Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1979/80:2 Regeringens proposition

1979/80:2

med forslag till sekretesslag m. m.;

beslutad den 28 juni 1979,

Regeringen föreslår riksdagen alt antaga de förslag söm har upptagils i bifogade utdrag av regeringsproiokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

Propositionens huvudsakliga innehåll

SVEN ROMANUS

Sedan gammall gäller hos våra myndigheter och andra allmänna organ principen att allmänheten skall ha fri insyn i verksamhelen, Etl uttryck för denna princip är det regelsystem som innebär atl de handlingar som förvaras hos statliga och kommunala myndigheter i regel är tillgängliga för envar. Handlingsoffentligheten är grundlagsfäst i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Reglerom begränsningar i offentligheten finns främst i 1937 års sekretesslag. Ett annat uttryck för principen om fri insyn är den förhållandevis vidsträckta yttrandefrihet som de offentligt anställda har även om tjänsteangelägenheler. De begränsningar i deras yttrandefrihet som har ansetts nödvändiga finns f n. spridda i flera hundra författningar med bestämmelser om tystnads­plikt.

I propositionen föreslås all 1937 års sekretesslag och de många utspridda reglerna om tystnadsplikt för offentliga funktionärer skall ersättas med en enda sekretesslag som reglerar både handlingssekretess och tystnadsplikt. En grundläggande tanke bakom förslagel är alt sekrelessbehovel i princip är delsamma vare sig en uppgift är dokumenterad i en allmän handling eller inte.

Den nya sekretesslagen är uppdelad på 16 kapilel som tillsammans innehåller 129 paragrafer. I det inledande kapitlet finns bestämmelser av allmän räckvidd. .\v bestämmelserna där framgår vad det innebär atl en uppgift är sekretessbelagd. Där anges också regleringens tillämpningsom­råde. Bl. a. framgår det att reglerna bara gäller i allmän verksamhet. Ä andra sidan gäller de inte bara förhållandet mellan myndigheterna och allmänheten ulan i princip också förhållandet mellan myndigheterna inbördes.

Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                                      2

1 2-10 kap. följer sedan de särskilda sekretessreglerna. De är ordnade med utgångspunkt i tryckfrihetsförordningens sekretessgrunder. 1 11 kap. finns vissa särregler om sekretessen hos regeringen, riksdagen, justitieombuds­männen och justitiekanslern och i 12 kap. särskilda reglerom sekretessen hos domstolarna. Jämfört med gällande ordning har regleringen av domsiolsse-kretessen förenklats och samordnats bättre med bestämmelserna om offent­lighet vid domstolsförhandling.

1 13 kap. ges bestämmelser om överföring av sekretess i vissa fall och i 14 kap. allmänna reglerom begränsningar i sekretessen. Reglerna i 14 kap. avser bl. a. möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndig­heter. I kapitlet finns också bestämmelser som innebär att sekretessen på vissa punkter får vika för medbestämmandelagen och lagstiftningen om arbetsmiljön.

Reglerna i 15 kap. gäller huvudsakligen allmänna handlingar. De avser diarieföring, hemligstämpling, myndigheternas skyldighet att lämna uppgifter till allmänheten och till varandra, besvär mot myndighets beslut m. m.

I det avslutande 16 kap. finns regler om vilka tystnadspliktsföreskrifter som skall ha företräde framför gmndsatsen i tryckfrihetsförordningen att envar har rätt att lämna meddelanden för publicering i tryckta skrifter. Dessa regler är föranledda av vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen som antogs av riksdagen år 1976. Den grundläggande utgångspunkten vid utformningen av reglerna har varit att en vidsträckt meddelarfrihet skall gälla. Jämfört med gällande rätt innebär förslaget på flera områden en väsentlig förstärkning av meddelarfriheten.

Såvitt gäller del sekretesskyddade områdel kan rent allmänt sägas alt det är mindre enligt förslaget än enligt gällande rätt. Men sekretessen har inte förändrats uteslutande i minskande riktning. Skyddet för den enskildes integritet stärks på fiera punkter. Som exempel kan nämnas atl sekretess utan motsvarighet i gällande rätt föreslås inom elevvården, myndigheternas personalsociala verksamhet och försvarsmaktens personalvård.

De nya reglerna är avsedda att träda i kraft den 1 januari 1981.

 

Prop. 1979/80:2    Del A

1 Förslag till Sekretesslag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas
verksamhet och om förbud atl lämna ul allmänna handlingar. I sislnämnda
hänseende innefattar bestämmelserna begränsning i den i tryckfrihetsförord­
ningen stadgade rätlen att ta del av allmänna handlingar.

Beslämmelserna avser förbud alt röja uppgift, vare sig del sker muntligen eller genom all allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt (sekretess).

Lagen innehåller även andra föreskrifter om allmänna handlingar.

1 denna lag finns också bestämmelser om begränsning av den rätt atl lämna meddelande för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift eller i radioprogram varom grundläggande bestämmelser ges i tryckfrihetsförord­ningen och radioansvarighetslagen (1966:756).

2  § Uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag får inte röjas för enskild i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning till vilken denna lag hänvisar.

3  § Gäller enligt denna lag sekretess för uppgift som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften inte röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning lill vilken denna lag hänvisar.

Vad som sägs om myndighet i denna paragraf 5 §, 13 och 14 kap. samt i särskilda bestämmelser i denna lag om överföring av sekretess mellan myndigheter gäller också i förhållandel mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet.

4  § Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte heller i övrigi utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften.

5  § Sekretess utgör inte hinder mol alt uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för atl den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet.

6  § Förbud att röja eller utnyllja sekretessbelagd uppgift gäller för myndighet där uppgiften är sekretessbelagd saml för person som på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan

 

Prop.1979/80:2    Del A                                              4

liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid har fäll kännedom om uppgiften.

7  § Sådana bestämmelser, som avser överföring av sekretess från en myndighei lill en annan, tillämpas även när person som avses i 6 § lämnar uppgift lill annan myndighet ulan att han därvid foreträderden myndighei lill vilken han är knuten.

8  § Vid tillämpningen av denna lag skall med myndighet jämställas rik.sda-gen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet skall i tillämpliga delar gälla också handlingar hos nolarius publicus och, såvitt avser verksamhet för officiell provning av fordon. Aktiebolaget Svensk Bilprovning. Nu angivna organ skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndighei.

9 § Har i denna lag föreskrivits alt sekretessen i fräga om uppgift i allmän
handling är begränsad till viss lid, räknas tiden från handlingens tillkomst,
om inte annal anges. I fråga om diarium, journal samt sådanl register eller
annan förteckning som förs fottlöpande räknas liden från det uppgiften fördes
in i handlingen.

10      § I fråga om tystnadsplikt angående uppgift som har anrörtrotts präst
under bikt eller själavårdande samtal i övrigt gäller i stället för bestämmel­
serna i denna lag vad som är särskilt föreskrivet.

M § 1 brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mot förbud enligt denna lag atl röja eller utnyttja uppgift och för den som bryter mol förbehåll som har uppställts med stöd av lagen vid utlämnande av uppgift.

2 kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhål­lande till annan stat eller mellanfolklig organisation

1 § Sekretess gäller hos regeringen och inom utrikesrepresentationen för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stal, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet.

Sekretess gäller hos annan myndighet än som avses i första stycket för uppgift som anges där, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                             5

förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år.

2 § Sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet
eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i
övrigi rör totalförsvaret, om del kan antas alt det skadar landets försvar eller
på annat sätt vållar fara för rikels säkerhel om uppgiften röjs. I ärende enligt
särskild lag om försvarsuppfinningar gäller dock sekretess för uppgift om
sådana uppfinningar enligt föreskrifter i den lagen.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. Om särskilda skäl föranleder det, får dock regeringen föreskriva att sekretessen skall gälla under längre tid.

Begäran atl få ta del av handling som har upprättats av statens lantmäte­riverk eller sjöfartsverket och som innehåller kart- eller flygbildmaterial av betydelse för totalförsvaret eller uppgift ur verkets geodetiska arkiv skall, vid tillämpningen av denna paragraf, prövas av det verk som har upprättat handlingen.

3 § Av 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår att det
.genom förordning kan föreskrivas, att endast viss myndighet får pröva fråga
om utlämnande till enskild av allmän handling som är av synneriig betydelse
för rikets säkerhet.

3        kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik, penningpo­
litik eller valutapolitik

1 § Sekretess gäller hos regeringen, riksbanken och riksgäldskonloret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valuta­politik, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas om uppgiften röjs. Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt vad nu har sagts, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tio år.

4        kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll eller annan tillsyn

1  § Sekretess gäller för uppgift angående planläggning eller annan förbere­delse för inspektion, revision eller annan granskning, som myndighet har att företa, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.

2  § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till pågående granskning för kontroll beträffande skatt eller avgift till staten eller kommun eller beträf-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                             6

fande bidrag, lån, kreditgaranti eller annan förmån, om det med hänsyn till syftet med kontrollen är av synnerlig vikt att uppgiften inte uppenbaras för den som kontrollen avser.

3 § Sekretess gäller för uppgift som ingår i eller ulgör underlag för kunskaps­prov eller psykologiskt prov under myndighets överinseende, om det kan antas att syftet med provet motverkas om uppgiften röjs.

5 kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott

1 § Sekretess gäller i

1,   förundersökning i brottmål,

2,   angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådanl mål eller i annan verksamhet för all förebygga brott,

3,   åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott

för uppgift i verksamhelen, om det kan antas all syflel med beslutade eller förutsedda ålgärder molverkas eller den framlida verksamhelen skadas om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess gäller i annan myndighels verksamhet för all gå åklagarmyndighet, polismyndighet eller tullmyndighet till hända med att uppdaga, utreda eller beivra brott,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år,

2 § Sekretess gäller för uppgift om säkerhets- eller bevakningsålgärd med
avseende på

1,    byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

2,    tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål saml transport eller förvaring av vapen, ammunition, spräng­ämnen, klyvbart material eller radioaktivt avfall,

3,    telekommunikation,

4,    behörighet alt få tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller annan handling,

om det kan antas all syftet med ålgärden molverkas om uppgiften röjs.

3 § Sekretess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om
chiffer, kod eller liknande metod som har till syfle alt underlätta befordran
eller användning i allmän verksamhet av uppgifter ulan att föreskriven
sekretess åsidosätts, om det kan antas att syftet med metoden motverkas om
uppgiften röjs.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                             7

4§ Sekretess gäller, ulöver vad som följer av 1-3 §§, inom polisväsendet och kriminalvården för uppgift om åtgärd som har till syfte alt hindra rymning eller ftilagning, om det kan antas att syftet med åtgärden motverkas om uppgiften röjs.

6 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

1        § Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndig­
hetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver
likartad rörelse gynnas på myndighetens bekoslnad om uppgiften röjs. Under
molsvarande förutsättning gäller sekretess hos myndighet för uppgift om
affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse
som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten
utövar ett bestämmande infiytande.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första stycket, lämnats till annan myndighei, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tiugo år.

2        § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till ärende angående förvärv,
överiåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänst eller annan
nyttighet, om det kan antas att det allmänna lider skada om uppgiften röjs.
Vad som nu har sagts om tjänst avser dock inte arbete som för myndighets
behov utförs av dess egen eller annan myndighets personal. Angår ärendet
upphandling eller angår det försäljning av lös egendom för del allmännas
räkning, får uppgift som rör anbud inte i något fall lämnas till annan än den
som haravgett anbudet förtän alla anbuden offentliggörseller avtal harslutits
eller ärendet annars har slutförts.

I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år. Belräffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från del avtalet slöts.

3        § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig lill myndighets verksamhet för
upplåning, om del kan antas att det allmännas stäUning som låntagare
försämras om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

4        § Sekretess gäller för uppgift angående utförande av undersökning av
naturvetenskaplig eller teknisk art. .som myndighet har låtit verkställa för del
allmännas räkning, eller angående resultatet av sådan undersökning, om det
kan antas atl det allmänna lider skada om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                             8

5 § Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att
användas vid facklig förhandling på den offentliga sektorn eller vid förbere­
delse för sådan förhandling, om det kan antas att det allmännas eller statligt
eller kommunalt företags ställning som förhandlingspart försämras om
uppgiften röjs. Med facklig förhandling på den offentliga sektorn avses sådan
förhandling i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta­
gare, vari myndighet, sammanslutning av kommuner eller statligt eller
kommunalt företag har att delta.

" I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl fem år. Belräffande handling som har upprättats hos eller inkommit till riksdagens lönedelegation gäller sekretessen dock längst till dess förhandlingsöverens­kommelse har träffats eller förhållandet annars har reglerats.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer det på myndighet, som har att självständigt handlägga ärende om förhandling i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, att pröva fråga om utlämnande till enskild av uppgift som hänför sig till ärendet. Beträffande uppgift hos riksdagens lönedelegation ankommer det dock på lönedelega-lionen eller myndighet, som denna besiämmer, att pröva frågan. Om förhandlingsärende har uppdragits ål sammanslutning av kommuner, ankommer prövningen av frågan inom en viss kommun på den myndighet inom kommunen som handlägger sådant ärende.

6 § Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats med
anledning av facklig stridsåtgärd på den offentliga sektorn eller vid förbere­
delse till sådan stridsåtgärd, om det kan antas att det allmännas eller statligt
eller kommunalt företags ställning »om part i arbetskonfiikt försämras om
uppgiften röjs. Med facklig slridsåtgärd på den offentliga sektorn avses facklig
slridsåtgärd som vidtas av eller mot arbetsgivare, för vars räkning myndighet,
sammanslutning av kommuner eller statligt eller kommunall förelag har att
förhandla i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta­
gare.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tio år. Vid tillämpningen av denna paragraf gäller föreskrifterna i 5 § tredje stycket i fråga om uppgift som anges i första stycket.

7 § Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för
myndighets räkning med anledning av myndighetens eller statligt eller
kommunalt företags rättstvist, om det kan antas att det allmännas eller
företagets ställning som part försämras om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen längst till dess saken har blivit slutligen avgjord men inte i något fall längre än till dess tjugo år har förfiutit.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                             9

8 § Sekretess gäller för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling som har upprättats på fartyg, som ägs av eller är upplåtet lill staten eller kommun, angående sammanstötning med annat fartyg, belräffande vilket molsvarande uppgift inte är tillgänglig, om det kan antas att det allmännas ställning i tvist på grund av sammanstötningen försämras om uppgiften röjs.

Sekretessen upphör, om sjöförklaring eller annan sådan undersökning hålls offentligt eller talan väcks på grund av sammanstötningen och i vart fall när fem år har förfiutit från del att sammanstötningen ägde rum.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer det på den myndighet, under vars förvaltning fartyget hör, att pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild,

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden

1 § Sekretess gäller, om inte annal följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården
för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om
det inte står klart alt uppgiften kan röjas utan alt den enskilde eller någon
honom närslående lider men. Delsamma gäller i annan medicinsk verksam­
het, såsom rättsmedicinsk och rätlspsykialrisk undersökning, fastställande
av könstillhörighet, abort, sterilisering, kasirering och åtgärder mot smitt­
samma sjukdomar, samt i verksamhet som avser omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda.

Sekretess enligt första stycket gäller också i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

2 § Sekretessen enligt I i; gäller inte

1.  beslut av psykiatrisk nämnd, beslutsnämnd för psykiskt utvecklings­störda eller centrala psykiatriska nämnden,

2.  annat beslut i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda,om beslutet angår frihetsberövande Stcärd,

3.  beslut enligt lagstiftningen om smittskydd, om beslutet angår frihetsbe­rövande åtgärd och avser annan sjukdom än venerisk,

4.  anmälan och beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården.

3 § Sekretessen enligt I § gäller också i förhållande till den vård- eller
behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om
det med hänsyn lill ändamålet med vården eller behandlingen är av synneriig
vikt att uppgiften inte lämnas lill honom.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                             10

4 § Sekretess gäller inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det inte slår klart att uppgiften kan röjas ulan alt den
enskilde eller någon honom närslående lider men. Sekretessen gäller dock
inte beslul om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivning­en.

Med sociahjänst förstås verksamhet enligt lagstiftningen om socialtjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga ulan samtycke samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialtjänst räknas också verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslul eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet samt verksamhet hos kommunal invandrarbyrå.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

5  § Sekretessen enligt 4 § såvitt angår uppgift om underårigs vistelseort gäller också i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan värdnadshavare, om den underårige har omhändertagits eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga ulan samtycke och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet eller vården.

6  § Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården saml inom socialtjänsten för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas alt fara uppkommer för all den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närslående utsätts för våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

7 § Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket och
försäkringsdomstol i ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring eller
arbetsskadeförsäkring eller om annan jämförbar ekonomisk förmån för
enskild, för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållan­
den, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller hos annan
myndighet på vilken det ankommer att handlägga ärende enligt lagstiftning
som nu har nämnts. I fråga om myndighet som anges i 8 S gäller dock
bestämmelserna där.

Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftningen om allmän försäkring.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                             II

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

8 § Sekretess gäller hos myndighei, som har till särskild uppgift alt verka för
arbetarskydd, i ärende enligt lagstiftningen om arbelsskadeförsäkring, arbets­
miljön eller reglering av arbetstid eller annars i ärende om arbetarskydd, för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det
kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs. Hos myndighei som
nu har nämnts gäller sekretess också för arbetstagares anmälan i ärende om
arbetarskydd.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

9 § Sekretess gäller inom del obligatoriska skolväsendet och i gymnasiesko­
lan för uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling
och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller
kurator, om det inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan alt den som
uppgiften rör eller någon honom närslående lider men.

Sekretess gäller på samma område dels i skolans elevvårdande verksamhet i övrigt för uppgift om enskilds personliga förhållanden, dels för uppgift som hänför sig lill ärende om lillrättafö rande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier. Sekretessen gäller dock endast, om det kan antas all den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslul i elevvårdsärende eller i annat ärende scm nu har nämnts.

Sekretess gäller inom utbildningsväsendet i övrigt för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller studievägledare, om del inte slår klart att uppgiften kan röjas utan alt den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio

10 § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart alt uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Motsvarande sekretess gäller i ärende om arbetsvärd, antagning till arbetsmarknadsutbildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning till arbetslivet. Sekretessen gäller dock inte beslul i ärende som avses i detta stycke.

I ärende hos allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket eller försäk­ringsdomstol gäller 7 ij i stället för första stycket.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            12

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

11      § Sekretess gäller i myndighels personalsociala verksamhet för uppgift
som hänför sig lill psykologisk undersökning ellerbehandling och för uppgift
om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller
annan sådan befattningshavare som särskill har till uppgift att bistå med råd
och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte slår klart alt uppgiften kan
röjas utan atl den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider
men.

Sekretess gäller i verksamhet som avses i första stycket för annan uppgift om enskilds personliga förhållanden än .som där nämns, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i myndighets personaladministraliva verksamhet i övrigt tor uppgift om enskilds hälsotill.stånd och för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill ärende om omplacering eller pensionering av anställd, om del kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet.

Sekretessen enligt tredje stycket gäller inte i ärende om anställning eller disciplinansvar.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

12      § Sekretess gäller i ärende om inskrivning av värnpliktig för uppgift om
enskilds personliga förhållanden, om det kan antas alt den enskilde eller
någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande
sekretess gäller i ärende som angår antagning till utbildning vid försvars-
maklen, frikallelse från värnplikt, undanlagande från tiänstgöringsskyldig-
het, anstånd med värnpliktstjänstgöring eller vapenfri ijänst. Sekretessen
gäller dock inte beslut i ärende som avses i detta stycke.

Sekretess gäller inom försvarsmaktens personalvård med avseende på värnpliktiga för uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos konsulent eller annan befattningshavare som särskilt har till uppgift alt bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte slår klart att uppgiften kan röjas utan atl den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio är.

13      § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning
vilken utförs för forskningsändamål, om det inte står klart att uppgiften kan

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                             13

röjas ulan atl den som uppgiften rör eller någon honom närslående lider men.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

14      § Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om del kan antas att
röjande av uppgiften skulle medföra fara för all någon utsätts för övergrepp
eller annal allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utlänningen
och utländsk stat eller myndighei eller organisalion av utlänningar.

Utöver vad som följer av forsla stycket gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del inte står klart att uppgiften kan röjas ulan att den enskilde eller någon honom närslående lider men. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

15      § Sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan
liknande registrering av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om del av särskild anledning kan antas att den enskilde eller
någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

16      § Sekretess gäller för personuppgift i personregister som avses i datalagen
(1973:289), om det kan antas alt utlämnande skulle medföra att uppgiften
används för automatisk databehandling i slrid med datalagen.

Sekretess för uppgift som anges i första stycket gäller också, om det kan antas att utlämnande skulle medföra att uppgiften används för automatisk databehandling i utlandet och att detta medför otillbörligt intrång i personlig integritet. Vid tillämpning av denna bestämmelse ankommer det på datain­spektionen atl pröva fräga om utlämnande.

17  § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister för uppgift som har tiilförts registret. Om utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är föreskrivet i lag om register som nu har nämnts och i förordning som har stöd i sådan lag. Föreskrifterna i 14 kap. gäller inte i fråga om sekretessen enligt denna paragraf

18  § 1 annat fall än som avses i 17 S gäller sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register

1. för uppgift hos rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har lämnats dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            14

2.  för belastningsuppgift som har tillförts körkortsregistret,

3.  för uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.

Sekretessen enligt första styckel 1 gäller inte i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot.

19      § Sekretess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig lill

1.  verksamhet som enbart innefallar hjälp eller annat bistånd åt enskild,

2.  ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård,

3.  ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorgerom psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga utan samtycke inom socialtjänsten,

4.  ärende som avses i 21 kap. föräldrabalken, eller

5.  utredning enligt 6 § andra stycket lagen (1973:558) om tilirälligl omhän­dertagande,

om del kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.

20      § Sekretess gäller hos polismyndighet i ärende om omhändertagande som
avses i 19 § förstastycket 2 för anmälan eller annan utsaga av enskild, om det
kan antas att fara uppkommer för alt den enskilde eller någon honom
närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år

21      § Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som har dömts
att undergå kriminalvård, om del kan antas att han eller någon honom
närstående lider men eller atl fara uppkommer för att någon utsätts för våld
eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte
beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder
och inte heller beslut i annat fall enligt lagstiftningen om kriminalvård i
anstalt.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

22      § Sekretess gäller hos domstol i brottmål samt i annat mål eller ärende, i
fråga om vilket beslämmelserna om förundersökning i brottmål är tillämp­
liga, för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden
som framkommer vid personundersökning, rätlspsykialrisk undersökning

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            15

eller annan sådan utredning, om del av särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i annan myndighets verksamhet för att gå domstol till hända med utredning som nu har nämnts.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

23      § Sekretess gäller i ärende om nåd för uppgift om enskilds hälsotillstånd
eller andra personliga förhållanden, om del av särskild anledning kan antas
att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om
uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller i annan mydighets verksamhet
för atl gå till hända i ärende som nu har nämnts.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

24      § Sekretess gäller för uppgift i upptagning som har dialektologiskt eller
etnologiskt innehåll och som har gjorts eller anskaffats för vetenskapligt
ändamål, om det kan antas att den, som har lämnat uppgiften eller som
uppgiften avser, eller någon honom närstående lider men om uppgiften
röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

1 § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling och ärende enligt lagstift­ningen om anställningsfrämjande åtgärder för uppgift om enskilds affärs-eller driftförhållanden, om det inte står klart atl uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2 § Sekretess gäller i ärende om arbetsskadeförsäkring för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas aii den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Under samma förutsättning gäller sekretess för sådan uppgift i ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön, om reglering av arbetstid eller om arbetstillstånd för utlänning. Såvitt avser ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön kan regeringen för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen i fråga om uppgift som nu har nämnts, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                                         16

3         § Sekretess gäller för sädan uppgift om enskilds iilTiirs- eller dritiförhållan-
den som har lämnats på grund av föreskrift i särskild lagstiftning som angår
iippgiftsskyldighet i frågor rörande samhällsplanering eller försörjningsbe­
redskap eller som angår försörjningsberedskap vid oljekriser, om det kan
antas att den enskilde lider .skada om uppgiften röjs.

1 IVåga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

4         § Sekretess gäller för uppgift i kartellregisier, om det kan antas att den som
uppgiften rör lider avsevärd skada, om uppgiften röjs, och ati sekretess inte
nämnvärt motverkar syftet med registret. Regeringen kan för särskilt fall
förordna om undanlag från sekretessen, om den finner del vara av viki an
uppgiften lämnas.

1 (Våga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

5         § Sekietess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillsiånds-
givning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, fondkom-
missionärs- och fondbörsväsendei eller försäkringsväsendet, för uppgift
om

1.   affärs- eller drifttorhållanden hos den som mydighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,

2.   ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har tiätt i affiirsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligi första stycket 1, om den finner det vara av vikt ati uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allinän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

6§ Sekretess gäller, i den utsträckning regerinijen föreskriver del, i siailig myndigneis verksamhet, som beslår i utredning, planering, prisreglering, tillsulndsgivning, lillsyn eller siödverksamhet med avseende på produktion, handel, iransporiverksamhei eller näringslivei i övrigt, för uppgift oin

1.   enskilds affärs- eller driftlorhållanden, uppfinningar eller foiskningsre-suliat, om det kan antas alt den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2.   andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har iräu i afRirstÖrbindelse eller liknande förbindel.se med den som är föremål för myndighetens verksamhet.

Regeringen kan för särskill fall förordna om undanlag från sekretess som har föreskrivits med siöd ;iv första slyckel l,om den fmner Jei vara av vi kl au uppgiften lämnas.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsi ijugo år.

7 § Sekretess gäller i kommunal myndighels verksamhet, som beslår i lillsyn ellersiödverksamhei med avseende på näringslivei. och i iills>ns\erksamhei.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                                         17

som annan än statlig eller kommunal myndighei utövar med avseende på näringslivet, för uppgift om

1.    enskilds aflars- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsre-
suliat, om det kan antas an den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2.    andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för
tillsyns- eller stödverksamhet som avses i denna paragraf

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket I, om den finner del vara av vikt att uppgiften lämnas.

1 IVåga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

8 § Sekretess gäller i riksbankens bankrörelse och i riksgäldskontorets
upplåningsverksamhet för uppgift om enskilds ekonomiska tVjrhållandcn.

Sekretess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhei eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller drift förhål landen, om del kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt andra stycket, lämnats till annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inie, om uppgiften ingår i beslul av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

9 § Sekretess gäller hos myndighei för uppgift som avser provning, bestäm­
ning av egenskaper eller myckenhet, värdering, vetenskaplig, teknisk,
ekonomisk eller statistisk undersökning eller annat sådant uppdrag som
myndigheten utför för enskilds räkning, om del måsle antas alt uppdraget har
lämnais under föruisäiining a.U uppgiften inie röjs. Regeringen kan lÖr
särskill fall torordna om undantag fiån sekretessen, om den finnerdei vara av
vikt all uppgiften lämnas.

1 lV;-iga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsi tjugo är eller hos sunens skeppsprovnmgsanstall i högsi femlio år.

10        4) Sekretess gäller hos myndighei för uppgift om aftlirs- eller drifttorhål­
landen lör enskild, som i annal tall än som avses i S och 9 ;!§ har trätt i
airärslörbindelse med myndigheten, om det av särskild anledning kan antas
au den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekretess gäller också hos
myndighei lör uppgift om affärs- elier driftförhållanden för enskild som har
iräit i alTärstorbindelsc med bolag, förening, samtallighei eller stiftelse, som
driver alTärsverksamhet oeh vari det allmänna genom myndigheten utövar
ett bestämmande i nflyiande, om del kan anias att den enskilde lider skada om
uppgiften röis.

Har uppgift, for vilken sekretess gäller enligt första styckel, lämnais lill

2 Riksdagen 1979/80. I saml. Xr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                             18

annan myndighet, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag Iran sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år. Beträffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från det avtalet slöts.

11      § Sekretess gäller i myndighets verksamhet avseende internationellt
utvecklingsbistånd för uppgift om enskilds alfärs- eller driftförhållanden, om
del av särskild anledning kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften
röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen,
om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Belräffande handling som anger villkoren i avtal, slutet mellan enskild och myndighei, gäller sekretessen dock längst tilldess två år har förfiutit från det avtalet slöts.

12      § Sekretess gäller i myndighets verksamhet avseende hälso-eller sjukvård
för sådan uppgift om viss varas tillverkning eller innehåll, som har lämnats till
myndigheten för att användas som upplysning om eller underiag för
behandling eller annan liknande ålgärd, om del kan antas all tillverkaren eller
försäljaren lider skada om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

13      § Sekretess gäller i ärende om ansökan om patent för uppgift om
uppfinning eller företagshemlighel, om annat inte följer av gällande lagstift­
ning om patent.

Sekretess gäller för sådan uppgift angående uppfinning som har lämnais till myndighei enligt lagstiftning om arbetsgivares rätl till arbetstagares uppfin­ningar. Om patent har sökts på uppfinningen, gäller dock sekretessen endast om uppgiften omfattas av sekretess enligt första styckel.

Sekretess gäller i ärende om registrering av mönster lör uppgift om mönstret, om sökanden har begärt del och ej annat följer av gällande lagstiftning om mönsterskydd.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt andra slyckel första meningen i högst tjugo år.

14 § Sekretess gäller i ärende om registrering eller inskrivning i skeppsbygg­nadsregister för uppgift om pris och betalningsvillkor i skeppsbyggnadsav-tal. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                             19

15      § Sekretess gäller lör uppgift som part i arbelstvist har lämnat till
föriikningsman, särskild förlikningsman eller föriikningskommission, om
uppgiftslämnaren har gjort förbehåll därom.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

16      § Sekretess gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med
annat fartyg för uppgift som angår sammanstötningen och härrör från det
fartyg som ärendet avser, om fartygets befälhavare eller redare begär det.
Sekretess gäller dock inte, om sjöförklaring eller annan sådan undersökning
beträffande båda fartygen sker samtidigt. Sekretess gäller inte heller, om
sådan undersökning beträffande det andra fartyget har ägl rum förut eller
tillgång annars finns till molsvarande uppgift rörande det andra fartyget.

Handläggs ärende som anges i första stycket vid annan myndighet än domstol, tillämpas 12 kap. 3 § första stycket hos den myndigheten.

1 fråga om uppgift i allmän handling upphör sekretessen enligt denna paragraf när motsvarande uppgift rörande det andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har förfiutit från det att sammanstötningen skedde.

17      § Sekretess gäller hos domstol i mål eller ärende i domstolens rätlskipande
eller räitsvårdande verksamhet för uppgift om myndighets eller enskilds
affärs- eiler driftförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör
lider avsevärd skada om uppgiften röjs.

Första slyckel lillämpas inte, om annan sekretessbestämmelse lill skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften och innebär all sekretess inte skall gälla.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl fiugo år.

9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur

1 § Sekretess gäller i myndighels verksamhet, som avser bestämmande av skatt eller som avser taxering eller i övrigt fastställande av underiag för bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Uppgift hos tullverket får dock lämnas ut, om det står klart alt uppgiften kan röjas utan atl den enskilde lider skada eller men. För uppgift i mål hos domslol gäller sekretessen endast om det kan antas all den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Har uppgiften erhållits från annan myndighet och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna sekretess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.

Med skatt avses i detla kapitel skatt på inkomst eller förmögenhet samt omsättningsskatt, tull och annan indirekt skatt. Med skatt jämställs arbets­givaravgift, prisregleringsavgift och liknande avgift saml skatte- och avgifts­tillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser bestämmande av

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            20

skatt jämställs verksamhet som avser bestämmande av pensionsgrundande inkomst.

Sekretessen gäller inte beslut, varigenom skall eller pensionsgrundande inkomst tiesläms eller underiag för bestämmande av skall fastställs, såvida inte beslutet meddelas i ärende om

1.   förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga,

2.   befrielse från tillämpning av bestämmelserna om beräkning av skatte­pliktig realisationsvinst vid avyttring av aktier och liknande egendom i samband med strukturrationalisering,

3.   rätt all erhålla avdrag vid taxeringen för avsättning till särskild nyanskaffningsfond,

4. räu au erhålla avdrag vid laxeringen för kostnad för exportkredit.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som

föreskrivs i lag om förfarandet vid beskattning. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

2        § Sekretess gäller i

1.   särskill ärende cm kontroll beträffande skatt eller om säkringsåtgärd i samband med sådan kontroll samt annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte faller under I §,

2.   ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,

3.   ärende om anstånd med erläggande av skatt

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

I fråga om sekretess enligt denna paragraf tillämpas I § första stycket andra-fjärde meningarna.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i första stycket 2 och 3.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

3        § Sekretess enligt 1 och 2 §§ gäller också, i den tnån avtal härom har träffats
med främmande stal, i ärende om handräckning eller bistånd som myndighet
lämnar ål myndighet eller annal organ i den staten i verksamhet som
motsvarar den som avses i nämnda paragrafer.

4§ Sekretess gäller i sådan särskild verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik samt, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan därmed jämförbar undersökning, som utförs av myndighet, för uppgift som avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Uppgift i företagsregister, uppgift som avser avliden, uppgift som behövs för forskningsändamål och uppgift, som inte genom namn, annan ideniitelsbeieckning eller därmed jämförbart förhål­lande är direkt hänföriig till den enskilde, får dock lämnas ut, om det står klart atl uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider skada eller men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år, såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst tjugo år.

Prop. 1979/80:2    Del A                                            21

5§ Sekretess gäller hos riksbanken i ärenden om tillståndsgivning eller tillsyn enligt valutalagstiftningen för uppgift om enskilds personliga eller eko­nomiska förhållanden, om del kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende om studiestöd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Såvitt gäller annal än studiestöd under sjukdom gäller sekretessen dock inte beslut i ärendet.

Sekretess gäller, i annat fall än som avses i andra stycket och 8 kap. 6-8 §§, i ärende om utlåning av allmänna medel för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte ansökan eller beslut i ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsi femtio år.

6       § Sekretess gäller hos datainspektionen i ärende om tillstånd eller tillsyn,
som enligt lag ankommer pä inspektionen, för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas atl den enskilde eller någon
honom närstående lider skada elier men om uppgiften röjs. Har uppgift, för
vilken gäller sekretess enligt vad nu har sagts, lämnats till regeringen eller
justitiekanslern, gäller sekretessen också där.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

7  § Sekretess gäller i myndighets verksamhet för enbart teknisk bearbetning eller leknisk lagring för annans räkning av personregister som avses i dalalagen (1973:289), för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

8  § Sekretess gäller inom postverket för uppgift som angår särskild postför­sändelse. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, får dock sådan uppgift lämnas till den som är försändelsens avsändare eller mottagare. Sekretess gäller inom postverket även för uppgift om enskilds förbindelse med postgirorörelsen eller bank.

Sekretess gäller inom televerket för uppgift som angår särskilt telefon­samtal eller annat telemeddelande. Om sekretess inte följer av annan bestämmelse, lår dock sådan uppgift lämnas till den som har tagit del i telefonsamtalet eller annars är telemeddelandets avsändare eller mottagare eller som innehar apparat som har använts för telemeddelandet.

Sekretess gäller hos postverket, televerket och annan myndighet som handhar allmän samfärdsel för uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamheten och som inte avses i första eller andra stycket, om del inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                            22

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen enligt första stycket tredje meningen och tredje stycket i högst tiugo år.

9 § Sekretess gäller hos allmän advokatbyrå i ärende om rättsligt biträde

1.   för uppgift .som del kan antas att den rätlssökande har förutsatt skall bli
behandlad förtroligt,

2,   för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska förhållanden,
om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften röjs,

Molsvarande sekretess gäller hos nolarius publicus i verksamhet som enligt lag eller annan författning ankommer på honom,

10      § Sekretess gäller hos rätlshjälpsnämnd, besvärsnämnden för rättshjälpen
samt domstolsverket i ärende om rättshjälp

1, för uppgift som angår den rättsliga angelägenhet som ärendet avser,

2,   för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i
övrigt, om det kan antas all den enskilde lider skada eller men om uppgiften
röjs.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte beslul i ärendet, I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år,

11      § Sekretess gäller hos utrikesdepartementet, inom utrikesrepresentatio­
nen och hos nämnden för internationella adoptionsfrågor för uppgift i ärende
om ekonomiskt bistånd, biträde i rättslig angelägenhet eller utredning åt
enskild, om det kan antas atl den enskilde eller någon honom närstående lider
skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i ärende
om ekonomiskt bistånd,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl femlio år,

12      § Sekretess gäller i ärende om någons inträde i advokatsamfundet, om
disciplinärt ingripande mol advokat eller om advokats uteslutning ur
samfundet för uppgift om hans ekonomiska ställning eller om annans
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den som
uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften röjs.

Motsvarande sekretess gäller i ärende om auktorisation eller godkännande av revisor eller revisionsbolag, om disciplinärt ingripande mot revisor eller revisionsbolag, som har erhållit auktorisation eller godkännande, eller om upphävande av auktorisation eller godkännande. Sekretessen enligt detta stycke gäller inte beslul i ärendet,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femlio år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                           23

13      § Sekretess gäller i ärende enligt lagstiftningen om förvärv av hyresfas­
tighet eller om särskild förvaltning av faslighel för uppgift öm enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslut i
ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

14      § Sekretess gäller hos överförmyndare eller överförrnyndarnämnd i
ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekono­
miska förhållanden, om det inte står klart atl uppgiften kan röjas ulan alt den
enskilde lider skada eller men. Utan hinder av sekretessen fär uppgift lämnas
till enskild enligt vad som föreskrivs i föräldrabalken.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl tjugo år.

15      § Sekretess gäller hos domslol i äklenskapsmål samt mål och ärenden
enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden. om part begär det och det kan antas atl den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

16      § Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sedlighetsbrott,
utpressning, brytande av post- eller telehemlighel, inlrång i förvar eller
olovlig avlyssning saml i mål om ersättning för skada med anledning av
sådant brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas atl den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock
inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i målet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

17      § Sekretess gäller, om inte annat följer av 18 §, i

1.   utredning enligt beslämmelserna om förundersökning i brottmål,

2.   angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådanl mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott,

3.   åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott

för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas all den enskilde eller någon honom närslående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i verksamhet, som avses i första stycket, för anmälan eller utsaga från enskild, om del kan antas atl fara uppkommer för all någon utsätts för våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl sjuttio år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            24

18      § Sekretessen enligt 17 § första slyckel gäller inte

1,    beslut huruvida åtal skall väckas eller beslut om att lägga ned förundersökning,

2,    uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordnings­bot,

3,    uppgift som avser omhändertagande enligt 3S lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande och som inte har inhämtats vid utredning enligt 6 I; andra stycket samma lag.

Sekretessen enligt 17 § första stycket upphör att gälla, om uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal, såvida inie sekretess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbariigen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften,

19      § Sekretess gäller inom exekutionsväsendet i mål eller ärende angående
exekutiv verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom
närstående lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller dock inte uppgift om förpliktelse som avses med den sökta
verkställigheten och inte heller beslul i målet eller ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högst tjugo år.

20      § Sekretess gäller hos domstol i mål om tillämpningen av lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet och i mål om kollektivavtal för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande
men om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretes.sen i högst tjugo år.

10 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

1 § Sekretess gäller för uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart, om det kan antas att strävanden att bevara arten inom landet eller del därav motverkas om uppgiften röjs.

11 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos regeringen, riksdagen samt riksdagens ombudsmän och Justitiekanslern

1 § Erhåller regeringen från annan myndighet uppgift, som är sekre­tessbelagd där, för atl regeringen skall pröva fråga om utlämnande av uppgiften, gäller sekretessen även hos regeringen.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                             25

Regeringen kan för särskilt fall besluta alt sekretessbelagd uppgift i regeringsärende far lämnas ut.

Skall enligt särskild bestämmelse i denna lag viss angiven myndighei pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild, ankommer prövningen, såvitt gäller uppgift hos regeringen, i stället på denna. Delta gäller dock inte, om prövningen ankommer på departementschef

2 § Föreskrifterna i 1 kap. 2-4 §§ gäller inte för ledamot av riksdagen såvitt avser uppgift som han har erhållit under utövandet av sill uppdrag. Föreskrifter om tystnadsplikt för sådan ledamot och för tjänsteman i riksdagen finns i 10 kap. 7 § regeringsformen samt 2 kap. 4 Ii,4 kap. 15 §och8 kap. 5 § riksdagsordningen.

För uppgift om vad som har förekommit vid sammanträde med riksdagens kammare gäller sekretess enligt denna lag endast om sammanträdet har hållils inom stängda dörrar. För uppgift som har intagits i kammarens protokoll eller annal riksdagens protokoll eller beslul gäller sekretess enligt denna lag endast i fall som avses i 2 kap. och 6 kap. 5 och 6 §§.

3§ Den befogenhet som enligt bestämmelse i denna lag tillkommer regeringen att för särskill fall förordna om undantag från sekretess, skall, såvitt avser uppgift hos riksdagen eller myndighei under denna, i stället tillkomma riksdagen. Såvitt avser uppgift hos myndighet under riksdagen tillkommer befogenheten det utskott som bereder ärenden som rör myndig­heten.

Erhåller riksdagen från annan myndighei uppgift, som är sekretessbelagd där, för alt riksdagen skall pröva fråga om utlämnande av uppgiften, gäller sekretessen även hos riksdagen.

Även i annal fall än som avses i första styckel får riksdagen förordna om undantag från sekretess i fråga om uppgift hos riksdagen.

4 § Sekretess gäller hos riksdagens ombudsmän och justitiekanslern i deras tillsyn över offentlig verksamhet och hos justitiekanslern i hans verksamhet för att bevaka statens rätt eller tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter endast i den mån det följer av andra eller tredje stycket. Sekretess gäller inte i något fall beslut av justitieombuds­man varigenom ärende avgörs.

Erhåller justitieombudsman eller justitiekanslern i verksamhet, som anges i första stycket, från myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos ombudsmannen eller justitiekanslern. Förekommer uppgiften i sådan handling som har upprättats med anledning av verksam­helen, gäller sekretess hos ombudsmannen eller justitiekanslern dock endast i den mån det kan antas att allmänt ellerenskilt intresse lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            26

Erhåller justitieombudsman eller justitiekanslern i verksamhet, som anges i första styckel, uppgift från enskild, gäller sekretess enligt 2 kap. i den mån del kan antas att riket lider betydande men om uppgiften röjs.

5 § Regeringen flr föreskriva all sekretess, molsvarande den som enligt 4 § gäller hos justitiekanslern, skall gälla i verksamhet som bedrivs av särskild undersökningskommission som regeringen har tillsatt.

12 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos domstolar m. m.

1        § Erhåller domstol i sin rätlskipande eller rättsvårdande verksamhet från
domstol eller annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller
sekretessen också hos domstolen.

Första stycket tillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande domstolen.

2  § Sekretess enligt 6 kap., 7 kap. 17 och 18 §§, 8 kap. I och 3-11 §§ samt 9 kap. 8-11 och 14 §§ gäller inte hos domstol i dess rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet, såvida inte domstolen har erhållit uppgiften för att pröva fräga huruvida den kan lämnas ut.

3  § .Sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet upphör all gälla i målet eller ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling i samma mål eller ärende.

Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i första styckel vid förhand­ling inom slängda dörrar, består sekretessen under den fortsatta handlägg­ningen, om domstolen inte förordnar annal. Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet från sig, består sekretessen endasl om domstolen i domen eller beslutet har förordnat om det.

Fullföljs talan i mål ellerärende vari domslol har meddelat förordnande om att sekretess för uppgift skall beslå, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

4        § Sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rätlskipande eller
räitsvårdande verksamhet upphör alt gälla i målet eller ärendet, om uppgiften
las in i dom eller annat beslul i samma mål eller ärende.

Första stycket tillämpas inte. om domstolen i domen eller beslutet har förordnat atl sekretessen skall bestå. Sådant förordnande får inte omfatta domslutet eller motsvarande del av annat beslut, såvida inie rikets säkerhet eller annat intresse av synneriig vikt oundgängligen påkallar det. Angår målet eller ärendet någons civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                           27

någon för brott, gäller dessutom att förordnande som omfattar domslut eller molsvarande del av annal beslul får meddelas endast om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållan­den råder.

Har domslol meddelat förordnande enligt andra stycket, gäller sekretessen också hos domslol eller annan myndighet som får del av domen eller beslutet. Denna bestämmelse lillämpas dock inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos mottagaren.

Fullföljs talan mol dom eller beslut vari domslol har meddelat förordnande enligt andra styckel, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig.

5 § Sekretess gäller hos domstol i dess rätlskipande eller rättsvårdande
verksamhet för uppgift om

1.   innehållet i ännu inte meddelad dom eller i annal ännu inte meddelat beslut,

2.   vad som har förekommit vid överiäggning inom stängda dörrar angående dom eller annat beslut.

Vad som sägs i första styckel om sekretess för innehållet i dom och annal beslut och för vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar gällerockså i fråga om jurys svar på fråga humvida brott föreliggersami i fråga om juryns överiäggning.

6 § Om synneriiga skäl talar för del, får regeringen i annal fall än som avses i
5 § föreskriva atl sekretess skall gälla hos statlig myndighet för uppgift
om

1.  innehållet i ännu inte avkunnat eller expedierat beslut, i vilket ändring
kan sökas hos domslol,

2.  vad som har förekommit vid överiäggning inom slängda dörrar angå­
ende sådanl beslut.

7 § För personal i myndighets telefonväxel gäller sekretess för uppgift som
har inhämtats vid tjänstgöringen och som avser telefonsamtal till eller från
annan person hos myndigheten.

13 kap. Överföring av sekretess i vissa fall

1  § Erhåller myndighet i verksamhet, som avser lillsyn eller revision, från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

2  § Erhåller myndighet i sin förvallande verksamhet i ärende om disciplin­ansvar eller skiljande från anställning eller i annal jämförbart rättsligt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                             28

förfarande vid myndigheten från annan myndighet uppgift som är sekre­tessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndighe­ten.

3  § Erhåller myndighei i sin forskningsverksamhet från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

4  § Erhåller arkivmyndighet för arkivering från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos arkivmyndighe­ten.

5  § Erhåller myndighei i verksamhet, som avser sådan förhandling med arbetstagarorganisation som avses i 6 kap. 5 §, från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

6  § Bestämmelserna i 1-5 §§ lillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd församma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten eller om uppgiften upptas i beslul hos denna myndighet.

14 kap. Bestämmelser om  vissa  begränsningar  i  sekretessen  och  om förbehåll

1  § Sekretess hindrar inte atl uppgift lämnas lill regeringen eller riksdagen. Sekretess hindrar inte heller att uppgift lämnas lill annan myndighei, om uppgiftsskyldighel följer av lag eller förordning.

2  § Sekretess hindrar inte all uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas lill myndighei, om uppgiften behövs där för

 

1,   förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mol någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer,

2,   omprövning av beslul eller ålgärd av den myndighet där uppgiften förekommer, eller

3,   lillsyn över eller revision hos den myndighei där uppgiften förekom­mer.

Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt yttrande av sakkunnig till domstol eller myndighet som bedriver förundersökning i brottmål.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            29

3§ Utöver vad som följer av I och 2 §!; får sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighei, om del är uppenbart att intresset av atl uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

Första stycket gäller inte i fråga om sekretess enligt 7 kap. I -6 SS, 8 kap. 8 S första stycket och 9 och 15 §§ samt 9 kap. 7 J, 8 S första och andra styckena och 9 §. Inte heller gäller första stycket, om utlämnandet strider mot lag eller förordning eller, såvitt angår uppgift i personregister enligt liatalagen (1973:289), föreskrift som har meddelals med stöd av datalagen.

4 § Sekretess lill skydd för enskild gäller inte i förhållande lill den enskilde själv och kan i övrigi helt eller delvis efterges av honom. Vad nu har sagts gäller dock inte om annal följer av bestämmelse i denna lag.

S§ Sekretess hindrar inte atl sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan mydighet tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Handling eller annal material får dock inte lämnas ul, i den mån del av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synneriig vikt atl sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. 1 sådanl fall skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skall kunna la lill vara sin rätt och del kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen skall skydda.

Sekretess hindrar aldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslul i målet eller ärendet. Inte heller innebär .sekretess begränsning i parts rätt enligt rällegångsbalken alt få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.

Första stycket lillämpas inte, om avvikande bestämmelser har meddelats i lag.

6  § Sekretess hindrar inte atl den som är misstänkt för brott eller mot vilken rättegång eller annal jämförbart rättsligt förfarande har inletts lämnar uppgift till sitt ombud eller biträde i saken eller till annan enskild, om det behövs för atl han skall kunna ta lill vara sin rätt.

7  § Sekretess enligt 6 kap. 1-5,7 och 8 §§, 7 kap. 8 och 11 §§ samt 8 kap. 2 och 8-10 §§ utgör inte hinder mot att myndighei fullgör vad som i lag är föreskrivet om skyldighel alt lämna information lill företrädare för arbetsta­garorganisation eller till skyddsombud.

Är den, som erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till myndigheten på det säli som anges i 1 kap. 6 S, gäller för honom samma förbud att lämna ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos m.\ ntligheten. 1 lan får dock utan hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            30

organisationens styrelse, om han underrättar denne om förbudel. 1 sådant fall gäller förbudet också för styrelseledamoten.

Utan hinder av att förbud gäller enligt denna lag all lämna ut eller utnyttja uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften för annan.

8  § Regeringen får, förutom när det särskilt anges i bestämmelse om sekretess, för särskilt fall förordna om undantag från sekretess när det är påkallat av synnerliga skäl.

9  § Finner myndighet att sådan risk för skada, men eller annan olägenhel, som enligt bestämmelse om sekretess utgör hinder alt lämna uppgift lill enskild, kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den enskildes rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, skall myndigheten uppställa sådant förbehåll när uppgiften lämnas lill honom.

Samtycker enskild till att uppgift, för vilken sekretess gäller lill skydd för honom själv, lämnas till annan enskild endasl under förutsättning atl förbehåll som anges i första stycket uppställs, skall myndigheten uppställa förbehållet när uppgiften lämnas ul.

10      § Myndighei får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares
rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1.   myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part, ställfö­
reträdare, ombud eller biträde,

2.   myndigheten med stöd av 7 § första styckel lämnar uppgift lill någon
som inte är knuten till myndigheten på del sätt som anges i 1 kap. 6 §.

Förbehåll enligt första stycket I får inte innebära förbud mol all utnyttja uppgiften i målet eller ärendet eller mot att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Har förbehåll uppställts enligt första styckel 2, skall i fråga om förbehållet gälla vad som föreskrivs i 7 § andra styckel andra och tredje meningarna samt tredje stycket angående förbud att lämna ut eller utnyttja uppgift.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskilt fall om undanlag från sekretess för uppgift får förenas med villkor att förbehåll som anges i första styckel skall uppställas vid utlämnande av uppgiften.

15 kap. Bestämmelser om registrering och utlämnande av allmänna hand­lingar m. m.

1 § När allmän handling har kommit in till eller upprättats hos myndighei skall handlingen registreras utan dröjsmål,om det inte är uppenbart alt den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            31

handlingar, för vilka sekretess inte gäller, fär dock registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller upprättats.

Om särskilda skäl föreligger lår regeringen föreskriva undantag från regislreringsskyldighei enligt första stycket i fräga om handlingar av visst slag som hos myndighet förekommer i betydande omfattning.

2 § Beträffande handling som registreras enligt 1 § skall av registret
framgå

1.  datum, då handlingen kom in eller upprättades,

2.  diarienummer eller annan beteckning som har åsatts handlingen,

3.  i förekommande fall från vem handlingen har kommit in eller till vem den har expedierats,

4.  i korthet vad handlingen rör.

Vid registrering skall dock uppgift enligt första styckel 3 eller 4 utelämnas eller särskiljas om det behövs för atl registret i övriga delar skall kunna företes för allmänheten.

Regeringen fSr beträffande visst register föreskriva alt föreskriften i andra stycket inte skall tillämpas, om denna annars skulle omfatta fiertalet i registret upptagna handlingar.

3 § Kan det antas att hinder mot utlämnande av uppgift i allmän handling
föreligger enligt sekretessbestämmelse i denna lag eller annan författning, får
myndighet utmärka delta genom särskild anteckning. Sådan anteckning skall
innehålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig bestämmelse, dagen för
anteckningen och den myndighet, som har låtit göra den.

Har genom förordning meddelats föreskrift att fråga om utlämnande till enskild av allmän handling, som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet, fär prövas endast av viss myndighet, skall handling som avses med sådan föreskrift så snart det kan ske förses med anteckning enligt första stycket. Anteckningen skall innehålla uppgift om vilken myndighei som är behörig att pröva fråga om utlämnande.

4 § Myndighei skall på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling
som förvaras hos myndigheten i den mån hinder inte möter på grund av
beslämmelse om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång.

Bestämmelserom tillhandahållande av allmän handling finns i 2 kap. 12 § tryckfrihetsförordningen.

5 § Myndighet skall på begäran av annan myndighet lämna uppgift som den
förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om
sekretess eller av hänsyn lill arbetets behöriga gång.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                             32

6 § Av 2 kap. 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår atl fråga
om utlämnande av allmän handling till enskild prövas av den myndighet som
förvarar handlingen, om det inte är föreskrivet att prövningen skall ankomma
på annan myndighet.

Svarar viss befattningshavare vid myndighet enligt arbetsordning eller särskill beslul för vården av handling, ankommer del på honom atl i första hand pröva fråga om handlingens utlämnande till enskild. I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till myndigheten, om del kan ske utan omgång. Vägrar han alt lämna ut handling eller lämnar han ul handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt all yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, skall han, om sökanden begär det, hänskjuta frågan lill myndighe­ten.

7 § Mol beslul varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran atl få la
del av handling eller lämnat ut allmän handling med förbehåll, som
inskränker sökandens rätt all yppa dess innehåll eller annars förfoga över den,
får sökanden föra talan genom besvär. Om inte annal följer av andra - Ijärde
styckena förs sådan talan hos kammarrätten eller, såvitt gäller kammarrätts
beslut i där väckt ärende, hos regeringsrätten. Att prövningstillstånd inte
behövs vid fullföljd av lalan mot kammarrätts beslul framgår av 35 §
förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Har beslul som avses i första slyckel meddelals av tingsrätt och rör det handling i domstols rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, förs lalan mot beslulel hos hovrätten. Talan mot motsvarande beslut av hovrätt i där väckt eller dit fullföljt ärende förs hos högsta domstolen. Vid talan mot tingsrätts eller hovrätts beslut lillämpas i övrigt bestämmelsema i rättegångs­balken om besvär. Vid lalan mot hovrätts beslul skall dock reglerna om prövningstillstånd inte tillämpas.

Första och andra styckena gäller inte för beslul av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten.

.Att talan mol beslul av statsråd skall föras hos regeringen föreskrivs i 2 kap, 15 § iryckfrihetsförordningen.

Angående rätt all föra lalan mot beslul av myndighei som lyder under riksdagen är särskill föreskrivet,

8§ Mot beslut varigenom myndighet har avslagit annan myndighets begäran atl få la del av handling får talan föras genom besvär. Sådan talan förs i samma ordning som gäller i fråga om besvär enligt 7 §, Har beslutet meddelals av statlig myndighet, förs dock lalan av annan statlig myndighei genom besvär hos regeringen.

Första styckel gäller inte för beslul av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten.

Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker från föreskrifterna i första stycket, gäller den bestämmelsen.

 

Prop. 1979/80:2    Del A

33

1 IVåga om beslut som har meddelats av myndighei som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet, .

16 kap. Om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt

1 § Atl friheten enligt I kap, 1 § tryckfrihetsförordningen all meddela och offentliggöra uppgifter i vissa fall är begränsad framgår av 7 kap, 3 § första slyckel 1 och 2 saml 5 § 1 och 2 samma förordning. De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, i vilka nämnda frihet enligt 7 kap, 3 § första styckel 3 och 5 § 3 tryckfrihetsförordningen i övrigt är begränsad, är de där tystnadsplikten följer av

1,  beslut enligt 10 kap, 7 § tredje
styckel andra meningen regerings­
formen

2 kap, 4 § andra slyckel riksdags­ordningen eller beslut enligt 4 kap, 15 § riksdagsordningen

2,  3 kap, 3 § tryckfrihetsförord­
ningen, 9 § radioansvarighelslagen
(1966:756) eller I § lagen (1978:480)
om ansvarighet i försöksverksamhet
med närradio

3,     denna lag enligt
2 kap, 1 §

3 kap. 1 § 5 kap 1 §

5 kap. 2-4 §§ 7 kap. 1-5 §§

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvariigt

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvariigt

såvitt avser uppgift hos riks­banken

såvitt avser uppgift om kvarhål-lande av försändelse på befordrings­anstalt eller om telefonavlyssning på grund av beslut av domslol, under­sökningsledare eller åklagare

såvitt avser uppgift om annat än verkställigheten av beslut om om­händertagande eller av beslul om vård ulan samtycke

7 kap. 6 §

3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del A

34

 

7 kap. 9 §

7 kap. 11 § första eller andra stycket, 12 § andra slyckel eller 14 § första styckel

7 kap. 21 §

8 kap. 3 §, 5 § första slyckel 2, 6 § första slyckel 2, 7 § första stycket 2 eller 8 § första slyckel

8 kap. 8 § andra styckel

såvitt avser uppgift som hänför sig till annal än ärende om lillrättafö-rande av elev eller skiljande av elev från vidare studier

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas medföra fara för atl någon utsätts för våld eller annat allvarligt men

såvitt avser uppgift som hänför sig till myndighets affärsmässiga utlå­ningsverksamhet

 

8  kap. 9, 12, Heller 15 §

9  kap. 1-4 §§ 9 kap. 6§

9 kap. 7 §, 8 § första eller andra stycket,9 § eller 10 § första styckel 1 9 kap. 11 §

12 kap. 5 eller 7 §

4.  förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § denna lag

5.  förordnande med stöd av 5 kap. 4 § eller 23 kap. 10 § fjärde slyckel rällegångsbalken

 

6.   8 kap. 4 § första slyckel iredje meningen rättegångsbalken

7.   7 kap. 2 § kyrkolagen

8.   3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl.

såvitt avser uppgift om registre-rads förhållanden

såvitt avser uppgift som hänför sig lill ärende om annal än ekonomiskt bistånd lill enskild

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                             35

1.    Denna lag trader i kraft den I januari 1981.

2.    Genom denna lag upphävs lagen (1937:249) om inskränkningar i rällen att utbekomma allmänna handlingar, lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mol tystnadsplikt samt lagen (1976:428) om bemyndigande atl meddela föreskrifter om tystnadsplikt vid konsumentverket.

3.    Innehåller den nya lagen hänvisning till viss lagstiftning och har denna lagstiftning trätt i stället för äldre lagstiftning, skall hänvisningen avse även den äldre lagstiftningen.

4.    Förbehåll som myndighei enligt äldre bestämmelser har meddelat vid utlämnande av allmän handling skall fortfarande gälla. I fråga om sådant förbehåll tillämpas nya lagens föreskrifter i 16kap. 1 §4om förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § samma lag.

5.    Sekretess gäller för uppgift som har tillförts registret rörande vissa alkoholbrolt m. m. Uppgift får dock lämnas ul för forskningsändamål, om del slår klart alt uppgiften kan röjas ulan alt den som uppgiften rör lider men. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undanlag från sekretessen, om den finner del vara av vikt atl uppgiften lämnas. Beslämmelserna i 14 kap. 3 § första slyckel tillämpas inte i fråga om sekretess enligt denna punkt.

6.    Sekretess gäller i ärende enligt äldre bestämmelser angående rätl för enskild all inköpa alkoholhaltiga drycker för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan all den enskilde eller någon honom närslående lider men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

7.    Har i författning, som har tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam eller regeringen eller av förvaltningsmyndighet eller kommun, meddelals särskild föreskrift om förbud att röja eller utnyltia vad någon har erfarit i allmän tjänsl eller under utövande av tjänsteplikt, får regeringen upphäva föreskriften eller ändra den, om ändringen innebär all sådan tystnadsplikt inte längre föreskrivs i den särskilda beslämmelsen. Regeringen får överiåla åt förvaltningsmyndighet eller kommun atl enligt vad nu har sagts upphäva eller ändra sådan föreskrift, om föreskriften har meddelals av förvaltningsmyndigheten eller kommunen.

8.    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom beslämmelse i den nya lagen, skall hänvisningen i stället avse den nya bestämmelsen.

 

Prop. 1979/80:2    Del A

36

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fräga om rättegångsbalken

(/e/sattSkap. l,4och5§§,8kap.4och7§§,23kap. I4§,36kap.5§,38kap. 8 § saml 39 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i balken skall införas en ny paragraf, 38 kap. 9 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

1§'

Förhandling vid domstol skall vara Kan det antagas, all vid förhand­ling skall förekomma någol, som är stötande för anständigheten och sed­ligheten, eller att tillföljd av offentlig­heten något kan uppenbaras, som med hänsyn tiU rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skaU hållas inom slängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, om anledning förekommer, au ull följd av offentligheten yrkes­hemlighet skutte röjas.

I mål om ansvar för utpressning, brytande av post- eller telehemlighel, inlrång iföivar etter olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada i anledning av sådanl brott må rånen förordna, alt förhandling skaU hållas inom stängda dörrar, om rätten finner alt offentligheten skutte vara liU men för enskild. Förhandhng, son under förundersökning i brottmål äger rum vid domslol, skaU hållas inom slängda

offentlig.

Kan det antagas atl vid förhand­ling kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekre­tess som avses i sekretesstagen (1979:000). må rätten, om det bedö­mes vara av synnerlig vikt an uppgiften ej röjes, förordna alt förhandlingen i vad den angår uppgiften skatt hållas inom stängda dörrar. Åven i annatfaU må förhandling hållas inom stängda dörrar, om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 .f, * kap. 16 etter 17 § etter 9 kap. 15 eller 16 § sekretesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller där­med likställt mål eller ärende, enligt 5 kap. I § eller 9 kap. 17 § samma lag.

' Senaste lydelse 1975:240.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                            37

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten finner, att offentligheten skutte vara tlU men för utredningen. I brottmål skall, när skäl äro därtiU, förhandhng som angår personunder­sökning, sinnesundersökning eller an­nan utredning rörande den lilltatades levnadsomständigheter och personliga förhåUanden i övrigt, äga rum inom stängda dörrar.

Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom Slängda döaar.

Är eljesl för särskill fall föreskrivet, all förhandling må hållas inom slängda dörrar, vare del gällande.

4§ Rätten äge förordna, an vad som        Har   förhandling   hållits    inom förekommit   vid  förhandling   inom     slängda dörrar och har därvid före-stängda dörrar icke får uppenbaras.      bringats uppgift, for vilken hos dom­stolen gäller sekretess som avses i sek­retesslagen   (1979:000),   äge   rällen förordna att uppgiften icke flir uppen­baras.

5§ Överiäggning lill dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, om rällen ej finner det kunna ske ofTentligt. Hålles överiäggning inom slängda dörrar, må, utom rättens ledamöler, närvara endasl sådan rättens tjänsteman, som har all laga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rätten medgiva även annan att närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslul Avkunnande av dom eller beslul
skall ske offentligt. Har förhandting skall ske offentligt. I den utsträckning
håUits inom slängda dörrar, må ock domen eller beslutet innehåller uppgift
dom eller beslut avkunnas inom som omfattas av förordnande om sek-
stängda dörrar.                    retess enligt 12 kap. 4 § andra stycket

sekretesstagen (1979:000), skaU dock avkunnandet ske inom stängda dör­rar.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                                         38

Nuvarande lydelse                       Förestagen lydelse

8 kap. 4 §2

Vid utövande av sin verksamhet Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt skall advokat redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokatsed.       och i allt iakttaga god advokatsed.

Om tystnadsplikt för advokat vid aUmän advokatbyrå föreskrivs i 9 kap. 9 § sekretesslagen (1979:000). Annan advokat är skyldig atl, där god advo­katsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning. Verksamhet som advokat får icke bedrivas i bolag med annan än advokat eller i aktiebolag, om ej advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

Det åligger advokat atl hälla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör.

7§

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljest förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet. Äro omständigheterna mild­rande, må i stället varning tilldelas honom.

Åsidosätter eljesl advokat de plikter, som åvila honom som advokat, må varning eller erinran meddelas honom. Äro omständigheterna synneriigen försvårande, må han uteslutas ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts, varning eller erinran prövas av samfundels styrelse eller, i den mån sä bestämts i stadgarna, av annat samfundels organ.

Upphör advokat atl vara svensk medborgare eller inträder beträffande honom sådan omständighet, all han enligt 2 § andra eller tredje stycket icke må antagas lill ledamot av samfundet, vare han skyldig atl genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen om hans uteslutning. Samma lag vare, om advokat flyttar ur riket och styrelsen ej medgiver, att han må kvarstå såsom ledamot av samfundet.

1 beslut, varigenom någon uteslutils ur samfundet, må förordnas, alt beslulel genast skall gä i verkställighet.

Brott mot tystnadsplikl enligt 4§ första styckel iredje meningen må ej åtalas av annan än jusUiiekanstern.

2          Senasie lydelse 1977:943.

3          Senaste lydelse 1963:149.

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Nuvarande lydelse

39

Förestagen lydelse

Ålat må väckas endast om del är

påkallat från allmän synpunkt.

 

23 kap. 14 §

Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa be­gäran därom. Han äge ock hos rällen begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål till­handahållas för besiktning.

Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa be­gäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, atl skriftligt bevis skall företes eller föremål till­handahållas för besiktning, eller förordnande, alt allmän handhng som kan antagas äga betydelse som bevis skaU tillhandahållas vid förundersök­ningen.

 

36

Ej må någon höras som vittne angå­ende någol, som han enligt lag eller annanförfaitning är pliktig att hemlig­hålla, med mindre den, Ull vilkens förmån tystnadsplikten gäller, sam­tycker därtiU.

Ej heller eljesl må advokat, läkare, landläkare, barnmorska, sjuksköter­ska, kurator vid familjerådgivnings-byrå, som drives av kommun, lands­tingskommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens

kap. §

Den som tiUföljdav2kap. 1 etter 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen (1979: 000) etter bestämmelse, UU vdken hänvisas i något av dessa lagrum, ej äger lämna uppgift må ej höras som viune därom ulan tillslånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats.

Ej heller må advokat, läkare, tand­läkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstings­kommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre del är i lag medgivet   eller   den,   lill   vilkens

"Senaste lydelse 1977:1020.

 

Prop. 1979/80:2    Del A

40

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

förmån tystnadsplikten gäller, sam-     förmän tystnadsplikten gäller, sam­
tycker därlill.                        tycker därtill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragets fullgörande förtrolls honom, med mindre parten medgiver, atl del må yppas.

Utan hinder av vad i andraellertredjeslycket sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskill stadgat. Präst inom annat trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådanl samfund inlager motsvarande ställning må icke höras som vittne om något, som han vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga förhållanden erfarit.

ningen eller 9 § radioansvarighets­lagen (1966:756) / vissa fall må man hinder därav höras som vittne om förhållande som lysinadsplikien av­ser, därom stadgas i nämnda lag­rum.

Au den som har tystnadsplikl Den som har tystnadsplikt en-enligi 3 kap. 3 § tryckfriheisförord-     ligt 3 kap.  3 §  tryckfrihetsförord-

ningen, 9 § radioansvarighelslagen (1966:756) eller 1§ tagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio må höras som vittne om förhållande som tystnadsplikten avser endast i den mån del stadgas i nämnda lagrum.

Om tillhandahållande av allmän handling, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet, gälle vad där­om är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser meddelats om skyldig­het att förete skriftlig handUng, vare de gällande.

38 kap. 8§

Om allmän handling kan antagas äga betydelse som bevis, äge rätten förordna au handlingen skaU tillhan­dahållas.

Första stycket gäller ej

1.   handUng som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess liU följd av 2 kap. I eller 2 § eller 3 kap. I § sekre­tesstagen (1979:000) eller beslämmel­se. UU vilken hänvisas i något av dessa lagrum, med mindre den myndighei som har att pröva fråga om utlämnan­de av handhngar givit sill lillslånd därtiU;

2.   handting vars innehåU är sådant, aU någon, som hafl befattning med

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Nuvarande Ivdelse

41

Föreslagen lydelse

handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde etter sjätte styckel ej må höras därom:

3. handUng genom vars föreleende yrkeshemligtiet skulle uppenbaras, med mindre synnerlig anledning jöre-kommer.

 

9§

Har bestämmelser som avviker från vad som föreskrivs i 1-8 §§ meddelats om skyldighet att förete skriftlig hand­ting, skall de gälla.

Vad i 38 kap, 3-9 §§ är stadgat äge motsvarande lillämpning belräffan­de föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

39 kap. 5§ Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas lill rätten och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för syn; sädan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som lill honom slår i sådanl förhållande, som avses i 36 kap. 3 §. Stadgandet i 36 kap, 6 § om vittnes rätl att vägra att yttra sig äge molsvarande lillämpning i fråga om rätt för part eller annan all vägra att tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet att förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap, 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap, 3-8 §§ är stadgat äge motsvarande lillämpning beträffan­de föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981,

 

Prop. 1979/80:2   Del A

42

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap, 3 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

20

kap, I

3§

Yppar någon vad han till följd av lag eller annan författning är pliktig an hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljesl är särskilt belagd med straff, förbrott mol tystnadsplikt till böler eller fängelse i högsl ell år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första slyckel, dömes lill böter.

Röjer någon uppgift, som han är pHkiig att hemlighålla enligt lag eller annan författning etter enligt förord­nande eller förbehåll som har medde­lats med stöd av lag eller annan författning, eller utnyttjar han olovli­gen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljesl är särskilt belagd med straff, för brott mol tyst­na d s p I i k t till böter eller fängelse i högsl ell år.

Den som av oaklsamhel begär gärning som avses i första styckel, dömes lill böter. I ringa falt skatt dock ej dömas titt ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981,

4 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)

Härigenom föreskrivs i fräga om förvaltningslagen (1971:290)

dels att 20 § skall upphöra all gälla,

dels alt 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

14 §

Sökande, klagande eller annan part har rätt all la del av del som tillförts ärendet med de begräns­ningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränk­ningar i räu en att utbekomma allmän-

Sökande, klagande eller annan part har rätt all la del av del som tillförts ärendet med de begräns­ningar som följer av 14 kap. 5§ sekretesslagen (1979:000f

' Senasie lydelse 1975:667.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                           43

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

na handlingar eller av denna para­graf

Myndighet får vägra atl lämna ut annat material än allmän handting under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller be­träffande allmän handUng. Lämnas sådanl material ut, skaU myndigheten om det behövs göra förbehåU om hur det får användas.

Har myndigheten vägral alt lämna ut handling eller annat som tillförts ärendet, skaU myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehåUet i materialet, i den mån det behövs för att han skaU kunna ta UU vara sin rätt och del kan ske utan allvarlig skada för det intresse som föranlett vägran au lämna ut materialet. Myndigheten skaU vid behov förordna au den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.

15 § Ärende får ej avgöras ulan alt sökande, klagande eller annan part underrättats om del som tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle beretts honom att ytlra sig över del. Myndigheten får dock avgöra ärende ulan alt så sketl,

1.   om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

2.   om ärendet rör tillsättning av Oänsi, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,

3.   om det kan befaras atl genomförandet av beslulel i ärendet annars skulle avsevärt försvåras eller

4.    om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.
Underrättelse enligt första styckel får ske genom delgivning.
Bestämmelserna i 14 § om begräns-        I fråga om underräitelseskyldighet

ningar i rätten atl ta del av det som     enligt första stycket gäller de begräns-Ullföris  ärendet   äger   motsvarande     ningar som följer av 14 kap. 5 § sek-lillämpning i fråga om underräiielse     reiesstagen (1979:000) enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

 

Prop. 1979/80:2    Del A

44

5 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 16,19,20,39 och 43 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

16

1 fråga om offentlighet och ord­ning vid muntlig förhandling gäller 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ulöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken lår rällen förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn UU privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska inlres­se.

Föreslagen lydelse

1 fråga om offentlighet och ord­ning vid muntiig förhandling gäller 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ulöver vad som följer av 5 kap. 1 § rällegångsbalken får rällen förordna au förhandhng skall hållas inom stängda dörrar, om del kan antagas att vid förhandtingen kommer au förebringas uppgift, för vUken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekrelesslagen (1979:000)

 

19 §

Beslämmelserna i 43 § om begräns­ningar i rällen an ta det av det som tillförts målet äger molsvarande lilt-läinpning i fråga om underrättelse enligt 10 § första styckel, 12 etter 18 §.

I fråga om underräitelseskyldighet enligt 10 § första stycket, 12 etter 18 § gäller de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1979:000)

 

20 §

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rällen utan dröjsmål. 1 fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap. 1-5, 7 och 8 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersällning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand­ling utgår dock alltid av allmänna medel.

Skriftlig handling, som åberopas lill bevis, skall tillställas rätten ulan dröjsmål. I fråga om sådanl bevis gäller i övrigt 38 kap. 1-5 och 7-9 §§ rällegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand­ling utgår dock alllid av allmänna medel.

39 §

Den som  uppsåtligen bryter mol förbehåll eUerförordnande, som med-

 

Prop. 1979/80:2   Del A

45

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

delats med stöd av 19 eller 4 3 §, dömes lill böler eller föngelse i högsl ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Den som utan giltigt skäl röjer vad. som enligt rättens förordnande ej får uppenbaras dömes till böler.

43

Sökande, klagande eller annan part har rätl atl la del av det som tillförts målet med de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekrelessla­gen (1979:000)

Sökande, klagande eller annan part har rätt atl la del av del som tillförts målet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten aU utbekomma allmänna handUngar eller av denna paragraf

Rätten får vägra att lämna ut annal material än aUtnän handUng under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäUer beträffan­de aUmän handling. Lämnas sådant material ut, skaU rällen om det behövs göra förbehåU i fråga om hur det får användas.

Har rällen vägrat au lämna ul handling eller annat som tillfölls målet, skall rätten på annal sätt upplysa parten om Innehåltet i mate­rialet, i den mån det behövs för att han skaU kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada for del intresse som föranlett vägran atl lämna ut materialet. Rätten skaU vid behov förordna alt den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Inledning   46

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-12-07

Närvarande: statsminislem Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Friggebo, Wirtén, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Blix, Gabriel Romanus, Tham, Bondestam

Föredragande: statsrådet Sven Romanus Lagrådsremiss med förslag till sekretesslag, m. m.

1 Inledning

Den enskildes rätt att ta del av myndigheternas handlingar har länge varit grundlagsfäst i vårt land. De centrala reglerna på områdel finns f n. i 2 kap. i 1949 års tryckfrihetsförordning (TF, omtryckt 1976:955). De begränsningar i rällen alt f tillgäng till allmänna handlingar som har befunnits nödvändiga har tagits in i lagen (1937:249, omtryckt 1977:1029, ändrad senast 1978:353) om inskränkningar i rätten all utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekrelesslagen (SekrL), och i vissa därtill anslutande författningar.

Riksdagen antog år 1976 ett nytt 2 kap. i TF (prop. 1975/76:160, KU 1975/ 76:48, rskr 1975/76:324, KU 1976/77:1, rskr 1976/77:2, SFS 1976:954) på gmndval av förslag i betänkandet (SOU 1975:22) Lagom allmänna handlingar vilket hade avgivits av den år 1969 tillkallade offentiighels- och sekre-lesslagstiftningskommitlén (OSK)'. De nya reglerna trädde i kraft den 1 januari 1978.

Det förutsattes i samband med dessa ändringar i TF atl de skulle kompletteras med nya reglerom handlingssekretess som skulle ersätta SekrL. Huvuddelen av OSK:s nyss nämnda betänkande avser också etl förslag till en lag med sådana bestämmelser, benämnd lag om allmänna handlingar (LAH). OSK lade också fram förslag till vissa följdändringar, bl. a. i rällegångsbal­ken.

' Ledamöter vid utredningsarbetets avslutande justitiekanslern Ingvar Gullnäs, ordförande, riksdagsledamoten Erik Adamsson, departementssekreteraren Allan Eriksson, riksdagsledamoten Kurt Hugosson, chefredaktören Sven-Erik Larsson, riksdagsledamoten Ake Polstam och hemmansägaren Erik Svedberg.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Inledning   47

Allmänhetens möjligheter att få insyn i den offentliga förvaltningen är beroende inte bara av reglerna om allmänna handlingars offentlighet utan också av de bestämmelser som reglerar de offentliga funktionärernas möjligheter alt lämna uppgifter på annal sätt än genom utlämnande av allmänna handlingar. I 2 kap. 1 § i 1974 års regeringsform (RF, omtryckt 1976:871) fastslås en principiell yttrandefrihet för varje medborgare. Denna yttrandefrihet innefallar bl. a. frihet all lämna sådana uppgifter och upplys­ningar som en offentiig funktionär får kännedom om i sin tjänsteutövning. RF medger emellertid all yttrandefriheten begränsas bl. a. genom regler om tystnadsplikt. Sådana regler finns för de offentliga funktionärernas del f n. utspridda i etl stort antal författningar. Frågan om den framtida utform­ningen av tyslnadspliktsregleringen har utretts av en särskild kommitté, tyslnadspliklskommillén (TK)', som tillkallades i maj år 1975. I sitt betänkande (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet lade kommittén fram ell förslag till lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt (LOFT), som i princip skulle ersätta alla de tystnadspliktsregler på området som i dag återfinns i olika specialförfattningar.

Etl viktigt inslag i den reglering som värnar om offentiighetsprincipen är de bestämmelser som privilegierar meddelande av uppgifter för publicering i massmedierna. Dessa bestämmelser innebär bl. a. all ett uppgiftslämnande som normalt är all betrakta som brott mol lystnadsplikt i vissa fall blir slraffrilt om uppgiften lämnas for publicering. De gmndläggande bestäm­melserna om denna s. k. meddelarfrihet finns i 7 kap. 3 § TF. På förslag av den år 1970 tillkallade massmedieutredningen (MMU, SOU 1975:49) och av TK beslutade riksdagen år 1976 bl. a. om ny lydelse av denna paragraf (prop. 1975/76:204, KU 1975/76:54, rskr 1975/76:394, KU 1976/77:1 rskr 1976/ 77:2, SFS 1976:955). Också denna gmndlagsändring trädde i kraft den 1 januari 1978. Reglerna i paragrafen innebär, såvitt här är av intresse, atl den, som i slrid med en beslämmelse om tystnadsplikt lämnar ell meddelande för publicering i tryckt eller därmed jämställd skrift eller, ulan alt vara publiceringsansvarig, t. ex. i egenskap av författare medverkar lill framställ­ning, som är avsedd all införas i sådan skrift, får fällas till ansvar för detla bara om gärningen var uppsåtlig och den åsidosatta tystnadsplikten finns angiven i en särskild lag. I lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt (ändrad 1978:481), som trädde i krafl den 1 januari 1978, anges i vilka fall en föreskrift om tystnadsplikt skall bryta igenom meddelarfriheten.

Det har under departementsberedningen av OSK:s och TK.s förslag visat sig all det knappasl går all få lill stånd en tillfredsslällande sekrelessreglering om man bibehåller den nuvarande åtskillnaden mellan regler om handlings-

I Ledamöter hovrättslagmannen Erik Holmberg, ordförande, riksdagsledamoten Bertil Fiskesjö och riksdagsledamoten Kurt Ove Johansson.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     Gällande räu m. m.   48

sekretess och bestämmelser om tystnadsplikt. På grund härav har en promemoria upprättats inom justitiedepartementet, promemorian (Ds Ju 1977:1 och 11) Handlingssekreless och tystnadsplikt. Denna innehåller förslag till en ny sekretesslag som reglerar såväl handlingssekretess som tystnadsplikt och som dessutom anger i vilka fall meddelarfrihet inte skall föreligga. Promemorian innehåller också förslag till vissa följdändringar i rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB). De vid promemorian fogade lagförslagen bör fogas lill protokollet som bilaga 1.

Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttran­dena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

I socialutredningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialför-säkringslillägg behandlas vissa frågor om handlingssekretess, tystnadsplikt och socialregister. Betänkandet har remissbehandlats. En inom socialdepar­tementet upprättad sammanställning av remissyttrandena i dessa delar bör fogas lill protokollet som bilaga 3.

Frågan om lagstiftning på grundval av departementspromemorian bör nu tas upp lill behandling. Den nu aktuella lagstiftningen kräver följdändringar i ett stort antal lagar som innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Jag avser atl återkomma lill denna fråga vid etl senare lillfälle.

2 Gällande rätt m. m. 2.1 Offentlighetsprincipen

Svensk rättskipning och förvaltning präglas av ålder av offentlighetsprin­cipen. Allmänheten och massmedierna har en vidsträckt insyn i de offentliga organens verksamhet. Denna ordning får sill rättsliga innehåll genom tre komplex av regler.

Av störst betydelse är den i 2 kap, TF fastlagda principen om allmänna handlingars offentlighet. Principens närmare räckvidd bestäms genom den undantagsreglering som med stöd av TF är upptagen i SekrL och i därlill anslutande författningar,

Slor roll för möjlighetema lill insyn i den offentliga verksamhelen spelar också den information som tjänstemän och andra offentliga funktionärer kan lämna på annal sätt än genom alt förete allmänna handlingar, t, ex, muntligen. Gränserna för denna de offentliga funktionärernas yttrandefrihet dras genom den rättsliga regleringen av deras tystnadsplikl,

I RF är fastslaget atl regler om tystnadsplikt innebär en begränsning i den medborgerliga yttrandefriheten.

De offentliga funktionärernas lystnadsplikt är snävare än annars när fråga är om meddelande för offentliggörande i pressen eller i övrigt i tryckt skrift eller i radio eller TV, Denna särbehandling, som kommer till uttryck i TF och i radioansvarighelslagen (1966:756, ändrad senast 1978:477), fär sin förklaring

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  . -..Gällande räu m. m.   49

av den vikt som tillmäts meddelanden för offentlig debatt och allmän upplysning i samhälleliga angelägenheter.

De äldsta anorna har den form av offentlighet som förekommer vid de beslutande församlingarna och vid domstolama, förhandlingsoffenllighelen. Offentligheten vid riksdagens kammarsammanlräden regleras i riksdagsord­ningen. Molsvarande bestämmelser finns i kommunallagama för de beslu­tande kommunala församlingarnas del. Av RB framgår atl de allmänna domstolarna som regel handlägger sina mål vid förhandlingar. Dessa är med snävt begränsade undanlag oftentliga. Principen om domstolsförhandlings offentlighet anges numera också i RF.

Som framgår av det sagda ulgör handlingssekreless och tystnadsplikt olika former av begränsning i offentlighetsprincipen. Dessa två slag av inskränk­ningar skyddar samma iniressen och har även i övrigi nära samband med varandra. I den konstitutionella lagstiftningen behandlas emellertid, som framgått, handlingssekretessen som en del av regleringen av tryckfriheten, medan tystnadsplikten ses som en begränsning av den allmänna medborger­liga yttrandefrihet som slås fast i RF. I fräga om uppbyggnad och utformning skiljer sig f n. de två regel komplexen radikalt från varandra.

2.2 Handlingssekretess

Som har nämnts i inledningsavsnitlet har riksdagen år 1976 beslutat nya regler i TF om allmänna handlingars offentlighet. Ändringarna baserar sig på förslag som har lagts fram av OSK i betänkandet Lag om allmänna handlingar. Den nya grundlagsregleringen stämmer i sina huvuddrag överens med den föregående, som i sin tur uppvisar kontinuitet med vad som ursprungligen föreskrevs i vår äldsta tryckfrihetsförordning, 1766 års TF.

I 2 kap. 1 § TF anges nu all varie svensk medborgare lill främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upjilysning skall ha rätt all la del av allmänna handlingar. Enligt 2 § får denna rätt emellertid begränsas, men endasl med hänsyn till vissa uppräknade skyddsinlressen. Dessa är 1, rikels säkerhel eller dess förhållande lill annan stat eller mellanfolklig organisalion, 2, rikels centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, 3. myndig­hels verksamhet för inspektion, kontroll eller annan lillsyn, 4. intresset att förebygga  eller  beivra   brott,   5. del  allmännas  ekonomiska   intresse,

6.    skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och

7.    intresset all bevara djur- eller växtart.

I 2 § andra och tredje styckena anges i vilka former begränsningar i handlingsoffentligheten får ske. Begränsning skall sålunda anges noga i beslämmelse i en särskild lag eller, om så i visst fall är lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Efter bemyndigande i sådan bestämmelse får dock regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Kravet på noggrant angivande hindrar inte all riksdagen eller regeringen i sekretessbestämmelse tilläggs befogenhet atl efter

4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     Gällande rän m. m.    50

omsiändigheterna medge all viss handling lämnas ul.

Handlingsoffentligheten begränsas alltså genom den lagstiftning som åsyflas i 2 §. En annan inskränkning i principen ligger i begreppet allmän handling. För all en handling skall vara allmän krävs atl den förvaras hos myndighei. Men dessutom fordras atl den är alt anse som inkommen lill eller upprättad hos myndighei (3 §). En handling anses som regel upprättad först när den har expedierats, när del ärende lill vilket den hör har slutbehandlats eller när den annars har färdigställts (7 §). Vissa särskilda regler i 2 kap. TF begränsar ytteriigare kretsen av handlingar som skall anses som allmänna.

1 2 kap. TF finns vidare bestämmelser bl. a. om sättet för utlämnande av allmän handling, om prövning av framställning om att få ut sådan handling och om rätt att överklaga avslagsbeslul.

Begränsningarna i handlingsoffentligheten anges som nämnts i dag i SekrL med anslutande författningar. Lagen bör fogas till protokollet som bilaga 4. SekrL innehåller i ett femtiotal paragrafer en ingående uppräkning av fall då allmänna handlingar får hållas hemliga. I allmänhet har bestämmelserna också den innebörden alt handlingarna skall hållas hemliga. Sekretessen är i regel knuten till viss myndighei, lill viss typ av ärenden eller till visst verksamhetsområde. En och samma paragraf tillgodoser i en del fall flera olika sekrelessändamål. - Efter sin tillkomst har lagen blivit föremål för en belydande påbyggnad. Genom ändringar som trädde i krafl den 1 januari 1978 har SekrL anpassats till det nya 2 kap. TF (prop. 1977/78:38, KU 1977/78:19, rskr 1977/78:77).

I fråga om flera viktiga grupper av handlingar ger SekrL regeringen möjlighel att upprätthålla sekretess inom vissa allmänt angivna gränser. I dessa fall finns den närmare regleringen i s, k, sekretesskungörelser, F, n, finns sju sekretesskungörelser på försvarets område och en, den s, k, civilförvaltningens sekreiesskungörelse (1939:7, omtryckt 1977:1141, ändrad senast 1978:503, CSK), på det civila områdel,

I SekrL finns en paragraf som anger domstols möjlighet att från annan myndighei infordra hemlig handling som kan antas vara av betydelse som bevis, I övrigt saknas emellertid i SekrL föreskrifter som i sekreiesshänseende reglerar förhållandel mellan myndigheter inbördes.

Under förarbetena lill den nu gällande TF uttalades att spörsmålet om en revision av sekretesslagstiftningen på grundval av de erfarenheter som hade vunnits efter anlagande av 1937 års lagstiftning borde tas upp särskilt. För detta ändamål tillkallades år 1960 offentlighetskommittén (OK), Kommittén utarbetade en diskussionspromemoria med utkast lill författningsbesläm-melser(se SOU 1966:61), Sitt egentliga förslag presenterade OK i betänkandet (SOU 1966:60) Offentlighet och sekretess. Mot bakgrund av den kritik som kommitténs förslag utsattes för beslöts all ytteriigare utredning skulle äga rum innan ny lagstiftning om handlingsoffentlighet och handlingssekretess kunde föreläggas riksdagen. Den nya utredningen uppdrogs åt OSK,

OSK:s belänkande Lag om allmänna handlingar innehöll, förutom förslag

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,,..,„Gällonde räu m. m.    51

lill nya grundlagsbestämmelser om allmänna handlingar, främst förslag lill en ny lag om allmänna handlingar, LAH, avsedd alt träda i stället för SekrL,

Regleringen i den föreslagna lagen innebär i vissa hänseenden en förstärkning av sekretesskyddet, i andra upphävande av nu gällande sekretess, Förslagel har disponerats på ett annal sätt än gällande sekretesslag. Sålunda har bestämmelserna i forsla hand grupperats i avsnitt i anslutning till de sekrelessändamål som anges i gmndlagen. Inom varje sådanl avsnitt är bestämmelserna uppdelade med hänsyn till berörda myndigheter och ärendetyper,

LAH upptar enligt förslagel också vissa andra föreskrifter än materiella sekretessregler. Sålunda föreslås bestämmelser om registrering av allmänna handlingar, om tystnadsplikl om innehållet i hemlig handling, om besvär över beslul alt vägra utlämnande samt om sekretessen mellan myndighe­ter.

Remissinstanserna har i fråga om del sakliga innehållet i sekretessbestämmelserna fört fram kritik i många enskildheter. Enighet har dock rått om att förslagel i denna del är ägnat all läggas lill grund för lagstiftning, I fråga om lagens disposition har mottagandet under remissbe­handlingen vant genomgående positivt,

1 prop, 1975/76:160 (s, 81) förklarade dåvarande justitieministern all han ansåg att OSK:s förslag till lag om allmänna handlingar i både formellt och sakligt hänseende kunde i det väsentliga läggas till grund för lagstiftning,

2.3 Tystnadsplikt

Medan handlingssekretessen redan i dag är inordnad i ett genomtänkt regelsystem uppvisar regleringen av tystnadsplikter i offentlig verksamhet ell högst splittrat mönster, Detla sammanhänger med den konstitutionella ordning som gällde före år 1975, Enligt 1809 års RF kunde sålunda tystnadsplikt föreskrivas genom författning på vilken konstitutionell nivå som helst. Tysinadsplikisföreskrifter finns därför - fömlom i lag - i kungörelser och instruktioner, i kommunala reglementen och i myndigheters arbetsordningar. En tystnadsplikl kunde också uppkomma utan uttrycklig föreskrift i författning. En sådan tystnadsplikt betecknas vanligen som oreglerad. Särskilt stor praktisk betydelse hade det alt uppgifter i en allmän handling, som föranledde atl handlingen enligt SekrL skulle hållas hemlig, ansågs vara omfattade av tystnadsplikt, även om del inte fanns någon särskild föreskrift om tystnadsplikt. Tystnadsplikl ansågs vidare kunna uppkomma genom ell myndighetens eget beslut för särskilt ärende eller särskild grupp av ärenden eller genom en tillsägelse av överordnad. Det har också hävdats att tystnadsplikt i vissa fall följde av tjänstens beskaffenhet eller "sakens natur".

F. n. finns tystnadspliklsföreskrifler som gäller offentliga funktionärer i etl

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     Gällande rätt m. m.    52

hundratal lagar och i ungefär lika många av regeringen beslutade författ­ningar. En förteckning över föreskrifterna bör fogas lill protokollet som bilaga 5.1 flertalet av dessa föreskrifter används ullryck såsom "obehörigen" eller "i olrängl mål" för all beskriva tystnadspliktens räckvidd.

Införandel av den nya RF medförde vikliga förändringar i rättsläget såvitt gäller regleringen av tystnadsplikt.

Sålunda är med den innebörd som RF ger åt begreppet yttrandefrihet tystnadsplikt för offentliga funktionärer alt se som en begränsning i denna frihet. Härav följer i sin tur att tystnadsplikt, liksom andra inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna, kan göras gällande av det allmänna endasl med förfallningsstöd. I avsaknad av särskild övergångsbestämmelse i RF kan därför inte de fömt nämnda, s. k. oreglerade tystnadsplikterna, inräknat den som avser innehållet i hemlig handling, upprätthållas efter ingången av år 1975.

RF:s regler på områdel bör, som också TK har framhållit, vidare ges den tolkningen atl tystnadsplikl i offentliga anställningar inte kan åläggas genom avtal.

RF innebär vidare atl den tidigare friheten alt i författning på vilken konstitutionell nivå som helst föreskriva tystnadsplikl har upphört. Primärt ligger kompetensen hos riksdagen. För atl regeringen i stort skulle behållas vid tidigare möjligheter alt förordna om tystnadsplikt för offentliga funktio­närer infördes emellertid i 8 kap. 7 § RF en särskild delegationsregel enligt vilken regeringen efter bemyndigande i lag genom förordning kan meddela föreskrifter om förbud alt röja sådant som någon har erfarit i allmän ijänsi eller under utövande av tjänsteplikt. Möjlighel öppnades också för vidare-delegation till förvaltningsmyndighet eller kommun. Enligt punkt 6 i övergångsbestämmelserna lill RF behåller äldre lyslnadspliklsföreskrifter i författning sin giltighet tills vidare, oberoende av vilket organ som har beslutat dem.

Genom prop. 1975:8 om följdlagstiftning med anledning av den nya regeringsformens bestämmelser om normgivning förelade den dåvarande regeringen riksdagen ell förslag lill lag om offentliga funktionärers tystnads­plikl. Syftet med förslaget var att göra del möjligt att i del väsentliga behålla tidigare rättsläge på lyslnadspliktsområdet. Förslaget innehöll i huvudsak delegalionsbeslämmelser. En av dessa avsåg all ge regeringen möjlighet all generellt förbinda handlingssekretess med tystnadsplikt. I betänkande med anledning av propositionen (KU 1975:10) förordade konstilutionsulskoltel en utredning rörande lystnadsplikter. Enligt ulskotlel borde i utredningsarbetet ingå alt inventera, klassificera och rättsligt systematisera tystnadsplikterna samt att mot denna bakgmnd göra principiella överväganden med sikte på en framtida reglering. Ulskotlel förordade vidare alt lagstiftningen om de offentliga funktionärernas tystnadsplikl borde uppskjutas i avvaktan på kartläggningen av tystnadsplikterna och resultatet av det utredningsarbete

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  .-  Gällande räu m. m.    53

som bedrevs av MMU, OSK och 1973 års fri- och rättighelsulredning. Del framlagda lagförslaget avstyrktes därför. Riksdagen loljde utskottet (rskr 1975:62).

Med anledning av riksdagens beslut tillkallades TK. 1 sitt fömt nämnda belänkande har kommittén lagt fram förslag till en lag om offentliga funktionärers tystnadsplikt, LOFT. I denna lag har TK fört samman föreskrifterna om tystnadsplikt i offentlig verksamhet. Regleringen i lagen är nära anknuten lill bestämmelserna om allmänna handlingars offentlighet och inskränkningar däri. Kommittén har byggt på OSK:s förslag lill LAH. Föreskrifterna om handlingssekreless får enligt TK:s förslag betydelse bl. a. därigenom alt de uppgifter i hemlig handling som utgör gmnd för hemlig­hållandet skall omfattas av tystnadsplikt. Beslämmelserna i förslaget är uppbyggda efter skyddsintressen. I begränsad omfattning medges all rege­ringen genom förordning anger tillämpningsområdet för en tystnadsplikts-bestämmelse. Någol utrymme för subdelegering till förvaltningsmyndighet eller kommun öppnas inte.

TK föreslog ändringar av tystnadspliklsbestämmelser i etl stort anlal lagar. Ändringarna är i huvudsak av leknisk natur och innebär att hänvisningar görs till föreskrifter i LOFT. LOFT innehåller ett antal inledande bestäm­melser som anger lagens tillämpningsområde, tystnadspliktens principiella innebörd, dess räckvidd i förhållande lill annan myndighei, tystnadspliktens fortspridning med överiämnad uppgift, m. m.

Flertalet remissinstanser ansåg atl LOFT kunde läggas lill grund för lagstiftning. Av annan åsikt var emellertid bl. a. JK och JO, som båda fann alt nya överväganden var påkallade. Åtskilliga instanser efteriyste en närmare samordning av regleringen av handlingssekreless och tystnadsplikt i allmän verksamhet, och ell anlal av dem förordade gemensam reglering i en enda lag.

Sedan TK:s förslag lades fram har riksdagen på grundval av betänkandet (SOU 1975:75) Medborgeriiga fri- och rättigheter av 1973 års fri- och rättighelsulredning beslutat ändringar i RF:s rälligheisreglering(prop. 1975/ 76:209, KU 1975/76:56, rskr 1975/76:414, KU 1976/77:1, rskr 1976/77:2). Ändringarna har trätt i kraft den 1 januari 1977. De rubbar inte den dittills gällande ordningen i fråga om kompetensen att besluta föreskrifter om tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Däremot har i 2 kap. RF införts nya bestämmelser som i sak anger ramar för möjligheterna atl begränsa olika fri-och rättigheter, bland dem yttrandefriheten. Sålunda föreskrivs i 12 § andra slyckel bl. a. att begränsning får göras endast för atl tillgodose ändamål som är godtagbart i ell demokratiskt samhälle. Begränsning får vidare aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att den ulgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. För yttrandefrihe­tens och informationsfrihetens del anges i 13 § att begränsning får beslutas

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     Promemorieförslaget   54

med hänsyn till rikels säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhel, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandel och beivrandet av brott. Vidare får friheten all yttra sig i näringsverksamhet begränsas. 1 övrigi får begränsningar i de nämnda friheterna ske endast om "särskill viktiga skäl" föranleder det. Vid bedömande av vilka begränsningar som sålunda får ske skall särskill beaktas viklen av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, veten­skapliga och kulturella angelägenheter.

De år 1976 slutligt antagna ändringar i TF, som gjordes på grundval av förslag av MMU, innebär alt en ny teknik införts för all reglera förhållandet mellan å ena sidan friheten att lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift och å andra sidan tystnadsplikt. Enligt 7 kap. 3 § TF gäller att endast tystnadsplikt som är angiven i en särskild lag har försteg framför meddelarfriheten. I den förut nämnda lagen om ansvar på tryckfrihetsför­ordningens område för brott mot tystnadsplikt anges i vilka fall en föreskrift om tystnadsplikt bryter genom meddelarfriheten. Meningen är att denna lag, som i allt väsentligt har bevarat rättsläget före den 1 januari 1978, bara skall gälla under en kortare övergångstid. Därefter skall den ersättas med en reglering som skall samordnas med den nya sekretesslagen (prop. 1977/78:38 s. 32).

TK lade fram ett förslag lill en särskild lillämpningslag lill de bestämmelser som nu finns i 7 kap. 3 § TF. Förslagel innebär alt massmedierna kan få ökad tillgång till hemliga uppgifter främst inom sådana grenar av allmän verk­samhet som innebär myndighetsutövning mot enskilda

Remissinstansernas reaktion på förslaget till lillämpningslag var blandad. Den av TK gjorda avvägningen mellan tystnadsplikt och meddelarskydd godtogs av flera instanser, men ganska många ansåg att TK hade gått väl långt i all medge meddelarfrihet. Särskilt den föreslagna vidgningen av straffri-helen för meddelanden som rör myndighetsutövning mol enskild, t. ex. inom socialvården, stötte på motstånd bland remissinstanserna.

3 Promemorieförslaget

Den väsentligaste nyheten i promemorieförslaget är den nya tekniska lösningen med en gemensam lag, som reglerar såväl handlingssekreless som tystnadsplikt, och de konsekvenser i sakligt hänseende som denna lösning har medfört. I övrigt bygger promemorieförslaget på de båda utredningsför­slag som framlagts av OSK och TK och de synpunkter som har kommit fram under remissbehandlingen av dessa förslag.

Promemorian utgår från tanken alt sekretessregleringen blir klarast och mest läitillämpad om sekretessen får avse den berörda uppgiften som sådan oberoende av om den finns dokumenterad i en allmän handling eller inte. Det

 

Prop. 1979/80:2    Del A                ..      Promemorielörslagei    55

föreslås sålunda atl SekrL och de många utspridda reglerna om tystnadsplikt för offentliga funktionärer skall ersättas med en eijda sekretesslag. I promemorians lagförslag används etl enhetligt sekretessbegrepp som i sig innefattar både en begränsning av den enskildes rätl att la del av allmän handling och ett förbud för den offenllige funktionären att röja uppgifter genom utlämnande av handling, muntligen eller på annal sätt.

Ett annal grundläggande drag i den föreslagna sekreiessregleringen är atl denna, i överensstämmelse med vad som har föreslagits av både OSK och TK, också gäller i förhållandel myndigheter emellan.

Enligt promemorian har sekretessen i största möjliga utsträckning reglerats i själva sekrelesslagen. De möjligheter att delegera normgivningskompetens till regeringen som öppnas i TF och RF har utnyttjats i myckel begränsad omfattning. Inte heller tekniken att låta sekrelesslagen på en viss punkt uppta bara en hänvisning lill sekretessregler i annan lag har använls annat än i undantagsfall.

Förslagel ansluler sig i fråga om sin allmänna uppläggning ganska nära till LAH. De utförliga reglerna om sekrelessbegreppets innebörd och om generella begränsningar i sekretessen faller emellertid närmast tillbaka på de inledande bestämmelserna i LOFT.

Reglerna om sekrelessbegreppets innebörd har lagils in i lagförslagets inledande kapitel. Här slås också fast all sekreiessregleringen bara gäller i allmän verksamhet. I kapitlet anges vilka organ och personer som berörs av regleringen. Här finns vidare vissa bestämmelser om när en uppgift behåller sin sekretess efter atl ha lämnais från en myndighei till en annan.

I 2 kap. finns bl. a. bestämmelser om möjligheterna atl lämna sekretessbelagda uppgifter lill andra myndigheter, om den enskildes möjlig­heter alt förfoga över sekretess som är uppställd i hans inlresse, om utlämnande av uppgift med förbehåll, om parisonenilighel och om en generell dispensbefogenhet för regeringen. I samma kapitel har vidare tagils in bestämmelser som innebär att sekretessen på vissa punkter får vika för lagstiftningen om rätt till information i arbetslivet och lagstiftningen om arbetsmiljön. Dessa bestämmelser ersätter de "obehörighelsrekvisil" som i dag finns i de flesta tystnadspliktsregler.

1 3-11 kap. följer sedan de särskilda sekretessreglerna. Dessa är liksom motsvarande bestämmelser i LAH ordnade med utgångspunkt i TF:s sekreiessgrunder. De bestämmelser som avser att skydda olika allmänna intressen finns i 3-7 och 11 kap. Skyddet för enskildas förhållanden finns i 8-10 kap.

112 kap. finns vissa särregler om sekretessen hos domstolarna, hos JO och JK saml hos riksdagen och regeringen.

13 kap. innehåller vissa regler som huvudsakligen gäller allmänna handlingar. Här regleras myndigheternas skyldighet alt lämna uppgifter till allmänheten och till varandra samt frågorna om hemligstämpling, diarie-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                    Promemorieförslaget   56

föring och förfarandet vid utlämnande av allmän handling och om besvär mot myndighets beslul i vissa fall.

I 14 kap. slutligen har tagits in regler om vilka lyslnadspliklsföreskrifter som skall ha företräde framför grundsatsen om meddelarfrihet.

Sekretessen enligt promemorieförslaget har i alll väsentligt avgränsats i enlighel med vad som har föreslagits av OSK och TK. Utgångspunkten har varit att offentlighetsprincipen inte skall begränsas annal än i de fall där det finns grundad anledning atl befara all offentlighet skulle medföra skada för något av de intressen som anges i 2 kap. 2 § TF. Vägledande har vidare varit de allmänna reglerna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF.

I promemorian uttalas all det sekretesskyddade områdel i allmänhet är mindre enligt promemorieförslaget än enligt gällande rätt. Om man jämför med rättsläget före den 1 januari 1975 blir minskningen än mer påfallande. Begränsningen av sekretessen hänför sig i huvudsak lill lyslnadspliktsområ­det. Huvuddelen av de oreglerade tystnadsplikterna och åtskilliga av de förfallningsreglerade saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Tillämp­ningsområdet har i huvudsak avgränsats med utgångspunkt i en bedömning av behovet av handlingssekreless, så som detta framgår av i första hand OSK:s förslag.

Del sekretesskyddade området har emellertid inte förändrats uteslutande i minskande riktning. Promemorieförslaget innebär all skyddet för den enskildes integritet stärks på flera punkter. Som exempel kan nämnas all sekretess utan motsvarighet i gällande rätl föreslås inom elevvården, myndigheternas personalsociala verksamhet och försvarsmaktens personal­vård.

I promemorian anförs att de ämnesområden som berörs av sekretessregleringen har angivils med så stor noggrannhet som möjligt samt all man strävat efter alt undvika varie form av "sekretess för säkerhels skull". Noggrannheten har medfört en ökad uiföriighel i regleringen. Som exempel kan nämnas atl LAH:s två paragrafer om sekretess på skalle- och tullområ­dena motsvaras av sju paragrafer i promemorieförslaget. Andra sekrelessområden som har fåll en betydligt mer utföriig reglering i prome­morieförslaget än i LAH gäller sjukvården och del allmännas utlåningsverk­samhet.

Genom att lagtexten har gjorts så omfattande blir del enligt promemorian möjligt atl upphäva flera hundra tystnadspliktsregler i olika författningar. I promemorian framhålls alt flertalet funktionärer endasl kommer att behöva tillämpa ell låtal av de föreslagna bestämmelserna samt all del fär ankomma på de särskilda myndigheterna atl hålla sin personal informerad om vilka sekretessregler som är aktuella för dem.

I viss begränsad utsträckning har man sökt i promemorieförslaget atl med rent beskrivande kriterier avgränsa det sekretesskyddade området på sådant sätt att detta bara omfattar uppgifter vilkas röjande kan medföra en skaderisk.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                    Promemorielörslagei    57

Som exempel nämns uppgifter om personliga förhållanden som har lämnats i förtroende inom den frivilliga sjukvården eller familjerådgivningen. 1 de allra flesta fall har man emellertid för atl uppnå en från offenllighetssynpunkl önskvärd avgränsning av sekretessen kompletterat beskrivningen av ämnes­området med ett uttryckligt krav på risk för skada som en förutsättning för sekretess. Huvuddelen av de använda skaderekvisiten är utformade på så sätt att offentlighet framstår som huvudregel. Endast om röjande av en uppgift medför viss angiven skaderisk inträder sekretess. I några fall, där enligt promemorian sekrelessiniressel är särskill belydande, har skaderekvisilet ulformals så alt del anger sekretess som det normala förhållandel. Sekre­tessen viker här bara om man kan räkna med att röjandet av en uppgift inte är förbundet med någon skaderisk.

Sekretessens räckvidd har begränsats också på andra sätt. 1 likhet med SekrL och LAH ställer promemorieförslaget i de flesta fall upp tidsgränser för handlingssekrelessen. Reglerna om dessa gränser har angivits så alt del framgår att del är fråga om maximi- och inte om normaltider. Med hänsyn härtill och lill att de flesta av de föreslagna sekretessreglerna innehåller skaderekvisit förutsätts i promemorian atl de angivna sekretesstiderna kommer att aktualiseras bara i undantagsfall.

Sekretessiidernas längd varierar liksom i gällande rätt och i LAH beroende på arten av det skyddsintresse som har föranlett sekretessen. Såvitt gäller skyddet för enskildas personliga förhållanden ärsekreiesstiden i regel femtio år, medan den i de flesta av de bestämmelser som avser all skydda det allmännas eller enskildas ekonomiska förhållanden har bestämls till tjugo år.

För att tillgodose både offenllighetsintresset och överskådligheten har regleringen utformats så, att tillämpningsområdet för varje särskild sekretessbestämmelse i princip skall framgå direkt ur denna. Den sekretess som till följd av en särskild sekretessbestämmelse gäller för en uppgift hos en viss myndighet skall inte "följa med", när uppgiften lämnas till en annan myndighet vars verksamhet inte träffas av bestämmelsen i fråga. Undantag har gjorts för ett fätal situationer där behovet av spridning av sekretessen har ansetts särskilt uttalat. Sekretessen för uppgifter hos en inspekterad myndighet följer l.ex. uppgifterna om de lämnas till den inspekterande myndigheten. Som etl annat exempel kan nämnas atl en uppgift som vid förundersökning i brottmål har inhämtats av en åklagar-, polis- eller tullmyndighet från annan myndighet behåller sin eventuella sekretess också hos den mottagande myndigheten.

Som redan har nämnts innebär förslaget att sekretessreglerna i princip skall gälla också i fråga om sådant utlämnande av uppgifter som sker mellan myndigheter. I syfle all undvika menliga följder för den offentliga verksam­hetens effektivitet föreslås vissa undantag från huvudregeln. Sekretessen viker således i de fall där regler om utväxling av uppgifter myndigheter emellan finns intagna i lag och i princip också när sådana regler finns i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     Promemorieförslaget   58

förordning. Vidare föresläs med utgångspunkt i förslag av OSK och TK en generalklausul som innebäratt en myndighet som regel skall kunna lämna en sekretessbelagd uppgift till en annan efter en viss inlresseavvägning. Både möjligheten all lämna sekretessbelagda uppgifter med stöd av förordning och befogenheten all göra delta efter inlresseavvägning har emellertid i etl ganska stort anlal av sekretesslagens bestämmelser beskurits genom särskilda regler.

Reglerna om handlingssekretessen vid domstolar och om förhållandet mellan denna och möjligheterna all hålla förhandling inom stängda dörrar har fått en mera enhetlig uppbyggnad i promemorieförslaget än motsvarande regelsystem i gällande rätt. En riktpunkt har varit att domstolsförhandlingar skall vara offentliga i största möjliga utsträckning. En annan bärande tanke är all särskilda sekretessregler för domstol skall ställas upp bara i den utsträckning speciella förhållanden med anknytning till domstolsväsendet påkallar det.

Som huvudregel föreslås gälla all uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighei behåller sin sekretess om de lämnas lill domslol. Därutöver föreslås etl fåtal särskilda sekretessregler. I övrigi ansluler sig förslagel i denna del i huvudsak lill gällande ordning.

Såvitt gäller förhållandel mellan handlingssekrelessen vid domstolarna och begränsningarna i förhandlingsoffenllighelen innebär promemorieförsla­get, i motsats till vad som i de flesta fall gäller f n.,ail möjligheterna atl hålla förhandlingar inom stängda dörrar i princip kommer alt styras av sekretessregleringen. En sådan ordning åstadkoms med hjälp av en ny regel i RB som föreskriver att förhandling kan hållas inom slängda dörrar om det kan antas alt del vid förhandlingen kommer alt förebringas någon uppgift som vid domstolen omfattas av sekretess som avses i den nya sekrelesslagen. Härutöver krävs i de flesta fall att del bedöms vara av synnerlig vikt all uppgiften hålls hemlig. Denna lösning har gjort det nödvändigl all i sekrelesslagen ta in de nya sekretessregler för domstolarnas del som nyss har nämnts. Dessa regler avser sådana situationer där en domstolsförhandling enligt gällande rätt kan hållas inom stängda dörrar. Som exempel kan nämnas en föreslagen bestämmelse om sekretess i brottmål och i mål om intagning i arbetsanstalt för vissa uppgifter som har framkommit vid personundersök­ning, rätlspsykialrisk undersökning etc. Dessa nya sekretessregler innebär inte någol utvidgning av sekretessen i förhållande lill gällande ordning. De ulgör endast resultatet av en annan lagteknisk metod.

Reglerna om hemligstämpling av handling överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f n.

Den grundläggande bestämmelsen i 2 kap. 15 § TF om den enskildes rätt atl få till stånd en domstolsprövning av myndighels vägran att lämna ut handling resp. beslut att lämna ul handling med förbehåll kompletteras i den föreslagna sekretesslagen av bestämmelser som anger besvärsgången. Dessa

 

Prop. 1979/80:2    Del A                    Promemorieförslaget    59

bestämmelser överensstämmer med den ordning som gäller sedan den 1 januari 1978. Om beslulel har meddelals av allmän underrätt i dennas rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet skall lalan föras hos hovrätt. Om beslutet fattas av hovrätt i första instans skall del under samma förutsätt­ningar kunna överklagas hos högsta domstolen. I annal fall än som nu har nämnts skall lalan föras hos kammarrätt eller, såvitt gäller kammarrätts beslut i där väckt ärende, hos regeringsrätten.

Också en myndighei som av en annan myndighei har förvägrats ta del av en handling kan föra lalan mot beslutet genom besvär. Vid tvist mellan statliga myndigheter förs talan hos regeringen. I annal fall är kammarrätt besvärsinstans.

Promemorieförslaget upptar regler om diarieföring som innebär atl myndigheterna med vissa snävt avgränsade undanlag är skyldiga alt hålla sina handlingar registrerade eller så ordnade att det ulan omgång kan fastställas om en handling har inkommit eller upprättats.

Med meddelarfrihet avses som har nämnts friheten att i viss utsträckning lämna normalt sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV. Reglerna om meddelarfriheten har enligt promemorian bl. a. sin grund i det förhållandet all de vanliga sekretessbestämmelserna ger uttryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekretessintressena på de berörda områdena. Detta innebär vidare enligt promemorian att önske­målet om insyn i ett särskill fall kan vara starkare än det sekretessintresse som har föranlett den aktuella sekretessregeln. Det kan vidare förhålla sig så att en regel om skydd t. ex. för ell enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighets sätt all fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i situationer av nu nämnt slag vore förhindrade att bidra med uppgifter till den allmänna debatten. Reglerna om meddelarfrihet är avsedda alt molverka sådana icke önskade resultat av sekreiessregleringen.

Enligt 7 kap. 3 § TF är meddelarfrihet huvudregel. Undanlag görs endasl för de tystnadsplikter som anges i särskild lag (lagen /1977:1035/ om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mol tystnadsplikt). 1 prome­morieförslaget lill sekretesslag anges som redan har nämnts de meddelar-skyddsbrytande lystnadsplikterna i 14 kap. De aktuella tystnadsplikterna utpekas där genom en uppräkning av lagrum i sekrelesslagen och vissa andra författningar.

Vid utformningen av promemorians regler om undantag från meddelar­friheten har målsättningen varit alt sådana undantag skall göras endast i de fall där sekretessintresset är så starkt att man knappast kan tänka sig någon situation där insynsintresset väger över. Ställningstagandena i varje särskilt fall har enligt vad som anförs i promemorian i stor utsträckning gjorts med utgångspunkt i gällande rätt. Om man på ett visst område hittills har klarat sekretessbehovet utan inskränkning i meddelarfriheten har sålunda föresla­gits att en sådan ordning skall gälla också i fortsättningen. 1 de fall där det inte

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering    60

har varit möjligt alt på delta sätt falla tillbaka på vad som nu gäller grundar sig förslagel på överväganden av mera principiell natur. När en uppgift har lämnais av en enskild i en situation av förtroendekaraktär - t. ex. inom den frivilliga sjukvården eller inom familjerådgivningen - har meddelarfrihet sålunda normall uteslutits. Å andra sidan har meddelarfriheten i regel behållits i fråga om uppgifter som hänför sig till myndighetsutövning. Undantag har emellertid gjorts för vissa fall där sekrelessiniressel befunnits särskill uttalat såsom på sjuk- och socialvårdsområdena.

Promemorieförslaget i meddelarfrihetsdelen ansluler sig sakligt sett nära till TK:s motsvarande förslag.

Förslaget till sekretesslag nödvändiggör en omfattande följdlagstiflning. Denna har inte redovisats annat än i begränsad omfattning. Promemorian innehåller sålunda förslag av följdkaraklär bara i fråga om två lagar, RB och BrB.

4 Föredraganden 4.1 Inledning

Den enskildes rätt alt ta del av allmänna handlingar har länge varit gmndlagsfäsl i vårt land. De gmndläggande reglerna i ämnet återfinns i 2 kap. i 1949 års tryckfrihetsförordning (TF, omtryckt 1976:995). De innebärbl. a.atl inskränkningar i handlingsoffentligheten får göras endast om del påkallas av hänsyn till vissa i TF särskilt angivna iniressen. De inskränkningar som har ansetts nödvändiga finns f n. samlade i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (omtryckt 1977:1029, ändrad senast 1978:353), den s. k. sekrelesslagen (SekrL), och i några därlill anknutna regeringsförfattningar, de s. k. sekretesskungörelserna.

Föreskrifter om tystnadsplikt betraktas i 1974 års regeringsform (RF) som begränsningar av den medborgeriiga yttrandefriheten. RF:s regler på området innebär dels all tystnadsplikt kan föreligga endasl till följd av en föreskrift i lag eller - om lystnadsplikten avser offentliga funktionärer - i annan författning som ytterst har stöd i ell bemyndigande i lag, dels att sådana föreskrifter lar beslutas bara inom de allmänna ramar för möjligheterna att begränsa yttrandefriheten som anges i 2 kap. RF. Till följd av övergångsbe­stämmelserna lill RF gäller emellertid tills vidare äldre bestämmelser om tystnadsplikt även om de skulle ha tillkommit på annat sätt än RF föreskriver. Tystnadspliktsregler finns f. n. i författningar på alla konstitu­tionella nivåer. Innan RF trädde i tillämpning den 1 januari 1975 ansågs dessutom s. k. oreglerade tystnadsplikter föreligga i ganska betydande omfattning. Den kanske viktigaste av dessa avsåg innehållet i hemlig handling.

Innebörden av de regler om tystnadsplikt som gäller för de offentliga

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föivdivgandeti: Allmän moiivering   61

funktionärerna är f n. i viss utsträckning beroende av om reglerna finns intagna i lag eller i författning av ahriat slag. Om regeln inte har lagform, har den en mera begränsad betydelse. Den offenllige funktionären åtnjuter då s. k. meddelarfrihet; till följd av bestämmelser i TF och radioansvarighets­lagen (1966:756, ändrad senast 1978:477) kan han utan hinder av tystnads­plikten lämna meddelanden för offentliggörande i tryckt skrift, radio eller TV. Har lystnadsplikten föreskrivits i särskild lag, gäller den däremot också i förhållande lill massmedierna.

De regler som nu gäller i fråga om handlingssekretess och tystnadsplikt är behäftade med delvis ganska allvariiga brister.

Föreskrifterna om handlingssekreless har under årens lopp ändrats och försetts med tillägg som avspeglar den snabba utvecklingen inom den offentliga sektorn. De nya beslämmelserna har i många fall endast med svårighet kunnat passas in i den ursprungliga systematiken. Regleringen har lill följd härav blivit alltmera svåröverskådlig och svårtolkad. Samtidigt har TF:s styrande effekt på sekretessregleringens innehåll försvagats.

Den gällande regleringen av lystnadsplikt för offentliga funktionärer är ganska oenhetligt utformad, och den är dessutom spridd över ett stort antal författningar. Föreskrifter om tystnadsplikt finns bl. a. i ca 100 lagar och i lika många regeringsförfattningar. Tystnadspliktsregler finns vidare i myndighe­ters interna arbetsordningar, i kommunala instruktioner etc. Föreskrifterna är endast sällan samordnade med reglerna om handlingssekretess. Ofta saknas tystnadsplikt på områden där handlingssekretess gäller och vice versa. När handlingssekretess och lystnadsplikt råder sida vid sida är reglerna ofta konslmerade på skilda sätt. I motsats till reglerna om handlingssekretess gäller tystnadspliklsbeslämmelserna t. ex. också direkt i förhållandet myndigheter emellan. Bestämmelsernas närmare innebörd är å andra sidan ofta myckel oklar på grund av att de regelmässigt bara förbjuder "obehörigt" yppande.

De förhållanden som nu har nämnts medför atl det ofta är myckel svårt för den enskilde tiänstemannen all avgöra om en viss uppgift omfattas av sekretess eller inte. Sannolikt leder denna osäkerhet om rättsläget inte sällan lill atl tjänstemän för atl vara på den säkra sidan håller inne också med uppgifter som vid en närmare granskning skulle visa sig ligga utanför det sekretessbelagda området.

På båda de nu nämnda områdena har ett omfattande utredningsarbete bedrivits på senare år. När det gäller handlingssekretessen föreligger sålunda bl. a. betänkandet (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar, vilket har avgells av offentlighets- och sekretesslagstiftningskommillén (OSK). 1 fråga om tystnadsplikl finns betänkandet (SOU 1975:102) Tystnadsplikt och yttrandefrihet av tystnadspliktskommittén (TK).

Som jag redan har nämni antog riksdagen under år 1976 på grundval av OSK:s betänkande ett nytt 2 kap. i tryckfrihetsförordningen. De nya reglerna

 

Prop. 1979/80:2     Del A     Föredraganden: Allmän moiivering    62

hariräit i kraft den 1 januari 1978. Del förutsattes i samband med ändringarna i tryckfrihetsförordningen att de skulle kompletteras med nya regler om handlingssekreless som skulle ersätta 1937 års sekretesslag.

Under riksdagsbehandlingen uttalade riksdagen önskemål om en samord­ning i både tekniskt och sakligt hänseende av den blivande lagstiftningen om handlingssekretess och den muntliga sekretessen för offentliga funktionärer. Mot den nu angivna bakgrunden har inom justitiedepartementet utarbetats promemorian (Ds Ju 1977:1 och 11) Handlingssekreless och tystnadsplikt. Promemorian innehåller förslag till en ny sekretesslag som reglerar såväl handlingssekreless som tystnadsplikt. Dessutom innehåller den förslag till vissa följdändringar i rättegångsbalken (RB) och brottsbalken (BrB).

Den väsentligaste nyheten i promemorieförslaget är den nya tekniska lösningen med en gemensam lag och de konsekvenser i sakligt hänseende som denna lösning har medfört. 1 övrigt bygger promemorieförslaget på de båda utredningsförslagen och de synpunkter som kom fram under remiss­behandlingen av dessa. En redogörelse för innebörden i förslagel har lämnais i avsnitt 3.

Promemorian har remissbehandlats och har därvid fått etl övervägande positivt mottagande. Det stora flertalet remissinstanser som lämnat allmänna synpunkter på förslaget har sålunda godtagit detla helt eller i stort sett. Flera remissinstanser har också - ulan all gå närmare in på de allmänna överväganden som ligger till gmnd för förslaget - tillstyrkt det såvitt det gäller deras eget verksamhetsområde. Kritiska röster saknas dock inte. Av remissinstanserna är det emellertid endasl ett lilel fåtal som avstyrker all förslagel läggs till grund för lagstiftning. Som skäl anför de i första hand atl förslagel är svårtillgängligt och att dess konsekvenser inte är tillräckligt klariagda. Kritik mot all förslaget blivit svårtillgängligt förs också fram av remissinstanser som i övrigt har en positiv inställning till promemorian. Endast i några enstaka yttranden riktas invändningar mot förslaget att reglera handlingssekreless och tystnadsplikt i en gemensam lag. En fråga som tilldragit sig stor uppmärksamhet vid remissbehandlingen är förslaget all reglera sekretessen mellan myndigheter. På denna punkt har reaktionen varit blandad, och flera remissinstanser varnar för alt förslaget, om det genomförs, kan hindra myndigheterna från att fullgöra de uppgifter som åvilar dem. En annan del i förslaget som uppmärksammals mera allmänt är de s. k. skaderekvisit som ingår i sekretessbestämmelserna. Många remissinstanser önskar här enklare regler. Vad beträffar sekretessens omfattning önskar vissa instanser starkare sekretesskydd på det område som närmast berör dem själva. Regleringen av förhållandet mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet godias i allmänhet. I fråga om omfattningen av meddelarfriheten framförs dock såväl önskemål om fler undantag som förslag i motsatt riktning.

För egen del vill jag lill en början konstatera att del är angeläget att frågan om  regleringen av handlingssekretessen och  tystnadsplikten nu får en

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   63

lösning. Som jag nyss har framhållit är den nuvarande regleringen oenhetlig och svårtolkad. Vidare är denna reglering endast provisoriskt anpassad till de nya reglerna i 2 kap. TF (jfr prop. 1977/78:38 s. 26). Härtill kommer att den oreglerade tystnadsplikten för innehållet i allmänna handlingar upphörde i och med alt den nya RF trädde i kraft. Avsaknaden av tystnadsplikt på detta område kan åtminstone i teorin göra handlingssekretessen verkningslös, och även om några olägenheter inte blivit kända ännu, kan förhållandet få skadliga verkningar på sikt. Etl förslag om alt komma till rätta med bl. a. det sistnämnda problemet lades fram år 1975 men ledde inte lill lagstiftning (prop. 1975:8). Anledningen härtill var alt riksdagen ansåg att tystnadsplik­terna borde kartläggas närmare och att frågan borde ses i ett större sammanhang (KU 1975:10, rskr 1975:62). Denna kartläggning har nu sketl inom ramen för TK:s arbete, och någol skäl för ytterligare uppskov föreligger inte. Reformbehovet är alltså stort.

Det förslag som nu föreligger till bedömning grundar sig på flera tidigare utredningsförslag och remissomgångar. Det har mottagits positivt av det stora flertalet remissinstanser. I likhet med dessa remissinstanser anser jag alt förslagel är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Därmed ansluler jag mig också lill uppfattningen all handlingssekretess och tystnadsplikt bör regleras gemensamt i en och samma lag. Jag återkommer emellertid närmare lill denna principiellt viktiga fråga i nästföljande avsnitt.

Med anledning av att flera remissinstanser har kritiserat förslaget för atl vara svåröverskådligt och svårtillgängligt vill jag framhålla alt del är viktigt atl reglerna är utformade med erforderlig grad av deialjering. Mera allmänt hållna regler skulle nämligen - i den mån de är förenliga med grundlagen -ofrånkomligen leda till minskad offentlighet. Reglerna bör självfallel göras så enkla som möjligt. Enligt min mening kan man emellertid av nyss nämnda skäl därvid inte göra avkall på kravel atl regleringen skall vara tillräckligt detaljerad och utförlig. F. ö. vill jag framhålla atl den föreslagna lagen ersätter en lagstiftning som är spridd på många ställen. Som etl par remissinstanser har påpekat kan en samlad reglering mot den bakgrunden ge intryck av alt vara svårtillgängligare än den nuvarande. Det sagda hindrar inte all del finns utrymme för åtskilliga förenklingar och förtydliganden av promemorieför­slaget. I det syftet föreslås också i del följande ändringar på åtskilliga punkter.

Med anledning av de önskemål om mera sekretess som framförts under remissbehandlingen vill jag redan nu säga alt dessa i allmänhet inte har blivit tillgodosedda. Ell skäl härtill är alt jag ansett att undertaget för en sådan utvidgning inte har varit tillräckligt. Men framför allt har jag ansett det viktigt alt följa linjen i promemorieförslaget att inte åstadkomma mer sekretess än som är oundgängligen nödvändigt. Detta hindrar givetvis inte atl det kan finnas anledning att sedan lagstiftningen varit i kraft någon tid återkomma till olika anmälda sekretessbehov. Skulle det visa sig att de nya reglerna i enskildheter inte är tillfredsställande, får givetvis ändringar övervägas.

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering   64

En särskild fråga är i vilken utsträckning medborgarna skall ha rätt lill information om uppgifter hos myndigheterna. Enligt promemorian är myndigheternas skyldighet att på begäran av enskild lämna ut uppgifter begränsad till uppgift ur allmän handling. JO och Pressens samarbelsnämnd ifrågasätter om denna begränsning står i överensstämmelse med regeln i 2 kap. 1 § RF om att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet. De anser atl medborgarnas rätt lill information bör förslärkas genom en regel sorn ålägger myndigheterna all lämna uppgift, även om uppgiften inte förekommer i allmän handling. För egen del anser jag atl delta är en fråga som inte rör informationsfriheten i RF:s mening. Någon anledning att i delta sammanhang reglera informationsfriheten anser jag inte föreligga. Denna fråga bör i stället övervägas inom ramen för yttrandefrihets-utredningens (Ju 1977:10) arbete. Enligt givna direktiv skall denna utredning bl. a. överväga behovet av regler i grundlag som uttryckligen säkerställer allmänhetens rätt att ta del av andras yttranden.

Vid remissbehandlingen har flera remissinstanser påtalat all det kommer atl föreligga ell stort behov av utbildning och information inför lagstift­ningens ikraftträdande. Med anledning därav vill jag framhålla alt det givetvis måsle utarbetas dels lämpligl material som kan användas som underiag för personalutbildning, dels information till allmänheten, främst företrädare för massmedierna. Detta behov får beaktas under del fortsatta arbetet inom regeringskansliet. Jag vill emellertid understryka all utbild­ningen av de offenlligansiällda inte får stanna vid insatser i samband med lagens ikraftträdande. Som framhållits i promemorian bör del ankomma på myndigheter vilkas verksamhet rymmer mera nämnvärda sekretessproblem atl periodiskt informera den berörda personalen.

4.2 Gemensam reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt

Som framgår av vad jag har anfört i föregående avsnitt förordar jag alt reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikl i allmän ijänst samordnas i en gemensam lag. I förhållande lill gällande rätt innebär delta en nyhet av principiell betydelse, och jag vill därför nu behandla denna fråga något närmare.

Möjligheten atl föra samman reglerna om handlingssekreless och tystnads­plikt diskuterades redan av TK. En sådan ordning förespråkades också av flera av de remissinstanser som yttrade sig över TK:s betänkande. Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars oftenllighei uttalade även riksdagen Önskemål om en samordning i både lekniskl och sakligt hänseende av reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt (KU 1975/76:48 s. 11).

I promemorian framhålls alt rättsutvecklingen inneburit en förskjutning i sättet att se på tystnadsplikt i allmän verksamhet. Från atl under lång tid ha betraktats som ett utflöde av lydnads- eller troheisplikten gentemot det

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering    65

allmänna och dess företrädare har tystnadsplikten kommit atl uppfattas som en begränsning i en medborgerlig yttrandefrihet. Detta konstitutionella synsätt har kommit till uttryck i 1974 års RF och kan sägas ha blivit än mer markerat genom de ändringar i RF:s regler om medborgerliga fri- och rättigheter som trädde i kraft den 1 januari 1977 och som innebär att grundlagen ålägger normgivaren särskild återhållsamhet när det gäller all begränsa bl. a. yttrandefriheten, t. ex. genom föreskrifterom tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Utvecklingen har alltså enligt promemorian lett lill all den konstitutionella synen på handlingssekretess och tystnadsplikl har blivit likartad. TF:s bestämmelserom inskränkning i handlingsoffentligheten och RF:s om inskränkning - bl. a. i form av tystnadsplikt - i yttrandefriheten skiljer sig visserligen åt men vilar på samma grundvalar och uppvisar även i övrigi nära släktskap. De problem som lagstiftaren ställs inför vid reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt är därför enligt promemorian i allt väsentligt desamma. 1 centrum står den ofta svåra avvägningen mellan offenllighetsintresset och intresset av sekretess kring ömtåliga uppgifter. En andra fråga gäller sekretessbestämmelsernas fördelning mellan lag och förordning, ev. författning på lägre nivå. För det tredje är att beakta behovet av sammanhållning av och överblick över sekretessregleringen. Slutligen måsle enligt promemorian vikt lastas vid att lagstiftningen tillgodoser rimliga krav på klarhet och lätlillämplighel.

Som skäl för en gemensam lag om handlingssekreless och tystnadsplikl anförs i promemorian att en hopsmältning i sakligt och formellt hänseende av den rättsliga regleringen av handlingssekreless och tystnadsplikt i allmän verksamhet kan ses som en logisk följd av den förändrade inställningen till tystnadsplikt för offentliga funktionärer. Den natflrliga utgångspunkten bör också vara den att det enbart är uppgifternas innehåll och förekomst i ett visst sammanhang som besiämmer om de skall sekrelesskyddas. Däremot bör det vara likgiltigt om uppgifterna är dokumenterade eller inte, om de är upptagna i en enligt TF allmän handling eller i annan handling och om utlämnande av uppgift sker muntligen, genom en för ändamålet färdigställd skrift eller genom en redan befintlig handling. Enligt promemorian leder gemensamma bestämmelser om handlingssekreless och tystnadsplikl automatiskt till atl tyngdpunkten i normgivningen i fråga om tystnadsplikt förskjuts till riksdagens förmån. Med en sådan lösning blir nämligen delegation av normgivningsmakien möjlig endast i den utsträckning som reglerna i 2 kap. TF om formen för atl begränsa handlingsoffentligheien medger det. TF:s formkrav är nämligen strängare än vad RF:s är i fråga om tystnadsplikl och innebär att regeringen endast kan tilläggas befogenhet alt besluta om verkställighetsliknande föreskrifter. Någol utrymme för delegation till annan myndighet eller till kommun ges inte (jfr avsnittet 2.2). Den systematiska sammanhållningen i en enda lag underiättar dessutom överblick, konsekvens och principiella överväganden i lagstiftningsarbetet på sekretessområdet.

5 Riksdagen I97fl/S(l. I samt. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering   66

Den tänkta ordningen medför också enligt promemorian tveklöst fördelar för rättstillämpningen.

Som framgår av vad jag tidigare har anfört tillstyrker det stora flertalet remissinstanser all reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikt samordnas i en gemensam lag. I några yttranden kritiseras emellertid förslaget i denna del. Kritiken kan sammanfallas i tre huvudpunkter. För del första görs gällande all metoden inte är förenlig med gällande grundlags­reglering; möjligheterna alt begränsa handlingsoffentligheten regleras i 2 kap. TF, under det alt möjligheterna all genom t. ex. regler om tystnadsplikt begränsa yttrandefriheten regleras på etl avvikande sätt i 2 kap. RF. För del andra hävdas att det är opraktiskt atl föra samman de relativt komplicerade reglerna om handlingssekreless med regler om tystnadsplikt; en sådan ordning medför all lystnadspliklsreglerna, som skall lillämpas av ett myckel stort anlal offentliga funktionärer, blir onödigt svårtillgängliga. Den iredje huvudinvändningen är all handlingssekrelessen blir styrande för regleringen av tystnadsplikten med påföljd att området för tystnadsplikt i allmän ijänst minskar.

Enligt min mening talar de skäl som anförts i promemorian med belydande styrka för en sammanhållen reglering av handlingssekreless och tystnads­plikt. Bärkraften i de argument som vissa remissinstanser har anfört mol denna lösning bör emellertid undersökas.

Vad först beträffar förhållandet mellan grundlagarna och en samlad sekrelessreglering är det i och för sig rikligt att regleringen i TF och RF uppvisar olikheter. Enligt 2 kap. 2 § TF får rätten att ta del av allmänna handlingar begränsas endasl om det är påkallat av hänsyn till vissa intressen som anges i sju punkter. Dessa intressen är 1. rikels säkerhet eller dess forhållande till annan stal eller mellanfolklig organisalion, 2. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik, 3. myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan lillsyn, 4. intresset att förebygga eller beivra brott, 5. del allmännas ekonomiska intresse, 6, skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, 7, intresset att bevara djur- eller växtart.

Möjligheterna enligt RF atl göra begränsningar i yttrandefriheten regleras i 2 kap, 12 och 13 §§, 1 första hand är det 13 § första styckel som är av intresse. Enligt reglerna där för yttrandefriheten och informationsfriheten begränsas med hänsyn lill rikels säkerhet, folkförsöriningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten alt yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigi för begränsningar av yttrandefriheten och informations­friheten ske endasl om särskilt viktiga skäl föranleder det.

TF innehåller alltså en uttömmande uppräkning av de ändamål för vilka handlingsoffentligheten för begränsas. I RF uppställs ett generellt krav på särskill viktiga skäl för begränsningar av yttrandefriheten kompletterat med en exemplifierande uppräkning av tillåtna begränsningsändamål (se prop.

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering   67

1975/76:209 s. 109). Som påpekats i etl par remissyttranden föreslogs i den nämnda propositionen en samordning äv RF:s exemplifierande uppräkning av tillåtna ändamål för begränsningar av den medborgeriiga yttrandefriheten med TF:s regler om grunderna för handlingssekreless. Någon sådan kom emellertid inte lill stånd; frågan ansågs böra utredas särskilt (KU 1975/76:56 s. 23-28). Denna fråga bör-som någon remissinstans påpekat-behandlas av ytlrandefrihelsutredningen. Innebörden i den nu gällande regleringen i 2 kap. 13 § RF skiljer sig emellertid inte i sakligt hänseende från den som föreslogs i propositionen. Förhållandel är alltså del atl RF:s föreskrifter om begräns­ningar i yltrandefriheten i varje fall inte ger mindre utrymme för sekretess än TF:s reglerom handlingssekretess. Eftersom reglerna om handlingssekretess ulgör utgångspunkten för den samlade sekretessregleringen kan del alltså enligt min mening inte med fog göras gällande att regleringen skulle slå i strid med RF.

I sammanhanget vill jag tillägga att det inte föreligger någol rälislekniskt hinder mot alt sammanföra tystnadsplikt och handlingssekretess lill gemensam reglering i en och samma lag. Både när del gäller handlings­sekretessen och tystnadsplikten är det sålunda fråga om åliggande för myndigheterna och deras personal all hålla viss information hemlig.

Vad beträffar de praktiska konsekvenserna av alt föra samman reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikl kan givetvis hävdas all personal som inte direkt sysslar med rättsfrågor kan behöva enkla och entydiga regler om vad de skall hålla tyst med. Jag anser emellertid atl del inte finns någol bärande skäl varför reglerna om tystnadsplikt skulle ordnas efler en annan systemalik än reglerna om handlingssekreless. En särreglering av tystnads­plikten i förenklande syfte skulle med säkerhet medföra att särreglerna åtminstone inom vissa sektorer får ell vidare tillämpningsområde än molsvarande regler om handlingssekreless. Enligt min mening skulle det emellertid strida mot de nyss nämnda bestämmelserna i 2 kap. 12 och 13 §§ RF atl ge en föreskrift om tystnadsplikl en vidsträckt eller svepande avfattning enbart för all göra den mera lättillämpad och skapa garantier för alt befattningshavare inte av okunnighet eller lill följd av felbedömning röjer vissa uppgifter. Som framhållits i promemorian bör de tUlämpningssvårig­heter som kan uppkomma mötas med utbildning och information, inte med mera tystnadsplikt. För flertalet befattningshavare kommer endasl ell mindre anlal bestämmelser i en ny sekretesslag att vara aktuella. Det ankommer på myndigheten att delge personalen innehållet i dessa bestäm­melser och alt meddela dem råd för tillämpningen.

Del kan tilläggas atl nu gällande tystnadspliktsregler i allmänhet inte är lättare att tillämpa än regler a v den ty p promemorian innehåller. De skiljer sig från de föreslagna reglerna främst därigenom att svårigheterna är dolda bakom myckel allmänt angivna förutsättningar för tystnadsplikt. Det är t, ex, mycket vanligt att det i gällande regler föreskrivs att uppgift inte för yppas "obehörigen".

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Albnän moiivering    68

Av vad jag nu har anfört framgår atl jag inte ser det som en nackdel att handlingssekretessen bildar utgångspunkt för regleringen av tystnadsplikten. Detta innebär visseriigen alt områdel för tystnadsplikt minskar. Jag kan emellertid inte se atl detta skulle vara en olägenhel. En långtgående återhållsamhet med tystnadspliktsregler är påkallad med anledning av reglerna i 2 kap, RF om skydd för yttrandefriheten.

Det sagda hindrar inte atl man i en gemensam reglering i vissa fall skiljer mellan handlingssekreless och tystnadsplikt. Som jag strax skall återkomma lill är del nödvändigl att i lagen sälta tidsgränser för handlingssekretessen. Del bör också vara möjligt att i lagen ta upp rena lystnadpsliktsregler. Sådana regler förringar knappasl värdet av en sammanhållen och i övrigi enhetlig reglering.

En gemensam reglering innebär atl riksdagens inflytande på sekretessregleringen stärks. Som framgår av avsnitt 2,3 kan regeringen enligt 8 kap, 7 § första slyckel 7 RF bemyndigas atl meddela föreskrifter om tystnadsplikt i allmän tjänst, Vidaredelegation kan enligt 11 § samma kapilel ske lill förvaltningsmyndighet eller kommun. Dessa regler kommer med en gemensam reglering atl fö begränsad betydelse.

Sammanfattningsvis finner jag atl den nya RF:s konstitutionella syn på tystnadsplikt för offentliga funktionärer har banat väg för en gemensam reglering av handlingssekreless och tystnadsplikt i allmän tjänsl. En sådan reglering erbjuder fördelar från både principiella och praktiska synpunkter. De skäl som åberopats mot lösningen har enligt min mening ingen eller endasl begränsad bärkraft, I likhet med det stora flertalet remissinstanser anserjag därför alt handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet i formellt och sakligt hänseende bör regleras enhetligt i en särskild sekretesslag, I särskilda fall bör lagen kunna ta upp särregler för handlings­sekretess eller tystnadsplikt, Sekretessföreskrifier kan dessutom meddelas i annan lag eller i förordning i den utsträckning som reglerna i 2 kap. TF medger det.

4.3 Sekretessregleringens utformning

4.3.1  Vissa grundläggande drag

Den nu föreslagna sekretessregleringen avser i likhet med promemorieför­slaget sekretess i del allmännas verksamhet. Den nya sekretesslagen med tillhörande förordningar skall alltså ersätta 1937 års sekretesslag och därtill knutna sekretesskungörelser samt i princip alla föreskrifter i lag, förordning eller annan författning om tystnadsplikt för offentliga funktionärer.

Lagens tillämpningsområde har i lagtexten (1 kap. 1 §) uttryckts så att lagen innehåller bestämmelser om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar samt om förbud mot att lämna ut sådana handlingar och om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet. Dessutom innehåller lagen vissa särskilda bestämmelser om allmänna handlingar samt bestämmelser om

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering    69

begränsning av den s. k. meddelarfriheten.

Liksom i promemorieförslaget används i departementsförslagel ell enhet­ligt sekretessbegrepp. 1 de fiesia beslämmelserna föreskrivs sålunda atl sekretess gäller för vissa uppgifter. Som jag närmare kommer alt förklara i specialmotiveringen (1 kap. 2-4 §§) har jag inte funnit det nödvändigl att i lagtexten särskill ange alt uttrycket sekretess bl. a. innebären begränsning av den i 2 kap. TF fastslagna rätlen alt la del av allmänna handlingar. Uttrycket sekretess innebär sålunda enligt lagtexten ett på visst sätt avgränsat förbud för myndigheterna och för de personer som deltar i dessas verksamhet att röja sekretessbelagd uppgift, vare sig del sker genom att allmän handling lämnas ut eller del sker muntligen eller på annat sätt.

Enligt 2 kap. 2 § andra stycket TF skall begränsningarna i handlingsoffent­ligheten i princip las in i en enda lag. Samtidigt ger beslämmelsen möjlighet att för särskilda områden la in regler i annan lag lill vilken den förstnämnda lagen får hänvisa. Denna möjlighet har utnyttjats i viss utsträckning i förslaget lill sekretesslag. Härvid har emellertid i de flesta fall den gmndläg­gande bestämmelsen lagits in i sekretesslagen, medan det åt den särskilda lagen har överiämnats att reglera l. ex. frågor om utlämnande av uppgifter och om andra begränsningar i sekretessen. Denna metod har efter mönster i promemorieförslaget kommit lill användning bl. a. i fråga om registersekre­tessen (7 kap. 17 §) samt beträffande patent- och mönslersekrelessen (8 kap. 13 §). I andra fall har sekreiessregleringen däremot i sin helhet förts över lill särskild lagstiftning. Detla gäller t. ex. i fråga om sekretessen för försvars­uppfinningar (jfr 2 kap. 2 §).

Den av TF anvisade tekniken all komplettera en beslämmelse i sekreless­lagen med av regeringen beslutade föreskrifter om bestämmelsens tillämp­lighet har använts i ett par fall. Del viktigaste exemplet utgörs av regleringen av sekretessen i statlig tillsyns- och stödverksamhet etc. med avseende på näringslivet (8 kap. 6 §).

Departementsförslaget innehåller liksom promemorieförslaget regler om sekretess myndigheieremellan (se bl. a. 1 kap. 3 §). Denna fråga berörs inte av regelsystemet i 2 kap. TF, och någol hinder mot särreglering i lag eller förordning föreligger alltså inte. Promemorieförslaget innehåller i fråga om några ämnesområden bestämmelser enligt vilka möjligheten till särreglering genom förordning utesluts. Någon molsvarande inskränkning föreligger inte enligt del förslag som nu läggs fram. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 4.4. Något hinder mol att i särskild lag som reglerar informationsutbytet myndigheterna emellan föreskriva en sådan inskränkning föreligger givetvis inte.

4.3.2 Lagens uppbyggnad

1 ärendet om nya grundlagsregler om allmänna handlingars offentiighel föreligger ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida såvitt

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   70

gäller utformningen av lagstiftningen om begränsningar i rätten alt la del av allmänna handlingar. Föredragande departementschefen uttalade där bl. a. (prop. 1975/76:I60s. 81)all han delade uppfattningen all den i OSK:s förslag lill lag om allmänna handlingar (LAH) använda metoden all gruppera de skilda sekretessbestämmelserna i avsnitt i anslutning lill de sek­relessändamål som anges i grundlagen erbjuder övervägande fördelar. Detta uttalande för anses ha godtagits av riksdagen.

Mot denna bakgrund har LAH:s disposition i huvudsak lagts till grund för promemorieförslaget. Del avsnitt av detta som upptar de särskilda sekretessbestämmelserna (3-11 kap.) har sålunda delals in i kapilel som svarar mot de olika sekreiessgrunder som anges i 2 kap. 2 § TF. En redogörelse för förslagets uppbyggnad har lagils in i avsnitt 3.

Promemorieförslagets disposition har i allmänhet godtagits under remiss­behandlingen. Ell fötal remissinstanser redovisar dock en negativ attityd. Kritiken, som i vissa fall sammanhänger med en negativ inställning till all handlingssekreless och tystnadsplikt regleras i en gemensam lag, riktas främst mot att lagen är svåröverskådlig och har en invecklad systematik. Särskilt bestämmelserna i de två inledande kapitlen har ansetts abstrakta och svåriäsla.

För egen del är jag övertygad om att del avsnitt av sekrelesslagen som upptar de särskilda sekretessreglerna bör indelas i kapitel som svarar mot sekrelessgrunderna i TF. Denna metod ger enligt min mening en god överskådlighel och ger också grundlagen en starkare styreffekt på lagstifta­rens handlande än vad som hittills har varit fallel. Någon kritik mol promemorieförslaget på just denna punkt har inte heller framförts. Som nyss har sagts har tanken på en sådan disposition av sekretessreglerna också godtagits av riksdagen. De särskilda sekretessbestämmelserna har i departe­mentsförslagel tagits upp i 2-10 kap. De bestämmelser som avser alt skydda enskilds förhållanden har liksom i promemorieförslaget fördelats mellan tre kapilel, av vilka det första avser skydd för främst personliga förhållanden (7 kap.), det andra skydd för främst ekonomiska förhållanden (8 kap.) och del tredje samtidigt skydd för både personliga och ekonomiska förhållanden (9 kap.).

Det ligger i sakens natur all ett så omfattande lagverk som sekretesslagen måste innehålla vissa allmänna bestämmelser som i systematiskt hänseende behandlas för sig. Följden härav blir att flera lagregler för lillämpas i det enskilda fallel. En nödvändig konsekvens av den disposition som valts för de särskilda sekretessbestämmelserna blir också all en myndighet kan fö beakta fler än en sekretessregel i etl och samma ärende. Skulle det i en sådan situation inträffa atl de samlidigi tillämpliga reglerna är olika konstruerade, kan det hävdas all lagtexten borde ange vilken av reglerna som är tillämplig. Enligt min mening kan sådana fall emellertid knappast orsaka några problem; den strängare regeln torde fö fälla utslaget Ofr avsnittet 4.3.3).

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   71

Som jag tidigare har nämnt anserjag att det finns utrymme för förtydli­ganden och förenklingar i promernorieförslaget. Jag förordar sålunda vissa ändringar i de delar av lagen som inte är beroende av systematiken i 2 kap. 2 § TF. Departementsförslagel inleds med etl kapilel, vars innehåll i stort sett motsvaras av 1 kap. promemorieförslaget med undanlag av bestämmelsen om spridning av sekretess för uppgifter som lämnas från en myndighei lill en annan (1 kap. 5 § promemorieförslaget). I detta kapitel har tagils in hänvisningar till bl. a. den grundlagsreglering pä vilken sekretesslagen vilar och en bestämmelse som anger sekretesslagens tillämpningsområde (1 §). Bestämmelsen i promemorieförslaget som innehåller definitionen av begreppet sekretess har lösts upp och ersatts av flera bestämmelser som på ett mindre abstrakt sätt än promemorieförslagels anger vad som menas med sekretess i förhållande till enskild och i förhållandel myndigheter emellan (2-5 §§). Kapitlet innehåller också regler som anger de organ och de personer som är underkastade sekretessregleringen (7 och 8 §§). Till ell nytt 11 kap. har från 12 kap. promemorieförslaget överförts beslämmelserna om sekretess hos regeringen, riksdagen samt JO och JK. I 12 kap. departementsförslagel återfinns därefter i princip endast vissa från samma kapilel i promemorieför­slaget hämtade särskilda regler om sekretessen hos domstolar och statliga organ, i vars beslul ändring kan sökas hos domslol.

Beslämmelserna i promemorieförslaget om överföring av sekretess för uppgifter som lämnas från en myndighei lill en annan (1 kap. 5 §) har delats upp på flera paragrafer och ulgör ell nytt 13 kap. Beslämmelserna i 2 kap. promemorieförslaget om vissa begränsningar i sekretessen har förenklats och har lagils in i ett nytt 14 kap. i deparlemenisförslaget. 115 kap. återfinns vissa allmänna regler som i huvudsak rör hanteringen av allmänna handlingar, och i 16 kap. har slutligen tagils in regler om undanlag från meddelarfriheten. Bestämmelserna i detta kapilel har också förenklats i förhållande till promemorieförslaget. De båda sislnämnda kapitlen motsvarar 13 resp. 14 kap. promemorieförslaget.

De materiella sekretessreglerna i förslagel är i likhet med bestämmelserna i gällande sekretesslag väsentligen av enumerativ karaktär. Sekretessen anges liksom där ofta gälla i ärenden av visst slag eller inom en viss verksamhet. De ändringar som har vidtagits i dessa bestämmelser i förhållande lill prome­morieförslaget är av relativt begränsad omfattning. I sammanhanget bör erinras om atl termen ärende som ofta används i sekrelesslagen här på samma sätt som i 2 kap. TF i dess lydelse fr. o. m.den Ijanuari 1978 syftar pä ärende i förvaltningslagens bemärkelse (se prop. 1975/76:160 s. 97). Här föreligger alltså i sak en avvikelse från gällande sekretesslag.

Anknytningar lill namngivna myndigheter saknas i regel i de särskilda sekretessbestämmelserna. Man undviker härigenom all låsa regleringen lill den nuvarande förvaltningsorganisationen. På molsvarande sätt har hänvis­ningar lill reglering i annan lagstiftning normall utformats så allmänt alt de

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering    72

författningar som nu finns skall kunna ändras eller ersättas ulan att detla behöver föranleda några följdändringar i sekretesslagen. Också i vissa andra hänseenden präglas departementsförslagel av en strävan efler en någol allmännare avfattning av sekretessbestämmelserna än vad man möter i 1937 års sekretesslag. Regleringen innebär å andra sidan alt etl stort anlal bestämmelser i gällande rätl lösts upp och ersatts med flera i den nya lagen. Avsikten härmed är bl. a. dels att göra regleringen tydligare och därmed mera lättillämpad, dels all i överensstämmelse med offentlighetsprincipens krav nyansera regelsystemet på sådanl sätt alt sekretessen inte kommer att läcka fler uppgifter eller ha större styrka än som är oundgängligen nödvändigl i det särskilda fallel. Denna teknik har med utgångspunkt i promemorieförslaget använls bl. a. i fråga om regislersekrelessen, sekretessen på sjukvårds- och socialvårdsområdena och förundersökningssekretessen.

4.3.3 Sekretessens räckvidd och spridning

En samordning i lekniskl hänseende av reglerna om handlingssekreless och lystnadsplikt kan ske på olika sätt. Man kan tänka sig att skjuta endera sekreiessformen i förgrunden och göra den andra sekundär härtill. Enligt promemorian är den lämpligaste lösningen en neutral konstruktion som inte direkt inriktas vare sig på befattningshavare eller på handlingar. Jag delar denna uppfattning som också i allmänhet har godtagits under remissbehand­lingen. I lagens bestämmelser har sålunda det allmänt hållna begreppet sekretess använts och sekretessen har angetts omfatta "uppgift" av visst slag. Den närmare innebörden härav - i form av handlingssekretess och tystnads­plikl - slås fasl i lagens inledande bestämmelser.

Sekretessbestämmelserna har byggts upp med hjälp av skilda rekvisit. Förenklat kan man säga att byggstenarna är av tre slag: rekvisit som rör föremålet för sekretessen, sådana som utstakar sekretessens räckvidd och sådana som anger dess styrka.

Sekretessens föremål utgörs av information med visst innehåll och anges i lagen genom ordel uppgift i förbindelse med en mer eller mindre långtgående precisering av uppgiftens an.

Sekretessen enligt den nya sekretesslagen bör som jag tidigare har nämnt gälla endast i det allmännas verksamhet. Vilka organ och vilken personal som närmare åsyftas härmed framgår av 1 kap. 7 och 8 §§ i lagen. I en del fall kan en sekretessbestämmelse utan ytteriigare begränsning göras tillämplig inom hela det sålunda beskrivna områdel. Del gäller t. ex. försvarssekretessen (2 kap. 2 §). En sådan bestämmelse saknar särskill rekvisit angående sekretessens räckvidd.

Tillämpningsområdet för en sekretessregel måsle emellertid oftast inskränkas inom de yttre gränser som dras upp i 1 kap. sekretesslagen. Orsakerna härtill kan vara flera. Risken för alt vissa uppgifter blottställs kan

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän inoiiveriiig    73

sålunda varastörre vid en myndighet än vid en annan. Vidare görsig intresset av insyn gällande med olika styrka i skilda sammanhang. En begränsning av tillämpningsområdet blir också ett nödvändigl moment i en sekretessregel, som endasl i allmänna termer anger sekretessens föremål, och tiänar då i själva verket också ändamålet alt precisera sekretessföremålet.

Gällande sekretesslagstiftning - både den som gäller handlingssekretess och den som gäller tystnadsplikt - visar upp talrika exempel på rekvisit som på olika sätt avgränsar en sekretessregels räckvidd. Handlingssekrelessen kan t. ex. gälla handling rörande visst slag av verksamhet, handling hos viss myndighet, handling som har inkommit lill eller upprättals hos viss myndighei och handling i ärende av visst slag. Tystnadsplikt kan anges gälla den som är verksam vid viss myndighet,den som deltar i verksamhet av visst slag eller den som deltar i handläggning av visst ärende.

I den nya lagen bör sekretessens räckvidd begränsas genom en närbesläk­tad, men till den enhetliga sekretessregleringen anpassad teknik. I lagen används sålunda uttryckssätt som alt sekretess gäller i verksamhet eller i ärende av angivet slag eller - mera undantagsvis - vid viss myndighet, i samtliga fall för vissa uppgifter. En kombination av dessa rekvisit kan också förekomma.

Innebörden av de nu angivna begränsningsuttrycken torde enligt min mening i de flesta fall stå klar i praktiken. Grovt taget innebär uttrycken atl sekretessen är inskränkt lill den information som är knuten till verksamhet eller till ett ärende av visst slag resp. till information som har samlats hos viss myndighei.

Tystnadsplikt kommer att gälla för offentliga funktionärer som deltar i verksamhelen och som under denna har fött kännedom om de ifrågavarande uppgifterna. Det är givet alt sekretessen skall iakttas även utanför tjänsteti­den. Lika självklart är det all en befattningshavare skall bevara sin lystnad också sedan han har övergått till annan verksamhet för del allmänna eller helt lämnat det allmännas tjänst (se 1 kap. 7 § lagförslaget).

I promemorian diskuteras det fallet att en tiänsteman övergår från en verksamhet lill en annan och därvid på nytt för del av uppgifter om vilka han har en lystnadsplikt, som härrör från den föregående befattningen men som inte gäller i den nya. Enligt promemorian är tjänstemannen i så fall, utan hinderav den äldre tystnadsplikten, berättigad att yppa vad han har fött veta i sin nya syssla. Detla uttalande har föranlett erinringar bl. a. från JK och regeringsrätten. Enligt JK är uttalandet inte förenligt med beslämmelsen om all sekretess gäller för person som "har deltagit i" myndighets verksamhet. JK menar också alt det i praktiken ofta blir omöjligt alt bevisa i vilken verksamhet uppgiften blivit bekant för tjänstemannen. Promemorieförslaget lämnar också i slor utsträckning öppet vad som skall gälla om en tjänsteman har dubbla tystnadsplikter av olika valörer beträffande samma uppgift, en situation som enligt JK mycket väl kan tänkas uppkomma inom t. ex.

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering    74

vårdområdet. Enligt JK:s mening bör en starkare sekrelessplikl la över en svagare. Regeringsrätten ställer sig för sin del tveksam till om den föreslagna ordningen är praktiskt genomförbar. Om en offentlig funktionär under en lång tjänstetid mottar ett oräkneligt antal uppgifter, varav han minns vissa och glömmer andra, är del enligt regeringsrätten att begära för mycket all han skall komma ihåg exempelvis arten av det ärende, där han en gång fick uppgiften.

Enligt min mening företer den här diskuterade frågan vissa likheter med det i föregående avsnitt berörda fallel atl fiera sekretessregler blir tillämpliga i ell och samma ärende. Som jag har anfört i del sammanhanget ifrågasätter jag om den i promemorian beskrivna situationen verkligen kan orsaka några problem i praktiken. Den angivna situationen kan rimligen inte skilja sig från vad som gäller redan i dag, då tystnadsplikten f ö. ofta följer av en regel som förbjuder tjänstemannen all "obehörigen" yppa vad han vet. Det sistnämnda rekvisitet ger uppenbariigen föga ledning vid tillämpningen. Jag är alltså närmast böjd för alt instämma i uttalandel i promemorian. I konsekvens härmed anser jag också att en tjänsteman som i sin nya befattning blir underkastad en lindrigare sekretess bör vara berättigad atl hålla sig lill denna i fråga om alla uppgifter som han för del av i sin nya syssla. En motsatt uppfattning skulle nämligen leda till all tiänstemannen i fråga blir under­kastad en strängare sekretess än sina kolleger, som inte för med sig någon tystnadsplikl från tidigare verksamhet eller som är underkastade sekretess av mindre styrka. Skulle sekretessen i den nya befattningen vara starkare, bör tjänstemannen naturiigen rätta sig efter den aktuella sekretessbestämmelsen. Atl ta upp några uttryckliga bestämmelser om delta i lagen anser jag emellertid varken ändamålsenligt eller behövligt.

Vad jag har sagt i del föregående om sekretess i viss verksamhet har molsvarande lillämpning t. ex. när sekretessen anges gälla i ärende av visst slag. Sekretessen bibehålls naturligtvis sedan ärendet är färdigbehandlal. Också tiänsteman hos den handläggande myndigheten som i efterhand tar del av akimaierial utan att detta direkt tillförs något annal ärende är bunden av sekretessen "i ärendet".

Det hittills anförda lar närmast sikte på sekretessen i ett visst ärende, i viss verksamhet eller hos viss myndighei (s. k. primär sekretess). Jag övergår nu lill frågan om sekretessens spridning utanför det primära sekreiessområdei (s. k. sekundär sekretess).

Frågan är alltså vad som skall gälla, om information som är hemlig i etl ärende genom handling eller på annal sätt överförs till annan myndighet för all användas i ärende där sekretess inte är föreskriven. Motsvarande spörsmål uppkommer när hemliga uppgifter lösgörs från den särskilda verksamhet eller från den myndighet lill vilken sekretessen är knuten och tas i anspråk i annan verksamhet för det allmänna resp. hos annan myndighet. Enligt 1937

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering   75

års sekretesslag är frågan huruvida sekretessen för en handling följer denna lill annan myndighet beroende av dé olika sekretessladgandehas formule­ring.

Promemorieförslaget innebär all sekretessen inte följer en handling eller muntlig information utanför del primära sekreiessområdei, om inte en kompletterande regel härom kan åberopas. 1 valet mellan en generell regel om sekundär sekretess eller speciella föreskrifter om sekretessens spridning har den senare linjen följts. Promemorieförslaget innehåller alltså regler om spridning av sekretess till domstolarna och till JO och JK (12 kap.) samt till vissa andra myndigheter (1 kap. 5 §). Förslagel har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen. Av de remissinstanser som yttrat sig i frågan anser emellertid några att det är önskvärt all de särskilda sekretess­bestämmelserna utformas så att sekundär sekretess inte behövs. Till dessa hör regeringsrätten som också ifrågasätter om man inte liksom hittills bör eftersträva en ordning, enligt vilken en uppgift i en handling blir bibehållen sekretesskyddet, oavsett var handlingen befinner sig. Regeringsrätten påpekar också alt problem kan uppkomma, exempelvis om sekundärsekre­tessen är strängare än primärsekretessen eller är förenad med längre sekrelesstid. Etl par remissinstanser anser att förslagel bör omprövas i syfle alt så långt möjligt bevara sekretesskyddet när uppgifter förs vidare lill annan myndighet. En remissinstans, Svenska läkaresällskapet, anser alt en allmän regel om sekundär sekretess bör införas i den nya sekretesslagen.

Som har framhållits i promemorian skulle det kunna hävdas all det varken är principiellt eller praktiskt försvariigl att i fråga om en sekundär sekretess göra distinktioner som inte skall iakttas beträffande den primära sekretessen. Om sålunda en hemlig handling lämnas från en myndighei lill annan, borde med detla synsätt en sekundär sekretess vid den senare myndigheten omfatta inte bara handlingen och kopior och ordagranna utdrag ur denna ulan också en vid myndigheten upprättad ny handling till den del hemliga uppgifter har förts över till denna. På molsvarande sätt: om en tiänsteman har en sekundär tystnadsplikt beträffande uppgift som han harerhållit från annan myndighet, borde denna sekretess inte gå förlorad därför all uppgifterna nedtecknats i en allmän handling.

Goda skäl kan åberopas för en allmän regel om sekretessens spridning med den innebörd som nyss har angetts. Särskill kan det många gånger le sig inkonsekvent och stötande atl sekretesskyddet ges upp genom atl de hemliga uppgifterna flyttas över till annat organ eller annal sammanhang än del där de ursprungligen har förekommit. Från andra synpunkter sett inger emellertid en sådan regel om sekundärsekretess enligt min mening avsevärda betänk­ligheter.

Den viktigaste invändningen hänger samman med del förhållandet att behovet av och styrkan i en sekretess inte kan bestämmas enbart med hänsyn

 

Prop. 1979/80:2     Del A     Förvdrogauden: Allmän motivering    76

till sekrelessiniressel. Delta måste i vae sammanhang vägas mol intresset av insyn i myndigheternas göranden och låtanden. Denna avvägning kan mycket väl tänkas utfalla på annat sätt utanför det område där den primära sekretessregeln gäller än innanför områdel. Offenllighetsintresset kan med andra ord kräva atl de uppgifter som behandlades som hemliga hos den ena myndigheten är offentliga hos annan myndighet som har inhämtat dem hos den förstnämnda. Jag föreställer mig också all del är svårt att överblicka konsekvenserna av en regel som innebäratt sekretess sprider sig i kanske flera led från myndighei lill myndighet. En sådan regel måste också skapa svårigheter vid tillämpningen. Fördelarna med en disposition av sekre­tessreglerna som bygger på indelningen i förvaltningsområden går delvis föriorade, om varje myndighet dessutom, i fråga om utifrån erhållna uppgifter, måsle beakta den sekretessreglering som i första hand gäller för andra myndigheter. I en känsla av osäkerhet om rättsläget kan tjänstemän välja att för säkerhets skull hålla tyst med uppgifter som efter en korrekt bedömning är offentliga. Till detta kommer atl en allmän regel om sekretessens spridning antagligen måste förses med förbehåll och undanlag som gör regleringen för svårgripbar i den praktiska hanteringen. Vad jag nu har anfört utgör också skäl mot att införa generella regler om all sekre­tesskyddet för uppgift i allmän handling skall bibehållas oavsett var handlingen befinner sig. En sådan ordning skulle f ö. skapa ytteriigare lillämpningssvårigheler och gränsdragningsproblem, i den mån det över huvud laget går alt förena den med sekretesslagens systematik. Det förtjänar slutligen nämnas att något problem i fråga om sekretessens spridning inte aktualiseras i fråga om de regler som utan begränsning sekretessbelägger uppgifter med visst innehåll.

Jag delar alltså åsikten att någon allmän regel om sekundär sekretess inte bör införas i den nya sekrelesslagen. Sekretessbehovet får i stället i allmänhet tillgodoses vid utformningen av de primärt gällande sekretess­bestämmelserna. Denna metod bör givetvis lillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Härigenom får både lagstiftare och rältslillämpare en säkrare uppfattning om hur långt sekretessen i olika fall sträcker sig. Visseriigen är det antagligt all metoden för med sig en del luckor i sekretesskyddet. Denna konsekvens för emellertid accepteras. Skulle det visa sig att sådana luckor föranleder praktiska olägenheter, får erforderiiga justeringar i de primära reglerna göras.

Någon anledning alt hysa farhågor för mera betydelsefulla blottor i sekretessregleringen som följd av den intagna ståndpunkten föreligger enligt rnin mening inte. 1 lagförslaget knyts sekretessen mera sällan till namngivna myndigheter. I stället är den knuten till verksamhetsområden inom vilka kanske flera myndigheter är engagerade. Än viktigare att uppmärksamma är att i flertalet fall av utväxling av information mellan myndigheter den

 

Prop. 1979/80:2     Del A            löirdragaiidcn:   llhiuin iiioiivcnng    11

mottagande myndigheten är underkastad en primär sekretessregel, låt vara en annan än den som gällde hos ursprungsmyndighelen. Alt sekretessen hos den mottagande myndigheten ibland är något svagare spelar enligt min mening myckel liten roll i praktiken.

Den valda lösningen kan t. o. m. i realiteten komma att stärka sekre­tesskyddet i ett visst hänseende. Som kommer atl behandlas närmare i avsnitt 4.4, föreslås i den nya lagen vissa allmänna regler som berättigar myndighet all lämna annan myndighei sekretessbelagd information, bl. a. efter en inlresseavvägning i del särskilda fallel ("om det är uppenbart all intresset av atl uppgiften lämnas har företräde framför det inlresse som sekretessen skall skydda"). En sådan reglering anknyter till vad som anses vara gällande rätl. Dessa möjligheter att utväxla hemliga uppgifter får emellertid utnyttjas mera sparsamt och med större försiktighet, om informationen inte är sekre-tesskyddad hos den mottagande myndigheten. Det sagda gäller särskilt i fråga om uppgifter som är hemliga av hänsyn till enskildas intressen. Som riksskatteverket har anfört vid remissbehandlingen fördetia emellertid med sig atl det blir nödvändigt all noga överväga behovet av sekretessregler på verksamhetsområden som tidigare inte behövt egna reglerom handlingssek­retess.

I likhet med det stora flertalet remissinstanser anserjag atl sekretessen i huvudsak bör ha den räckvidd som har förordats i promemorian. Därmed står del klart att sekretessen inte följer en hemlig uppgift utanför del primära sekretessområdet, om del inte finns en särskild regel om detla. Alt särskilda regler av detla slag behövs kan knappasl ifrågasättas. De invändningar som kan resas mot en generell regel i sekretesslagen om alt sekretessen i alla former följer uppgifterna från en myndighet till en annan gör sig inte heller gällande med samma styrka belräffande speciella och till sina verkningar klart överblickbara föreskrifter om sekretessens spridning.

Till en börian står del enligt min mening klart att det inte möter något hinder mot att i en viss materiell sekretessbestämmelse ta in en föreskrift om all sekretessen, som antas vara primärt begränsad till t. ex. viss myndighet, följer uppgift som lämnas lill annan myndighet. En sådan konslmktion är uppenbarligen att föredra framför en regel som lägger en primär sekretess överell vidsträcktare område. Konsimklionen haranlitatsibl. a. 8 kap. 8 och 10 §§ förslagel till sekretesslag.

Vidare föreslår jag i överensslämmelse med promemorieförslaget bestäm­melser som anger att vissa utpekade organ i fråga om uppgifter som har inhämtats från annan myndighels verksamhet har att iaktta den sekretess som primärt gäller för uppgifterna hos den andra myndigheten. Behov av sådana bestämmelser gör sig särskilt gällande i fråga om myndigheter som regelmässigt tar del av information från ett större antal myndigheter med sinsemellan olikartade arbetsuppgifter. Alternativet här skulle ha varit att i stället utrusta dessa myndigheter med mycket allmänt hållna, direkttillämp-

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering    78

liga sekretessregler. I 11 kap. föreslås alltså regler om överföring av sekretess lill regeringen, JO och JK, och i 12 kap. regler om överföring av sekretess till domstolarna. Som framgår av beslämmelserna är dock den sekundära sekretessen här avsevärt modifierad. Vidare upptar 13 kap. föreskrifter om sekundär sekretess hos vissa andra myndigheter t. ex. revisions- och lillsynsorgan och arkivmyndigheter. Till frågan om vad som bör gälla när reglerom primär- och sekundärsekreiess samtidigt blir tillämpliga hos en och samma myndighei återkommer jag i specialmoliveringen (13 kap. 6 §).

Del spörsmål som jag nu har diskuterat har alltså rört sättet alt dra gränsen kring en sekretessregels tillämpningsområde. Den tredje komponenten i sekretessreglerna är, som jag nyss har sagt, vad de innehållerom sekretessens styrka, dess kvalitet. Den beståndsdelen kommer all behandlas i det närmast följande avsnittet som främst handlar om skaderekvisit, dvs. villkor som i regel för sekretess kräver sannolikhet i det särskilda fallet för skada av viss art, om uppgift lämnas ut. Användningen av ett skaderekvisit i en sekretessbestämmelse kan emellertid myckel väl uppfattas som en metod alt precisera föremålet för sekretessen eller dennas räckvidd. Del går alltså inte någon skarp gräns mellan de tre grupperna av sekreiessrekvisil.

4.3.4 Användningen av skaderekvisit

För den som konsekvent vill hävda offentlighetsprincipen är den självklara utgångspunkten vid utformningen av varje särskild sekretessbestämmelse alt man inte skall åstadkomma mer sekretess än vad som är oundgängligen nödvändigl för all skydda del intresse som har föranlett bestämmelsen. Delta innebär bl. a. all en uppgift inte skall omfattas av sekretess, om man inte kan fömtse någon skada som resultat av atl den lämnas ul. Det är i viss begränsad utsträckning möjligt atl med hjälp av rent beskrivande kriterier ange uppgifter vilkas röjande alllid måste innebära en viss skaderisk. Som exempel kan nämnas uppgifter som har lämnais lill myndigheter i förtroendesitua-lioner av skilda slag. 1 de flesta fall förhåller del sig emellertid så att en viss uppgift, som faller in under en i objektiva termer utförd beskrivning, kan vara helt harmlös. Samtidigt kan en annan uppgift, som omfattas av samma beskrivning, inte röjas ulan risk för betydande skada för något av de intressen som anges i 2 kap. 2 § TF. En uppgift om en här i riket bosatt utlännings adress kan t. ex. normall lämnas ul utan risk i samma utsträckning som molsvarande uppgifter om en svensk medborgare. I en viss situation kan emellertid utlämnandet av en sådan uppgift medföra atl den som avses med uppgiften utsatte för politisk förföljelse av företrädare för någon främmande stat eller utländsk organisation. Enligt min mening är ett skaderekvisit i sådana fall ell lämpligl inslmment för att ge del skyddade områdel en ändamålsenlig avgränsning. I ärendet om nya grundlagsregler om allmänna

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   79

handlingars offentlighet har slalsmaklerna också anslutit sig lill tanken atl använda skaderekvisit i lagstiftningen om handlingssekreless (prop. 1975/ 76:160, bL a. s. 81).

I promemorieförslaget återfinns två grundtyper av skaderekvisit, ell "rakt" och ell "omvänt" rekvisit. Den förstnämnda typen är utformad så atl den slår fasl en presumtion för offentlighet. Sekretess föreligger med andra ord endast om en viss skaderisk föreligger. Det omvända skaderekvisilet utgår däremot från sekretess som huvudregel. Endasl om man med en viss grad av sannolikhet kan utgå från att det är ofarligt atl lämna ut en viss uppgift viker sekretessen. Både raka och omvända skaderekvisit förekommer redan i 1937 års sekretesslag.

Del raka skaderekvisilet har i promemorieförslaget fått en enhetlig uiformning. Det ställer samma krav på lillämparens riskbedömning var det än förekommer. Delta krav uttrycks så att sekretess föreligger, om röjandet av en uppgift kan antas medföra viss angiven skada. Det omvända skaderekvisilet förekommer i olika former. I den typ av omvänt skaderekvisit som är vanligast ullrycks kravel på lillämparens bedömning så all sekretess skall anses föreligga belräffande en viss uppgift, om uppgiftens röjande inte kan antas ske ulan viss angiven skada. I andra fall gäller sekretess, om del inte måste antas all röjande kan ske ulan den angivna skadan. Såvitt gäller sättet all ange den skada som skall vara avgörande för om sekretess skall föreligga eller inte har i allmänhet brukats termerna skada, men eller motsvarande utan någon särskild gradering. 1 vissa fall där onenllighelsintresset har ansetts vara av särskill stor betydelse har ställts upp krav på "avsevärd skada", "allvariigt men" etc. Den relevanta skadan har man i varje särskill fall försökt beskriva så konkret som möjligt. Såvitt gäller skyddet för enskildas förhållanden har dock i de flesta fall endast använls uttrycken "skada" och "men". Med del första uttrycket åsyftas i promemorian uteslutande ekonomisk skada, medan det senare betecknar i första hand integriletskränkningar av olika slag.

Frågan om användningen av skaderekvisit har tilldragit sig ston intresse under remissbehandlingen. Remissopinionen är på det hela laget positiv lill all skaderekvisit används i de särskilda sekretessbestämmelserna. Endasl ett par remissinstanser anser att metoden all använda skaderekvisit bör omprövas. Del raka skaderekvisilet har godtagits över lag. Flera remissin­stanser anser emellertid att det är all gå för långt atl dela upp del omvända skaderekvisilet i flera typer. De förordar all också det omvända rekvisitet utformas enhetligt. I fråga om båda typerna av skaderekvisit framhålls emellertid från skilda håll alt de ställer stora krav på de tjänstemän som skall tillämpa bestämmelserna. Vägledande uttalanden för rättstillämpningen efterlyses. Några remissinstanser antar all behovel av allmänna råd för sekretessprövningen inom myndigheterna kommer alt öka. JO anser att delta innebär en påtaglig risk för alt frågan om offentiighel och sekretess i praktiken kommer alt fastslås genom myndigheternas allmänna råd i stället för i

 

Prop. 1979/80:2    Del A          Föredraganden: .lltmän nuniveriiig    80

sekretesslagen. En sådan ordning kan enligt JO komma i konflikt med bestämmelsen i 2 kap. 2 § TF om alt begränsning av rätten atl la del av allmänna handlingar skall anges noga i särskild lag. JK anser att det är en värderingsfråga vilken typ av skaderekvisit som skall användas i en sekretessbestämmelse. Vid valet bör emellertid beaktas vilken effekt valet av skaderekvisit för på meddelarfriheten. Några remissinstanser förordar slut­ligen atl del omvända skaderekvisilet skall användas i stället för det raka på det område som närmast berör dem.

För egen del anser jag, som jag nyss har nämnt, att skaderekvisit är ett lämpligt instrument för atl avgränsa del sekretesskyddade områdel. Jag är medveten om alt skaderekvisiten skiljer sig från övriga moment i beskriv­ningarna av de sekretesskyddade områdena så till vida atl de förutsätter en värdering från lillämparens sida. Som framhållits av flera remissinstanser blir del därför ofrånkomligt atl de enskilda tjänstemännen ibland kommer atl ställas inför besvärliga avvägningar. De svårigheter som är förbundna med tillämpningen av skaderekvisiten bör emellertid i möjligaste mån elimineras redan vid utformningen av dessa rekvisit. I likhet med flera remissinstanser anser jag alt skaderekvisiten kan förenklas ytterligare. Det ligger i sakens natur atl en exakt lillämpning av regler som innehåller skaderekvisit inte är möjlig. Prövningen av om ett skaderekvisit är uppfyllt eller inte innefattar nämligen alltid etl visst mått av skönsmässighet. Min slutsats är alt skillnaden mellan de två formerna av omvänt skaderekvisit i promemorie­förslaget är så obetydlig atl den inte har någon praktisk betydelse vid tillämpningen, I departementsförslagel finns endasl två lyper av skaderekvi­sit, ett rakt som innebärpresumtion för offentlighet och ell omvänt som innebär presumtion för sekretess. Det raka skaderekvisilet innebär att sekretess föreligger, om del kan antas atl viss angiven skada uppkommer om uppgiften röjs. Det omvända rekvisitet innebär att sekretess gäller, om del inte står klart atl uppgiften kan röjas utan skada.

Det raka skaderekvisilet innebär att tillämparen kan göra sin bedömning inom ganska vida ramar. Avsikten är att skadebedömningen i dessa fall i huvudsak skall kunna göras med utgångspunkt i själva uppgiften. Det innebär att frågan huruvida sekretess gäller eller inte i första hand inte behöver knytas lill en skadebedömning i det enskilda fallet. Avgörande bör i stället vara om uppgiften som sådan är av den arten all ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat all medföra skada för del inlresse som skall skyddas genom beslämmelsen. Om uppgiften är sådan att den genomsnittligt sett måsle betraktas som harmlös, skall den alltså normalt anses falla utanför sekretessen. Som exempel på uppgifter av delta slag kan nämnas utlännings adress eller civilstånd. Skulle uppgiften å andra sidan vara av sådant slag att den lätt kan komma att missbrukas, t. ex. om den rör någon mera betydelsefull omständighet avseende försvaret, skall den enligt min mening i de flesta fall anses vara omfattad av sekretess. Sammanfattningsvis anserjag

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   81

all avgörande betydelse som regel bör tillmätas arten av den uppgift som efterfrågas. Härigenom vinner man den fördelen att man sällan behöver frångå den till offentlighetsprincipen hörande grundsatsen att den som begär en uppgift hos myndighei inte skall behöva legitimera sig och tala om varför han vill la del av viss uppgift.

Som har anförts i promemorian innebär emellertid konstruktionen med skaderekvisit atl frågan om vem som begär en uppgift eller ändamålet med begäran kan få betydelse när sekretessfrågan skall avgöras. Om det t. ex. i ett särskilt fall framgår alt den som begär alt få ul en uppgift om utlännings adress kan antas använda denna uppgift för all utsätta vederbörande för trakasserier, skall uppgiften just i den situationen anses vara omfattad av sekretess. Avsikten är emellertid inte atl tjänstemännen normall skall försöka utröna om omständigheter av nu nämnt slag föreligger i ett visst ullämnandefall. En sådan åtgärd bör enligt min mening förekomma endast om del finns särskild anledning till del, t. ex. om en tjänsteman har fött veta all man från visst håll samlar in uppgifter av det aktuella slaget i illegitimt syfte. Vad gäller det andra av de nyss nämnda exemplen - utlämnande av uppgifter av betydelse för försvaret - kan omvänt upplysningar om sökan­dens identitet och om hans avsikt med uppgifterna medföra att det inte längre finns någon anledning lill antagande alt den i sekretessbestämmelsen angivna skadan skall uppkomma. Jag anser atl del i dessa fall inte kan anses stötande från offenllighetssynpunkl att ställa den som begär att få ut en viss uppgift inför valet atl antingen avslå från uppgiften eller tala om vem han är och vilket ändamål han har med sin begäran. De omvända skaderekvisit som återfinns i 1937 års sekretesslag innebär att en sådan valsituation i vissa fall kan uppkomma redan i dag. Jag vill också peka på möjligheten för myndigheterna alt i de fall som här avses eliminera skaderisken genom att ställa upp ett förbehåll som inskränker mottagarens rätl atl lämna uppgift vidare eller utnyttja den (se 14 kap. 9 och 10 §§).

De uttalanden som jag nu har gjort om skadebedömningen vid utläm­nandet av en särskild uppgift har i stort sett sin giltighet också i fråga om massuttag. Situationen är emellertid här i viss mån en annan så till vida att den berörde tiänstemannen av naturiiga skäl inte kan bilda sig en uppfattning om den särskilda skaderisk som kan vara förbunden med en enskild uppgift. Å andra sidan har han emellertid alllid kännedom om beställarens identitet och oftast också om dennes avsikt med uppgifterna. Dessa kunskaper i förening med en bedömning av den skaderisk som typiskt sett är förbunden med uppgifter av det slag som avses med beställningen bör enligt min mening i de allra flesta fall ge fulll tillräckligt underlag för bedömningen av om sekreiessregleringen skall anses hindra ett utlämnande eller inte. Som några remissinstanser har framhållit bör emellertid frågan om massullag ägnas ytteriigare uppmärksamhet. Jag räknar med all del kan bli anledning alt på nytt ta upp dessa uttag till diskussion när resultatet av datalagstiftningskom-

6 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering   82

mittens (Ju 1976:05) arbete föreligger, se SOU 1978:54 s. 211.

Vad beträffar det omvända skaderekvisilet utgår detta från all sekretess är huvudregel. Att sekretess gäller, om del inte står klart atl uppgiften kan röjas ulan skada, innebär atl tillämparen har etl ganska begränsat utrymme för sin bedömning, I praktiken innebär detta all tillämparen många gånger inte kan lämna ul en uppgift som omfattas av en sådan sekretessregel utan all ha kännedom om mottagarens identitet och om dennes avsikter med uppgif­ten.

När del gäller sättet att ange den skada som skall vara avgörande för om sekretess skall föreligga eller inte har jag kommit till slutsatsen att det knappasl är möjligt all åstadkomma en enklare beskrivning än den som valls i promemorian, I del alldeles övervägande antalet fall talas alltså liksom i promemorieförslaget om "skada", "men" eller motsvarande. Uttryck som "avsevärd skada", "allvariigt men" etc, har valls i fall där jag anser offentiighetsintresset vara av särskilt sior betydelse och där det alltså är nödvändigl atl göra en särskild gradering av skadan,

I de sekretessregler som avser skydd för olika allmänna intressen har skadan i allmänhet beskrivits så konkret som möjligt. Utrikessekretess föreligger t, ex,, om del inte står klart all en uppgift kan röjas ulan atl delta "stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annal sätt skadar landet" (2 kap, 1 §), I bestämmelsen om försvarssekretess (2 kap, 2 §) talas om all del "skadar landets försvar eller på annat sätt vållar fara för rikels säkerhet", Som andra exempel kan nämnas att "syftet med granskningsverksamheten molverkas" (4 kap, 1 §), "syflel med provet motverkas" (4 kap, 3 §), "någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad" (6 kap, I §) och "del allmännas ställning som låntagare försämras" (6 kap, 3 §),

När det gäller skyddet för enskildas förhållanden används liksom i promemorian i de flesta fall endasl ullrycken "skada" och "men". Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot del sätt på vilket dessa ullryck använts i promemorieförslaget, Etl par remissinstanser anser all begreppen såsom de använts i promemorieförslaget avviker från det vanliga språkbru­ket. Om del inte finns någol annal sätt all uttrycka de ölägenheter som skall beskrivas genom dessa begrepp, bör de användas på ett sätt som bättre stämmer överens med del vanliga språkbruket och definieras i lagtexten. Några remissinstanser, däribland riksskatteverket, är kritiska mol atl också rättsenliga ålgärder (t, ex, framgångsrika indrivningsålgärder) enligt förslaget skall kunna betraktas som skada i lagens mening. Enligt riksskatteverket är frågan som måste lösas främst om och i vilken mån den enskilde enligt gängse värderingar i samhället bör fö tåla att uppgifter om honom som finns hos en myndighet skall fö lämnas till en annan myndighei även om denna senare myndighei kan komma alt utnyttja uppgiften i en myndighetsutövning som avser ell åläggande för den enskilde eller ell ingrepp i den enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden. Denna inlresseavvägning bör enligt verket beskrivas i neutrala termer (se 59 § LAH), och verket anser att man i

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   83

förarbetena lill sekretesslagen bör söka beskriva behörighetsregleringen på sådant sätt atl risken för missförstånd undanröjs.

Föregen del har jag, som framgår av vad jag nyss har sagt, inte funnit skäl alt frångå promemorieförslaget på denna punkt. Jag vill f ö, erinra om alt uttrycken skada och men förekommer i 1937 års sekretesslag för att beskriva de ölägenheter som skall vara avgörande för om handling skall få lämnas ul eller inte. Del är visseriigen riktigt att gränsdragningen i promemorian mellan de båda begreppen inte helt överensstämmer med gängse juridisk termino­logi. Det är emellertid uppenbart att enbart ordet skada knappasl är lill fyllest för atl åskådliggöra alla de fall där sekretess bör gälla. De ölägenheter som skall beskrivas måste nämligen avse också sådana obehag som i både vanligt och juridiskt språkbruk knappast kan betecknas som skada, I princip bör alll som den berörda individen upplever som ell mera påtagligt obehag kunna beaktas vid skadeprövningen. Jag anser därför att begreppet men bör användas vid sidan av skada i lagen. Det är då av praktiska skäl lämpligl all låta skada avse uteslutande ekonomisk skada och att använda men där det i första hand är fråga om integritetskränkningar. Emellertid bör ordet men i vissa sammanhang kunna inbegripa också ekonomiska konsekvenser för enskild.

Uttrycket men har liksom i promemorieförslaget getts en mycket vid innebörd, I första hand åsyftas sådana skador som att någon blir utsatt för andras missaktning, om hans personliga förhållanden blir kända. Redan den omständigheten atl vissa personer känner lill en för någon enskild ömtålig uppgift kan enligt min mening i många fall anses vara tillräckligt för alt medföra men. Utgångspunkten för en bedömning av om men föreligger måste således vara den berörda personens egen upplevelse. Bedömningen måste självfallet i viss utsträckning kunna kortigeras på grundval av gängse värderingar i samhället. Enbart del förhållandel all en person tycker att det i största allmänhet är obehagligt att andra vet var han bor kan t, ex, inte anses innebära men i här avsedd bemärkelse.

Enligt min mening är det ofrånkomligt att helt rättsenliga åtgärder ibland kan fö bedömas som skada eller men, I promemorian har som exempel på sädana fall nämnts alt någon blivit föremål för framgångsrika indrivningsåt­gärder eller all någon blivit satt i fängelse, inlagen för sluten psykiatrisk vård eller ställd under övervakning. Denna ståndpunkt är nödvändig för alt sekretess skall kunna upprätthållas även myndigheter emellan. Det slår å andra sidan klart all sekrelesslagen inte får hindra myndigheterna från alt utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut enligt gängse värderingar bör ha företräde framför intresset av atl uppgifterna inte lämnas ul. Denna intressekonflikt bör emellertid lösas inom ramen för bestämmelserna om undanlag från sekretessen. Jag återkommer lill denna fråga i avsnittet 4,4,

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   84

För all en enskild person skall lida skada eller men krävs givetvis all uppgifterna är hänföriiga till en viss individ. Del innebär alt man i allmänhet bör kunna lämna ut s, k, avidentifierade uppgifter utan alt risk för skada eller men uppkommer, I enstaka fall kan del emellertid tänkas all en avideniifie-ring inte är tillräcklig för all hindra all sambandet mellan individen och uppgiften spåras. Huruvida en sådan risk föreligger får givelvis bedömas efter omständigheterna i del enskilda fallet,

I delta sammanhang vill jag la upp två frågor som berörts i ett par remissyttranden, nämligen innebörden i begreppet "personliga förhållan­den" och frågan om sekretess lill förmån för avliden.

Vad beträffar begreppet personliga förhållanden vill jag erinra om alt detta är hämtat från 2 kap, 2 § första styckel 6 TF, Vid beredningen i departementet av OSK:s förslag lill bestämmelser om allmänna handlingars oftenllighei fann föredragande statsrådet alt de vitt skiftande hänsyn lill olika personliga intressen som borde tas vid utformningen av beslämmelsen kunde samman­fallas i orden "skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållan­den" (prop, 1975/76:160 s, 109), Någon analys av innebörden i begreppet har inte gjorts i propositionen, och det är knappasl heller nödvändigl atl göra en sådan analys. Vad som menas med personliga förhållanden måsle givetvis bestämmas med ledning av vanligt språkbruk. Någon tvekan om att uttrycket avser så vitt skilda förhållanden som t. ex. en persons adress eller yttringarna av ett psykiskt sjukdomstillstånd kan enligt min mening inte råda. Några svårigheter vid tillämpningen lär knappast uppkomma. - Av det sagda följer att också uppgift om en persons ekonomi kan sägas falla under begreppet personliga förhållanden. Liksom i TF bör emellertid begreppen personliga och ekonomiska förhållanden i viss utsträckning hållas åtskilda. Skälen härtill är flera. Del mest närliggande är att sekreiessregleringen tar sikte också på juridiska personer, som ju knappasl kan sägas ha några "personliga förhållanden". Ell annat skäl är alt det stundom kan finnas anledning atl sekretessbelägga uppgifter av mera personlig art ulan all därför hindra alt uppgifter om rent ekonomiska förhållanden lämnas ul. Etl iredje skäl att skilja mellan ekonomiska och personliga förhållanden är alt det underiättar systematiseringen av den mängd regler i sekretesslagen som den nyss nämnda beslämmelsen i TF ger upphov lill. En exakt gränsdragning mellan begreppen kan dock inie göras och lorde f ö. inte heller vara ändamålsen­lig.

Vad härefter angår frågan om sekretessen till förmån för avliden lorde det f n. förhålla sig så alt det för bedömningen av sekretessfrågan i princip saknar betydelse att den vars personliga förhållanden berörs i allmän handling har avlidit. Delta följer i många fall redan av atl uppgift inte får lämnas ut, om del inte är tillräckligt klart all uppgiften inte kommer atl missbrukas lill skada eller förklenande av den avlidnes nära anhöriga (.se SOU 1935:5 s. 61 och 62, prop. 1937:107 s, 62 och Regeringsrättens årsbok 1963 ref 51), Med hänsyn till all avlidens rätl skyddas genom regler i 5 kap, 4 § BrB och 7 kap, 4 § 10 TF om förbud mot förtal av avliden bör det emellertid inte vara uteslutet att

 

Prop. 1979/80:2    De! A      Föredraganden: Allmän motivering   85

sekretesskyddet gäller också till förmån för den avlidne själv (se bl, a. Regeringsrättens årsbok 1969 not, S, 317och 1970 notS. 287). Avsikten är inte atl den nya sekretesslagen skall innebära någon ändring i de förhållanden som

hittills har gällt.

Avslutningsvis vill jag framhålla att det föreslagna systemet med skade­rekvisit kan synas ställa myckel höga krav på de tjänstemän som skall tillämpa bestämmelserna. I praktiken tror jag emellertid ati skillnaden i förhållande lill gällande reglering inte kommer att bli särskill slor; skadere­kvisit är ingen nyhet för dem som närmast berörs av regleringen. I åtskilliga remissyttranden efterlyses vägledande uttalanden för rättstillämpningen. Jag har förståelse för atl myndigheterna på detta sätt önskar få klarhet i allehanda frågor som kan uppkomma vid bedömningen av sekrelessärenden. Jag anser emellertid att det knappast är möjligt, om del ens är lämpligl, atl i motiven till ell lagstiftningsärende som detla gå in på detaljfrågor av den art som åsyftas i många remissyttranden. Del bör i stället ankomma på rättstillämpningen att utforma en praxis .som skall tjäna som vägledning för prövningen av sekretessfrågorna i framliden. Inom vissa myndigheter kommer säkerligen den nya sekretesslagen att aktualisera ell behov av allmänna råd för tillämpningen av sekretessbestämmelserna. Jag kan inte se att sådana råd kommer i konflikt med bestämmelsen i 2 kap. 2 § TF om all begränsningen av rätten all la del av allmänna handlingar skall anges noga i en särskild lag. Sekretessens omfattning kan knappast anges på ett noggrannare sätt i lagen, där den yttersta gränsen för sekretessen har slagits fast. Upplysningar och råd kan endasl fö betydelse som stöd vid tillämpningen av lagen; självfallel är de inte bindande vid prövning av t. ex. fråga om utlämnande av en allmän handling.

När det gäller de tjänstemän som har alt tillämpa sekreiessregleringen bör också framhållas att det föreligger en viss marginal mellan det handlingsut­rymme som följer av rekvisiiens utformning och området där ansvar för sekrelessbrott inträder. Som jag närmare kommer atl utveckla i specialmoti­veringen till förslagel lill ändring av 20 kap. 3 § BrB kommer etl röjande som grundas på en felaktig bedömning i skadefrågan i många fall inte att bedömas som ell uppsåtligt brott. Detla får betydelse särskilt för det fall att uppgiften i strid med en kvalificerad lystnadsplikt (se under 4.6) har lämnats för publicering i ett massmedium, eftersom i sådana fall endasl uppsätliga brott kan beivras. Härtill kommer alt en felbedömning som medför all gärningen skall bedömas som oaktsam sannolikt inte sällan också för lill följd all den skall anses vara ringa. Del innebär i sin lur all utlämnandet blir slraffrilt oavsett till vem det har sketl. Del nu sagda innebär att felbedömningar i svårbedömda gränsfall i regel blir straffria. All som någon remissinstans påslå alt straffsanklioneringen därigenom blir ineffektiv är enligt min mening överdrivet,

I fråga om valet av skaderekvisit i de enskilda sekretessbestämmelserna hänvisar jag till specialmotiveringen. Frågan om skaderekvisilens betydelse

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering   86

vid utformningen av reglerna om begränsning av meddelarfriheten berörs i avsnittet 4.6.

4.3.5 Tidsbegränsning av handlingssekrelessen

En uppgift bör som jag tidigare har framhållit i princip vara underkastad sekretess endasl i de fall där det verkligen medför en skaderisk alt röja den. Del är tydligt atl denna risk normall minskar med tiden. Om en sekre­lessreglering, i likhet med gällande lagstiftning på områdel, i huvudsak byggs upp ulan hjälp av skaderekvisit, framstår det därför som naturiigt att genom särskilda regler avgränsa sekretessen i liden. Bestämmelser som anger viss sekretesslid för olika slag av handlingar återfinns också i huvuddelen av den nuvarande sekretesslagens bestämmelser. De angivna tiderna varierar mellan vida gränser- två och sjuttio år- beroende på lagstiftarens bedömning av hur långt skaderisken typiskt sträcker sig för olika slag av uppgifter. Gränsen sjuttio år är t, ex, den vanligaste i de regler som syftar lill att skydda enskildas personliga integritet, medan gränsen i de regler som gäller ekonomiska förhållanden normall har satts lill tjugo år. Som utgångspunkt för beräkningen av sekreiessiiderna anges handlingens datum,

I promemorieförslaget har tekniken med sekretesslider utnyttjats i myckel stor utsträckning. Såvitt gäller sättet att ange utgångspunkten för beräk­ningen av sekretessliden har valts en lösning som innebär all reglerna på områdel samordnas med beslämmelserna om när handling blir allmän. Både för handlingar som kommit in till myndighei och för handlingar som upprättats hos myndighet föreslås all liden skall räknas från den tidpunkt då en handling enligt TF blir att betrakta som allmän.

Under remissbehandlingen har inte någon remissinstans vänt sig mol tekniken atl använda sekrelesslider i sekrelesslagen. De föreslagna tiderna har också i allmänhet godtagils. Regeringsrätten anser dock all femlio år är en alllför kort tid för all bereda erforderiigl skydd för uppgifter om personliga förhållanden under en människas hela livstid. Flera remissinstanser fram­håller särskill alt sekretessliden på hälso- och sjukvårdsområdet är för kort. När det gäller utgångspunkten för beräkningen av sekretessliden går åsikterna isär. Av de instanser som yttrat sig särskill i denna fråga tillstyrker några förslagel. Regeringsrätten och kammartätten i Göteborg anser emel­lertid atl del inte finns tillräckliga skäl att frångå del förslag som lades fram i LAH, nämligen atl sekretessliden skall räknas från tidpunkten för hand­lingens tillkomst.

För egen del vill jag till en början slå fasl att ell syslem med sekretesstider bara kan användas i fråga om allmänna handlingar. Såvitt gäller uppgifter som inte har dokumenterats saknas en naturiig utgångspunkt för att beräkna en sekretesstid. Det är emellertid självklart all regler om tidsbegränsning av handlingssekretessen för betydelse också för sekretessen i övrigt. Det kan t, ex. inte rimligen hävdas all del föreligger tystnadsplikt i fråga om uppgifter som återfinns i en handling som har blivit offentlig till följd av att den

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   87

föreskrivna sekretessliden har överskridils. Tiden för handlingssekrelessen blir därmed inte sällan avgörande för frågan hur länge tystnadsplikt föreligger (jfr vid 1 kap. 6 §).

Det skulle på teoretiska gmnder kunna hävdas att en ordning med sekretesslider slår i principiell konflikt med en reglering som, i likhet med den här föreslagna, konsekvent är uppbyggd på grundval av skaderekvisit. A ena sidan bör en handling alllid kunna lämnas ut så snart skaderisken har upphört. A den andra bör, kan del sägas, en handling inte fö lämnas ul så länge sådan risk föreligger, även om mycket lång tid kan ha förflutit sedan handlingen kom lill.

Som har framhållits i promemorian kan man emellertid inte bortse från de praktiska aspekterna. Om sekretessregleringen skall bli hanteriig, måsle den innehålla vissa inslag av schablonisering. Del måsle t. ex. ofta vara myckel svårt, särskilt för arkivmyndigheterna, som ju förvarar handlingar som kommer från många olika håll och är av vitt skilda slag, att med utgångspunkt enbart i ell skaderekvisit avgöra om en viss handling alltjämt skall vara omfattad av sekretess eller inte. Även jag anser därför atl sekretesslagen en gång för alla bör avgöra vid vilken tidpunkt som skaderisken senast skall anses upphöra atl existera. Härtill kommer alt det självfallet är av belydande värde också från rent principiella utgångspunkter att lagstiftningen anger en definitiv lidsgräns efter vilken en viss handling aldrig kan vara hemlig.

För att etl system med i lagtexten fastslagna sekretesstider skall stå i god överensstämmelse med offentiighetsprincipen krävs emellertid enligt min mening atl de angivna tiderna verkligen kommer atl fungera som maximi-och inte som slandardlider. Frågan huruvida en handling skall lämnas ut eller inte skall med andra ord inom den angivna sekretessliden alltid avgöras med utgångspunkt i en reell prövning av skaderisken. I många, kanske de flesta fall kan en sådan prövning antas leda lill all från början sekretessbelagda handlingar lämnas ut före sekrelesslidehs utgång.

I departementsförslagel har sekreiessiiderna bestämls i nära anslutning till promemorieförslaget, I de fall där gällande sekretesslag innehåller en sekrelesstid på sjuttio år- som t, ex, på hälso- och sjukvårdsområdet - har gränsen i departementsförslagel satts till femlio år. För uppgifter om rikels utrikes förhållanden eller om totalförsvaret gäller en sekrelesstid på fyrtio år. På försvarsområdet görs emellertid etl undanlag från systemet med enhetliga lidsgränser. Regeringen kan där förlänga sekretessen ulöver den primära tiden, fyrtio år, utan begränsning. Handlingar som avser enskilds eller det allmännas ekonomiska förhållanden kan enligt förslaget i allmänhet hållas hemliga i högsl tjugo år. Också lidsgränserna tio och fem år förekommer emellertid på dessa områden.

Tidsgränser saknas i endasl etl fåtal sekretessregler. Om regeln dessutom saknar skaderekvisit, blir resultatet uppenbariigen alt sekretessen i princip kommer alt gälla för all framtid. Denna teknik har använls bl. a. i beslämmelsen om sekretess hos allmän advokatbyrå (9 kap. 9 §). I de flesta

 

Prop. 1979/80:2    Del A       Föredraganden: Allmän motivering   88

fall förklaras frånvaron av tidsgräns emellertid med att det använda skaderekvisilet så klart anger den tidpunkt, vid vilken sekretessen upphör, alt ytterligare begränsning är obehövlig. Som exempel kan nämnas regeln om sekretess för bl. a. uppgift som ingår i kunskapsprov (4 kap. 3 §). Den skada som här krävs för sekretess är all syftet med provet molverkas. Del är tydligt att risken för sådan skada upphör i och med att provet har ägt mm.

När del gäller utgångspunkten för beräkning av sekretessliden kan den i promemorian föreslagna regeln, all lidpunkten då handlingen inkom eller upprättades skall vara avgörande, i vissa fall ge upphov till tveksamhet -särskill om tidpunkten skall fastställas av annan myndighet, t. ex. arkivmyn­dighet. Jag förordar i stället den ordning som föreslagils av OSK, nämligen alt tidpunkten för handlingens tillkomst skall vara utslagsgivande. En sådan regel leder enligt min mening till del lämpligaste resultatet i materiellt hänseende; tiden kommer då alt räknas från del ögonblick då risken för alt ett offentliggörande av uppgiften i handlingen skall orsaka skada normall är som störst. Samtidigt bör det i formellt hänseende i allmänhet inte erbjuda någon svårighet att bestämma vid vilken tidpunkt handlingen tillkom. Skulle datum saknas på handlingen, bör man i allmänhet kunna göra en ungefäriig datering av denna med ledning av handlingens innehåll. Kan klarhet inte vinnas den vägen, bör det inte möta något hinder mol alt man lägger myndighels inkomststämpel eller anteckning i diarium om inkomsten till grund för prövningen. Jag utgår f ö. ifrån att det knappasl kommer all bli särskilt vanligt alt man behöver göra en exakt tidsbestämning när sekretessliden börjar lida mol sill slut. Skyddsinlressel bör då ofta ha minskal i styrka så all uppgiften kan lämnas ut efter skadeprövning.

4.4 Sekretessen mellan myndigheter

1937 års sekretesslag lar med ett undanlag inte direkt sikie på förhållandel mellan myndigheter. Undantaget gäller 38 § andra styckel, som handlar om domstols rätl att förordna att hemlig handling skall tillhandahållas domslol eller förundersökningsledare. Emellertid anses atl sekretessreglerna i princip skall beaktas också när handling begärs utlämnad till myndighet. En viss frihet all efter en inlresseavvägning lämna ut hemlig handling föreligger dock. För vissa fall, exempelvis när handling behövs som bevis i skatte­ärende, har särskilda bestämmelser meddelats vid sidan av sekretesslagen.

Gällande bestämmelser om tystnadsplikt förbjuder i princip inte bara alt uppgifter röjs till enskilda ulan också alt de lämnas ul till offentliga funktionärer. Av de i beslämmelserna sedvanligen inryckta obehörighetsre-kvisiten följer emellertid att lyslnadsplikiig tjänsteman i viss omfattning kan lämna "behöriga" meddelanden till annan tjänsteman eller myndighet.

Såväl OSK som TK föreslog bestämmelser som skulle reglera sekretessen

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   89

mellan myndigheter. I promemorian har dessa utredningsförslag vidare­utvecklats. Promemorieförslaget innebär, som jag tidigare har nämnt (avsnitt 3), all sekretessreglerna i princip skall gälla också när uppgifter lämnas från en myndighei till en annan. Sekretess föreslås också gälla mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet. För atl inte hindra det utbyte av information mellan myndigheterna som måsle förekomma, har i förslagel undantag gjorts för det fall uppgift skall lämnas enligt lag eller förordning. En generalklausul öppnar möjlighel att lämna ut uppgifter efter en inlresseav­vägning. Klausulen gäller dock inte i alla situationer, och en föreskrift i förordningen om att uppgifter skall lämnas är inte alltid tillräcklig för att sekretessbelagd information skall få föras vidare.

Som jag redan har nämnt (avsnittet 4.1) har promemorieförslaget på denna punkt fött ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Bland remiss­instanserna råder i och för sig nära nog allmän enighet om all sekretessen mellan myndigheterna bör regleras. Vad kritiken tar sikte på är atl avsnittet om sekretess mellan myndigheter blivit svårtillgängligt. Dessutom anser flera remissinstanser att förslaget inte är tillräckligt underbyggt och att dess verkningar bör granskas närmare. Sålunda anser t, ex, Svea hovrätt all promemorian inte innehåller någon närmare analys av vilka effekter förslagel kommer att få på myndigheternas verksamhet. Rikspolisstyrelsen anser att förslaget innebär en genomgripande förändring gentemot nuvarande sekretesslag. Enligt styrelsens mening är det inte acceptabelt att bestämmel­sema utformas så atl de blir ett hinder i myndigheternas verksamhet. En liknande uppfattning redovisas av riksförsäkringsverket och riksskattever­ket. Från andra håll framhålls atl kravel på rättssäkerhet inte för drivas så långt att allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner uppkommer, Generaltullstyreisen fömlskickar atl den föreslagna regleringen kan försvåra kampen mot den ekonomiska brottsligheten, JO anser att frågan om sekretess myndigheter emellan bör utredas grutidligt innan delta svåröverskådliga problemkomplex är moget för en så genomgripande lagreglering som har föreslagils i promemorian. Ett par remissinstanser påpekar atl förslagel innebär all alla nuvarande bestämmelser om lämnande av uppgifter till och från myndighei måste gås igenom. Denna genomgång blir synnerligen omfattande, eftersom del rör sig om ett stort anlal författningar. Problemet har enligt dessa instanser klart underskattats i promemorian.

För egen del vill jag lill en början erinra om den i och för sig självklara principen atl alla myndigheter är skyldiga all samarbeta med och bistå varandra i den utsträckning som kan ske. Utbyte av information mellan myndigheterna är etl utomordentligt viktigt led i detta samarbete, Molsva­rande kan sägas om kontakterna mellan olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighei. Del är ofrånkomligt atl ett visst utbyte av hemlig information måsle förekomma i detta samarbete. Under remissbehandlingen

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän moiivering    90

har också lämnais exempel på olika situationer där ell sådant uppgiflsulbyle bör förekomma.

Som framhållits i promemorian har emellertid under senare år ell alll större inlresse koncentrerats kring frågan om skyddet gentemot myndigheter för sekretessbelagd information om enskilda. Del torde också förhålla sig så atl etl fullgott inlegriletsskydd för information hos en myndighet om enskild i princip ställer krav på all informationen inte vidarebefordras utanför den verksamhet i vilken den har inhämtats. Jag tänker närmast på att uppgifter hos annan myndighei kan läggas lill grund för åtgärder som, även om de är helt lagenliga, har en negaliv innebörd för den enskilde. Men också den omständigheten all ett större anlal tjänstemän får kunskap om etl känsligt förhållande kan upplevas som menligt av den som uppgiften rör. Och även om de funktionärer hos den andra myndigheten som får del av informationen i sin lur har lystnadsplikt, ökar risken för obehörig vidarespridning. Jag anser därför atl starka skäl talar för atl sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en myndighei regleras så långt detta är möjligt, Särskill viktigt är detta i de fall sekretessen gäller till skydd för enskild. Denna ståndpunkt stöds också av många remissinstanser.

De invändningar som har rests mot den i promemorian föreslagna regleringen av sekretessen mellan myndigheter är emellertid tungt vägande. Vad som skulle uppnås, om förslaget genomfördes, är vissa integrilelsvinsler. Del kan emellertid inte uteslutas att dessa skulle göras till priset av en alllför kraftigt hämmande inverkan på samarbetet mellan vissa myndigheter och leda lill ökad byråkralisering. Del är svårt alt överblicka förslagets konse­kvenser. Jag finner det emellertid inte uteslutet att regleringen skulle kunna orsaka störningar inom vissa myndigheters verksamhetsområden. Arbetet med följdlagsliftningen skulle dessutom bli av en sådan omfattning atl del skulle allvariigt försena lagstiflningsprojektet. Detta kan inte accepteras. Som jag inledningsvis har anfört är reformbehovet stort. Del är däremot enligi min mening inte nödvändigl för syftet med den nya sekrelesslagen alt frågan om sekretessen mellan myndigheterna erhåller en slutlig lösning. Om man nu kan genomföra mindre genomgripande regler i ämnet, leder del lill atl sekrelesslagen blir avsevärt enklare att hantera. Därmed tillgodoses också i väsentlig mån den kritik som går ut på alt lagförslaget är svårtillgängligt,

Mina överväganden har alltså lett mig till slutsatsen all promemorians förslag lill reglering av sekretessen mellan myndigheterna inte bör läggas fram nu. Frågan huruvida en så genomgripande reglering bör genomföras bör övervägas vidare. Eftersom den har nära samband med det arbete som bedrivs av datalagsiiftningskommittén (Ju 1976:05) kan del visa sig lämpligt att uppdra ål denna alt göra den utredning som behövs.

Principen atl sekretess gäller också mellan myndigheter bör emellertid slås fasl i lagen redan nu. Enligt min mening är det nämligen viktigt alt statsmakterna markerar en restriktiv inställning lill utbytet av känslig

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Altmän motivering   91

information mellan myndigheterna. Dessutom vinner man den praktiska fördelen att en framlida reglering lättare kan passas in i sekretesslagens systematik. Liksom promemorieförslaget har därför departementsförslagel som utgångspunkt atl varie sekretessbestämmelse i lagen skall vara direkt tillämplig på allt uppgiftslämnande, även del som har annan myndighei som adressat. De konsekvenser som detta medför för innebörden av skaderekvi­siten har jag redan berört i avsnittet 4.3.4.

I väntan på atl frågan om sekretessen mellan myndigheter kan regleras mer fullständigt får de intressekonflikter som uppkommer mellan sekre­tessintressena, å ena sidan, och myndigheternas informationsbehov, å den andra, lösas genom bestämmelser om undanlag från sekretessen. Bestäm­melser om det föreslås i 14 kap. Jag återkommer till dessa bestämmelser i specialmotiveringen. Jag vill emellertid redan nu klargöra all föreskrifter i gällande lag eller förordning om informationsutbyte myndigheter emellan måsle respekteras tills varje typ av uppgiftslämnande kunnat analyseras och ev, justeras med hänsyn till sekrelesslagen. Vidare slår del enligt min mening klart alt sekretesslagen inte för hindra myndigheterna från atl utväxla uppgifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ul enligt gängse värderingar måste ges företräde framför intresset av alt uppgifterna inte lämnas ut.

Det skulle kunna hävdas atl den reglering som jag nu föreslår inte ger ell tillräckligt sekretesskydd. Som tidigare sagts innebär gällande sekretesslag att sekretessen i princip följer en handling, oavsett var den befinner sig. Motsvarighet till den regeln saknas i förslaget till sekretesslag. Med anledning därav vill jag poängtera atl farhågor i den vägen knappast är motiverade, I samband med att ärende om överlämnande av uppgift prövas måsle givetvis beaktas humvida uppgiften blir sekreiesskyddad hos den mottagande myndigheten. I allmänhet torde detta vara fallel. Skulle det inte vara så, bör delta givetvis beaktas av den myndighet som har uppgiften om hand. Risken för all skada skall uppkomma, om uppgiften lämnas ut till den andra myndigheten, kan då vara så slor alt uppgiften inte bör lämnas ul. Den angivna ordningen hindrar enligt min mening inte att uppgiftsuibylet mellan myndigheterna följer vissa mtiner.

Sammanfattningsvis finner jag alltså atl sekretessen mellan myndigheter bör regleras på i princip samma sätt som sekretessen i förhållande lill enskilda. I avvaktan på en närmare utredning om hur denna reglering skall utformas i detalj föreslår jag emellertid bestämmelser som medger undanlag från sekretessen i vissa särskilt angivna fall. För all inte oförutsedda hinder skall uppkomma i myndigheternas verksamhet föreslår jag också en generalklau­sul, som medger att uppgifter kan lämnas i sådana fall då del är uppenbart alt intresset av atl uppgiften lämnas har företräde framför det inlresse som sekretessen skall skydda. Härigenom kommer den föreslagna regleringen i praktiken att ansluta mycket nära lill vad som gäller f n.

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   92

4.5 Domstolssekretessen m. m.

4.5.1 Inledning

I del föregående har jag uppehållit mig vid vissa huvudfrågor rörande den nya sekretesslagen. Bl, a, har jag förordat atl handlingssekreless och tyst­nadsplikt i det allmännas verksamhet skall regleras enhetligt och atl sålunda föremålet för sekretessen skall vara uppgiften som sådan, oavsett om den förekommer i en handling eller inte. Regleringen i den nya sekrelesslagen lar sikte på det allmännas hela verksamhet och gäller följaktiigen också för domstolama. Det finns emellertid skäl att redan på detla stadium ägna särskild uppmärksamhet åt sekretessen på domslolsområdei. Sekretess-regleringen på detta område måsle nämligen utformas med särskild hänsyn till de speciella förhållanden som råder där.

Regleringen av sekretessen hos domstolarna kompliceras av all del i synnerhet vid de allmänna domstolarna kan förekomma mål och ärenden som rör de mest skiftande förhållanden. Men inte nog härmed. Hos domstolarna uppkommer förutom frågan om handlingssekretess och tystnads­plikt också frågan i vad mån domstolsförhandling skall hållas inom stängda dörrar, s, k, förhandlingssekretess.

Vid sidan av det skriftliga förfarandet vid domstolarna förekommer det lill myckel slor del muntliga förhandlingar. Från rättssäkerhetssynpunkt anses det sedan gammall vara av stor vikt att domstolarnas handläggning och beslul i så stor utsträckning som möjligt är underkastade offentlig insyn. Offentligheten anses även stärka allmänhetens förtroende för rättskipningen, I 2 kap, 11 § andra styckel RF slås fast att förhandling vid domstol i princip skall vara offentlig. Av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen är del dock ofrånkomligt att begränsa den offentliga insynen belräffande en del uppgifter som kan antas bli förebringade vid en domstolsförhandling. RF medger därför att begränsningar i domstolsförhandlings offentlighet för göras genom lag (2 kap, 12 §),

En annan sekretessfråga som aktualiseras hos domslol är i vilken utsträckning sekretessbelagda handlingar skall tillhandahållas domslol som bevis eller förhör inför domslol skall få hållas med någon som är underkastad tystnadsplikt angående sådant som omfattas av tystnadsplikten. Till detta spörsmål återkommer jag emellertid i specialmoliveringen, se 36 kap, 5 § RB m, fl, paragrafer.

Reglerna om handlingssekreless, tystnadsplikt och förhandlingssekretess hos domslol är f n, spridda på etl stort antal bestämmelser. Jag hänvisar här till olika redogörelser i specialmotiveringen, se vid 12 kap, 1-4 §§ sekreless­lagen och 5 kap, 1 § RB, I fråga om handlingssekrelessen gäller i princip att beslämmelserna i 1937 års sekretesslag är tillämpliga också på domstolarna. Ett viktigt undanlag från principen görs dock i 36 § SekrL, Av detta lagrum följer att en hemlig handling upphör att vara hemlig, om den företes vid en offentlig förhandling vid domstol. Delsamma gäller, om handlingen företes

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   93

vid en förhandling som visseriigen hålls inom slängda dörtar men sedan inte omfattas av ett efterföljande sekretessförordnande från domstolens sida. I överensstämmelse härmed gäller vidare alt domar och beslul som domslol avkunnar offentligen är undandragna sekretess och att domar och beslut som domstol avkunnar inom stängda dörrar är underkastade sekretess bara om domstolen särskilt förordnar om det. I alla de fall då förfarandet i mål eller ärende hos domslol i sin helhet är skriftligt - detta är bl. a. fallet i det stora flertalet mål hos förvaltningsdomstolarna - är 36 § SekrL inte tillämplig. I dessa fall regleras frågan om sekretess helt av övriga bestämmelser i lagen.

För att garantera all en av processuella skäl nödvändig förhandling vid domstol inte alltid skall behöva leda till atl innehållet i en allmän handling, som enligt SekrL inte för lämnas ut lill envar, blir offentligt har en särskild möjlighet öppnats att anordna domstolsförhandling inom stängda dörrar. Enligt lagen (1947:630) om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar för nämligen förhandling hållas inom stängda dörrar då en sekretessbelagd allmän handling skall företes vid förhandlingen och en förhandling inom stängda dörtar inte är tillåten med stöd av annan tillämplig lagbestämmelse. Genom att förhandlingen hålls inom stängda dörrar har domstolen möjlighet all genom ett efterföljande sekretessförordnande enligt 36 § SekrL sörja för atl handlingssekrelessen för den företedda sekretessbelagda handlingen bibehålls. Den av rättssäkerhets­skäl uppställda principen att domstolsförhandlingar i största möjliga utsträck­ning skall vara offentiiga har emellertid gjort all 1947 års lag tillåter beslul om förhandling inom stängda dörrar bara om det är av synneriig vikt all inte någol som av hänsyn till allmänna eller enskilda iniressen bör hållas hemligt blir uppenbarat genom all den ifrågavarande handlingen offentliggörs.

Huvudbestämmelserna rörande möjlighel för domstol att hålla förhand­ling inom stängda dörrar finns i de lagar som reglerar förfarandet i mål och ärenden hos den ifrågavarande domstolen, bl, a, RB och förvaltningsprocess­lagen (1971:291, ändrad senast 1978:29), Dessutom finns i spridda lagrum bestämmelser som möjliggör förhandling inom stängda dörrar i vissa bestämda typer av mål eller ärenden, I samtliga nu nämnda fall gäller atl domstol som förordnar om handläggning inom slängda dörrar kan förordna om sekretess med stöd av 36 § SekrL, Beslämmelsen medger också atl domstolen meddelar vissa provisoriska sekreiessförordnanden. Avkunnas dom eller beslut inom stängda dörrar, kan domstolen förordna att också domen eller beslulel skall vara underkastad sekretess. Domstolen för emellertid utnyttja sin rätt all förordna om handlingssekretess bara när sekretess är påkallad av hänsyn till någol av de intressen som anges i 2 kap. 2 § första stycket TF, se 36 § sjunde stycket SekrL.

Gällande rätt medger också alt domstolsförhandling hålls inom slängda

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Altmän motivering   94

dörtar av andra skäl än sekretesshänsyn. Syftet med sådana bestämmelser är atl befria part eller annan från del tryck eller den hämsko som en offentlig domstolsförhandling kan innebära. Förhör inom stängda dörrar får hållas t. ex. med den som är under 15 år eller psykiskt sjuk eller lider av annan rubbning av själsverksamhelen.

Domslol kan enligt bl. a. 5 kap. 4 § RB föreskriva tystnadsplikt belräffande vad som har förekommit vid förhandling inom stängda dörrar. För de befattningshavare vid domslol som har avlagt domar- eller protokollförared gäller vidare tystnadsplikt beträffande innehållet i ännu inte meddelade domar och beslul och belräffande vad som har förekommit vid domstols enskilda överiäggningar. En motsvarande tystnadsplikt för annan personal vid domstol är i viss utsträckning föreskriven i administrativ ordning. I övrigi saknas en särskild lystnadspliklsreglering för dem som är knutna lill domslol. Tidigare gällde också för personalen vid domstolarna tystnadsplikt belräf­fande bl. a. innehållet i hemliga handlingar. Denna tystnadsplikt har liksom annan oreglerad tystnadsplikt upphört all gälla i och med all den nya regeringsformen trädde i kraft.

I promemorian anförs alt de nuvarande beslämmelserna om sekretess hos domslol i fall då förhandling har hållils är svårgripbara och uppbyggda på ett systematiskt egendomligt sätt.

Vidare anförs att det är oförenligt med 2 kap. TF, i den lydelse kapitlet erhållit genom lagen 1976:954, att domstol efter ell beslul om förhandling inom stängda dörrar kan förordna om handlingssekreless så snart den anser alt sådan sekretess är påkallad med hänsyn till något av de intressen som räknas upp i 2 kap. 2 § första stycket TF. I andra stycket av samma paragraf föreskrivs nämligen all begränsning av rätten att la del av allmänna handlingar skall anges noga i en särskild lag eller i annan lag, lill vilken den särskilda lagen hänvisar, om del senare alternativet i visst fall skulle vara lämpligare.

Enligt promemorian framstår det också som inkonsekvent atl tystnads­plikten belräffande innehållet i ännu inte meddelade domar och därmed jämföriiga beslul och belräffande vad som har förekommit vid domstols enskilda överiäggningar angående sådana beslut är begränsad till vissa befattningshavare vid domstolen. Vidare sägs det all del är en brist all sekretessen i fråga om hemliga allmänna handlingar hos domslol inte generellt motsvaras av en tystnadsplikt.

Mot denna bakgrund föreslås i promemorian att nya regler om handlings­sekretess, tystnadsplikt och förhandlingssekretess införs. Som huvudregel föreslås gälla all uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighet behåller sin sekretess, om de lämnas till domslol. Därutöver föreslås ell fåtal särskilda regler om sekretess för uppgifter som förekommer i mål eller ärende hos domslol. I övrigi ansluter sig förslaget i denna del i huvudsak lill gällande ordning.

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   95

Såvitt gäller förhållandet mellan handlingssekretessen hos domstolama och begränsningarna i förhandlingsoffenlligheten innebär promemorieförsla­get, i motsats till vad som i de flesta fall gäller f n., att möjligheterna atl hålla förhandlingar inom slängda dörrar i princip kommer atl styras av sekretessregleringen. Detta har kommit lill uttryck genom en ny regel i RB som föreskriver alt förhandling kan hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att det vid förhandlingen kommer att förebringas någon uppgift som hos domstolen omfattas av sekretess som avses i den nya sekretesslagen. Härutöver krävs i de flesta fall att del bedöms vara av synneriig vikt all uppgiften hålls hemlig. Denna metod medför att de nyss nämnda särskilda reglerna om sekretess för uppgift i mål eller ärende hos domslol måste las in i sekrelesslagen. De föreslagna reglerna avser sådana situationer där en domstolsförhandling enligt gällande rätl kan hållas inom slängda dörrar. Som exempel kan nämnas en beslämmelse om sekretess i brottmål för vissa uppgifter som har framkommit vid personundersökning, rätlspsykialrisk undersökning etc. I promemorian sägs att dessa nya sekretessbestämmelser inte innebär någon utvidgning av sekretessen i förhållande lill gällande ordning. De är endasl en konsekvens av ett annat sätt att reglera hithörande frågor.

Promemorieförslaget innebär slutligen alt en särskild tystnadspliklsregel införs för domstolarnas del. Den innebär bl. a. all tystnadsplikt föreskrivs för innehållet i ännu inte meddelad dom eller beslut.

Förslaget har vid remissbehandlingen fött ett övervägande positivt motta­gande. De flesta remissinstanser som har yttrat sig särskill rörande dom-slolssekretessen tillstyrker förslaget. En viss kritik framförs dock från några remissinstanser som anser all reglerna blivit onödigt svåröverskådliga och all alla möjligheter lill förenklingar inie har tagits till vara.

Jag vill för min del understryka all beslämmelserna om handlingssekretess hos domslol självfallel måsle ges ett sådant innehåll all de inte kommer i konflikt med gällande grundlag. Vid utformningen av bestämmelserna bör man samtidigt eftersträva atl reglerna om handlingssekreless, lystnadsplikt och förhandlingssekreless får en enhetlig och logisk uppbyggnad så alt de blir lättare atl förstå än de nuvarande. Som har framhållits i promemorian bör en riktpunkt vara atl man vid avvägningen mellan offentlighets- och sekre-lessinlressena slår vakt om den från rättssäkerhetssynpunkt värdefulla principen, som numera är lagfäst i grundlag, att domslolsförhandlingar skall vara offentiiga i största möjliga utsträckning. Särskilda regler för domstol bör enligt min mening uppställas endasl i den utsträckning som speciella förhållanden med anknytning till domstolsväsendet påkallar del. Detta synsätt överensstämmer med gmndsynen bakom den nuvarande sekretesslagstiftningen. Promemorieförslaget tillgodoser de iniressen som jag nu har angett, och jag anser i likhet med remissinstanserna atl förslagel bör

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering   96

läggas lill grund för lagstiftning. Här som annars böremellertid de möjligheter som finns lill ytteriigare förenklingar av regelsystemet las lill vara. Jag återkommer till detta i specialmoliveringen. I de följande avsnitten behandlar jag de principiella slåndpunklslaganden som ligger till grund för förslaget. Dessa överensstämmer i alll väsentiigt med ställningstagandena i promemo­rian.

4.5.2 Förhållandet mellan handlingssekreless och tystnadsplikt samt förhand­lingssekretess

De komplikationer och brister som är förenade med nu gällande reglering av handlingssekretessen hos domslol sammanhänger främst med att 36 § SekrL medger sekretessbeläggning av handlingar hos domstol på grundval av ett föregående eller förväntat beslut om förhandling inom slängda dörrar ulan att någon materiell beslämmelse i SekrL är tillämplig. Som föreslagits i promemorian bör denna möjlighet avskaffas. All sekrelessbeläggning av handlingar hos domstol bör bygga på materiella bestämmelser som anger fömtsättningarna för atl sekretess skall gälla hos domstolen och som slår att finna i sekrelesslagen eller annan lag lill vilken sekretesslagen hänvisar.

Denna systematik gör det nödvändigl all i sekretesslagen eller i lag lill vilken sekretesslagen hänvisar ta in en del nya materiella sekre­tessbestämmelser. Syftet med dessa bestämmelser är bl. a, att de tillsammans med bestämmelser i RB skall ersätta de nuvarande på olika håll förekom­mande föreskrifterna om möjlighet för domstol att hålla förhandling inom stängda dörtar. De nya sekretessbestämmelserna återfinns i 7 kap, 22 §, 8 kap, 17 § saml 9 kap, 15 och 16 §§ förslagel lill sekretesslag. Rörande det närmare innehållet i bestämmelsema hänvisar jag till specialmoliveringen.

Den här föreslagna lösningen innebär att all handlingssekreless hos domslol kommer att vara materiellt reglerad i sekrelesslagen eller i lag lill vilken sekrelesslagen hänvisar. Denna ordning överensstämmer med kraven i grundlag och innefattar en förenklad systemalik som bör göra bestämmel­serna om handlingssekreless hos domslol lällillgängligare. Eftersom sekre­tessen enligt sekretesslagen i de allra flesta fall innefattar både en handlings­sekretess och en tystnadsplikt för dem som är knutna lill vederbörande myndighei, åstadkommer man samtidigt överskådliga regler i fråga om domslolspersonalens tystnadsplikt.

Den föreslagna lösningen innebär vidare atl ell flertal av de bestämmelser i RB och andra författningar om möjlighel för domslol att hålla förhandling inom slängda dörrar kan ersättas med en gemensam föreskrift i RB som reglerar möjligheten för domslol att besluta om förhandlingssekretess. En sådan möjlighel bör föreligga inte bara när hemlig handling kan antas komma atl förebringas vid förhandlingen ulan också när hemlig uppgift kan antas lämnas muntligen vid förhandlingen. Denna ordning innefallar en viss

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Allmän motivering   97

Utvidgning av möjligheterna all få lill stånd förhandlingssekretess. Som har framhållits i promemorian ligger det emellertid helt i linje med TK:s förslag att domstolsförhandling skall kunna hållas inom stängda dörrar när vittnes­förhör hålls med någon om förhållanden om vilka han har tystnadsplikt. Möjligheterna till förhandlingssekreless inskränks dock genom atl sekreless­lagen som fömtsättning för sekretess i stor utsträckning uppställer krav på att röjande av uppgiften kan medföra skada eller men. Härigenom vinns i flera fall en större precision än hittills och skapas garantier mol en utveckling i riktning mot utvidgad förhandlingssekreless på gmndval av allmänt hållna bestämmelser. En ytterligare garanti mot utvidgad förhandlingssekretess ligger i kravel atl del i allmänhet skall vara av synneriig vikt att uppgiften hålls hemlig för att allmän domslol skall fö hålla förhandling inom stängda dörrar, se avsnitt 4,5,3, Om man bortser från vissa undantagsfall, där avsaknaden enligt gällande ordning av möjlighel lill förhandlingssekretess framstår som en klar brist, torde den av mig föreslagna ordningen inte leda lill någon mer omfattande förhandlingssekretess än den som f n, lillämpas av domstolama.

Den nya regeln i RB kan inte ersätta alla nu förekommande föreskrifter om rätt för domstol atl hålla förhandling inom slängda dörrar. Den kan bara ersätta sådana bestämmelserom förhandlingssekretess som helt eller huvud­sakligen har lill syfte all bevara sekretessen för vissa uppgifter. Det flnns emellertid, som jag förut har nämnt, bestämmelser om förhandlingssekretess vars syfte är ell annal, I de fall då en beslämmelse om rätt för domstol atl hålla förhandling inom slängda dörrar främst har etl annat syfle än all åstad­komma sekretess för uppgifter av viss natur, berörs inte bestämmelsen av förslagel om en sammankoppling av handlingssekrelessen och förhandlings­sekretessen vid domstol. Bestämmelser av detla slag är således avsedda all bibehållas. Eftersom förhandlingssekreiessen i dessa fall inte har till syfte att skydda uppgifter för vilka del finns ett starkt sekretessbehov, har bestäm­melsema inte heller sin plats i den nya sekrelesslagen , Jag återkommer till denna fråga och vissa andra delaljspörsmål rörande förhållandel mellan handlingssekreless och tystnadsplikt samt förhandlingssekretess i anslutning till specialmotiveringen till 5 kap, 1 och 4 §§ RB,

4.5.3 Förutsättningarna för förhandlingssekreless

I del föregående har jag framhållit all man vid en reform av sekretesslagstiftningen bör lägga stor vikt vid all domslolsförhandlingar i enlighel med svensk rättstradition är offentliga i största möjliga utsträckning. Principen om domstolsförhandlingars offentiighel är nämligen av gmndläg­gande betydelse för rättssäkerheten och för allmänhetens förtroende för domstolsväsendet, I samband med domstolsförhandling bör ell sekre­tessintresse därför få väga över offenllighetsintresset bara om del föreligger

7 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering   98

ett starkt behov av sekretess, Detla kan åstadkommas, om möjligheterna för domslol all förordna alt förhandling skall hållas inom stängda dörrar begränsas på etl sätt som motsvarar regleringen i 1947 års lag. Begränsningen bör givelvis ta sikte endast på del fallet all förhandlingssekreiessen avser all bevara sekretess för vissa uppgifter. Den nya bestämmelsen i RB bör sålunda utformas på del sättet all del i flertalet fall inte är tillräckligt för ell beslul om förhandlingssekretess all del kan antas att vid förhandlingen kommer all förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses i sekretesslagen. Forell sådanl beslul bör i allmänhet ytteriigare krävas all del bedöms vara av synnerlig vikt all uppgiften i fråga hålls hemlig, I sådana fall där den tillämpliga beslämmelsen i sekretesslagen är utformad med tanke helt eller bl, a, på förhållandena vid domstol saknas emellertid anledning atl kräva mer än att den uppgift, som kan antas bli förebringad vid förhand­lingen, omfattas av en tillämplig beslämmelse i sekrelesslagen,

I promemorian anförs att särskilda regler bör gälla i fråga om de förvaltningsdomstolar, vilkas förfarande regleras av förvaltningsprocesslagen eller lagen (1961:262) om försäkringsdomstol'. De sekretessbestämmelser som i allmänhet är aktuella när en sådan domstol har en muntlig förhandling har enligt promemorian ulformals under hänsyn till atl ärendena i besvärs­instans prövas av förvaltningsdomstol. På grund därav bör för dessa domstolars del enligt promemorian genomgående uppställas regeln all del för förhandling inom stängda dörrar inte bör krävas mer än all vid domstolen gäller sekretess för uppgift som kan väntas bli förebringad vid förhand­lingen.

Denna särbehandling av förvaltningsdomstolarna har kritiserats av några remissinstanser. De ifrågasätter om inte grundlagens krav på offentlighet vid domstolarna borde få slå igenom kraftigare i fråga om förvaltningsdomsto­larna, särskilt som skillnaden mellan dessa domstolar och de allmänna domstolarna minskal genom förvallningsprocessreformen. En remissinstans anser dessutom att man för sekretess i mål hos förvaltningsdomstol -oavsett om förhandling hålls eller inte - bör förutsätta inte bara atl en sekretessregel är tillämplig utan dessutom alt del är av särskild vikt all sekretessen upprätthålls.

Föregen del hyser jag förståelse för önskemålet att allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar skall behandlas lika i sekretesshänseende. Detta skulle otvivelaktigt medföra en enklare reglering och förebygga tolkningsproblem. Jag är emellertid av del skäl som har angetts i promemorian inte beredd alt tillmötesgå detta önskemål. Därmed ställer jag mig också avvisande till tanken atl särskilda villkor skall föreskrivas för att sekretessen skall gälla hos förvaltningsdomstol oavsett om förhandling har hållits eller inte. En sådan

' Lagen om försäkringsdomstol upphör att gälla den 1 januari 1979, dä den ersätts av lagen (1978:28) om försäkringsdomslolar, 1 fråga om dessa domstolar gäller förvalt­ningsprocesslagen i dess lydelse enligt SFS 1978:29, Jft SFS 1978:40.

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: AUmän motivering   99

regel skulle f ö. på ell markant sätt avvika från vad som gäller i dag. Jag återkommer till denna fråga i nästföljande avsnitt. Sammanfattningsvis anser jag alltså att det för förhandlingssekreless hos förvaltningsdomstol inte bör krävas mer än atl hos domstolen gäller sekretess för uppgift som kan väntas bli förebringad vid förhandlingen.

Vid förvaltningsdomstolarna torde förhandling inom slängda dörrar komma att äga rum i förhållandevis störte utsträckning än vid de allmänna domstolarna. Detla sammanhänger inte bara med målens karaktär och med den omständigheten att förvaltningsdomstol får möjlighel alt hålla förhand­ling inom stängda dörrar i alla fall då en uppgift som väntas bli förebringad vid förhandlingen omfattas av en för domstolen gällande sekretessbestämmelse. Av betydelse är också att de allra flesta mål hos förvaltningsdomstol handläggs helt skriftligt. På grund härav kan det ligga nära till hands för dessa domstolar att ha den inställningen all sekretessen för uppgifterna i ell visst mål inte bör få bli sämre än i den stora majoriteten mål av samma typ enbart därför att förhandling anordnas. Del bör emellertid understrykas atl de möjligheter till förhandlingssekretess som förvaltningsdomstolarna för enligt förslaget blir mindre omfattande än enligt nu gällande regler.

4.5.4 Domstolsförhandlings inverkan på sekretessen

Liksom enligt gällande ordning bör vissa särbestämmelser meddelas om verkan i sekretesshänseende av all sekretessbelagda uppgifter förebringas vid förhandling som domstolen håller. En första fömtsättning för all domslol skall ha möjlighel all bibehålla sekretessen för sådana uppgifter bör liksom f n. vara att förhandlingen har hållils inom stängda dörrar.

Ell beslut om all förhandling skall hållas inom slängda dörrar leder f n. inte automatiskt lill all sekretess alll framgent gäller hos domstolen för sekretessbelagda uppgifter som har förebringats vid förhandhngen. Det kan nämligen tänkas att domstolen efter förhandlingens slut finner att uppgif­terna i själva verket inte var av den natur som domstolen räknat med då den beslöt om handläggning inom slängda dörrar. Sekretess hos domstol för uppgift som förebringats vid förhandling inom slängda dörtar blir därför enligt 36 § SekrL bestående bara i den mån domstolen förordnar om det då den skiljer målet eller ärendet från sig. Under tiden dessförinnan äger sekretessen bestånd. Som har förordals i promemorian bör denna ordning i huvudsak överföras till den nya sekretesslagen.

Om sekretessbelagd uppgift förebringas vid offentiig domstolsförhandling, bör sekretessen upphöra atl gälla hos domstolen. F. n. upphör sekretessen för en sådan uppgift all gälla också hos andra myndigheter, t, ex, hos en förvaltningsmyndighet från vilken domstolen lånat en handling som inne­håller den aktuella uppgiften. Enligt promemorian finns det ingen anledning

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    100

att låta den sislnämnda ordningen beslå. Som skäl anförs bl, a, atl underlaget för domstolens avgörande ändå blir allmänt tillgängligt, Kopieringsieknikens utveckling gör nämligen atl man numera bör kunna räkna med all inlånat relevant material kopieras av domstolen och las med i akten i målet. Vid remissbehandlingen har endast en remissinstans framfört kritik mot delta förslag. Övriga remissinstanser som yttrat sig har tillstyrkt ändringen men har ställt sig frågande till påståendet att inlånade handlingar i allmänhet kopieras och biläggs akten i målet.

Som jag ser del kan man givelvis från principiell synpunkl hävda all en uppgift som i ett sammanhang ansetts kunna bringas till allmän kännedom inte vidare bör kunna hemlighållas. Del föreligger emellertid stora praktiska svårigheter för den myndighei som lånat ul handlingama lill domstolen all avgöra i vilken utsträckning uppgifter ur dessa har förebringats vid offentlig förhandling. Den nu gällande ordningen kräver i själva verket all domstolen i de inlånade handlingarna markerar vilka uppgifter som blivit offentliga. Redan detta utgör enligt min mening skäl nog för atl genomföra den föreslagna ändringen. Härtill kommer att den nya sekretesslagen bygger på tanken all bedömningen av om en och samma uppgift är underkastad sekretess eller inte kan utfalla olika beroende på var uppgiften förekommer, Förslagel ligger alltså i linje med sekretessregleringen i övrigt, och jag förordar därför atl ändringen genomförs. Till frågan om vilka praktiska konsekvenser som ändringen medför för domstolarna återkommer jag i specialmolive­ringen i anslutning till 12 kap, 3 §,

Promemorieförslaget gör emellertid i detta sammanhang skillnad mellan domstolar och andra myndigheter. Har sekretessen för viss uppgift upphört atl gälla hos den domstol som har handlagt målet eller ärendet, bör enligt promemorian sekretessen inte heller gälla för samma uppgift hos högre domstol till vilken målet eller ärendet fullföljts, Promemorieförslaget innebär vidare atl uppgiften inte heller blir sekretessbelagd hos annan domstol, Förslagel har i denna del inte föranlett några yttranden vid remissbehand­lingen.

För egen del känner jag mig inte övertygad om all den föreslagna ordningen till alla delar är ändamålsenlig, Atl en uppgift som är allmänt tillgänglig i lägre rätt inte bör omfattas av sekretess, om lalan i målet eller ärendet fullföljs, anserjag uppenbart. Vad jag däremot vänder mig mot är atl sekretessen skall upphöra atl gälla vid alla domstolar. De argument som jag har anfört i det föregående i fråga om uppgift i handling, vilken domslol har lånat in från annan myndighet, äger enligt min mening sin giltighet också då uppgift lämnas från en domstol till en annan, Någol bärande skäl för en särbehandling av domstolama i detta fall har inte heller förts fram i promemorian.

Enligt min mening är det inte otänkbart atl en uppgift bör vara offentlig i ett

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: AUmän motivering    101

mål eller ärende men sekretessbelagd i ett annal. Förhållandena kan skilja sig väsentligt från varandra i olika fall. Det kan också vara så att uppgifterna den ena gången förekommer hos allmän domslol och den andra hos förvaltnings­domstol. Ett annat skäl kan vara lidsaspekten, Atl en personundersökning blivU offentlig hos en domslol hindrar enligt min mening inte all sekre­tessfrågan bedöms annoriunda när en annan domstol flera år senare i ell nytt mål lånar in akten med undersökningen. Vissa av uppgifterna i denna kan då sakna varje betydelse för bedömningen av det nya målet, samtidigt som den som avses med undersökningen kan orsakas onödigt lidande, om uppgifterna blir offentiiga i det nya målet.

Jag ifrågasätter också, om den i promemorian föreslagna lösningen, som visseriigen överensstämmer med gällande ordning, alltid går alt tillämpa i praktiken, Detla kan åskådliggöras med följande exempel. En akt som innehåller ett rättspsykialriskl utlåtande har lånals in av en domslol med anledning av nytt åtal mol den undersökte, I akten finns en dom som innehåller ett sekreiessförordnande belräffande utlåtandet. Av tillgängliga uppgifter framgår all akten har varit utlånad till flera andra domstolar tidigare. Vid förhandling i den aktuella domstolen föredras utlåtandet inom Slängda dörtar. När domstolen skall ta ställning lill huruvida -Sekreiessförordnande skall meddelas beträffande utlåtandet i samband med domen i målet fordras f n, i prinicp atl det är klariagt alt utlåtandet inte har blivit offentligt under handläggningen vid någon av de andra domstolarna. All få klarhet på denna punkt kan många gånger vara omständligt och i vissa fall omöjligt. Det anförda exemplet utgör enligt min mening ytterligare etl argument för all domstolarna inte skall särbehandlas i detla sammanhang. Frågan huruvida uppgift blir offentlig eller hemlig hos domstol bör i stället bedömas i varje mål eller ärende för sig.

Den här föreslagna regleringen av förhandlingssekreiessen hos domslol är inte avsedd att ge upphov till någol ändrat synsätt i frågan i vilken utsträckning domstolsförhandlingar bör hållas inom slängda dörrar. Även i framliden bör därför handlingar och andra uppgifter i sådana mål och ärenden vid domstol, i vilka förhandling äger mm, bli offentiiga i slor utsträckning. Särskilt gäller detla för de allmänna domstolarnas del.

När det gäller sådana uppgifter i mål och ärenden vid domslol som inte förebringas vid någon förhandling föreligger det som jag redan har antytt i föregående avsnitt inte någol behov av en särbehandling i sekre­iesshänseende av domstolarna. Förvaltningsdomstolarna överprövar till allra största delen beslut som i första instans har fatlats av olika förvaltningsmyn­digheter, hos vilka förfarandet i allmänhet är helt skriftligt. Del är inte motiverat att vid förvaltningsdomstolarnas skriftliga handläggning generellt ge allmänna och enskilda intressen ett sämre sekretesskydd än dessa iniressen har åtnjutit vid den tidigare motsvarande handläggningen av

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Altmän motivering    102

samma fråga. Vissa enskUda sekretessbestämmelser har dock givits ell sådanl innehåll att offentligheten blir större i besvärs- än i bolteninstansen. Inte heller för andra domstolar än förvaltningsdomstolarna är det enligt min mening motiverat atl ställa upp generella undantagsregler som lar sikte på där förekommande skriftlig handläggning av mål och ärenden, I den mån en sekretessbestämmelse i den föreslagna nya sekretesslagen eller i lag lill vilken denna hänvisar är tillämplig på viss hos domstolen föreliggande uppgift, skall således uppgiften i fråga omfattas av sekretess under målels eller ärendets skriftliga handläggning, Detla överensstämmer med den princip som f n, gäller,

4.5.5 Sekretessen för domar och andra domstolsbeslut

Jag har tidigare framhållit all det är viktigt all allmänheten har så slor insyn i domstolarnas verksamhet som möjligt. Från denna synpunkl är del motiverat atl domstolarnas avgöranden i största möjliga utsträckning är offentliga. Samtidigt måsle emellertid beaktas atl en långt driven offentlig­hetsprincip på detta område kan medföra skador både för det allmänna och för enskilda. En annan konsekvens kan bli all domstolarna av sekretesskäl underlåter all i sina avgöranden närmare gå in på vissa uppgifter som är av betydelse i målet och därigenom ger en ofullständig bild av de skäl som lett domstolen fram lill dess ställningstagande. En utveckling i denna riktning skulle vara till skada för de rätlssökande, som ju har ett starkt intresse av all domstolarna lämnar helt klariäggande motiveringar till sina avgöranden. Det bör i sammanhanget också påpekas all part har en undanlagslös rätt atl ta del av dom eller beslut.

Konflikten mellan de motstridiga intressena bör enligt min mening lösas på det sättet all sekrelesslagen uppställer som huvudregel atl sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet upphör atl gälla i målet eller ärendet, om uppgiften ingår i domstolens dom eller i annat av domstolen meddelat beslul i denna verksamhet. Samtidigt bör emellertid i lagen öppnas möjlighel för domstolen att förordna all sekretess för viss uppgift alltjämt skall gälla, trots att uppgiften las in i dom eller beslul.

Denna lösning gör del möjligt för domstolarna å ena sidan alt i all rimlig utsträckning ta hänsyn till de intressen som talar för att domstolarnas domar och beslul i så stor utsträckning som möjligt skall vara offentliga och å andra sidan all bevara sekretessen när med hänsyn lill omsländighelema i del särskilda fallel sekretess är påkallad även för uppgifter som flyter in i dom eller beslul av domslol. Lösningen är också förenad med den tekniska fördelen att personalen vid domstolen alltid vet, all samtiiga uppgifter i en dom eller etl beslul är offentliga, om domen eller beslutet inte innehåller någol förordnande om sekretess. Ingen undersökning behöver i sådant fall

 

Prop. 1979/80:2    Del A    Föredraganden: Allmän motivering    103

göras huruvida någon sekretessbestämmelse är tillämplig eller huruvida sekretess för viss uppgift upphört alt gälla därför alt uppgiften förebringats vid offentlig förhandling eller vid en förhandling, som visseriigen hållits inom slängda dörrar men som inte efterföljts av någol förordnande om fortsatt sekretess,

I fråga om själva domslutet eller motsvarande del av annat domstolsbeslut än dom är från rättssäkerhetssynpunkt intresset av offentlighet särskilt starkt. Möjligheten alt med sekretess omgärda denna del av domstolarnas domar och beslul bör därför vara starkt begränsad. Det kan dock inte komma i fråga atl låta denna del av domstols dom eller beslul undantagslöst vara offentlig, I vissa undanlagsfall kan del vara av behovet påkallat att hemlighålla också domslut, t, ex, under vissa förhållanden i mål om ansvar för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Som förutsättning för all domslut eller motsvarande del av annal domstolsbeslut än dom skall kunna underkastas sekretess bör i sekretesslagen uppställas atl rikels säkerhel eller annal intresse av synneriig vikt oungängligen påkallar ett förordnande av domstolen om fortsatt sekretess.

En ytterligare begränsning i domstolarnas möjlighel all förordna om sekretess med avseende på domslut bör göras av hänsyn bl, a, till vissa bestämmelser i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen i anslutning lill 12 kap, 4 §,

4.5.6 De särskilda sekretessbestämmelsernas tlllämptighet hos domstol

Föreskrifterna om domstolsförhandlingens inverkan på sekretessen och om verkan i sekreiesshänseende av att uppgift inflyter i dom eller annat domstolsbeslut behandlar övergripande begränsningar i den sekretess som annars gäller hos domslol.

Av sekretessbestämmelserna i 2-10 kap, departementsförslaget har en del etl så generellt innehåll alt de är direkt tillämpliga också när de ifrågavarande uppgifterna förekommer i mål och ärende hos domslol och detla oberoende av om domstolen är allmän domstol eller förvaltningsdomstol. Detta gäller exempelvis sekretessen enligt 2 kap, och den i 7 kap, 14 § första slyckel föreskrivna ullänningssekrelessen, I andra fall är sekretessbestämmelsernas innehåll begränsat på så sätt att sekretess gäller i vissa ärenden eller i verksamhet av viss typ, I den mån besvär över förvaltningsmyndighets beslut i sådanl ärende eller sådan verksamhet prövas av förvaltningsdomstol i en eller flera instanser, blir sekretessbestämmelserna i princip direkt tillämpliga hos dessa domstolar. Däremot är en sådan sekretessbestämmelse inte alllid direkt tillämplig i mål eller ärende hos exempelvis allmän domstol.

Sekretessbestämmelserna har emellertid i etl ston antal fall ett sådanl

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    104

innehåll atl de inte blir direkt tillämpliga hos någon som helst domslol. Behovet av sekretess torde dock i allmänhet vara detsamma vare sig den sekretessbelagda uppgiften kommer lill användning inom del begränsade fäll som en sekretessbestämmelse av denna typ drar upp eller om uppgiften i något sammanhang förs över från detta fäll lill domstol. Om t, ex, en domstol från en förvaltningsmyndighet fordrar in en handling, som enligt en hos förvaltningsmyndigheten men inte hos domstolen direkt tillämplig sekretessbestämmelse är föremål för sekretess, bör sekretessen lämpligen foras över lill domstolen. En annan sak är atl den sekretess som på så sätt blir tillämplig hos domstolen kan komma att upphöra i krafl av de generella särtegler för domslolssekrelessen som jag har redogjort för i del föregå­ende.

Regeln om överföring av sekretess lill domslol har lagits in i 12 kap, 1 § departementsförslaget, Beslämmelsen innebär att en sekretessbelagd uppgift, som domslol erhåller från myndighet eller person som är bunden av sekretess enligt sekrelesslagen, behåller sin sekretess också hos domstolen. En viss inskränkning i sekretessen följer dock av de nyss angivna generella begränsningarna. Denna regel, som alltså föreskriver s, k, sekundär sekretess (se avsnitt 4,3,3) på domslolsområdei, bör inte tillämpas, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos domstolen. En för domstolen direkt tillämplig sekretessbestämmelse bör nämligen ta över en till skydd för samma intresse föreskriven sekretess, som skulle gälla hos domstolen enbart i kraft av den nyssnämnda överföringsregeln. Saken kan också uttryckas så all en regel om sekundär sekretess bör vika, om en primär sekretessregel som skyddar samma inlresse är tillämplig hos domstolen, I viss utsträckning bör överföring av sekretess till domslol inte äga rum. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen,

4.6 Tystnadsplikt och meddelarfrihet

Med meddelarfrihet avses det komplex av regler i TF och annan lag som innebär att det i viss utsträckning är möjligt alt slraffrilt lämna normall sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV, Denna frihet ingår sedan länge som ett led i den reglering som avser all förverkliga offentiighetsprincipen,

Meddelarfriheten har sin gmnd i att de vanliga sekretessbestämmelserna ger ullryck för ganska allmänna avvägningar mellan insyns- och sekre­tessintressena på de berörda områdena. Detta innebär att önskemålet om insyn i ell särskill fall kan vara starkare än del sekrelessintresse som har föranlett den aktuella sekretessregeln. Det kan vidare förhålla sig så alt en regel om skydd t, ex, för ett enskUt intresse ibland på ett olämpligt sätt hindrar insyn i en myndighels sätt alt fullgöra sina uppgifter. Offentlighetsprincipen

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    105

skulle inte förverkligas till fullo om de offentliga funktionärerna i situationer av nu nämnt slag vore förhindrade alt bidra med uppgifter lill den allmänna debatten. Reglerna om meddelarfrihet är avsedda atl motverka sådana icke önskade resultat av sekreiessregleringen (jfr prop, 1975/76:204 s, 94 f).

Som jag har nämnt tidigare beslutade riksdagen år 1976 en omfattande partiell reform av det tryckfrihetsrättsliga regelsystemet. Reformen trädde i krafl den 1 januari 1978, Etl av inslagen i reformen utgjordes av nya regler i 7 kap, 3 § TF om meddelarfriheten. De tidigare reglerna innebar bl, a, all meddelarfrihet inte förelåg för en offentlig funktionär i de fall då denne var underkastad en i lag föreskriven tystnadsplikt. En föreskrift i förordning påverkade däremot inte meddelarfriheten. Enligt TF:s nya bestämmelser i ämnet skall i fråga om såväl offentliga funktionärer som andra personer föreskrifterom tystnadsplikl i stället bryta igenom meddelarfriheten endasl i de fall som anges i en särskild lag. Under hösten 1977 antog riksdagen en sådan särskild lag, nämligen lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsför­ordningens område för brott mot tystnadsplikt, Lagen är av provisorisk karaktär och del förutsattes vid dess tillkomst atl mer definitiva regler skulle utarbetas i samband med prövningen av frågan om atl införa en ny sekretesslag (prop, 1977/78:38 s, 26 och 32), Mol den nu angivna bakgrunden avser jag att i detta avsnitt behandla frågan hur den särskilda lag som förutsätts i 7 kap, 3 § TF skall utformas.

Den grundläggande principen all det är strafTritl att meddela uppgifter för publicering slås fasl i 1 kap, 1 § iredje stycket TF, Reglerna om undantag från principen finns i 7 kap, 3 § första styckel TF, Av beslämmelserna där framgår bl, a, all meddelande som innefattar något av vissa särskilt allvariiga brott mol rikets säkerhel skall bestraffas enligt BrB (punkt 1), Också oriktigt utlämnande av allmän handling som är hemlig och tillhandahållande av allmän handling i strid med förbehåll som har meddelats vid handlingens utlämnande kan bestraffas, om brottet är uppsåtligt (punkt 2), Vidare gäller vanliga regler om ansvar för den som uppsåtligen bryter tystnadsplikt som åligger honom, om tystnadsplikten hör lill dem som anges i en särskild lag (punkt 3),

I lagen om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt anges tre grupper av tystnadsplikter som medför undanlag från meddelarfriheten. Den första gruppen utgörs av de tystnadsplikter till skydd för bl, a, meddelare som föreskrivs i 3 kap, 3 § TF, 9 § radioansvarighelslagen (1966:756, 9 § ändrad 1977:1018) och 1 § lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio. Därefter nämns de tystnadsplikter som avser sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt samt följer av författning som har tillkommit genom samfällt beslul av Konungen och riksdagen eller av lag som har beslutats mellan den 31 december 1974 och den 1 januari 1978, Den tredje gruppen beslår av tystnadsplikter som kan följa av förordnande av domslol eller undersök-

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    106

ningsledare i brottmål eller av myndighets förbehåll vid utlämnande av allmän handling som är hemlig.

De i 7 kap, 3 § första styckel TF angivna undantagen från meddelarfriheten gäller också den som medverkar som författare, annan upphovsman eller utgivare lill framställning, som är avsedd atl införas i tryckt eller därmed jämställd skrift, utan all själv slå det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för skriften.

Bestämmelser om ansvar för den som enligt 8 kap, TF själv ansvarar för innehållet i en tryckt eller därmed jämställd skrift finns i 7 kap, 4 och 5 §§ TF, Av intresse i förevarande sammanhang är all som otillåtet offentliggörande anses bl, a, uppsåtligt brott mot tystnadsplikt, om tystnadsplikten hör till dem som anges i den särskilda lag lill vilken 7 kap, 3 § första slyckel 3 TF hänvisar (7 kap, 5 § 3 TF), Möjligheterna all ingripa motell tystnadspliktsbrott är alltså desamma, oavsett om den person som är underkastad tystnadsplikten lämnar en uppgift lill någon annan för offentliggörande eller publicerar den själv.

Likaså är del möjligt atl ingripa mol den som själv publicerar en allmän handling, som är hemlig, i samma utsträckning som det är möjligt all ingripa mol den som har lämnat en sådan handling lill någon annan för offentlig­görande i tryckt skrift (7 kap, 5 § 2 TF),

Skyddet för meddelare och andra medverkande till framställning i tryckt skrift m, m, förstärks genom reglerna i 3 kap, TFom anonymitet. Dessa regler innebärbl, a, all personal på bokförlag, tidningsredaktioner och nyhetsbyråer inte får röja vem som är författare, meddelare m, m,, om denne vill vara anonym. Undanlag från denna tystnadsplikt gäller i vissa särskill angivna fall. Av inlresse i detta sammanhang är främst all anonymitetsskyddet för vika inför domstol när det är fråga om siraftbari utlämnande av allmän handling, som är hemlig, eller brott mol en meddelarfrihelsbrylande tystnadsplikt samt rätten finner det erforderiigl att vid förhandling uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för brollet har lämnat meddelandet (3 kap, 3 § 4 TF), Anonymitetsskyddet gäller sålunda i princip också lill förmån för en uppgiftslämnare, som genom sill meddelande har gjort sig skyldig lill handling som är straffbar enligi 7 kap, 3 § första slyckel 2 eller 3 TF, Bara inför domslol och endasl om denna tillåter del får den som tystnadsplikten åvilar uttala sig om huruvida en viss utpekad person är meddelaren i fråga. Däremot för inte röjas vem som i annat fall är uppgiftslämnare.

Anonymitetsskyddet för meddelare förstärks genom ett förbud för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska vem som är meddelare, om inte meddelaren har gjort sig skyldig till straffbar handling genom all lämna uppgiften (3 kap, 4 § TF),

De regler i TF om meddelarfrihet och anonymitet som nu har redovisats är i del stora hela tillämpliga också när det är fråga om offentliggörande i radio-och TV-program (5 § andra slyckel radioansvarighetslagen och 1 § lagen

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: AUmän motivering    107

/1978:480/ om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio).

Den nuvarande ordningen att en särskild lag skall ange de meddelarfri­helsbrylande tystnadsplikterna motiverades av flera skäl. Av intresse i detla sammanhang är bl, a, argumentet all den tidigare regleringen saknade inre konsekvens, eftersom placeringen av en föreskrift om tystnadsplikt i lag eller i annan författning i praktiken knappasl hade föregåtts av några överväganden om tystnadspliktens relation lill friheten all lämna publiceringsmeddelanden (prop, 1975/76:204 s, 102, jft också KU 1975:10), Det framhölls också att den nya ordningen medför all riksdagen varje gång en ändring i den särskilda lagen ifrågasätts för lillfälle att direkt beakta hänsynen lill meddelarfriheten (SOU 1975:49 s, 269),

Innan jag går in på hur den särskilda lagstiftningen om förhållandel mellan tystnadsplikl och meddelarfrihet bör vara utformad vill jag beröra en fråga som rör samordningen mellan tystnadsplikl och handlingssekretess. Som framgår av vad jag har anfört gäller f n, att gärningar som innefallar otillåtet utlämnande av allmän handling generellt är undantagna från meddelarfri­heten medan däremot den som på annal sätt bryter mot en föreskrift om tystnadsplikt i princip åtnjuter sådan frihet, Särskill med hänsyn lill den enhetliga sekretessreglering som nu förordas kan teoretiska och systematiska skäl anföras för alt lagreglerna om meddelarfrihet skall vara desamma vid utlämnande av allmän handling som vid brott mot tystnadsplikt. Jag har därför i direktiven lill ytlrandefrihelsutredningen anfört alt del i utrednings­arbetet bör ingå alt undersöka om man även här bör införa ett enhetligt sekrelessbegrepp (Dir 1977:71), I förevarande lagstiftningsärende las denna fråga därför inte upp. Utgångspunkten för övervägandena i denna del är sålunda att den särskilda lagstiftning om meddelarfrihet som nu är aktuell tills vidare inte skall omfatta utlämnande av allmän handling,

I promemorian föreslås atl den särskilda lagstiftningen angående förhål­landet mellan tystnadsplikl och meddelarfrihet skall tas upp i sekretesslagens avslutande kapitel (14 kap,). Del föreslagna 14 kap, har tre paragrafer, I en av dem anges vilka tystnadsplikter som bryter meddelarfriheten. Delta görs genom atl de lagrum där tystnadsplikterna i fråga föreskrivs räknas upp. Regleringen omfattar även föreskrifter om tystnadsplikt för andra än offentliga funktionärer. Övriga två paragrafer innehåller hänvisningar till beslämmelserna i TF angående undanlag från meddelarfriheten m, m.

Den lagtekniska lösning som föreslås i promemorian tillstyrks genomgå­ende av de remissinstanser som uttalar sig i denna del. Några instanser med anknytning till massmedierna framhåller dock att lagtexten bör göras mer lättillgänglig.

När ställning skall las till den tekniska utformningen av lagreglerna om undanlag från meddelarfriheten kan lill en början konstateras att regeln i 7 kap. 3 § första stycket TF i och för sig ger förhållandevis slor handlings­frihet. Genom att grundlagstexten talar om de fall som anges i särskild lag

 

prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    108

uttrycks emellertid etl krav på viss uiföriighel och precisering i lagen.

Del är i själva verket i hög grad motiverat all ställa detla krav. Som framgår av förarbetena lill 1976 års ändringar i TF(prop, 1975/76:204 s, 93 ff) tillmäts meddelarfriheten ell myckel stort värde för den fria debatten i samhälls- och kulturfrågor och för den offentliga granskningen av den samhälleliga maktapparaten. Men självfallet beror värdet på hur reglerna utformas. Om regleringen görs så klar att den knappast ger upphov till några tolkningssvå­righeler, kommer t, ex, benägenheten atl utnyttja den sannolikt att bli störte än om den är så utformad att en tilltänkt meddelare aldrig med säkerhel kan fömtse om hans meddelande kommer att vara slraffrilt eller inte. Det är alltså viktigt alt reglerna gör del möjligt för den enskilde all i varje särskill fall ulan större svårighet avgöra om meddelarfrihet föreligger eller inte.

En viktig omständighet i sammanhanget är den presumtive meddelarens bedömning av sina möjligheter att undgå efterforskning. Om de skyddade meddelandena är klart angivna med hjälp av objektiva kriterier som anknyter t, ex, till meddelandets sakliga innehåll, är det uppenbariigen lättare atl garantera meddelare skydd mol efterforskning än om meddelarfriheten görs beroende också av den situation i vilket ell meddelande lämnades, av meddelarens bedömning av skaderisken etc. Har man kriterier av sistnämnda slag kan en utomstående ofta inte avgöra om meddelarfrihet har förelegal förrän han känner meddelarens identitet. Man bör alltså inte ange de meddelarfrihelsbrylande lyslnadsplikierna med hjälp av endast ell fåtal allmänt hållna regler,

I promemorian har man uttryckt målet för lagstiftningsverksamhelen på området så atl del bör överiämnas ål den presumtive meddelaren atl inom klart angivna ramar fritt, med ledning endasl av sitt eget omdöme göra de intresseavvägningar som bör äga rum i varje särskilt fall. En felbedömning som leder till att en uppkommen publiciteisskada blir något större än vad som kan anses motiverat av det allmänna intresset av all en viss uppgift lämnas bör alltså som regel inte kunna bestraffas. Enligt min mening är en sådan ordning, som motsvarar vad som hittUls har gällt, den enda som bör komma i fråga (jft prop, 1975/76:204 s, 95),

Det är alltså tydligt alt regleringen av meddelarfriheten för all få önskvärd klarhet och lältillämpbarhet måste göras ganska detaljerad och därmed också förhållandevis omfattande.

När det gäller den närmare utformningen av regleringen kan man välja mellan alt låta de bestämmelser som anger de meddelarftineisbrytande tystnadsplikterna knyta an till de särskilda sekretessreglerna i sekretesslagen eller utformas helt fristående. Den senare lösningen har valls i TK:s förslag lill lagreglering i ämnet, I det förslaget beskrivs de situationer där meddelar­frihet inte skall råda helt utan hänvisningar lill sekretessreglerna.

Fördelen med den a v TK valda lösningen är uppenbariigen att reglerna om i vilka fall meddelarfrihet inte skall föreligga kan stå kvar oförändrade oavsett

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Altmän motivering    109

vad som händer med den grundläggande sekreiessregleringen. Delta innebär bl, a, alt man inte behöver ta ställning lill meddelarfrihelsfrågorna varje gång man ändrar eller inför en sekretessregel.

En allvariig nackdel med en teknik av del slag som har använls av TK är emellertid att den ger upphov till åtskilliga tillämpningsproblem. Dessa har sin grund i det förhållandel all tillämparen, för all kunna la ställning till om meddelarfrihet föreligger eller inte, måsle läsa två från varandra fristående sekretessregler och på grundval av en tolkning av båda dessa regler avgöra i vilken utsträckning de ev, sammanfaller med varandra. Om man i stället avgränsar den del av sekreiessområdei där meddelarfrihet skall föreligga från området i övrigt med hjälp av en reglering som direkt pekar ul de grundläggande sekretessregler som inte är förbundna med meddelarfrihet, kommer regel komplexet inte alt tillföras några nya tolkningsproblem. Sedan en tilllänkl meddelare har konstaterat all en viss tystnadspliklsregel är tillämplig, har han bara att undersöka om denna är utpekad som meddelar­frihelsbrylande eller inte. På samma sätt kan de räitsvårdande myndighe­terna normalt redan med ledning av innehållet i ett publicerat meddelande avgöra om meddelarfrihet och därmed också förbud mot efterforskning av meddelaren föreligger.

Denna laglekniska metod, som fömtsätter ganska väl avgränsade grund­läggande sekretessregler, har använts i promemorieförslaget. Enligt min mening är metoden ändamålsenlig och klart bättre än andra tänkbara alternativ. Jag förordar sålunda atl reglerna om undanlag från meddelarfrihet utformas så alt de direkt anknyter till de grundläggande sekretess­bestämmelserna.

Om man utformar reglerna om undanlag från meddelarfriheten på det sätt som jag nu har förordat, förefaller del naturligast atl ta in dem i sekrelesslagen. Bl, a, kan man peka på all del för tillämparen måsle vara en fördel atl ha alla regler av betydelse för sill ställningslagande i en sekretessfråga samlade på ell ställe, Någol hinder av teknisk natur mol en sådan lösning föreligger inte (jft prop, 1975/76:204 s, 105),

Ett skäl som kan anföras mot en integrerad lagstiftning är det förhållandet atl reglerna om genombrytande av meddelarfriheten i viss utsträckning kommer att avse också tystnadspliktsregler utanför sekretesslagens ram. Med hänsyn lill all den helt övervägande delen av de berörda sekretessreglerna uteslutande gäller offentliga funktionärer har detta argument emellertid en ganska begränsad bärkraft,

I och för sig skulle det vara möjligt alt arbeta in reglerna om när meddelarfriheten inte gäller i de särskilda sekretessbestämmelserna. Bl, a, av ulrymmesskäl synes emellertid promemorieförslagels lösning alt samla reglerna i ell särskilt kapilel vara atl föredra.

Vad jag nu har anfört innebär alt jag såvitt gäller den laglekniska utformningen i allt väsentligt förordar den lösning som föreslås i promemo-

 

Prop. 1979/80:2    Del A    Föredraganden: AUmän motivering    110

rian. När det gäller detaljerna i regleringen vill jag däremot förorda vissa jämkningar i förenklande syfte. Jag återkommer till dem i specialmotive­ringen.

I ett särskilt avsnitt i promemorian anges vissa grunder som bör gälla för begränsningarna i meddelarfriheten. Som en grundläggande utgångspunkt anges - uppenbarligen något tillspelsal - att undantag från meddelarfriheten bör göras endast i de fall där sekrelessiniressel är så starkt att man knappast kan länka sig någon situation där insynsinlressel väger över. När del gäller ställningstagandet i varje enskilt fall beträffande vilka undanlag som skall göras bör enligt promemorian frågan i stor utsträckning avgöras med utgångspunkt i gällande rätt. För de fall när man inte direkt kan falla tillbaka på gällande rätt hänvisas lill tankegångar som förts fram av TK. När en uppgift har lämnats av en enskild i en situation av förtroendekaraktär bör meddelarfrihet sålunda normalt vara utesluten. Å andra sidan bör meddelar­frihet så gott som undantagslöst föreligga i fråga om uppgifter som hänför sig lill myndighetsutövning.

Promemorieförslaget har ulformals mot bakgrund av dessa uttalanden. 1 sak innebär förslagel till stor del att gällande rätl har behållits. Men del förekommer också ett stort antal posilionsförändringar. Dessa går i båda riktningarna, dvs. både mot ökad meddelarfrihet och åt motsatt håll.

Remissinstansernas inställning lill uttalandena i promemorian om grun­derna för begränsningarna i meddelarfriheten är delad. Den angivna grundläggande utgångspunkten för när undantag bör göras har i regel inte kommenterats. Däremot görs i några yttranden uttalanden som går ul på all promemorians allmänna inställning i förevarande del är alllför offentlighets-vänlig. Övriga nu återgivna uttalanden i promemorian angående när begränsningar bör komma i fråga har tagils upp i ett fåtal yttranden och därvid genomgående godtagits.

Också när det gäller det resultat som de angivna grunderna har lett till, eller med andra ord promemorieförslagels sakliga innehåll i fråga om meddelar­friheten, är meningarna något delade. 1 en del yttranden godtas avvägningen mellan sekretess och meddelarfrihet. I andra anser man däremot att offenllighetsintresset har fått för stort försteg framför sekreiessbehoven. Sålunda gör åtskilliga remissinstanser invändningar mol att meddelarfrihet skall gälla just på deras område.

Även i fråga om grunderna för begränsningar av meddelarfriheten vill jag inledningsvis erinra om yilrandefrihetsulredningens arbete. Under förarbe­tena lill 1976 års ändringar i TF diskuterades om inte grundlagen borde ge vissa grundläggande regler angående innehållet i den särskilda lagen beträffande meddelarfriheten. Några sådana regler antogs dock inte. Däremot har yttrandefrihetsutredningen fått i uppdrag all överväga om sådana regler bör las in i TF, När resultatet av kommitténs arbete föreligger kan det sålunda bli aktuellt att på nytt överväga vilka grunder som bör gälla för begränsning-

 

Prop. 1979/80:2    Dei A     Föredraganden: Allmän motivering    111

arna i meddelarfriheten. Detta hindrar dock inte atl frågan om dessa gmnders sakliga innehåll nu bör prövas i hela dess vidd.

Vid denna prövning finns det anledning all slå fast att reglerna i TF om meddelarfrihet och rätt lill anonymitet är ett av de viktigaste momenten i yttrandefriheten i tryckt skrift, radio och TV, De utgör en väsentlig förutsättning för massmediernas möjligheter atl skaffa och förmedla infor­mation och medverka i den allmänna debatten. De principiella överväganden som ligger lill gmnd för reglerna har inte heller satts i fråga.

När undanlag från meddelarfriheten övervägs måste beaktas all erfaren­heterna av del hittillsvarande systemet har varit goda. Man kan utgå från all de tystnadsplikter som inte har företräde framför meddelarfriheten också i fortsättningen kommer att vid sidan av sin rättsliga funktion ha den verkan att de utövar ett psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga funktio­närerna all vara återhållsamma med atl lämna uppgifter till massmedierna. En annan viktig omständighet atl beakta i sammanhanget är atl många av de uppgifter som kan komma all lämnas lill följd av meddelarfriheten sannolikt aldrig blir publicerade. Som har framhållits i skilda sammanhang är nämligen en av meddelarfrihetens viktigaste funktioneratt ge massmedierna tillgång till bakgmndsmalerial som inte i sig självt är avsett för publicering.

Mot bakgrund av vad jag hittills har anfört bör som grundprincip gälla all slor återhållsamhet alltid bör iakttas vid prövningen av om undantag från meddelarfriheten skall göras i ett särskill fall. Att dra upp några fasta riktlinjer för när begränsning bör få ske är givetvis inte möjligt. Lagstiftaren får varje gång fråga uppkommer om undantag från meddelarfriheten beakta etl flertal olika faktorer. Som framhölls i samband med 1976 års reform blir del nödvändigl alt göra en avvägning mellan motstående och svårjämförbara iniressen - intresset av sekretess och intresset av offentlig insyn - en avvägning som oundvikligen får karaktären av en kompromiss (prop, 1975/76:204 s, 95),

Givelvis kan den enskilda sekretessregelns uiformning ge viss vägledning, I fråga om sekretessregler utan skaderekvisit kan del sålunda finnas större anledning atl överväga undanlag från meddelarfriheten än i andra fall. Detsamma gäller i någon mån sekretessregler med omvänt skaderekvisit. När del gäller sådana regler kan f ö, erinras om möjligheten alt lämna ul uppgifter med förbehåll i, ex, om publiceringsförbud. Denna möjlighet kan ibland ses som etl alternativ till meddelarfrihet,

I förevarande lagstiftningsärende, där del någol förenklat kan sägas vara fråga om all överföra nuvarande bestånd av tystnadsplikter till ell nytt syslem, finns givelvis skäl att i stor utsträckning utgå från gällande rätl. Om man på ell vissl område har klaral sekrelessbehovel med bibehållen meddelarfrihet, bör man normalt kunna nöja sig med en sådan ordning också i fortsättningen, I del omvända fallet, alt meddelarfrihet inte föreligger f n., bör dock viss försiktighet iakttas. Del kan i många fall ha varit så all

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    111

undantaget från meddelarfriheten har tillkommit ulan att frågan har övervägts närmare.

Som förordas i promemorian bör också beaktas om uppgift har lämnais av en enskild i en förlroendesituation elierom uppgiften hänför sig lill etl ärende om myndighetsutövning. 1 det förta fallet bör meddelarfrihet normalt vara utesluten. När del gäller uppgifter av det senare slaget bör däremot meddelarfrihet oftast föreligga.

En annan omständighet att beakta, som också nämns i promemorian, är om särskilda spärrar finns mol all uppgifter av visst slag lämnas från en myndighet lill en annan. En sådan spärr är föreskriften i 14 kap. 3 § andra styckel deparlemenisförslaget att generalklausulen i paragrafens första stycke om uppgiftsulbyie efler intresseavvägning inte får lillämpas i fråga om en viss tystnadsplikt. Föreligger en sådan spärr, kan det ligga nära lill hands alt göra undantag från meddelarfriheten.

När det gäller de konkreta förslagen i promemorian till undanlag från meddelarfriheten anserjag liksom de fiesla remissinstanser all förslagen är resultatet av en i det stora hela rimlig avvägning mellan de intressen som måste beaktas. Det är dock givet atl det finns flera punkter som kan diskuteras. Jag återkommer till dem i specialmoliveringen.

4.7 Ikraftträdande och följdlagstiftning

Den nya sekretesslagstiftningen bör träda i kraft den 1 januari 1980.

Den nya lagstiftningen medför följdändringar i etl stort antal lagar och andra författningar. Jag anser det emellertid inte nödvändigt atl i detta sammanhang redovisa alla dessa följdändringar. I del följande föreslår jag därför ändringar bara i fyra lagar, nämligen rättegångsbalken, brottsbalken, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.

En del följdförfallningar är sådana som föranleds av atl regeringen skall meddela närmare föreskrifter om sekretessbestämmelses tillämplighet. Normgivning av denna typ är förutsatt i vissa paragrafer i förslagel lill ny sekretesslag(8 kap. 6 §,9 kap. 4 §, 12 kap. 6 § samt 15 kap. 1 och 2 §§). Vidare kan följdlagstiflning behövas därför alt sekrelesslagen hänvisar lill annan lag. I förslaget finns en sådan hänvisning lill lagen (1971:1078) om försvarsupp­finningar som skall innehålla vissa sekretessbestämmelser (se 2 kap. 2 §).

Mer omfattande ändringar kan bli aktuella i den normgivning - i första hand föreskrifter i lag - som reglerar utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till enskilda eller lill andra myndigheter. Sådana ändringar är förutsatta bl. a. på hälso- och sjukvårdsområdet och på socialvårdsområ­det.

Ändringar i rättegångsbalkens regler angående offentlighet vid domstols­förhandling och bevisning föranleder ändringar inte bara i förvaltningspro­cesslagen utan också i andra författningar som hänvisar till balken. Förslagets bestämmelser angående sjöförklaring påkallar vidare vissa ändringar i

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    113

sjölagen (1891:35 s. 1, omtryckt 1975:1289).

Huvuddelen av följdändringarna med anledning av den nya sekretesslagstiftningen berör gällande tystnadspliklsbestämmelser för offent-liga funktionärer. Som jag tidigare har nämnt har en förteckning över dessa bestämmelser upprättats inom justitiedeparlementet (se bilaga 5).

Av de i förteckningen upptagna ca 200 tystnadspliktsföreskrifterna bör omkring 150 kunna upphävas. Av de återstående beslämmelserna bör ca 30 ändras så att offentliga funktionärer inte längre omfattas av tystnadsplikt som föreskrivs i de angivna paragraferna.

Av praktiska skäl är del mindre lämpligl all riksdagen beslular om upphävande av del stora anlal lyslnadspliklsföreskrifter som nu är medde­lade i regeringsförfattningar och som endast avser offentliga funktionärer. Regeringen bör därför bemyndigas atl upphäva sådana bestämmelser (jfr sjunde styckel övergångsbestämmelserna till lagen /1975:667/ om ändring i brottsbalken). På molsvarande sätt bör förvaltningsmyndigheter och kommuner kunna bemyndigas att upphäva föreskrifter om tystnadsplikt som de har meddelat. Bemyndiganden i enlighel med det sagda finns i de föreslagna övergångsbestämmelserna till den nya sekrelesslagen.

Slutligen vill jag påpeka all sekretessen enligt den nya lagstiftningen givetvis bör gälla också för uppgifter från liden före ikraftträdandet. Del innebär bl. a. alt liden för handlingssekretess kommer att räknas enligt den nya lagen, även om handlingen har tillkommit före den 1 januari 1980.

4.8 Sammanfattning av förslaget

Departementsförslagel innebär sammanfattningsvis att den nuvarande sekretessregleringen ersätts med en ny sekretesslag. Del överensstämmer i alll väsentligt med promemorieförslaget. Det innebär alt en enhetlig reglering av handlingssekreless och tystnadsplikt kommer till stånd. Förslaget inne­håller också regler om sekretess mellan myndigheter. I denna del är departemenlelsförslagel dock betydligt mindre långtgående än promemorie­förslaget.

Efler ell inledande kapilel med allmänna bestämmelser (1 kap.) följer de särskilda sekretessreglerna i 2-10 kap. Dessa bestämmelser är ordnade med utgångspunkt i TF:s sekretessgmnder. De bestämmelser som avser att skydda olika allmänna intressen finns i 2-6 och 10 kap. Skyddet för enskildas förhållanden finns i 7-9 kap.

I 11 kap. ges vissa särregler om sekretessen hos regeringen och riksdagen samt hos JO och JK. Särskilda regler om sekretessen hos domstolarna finns i 12 kap.

I 13 kap. finns bestämmelser om sekretessens spridning i vissa fall.

114 kap. regleras begränsningarna i sekretessen. I detta kapilel finns bl. a. bestämmelser om möjligheterna alt lämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter, om den enskildes möjligheter att förfoga över sekretess

8 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    114

som är uppställd i hans inlresse, om utlämnande av uppgift med förbehåll, om parlsoffenllighet och om en generell dispensbefogenhel för regeringen.

I 15 kap. finns vissa regler som på olika punkter kompletterar TF:s regler om allmänna handlingar. Här regleras frågor om diarieföring, hemligstämp­ling saml myndigheternas skyldighel alt lämna uppgifter till allmänheten och till varandra.

Vidare finns i detta kapilel föreskrifter om förfarandet vid utlämnande av allmän handling och om besvär mol myndighels beslul i vissa fall.

I del avslutande 16 kap. har lagils in regler om vilka lyslnadspliklsföre­skrifter som skall ha företräde framför gmndsatsen om meddelarfrihet.

Departementsförslagel innehåller vidare förslag lill vissa följdändringar i RB, BrB m. fl. författningar.

En gmndläggande utgångspunkt har varit all största möjliga restriktivitet skall iakttas såvitt gäller sekretess till förmån for allmänna iniressen. Sekretess bör här förekomma bara i fall då öppenhet skulle utgöra hinder för den verksamhet som är i fråga eller försvåra denna avsevärt. Sekretessen till skydd för enskildas förhållanden sträcker sig däremot längre. Omfattningen av det skyddade områdel har i huvudsak beslämts med utgångspunkt i bestämmelserna om handlingssekreless i nuvarande sekretesslag. De över­väganden som ligger bakom departementsförslagels reglering av sekretessens omfattning och styrka överensstämmer också i allt väsentligt med de tankar som kom lill ullryck i OSK:s och TK:s förslag.

Såvitt gäller det sekretesskyddade områdel kan rent allmänt sägas atl detta är mindre enligt departementsförslagel än enligt gällande rätt. Begränsningen hänför sig i huvudsak lill lyslnadspliktsområdet. Huvuddelen av de oregle­rade tystnadsplikter som gällde före den 1 januari 1975 samt åtskilliga av de förfallningsreglerade saknar motsvarighet i den nya sekrelesslagen. Tillämp­ningsområdet har i huvudsak avgränsats med utgångspunkt i en bedömning av behovel av handlingssekreless.

De ämnesområden som berörs av sekreiessregleringen har angetts med så slor noggrannhet som möjligt. Detta har medfört alt lagtexten blivit tämligen omfattande. Sekretessen anges i allmänhet gälla i visst ärende i viss verksamhet eller hos viss myndighet.

Den sekretess som slås fasl i de olika beslämmelserna i förslagel varierar i styrka beroende på hur avvägningen mellan insyns- och sekrelessinlressena har utfallit i varje särskUt fall. Sekretessens styrka varieras med hjälp av skaderekvisit och tidsgränser.

Huvuddelen av de använda skaderekvisiten är utformade på så sätt all offenllighet framstår som huvudregel. Endasl om röjande av en uppgift medför viss angiven skaderisk inträder sekretess. I några fall, där sekre­lessiniressel är särskill belydande, har skaderekvisilet emellertid ulformals så alt del anger sekretess som det normala förhållandel. Sekretessen viker här

 

Prop. 1979/80:2    Del A     Föredraganden: Allmän motivering    115

bara, om del står klart all uppgiften kan röjas utan atl risk för skada uppkommer.

De i lagförslaget uppställda lidsgränsema avser endasl handlingssekretes­sen. Reglerna om dessa gränser har ulformals så alt del klart framgår alt del är fråga om maximitider och inte om normallider. Med hänsyn härtill och lill alt de flesta föreslagna sekretessreglerna innehåller skaderekvisit finns del anledning att räkna med att de angivna sekretesstiderna kommer atl aktualiseras bara i undantagsfall. Den angivna skaderisk, som är en förutsättning för sekretessen, bör i regel ha upphört redan före sekretesslidens utgång.

Sekretessiidernas längd varierar liksom i gällande rätt beroende på arten av det skyddsinlresse som har föranlett sekretessen. Såvitt gäller skyddet för enskildas personliga förhållanden är sekretessliden t. ex. i regel maximerad till 50 år, medan den i de flesta av de bestämmelser som avser all skydda del allmännas eller enskildas ekonomiska förhållanden har beslämts lill högsl 20 år.

Sekretessens styrka är beroende av ytterligare en omständighet vid sidan av de nu nämnda, nämligen av om den tystnadsplikt som ingår som ell moment i den gäller gentemot massmedierna eller inte. Jag återkommer strax till denna fråga.

Reglerna om handlingssekretessen vid domstolar och om förhållandel mellan denna och möjligheterna att hålla förhandling inom stängda dörtar har i departementsförslagel föll en mera enhetlig uppbyggnad än molsva­rande regelsystem i gällande rätt. En riktpunkt har varit atl domslolsförhand­lingar skall vara offentliga i största möjliga utsträckning. En annan bärande tanke är att särskilda sekretessregler för domstol skall ställas upp bara i den utsträckning speciella förhållanden med anknytning lill domstolsväsendet påkallar del. Huvudregeln innebär att uppgifter som är sekretessbelagda hos en viss myndighet behåller sin sekretess, om de lämnas till domstol. Dämtöver föreslås ett fötal särskilda sekretessregler, I övrigt ansluler sig förslaget i denna del i huvudsak lill gällande ordning,

Departementsförslagel innebär vidare att förhällandet mellan handlings­sekrelessen vid domstolarna och begränsningarna i förhandlingsoffentlig-heten regleras på ell nytt sätt. Regleringen medför emellertid inte någon utvidgning av sekretessen i förhållande till gällande ordning.

Reglerna om hemligstämpling av handling överensstämmer i huvudsak med vad som gäller f n.

Den grundläggande bestämmelsen i 2 kap, 15 § TF om den enskildes rätt att fö till stånd en domstolsprövning av myndighets vägran all lämna ul handling resp, beslul all lämna ul handling med förbehåll kompletteras i den föreslagna sekretesslagen av bestämmelser som anger besvärsgången. I allmänhet skall lalan föras hos kammarrätt. En myndighet som av en annan

 

Prop. 1979/80:2    Del A      Föredraganden: Altmän motivering 116

myndighei har förvägrats ta del av en handling kan också föra talan mot beslutet. Vid tvist mellan statliga myndigheter förs talan hos regeringen. I annal fall är kammarrätt besvärsinslans.

Reglerna om diarieföring innebär all myndigheterna med vissa avgränsade undanlag är skyldiga att hålla sina handlingar registrerade eller så ordnade all del ulan svårighet kan fastställas om en handling har kommit in eller upprättats.

Med meddelarfrihet avses som redan har nämnts friheten all i viss utsträckning lämna normall sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift, radio eller TV. Enligt 7 kap, 3 § TF är meddelarfrihet huvudregel. Undanlag görs endasl för de tystnadsplikter som anges i särskild lag, I departementsförslagel anges de meddelarskyddsbrytande tystnadsplik­terna i 16 kap. De aktuella lystnadsplikterna utpekas där genom en uppräkning av lagrum i sekrelesslagen och vissa andra författningar, Förslagel ansluler sig i denna del sakligt sett nära till TK:s molsvarande förslag.

Den nya sekrelesslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1980, Lagför­slaget nödvändiggör en relativt omfattande följdlagstiftning utöver de följdförslag som nu läggs fram. Bl, a, innebär den nya sekrelesslagen alt del blir möjligt all upphäva flera hundra tystnadspliktsregler i olika författningar. Frågan om den återstående följdlagsliftningen avser jag alt anmäla vid senare tillfälle.

5 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1,   sekretesslag,

2,   lag om ändring i rättegångsbalken,

3,   lag om ändring i brottsbalken,

4,   lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),

5,   lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollet i detta ärende som bilaga 6.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              1 kap. 1 if   117

6 Specialmotivering

6.1 Förslaget till sekretesslag

Lagens rubrik m. m.

Förslagel att kalla den nya lagen Sekretesslag har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen, Etl par remissinstanser har emellertid riktat invänd­ningar mol rubriken och anfört bl, a, all den inte svarar mol lagens innehåll och att den innehåller ett främmande uttryck som helst bör undvikas i lagtexten. För egen del ansluler jag mig lill promemorieförslaget. Beteck­ningen sekretesslag kan enligt min mening myckel väl användas som rubrik, även om lagen också innehåller bestämmelser som inte direkt har med sekreiessregleringen i mera inskränkt bemärkelse all göra. Uppfattningen att beteckningen skulle vara främmande kan jag inte dela, särskill som den sedan länge har använls som arbetsnamn pä den nu gällande lagen om inskränk­ningar i rätten atl utbekomma allmänna handlingar.

Med anledning av atl en remissinstans har föreslagit all vissa uppslagsord bör kursiveras i lagens paragrafer för att göra lagen mera överskådlig vill jag framhålla att en sådan ändring har övervägts vid deparlemenlsbehandlingen. Tanken har emellertid övergivits, sedan del visat sig att metoden inte kan lillämpas med tillräcklig konsekvens,

t kap. Inledande bestämmelser

1§

I förevarande paragraf, som delvis har motsvarighet i 1 kap, 1 §, 2 kap, 14 § och 13 kap, 1 § promemorieförslaget, anges vilka frågor som behandlas i sekrelesslagen.

Enligt 2 kap, 2 § TF för rätten atl la del av allmänna handlingar begränsas endast för vissa uppräknade ändamål. Enligt andra styckel skall begränsning av denna rätt anges noga i en särskild lag eller, när del anses lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar, I viss utsträckning kan regeringen bemyndigas all meddela utfyllande föreskrifter. Av första styckel av förevarande paragraf framgår att sekretesslagen är den "särskilda lag" som avses i 2 kap, 2 § TF,

Del ligger emellertid i sakens natur alt sekretessregleringen måste innefatta också förbud för myndighei och dess personal att lämna ut handlingar som är undanlagna från offentlighelen. Av första stycket framgåratt sekretesslagen innehåller bestämmelser även i del hänseendet, I själva verket har sekreiessregleringen utformats som föreskrifter för myndigheternas och de offentliga funktionärernas handlande, Bestämmelsema i 1-14 kap, är alltså i första hand inte riktade lill medborgarna i allmänhet. Detta framgår klarast av 7 §, där bestämmelser finns om vilka myndigheter och personer som skall iaktta sekretessen. Av 8 § framgår all sekretessreglerna inte bara riktar sig till myndigheter utan också lill vissa andra särskilt angivna organ. Av den

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           / kap. 2-5 §§   118

anledningen har den sida av sekretessregleringen som avser förbud mol alt lämna ul allmän handling och tystnadsplikt angetts gälla i det allmännas verksamhet,

I första styckel har också tagits in en erinran om atl sekretesslagen fömlom reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt innehåller vissa särskilda bestämmelser som rör allmänna handlingar. Dessa bestämmelser har samlats i 15 kap.

De gmndläggande reglerna om rällen alt ta del av allmänna handlingar och om begränsning av denna rätt finns som framgår av del föregående i 2 kap, TF, Föreskrifter om tystnadsplikt betraktas i 1974 års RF som begränsningar av den medborgeriiga yttrandefriheten. Förutsättningarna för att begränsa yttrandefriheten anges i 2 kap, 12 och 13 §§ RF, I sekretesslagen bör därför finnas en erinran om atl grundläggande bestämmelser i de ämnen som sekretesslagen reglerar finns i TF och RF, En sådan erinran har tagits upp sist i första styckel,

I likhet med promemorieförslaget innehåller departementsförslagel regler om vilka lyslnadspliklsföreskrifter som skall ha företräde framför gmnd­satsen om meddelarfrihet (16 kap,). Eftersom detla bör framgå redan av lagens inledande bestämmelser, förordar jag att en erinran härom tas upp i andra styckel av förevarande paragraf Gmndläggande bestämmelser om den massmedierällsliga friheten att lämna meddelande för publicering i tryckt skrift eller annal massmedium finns i TF och radioansvarighelslagen. Andra stycket innehåller därför också en hänvisning till dessa regler. Enligt lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio gäller radioan-svarighelslagens regler om meddelarskydd också i sädan försöksverksam­het,

2-5 §§

Dessa paragrafer motsvarar I kap, 2 § 2 promemorieförslaget och inne­håller de gmndläggande beslämmelserna rörande sekretessregleringen,

I promemorieförslaget har uttrycket sekretess valts som gemensam beteckning för handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän verksamhet. Ordet sekretess används sålunda i de materiella sekretessbestämmelserna i förening med "uppgift", beskriven på vissl sätt, 11 kap, 2 § promemorieför­slaget har i två punkter beskrivits den närmare rättsliga innebörden av atl en uppgift är omfattad av sekretess, I den första av dessa punkter har beskrivits den sida av sekretessen som innebär begränsning i rällen enligt 2 kap, TF atl ta del av allmän handling, I den andra punkten har beskrivits den andra sidan av sekretessen, nämligen förbudel för myndighei och dess personal att lämna ul handling som är undandragen från offentligheten samt tystnadsplikten.

Vid remissbehandlingen har beslämmelsen utsatts för kritik i olika avseenden, och några remissinstanser har föreslagit all regleringen utformas

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,.-:,'        / top. 2-5.«    119

på ett mera lättbegripligt sätt. Vid utformningen av departementsförslagel har denna kritik beaktats. I ■ syfle all göra de grundläggande sekretessbestämmelserna mer lättillgängliga föreslår jag sålunda alt de delas upp på fyra nya paragrafer.

Att 1 kap. 2 § 1 promemorieförslaget innehåller en särskild beslämmelse som klargör alt sekretess enligt sekretesslagen innebär begränsning av rällen att ta del av allmänna handlingar sammanhänger med atl bestämmelsen där är den förmedlande länken mellan sekretesslagen och 2 kap. 2 § TF. En sådan förmedlande bestämmelse finns emellertid i departementsförslagel i 1 kap. 1 §, som anger vad lagen innehåller. Jag anser det därför inte nödvändigt all definiera begreppet sekretess som annat än förbud för myndighet och dess personal mol alt röja uppgift som skall hållas hemlig. Enligt min mening ligger del i sakens natur all regleringen samtidigt innefallar begränsningar i enskildas rätt att la del av allmänna handlingar.

De grundläggande bestämmelserna i departementsförslagel har fördelals så att 2 § innehåller bestämmelser om sekretess i förhållande lill enskilda, 3 § bestämmelser om sekretess mellan myndigheter, 4 § bestämmelser om förbud mol olovligt utnyttjande av uppgift för vilken sekretess gäller och 5 § bestämmelser om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter som ell led i myndighetens egen verksamhet.

I departementsförslagel används uttrycket sekretess som gemensam beteckning för förbud alt lämna ut allmän handling och för tystnadsplikt. I de materiella bestämmelserna används ordet sekretess i förening med "upp­gift", som närmare preciseras i varje särskild bestämmelse. På vissa håll används också uttrycket sekretessbelagd uppgift om uppgift som skall hemlighållas, i förekommande fall därför alt skada kan uppkomma, om den lämnas ul.

Genom beslämmelsen i 2 §, som i likhet med 3 § ger uttryck ål den för lagens konslmktion gmndläggande tanken om en enhetlig reglering av sekretessen, förbjuds varje form av röjande av sekretessbelagd uppgift för enskild. I lagtexten uttrycks detta så att uppgift inte för lämnas lill enskild. Det saknar betydelse på vilket sätt röjande sker. I första hand nämns förbud mot atl röja uppgift genom att lämna ul allmän handling. Vad som menas med allmän handling framgår av TF Ofr prop. 1975/76:160 s. 119). Uppgift får inte heller röjas genom att en befattningshavare lämnar information munt­ligen eller på annat sätt. Innebörden härav är alt befattningshavaren inte för låta någon ta del av hemlig uppgift vare sig detta sker genom all allmän handling företes eller att någon för ta del av handling som inte är allmän eller att uppgiften meddelas i brev. Också andra former för röjande av en uppgift kan tänkas, l.ex. atl någon förevisar ett hemligt föremål för annan. Beslämmelsen avser alltså varje form av röjande. Det är också ulan betydelse om uppgiften före röjandet är dokumenterad eller inte. Inte heller spelar det någon roll om uppgift lämnas ut på begäran av utomstående eller efter

 

Prop. 1979/80:2   Del A                           / Aa/j, 2-5 .«    120

initiativ av den som har uppgiften om hand,

Förbudel i paragrafens första mening riktar sig både till myndigheten och dess personal. Den närmare avgränsningen av personkretsen framgår av 7 §, Enligt 8 § jämställs med myndighet vissa andra organ.

Ulan hinder av alt sekretess gäller för uppgift för uppgiften enligt andra meningen lämnas till enskild i de fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning, lill vilken sekrelesslagen hänvisar. Av särskild vikt är här de allmänna undantag från sekretessen som uppställs i eller följer av bestäm­melserna i 12 och 14 kap. Som exempel på andra författningar där undantag från sekretessen regleras kan nämnas lagen (1963:197) om allmänt kriminal­register och lagen (1965:94) om polisregister m, m, (jfr 7 kap, 17 § departe­mentsförslaget). Som fömlsältning för alt undanlag från sekretessen skall fö regleras i annan författning än sekretesslagen uppställs atl den sislnämnda lagen skall innehålla en hänvisning till undantagsbestämmelsen. Detta villkor sammanhänger med 2 kap, 2 § andra slyckel TF enligt vilket begränsning av rätten alt la del av allmänna handlingar skall anges noga i bestämmelse i en särskild lag eller, om så i vissl fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar. Regeringen kan enligt samma stadgande bemyndigas alt meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens tillämplighet. Avsikten med den aktuella regleringen är alt sekrelesslagen skall lämna upplysning om samtliga sekrelessfall (jfr prop, 1975/76:160 s, 79),

Som framgår av avsnittet 4,4 i den allmänna motiveringen skall sekre­tessen enligt departementsförslagel i princip ha direkt giltighet också i myndigheternas verksamhet. Utgångspunkten för regleringen i 3  första stycket år all en sekretessbelagd uppgift inte för lämnas vare sig lill annan myndighet eller till annan verksamhetsgren inom den egna myndigheten. Som framgår av 4 § för den inte heller fritt utnyttjas av myndigheten eller dess personal, Departementsförslagel överensstämmer på denna punkt med promemorieförslaget. De båda förslagen skiljer sig emellertid ål därigenom atl departementsförslagel i större utsträckning än promemorieförslaget medger undantag från principen, I fråga om dessa undanlag för jag hänvisa till 14 kap.

Del i första meningen upptagna förbudel avser såväl röjande av uppgift genom överiämnande av handlingar som annal uppgiftslämnande, jfr 2 §, Liksom enligt 2 § riktar sig förbudet både till myndigheten och lill dess personal,

I promemorian har sekretessen begränsats till meddelanden och använd­ning som faller utanför den "särskilda verksamhet" vari uppgiften har inhämtats. När det gäller sekretessen inom myndighei skall uttrycket enligt motiven avse handläggning och åtgärder inom en myndighei som rör samma slags förhållanden och har samma inriktning, I motiven används också begreppet verksamhetsgren för att åskådliggöra avgränsningen. Som framgår

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,,, .        / Aa/?, 2-5.«   121

av remissammanställningen har åtskillig kritik riklats mol begreppen särskild verksamhet och verksamhetsgren. Bl, a, har flera remissinstanser med utgångspunkt från sitt eget verksamhetsfält framhållit atl begreppen orsakar tolkningsproblem, och från flera håll har efleriysis klargörande uttalanden om hur gränsdragningen mellan olika verksamheter och mellan en myndig­hets olika verksamhetsgrenar skall göras.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen anserjag atl starka skäl talar för all sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en myndighei regleras så långt detta är möjligt. Detta gäller särskilt sekretessen till skydd för enskild. Vad som bör eftersträvas är all prövningen av om en uppgift skall lämnas ul till en annan myndighet eller lill en annan verksamhetsgren inom myndigheten blir en realitet. Regleringen bör alltså syfta till att sekretessbestämmelsema skall lillämpas också på sådanl uppgiftslämnande. Som jag tidigare har anfört bör emellertid frågan om sekretessen mellan myndigheterna utredas vidare. Departementsförslagel har därför utformats så att del i större utsträckning än promemorieförslaget ansluler lill gällande förhållanden.

Enligt min mening ligger del i sakens natur all en allmän regel som begränsar uppgiftslämnandet mellan myndigheterna och mellan olika verk­samhetsgrenar inom en myndighei inte kan ges någon närmare konkretise­ring. Med den utformning som sekreiessregleringen getts i departementsför­slagel anserjag att det är till fyllest att använda begreppen verksamhet resp, verksamhetsgren för atl ange det område utanför vilket en sekretessbelagd uppgift inte för lämnas utan prövning enligt sekretesslagen. Vad som skall förstås med dessa begrepp för avgöras från fall till fall, 1 allmänhet torde indelningen i olika myndigheter och uppdelningen inom myndighei på skilda organisatoriska enheter lämna tillräcklig ledning.

Enligt 3 § första stycket andra meningen för sekretessbelagd uppgift lämnas ul till annan myndighei eller annan verksamhetsgren inom samma myndighet i de fall som anges i sekretesslagen eller i lag eller förordning, till vilken sekrelesslagen hänvisar, I fråga om denna beslämmelse hänvisar jag i första hand lill vad jag nyss har anfört om molsvarande stadgande i 2 §, Undantagen regleras i första hand i 14 kap, sekrelesslagen,

13 § andra styckel har tagils in en hänvisning till de särskilda bestämmel­serna i 14 kap, 1-3 §§ om begränsningar i sekretessen mellan myndigheter. Av 14 kap, 1 § framgår att även föreskrift i annan lag eller förordning, dvs, beslämmelse till vilken uttrycklig hänvisning saknas i sekretesslagen, om utväxling av uppgifter mellan myndigheter skall lända lill efterrättelse. Här föreligger en skillnad i förhållande lill 2 §, Beslämmelsen i 2 kap, 2 § andra slyckel TF, som avser begränsningar i enskildas rätt atl la del av allmänna handlingar, uppställer nämligen inget hinder mol att informationsutbytet mellan myndigheter regleras utanför sekretesslagstiftningens ram. Eftersom den nya sekrelesslagen i princip skall gälla också i förhåliandel mellan

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            ; kap. 2-5 §§   122

myndigheter bör den emellertid innehålla regler som klargör i vilken utsträckning andra bestämmelser om informationsutbytet mellan myndig­heter skall gälla vid sidan av sekretesslagen,

F, n, lorde del förhålla sig så all hemlig handling kan lämnas till utländsk myndighet enligt samma gmnder som gäller för utbytet av handlingar mellan inhemska myndigheter (se prop, 1973:117 s, 17), Tjänsteman som har tystnadsplikt kan inte sällan i tjänsten vidarebefordra uppgift till annal land ulan alt han därigenom görsig skyldig till "obehörigt röjande", I promemo­rieförslaget har bl, a, med hänvisning lill det allt intensivare internationella samarbetet upptagits en bestämmelse om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter lill främmande stals myndighei eller lill mellanfolklig organisation (2 kap, 8 §), Bestämmelsen har inte mött några invändningar vid remissbe­handlingen. Tolkningsproblem - tveksamhet om vad som skall anses motsvara svensk myndighet - fömtsälts dock kunna uppkomma.

Departementsförslaget saknar en molsvarande bestämmelse. Skälet härtill är att föreskrifter om utbyte av hemliga uppgifter mellan svenska och utländska myndigheter knappasl framstår som ändamålsenliga med den begränsade reglering av sekretessen mellan myndigheter som jag föreslår, Deparlemenisförslaget innebär alltså all utlämnande av hemliga uppgifter lill utländsk myndighei eller mellanfolklig organisation tills vidare får ske på i huvudsak samma sätt som hittills,

14 § uppställs förbud mol utnyttjande av uppgift för vilken sekretess gäller utanför den verksamhet vari uppgiften förekommer. Sekretess innebär alltså inte bara förbud alt röja uppgift, dvs, all meddela uppgiften lill någon annan. Även olovligt utnyttjande utan alt någol röjande äger mm är förbjudet, I fråga om uttrycket verksamhet hänvisar jag lill vad jag nyss har anfört.

Det är uppenbart all sekretess inte får innebära atl de offentliga funktio­närerna hindras atl fullgöra sina egna uppgifter. Kolleger och överordnade inom myndigheten måsle ofta underrättas för alt beslul skall kunna fattas. En läkare måsle kunna delge sjuksköterskor och annan medicinalpersonal även förtroliga uppgifter om en patient för att undersökning och behandling skall kunna genomföras. Också meddelanden lill annan myndighet kan ingå som etl från verksamhelen i övrigt oskiljaktigt moment. En myndighet kan t, ex, se sig tvungen alt ge annan myndighet del av hemlig information till grund för etl remissyttrande. Inom ramen för en myndighets verksamhet ryms även vissa kontakter med enskilda. Delgivning med part och annan föreskriven underrättelse till enskild som etl led i behandlingen av ett ärende hör hit, 1 särskilda fall kan del vidare vara nödvändigt för en tjänsteman atl vända sig lill en utomstående expert och att därvid upplysa om hemliga omständighe­ter, I 5 § har därför lagits in en beslämmelse som innebär att sekretess inte utgör hinder mot all uppgift lämnas ut, om det är nödvändigl för all den utlämnande myndigheten eller verksamhetsgren inom denna skall kunna fullgöra sin verksamhet.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              I kap. 6    123

Som framhålls i promemorian är del av viss praktisk betydelse atl del blir klarlagt i vilken utsträckning sekretessbelagda uppgifter får röjas genom anmälan eller angivelse till åtal. Många gånger måste del ligga inom myndighels verksamhet all se lill att misstanke om brott blir utredd. Så är exempelvis fallel när misstanke om skattebedrägeri uppkommer hos taxeringsmyndighet, Ell annal exempel är all fall av misstänkt barnmiss­handel kommer till socialnämnds kännedom. Del ligger ju i denna myndig­hels intresse alt få utrett huruvida misshandel verkligen har förekommit, och i vissa fall måsle nämnden se lill all brottet beivras. Inom myndighets verksamhet ligger också atl se lill att misstanke om förmögenhetsbrott som riktar sig mot den del av den offentliga verksamhelen som företräds av myndigheten blir utredd. Exempel härpå är försök att genom vilseledande uppgifter fö socialhjälp som rätteligen inte skolat ulgå. Skulle däremot den som vänder sig till socialnämnden avslöja atl han har gjort sig skyldig till snatleri, för sådan uppgift inte i slrid med 7 kap, 4 § vidarebefordras till polis eller åklagare. Sekretesslagen reglerar inte vem som skall göra anmälan eller angivelse. Denna fråga får avgöras enligt vad som gäller i allmänhet om ansvarsfördelningen inom en myndighei. I, ex, med ledning av myndighe­tens arbetsordning.

Avslutningsvis vill jag tillägga all myndighels uppgiftslämnande kan vara reglerat i lag eller förordning, Isådanafallföljerav 14 kap, I § atl uppgift skall lämnas utan hinder av sekretessen (jfr 3 § andra stycket),

6§

Paragrafen, som inte har någon direkt motsvarighet i promemorieförslaget, innehåller en beslämmelse om utgångspunkten för beräkningen av liden i de fall handlingssekretessen är tidsbegränsad.

Som jag har framhållit i annat sammanhang (avsnittet 4,2) måste sek­retesslagen innehålla vissa särregler för handlingssekretess resp, tystnads­plikt. Man för skilja mellan sekretessen för uppgifter som är upptagna i allmän handling och sekretessen för uppgifter som inte är upptagna i sådan handling, Lagens regler om tidsbegränsning av handlingssekrelessen ulgör etl exempel på sådana särregler, Promemorieförslaget innehåller över 50 bestäm melser av delta slag. Någon ändring i fråga om antalet föreslår jag inte. Enligt min mening kan emellertid beslämmelserna förenklas. Lagtextens omfång kan samtidigt minskas. Den återkommande beslämmelsen om begränsningen av handlingssekretessen har sålunda i deparlemenlsförstagel i allmänhet getts lydelsen "I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst (antalet) år."

Utgångspunkten för lidsberäkningen är enligt paragrafen tidpunkten då handlingen tillkom. Detta överensstämmer i sak med vad som gäller f n. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.5) skall i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                       1 kap. 7 och 8 §    124

första hand handlingens datum fälla utslaget. Skulle datum saknas pä handlingen, bör man i allmänhet kunna göra en ungefäriig datering av denna med ledning av handlingens innehåll. Kan klarhet inte vinnas den vägen, bör del inte möta någol hinder mol atl man lägger myndighels inkomslslämpel eller anteckning i diarium om inkomsten till grund för prövningen.

I vissa undanlagsfall kan det finnas skäl att beräkna liden på annal sätt än med utgångspunkt från tidpunkten för handlingens tillkomst. Detta anges i så fall i de enskilda sekretessbestämmelserna, se 6 kap. 2, 5 och 7 §§ samt 8 kap. 10, 11 och 16§§.

Enligt 2 kap, 7 § TF skall diarier, journaler och sådana register och andra förteckningar som förs fortlöpande anses upprättade så snart de har färdigställts för anteckning eller införing. Av andra meningen i den nu behandlade paragrafen framgår all tiden för handlingssekreless för uppgift i sådan handling inte skall räknas från del handlingen tillkom ulan från den tidpunkt då uppgiften fördes in i handlingen.

Innebörden av ett stadgande om atl handlingssekrelessen är begränsad lill viss tid är all den sekretess för uppgift i allmän handling som föreskrivs i resp, sekretessbestämmelse upphör vid utgången av den angivna tiden. Jag har emellertid redan i den allmänna motiveringen klargjort att tidsangivelsen är en maximitid i alla de fall sekretessbestämmelsen samtidigt innehåller ett skaderekvisit, I dessa fall måste alltså en skadeprövning ske för den händelse uppgift begärs utlämnad före tidens utgång, Detla medför att del knappasl kommer att bli särskill vanligt all man behöver göra en exakt beslämning av tidpunkten för handlingens tillkomst när sekretessliden börjar lida mol sitt slut. Skyddsintresset bör då ofta ha minskat i styrka så atl uppgiften kan lämnas ut efter skadeprövning,

Avslulningsvis vill jag tillägga all den omständigheten all sekretessliden för uppgift i allmän handling har gått ut också innebär all del inte längre föreligger tystnadsplikt beträffande uppgiften. Om uppgifterna i en handling är offentiiga, kan man givelvis inte upprätthålla etl straffsanklioneral förbud att lämna ut uppgifterna på annal sätt än genom utlämnande av hand­lingen,

7 och 8 §§

Sekretesslagen gäller sekretess i det allmännas verksamhet. En närmare avgränsning av lagens tillämpningsområde görs i förevarande paragrafer, som i sak överensstämmer med 1 kap, 3 och 4 §§ promemorieförslaget,

Avgränsningen tar sikte dels på vilka organ som skall omfattas av sekreiessregleringen, dels på vilka personer, knutna till dessa organ, som är underkastade regleringen.

Utgångspunkten för sekretessregleringen är i departementsförslagel liksom i promemorian all den inte skall avse andra organ än sådana vid vilka del kan förekomma allmänna handlingar. Reglerna om allmänna

 

Prop. 1979/80:2   Del A                f ■ ■     l kap. 7 och 8 H   125

handlingars offentiighel skall enligt 2 kap. 3 och 5 §§ TF tillämpas av myndighet samt riksdagen, allmärii kyrkomöte och beslutande kommunal församling. Med myndighet förstås här i enlighel med RF:s terminologi varje organ som ingår i den ofTentligräitsliga statliga och kommunala organisatio­nen, inklusive regeringen och domstolarna. Också skogsvårdsslyrelser och allmänna försäkringskassor räknas som myndigheter. Andra organ - offent­ligrättsliga eller privaträttsliga juridiska personer eller fristående uppdragsta­gare - är däremot inte att betrakta som myndigheter, även om de har anförtrotts uppgifter som innefattar s, k, myndighetsutövning, se prop, 1973:90 s, 232 och 233 samt prop, 1975/76:160 s, 134,

Tidigare var 2 kap, TF tillämpligt också på andra organ än myndighet i nyss angiven mening och därmed jämställda församlingar. Under förarbetena till de ändringar i TFsom trädde i kraft den 1 januari 1978 fömlsatles att den i del nya 2 kap, TF upptagna definitionen av myndighei inte skulle leda till någon begränsning av tillämpningsområdet för handlingsoffentligheten. För atl åstadkomma detta borde de ytteriigare organ för vilka offentlighetsprincipen redan gällde anges i annan författning än TF, t, ex, i den nya sekretesslagen (prop, 1975/76:160 s, 135), Samtidigt förutskickades en utredning om offentlighetsprincipens utvidgning till nya områden, t, ex, till enskilda subjekt som har anförtrotts myndighetsutövning (nämnda prop, s, 18 och 74), En kommitté, som föll lill uppgift bl, a, atl göra en sådan utredning, har nyligen tillsalls (Kn 1978:01),

I promemorian har inlagils ståndpunkten atl i sekretesslagen inte bör införas bestämmelser i ämnet vid sidan av TF belräffande andra organ än sådana som f n, med säkerhel kan anses vara omfattade av offentlighets­principen saml alt i övrigi utredningen om en utvidgning av principens tillämpningsområde bör avvaktas, I konsekvens härmed har i 1 kap. 4 § andra styckel promemorieförslaget upptagits endast nolarius publicus saml AB Svensk Bilprovning, såvitt angår den obligatoriska fordonsbesiklningen. Vid remissbehandlingen har JK ifrågasatt om det är möjligt alt utvidga tillämp­ningsområdet för offentlighetsprincipen på annal sätt än genom grundlag eller med stöd av gmndlag. I övrigt har remissbehandlingen endast föranlett önskemål om att bestämmelsen skall omfatta ytteriigare organ, bl, a, samtliga riksprovplalser.

För egen del anserjag att det är helt klart all den i promemorian föreslagna lösningen all genom bestämmelse i sekretesslagen utvidga tillämpningsom­rådet för offentlighetsprincipen är grundlagsenlig. Delta tillvägagångssätt fömlsatles f ö, när grundlagsregleringen antogs.

Med anledning av de vid remissbehandlingen framställda önskemålen om all sekretesslagen bör omfatta ytteriigare organ vill jag endasl säga all jag delar den ståndpunkt som intagits i promemorian, nämligen alt offentlig­hetsprincipens tillämpningsområde inte bör vidgas ulan särskild utredning. Vad som framkommit vid remissbehandlingen har inte föranlett mig att ändra uppfattning.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                       1 kap. 7 och 8 H   126

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört har 8 § utformats så alt full överensslämmelse uppnås mellan tillämpningen på olika organ av reglema om rätl all la del av allmänna handlingar och av bestämmelserna om sekretess, I paragrafens första stycke har sålunda i anslutning till 2 kap, 5 § TF lagils upp riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal försam­ling. Promemorians bestämmelse om all nolarius publicus och AB Svensk Bilprovning vid lillämpning av reglerna i 2 kap, TF skall vara jämställda med myndighei har med en redaktionell jämkning tagits upp i andra styckel, I detta stycke har också i fråga om samma organ getts en molsvarande regel med avseende på tillämpningen av sekretesslagen.

Sådana organ som inte är myndigheter och som inte heller på annan nu angiven gmnd omfattas av rällen alt la del av allmän handling faller utanför sekretesslagens tillämpningsområde, Lagen gäller alltså inte i fråga om erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare, privatskolor, Stockholms fondbörs, styrelsen för eller disciplinnämnden hos Sveriges advokatsamfund, erkända arbetslöshetskassor, handelskammare, hypoleksinrällningar och studentkårer,

Beslämmelserna i 8 § om vilka organ som berörs av sekreiessregleringen i lagen har karaktär av huvudregel. Vissa organ intar så lill vida en särställning som annars tillämplig sekretess endast i begränsad omfattning gäller för dem. Sådana särregler återfinns i 11 kap, i fråga om riksdagen, JO och JK samt i 12 kap, i fråga om domstolar.

Som tidigare nämnts lar regleringen inte bara sikte på vilka organ som sekretessreglema skall tillämpas på ulan också på vilka p e r s o n e r, knutna lill dessa organ, som skall omfattas av reglerna. Bestämmelser om delta meddelas i 7 §, I överensstämmelse med promemorieförslaget föreskrivs där all de i lagen uppställda förbuden mol alt lämna ut eller utnyttja sekre­tessbelagd uppgift gäller för personer som på gmnd av anställning eller uppdrag hos myndighet, på grund av tjänsteplikt eller pä annan liknande gmnd för del allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighels verksamhet,

Atl hos myndighet anställda och ijänsleplikliga skall vara underkastade sekretess är uppenbart. Mera tveksamt är del i vad mån uppdragstagare och likställda som har någon begränsad form av anknytning lill myndigheten skall föras in under lagen. De uttalanden som har gjorts i promemorian på denna punkt har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen. Riksrevisionsverket har dock efteriyst ell motivuttalande om all sekre­tesslagens bestämmelser bör gälla anställda hos juridiska och fysiska personer, om de anställda är personligen bundna till konsultuppdrag genom kontrakt mellan uppdragsgivaren (myndigheten) och arbetsgivaren.

För egen del ansluler jag mig lill den uppfattning som redovisats i promemorian. Utanför lagen faller alltså enligt min mening sådana uppdrags­tagare som trots all de är förordnade av myndighet är all anse som

 

Prop. 1979/80:2    Del A                . ,,,   I kap. 7 och 8 §§    127

uppdragstagare hos enskilda rättssubjekt eller som för anses representera enskilda intressen. Till någon av dessa .kategorier hör t, ex, den som har förordnals till uppdrag enligt associalionsrällslig lagstiftning, av domstol förordnad boutredningsman, förmyndare eller god man enligt föräldrabalken och offentiig försvarare. Sekretesslagen blir inte heller tillämplig på självstän­diga uppdragstagare, som visserligen har föll uppgifter sig anförtrodda av myndighet men som handlar i eget namn och som utåt framstår som utrustade med egen kompetens. Hit hör t, ex, dispaschör (jfr remissamman­ställningen). Också nolarius publicus är atl anse som en sådan fristående uppdragstagare men blir alltså som nyss nämnts genom uttrycklig föreskrift i sekrelesslagen jämställd med myndighei.

Den som gentemot myndighei har åtagit sig tillverkning eller entreprenad eller liknande prestation för betraktas som uppdragstagare. Uppdragets samband med myndighetens egentliga verksamhet framstår emellertid enligt min mening i allmänhet som så löst atl del skulle vara främmande all beteckna uppdragstagaren som offentlig funktionär. Inte heller kan han sägas ulöva "allmän tjänst". De hithörande uppdragens affärsmässiga karaktär bestyrks av att uppdragstagaren i allmänhet aren juridisk person. Av anförda skäl bör nu åsyftade uppdragstagare som regel inte omfattas av sekre­tesslagens bestämmelser. Under dessa kommer inte heller att falla rena leverantörer; dessa är över huvud taget inte uppdragstagare, Någol hinder för myndighet att i avlal om leverans eller entreprenad e, d, la in en klausul om tystnadsplikt torde dock inte föreligga,

Sekrelesslagen blir däremot tillämplig på dem som har uppdrag hos myndighet och som har sådan anknytning till myndighei alt de kan sägas delta i dennas verksamhet, Humvida uppdraget är författningsreglerat eller rent civilrättsligt baserat är därvid i och för sig ulan betydelse. Med myndighels verksamhet avser jag den egentliga verksamheten, den som framgår eller kan utläsas av myndighetens instmktion eller av annan författning. Inte sällan finns föreskrift om all viss befattning i myndighets organisalion skall vara besatt med uppdragstagare. Är så inte fallet, måste det i allmänhet likväl antas alt en uppdragstagare har den behövliga anknyt­ningen till en viss myndighet, om den uppgift som han utför vanligen ankommer på tjänsteman eller annan befattningshavare vid myndigheten eller i varje fall naturiigen skulle kunna handhas av en sådan befattningsha­vare. Den kategori av uppdragstagare som nu har beskrivits är enligt min mening i allmän ijänsl i den bemärkelse som delta uttryck har i 8 kap, 7 § första slyckel 7 RF, Givetvis är del endast uppdragstagare som är fysiska personer, som i sekreiesshänseende skall jämställas med arbetstagare hos myndighet.

Som exempel på uppdragstagare som enligt del sagda kommer att omfattas av sekrelesslagen kan nämnas ledamöter i statliga eller kommunala beslu­tande församlingar, styrelser, verk eller nämnder, kommitiéledamöter, landstingsråd och kommunalråd, nämndemän, övervakare inom kriminal-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                        I kap. 7 och 8 §§   128

vården och kontaktpersoner inom socialtjänsten, personundersökare, personal inom den kommunala fritidsverksamheten, hemhjälpspersonal, personer som har ställt sig till socialvårdens förfogande med s, k, konlrakle-rade familjehem, barnavårdsmän, konsulter av skilda slag och tolkar,

Sekrelesslagen gäller i princip inte den som är anställd hos privat rättssubjekt. Om myndighet har träffat avlal l, ex, med enskilt förelag, kan del emellertid som framhålls i promemorian i undanlagsfall te sig naturiigt all arbetstagare hos motparten får lyda under bestämmelse i sekrelesslagen. Jag syftar här bl, a, på sådana fall som riksrevisionsverket tar upp i sitt remissyttrande, nämligen då arbetstagaren ställs till myndighetens förfo­gande och deltar i dess verksamhet på samma sätt som om myndigheten hade ingått uppdragsavtal med vederbörande själv. Med tanke på sådana och liknande fall gäller 7 § även den som på "annan liknande grund" deltar i myndighels verksamhet. Också personal som frivilligt deltar i tjänstgöring vid försvarsmakten kommer atl omfattas av sekretessregleringen i den nya lagen. Detsamma gäller utomstående experter som rådfrågas av myndighet Ulan all någol egentligt uppdragsavtal föreligger.

Längre än som har angetts nu bör enligt min mening inte sekretesslagens tillämpningsområde sträckas, Behovel av tystnadsplikt för andra personka-legorier får tillgodoses genom lagstiftning vid sidan av sekretesslagen eller i rent civilrätlslig ordning, eventuellt genom avlal om tystnadsplikt. Någon föreskrift som allmänt ålägger enskild person tystnadsplikt angående inne­hållet i hemlig handling varav han har tagit del föreslår jag inte. En tystnadsplikt härom kan dock uppkomma till följd av förbehåll vid utläm­nande av hemlig handling eller hemlig uppgift (se 14 kap, 9 och 10 §§), Jag finner del inte heller motiverat all tillmötesgå ett från några remissinstanser framfört önskemål om en allmän tystnadspliklsregel för personer ("obehöri­ga" kolleger, lokalvårdare, vaktmästare, hantverkare m. fl.) som under verksamhet inom samma myndighei för del av hemlig uppgift. Med den utformning sekretessreglerna getts i promemorieförslaget gäller sekretess i belydande utsträckning också för sådana personer som nämnts nu, Atl vissa gränsfall möjligen kan uppkomma, i vilka sekretess inte föreligger, motiverar enligt min mening inte en särskild sekretessregel av del slag som de nämnda remissinstanserna efterlyser. Däremot förordar jag en regel av mer begränsad räckvidd (se 12 kap, 7 §),

Som jag tidigare nämnt överensstämmer 7 § med 1 kap, 3 § promemorie­förslaget. Det innebär alt jag inte delar den av regeringsrätten vid remissbe­handlingen framförda åsikten alt beslämmelsen bör utformas efter mönster i 20 kap, 2 § BrB (den för mutbrott bestämda personkretsen), Avgränsningen av den krets personer som kan åläggas tystnadsplikt enligt sekretesslagen kan givetvis i en del fall lämna mm för tvekan i tillämpningen. Det böremellertid åligga myndigheterna att, helst skriftligen, göra såväl egna tjänstemän som uppdragstagare och likställda uppmärksamma på alt de är underkastade sekretess enligt sekrelesslagen, I fall då tvekan ändå kan föreligga begränsas

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 .,,.,        1 kap. 9 §   129

olägenheterna i viss mån av atl den som misslänks för brott mot tystnadsplikt lill sitt fredande lorde kunna åberopa all han saknade kännedom om den för honom gällande lystnadspliktsregeln.

Som framhållits i promemorian kan det ofta vara lämpligl atl använda sekrelessförbindelser eller bevis för all informera personalen. I synnerhet gäller detta på verksamhetsområden som berörs av en mera omfattande sekrelessreglering. Om förbindelser eller bevis används, bör dessa enligt min mening fullständigt återge de sekretessbestämmelser som gäller inom verksamhelen. De bör också innehålla etl beskrivande avsnitt, i vilket innebörden i bestämmelserna om förhållandel mellan sekretessen och TF:s skydd för meddelare redovisas på ett lättbegripligt sätt. Tillämpliga gmnd-lags- och lagbestämmelser härom bör därvid återges. Självfallel bör myndig­heten informera vederbörande funktionär om innebörden i den handling som han skriver under. Jag kan också hänvisa till.vad jag har anfört om utbildning i avsnitt 4.1 i den allmänna motiveringen.

Jag vill erinra om alt en sekrelessförbindelse eller ell -bevis inte i något fall kan fö annan innebörd än som en bekräftelse av all en funktionär har mottagit en erinran om vad som gäller för hans vidkommande i fråga om sekretess och som en försäkran att han skall rätta sig efter bestämmelserna. Handlingens huvudsakliga rättsliga funktion blir att i en rällegång eller i ett disciplinärt förfarande tjäna som bevis om all funktionären har förstått eller bort förslå att han bröt mot sin tystnadsplikt.

Genom bestämmelserna i 7 och 8 §§ har endast yttergränserna för sekretesslagens tillämpningsområde angetts. Hur långt sekretessen inom dessa gränser sträcker sig beror på avfattningen av de särskilda sekretessbestämmelserna. Sekretessbelägger en sådan bestämmelse utan reservation uppgifter av vissl slag, skall sekretessen iakttas i princip av alla de organ och all den personal som åsyflas i 7 och 8 §§. Oftast har emellertid, som närmare har ulvecklats i avsnitt 4.3.3 i den allmänna motiveringen, sekretessen i de.enskilda beslämmelserna begränsats lill viss närmare beskriven verksamhet, visst ärende eller viss myndighei eller på annal liknande sätt. Härav följer givelvis en molsvarande inskränkning i den krets av organ och personer som har att iaktta sekretessen.

Frågan om tystnadspliktens omfattning, särskilt vid tjänstemans övergång till annan verksamhet, har behandlats i avsnitt 4.3.3 i den allmänna motiveringen.

9§

I paragrafen, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, har tagils in en hänvisning lill brottsbalken. I likhet med någon remissinstans anser jag nämligen all det i sekretesslagen bör finnas en hänvisning lill de ansvarsbestämmelser som är tillämpliga. Beslämmelsen om brott mol

9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             2 kap. t §    130

tystnadsplikt finns i 20 kap. 3 § BrB. Jag återkommer till denna beslämmelse i del följande (avsnittet 6.3). I fråga om förbehåll hänvisar jag till framställ­ningen under 14 kap. 9 och 10§§.

2  kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess
förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

1§

Paragrafen innehåller bestämmelser om utrikessekretessen. I första stycket regleras sekretessen hos regeringen och inom utrikesrepresentationen. Bestämmelser om sekretess hos andra myndigheter ges i andra stycket.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 1 § första slyckel saml 2 och

3 §§ SekrL samt om tystnadsplikt i 13 § polisinstruktionen (1972:511), 45 §
instmklionen (1965:857) för utrikesdepartementet och i 22 § instruktionen
(1967:83) för utrikesrepresentationen

Promemorieförslaget: 3 kap. 1 §

Sekretess föreskrivs för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stal eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisalion, myndighei, medborgare eller juridisk person i annan stat eller slaislös. Med uttrycket Sveriges förbindelser avses inte enbart de egentliga utrikespolitiska förbin­delserna utan också handelsförbindelser, kulturella förbindelser m. m. Också uppgifter rörande förbindelser mellan andra stater faller inom paragrafens tillämpningsområde. Molsvarande gäller förbindelser på lägre nivå, t. ex. myndigheter emellan i olika länder.

Den närmare avgränsningen av sekretessen uppnås genom skaderekvisit. I promemorian har föreslagils att sekretess skall gälla bara om det kan antas att röjande av uppgiften skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller pä annal sätt skada riket. Samma sekretess har föreslagits gälla hos alla myndigheter.

Atl presumtionen föreslås vara för offenllighet har föranlett kritik från några remissinstanser. JK har framhållit all det i handlingar som har kommit in till eller upprättats inom regeringskansliet kan förekomma uppgifter av utomordentlig vikt för landet. Ofta kan det röra sig om politiskt ömtåliga uppgifter. JK har därför ansett att för uppgifter av detta slag presumtionen bör vara för sekretess. Förenade fabriksverken har anfört liknande synpunk­ter.

Del är uppenbart all del här är fråga om ett område där del kan vara av stort inlresse för den allmänna debatten och opinionsbildningen att information finns att tillgå. A andra sidan torde det råda allmän enighet om att sekretess måsle kunna upprätthållas i sådan utsträckning att Sveriges kontakter med andra länder på det utrikespolitiska planet inte försvåras eller omöjliggörs. Uppenbariigen skulle etl alllför stort mått av öppenhet medföra svårigheter.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                2 kap. 2 §   131

Resultatet skulle t. ex. kunna bli atl utrikesförvaltningens behov av infor­mation skulle bli sämre tillgodosett. Dét sagda gäller framför allt uppgifter inom de centrala delarna av utrikessekretessens område. När det gäller andra uppgifter kan sekretessbehovet vara betydligt mindre.

Mot bakgrund av det anförda framslåren enhetlig sekretessregel av det slag som har föreslagils i promemorian som mindre lämplig. Som OSK har förordat och som redan nu gäller enligt 1937 års lag bör alltså en differentie­ring göras. Detta kan man lämpligen åstadkomma genom att uppställa olika skaderekvisit för skilda myndigheter. Enligt vad jag nyss har sagt är sekrelessbehovel störst inom utrikesförvaltningen. För uppgifter hos rege­ringen och inom utrikesrepresentationen bör alltså användas ett omvänt skaderekvisit, medan etl rakt skaderekvisit bör gälla för uppgifter som förekommer hos andra myndigheter. Denna lösning överensstämmer i princip med den ordning som OSK har förordat.

I paragrafens första stycke föreskrivs alltså att hos regeringen och inom utrikesrepresentationen gäller sekretess, om det inte står klart att uppgiften kan röjas ulan alt detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annal sätt skadar landet. Hos annan myndighet gäller, enligt andra stycket, sekretess om del kan antas att angiven skada uppkommer om uppgiften skulle röjas. Med utrikesrepresentationen avses svenska beskickningar, konsulat och delegationer hos mellanfolkliga organisationer, såsom t. ex. hos Förenta Nationerna och Europarådet. De olika skaderekvisiten innebär självfallet inte att en prövning av sekretessen hos en handling som inkommer både till regeringen och till en annan myndighet bör leda till skilda resultat.

Del skadebegrepp som förekommer i paragrafen bör inte ges en alltför vid innebörd. Det måste röra sig om någon olägenhet för landet för att skada skall kunna anses föreligga. Molsvarande gäller i fråga om slömingar av de mellanfolkliga förbindelserna. Att mindre och tillfälliga slömingar eller irritationer inom etl annal lands ledning inte kan uteslutas om uppgifter lämnas ut bör således inte alltid leda till sekretess.

Prövningen humvida skaderekvisilet i en konkret situation är uppfyllt ankommer, med det undantag som följer av 3 §, i vanlig ordning på vederbörande myndighei eller tjänsteman. I sammanhanget kan anmärkas atl paragrafen inte avses ge skydd för enskild. Flertalet uppgifter rörande invandrare lorde således inte medföra lillämpning av paragrafen. 1 fråga om skydd för utlänningar hänvisas lill 7 kap. 14 §.

1 likhet med vad som föreslås i promemorieförslaget har i paragrafens iredje stycke tidsgränsen för sekretessen satts lill högsi 40 år. I förhållande lill gällande rätl innebär detta en förkortning av sekretessliden med 10 år.

2§

1 denna paragraf upptas bestämmelser om sekretess på försvarsområdet.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                               2 kap. 2 § 132

Gällande rätt:

i fråga om handlingssekretess

4 § SekrL,

1 och 2 §§ kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvarsväsendels område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätlen alt utbekomma allmänna handlingar,

1 § 1) kungörelsen (1939:835) med förordnande om inskränkning i rätlen all utbekomma allmänna handlingar rörande folkhushållningen vid krig, krigs­fara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (1 § ändrad senast 1977:1106),

kungörelsen (1940:204) med förordnande angående vissa tullverkets handlingar jämlikt 4 § andra styckel lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten all utbekomma allmänna handlingar,

1 § kungörelsen (1949:616) med förordnande på civilförsvarets område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rällen alt utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen (1960:119) med förordnande på del psykologiska försvarels område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätlen att utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen (1962:200) med förordnande beträffande signalskyddstjänslen inom totalförsvaret jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (ändrad senast 1967:249),

9-14 §§ kartsekretessförordningen (1975:372, 9-13 §§ ändrade senast 1977:1108),

saml i fråga om tystnadsplikt föreskrifterna som anges i bilaga 5 under nr 9, 10, 26, 27, 33, 41, 42, 52, 53, 54, 60, 80, 94, 96, 97, 104, 131, 132, 139 och 156.

Promemorieförslaget: 3 kap. 2 §

första styckel första meningen ges den grundläggande beslämmelsen om försvarssekretessen.

Del sekretesskyddade områdel har i promemorian föreslagils omfatta uppgift som angår planläggning eller annan förberedelse av verksamhet för att försvara riket eller i övrigt rör totalförsvaret. Under remissbehandlingen har från några håll gjorts gällande att del sekretesskyddade områdel skulle ha angetts alltför snävt. I några yttranden har tveksamhet uttalats belräffande innebörden av de uttryck som används.

I sak synes promemorieförslaget läcka alla de olika verksamheter som är av betydelse för landets försvar, alltså inte bara rent militära företeelser ulan också åtgärder med avseende på t. ex. den ekonomiska försvarsberedskapen, folkförsörjningen och del psykologiska försvaret. I förtydligande syfte bör emellertid bestämmelsen ändras redaktionellt. Det bör sålunda föreskrivas att sekretess skall gälla uppgift som angår verksamhet för atl försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,2 kap. 2 §  133

I promemorian föreslås ett rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretess. Ell par remissinstanser har i stället förordat ett omvänt skadere­kvisit. Med tanke på all sekretessregeln avses täcka så många verksamhets­områden och företeelser skulle enligt min mening en presumtion för sekretess leda lill onödigt hemlighållande. Samhällets ålgärder för landets försvar för givelvis inte undandras offentlighet annat än då det verkligen är påkallat. Jag förordar därför att skaderekvisilet bestäms i enlighel med promemorieförslaget.

En annan fråga med anknytning lill skaderekvisilet är hur man skall ange den skaderisk som förutsätts för sekretess.

I promemorian har angetts atl sekretess gäller om röjandet av uppgiften skulle vålla fara för rikels säkerhet eller eljest skada försvaret av riket. Såsom JK påpekat torde uttrycket rikets säkerhet både språkligt och innehållsmäs­sigt vara mer omfattande än uttrycket rikets försvar. Del förra men inte del senare uttrycket täcker sålunda också folkförsöriningen (jfr 19 kap. 5 § BrB). Paragrafens uiformning bör därför ändras i överensstämmelse med det anförda.

I enlighet med del anförda föreskrivs i första stycket första meningen all sekretess gäller för uppgift som angår verksamhet för all försvara landet eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas alt det skadar landets försvar eller på annal sätt vållar fara för rikets säkerhet om uppgiften röjs.

Departementsförslaget innebär i förhållande lill gällande rätl den föränd­ringen att handlingssekrelessen regleras uteslutande i den nya sekrelesslagen eller, såvitt gäller försvarsuppfinningar, i annan lag. Någol utrymme för kompletterande regeringsförfattningar finns alltså inte i vidare mån än som följer av paragrafens andra stycke. I praktiken torde den föreslagna beslämmelsen innebära alt det sekretesskyddade området förblir oföränd­rat.

Att bestämmelsen uttömmande anger när sekretess gäller hindrar själv­fallet inte myndighei att delge t. ex. underordnade myndigheter sina synpunkter på bestämmelsens tillämpning. Del lorde dessutom vara ofrån­komligt all man inom ett så mångskiftande område som totalförsvaret måsle lämna vissa upplysningar och råd om sekretesslagens praktiska lillämpning. Myndigheten måsle emellertid därvid ge akt på all råden inte ges en sådan utformning alt de framstår som bindande. Vare sig prövning av frågan om utlämnande ankommer på den myndighet som är i besittning av den begärda uppgiften eller på viss annan myndighei enligt bestämmelserna i paragrafens tredje stycke eller förordning som avses i 3 § gäller huvudregeln att prövningen skall ske på eget ansvar.

Liksom f. n. kan röjande av hemlig uppgift komma att bestraffas enligt bestämmelserna i 19 kap. BrB om spioneri, obehörig befattning med hemlig uppgift eller vårdslöshet med hemlig uppgift (5-9 §§). Dessa brott fömtsätter

 

Prop. 1979/80:2    Del A                               2 kap. 2 § \34

uppsåt resp. grov oaklsamhel. Sekretessbestämmelsen i förevarande paragraf har därför en självständig betydelse, då röjandet har skett av oaklsamhel som inte kan bedömas som grov. I sådanl fall kan ansvar komma i fråga förbrott mol tystnadsplikl enligt 20 kap. 3 § BrB.

Enligt bestämmelserna om obehörig befallning med hemlig uppgift eller vårdslöshet med sådan uppgift fordras alt den uppgift som del är fråga om rör "förhållande av hemlig natur". Vad som i fortsättningen skall förslås med detta uttryck måste givetvis bedömas utifrån reglerna i sekrelesslagen. En uppgift kan således röra förhållande av hemlig natur bara om sekretess gäller för uppgiften. Atl sekretessen är beroende av om ett skaderekvisit är uppfyllt lorde i regel inte behöva medföra några tillämpningssvårigheter när det gäller de aktuella ansvarsbestämmelserna. Det blir ytterst en sak för domstolen att i brottmålet pröva humvida sekretess gäller för uppgiften i del aktuella fallel. För brottet obehörig befallning med hemlig uppgift fordras givelvis i subjektivt hänseende atl uppsåtet skall omfatta också det förhållandet all sekretess gäller.

Första stycket andra meningen innehåller en föreskrift om sekretess för uppgifter om vissa uppfinningar avseende krigsmateriel. Del föreskrivs alt sekretess gäller för sådana uppfinningar enligt bestämmelser i särskild lag. Härmed åsyflas lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar (omtryckt 1978:157).

Enligt denna lag får svensk försvarsuppfinning - dvs. en uppfinning som särskilt avser krigsmateriel och som har en på vissl sätt beskriven anknytning till Sverige - inte offentliggöras eller på annal sätt obehörigen yppas, innan ett särskill organ, granskningsnämnden för försvarsuppfinningar, har prövat om uppfinningen skall hållas hemlig. Om nämnden finner ett hemlighållande vara av väsentlig betydelse för försvaret, skall den förordna atl uppfinningen inte för offentliggöras eller eljesl obehörigen yppas. Syftet med lagen är att göra det möjligt för staten att la över eller utnyttja vissa uppfinningar som är särskilt betydelsefulla från försvarssynpunkt.

Sekretessbestämmelserna i lagen om försvarsuppfinningar riktar sig i första hand lill uppfinnaren själv och till annan som kan vara ägare till uppfin­ningen. Del framgår däremot inte klart av lagtexten vad som i sekre­tesshänseende gäller för allmänna handlingar som innehåller uppgifter om försvarsuppfinningar. Lagens förarbeten ger dock närmast vid handen atl SekrL - främst dess 4 § - är exklusivt tillämplig (prop. 1971:138 s. 45). Ett sekreiessförordnande av granskningsnämnden hindrar alltså väl en enskild person från all offentliggöra uppgifter om uppfinningen men innebär inte nödvändigtvis att en allmän handling med molsvarande uppgifter under­kastas sekretess. Omvänt behöver den omständigheten all nämnden inte har funnit skäl att meddela någol förordnande inte betyda atl en allmän handling med uppgifter om en viss försvarsuppfinning är offentlig.

För atl få lill stånd en systematisering och samordning av bestämmelserna

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             2 kap. 3 §   135

om sekretess för försvarsuppfinningar föreslås i promemorian all regleringen i dess helhel samlas i den särskilda lagen i ämnet. Granskningsnämnden har yttrat all den föreslagna samordningen är mindre lämplig och har föreslagit atl nuvarande regler på områdel behålls.

För min del anser jag det angelägel all bestämmelserna om sekretess för försvarsuppfinningar samordnas. Den mest ändamålsenliga metoden för all nå detta resultat är atl samla alla regler i ämnet i den särskilda lagen om försvarsuppfinningar. Jag ansluler mig därför lill promemorieförslaget. Uppgifter om försvarsuppfinningar undantas alltså från sekretesslagens tillämpningsområde. Del behov av ändrade regler som kan finnas får las upp lill behandling i samband med den översyn av lagen om försvarsuppfinningar som ändock måsle göras i anledning av den nya sekretesslagen.

Enligt paragrafens andra stycke är lidsgränsen för sekretessen fyrtio år. Sekretessliden, som alltså blir densamma som för utrikessekretessen, innebär en viss förkortning i förhållande till gällande rätt. Del kan dock finnas skäl att hemlighålla vissa uppgifter rörande försvaret under relativt lång lid. Särskill gäller detta i fråga om fasta försvarsanläggningar som avses vara i bruk under avsevärd tid. Huvudregeln har därför, liksom i promemorieförslaget, kompletterats med etl bemyndigande för regeringen all föreskriva att sekretess skall gälla under längre lid än fyrtio år. Bemyndigandel för användas bara då del i fråga om klart avgränsade gmpper av handlingar föreligger ett påtagligt behov av sekretess under längre lid. Enligt lagtexten får nämligen föriängning av sekretessliden ske bara om särskilda skäl föranleder del.

Tredje styckel innehåller en föreskrift om all begäran all få la del av vissl kart- eller fiygbildmaterial m. m., som har upprättats av statens lantmäteri­verk eller sjöfartsverket, skall prövas av del verk som har upprättat handlingen. Föreskriften bygger på regleringen i 2 kap. 14 § TF. Den överensstämmer i sak med promemorieförslagels 3 kap. 2 § iredje slyckel och 4 § fjärde slyckel SekrL. Dock har efter påpekande från lanlmäteriverkel en viss vidgning av tillämpningsområdet gjorts.

3§

Gällande rätt:

2 kap. 14 § TF,

4§ kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvarsväsendels områdejämlikl lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rällen all utbekomma allmänna handlingar,

kungörelsen (1962:200) med förordnande beträffande signalskyddstjänslen inom totalförsvaret jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (ändrad senast 1967:249),

kungörelsen (1949:696) med förordnande på utrikesförvaltningens område

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             3 kap. 1 *    136

om behörighet all pröva fråga om utlämnande av allmän handling,

kungörelsen (1967:575) med förordnande på polisväsendets område om behörighet all pröva fråga om utlämnande av allmän handling. Promemorieförslaget: 3 kap, 3 §

I paragrafen har lagils in en erinran om att regeringen enligt 2 kap, 14 § andra stycket TF kan föreskriva all bara viss myndighei för pröva fråga om utlämnande lill enskild av handling som är av synneriig betydelse för landets säkerhet. Handling som avses med sådan regeringsföreskrift skall förses med särskild anteckning om bl, a, behörig myndighet. Delta framgår av 15 kap, 3 § andra styckel departementsförslagel,

3 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala flnanspolitik, penningpo­litik eller valutapolitik

1§

I paragrafen ges regler om sekretess hos regeringen, riksbanken och riksgäldskonloret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik. Paragrafen överensstämmer i sak med molsvarande beslämmelse i promemorieförslaget.

Gällande rätl: regler om handlingssekretess i 31 och 33 §§ SekrL och 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank samt om tystnadsplikt i 36 § sislnämnda lag

Promemorieförslaget: 4 kap, 1 §

I gällande rätt finns f. n. inga särskilda sekretessregler som lar sikte på uppgifter av detta slag inom regeringskansliet. Däremot finns bestämmelser om handlingssekretess och tystnadsplikt såvitt gäller riksbanken och om handlingssekretess för riksgäldskonlorels upplåningsverksamhei. Hand­lingssekretessreglerna är tillämpliga också på handlingar som sänts från någon av dessa myndigheter lill regeringskansliet.

Promemorieförslagets bestämmelse innebär en viss mindre vidgning av del sekretessbelagda området. I denna del har bestämmelsen genomgående godtagits vid remissbehandlingen.

I förevarande paragraf föreskrivs alt sekretess skall gälla endasl om del kan antas all röjande av uppgiften skulle motverka syftet med beslutade eller fömtsedda ålgärder. Skaderekvisilels utformning har kritiserats i några remissyttranden. Å ena sidan hävdas all sekretessen genom skaderekvisilet har fått en alllför vid omfattning i fråga om finanspolitiken. A andra sidan görs gällande atl skaderekvisilet begränsar sekretessen för mycket. Prome­morians förslag lill skaderekvisit kan sägas utgöra en kompromiss mellan vad OSK och TK. föreslog på denna punkt. Enligt min mening innebär detta en tillfredsställande lösning. Som exempel på uppgift som i regel blir sekre­tessbelagd med denna avfattning kan nämnas uppgift om all del vid en diskontohöjning har diskuterats en ytteriigare höjning av diskontot. Etl annat

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          4 kap. 1-3 H   137

exempel är uppgifter hos riksbanken om planerade valulainköp.

Om sekretessbelagd uppgift lämnas ut till annan myndighet, bör sekre­tessen följa uppgiften dit. En beslämmelse härom finns också i paragra­fen.

Tidsgränsen för sekretessen är liksom i promemorieförslaget satt till tio år. En remissinstans. Pressens samarbelsnämnd, anser all sekretessliden är för lång, eftersom ifrågavarande handlingar vanligen gäller tillfälliga händelser. Jag vil) till detta säga att en tillämpning av skaderekvisilet i många fall torde leda till att handling lämnas ul före ulgången av lioårstiden. I vissa fall bör emellertid uppgifterna kunna skyddas i tio år. Jag tillstyrker därför prome­morieförslaget såvitt nu är i fråga.

4 kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn

1-3 §§

GäUande räu:

a)       handlingssekretess

7 § och 17 § första stycket sista meningen SekrL

1 §CSK

5 § kungörelsen (1950:462) med förordnanden på försvarsväsendets områdejämlikl lagen den 28 maj 1937(nr249)om inskränkningar! rätten att utbekomma allmänna handlingar

2   § kungörelsen (1949:616) med förordnande på civilförsvarets område
jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rällen atl
utbekomma hemliga handlingar

b)       tystnadsplikt

117, 170 och 198 §§ taxeringslagen (1956:623)

29 § lagen (1958:295) om sjömansskatt

49 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning

55 § slämpelskattelagen (1964:308)

28 § instruktionen (1970:752) för riksskatteverket

28 § bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen.

Beslämmelserna i 1 och 3 §§ i detta kapitel har i dag motsvarigheter i 7 § SekrL och flera sekretesskungörelser. Den nya ordningen innebär att regleringen förts över till direktverkande sekretessregler med skaderekvisit. Beslämmelsen i 2 § motsvaras närmast av 17 § första stycket sista meningen SekrL och de tystnadsplikter som har angetts under mbriken gällande rätt.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            4 kap. 1-3 §§  138

1 §

I denna paragraf, som i promemorieförslaget motsvaras av 5 kap. 1 §, föreskrivs sekretess för uppgift angående planläggning eller annan förbere­delse för inspektion, revision eller annan granskning som myndighei har att företa.

Departementsförslagels beslämmelse överensstämmer helt med prome­morieförslagels motsvarande föreskrifter. Vid remissbehandlingen har den nya regeln i alll väsentligt lämnats utan erinran.

Skaderekvisilet har liksom i gällande rätt utformats så all sekretess gäller för uppgift, om del kan antas att syftet med granskningsverksamhelen motverkas om uppgiften röjs. Av detta skaderekvisit följer atl uppgift som skall användas vid flera granskningslillfällen, t. ex. checklistor för revision, inte får lämnas ul så länge uppgiften används i granskningsverksamheten men all utlämnande skall ske, när uppgiften inte längre skall användas.

2§

1 denna paragraf som i promemorieförslaget motsvaras av 5 kap. 2 och 3 §§, föreskrivs att sekretess gäller för uppgift som hänför sig till pågående utredning för kontroll beträftande skatt eller avgift till staten eller kommun eller beträffande bidrag, lån, kreditgaranti eller annan förmån, om det med hänsyn lill syftet med kontrollen är av synneriig vikt atl uppgiften inte uppenbaras för den som kontrollen avser. Liksom i gällande rätt har skaderekvisilet avfattats med tanke på att sekretessen egentligen riktar sig mot den som är part.

Promemorieförslagets 5 kap. 2 och 3 §§ har i allt väsentligt godtagils under remissbehandlingen. Förevarande paragraf har utformats med 5 kap. 2 § som mönster. Vissa jämkningar har dock gjorts bl. a. för atl beslämmelsen skall ge erforderiigl skydd ål uppgifter om vissa säkringsåtgärder som kan företas under laxeringsarbelel.

Beslämmelsen täcker bl. a. de uppgifter som anges i 5 kap. 3 § promemo­rieförslaget, dvs. både uppgifterom säkringsåtgärder och beslut om taxerings­revision eller annan granskning vid vilken säkringsålgärder kan bli beslutade. Uppgifterna skyddas både hos taxeringsmyndighet och hos annan myndig­het, t. ex. kronofogdemyndigheten. Delta framgår av avgränsningen lill uppgift "som hänför sig till" pågående granskning.

Belräffande sekretessen i fråga om säkringsåtgärd bör anmärkas all skaderekvisilet leder lill att sekretessen upphör, när säkringsåtgärden har verkställts eller när sådan åtgärd inte längre är aktuell.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om vad som avses med alt en utredning är "pågående". Med anledning därav vill jag framhålla atl någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt inie åsyftas. Tanken bakom regleringen är att den skattskyldige inte skall kunna vänta med att avge deklaration  för att, sedan han anmanats att avge deklaration, anpassa

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  , ..       5 kap. I ji    139

deklarationen till inkomna kontrolluppgifter. Uttrycket "pågående" kan alltså med hänsyn till bestämmelsens syfte inte ges alltför snäv innebörd.

Enligt denna paragraf som överensstämmer med 5 kap. 4 § promemorie­förslaget, gäller sekretess för uppgift som ingår i eller ulgör underlag för kunskapsprov eller psykologiskt prov under myndighets överinseende. Avsikten är att sekretessen skall avse samma uppgifter som kan beläggas med handlingssekreless enligt 7 § SekrL.

Avfattningen av skaderekvisilet bygger på gällande rätt. Sekretess gäller sålunda, om röjande av uppgiften skulle molverka syftet med provet. I rättspraxis har de s. k. standardiserade proven, dvs. prov som upprepas, ansetts omgärdade med sekretess så länge samma provhandlingar används. Behovet alt sekretessbelägga sådana prov även sedan de en gång har använls har inte ifrågasatts. Skaderekvisilet innebär att röjande av en uppgift inte för ske om del skulle molverka syflel med kunskapsprov eller psykologiskt prov av detla slag som förutses bli anordnat.

5 kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra brott

1§

I denna paragraf ges regler för det allmännas brottsförebyggande och broltsbeivrande verksamhet.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 10 § SekrL öfr 38 §) saml om tystnadsplikt 13 § polisinstruklionen (1972:511) och 10 § lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Promemorieförslaget: 6 kap. 1 §

Beslämmelserna i promemorieförslaget lill skydd för del allmännas brottsförebyggande och broltsbeivrande verksamhet skiljer sig i sak obetyd­ligt från gällande rätt om handlingssekretess. 110 kap. av promemorian, som avser skydd både för enskilds personliga och enskilds ekonomiska förhållan­den, föreslås en korresponderande sekretessregel till skydd för dessa iniressen. Ramen för de båda paragrafernas lillämpning har angivils i huvudsak på samma sätt. Sekretessen skall enligt promemorian i båda fallen gälla i åklagarmyndighets, polismyndighets och tullmyndighets verksamhet med anknytning till brottsbekämpning. Förundersökning har med hänsyn till dess praktiska betydelse nämnts särskilt. Sekretessen skall vidare tillämpas i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i brottmål eller eljest i verksamhet för alt törebygga brott. Det senare ledet i bestämmelsen åsyftar tvångsmedel som avses i lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall. Sekretessen kan gälla även annan myndighet än polis- eller åklagarmyndighet om myndigheten tar befattning med tvångsåtgärder, t. ex.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                               5 kap. 1 § 140

domstol som beslutar om telefonavlyssning och myndighet som verkställer avlyssningen.

Promemorieförslaget innebär att även myndighei som går åklagare eller polis lill hända i brottsbekämpande verksamhet är underkastad sekretess till skydd för spaning och utredning. Till följd härav kan, om skaderekvisilet är uppfyllt, sekretess upprätthållas för t. ex. myndighels utredning lill grund för åtalsanmälan, obduklionsutläiande och utlåtande av vetenskapligt laborato­rium, och del även innan uppgifterna har kommit åklagare eller polis lill del.

Uppgift förenligt promemorieförslaget inte lämnas ut om följden kan antas bli atl beslutade eller fömtsedda åtgärder motverkas eller den framlida verksamheten skadas. Av sammanhanget framgår atl det är åtgärder och verksamhet för all på olika stadier bekämpa brottslighet som åsyftas. Med "åtgärder" förslås främst beslut och ingripanden som hänför sig till ett särskill ärende. En uppgift, vars röjande t. ex. kan försvåra en pågående brottsutredning, kan alltså hållas hemlig.

Enligt förslagel i promemorian till sekretesskydd för personliga förhål­landen vid förundersökning m. m. gäller sekretessen, sedan åtal har väckis, i allmänhet inte uppgifter som har tillförts målet vid domstolen. 6 kap. 1 § i promemorieförslaget innehåller inte något motsvarande undanlag från sekretessen. Etl sådanl undantag synes enligt promemorian obehövligt. Visseriigen kan, på grund av reglerna om sekretessens överförande till annan myndighei, sekretess enligt paragrafen vara tillämplig också vid domstol även när fråga inte är om tvångsmedel i brottmål. Sedan åtal har väckis kan på grund av skaderekvisilels uiformning sekretess komma atl gälla endast för uppgifter som har generell betydelse för brottsspaning och brottsutredning. Av bestämmelserna i 5 kap. I § RB i föreslagen lydelse följer enligt promemorian vidare att sekretessen kan upprätthållas vid förhandling endasl om starka skäl föreligger.

Promemorieförslaget har i väsentliga delar lämnats utan erinran av remissinstanserna. Viss kritik har dock framförts.

JK förordar atl för tydlighetens skull också men för rikets säkerhel uttryckligen skall anges i skaderekvisilet. För min del anserjag att behovet av sekretess i anledning av denna skaderisk är tillgodosett främst genom föreskrifterna om utrikes- och försvarssekretess men också genom föreva­rande paragraf Denna gördel bl. a. möjligt att hemlighålla uppgifter som, om de spreds, skulle underlätta framtida brottslighet, riktad mot rikets säkerhet. Något tillägg till skaderekvisilet synes inte behövligt.

Enligt JK talar starka praktiska skäl för alt uppgifter hos särskild undersökningskommission tillsatt av regeringen skall kunna sekre-lessbeläggas. RA intar i huvudsak samma ståndpunkt. För egen del vill jag inte förorda en sekretessregel som särskilt tar sikte på uppgifter hos sådana kommissioner. Det ligger i sakens natur atl intresset av offentlig insyn i denna typ av utredningsarbete är myckel starkt. A andra sidan ger olika regler

 

Prop. 1979/80:2    Del A                         5 kap. 2 i>    141

i sekretesslagen vissl skydd för känsliga uppgifter som kan tänkas förekomma i sådanl arbete. 1 första hand kan reglerna i 2 kap. bli tillämpliga. F. ö. bör del praktiska behovel av en särskild regel inte överdrivas. Under de senasie decennierna har endast några fö undersökningskommissioner tillsatts. Den senasie tillsattes 1963 för att bl. a. utreda orsakerna lill all viss uppdagad spioneriverksamhel kunde fortgå under en lång följd av år. Jag vill erinra om alt bl. a. beslämmelsen om sekretess i myndighets verksamhet för alt biträda åklagare eller polismyndighet med brottsutredningen kan länkas bli tillämplig på sådan undersökningskommission.

Med anledning av ett annat påpekande av JK vill jag framhålla att uppgifter i ärenden hos JK enligt lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål får anses utgöra uppgifter i förundersökning. Bestämmelsen gör det alltså möjligt att sekretessbelägga sådana uppgifter.

För uppgifter i allmänna handlingar föreslås i promemorian en enhetlig sekretesslid, 40 år. Tiden är densamma som den som föreslås gälla för utrikessekretessen och, i allmänhet, för försvarssekretessen. En remissin­stans erinrar om alt inget brott har längre preskriptionstid än 25 år och ställer därför frågan om sekretesstiden bör vara 40 år. Jag vill i anledning härav framhålla all uppgiften inte alllid är hänföriig till ett särskilt brott. Uppgiften kan t. ex. komma alt få betydelse i allmänt brottsförebyggande verksam­het.

Även i övrigi vill jag ansluta mig till promemorieförslaget. Departements­förslaget överensstämmer därför, frånsett vissa redaktionella ändringar, med molsvarande bestämmelse i promemorieförslaget.

2 §§

I 1 § departementsförslaget har föreslagils sekretess i polisens brottsföre­byggande verksamhet. 1 2-4 §§ har lagils upp bestämmelser om sekretess för olika brottsförebyggande åtgärder som i huvudsak hänför sig lill annan verksamhet än polisens. Om vissa av åtgärderna kan vidare sägas att de endast mera indirekt syftar till all förebygga brott.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 12,12 a och 31 §§ SekrL och 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank saml om lystnadsplikt i 36 § sistnämnda lag och 13 § polisinstruktionen (1972:511)

Promemorieförslaget: 6 kap. 2-4 §§

2§

I denna paragraf föreslås föreskrifter om sekretess för säkerhets- och bevakningsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse. Paragrafen har motsva­righet i 6 kap. 2 § promemorieförslaget.

Punkt 1. Bestämmelserna i 12 a § SekrL avser att skydda handlingar som rör säkerhets- och bevakningsålgärder i fråga om byggnader och lokaler, vari myndighet driver verksamhet. Promemorieförslaget är inte begränsat till

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          5 kap. 2-4 ,«    142

sådana byggnader etc. vilka används i verksamhet för vilken myndighet svarar. Enligt förslaget synes del nämligen angelägel all sekretesskyddet för avse också den information som i offentlig verksamhet inhämtas om skyddsåtgärder som har vidtagits med avseende på egendom använd i enskild verksamhet. Härigenom kan sådana iakttagelser som statliga inspekterande myndigheter t. ex. statens kärnkrafisinspekiion och statens strålskyddsin­slitut, gör av enskilda säkerhetsåtgärder beredas ett klart sekretesskydd.-Av liknande skäl har inte heller beträffande övriga i promemorieförslagels 2 § skyddade ålgärder gjorts någon begränsning lill allmän verksamhet.

Förslagel har inte mött några invändningar under remissbehandlingen. Deparlemenisförslaget har ulformals i enlighel med promemorieförslaget.

Punkt 2.1 promemorieförslaget tas upp en föreskrift om skydd för ålgärder avseende tillverkning, förvaring eller transport av pengar eller andra värdeföremål saml transport eller förvaring av vapen, ammunition, spräng­ämnen, klyvbart material eller radioaktivt avfall.

Postverket har påpekat att del från brottsförebyggande synpunkt är angeläget med sekretesskydd även i de fall då utlämning av pengar och andra värdeföremål sker över disk i postens kassor. I övrigi har förslaget lämnais ulan erinran vid remissbehandlingen.

I departementsförslagel har postverkets påpekande beaktats. 1 övrigt har promemorieförslaget godtagils.

Punkt 3. OK föreslog i 2 kap. 18 § TF en föreskrift om handlingssekretess för metod att skydda telekommunikation. En molsvarande bestämmelse finns i promemorieförslaget. Skyddet kan enligt promemorian gä ut på att förekomma brott mol rikels säkerhet, sabotage eller brytande av telehemlig­hel. De skyddsåtgärder som här kommer i fråga torde delvis vara andra än de som läcks av 2 § 1 Gfr SOU 1966:61 s. 33). Telekommunikation innefattar överföring av meddelanden medelst tråd, radio eller liknande metod. Även försvarssekretessen ger enligt promemorian visst skydd ål telekommunika­tioner.

Promemorieförslaget har lämnais utan erinran. I departementsförslagel har en motsvarande regel lagits upp.

Punkt 4. Säkerheten i hanteringen av ADB-tekniken har under senare år tilldragit sig stor uppmärksamhet. Dataintrång är straffbelagt enligt 21 § datalagen (1973:289), Den nyss berörda regeln om skydd för telekommuni­kation kan utnyttjas också för atl hålla uppgifter om säkerheten vid datorkommunikation hemliga, t, ex, i etl allmänt datanät. Härutöver föreslås i promemorieförslaget sekretess för säkerhetsåtgärder som avser behörighe­ten atl fö tillgång lill ADB-upplagning,

Regeln i promemorian är inte begränsad till upptagningar som utgör hemliga, allmänna handlingar i TF:s mening. Sekretessen gäller å andra sidan enbart behörigheiskoder och behörighetsnycklar samt arrangemang och fördelning av dessa, däremot t, ex, inte generellt program för hemliga upptagningar. Vad särskilt gäller de berörda programmen, synes del enligt

 

Prop. 1979/80:2   Del A                 ...,      5 kap. 2 §§   143

promemorian med hänsyn lill den offentliga kontrollen av de allmänna dalasystemen angeläget all de inte hemlighålls, i den mån de inte innehåller uppgifter som faller under annan sekretessregel. Begreppet hemlig upptag­ning är inte heller så entydigt att en regel om sekretess för datorprogram kan anknytas härtill. Förslaget gäller också andra handlingar än ADB-upplag-ningar men lorde för deras del bli av mindre självständig betydelse.

Inte heller på denna punkt har någon erinran gjorts mot promemorieför­slaget. Departementsförslaget överensstämmer helt med promemorieförsla­get.

3§

I deparlemenisförslaget föreslås sekretess för uppgifter som lämnar eller kan bidra lill upplysning om chiffer eller kod. Paragrafen har motsvarighet i 6 kap. 3 § promemorieförslaget.

Genom kryptering kan vissa kända uppgifter t. ex. personnummer omvandlas efter en bestämd formel med verkan all uppgifterna anonymise-ras. Härigenom kan del bli möjligt alt fritt hantera sekretesskyddade uppgifter t. ex. inom statistik och forskning. Metoden har sin främsta användning i fråga om datoriagrat material. En fömlsältning för anses vara atl krypieringsnyckeln, koden, som sådan är omgiven med sekretess. En näriiggande användning av kod eller chiffer går ut på att till oigenkännlighet förvandla ett meddelande för att kunna befordra det utan att dess innebörd röjs för obehöriga. Metoden måsle givelvis kunna hållas hemlig för atl ha någon effekt.

Sekretessregeln enligt promemorieförslaget är begränsad till metoder som ytterst avser atl slå vakt om sekretessen i allmän verksamhet. Chifferspråk skyddas enligt promemorian också genom reglerna i 2 kap. om utrikes- och försvarssekretess.

Förslagel har i alll väsentligt godtagits vid remissbehandlingen. Det har utan ändring i sak lagits in i departementsförslagel.

Med anledning av vad kammarrällen i Göteborg har anfört i sill remissyttrande vill jag framhålla all paragrafen syftar lill att skydda hemliga uppgifter i allmän verksamhet vare sig de är sekretesskyddade av hänsyn lill intresset alt förebygga eller beivra brott eller av hänsyn till annat intresse som avses i 2 kap. 2 § TF. Alt bestämmelsen lagils upp i 5 kap. beror på alt den bl. a. kan komma all bli aktuell när fråga är om uppgifter i brottsförebyggande och liknande verksamhet men främst på all den företer nära släktskap med övriga bestämmelser i 5 kap.

Med anledning av en påpekande av SCB under remissbehandlingen finns skäl alt framhålla att paragrafen givetvis är tillämplig när det gäller förvaring av krypterat material.

Det kan givetvis inte uteslutas atl chifferspråk används för meddelande som, åtminstone efter en lid, visar sig rätteligen vara offentligt efter sitt innehåll. Också etl sådant meddelande i klartext bör enligt promemorian

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             6 kap. 1 .*    144

kunna hållas hemligt så alt inte chiffret kan forceras. Televerket har anfört alt detla skulle vara betänkligt från offenllighetssynpunkl.

Enligt min mening för promemorians ståndpunkt accepteras. I annal fall torde skyddet enligt paragrafen bli av tämligen begränsat värde.

4§

I paragrafen, som helt överensstämmer med 6 kap. 4 § promemorieförsla­get, föreskrivs sekretess för uppgifter om åtgärder, som inte redan är skyddade genom föregående paragrafer i kapitlet. Säkerheten inom kriminal­vården skyddas också genom den i 7 kap. 21 § föreslagna beslämmelsen, som bl. a. gör del möjligt att hålla uppgifter hemliga, om risk föreligger för personalens personliga säkerhel.

6 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

1 och 2 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om sekretess för myndighels affärs­verksamhet och andra ekonomiska transaktioner som genomförs av myndig­het.

Gällande rätl: i fråga om handlingssekretess 34-34 b §§ SekrL samt i fråga om tystnadsplikt de föreskrifter som anges som nr 3,4,110,146,162,163,188 och 192 i bilaga 5

Promemorieförslaget: 7 kap, 1 och 2 §§

Nuvarande bestämmelser om sekretess angående del allmännas eko­nomiska transaktioner är svåröverskådliga, I promemorian har eftersträvats en förenkling av reglerna. Sekretessbestämmelserna har fördelals på två paragrafer, av vilka den ena avser sekretess för affärsverksamhet och den andra sekretess för ekonomiska transaktioner i allmänhet, i första hand upphandling. Promemorieförslaget har fött ett övervägande gynnsamt motta­gande från remissinstansernas sida. Också jag har i det stora hela anslutit mig lill förslaget. Del kan påpekas alt sekretess kring det allmännas affärstransak­tioner av hänsyn till enskilds, dvs. affärspartners, inlresse ges genom sekretessreglei i 8 kap. 8-10 §§. I samma kapilel finns dessutom sekre­tessbestämmelser som i vissa fall skyddar t. ex. aktiebolag som helt eller delvis ägs av staten eller kommun.

1 §

I första styckel anges atl sekretess gäller i myndighels affärsverksamhet. Med affärsverksamhet förslås verksamhet som är antingen i sin helhet eller i viss avgränsad del aflarsinriktad. Begreppet för inte fallas alltför snävt. Bland myndigheter med affärsverksamhet kan sålunda i första hand nämnas de statliga aflarsdrivande verken och nämnden för statens gruvegendom. Vidare avses myndighet som i konkurrens med annan ålar sig uppdrag, såsom fallel

 

Prop. 1979/80:2   Del A                               6 kap. 1 i   145

är med Sveriges geologiska undersökning, statens provningsanslall och statens skeppsprovningsanslall. Ell annal exempel är den tillverkningsindu­stri som bedrivs i arbetsmarknadsstyrelsens och kriminalvårdsstyrelsens regi. På den kommunala sidan finns de skyddade verkstäderna, de kommunala affärsverken, hamnrörelserna osv. Till affärsverksamhet för räknas också utlåningsverksamhet som bedrivs i affärsmässiga former, t. ex. av riksbanken och allmänna pensionsfonden. Utmärkande för afTärsverksamhet är i allmänhet att verksamhelen bedrivs under krav på viss vinsl eller åtminstone på atl verksamhelen går ihop ekonomiskt, låt vara atl den kan vara delvis subventionerad. Del är vidare i allmänhet fråga om verksamhet som inte kan sägas bestå i fullgörande av förvaltningsuppgift i snäv bemärkelse Ofr 11 kap. 6§RF).

Sekretessen i myndighels affärsverksamhet gäller för uppgift om myndig­hetens affärs- och driftförhållanden. Med affärs- och driftförhållanden avses liksom f n, - förutom uppgifter i de mera konkreta ärenden som nu anges i 34 § SekrL - också afförshemligheter av mera allmänt slag som marknads­undersökningar, marknadsplaneringar, prissätlningskalkyler och planer rörande reklamkampanjer (jfr prop, 1971:89s, 23), Nämnas kan vidare sådanl som konslmktionsarbelen, utredningar av annat slag, prov, förhandlingar och andra affärshändelser.

Enligt promemorian skall sekretessen kring myndighetemas affärsverk­samhet skydda denna från insyn från konkurrenternas sida, I 7 kap, 1 § promemorieförslaget föreskrivs därför all utlämnande av uppgift inte för ske, om det kan antas alt röjande skulle på det allmännas bekoslnad gynna någon som driver likartad rörelse, Samma skaderekvisit finns i 34 a och 34 b §§ SekrL, Likartad rörelse föreligger enligt promemorian när någon driver en affärsrörelse som erbjuder ell alternativ lill del allmännas afiarsverksamhel, även om denna i strikt bemärkelse utövas i en monopolsituation. Postverkets girorörelse ses alltså som driven i konkurrens med bankgirot, statens järnvägars trafik med lastbilstrafiken m, m,, statens vattenfallsverks kraft-distribution med privat krafiindustri, offentligt ägda hamnar med andra transportvägar osv.

Några remissinstanser har särskilt behandlat promemorieförslagets skade­rekvisit. En instans anser att del bör kompletteras med "eller eljest skadar verksamheten" och en annan förordar ell omvänt skaderekvisit. En tredje remissinstans kritiserar uttrycket "på del allmännas bekoslnad".

Föregen del delar jag uppfattningen i promemorian atl del vid sidan av den sekretess som betingas av konkurtenshänsynen finns behov i andra fall av sekretess hos myndigheter som ägnar sig åt afiarsverksamhel. En fullständig offentlighet i dessa fall kan vara ekonomiskt skadlig för det allmänna, i första hand genom att priserna i upphandlingsärenden drivs upp, Samma verkan har en fullständig offentiighel kring myndigheternas ekonomiska transak­tioner i annan än rent afförsmässig verksamhet. Någon anledning att göra skillnad på aflarsdrivande och andra myndigheter i sådana fall föreligger inte. Den sekretess rörande ekonomiska transaktioner, som inte är påkallad av

10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              6 kap. 1 §   146

konkurrenshänsyn, bör därför regleras gemensamt för myndigheterna, oavsett om dessa är aflarsdrivande eller inte. Detta har skett i 2 §. Någon komplettering av skaderekvisilet i förevarande paragraf är därför inte påkallad. Att aflarsdrivande myndigheter kan ha all tillämpa både 1 § och 2 § kan inte anses utgöra någol avgörande hinder mol den angivna lösningen.

Humvida en uppgift skall hänföras till affärsverksamhet eller annan ekonomisk verksamhet hos en myndighei för avgöras från fall lill fall med ledning av bl. a. vilken del av verksamhelen uppgiften rör. Påverkar exempelvis kostnaden i ell upphandlingsärende priset på en vara eller ijänsl, som myndighei tillhandahåller i konkurrens med enskild, bör sekretess i upphandlingsärendet kunna grundas på 1 §.

Enligt min mening skulle ell omvänt skaderekvisit leda lill för mycket sekretess. I departementsförslagel har därför ell rakt skaderekvisit behål­lits.

Belräffande del i promemorieförslaget använda uttrycket "på del allmännas bekostnad" torde avsikten med promemorieförslaget inte ha varit all man skall bedöma skadan för den offentliga sektorn som helhet. Tanken torde ha varit all man skall beakta vilken verkan ett utlämnande skulle ha för den verksamhet som den ifrågavarande myndigheten bedriver. 1 departe­mentsförslagel kommer denna innebörd lill klart uttryck.

Gäller sekretess enligt vad nu har sagts för en viss uppgift hos en aflarsdrivande myndighei, bör enligt promemorian uppgiften liksom f n. kunna lämnas lill en överordnad myndighet ulan alt sekretessen förden skull upphör. En föreskrift av denna innebörd har lagils in i promemorieförsla­get.

Riksrevisionsverket har under remissbehandlingen framhållit att regeln inte tillgodoser del behov av primärsekreiess för uppgifter som las in i beslul av verket och som f n, skyddas genom 34 a § SekrL, Vidare har verket pekat på behovet av sekretess för uppgifter i verkels verksamhet som samråds­myndighet med avseende på vissa avgifter. En annan remissinstans har förordat alt överföring av sekretess sker också lill underordnad myndig­het.

Sekretessen enligt förevarande paragraf bygger på all del finns ell påtagligt behov av skydd för myndigheter som driver affärsverksamhet mot insyn från konkurtenters sida, I första hand föreligger naturiigtvis detta sekretessbehov hos den aflarsdrivande myndigheten själv. På grund av den offentliga verksamhetens organisalion är det emellertid ofrånkomligt att uppgifter, som bör vara sekretesskyddade, lämnas från en aflarsdrivande myndighet till en annan myndighei. Del kan därvid vara fråga om två myndigheter som ingår i ett och samma verk. Som exempel kan jag nämna all det inom postverket finns fömlom en central administration även regionala och lokala förvalt­ningar som i belydande utsträckning är alt anse som i förhållande till varandra självständiga myndigheter Ofr prop, 1975/76:160 s, 153), Del kan vidare vara

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 \>\        6 kap. 2 if    147

fråga om myndigheter som inte pä delta sätt ingår i samma organisalion men av vilka den ena är överordnad den andra, t; ex, en komrriunal nämnd och etl kommunalt afförsverk. Det kan också vara fråga om myndigheter som är självständiga i förhållande lill varandra men som samarbetar eller samräder med varandra eller mellan vilka förekommer en funktionsuppdelning, Ell exempel på sislnämnda fall är riksrevisionsverkel i förhållande lill andra myndigheter, I alla de fall som nu har berörts finns del behov av all uppgifter skall kunna lämnas från en myndighei lill en annan ulan all affärssekretessen därigenom går förlorad. Jag anser alltså all regeln om sekundärsekreiess bör ges en mera generell tillämplighet än den har i promemorieförslaget. Enligt departementsförslagel gäller därför sekundärsekreiess inte bara när den myndighet som har fött uppgiften är överordnad utan även i annat fall.

Ett undantag från denna regel föreslås i fråga om uppgifter som ingår i beslul hos den mottagande myndigheten Ofr 13 kap, 6 §),

En remissinstans har förordat all den aflarsdrivande myndigheten skall pröva ullämnandefrågan. För en regel av denna innebörd krävs emellertid enligt 2 kap, 14 § TF särskilda skäl. Sådana skäl kan inte anses föreligga. Någon regel av delta slag föreslås därför inte. Del sagda hindrar givelvis inte alt del i tveksamma fall är naturiigt atl den myndighei, som har föll en sekretessbelagd uppgift från en afförsdrivande myndighei, från den inhämtar synpunkter på ullämnandefrågan,

I promemorian föreslås all sekretess såsom i myndighets affärsverksamhet skall gälla inom myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag eller annan sammanslutning, vari det allmänna har ell bestämmande inflytande och som under myndigheten driver afTärsverksamhet, Skyddets syfte är alt ge sekretess för uppgift hos myndighet som utövar del allmännas ägarfunktion.

Med anledning av vissa anmärkningar under remissbehandlingen har bestämmelserna i denna del getts en utförligare avfattning än i promemorie­förslaget, I sak är emellertid ingen skillnad åsyftad.

Jag vill erinra om all uttrycket "bestämmande inflytande" förekommer i 1 kap, 2 § aktiebolagslagen (1975:1385), Med hänsyn lill syftet med föreva­rande sekretessbestämmelse är det naturligt atl uttrycket här har samma betydelse som i 1 kap, 2 § aktiebolagslagen. Jag kan därför hänvisa till vad som har uttalals om tolkningen av uttrycket i tidigare lagstiftningssamman­hang (se LU 1977/78:8 med där gjorda hänvisningar).

Sekretesslidens längd överensstämmer enligt andra stycket med den i 34 a och 34 b §§ SekrL.

2§

Enligt promemorieförslaget skall sekretess gälla för uppgift i ärende angående förvärv, överlålelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänsl eller annan nyttighet. Liksom f n. undantas emellertid från sekretess

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              6 kap. 2 §   148

sådan ijänsl som består i arbete som för myndighets behov utförs av dess egen eller annan myndighets personal. Främst lar promemorieförslaget sikte på upphandlings- och entreprenadärenden. Det är emellertid också tillämpligt i ärenden som angår sådan överlåtelse av egendom som äger rum genom att pengar eller annan egendom tillskjuls vid aktiebolags bildande. Enligt promemorian finns det ett betydande inlresse av insyn i myndigheternas handläggning av dessa olika ärendetyper. Insynen bör emellertid inte fö sträcka sig så långt att del allmänna därigenom skulle lida ekonomisk skada. Skaderekvisilet i promemorieförslaget har ulformals utifrån denna utgångs­punkt.

Promemorieförslaget har i stort sett godtagits vid remissbehandlingen. En remissinstans har emellertid kritiserat att det i promemorieförslaget inte används samma begrepp som i köplagen och de författningar som reglerar statlig och kommunal upphandling. För egen del är jag inte beredd atl frångå förslagel i denna del. I 34 § SekrL antänds sådana begrepp som promemo­rieförslaget bygger på ulan all det synes ha vållat lillämpningssvårigheler.

Den inledande sekretessbestämmelsen i första styckel i departementsför­slagel skiljer sig sålunda inte från promemorieförslaget i detla hänseende. En avvikelse föreligger däremot så till vida all sekretessen enligt departements­förslaget gäller inte bara "uppgift i ärende om ...". Den i stället valda lydelsen "uppgift som hänför sig lill ärende angående" innebär all sekre­tessen följer med uppgiften när den lämnas vidare lill annan myndighet. Vidare har skaderekvisilet jämkats redaktionellt.

I gällande rätt finns särskilda regler om sekretess kring anbudsförfarande. Till skillnad från OSK:s och TK:s förslag upptar också promemorieförslaget sådana regler. Enligt motiven ligger dessa regler nära vad som i dag gäller för anbudshandlingar. Sålunda föreslås alt - om ärendet angår antingen upphandling eller försäljning av lös egendom för det allmännas räkning -uppgift om anbud inte i någol fall för lämnas ut till annan än den som har avgelt anbudet förrän avtal har slutils eller ärendet annars har slutförts. Något skaderekvisit föreslås inte.

Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen har promemo­rieförslagets regler om anbudssekreless förtydligats. Med departementsför­slagels formulering för del anses framgå alt sekretess gäller också för uppgifter som kan tjäna upplysning i vad mån visst anbud har infordrats eller avgells eller som på annat sätt avser visst anbud Ofr 34 § SekrL), däri inbegripet arbetspromemorior och andra handlingar som upprättas av myndighei, t. ex. egna motförslag i samband med en förhandlingsupphandling.

Några remissinstanser har ifrågasatt om inte promemorieförslaget bör ändras så all uppgift får utlämnas i den mån del behövs för att anbud skall kunna prövas av en utanför myndigheten stående konsult. Med anledning därav vill jag framhålla att en konsult i sådant fall ofta kan anses delta i myndighetens verksamhet på sådanl sätt alt han i förevarande hänseende får sägas ingå i myndigheten Ofr 1 kap. 7 § departementsförslagel). 1 vart fall

 

Prop. 1979/80:2    Del A                : ,, .       6 kap. 3    149

torde anbudssekretessen inte utgöra hinder mol att uppgiften lämnas ul till en konsult, eftersom detta är nödvändigt för all myndigheten skall kunna fullgöra sin prövning av anbudet Ofr 1 kap. 5 § departementsförslagel).

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen har departe­mentsförslagel avfattats så att del skall vara möjligt all alltjämt använda s. k. offentlig anbudsöppning.

Liksom i 34 § SekrL föreskrivs i promemorieförslaget som huvudregel en 20-årig sekretesstid. Både i gällande rätt och i promemorian finns undanlag från denna huvudregel. Undantagen innebär i princip kortare sekrelesstid. Två undanlagsbestämmelser är upptagna i 34 § andra stycket SekrL. I promemorieförslaget har i förenklingssyfle upplagils bara en undantagsbe­stämmelse. Denna avser handlingar som anger villkoren i slutet avlal, och sekretessliden är här två år från det all avtalel fullgjordes.

Under remissbehandlingen har invändningar riktats mol utgångspunkten för sekretesslidens beräknande enligt undantagsbestämmelsen.

För egen del ansluter jag mig lill promemorieförslagels uppfattning alt nuvarande regler behöver förenklas. I likhet med promemorian har departe­mentsförslagel i andra stycket en 20-årig sekrelesstid som huvudregel. Vidare föreslås endast en undanlagsregel. Denna regel föreskriver en tvåårig sekretesstid räknat från den tidpunkt dä vissl avtal slöts. Denna ordning överensstämmer i sak med vad som gäller enligt den ena av de båda nuvarande undantagsreglerna i 34 § SekrL. Den andra undantagsregeln avser fall som regleras i 1 § departementsförslaget.

3§

I paragrafen meddelas bestämmelser om sekretess i det allmännas upplåningsverksamhei Ofr 3 kap. 1 § och 8 kap. 8 § departementsförsla­gel).

Gällande rätt: 33 § SekrL

Promemorieförslaget: 7 kap. 3 §

I första slyckel deparlemenisförslaget anges sekretessen gälla för uppgift som hänför sig lill myndighets verksamhet för upplåning. Liksom f n. avser sekretessen inte bara de uppgifter som rör etl visst lån ulan även alla andra uppgifter som, ulan all vara direkt hänförliga till lånet, ändock har ett nära samband med upplåningsverksamheten. Som exempel kan nämnas sådana uppgifter som tas upp i promemorior eller särskilda uttalanden till protokollet rörande riktlinjerna för myndighetens upplåning, storieken av dess beräk­nade lånebehov etc. Även uppgifter, som gäller en planerad låneaklion som måst ställas in på grund av ändrade förhållanden, omfattas av sekre­tessen.

Skaderekvisilet, som i sak är detsamma som i promemorieförslaget, innebär att sekretess gäller för uppgift vars röjande skulle försämra del allmännas ställning som låntagare. Med anledning av vad som har anförts i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                      6 kap. 5 och 6 ,«    150

några remissyttranden kan framhållas all beslul all avslå begäran alt fö ta del av allmän handling givelvis bör ges en sådan uiformning all hemlig uppgift inte röjs genom beslulel. Tidsgränsen är liksom i 33 § SekrL salt lill 20 år.

4§

Paragrafen rör sekretess beträffande naturvetenskapliga och tekniska undersökningar.

Gällande rän: i fråga om handlingssekreless 9 § SekrL samt i fråga om tystnadsplikl 3 och 18 §§ instruktionen (1965:650) för statens provningsan­slall och 3 och 20 §§ instruktionen (1965:651) för skeppsprovningsanslall

Promemorieförslaget: 1 kap. 4 §

Departementsförslagel överensstämmer i alll väsentligt med gällande regel om handlingssekreless och med promemorieförslaget. I de fall då en sådan undersökning som avses i paragrafen görs i syfle all resultatet av den skall vara allmänt tillgängligt är skaderekvisilet givelvis inte uppfyllt.

5 och 6 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om sekretess vid fackliga förhand­lingar och om stridsålgärder på den offentliga arbetsmarknaden.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 35 § SekrL och i fråga om tystnadsplikt 8 kap. 5 § tredje stycket riksdagsordningen (RO)

Promemorieförslaget: 7 kap. 5-7 §§

Sekretess rörande fackliga förhandlingar behandlas i 5 §.

I första styckel anges att sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för atl användas vid facklig förhandling på den offentliga sektorn eller vid förberedelse för sådan förhandling. Med uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att användas vid förhandling avses liksom i 35 § SekrL bl. a. utredningar och förslag saml även uppgifter som härstammar från annan än myndighet, om uppgifterna är anskaffade för samma syfle. Till här avsedda uppgifter räknas dessutom förhandlingsiakliska överväganden o. d. Liksom f n. inbegrips sådana uppgifter som har tillkommit eller inhämtats vid förberedelse till förhandling av här avsett slag.

Definitionen av uttrycket "facklig förhandling på den offentliga sektorn" har utformats med 35 § SekrL samt 10 och 23 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) som förebild. Departementsförslagels skaderekvisit överensstämmer i sak med promemorieförslagets.

Det skall understrykas att i förhållandel mellan arbetsgivare och arbetsta­gare sekretessen sätts åt sidan genom all uppgift får lämnas enligt 18 eller 19 § MBL, något som framgår av 14 kap. 7 § departementsförslagel. Genom detta undanlag från sekretessen tillgodoses kravel att likformiga regler skall gälla på den privata och den offentliga arbetsmarknaden belräffande rätten till

 

Prop. 1979/80:2   Del A                   ,.    6 kap. 5 och 6 §§   151

insyn i förhandlingsfrågor.

Tidsgränser för sekretessen i fråga om allmän handling anges i andra slyckel av 5 §. Gränserna är i stort sett desamma som gäller f n. Huvudregeln är alltså all handling för lämnas ul oavsett om skaderekvisilet är uppfyllt när fem år har förflutit från handlingens tillkomst. Beträffande handling som har upprättats hos eller inkommit till riksdagens lönedelegaiion upphör sekre­tessen emellertid så snart förhandlingsöverenskommelse har träffats eller förhållandel annars har reglerats, t. ex. genom skiljedom.

Tredje stycket i 5 § innehåller föreskrifterom vilken myndighet som skall pröva fråga om utlämnande lill enskild i fall som avses i första stycket, I sak överensstämmer dessa föreskrifter med gällande rätl, bortsett från atl även annat än allmänna handlingar omfattas av dem. Föreskrifterna innebär atl prövningen av ullämnandefrågan skall göras av den myndighet, som förhandlar lokall i enlighel med vad som är bestämt i kollektivavtal. Det har med hänsyn till innehållet i 2 kap, 14 § TF ansetts lämpligt all föreskrifterna upptas i samma paragraf som själva sekretessbestämmelserna.

En nyhet i förhållande lill gällande rätt ulgör 6 §. I paragrafen finns bestämmelser om sekretess för uppgifter som rör fackliga stridsålgärder,

I första slyckel föreskrivs sekretess för uppgift som har tillkommit eller inhämtats med anledning av facklig slridsåtgärd på den offentliga sektorn eller vid förberedelse till sådan stridsåtgärd. Någon begränsning till planerad slridsåtgärd har inte gjorts, eftersom även en offentlig arbetsgivare bör kunna hålla hemliga de överväganden som görs angående en pågående slridsålgärds effekt och andra sådana förhållanden. Skulle sekretess inte gälla i dessa fall, skulle motsidan fö en fördel i slrid med den princip, som ligger bakom sekretessen i 5 och 6§§, nämligen all arbetsmarknadens parter på den offentliga sektorn bör vara jämställda så långt del är möjligt.

Som facklig stridsåtgärd på den offentliga sektorn anses facklig slridsåtgärd som vidtas av eller mol arbetsgivare för vars räkning myndighet, samman­slutning av kommuner eller statligt eller kommunalt företag har all förhandla i fråga om förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Del är rimligl atl uppgift om facklig slridsåtgärd åtnjuter samma sekretess som uppgift som angår facklig förhandling. Bl, a, talar den fömt berörda principen om parternas likställdhet i en arbelskonflikl för en sådan lösning. Utifrån detla synsätt har skaderekvisilet utformats så all sekretess gäller för uppgift, om det kan antas all del allmännas eller statligt eller kommunall företags ställning som part i arbelskonflikl försämras om uppgiften röjs,

I 6 § andra stycket anges vilken tidsgräns som gäller för sekretessen beträffande uppgift i allmän handling, 16 § tredje stycket finns bestämmelser som motsvarar 7 § promemorieförslaget, I dessa hänvisas lill 5 § tredje stycket departementsförslagel angående vilken myndighei som prövar fråga om utlämnande av uppgift lill enskild.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              6 kap. 8 §    152

7§

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess som avser rällstvister, i vilka det allmänna är part.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 6 § SekrL och 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank samt i fråga om tystnadsplikt 36 § sislnämnda lag

Promemorieförslaget: 7 kap, 8 §

Första stycket överensstämmer i huvudsak med gällande rätt i fråga om handlingssekreless. Sekretess gäller sålunda för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för myndighels räkning med anledning av myndighetens eller statligt eller kommunalt förelags rällstvisl. Uppgifterna kan härröra från myndigheten själv eller vara införskaffade utifrån. Varje uppgift hos myndigheten som kan beröra en rättstvist omfattas dock inte av sekretessen. För all uppgiften skall anses ha tillkommit eller inhämtats med anledning av rällsivislen krävs atl det dem emellan finns ett samband, som fallet är med rättsutredningar, värderingsullåtanden, uppgifter om bevisning och förhand­lingsiakliska överväganden som hänför sig lill en rättslvisl. Liksom i gällande rätt avser ordel rättslvisl både pågående och möjligen blivande rättslvisl Ofr SOU 1935:5 s, 12 och SOU 1937:107 s, 44),

Sekretessen enligt denna paragraf hindrar inte atl uppgift lämnas ul enligt 18 eller 19 § MBL Oft 14 kap, 7 § departementsförslagel).

Den i andra styckel föreskrivna tidsgränsen för handlingssekretessen överensstämmer med gällande rätt.

I motsats till vad en remissinstans har förordat ankommer prövningen av ullämnandefråga på den myndighei där en uppgift förekommer. Särskilda skäl att frångå denna princip har inte ansetts föreligga. Del kan dock tilläggas all del kan vara naturiigt all den myndighei, som prövar fråga om utlämnande av uppgift som hänför sig lill en annan myndighels rättslvisl, införskaffar den andra myndighetens synpunkter på frågan,

8§

Föreskrifter om sekretess kring fartygsdagböcker och liknande handlingar meddelas i denna paragraf

Gällande rän: 5 § första slyckel SekrL

Promemorieförslaget: 7 kap, 9 §

Beslämmelserna i 5 § SekrL ger skydd för delvis olika iniressen. Första stycket tar sikte på alt del allmänna inte skall vara sämre ställt än enskild bevismässigt, sedan en farlygskollision har inträffat. Del är alltså fråga om skydd för det allmännas ekonomiska intresse. Andra styckel första meningen och tredje styckel har däremot till syfte att skydda både del allmännas och -kanske vanligast - enskilds ekonomiska inlresse i ärende om sjöförklaring eller molsvarande undersökning. Andra meningen i andra styckel skyddar

 

Prop. 1979/80:2   Del A                               6 kap. 8 §   153

också både enskilds och del allmännas ekonomiska inlresse i den tillsyns­verksamhet som sjöfartsverket bedriver,  .

På grund av departementsförslagets uppdelning av sekretessbestämmel­serna på de olika grunder som anges i 2 kap, 2 § TF har de föreskrifter, som svarar mot 5 § SekrL, fördelats på bestämmelser i två olika kapitel, 1 förevarande paragraf återfinns motsvarigheten lill 5 § första stycket. Sekre­tessen vid sjöförklaringar och molsvarande undersökningar regleras i 8 kap, 16 §, Sislnämnda paragraf ger skydd också för del allmännas ekonomiska inlresse, fastän den ingår i kapitlet om sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Det har inte ansetts föreligga tillräcklig anledning all la upp en molsvarande regel i 6 kap, till skydd förbara del allmännas ekonomiska inlresse.

Sekretess hos sjöfartsverket som tillsynsmyndighet kan föreskrivas med stöd av 8 kap, 6 § departementsförslagel, såvitt gäller skydd för enskilds affärs- och driftförhållanden. Till sådana för räknas uppgifter som rör sammanstötning av handelsfartyg eller fiskefartyg med annat fartyg Ofr 70 m, fi, §§ sjölagen, 1891:35 s. I, omtryckt 1975:1289), Molsvarande sekretesskydd för del allmänna uppkommer lill följd av 13 kap. 1 § tillsammans med förevarande paragraf

Den föreslagna 8 § innebär all 5 § första stycket SekrL har behållits oförändrad i sak och atl en molsvarande tystnadsplikt har införts. 1 likhet med gällande rätl är det en förutsättning för sekretess all tillgång till motsvarande uppgifter beträffande del andra fartyget i sammanstötningen inte finns.

Skaderekvisilet har ulformals med tanke på atl det allmänna skall vara likställt med enskild bevismässigl. Efter mönster av andra bestämmelser i 6 kap. har det avfallals så alt sekretess gäller för uppgift, om del kan antas att det allmännas ställning i tvist på grund av sammanstötningen försämras om uppgiften röjs. Tvisten behöver inte ha uppkommit eller ens vara förutsedd för att uppgiften skall vara sekretessbelagd.

Liksom f n. viker sekretessen för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling som är allmän, om sjöförklaring eller undersökning enligt 314 § sjölagen hålls offentligt eller lalan väcks på grund av sammanstötningen. Därutöver finns en yttersta femårsgräns för sekretessen. Tidsgränserna anges i andra styckel.

I promemorian föreslås att tillämpningen av sekretessbestämmelsen skall ligga på den myndighet, under vars förvaltning fartyget hör. Med tanke på att de handlingar det här är fråga om är av så speciell karaktär för också enligt min mening särskilda skäl anses föreligga för en sådan ordning. Departements-förslaget överensstämmer alltså med promemorieförslaget också när det gäller tredje stycket.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           7 kap. 1-6 ss    154

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskUds personliga förhållanden

1-6 §§

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om sekretess inom hälso- och sjukvården samt inom socialtjänsten.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 14 § SekrL samt i fråga om tystnadsplikt föreskrifterna i bilaga 5 nr 8,18,21,34,39,49,63,74,78,81,106, 108, 109, 166, 170 och 171

Handlingar rörande hälso- och sjukvård är hemliga såvitt gäller enskilds personliga förhållanden, men kan lämnas ul om trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet inte kommer all missbrukas lill skada eller förklenande för den enskilde eller nära anhörig. Vissa beslul på sjukvårds­området är dock offentliga. De inom hälso- och sjukvården centrala tystnadspliklsbeslämmelserna finns numera i 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. De som omfattas av beslämmelserna har en i princip ovillkorlig tystnadsplikt angående vad som har meddelals i förtroende i verksamhelen. I övrigi gäller en skyldighet all inte obehörigen uppenbara vad som har erfarits om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigi.

Regleringen av handlingssekrelessen på socialvårdsområdet bygger också på presumtionen alt uppgifter om enskilds personliga förhållanden är hemliga. Föreligger trygghet alt utlämnande inte missbrukas lill skada eller förklenande för den enskilde, kan dock handling med sådana uppgifter lämnas ul. Beslul av förvaltningsdomstol i socialvårdsmål är ofl"enlliga, i den mån inte annal följer av reglerna om förhandlingssekreless. Socialnämnds beslul i ärende om socialhjälp är också offentliga, liksom överinstansens beslut. Däremot är barnavårdsnämnds och nykterheisnämnds beslul hemliga enligt huvudregeln. Delta gäller även beslul om omhändertagande av enskild. Gällande bestämmelser om lystnadsplikt skyddar enskilds personliga förhållanden inom hela den sociala vårdsektorn. Del i beslämmel­serna ingående obehörighelsrekvisitet ger emellertid visst utrymme för utlämnande av uppgifter.

Sekretessliden enligt 14 § SekrL är 70 år från handlingens datum.

Promemorieförslaget: 8 kap. 1-6 §§

Enligt promemorian råder det ingen tvekan om atl hälso- och sjukvården hör till de områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga förhållanden gör sig starkast gällande. Läkarsekrelessen är sålunda ett väsentligt inslag i läkaretiken. Behovet av diskretion har också sedan länge lillgodoselts genom författningsbestämmelser. Samtidigt står del enligt promemorian klart alt rådande tillstånd lämnar åtskilligt övrigt all önska. Gällande bestämmelser ger ganska stort spelrum för olika tolkningar. Sekretessen i förhållande till andra myndigheter uppvisar brister både i fråga

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  .....      7 A«/7. /h5 .«    155

om innehåll och utformning. Till delta kommer atl reglerna om handlings­sekretess och tystnadsplikt bygger på skilda principer.

Underarbetet med promemorian inom regeringskansliet förekom samråd mellan justitie- och socialdepartementen angående hälso- och sjukvårdssek-reiessens framlida uiformning. Därvid beslöts att två principiellt skiljaktiga lösningar borde presenteras i promemorian. Det ena alternativet innebär att en enhetlig sekretessregel utan någon form av skaderekvisit och utan särbehandling av förtroendesituationer införs. Det andra alternativet bygger på nuvarande reglering av tystnadsplikten på områdel. Till sina praktiska konsekvenser ligger de båda alternativen enligt promemorian varandra ganska nära. Gemensamt för dem är atl sekretessen för allmänna handlingar inom sjukvården-1, ex. sjukjournaler-och för uppgifter som inieärintagna i allmän handling är densamma, all sekretessen ges en fastare utformning, särskilt i förhållandet till andra myndigheter, och alt den förstärks.

Efler en presentation av de två principlösningarna görs i promemorian följande sammanfallande jämförelse.

Lösningen med en enda sekretessnivå ger genomsnittligt ell starkare inlegritelsskydd än lösningen med en förtroendesekreiess och en sekretess med skaderekvisit, I speciella fall kan emellertid den första lösningen komma att'erbjuda mindre garantier mot spridning av uppgifter än vad som följer av en fullt utnyttjad förtroendesekreiess. Det första alternativet innebär otvi­velaktigt all regleringen blir mer lällolkad och lättbegriplig än enligt det andra alternativet, I gengäld är den enhetliga sekretessregeln behäftad med en viss stelhet och kan leda lill sekretess där sådan strängt tagel inte är påkallad,

I departementspromemorian har lagtexten ulformals med utgångspunkt i den senare av de två beskrivna lösningarna. Denna anknyter också närmast till det förslag till reglering av socialvårdssekretessen som förordas i promemorian, även om denna reglering inte innehåller någon allmän regel om förtroendesekreiess. Enligt promemorian möter emellertid inte någol avgörande hinder mot att kombinera promemorians förslag till utfonnning av socialsekrelessen med den först beskrivna lösningen av sjukvårdssekretes­sen, dvs, lösningen med en enda sekrelessnivå.

När del gäller alt bestämma socialsekreiessens innehåll och styrka är det enligt promemorian i huvudsak fyra faktorer som är värda beaktande. All ell ovanligt starkt inlresse av skydd för enskildas personliga förhållanden gör sig gällande är odiskutabelt. Men inte heller intresset av allmän insyn i och kontroll av de socialvårdande myndigheternas verksamhet kan neglige­ras. Etl Iredje önskemål är att regleringen blir någoriunda lättillämplig. En fjärde, ofta framförd synpunkl är att sekretessen inom närliggande vårdom­råden bör ha ett likartat innehåll till underiätiande av samarbete.

Av de angivna faktorerna bör enligt promemorian de två senast nämnda tillmätas en underordnad betydelse. Kravet på enkla och klara regler kan väl länkas   leda   lill   alt   man   t. ex.   avstår   från   en   differentiering   av

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6     156

sekreiessregleringen. Del bör däremot inte fö lill följd atl man i nämnvärd grad accepterar etl vidare mått av sekretess än som är strängt sakligt motiverat, enbart för all befria tjänstemännen från kinkiga ställningsta­ganden eller för all utesluta alla risker för missbedömningar. Inte heller bör önskemålet om samordnad sekretessreglering fö leda lill atl en långtgående sekretess inom ett kärnområde sprids över stora angränsande fält, lill men för offenllighetsintresset.

Enligt promemorian är del mol den angivna bakgrunden tämligen givet alt sekretessen på socialvårdsområdet och på intilliggande områden måste bli produkten av en kompromiss mellan skilda, var för sig beaktansvärda synpunkter. Det är också svårt att undvika att sekretessreglerna inbördes skiljer sig på ett sätt som kan le sig inkonsekvent, om bedömningen görs ur endast en synvinkel.

I promemorian diskuteras härefter socialsekreiessens innehåll och uppbyggnad. Ställning las först till frågan huruvida en särskild förtroendesek­reiess bör finnas i vissa fall vid sidan av en mindre slräng sekretessregel. Efter en redovisning av argumenten för och emot konstateras atl skälen för en förtroendesekreiess inom socialvården är så svaga all del inte finns anledning att komplicera regleringen genom att införa en sådan särskild sekretessform. 1 promemorian erinras också om att socialutredningen kommit lill samma slutsats, vilket emellertid måste ses i sammanhang med den lösning av sekretessfrågan som utredningen förordar. Jag återkommer strax till utred­ningens förslag.

En fömlsältning för att man skall kunna avslå från en differentiering av socialsekrelessen på olika nivåer är enligt promemorian att den sekretess som är nödvändig för skyddet av de hjälpsökandes personliga integritet och för socialvårdens funktionsduglighet likväl kan åstadkommas. Den i princip enhetliga sekretessregel som har föreslagils av socialulredningen tillgodoser obestridligen sekrelessbehovel. Enligt promemorian har emellertid utred­ningen gått väl långt i sin strävan att förse socialvården med sekretesskydd.

Enligt promemorian kommer en regel om sekretess inom socialvården för enskilds personliga förhållanden all spänna över en mångfald olika aktiviteter och träffa information med skiftande känslighet. Del förefaller varken behövligt eller förenligt med offentlighetsintresset att på området en gång för alla utesluta varje möjlighet lill insyn utifrån. Socialulredningen har enligt promemorian sannolikt överbetonat önskemålet om en klar och entydig sekretessreglering. Inom socialvården såväl som i flertalet andra samman­hang där sekretess uppställs lill enskilds förmån bör krävas att en viss bedömning görs i del enskilda fallet av behovel av hemlighållande. En sådan ståndpunkt harmonierar bäst med grundreglerna i 2 kap. 2 § TF om när handlingsoffentligheten får begränsas. 1 promemorian ifrågasätts f ö. från rent praktisk synpunkl om inte det kategoriska förbudel att lämna ut uppgifter om enskild person annal än i särskilt utpekade fall går så långt att

 

Prop. 1979/80:2    Del A               ,i   ■    7 kap. I~6 §

förbudel blir svårt alt fullt ul iaktta under de växlande förhållanden i den vardagliga tjänsteutövningen dä det kan sättas på prov.

En rimlig avvägning synes enligt promemorian kunna åstadkommas om man visserligen också i det särskilda fallel utgår från alt uppgift inom socialvården om enskilds personliga förhållanden skall vara hemlig men likväl inte låter sekretessen sträcka sig lill fall där man kan känna god säkerhet för att röjande inte leder till skada eller men. Etl skaderekvisit bör alltså uppställas, men det bör- i motsats lill vad som annars i allmänhet föreslås i promemorian - vara så utformat att bevisbördan vilar på den som vill hävda att utlämnande kan komma lill stånd. Den föreslagna lösningen anknyter enligt promemorian nära till gällande rätt, särskill lill huvudbestämmelsen om handlingssekretess i 14 § SekrL. Skyddet är emellertid något starkare enligt förslagel. Bl. a. ger gällande rätt visst utrymme för utlämnande av hemlig handling efter en avvägning mellan nytta och skada. En sådan intressebedömning faller i princip vid sidan om tillämpningen av skaderekvi­siten i den nya sekrelesslagen. Till detta kommer att den nya sekretessregeln enligt promemorieförslaget är direkt tillämplig också i relation till andra myndigheter.

Inom ramen för en sekretessregel med nu angivet innehåll låter det sig enligt promemorian väl göra all la hänsyn till om en uppgift är lämnad i förtroende eller inte. Om sålunda en klient för en sociaivårdstjänsteman framhåller att han önskar att en uppgift som han har lämnat inte skall vidarebefordras till viss mottagare, lär det i praktiken inte vara möjligt för tjänstemannen att handla i slrid med klientens önskan utan all riskera atl utsätta denne för men.

På grundval av bl. a. dessa överväganden har bestämmelsen om social­vårdssekretessen (8 kap. 4 § promemorieförslaget) utformats. Den bygger på förutsättningen att sociallagstiftningen reformeras i huvudsaklig överens­stämmelse med socialutredningens förslag.

Socialutredningens förslag: Inom regeringskansliet pågår f n. arbetet med en reformering av den sociala vårdlagstiftningen. Socialutredningen har avgelt sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkrings­tillägg. Betänkandet har remissbehandlats Ofr bilaga 3). Den nya sociallag­stiftningen kan beräknas träda i kraft tidigast den 1 januari 1980.

Socialulredningen behandlar i sill slutbetänkande ingående frågorna om sekretess inom socialvården, såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Utredningens ställningstaganden överensstämmer i vissa delar med dem som görs i justitiedepartementets promemoria. En del inte oviktiga skillnader mellan ståndpunkterna föreligger emellertid. Utredningens överväganden angående handlingssekretess, tystnadsplikt och socialregister har remissbe­handlats samtidigt med promemorian. Avsikten härmed har varit all fö de båda förslagen belysta av remissinstanserna och i den allmänna debatten, samtidigt och i sammanhang med förslag till övrig sekretesslagstiftning.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 §1    158

Socialutredningens förslag i sekretessfrågan skall ses mol bakgmnd av de allmänna riktlinjer som enligt utredningen skall gälla för den framlida socialvården - socialtjänsten - och dess rättsliga reglering.

Sociahjänsten skall enligt utredningen vara en på frivillig grund byggd verksamhet för stöd och bistånd ål enskilda. Den bör präglas av en fulll genomförd helhetssyn, som bl. a. leder lill atl den enskildes sociala problem löses utifrån en bedömning av den totala situationen. Nuvarande vårdlagar bör i första hand ersättas av en socialtjänstlag som ger socialtjänsten möjlighet att i samverkan med den enskilde och utan bundenhet lill särskilda indikationer eller detaljerade regler vidla de ålgärder som framstår som lämpligast i del enskilda fallet.

Varje primärkommun skall enligt utredningen svara för sociahjänsten inom sill område. Inom kommunen skall uppgifterna handhas av en nämnd, socialnämnden. Den som vistas i kommunen skall ha rätl till bistånd av socialnämnden om vissa allmänna villkor är uppfyllda. En del av den nuvarande socialhjälpen föreslås bli utbetald av de allmänna försäkringskas­sorna i form av socialförsäkringstillägg.

Viss möjlighel skall enligt utredningen finnas all bereda underårig vård mol hans eller föräldrarnas vilja. Beslutanderätten vill utredningen i princip föriägga till länsrätten. I fråga om tvångsåtgärder mol vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel har utredningen lagt fram alternativa förslag. Del ena förslaget innebär atl samtycke alltid skall krävas för åtgärd inom socialtjänsten och alt omhändertagande därför skall kunna äga rum endast inom sjukvårdens ram. Det andra förslagel går ul på all också sociallagslift-ningen skall ge stöd för vissa ingripanden ulan den enskildes samtycke. I senare fallel avses länsrätt bli beslutsinstans.

Vad härefter gäller sekretesskyddet betonar utredningen atl det för att socialtjänsten skall kunna nå sill mål krävs all klienterna känner förtroende för dem som sköter sociahjänsten och alt klienterna med trygghet kan anförtro dem sina och närståendes personliga problem. Utredningen vill därför förslärka sekretesskyddet. Den anser emellertid atl regler om en särskild förtroendesekretess för vissa fall inte kan fungera väl. Utredningen föreslår i stället en lystnadspliklsreglering av följande innebörd.

Huvudregel.! är att var och en som är eller har varit verksam inom socialtjänsten skall ha tystnadsplikt om vad han därvid har erfarit om enskilds personliga förhållanden. Regeln skall gälla såväl gentemot allmän­heten som mol myndigheterna. Från denna för undanlag göras endast i tre fall. För det första skall tystnadsplikt inte gälla, om den enskilde samtycker lill alt uppgiften lämnas ut. För del andra skall tystnadsplikt inte gälla i vissa fall som anges i den socialnämndslag som utredningen föreslår. Fördel Iredje skall tystnadsplikt inte gälla i de fall, då socialnämnden enligt föreskrift som har givits i lag eller med stöd av bemyndigande i lag är skyldig alt föra talan vid domslol eller alt avge yttrande eller lämna underrättelse till domstol eller

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,..      7 kap. 1-6 if    159

annan myndighet. Beträffande familjerådgivningen bör dock endast det
första undanlaget gälla.      ,.

I socialnämndslagen bör enligt utredningen anges atl tystnadsplikten inte skall gälla då det för ärendes handläggning eller för att tillgodose etl vårdbehov är nödvändigl all kommunicera inom den egna eller med andra myndigheter inom socialtjänsten. Likaså bör upplysningsplikt föreligga mot tillsynsmyndigheter och besvärsmyndigheler. Vidare för tystnadsplikten vika i förhållande lill beslulsmyndigheten, då del gäller att bereda någon vård mot hans vilja. Slutligen föreslås också att tystnadsplikten för vika för polisanmälan om brott, till förhindrande av dubbeluibetalningar och i återkravsprocess.

Vad angår övriga i lag eller förordning angivna undantag från tystnads­plikten kan bl. a. nämnas ärenden rörande yttranden enligt föräldrabalken, yttranden till åklagare och domstol i påföljdsfrågor, underrättelser enligt ullänningskungörelsen (1969:136, omtryckt 1975:1359), yttranden enligt förordningen (1976:264) om statligt bosältningslån och uppgifter lill de allmänna försäkringskassorna. Däremot föreslår utredningen att socialnämn­dernas befallning med körkorts- och vapenlicensärenden skall upphöra.

Till regeln om tystnadsplikt föreslås knuten en regel om att handling till den del den innehåller uppgift om vilken tystnadsplikt råder inte för lämnas ul.

Remissinstanserna: Sekreiessregleringen inom hälso-, sjuk- och social­vården har tilldragit sig stort intresse vid remissbehandlingen. I detla avsnitt lämnas en kort sammanfattning av remissutfallet. 1 övrigt hänvisas till remissammanställningen i bilagorna 2 (främst under 8 kap.) och 3,

Vad först beträffar sekretessen på hälso-och sjukvårdsområdet är meningarna bland remissinstanserna delade. Promemorieförslaget till­styrks av Landstingsförbundet, försvarets sjukvårdsstyrelse, datainspektio­nen, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Östergötlands län, länssty­relsen i Göteborgs och Bohus län saml kommunstyrelsen i Göteborgs kommun. Flera remissinstanser förordar emellertid en enhetlig sekretess av i princip absolut karaktär, dvs, del första av de i promemorian presenterade alternativen. Till dem hör regeringsrätten, psykiatriska nämnden, socialsty­relsen, Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet, de juridiska fakulte­terna, karolinska institutet, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och socialkonsulenterna i Östergötlands län. Dessa remissinstanser fram­håller bl, a, att etl stort antal personalkategorier sysselsätts inom sjukvården och att behovel av enkla och klara regler om sekretessen på detta område därför är särskill uttalat. Uppdelningen av sekretessen på två nivåer -förtroendesekreiess i vissa fall och sekretess med omvänt skaderekvisit i andra - komplicerar hanteringen av sekretessreglerna. Härtill kommer svårigheterna att avgränsa områdel för förtroendesekretessen. Denna avgränsning uppfattas av remissinstanserna som godtycklig. Särskilt vänder de sig mot att skillnad i detta hänseende görs mellan frivillig sjukvård och

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          7kap.l-6§it    160

sjukvård som innebär myndighetsutövning. Flera remissinstanser påpekar all behovel av förtroendesekreiess är minst lika stort på det sislnämnda områdel som på del förstnämnda, I några yttranden påpekas också alt förslagel om förtroendesekreiess nödvändiggör en särskild markering i palienOournaler och liknande handlingar av uppgifter som har förtroende-karaktär.

En remissinstans - JK - anser liksom de nyss nämnda remissinstanserna all gränsdragningen mellan förtroendesekreiess och annan sekretess blir godtycklig och atl man varken kan eller bör dra skarpa gränser mellan förlroendefall och andra fall inom det sekretesskrävande området. Eftersom någon uppdelning efter andra grunder inte är möjlig återstår ingen annan utväg än all tillskapa en enhetlig regel för alla situationer. En sådan regel bör enligt JK innehålla det omvända skaderekvisilet. Som huvudregel bör dock gälla all patientens önskemål för fälla avgörandet. Också Svea hovrätt anser atl en enhetlig regel med omvänt skaderekvisit borde kunna tillgodose behovel av sekretess på sjukvårdsområdet. Eftersom starka skäl talar för all använda förtroendesekretess inom hälsovården vill hovrätten dock inte motsätta sig promemorieförslaget i denna del.

När del gäller sekretessen på socialvårdsomrädet ansluler sig remissinstanserna i slor omfattning till socialutredningens förslag, I yttran­dena betonas ofta atl de föreslagna beslämmelserna är enkla och klara och alt de ger skydd för den enskildes personliga integritet. Några remissinstanser avstyrker emellertid helt eller delvis utredningens förslag och förordar atl sekretessreglerna på socialvårdens område utformas i överensslämmelse med promemorieförslaget, I några fall förordar remissinstanserna atl regler om förtroendesekreiess införs också på socialvårdsområdet, eftersom del från saklig synpunkt inte finns anledning att göra någon skillnad mellan sjukvården och socialvården i detta hänseende.

Flera remissinstanser, däribland regeringsrällen, Svea hovrätt, socialsty­relsen. Landstingsförbundet och Kommunförbundet, anser alt det är önskvärt all samma sekretessregler gäller på hela vårdom­rådet, I yttrandena framhålls all delta skulle förenkla tillämpningen väsentligt och underiätta den samverkan mellan sjukvård och socialvård som f n, förekommer liksom den pågående integreringen mellan dessa vårdom­råden.

Föredraganden: Som har framhållits i promemorian kan det inte råda någon tvekan om att sjukvården hör till de områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga förhållanden gör sig starkast gällande. Sekretessen på detta område har gamla traditioner, och läkarsekrelessen är ett väsentligt inslag i läkaretiken. Del behöver knappast sägas all utformningen av sekretessbestämmelserna på sjukvårdsområdet har myckel slor betydelse både för dem som av olika anledningar kommer i kontakt med sjukvården och för dem som har sitt arbete inom detta område. Del kan emellertid inte

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 H   161

bestridas all kraven pä sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden gör sig lika starkt gällande också pä en del andra områden, främst socialvårdsområdet. Vid remissbehandlingen har också från flera håll framhållits alt en belydande samverkan förekommer mellan sjukvården och socialvärden och alt det finns en strävan mol en delvis integrering av dessa områden. För att socialvården skall kunna fullgöra sina uppgifter krävs i allmänhet en ingående kännedom om den vårdbehövandes personliga förhållanden. Dessa förhållanden torde inte sällan vara av sådan art all den enskilde skulle lida större men, om de blev kända i en vidare krets, än om uppgifter från en genomgången sjukhusbehandling skulle spridas i molsva­rande omfattning. Uppgifter av del senare slaget måsle nämligen i många fall uppfattas som skäligen harmlösa frän inlegrilelssynpunkl, Behovel av sekretess gör sig alltså gällande med i stort sett samma styrka inom socialvården som inom sjukvården, I flera remissyttranden har uttryckts önskemål om gemensamma sekretessregler för dessa områden. För egen del anser jag alt sekretessen på de båda nu nämnda områdena bör regleras på i princip samma sätt. Jag har i denna fråga samrått med socialministern,

I fråga om sekretessens utformning kan tre olika lösningar övervägas. En lösning är den som har föreslagils i promemorian för sjukvårdens del, nämligen en uppdelning av sekretessen på två nivåer, en som omfattar uppgifter som lämnats i förtroende till viss personal och som innebär en i princip absolut sekretess, och en andra som omfattar uppgifter i övriga fall och som innebär sekretess med ell omvänt skaderekvisit. Den andra lösningen innebär alt absolut sekretess (med i lag angivna undanlag) skall gälla för alla uppgifter inom sjuk- och socialvården. En tredje utväg är atl föreskriva en enhetlig sekretessregel som innehåller det omvända skaderekvisilet.

Enligt min mening bör följande principer vara vägledande vid utform­ningen av reglema om sekretesskyddet på sjuk- och socialvårdsområdena. För del första bör enskilda personers inlresse av all inte fö uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade lill obehöriga tillgodoses. För del andra bör intresset av insyn och kontroll av myndigheternas handlande på dessa områden tillgodoses så långt möjligt och särskill i sådana fall där vården innefattar myndighetsutövning. Vidare bör möjlighet finnas för dem som är verksamma inom något av de båda vårdområdena all samråda med kolleger inom den egna myndigheten och med kolleger inom andra myndigheter såväl på det egna som på det angränsande vårdområdet. Slutligen bör sekre­tessreglerna göras så enkla och lättillämpade som möjligt.

Som framgår är det delvis motstående intressen som skall tillgodoses. Reglerna måste alltså utformas efler en lämplig avvägning mellan de olika intressena.

Lösningen med en särskild förtroendesekretess har diskuterats av social­ulredningen som emellertid avvisat tanken på en sådan sekretess inom socialvårdsomrädet (se SOU 1977:40 s, 711), Som framgår av det föregående har förslagel att utforma sekretessen på detta sätt inom sjukvårdsområdet

II Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 §   162

utsatts för åtskillig kritik. De invändningar som riktats mot en sekretess som skiljer mellan förlroendesilualioner och andra fall kan sammanfattas på följande sätt:

-    Förlroendesekretessen gäller i princip endasl i situationer då den enskilde själv tar kontakt med läkaren eller socialvårdstjänslemannen. Lika starka skäl kan åberopas för förtroendesekretess i vissa andra fall, t, ex, när vård har inletts mot den enskildes vilja. Man vill i detta fall bygga upp ett förtroendeförhållande för en fortsall vård i frivilliga former,

-    Förlroendesekretessen gäller endasl uppgifter som lämnais av den enskilde själv, Skyddsinlressel kan vara lika starkt om uppgifterna kommit till myndighetens kännedom på annal sätt,

-    Avgränsningen av del område inom vilket fortroendesekretessen skall gälla erbjuder svårigheter. Det går knappast att undvika att gränsdragningen blir obestämd och godtycklig,

-    Bestämmelser om förtroendesekreiess är svårlillämpade. Nuvarande regler ger myckel ofta upphov till tveksamhet om huruvida uppgifter har lämnais i en förtroendesilualion eller inte. Tveksamt är också om förlroen­desekretessen hindrar l, ex, möjligheten all diskutera utformningen av vården med kolleger inom den egna institutionen,

-    En absolut sekretess som begränsas till vissa situationer medför praktiska problem. Från flera håll har påpekats atl del blir nödvändigt att anteckna uppgifter som omfattas av förtroendesekreiess i en särskild journal eller på annal sätt märka ul sådana uppgifter.

Enligt min mening väger de invändningar tungt som sålunda riktals mol en sekrelessreglering som skiljer mellan förlroendesekretess och andra fall. Jag har därför kommit lill slutsatsen all den i promemorian föreslagna principlösningen med särskild förlroendesekretess är behäftad med sådana svagheter att den inte bör genomföras.

Detta ställningstagande leder till slutsatsen att på vårdområdena bör införas en enhetlig sekretessregel som görs oberoende av om någon förtroendesilualion föreligger eller inte. Därmed uppkommer frågan vilket av de båda återstående alternativen som bör väljas vid utformningen av denna sekretessregel: den absoluta sekretessen eller en sekretessregel med etl omvänt skaderekvisit.

En regel om absolut sekretess med vissa i lag angivna undanlag kan sägas innebära all del särskilda skydd för den personliga integriteten som fortroendesekretessen ger i dag på sjukvårdsområdet i del väsentliga utsträcks till alt gälla allt som läkaren och hans medhjälpare har erfarit genom sin verksamhet om den enskildes hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Regeln medför sålunda en förstärkning av skyddet för den enskildes integritet i hans kontakter med sjukvården. Del sista gäller i ännu högre grad på socialvårdsomrädet, där förlroendesekretess inte förekommer i dag. Regeln innebär emellertid att etl generellt undantag görs från offentlighets­principen inom ell myckel vidsträckt område av del allmännas verksamhet.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 §§   163

Med en sådan regel kommer uppgifter från sjuk- och socialvården inte all kunna lämnas ut, även om del klart kan konstateras att utlämnandet inte skulle medföra någon som helst skada. Intresset av insyn och kontroll av myndigheternas handlande pä dessa viktiga områden åsidosätts följaktligen i del närmaste helt. Regeln kan dessutom ge upphov lill krav på liknande avsteg från offentlighetsprincipen på andra områden.

Enligt min mening är det alltså varken lämpligl eller behövligt atl införa en i princip absolut sekretess för alla personliga förhållanden inom sjuk- och socialvården. Som jag redan har antytt gör sig i vissa fall ett starkt behov av insyn gällande också inom dessa områden. Jag syftar främst på fall då undersökning eller vård inte är av frivillig karaktär och andra fall då verksamheten har inslag av myndighetsutövning. Vad sjukvården beträffar är del vidare inte ovanligt att omständigheterna kring enskildas kontakter med denna är sådana att patienten knappasl har något inlresse av att dölja vad som sammanhänger därmed. Utrymme bör t, ex, finnas atl i skiftande lägen lämna upplysningar till anhöriga lill en patient om dennes lillslånd, i enklare fall också lill andra. Sjukvårdspersonalen bör också ha viss möjlighel att ta kontakt med annan myndighei i syfle alt hjälpa en patient som inte är i stånd atl själv bevaka sina iniressen. På molsvarande sätt finns det ingen anledning varför uppgift inom socialvården om enskilds personliga förhållanden skall vara hemlig i fall där man kan känna säkerhel för all den enskilde inte lider skada eller men om uppgiften röjs,

I promemorian har anförts all del finns en risk för alt man med en sekretessregel utan obehörighels- eller skaderekvisit hamnar i situationer där man tvingas laborera med etl fiktivt samtycke från den enskilde lill all uppgift för lämnas ul för att man skall nå rimliga resultat saml alt en sådan regel blir svår alt iaktta fulll ul i den vardagliga tjänsteutövningen. Enligt min mening är del rentav sannolikt all en regel om absolut sekretess inom sjukvården och socialvården inte kan iakttas i praktiken. Mot en sådan ordning måste man givetvis resa allvarliga invändningar av principiell natur. Problemet att en regel av denna innebörd ger för myckel sekretess låter sig inte heller lösas genom i författning uppställda undantag från sekretessen, eftersom del knappasl är möjligt atl i lagstiftningen förutse alla de fall då ett legitimt utlämnande kan komma i fråga. Den avvägning mellan olika iniressen som här måste göras bör alltså enligt min mening åstadkommas genom en sekretessregel med ett lämpligl utformat skaderekvisit. Jag föreslår att sekretess skall gälla för uppgift om enskilds personliga förhållanden inom sjukvården och socialvården, om del inte slår klart att uppgiften kan röjas ulan att den enskilde och hans närstående lider men.

Den av mig förordade lösningen kan synas slå i ell visst motsatsförhållande till del förslag som har lagls fram av socialutredningen och som förordals av många remissinstanser vid remissbehandlingen av promemorian. Jag kan emellertid inte se atl förslagen i praktiken skiljer sig särskilt mycket från varandra. Som framgår av vad jag tidigare har anfört skulle nämligen en regel

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          7 kap. 1-6 §§   164

om absolut sekretess vid konfrontationen med det praktiska livets krav säkeriigen framtvinga en lagtillämpning som på avgörande punkter knappasl skulle skilja sig från tillämpningen av den av mig föreslagna regeln. Härtill kommer all mitt förslag nära anknyter lill gällande regler om handlingssekre­lessen i 14 § SekrL, Skyddet blir emellertid någol starkare, bl, a, därigenom atl förslagel inte medger att uppgift lämnas ul efter en avvägning mellan nytta och skada,

Hälso- och sjukvården bygger lill dominerande dei på frivillighet. Vissa tvångsinslag kan dock förekomma. Regleringen härom återfinns i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och smitlskyddslagen (1968:231), 1 promemorian har uttalats all del i ärenden om tvångsåtgärder enligt dessa lagar i rättssäkerhetens och den offentliga kontrollens intresse bör råda en mindre slräng sekretess än enligt huvudre­geln, Särskill betydelsefullt är del enligt promemorian att beslul om frihetsberövande inte kan fallas i hemlighet, I promemorian har därför föreslagils att vid utskrivningsnämnd, beslutsnämnd för psykiskt utveck­lingsstörda och psykiatriska nämnden skall förutsättas etl positivt anlagande om men vid utlämnande för att en uppgift skall kunna hållas hemlig, Samma skaderekvisit foreslås gälla förvaltningsdomstols ärende enligt smittskydds-lagen. Beslut av de angivna nämnderna och beslul i fråga om frihetsberö­vande enligt smitlskyddslagen bör (med vissl undanlag) enligt promemorian liksom f n, vara offentliga.

På socialvårdsomrädet föreslås i promemorian av samma skäl en särregel för handläggningen vid förvaltningsdomstol av mål om omhändertagande. Sekretessen är här något snävare än vid socialnämnden och fömtsätter viss fannolikhel för men för atl uppgift skall fö hållas hemlig, Beslämmelsen sägs ge underiag för all hålla muntlig förhandling vid domstolen inom stängda dörrar, Beslul om Ivångsmässigi omhändertagande inom socialvården föreslås dock alltid bli offentliga.

Vid remissbehandlingen har kritik riklats mot atl sekretessen förs ned på en lägre nivå i ärenden vid ulskrivningsnämnd, beslutsnämnd, psykiatriska nämnden och, såvitt avser tvångsmässiga omhändertaganden, vid förvalt­ningsdomstol. För egen del anser jag del angelägel alt slå vakt om offenllighelsinlressena när fråga är om ingripande mot enskilda i de fall som del här är fråga om, 1 överensslämmelse med promemorieförslaget förordar jag därför alt beslut av nuvarande utskrivningsnämnd, beslutsnämnd och psykiatriska nämnden saml beslut inom socialvården om ivångsmässig vård av enskild skall vara offentliga. Jag återkommer lill denna fråga vid behandlingen av 2 och 4 §§. Däremot anser jag det inte nödvändigt atl föreskriva mindre slräng sekretess i de ärenden till vilka dessa beslut är hänföriiga. Frågan huruvida andra uppgifter än sådana som framgår av beslut skall få lämnas ut skall alltså enligt departementsförslagel - liksom enligt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ..;,         7 kap. I §   165

gällande rätl - bedömas pä samma sätt som när uppgift i allmänhet begärs utlämnad från sjukvården eller socialvärden, dvs. enligt ett omvänt skade­rekvisit.

Principen i sekrelesslagen är att sekretessreglerna skall gälla såväl i förhållande lill enskilda som i förhållande lill andra myndigheter. Särskill det sistnämnda förhållandet ställer krav pä en noggrann reglering av de undantag från sekretessen som behövs. Till denna fråga återkommer jag i del följande. Jag vill här endast nämna atl undantagen bör anges i lag.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså all en enhetlig sekretess skall gälla inom sjukvården och pä socialtjänstens område. Avvägningen mellan olika intressen skal! göras enligi en sekretessregel som innehåller del omvända skaderekvisilet. Sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden skall alltså gälla, om del inte står klart atl uppgiften kan röjas utan att den enskilde och hans närstående lider men. Sekretessen skall dock inte omfatta vissa beslul som angår ivångsingripanden mol enskilda. Sekretessen skall gälla i förhållande lill enskilda och i förhållande lill andra myndigheter. Undantagen från sekretessen skall i princip regleras i lag. Tiden för handlingssekrelessen är enligt förslagel 50 år från handlingens tillkomst. Förslaget skiljer sig i fråga om sekretessreglernas sakliga innebörd inte så mycket från vad som gäller f n,, men del tillgodoser enligt min mening väl de önskemål om en enklare och mer enhetlig lagreglering på vårdområdena som ligger till grund för socialutredningens förslag,

1 §

Denna paragraf, som motsvarar 8 kap, 1 § första, andra och Ijärde styckena samt 2 § första och iredje styckena promemorieförslaget, innehåller bestäm­melser om sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet.

Första styckel

Som har framhållits i promemorian lorde del i allmänhet inte behöva råda någon tvekan om vad som skall förslås med hälso- och sjukvård. Någol behov av att närmare definiera detta begrepp i lagtexten anserjag alltså inte föreligga. Det centrala områdel är den slutna och öppna sjukvård som regleras i sjukvårdslagen (1962:242). Hit hör också den förebyggande medicinska hälsovården, t. ex. den som bedrivs vid mödra- och barnavårdscentralerna och inom den psykiska barn- och ungdomsvården. Även tandvården hör till hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvård behöver inte bedrivas i organi­satoriskt självständiga former ulan kan utgöra inslag i annan förvaltning, t. ex. inom skolväsendet, sociahjänsten, kriminalvården eller försvarsmak­ten. Avsikten är att i sådana fall den del av verksamhelen som är att räkna lill hälso- eller sjukvård skall falla under den nu aktuella sekretessregleringen.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 1 !i    166

inte under den reglering som gäller för värdmyndighelen. I den mån uppgifterna kommer atl hanleras i denna myndighels egentliga verksamhet, blir emellertid den senare regleringen atl tillämpa. Jag återkommer strax lill denna fråga.

Den personal för vilken sekretessen gäller är i första hand den personkrets som i dag har tystnadsplikt enligt 3§ lagen (1975:100) med vissa bestäm­melser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. Till denna kategori hör den s. k. medicinalpersonalen enligt kungörelsen (1964:428) om medicinal­personal under socialstyrelsens inseende. Inom den organisatoriskt självstän­diga hälso- och sjukvården kommer sekretessen emellertid att gälla även annan personal än sådan som räknas lill medicinalpersonal, t. ex. förtroen­demän inom sjukvårdsstyrelse eller sjukhusdireklion, ledamöler, som inte är läkare, i nämnd som avses i lagstiftningen om omhändertagande av psykiskt sjuka. Vidare kommer, under förutsättning alt de är i allmän Oänst, t. ex. arbetsterapeuter, bandagister, laboratorieingenjörer, logopeder, läkarsekrete-rare, psykologer, sjukhusfysiker, sjukvårdsbiträden saml skriv- och ambu­lanspersonal all omfattas av sekretessen Ofr socialstyrelsens kungörelse MF 1975:158 med föreskrifter om åligganden m. m. för personal inom hälso-och sjukvård m. fl.).

Jag vill i detta sammanhang erinra om all medicinalansvarskommiltén i betänkandet (SOU 1978:26) Hälso- och sjukvårdspersonalen har lagt fram förslag till lag om lillsyn över hälso- och sjukvårdspersonal m. fl. Lagen skall ersätta de nyssnämnda grundläggande beslämmelserna om samhällets tillsyn över vårdpersonalen. Enligt kommittén är den i 1964 års kungörelse använda metoden alt bestämma vilken hälso- och sjukvårdspersonal som skall slå under särskild lillsyn inte lämplig, eftersom den inte lar tillräcklig hänsyn lill den moderna hälso- och sjukvårdens sätt all arbeta. Kommittén föreslår därför all personkretsen under socialstyrelsens lillsyn vidgas och att samhällslillsynen skall omfatta i princip all personal inom den hälso- och sjukvård för vars kvalitet samhället har påtagit sig ett ansvar. Lagförslaget innehåller en beslämmelse som motsvarar föreskrifterna om tystnadsplikt i 3 § i den nu gällande lagen. När ändrade regler om tystnadsplikt för dem som är offentligt verksamma införs bör bestämmelsen enligt kommittén ändras så all tystnadsplikten även i ell sådanl läge blir densamma för all hälso- och sjukvårdspersonal,

Medicinalansvarskommitléns förslag bereds f n, inom socialdepartemen­tet. Oavsett vilken ståndpunkt som slalsmaklerna kommer alt inta lill förslaget anser jag emellertid att sekretessbestämmelserna som gäller den offentligt anställda hälso- och sjukvårdspersonalen bönas in i sekretesslagen. Som framgår av vad jag tidigare har sagt gäller sekretessen enligt departe­mentsförslagel även annan personal än sådan som f. n. räknas till medici­nalpersonalen. En utvidgning av denna personalkategori skulle alltså ligga i linje med den av mig föreslagna sekretessbestämmelsen för hälso- och

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ..,.,.      7 kap. I §   167

sjukvårdsområdet. Det är givelvis önskvärt - vilket också framhållits vid remissbehandlingen av promemorieförslaget - alt regleringen av sekretessen inom den enskilda sjukvården får samma innehåll som inom den allmänna. Denna fråga böremellertid behandlas i samband med alt förslag läggs fram på gmndval av medicinalansvarskommitléns betänkande,

I första slyckel andra meningen föreskrivs att sekretess gäller också "i annan medicinsk verksamhet". Med detta uttryck åsyftas t, ex, rättsmedi­cinsk undersökning och läkarundersökning som inte primärt har vård- eller behandlingssyfte ulan går ul på alt fastställa en persons lämplighet för viss befallning, t, ex, inom försvaret. Vidare kan som exempel nämnas verksam­helen vid statens bakteriologiska resp, rätlskemiska laboratorium saml de rättspsykialriska klinikernas och stationernas verksamhet. All lämna en uttömmande uppräkning av alla de verksamheter som beslämmelsen bör omfatta är inte möjligt. För att så långt möjligt undanröja tvekan om sekretessens omfattning i vissa speciella fall har emellertid i lagtexten angetts några verksamheter av särskild betydelse. Där anges sålunda att sekretessen också gäller i verksamhet som avser rättsmedicinsk och rätlspsykialrisk undersökning, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kasire­ring och ålgärder mol smittsamma sjukdomar. Den särskilda verksamhelen för omsorger av psykiskt utvecklingsstörda har också nämnts uttryckligen. Denna verksamhet har inslag som knappasl kan hänföras lill hälso- och sjukvård. En konsekvens av den gjorda avgränsningen blir att 1 § blir tiUämplig inom verksamheten i särskolor för psykiskt utvecklingsstörda i stället för den sekretess som enligt 9 § i allmänhet skall gälla inom det obligatoriska skolväsendet.

Paragrafen är tillämplig även i ärenden som gäller myndighetsutövning mot enskild, t. ex. i ärenden enligt den nuvarande lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen om omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller smitlskyddslagen och i tiUståndsärenden enligt abortlagen (1974:595), sleriliseringslagen (1975:580) m. fl. I sådana ärenden gäller sekretessen även hos fullföljdsinslans Ofr andra stycket). I samman­hanget bör också nämnas all en särskild sekretessregel gäller hos polismyn­dighet i ärende om omhändertagande eller handräckning i vissa fall (se 19§).

Promemorieförslaget innebär atl sekretess skall gälla endasl uppgift som avser vårdbehövande eller jämställd person eller närstående och som gäller sådan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Enligt min mening finns det emellertid inte skäl alt avgränsa den krets som åtnjuter sekretesskydd så snävt. Starka skäl talar nämligen för all uppgift om enskild bör åtnjuta sekretesskydd även om den enskilde inte är i behov av vård eller är närstående till vårdbehövande. Så t. ex. bör uppgifter som en vårdbehövande lämnar om andra personer, t. ex. grannar eller arbetskamrater, inte kunna lämnas ut annat än inom ramen för vad skaderekvisilet medger. Enligt departementsförslagel gäller därför sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 1     168

inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan att den enskilde och hans närslående lider men. I sammanhanget bör emellertid påpekas all sekretessen inte gäller i hälsovårdsnämnds verksamhet eller tillsyn över sådan verk­samhet (se 2 § 5).

Som någon remissinstans har anfört omfattar begreppet "personliga förhållanden" även någons hälsotillstånd. Enligt min mening bör emellertid del senare begreppet särskill framhållas i förevarande paragraf liksom i vissa andra bestämmelser på angränsande områden. I övrigi hänvisar jag till vad jag har anfört om "personliga förhållanden" i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3,4),

Huvudregeln enligt paragrafen är all uppgift inte får lämnas ul, om del inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan att den enskilde och hans närslående lider men. Ett skaderekvisit med omvänd bevisbörda ställs alltså upp. Som jag tidigare har anfört är regeln närbesläktad med den som i dag gäller för handlingar inom sjukvården m. m. enligt 14 § SekrL. I motsats till 14 § tillåter den emellertid i princip inte utlämnande efler en avvägning mellan behovel och befarad skada. Den nya beslämmelsen ger alltså ell någol starkare skydd såvitt gäller uppgift i allmän handling. Del slår emellertid klart all skadere­kvisilet medger att uppgift lämnas från en läkare lill en annan eller från en sjukvårdsinrättning lill en annan, om uppgiften behövs i rent vårdsyfte. Vissl utrymme finns också all lämna uppgifter till annan vårdseklor i syfle att bistå en patient. Det kan synas tveksamt om en uppgift kan lämnas från den allmänna sjukvården lill en privatpraktiserande läkare eller en företagsläkare. För den händelse patientens samtycke lill alt uppgiften lämnas inte kan inhämtas, böremellertid uppgiften ändå kunna lämnas ul om den i trängande fall behövs för medicinsk behandling av den som uppgiften rör, I sådana fall kan del knappasl hävdas all patienten lider men om uppgiften lämnas ul. Däremot bör del inte komma i fråga all lämna ul uppgifter lill läkare som begär all fö dem för att fullgöra uppdrag som han har föll från annan än patienten själv, t, ex, att lämna ullålande rörande patienten till myndighet, I sådana fall bör uppgifterna lämnas ut endasl om patienten samtycker lill del.

Någon definition av begreppet "närstående" som förekommer i denna och vissa andra paragrafer kan knappasl ges, eftersom uppfattningen om vad som förstås med detta begrepp skiftar från tid till annan. Jag vill emellertid understryka att faktisk släktskap inte behöver föreligga. Skulle del t, ex, bedömas vara till men för en person att uppgift om den med vilken han sammanbor lämnas ut, bör uppgiften enligt min mening vara sekre­iesskyddad.

Sekretessen gäller givelvis också gentemot patientens anhöriga, I många fall kan patienten ha särskild anledning all just för dessa hemlighålla sin sjukdom eller dess närmare beskaffenhet. Emellertid är del givetvis högst angeläget atl i förekommande fall de nära anhöriga för kännedom om all patienten inte har lång tid kvar att leva eller har en obotlig sjukdom. Hindrar

 

Prop. 1979/80:2   Del A                               7 kap. I s''    169

patientens tillslånd i sådana fall att han samtycker, bör undertättelse likväl fö lämnas lill de anhöriga. Detsamma gäller om läkaren någon gång bedömer att patientens allvariiga lillslånd åtminstone tills vidare inte bör avslöjas för honom själv och något samtycke av den anledningen då inte kan inhämtas. Enligt min mening ger en tillämpning av skaderekvisilet utrymme för ett utlämnande i dessa fall. Jfr vad som anförs under 3 §,

Med ledning av skaderekvisilet för också bedömas, om uppgift kan lämnas från sjukhus om att viss person vårdas där. Sådan uppgift bör normall endasl kunna lämnas lill patientens närslående. En utomstående bör däremot inte utan patientens samtycke genom personalen vid sjukhuset kunna fö reda på att en person vårdas där. Den som har ell legitimt inlresse av sådan information har alllid möjlighet atl vända sig lill patientens närstående.

En särskild fräga är vad som bör gälla i fråga om sådana uppgifter som läkare begär för all fullgöra uppdrag som han har erhållit frän annan än patienten, i, ex, all gå myndighei lill hända med ullålande. Enligt min mening måste en läkare som har åtagit sig all som sakkunnig yttra sig i fråga om viss person i princip vara berättigad att redovisa sina rön lill uppdrags­givaren; han röjer då inte några uppgifter utanför denna sin särskilda verksamhet för det allmänna. Undersöker han den enskilde, måsle han klargöra situationen för denne. Det kan emellertid länkas all vederbörande tidigare har vänt sig lill samme läkare och anförtrott honom vissa uppgifter. Den verksamhet i vilken dessa uppgifter har inhämtats för anses skild från verksamhelen som sakkunnig. Läkaren för därför i princip inte ulan den undersöktes samtycke utnyttja eller yppa uppgifterna när han fullgör sakkunniguppdraget. På liknande sätt för bedömas t, ex, skolläkares eller skolsköterskas möjlighet atl lämna uppgifter lill skolledningen om en elev. Uppgift som eleven har anförtrott läkaren eller sköterskan för i princip inte yppas ulan elevens samtycke ens inom ramen för elevvården. Detta lorde inte hindra läkaren eller sköterskan atl ge råd om lämplig elevvårdande ålgärd.

Vid remissbehandlingen har remissinstanserna uppehållit sig vid vissa särskilda frågor. Bl, a, har socialstyrelsen och statens personalnämnd efteriyst uttalanden om sekretessen inom företagshälsovården. Med anledning därav vill jag framhålla all sådan verksamhet - i den mån den är all hänföra lill allmän verksamhet och inte lill enskild - faller under den nu aktuella sekreiessregleringen. Del innebär att det föreligger myckel begränsade möjligheter atl ulan patientens samtycke föra uppgifter vidare från t, ex, förelagsläkaren lill myndigheten. Om läkaren har åtagit sig atl som sakkunnig yttra sig t, ex, i fråga om viss persons lämplighet till viss befallning, måsle han emellertid kunna redovisa sina iakttagelser till arbetsgivaren, Detla förhållande måste givetvis påpekas förden enskilde vid undersökningen, om sådan företas. Har den enskilde tidigare vänt sig till förelagsläkaren, är läkaren i princip förhindrad alt föra vidare uppgifter som

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 1 ii    170

därvid anförtrolls honom. Som jag nyss har anfört i fråga om sakkunnigupp­drag i allmänhet bör uppgifter av del sistnämnda slaget i princip fö föras vidare bara om den enskilde samtycker till del,

I departementsförslagel finns lika lilel som i promemorieförslaget någon allmän bestämmelse som ger sekretess ål uppgifter som härrör från läkare eller annan medicinalpersonal, när uppgifterna - i allmän handling eller i annan form - är tillgängliga utanför hälso- och sjukvårdssektorn och angränsande områden. Som har framhållits i promemorian betyder detta givetvis inte all sådana uppgifter i större omfattning skall lämnas ulan skydd. Del önskvärda skyddet bör i stället i allmänhet åstadkommas genom regler som är utformade för de ärenden eller den verksamhet där uppgifterna kan förekomma. Åtskilliga bestämmelser i departementsförslagel kommer atl ge sekretess för läkarintyg och andra uppgifter om någons hälsotillstånd. Hit hör t, ex, beslämmelserna om sekretess inom socialtjänsten (7 kap, 4 §), inom kriminalvården (21 §), hos försäkringskassorna m, fl, i ärenden enligt lagstift­ningen om allmän försäkring eller arbelsskadeförsäkring (7 §), i ärenden som gäller värnpliklsljänslgöring (12 §), inom arbetarskyddet (8 §), inom arbets­värden m, m, och i myndighels personalsociala och personaladministrativa verksamhet, inräknat anslällningsärenden (10 och 11 §§), inom skolväsendel m, m, (9§), i förundersökning (9 kap, 17 och 18 §§) och i ärenden om studiestöd (9 kap, 5 §), Av väsentlig betydelse i sammanhanget är vidare de allmänna beslämmelserna om sekretessens överföring i 12 och 13 kap.

Speciellt intresse knytersig till bestämmelserna i 12 kap, 1 § om sekretessen vid domslol. Dessa bestämmelser skyddar inte bara i, ex, sjukjournal, när sådan kan förekomma i mål vid domslol, utan också intyg och utlåtande från läkare m, fl, som har tystnadsplikt enligt sekretesslagen. Paragrafen blir visseriigen inte tillämplig på medicinska uppgifter som härrör från läkare i enskild verksamhet. Behovet av sekretesskydd för sådana uppgifter tillgo­doses emellertid i de sannolikt viktigaste hänseendena genom vissa primära sekretessbestämmelser för domstolarna, nämligen dem som skyddar uppgift om enskilds personliga förhållanden i mål om sedlighetsbrott, i brottmål när uppgiften har framkommit vid rätlspsykialrisk undersökning eller annars i utredning rörande lilltalads personliga förhållanden samt i äklenskapsmål och mål eller ärende enligt föräldrabalken (7 kap, 22 § och 9 kap, 15 och 16 §§ departementsförslagel). Jag anser alltså all del inte behövs någon motsva­righet i den nya sekretesslagen till föreskriften i 14 § SekrL om handlingssek­reless för handlingar som har upprättats lill utredning i mål eller ärende vid domstol m, m, av läkare eller hos socialstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande, I promemorian har snarast ifrågasatts om inte 12 kap, 1 § ger en alllför vidsträckt sekretess ål läkarintyg och andra medicinska uppgifterom enskild. Om uppgifterna skall förebringas vid förhandling, blir de emellertid lill följd av 5 kap, 1 § RB i föreslagen lydelse och 12 kap, 3 och 4 §§ sekrelesslagen sannolikt i de flesta fall offentliga.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. I    171

En annan särskild fråga som vid remissbehandlingen har lagits upp av socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet är de s, k. patientförevisning-arna. Enligt socialstyrelsen har del sedan gammalt förekommit att den som undervisar blivande läkare demonstrerat olika sjukdomstillstånd med hjälp av patienter. Metoden har förekommit i många olika former såväl inom den psykiatriska som den somatiska undervisningen. På senare lid har lelevi-sionsleknisk utrustning, s. k. videoteknik, använls i allt större utsträckning. Socialstyrelsen påpekar att metoden numera, vid sidan av undervisning och forskning,också börjat användas i vård- och behandlingsarbetet,särskill i del psykiatriska behandlingsarbetet.

Frågan om användningen av videoteknik i förevarande sammanhang har behandlats av JO i ell nyligen avgjort ärende (dnr 423-1976) med anledning av en skrivelse från Riksförbundet försocial och mental hälsa, I beslulel anför JO bl, a, alt den rättsliga regleringen inte - såsom riksförbundet synes ha menat - lämnat föllel öppet för en godtycklig användning av videotekniken inom sjukvården. Regleringen av del personliga integriletsskyddet på palienlrätlens område är emellertid enligt JO ganska outvecklad och rättsläget på sekreiessområdei är i vissa väsentliga hänseenden oklart. Dessa förhållanden motiverar i sig atl bestämmelserna på områdel kompletteras och ses över, I avvaktan härpå bör enligt JO:s mening återhållsamhet iakttas vid teknikens användning, framför allt vad gäller forskning och undervisning, -Utgångspunkten för en lösning av problemet bör enligt JO vara atl skapa garantier för patientens personliga integritet. Videotekniken kräver all särskilda bestämmelser ulfärdas. Innan några föreskrifter kan ulfärdas måsle emellertid videobandens karaktär av allmän handling eller icke allmän handling klariäggas. Detta har betydelse - inte endast för sekretessfrågan -ulan även för tillämpningen av gällande gallringsbeslämmelser, JO utgår från alt man i del fortsatta lagstiftningsarbetet kommer all begagna sig av möjligheten atl undanröja den oklarhet söm kan anses föreligga beträlfande videobandens karaktär i olika situationer av allmän handling.

För egen del vill jag först understryka all del inte ankommer på mig atl i detta lagstiftningsärende redovisa någon ståndpunkt i den kontroversiella frågan i vilken utsträckning och under vilka förutsättningar patientförevis­ningar med eller utan användande av videoteknik bör få förekomma, Sekrelesslagen behandlar endasl frågan om vilka sekretessregler som skall gälla i sammanhanget. Jag utgår alltså i del följande från all palienlförevis-ningar kommer att äga mm även i framtiden.

Enligt 2 kap, 3 § första styckel TF är framställning i skrift eller bild saml upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med lekniskl hjälpmedel att anse som handling i grundlagens mening. Handling är enligt samma bestämmelse att anse som allmän, om den förvaras hos myndighet och på närmare angivet sätt är att anse som inkommen lill elier upprättad hos myndighet. Bestämmelser om när handling skall anses

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. I    172

inkommen resp. upprättad finns i 2 kap. 6 och 7 §§ TF. Av sislnämnda beslämmelse följer bl. a. alt handling som inte hör till vissl ärende (detla torde vara det normala i de fall som avses här) anses upprättad hos myndighei när den justerats av myndigheten eller på annat sätt har färdigställts.

Av de här återgivna beslämmelserna följer enligt min mening all en filmupptagning (videoband m. m.) som utförts efter instruktion från en befattningshavare inom den allmänna hälso- och sjukvården skall anses som allmän handling, om den färdigställts och lagils om hand för förvaring vid det sjukhus eller den institution där upptagningen har gjorts. Humvida upptag­ningen förvaras i arkivutrymme eller på t. ex. en viss läkares tjänsterum saknar därvid betydelse. Har uppgift om upptagningen antecknats i patient­journal eller annat register, kan del inte råda något som helst tvivel om atl upptagningen är allmän handling. Fall kan emellertid länkas i vilka upptagningen inte blir allmän handling. Så t. ex. lorde en upptagning som en läkare utför på egen bekoslnad eller för medel som läkaren har erhållit i form av anslag från utomstående inte kunna betraktas som allmän handling hos det sjukhus eller den institution där läkaren är verksam, om upptagningen inte överiämnas till sjukhuset eller institutionen, I vilken utsträckning upptagningar av del sislnämnda slaget skall fö göras är närmast en etisk fråga som det inte ankommer på mig att ta ställning lill.

Frågan humvida filmupplagning skall anses som allmän handling eller inte har emellertid i praktiken inte samma betydelse som tidigare med den reglering av sekretessen som föreslås i den nya sekretesslagen. Denna reglering innebär bl, a, all sekretess gäller för uppgift, oavsett om den förekommer i allmän handling eller ej. Sekretessen enligt förevarande paragraf gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotill­stånd eller andra personliga förhållanden. Del innebär all uppgifterom person som vårdas eller behandlas inom sjukvården åtnjuter sekretesskydd enligt förevarande paragraf, om uppgifterna finns i upptagning som har gjorts medan patienten var föremål för sådan vård eller behandling. Den som är underkastad sekretessbestämmelsen för alltså i princip inte lämna ut eller på annal sätt låta utomstående ta del av sådan upptagning.

Filmupptagning som är atl anse som allmän handling skall självfallet behandlas som andra sådana handlingar som har upprättats inom hälso- eller sjukvården. Huruvida upptagningen har gjorts för all användas för under­visnings- eller forskningsändamål eller i behandlingen av patienten saknar därvid betydelse, Samma regler gäller alltså i fråga om utlämnande av upptagningen - vare sig detta sker genom alt upptagningen överiämnas eller genom att någon för se den -som i fråga om utlämnande av andra handlingar som upprättals inom hälso- eller sjukvården. Eftersom undervisning och forskning normalt inte kan sägas tillhöra samma verksamhetsgren som den egentliga vården, kan upptagningen inte utan vidare lämnas ul för all användas i de båda första verksamheterna. Delta följer av 1 kap, 3 §, Möjlighet atl använda bildupptagning för undervisnings- och forskningsän-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,r           7 kap. I ii    173

damäl för i stället öppnas genom all erforderiiga undantag från sekretessen görs. Jag återkommer strax till denna fråga men vill redan här slå fast att utlämnande till enskild för l, ex, forskning inte bör förekomma med mindre detta kan ske inom ramen för vad del omvända skaderekvisilet medger, ev, i kombination med förbehåll om att uppgift som lämnas ul inte för lämnas vidare. Avslutningsvis vill jag tillägga alt sådana uppgifter om sjukdomar eller behandling som inte är möjliga att anknyta till viss individ (avidenli-fierade uppgifter) inte omfattas av sekretessregeln i 1 §, Jag föreställer mig all del - särskilt i den somatiska undervisningen och forskningen - bör vara möjligt atl i stor utsträckning använda videofilm m, m, som inte är hänföriig till bestämda individer.

Socialstyrelsen har vidare i sitt remissyttrande ifrågasatt om sekretesslagen inte bör innehålla en särskild bestämmelse om sekretess för de personregister med tillhörande handlingar som förs hos styrelsen. Med anledning därav vill jag påpeka att uppgifter i sådanl register blir underkastade sekretessregeln i 9 kap, 4 § i den män de har inhämtats i styrelsens särskilda verksamhet för att framställa statistik. Har uppgifterna inhämtats för annal ändamål inom hälso-och sjukvården gäller sekretessregeln enligt förevarande paragraf Någon särskild beslämmelse om sekretess för uppgifter i socialstyrelsens personre­gister inom detta område anser jag därför inte behövlig,

114 kap, finns bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll. Dessa bestämmelser gäller också inom hälso- och sjukvården. Av 14 kap, 3 § andra stycket följer emellertid atl den s, k. generalklausulen i försiasiycket av samma paragraf inte gäller sekretess enligt 7 kap. 1 §. Av 14 kap. 4 § och 7 kap. 3 § framgår vidare all avsteg har gjorts från huvudregeln om att sekretess inte gäller i förhållande lill den enskilde.

Att uppgifter från hälso- och sjukvården om enskild inte skall kunna lämnas ut lill myndighei med stöd av generalklausulen ligger i linje med promemorieförslaget. Som jag tidigare har sagt bör undantagen från sekre­tessen anges i lag. I promemorieförslaget har vissa undantagsbestämmelser tagits upp i 8 kap. 1 § tredje stycket, som bl. a. innehåller en regel som innebär att anmälan för göras eller uppgift på begäran får lämnas lill myndighei eller annan "i fall som anges i en särskild lag". Departementsförslagel saknar motsvarighet till sådana undantagsbestämmelser. Enligt min mening behöver föreskrifter av detta slag inte las upp i sekretesslagen eller omnämnas i denna så länge fråga endasl är om utlämnande till myndighei eller dess personal. Redan den allmänna föreskriften i 14 kap. 1 § slår nämligen fasl att uppgift skall lämnas från en myndighet till en annan myndighet, om det följer av lag eller förordning all uppgiften skall lämnas dit. En bestämmelse i sekretesslagen om att uppgiftslämnandet från hälso- och sjukvården skall regleras i en särskild lag är f ö. inte bindande för lagstiftaren, eftersom den inte är meddelad i grundlag. Beslämmelsen i 14 kap. 1 § hindrar givelvis inte all flertalet regler om uppgiftslämnandet samlas i en särskild lag som dessutom utformas så all krav på lagform uppställs för regler om uppgifts-

 

Prop. 1979/80:2   Del A                               7 kap. 1 §   174

lämnande från hälso- och sjukvården. För egen del förordar jag all en sådan särskild lag ulfärdas, särskill som det därigenom blir lättare för allmänheten atl bilda sig en uppfattning om sjukvårdssekreiessens innebörd. Till frågan om utformningen av denna lag återkommer jag i samband med följdlagslift­ningen lill sekretesslagen.

Några särskilda bestämmelser om utlämnande av uppgifter till personer som inte är knutna lill hälso- och sjukvården på sätt som anges i 1 kap. 7 § anserjag inte behövliga. Del uppgiftslämnande som det här kan bli fråga om bör enligt min mening kunna ske inom ramen för vad skaderekvisilet medger, ev. också med tillämpning av bestämmelserna om förbehåll i 14 kap. 9§.

Del kan inte uteslutas att en läkare eller annan måsle lämna ul sekretessbelagda uppgifter om en patient i en nödsituation. Någon annan bestämmelse härom än den som finns i 24 kap. 4 § BrB behövs enligt min mening inte.

Andra stycket

1 andra styckel föreskrivs att sekretess gäller också i verksamhet hos myndighei som innefattar omprövning av beslut i sådan verksamhet som avses i första styckel. Som exempel kan här nämnas ärenden som gäller omprövning av beslul alt omhänderta enskild mol hans vilja. Vidare föreskrivs all sekretessen enligt första slyckel också gäller i den särskilda tillsynen över hälso- och sjukvård och annan verksamhet som primärt ulgör sekretessreglernas tillämpningsområde. Även den lillsyn som riktar sig mol enskild verksamhet faller under bestämmelserna. Med "särskild lillsyn" åsyflas i första hand den lillsyn som utövas av socialstyrelsen.

Tredje stycket

I detla stycke anges lidsgränsen för handlingssekrelessen lill 50 år. Samma tid har föreslagits i promemorian. Vid remissbehandlingen har flera remiss­instanser visseriigen invänt att denna tid är för kort (se avsnitt 4.3.5 i den allmänna motiveringen). Enligt min mening finns del emellertid inte skäl atl frångå promemorian på denna punkt.

Av särskilt inlresse i detta sammanhang är de s. k. enhelsjournaler som börjat föras inom sjukvården. Denna journalform innebär atl en gemensam journal angående patienten förs för flera kliniker och vårdinrättningar. Vid länsdelssjukhus kan t. ex. patienten ha en journal där samliga kliniker och eventuell allmänläkarmottagning gör sina noteringar. På högre sjukhusni­våer, t. ex. vid länssjukhus, lorde molsvarande utveckling innebära att journalerna läggs upp och förs blockvis eller molsvarande. En variant av enhelsjournalen är den s. k. sammanslagna journalen som omfattar två eller

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 2 s   175

flera, men inte samtliga kliniker på ett sjukhus.

En konsekvens av delta journalsystem i förening med de allmänna råd som riksarkivet har utfärdat om gallring av medicinska arkiv kan bli att journalen kommer all följa en människa från vaggan till graven. Av 1 kap. 6 § följer emellertid att handlingssekrelessen för uppgift i sådan journal gäller i 50 år från del uppgiften fördes in i journalen.

2§

I denna paragraf, som motsvarar 8 kap. 2 § andra styckel promemorieför­slaget, föreskrivs vissa undantag från sekretessen enligt 1 §.

Enligt punktl gäller inte sekretess för beslut av psykiatrisk nämnd, beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda och centrala psykiatriska nämnden. Delsamma gäller enligt punkt 2 annal beslul i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller omsorger om psykiskt utveck­lingsstörda, om beslutet angår frihetsberövande ålgärd. De uppräknade nämnderna handlägger frågor om intagning och utskrivning från sjukhus m. m. och närbesläktade frågor av stor betydelse för berörda enskilda. Beslut av nämnderna bör som jag redan har framhållit alltid, liksom f n. vara offentliga. Delsamma bör gälla andra beslul i ärenden inom hälso- och sjukvården vilka angår frihetsberövande ålgärd. Härmed avses inte endasl beslul om intagning på sjukhus och om inskrivning i vårdhem eller i specialsjukhus utan också andra beslut som angår längden eller karaktären av ell frihetsberövande, såsom beslut i fråga om lillslånd alt vistas på egen hand utanför sjukhusområde, om utskrivning eller utskrivning på försök, om återtagning av försöksulskriven och om skyldighel all stanna kvar på sjukhus. Beslul om inskrivning av psykiskt utvecklingsstörd i särskola kan inte i och för sig anses vara ell beslut om frihetsberövande, däremot beslut om all särskoleelev är skyldig att bo i annat hem än det egna.

Enligt punkt 3 skall beslut enligt lagstiftningen om smittskydd vara offentligt, om beslutet angår frihetsberövande ålgärd. Ärende enligt smitl­skyddslagen kan gälla skyldighet atl inlagas eller stanna kvar på sjukhus, föreskrifter for öppen vård, t. ex. om isolering, skyldighet att inställa sig hos läkare eller smiltrening av någons bostad. Som jag tidigare har framhållit är del endasl beslul som innebär att någon berövas friheten som bör vara offentliga. I överensslämmelse med gällande rätt föreslås ett undantag från denna regel nämligen i fråga om beslut i ärenden om veneriska sjukdo­mar.

De beslul angående frihetsberövande som enligt del sagda blir offentliga är i allmänhet sådana som kan överklagas lill nämnd eller förvaltningsdomstol. Beslut som angår den löpande vården vid sjukhus eller annan anstalt faller vid sidan om den särskilda regeln om offenllighet; för att denna skall vara tillämplig skall beslulel hänföra sig till ell ärende.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                               7 kap. 2   176

Medicinalväsendels ansvarsnämnd, som är knuten lill socialstyrelsen, handlägger frågor om disciplinära påföljder för medicinalpersonal för försum­melse i yrkesutövningen och om åtalsanmälan för sådan försummelse, se 43 § förordningen (1967:606) med instmktion för socialstyrelsen (omtryckt 1977:988). Nämnden handlägger också vissa behörighetsfrågor. Nämndens verksamhet torde kunna hänföras till den särskilda tillsynen över hälso- och sjukvården. Uppgifter om patienters sjukdomar m. m. åtnjuter därför sekretess hos nämnden och hos fullföljdsinslanserna enligt 1 § andra slyckel, och del oavsett om del aktuella ärendet rör den allmänna eller den enskilda sjukvården. Emellertid knyter sig ell inte oväsentligt offenlligheisinlresse lill de ifrågavarande ansvars- och behörighelsärendena. I punkt 4 föreskrivs därför atl sekretessen enligt paragrafen inte för leda till all anmälan eller beslut i sådanl ärende hålls hemligt Ofr i fråga om beslul 13 kap. 6 §). Del kan tilläggas all sekretesskyddet enligt 7 kap. 1 § över huvud taget inte gäller personalens förhållanden ulan endasl patienters och jämställdas personliga omständigheter.

Medicinalansvarskommiltén har föreslagit atl de uppgifter som f n. ankommer på medicinalväsendels ansvarsnämnd skall överföras lill en ny, i förhållande lill socialstyrelsen fristående specialinstans, hälso- och sjukvår­dens ansvarsnämnd. Vad jag har anfört om sekretessen vid den nuvarande nämnden lorde äga sin giltighet också i fråga om den nya nämnden, om kommitténs förslag genomförs.

Enligt punkt 5 gäller sekretessen inte i hälsovårdsnämnds verksamhet eller tillsyn över sådan verksamhet. Bestämmelser om hälsovårdsnämndens verksamhet m, m, finns bl, a, i hälsovårdsstadgan (1958:663), I 82 § denna stadga föreskrivs tystnadsplikt för den som har eller har hafl atl ulöva tillsyn över allmänna hälsovården angående förhållande som blivit känt för honom genom denna verksamhet, i den mån del inie är påkallat i tjänstens inlresse att yppa uppgift, I promemorian har framhållits alt det är svårt att ge en sekretessbestämmelse som i fråga om personskyddet kompletterar 1 § promemorieförslaget en sådan avgränsning atl inte handläggningen hos hälsovårdsnämnd onödigtvis undandras offentligheten. Med hänsyn härtill och då del praktiska behovet av den ifrågasatta beslämmelsen ansetts vara ganska ringa, har någon sådan bestämmelse inte tagits upp i förslagel. Jag delar uppfattningen att det inte finns något praktiskt behov av bestämmelser om sekretess i fråga om handläggning hos hälsovårdsnämnden. Som konstaterats i promemorian, föreligger del också uppenbara svårigheter all avgränsa bestämmelsen om sekretess till skydd för enskildas personliga förhållanden på hälsovårdsområdel så atl inte handläggningen hos hälso­vårdsnämnd onödigtvis undandras offentlighelen. Med den uiformning som 1 § har fött i departementsförslaget blir det emellertid nödvändigt att i förevarande paragraf la upp en beslämmelse som särskill undantar hälso­vårdsnämndens verksamhet och tillsynen över denna verksamhet från

 

Prop. 1979/80:2    Del A                ,,,.          7 kap. 3 §    177

sekretessen i 1 §. Jag vill tillägga att 82 § hälsovårdsstadgan till den del den skyddar yrkeshemlighet för motsvarighet i 8 kap. 7 § departementsförsla­gel.

1 betänkandet (SOU 1978:44) Kommunalt hälsoskydd har föreslagils all hälsovårdsstadgan skall upphävas och ersättas med en ny hälsoskyddslag. Förslaget innebär bl. a. att det inom varje kommun skall finnas en miljö- och hälsoskyddsnämnd som skall utöva den omedelbara tillsynen över efterlev­naden av hälsoskyddslagen. Lagförslaget innehåller en beslämmelse om tystnadsplikt (24 §). Frågan om lagstiftning på grundval av förslagel övervägs f n. i socialdepartementet.

Beslul som inte åsyftas i förevarande paragraf följer i fråga om sekretessen huvudregeln i 1 §. Det gäller t. ex. beslut om fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kasirering eller transplaniaiion och beslut som avser någons yrkande om omsorger enligt den särskilda lagen om psykiskt utvecklingsstörda.

3§

Förevarande paragraf som motsvarar 8 kap. 3 § promemorieförslaget, föreskriver för sjukvårdsområdets del etl snävt begränsat undanlag från beslämmelserna i 14 kap. 4 § om rätlen för den lill vars förmån en sekretessbestämmelse gäller all disponera över sekretessen.

F. n. gäller enligt 14 § andra stycket SekrL bl. a. all handling som omfattas av sjukvårdssekreless, i strid med huvudregeln på områdel för undanhållas den som handlingen gäller, om den angår någons intagning, vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än på anstalt och det finns grundad anledning alt anta att ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas genom hand­lingens utlämnande. 1 samma bestämmelse föreskrivs att utlämnande lill patienten kan vägras också om del finns gmndad anledning alt anla att någons personliga säkerhet sätts i fara. Sislnämnda sekretess, som inte är föranledd av hänsyn till patienten själv, behandlas emellertid inte här ulan i 6§.

Någon tystnadsplikt molsvarande den här diskuterade handlingssekre­tessen torde inte finnas i gällande rätt. Frågan i vilken utsträckning en läkare skall underlåta att lämna upplysningar till en patient av hänsyn lill dennes bästa för i stället bedömas på grundval av eliska och medicinska övervägan­den.

Enligt promemorian bör det endasl i rena undanlagsfall komma i fråga atl en myndighei under hänvisning till den enskildes bästa vägrar honom att la del av uppgifter om sig själv. Den förtroendefulla samverkan mellan medicinalpersonal och patient som bör prägla alll vård- och behandlingsar­bete kan knappast främjas av en ordning som innebär att del i inte helt obetydlig omfattning är möjligt all vägra patienten att ta del av sin egen

12 Riksdagen 1979180. I samt. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                               7 kap. 3 if    178

behandlingsjournal. Skadeverkningar bör i stället i största möjliga utsträck­ning förebyggas genom atl den som gör anteckningar i journalen ulformar dessa med beaktande av atl patienten kan komma atl läsa dem. Enligt promemorian kan det emellertid inte uteslutas all det i undantagsfall kan föreligga ett medicinskt betingat behov av en möjlighel att låta journalsekre­tessen gälla också i förhållande till patienten själv. En sådan regel bör dock utformas mycket restriktivt.

Förslaget innebär att regeln bara skall gälla inom sådan medicinsk verksamhet som anges i 8 kap, 1 § promemorieförslaget och i sådan lillsyn över denna verksamhet som nämns i samma paragraf Del bör enligt promemorian aldrig vara möjligt all åberopa den berördes eget bästa som skäl för atl vägra en person, som t, ex, inom socialvårdens ram frivilligt eller tvångsvis vårdats på anstalt, tillgång lill joumalanleckningar som inte är hänföriiga lill sjuk- eller hälsovård i egentlig bemärkelse, Ell molsvarande ställningstagande görs för kriminalvårdens del,

I promemorian anförs vidare atl del inte finns någon anledning atl införa tystnadsplikt för medicinalpersonal gentemot en patient för uppgifter om dennes hälsotillstånd. De etiska och medicinska överväganden som ytterst måsle vara vägledande på områdel är inte av den arten all de bör komma lill uttryck i en straffsanktionerad tystnadspliktsregel. Den rättsliga regleringen på områdel bör enbart vara inriktad på atl ställa upp vissa gränser för patientens principiella rätt alt ta del av den allmänna handling som journalen utgör.

Begränsningen i patientens rätl alt bestämma om tillgången till journalen bör enligt promemorian endasl avse hans behörighet alt medge atl den utlämnas lill honom själv. Han bör däremot behålla sin rätt alt medge utlämnande lill annan. Om regleringen inte utformas på detta sätt, kan del enligt promemorian bli omöjligt t, ex, för ell sjukhus att lämna ut journal-anteckningar till en privatpraktiserande läkare som behandlar en viss patient, om anteckningarna är av sådan beskaffenhet alt de inte bör komma lill patientens egen kännedom,

Fömtsättningarna för alt journalen skall kunna undanhållas en patient har i promemorieförslaget getts en någol snävare avgränsning än enligt gällande rätt. Enligt förslaget krävs atl del är av synnerlig vikt med hänsyn till vården eller behandlingen att uppgiften inte lämnas till patienten. Dessutom gäller all del skall vara fråga om pågående vård eller behandling. En tillfrisknad person skall enligt promemorian inte kunna vägras tillgång lill sin journal med den motiveringen att kunskap om dennas innehåll skulle kunna föranleda all han insjuknade på nytt. Enligt promemorian måste det anses vara från principiell synpunkt rikligast att en person som inte är föremål för någon vård eller behandling ges rätt att själv fatta de beslut som kan ha betydelse för hans hälsotillstånd.

Vid remissbehandlingen har bestämmelsen utsatts för åtskillig kritik. De fiesla remissinstanser som yttrar sig i frågan anser alt förslagel lar alltför liten

 

Prop. 1979/80:2    Del A                *'           7 kap. 3 §   179

hänsyn till de problem som föreligger på vårdområdena. Enligt deras mening bör bestämmelsen utformas mera i överensstämmelse med nuvarande regler. Stadgandet bör också gälla för både sjukvården och socialvården. Flera remissinstanser anser all förslagets stadgande om "pågående vård" bör ulgå, eftersom uttrycket är oklart och en tillämpning av beslämmelsen i vissa fall skulle kunna medverka till att en patient fr del av uppgifter som föranleder återfall i sjukdom. En remissinstans ifrågasätter om beslämmelsen är grundlagsenlig.

För egen del vill jag till en början slå fasl alt 2 kap. 2 § första styckel 6 TF inte hindrar atl en sekretessregel utformas så alt den hindrar den enskilde från all la del av uppgifterom sig själv. Den angivna regeln är utformad för atl göra del möjligt för lagstiftaren att tillgodose vitt skiftande hänsyn till personliga intressen. Som framgår av redogörelsen för gällande rätt förekommer f ö. redan nu regler, som innebär all enskild kan undanhållas uppgifter om sig själv. Någon ändring på denna punkt har inte diskuterats under förarbetena lill de ändringar i TF som trädde i kraft den 1 januari 1978. Däremot bör, såsom också framhållits i promemorian, sekretessregler av del angivna slaget utformas restriktivt.

Jag delar uppfattningen i promemorian atl regeln endast bör gälla inom hälso- och sjukvårdsområdet. På socialvårdsområdet har bestämmelsen tidigare hafl begränsad betydelse, och med den uiformning som socialtjän­sten för i framtiden behövs ingen motsvarighet lill beslämmelsen på det områdel. 1 fråga om omfattningen av hälso- och sjukvårdsområdet hänvisar jag lill 1 §. Beslämmelsen gäller alltså inte bara inom den organisatoriskt självständiga hälso- och sjukvården ulan också inom den sektor av annan förvaltning, t. ex. socialvården eller kriminalvården, där hälso- och sjukvård förekommer.

Syftet med bestämmelsen är i första hand alt hindra en patient, under de förutsättningar som i övrigt gäller enligt paragrafen, från atl ta del av sin journal. Till skillnad från promemorieförslaget innebär bestämmelsen emel­lertid också att medicinalpersonalen i motsvarande mån underkastas tyst­nadsplikt. 1 och för sig har jag förståelse för de argument som i promemorian har anförts mot en sådan regel. Jag anser dock all del finns goda skäl atl här som på andra håll i sekrelesslagen samordna handlingssekrelessen och tystnadsplikten. En sådan samordning för bl. a. den praktiska konsekvensen atl t. ex. dellagarna i ett behandlingsteam kan bli skyldiga att hålla inne med uppgifter som man vid diskussion inom teamet kommit överens om att inte meddela patienten.

Beslämmelsen innebär i och för sig inte att patienten berövas sin rätt att medge att uppgift, dvs. i första hand journalen, lämnas till annan. Etl par remissinstanser har påpekat att en patient kan använda denna utväg för att själv skaffa sig kännedom om innehållet i sin journal. Skulle del i undantagsfall uppkomma misstanke om alt en patient på detla sätt försöker kringgå bestämmelsen, ger denna enligt min mening utrymme för en vägran

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 4 i    180

atl lämna ut journalen eller uppgift ur denna. Jag vill också peka på möjligheten atl ställa upp förbehåll enligt 14 kap. 9 §.

En fömtsättning för att uppgift skall fö undanhållas den vård- eller behandlingsbehövande är atl uppgiften angår hans hälsotillstånd. Som någon remissinstans anfört är detta begrepp snävt till sin omfattning. Avsikten är nämligen att endast uppgifter som direkt hänför sig lill den enskildes hälsotillstånd skall kunna sekretessbeläggas med stöd av denna regel. Det är alltså inte fråga om alt undanhålla den enskilde uppgifter av annat slag i journalen. Del bör emellertid i detla sammanhang erinras om att en ytterligare begränsning i den enskildes rätt atl ta del av uppgifter om sitt hälsotillstånd och andra personliga förhållanden följer av 6 §.

När det gäller förutsättningarna för all en uppgift skall kunna undanhållas en patient har beslämmelsen utformats så att den nära ansluter till gällande rätl. Uppgift kan alltså undanhållas den enskilde, om ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas allvariigt om uppgiften lämnades till honom.

Del bör påpekas att den angivna sekretessen till följd av reglerna i 14 kap. 5 § kan komma atl reduceras i de fall där en patienOournal åberopas i ell mål eller ärende där patienten är part.

4§

Denna paragraf som motsvarar 8 kap. 4 och 5 §§ promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om sekretessen på sociahjänstens område. Den bygger på förutsättningen alt sociallagsstifiningen reformeras i huvudsaklig överensstämmelse med socialuiredningens förslag.

Första och iredje styckena

Sekretessens tillämpningsområde är enligt första styckel sociahjänsten. Delta begrepp kan emellertid inte anses tillräckligt pregnant för all ulan en närmare beskrivning ange sekretessens omfång. En sådan beskrivning har därför tagils upp i tredje styckel. Enligt denna förslås med socialtjänst först och främst den verksamhet som avses i den kommande socialtjänstlagen. Verksamhelen behöver inte beslå i handläggning av ärende ulan kan utgöras av rent faktisk verksamhet. Sekretessen kommer sålunda bl. a. alt omfatta handlingar och uppgifter i övrigi som gäller uppsökande verksamhet, social hemhjälp, färdtjänst, kontaktverksamhet, förskole- och fritidshemsverksam­het, vård och behandling vid kommunala eller landstingskommunala institutioner såsom barn- eller ungdomshem, behandlingshem, inackorde­ringshem och ålderdomshem/servicehus samt över huvud taget social service och socialt bistånd som lämnas av socialnämnd. Enligt tredje stycket skall vidare till socialtjänsten räknas verksamhet enligt särskild lagstiftning om vård av unga utan samtycke. Härigenom inbegrips i sekretessen socialnämnds utredning och framställning om sådan vård. Atl polisens

 

Prop. 1979/80:2    Del A                ' r.          7 kap. 4 §   181

medverkan lill verkställighet kommer all omfattas av sekretess följer av 19 §,

I promemorian har föreslagits en särskild sekrelessreglering för handlägg­ningen vid förvaltningsdomstol. Som framgår av vad jag tidigare har anfört saknas motsvarighet till denna reglering i deparlemenisförslaget.

Till socialtjänst i paragrafens mening hänförs också arbetsuppgifter som i övrigt enligt lag åligger socialnämnd. Härmed avses nämndens befallning med l, ex, ärenden rörande fastställande av faderskap och underhåll, vårdnad, förmynderskap, namnbyte, påföljd för brott och handräckning enligt 21 kap, föräldrabalken, - Slutligen förklaras i tredje slyckel att lill socialtjänst också skall räknas annan myndighets omprövning av social nämnds beslut och den särskilda lillsyn som annan myndighei utövar över nämndens verksamhet. Att sådan handläggning hör till socialtjänst följer lill stor del redan av de tidigare i slyckel gjorda hänvisningarna till särskild lagstiftning Ofr angående lillsyn också 13 kap, 1 §), När allmän domslol prövar en ansökan eller framställning från socialnämnd är del naturiigtvis inte fråga om någon omprövning av nämndens beslut.

Med anledning av atl en remissinstans särskilt lagil upp frågan vill jag nämna all ärenden om fördelning av daghemsplalser och pensionärsbosläder också blir hänföriiga till socialtjänst i paragrafens mening. En annan sak är all någon sekretess i allmänhet inte kommer att gälla i sådana ärenden. Det kan dock förekomma vissa föriursfall av så känslig natur att sekretessregeln hindrar att uppgifter om enskilda lämnas ut. Jag tänker här närmast på sådana fall då speciella förhållanden motiverar att turordningen frångås Ofr SOU 1977:40 s, 691),

Utanför socialtjanslbegreppel kommer alt falla t, ex, handläggning som gäller personalfrågor inom socialförvaltningen.

De personer för vilka sekretessen gäller finner man givelvis i första hand i den personkrets som är anställd hos de myndigheter som ansvarar för sociahjänsten. All också uppdragstagare och likställda kan vara underkastade sekretessbestämmelsen följer av 1 kap. 7 §. Det sistnämnda förhållandel är av särskild betydelse just på socialtjänstens område. Som framgår av vad jag har anfört i anslutning till den bestämmelsen kommer ledamöterna i socialnämn­den, kontaktpersoner, hemhjälpspersonal, personer som ställt sig lill social-tiänsiens förfogande med s. k. konirakterade familjehem, samt tolkar som anlitas av sociahjänsten att vara underkastade sekretess enligt förevarande paragraf Vanliga fosterföräldrar har emellertid inte den anknytning till socialtjänsten att de blir omfattade av sekretessreglerna.

Sekretessens föremål utgörs enligt paragrafen av enskilds personliga förhållanden. Även uppgifter om någons bostadsadress och anställning är i och för sig att räkna till personliga förhållanden. Skaderekvisilet ger emellertid i regel stöd för att sådana uppgifter kan lämnas ut.

Sekretessen enligt paragrafen omfattar i och för sig också handlingar och uppgifter som är offentliga hos annan myndighet. Den gäller också beslul.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 4 i)    182

vare sig de fattas av socialnämnd eller av överinstans. Härifrån görs dock del väsentliga undantaget all alla beslul om omhändertagande eller vård av någon utan hans samtycke är offentliga. Skaderekvisilet lorde f ö. i vissa fall medge alt också andra beslut lämnas ut.

Del bör framhållas all sekretessen enligt paragrafen i och för sig inte gäller gentemot den enskilde själv. Denne har fri tillgång även till utdrag ur register som förs vid socialnämnden. Den sekretess som trots allt måste upprätthållas också mol den berörde enskilde har angetts särskilt i 6 §, gemensamt för sjukvården och socialtjänsten.

Det är självfallel av stor vikt hur socialsekretessen i förhållande till allmänheten utformas. Fråga är emellertid om inte sekretessen i förhållandet mellan socialtjänsten och andra myndigheter spelar nästan lika slor roll för den enskildes benägenhet all vända sig lill sociahjänsten för all fö stöd och hjälp. Del är säkeriigen svårt alt skapa något verkligt förtroende för socialtjänsten, om denna fungerar - eller befaras fungera - som något av en informationscentral för andra myndigheter i deras verksamhet. I promemo­rian har sagts atl det är angelägel alt fö lill stånd en stramare reglering av informationsflödet från socialtjänsten till andra myndigheter. Denna inne­börd har också socialuiredningens förslag. Jag delar denna uppfattning.

Principen i sekrelesslagen är som jag tidigare har sagt all sekretessreglerna skall gälla såväl i förhållande till enskilda som i förhållande lill andra myndigheter Ofr avsnitt 4.4). Den föreslagna huvudregeln om sekretess inom socialtjänsten blir därför tillämplig också mellan myndigheter. Denna regel medger inom ett smalt område alt uppgifter om enskilda lämnas ut. De fall del här kan röra sig om lorde i allmänhet befinna sig i gränszonen till situationer där ell presumeral samtycke från den enskilde kan åberopas. Vad som är av intresse och som alltså kräver en närmare reglering är utlämnande av uppgifter som hos mottagaren kan komma all användas på ell sätt som den enskilde uppfattar som ofördelaktigt för honom. Också det men som består i all uppgift sprids lill en störte krets av personer, som i sin tur kan tänkas vidarebefordra dem till andra, måsle beaktas.

Enligt min mening bör del inte komma i fråga all medge utlämnande av uppgifter från socialtjänsten om enskild till annan myndighet med stöd av den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3 §.

Enligt promemorian bör utlämnande lill myndighet som inte med säkerhel är riskfritt kräva stöd i lag. I princip samma ståndpunkt har socialutredningen intagit. Kravel på lagform utesluter enligt promemorian emellertid inte att regeringen eller myndighei som regeringen besiämmer preciserar en lagregel genom verkställighelsföreskrifter. I motsats till vad utredningen förordar behöver därför enligt promemorian inte anges all uppgift får lämnas ul med stöd av bemyndigande i lag.

Av 14 kap. 1 § departementsförslaget följer all uppgift skall lämnas från en myndighei lill en annan myndighei, om del följer av lag eller förordning all uppgiften skall lämnas dit. Enligt min mening bör den beslämmelsen i princip

 

Prop. 1979/80:2    Del A                ,.„.:        7 kap. 4 s    183

också gälla i fråga om sekretessen på sociahjänstens område. Jag hänvisar till vad jag har anfört om molsvarande fråga i anslutning till 7 kap. I § första stycket. Regeln i 14 kap. 1 § hindrar inte atl flertalet regler om uppgiftsläm­nandet från sociahjänsten samlas i den nya sociaftjänstlagsliftningen. Något hinder föreligger inte heller mol att den sislnämnda lagstiftningen - såsom socialulredningen har förordat - utformas så atl regeringens möjlighel all meddela föreskrifter om uppgiftslämnandet skall vara beroende av bemyn­digande i lag. Med anledning av att en remissinstans kritiserat uttalandet i promemorian om verkställighelsföreskrifter vill jag påpeka atl regeringen genom sådana föreskrifter givetvis inte kan ge en lagregel ett ändrat materiellt innehåll Ofr prop. 1973:90 s. 211).

Med den av mig här förordade lösningen bör de närmare övervägandena rörande uppgiftslämnandet från socialtjänsten lill andra myndigheter göras i samband med beredningen av socialuiredningens förslag. Jag vill emellertid framhålla atl flera av de av utredningen nämnda fallen inte kräver särskild reglering utan täcks av de allmänna föreskrifterna i 1 och 14 kap. sekrelesslagen. Sålunda följerav 1 kap. 3 och 5 §§bl. a. att det inte ulgör någol sekrelessbrott att kommunicera uppgifter inom en myndighei i den mån del behövs för handläggningen av etl sociahjänsiärende. Av 14 kap. följer att uppgifter utan hinderav sekretessen kan lämnas till besvärsmyndigheter och lillsynsorgan och att uppgifter kan lämnas ut efter samtycke från den berörde.

För uppgifter som ingår i kommunernas social register gäller f n. en särskild sekretessreglering enligt lagen (1936:56) om socialregisier. Lagen anger i vilka fall uppgifter för lämnas lill annan myndighei. Socialulredningen föreslår alt socialregisierlagen skall avskaffas utan alt ersättas av någon ny. Något behov av särskilda sekretessregler för de register som alltjämt kan komma att föras inom socialtjänsten finns inte heller enligt promemorian. Jag delar denna uppfattning. Det allmänna sekretesskydd som enligt departe­mentsförslaget skall gälla för uppgifter inom socialtjänsten om enskilda bör vara till fyllest även för registeruppgifter. Härmed syftar jag också på sådana uppgifter av social natur som förekommer i vissa register hos socialstyrelsen, t. ex. i det s. k. flyktingregisiret. Någon speciell beslämmelse om regisiersek-retess inom socialvården föreslås alltså inte.

Socialregisterlagen innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter för forskning och för statistik. Socialutredningen behandlar i sitt betänkande allmänt frågorna om utlämnande för dessa ändamål av uppgifter om enskilda från socialvården.

Som socialutredningen framhåller bedrivs i allmänhet den forskning för vilken uppgifter från sociahjänsten kan behövas vid någon statlig institution. För uppgifter som från socialtjänsten lämnas till sådan institution kommer lill följd av 13 kap. 3 § sekretesslagen all gälla samma sekretess vid institutionen och fördess personal som hos sociahjänsten. Utlämnande skulle, bl. a. med hänsyn härtill, åtminstone i viss utsträckning kunna stödjas på att någon risk

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 4 ii   184

för men inte föreligger. För att undanröja tvekan och slippa tvingas till en tolkning av skaderekvisilet som på andra områden skulle minska dess skyddseffekt synes man emellertid böra meddela en uttrycklig föreskrift i lag om all uppgift kan lämnas för forskningsändamål. Föreskriften kan byggas ut med vissa rekvisit för prövningen. Del är dock att märka alt mottagande institution eller funktionär i sin hantering av mottagna uppgifter kan bindas endast av sekrelesslagen.

Bestämmelser av angivet slag behöver inte föras in eller särskill omnämnas i sekrelesslagen så länge fräga endasl är om utlämnande till myndighet eller dess personal Ofr 14 kap. 1 § sekretesslagen). De kan lämpligen fö sin plats i den föreslagna sociallagstiftningen. Någon särskild föreskrift om utlämnande av uppgifter till forskare som inte är knuten lill myndighei på sätt anges i 1 kap. 7 § förefaller inte behövlig. Skaderekvisilet utesluter nämligen inte atl uppgifter kan lämnas till sådan forskare. Möjligheten enligt 14 kap. 9 § alt föreskriva tystnadsplikt m. m. för mottagaren bör f ö. regelmässigt utnyttjas i sådana fall. Slutligen kan regeringen enligt 14 kap. 8 § pröva om uppgiften för lämnas ul.

Enligt socialutredningen bör någon rutinmässig rapportering av individre-lalerade dala för statistiskt ändamål inte äga rum från socialtjänsten. En sådan rapportering kräver oavsett sekretessproblemet författningsreglering. Kommer sådan atl saknas, blir det aktuellt atl lämna ut primäruppgifter endast för särskilda statistiska projekt. Sekretessregeln i förevarande paragraf ger vissl utrymme för sådant utlämnande. Därvid är atl beakta all primär-uppgifterna hos siaiislikproducenien har ett så gott som fullständigt sekretesskydd enligt 9 kap. 4 §. Också de nyss berörda möjlighetema att lämna uppgifter för forskning kan naturiigtvis komma alt utnyttjas i sammanhanget. Inte heller i fråga om utlämnande för statistiskt ändamål föreslås alltså någon särskild bestämmelse i sekrelesslagen såvitt gäller socialsekrelessen.

Som jag har nämnt inledningsvis bygger utformningen av förevarande paragraf på förutsättningen att sociallagsliflningen reformeras i huvudsaklig överensslämmelse med socialuiredningens förslag. Paragrafen har också utformats efler samråd med socialministern. Emellertid slår det f n. inte klart huruvida den nya sekrelesslagen och den nya sociallagstiftningen kan träda i kraft samtidigt. Enligt min mening kan man därför inte bortse från alt sekretesslagen kan få tillämpas under tid då den nu gällande barnavårdslagen saml lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1956:2) om socialhjälp och lagen (1976:381) om barnomsorg alltjämt är i krafl. Om denna situation skulle uppslå, kan del bli nödvändigt all ersätta de nu föreslagna beslämmelserna om socialsekretess med en provisorisk reglering. Denna fråga får uppmärk­sammas i samband med följdlagsliftningen till sekrelesslagen.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 v;          7 kap. 4 ii   185

Andra stycket

I andra slyckel regleras sekretessen inom den kommunala familjerådgiv­ningen. Beslämmelsen motsvarar 8 kap. 5 § promemorieförslaget.

I promemorian har föreslagils alt absolut sekretess skall gälla för uppgifter som enskild har lämnat vid konsultation hos kommunal familjerådgivning. Departementsförslagel har i allt väsentligt samma innebörd. Sekretessen omfattar också uppgifter som familjerådgivare har inhämtat med anledning av alt någon har vänt sig lill rådgivningen. Beslämmelsen hindrar emellertid inte all tjänsteman i rådgivningsverksamheten i viss utsträckning kommu­nicerar med annan inom denna verksamhet ulan hinder av sekretessen. Utrymmet härför får emellertid anses ytterst begränsat.

Att sekretessen är absolut framgår av att beslämmelsen saknar skadere­kvisit. Det föreligger alltså inte någon som helst möjlighel atl lämna ut uppgift till enskild, såvida inte den till vars förmån sekretessen gäller medger atl uppgiften lämnas ut (14 kap. 4 §). När del gäller regelns tillämplighet i förhållandet myndigheter emellan blir emellertid övriga bestämmelser i 14 kap. tillämpliga. Av 14 kap. 3 § andra stycket framgår alt den s. k. generalklausulen inte gäller i fråga om sekretess enligt förevarande stycke. Däremot innebär 14 kap. 1 § all uppgift från familjerådgivningen kan lämnas ul lill annan myndighei med stöd av särskild föreskrift i lag eller förordning. Jag har i det föregående ullalat all det inte möter någol hinder mot all flertalet regler om uppgiftslämnandet från socialtjänsten samlas i socialtjänstlagen. Huruvida uppgift skall få lämnas från familjerådgivningen lill annan myndighet bör sålunda övervägas vid utformningen av den lagen. Jag utgår ifrån atl del knappast kan bli fråga om att uppgifter skall lämnas från familjerådgivningen annal än i mycket speciella undantagsfall. Vid remiss­behandlingen har bl. a. JO pekat på etl fall som bör övervägas i detta sammanhang, nämligen frågan huruvida den som i egenskap av kommunal familjerådgivare för kännedom om barnmisshandel skall vara skyldig att anmäla denna.

1 promemorian har sekretessen undantagits också från regeringens dispensmöjlighet. Så har emellertid inte skett i departementsförslagel (se vid 14 kap. 8 §).

Med anledning av att en remissinstans ifrågasatt huruvida kyrkokom­munal familjerådgivning faller under bestämmelsen vill jag påpeka att bestämmelsen avser familjerådgivning som meddelas av kommun, lands­tingskommun, församling eller kyrklig samfällighet (se I kap. 8 § samt prop. 1975/76:160 s. 134, jfr även 36 kap. 5 § RB).

Medlare som avses i lagen (1973:650) om medling mellan sammanlevande intar en sådan ställning att de varken kan betraktas som myndigheter själva elleranses knutna till någon befintlig myndighet. Handlingarhos medlarna år därför inte allmänna, och de omfattas inte av den nya sekrelesslagen. Sekretessbehovet tillgodoses genom den i 5 § förstnämnda lag intagna lystnadspliktsregeln.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 6 ii    186

Fjärde stycket

Enligt paragrafens fjärde stycke är liden för handlingssekretessen 50 år. I fråga om uppgifter i journaler m. m. hänvisar jag lill vad jag har anfört i anslutning lill 1 § iredje styckel.

5§

Denna paragraf, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, inne­håller bestämmelser om sekretess för uppgift om underårigs vistelseort i vissa fall.

I förslagel lill lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig har socialutredningen lagil upp en beslämmelse (14 §) om rätt för socialnämnden all föreskriva i vilken utsträckning förälder skall få umgås med underårig som beretts vård enligt lagen. Bestämmelsen motsvarar i.huvudsak 41 § andra slyckel barnavårdslagen (1960:97). För att en föreskrift i fråga om umgäng-esrätlen skall bli effektiv kan det enligt socialulredningen vara nödvändigl alt socialnämnden i vissa fall häller barnels vistelseort hemlig för föräldrarna. En beslämmelse om sådan befogenhet har därför lagits in i paragrafen.

Vid remissbehandlingen av socialutredningens förslag och promemorie­förslaget har några remissinstanser påpekat all den av socialulredningen föreslagna sekretessregeln bör tas in i sekrelesslagen. Jag delar denna uppfattning, I och för sig skulle kunna hävdas att uppgift om barns vistelseort i de angivna fallen borde kunna hemlighållas redan med stöd av 4 § första stycket. För att det inte skall råda någon tvekan om att sekretessen gäller också mot den underåriges föräldrar eller annan värdnadshavare anserjag det emellertid motiverat all la upp en särskild beslämmelse om sekretess för uppgift om barns vistelseorl i lagen.

Regeln innebär atl uppgift om underårigs vistelseort för hemlighållas också i förhållande lill den underåriges föräldrar eller annan värdnadshavare, om den underårige vårdas eller har omhändertagils enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och del är nödvändigl med hänsyn till ändamålet med omhändertagandel eller vården, Beslämmelsen bör lillämpas restriktivt. Del bör alltså endasl i undanlagsfall förekomma atl förälder eller annan värdnadshavare vägras upplysning om barns vistelseort.

Någon begränsning av handlingssekrelessen har inte angetts i paragrafen. Av ordalydelsen följer atl sekretessen upphör så snart ändamålet med bestämmelsen har lillgodoselts, dvs, senast då barnet lämnar den ort som det är fråga om,

6 §

Denna paragraf, som motsvarar 8 kap, 6 § promemorieförslaget, innehåller vissa bestämmelser lill skydd för den som lämnar uppgifter till sjuk- eller socialvårdsmyndigheler om andras förhållanden.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                i-.          7 kap. 6     187

Som redan har nämnts under 3 § kan enligt 14 § andra styckel SekrL en handling som angår någons intagning, vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än på anstalt undanhållas inte bara utomstående utan också den handlingen primärt rör, om det finns grundad anledning all anla atl någons personliga säkerhel sätts i fara genom all handlingen utlämnas. Denna beslämmelse lar i första hand sikte på sjukvårdsområdet, men den gäller också i fråga om t, ex, behandling i nykterhetsvårdsanstalt. Såvitt gäller socialvårdsområdel före­skrivs vidare i samma stycke i 14 § SekrL att utbekommande av handling, som visar vem som har gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister eller vem som annars har lämnat upplysningar i sådanl ärende, får vägras, om del finns grundad anledning alt anta atl den om vilken anmälan har gjorts eller upplysningarna lämnats skulle missbmka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person. De tystnadspliktsregler som finns inom de aktuella verksamhetsområdena lorde innebära all handlingssekrelessen motsvaras av tystnadsplikt,

1 promemorian har föreslagils att sekretess skall gälla i verksamhet och tillsyn som avses i 8 kap, 1 § promemorieförslaget samt inom socialvården för uppgift om vem som har gjort anmälan eller avgelt annan utsaga om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigi, om det kan antas att röjande av uppgiften skulle innebära fara för någons personliga säkerhel. Det föreslagna skaderekvisilet är utformat efter mönster av den molsvarande regel på sjukvårdsområdet som återfinns i gällande rätt.

Vid remissbehandlingen har några remissinstanser godtagit förslaget, 1 fiera yttranden kritiseras emellertid bestämmelsen som anses i alllför hög grad begränsa möjligheterna atl hemlighålla uppgift om vem som gjort anmälan. Några remissinstanser anser alt nuvarande regler om skydd för anmälare i bamavårds- och nykierheisvårdsärenden bör föras över lill den nya sekrelesslagen, Regeringsrällen och socialstyrelsen anser att besläm­melsen bör utformas mera i överensslämmelse med vad socialulredningen och OSK föreslagit, nämligen atl sekretess skall gälla, om det kan antas alt röjande av uppgiften skulle innebära fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men. Vissa remissinstanser förordar en liknande besläm­melse men med ett ännu lägre krav på skada.

För egen del anser jag att den nya sekrelesslagen liksom den nuvarande måste öppna möjlighet att ge den som har gjort anmälan t, ex, om barnmisshandel eller alkoholmissbruk eller som lill sjuk- eller socialvårds-myndighet har lämnat uppgifter om någon annans personliga förhållanden ett sekretesskydd som gäller också mot den som avses med anmälan resp, de lämnade uppgifterna. Som framhållits i promemorian kräver rättssäkerhets-intresset emellertid att ett sådant sekretesskydd inträder endasl om behovel därav är särskilt uttalat, dvs, om det behövs för atl skydda någon mot repressalier av mera allvariigt slag. De nu gällande reglerna innebär också alt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 6 §   188

uppgifter om en anmälares eller uppgiftslämnares identitet inte kan rutin­mässigt undanhållas från den som berörs av anmälan etc.

Sekretessregeln i promemorian har emellertid enligt min mening fött en alltför snäv avgränsning. Som framhållits av flera remissinstanser är det angeläget alt allmänhelens inlresse för medverkan till att bringa t. ex. barnmisshandel lill de sociala myndigheternas kännedom inte försvagas. En lämplig avvägning mellan de iniressen som här slår mot varandra bör kunna åstadkommas genom en regel som innebär att enskilds anmälan etc. får hemlighällas för den som anmälningen gäller, om del kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvariigt men om uppgiften röjs. Med anledning av att flera remissinstanser påpekat all telefonterror eller andra trakasserier av allvarligare natur måsle kunna utgöra anledning till hemlighållande vill jag tillägga att jag anserati det i allmänhet är ell allvariigt men att bli utsatt för repressalier av detla slag. Det måste emellertid i del enskilda fallel finnas ett visst fog för antagandet att anmälaren verkligen är i behov av sekretesskydd. Ett miinmässigi hemlighållande med stöd av denna paragraf är alltså inte tillåtet.

Med hänsyn lill alt de situationer som avses med en reglering av avsett slag är ungefär desamma för både sjukvårdens och sociahjänstens del bör regleringen kunna förenklas i förhållande till gällande rätl på så sätt alt den ges samma utformning i fråga om båda dessa områden. Det finns enligt min mening inte heller någon anledning att göra skillnad mellan myndighetsut­övning och annan verksamhet.

Vid remissbehandlingen har en remissinstans påpekat atl det bör klargöras alt sekretessen enligt förevarande paragraf gäller lill skydd för anmälaren och inte den som anmälan avser. Enligt min mening tillgodoses detta önskemål med den utformning som departementsförslagel har fött.

I promemorian har anförts au förevarande regel om sekretess i förhållande till den som avses med anmälan etc. försvagas fördel fall alt uppgifter av här avsett slag skulle förekomma i etl mål ellerärende där denne är part Ofr 2 kap. 12 § promemorieförslaget). Mot detta har regeringsrätten vid remissbehand­lingen invänt alt uttrycket "synnerlig vikt" i sislnämnda bestämmelse, som faller tillbaka på den nuvarande regeln i 39 § andra slyckel SekrL, innebär att anmälan kan hemlighållas för den som avses med denna också om han är part. Regeringsrätten anser alt ell sådant hemlighållande inte bör försvåras. Med anledning därav vill jag framhålla att regleringen i 2 kap. 12 § promemorieförslaget, som i departementsförslagel motsvaras av 14 kap. 5 §,i detta avseende inte innebär någon ändring i förhållande lill gällande rän. Uppgift som här avses kan enligt 14 kap. 5 § departementsförslagel hemlig­hållas endast i den mån det av hänsyn lill allmänt eller enskilt intresse är av synneriig vikt. En jämförelse mellan 7 kap. 6 § och 14 kap. 5 § ger alltså vid handen att sekretessprövningen enligt de båda lagrummen kan utfalla olika.

Enligt paragrafens andra stycke är tiden för handlingssekretessen 50 år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                {v-,        7 kap. 7 if    189

7§

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i socialförsäkrings­ärenden vid bl. a. de allmänna försäkringskassorna.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 14 § SekrL saml om tystnadsplikt i 18 kap. 28 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (omtryckt 1977:630), 8 kap. 10 § lagen (1976:380) om arbelsskadeförsäkring (omtryckt 1977:264) och punkt 19 instruktionen 1972-12-15 för trygghetsnämnden och särskilda skiljenämnden

Promemorieförslagei: 8 kap. 7 §

Bestämmelsen föreslås bli tillämplig i första hand vid allmän försäkrings­kassa, riksförsäkringsverket och försäkringsdomstol, dvs. försäkringsrätt och försäkringsöverdomslolen. Den gäller nämnda myndigheters handläggning av ärenden enligt lagen om allmän försäkring och lagen om arbetsskadeför­säkring saml enligt annan reglering om jämförbar ekonomisk förmån för enskild. Genom sislnämnda uttryck inbegrips i sekretessen ärenden enligt bl. a. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag (omtryckt 1973:449, ändrad senast 1978:34), lagen (1962:329) om hustmtillägg och kommunalt bostads­tillägg lill folkpension (omtryckt 1976:1014, ändrad senast 1978:31) och lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring (ändrad senast 1978:32). Sekre­tessbestämmelsen kommer all gälla också ärenden enligt annan nu gällande eller framlida reglering av samma karaktär. I sammanhanget kan således nämnas all också ärenden enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott (omtryckt 1976:277, ändrad senast 1978:35) och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd omfattas av bestämmelsen.

Bestämmelsens tillämpningsområde har inte begränsats lill de myndig­heter som nyss har nämnts. I paragrafen har angetts all sekretess också gäller hos annan myndighei som har all handlägga ärenden enligt lagstiftning som nu har nämnts. Detla innebär att sekretess gäller bl. a. ärenden angående förmåner som f n. utgår enligt de på avlal mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden gmndade iryggheisförsäkringarna. Bestämmelser om sek­retess hos myndighei som särskilt har alt handha frågor om arbetarskydd lämnas i 8 §.

Del kan tilläggas alt ärenden om beräkning och uppbörd av arbetsgivar­avgifter faller utanför paragrafens tillämpningsområde.

Det kan inte råda någon tvekan om atl ell påtagligt behov föreligger av att skydda enskildas privatsfär hos de myndigheter som handlägger ärenden om socialförsäkring m. m., främst hos de allmänna försäkringskassoma. A andra sidan knyter sig ett beaklansvärt offenlligheisinlresse särskilt till de överprö­vande instansernas lillämpning av lagstiftningen på området. Härtill kommer ell fulll legitimt inlresse för myndigheter och vissa enskilda subjekt atl få del av upplysningar från försäkringskassorna och andra myndigheter för den egna verksamhelen.

I likhet med vad som gäller enligt 14 § SekrL föreslås i promemorieförslaget

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 7 ii    190

ett skaderekvisit som villkor för sekretess. Sekretess gäller sålunda om del kan antas all den enskilde eller någon honom närstående lider men om viss uppgift röjs. Föremål för sekretessen är uppgift om enskilds personliga förhållanden; sjukdom har i sammanhanget nämnts särskilt. Att ett rakt skaderekvisit föreslagits har godtagits eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Jag har inte heller funnit anledning att gå ifrån promemorieförslaget när del gäller att använda ell rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretess. Fastän detta innebär en presumtion för offent­lighet torde det inte behöva leda lill någon ändring av rådande praxis i fråga om t. ex. utlämnande av uppgifter från försäkringskassorna om enskildas sjukskrivningsperioder. Om den som begär uppgift härom inte vill uppge ändamålet med sin förfrågan eller uppträder anonymt, för redan detla anses visa alt sådan risk är förenad med en utlämnande att sekretess skall iakttas. Ännu klarare är det att uppgift om någons sjukskrivningsfrekvens inte skall lämnas ut till en arbetsgivare som överväger att anställa försäkringstagaren i fråga,

I fråga om de uttryck som används för alt ange vilka uppgifter om enskild som skall skyddas har jag ansett alt begreppet hälsotillstånd här, liksom på sjukvårdsområdet, är all föredra framför uttrycket sjukdom, som används i promemorian. Sekretess föreskrivs alltså gälla för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Riksförsäkringsverket har tagit upp frågan om vad som vid tillämpningen av paragrafen skall inrymmas i begreppet personliga förhållanden. Jag för här i första hand hänvisa till vad jag har sagt om detta i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,3.4). Därav framgår alt också uppgifter om en persons ekonomi kan sägas falla under begreppet personliga förhållanden. Sekretess enligt denna paragraf kan alltså, lill skillnad mol gällande rätt, komma all gälla inte bara uppgifter om sjukperioder o. d. utan också exempelvis uppgifter om sjukpenninggmn-dande inkomst och om sjukpennings storiek. Det lorde dock mera sällan kunna hävdas alt del medför men för den enskilde att lämna ul uppgifter om hans ekonomi. T. o. m. uppgift om enskilds adress kan komma alt kunna hållas hemlig, om det av någon bestämd orsak kan antas all del är menligt alt uppgiften lämnas ut Ofr avsnitt 4.3.4).

I vissl hänseende leder den föreslagna regeln lill större återhållsamhet med utlämnande av uppgifter än den nuvarande. Enligt gällande rätt är det nämligen möjligt att efter en intresseavvägning gå annan lill hända med upplysningarom enskild, även om upplysningen kan få negativa följder för den berörde. Den nya beslämmelsen medger i och för sig inte någon sådan avvägning. Prövningen är begränsad lill en ren skadebedömning. Som framgår av vad jag har anfört i del föregående (avsnitt 4.3,4), skall nämligen skada eller men anses följa på varje ålgärd som typiskt sett upplevs som en påtaglig nackdel för den berörde, även om ålgärden är fullt rättsenlig och i övrigi acceptabel.

Del sagda innebär emellertid inte att nuvarande möjligheter atl lämna

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,,:          7kap. 7i)   191

uppgifter från försäkringskassorna och riksförsäkringsverket skall slopas. Till en börian är all märka att utlämnande i åtskilliga fall ligger i den försäkrades eget inlresse eller, därför alt del har rent administrativ karaktär, i varje fall inte rimligen kan antas skada honom Ofr prop, 1973:188 s, 10 f).

I andra fall kan etl utlämnande sägas i här angiven bemärkelse bli lill men för den enskilde, men likväl vara legitimt. Är fråga om utlämnande till enskilda subjekt, bör dessa fall uttömmande anges i lag Ofr 2 kap, 2 § andra slyckel TF), I första hand bör sådana bestämmelser införas i lagen om allmän försäkring. En hänvisning till denna lagstiftning har tagits in i paragrafens andra stycke,

Belräffande uppgifter till andra myndigheter behövs i och för sig inga särskilda föreskrifter, även om utlämnandet skulle vara lill men för den enskilde. Av 14 kap, 3 § departementsförslaget följer nämligen atl myndighei efter intresseavvägning för lämna sekretessbelagd uppgift till annan myndig­het, I promemorian uttalas emellertid att hänsynen lill enskildas integritet talar för att en sådan skönsmässig avvägning inte bör äga rum vid de allmänna försäkringskassorna. Föreskrifter av den innebörden finns också intagna i promemorieförslaget. Enligt min mening bör frågan om i vilka fall försäk­ringskassa skall fö lämna sekretessbelagda uppgifter till annan myndighei huvudsakligen vara förfatlningsreglerad. Bestämmelser om upplysningar från försäkringskassa finns redan nu i 18 kap, 5 § lagen om allmän försäkring. Det bör under det fortsatta lagstiftningsarbetet övervägas om inte mer detaljerade föreskrifter kan införas. Utrymmet för att med tillämpning av generalklausulen i 14 kap, 3 § lämna ut uppgifter lorde därefter bli begränsat, Mol denna bakgrund finns inie skäl att göra undantag för generalklausulen i fråga om sekretessen hos försäkringskassa.

Sammantaget innebär vad jag nu har anfört att utrymmet för subjektiva bedömningar i sekretessfrågor minskas i förhållande lill gällande rätt. Härigenom för sekretessen på socialförsäkringsområdet en någol större fasthet,

Offenllighetsintresset tillgodoses i den föreslagna avfattningen genom skaderekvisilet och genom begränsningen av sekretessen lill uppgifter om enskilds personliga förhållanden, I promemorian föreslås dessutom atl sekretess inte skall gälla beslul av annan myndighei än allmän försäkrings­kassa. Något motsvarande undantag behövs inte i departementsförslaget. Fr. o. m. den I januari 1979 förs nämligen lalan mot beslul av allmän försäkringskassa hos försäkringsrätt. Beslämmelserna i 12 kap. om sekretess hos domstol medför atl försäkringsdomstols avgörande i regel blir offentligt. Efter ulgången av år 1978 kommer riksförsäkringsverket alUjämt att under en övergångstid som första instans handlägga vissa yrkesskadeärenden enligt äldre lagstiftning. Verket kommer vidare atl som första instans handlägga bl. a. ärenden om utbyte av livränta mot engångsbelopp Ofr prop. 1977/78:20). Skaderekvisilels uiformning torde här ge tillräcklig offentlighet åt verkels beslut.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                               7 kap. 8 ij   192

8§

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess lill skydd för enskilds personliga förhållanden i ärenden om arbetarskydd m. m.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 14 § första slyckel SekrL (handlingar i ärenden rörande arbelsskadeförsäkring) samt om tystnadsplikt i de föreskrifter som anges i bilaga 5 under nr 27, 57, 89, 94 och 184

Promemorieförslaget: 8 kap. 8 §

F. n. saknas nästan helt reglerom handlingssekreless i arbelarskyddsfrågor såvitt avser skydd för arbetstagarnas förhållanden. Däremot finns enligt 19 § SekrL sekretesskydd för arbetsgivares affärs- och driftförhållanden i ärenden om bl. a. arbetarskydd. En motsvarande bestämmelse har lagils in i 8 kap. 2 § denna lag. Tystnadsplikt angående enskilds personliga förhållanden finns föreskriven för de organ som sysslar med arbetarskydd.

Det synes vara en brist i gällande sekretesslag att uppgifter om enskildas yrkessjukdomar och andra personliga förhållanden som finns hos myndig­heter som handlägger arbetarskyddsfrågor inte är sekretessbelagda annat än om de förekommer i ärenden om försäkring för arbetsskada. De lystnads­plikter som gäller på områdel bör därför fö en motsvarighet i regler om handlingssekreless. 1 promemorieförslaget har sådana regler tagits upp i 8 kap. 8 §. Förevarande paragraf har utformats i huvudsaklig överenssläm­melse med promemorieförslaget. Vid utformningen har de synpunkter av främst redaktionell art som har förts fram under remissbehandlingen beaktats.

De myndigheter hos vilka sekretess enligt denna paragraf gäller är i första hand arhetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen med biträdande kommunala tillsynsman. Dessa myndigheter och tillsynsmän utövar lillsyn enligt bl. a. arbelsmiljölagen (1977:1160), allmänna arbetstidslagen (1970:103, ändrad senast 1976:597) och lagen (1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete (ändrad senast 1978:340). Tillsyn enligt strålskyddslagen (1958:110, ändrad senast 1976:245) över radiologiskt arbete utövas av statens strål­skyddsinslitut med biträde av tillsynsmän. De nu uppräknade myndighe­terna har i paragrafen betecknats som myndigheter som har till särskild uppgift att verka för arbetarskydd. Tillsynsmännen är knutna lill myndighe­ternas verksamhet på sådant sätt all de har tystnadsplikt till följd av 1 kap. 7§,

Hos de angivna myndigheterna gäller sekretess i ärenden enligt lagstift­ningen om arbetsskadeförsäkring, arbetsmiljön eller reglering av arbetstid eller annars i ärenden om arbetarskydd. På arbetarskyddets område gäller alltså sekretessen framför alll den tillsynsverksamhet som myndigheten bedriver med stöd av de nyss angivna lagarna och lagen (1973:329) om hälso-och miljöfariiga varor (ändrad senast 1976:592), Sekretessen gäller emellertid också i andra ärenden om arbetarskydd som myndigheten handlägger där det kan förekomma ömtåliga uppgifter om enskild, såsom t, ex, på del arbets-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                ,,.          7 kap. 9 §   193

medicinska områdel. Här kan emellertid också bestämmelserna i 7 kap. 1 § bli tillämpliga.

Det som sekretessbeläggs är uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Med enskild åsyftas här inte bara arbetsta­gare utan även arbetsgivare. Sjukdomar och andra personliga förhåUanden hos arbetsgivare på små arbetsplatser eller i husligt arbete kan bli kända inom arbetarskyddet. Ell skaderekvisit skall vara uppfyllt för all en uppgift skall vara sekretessbelagd.

I första styckel har också tagils upp en sekretessregel som har sin motsvarighet i instmklionen (1973:847) för yrkesinspektionen (omtryckt 1977:1169, ändrad senast 1978:437). Enligt instmklionen gäller atl enskild arbetstagares anmälan om brister i arbetarskyddshänseende skall behandlas som förtrolig och alt arbetsgivare inte för upplysas om alt inspektion föranleds av sådan anmälan. Den aktuella bestämmelsen har getts en något mera generell avfattning. Någon påtaglig utsträckning av sekretessen lorde delta inte innebära. Sekretessen avses ge skydd för den enskilde arbetstagarens person. För myndighetens inspektionsverksamhet finns sekre­tessbestämmelser i 4 kap. 1 §.

Ell undantag från sekretessen enligt första slyckel avseende det fall all uppgift får lämnas ut till skyddsombud med stöd av arbetsmiljölagsliftningen föreskrivs i 14 kap. 7 §.

I andra stycket anges en lidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling. Gränsen är satt lill 50 år. Del överensstämmer med vad som i allmänhet gäller enligt andra sekretessregler till skydd för enskilds personliga förhållanden.

9§

I denna paragraf lämnas bestämmelser om sekretess inom utbildningsvä­sendet. Första styckel innehåller regler för det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan och i andra slyckel finns regler för utbildningsväsendet i övrigt.

Gällande räu: regler om handlingssekretess i 14 § SekrL (såvitt avser skolhälsovård) samt om tystnadsplikt i 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. (också såvitt avser skolhälsovård), punkt 10 normalinstmktionen för sludievägledare vid insti­tution vid filosofisk fakultet (UKÄ 1971-01-11), punkt 11 normalinstruk-lionen för studievägledare vid sektion vid leknisk fakultet (UKÄ 1971-01-11) och 8 § normalinstmktionen för föreståndare för elevhem inom del obliga­toriska skolväsendet (SÖ 1962-11-30)

Promemorieförslagei: 8 kap. 9 §

Utanför skolhälsovården och viss studievägledning inom universitets- och högskoleväsendet saknas f n. helt sekretess på utbildningsområdet. Här fanns emellertid fram lill årsskiftet 1974/75 några av de viktigaste av de s. k.

13 Riksdagen I979IH0. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kap. 9 if    194

oreglerade tystnadsplikterna. Såväl OSK som TK har lagt fram förslag till regler om sekretess inom utbildningsväsendet.

Del är uppenbart alt del inom utbildningsväsendet kan finnas uppgifter om elevernas och deras anhörigas personliga förhållanden som är lika skydds­värda som molsvarande uppgifter inom t. ex. samhällets hälso- eller socialvård. Del föreligger å andra sidan ell belydande allmänt inlresse av insyn i utbildningsväsendets sätt all fungera. Ett minimikrav är atl de uppgifter som uteslutande rör elevernas studiesituation alltid är offentliga. Hit hör bl. a. skolbetyg och andra uppgifter om elevernas studieresultat och prestationer i övrigi.

Den reglering som har föreslagils i promemorian avser hela utbildnings­väsendet. Barn- och ungdomsundervisningen har emellertid behandlats för sig och sekretesskyddet där gjorts särskill omfattande.

I promemorieförslagels 8 kap. 9 § finns sålunda i första slyckel en sekretessbestämmelse för del obligatoriska skolväsendel och för undervis­ningen av ungdom i gymnasieskolan. Sekretess föreslås gälla för uppgift som hänför sig lill skolans elevvårdande verksamhet eller lill ärende om disciplinärt förfarande mol elev eller om skiljande av elev från vidare studier. Uppgifter som hänför sig lill elevs studiesituation i mera begränsad bemärkelse undantas från det sekretesskyddade områdel. Med uttrycket elevvårdande verksamhet avses i promemorian elevvården i mera avgränsad mening som beteckning på skolans strävanden atl förebygga uppkomsten av skolsvårigheler och andra personliga problem för den enskilde eleven och på de särskilda ålgärder som kan vidtas för att komma till rätta med de svårigheter som ändå uppstår.

Den närmare avgränsningen av sekretessen uppnås genom skaderekvisit. I promemorian framhålls atl en stor del av de uppgifter som förekommer inom skolans elevvård lorde vara av tämligen trivial natur. För all undvika orimliga begränsningar av skolpersonalens yttrandefrihet och möjliggöra önskvärd insyn i skolans verksamhet föreslås därför i promemorian ett rakt skadere­kvisit. Sekretess skall alltså gälla, om det kan antas alt den som uppgiften rör eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs.

I 8 kap. 9 § andra stycket promemorieförslaget har lagils in en sekretessbestämmelse som avser utbildningsväsendet i övrigi. Den lar sikie på uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling och på uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller studievägledare. Sekretessen är här starkare än vad som gäller enligt förslå stycket. Bestämmelsen i andra slyckel utgår från sekretess som huvudre­gel.

Förslagel att införa regler om sekretess på utbildningsområdet har i allmänhet tagits emot positivt eller lämnais ulan erinran av remissinstan­serna. Under remissbehandlingen har dock förts fram synpunkter i fråga om bestämmelsernas närmare utformning och om sekretesskyddels omfattning. Flera remissinstanser har således framhållit all sekreiessen på utbildnings-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 '' ■?       7 kap. 9 §   195

områdel bör vara likartad den som gäller inom hälsovården och socialljäns-len. Som skäl härför har anförts bl. a. all många uppgifter om elevs personliga förhållanden kan vara av samma ömtåliga natur som de uppgifter som finns inom t. ex. socialtjänsten. Dessutom har det anförts all del nära samarbete som sker mellan skolan, hälsovården och socialtjänsten gör del nödvändigl att man har samma sekretess hos dessa myndigheter.

För min del anser jag alt promemorieförslagets sekretessbestämmelser för ulbUdningsområdet i huvudsak bör godtas. När del gäller del sekretesskyddade området saknas del enligt min mening anledning all gå ifrån förslagel. Beträffande sekretessens styrka på del obligatoriska skolom­rådet och i gymnasieskolan anser jag att samarbetet med hälsovården och socialtjänsten i och för sig inte kräver en starkare sekretess inom skolområdet. Däremot kan del finnas andra skäl att omgärda vissa uppgifter på området med starkare sekretesskydd. Jag återkommer strax till den saken. I övrigi anser jag att förslagel bör godias med vissa redaktionella jämkningar. Departementsförslaget har ulformals i enlighel härmed.

Sekreiessen i paragrafens första stycke gäller alltså inom del obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan. Beslämmelsen omfattar således gmnd­skolan och de andra skolformer inom vilka skolplikten kan fullgöras -specialskolan och sameskolan. Bestämmelsen är tillämplig också i fråga om elevhem som skolmyndighet driver för elever i de aktuella skolformerna. Den gmndläggande regeln om sekretess inom särskolan finns i 7 kap. 1 §. Nuvarande ungdomsvårdsskolor omfattas av bestämmelserna i 7 kap. 4 §. I departementsförslaget har beteckningen gymnasieskolan ersatt det i prome­morian föreslagna uttrycket undervisningen av ungdom i gymnasieskolan. Någon ändring i sak innebär detla inte. Kommunal eller statlig vuxenutbild­ning omfattas alltså inte av paragrafens första stycke.

Utbildningen i grundskolan och gymnasieskolan utmärks bl. a. av all den fostrande verksamhelen där intar en framskjuten plats. Elevvården i vidsträckt bemärkelse - dvs. den verksamhet som avser all främja elevemas utveckling lill harmoniska människor och lill dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar - är här lika betydelsefull som uppgiften all meddela kunskaper och öva färdigheter.

Även om begreppet elevvård används i den mera avgränsade mening som föreslås i promemorian kommer del alt avse en verksamhet av belydande omfattning. Inom det obligatoriska skolväsendel och i gymnasieskolan ligger elevvårdande uppgifter på i princip alla där verksamma funktionärer. Här kan särskill nämnas skolledare, lärare och de särskilda elevvårdsfunktionärema skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och studie- och yrkesvägled­nings- (SYO-) konsulent. Också elever och föräldrar som ingår i samarbels-nämnder eller annal organ inom skolan för anses delta i elevvården i den mån man tar befattning med elevvårdsärenden.

I den elevvårdande verksamhelen inom den obligatoriska skolan och i gymnasieskolan ingår insamlandet av uppgifter om elevernas personliga

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              7 kaii. 9 §   196

förhållanden som ell grundläggande inslag. Bland lärarnas åligganden ingår sålunda atl samla uppgifter om elevernas fysiska och psykiska förutsättningar och om deras beleende och prestationer i skola, hemmiljö och fritidsmiljö. I fråga om elever som visar tecken på skolsvårigheler och andra problem inhämtas och utbyts information bl. a. i samband med elevvårdskonferenser. Mera uttalade skolsvårigheler hos någon elev kan föranleda ingående utredningar av hans förhållanden av psykolog eller kurator. Ibland sker hänvändelse till och informationsutbyte med utomstående organ såsom socialvården och den psykiska barna- och ungdomsvården. Till elevvården räknas också självfallet mer aktiva rådgivnings- och stödåtgärder såsom t. ex. psykologisk behandling eller andra kuraliva åtgärder. Också sådana ålgärder som ullagning av elev lill stödundervisning, specialundervisning, särskild undervisning eller anpassad studiegång får anses höra till elevvården. Dylik undervisning sker ju därför all eleven har svårigheter i del vanliga skolarbetet på grund av l. ex. sjukdom, fysiskt handikapp, svag begåvning, sociala eller känslomässiga störningar eller bristande kunskaper och färdigheter. Till elevvården bör däremot inte hänföras lillrätlaförande åtgärder och inte heller intagning av elev i specialskolan eller särskolan.

1 fråga om den elevvård som sker inom ramen för skolhälsovården är bestämmelserna om sekretess i 7 kap. 1 § tillämpliga. Uppgift om elevs personliga förhållanden får därmed på delta område etl starkare sekretesskydd än vad som i övrigi föreslås gälla inom elevvården, I likhet med vad som har föreslagits för utbildningsväsendet utanför den obligato­riska skolan och gymnasieskolan bör enligt min mening uppgifter hos vissa funktionärer inom barn- och ungdomsundervisningen med särskilda uppgifter på elevvårdens område också ha ett starkare sekretesskydd än vad som bör gälla inom elevvården i övrigt. Den verksamhet som skolpsykolog och kurator bedriver på elevvårdens område har delvis en annan karaktär än den som övrig skolpersonal fullgör. Inslaget av förtrolighet kan här vara mera framträdande och de uppgifter som psykolog och kurator inhämtar gäller inte sällan elevs personliga förhållanden av myckel känslig och ömtålig natur. Intresset av all omgärda sådana uppgifter med ett starkt sekretesskydd är lika framträdande inom grundskolan och gymnasieskolan som inom utbildnings­väsendet i övrigi, hälsovården och socialtjänsten. Enligt min mening bör därför på skolområdet gälla ell omvänt skaderekvisit, dvs. en strängare sekretess, för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som finns hos psykolog och kurator. Dessa funktionärer handhar en stor del av skolans samarbete med socialtjänsten och med den psykiska barna- och ungdoms­vården, på vilka områden ju gäller den strängare sekreiessen. Även om, som framgår av vad jag tidigare har sagt, förutsättningarna för samarbete och uppgiflsullämnande myndigheter emellan inte är avhängiga av all likartad sekretess gäller, kan man dock inte bortse från all en sådan ordning kan ha vissa praktiska fördelar för de funktionärer som berörs. För uppgifter som hänför sig till psykologiska undersökningar, dvs. framför allt psykologiska

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,%, -      7 kap. 9 §   197

test av olika slag, eller till psykologisk behandling bör givetvis också den strängare sekreiessen gälla.

Bestämmelser om sekretess i enlighet med det anförda har lagits in i förevarande paragrafs första stycke första meningen.

När det gäller skolans elevvårdande verksamhet i övrigi, dvs. den elevvård som bedrivs av andra än psykolog och kurator, anserjag behovet av sekretess inte vara lika framträdande. Någon strängare sekretess behöver alltså inte uppställas. Sekreiessen för sådana uppgifter skall alltså gälla bara om del kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Paragrafens första stycke andra meningen upptar dessa bestämmelser. Med hänsyn lill intresset av insyn i skolverksamheten har i första styckel tredje meningen beslul i elevvårdsärende uttryckligen lagils undan från sekreiessen. Beslul om ullagning av elev lill exempelvis specialundervisning är alltså alllid offentligt.

I likhet med vad som har föreslagits i promemorian ligger uppgifter som hänför sig lill elevens studiesituation i mera begränsad bemärkelse utanför del sekretesskyddade området. Uppgifter om framför alll en elevs studiere­sultat eller närvaro är ju inte hänföriiga lill elevvården och uppgifterna är sålunda alltid offentliga.

Ömtåliga uppgifter om elever och deras nära anhöriga kan också före­komma i ärenden om lillrättaförande av elev. Det starka insynsintresse som föreligger i fråga om disciplinära ålgärder mol offentliga funktionärer finns knappast på del här aktuella områdel, medan å andra sidan de berörda elevernas ungdom och bristande mognad är starka skäl för ell sekretesskydd. Möjligheter till sekrelessbeläggning bör alltså finnas.

Skolförordningen (1971:235, ändrad senast 1978:730) öppnar i fråga om gymnasieskolan en viss möjlighel all skilja en elev från vidare studier. Det är här inte fråga om en lillrätlaförande ålgärd utan om en åtgärd riktad mot elever som har visat all de inte kan tillgodogöra sig undervisningen. Mol bakgrund av vad som har sagts i del föregående om att uppgifter om elevernas studieresultat alltid bör vara offentliga skulle del kunna hävdas alt uppgifter i ett ärende av här avsett slag inte bör omfattas av sekretess. Man måste emellertid beakta alt skolförordningen medger undantag från huvudregeln om när en elev skall skiljas från vidare studier, om särskilda skäl föreligger. Här kan del ofta röra sig om myckel ömtåliga uppgifter om elevens personliga situation.

Bestämmelserna om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärende om tillrältaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier har tagits in i första slyckel andra meningen. Sekreiessen är alltså här densamma som inom elevvården i övrigt. Liksom där görs undantag från sekretessen när del gäller beslut i ärende.

Sammanfattningsvis innebär det sagda alt det inom det obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan skall gälla sekretess med olika styrka beroende på vilket slag av uppgifter det gäller. För uppgifter inom skolhäl-

 

Prop. 1979/80:2    Dei A                             7 kap. 10 H   198

sovården Ofr 1 §) och för uppgifter hos psykolog och kurator gäller den strängare sekretessen, medan för bl. a. uppgifter som hänför sig till skolans elevvårdande verksamhet i övrigi gäller sekretess med ell rakt skaderekvi­sit.

Inom de övriga delarna av utbildningsväsendet saknas i allmänhet motsvarighet till den aktiva elevvårdsverksamhel och den omfattande elevvårdsorganisalion som förekommer inom del obligatoriska skolväsendel och i gymnasieskolan. Elevvården bedrivs där väsentligen av särskilda funktionärer som i huvudsak har rådgivande och hjälpande funktioner och vilkas verksamhet i slor utsträckning bygger på all de hjälpsökande frivilligt tar kontakt med dem. Bestämmelsen i paragrafens andra stycke om sekretess utanför det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan har därför, i likhet med promemorieförslaget, begränsats till all avse uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling och uppgifter om enskilds personliga förhållanden som finns hos psykolog, kurator eller studievägle­dare. Med tanke på uppgifternas många gånger ömtåliga natur bör här gälla etl omvänt skaderekvisit. Sekretess skall således gälla om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör och hans närstående lider men. Någon motsvarighet till den sekretess som enligt första stycket gäller i ärenden om tillrättaförande eller skiljande av elev från vidare studier har jag inte funnit skäl att föreslå för denna del av utbildningsväsendet. Jag har inte heller funnit tillräckliga skäl atl här föreslå sekretess i ärenden om antagning till utbildning.

I likhet med vad som gäller enligt andra sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga förhållanden är tidsgränsen för handlingssekrelessen högst 50 år.

10 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i ärenden om arbetsför­medling och andra anställningsfrämjande åtgärder för uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

GäUande räU: regler om handlingssekreless i 14,22 och 25 §§ SekrL saml om tystnadsplikl i 16 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, i arbetsordningen för arbetsmarknadsverket och i arbetsordningen för statens arbelsklinik

Promemorieförslaget: 8 kap. 10 §

1 likhet med vad som har föreslagils i promemorian regleras sekretessen i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling m. m. i två paragrafer. Bestäm­melser till skydd för enskilds personliga förhållanden ges således i denna paragraf, medan sekreiessen för uppgifter om enskilds afförs-och driftförhål­landen regleras i 8 kap. 1 §.

När del gäller sekretessen till skydd för enskilds personliga förhållanden har i promemorieförslaget gjorts skillnad mellan ärende om arbetsförmedling

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 -i          7 kap. 10§   199

och yrkesvägledning, å ena sidan, och ärende om arbetsvärd, hjälp och stöd vid arbetslöshet m. m., å andra sidan. Sekretessen i ärende om arbetsförmed­ling och yrkesvägledning, som i promemorian regleras i paragrafens första stycke, har föreslagils bli absolut, dvs. något skaderekvisit har inte ställts upp som villkor för sekreiessen. Detla har i promemorian motiverats med att de situationer som avses med beslämmelsen är av utpräglad förtroendekaraktär. För övriga verksamhetsgrenar, som regleras i andra slyckel, har inslaget av myndighetsutövning ansetts vara betydande. För all tillgodose intresset av allmän insyn på dessa områden har därför sekreiessen gjorts beroende av etl rakt skaderekvisit.

Den skillnad i fråga om förutsättningarna för sekretess som sålunda har föreslagits i promemorian har berörts av flertalet av de remissinstanser som har ytlral sig över paragrafen. Även om man i allmänhet godtar uppfatt­ningen alt skillnad bör göras mellan förtroendefallen och fallen av myndig­hetsutövning har man ställt sig tveksam lill den gränsdragning som har föreslagits i promemorian. Från arbetsmarknadsstyrelsen har sålunda fram­hållits att det också inom den rent arbelsförmedlande verksamhelen förekommer inslag av myndighetsutövning, såsom t. ex. resekoslnadsersäll-ning till arbetssökande. I ärende om stödåtgärder av olika slag förekommer å andra sidan enligt styrelsen ofta förtroendesilualioner, t. ex. i arbelsvårdsfal-len. En annan invändning mol promemorieförslaget är all de olika anställ­ningsfrämjande verksamheter som avses i den föreslagna paragrafens förslå och andra stycken i praktiken har ell så starkt samband med varandra all den skillnad i sekreiesshänseende som har föreslagils inte är sakligt motive­rad.

De bestämmelser om handlingssekreless som finns inom de områden som är aktuella i förevarande paragraf (14, 22 och 25 §§ SekrL) gäller alla med samma skaderekvisit. Förutsättningarna för sekretess är med andra ord likartad i de olika ärendeslagen. Enligt min mening saknas del anledning all i den nya sekrelesslagen gå ifrån den ordning som f n. gäller. Också i fråga om den styrka med vilken sekretessen bör gälla anserjag alt nuvarande regler i SekrL bör bibehållas. Detla innebär alt ett omvänt skaderekvisit skall gälla såväl i ärende om arbetsförmedling och yrkesvägledning som i de ärendeslag som las upp i andra slyckel promemorieförslaget. Den sekretess som således skall gälla regleras i deparlemenisförslaget i paragrafens första stycke.

Som exempel på arbetsvårdsålgärder kan nämnas arbetsprövning och arbetslräning, omskolning och yrkesutbildning. Beslämmelsen innebär i denna del en viss utvidgning av det sekretesskyddade områdel i förhållande till gällande rätt. Motsvarande föreskrifter i 14 § SekrL avser nämligen endasl vissa slag av arbetsvårdsålgärder. Någon anledning all i sekreiesshänseende på detta sätt skilja ul avgränsade delar av arbelsvårdsområdet kan emellertid, som också har framhållits i promemorieförslaget, inte anses föreligga.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 11 if    200

Bestämmelserna i 9 § andra styckel i detta kapilel om sekretess inom den del av utbUdningsväsendel som ligger utanför del obligatoriska skolväsendel och gymnasieskolan avser också arbetsmarknadsutbildningen. I förevarande paragraf regleras därför bara sekreiessen belräffande den del av myndighels verksamhet på området som avser antagning lill utbildning.

Med sådan myndighels verksamhet som avser hjälp och stöd vid arbetslöshet avses dels arbeislöshetshjälp beslående i beredskapsarbete, arkivarbele och musikerhjälp, dels olika former av stöd, bl. a. kontant arbetsmarknadsstöd. Frågor om beräkning och utbetalning av bidrag och lån handläggs i en del fall av riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskas­sorna och försäkringsdomslol. För ärende hos dessa myndigheter gäller sekretess enligt 7 § i delta kapitel. I förevarande paragraf bör därför föreskrivas alt sekretessen inte gäller i ärende hos de myndigheter som har nämnts.

Med andra ålgärder i anslällningsfrämjande syfte eller för att främja enskilds anpassning lill arbetslivet avses bl. a. åtgärder enligt lagen om vissa anställningsfrämjande ålgärder. Till denna typ av ärende skall också räknas ärende enligi cirkuläret (1972:130) om anställning av straffade personer m. fl. inom statlig och statsunderstödd verksamhet, som handläggs av statens personalnämnd.

För all tillgodose intresset av allmän insyn i de fall av myndighetsutövning som förekommer anges i paragrafen generellt all sekretess inte gäller för beslul i ärendet (första stycket sista meningen).

11§

I paragrafen regleras sekreiessen inom myndighels personaladministrativa verksamhet.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 14, 25 a och 25 b §§ SekrL samt om tystnadsplikt i instmklionen för nämnden för vissa omplacerings­frågor, arbetsordningen förståtens personalnämnd och i arbetsordningen för den s. k. omslällningsenhelen inom statens personalpensionsverk

Promemorieförslaget: 8 kap. 11 §

Myndigheternas personaladministraliva verksamhet rymmer i sig förete­elser av skilda slag. I första hand avses frågor som rör t. ex. ijänsieiillsätlning, löner, rutiner vid ledighet, disciplinära ålgärder, omplacering av personal och upphörande av anställning. Hit hör emellertid också personalvårdande ålgärder i mera avgränsad bemärkelse, såsom psykologisk och social rådgivning för all främja hälsa, arbelstrivsel och effektivitet. För åtgärder av detla slag används vanligtvis uttrycket personalsocial verksamhet.

F. n. gäller sekretess inom myndigheternas personaladministraliva verk­samhet endasl i ganska begränsad omfattning. Handlingssekretess föreligger i ärenden om omplacering i samband med omlokalisering eller omorganisa­tion av statlig verksamhet (25 a § SekrL). Sådan sekretess gäller vidare i fråga

 

Prop. 1979/80:2    Del A                   T-      7 kap. I Iii   201

om läkarutlåtanden i ärenden om statlig personalpensionering och beträf­fande handlingar som har upprättats vid psykologisk undersökning i ärende om anställning eller upphörande av anställning hos myndighei eller i ärende om ullagning av anställd hos myndighet lill viss utbildning eller tjänstgöring (14 § SekrL). Vidare finns i 25 b § SekrL bestämmelser om sekretess för vissa handlingar med anknytning till personalsocial verksamhet hos utrikesdepar­tementet, beskickningar och konsulat.

Den reglering som har föreslagils i promemorian innebär en förstärkning av sekretesskyddet i förhållande till gällande ordning. Framför allt gäller detta inom det personalsociala områdel. Departementsförslagel har utformats i nära överensstämmelse med promemorians förslag. Detla har också fått ett i det stora hela positivt mottagande av remissinstanserna. Från några håll har man dock ifrågasatt om inte förslagel kan leda lill vissa gränsdragningspro­blem. Vidare har några remissinstanser förordat bl. a. en ytteriigare förstärk­ning av sekretessen i anställningsärenden.

Del är uppenbart all man inte kan införa en sekretessbestämmelse som träffar varje uppgift om enskilds personliga förhållanden inom myndighe-ternas personaladministraliva verksamhet. Liksom hittills bör, som också har framhållits i promemorian, en belydande öppenhet råda i varje fall inom de delar av verksamhelen som innefattar myndighetsutövning. Enligt min mening kan del således inte komma i fråga att gå ifrån promemorieförslaget om att offentiighel i princip bör råda i ijänsteiillsältnings- och disciplinären­den. Det föreligger emellertid ett betydande sekretessintresse i fråga om vissa av de uppgifter om enskildas förhållanden som f n. saknar sekretesskydd. Det viktigaste exemplet på delta är uppgifter som hänför sig lill myndighe­ternas personalsociala verksamhet.

Inom varje myndighei bedrivs någon form av personalsocial verksamhet. Varie chef kan sägas ha en personalvårdande funktion. Vidare finns vid åtskilliga myndigheter särskilda personalkonsulenter och andra befattnings­havare anställda för all syssla med personalsociala frågor. Vidare ligger omfattande personalsociala uppgifter på vissa särskilda myndigheter som sysslar med personaladministraliva frågor för hela den statliga förvaltningens räkning, t. ex. statens personalnämnd och statens personalpensionsverk.

Den personalsociala verksamheten kan ibland bestå enbart av samtal med t. ex. personalkonsulent. 1 andra fall kan det visa sig nödvändigl med interna kontakter med t. ex. arbetsledare. I ytteriigare andra fall kan kontakt behöva tas med någon annan myndighet med särskilda personalsociala uppgifter som statens personalnämnd eller statens personalpensionsverk eller med någon helt utomstående myndighei, t. ex. länsarbetsnämnd, försäkringskassa eller myndighet inom socialvården eller sjuk- och hälsovården.

De uppgifter om enskilda anställda som inhämtats i den nu nämnda verksamheten kan uppenbariigen ofta vara av mycket ömtålig natur. Av denna anledning har i paragrafen lagils in regler om sekretess för sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill myndighe-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. II ii   202

temas personalsociala verksamhet. Dessa regler är tillämpliga både i fråga om myndigheternas rent interna personalsociala verksamhet och belräffande sådan personalsocial verksamhet som bedrivs av statens personalnämnd och statens personalpensionsverk eller inom en överordnad myndighei med avseende på personalen vid underordnade myndigheter, t. ex. utrikesdepar­tementets verksamhet i fråga om personalen vid utlandsmyndigheterna. Beslämmelserna gäller självfallet också för personalsocial verksamhet avse­ende anställda inom försvarsmakten. Sekreiessen i motsvarande verksamhet avseende värnpliktiga regleras däremot i 12 §.

Beslämmelsen i paragrafens första stycke har utformats i anslutning till de regler på utbildningsväsendets område som har tagits upp i 9 § första styckel första meningen och andra styckel, Beslämmelsen ställer sålunda upp ett skydd för uppgifter som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling eller som finns hos någon av den offentliga förvaltningens särskilda personalvårdsfunktionärer. Vidare föreskrivs att sekretess skall gälla, om det inte står klart att uppgiften kan röjas ulan alt den som uppgiften rör och hans närstående lider men, Ell omvänt skaderekvisit gäller alltså, Sekreiessen kommer därigenom all få samma styrka som t, ex, sekreiessen inom företagshälsovården.

Beträffande övriga uppgifter inom myndighels personalsociala verksamhet finns i andra styckel en regel som innebär att sådana uppgifter inte får röjas, om del kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Här gäller alltså strängare villkor för sekretess än enligt paragrafens första stycke. Bestämmelsen är tillämplig t, ex, på uppgifter som hänför sig till sådan personalsocial verksamhet som chefer på olika nivåer utövar. Vissa uppgifter som kommer fram vid s, k, planeringssamlal kan således sekretessbeläggas enligt detta stycke,

I tredje stycket har lagits in bestämmelser om sekretess inom vissa andra delar av myndighets personaladministraliva verksamhet, I huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget föreskrivs sålunda generella regler om sekretess för uppgifter om enskilds hälsotillstånd och för sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill ärenden om omplacering eller pensionering av anställda. En förutsättning för denna sekretess ar liksom enligt andra slyckel att del kan antas all den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Del insynsiniresse som föreligger på de berörda områdena tillgodoses vidare genom en regel som lar undan myndighets beslut från sekretessen,

Sekreiessen för uppgift om hälsotillstånd kommer att bli tillämplig främst på uppgifter som myndighei inhämtar i samband med anställds sjukledighet. Såvitt gäller sekreiessen i ärenden rörande omplacering av anställd innebär bestämmelsen all sekreiessen skall avse all omplacering, Detla har sin grund i bedömningen att sekrelessbehovel i princip är detsamma vare sig omplace­ringen orsakas av all verksamheten inom anställningsmyndigheten skall föriäggas till annan ort eller omorganiseras eller den beror på förhållanden

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  , ; .,     7 kap. 12 if   203

som kan hänföras till befattningshavaren. Också i de fall där omplacering övervägs t, ex, som ell alternativ till sjukpensionering har den enskilde ett berättigat krav på alt de uppgifter om personliga förhållanden som föreligger i ärendet skyddas mot insyn.

Någon motsvarighet lill den handlingssekretess som f n, gäller i fråga om psykologiska undersökningar i bl, a, anslällningsärenden har inte föreslagils i promemorian. Användningen av sådana undersökningar i samband med anställning i offentlig civil Oänst synes numera förekomma i ytterst begränsad omfattning, I de fall där psykologiska test förekommer i sådana sammanhang handhas dessutom dessa i regel inte av myndigheten utan av utomstående enskilda organ. Del lorde därför inte finnas någol behov av atl låta sekreiessen på det personaladministraliva områdel omfatta också psykologiska undersökningar.

Som jag tidigare har sagt är det uppenbart all man inte kan införa en sekretessbestämmelse som täcker varje uppgift om anställds personliga förhållanden inom myndigheternas personaladministraliva verksamhet. Med den begränsning som har gjorts i departementsförslagel kan man, såsom också har framhållits under remissbehandlingen, knappasl helt undvika atl del någon gång kan uppslå tvekan om huruvida viss uppgift hänför sig lill personalsocial verksamhet eller till personaladministrativ verksamhet i övrigi. Jag är dock övertygad om all delta i praktiken inte bör leda lill svårigheter. En annan sak som också har berörts under remissbehandlingen är den att det t, ex, i ett omplaceringsärende kan förekomma uppgifter som tidigare har lämnats lill personalkonsulent. Sådana uppgifter åtnjuter ju i omplaceringsärendet inte längre samma sekretesskydd som tidigare, I omplaceringsärendet gäller den svagare sekretessen enligt paragrafens iredje stycke för alla uppgifter. Lämpligheten av en sådan ordning har salts i fråga. Härom vill jag säga all detta inte är unikt för det område som här är aktuellt. Förslaget till sekretesslag bygger på den principen all sekreiessen inte skall följa uppgiften som sådan utan behovet av sekretess för uppgiften skall i stället bedömas utifrån del sammanhang vari uppgiften förekommer,

I enlighel med vad jag tidigare har sagt bör del inte råda någon sekretess för uppgift om enskilds personliga förhållanden i anställnings- och disciplin­ärenden. I paragrafens fjärde stycke har del därför också uttryckligen angetts atl bestämmelserna i iredje stycket inte gäller i sådana ärenden. En annan sak är all det i t. ex. disciplinärenden kan gälla sekretess på grund av regler lill skydd för andra iniressen eller på grund av föreskrifterna i 13 kap. 2 § om överföring av sekretess. I vissa anslällningsärenden kan sekretess gälla enligt bestämmelserna i 7 kap. 10 §.

12§

I paragrafens första stycke ges bestämmelser om sekretess i ärende om ullagning av värnpliktig för Oänslgöring och ärende som har samband med

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 12 §   204

sådan ullagning. Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelser om sekretess i personalsocial verksamhet avseende värnpliktiga.

GäUande räu: regler om handlingssekreless i 14 § SekrL (såvitt avser psykologiska undersökningar i samband med inskrivning av värnpliktig), saml om tystnadsplikt i 12 § instruktionen (1966:431) för vapenfrinämnden, 12 § instruktionen(1966:434)förvärnpliktsnämndenoch i 19 § instruktionen (1971:356) för bislåndsulbildningsnämnden

Promemorieförslaget: 8 kap. 12 §

I promemorian har föreslagils atl sekretessen i första slyckel skulle gälla fyra slag av ärenden: inskrivning av värnpliktiga, befrielse från eller anstånd med värnpliklsljänslgöring, vapenfri Oänst saml antagning till bistånds- och kataslrofutbildning.

Under remissbehandlingen har bl. a. värnpliktsverkel och värnplikts-nämnden anfört atl promemorieförslaget inte i tillräcklig utsträckning ger stöd för sekretess inom myndigheternas verksamhetsområde. Del framhålls att bl. a. ärenden om frikallelse från värnplikt, undantagande från tjänstgö­ringsskyldighet under erforderlig lid och ärenden om ändrad ullagning eller tillhörighet inte har lagits med i förslaget trots alt del i dessa ärendelyper också kan förekomma känsliga uppgifter om enskilds personliga förhållan­den.

Enligt min mening finns det skäl både för all vidga del sekretessbelagda områdel jämfört med vad som föreslås i promemorian och för all utesluta en del ärendelyper som är sekretessbelagda enligt promemorieförslaget.

Vad först gäller ärende angående inskrivning av värnpliktig är del i regel inskrivningsnämnd som fattar beslut. Den provningsverksamhet som försiggår vid inskrivning omfattar medicinsk undersökning av hälsotillstånd och fysiska kvalifikationer i övrigt. Dessutom sker psykologisk undersök­ning. Vissa myndigheter är ålagda all lämna uppgifter som behövs vid inskrivningen. Dessa uppgifter rör delvis iniegrilelskänsliga förhållanden, t. ex. vård i anstalt (se 15-17 §§ kungörelsen/1969:379/ om inskrivning och redovisning av värnpliktiga, 15-17 §§ ändrade senast 1976:423).

F. n. gäller handlingssekreless bara i fråga om psykologiska undersök­ningar i samband med inskrivning av värnpliktiga. Någon särskild lystnads­plikt angående inskrivningsförrällningar är inte föreskriven, utom så till vida alt t. ex. tystnadsplikten för läkare omfattar också vad denne har erfarit vid förrättningen. Däremot gäller tystnadsplikt hos värnpliktsnämnden, som prövar bl. a. besvär över vissa beslul om inskrivning.

Departementsförslagels 7 kap. 1 § är i och för sig tillämplig på bl. a. medicinska undersökningar av del slag som förekommer vid inskrivning av värnpliktiga. Någon motsvarighet lill den generella beslämmelsen i LAH om sekretess för psykologiska undersökningar har inte tagits upp i departements-förslaget. Skälen härtill redovisas i motiveringen till 7 kap. 13 §. All del finns etl behov av sekretess för sådana undersökningar som görs i samband med inskrivning är uppenbart. Genom beslämmelserna i förevarande paragrafs

 

Prop. 1979/80:2    Del A               ,;:          7 kap. 12 if   205

första stycke åstadkoms sekretess bl. a. i fråga om psykologiska undersök­ningar, motsvarande den handlingssekreless som nu gäller. För psykologiska undersökningar som sker inom ramen för personalsocial verksamhet avse­ende värnpliktig gäller sekretess enligt paragrafens andra stycke. Som nämndes förut lämnar bl. a. vårdmyndigheter känsliga uppgifter om värn­pliktiga till militära myndigheter. Dessa uppgifter omfattas av sekretess hos urspmngsmyndigheterna. De bör inte vara offentliga, när de förekommer i ärende om inskrivning av värnpliktig. Starka skäl talar därför för en sekretessbestämmelse som lar sikte på ömtåliga uppgifter över huvud taget i detta sammanhang. Det intresse av allmän insyn som finns i dessa ärenden kan tillgodoses genom att besluten undantas från sekretess men också i viss mån genom att bestämmelsen förses med skaderekvisit.

Värnpliktsverkel har framhållit alt vissa aspiranler lill fasl anställning vid försvaret före antagningen går igenom särskilda prövningar, som omfattar såväl psykologiska prov som medicinska och andra undersökningar. Verket anser att sekretess bör gälla i dessa ärenden i samma utsträckning som i ärenden om inskrivning av värnpliktiga. Jag delar denna uppfattning.

Enligt beslämmelserna i 3 § vämpliktslagen (1941:967, omtryckt 1969:378, 3 § ändrad senast 1975:555) skall den som av medicinska skäl är oduglig lill krigsOänst frikallas från värnpliktens fullgörande. Är värnpliktig av medi­cinska skäl tillfälligt oduglig till krigsOänst eller om det vid inskrivningsför-rälining befinns att den värnpliktiges förutsättningar för fullgörande av Oänst säkrare kan bedömas vid senare tidpunkt skall den värnpliktige enligt 4 § värnpliktslagen undantas från Oänsigöringsskyldighet under erforderiig lid. Någon handlingssekretess gäller f n. inte och tystnadsplikt föreligger endasl för värnpliklsnämnden. 1 promemorian har inte föreslagits någon sekretess för dessa slag av ärenden.

Som har framhållits vid remissbehandlingen är det uppenbart att det i ärenden av det slag som det här är fråga om kan förekomma skyddsvärda uppgifterom enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden. Den nuvarande tystnadsplikten hos värnpliktsnämnden bör därför ges motsva­righet i förevarande paragraf Sekreiessen bör gälla också för uppgifter i allmänna handlingar och vid de andra myndigheter som handlägger dessa ärenden. För all tillgodose insynsinlressel bör beslut i ärendena vara offentliga.

Såsom inledningsvis har nämnts har i promemorian sekretess föreslagits gälla i ärenden om befrielse från vämpliklsOänstgöring och om anstånd med sådan Oänslgöring. Liksom i ärende om frikallelse gäller inte någon handlingssekreless i dessa ärenden. Endasl hos värnpliktsnämnden finns regler om tystnadsplikt.

1 ärenden om anstånd med vämpliklsOänstgöring kan det utan tvekan förekomma för den enskilde ömtåliga uppgifter, t. ex. rörande hälsotillstånd eller familjesociala förhållanden. Sådana uppgifter bör kunna sekre­lesskyddas, om del finns risk för all den som uppgiften rör lider men om

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 12 §   206

uppgiften röjs. Sekreiessen bör också gälla hos alla de myndigheter som handhar ansländsärenden.

När del sedan gäller ärenden om befrielse från värnpliktstjänstgöring synes behovel av sekretess för där förekommande uppgifter inte vara lika framträdande som i exempelvis anståndsärendena. Befrielse från vämplikls­Oänstgöring enligt 5 § vämpliktslagen (5 § ändrad senast 1975:555) kan nämligen komma i fråga huvudsakligen på formell grund. Någon motsva­righet lill promemorians förslag lill sekretess i denna del bör därför inte las upp i departemenisförslaget.

Vapenfri Oänst i stället för vämpliklsOänstgöring kan komma i fråga, om del kan antas all bruk av vapen mol annan är så oförenligt med den värnpliktiges allvariiga personliga övertygelse att han inte kommer all göra värnplikten, 1 § lagen (1966:413)om vapenfri Oänst (ändrad senast 1978:524). Ärenden om vapenfri Oänst prövas av vapenfrinämnden med regeringen som överinstans. I dessa ärenden kan komma all redovisas uppgifterom enskilds politiska eller religiösa uppfattning eller psykiska problem. Enligt gällande rätl saknas handlingssekreless i fråga om ärenden om vapenfri Oänst. Däremot föreskrivs tystnadsplikt hos vapenfrinämnden. OSK ansåg med viss tvekan alt intresset av offentlig insyn i vapenfriärenden väger över behovel av skydd för den enskilde. Någon handlingssekreless pä området föreslogs därför inte. De remissinstanser som handhar ärenden om vapenfri Oänst riktade kritik mol OSK:s ställningslagande. Mol promemorieförslaget har däremot inte rests några invändningar under remissbehandlingen.

För min del anser jag all den tystnadsplikt som redan gäller hos vapenfrinämnden bör bibehållas i sak. Det finns också, som har framhållits i promemorian, starka skäl som talar för att införa handlingssekretess i ärenden om vapenfri Oänst. I dessa ärenden kan tämligen ingående redovisas uppgifter om enskilds personliga förhållanden. Uppenbariigen kan det röra sig om uppgifter som för den enskilde är myckel känsliga och som skulle åtnjuta sekretesskydd i annat sammanhang. Del inlresse av oflentlig insyn i ärendena, som obestridligen föreligger, synes mig kunna tillgodoses främst genom atl besluten undantas från sekreiessen. Med hänsyn lill del anförda delar jag uppfattningen i promemorian all sekretess bör gälla också i ärenden om vapenfri ijänst.

Del ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen all handha och besluta om vapenfri Oänsteplikiigs Oänslgöring. Denna Oänslgöring kan ske hos bl. a. statlig, kommunal eller landstingskommunal myndighei. Med anledning av vad vapenfrinämnden har anfört därom vill jag framhålla att arbetsmark­nadsstyrelsens och andra myndigheters befattning med saken för anses vara sådan alt sekretessen i vapenfriärendet bör gälla också hos dessa myndighe­ter.

En beslämmelse om sekretess i ärende om antagning till bistånds- och kataslrofutbildning har föreslagits i promemorian. Sådan utbildning kan genomgås inte bara inom ramen för värnplikten och den vapenfria Oänsten

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ■;.-.,;.  7 kap. 13 H   207

Ulan också helt frivilligt. Även kvinnor kan antas lill sådan utbildning. Antagningen lill utbildningen föregås av en särskild urvalsprövning genom bislåndsutbildningsnämndens försorg. Ingen handlingssekretess gäller, men tystnadsplikl inom nämnden är föreskriven för uppgift om enskilds person­liga förhållanden. Enligt min mening är behovel av sekretess för sådana uppgifter inte tillräckligt för all motivera en sekretessregel.

Som tidigare har nämnts har det under remissbehandlingen framhållits att uppgifter som rör enskilds personliga förhållanden kan förekomma också i ärenden om ändrad ullagning eller tillhörighet, dvs. bl. a. ärenden där värnpliktig av olika skäl begär all fö Oänsigöra på annan ort eller vid annal förband än som fömt har bestämls. Man har därför föreslagit atl sekreiessen enligt paragrafens första stycke skulle omfatta även dessa ärendeslag. De uppgifter som enskild lämnar i dessa ärenden för enligt min mening i allmänhet anses vara sådana all del inte finns någol framträdande sekretess-behov för uppgifterna. Inte heller för övriga uppgifter som kan förekomma i sådana ärenden anser jag det påkallat med någon sekretessbestämmelse.

Vid remissbehandlingen har från bl. a. civilförsvarsstyrelsen framhållits behovet av sekretess för uppgifter om civilforsvarspliktigas personliga förhållanden. Inte heller här synes behovel tillräckligt för att motivera en sekretessbestämmelse.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighel med del anförda. De uppgifter som sålunda sekretessbeläggs är sådana som avser enskilds personliga förhållanden och vilkas röjande kan antas medföra men för den enskilde elier någon honom närslående. Beträffande innebörden av begreppet personliga förhållanden får jag hänvisa lill den allmänna motiveringen (avsnitt 4.3.4). Andra uppgifter om ekonomiska förhållanden än sådana som hänför sig till den enskildes personliga förhållanden kan således inte sekretessbeläggas. I enlighel med vad jag tidigare har sagt undantas beslut i ärende från sekreiessen.

Bestämmelser om sekretess i den personalsociala verksamhet som avser myndigheternas anställda återfinns i 7 kap. 11 §. Dessa bestämmelser gäller som redan har nämnis också för de anställda inom l.ex. förvarsmakien. Inom denna bedrivs emellertid också en omfattande personalsocial verksamhet inriktad på de värnpliktiga. Här föreligger uppenbarligen ell sekrelessbehov av i huvudsak samma slag som inom myndigheternas personalsociala verksamhet och inom undervisningsväsendels elevvård. Sekreiessnivån bör vara densamma som på dessa områden. Paragrafens andra stycke har utformats i enlighel härmed. Beslämmelsen överensstämmer i sak med promemorieförslaget.

13 §

Denna paragraf tar upp bestämmelser om sekretess rörande psykologisk undersökning som utförs för forskningsändamål. Paragrafen har med en

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 14 i   208

redaktionell jämkning utformats i enlighet med promemorieförslaget.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 14 § SekrL

Promemorieförslaget: 8 kap. 13 §

OSK föreslog ell generellt skydd för psykologiska undersökningar. Med en sådan reglering kan emellertid tvekan uppkomma om detla generella sekretesskydd skall tillämpas i stället för den sekretessbestämmelse som avser ett visst verksamhetsområde, i. ex. yrkesvägledning, arbetsvärd eller omskolning. Därför är det lämpligare att låta sekretessregler för särskilda verksamhetsområden - utbildningsväsendet, arbetsmarknadsåtgärder, stat­lig eller kommunal personalvård etc. - omfatta också psykologiska under­sökningar inom dessa sektorer. Vid sidan av sådana sekretessregler behövs del bara en särskild beslämmelse om sekretess belräffande psykologiska undersökningar för forskningsändamål. Mol den beslämmelse härom som har föreslagits i promemorian har det inte förts fram några invändningar under remissbehandlingen.

Mol den nu angivna bakgmnden föreskrivs i paragrafens första stycke sekretess för uppgift hänföriig till psykologisk undersökning som utförs för forskningsändamål. Frånsett att sekretessen inbegriper tystnadsplikt, över­ensstämmer bestämmelsen i alll väsentligt med gällande rätt. Eftersom det rör sig om fall där offenllighetsintresset är obetydligt och ett slags förtroen­desilualion föreligger, krävs, liksom enligt gällande rätt, för att en uppgift skall få lämnas ut att det står klart att röjandet kan ske ulan men för den som uppgiften rör och hans närstående. Någon ändring i kretsen av skyddade personer medför inte beslämmelsen.

1 paragrafens andra stycke anges en lidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling. 1 likhet med vad som har föreskrivits i molsva­rande fall i övrigi i departementsförslagel är gränsen satt till 50 år räknat från handlingens tillkomst.

14 §

I paragrafen meddelas bestämmelser till skydd för utlänningar.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 14 § SekrL

Promemorieförslaget: 8 kap. 14 §

Enligt 14 § SekrL råder en ganska långtgående handlingssekretess i ärenden om utiänningskontroll för enskilds personliga förhållanden. Sekre­tessen omfattar dock inte myndighets beslut.

Som framhålls i promemorian bör sekretesskyddet för utlänningar förhindra all röjande av uppgift om utlänning leder lill skada som just hänger samman med hans särskilda förhållanden som utlänning. Typexemplet är att röjande av uppgifterom politisk flykting här i landet leder till repressalier mot flyktingen eller hans anhöriga i hemlandet. Skadan kan också ha sin upprinnelse i motsättningar mellan olika invandrargrupper. 1 huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget häri paragrafens första stycke

 

Prop. 1979/80:2    Del A                •    i       7 kap. 14 §   209

tagits in en bestämmelse som syftar lill ett sekretesskydd med nu angiven innebörd. Förslaget har på den här punklen i allmänhet tagits emot positivt av remissinstanserna.

Bestämmelsen är tillämplig inom hela den offentliga förvaltningen, låi vara alt den lorde fö sin största betydelse för invandrarverket, polismyndighe­terna, utrikesförvaltningen och kommunernas invandrarbyråer. Endasl relativt allvarlig skada, "övergrepp eller annal allvarligt men", skall leda lill sekretess. Del kan å andra sidan inte krävas någon högre grad av sannolikhet för sådan skada för att sekretessen skall gälla. Redan en beaktansvärd skaderisk är tillräcklig. Skadans särskilda samband med utlänningens ställning har i beslämmelsen uttryckts så alt skadan skall vara föranledd av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stal eller myndighet eller organisalion av utlänningar. Med utlänning avses både utländsk medborgare och statslös.

Behovet av sekretesskydd för utlänningar kan emellertid inte anses tillgodosett genom den nu berörda föreskriften. Inom ramen för utlännings­kontrollen får främst invandrarverket och polismyndigheterna ingående kännedom om utlänningars och deras anhörigas personliga förhållanden. Dessa uppgifter skall åtnjuta sekretesskydd av samma art som gäller i andra liknande sammanhang. Liksom i promemorieförslaget finns en bestämmelse härom i paragrafens andra stycke.

Med hänvisning lill del belydande offenlligheisinlresse som föreligger i utlänningsärenden har i promemorian föreslagils ell rakt skaderekvisit som förutsättning för sekretessen enligt andra styckel. Några remissinstanser, däribland statens invandrarverk och utlänningslagkommiilén (A 1975:04), har förordat att nuvarande sekretesskydd i 14 § SekrL med ett omvänt skaderekvisit behålls. Atl införa en presumtion för offentlighet har ansetts vara djupt olyckligt med hänsyn både till utlänningen och till möjligheterna för utlänningsmyndigheterna att nå fram lill riktiga avgöranden i ären­dena.

Den myndighetsutövning som sker i utlänningsärenden rör inte sällan frågor som är av stor betydelse för utlänningen. Redan detta gör att intresset av insyn i ärendena är framträdande. Härtill kommer ett allmänt intresse av insyn i invandrarpolitikens praktiska lillämpning.

Mol del offenlligheisinlresse som således finns i fråga om utlännings­ärenden måste dock ställas det obestridliga behov av sekretess som föreligger för de uppgifter om enskilds personliga förhållanden som kommer fram. Vissa uppgifter, om t. ex. hälsotillstånd, religiös och politisk uppfattning, är sådana att de också i ett annal sammanhang skulle åtnjuta etl starkt sekretesskydd. Andra uppgifter som hos oss normall kan anses som tämligen harmlösa kan för den som kommer från ett annat land uppfattas som ytterst ömtåliga och sådana att deras röjande skulle kunna fö menliga följder för utlänningen eller för hans närstående i hemlandet. Detla är något som man också måste la hänsyn lill vid utformningen av sekretessbestämmelserna på

14 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del A                              7 kap. 15 if   210

området.

Som förut har nämnts gäller f n. i ärenden om utiänningskontroll handlingssekretess enligt 14 § SekrL med ett omvänt skaderekvisit, dvs. utlämnande av handling för ske endast om trygghet kan anses vara för handen alt del kan ske ulan risk för skada förden enskilde. Vid avvägningen mellan de motstående intressen som måste beaktas har jag funnit all den sekrelessnivå som i dag gäller inte bör ändras. Sekretessen enligt paragrafens andra stycke skall alltså gälla med omvänt skaderekvisit.

I enlighet med vad som har föreslagits i promemorian undantas dock myndighets beslut från sekreiessen. Dessa beslul kan emellertid ibland ges skydd enligt paragrafens första stycke, som också i övrigi kan fö aktualitet för ärenden om utlänningskontroll jämsides med föreskrifterna i andra slyckel. Sekretessen gäller enskilds personliga förhållanden, men kommer härigenom indirekt all skydda vissa uppgifter om utlänningens ekonomiska omständig­heter Ofr avsnitt 4.3.4).

Sekretessbestämmelsen i andra stycket är tillämplig i verksamhet för kontroll över utlänningar. Härmed avses inte bara förvaltningsärenden om t, ex, visering, bosäliningslillslånd, arbetstillstånd, avvisning, förpassning eller utvisning ulan också kontrollåtgärder eller annan löpande lillsyn. Till verksamhet för kontroll över utlänningar kan däremot inte räknas domstols handläggning i brottmål av fråga om förvisning och inte heller ärenden om svenskt medborgarskap.

Tidsgränsen för handlingssekretessen enligt denna paragraf har i prome­morian satts lill 50 år. Delta överensstämmer med vad som har föreslagits i andra sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga förhållanden. Jag har inte funnit skäl all gå ifrån den lidsgräns som har föreslagits.

15 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess för uppgifter inom folkbokföringen.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 13 § första styckel SekrL och om tystnadsplikt i 83 § folkbokföringskungörelsen (1967:495, 83 § ändrad senast 1975:777)

Promemorieförslaget: 8 kap, 15 §

I promemorian har föreslagits bestämmelser som innebär atl hemlighål­lande av uppgifterom enskilds personliga förhållanden inom folkbokföringen kan ske såväl i fråga om uppgifter av särskilt ömtålig art som, pä grund av speciella omständigheter, i fråga om normall harmlösa uppgifter. Förslaget, som torde slå i överensstämmelse med gällande rätt beträffande handlings­sekrelessen på områdel, har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Liksom hittills bör huvudregeln vara atl uppgifter om namn, adress, personnummer, civilstånd eller nationalitet skall vara offentliga. Att förhindra all detta leder till obehörig ADB-registrering ankommer på

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 "          7 kap. 15 §   211

datalagstiftningen. I sammanhanget förtjänar erinras om alt TF inte ger någon rätt atl från myndighei erhålla uppgifter på maskinläsbart medium. Vidare kan hänvisas till det särskilda förbudet att lämna ut uppgift som kan antas bli använd för ADB-behandling i strid med datalagen (se 7 kap. 16§).

1 vissa undanlagsfall kan det emellertid vara påkallat all - ulöver vad som följer av del sagda - hindra atl uppgift som regelmässigt antecknas inom folkbokföringen lämnas ut. Anledning saknas all bryta med den praxis på området som har utvecklats. I enlighel med vad som har föreslagits i promemorian föreskrivs därför i förevarande paragraf all uppgift som förekommer inom folkbokföringen skall kunna hållas hemlig om del av särskild anledning kan antas atl den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. En sådan särskild anledning kan vara atl uppgifter begärs om utlänningar med viss nationalitet. Tyder omständighe­terna på alt utlämnande av en dylik förteckning kan leda lill aktioner mol invandrarna som dessa uppfattar som hotande eller påtagligt obehagliga bör utlämnande av det begärda urvalet vägras Ofr vad som sagts om skadebe­dömningen vid s. k. massullag i avsnitt 4.3.4). I nu avsedda fall kan f ö. också en tillämpning av den särskilda sekretessbestämmelsen i 7 kap. 14 § om skydd för utlänningar få aktualitet. Även i andra fall dä enstaka uppgift av harmlöst slag begärs utlämnad kan det finnas särskild anledning att vägra utlämnande, såsom t. ex. då en adress har blivit spärtad på grund av befarad personförföljelse.

Paragrafen är givelvis tillämplig också på de mer ömtåliga uppgifter om personliga förhållanden som kan förekomma, såsom framför allt uppgifter om ändrad könstillhörighet men i vissa fall också på uppgifter om börd, omyndighet m. m.

Sekreiessen gäller först och främst den egentliga folkbokföringen. Vad som avses dänmed följer av 1 § folkbokföringsförordningen (1967:198). Även länsregislreringen enligt 74 § folkbokföringskungörelsen och av riksskatte­verket i egenskap av central folkbokföringsmyndighet förda register omfattas naturiigtvis också av uttrycket verksamhet som avser folkbokföringen. Sekreiessen inom den egentliga folkbokföringen bör emellertid inte kunna kringgås genom all uppgifterna för en vidsträcktare offentlighet i andra register som omfattar befolkningen. Den gäller därför också annal befolk­ningsregister som baserar sig på uppgifter från folkbokföringsmyndighelema, t. ex. del ADB-baserade centrala statliga person- och adressregister, SPAR, vars inrättande riksdagen beslutade i december 1976. Det register över befolkningen som rikspolisstyrelsen för på mikrofiche, riksförsäkringsver­kets register över befolkningen och statistiska centralbyråns register över totalbefolkningen, s. k. RTB-register, träffas också av sekre­tessbestämmelsen i förevarande paragraf Anmärkas bör atl i de två sistnämnda fallen gäller sekretess också enligt andra bestämmelser i lagen (se 7 kap. 7 § resp. 9 kap. 4 §). Frågan om utlämnande av uppgift ur registret

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 16 if   212

måste   i   sådant   fall   prövas   i   första  hand   enligt  den   andra  sekre­tessbestämmelsen.

Även om etl befolkningsregister inte omfattar hela landet utan bara befolkningen i etl vissl område, t. ex. ett landstingsområde, blir sekre­tessbestämmelsen tillämplig på sådanl register. Däremot avses bestäm­melsen inte gälla register som omfattar vissl begränsat urval av befolkningen, såsom register hos exempelvis centrala siudiesiödsnämnden, central­nämnden för fastighetsdata och liknande.

16§

Denna paragraf innehåller bestämmelserom förbud i vissa fall atl lämna ut personuppgifter i personregister.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 13 § andra styckel SekrL

Promemorieförslaget: 8 kap, 16 § iredje stycket

Beslämmelserna i 8 kap, 16 § första och andra styckena promemorieför­slaget om sekretess hos datainspektionen och vissa andra myndigheter har tagits in i 9 kap, 6 resp. 7 §§.

Enligt 13 § andra stycket SekrL råder f n. i två fall generellt förbud att lämna personuppgift från persondaiaregister. Dels för uppgift inte lämnas ul om del finns anledning anla all den skall användas för ADB-behandling i strid med datalagen. Dels får den inte lämnas ul om del kan antas atl den blir föremål för ADB-behandling utomlands och att detla medför oiillböriigt inlrång i personlig integritet. I det senare fallel ankommer del på datainspek­tionen atl pröva frågan om utlämnande. Regler av molsvarande innebörd för annan registeransvarig än myndighei finns i 11 § datalagen.

Promemorieförslaget innebär all de angivna beslämmelserna i SekrL i sak förs över lill den nya sekrelesslagen. Mol förslagel har i allmänhet inte förts fram några invändningar under remissbehandlingen. För egen del ansluter jag mig lill promemorieförslaget. Förevarande paragraf har därför ulformals i huvudsaklig överensslämmelse med motsvarande bestämmelser i promemo­rian.

I paragrafen används, liksom i andra paragrafer, uttrycket sekretess "gäller för... uppgift". Vid en riklig lillämpning av skaderekvisiten leder bestäm­melserna dock inte lill någon tystnadsplikt i vanlig mening. Risk för skada som anges i bestämmelserna aktualiseras nämligen i praktiken bara vid massullag i någon form av uppgifter från registret.

När del gäller del i andra styckel stadgade förbudet att lämna ut uppgift om det kan befaras alt denna används för ADB-behandling i utlandet på sätt som innebär oiillböriigt inlrång i personlig integritet bör här framhållas att beslämmelsen inte är avsedd alt hindra uppgiflsullämnande lill utländsk myndighet med stöd av bestämmelser i författning. Som framgår av del som har sagts i motiven till 1 kap. 3 § är den nya sekretesslagen inte direkt tillämplig i fråga om utbyte av uppgifter mellan svensk och utländsk

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  .:'        7 kap. 17 §   213

myndighet. Utlämnande av hemlig uppgift lill myndighei i utlandet eller lill mellanfolklig organisalion för alltså ske på i huvudsak samma sätt som hittills. Del sagda innebär alt myndighet, såsom t. ex. rikspolisstyrelsen, som har en förfatlningsreglerad skyldighet att lill utländsk myndighet redovisa vissa registeruppgifter kan göra detta ulan hinder av förevarande besläm­melse.

Beslämmelserna i denna paragraf gäller såväl uttag på maskinläsbart medium som uttag pä lista eller vanlig handling. Beslämmelserna måste därför också las in i sekretesslagen. Förordnande som bara innebär begräns­ning av möjligheten all lämna ut ADB-upplagning på maskinläsbart medium eller genom linjeanslutning lill dator eller terminal utgör nämligen, som framgår av 2 kap, 13 § TF, inte någon begränsning i rätten all få ul allmänna handlingar. Del är inte heller i övrigt atl se som etl beslul om sekretess. Datainspektionens befogenhet enligt datalagen all besluta sådana begräns­ningar behöver därför inte stöd i sekrelesslagen. Angående datainspektio­nens möjlighel all ge föreskrift om utlämnande-även på konventionell väg-av annars hemlig personuppgift från myndighets ADB-register till annan myndighei finns en beslämmelse i 14 kap, 3 § andra slyckel departements­förslagel,

17 och 18 §§

I förevarande paragrafer behandlas sekreiessen för uppgifter som finns i vissa särskilda register. Del rör sig i huvudsak om uppgifter som har anknytning till brott.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 11 § och 12 § fjärde slyckel SekrL och om tystnadsplikt i 10 § lagen (1965:94) om polisregister m, m,

Promemorieförslaget: 8 kap, 17 och 18 §§

17§

Beslämmelsen i första slyckel, som svarar mol 11 § första stycket SekrL, föreskriver sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister. Promemorieförslaget har i denna del i allmänhet lämnais ulan erinran under remissbehandlingen. Paragrafens första stycke har också utformats i huvudsaklig överensslämmelse med promemorieförslaget.

Med allmänt kriminalregister förstås här register som avses i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister (ändrad senast 1977:1031) och med polisregister register enligt lagen om polisregister m. m. Sekreiessen gäller både hos den registerförande myndigheten, vanligen rikspolisstyrelsen, och hos andra myndigheter som kan göra uttag ur registret, t. ex. lokala polismyndigheter med terminaler anslutna lill rikspolisstyrelsens datoran­läggning. Med den valda avfattningen är även uppgifter som har förts av ur

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 18 ff   214

registret sekretessbelagda. Lämnas en registemppgifl ul lill myndighei följer sekretessen uppgiften dit bara i den mån delta följer av beslämmelserna om överföring av sekretess i bl. a. 13 kap.

Föreskrifter om utlämnande av uppgifter från register lill myndighei och enskild finns i de nyss nämnda lagama och i förordningar som har stöd i dessa, dvs. kriminalregisterkungörelsen (1973:58, ändrad senast 1977:1104), polisregislerkungörelsen (1969:38, omtryckt 1977:1105, ändrad senast 1978:147) och personalkonirollkungörelsen (1969:446, ändrad senast 1976:110). I promemorieförslagels första stycke anges alt i fråga om utlämnande av uppgift gäller, utöver 2 kap. sekrelesslagen, de föreskrifter som nu har nämnis. Från beslämmelserna i 2 kap. görs dock vissa undanlag.

Enligt min mening är del mest ändamålsenligt att låta frågan om utlämnande av uppgift ur register regleras uteslutande i de särskilda registerförfallningarna. Bestämmelserna i 14 kap. departementsförslagel, som svarar mol 2 kap. promemorieförslaget, bör alltså inte vara tillämpliga i fråga om sekretessen enligt förevarande paragraf Departementsförslagel har ulformals i enlighet med det anförda. De ändringar i registerförfallningarna som är nödvändiga får göras i samband med följdlagsliftningen till den nya sekrelesslagen. Därvid får övervägas om det bör införas en motsvarighet till den föreskrift i promemorieförslaget som innebär att den registrerade har rätt all ta del av registeruppgift om sig själv bara på sådanl sätt att han inte kommer atl förfoga över något bevis om registrets innehåll.

18§

I denna paragraf ges bestämmelser som svarar mot 11 § andra och delvis fjärde styckena SekrL. Paragrafen avser alltså sekretess i annan verksamhet, som avser förande av eller uttag ur register angående brott m. m., än som regleras i 17 §.

I promemorian föreslås sekretess för uppgifter i rättsväsendets informa­tionssystem, för belastningsuppgifl i körkortsregislrel och för uppgift i särskilt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller Oänsieförseelse. Promemorieförslaget har i allmänhet lämnais ulan erinran under remissbehandlingen. En viss utvidgning av del sekretessbelagda området har dock förordats. För min del har jag dock inte funnit skäl atl i sak frångå promemorieförslaget. Föreskriften om att den s. k. generalklausulen inte gäller saknar dock motsvarighet i departementsförsla­gel. Utrymmet för tillämpning av denna klausul torde emellertid bli mycket begränsat.

Punkt 1 rör sekretess för uppgifter i rättsväsendets informationssystem. .Sekretessen gäller hos rikspolisstyrelsen. Uppgifter som har lämnais lill allmänt kriminalregister eller polisregister men som ännu inte har tillförts registret omfattas av sekretess enligt denna punkt. Till myndighet kan

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 -U--      7 kap. 18§   215

uppgift lämnas med stöd av kungörelsen (1970:517) om rättsväsendets informationssystem (omtryckt 1971:825, ändrad senast 1978:367), strafföre­läggandekungörelsen (1970:60, ändrad senast 1977:411) och ordningsbots­kungörelsen (1968:199, ändrad senast 1977:38),

I punkt 2 finns bestämmelser om sekretess för belastningsuppgifter som har tillförts körkortsregislrel. Till sådana uppgifter hör dels uppgifter om vissa åtgärder som har samband med brott och nyklerhelsvård, dels vissa medicinska uppgifter. Bestämmelser om utlämnande lill myndighei finns i förordningen (1976:807) om utlämnande av belastningsuppgifler ur körkorts­registret (ändrad senast 1977:1111), Utlämnande till enskild, dvs, till den som uppgiften rör, kommer framdeles all regleras av beslämmelserna i 14 kap, 4 § Ofr också regeringens dispensbefogenhet enligi 14 kap, 8 § i fräga om utlämnande till annan enskUd),

Den kategori av register som avses i punkt 3 beskrivs i 11 § fjärde slyckel SekrL som "särskilt register som hos myndighet föres angående straff och tillrättavisningar som ådömis eller tilldelats underlydande personal". Ett sådant register är militärt straffregister, ur vilket uppgifter för lämnas till myndighei och enskild enligt kungörelsen (1948:691) angående den militära rättsvården (ändrad senast 1976:920), Liksom i närmast föregående punkt kommer framdeles utlämnande lill enskild av uppgift ur del militära siraffregisirel alt regleras av beslämmelserna i denna lag. En viss ändring i kungörelsen är nödvändig såvitt gäller regeringens befogenhet atl medge tillstånd till utlämnande av uppgift lill myndighei och enskild Ofr 61 § andra stycket, ändrad senast 1975:1301), En förutsättning för all sekretess skall gälla för uppgift i register som avses i denna punkt är att registret förs författningsenligt. Genom delta krav blir det möjligt all fö kännedom om vilka register som förs och vilka uppgifter som registreras. Med anledning av ell påpekande under remissbehandlingen vill jag tillägga all beslämmelsen i denna punkt givetvis också tar sikte på register som förs centralt för viss förvaltning,

I paragrafens andra stycke har tagils in en beslämmelse som saknar motsvarighet i promemorieförslaget. Den innebär att de uppgifter som finns hos rikspolisstyrelsen i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot inte omfattas av sekreiessen enligt första stycket 1 Ofr 9 kap, 18 § första styckel 2), Undantagsbestämmelsen lar sikte på de handlingar i ärendet som finns hos rikspolisstyrelsen, såsom l, ex. godkännanden som har kommit in dit från de misstänkta. Molsvarande uppgifter i rättsväsendets informationssystem berörs däremot inte av beslämmelsen.

117 och 18 §§ saknas motsvarigheter till de sekretessregler som finns i 11 § tredje och delvis fjärde styckena saml i 12 § fjärde stycket SekrL.

Bestämmelsen i 11 § iredje stycket SekrL om vissa domar avseende straff som ådömis svensk medborgare i utlandet torde sakna självständig betydelse vid sidan av föreskrifterna om sekreiessen i fråga om allmänt kriminalregisier och polisregister m. m. Liksom promemorieförslaget saknar därför departe-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                        7 kap. 19-20 iiif   216

menlsförslagel en direkt motsvarighet lill bestämmelsen.

111 § Oärde styckel SekrL behandlas bl. a. sekreiessen för uppgifter i det av riksskatteverket förda siraffregisirel rörande fylleri och vissa andra brott. De bestämmelser som reglerade förande av detta register och utiämnande av uppgifter därur - förordningen (1955:513) om register rörande vissa alkohol-brott m. m. - upphörde att gälla vid ulgången av år 1977 (SFS 1977:995). Registret skall förstöras efter ulgången av år 1982. Någon regel i den nya sekrelesslagen behövs därför inte. Däremot bör sekretess alUjämt gälla för de uppgifter som tidigare har insamlats. En beslämmelse därom har tagits in i punkt 5 i övergångsbestämmelserna.

I 12§ fjärde styckel SekrL finns bestämmelser om sekretess för bl. a. uppgifterom den som häktats eller dömts för brott när uppgifterna har tillförts av kriminalvårdsstyrelsen fört register inom rättsväsendets informationssys-lem. Sekreiessen för sådana uppgifter regleras i 7 kap. 21 § departementsför­slagel.

19 och 20 §§

Dessa paragrafer innehåller bestämmelser om sekretess inom polisvä­sendet för sådan verksamhet som ligger vid sidan om den rent brottsföre­byggande.

Gällande rätt: regler om tystnadsplikt i 13 § polisinstruklionen (1972:511)

Promemorieförslaget: 8 kap. 19 §

Verksamhelen inom polisväsendet är utomordentligt vittförgrenad. Åtskilliga av de sekretessbestämmelser som las upp i den nya sekrelesslagen har betydelse också för uppgifter inom polisväsendet. Här kan nämnas de bestämmelser som avser rikets säkerhel (2 kap. 1 § andra slyckel och 2 §), förundersökning, brottsförebyggande verksamhet m. m.(5kap. 1 § och 9 kap.

17  §), säkerhels- och bevakningsålgärder (5 kap. 2 §), åtgärder med ändamål alt förhindra rymning eller fritagning (5 kap. 4 §), utlänningar (7 kap. 14 §) samt bestämmelser om uppgifter som har tillförts register (7 kap. 17 och

18  §§). I förevarande paragrafer regleras den sekretess för polisväsendets del som härutöver behövs.

F. n. föreligger inom polisväsendet en allmän tystnadsplikt utan motsva­rande handlingssekreless. 1 13 § polisinstruklionen föreskrivs således all polisman inte obehörigen får yppa vad han har föll veta i tjänsten om del är av sådan beskaffenhet atl det av hänsyn till allmänna eller enskilda iniressen inte bör komma till utomståendes kännedom.

Intresset av allmän insyn görsig uppenbariigen gällande i särskilt hög grad i fråga om verksamhet av det slag som bedrivs av polisen. Del är därför inte lämpligl alt behålla en sekretess molsvarande den som finns i 13 § polisinstruklionen. Delta gälleräven om sekreiessen bara skulle ha formen av tystnadsplikt. Del kan f ö. erinras om att en regel om enbart tystnadsplikt är

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            7 kap. 19 ii   217

besväriig att tillämpa i de fall där de åsyftade uppgifterna också kan förekomma i allmänna handlingar.

Som har nämnis i det föregående tillgodoses sekretessbehovet för polisvä­sendet i stor utsträckning av andra bestämmelser i departementsförslagel. För att de enskilda som berörs av polisens verksamhet skall fö ett tillfredsställande sekretesskydd krävs emellertid en kompletterande reglering i fråga om vissa särskilda polisuppgifler. Bestämmelser härom tas upp i förevarande paragrafer. Med anledning av de synpunkter som har kommit fram under remissbehandlingen har del sekretesskyddade områdel vidgats någol (19 § första stycket 2 och 3 samt 20 §).

19 §

Av 2 § polisinstruklionen följer att polisen som ell led i sin skyldighel att upprätthålla allmän ordning och säkerhel skall lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Polisen skall också enligt 3 § fortlöpande samarbeta med bl. a. socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myndighei när polisen för kännedom om förhållanden som bör föranleda åtgärd av myndigheten.

Den uppgift till hjälp för enskilda som polisen sålunda har sträcker sig över vida områden och har stor betydelse. Polisens möjligheter atl fylla sin hjälpande funktion förbättras uppenbariigen om de enskilda som berörs kan påräkna diskretion. Samtidigt är intresset av insyn rörande den enskildes förhållanden på detla område i regel begränsat. Bestämmelsen i punki I är utformad med utgångspunkt häri.

För sekretess krävs att del är fråga om verksamhet som har ren hjälp- eller biståndskaraktär. Del kan exempelvis galla all avväga ett självmord eller all hjälpa någon till sjukvård, Etl annal exempel är atl kontakt förmedlas med social myndighei för alt möjliggöra hjälpverksamhet från dennas sida. Sekretessbestämmelsen kan vara tillämplig även när hjälpverksamhet har visst samband med en åtgärd som har karaktär av myndighetsutövning. Sekretess enligt punkt 1 gäller sålunda i fråga om uppgifter som hänför sig lill hjälpålgärder av det slag som avses i 7 § andra stycket lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m, m.

Som framgår av vad som redan har sagts är meningen inte att bestäm­melsen i punkt 1 skall hindra polisen från alt i hjälpsyfte ta kontakt med andra myndigheter, I de fall där ett uttryckligt medgivande från den hjälpbehö-vandes sida inte föreligger torde reglerna i 14 kap, 3 § första stycket ge tillräckligt stöd för all vidarebefordra uppgifter av del slag som avses i beslämmelsen. Ibland kan kontakten sannolikt tas utan att någon sekre­tessbelagd uppgift över huvud laget behöver röjas,

1 åtskilliga författningar finns föreskrifter om skyldighet för polisen att lämna handräckning åt annan myndighei för verkställighet av myndighetens beslul. Av särskild betydelse är härvid polisens verksamhet beträffande

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 21 §   218

administrativa frihelsberövanden enligt lagstiftningen om viss sluten psykia­trisk vård, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda och om vård av unga utan samtycke på sociahjänstens område. För de myndigheter som beslular om frihetsberövande inom dessa områden gäller enligt 7 kap, 1 och 4 §§ sekretess utom såvitt avser själva beslulel. Enligt promemorieförslaget skulle dess molsvarande bestämmelser omfatta också polisens medverkan vid sådana administrativa frihelsberövanden. All det i dessa fall bör gälla sekretess också för polisen synes mig helt naturiigt. För att åstadkomma en viss systematisering och förenkling anser jag atl de bestämmelser som sålunda behövs bör finnas i förevarande paragraf I punkterna 2 och 3 har därför tagils in bestämmelser om sekretess i ärende om omhändertagande eller handräckning på de områden som nyss har nämnts,

I de övriga punkterna ges sekretesskydd för uppgifter som också de har samband med vissa tvångsåtgärder, I punkt 4 föreskrivs således sekretess i ärenden som avses i 21 kap, föräldrabalken, dvs, hämtning av barn, I punkt 5 återfinns en regel om utredning enligt 6 § andra styckel lagen (1973:558) om tilirälligl omhändertagande. Denna beslämmelse för självständig betydelse i fall där omhändertagandet görs på sådan grund att sekretessreglema i 9 kap, 17 § inte är tillämpliga, nämligen omhändertagande av den som genom sill uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna.

Som en förutsättning för sekretess i alla de nu angivna fallen gäller atl det kan antas alt den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs,

20        §

1 7 kap, 6 § finns bestämmelser om sekretess inom sjukvården och sociahjänsten för anmälan eller annan utsaga från enskild. Under remissbe­handlingen har det framhållits atl anmälningar av det slag som det här gäller ofta görs lill polismyndighet och att molsvarande bestämmelser därför bör finnas också för polisen.

Polisens ingripande mol missbrukare av skilda slag eller mot psykiskt sjuka kan ofta sägas ske även i brottsförebyggande syfte. Sekretess föranmälan eller utsaga från enskild gäller då redan på grund av bestämmelserna i 9 kap, 17 § första stycket 2, Del behov av sekretess för enskilds anmälan m, m, som här föreligger gäller därför etl ganska begränsat område. En beslämmelse i saken lorde behövas bara för ärende om omhändertagande enligt nuvarande 7 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Förevarande paragraf upptar en bestämmelse härom, I övrigi får jag hänvisa till vad jag har anfört under 7 kap, 6 §,

21      §

Paragrafen rör sekretess inom kriminalvården.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 12 § SekrL samt i fråga om

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  ,,,,,,    7 kap. 21 ii   219

tystnadsplikt 16 § instmkiionen(1964:628)förövervakningsnämnderna,33 § kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelserom vård i frihet av dem som dömts lill påföljd för brott, 16 § instruktionen (1965:633) för de centrala nämnderna inom kriminalvården och 35 § instmklionen (1974:555) för kriminal vårdsverkel

Promemorieförslaget: 8 kap, 20 §

Gällande regler om tystnadsplikt inom kriminalvården avser allmänt enskilds personliga förhållanden, Handlingssekrelessen är i förhållande härtill så till vida begränsad som den omfattar endasl inom kriminalvården upprättade handlingar, bortsett från uppgifter som har tillförts kriminalvårds­styrelsens register inom Rl-systemel (12 § Qärde slyckel SekrL),

Enligt promemorian bör en gemensam sekretessregel lill skydd för enskilda som behandlas inom kriminalvården tillgodose ivå huvudintressen. Del ena intresset är all ingenting bör lämnas ul lill utomstående angående klienterna som kan försvåra deras rehabilitering. Från denna synpunkt anses del angelägel all såvitt möjligt hemlighålla bl, a, vad klienten har dömts för och påföljden, Atl uppgifter härom återfinns i handling som är offentlig på annal håll, t, ex, vid domstol, bör inte leda lill annan bedömning. Kontrollen överalt rättskipningen bedrivs korrekt kan utövas vid domstolarna med stöd av där gällande, långtgående offentiighel.

Däremot är det enligt promemorian angeläget alt beslul inom kriminal­vården som närmare besiämmer omfattning och innehåll i en ådömd påföljd blir tillgängliga för offentlighelen. Delta är det andra inlresse som bör tillgodoses vid sekretessregelns utformning. Särskilt den slutna kriminal­vården bör vara underkastad offentlig insyn till stöd för kontroll och allmän debatt kring kriminalpolitikens mål och medel.

Med utgångspunkt i dessa överväganden föreslås i promemorian som huvudregel att sekretess inom kriminalvården skall gälla för uppgifter om klienternas person, om röjande kan antas lända lill men för klienten eller närstående. Också fara för den personliga säkerheten - för t, ex, intagen eller vårdare ~ bör leda lill sekretess. Regeln skall inie hindra att kriminalvårds­personalen lar kontakt med utomstående för atl hjälpa en klient, men därvid bör iakttas största möjliga diskretion angående dennes bakgrund. Den föreslagna regeln omfattar också till kriminalvårdsmyndighet inkomna handlingar, t, ex, domar,

Sekreiessen lar enligt promemorieförslaget sikte på den som har dömts att undergå kriminalvård - vare sig det är fråga om vård i anstalt eller i frihet. Formuleringen ger sekretesskydd bl, a. i ärenden om uppskov med verkstäl­lighet. Även uppgifter i ärenden om ålgärder mot samhällsfarlig asocialilei omfattas av skyddet. Den som är häktad skyddas genom bestämmelserna i 10 kap. 19 § promemorieförslaget,

1 promemorieförslaget görs en reservation för beslul av de centrala nämnderna inom kriminalvården och av övervakningsnämnd. Delta stämmer med gällande rätl. Undantaget från sekretessen föreslås emellertid

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 21 ii   220

för framliden gälla också beslul av kriminalvårdsstyrelsen och beslul som i annal fall fallas enligt gällande lagstiftning om kriminalvård i anstalt, f n. lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (ändrad senast 1976:506). Beslut om tillämpningen av denna lag fallas i vissa fall av övervakningsnämnd eller central nämnd och i övriga fall av kriminalvårdsstyrelsen. Regeringen kan dock förordna om överföring till Oänsieman inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet och, med vissa undanlag, av kriminal­vårdsstyrelsens befogenhet Ofr kungörelsen /1974:248/ med vissa före­skrifter rörande tillämpningen av lagen /1974:203/ om kriminalvård i anstalt /omtryckt 1977:1143/). Beslut enligt lagen kan avse sådant som anstallspla-cering, avskiljande av intagen från andra intagna, granskning av brev, permissioner och disciplinär bestraffning. Den föreslagna regeln medför också offentlighet för kriminalvårdsstyrelsens beslut enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m. (ändrad senast 1976:375).

Enligt 2 kap. 10 § promemorieförslaget (14 kap. 4 § departementsförslagel) gäller sekretess till förmån för enskild inte i förhållande lill denne och kan helt eller delvis efterges av honom. Enligt promemorian bör det inte komma i fråga atl under hänvisning enbart lill en inlagens eget bästa undanhålla honom t. ex. hans behandlingsjournal. Något undanlag från 2 kap. 10 § promemorieförslaget föreslås därför inte. Journalen kan däremot hållas hemlig också för den som avses därmed, om det skulle kunna innebära fara för annans säkerhel all innehållet lämnas ut. I sådanl fall är del den vars säkerhet är i fara som skyddas av sekreiessen. Ingår handlingen i ärende med den intagne som part, krävs emellertid särskill starka skäl för all sekreiessen skall kunna upprätthållas mot honom (2 kap. 12 § promemorieförslagei, jfr 14 kap. 5 § departementsförslagel). Den intagne anses dock inte vara part i ell ärende bara därför alt han är föremål för kriminalvård.

I huvudsak har förslaget inte mött någon kritik under remissbehandlingen, och departementsförslagel överensstämmer i stort sett med promemorieför­slaget.

Liksom i promemorieförslaget uppställs som huvudregel all sekretess skall gälla inom kriminalvården för uppgift om klients personliga förhållanden, om del kan antas atl denne eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Även t. ex. en dom av allmän domslol kan vara sekre­tessbelagd enligt denna huvudregel. Detta är i och för sig ingen nyhet. Redan gällande rätt innebär att uppgifter som är tillgängliga hos allmän domslol kan vara hemliga när de finns hos annan myndighet. Även uppgifter i det centrala kriminalvårdsregisirei faller under huvudregeln. Detta hindrar inte all del kan vara lämpligl atl man författningsreglerar uppgiftslämnandet myndighe­ter emellan såvitt angår uppgifter i registret. Denna fråga för övervägas under följdlagsliftningsarbetet.

På samma säti som i promemorieförslaget skyddas, förutom den intagne som en viss uppgift rör och hans närstående, också andra intagna, vårdare och andra personer vilkas personliga säkerhel skulle kunna sättas i fara om en

 

Prop. 1979/80:2    Del A              '-S          7 kap. 22 ii   221

uppgift lämnas ut, Skaderekvisilet i den del som skyddar den senare personkretsen har utformats med 7 kap, 6 § departementsförslaget som förebild, Detla innebäratt fara för också annal allvarligt men än våld kan vara grund för sekretess.

Varken promemorieförslaget eller departementsförslagel upptar någon särskild regel om vilken myndighei som prövar fråga om utlämnande av uppgift lill enskild. På denna punkt föreligger en avvikelse från gällande rätl. Enligt 12 § SekrL skall ullämnandefråga prövas av kriminalvårdsstyrelsen, såvitt angår handling hos myndighet inom kriminalvården. Denna ordning, som infördes när den tidigare gällande absoluta handlingssekretessen den 1 januari 1978 ersattes av en sekretess med skaderekvisit, har visat sig medföra vissa praktiska svårigheter och har därför inte behållits i den nya sekre­tesslagen,

22 §

1 paragrafen finns bestämmelser om viss sekretess hos domstol i brottmål m, m.

Gällande räu: 10 §, 14 § (handlingar som av läkare etc, har upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol) och 36 § SekrL samt 5 kap, 1 § RB

Promemorieförslaget: 8 kap, 21 §

1 5 kap, 1 § iredje stycket RB föreskrivs f n, att i brottmål domstolsför­handling som angår personundersökning, sinnesundersökning eller annan utredning rörande den tilltalades levnadscmständigheler och personliga förhållanden i övrigi skall äga rum inom slängda dörrar när skäl är därtill. Enligt 36 § SekrL är det i dag möjligt att sekretessbelägga sådan utredning som har föreieits eller är avsedd att företes vid en förhandling inom slängda dörrar. En sådan handlingssekreless anses i promemorian i vissa situationer vara behövlig. Eftersom enligt promemorian all handlingssekreless vid domslol skall bygga på materiella lagbestämmelser om sekretess, föreslås en sekretessbestämmelse som svarar mot den nyssnämnda möjligheten all i anknytning till en förhandling inom slängda dörrar sekretessbelägga utred­ning om den tilltalades personliga förhållanden,

Promemorieförslagels beslämmelse tar, liksom den nuvarande före­skriften om förhandlingssekreless, sikte på varje slag av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden som i brottmål kan förekomma vid domstol. De uppgifter beträffande vilka sekretess kan ifrågakomma har emellertid begränsats till uppgifter om sjukdom eller andra ömtåliga person­liga förhållanden. Dessutom uppställs ett skaderekvisit. Enligt promemorian blir genom dessa begränsningar områdel för sekretess mindre än vad som f n, följer av ordalagen i 5 kap. 1 § RB. Det anses emellertid i allt väsentligt sammanfalla med det område där sekretess nu medges i praxis. Utanför området för sekretess avses falla bl. a. uppgifter i kriminalregisierutdrag e. d.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             7 kap. 22 §   222

som lämnar upplysning om brott som den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till.

I promemorian anförs alt uppgifter om sjukdom eller andra ömtåliga personliga förhållanden som rörden tilltalade i första hand torde komma fram vid sådan utredning som avses i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (ändrad senast 1975:720). Som exempel på utredning om den tilltalades personliga förhållanden nämns också rälispsykiatrisk undersök­ning.

Uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden kan också förekomma i de förundersökningshandlingar, som i samband med åtal tillställs domstolen. Även för uppgifter i dessa handlingar kan sekretess gälla vid domstolen enligt promemorieförslaget.

Tillämpningsområdet för beslämmelsen i promemorieförslaget har inte begränsats lill brottmål. Lagmmmet omfattar också andra mål eller ärenden vari utredning sker enligt föreskrifterna om förundersökning i brottmål. Som exempel på sådana mål och ärenden nämns mål om intagning i arbetsanstalt enligt lagen (1964:450) om ålgärder vid samhällsfariig asocialilei (ändrad senast 1973:919) samt ärenden om utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (ändrad senast 1975:292), Vad som i promemorian sägs om den tilltalade äger i mål och ärenden som inte ulgör brottmål tillämpning på den som avses med den utredningen.

Behov av sekretess för ömtåliga uppgifter av personlig natur som framkommer vid fömndersökning och personundersökning i brottmål eller i andra mål eller ärenden som avses i detta sammanhang föreligger enligt promemorian inte bara vid domstol. För fömndersökningens vidkommande behövs en motsvarande sekretess hos de olika myndigheter som lar befattning med fömndersökningen. Vid en personundersökning behövs likaledes en sekretess för uppgifter av nu ifrågavarande natur inte bara vid domstolen ulan också vid de myndigheter som är verksamma i samband med personundersökningen, Promemorieförslaget upptar en regel som tillgodoser också de nu angivna behoven av sekretess.

Remissinstanserna har i det stora hela godtagit promemorieförslaget, borisen från att de har gjort vissa detaljanmärkningar. Också jag kan i huvudsak ansluta mig lill promemorieförslaget. Den i departementsförslagel upptagna paragrafen överensstämmer därför i huvudsak med promemorie­förslaget.

Enligt första stycket gäller sekretessen vid domstol i brottmål och de andra mål och ärenden som promemorieförslaget omfattar. De uppgifter som avses med sekretessbestämmelsen beskrivs som uppgift om någons sjukdom eller annat ömtåligt personligt förhållande.

Förutom att uppgifterna skall avse ömtåliga personliga förhållanden krävs atl uppgifterna framkommer vid utredning rörande lilltalads eller motsva-randes levnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigi. Som

 

Prop. 1979/80:2    Del A                ■.■■v   7 kap. 23 §   223

exempel nämns personundersökning och rätlspsykialrisk undersökning. Däremot nämns inte som i promemorieförslaget föruridersökning särskilt. Som har påpekats under remissbehandlingen skulle eti omnämnande av fömndersökning kunna leda till den missuppfattningen att omständigheter av personlig natur som över huvud tagel framkommer vid fömndersökning skulle kunna vara sekretessbelagda enligt förevarande paragraf. Vad som åsyftas är endasl sådana uppgifter som framkommer under fömndersökning och som är avsedda för att användas vid domslol för dess bedömning av påföljdsfrågan. Denna typ av uppgifter ryms under uttrycket "annan sådan utredning" i departementsförslaget. Departementsförslagels skaderekvisit överensstämmer i sak med promemorieförslagets.

Andra meningen i första stycket innehåller en regel om sekretess hos annan myndighei än domstol för uppgifter av det slag som avses i första meningen. Vad som åsyflas är främst myndigheter som är verksamma i samband med personundersökning och liknande. Till skillnad mol prome­morieförslaget avser regeln inte andra myndigheters befattning med förun­dersökning. För fömndersökningens del ges bestämmelser om sekretess i 9 kap. 17 och 18 §§ departementsförslagel. Något behov av en bestämmelse också i förevarande paragraf om sekretess för uppgifter i förundersökning har inte ansetts föreligga.

23 §

Paragrafen avser sekretess i nådeärenden.

Gällande rätl: 12 § och 14 § (handlingar som av läkare etc. upprättats till utredning i mål eller ärende hos domstol) SekrL

Promemorieförslaget: 8 kap. 22 §

Departementsförslagel överensstämmer i stort sett med promemorieför­slaget, som i alll väsentligt har lämnats utan erinran av remissinstan­serna.

1 ärenden angående nåd kan förekomma uppgifter om någons sjukdom eller andra ömtåliga personliga förhållanden som är av den naturen all deras röjande kan antas medföra men för den om vars benådning är fråga eller annan enskild. Det kan härvid vara fråga om uppgifter som är hämtade från utredningen i rättegången mot den dömde. Det kan emellertid också röra sig om uppgifter som lämnas i nådeansökningen eller bifogas denna och som inte har åberopats tidigare. Av inlresse i sammanhanget är också att enligt lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål möjlighet finns att i ärende angående nåd förordna att personundersökning skall äga rum eller läkarintyg anskaffas enligt vad som sägs i den lagen. Hur än de ömtåliga uppgifterna aktualiseras i nådeärendel blir de sekretesskyddade enligt denna paragraf

1 nådeärenden kan uppgifter lämnas om någons sjukdom eller andra ömtåliga personliga förhållanden inte bara i fråga om den person vars

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            7 kap. 25 if   224

benådning övervägs utan också i fråga om annan person. Även en närstående lill den som uppgiften rör kan lida men om uppgiften röjs. I såväl del ena som det andra fallel är sekretess möjlig.

Med den föreslagna avfattningen gäller sekreiessen inte bara hos den beslutande myndigheten, dvs. regeringen, utan också hos de myndigheter som avger yttrande eller verkställer utredning i ärendet.

Atl som en remissinstans har förordat införa sekretess i ärenden enligt avskrivningskungörelsen (1965:921, ändrad senast 1974:882) har inte ansetts påkallat.

24        §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i den verksamhet som bedrivs av dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA).

GäUande rätt: 13 a § SekrL

Promemorieförslaget: 8 kap. 23 §

DOVA har lill uppgift all samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om dialekter, ortnamn, visor, folkmusik och folkminnen. I verksamheten ingår atl spela in svenska dialekter och folkminnen på olika medier. Syftet med inspelningarna är vetenskapligt. Sekretessregeln avses garantera dem, som ställer sig lill förfogande för inspelningarna, att dessa inte blir allmänt tillgängliga Ofr prop. 1974:103 s. 18 fi).

Föreskrifterna ansluler nära lill gällande bestämmelser om handlingssek­reless. Jämfört med promemorieförslaget, som i allt väsentligt har lämnais ulan erinran under remissbehandlingen, har bara smärre jämkningar gjorts. Bl. a. anges syflel med upptagningarna som "vetenskapligt ändamål" i stället för "forskningsändamål" för att det klart skall framgå att också inspelning enbart i syfle all bevara det som spelas in omfattas av sekretessen. Liksom i gällande rätt uppställs etl skaderekvisit. Del är i sak detsamma som promemorieförslagets. Sekretessen gäller också lill förmån för en anhörig till en avliden, om den anhörige skulle lida men om en uppgift lämnas ut.

25      §

Paragrafen rör tystnadsplikl för präst inom svenska kyrkan.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 13 § första styckel SekrL (handlingar rörande själavården och kyrkotukten) och i fråga om tystnads­plikt 7 kap. 2 § kyrkolagen

Promemorieförslaget: 8 kap. 24 §

Präst inom svenska kyrkan har av ålder tystnadsplikl om vad han har erfarit under s. k. hemligt skriftermål, dvs. bikt. Bestämmelser om denna tystnadsplikl finns i 7 kap. 2 § kyrkolagen. Föreskrifterna omfattar inte uppgifter som har anförtrolls präst inom ramen för övrig själavård.

Mot bakgrund av en framställning från 1975 års allmänna kyrkomöte lill

 

Prop. 1979/80:2    Del A                .8 kap. I H   225

regeringen (skrivelse 1975:11) föreslog TK i sitt betänkande bestämmelser om tystnadsplikt som täckte både vad som hade anförtrotts under bikt och uppgifter som lämnats vid själavårdande samtal i övrigi. 1 promemorian förordas alt frågan om tystnadsplikt för präst lämnas utanför regleringen i den nya sekretesslagen. Någon ändring i gällande regler föreslås inte. Som skäl för dessa ståndpunkter hänvisas bl. a. till all frågan om tystnadsplikt för präst som offentlig funktionär kan fö en i tiden begränsad aktualitet till följd av övervägandena angående förhållandet mellan slalen och kyrkan. 1 prome­morieförslaget finns sålunda endast en hänvisning lill kyrkolagens bestäm­melser. Förslaget har i denna del inte lett lill några invändningar under remissbehandlingen.

För min del ansluter jag mig till uppfattningen att frågan om tystnadsplikl för präst bör lämnas utanför sekrelesslagen. Denna ordning synes mest praktisk med tanke främst på alt regler i ämnet kräver medverkan av allmänt kyrkomöte. Däremot anserjag att goda skäl talar för att en ändring i gällande regler genomförs i samband med att en ny sekretesslag antas. Om ändrade relationer mellan stålen och kyrkan kommer till stånd, får frågan givetvis övervägas på nytt. Jag avser sålunda alt inom kort hemställa att regeringen inhämtar yttrande från 1979 års kyrkomöte över ett förslag till vidgning av den tystnadsplikt som f n. gäller enligt kyrkolagen. Om förslaget godkänns, kan del föreläggas riksdagen tillsammans med förslag lill följdändringar med anledning av den nya sekretesslagen.

Hänvisningen i fråga om tystnadsplikt för präst i förevarande paragraf har utformats mot bakgrund av del anförda. Den innebär alt de särskilda bestämmelser som hänvisningen avser blir exklusivt tillämpliga.

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

1§

I paragrafen regleras sekretess i ärenden om arbetsförmedling och andra anställningsfrämjande åtgärder.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekreless 22 och 25 §§ SekrL och i fråga om tystnadsplikt 16 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande ålgärder

Promemorieförslaget: 9 kap. 1 §

De nuvarande reglerna i 22 och 25 §§ SekrL om handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling m. m., vilka gäller lill förmån för både arbetsgivare och arbetssökande, har i enlighel med vad som föreslagits i promemorian delals upp i två paragrafer. Den ena, 7 kap. 10 §, avser uppgifter som hänför sig till enskildas personliga förhållanden. Regleringen i föreva­rande paragraf tar sikte på enskilds ekonomiska förhållanden och omfattar arbetsförmedling   i   traditionell   bemärkelse   och   anställningsfrämjande

15 Riksdagen 1979/80. I saml Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              8 kap. 2 if   226

åtgärder av det slag som avses i lagen om vissa anslällningsfrämjande ålgärder.

Enligt 25 § SekrL utgörs den skyddade personkretsen av arbetsgivare och arbetssökande. Det har ansetts lämpligt atl göra den förenklingen i utlrycks-sätlel all man i förevarande paragraf- på motsvarande sätt som i 22 § SekrL- i stället för arbetsgivare talar om enskild i förbindelse med begreppet affärs-eller driftförhållanden. Härigenom vinner man också atl del tydligare framgår atl skyddet omfattar inte bara de företagare och andra som har direkt kontakt med de berörda myndigheterna ulan också sådana enskilda vilkas förhål­landen kommer till dessa myndigheters kännedom genom förmedling av företag med vilka myndigheten har direktkontakt. Med uttrycket enskild avses både fysiska och juridiska personer. Även i övrigt överensstämmer bestämmelsens tillämpningsområde med vad som har föreslagits i prome­morian. Någol praktiskt behov av etl vidgat tillämpningsområde har inte ansetts föreligga.

På den traditionella arbetsförmedlingens område finns knappast någol insynsintresse såvitt gäller enskilda företags affärs- och driftförhållanden. Sekretessen på delta område är närmast en förlroendesekretess. Av denna anledning innehåller promemorieförslaget inte någol skaderekvisit. Däremot föreslås i promemorian ell sådant rekvisit i fråga om anslällningsfrämjande ålgärder av del slag som avses i 1974 års lag i ämnet. Här finns enligt promemorian klara inslag av myndighetsutövning och lill följd därav också ell betydligt större insynsiniresse än i fråga om den vanliga arbetsförmed­lingen. Även om insynsinlressel kan anses någol större i de ärenden som faller under paragrafen och innefattar myndighetsutövning än i de andra ärenden som avses där, anserjag all denna skillnad inte är så stor att man bör avslå från en enhetlig sekretessnivå. 1 likhet med 7 kap. 10 § departements­förslaget upptar därför förevarande paragraf ett omvänt skaderekvisit för både ärenden om arbetsförmedling och ärenden om andra anställningsfrämjande ålgärder.

Tidsgränsen i andra stycket överensstämmer med gällande rätt.

2§

Paragrafen upptar bestämmelser om sekretess rörande arbelsskadeförsäk­ringen och viss lagstiftning om arbetslivet.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 19 och 19 a §§ SekrL samt i fråga om tystnadsplikt de föreskrifter som anges i bilaga 5 som nr 47, 53, 54, 57, 89, 94 och 141

Promemorieförslagei: 9 kap. 2 §

De verksamhetsområden som avses i förevarande paragraf har på samma sätt som i promemorieförslaget angetts i huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt.

Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen kan nämnas

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  '.':        8 kap. 3    227

att det inte ansetts behövligt atl i paragrafen särskill ange yrkeshemligheter, uppfinningar och forskningsresultat. Skälet härtill är att "enskilds affärs- och driftförhållanden" här läcker de angivna förhållandena.

Såvitt gäller omfattningen av den skyddade personkretsen kan hänvisas lill vad som har sagts under 1 §.

Sekretess enligt 19 § andra stycket SekrL gäller endast i den mån utlämnande inte följer av de lagar som rör de ämnen som anges där. Detta undantag torde ha betydelse endast inom det ämnesområde som gäller arbetsmiljön. En regel som medger undanlag från den här fastslagna sekretessen genom regler i lagstiftningen om arbetsmiljön återfinns i 14 kap. 7 §. Någon hänvisning till avvikande reglering i annan författning har därför inte tagils in i 8 kap. 2 §.

I lagstiftningsärendet har den uppfattningen framförts att skyddsinlressel
för de anställda måsle gå före arbeisgivarinlresset och atl reglerna om skydd
för företagares affärs- och driftförhållanden inte under några förhållanden för
användas för atl gentemot berörda anställda och allmänheten hemlighålla
t. ex.    missförhållanden   i      arbetsmiljöhänseende (prop.

1975/76:160 bil. 3 s. 78 0.

Det belydande offenlligheisinlresse som finns på arbelarskyddsområdel lorde i betydande utsträckning tillgodoses redan genom det föreslagna skaderekvisilet och genom den meddelarfrihet som jag förordar för detla område. Emellertid bör ytteriigare en möjlighet till utiämnande finnas. Av denna anledning föreslås här att det med stöd av 2 kap. 2 § iredje slyckel TF skall öppnas möjlighel för regeringen all upphäva sekreiessen i ell ärende enligt lagstiftningen om arbetsmiljön, t. ex. om en sådan åtgärd är nödvändig för alt arbetstagarnas iniressen skall kunna tillvaratas i ärendet på ett effektivt sätt.

Under remissbehandlingen av promemorian har en remissinstans fram­hållit alt sekretessreglerna givetvis inte får hindra alt uppgifter lämnas från en myndighei till annan för all denna skall kunna ingripa mot dålig arbetsmiljö. Genom den utformning beslämmelserna om sekretess myndigheter emellan har fått i departementsförslagel torde de synpunkter som remissinstansen har anfört ha blivit beaktade.

Andra styckets tidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling överensstämmer med gällande rätts.

3§

I paragrafen behandlas sekretess angående uppgifter som lämnas i vissa planeringsfrågor m. m.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 20 a § SekrL och 2 § 69 CSK samt i fråga om tystnadsplikl 4§ lagen (1948:390) om skyldighet för näringsidkare m. fl. atl biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap, 18 § oljekrislagen (1975:197), 10 § lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor Ofr övergångsbestämmelsen lill lagen) och 5 § lagen (1977:439) om kommunal energiplanering

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          8 kap. 4-7 §§   228

Promemorieförslagei: 9 kap. 3 §

Paragrafen rör sekretess för de uppgifter som avses i 20 a § SekrL och promemorieförslagels molsvarande beslämmelse. Departementsförslagel har emellertid fått ett någol vidare tillämpningsområde. De uppgifter som omfattas av sekretessen anges inte som i gällande rätt med hjälp av en hänvisning till vissa angivna lagar utan genom en mera allmän beskrivning av den lagstiftning som åsyftas. Skyddet är inte begränsat lill alt avse bara den allmänna samhällsplaneringen ulan omfattar också uppgifter på två näriig­gande områden. Den lagstiftning som avses är dels 1976 års lag om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor och dess föregångare samt lagen om kommunal energiplanering, dels lagen om skyldighet för näringsidkare m. fi. atl biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap, dels oljekrislagen. Uppgifter som med stöd av annan lagstiftning har fordrats in t. ex. som underlag för försvars- eller krisplanering omfattas inte av paragrafen. Sådana uppgifter skyddas i stället genom 6 § i detta kapitel och den därtill anknytande lillämpningsförteckningen.

När uppgifter av här avsett slag används i myndighels särskilda verk­samhet för statistik, bör de självfallel omfattas av den allmänna staiistiksek-relessen. Alt som i promemorian göra ell särskill undantag för sådana fall har inte ansetts påkallat. Atl den strängare sekretessregeln för fälla utslaget när flera regler är tillämpliga på samma uppgift har jag framhållit i den allmänna motiveringen Ofr avsnitt 4.3.2).

Frågan om överiämnande av uppgifter, som avses i 1976 års lag och dess föregångare samt i lagen om kommunal energiplanering regleras exklusivt i den nämnda lagstiftningen. Av 14 kap. 3 § andra styckel i deparlemenisför­slaget framgår att generalklausulen angående utlämnande av sek­retessbelagda uppgifter myndigheter emellan inte är tillämplig såvitt gäller uppgifter som avses i de angivna lagarna.

Tidsgränsen i andra styckel är densamma som i 20 a § SekrL.

4-7 §§

Paragraferna rör sekretess till skydd för enskildas ekonomiska intressen i vissa slag av allmän verksamhet, bl. a. utredning, tillsyn och stöd som avser näringslivet. I promemorieförslaget finns molsvarande bestämmelser i 9 kap. 4 och 5 §§.

De centrala bestämmelserna om handlingssekretess lill skydd för enskildas ekonomiska intressen i fråga om uppgifter som myndigheter har inhämtat under verksamhet som innebär utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet finns f n. i 21 § SekrL. Denna paragraf ger inte i sig själv upphov till någon sekretess ulan den förutsätter kompletterande föreskrifter meddelade av regeringen (se 2 § CSK). 1937 års lag innehåller

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 _ ..     8 kap. 4-7 §§   229

emellertid också bestämmelser som på skilda specialområden föreskriver sekretess för uppgifter av del slag orti avses i 21 §. Här kan nämnas sekretessen för handlingar hos bankinspektionen eller försäkringsinspek­tionen (18 § första slyckel), handlingar som rör arbetarskydd (19 § andra stycket), handlingar hos pris- och kartellnämnden, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen eller konsumentombudsmannen (20 §) och handlingar med uppgifter som har fordrats in enligt lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor (20 a §). Atl 21 § är subsidiär i förhål­lande till dessa bestämmelser framgår av att denna paragraf anges gälla endast i fråga om handlingar av där avsett slag som inte nämns på andra ställen i SekrL.

Enligt promemorian talar övervägande skäl för alt man på det här aktuella området behåller en rambestämmelse av nuvarande slag kompletterad med detaljerade bestämmelser meddelade av regeringen. Det uttalas att en sådan rambestämmelse självfallet bäst fyller sin funktion all avlasta sekretesslagen en mängd detaljbesiämmelser, om i princip all den sekretess som kan föras in under bestämmelsens ordalydelse också regleras där och i den anslutande lillämpningsförteckningen. Endast i de fall då starka skäl talar för det bör man bryta ut delar av paragrafens tillämpningsområde till särskilda paragrafer i sekrelesslagen. Bestämmelser om sekretess för handlingar om arbetarskydd anses t. ex. ha ett så nära samband med övriga sekretessregler på arbetslivets område alt de bör föras samman med dessa. Som ell annal exempel på sekretess av här avsett slag som bör regleras i en särskild lagregel nämns sekretess för sådana uppgifter som avses i 20 a § SekrL. Med hänsyn till all frågan om utbytet myndigheter emellan av dessa uppgifter regleras genom särskilda bestämmelser i den nyss nämnda lagen 1976:349 skulle del enligt promemorian från systematisk synpunkt te sig egendomligt om man överiämnade frågan om utlämnande av uppgifterna lill allmänheten lill regeringens bestämmande.

Enligt promemorian är del däremot inte möjligt alt finna någon principiell skiljelinje av nu nämnt slag mellan de myndighetsverksamheter som anges i

20  § SekrL, å den ena, och det verksamhetsområde som beskrivs i 21 § SekrL, å den andra sidan. Så t. ex. hör konsumentombudsmannen lill de myndig­heter som nämns i 20 § SekrL, medan däremot konsumentverket, i vilket konsumentombudsmannen numera organisatoriskt ingår, faller in under

21  §.

Vidare anses de skillnader som föreligger mellan 20 och 21 §§ SekrL och som gäller dels den skyddade personkretsen, dels de skyddade uppgifterna knappast motiverade. Personkretsen kan i båda fallen lämpligen anges med hjälp av ordet "enskild". Del sägs vidare inte finnas någon rimlig anledning lill att uppgifter om uppfinningar och forskningsresultat skall vara skyddade t. ex. hos statens livsmedelsverk men inte hos statens pris- och kartell­nämnd.

Att uppgifter av det slag som avses i 18 § första stycket SekrL, såvitt gäller

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          8 kap. 4-7 sif    230

uppgifter om fondkommissionärers och fondbörsombuds enskilda affärer, också kan skyddas med hjälp av en regel molsvarande 21 § SekrL framgår enligt promemorian av alt den regeln bland de verksamhetsområden som kan omfattas av sekretesskyddet uttryckligen nämner utredning och kontroll med avseende på bankrörelse och försäkringsrörelse.

På nu angivna grunder föreslås i promemorian all den sekretess som avses i 18 § första slyckel - såvitt avser förhållanden hos dem som är föremål för tillsyn - och 20 § SekrL förs in under den grundläggande sekretessregel som skall motsvara 21 § SekrL, nämligen 9 kap. 4 § i promemorieförslaget. - All också 18 § första stycket SekrL i övrigt har arbetats in i förevarande paragraf i promemorieförslaget framgår av det följande. - De verksamheter som avses i 18 § första stycket och 20 § SekrL skall således i fortsättningen enligt promemorieförslaget nämnas i lillämpningsförteckningen till den grundläg­gande regeln i förevarande paragraf Med hänsyn lill riksbankens ställning som myndighei under riksdagen föreslås emellertid all sekreiessen för bl. a. denna myndighets del skall regleras direkt i lagen.

De flesta av de verksamhetsområden som anges i 18 § första styckel och i 20 § och i 2 § CSK faller in under beskrivningen "statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet". Några av de verksam­heter som anges i 2 § CSK faller emellertid enligt promemorian helt eller delvis utanför vid en strikt tolkning av 21 § SekrL. Härtill kommer dels vissa tystnadspliktsregler i gällande rätl ulan molsvarande handlingssekreless vilka bör utvidgas till all innefatta också sådan sekretess, dels vissa under remissbehandlingen av OSK:s förslag framförda sekretessönskemål, som sägs vara av den beskaffenhet att det framstår som angeläget atl de blir beaktade. Vidare föreligger enligt promemorian etl behov av att förtydliga innebörden av paragrafen genom alt komplettera eller ersätta vissa av de nuvarande momenten med mera preciserade sådana. Med hänsyn till atl paragrafen är en rambestämmelse, som inte i sig själv ger upphov till någon sekretess, bör enligt promemorian en försiktig utvidgning av dess tillämp­ningsområde i förhållande lill gällande rätt inte inge några betänkligheter, och delta särskill med tanke på alt utvidgningen huvudsakligen sker för att ge bättre stöd ål bestämmelser som redan finns i CSK.

Mol bakgrund av dessa överväganden föreslås i promemorian all det avsedda verksamhetsområdet beskrivs som statlig verksamhet beslående i utredning, planering, rådgivning, prisreglering, tillståndsgivning, lillsyn eller stödverksamhet med avseende på näringslivet. I förtydligande syfte nämns liksom i 21 § SekrL som exempel på vad som avses med uttrycket näringslivet produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse och Iransporiverksam­hei.

Skyddet enligt promemorieförslaget avser i första hand sådana uppgifter om enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsre­sultat, vilkas röjande kan antas medföra skada för den uppgiften rör. Ordet enskild syftar inte bara på den som direkt är föremål för den verksamhet som

 

Prop. 1979/80:2   Del A                           8 kap. 4-7 fiif   231

avses i paragrafen utan också på den som står i affärsförbindelse eller annan sådan förbindelse med denne.

Verksamhet av del slag som avses i paragrafen kan emellertid enligt promemorian ge en myndighet kännedom också om andra förhållanden hos tredje man än sådana som kan betecknas som affärs- eller driftförhållanden etc. Socialstyrelsens tillsynsverksamhet enligt läkemedels- och narkolikaför-ordningarna kan t. ex. länkas medföra kännedom om mycket ömtåliga personliga förhållanden rörande personer som står i kontakt med den som inspekteras. Att riksbankens saml bank- och försäkringsinspeklionernas tillsynsverksamhet, vilket anförs som etl annal exempel, ofta tillför dessa myndigheter känsliga uppgifter om enskilda som slår i affärsförbindelse med de inspekterade inrättningarna är ofrånkomligt.

Gällande rätt ger ett tredjemansskydd av senast berört slag endast på ett särskilt område, nämligen det som gäller bankinspektionens och försäkrings-inspektionens tillsynsverksamhet (18 § första stycket SekrL). Promemorie­förslaget innebär att det blir möjligt all åstadkomma ett sådanl skydd på alla de områden där del föreligger ell behov härav. Detta skydd är starkare än del som föreslås för affärs- och driftförhållanden etc. därigenom all någol skaderekvisit inte uppställs.

Promemorieförslaget innehåller vidare bestämmelser om sekretess för kartellregisier(9 kap. 4 § tredje styckel) och kommunal lillsyn med avseende på näringslivet (9 kap. 4 § Oärde stycket). Vidare finns i 9 kap. 5 § promemorieförslaget regler om sekretess i tillsynsverksamhet i fråga om försäkringsinrätlningar som inte bedriver affärsmässig försäkringsrörelse, dvs. arbetslöshetskassor och understödsföreningar. För atl de nu berörda sekretessbestämmelserna skall vara tillämpliga krävs inte några föreskrifter från regeringens sida.

Promemorieförslaget har på del stora hela godtagils under remissbehand­lingen. I några yttranden framförs dock kritik. Sålunda har vissa remissin­stanser vänt sig mot förslagel all reglera sekretessen hos bankinspektionen och försäkringsinspektionen på del sätt som har sketl i promemorian. Framför allt har dessa instanser framhållit att sekreiessen inte bör vara sämre för bankernas företagskunder än för privatpersoner. Vidare har kritiserats att sekretess fömtsätter föreskrifter av regeringen och atl en del av försäkrings­inspektionens tillsynsverksamhet regleras för sig genom 9 kap. 5 § prome­morieförslaget.

För egen del vill jag förorda all bestämmelserna i fråga om bank- och försäkringsväsendet ges en annan uiformning än i promemorian. Vidare anser jag del angeläget all ge nu behandlade bestämmelser en mera lättillgänglig utformning än de har fått i promemorieförslaget. På gmnd härav har 9 kap. 4 och 5 §§ promemorieförslaget delals upp i fyra paragrafer i departementsförslaget. Den första, 4 §, avser kartellregisier. 5 § berör bankin­spektionens och försäkringsinspekiionens tillsynsverksamhet m. m. Hit har förts också bl. a. riksbankens tillsynsverksamhet på näriiggande fält. I 6 §

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              8 kap. 5 |   232

återfinns huvudregeln om sekretess i statlig tillsynsverksamhet m. m. All sekretess enligt den paragrafen förutsätter att regeringen meddelar före­skrifter i en tillämpningsförfaitning. Slutligen finns i 7 § bestämmelser om sekretess i kommunal tillsynsverksamhet m. m.

4§

1 paragrafen meddelas bestämmelser om sekretess för kartellregisier.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekreless 20 § andra stycket SekrL och 2 § 24 CSK samt i fråga om tystnadsplikt 9 § lagen (1956:245) om uppgifts­skyldighel rörande pris- och konkurrensförhållanden

Promemorieförslaget: 9 kap. 4 § tredje och femte styckena

Departementsförslagel överensstämmer i sak helt med promemorieförsla­get. Några invändningar har inte framkommit under remissbehandlingen.

Kartellregisier är i princip offentliga enligt gällande rätt. Regeringen har emellertid rätt atl efter ansökan av vederbörande företagare förordna om hemlighållande av viss uppgift i sådanl register. Sådana förordnanden har enligt OSK meddelals endasl i ell fötal fall. Atl sekretess alls tillåts beror enligt OSK på all det kan finnas vissa uppgifter vilka, om de kom lill utländska företagares kännedom, skulle kunna skada legitima affärsintressen här i landet.

Självfallet bör även i fortsättningen uppgifter i kartellregister kunna hållas hemliga bara i sällsynta undanlagsfall. Lösningen alt låta regeringen besluta om sekretess i varje särskilt fall skulle emellertid kunna ifrågasättas utifrån TF:s krav all begränsning av rällen alt ta del av allmänna handlingar skall anges noga i särskild beslämmelse i lag. Av denna anledning föreslås en generell regel i förevarande paragraf av innebörd atl uppgift i kartell register skall kunna hemlighållas endast om uppgiftens röjande kan antas medföra avsevärd skada för den uppgiften rör och sekretessen inte nämnvärt motverkar syftet med registret. Genom en sådan beslämmelse torde i sak uppnås ungefär samma rättsläge som det nuvarande. Regeln medför emellertid den förändringen alt sekretessfrågan kommer att avgöras i första hand av den myndighet som förvarar registret.

Tidsgränsen är enligt andra stycket densamma som i 20 § andra slyckel SekrL.

5§

Beslämmelserna i paragrafen avser bankinspektionens och försäkringsin­spekiionens lillslåndsgivnings- och tillsynsverksamhet i fråga om bank- och försäkringsväsendet m. m. samt riksbankens befattning med ärenden enligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel.

Gällande rän: i fråga om handlingssekretess 14 § första stycket (beträffande tillsyn över understödsföreningar), 18 § första stycket och 31 § SekrL och 35 §

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              8 kap. 5 if   233

lagen (1934:437) för Sveriges riksbank samt i fråga om  tystnadsplikt föreskrifterna nr 2, 4, 11, 14, 19, 20 och 22 i bilaga 5

Promemorieförslagei: 9 kap. 4 § första, andra och femte styckena saml 9 kap. 5 §

Paragrafen tar sikte främst på statlig myndighets tillsynsverksamhet med avseende på vissa områden. Vid sidan av tillsyn nämns tillståndsgivning i lagtexten. De områden som del här gäller är bank- och kreditväsendet, fondkommissionärs- och fondbörsväsendet samt försäkringsväsendet.

Bankinspektionens verksamhet avser i första hand bankväsendel samt fondkommissionärs-och fondbörsväsendet. Men den avser också tillsyn över hypoleksföreningar m. m. och kreditakiiebolag samt den tillsyn över finans­bolag som skall anordnas enligt ett förslag som regeringen nyligen har remitterat lill lagrådel Ofr SOU 1977:97). Här som annars bör ordet tillsyn inte ges en alltför snäv tolkning utan för anses omfatta alla de fall där en myndighei har en övervakande eller styrande funktion. Paragrafen omfattar sålunda bl. a. riksbankens ärenden enligt lagen om kredilpolitiska medel. Däremot faller riksbankens tillståndsgivning och tillsyn enligt valulalagslift-ningen utanför tillämpningsområdet. Sekretess i denna lillsyn ger 9 kap, 5 §, I ordet lillsyn ligger dessutom sådan rådgivning som ges inom ramen för en myndighets tillsynsverksamhet.

Med försäkringsväsendet åsyftas både affärsmässig och annan försäkrings­rörelse. Exempel på det sistnämnda är verksamhet bedriven av arbetslös­hetskassor och understödsföreningar, alltså sådan verksamhet beträffande vilken sekretessen regleras i 9 kap, 5 § promemorieförslaget, I första hand är' det naturiigtvis fråga om uppgifter som inhämtas om svenska försäkringsin­rätlningar. Men också uppgifter som lämnas till försäkringsinspeklionen av dess utländska motsvarigheter angående utländska försäkringsbolag m, m, omfattas av skyddet så snart uppgifterna hänför sig lill försäkringsinspekiio­nens tillsynsverksamhet.

Liksom i 9 kap, 4 och 5 §§ promemorieförslaget är sekretesskyddet uppdelat på två nivåer, en med och en ulan skaderekvisit. Den förstnämnda sekretessnivån gäller för dem som tillståndsgivnings- eller tillsynsverksam­heten avser. Den andra gäller kunder hos banker m. fl., oavsett om dessa kunder är företag eller privatpersoner Ofr 18 § första stycket SekrL). Slår kunden själv under samma tillsyn, del är t. ex. fråga om bank, gäller däremot sekretess bara om skaderekvisilet är uppfyllt.

Punkt 1 är försedd med ett rakt skaderekvisit. Presumtionen är alltså för offenllighet. 1 andra stycket ges regeringen en dispensbefogenhel med avseende på sekreiessen enligt punkt 1. Någon motsvarighet till den i promemorieförslaget 9 kap. 4 § andra stycket föreslagna möjligheten för regeringen att på förevarande område föreskriva ett strängare skaderekvisit har inte upptagits i departementsförslaget.

 

Prop. 1979/80:2    De! A                             8 kap. 6 if   234

6 och 7 §§

1 6 § finns bestämmelser om sekretess i statlig myndighels tillsynsverk­samhet m. m. med avseende på näringslivet och i 7 § motsvarande före­skrifter på del kommunala områdel.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 20 och 21 §§ SekrL och 2 § 1-14,16,17,19-50,52,53,55,56,58,60-64,66-68 och 70-89 CSK samt i fråga om tystnadsplikt de föreskrifter som anges i bilaga 5 som nr 5,6,9,17,23,24, 26,27,33,35-38,45,47,48, 51, 52,55,56,58,61,62,65, 72, 73,75,79,84-87, 92,93,95-99, 103, 107, 109, 111, 114-117, 122, 123, 129, 131, 132, 134-136, 138, 140, 145, 147-152, 155, 156, 160-162, 164, 166, 173, 174, 181, 183 och 185-188

Promemorieförslaget: 9 kap. 4 § första, andra, Qärde och femte styckena

6§

1 enlighel med vad som har anförts under 4-7 §§ i del föregående upptas i förevarande paragraf huvudregeln om sekretess i statlig tillsynsverksamhet m. m. För alt sekretess skall gälla krävs att regeringen meddelar föreskrifter som närmare anger vilka uppgifter som omfattas av sekreiessen.

Enligt promemorieförslaget kan regeringen modifiera den sekretess som anges direkt i 9 kap. 4 § första styckel i två hänseenden. I andra styckel av paragrafen bemyndigas regeringen att i fråga om viss statlig tillsynsverk­samhet föreskriva att sekretess för uppgift om enskilds affärs- eller driftför­hållanden, uppfinningar eller forskningsresultat skall gälla bara om del kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra avsevärd skada för den som uppgiften rör. Vidare kan regeringen enligt femte stycket i 9 kap. 4 § promemorieförslaget bestämma kortare sekretesslid än 20 år såvitt gäller uppgift i handling i viss statlig verksamhet.

Även departementsförslagel har utformats så att det skall vara möjligt för regeringen atl begränsa sekreiessen i dessa fall. Enligt förslaget kan dessutom andra begränsningar komma i fråga. Regeringen kan sålunda i sekreiessförordnande föreskriva att något sekretesskydd för tredje man inte skall föreligga eller alt det för sådant skydd skall krävas atl ett skaderekvisit är uppfyllt.

De verksamheter på vilka paragrafen är tillämplig beskrivs i del stora hela på samma sätt som i promemorieförslaget.

Ordet planering är närmast att uppfatta som en förtydligande utläggning av termen utredning. Avsikten är att markera att sådan utredning - bestående i t. ex. infordrande av uppgifter från olika företag - som sker för att underiätta bl. a. försvars- och krisplaneringen inom folkhushållningen faller inom paragrafens tillämpningsområde. Det blir härigenom helt klart att paragrafen ger täckning åt sådan sekretess som f. n. återfinns i de delar av tystnads­pliktsbestämmelserna i 51 § förfogandeagen, 55 § ransoneringslagen och 82 § civilförsvarslagen som inte är att betrakta som försvarssekretess.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  .8 kap. 6 ii   235

Alt uttrycket prisreglering har förts in i lagtexten är i första hand föranlett av all pris- och kartellnämndens veiksamhet har fiyiiats in under förevaran­de paragraf Genom delta uttryck ges emellertid också uttryckligt stöd åt den sekretess hos andra myndigheter med prisregleringsuppgifter som redan nu anses ha stöd i 21 § SekrL.

Med "tillståndsgivning" och "lillsyn" åsyftas det område som i gällande

rätl avses med ordel kontroll. Ordet lillsyn bör inte ges en alllför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion i förhållande lill näringslivet. Hit får t. ex. räknas hela den samhälleliga verksamhet, som regleras i marknadsfö­ringslagen, i lagen (1971:112) om förbud mol oskäliga avtalsvillkor (ändrad senast 1977:452) och i konsumenlkreditlagen (1977:984, ändrad 1978:598).

Del bör nämnas alt vissa av de verksamheter som återfinns i 2 § CSK förs in under andra paragrafer i departementsförslaget än den som nu behandlas. Så hänförs t. ex. sekretessen för vissa avdrag vid inkomsttaxeringen som har samband med statlig siödverksamhet avseende näringslivet till skatlesekre-lessen. Den verksamhet som bedrivs av SIDA och av imporlkontoret för u-landsprodukler bereds, i den mån beslämmelsen om utrikessekretess (2 kap. 1 §) inte är tillämplig, skydd genom en särskild bestämmelse i 11 § i detta kapilel. Den tillståndsgivning och tillsyn enligt valutalagstiftningen som handhas av riksbanken faller under 9 kap. 5 §.

Ullrycket rådgivning finns i promemorieförslaget men inte i departements­förslagel. Enligt promemorian är detla ullryck avsett all utgöra gmnd för sekretess för sådana skyddsvärda uppgifter om enskilds affärs- eller driftför­hållanden etc. som inhämtas t. ex. under konsumentverkets verksamhet atl utarbeta riktlinjer för förelagens marknadsföring och produktutveckling eller under verkels arbete med atl påverka olika näringsidkare att anpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov. Hit hör också sådana uppgifter som inhämtas med stöd av lagen om lokaliseringssamråd. Genom införandet av ordel rådgivning blir det enligt promemorian också möjligt atl fö lill stånd sekretess i de fall då uppgifter av här aktuellt slag kommer till en myndighels kännedom i samband med etl frivilligt samråd mellan myndigheten och en näringsidkare i någon angelägenhet. Socialstyrelsen har t. ex. under remiss­behandlingen av LAH framhållit atl det för styrelsens kampanjer i fråga om kost och motion var nödvändigt att den fick tillgång lill vissa planerings­handlingar hos de berörda företagen som dessa vill hålla hemliga av konkurrensskäl. 1 promemorian pekas också på behovet av sekretess för uppgifter om förelagskriser, planerade företagsöverlålelser och liknande förhållanden som inte så sällan kommer in till industridepartementet från olika företag. Det är enligt promemorian av stort samhälleligt intresse att företag i sådana situationer frivilligt tar kontakt med statliga organ. Det måste därför anses vara av vikt att kontakter av detta slag främjas genom atl förelagen erbjuds ett visst mått av sekretess.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              8 kap. 7 if   236

Enligt min mening får under begreppet tillsyn anses falla också sådan rådgivning som sker som ell led i en myndighels tillsynsverksamhet Ofr motiven till 13 kap. 1 §). Större delen av del sekrelessbehov som promemo­rieförslaget skulle tillgodose genom ordet rådgivning i 9 kap. 4 § är därför tillgodosett enligt deparlemenisförslaget även om rådgivning inte nämns i uppräkningen av olika verksamhelstyper. Härtill kommer att rådgivning knappast täcker de fall i vilka information lämnas om företagskriser, planerade förelagsöverlåtelser och liknande förhållanden och som anges i promemorian som exempel där ett sekrelessbehov skulle kunna tillgodoses. Del är i stället ibland fråga om något som kan sägas utgöra planering eller utredning med avseende på näringslivet och som alltså läcks av andra begrepp i paragrafen. Främst av nu angivna skäl har alltså ordel rådgivning uteslutits i departementsförslagel.

1 paragrafens exemplifiering av grenar av näringslivet saknas de två orden bankrörelse och försäkringsrörelse som finns i 21 § SekrL och 9 kap. 4 § promemorieförslaget. Delta hindrar inte att paragrafen i vissa fall kan tänkas bli tillämplig inom dessa områden.

Punkterna 1 och 2 i första stycket är i sak desamma som i promemorie­förslaget. Även andra och tredje styckena i paragrafen är utformade i huvudsaklig överensstämmelse med promemorieförslaget.

7§

OSK föreslog sekretess för handlingar som rörde kommunal utredning eller kontroll med avseende på näringslivet under samma förutsättningar som gällde i fråga om statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende på näringslivet (21 § andra styckel LAH).

1 promemorian finns en bestämmelse som motsvarar OSK:s regel. Dess tillämpningsområde har emellertid begränsats i förhållande lill LAH. Det sekretessbehov som enligt promemorian föreligger anses vara tillgodosett redan genom att regeln får avse tillsyn med avseende på näringslivet. Härigenom bereds sekretess för uppgifter av i 9 kap. 4 § första styckel promemorieförslaget avsett slag som har inhämtats vid tillsyn t. ex. enligt rusdrycksförsäljnings- eller ölförsäljningslagen, enligt lagen om allmänna vallen- och avloppsanläggningar eller enligt brand- eller hälsovårdsstadgan. Liksom i OSK:s förslag är regeln i promemorieförslaget inte utformad som ett bemyndigande utan är direkt tillämplig.

Under remissbehandlingen har från några håll hävdats all den föreslagna regeln är alltför snävt utformad. Man har sålunda efteriyst möjligheter lill sekretess i kommunal siödverksamhet med avseende på näringslivet. Önskemålen om en vidgning av tillämpningsområdet har lillgodoselts i departementsförslagel genom atl sekretess föreslås gälla också i den nämnda stödverksamheten.

Också i ett annat hänseende har promemorieförslaget kompletterats

 

Prop. 1979/80:2    Dei A                             8 kap. 8 if   237

genom den utformning departementsförslagel har fött. Vad som åsyftas är tillsynsverksamhet som inte utövas av vare sig statlig eller kommunal myndighet utan av t. ex. Aktiebolaget Svensk Bilprovning Ofr 1 kap. 8 § andra styckel departementsförslagel).

I övrigt överensstämmer departementsförslaget i sak med promemorieför­slaget.

8-11 §§

Dessa paragrafer innehåller regler till skydd för enskilda som har trätt i affärsförbindelse eller annan liknande förbindelse med myndigheter. Molsvarande regler lill skydd för del allmännas ekonomiska intresse återfinns i 6 kap. 1-3 §§ departementsförslagel.

8§

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i ul- eller upplånings-verksamhet som vissa myndigheter bedriver.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekreless 31-33 §§ SekrL, 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank och 5 § 1 CSK samt i fråga om tystnadsplikt 36 § sistnämnda lag och 25 § reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondernas förvaltning

Promemorieförslaget: 9 kap. 6 §

Den sekretess lill skydd för riksbankens kunder i dennas bankrörelse som föreskrivs i första stycket torde i sak stå nära gällande rätt. Det kan erinras om all regler om sekretess i bosältningslåneärenden finns i 9 kap. 5 §.

Bestämmelserna i första stycket ger också sekretesskydd åt uppgifter om innehav av statsobligationer i den hos riksgäldskonloret förda statsskuldbo­ken. Dessa uppgifter hemlighåller riksgäldskonloret f n. med stöd av 33 § SekrL. Departementsförslagel innebäratt inskrivningar! statsskuldboken får ett sekretesskydd som i stort sett överensstämmer med vanlig banksekre­tess.

Av 14 kap. 3 § andra slyckel departementsförslagel följer alt den s. k. generalklausulen inte är tillämplig i fråga om uppgifter som är hemliga enligt första stycket.

Andra slyckel innehåller en regel som angår annan av myndighet bedriven affärsmässig utlånings- och upplåningsverksamhei än den som avses i första styckel.

Såvitt gäller ullåning tar bestämmelsen sikte på medel i allmänna pensionsfonden och i riksförsäkringsverkels fonder och andra medel som myndighei har all placera i förräniningssyfte. Del kan påpekas alt uppgifter om enskildas förhållanden i samband med icke-affärsmässig utlåningsverk­samhet bereds sekretesskydd genom reglerna i departementsförslagels 7 kap. 4 §(s. k. frivillig socialhjälp), 8 kap. 6 och 7 §§ (statlig och kommunal utlåning

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             8 kap. 9 §   238

lill stöd för näringslivet) och 9 kap. 5 § andra stycket (studiestöd) och iredje slyckel (ullåning som inte faller in under någon av de hittills nämnda kategorierna). Sekretess till skydd för del allmännas intresse i samband med affärsmässig ullåning föreskrivs genom reglerna i 6 kap. 1 §.

Vad gäller upplåning får beslämmelsen i förevarande stycke betydelse bl. a. för den kommunala verksamheten. Del allmännas inlresse på ifrågavarande område skyddas genom bestämmelserna i 6 kap. 3 § deparlemenisförsla­get.

De regler till skydd för del allmännas ekonomiska inlresse som har föreslagits i fråga om sådan utlånings- och upplåningsverksamhet som avses i förevarande stycke innehåller alla något slag av skaderekvisit. Bakgrunden härtill är atl det i samtliga fall är fråga om förvaltning av allmänna medel och all del därför i och för sig föreligger ell inte obetydligt insynsiniresse på de aktuella verksamhetsområdena. Del är viktigt att en regel till skydd för den enskilde låntagarens eller långivarens ekonomiska iniressen inte blir så vidsträckt att den de facto omöjliggör den insyn i del allmännas verksamhet som man har velat främja genom all ställa upp skaderekvisit. Av denna anledning är enligt den här föreslagna regeln en förutsättning för sekretess att ett röjande av uppgiften kan antas medföra skada för den som uppgiften rör.

Liksom 6 kap. 1 § departementsförslagel innehåller iredje stycket bestäm­melser om sekundär sekretess. Beträffande skälen härför kan hänvisas lill motiven till nämnda paragraf

I paragrafen upptas sekretessbestämmelser som rör uppdragsverksamhet för enskilds räkning.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekreless 27 § SekrL och 4 § CSK saml i frågaomiysinadspliktdeföreskriftersomangessomnr45,151,162,163,180, 186, 188 och 192 i bilaga 5

Promemorieförslaget: 9 kap. 7 §

Det verksamhetsområde som avses med paragrafen överensstämmer i stort sett med det område som omfattas av regeln i 27 § SekrL. I uppdragsverksamheten behöver inte i och för sig ligga alt del har lämnais ett formellt uppdrag all utföra viss undersökning e. d. Också uppgifter som har samband med sådana konsultationer, som kan ses som ett förberedande av etl uppdrag av angivet slag, faller under denna paragraf Sådan rådgivning som hänför sig lill en myndighets tillsynsverksamhet är däremot atl betrakta som etl led i denna verksamhet Ofr motiven lill 8 kap. 6 §).

Bestämmelserna tar i första hand sikte på att skydda uppdragsgivarens ekonomiska förhållanden men de har avfattats så att de ger skydd också för tredje man både när det gäller personliga och ekonomiska förhållanden.

Som anförs i promemorian är det i de fall som avses i denna paragraf ofta en

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              8 kap. 9 ii   239

förutsättning för att enskilda skall anlita en myndighet alt de kan vara säkra på atl få samma sekretesskydd som de skulle få hos ell privat företag. Allmänhelens legitima intresse av insyn i de enskilda ärendena hos en s. k. uppdragsmyndighel är å andra sidan obetydligt. Av denna anledning föreslås i promemorian alt den enskilda kundens begäran om sekretess alllid skall respekteras, oavsett om ell utlämnande av en viss uppgift kan medföra skada eller ej. Sekretess anses emellertid inte kunna uppkomma redan på den grunden all uppdragsgivaren med säkerhet måste ha avsett hemlighållande -något som OSK hade föreslagit - eftersom en regel av denna innebörd skulle leda till lillämpningssvårigheler. Den uppdragsgivare som vill ha sekretess måste alltså enligt promemorieförslaget framställa en uttrycklig begäran härom t. ex. i det avtal som träffas mellan honom och myndigheten.

Flera remissinstanser har gjort invändningar på denna punkt. En del av dem förordar en lösning i enlighel med vad OSK föreslog, medan andra för fram andra alternativ.

Enligt min mening ger promemorieförslaget upphov till en del problem. A andra sidan skulle en regel som den OSK föreslog, såsom anförs i promemorian, leda till andra svårigheter. En lämplig lösning synes vara att villkoret för att sekretess skall gälla i uppdragsverksamhet formuleras så att sekretess gäller för uppgift av förevarande slag, om del måste antas att uppdraget har lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs. Genom den valda avfattningen understryks att det här är fråga om en sekretess av närmast förtroendekaraktär. Del krävs emellertid för all sekretess skall gälla atl en uppgift är av sådan art atl bristen på sekretesskydd för uppgiften måste anses framstå som så väsentlig för uppdragsgivaren alt han utan sekre­tesskyddet skulle ha avstått från atl anlita myndigheten.

Med hänsyn till atl del här är fråga om situationer av förtroendekaraktär föreskrivs i 14 kap. 3 § andra stycket att den s. k. generalklausulen inte är tillämplig på uppgifter som är sekretessbelagda enligt förevarande para­graf

Några remissinstanser har fört fram tanken på att myndighet skönsmässigt skulle fö avgöra sekretessfrågan. Som framhålls i promemorian slår en sådan ordning i dålig överensslämmelse med 2 kap. 2 § andra stycket TF. 1 promemorian föreslås i stället efler det mönster som har följts i andra sammanhang där att regeringen fåren möjlighet all besluta om undantag från sekretessen. Förslagel, som överensstämmer med gällande rätt Ofr 37 § SekrL), har upptagits också i departementsförslaget.

De nuvarande sekreiessiiderna enligt 4 § CSK varierar starkt. En enhetlig sekrelesstid på 20 år har i promemorian ansetts vara lämplig i de allra flesta fall. 1 enlighel med önskemål från statens skeppsprovningsanslall har emellertid nuvarande sekrelesstid för anstaltens handlingar, 50 år, behållits i promemorieförslaget. Deparlemenisförslaget överensstämmer i sak med detta förslag.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            8 kap. 10 if    240

10 §

Bestämmelserna i paragrafen avser sekretess lill skydd för enskildas affärsförbindelser med det allmänna.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekretess 34 § SekrL saml i fråga om tystnadsplikt 22 § upphandlingskungörelsen (1973:600) och 16 § instruk­tionen (1973:567) för nämnden för statens gruvegendom

Promemorieförslaget: 9 kap. 8 §

Uppgifter av del slag som avses i förevarande paragraf omfattas av 34 § SekrL. I OSK:s förslag återfanns däremot endasl ell indirekt skydd för enskildas afförs- och driftförhållanden i dessas aflarsrelalioner med det allmänna. Den enskilde skulle skyddas bara i den mån ell röjande av en uppgift rörande ett affärsmellanhavande mellan honom och en myndighet skadar det aUmänna på visst angivet sätt. Denna konslmktion kritiserades av flera remissinstanser under remissbehandlingen av förslaget. Del hävdades alt del allmännas och den enskildes intressen inte sammanfaller i så hög grad alt den enskildes iniressen tillgodoses i tillräcklig omfattning genom OSK:s förslag. I promemorian anförs att denna kritik förefaller välgrundad. Det sägs inte vara svårt att tänka sig situationer där röjandet av en uppgift som hänför sig till en affärstransaktion mellan en myndighei och en privat företagare inte är i någol hänseende menligt för del allmänna men däremot allvariigt skadar den enskilde. 1 promemorian föreslås därför regler om sekretess lill skydd för enskilds ekonomiska förhållanden. De affärsförbindelser som avses i prome­morieförslagets motsvarigheter till 8 och 9 §§ i detta kapilel undantas dock från tillämpningsområdet.

Promemorieförslaget har godtagits eller lämnats ulan erinran av remissin­stanserna. Också jag ansluter mig i del stora hela till förslagel. Del är uppenbart alt en enskild, som har trätt i affärsförbindelse med en myndighei, kan ha etl behov av sekretess för uppgifter om sina affärs- och driftförhål­landen också i andra fall än de som avses i de två närmast föregående paragraferna.

Som anförs i promemorian måsle emellertid mot sekrelessbehovel ställas allmänhelens inlresse av insyn i myndigheternas ekonomiska verksamhet. Uppgifter om en myndighets och dess enskilde motparts affärs- och driftförhållanden är ofta så sammanvävda med varandra - etl överens­kommet pris på en viss vara hänför sig t. ex. uppenbariigen lill båda sidors affärsförhållanden - att del inte är möjligt all skilja dem ål. Som har nämnis i fråga om 8 § andra stycket i förevarande kapilel kommer en långtgående sekretess lill skydd för enskilda iniressen därför alt hindra önskvärd insyn i myndigheternas verksamhet. Man måsle av denna anledning också i delta sammanhang beakta den intresseavvägning som ligger bakom de särskilda reglerna lill skydd för uppgifter om myndigheternas affärs- och driftförhål­landen (6 kap. 1 och 2 §§).

Den lösning som har valts i promemorian för alt få till stånd en lämplig

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            8 kap. 10 ii   241

samordning mellan reglerna till skydd för det allmännas affärsintressen och reglerna lill skydd för molsvarande iniressen hos enskilda, som har trätt i affärsförbindelse med det allmänna, innebär följande. Beslämmelserna lill skydd för enskilda görs för sin tillämplighet beroende av etl uttryckligt krav på sekretess från den enskildes sida. De innefattar dessutom ell skaderekvi­sit. Det ytteriigare behov av insyn som kan föreligga tillgodoses genom en dispensmöjlighet för regeringen av samma slag som i fråga om uppdrags-sekretessen i närmast föregående paragraf Offenllighetsintresset beaktas enligt promemorian ytterligare genom en regel som innebär att den normala sekretessliden i fråga om ekonomiska förhållanden, 20 år, inte skall lillämpas i fråga om handlingar som anger villkoren i avlal. Efler mönster av förslagets 7 kap. 2 § andra styckel i fråga om skyddet för det allmänna föreslås i promemorian en sekrelesstid på 2 år efter del all avtalet fullgjordes.

Remissinstanserna har gjort invändningar mot promemorieförslaget såvitt gäller kravel på all den som uppgiften rör skall ha begärt sekretess.

För min del anserjag i likhet med en del remissinstanser att den nu berörda förutsättningen för sekretess kan ge upphov lill problem. Om möjligt bör därför liksom i fråga om föregående paragrafen annan lösning väljas. I första hand uppkommer då frågan hur skaderekvisilet bör utformas för att ge uttryck för en lämplig avvägning mellan sekretess- och insynsiniressena. Del kan därvid finnas anledning all undersöka nuvarande rättsläge i fråga om främst 34 § andra stycket SekrL.

Någon närmare vägledning för tillämpningen av bestämmelsen ges inte i förarbetena lill SekrL. Hur 34 § andra stycket SekrL bör tolkas diskuterades emellertid av militieombudsmannen i ämbetsberätlelsen 1946 (s. 313 fO, Hans uppfattning kan sammanfallas på följande sätt (a,a, s, 330), Anledning att hemlighålla anbudshandlingar som avses i lagmmmet kan sägas föreligga, när del finns anledning alt befara atl ett offentliggörande av handlingarna skulle kunna medföra en inte alllför obetydlig skada för vederbörande verk eller anbudsgivare. Det bör emellertid för lagrummets lillämpning krävas all del skall föreligga någon speciell omständighet eller särskilda förhållanden som kan åberopas som skäl härför, Någol krav på en mera ingående utredning härom bör emellertid inte ställas upp. Om vederbörande myndighet med hänsyn till omständigheterna finner sannolikt alt handlingarnas offentliggö­rande skulle medföra skada för verket i fråga eller myndigheten finner sig böra sälla tilltro lill vad anbudsgivare har uppgetl om att handlingarnas offentliggörande kan befaras medföra skada för honom, bör något hinder för anbudshandlingarnas hemlighållande i regel inte anses föreligga. En viss avvägning bör alltid företas med hänsyn lill ofrenilighelsintressel. En begäran om konfidentiell behandling, som framställs av en anbudsgivare men som inte närmare motiveras och inte heller har karaktären av ell anbudsvillkor, bör i regel inte föranleda beslul om handlingarnas hemlighål­lande. Om del på grund av omständigheter, som är kända för myndigheten, kan befaras att underiåtenhet atl efterkomma en sådan begäran skulle kunna

16 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             8 kap. II if   242

medföra skada eller olägenhet för vederbörande verk eller för anbudsgivaren, bör dock handlingarna kunna hemlighållas.

Enligt min mening innebär vad militieombudsmannen sålunda anförde en rimlig avvägning mellan de motstående intressena i föreliggande fall. Avvägningen kan lämpligen uttryckas så alt sekretess bör gälla för en uppgift, om det av särskild anledning kan antas alt den som uppgiften rör lider skada om uppgiften röjs.

På samma sätt som i fråga om 7 kap, 1 § promemorieförslaget föreslås i promemorian all sekretess skall gälla också för sådan uppgift hos myndighet som hänför sig lill enskilds förhållande lill ell av del allmänna dominerat privaträltsligl subjekt, t, ex, ell bolag, som under myndigheten driver affärsverksamhet, I fråga om sådana uppgifter kan enligt promemorian av naturiiga skäl inte ställas upp något krav på atl den enskilde skall ha begärt sekretess, I övrigt föreslås emellertid samma regler som i fråga om uppgifter som myndigheten har fött vid direkt kontakt med den enskilde.

Med anledning av all en remissinstans har uttalat tvekan om hur ordel affärsförbindelse bör tolkas kan tilläggas att uttrycket avser sådana transak­tioner av ekonomisk natur som avses i 6 kap, 1 och 2 §§,

Liksom 6 kap, 1 § departementsförslagel har förevarande paragraf fåll en någol annan uiformning än i promemorian, Belräffande skälen härför kan hänvisas till vad som har anförts under nämnda paragraf

Regeln om den särskilda lidsgränsen i fjärde slyckel i fråga om handling som anger villkoren i slutet avlal har ulformals i överensslämmelse med motsvarande bestämmelse i 6 kap, 2 §,

11 §

I paragrafen regleras sekreiessen för vissa uppgifter som rör internationellt utvecklingsbistånd.

Gällande rätl: i fråga om handlingssekreless 2 § 18 och 65 CSK saml i fråga om tystnadsplikt 19 § instruktionen (1974:781) för imporlkontoret för u-landsprodukier

Promemorieförslaget: 9 kap, 9 §

Departementsförslagel bygger på promemorieförslaget som har lämnais utan erinran under remissbehandlingen.

Det är inte möjligt att inom ramen för 6 § i detta kapitel bereda skydd för uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållanden hos SIDA och import-kontoret för u-landsprodukler. Del är emellertid uppenbart alt del här föreligger ett sekretessbehov av ungefär samma slag som vid vanliga affärsförbindelser mellan myndigheter och enskilda.

Med hänsyn till den stora likheten mellan de situationer som avses här och dem som avhandlas i närmast föregående paragraf har skyddet i båda fallen utformats på samma sätt. Förutsättningar för sekretess är således all det av särskild anledning kan antas att röjande kan medföra skada för den enskilde.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            8 kap. 13 ii   243

Vidare finner man också här en möjlighel för regeringen all förordna om undanlag från sekreiessen i del särskilda fallel. Också i fråga om sekreiessiiderna för uppgifter i allmänna handlingar gäller samma regler som i närmast föregående paragraf

12 §

I paragrafen regleras sekreiessen vid vissa informationscentraler.

Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 20 b § SekrL

Promemorieförslag: 9 kap. 10 §

I gällande rätt föreskrivs sekretess för handlingar hos giftinformationscen­tralen vid Karolinska sjukhuset. I promemorian finns motsvarande bestäm­melse. Denna har getts en mer allmän utformning, vilket får till följd dels all uppgifter vid liknande framlida informationscentraler kommer all omfattas av skyddet, dels att del blir helt klart all uppgifter av här avsett slag är skyddade också t. ex. hos de sjukvårdsinrättningar där de utnyttjas i särskilda behandlingssilualioner. En förutsättning för sekretess enligt promemorian är emellertid all uppgiften har överiämnats till myndigheten just för atl användas som underiag för behandling eller annan liknande ålgärd i hälso-eller sjukvård.

Promemorieförslaget har allmänt godtagits under remissbehandlingen. I departementsförslagel har promemorians bestämmelse godtagits med en redaktionell jämkning.

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i pateniansöknings- och mönsterregislreringsärenden. I paragrafen finns vidare regler om sekretess för sådana uppgifter om uppfinningar som har lämnais lill myndighei enligt lagstiftning om arbetsgivares rätl lill arbetstagares uppfinningar.

Gällande rätt:

a)    handlingssekreless

23 § första stycket SekrL (palentsekretess; genombryts av reglerna i 22 § 1-3 st. patentlagen /22 § ändrad senast 1978:149/ om utläggning av pateniansökan, om offentliggörande av ansökan 18 månader efler ansök­ningsdagen och om offentliggörande på begäran av sökanden)

22  § 5 st. patentlagen (sekretess för företagshemlighel i palenlansöknings-
ärende)

27 § SekrL och 4 § 14 CSK (handlingar hos statens nämnd för arbetstagares uppfinningar)

23  § andra stycket SekrL (mönslersekretess; genombryts av regeln i 19 §
mönsterskyddslagen om offentliggörande av ansökan sex månader efter
ansökningsdagen)

b)    tystnadsplikt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            8 kap. 13 §   244

8 § lagen (1949:345) om rällen till arbetstagares uppfinningar Promemorieförslaget: 9 kap. 11 §.

Första stycket

Promemorians förslag om sekretess för uppgifter om uppfinningar i palentansökningsärenden ansluler sig myckel nära lill den nuvarande regeln i SekrL. Lagtexten i promemorian har förenklats i förhållande lill gällande lydelse så till vida att det inte i förslagel anges all handlingar i ärenden där patent har beviljats som huvudregel skall vara offentliga. All del förhåller sig på detta sätt följer av gällande patentlag och behöver därför enligt prome­morian inte särskill slås fasl också i sekrelesslagen.

SekrL innehåller inte någon särskild beslämmelse om sekretess för i palentansökningsärenden lämnade uppgifter om andra förhållanden än sådana som direkt gäller uppfinning. Däremot föreskrivs i 22 § femte stycket patentlagen att patenimyndigheten på begäran av sökanden kan förklara all handling som innehåller företagshemlighel inte för utlämnas, om särskilda skäl föreligger för ell sådanl beslul. Del i promemorian framlagda förslagel innebär all denna regel bibehålls i patentlagen men att sekrelesslagen i överensslämmelse med 2 kap. 2 § andra styckel första meningen TF kompletteras med en hänvisning till patenllagsregeln.

Promemorieförslaget har i denna del inte mött några invändningar under remissbehandlingen. Departementsförslagel har på denna punkt utformats i enlighet med promemorieförslaget.

Andra stycket

Enligt lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar är en arbetstagare i allmän eller enskild Oänst, som gör en patenterbar uppfinning vars utnytt­jande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, skyldig atl utan dröjsmål lämna arbetsgivaren underrättelse därom. Arbetsgivaren kan sedan enligt vad som närmare föreskrivs i lagen förvärva viss rätt lill uppfinningen. Både arbetsgivaren och arbetslagaren har rätl atl inhämta utlåtande i fråga om lillämpning av lagen från ett särskill organ, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. Om tvist om uppfinningen har anhängiggjorts vid domslol, kan också domstolen inhämta utlåtande från nämnden.

Uppgifter om en av arbetstagare gjord uppfinning är f n. skyddade i vissa hänseenden. Beskrivningar, ritningar och andra handlingar som finns hos nämnden för arbetstagares uppfinningar för sålunda inte utlämnas tidigare än 20 år efler handlingens datum ulan samtycke av vederbörande arbetsgivare eller arbetstagare. Däremot finns inte någon handlingssekreless beträffande handlingar med uppgifter om uppfinningar som kan finnas hos en stadig myndighei i dennas egenskap av arbetsgivare lill en uppfinnare. Den tystnadspliklsregel som finns i  8 §  lagen om  rällen lill  arbetstagares

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            8 kap. 14    245

uppfinningar torde emellertid gälla både för sådana myndigheter och för nämnden om arbetstagares uppfinningar.

Del i promemorian framlagda förslagel i denna del innebär all den nya sekretesslagens regel på områdel får samma omfattning som den i 8 § lagen om rätlen lill arbetstagares uppfinningar intagna lystnadspliktsregeln f n. har. Huvudregeln modifieras emellertid genom en beslämmelse som innebär att sådana uppgifter om en patentsökt uppfinning som finns både hos patenimyndigheten och hos en annan myndighei på båda ställena för det skydd som gäller i palentansökningsärenden.

Två remissinstanser menar atl sekreiessområdei blivit snävare jämfört med den handlingssekretess som föreskrivs i 4 § 14 CSK. Den nuvarande handlingssekretessen omfattar alla handlingar som ges in lill nämnden eller upprättas där och detta även om handlingarna inte direkt rör uppfinning. Enligt de båda remissinstanserna är det viktigt att alla handlingar som ges in till nämnden och alla uppgifter som lämnas muntligen inför nämnden omfattas av sekretess.

Enligt min mening bör sekretesskyddet omfatta alla de uppgifter som lämnas till myndighei enligt lagstiftningen om arbetsgivares rätt lill arbets­tagares uppfinningar. Detta bör klargöras genom en mindre redaktionell jämkning i promemorieförslaget. I övrigt bör förslagel i denna del godias.

Tredje stycket

I promemorian har tagits in en beslämmelse om mönstersekretess. Bestämmelsen innebär atl sekretess gäller i ärende om registrering av mönster för uppgift om mönstret, om annal inte följer av gällande lagstiftning om mönsterskydd. Förslaget, som inte syftar lill ändring i gällande regler om handlingssekretess, förutsätter följdändringar i mönsterskyddslagstiftning­en,

I departementsförslagel har bestämmelsen tekniskt utformats i närmare överensslämmelse med gällande ordning, Förslagel kräver sålunda ingen följdändring i mönsterskyddslagsliftningen. Den sakliga innebörden är oförändrad.

Fjärde stycket I detta stycke regleras sekretessliden,

14 §

I paragrafen finns bestämmelser om sekretess i ärenden om registrering eller inskrivning i skeppsbyggnadsregislrel. Gällande rätt: regler om handlingssekreless i 22 a § SekrL Promemorieförslaget: 9 kap, 12 §

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            8 kap. 16 if   246

Paragrafen, som i huvudsak överensstämmer med molsvarande paragraf i promemorian, har inte föranlett några erinringar vid remissbehandlingen, Beslämmelsen innebär bl. a. den ändringen i sak jämfört med gällande ordning all handlingssekretessen kompletteras med en molsvarande tyst­nadsplikt och atl den särskUda regeln om krav på avtalsparternas godkän­nande för utiämnande före sekretesstidens utgång ersätts med den allmänna regeln om rätt för enskild all efterge sekretess (14 kap. 4 §).

15      §

I paragrafen föreskrivs sekretess bl. a. för uppgift som part i arbelstvist lämnar till föriikningsman.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 24 § SekrL

Promemorieförslaget: 9 kap. 13 §

Frånsett vissa smärre ändringar av formell natur överensstämmer depar­tementsförslagel med motsvarande beslämmelse i promemorian. Vid remissbehandlingen har beslämmelsen lämnais utan erinran.

Paragrafen innehåller inte någon anknytning till en särskild namngiven lagsliftningsprodukl. Den omfattar genom sin generella avfattning både uppgifter som har lämnais med stöd av 7 § lagen (1920:245) om medling i arbetslvister och uppgifter som har lämnais vid medling enligt bestämmel­sema i MBL. Den nuvarande konstmktionen med krav på parts förbehåll för all sekretess skall föreligga har behållits för att någon oklarhet aldrig skall behöva uppkomma om vilka uppgifter från en part som en föriikningsman etc. skall fö föra vidare och vilka han är skyldig alt hålla för sig själv. Den föreslagna lagtexten utgör inte någol hinder mot atl en part t. ex. förbehåller sig en mera långtgående sekretess gentemot allmänheten än gentemot sin motpart i arbetslvister.

Det föreligger inte någol inlresse av alt låta den som har mottagit en uppgift föra denna vidare lill annan myndighet i de fall då uppgiftslämnaren har motsatt sig delta. Av denna anledning är den s. k. generalklausulen angående uppgiftslämnande mellan myndigheterna inte tillämplig i fråga om sekretess enligt paragrafen. Detla framgår av 14 kap. 3 § andra styckel.

16      §

1 denna paragraf meddelas föreskrifter om sekretess vid sjöförklaringar och molsvarande utredningar.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 5 § andra stycket första meningen och iredje slyckel SekrL

Promemorieförslaget: 9 kap. 14 §

I paragrafen las de bestämmelser i 5 § SekrL upp som syftar till att skydda enskUds ekonomiska förhållanden vid sjöförklaringar och molsvarande utredningar. Paragrafen ger emellertid skydd också för det allmännas ekonomiska intresse, fastän den ingår i kapitlet om sekretess med hänsyn

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            8 kap. 17 §   247

främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Del har inte ansetts föreligga tillräcklig anledning all la upp en motsvarande regel i 6 kap. lill skydd för bara del allmännas ekonomiska intresse. Däremot finns i 6 kap. 8 § en bestämmelse som motsvarar 5 § första slyckel SekrL.

Departementsförslagel överensstämmer med förslaget i promemorian, som i denna del inte mött några invändningar under remissbehandlingen.

Den sakliga innebörden av gällande reglering av handlingssekretessen i sjöförklaringsärenden behålls i förslagel. Även tystnadsplikt bör råda i sådana ärenden. Första stycket har avfattats med denna utgångspunkt.

Ordet utredning omfattar såväl sjöförklaring som sådan utredning som avses i 5 § iredje styckel SekrL. För atl sekretess skall gälla krävs såsom nu följer av 308 § sjölagen (1891:35 s. 1, omtryckt 1975:1289), att fartygels befälhavare eller redare begär del. I överensslämmelse med gällande ordning är del också en förutsättning för sekretess atl sjöförklaring eller molsvarande undersökning belräffande båda fartygen inte äger rum samtidigt eller beträffande det ena fartyget inte har skett tidigare eller atl tillgång annars inte finns till motsvarande uppgifter rörande detta fartyg.

Enligt gällande rätt är sekreiessen i ärende om sjöförklaring beroende av om sjöförklaringen hålls offentligt eller ej. Detsamma är avsett atl gälla enligt departementsförslagel. Därvid gäller bl. a. atl sekretess för uppgift i dom­stolsärende upphör all gälla hos domstolen, om uppgiften förebringas vid offentiig förhandling inför denna (12 kap. 3 §). Handläggs sjöförklarings­ärende av annan myndighei än domslol gäller delsamma enligt andra stycket hos den myndigheten.

I tredje slyckel upptas en lidsbegränsning av sekreiessen i fråga om uppgift i allmän handling. På motsvarande sätt som nu gäller upphör sekretessen när molsvarande uppgift rörande del andra fartyget har blivit tillgänglie och senast när fem år har förflutit från det all sammanstötningen skedde.

17§

I paragrafen ges regler om sekretess hos domstol för uppgift om myndig­hets eller enskilds affärs- eller driftförhållanden.

Gällande rän: 10 och 36 §§ SekrL, 5 kap. 1 § RB, 12 § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mol illojal konkurrens, 12 § lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighel rörande pris- och konkurrensförhållanden, 22 § lagen (1976:351) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar och 70 § MBL

Promemorieförslaget: 9 kap. 15 §

Vid domslol kan i mål och ärende som tillhör domstolens rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet förekomma uppgifter om affärs- och driftförhål­landen vilkas röjande för allmänheten skulle kunna medföra avsevärd skada för de berörda.

Enligt 5 kap. 1 § andra slyckel RB i dess nu gällande lydelse för rällen förordna alt förhandling skall hållas inom slängda dörrar, om anledning

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             8 kap. 17   248

förekommer atl lill följd av offentligheten yrkeshemlighet skulle röjas. Likartade bestämmelser finns i 12 § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens, i 12 § lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighel rörande pris- och konkurrensförhållanden, i 22 g lagen (1976:351) om styrelserepre­sentation för de anställda i aktiebolag och ekonomiska föreningar samt i 70 § MBL.

Den förhandlingssekretess vid domslol, som kan åstadkommas enligt nu nämnda lagmm, kan med stöd av 36 § SekrL läggas lill grund för en handlingssekreless omfattande handlingar, som har föreletis eller är avsedda att företes vid förhandlingen inom stängda dörrar. Avskaffas i enlighet med vad som föreslås i den allmänna motiveringen denna möjlighel all tillskapa handlingssekreless, blir det nödvändigl alt i den nya sekrelesslagen föra in en materiell sekretessbestämmelse, som tillgodoser del behov av handlingssek­retess vid domslol som föreligger i fråga om vissa affärs- och driftförhållan­den. Departementsförslaget härom finns i förevarande paragraf. Förslaget överensstämmer med promemorieförslaget så när som pä två punkter, som jag strax skall beröra. Promemorieförslaget har i sak lämnats ulan erinran av remissinstanserna.

Enligt departementsförslagel skall hos domstol gälla sekretess för uppgift ommyndighelseHerenskildsaffärs-ellerdriftförhållanden, om det kananias all den uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs. Beslämmelsen gäller för mål och ärenden som tillhör domstols rätlskipande eller rättsvår­dande verksamhet. Eftersom del för sekretess krävs all den skada som kan antas uppkomma genom uppgiftens röjande skall vara avsevärd, blir sekretessbestämmelsens tillämplighet begränsad till fall där behovet av sekretess verkligen är kännbart. Den bör t. ex. i regel kunna lillämpas i fall där en yrkeshemlighet annars skulle röjas. Sådana uppgifter om affärs- eller driftförhållanden som affärsidkare gärna vill hålla för sig själva men vilkas röjande inte kan antas få några nämnvärda ekonomiska konsekvenser omfattas däremot inte av lagrummet. Med hänsyn till intresset av offent­lighet vid domstolar finns inte anledning all låta dessa fall omfattas av en allmän regel om sekretess hos domslol. Beslämmelsen avser både myndig­heter som driver affärsverksamhet av någol slag och enskilda näringsid­kare.

Det förekommer atl av särskild beslämmelse i den föreslagna sekre­tesslagen följer atl i en viss typ av ärenden sekretess i angiven utsträckning inte skall gälla hos domstol till skydd för någol nu aktuellt inlresse. Exempel härpå erbjuder bestämmelserna i 9 kap. 1 § om sekretess i skalleärenden. Enligt nämnda paragraf gäller ingen sekretess för skaltedomstols beslul i där angivna ärenden, även om i beslutet skulle ingå uppgifter om enskilds affärs-eller driftförhållanden. En dylik specialreglering bör la över den här föreslagna generella regeln. Därför föreskrivs alt huvudregeln om sekretess inte äger tillämpning, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften och innebär alt sekretess inte skall gälla.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          kap. 1-3 .«    249

Behov av sekretess för uppgifter om affärs- eller driftförhållanden kan föreligga också i brottmål. Paragrafen är tillämplig även i sådana mål. Sekretess skall dock inte gälla till förmån för en tilltalad eller en misstänkt.

Enligt promemorians förslag skall sekreiessen gälla även vid förundersök­ning i brottmål under vissa särskilda förutsättningar. Med den uiformning som förundersökningssekrelessen fåll i departementsförslagel, har någon motsvarande regel inte tagils upp i departementsförslagel. Av 9 kap. 17 och 18 §§ departementsförslagel följer att sekretess kan gälla vid förundersökning för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden.

Promemorians förslag innebär vidare all sekretess enligt paragrafen skall gälla hos domstolen bara för den händelse inte någon annan sekretessbestämmelse till skydd för samma inlresse är tillämplig. Är en annan beslämmelse primärt tillämplig hos domslol eller är den tillämplig via föreskriften om överföring av sekretess till domslol, skall den bestämmelsen gälla i stället. I departementsförslagel har valls en enklare lösning. Sekre­tessen enligt förevarande paragraf är primärt tillämplig hos domstol. Därvid kan visseriigen den situationen uppslå alt också en annan sekretessregel är primärt tillämplig hos domstolen. Domstolen får då tillämpa båda sekre­tessreglerna. Gäller sekretess enligt någon av reglerna får uppgiften inte lämnas ut.

9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur

1-3 §§

I dessa paragrafer föreskrivs om sekretess inom skalle- och tullväsen­det.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekreless 17, 19 a och 28 §§ SekrL och 2 § 51,54 och 57 CSK saml i fråga om tystnadsplikt föreskrifterna i bilaga 5 nr 15, 16, 25, 28-32, 43, 50, 66, 83, 100-102, 125, 130, 142 och 175

Handlingssekretessen på skatteområdet regleras huvudsakligen i 17 § SekrL. Enligt paragrafens första stycke avser sekretessen i första hand till myndighet avlämnade uppgifter till ledning för taxering eller annars för beräknande av skatt, men den omfattar också uppgifter avlämnade till myndighei för beräknande av pensionsgrundande inkomst eller av arbetsgi­varavgift. Vidare föreskrivs om sekretess för handling, som har upprättats eller omhändertagits av myndighet vid laxeringskontroll eller annars vid skallekontroll, vid beräknande av pensionsgrundande inkomst eller vid kontroll av uppgift för beräknande av arbetsgivaravgift. Handlingar i vissa speciella skatteärenden sekrelessbeläggs enligt särskilda bestämmelser i paragrafen (första, andra och iredje styckena). Slutligen innehåller 17 § en beslämmelse om sekretess beträffande ärenden om handräckning åt utländsk skattemyndighet (fjärde stycket).

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          9 kap. 1-3 .«   250

Tystnadsplikter på skatteområdet föreskrivs i en rad skalleförfallningar. Som exempel kan nämnas föreskrifterna i 117 § taxeringslagen. Enligt denna paragraf omfattar tystnadsplikten innehållet i deklaration, uppgift som har lämnats lill ledning för taxering och av myndighei vid laxeringskontroll upprättad handling. Vidare gäller tystnadsplikt i fråga om vad som har inhämtats vid taxeringsrevision e. d. eller vid taxeringsnämndssamman-iräde. Slutligen föreskrivs tystnadsplikt beträftande innehållet i vissa hand­lingar i ärenden om handräckning ål utländsk skattemyndighet.

Sekretessreglernas nuvarande tillämpningsområde inom skatteväsendet är sålunda bestämt huvudsakligen genom uppräkning av olika handlingar. Uppräkningen tar i första hand sikte på sådana handlingar som självdekla­rationer, kontrolluppgifter samt promemorior upprättade vid taxeringsrevi­sion eller skattekontroll.

Bland de uppräknade handlingarna ingår inte t. ex. parternas skrifter i skattedomstol eller domar i skatlemål. 1 fråga om dessa handlingar är endasl domstolssekretess enligt 36 § SekrL tillämplig. Vid sidan av handlingar, som helt klart faller innanför eller utanför del sekretessbelagda områdel, finns del i skatteärenden handlingar, beträffande vilka hävdas olika meningar huruvida de omfattas av sekretess eller inte. Som exempel kan nämnas laxerings-nämnds undertättelse om ifrågasatt eller beslutad avvikelse från självdekla­ration.

Också tullmyndigheterna hör lill de myndigheter som handlägger skatte­ärenden. Tullverket är sålunda beskaltningsmyndighel i fråga om bl. a. mervärdeskatt vid införsel av varor från utlandet. För tullverket finns emellertid en särskild sekretessbestämmelse i 28 § SekrL, som avser till tullverket inkomna och där upprättade handlingar rörande varor som behandlas vid verket, såvitt angår deras angelägenheter som anlitar eller annars träder i beröring med verket. Handling för dock utlämnas om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande önskas och omständigheterna i övrigi, trygghet kan anses vara för handen att del inte kommer all missbrukas lill deras skada. Enligt ordalagen är sålunda denna sekretessbestämmelse tillämplig på även ärenden hos tullverket som avser t. ex. mervärdeskall. I 54 § lullagen föreskrivs lystnadsplikt av liknande slag som den som gäller enligt 117§ taxeringslagen.

OSK och TK med remissyttranden: OSK föreslog en sekretessregel som undanröjde de oklarheter på skatteområdet som har berörts. Enligt 29 § LAH fick handling, som hade inkommit till myndighet eller där upprättals i ärende om beskattning, inte lämnas ut. Bouppteckning enligt ärvdabalken skulle dock vara offentlig. Sekretess föreslogs gälla också i ärende rörande beräkning av pensionsgrundande inkomst eller arbetsgivaravgift. Myndighets beslul och annan handling som angav ulgången i mål eller ärende där sekretess gällde fick enligt förslaget inte hemlighållas. Enda undantaget från denna regel gällde förhandsbesked i beskallningsärende. OSK hade vidare upptagit bestämmelser om sekretess för två speciella lyper av skatteärenden, som

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          9 kap. 1-3 iifi   251

omfattas av handlingssekretess enligt gällande rätl.

Under remissbehandlingen av OSK:s förslag framfördes kritik på den grund att förslaget innebaren i vissa fall väsentlig utsträckning av sekretessen i skatteärenden,

I TK:s förslag var 16 och 18 §§ LOFT tillämpliga på skatteområdet. Enligt 16 § kunde tystnadsplikt föreskrivas i ärende om myndighetsutövning. Bestämmelsen var avsedd all skydda den som ett skatteärende rörde. För sekretess krävdes vissl slag av skada eller men, I 18 § gavs regler om tystnadsplikl i bl, a, ärende om beskattning lill skydd för iredje man. Denna sekretess var inte beroende av skaderekvisit.

Såvitt nu är i fråga lämnade remissinstanserna i stort sett TK:s förslag ulan erinran.

OSK föreslog en beslämmelse om lullsekretess (23 § LAH) belräffande handling hos tullverket rörande varor som där behandlas, om röjande av dess innehåll kunde medföra skada för varornas avsändare eller mottagare. Enligt TK skulle samma bestämmelser lillämpas inom tullverket som på skatteom­rådet.

Promemorieförslaget: 10 kap. 1-7 §§

I promemorian anförs atl den nuvarande regleringen av sekretess på laxerings- och skatteområdet innebär all uppgifter, som är känsliga för den enskilde, kan vara sekretessbelagda om de förekommer i en handling men offentliga om de finns i en annan. Sekreiessregleringen brister sålunda i konsekvens. Med det nuvarande förfarandet i laxerings- och skalleärenden ger reglerna dock ett någoriunda tillfredsställande helhelsresullat därför att känsliga uppgifter huvudsakligen förekommer i vissa handlingar men inte i andra.

I promemorian erinras vidare om all del föreslår en omläggning av laxeringen i första instans och av skalleadminsirationen. Riksdagen har beslutat om en sådan omläggning fr. o. m. 1979 års taxering (prop. 1975:87, SkU 1975:31, rskr 1975:229; prop. 1976/77:138, SkU 1976/77:49, rskr 1976/77:346; prop. 1977/78:181, SkU 1977/78:58, rskr 1977/78:357). Bl. a. skall skatteadministrationen effektiviseras genom införandel av ett väl utbyggt ADB-stöd som underiag för granskningen och taxeringen. F, n, används i regel inte datateknik vid registrering eller bearbetning före beslutsregistreringen vid inkomst- och förmögenhetsiaxeringen. Det nya granskningssyslemet innebär bl, a, en ADB-mässig registrering av uppgif­terna i deklarationer och kontrolluppgifter. Dessa liksom åtskilliga andra uppgifter skall anges på en laxeringsavi. Uppgifterna i deklarationen och kontrolluppgifterna skall stämmas av maskinellt, och resultatet skall redo­visas på avin. På denna utskrivs maskinellt, förutom uppgifter för taxering, även uppgifter för beräknande av pensionsgrundande inkomst och för påföring av arbetsgivaravgifter.

Riksdagen har beslutat även angående ell bl, a, för laxeringsförfarandet avsett ADB-system inom folkbokförings- och beskatiningsområdet (prop.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          9 kap. 1-3 .«   252

1975:57, SkU 1975:32, rskr 1975:230; jfr prop, 1976/77:138), Det är avsett att systemet skall tas i bruk successivt fr, o, m, år 1979, I det av riksdagen godkända utlåtandet av skatteutskottet underslröks alt integriletsskyddet i det fortsatta utvecklingsarbetet borde tillmätas stor betydelse (SkU 1975:32 s, 6).

I promemorian nämns också att riksskatteverket och statskontoret på uppdrag av regeringen har utarbetat en rapport angående bl, a, integritets-frågor i ett nytt ADB-system för skatteadministrationen (rationalisering av skatteadministrationen. Delrapport 1976:4, Integritet och genomförande). 1 rapporten behandlas bl. a. frågan om offenllighet och sekretess i del nya ADB-systemet. Enligt rapporten bör beskaltningsarbetel i första instans sekretessbeläggas i större utsträckning än f n. Uppgifter som rör beskatt­ningen bör inte få lämnas ul innan formliga beslul har fallats. Eventuellt bör den offentliga insynen vara större i skalledomslolarna än i första instans. Att sådana uppgifter i del nya ADB-systemet, som t. ex. namn och adress på skattskyldig, är offentliga i bl. a. folkbokföringsregister behöver enligt rapporten inte automatiskt leda till att de är offentiiga när de förekommer i skalleregister. I stället bör skatleregister vara sekretessbelagda med undanlag för expedierade beslul och uppgifter som inte faller inom beskatiningsområ­det. Kontinuerliga eller tillfälliga skalleregisleruldrag på ADB-medier till myndigheter utanför skatteadministrationen får enligt rapporten göras endast när författningsenlig skyldighel föreligger.

Den förestående omläggningen av laxeringsförfarandet i första instans och av skatteadministrationen kräver enligt promemorian uppenbarligen all gällande bestämmelser om sekretess på områdel ses över. Etl bibehållande av nuvarande ordning skulle nämligen leda lill att hittills i stort sett sekretessbelagda uppgifter blir offentliga i och med alt de alllid förs in i ell av myndighei upprättat skatleregister som är allmän handling. Möjligen skulle de laxeringsavier som skall vara underlag för laxeringsarbelel bli offentliga när ärendet har slutbehandlats. Har uppgifter väl förts in i registret kan dessutom sekreiessen inte gärna få vara beroende på varifrån uppgifterna härstammar. Sekretessregleringen på laxerings- och skatteområdet bör därför i stället utgå från vilka uppgifter som är skyddsvärda i och för sig.

Med tanke på alt större delen av befolkningen berörs av skatteärendena varje år och att det i dessa ärenden kan redovisas för den enskilde ömtåliga personliga eller ekonomiska förhållanden anses i promemorian behovet av sekretess vara starkt på skatteområdet. Den av OSK föreslagna bestäm­melsen om handlingssekreless i ärenden om beskattning, utvidgad lill att avse också tystnadsplikt, skulle tillgodose detta behov av sekretess även inom ramen för det omlagda laxeringsförfarandet, och nuvarande brister i regle­ringen skulle försvinna. Beslämmelserna i LAH om skattesekreless sägs vidare vara mera lättillämpade än nuvarande reglering. Huvudregeln skulle vara fullständig sekretess utom såvitt gäller beslut. Att beslämmelserna är lättillämpade är givetvis en särskild fördel, när det som här är fråga om

 

Prop. 1979/80:2    Del A               ,., ,      9 kap. 1-3 iiif   253

ärenden som lill antalet uppgår till flera miljoner per år.

De skäl som nu har anförts för en långtgående sekretess på skatteområdet måste emellertid enligt promemorian ställas mol den grundlagsfästa prin­cipen all allmänna handlingar är offentliga och all sekretess skall vara undanlag från denna huvudregel. I prop. 1975/76:160 uttalades (s. 71) all vad som i synnerhet kräver offentlighet är myndigheternas befallning med ärenden där myndighelema framträder som bärare av offentlig makt. Vidare underströks vikten av atl offentlighetsprincipen verkligen upprätthålls vid de avvägningar som aktualiseras i samband med tillkomsten av den nya sekretesslagstiftningen (s. 73). Det borde inte komma i fråga alt begränsa handlingsoffentligheten så snart man gör sannolikt alt olägenhel av någon betydelse kan följa av den, i varje fall inte när insyn skulle kunna tillgodose något av de ändamål som bär upp offentlighetsprincipen. I promemorian erinras också om all del i propositionen förutsattes alt sekretessbestämmelser ulan skaderekvisit skulle vara snävt avgränsade (s. 77). De nu återgivna uttalandena i propositionen lämnades ulan erinran av riksdagen.

I promemorian anförs att en reglering enligt vilken fullständig sekreiess skulle gälla generelll i skalleärenden, utom i fråga om beslut, är mindre väl förenlig med de uttalanden som sålunda gjordes i grundlagsstiftningsärendei, vare sig man ser till skatteområdet i dess helhet eller överväger en sådan reglering endast såvitt angår andra rnyndigheter än domstolar. Mot bakgrund av vad som anfördes i prop. 1975/76:160 bör i stället sökas en lösning, i vilken någon form av skaderekvisit kommer till användning utom i särskilda, klart avgränsade undantagsfall. När man överväger hur denna reglering bör utformas måste givelvis stort avseende fästas vid de skäl som i del föregående har anförts för en vidsträckt sekretess i skatteärenden, nämligen alt regleringen bör vara någoriunda enkel och lättillämpad samt alt del i skalleärenden ofta förekommer uppgifter som är ömtåliga för den enskilde och som kräver sekretesskydd.

Vid utformandet av en ny sekrelessreglering på skatteområdet är del enligt promemorian lämpligl atl ulgå från gällande sekretessbestämmelser. De uppgifter som nu i allmänhet är sekretessbelagda bör vara det även i fortsättningen. Samtidigt bör tillses atl nuvarande inkonsekvens i regleringen försvinner. Delta leder visserligen till en utvidgning av sekreiessen. En sådan utvidgning synes emellertid kunna godtas, om ett skaderekvisit införs i enlighet med vad som förut har sagts. Detta skaderekvisit bör givelvis tillåla utlämnande av helt harmlösa uppgifter, t. ex. om skattskyldigs namn och adress, manialsskrivningsort och debetsedelnummer etc. När det gäller exempelvis innehållet i självdeklarationer är del - med tanke på mängden av uppgifter som vaOe år förekommer hos skattemyndigheterna - inte möjligt alt kräva en ingående bedömning av risken för skada i det enskilda fallet. Ett omvänt skaderekvisit torde medge en mera schablonmässig bedömning. Lämpligen bör gälla atl uppgifter om enskilds förhållanden är sek­retessbelagda om det inte måste antas alt uppgifterna kan röjas utan skada

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          9 kap. 1-3 «   254

och men för den enskilde.

I skalleärenden gäller f n. en mera vidsträckt offenllighet i skalledomstol än hos skatteadministration. Enligt promemorian bör skalteprocessen också i fortsättningen i princip vara offentlig. Det omvända skaderekvisilet bör därför inte tillämpas hos domstol i skatteärende. I stället förordas all ett rakt skaderekvisit skall gälla. Enligt promemorian kan förutsättas att domstolarna har större möjligheter all bedöma risken för skada eller men i del särskilda fallet än taxeringsnämnden och andra skattemyndigheter. Det raka skadere­kvisilet bör gälla såväl för uppgifter som tillförs ell skatteärende i domstolen som för sådana uppgifter som härrör från skaltemyndighet i första instans och som där omfattas av sekreiess för vilken gäller ell omvänt skaderekvisit.

Vad nu har återgetts ur promemorian avser skatteärenden i allmänhet. Enligt promemorian bör dock vissa speciella, klart avgränsade skalleärenden kunna omgärdas med starkare sekreiess än den som i allmänhet råder.

I promemorian föreslås atl beslul, varigenom skatteärende avgörs, i princip skall vara offentliga.

Enligt promemorian lorde förfarandet vid förtullning numera i princip inte skilja sig från förfarandet hos skattemyndigheterna. Tuiltaxering grundas sålunda på deklarationer och liknande uppgifter som lämnas av den tullskyldige. Även i övrigt liknar bestämmelserna om tullförfarandet vad som gäller skatteväsendet i övrigt. Härtill kommer all det synes mindre ändamåls­enligt att ha andra sekretessbestämmelser för det fall att ett ärende om mervärdeskatt handläggs av tullmyndighet än i andra fall. Vidare framhålls att tull enligt den nya RF är en form av skall. Mol bakgrund av dessa synpunkter finns det enligt promemorian skäl att reglera tullsekrelessen i samband med skatiesekrelessen i övrigt. De grundläggande övervägandena angående skatiesekrelessen synes kunna avse också tullområdet. Övervä­gande skäl talar sålunda enligt promemorian för all nuvarande sekretesskydd behålls 1 sak.

Fömlom befallning med ärenden angående tullar och andra skatter o. d. har tullverket vissa uppgifter som faller utanför ramen för skattesekretessen enligt promemorieförslaget. När del gäller tullverkets brottsbekämpande verksamhet, är emellertid 10 kap. 19 § promemorieförslaget tillämplig, såvitt avser skydd för enskild. Vidare har tullverket till uppgift alt ge tillstånd till viss näringsverksamhet, såsom i fråga om lullupplag och tullager. För sådan tillståndsgivningsverksamhel kan sekreiess föreskrivas med stöd av 9 kap. 4 § promemorieförslaget.

I enlighet med det anförda har 10 kap. 1-6 §§ promemorieförslaget utformats. Huvudbestämmelsen om sekretess hos skatte- och tullmyndig­heterna finns i 1 §, I 2 § regleras sekretessen rörande vissa speciella skatteärenden, Sekreiess belräffande skattekontroll föreskrivs i 3 §, 4 § behandlar sekretess i ärenden som i allmänhet handläggs hos lokal skatte­myndighet i första instans. För sådan tullkoniroll som inte avser skatt eller avgift ges bestämmelser om sekreiess i 5 §. I nu nämnda paragrafer finns

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          9 kap. 1-3 .«   255

omvända skaderekvisit. För vissa ärenden som avses i 2 § gäller dock absolut sekretess, I 1 och 4 §§ finns regler om sekreiess hos domslol med rakt skaderekvisit. Vissa ärenden där svensk myndighet bistår utländsk skatte-eller tullmyndighet berörs av 6 §, En lidsgräns för sekreiessen i fråga om uppgift i allmän handling föreskrivs slutiigen i 7 §,

Remissyttrandena: Remissinstansernas inställning till promemorieför­slaget såvitt gäller skaltesekretessen kan beskrivas som splittrad. Visserligen lämnar de flesta förslagel utan erinran men bland dem som behandlar frågan särskilt är meningarna delade. Några godtar förslagel. Till den gruppen hör kammarrätten i Sundsvall och datainspektionen. Andra är mer kritiska. Sålunda uttalar sig kammarrätten i Göteborg, riksskatteverket och länssly­relsen i Stockholms län för en ordning som mera överensstämmer med den nuvarande så lill vida all uppgifter i deklarationer och revisionspromemorior och liknande uppgifter bör vara omgärdade med absolut sekretess, Riksskat­teverket anser dock atl huvudlinjerna i promemorieförslaget är godtagbara, om man vill genomföra en konsekvent reglering av handlingssekreless och tystnadsplikl i en och samma lag.

Någon erinran mol atl tulllsekretessen regleras gemensamt med skallesek­retessen har inie gjorts under remissbehandlingen. Från flera håll framförs invändningar mot den lagtekniska utformningen av beslämmelserna om sekretess på skatte- och tullområdet och mot detaljer i de särskilda paragraferna i promemorieförslaget.

Förslag liU skalleregisterlag m. m.: Sedan promemorieförslaget har lagls fram, har riksskatteverket och statskontoret behandlat bl, a, sekretess- och iniegriietsfrågor rörande ADB-syslemel för skalleadminislralionen i en ny rapport: Rationalisering av skatteadministrationen. Delrapport 1978:2, Förslag lill Skalteregisleriag m, m. Rapporten har överiämnats lill regeringen och har remissbehandlats. Remissbehandlingen har nyligen avslulals, och förslagel till skalteregisleriag övervägs f n, inom budgeldepartemeniei,

I rapporten läggs fram - förutom förslag till skalteregisleriag - förslag till ändring i 17 § SekrL, Som motiv lill del senare förslagel anförs i rapporten främst följande (s. 14,44). De skatleregister som skall finnas i del nya ADB-syslemel för skatteadministrationen kommer att innehålla åtskilliga uppgifter av inlegritetskänslig natur. Det måste därför skapas etl sekretesskydd för skatleregistren. Det föreslås atl del i 17 § SekrL införs en beslämmelse härom. Många uppgifter i registren bör inte vara sekretessbelagda, i. ex. de som skall finnas i taxerings- eller debileringslängd. Med hänsyn härtill kan inte registren som sådana sekretessbeläggas i sin helhet. Sekreiessen för i stället knytas lill vissa uppgifter i registret. 1 avvaktan på ny sekretesslagstiftning har sekretessbestämmelsen utformats efter före­bild av promemorieförslaget.

Regeringen har nyligen förelagt riksdagen förslag lill ändring i SekrL (prop. 1978/79:51). Bl. a. föreslås alt del i en ny 17 a § skall införas bestämmelser om sekreiess för skatleregister. I väntan på den nya sekrelesslagen har paragrafen

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          9 kap. 1-3 H   256

ulformals i nära anslutning lill 17 §. Något skaderekvisit har sålunda inte tagils in i beslämmelsen.

Föredraganden: Nuvarande reglering av skaltesekretessen kännetecknas av all både handlingssekretess och tystnadsplikt knyts lill vissa handlingar, som självdeklarationer och revisionspromemorior, medan andra handlingar med kanske lika ömtåligt innehåll inte är sekretesskyddade. Promemorieför­slaget innebär en enhetlig reglering av skaltesekretessen så lill vida all ömtåliga uppgifter i den egentliga beskattningsverksamheten sek­retessbeläggs oavsett i vilken handling de finns. Kravel på insyn tillgodoses genom skaderekvisit. De remissinstanser som är kritiska mol promemorie­förslaget förordar alt man i det stora hela behåller nuvarande ordning med en absolut sekretess för innehållet i vissa handlingar.

För min del anser jag atl en sådan lösning ger anledning till olika betänkligheter. Lösningen skulle rimma illa med en av grundprinciperna bakom den nya sekrelesslagen, nämligen all uppgifter som sådana är skyddsvärda och alt deras förekomst i olika former inte bör ha någon betydelse i sekreiesshänseende. Vidare måsle man beakta den omläggning av taxeringsförfarandet som föreslår. Omläggningen innebär all många av de uppgifter som finns i självdeklarationer och andra handlingar, som nu är sekretesskyddade, tillsammans med andra uppgifter förs in i skatleregister med hjälp av ADB-teknik. Del är uppenbart att en sekretessregel för uppgifterna i skatleregister skulle bli mycket svårtillämpad, om det skulle bli avgörande för sekretessfrågan varifrån uppgifterna har inhämtats. Jag vill därför i princip ansluta mig lill promemorians förslag om en enhetlig lösning i fråga om sekreiessregleringen på skatteområdet.

Vad sedan angår frågan om vilken styrka sekretessen bör ha på detta område är del givet atl man måste eftersträva en lämplig avvägning mellan skydds- och offenllighelsinlressena. De skattskyldigas långtgående plikt all lämna uppgifter om sina förhållanden ger skyddsaspekten en särskild tyngd. Man kan nämligen inte bortse från alt del av den stora mängden skallskyldiga skulle upplevas som inlegritelskränkande all uppgifter i deras självdeklara­tioner kom lill offentligheten, även om en del av dessa uppgifter i och för sig är av tämligen alldaglig beskaffenhet. Vidare är del klart all ett utlämnande av uppgifter om etl företags affärs- och driftförhållanden ofta kan medföra skada för företagel. I vissa särskUda typer av skalleärenden är skyddsinlressel särskilt uttalat. Den kritik som under remissbehandlingen har riktats mot promemorieförslagets regler om skattesekreless går också i stort sett ul på all de är alllför offenllighetsvänliga, i vaOe fall när det gäller verksamhelen i första instans. Vill man tillmötesgå kritiken, måsle skallesekretessen i första instans göras absolut. Som framgår av del föregående har gällande rätt denna innebörd.

Också enligt min mening talar starka skäl för all nuvarande sekrelessnivå på skatteområdet behålls. Visseriigen föreligger här ett beaklansvärt insyns-intresse. Detta inlresse kan dock tillgodoses i inte oväsentlig mån på annal

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          9 kap. 1-3 §§   257

sätt än genom en sekretessregel med omvänt skaderekvisit. En möjlighel är all låta processen vid skattedomstol i princip vara offentlig. En annan möjlighel all tillgodose offenllighetsintresset är att undanta beslut om taxering och om skatt m. m., från sekreiessen. Jag förordar atl promemorie­förslaget i dessa delar genomförs. Detta innebär i fråga om t. ex. den årliga laxeringen all bl. a. uppgifterna i inkomst- och förmögenhetslängderna blir offentliga liksom taxeringsnämnds beslut om avvikelse från självdeklara­tion.

På grund av del anförda anser jag alt den nuvarande sekreiessnivån på skatteområdet bör behållas.

Som föreslås i promemorian bör tullsekrelessen regleras gemensamt med skaltesekretessen. I principiell anslutning till vad som förordas i fråga om sekreiessen på skalleområdet anser jag atl nuvarande sekrelessnivå inom tullverket bör behållas. Därför föreslås liksom i promemorian all ett omvänt skaderekvisit skall gälla beträffande uppgifter hos lullverkel.

Vid utformningen av departementsförslaget har eftersträvats all göra regleringen enklare och lättare all tillämpa.

På gmnd av de överväganden som nu har redovisats har bestämmelserna om skalle- och lullsekretess i deparlemenisförslaget förts samman i tre paragrafer. Den första innehåller bestämmelser om sekreiess som motsvarar 1 och 2 §§ och en del av 4 § i 10 kap. promemorieförslaget och som avser den egentliga verksamhelen alt besluta om skall och om taxering m. m. I den andra paragrafen finns sekretessföreskrifter som rör vissa särskilda ärende­lyper vilka i promemorieförslaget regleras i 3 och 4 §§ och som har anknytning till men ändå ligger något vid sidan om nyss nämnda verksam­het, t. ex. särskilda ärenden om skattekontroll. I stort sett samma regler gäller för sekreiessen enligt de båda nu berörda paragraferna. Den tredje paragrafen rör de ärenden med internationell anknytning som avses i 10 kap, 6 § promemorieförslaget.

Del kan tilläggas all en speciell typ av tullärenden, som inte har berörts i det föregående men som i promemorieförslaget omfattas av 10 kap. 5 § andra styckel, inte omfattas av departementsförslagel, eftersom denna typ av ärenden numera har upphört Ofr SFS 1978:462). Den tystnadsplikt, som är föreskriven i 8 § förordningen om bevis för vinnande av områdesbehandling enligt konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssam­manslutningen, kommer dock alkjämt atl gälla i fråga om de tidigare ärendena. Inom lullverkel kan del vara aktuellt alt tillämpa också en annan tystnadspliktsföreskrift som inte ingår i den nya sekretesslagen, nämligen 6 § lagen om gränstullsamarbete med annan stat.

På motsvarande sätt som i promemorieförslaget finns föreskrifter om sekretess som är tillämpliga i tullverkets brottsbekämpnings- och tillstånds­givningsverksamhel i 9 kap. 17 och 18 §§ resp. 8 kap. 6 § departementsför­slagel.

\1 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. I    258

1 §

Enligtyörsra slyckel gäller sekreiess för en uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, när uppgiften förekommer i myndighets verksamhet av visst slag på skatteområdet m. m. Verksamheten skall avse antingen bestämmande av skall eller också fastställande av underlag för bestämmande av skall.

Den förstnämnda typen av verksamhet avser först och främst del som i 10 kap. 1 § promemorieförslaget kallas beräkning av skatt, dvs. t. ex. debitering av preliminär eller slutlig skatt eller jämkning av eller nedsättning av avdrag för preliminärskatl. Men den avser också bl. a. nedsättning av eller befrielse från slutlig skatt Ofr 10 kap. 4 § första styckel promemorieförsla­get).

Till den andra typen av verksamhet hör i första hand taxering som i lagtexten uttryckligen nämns som exempel på fastställande av underlag för bestämmande av skall. Med taxering avses både taxering för inkomst- och förmögenhetsskatt och fastighetstaxering. Likaså åsyftas värdesällning av aktier i bolag eller andelar i ekonomiska föreningar lill ledning för taxering Ofr 10 kap. 2 § andra slyckel promemorieförslaget). Som verksamhet av nu angivet slag är vidare all räkna dispensärenden Ofr 10 kap. 2 § första och iredje styckena promemorieförslaget), inte bara sådana som f n. omfattas av sekreiess ulan också andra som handläggs av regeringen eller riksskattever­ket. Dessutom innefattas ärenden om förhandsbesked i laxerings- och skattefrågor Ofr 10 kap. 2 § tredje stycket promemorieförslaget).

Inte bara själva laxeringsärendena etc. täcks av ullrycket verksamhet som avser bestämmande av skatt osv. utan också t. ex. regisierföring och annan verksamhet som har anknytning lill förfarandet men saknar ärendekaraktär. Vidare faller under sådan verksamhet alt företräda det allmänna som part i skalteprocess vid domstol. Förevarande paragraf är tillämplig i skaltepro­cessen också för domstolarnas del. Eftersom domslolssekrelessen enligt 12 kap. 1 § är subsidiär lill direktverkande regler om sekreiess hos domslol, kommer den paragrafen inte atl bli tillämplig i processen hos skattedom­stol.

Rådgivningsverksamhet ryms knappast under bestämmelsen. Inte heller ärenden om sådan skattekontroll som utförs utanför ramen för etl taxerings-ärende kan sägas avse bestämmande av skatt eller fastställande av underlag för bestämmande av skatt. Detsamma gäller ärenden om kompensation för eller återbetalning av skatt eller om anstånd med erläggande av skatt. Nu berörda ärendelyper faller i stället under 2 §.

Sekretessen omfattar uppgifter om såväl den som är föremål för taxering etc. som tredje man vilkens förhållanden är berörda. 1 enlighel med vad som har anförts tidigare skall skaderekvisit lillämpas i två fall. För det första gäller etl omvänt skaderekvisit i fråga om uppgift hos tullverket. För del andra gäller ell rakt skaderekvisit i skatteprocess i domstol. Det raka skaderekvisilet

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. I §   259

för uppgift i mål skall lillämpas på alla uppgifter som är av betydelse i målet. För all vara av betydelse i målet skall en uppgift hänföra sig till eri fråga som är föremål för domstolens prövning Ofr prop. 1971:30 s. 579 fO. Att en taxering överklagas på någon punkt, t. ex. därför all ett yrkande i en självdeklaration om avdrag inte har följts, medför alltså inte att alla uppgifter i deklarationen omfattas av den offentlighet som råder i skalteprocessen i domslol. Uppgifter, som inte på detta sätt har betydelse i målet och som har erhållits från en annan myndighet, där de är sekretessbelagda, behåller den sekreiess som de har hos den andra myndigheten. För uppgifter, som inte är sekretessbelagda hos den myndighei som de har erhållits från, gäller däremot del raka skaderekvisilet. Saknar uppgifter betydelse men har de inte erhållits från en myndighet ulan från den skallskyldige lillämpas också huvudregeln med del raka skadere­kvisilet på uppgifterna.

Eftersom huvudregeln innebär all presumtionen är för sekreiess för uppgifter hos tullverket, blir utrymmet all lämna ul uppgifter därifrån begränsat. Vad angår del raka skaderekvisilet i fråga om uppgift i mål hos domslol är del givet alt bedömningen av sekretessfrågan blir en annan, eftersom presumtionen är för offentlighet. Förekommer det uppgifter om t. ex. sjukdom som grund för yrkande om avdrag för nedsatt skatleförmåga, för del i allmänhet antas atl röjande skulle medföra men för den enskilde. Uppgifter som rör intäkter och avdrag får likaså normalt anses hemliga. Också beträffande uppgifter som har inhämtats vid taxeringsrevision och liknande kontroll torde skaderekvisilet få anses uppfyllt i flertalet fall.

Liksom i promemorian har ordet skall i princip samma betydelse som i RF. Med anledning av atl bl, a, kammarrätten i Göteborg har anmärkt all ordel skall inte skulle vara entydigt har dock skatlebegreppel preciserats i andra styckel.

I enlighet med promemorieförslaget Ofr 10 kap, 1 § iredje stycket 1) undantas arvsskatleärenden från tillämpningsområdet för skaltesekretessen enligt departementsförslagel. Som har framhållits av JK och Svea hovrätt finns del knappasl anledning all göra skillnad på arvs- och gåvoskatt i sekretesshänseende. Till skillnad från promemorieförslaget innebär därför deparlemenisförslaget atl också gåvoskatteärenden undantas från det sekretesskyddade områdel.

Med skatt avses sålunda såväl de direkta skatteformerna inkomst- och förmögenhetsskatt som alla former av indirekt skatt. Omsättningsskatt och tull anges särskill som lyper av indirekt skatt. Även indirekta skaller som betecknas som avgifter omfattas av ordel skall. Som exempel kan nämnas särskild beredskapsavgifl för oljeprodukter, avgift vid införsel av vissa bakverk, avgift på vissa dryckesförpackningar och särskild avgift enligt 39 § lullagen. Den fömtvarande allmänna arbetsgivaravgiften utgjorde en annan form av indirekt skatt.

Med skatter jämställs i departementsförslaget vissa avgifter. Liksom i promemorieförslaget gäller del de nuvarande arbetsgivaravgifterna och

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 1 ii   260

prisregleringsavgifler. Vid sidan av dessa avgifter omfattar departementsför­slagel lill skillnad mol promemorieförslaget också liknande avgifter. Som liknande avgifter får i delta sammanhang anses t. ex. skrotningsavgift och andra avgifter som liknar de nämnda därigenom att de inte är direkt bundna till en prestation från det allmännas sida gentemot avgiftsbetalaren. Del sagda innebär all bl. a. de vegelabilieavgifter som generaltullstyreisen har berört i sitt remissyttrande inte inbegrips i uttrycket liknande avgifter. Beträffande nu nämnda avgifter kan sekrelessbehovel inte anses tillräckligt starkt för all motivera sekrelessbeläggning. Vidare likställs med skatt dels skatte- och avgiftstillägg, dels förseningsavgifter Ofr 10 kap. 4 § andra slyckel promemo­rieförslaget). Slutligen jämställs verksamhet som avser bestämmande av pensionsgrundande inkomst med verksamhet som avser bestämmande av skatt Ofr 10 kap. 1 § första stycket promemorieförslaget).

På motsvarande sätt som i promemorian undantas i iredje stycket från sekreiess beslut varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms saml beslul varigenom underiag för bestämmande av skall fastställs Ofr 10 kap. 1 § Iredje slyckel 2 promemorieförslaget). Till beslul som här avses hör bl. a. beslul om debitering eller jämkning av preliminärskall, beslul om taxering, beslul om åsällande av särskilt taxeringsvärde på faslighel, beslul om rättelse av tidigare beslul liksom beslut om eftertaxering och beslut varigenom taxering ändras eller upphävs. Vidare är beslut om nedsättning av eller befrielse från skall och beslut om värdesällning av aktier eller andelar offentliga Ofr 10 kap. 2 § andra styckel och 4 § första slyckel promemorie­förslaget). Till skillnad mot promemorieförslaget gäller beslulsoffentlighelen inte bara slutliga beslut ulan också preliminära beslul som meddelas under ett skatteärendes gång och som den skallskyldige kan få omprövade inom ärendets ram. I den mån sådana beslul har rättsverkan eller är verkslällbara får de anses utgöra beslul varigenom skatt bestäms.

Beslulsoffentlighelen omfattar bara beslul som innebär atl skall bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs och avser alltså inte beslul i dispensärenden och beslut i ärenden om förhandsbesked i taxerings- och skattefrågor. En i viss mån kontroversiell fråga har varit om beslut om avvikelse från självdeklaration skall vara sekretessbelagda. Denna typ av beslut kommer att försvinna i del nya laxeringsförfarandet och skall ersättas av beslul varigenom taxering åsätts Ofr prop. 1977/78:181 s. 219). All undanta sådana beslut från principen att beslul skall vara offentliga bör inte komma i fråga. Inte heller bör beslul, varigenom t. ex. reklamskatt eller kilometerskatt bestäms, vara hemliga, något som har diskuterats under remissbehand­lingen.

I Iredje styckel görs ytteriigare ell undanlag från sekrelessbeläggningen, vilket också har sin motsvarighet i promemorieförslaget Ofr 10 kap. 1 § tredje slyckel 3). Undantaget, som bl. a. avser uppgift om utdelning på aktier, har angetts inte direkt i sekrelesslagen utan genom en hänvisning lill taxerings­lagens föreskrifter i frågan. Genom den valda konstmktionen kan ytteriigare

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 2    261

undantag från sekreiessen göras, om del visar sig behövligt. Föreskrifter om sådana undantag kan las in i antingen taxeringslagen eller någon annan författning om förfarandet vid beskattning, l.ex. uppbördslagen, lagen om mervärdeskall, lullagen eller lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbe­skallning.

I fjärde stycket anges en tidsgräns för sekreiessen Ofr 10 kap. 7 § promemorieförslaget).

2§

1 paragrafen ges bestämmelser om sekreiess i vissa ärendelyper som har anknytning lill men ändå ligger någol vid sidan om den verksamhet som regleras i 1 §.

Första stycket är uppdelat i tre punkter. Gemensamt för dessa är att sekretess enligt 1 § gäller också i de ärenden som anges i punkterna. Detla innebär bl. a. all skaderekvisit skall lillämpas i fråga om uppgifter hos lullverkel och uppgifter i mål hos domslol. Vidare har ordel skall samma betydelse som i 1 §. Med skall skall jämställas de avgifter som avses i 1 § andra styckel. Slutligen skall tidsgränsen i 1 § Oärde stycket tillämpas.

Punkt 1 rör i första hand särskill ärende om kontroll beträffande skatt eller säkringsåtgärd i samband med sådan kontroll Ofr 10 kap. 3 § promemorie­förslaget). Med "särskill ärende" åsyftas här skattekontroll m. m. som inte ingår som ett led i etl laxeringsärende eller liknande ulan är ett frislående förfarande. Som exempel kan nämnas ärende hos ränsskallerätt angående eflersökning enligt bevissäkringslagen för skalle- och avgiftsprocessen. Vidare gäller punkt 1 lullkonlroll som inte faller under 1 § och inte heller utgör särskill ärende om skattekontroll ulan som består i faktisk verksamhet, såsom rutinmässig fysisk kontroll av gods och transportmedel Ofr 10 kap. 5 § första styckel promemorieförslaget).

I punkt 2 avses ärenden om kompensation för eller återbetalning av skall m. m. Ofr 10 kap. 4 § första stycket promemorieförslaget). Enligt andra stycket i förevarande paragraf undantas beslut i sådana ärenden från sekretessen. Vad som åsyflas med punkt 2 är t. ex. ärenden enligt lagen (1970:944) om kompensation för särskild varuskatt eller uOämningsskatt (omtryckt 1974:445) eller lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpack­ningar (omtryckt 1975:144, ändrad senast 1978:125). I ärenden av detta slag har del ansetts föreligga samma sekrelessbehov som i sådana ärenden enligt samma lagar som avser bestämmande av skatt.

Punkt 3 angår ärenden om anstånd med eriäggande av skatt m. m. enligt bl. a. 48 § uppbördslagen Ofr 10 kap. 4 § andrastycket promemorieförslaget). 1 sådana ärenden kan förekomma uppgifter om arbetslöshet, sjukdom eller annal ömtåligt förhållande. Däremot avses inte ärenden enligt lagen (1968:276) om uppskov i vissa fall med beskattning av realisationsvinst (ändrad senast 1976:344), ulan dessa ärenden omfattas av 1 §. Enligt andra stycket är också besluten i de ärenden som faller under punkt 3 undanlagna från sekreiess.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 4 §   262

3§

Enligt avtal mellan Sverige och de övriga nordiska länderna om handräck­ning i skatteärenden har Sverige åtagit sig all bl. a. delge handlingar, göra utredningar samt uppbära och driva in skall för de andra ländernas räkning (se SFS 1978:723). Av en artikel i avtalet följer all svenska sekre­tessbestämmelser skall lillämpas beträffande förfrågningar, upplysningar, uppgifter och andra meddelanden som enligt avtalet ingår till Sverige. Motsvarande gäller i ärenden om handräckning åt myndighei i Tyskland, Frankrike och Amerikas Förenta Stater (kungörelser 1935:368,1937:1005 och 1941:10(X)). Likartade bestämmelser finns i ett avtal mellan Sverige och Österrike om social trygghet (se SFS 1976:722) och i en överenskommelse mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om ömsesidigt bistånd i tullfrågor (se SFS 1976:929).

På motsvarande sätt som i 17 § SekrL, 117 § taxeringslagen och 50 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring anges därför i förevarande paragraf att sekreiess enligt 1 och 2 §§ gäller också i ärende om handräckning eller bistånd i molsvarande verksamhet hos myndighet eller annat organ i främmande stat, i den mån avtal härom har Iräffals med den andra staten.

4§

Paragrafen gäller sekreiess i verksamhet som avser framställning av statistik m. m.

Gällande rätl: i fråga om handlingssekretess 14 § första stycket (belräffande kriminologisk undersökning för forskningsändamål)och 16och 19 a §§ SekrL saml i fråga om tystnadsplikt de föreskrifter som anges i bilaga 5 som nr 77, 88, 124, 126, 129, 153 och 155

Promemorieförslaget: 10 kap. 8 §

1 promemorian framhålls all del i fråga om statistikuppgifter föreligger en intressekonflikt mellan önskemålet om allmän insyn i statistiskt primärmate­rial och hänsynen till den enskildes integritet. Etl skäl för alt ha en långtgående sekretess är att offenllighetsintresset på denna punkt ler sig förhållandevis svagt. Integriletsinlressel däremot är påtagligt, någol som illustreras av atl statistiska centralbyrån (SCB) ensam för ett hundratal personregister. Dessa register kan visserligen innehålla uppgifter om den enskilde som var för sig är tämligen harmlösa. En sammanställning av sådana uppgifter är emellertid ofta inlegritetskänslig. Behovet av ell starkt sekretesskydd beträffande statistiken beror enligt promemorian också på att slalislikkvaliteten kan bli dålig, om inte den enskilde uppgiftslämnaren är säker på all hans uppgifter inte kommer ul. Även praktiska skäl talar för en förhållandevis långtgående stalisliksekretess. T. ex. SCB samlar nämligen in uppgifter dels direkt från enskilda, dels från myndigheter hos vilka uppgif-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 4 §   263

terna kan vara antingen offentliga eller sekretessbelagda. Att i etl register där uppgifterna blandas skilja mellan olika källor och sekretessregler är knappast genomförbart. I enlighet med det anförda föreslås i promemorian att ingei skaderekvisit i princip skall ställas upp när del gäller sialistiksekretessen.

Promemorieförslaget är utformat så att sekretessen har knutits till främst uppgift i myndighets särskilda verksamhet för alt framställa statistik. Statistik kan framställas för alt användas som underlag för beslut i etl ärende hos en myndighei. Del är emellertid inte sådan verksamhet som avses här. 1 stället är det fråga om en mera allmänt utredande verksamhet utan anknytning till något särskilt ärende. Typisk är den statistikproduktion som SCB svarar för. Motsvarande framställning av statistik utan samband med någol särskill ärende kan förekomma också hos andra myndigheter. Utmär­kande är att verksamhelen är organiserad som en egen enhet eller liknande. Det är sådan verksamhet som avses med uttrycket "myndighels särskilda verksamhet" för att framställa statistik.

I promemorieförslaget har del vidare öppnats möjlighet att sekretessbelägga uppgift i annan med statistik jämföriig undersökning som utförs av myndighet. I promemorian nämns som exempel härpå sådana undersökningar som har lill syfte att belysa flygsäkerhelsrisker, angår trivseln i arbetet och inställningen till överordnade eller rör konstruktionen av mätinstrument inom psykologi och andra beleendevelenskaper. Vidare räknas hit kriminologiska undersökningar för forskningsändamål samt enkäter som görs av kommittéer. Dessa och liknande undersökningar kan inte alltid sägas ske för statistiska ändamål. Därför har de nämnis särskill i 10 kap. 8 § promemorieförslaget. Delvis faller del slag av undersökningar som åsyflas här under 9 kap. 4 § promemorieförslaget som ger sekreiess för uppgifter i bl. a. statlig och kommunal verksamhet för planering och utredning med avseende på näringslivet. Liksom för sislnämnda sekretess är det i 10 kap. 8 § promemorieförslaget en förutsättning atl regeringen förordnar härom. Även av andra skäl än det nämnda är det enligt promemorian lämpligl alt för sekreiess i det nu aktuella fallel kräva regeringens förordnande. Ett sådant skäl är att sekreiessen därigenom torde bli förhållandevis begränsad.

Sekreiessen enligt promemorieförslaget gäller för uppgift oavsett varifrån uppgiften härrör eller hur den har kommit lill myndigheten. Det är alltså inte ändamålet med uppgiften ulan den verksamhet vari den förekommer som är avgörande. Det kan leda till all en uppgift hos en myndighet är offentlig inom en handläggande avdelning men sekretessbelagd inom en avdelning som framställer statistik.

Enligt promemorieförslaget gäller sekreiessen för uppgift som kan hänföras till enskild. Genom förslaget skyddas inte bara sådana uppgifter som innehåller identiieisbeteckningar som namn och personnummer på enskild utan även uppgifter som över huvud taget kan hänföras till viss enskild.

Som nämnts föreslås i promemorian att inget skaderekvisit skall ställas upp

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 4 ji   264

när del gäller sialistiksekretessen. Men huvudregeln om sekreiess ulan skaderekvisit modifieras i promemorieförslaget genom tre undanlag. Av störst betydelse är del undanlag som upptas som del iredje i lagtexten. Med tanke på behovet av detaljerad statistik har nämligen som undanlag från den kategoriska sekretessregeln angetts atl sekreiess inte gäller för uppgift, som inte genom namn, annan ideniitelsbeieckning eller därmed jämföriigt förhållande är direkt hänföriig lill den enskilde, om del kan antas alt uppgiften kan röjas ulan skada och men för honom och hans närstående. Med "därmed jämföriigt förhållande" åsyftas bilnummer, telefonnummer, anställningsnummer, faslighelsbeteckning osv. Begreppet enskild omfattar också avliden. Vid massullag av statistiska uppgifter bör enligt promemorian skaderekvisilet tillämpas på samma sätt som när del är fråga om massullag av annan sekretessbelagd information (se promemorians avsnitt 4.4).

I promemorian erinras om att det i 19 a § SekrL finns särskilda regler om undanlag från sekretessen i fråga om det centrala företagsregistret. En motsvarighet härtill i promemorieförslaget utgörs av ett andra undantag från huvudregeln. Uppgift i företagsregister får lämnas ut under samma förut­sättning som uppgift som inte genom namn etc. är direkt hänförlig lill enskild. Vissa uppgifter som f n. får lämnas ut utan prövning av om skaderekvisit är uppfyllt - uppgifter om företags eller verksamhelsslälles namn, adress eller annan ideniitelsbeieckning eller om företagsform eller verksamhetsarl - sägs i promemorian vara sådana att del nästan alltid kan antas all uppgifterna kan röjas ulan skada och men för enskild. Uppgifter om antalet anställda eller arbetstimmar hos ell företag bör kunna lämnas ul i ungefär samma utsträckning som f n. Belräffande uppgifter om storleken på omsättning hos företag och om verksamhetssiällen får i allmänhet skadere­kvisilet anses uppfyllt. Med företagsregister avses förutom del centrala företagsregistret även lantbrukets företagsregister. Förs annat företagsre­gister för statistiska ändamål, skall enligt promemorian samma regler gälla för del.

Enligt promemorian finns del behov av all kunna genombryta sekretessen i vissa andra särskUda fall, såsom för forskning om yrkessjukdomar. För dessa fall har det i promemorieförslaget införts en möjlighet all lämna ut uppgift som behövs för forskningsändamål. En förutsättning är också här all utlämnandet kan antas ske ulan skada och men för den enskilde och hans närstående.

1 förhållandet mellan myndigheter bör enligt promemorieförslaget bara föreskrifter i lag gälla angående utlämnande av uppgift som omfattas av sialistiksekretessen.

För del fall alt en sekretessbelagd statistikuppgift lämnas till annan myndighet är enligt promemorian i flertalet fall någon sekretessbestämmelse direkt tillämplig hos den mottagande myndigheten, t. ex. föreskrift om sekreiess som har meddelals med stöd av 9 kap. 4 § promemorieförslaget. I andra fall kan sekreiessen hos slalistikmyndigheien överföras, särskill om

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 4 if   265

del är fråga om uppgift som lämnas för forskningsändamål Ofr 1 kap. 5 § första stycket 5 promemorieförslaget). Ibland torde emellertid någon sek­retessbestämmelse inte vara tillämplig hos den mottagande myndigheten. I så fall bör del i allmänhet vara fråga om uppgift som också annars förekommer hos den myndigheten och då är offentlig. I de senare fallen saknas enligt promemorian anledning atl sekretessbelägga uppgiften bara därför all den kommer från en slatistikmyndighel.

I promemorian föreslås två sekrelesslider, en 50-årig för personliga förhållanden och en 20-årig för ekonomiska förhållanden.

Remissinstanserna har i allt väsentligt godtagit promemorieförslaget.

Också jag har i del stora hela anslutit mig lill promemorieförslaget och departementsförslagel överensstämmer därför i alll väsentligt med detta.

I departementsförslagel anges sekreiessen gälla i sådan särskild verk­samhet hos myndighet som avser framställning av statistik. Med denna avfattning torde del framgå all sekretessen omfattar också uppgifter hos myndigheter som själva inte framställer statistik men biträder de myndig­heter som gör det genom att samla in uppgifter för de senares räkning.

Uttalandena i promemorian om tillämpningen av bestämmelsen om undantag i fråga om förelagsregister lorde kunna ge viss vägledning för den värdering som skall göras vid tillämpningen av skaderekvisilet.

SCB har i skrivelse den 28 juli 1978 framhållit all det finns behov av all kunna lämna uppgifter till enskilda ur intyg om dödsorsak, vilka bara finns hos centralbyrån, för andra ändamål än forskning. Behovel har tillgodosetts i departementsförslagel genom ytteriigare etl undantag från huvudregeln om absolut sekreiess.

Belräffande undantaget från den absoluta stalisiiksekreiessen i fråga om uppgifter som inte är direkt hänförliga till enskild, har under remissbehand­lingen ifrågasatts om inte som uppgifter direkt hänförtiga till enskild borde räknas också uppgifter som genom s. k. bakvägsidentifiering kan hänföras lill en viss person. Emellertid lär det vara möjligt att med ett tillräckligt antal uppgifterom en individ kunna sluta sig lill vem denne är, låt vara all del inte alllid framgår ulan vidare. All skilja mellan olika fall av bakvägsideniifiering är knappasl möjligt. För att det skall vara klart, i vilka fall det tredje undantaget från den absoluta sekreiessen är tillämpligt, har någon avvikelse därför inte gjorts från promemorieförslaget på denna punkt.

1 fråga om sekretessen myndigheter emellan har något krav på lagreglering belräffande stalisiiksekreiessen inte uppställts i departementsförslagel. Därför saknas också motsvarighet till den övergångsbestämmelse i prome­morieförslaget som avser förordningar angående utlämnande av statistikupp­gifter. Del behov av författningsreglering av uppgiftslämnandet myndigheter emellan som anmäls i SCB:s skrivelse har vidare bortfallit genom all generalklausulen i 14 kap. 3 § första stycket departementsförslagel är tillämplig också i fråga om stalisiiksekreiessen.

 

Prop. 1979/80:2    De! A                              9 kap. 5    266

5 §

1 paragrafen har sammanförts sådana sekretessregler till skydd för enskild som har visst samband med myndighets verksamhet av bankliknande karaktär men som inte har tagits upp i 8 kap. 6-8 §§.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 14 § (studiestöd under sjukdom), 21 § (valulareglering), 31 § (riksbanken) och 32 § (övrig utlåning) SekrL, 35 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank (riksbankslagen) och 2 § 15 och 5 § 2 CSK samt om lystnadsplikt i 36 § riksbankslagen, 7 § valutalagen (1939:350) och 18 § kungörelsen (1973:622) om statens utvecklingsfond

Promemorieförslagei: 9 kap. 4 § och 10 kap. 9 §

Försia Slyckel

Riksbankssekrelessen regleras nu huvudsakligen genom 31 § SekrL. Enligt detta lagrum får handlingar i ärende eller del av ärende, om vars hemlighål­lande stadgas i riksbankslagen, inte utan tillslånd av riksdagens finansutskott lämnas ut tidigare än 50 år efter handlingens datum. I 35 § riksbankslagen anges vilka ärenden i riksbanken som är hemliga. Dessa sekre­tessbestämmelser ger dock inte skydd i valularegleringsärenden. Reglema i 21 § SekrL och 2 § 15 CSK skyddar däremot enskilds förhållanden när del är fråga om valuladispositioner som har samband med näringsverksamhet. Någon molsvarande sekretessregel i valularegleringsärenden som inte har samband med näringsverksamhet finns f n. inte.

Enligt promemorieförslaget 9 kap. 4 § skall sekretess liksom f n. gälla för riksbankens tillståndsgivning och tillsyn enligt valutalagsliftningen om verksamhelen har avseende på näringslivet. Förslagel har i den delen inte mött några invändningar under remissbehandlingen. Enligt min mening bör någon saklig ändring i förhållande till vad som nu gäller inte göras. Sekretessen bör emellertid inte regleras i departementsförslagels motsva­righet till promemorians 9 kap. 4 § ulan i stället i försia slyckel i förevarande paragraf

Enligt promemorian föreligger det behov av sekretess även i sådana valularegleringsärenden som inte har avseende på näringslivet. Ofta måste nämligen ömtåliga personliga förhållanden åberopas för tillstånd till utförsel av valuta. De uppgifter som alltså behöver sekretessbeläggas kan vara av både personlig och ekonomisk natur. I promemorian föreslås därför en sekre­tessregel även för dessa fall. Enligt promemorian krävs för alt en uppgift inte skall få lämnas ul all det kan antas att dess röjande skulle medföra skada eller men för den enskilde.

En remissinstans. Pressens samarbelsnämnd, motsätter sig förslaget atl sekretesskyddet i fortsättningen utvidgas till att gälla också uppgifter om enskildas förhållanden i valutaärenden som inte avser näringslivet. För egen del ansluler jag mig till promemoriars mening att här finns ett vissl

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 5 if   267

sekrelessbehov. I departementsförslaget har därför det sekretessbelagda området vidgats så att det läcker också dessa fall. Genom alt regeln har försetts med ell rakt skaderekvisit gäller en presumtion för offentiighel. Härigenom blir intresset av insyn tillräckligt tillgodosett.

Andra slyckel

I 14 § SekrL föreskrivs handlingssekretess i ärende om studiestöd under sjukdom. Samma paragraf reglerar sekretess för handlingar i ärenden rörande allmän försäkring. Anledningen till att beslämmelserna förts samman i en paragraf är alt försäkringskassa handlägger vissa ärenden om studiestöd under sjukdom.

Ärenden om studiestöd har uppenbarligen likheter med ärenden om ullåning - i vaOe fall i den mån studiestödet beslår av återbetalningsplikliga studiemedel. Det sakliga sambandet mellan dessa ärendelyper är starkare än anknytningen mellan sludieslödsärenden och ärenden enligt lagen om allmän försäkring. I ärenden om studiestöd kan det förekomma uppgifterom enskilds både personliga och ekonomiska förhållanden av känslig natur, t. ex. om sjukdom eller annan liknande orsak lill studieavbrott eller till nedsättning av förmåga att återbetala studiemedel. Del finns behov av sekreiess i sådana ärenden. Det bör inte komma i fråga all skilja mellan ärenden som rör återbetalningsplikliga studiemedel och övriga sludieslödsärenden. I para­grafen har därför tagils in en föreskrift om sekretess i ärenden om studiestöd. Sekreiess skall dock gälla endast om del kan antas alt den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Ett sådanl rekvisit leder lill atl det stora fiertalel uppgifter, som föreligger i sludieslödsärenden och som avser ekonomiska förhållanden, får lämnas ut.

Myndighets beslul i ullåningsärende som avses i 5 § 2 CSK är f n. inte sekretessbelagda. Däremot kan beslul av centrala siudiesiödsnämnden rörande studiestöd under sjukdom enligt 14 § iredje styckel SekrL hemlig­hållas. Med hänsyn till bl. a. vad som nu gäller bör undantag från sekretess göras belräffande beslul i ärenden som inte avser studiestöd under sjukdom. Andrastycket har utformats i enlighet med det anförda. Med studiestöd avses här studiestöd enligt sludieslödslagen (1973:349, omtryckt 1975:359, ändrad senast 1977:146).

Tredje stycket

132 § SekrL föreskrivs alt regeringen får förordna om sekretess beträffande handlingar rörande utlåning av medel som står under myndighets förvaltning i vad handlingarna angår lånsökandes, låntagares eller borgesmans förhål­landen. Handlingar som sägs i 30 och 31 §§ SekrL omfattas dock genom en hänvisning i 32 § av sekreiess enligt dessa lagrum. 1 30 § behandlas

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 5 ii   268

handlingar av vilka enskilds förhållanden lill bank eller till poslgirorörelsen framgår. Eftersom postverket inte längre bedriver någon ullåningsrörelse, är hänvisningen till 30 § angående förhållandet till postgirorörelsen inaktuell, I 31 § behandlas handlingar i ärenden som är hemliga enligt riksbankslagen. Regeringen har med stöd av 32 § SekrL förordnal om sekreiess för vissa handlingar. Förordnandet avser för det försia handlingar i ärenden rörande utlåning av medel från allmänna pensionsfonden eller riksförsäkringsverkets fonder eller av medel, som myndighet annars har all placera i förräninings­syfte i den mån handlingarna angår lånsökandes, låntagares eller borgesmans förhållanden. Undantagna är dock myndighets beslul om beviljande av lån (5 § 1 CSK), För det andra omfattar regeringens förordnande handlingar i ärenden rörande ullåning av statsmedel, som har anvisats till ullåning för särskilda ändamål i den mån handlingarna angår lånsökandes, låntagares eller borgesmans förhållanden. Från sekretessen undantas ansökningar och beslul i sådana ärenden (5 § 2 CSK),

Bestämmelserna i 8 kap, 6 och 7 §§ sekretesslagen avser bl, a, statlig och kommunal stödverksamhet med avseende på näringslivet. Sådan stödverk­samhet kan bestå i utlåning av medel eller ställande av kreditgaranti. Vissa ärenden om ullåning kan emellertid inte sägas ha avseende på näringslivet, t, ex, bosältningslån från riksbanken, lån från statens utvecklingsfond i vissa fall, bostadslån av statsmedel. Sekretess i ärenden om sådan utlåning kan inte heller gmndas på 8 kap, 8 §, som behandlar sekreiess i myndighels affärsmässiga utlåningsverksamhet, t, ex, bankrörelse eller placering i övrigt av medel i förräniningssyfte.

Enligt promemorian bör liksom f n, sekreiess gälla i vissa ärenden om ullåning som inte täcks av promemorieförslagels motsvarigheter lill dessa paragrafer. Jag delar denna mening. Några remissinstanser vill gå längre och utvidga sekreiessen lill all gälla även ärenden om bidrag av allmänna medel. Jag anser dock inte att behovel f n, är tillräckligt stort atl motivera en sådan utvidgning. Härtill kommer att andra sekretessregler kan bli tUlämpliga i bidragsärenden, I tredje stycket upptas därför en regel om sekreiess endast i ärenden om utlåning av vissl slag.

Fjärde stycket

De ärenden som avses i paragrafen rör huvudsakligen personliga förhål­landen, 1 den mån ekonomiska förhållanden är ömtåliga beror det i regel på deras samband med personliga omständigheter. En för både ekonomiska och personliga förhållanden gemensam tidsgräns bör därför gälla för handlings-sekretessen. Denna gräns bör vara densamma som beträffande personliga förhållanden i allmänhet. De fall där röjande av rent ekonomiska förhål­landen medför skada eller men för enskild under annat än kort tid torde bli sällsynta. Mot denna bakgrund har tidsgränsen gjorts enhetlig och satts till 50 år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 6 I   269

6 §

I paragrafen finns bestämmelserom sekretess hos datainspektionen i dess tillsyn enligt dalalagen m. fl. författningar.

GäUande rän: regler om handlingssekreless i 18 § andra och iredje styckena SekrL och om tystnadsplikt i 19 § datalagen (1973:289), 18 § kreditupplys­ningslagen (1973:1173) och 16 § inkassolagen (1974:182)

Promemorieförslaget: 8 kap. 16 § försia stycket

Statsmakterna har sökt komma till rätta med de risker för den personliga integriteten som är förbundna med den ökande användningen inom förvaltningen av automatisk dalabehandling främst på annat sätt än genom sekretessregler som särskilt riktar sig mot ADB-register och ADB-behand­ling. I stället har genom datalagen införts ell syslem med lillsiåndstvång för ADB-regisler som innehåller personuppgifter. Tillslåndstvångei avser i princip personregister i både allmän och enskild verksamhet.

Vad som nu har sagts hindrar inte att vissa sekretessbestämmelser som har samband med personregistrering med hjälp av ADB är nödvändiga. Del finns därvid anledning all skilja mellan sekreiess hos datainspektionen - den myndighet som prövar tillståndsfrågor och utövar kontroll enligt datalagen och vissa andra lagar till skydd för enskilds person - och sekretessen hos myndigheter som i övrigt har befallning med personregister.

De bestämmelser på dessa områden som föreslogs i promemorian (8 kap. 16 § första och andra styckena) har i deparlemenisförslaget delals upp på två paragrafer. Föremålet för sekretessen är här inte bara enskilds personliga ulan också ekonomiska förhållanden. I departementsförslagel har därför beslämmelserna lagits in i del kapilel som avser skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur. Beslämmelserna om sekretess hos datainspektionen har tagits upp i förevarande paragraf medan sekretessen hos vissa andra myndigheter regleras i 9 kap. 7 §.

Dalainspektionen är tillstånds- och tillsynsmyndighet enligt dalalagen, kredilupplysningslagen och inkassolagen. Datainspektionens verksamhet enligt dessa lagar är inriktad på skyddet för den enskildes personliga integritet. Både allmänna organ och enskilda står i princip under datainspek­tionens lillsyn. I sin verksamhet får datainspektionen därigenom del av uppgifter av mångskiftande slag som bör kunna sekrelesskyddas hos inspektionen. Del gäller framför allt uppgifter om enskilds personliga förhållanden, men även uppgifter som hänför sig till näringsidkares affärs-eller driftförhållanden eller som gäller myndigheters verksamhet.

Enskilds personliga förhållanden skyddas f n. hos datainspektionen dels genom en regel om handlingssekreless i 18 § andra slyckel SekrL, dels genom en beslämmelse om tystnadsplikt i 19 § datalagen. Motsvarande lystnads­pliklsreglering återfinns i kredilupplysningslagen och i inkassolagen. 1 fråga om handlingssekrelessen finns dessutom i 18 § iredje stycket SekrL en regel om att sekretessen hos annan myndighet gäller också hos datainspektionen i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 6 if    270

vissa fall.

Promemorieförslaget innehåller fiera bestämmelser som är tillämpliga på den verksamhet som datainspektionen bedriver. Huvudbestämmelsen (8 kap. 16 § försia stycket) reglerar sekretessen kring enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärende enligi lagstiftningen lill skydd för enskilds person. Vidare finns en bestämmelse (9 kap. 4 §) om sekreiess i statlig verksamhet som beslår i bl. a. tillståndsgivning och lillsyn, för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden m. m. Bestämmelserna om överföring av sekreiess från en myndighei till en annan (1 kap. 5 §) gäller också i fråga om datainspektionen när uppgiften har inhämtats i samband med lillsyn eller i tiUståndsärenden.

Med utgångspunkt i den huvudbestämmelse som har föreslagils i prome­morian har i förevarande paragraf tagits in en sekretessregel för uppgift hos datainspektionen som väsentligen läcker del sekretessbehov som finns. Därmed åstadkoms också en viss förenkling i jämförelse med promemorie­förslaget. Sekretess skall således gälla hos datainspektionen i ärenden om lillslånd eller lillsyn som enligt lag ankommer på inspektionen, dvs. f n. enligt dalalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen. Uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden skall kunna sekre­tessbeläggas, om utlämnandet är förbundet med viss skaderisk. I likhet med vad som har föreslagits i promemorian skall därvid ett rakt skaderekvisit gälla.

Beslämmelsen lar sikte på alla slag av tillstånds- eller tillsynsärenden som datainspektionen handlägger. Även sådan tillsynsverksamhet som lar sig uttryck i form av rådgivning till myndigheter och enskilda täcks av beslämmelsen. Med uttrycket tiUståndsärende skall förstås inte bara de fall där datainspektionen lämnar lillslånd, t. ex. lill inrättande av personregister enligt datalagen, utan också inspektionens verksamhet enligt 2 § andra stycket och 7 § samma lag.

Uppgifter som härrör från både myndigheter och enskilda subjekt träffas av bestämmelsen. I fråga om enskilda subjekt omfattar beslämmelsen inte bara uppgifter som hänför sig lill näringsidkares affärs- eller driftförhållanden utan också uppgifter om någons personliga eller ekonomiska förhållanden hos näringsidkare, t. ex. uppgifter i kundregister. Bemyndigandel i 8 kap. 6 § departementsförslagel kommer därmed inte atl behöva utnyttjas beträffande datainspektionens verksamhet.

Även när det gäller datainspektionens verksamhet med avseende på andra myndigheter kommer, i fråga om sekreiessen till skydd för enskild, bara bestämmelsen i denna paragraf all bli tillämplig. Detta får lill följd alt personuppgifter som ingår i myndighets register i vissa fall blir underkastade sekreiess hos datainspektionen, fastän de kanske är offentliga hos den regisierförande myndigheten. I andra fall leder beslämmelsen till atl sekretessen för uppgifterna blir svagare hos datainspektionen än hos den handläggande myndigheten. Det synes emellertid knappast praktiskt möjligt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 7 if   271

alt ha olika sekretessbestämmelser allt efter uppgifternas ursprung. Det får förutsättas att skaderekvisilet i förevararide paragraf tolkas med beaktande av den sekretess som gäller för personuppgifterna hos den myndighet till vars verksamhetsområde de i försia hand är all hänföra.

I konsekvens med del som nu har sagts har jag inte funnit det behövligt atl i 13 kap. la in någon beslämmelse som svarar mot 1 kap. 5 § första styckel 4 promemorieförslaget, dvs. om sekundär sekreiess vid datainspektionen när uppgiften har inhämtats i tiUståndsärende. Den i 1 kap. 5 § försia stycket 1 promemorieförslaget intagna beslämmelsen om överföring av sekretess vid myndighets tillsyn eller revision har i sak förts över lill 13 kap. 1 § i departementsförslagel. Denna beslämmelse är i och för sig tillämplig på datainspektionen. 1 13 kap. 6 § föreskrivs emellertid all beslämmelserna om överföring av sekreiess inte gäller om uppgiften hos den mottagande myndigheten redan omfattas av annan beslämmelse lill skydd för samma inlresse. Härigenom kommer det i praktiken inte all bli aktuellt för datainspektionen att tillämpa annan bestämmelse än den i förevarande paragraf när det gäller sekretess till skydd för enskilds förhållanden. Då del gäller sekreiess till skydd för andra intressen får beslämmelserna i 2-6 kap. departementsförslaget tillämpas. Flertalet av dessa är så avfattade att de ger skydd också när uppgiften förekommer hos datainspektionen.

Lämnas sekretessbelagd uppgift ut från datainspektionen lill regeringen när regeringen skall pröva besvär över datainspektionens beslut, bör sekreiessen följa uppgiften. På samma sätt bör sekretessen följa en uppgift som lämnas till JK, som får föra talan för att ta till vara allmänna intressen. Liksom i promemorieförslaget upptas en bestämmelse härom i denna paragraf

7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekreiess för personuppgifter i dalaregister som finns hos myndighet endasl för leknisk bearbetning eller lagring för annans räkning.

Gällande räu: regler om tystnadsplikt i 13 § första stycket datalagen (1973:289)

Promemorieförslaget: 8 kap. 16 § andra stycket

Som framgår av det som har sagts under närmast föregående paragraf har bestämmelserna i promemorian (8 kap. 16 § första och andra styckena) om sekreiess hos datainspektionen och hos andra myndigheter som har befatt­ning med personregister i departementsförslaget delats upp i två paragrafer. Av skäl som tidigare har nämnis har dessa paragrafer placerats i del kapitel som avser skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur. Sekretessen hos datainspektionen regleras i 9 kap. 6 §, medan bestämmelserna för myndigheter som enbart tekniskt bearbetar eller

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 7 ii   272

lagrar personregister för annans räkning har tagits upp i förevarande paragraf

Också i fråga om andra myndigheter än datainspektionen finns behov av sekretessbestämmelser i samband med personregistrering med hjälp av ADB. Någon regel som generelll skulle föreskriva sekretess för personuppgifter i dataregister kan dock naturiigen inte införas. En sådan beslämmelse skulle ju på vikliga områden försälta offentlighetsprincipen ur spel.

I 13 § första stycket datalagen föreskrivs all regisieransvarig eller annan som har lagil befattning med personregister inte obehörigen får yppa vad han till följd härav har fått veta om enskilds personliga förhållanden. Regeln är i och för sig tillämplig också på myndighet. Den har därvid dock den begränsningen all tystnadsplikten inte kan anses sträcka sig längre än de inskränkningar som gäller i fråga om rätlen all skriftligen lämna ul uppgift ur registret. Delta innebär med andra ord alt tystnadsplikten inte gäller registeruppgift som ingår i en offentlig ADB-upplagning.

Det finns skäl att på ell begränsat område införa en sekretessbestämmelse i den nya sekretesslagen som kan sägas i viss mån svara mol den berörda bestämmelsen i dalalagen. Sålunda är del inte godtagbart all sekreiess skulle saknas inom en datacentral med ställning av myndighet, för personuppgifter i sådanl personregister som bearbetas eller lagras för enskild kunds räkning. För bearbetning och förvaring av myndighels ADB-regisler är behovet av särskild sekreiess inte lika framträdande, eftersom ofta en för del berörda förvaltningsområdet gällande sekretessbestämmelse skulle bli tillämplig. Tillräcklig anledning all skilja mellan bearbetning m, m, för enskilds och för myndighets räkning synes dock inte föreligga. Det kan inte heller vara ändamålsenligt all personal som har rent tekniska uppgifter skall behöva tillämpa olika sekretessbestämmelser för skilda delar av sitt arbetsmate­rial.

Med hänvisning lill del anförda har i promemorian föreslagits atl sekretess skall gälla i myndighets verksamhet som endasl avser teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen har föreslagits bli absolut, dvs, något skaderekvisit ställs inte upp som villkor för sekretessen, Förslagel har inte mött några invändningar under remissbehandlingen, Beslämmelsen i förevarande paragraf överensstämmer med promemorieförslaget, I fråga om vad som skall förslås med teknisk bearbetning och teknisk lagring kan hänvisas lill vad som har sagts därom i samband med de nya reglerna i 2 kap, 6 §TF(prop, 1975/76:160 s, 137), En personregislerupptagning som förvaras hos en arkivmyndighet kan således normalt inte anses lagrad för annans räkning.

Myndighet hos vilken sekreiess gäller enligt denna paragraf får givetvis lämna ut uppgift till uppdragsgivare och lill andra i enlighet med myndig­hetens åtaganden enligt uppdraget. Någon rätt för myndigheten eller dess personal atl vid sidan av ingångna överenskommelser lämna myndighei

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 8 if   273

uppgift ur personregister efter egen prövning enligt 14 kap, 3 § första slyckel departementsförslagel bör inte finnas. Föreskriften härom har tagits in i 14 kap, 3 § andra styckel.

Till den aktuella sekretessregeln har i promemorieförslaget lagils in en bestämmelse om sekrelesstid i fråga om uppgift i allmän handling (8 kap, 16 § fjärde stycket). Enligt 2 kap, 10 § TF är handling som förvaras hos myndighet endast som led i leknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning inte atl anse som allmän handling hos den myndigheten. Förevarande paragraf är således i praktiken uteslutande en tystnadspliklsbestämmelse, Någol skäl att till en sådan knyta en föreskrift om sekretesstid finns därför inte.

8§

I paragrafen ges regler om sekreiess hos postverket, televerket och annan myndighet som handhar allmän samfärdsel.

Gällande rän: regler om handlingssekreless i 28-30 §§ SekrL saml om tystnadsplikt i 15 § allmänna poslsladgan, 2 § lelegrafreglementet (1959:582) och 3 § lelefonreglemenlet (1963:18)

Promemorieförslaget: 10 kap, 10 §

I SekrL regleras handlingssekrelessen vid postverket, televerket och allmänna kommunikalionsanstaller i övrigi i tre paragrafer. Sådana hand­lingar hos statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel som avser samfärd­seln omfattas av sekretess enligt 28 § såvitt de angår deras angelägenheter som anlitar eller annars träder i beröring med anstalten. Av förarbetena till beslämmelsen framgår all här åsyflas dels enskilds affärsangelägenheter i förbindelse med allmän kommunikalionsanslall, dels enskilds angelägen­heter av mera personlig natur, som tidningsprenumerationer genom post­verket och sovplatsreservalioner hos statens järnvägar. Till den sistnämnda kategorin hör också sekretess för uppgift om enskilds telefonnummer eller innehav av licens för televisionsmotlagare, 129 § behandlas sekreiessen kring poslförsändelser, telegram och telefonsamtal. Slutligen innehåller 30 § en bestämmelse om sekreiess angående enskilds förhållande lill bank eller poslgirorörelsen. Att enskilds förhållande lill bank nämns beror på postver­kets samarbete med PK-banken,

I 9 kap, 8 § promemorieförslaget (motsvarar 8 kap, 10 § i departements­förslaget) finns bestämmelser om sekretess hos myndighet för uppgift om affärs- och driftförhållanden för enskild som har trätt i affärsförbindelse med myndigheten, om den uppgiften rör har begärt sådan sekreiess och uppgiftens röjande kan medföra skada för honom. Denna paragraf ger emellertid enligt promemorian inte tillräckligt skydd för enskild som utnyttjar de allmänna kommunikationsmedel som främst postverket, televerket och statens järn­vägar tillhandahåller. Gällande rätt har också här en längre gående sekretess än i fråga om affärsförbindelser i allmänhet. En motsvarande reglering tas

18 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 8 ii   274

därför upp i promemorieförslagets 10 kap. 10 §. I allt väsentligt ger den samma sekretess som gällande rätt.

Remissinstanserna har inte framfört någon erinran mol promemorieför­slagets 10 kap. 10 §. Även enligt min mening bör det gällande rättsläget behållas genom all en sådan regel införs. Regeln finns upplagen i förevarande paragraf

JK har anmärkt att ingenting sägs i promemorian, vare sig i tagtexten eller motiven, om vilken paragraf som skall gälla om både 9 kap. 8 § och 10 kap. 10 § i promemorian är tillämpliga samtidigt. Med anledning härav vill jag framhålla alt deparlemenisförslaget innebär all båda paragraferna skall tillämpas i den av JK åsyftade situationen. Som framgår av den allmänna motiveringen angående sådana situationer blir det den regel som ger det starkaste sekretesskyddet som avgör huruvida sekretess skall gälla i del särskilda fallel.

Första och andra styckena

Här las upp föreskrifter som i fråga om allmänna handlingar huvudsakligen överensstämmer med 29 § SekrL. Deparlemenisförslaget i denna del över­ensstämmer med promemorians molsvarande bestämmelser, som har lämnats ulan erinran av remissinstanserna. Såväl postförsändelser som telemeddelanden - telefonsamtal, telegram, telexmeddelanden samt data­överföring, bildöverföring och andra teleOänsler som televerket utför -nämns. Brev, telegram eller annan sådan handling, som har lämnats in lill eller upprättats hos myndighei endasl för befordran av meddelande anses enligt 2 kap. 11 § TF inte som allmän handling. Från regeln all en postförsändelses avsändare eller adressat har rätt all få uppgift om försän­delsen har undantag uttryckligen gjorts för det fall atl annan sekretessbestämmelse är tillämplig på uppgiften. Undantaget avser vad som nu föreskrivs i 27 kap. 9 § RB. Enligt beslämmelsen får en posttjänsteman inte meddela en postförsändelses avsändare eller mottagare atl försändelsen har blivit kvarhållen i avvaktan på atl fråga om beslag på försändelsen har blivit avgjord. I departementsförslagel regleras denna sekreiess i 5 kap. 1 §. Ell molsvarande undanlag har gjorts i fråga om telemeddelanden.

Departementsförslagel innehåller också en beslämmelse som motsvarar den i 30 § SekrL.

Tredje stycket

I promemorieförslaget ges bestämmelser om sådana förhållanden som nu regleras i 28 § SekrL, dvs. den s. k. samfärdselsekreiessen. Uppgifter om exempelvis enskilds tidningsprenumerationer, telefonnummer, TV-apparat-innehav, resor och järnvägstransporter faller enligt promemorian hämnder. En förutsättning för sekreiess är all del inte måsle antas atl uppgiften kan

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              9 kap. 8 §   275

röjas Ulan skada och men för den enskilde. Hemliga telefonnummer bör enligt promemorian inte lämnas ut till ännän än den som käh visa all han inte skall missbmka uppgiften. I regel bör också sådanl som uppgifter om tidningsprenumerationer och resor anses sekretessbelagda. Uppgifter om innehav av TV-apparat skall enligt promemorian inte lämnas ul, om utlämnandet typiskt sett upplevs som en nackdel för den enskUde, såsom fallet är när uppgiften begärs för indrivningsändamål. Motsvarande betrak­telsesätt för anläggas när det för postverket är fråga om alt lämna ut uppgift om någons posladress.

Sekreiessen enligt promemorian anges gälla hos postverket, televerket och annan myndighei, som handhar allmän samfärdsel. Med "annan myndighei som handhar allmän samfärdsel" avses enligt promemorian i första hand statens järnvägar men även t. ex. myndighei som tillhandahåller färdOänst för handikappade eller upprätthåller kommunal trafik i övrigt.

Postverket förordar i anledning av promemorieförslaget att sekreiessen för verket bestäms så att den kommer all omfatta hela det nuvarande och blivande utbudet av Oänster. Luftfartsverket anser att promemorieförslaget kommer atl bli tillämpligt bl. a. på s. k. talregislrering vid verkets flygtrafik-ledningsorgan. I sammanhanget berör luftfartsverket även ljudupptagningar med s. k. cockpit voice recorder. Härmed menas den ljudupptagning som automatiskt sker i förarulrymmel på ell flygplan. Enligt verket är det väsentligt för en haverikommission och för de efterlevande lill förolyckade besättningsmedlemmar atl band och banduiskrifler är hemliga.

Med anledning av vad postverket och luftfartsverket har anfört kan konstateras all sekreiess i den utsträckning som förordas inte föreligger i dag och inte har föreslagils i promemorian. Tillräckligt underiag för all i förevarande ärende la upp frågan om en vidgning av sekretessen i enlighel med vad som anförs i yttrandena föreligger inte. I övriga remissyttranden har inga erinringar framställts mol promemorieförslaget. För min del anserjag all förslaget bör godtas. Departementsförslagel överensstämmer således med molsvarande regler i promemorian.

Fjärde styckel

Promemorieförslaget upptar i fjärde stycket, fömtom en regel om tidsbe­gränsning, också en regel som rör sekretessen mellan myndigheter. Regeln innebär all sekretessbelagd uppgift som avses i försia och andra styckena får lämnas ut till annan myndighei endasl med stöd av föreskrifter i lag.

Postverket framhåller att denna regel torde utgöra hinder för verket att lämna ut uppgift som angår särskild postförsändelse eller enskilds förbindelse med postgirorörelsen till polisen i dess spaningsverksamhet eller till annan myndighei i dess kontrollerande verksamhet.

För min del delar jag uppfattningen i promemorian au den s.k. general­klausulen angående utlämnande av sekretessbelagda uppgifter myndigheter

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 10 if   276

emellan inte bör vara tillämplig såvitt gäller uppgifter som avses i förevarande paragrafs försia och andra stycken. Av 14 kap. 3 § andra slyckel framgår att departementsförslagel har denna innebörd. Frågan om en särskild författ­ningsreglering av uppgiftslämnandet från de myndigheter som avses i paragrafen till andra myndigheter får övervägas under det fortsatta lagstift­ningsarbetet.

9 och 10 §§

Paragraferna reglerar sekreiessen hos allmän advokatbyrå och nolarius publicus saml hos rätlshjälpsnämnd och domstolsverket.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 26 § första och andra styckena SekrL och 3 § CSK saml om tystnadsplikt i 7 § stadgan (1964:679) för nolarius publicus och 13 § instruktionen (1973:249) för de allmänna advokatbyrå­erna

Promemorieförslaget: 10 kap. 11-12 §§

9 §

I 10 kap. 11 § promemorieförslaget regleras sekretessen hos allmän advokatbyrå och nolarius publicus. Dessa båda fall kännetecknas enligt promemorian av en förtroendesilualion, Förslagel godtas i alll väsentligt av remissinstanserna, JK påpekar dock atl sekretessen enligt promemorieför­slaget gäller endast enskilds angelägenheter, JK framhåller atl även myndig­heter anlitar advokater i rättsliga frågor. Enligt min mening bör sekretessen gälla även i dessa fall, Departementsförslagel, som har utformats i enlighel härmed, överensstämmer annars i sak med promemorieförslaget.

För atl en uppgift skall vara sekretessbelagd krävs all del kan antas all den rättssökande har fömtsall alt den skall behandlas förtroligt, I detla rekvisit ligger all en uppgift för lämnas ul, om den har lämnats för att användas l, ex, i förhandling med motpart eller vid domstol.

Den i 26 § första stycket SekrL föreskrivna handlingssekrelessen i ärenden hos nolarius publicus rörande sådant som "eljesl ej bör bliva obehöriga kunnigt" har utgått, eftersom föreskriften lar sikte på förvaring av protokoll hos nolarius publicus enligt en numera upphävd regel.

Av 14 kap, 3 § andra styckel följer alt den s, k, generalklausulen om uppgiftslämnande lill annan myndighei inte är tillämplig,

10      §

I promemorian föreskrivs sekretess vid rättshjälpsnämnd och domstols­verket. Här är det enligt promemorian fråga om myndighetsutövning, Promemorieförslaget har inte mött några invändningar under remissbehand­lingen, Departementsförslagel har ulformals i enlighel med promemorians

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            9kap.llii   277

förslag.

När det gäller sekretessen hos rätlshjälpsnämnd finns anjedning att ha en längre gående offentlighet än i fråga om allmän advokatbyrå. Rättshjälps-nämnden utövar myndighei i sin handläggning av ärenden om rättshjälp, Samma är förhållandet med centralmyndigheten för rättshjälpen, dvs, domstolsverket, som prövar besvär över rätlshjälpsnämnds beslul i sådanl ärende, A andra sidan kan del förekomma uppgifter i rättshjälpsärenden som är känsliga för den enskilde och för vilka sekreiess måsle anses nödvändig. Vad som framför allt är skyddsvärt är uppgifter som rör den rättsliga angelägenhet, som rättshjälpsärendet avser. Något skaderekvisii bör inte gälla i fråga om sådana uppgifter. De uppgifter om enskilds ekonomi, som läggs lill grund för bedömning av de ekonomiska förutsättningarna för rättshjälp, behöver däremot i allmänhet inte sekretessbeläggas. En total offentlighet för sådana uppgifter eller för uppgifter som i övrigt rör enskilds förhållanden kan emellertid ibland medföra skada eller men för den enskilde t, ex, om känsliga personliga förhållanden avslöjas, Etl skaderekvisii bör därför gälla beträffande dessa uppgifter. Med utgångspunkt i det sagda föreskrivs all sekretess gäller hos rättshjälpsnämnd och centralmyndigheten för rättshjälpen i ärende om rättshjälp dels för uppgift om den rättsliga angelägenhet som ärendet avser, dels för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i övrigt, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Förslaget innebär en viss begränsning av handlingssekretessen i förhållande till gällande rätt.

Liksom i gällande rätl skall beslut av rältshjälpsnämnd eller domstols­verket i ärende om rättshjälp vara offentligt,

Sekretessliden har jämfört med gällande rätt sänkts från 70 till 50 år,

11§

I paragrafen finns bestämmelser om sekreiess för uppgifter i vissa rättsliga angelägenheter med anknytning lill utlandet.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 26 § andra slyckel och 27 § SekrL saml 3 § och 4 § 1 och 35 CSK saml om tystnadsplikt i 45 § instmklionen (1965:857) för utrikesdepartementet och 22 § instmklionen (1967:83) för utrikesrepresentationen

Promemorieförslaget: 10 kap, 13 §

Paragrafen föreskriver sekretess hos utrikesförvaltningen och den lill socialstyrelsen knutna nämnden för internationella adoplionsfrågor i ärenden om ekonomiskt bistånd, utredning eller biträde i rättslig angelägenhet ål enskild, Departementsförslagel överensstämmer med promemorieförsla­get.

Ekonomiskt bistånd lämnas f n, enligt lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i ullandel m, m, och förordningen (1976:785) med instmktion om handläggning av sjöfartsärenden vid utrikesrepresenla-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 12 *   278

tionen,

I paragrafen har ett skaderekvisit tagils upp. Härigenom begränsas sekretessen till sådana uppgifter, som är känsliga för enskild.

Beslut i ärenden som avses i förslaget är knappast av den arten att de behöver sekretessbeläggas, samtidigt som det finns etl vissl inlresse av offentlig insyn i handläggningen av främst ärenden om ekonomiskt bistånd. Därför anges atl beslut i ärende om ekonomiskt bistånd inte omfattas av sekretess. Med sådant beslul åsyftas även beslul angående återbetalnings­skyldighel enligt 2, 5 eller 6 § lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m, m.

En remissinstans förordar att sekreiessen utvidgas i olika avseenden jämfört med promemorieförslaget. Detta överensstämmer i huvudsak med gällande rätt. Enligt min mening föreligger inte tillräckliga skäl för en utvidgning av del sekretessbelagda områdel. Någon sådan utvidgning föreslås därför inte.

12 §

I paragrafen regleras sekreiess i ärenden om någons ställning som advokat och ärenden om bl, a, auktorisation av revisorer.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 26 § tredje och Qärde styckena SekrL

Promemorieförslaget: 10 kap, 14 §,

Första stycket

Liksom gällande rätt bygger departementsförslagel på uppfattningen all varken styrelsen för Sveriges advokatsamfund eller samfundets disciplin­nämnd är en myndighei. Eftersom ärenden som avses här kan handläggas av JK och högsta domstolen, krävs emellertid ell sekretesskydd dels för den som ärendet angår, dels för annan, i försia hand advokatens klienter. Hos högsta domstolen blir sekretessen beroende också av reglerna om domslolssekre­lessen. Detta innebär bl, a, all beslul i ärenden av det slag som avses i paragrafen praktiskt laget alltid blir offentliga. Som har föreslagits i prome­morian bör även tystnadsplikt gälla i dessa ärenden.

Enligt 26 § tredje stycket SekrL omfattar handlingssekretessen endast uppgifter om den ekonomiska ställningen hos den som söker inträde i advokatsamfundet eller som är advokat. Advokatsamfundet uttalade i sill remissyttrande över OSK:s förslag all del inte finns skäl atl i sekre­iesshänseende göra skillnad mellan ekonomiska förhållanden och personliga omständigheter i övrigt, som också kan åberopas i etl här avsett ärende. Häremot kan enligt promemorian invändas att uppgifter om en advokats sätt all sköta sina klienters uppdrag bör vara offentliga, även om uppgifternas röjande skulle vara menligt för advokaten. Tillräckliga skäl alt utsträcka

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 12 H   279

sekretessen lill advokats personliga förhållanden kan därför enligt promemo­rian inte anses föreligga. Inte heller finns del enligt promemorian anledning atl sekretessbelägga uppgifter om advokatens ekonomi som är harmlösa. Vid tillkomsten av 26 § Iredje stycket SekrL anfördes som skäl för sekre­lessbeläggningen all offentliggörande av undersökningar om vederbörandes ekonomiska ställning kunde vålla honom skada, som ej var motiverad av ärendets beskaffenhet (prop, 1947:260 s, 16), Mol denna bakgrund ler det sig enligt promemorian riktigt all kräva alt röjande av uppgift om inlrädessö-kandes eller advokats ekonomiska ställning skall medföra skada för honom för all uppgifter skall vara sekretessbelagda,

Belräffande uppgifterom annan än advokat gäller enligt 26 § tredje slyckel SekrL all handling inte för lämnas ut "i vad den innefattar upplysningar vilkas offentliggörande kan lända annan till men". En molsvarande regel finns i promemorieförslaget. Den är så utformad atl den avser uppgift om enskilds förhållanden, vars röjande skulle medföra skada eller men för den enskilde.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget lämnats utan erinran i de flesta yttranden. Advokatsamfundet har emellertid återkommit med önskemålet all sekreiessen skall utsträckas lill all omfatta advokats person­liga förhållanden och hovrätten för Västra Sverige har förordat offentlighet för beslul i ärenden som avses i paragrafen. Enligt min mening saknas skäl all frångå promemorieförslaget, Departementsförslagel överensstämmer därför i sak med promemorieförslaget.

Andra slyckel

Departementsförslagel, som i sak överensstämmer med promemorian, svarar mot fjärde stycket i 26 § SekrL, som rör ärenden beträffande auktorisation och godkännande av revisorer, Auktorisation eller godkän­nande kan numera (SFS 1976:825) ges även till revisionsbolag, dvs, handels-eller aktiebolag som driver revisionsverksamhet. Mot sådanl bolag kan göras samma slags ingripanden som i fråga om revisor. Med hänsyn härtill har också ärenden som angår auktorisation och godkännade av revisionsbolag lagits upp i paragrafen, Departementsförslagel undantar liksom 26 § Qärde stycket SekrL myndighels beslul från sekreiessen.

Tredje styckel

Den lidsgräns för sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling som tas upp i departementsförslagel innebär att maximitiden sänks från 70 till 50 år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 14 ii   280

13 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om sekretess i ärenden om förvärv av hyresfastighet m, m, samt om särskild förvaltning av fastighet.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 26 a § SekrL

Promemorieförslagei: 10 kap, 15 §

Vissa redaktionella ändringar har gjorts i paragrafen, som annars överens­stämmer med promemorieförslaget. Enligt den nya avfattningen gäller sekretess bl, a, i ärende enligt lagstiftningen om förvärv av hyresfastighet, Detla innebär att sekreiessen gäller i ärenden som rör förvärvslillslånd eller tillstånd lill förköp enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m, m. Härmed avses ärenden om förvärv av hyresfastighet, förvärv av aktie eller andel i bolag samt om förköp vid aktieöverlåtelse, Molsvarande regler finns i 26 a § SekrL, Paragrafen avser däremot inte ärenden angående tillstånd lill förköp enligt förköpslagen (1967:868) och ärenden angående förvärvs-tillstånd enligt lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rällen alt förvärva fasl egendom m, m, och enligt expropriationslagen (1972:719),

I ärenden om bostadsförvallning enligt bostadsförvallningslagen (1977:792) föreskrivs handlingssekreless också i 26 a § SekrL, Denna sekretessregel, som gäller sedan den 1 januari 1978, föreskriver sekretess för handling som angår särskild förvaltning enligt bostadsförvallningslagen. Enligt motiven lill regeln behövs sekreiess därför att vissa avgöranden kräver en ingående redovisning av enskilds ekonomiska och personliga förhållan­den. Enligt departementsförslagel skall sekreiess gälla i ärenden också enligt denna lag.

Enligt paragrafen skall sekreiess inte gälla beslut i ärende.

En remissinstans påpekar all hyresnämnd i ärenden om förvärvstillstånd regelmässigt inhämtar yttrande av kommunen saml alt sekreiessen därvid inte synes gälla hos kommunen. Med anledning därav vill jag framhålla all sekreiessen avses gälla inte bara för uppgift i del aktuella ärendet hos hyresnämnd utan också hos kommun som fött del av viss uppgift i samband med remiss. Del är ju även hos kommunen fråga om ett ärende om förvärvslillstånd.

14 §

Paragrafen innehåller regler om sekretess i vissa ärenden hos överförmyn­dare eller överförmyndarnämnd.

Gällande räu: regler om handlingssekretess i 15 § SekrL

Promemorieförslaget: 10 kap, 16 §

Promemorieförslaget innebär jämfört med gällande rätt all del sekretesskyddade området utvidgas lill atl omfatta även enskilds personliga förhållanden. Vid sidan av överförmyndare nämns i promemorieförslaget liksom  i  gällande  bestämmelse överförmyndarnämnd.   Kommun   kan

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  ,   '     9kap.l5s   281

nämligen bestämma att det i stället för överförmyndare skall finnas en sådan nämnd. Nämnden har samma uppgifter som en överförmyndare, Endasl uppgifter i ärenden enligt föräldrabalken avses i promemorieförslaget. T, ex, personalärenden faller alltså utanför dess tillämpningsområde, Sekreiessen är absolut,

Svea hovrätt vänder sig mot förslaget atl absolut sekreiess skall gälla. Överförmyndare fullgör en offentiigrältslig funktion lill vilken är knuten ell inte obetydligt inslag av myndighetsutövning. Hovrätten anser att del som förutsättning för sekretess bör uppställas ett skaderekvisii, I övrigi har inga invändningar förts fram under remissbehandlingen.

1 enlighel med vad som har föreslagits i promemorian har det sekretesskyddade områdel vidgats lill att avse även enskilds personliga förhållanden. Uppgifter om sådana förhållanden bör emellertid i viss utsträckning kunna utlämnas utan att den enskilde lider skada och men. Den nuvarande absoluta sekretessregeln har därför ersatts med en regel med omvänt skaderekvisit. 1 övrigt har paragrafen utformats i enlighel med promemorieförslaget.

15§

Paragrafen innehåller regler om sekreiess vid domslol i äklenskapsmål saml i mål och ärenden som avses i föräldrabalken för uppgift om enskilds förhållanden.

Gällande rän: regler om handlingssekretess i 36 § SekrL, samt om förhandlingssekretess i 15 kap. 6 § giftermälsbalken och 20 kap. 10 § föräldrabalken

Promemorieförslaget: 10 kap, 17 §

I fråga om vissa familjerättsliga mål finns föreskrift om all domslol får förordna alt förhandling skall hållas inom slängda dörrar. Sålunda föreskrivs i 15 kap, 6 § giftermälsbalken all rätlen kan förordna atl äklenskapsmål skall handläggas på del sättet, om part begär del. Med äklenskapsmål förslås därvid enligt 15 kap, 1 § giftermälsbalken dels mål om äktenskapsskillnad, dels mål vari tvisten rör huruvida man och kvinna är förenade i äktenskap med varandra, I 20 kap, 10 § föräldrabalken föreskrivs vidare att rätlen i mål eller ärende som avses i den balken när del befinns lämpligl kan förordna alt förhandling skall ske inom stängda dörrar. För den händelse förhandling hålls inom slängda dörrar i etl mål eller ärende som nyss nämnis, har domstolen f n. möjlighet atl sekretessbelägga handlingar i målet eller ärendet med stöd av 36 § i den nuvarande sekrelesslagen.

I den allmänna motiveringen har jag föreslagit atl möjligheten all bygga ell beslut om handlingssekretess vid domslol på den grundvalen att uppgifterna i handlingen förebringats eller är avsedda atl förebringas vid en förhandling inom stängda dörrar skall avskaffas. Om förslagel antas, blir det nödvändigl att i den nya sekretesslagen införa en sekretessbestämmelse som öppnar

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 16 §   282

möjlighel all tillgodose del behov av handlingssekreless vid domslol som kan förekomma i äklenskapsmål samt mål och ärenden som avses i föräldrabal­ken. I sådana mål eller ärenden kan nämligen förekomma uppgifter om personliga eller ekonomiska förhållanden som är av den naturen all övervägande skäl talar för att sekreiess skall gälla vid domstolen för uppgifterna i fråga. Bestämmelsen i ämnet har fått sin plats i förevarande paragraf

1 molsvarande paragraf i promemorieförslaget föreslås alt i äklenskapsmål saml i mål och ärenden som avses i föräldrabalken sekretess skall gälla vid domstol för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om del kan antas atl uppgiftens röjande skulle medföra skada eller men för den enskilde eller någon honom närslående. Del uppställda skaderekvisilet innefattar enligt promemorian en skärpning av förutsättningarna för sekre­tess om man jämför med rättsläget i dag. Enligt förslagel skall sekreiess inträda bara om part har framställt begäran om sekreiess. Denna ordning överensstämmer enligt promemorian med den nuvarande regleringen av förhandlingssekretessen i 15 kap. 6 § giftermälsbalken.

Den föreslagna paragrafen enligt promemorieförslaget är tillämplig inte bara vid de allmänna domstolarna ulan också vid förvaltningsdomstolarna. Det är främst frågor som avses i 21 kap. föräldrabalken som faller inom de sistnämnda domstolarnas kompetensområde. Härigenom tillgodoses enligt promemorian önskemål som vid remissbehandlingen av OSK:s förslag framfördes om sekretess vid länsrätt och förvaltningsdomstol i högre instans i mål enligt 21 kap. föräldrabalken.

Några remissinstanser kritiserar förslaget atl sekreiess skall gälla endasl om part begär del. I övrigi har dock beslämmelsen lämnais utan erinran. Enligt min mening bör kravel på yrkande av part, liksom enligt nuvarande ordning, gälla endast belräffande sekretessen i äklenskapsmål. I övriga delar bör promemorieförslaget godtas. Paragrafen har utformats i enlighel med del anförda,

16 §

I paragrafen ges föreskrifter om sekretess vid domstol i mål om ansvar för bl, a, sedlighetsbrott för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

Gällande räu: regler om handlingssekreless i 36 § SekrL samt om förhandlingssekretess 5 kap, 1 § RB

Promemorieförslaget: 10 kap, 18 §

I mål om ansvar för utpressning, brytande av post- eller telehemlighel, intrång i förvar eller olovlig avlyssning samt i mål om ersällning för skada med anledning av sådanl brott kan enligt 5 kap, 1 § tredje slyckel RB rällen förordna all förhandling skall hållas inom slängda dörrar, om rällen finner alt offentligheten skulle vara lill men för enskild. Meddelar domstolen etl sådanl

 

Prop. 1979/80:2    Del A                    9 kap. 17 och 18 iiif   283

förordnande, kan den enligt 36 § SekrL besluta om sekretessbeläggning av handlingar i målet. Såsom förut har framhållits i den allmänna motiveringen bör emellertid all sekretessbeläggning av handlingar vid domstol bygga på materiella sekretesslagsbeslämmelser som anger förutsättningarna för atl sekreiess skall gälla vid domstolen.

Den som har blivit utsatt eller anser sig ha blivit utsatt för ell brott av nyss angett slag har ofta ett starkt intresse av sekretess för uppgifter som läggs fram i ansvars- eller skadeståndsmålet. Delsamma är fallel när fråga är om sedlighetsbrott. Även annan än målsäganden eller den som för skadestånds­talan kan tänkas vara berörd på etl sådanl sätt all han har ell beaklansvärt behov av sekretesskydd,

Departementsförslagel, som i denna del överensstämmer med promemo­rieförslaget, har utformats mol bakgrund av det anförda. Liksom i prome­morian har i departementsförslagel den begränsningen gjorts all sekreiessen inte omfattar uppgift om den mot vilken talan förs. Anledning saknas nämligen att i detta sammanhang ge något sekretesskydd åt den som utpekas som gärningsman. Frågan om sekretess vid domstol för uppgifter om den åtalade behandlas i 7 kap, 22 § departementsförslagel,

17 och 18 §§

I paragraferna ges regler om sekreiess belräffande förundersökning m, m, till skydd för enskildas iniressen.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess i 10 § SekrL samt om tystnadsplikt i 13 § polisinstruklionen (1972:511)

Promemorieförslaget: 10 kap, 19 §

Beslämmelserna överensstämmer i stort sett med promemorieförslaget. Redaktionellt har bestämmelserna emellertid delats upp på två paragrafer. Vidare har en väsentlig ändring i syfte atl förenkla regleringen genomförts, I departementsförslagel är beslämmelserna nämligen inte subsidiära i förhål­lande till övriga sekretessföreskrifier,

Promemorieförslaget innebär att sekundär sekretess i allmänhet gäller vid förundersökning i brottmål (se 1 kap, 5 §), Sekreiessen följer med andra ord den hemliga information som lämnas från en myndighet lill en förunder­sökningsmyndighet. Om en primär sekretessregel kan åberopas hos fömn-dersökningsmyndighelen för de uppgifter som träffas av den sekundära sekretessen, skall dock endasl den primära sekretessregeln gälla. Den särskilda regeln i 10 kap, 19 § promemorieförslaget till skydd för enskild vid förundersökning får tillämpas endast när ingen annan regel kan åberopas. Den sislnämnda beslämmelsen är med andra ord subsidiär lill såväl primära som sekundära sekretessföreskrifier. Vid remissbehandlingen har systemet kritiserats som alltför komplicerat.

Som redan har framgått anser jag del finns utrymme för förenklingar av den föreslagna regleringen. Detta är bakgrunden till att deparlemenlsför-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 17 §   284

slaget saknar motsvarighet till regeln i promemorian om sekundär sekreiess hos förundersökningsmyndighet. Vidare har den förevarande sekre­tessregeln utformats så atl den är direkt tillämplig oavsett om del finns en annan beslämmelse som skyddar samma intresse. Resultatet blir all förundersökningsmyndighet inte behöver tillämpa annat än primära sekre­tessregler. Del innebär, såvitt avser intresset atl skydda enskild, att i allmänhet endasl 17 och 18 §§ blir tillämpliga. Beslämmelsen i 7 kap. 22 § kan emellertid också bli tillämplig. Då det gäller sekreiess till skydd för andra iniressen för sekretessbestämmelserna i 2-6 kap. och 10 kap. departements­förslaget tillämpas. Flera av dessa är så avfattade all de ger sekreiess hos åklagar-, polis- eller tullmyndighet.

17§

Sekretessen anges i lagrummet i första hand gälla uppgifter som hänför sig till förundersökning i brottmål. Sekretessen gäller också vid annan utredning som görs enligt bestämmelserna om förundersökning. Som exempel härpå kan nämnas mål om intagning i arbetsanstalt enligt lagen (1964:450, ändrad senast 1973:919) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialilei och ärenden om utlämning enligt lagen (1957:668, ändrad senast 1975:292) om utlämning för brott eller lagen (1959:254, ändrad senast 1975:294)om utlämning förbrott till Danmark, Finland, Island eller Norge. Sekretessen gäller vidare uppgifter hänföriiga lill användningen av tvångsmedel i brottmål eller i verksamhet för att förebygga brott. 1 och för sig blir sekretessen enligt första styckel tillämplig också på domstol och handläggningen där. En långtgående begränsning har emellertid gjorts genom föreskrifterna i 18 § angående uppgifter som överiämnas lill domslol med anledning av alt åtal har väckis.

Sekreiessen avser också uppgifter som, utan all direkt hänföra sig lill förundersökning eller tvångsmedel i brottmål m. m., gäller åklagar-, polis-eller tullmyndighets verksamhet för atl förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. Härigenom blir det möjligt atl hemlighålla uppgifter som mera allmänt hänför sig lill polisens brottsbekämpande verksamhet, såsom innehållet i vissa spaningsregisler. För dessa fall är även 7 kap. 17 § tillämplig. Sekreiessen iräffar även uppgifter om enskildas personliga förhållanden som polisen får kännedom om i samband med lägenheisbråk o. d., där den ingriper för att avvärja brott.

Enligi departementsförslagel skall, liksom enligt promemorian, sekreiess gälla förutom uppgift om enskild även anmälan eller utsaga från enskild. Delta lorde slå i överensslämmelse med gällande rätt. Det bör emellertid, som några remissinstanser berört, framhållas all sekreiessen bara i begränsad omfattning kan göras gällande gentemot den misstänkte Ofr 14 kap. 5 §). Denne har sålunda enligt 23 kap. 18 § RB en ovillkoriig rätt alt la del av vad som har förekommit vid förundersökningen, och han kan givelvis inte i rällegång undanhållas någon omständighet som åberopas som bevisning i målet.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            9 kap. 18    285

18 §

Första styckel 1 och 2

Som framhålls i promemorian har utvecklingen under senare decennier inneburit en successiv ökning av åklagarväsendets och i viss mån polisens ansvar inom straffrältskipningen. Sålunda har utrymmet för utomprocessu­ella reaktionsformer gjorts större. Vidare har i åtskilliga fall övertåtits åt åklagare atl efter lämplighetsprövning besluta huruvida åtal skall väckas.

Förfarandet inför domslol är av hävd omgivet av en vidsträckt offentlighet. Det är därför enligt min mening angelägel att även den slulliga prövning av brottsmisstankar som äger rum hos åklagare så långt möjligt får ske under offentlig insyn. Därför bör handläggningen av strafförelägganden inte vara underkastad sekretess. Delsamma bör gälla förelägganden av ordningsbot.

All ge offenllighet åt förundersökning som inte resulterar i åtal eller föreläggande som nyss nämnts ler sig vanskligare, eftersom hänsynen till den misstänkte talar för bibehållen sekretess. Enligt promemorian kan en rimlig avvägning åstadkommas genom atl åklagares beslul i åtalsfrågan, vare sig del går i ena eller andra riktningen, undantas från sekreiessen. Undanlaget bör avse också beslut om att lägga ned förundersökning.

Vid remissbehandlingen har RA ställt sig avvisande till tanken att beslul all undedåta åtal och beslul all nedlägga fömndersökning generelll blir offentliga. Som skäl härför åberopar RA att åtalsfrågorna för den enskilde ofta är av ömtålig karaktär.

Även om jag har förståelse för RA:s synpunkter anser jag alt insynsin­lressel väger särskill tungt då del gäller åtalsbeslut. Den omständigheten atl endasl beslulel blir offentligt innebär ett inte oväsentligt skydd för den misstänkte. Sålunda blir i. ex. för den misstänkte graverande utsagor som antingen vederiagts av annan bevisning eller inte räckt lill för beslut om åtal inte offentliga, såvida de inte redovisats i avskrivningsbeslulel. 1 de flesta fall där förundersökningen rör misstanke om mindre allvariiga brott torde den skada som åsamkas den misstänkte genom all del blir känt all förundersök­ning ägt rum mot honom inte vara särskilt betydande. Deparlemenisförslaget överensstämmer därför med promemorieförslaget i denna del.

Första stycket 3

I promemorian föreslås visst undantag från sekreiessen i fråga om uppgift som avser omhändertagande enligt 3§ lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande. Förslagel har i denna del lämnais ulan erinran vid remissbehandlingen.

Som framhålls i promemorian kan omhändertagande enligt lagen om tillfälligt omhändertagande äga rum med stöd av 3 § bl. a. för att avväOa straffbelagd gärning. Sådant ingripande skulle därför, om inte annal före­skrivs, i åtskilliga fall komma alt omfattas av sekreiess enligt den nu

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 18 H   286

behandlade paragrafen. Emellertid är det etl starkt rällssäkerhetsiniresse atl ifrågavarande omhändertaganden är underkastade offentlig kontroll. Omsiändigheterna kring själva ingripandet bör därför undantas från sekre­tessen. Däremot bör den utredning om den omhändertagnes personliga förhållanden som enligt 6 § andra slyckel lagen skall göras i samband med omhändertagandet inbegripas i sekretesskyddet. Utredningen skall om möjligt göras av företrädare för social myndighet och därvid framkomna uppgifter bör i det väsentliga behandlas på samma sätt, oavsett om uppgifterna kan sägas hänföra sig till socialvård eller polisverksamhet. Undantaget från sekreiess enligt förevarande punkt har utformats i enlighel härmed.

Andra styckel

Regleringen i detta stycke avviker väsentligt från promemorieförslaget i motsvarande del. Som jag tidigare har framhållit innebär promemorieför­slaget att sekundär sekretess i allmänhet gäller vid förundersökning, dvs. sekretess som gäller för uppgift hos viss myndighet följer uppgiften lill förundersökningsmyndighelen. Enligt promemorian gäller också atl denna sekretess i princip följer uppgiften vidare till domstol då åtal väcks. Departementsförslagel har i stället utformats så att i allmänhet endast 17 § blir tillämplig såvitt avser intresset att skydda enskildas förhållanden. I förevarande stycke ges regler om vilken verkan det har på sekretessen atl uppgifter som inhämtats under förundersökning lämnas vidare till domstol med anledning av åtal.

Vad beträffar gällande ordning anses av 10 § SekrL följa all förundersök-ningsprotokollel blir offentligt då åtal väcks. På grund av andra bestämmelser i SekrL kan dock vissa handlingar som hör lill protokollet bevara sin sekretess. Som exempel kan nämnas olika taxeringshandlingar som är hemliga enligt 17 § SekrL.

Enligt min mening är den nuvarande sekreiessnivån i huvudsak väl avvägd. Målet bör därför vara att behålla denna nivå i den nya sekretessregleringen. Utgångspunkten måste då bli atl sådana uppgifter i förundersökningsprolokoll som inte omfattas av någon annan sekretessregel än 9 kap. 17 § i princip bör bli offentliga hos domstol. Detla resultat uppnås, om sekretessen för uppgifterna upphör att gälla hos förundersökningsmyn­digheten så snart åtal har väckis. Effekten av en sådan regel blir nämligen att bestämmelsen i 12 kap. 1 § om överföring av sekretess till domslol inte kan tillämpas. I förevarande stycke föreskrivs i överensslämmelse härmed all sekreiessen enligt 17 § första styckel 1 utom i tre särskill angivna fall upphör alt gälla, om uppgiften lämnas till domslol med anledning av åtal.

Del försia undanlaget avser uppgifter som hos domslol har sekretesskydd enligt 16 §. Syftet är givetvis atl garantera all skyddet enligt 16 § inte blir illusoriskt genom all uppgifterna är oskyddade hos förundersökningsmyn-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 19 ii   287

dighelen.

I promemorian har undantag gjorts också för uppgifter sorn uppenbariigen saknar betydelse i målet. Vid remissbehandlingen har JK ifrågasatt det meningsfulla i beslämmelsen. Innan huvudförhandling har hållils måsle del enligt JK regelmässigt vara myckel svårt atl avgöra vad som saknar betydelse i målet. Efler huvudförhandlingen kan det ibland enkelt konstateras om uppgiften varit av betydelse, men i regel torde någol svar inte kunna erhållas.

Enligt min mening bör man i allmänhet utan några större svårigheter kunna konstatera om en uppgift uppenbariigen saknar betydelse i målet. I del ganska vanliga fallel all åtal inte har väckts mot alla misstänkta som har hörts under en viss förundersökning bör det t. ex. ofta vara uppenbart att uppgifterna under förundersökningen belräffande personer som inte har åtalals saknar betydelse i målet. Sådana uppgifter bör därför åtnjuta sekretesskydd även i fortsättningen.

Regleringen i departementsförslaget gör det nödvändigl med ytterligare undantag från huvudregeln för atl inte tungt vägande sekretessintressen skall trädas för när. Som exempel kan nämnas att uppgifterna i en självdeklaration inte utan vidare bör bli offentiiga då åtal väcks mol någon för skattebrott. Undantag har därför gjorts för uppgift i sådan allmän handling som förundersökningsmyndigheten har erhållit från annan myndighet, där uppgiften är sekretessbelagd. Bestämmelsen innebär alt den sekreiess som enligt den nu behandlade paragrafen gäller för sådan uppgift beslår hos förundersökningsmyndigheten även efter del att åtal har väckis. Genom reglema i 12 kap. 1 § överförs denna sekreiess till domstolen när handlingen överiämnas dit.

19 §

I denna paragraf finns bestämmelserom sekretess inom exekutionsväsen­det.

Gällande räu: regler om tystnadsplikt i 33 § kronofogdeinstmklionen (1965:687) och i 16 § utsökningskungörelsen (1971:1098)

Promemorieförslaget: motsvarighet saknas

Några regler om handlingssekreless som lar sikte på kronofogdemyndig­hets verksamhet finns inte i SekrL. 133 § kronofogdeinstruktionen finns dock bestämmelser om tystnadsplikt. Dessa innebär att Oänsieman inte obehö­rigen för yppa vad han har erfarit i Oänsten av beskaffenhet atl inte böra komma till utomståendes kännedom av hänsyn lill allmänna eller enskilda iniressen. Dessutom föreskrivs i 16 § utsökningskungörelsen all utmät­ningsman vid förrättning skall se lill att enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden inte obehörigen yppas.

OSK intog den ståndpunkten atl sekreiess principiellt borde vara utesluten

för handlingar hos kronofogdemyndighet. Mol bakgrund av den föreslagna

. användningen av ADB inom exekutionsväsendet (det s. k. Rex-sysiemet)

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            9 kap. 19 ii   288

fanns det enligt OSK dock skäl alt överväga all skydda vissa uppgifter ur rättsväsendets informationssystem som kronofogdemyndighet behöver för bölesindrivning.

TK föreslog bestämmelser om tystnadsplikt för den som hos myndighei sysslar med exekutiv verksamhet. Däremot ansåg sig TK benägen att instämma med OSK när del gällde frågan om handlingssekreless.

Promemorieförslaget upptar inte några bestämmelser om sekreiess lill skydd för enskild i ärende som rör exekutiv verksamhet.

I samband med remissbehandlingen av promemorieförslaget har fiera remissinstanser efteriyst bestämmelser om sekreiess hos kronofogdemyn­dighet för uppgift om enskilds förhållanden. Ulföriigasl uppehåller sig riksskatteverket vid frågan. Verket pekar bl. a. på behovet av sekreiess hos kronofogdemyndighet för uppgifter som inhämtas från andra myndigheter och som är sekretessbelagda där. En motsatt ordning skulle, enligt verket, kunna komma alt försvåra kronofogdemyndighets möjligheter att få tillgång tUl erforderiig information från andra myndigheter. I sammanhanget föreslår verket också all det i författning anges de närmare villkor under vilka kronofogdemyndighet kan få ta del av uppgifter hos andra myndigheter. Verket anser vidare angeläget all sekreiess kan gälla för sådana ömtåliga uppgifter om enskilda som inhämtas i samband med olika förrättningar.

Den exekutiva verksamhelen innefallar lill slor del myndighetsutövning mot enskilda. Intresset av allmän insyn i verksamheten måste därmed anses vara belydande. Inskränkningar i offentligheten bör därför inte göras annal än om del finns starka skäl härför. Endast sådana uppgifter vilkas röjande kan antas leda till skada eller men av påtagligt slag för den enskilde bör alltså komma i fråga för sekrelessbeläggning. Full offentlighet bör liksom hittills alllid råda för uppgifter om att någon är föremål för exekutiva ålgärder och vad åtgärderna avser. De särskilda problem som från inlegrilelssynpunkl kan uppkomma vid en fortsatt utbyggnad av del riksomfattande ADB-systemet för exekutionsväsendet, som påböriats för några år sedan, bör i första hand angripas med hjälp av dalalagen (1973:289) och kreditupplysningslagen (1973:1173, ändrad senast 1975:742).

I den exekutiva verksamheten får kronofogdemyndighet från skilda håll del av mångskiftande uppgifter om enskilda. Del viktigaste materialet är givetvis uppgifterna i de olika handlingar som ligger till gmnd för verkstäl­lighet, dvs. restlängder, saköreslängder, domar m. m. Dessa uppgifter är i allmänhet offentliga hos de myndigheter som har meddelat besluten i fråga. I enlighet med vad jag nyss har sagt bör de i princip vara offentliga också hos den exekutiva myndigheten. Undanlag bör emellertid kunna göras för vissa uppgifter som finns i saköreslängd. Jag syftar på uppgifter om annan påföljd än böter, om häktning m. m. Dessa uppgifter finns i längden därför att de är av betydelse för indrivningsarbetet. Enligt min mening bör sådana uppgifter kunna skyddas från insyn.

Även i andra fall kan del föreligga etl behov av atl hos kronofogdemyn-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 19 ii   289

dighet sekretesskydda sådana uppgifter om enskilda som är utpräglat iniegrilelskänsliga och vilkas röjande skulle medföra betydande men för den enskilde. För alt del exekutiva arbetet skall kunna bedrivas på ett ändamåls­enligt sätt behöver kronofogdemyndighet från bl. a. andra myndigheter skaffa sig sådana uppgifter om gäldenärer som ger underiag för att bedöma gäldenärs betalningsförmåga. Det kan röra sig om vill skilda slag av uppgifter, såsom t, ex, uppgifter från deklaraiionshandlingar men också uppgifter om anstalisvistelse, arbetslöshet och sjukdom. Också då dylika ömtåliga uppgifter om enskilds personliga förhållanden inhämtas på annat sätt, t, ex, från gäldenären själv eller i samband med förrättning, bör uppgifterna givetvis kunna skyddas.

Enligt min mening är det emellertid inte bara uppgifter av utpräglat personlig art som man behöver kunna sekretesskydda i exekutiva ärenden, utan också vissa uppgifter om ekonomiska förhållanden. Det gäller då framför alll uppgifter som rör näringsidkares affärs- eller driftförhållanden. För indrivningsarbelel är del många gånger väsentligt atl myndigheten skaffar sig kännedom om dylika uppgifter i fråga om de förelag som är föremål för indrivning. Med tanke på all den exekutiva verksamheten lill övervägande del rör frågor av ekonomisk art, bör sekreiessen begränsas på ell sådant sätt att inte flertalet uppgifter på området undandras offentiighel. Hemlighållande bör därför bara kunna ske för atl förhindra att den som uppgiften rör tillfogas en avsevärd skada. Det kan gälla t, ex, uppgifter om förestående affärsuppgörelser av betydelse, affärsförbindelser, investerings­planer m, m.

Del behov av sekreiess hos exekutiv myndighei som sålunda föreligger har lillgodoselts genom beslämmelserna i förevarande paragraf Sekretesskyddet avser uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska föhållanden. Som fömtsättning för sekretess uppställs ell rakt skaderekvisit. Avsevärd skada eller belydande men för den enskilde eller någon honörn närslående måste kunna antas för all sekreiess skall gälla. Paragrafen ger skydd också för uppgifter om annan än gäldenären.

Bestämmelsen är tillämplig inom exekutionsväsendet, dvs, främst hos kronofogdemyndighet och överexekutor. Den gäller alla slag av exekutiva mål eller ärenden som förekommer hos dessa myndigheter Till den exekutiva verksamhelen räknas även kronorfogdemyndighets biträde ål annan myndighei för verkställighet av beslut, såsom l.ex. enligt 16§ bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiflsprocessen eller enligi 17 § lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Hos allmän domstol gäller sekreiess i utsökningsmål enligt bl. a. bestämmelsema i 12 kap.

Med tanke på att största möjliga offentlighet bör råda inom den exekutiva verksamheten har myndighels beslul undantagits från sekretessen. Likaså har etl uttryckligt undantag gjorts för uppgifter om förpliktelse som avses med den sökta verkställigheten. Uppgifter om t. ex. en avhysning eller annan handräckning, en fordrings storiek eller det belopp som skall drivas in blir

19 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             9 kap. 19 §   290

därmed alltid offentliga. Tidsgränsen för handlingssekrelessen är högsl 50 år för sådana uppgifter som angår enskilds personliga förhållanden och annars högsl 20 år.

Ett förslag till ulsökningsbalk härden 16 mars 1978 remitterats till lagrådel. I balken föreslås en beslämmelse (2 kap. 14 §) om all kronofogdemyndig­heten skall kunna förordna atl vad som har förekommit vid förhör i utsökningsmål angående enskilds personliga förhållanden eller näringsid­kares affärs- eller driftförhållanden inte får röjas obehörigen. Förbudel avser envar som har varit närvarande vid förhöret. Beslämmelsen i förslagel till ulsökningsbalk lorde fä jämkas med anledning av förslaget lill sekretessregel i 9 kap. 19 § sekrelesslagen. Denna fråga för las upp under del fortsatta arbetet med utsökningsbalken.

I anslutning lill förevarande paragraf vill jag beröra frågan om sekretess hos kronofogdemyndigheten när denna fullgör andra uppgifter än exekutiva. Ett förslag till ändring i konkurslagen (1921:225) har nyligen remitterats lill lagrådel. Förslagel, som avses träda i krafl den Ijanuari 1980, innebärbl. a. att tillsynsmyndighet skall överta de lUlsynsuppgifler som rättens ombudsman nu fullgör. Kronofogdemyndighet skall vara tillsynsmyndighet och i denna egenskap övervaka alt konkursförvallningen bedrivs på ell ändamålsenligt sätt i överensslämmelse med konkurslagen och andra författningar.

Några sekretessbestämmelser finns inte i det förslag som har remitterats lill lagrådel. Jag uttalade emellertid i remissprotokollet att frågan om inskränk­ningar i offentlighetsprincipen skulle övervägas i samband med den nya sekrelesslagen.

F. n. gäller atl handlingar som ges in lill rättens ombudsman och som inte lämnas vidare lill konkursdomaren, t. ex. kvartalsräkningar, inte anses som allmänna handlingar. Enligt föreskrifter i konkurslagen (59 § tredje slyckel) är dock borgenär och gäldenären tillförsäkrade rätt all ta del av redovisnings­handlingar som har getts in till rättens ombudsman. Denne är f ö. också skyldig all på begäran av borgenär eller gäldenären meddela upplysningar om konkursboet och dess förvaltning.

Enligt det lill lagrådet remitterade förslaget lill ändring i konkurslagen är tillsynsmyndigheten liksom förvaltaren skyldig alt på begäran lämna upplys­ningar om boel och dess förvaltning till bl. a. borgenär och gäldenären. Förvaltaren skall enligt förslaget tillställa tillsynsmyndigheten och konkurs­domaren förvallarberäilelse, halvårsberättelser och kvarlalsräkningar. Hämtöver gäller all tillsynsmyndigheten har rätt atl infordra särskild redovisning från förvaltaren. Några särskilda regler om rätt for borgenär och gäldenären att ta de! av handlingar angående konkursen hos tillsynsmyndig­heten och konkursdomaren tas inte upp i förslaget.

De handlingar rörande konkursen som enligt det remitterade förslaget skall ges in till tillsynsmyndigheten kommer, i likhet med vad som f n. gäller för handlingar hos konkursdomaren, alt bli allmänna handlingar. Dessa torde endast i undantagsfall komma all innehålla ömtåliga uppgifter om enskilds

 

Prop. 1979/80:2    Del A                    '        10 kap. I §   291

affärs- eller driftförhållanden eller personliga förhållanden. Härtill kommer all en sekretessbestämmelse i praktiken sannolikt skulle bli verkningslös med hänsyn lill den omfattande rätt till insyn i konkursförvaltningen som enligt förslagel tillkommer samtliga borgenärer och gäldenären. Mot atl införa en sådan bestämmelse talaräven det förhållandet all uppgifterna i slor utsträckning kommer all finnas hos konkursdomaren. Med hänsyn till del anförda anserjag all det inte föreligger skäl att föreslå sekreiess för uppgifter hos tillsynsmyndighet i konkurs.

20 §

I paragrafen finns bestämmelser om viss sekreiess hos domstol, i försia hand arbetsdomstolen.

Gällande rätl: 36 § SekrL och 70 § MBL

Promemorieförslaget: motsvarighet saknas

I 70 § MBL finns bestämmelser om förhandlingssekreless vilka gäller vid sidan av RB:s föreskrifter härom. Enligt paragrafen kan domstol, utöver vad som gäller i övrigi, i mål om tillämpningen av MBL eller om kollektivavtal förordna alt förhandling skall hållas inom slängda dörrar, i den mån det kan antas all offentlighet skulle medföra risk för väsentlig skada för part eller annan genom yppande av affärs-, drift- eller därmed jämförligt förhållande hos förelag eller organisation eller av enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden. Med stöd av 36 § SekrL är det möjligt all åstadkomma en molsvarande handlingssekreless.

I 8 kap. 17 § departementsförslagel finns bestämmelser som delvis tillgodoser de sekrelessbehov som 70 § MBL avser. Förevarande paragraf läcker återstående behov. I sak ger paragrafen samma sekretesskydd som 70 § MBL i förening med 36 § SekrL.

10 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

1§

I denna paragraf ges regler om sekreiess för uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart.

GäUande rätl: regler om handlingssekretess och tystnadsplikt saknas f n.

Promemorieförslaget: 11 kap. 1 §

I del nya 2 kap. TF har som en sekrelessgrund i 2 § försia stycket 7 införts intresset atl bevara djur- eller växtart (se prop. 1975/76:160 s. 109). Någon motsvarighet till denna bestämmelse har inte funnits tidigare. Syftet med den nya sekrelessgrunden är alt motverka plundring och skövling av djur- och växtarter som riskerar att försvinna (prop. 1975/76:160 s. 110).

1 promemorian har en beslämmelse föreslagils i ämnet. Där föreskrivs

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             // kap. I ii   292

sålunda att sekreiess gäller hos myndighet, som det särskilt åligger att verka för naturvård eller för kunskap om djur och växter, för uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart, om det kan antas alt uppgiftens röjande skulle molverka strävandena alt bevara arten inom landet eller del därav.

Del är enligt promemorian främst statens naturvårdsverk och länsstyrel­serna som har lill särskild uppgift alt verka för naturvården. Sekretessen gäller också hos myndigheter, som enligt vissa författningar har lill särskild uppgift atl ta hänsyn till naturvårdens intressen när del är fråga om utnyttjande av skogsmark, i. ex. domänverket, skogsstyrelsen och skogs-vårdsslyrelserna. Med uttrycket "myndighet, som det särskill åligger atl verka för kunskap om djur och växter" åsyftas enligt promemorian naturhistoriska riksmuseet, vars uppgift är att bl. a. främja kunskapen om och forskningen rörande växt- och djurväriden. Sekretessen gäller alltså också hos museet.

Sekreiessen enligt promemorieförslaget avser uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart. Härmed åsyftas arter, där återväxien inom en nära framlid kan upphöra om inte arten skyddas, saml arter, vilkas fortbestånd inte är säkerställd på längre sikt ulan är på tillbakagång i fråga om anlal eller geografisk utbredning och som därför behöver skyddas. Även arter, som visseriigen inte är på tillbakagång men på grund av atl de förekommer i så fö exemplar riskerar all försvinna, får enligt promemorian anses utrotningsho­tade.

För att en uppgift om en utrotningshotad djur- eller växtart skall vara sekretessbelagd krävs enligt promemorieförslaget all ell röjande av uppgiften kan antas molverka strävanden atl bevara arten inom landet. Även förekomsten av en art inom en del av landet, som etl län eller annat större område, skyddas genom beslämmelsen.

Flera remissinstanser diskuterar regelns begränsning till myndighei som det särskilt åligger atl verka för naturvård eller för kunskap om djur och växter. Paragrafen bör enligt dessa remissinstanser göras tillämplig också på andra myndigheter där uppgifter om hotade djur- och växtarter föreligger. Som exempel nämns universiteten, statens veterinärmedicinska anstalt och kommunala organ, främst byggnadsnämnderna.

Enligt min mening är det rimligl att sekreiess skall gälla för uppgift som finns också hos annan myndighet än den som särskill verkar för naturvård eller för kunskap om djur och växter. Sekreiessen synes få en tillfredssläl­lande begränsning genom del föreslagna skaderekvisilet. Departementsför­slagel har utformats i enlighet härmed.

11 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos regeringen, riksdagen och vissa andra myndigheter

1§

I paragrafen finns särskilda föreskrifter om sekreiess hos regeringen. Gällande rätt: reglerom handlingssekreless finns i 1 § SekrL samt i sådana

 

Prop. 1979/80:2   Del A                              II kap. 1 ii   293

sekretessbestämmelser som medför sekreiess också hos regeringen och dess kansli, t. ex. 3 och 4 §§ angående utrikes- och försvarssekrelessen

Inga föreskrifter finns om särskild tystnadsplikt för statsråd eller för personal vid regeringskansliet. Tystnadsplikter som primärt tar sikte på andra organ kan vara avfattade så att även t. ex. statsråd omfattas av dem. Ett exempel är den tystnadsplikt som är föreskriven i 10 § lagen om polisregister för den som i sin Oänst eller med stöd av lagen har fått del av uppgift ur polisregister om annans personliga förhållanden.

Promemorieförslaget: 12 kap. 8 §

Förevarande paragraf överensstämmer i sak med molsvarande paragraf i promemorian. Promemorieförslaget har i allt väsentligt godtagits under remissbehandlingen.

Första stycket

Detta stycke innehåller bestämmelser om sekundär sekretess hos rege­ringen. I stor utsträckning har behovet av sekreiess hos regeringen beaktats vid utformningen av de särskilda beslämmelserna om sekretess. Dessa är sålunda ofta så utformade alt de ger sekretess också när uppgift förekommer hos regeringen. Det är t. ex. fallet när sekretessen anges gälla uppgift i visst ärende och sådanl ärende handläggs av regeringen. I andra fall följer däremol inte någon sekreiess med uppgiften lill regeringen. Någol behov föreligger inte av en allmän regel om fortplantning av sekreiess till regeringen, när sekretessbelagd uppgift lämnas dit. På en punkt är emellertid behovet av en regel i ämnet uppenbart. Det gäller del fallet alt regeringen skall pröva frågan om en sekretessbelagd uppgift för lämnas ut ulan hinder av sekretess. En regel behövs också 1. ex. för del fall att regeringen skall pröva besvär av statiig myndighei över annan sådan myndighels beslul. Uppgiften kan i sådana fall rimligen inte få bli offentlig hos regeringen. I försia styckel finns därför en regel om sekundär sekreiess för dessa fall.

Andra stycket

I delta stycke ges bestämmelser om lättnader i sekretessen hos rege­ringen.

Enligt 1 § SekrL gäller belräffande vissa protokoll i regeringsärenden, bl. a. sådana som angår rikets förhållande lill främmande makt, att de inte för lämnas ul ulan regeringens tillslånd. Beträffande övriga regeringsprotokoll gäller all de inte får lämnas ut, om del kan antas all ett offentliggörande skulle medföra skada eller men för något av de iniressen som anges i 2 kap. 2 § TF. Regeringen kan för särskilt fall besluta om utlämnande av sådanl protokoll. Vidare föreskrivs alt lagens övriga sekretessregler inte är tillämpliga på regeringsprotokoll. Belräffande andra handlingar i regeringsärenden är lagens regler däremot tillämpliga. På grund av föreskrifterna i 37 § och 38 § första styckel SekrL har regeringen tämligen vidsträckta möjligheter all lämna ul

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     // kap. 2 och 3 .«   294

sekretessbelagda handlingar.

Generell sekretess för uppgift i protokoll i regeringsärenden bör kunna undvaras. I stället bör övriga sekretessregler vara tillämpliga på uppgifter i regeringsproiokoll och andra uppgifter inom regeringen och regeringskans­liet. Enligt gällande rätt har som nämnis regeringen vida möjligheter all lämna ut sekretessbelagt protokoll i regeringsärende. Skulle någon motsva­righet inte införas i den nya lagstiftningen, blir endast regeringens särskilda dispensbefogenhel enligt 14 kap. 8 § tillämplig. Denna paragraf tillåter emellertid inte en sådan skönsmässig bedömning som 1 och 37 §§ SekrL gör. För att regeringen skall ha samma möjlighel som f n. alt offentliggöra uppgifter i regeringsärenden som är sekretessbelagda föreskrivs atl regering­en för särskill fall kan besluta all sekretessbelagd uppgift i regeringsärende för lämnas ul.

Tredje stycket

I delta stycke finns föreskrifter om undantag från de bestämmelser i sekretesslagen som innebär att viss myndighet ensam skall pröva huruvida skaderekvisii är uppfyllt i fråga om uppgift som avses i beslämmelserna. Ell exempel på en sådan beslämmelse är 2 kap, 2 § iredje stycket departements­förslagel, enligt vilken endast statens lantmäteriverk eller sjöfartsverket för pröva begäran om utlämnande av vissa kartor och andra handlingar. Finns t, ex, en sådan karta i regeringskansliet, bör prövningen inte ankomma på verket ulan i stället ligga på regeringen. En föreskrift förde nu avsedda fallen finns i iredje stycket. En begränsning i föreskriftens tillämplighet görs för de fall där regeringen med stöd av 2 kap, 14 § andra slyckel TF har uppdragit ål departementschef atl pröva frågan om utlämnande av uppgift i allmän handling, som är av synneriig betydelse för rikets säkerhet, I sådana fall saknas anledning all göra något undantag från vad regeringen har föreskri­vit,

2 och 3 §§

I paragraferna finns särskilda bestämmelser om sekretessen hos riksda­gen.

Gällande rän: regler om handlingssekretess finns i 2 § SekrL, i andra sekretessregler i SekrL enligt vilka sekretessen gäller hos riksdagen (riksda­gens finansutskott nämns i 31 § och riksdagens lönedelegaiion i 35 § som prövningsorgan)saml i 40 § SekrL, Reglerom tystnadsplikt finns i 10 kap, 7 § RF (uirikesnämnden) saml 2 kap, 4 § (kammarsammanträde inom slängda dörrar), 4 kap, 15 § (utskott) och 8 kap, 5§ (riksdagens lönedelegation) riksdagsordningen (RO)

Promemorieförslaget: 12 kap, 9 och 10 §§

Med riksdagen åsyftas i 2 och 3 §§ liksom på andra håll i förslagel även uirikesnämnden, utskotten, valberedningen, krigs- och lönedelegationerna

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            // kap. 2 if   295

saml talmanskonferensen Ofr prop, 1975/76:150 s, 134), Deparlemenisför­slaget avviker i sak från promemorian endasl i del avseendet all ett tillägg gjorts av innebörd atl sekretess skall gälla även hos riksdagen, då riksdagen skall pröva fråga om utlämnande av sekretessbelagd uppgift. Promemorie­förslaget har i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna,

2§

Första stycket

Riksdagens arbete präglas i hög grad av offentiighel. Den nuvarande sekretesslagens bestämmelser är i endasl begränsad utsträckning tillämpliga på handlingar, som upprättas inom eller kommer in till riksdagen. De tystnadsplikter som gäller inom riksdagen har begränsad omfattning. Denna ordning har i allt väsentligt behållits i departementsförslagel.

Beträffande tystnadsplikt för riksdagsledamöter m, fl,, finns f n, före­skrifter både i RF och RO, 110 kap, 7 § RF föreskrivs om tystnadsplikt inom uirikesnämnden. Tystnadsplikt kan sålunda beslutas för ledamot av nämnden och den som i övrigi är knuten lill nämnden, t, ex, som suppleant eller Oänsieman, 12 kap, 4 § RO regleras tystnadsplikten rörande vad som har förekommit vid sammanträde med riksdagens kammare inom slängda dörrar, I 4 kap, 15 § föreskrivs vidare om tystnadsplikt i riksdagens utskott och i 8 kap, 5 § om tystnadsplikt hos riksdagens lönedelegaiion. Tystnads­plikterna åvilar ledamöter och tjänstemän i riksdagen.

När det gäller tystnadsplikt för riksdagens ledamöler synes del riktigast all regleringen får stå kvar i RF och RO, När del i undanlagsfall föreskrivs tystnadsplikt för riksdagens ledamöter ulgör delta en betydelsefull inskränk­ning i den offentlighet som präglar riksdagens arbete. Därför bör sådana inskränkningar göras i särskild ordning, dvs, genom ändring i RF eller RO, Sekrelesslagen bör alltså inte gälla för riksdagens ledamöter i den egenska­pen.

Däremot bör sekreiessen för riksdagens Oänsieman i försia hand regleras i sekretesslagen. Den omständigheten att vissa tjänstemän i riksdagen dessutom kan komma atl bli underkastade tystnadsplikt enligt RF eller RO synes inte behöva leda lill några praktiska svårigheter,

I enlighel med det anförda föreskrivs i 2 § försia slyckel alt föreskrifterna i 1 kap, 2-4 §§ inte gäller för ledamot såvitt avser uppgift som han har fått kännedom om under utövandet av sitt uppdrag. Vidare erinras om alt föreskrifter om tystnadsplikt för ledamot av riksdagen och Oänsieman där finns i RF och RO.

Andra stycket

Vad som har förekommit vid sammanträde med riksdagens kammare är f .n, hemligt enligt SekrL endasl om sammanträdet har hållils inom stängda dörrar. Anledning saknas att frångå denna ordning. Också andra protokoll än kammarprotokoll samt utskottsbetänkanden och liknande handlingar som

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             // kai>. 3 ii   296

upprättas inom riksdagen är f n. offentliga i normala fall. Av den nuvarande sekretesslagens regler lorde endast 3 och 4 §§ om utrikes- och försvars-sekretess samt 35 § om sekreiess vid kollektivavialsförhandlingar vara tillämpliga på sådana handlingar. Även i delta hänseende bör gällande ordning behållas. Reglerna i 2 § andra styckel har ulformals i enlighet med det anförda. Ordet beslut har använts som en samlande beteckning på betänkanden, yttranden, skrivelser och liknande handlingar från utskott och andra riksdagsorgan.

Regleringen innebär att uppgifter i andra handlingar än riksdagens protokoll och beslut följer sekretessbestämmelserna i 2-10 kap, i de enstaka fall där dessa regler över huvud tagel är tillämpliga hos riksdagen,

3§

Försia slyckel

Enligt 14 kap, 8 § i deparlemenisförslaget för regeringen för särskilt fall förordna om undantag från sekretess, om del är påkallat av synneriiga skäl, I vissa sekretessbestämmelser i 2-10 kap, ges regeringen en liknande befo­genhet ulan alt det i det särskilda fallet krävs lika starka skäl för undantag som enligt 14 kap, 8 §, När det är fråga om uppgifter hos riksdagen eller dess myndigheter bör beslutanderätten i stället ligga på riksdagen. En föreskrift av denna innebörd har förts in i 3 § första stycket,

I försia stycket finns vidare en bestämmelse om vilket organ inom riksdagen, som prövar frågan om undanlag från sekretess för uppgift hos en myndighet under riksdagen. Beslutanderätten har lagts på del riksdagsut­skott som bereder ärenden som rör myndigheten i fråga, dvs, finansutskottet i vad avser riksbanken, riksgäldskonloret och riksdagens revisorer saml konsiilulionsutskotlet när del gäller övriga myndigheter under riksdagen, Belräffande uppgifter hos riksdagen själv prövar däremot det organ hos vilket uppgiften förekommer frågan om undanlag från sekretess, Etl riksdagsut­skott förordnar alltså om sådant undanlag i fråga om uppgift hos utskottet osv.

Andra slyckel

Detla stycke saknar motsvarighet i promemorieförslaget, I 1 § försia styckel föreskrivs alt sekreiess skall gälla hos regeringen, då regeringen erhåller sekretessbelagd uppgift för alt pröva fråga om utlämnande av uppgifter. En motsvarande regel behövs för del fall all riksdagen enligt 3 § försia styckel skall pröva fråga om undanlag från sekretess, I förevarande paragrafs andra stycke finns en sådan regel.

Tredje stycket

I delta stycke finns en motsvarighet till bestämmelserna i 40 § SekrL, som tillåter riksdagen att lämna ul handlingar i ärenden hos riksdagen, om denna finner det behövligt för ärendets behandling. Vidare kan Iredje stycket anses

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             11 kap. 4 if   297

motsvara 2 § i gällande sekretesslag, enligt vilken riksdagen kan lämna ul sekretessbelagda kammarprolokoll. Vad som har sagts i anslutning lill försia Slyckel belräffande vilket organ inom riksdagen som prövar fråga om undantag från sekretess i fråga om uppgift hos riksdagen har giltighet även när det gäller motsvarande prövning enligt iredje stycket,

4§

I paragrafen finns föreskrifter om sekretess hos 10 och JK i deras tillsyn över offentlig verksamhet.

Gällande rätt: regler om handlingssekretess finns i 10 § SekrL, som dock undantar JO, samt i övriga sekretessregler i den mån dessa enligt sin lydelse är tillämpliga hos JO och JK, som t. ex. 14 § och 26 § Iredje stycket SekrL

Promemorieförslaget: 12 kap. 7§

Den lillsyn över offentliga funktionärer som utövas av JO präglas av en slor öppenhet. På JO:s beslul i tillsynsärende är endast beslämmelserna i den nuvarande sekrelesslagen om utrikes- och försvarssekreiess tillämpliga. På samma sätt förhåller det sig med anmälningar och andra handlingar som kommerinlill JO från allmänheten. Handlingar som härrör från myndigheter kan emellertid omfattas av sekretess enligt olika bestämmelser i nämnda lag. Till skillnad mol vad som gäller JO är JK inte undantagen från förundersök­ningssekretessen enligt 10 § SekrL. JK arbetar därför f n. inte under samma offentlighet som JO.

I promemorian har vid utformandet av reglerom sekretess i JO:s och JK:s verksamhet en utgångspunkt varit att den offentliga insynen inte skall begränsas jämfört med vad som nu gäller. En annan utgångspunkt har varit att JK:s tillsynsverksamhet har likställts med JO:s. I promemorian utgör regleringen av sekreiessen i JO:s och JK:s tillsynsverksamhet inte som f n. ett led i bestämmelserna om förundersökningssekretess.

Promemorieförslaget innebär i huvudsak alt den sekretess, som gäller hos myndighei för en uppgift, fortplantas lill JO eller JK när uppgiften lämnas dit i ett tillsynsärende. Från denna huvudregel föreslås dock undanlag. Sålunda skall sekreiessen för uppgift, som finns i anmälningar från myndigheter, gälla endasl om del kan antas alt röjande av uppgiften kan medföra avsevärd skada eller belydande men för allmänt eller enskilt inlresse. I fråga om uppgift som lämnas från allmänheten föreskrivs att endast 3 kap. i den nya sekretesslagen (motsvarar 2 kap. i departementsförslagel) är tillämpligt. Sekretessen gäller i sådanl fall endast om del kan antas all röjande av uppgiften kan medföra betydande men för riket. I promemorian föreslås vidare alt JO:s och JK:s slutliga beslul i tillsynsärenden alllid skall vara offentliga.

Den föreslagna paragrafen har i regel inte gett anledning lill särskilda kommentarer under remissbehandlingen. JO och JK har dock ingående diskuterat den. Enligt JO bör yttranden från myndighet eller Oänsieman kunna likställas med myndighels eller Oänslemans anmälan. Sekretess bör i dessa fall gälla endast om det kan antas att röjande av uppgiften skulle

 

Prop. 1979/80:2   Del A                              // kap. 4 ii   298

medföra avsevärd skada eller betydande men för allmänt eller enskUl inlresse. JO förordar vidare bl. a. att detla särskilda skaderekvisit skall gälla för uppgifter i JO:s inspektionsprotokoll. Vad gäller anmälningar och andra skrivelser från allmänheten föreslår JO en någol vidgad sekreiess jämfört med promemorian. Sekreiess bör gälla även för uppgifter som har lämnais av den som är underkastad sekretess p. g. a. förordnande enligt RB eller förbehåll enligt sekrelesslagen. JK förordar i såväl initiativärenden som ansökningsärenden från myndigheter och från enskilda ell gemensamt skaderekvisii. JK förordar vidare all sekreiess i viss utsträckning skall kunna förekomma i fråga om beslut.

De i promemorian angivna riktlinjerna för regleringen av sekreiessen i tillsynsverksamheten hos JO och JK som innebär all den offentliga insynen inte bör begränsas och atl de båda myndigheterna bör likställas när det gäller sekreiess har inte lett till några invändningar. Även jag anser alt dessa riktlinjer bör vara vägledande vid utformningen av regleringen. Därutöver bör de önskemål om något vidgad öppenhet som kommit fram under remissbehandlingen tillgodoses. Däremot anser jag inte att tillräckliga skäl har anförts för annal än en mindre jämkning i riktning mol vidgade möjligheter lill sekretess. Paragrafen har utformats från dessa utgångspunk­ter.

Av första styckel framgår atl paragrafen avser sekretessen hos riksdagens ombudsmän och justitiekanslern i deras lillsyn över offentlig verksamhet. Omfattningen av denna verksamhet anges i lagen (1975:1057) med instmk­tion för justitieombudsmännen resp, lagen (1975:1339) om juslitiekanslerns tillsyn med anknytande förordning (1975:1345) med instruktion för justitie­kanslern, I tillsynsverksamheten ingår åtal, anmälan rörande disciplinpå­följd, avskedande eller avstängning samt talan vid domslol angående sådan åtgärd, alll såvitt rör dem som står under JO:s eller JK:s tillsyn. Utanför denna tillsynsverksamhet faller bl, a, JO:s befattning med åtal mol statsråd saml JK:s övervakning över TF:s eflerievnad. Inte heller utövar JK tillsyn över offentlig verksamhet, när han bevakar statens rätt eller för lalan härom eller när han tillhandagår regeringen med remissyttranden. Inom ramen för hans lillsyn över offentlig verksamhet faller varken den lillsyn över advokalvä-sendel, som JK har enligi bestämmelser i RB, eller hans befogenhet enligt datalagen och andra författningar att föra talan för all tillvarata allmänna intressen.

Av försia stycket framgår vidare att sekreiess i den angivna tillsynsverk­samheten gäller endast i den mån det följer av andra eller tredje styckel. De olika materiella sekretessreglerna i andra paragrafer är sålunda endasl indirekt tillämpliga.

1 första Slyckel återfinns också en föreskrift all JO:s beslut varigenom ärende avgörs alltid är offentliga. Även slulliga beslut med anledning av myndighets anmälan och rena avskrivningsbeslut skall alltså vara helt offentliga. Även om ell beslut innehåller uppgifter som i och för sig är sekretessbelagda hos JO, är beslutet i sin helhel offentligt. I enlighet med

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                12 kat).    299

förslag av JK under remissbehandlingen innehåller inte första slyckel någon föreskrift om att JK:s beslut alllid skall vara offentliga. Belräffande frågan i vilken utsträckning sekreiess gäller för JK:s beslul tillämpas andra och tredje styckena.

Enligt andra styckel överförs den sekreiess, som gäller hos en myndighet för en uppgift, till JO eller JK när uppgiften lämnas dit i etl tillsynsärende. En viktig begränsning föreskrivs emellertid. Förekommer uppgiften i en hand­ling hos ombudsmannen eller justitiekanslern som har upprättats med anledning av tillsynsverksamheten -1, ex. en anmälan, ett yttrande eller ett inspektionsprotokoll - gäller sekretess endast om ett särskilt kvalificerat skaderekvisit är uppfyllt. Delta särskilda skaderekvisii lillämpas i stället för de skaderekvisit som finns i sekretessreglerna i 2-10 kap. Del skall lillämpas också när det inte finns någol skaderekvisit alls i dessa bestämmelser. Med allmänt eller enskilt intresse åsyftas i varje särskilt fall den sekrelessgrund lill vilken beslämmelsen i fråga hänför sig.

Tredje stycket innebär alt endast sekreiess enligt 2 kap. kan komma i fråga när det gäller uppgifter från enskUda. I den delen överensstämmer bestäm­melsen med nuvarande ordning. Som villkor för sekreiess gäller emellertid att det kan antas att riket lider betydande men om uppgiften röjs. Detta villkor innebär vidgade möjligheter lill öppenhet.

12 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos domstolar m. m.

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.6) har en del av reglerna i 2-10 kap. sekretesslagen ett så generelll innehåll att de är direkt tillämpliga också när uppgifterna i fråga förekommer hos domstol. Vissa av reglerna i dessa kapilel är f ö. utformade med tanke på domstolarna. På grund av de speciella förhållanden som råder hos domstolarna är det emellertid nödvändigl alt meddela vissa särskilda bestämmelser rörande sekretessen där. Dessa bestämmelser har tagits upp i förevarande kapitel.

Vid remissbehandlingen har från ell par håll framförts önskemål om att alla bestämmelser som rör domstolarna samlas i etl särskilt kapilel. En sådan lagteknisk lösning låter sig emellertid svåriigen förenas med systemaliken i sekretesslagen. Denna systematik bygger på tanken alt reglerna skall ordnas efler de sekrelessinlressen som de avser alt tillgodose (se avsnitt 4.3.2). Del innebär som jag nyss nämnde all många av reglerna i lagens allmänna kapilel gäller också hos domslol. Systematiken kräver därför all även de regler som är direkt tillämpliga bara hos domstolarna, nämligen 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § samt 9 kap. 15 och 16 §§, placeras bland övriga regler som skyddar samma intressen. De omnämnda beslämmelserna hör sålunda hemma i de kapilel som reglerar sekretessen till skydd för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Som någon remissinstans har påpekat kan emellertid rubriken lill 12 kap. promemorieförslaget ge den felaktiga föreställningen att sekre­tessen hos domstolarna regleras fullständigt i kapitlet. I departementsför­slagel har rubriken därför getts lydelsen Särskilda bestämmelser om sekreiess hos domstolar m. m.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. I if   300

I 1 och 2 §§ finns regler om överföring av sekretess när uppgift lämnas lill domslol. Molsvarande regler om s. k. sekundär sekretess för uppgift som lämnas lill regeringen, riksdagen saml lill JO och JK finns i 11 kap. Övriga fall regleras i 13 kap., i den mån regleringen inte framgår direkt av den tillämpliga sekretessbestämmelsen.

Bestämmelser om att sekreiessen i vissa fall upphör hos domslol finns i 3 och 4 §§. I 5 § finns en regel om sekreiess för innehållet i domar och beslul som ännu inte har meddelals. En häremot svarande sekreiess hos andra myndigheter behandlas i 6 §. I 7 § slutligen finns en speciell tystnadsplikls­regel för växeltelefonister hos myndighet.

I deparlemenisförslaget saknas motsvarighet lill 12 kap. 3 § promemorie­förslaget. Jag återkommer till detta i anslutning till 1 § i det följande.

Vid remissbehandlingen har bosladsdomstolen från principiell synpunkt ifrågasatt om inte de regler om överföring av sekretess som gäller för domstol bör gälla också för arrendenämnd och hyresnämnd. Enligt min mening finns det emellertid inte någol behov av överföring av sekreiess till dessa nämnder. Någon överföringsregel i överensslämmelse med bosladsdomstolens förslag har därför inte lagils upp i departementsförslaget. Jag erinrar om att många sekretessbestämmelser är så utformade alt de är direkt tillämpliga hos arrendenämnd och hyresnämnd. För hyresnämnderna finns f ö. en särskild bestämmelse i 9 kap. 13 §.

1§

Denna paragraf, som motsvarar 12 kap. 1 § första slyckel promemorieför­slaget, innehåller regler om sekundär sekretess hos domstol.

Som nämnis tidigare är räckvidden för flertalet sekretessbestämmelser i sekretesslagen begränsad till verksamhet eller ärenden av visst slag eller till viss myndighet. Uppgifter som omfattas av en sekretessbestämmelse av denna typ kan komma att vidarebefordras till domslol i de mest skiftande lyper av mål eller ärenden som ingår i domstolarnas rättskipande eller rättsvårdande verksamhet. Jag har i den allmänna motiveringen konstaterat att sekretessen i sådana fall i princip bör gälla också hos domstolen. 1 förevarande paragraf har därför lagils in en bestämmelse om överföring av sekreiess till domstol när denna utövar rättskipande eller rättsvårdande verksamhet.

Reglerna i 13 kap. om överföring av sekreiess är inte tillämpliga i sådana fall där domstolen i nyss nämnd verksamhet erhåller uppgift som är föremål för sekretess vid annan myndighei. Erhåller domslol i ell ärende som inte tillhör domstolens rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet, t. ex. i ett personal-administrativt ärende, uppgift för vilken gäller sekretess hos annan myndig­het, regleras däremot frågan om överföring av sekretessen lill domstolen inte av förevarande paragraf utan av 13 kap. Jag hänvisar i detta sammanhang lill mina allmänna uttalanden om sekundärsskretessen i anslutning till nämnda kapitel.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. I §   301

Den nu behandlade paragrafen är tillämplig när domstol erhåller en sekretessbelagd uppgift från en annan myndighei hos vilken sekretess gäller för uppgiften. Del ligger i sakens natur att beslämmelsen också gäller i fråga om uppgift som erhållits från myndighetens personal, dvs. från någon i den personkrets som anges i 1 kap. 7 §. Paragrafen är också tillämplig när en domslol erhåller sekretessbelagd uppgift från annan domstol. Som exempel kan nämnas fallel att en domslol i högre instans erhåller handlingar som innehåller sekretessbelagda uppgifter från domslol i lägre instans. Att paragrafen är tillämplig också i dessa fall skulle i och för sig kunna anges så som föreslagits i promemorian, eftersom domslol ryms inom begreppet myndighet. Som någon remissinstans påpekat är det emellertid så vanligt atl en domslol erhåller sekretessbelagda uppgifter från en annan domstol atl det uttryckligen bör anges atl regeln gäller också delta fall. I sammanhanget bör observeras alt det inte kan bli fråga om någon överföring av sekreiess lill den högre domstolen, om sekretessen har upphört att gälla vid den lägre domstolen lill följd av föreskrifterna i 3 och 4 §§.

Det bör understrykas att förevarande paragraf är tillämplig vare sig uppgiften hos den överiämnande myndigheten är sekretessbelagd enligt en primär sekretessbestämmelse eller den blivit sekretessbelagd hos myndig­heten via överföringsreglerna i 13 kap. I båda fallen gäller alltså sekreiessen i princip också hos domstolen. Den sekundära sekretessen hos domstolen kan emellertid helt eller delvis utsläckas på grund av reglerna i 3 och 4 §§ om förhandlings inverkan på sekreiessen och om verkan i sekreiesshänseende av att uppgift inflyter i dom eller annat beslut av domstol. Vidare finns i 2 § en regel som i viss utsträckning inskränker sekundärsekrelessens tillämpnings­område.

Enligt paragrafens andra stycke skall överföring av sekretess inte äga rum, om en sekretessbestämmelse lill skydd för samma inlresse ändå är tillämplig på uppgiften hos domstolen. Kan uppgiften sekrelesskyddas hos domstolen utan tillämpning av överföringsregeln i första slyckel, skall den redan tillämpliga sekretessbestämmelsen alltså ges företräde. Delta gäller vare sig den sislnämnda beslämmelsen är strängare eller mildare eller helt likvärdig med den som skulle bli tillämplig genom en överföring. Däremot kommer en överföring av sekretess lill stånd, om en sekretessregel visserligen redan är tillämplig hos domstolen på den erhållna uppgiften men denna regel skyddar ell annal intresse än den bestämmelse som blir tillämplig genom överför­ingen. 1 sådana fall gäller hos domstolen både den redan förut tillämpliga sekreiessen och den överförda sekretessen. Hur en sådan konkurtens skall lösas har berörts i avsnitt 4.3.2 i den allmänna motiveringen.

Som exempel på hur överföringsreglerna verkar kan tas det fallel att en person lagfors för skattebrott. Hos taxeringsmyndigheterna är innehållet i personens självdeklaration föremål för sekreiess enligt 9 kap. 1 §. När självdeklaralionen överlämnas från taxeringsmyndigheterna till polis- eller åklagarmyndighet för utredning av frågan huruvida personen gjort sig skyldig tiU skattebrott, blir 9 kap. 17 och 18 §§ tillämpliga. Enligt 9 kap. 17 § gäller

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. 1 if    302

nämligen sekreiess i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål för uppgift om enskild, om det kan antas att del skulle medföra skada eller men för den enskilde eller någon honom närslående om uppgiften röjs. Genom den nu behandlade paragrafen överförs den hos åklagaren gällande sekretessen enligt 9 kap. 17 § lill domstolen.

Vad i allmänhet gäller tillämpningen av förevarande beslämmelse bör emellertid observeras det utomordentligt vidsträckta undantag från sekre­tessen som gäller i fråga om uppgifter som överiämnas till domslol med anledning av väckt åtal. Enligt 9 kap. 18 § andra styckel gäller nämligen inte sekreiess hos förundersökningsmyndighel för uppgifter som med anledning av åtal lämnas till domstol, såvida inte uppgifterna uppenbarligen saknar betydelse för målet eller finns i allmän handling som åklagarmyndigheten har erhållit från annan myndighei, hos vilken uppgiften är sekretessbelagd. De närmare övervägandena bakom denna reglering har jag redovisat i special­moliveringen till sistnämnda lagrum. Det bör vidare observeras alt den lill domstolen överförda sekretessen kan komma all upphöra i målet lill följd av beslämmelserna i 3 och 4 §§ i förevarande kapitel.

I några remissyttranden berörs frågan om sekreiessen i besvärsmål angående vägran atl lämna ul allmän handling. Med anledning därav vill jag anföra följande. Om domslol erhåller sekretessbelagd uppgift i samband med atl domstolen skall pröva beslut som innefattar avslag på begäran all få ut uppgiften, omfattas uppgiften av sekundär sekretess enligt förevarande paragraf Uppgiften kommer alltså all vara sekretessbelagd under handlägg­ningen hos domstolen. Om domstolen beslutar all handlingen skall lämnas ut, blir uppgiften tillgänglig för klaganden både hos den eller de myndigheter som vägral lämna ul den och hos domstolen. Skulle domstolen däremot finna att uppgiften inte skall lämnas ul, består sekretessen både hos myndigheten och hos domstolen,

I sammanhanget bör påpekas att sekretess inte hindrar den som överklagat ett beslul om vägran att lämna ul allmän handling från all la del av domstolens dom eller beslul, även om del innefattar avslag på besvären. Detta följer av beslämmelserna i 14 kap, 5 § andra stycket om rätl för den som är part i mål eller ärende atl la del av dom eller beslul i målet eller ärendet, Sekreiessen kan sålunda inte upprätthållas, om uppgiften återges i domen eller beslulel.

Av 2 § förevarande kapitel följer alt sekretess i vissa särskilda fall inte gäller hos domstol, såvida inte domstolen som besvärsinslans just skall pröva mål om vägran att lämna ut allmän handling.

Som jag tidigare har nämnt saknas i departementsförslagel motsvarighet till bestämmelsen i 12 kap, 3 § promemorieförslaget om undantag från sekreiess i fall då det med stor sannolikhet kan antas atl den aktuella uppgiften kommer alt förebringas vid offentlig förhandling inför domslol. Skälet härtill är all beslämmelsen enligt min mening inte fyller någon funktion vid sidan av de tillämpliga sekretessreglerna. De flesta av dessa regler innehåller skaderekvisii. Huruvida en uppgift skall kunna lämnas ut

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. 2 §   303

från domstolen måste givetvis avgöras med ledning av den tillämpliga sekretessregeln. Det betyder all domstolen, då del blir aktuellt, är skyldig atl pröva frågan om utlämnande oavsett på vilket stadium handläggningen hos domstolen befinner sig. Del är enligt min mening rimligl atl sannolikheten för all uppgiften skall bli tillgänglig för envar vid en kommande offentlig förhandling därvid kommer att inverka på skadebedömningen, om den tillämpliga sekretessregeln kräver en sådan.

2§

Paragrafen, som närmast motsvaras av 12 kap. 1 § andra stycket prome­morieförslaget, innehåller en bestämmelse om inskränkning i vissa särskilda fall av tillämpningsområdet för sekreiess hos domslol.

I promemorieförslaget har föreskrivits att sekreiess enligt 7 kap., 8 kap. 17 och 18 §§,9 kap. 6-8 §§, lOkap. 8och 10-13 §§ samt 11 kap. 1 § inte gäller hos domstol i dess rättskipande eller räitsvårdande verksamhet. Vid remissbe­handlingen har invänts att beslämmelsen innebär alt sekreiess i de angivna fallen inte kommer atl gälla hos domslol ens i sådana fall då domstolen får in en uppgift enbart i egenskap av besvärsinstans i mål om prövning av vägran att lämna ut allmän handling. Vidare har SCB anfört aii det är inkonsekvent att statistiksekretess (10 kap. 8 § promemorieförslaget) inte skall gälla hos domslol, när del samtidigt föreslås atl vittne får höras belräffande uppgift som faller under statisliksekretessen endast om målet angår brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.

Föregen del anserjag i likhet med vad som anförts i promemorian atl några av de i 2-10 kap. sekrelesslagen upptagna sekretessbestämmelserna är av den karaktären all anledning saknas alt låta dem gälla hos domslol. I förevarande paragraf föreskrivs därför att sekretessen enligt vissa uppräknade bestäm­melser i sekrelesslagen inte gäller hos domstol i dess rättskipande eller räitsvårdande verksamhet. Förslagel saknar motsvarighet lill undantaget rörande stalisiiksekreiessen.

I fråga om de särskilda undantagen vill jag anföra följande.

6  kap. Uppgifter från det allmänna som avses i detta kapilel bör inte hos domstol ges särställning i sekreiesshänseende. Det sekrelessbehov som finns tillgodoses enligt min mening väl genom bestämmelserna i 8 kap. 16 och 17 §§ vilka är särskilt utformade med tanke på sekretessen hos domstol.

7  kap. 17 och 18§§. Enligt dessa bestämmelser gäller sekreiess bl. a. för utdrag ur det allmänna kriminalregistret och ur polisregister. Sekreiess för sådana utdrag bör inte gälla hos domslol.

8  kap. 1 och 3-11 §§. Dessa föreskrifter skyddar enskildas ekonomiska förhållanden. Om uppgifter som avses i beslämmelserna kommer till domstol, är behovet av sekretess tillgodosett genom 8 kap. 17 §. Bestäm­melsen i 8 kap. 2 § har inte undantagits eftersom sådana ärenden som avses i beslämmelsen prövas av förvaltningsdomstol i andra instans.

9  kap. 8 §. Sekreiessen enligt denna paragraf som avser vissa uppgifter hos

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. 3 if   304

postverket, televerket och annan myndighei som handhar allmän samfärd­sel, bör inte gälla hos domstol.

9 kap. 9 §. Enligt min mening finns del inte skäl atl låta sekretessen hos allmän advokatbyrå för uppgift i ärende om rättshjälp överföras lill domslol. Skälet härtill är all uppgift som har lämnais i förtroende lill privatpraktise­rande advokat inte på den grunden blir föremål för sekreiess hos domstol. Delsamma bör då gälla belräffande uppgift som omfattas av beslämmelsen om sekreiess hos allmän advokatbyrå och nolarius publicus.

9 kap. 10 §. Sekreiessen enligt denna paragraf avser uppgifter hos rätlshjälpsnämnd m. m. i ärende om rättshjälp. Denna sekreiess bör inte gälla uppgifter som lämnas vidare lill domslol.

9 kap. 11 §. Sekretessen enligt denna paragraf, som avser vissa ärenden om ekonomiskt bistånd m. m., bör inte gälla hos domslol.

9 kap. 14 §. Sekreiessen enligt denna paragraf som avser vissa ärenden hos överförmyndare eller överförmyndarnämnd, bör inte gälla hos domslol.

Som påpekats vid remissbehandlingen bör det emellertid inte komma i fråga atl man i de här åsyftade fallen enbart genom att överklaga etl beslul om vägran alt lämna ul allmän handling skall få del av uppgiften i fråga. Paragrafen har därför utformats så all sekretess enligt de nämnda lagrummen inte gäller hos domslol i dess rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, såvida inte domstolen har erhållit uppgiften för att pröva fråga huruvida den kan lämnas ul.

3§

I denna paragraf ges regler om domstolsförhandlings inverkan på sekre­tessen. Reglerna avviker på vissa punkter från promemorieförslaget.

Gällande räu: 36 § SekrL och 5 kap. 1 § RB

Promemorieförslaget: 12 kap. 2 §

Av första stycket följer atl sekreiess för uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande eller räitsvårdande verksamhet upphör atl gälla i målet eller ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling. Bakgrunden lill beslämmelsen har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.4). Huruvida åhörare har varit närvarande vid förhandlingen eller inte saknar betydelse. Sekrelesshänsyn kan nämligen inte motivera att uppgifter som vem som helst har kunnat få del av vid en offentlig domstolsförhandling därefter inte skall kunna fås ut hos domstolen.

En uppgift bör enligt min mening anses förebringad vid förhandling, om den i något sammanhang har åberopats under förhandlingen och alltså ingår i processmalerialet. En uppgift som lämnats muntligen vid förhandlingen är självfallet alllid atl anse som förebringad. Uppgifter i handlingar som kommit intill domstolen före förhandlingen eller i handlingar som part eller annan ger in vid förhandlingen bör anses förebringade, om handlingen i den delen åberopas vid förhandlingen. Till den del en handling inte uppläses eller åberopas vid förhandlingen är däremol uppgifterna inte all anse som

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            12 kap. 3 if   305

förebringade. Enbart den omständigheten att en sekretessbelagd uppgift finns i en handling som är tillgänglig vid en offentlig förhandling är alliså inie tillräcklig för atl sekretessen skall upphöra att gälla. (Ang. gällande rätt se JO:s beslul den 19 september 1978, dnr 1198-77.)

Av vad jag nu har anfört följer atl det är av slor vikt atl del görs klart vilKa uppgifter som faller inom tillämpningsområdet för försia slyckel av föreva­rande paragraf När del gäller andra uppgifter än sådana som lämnas muntligen lorde del i praktiken många gånger bli en bedömningsfråga, om uppgifterna skall anses förebringade vid förhandlingen eller inte. Bedöm­ningen måste i första hand göras av domstolen. Denna bör därför noga redovisa i vilka delar tillgängligt material har lästs upp eller åberopats vid förhandlingen. En sådan redovisning bör göras oavsett om förhandlingen är offentlig eller inte. I båda fallen kan det nämligen framdeles bli aktuellt atl ta ställning till frågan vilka uppgifter ur det för domstolen tillgängliga materialet som förebringats vid förhandlingen. Har förhandlingen hållits inom stängda dörrar, krävs redovisningen dessutom för att domstolen skall kunna bedöma vilken omfattning ett ev. sekreiessförordnande enligt paragrafens andra stycke skall ges. I sådana fall där förhandling hålls inom slängda dörrar och där del står klart all sekretessförordnande bör meddelas belräffande samtliga vid förhandlingen förebringade uppgifter böremellertid redovisningen kunna underiåtas. Detla torde i allmänhet gälla i t. ex. skatlemål hos förvaltnings­domstol.

I detta sammanhang vill jag peka på en skillnad mellan å ena sidan de allmänna domstolarna och å andra sidan förvaltningsdomstolarna och vissa specialdomstolar. I de förra har en muntlig förhandling i allmänhet karaktär av huvudförhandling, vid vilken alll processmaterial skall förebringas. I de senare karaktäriseras handläggningen i allmänhet av att den muntliga förhandlingen, som inte behöver avse mer än viss eller vissa delar av målet, endasl kompletterar den skriftliga handläggningen. Detta är fallet i fråga om förvaltningsdomstolarna, vilket framgår av 9 § förvaltningsprocesslagen. Av 30 § nämnda lag framgår vidare att rättens avgörande skall grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet. I förarbetena lill lagrummet (prop. 1971:30 s. 584) sägs att i ullrycket handlingarnas innehåll innefattas även annat än innehållet i akten i målet, såsom inlånade akter och andra inlånade handlingar. Den omständigheten all en förvaltningsdomstol hållit muntlig förhandling i etl mål innebär emellertid inte att alla de uppgifter, på vilka domstolen enligt den nu återgivna regeln för grunda sitt avgörande, skall anses förebringade vid förhandlingen. Del är endast uppgifter som faktiskt har föredragits eller åberopats vid förhandlingen som har förebringats.

Den sekretess som påverkas av atl en uppgift förebringas vid förhandling kan följa av en primärt tillämplig sekretessbestämmelse i sekrelesslagen eller i lag lill vilken denna hänvisar, men den kan också gälla hos domstolen på grund av sådan överföring av sekreiess som föreskrivs i 1 §.

All sekreiessen för viss uppgift har upphört alt gälla i målet eller ärendet

20 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 2

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. 3 ii   306

innebär att sekreiess för ifrågavarande uppgift inte gäller hos högre domstol till vilken målet eller ärendet fullföljs. Allmänheten kan sålunda hos både den högre och den lägre domstolen fö ul skriftlig handling som innehåller uppgiften eller fö muntlig upplysning om uppgiften ifråga, givetvis under förutsättning att uppgiften flnns tillgänglig hos domstolen.

Den omständigheten atl sekreiessen har upphört all gälla för uppgift i mål eller ärende hos domslol innebär emellertid inte atl sekretessen upphör all gälla i fråga om samma uppgift hos t. ex. den förvaltningsmyndighet som överiämnat uppgiften lill domstolen. Detsamma gäller, om uppgiften har erhållits från en annan domslol. Lägel kan alltså bli del alt allmänheten kan fö tillgång till viss uppgift hos en domstol men däremol inte samma uppgift hos en annan domstol eller en förvaltningsmyndighet. De närmare övervägan­dena bakom denna lösning har jag redovisat i den allmänna motiveringen (se avsnitt 4.5.4). Som jag har anfört där innebär regleringen också alt en uppgift som redan är offentlig hos en domslol kan bli föremål för sekreiess hos en annan domslol under fömtsättning alt uppgiften hos den senare omfattas av en sekretessregel.

I promemorian har sagts all relevant material, som domslol lånat från förvaltningsmyndighet och som företes vid förhandling, i regel kopieras av domstolen och bifogas akten i målet. Mot detla uttalande har flera remissinstanser riktat invändningar. I samtliga fall påpekas atl uttalandet inte överensstämmer med vad som förekommer i praktiken. Trots detta tillstyrker de förslaget. Två remissinstanser - hovrätterna - anser emellertid all proiokollskungörelsen och molsvarande bestämmelser för förvaltnings­domstolarna bör förses med en föreskrift om all del företedda materialet skall bevaras i domslolsaklen i avskrift eller kopia. Svea hovrätt erinrar om all skyldigheten all tillhandahålla uppgift ur allmän handling enligt 13 kap. 2 § promemorieförslaget gäller endast i fråga om handling som förvaras hos myndigheten. Om domstolen inte har kopierat handlingarna, skulle teore­tiskt sett denna föreskrift kunna sättas ur spel.

För egen del anser jag att frågan knappasl kan orsaka några problem i praktiken. Någon allmän regel om skyldighel för domstol att kopiera inlånat material som föreletis vid förhandling är jag inte beredd all förorda; en sådan regel leder lill onödiga kostnader och byråkrati. Humvida kopiering skall ske bör enligt min mening avgöras av domstolen från fall till fall. För den händelse domstolen meddelar sekreiessförordnande beträffande uppgiften, bör det t. ex. vara möjligt alt underiåta atl kopiera materialet. Om materialet blir offentligt hos domstolen, ligger saken måhända annoriunda lill. Något absolut krav på kopiering bör emellertid inte heller uppställas i den situationen. Enligt min mening kan man nämligen inte bortse från att del knappasl är särskilt vanligt all någon begär alt fö la del av uppgifter som här avses. Skulle det i något enstaka fall inträffa att någon begär all fö la del av handlingar som förebringats vid förhandling inför domslol men som inte längre finns kvar hos denna, bordel vara möjligt att lösa problemet genom all domstolen ser till alt akten kompletteras i erforderiig utsträckning.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            12 kap. 3 if   307

I andra stycket behandlas det fallel att sekretessbelagd uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande eller räitsvårdande verksamhet förebringas vid en domstolsförhandling som hålls inom stängda dörtar. I ett sådant fall kvarstår sekreiessen under målets eller ärendets fortsatta handläggning, om inte domstolen förordnar annal. Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet från sig, kvarstår sekretessen bara om domstolen förordnar om del. Denna ordning, som i huvudsak överensstämmer med vad som nu gäller, bygger på tanken alt domstolen bör ha möjlighel att låta sekretessen upphöra att gälla trots att domstolen tidigare funnit förhandling inom stängda dörrar vara motiverad. Domstolen kan nämligen finna att de vid förhandlingen före­bringade uppgifterna inte var av den ömtåliga natur som domstolen räknade med, då den beslöt att förhandlingen skulle hållas inom slängda dörrar.

Vid remissbehandlingen har påpekats att sekreiessförordnande inte bör fö meddelas separat utan atl det alltid bör ingå i domen eller beslutet. Jag delar denna uppfattning. För de allmänna domstolarnas del följer detla redan av 17 kap. 13 § tredje stycket RB. Molsvarande beslämmelse saknas i fråga om andra domstolar. Lagtexten i förevarande paragraf har därför ulformals så atl del framgår all förordnande enligt andra slyckel andra meningen skall las in i domen eller beslutet.

I sekrelesslagen förekommer på sina håll föreskrifter om atl prövningen av fråga om utlämnande av allmän handling ankommer på viss myndighet (se t. ex. 2 kap. 2 § iredje slyckel). Denna reglering tar emellertid inte sikte på domstolarna. Enligt min mening ligger det nämligen i sakens natur att en domslol själv måsle fö avgöra huruvida en uppgift i ell mål eller ärende i domstolens rättskipande eller räitsvårdande verksamhet skall vara sekre­tessbelagd eller inte. Sekretessregleringen har därför utformats så atl del framgår all de nu åsyftade föreskrifterna inte gäller domslol i dess rättski­pande eller rättsvårdande verksamhet. Regleringen innebär i. ex. all sekre­tessen för en uppgift som har förebringats vid en offentlig förhandling upphör all gälla hos domstolen oavsett vilka regler som kan finnas rörande prövningen av utlämnandefrågor. Eftersom departementsförslagel innebär all allmän domstol inte kan förordna all förhandling skall hållas inom slängda dörrar med mindre del bedöms vara av synnerlig vikt atl en sekretessbelagd uppgift inte röjs (se 5 kap. 1 § andra slyckel RB), gäller strängare regler för domstolens prövning än om frågan om utlämnande skulle ha prövats av annan myndighet. Härtill kommer att beslut varigenom någon av de utpekade myndigheterna vägrar atl lämna ul allmän handling överklagas hos domslol. Skulle sekretessbelagd uppgift som här avses förekomma i mål eller ärende hos domslol, kan det emellertid vara lämpligt alt domstolen i sekretessfrågan inhämtar den utpekade myndighetens uppfattning, om den inte redan är känd för domstolen.

Enligt 2 kap. 14 § andra slyckel TF kan genom förordning föreskrivas att endast viss myndighei för pröva fråga om utlämnande av handling som är av synneriig betydelse för rikets säkerhel Ofr 2 kap. 3 § sekrelesslagen). Detta fall

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. 3 §   308

intar i viss mån en särställning i förhållande till de tidigare nämnda. Om en föreskrift som utfärdals med stöd av 2 kap. 14 § andra styckel iredje meningen är tillämplig på en handling hos domstol, ligger del emellertid i sakens natur all handlingen inte skall förebringas vid offentlig förhandling; del i 5 kap. 1 § andra slyckel RB uppställda kravel på "synneriig vikt" är alltid uppfyllt i delta fall. Om en uppgift ur en handling av synneriig betydelse för rikets säkerhel har förebringats vid förhandling inom stängda dörrar, ligger del vidare i sakens natur all domstolen meddelar sekreiessförordnande avseende uppgifterna i handlingen när den skiljer målet eller ärendet från sig.

Tredje styckel innehåller en regel om skyldighel för högre rätt atl ex officio pröva sekreiessförordnande som har meddelals av lägre rätt.

Om lalan fullföljs i mål där lägre rätt har meddelat sekretessförordnande, åligger del enligt gällande bestämmelser (36 § tredje stycket SekrL) den högre rätten atl pröva den lägre rätlens förordnande. Prövningen skall ske i samband med atl den högre rätlen skiljer målet från sig. I promemorieför­slaget saknas motsvarighet lill dessa bestämmelser. Någon erinran häremot har inte framförts vid remissbehandlingen.

För egen del är jag inte övertygad om all del innebär några fördelar all ändra den gällande regleringen. Snarare kan i vissa situationer oklarhet uppkomma, om den högre rällen inte uttalar sig i sekretessfrågan. Som exempel kan nämnas att underinslansen kan få svårt atl avgöra hur överinstansens underiåtenhet atl uttala sig i en sekretessfråga skall tolkas. Om uppgift som omfattas av underrättens sekreiessförordnande inte har förebringats vid förhandling i den högre instansen, innebär överinstansens tystnad all sekretessen gäller. Om emellertid uppgiften har förebringats vid offentlig förhandling eller vid förhandling inom slängda dörrar, innebär överinstan­sens tystnad alt sekretessen för uppgiften har upphört all gälla. I själva verket innebär den i promemorian föreslagna ordningen atl underinslans kan behöva ha tillgång lill protokoll från förhandling i högre rätl för all i förekommande fall kunna pröva fråga om utlämnande av uppgift som ursprungligen varit sekretessbelagd i mål eller ärende hos underinslansen. Detta är givelvis inte tillfredsställande. I deparlemenisförslaget har därför lagils upp den nyss nämnda regeln i iredje slyckel av förevarande paragraf

Beslämmelsen innebär alt högre rätt, när den skiljer mål eller ärende från sig, skall ompröva sekreiessförordnande som den lägre rällen har meddelat. Detta gäller oavsett om uppgiften hos den högre rätten har förebringats vid förhandling eller inte eller om uppgiften tillhör en del av målet som inte prövats av den högre instansen. Vad jag nu har sagt syftar givetvis inte på del fallet alt endasl en av flera tilltalade överklagar domen i målet och sekretessförordnandet avser uppgift som rör den eller de övriga tilltalade. Del bör emellertid påpekas att den högre rätten måste upphäva sekre-tessförordnandel, om uppgiften hos denna har förebringats vid offentlig

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ...        12 kap. 4 ii   309

förhandling. Uppgiften har då blivit offentlig enligt försia stycket av förevarande paragraf

4§

I denna paragraf regleras i vad mån ell generelll undanlag från den annars hos domslol gällande sekretessen kan göras för uppgifter som ingår i domstols dom eller i annal av domstol meddelat beslut i dess rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet. Frågan har ulföriigt behandlats i den allmänna motiveringen (avsnittet 4.5.5). Det kan anmärkas alt paragrafen inte avser sådana fall där del redan av en enskild sekretessbestämmelse följer all dom eller annal beslut har undanlagils från sekreiess.

Gällande rän: 36 § SekrL och 5 kap. 1 § RB

Promemorieförslaget: 12 kap. 4 §

Första stycket ger uttryck för principen alt sekreiess för uppgift i mål eller ärende i domstolens rättskipande eller räitsvårdande verksamhet upphör all gälla i målet eller ärendet, om uppgiften ingår i domstolens dom eller i annat beslut som domstolen har meddelat i denna verksamhet. Samtidigt har dock av hänsyn till de intressen som behöver sekrelesskyddas i andra stycket den modifikationen gjorts all sekretessen inte upphör, om domstolen i domen eller beslutet förordnal atl sekretessen skall beslå. Del överiämnas således ål domstolen att avgöra huruvida offentlighets- eller sekrelessiniressel skall tilläggas störst tyngd. Denna frihet för domstolen att göra en avvägning i det enskilda fallet utgör en motsvarighet lill den frihet som domstolen har då den lar ställning i frågan huruvida en förhandling inför domstolen skall vara offentlig eller inte. Det får förutsättas alt domstolarna är restriktiva vid sekrelessbeläggning av domar och beslut.

Av 3 § följer att sekreiessen upphör all gälla i målet eller ärendet, om en sekretessbelagd uppgift förebringas vid en offentlig domstolsförhandling. Domstolen saknar därför möjlighet all förordna att en sådan uppgift skall vara underkastad sekreiess sedan den influtit i domen. Har uppgiften däremol förebringats vid en förhandling inom stängda dörtar, kvarstår enligt nyss­nämnda paragraf sekreiessen i målet eller ärendet också sedan domstolen har skill målet eller ärendet från sig, om domstolen förordnat om fortsatt sekretess. Etl sekreiessförordnande i domen eller beslulel kan på en gång vara ett förordnande som avses i 3 § och ett förordnande som avses i 4 §. Möjlighet finns emellertid för domstolen att begränsa sekretessförordnandel till alt omfatta bara del bakomliggande materialet, varigenom domen blir offentlig. En sådan ordning kan vara fullt naturiig. Bl. a. kan uppgifterna i del bakomliggande materialet vara mera utföriiga och därigenom mera känsliga än de uppgifter i ämnet som inflyter i domen eller beslutet.

Om en sekretessbelagd uppgift har tagits in i domstols dom eller beslut utan att domstolen i domen eller beslulel meddelat någol sekreiessförordnande, upphör sekretessen alt gälla i målet eller ärendet. Om talan förs mol domen

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. 5 §   310

eller beslutet, gäller alliså inte sekretess för uppgiften hos den högre rällen. Däremol kan sekretess i vissa fall gälla för uppgiften hos annan domslol. Lägel är här delsamma som när sekreiess upphör att gälla enligt 3 §.

Av andra slyckel följer all domstolarnas möjlighet alt avgöra huruvida sekretessbelagda uppgifter som inflyter i dom eller beslut skall vara föremål för fortsalt sekreiess har begränsats när det gäller själva slutet i domar och andra beslut. Som jag har angett i den allmänna motiveringen får i denna del fortsatt sekreiess föreskrivas bara om rikels säkerhel eller annal inlresse av synnerlig vikt oundgängligen påkallar del.

Enligt artikel 6 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de gmndläggande friheterna skall dom i princip avkunnas offentligt, om saken gäller prövning av någons civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mol någon för brott. Undantag från denna princip för göras endast under krig eller i annal allmänt nödläge, som hotar nationens existens (artikel 15). Med hänsyn bl. a. lill denna bestämmelse i konventionen uppställs i iredje meningen ytteriigare villkor för all domslut o. d. skall fö hållas hemliga. Där föreskrivs sålunda all domslut eller molsvarande del av annal beslul i mål eller ärende som angår någons civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mol någon för brott inte förhållas hemligt annal än om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden råder. I fråga om innebörden i uttrycket "civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mol någon för brott" kan hänvisas lill SOU 1974:88 s. 62 fi".

Har domslol beslutat om sekretess, helt eller delvis, för innehållet i en dom eller etl beslul, talar starka skäl för att motsvarande sekreiess bör gälla också hos domslol eller annan myndighet som får del av domen eller beslulel. Skulle en sekreiess lill skydd för samma inlresse redan gälla hos den andra myndigheten - eventuellt omfattande större parti av en dom eller ett beslul än del som domstolen sekretessbelagt - bör dock sislnämnda sekretess gälla. Därför föreskrivs i tredje stycket alt den sekreiess som hos domslol gäller för uppgift i dom eller beslul också gäller hos domstol eller annan myndighei som för del av domen eller beslutet, såvida inte uppgiften hos mottagaren redan omfattas av en sekretessbestämmelse lill skydd för samma inlresse.

I fiärde stycket, som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, har tagits in en bestämmelse om skyldighet för högre rätt all vid fullföljd av lalan ex officio pröva sekreiessförordnande som lägre rätl har meddelat med stöd av andra slyckel. Jfr 3 § tredje slyckel och i anslutning därlill gjorda uttalan­den.

5§

I paragrafen finns regler om sekreiess bl. a. för innehållet i ännu ej meddelad dom och för vad som har förekommit vid överläggning till dom.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ,,>,      12 kap. 5 ii   311

Gällande räu: 4 kap. 11 § och 6 kap. 2 § RB, 5 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål, 42 § kammarrällsinslruk-lionen (1971:1074), 22 § instruktionen (1971:1208) för regeringsrätten, 27 § instruktionen (1972:151) för högsta domstolen saml 52 § hovrältsinslmk-lionen (1974:692)

Promemorieförslaget: 12 kap. 5 §

Domare som har avlagt den i 4 kap. 11 § RB föreskrivna domareden eller däremol svarande försäkran anses därigenom ha blivit underkastade en lagsladgad tystnadsplikt i fråga om de rådslag som rätten har hållit inom slängda dörrar. Molsvarande gäller protokollförare som har avlagt den i 6 kap. 2 § andra styckel RB föreskrivna eden eller däremot svarande försäkran. För övrig personal vid domstolarna föreligger i viss utsträckning en motsvarande tystnadsplikt med stöd av bestämmelser i ett antal domstolsinslruktioner. Del finns emellertid domslolspersonal för vilken ingen tystnadsplikt är föreskriven och som således f n. saknar tystnadsplikt. Juryman i tryckfri­hetsmål anses genom den av honom enligt 5 § lagen (1949:164) med vissa bestämmelser om rättegången i tryckfrihetsmål avlagda försäkran ha blivit underkastad en lagsladgad tystnadsplikt beträffande vad som yttras under juryns överläggningar och hur de särskilda jurymännen röstar.

Bestämmelserna i 12 kap. 5 § promemorieförslaget innebär alt tystnads­plikt skall gälla för alla offentliga funktionärer vid domstol. Tystnadsplikten omfattar dels innehållet i ännu ej meddelad dom eller i annal ännu ej meddelat beslut som avser domstolens rättskipande eller rättsvårdande verksamhet, dels vad som har förekommit vid domstolens överläggningar inom slängda dörrar angående dom eller sådanl beslul i den mån del inte framgår av allmän handling. Med dom likställs juryns besvarande av fråga huruvida brott föreligger.

Promemorieförslaget har i denna del i sak godtagits av remissinstanserna. Departementsförslagel överensstämmer frånsett ett par redaktionella ändringar med promemorieförslaget.

Del främsta skälet för tystnadsplikl i fråga om ej meddelade domar och andra ej meddelade beslul i domstolens rättskipande eller räitsvårdande verksamhet är att ett domstolsavgörande inte är slutgiltigt innan det har meddelals. Om uppgifter skulle få spridas om det avsedda innehållet i domstols dom eller liknande beslul, skulle berörda parter kunna föranledas all vidla dispositioner som kan medföra föriuster för dem, om domstolen sedermera gör någon ändring i sitt beslul. Härtill kommer all en spridning av uppgifterom det tilltänkta innehållet i dom eller beslut kan leda till att försök görs utifrån att påverka domstolens avgörande.

Tystnadsplikten i fråga om vad som har förekommit vid domstols överiäggning inom stängda dörrar angående dom eller annal beslul av fömt angivet slag läcker fram till tiden för beslutets meddelande delvis delsamma som tystnadsplikten i fräga om ännu ej meddelade beslut. Den är emellertid obegränsad i liden och täcker mer än bara beslutets innehåll. Dess syfle är

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. 6 if   312

också delvis ett annat.

Om risk fanns för alt vaOe framförd synpunkl och vaOe framlagt utkast lill skrivning kunde ges allmän spridning, skulle säkeriigen många av deltagarna i överiäggningarna dra sig för att gå in på en närmare diskussion av problemen. Härigenom skulle målen och ärendena fö en mindre allsidig belysning. För domstolarnas verksamhet är del därför av vikt att tystnads­plikt gäller belräffande vad som har förekommit vid domstols överiäggning inom slängda dörrar angående dom eller annat beslul av förut angivet slag.

De personer som fungerar som jury i etl vissl tryckfrihetsmål lorde såvitt angår handläggningen av det målet få anses ha deltagit i tingsrättens dömande verksamhet på sådanl sätt som avses i 1 kap. 7 § förslagel lill sekretesslag. De skäl som talar för att domslolspersonalen bör ha tystnads­plikt belräffande innehållet i ännu ej meddelad dom och belräffande vad som har förekommit vid rättens slutna överiäggningar till dom talar i stort sett också för alt juryledamöter bör ha en motsvarande tystnadsplikt. Juryleda­möter bör sålunda ha tystnadsplikt i fråga om innehållet i juryns svar på framställda frågor om huruvida brott föreligger, innan svaret har tillställts rällen, och i fråga om vad som har förekommit vid juryns slutna överlägg­ningar, däribland hur de särskilda jurymedlemmarna har röstat.

Om i sekretesslagen tas in en paragraf med det här föreslagna innehållet, bör denna lagbestämmelse anses vara den som utgör grunden för domares, biträdande personals och juryledamöters tystnadsplikt i förevarande hänse­enden. Domareden, prolokollförareden och jurymannaförsäkran bör inte längre anses konstituera en tystnadsplikt utan bör i fortsättningen bara betraktas som en erinran om den tystnadsplikt som gäller för de berörda personerna enligt sekretesslagen. Någon anledning att i detta sammanhang jämka på ordalydelsen av domareden, prolokollförareden eller jurymanna­försäkran föreligger inte.

6§

Genom förevarande paragraf öppnas en möjlighet för regeringen att för viss förvallningsverksamheis vidkommande föreskriva en tystnadsplikt som motsvarar den som är föreskriven i 5 § med avseende på domstolarnas rätlskipande och räitsvårdande verksamhet. Paragrafen tar i första hand sikte på förvaltningsmyndigheterna men den äger tillämpning också på domsto­larna, nämligen lill den del dessa handhar andra än rätlskipande eller rättsvårdande uppgifter.

Gällande rätt: regler saknas

Promemorieförslaget: 12 kap. 6 §

Enligt promemorieförslaget skall regeringen få föreskriva sekretess om synneriiga skäl talar för det och fråga är om beslut i vilket ändring sökes hos domslol. Bakgmnden till denna restriktiva avfattning är enligt promemorian

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             12 kap. 6 s   313

atl det före den nuvarande regeringsformens tillkomst förmodligen förelåg en sådan tystnadsplikt inom den traditionella ämbetsförvaltningen oberoende av den eventuella förekomsten av uttryckliga bestämmelser i ämnet. Hur del förhöll sig inom andra delar av den statliga förvaltningen och inom den kommunala förvaltningen är däremot ovisst. Något större behov av all för förvaltningens vidkommande föreskriva en tystnadsplikt av nu ifrågava­rande typ har enligt promemorian inte ådagalagts.

Enligt promemorian är dock förhållandena på vissa förvaltningsområden sådana all starka skäl får anses tala för en tystnadsplikl av denna typ. En del beslut som fattas av vissa förvaltningsmyndigheter är nämligen i hög grad likartade med avgöranden som träffas av domslol och behovet av tystnads­plikt måste anses vara ungefär detsamma. Detta gäller t. ex. enligt prome­morian sådana beslul av hyresnämnd eller arrendenämnd i vilka ändring kan sökas hos bosladsdomstolen eller fastighetsdomstol. Delsamma gäller belräf­fande beslut av statens va-nämnd mol vilka talan kan föras hos Svea hovrätt. Även vissa förvaltningsbeslut som kan överklagas hos kammarrätt kan vara aktuella i sammanhanget.

Den restriktivitet som bör gälla talar enligt promemorian för att regeringen bör kunna föreskriva tystnadsplikt i förevarande hänseenden bara i fråga om beslut av statlig myndighet i vilka ändring kan sökas hos domstol. Härigenom skapas garantier för all tystnadsplikt inte kommer all föreskrivas i fråga om andra beslut inom förvaltningsverksamheten än sådana som är nära besläk­tade med domstolarnas avgöranden. Intresset av Öppenhet inom förvalt­ningen talar vidare enligt promemorian för ytterligare en begränsning i regeringens normgivningskompetens på detla område. Sålunda synes bemyndigandel för regeringen alt meddela bestämmelser i ämnet böra begränsas till fall där synneriiga skäl föreligger för att föreskrifter om tystnadsplikt ges.

Förslagel all tystnadsplikt endasl skall kunna föreskrivas av regeringen i fråga om beslul i vilka ändring kan sökas hos domstolar har av åtskilliga remissinstanser ansetts vara för snävt. De skäl som ligger bakom motsva­rande tystnadspliklsbestämmelse i 5 §, nämligen alt offentlighet skulle kunna leda till rättsförlust för part om domstolen sedermera ändrar sitt beslut samt att offentiighel om vad som förekommit vid överläggningarna skulle kunna hämma deltagarnas benägenhet alt fritt utveckla sina tankar, väger enligt de kritiska remissyttrandena lika tungt eller t. o. m. tyngre vid förvallningsavgöranden utanför del i promemorian föreslagna området.

I och för sig kan skäl anföras för ett vidare bemyndigande för regeringen än det promemorieförslaget innebär. Emellertid är jag inte övertygad om atl något kännbart behov härav föreligger. På många områden torde f ö. de ifrågavarande uppgifterna täckas av andra tystnadspliktsregler. Jag förordar därför alt promemorieförslaget godtas i denna del. Skulle erfarenheterna framdeles visa att den föreslagna regeln inte medger sekretess i den utsträckning som behövs, får frågan övervägas på nytt.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                  13 kap.   314

7§

Förevarande paragraf innehåller en särskild föreskrift om sekreiess för den som Oänslgör i myndighets telefonväxel,

GäUande rätt: En sekretessregel som avser viss myndighet kan vara så formulerad all även växeltelefonist omfattas av den. Sålunda lorde t, ex, riksbankens växeltelefonister vara underkastade riksbankssekrelessen

Promemorieförslaget: 12 kap, 11 §

Föreskriften överensstämmer i sak med motsvarande beslämmelse i promemorian. Promemorieförslaget har i huvudsak godtagils av remissin­stanserna.

Med den formulering av sekretessreglerna, som finns i 2-10 kap, i den nya sekrelesslagen, gäller sekreiess i belydande utsträckning även för den som i sin Oänslgöring i myndighels telefonväxel kommer i beröring med sekre­tessbelagd uppgift i myndighetens ärende, verksamhet e, d. Emellertid kan det knappasl överiämnas till växeltelefonisten atl avgöra om en sekretess­regel är tillämplig i del enskilda fallel. För en sådan bedömning saknar telefonisten i regel tillräckligt underiag, Särskill gäller delta givelvis om sekretessregeln är försedd med ett skaderekvisii.

Även om reglerna i 2-10 kap, förslaget alltså ger en viss sekretess i växeltelefonistens verksamhet, bör en särskild regel som föreskriver absolut sekretess för den som Oänslgör i telefonväxel införas.

Förevarande paragraf har utformats i enlighet med det anförda. Sekre­tessen avser uppgift som har inhämtats vid Oänstgöringen i telefonväxel men inte uppgift som har erfarits på annat sätt. Sekretessen omfattar också uppgift om telefonsamtal som inte har nått fram lill sin mottagare därför att denne t, ex, inte är anträflbar hos myndigheten när samtalet skall kopplas, Sekreiessen för växeltelefonist gäller även i fråga om uppgift om telefon­samtal som kopplas av annan växeltelefonist. Eftersom det skall röra sig om telefonsamtal tUl eller från någon hos myndigheten, faller utanför bestäm­melsens räckvidd del fallel all en växeltelefonist hos televerket kopplar samtal mellan två personer utanför verket, 1 detla fall gäller sekretess enligt 9 kap, 8 §.

13 kap. Överföring av sekretess i vissa fall

Detla kapitel, som närmast motsvarar 1 kap, 5 § promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om överföring av sekreiess i vissa fall, s, k, sekundär sekretess.

Det övervägande antalet sekretessregler i den nya lagen har fött sin räckvidd begränsad till verksamhet av vissl slag, lill ärenden av angiven art eller lill viss myndighet. 1 fråga om dessa regler uppkommer frågan huruvida sekretessen skall följa hemlig handling eller annan hemlig information, sedan denna - enligt därför uppställda föresl.rifter - har lämnats ul lill annan

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                13 kap.   315

myndighet eller förts över lill annan verksamhet eller annat ärende. I avsnitt 4.3.3 i den allmänna motiveringen har jag intagit den ståndpunkten att någon generell beslämmelse om sekretessens överföring inte bör införas. Däremot har jag förordat bl, a, att sekreiessen allmänt skall följa den hemliga informationen till vissa angivna myndigheter. Bestämmelser om sekretessens spridning lill regeringen och riksdagen, till JO och JK saml lill domstolarna i deras rättskipande eller rättsvårdande verksamhet finns i 11 och 12 kap. Andra fall regleras i förevarande kapitel. Kapitlet är alltså tillämpligt bl, a, i fråga om administrativ verksamhet vid domslol. Som jag har nämnt i den allmänna motiveringen finns i lagförslaget vid sidan av 11-13 kap, också klausuler i vissa enskUda sekretessbestämmelser, vilka då anger alt sekretessen i fråga följer uppgifter som lämnas från bestämmelsens primära tillämpningsområde för användning i annan allmän verksamhet.

Den sekundära sekreiessen innebär först och främst att handling som är hemlig hos en myndighei behåller denna sin karaktär också hos en annan myndighei som lar emot handlingen saml all Oänsieman som muntligen får del av sekretessbelagd uppgift från ursprungsmyndigheten har tystnadsplikt därom. Tystnadsplikten omfattar också innehållet i den hemliga handlingen. Sekretessens anknytning till uppgiften för emellertid med sig att den sekundära sekreiessen dessutom gäller i fråga om ny handling lill vilken har förts över sekretessbelagd uppgift från den inlånade handlingen eller från del muntliga meddelandet, Sekundärsekrelessen gäller också uppgifter som har lagils upp i en för ändamålet tillkommen skrivelse från den ena myndigheten till den andra Qfr avsnitt 4,3,3 i den allmänna motiveringen).

Enligt beslämmelserna i kapitlet uppkommer sekundär sekreiess i fråga om uppgift som erhållits från annan myndighet. Del ligger enligt min mening i sakens natur alt sekundär sekretess kommer atl gälla också i fråga om uppgift som erhållits från myndighetens personal, dvs, från någon i den i 1 kap, 7 § avsedda personkretsen.

En fråga som har diskuterats under remissbehandlingen är hur liden för handlingssekrelessen skall beräknas vid sekundär sekreiess. Som framgår av 1 kap. 6 § förordar jag som huvudregel att tiden för handlingssekretessen skall räknas från handlingens tillkomst. Enligt den nämnda bestämmelsen blir alltså utgångspunkten för beräkningen av sekretesstiden densamma vare sig handlingen finns hos "primär"-myndigheten eller "sekundär"-myndighe-len. Skulle emellertid en hemlig uppgift ha förts över till en handling som upprättats hos den sislnämnda myndigheten, leder sekretessreglernas konslmktion till att liden räknas frän den nya handlingens tillkomst.

På samma sätt som i fråga om den primära sekreiessen gäller den sekundära sekreiessen bara för myndighei och för funktionärer som är knutna lill myndighei. Som framgår av vad jag har anfört vid 1 kap. 7 och 8 §§ innehåller sekretesslagen inte någon allmän föreskrift om tystnadsplikt för enskild som tar del av hemlig handling eller som annars får vetskap om sekretessbelagd uppgift. Endasl om sekretessbelagd uppgift eller handling har

 

Prop. 1979/80:i    Del A                                  13 kap.    316

lämnais ul med förbehåll kan ansvar för enskild komma i fråga.

Vid remissbehandlingen har från skilda håll framförts önskemål om ytterligare regler om sekundär sekreiess, nämligen

1)   då uppgifter lämnas lill annan myndighet för utredning, t. ex. till statlig kommitté,

2)   hos polismyndighet vid verkställighet av beslul om tvångsåtgärder på sjuk- eller socialvårdens områden,

3)   i myndighels särskilda verksamhet för atl framställa statistik, om strängare sekretess gäller för insamlade uppgifter än statisliksekretessen erbjuder,

4)   då handlingar överiämnats lill arkivmyndighet,

5)   vid författningsreglerat samråd mellan myndigheter och

6)   hos myndighet som har alt avgöra tiUståndsärenden och därvid inhämtar uppgifter angående enskilda från andra myndigheter.

Med anledning av dessa önskemål vill jag inledningsvis erinra om vad jag har sagt i den allmänna motiveringen om alt ambitionen inte bör vara alt åstadkomma etl sekretesskydd som läcker alla upptänkliga situationer. Sekrelessbehovel bör dessutom i första hand tillgodoses vid utformningen av de primärt gällande sekretessbestämmelserna. Därför finner jag inte skäl alt föreslå en allmän regel om sekundär sekreiess för uppgifter som lämnas till annan myndighet för utredning, för uppgifter lill grund för statistik i vissa fall eller för uppgifter i tiUståndsärenden i allmänhet. Enligt min mening har något praktiskt behov av sådana regler vid sidan av beslämmelserna om primär sekretess(se t. ex. 8 kap. 6 §)inte dokumenterats. Behovel av sekretess hos polismyndighet vid verkställighet av beslut om tvångsåtgärder på sjuk-eller socialvårdens områden har tillgodoselts vid utformningen av reglerna om sekreiess i polismyndighets verksamhet. Rörande författningsreglerat samråd hänvisar jag i försia hand lill mina uttalanden i motiven lill 1 § i det följande. De önskemål som framförts om sekretess vid rådgivning rörande avgifissätiningen vid statliga myndigheter har lillgodoselts vid utformningen av 6 kap. Däremot finner jag del befogal atl föreslå en regel om sekundär sekretess hos arkivmyndighet. En sådan regel har lagits in i 4 § i förevarande kapitel.

I departementsförslagel saknas motsvarighet lill I kap. 5 § försia stycket 2 promemorieförslaget, dvs. bestämmelser om sekundär sekreiess i åklagar­myndighets, polismyndighets eller tullmyndighets utredning enligt bestäm­melserna om förundersökning i brottmål. Anledningen härtill framgår av motiven till 9 kap. 17 och 18 §§. Vidare saknas motsvarighet till punkt 4 i den förstnämnda bestämmelsen som avser sekundär sekreiess hos datainspek­tionen, fen motsvarighet till den bestämmelsen har tagits upp i 9 kap. 6 § departementsförslagel.

Promemorian innehåller inte någon regel om sekundär sekretess i myndighels besvärsprövning. Som motiv härtill har anförts all del kan finnas fall där en större öppenhet är befogad i överinstansen än i underinslansen. Jag

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            13 kap. I §   317

delar denna uppfattning och anser alt frågan i första hand får beaktas vid utformningen av de enskilda sekretessreglerna. Föreskriver en sådan regel sekretess i viss verksamhet eller i visst ärende, utan begränsning till angiven myndighet, följer därav all sekreiessen primärt är tillämplig i varje fall också vid prövning av besvär. All särskilda regler gäller i de fall besvär prövas av domslol framgår av 12 kap. Jfr även avsnitt 4.5.6.

1§

I denna paragraf som motsvarar 1 kap. 5 § försia stycket 1 promemorie­förslaget, ges regler som innebär alt sekretess hos en myndighet gäller också hos myndighei som utövar lillsyn eller verkställer revision hos den först­nämnda myndigheten och som i samband därmed får del av sekretessbelagda uppgifter.

Vid remissbehandlingen har bl. a. JO efteriyst klariäggande uttalanden i motiven om vad begreppet tillsyn omfattar. Vidare har påpekats att ett sekretessbehov också föreligger i myndighets rådgivning inom sill verksam­hetsområde. Med anledning därav vill jag framhålla att del ligger i sakens natur att myndighetens tillsyns- eller revisionsbefogenhel skall ha förfall­ningsstöd för att beslämmelsen skall bli tillämplig. Som exempel på myndigheter som har sådana befogenheter kan nämnas riksrevisionsverkel, riksdagens revisorer, socialstyrelsen och yrkesinspektionen. Bestämmelsen gäller emellertid också centrala ämbetsverk som i sin instruktion ålagts tillsynsfunktioner över regionala och lokala organ. Däremot kan, som också framhållits i promemorian, regeringen inte sägas utöva lillsyn i den bemärkelse som avses här över den underställda förvaltningen.

I tillsyns- eller revisionsverksamhet förekommer givetvis inte bara formella kontakter mellan myndigheter som utövar eller är föremål för tillsyn eller revision. Det ligger i sakens natur atl verksamhelen också medför mer eller mindre informella kontakter mellan de berörda myndigheterna. Ett vanligt förekommande fall lorde vara att myndighet lar kontakt med sin tillsynsmyndighet för att lämna information eller begära råd. Enligt min mening faller även sådana kontakter under begreppet lillsyn eller revision. Som förutsättning bör dock uppställas all kontakten har tagits just därför att den ena myndigheten utövar tillsyn över eller revision hos den andra.

Som framgår av 6 § gäller inte den sekundära sekretessen, om uppgiften redan omfattas av sekreiess hos den myndighet som utövar tillsyn eller revision. I sådana fall gäller i stället den primära sekreiessen. Tillsynsmyn­dighet lorde f ö. i många fall vara omfattad av samma primära sekretessregel som den kontrollerade myndigheten. Att så är fallet när tillsynsuppgifterna gäller inom viss verksamhet och sekretessregeln avser alt skydda uppgifter i denna verksamhet är uppenbart.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                              13 kap. 3 if   318

Denna paragraf, som motsvarar 1 kap. 5 § första styckel 3 promemorieför­slaget, innehåller bestämmelser om sekundär sekretess för hemliga uppgifter som kan komma fram i samband med myndighets handläggning av fråga om disciplinansvar m. m.

Sekretessbelagd uppgift kan komma all inhämtas under förundersökning som gäller brott i Oänsten av en offentlig funktionär. 1 sådana fall gäller sekreiess enligt de regler som i allmänhet gäller om sekretess under förundersökning, se under 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 och 18 §§. På motsvarande sätt kan det emellertid bli nödvändigt alt behandla hemliga förhållanden i Oänsten i samband med handläggning av fråga om disciplinansvar för Oänsieförseelse med anknytning till dessa förhållanden. Man kan t. ex. tänka sig atl del är tvisligl huruvida en Oänsieman har åsidosatt vissa sekretessbelagda säkerhetsanvisningar. Sekreiessen bör inte gå föriorad i disciplinärendet, därför att uppgifterna där inte omfattas av den primära sekretessregeln. Av del skälet innehåller 2 § en regel om överföring av sekreiess. Denna beslämmelse gäller också i ärende om skiljande från anställning eller i annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten, t. ex. i ärende om åtalsanmälan, avskedande eller avstängning från Qänsl eller om läkarundersökning, uppsägning, tvångspensionering eller liknande. Sekre­tessen enligt paragrafen gäller oavsett om uppgiften kommer från den myndighet där den som ärendet rör är anställd eller från annan myndig­het.

Efter ordalagen blir den sekundära sekretessen enligt förevarande paragraf tillämplig också i fråga om medicinalväsendels ansvarsnämnd. Som jag framhållit i annat sammanhang måsle emellertid särskilda bestämmelser utfärdas angående sekretessen vid nämnden eftersom denna också har befallning med den enskilda sjukvården (se 7 kap. 1 §). Förevarande paragraf saknar sålunda självständig betydelse för nämndens del (se 6 §).

Från den nu behandlade frågan om all bibehålla en annars gällande sekreiess i disciplinärende m. m. är att skilja spörsmålet om sekreiess i sådant ärende lill skydd för den offenllige funktionären. Någon sekretessregel som särskill tar sikte på att skydda den offenllige funktionären i sådana ärenden har inte upptagils i promemorian och finns inte heller i departementsförslagel Ofr 7 kap. 11 § Qärde slyckel).

3§

Denna paragraf som motsvarar 1 kap. 5 § försia stycket 5 promemorieför­slaget, innehåller bestämmelser om sekundär sekretess i myndighets forsk­ningsverksamhet. I vissa fall tillåter sekretesslagen att sekretessbelagd uppgift lämnas ut för forskningsändamål i större utsträckning än för andra syften, se t. ex. 9 kap. 4 §. Lämnas uppgiften därvid ut till myndighet, bör sekreiessen överföras dit, om uppgiften inte där redan omfattas av annan

 

Prop: 1979/80:2    Del A                            I3kai}.6if   319

sekretessbestämmelse till skydd församma intresse. Motsvarande bör gälla i fråga om uppgift som lämnas till niyridighet för forskningsändamål med stöd av bestämmelse i lag eller förordning Ofr motiven till 7 kap. 1 och 4 §§).

4§

I denna paragraf som saknar motsvarighet i promemorieförslaget, har lagits in en regel om sekundär sekretess hos arkivmyndighet.

Vid remissbehandlingen har från ett par håll påpekats atl statliga myndig­heters handlingar skall överiämnas till arkivmyndighet efter viss lid. I allmänhet torde tiden för sekretess för uppgifter i allmänna handlingar då ha gått ul, med påföljd att något sekretesskydd inte längre föreligger för uppgifterna. Jag hänvisar lill vad jag anfört härom vid 1 kap. 6 §. Som påpekats vid remissbehandlingen kan det emellertid tänkas fall där sekreiess alftjämi gäller vid övertämnandet. För sådana fall behövs en regel om sekretessens övergång lill arkivmyndighet. En sådan regel har tagits upp i förevarande paragraf Beslämmelsen gäller endast i fråga om uppgift som arkivmyndigheten mottagit för arkivering. Uppgifter i myndighetens egen administrativa verksamhet kan självfallet inte sekretessbeläggas med stöd av denna paragraf

5§

Paragrafen, som motsvarar 1 kap. 5 § första styckel 6 promemorieförslaget, innehåller regler om sekundär sekretess vid förhandlingar med arbetstagar­organisation.

När t. ex. statens arbetsgivarverk Qfr prop. 1977/78:157) förhandlar med arbetstagarorganisation i någon fråga angående förhållandet mellan å ena sidan del allmänna som arbetsgivare och ä andra sidan organisation av arbetstagare, kan verket få del av sekretessbelagda uppgifter från myndighei som berörs av förhandlingen. I sådana fall bör sekretessen överföras lill verket. I paragrafen hänvisas lill 6 kap. 5 § i fråga om del slags förhandlingar som åsyftas. Att personalföreträdare som får del av sekretessbelagd informa­tion blir underkastade tystnadsplikt framgår av 14 kap. 7 § Ofr också 14 kap. 10 § första styckel 2).

6§

Denna paragraf som motsvarar 1 kap. 5 § tredje styckel 1 och 2 promemorieförslaget, innehåller bestämmelser om alt sekundär sekreiess inte skall gälla dels när uppgiften redan omfattas av sekreiess lill skydd för samma inlresse hos den mottagande myndigheten, dels när uppgift tas upp i beslut hos denna myndighet.

Som redan har framhållits kan i många fall en primär sekretessregel åberopas hos den mottagande myndigheten för de uppgifter som träffas också

 

Prop. 1979/80:2    Del A                         14 kap. 1-3 if   320

av den sekundära sekreiessen. 1 promemorian har i fråga om dessa fall uttalats att praktiska skäl talar för att myndigheten i sådanl fall får hålla sig enbart lill den "egna" sekretessregeln, vare sig denna ger starkare eller svagare sekretess än den sekretessregel som gällde för uppgiften hos den myndighet varifrån den har inhämtats. Som förutsättning bör dock gälla atl båda sekretessreglerna skyddar samma huvudintresse. Denna ståndpunkt har kritiserats av försvarels materielverk som anser all den bestämmelse som "övertar" skyddet av en uppgift måste ge minsl lika gott skydd som den bestämmelse som skyddar den hos avlämnaren. Enligt min mening är verkets farhågor för brister i sekretesskyddet här överdrivna. Som jag tidigare har sagt torde den mottagande myndigheten många gånger vara underkastad samma primära sekretessregel som den överlämnande myndigheten, I åtskilliga fall (bl. a. enligt 3 och 4 §§) torde någon primär sekretessregel inte gälla för den mottagande myndigheten. För de återstående fall där man kan tänka sig atl olika regler om primär sekretess gäller hos den mottagande resp. överiämnande myndigheten anser jag att praktiska skäl talar för all den mottagande myndigheten får tillämpa den "egna" sekretessregeln. Förslagel har på denna punkt inte heller mött några andra invändningar vid remiss­behandlingen. En regel av angiven innebörd har sålunda lagits in i förevarande paragraf

Paragrafen innehåller vidare i likhet med promemorieförslaget en regel om att sekundär sekreiess inte gäller för uppgift som las upp i beslut hos den mottagande myndigheten. Om sekundärsekretessen skulle omfatta inne­hållet i beslul som den mottagande myndigheten träffar, får nämligen sekretessen alllför långtgående verkningar. Jfr vad som gäller för domslol i motsvarande fall enligt 12 kap. Som har anförts i promemorian lär undantaget i flertalet fall fö den verkan att uppgift som omfattas av sekundär sekretess inte redovisas i beslutet. Med anledning av vad försvarets materielverk och riksrevisionsverket anfört på denna punkt vid remissbehandlingen vill jag påpeka att det självfallet ankommer på den mottagande myndigheten all avgöra vilka uppgifter som den skall ta upp i sina beslul. Objektivt godtagbara skäl måste emellertid alltid kunna redovisas för myndighetens ställningsla­gande.

14 kap.  Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll

1-3 §§

1 paragraferna meddelas föreskrifter om begränsningar i sekretessen myndigheter emellan.

Promemorieförslagei: 2 kap. 1-7 och 9 §§

Liksom enligt promemorieförslaget gäller enligt 1 kap. 3 § departements­förslaget bestämmelserna i lagen angående sekreiess i princip också i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                         14 kap. 1-3 ifji   321

förhållandet mellan olika myndigheter eller mellan olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet. Undantag från denna princip kan emellertid göras i sekretesslagen eller i lag eller förordning till vilken sekretesslagen hänvisar.

I promemorian upptar 2 kap. 1-9 §§ föreskrifter om begränsningar i sekreiessen myndigheieremellan. 11 § ges bestämmelser om rätt för offentlig funktionär att lämna uppgifter när han är misstänkt för brott eller Oänsie­förseelse. 2 § innehåller bestämmelserom uppgiftslämnande till domstol eller under förundersökning (försia stycket) samt om skyldighel atl avslöja brott (andra stycket). Regler om uppgifislämmnande lill JO och JK samt till tillsynsmyndighet i övrigt upptas i 3 §. Uppgiftslämnande till regeringen samt lill myndighet som omprövar beslul eller åtgärder eller som prövar ärende om disciplinansvar och liknande regleras i 4 §. De föreskrifter som meddelas i 5 § avser uppgiftslämnande till revisionsmyndighet. I 6 och 7 §§ ges bestäm­melser som mera generelll möjliggör utlämnande av sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheter. 6 § tillåter uppgiftslämnande i de fall som är reglerade särskilt i lag (första styckel) eller i förordning (andra styckel). En s. k. generalklausul finns i 7 § första stycket. Den har två punkter. Den ena består i ett skaderekvisii som kan tillämpas i stället för de skaderekvisit i de särskilda sekretessbestämmelserna som är strängare eller när något skadere­kvisit inte alls är uppställt (punkt 1). Punkt 2, som är den centrala, gör del möjligt alt lämna ut uppgifter efler en intresseavvägning. I andra slyckel av 7 § finns en särskild föreskrift om uppgift i personregister enligt dalalagen (1973:289). Tredje stycket innehåller en regel om kommunikation med enskild. Bestämmelserom uppgiftslämnande till utländsk myndighet m. m. finns i 8 §. 1 9 § anges atl beslämmelserna i 4-7 §§ har molsvarande tillämpning i fråga om uppgiftslämnande inom en myndighet. Slutligen kan nämnas att enligt 2 kap. 16 § promemorieförslaget vissa av föreskrifterna i kapitlet, bl. a. 2 § andra styckel, 6 § andra stycket och 7 § försia stycket, inte gäller, om annat följer av någon av de särskilda sekretessbestämmelserna eller av bestämmelse i annan lag.

I enlighet med vad som har anförts i avsnitt 4.4 har regleringen i departementsförslagel gjorts mindre detaljerad och långtgående än i prome­morieförslaget. Som har nämnts i motiven till 1 kap. 3 § saknas i departe­mentsförslagel helt motsvarighet lill 2 kap. 8 § promemorieförslaget. De bestämmelser i departementsförslagel angående begränsningar i sekretessen myndigheter emellan som svarar mot 2 kap. 1-7 och 9 §§ promemorieför­slaget har i stort sett förts samman till tre paragrafer.

I 1 § regleras utlämnande lill regeringen och riksdagen saml uppgiftsläm­nande som är special reglerat i annan lag än sekretesslagen eller i förordning. 2 § innehåller bestämmelser som tar sikte på vissa särskilda situationer i den mån dessa inte är specialreglerade och faller under 1 §. En motsvarighet till promemorieförslagels generalklausul finns i 3 §.

Gemensamt för de tre paragraferna är att de avser uppgiftslämnande såväl

21 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. I if   322

från en myndighei till en annan som mellan två verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Någon direkt motsvarighet till 2 kap. 9 § promemorie­förslaget finns därför inte i departementsförslagel. Det kan också nämnas att bestämmelserna i 1-3 §§ avser begränsningar i sekreiessen både när en uppgift lämnas av en myndighet som sådan och när en uppgift lämnas av en offentlig funktionär som därvid inte handlar på myndighetens vägnar utan på egen hand, t. ex. när han gör anmälan lill JO om missförhållanden hos den myndighet som han är knuten lill. Begränsningarna i sekretessen är desamma oavsett i vilken form en uppgift lämnas ul. Huruvida en offentlig funktionär får förfoga över en allmän handling när han inte handlar på en myndighels vägnar är dock en fråga som inte regleras i sekretesslagen utan av allmänna regler, t. ex. BrB:s bestämmelser om egenmäktigt förfarande. I paragraferna regleras inte heller frågan huruvida en myndighet är skyldig all lämna en uppgift lill en annan myndighei ulan bara huruvida myndigheten /oV göra del, trots atl uppgiften är sekretessbelagd. Den förstnämnda frågan regleras på annal håll, bl. a. genom 15 kap. 5 § departementsförslagel.

1§

I paragrafen anges två fall i vilka en sekretessbelagd uppgift får lämnas ut ulan hinder av sekreiessen. För det försia kan en uppgift alltid lämnas till regeringen eller riksdagen. Enligt vissa bestämmelser i sekrelesslagen skall regeringen eller riksdagen pröva fråga om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter Ofr bl. a. 14 kap. 8 § och 11 kap. 3 §). För att kunna göra denna prövning måste regeringen eller riksdagen kunna få del av uppgifterna. Även i andra fall kan regeringen eller riksdagen behöva få sekretessbelagda uppgifter för sin verksamhet. 1 promemorieförslaget finns - såvitt angår regeringen - en molsvarande föreskrift i 2 kap. 4 §.

Regler om sekundär sekretess hos regeringen och riksdagen finns i 11 kap. 1 och 3 §§.

Del andra fallel i vilket uppgift får lämnas trots sekretess är atl det följer av annan lag än sekrelesslagen eller av förordning alt uppgiften skall lämnas. Det är alltså fråga om en generell regel om att föreskrift i lag eller förordning om utväxling av uppgifter mellan myndigheter skall lända till efterrättelse ulan hinder av sekretessregleringen. Beslämmelsen motsvarar härigenom i försia hand 2 kap. 6 § promemorieförslaget. Men den ersätter också delvis 2 kap. 2, 3 och 5 §§ promemorieförslaget i den del dessa paragrafer avser utlämnandesilualioner som är specialreglerade i lag eller förordning.

Del är inte nödvändigl atl föreskriften i fråga har avfattats med tanke på atl uppgifterna kan vara hemliga. Däremol krävs för att bestämmelsen skall vinna beaktande atl den uppfyller vissa krav på konkretion. Den kan antingen ta sikte på utlämnande av uppgifter av speciellt slag, gälla viss myndighets rätt atl få del av uppgifter i allmänhet eller avse skyldighet för viss myndighet atl lämna andra myndigheter information. Taxeringslagen (1956:623) uppvisar exempel på de båda förstnämnda typerna av regler. 1 50

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            14 kap. 2 §   323

och 117 §§ finns sålunda regler om vilka andra myndigheter som kan få del av självdeklarationer och deras innehåll m. m., medan det i 46 § finns före­skrifter om skyldigheten att tillhandahålla handling och uppgift för laxerings­kontroll. Föreskrifterna i 4 kap. RO om rätt för riksdagsutskott atl inhämta upplysningar eller yttrande från myndighet kan också nämnas som exempel på det andra typfallet. Ell exempel på det tredje typfallet ar 18 kap. 5 § lagen (1962:381) om allmän försäkring som reglerar allmän försäkringskassas skyldighel att lämna uppgifter lill andra myndigheter.

Någol konstitutionellt hinder mot att regeringen genom förordning medgeralt annars sekretessbelagda uppgifter lämnas ut myndigheieremellan föreligger inte. Beslämmelserna i 2 kap. TF, som gäller allmänhelens tillgång lill allmänna handlingar, är ju över huvud taget inte tillämpliga. I den mån regeringens föreskrifter kan sägas bestämma omfattningen av de offentliga funktionärernas tystnadsplikt finns stöd för delegering i 8 kap. 7 § första styckel 7 RF.

Från saklig synpunkl kan del däremot i vissa fall te sig tveksamt att regeringen kan tunna ut en av riksdagen i lag beslutad sekretess till skydd för enskilda genom föreskrifter som medger alt information lämnas från en myndighei lill en annan eller mellan olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet.

Enligt promemorieförslaget skall man därför i varje särskild sekretessbestämmelse, där del framstår som befogat, kunna utesluta möjlig­heten lill undanlag genom förordning. Förslag till sådana särskilda före­skrifter finns på fiera håll i promemorieförslagei (8 kap. 1,2 och 4 §§, 9 kap. 3, 6, 7 och 13 §§ samt 10 kap. 8,10 och 11 §§). Dessa föreskrifter omfattar bl. a. sekreiessen inom hälsovård och sjukvård, sekretessen i fråga om statlig uppdragsverksamhet för enskild, statistiksekretessen och sekreiessen vid allmän advokatbyrå.

Med hänsyn till att departementsförslagel inte syftar lill någon detaljerad reglering av sekretessen mellan myndigheter eller olika verksamhetsgrenar inom en myndighei har del i departementsförslaget inte förts in bestäm­melser som utesluter all regeringen föreskriver om myndighelsinlernt informationsutbyte. 1 den mån uppgiftsuibylet regleras exklusivt i lag, som har skett i t. ex. taxeringslagen och som nu förordas ske i fråga om sjukvård och socialvård, kan givetvis regeringen inte genom förordning sälta lagen ur spel. I praktiken blir därför skillnaden mellan promemorieförslaget och departementsförslagel inte särskilt stor.

2§

Försia styckel avser uppgiftslämnande i tre olika situationer, som anges i tre punkter. Gemensamt för alla tre punkterna är att uppgifterna behövs hos den mottagande myndigheten eller verksamhetsgrenen. I regel bör den myndighet, där en sekretessbelagd uppgift förekommer, kunna utgå från alt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 2 if    324

den myndighet som begär att fö uppgiften också behöver den i sin verksamhet. De tre punkterna är subsidiära i förhållande till de två fall av utlämnande som avses i I §,dvs. utlämnande lill riksdagen eller regeringen eller enligt lag eller förordning.

Punkt 1 tillåter att uppgift lämnas lill domslol om uppgiften behövs för rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande där mol någon. Punklen motsvarar delvis 2 kap. 1, 2 och 4 §§ promemorieförslaget.

Det är självklart att en lyslnadsplikiig Qänsteman inte bör vara förhindrad av sekretesslagen all försvara sig rättsligt mot misstanke eller anklagelse om brott eller om Oänsieförseelse eller liknande som kan föranleda disciplin­ansvar eller annan rättslig påföljd. Han bör också ha rätt all lämna uppgifter i ärende som gäller skadeståndsanspråk mot honom, liksom i ärende om avskedande, avstängning eller läkarundersökning eller om uppsägning, tvångspensionering eller liknande. Vidare måste en myndighet kunna lämna uppgifter till en annan myndighet som har alt besluta om åtalsanmälan, disciplinansvar etc. på grund av vad som har förekommit hos den försia myndigheten. På molsvarande sätt bör en myndighei kunna lämna uppgifter till polis, åklagare eller domstol som handlägger ett mål mot någon tjänsteman för brott i Qänsien. Föreskriften i punkt 1 har tillkommit för att det skall vara möjligt att lämna uppgifter i sådana fall som de berörda. Som en sammanfattande beteckning på mål och ärenden av nu nämnt slag används uttrycket rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande för anställning eller annat jämförbart rättsligt förfarande mol någon rörande dennes deltagande i verksamhelen vid den myndighei där uppgiften förekommer.

Departementsförslagels motsvarighet till 2 kap. 1 § promemorieförslaget, såvitt angår en offentiig funktionärs rätt all lämna hemliga uppgifter till sitt ombud eller liknande i rättegång etc, finns i 6 § i detta kapitel.

En bestämmelse om sekundär sekreiess i nu behandlade fall finns i 13 kap.2 § departementsförslagel Ofr också 12 kap. 1 § och 9 kap. 17 och 18§§).

Punkt 2 avser del fallel att den mottagande myndigheten skall ompröva beslut eller åtgärd av den myndighet där uppgiften förekommer. Sådan omprövning av beslut eller åtgärd föranleds i allmänhet av besvär eller annat överklagande. Men en myndighet kan komma all ompröva en annan myndighets avgörande också därför att beslulel författningsenligt skall underställas den överordnade myndigheten eller därför att denna har befogenhet att på eget initiativ förnya prövningen.

Av punkt 2 kan motsällningsvis utläsas atl någon allmän befogenhet inte iljreligger att lämna en överordnad myndighei hemliga uppgifter. En sådan befogenhet kan emellertid följa, förutom av bestämmelsen i punkt 2, av annan föreskrift i sekrelesslagen, l.ex. punkt I eller 3 eller 14 kap. 1 §

 

Prop. 1979/80:2   Del A                    ,14 kap. 2 §   325

deparlemenisförslaget. Härtill kommer alt man ofta har att räkna med alt ett skaderekvisit, som är uppställt som villkor för sekreiess, inte kommer att anses uppfyllt när det är fråga om att lämna uppgift lill en överordnad myndighet.

Som berörs i motiven till 13 kap. föreslås inte någon generell regel om sekundär sekretess hos myndighei som omprövar annan myndighets beslut eller åtgärd. I vissa fall överförs emellertid sekretessen Ofr 12 kap. 1 § departementsförslagel).

Punkt 3 avser uppgiftslämnande till tillsyns- eller revisionsmyndighet och motsvarar delvis 2 kap. 3 och 5 §§ promemorieförslaget.

F. n. gäller en långtgående skyldighel för myndigheter och offentliga funktionärer att tillhandagå JO och JK med handlingar och uppgifter, även hemliga sådana. Denna skyldighet är lagreglerad och är därför ett sådant fall som avses i 1 §. Rätten att ulan hinderav föreliggande sekreiess lämna JO och JK uppgifter i någon form böremellertid sträcka sig längre än skyldigheten att på begäran tillhandagå med information. Sålunda bör en befattningshavare, vare sig han är underkastad JO:s eller JK:s tillsyn eller inte, av eget initiativ kunna lämna dessa tillsynsmyndigheter hemliga uppgifter t. ex. i anslutning till en anmälan om missförhållanden inom förvaltningen. Det bör dock krävas atl uppgiftslämnandet kan anses försvariigl. Det bör därför vara en förutsättning för att en sekretessbelagd uppgift skall få lämnas atl uppgiften behövs för tillsynen. Det är givet all bedömningen här måsle tillåta en ganska stor frihet att lämna uppgifter lill JO eller JK. Behovel av diskretion kring uppgifterna tillgodoses i viss utsträckning genom 11 kap. 4 § departements­förslaget.

Förutom lill JO eller JK bör sekretessbelagda uppgifter kunna lämnas till annan myndighet som utövar tillsyn över den myndighet där uppgifterna förekommer,även om uppgifisskyldighelinte är särskill föreskrivenOfr 1 §). I promemorian föreslås atl uppgifter i sådant fall skall fö lämnas bara om tillsynen är reglerad genom lag eller förordning. Del har inte ansetts nödvändigt att i departementsförslagel föreskriva en sådan begränsning.

Punkt 3 har avfattats i enlighel med det anförda. Belräffande begreppet tillsyn hänvisas till vad som sägs under 13 kap. I §.

Redan av 1 § följer att t. ex. riksdagens revisorer och riksrevisionsverket kan fö sekretessbelagda uppgifter som behövs för revisionsverksamheten (I och 2 §§ lagen /1974:585/ om skyldighet att tillhandahålla riksdagens revisorer vissa handlingar m.m. och 10 § instruktionen /1973:444/ för riksrevisionsverket /lO § ändrad senast 1977:429/). 1 likhet med promemo­rieförslaget tillåter departementsförslaget att hemlig information också i andra fall skall fö lämnas till myndighet som verkställer revision hos den myndighet där uppgifterna förekommer.

Efter mönster av bestämmelser i lagen om skyldighet att tillhandahålla

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 3 .sV   326

riksdagens revisorer vissa handlingar m. m. och instruktionen för riksrevi­sionsverkel har i 2 kap. 5 § promemorieförslaget gjorts det förbehållet atl frågan om utlämnande till revisionsorgan av hemlig uppgift skall hänskjutas lill regeringens avgörande om uppgiften inte utan synneriiga skäl bör komma lill annans kännedom. Viss kritik har riktats mot regeln under remissbe­handlingen. Del kan vidare vara skäl atl överväga all låta etl sådant förbehåll vara tillämpligt också på uppgifter som behövs i tillsynsverksamhet. Frågan humvida förbehåll av nu angiven typ bör införas i sekrelesslagen bör enligt min mening tas upp i samband med den större frågan om en mer ingående reglering av sekreiessen myndigheter emellan. Departementsförslagel inne­håller därför ingen motsvarighet till promemorieförslaget på denna punkt.

Den i fråga om revision i allmänhet föreslagna regeln om begränsning av sekreiessen bör gälla endast uppgifter som finns hos reviderad myndighet. Atl som en remissinstans har förordat generellt tillåla utlämnande av sekretessbelagd information till revisionsmyndighet synes föra för långt. Är det önskvärt atl ge någon eller några revisionsmyndigheter möjligheter, utöver dem som generalklausulen i 3 § innebär, att få hemliga uppgifter från annan än den som revisionen avser, bör föreskrifter härom meddelas av riksdagen eller regeringen. I så fall blir 1 § tillämplig.

En bestämmelse om överföring av sekretess när en hemlig uppgift lämnas lill en tillsyns- eller revisionsmyndighet finns i 13 kap. 1 §.

Andra styckel gör del möjligt för en myndighet eller en offentlig funktionär, som av domstol anlitas som sakkunnig i rättegång, att lämna uppgifter ulan hinder av alt dessa omfattas av sekretess Ofr 23 kap. 14 § andra meningen och 40 kap. 7 § andra stycket RB enligt promemorieförslaget).

3§

Paragrafen innehåller den s. k. generalklausulen.

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.4) bör sekretess­lagen inte hindra myndigheterna från att utväxla uppgifter i situationer där intresset av all uppgifterna lämnas ut bör ha företräde framför intresset av att uppgifterna inte lämnas ut. Avsikten är att regleringen av utbytet av hemlig information mellan myndigheterna skall utformas med utgångspunkt i vad som hittills har gällt i praktiken. Generalklausulen har därför formulerats så alt uppgift för lämnas ut, om det är uppenbart atl intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda. Generalklausulen är tillämplig på uppgiftslämnande mellan såväl olika myndigheter som olika verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet. Det är givet atl den särskilt ger utrymme för informationsutbyte när det är fråga om myndigheter med samma sakliga behörighet men med skilda lokala kompetensområden eller myndigheter som har närbesläktade funktioner och

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            14 kap. 3 ,sV   327

som båda har rättslig befogenhet att direkt fordra in de utväxlade uppgif­terna.

Vissa undantag från generalklausulens tillämplighet bör finnas, och i andra stycket ges därför föreskrifter som begränsar möjligheterna att lämna ut uppgifter med stöd av generalklausulen.

Till skillnad mol promemorieförslaget innebär departementsförslagel all generalklausulen är tillämplig i fråga om lämnande av sekretessbelagda uppgifter till polis eller åklagare också under förundersökning i brottmål. Denna vidgning av tillämpningsområdet har gjorts bl. a. i syfte atl underlätta bekämpandet av den ekonomiska brottsligheten.

Departementsförslaget hindrar inte alt utbyte av uppgifter mellan myndig­heter eller mellan en myndighets olika verksamhetsgrenar sker rutinmässigt även utan särskild författningsreglering. Förslaget bygger emellertid på att rutinmässigt uppgiftsutbyte i regel skall vara författningsreglerat. Också på denna punkt ligger departementsförslagel nära vad som anses vara gällande rätt Ofr JO:sämbelsberättelse 1973 s. 228). I de undantagsfall när rutinmässigt uppgiftslämnande inte är författningsreglerat men likväl kan anses tillräckligt motiverat måsle den intresseavvägning, som skall göras enligt generalklau­sulen, ske på förhand och den behöver inte avse prövning av individuella fall. Bedömningen kan därvid göras på etl sätt som liknarden som skall ske i fråga om massullag Ofr avsnitt 4.3.4). Man skall vid prövningen av en utlämnan­defråga väga den mottagande myndighetens behov av uppgifterna mot det intresse som sekretesskyddet typiskt sett tillgodoser.

Det är inte något villkor all en uttrycklig begäran från annan myndighet föreligger. Också på eget initiativ kan en myndighei lämna sekretessbelagda uppgifter lill en annan myndighei t. ex. genom en anmälan om brott. Frågan om skyldigheten för myndighet eller befattningshavare alt efterkomma en begäran från en annan myndighet atl lämna ut uppgifter genom allmän handling eller på annat sätt behandlas inte här ulan i anslutning till 15 kap. 1 det sammanhanget behandlas också del närliggande spörsmålet om över­prövning av vägran att lämna annan myndighet information.

En olikhet i jämförelse med promemorieförslaget är att det i första stycket inte anges vem som skall göra prövningen enligt generalklausulen. Även om det är fråga om en grannlaga uppgift kan det av praktiska skäl knappast vara möjligt all prövningen alltid utförs av myndigheten som sådan, låt vara att beslutsfattandet skulle kunna delegeras till någon särskild befattningshavare inom myndigheten. 1 många fall, särskilt när det gäller förfrågningar per telefon, måsle nämligen prövningen anses vara så enkel alt den Oänsieman, som får förfrågningen, kan göra den bedömning som generalklausulen anger.

Att generalklausulen är subsidiär i förhållande till 1 och 2 §§ i detta kapitel framgår av inledningen till 3 §.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 3 §   328

Liksom i promemorieförslaget föreslås att generalklausulen inte skall vara tillämplig i fråga om sekretess enligt vissa bestämmelser i lagförslaget. Undantagen, som anges i andra stycket, är i stort sett desamma som i promemorian och avser bl. a. så centrala områden som hälso- och sjukvård och socialvård.

Enligt andra styckel är del vidare en förutsättning för all generalklausulen skall vara tillämplig atl det inte strider mol sådan specialreglering av uppgiftslämnandet i fråga som finns i lag eller förordning. Har 1. ex. i lag föreskrivits ätten viss myndighei för sin verksamhet på angivna villkor kan få ta del av även hemliga uppgifter hos en annan myndighet, kommer det givelvis inte i fråga att, när de angivna villkoren inte är uppfyllda, lämna ut uppgifterna med stöd av generalklausulen i stället.

Enligt 6§ datalagen (1973:289) kan datainspektionen för visst personre­gister meddela föreskrift om bl. a. utlämnande av uppgift från registret. 1 paragrafens andra stycke görs dock det förbehållet alt sådan föreskrift inte får inskränka myndighels skyldigheter enligt TF. Med hänsyn härtill får det anses stå klart att inspektionen, såvitt gäller förhållandel mellan myndighe­ter, inte kan meddela förbud mol utlämnande av offentliga uppgifter, om inte förbudet är begränsat lill utlämnande på datormedium eller via lerminalan-slutning eller liknande. Någol oklart är däremol, om inspektionen har befogenhet att allmänt reglera flödet av hemliga uppgifter från en myndighets personregister till en annan myndighei. Att föreskrift härom inte får komma i konflikt med sådan specialreglering i lag eller förordning av uppgiftsläm­nande som nyss har berörts kan inte föranleda något tvivel. Däremot bör hinder inte möta mot en föreskrift som bara innebär att utrymmet för registerföraren alt tillämpa generalklausulen i första styckel utesluts eller krymps. En rätl att besluta föreskrifter av delta slag lorde, som anförs i promemorian, vara av värde ur integritetsskyddssynpunkt. I klarhetens intresse föreslås en uttrycklig beslämmelse härom. Liksom övriga bestäm­melser som innebär begränsningar i generalklausulens tillämplighet har den lagils in i andra stycket.

Till skillnad mot promemorieförslaget innehåller departementsförslagel inte någon föreskrift om skyldighet för myndighei alt om möjligt inhämta yttrande från enskild, innan en uppgift som är sekretessbelagd i hans intresse lämnas ut Ofr 2 kap. 7 § iredje stycket promemorieförslaget). En sådan skyldighet är visseriigen av värde ur integritetsskyddssynpunkt. Med den utformning som regleringen av sekretessen myndigheter emellan har getts i departementsförslaget synes det dock praktiskt ogenomförbart atl myndig­heterna i flertalet fall skall höra den enskilde. Givetvis är det ingenting som hindrar en myndighet att i tveksamma fall införskaffa den enskildes synpunkter i utlämnandefrågan. Tvärtom kan detta många gånger vara en naturlig åtgärd för atl myndigheten skall kunna fö ett fullgott underlag för sin

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            14 kap. 4 ii   329

bedömning av huruvida etl skaderekvisit är uppfyllt. Någon uttrycklig bestämmelse härom behövs emellertid inte.

4§

Paragrafen innehåller regler om enskilds rätt atl förfoga över sekreiess som gäller i hans intresse.

Promemorieförslaget: 2 kap. 10 §

Är sekretess föreskriven till förmån för enskild, är det ganska givet att denne själv skall kunna förfoga över sekretessen. I dag följer detta i fråga om handlingssekreless av åtskilliga förbehåll i de enskilda paragraferna i SekrL och i fråga om tystnadsplikt av kravet att röjande skall vara obehörigt. En allmän regel om atl sekreiess kan efterges genom samtycke av berörd enskild hariagils upp i promemorieförslaget. I bestämmelsen sägs vidare uttryckligen alt sekretessen inte gäller gentemot den enskilde själv. Förslaget har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Samma regel har tagits in i förevarande paragraf i departementsförslagel. Den har verkan för rätten att lämna sekretessbelagd uppgift både till enskild och till myndighet. Med enskild avses här liksom annars såväl enskild fysisk person som enskild juridisk person. Regelns praktiska betydelse är givetvis störst när det gäller utläm­nande till enskilda. Skaderekvisit i sekretessbestämmelserna, särskilda författningsbestämmelser om uppgiftslämnande myndigheter emellan och generalklausulen innebär ju atl det oftast finns större möjligheter att lämna ut en uppgift till en myndighet än till en enskild.

Del är i och för sig tänkbart alt en enskild, som medger att sekretessbelagd uppgift om honom lämnas ut, kan vara offer för påtryckningar från utomstående, göra sig skyldig till en missbedömning till egen nackdel eller ta skada av den kännedom han själv får. Trots detta bör det inte komma i fråga alt annat än i rena undantagsfall genom särskilda föreskrifter frånkänna samtycke från den som skyddas av sekretess rättsverkan. Att myndighet under hänvisning till den enskildes bästa vägrar honom att ta del av uppgifter om sig själv eller att beakta hans samtycke till utlämnande torde i längden medföra större skadeverkningar genom den osäkerhetskänsla som skapas hos den enskilde och den mbbning av förtroendet till myndigheterna som mestadels blir följden. 1 departementsförslaget liksom i promemorian har undanlag från samlyckesregeln föreslagits i etl fall (7 kap. 3 §). Den närmare utformningen av undantagsregeln har berörts i specialmoliveringen till den paragrafen. Det bör vidare framhållas atl en myndighet givetvis inte är berättigad att ta hänsyn till etl samtycke som efter vad som framgår saknar giltighet som rättshandling enligt allmänna regler.

Av förevarande paragraf bör framgå att det i den nya sekretesslagen

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 4 sV   330

föreskrivs undantag från paragrafens huvudregel. Denna anges därför gälla under förutsättning att annat inte följer av bestämmelse i den nya sekrelesslagen. Paragrafen motsvarar därmed också delvis 2 kap. 16 § promemorieförslaget.

Regeln om verkan av samtycke ger upphov till ett ganska stort antal rättsliga problem. Flertalet av dem måsle lösas i praxis med tillämpning av allmänna rättsgrundsatser. Här skall problemen beröras endast översikt­ligt.

Bestämmelser om rätt för enskild att få del av uppgift som annars är hemlig av hänsyn lill honom och föreskrifter om parts rätt till insyn i ärende har nära samband. Detla samband kommer all behandlas under 5 § nedan.

{ allmänhet är det den person, om vilken information finns hos en myndighet, som förfogar över sekretessen. Så behöver dock inte alltid vara fallel. Sekretessen kan gälla lill förmån också för iredje man, t. ex. någon som har gjort anmälan mot den andre eller som annars kan bli utsatt för hot från denne. I så fall kan inte den som i första hand berörs av uppgifterna ulan vidare fö kännedom om dem. Och för att sekretessen skall vika i förhållande till utomstående behövs samtycke från båda de nämnda personerna. Motsvarande gäller om en uppgift i annat fall angår mer än en person, t. ex. någon som har sökt hjälp hos socialvården och anhörig till denne.

Ett annat problem är vad som gäller när den lill vars förmån sekretessen är uppställd har en legal ställföreträdare. Problemet torde vara mest uttalat när sekretessen avser personliga förhållanden. Tre fall torde kunna urskiljas. I fråga om den som på grund av bristande mognad eller rubbning av själsverksamheten saknar all förmåga till bedömning av sekretessfrågan gäller att ställföreträdarens samtycke till utlämnande krävs och är tillräckligt. Beträffande t. ex. ungdomar måste å andra sidan, beroende på ålder och utveckling, vederbörandes eget samtycke många gånger vara tillräckligt. Häremellan ligger de fall då samtycke för utlämnande bör krävas både från den omyndige och hans ställföreträdare. Har omyndig som är i besittning av viss mognad och omdömesförmåga själv lämnat sekretessbelagda uppgifter t. ex. till läkare lorde förmyndaren inte med stöd av 4 S kunna göra anspråk på atl fö kännedom om uppgifterna utan samtycke från myndlingen. (Jfr Welamson, Läkarsekrelessen, s. 49 f och JO 1975/76 s. 332.)

Det kan anmärkas alt del i 7 kap. 5 § departementsförslagel finns bestämmelser som inskränker rätten för värdnadshavare att förfoga över en sekreiess som gäller till skydd för underårig.

Kan en person själv efterge sekretessen, föreligger inte något hinder mol att hans ombud får ta del av den hemliga uppgiften, förutsatt atl uppgiften behövs i en angelägenhet som omfattas av ombudets behörighet. Vanskligare är spörsmålet huruvida det är möjligt att till ett ombud - eller en ställföreträdare - lämna en uppgift, som med stöd av någon undantagsbe-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 4 s   331

siämmelse kan undanhållas huvudmannen av hänsyn till denne själv. Då denna fråga har sin största betydelse i föibindelse med handläggningen av mål eller ärenden, behandlas den under 10 §.

Ett samtycke behöver inte vara uttryckligt. Också etl tyst, s. k. presumeral samtycke får godias. Ibland framgår av den enskildes beteende och förvänt­ningar alt han i viss utsträckning accepterar att en hemlig uppgift vidarebe­fordras. Det är emellertid att observera att likhetstecken inte kan sättas mellan ett presumeral samtycke och en bedömning alt röjande av en uppgift inte kan vara annat än till nytta för den berörde.

Samtycket kan vara partiellt, dels så att det avser endast en viss uppgift i en större informationsmängd, dels så att det riktar sig enbart till en viss adressat. Den som lämnar samtycke till att en enskild får del av hemlig uppgift bör som villkor kunna få kräva atl myndigheten ställer upp förbehåll som inskränker mottagarens rätt atl lämna uppgiften vidare eller uinytOa den. En regel om förbehåll i sådana fall föreslås i 9 §. Någon rätl alt åstadkomma en sekundär sekretess för myndighet eller offentlig funktionär bör däremot inte tillkomma den enskilde, lika litet som en myndighet kan ställa upp förbehåll som begränsar en annan myndighels rätt att använda uppgiften. Mot förbehåll av denna typ kan riktas invändningarav samma slag som de mot en allmän regel om sekretessens spridning Ofr avsnitt 4.3.3).

Enligt promemorian skall samtycke kunna ges i förväg, med tanke på en kommande situation. Sålunda förordas atl t. ex. en försäkringstagare i ett försäkringsavtal skall kunna lämna försäkringsgivaren medgivande att ta del av sjukjournaler i samband med utredning av försäkringsfall. 1 förhållande till myndigheten skall dock etl sådant samtycke alltid kunna återkallas. Etl Samtycke får emellertid enligt promemorian inte ges ett så generelll innehåll att den enskilde allmänt förklarar sig avstå från sekreiessen hos viss myndighet eller Oänsieman.

Några remissinstanser har förordat att den enskildes rätt att disponera över Sekretess, som gäller i hans intresse, begränsas till enskilda fall och att generellt samtycke inte skall vara giltigt.

Föregen del finner jag inte tillräckliga skäl att frångå promemorieförslaget, som överensstämmer med gällande rätt. Skulle det inträffa alt en enskild mer eller mindre avtvingas ett generellt samtycke, kan omständigheterna vara sådana ait samtycket inte bör tillerkännas rättslig giltighet. Det måste vidare ankomma på t. ex. försäkringsinspektionen att bevaka att försäkringsvillkor av detta slag inte överskrider gränsen för vad som kan godias.

En remissinstans har föreslagit att myndighet som lämnar ut sekre­tessbelagd information skall vara skyldig att underrätta den som uppgiften rör.

För min del vill jag inte förorda en sådan regel. Den föreslagna ordningen är praktiskt ogenomförbar.

 

Prop. 1979/80:2    De! A                            14 kap. 5 .    332

Svea hovrätt har anfört alt det bör i vart fall övervägas en föreskrift om att kommunikation i regel bör ske innan domslol ändrar dit överklagat sekretessbeslut som gäller uppgift om enskild. Hovrätten anser vidare alt ett system med allmänt ombud som motpart till klaganden är värt atl överväga i delta sammanhang.

Jag delar hovrättens uppfattning att det kan vara lämpligt atl en domslol tar reda på den enskildes åsikt, när det är fråga om utlämnande av uppgift, som är sekretessbelagd i hans intresse. Det gäller naturiigtvis särskill, om pröv­ningen av frågan gällerom ett skaderekvisit är uppfyllt eller inte. Är däremot avgörandet av sekretessfrågan beroende av t. ex. om en uppgift faller inom den ram för sekretessen som anges i en sekretessbestämmelse ter sig den enskildes hörande inte lika motiverat. Mot denna bakgrund har det ansetts lämpligast att inte införa någon regel om kommunikaiionsskyldighei. Givetvis är det ingenting som hindrar all domstolen hör den enskilde i de fall där detla kan vara av värde för prövningen.

Belräffande frågan om allmänt ombud vill jag erinra om alt tanken på en utvidgning av klagorällen till den, som anser sig lida skada genom att allmän handling lämnas ut, avvisades vid antagandet av det nya 2 kap. TF (prop. 1975/76:160 s. 203 0. Skälet härtill var all en sådan utvidgning skulle kunna äventyra vad som ofta haravgörande betydelse, nämligen att prövningen sker snabbt. Ger man inte den berörde enskilde någon klagorätt, är det enligt min mening knappasl rimligt alt ge ett allmänt ombud rätt att överklaga ett sekretessbeslul eller att uppträda som motpart i överinstans. Den enskildes intresse bör liksom hittills kunna tillräckligt beaktas av överinstansen.

Slutligen har hovrätten väckt en tredje fråga, nämligen huruvida man på sikt bör överväga att genom en skadeståndsreglering försöka förbättra de enskildas rättsställning i sammanhanget. Som hovrätten själv anför är frågan svårbemästrad och avhängig av hur den nya sekretesslagen kommer ait tillämpas. Frågan är därför inte mogen att tas upp i detta sammanhang.

5§

1 paragrafen finns bestämmelser om parts rätl till insyn i mål eller ärende.

Gällande räu: 39 >iSekrL,\4och 15 §§ förvaltningslagen(197l:290)samt 19 och 43 5§ förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Promemorieförslaget: 2 kap. 12 § första-lredje styckena

En grundläggande princip i ett rättssamhälle är att part i mål eller ärende skall ha fri insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för domstols eller myndighets avgörande. För denna insynsrätt bör också annars gällande sekreiess vika i mycket stor omfattning.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 5 §   333

I gällande rätt finns bestämmelser som reglerar kollisionen mellan partsinsyn och sekretess dels i 39 § SekrL, dels i 14 § förvaltningslagen och 43 § förvaltningsprocesslagen. Bestämmelserna om vilken hänsyn som skall tas till sekrelessinlressena har enligt 15 § förvaltningslagen och 19 § förvalt­ningsprocesslagen motsvarande tillämpning i fråga om kommunikation med part av vad som har tillförts mål eller ärende. Bestämmelserna i SekrL gäller utan begränsning mål och ärende vid domstol eller myndighet men tar å andra sidan sikte endast på hemligt material som är allmän handling. Reglerna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen har däremot ett begränsat tillämpningsområde - bl. a. gäller den förstnämnda lagens regler om parisinsyn och kommunikation endast i ärenden om myndighetsutöv­ning mot enskild - men de anger i gengäld också vilken hänsyn som skall tas till annat hemligt material än allmän handling.

1 promemorian anförs all den nya sekretesslagen måsle innehålla en bestämmelse om att sekreiess i princip viker för parts rätt att - efter kommunikation eller på eget initiativ - ta del av malerial i mål eller ärende. Det förefaller enligt promemorian också lämpligt att i sekrelesslagen så långt möjligt ange vilken begränsning i parts insyn som sekretessintressena trots allt kan tänkas ge upphov till. Bestämmelser i ämnet har lagits upp i 2 kap. 12 § promemorieförslaget.

Regeringsrätten, kammarrällen i Göteborg och SACO/SR har förordat att reglerna om partsinsyn inte tas upp i en ny sekretesslag ulan i en ny lag om partsoffentlighet eller i befintlig förfarandelagstiftning.

För egen del vill jag ansluta mig lill promemorieförslaget. Det stora fiertalel remissinstanser har inte haft någon erinran mol den föreslagna lösningen. Uppenbart är att frågan om sekretessbelagda uppgifter skall lämnas till part är en fråga som har nära samband med övriga sekretessfrågor. Frågan bör därför så långt det är möjligt regleras i den nya sekretesslagen. Departementsför­slaget följer därför promemorieförslaget i detta hänseende.

När det gäller vilken omfattning partsinsynen bör ha överensstämmer promemorieförslaget på det stora hela med gällande rätt. Sålunda gäller den föreslagna regeln om partsinsyn bara ärende i den betydelse som begreppet har i TF och förvaltningslagen (prop. 1975/76:160 s. 97). Kompletterande regler om rätt för en person,! annat fallän när han är part i ett mål ellerärende (l.ex. föremål för vård eller behandling på sjukhus eller anstalt) har inte föreslagils i promemorian annat än så till vida atl vederbörandes insyns­intresse har beaktats vid utformningen av de särskilda sekretessbe­stämmelserna.

Med några undantag har remissinstanserna godtagit promemorieförslaget i denna del. Inte heller jag har funnit anledning att frångå förslaget i sak.

Vad härefter angår det närmare innehållet i de i 5 § föreslagna bestämmel­serna reglerar dessa inte, lika litet som andra paragrafer i kapitlet, myndighets skyldighel att lämna ut handlingar eller uppgifter i annan form. 1 paragrafen

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 5 if    334

anges endast att sekreiessen viker för parts rätt till insyn i handläggningen och /;(//• långt sekretesskraven efterges. Huruvida part på egen begäran eller efler underrättelse ex officio är berättigad att få del av material i mål eller ärende framgår av regler i annan lag eller av rättspraxis eller allmänna principer om förfarandet vid myndigheter. 1 5 § är en sådan rätl förutsatt.

Med hänsyn lill vad som sålunda är paragrafens innebörd möter det inte något hinder all i enlighet med promemorieförslaget ge den ett tillämpnings­område inom förvaltningen som är vidare än förvaltningslagens och förvallningsprocesslagens bestämmelser om parisinsyn och kommunikation. Det föreslås all paragrafen skall ta sikte på den rätt som part i mål eller ärende hos domslol eller annan myndighet har att bli tillställd eller på egen begäran få ta del av uppgift i målet eller ärendet. "Ärende" gäller oftast - men behöver inte avse - myndighetsutövning mol enskild.

Bestämmelsema i paragrafen om avvägningen mellan partsinsyn och sekreiess bygger liksom promemorieförslaget på nuvarande regler härom i SekrL samt i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Eftersom den nya sekretesslagen gäller uppgifter som sådana, vare sig de förekommer i allmänna handlingar, andra handlingar eller annan form, kan regleringen förenklas lekniskl och bli mera överskådlig än f n. I 14 § förvaltningslagen (43 § förvaltningsprocesslagen) behöver endast försia slyckel kvarstå, med en hänvisning till förevarande paragraf i sekretesslagen.

Promemorieförslaget innebär atl de år 1971 beslutade reglerna i 14 § förvaltningslagen (43 § förvaltningsprocesslagen) om begränsningar i partsin­synen i sak oförändrade har överfiyttals till den nya sekretesslagen. Därvid har bl. a. - med viss avvikelse ftån del synsätt som annars ligger till grund för förslaget - skillnad gjorts mellan utlämnande av handling eller annal redan befintligt malerial och upplysning om innehållet i materialet. Denna skillnad kan emellertid enligt promemorian framstå som motiverad för atl klargöra parisinsynens överordnade karaktär Ofr prop. 1971:30 s. 431).

Den lagtekniska utformningen av promemorieförslagels regler om parts­insyn har kritiserats av Sveriges domareförbund, som anser reglerna svårtillgängliga. Också jag anser atl de i möjligaste mån bör göras lättare att förstå. Departementsförslagel har avfattats med beaktande härav.

Förstastycket i paragrafen innebäratt sekretess för uppgift i regel inte gäller i förhållande lill en part i ett mål eller ärende. Liksom enligt 39 § SekrL och 14 § förvaltningslagen (43 § förvaltningsprocesslagen) gäller inte denna princip, om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas ut.

I fråga om bl. a. begreppen ärende och part kan i första hand hänvisas till förarbetena lill förvaltningsrättsreformen (prop. 1971:30 s. 315 f och 441 0.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 6 ii   335

Bestämmelserna i 14 § förvaltningslagen torde gälla endast pågående ärende. Detta hindrar inte att en rätt till partsinsyn likväl föreligger även sedan ärendet har avslutats. Frågan för liksom hittills avgöras i rättstillämp­ningen. Hittillsvarande praxis innebär att partssiällning i inte ringa omfatt­ning har ansetts slå kvar, även sedan ett ärende har avslutats Ofr Förvalt­ningsrältslig tidskrift 1975 s. 14 ff).

Bestämmelserna i 14 § förvaltningslagen och deras motsvarighet i förvalt­ningsprocesslagen innebär all myndighet i undantagsfall kan komma att grunda sitt avgörande på en omständighet om vilken en part inte, eller inte till fullo, har fött kännedom. En sådan begränsning är emellertid främmande för handläggningen vid allmän domstol. Av RB:s bestämmelser följer - direkt eller indirekt - att part alltid har rätt att la del av alla omständigheter som domstolen grundar sitt avgörande på; därmed dock inte sagt att han skall få lill sig utlämnad handling varav omständigheterna framgår. Någon ändring härvidlag bör inte komma i fråga Ofr prop. 1973:30 s. 66). Därför föreslås ett undantag i förevarande paragrafs andra stycke. Undanlaget avser såväl de allmänna domstolarna som övriga myndigheter som har atl tillämpa RB. Det gäller också den rätt som misstänkt enligt 23 kap. 18 § RB har att ta del av vad som har kommit fram under fömndersökning.

Det kan tänkas att föreskrifter som avviker från de i paragrafen föreslagna allmänna beslämmelserna om förhållandet mellan partsinsyn och sekretess kan vara befogade också på andra områden än de nu nämnda. Andra stycket innehåller därför en reservation för vad som kan vara föreskrivet i annan lag än sekrelesslagen. Av styckel framgår vidare att dom och beslut liksom hittills alltid får göras tillgängliga för part.

Tredje stycket i före\arande paragraf föreslås innehålla regler om rätt för part att på annat sätt än genom att få del av sekretessbelagt material få den information han behöver för att kunna la lill vara sin rätt. De föreslagna reglerna överensstämmer i sak med bestämmelserna i 2 kap. 12 § andra stycket andra meningen promemorieförslaget.

Gällande rätt innebär att förbehåll får uppställas när handling eller annat primärmalerial lämnas till part eller när uppgift ur materialet delges honom. Särskilda bestämmelser om rätt att ställa upp förbehåll har därför i promemorian föreslagits skola utgöra ett Qärde stycke i 2 kap. 12 § promemorieförslaget. Motsvarande bestämmelser i departementsförslaget tas upp i 10 § i detta kapilel.

6§

1 paragrafen regleras rätten för den som är part i ett rättsligt förfarande att lämna hemliga uppgifter till sitt ombud eller liknande. Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. I § promemorieförslaget.

Det är självklart att en tystnadspliktig Oänsteman skall ha rätt att utan hinderav tystnadsplikten försvara sig rättsligt mot misstanke eller anklagelse

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 7 §   336

om brott, Oänsieförseelse eller liknande som kan föranleda någon rättslig påföljd för honom. Hans rätt att lämna hemliga uppgifter lill den myndighei, där det rättsliga förfarandet äger rum, regleras i 2 § i detta kapilel. Men han skall också kunna lämna sådana uppgifter lill sill ombud eller biträde i det rättsliga förfarandet eller också till annan enskild, t. ex. legal ställföreträdare för honom. En förutsättning för atl sekretessbelagd information skall fö lämnas i nu avsedda situationer bör vara att uppgifterna behöver lämnas för att han skall kunna la till vara sin rätt inför den myndighet där förfarandet äger mm. Paragrafen har utformats i enlighel med del sagda. De rättsliga förfaranden som avses är desamma som omfattas av 2 § första stycket I i detla kapilel.

Förevarande paragraf innebär inte att den tystnadspliktige till bemötande av angrepp för röja hemliga uppgifter vid sidan av ett rättsligt förfarande eller förberedelser inför ett sådant förfarande, t. ex. genom alt lämna uppgifterna till massmedierna. Reglerna om meddelarfrihet blir avgörande för om sekretessen för brytas på del sättet.

Frågan huruvida en Oänsieman för förfoga över en allmän handling, som han inte på egen hand kan disponera över, regleras inte i paragrafen utan får lösas enligt vanliga regler, t. ex. BrB:s bestämmelser om egenmäktigt förfarande.

7§

Paragrafen innehåller särskilda bestämmelserom sekreiess i samband med information i arbetslivet, l.ex. enligt MBL. 1 försia stycket föreskrivs om undanlag från sekretessbestämmelser när det är fråga om sådan information. Andra och tredje styckena upptar regler om tystnadsplikt förden som mottar informationen. Andra stycket gäller tystnadsplikt för den som är knuten till den myndighei, som lämnar ut informationen och för den som har fått informationen i egenskap av ledamot i styrelse för arbetstagarorganisation. Tredje styckel innebär en generell begränsning av tystnadsplikten för fackliga företrädare.

Gällande rätt: i fråga om handlingssekreless 19 § andra stycket och 35 § Qärde stycket SekrL samt i fråga om tystnadsplikt 1 kap. 9 § lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg, 7 kap. 13 § arbetsmiljölagen (1977:1160) och 28 § kungörelsen (1968:104) om företagsnämnder m.m. inom statsförvalt­ningen

Promemorieförslaget: 2 kap. 13

s

MBL och arbelsmiljölagen är i princip tillämpliga också inom den offentiiga sektorn. I de nu nämnda lagarna och i andra författningar finns reglerom rätt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            14 kap. 7 §   337

för arbetstagarna att fö information från arbetsgivaren i olika hänseenden. Inom den oflentliga sektorn begränsas emellertid denna rätt till insyn genom föreskrifterom handlingssekretess och tystnadsplikl. Endasl på två punkter, 19 och 35 §§ SekrL, finns uttryckliga undantag från handlingssekretessen så att sekretessbelagda handlingar kan lämnas till skyddsombud resp. arbetsta­garorganisation. Det i tystnadspliklsbestämmelser vanligen förekommande rekvisitet att uppgift inte för röjas "obehörigen" kan härutöver ge etl visst spelrum för uppgiftslämnande i arbeislivsfrågor.

1 promemorian anförs atl nuvarande ordning i fråga om rätt till information enligt MBL i viss mån kan ses som ett provisorium i väntan på den nya sekretesslagstiftningen Ofr prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 185). Förhållandet mellan sekretesslagstiftningen och skyddsombudens insynsrätt sägs inte heller vara slutgiltigt löst Ofr prop. 1976/77:149 s. 349). En given utgångs­punkt när dessa frågor övervägs är enligt promemorian all offentligt anställda så långt som möjligt skall ha samma rätt lill information som andra arbetstagare. Endast sådana särregler sägs kunna godtas som motiveras av de särskilda förhållandena inom den offentliga sektorn. A andra sidan bör ingenting hindra att man för denna väljer delvis andra lagtekniska lösningar än för arbetslivet i övrigi för att nå ett likartat resultat. Med hänsyn till det samband som finns mellan medbestämmande- och arbetsmiljöfrågorna förordas atl om möjligt samma regler i fråga om sekretess skall gälla på båda områdena.

Frågan vilken rätt lill insyn arbetstagarna bör ha har enligt promemorian nära samband med sekretessfrågan. Helt uppenbart är atl många uppgifter hos arbetsgivaren som är av inlresse för de anställda är av del slaget all de inte kan fö spridas utan begränsningar. För att de anställda skall kunna ges inblick i arbetsgivarens verksamhet krävs därför ofta alt informationen stannar hos dem och inte blir känd för t. ex. arbetsgivarens konkurrenter. Utan tystnads­plikt i sådana fall kan man inte gärna ge de anställda rätt lill information. Insynsrätten är på detta sätt kopplad lill sekretessfrågan.

För den privata arbetsmarknadens del bygger MBL på tystnadsplikter som förhandlas fram mellan arbetsgivare och anställda eller åläggs av arbetsdom­stolen. Nuvarande ordning inom den offentliga sektorn innebär något annat. Här har inte någon sådan civilrätlslig reglering lagts till gmnd för lagstift­ningens uiformning. I stället har man fallit tillbaka på den offentligrätlsliga regleringen genom föreskrifterna om handlingssekretess och tystnadsplikl. Arbelsmiljölagens regler om tystnadsplikt är helt igenom av offentiigrältslig natur och ger alltså ingei utrymme för avtalsreglering. F. n. finns alltså inget utrymme för avtalade eller av arbetsdomstolen ålagda tystnadsplikter inom den offentliga sektorn. Enligt promemorian finns det anledning att under­söka om det är möjligt all på delta område införa en ordning som liknar den som enligt MBL gäller på den privata arbetsmarknaden.

Enligt 2 kap.  1 § RF är vaOe medborgare gentemot det allmänna

22 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 7 ii   338

tillförsäkrad bl. a. yttrandefrihet. I samma kapitels 12 § föreskrivs atl yttrandefriheten för begränsas genom lag eller genom annan författning efler bemyndigande i lag enligt bl. a. 8 kap. 7 § försia styckel 7 RF. Sistnämnda lagrum innebär alt riksdagen kan bemyndiga regeringen atl meddela föreskrifter angående förbud att röja sådanl som någon har erfarit i allmän Oänst eller under utövande av Oänsteplikl. Av del sagda framgår alt föreskrifter om tystnadsplikt för oflentliga funktionärer skall ses som en begränsning i deras medborgeriiga yttrandefrihet och i princip meddelas i lag. Men i och för sig hindrar inte detta alt del allmänna med enskild avtalar om tystnadsplikt. Att så är möjligt i förhållande lill exempelvis en enskild leverantör lorde enligt promemorian vara obestridligt.

De offentliga funktionärernas anställningsförhållande reglerades tidigare genom offentiigrältslig normgivning. Ar 1965 infördes i princip samma avtalsfrihet inom den offentliga sektorn som på den privata arbetsmarkna­den. Vissa frågor undantogs emellertid från avtalsområdet. Senare utvid­gades del avtalsbara området, men fortfarande bestod ett förbud atl avtala i några frågor. Delta förbud upphävdes i samband med arbetsrällsreformen. Fr. o. m. år 1977 kan avlal mellan det allmänna och dess anställda i princip träffas i vilken fråga som helst. Avtalsfriheten begränsas emellertid i den mån avlal skulle strida mol RF, kommunallag eller annan tvingande lagstift­ning.

I promemorian erinras om atl TK intog den ståndpunkten att RF:s bestämmelser om yttrandefriheten hindrar att tystnadsplikt i offentliga anställningar åläggs genom avtal (SOU 1975:102 s. 159). TK föreslog emellertid alt rättsläget skulle förtydligas genom alt uttryckliga förbud mot all avtala tystnadsplikt för offentliga funktionärer infördes i stals- och kommunahjänsiemannalagarna, föregångarna lill lagen (1976:600) om offentiig anställning (SOU 1975:102 s. 310). Vid tillkomsten av MBL och nyssnämnda lag torde TK:s uppfattning i frågan ha vunnit anslutning (se prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 232 och bil. 2 s. 179). Utgångspunkten för ställningstagandena i promemorian är därför att tystnadsplikt för personer, som är i allmän Oänst eller utövar Oänsteplikl och som den nya sekrelesslagen föreslås bli tillämplig på (1 kap. 3 § promemorieförslaget), inte kan avtalas utan kräveroffenlligrätlslig normgivning. Denna utgångspunkt hargodtagits av remissinstanserna och också jag vill ansluta mig till den.

1 och med att det sålunda inte finns något utrymme för avtal om lystnadsplikt för offentliga funktionärer, måste enligt promemorian regle­ringen av tystnadsplikt i samband med information i arbetslivet lösas på ett delvis annat sätt inom den offentliga sektorn än inom arbetslivet i övrigi. I promemorian anförs alt det förefaller lämpligt alt ta in den nödvändiga särregleringen för den offentliga sektorn i den nya sekretesslagstiftningen. Denna särreglering bör utformas med utgångspunkt i alt MBL och arbets­miljölagen bör gälla också i allmän verksamhet. I sekrelesslagen bör enligt promemorian las upp endast sådana regler som är nödvändiga till följd av de

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            14 kap. 7 §   339

särskilda förhållandena inom den offentliga sektorn och det förhållandet alt sekretesslagstiftningen, om annal inte föreskrivs, lar över beslämmelserna om rätt till information i medbestämmande- och arbeismiljölagarna.

Nu angivna utgångspunkter för promemorieförslaget har tagits upp av vissa remissinstanser. Några anser atl tyslnadspliktsregleringen bör tas upp i annan lag än i en ny sekretesslag. 1 övrigt har remissinstanserna i allt väsentiigt anslutit sig till promemorieförslaget.

Enligt min uppfattning boren ny sekretesslag så långt det är möjligt reglera alla frågor om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter från myndigheter och alltså även frågor om utlämnande av information i arbetslivet. Innehåller den nya sekretesslagen bestämmelserom i vilken utsträckning information skall kunna lämnas i arbetslivet, är det naturiigt alt lagen upptar också de föreskrifter om tystnadsplikl angående sådan information som behövs. Det kan f ö. inte komma i fråga att reglera denna fråga i MBL. Inte heller är det lämpligt all införa bestämmelser härom i lagen om offentlig anställning: de tystnadspliklsföreskrifler som behövs bör nämligen vara tillämpliga också på sådana ofTentliga funktionärer! fråga om vilka nämnda lag inte är tillämplig. Jag delar alltså promemorians uppfattning atl den nya sekretesslagen bör innehålla den reglering som krävs. Det kan vara skäl att tillägga atl de erfarenheter som efter hand samlas och det fortsatta reformarbetet på arbetsrättens område kan aktualisera en översyn längre fram av den reglering som nu föreslås.

Första stycket

I promemorian erinras om all de problem,som föreskrifterna i MBL om rätl lill information avsåg atl undanröja, är mindre påfallande inom den offentliga sektorn till följd av principen om allmänna handlingars offentlighet Ofr prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 184). Genom alt den nya sekretesslagstiftningen i stor utsträckning bygger på skaderekvisii som skall vara uppfyllda för alt uppgift inte skall fö lämnas ut skapas enligt promemorian ett ökat utrymme för myndigheterna att lämna ut uppgifter till sina anställda och deras fackliga organisationer; det är givet all del oftare innebär mindre risk för skada när en uppgift lämnas ut i sådant fall än när det annars sker. Vidare erinras i promemorian i detta sammanhang om all den nya sekretesslagen föreslås innehålla en generell föreskrift om utlämnande av sekretessbelagd uppgift med förbehåll, som inskränker mottagarens rätt atl använda uppgiften Qfr 14 kap. 9 § första styckel departementsförslagel). Denna föreskrift skulle ge större möjligheter än f n. alt låta exempelvis en arbetstagarorganisation ta del av en sekretessbelagd uppgift. Enligt promemorian ger således den nya sekretesslagen ett stort utrymme för information till arbetstagarna inom den offentliga sektorn även ulan särskilda regler i ämnet.

Vill man förverkliga principen, att de offentligt anställda skall ha samma rätt lill information som de privatanställda, bör man emellertid enligt promemorian gå ytterligare ett steg och införa vissa särskilda regler om

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 7 ii   340

begränsning av annars gällande sekretess. Dessa begränsningar bör göras på de områden inom den offentliga sektorn där förhållandena är jämförbara med dem som råder inom den privata. 1 promemorian anförs att det alltså främst finns anledning atl begränsa sekretessen med hänsyn lill skyddet för det allmännas ekonomiska intresse. Skall en sådan begränsning få någon effekt, bör också sekreiessen till skydd för enskild som står i affärsförbindelse med det allmänna begränsas i motsvarande mån. Härigenom uppnås samma ordning som inom den privata sektorn. 1 promemorian förordas därför all sekretess enligt 7 kap. 1-5, 8 och 9 §§ saml 9 kap. 6-8 §§ i promemorieför­slaget inte skall utgöra hinder för utlämnande av uppgift enligt MBL eller arbetsmiljölagen. Huruvida en uppgift skall lämnas ut eller inte i del särskilda fallet blir härigenom beroende av samma överväganden som inom det privata näringslivet. Del anses enligt promemorian inte föreligga något behov av att begränsa sekreiessen enligt 7 kap. 6§ i promemorieförslaget, eftersom de uppgifter som där avses inte lär omfattas av informationsskyldighet enligt MBL eller arbelsmiljölagen. Eli annal område där jämförbara förhållanden sägs förekomma inom den offentliga och privata sektorn är personalvårds­verksamheten. Med hänsyn härtill förordas att inte heller sekretessen enligt 8 kap. 11 § i promemorieförslaget skall utgöra hinder mot utlämnande av uppgift enligt MBL eller arbelsmiljölagen.

1 fråga om ytteriigare två föreskrifter i den nya sekrelesslagen har i promemorieförslaget undantag gjorts med hänsyn lill arbetsmiljölagen. 119 S andra stycket SekrL föreskrivs ett undanlag från handlingssekrelessen i ärenden angående arbetarskydd eller arbetstidens reglering eller angående arbetstillstånd för utlänning. Undantaget avser vad "som kan följa av de i nämnda ämnen gällande lagar". Härmed åsyftas en beslämmelse som har funnits i 67 § arbetarskyddskungörelsen (1949:208) och som numera är upptagen i 16 § arbelsmiljöförordningen (1977:1166). Enligt denna bestäm­melse är lillsynsorgan skyldigt alt tillställa skyddsombud avskrift av råd, anvisningar eller annat skriftligt meddelande som har avlåtils till arbetsstället i skyddsfråga. Promemorieförslagets motsvarighet till 19 § SekrL är 9 kap. 2 i;.

1 promemorieförslaget har tagits upp en bestämmelse som tillåter atl uppgift lämnas ut i det fall som anges i 16 § arbetsmiljöförordningen. Bestämmelsen innebär begränsning även av sekreiessen enligt 8 kap. 8 § promemorieförslaget, som också avser arbelarskyddsverksamheten men som saknar motsvarighet i gällande rätt. 1 promemorian har ansetts lämpligt att bestämmelsen förs samman med den som avser den begränsning av sekretessen i övrigt,som påkallas av uppgiftslämnande enligt arbetsmiljölag­sliftningen.

Sveriges industriförbund m. fl. och LRF har ifrågasatt om det är lämpligl att gå så långt som man har gjort i promemorian när det gäller alt likställa den offentliga och den privata arbetsmarknaden. De remissinstanser som före­träder arbetslagarnas intressen har däremot anslutit sig till förslaget i likhet med de övriga remissinstanser som har beröri denna fråga.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 7 ii   341

De remissinstanser som anser att promemorieförslaget är alllför långtgå­ende har hävdat att myndigheterna har uppgifter just i sin egenskap av myndigheter, ev. med monopolställning, och att detta ger dem en särställning i förhållande till privata arbetsgivare.

För egen del kan jag inte finna att de skäl som några remissinstanser har åberopat är tillräckligt bärkraftiga för all gå ifrån synsättet alt den offentliga arbetsmarknaden i princip bör vara likställd med den privata. Visseriigen kan en myndighets ställning ibland vara sådan alt enskilda personer eller företag måste anlita myndighetens Qänsler och därvid lämna uppgifter som bör hållas hemliga. Samma kan emellertid förhållandel vara i fråga om ett privat företag. De sekretessintressen som bör beaktas när det är fråga om att lämna ut information i arbetslivet är därför i många fall desamma, vare sig det rör sig om ett privat företag eller en myndighet. Som framhålls i promemorian innebär den föreslagna regleringen inte att sekretessbelagd information alllid skall lämnas ul utan att ullämnandefrågan skall avgöras på samma sätt inom den ofientliga sektorn som på den privata arbetsmarknaden. Jag vill här erinra om de uttalanden som har gjorts i MBL:s förarbeten om den närmare innebörden i arbetstagarsidans rätt lill information (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 236 fl", 364 fl", 488 f och 532 samt InU 1975/76:45 s. 36 fl). Jag har alltså inte funnit anledning att gå ifrån promemorieförslaget i sak. Den redaktionella utformningen av första stycket i förslaget har dock jämkats något i förenklingssyfte. Uttrycket "vad som i lag är föreskrivet om skyldighet alt lämna information till företrädare för arbetstagarorganisation eller lill skyddsombud" avser i första hand MBL med dess regler om skyldighet att lämna ul uppgifter i samband med facklig förhandling och om informations-rätt i övrigt och arbetsmiljölagen med dess regler om rätt för skyddsombud alt la information. Även annan lagstiftning om rätt för arbetstagarna till information, som lagen om säkerheten på fartyg, omfattas dock av uttrycket.

Avsikten är att första stycket tillämpas i de fall där del är aktuellt atl lämna ui där angivna uppgifter och att man inte prövar om skaderekvisiten är uppfyllda i dessa fall.

Försia stycket innebär atl bestämmelser av del slag som finns i 16 § arbetsmiljöförordningen i fortsättningen skall meddelas i lag, lämpligen i 7 kap. arbetsmiljölagen.

Några remissinstanser har ställt sig frågan vilket förhållande som råder mellan första stycket, å ena sidan, och MBL:s föreskrifter om edilionsplikt och primär informationsskyldighet, å andra sidan, när det gäller möjlighe­terna att fö till stånd domstolsprövning av beslut att inte lämna ut information.

Har en myndighet avslagit en begäran från en arbetstagarorganisation att fö ut en handling, kan flera olika situationer tänkas. För det första kan myndigheten som skäl för sill beslut åberopa atl handlingen inte är allmän. Talan mol beslutet får i så fall föras genom besvär enligt 15 kap. 7 §, om arbetstagarorganisationen hävdar att handlingen är allmän Ofr 1 kap. 2 §

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 7 ii   342

iredje slyckel lagen /1974:371/ om rättegången i arbetslvister /I kap. 2 § ändrad 1976:581/). Även när framställningen avslås med hänvisning till att handlingen innehåller sekretessbelagd uppgift, förs lalan mot beslutet enligt 15 kap. 7 §. Detsamma gäller om myndigheten anser all förstastycket inte är tillämpligt på uppgiften i fråga, t. ex. därför alt den faller under någon annan sekretessbestämmelse än som sägs där. Grundas avslagsbeslutet på alt myndigheten inte har ediiionsskyldighet enligt 18 § MBL, tillämpas däremot reglerna i lagen om rättegången i arbetslvister. Motsvarande gäller den primära informationsskyldigheten enligt 19 § MBL. Om en myndighet anser att den på grund av sekretess är förhindrad atl lämna information enligt 19 § MBL men om vederbörande arbetstagarorganisation är av motsatt uppfatt­ning kan tvisten likaså komma under arbetsdomstolens (eller tingsrätts) prövning enligt lagen om rättegången i arbetslvister. Det kan tilläggas alt liknandesitualionersomdejag nu har nämnt kan uppkomma redan idag. De problem som möjligen kan uppstå är därför inte nya.

Andra stycket

Första meningen. Som har framgått av del föregående förutsätter en vidgad rätt till information att tystnadsplikt införs för den som får del av uppgifter som inte bör få spridas utan begränsningar. Frågan om tystnadsplikt för den som får del av i och för sig sekreiesskyddad information som lämnas ut enligt MBL eller arbelsmiljölagen måste därför lösas. Den har två aspekter: Hur skall tystnadsplikten åstadkommas? 1 vilken utsträckning skall en facklig företrädare, som har fått del av sekretessbelagd information få använda denna i sin verksamhet, och i vad mån skall han få föra informationen vidare till andra anställda och lill sin fackliga organisalion?

Inom den privata sektorn skall facklig företrädares rätl atl föra information vidare till andra anställda och lill sin lokala eller centrala fackliga organisation vägas mol arbetsgivarens eller annans intresse av all uppgifter hålls hemliga. Avvägning sker genom förhandlingar eller, om enighet inte nås, genom arbetsdomstolens prövning (21 § MBL). Någon begränsning i rätten atl föra information vidare till styrelseledamot i lokal eller central arbetstagarorgani­sation, för vars räkning den facklige företrädaren har fött del av informatio­nen, gäller dock aldrig (22 § MBL). Den tystnadsplikt som gäller för den facklige företrädaren överförs emellertid lill styrelseledamoten i sådant fall. 21 och 22 §§ MBL är i princip inte tillämpliga inom den offentliga sektorn. F. n. får en facklig företrädare vid myndighet inte lämna en sekretessbelagd uppgift till andra anställda eller sin fackliga organisalion i vidare mån än som generelll är tillåtet.

En ordning med förhandlingar om tystnadsplikt kan, som framgår av det föregående, inte komma i fråga inom den offentliga sektorn, och tystnads­plikt för fackliga företrädare inom den offentliga sektorn måste därför åstadkommas på annal sätt än inom den privata. Som lösning föreslås i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 7 §   343

promemorian att man låter den facklige företrädaren som för del av sekretessbelagd information bli bunden av den sekretens som normalt gäller för uppgiften i fråga. Eftersom det förhållandet att sekretessen följer uppgiften är en faktor som skall beaktas vid bedömningen av huruvida skaderekvisit är uppfyllt, för man härigenom enligt promemorian etl ökat utrymme för information till fackliga företrädare inom den offentliga sektorn också när del gäller uppgifter som inte enligt försia stycket för lämnas ut lill honom ulan hinder av sekreiess.

En sådan överföring av sekretess till en facklig företrädare anses inte i promemorian strida mot de tankar som ligger bakom medbestämmandelag­stiftningen. En motsvarande tystnadsplikt på den privata sektorn kan göras lill föremål för förhandling enligt MBL eller prövas av arbetsdomstolen. Inte heller strider denna ordning enligt promemorian mot arbetsmiljölagslift­ningen, enligt vilken en motsvarande tystnadsplikt gäller (7 kap. 13 § arbetsmiljölagen). En förutsättning för att en regel om överföring skall vara tillämplig sägs emellertid vara atl den som erhåller uppgiften är offentlig funktionär. Delta uttrycks i promemorieförslaget, i anslutning till den arbetsrättsliga terminologin, så atl han skall vara arbetstagare vid myndighet. Är den facklige företrädaren inte knuten till myndighet på detta sätt, kan enligt förslaget förbehåll, som inskränker hans rätt att röja eller utnyttja uppgiften, uppställas av den myndighet som lämnar uppgiften.

Den tystnadsplikt för facklig företrädare vid myndighet som föreslås är enligt promemorieförslaget sanktionerad på samma sätt som sekreiessen i övrigt enligt den nya sekretesslagen, dvs. främst genom an­svarsbestämmelsen i 20 kap. 3 § BrB angående brott mot tystnadsplikt. Delsamma gäller den som har erhållit uppgift med förbehåll.

Promemorieförslaget har i denna del i huvudsak godtagits under remiss­behandlingen. På enstaka punkter förekommer dock viss kritik, enligt SACO/SR.s mening bör det söOas för atl de fackliga företrädarna inom den offentliga sektorn inte i fråga om tillgången lill rättslig överprövning blir sämre ställda än inom den privata sektorn. TCO har invänt mol atl en facklig företrädare inom den offentliga sektorn lill skillnad mot den privata arbetsmarknaden underkastas straff- och skadeslåndsrättsligt ansvar.

I likhet med flertalet remissinstanser ansluter jag mig i det väsentliga till promemorieförslaget. De förhållanden som SACO/SR och TCO har berört är konsekvenser av att lystnadsplikten måste åstadkommas genom offentlig­rättsliga normeroch inte genom avtal. Jag biträder alltså promemorieförslaget också i nu berörda hänseenden.

På två punkter i departementsförslagel föreligger emellertid sakliga avvikelser från promemorieförslaget. Den första gäller vilka uppgifter som regeln om överföring av sekreiess är tillämplig på. Enligt min mening bör överföring av sekretess för en uppgift förekomma bara om uppgiften lämnas ut med stöd av första stycket.

Den andra avvikelsen gäller den krets av fackliga företrädare lill vilken sekretess skall överföras. Enligt promemorieförslaget skall överföring ske,

 

Prop. 1979/80:2   Del A                              14 kap. 7 §   344

när en facklig företrädare är arbetstagare hos myndighei, del må vara den myndighet som lämnar ut uppgiften eller någon annan myndighei. För min del anser jag all det inte är lämpligt all en facklig företrädare skall behöva iaktta andra sekretessbestämmelser än dem som han har alt följa i sin egenskap av befattningshavare vid en myndighei. Jag föreslår därför all sekreiess överförs bara lill sådan facklig företrädare som är knuten lill just den myndighei som lämnar honom informationen. Vidare vill jag förorda all överföring av sekretess äger mm inte bara när den facklige företrädaren är arbetstagare vid myndigheten ulan också när han är knuten lill denna på något av de andra sätt som anges i departementsförslagels 1 kap. 7 §.

Förevarande paragraf i departementsförslagel innehåller lill skillnad mol 2 kap. 13 § promemorieförslaget inga regler om förbehåll. Sådana regler återfinns i 14 kap. 10 § departementsförslaget. Även i övrigi har gjorts vissa ändringar av redaktionell natur i promemorieförslaget.

Andra meningen. Om någol undanlag inte görs från de föreslagna bestämmelserna om överföring av sekreiess, skulle en facklig företrädare inte kunna lämna sekretessbelagd information vidare lill en ledamot i styrelsen för den lokala eller centrala arbetstagarorganisation för vars räkning han har ftl del av informationen. En sådan ordning skulle skilja sig radikalt från vad som gäller inom arbetslivet i övrigt. Önskar man förverkliga principen om samma rätt lill insyn inom båda sektorerna, måsle man därför skapa möjligheter för den facklige företrädaren alt lämna uppgift, som omfattas av sekreiess eller förbehåll, vidare lill styrelseledamot inom organisationen.

Bestämmelsema i 22 § MBL är utformade med utgångspunkt i vad som gäller för den privata sektorn och låter sig inte ulan vidare tillämpa också inom den offentliga sektorn. Det kan därför knappast komma i fråga att göra paragrafen tillämplig i fråga om offentligt anställda. En möjlighet som nämns i promemorian är atl i lagen om offentlig anställning la in de föreskrifter som behövs. Dessa föreskrifter har emellertid samband med den nya sekre­tesslagens bestämmelser. Trots alt man i viss mån bryter ramen för den nya sekrelesslagen, är det därför enligt promemorian lämpligast alt föreskrifter om facklig företrädares rätt all informera styrelsen i sin fackliga organisalion las upp i den nya sekrelesslagen. Sådana föreskrifter, utformade efler mönster av 22 § MBL, har därför tagits upp i 2 kap. 13 § iredje stycket promemorie­förslaget.

Under remissbehandlingen har inte ifrågasatts annal än att en facklig företrädare skall ha rätl alt lämna i och för sig sekretessbelagd information vidare till ledamot i styrelsen för den arbetstagarorganisation, för vars räkning han har fött uppgiften. Också jag ansluler mig till förslagel. Beträffande den fråga om rätten att informera suppleanter i styrelsen, som en remissinstans har tagit upp, avses här ingen avvikelse från vad som gäller enligt 22 § MBL, som ju utgör förebilden för föreskrifterna i sekretesslagen. En förutsättning för atl en facklig företrädare skall fö informera ledamot i styrelsen för den fackliga organisationen bör vara att han underrättar styrelseledamoten om sekretessen Ofr tredje meningen). Underiåter han alt göra detta, har han inte

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            14 kap. 7 ii   345

iakttagit vad som gäller om hans tystnadsplikt och kan fällas till ansvar enligt 20 kap. 3 § BrB. Departementsförslaget har avfattats i enlighet med det anförda. När den facklige företrädaren lämnar sekretessbelagd information vidare till styrelseledamoten skall han givetvis se lill alt denne får klart för sig atl det är fråga om uppgifter som omfattas av tystnadsplikt. Gör han inte vad som ankommer på honom i detta avseende, kan han inte anses h uppfyllt sin underrättelseskyldighet.

Tredje meningen. Den föreslagna rätten all informera styrelsele­damot i facklig organisalion kombineras, såsom f n. gäller inom den privata sektorn, med en tystnadsplikt för styrelseledamoten. Denne binds av tystnadsplikt i samma utsträckning som gäller för den facklige företrädaren. Samma princip gäller enligt MBL. För all styrelseledamoten skall fö kännedom om atl en viss uppgift omfattas av sekretess eller förbehåll skall, som föreskrivs i iredje stycket, den facklige företrädaren underrätta honom om sekreiessen.

Promemorieförslaget innebär atl tystnadsplikl som uppkommer genom överföring till facklig företrädare eller genom förbehåll sanktioneras på samma sätt som sekreiessen i övrigi enligt den nya sekrelesslagen, dvs. främst genom ansvarsbestämmelsen i 20 kap. 3 § BrB angående brott mot tystnadsplikt. Innebörden av departementsförslagel är densamma. På en punkt avviker emellertid promemorieförslaget från denna linje, nämligen så lill vida all styrelseledamot som för ta emot information enligt den särskilda vidareinformationsregeln undantas. Vid tystnadspliktsbrott av en styrelsele­damot föreslås i stället att det skadeståndsrätlsliga ansvaret (i detta fall främst för arbetstagarorganisationen) enligt 56 § MBL skall träda in. Motiveringen är att del är olämpligt att för en styrelseledamot ha olika ansvarsregler beroende på om information har lämnats av en offentligt eller en privat anställd företrädare.

Jag finner för min del att del i promemorian angivna skälet inte är tillräckligt starkt för alt på den aktuella punklen avvika från den allmänna principen att sekretessen på området skall regleras i offentiigrältslig ordning. Vidare bör beaktas all den skillnad mellan den offentliga och den privata sektorn, som enligt promemorian inte bör göras på denna punkt, däremol görs belräffande andra fackliga företrädare än styrelseledamöterna (t. ex. fackliga ombudsmän, s. k. regionala företroendemän, sakkunniga etc). Den har f ö. gjorts även belräffande styrelseledamöterna i del fall att de själva för information när de företräder sin organisation t. ex. i en förhandling med arbetsgivaren. Härtill kommer att det är praktiskt olämpligt att på en enskild punkt åstadkomma en blandning mellan det privalrätlsliga och det offent­ligrättsliga regelsystemet. Det kan t. ex. förorsaka onödiga komplikationer om en och samma lystnadspliktsbrottssituation skall handläggas både i arbetsdomstolen och i tingsrätt. Mot den angivna bakgrunden är jag inte beredd atl förorda den särreglering på den punkten som promemorieförslaget innehåller. Även här bör alltså BrB:s ansvarssyslem tillämpas.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 8 s   346

Tredje stycket

I sin verksamhet som facklig företrädare måste en offentligt anställd rimligen kunna utnytOa en sekretessbelagd uppgift under förutsättning all han inte därigenom röjer den. Detta bör enligt promemorian gälla oavsett om han har inhämtat uppgiften i myndighetens verksamhet eller har föll den enligt lagstiftningen om medbestämmande eller arbetsmiljön. Etl sådanl utnyttjande är dock inte tillåtet enligt 1 kap. 2 § 2 i promemorieförslaget, om inte annal särskilt föreskrivs. Med anledning härav ges i tredje slyckel i 2 kap. 13 § promemorieförslaget en föreskrift som innebär atl sekretess eller förbehåll inte utgör hinder mot all facklig företrädare använder uppgift i sin verksamhet i denna egenskap utan all röja den. Denna föreskrift har inte kommenterats under remissbehandlingen. Den har med en redaktionell jämkning tagils upp i departementsförslagel.

8§

Paragrafen innehåller en beslämmelse om regeringens möjligheter att ge dispens från sekretessföreskrifierna i den nya lagen.

Gällande rätt: 38 § försia slyckel SekrL

Promemorieförslagei: 2 kap. 15 §

Del finns ett behov av atl i särskilda fall kunna få lill stånd undanlag från annars föreskriven sekreiess. De enskilda sekretessbestämmelserna kan inte utformas så att varje tänkbart behov av utlämnande beaktas. Det har inte ansetts lämpligl atl ge myndigheterna i allmänhet en mera skönsmässig befogenhet att i undantagssitualioner häva sekretessen; en sådan befogenhet vore dessutom delvis grundlagssiridig. Under sådana förhållanden lär man inte kunna undvara en allmän befogenhet för regeringen att dispensera från sekretessreglerna. - Det har hävdats att det enligt gällande rätt inte skulle vara ett utlämnande i TF:s och SekrL:s mening, när en myndighei som led i sitt arbete ger offentiighel åt en hemlig handling, och alt en myndighei inte ens i sin egen informationsverksamhet skulle vara omedelbart bunden av de i sekrelesslagen stadgade inskränkningarna (SOU 1966:60 s. 96 och 102). Den nya sekretesslagen är emellertid bindande också i de hänseenden som har nämnts nu. Dess sekretessregler gäller i princip också både inom en myndighei och mellan olika myndigheter. Behovet av en dispensmöjlighet skall ses mot bakgrund också av den ståndpunkt som lagen såunda intar.

Det är emellertid tydligt att en allmän undantagsbefogenhei bör användas endast med stor restriktivitet, åtminstone när enskilda intressen berörs. I första hand bör önskemålet om att kunna häva sekreiessen i situationer som har karaktär av intressekollisioner tillgodoses genom att regeringen i de enskilda sekretessbestämmelserna för rätt att besluta om undantag från sekretessen. Sådana klausuler föreslås i fiera fall (se t. ex. 8 kap. 2, 5-7 och 9-11 §§ departementsförslaget). De har såvitt gäller handlingssekretessen stöd i 2 kap. 2 § iredje stycket TF. Genom dessa särskilda regler markeras att

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. H ii   347

en generell dispensbefogenhet skall uinytOas endasl i mera utpräglade undantagsfall.

Den allmänna beslämmelsen om rätt för regeringen atl häva sekretess har lagits in i förevarande paragraf All en sådan befogenhet inte står i strid med TF, om den endasl innebär beslutanderätt i enskilda fall, har framhållits i prop. 1975/76:160(s. 114). Däremot är det inte förenligt med 2 kap. 2 § andra slyckel TF atl regeringen allmänt bemyndigas att genom förordning föreskriva undanlag från sekretesslagens regler (nämnda prop. s. 80).

Med tanke på den undantagskaraktär som den generella bestämmelsen om regeringens dispensbefogenhet enligt promemorian bör ha utpekas i prome­morieförslaget inte särskilt några ändamål för vilka utlämnande med stöd av regeln kan komma till stånd. Det anges endasl alt undanlag kan beslutas när synneriiga skäl påkallar det. 1 promemorian diskuteras särskill utlämnande enligt dispensregeln för angeläget forskningsändamål. Förslaget innebär att någon särskild dispensbefogenhet som avser forskningsändamål inte föror­das.

Promemorieförslaget har allmänt godtagits under remissbehandlingen, bortsett från att några remissinstanser har kritiserat frånvaron av en särskild dispensbefogenhet i fråga om forskningsändamål.

För egen del vill jag i korthet beröra möjligheterna över huvud laget enligt sekretesslagen för forskningen att få tillgång till sekretessbelagda uppgifter. Är den efterfrågade uppgiften hemlig enligt en sekretessbestämmelse som upptar ett skaderekvisit, torde mycket ofta utlämnande kunna komma lill stånd utan beaktansvärd risk för skada. Är mottagaren offentlig institution eller Qänsteman, föQer sekreiessen uppgiften enligt 13 kap. 3§ i lagen. Enskild forskare kan åläggas tystnadsplikt med stöd av 14 kap. 9 §. Saknas skaderekvisii i sekretessregeln, kan forskningens behov tillgodoses genom särskilda förfatlningsföreskrifier. Forskningen kan i vissa fall tänkas få tillgång till uppgifter också med lillämpning av regeln i 14 kap. 3 § om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter myndigheter emellan. I sista hand kan man falla tillbaka på den i förevarande lagrum föreslagna dispensregeln. Med hänsyn lill del anförda delar jag uppfattningen i promemorian att någon speciell dispensbefogenhel i fråga om forskningsändamål inte behövs. Också i övrigt ansluter jag mig lill promemorieförslaget; dock förordar jag avvikelser på etl par punkter som berörs i det föQande.

Till skillnad från promemorieförslagei innehåller departementsförslaget ingen regel enligt vilken regeringens dispensbefogenhet kan sättas ur spel. Någol praktiskt behov av en sådan regel, som i promemorieförslaget har ulnytOals bara i ell enda fall (8 kap. 5 §) kan knappast anses föreligga utan man kan förutsätta atl regeringen tillräckligt beaktar sekretessintressena.

Dispensregeln i promemorieförslaget häri departementsförslaget jämkats redaktionellt. Dessutom har införts en erinran om att särskilda dispensregler finns i vissa sekretessbestämmelser.

Av 11 kap. 3 § följer atl den i paragrafen föreslagna befogenheten att förordna om dispens tillkommer riksdagsorgan i  fråga om uppgift hos

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 9 §   348

riksdagen eller någon av riksdagens myndigheter.

Att förbehåll kan uppställas när dispensmöjligheten utnyttjas följer av 10 § i detta kapilel.

Regeringsrällen har anmärkt atl tvekan kan uppslå huruvida den som har vägrats alt få del av en uppgift kan vända sig direkt till regeringen eller först måste besvära sig i vanlig ordning.

Med anledning härav vill jag erinra om vad OSK anförde om sitt förslag lill dispensregel (62 § LAH). Enligt kommittén krävde förslaget inte uttryckligen att vanliga besvärsmöjligheier skulle utnyttjas innan dispens begärdes. Det kunde ju vara uppenbart att en handling var hemlig och inte kunde utlämnas vid prövning i ordinär väg. Utlämningsfrågan kunde också vara så bråd­skande att regeringen borde ha möjlighel atl genast pröva frågan. Normall borde emellertid förutsättas att besvärsmöjligheten hade utnyttjats. Rege­ringen kunde avslå framställningen om dispens med hänvisning lill ordinär klagoväg. Eftersom ny begäran om utlämnande alllid kunde göras vållade det inte problem om klagotiden hade försuttits (SOU 1975:22 s. 295). Promemo­rieförslaget torde i delta avseende överensstämma med OSK:s förslag. Någon annan ordning är inte heller avsedd atl gälla enligt deparlemenisförslaget.

9 och 10 §§

1 dessa paragrafer upptas departementsförslagels föreskrifter om förbehåll vid utlämnande av uppgift. I 9 §, som i promemorieförslaget motsvaras av bestämmelser i 2 kap. 10 och 11 §§, finns i första styckel en allmän regel om utlämnande med förbehåll och i andra slyckel en bestämmelse om verkan av enskilds samtycke till utlämnande under förutsättning av att förbehåll ställs upp. 110 § regleras tre mera speciella fall, nämligen förbehåll vid utlämnande med stöd av beslämmelserna om parisinsyn (5 §), vid utlämnande enligt lagstiftning om information i arbetslivet (7 §) samt vid utlämnande enligt dispensbeslut av regeringen (8 §). Motsvarigheter till dessa föreskrifter om förbehåll ingår i promemorieförslagels 2 kap. 12, 13 resp. 15 §.

Gemensamt för de olika fallen är alt förbehåll kan uppställas bara när uppgift lämnas till enskild och alltså inte när mottagaren är myndighei.

9§

Första styckel

1 stycket föreslås en allmän regel om förbehåll vid utlämnande av uppgift till enskild.

11937 års lag föreskrivs i åtskilliga sekrelessbestämmelser(13,13 a, 14,16, 18, 19, 19 a, 20 a, 20 b, 25, 25 a, 25 b och 28 §§) att erfordertiga förbehåll bör

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            14 kap. 9 ii   349

eller skall göras när handling som är hemlig lämnas ut därför all trygghet kan anses vara för handen atl utlämnandet inte kommer atl missbrukas till skada för sekretessintresset. Förbehåll kan gälla t. ex. förbud mot vidarespridning av handlingens innehåll eller mol publicering av namn eller hemliga uppgifter ur handlingen. Föreskrifter om förbehåll finns också i 35 och 39 §§ SekrL.

Genom förbehåll av del nämnda slaget kan enligt promemorian stelhet i sekreiessregleringen molverkas och utomståendes informationsbehov tillgo­doses i angelägna fall. All förbehåll ålägger en enskild informalionsmotlagare en tystnadsplikt sägs knappast inge betänkligheter.

Enligt promemorieförslaget bör förbehållsinstilutel användas som ett medel att eliminera skada eller men som enligt viss sekretessbestämmelse är en förutsättning för att uppgift skall hållas hemlig. Del anförs all det emellertid skulle kunna hävdas all denna begränsade användning av förbehåll gördel omöjligt att i angelägna fall lämna sekretessbelagda uppgifter lill någon som slår utanför kreisen av myndigheter. Ett definitivt ställnings­tagande till frågan om förbehållens tillämpningsområde föregås därför i promemorian av en översikt av vilka andra möjligheter som enligt den nya lagen kommer alt slå lill buds att lämna ul hemlig information i undantags­situationer.

Av kanske störst betydelse i delta hänseende är enligt promemorian den tryckfrihetsrättsliga meddelarfriheten. Denna gör del möjligt för allmänna befattningshavare att inom etl vidsträckt område lämna annars sekretessbelagda uppgifter för offentliggörande i tryckt skrift eller i radio och TV. Det är inte någon förutsättning för alt meddelarfriheten skall få utnylQas atl del kan ske utan skada för sekrelessiniressel.

I promemorian anförs vidare att man vid utformningen av sekretessregler som saknar skaderekvisii i de fall då det är påkallat, får behovel av sekretessbelagda uppgifter för enskild forskning och för liknande ändamål tillgodosett genom särskilda föreskrifter. Sådana finns redan i gällande rätt på regisiersekretessens område och förordas i promemorian också t. ex. som led i regleringen av sjukvårdssekreiessen. Är uppgift hemlig enligt beslämmelse som upptar ett skaderekvisii, sägs utlämnande för forskning m. m. i allmänhet kunna ske utan risk för skada, i varje fall om utlämnandet förknippas med sådanl villkor som föreslås i promemorieförslagets 2 kap. 11 §.

TF lägger inte hinder i vägen för all regeringen eller riksdagen i särskild sekretessbestämmelse anförtros atl pröva fråga om utlämnande av allmän handling efter en lämplighetsbedömning. Denna möjlighel har i promemo­rieförslaget UlnytOals i flera bestämmelser för all tillgodose intresset av insyn i speciella situationer. Föreskrifter om rätt för regeringen alt förordna om undantag från sekretess förekommer i promemorieförslaget både i paragrafer som innehåller skaderekvisit (t. ex. 9 kap. 8 §) och i sådana som saknar rekvisit av denna typ (9 kap. 7 §).

 

Prop. 1979/80:2    Dei A                             14 kap. 9 s   350

I sista hand kan enligt promemorian etl starkt inlresse av alt hemlig uppgift lämnas ut tillgodoses genom den regel om rätl för regeringen (riksdagen) all meddela dispens som föreslås i promemorieförslagels 2 kap. 15 § (12 kap. 10§).

Mol den nu angivna bakgrunden anses det i promemorian inte möta några betänkligheter all ge en regel om verkan av förbehåll i förhållande till enskilda vid utlämnande av uppgift det tidigare angivna, snäva tillämpningsområdet. Regeln bör alltså enligt promemorian kunna utnyttjas endast i fråga om sekretessbestämmelser som innehåller någon form av skaderekvisit, och förbehåll får ställas upp endast om förbehållet behövs och, sammanvägi med andra omständigheter, är tillräckligt för all undanröja en skaderisk som annars skulle utgöra hinder mot utlämnande.

Promemorieförslagels allmänna regel om förbehåll vid utlämnande av uppgift har allmänt lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Också jag anser all promemorieförslaget i sak är lämpligl utformat och har lagt del till grund för avfattningen av första stycket i 9 §.

Som anförs i promemorian för lösningen att se frågan om förbehåll vid utlämnande av uppgift som ett led i skadebedömningen den verkan alt enskild kan påkalla alt fö del av allmän handling med sådanl förbehåll. Om förbehållet kan eliminera skaderisken, är nämligen - som framgår av avsnitt 4.3.4 - uppgiften inte hemlig i förhållande till den mottagaren, och allmän handling som upptar uppgiften i fråga skall lämnas ul. A andra sidan är den som vill ta del av allmän handling inte skyldig alt finna sig i ett förbehåll, om uppgifterna i handlingen förbehållet förutan kan lämnas ut utan sådan skaderisk som fömtsälts i den aktuella sekretessbestämmelsen. Sislnämnda förhållande framgår av 2 kap. 15 § TF, som berättigar sökande, till vilken allmän handling har lämnais ut med förbehåll, att fö saken prövad av domstol.

Inte bara när allmän handling begärs utlämnad utan också när del annars är aktuellt all lämna ut uppgift på vilken en sekretessregel är tillämplig, t. ex. genom muntligt meddelande, är det en sak för myndigheten som sådan atl pröva huruvida förbehåll gör atl skaderisken bortfaller och atl i så fall gentemot den enskilde ställa upp förbehållet.

Förbehåll kan avse begränsning i rätten att lämna uppgift vidare och alt utnyttja uppgiften, dvs. de kan träffa samma handlande som är förbjudet i 1 kap. 2-4 §§. Förbehåll kan naturiigtvis vara partiellt och gälla t. ex. enbart rätt alt offentliggöra den mottagna uppgiften.

I departementsförslagel liksom i promemorieförslaget är del myndigheten som skall ställa upp förbehåll Ofr 15 kap. 6 § departementsförslagel). Vem som på myndighetens vägnar skall uppställa förbehållet för avgöras enligt vad som gäller om arbetsfördelningen inom myndigheten, t. ex. med ledning av myndighetens arbetsordning.

Angående dokumentering av förbehåll hänvisar promemorian till SOU

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             14 kap. 9 if   351

1975:102 s. 232. Denna fråga las upp i några remissyttranden, i vilka understryks vikten av att förbehåll dokumenteras, särskilt när förbehållet avser uppgift som lämnas ut muntligen. Enligt min mening kommer del av naturliga skäl i försia hand i fråga all ställa upp förbehåll, när uppgifter lämnas ul genom att en handling tillhandahålls. Handlingen kan i så fall förses med en anteckning om förbehållet. Ell annal fall där förbehåll ligger nära till hands är när uppgiftslämnandet sker på så sätt alt den som mottar uppgifterna för närvara vid viss verksamhet eller bese föremål eller anläggningar. Förbehållet kan då dokumenteras genom en handling som anger att förbehållet avser de uppgifter som på detla sätt röjs. Däremot lär det mera sällan bli aktuellt att ställa upp förbehåll när uppgifter lämnas ut muntligen, t. ex. per telefon, bl. a. av del skälet alt förbehållet skall uppställas av myndigheten som sådan.

Eftersom det enligt min uppfattning mera sällan blir aktuellt atl lämna ul uppgifter under förbehåll på annat sätt än genom utlämnande av allmän handling,anserjagdet inte vara av behovet påkallat att, som en remissinstans har förordat, införa en särskild besvärsmöjlighet, när uppgift har lämnats ut med förbehåll t. ex. muntligen.

Liksom i promemorieförslaget är i departementsförslagel överträdelse av förbehåll strafibelagl i 20 kap. 3 § BrB.

I fråga om förbehållels verkan i iryckfriheisrällsligl hänseende kan i första hand hänvisas lill beslämmelserna i 7 kap. 3 § första stycket 2 och 3 och 5 § TF Ofr prop. 1975/76:204 s. 160, 161, 171 och 172). 1 enlighet med vad som förutsattes i prop. 1975/76:204 (s. 172) och vad som gäller enligt lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt föreslås att den tystnadsplikt som följer av ett förbehåll vid utlämnande av allmän handling eller av uppgift i annan form skall ha giltighet även för meddelanden lill pressen, radio m. fl., dvs. den skall ta över meddelarfriheten (16 kap. 1 § 4).

Förbehåll kan bli av vikt bl. a. för möjligheten att lämna massmedierna meddelanden, vilka i och för sig är i konfiikt med sådan tystnadsplikt som enligt 16 kap. har företräde framför meddelarfriheten; förutsättningen är dock självfallel all det rör sig om en sekretessbestämmelse med skaderekvisii. Vidare kan det länkas alt en Oänsieman inte vill begagna sin möjlighel att i skydd av meddelarfriheten lämna uppgifter till pressen eller liknande utan föredrar att utverka ett förbehåll från myndigheten för ett meddelande som därigenom inte kränker ett skaderekvisit.

Med anledning av påpekanden under remissbehandlingen har promemo­rieförslagels allmänna regel om förbehåll jämkats redaktionellt.

Andra stycket

Enligt 4 § kan enskild efterge sekreiess som gäller till hans skydd. Den som lämnar samtycke till att en enskild får del av hemlig uppgift bör som villkor

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           14 kap. 10 if   352

kunna få kräva att myndigheten ställer upp förbehåll som inskränker enskild mottagares rätl att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den. En regel av nu angiven innebörd har inlagils i andra stycket i 9 §. Naturiigtvis kan den enskilde inte genom all lämna ett villkoral samtycke hindra en utomstående från att fritt få del av uppgift, om utlämnande bedöms kunna ske utan konflikt med etl i en sekretessbestämmelse uppställt skaderekvisit. Del är enligt förevarande lagrum inte en förutsättning för förbehållet att sekre­tessbestämmelsen i fråga innehåller något skaderekvisit. Den enskilde har ju förfoganderätt över all sekreiess som gäller till hans skydd med undanlag för de fall som är särskill angivna (7 kap. 3 och 5 §§).

10 §

Gällande rätl innebär atl förbehåll får uppställas när handling eller annal primärmaterial lämnas lill part eller när uppgift ur materialet delges honom (39 § andra styckel SekrL samt 14 § förvaltningslagen och 43 § förvaltnings­processlagen). De föreskrifter om förbehåll som föreslås i 9 § är otillräckliga i detta sammanhang. Särskilda bestämmelser om rätt all ställa upp förbehåll i sådana fall intas därför i försia stycket som punkt 1.

Beslämmelserna i punkt 1 kompletteras av andra stycket. Som framgår av förarbetena till förvaltningslagen (prop. 1971:30 s. 444) kan del ibland visa sig lämpligl att lämna ul hemligt malerial eller hemlig upplysning till parts ombud (biträde) eller ställföreträdare i stället för till parten personligen. Hinder möler inte i sådanl fall att förbjuda ombudet eller ställföreträdaren all lämna handling eller annal föremål vidare till parten. Däremot kan någol förbud alt lämna parten muntlig upplysning inte åläggas ombudet eller ställföreträdare, delta med tanke på del föriroendeförhållande som råder mellan ombudet (ställföreträdaren) och huvudmannen. Inte heller kan part hindras atl kontakta sitt ombud etc. Beslämmelserna i andra slyckel har avfattats i enlighet med denna ståndpunkt Ofr JO:s ämbelsberättelse 1972 s. 312).

I punkt 2 i första stycket föreskrivs om förbehåll när myndighei lämnar ul sekretessbelagd uppgift med stöd av 7 § första slyckel, alltså i fall när sekreiess inte ulgör hinder mot atl uppgift lämnas ut enligt lagstiftning om information i arbetslivet. Om den som mottar uppgiften är anställd vid myndigheten eller har annan sådan anknytning till denna som sägs i 1 kap. 7 §, är han enligt 14 kap. 7 § andra stycket bunden av lystnadsplikt utan all förbehåll ställs upp. Förbehåll behöver därför användas bara om den som mottar uppgiften inte på detta sätt är knuten till myndigheten. Punkt 2 har avfattats med denna utgångspunkt. När förbehåll sfälls upp enligt denna punkt bör det utformas så att den tystnadsplikt som uppkommer i möjligaste mån får samma sakliga innebörd som den sekretess som skall iakttas av en

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  ... 15 kap. I och 2 §§   353

facklig företrädare som är anställd vid myndigheten i fråga. Med andra ord bör ett riktmärke vara alt en facklig företrädare i praktiken får samma tystnads­plikt, oavsett var han är anställd. Särskilt bör det tillses att möjligheterna alt sprida den erhållna informationen vidare till medlemmarna i arbetstagaror­ganisationen blir desamma i båda fallen.

I tredje stycket finns bestämmelser om verkan av att förbehåll ställs upp med stöd av försia slyckel punkt 2. Beslämmelserna innebär för del första alt den som har fått uppgifterna med förbehåll får använda dem i sin verksamhet som företrädare för arbetstagarorganisation eller som skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté, om uppgiften inte röjs härigenom. Vidare får den, som för arbetstagarorganisations räkning har fött uppgifter, lämna dessa till ledamot i organisationens styrelse, om han underrättar styrelseledamoten om all uppgiften omfattas av förbehåll. Styrelseledamoten blir i så fall bunden av samma tystnadsplikt som den har som har lämnat honom uppgifterna. Bryter denne mol tystnadsplikten, kan han straffas enligt 20 kap. 3 § BrB.

Enligt Qärde stycket kan regeringen eller riksdagen ge dispens från en sekretessbestämmelse Ofr 8 § i delta kapitel och 11 kap. 3 §) under villkor all förbehåll uppställs. Till skillnad mot vad som föreslås i promemorian kan sådanl villkor föreskrivas också när regeringen (riksdagen) utnyttjar dispens­befogenhet enligt särskild sekretessbestämmelse (t. ex. 8 kap. 6 §). Att uttryckligen föreskriva atl den myndighei som sedan lämnar ul uppgiften skall iaktta villkoren har inte ansetts nödvändigl.

15 kap. Bestämmelser om registrering och utlämnande av allmänna handlingar m. m.

I detta kapitel flnns bl. a. bestämmelser som på olika punkter kompletterar TF:s regler om allmänna handlingars offenllighet.

I 1 och 2 §§ finns sålunda bestämmelser om registrering av allmänna handlingar. Som komplement till 2 kap. 16 § TF las i 3 § upp bestämmelser om hemligstämpling av allmänna handlingar. Föreskrift om myndigheters upplysningsplikt gentemot allmänheten lämnas i 4 §. I 5 § finns en motsva­rande föreskrift om myndigheters skyldighel att tillhandagå varandra med uppgifter. Vissa bestämmelser om förfarandet vid prövningen av frågan om utlämnande av allmän handling lämnas i 6 §. I 7 och 8 §§ ges regler om besvär. Bestämmelserna i detta kapitel gäller även för de med myndigheter jämställda organ som anges i 1 kap. 8 §.

1 och 2 §§

I dessa paragrafer lämnas bestämmelser om bl. a. myndighels skyldighel atl registrera allmänna handlingar i vissa fall och om vad register skall innehålla.

23 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             15 kap. 1 §   354

Gällande rätl: generella regler saknas f n.

Promemorieförslaget: 13 kap. 4 och 5 §§

Reglerna i 2 kap. TF innebär en rätt för envar att ta del av sådana allmänna handlingar som inte är alt bedöma som hemliga. Reglernas praktiska tillämpning fömtsätter atl den som begär atl fö la del av en handling kan lämna sådana uppgifter om handlingen att myndigheten kan identifiera den. Många gånger fordras härför alt del finns tillgång lill någon form av register eller diarium över myndighetens handlingar. Ell register fyller också den funktionen all allmänheten därigenom kan fö vetskap om alt en viss handling över huvud tagel existerar. Hos de flesta myndigheter förekommer i dag också någon sorls registrering av allmänna handlingar. Detta är i regel nödvändigl redan av hänsyn till myndighetens egen verksamhet. Varken i TF eller i annan lag finns del emellertid regler som generelll föreskriver skyldighel för myndighei alt föra register. Däremot finns regler i ämnet av mer begränsad räckvidd intagna i instruktioner och andra liknande författ­ningar.

För att offentlighetsprincipen praktiskt sett skall kunna fungera på del sätt som är avsett i TF är del alltså nödvändigt alt myndigheterna håller sina allmänna handlingar registrerade eller i vart fall så ordnade atl det utan svårighet kan konstateras vilka handlingar som har kommit in eller upprättats. Del är emellertid av slor betydelse inte bara att handlingar registreras eller ordnas så atl möjlighel finns lill överblick utan också hur registreringen eller de andra åtgärderna utformas. Genom det utredningsar­bete som har bedrivits på områdel anserjag alt det finns underiag för atl nu lägga fasl vissa allmänna riktlinjer i ämnet. Med hänsyn lill frågans vikt anser jag att riksdagen bör beredas lillfälle all genom lag besluta om dessa riktlinjer.

Reglerna bör syfta till att garantera allmänhelens rätt atl fö tillgång till allmänna handlingar. Delta kan i vissa fall komma att innebära krav på längre gående registreringsåigärder eller andra åtgärder än som är motiverat från rent administrativa utgångspunkter. När det gäller registrering av handlingar måste vidare en avvägning göras mellan å ena sidan intresset av all registret förs med tillräcklig utförlighet och å andra sidan all det förs på sådanl sätt alt del kan hållas allmänt tillgängligt. I enlighet med del anförda har i 1 och 2 §§ lagits in regler bl. a. om registrering av allmänna handlingar och om sättet härför. I 1 § fastslås skyldigheten atl föra register eller vidta åtgärder med samma syfle. Vidare föreskrivs vissa undanlag från denna skyldighet. I 2 § ges närmare regler om vad register skall innehålla.

1§

I enlighel med vad som nyss har sagts föreskrivs i denna paragrafs första stycke, som i sak överensstämmer med molsvarande beslämmelse i prome­morian, skyldighel för myndighei all  i vissa fall  registrera allmänna

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             15 kap. 1 §   355

handlingar hos myndigheten. Från offenllighetssynpunkl är del givetvis av vikt att registrering av handling sker utan dröjsmål så snart en handling har kommit in eller upprättats. Beslämmelsen har också avfattats så alt detta har kommit till klart uttryck.

Som redan har berörts är del inte nödvändigt att alltid upprätthålla kravet på registrering för all säkerställa allmänhelens tillgång till allmänna hand­lingar. Syftet kan uppnås också på del sättet atl myndigheten håller handlingarna sä ordnade all den utomstående själv kan skaffa sig en överblick över dem. En förutsättning för atl detta förfarande skall kunna användas är givetvis att handlingarna är offentliga. I enlighel härmed har i paragrafen föreskrivits all myndighei i fråga om handlingar, för vilka sekretess inte gäller, för underiåta registrering om den i stället håller handlingarna sä ordnade att det utan svårighet kan fastställas om handlingen har kommit in eller upprättats.

Promemorieförslaget har i denna del i allmänhet tagits emot positivt av remissinstanserna. Några remissinstanser, däribland riksförsäkringsverket, har dock ställt sig kritiska till förslagel atl allmänna handlingar som omfattas av sekretess i regel alltid skall registreras. Kritiken har gällt bl. a. handlingar inom socialvården eller hos försäkringskassorna. Det har ansetts föra för långt och vara för tidskrävande att registrera den stora mängd hemliga handlingar som förekommer inom de nämnda områdena. Enligt dessa remissinstanser borde det vara tillräckligt all handlingarna tillförs resp. personakt eller försäkringsakt. Därmed borde kravet på handlingarnas lättillgänglighet vara uppfyllt.

Såsom nyss har sagts kan allmänhetens tillgång lill allmänna handlingar många gånger tillgodoses genom att handlingarna hålls så ordnade atl möjlighel lill överblick finns. Handlingarna kan ju lämnas lill den utomstå­ende ordnade i en akt eller på annal sätt. All tillämpa delta förfarande också i fråga om allmänna handlingar som är hemliga låter sig naturligtvis inte göras. Någon annan möjlighel all ge överblick än genom registrering slår inte lill buds. Jag har därför inte ansett mig kunna gå ifrån det i promemorian upptagna förslaget atl allmänna handlingar som är hemliga skall registreras. På denna registrering behöver självfallet inte alltför höga krav ställas. Det kan många gånger vara fullt tillräckligt att erforderiiga anteckningar görs t. ex. på omslaget lill den akt där handlingarna förvaras, på ett dagboksblad eller på liknande innehållsförteckning lill akten. Vissa möjligheter till undantag från registreringsskyldigheten föreslås dessutom i paragrafens andra stycke. Därmed lorde de praktiska svårigheter som bestämmelsen kan ge upphov till kunna bemästras.

När del gäller allmänna handlingar som inte är hemliga innebär besläm­melsen att det föreligger valfrihet mellan alt registrera handlingarna och att hålla dem så ordnade all del ulan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller upprättats. Det ankommer på den enskilda myndigheten all

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             15 kap. I §   356

avgöra vilket tillvägagångssätt som är alt föredra. Beslämmelsen hindrar t. ex. inte att den handling som initierar ett ärende registreras medan övriga handlingar i ärendet ordnas så all deras existens utan omgång kan fastställas.

Beslämmelsen i försia styckel ger myndigheterna en betydande frihet att ordna registreringen efter vad som är lämpligast för den enskilda myndighe­ten. Den innebär inte någol krav på central registrering, något som etl par remissinstanser har framfört önskemål om. En sådan ordning skulle inom många myndigheter framstå som onödigt arbetskrävande ulan all ge nämnvärda fördelar. Bestämmelsen ålägger inte heller myndigheterna alt föra en daglig lista över inkomna handlingar. Även ell sådant krav, som har hafl förespråkare under remissbehandlingen, skulle för många myndigheter framstå som onödigt. A andra sidan hindrar beslämmelsen givetvis inte all registreringen utformas så alt de nu berörda önskemålen tillgodoses. Liksom hittills slår del myndigheterna fritt all föra speciella register, t. ex. för viss del av verksamheten eller för vissa typer av handlingar. I formellt hänseende ställs således inga krav på registreringen. Del är alltså, som jag nyss har sagt, fulll tillräckligt om handlingarna i tidsföljd antecknas på ell aktomslag eller på ell särskill dagboksblad eller liknande. De regler om vad ett register skall innehålla, som lämnas i 2 §, anger bara ett minimikrav som måste uppfyllas för att möjligheterna till insyn skall tillgodoses. Självfallet slår del myndighet fritt all vid sidan härav föra de ytteriigare register som är nödvändiga för alt verksamhelen skall kunna bedrivas effektivt.

Huvudregeln i paragrafens första stycke är inte undanlagslös. I likhet med vad som har föreslagils i promemorian är vissa handlingar generelll undanlagna. Enligt promemorieförslaget gäller huvudregeln inte allmänna handlingar som uppenbariigen är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. Därmed avses bl. a. inkommande handlingar av typ pressklipp, cirkulär och reklamtryck som bara indirekt eller i ringa mån rör myndighetens verksamhet. Några remissinstanser är kritiska mot förslagels lydelse i denna del. JK framhåller t. ex. alt den föreslagna formuleringen knappast täcker alla de handlingar av olika slag som det ibland måsle anses obehövligt alt bevara. Alt undantaget från huvudregeln knyts lill handlingar som är av ringa betydelse för myndigheten kritiseras också av statens personalnämnd. Nämnden framhåller därvid att också sådana handlingar kan ha betydelse från offentlighetssynpunkt och registreringsskyldighelen bör därför inte avgöras bara med hänsyn lill myndighetens verksamhet.

Med tanke på de mångskiftande förhållanden som beslämmelsen avser har jag för min del funnit atl det är mest ändamålsenligt att en handlings betydelse för myndighetens verksamhet tas till utgångspunkt när del gäller att bedöma huruvida huvudregeln skall lillämpas eller ej. Alt en handling, som saknar betydelse för myndighetens verksamhet, ändå har ett inlresse

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             15 kap. I ii   357

från offenllighetssynpunkl medför alltså inte att handlingen måsle registreras eller på annat sätt hållas lättillgänglig. Vilka handlingar, utöverde handlingar som anges i promemorian, som kan sägas vara av ringa betydelse måsle givelvis avgöras från fall till fall. Rent allmänt vill jag dock säga all också statistiska meddelanden och kopior av andra myndigheters yttranden i allmänhet bör kunna undantas från huvudregeln. Vidare bör enligt min mening anonyma skrifter och skrifter med meningslöst eller obegripligt innehåll som kommer in från enskilda i regel vara undanlagna från huvudregeln.

Ett par remissinstanser har framhållit all praktiska svårigheter ibland kan komma alt uppslå när det gäller all avgöra vilka handlingar som lill följd av sekreiess måste registreras. Detta gäller enligt dessa instanser särskilt för handlingar vars hemlighållande är beroende av huruvida ell skaderekvisii är uppfyllt. Den personal som har hand om diarieföring och registrering lorde nämligen inte ha möjlighel att alltid rätt bedöma sekretessfrågan.

De svårigheter som kan uppslå i delta hänseende för självfallel inte underskattas. Den sekretessbedömning som i sammanhanget måsle ske, kan emellertid göras ganska schematisk. Vid skadebedömningen får man alltså utgå från om handlingen innehåller uppgifter av det slaget all ell utlämnande typiskt sett kan vara ägnat all medföra skada för del inlresse som skall skyddas genom den aktuella sekretessbestämmelsen. Vidare får eventuella svårigheter förebyggas genom all den personal som handhar registrering ges erforderiig utbildning,

I fråga om handlingar som förekommer i stor mängd hos en myndighet kan del från kostnads- eller arbelssynpunki ibland vara nödvändigl all göra ytteriigare avsteg från huvudregeln, I promemorian föreslås därför i paragra­fens andra stycke en regel som ger regeringen möjlighel all för viss myndighei föreskriva undanlag från skyldighel enligt försia slyckel i fråga om hand­lingar som hos myndighet förekommer i betydande omfattning och som är av ringa intresse för allmänheten. Några remissinstanser har i denna del framhållit behovet av all dispens ges inom del egna verksamhetsområdet. Enligt dessa instanser skulle dispens således behöva meddelas beträffande t, ex, sjukanmälningar, inkomstuppgifter, läkarintyg m, fi, handlingar som i slor mängd kommer in lill försäkringskassorna, statistiska primämppgifler som kommer in lill statistiska centralbyrån m. fl. myndigheter, vissa import-och exportlicenser hos tullverket saml självdeklarationer.

Del är uppenbart alt det hos en del myndigheter kan finnas ell klart behov av undanlag från bestämmelsen i paragrafens första stycke från de synpunkter som jag nyss har nämnt. I fråga om t. ex. en del av de handlingstyper som har omnämnts av remissinstanserna skulle registrerings-skyldigheten bli utomordentligt betungande för myndigheten. Undantagsre­geln har därför i departementsförslagel fött en något större räckvidd. Enbart det förhållandet att antalet handlingar är stort och registreringsskyldigheten därför kan bli betungande bör dock inte vara helt avgörande. Mot de vinster i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             15 kap. 2 i}   358

kostnader och arbete som kan göras måste vägas intresset av allmän insyn i myndigheternas verksamhet. Detta har i beslämmelsen kommit till uttryck i att särskilda skäl krävs för att undanlag skall kunna föreskrivas.

2§

Om registrering enligt 1 § försia stycket skall fylla sitt syfte måste den vara så utförlig att den registrerade handlingen ulan svårighet kan identifieras, A andra sidan får de anteckningar som görs i diariet eller registret inte leda lill alt en sekreiesskyddad handlings innehåll röjs. För all fylla sill syfle måsle ju registret kunna hållas allmänt tillgängligt, I promemorieförslaget har uppställts vissa minimikrav när det gäller vad som skall antecknas i ett register. Reglerna härom har tagits in i förevarande paragraf

I paragrafens försia stycke föreskrivs sålunda atl del beträffande handling som registreras enligt 1 § skall av registret framgå: datum, då handlingen kom in eller upprättades, diarienummer eller annan beteckning som har åsatts handlingen, i förekommande fall från vem handlingen har kommit in eller lill vem den har expedierats samt i korthet vad handlingen rör. Jag vill här påpeka atl skyldigheten all anteckna diarienummer eller annan beteckning självfallet endasl gäller ifall myndigheten har åsätt handlingen sådanl nummer eller liknande beteckning. Man behöver alltså inte tillskapa ett syslem med diarienumrering bara för alt tillgodose denna bestämmelse. När del gäller att ange vad handlingen rör får detta inte tolkas så att registret skall utvisa innehållet i vaqe enskild skrivelse i ett ärende. Del räcker här givetvis med atl det i registret eller på dagboksbladet finns en ärendemening som visar vad ärendet handlar om. De enskilda handlingarna kan sedan, som är brukligt, anges med enbart t, ex, "ansökan" eller dylikt.

Som nyss har sagts ligger del i sakens natur att ett register eller diarium skall kunna hållas allmänt tillgängligt. Annars skulle ju syftet med registre­ringsskyldighelen inte uppnås, A andra sidan kan del inte bortses från all sekreiessen i vissa fall skulle komma att bli illusorisk om ett register alltid måste innehålla de uppgifter om en handling som jag nyss har angett, Belräffande flertalet handlingar torde det förhålla sig så att nödvändiga identifieringsuppgifter kan tillföras register ulan risk för att ell sekre-lesskyddat intresse skadas. Uppenbart är dock all en uppgift om vem som har gett in en handling eller om vad handlingen rör i vissa fall kan behöva hemlighållas av hänsyn till allmänt eller enskilt inlresse, I likhet med vad som har föreslagits i promemorian föreskrivs därför i paragrafens andra stycke att uppgift som rör en handlings avsändare, ingivare eller mottagare eller dess innehåll skall utelämnas eller särskiljas om del behövs av sekretesskäl. Därigenom kan registret i övriga delar hållas allmänt tillgängligt. Vid prövningen av om vissa uppgifter sålunda skall utelämnas har myndigheten att tillämpa de materiella sekretessreglerna i lagen.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                ,           15 kap. 3 §   359

En särskild fråga, som har berörts av rikspolisstyrelsen, är hur man skall förfara med sådana handlingar vilkas blotta existens måste hållas hemliga. Rikspolisstyrelsen har därvid pekat på behovet av att i vissa fall kunna föra s, k, hemliga diarier. Med anledning härav vill jag framhålla atl etl registers karaktär av offentlig eller hemlig handling liksom hittills får bedömas med hänsyn till registrets innehåll. Jag anser mig dock kunna utgå från all de obligatoriska uppgifterna i ett register, dvs, uppgifterna enligt första slyckel 1 och 2 praktiskt taget aldrig kommer atl omfattas av sekretess. Bestämmel­serna i denna paragraf ulgör alltså en garanti mot att existensen av en sekretessbelagd handling hålls hemlig, låt vara att de uppgifter som slår atl finna i ett register kan vara begränsade. Möjligheten att påkalla prövning huruvida viss allmän handling kan lämnas ul eller inte slår därmed i vart fall öppen.

Det kan inte uteslutas all tillämpningen av beslämmelserna i 2 § andra stycket inom vissa områden eller beträffade vissa slag av handlingar kan leda till öppna register som beträffande alla eller fiertalel handlingar skulle komma att innehålla endast de obligatoriska uppgifterna om handlings datum och diarienummer. Ell sådanl register skulle tvinga myndigheten lill en omfat­tande dubbelregistrering samtidigt som del öppna registret för den utomstå­ende skulle vara av föga värde. I 2 § iredje styckel ges därför möjlighel lill undantag från paragrafens andra stycke, om föreskriften där skulle omfatta fiertalel i etl vissl register upptagna handlingar. Enligt bestämmelsen skall del ankomma på regeringen atl i förordning bestämma om undanlag belräffande visst register.

Medges undanlag från 2 § andra styckel gäller i stället huvudregeln i paragrafens försia stycke. Frågan i vad mån registret helt eller delvis skall hållas hemligt för på sedvanligt sätt bedömas med hänsyn lill registrets innehåll.

3§

Paragrafen upptar bestämmelser om hemligstämpling av allmän hand­ling.

GäUande rätt: 2 kap. 16 § TF och 40 c § SekrL

Promemorieförslaget: 13 kap. 7§

Enligt 2 kap. 16 § TF gäller atl anteckning om hinder att lämna ut allmän handling får göras bara på handling som omfattas av bestämmelse som avses i 2 § andra styckel samma kapitel. Tillämplig beslämmelse skall härvid anges på handlingen. I övrigt saknas regler i ämnet i TF. Vid tillkomsten av det nuvarande 2 kap. TF anfördes alt de mer detaljbeionade inslagen i den tidigare grundlagsregleringen (2 kap. 14 § TF i dess lydelse före den 1 januari 1978) borde föras över från TF till den nya sekrelesslagen Ofr prop.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     15 kap. 4 och 5 §§   360

1975/76:160 s. 209 O-1 sak bedömdes reglerna i TF som lämpliga. I avvaktan på den nya lagen har, på grundval av förslag i promemorian, i 40 c § SekrL införts bestämmelser om s. k. enkel och kvalificerad hemligstämpling, som väsentligen motsvarar tidigare regler i ämnet i 2 kap. 14 § TF (prop, 1977/ 78:38, KU 1977/78:19, rskr 1977/78:77), Beslämmelserna i 40 c § SekrL överensstämmer, efter en mindre redaktionell jämkning, med promemorie­förslaget.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget genomgående godtagits eller lämnats ulan erinran. Från några håll har dock vissa mindre komplet­teringar förordats. Enligt min mening saknas skäl all ändra eller utöka den reglering som nu gäller enligt 40 c § SekrL, Bestämmelserna där har därför ulan ändring i sak lagits in i förevarande paragraf I fråga om paragrafens

närmare   innebörd   för jag   hänvisa   lill  vad  jag   har  anfört   i   prop,

1977/78:38,

4 och 5 §§

I dessa paragrafer lämnas bestämmelser om myndigheternas upplysnings­skyldighel gentemot allmänheten och om myndigheternas skyldighel all tillhandagå varandra med uppgifter.

Gällande räu: servicecirkuläret (1972:406, omtryckt 1973:794) lill stats­myndigheterna och 4 § allmänna verkssladgan (1965:600,4 § ändrad senast 1977:602)

Promemorieförslaget: 13 kap, 2 och 3 §§

Enligt servicecirkuläret för de statliga myndigheterna skall dessa myndig­heter, i den mån del kan ske med hänsyn lill arbetets behöriga gång, lämna upplysningar om innehållet i handlingar som är aUmänt tillgängliga, I lämplig utsträckning skall myndighei också i övrigt gå allmänheten till banda med upplysningar som rör myndighetens verksamhetsområde.

Del för anses vara av värde all del i den nya sekrelesslagen slås fast alt myndigheterna har viss skyldighet att tillhandagå allmänheten med upplys­ningar om innehållet i handlingar som finns hos dem. Den reglering i ämnet som f n, finns i servicecirkuläret synes i sak väl ägnad att överföras till den nya lagen, I 4 §, som överensstämmer med motsvarande beslämmelse i promemorieförslaget, föreskrivs således att myndighei skall på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekreiess eller av hänsyn lill arbetets behöriga gång. Föreskriften är tillämplig inte bara på statliga utan också på kommunala myndigheter. Även sådana med myndig­heter jämställda organ som anges i 1 kap, 8 § har att tillämpa beslämmelsen i fråga om handlingar som där är alt anse som allmänna,

Fiertalel remissinstanser som har ytlral sig över förslagel har ställt sig positiva till detta. Från kommunalt håll har inte rests några invändningar mot

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     15 kap. 4 och 5 iiif   361

alt upplysningsskyldighelen utvidgas till all avse även kommunala myndig­heter. Under remissbehandlingen har det satts i fråga om inte bestämmelsen borde utvidgas till all avse också annan information än sådan som finns i allmänna handlingar. Som framgår av vad jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,1) anserjag att en beslämmelse i ämnet i sekre­lesslagen bör inskränka sig till att galla allmänna handlingar. Någon bestämmelse om skyldighet för myndighet att i övrigt lämna upplysningar till enskild föreslås alltså inte.

På vilket sätt en begäran skall besvaras av myndigheten får avgöras med hänsyn till omständigheterna, bl, a, det sätt varpå begäran har gjorts. Jag vill i sammanhanget framhålla all beslämmelsen inte ger den enskilde någon ovUlkoriig rätt till skriftligt svar, Beslämmelsen ulgör alliså inte hinder mot föreskrifter som innebär att skriftlig uppgift i vissa fall lämnas endast mol avgift. Som exempel på sådana föreskrifter kan nämnas reglerna om bevis av olika slag enligt expedilionskungörelsen (1964:618, omtryckt 1976:383, ändrad senast 1978:718),

Den föreslagna beslämmelsen i 4 § gör atl vissa jämkningar måste företas i servicecirkuläret.

Enligt 4 § allmänna verkssladgan skall myndighet på begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde som den kan lämna. Myndighet har vidare rätt alt av andra myndigheter få de upplysningar och det biträde som behövs för dess verksamhet och som kan lämnas av myndigheterna. Bestämmelserna i verksstadgan gäller formellt bara stats­myndigheter. De får emellertid anses ge uttryck för den självklara principen atl alla myndigheter skall samarbeta med och bistå varandra i den utsträck­ning som kan ske Ofr 47 § 1809 års RF),

I promemorian föreslås en allmän regel rörande informationsutbytet myndigheieremellan. Den föreslagna regeln har inte mött någon kritik under remissbehandlingen. Den har ulan ändring tagits in i 5 § departementsför­slaget.

Informationsskyldigheten enligt 5 § är, liksom molsvarande skyldighet enligt 4 §, givetvis inte undantagslös. Sekretesslagens reglerar ju avsedda atl i princip reglera också uppgiftslämnandet myndigheter emellan. Reservation har därför gjorts för vad som följer av bestämmelse om sekretess eller arbetets behöriga gång, Beslämmelserna i 4 och 5 §§ skiljer sig därigenom att informationsskyldigheten enligt 5 § är mer vidsträckt. Den omfattar vaOe uppgift som myndigheten förfogar över, alltså inte bara uppgift ur allmän handling. Anmärkas bör också att en ännu längre gående uppgiftsskyldighet gentemot annan myndighet i vissa fall kan följa av särskilda föreskrifter Ofr 14 kap, 1 §),

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             15 kap. 7 if   362

6§

Paragrafen innehåller bestämmelser om vem inom en myndighet som prövar frågan om utlämnande av allmän handling.

Gällande rätt: 2 kap, 14 § TF och 40 a § SekrL

Promemorieförslaget: 13 kap, 6 §

Enligt 2 kap, 14 § TF skall begäran att fö ta del av allmän handling göras hos den myndighet som förvarar handlingen. Huvudregeln är vidare att begäran prövas av den myndigheten. Motsvarande bestämmelser fanns före den 1 januari 1978 i 2 kap, 9 § TF. I andra stycket till detta lagmm fanns ytteriigare regler rörande hur beslut i utlämnandefråga skulle fattas inom myndigheten. 1 prop. 1975/76:160 (s. 194) förordades alt dessa bestämmelser i TF skulle föras över lill författning på lägre nivå. På grund härav infördes under hösten 1977, efter mönster av vad som föreslås i promemorian, i 40a§ SekrL bestämmelser motsvarande dem som tidigare fanns i 2 kap. 9 § andra slyckel TF (prop. 1977/78:38, KU 1977/78:19, rskr 1977/78:77). Bestämmelsema trädde i kraft den 1 januari 1978.

I paragrafens första stycke, som överensstämmer med 40 a § första styckel SekrL, erinras om vad som gäller enligt 2 kap. 14 § andra stycket TF.

Paragrafens andra stycke överensstämmer med etl par mindre redaktio­nella jämkningar med 40 a § andra stycket SekrL.

Beslämmelserna i 6 § avser enbart frågan om utlämnande av allmän handling till enskild. Någon molsvarande reglering i lag av frågan om utlämnande lill myndighet anser jag inte nödvändig.

Med anledning av de synpunkter på promemorieförslaget som har förts fram under remissbehandlingen vill jag framhålla alt bestämmelsen i paragrafens andra stycke bara avser att reglera frågan om vem inom en myndighei som i försia hand har atl pröva frågan om utlämnande av allmän handling. Enligt 2 kap. 14 § andra styckel TF, varom erinras i paragrafens försia stycke, är del ytterst myndigheten som beslular i frågan. Andra slyckel innebär givetvis inte atl grundlagsreglerna frångås.

7§

Denna paragraf innehåller regler om besvär.

Gällande rätt: 2 kap. 15 § TF och 40 b § SekrL

Promemorieförslaget: 13 kap. 8 §

I paragrafen upptas- i anslutning lill 2 kap. 15 § TF- vissa kompletterande bestämmelser om enskilds rätt att föra talan mot beslut som rör utlämnande av handling. Bestämmelser med samma innehåll finns sedan den 1 januari 1978 i 40b§ SekrL (prop. 1977/78:38, KU 1977/78:19, rskr 1977/78:77). Frågan om i vilken ordning tvist mellan myndigheter skall avgöras regleras i 8§.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            15 kap. 7 §   363

Grundläggande regler om fullföljd av talan mol myndighets beslut i ärenden angående utbekommande av allmän handling finns i 2 kap. 15 § TF. Enligt detta stadgande får i princip vaOe beslut överklagas om del innebär all begäran att få la del av handling avslås eller alt handlingen lämnas ut med förbehåll som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den. Rätt alt föra lalan tillkommer bara den som har begärt att få la del av handlingen. Den som anser sig bli lidande på atl en handling lämnas Ul kan däremol inte överklaga beslut om utlämnande. Vissa undantag i fullföljdsrätten föreligger. Talan för inte föras mot beslul av riksdagen eller regeringen. Av 11 kap. 1 § RF följer vidare att högsta domstolens och regeringsrättens avgöranden inte kan överklagas.

Belräffande insiansordningen ges i 2 kap. 15 § TF inga andra föreskrifter än all lalan mot beslul av statsråd skall föras hos regeringen och lalan mot beslut av annan myndighei hos domstol. I fråga om rätten all föra lalan mot beslul av myndighei som lyder under riksdagen hänvisas till vad som är särskilt föreskrivet (2 kap. 15 § tredje styckel TF).

På grundval av promemorieförslaget har i 40 b § SekrL tagits in de kompletterande bestämmelserom instansordning m. m. som behövs. Dessa bestämmelser bygger väsentligen på OSK:s förslag om en enhetlig besvärs­ordning och innebär att kammarrätt genomgående är andra instans.

Promemorieförslagels 13 kap. 8 § innehåller i försia styckel bl. a. huvud­regeln alt talan skall föras i kammarrätt. 1 andra slyckel ges regler om talan mot allmän domstols beslul. I iredje styckel undantas bl, a. beslul av riksdagen från paragrafens tillämpningsområde, I paragrafens Qärde stycke erinras om föreskrifterna i 2 kap, 15 § TF om lalan mot beslul av statsråd, I femte stycket erinras om all särskilda föreskrifter gäller för talan mot beslul av myndighet under riksdagen Ofr prop, 1975/76:160 s, 205),

Flertalet remissinstanser har godtagit förslaget eller lämnat del ulan erinran, I flera yttranden har dock förordats ändringar eller tillägg.

Från några håll har framförts att också den som anser sig bli lidande av etl utlämnande borde ha möjlighel alt överklaga. Enligt den ordning som hittills har gällt är det bara sökanden som har klagorätt. Tanken på en utvidgning av klagorällen till alt gälla andra än sökanden avvisades vid anlagandel av del nya 2 kap. TF (prop. 1975/76:160 s. 203 O- De skäl som då anfördes är enligt min mening fortfarande bärande, Samma skäl talar också starkt mol regeringsrättens och Svea hovrätts förslag under remissbehandlingen om att ett system med ett allmänt ombud som motpart till klaganden tillskapas vid frågans prövning i domslol. En remissinstans har föreslagit att klagorällen utvidgas till atl avse också muntligt utlämnande. För egen del vill jag dock inte förorda en sådan utvidgning, Behovel härav torde vara begränsat och den föreslagna ordningen torde vara behäftad med belydande principiella och praktiska svårigheter. En remissinstans har tagit upp frågan om inte myndighets beslul atl inte

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             15 kap. 7 i)   364

hemligstämpla handling bör kunna överklagas. Som jag har framhållit i prop. 1977/78:38 (s. 39 O innebär en hemligstämpling inte något bindande avgörande av sekretessfrågan. En hemligstämpling har alltså inte någon egentlig rättsverkan och en möjlighel att överklaga etl beslul angående hemligstämpling fyller därför enligt min mening inte någon funktion.

Det tidigare förbudel i 2 kap. 13 § TF, i dess lydelse före den 1 januari 1978, mot regler om prövningstillstånd har inte tagits upp i nu gällande 2 kap. TF. Ett skäl härtill har varit atl ärendena i och för sig inte är av sådan vikt all de framför andra fordrar sådan särbehandling att de högsta instansema ovill-koriigen bör vara skyldiga all ta upp dem till prövning (prop. 1975/76:160 s. 198, 206). Mot den bakgrunden föreslogs i prop. 1977/78:38 om ändringar i sekretesslagen m. m., liksom i promemorian, atl vanliga regler om pröv­ningstillstånd skulle gälla. 1 sitt av riksdagen godkända belänkande med anledning av propositionen ifrågasatte utskottet (KU 1977/78:19), med tanke på de då aktuella lagändringarnas provisoriska karaktär, värdet av att då införa en ordning som begränsade rällen att fullfölja talan lill regeringsrätten och högsta domstolen. För att inte föregripa remissbehandlingen av prome­morieförslaget lill ny sekretesslag var utskottet angeläget all göra minsta möjliga ingrepp i gällande lagstiftning på områdel. Mot bakgrund av den betydelse utskottet tillmätte de högsta dömande instansernas sakkunskap i sekretessfrågor ansåg utskottet del mest befogat all, i avvaktan på den nya lagstiftningen, tillåta fri fullföljd mol kammarrätts och hovrätts beslut i sekrelessärenden.

Till skillnad från promemorieförslagels bestämmelse innehåller således 40 b § SekrL reglerom atl prövningstillstånd inte behövs vid fullföljd av talan mot kammarrätts och hovrätts beslut. Vid remissbehandlingen har bara etl fåtal instanser yttrat sig särskilt i frågan. Dessa har föreslagit alt talan till de högsta dömande instanserna skall vara fri och således inte beroende av alt prövningstillstånd ges. En remissinstans betonar särskilt atl hittills rådande ordning knappast kan ha haft någon betydelse för högsta domstolens och regeringsrättens arbetsbörda.

Enligt min mening kan det vara befogat att åtminstone i ett inledande skede behålla den nuvarande ordningen med fri fullföljd. Del är fråga om ell rättsområde som rymmer delvis ganska komplicerade problem och den extra rätlelsemöjlighel en helt fri fullföljd ger kan därför vara motiverad. Någon större måltillslrömning tror jag inte atl en sådan ordning kan leda liU. Jag förordar därför att någon fullföljdsbegränsning inte införs.

Även i övrigi anser jag att den reglering som 40 b § SekrL innehåller är lämplig. Den bör alltså utan ändring i sak överföras till den nya sekrelesslagen. Bestämmelserna i 7 § har utformats mot bakgrund av det anförda.

Angående de överväganden i övrigi som ligger till grund för beslämmel­serna för jag hänvisa lill vad jag har anfört i prop. 1977/78:38.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                  ,.        15 kap. 8 if   365

8§

Paragrafen upptar regler om i vilken ordning tvist mellah myndigheter skall avgöras.

Gällande rätt: regler saknas f n.

Promemorieförslaget: 13 kap. 9 §

Författningsbestämmelser angående informationsutbytet mellan myndig­heter saknas f n. i stor utsträckning. Del är också ovanligt att det finns regler om vilka möjligheter lill överprövning som föreligger i fråga om myndighets vägran att lämna annan myndighei begärd uppgift. När sådana regler saknas anses allmänt gälla att det slulliga avgörandet mellan statliga myndigheter ligger hos regeringen. Denna befogenhet har setts som ell naturiigt utflöde av regeringens direkiivrätt som högsta statsmyndighet gentemot underiydande organ. Avser tvist mellan myndigheter handling inom kommunalförvalt­ningen anses frågan däremot inte kunna föras under regeringens prövning i andra fall än då en kompetens för regeringen kan utläsas i författning (se JO:s ämbelsberättelse 1974 s. 421).

Promemorieförslaget innebär alt två skilda instansordningar inrättas. Såvitt gäller tvist mellan statliga myndigheter föreskrivs all lalan skall föras genom besvär hos regeringen. För övriga fall innebär förslaget atl lalan får föras genom besvär enligt samma regler som gäller för enskild.

Promemorieförslaget har i allmänhet godtagits eller lämnais utan erinran vid remissbehandlingen. Några remissinstanser har dock förordat att också tvister mellan statliga myndigheter skall lösas av domslol. Ett par remissin­stanser anser att tvister mellan statliga myndigheter bör lösas genom aii de hänskjuts till eller underställs regeringens prövning i stället för an myndighet anför besvär hos regeringen.

All lösa tvister mellan statliga myndigheter i frågor som det här gäller kan ibland innebära alt en svår och känslig avvägning måste ske. Vid denna avvägning träder mera sällan de rent rättsliga aspekterna i förgrunden. Vidare måste beaktas att promemorieförslaget i denna del ganska nära ansluter till gällande ordning. Främst av dessa skäl är jag inte beredd att gå ifrån promemorieförslaget på denna punkt. Några bärande skäl mot att tillämpa ett besvärsförfarande också i förhållandet myndigheter emellan kan jag inte finna.

Förslaget innebär alltså att tvister mellan statliga myndigheter får slitas av regeringen och att andra tvister mellan myndigheter, t. ex. sådana där endera eller båda myndigheterna är kommunala, går till domslol. Bestämmelser av denna innebörd har tagils in i paragrafens första stycke. Med myndighet avses liksom i övrigt i denna lag endast svensk myndighet. I andra stycket görs undanlag för beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen och rege­ringsrällen. Mot beslul av dessa myndigheter finns alltså ingen talerält.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                 16 kap.    366

Av iredje styckel framgår alt avvikande bestämmelser i lag eller förordning gäller framför föreskrifterna i denna paragraf Som exempel på sådana bestämmelser kan nämnas 46 § taxeringslagen.

1 övrigi får jag beträffande innebörden av denna paragraf hänvisa lill vad som har anförts i anslutning lill 7 §.

16 kap. Om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt

GäUande räu: lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt

Promemorieförslaget: 14 kap. 1-3 §§

Som framgår av den allmänna motiveringen anges i delta kapilel vilka tystnadsplikter som har företräde framför principen om meddelarfrihet. Kapitlet ulgör med andra ord den särskilda lag, lill vilken 7 kap. 3 § första Slyckel 3 och 5 § 3 TF hänvisar.

Kapitlets rubrik har sin förebild i rubriken lill den lag som f n. anger vilka tystnadsplikter som bryter igenom meddelarfriheten.

I kapitlet finns bara en paragraf Den motsvarar i huvudsak 14 kap. 2 och 3 §§ promemorieförslaget.

I fråga om de allmänna överväganden som ligger lill grund för besläm­melserna får jag hänvisa lill den allmänna motiveringen (avsnitt 4.6).

När det gäller vilka undantag som har gjorts från meddelarfriheten i fråga om den nya sekretesslagens bestämmelser ansluler departementsförslagel i sak nära lill promemorieförslaget som i sin tur ligger näraTK:s förslag. Såväl mellan TK:s förslag och promemorieförslaget som mellan promemorieför­slaget och departementsförslagel finns emellertid avvikelser, som delvis går i inskränkande och delvis i utvidgande riktning. De undanlag från meddelar­friheten som har gjorts i departementsförslagel behandlas i det följande särskilt under paragrafens olika punkter.

I fråga om en del andra bestämmelser i sekrelesslagen har under remissbehandlingen förslag väckis om alt även de skall ha företräde framför meddelarfriheten. I en del fall, motsvarigheterna lill 6 kap. 1-6 §§, 7 kap.7 och 8§§, 8 kap. 2 och 10§§, 9 kap. 12 § andra stycket samt 12 kap. 6§ departementsförslagel, föreslås i promemorian all meddelarfrihet skall gälla, medan en eller flera remissinstanser förordar atl undanlag görs. Tillräckliga skäl atl gå ifrån promemorieförslaget på dessa punkter har inte ansetts föreligga. På några av punkterna innebär departementsförslaget här en viss utvidgning av meddelarfriheten jämfört med gällande ordning och på några all gällande ordning behålls.

1 en del andra fall föreslås i promemorian att tystnadsplikten skall ha företräde framför meddelarfriheten. Detta gäller motsvarigheterna till 7 kap.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. I ii   367

10 och 13 §§, 8 kap. 1 och 11 §§ saml 10 kap. 1 § departementsförslagel. 1 dessa fall innebär departementsförslagel i huvudsak alt gällande ordning får beslå. Skälen för all begränsa meddelarfriheten har inie ansetts tillräckligt starka.

1§

Punkt 1 samt punkt 3 såvitt gäller 2 kap. 1 § sekretesslagen

Enligt 10 kap. 7 § tredje stycket RF kan ordföranden i uirikesnämnden besluta om ovillkorlig tystnadsplikl för nämndens ledamöler och för dem som i övrigt är knutna till nämnden. I 2 kap. 4 § RO finns en bestämmelse om tystnadsplikl i fråga om vad som har förekommit vid kammarsammaniräde inom stängda dörrar. 1 4 kap. 15 § RO finns en regel om tystnadsplikt i vissa fall för ledamöter, suppleanter och Oänsieman i utskott. Om man bortser från dessa bestämmelser föreligger f n. meddelarfrihet på hela det område som avser rikets mellanfolkliga förbindelser. Övriga tystnadspliktsregler på området återfinns nämligen samtliga i regeringsförfattningar.

Enligt TK:s förslag skulle meddelarfrihet inte gälla i de fall då röjande medförde fara för rikets säkerhel eller för annan allvariig skada för riket. TK föreslog härutöver att sådan ovillkoriig tystnadsplikt som avses i 10 kap. 7 § iredje stycket RF generellt skulle undantas från meddelarfriheten. Däremot ansåg kommittén inte tillräckliga skäl föreligga att föra fram molsvarande förslag i fråga om tystnadsplikt enligt 2 kap. 4 § eller 4 kap. 15 § RO. Enligt kommittén erbjöd i sislnämnda fall den i 7 kap. 3 § TF fastslagna möjligheten all väcka åtal på grund av vissa meddelanden som utgjorde brott mot rikels säkerhel etl tillräckligt skydd.

I anslutning lill TK:s förslag förordas i promemorian all sekreiessen enligt

3  kap. 1 § promemorieförslaget skall ha företräde framför meddelarfriheten såvitt det kan antas atl röjande av en uppgift skulle medföra fara för rikels säkerhet eller för annan allvariig skada för landet. Också TK:s ställningsta­gande såvitt gäller beslämmelserna i 10 kap. 7 § iredje stycket RF och i 2 kap.

4  § och 4 kap. 15 § RO bör enligt promemorian godtas. Meddelarfriheten föreslås sålunda genombrytas av den förstnämnda beslämmelsen men inte av de övriga.

Promemorieförslaget har i del stora hela lämnais ulan erinran under remissbehandlingen. Också jag anser all del i huvudsak bör godtas. Liksom TK:s förslag ulgör det en rimlig kompromiss mellan de motstående intressen som gör sig gällande här. Visseriigen har invändningar rests mot lösningen alt avgränsa det område där meddelarfrihet inte föreligger med hjälp av etl skaderekvisii. Något bättre alternativ synes emellertid inte finnas.

I ett avseende vill jag förorda en avvikelse från promemorieförslaget. 1 likhet med JK anserjag nämligen atl det inte finns tillräcklig anledning alt

 

Prop. 1979/80:2    Dei A                             16 kap. 1 §   368

låta tystnadsplikterna enligt 2 kap. 4 § och 4 kap. 15 § RO helt fö vika för meddelarfriheten. Enligt gällande rätl råder undanlag från meddelarfriheten i fråga om dessa tystnadsplikter. Därför bör undantag från meddelarfriheten göras i departementsförslagel i fråga om dessa två tystnadsplikter såvitt avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhel i fara eller annars skada landet allvariigt.

Punkt 1 och punkt 3 i berörd del har ulformals från dessa utgångspunkter. När det gäller tillämpningen av det skaderekvisii som föreslås vill jag framhålla att uttrycket fara för rikets säkerhet redan förekommer på olika ställen i BrB. Del används vidare i den i 2 kap. 2 § departementsförslagel intagna bestämmelsen om försvarssekreiess. Dess innebörd får lill följd härav anses ganska väl klariagd. Härtill kommer att del endast i undantagsfall kan hävdas att etl brott mot den föreslagna utrikessekretessen verkligen medför fara för rikets säkerhet. Om sådan fara skulle föreligga bör å andra sidan meddelarfrihet alltid vara utesluten. Vid tillämpningen av det andra skade­rekvisilet, "annars skada landet allvariigt", bör den allmänna grundsatsen att presumtionen är för meddelarfrihet vara vägledande. Denna frihet bör därför anses upphöra bara i de fall, då röjande kan medföra särskill allvariiga effekter. Som exempel kan nämnas alt del uppstår risk atl riket hamnar i underiäge vid en för rikels förhållanden betydelsefull förhandling eller risk för en påtaglig försämring av rikets relationer med en stat, med vilken riket i övrigt har betydelsefulla förbindelser.

Punkt 2

I denna del överensstämmer departementsförslagel med gällande räti(l § 1 lagen om ansvar på tryckfrihetsförordningens område förbrott mot tystnads­plikt).

Punkt 3

I punkt 3 anges genom hänvisningar lill en rad sekretessbestämmelser i lagen vilka tystnadsplikter i denna som har företräde framför meddelarfri­heten. Undantag från meddelarfriheten gäller även i de fall sekretessen till följd av reglerna om överföring av sekretess har följt en uppgift från en myndighei lill en annan (utom belräffande 3 kap. 1 §).

2 kap. 1 §

Belräffande meddelarfriheten i fråga om utrikessekretessen kan hänvisas till vad som har anförts under punkt 1.

2 kap. 2 §

De grundläggande beslämmelserna om tystnadsplikt på försvarsområdet är f n. slraffl)estämmelserna om spioneri, grovt spioneri, obehörig befallning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning med hemlig uppgift och

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 ■ .16 kap. 1 §   369

vårdslöshet med hemlig uppgift i 19 kap. 5-9 §§ BrB. Härtill kommer ell anlal regler med ganska begränsad räckvidd i olika specialförfattningar, bl. a. förfogandelagen (1978:262), ransoneringslagen (1978:268), civilförsvarslagen (1960:74) och krigshandelslagen (1964:19).

Med sådan hemlig uppgift som avses i 19 kap. 7 § BrB förslås först och främst uppgift i allmän handling som är hemlig av hänsyn till försvarsintres­sen. Här föreligger alltså en direkt koppling mellan handlingssekreless och tystnadsplikt. Också andra uppgifter av betydelse för landets säkerhet omfattas. På denna punkt kan hänvisas till kungörelsen (1966:273) om säkerhetsskydd vid statsmyndigheterna (ändrad senast 1977:437) och de allmänna föreskrifter om tillämpningen av denna kungörelse som har fastställts av rikspolisstyrelsen och överbefälhavaren (AF Säk 1970).

Del kan hävdas att de nyss nämnda beslämmelserna i BrB - och kanske särskilt 19 kap. 7 och 9 §§ - har ett så vidsträckt tillämpningsområde all lystnadspliklsreglerna i olika specialförfattningar i stort sett saknar själv­ständig betydelse.

Enligt 7 kap, 3 § försia slyckel 1 TF föreligger inte meddelarfrihet i fråga om meddelanden som innebär all någon gör sig skyldig lill spioneri, grovt spioneri eller grov obehörig befallning med hemlig uppgift eller försök, förberedelse eller stämpling lill sådant brott. Detla gäller oavsett vem som lämnar meddelandet. I fråga om offentliga funktionärer är meddelarfriheten på försvarsområdet begränsad ytteriigare. Straffbestämmelsen i 19 kap. 7 § BrB (normalfallet av obehörig befattning med hemlig uppgift) anses nämligen vara sådan i lag inlagen regel om tystnadsplikt för offentliga funktionärer som bryter igenom meddelarfriheten. Med hänsyn lill vad som nyss har sagts om tillämpningsområdet för 19 kap. 7 § innebär detta att offentliga funktionärer i praktiken saknar meddelarfrihet på försvarsområdet (om man bortser från oaktsamhelsbrotlen).

TK:s förslag lill regler om meddelarfrihet på försvarsområdet för offentliga funktionärer anslöt nära till gällande rätl. Den gmndläggande lystnadsplikts­regeln som föreslogs och som i stort sett skulle bevara den nuvarande tystnadsplikten på områdel skulle nämligen i princip gälla också gentemot massmedierna.

I promemorian föreslås all sekretesslagen inte skall innehålla någon särskild regel som begränsar meddelarfriheten på försvarssekrelessens område. Ställningstagandet innebäratt sådana meddelanden lill massmedi­erna som avses i 7 kap. 3 § försia stycket 1 TF kommer all medföra straffansvar, däremol inte uppgiftslämnande som är slrafft)art enligt 19 kap. 7 § BrB.

Promemorieförslaget har i denna delen utsatts för kritik under remissbe­handlingen. Kritiken går ul på att förslagel medför för myckel meddelarfri­het.

Föregen del vill jag erinra om all den allmänna regel om försvarssekreiess som återfinns i 2 kap, 2 § departementsförslaget i stort sett ansluler till del

24 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. 1 §   370

gällande rättsläget på områdel. Frågan är om denna sekreiess - också i nära anslutning lill gällande rätt - i sin helhet skall genombryta meddelarfriheten såvitt gäller uppsätliga sekrelessbrott eller om meddelarfrihet skall föreligga inom någon del av det sekretessbelagda området. Den del som har aktualiserats genom promemorieförslaget är uppgiftslämnande som är brottsligt som normalfallet av obehörig befallning med hemlig uppgift (19 kap, 7 § BrB), Det ifrågasatta området för meddelarfrihet får anses tämligen begränsat. Enligt 19 kap, 8§ BrB skall nämligen vid bedömningen av humvida brott av förevarande slag är grovt särskilt beaktas om den brottslige röjde vad som på gmnd av allmän Qänst betroils honom.

Som framgår av vad jag har anfört i del föregående förordar jag viss meddelarfrihet såvitt gäller utrikessekretessen. Förberedelserna för rikets försvar är en lika viktig del av vår säkerhetspolitik som sättet all sköta våra internationella förbindelser. Intresset av allmän insyn är därför detsamma på båda dessa områden. Del är svårt all hävda all det ena områdel generellt är mera känsligt för publiciletsskador än del andra, Mol bakgrund härav anser jag alt också vissa meddelanden som faller in under beslämmelsen om obehörig befattning med hemlig uppgift kan länkas vara av så stort värde för den allmänna debatten att de framstår som försvarliga. Detta gäller särskilt när meddelandet lämnas av en offentlig funktionär, eftersom en sådan normalt kan antas ha större möjligheter all göra lämpliga avvägningar mellan sekretess- och offenllighelsinlressena än en utomstående. Jag delar således uppfattningen i promemorian om alt ett visst utrymme för meddelarfrihet bör finnas på försvarssekrelessens område. Jag vill därför förorda den sakliga lösning som promemorieförslaget innebär.

När det gäller den laglekniska utformningen förordar jag emellertid en annan lösning. Syftet med uppräkningen av de tystnadsplikter som har företräde framför meddelarfriheten är all de offentliga funktionärerna lätt skall kunna avgöra om meddelarfrihet föreligger eller inte, Promemorieför­slaget kan lätt föranleda den missuppfattningen atl meddelarfrihet råder över hela områdel såvitt gäller försvarssekrelessen. Med hänsyn härtill har i departementsförslaget 2 kap, 2 § sekrelesslagen tagits med i uppräkningen av meddelarfrihelsbrylande tystnadsplikter med den begränsningen alt undan­laget från meddelarfriheten gäller röjande av uppgift vilket innefattar brott som anges i 7 kap, 3 § första stycket 1 TF, I fråga om rällen atl själv publicera uppgifter görs en molsvarande begränsning till brott som avses i 7 kap, 5 § 1 TF, Omnämnandet av 2 kap, 2 § sekretesslagen får ses som en upplysning om vad som ändå gäller.

All meddelarfriheten på försvarsområdet är begränsad såvitt angår 2 kap, 4 § och 4 kap, 15 § RO framgår av punkt 1,

 

Prop. 1979/80:2   Del A                              16 kap. I §   371

3 kap. 1 §

I fråga om sekretessen belräffande den centrala finanspolitiken m. m. överensstämmer departementsförslagel med gällande rätt, TK:s förslag och promemorieförslaget. Tillräcklig anledning alt göra undanlag också för uppgift hos riksgäldskonloret, någol som förordals under remissbehand­lingen, har inte ansetts föreligga.

5 kap. 1 §

F. n. torde meddelarfrihet gälla för uppgifter om polisens åtgärder i brottsbekämpande syfle m.m. med undanlag för den tystnadsplikt angående beslul om kvarhållande av poslförsändelser m. m. som följer av 27 kap. 9 § RB. I promemorieförslaget görs undanlag från meddelarfriheten i etl begränsat hänseende. Sekretessbelagd uppgift om telefonavlyssning på grund av beslut av domstol, undersökningsledare eller åklagare för inte lämnas ut lill massmedierna eller publiceras av någon som är bunden av 6 kap. 1 § promemorieförslaget. Under remissbehandlingen har förslagel i regel godta­gils. I några yttranden har dock ifrågasatts om inte undantag från meddelar­friheten bör göras också i vissa andra fall. För egen del är jag inte beredd atl förorda några nya inskränkningar i meddelarfriheten på området. Departe­mentsförslagel överensstämmer därför med promemorieförslaget, bortsett från atl del i likhet med gällande rätt innebär att inte heller uppgift om postkontroll och liknande får lämnas för publicering.

5 kap. 2 §§

Promemorians förslag, all de tystnadsplikter som rör säkerhels- och bevakningsålgärder m. m. skall genombryta meddelarfriheten, har inte mött några invändningar under remissbehandlingen. Departementsförslaget innebär ingen avvikelse härifrån.

7 kap. 1-6 §§

Huvuddelen av tystnadsplikterna inom hälso- och sjukvården och inom socialvården är i dag föreskrivna i lag Ofr hänvisningen lill bilaga 5 i specialmoliveringen till 7 kap, 1-6 §§), De är alltså i slor utsträckning undantagna från meddelarfriheten såvitt gäller offentliga funktionärer,

TK föreslog att man på sjuk- och socialvårdsområdena skulle skilja mellan tre olika tyslnadspliktsfall: förtroendefall, myndighelsutövningsfall och mellanfall. Endast fortroendesekretessen borde enligt TK bryta igenom meddelarskyddet. Huvuddelen av de remissinstanser som yttrade sig i frågan var starkt kritiska mol den av TK föreslagna utvidgningen av meddelarfri­heten. Allmänt framhölls all myckel ömtåliga uppgifter om enskildas

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. I    372

förhållanden kunde förekomma inom sjuk- och socialvården också utanför de rena förtroendesilualionerna.

Enligt promemorian bör undantag från meddelarfriheten gälla på sjuk- och socialvårdsområdena utom såvitt gäller uppgifter i ärenden om frihetsberö­vande.

Av de remissinstanser som särskilt ullalar sig angående frågan om meddelarfrihet inom sjuk- och socialvårdsområdena förordar flertalet längre gående undanlag från meddelarfriheten än vad som föreslås i promemorian. Bl, a, regeringsrätten, Svea hovrätt och socialstyrelsen anser att sekretessen på områdena utan begränsning bör genombryta meddelarfriheten. Också JK ullalar sig för mindre meddelarfrihet på områdena men har uppfattningen all det bör finnas vissa möjligheter alt lämna uppgifter till massmedierna angående tvångsåtgärder, A andra sidan tillstyrker hovrätten för Västra Sverige promemorieförslaget, medan Pressens samarbelsnämnd önskar större meddelarfrihet på sjuk- och socialvårdsområdena än enligt promemo­rian.

För egen del vill jag framhålla att det på båda de nu berörda områdena kan förekomma fall av för den enskilde mycket ingripande myndighetsutövning. Jag syftar på de fall då den enskilde kan tas om hand tvångsvis. Del är uppenbart all det här föreligger ett myckel starkt behov av allmän insyn, Mol det står emellertid ett mycket starkt behov av skydd för den enskildes integritet. I promemorian har insynsinlressel vid ärenden om frihelsberö­vanden fått ta över önskemålet om ett absolut inlegriletsskydd. I övrigi skall däremol meddelarfrihet inte gälla.

Enligt min mening bör del inte komma i fråga alt införa meddelarfrihet i större utsträckning än vad som förordas i promemorian. Frågan är i stället om del finns tillräckliga skäl all genomföra promemorieförslaget i förevarande del, helt eller delvis.

Jag har i och för sig mycket stor förståelse för de skäl som har anförts för den föreslagna meddelarfriheten. Vissa möjligheter lill insyn skulle emellertid komma att föreligga även utan meddelarfrihet. Sålunda förordar jag på både hälso- och sjukvårdens och på sociahjänstens områden en huvudregel som innebär alt sekreiess skall gälla om det inte slår klart atl uppgift kan lämnas ulan alt den enskilde lider men. Redan häri ligger en viss, om än begränsad insynsmöjlighet. På båda områdena skall vidare gälla all beslul i ärenden angående frihetsberövande skall vara offentliga och att utlämnande med förbehåll skall kunna komma i fråga. Detta ger också vissa möjligheter till insyn.

En svårighet om man vill införa meddelarfrihet i den omfattning som föreslås i promemorian är all avgöra vilka uppgifter angående den enskilde som är hänföriiga till etl ärende om frihetsberövande. I detta hänseende synes man vara hänvisad lill en allmänt hållen regel av den typ som föreslås i promemorian. En sådan regel skulle sannolikt vara svår all tillämpa. Den

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. I §   373

skulle kunna leda till all de offentliga funktionärerna för säkerhels skull avslår från att lämna meddelanden lill massmediema. 1 så fall skulle värdet av den införda meddelarfriheten bli begränsat.

Vid min bedömning av de skäl som talar för och emot all man skall införa meddelarfrihet i ärenden om frihelsberövanden på hälso- och sjukvårdens saml sociahjänstens områden har jag kommit till uppfattningen att övervä­gande skäl synes tala för all man här inte följer promemorieförslaget utan behåller gällande ordning. I enlighet med detta ställningstagande upptar punkt 3 i departementsförslagel 7 kap. 1-6 §§ bland de meddelarfrihelsbry­lande tystnadsplikterna ulan att något undanlag görs för uppgifter som hänför sig till ärenden om frihetsberövande.

7 kap. 9 §

Eftersom tystnadsplikter inom undervisningsväsendel, bortsett från skol­hälsovården, f n. föreligger bara i form av föreskrifter på lägre nivå än lag, råder nu meddelarfrihet på områdel.

Enligt TK:s förslag skulle man inom undervisningsområdet skilja mellan tre olika tyslnadspliktsfall, nämligen förlroendefall, myndighetsutövnings-fall och mellanfall. Förlroendesekretessen borde enligt TK bryta igenom meddelarfriheten. Hos remissinstanserna var meningarna delade om det lämpliga i alt göra en sådan uppdelning på olika fall som TK hade gjort med avseende på meddelarfriheten.

Promemorieförslaget innebär i fråga om undervisningsväsendet all meddelarfrihet inte skall föreligga utanför områdel för myndighetsutöv­ning.

Promemorieförslaget är föremål för delade meningar hos remissinstan­serna. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter den föreslagna inskränk­ningen av meddelarfriheten. Skolöverstyrelsen m. fl. tillstyrker förslaget om undantag från meddelarfriheten på undervisningsområdet. Bl. a. regerings­rätten, Svea hovrätt och Svenska kommunförbundel förordar undantag från meddelarfriheten på hela områdel.

För min del anserjag att promemorieförslaget kan anses utgöra en rimlig kompromiss mellan de motstående iniressen som föreligger på delta område. Det rör sig inte sällan om uppgifter av samma ömtåliga natur som inom sjuk-och socialvården. De fall av myndighetsutövning som berörs av reglerna om elevvårdssekreless - disciplinära ålgärder och skiljande från undervisningen - är av så slor betydelse all möjlighel lill offentlig insyn inte bör vara utesluten. Särskill gäller detta i fråga om ärenden om skiljande från undervisningen. Härtill kommer att integritetsinlresset i dessa ärenden typiskt sett är någol svagare än vad som i övrigt gäller inom undervisnings­väsendet. Departementsförslagel följer därför i sak promemorieförslaget på denna punkt.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. 1 if   374

7 kap. 11 §

Enligt gällande rätt är tystnadsplikterna inom myndigheternas personal­sociala och i övrigt personaladministraliva verksamhet inte meddelarfrihels­brylande. I TK:s förslag undantogs förtroendefallen från meddelarfriheten. Promemorieförslaget innebär i viss anslutning härtill att det görs undanlag från meddelarfriheten i fråga om uppgifter inom myndighets personalsociala verksamhet men inte i annan personaladministrativ verksamhet hos myndighet. En remissinstans har förordat alt också den senare typen av verksamhet undantas från meddelarfriheten.

I myndigheternas personalsociala verksamhet kan det förekomma uppgifter som är lika skyddsvärda som dem som förekommer inom t. ex. sjuk- och socialvården. Beaktas bör också att insynsinlressel inte är särskilt starkt här. I departementsförslagel upptas därför det undantag från meddelar­friheten som föreslås i promemorian. Tillräckliga skäl för ytteriigare undantag föreligger inte. I enlighet med denna ståndpunkt har 7 kap. 11 § försia och andra styckena tagils upp i punkt 3 i departementsförslaget.

7 kap. 12 §

Nuvarande tystnadsplikter till skydd för de värnpliktigas personliga förhållanden är inte föreskrivna i lag utan i regeringsförfattningar. F. n. råder därför meddelarfrihet på detla område. Promemorieförslaget som överens­stämmer med TK:s förslag innebär meddelarfrihet, såvitt gäller första slyckel i förevarande paragraf, men undantag från meddelarfriheten, såvitt gäller andra styckel. Enligt värnpliktsverkel bör också tystnadsplikt enligt försia stycket ha företräde framför meddelarfriheten.

Enligt min mening finns inte tillräcklig anledning atl begränsa meddelar­friheten i fråga om uppgifter som avses i första stycket. I konsekvens med vad som föreslås i fråga om närmast föregående paragraf, bör däremol tystnads­plikten enligt andra slyckel ges företräde framför meddelarfriheten. Depar­tementsförslagel har därför utformats i överensslämmelse med promemorie­förslaget.

7 kap. 14 §

Tystnadsplikt angående utlänningars förhållanden saknas f n. Meddelar­frihet gäller därför på området. I principiell överensslämmelse med TK:s förslag föreslås i promemorian alt undantag från meddelarfriheten görs i fråga om motsvarigheten till försia styckel i 7 kap. 14 § men alt meddelarfriheten skall gälla framför den tystnadsplikt som svarar mot tystnadsplikten enligt andra stycket. I denna del har promemorieförslaget lämnais ulan erinran under remissbehandlingen.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            16 kap. 1 §   375

Enligt min mening måste skyddet mot att utlänningar utsätts för sådana övergrepp eller sådant annat allvarligt men som hänger samman med hans särskilda förhållanden som utlänning anses väga så tungt att meddelarfri­heten bör brytas igenom såvitt gäller försia styckel i paragrafen. Däremol finns del inte tillräckligt starka skäl all låta meddelarfriheten stå tillbaka för tystnadsplikten enligt andra stycket. Departementsförslaget överens­stämmer därför med promemorieförslaget i denna del.

7 kap 21 §

Pä gmnd av att gällande tystnadsplikter på kriminalvårdsområdet inte är föreskrivna i lag gäller f n, meddelarfrihet där, TK föreslog ingen ändring i denna ordning, I promemorieförslaget görs skillnad mellan uppgifter vilkas röjande kan antas sälla någons personliga säkerhet i fara och andra uppgifter. De förstnämnda uppgifterna omfattas inte av meddelarfriheten, medan de senare kan lämnas straffritl till massmedierna. Kriminalvårdsstyrelsen anser alt undantag från meddelarfrihet bör göras också i fråga om den senare typen av uppgifter.

För egen del anserjag att skäl saknas alt inskränka meddelarfriheten enligt gällande ordning i annat hänseende än det som föreslås i promemorian. I konsekvens med den föreslagna avfattningen av 7 kap. 21 § departements-förslaget bör dock undantaget från meddelarfriheten avse sådana uppgifter vilkas röjande kan antas medföra fara för alt någon utsätts för våld eller annal allvariigt men.

8 kap. 3 §

Promemorieförslaget gör i likhet med gällande rätt och TK:s förslag undantag från meddelarfriheten i fråga om uppgifter som har lämnats enligt lagen om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor. Ingen remissinstans har kommenterat förslaget. Departementsförslagel överensstämmer med detta men har liksom 8 kap. 3 § fått ell något vidgat tillämpningsområde i jämförelse med promemorieförslaget.

8 kap. 5-7 §§

Relativt många tystnadsplikter inom områdel för statlig lillsyn m. m. med avseende på näringslivet har i dag företräde framför meddelarfriheten, medan ett ungefär lika stort antal andra tystnadsplikter är föreskrivna i regerings­författningar och alltså förenade med meddelarfrihet. (Jfr hänvisningen i specialmoliveringen till 8 kap. 4-7 §§ lill bilaga 5.) Bland de myndigheter som f n. har tystnadsplikter som bryter igenom meddelarfriheten kan nämnas

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. 1 §   376

riksbanken, bankinspektionen, försäkringsinspeklionen, marknadsdomsto­len, konsumentombudsmannen och statens pris- och kartellnämnd. Om man ser lill just dessa myndigheter är bilden emellertid splittrad genom atl del på delar av del här behandlade området helt saknas tystnadsplikt. Sålunda avser tystnadsplikten enligt banklagen bara enskilds förhållande lill bank och alltså inte bankernas egna förhållanden. Tystnadsplikten enligt marknadsförings­lagen för konsumentombudsmannen och marknadsdomstolen läcker bara delvis dessa myndigheters verksamhet på området för statlig lillsyn m. m. med avseende på näringslivet.

Enligt TK borde undanlag från meddelarfriheten i viss utsträckning gälla på del här berörda områdel. TK föreslog sålunda alt den tystnadsplikt som avsåg innehållet i sekretessbelagda handlingar hos bl. a. pris- och kartell-nämnden, marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen och konsu­mentombudsmannen inte skulle genombrytas av meddelarfrihet. Detsamma föreslogs i fråga om sådana uppgifter i sekretessbelagda handlingar hos riksbanken, bankinspektionen och försäkringsinspektionen som avsåg affärs- eller driftförhållanden hos inrättning som stod under vederbörande myndighets tillsyn. Slutligen innebar TK:s förslag all uppgifter i tillsynsverk­samhet m. m., som avsåg "iredje mans" förhållande lill den som var föremål för tillsynen etc, inte skulle omfattas av meddelarfrihet.

I promemorian förordas atl det på området fÖr statlig lillsyn m. m. med avseende på näringslivet inie görs någol undanlag från meddelarfriheten såvitt avser uppgifter om enskilds aftars- och driftförhållanden, uppfinningar och forskningsresultat - och detla oavsett om del är fråga om förhållanden för den som slår under lillsyn etc. eller inte. Däremol föreslås alt man låter meddelarfriheten vika i fråga om uppgifter om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för enskild som har trätt i affärsförbindelse eller annan liknande förbindelse med den som är föremål för lillsyn eller annan verksamhet som avses i motsvarigheten till 8 kap. 6 § departementsförslagel. Förenklat kan saken uttryckas så alt promemorieförslaget innebär meddelar­frihet för uppgifter om företag men inte för uppgifter om privatpersoner.

Av remissinstanserna har ell tiotal kritiserat promemorieförslaget i denna del. Kritiken riktar sig främst mot förslagel all meddelarfrihet skall gälla inom tillsynen över bank- och försäkringsväsendet och hos marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd saml konsu­mentombudsmannen. A andra sidan har bl. a. näringsfrihetsombudsmannen godtagit förslaget såvitt angår del egna verksamhetsområdet.

Som framgått visar rättsläget nu en mycket splittrad bild när del gäller meddelarfriheten på områdel för statlig tillsyn m. m. med avseende på näringslivet. Några gemensamma överväganden kan knappasl spåras bakom regleringen. Enligt min mening kan därför nuvarande ordning inte läggas till grund för den nya lagstiftningen.

En utgångspunkt vid övervägandena i fråga om meddelarfriheten på det

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. I §   377

här behandlade områdel måsle vara alt del gäller uppgifter angående myndighetsutövning. Detta förhållande talar för all tystnadsplikterna på området bör slå tillbaka för principen om meddelarfrihet. Intresset av insyn är ofta starkt, särskill inom för allmänheten så betydelsefulla verksamheter som hälsovården, miljöskyddet och konsumentskyddet.

Mot insynsinlressel skall ställas behovet av skydd för dels den som är föremål för t, ex, lillsyn, dels för den som har trätt i affärsförbindelse eller annan liknande förbindelse med den som är föremål för tillsynen. Det kan konstateras all det här rör sig om uppgifter, av vilka endasl en del kan anses särskill känsliga. Bl, a, kanjag hänvisa lill atl promemorieförslaget i denna del har lämnats ulan erinran av det stora fiertalel remissinstanser och alt den kritik som förekommer avser bara meddelarfriheten hos etl fötal myndighe­ter. Jag delar därför uppfattningen i promemorian all meddelarfrihet i huvudsak bör gälla på området för statlig lillsyn m, m, med avseende på näringslivet. Frågan är då vilka undantag från denna princip som bör finnas.

För del försia delar jag uppfattningen i promemorian all meddelarfriheten bör vika i fråga om uppgifterom förhållanden för pri valpersoner som har varit i förbindelse med den som står under lillsyn etc. Insynsintresset ter sig här förhållandevis svagt samtidigt som del kan vara fråga om klart ömtåliga uppgifter, t, ex, uppgifter om läkares patienter som inhämtas i socialstyrel­sens tillsynsverksamhet enligt läkemedels- och narkotikaförordningarna.

Vidare kan invändningar med fog göras mol en ordning som innebär atl man i meddelarfrihelshänseende behandlar uppgifter om kunder hos banker, försäkringsbolag m, m,, som slår under lillsyn etc, av riksbanken, bankin­spektionen och försäkringsinspeklionen, olika beroende på om det är fråga om företag eller privatpersoner. Jag anser således att undantag frän meddelar­friheten bör gälla båda slagen av bankkunder osv, Däremol är jag inte beredd att förorda att man går ifrån gällande rätt så till vida all undanlag från meddelarfriheten skulle göras också beträffande t, ex, bankernas egna affärs-och driftförhållanden, I den delen bör därför promemorieförslaget följas.

Den iredje kategori av uppgifter, beträffande vilka det bör diskuteras huruvida undantag från meddelarfriheten bör göras, är uppgifter som rör förelag och som förekommer hos marknadsdomstolen, konsumentombuds­mannen, näringsfriheisombudsmannen och statens pris- och kartellnämnd. Som jag redan har nämnt gäller f. n. till en del undantag från meddelarfri­heten hos dessa myndigheter. De uppgifter som skulle kunna omfattas av meddelarfrihet skiljer sig enligt min mening inte på någol avgörande sätt från uppgifter som i allmänhet finns hos tillsynsmyndigheter. A andra sidan gör sig insynsinlressel särskilt starkt gällande, eftersom de nämnda myndighe­terna bedriver verksamhet som är av mycket slor betydelse för konsumen­terna. Jag har därför stannat för att här följa promemorieförslaget och alltså inte göra skillnad mellan dessa myndigheter och andra tillsynsmyndigheter i meddelarfrihelshänseende.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                              16 kap. 1 if   378

I enlighel med det anförda har beträffande föreskrifterna i 8 kap. 4-7 §§ departementsförslaget undantag från meddelarfriheten gjorts endast i tämligen begränsad utsträckning. Undantagen avser 5 § försia slyckel 2,6 § försia styckel 2 och 7 § försia styckel 2.

8 kap. 8 och 9 §§

F. n. gäller undantag från meddelarfriheten i viss utsträckning när det gäller verksamhet som avser affärsmässig upplåningsverksamhei m. m. eller leknisk provning och liknande. Promemorieförslaget, som bygger på TK:s förslag, innebär att undanlag från meddelarfriheten görs i fråga om uppgifter sekretessbelagda enligt motsvarigheterna till 8 kap. 8 § första stycket och -såvitt angår uppgifter om ullåning - andra stycket saml 8 kap. 9 §. Förslaget har lämnais ulan erinran under remissbehandlingen. Departementsförslagel överensstämmer med promemorieförslaget.

8 kap. 12 §

Meddelarfrihet råder f n. i fråga om uppgifter i den verksamhet som bedrivs av giflinformationscenlralen vid Karolinska sjukhuset. I viss anslut­ning lill TK:s förslag föreslås i promemorian däremot alt undanlag görs från meddelarfriheten. Promemorieförslaget har inte kommenterats under remissbehandlingen.

För min del anser jag alt skälen här är starka att göra undantag från meddelarfriheten. Någol framträdande insynsintresse kan inte anses före­ligga. Det är uppenbariigen viktigt att giflinformationscenlralen och liknande myndigheter kan fö de uppgifter som behövs för verksamhelen. Deras möjligheter härtill är större, om sekretesskyddet gäller också gentemot massmedierna. Departementsförslagel överensstämmer därför med prome­morieförslaget i denna del.

8 kap. 13 §

Meddelarfrihet råder f n. på patent- och mönslerområdet utom såvitt gäller uppgifter som är sekretessbelagda enligt lagen om arbetstagares uppfinningar. I promemorian, som här överensstämmer med TK:s betän­kande, föreslås att hela området skall undantas från meddelarfriheten. Förslagel har inte mött några invändningar under remissbehandlingen.

Enligt min uppfattning ger förfarandet i ärenden om patent och mönster sådan offentlig insyn i verksamhelen alt dessa ärenden bör kunna undantas från meddelarfriheten. Departementsförslagel följer därför promemorieför­slaget på denna punkt.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. I |   379

8 kap. 15 §

I överensstämmelse med gällande rätt (53 § MBL) och TK:s förslag föreslås i promemorian alt uppgifter, som är sekretessbelagda i medlingsverksamhet beträffande arbelstvist, inte skall omfattas av meddelarfrihet. Departements­förslagel innebär ingen avvikelse från promemorieförslaget. En förutsättning för föriikningsarbetel torde vara all det kan bedrivas utan all dess enskild­heter kommer till allmän kännedom. Vidare är behovet av insyn i verksam­helen som sådan ringa. Del har därför inte ansetts föreligga skäl atl införa meddelarfrihet här.

9 kap. 1-3 §§

De fiesla av de bestämmelser om tystnadsplikt som f n. finns på skalte-och tullområdet bryter igenom meddelarfriheten Ofr hänvisningen till bilaga 5 i specialmotiveringen vid 9 kap. 1-3 §§). Bland dem som har tillkommit genom samfälld lagstiftning enligt 1809 års RF kan nämnas 82 § uppbörds­lagen och 54 § lullagen. Med ett mindre undantag hör också reglerna i 117, 170 och 198 §§ taxeringslagen lill denna kategori. En tystnadsplikl som har tillkommit genom lagenligt nya RF är 28 § bevissäkringslagen för skalle-och avgiflsprocessen.

Tystnadsplikter, om vilka riksdagen med stöd av 57 § i 1809 års RF har beslutat ensam och som därför är förenade med meddelarfrihet, finns i bl. a. 29 § lagen om sjömansskatt, 5 § lagen om allmän arbetsgivaravgift, 55 § stämpelskattelagen och 65 § lagen om mervärdeskatt.

TK:s förslag innebar atl meddelarfrihet skulle råda på hela skatteområdet med undantag för uppgifter om "iredje man".

I promemorian föreslås all meddelarfrihet skall gälla på huvuddelen av skatte- och tullområdet. Undantag från meddelarfriheten görs endast belräffande uppgifter i sådana handlingar på vilka 56 § 4 mom. taxeringslagen är tillämpligt, dvs. handlingar av betydelse för taxeringsrevision e. d. och vilkas innehåll är sådanl atl den som innehar handlingarna har tystnadsplikt om innehållet.

Promemorieförslaget tillstyrks av kammarrätten i Göteborg men kritiseras av huvuddelen av de remissinstanser som har kommenterat förslagel i förevarande del särskill. De kritiska instanserna är regeringsrätten, Svea hovrätt, riksskatteverket, generaltullstyreisen, fyra länsstyrelser och Allmän­hetens pressombudsman, som alla anser att meddelarfriheten på skatteom­rådet bör vara mindre än som föreslås i promemorian.

Föregen del delar jag uppfattningen i promemorian att intresset av allmän insyn är stort på skatteområdet. Skattemyndigheternas beslut för typiskt sett anses vara betydligt mer ingripande än de flesta andra beslul som innefattar myndighetsutövning.

Mot detla behov av insyn måste vägas intresset av skydd för de uppgifter

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. I §   380

som omfattas av skatiesekrelessen. 1 och för sig lorde del stora flertalet av de uppgifter, åtminstone om privatpersoner, som lämnas till skattemyndighe­terna, vara av tämligen alldaglig beskaffenhet och utan större skyddsvärde. Man kan dock inte bortse från atl detla lill trots många enskilda troligen skulle uppleva det som integritetskränkande om uppgifter av även i och för sig sådan banal natur kommer ul lill offentiigheten. Man kan inte heller bortse från vad Allmänhelens pressombudsman har uttalat om risken av att meddelarfrihet på skatteområdet leder till en omfattande publicering av detaljerade uppgifter om enskildas ekonomi. Beaktas måsle också all skyddsinlressel gör sig särskilt starkt gällande i fråga om vissa speciella lyper av skatteärenden, främst ärenden om förhandsbesked och en del dispens­ärenden,

I promemorian har med hänvisning lill uppgifternas ömtåliga natur föreslagits undanlag från meddelarfriheten såvitt gäller uppgifter i handlingar på vilka 56 § 4 mom, taxeringslagen är tillämpligt. Under remissbehandlingen har angetts flera liknande fall, där undantag från meddelarfriheten ter sig lika motiverat.

Mot insynsintresset står alltså ett starkt behov av sekretesskydd. Frågan är om insynsinlressel kan tillgodoses på annal sätt än genom all meddelarfrihet införs. Till en del tillgodoses behovet av insyn genom atl beslut om taxering och skall föreslås undanlagna från del sekretessbelagda området. Vidare möjliggörs insyn genom att del i princip råder offenllighet i skattedomstol. Även i några andra hänseenden föreligger en viss insynsmöjlighet på det här aktuella området.

Mot bakgmnd av det anförda har jag kommit till uppfattningen att del inte föreligger tillräckligt starka skäl att gå ifrån gällande ordning och införa meddelarfrihet inom i stort sett hela skatte- och tullområdet.

På grund av de nu redovisade övervägandena har 9 kap, 1-3 §§ utan inskränkning tagits upp i departementsförslagels punkt 3,

9 kap 4 §

På statistikområdet råder i dag till övervägande delen meddelarfrihet. Undantag förekommer i fråga om två tystnadsplikter, nämligen de som föreskrivs i 16 § lagen (1975:55) om folk- och bostadsräkningen år 1975 och

10      § lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighet i planeringsfrågor,

1 principiell överensstämmelse med TK:s förslag föreslås i promemorian att undantag görs från meddelarfriheten på hela områdel för sialistiksekretessen. Mot promemorieförslaget har inga erinringar gjorts från remissinstansernas sida.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 .           16 kap. 1 §   381

Som TK har påpekat är det här närmast frågan om en förtroendesilualion, samtidigt som lillföriitligheten av statistiken är beroende av att konfidentiell behandling kan utlovas uppgiftslämnare, I departementsförslagel har därför 9 kap, 4 § medtagits i uppräkningen av meddelarfrihelsbrylande tystnads­plikter.

9 kap, 6 §

De tystnadsplikter för befattningshavare hos datainspektionen som före­skrivs i 19 § datalagen (1973:289), 18 § kreditupplysningslagen (1973:1173) och 16 § inkassolagen (1974:182) har nu röreträde framPör meddelarfriheten. I principiell överensslämmelse med TK:s förslag föreslås i promemorian atl meddelarfrihet inte skall gälla beträffande uppgift som avser regislrerads förhållanden. I övrigi skall dock meddelarfrihet föreligga. Piomemorieför-slaget har lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Departements­förslagel överensstämmer i sak med promemorieförslaget.

9 kap 7 §

F. n. lorde som huvudregel gälla all meddelarfrihet råder i fråga om tystnadsplikter som rör teknisk bearbetning m. m. av dalaförda personregis­ter. Del kan dock länkas atl någon tystnadsplikt som täcker här aktuella uppgifter är upptagen i lag och all den därför har företräde framför meddelarfriheten. I konsekvens med vad som föreslås belräffande uppdrags­sekretessen i allmänhet innebär promemorians förslag att undantag från meddelarfriheten görs i fråga om motsvarigheten lill förevarande paragraf Ingen av remissinstanserna har gjort någon invändning mol promemorieför­slaget på denna punkt. 1 sak överensstämmer departementsförslagel med promemorieförslaget.

9 kap. 8 §

F. n. begränsas inte meddelarfriheten av de tystnadsplikter som gäller hos bl. a. postverket och televerket. Enligt TK:s förslag skulle däremot meddelar­frihet inte föreligga. Enligt promemorieförslaget skall undantag från medde­larfriheten göras såvitt angår försia och andra styckena men inte beträffande iredje stycket i motsvarigheten lill 9 kap. 8 § departementsförslagel. En remissinstans har förordat all undanlag görs också beträffande iredje stycket.

För min del anserjag att man inte bör gå längre än promemorieförslaget när det gälleratt inskränka meddelarfriheten här. Del är främst i fråga om första och andra styckena som situationen är av förtroendekaraktär och där de enskilda är hänvisade till att utnyttja Qänsler som är föremål för rättsligt resp. faktiskt monopol fördel allmänna. Departementsförslaget avviker därför inte från promemorieförslaget i denna del.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. 1 §   382

9 kap. 9 §

Meddelarfrihet gäller f n. hos allmän advokatbyrå och nolarius publicus. TK föreslog emellertid undantag från meddelarfriheten i fråga om advokat och annal biträde i rättslig angelägenhet. Motsvarigheten till 9 kap. 9 § departementsförslagel föreslås i promemorian ingå bland de meddelarfrihels­brylande tystnadsplikterna. Förslaget har inte närmare berörts av remissin­stanserna. Departementsförslagel överensstämmer med promemorieförsla­get.

9 kap. 10 §

F. n. är meddelarfriheten inte inskränkt hos rätlshjälpsnämnderna eller hos domstolsverket, som är centralmyndighet för rättshjälpen. Enligt promemorieförslaget skall sådana uppgifter hos rällshjälpsmyndigheterna som angår den rättsliga angelägenhet som rällshjälpsärendet avser inte omfattas av meddelarfriheten. Förslagel - som lorde slå i principiell överensstämmelse med vad TK föreslog - har inte mött några invändningar från remissinstansernas sida.

Enligt min mening innebär promemorieförslaget en lämplig avvägning mellan de motstående intressen som föreligger på detta område. Bestäm­melsen i 9 kap. 10 § första styckel I har därför upptagits i departementsför­slagel.

9 kap. 11 §

Meddelarfrihet gäller i dag hos utrikesdepartementet m. fl. på del område som paragrafen avser. I promemorieförslaget, som i huvudsak överens­stämmer med TK:s förslag, undantas från meddelarfriheten de uppgifter som är sekretessbelagda enligt förslagets motsvarighet lill 9 kap. 11 §, frånsett sådana uppgifter som hänför sig till ärende om ekonomiskt bistånd åt enskild. 1 förevarande del har promemorian inte föranlett några kommentarer under remissbehandlingen.

Insynsinlressel lorde i regel vara starkare i fråga om ärenden om ekonomiskt bistånd ål enskild än belräffande de andra ärendetyper som avses i 9 kap. 11 § departementsförslagel. Samtidigt lorde skyddsinlressel vara starkare i fråga om de senare slagen av ärenden. Av dessa skäl har promemorieförslaget följts i departementsförslagel.

12 kap. 5 §

Tystnadsplikt angående vad som har förekommit vid domstols eller jurys överiäggning inom slängda dörrar anses i dag följa av reglerna om domar- och protokollförared saml om juryförsäkran. Eftersom denna tystnadsplikt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. I H   383

således är gmndad på lag bryter den igenom meddelarfriheten. Tystnads­plikten upphör inte i och med meddelandet av den dom eller det beslut som överiäggningen har avsett.

Enligt promemorieförslaget skall förevarande tystnadsplikt ha företräde framför meddelarfriheten. Promemorieförslaget har inte mött några invänd­ningar under remissbehandlingen. Departementsförslagel överensstämmer med promemorieförslaget i denna del.

12 kap. 7 §

Några särskilda bestämmelser om tystnadsplikt för personal i myndighels telefonväxel finns f n. inte. Tystnadsplikt för sådan personal kan emellertid följa av föreskrifter om tystnadsplikt för myndighetens verksamhet i allmänhet. Om föreskrifter av delta slag är meddelade i lag, har tystnads­plikten företräde framför meddelarfriheten, annars inte. 1 promemorian föreslås all tystnadsplikten i promemorieförslagels motsvarighet lill 12 kap.

7 § departementsförslagel skall ha sådant företräde. Förslaget har tillslyrkis
av postverket och har i övrigi inte kommenterats av remissinstanserna.
Deparlemenisförslaget bygger på promemorieförslaget.

Punkterna 4-8

För andra än oftentliga funktionärer anges de meddelafrihetsbryiande tystnadsplikterna i - förutom punkt 2 som avser massmediepersonal -punkterna 4-8. Dessa punkter är i sak desamma som motsvarande punkter i 14 kap. 2 § promemorieförslaget. De tar upp de tystnadsplikter som följer av, i tur och ordning, förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § sekrelesslagen, förordnande enligt 5 kap. 4 § eller 23 kap. 10 § RB av domstol eller av förundersökningsledare i brottmål, lystnadspliktsregeln för advokater enligt

8 kap. 4 § RB samt 7 kap. 2 § kyrkolagen och 3 § lagen (1975:100) med vissa
bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fi.

Under remissbehandlingen har förts fram önskemål om ytteriigare undanlag från meddelarfriheten för enskilda. Önskemålen rör tystnadsplikter som avser försvarsuppfinningar och Slockholms fondbörs.

Frågan om undantag från meddelarfriheten såvitt gäller försvarsuppfin­ningar bör enligt min mening övervägas i samband med att lagstiftningen härom ses över med anledning av den nya sekrelesslagen Ofr specialmotive­ringen lill 2 kap. 2 § departementsförslaget). Vad angår Slockholms fondbörs synes nu rådande meddelarfrihet inte ha medfört några olägenheter. Några undanlag av nu berört slag görs därför inie i departementsförslagel.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             16 kap. I    384

Punkt 4

1 principiell överensslämmelse med gällande rätt (1 § 3 lagen om ansvar pä tryckfrihetsförordningens område för bron mot tystnadsplikt) och med promemorian föreslås all förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § sekretesslagen skall genombryta meddelarfriheten. Det bör framhållas atl den myndighet som lämnar ut en uppgift med förbehåll givetvis bör se lill alt den som tar emot uppgiften har klart för sig all förbehållet innebär atl uppgiften inte för användas i publiceringssyfte.

Punkt 5

Punkten överensstämmer med gällande rätt (1 § 3 lagen om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt) och punkt 6 i 14 kap. 2 § i promemorieförslaget.

Punkt 6

Punkten innehåller delsamma som punkt 5 i 14 kap. 2 § i promemorieför­slaget som i sin lur bygger på TK:s förslag.

I samband med de senast företagna ändringarna i TF uttalade föredragande departementschefen (prop. 1975/76:204 s. 121) att en advokat inte bör kunna ulan påföljd åsidosätta tystnadsplikt, som åligger honom i hans yrkesutöv­ning, genom yttrande i tryckt skrift eller meddelande för offentliggörande i sådan skrift. Detla uttalande för anses ha godtagits av riksdagen. Departe­mentsförslagel har ulformals i enlighel härmed.

Angående tysinadspliktsbesiämmelsen i 8 kap. 4 § första stycket iredje meningen RB får jag hänvisa lill vad som anförs i anslutning lill förslaget lill ändring i den bestämmelsen.

Punkt 7

I principiell överensslämmelse med gällande rätt och TK:s förslag förordas i promemorieförslaget att den tystnadsplikt som enligt kyrkolagen gäller för präster skall undantas från meddelarfriheten. En bestämmelse i enlighet härmed upptas i punkt 8 i 14 kap. 2§ promemorieförslaget. Punkt 7 i departementsförslagel överensstämmer med den bestämmelsen. Införs nya föreskrifter om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan Ofr motiven till 7 kap. 25 §), kan del bli aktuellt att ändra denna punkt.

Punkt 8

De regler om tystnadsplikt som återfinns i 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fi. gäller också personer som inte är offentliga funktionärer. Tystnadsplikten omfattar alla som utövar eller har utövat verksamhet inom hälso- och sjukvård eller inom apoteksväsendet. Till denna grupp hör först och främst de personer som

 

Prop. 1979/80:2    Del A                Övergångsbestämmelser   385

räknas upp i en av TK föreslagen regel om genombrott av meddelarfriheten, nämligen läkare, tandläkare, apotekare, bammorskor och sjuksköterskor. Inom bestämmelsens tillämpningsområde finner man, såvitt här är av intresse, också vid apotek anställda farmacie kandidater och receptarier saml sjukgymnaster och legitimerade glasögonoptiker Ofr prop. 1975:8 s. 68). Tystnadsplikten innebär i fråga om dem som inte är offentliga funktionärer ingen begränsning belräffande meddelarfriheten.

Enligt promemorian kan del mot bakgrund av vad som förordas i fråga om det offentliga verksamhetsområdet inte råda någon tvekan om atl också de personer som är sysselsatta inom den enskilda hälso- och sjukvården skall undantas från meddelarfriheten. Det föreslås därför all tystnadsplikten enligt 1975 års lag skall ha företräde framför meddelarfriheten oavsett om den tystnadspliktige är offentiig funktionär eller inte.

Från remissinstansernas sida har inga erinringar gjorts mol förslaget.

Också enligt min mening finns det starka skäl att göra det undanlag från meddelarfriheten som här har föreslagits. Bl. a. kan pekas på att det skulle te sig egendomligt all en privatläkare skulle kunna lämna uppgifter till massmedierna som han inte skulle fö lämna som vittne inför domslol Qfr 36 kap. 5 § RB). Departementsförslagel överensstämmer därför med prome­morieförslaget på denna punkt.

Övergångsbestämmelser

Punkt 1

Som har nämnts i den allmänna motiveringen föreslås alt den nya sekretesslagstiftningen skall träda i krafl den 1 januari 1980. En föreskrift av denna innebörd finns i denna punkt.

Punkt 2

Genom denna punkt upphävs 1937 års sekretesslag och lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mol tystnadsplikl. Vidare upphävs lagen (1976:428) om bemyndigande all meddela föreskrifter om tystnadsplikt vid konsumentverket Ofr 8 kap. 9 §). Som jag tidigare har framhållit kommer slutlig ställning till vilka ändringar i övrigt i gällande rätt som den nya sekrelesslagen ger anledning lill atl las under del fortsatta departemenisarbeiel.

Alt, såsom några remissinstanser förordar, låta bestämmelserna i 1937 års sekretesslag i vissa fall vara tillämpliga även efter den nya lagens ikraftträ­dande har bedömts medföra alltför stora praktiska ölägenheter.

25 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 Övergångsbestämmelser   386

Punkt 3

Beslämmelserna i lagen innehåller ibland hänvisning lill viss angiven lagstiftning. Av denna punkt framgår atl sådan hänvisning avser också lagstiftning som har blivit ersatt av den som nämns i hänvisningen.

Punkt 4

Har myndighet enligt bestämmelse i 1937 års sekretesslag lämnat ut allmän handling och därvid uppställt förbehåll, skall förbehållet inte upphöra all gälla i och med att den nya sekretesslagen träder i krafl. Denna punkt innehåller en föreskrift härom.

Punkt 5

I denna punkt upptas en bestämmelse, som innebär alt det av riksskatte­verket förda registret rörande vissa alkoholbrolt m, m, skall vara sekre­tessbelagt. Registret förs inte längre och skall förstöras efter utgången av år 1982 (förordningen om upphävande av förordningen 1955:513 om register rörande vissa alkoholbrolt m, m, 1977:995),

Uppgifterna i registret är av intresse främst för forskare. Med anledning därav har i punkt 5 möjlighel öppnats atl lämna ul uppgifter ur registret, om uppgifterna behövs för forskningsändamål. För all utlämnande skall fö ske gäller dock att det står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör lider men. Motsvarande gäller i fråga om statistikuppgifter (9 kap, 4 §), Det kan erinras om all ell utlämnande lill en annan myndighei medför att sekretessen enligt 13 kap, 3§ överförs till den mottagande myndigheten. Vidare kan hänvisas lill atl utlämnande till enskild kan förenas med förbehåll (14 kap, 9 och 10 §§),

1 punkt 5 föreskrivs också en befogenhet för regeringen att för särskill fall förordna att uppgift får lämnas ul, om regeringen finner det vara av vikt atl uppgiften lämnas. Motsvarande befogenhet har regeringen f n, enligt 11 § Qärde stycket och 37 § SekrL,

Uppgifter ur registret bör inte fö lämnas lill annan myndighei efler en sådan inlresseavvägning som avses i 14 kap, 3 § försia stycket. Det föreskrivs därför alt beslämmelserna i 14 kap, 3 § första slyckel inte skall tillämpas i fråga om sekreiess enligt punkten 5,

Punkt 6

Enligt 14 § 1937 års sekretesslag gäller handlingssekreless i ärenden rörande rätt för enskilda all inköpa alkoholhaltiga drycker. Även tystnads­plikt torde gälla i dessa ärenden. Systemet med spärtlistor i systembutikerna är avvecklat sedan den 1 juli 1977 (prop, 1976/77:108, SkU 1976/77:40, rskr 1976/77:231), Någon beslämmelse om sekreiess i denna typ av ärenden har

 

Prop, 1979/80:2    Del A                                     RB   387

därför inte lagits in i förslagel till ny sekretesslag. För atl uppgifter i dessa ärenden inte nu skall bli offentliga börernellerlid i övergångsbestämmelserna föras in en föreskrift, som innebär atl uppgifterna även i fortsättningen omfattas av sekretess. Enklast är att i överensslämmelse med gällande rätt låta 7 kap, 4 § gälla också i dessa ärenden, I denna punkt ges en föreskrift av sådant innehåll.

Punkt 7

F, n, gäller ell hundratal tystnadsplikter, som har beslutats av Kungl, Maj:i ensam eller regeringen. Flertalet av dessa kan helt avvaras när den nya sekretesslagen träder i krafl. Detsamma är förhållandel med tystnadsplikter, som nu gäller enligt föreskrifter som har meddelals av förvaltningsmyndig­heter och kommuner. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,7)är det av praktiska skäl mindre lämpligt att riksdagen beslutar om upphävande av alla dessa tystnadsplikter. Regeringen bör därför enligt 8 kap, 7 § första styckel 7 RF bemyndigas upphäva sådana bestämmelser. Ett bemyndigande bör avse även det fallel all borttagandet av en tystnadsplikt kräver ändring i en bestämmelse som innehåller en föreskrift om tystnads­plikt. Har tystnadsplikt föreskrivits av förvaltningsmyndighet eller kommun, bör regeringen enligt 8 kap, 11 § RF bemyndigas all i sin tur överiåla ål förvaltningsmyndigheten eller kommunen all upphäva tystnadsplikten i fråga. Punkt 7 har ulformals i enlighel med del anförda.

Punkt 8

I denna punkt flnns en föreskrift angående förekommande hänvisningar till nu gällande regler om handlingssekreless eller tystnadsplikl,

6.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

De ändringar som föreslås i rättegångsbalken har samband med tre huvudfrågor. Den försia är i vilken utsträckning förhandling vid domslol skall få hållas inom slängda dörrar. Denna fråga, som har behandlats i avsnitt 4,5 i den allmänna motiveringen och i anslutning lill 12 kap, sekretesslagen i specialmoliveringen, har föranlett ändringar i 5 kap. RB. Den andra frågan, som har medfört ändringar i 8 kap. RB, rör tystnadsplikt för advokater som inte är anställda i offentlig Qänsl, Den iredje huvudfrågan gäller i vilken utsträckning uppgifter som är sekretessbelagda skall fö utnyttjas i rällegång och under fömndersökning. Denna fråga har lett lill ändringar i 23, 36,38 och 39 kap. RB.

I deparlemenisförslaget saknas motsvarighet till de ändringar som i promemorian har föreslagits belräffande 8 kap, 6 och 8 §§ samt 40 kap, 7 §, Vidare saknas motsvarighet till 23 kap, 12 a § och 36 kap, 6 a §, En

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          5 kap. I § RB   388

bestämmelse som ersätter ändringen i 40 kap. 7 § har dock tagils upp i 14 kap. 2 § andra stycket departementsförslagel,

5 kap, 1 §

Gällande rätt:

a)   handlingssekretess: 36 § SekrL

b)  tystnadsplikt: 5 kap, 4 §, 23 kap, 10 § och 27 kap, 9 § RB, 16 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), 5 kap, 3§ lagen (1974:371) om rättegången i arbetslvister, 17 § lagen (1974:1082) om bosladsdomslol

c)   förhandlingssekretess: 5 kap, 1-3 och 5 §§ RB, lagen (1947:630) om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna hand­lingar

I delta sammanhang bör även nämnas:

15     kap, 6 § gifiermålsbalken

20      kap, 10 § föräldrabalken
308 § sjölagen (1891:35 s, 1)

12 § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens 92 § militära rältegångslagen (1948:472) 43 § utlänningslagen (1954:193)

12     § lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrens-

förhållanden 19 § lagen (1957:668) om utlämning för brott

13     § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island

och Norge 8 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

4       § lagen (1964:450) om ålgärder vid samhällsfariig asocialilei

16     § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m, m,

16      § förvaltningsprocesslagen (1971:291)

21      § lagen (1971:1078) om försvarsuppflnningar

5       kap, 3 § lagen (1974:371) om rättegången i arbetslvister

17      § lagen (1974:1082) om bosladsdomslol

22      § lagen (1976:351) om styrelserepresentation för de anställda i aktiebolag

och ekonomiska föreningar 70 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

första stycket av denna paragraf fastslås den grundläggande principen alt förhandling vid domstol skall vara offentlig, I paragrafens följande stycken görs eller erinras om vissa undantag från den nämnda offentlighetsgrund-satsen,

I den allmänna motiveringen (avsnitten 4,5,2 och 4,5,3) har jag förordat all i RB tas.in en bestämmelse som gör det möjligt för domslol att hålla förhandling inom slängda dörrar, om del kan antas att vid förhandlingen kommer att förebringas uppgift för vilken hos domstolen gäller sekreiess som avses i sekrelesslagen. En sådan beslämmelse har placerats som ell andra

 

Prop. 1979/80:2    Del A                         5 kap. 1 § RB   389

stycke i förevarande paragraf

Av beslämmelsen framgår atl den omständigheten ensam all en sekretessbestämmelse är tillämplig på uppgift, som väntas bli förebringad vid förhandling, i allmänhet inte ulgör tillräcklig grund för etl förordnande om att förhandlingen skall hållas inom slängda dörrar. För ell sådanl förordnande krävs i allmänhet att del bedöms vara av synnerlig vikt att uppgiften hålls hemlig. Delta krav överensstämmer med den nuvarande regleringen i lagen (1947:630) om inskränkning av offentligheten vid domstol beträffande allmänna handlingar, I vissa fall för dock förordnande om atl förhandling skall hållas inom stängda dörrar grundas enbart på del förhållandel all en sekretessbestämmelse är tillämplig. Dessa fall utmärks alla av all den ifrågavarande sekretessbestämmelsen är utformad helt eller bl, a, med tanke på förhållandena vid domslol.

Som framgår av den allmänna motiveringen blir del inte längre möjligt alt ulan stöd av en materiell beslämmelse i sekrelesslagen förordna om sekreiess för uppgift som har förebringats vid en domstolsförhandling inom slängda dörtar, Sekreiessen enligt sekrelesslagen skall i största möjliga utsträckning utgöra grunden för sådana beslul om förhandlingssekretess som har lill huvudsyfte all skydda vissa uppgifter mol all bli tillgängliga för allmänheten, Beslämmelserna i 7 kap, 22 §, 8 kap, 17 § saml 9 kap, 15 och 16 §§ sekretesslagen har sålunda helt eller delvis tillskapats för att tillgodose del behov av sekretess enligt sekretesslagen som uppkommer hos domstol till följd av den nya regleringen. Också sekretessbestämmelsen i 8 kap, 16 § är utformad med hänsyn till behovet av sekretess hos domstol. På gmnd härav finns del i fall där någon av nu nämnda bestämmelser äger lillämpning inte skäl atl för ell beslul av domslol om förhandling inom slängda dörtar kräva mer än att den ifrågavarande sekretessbestämmelsen är tillämplig,

15 kap, 1 § och 9 kap, 17 § sekretesslagen finns bestämmelser som direkt tar sikte pä sekretessen hos domslol när domslol medverkar vid förundersök­ning i brottmål. Med brottmål bör likställas andra mål eller ärenden i vilka fömndersökning sker enligt de för brottmål gällande reglerna. Som exempel på sådana mål och ärenden kan nämnas mål om intagning i arbetsanstalt enligt lagen (1964:450) om ålgärder vid samhällsfariig asocialilei och ärenden om utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott eller lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, När förhandling äger mm vid domstol under förundersökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende saknas därför anledning att som fömtsätt­ning för etl domstolsbeslut om slängda dörrar kräva mer än all sekretess gäller hos domstolen enligt någon av de nyssnämnda sekretessbestämmel­serna eller båda dessa.

Det nya andra stycket i förevarande paragraf gör del möjligt att hålla domstolsförhandling inom stängda dörrar endasl lill den del förhandlingen berör uppgift som omfattas av den aktuella sekretessbestämmelsen, I övrigt måste förhandlingen vara offentlig, om inte annan beslämmelse om förhand-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          5 kap. 1 ii RB   390

lingssekretess är tillämplig.

Vid remissbehandlingen har en remissinstans påpekat all det i vissa fall kan ankomma endasl på viss myndighet all pröva fråga om utlämnande av uppgift. Det borde därför av 5 kap, 1 § RB framgå att domslol av den anledningen kan vara tvungen att förordna att förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Med anledning därav vill jag framhålla atl del alllid ankommer på domstol atl pröva fråga om all lämna ut sekretessbelagda uppgifter som förekommer i mål eller ärende i domstolens rätlskipande eller rättsvårdande verksamhet. För den händelse uppgifter av synnerlig betydelse för rikets säkerhet skulle förekomma i mål eller ärende Ofr 2 kap, 14 § andra slyckel TF och 2 kap, 3 § sekrelesslagen), är det självfallet av synneriig vikt all dessa uppgifter inte röjs, I den situationen lämnar sekretessregleringen enligt min mening knappasl utrymme för någon annan bedömning från domstolens sida än all uppgifterna skall förebringas vid förhandling inom slängda dörrar och bli föremål för sekretessförordnande enligt 12 kap, 3 § andra styckel andra meningen sekrelesslagen, I övrigi hänvisar jag till vad jag har anfört rörande detla spörsmål i anslutning till den bestämmelsen.

Del nuvarande tredje stycket bör upphävas. Jag återkommer strax lill detta,

I promemorieförslaget har i tredje slyckel av förevarande paragraf tagils in en bestämmelse som öppnar möjlighel för domstol alt hålla förhör med vittne, sakkunnig eller part inom stängda dörrar, fastän de uppgifter som lämnas vid förhöret inte omfattas av någon hos domstolen gällande sekreiess enligt sekretesslagen, I promemorian sägs att andra stycket inte helt tillgodoser del behov som finns att kunna hålla domslolsförhandlingar inom slängda dönar i syfle att skydda vissa uppgifter mol att bli tillgängliga för allmänheten, I promemorian pekas särskill på det fallel atl förhör hålls med personer som inte är knutna lill myndighei, I dessa situationer lorde det förhållandevis ofta kunna inträffa all den hörde har tystnadsplikt utan all hos domstolen gäller sekretess som avses i sekrelesslagen för de uppgifter som den hörde lämnar. Den i promemorian föreslagna beslämmelsen har samband med regleringen i 5 kap, 4 § RB, Enligt den sistnämnda besläm­melsen i promemorieförslaget kan domstolen meddela tystnadspliklsförord-nande belräffande uppgift som har lämnats vid förhandling som har hållits inom slängda dörrar med stöd av det nu behandlade styckel i promemorie­förslaget. Någon sekreiess skulle däremol inte uppkomma i den mån uppgiften tas in i rättens protokoll. Denna brist i konsekvensen har påtalats av ell par remissinstanser.

För egen del anserjag alt del inte bör komma i fråga all uppgifter i allmänna handlingar (t, ex, protokoll från muntlig förhandling) som förekommer hos domslol hålls hemliga i vidare mån än som följer av reglerna om sekreiess hos domstol i sekretesslagen eller i annan lag till vilken denna hänvisar. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen kan alltså inte ges etl sådanl innehåll att den bevarar sekreiessen. Uppgifterna blir nämligen tillgängliga genom

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          5 kap. 1 ii RB   391

rättens protokoll och genom domen. Under sådana omständigheter anserjag alt det slår mindre väl i överensslämmelse med offentlighetsprincipen alt domstolen för möjlighet atl förordna all de här diskuterade förhören skall hållas inom stängda dörrar. Den föreslagna bestämmelsen har därför inte lagits upp i departementsförslagel.

De nuvarande fiärde och femte styckena i förevarande paragraf har bibehållits oförändrade som tredje resp, Qärde stycket i departementsförsla­gel. Del nya Iredje slyckel behövs därför att en förhandlingssekretess vid förhör med den som är under 15 år eller lider av rubbning av själsverksam­heten väsentligen tillgodoser andra iniressen än behovet av sekretess förvissa uppgifter. Hänvisningen i det nya Qärde styckel bibehålls därför alt också vissa specialförfattningar innehåller bestämmelser om förhandlingssekreless som har annal huvudsyfte än alt omgärda vissa uppgifter med sekreiess,

I detta sammanhang finns del skäl all klargöraföljderna av att bestämmel­serna i nuvarande 5 kap. 1 § andra och tredje styckena RB utgår.

I nuvarande andra slyckel av 5 kap, I § RB föreskrivs att rällen kan förordna all förhandling skall hållas inom slängda dörrar, om del kan antas alt något som är stötande för anständigheten och sedligheten skall förekomma vid förhandlingen. Handlingssekretess kan emellertid inte föreskrivas av det skälet atl uppgift hos myndighei kränker anständighet och sedlighet. Enligt 2 kap, TF i dess nya lydelse utgör nämligen hänsyn till anständighet och sedlighet inte längre grund för handlingssekreless. Det finns därför inte möjlighel all låta en föreskrift i den nya sekretesslagen utgöra grundvalen för etl beslul om alt domstolsförhandling skall hållas inom stängda dörrar. Som anförts i promemorian kan det inte anses föreligga något behov av en speciell beslämmelse om förhandlingssekreless i syfle alt förhindra spridning av uppgifter som kränker anständighet och sedlighet. Någon annan bärande grund för den nu berörda bestämmelsen i 5 kap, 1 § RB lorde inte kunna åberopas. Den saknar därför en direkt motsvarighet i departementsförslagel. Sekretessbestämmelsen i 9 kap, 16 § sekretesslagen ger dock vissl skydd för uppgifter om enskilds personliga förhållanden i ansvars- och skadeståndsmål avseende sedlighetsbrott. Denna sekretess lill förmån för enskild kan enligt del nya andra stycket i 5 kap, 1 § RB läggas till grund för ell beslul om atl domstolsförhandling skall hållas inom stängda dörrar. Som exempel kan nämnas all de båda sistnämnda bestämmelserna öppnar möjlighel för domslol att hålla förhandling inom slängda dörrar av hänsyn till målsäganden i ett våldtäklsmål.

Enligt 5 kap, 1 § andra slyckel RB i dess f n, gällande lydelse kan rätten förordna all förhandling skall hållas inom stängda dörtar, om det kan antas att del vid en offentlig förhandling kan uppenbaras något som med hänsyn till rikets säkerhel bör hållas hemligt för främmande stat, I departementsför­slagel saknas liksom i promemorieförslaget en direkt motsvarighet lill denna bestämmelse. Sekretessbestämmelserna i 2 kap, sekretesslagen i förening med del nya andra styckel i förevarande paragraf ger nämligen tillräcklig möjlighel för domslol att besluta om förhandlingssekretess av hänsyn till

 

Prop. 1979/80:2   Del A                           5 kap. 4 § RB   392

rikets säkerhel,

I nuvarande andra stycket av 5 kap, 1 § RB öppnas också möjlighet lill förhandlingssekreless till skydd för yrkeshemlighet, I paragrafens nu gällande Iredje stycke meddelas vidare bestämmelser om möjlighet till förhandlingssekretess i mål avseende utpressning och vissa andra brott saml i fråga om utredning i brottmål rörande den tilltalades personliga förhållanden. Dessa bestämmelser har berörts i specialmoliveringen till 7 kap, 22 §, 8 kap, 17 § och 9 kap, 16 §, De angivna bestämmelserna i sekretesslagen i förening med det nya andra stycket i 5 kap, 1 § RB gör alt de nu nämnda specialbestämmelserna i RB inte för någon direkt motsvarighet i det föreliggande förslaget. Den valda lösningen innebär all förutsättningarna för förhandlingssekretess delvis har gjorts strängare än förut. De bakomliggande sekretessbestämmelserna fömtsätter nämligen skada eller men för atl bli tillämpliga.

Tredje styckel i 5 kap, 1 § RB innehåller f n, också föreskriften att förhandling, som under förundersökning i brottmål äger mm vid domslol, skall hållas inom slängda dörtar om den misstänkte begär del eller rätten finner att offentlighelen skulle vara till men för utredningen. Inte heller denna bestämmelse har fött någon direkt motsvarighet i departementsförsla­gel. Del nya andra stycket i paragrafen innebär nämligen atl förhandling som här avses kan hållas inom stängda dörrar när sekretess gäller hos domstolen enligt 5 kap, I § eller 9 kap, 17 § sekrelesslagen. Vid bedömningen av frågan humvida röjandet av uppgift kan antas medföra skada eller men som avses i sistnämnda paragraf bör givetvis hänsyn las bl, a, lill den misstänktes synpunkter. Dennes önskemål blir emellertid inte i och för sig utslagsgi­vande.

De ändringar i 5 kap, 1 § RB som jag nu har föreslagit föranleder vissa följdändringar i annan lagstiftning. Bl, a, bör lagen om inskränkning av offentligheten vid domslol beträffande allmänna handlingar upphävas. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 4,7) bör emellertid huvuddelen av följdlagsliftningen till den nya sekreiessregleringen behandlas i annal sammanhang, I det följande föreslår jag sålunda endast all 16 § förvaltningsprocesslagen ändras med anledning av den nya regleringen i 5 kap, I § RB,

5 kap, 4 §

I denna paragraf föreskrivs f n, alt rällen för förordna all vad som har förekommit vid förhandling inom slängda dörrar inte för uppenbaras. Ändringen,som har motsvarighet i promemorieförslaget,innebär all besläm­melsen anpassas till den nya sekretessregleringen,

Atl en förhandling har hållits inom slängda dörrar innebär inte utan vidare atl de som har närvarit vid förhandlingen har tystnadsplikt rörande de uppgifter som har förebringats vid denna. En fömtsättning för att sekretess och därmed alltså tystnadsplikt skall gälla är först och främst atl uppgifterna

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          5 kap. 4 if RB   393

inte blir offentliga därför atl sekreiessen upphör lill föQd av 12 kap, 3 och 4 §§ sekretesslagen. Har domstolen förordnat om förhandling inom stängda dörrar med stöd av del nya andra slyckel i 5 kap, 1 § RB och skall sekreiessen gälla också sedan domstolen har skill målet eller ärendet från sig, är emellertid förutsättningarna uppfyllda för alt vissa av de närvarande skall ha tystnads­plikt rörande vad som har förekommit vid förhandlingen. De som är knutna till domstolen på sätt som anges i 1 kap, 7 § sekrelesslagen har då tystnadsplikt enligt den lagen. Detsamma gäller personer som är knutna till annan myndighet och som vid domstolsförhandlingen har lämnat uppgifter som enligt sekrelesslagen är sekretessbelagda hos den myndigheten. Tyst­nadsplikt kan också föreligga för personer som vid förhandlingen har lämnat uppgifter, beträffande vilka de har tystnadsplikt enligt någon annan författ­ning än sekrelesslagen. Vid förhandlingen kan emellertid också ha medverkat eller närvarit personer som inte är bundna av tystnadsplikt med avseende på vad som har förekommit vid denna. Som har framhållits i promemorian föreligger del även i fortsättningen etl påtagligt behov av atl domstolen skall kunna ålägga sådana personer tystnadsplikt beträffande vad som har förekommit vid förhandling inom slängda dörrar. Förevarande paragraf öppnar en sådan möjlighel.

Rörande tillämpningen av paragrafen vill jag nämna att det är uppenbart all ell lystnadspliktsförordnande för meddelas endasl om en hos domstolen tillämplig sekretessregel i sekretesslagen kan åberopas. Att det vid förhand­lingens början föreligger tiUräckliga skäl för att förordna om att den skall hållas inom slängda dörrar är alltså inte tillräckligt för all de uppgifter som sedan lämnas vid förhandlingen skall kunna sekretessbeläggas. Bestäm­melsen har utformats i överensslämmelse härmed,

1 sammanhanget kan påpekas att ett förordnande av domstolen om tystnadsplikt har betydelse för samtliga nyss nämnda personkalegorier, nämligen med avseende på friheten att lämna uppgifter för offentliggörande i tryckt eller därmed jämföriig skrift, Belräffande denna fråga hänvisar jag till 16 kap, 1 § 5 sekretesslagen.

Har förhandling hållils inom slängda dönar med stöd av nuvarande 5 kap, 1 § Qärde eller femte slyckel RB, saknas enligt promemorian bärande skäl för att domstolen skall ha möjlighet atl föreskriva tystnadsplikt med avseende på vad som har förekommit vid förhandlingen. Anledningen härtill är att förhandlingen i dessa fall har hållits inom slängda dörrar inte för atl förhindra alt vissa uppgifter blir tillgängliga för allmänheten utan för att underiätta syftet med förhandlingen e, d. Jag kan instämma i detta uttalande så länge del vid förhandlingen förebringas uppgifter som inte är sekretessbelagda hos domstolen. Skulle emellertid sådana uppgifter förebringas vid förhandlingen, bör det inte möta någol hinder mot all uppgifterna omfattas av sekretessförordnande enligt 12 kap, 3§ sekrelesslagen och 5 kap, 4§ RB, Departementsförslagel innebär därför att förordnande om tystnadsplikt under den angivna förutsättningen kan meddelas också då förhandlingssek­retessen beslutats med stöd av det nya tredje styckel i 5 kap, 1 § RB eller med

 

Prop. 1979/80:2    De! A                  8 kap. 4 och 7 §§ RB   394

stöd av beslämmelse som åsyflas i det nya Qärde stycket av samma paragraf

5 kap, 5 §

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller bestämmelser om offent­ligheten när domslol avkunnar dom eller beslul. Enligt första meningen skall avkunnandet i princip ske offentligt. Har förhandlingen hållits inom slängda dörrar, gäller f n, enligt andra meningen atl också domen eller beslutet för avkunnas inom slängda dörrar.

Enligt promemorian är del naturligt alt knyta samman regleringen av förutsättningarna för all dom eller beslut skall fö avkunnas inom stängda dörrar med bestämmelserna i sekretesslagen om i vilken utsträckning sekretess skall gälla hos domstolen för uppgifter i domstolens dom eller beslut. Jag delar denna uppfattning. Om sekreiess enligt sekrelesslagen gäller hos domstolen för en del av domstolens dom eller beslut eller, i sällsynta undantagsfall, för hela domen eller beslulel, är domen eller beslutet i motsvarande mån undandragen offentlighet. Under sådana förhållanden måsle givelvis domen eller beslutet i sekretessbelagda delar avkunnas inom stängda dörrar, 1 andra stycket andra meningen i förevarande paragraf föreskrivs sålunda atl dom eller beslul skall avkunnas inom slängda dörrar, i den utsträckning sekretessbelagda uppgifter förekommer däri,

8 kap, 4 och 7 §§

Reglerna i 1 kap, 1 § tredje stycket, 7 kap, 3 § första slyckel och 7 kap, 5 § TF innebär all en beslämmelse om tystnadsplikt inte i och för sig ulgör någol hinder mol alt den som är underkastad tystnadsplikten lämnar meddelanden för publicering i tryckt eller därmed jämställd skrift eller själv offentliggör uppgifter i en sådan skrift för vilken han är ansvarig, 17 kap, 3 § första stycket 3 och 5 § 3 öppnas emellertid en möjlighet atl göra undanlag från denna principiella meddelar- och publiceringsfrihel genom bestämmelser i en särskild lag, Molsvarande regler gäller också i fråga om meddelanden till eller offentliggörande i de radio- eller TV-program som avses i radioansvarighels­lagen eller lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio. Undantagen från meddelar- och publiceringsfrihelerna kan avse både offentliga funktionärer och personer i enskild Qänst,

Del lorde råda allmän enighet om att del skall vara möjligt alt ingripa mot en advokat som bryter mot sin tystnadsplikt genom all lämna uppgifter för publicering i massmedierna eller genom atl publicera uppgifter i tryckt skrift eller i radio- eller televisionsprogram (se bl, a, prop, 1975/76:204 s, 121),

Del nu framlagda förslagel till sekretesslag innehåller i 9 kap, 9 § en regel om sekreiess vid allmän advokatbyrå. Denna regel motsvaras i gällande rätt av 26 §SekrLoch 13 § instruktionen (1973:249, ändrad senast 1976:903) för de

 

Prop. 1979/80:2   Del A                   8 kap. 4 och 7 §§ RB   395

allmänna advokatbyråerna. En offenlligansiälld advokat kan således både enligt förslagel och nu gällande ordning med stöd av 20 kap, 3 § BrB straffas för sekrelessbrott på vanligt sätt. Den önskvärda möjligheten all ingripa mol meddelande av uppgifter för publicering och mol offentliggörande av uppgifter kan i detta fall enkelt åstadkommas genom all den relevanta sekretessregeln tas med i den särskilda lagstiftning om undantag från meddelarfriheten .som avses i 7 kap, 3 § försia slyckel 3 TF, Enligt departementsförslagel skall delta också ske Qfr 16 kap, 1 § 3 sekre­lesslagen).

Uppgiften atl göra undantag från meddelarfriheten såvitt gäller övriga advokater kompliceras däremol av att den tystnadsplikt som gäller för dessa f n, inte är straffsanktionerad. Den enda beslämmelse som finns i ämnet är inlagen i 34 § andra styckel i stadgarna för Sveriges advokatsamfund och innebär att ledamot av samfundet är skyldig atl, där god advokalsed så fordrar, förtiga vad han har erfarit i sin yrkesutövning. Brott mol denna tystnadsplikt kan beivras endasl enligt de i 8 kap, 7 § RB intagna reglerna om åtgärder mot advokat som åsidosätter de plikter som åvilar honom som advokat. De påföljder som kan komma i fråga är varning, erinran eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, uteslutning ur samfundet. Fråga om sådan påföljd prövas enligt rättegångsbalken av samfundets styrelse eller, om så har beslämts i stadgarna, av annat samfundels organ. Av 14 § i stadgarna framgår att detta organ är samfundels disciplinnämnd.

En advokat som bryter mot sin lystnadsplikt genom atl lämna uppgifter för publicering i massmedierna eller genom all publicera uppgifter i tryckt skrift kan inte drabbas av disciplinär påföQd, TF tillåter nämligen inte någon annan form av ingripanden mol den som genom meddelande för offentliggörande i tryckt skrift har brutit mol en tystnadsplikt av kvalificerad art än lagföring i tryckfrihetsmål. På motsvarande sätt gäller att ett brott mot en kvalificerad tystnadsplikt vilket sker genom att någon offentliggör uppgifter i en skrift för vilken han själv är publiceringsansvarig kan beivras endast som tryckfrihets-brott i tryckfrihetsmål.

För alt det skall bli möjligt atl ingripa i disciplinär ordning mot advokater som bryter sin tystnadsplikt genom att lämna meddelande för offentliggö­rande i tryckt skrift eller genom all själva offentliggöra uppgifter i sådan skrift krävs således ändringar i TF,

För att redan nu öppna en möjlighel att beivra överträdelser av icke-offentliganställd advokats tystnadsplikt som sker genom yttranden i tryckt skrift eller radio- eller TV-program eller genom meddelanden till massmedi­erna föreslås i promemorian atl man i RB lar in en bestämmelse om tystnadsplikt också för sådan advokat. Den föreslagna bestämmelsen har utformats med molsvarande beslämmelse i advokatsamfundets stadgar som förebild. Brott mot bestämmelsen kan till följd av reglerna i 20 kap, 3 § BrB beivras i vanlig straffrältslig ordning. Detta innebär i sin tur alt det blir möjligt all ingripa i den form som anges i TF, Den föreslagna beslämmelsen avser bara advokater i privat verksamhet.

 

Prop. 1979/80:2    De! A                  S kap. 4 och 7 §ii RB   396

Enligt promemorieförslaget skall uppgiften all fö till stånd etl beivrande i straffrättsliga former vila på ell organ inom advokatsamfundet, Målsäganden skall inte på egen hand kunna inleda ell rättsligt förfarande. Åtal för väckas endast efler angivelse av samfundels styrelse eller, om så bestämls i stadgarna, av annat samfundels organ, I promemorian framhålls alt ingri­panden i disciplinär ordning även i fortsättningen skall vara del normala sättet att beivra advokats brott mot tystnadsplikt, I praktiken bör möjligheten all väcka åtal för en sådan gärning så gott som uteslutande utnylQas i de fall där en advokat har brutit mol sin tystnadsplikt genom all meddela uppgifter för publicering eller genom att offentliggöra uppgifter i något massmedium. Till sist föreslås i promemorian atl JK skall tilläggas en exklusiv kompetens som åklagare i mål av här avsett slag,

Promemorieförslaget har vid remissbehandlingen tillstyrkts av JK och lämnais ulan erinran av det stora flertalet övriga instanser, Sveriges advokatsamfund hör till dem som framför vissa invändningar. Samfundet ansluter sig lill den i promemorian uttalade meningen all ingripanden i disciplinär ordning skall vara det normala sättet atl beivra brott mot tystnadsplikt och atl fråga om väckande av åtal skall initieras av samfundet som regel endasl i de fall vari brott mol tystnadsplikt skell genom meddelande för publicering eller genom ofTenlliggörande i massmedium. Samfundet erinrar dock om att förslaget medför atl del i vissa fall kan ankomma på t, ex, en iryckfrihetsjury all göra uttalanden om innebörden av begreppet god advokalsed i fråga om advokats tystnadsplikt. Samfundet kan inte ansluta sig lill den i förslagel i detta sammanhang uttalade förmodan atl några skiljaktigheier i bedömningen av betydelse troligen inte skulle förekomma mellan ell sådant organ och samfundet. Enligt hovrätten för Västra Sverige synes förslagel atl advokat i privat verksamhet skall kunna åtalas för brott mot tystnadsplikt endasl efler angivelse av organ för Sveriges advokatsamfund oanlagbarl. Hovrätten föreslår att åtal skall kunna väckas om och endasl om målsäganden angiver saken till åtal. Huruvida därutöver skall krävas prövning, om åtal är påkallat från allmän synpunkl, är av mindre betydelse.

Som framgår av vad jag har anfört kommer del enligt den nya sekreless­lagen bli möjligt atl ingripa mot oftenlliganslälld advokat som bryter mot sin tystnadsplikt genom att meddela uppgifter för publicering eller själv offent­liggöra uppgifter i tryckt skrift. Samma möjlighet bör enligt min mening införas också i fråga om motsvarande brott mol tystnadsplikt av advokat i enskild verksamhet. Som har föreslagits i promemorian bör detta ske genom atl det i lag införs en bestämmelse om tystnadsplikt också för sådan advokat. Brott mot en bestämmelse av detta slag kan till följd av reglerna i 20 kap. 3 § BrB beivras i vanlig straffrältslig ordning. Genom atl beslämmelsen också tas upp i 16 kap. sekretesslagen möjliggörs ingripande enligt TF.

I enlighel med promemorieförslaget bör beslämmelsen tas upp i 8 kap. 4 § RB och utformas med molsvarande beslämmelse i advokatsamfundels

 

Prop. 1979/80:2    Del A     23 kap. 14 ii, 36 kap. 5 § . . . RB   397

stadgar som förebild. I fråga om offenlligansiällda advokater bör i stället bestämmelsen i 9 kap. 9 § sekretesslagen gälla. Såvitt gäller sekretessens omfattning lorde detta knappast innebära någon skillnad mellan de båda advokatkalegorierna.

Vad gäller regleringen i övrigi anserjag visserligen all den bör utformas så att den sä nära som möjligt ansluter sig till de principer som f. n. gäller i fråga om tillsyn över advokaternas verksamhet. Jag vill emellertid inte förorda atl åtal för brott mot den föreslagna tystnadsplikten skall fö väckas endasl efler angivelse av advokatsamfundets styrelse eller disciplinnämnd. Tillräckliga skäl för en sådan ordning föreligger enligt min mening inte.

I övrigt vill jag däremot i huvudsak godta promemorieförslaget. En utgångspunkt vid regleringen bör sålunda vara alt ingripanden i disciplinär ordning också i fortsättningen skall vara det normala sättet all beivra advokats brott mot tystnadsplikl. I praktiken bör möjligheten alt väcka åtal för en sådan gärning i regel bara uinytOas i de fall där en advokat har bmlit mot sin tystnadsplikl genom all meddela uppgifter för publicering eller genom all offentliggöra uppgifter i någol massmedium.

För att betona del straffrättsliga förfarandets undantagskaraklär bör JK, som redan har vissa tillsynsbefogenheter i fråga om advokaternas verk­samhet och som dessutom är ensam åklagare i tryckfrihetsmål, tilläggas en exklusiv kompelens som åklagare i mål av här avsett slag. Målsäganden bör inte själv fö väcka åtal.

Som förutsättning för åtal bör gälla att åtal är påkallat från allmän synpunkl. Angivelse av målsäganden bör inte krävas Ofr 20 kap, 5 § Qärde stycket BrB), Skälen för åtal bör emellertid vara mycket starka om åtal skall väckas mot målsägandens vilja.

Även om angivelse av advokatsamfundet inte bör utgöra en förutsättning för åtal är det uppenbart atl samfundets uppfattning i åtalsfrågan i regel bör inhämtas före åtalsbeslutet. Någon författningsregel härom synes dock inte vara påkallad,

23 kap, 14 §, 36 kap, 5 §, 38 kap, 8 och 9 §§ och 39 kap, 5 §

Del ligger i sakens natur att konflikt ibland kan uppkomma mellan å ena sidan intresset av att en viss uppgift hålls hemlig och å andra sidan intresset av atl domstolarna för del av alla uppgifter av betydelse i en rättegång. Regleringen av sådana konflikter finns f n, i RB och i gällande sekretesslag. De föreslagna nya reglerna om sekretess i offentlig verksamhet ger anledning alt undersöka om ändringar behövs i reglerna i RB,

136 kap, 5 § RB finns reglerom förbud all i vittnesmål lämna uppgifter som träffas av tystnadspliktsregler, I paragrafens försia stycke finns etl allmänt, men lill sin räckvidd begränsat förbud mot vittnesmål och i de följande fyra styckena särskilda förbud som är riktade till vissa personkalegorier, advoka­ter, läkare m, fi, I sjätte stycket hänvisas till bl, a, TF:s bestämmelser om

 

Prop. 1979/80:2    Del A     23 kap. 14 §, 36 kap. 5 f , , , RB   398

tystnadsplikt. Regleringen, som kan anses förhållandevis svårtillgänglig, innebär sammanfattningsvis all de tystnadsplikter som avses i de särskilda förbudsreglerna tar över viitnesplikten men alt del stora fiertalel övriga tystnadsplikter för vika för reglerna om viiinespliki.

Reglerna i 36 kap, 5 § har molsvarande tillämpning i fråga om parisförhör under sanningsförsäkran, skriftligt bevis och syn.

Möjligheten all genom allmänna handlingar förebringa bevisning om hemliga förhållanden behandlas i 38 § andra slyckel SekrL, Om en allmän handling, som inte för lämnas ul lill envar, kan antas vara av betydelse som bevis i rällegång, för domstolen förordna att handlingen skall tillhandahållas. Undantag gäller för handlingar, som avses i 1-4,31 och 33 §§, dvs, handlingar som är hemliga av utrikespolitiska skäl eller av hänsyn lill försvaret och vissa andra handlingar. Dessa handlingar kan tillhandahållas domstolen endasl efler beslul av myndighei som i annat sammanhang prövar frågor om utlämnande. Vidare gäller den inskränkningen att handlingen inte för företes i rättegång, om handlingens innehåll är sådanl alt den som ulfördal den enligt 36 kap, 5 § andra, tredje eller Qärde styckel RB inie för höras som vittne därom. Om yrkeshemlighet skulle uppenbaras, krävs alt synneriig anledning förekommer för atl handlingen skall fö företes.

Även under förundersökning är beslämmelserna i 38 § andra styckel SekrL tillämpliga. Förordnandet meddelas av domstolen. Särskilda bestämmelser om huruvida den som hörs under förundersökning är skyldig all iaktta tystnadsplikl finns däremol inte. Emellertid lorde den som är skyldig all röja uppgift vid vittnesförhör slraffrilt kunna lämna uppgiften även under förundersökningen, I 23 kap, 13 § RB finns regler om möjlighet att redan under förundersökningen som vittne vid domstol höra den som kan komma alt bli vittne sedan åtal har väckts, Sådanl förhör för inte äga rum, innan fömndersökningen fortskridit så långt all någon skäligen kan misstänkas för brottet.

Enligt promemorian bör liksom hittills i RB anges i vilka fall tystnadsplikt medför förbud mol vittnesförhör. Del allmänna förbud mot vittnesförhör som finns i 36 kap, 5 § försia styckel RB föreslås utgå, I stället föreslås ett absolut förhörsförbud av hänsyn lill allmänna intressen när sekreiess gäller med hänsyn till rikets säkerhet eller dess förhållande lill annan stal eller mellanfolklig organisalion saml rikets centrala finanspolitik m, m. Därvid fordras enligt promemorian atl uppgiften är av synneriig betydelse för intresse som föranlett sekretessen. Vittnesförhör skall dock kunna komma i fråga om regeringen medger del.

Förhörsförbuden enligt 36 kap, 5 § andra, iredje och Qärde styckena RB lämnas i promemorian i sak oförändrade, I andra stycket görs dock vissa kompletteringar,

I promemorian föreslås också i en ny 36 kap, 6 a § en regel som innebär förbud atl i andra fall där sekretess föreligger enligt sekrelesslagen höra vittne och vidare en befogenhet för domstolarna atl dispensera från delta förbud när

 

Prop. 1979/80:2   Del A       23 kap. 14 §.,36 kap. 5 § . . . RB   399

särskilda skäl föreligger. Domstolarna skall därvid göra en skönsmässig prövning av sekretesskravets vikt och möjligheten att på annal sätt komplet­tera bevisningen.

Samma möjlighet lill skönsmässig prövning föreslås i fråga om skriftlig bevisning.

Bestämmelser som svarar mot regleringen i 38 § andra stycket SekrL föreslås införda i RB. En nyhet i de föreslagna bestämmelsema är att rätten skall kunna förordna om tillhandahållande av även en icke allmän handling som tillhör myndighet t. ex. minnesanteckning.

I fråga om sekretessen vid förundersökning föreslås i promemorian också en reglering fördel fall att en offentlig funktionär är bunden av tystnadsplikt som följer av sekrelesslagen eller bestämmelse som avses där. Regleringen som har tagits in i en ny 23 kap. 12 a § RB innebär att den offenllige funktionären i princip är bunden av sekretesslagens föreskrifter om tystnads­plikt. Han kan emellertid enligt förslaget lösas från viss tystnadsplikt efler framställning lill domstolen av undersökningsledaren. Rätten har all vid sin prövning tillämpa de föreslagna reglerna i fråga om viiinespliki.

Vid remissbehandlingen har promemorieförslaget i förevarande delar i allmänhet inte kommenterats närmare. Förslagel i promemorian all dom­stolarna efler en skönsmässig prövning skall kunna förbjuda vittnesförhör varigenom sekretessbelagda uppgifter blir röjda avstyrks emellertid av hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten avstyrker också molsvarande förslag vad gäller skriftliga bevis, som innehåller sekretessbelagda uppgifter. Rege­ringsrätten anser att något bärande skäl inte har anförts för atl tillerkänna domstol möjlighel all förordna all myndighei skall tillhandahålla en handling som inte är allmän.

Enligt min mening är den avvägning mellan intresset av sekretess och det motstående intresset av att domstolarna för tillgång till bevisning som har gjorts i RB i huvudsak tillfredsställande till sin sakliga innebörd. Skäl saknas därför atl i detta sammanhang göra annal än de jämkningar som är nödvändiga med anledning av de nya reglerna om sekreiess i offentlig verksamhet.

Den gmndläggande regeln om förhållandet mellan tystnadsplikt och viiinespliki, 36 kap. 5 § första stycket RB, framstår emellertid som oklar till sin innebörd. Del föreskrivs där som huvudregel att ingen för höras angående något som han enligt lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla. Avfattningen kan uppenbariigen ge intryck av alt varje regel om tystnadsplikt hindrar vittnesmål angående uppgift som omfattas av tystnadsplikten. Som jag redan har antytt är innebörden en helt annan. 1 de fall där förbud gäller att "obehörigen" yppa uppgift anses förbudel sålunda inte hindra vittnesmål. De flesta tystnadsplikter är avfattade på detta eller liknande sätt. Redan nu föreligger alltså ett visst behov av klariäggande. Detta behov blir mer accentuerat med den nya sekrelesslagen. Av 14 kap. 1 § i denna lag framgår nämligen klart all lagens sekretessregler viker för regler i lag angående

 

Prop. 1979/80:2    Del A                       23 kap. 14 A RB   400

vittnesplikt. Det kan anmärkas atl det vid ämbetsansvarsreformen förutsat­tes att 36 kap. 5 § första slyckel skulle ses över sedan pågående utrednings­arbete angående offentliga funktionärers tystnadsplikt hade slutförts Ofr prop. 1975:78 s. 207).

Beslämmelsen i 36 kap. 5 § första stycket bör alltså ändras. Ändringen bör i göriigaste mån syfta lill all i sak behålla nuvarande avvägning mellan tystnadsplikt och viiinespliki. Från denna utgångspunkt vill jag inie förorda promemorians förslag lill en ny 36 kap. 6 a § med bestämmelser om ett allmänt förbud mot vittnesmål i slrid med sekretessregler enligt sek­relesslagen kombinerat med en befogenhet för rätten atl efter en skönsmässig bedömning tillåta bevisningen. Däremol anser jag all förslaget till ändrad lydelse av 36 kap. 5 § försia stycket RB i huvudsak bör godtas. Detla innebär all del nuvarande allmänt avfattade förbudet mot vittnesmål vid konflikt med tystnadsplikt får utgå för atl ersättas med en förbudsregel som är knuten till ett fötal bestämmelser i sekretesslagen.

Beslämmelserna i övrigi i 36 kap. 5 § behöver inte ändras i sak på grund av den nya sekretesslagstiftningen. Belräffande andra och sjätte styckena i paragrafen böremellertid vissa mindre ändringar av formell natur göras. Jag återkommer till dem i det följande.

Beslämmelserna i 38 § första stycket SekrL angående bevisning genom allmänna handlingar innebär enligt min mening ändamålsenliga lösningar i sak. I enlighet med vad som föreslås i promemorian bör denna reglering föras över till RB och där las in i 38 kap. 8 §. Också i denna del bör promemorie­förslaget i huvudsak godias. Bl. a. bör sålunda gälla alt prövningen om en handling bör förekomma i ett visst mål generelll bör ske innan rätten har hafl tillgång lill handlingen. Information lill gmnd för avgörandet bör rätten i flertalet fall kunna fö genom all höra sig för med den myndighei som förvarar handlingen.

Någon motsvarighet till promemorians förslag till regel om möjlighet för rällen att under fömndersökning på undersökningsledarens begäran medge undanlag från viss tystnadsplikt har inte tagits upp i departementsförslagel. Detta sammanhänger bl. a. med de möjligheter all lämna uppgifter efter intresseavvägning som 14 kap. 3 § sekrelesslagen enligt departementsför­slagel erbjuder. Någol behov av en särskild dispensregel har inte ansetts föreligga.

23 kap. 14 §

1 paragrafen finns bestämmelser om möjlighet för undersökningsledaren atl under förundersökningen införskaffa bevisning i form av yttrande från sakkunnig, skriftligt bevis eljer föremål för besiktning.

I departementsförslaget har ett tillägg gjorts som innebär alt undersök­ningsledaren kan begära rättens förordnande atl allmän handling som kan antagas äga betydelse som bevis skall tillhandahållas vid förundersökningen.

 

Prop. 1979/80:2   Del A                  38 kap. 8 och 9 §§ RB   401

I 38 kap. 8 § andra stycket anges de begränsningar som gäller i rättens möjligheter att meddela sådanl förordnande. Den nya besläminelsen har f n. motsvarighet i 38 § andra slyckel SekrL.

36 kap. 5 §

Denna paragraf innehåller regler om när vittnesplikten får vika med anledning av olika sekretessregler.

I försia slyckel behandlas sekreiess med hänsyn till rikels säkerhet m. m. Förbudel mot förhör gäller i fråga om personer som har tystnadsplikt enligt sekrelesslagen. Tillslånd till förhör lämnas av den myndighet i vars verksamhet den som åberopas som vittne har inhämtat uppgiften. Om ifrågavarande myndighei inte medgeralt uppgiften röjs vid vittnesförhör kan naturiigtvis dispensregeln i 14 kap. 8 § sekretesslagen komma att bli aktuell.

I andra stycket behandlas vissa förbud mol vittnesförhör, vilka är absoluta med den inskränkningen som följer av Qärde styckel, vilket avser mål om ansvar för grova brott. Slyckel har undergått en mindre redaktionell ändring.

I sjätte stycket har en lagteknisk ändring gjorts, som sammanhänger med att första slyckel i dess nuvarande lydelse har utmönstrats. Efler ändringen innebär beslämmelsen en begränsning i den allmänna viitnesplikten.

38 kap. 8 och 9 §§

I 8 § upptas bestämmelser som svarar mot 38 § andra stycket SekrL. De nuvarande bestämmelserna behandlar dock endasl hemliga handlingar. Förslaget innebär en viss utvidgning av reglernas tillämplighet.

I första stycket upptas huvudregeln. Beslämmelsen gäller även offentliga allmänna handlingar. Någon motsvarighet lill förslagel i promemorian att även handling som inte är allmän skall omfattas av regleringen har däremol inte lagils upp i departementsförslagel. Någol praktiskt behov härav har inte ansetts föreligga.

En förutsättning i 8 § första stycket liksom i 2 § första stycket är alt handlingen kan antas äga betydelse som bevis. Är fömtsältningen uppfylld för rällen förordna all handlingen skall tillhandahållas.

Andra styckel innehåller inskränkningar i möjligheten atl meddela förordnanden. Punklen 1 skyddar samma sekrelessintresse som 36 kap. 5 § första stycket. Punklen 2 avser handlingar som innehåller uppgifter varom råder förhörsförbud enligt 36 kap. 5 § andra, iredje, Qärde eller sjätte styckel. F. n. omfattar personkretsen endast den som upprättat handlingen. I förslagel avser bevisinskränkningen vaOe handling, som någon, för vilken gäller förhörsförbud, tagit befattning med. Hit hör exempelvis brev med förtroliga uppgifter från patient lill läkare. Bevisinskränkningen enligt punklen 2 är

26 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                    BrB   402

absolut med den begränsning lill grova brottmål som anges i 36 kap. 5 § Qärde stycket.

Punklen 3 avser att i enlighet med gällande rätt förebygga atl yrkeshem­lighet uppenbaras.

Sista meningen i nuvarande 38 kap. 8 § motsvarar i förslagel 9 §.

39 kap. 5 §

Andra slyckel har kompletterats med en hänvisning lill bestämmelserna i den nya 38 kap. 9 §,

6.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

141 § SekrL finns bestämmelser för det fall all någon utlämnar handling i slrid mol föreskrifterna i lagen eller mot förbud som har meddelals enligt denna. Vidare föreskrivs straff för den som bryter mot förbehåll som har gjorts vid handlings utiämnande. Om gämingen är belagd med straff i annan lag, skall den andra lagen tillämpas. Annars är straffet böler eller, om det är fråga om brott som avser handlingar som sägs i 1-4, 20 och 36 §§, fängelse. Såväl uppsåtiiga som oaklsamma gärningar torde omfattas av ansvarsbe­stämmelsen.

Brott mot tystnadsplikt strafibeläggs i 20 kap, 3 § BrB, Yppar någon vad han lill följd av lag eller annan författning är pliktig all hemlighålla eller utnytOar han olovligen sådan hemlighet, skall han, om inte gärningen annars är särskill belagd med straff, dömas enligt paragrafens försia stycke lill böler eller fängelse i högsl ett år, I andra slyckel föreskrivs att den som av oaktsamhet begår gärning som avses i försia slyckel skall dömas lill böter.

Faslän ordel yppa används i 20 kap, 3 § BrB, kan som brott mot tystnadsplikt betraktas även atl någon röjer någol, som han skall hemlighålla, genom atl förete en icke allmän handling eller genom all visa upp en hemlig allmän handling Ofr NJA 1953 s, 654). Del finns med hänsyn härtill goda skäl för all hävda atl också utlämnande av allmän handling i strid med föreskrifterna i gällande sekretesslag eller mot förbud som har meddelals enligt den lagen skall betraktas som ett brott mol tystnadsplikt. Även den som bryter mol förbehåll som har gjorts vid utlämnande av handling kan tänkas bli straffad för brott mot tystnadsplikt Ofr prop. 1975:78 s. 266 och 1975/76:204 s. 171). Del kan alltså hävdas aU 41 § i 1937 års lag numera inte har någon självständig betydelse.

Den som offentliggör en hemlig allmän handling torde f n. kunna bestraffas härför endasl om han dessutom är den Oänsieman, som har handlingen om hand, eller om han därvid bryter mol etl förbehåll som har gjorts vid handlingens utiämnande lill honom. Sker offentliggörandet i tryckt skrift, krävs härutöver all han ansvarar för skriften enligt 8 kap. TF (7 kap. 5 § 2TF).

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                     BrB   403

I promemorian föreslås alt någon motsvarighet till 41 § SekrL inte skall flnnas i den nya sekretesslagen och atl 20 kap. 3 § BrB skall lillämpas vid brott mol sekretesslagstiftningen. Fömtom en jämkning av redaktionell natur innebär promemorieförslaget bara den ändringen av 20 kap. 3 § BrB alt andra slyckel kompletteras med en regel om slraffrihel i ringa fall av oaktsamt brott mot tystnadsplikt. Enligt promemorian innebär förslagel samma avgränsning av del straffbara områdel som f n.

Remissinstanserna i det stora hela har lämnat förslagel utan erinran. I några avseenden förordas emellertid ändringar i förslagel. Två remissinstan­ser, JK och hovrätten för Västra Sverige, uttalar sig för en vidgning av den straftbara personkretsen. Enligt JK bör den omfatta envar som offentliggör eller på annal sätt röjer innehållet i hemlig handling. I flera yttranden diskuteras huruvida brollsbenämningen är lämplig.

Som riktlinje vid utformningen av en straffbestämmelse som skall sanktionera de nya sekretessreglerna bör enligt min mening gälla atl del straftbara områdel inte bör ändras jämfört med gällande ordning, om inte starka skäl talar för del. Någol behov av den utvidgning som har förordats i några yttranden har knappasl visat sig föreligga. Allvariiga fall av offentlig­görande av sekretessbelagda uppgifter kan f n. medföra straff enligt 19 kap. BrB, t. ex. för spioneri. Del straftbara området bör därför ha samma avgränsning som f n. En fråga som har tilldragit sig vissl inlresse under remissbehandlingen är brollsbenämningen, som enligt promemorian bör bibehållas. Som anförs i promemorian kan del visseriigen le sig någol oegenlligt atl benämna den straffbara gärningen brott mot tystnadsplikt när den begås genom all handling lämnas ul. Ordel tystnadsplikt förekommer f ö. bara på ett par ställen i den nya sekretesslagen. Som nyss har nämnts betecknar brollsbenämningen emellertid redan nu ett röjande av sekre­tessbelagd uppgift genom lämnande av information i skriftlig form. Den är vidare hävdvunnen och synes språkligt sett vara att föredra framför t. ex. sekrelessbrott som haft vissa förespråkare vid remissbehandlingen. Den är dessutom lämpligare när del är fråga om lystnadsplikt som åvilar annan än offentlig funktionär. Därför bör benämningen brott mol tystnadsplikt behållas också i departementsförslagel.

Som närmare utvecklats i promemorian (s. 688 O kan del anses alt reformeringen av ämbetsansvaret har medfört en viss utvidgning av del straffrättsliga ansvaret för brott mot tystnadsplikt. I praktiken har den emellertid knappasl någon betydelse. Genom alt tystnadspliklsbestämmelser f n. regelmässigt innehåller ett obehörighelsrekvisil finns alUjämt ett vissl utrymme för en diskretionär prövningsrätt för domstolarna. För de offentliga funktionärernas del ändras emellertid lägel med den nya sekrelesslagen. Något obehörighelsrekvisil finns nämligen inte i lagen. 1 stället har en strävan varit all i lagtexten uttömmande ange de fall där en uppgift för lämnas ul. Emellertid är del möjligt alt del i undanlagsfall, som inte kan fömlses, ler sig mindre rimligl alt utkräva ansvar för ett oaktsamt röjande av en sekre-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                       Förvahningslagen   404

tessbelagd uppgift. Del kan även annars länkas fall, där Qänslefelsansvar tidigare inte har utkrävts och som bör vara straffria. Härtill kommer all del synes inkonsekvent atl en domstol skulle ådöma ansvar för en gärning som, om den hade beivrats i disciplinär ordning hade bedömts som ringa och till följd därav inte hade föranlett disciplinpåföljd. På grund av vad som sålunda har anförts bör 20 kap. 3 § andra stycket BrB ändras så alt ansvar inte följer på brott mot tystnadsplikt som begås av oaktsamhet, om fallet är ringa.

Som framgår av del anförda aktualiseras en beslämmelse om alt ansvar för oaktsamt brott mot tystnadsplikl inte skall föQa i ringa fall av den nya sekrelesslagen. I och för sig ändras inte rättsläget för dem som är bundna av tystnadsplikl och som inte är offentliga funktionärer. Del synes emellertid lämpligl alt ha samma gräns mot del straffria områdel för alla kategorier som är underkastade tystnadsplikt. Därför bör bestämmelsen om ansvarsfrihet vid ringa oaktsamhetsbrott göras generelll tillämplig.

I enlighel med det anförda har promemorieförslaget ulan ändring upplagils i departementsförslagel.

Angående tillämpningen av första stycket vill jag erinra om all del subjektiva rekvisitet - uppsåt såvitt gäller försia styckel - skall omfatta också del förhållandel all den röjda uppgiften inte får lämnas ut i del aktuella fallet (prop. 1975:78 s. 84, jfr SOU 1966:60 s. 105). Detta innebär all en offentlig funktionär som av oaklsamhel misstar sig på sekreiessregleringens innehåll skall fällas lill ansvar för endasl oaktsamt brott, om han röjer sekretessbelagd uppgift.

Huruvida oaktsamt brott är ringa får avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter i det konkreta fallel. En omständighet av betydelse kan vara vilken uppgift som har röjts och vilken skada detta har medfört. En annan faktor vid denna bedömning kan vara vilka krav som rimligen kan ställas på den oftentlige funktionären med hänsyn lill hans möjligheter all bedöma den rättsliga situationen.

6.4 Förslaget till lag om ändring i förvahningslagen (1971:290)

14 och 15 §§

Ändringarna i dessa paragrafer består i alt hänvisningarna lill 39 § andra stycket SekrL ersatts med hänvisningar lill 14 kap. 5 § i den nya sekretesslagen. Vidare har 14 § andra och iredje styckena fått ulgå. I fråga om skälen lill ändringarna får jag hänvisa till vad jag har anfört i anslutning till 14 kap. 5 § förslagel till sekretesslag.

20 §

F. n. finns i paragrafen en bestämmelse om ansvar för brott mol förbehåll eller lystnadspliktsförordnande som har meddelats med stöd av 14 § eller 15 § tredje styckel. Deparlemenisförslaget innebär all nu avsedda bestämmelser i de två paragraferna skall ersättas av regler i 14 kap. 10 § sekrelesslagen. Brott

 

Prop. 1979/80:2    Del A               Förvaltningsprocesslagen    405

mol de nya reglerna kommer alt kunna bestraffas enligt 20 kap. 3 § BrB. Del föreslås därför att 20 § skall upphävas.

6.5 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

16 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om offentiighel och ordning vid muntiig förhandling. Beslämmelserna innebär alt reglerna i 5 kap. 1-5 och 9 §§ RB skall gälla i tillämpliga delar. Rätlen får emellertid, utöver vad som följer av 5 kap. 1 § RB, förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn till privatlivets helgd eller enskilds behöriga eko­nomiska intresse.

För att domstolsförhandling skall fö hållas inom stängda dörrar krävs enligt det nya andra slyckel i 5 kap. 1 § RB i princip atl det skall vara av synneriig vikt alt sekretessbelagd uppgift inte röjs. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.3) är de sekretessregler som i allmänhet är aktuella när en sådan domstol haren muntlig förhandling utformade med hänsyn till atl ärendena i besvärsinslans prövas av förvaltningsdomstol. Del finns därför inte skäl att ställa upp ytteriigare villkor för att sekretessen skall gälla hos domstolen. Förevarande paragraf har därför jämkats så alt det framgår alt del inte uppställs någol annal villkor för all förhandling skall få hållas inom stängda dörrar än all del kan antas all vid förhandlingen kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess enligt sek­retesslagen.

Med den nu angivna jämkningen kommer förvaltningsdomstolarnas möjligheter att hålla förhandling inom slängda dörrar att anknytas till regleringen i sekrelesslagen på samma sätt som förordats i fråga om de allmänna domstolarna.

I förarbetena lill den nu behandlade paragrafen (prop. 1971:30 s. 557) har föredraganden uttalat sig angående tillämpningen av regeln om alt offentlig­helen får vika om del behövs av hänsyn lill privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intresse. Av uttalandet framgår atl regeln får antas i praktiken leda till alt rätten förordnar om stängda dörrar i så gott som varje skatlemål eller socialt mål, när enskild part begärt det. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.5.3) innebär den av mig föreslagna regleringen alt förvaltningsdomstolarnas möjligheter atl hålla förhandling inom stängda dörrar blir mindre omfattande än f n. Denna effekt inträder på gmnd av all de flesta sekretessbestämmelser fömtsätter skada eller men för att sekreiess skall gälla.

19 och 43 §§

De nuvarande hänvisningarna till 39 § andra slyckel SekrL har ersatts av hänvisningar till 14 kap. 5 § i den nya sekrelesslagen. Vidare har 43 § andra

 

Prop. 1979/80:2    Del A               Förvaltningsprocesslagen   406

och tredje styckena fött ulgå. I fråga om dessa ändringar för jag hänvisa lill vad jag har anfört i anslutning till 14 kap. 5 § sekrelesslagen.

20 §

Ändringen är redaktionell. Rörande innebörden i de ändringar som föreslås i 38 kap. RB hänvisas till specialmotiveringen i det föregående.

39 §

Paragrafens första stycke innehåller f n. en beslämmelse om ansvar för brott mol förbehåll eller lystnadspliktsförordnande som har meddelats med stöd av 19 eller 43 §. Departementsförslaget innebär all nu avsedda bestämmelser i de två paragraferna skall ersättas av regler i 14 kap. 10 § sekrelesslagen. Brott mot de nya reglerna kommer alt falla under 20 kap. 3 § BrB, Försia stycket i förevarande paragraf kan därför upphävas,

Beslämmelsen i andra stycket berörs inte av den nya regleringen. Straffstadgandet är riktal mol den som bryter mol lystnadspliktsförordnande enligt 5 kap, 4 § RB, lill vilken beslämmelse hänvisning görs i 16 §,

7  Hemställan

Jag hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1,    sekretesslag, företrädesvis såvitt avser 1 och 12-15 kap,,

2,    lag om ändring i rällegångsbalken,

3,    lag om ändring i brottsbalken,

4,    lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),

5,    lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

8  Beslut

Regeringen beslular i enlighel med föredragandens hemställan.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   407

Bilaga 6 De remitterade förslagen

1 Förslag till Sekretesslag

Härigenom föreskrivs följande,

1 kap. Inledande bestämmelser

1        § Denna lag innehåller bestämmelser om begränsning av rätten att ta del av
allmänna handlingar samt om förbud mol all lämna ut sådana handlingar och
om lystnadsplikt i del allmännas verksamhet. Dessutom innehåller lagen
andra föreskrifter angående allmänna handlingar. Grundläggande bestäm­
melser om rätlen all la del av allmänna handlingar saml om yttrandefriheten
finns i tryckfrihetsförordningen och regeringsformen,

I denna lag finns också bestämmelser om begränsning av rätten all lämna meddelande för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift eller i radioprogram eller televisionsprogram. Grundläggande bestämmelser om denna rätt fifins i tryckfrihetsförordningen och radioansvarighelslagen (1966:756),

2  § Gäller enligt denna lag sekreiess för uppgift, för uppgiften inte lämnas till enskild, vare sig del sker genom alt allmän handling lämnas ul eller det sker muntligen eller på annal sätt, Sekretessbelagd uppgift för dock lämnas lill enskild i de fall som anges i denna lag eller i lag eller förordning till vilken sekrelesslagen hänvisar

3  § Gäller enligt denna lag sekretess för uppgift som förekommer hos viss myndighei eller hos verksamhetsgren inom en myndighei, för uppgiften inte lämnas lill annan myndighei eller lill annan verksamhetsgren inom samma myndighet, Sekretessbelagd uppgift får dock lämnas lill annan myndighei eller annan verksamhetsgren inom samma myndighei i de fall som anges i denna lag eller i lag eller förordning lill vilken sekrelesslagen hänvisar,

1 14 kap, 1-3 §§ finns särskilda bestämmelser om begränsningar i sekreiessen mellan myndigheter,

4  § Gäller förbud enligt denna lag mot all lämna ul uppgift, för uppgiften inte heller i övrigi utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekreiess gäller för uppgiften,

5  § Sekretess ulgör inte hinder mot alt uppgift lämnas ut, om del är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten eller verksamhetsgren inom denna skall kunna fullgöra sin verksamhet.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                BUaga 6   408

6  § Har i denna lag föreskrivits alt sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling är begränsad lill viss lid, räknas tiden från handlingens tillkomst, om inte annal anges, I fräga om diarium, journal samt sådant register eller annan förteckning som förs fortlöpande räknas liden från del uppgiften fördes in i handlingen,

7  § Förbud mol alt lämna ul eller ulnytOa sekretessbelagd uppgift gäller för myndighei samt för person som på grund av anställning eller uppdrag hos myndighet, på gmnd av Oänsteplikl eller på annan liknande grund för del allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighets verksamhet,

8  § Vid tillämpningen av denna lag skall med myndighei jämställas riksda­gen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt alt la del av handlingar hos myndighei skall i tillämpliga delar gälla också handlingar hos nolarius publicus och, såvitt avser verksamhet för officiell provning av fordon. Aktiebolaget Svensk Bilprovning, Nu angivna organ skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndighet,

9 § I brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mol
förbud enligt denna lag alt lämna ut eller utnyttja uppgift och för den som
bryter mol förbehåll som har uppställts med stöd av lagen vid utlämnande av
uppgift,

2 kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhäl­lande till annan stat eller mellanfolklig organisation

1       § Sekreiess gäller hos regeringen och inom utrikesrepresentationen för
uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör
annan stat, mellanfolklig organisation, myndighei, medborgare eller juridisk
person i annan stat eller slaislös, om det inte slår klart alt uppgiften kan röjas
ulan all detta stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annal sätt
skadar landet,

Sekreiess gäller hos annan myndighet än som avses i första slyckel för uppgift som anges där, om del kan antas atl det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl fyrtio år,

2       § Sekreiess gäller för uppgift som angår verksamhet för att försvara landet
eller planläggning eller annan förberedelse av sådan verksamhet eller som i
övrigt rör totalförsvaret, om det kan antas alt del skadar landels försvar eller
på annat sätt vållar fara för rikels säkerhel om uppgiften röjs. För uppgift om
vissa uppfinningar avseende krigsmateriel gäller dock sekreiess enligt
bestämmelser i särskild lag om sådana uppfinningar.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   409

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst fyrtio år. Om särskilda skäl föranleder del, får dock regeringen föreskriva atl sekretessen skall gälla under längre tid.

Begäran atl få ta del av handling som har upprättats av statens lantmäte­riverk eller sjöfartsverket och som innehåller kart- eller fiygbildmaterial av betydelse för totalförsvaret eller uppgift ur verkets geodetiska arkiv skall, vid tillämpningen av denna paragraf, prövas av det verk som har upprättat handlingen,

3 § Av 2 kap, 14 § andra slyckel tryckfrihetsförordningen framgår alt del genom förordning kan föreskrivas, alt endast viss myndighet får pröva fråga om utlämnande lill enskild av allmän handling som är a v synneriig betydelse för rikels säkerhet,

3 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik, penningpo­
litik eller valutapolitik

1 § Sekretess gäller hos regeringen, riksbanken och riksgäldskontoret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valuta­politik, om det kan antas alt syftet med beslutade eller fömtsedda ålgärder molverkas om uppgiften röjs. Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt vad nu har sagts, lämnais lill annan myndighet, gäller sekretessen också hos den myndigheten, I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst tio år,

4 kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för inspektion,
kontroll eller annan tillsyn

1  § Sekretess gäller för uppgift angående planläggning eller annan förbere­delse för inspektion, revision eller annan granskning, som myndighet har att företa, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs.

2  § Sekreiess gäller för uppgift som hänför sig till pågående granskning för kontroll beträftande skall eller avgift till staten eller kommun eller beträf­fande bidrag, lån, kreditgaranti eller annan förmån, om det med hänsyn till syftet med kontrollen är av synnerlig vikt att uppgiften inte uppenbaras för den som kontrollen avser.

3  § Sekretess gäller för uppgift som ingår i eller utgör underlag för kunskaps­prov eller psykologiskt prov under myndighels överinseende, om del kan antas att syftet med provet motverkas om uppgiften röjs.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   410

5          kap. Sekretess med hänsyn främst till intresset att förebygga eller beivra
brott

1 § Sekreiess gäller för uppgift dels i förundersökning i brottmål, dels i
angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i
annan verksamhet för atl förebygga brott, dels i åklagarmyndighets, polis-
myndighels eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för alt förebygga,
uppdaga, utreda eller beivra brott, om del kan antas att syftet med beslutade
eller fömtsedda ålgärder molverkas eller den framlida verksamheten skadas
om uppgiften röjs. Under samma förutsättning gäller sekreiess i annan
myndighets verksamhet för att gå åklagarmyndighet, polismyndighet eller
tullmyndighet till hända med alt uppdaga, utreda eller beivra brott.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl fyrtio år

2 § Sekretess gäller för uppgift om säkerhels- eller bevakningsålgärd med
avseende på

1.    byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

2.    tillverkning, förvaring, utlämning eller transport av pengar eller andra värdeföremål saml transport eller förvaring av vapen, ammunition, spräng­ämnen, klyvbart malerial eller radioaktivt avfall,

3.    telekommunikation,

4.    behörighet all få tillgång till upptagning för automatisk dalabehandling eller annan handling,

allt i den mån del kan antas atl syftet med åtgärden molverkas om uppgiften röjs.

3  § Sekreiess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidra lill upplysning om chiffer, kod eller liknande metod som har lill syfle atl undertälta befordran eller användning i allmän verksamhet av uppgifter utan all föreskriven sekreiess åsidosätts, om det kan antas att syftet med metoden motverkas om uppgiften röjs.

4  § Sekretess gäller, utöver vad som följer av 1-3 §§, inom polisväsendet och kriminalvården för uppgift om ålgärd som har lill syfte att hindra rymning eller fritagning, om det kan antas alt syflel med åtgärden molverkas om uppgiften röjs.

6          kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

I § Sekretess gäller i myndighels affärsverksamhet för uppgift om myndig­hetens affärs- eller driftförhållanden, om del kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs. Under molsvarande förutsättning gäller sekreiess hos myndighei för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag, förening, samfällighet eller stiftelse

 

Prop. 1979/80:2   Del A                    .            Bilaga 6   411

som driver affärsverksamhet och vari det allmänna genom myndigheten utövar ett bestämmande inflytande.

Har uppgift, för vilken sekreiess gäller enligt första styckel, lämnais lill annan myndighei, gäller sekretessen också där. Sekretessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl Qugo år.

2 § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig lill ärende angående förvärv,
överiåtelse, upplåtelse eller användning av egendom, Qänsl eller annan
nyttighet, om del kan antas att del allmänna lider skada om uppgiften röjs.
Vad som nu har sagts om Qänsl avser dock inte arbete som för myndighets
behov utförs av dess egen eller annan myndighels personal. Angår ärendet
upphandling eller angår det försäljning av lös egendom för det allmännas
räkning, för uppgift som rör anbud inte i någol fall lämnas lill annan än den
som har avgelt anbudet förrän alla anbuden offentliggörs, avlal har slutits
eller ärendet annars har slutförts.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl Qugo år. Belräffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekreiessen dock längst till dess två år har förfiutit från del avtalet slöts.

3 § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig lill myndighels verksamhet för
upplåning, om det kan antas atl del allmännas ställning som låntagare
försämras om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl Qugo år.

4 § Sekreiess gäller för uppgift angående utförande av undersökning av
naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighei har låtit verkställa för del
allmännas räkning, eller angående resultatet av sådan undersökning, om del
kan antas all det allmänna lider skada om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl Qugo år.

5 § Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för all
användas vid facklig förhandling på den oftentliga sektorn eller vid förbere­
delse för sådan förhandling, om del kan antas all det allmännas eller statligt
eller kommunalt förelags ställning som förhandlingspart försämras om
uppgiften röjs. Med facklig förhandling på den offentliga sektorn avses sådan
förhandling i fråga angående förhållandel mellan arbetsgivare och arbetsta­
gare, vari myndighei, sammanslutning av kommuner eller statligt eller
kommunall förelag har all delta.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst fem år. Belräffande handling som har upprättats hos eller inkommit lill riksdagens lönedelegation gäller sekretessen dock längst till dess förhandlingsöverens­kommelse har träffals eller förhållandet annars har reglerats.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer del på myndighet, som har alt självständigt handlägga ärende om förhandling i fråga angående

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   412

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, att pröva fråga om utlämnande lill enskild av uppgift som hänför sig lill ärendet. Beträffande uppgift hos riksdagens lönedelegaiion ankommer del dock på lönedelega­tionen eller myndighet, som denna besiämmer, all pröva frågan. Om förhandlingsärende har uppdragils åt sammanslutning av kommuner, ankommer prövningen av frågan inom en viss kommun på den myndighet inom kommunen som handlägger sådanl ärende.

6 § Sekreiess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats med
anledning av facklig slridsåtgärd på den offentliga sektorn eller vid förbere­
delse till sådan slridsåtgärd, om det kan antas alt del allmännas eller statligt
eller kommunall förelags ställning som part i arbelskonflikl försämras om
uppgiften röjs. Med facklig slridsåtgärd på den offentliga sektorn avses facklig
stridsåtgärd som vidtas av eller mol arbetsgivare, för vars räkning myndighei,
sammanslutning av kommuner eller statligt eller kommunalt förelag har all
förhandla i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetsta­
gare.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl tio år. Vid tillämpningen av denna paragraf gäller föreskrifterna i 5 § iredje styckel i fråga om uppgift som anges i första slyckel.

7 § Sekretess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för
myndighets räkning med anledning av myndighetens eller stadigt eller
kommunalt företags rättstvist, om det kan antas alt det allmännas eller
företagets ställning som part försämras om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen längst till dess saken har blivit slutligen avgjord men inte i något fall längre än lill dess Qugo år har förflutit.

8 § Sekretess gäller för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling som
har upprättats på fartyg, som ägs av eller är upplåtet till staten eller kommun,
angående sammanstötning med annat fartyg, belräffande vilket motsvarande
uppgift inte är tillgänglig, om del kan antas alt det allmännas ställning i tvist
på grund av sammanstötningen försämras om uppgiften röjs.

Sekreiessen upphör, om sjöförklaring eller annan sådan undersökning hålls offentligt eller talan väcks på grund av sammanstötningen och i vart fall när fem år har förfiutit från det att sammanstötningen ägde rum.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer det på den myndighet, under vars förvaltning fartyget hör, att pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild.

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden

1 § Sekretess gäller, om inte annat följer av 2 §, inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om

 

Prop. 1979/80:2    Del A                 <            Bilaga 6   413

del inte slår klart att uppgiften kan röjas ulan att den enskilde och hans närslående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom rättsmedicinsk och rätlspsykialrisk undersökning, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kasirering och ålgärder mot smittsamma sjukdomar, saml i verksamhet som avser omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Sekretess enligt första styckel gäller också i sådan verksamhet hos myndighet som innefattar omprövning av beslut i eller särskild tillsyn över allmän eller enskild hälso- och sjukvård.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl femtio år.

2        § Sekretessen enligt 1 § gäller inte

1,  beslut av psykiatrisk nämnd, beslutsnämnd för psykiskt utvecklings­störda eller centrala psykiatriska nämnden,

2,  annal beslul i ärende enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård eller omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, om beslulel angår frihetsberövande åtgärd,

3,  beslut enligt lagstiftningen om smittskydd, om beslutet angår frihetsbe­rövande ålgärd och avser annan sjukdom än venerisk,

4,  anmälan och beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården,

5,  i hälsovårdsnämnds verksamhet eller lillsyn över sådan verksamhet.

 

3  § Sekreiessen enligt 1 § gäller också i förhållande lill den vård- eller behandlingsbehövande i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, i den mån ändamålet med vården eller behandlingen skulle molverkas allvariigt om uppgiften lämnades till honom.

4  § Sekretess gäller inom sociaUjänslen för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart atl uppgiften kan röjas ulan att den enskilde och hans närstående lider men. Sekreiessen gäller dock inte beslut om omhändertagande eller beslut om vård utan samtycke.

Inom kommunal familjerådgivning gäller sekretess för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgiv­ningen.

Med sociahjänsl förstås verksamhet enligt lagstiftningen om sociaUjänst och den särskilda lagstiftningen om vård av unga utan samtycke samt verksamhet som i annal fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till sociahjänsl räknas också verksamhet hos annan myndighet som innefattar omprövning av socialnämnds beslut eller särskild tillsyn över nämndens verksamhet.

f fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst femtio år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   414

5  § Sekretessen enligt 4 § såvitt angår uppgift om underårigs vistelseorl gäller också i förhållande till den underåriges föräldrar eller annan värdnadshavare, om den underårige har omhändertagits eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga ulan samtycke och det är nödvändigl med hänsyn lill ändamålet med omhändertagandel eller vården,

6  § Sekreiess gäller inom hälso- och sjukvården saml inom sociahjänsten för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas all fara uppkommer för alt den enskilde eller någon honom närstående utsätts för våld eller annal allvariigt men om uppgiften röjs,

I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år,

7 § Sekreiess gäller hos allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket och
försäkringsdomstol i ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring eller
arbetsskadeförsäkring eller om annan jämförbar ekonomisk förmån för
enskild, för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga
förhållanden, om del kan antas atl den som uppgiften rör eller någon honom
närstående lider men om uppgiften röjs, Samma sekreiess gäller hos annan
myndighet på vilken det ankommer atl handlägga ärende enligt lagstiftning
som nu har nämnts, I fråga om myndighet som anges i 8 § gäller dock
beslämmelserna där.

Utan hinder av sekretessen för uppgift lämnas lill enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftningen om allmän försäkring,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsi femtio år,

8 § Sekretess gäller hos myndighet, som har till särskild uppgift att verka för
arbetarskydd, i ärende enligt lagstiftningen om arbetsskadeförsäkring, arbets­
miljön eller reglering av arbetstid eller annars i ärende om arbetarskydd, för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om del
kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs. Hos myndighet som
nu har nämnis gäller sekretess också för arbetstagares anmälan i ärende om
arbetarskydd,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femlio år,

9 § Sekreiess gäller inom del obligatoriska skolväsendet och i gymnasie­
skolan för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller
behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog
eller kurator, om det inte slår klart all uppgiften kan röjas ulan all den som
uppgiften rör och hans närslående lider men. På samma område gäller
sekretess för uppgift som hänför sig till skolans elevvårdande verksamhet i
övrigi eller till ärende om tillrältaförande av elev eller om skiljande av elev

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   415

från vidare studier, om det kan antas atl den som uppgiften rör eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs, Sekreiessen gäller dock inte beslul i elevvårdsärende eller annal ärende som nu har nämnis,

Sekreiess gäller inom utbildningsväsendet i övrigt för uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, kurator eller sludievägledare, om del inte står klart all uppgiften kan röjas ulan alt den som uppgiften rör och hans närstående lider men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst femtio år.

10      § Sekretess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för
uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart all
uppgiften kan röjas ulan alt den enskilde och hans närstående lider men.
Motsvarande sekretess gäller också i ärende om arbetsvärd, antagning lill
arbetsmarknadsutbildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra
åtgärder i anställningsfrämjande syfte eller för all främja enskilds anpassning
till arbetslivet. Sekreiessen gäller dock inte beslul i ärendet.

Sekretessen gäller inte i ärende hos allmän försäkringskassa, riksförsäk­ringsverket eller försäkringsdomstol,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl femtio år,

11      § Sekreiess gäller i myndighels personalsociala verksamhet för uppgift
som hänför sig lill psykologisk undersökning ellerbehandling och för uppgift
om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller
annan sådan befattningshavare som särskilt har lill uppgift atl bistå med råd
och hjälp i personliga angelägenheter, om del inte står klart atl uppgiften kan
röjas utan all den som uppgiften rör och hans närstående lider men,

Sekreiess gäller i verksamhet som avses i försia stycket för annan uppgift om enskilds personliga förhållanden än som där nämns, om del kan antas att den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs,

Sekreiess gäller i myndighels personaladministraliva verksamhet i övrigi för uppgift om enskilds hälsotillstånd och för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill ärende om omplacering eller pensionering av anställd, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte beslul i ärendet.

Sekretessen enligt tredje styckel gäller inte i ärende om anställning eller disciplinansvar,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femlio år,

12      § Sekreiess gäller i ärende om inskrivning av värnpliktig för uppgift om

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   416

enskilds personliga förhållanden, om det kan antas atl den enskilde eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande sekreiess gällerockså i ärende om antagning till utbildning vid försvarsmak-len, om frikallelse från värnplikt, om undantagande från Oänsigöringsskyl­dighet, om anstånd med vämpliklsOänstgöring eller om vapenfri Qänsl, Sekretessen gäller dock inte beslut i ärendet,

Sekreiess gäller inom försvarsmaktens personalvård med avseende på värnpliktiga för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos konsulent eller annan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte står klart atl uppgiften kan röjas utan atl den som uppgiften rör och hans närstående lider men,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femlio år,

13      § Sekreiess gäller för uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning
vilken utförs för forskningsändamål, om del inte slår klart alt uppgiften kan
röjas utan att den som uppgiften rör och hans närstående lider men,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl femtio år,

14      § Sekreiess gäller för uppgift som rör utlänning, om risk föreligger att
röjande av uppgiften skulle medföra atl någon utsätts för övergrepp eller
annal allvariigt men som föranleds av förhållandel mellan utlänningen och
utländsk stat eller myndighei eller organisation av utlänningar.

Utöver vad som följer av försia stycket gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del inte står klart att uppgiften kan röjas utan atl den enskilde och hans närstående lider men, Sekreiessen gäller dock inte beslut i ärende,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år,

15      § Sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan
liknande registrering av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om del av särskild anledning kan antas all den enskilde eller
någon honom närslående lider men om uppgiften röjs,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst femtio år,

16      § Sekreiess gäller för personuppgift i personregister som avses i datalagen
(1973:289), om det kan antas alt utlämnande skulle medföra atl uppgiften
används för automatisk dalabehandling i slrid med datalagen,

Sekreiess för uppgift som anges i första stycket gäller också, om det kan antas att utiämnande skulle medföra att uppgiften används för automatisk

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   417

dalabehandling i ullandel och alt delta medför oiillböriigt inlrång i personlig integritet. Vid lillämpning av denna beslämmelse ankommer det på datain­spektionen att pröva fråga om utlämnande,

17  § Sekretess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt kriminalregister eller polisregister för uppgift som har tillförts registret. Om utlämnande av sådan uppgift gäller vad som är föreskrivet i lag om register som nu har nämnis och i förordning som har stöd i sådan lag. Föreskrifterna i 14 kap, gäller inte i fråga om sekreiessen enligt denna paragraf

18  § I annat fall än som avses i 17 § gäller sekreiess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur register

 

1,  för uppgift hos rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott, om uppgiften har lämnais dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem,

2,  för belastningsuppgift som har tillförts körkortsregistret,

3,  för uppgift som har tillförts särskUt register som författningsenligt förs hos myndighet angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten.

Sekretessen enligt första stycket 1 gäller inte i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot,

19      § Sekreiess gäller hos polismyndighet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig lill

1,  verksamhet som enbart innefallar hjälp eller annal bistånd åt enskild,

2,  ärende om omhändertagande eller handräckning enligt lagstiftningen om viss psykiatrisk vård,

3,  ärende om handräckning enligt lagstiftningen om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda eller vård av unga ulan samtycke inom sociahjänsten,

4,  ärende som avses i 21 kap, föräldrabalken, eller

5,  utredning enligt 6 § andra styckel lagen (1973:558) om tillfälligt omhän­dertagande,

allt i den mån det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs,

I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femlio år,

20      § Sekreiess gäller hos polismyndighet i ärende om omhändertagande som
avses i 19 § första stycket 2 för anmälan eller annan utsaga av enskild, om del
kan antas atl fara uppkommer för atl den enskilde eller någon honom
närslående utsätts för våld eller annal allvariigt men om uppgiften röjs,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år,

27 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   418

21      § Sekreiess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som har dömts
all undergå kriminalvård, om det kan antas att han eller någon honom
närslående lider men eller alt fara uppkommer för all någon utsätts för våld
eller annat allvariigt men om uppgiften röjs. Sekreiessen gäller dock inte
beslut av kriminalvårdsstyrelsen eller någon av kriminalvårdens nämnder
och inte heller beslul i annat fall enligt lagstiftningen om kriminalvård i
anstalt.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl femlio år.

22      § Sekreiess gäller hos domstol i brottmål och i annat mål eller ärende, vari
utredning sker enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, för
uppgift om någons sjukdom eller annal ömtåligt personligt förhållande som
framkommer vid personundersökning, rätlspsykialrisk undersökning eller
annan sådan utredning, om del kan antas all den som uppgiften rör eller
någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Motsvarande
sekreiess gäller i annan myndighets verksamhet för att gå domstol till hända
med utredning som nu har nämnts.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

23      § Sekreiess gäller i ärende om nåd för uppgift om någons sjukdom eller
annal ömtåligt personligt förhållande, om del kan antas atl den som uppgiften
rör eller någon honom närslående lider men om uppgiften röjs. Molsvarande
sekreiess gäller i annan myndighets verksamhet för alt gå lill hända i ärende
som nu har nämnis.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femlio år.

24      § Sekreiess gäller för uppgift i sådan upptagning av dialektologiskt eller
etnologiskt innehåll som har gjorts eller anskaffats för vetenskapligt ändamål,
om det kan antas all den, som har lämnat uppgiften eller som uppgiften avser,
eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

25      § I fråga om tystnadsplikt angående uppgift som har anförtrotts präst
under bikt eller själavårdande samtal i övrigt gäller endast vad som är särskilt
föreskrivet.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                               BUaga 6   419

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

1 § Sekreiess gäller i ärende om arbetsförmedling och ärende enligt lagstift­ningen om anslällningsfrämjande ålgärder för uppgift om enskilds affärs-eller driftförhållanden, om del inte slår klart atl uppgiften kan röjas utan all den enskilde lider skada. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl Qugo år.

2§ Sekreiess gäller i ärende om arbetsskadeförsäkring för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Under samma förutsättning gäller sekreiess för sådan uppgift i ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön, om reglering av arbetstid eller om arbetstillstånd för utlänning. Såvitt avser ärende enligt lagstiftning om arbetsmiljön kan regeringen för särskilt fall förordna om undantag från sekreiessen i fråga om uppgift som nu har nämnis, om den finner det vara av vikt all uppgiften lämnas. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst Qugo år.

3 § Sekretess gäller för sådan uppgift om enskilds affärs- eller driftförhål­
landen som har lämnats pä gmnd av föreskrift i särskild lagstiftning angående
uppgiftsskyldighel i frågor rörande samhällsplaneringen eller försöOningsbe-
redskapen eller angående försöOningsberedskapen vid oljekriser, om del kan
antas all den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst Qugo år.

4 § Sekretess gäller för uppgift i kartellregisier, om det kan antas all den som
uppgiften rör lider avsevärd skada, om uppgiften röjs, och alt sekreiess inte
nämnvärt motverkar syftet med registret. Regeringen kan för särskill fall
förordna om undanlag från sekreiessen, om den finner det vara av vikt atl
uppgiften lämnas,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl Qugo år,

5 § Sekretess gäller i statlig myndighels verksamhet, som beslår i tillstånds­
givning eller lillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, fondkom­
missionärs- och fondbörsväsendei eller försäkringsväsendet, för uppgift
om

1,   affärs- eller driftförhållanden för den som verksamhelen avser, om del kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,

2,   ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i afiarsförbindelse eller liknande förbindelse med den som verksamhelen avser.

Regeringen kan för särskill fall förordna om undantag från sekretessen enligt försia slyckel 1, om den finner del vara av vikt alt uppgiften lämnas,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl Qugo år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   420

6 § Sekreiess gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver del, i statlig
myndighels verksamhet, som består i utredning, planering, prisreglering,
tillståndsgivning, lillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion,
handel, transportverksamhel eller näringslivet i övrigt, för uppgift om

1,   enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsre­
sultat, om del kan antas all den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2,   andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i
afförsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för
verksamhet som nyss har nämnis.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekreiess som har föreskrivits med stöd av försia stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst Qugo år,

7 § Sekreiess gäller i kommunal myndighels verksamhet, som beslår i tillsyn
ellersiödverksamhei med avseende på näringslivet,och i tillsynsverksamhet,
som annan än statlig eller kommunal myndighei utövar med avseende på
näringslivet, för uppgift om

1,   enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsre­
sultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs,

2,   andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den, som har trätt i
affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål i
verksamhet som nyss har nämnts.

Regeringen kan för särskill fall förordna om undantag från sekreiessen enligt försia styckel 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl Qugo år,

8 § Sekreiess gäller i riksbankens bankrörelse och i riksgäldskonlorels
upplåningsverksamhei för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden,

Sekreiess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhei eller affärsmässig utlåningsverksamhet för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om del kan antas all den enskilde lider skada om uppgiften röjs.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt andra styckel, lämnais lill annan myndighet, gäller sekreiessen också där, Sekreiessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslul av den mottagande myndigheten,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst Qugo år.

9 § Sekretess gäller hos myndighet för uppgift som avser provning, bestäm­
ning av egenskaper eller myckenhet, värdering, vetenskaplig, leknisk,
ekonomisk eller statistisk undersökning eller annal sådanl uppdrag som
myndigheten utför för enskilds räkning, om det måsle antas all uppdraget har

 

Prop. 1979/80:2    Del A                ;  .            BUaga 6   421

lämnais under förutsättning alt uppgiften inte röjs. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undanlag från sekreiessen, om den finner del vara av vikt atl uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst Qugo år eller hos statens skeppsprovningsanslall i högsl femlio år.

10      § Sekreiess gäller hos myndighei för uppgift om affärs- eller driftförhål­
landen för enskild, som i annal fall än som avses i 8 och 9 §§ har trätt i
afiarsförbindelse med myndigheten, om del av särskild anledning kan antas
all den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Sekreiess gäller också hos
myndighei för uppgift om affärs- eller driftförhållanden för enskild som har
trätt i affärsförbindelse med bolag, förening, samfällighet eller stiftelse, som
driver affärsverksamhet och vari del allmänna genom myndigheten utövar
ell bestämmande inflytande, om det kan antas all den enskilde lider skada om
uppgiften röjs.

Har uppgift, för vilken sekretess gäller enligt första styckel, lämnais lill annan myndighei, gäller sekretessen också där. Sekreiessen gäller dock inte, om uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekreiessen, om den finner det vara av vikt all uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl Qugo år. Beträffande handling som anger villkoren i slutet avtal gäller sekreiessen dock längst till dess två år har förflutit från det avtalet slöts.

11      § Sekretess gäller i myndighels verksamhet avseende internationellt
utvecklingsbistånd för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om
det av särskild anledning kan antas atl den enskilde lider skada om uppgiften
röjs. Regeringen kan för särskill fall förordna om undanlag från sekreiessen,
om den finner del vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst Qugo år. Belräffande handling som anger villkoren i avlal, slutet mellan enskild och myndighei, gäller sekreiessen dock längst till dess två år har förflutit från det avtalet slöts.

12      § Sekretess gäller i myndighels verksamhet avseende hälso-eller sjukvård
för sådan uppgift om viss varas tillverkning eller innehåll, som har lämnats till
myndigheten för all användas som underlag för behandling eller annan
liknande ålgärd inom verksamhet som nu har sagts, om del kan antas all
tillverkaren eller försäljaren lider skada om uppgiften röjs.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsi Qugo år.

13      § Sekretess gäller i ärende om ansökan om patent för uppgift om
uppfinning eller förelagshemlighet, om annal inte föQer av gällande lagstift­
ning om patent.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   422

Sekretess gäller för sådan uppgift angående uppfinning som har lämnais till myndighei enligt lagstiftning om arbetsgivares rätl lill arbetstagares uppfin­ningar. Om patent har sökts på uppfinningen, gäller dock sekretess för uppgift som nu har nämnis endasl om uppgiften omfattas av sekretess enligt försia stycket.

Sekreiess gäller i ärende om registrering av mönster för uppgift om mönstret, om sökanden har begärt det och ej annat föQer av gällande lagstiftning om mönsterskydd.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen enligt andra styckel första meningen i högsl Qugo år.

14      § Sekretess gäller i ärende om registrering eller inskrivning i skeppsbygg­
nadsregister för uppgift om pris och betalningsvillkor i skeppsbyggnadsav-
tal.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsi Qugo år.

15      § Sekreiess gäller för uppgift som part i arbelstvist har lämnat till
förlikningsman, särskild föriikningsman eller föriikningskommission, om
uppgiftslämnaren har gjort förbehåll därom.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl Qugo år.

16      § Sekreiess gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med
annat fartyg för uppgift som angår sammanstötningen och härrör från det
fartyg som ärendet avser, om fartygels befälhavare eller redare begär del.
Sekreiess gäller dock inte, om sjöförklaring eller annan sådan undersökning
beträffande båda fartygen sker samtidigt. Sekretess gäller inte heller, om
sådan undersökning belräffande det andra fartyget har ägl mm förut eller
tillgång annars finns lill motsvarande uppgift rörande del andra fartyget.

Handläggs ärende som anges i försia styckel vid annan myndighet än domstol, lillämpas 12 kap. 3 § försia stycket hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling upphör sekreiessen enligt denna paragraf när molsvarande uppgift rörande del andra fartyget har blivit tillgänglig och senast när fem år har förflutit från det atl sammanstötningen skedde.

17      § Sekretess gäller hos domstol i mål eller ärende i domstolens rättskipande
eller räitsvårdande verksamhet för uppgift om myndighels eller enskilds
affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas alt den som uppgiften rör
lider avsevärd skada om uppgiften röjs.

Försia slyckel lillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse är tillämplig på uppgiften och innebär att sekreiess inte skall gälla. Försia slyckel gäller inte heller lill skydd för den som är tilltalad eller misstänkt för brott.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst Qugo år.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   423

9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur

1 § Sekretess gäller i myndighets verksamhet, som avser bestämmande av skall eller som avser taxering eller i övrigi fastställande av underiag för bestämmande av skatt, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Uppgift hos tullverket får dock lämnas ul, om det slår klart atl uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada och men. För uppgift i mål hos domslol gäller sekretessen endast om del kan antas atl den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Har uppgiften erhållits från annan myndighei och är den sekretessbelagd där, gäller dock denna sekreiess hos domstolen, om uppgiften saknar betydelse i målet.

Med skall avses i detla kapitel skatt på inkomst eller förmögenhet samt omsättningsskatt, lull och annan indirekt skall. Med skall jämställs arbets­givaravgift, prisregleringsavgift och liknande avgift samt skatte- och avgifts­tillägg och förseningsavgift. Med verksamhet som avser bestämmande av skall jämställs verksamhet som avser bestämmande av pensionsgrundande inkomst.

Sekretessen gäller inte beslut varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms eller underiag för bestämmande av skatt fastställs. Ulan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftning om förfarandet vid beskattning.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst Qugo år.

2        § Sekreiess enligt 1 § gäller också i

1.   särskill ärende om kontroll belräffande skatt eller om säkringsåigärd i samband med sådan kontroll samt annan verksamhet som avser lullkonlroll och som inte faller under 1 §,

2.   ärende om kompensation för eller återbetalning av skatt,

3.   ärende om anstånd med eriäggande av skall.

Sekretessen gäller inte beslut i ärende som avses i försia slyckel 2 och 3.

3  § Sekreiess enligt 1 och 2 §§ gäller också i ärende om handräckning eller bistånd i motsvarande verksamhet hos myndighei eller annal organ i främmande stat i den mån avlal härom har träffats med den andra staten.

4  § Sekreiess gäller i sådan särskild verksamhet hos myndighei som avser framställning av statistik saml, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan därmed jämförbar undersökning, som utförs av myndighei, för uppgift sorn avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras lill den enskilde. Uppgift i företagsregister, uppgift som avser avliden, uppgift som behövs för forskningsändamål och uppgift, som inte genom namn, annan ideniitelsbeieckning eller därmed jämförbart förhål-

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                 Bilaga 6   424

lande är direkt hänförlig lill den enskilde, får dock lämnas ul, om det står klart alt uppgiften kan röjas ulan all den som uppgiften rör och hans närstående lider skada och men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl femlio år, såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högsl Qugo år.

5 § Sekreiess gäller hos riksbanken i ärenden om tillståndsgivning eller lillsyn enligt valutalagsliftningen för uppgift om enskilds piersonliga eller eko­nomiska förhållanden, om det kan antas all den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretess gäller i ärende om studiestöd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om del kan antas all den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Såvitt gäller annal än studiestöd under sjukdom gäller sekretessen dock inte beslut i ärendet.

Sekreiess gäller, i annal fall än som avses i andra stycket och 8 kap. 6-8 §§, i ärende om ullåning av allmänna medel för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om del kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekreiessen gäller dock inte ansökan eller beslul i ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femlio år.

6 § Sekreiess gäller hos datainspektionen i ärende om lillslånd eller tillsyn,
som enligt lag ankommer på inspektionen, för uppgift om enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden, om del kan antas atl den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Har uppgift, för
vilken gäller sekreiess enligt vad nu har sagts, lämnats lill regeringen eller
justitiekanslern, gäller sekreiessen också där.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

7   § Sekreiess gäller i myndighets verksamhet för enbart leknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning av personregister som avses i datalagen (1973:289), för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

8   § Sekretess gäller inom postverket för uppgift som angår särskild postför­sändelse. Om sekreiess inte föQer av annan beslämmelse, för dock sådan uppgift lämnas till den som är försändelsens avsändare eller mottagare. Sekretess gäller inom postverket även för uppgift om enskilds förbindelse med postgirorörelsen eller bank.

Sekretess gäller inom televerket för uppgift som angår särskilt telefon­samtal eller annal telemeddelande. Om sekreiess inte föQer av annan beslämmelse, för dock sådan uppgift lämnas till den som har tagit del i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   425

telefonsamtalet eller annars är telemeddelandets avsändare eller mottagare eller som innehar apparat som har använts för telemeddelandet.

Sekreiess gäller hos postverket, televerket och annan myndighei som handhar allmän samfärdsel, för uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamhelen och som inte avses i första eller andra slyckel, om det inte står klart alt uppgiften kan röjas utan atl den enskilde lider skada och men.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen enligt försia slyckel tredje meningen och iredje slyckel i högsl Qugo år.

9 § Sekretess gäller hos allmän advokatbyrå för uppgift i ärende om rättsligt biträde, om det kan antas atl den rättssökande har förutsatt atl uppgiften skall behandlas förtroligt. Under molsvarande förutsättning gäller sekretess hos nolarius publicus för uppgift i ärende angående uppdrag från enskild.

10      § Sekretess gäller hos rätlshjälpsnämnd och centralmyndigheten för
rättshjälpen i ärende om rättshjälp för

1.   uppgift om den rättsliga angelägenhet som ärendet avser,

2.   uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i övrigt, om del kan antas atl den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs.

Sekretessen enligt denna paragraf gäller inte beslul i ärende. I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsi femlio år.

11      § Sekretess gäller hos utrikesdepartementet, inom utrikesrepresenta­
tionen och hos nämnden för internationella adoplionsfrågor för uppgift i
ärende om ekonomiskt bistånd, utredning eller biträde i rättslig angelägenhet
ål enskild, om del kan antas all den enskilde eller någon honom närstående
lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekreiessen gäller dock inte beslut i
ärende om ekonomiskt bistånd.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

12      § Sekretess gäller i ärende om någons inträde i advokatsamfundet, om
uteslutning av advokat ur detla eller om disciplinärt ingripande mot advokat,
för uppgift om dennes ekonomiska ställning och om annan enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om del kan antas atl den som
uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften röjs.

Molsvarande sekreiess gäller i ärende om auktorisation eller godkännande av revisor eller revisionsbolag, om upphävande av sådan auktorisation eller sådant godkännande eller om disciplinärt ingripande mot revisor eller revisionsbolag som har erhållit auktorisation eller godkännande. Sekretessen enligt detta stycke gäller inte beslut i ärendet.

 

Prop. 1979/80:2    Dei A                                Bilaga 6   426

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år.

13      § Sekreiess gäller i ärende enligt lagstiftningen om förvärv av hyresfas­
tighet eller om särskild förvaltning av fastighel, för uppgift om enskilds
personliga eller ekonomiska förhållanden, om del kan antas atl den enskilde
lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekreiessen gäller dock inte beslul i
ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl Qugo år.

14      § Sekretess gäller hos överförmyndare eller överförmyndarnämnd i
ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekono­
miska förhållanden, om del inte står klart all uppgiften kan röjas ulan alt den
enskilde lider skada och men. Sekreiess gäller dock inte om annal är
föreskrivet i föräldrabalken.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst Qugo år.

15      § Sekreiess gäller hos domstol i mål och ärenden som avses i föräldra­
balken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om
det kan antas alt den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller
men om uppgiften röjs. I äklenskapsmål gäller undersamma fömtsättningar
sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden,
dock endasl om part har begärt det.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst femlio år.

16  § Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sedlighetsbrott, utpressning, brytande av post- eller telehemlighel, intrång i förvar eller olovlig avlyssning saml i mål om ersättning för skada med anledning av sådant brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållan­den, om del kan antas att den enskilde eller någon honom närslående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekreiessen gäller dock inte för uppgift om den mol vilken lalan förs.

17  § Sekreiess gäller, om inte annal följer av 18 §, dels i utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, dels i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott, dels i åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyn­dighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,

 

1.   för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs,

2.   för anmälan eller utsaga från enskild, om del kan antas all fara

 

Prop. 1979/80:2    Dei A                                Bilaga 6   427

uppkommer för all någon utsätts för våld eller annal allvariigt men om uppgiften röjs.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl femtio år.

18      § Sekreiessen enligt 17 § försia stycket 1 gäller inte

1.    beslul huruvida åtal skall väckas eller beslut om all lägga ned förundersökning,

2.    uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande av ordnings­bot,

3.    uppgift som avser omhändertagande enligt 3 § lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande och som inte har inhämtats vid utredning enligt 6 § andra styckel samma lag.

Sekretessen enligt 17 § första styckel 1 upphör att gälla, om uppgiften lämnas lill domstol med anledning av åtal, såvida inte sekreiess för uppgiften skall gälla hos domstolen enligt 16 §, eller uppgiften uppenbariigen saknar betydelse i målet eller finns i handling som har erhållits från annan myndighet där sekretess gäller för uppgiften,

19      § Sekreiess gäller inom exekutionsväsendet i mål eller ärende angående
exekutiv verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas all den enskilde eller någon honom
närstående lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller dock inte uppgift om förpliktelse som avses med den sökta
verkställigheten och inte heller beslul i målet eller ärendet,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl femtio år, såvitt angår uppgift om enskilds personliga förhållanden, och annars i högsl Qugo år,

20      § Sekreiess gäller hos domstol i mål om tillämpningen av lagen (1976:580)
om medbestämmande i arbetslivet och i mål om kollektivavtal för uppgift om
enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den
enskilde eller någon honom närstående lider avsevärd skada eller betydande
men om uppgiften röjs,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst Qugo år,

10 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

1 § Sekretess gäller för uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart, om det kan antas att strävanden alt bevara arten inom landet eller del därav motverkas om uppgiften röjs.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   428

11 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos regeringen, riksdagen och vissa andra myndigheter

1        § Erhåller regeringen sekretessbelagd uppgift för atl den skall pröva fråga
om utlämnande av uppgiften, gäller sekreiessen även hos regeringen.

Regeringen kan för särskill fall besluta att sekretessbelagd uppgift i regeringsärende för lämnas ul.

Skall enligt särskUd beslämmelse i denna lag viss myndighei pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild, ankommer prövningen, såvitt gäller uppgift hos regeringen, i stället på denna, Detla gäller dock inte om prövningen ankommer på departementschef

2        § Föreskrifterna i 1 kap, 2 - 4 §§ gäller inte för ledamot av riksdagen såvitt
avser uppgift som han har inhämtat under utövandet av sill uppdrag.
Föreskrifter om tystnadsplikt för sådan ledamot och för Qänsteman i
riksdagen finns i 10 kap, 7 § regeringsformen samt 2 kap. 4 §,4 kap, 15 §och8
kap, 5 § riksdagsordningen.

För uppgift om vad som har förekommit vid sammanträde med riksdagens kammare gäller sekretess enligt denna lag endasl om sammanträdet har hållits inom slängda dörtar. För uppgift som har intagils i kammarens protokoll eller annal riksdagens protokoll eller beslut gäller sekreiess enligt denna lag endast i fall som avses i 2 kap, och 6 kap, 5 och 6 §§,

3        § Den befogenhet som enligt beslämmelse i denna lag tillkommer
regeringen att för särskill fall förordna om undanlag från sekretess, skall,
såvitt avser uppgift hos riksdagen eller myndighet under denna, i stället
tillkomma riksdagen. Såvitt avser uppgift hos myndighei under riksdagen
tillkommer befogenheten det utskott som bereder ärenden som rör myndig­
heten.

Erhåller riksdagen sekretessbelagd uppgift för atl den skall pröva fråga om utlämnande av uppgiften, gäller sekreiessen även hos riksdagen.

Även i annal fall än som avses i första stycket får riksdagen förordna om undanlag från sekretess i fråga om uppgift hos riksdagen.

4        § Sekreiess gäller hos riksdagens ombudsmän och justitiekanslern i deras
lillsyn över offentlig verksamhet endast i den mån del följer av andra eller
tredje stycket. Sekretess gäller inte i någol fall sådanl beslut av justitieom­
budsman varigenom ärende avgörs.

Erhåller justitieombudsman eller justitiekanslern i tillsynsverksamheten från myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos ombudsmannen eller justitiekanslern. Förekommer uppgiften i sådan handling som har upprättats med anledning av tillsynsverksamheten, gäller sekretess hos ombudsmannen eller justitiekanslern dock endast i den mån

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   429

det kan antas att allmänt eller enskilt intresse lider avsevärd skada eller betydande men om uppgiften röjs.

Erhåller justitieombudsman eller justitiekanslern i tillsynsverksamheten uppgift frän enskild, gäller sekretess enligt 2 kap. i den mån del kan antas att riket lider betydande men om uppgiften röjs.

12 kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos domstolar m. m.

1 § Erhåller domslol i sin rättskipande eller räitsvårdande verksamhet från domslol eller annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekreiessen också hos domstolen.

Försia stycket lillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma inlresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande domstolen.

2§ Sekretess enligt 6 kap., 7 kap 17 och 18 §§,8 kap. 1 och 3-11 §§ samt 9 kap, 8-11 och 14 §§ gäller inte hos domslol i dess rättskipande eller räitsvårdande verksamhet, såvida inte domstolen har erhållit uppgiften för all pröva fråga huruvida den kan lämnas ul,

3 § Sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande eller
räitsvårdande verksamhet upphör atl gälla i målet eller ärendet, om uppgiften
förebringas vid offentlig förhandling.

Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i försiasiycket vid förhand­ling inom slängda dörrar, beslår sekreiessen under den fortsatta handlägg­ningen, om domstolen inte förordnar annal. Sedan domstolen har skill målet eller ärendet från sig, består sekreiessen, om domstolen i domen eller beslutet har förordnat om det.

Fullföljs lalan i mål ellerärende vari domslol har meddelat förordnande om att sekretess för uppgift skall beslå, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig,

4 § Sekreiess för uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande eller
räitsvårdande verksamhet upphör att gälla i målet eller ärendet, om uppgiften
ingår i dom eller annat beslul som domstolen har meddelat i denna
verksamhet,

Försia Slyckel lillämpas inte, om domstolen i domen eller beslutet har förordnat alt sekretessen skall beslå, Sådanl förordnande får inte omfatta domslutet eller molsvarande del av annat beslut, såvida inte rikels säkerhel eller annal intresse av sy nneriig vikt oundgängligen påkallar det. Angår målet eller ärendet någons civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot någon för brott, gäller dessutom alt förordnande som omfattar domslut eller molsvarande del av annal beslut får meddelas endast om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållande råder.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   430

Har domstol meddelat förordnande enligt andra slyckel, gäller sekreiessen också hos domslol eller annan myndighei som får del av domen eller beslutet. Denna beslämmelse lillämpas dock inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma inlresse ändå är tillämplig på uppgiften hos mollagaren.

Fullföljs lalan mot dom eller beslut vari domslol har meddelat förordnande enligt andra styckel, skall den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig,

5        § Hos domslol gäller sekreiess för

1,   innehållet i ännu inte meddelad dom eller i annal ännu inte meddelat beslut i domstolens rättskipande eller räitsvårdande verksamhet,

2,   vad som har förekommit vid sådan överiäggning angående domen eller beslulel som domstolen har hållit inom stängda dörrar.

Vad som sägs i försia slyckel om sekretess för innehållet i dom och annal beslul och för vad som har förekommit vid överläggning inom stängda dörrar gällerockså i fräga om jurys svar pä fräga huruvida brott föreliggersami i fråga om juryns överiäggning,

6        § Om synneriiga skäl talar för det, får regeringen i annal fall än som avses i
5 § föreskriva atl sekreiess skall gälla hos statlig myndighet för

1,   innehållet i ännu inte avkunnat eller expedierat beslut, i vilket ändring
kan sökas hos domstol,

2,   vad som har förekommit vid sådan överiäggning angående beslutet som
myndigheten har hållit inom stängda dörrar,

7        § För personal i myndighels telefonväxel gäller sekreiess för uppgift som
har inhämtats vid Qänstgöringen och som avser telefonsamtal till eller från
annan person hos myndigheten,

13 kap. Överföring av sekretess i vissa fall

1 § Erhåller myndighei i verksamhet, som avser tillsyn eller revision, från annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndigheten.

2§ Erhåller myndighei i sin förvaltande verksamhet i ärende om disciplin­ansvar eller skiljande från anställning eller i annat jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten från annan myndighet uppgift som är sekre­tessbelagd där, gäller sekretessen också hos den mottagande myndighe­ten.

3 § Erhåller myndighei i sin forskningsverksamhet från annan myndighet uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekreiessen också hos den mottagande myndigheten.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   431

4  § Erhåller arkivmyndighet för arkivering från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekretessen också hos arkivmyndighe­ten.

5  § Erhåller myndighei i verksamhet, som avser sådan förhandling med arbetstagarorganisation som avses i 6 kap. 5 §, från annan myndighei uppgift som är sekretessbelagd där, gäller sekreiessen också hos den mottagande myndigheten.

6  § Beslämmelserna i 1-5 §§ lillämpas inte, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten eller om uppgiften upptas i beslul hos denna myndighei.

14 kap. Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll

1  §Uian hinder av sekreiess får uppgift lämnas till regeringen eller riksdagen. Sekretessbelagd uppgift får vidare lämnas från en myndighei lill en annan myndighet eller från en verksamhetsgren inom en myndighei lill en annan verksamhetsgren inom samma myndighei, om det följer av lag eller förordning alt uppgiften skall lämnas dit.

2  § Utan hinder av sekretess för uppgift lämnas från en myndighet lill en annan myndighei eller från en verksamhetsgren inom en myndighei till en annan verksamhetsgren inom samma myndighei, även i annat fall än som avses i 1 §, om uppgiften behövs där för

 

1.   rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiQande från anställning eller annal jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten eller verksam­hetsgrenen mot någon rörande dennes deltagande i verksamhelen vid den myndighei där uppgiften förekommer,

2.   omprövning av beslul eller åtgärd av den myndighet eller verksamhets­gren där uppgiften förekommer,

3.   lillsyn över eller revision hos den myndighei eller verksamhetsgren där uppgiften förekommer.

Utan hinder av sekretess får uppgift lämnas till domstol eller myndighei som bedriver förundersökning i brottmål för bevisning genom yttrande eller hörande av sakkunnig.

3        § Utöver vad som följerav 1 och 2 §§ får sekretessbelagd uppgift utan hinder
av sekretessen lämnas från en myndighei lill en annan myndighet eller från
en verksamhetsgren inom en myndighei till en annan verksamhetsgren inom
samma myndighei, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas
har företräde framför det inlresse som sekreiessen skall skydda.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   432

Försia stycket gäller inte i fråga om sekreiess enligt 7 kap. 1-6 §§, 8 kap, 8 § första stycket och 9 och 15 §§ saml 9 kap, 7 §, 8 § försia och andra styckena och 9 §, Inte heller gäller försia stycket, om utlämnandet strider mol lag eller förordning eller, såvitt angår uppgift i personregister enligt dalalagen (1973:289), föreskrift som har meddelals med stöd av dalalagen,

4  § Sekreiess lill skydd för enskild gäller inte i förhållande till den enskilde och kan i övrigt helt eller delvis efterges av honom. Vad nu har sagts gäller dock inte om annat följer av beslämmelse i denna lag,

5  § Sekreiess ulgör inte hinder mot att sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighei tar del av handling eller annal material i målet eller ärendet, i annal fall och i vidare mån än del av hänsyn lill allmänt eller enskilt inlresse är av synnerlig vikt all sekre­tessbelagd uppgift i materialet inte röjs,

Sekreiess hindrar aldrig att part i mål eller ärende tar del av dom eller beslul i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken all fö del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Första stycket lillämpas inte heller, om avvikande bestämmelser har meddelals i lag.

Får uppgift enligt första slyckel inte lämnas till part, skall myndigheten på annal sätt lämna denne uppgift ur materialet, i den mån det behövs för all han skall kunna ta lill vara sin rätt och det kan ske ulan allvariig skada för del intresse som sekretessen skall skydda,

6  § Ulan hinder av att sekretess gäller för uppgift får den, som är misstänkt för brott eller annars är part i rällegång eller annat jämförbart rättsligt förfarande mol honom vid myndighei, lämna uppgiften lill sitt ombud eller biträde i förfarandet eller lill annan enskild, om det behövs för atl han skall kunna la lill vara sin rätt inför myndigheten,

7  § Sekreiess enligt 6 kap, 1-5,7 och 8 §§, 7 kap, 8 och 11 §§ saml 8 kap, 2 och 8-10 §§ ulgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om skyldighel atl lämna information lill företrädare för arbetsta­garorganisation eller lill skyddsombud.

Är den, som erhåller uppgift med stöd av försia slyckel, knuten till myndigheten på det sätt som anges i 1 kap, 7 §, gäller för honom samma förbud atl lämna ut eller utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten. Han för dock utan hinder av förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i organisationens styrelse, om han underrättar denne om förbudet, I sådanl fall gäller förbudet också för styrelseledamoten.

Utan hinder av att förbud gäller enligt denna lag atl lämna ut eller utnyttja uppgift för företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud eller ledamot av skyddskommitté uinylQa uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften för annan.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   433

8  § Regeringen får, fömtom när det särskilt anges i bestämmelse om sekreiess, för särskill fall förordna om undantag från sekretess när del är påkallat av synneriiga skäl,

9  § Finner myndighet all sådan risk för skada, men eller annan olägenhel, som enligt beslämmelse om sekretess ulgör hinder all lämna uppgift lill enskild, kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den enskildes rätt atl lämna uppgiften vidare eller utnytOa den, skall myndigheten uppställa sådanl förbehåll när uppgiften lämnas lill honom.

Samtycker enskild lill alt uppgift, som är sekretessbelagd lill skydd för honom, lämnas lill annan enskild endasl under förutsättning att förbehåll som anges i försia stycket uppställs, skall myndigheten uppställa förbehållet när uppgiften lämnas ul,

10      § Myndighei får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares
rätt att lämna uppgift vidare eller utnyttja uppgift, också när

1,    myndigheten enligt 5 § lämnar sekretessbelagd uppgift till part, ställfö­reträdare, ombud eller biträde,

2,    myndigheten med stöd av 7 § försia slyckel lämnar uppgift lill någon som inte är knuten lill myndigheten på del sätt som anges i 1 kap, 7 §,

Förbehåll enligt försia styckel 1 får inte innebära förbud mol atl utnylQa uppgiften i målet eller ärendet eller mol alt lämna muntlig upplysning lill part, ställföreträdare, ombud eller biträde.

Har förbehåll uppställts enligt försia slyckel 2, skall i fråga om förbehållet gälla vad som föreskrivs i 7 § andra slyckel andra och iredje meningarna saml tredje slyckel angående förbud atl lämna ut eller utnylQa uppgift.

Förordnande av regeringen eller riksdagen för särskill fall om undanlag från sekretess för uppgift får förenas med villkor all förbehåll som anges i försia slyckel skall uppställas vid utlämnande av uppgiften,

15 kap. Bestämmelser om registrering och utlämnande av allmänna hand­lingar m. m.

1 § När allmän handling har kommit in lill eller upprättats hos myndighet
skall handlingen registreras utan dröjsmål, om del inte är uppenbart atl den är
av ringa betydelse för myndighetens verksamhet, I fråga om allmänna
handlingar, för vilka sekreiess inte gäller, för dock registrering underiåtas om
handlingama hålls så ordnade atl det utan svårighet kan fastställas om
handling har kommit in eller upprättats.

Om särskilda skäl föreligger för regeringen föreskriva undanlag från regislreringsskyldighei enligt försia styckel i fråga om handlingar av vissl slag som hos myndighet förekommer i belydande omfattning,

2 § Beträffande handling som registreras enligt 1 § skall av registret
framgå

28 Riksdagen 1979180. I saml Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   434

1,  datum, då handlingen kom in eller upprättades,

2,  diarienummer eller annan beteckning som har åsatts handlingen,

3,  i förekommande fall frän vem handling har kommit in eller till vem den har expedierats,

4,  i korthet vad handlingen rör.

Vid registrering skall dock uppgift enligt första styckel 3 eller 4 utelämnas eller särskiljas om det behövs för all registret i övriga delar skall kunna företes för allmänheten.

Regeringen för beträffande visst register föreskriva att föreskriften i andra stycket inte skall tillämpas, om denna annars skulle omfatta flertalet i registret upptagna handlingar,

3 § Kan del antas att hinder mol utlämnande av uppgift i allmän handling
föreligger enligt sekretessbestämmelse i denna lag eller annan författning, för
myndighei utmärka detta genom särskild anteckning. Sådan anteckning skall
innehålla beteckningen hemlig saml ange tillämplig bestämmelse, dagen för
anteckningen och uen myndighet, som har låtit göra den.

Har genom förordning meddelals föreskrift att fråga om utlämnande lill enskild av allmän handling, som är av synneriig betydelse för rikels säkerhel, för prövas endasl av viss myndighei, skall handling som avses med sådan föreskrift så snart del kan ske förses med anteckning enligt försia slyckel. Anteckningen skall innehålla uppgift om vilken myndighei som är behörig all pröva fråga om utlämnande,

Atl begäran om utlämnande i fall som avses i andra slyckel genast skall hänskjutas lill behörig myndighei framgår av 2 kap, 14 § andra stycket tryckfrihetsförordningen,

4  § Myndighet skall på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån hinder inte möler på grund av beslämmelse om sekreiess eller av hänsyn lill arbetets behöriga gång,

5  § Myndighet skall på begäran av annan myndighei lämna uppgift som den förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekreiess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång,

6  § Av 2 kap, 14 § andra slyckel Iryckfrihetsförordningen framgår all fråga om utlämnande av allmän handling lill enskild prövas av den myndighet som förvarar handlingen, om inte annat är föreskrivet.

Svarar viss befattningshavare vid myndighet enligt arbetsordning eller särskilt beslut för vården av handling, ankommer det på honom att i försia hand pröva fråga om handlingens utlämnande till enskild, I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till myndigheten, om del kan ske ulan omgång. Vägrar han atl lämna ul handling eller lämnar han ut handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över

 

Prop. 1979/80:2    Del A                               Bilaga 6   435

den, skall han, om sökanden begär det, hänskjuta frågan lill myndighe­ten,

7 § Mol beslul varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran atl fö la del av handling eller lämnat ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätl all yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, för sökanden föra lalan genom besvär. Om inte annal följer av andra - Qärde styckena förs sådan lalan hos kammartälten eller, såvitt gäller kammartätls beslul i där väckt ärende, hos regeringsrätten, Atl prövningstillstånd inte behövs vid fullföljd av lalan mot kammartätls beslul framgår av 35 § förvaltningsprocesslagen (1971:291),

Har beslul som avses i försia styckel meddelals av tingsrätt och rör del handling i domstols rättskipande eller räitsvårdande verksamhet, förs lalan mol beslulel hos hovrätten. Talan mot molsvarande beslut av hovrätt i där väckt eller dit fullföljt ärende förs hos högsta domstolen. Vid talan mol allmän domstols beslul lillämpas i övrigi beslämmelserna i rällegångsbalken om besvär. Vid talan mot hovrätts beslul skall dock reglerna om prövnings­tillstånd inte tillämpas,

Försia och andra styckena gäller inte för beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten,

Atl lalan mol beslul av statsråd skall föras hos regeringen föreskrivs i 2 kap,

15      § tryckfrihetsförordningen.

Angående rätt alt föra lalan mol beslul av myndighei som lyder under riksdagen är särskill föreskrivet,

8§ Mol beslul varigenom myndighei har avslagit annan myndighels begäran alt fö ta del av handling får lalan föras genom besvär. Sådan talan förs i samma ordning som gäller i fråga om besvär enligt 7 §, Har beslutet meddelals av statlig myndighei, förs dock talan av annan statlig myndighei genom besvär hos regeringen,

Försia stycket gäller inte för beslul av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrällen.

Har i lag eller förordning meddelals bestämmelse som avviker från föreskrifterna i försia slyckel gäller den beslämmelsen,

I fråga om beslul som har meddelals av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet,

16        kap. Om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot
tystnadsplikt

1 § De fall av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, som avses i 7 kap, 3 § första stycket 3 och 5 § 3 tryckfrihetsförordningen och i vilka friheten enligt

 

Prop. 1979/80:2   Del A

Bilaga 6   436

1 kap, 1 § samma förordning att meddela och offentliggöra uppgifter inte gäller, är de där tystnadsplikten följer av

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvariigt

1,   förordnande enligt 10 kap, 7§
tredje stycket andra meningen rege­
ringsformen

2 kap, 4 § andra stycket riksdags­ordningen eller förordnande enligt 4 kap, 15 § riksdagsordningen

2,   3 kap, 3 § tryckfrihetsförord­
ningen, 9 § radioansvarighetslagen
(1966:756) eller I § lagen (1978:480)
om ansvarighet i försöksverksamhet
med närtadio

3,     denna lag enligt
2 kap, 1 §

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas sätta rikets säkerhel i fara eller annars skada landet allvariigt

2 kap, 2 §

såvitt röjande av uppgift innefattar brott som anges i 7 kap, 3 § försia stycket I tryckfrihetsförordningen, eller, i fall som avses i 7 kap, 5 § samma förordning, annat brott mol rikets säkerhet

3 kap, 1 §

såvitt avser uppgift hos riks­banken

5 kap, I §

såvitt avser uppgift om kvarhål­lande av försändelse pä befordrings­anstalt eller om telefonavlyssning pä gmnd av beslut av domstol, under­sökningsledare eller åklagare

5 kap, 2-4 §§ 7 kap, 1-6 §§ 7 kap, 9 §

såvitt avser uppgift som hänför sig till annat än ärende om tillrältafö­rande av elev eller skiljande av elev från vidare studier

7 kap, 11 § första eller andra stycket, 12 § andra styckel eller 14 § första stycket

7 kap, 21 §

såvitt avser uppgift vars röjande kan antas medföra fara för att någon utsätts för våld eller annal allvariigt men

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   437

8 kap, 3 §, 5 § första stycket 2, 6 §
första stycket 2, 7 § försia stycket 2
eller 8 § första stycket
8 kap, 8 § andra stycket           såvitt avser uppgift som hänför sig

till myndighets affärsmässiga utlå­ningsverksamhet

8  kap, 9, 12, 13 eller 15 §

9  kap, 1 §§

9 kap, 6 §                            såvitt avser uppgift om registre-

rads förhållanden

9 kap, 7 §, 8 § första eller andra siyckei,9§ eller 10 § första stycket 1

9 kap, 11 §                           såvitt avser uppgift som hänför sig

till ärende om annal än ekonomiskt bistånd till enskild

12 kap, 5 eller 7 §

4,   förbehåll enligt 14 kap, 9 eller 10 § denna lag

5,   förordnande enligt 5 kap, 4§ eller 23 kap, 10 § Qärde stycket rätte­gångsbalken

6,   8 kap, 4 § första stycket tredje meningen rättegångsbalken

7,   7 kap, 2 § kyrkolagen

8,   3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m, fl.

Övergångsbestämmelser

1,    Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980,

2,    Genom denna lag upphävs lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar, lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt samt lagen (1976:428) om bemyndigande all meddela föreskrifter om tystnadsplikt vid konsumentverket,

3,    Innehåller den nya lagen hänvisning till viss lagstiftning och har denna lagstiftning trätt i stället för äldre lagstiftning, skall hänvisningen avse även den äldre lagstiftningen,

4,    Förbehåll som myndighet enligt äldre bestämmelser har meddelat vid utiämnande av allmän handling skall fortfarande gälla,

5,    Sekretess gäller för uppgift som har tillförts registret rörande vissa alkoholbrolt m, m. Uppgift får dock lämnas ut för forskningsändamål, om det Slår klart att uppgiften kan röjas utan alt den som uppgiften rör lider men.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   438

Regeringen kan för särskill fall förordna om undantag från sekretessen, om den finnerdei vara av vikt atl uppgiften lämnas, Beslämmelserna i 14 kap, 3 § första styckel lillämpas inte i fråga om sekreiess enligt denna punkt,

6,    Beslämmelserna i 7 kap, 4 § lillämpas också i ärende angående rätt för enskild all inköpa alkoholhaltiga drycker,

7,    Har i författning, som har tillkommit genom beslut av Kungl, Maj:l ensam eller regeringen eller av förvaltningsmyndighet eller kommun, meddelats särskild föreskrift om förbud atl röja eller utnytOa vad någon har erfarit i allmän Qänsl eller under utövande av Oänsteplikl, får regeringen upphäva eller ändra föreskriften, om upphävandet eller ändringen innebär att sådan tystnadsplikt inte längre föreskrivs i den särskilda bestämmelsen. Regeringen för överiåla ål förvaltningsmyndighet eller kommun atl enligt vad nu har sagts upphäva eller ändra sådan föreskrift, om föreskriften har meddelats av förvaltningsmyndigheten eller kommunen,

8,    Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom beslämmelse i den nya lagen, lillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om rällegångsbalken

e/satt5kap, 1,4och5 §§,8kap,4och7 §§,23kap 14 §,36kap, 5 §,38kap, 8 § saml 39 kap, 5 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i balken skall införas en ny paragraf 38 kap, 9 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse                 Förestagen lydelse

5 kap, 1§'

Förhandling vid domslol skall vara offentlig.

Kan del antagas, all vid förhand- Kan det antagas att vid förhand­
ling skaU förekomma någol, som är ling kommer an förebringas uppgift,
stötande för anständigheten och sed-       för vilken hos domstolen gäller sekre-
Ugheien, etter au UU följd av offentlig-      less som avses i sekretesslagen
heten något kan uppenbaras, som med     (1979:000), må rätten, om det bedö-
hänsyn tUl rikets säkerhet bör hållas         mes vara av synnerlig vikt atl uppgiften
hemligt för främmande makt, äge  ej röjes, förordna all förhandlingen i
rätten förordna, all förhandlingen   vad den angår uppgiften skall hållas
skaU hållas inom stängda dörrar.    inom stängda dörrar. A ven i annal faU
Förordnande, som nu sagts, må ock         må förhandling hållas inom stängda

' Senaste lydelse 1975:240,

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Bilaga 6   439

Nuvarande lydelse

meddelas, om anledningförekommer, au UU följd av offentlighelen yrkes­hemlighet skutte röjas.

Förestagen lydelse

dörrar, om sekretessen gäller enligt 7 kap. 22 §. 8 kap. 16 etter 17 § eller 9 kap. 15 eller 16 § sekrelesslagen eller, i vad avser domstolsförhandling under förundersökning i brottmål eller där­med UkstäUt mål eller ärende, enligt 5 kap. I § eller 9 kap. 17 § samma lag. I mål om ansvar för utpressning,

brytande av post- eller telehemlighel,

intrång Iförvar eller olovlig avlyssning

samt i mål om ersättning för skada i

anledning av sådant bron må rällen

förordna, au förhandling skaU hållas

inom stängda dörrar, om rätten finner

an offenUigheten skulle vara tiU men

för enskUd. Förhandhng, som under

förundersökning i brottmål äger rum

vid domstot, skaU hållas inom stängda

dörrar, om den misstänkte begär del

eller rällen finner, all offenUigheten

skulle vara UU men för utredningen. I

brottmål skaU, när skäl äro därtiU,

förhandhng som angår personunder­sökning, sinnesundersökning eller an­nan utredning rörande den lilltatades

levnadsomständigheter och personliga

förhållanden i övrigt, äga rum inom

stängda dörrar Förhör med den som är under femton år eller lider av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom

slängda dörrar. Är eljesl för särskill fall föreskrivet, all förhandling må hållas inom slängda

dörrar, vare del gällande.

Rätten äge förordna, att vad som förekommit vid förhandling inom stängda dönar icke får uppenbaras.

4§

Har förhandling hållits inom stängda dörrar och har därvid före­bringats uppgift, för vilken hos dom­stolen gäller sekretess som avses I sek­retesslagen (I979:000f äge rätten förordna atl uppgiften icke får uppen­baras.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                Bilaga 6   440

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

5§ Överiäggning till dom eller beslul skall hållas inom slängda dörrar, om rätten ej finner det kunna ske offentiigt. Hålles överläggning inom stängda dörtar, må, utom rätlens ledamöter, närvara endast sådan rättens Qänsteman, som har att taga befattning med målet. När särskilda skäl äro därtill, må rällen medgiva även annan atl närvara vid sådan överläggning.

Avkunnande av dom eller beslul Avkunnande av dom eller beslut
skall ske offentligt. Har förhandling skall ske offentligt, / den utsträckning
hållits inom slängda dörrar, må ock domen eller beslutet innehåller uppgift
dom eller beslut avkunnas inom som omfattas av förordnande om sek-
stängda dörrar.                    retess enligt 12 kap. 4 § andra stycket

sekretesslagen (1979:000), skaU dock avkunnandet ske inom stängda dör­rar.

8 kap,

4f

Vid utövande av sin verksamhet        Vid utövande av sin verksamhet

skall  advokat redbart och nitiskt     skall advokat  redbart och  nitiskt

utföra honom anförtrodda uppdrag     ulföra honom anförtrodda uppdrag

och i allt iakttaga god advokalsed,       och i allt iakttaga god advokalsed.

Om tystnadsplikt för advokat vid aUmän advokatbyrå föreskrivs i 9 kap. 9 § sekretesslagen (1979:000). Annan advokat är skyldig au, där god advo­katsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning. Verksamhet som advokat för icke bedrivas i bolag med annan än advokat eller i aktiebolag, om ej advokatsamfundets styrelse medgiver undantag.

Det åligger advokat alt hålla penningmedel och andra tillgångar, som tillhöra hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör,

7f

Advokat, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljesl förfar oredligt, skall uteslutas ur advokatsamfundet, Äro omständigheterna mild­rande, må i stället varning tilldelas honom.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, må varning eller erinran meddelas honom, Äro omsiändigheterna synnerligen försvårande, må han uteslutas ur samfundet.

Fråga om uteslutning som nu sagts, varning eller erinran prövas av samfundets styrelse eller, i den mån så bestämts i stadgarna, av annat samfundets organ,

2       Senaste lydelse 1977:943,

3       Senasie lydelse 1963:149,

 

Prop. 1979/80:2   Del A

Bilaga 6   441

Nuvarande lydelse                  Föreslagen lydelse

Upphör advokat att vara svensk medborgare eller inträder beträffande honom sädan omständighet, att han enligt 2 § andra eller tredje stycket icke mä antagas till ledamot av samfundet, vare han skyldig att genast utträda; gör han del ej, förordne styrelsen om hans uteslutning, Samma lag vare, om advokat flyttar ur riket och styrelsen ej medgiver, atl han må kvarstå såsom ledamot av samfundet,

I beslut, varigenom någon uteslutits ur samfundet, må förordnas, att beslutet genast skall gå i verkställighet.

Brott mot tystnadsplikt enligt 4§ första stycket tredje meningen må ej åtalas av annan än jusUtiekanslern. Åtal må väckas endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

23 kap,

14 §

Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under fömndersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa be­gäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål till­handahällas för besiktning.

Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under förundersökningen sakkunnig böra utses av rätten, äge undersökningsledaren framställa be­gäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, att skriftligt bevis skall företes eller föremål lill-handahällas för besiktning, eller förordnande, att allmän handling som kan antagas äga betydelse som bevis skaU lillhandahållas vid förundersök­ningen.

 

36

Ej må någon höras som vittne angå­ende något, som han enligt lag eller annanförfaitning är pliktig att hemlig­hålla, med mindre den, tiU vilkens förmån tystnadsplikten gäller, sam­tycker därtill.

Ej heller eljest må advokat, läkare.

kap,

§

Den som tillföljd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. I § sekrelesslagen (1979:000) eller bestämmelse som avses där ej äger lämna uppgift mä ej höras som vittne därom utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats. Ej heller må ad vokal, läkare, land -

" Senaste lydelse 1977:1020,

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Bilaga 6   442

Nuvarande lydelse

tandläkare, barnmorska, sjuksköter­ska, kurator vid famiQerådgivnings-byrå,som drives av kommun, lands­tingskommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående någol, som på gmnd av denna deras ställning förtrolls dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, lill vilkens förmån tystnadsplikten gäller, sam­tycker därtill.

Föreslagen lydelse

läkare, barnmorska, sjuksköterska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstings­kommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrolls dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre del är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, sam­tycker därtill. Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad

för uppdragets fullgörande förtrotts honom, med mindre parten medgiver, att

del må yppas. Ulan hinder av vad i andra eller iredje slyckel sägs vare annan än försvarare

skyldig atl avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat

lindrigare straff än fängelse i två år. Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskill stadgat. Präst

inom annal trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådant samfund

inlager motsvarande ställning må icke höras som vittne om något, som han

vid hemligt skriftermål eller under därmed jämföriiga förhållanden erfarit. Att den  som   har tystnadsplikl        Den som har tystnadsplikt en-

ningen etter 9 § radioansvarighels­lagen (1966:756) / vissa faU må utan hinder därav höras som vittne om förhållande som tystnadsplikten av­ser, därom stadgas i nämnda lag­rum.

enligi 3 kap, 3 § tryckfriheisförord-     ligt 3  kap,  3 § iryckfrihetsförord-

ningen, 9 § radioansvarighetslagen (1966:756) eller l§ lagen (1978:480) om ansvarighet i försöksverksamhet med närradio må höras som vittne om förhållande som tystnadsplikten avser endast i den mån det stadgas i nämnda lagrum.

Om allmän handling kan antagas äga betydelse som bevis, äge rällen förordna au handUngen skall tillhan­dahållas.

38 kap, 8§

Om tillhandahållande av allmän handUng, som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet, gälle vad där­om är stadgat. Hava eljesl avvikande bestämmelser meddelals om skyldig­hel att förete skriftlig handUng, vare de gällande.

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Nuvarande lydelse

Bilaga 6   443

Förestagen lydelse

Försia styckel gäller ej

1.   handting som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess UU följd av 2 kap. I etter 2 § etter 3 kap. I § sekre­lesslagen (1979:000) eller bestämmel­se som avses där, med mindre den myndighei som har att pröva fråga om utlämnande av handlingar givit sitt tillstånd däniU;

2.   handling vars innehåU är sådant, att någon, som haft befallning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fiärde eller sjätte stycket ej må höras därom;

3.   handling genom vars företeende yrkeshemlighet skutte uppenbaras, med mindre synneriig anledning före­kommer.

9§

Har avvikande bestämmelser med­delats om skyldighet att förete skriftlig handling, skaU de gälla.

39 kap, 5§ Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätlen och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig atl tillhandahålla del för syn; sådan skyldighel åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som lill honom slår i sådanl förhållande, som avses i 36 kap, 3 §, Stadgandet i 36 kap, 6 § om vittnes rätt att vägra atl yttra sig äge molsvarande lillämpning i fråga om rätl för part eller annan atl vägra all tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighel all förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap, 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap, 3-9 §§ är stadgat äge motsvarande lillämpning belräffan­de föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

Vad i 38 kap, 3-8 §§ är stadgat äge motsvarande lillämpning belräffan­de föremål eller skriftlig handling, som skall tillhandahållas för syn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980,

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Bilaga 6   444

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs atl 20 kap, 3 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

20 kap, 3§'

Nuvarande lydelse

Yppar någon vad han lill följd av lag eller annan författning är pliktig atl hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest är särskill belagd med straff, för b r o 11 mot tystnadsplikt tUl böler eller fängelse i högst ett år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i försia stycket, dömes till böler.

Röjer någon uppgift, som han till följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dö­mes, om ej gärningen eljesl är särskilt belagd med straff, för b r o tt mol lystnadsplikt till böler eller fängelse i högst ett år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i försia styckel, dömes till böler, / ringa fall skaU dock ej dömas till ansvar

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980,

4 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)

Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1971:290)

dels all 20 § skall upphöra all gälla,

dels att 14 och 15 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

14 §

Sökande, klagande eller annan part har rätt alt ta del av det som tillförts ärendet med de begräns­ningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränk­ningar i rätlen an utbekomma aUmän-

Sökande, klagande eller annan part har rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begräns­ningar som följer av 14 kap. 5§ sekrelesslagen (1979:0001

1 Senaste lydelse 1975:667,

 

Prop. 1979/80:2   Del A                                 Bilaga 6   445

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

na handlingar etter av denna para­graf

Myndighet får vägra alt lämna ut annat material än allmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller be­träffande allmän handling. Lämnas sådant malerial ul, skaU myndigheten om det behövs göra förbehåU om hur del får användas.

Har myndigheten vägrat att lämna ut handUng eller annat som tillförts ärendet, skall myndigheten på annat sätt upplysa parten om innehållet i materialet, i den mån det behövs för atl han skaU kunna ta till vara sin rän och det kan ske utan allvariig skadaför det intresse som föranlett vägran au lämna ut materialet. Myndigheten skaU vid behov förordna au den som erhåller sådan upplysning ej får obehörigen yppa vad han fån veta.

15 § Ärende för ej avgöras ulan att sökande, klagande eller annan part underrättats om del som tillförts ärendet genom annan än honom själv och lillfälle beretts honom all yttra sig över det. Myndigheten för dock avgöra ärende utan att så skett,

1,   om åtgärderna är uppenbart obehövliga,

2,   om ärendet rör tillsättning av Qänsl, antagning för frivillig utbildning, utfärdande av betyg, tilldelning av forskningsbidrag eller jämförbar sak och fråga ej är om prövning med anledning av överklagande,

3,   om del kan befaras att genomförandet av beslulel i ärendet annars skulle avsevärt försväras eller

4, om ärendets avgörande ej kan uppskjutas.
Underrättelse enligi försia styckel får ske genom delgivning,
Beslämmelserna i 14 § om begräns-        I fråga om underrättelseskyldighet

ningar i rätten att ta det av del som     enligt första stycket gäller de begräns-tillförts  ärendet  äger  motsvarande     ningar som följer av 14 kap. 5 § sek-

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

Bilaga 6   446

tillämpning ifråga om underrättelse     reiesstagen (1979:000f enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980,

5 Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 16,19,20,39 och 43 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

16

I fråga om offenllighet och ord­ning vid muntiig förhandling gäller 5 kap, 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar. Utöver vad som följer av 5 kap, 1 § rällegångsbalken för rätten förordna om handläggning inom stängda dörrar, om det behövs av hänsyn UU privatlivets helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intres­se.

Förestagen lydelse

I fråga om offentlighet och ord­ning vid muntiig förhandling gäller 5 kap, 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar, Ulöver vad som följer av 5 kap, 1 § rättegångsbalken för rätten förordna att förhandhng skaU hållas inom slängda dörrar, om det kan antagas att vid förhandlingen kommer att förebringas uppgift, för vilken hos domstolen gäller sekretess som avses / sekrelesslagen (1979:0001

 

19 §

Beslämmelserna 143 § om begräns­ningar i rällen an ta del av det som litlföris målet äger motsvarande tiU-lämpning i fråga om underrättelse enligt 10 § första stycket, 12 etter 18 §.

I fråga om underrättelseskyldighet enligt 10 § första styckel, 12 eller 18 § gäller de begränsningar som följer av 14 kap. 5 § sekretesslagen (1979:000)

 

20 ■

Skriftlig handling, som åberopas till bevis, skall tillställas rätten ulan dröjsmål, I fråga om sådanl bevis gäller i övrigt 38 kap, 1-5, 7 och 8 §§

Skriftlig handling, som åberopas lill bevis, skall tillställas rätten ulan dröjsmål, I fråga om sådant bevis gäller i övrigt 38 kap, 1-5 och 7-9 §§

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Bilaga 6   447

 

Nuvarande lydelse rättegångsbalken i tillämpliga delar, Ersällning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand­ling utgår dock alltid av allmänna medel.

Föreslagen lydelse

rättegångsbalken i tillämpliga delar. Ersättning lill annan än part för tillhandahållande av skriftlig hand­ling utgår dock alllid av allmänna medel.

39 §

Den som uppsåtligen bryter mot förbehåU eUer förordnande, som med­delals med stöd av 19 eller 43 §, dömes UU böter eller föngelse i högst ett år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Den som utan giltigt skäl röjer vad som enligt rätlens förordnande ej får uppenbaras dömes till böter.

43 §

Sökande, klagande eller annan part har rätl alt ta del av del som tillförts målet med de begränsningar som föQer av 14 kap. 5 § sekretessla­gen (1979:000)

Sökande, klagande eller annan part har rätl att la del av det som tiilförts målet med de begränsningar som följer av 39 § andra stycket lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten au utbekomma allmänna handUngar eller av denna paragraf.

Rätten får vägra att lämna ut annat material än altmän handling under samma förutsättningar som enligt nyssnämnda lagrum gäller beträffan­de aUmän handling. Lämnas sådanl material ut, skall rätten om det behövs göra förbehåU i fråga om hur det får användas.

Har rätten vägrat au lämna ut handUng etter annat som tillförts målet, skatt rätten på anna! sätt upplysa parten om innehåUet i mate­rialet, i den mån det behövs för att han skaU kunna ta liU vara sin rätt och det kan ske utan allvariig skada för det intresse som föranlett vägran atl lämna ut materialet. Rätten skall vid

 

Prop. 1979/80:2   Del A

Bilaga 6   448

/Nuvarande Ivdelse                c-    ,

■                          Foreslagen lydelse

behov förordna an den som erhåUer såday, upplysning ej får obehörigen yppa vad han fått veta.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980,

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   449

Utdrag
LAGRÅDET                                   PROTOKOLL

vid sammanträde 1979-06-14

Närvarande: justitierådet   Hesser, regeringsrådet Hamdahl, justitierådet Höglund, justitierådet Hessler,

Enligt utdrag av protokoU vid regeringssammanträde den 7 december 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet Sven Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1,  sekretesslag,

2,  lag om ändring i rättegångsbalken,

3,  lag om ändring i brottsbalken,

4,  lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290),

5,  lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Hans Corell och Göran Regner,

Förslagen föranleder följande yttranden inom lagrådet:

Förslaget till sekretesslag

Lagrådel:

Den hos oss av ålder gäUande offentlighetsprincipen i rättskipning och förvaltning har genom nyligen införda grundlagsbestämmelser fått en ny lagteknisk grundval. Är 1976 antogs sålunda nya regler om yttrandefrihet och informationsfrihet i 1974 års regeringsform (RF) samt nya regler om allmänna handlingars offentlighet i tryckfrihetsförordningen (TF). Till dessa regler kommer en samtidigt i RF införd ny beslämmelse om offentlighet vid domstolsförhandling. Grundlagarna förutser emellertid också vissa begränsningar i offentlighetsprincipen. Det nu till lagrådets granskning hänskjutna förslaget innefattar en nära nog fuUständig reglering av sådana begränsningar i form av bestämmelser om inskränkningar i allmänna handlingars offenllighet — handlingssekretess — och om tystnadsplikt. Även nya bestämmelser om begränsningar i domstolsförhandlings offentlighet föreslås. Utanför en fullständig reglering har lämnats den särskilda frågan om handlingssekretess och tystnadspUkt myndigheter emellan. Endast till vissa delar föreslås denna fråga nu bli reglerad. Det är avsett atl frågan skall få sin slutgUliga lösning senare.

Frågorna om handlingssekretess och lystnadsplikt har länge tilldragit sig lagstiftarens uppmärksamhet. ÄtskUliga lagförslag har utarbetats på områdel och varit föremål för remissförfarande, del senasie i en år 1977 inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1977:11). Det nu framlagda förslaget ulgör följaktligen resultatet av ett omfattande förberedelsearbete, varunder skUda   frågor fått  en rik belysning. Del

29 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   450

allmänna intrycket är också att förslagel är väl genomarbetat. Det tar emellertid ett helt nytt grepp om ämnet. Både lagtekniskt och sakligt innebär det en samordning av reglerna för handlingssekretess och tystnadsplikt. Det är naturligt om en sådan nyordning inte kan gå helt fri från erinringar. Lagrådet vill här till en början beröra några frågor av mera principiell natur. Därefter behandlas de särskilda bestämmelserna paragraf vis.

1. Den lagtekniska lösningen

Den väsentligaste nyheten är den tekniska lösningen alt sammanföra reglerna för handlingssekretess och tystnadsplikt i en gemensam lag. En sådan lösning underlättas av den förändrade syn på tystnadsplikten som utvecklingen medfört. Enligt RF uppfattas tystnadsplikten numera som en begränsning i den medborgerliga yttrandefriheten. Det konstitutionel­la synsättet har därmed blivit likartat när del gäller handlingssekretess och tystnadsplikt. En gemensam saklig reglering har också en naturlig grund i de nya grundlagsbestämmelserna om yttrandefrihet och informationsfrihet, vilka är samordnade med varandra, HärtUI kommer att de bestämmelser i RF som möjliggör begränsningar i yttrande- och informationsfriheten nära överensstämmer med motsvarande bestäm­melser i TF angående begränsningar i handlingsoffentligheten,

I stort innebär en gemensam reglering en betydande förenkling av regelsystemet. Bestämmelserna har länge varit splittrade på ett otal lagar och andra författningar. Till stor del har intUl RF:s ikraftträdande den 1 januari 1975 tystnadsplikt också ansetts gälla utan förfaltningsstöd. Det nya legislativa greppet måsle betraktas som en avsevärd vinst. Förslaget kan förefaUa svåröverskådligt och svårtillgängligt. Detta beror dock inte så mycket på den lagtekniska lösningen att sammanföra reglerna i en enda lag som på ämnets komplicerade natur. Att en lagstiftning på området blir invecklad torde också vara en följd av grundlagarnas uttryckliga bestämmelser om de särskUda ändamål för vUka begränsningar i offentlighetsprincipen får göras (2 kap, 13 § RF och 2 kap, 2 § första stycket TF), DärtiU kommer föreskriften i TF (2 kap, 2 § andra stycket), att begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar "skall angivas noga" i beslämmelse i en särskild lag eUer, om så i visst fall befinnes lämpligare, i annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar.

Det har setts som en nackdel att en gemensam behandling medför en mvecklad reglering av tystnadsplikten i likhet med vad som gäller om handlingssekretessen och därmed ger upphov till tUlämpningssvårigheter för den stora grupp av befattningshavare som träffas av tystnadsplikt. Delta är, har det sagts, i sin lur ägnat att leda till överdriven försiktighet hos befattningshavarna och därmed en ej avsedd utvidgning av tystnadsplikten. Enligt lagrådets mening kan sådana farhågor inte avväOas med en enklare reglering. Mera summariska regler lorde nämligen i minsl lika hög grad vara ägnade alt mana till försiktighet i tillämpningen. Svårigheter av antydd art bör enligt vad föredragande statsrådet framhållit mötas  med utbildning och information. Lagrådet vill därlill

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     .. ;.>    Lagrådetsyurande   451

lägga, att problemet i tillämpningen bör tUl stor del kunna lösas på samma sätt som i fråga om handlingssekretessen, dvs. att den enskilde befattningshavaren i tveksamma fall får hänvisa tUl en överordnad som får överta ärendet och avgöra, huruvida en uppgift kan röjas eller inte; jfr 2 kap. 14 § TF, enligt vilken begäran att få ta del av allmän handling prövas av myndighet som förvarar handUngen, och de kompletterande föreskrifterna i 15 kap. 6 § i det remitterade förslaget tiU sekretesslag. AUmänt sett är det föreliggande ämnet sådanl att en lagreglering lärer komma att erbjuda tiUämpningssvårigheter hur den än utformas. Det nya grepp som det remitterade förslaget innebär har enligt lagrådets mening sådana förtjänster att det nu bör prövas.

På grund av det anförda vill lagrådet tiUstyrka förslaget att genomföra en samordnad reglering av handlingssekretessen och tystnadsplikten i en gemensam lag.

2. Förslagets systemalik

Den föreslagna sekrelesslagen har fått en naturlig disposition såtillvida som de särskilda sekretessbestämmelserna grupperats i avsnitt i anslutning till de i TF uppräknade ändamålen, för vilka begränsning i handlingsoffentligheten får göras. Varje avsnitt utgör ett kapitel. Tillhopa bildar avsnitten 2-10 kap. i det remitterade förslaget. Härtill kommer vissa aUmänna bestämmelser, som behandlas för sig, främst i 1 kap. och även i 13 och 14 kap. Därutöver innehåller förslaget i två kapitel särskUda regler om sekretess hos riksdagen och vissa myndigheter, 11 kap., och om sekretess hos domstolarna, 12 kap. Av de båda återstående kapitlen innehåller 15 kap. bestämmelser huvudsakligen om hanteringen av allmänna handlingar och 16 kap. bestämmelser om undantag från den s. k. meddelarfriheten.

En bidragande orsak tiU att den föreslagna regleringen blivit svårtillgänglig är att den valda systematiken inte kunnat genomföras fullt ut. Den främsta anledningen härtill Ugger i problemet rörande vad som i motiven benämns sekretessens räckvidd. Utöver den gränsdragning som ligger i att sekretess enligt förslaget skaU gälla endast i det allmännas verksamhet gör förslagel i flertalet fall begränsningar sålunda, att sekretessen för en viss uppgift gäller enbart i viss verksamhet eller i ärende av visst angivet slag eller vid viss myndighet. Dessa tre former för begränsning av sekreiessen ger upphov tUl frågan, hur det går med sekretessen när uppgiften överförs tUl annan verksamhet eUer annat ärende eller annan myndighei, där föreskrift saknas om sekretess för samma uppgift. Svaret är, att förslaget innehåller särskUda regler för överföring av sekretessen i vissa fall, men långt ifrån aUa, Principen är, alt sekretessen inte följer en hemlig uppgift utanför den verksamhet, det ärende eller den myndighet som anges i sekretessbestämmelsen, det s, k, primära sekretessområdet. Behovet av sekretess avses i stället bli tillgodosett genom en lämplig utformning av vad som i motiven kallas de primärt gällande sekretessbestämmelserna för viss verksamhet, ärende av visst   slag   eller   viss   myndighet.   När   det   gäller   myndigheter   som

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådeis yttrande   452

regelmässigt fär ta emot uppgifter av vitt skilda slag från en mångfald andra myndigheter uppkommer emellertid särskilda svårigheter att utforma nöjaktiga primära sekretessbestämmelser. För sådana fall ges därför i stället särskilda regler om överföring av sekretessen — om sekretessens spridning — till myndigheten, s, k, sekundär sekretess. Detta gäller bl, a, JO och JK (11 kap,) samt, naturligt nog, domstolarna (12 kap,) Även t, ex, revisions- och tillsynsorgan och arkivmyndigheter kommer här i fråga (13 kap).

Att dessa överföringsregler fått sin plals i särskUda kapitel (11-13 kap,) är fullt förklarligt. Därigenom bryts emellertid systematiken i övrigt, som grovt taget kan sägas bygga på olika förvaltningsområden i anslutning till de i TF angivna begränsningsändamålen. En sådan systematisk avvikelse behöver dock inte bli störande, om den stannar vid det sagda. Avvikelser förekommer emellertid också i andra hänseenden. Särskilda regler om sekundär sekretess har sålunda införts även i vissa stadganden om primär sekretess. Så föreskrivs t, ex, i den primära sekretessbestämmelsen i 6 kap, 1 § i förslaget att, om uppgift för vUken sekretess gäller enligt första styckel - vilket bl, a, avser uppgift i myndighets affärsverksamhet - lämnais till annan myndighet, sekretes­sen gäller också där, utom när uppgiften ingår i beslut av den mottagande myndigheten. Likaså innehåller 8 kap, 8 § i förslaget, att sekretess som enligt bestämmelsens andra stycke gäller för viss där angiven uppgift i myndighets upplåningsverksamhet eller affärsmässiga utlåningsverksam­het också gäller när uppgiften lämnats lill annan myndighet. En liknande bestämmelse finns i 8 kap, 10 § andra stycket i förslaget. Vidare bör upp­märksammas att t, ex, den i 12 kap, intagna regleringen av sekreiessen hos domstolarna inte är uttömmande för domstolarnas del, 1 de primära sekretessbestämmelserna i de föregående kapitlen finns nämligen in­sprängda regler som avser just domstolarna. Så är fallet med 7 kap. 22 §, 8 kap. 17 § samt 9 kap. 15 och 16 § §. Dessutom har sekretessbestämmel­serna i t. ex. 2 kap. och 7 kap. 14 § första stycket ett så allmänt innehåll att de blir direkt tillämpliga även i mål eller ärende hos domstol. Del an­förda skapar en särskild svåröverskådlighet hos bestämmelserna. Även för ett så begränsat men tiUika centralt område som domslolsområdei blir regleringen svårtiUgänglig.

Förslagels systematik är sålunda i viss mån vacklande. Även delta förhållande synes emellertid främst hänga samman med ämnets komplicerade natur. De sakliga lösningar som eftersträvas inom det stora anlal skilda sakområden som är föremål för reglering företer inbördes betydande skiljaktigheier och det torde knappast vara möjligt alt foga in dem i ell systematiskt enkelt schema. Även om vissa erinringar kan riktas mot den i förslaget valda systematiken, torde denna därför enligt lagrådets mening böra i huvudsak godtas.

3.   Vissa formella frågor

Förslagel inleds med en del aUmänna bestämmelser i 1 kap,, huvudsakligen av grundläggande betydelse för de följande sekrelessbe-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yiirande   453

stämmelserna, I 1 § anges föremålet för den föreslagna regleringen, I första stycket sägs sålunda, alt lagen innehåller bestämmelser om begränsning av rätten atl ta del av allmänna handlingar samt om förbud mol att lämna ul sådana handlingar och om lystnadsplikt i del all­männas verksamhet. Dessutom, sägs det vidare, innehåller lagen andra föreskrifter angående allmänna handlingar. Stycket avslutas därefter med att grundläggande bestämmelser om rätlen alt la del av allmänna handlingar samt om yttrandefriheten finns i TF och RF, Andra styckel tar sikte på begränsningar i den enligt massmedielagstiftningen gällande s, k, meddelarfriheten.

När det gäUer allmänna handlingar anges i försia stycket atl regleringen avser både rätten att ta del av sådana handlingar och förbud mol alt lämna ul sådana handlingar. Nämnda rätt och förbud är emellertid olika sidor av samma sak. En förenkling bör ske så, all regleringen anges avse enbart den ena sidan av saken, nämligen den som innefattar förbud mol att lämna ut aUmänna handlingar. Därmed nås överensstämmelse med tystnadspliktsdelen och lagen kan ges formen av handlingsregler för myndigheterna och de till dem knutna befattningshavarna,

Lagrådel vill för sin del förorda följande uppbyggnad av den inledande 1 §, 1 etl försia stycke upptas som första stadgande, att lagen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt i det allmännas verksamhet och om förbud all lämna ut allmänna handlingar. Att lagen sålunda innehåller bestämmelser om begränsning av den i RF stadgade yttrande- och informationsfriheten torde inte behöva utsägas. Däremot kan vara lämpligt att tillfoga att beslämmelserna såvitt angår allmänna handlingar innefattar begränsning i den i TF stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar, eftersom TF i 2 kap, 2 § andra stycket hänvisar lill en särskUd lag i denna del. Därefter torde i ett andra stycke kunna anges, att bestämmelserna avser förbud all röja uppgift vare sig det sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt. Som strax kommer att beröras bör härtill som sammanfattande benämning på detla förbud fogas ordet sekretess, I ett tredje stycke får därefter följa, att lagen innehåller även andra föreskrifter om allmänna handlingar. Slutligen får det remitterade förslagets andra stycke bilda ett fjärde stycke med lydelsen, att i lagen finns också bestämmelser om begränsning av den rätt atl lämna meddelande för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift eller i radioprogram varom grundläggande bestämmelser ges i TF och radioansvarighetslagen (1966:756), Det kan anmärkas att med radioprogram förslås här, i överensstämmelse med terminologin i radiolagen (1966:755) och radioansvarighetslagen, både ljudradioprogram och televisionsprogram.

Del sålunda angivna förbudet alt röja uppgift på olika sätt har i det remitterade förslaget fått benämningen sekretess. Enligt remissprotokol­let innebär nämligen uttrycket sekretess ett på vissl sätt avgränsat förbud för myndigheterna och för de personer som deltar i dessas verksamhet att röja sekretessbelagd uppgift, vare sig del sker genom atl allmän handling lämnas ut eiler det sker muntligen eller på annal sätt. Ordet sekreiess används alltså i förslaget som en samlande term för handlingssekretess

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yu rande   454

och tystnadsplikt. Någon klar detinition av uttrycket sekretess ges emellertid inte i lagtexten. Innebörden framgår endast av de första meningarna i 2 och 3 §§, I 2 § heter det sålunda att, om sekretess gäUer enligt denna lag för uppgift, uppgiften inte får lämnas tUl enskild, vare sig det sker genom atl aUmän handling lämnas ut eller det sker muntligen eller på annat sätt. Och i 3 § sägs att, om sekretess gäller enligt denna lag för uppgift som förekommer hos viss myndighet eller hos verksamhets­gren inom en myndighet, uppgiften inte får lämnas tUl annan myndighet eller till annan verksamhetsgren inom samma myndighet. Denna avsaknad av definition i lagtexten visar sig i det följande vara en brist. Där används nämligen i stor utsträckning uttrycket "sekretess gäUer för uppgift" på det sättet att sekretessen sägs gälla inom visst verksamhetsområde eller i ärende av visst slag eller hos viss myndighet. Denna användning av uttrycket väcker någon undran med hänsyn till den innebörd som vanligen förknippas med ordet sekreiess. Enligt vanligt språkbruk torde sekretess (=hemlighållande, tystnad enligt Svenska akademiens ordlista över svenska språket, 10 uppl, 1973) uppfattas så, att den gäller utåt i förhållande till den verksamhetsgren eller den myndighet som är i fråga, inte inom verksamhetsgrenen eller myndigheten. Det synes lämpligt att en förklaring ges av den speciella innebörd uttrycket avses ha i lagen. Problemet torde kunna lösas så, att efter den här förut föreslagna bestämmelsen i andra stycket av 1 § tillfogas ordet sekretess, kursiverat, inom parentes. Ordet får därigenom samma innebörd som det enligt remissprotokoUet har i det remitterade förslaget.

Sedan ordet sekretess blivit förklarat i själva lagtexten på sätt som nu sagts, torde den i fortsättningen av förslaget använda konstruktionen, att sekretess gäller för uppgift i viss verksamhet eller i ärende av vissl slag eller hos viss myndighet, kunna passera trots att den egentligen inte är fullt nöjaktig från språkhg synpunkt.

En utformning av 1 § enligt det anförda nödvändiggör en redaktioneU omarbetning av 2 och 3 §§ och medger samtidigt en förenkling av dessa paragrafers lydelse. Denna fråga behandlas närmare i det följande vid de särskUda paragraferna,

4. Några huvudpunkter i innehållet

TUl sitt innehåU kännetecknas den föreslagna regleringen av en strävan tdl nyansering av regelsystemet på sådant sätt att sekretessen inte kommer att täcka fler uppgifter eller ha större styrka än som är oundgängligen nödvändigt i del särskUda fallet. Utsikterna torde emellertid, som lagrådet ser saken, vara små att en långt driven teknik i detta syfte skall ge nämnvärt utslag i den praktiska tUlämpningen, En fingradering förefaller snarare ägnad att göra bestämmelserna invecklade och svårtiUgängliga än skapa precision i tUlämpningen, Till det remitterade förslagels förtjänst måste räknas den förenkling som skett i förhållande till departementspromemorians förslag. Lagrådet vill för sin del förorda alt alla möjligheter att gå vidare på den vägen tas tiU vara.

Lagrådet ansluter sig helt  till utgångspunkten i förslaget, att större

 

Prop. 1979/80:2    Del A                      .,,_ Lagrådeis yttrande   455

sekretess inte bör tillskapas än som är oundgängligen nödvändigt för att skydda de iniressen som kommer i fråga. Del synes också ändamålsenligt att, såsom skett i förslaget, grunda gränsdragningen för sekretessen på en skadebedömning. Som framhålls i remissprolokollet förutsätter visser­ligen användningen av skaderekvisit, alt en värdering måste göras i varje särskill fall, vilket kan skapa vissa svårigheter. Dessa torde emellertid i allt fall inte behöva befaras bli större än de som följer med nuvarande lagstiftning, vilken också kräver en prövning i skilda fall.

Det remitterade förslaget innehåller två typer av skaderekvisii, i motiven benämnda det ena rakt och det andra omvänt. Det raka skaderekvisilet innefattar en presumtion för offentlighet och innebär alt sekreiess föreligger, om det kan antas att skada uppkommer genom att uppgiften röjs. Del omvända skaderekvisilet innefattar däremot presumtion för sekreiess och innebär att sekretess gäUer, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan skada. Denna uppdelning med hänsyn till om presumtionen är för offentlighet eller för sekretess synes kunna unerlätta tillämpningen, även om skadeprövningen i praktiken kan antas leda tUl väsentiigen samma resultat i det ena som det andra fallel. Fördelen ligger däri, atl presumtionen får fälla utslaget i de tveksamma fallen. Lagrådet vUl tillstyrka förslaget så långt.

En avgränsning av sekretessen på grundval av en skadebedömning enligt de två anförda formerna av skaderekvisit torde i aUmänhel innefatta tillräckliga möjligheter atl praktiskt tUlgodose det förut angivna ändamålet att hålla sekreiessområdei så snävt som möjligt. Ytterligare graderingar bör helst undvikas för att inte regleringen skaU bli onödigt invecklad. På sina håll nöjer sig emellertid inte det remitterade förslaget med alt ett röjande kan medföra skada eller men, utan det kräver "avsevärd skada" eller "belydande men" (l.ex, 9 kap, 19 och 20 §§) eller "allvarligt men" (7 kap, 6 §), I ett par fall begränsas sekreiessen liU uppgift om "ömtåligt personligt förhåUande" (7 kap, 22 och 23 §§) i stället för uppgift om personhga förhållanden, vUket är det vanliga uttrycket.

Lagrådet viU förorda alt ändring nu görs på sistnämnda punkt och återkommer härtill vid de båda nämnda paragraferna. På andra punkter kan frågan lämnas öppen tiUs vidare. Erfarenheten av tUlämpningen får visa om ytterligare ändringar kan behöva göras,

1 7-9 kap, i förslagel är det fråga om röjande av uppgift om personliga och ekonomiska förhållanden. Som beteckning för den menliga effekt, den olägenhel, som enligt skaderekvisiten här skaU kunna medföra sekretess används i förslaget orden skada och men. I 7 kap, begagnas "men", i 8 kap, "skada" och i 9 kap, "skada eller men" (i vissa fall "skada och men"). Vissa variationer förekommer, t, ex, "våld eller annat allvarligt men" och "avsevärd skada eller betydande men".

Några definitioner av begreppen skada och men ges inte i förslaget. Det kan knappast sägas att detta vid begreppens användning anknyter tUl något vederlaget allmänt eller juridiskt språkbruk. Enligt motiven avses med "skada" uteslutande ekonomisk skada. Innebörden av "men" är något mer diffust angiven. Det uttalas alt uttrycket men används där det

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   456

i första hand är fråga om integritetskränkningar; ordet bör emellertid, sägs det, i vissa sammanhang också kunna inbegripa ekonomiska konsekvenser för enskild. Innebörden i fråga om men synes vara, att här avses dels olägenhet av icke ekonomisk natur, t, ex, sådant som missaktning från omgivningens sida, obehag och andra rent personliga effekter som upplevs som negativa, dels ekonomisk förlust.

Användningen av termerna skada och men i nämnda tre kapitel synes vidlådas av någon oklarhet, möjligen beroende på att man inte närmare beröri frågan om sambandet mellan å ena sidan arten av de uppgifter om vilkas röjande fråga är, å den andra arten av den olägenhet som röjande av uppgift kan befaras medföra, 1 del förra hänseendet skiljer förslaget, som nedan vidare berörs, mellan personliga och ekonomiska förhåUanden,

Utgår man endast från ordalydelsen i lagförslaget och från uttalandena i motiven synes tUl en början 7 kap, ej erbjuda några problem. Vad som skall leda till sekretess är alll slags olägenhet som kan uppstå av offentlighet beträffande personliga förhållanden, såväl personligt obehag som ekonomisk förlust, I 8 kap, talas endast om skada. Här skall alltså endast vara fråga om rent ekonomisk effekt, alltså ekonomisk förlusl. Klart är atl del också till helt övervägande del här blir fråga om sådan olägenhet. Det rör sig ju, i de fall där ett skaderekvisii uppställs, genomgående om uppgifter om ekonomiska förhållanden. Uteslutet är del dock inte att röjande av uppgift som avses i delta kapitel kan medföra personlig olägenhet men inte samtidigt någon påvisbar ekonomisk förlust. Röjande av vissa principer vid anställning av arbetskraft i ärende som avses i 8 kap, 1 § skuUe t, ex, kunna tänkas medföra missaktning för företagaren hos allmänheten eller delar av denna. Det kan däremot vara klart att någon ekonomisk förlust inte blir följden. En olägenhel av denna icke-ekonomiska art skulle tydligen, eftersom här inte talas om "men" utan endast om "skada", ej kunna åberopas till stöd för sekretess.

Vad slutligen angår 9 kap, talas här om både skada och men. Kapitlet gäller uppgifter såväl av personlig som av ekonomisk art, Efler ordalagen hänför sig tydligen "men" - dvs, bl, a, personligt obehag - såväl till personliga som liU ekonomiska uppgifter. Såvitt angår de senare skuUe aUtså här, i motsats till vad fallel är i 8 kap,, även personligt obehag på grund av röjandet av en uppgift om ekonomiskt förhållande kunna föranleda sekretess. Huruvida en sådan olikhet verkligen är avsedd är dock osäkert, I varje fall framstår den som omotiverad. Det blir vidare oklart, varför man här inte skuUe kunna nöja sig med att tala om "men", som ju skall omfatta såväl icke-ekonomisk som ekonomisk olägenhet.

Måhända är emellertid i själva verket meningen atl "men" skall hänföra sig lill olägenhet av icke-ekonomisk och ekonomisk art som vållas av röjandet av uppgift om personligt förhållande, "skada" till ekonomisk förlust men inte annan olägenhet som vållas av röjandet av uppgift om ekonomiskt förhållande, I så fall blir det tydligen kongruens mellan de tre kapitlen. Men denna läsart kan knappasl sägas ha stöd i ordalagen och ej heller i motiven.

Om sist anförda antagande rörande förslagets syfte är riktigt, betyder

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           .Lagrådetsyttrande   457

det, all i begreppen skada och men skaU inläggas ej endast — såsom närmast synes framgå av motiven - viss effekt av röjandet av uppgift utan även att ifrågavarande effekt åstadkommes genom röjandet av viss typ av uppgift. Är det på detta sätt man skall uppfatta förslaget kan frågas, om det inte borde införas en klarläggande beslämmelse härom i lagen. Genom en sådan kunde tolkningssvårigheter främst vad angår 9 kap, förebyggas.

En bestämmelse av berört slag kunde lämpligen intas i 1 kap, och förslagsvis ges lydelsen:

"I 7-9 kap, avses med

men: sådan olägenhet av personlig art och sådan ekonomisk förlust som föranleds av att uppgift om personligt förhållande röjs,

skada: sådan ekonomisk förlust som föranleds av att uppgift om ekonomiskt förhållande röjs,"

Genom en definition av berört slag synes också bli klarlagt vad som skall gälla beträffande juridiska personer, såsom aktiebolag och föreningar, Förslagel synes med stöd i förarbetena till 1976 års ändringar i TF utgå från all man i fråga om en juridisk person inte kan tala om några personliga förhållanden utan endast om ekonomiska förhållanden. Efter vad som upplysts vid föredragningen i lagrådel är meningen vidare, att en juridisk person aldrig skall kunna åberopa annat än rent ekonomisk skada som stöd för sekretess. Däremot skall olägenhel av icke-ekonomisk art, t, ex, missaktning från utomstående - en sådan olägenhet kan ju som förut berörts uppstå genom röjande av uppgift om ekonomiskt förhållande - inte bli aktuell vid juridiska personer, en uppfattning som väl i och för sig inte är utan vidare given och som ej fått någol klart uttryck i förslaget. Antas all det beträffande juridiska personer kan bli fråga endast om uppgifter om ekonomiska förhållanden, blir del tydligen genom en definition av begreppen men och skada av förut nämnd art klart vad som skall gälla beträffande juridisk person.

Uttrycken skada och men används även på några andra ställen i förslaget än i 7—9 kap. Sålunda stadgas i 6 kap, 4 § sekreiess för uppgift om vissa undersökningar, om det kan antas att det aUmänna lider skada om uppgiften röjs; jfr också 2 kap, 1 §, där det talas om att lämnande av viss uppgift "skadar landet", I 1 1 kap, 4 § andra och tredje styckena, som avser vissa uppgifter som JO eller JK erhållit från myndighet och enskild, stadgas sekretess om det kan antas att allmänt eller enskilt intresse lider avsevärd skada eller betydande men, respektive att riket lider belydande men, om uppgiften röjs, 1 14 kap, 9 §, som gäller uppställande av förbehåll vid utlämnande av uppgift till enskild, talas om "risk för skada, men eller annan olägenhet" som enligt bestämmelse om sekretess ulgör hinder att lämna uppgift till enskild,

I de nämnda fallen kan uttrycken skada och men möjligen tänkas ha en mindre preciserad, kanske något vidsträcktare innebörd än som efler vad förut utvecklats skulle vara fallet i 7-9 kap. Några tolkningssvårig­heler eller andra ölägenheter på grund härav synes dock knappast behöva uppstå.

Nämnda förhållande skulle dock  möjligen kunna anses tala för att

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   458

angivandet av innebörden av begreppen skada och men i 7—9 kap, inte tas upp i en lagbestämmelse utan endast kommenteras i motiven. Som av den föregående framställningen framgår, skulle detta emellertid betyda, alt den avsedda innebörden av bestämmelserna om skada och men i 9 kap, då skuUe komma alt sakna stöd i lagtexten. Med hänsyn härtiU anser lagrådel, att, om avsikten är alt begreppen skada och men i 7—9 kap, skall ha den innebörd här anlagils, den bästa lösningen är att ifrågavarande definition tas upp i lagen,

I 9 kap, i förslaget talas, som nämnt, om "skada eller men". Där ett omvänt skaderekvisii uppställs, används emellertid lokutionen "skada och men". För att det skaU bli helt klart att även i dessa fall rekvisitet är uppfyllt, om antingen skada eller men kan antas inlräda, föreslås att också där uttrycket "skada eller men" används.

Vid beskrivningen av vilka slags uppgifter som skaU vara sekretessbelagda talas i 7-9 kap, om personliga och ekonomiska förhållanden. Sekretess enligt 7 kap, gäller genomgående uppgifter om "personliga" förhållanden (i vissa fall "ömtåligt personligt förhållande"), I 8 kap, är det i regel fråga om uppgifter om enskilds "affärs- eUer driftförhållanden", I något faU talas om enskilds "ekonomiska förhållanden" och i ett par faU om "ekonomiska eller personliga" förhållanden, I 9 kap, slutiigen talas genomgående om "personliga eller ekonomiska" förhållanden.

Det synes alltså klart att i 8 och 9 kap, med uttrycket "personliga" förhållanden avses förhållanden av icke-ekonomisk natur. Den frågan inställer sig då, om uttrycket "personliga förhållanden" - såsom ju ligger nära tiU hands all anla - har samma innebörd i 7 kap, och om sålunda meningen är att där utesluta uppgifter om ekonomiska förhållanden frän sekretesskydd.

Motiven ger vid handen att så inte är fallet, I exempelvis del fall som avses i 7 kap, 7 § skaU skyddet avse också uppgift om den enskildes ekonomiska förhållanden. Det uttalas att också uppgift om en persons ekonomi kan falla in under begreppet personliga förhållanden. Då i 8 kap, talas om "affärs- eller driftförhållanden" eUer om "ekonomiska förhållanden" får det å andra sidan antas, att sekretessen skall vara begränsad just till ekonomiska förhållanden och all alltså personliga förhållanden ej skall innefattas i de fall som regleras i delta kapitel (utom då det särskilt anges), I 9 kap, anges, som nämnt, genomgående både personliga och ekonomiska förhållanden. Man har alltså i 7 kap, dragit in åtminstone vissa ekonomiska förhållanden under begreppet personliga förhållanden, I 8 och 9 kap, skiljer man däremot mellan personliga och ekonomiska förhållanden.

Terminologin på förevarande område förefaller sålunda inte vara fullt konsekvent eller i vaOe fall inte helt klar. Det kan väl exempelvis knappast antas vara meningen, alt sådana uppgifter av ekonomisk karaktär som skall gå in under begreppet personliga förhållanden vid tillämpningen av 7 kap, ej skall anses som uppgifter om ekonomiska förhållanden vid tillämpningen av 8 kap. Det skulle också kunna hävdas, att   en   uppdelning   inom   området   för   uppgifter   om   ekonomiska

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   459

förhållanden mellan sådana som tillika är av personlig art och sådana som inte är detta, framstår som mycket långtgående och kan tyckas nödvändiggöra svåra gränsdragningar.

Med hänsyn särskilt tUl arten av de ärenden varom är fråga i 7 kap, är kanske dock dessa betänkligheter överdrivna, I allt faU torde regleringen kunna godtas i avvaktan på om svårigheter visar sig uppstå vid den praktiska tillämpningen,

I de fiesla faUen i 7 och 9 kap, har skaderekvisilet den innebörden att det är den enskilde eller någon honom närstående som skyddas genom att uppgift sekretessbeläggs. Beträffande de sekretessfaU som upptas i 9 kap., vilket bl. a. gäller skyddet för enskUds förhållanden av ekonomisk natur, kan möjligen frågas om under "närstående" skaU innefattas den som enligt 29 a § andra styckel konkurslagen är att anse som närstående till näringsidkare eller juridisk person.

Begreppet närslående har, utöver några anmärkningar under 7 kap. 1 §, inte berörts i motiven. Det torde emellertid vara klart, att som närstående i förslagel endast är alt betrakta den som är personligt närstående. Del kan anmärkas, att i 8 kap., som genomgående behandlar ekonomiska förhållanden, begreppet närstående inte kommer till användning.

Utöver den begränsning av sekretessen som följer av skaderekvistet innehåller del remitterade förslaget även regler om tidsbegränsning. Dessa gäller enbart handlingssekretessen och fullföljer därmed samma princip som nu råder enligt lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma aUmänna handlingar (SekrL). Som också berörs i remissprolokollet är det mindre följdriktigt att införa tidsgränser för en sekretess som bygger på skaderekvisit. Etl syslem med lidsgränser får emellertid anses ha ett så pass stort praktiskt värde genom att det anger en yttersta gräns för sekretessen att de principiella betänkligheterna bör vika. Lagrådet biträder därför förslaget att behålla en tidsbegränsning av handlingssekretessen.

När del gäUer längden av de föreskrivna sekretesstiderna kan det remitterade förslaget i stort sett sägas innebära en förkortning i förhållande lill vad som nu gäller. Tiderna varierar efter det intresse som skyddas. Den längsta sekretesstiden utgör 50 år och används huvudsakligen i fråga om sekretess för uppgifter om enskUdas personliga förhållanden. Beträffande handlingar som angår sådana förhåUanden är sekretesstiden i nuvarande lag i aUmänhet 70 år.

Som redan berörts är de olika sekretessbestämmelserna i förslaget i allmänhet uppbyggda med skaderekvisit. Läget blir naturligtvis ofta det atl skaderekvisilet inte är uppfyllt sedan en längre tidrymd förflutit efter den tidpunkt från vUken sekretesstiden räknas. Sekretesstiden, som är en maximitid för handlingens hemlighållande, får sitt särskUda intresse i det fall att skaderekvisilet alltjämt är uppfyllt vid sekretesstidens utgång. Det är under sådana omständigheter överraskande alt sekretessliden ansetts kunna sänkas frän 70 till 50 år när fråga är om uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Med den medeUivslängd som man har att räkna med  i  vårt  land  kan    förslaget  inte  ge skydd  för uppgifter om en

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              Lagrådets yttrande   460

människas personliga förhållanden under hela hennes levnad och ännu mindre under alla hennes närslåendes livstid. Det är svårt atl förstå att en allmän handling, som tillkom när en person var 18 år och vars utlämnande anses menligt och vägras när han är 68 år, skall vara offentlig när personen blir 69 år. Det kan naturligtvis invändas atl inte heller den nuvarande sekretesstiden 70 år är helt tillräcklig för att skydda uppgifter om enskUds personliga förhållanden under den enskUdes eller honom närstående personers hela livstid. Den ger dock avsevärt bättre möjligheter härtill än den föreslagna femtioårstiden.

Lagrådet vill förorda att sekretesstiden 50 år höjs till 70 år i förekommande fall. 1 alla händelser bör sekretesstiden sältas till 70 år i de viktigaste av de sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga förhållanden, där tidsbegränsning av sekretessen föresläs. TUl dessa bör främst hänföras 7 kap. 1-15 och 19-23 §§ samt 9 kap. 4 och 15-17§§.

1 nära samband med den förut berörda frågan om sekundär sekretess står frågan om sekretessen mellan myndigheter. Såsom anförs i remissprolokollet har under senare år ett allt större intresse koncentrerats kring frågan om skyddet gentemot myndigheter för sekretessbelagd information om enskUda. De skäl som talar för att sekretessens räckvidd mellan myndigheterna och inom en myndighet regleras så långt detta är möjligt har i motsvarande mån ökat i vikt. Det är mot bakgrunden härav naturligt alt under förarbetena tili förevarande lagstiftningsärende lagts fram förslag till en reglering av frågan. I den departementspromemoria som närmast ligger till grund för lagförslaget har upptagits tämligen ingående regler i ämnet. I det remitterade förslaget inskränker sig emellertid regleringen till en del bestämmelser som medger undantag från sekretessen i vissa särskilt angivna fall samt tiU en generalklausul (14 kap. 3 §) av innehåll, att sekretessbelagd uppgift får utan hinder av sekretessen lämnas från en myndighet till annan myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda.

De synpunkter av utredningsteknisk art som i remissprotokollet anförts för att regleringen begränsas på angivet sätt torde få godtas. Lagrådet vill emellertid understryka vikten av att arbetet på att genomföra en så fuUständig reglering av området som är möjlig fullföljs utan onödigt dröjsmål.

Den föreslagna sekrelesslagen avslutas med ett kapitel (16 kap.) innehållande bestämmelser om de fall i vUka lystnadsplikt bryter igenom den i massmedielagstiftningen fastslagna s. k. meddelarfriheten. Bestäm­melserna har sin grund i 7 kap. 3 § 3 TF. Enligt denna grundlagsregel bryter tystnadsplikten igenom meddelarfriheten endast i de fall som anges i särskild lag. Det har diskuterats huruvida detta krav på särskild lag — vilket utgör en skärpning i förhållande till tidigare rätt - kan anses uppfyllt genom att bestämmelser i ämnet tas in i en lag som innehåller även andra bestämmelser. Lagrådet anser för sin del, att någon erinran inte kan riktas mot ett sådant tillvägagångssätt. Innehållet i den föreslagna regleringen föranleder inte heller erinran. Till vissa redaktionella jämkningar återkommer lagrådet i det följande vid 16 kap.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              Lagrådeis yttrande   461

Hessler:

Bestämmelserna i 16 kap. angående sekretessfall, där den s.k. meddelarfriheten inte skall gälla, ger anledning till några reflexioner rörande de fall av sekretess som inte tagits upp i kapitlet och där sålunda sekretessen begränsas av denna meddelarfrihet.

En vägledande princip vid genomförandet av bestämmelser om sekretess är, att sekretess skall förekomma endast om det är påkallat av starka skäl. Intresset av att en uppgift skyddas mot offentliggörande måste väga mycket tungt för att en sekretessbestämmelse skall upptas. Man kan säga att principen betonats särskilt starkt i motiven till det nu föreliggande förslaget till sekretesslag.

Man kan mot bakgrund av meddelarfriheten - sålunda rätten atl till massmedia lämna ut andra sekretessbelagda uppgifter än sådana som upptas i 16 kap. av förslaget — fråga, om inte den nämnda principen för sekretessbeläggning egentligen åsidosatts. Det kan göras gäUande, att det belräffande de sekretessfall där meddelarfriheten råder inte kan finnas fog för att över huvud stadga sekretess. Man har ju där gjort den avvägningen att offentliggörande på del mest effektiva sättet av alla får ske. Konsekvensen borde bli, att skälen för att aUs sekretessbelägga uppgifterna ej kan ha erforderlig tyngd.

Helt bärkraftigt är nu inte detta resonemang. Finns sekretessbestäm­melse, som ej bryter meddelarfriheten, föreligger i allt faU inte någon skyldighet för tiänstemannen att lämna uppgiften till press eller andra massmedia. Det läggs i hans hand atl bedöma, om meddelandet kan eller bör ske. Funnes inte sekretessbestämmelsen, skulle däremot föreligga skyldighet att lämna ut allmän handling som innehåller uppgiften lill envar som begär det. Man kan naturligtvis säga att denna skyddsbarriär blir av mindre betydelse ju vidare krets av tjänstemän på olika kompetens- och ansvarsnivåer som anses böra ha tillgång lill de sekretessbelagda uppgifterna i tjänsten. Att utvecklingen går i riktning mot att inom myndighet allt mer vidga kretsen är ju klart. En viss skillnad mellan att på det meddelarfria området ha sekretessbestämmelser och inte ha detta blir det dock uppenbarligen.

Fråga är emellertid om inte avvägningen mellan insynsintresse och skyddsintresse på det område där meddelarfriheten råder borde göras på annat sätt än att, utom i situationer där meddelarfrihet tas i anspråk, ha helt samma sekretessbestämmelser som generellt gäller i fallen, där meddelarfrihet inte är för handen. Man kan tycka, att det beträffande uppgifter, som fritt får meddelas till massmedia, över hela linjen borde läggas i tjänstemannens hand att avgöra, om sekretess är påkallad, eventuellt att förena ett utlämnande av uppgift med förbehåll om sekretess. Det är inte lätt alt förstå och framstår i varje fall som ytterst egendomhgt, atl en Oänsteman, vid straffansvar för brott mot tystnadsplikt, skall vara förhindrad alt lämna ul en uppgift t. ex. till en annan myndighet, samtidigt som han har full frihet att lämna samma uppgift till massmedia. Det skulle vara en begripligare ordning och stå i bättre     överensstämmelse     med    den    grundläggande    principen    för

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yurande   462

sekretessbeläggning att beträffande nu ifrågavarande fall sekretessbestäm­melserna ersattes av en generell rätt för tiänstemannen att fritt bedöma, huruvida uppgiften kunde lämnas ut.

Anses emellertid att det i vissa av nu avsedda faU verkligen är behov av sekretess i egentlig menuig, bör konsekvensen bli, att meddelarfriheten begränsas också i dessa fall.

Jag viU föreslå, atl här anförda synpunkter övervägs vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på berört rättsområde.

Lagrådet: 1 kap.

I del föregående (i avsnitt 3) har lagrådet berört de grundläggande bestämmelser som upptas i 1 kap. 1 § i det remitterade förslaget. Därvid har förordats viss omarbetning av paragrafen. Den föreslagna nya lydelsen föranleder vissa redaktioneUa ändringar i 2 och 3 §§.

Av det förut anförda framgår också, att lagrådet förordar en ny bestämmelse i 1 kap. som klarlägger innebörden av termerna "skada" och "men" när de används i 7-9 kap. Denna bestämmelse synes lämpligen böra få sin plats meUan 7 och 8 §§ i förslaget. Samtidigt lorde förslagets 6 §, som innehåller vissa bestämmelser rörande tidsbegränsningen av handlingssekrelessen, böra flyttas ned och få sin plats närmast efter nyssnämnda bestämmelse om skada och men.

TUl ytterligare en ny paragraf, angående utlämnande av uppgift från en befattningshavare vid en myndighet till annan myndighei i visst fall, återkommer lagrådet i det följande vid 7 §.

Det föreslagna 7 kap., som innehåller bestämmelser om sekretess med hänsyn främst tiU skyddet för enskilds personliga förhållanden, avslutas med en hänvisning, i 25 §, tiU vad som är särskUt föreskrivet i fråga om tystnadsplikt angående uppgift som har anförtrotts präst under bikt eller själavårdande samtal i övrigt. Denna hänvisning rör en så speciell fråga att den egentligen inte passar så väl in i 7 kap. Den synes heUre böra las in redan i 1 kap., närmast före den avslutande 9 §.

Vad lagrådet sålunda förordar medför viss ändring av paragrafnumre­ringen i 1 kap. Förslagets 7 § blir 6 §, som ny 7 § införs den bestämmelse om utlämnande av uppgift från en befattningshavare vid en myndighet till annan myndighei som lagrådet återkommer till i det följande, förslagets 8 § behåller sin plats, den av lagrådet förordade beslämmelsen rörande skada och men blir 9 §, förslagels 6 § blir 10 §, den från 7 kap. 25 § i förslaget överflyttade hänvisningen blir 11 § och förslagels 9 § slutligen blir 12 §.

I enlighet med det anförda skulle 1 kap. få den lydelse som framgår av en till detta protokoU fogad bilaga.

1 §

I fråga om denna paragraf hänvisas lill vad lagrådet anfört i den in­ledande framställningen (avsnitt 3).

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   463

2§

Med hänsyn till det innehåll lagrådet föreslagit i fråga om 1 § kan de båda närmast följande paragrafernas lydelse förenklas betydligt. Sålunda torde 2 § kunna ges det innehållet att uppgift, för vUken sekretess gäller enligt lagen, inte får röjas för enskUd i andra faU än som anges i lagen eller i lag eller förordning till vilken förstnämnda lag hänvisar.

3§

På sätt liknande vad som föreslagits i fråga om 2 § torde 3 § få innehålla att, om sekretess gäller enligt lagen för uppgift som förekommer hos viss myndighet, uppgiften inte får röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i lagen eUer i lag eller förordning tUl vUken förslnämna lag hänvisar. Andra stycket i förslaget bör utgå såsom överflödigt.

Enligt det remitterade förslaget reglerar bestämmelserna i paragrafen också sekretessen mellan olika verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Även andra bestämmelser i det remitterade förslagel behandlar det fallet att en myndighet har flera verksamhetsgrenar. Sålunda talas i 5 § om utlämnande av uppgift från sådan verksamhets­gren. I 14 kap. 1—3 §§ jämställs uttryckligen med uppgiftslämnande mellan olika myndigheter uppgiftslämnande mellan olika verksamhets­grenar inom samma myndighei. Likaledes torde reglerna i 13 kap. om överföring av sekretess samt övriga bestämmelser i lagen om överföring av sekretess - t. ex. i 6 kap. 1 § andra stycket och 8 kap. 8 § tredje styckel saml 12 kap. 1 § — vara avsedda alt ha lUlämpning på uppgifter som lämnats från en verksamhetsgren inom en myndighet till en annan verksamhetsgren inom samma myndighet. En lagteknisk förenkling bör åstadkommas genom all som ett nytt andra stycke i paragrafen tas upp en föreskrift om alt vad som sägs i paragrafen, 5 §, 1 3 och 14 kap. samt i särskilda bestämmelser i förevarande lag om överföring av sekretess mellan myndigheter också gäller i förhållandel mellan olika verksamhets­grenar inom samma myndighet. Molsvarande uteslutningar får göras i första styckel och 5 § samt i 14 kap. 1 -3 §§.

Med verksamhetsgren avses i första hand en organisatoriskt avgränsad enhet inom en myndighet. Organisationskrileriet lorde dock ej vara avgörande. Enligt remissprotokoUet synes med verksamhetsgren vara alt likstäUa varje verksamhet inom en myndighet, från vilken en sekretessbelagd uppgift enligt en tillämplig sekretessregel inte får lämnas utan prövning enligt sekretesslagen. En sådan prövning skall alltså företas när fråga uppkommer om att lämna en sekretessbelagd uppgift tiU en enhet inom samma myndighet, som inte kan anses delta i den verksamhet där sekreiessen gäller.

Skulle en uppgift som är sekretessbelagd i en verksamhetsgren lämnas tUl en annan verksamhetsgren inom samma myndighet, blir sekreiessen utanför den utlämnande verksamhetsgrenen beroende på om någon regel om   primär   eller   sekundär  sekretess  är  tillämplig  i  den  mottagande

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådeis yttrande   464

verksamhetsgrenen. Gäller sekretess där, skall denna — liksom sekretessen i den utlämnande verksamhetsgrenen - enligt 1 kap. 7 § iakttas av myndigheten som sådan och av alla sådana personer som nämns i sagda lagrum, vare sig de hör lill en verksamhetsgren där sekretessen gäller eller ej. Gäller ej sekretess i den mottagande verksamhetsgrenen, får uppgiften lämnas ul från denna. I vissa fall är det dock tänkbart att en befattningshavare i en verksamhetsgren där sekreiess inte gäller får kännedom om en sekretessbelagd uppgift utan att uppgiften är att anse som utlämnad lUl honom. Sekretessen består då och skall iakttas av befattningshavaren.

Hesser och Hamdahl:

I anslutning till den här föreslagna bestämmelsen diskuteras i remissprolokollet den nya lagstiftningens tillämpning i förhållande tUl utländska myndigheter. Det framhålls bl. a. att det för närvarande torde förhålla sig så atl hemlig handling kan lämnas till utländsk myndighet enligt samma grunder som gäller för utbytet av handlingar mellan inhemska myndigheter samt att tjänsteman som har tystnadsplikt inte sällan kan i tjänsten vidarebefordra uppgift tUl annat land utan att han därigenom gör sig skyldig till "obehörigt röjande". Vidare erinras om att i promemorieförslaget upptagits en bestämmelse om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter tUl främmande stats myndighet eller tiU mellanfolklig organisation (2 kap. 8 § promemorieförslaget).

Departementsförslagel saknar en motsvarande beslämmelse. Som skäl anförs i remissprolokollet, att föreskrifter om utbyte av hemliga uppgifter mellan svenska och utländska myndigheter knappast framstår som ändamålsenliga med den begränsade reglering av sekretessen mellan myndigheter som läggs fram i förslaget. I anslutning härtill framhålls att det remitterade förslagel innebär att utlämnande av hemliga uppgifter tUl utländsk myndighei eller mellanfolklig organisation tills vidare får ske på i huvudsak samma sätt som hittills.

Vad som sålunda anförts kan möjligen ge upphov till missförståndet att utländska myndigheter generellt skulle ha en principiell rätl att ta del av uppgifter hos de svenska myndigheterna enligt samma grunder som gäller i förhållandet mellan de svenska myndigheterna inbördes och att de enda begränsningar som gäller är sådana som följer av sekretesslag­stiftning och eventueUt av annan lag eller av grunderna för lagstiftning av delta slag. Så lorde dock ej vara fallet. Att svenska myndigheter är skyldiga att samarbeta med och bistå varandra är en självklar princip (jfr 4 § allmänna verkssladgan och vad som i remissprolokollet anförsvid 15 kap. 5 §). Denna princip torde bl. a. innefatta att en svensk myndighet har en långtgående rätt alt få tillgång till uppgifter som finns hos en annan svensk myndighet och att begränsningar i denna rätt i allmänhet sker genom föreskrifter i lag eller förordning. Det är också naturligt att bestämmelser härom placeras i sekretesslagstiftningen. I förhållande till utländska myndigheter lär emellertid svenska myndigheter ej ha någon principiell skyldighel till samarbete. Samarbete kan vara föreskrivet i lag.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   465

se t. ex. lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag. Samarbete kan också faktiskt ha upptagits inom vissa områden och i förhållande till vissa stater. Men någon allmän skyldighet att bistå utländsk myndighet torde ej föreligga. Frånsett de i lag och förordning reglerade fallen torde därför svensk myndighet alltid ha rätt att efter diskretionär prövning avslå utländsk myndighels begäran att få del av material som finns hos den svenska myndigheten. På prövningen inverkar en rad omständigheter, bl. a. vilka relationer Sverige har tUl det land det gäller och vilka relationer som finns mellan den svenska och den utländska myndigheten.

Är omständigheterna sådana att den svenska myndigheten i princip anser sig böra bistå den utländska myndigheten är det å andra sidan tydligt, att den svenska myndigheten måste tillse att de intressen som uppbär sekretesslagstiftningen inte åsidosätts (jfr prop. 1973:117 s. 17). Det får alltså inte förekomma att en svensk myndighet lämnar ul hemliga uppgifter till en utländsk myndighet i strid mot vad sekretesslagen föreskriver för svenska förhållanden.

Det skulle kunna övervägas att i sekretesslagen införa en reglering av denna fråga. Det är emellertid uppenbart alt i sekretesslagen inte kan införas någon närmare reglering av vad svenska myndigheter i aUmänhet skall iaktta i fråga om utbyte av uppgifter med utländska myndigheter. Utan en sådan bakgrund är det å andra sidan svårt alt i lagen ta in bestämmelser i den begränsade frågan om svenska myndigheters skyldighet att i sådant utbyte iaktta sekretesslagens bestämmelser. Med hänsyn härtiU och då det även utan uttrycklig reglering torde vara klart atl svenska myndigheter har skyldighet i detta hänseende, har vi inte någon erinran mot förslagels ståndpunkt att frågan härom inte behandlas i lagen.

Lagrådet: 4§

I överensstämmelse med den av lagrådet förordade terminologin bör orden "lämna ut" ersättas med "röja".

5§

Vad som sägs om verksamhetsgren inom en myndighet bör som anförts vid 3 § utgå.

Med anledning av de exempel som ges i remissprotokollet på tUlämpningen av paragrafen vill lagrådet understryka att en restriktiv tillämpning bör iakttas. Endast i de faU, då del för fuUgörandet av ett vissl åliggande som en myndighet har är en nödvändig förutsättning att en sekretessbelagd uppgift lämnas ut, får sekreiessen efterges. Blott och bart en bedömning att effektiviteten i myndighetens handlande nedsatt; genom en föreskriven sekretess får inte leda lill atl sekretessen åsidosätts.

30 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådeis yttrande   466

7§

1 denna paragraf anges vilka subjekt som har att iaktta sekretess i fråga om viss uppgift. Paragrafen hänför sig till myndighet och till personer som på visst sätt är knutna lill myndighet. För tydlighetens skuU bör enligt lagrådets mening anges att paragrafen gäller den myndighet hos vilken uppgiften är sekretessbelagd. Vidare bör i fråga om de till myndighet knutna personerna anges all vederbörande skall ha fått kännedom om uppgiften i sin verksamhet hos myndigheten.

Paragrafen bör i enlighet härmed få lydelsen, att förbud att röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift gäller för myndighet där uppgiften är sekretessbelagd samt för person som på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av Oänsteplikl eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid har fått kännedom om uppgiften.

Som berörts tidigare innehåller de följande sekretessbestämmelserna i vissa fall begränsningar av sekretessen på det sättet, atl sekreiess anges gälla i ärende av visst slag. Tvekan kan då uppkomma om vUka myndigheter som berörs. I klarhetens inlresse vill lagrådet uttala, atl sekretessen skall iakttas inte bara av den eller de myndigheter som handlägger eller har handlagt ärendet för prövning utan även av myndighet som eljest tar eller har tagit befattning med ärendet, t. ex. som remissinstans.

Förslagels bestämmelser i 11 kap, 4 § andra stycket, 12 kap, 1 § första stycket och 13 kap, 1 — 5 §§ om överföring av sekretess är utformade så, att i fall då myndighei som avses i beslämmelsen från annan myndighei erhåller uppgift som är sekretessbelagd där, sekretessen också gäller hos den förstnämnda myndigheten, I motiven till 12 kap, 1 § förstastycket, som innehåller regler om sekretess hos domstol, sägs emellertid att stadgandet är tillämpligt inte endast när domstol erhåller sekretessbelagd uppgift från en annan myndighet; det ligger i sakens natur, anförs det, alt stadgandet också gäller i fråga om uppgift som erhålUts från myndighetens personal, dvs, från någon i den personkrets som anges i förevarande 7 §. Ett motsvarande uttalande görs vid rubriken till 13 kap, i fråga om de i nämnda kapitel upptagna bestämmelserna om överföring av sekretess till myndighet i verksamhet, som avser tillsyn eller revision m, m, I motiven till 11 kap, 4 § andra stycket, som behandlar överföring av sekretess till JO eller JK finns inte något molsvarande uttalande, men det är tydligt atl den berörda principen skall äga tillämpning även här.

Det är alltså avsett alt uttrycket, att en uppgift lämnas "från en myndighet", i här behandlade stadganden också skaU avse fall då uppgift lämnas från någon i den personkrets som anges i förevarande paragraf. Detla skall tydligen gälla även om den som lämnar uppgiften därvid inte företräder myndigheten. Enligt lagrådets mening bör lagtexten förtydligas i sistnämnda hänseende. En bestämmelse i detta syfte bör upptas i en ny paragraf som placeras i 1 kap. och med lagrådets förslag betecknas 7 §. Den kan ges lydelsen, att sådana bestämmelser i 11 — 13 kap., som avser överföring av sekretess från en myndighet till en annan, tUlämpas även när person som avses i 6 §  lämnar uppgift till annan

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     .r:     Lagrådets yiuande   467

myndighet utan att han därvid företräder den myndighet till vilken han är knuten.

12 §

I överensstämmelse med den av lagrådet förordade terminologin bör orden "lämna ut" ersättas med "röja".

5 kap.

1 §

Den sekretess, som nu är föreskriven i 10 § SekrL och som motsvarar sekretessen enligt förevarande paragraf och 9 kap. 17 § i förslagel, har inte ansetts lUlämplig på handlingar hos särskild av regeringen tillsatt undersökningskommission; se RÄ 1963 ref. 29 angående 1963 års undersökningskommission, som hade att utreda omständigheter i sam­band med en uppmärksammad spioneriaffär. En kommission med liknande uppdrag har nyligen tiUsatts. Behov av sekretess motsvarande den som en­ligt förevarande paragraf gäller för uppgift i polismyndighets verksamhet för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott synes föreligga för uppgift hos sådan undersökningskommission. Behovet förstärks av atl förslaget inte som nuvarande lag låter sekretessen för polismyndighets handlingar angående brottsutredande verksamhet m. m. följa med hand­lingarna var dessa än befinner sig. Enligt förslaget kommer således uppgif­ter i handlingar eUer eljest som en undersökningskommission erhåller från polisen inte att vara sekretesskyddade hos kommissionen.

Med anledning av det anförda förordar lagrådet en bestämmelse att uppgifter i undersökningskommissions verksamhet får sekretesskydd om det kan antas att röjande av sådan uppgift medför att syftet med beslutade eUer förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten hos kommissionen skadas. Detla bör gälla vare sig kommissionen fått uppgiften i fråga direkt eller från annan myndighet. Det sekretesskydd som lagrådet åsyftar synes kunna beskrivas som sekretess motsvarande den som gäller enligt förevarande paragraf i förslaget. I samband med ändringen bör lagtexten förtydligas på vissa punkter.

Bestämmelsen i första stycket första meningen i förslaget bör bilda första stycket och få lydelsen att sekretess gäUer i 1. förundersökning i brottmål, 2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott, och 3. åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, för uppgift i verksamheten, om det kan antas alt syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

I ett nytt andra stycke bör införas den av lagrådel förordade bestämmelsen om sekretess hos undersökningskommission. Bestämmel-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   468

sen bör samordnas med andra meningen i förslagels första stycke så att stycket får lydelsen att molsvarande sekretess gäller hos undersöknings­kommission eller annat organ, som tillsatts av regeringen för alt utreda omständigheter i samband med händelse som väckt allmän uppmärksam­het, samt i annan myndighets verksamhet för att gå åklagarmyndighet, polismyndighet eller tullmyndighet tUl hända med att uppdaga, utreda eller beivra brott.

Andra stycket i förslaget bör bli tredje stycket.

7 kap.

I denna paragraf anges vissa undantag från den i 7 kap. 1 § föreskrivna sekretessen inom hälso- och sjukvården och annan medicinsk verksamhet m. m. för uppgift om enskUds hälsotUlstånd eller andra personliga förhållanden.

Enligt punkt 4 i förevarande paragraf gäller sålunda inte sekretess för anmälan eller beslut i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården. I fråga om anmälan är alt märka att en sådan kan innehålla åtskilliga uppgifter av det slag som avses i 7 kap. 1 §, uppgifter som kan gälla även andra personer än anmälaren eller den anmälde. Det synes inte lämpligt att det sekretesskydd, som 7 kap. 1 § är avsedd att ge för uppgift om personliga förhållanden, kan bli avsevärt försvagat på grund av en sådan formell omständighet som atl uppgiften influtit i en anmälan av det slag som anges i punkten 4. För atl tillgodose det offentlighetsintresse som här gör sig gällande bör del vara tillräckligt atl från sekretess undanta uppgift om att anmälan gjorts i ärende av angivet slag. Lagrådet förordar att punkten 4 utformas så atl det tas upp ett undantag för uppgift om att anmälan gjorts i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården och för beslut i sådant ärende.

Enligt punkt 5 skall sekretess enligt 7 kap. 1 § inte gälla i hälsovårdsnämnds verksamhet eller tillsyn över sådan verksamhet. Sekreiessen enligt 7 kap. 1 § avser uppgift om enskUds hälsotUlstånd eller andra personliga förhållanden och gäller inom hälso- och sjukvården samt annan medicinsk verksamhet, t. ex. åtgärder mot smittsamma sjukdomar. Av paragrafens avfattning torde följa att den verksamhet, inom vUken sekretess gäller, är sådan hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet, som är individuellt inriktad. Omgivningshygien och annan hälsovård av mera generell karaktär, som ulgör huvuddelen av hälsovårdsnämndernas verksamhet enligt hälsovårdsstadgan (1958:663) och annan lagstiftning, kan således inte anses höra till det område inom vilket sekretess föreligger enligt 7 kap. 1 § och något undantag i 7 kap. 2 § behövs följaktligen inte. Utöver den nyssnämnda verksamheten av mera allmän karaktär har emellertid hälsovårdsnämnden enligt särskild lagstiftning vissa uppgifter, som måste sägas falla inom ramen för sådan individuellt inriktad hälso- och sjukvård som avses i 7 kap. 1 §. Detta

 

Prop. 1979/80:2    Del A                      ,.   . Lagrådets yurande   469

gäller framför allt ärenden enligt 7,9, 10, 14 och 20 §§ smittskyddslagen (1968:231). Även ärenden om personalhygien enligt livsmedelslagstift­ningen synes i vissa fall kunna höra hit. I ärenden av nu angivet slag gäller för närvarande sekretess enligt 14 § SekrL och 82 § hälsovårdsstadgan. Någon anledning att ändra på detla förhåUande föreUgger inte.

Med hänsyn till att det i punkt 5 angivna undantaget således dels torde vara obehövligt såvitt avser huvuddelen av hälsovårdsnämndens verksamhet, dels torde föra för långt i fråga om individuellt inriktad hälso- och sjukvård och annan medicinsk verksamhet i övrigt, bör punkten 5 utgå.

9§

1 första stycket av förevarande paragraf stadgas sekreiess inom det obligatoriska skolväsendet och i gymnasieskolan för uppgift, som hänför sig tiU psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos psykolog eller kurator. Vidare stadgas sekreiess bl. a. för uppgift som hänför sig lill "skolans elevvårdande verksamhet i övrigt".

Enligt remissprotokoUet innebär elevvården i vidsträckt mening hela den verksamhet som avser att främja elevernas utveckling tiU harmoniska människor och lill dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar. Sekretesskyddet skall emellertid enligt vad som uttalas i remissprotokol­let endast gälla elevvården i en mer begränsad omfattning, nämligen skolans strävanden att förebygga uppkomsten av skolsvårigheler och andra personliga problem för den enskilda eleven och de särskilda åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med de svårigheter som ändå uppstår.

Enligt lagrådels mening är del önskvärt att den begränsning som sålunda är avsedd kommer till uttryck i lagtexten. Detta kan ske genom att i andra meningen av paragrafens första stycke stadgas att inom samma område som avses i första meningen sekretess gäUer för uppgift som i skolans elewårdande verksamhet i övrigt framkommer om elevs sjukdom, särskilda skolsvårigheler eller andra personliga förhållanden och för uppgift som hänför sig till ärende om tillrättaförande av elev eller om skiljande av elev från vidare studier, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående hder men om uppgiften röjs.

22 och 23 §§

Vid beskrivningen av det sekretesskyddade området har här använts uttrycket "ömtåligt" personligt förhållande. I övrigi talas i förslaget om personliga förhållanden utan nämnda kvalifikation. Anledningen till atl man gjort begränsningen till "ömtåligt" förhållande har ej angivits i remissprotokollet. Under lagrådsföredragningen har uppgivits att skälet till att ordet "ömtåligt" har använts tUlsammans med personligt förhållande i sammanhanget är, att det sistnämnda uttrycket har en mycket vidsträckt innebörd. I de situationer som behandlas i förevarande

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   470

stadganden skulle sekretessen bli alllför vidsträckt, om man inte inskränker omfattningen av de uppgifter som skall skyddas. Redan det förhållandet att utomstående får kännedom om att domstol har uppgifter om en person kan upplevas som menligt av den berörde. Så vidsträckt sekretess kan, har det framhållits, inte anses befogad i det nu aktuella fallet, särskUt som det föreligger ett betydande intresse av insyn i domstolarnas verksamhet.

Det kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att på dessa enda ställen i sekretesslagen införa en särskUd kvalifikation för att åstadkomma en ytterligare avgränsning inom området för uppgifter om personliga förhållanden vilkas röjande medför men. Redan denna senare bedömning, dvs. om röjandet kan medföra men, torde i många fall vara förenad med svårigheter. De särskUda avvägningar som kan erfordras på området synes under alla omständigheter kunna ske inom ramen för menbedömningen.

Enligt lagrådets mening får alltså offentlighetsintresset i de fall som avses i förevarande paragrafer anses i tillräcklig mån tillgodosett genom ett vanligt skaderekvisit som förutsättning för sekretesskydd. Lagrådet föreslår, att ordel "ömtåligt" får utgå.

25 §

Förevarande bestämmelse, som rör tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan, bör såsom anförts vid 1 kap. flyttas till sagda kapilel och där tas in som 11 §.

8 kap. 9§

I paragrafen stadgas sekretess för uppgift som lämnas lill myndighet, då denna åtar sig visst uppdrag för enskilds räkning. Sekretessen skall gälla om del måste antas, att uppdraget lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs. Regeringen skall dock kunna för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

Bestämmelsen ger intryck av att del vid sådant avtal om uppdrag som här åsyftas skulle kunna vara en uttrycklig eller underförstådd förutsättning av avtalsmässig karaktär, att sekretess skall föreligga. Att omständigheter, som har avtalsrättslig relevans, skulle på denna grund kunna inverka på frågan om sekretess lorde dock inte vara förenligt med sekretesslagstiftningens grunder.

För att misstolkning ej skall uppstå föreslår lagrådel att bestämmelsen om sekretess i stäUet utformas på vanligt sätt och förenas med ett omvänt skaderekvisit. Sekretess får alltså gälla om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada. Den aUmänna bestämmelsen i 14 kap. 8 § i förslaget om möjlighet för regeringen att häva sekretessen om det är påkallat av synnerliga skäl torde ge tUlräckliga möjligheter att i särskilda fall tillgodose offentiighetsintresset.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                       ;,     Lagrådets yttrande   471

17 §

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas bl. a. att sekretessen enligt paragrafen inte gäller tUl skydd för den som är tilltalad eller misstänkt för brott. På motsvarande sätt har i 9 kap. 16 §, som gäller sekretess hos domstol i mål om sedlighetsbrott, utpressning m. m., undantag gjorts beträffande den mot vilken talan förs. Ett visst skydd för uppgifter om personliga förhållanden ges dock även misstänkt eller tilltalad genom bestämmelsen i 7 kap. 22 §.

Enligt lagrådets mening bör tUllalad eller misstänkt inte vara berövad det sekretesskydd som anses böra tillkomma andra. Svåra och kanske irreparabla skador kan annars komma att tillfogas en person, som sedermera av domstolen befinns ej vara skyldig lUl något brottsligt. Riskerna för detta kan vara särskUt påtagliga vid enskilt åtal.

Den ifrågavarande bestämmelsen i andra stycket om undantag från sekretesskydd bör därför utgå.

I redaktionellt avseende anmärks att bestämmelsen i andra stycket första meningen skuUe vinna i tydlighet om ordet "annan" sätts in före "sekretessbestämmelse".

9 kap.

Kapitlet har rubriken "Sekretess med hänsyn tUl skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur".

Enligt rubriken skuUe alltså bestämmelserna i kapitlet uteslutande beröra enskildas — därunder inbegripet enskilda juridiska personers — förhållanden. Det finns emellertid exempel på att en bestämmelse i kapitlet kan beröra även förhållanden hos myndighei eller annal offentligt organ. Så är t. ex. fallel med 8 och 9 §§ i kapitlet. Lagrådet föreslår därför att kapitlet får rubriken "Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur, m, m,",

I kapitlet bör enligt lagrådets mening införas en bestämmelse om sekretess hos tiUsynsmyndighet i konkurs. Lagrådet återkommer härtUI efter anmärkningarna till de särskilda paragraferna i kapitlet,

1 §

I Iredje stycket försia meningen i förslaget sägs atl sekretessen inte gäller beslut varigenom skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs. Det använda uttryckssättet är enligt uttalande i remissprotokollet inte avsett att om.fatta beslul i ärende om förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga eller beslut om dispens från annars tiUämpliga föreskrifter om beskattning. Sådana beslul är för närvarande sekretesskyddade enligt 17 § tredje och fjärde styckena SekrL och avsikten är alltså att behålla sådan sekretess. Stadgandet bör omformuleras så att den avsedda innebörden kommer lill tydligt uttryck. På grund härav förordar lagrådet att första meningen i tredje styckel får bUda etl eget stycke av innehål!

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   472

att sekretessen i fråga om beslut, varigenom skatt eUer pensionsgrundan­de inkomst bestäms eller underlag för bestämmande av skatt fastställs, endast gäller beslut i ärende om förhandsbesked i taxerings- eller skattefråga och beslut av regeringen eller riksskatteverket i ärende om undantag i särskilt fall från annars tillämpliga föreskrifter om beskattning. Andra meningen i tredje stycket i förslaget bör bilda ett nytt fjärde stycke och innehålla att utan hinder av sekretessen uppgift får lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lag om förfarandet vid beskattning. Fjärde stycket i förslaget får då bli femte stycket,

2 §

Paragarafen torde vinna i överskådlighet om den här avsedda sekretessens föremål utformas utan hänvisning till 1 §, Detta kan ske genom att första stycket får utsäga att sekretess gäUer i de tre uppräknade fallen för uppgift om enskUds personliga eller ekonomiska iÖrhållanden, I ett nytt andra stycke bör vidare föreskrivas, att i fråga om sekretess enligt denna paragraf tiUämpas 1 § första styckel andra-fjärde meningarna. Som ett tredje stycke upptas andra stycket i förslaget. Slutligen bör i ett nytt fjärde stycke anges, att i fråga om uppgift i allmän handling sekretessen gäller i högst tjugo år.

Enligt första meningen i paragrafen skall sekretess gälla hos allmän advokatbyrå för uppgift i ärende om rättsligt biträde, om det kan antas att den rättssökande har förutsatt att uppgiften skall behandlas förtroligt. Bestämmelsen gäller såväl i fråga om enskild rättssökande som när myndighet eller annat offentligt organ anlitar aUmän advokatbyrå.

Enligt bestämmelsen beror frågan om sekretess på om den rättssökande förutsatt att uppgiften skaU behandlas förtroligt. Normalt torde en klient hos en aUmän advokatbyrå förutsätta att uppgifter som han lämnar om sig själv eller om sina närstående skall vara hemliga. Däremot torde han inte alllid ha något intresse av att detsamma skall gälla uppgifter som han lämnar om andra, t, ex, om sin motpart. Enligt lagrådets mening finns det emellertid ett genereUt behov av att bereda sekretesskydd för uppgifter om personliga och ekonomiska förhållanden, som lämnas i ärenden hos allmän advokatbyrå. Detta gäller även när uppgifterna lämnas av annan än den rättssökande, t, ex, när ett presumtivt vittne hörs av en advokat.

Om skyddet får den generella räckvidd som lagrådet förordar, lian det föreslagna förtroenderekvisitet inte bibehållas. Lämpligt är att ersätta detta med ett skaderekvisit. Med hänsyn lill de uppgifter det här kan bli fråga om bör ett omvänt skaderekvisit gälla.

Det kan möjligen göras gällande att lagrådels förslag ger ett sämre skydd åt den rättssökande än det remitterade förslaget. Det kan påstås att den omständigheten, att den rätlssökande förutsätter att en viss uppgift skaU vara hemlig, inte behöver innebära att den rättsökande lider

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   473

skada om uppgiften röjs, I praktiken torde man dock endast i undantagsfall kunna anta att den rättssökande har något intresse av att en uppgift, vars röjande inte medför skada för honom, ändå skall hållas hemlig. När det gäller den praktiska effekten blir alltså skyddet för den rättssökande med lagrådets förslag i regel detsamma som enligt det remitterade förslaget.

De erinringar som lagrådet enligt del anförda riktat mot bestämmelsen i lagrummets första mening har motsvarande tUlämpning i fråga om bestämmelsen i andra meningen om ärenden hos nolarius publicus.

De ändringar som lagrådet förordar kan förslagsvis komma till uttryck genom att paragrafen får följande lydelse:

"Sekretess gäller hos allmän advokatbyrå i ärende om rättsligt biträde för uppgift om någons personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider skada eller men. Motsvarande sekretess gäller hos notarius publicus."

12 §

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om sekretess i ärenden om någons ställning som advokat. I ärenden av hithörande slag gäUer sålunda sekretess för uppgift om den ekonomiska ställningen hos den som söker inträde i advokatsamfundet eller som är advokat. Sekretess gäller vidare för uppgift om annan enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

Sistnämnda bestämmelse innebär att sekretess skaU gäUa för uppgifter om t. ex. en advokats klienter. Det använda uttryckssättet att sekretess skall gälla för uppgift om "annan enskUds" förhållanden synes emellertid vara för snävt. Därunder inbegrips inte uppgifter om förhållanden hos myndigheter och andra allmänna organ. Även för sådana uppgifter kan sekretesskydd behövas. Stadgandet bör omformuleras på denna punkt.

Motsvarande erinran kan göras mot bestämmelserna i andra stycket om auktorisation av revisorer m. m.

Med beaktande av det anförda och med vissa redaktionella jämkningar bör lagrummet få förslagsvis följande lydelse:

"Sekretess gäller i ärende om någons inträde i advokatsamfundet, om disciplinärt ingripande mol advokat eller om advokats uteslutning ur samfundet, för uppgift om hans ekonomiska stäUning eller om annans personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider skada elier men om uppgiften röjs.

Molsvarande sekretess gäller i ärende om auktorisation eller godkännande av revisor eller revisionsbolag, om discipUnärl ingripande mot revisor eller revisionsbolag, som har erhållit auktorisation eller godkännande, eller om upphävande av auktorisation eller godkännande. Sekretessen enligt detta stycke gäller inte beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år."

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              Lagrådets yttrande   474

15§

Paragrafen innehåller regler om sekretess vid domstol i äktenskapsmål samt i mål och ärenden som avses i föräldrabalken. Reglerna avser uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden.

För närvarande gäller i fråga om äktenskapsmål atl rätten, om part begär del, kan förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar (15 kap. 6 § giftermälsbalken). I fråga om mål eller ärende som avses i föräldrabalken kan rätten meddela sådant förordnande, när det finnes lämpligt (20 kap. 10 § föräldrabalken). Om förhandling hållits inom stängda dörrar, har domstolen möjlighet atl sekretessbelägga handlingar i målet eller ärendet (36 § SekrL).

De i paragrafen föreslagna bestämmelserna innebär atl sekretesskydd knyts direkt till sådana uppgifter i mål och ärenden av förevarande slag, för vUka finns behov av skydd. Sekretess skall gälla för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I fråga om äktenskapsmål krävs dessutom alt part begär sekretess.

EnUgt förslaget bibehålls den skillnad som för närvarande gäUer mellan äktenskapsmål å ena sidan och mål och ärenden enligt föräldrabalken å andra sidan och som består i att begäran från part är en förutsättning för sekreiess på del förra området men ej på det senare. I praktiken torde emellertid för närvarande i allmänhet även i mål och ärenden enligt föräldrabalken förordnande om stängda dörrar endast meddelas om part uttrycker önskemål därom. I tillämpningen skuUe det tydligen vara enklare om en och samma ordning gällde inom de båda områdena. Ett särskUt skäl härtill är att i många äktenskapsmål förekommer vårdnadsfrågor. I sådana mål har domstolen alltså att i vissa delar tUlämpa vad som gäller för äktenskapsmål och i andra vad som gäller för mål enligt föräldrabalken. En enhetlig reglering bör som förutsättning för sekretess uppta att part framställt begäran därom.

1 enlighet med det anförda förordar lagrådet att försia stycket i paragrafen får lydelsen, att sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, för uppgift om enskUds personliga eller ekonomiska förhållanden, om part begär det och del kan antas att den enskUde eUer någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

16§

Av skäl som anförts under 8 kap. 17 § föreslår lagrådet, att bestämmelsen i första stycket sista meningen, att sekretess inte gäUer för uppgift om den mol vUken lalan förs, får ulgå.

17 §

Med hänvisning lUl vad som anförts vid 5 kap. 1 § förordar lagrådet vissa ändringar i förevarande paragraf.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                      ,.     Lagrådets yttrande   475

Sålunda bör i ett första stycke stadgas alt sekretess, om inte annat följer av 18 §, gäller i 1. utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål, 2. angelägenhet, som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott, och 3. åklagarmyndighets, polismyndighets eller tuUmyndighets verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskUde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ett nytt andra stycke bör införas en bestämmelse av innehåll atl motsvarande sekretess gäller hos undersökningskommission eller annat organ, som tillsalts av regeringen för att utreda omständigheter i samband med händelse som väckt allmän uppmärksamhet. I ett nytt tredje stycke bör tas upp en bestämmelse motsvarande första styckel 2 i det remitterade förslaget. Denna regel bör få det innehållet att sekretess gäller i verksamhet som avses i första eller andra stycket för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas atl fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Andra stycket i förslaget bör bli fjärde stycket.

18§

Med hänsyn till de av lagrådet föreslagna ändringarna i 17 § bör hänvisningen i de inledande orden i 18 § första och andra styckena gäUa 17 § försia stycket ulan begränsning till punkt 1.

Lagrådet upptar härefter, såsom förutskickats vid kapitelrubriken, frågan om sekretess hos tUlsynsmyndighet i konkurs.

Enligt 206 § konkurslagen (1921:225) i dess nyligen ändrade lydelse skall efter avslutande av konkurs under vissa förutsättningar böcker och andra handlingar som rör konkursboet överlämnas till lUlsynsmyndig­heten. De skaU bevaras i enlighet med vad som i vaOe särskilt fall gäller om arkivering. TUlsynsmyndighet är kronofogdemyndighet.

Vid behandling av remiss rörande förslag tUl den nämnda lagändringen yttrade lagrådet på anförda skäl att handlingar, som överlämnats tUl kronofogdemyndighet med stöd av 206 § konkurslagen, fick anses bli allmänna handlingar när de kom in tili myndigheten (se prop. 1978/79:105 s. 703). Enligt lagrådets uppfattning kunde det dock inte vara meningen att de skulle bli offentliga. En regel borde därför övervägas av innehåll att dessa handlingar undantogs från offentlighet. Konkurs-förvaltaren måste annars välja ut de handlingar som han med hänsyn tUl att de blev offentliga ansåg sig kunna överlämna till tillsynsmyndigheten. Med en sådan ordning kunde emeUertid inte fullt ut vinnas de fördelar som torde vara avsedda med den i 206 § öppnade möjligheten att utnyttja tillsynsmyndighetens förvaringsutrymmen.

Lagrådet erinrade vidare om att föredragande statsrådet i den allmänna motiveringen tUl lagförslaget anfört, att frågan om inskränkningar i offentlighetsprincipen beträffande de konkurshandlingar som fanns hos tillsynsmyndigheten lämnats öppen för att övervägas i samband med det

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yurande   476

arbete på en ny sekretesslagstiftning som pågick inom justitie­departementet. Den berörda frågan borde enligt lagrådets mening beaktas i detta lagstiftningsarbete.

Vid sin anmälan av lagrådets yttrande anförde föredragande statsrådet (prop. s. 711) att någon regel om sekretess för handlingar som överlämnats tiU tillsynsmyndigheten med stöd av 206 § konkurslagen i den föreslagna lydelsen ir.te fanns upptagen i förevarande förslag till ny sekretesslagstiftning. Ställningstagande i frågan fick enligt vad statsrådet uttalade ske i samband med den fortsatta behandlingen av detta lagstiftningsärende.

Med anledning av vad sålunda förekommit föreslår lagrådet att i en ny 21 § i 9 kap. tas upp en bestämmelse av innehåll alt sekretess gäUer hos tillsynsmyndighet i konkurs i dess verksamhet för förvaring av handlingar enligt 206 § konkurslagen (1921:225), för uppgift om enskUds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.

Som ett andra stycke i paragrafen bör tillfogas regler om tidsgränser för sekretess i fråga om uppgift i allmän handling, motsvarande dem som kommer att gälla enligt 9 kap. 19 § andra styckel.

11 kap. 1 och 3 §§

Enligt 14 kap. 1 § i förslaget hindrar inte sekretess att uppgift lämnas till regeringen eller riksdagen. Någon regel om överföring av sekretessen i sådant fall är dock inte föreslagen. Även om offenllighetsintresset är särskilt starkt i fråga om uppgifter i ärenden hos regeringen och riksdagen, synes det betänkligt att inte någon möjlighet till sekretess skall föreligga hos regeringen eller riksdagen för uppgift som en myndighet lämnat dit med stöd av 14 kap. 1 §. Med den omfattande medverkan av de högsta statsorganen, som enligt vår tids samhällssyn påkallas även på områden som tidigare ansetts ligga utanför ramen för deras direkta ingripanden, kan dessa organ få tillgång till uppgifter av de mest skiftande slag, även sådana som rör enskildas personliga förhållanden. Dessa uppgifter kan vara av den karaktären att ett röjande medför men förden enskilde eller hans närstående, som kan vara av allvarligt slag. Frånvaron av sekretess hos regering och riksdag kan leda till att dessa inte får tillgång till den information som de behöver. Det synes befogat att sekretess, om än i begränsad utsträckning, följer med uppgifter som lämnas till regeringen eller riksdagen.

Lagrådet förordar ett nytt andra stycke i 1 1 kap. 1 §, vari föreskrivs att om regeringen i annat fall än som avses i första stycket från myndighet erhåller uppgift, som är sekretessbelagd där och som avser enskilds personliga förhållanden, sekretess gäUer också hos regeringen, om del kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. 1 en andra mening i stycket bör föreskrivas all, om   annan   sekretessbestämmelse   till   skydd    för   samma   intresse   är

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           . Lagrådeis yurande   477

tillämplig hos regeringen, frågan om sekretess för uppgiften dock skall avgöras enligt den bestämmelsen. Andrå och tredje styckena i förslaget bör bli tredje och fjärde styckena.

I 11 kap. 3 § bör motsvarande ändringar vidtas.

4§

Paragrafen innehåller regler om sekretess hos JO och JK i deras tillsyn över offentlig verksamhet. Huvudregeln är att, om JO eller JK i tillsynsverksamheten från myndighet erhåller uppgift som är sekretess­belagd där, sekretessen gäller också hos JO eller JK. Om uppgiften förekommer i en handling som har upprättats med anledning av tillsynsverksamheten, l.ex. en anmälan, ett yttrande eller etl inspektionsprotokoll, uppställs dock ett särskilt, kvalificerat skaderekvi­sit.

Beträffande JO:s verksamhet torde kunna sägas att denna består så gott som enbart i tillsynsverksamhet. För JK:s del är förhållandet ett annat. Tillsynsverksamheten utgör för JK en av flera huvuduppgifter. Andra sådana är verksamhet som regeringensrådgivare, vilket kan medföra särskUda utredningsuppdrag för JK eller uppdrag att avge utlåtande i rättsfrågor, saml uppgiften att bevaka statens rätt i civilprocesser och vid uppgörelser utom rätta i tvistefrågor. Av särskild betydelse i sistnämnda hänseende är JK:s medverkan i den utomrättsliga skadeståndsregleringen enligt skaderegleringskungörelsen (1972:416). Bland JK:s uppgifter i övrigt kan nämnas hans uppgifter enligt TF att vaka över att tryckfrihetens gränser inte överskrids och att vara åklagare i tryckfrihetsmål samt hans uppgift enligt datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen (1973:1173) och inkassolagen (1974:182) att tillvarata allmänna intressen.

Det föreliggande lagförslaget innehåller inte någon särskild reglering av sekreiessen i de delar av JK:s verksamhet, som inte är hänförliga till tillsynsverksamheten, bortsett från att i 9 kap. 6 § finns en regel om överföring till JK av sekretess hos datainspektionen i ärenden om tillstånd eller tillsyn, som enligt lag ankommer på inspektionen. Datainspektionen har uppgifter av angivet slag enligt datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen. I övrigt föreligger sekretess hos JK i ärenden utanför tillsynsverksamheten i den mån så följer av de allmänna reglerna 12-10 kap. i lagförslaget. Det sekretesskydd som på grund av dessa regler gäller även hos JK är främst sekretess för förundersökning och brottsförebyggande och broltsbeivrande verksamhet i 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § samt sekretess som enligt vissa särskilt i 2—6 kap. meddelade bestämmelser är knuten lill en uppgift som sådan oavsett var den förekommer. Det stora flertalet av de i 7-9 kap. upptagna sekretessreglerna till skydd för enskilda hör emellertid till dem, som är knutna till särskilda verksamhetsgrenar av den offentliga förvaltningen och i vilka inte förekommer någon bestämmelse som överför sekretessen när uppgifter lämnas till JK. Som exempel kan nämnas att, om JK har atl reglera   ett   tvisteförhållande   mellan  staten   och  enskild   på  grund   av

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yurande   478

verksamhet avseende internationellt utvecklingsbistånd eller samman­stötning meUan fartyg, sekretess enligt 8 kap. 11 § eUer 16 § inte torde föreligga hos JK för uppgift av del slag som avses i paragraferna, såvida inte uppgiften är sådan att det allmännas ställning som part försämras om uppgiften röjs, i vUket faU sekretess gäller på grund av 6 kap. 7 §.

Det kan ifrågasättas om denna förslagets reglering av sekretess hos JK är i alla avseenden ändamålsenlig. Behovet av sekretess i JK:s verksamhet för att bevaka statens rätt och för att tillhandagå regeringen med råd och utredningar lorde vara ungefär detsamma som i hans tillsynsverksamhet. Härtill kommer alt gränsen mellan vad som är tillsynsverksamhet och nämnda grenar av JK:s verksamhet i viss utsträckning torde vara flytande. Exempelvis kan en utredning som görs inom ramen för JK:s verksamhet som rådgivare åt regeringen leda tUl åtgärder eller innehålla inslag som får anses hänförliga till tillsynsverksamhet. Detsamma gäller förhållandet mellan JK:s verksamhet vid bevakning av statens rätt i civila tvister och handläggning av skaderegleringsärenden.

Vidare torde osäkerheten om hur långt sekreiessen hos JK sträcker sig kunna leda tUl andra svårigheter. Frågan om utlämnande av uppgifter tUl JK utanför området för lUlsynsverksamheten torde med förslagets utgångspunkter i ett stort antal fall bli att bedöma enligt den s. k. generalklausulen i 14 kap. 3 §. Detta kan medföra antingen att myndigheterna iakttar stor restriktivitet vid prövning av framstäUningar från JK atl få uppgifter, varigenom JK:s möjligheter att effektivt utöva sin verksamhet minskar, eller också att JK:s intresse av att få uppgifter merendels anses ha företräde framför del intresse som sekretessen skall skydda, vilket kan leda lill en icke önskvärd försvagning av sekretesskyddet.

Det anförda leder enligt lagrådets mening till slutsatsen alt vad i 11 kap. 4 § föreskrivs om sekreiess i JK:s lillsyn över offentlig verksamhet bör gäUa även i hans verksamhet för att bevaka statens rätl eller för att tillhandagå regeringen med råd och utredningar. Ett tillägg av denna innebörd bör göras i första styckets första mening. I andra och tredje styckena bör förslagets hänvisning till tillsynsverksamheten utbytas mot en hänvisning tiU verksamhet, som anges i första stycket.

Ändringen i andra stycket andra meningen kommer att jämfört med förslaget medföra en begränsning av sekreiessen för uppgifter i sådana handlingar som upprättats med anledning av JKs verksamhet för att bevaka statens rätt och för atl tillhandagå regeringen med råd och utredningar. I sådan verksamhet hos JK som ligger utanför dessa båda områden och tillsynsverksamheten — t. ex. iryckfrihetsövervakande verksamhet eller verksamhet som avses i datalagen, kredilupplysnings­lagen och inkassolagen - gäller tUlämpliga sekretessbestämmelser utan någon motsvarande begränsning.

12 kap.

Som anmärkts i den allmänna delen av lagrådets yttrande (avsnitt 2) bryter 12 kap., liksom 11 kap., den systematik som i övrigt följts i det

 

Prop. 1979/80:2    Del A                      ...    Lagrådets yurande   479

remitterade förslaget, i del alt 12 kap. reglerar sekretessen vid viss myndighet — domstol - utan särskUd anknytning tUl något av de ändamål för vilka begränsning enligt TF får göras i handUngsoffentlig-heten. Kapitlet är emellertid inte uttömmande i fråga om sekretessen hos domstolarna. I de föregående kapitlen finns insprängda särskUda s. k. primära sekretessbestämmelser som avser just domstol. TUl undvikande av misstag bör på något sätt antydas atl kapitlet inte innefattar en fullständig reglering för domstolarnas del utan gäller utöver tidigare meddelade bestämmelser. Lagrådet vill på grund av det sagda förorda, att kapitelrubriken ändras till "Ytterligare bestämmelser om sekretess hos domstolar, m. m."

1§

Paragrafen innehåller regler om sekundär sekretess hos domstol. I första slyckel stadgas all om domstol i sin rättskipande eller räitsvårdande verksamhet från domslol eller annan myndighet erhåller Uppgift som är sekretessbelagd där, sekretessen gäller också hos domstolen. Enligt andra stycket tillämpas inte första stycket, om en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse ändå är tiUämplig på Uppgiften hos den mottagande domstolen.

Avsikten är att i sislnämnda fall den redan tillämpliga sekretessbestäm­melsen skall ges företräde, vare sig denna bestämmelse är strängare eller mUdare eller helt likvärdig med den som skulle bU tillämplig genom en överföring. De i andra styckel använda ordalagen kan dock ge intrycket alt den redan tillämpliga sekretessbestämmelsen skall ha företräde endast om den i det föreliggande fallet leder lill att sekretess skall gälla.

För tydlighetens skuU bör den föreslagna lagtexten jämkas och ges förslagsvis följande lydelse:

"Erhåller domslol i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet från domstol eller annan myndighet uppgift som enligt viss bestämmelse är sekretessbelagd där men ej hos den mottagande domstolen, skall bestämmelsen tillämpas även hos denna domstol, om ej annat följer av andra stycket.

Är annan sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse tillämplig hos domstolen, skall frågan om sekretess för uppgiften avgöras enligt den bestämmelsen."

3§

Enligt första stycket upphör sekretess för uppgift i mål eller ärende i domstols rättskipande eller räitsvårdande verksamhet att gäUa i målet eller ärendet, om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling. Tydligen åsyflas här förhandling i samma mål eller ärende.

Av förslagets grunder följer att den omständigheten atl sekretess upphör att gälla i målet eller ärendet inte medför att sekreiessen upphör att gälla vid t. ex, förvaltningsmyndighet, som överlämnat uppgiften till domstolen, 1 remissprotokollet diskuteras huruvida detta förhållande bör

 

Prop. 1979/80:2    Dei A                             Lagrådets yiirande   480

leda tUl att material, som domstolen lånar från annan myndighet och som efter atl del har företetts vid förhandling återställs tiU myndigheten, skall behöva kopieras hos domstolen, I remissprotokollet anförs att domstolen bör avgöra denna fråga från fall till fall och att, om domstolen meddelar sekretessförordnande belräffande uppgiften, det t. ex, bör vara möjligt att underlåta att kopiera materialet. Om materialet blir offenthgt hos domstolen ligger saken måhända annorlunda till. Något absolut krav på kopiering bör emellertid enligt remissprotokollet inte heller uppställas i den situationen. Man kan nämUgen inte, anförs del, bortse från att del knappast är särskUt vanligt atl någon begär att få del av uppgifter som här avses. Skulle del i något enstaka fall inträffa atl någon begär att få ta del av handlingar som förebringats vid förhandling inför domstol men som inte längre finns kvar hos denna, bör det enligt remissprotokollet vara möjligt att lösa problemet genom att domstolen ser till att akten kompletteras i erforderlig utsträckning,

Sislnämnda uttalande innebär att domstolen, när någon efter förhandlingen begär att få del av en handling, med anledning av denna begäran och alltså i efterhand bör föranstalta om komplettering av akten. Ett sådant krav synes emellertid knappast kunna stäUas på dom.slolen. Något praktiskt behov härav synes ej heller föreligga. Som i remissprotokoUet anförts torde frågor av detta slag endast sällan bli aktueUa, Det bör vidare beaktas att domstolen i en del hithörande fall, för att helt aUmänt tillgodose intresset av att akten är fullständig, torde göra kopior av inlånat relevant material innan detla återställs. Om så inte skett, torde det få anses tillräckligt att de uppgifter i del inlånade materialet som har betydelse som skäl för domstolens avgörande i saken enligt regleri rättegångsbalken (17 kap, 7, 12 och 13 §§, 30 kap, 5, 10 och 11 §§) och förvaltningsprocesslagen (30 §) skall anges i avgörandet,

I förslaget förekommer på sina håll föreskrifter om att prövningen av fråga om utlämnande av aUmän handhng ankommer på viss myndighet (se t, ex, 2 kap, 2 § tredje stycket), Enhgt remissprotokoUet tar denna reglering inte sikte på domstolarna. Detta är såtillvida riktigt att det även i fråga om allmänna handlingar av hithörande slag ankommer på domstolen att besluta huruvida förhandhng skall vara offentlig eller ej, och, när förhandlingen ej varit offentlig, efter egen bedömning meddela förordnande om fortsatt sekretess enligt andra stycket andra meningen i förevarande paragraf. Om sådant förordnande meddelals, torde det dock därefter ankomma på den specialkompetenta myndigheten att pröva en till domstolen riktad begäran att från denna utbekomma allmän hand­ling som omfattas av myndighetens behörighet.

Enligt tredje stycket skall i fall då talan fullföljs! mål eller ärende vari domstol har meddelat förordnande om atl sekretess för uppgift skall bestå, den högre rätten pröva förordnandet när den skiljer målet eller ärendet från sig. I remissprotokollet påpekas att bestämmelsen bl. a. innebär att den högre rätten måste upphäva sekretessförordnandet, om uppgiften hos denna har förebringats vid offentlig förhandhng, eftersom uppgiften då har blivit offentlig enligt första stycket i paragrafen. Lagrådet vUl i anslutning härtUl  framhålla att sekretessförordnandet i

 

Prop. 1979/80:2    Del A                          Lagrådets yttrande   481

angivna läge måste anses bli utan verkan även om den högre rätten skuUe försumma att upphäva detta.

4§

På skäl motsvarande dem som lagrådet anfört vid 1 § bör andra meningen i tredje stycket av förevarande paragraf omformuleras. Bestämmelsen bör förslagsvis få lydelsen, att om annan sekretessbe­stämmelse tUl skydd för samma intresse är tiUämphg hos den mottagande myndigheten, frågan om sekreiess för uppgiften dock skall avgöras enligt den bestämmelsen.

5§

Enligt första stycket i denna paragraf gäUer sekretess hos domstol för 1. innehållet i ännu inte meddelad dom eUer i annat ännu inte meddelat beslut i domstolens rätlskipande eller rättsvårdande verksamhet och 2. vad som har förekommit vid sådana överläggningar angående domen eller beslutet som domstolen har håUit inom stängda dörrar.

Av de båda punkterna hänför sig punkt 1 tUl tiden efter det alt dom har beslutats och punkt 2 tUl tiden dessförinnan. Detsamma gäller annat beslut. Mest följdriktigt är därför att innehåUet i de båda punkterna får byta plats. Att sekretessen gäller i domstolens rättskipande eller rättsvårdande verksamhet torde kunna anges i ingressen.

Vad därefter angår innehåUet i förslagets punkt 2 gäller sekretessen endast vad som har förekommit vid sådan överläggning som domstolen har hållit inom stängda dörrar. Däremot omfattas inte vad som har förekommit vid annat förberedelsearbete tUl dom eller beslut. Häri företer föreslaget en tUl synes oavsiktlig lucka. Den täcks inte av förslagets punkt 1, som enligt ordalydelsen griper in först sedan domen är beslutad. Detsamma gäller annat beslut.

På grund av det anförda förordar lagrådel, att den nu berörda beslämmelsen får innehålla, att sekretess gäller hos domstol i dess rättskipande eUer rättsvårdande verksamhet för 1, vad som har förekommit vid överläggning inom slängda dörrar angående dom eUer annat beslut samt vid annan förberedelse av dom eller beslut, varefter som punkt 2 torde fä följa innehåUet i det remitterade förslagets punkt 1,

Andra stycket torde kunna redaktionellt förenklas och närmare anslutas tUl första slyckel genom lydelsen, att vad som sägs i första styckel har motsvarande tUlämpning beträffande jurys överläggning och svar på fråga, huruvida brott föreligger,

6§

På samma skäl som anförts vid 5 § och efter mönster av där föreslagna ändringar lorde 6 § böra ges den lydelsen att, om synnerliga skäl talar för det, regeringen får i annat faU än som avses i 5 § föreskriva att sekretess skall gälla hos stalUg myndighet för  1, vad som har förekommit vid

31 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådeis yttrande   482

överläggning inom stängda dörrar angående beslut, i vUket ändring kan sökas hos domstol, samt vid annan förberedelse av sådant beslut och 2. innehållet i ännu inte avkunnat eUer expedierat sådant beslut.

13 kap.
6§

På skäl, molsvarande dem som anförts vid 12 kap. 1 §, bör paragrafen omformuleras. Den kan förslagsvis ges följande lydelse:

"Är i fall som avses i 1—5 §§ annan sekretessbestämmelse tUl skydd för samma intresse tillämplig på uppgiften hos den mottagande myndigheten, skall frågan om sekretess för uppgiften avgöras enligt den bestämmelsen.

Bestämmelserna i 1-5 §§ tillämpas ej om uppgiften tas in i beslul hos denna myndighet."

14 kap.

1 §

I 1-3 §§ föreslås bestämmelser om begränsningar i sekretessen myndigheter emellan.

Enligt andra meningen i förevarande paragraf får sekretessbelagd uppgift lämnas från en myndighet tiU en annan myndighet eller från en verksamhetsgren inom en myndighet till en annan verksamhetsgren inom samma myndighet, om det följer av lag eller förordning att uppgiften skall lämnas dit.

Av remissprotokollet framgår att syftet med bestämmelsen är att möjliggöra sådan utväxling av uppgifter mellan myndigheter som är föreskriven i lag eller förordning. Hit hör både faU då en myndighet som sådan lämnar en uppgift tiU annan myndighet och fall då en enskUd tjänsteman lämnar en sådan uppgift på myndighetens vägnar.

I remissprotokollet framhålls emeUertid vid rubriken till 14 kap. att bestämmelserna i 1—3 §§ är tillämpliga även när en uppgift lämnas av en offentlig funktionär som därvid inte handlar på myndighetens vägnar utan på egen hand. Enligt lagrådels mening är del också tydligt att så bör vara faUet. Som exempel när det gäller förevarande paragraf kan anföras att en tjänsteman hörs som vittne inför domstol.

Den föreslagna lagtexten bör förtydligas så att det framgår alt den omfattar även sådana fall som nu berörts.

Iakttas vad lagrådet föreslagit vid 1 kap. 3 § bör vad förevarande bestämmelse innehåller om förhållandet mellan verksamhetsgrenar inom en och samma myndighet utgå.

Med beaktande av vad nu anförts och med vissa redaktionella jämkningar bör lagrummet få förslagsvis följande lydelse: "Sekretess hindrar inte att uppgift lämnas tUl regeringen eller riksdagen. Sekretess hindrar inte heller att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning."

 

Prop. 1979/80:2    Del A                        .     Lagrådets yttrande   483

2§

Enligt ingressen tUl stadgandet får uppgift lämnas från en myndighet till en annan myndighei eller från en verksamhetsgren inom en myndighei till en annan verksamhetsgren inom samma myndighet även i annat fall än som avses i 1 § i kapitlet, om uppgiften behövs där för vissa angivna ändamål.

Enligt det vid 1 § angivna motivuttalandet avser paragrafen även fall när en uppgift lämnas av en offentlig funktionär som därvid inte handlar på myndighetens vägnar utan på egen hand. Ett exempel som anförs och som är att hänföra till förevaran­de paragraf är att en sådan funktionär gör anmälan till JO om missförhållanden hos den myndighet som han är knuten tUl. Av uttalanden i remissprotokoUet i anslutning tUl förevarande paragraf framgår vidare att den bl. a. är avsedd att omfatta fall då en tystnadspliktig tjänsteman själv yttrar sig med anledning av misstanke eUer anklagelse mot honom om brott eller om Oänsieförseelse eller liknande som kan föranleda discipUnansvar eller annan rättslig påföljd. I anslutning till punkt 3 behandlas ytterligare vissa frågor om befattningshavares anmälan lUl JO och JK om missförhållanden inom förvaltningen.

Den föreslagna lagtexten bör förtydligas så att del framgår alt den även omfattar yttranden och anmälningar av det slag som sålunda diskuterats.

Iakttas vad lagrådet anfört vid 1 kap. 3 §, bör vad den föreslagna lagtexten innehåller om förhåUandet mellan verksamhetsgrenar utgå.

Vad angår de särskUda punkterna nämns i punkt 1 fall då uppgiften behövs hos den mottagande myndigheten för rättegång, ärende om disciplinansvar eUer skUjande från anställning eller annal jämförbart rättsligt förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer. Enligt lagrådets mening bör här även anges faU då uppgiften behövs för förundersökning. Det kan anmärkas att det av 14 kap. 6 § i förslaget framgår att den som är misstänkt för brott helt allmänt, och aUtså även under förundersökning, får lämna sekretessbelagd uppgift till sitt ombud m. fl. om det behövs för att han skaU kunna ta tUl vara sin rätt.

Med iakttagande av det anförda och med vissa redaktionella jämkningar bör paragrafen få förslagsvis följande lydelse:

"Sekretess hindar inte att uppgift i annat fall än som avses i 1 § lämnas tUl myndighei, om uppgiften behövs där för

1.    förundersökning, rättegång, ärende om disciplinansvar eller skiljande från anställning eller annat jämförbart rättsUgl förfarande vid myndigheten mot någon rörande hans deltagande i verksamheten vid den myndighet där uppgiften förekommer,

2.    omprövning av beslul eller ålgärd av den myndighet där uppgiften förekommer eller

3.    tillsyn över eller revision hos den myndighet där uppgiften förekommer.

Sekreiess hindrar inte alt uppgift lämnas i muntligt eller skriftligt

 

Prop. 1979/80:2    Del A                              Lagrådets yttrande   484

yttrande   av   sakkunnig   till   domstol  eller   myndighet   som   bedriver förundersökning i brottmål."

3§

På skäl motsvarande dem som lagrådet anfört vid 1 § bör lagtexten omformuleras och få lydelsen, att ulöver vad som följer av loch 2 §§ får sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skaU skydda.

5§

Paragrafen innehåller bestämmelser om parts rätt liU insyn i mål eller ärende.

Första stycket innebär att sekretess för uppgift i regel inte gäller i förhåUande tUl en part i ett mål eller ärende. Principen gäller dock inte om det av hänsyn tUl allmänt eller enskUt inlresse är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas ut. I andra stycket upptas särskilda undantag från huvudregeln i första stycket samt, i en tredje mening, en bestämmelse att första stycket ej heller tillämpas om avvikande bestämmelser har meddelats i lag. Tredje stycket innebär att part, som enligt första stycket ej kan fä del av sekretessbelagt material, skall på annat sätt få den information som han behöver för att kunna ta tUl vara sin rätt.

Paragrafen skulle bli mera överskådlig om bestämmelserna i tredje stycket upptas i omedelbar anslutning tUl reglerna i första stycket och om tredje meningen i andra stycket får bUda etl eget stycke.

Med den föreslagna omdispositionen och med vissa redaktionella jämkningar skulle paragrafen få förslagsvis följande lydelse:

"Sekretess hindrar inte att sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet tar del av handling eller annat material i målet eller ärendet. Handling eller annat material får dock inte lämnas ul, i den mån del av hänsyn tiU allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådant faU skall myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller, i den mån det behövs för att han skaU kunna ta tUl vara sin rätt och det kan ske utan allvarUg skada för det intresse som sekretessen skaU skydda.

Sekretess hindrar aldrig att part i mål eller ärende lar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs tUl grund för avgörande av mål eller ärende.

Första stycket tillämpas inte, om avvikande bestämmelser har meddelats i lag."

9§

1 första stycket i paragrafen underförstås att i angivet fall uppgiften får

 

Prop. 1979/80:2    Del A                         ,. Lagrådets yttrande   485

lämnas ut endast om förbehåll uppställs. Denna förutsättning bör komma lUl tydligt uttryck i lagtexten.

Den föreslagna lydelsen i andra stycket kan ge intrycket att enskild kan uppställa vUlkor om förbehåll vid utlämnande av uppgift, i fråga om vilken gäller en sekretessbestämmelse till skydd för honom, även för det faU att en prövning av skaderekvisilet i sekretessbestämmelsen skuUe ulfaUa så att uppgiften befinns kunna lämnas ut utan hans samtycke. En sådan felläsning bör förebyggas genom en annan redaktionell uiformning.

Lagrådet föreslår atl paragrafen får följande lydelse:

"Kan sådan risk för skada, men eller annan olägenhet som enligt bestämmelse om sekretess utgör hinder alt lämna uppgift till enskUd undanröjas genom förbehåU, som inskränker den enskildes rätt atl lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, skall uppgiften lämnas tUl den enskUde med sådant förbehåll.

Efterger enskild sekreiess till hans skydd under förutsättning att förbehåll som anges i försia stycket uppställs, skall uppgiften lämnas ut med sådant förbehåll."

16 kap.

1 §

Hesser, Hamdahl och Hessler:

I lagrummet anges de fall i vilka tystnadsplikt har företräde framför principen om meddelarfrihet.

Den grundläggande principen att det är slraffrilt att meddela uppgifter för publicering slås fast i 1 kap. 1 § tredje stycket TF. Regler om undanlag från principen finns i 7 kap. 3 § första stycket TF. Punkt 3 i detta författningsrum innebär att vanliga regler om ansvar gäUer för den som uppsåtligen bryter tystnadsplikl i fall som anges i en särskUd lag. HärtiU ansluter en bestämmelse i 5 § punkt 3 i samma kapitel om att såsom olUlåtet offentliggörande i tryckt skrift skaU anses sådan enligt lag straffbar gärning som innefattar röjande av uppgift, varigenom den som enhgt 8 kap. TF svarar för skriften uppsåtligen åsidosätter tystnadspUkt som avses i den nyss åsyftade särskilda lagen.

Förevarande paragraf i förslaget utgör den särskilda lag tUl vUken de båda sist angivna bestämmelserna i TF hänvisar.

Ingressen tiU den nu föreslagna bestämmelsen har lydelsen att "de faU av uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt, som avses i 7 kap. 3 § första stycket 3 och 5 § 3 tryckfrihetsförordningen och i vilka friheten enligt 1 kap. 1 § samma förordning att meddela och offentliggöra uppgifter inte gäller, är de där lystnadsplikten följer av"; i fortsättningen anges en rad förfaltningsrum.

Denna avfattning kan ge intrycket alt de fall som räknas upp redan finns angivna i de båda nämnda bestämmelserna i TF. Så är ju dock inte förhållandet och en annan formulering bör väljas.

Vi föreslår att ingressen fär följande lydelse:

"1 denna paragraf anges, pä sätt förutsätts i 7 kap. 3 § första stycket 3

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   486

och 5 § 3 tryckfrihetsförordningen, de faU i vilka den i 1 kap. 1 § samma förordning föreskrivna friheten all meddela och offentliggöra uppgifter ej gäller vid uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt. Att nämnda frihet är

begränsad också i andra faU framgår av 7 kap. 3 § första styckel 1 och 2

samt 5 § 1 och 2 tryckfrihetsförordningen.

De   faU   som   avses  i   första   stycket   första   meningen   är   de   där

tystnadsplikten följer av . . ."

Höglund:

Såsom övriga ledamöter av lagrådet anfört bör en annan formulering av ingressen tUl paragrafen väljas. Den kan dock förenklas betydligt. Bl. a. synes överflödigt att hänvisa inte bara tdl 7 kap. 3 § första stycket 3 TF utan också till 7 kap. 5 § 3 samma förordning. Sistnämnda lagrum anknyter nämUgen tUl det förra genom en hänvisning. 1 enlighet härmed torde ingressen till förevarande paragraf kunna ges följande lydelse: "I denna paragraf anges de fall i vilka uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt medför ansvar enligt 7 kap. 3 § 3 Iryckfrihetsförordningen för den som på sätt där sägs lämnar meddelande eller medverkar tiU framstäUning som är avsedd att införas i tryckt skrift. Dessa faU är de där tystnadsplikten följer av . . ."

Lagrådet:

Vad angår de särskilda undantagen under punkt 3 upptas bl. a. fall, när tystnadspUkt följer av 2 kap. 2 §, såvitt röjande av uppgift innefattar brott som anges i 7 kap. 3 § första stycket 1 TF, eller, i faU som avses i 7 kap. 5 § samma förordning, annal brott mol rikets säkerhet. Hänvisningen till 2 kap. 2 § synes emellertid vara överflödig med hänsyn tUl innehållet i sistnämnda båda författningsrum och lorde böra utgå.

Bland undantagen under punkt 3 anges vidare faU, när tystnadsplikt följer av 7 kap. 21 §, såvitt avser uppgift vars röjande kan antas medföra fara för att någon utsätts för våld eller annal allvarligt men.

Enligt 7 kap. 21 § gäller sekretess inom kriminalvården för uppgift om den som har dömts att undergå kriminalvård, om det kan antas att han eller någon honom närstående lider men eller att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Uttrycket "någon utsätts för våld eller annal allvarligt men" avser tydligen här andra än den dömde och hans närstående, eftersom dessa skyddas enligt vUlkorssatsens första led.

Med hänsyn tUl att det citerade uttrycket används även i den nu förevarande bestämmelsen, kan möjligen föranledas toUcningen att uttrycket också här syftar på andra än den dömde och hans närstående. Avsikten är emellertid att även dessa skall inbegripas. För tydlighetens skull bör bestämmelsen därför anges omfatta 7 kap. 21 §, "såvitt avser uppgift vars röjande kan antas medföra fara för atl någon, som har dömts att undergå kriminalvård, eller annan utsätts för våld eller annat allvarligt men".

 

Prop. 1979/80:2    Del A                       , _   Lagrådets yurande   487

Övergångsbestämmelserna

Punkt 4 Avsikten torde vara att i fråga om förbehåll som meddelats enhgt äldre bestämmelser skall tiUämpas den nya lagens föreskrifter i 16 kap. 1 § 4 , av vilka följer att friheten enligt 1 kap. 1 § TF att meddela och offentliggöra uppgifter inte gäller uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt på grund av förbehåll enligt 14 kap. 9 eller 10 § nya lagen. En bestämmelse härom bör fogas till punkt 4,

Punkt 6 Beslämmelsen torde vinna i tydlighet om den utformas utan hänvisning tUl 7 kap, 4 §, Lämpligen kan i ett första stycke stadgas, att sekretess gäUer i ärende enligt äldre bestämmelser angående rätt för enskild att inköpa alkoholhaltiga drycker för uppgift om enskUds personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men, I etl andra stycke bör tas in föreskrift om tidsgräns för sekretess i fråga om uppgift i allmän handling, motsvarande den som kommer att gälla enligt 7 kap, 4§,

Förslaget tUl lag om ändring i brottsbalken

Lagrådet: 20 kap, 3§

För att det skall bli helt klart, atl straffbestämmelsen avser inte endast tystnadsplikt som stadgas direkt i lag eller annan författning utan även sådan som följer av förordnande eller förbehåll föreslår lagrådet, att försia stycket i paragrafen anges avse, att någon röjer uppgift som han är plUctig atl hemlighålla enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eUer förbehåll, som meddelats med stöd av lag eller annan författning, eller att han olovligen utnytOar sådan hemlighet.

Enligt lagrådets mening kan ifrågasättas om beteckningen på brottet, brott mot tystnadsplikt, är lämplig,

I remissprotokoUet uttalas att nu gällande bestämmelse om straff för brott mot lystnadsplikt för den som yppar vad han är pliktig att hemlighålla är att anse som tillämplig även på röjande som sker genom att förete en icke aUmän handling eller genom alt visa upp en hemlig allmän handling. Hänvisning sker till rättsfallet NJA 1953 s, 654, Det finns enligt remissprolokollet goda skäl att hävda att också utlämnande av hemlig handling i strid mot föreskrift i gällande sekretesslag eller mot förbud som har meddelats enligt den lagen skaU betraktas som brott mot tystnadsplikt. Den i 41 § SekrL intagna bestämmelsen om straff för den som utlämnar handling i strid mot föreskrift i lagen m, m, har därför, enligt vad som uttalas i remissprotokollet, numer inte någon självständig betydelse.

Denna uppfattning om innebörden av gäUande rätl är dock inte oomtvistad. Sålunda synes man i Beckman m, fl,. Kommentar till brottsbalken II (4 uppl,   1978) s, 401 inte anse det säkert, att ett blott

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådeis yurande   488

utlämnande av hemlig handling faller in under brott mot tystnadsplikt och att sålunda 41 § SekrL ej längre skuUe ha någol liUämpningsområde,

Förslaget tdl sekretesslag bygger tydligen på uppfattningen, att brott mot tystnadsplikt skall omfatta inte bara röjande genom muntligt eller skriftligt meddelande utan också det blotta utlämnandet av sekretessbe­lagd aUmän handling. Någon motsvarighet till 41 § SekrL har sålunda ej upptagits.

Enligt lagrådets mening medför redan tveksamheten angående gällande rätts innebörd att det måste anses mindre lämpligt att använda beteckningen brott mot tystnadsplikt, om man avser att innesluta även det blotta utlämnandet av handling. Härtill kommer emellertid atl i remissförslaget uttrycket lystnadsplikt används vid sidan av uttrycket förbud mot att lämna ut allmän handling (1 kap. 1 §), Här kan även hänvisas till 7 kap, 3 § första stycket TF, där under punkt 2 behandlas utlämnande eller tillhandahållande av allmän handling, som ej är tillgänglig för envar, och under punkt 3 åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som anges i särskild lag,

I belysning av vad sålunda anförts anser lagrådet att om det brott varom här är fråga betecknas som brott mot tystnadsplikt viss tvekan möjligen kan uppkomma, huruvida - såsom ju är avsikten - även "röjande" som består i utlämnande av allmän handling skall innefattas. Detta motiverar, att man söker välja en annan beteckning. Mest närhggande är enligt lagrådets mening att det ifrågavarande brottet betecknas "sekretessbrott".

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådeis yttrande   489

Bilaga

Lagrådets förslag tiU 1 kap. sekretesslagen 1 kap. Inledande bestämmelser

1 §

Denna lag innehåller bestämmelser om tystnadsplikl i det allmännas verksamhet och om förbud att lämna ut allmänna handlingar, 1 sistnämnda hänseende innefattar bestämmelserna begränsning i den i tryckfrihetsförordningen stadgade rätten att ta del av allmänna handlingar.

Bestämmelserna avser förbud att röja uppgift, vare sig det sker muntligen eller genom att allmän handling lämnas ut eller det sker på annat sätt (sekretess).

Lagen innehåller även andra föreskrifter om allmänna handlingar,

I denna lag finns också bestämmelser om begränsning av den rätt att lämna meddelande för offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift eller i radioprogram varom grundläggande bestämmelser ges i tryckfrihetsförordningen och radioansvarighelslagen (1966:756),

2§

Uppgift för vilken sekreiess gäller enligt denna lag får inte röjas för enskild i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning till vUken denna lag hänvisar,

3§

Gäller enligt denna lag sekretess för uppgift som förekommer hos viss myndighei, får uppgiften inte röjas för annan myndighet i andra fall än som anges i denna lag eller i lag eller förordning till vilken denna lag hänvisar.

Vad som sägs om myndighet i denna paragraf, 5 §, 13 och 14 kap, samt i särskilda bestämmelser i denna lag om överföring av sekretess mellan myndigheter gäller också i förhållandet mellan olika verksam­hetsgrenar inom samma myndighei,

4§

Gäller förbud enligt denna lag mot att röja uppgift, får uppgiften inte heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i vilken sekretess gäller för uppgiften.

5§

Sekretess utgör inte hinder mot att uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för alt den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra sin verksamhet.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                             Lagrådets yttrande   490

6§

Förbud att röja eller utnytOa sekretessbelagd uppgift gäller för myndighet där uppgiften är sekretessbelagd samt för person som på grund av anstäUning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av Oänsteplikl eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och därvid har fått kännedom om uppgiften.

7§

Sådana bestämmelser i 11-13 kap., som avser överföring av sekretess från en myndighet till en annan, tillämpas även när person som avses i 6 § lämnar uppgift till annan myndighet utan att han därvid företräder den myndighet till vilken han är knuten.

8§

Vid tUlämpningen av denna lag skall med myndighet jämställas riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos myndighet skall i tillämpliga delar gälla också handlingar hos notarius publicus och, såvitt avser verksamhet för officiell provning av fordon. Aktiebolaget Svensk BUprovning. Nu angivna organ skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndighet,

9§

I 7—9 kap, avses med

men: sådan olägenhet av personlig art och sådan ekonomisk förlust som föranleds av att uppgift om personligt förhållande röjs,

skada: sådan ekonomisk förlust som föranleds av att uppgift om ekonomiskt förhållande röjs.

10§

Har i denna lag föreskrivits att sekretessen i fråga om uppgift i allmän handling är begränsad till viss tid, räknas tiden från handlingens tillkomst, om inte annat anges, 1 fråga om diarium, journal samt sådant register eUer annan förteckning som förs fortlöpande räknas tiden från det uppgiften fördes in i handlingen.

11 §

I fråga om tystnadsplikt angående uppgift som har anförtrotts präst under bikt eller själavårdande samtal i övrigt gäller i stället för bestämmelserna i denna lag vad som är särskUt föreskrivet.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                     Lagrådets yttrande   491

12 §

I brottsbalken finns bestämmelser om ansvar för den som bryter mol förbud enhgt denna lag att röja eller utnytOa uppgift och för den som bryter mot förbehåU som har uppställts med stöd av lagen vid utlämnande av uppgift.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            SluiproiokoU   492

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET               PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-06-28

Närvarande: statsministern Ullsien, ordförande, och statsråden Sven Roma­nus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus, Föredragande: statsrådet Sven Romanus

Proposition med förslag till sekretesslag m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1,    sekretesslag,

2,    lag om ändring i rättegångsbalken,

3,    lag om ändring i brottsbalken,

4,    lag om ändring i förvahningslagen (1971:290),

5,    lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291),

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför. Förslaget till sekretesslag

Lagrådet har i huvudsak lämnat det remitterade förslaget utan erinran. Sålunda tillstyrker lagrådet den tagtekniska lösningen med samordnad regle­ring av handlingssekreless och tystnadsplikt i en gemensam lag. Vidare godtar lagrådet i stort setlförstageissystemauk. Den föreslagna regleringen av sekretessen mellan myndigheter och undantagen från meddetaifritieten har inte föranlett någon erinran från lagrådeis sida.

I avsnitt 3 i sill yttrande tar lagrådet upp vissa formeUa frågor med anknytning till 1 kap. i förslaget och förordar en viss omarbetning av detta. Jag ämnar ta upp dessa frågor i anslutning lill de särskilda paragraferna i 1 kap. och nöjer mig här med att konstatera att frågorna i allt väsentligt gäller hur lagens inledande bestämmelser bör utformas redaktionellt.

1 avsnitt 4 diskuterar lagrådet några huvudpunkter i förstaget. 1 samband härmed godtar lagrådet förslaget såvitt gäller användningen av skaderekvisit utom på en mindre punki; lagrådet förordar att ordel "ömtåligt" i skadere­kvisiten i två paragrafer utgår. Jag kommer att gå in på denna fråga när jag

' Beslut om lagrådsremiss fallat vid regeringssammaniräde den 7 december 1978.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           SluiproiokoU   493

behandlar 7 kap. 22 och 23 §§ i förslagel.

Lagrådel diskuterar ulföriigt innebörden av begreppen "skada" och "men" samt "personliga" och "ekonomiska" förhållanden i 7-9 kap. Lagrådel ifrågasätter därvid om del inte borde införas en definition av "skada" och "men" i lagen, lämpligen i 1 kap. För egen del kanjagialli väsentligt ansluta mig lill lagrådels tolkning att det i de nämnda begreppen skall inläggas inte bara viss effekt av alt en uppgift röjs utan också att denna effekt uppkommer genom röjandet av en viss typ av uppgift. Jag är dock inte övertygad om alt någol väsentligt Slår att vinna om man i själva lagtexten för in en definition av uttrycken "skada" och "men". Som lagrådel anmärker används dessa uttryck inte bara i samband med röjande av personliga och ekonomiska förhållanden utan också i en mera vidsträckt betydelse när det gäller skyddet för andra iniressen. Att i lagen ta in en definition av "skada" och "men" som bara gäller den innebörd dessa begrepp har i vissa av lagens kapilel kan leda lill missförstånd. Jag är därför inte beredd atl förorda alt lagtexten skall kompletteras med en definition av orden "skada" och "men". Med de uttalanden som lagrådet har gjort bör det f ö. inte råda någon tvekan om innebörden i dessa begrepp. 1 klarhetens intresse vill jag endast tillfoga atl juridiska personer - såsom jag har framhållit i remissprolokollet - inte kan sägas ha några "personliga förhållanden". Till skydd för en juridisk person kan sålunda endast rent ekonomisk skada åberopas som stöd för sekre­tess.

Vad lagrådet anför om innebörden av uttrycket "närstående" föranleder ingen erinran från min sida.

Lagrådel godtar förslagel atl den nya sekrelesslagen skall innehålla regler om lidsbegränsning av handlingssekrelessen. 1 ett häriseende förordar lagrådet dock en ändring. Sålunda bör enligt lagrådeis uppfattning sekretess-tiden för uppgifter om enskilds personliga förhållanden, vilken i det remitterade förslagel är 50år, höjas till 70 år. 1 alla händelser bör detta ske i de viktigaste av de sekretessbestämmelser till skydd för enskilds personliga förhållanden, där lidsbegränsning av sekreiessen föreslås.

För egen del vill jag anföra följande.

Som lagrådet anmärker är läget ofta del all skaderekvisilet inte är uppfyllt sedan en längre tidrymd har förflutit efter den tidpunkt från vilken sekreiessen räknas. Sekretessliden får sålunda sitt särskilda intresse endast i sådana fall där skaderekvisilet alUjämt är uppfyllt vid sekretesslidens utgång. Vid en sekrelesstid på 50 år bör det inte vara särskilt vanligt att så är fallel. Man kan emellertid inte bortse från att riskerna för alt enskilda skall lida men är större med en sekretesstid på 50 år än om gränsen sätts vid 70 år. Som framgår av remissprotokoUet riktades också kritik mot den i promemorian föreslagna 50-årsgränsen. Jag har därför vid förnyat övervägande i frågan kommit fram till att sekretesstiden bör vara 70 år i de viktigaste bestämmel­serna om sekreiess till skydd för enskilds personliga förhållanden. Vid

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            StutprotokoU   494

bedömningen av vilka bestämmelser i det remitterade förslaget som bör ändras bör emellertid hänsyn också las till all den enskilde i många av de där beskrivna situationerna har uppnått vuxen ålder vid den tidpunkt då sekretesstiden börjar löpa. I de fall sekretesstiden blir 70 år kommer tiden att i princip överensstämma med vad som gäller f n. I huvudsaklig överenssläm­melse med vad lagrådel har föreslagit förordar jag alltså atl sekretessliden förlängs från 50 år till 70 år i följande bestämmelser, nämligen 7 kap. 1,4,7,9, 13, 15 och 19 §§ samt i 9 kap. 4, 6, 15, 16 och 17 §§.

Som jag nyss har nämnt förordar lagrådet all I kap. arbetas om. Lagrådel föreslår vidare alt två nya bestämmelser (betecknade 7 § resp. 9 §) las upp i kapitlet. Slutligen anser lagrådel atl bestämmelsen i 7 kap. 25 § bör flyttas till 1 kap. Lagrådel har sammanfattat sill förslag i en lill protokollet fogad bilaga.

Jag delar lagrådets uppfattning all försia stycket i / kap. I § kan förenklas sä att regleringen anges avse tystnadsplikt och förbud mol alt lämna ul allmänna handlingar. All sekrelesslagen samtidigt innebär begränsningar i enskildas rätt att la del av allmänna handlingar klargörs genom den av lagrådel föreslagna andra meningen i styckel. Lagrådet har enligt min mening anfört goda skäl för all i lagens försia paragraf ta in en definition av begreppet sekretess. Jag ansluler mig till vad lagrådet anför om innebörden i detla begrepp och godtar även i övrigi förslagel rörande paragrafens utform­ning.

Lagrådet har, bl, a, som en konsekvens av sill ställningstagande rörande 1 §, föreslagit vissa redaktionella justeringar i I kap. 2-5 §§. Paragraferna bör ändras i enlighel med lagrådets förslag. Jag ansluter mig också till de uttalanden som lagrådel har gjort vid behandlingen av 1 kap, 3 och 5 §§ liksom till vad två av lagrådets ledamöter har anfört om sekretesslagstift­ningens tillämpning i förhållande lill utländska myndigheter,

Beslämmelsen i / kap. 6 § bör betecknas 1 kap, 9 §,

Jag godtar lagrådels förslag beträft"ande / kap. 7§och ansluter mig till vad lagrådet har anfört om sekreiess i ärende, Beslämmelsen bör betecknas 1 kap, 6§.

Lagrådet har vidare föreslagit att i kapitlet tas upp en ny bestämmelse för all klargöra att sekreiess kan överföras från en myndighei till en annan också då uppgift lämnas från någon i den personkrets som anges i den nyss behandlade paragrafen. Jag förordar att bestämmelsen las upp i lagen och betecknas 1 kap,

7  §, Den av lagrådel föreslagna hänvisningen lill 11-13 kap, kan emellertid föranleda den orikliga slutsatsen atl överföring av sekreiess inte sker, om uppgift lämnas enligt annan bestämmelse i lagen Ofr 1 kap, 3 § andra slyckel). Sådana bestämmelser finns t, ex, i 3 kap, 1 5,6 kap, 1 § andra stycket, 8 kap,

8  § tredje styckel. Hänvisningen bör därför utgå.

Som jag tidigare har anfört anserjag inte att sekrelesslagen bör innehålla

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            SluiproiokoU   495

någon definition av begreppen "skada" och "men". Den av lagrådet föreslagna definitionen (9 § i bilagan) bör därför inte tas upp i lagen.

Som lagrådel föreslår bör hänvisningen i 7 kap, 25 § med en viss redaktionell ändring flyttas lill 1 kap. Den bör betecknas 10 §,

Beslämmelsen i I kap. 9 § bör justeras i enlighel med lagrådels förslag. Den bör betecknas 1 kap, 11 §,

1 2 kap. 2 § första slyckel andra meningen finns en hänvisning till de särskilda sekretessregler för försvarsuppfinningar som bör las in i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar. Som jag har framhållit i remissprolo­kollet bör beslämmelserna om sekretess för försvarsuppfinningar samordnas i den lagen. Hos granskningsnämnden för försvarsuppfinningar och andra myndigheter som lar befallning med ärenden enligt lagen om för­svarsuppfinningar skall alltså gälla sekretess för sådana uppfinningar mol­svarande den tystnadsplikt som uppfinnaren själv har enligt den lagen. För uppgifter om uppfinningar avseende krigsmateriel som i andra sammanhang finns hos myndigheterna, t, ex, vid förband inom försvarsmakten, skall däremol gälla den grundläggande beslämmelsen om försvarssekreiess som finns i paragrafens försia stycke första meningen. För att denna skillnad skall framgå tydligare har föreskriften rörande försvarsuppfinningar jämkats redaktionellt,

I fråga om 5 kap. 1 § förordar lagrådet dels att paragrafen skall uppta beslämmelse om sekreiess hos särskild undersökningskommission som regeringen har tillsatt, dels atl vissa redakiionalla ändringar skall göras i paragrafen. Som framgår av del följande föreslårjag all som en ny 5 §i 11 kap, skall införas särskilda bestämmelser om sekretess hos undersökningskom­mission. Jag återkommer därför till den frågan. De redaktionella ändringar som lagrådet förordar bör göras.

I fråga om punkt 4 i 7 kap. 2 § har lagrådet förordat atl undantag från sekreiessen skall gälla för uppgift om att anmälan har gjorts i ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- och sjukvården. Föregen del är jag inte beredd all frångå den ståndpunkt som jag tidigare har intagit, nämligen all anmälan som sådan bör vara undantagen från sekretess. Enligt min mening föreligger del ett belydande insynsiniresse i fråga om innehållet i sådana anmälningar. Någon avsevärd försvagning av sekretesskyddet anser jag inte bli följden härav.

Jag ansluler mig lill vad lagrådet har anfört i fråga om 7 kap. 2 § 5. Den sistnämnda punkten bör därför ulgå.

I 7 kap. 3 § bör göras en ändring av huvudsakligen redaktionell natur. Genom ändringen understryks att det måste föreligga tungt vägande skäl för att en patient skall kunna undanhållas uppgifter om sitt eget hälsotill­stånd.

Beslämmelsen i 7 kap. 4 . om sekreiess inom sociahjänsten avser enligt sin ordalydelse också verksamhet som bedrivs vid s. k. invandrarbyrå som organisatoriskt är alt hänföra lill sociahjänsten inom kommun. Riksförbun-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            SluiproiokoU   496

del för personal vid invandrarbyråer har emellertid i skrivelse till justitiede­parlemenlel den 22 februari 1979 påpekat alt invandrarbyråerna i många kommuner är fristående i förhållande lill sociahjänsten och atl verksamhelen vid sådana byråer därför inte faller under beslämmelsen i 7 kap. 4 § i det remitterade förslaget. Förbundet har hemställt att behovel av sekreiess vid invandrarbyråerna beaktas i del fortsatta arbetet med sekretesslagstiftning­en.

För egen del anser jag att det föreligger behov av sekreiess inom den verksamhet som bedrivs av invandrarbyråerna. Det är självfallel otillfreds­ställande all frågan huruvida uppgifter hos sådana byråer är sekretesskyddade är beroende av hur byråerna i del enskilda fallel är inordnade i den kommunala organisationen. 1 paragrafen har därför gjorts ett tillägg som innebär atl verksamheten vid kommunal invandrarbyrå skall räknas till sociahjänsten i förevarande sammanhang.

Lagrådel har påpekat att sekretessen enligt 7 kap. 9 § i fråga om elevvården enligt uttalande i remissprolokollet endasl skall gälla elevvården i en mera begränsad omfattning. Enligt lagrådels mening är det önskvärt att den begränsning som sålunda är avsedd kommer till uttryck i lagtexten. Det förslag lill uiformning av beslämmelsen som lagrådel har lämnat innebär visserligen en precisering av vilka slags uppgifter som skall sekrelesskyddas. Förslagel ger emellertid inte uttryck för den åsyftade begränsningen av begreppet elevvården. En sådan begränsning låter sig också svåriigen göras i lagtexten. Eftersom det inte bör råda någon ivekan om begreppets innebörd efler de uttalanden som nu har gjorts, anserjag del inte heller nödvändigl att föreslå någon ändring. En viss redaktionell jämkning av beslämmelsen bör dock ske. Bl. a. bör första stycket delas upp på två stycken,

Lagrådel har föreslagit atl ordel "ömtåligt" i 7 kap. 22 och 23 §§ får utgå. Enligt lagrådets mening kan det ifrågasättas om det är lämpligl atl på dessa två ställen i sekrelesslagen införa en särskild kvalifikation för att åstadkomma en ytterligare avgränsning inom områdel för personliga förhållanden, Lagrådel anser att ofrentligheisintresset skulle bli tillräckligt tillgodosett genom ett vanligt skaderekvisii.

Föregen del vill jag först framhålla att det i de nämnda paragraferna behövs en annan begränsning av sekretessen än den som ligger i ett rakt skaderekvisii av den vanliga typen. Skulle man följa lagrådets förslag, finns det risk för att redan en uppgift om att en person förekommer i etl brottmål anses tillräckligt känslig för all ett sådant skaderekvisii skall vara uppfyllt, Sekreiessen skulle härigenom bli alltför vidsträckt. Ordet "ömtåligt" har till syfle att motverka en så långtgående sekrelessbeläggning. Tanken har varit att endast uppgifter av klart känslig natur, såsom uppgifter om allvariigare somatiska eller psykiska sjukdomar, skall vara hemliga. Uppgifter av mindre känslig art skall däremot regelmässigt vara offentliga. Att det vanliga skaderekvisilet i fråga om de båda nu diskuterade paragraferna skulle ges en annan innebörd än det

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            SluiproiokoU   497

har i andra paragrafer i sekrelesslagen anserjag inte lämpligl.

Jag medger emellertid att ordet "ömtåligt" inte ger särskilt god vägledning vid tillämpningen av paragraferna. Jag föreslår därför atl ordet "ömtåligt" för utgå ur dessa. Den eftersträvade begränsningen av sekreiessen kan i stället åstadkommas, om paragraferna utformas så atl sekretess gäller för uppgift om enskilds hälsotillstånd och andra personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Det är givet all en sådan särskild anledning kan vara just atl uppgiften är känslig. Det är också möjligt att med denna uiformning av bestämmelserna - såsom torde vara fallet i nuvarande rättstillämpning- tillmäta den enskildes inställning lill sekretessfrågan viss betydelse. Ell sådant rekvisit som det nämnda bör också kunna lillämpas så att uppgifter om den tilltalade blir offentliga i större utsträckning än uppgifter om andra personer, t. ex. hans släktingar. Jag förordar alt 7 kap. 22 och 23 §§ utformas i enlighet med det anförda.

Som jag tidigare har anfört bör beslämmelsen i 7 kap. 25 § flyttas till 1 kap.

Enligt lagrådets mening ger lydelsen av 8 kap. 9  i det remitterade förslagel intryck av att det vid avtal om uppdrag som avses i paragrafen skulle kunna vara en uttrycklig eller underförstådd förutsättning av avtalsmässig karaktär att sekretess skall föreligga. Lagrådet föreslår atl bestämmelsen om sekreiess i stället utformas på vanligt sätt och förenas med ett omvänt skaderekvisii.

För egen del vill jag i likhet med lagrådet framhålla alt det inte är förenligt med sekretesslagstiftningens grunder atl omständigheter av avtalsmässig karaktär inverkar på frågan om sekretess. För alt det allmännas uppdrags­verksamhet skall kunna bedrivas under samma villkor som enskild upp­dragsverksamhet krävs ett starkare sekretesskydd än det som följer med ett omvänt skaderekvisii. I princip bör, som fallel var med förslagel i den departementspromemoria som ligger till grund rör det remitterade förslagel, sekreiessen vara absolut under förutsättning att uppdragsgivaren begär det. Av främst praktiska skäl har paragrafen i del remitterade förslaget utformats så att uppdragsgivarens uttryckliga begäran inte alltid krävs för all sekretess skall gälla. Enligt min mening saknas anledning all gå ifrån det remitterade förslagel på denna punkt.

Vad lagrådet har anfört i fråga om 8 kap. 17§ bör beaktas.

Vad lagrådet anför om rubriken UU 9 kap. är enligt min mening inte tillräcklig anledning att ändra det remitterade förslaget på denna punkt.

Som lagrådel förordar bör "skada och men" på förekommande ställen i 9 kap. bytas ut mot "skada eller men".

Det av lagrådet förordade förtydligandet av iredje stycket 9 kap. 1 § bör göras. Bestämmelsen bör emellertid utformas så att det i en uppräkning anges samtliga beslut som är underkastade sekretess. Förutom de beslut som lagrådet har nämnt är även beslut i ärenden enligt lagen (1973:423) om avdrag vid  inkomsttaxeringen  avseende  kostnad  för exportkredit eller  lagen

32 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            SluiproiokoU   498

(1978:401) om exporlkrediisiöd sekretesskyddade (se 2 § 51 CSK). Eftersom någon ändring på denna punkt inte är avsedd bör bestämmelsen omfatta också sådana beslul.

Lagrådeis förslag lill redaktionell omarbetning av 9 kap. 2 § bör följas.

I fråga om 9 kap. 9 § anser lagrådet atl det förtroenderek visit som finns i det remitterade förslaget inte kan behållas därför all det inte medför sekretess-skydd för alla de uppgifterom personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas i ärenden hos allmän advokatbyrå och som enligt lagrådeis uppfatt­ning bör vara skyddade. Lagrådet förordar därför atl förtroenderekvisitet ersätts med ett omvänt skaderekvisit.

För egen del vill jag framhålla atl del är viktigt all de allmänna advokatbyråernas klienter bereds ett lika gott sekretesskydd som klienter hos andra advokatbyråer. Ett omvänt skaderekvisii ger enligt min mening inte ett adekvat skydd. För klienternas del ärdärfördetförtroenderekvisit som finns i det remitterade förslaget att föredra. A andra sidan finns det fog för lagrådets uppfattning all det behövs sekretesskydd också för sådana uppgifter i ärenden hos allmän advokatbyrå som inte omfattas av en sekreiess av förtroendeka­raktär. När del gäller sådana uppgifter innebär emellertid ett omvänt skaderekvisit en väl långtgående sekreiess. Jag föreslår därför att paragrafen utformas så alt det i ett första stycke anges atl sekreiess gäller hos allmän advokatbyrå i ärende om rättsligt biträde i två fall. För det första skall sekreiess gälla för uppgift som det kan antas att den rätlssökande har förutsatt skall bli behandlad förtroligt. Vidare skall sekretess gälla för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att han lider skada eller men om uppgiften röjs. I ett andra stycke i paragrafen bör las in den sekretessbestämmelse rörande notarius publicus som lagrådel förordar. 1 beslämmelsen bör emellertid anges atl sekreiessen gäller i verksamhet som enligt lag eller annan författning ankommer på notarius publicus.

I 9 kap. 10 § föreskrivs sekreiess hos rättshjälpsnämnd och centralmyn­digheten för rättshjälpen. Med centralmyndigheten avses domstolsverket, som i denna egenskap bl. a. utövar lillsyn över rätlshjälpsnämnderna. Verket har också till uppgift att avgöra besvär över rättshjälpsnämnds eller annan förvallningsmyndigheisbeslut enligt rällshjälpslagen. Den uppgiften fullgörs av besvärsnämnden i domstolsverket.

Riksdagen har nyligen beslutat om vissa ändringar i rällshjälpslagen (1972:429, se SFS 1979:240). Ändringarna träder i kraft den 1 januari 1980. Den nya ordningen innebär all begreppet centralmyndigheten för rättshjäl­pen försvinner. Domstolsverket skall dock även i fortsättningen vara tillsyns­myndighet över rätlshjälpsnämnderna. Verket kommer vidare alt såsom företrädare för det allmänna fö rätt att fullfölja talan mot beslut i rättshjälps­frågor av alla myndigheter i den mån beslulel går alt överklaga (49 a § rällshjälpslagen). Uppgiften att avgöra besvär över rätlshjälpsnämnds eller annan förvaltningsmyndighets beslut enligt rällshjälpslagen uppdras emel-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           ShitproiokoU   499

lertid ål den frislående myndigheten besvärsnämnden för rättshjälpen (5 a § rättshjälpslagen). Ändringarna i rättshjälpslagen medför att sekretessbestäm­melsen bör ändras så atl sekretessen gäller hos rätishjälpsnämnden och hos besvärsnämnden. Eftersom domstolsverket får ställning av allmänt ombud i räitshjälpsfrågor bör sekretess gälla också hos verket. Begreppet centralmyn­digheten för rättshjälpen kan utgå ur beslämmelsen.

Jag godtar lagrådets förslag belräffande 9 kap. 12 och 15 §§.

På motsvarande sätt som i fråga om 8 kap. 17 § förordar lagrådet beträffande 9 kap. 16 § att beslämmelsen, att sekreiess enligt paragrafen inte gäller för uppgift om den mol vilken lalan förs, utgår. Enligt min mening talar åtskilligt för lagrådels uppfattning att den som är tilltalad eller svarande i den typ av mål som avses i 9 kap. 16 §, t. ex. mål angående sedlighetsbrott, inte bör vara helt berövad sekretesskydd. A andra sidan synes man inte böra gå så långt alt man, vilket blir följden av lagrådels förslag, inför sekreiess för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i målet. Jag föreslår därför att undantagsregeln i sista meningen i första slyckel ändras så att sekreiessen enligt paragrafen inte gäller för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i målet.

Liksom i fråga om 5 kap. 1 § förordar lagrådet belräffande 9 kap. 17 § att paragrafen dels skall uppta bestämmelser om sekretess hos särskild under­sökningskommission som regeringen har tillsatt, dels skall ändras redaktio­nellt. Som jag har nämnt i samband med att jag behandlade 5 kap, 1 § föreslår jag alt som en ny 5 § i 11 kap, skall införas särskilda bestämmelser om sekreiess hos undersökningskommission. Jag hänvisar alltså lill den para­grafen. De redaktionella ändringar i övrigt som lagrådel förordar bör göras. Ändringarna föranleder alt lydelsen av 9 kap. 18 # jämkas så som lagrådet har föreslagit.

1 anslutning lill 9 kap. i det remitterade förslagel lar lagrådel upp frågan om sekretess hos kronofogdemyndighet som tillsynsmyndighet i konkurs. Lagrådel redogör därvid för vad som anfördes i fråga om sådan sekretess i del lagstiftningsärende angående ändringar i beslämmelserna om konkursför-vallning och tillsyn över konkurs som nyligen har avgjorts av riksdagen (prop. 1978/79:105 s. 703 f 710 O- Enligi lagrådels mening bör i en ny paragraf i 9 kap. las upp en bestämmelse om sekretess hos tillsynsmyndighet i konkurs i dess verksamhet för förvaring av handlingar som har överlämnats av konkursförvaltare till myndigheten för förvaring.

För egen del vill jag erinra om atl gäldenären i en konkurs när konkursen har avslutats är berättigad alt få tillbaka räkenskapsmaierial o. d. av förvaltaren, om inte materialet t. ex. är underkastat beslag (prop. 1978/79:105 s. 349). Kan handlingar inte återställas till konkursgäldenären, t. ex. därför att denne är en juridisk person som har upphört atl existera i och med konkursens avslutande, skall förvaltaren enligt 206 § konkurslagen (1921:225) i dess lydelse enligt SFS 1979:340 överiämna handlingarna till tillsynsmyndigheten. En förutsättning härför är dock all förvaltaren inte

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            SluiproiokoU   500

anser att han själv bör bevara dem. Praktiska hänsyn bör vara utslagsgivan­de.

1 anledning av lagrådets yttrande i det nyss berörda lagstiftningsärendet anförde jag all det onekligen kunde anföras skäl för att gäldenärs räkenskaps-material skulle kunna sekretessbeläggas i vissa fall. A andra sidan torde räkenskapsmaterial o. d. i avslutade konkurser, vilket inte återlämnas lill gäldenären, bara undantagsvis behöva skydd mot insyn från utomståendes sida. Eftersom avsikten med den nya 206 § konkurslagen inte är att förvaltaren alltid skall lämna över handlingarna o. d. lill kronofogdemyndig­heten för förvaring, finns det dessutom utrymme för en bedömning av huruvidadetfrånsekretessynpunktärlämpligiattsåsker. Enligt min mening krävs därför inte någon särskild sekretessbestämmelse som skyddar hand­lingar som kronofogdemyndighet förvarar i egenskap av tillsynsmyndighet i konkurs. Härtill kommer att det föreligger ett inte obetydligt inlresse av insyn i sådana handlingar.

I fråga om // kap. 1 och 3 §§ i del remitterade förslagel anser lagrådet det befogat alt det införs bestämmelser som generellt ger visst sekretesskydd åt uppgifter om enskilds personliga förhållanden som lämnas till regeringen resp. riksdagen. För egen del är jag inte beredd att föreslå en sådan utvidgning av sekretessen. Det remitterade förslagel innebär visserligen en viss begräns­ning av handlingssekretessen jämfört med gällande rätt. Jag syftar på att sekretesskyddet f n. omfattar sådana handlingar som finns hos regeringen eller riksdagen och på vilka någon av beslämmelserna till skydd för enskild i 1937 års lag råkar vara tillämplig. Den av lagrådet förordade sekretessbestäm­melsen skulle emellertid föra betydligt längre. Några påvisbara olägenheter hos gällande ordning med en principiell offenllighet hos regering och riksdag torde inte ha yppat sig.

Lagrådets förslag alt utsträcka sekretessen enligt // kap. 4 § till att omfatta också JK:s verksamhet för att bevaka statens rätt eller för att tillhandagå regeringen med råd och utredningar bör genomföras. Jag förordar därför att paragrafen utformas i enlighet med vad lagrådet har föreslagit.

Som jag redan har nämnt föreslårjag att i en ny paragraf 11 kap. 5 §, införs Särskilda bestämmelser om sekretess hos undersökningskommission som regeringen har tillsatt.

Lagrådet förordar att bestämmelserna i 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 §, alltså de paragrafer som främst gäller sekretess i förundersökning, kompletteras med bestämmelser om motsvarande sekretess hos undersökningskommission.

För egen del kan jag instämma i lagrådets uppfattning att det remitterade förslaget innebär en viss försvagning av nuvarande sekretess hos undersök­ningskommission, särskilt när det gäller handlingar som rör polisens verksamhet. En sådan försvagning ter sig knappasl motiverad. A andra sidan bör inte införas bestämmelser om sekretess hos undersökningskommission somgårlångt utöver vad som nu gäller. Det kan nämligen inte bortses från att undersökningskommissioner kan väntas bli tillsatta för utredningar beträff-

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           SluiproiokoU   501

ande vilka intresset av allmän insyn är starkt. Detta insynsintresse skulle inte bli tillgodosett i tillräcklig grad, om lagrådets förslag följs. En annan lösning än den förordade utbyggnaden av förundersökningssekretessen bör därför sökas.

Enligt min mening företer den verksamhet som en undersökningskom­mission bedriver belydande likheter med JO:s och, i ännu högre grad, med JK:s verksamhet. Möjligheterna till insyn bör då också vara desamma. Behovel av sekreiess kan också antas föreligga i väsentligen samma utsträckning som med avseende på dessa myndigheter. Jag anser det därför naturligt att låta bestämmelserom sekretess hos undersökningskommission bygga på regleringen i 11 kap. 4 § av sekretessen hos JK. Bestämmelser om sekretess hos undersöknirigskommission bör dock inte automatiskt vara tillämpliga utan del bör krävas att regeringen föreskriver om sådan sekreiess. Liknande befogenhet har regeringen enligt vissa paragrafer i det remitterade förslaget (8 kap. 6 §, 9 kap. 4 § och 12 kap. 6 §). Med denna lösning är det möjligt för regeringen atl i vaOe särskilt fall överväga om intresset av insyn i en undersökningskommissions verksamhet är så starkt all någon speciell sekretessreglering inte bör gälla i verksamheten.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag alt 11 kap. 5 § utformas så att regeringen får föreskriva alt sekreiess, motsvarande den som enligt 11 kap. 4§ gäller hos JK, skall gälla i verksamhet som bedrivs av särskild undersökningskommission som regeringen har tillsall.

Vad lagrådel har föreslagit i fråga om rubriken tiU 12 kap. föranleder mig inte att frångå del remitterade förslaget. Rubriken Särskilda bestämmelser om sekretess hos domstolar m. m. ger enligt min mening tillräcklig upplysning om att kapitlet inte innefattar en fullständig reglering av sekretessen hos domstolarna.

Genom de uttalanden som lagrådet har gjort i anslutning till 12 kap. 1 § anserjag att det inte föreligger någon risk för att bestämmelsen i paragrafens andra stycke skall misstolkas. Atl ändra bestämmelsen i överensstämmelse med vad lagrådet har föreslagit anserjag därför inte behövligt. 1 konsekvens härmed anserjag del inte heller behövligt atl ändra 12 kap. 4 §och 13 kap. 6 § såsom lagrådet har föreslagit.

Jag godtar lagrådets uttalanden i anslutning till 12 kap. 3 §.

Beträffande lagrådels förslag till ändring i 12 kap. 4 § hänvisar jag till vad jag nyss har anfört i anslutning till 12 kap. I §.

Lagrådet har i fråga om 12 kap. 5 § föreslagit dels vissa redaktionella jämkningar, dels atl beslämmelsen skall omfatta inte bara vad som har förekommit vid överläggning inom slängda dörrar angående dom eller annat beslut utan även vad som har lorekommit vid "annan förberedelse av dom eller beslut". Med anledning av lagrådets sistnämnda förslag vill jag framhålla att avsikten med bestämmelserna är alt tillgodose två skilda sekretessintressen i domstolarnas rättskipande och rättsvårdande verksam­het. I den första punkten föreskrivs sekreiess för innehållet i ännu inte

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           SluiproiokoU   502

meddelad dom eller i annat ännu inte meddelat beslul. Enligt min mening är det även med lydelsen i det remitterade förslagel klart all sekreiessen här inte bara omfattar dom eller beslut som har fått sin slulliga utformning utan även utkast som upprättas till ledning för överläggning till dom eller beslul. Enligt den andra punklen gäller sekretess för vad som har förekommit vid sådan överläggning angående dom eller beslul som domstolen har hållit inom stängda dörrar. Som framgår av remissprolokollet är syftet med den beslämmelsen bl. a. att bredda vägen för en öppen och allsidig diskussion mellan dem som deltar i en sådan överläggning. En beslämmelse som föreskriver sekreiess också i fråga om vad som har förekommit vid annal förberedelsearbete lill dom eller beslul skulle emellertid medföra en alltför långtgående sekretess. Jag är därför inte beredd att tillmötesgå lagrådel på denna punkt. Paragrafen bör däremol ändras i redaktionellt hänseende i huvudsaklig överensslämmelse med vad lagrådet har föreslagit.

Vad jag nu har anfört gäller i tillämpliga delar även i fråga om 12 kap. 6§.

I fråga om 13 kap. 6 § hänvisar jag till vad jag har anfört i anslutning till 12 kap. 1 §.

De av lagrådet föreslagna ändringarna i 14 kap. 1-3 och 5 §§ bör göras.

Däremot kan jag inte biträda förslaget om ändring i 14 kap. 9 §. Enligt min mening kan lydelsen i del remitterade förslagel knappasl leda lill en sådan felläsning som den lagrådet befarar. Mot den av lagrådel föreslagna lydelsen kan dessutom anföras atl den är mindre lämplig av flera skäl. Ett är alt del redan av de egentliga sekretessbestämmelserna följer atl hinder mot utlämnande av en uppgift inte föreligger, om skaderisken elimineras genom att ett förbehåll uppställs. Etl annal skäl mot alt följa lagrådets förslag är all del kan länkas atl en uppgift är hemlig enligt två sekretessbestämmelser samtidigt och atl ett förbehåll undanröjer bara den risk för skada som enligt den ena av sekretessbestämmelserna utgör hinder mot att uppgiften lämnas ut. Del kan i så fall vålla missförstånd all i 14 kap. 9 § anges att uppgiftens/tö// lämnas ut. Andra styckel bör emellertid jämkas någol redaktionellt.

Belräffande 15 kap. 3 § förordar jag att iredje slyckel i det remitterade förslagel utgår. Styckel innehåller en ren hänvisning lill 2 kap. 14 § andra stycket TF men bara såvitt gäller handlingar av synneriig betydelse för rikets säkerhel. Någon motsvarande hänvisning har inte gjorts i fråga om andra fall som avses i den nämnda bestämmelsen i TF.

I ell nytt andra stycke i 15 kap. 4 § bör tas in en erinran om atl bestämmelser om tillhandahållande av allmän handling finns i 2 kap. 12 § TF.

1 förtydligande syfte bör i 15 kap 7 § "allmän domstols" i tredje meningen i andra slyckel utbytas mot "tingsrätts eller hovrätts".

Med en viss redaktionell omarbetning bör den av tre av lagrådeis ledamöler förordade lydelsen av ingressen lill 16 kap. 1 § godtas. 1 så fall kan hänvisningen i punkt 3 till 2 kap. 2 § sekretesslagen och 7 kap. 3 och 5 §§ TF utgå som överflödig.

 

Prop. 1979/80:2    Del A                           SluiproiokoU   503

1 del remitterade förslaget har undantag från meddelarfriheten gjorts i fråga om hela tillämpningsområdet för 7 kap. 1-6 §§. 1 promemorian Handlings­sekreless och tystnadsplikt föreslogs däremot all meddelarfrihet skulle föreligga på ett begränsat område, nämligen i fråga om uppgifter i ärenden om frihetsberövande. Promemorieförslaget utsattes på denna punkt för åtskillig kritik som med något undanlag gick ul på alt meddelarfriheten här inte var tillräckligt begränsad. För min egen del framhöll jag i remissprotokollet att det på sjuk- och socialvårdsområdena kunde förekomma fall av förden enskilde myckel ingripande myndighetsutövning och all det föreligger ett myckel starkt behov av allmän insyn. Mol del stod emellertid ett mycket starkt behov av skydd för den enskildes integritet. När det gäller insynen pekade jag på vissa möjligheter som skulle föreligga även ulan meddelarfrihet. Bl. a. nämnde jag atl beslut i ärenden om frihetsberövande skulle vara offentliga. En svårighet med meddelarfrihet i den utsträckning som hade föreslagits i promemorian ansåg jag vara att avgöra vilka uppgifter angående den enskilde som var hänföriiga till ett ärende om frihetsberövande. Detta kunde leda till tillämpningssvårigheter. Jag kom alltså till uppfattningen att övervägande skäl talade för att meddelarfrihet inte skulle råda på detla område.

Jag har på nytt övervägt frågan huruvida det är möjligt atl finna en lösning som inte leder lill de lillämpningssvårigheler som jag framhöll i remisspro­lokollet. Jag anser det nämligen olyckligt, om lagtekniska svårigheter skall få leda till att den grundlagsfästa meddelarfriheten blir mer begränsad än som är klart motiverat. Jag har därvid kommit fram lill alt området för meddelar­friheten skulle bli preciserat på ett godtagbart sätt, om det anges omfatta uppgifter om verkställigheten av beslut om omhändertagande eller beslut om vård ulan samtycke. Med en sådan avgränsning åstadkommer man också meddelarfrihet i fråga om de uppgifter, beträffande vilka insynsinlressel är starkast både från principiell och från praktisk synpunkt. Jag föreslår alt punkt 3 i 16 kap. 1 § utformas i enlighet med del anförda.

Vad lagrådet anför om 7 kap. 21 § under punkt 3 i 16 kap. 1 § ger mig inte anledning att föreslå någon ändring i del remitterade förslaget. Någon risk för all lagrummet skall feltolkas föreligger inte enligt min mening.

Jag har inte någol att erinra mot "ad lagrådel har föreslagit i fråga om punkterna 4 och 6 i övergångsbestämmelserna.

Även i övrigt bör vissa redaktionella ändringar göras i del remitterade förslaget.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Vissa ändringar av redaktionell art bör göras i 36 kap. 5 § och 38 kap. 8 och 9§§,

 

Prop. 1979/80:2    Del A                            SluiproiokoU   504

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Gärningsbeskrivningen bör utformas så som lagrådet har förordat. Vad lagrådel har uttalat i fråga om brottsbeteckningen ger mig inte anledning att gå ifrån den uppfattning som jag har redovisat i remissproto­kollet, nämligen aii beteckningen "brott mot tystnadsplikt" bör behållas.

Ikraftträdande

1 de remitterade förslagen anges atl den nya lagstiftningen skall träda i krafl den I januari 1980, Eftersom lagförslagen kan behandlas av riksdagen tidigast hösten 1979 anserjag alt tidpunkten för ikraftträdandet måste skjutas framåt. Med hänsyn lill att ett omfattande arbete med följdlagsliftningen återstår och till alt de som skall tillämpa den nya regleringen bör ha möjlighel att i god lid sälta sig in i denna förordarjag att tidpunkten bestäms till den Ijanuari 1981. Det innebär också, såvitt nu kan bedömas, aii den nya sekrelesslagen kan träda i krafl samtidigt med den nya sociallagstiftningen. Jag hänvisar till vad jag har anfört om detla i anslutning lill 7 kap. 4 § försia och iredje styckena i remissprolokollet.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådel granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden och beslular att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.

 

Prop. 1979/80:2    Del A

Förkortningar    505

Förkortningar

BrB          Brottsbalken

CSK         Kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens

områdejämlikl lagen (1937:249)om inskränkningar i rällen all utbekomma allmänna handlingar

DAFA       Datamaskincentralen för administrativ dalabehandling

JK           Justitiekanslern

JO           Riksdagens ombudsmän (om myndigheten avses) eller justitie-

ombudsmannen Lundvik (om dennes remissyttrande åsyftas)

KF           Kooperativa förbundet

LAH         Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs förslag till

lag om allmänna handlingar (SOU 1975:22)

LO           Landsorganisationen i Sverige

LOFT       Tystnadspliklskommilténs förslag lill lag om offentliga funk-

tionärers tystnadsplikt (SOU 1975:102)

LRF         Lantbrukarnas riksförbund

MBL         Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

MMU        Massmedieutredningen

OK          Offentlighetskommittén

OSK        Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitlén

RB           Rättegångsbalken

RF           Regeringsformen (den nu gällande, om annal ej sägs)

RO          Riksdagsordningen

RA           Riksåklagaren

SACO/SR    Centralorganisationen SACO/SR

SCB         Statistiska centralbyrån

SekrL       Lagen (1937:249) om inskränkningar i rätlen att utbekomma

allmänna handlingar

SIDA       Styrelsen för internationell utveckling (SIDA)

TCO        Tjänstemännens centralorganisation

TF          Tryckfrihetsförordningen

TK          Tyslnadspliklskommillén

TT          Tidningarnas telegrambyrå AB

ÖB          Överbefälhavaren

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                   Innehållsförteckning  506

Innehållsförteckning

Proposition....................................................... ...... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .....................       1

Lagförslag........................................................ ..... 3

1.                                                                    Sekretesslag                  3

2.  Lag om ändring i rättegångsbalken...................... .... 36

3.  Lag om ändring i brottsbalken............................ .... 42

4.  Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)...... .... 42

5.  Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)            44

Utdrag av  protokoll  vid  regeringssammaniräde den  7 december

1978...............................................................      46

1          Inledning.....................................................        

2          Gällande rätt m.m......................................... ....... '

 

2.1        Offentlighetsprincipen.............................         '

2.2        Handlingssekreless..................................        

2.3         Tystnadsplikt................................... .......... 51

 

3          Promemorieförslaget......................................        4

4          Föredraganden.............................................        °

 

4.1          Inledning..............................................        

4.2          Gemensam reglering av handlingssekretess och lystnads­plikt                 

4.3         Sekreiessregleringens uiformning..............      °°

 

4.3.1        Vissa grundläggande drag...............      °°

4.3.2          Lagens uppbyggnad.......................        

4.3.3          Sekretessens räckvidd och spridning.       2

4.3.4          Användningen av skaderekvisii.........       '°

4.3.5          Tidsbegränsning av handlingssekretessen           °°

 

4.4          Sekreiessen mellan myndigheter................      °°

4.5          Domslolssekrelessen m, m........................        

 

4.5.1          Inledning......................................      92

4.5.2          Förhållandet mellan handlingssekreless och tyst­nadsplikt samt förhandlingssekretess    ................................................. °"

4.5.3          Förutsättningarna för förhandlingssekretess        "'

4.5.4          Domstolsförhandlings inverkan på sekretessen ,   ""

4.5.5          Sekreiessen fördomar och andra domstolsbeslut   '

4.5.6          De särskilda sekretessbestämmelsernas tillämp­lighet hos domslol           '03

 

4.6          Tystnadsplikt och meddelarfrihet...............        '

4.7          Ikraftträdande och följdlagstiflning............. .. 1 '2

4.8          Sammanfattning av förslagel.................... ..... ' '

5    Upprättade lagförslag....................................        ''

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                    Innehållsförteckning 507

6     Specialmotivering........................................   117

6,1      Förslaget till sekretesslag.....................   117

Lagens rubrik m, m................................. .. 117

1                                                         kap. Inledande bestämmelser                117

1§...................................................... .. 117

2-5 §§.................................................    118

6§......................................................    123

7och 8§§ ............................................    124

9§......................................................    129

2                                                         kap. Sekretess med hänsyn främst lill rikets säkerhet eller
dess förhållande lill annan stat eller mellanfolklig organi­
salion ................................................. .. 130

1§...................................................... .. 130

2§...................................................... .. 131

3§......................................................    135

3                                                         kap. Sekretess med hänsyn lill rikels centrala finanspo­
litik, penningpolitik eller valutapolitik..........    136

1§...................................................... .. 136

4      kap. Sekretess med hänsyn lill myndighets verksamhet

för inspektion, kontroll eller annan tillsyn....    137

1-3 §§.................................................    137

1§......................................................    138

2§......................................................    138

3§...................................................... .. 139

5 kap. Sekretess med hänsyn främst lill intresset att

förbygga eller beivra brott.......................    139

1§...................................................... .. 139

2§§..................................................... .. 141

2§....................................................... .. 141

3§........................................................................ 143

4 §........................................................................ 144

6 kap. Sekretess med hänsyn till del allmännas ekono­
miska intresse....................................... .. 144

1 och 2 §§ .......................................... .. 144

1 §..................................................... .. 144

2§....................................................... .. 147

3§....................................................... .. 149

4§....................................................... .. 150

5 och 6§§ ............................................ .. 150

7§....................................................... .. 152

8§.......................................................    152

7 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för

enskilds personliga förhållanden................ .. 154

1-6 §§................................................ .. 154

 

Prop. 1979/80:2    Del A                    Innehåttsföneckning   508

Gällande rätt......................................... 154

Promemorieförslaget............................... I54

Socialuiredningens förslag........................ I57

Remissinstanserna.................................. I59

Föredraganden....................................... 160

1§....................................................... 165

2§.......................................................   175

3§.......................................................   177

4§.......................................................   180

5§....................................................... 186

6§.......................................................   186

7§.......................................................   189

8§....................................................... 192

9§....................................................... 193

10 §....................................................................   198

11 §...................................................... 200

12 §...................................................... 203

13 §...................................................... 207

14 §...................................................... 208

15 §...................................................... 210

16§..................................................... 212

17 och 18 §§ ........................................  213

n§..................................................................... 213

18§................................................................... 214

19....................................................... och 20 §§                    216

19§..................................................... 217

20....................................................... §            218

21§..................................................... 218

22  §...................................................... 221

23  §...................................................... 223

24  §...................................................... 224

25  §...................................................... 224

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för
enskilds ekonomiska förhållanden............... 225

1 §....................................................... 225

2 §....................................................... 226

3 §....................................................... 227

4-7 §§................................................. 228

4 §....................................................... 232

5 §....................................................... 232

6 och 7 §§ ............................................ 234

6 §...................................................... 234

 

Prop. 1979/80:2    Del A                    Innehållsföneckning        509

7                                                         §    236

8-11 §§................................................    237

8 §.......................................................    237

9 §.......................................................    238

 

10§......................................................    240

11§..................................................... .. 242

12§..................................................... .. 243

13§..................................................... .. 243

14§..................................................... .. 245

15§..................................................... .. 246

16§..................................................... .. 246

17§..................................................... .. 247

9 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds förhållanden av såväl personlig som ekonomisk natur,,

1-3 §§................................................. .. 249

Gällande rätt.........................................    249

OSK och TK med remissyttranden.............. .. 250

Promemorieförslaget............................... .. 251

Remissyttrandena..................................    255

Förslag lill skalteregisleriag m, m................    255

Föredraganden......................................    256

1 §.....................................................    258

2§.....................................................................     261

3  §.......................................................    262

4  §.......................................................    262

5  §.......................................................    266

6  §.......................................................    269

n........................................................ .. 271

8  §......................................................................... 273

9  och 10 §§ .......................................... .. 276

9 §...................................................... .. 276

10...................................................... §     276

H §..................................................... .. 277

12...................................................... §     278

13 §..................................................... .. 280

14 §..................................................... .. 280

15 §..................................................... .. 281

16 §..................................................... .. 282

17 och 18 §§ ......................................... .. 283

17....................................................... §     284

18....................................................... §     285

19  §......................................................    287

20  §..................................................... .. 291

 

Prop. 1979/80:2    Del A                    Innehållsföneckning        510

10   kap. Sekretess med hänsyn lill intresset atl bevara djur-

eller växtart.......................................... 291

1 §..................................................... 291

11....................................................... kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos rege­
ringen, riksdagen och vissa andra myndigheter             292

1  §...................................................... 292

2  och 3 §§............................................ . 294

 

2  §....................................................... . 295

3  §....................................................... . 296

4  §....................................................... . 297

12....................................................... kap. Särskilda bestämmelser om sekretess hos dom­
stolar m, m........................................... . 299

1  §...................................................... . 300

2  §...................................................... . 303

3  §...................................................... . 304

4  §...................................................... . 309

5§....................................................... . 310

6§....................................................... . 312

7§....................................................... . 314

13....................................................... kap. Överföring av sekreiess i vissa fall            314

1§....................................................... . 317

2§.......................................................   318

3§.......................................................   318

4§....................................................... . 319

5§.......................................................   319

6§.......................................................   319

14....................................................... kap. Bestämmelser om vissa begränsningar i sekretes­
sen och om förbehåll.............................. . 320

1-3 §§................................................. . 320

1  §.......................................................   322

2  §...................................................... . 323

3  §...................................................... . 326

4  §....................................................................... 329

5  §....................................................................... 332

6  §...................................................... . 335

7  §...................................................... . 336

8  §......................................................   346

9  och 10 §§ ..........................................   348

9                                                         §    348

10...................................................... §    352

15   kap. Bestämmelser om registrering och utlämnande av

allmänna handlingar m, m.........................   353

1 och 2 §§...........................................   353

 

Prop. 1979/80:2    Del A                                  Innehållsföneckning   511

1 §..................................................... . 354

2§......................................................   358

3  §......................................................   359

4  och 5 §§ ...........................................   360

 

6  §......................................................   362

7  §...................................................... . 362

8  §......................................................   365

16 kap. Om ansvar på tryckfrihetsförordningens område

för brott mol tystnadsplikl........................ . 366

1 §.....................................................   367

Övergångsbestämmelser..........................   385

6.2   Förslagel lill lag om ändring i rättegångsbalken              387

5 kap, 1 §.............................................   388

5 kap, 4 §............................................   392

5 kap, 5 §............................................   394

8 kap, 4 och 7 §§ .................................   394

23 kap, 14 § m, n..................................   397

23 kap, 14 §.........................................   400

36 kap, 5 §...........................................   401

38  kap, 8 och 9 §§ .................................   401

39  kap, 5 §............................................   402

 

6.3          Förslagel lill lag om ändring i brottsbalken....   402

6.4          Förslaget   till   lag   om   ändring   i    förvaltningslagen

(1971:290)...........................................   404

14 och 15 §§ .......................................   404

20 §....................................................   404

6.5   Förslagel lill lag om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291)...........................................   405

16 §....................................................   405

19  och 43 §§ .........................................   405

20  §..................................................... .. 406

39 §.................................................... .. 406

7          Hemställan..................................................    406

8          Beslul.........................................................    406

Bilaga 1-5 Se Del B

Bilaga 6 De remitterade förslagen..........................    407

Utdrag av lagrådets protokoll den 14 juni 1979........    449

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 28 juni 1979,,,         492

Förkortningar....................................................    505

 

GOTAB Stockholm 1979    60599

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                           1

Bilaga I 1 Förslag till Sekretesslag

Härigenom föreskrives följande,

1 kap. Grundläggande bestämmelser

1  § Bestämmelserna i 1-13 kap, i denna lag avser frågor angående sekretess m, m, i allmän verksamhet,

2  § Sekretess enligt denna lag innebär, när ej annal följer av bestämmelse som är upplagen i lagen eller har stöd i denna,

1,   begränsning i rätten enligt 2 kap, tryckfrihetsförordningen att taga del av
allmän handling, i den mån sekretessbelagd uppgift röjes genom att handling
lämnas ut,

2,   förbud att genom utlämnande av handling, muntligen eller på annat sätt
röja sekretessbelagd uppgift utanför den särskilda verksamhet för det
allmännas räkning vari den har inhämtats eller att utnyttja uppgiften utanför
denna verksamhet,

3  § Förbud enligt 2 § 2 gäller för myndighet samt för person som på gmnd av anställning eller uppdrag hos myndighet, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund för det allmännas räkning deltager eller har deltagit i myndighets verksamhet,

4  § Vid tillämpningen av denna lag skall med myndighet jämställas riksda­gen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrives i tryckfrihetsförordningen om rätt att taga del av handlingar hos myndighet skall i tillämpliga delar gälla också handlingar hos notarius publicus och, såvitt angår verksamhet för obligatorisk besiktning av fordon. Aktiebolaget Svensk Bilprovning, Nu angivna organ skall vid tillämpningen av denna lag jämställas med myndighei,

5        § Sekreiess som gäller vid viss myndighet skall i fråga om uppgift som har
inhämtats från myndigheten eller från person som på sätt anges i 3 § är
knuten till myndigheten gälla också

1,   vid annan myndighet, när uppgiften har inhämtats i samband med tillsyn över eller revision hos den förstnämnda myndigheten,

2,   vid åklagarmyndighet, polismyndighet eller tullmyndighet, när uppgiften har inhämtats vid utredning enligt bestämmelserna om fömnder­sökning i brottmål,

3,   vid annan myndighet, när uppgiften har inhämtats i dess förvaltande

33 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                  2

verksamhet i ärende om disciplinansvar eller om avskedande, avstängning eller åtalsanmälan,

4,    vid datainspektionen, när uppgiften har inhämtats i tiUståndsärende som enligt lag ankommer på inspektionens prövning,

5,    vid annan myndighei, när uppgiften har inhämtats för forskningsända­mål,

6,    vid annan myndighet, när uppgiften har inhämtats för atl användas vid sådan förhandling som avses i 7 kap, 5 §,

Första stycket har motsvarande tillämpning i fråga om sekretess som gäller i viss verksamhet eller i ärende av visst slag. Första och andra styckena gäller ej, om

1,   uppgiften hos mottagaren redan omfattas av annan beslämmelse om sekretess än 10 kap, 19 § lill skydd för samma inlresse,

2,   uppgiften upptages i beslut hos den mottagande myndigheten,

3,   uppgiften har lämnats till riksdagens ombudsman eller justitiekanslern i ärende, som avser dennes tillsyn över offentlig verksamhet.

Om sekreiessen hos domstol och regeringen saml hos riksdagens ombudsman eller justitiekanslern i ärende, som avser dennes tillsyn över offentlig verksamhet, för uppgift som har inhämtats från annan myndighet finns föreskrifter i 12 kap,

2 kap. Vissa begränsningar i sekretessen

1  § Den som är underkastad sekreiess får ulan hinder härav muntligen, i skriftlig inlaga eller genom annan skrift varöver han själv förfogar lämna de uppgifter som är nödvändiga för atl han inför myndighei skall kunna la lill vara sin rätt när han är misstänkt för brott eller tjänsteförseelse,

2  § Angående begränsning av sekretessen när fråga uppkommer vid domslol om all inhämta uppgift som domstolen behöver i sin rättskipande eller räitsvårdande verksamhet eller när uppgift behövs vid förundersökning gäller bestämmelserna i 4 § 1 och 10 § samt föreskrifter i rällegångsbalken eller annan lag om rättegången. Dessa bestämmelser gäller också när molsvarande fråga uppkommer vid arrendenämnd eller hyresnämnd.

Om ansvar för underiåtenhet att i tid anmäla eller på annat sätt avslöja brott gäller vad som är föreskrivet i brottsbalken,

3 § Sekretessbelagd uppgift får lämnas lill riksdagens ombudsman och till
justitiekanslern. Den som enligt lag eller förordning står under myndighels
tillsyn får även i annal fall lämna sekretessbelagd uppgift som behövs för
tillsynen.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 1      . ■.                     3

4        § Myndighet och person som på sätt anges i 1 kap, 3 § är knuten till
myndigheten får lämna sekretessbelagd uppgift till regeringen saml lill annan
myndighei, om denna behöver uppgiften

1,   för att ompröva beslut eller åtgärd inom den första myndigheten, eller

2,   för alt pröva ärende om disciplinansvar, avskedande, avstängning eller åtalsanmälan som hänför sig lill den försia myndighetens verksamhet,

5        § Myndighei och person som på sätt anges i 1 kap, 3 § är knuten till
myndigheten får lämna sekretessbelagd uppgift till annan myndighei som har
att verkställa revision hos den försia myndigheten, såvida uppgiften behövs
för revisionen. Bör uppgiften ej utan synneriiga skäl komma till annans
kännedom, skall dock frågan om dess utlämnande hänskjutas till regeringens
avgörande.

Om skyldighel all lämna uppgifter lill riksdagens revisorer finns särskilda föreskrifter i lag,

6        § Ulöver vad som följer av 2 § och 5 § andra slyckel fär sekretessbelagd
uppgift utlämnas enligt föreskrift i lag i fräga om utlämnande till myndighei
av uppgift av visst slag eller i fråga om utlämnande av uppgift lill viss
myndighet,

Försia stycket äger molsvarande tillämpning i fråga om utlämnande enligt föreskrift i förordning,

7        § Sekretessbelagd uppgift fär, i annal särskill fall än som omfattas av någon
av 1-5 §§ eller av föreskrift som avses i 6 §, lämnas till myndighei, om
uppgiften behövs för ell bestämt ändamål och

1,   risk ej kan anses föreligga all del inlresse, som sekretessen skall skydda,
skadas eller

2,   den myndighei hos vilken uppgiften finns bedömer alt behovel måsle
anses ha företräde vid en avvägning mot skaderisken och skyddsinlressel.

Uppgift som ingår i personregister enligt dalalagen (1973:289) får ej lämnas ut med stöd av försia stycket 2 i slrid med föreskrift enligt dalalagen.

Innan myndighei med stöd av första styckel 2 beslutar att uppgift som omfattas av sekretess lill skydd för enskilds förhållanden skall utlämnas, skall den om möjligt bereda den enskilde tillfälle att yttra sig i frågan,

8§ Sekretessbelagd uppgift flr lämnas till utiändsk myndighei eller lill mellanfolklig organisalion, vartill Sverige är anslutet, med motsvarande tillämpning av 6 eller 7 §, Uppgift som omfattas av sekretess lill skydd för enskilds förhållanden får dock lämnas ul endasl med molsvarande lillämp­ning av 6 § försia slyckel.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                  4

9        § Bestämmelserna i 4-7 §§ har motsvarande lillämpning i fråga om röjande
inom en myndighei av sekretessbelagd uppgift utanför den särskilda
verksamhet vari uppgiften har inhämtats och i fråga om utnyttjande av
uppgiften utanför denna verksamhet,

10  § Sekretess lill skydd för enskild gäller ej i förhållande till denne och kan i övrigt helt eller delvis efterges av honom. Samtycker den enskilde med förbehåll som inskränker enskild mottagares rätt alt lämna uppgift vidare eller utnyttja den, skall myndigheten uppställa förbehållet när uppgiften lämnas,

11  § Finner myndighet atl sådan risk för skada, men eller annan olägenhet som enligi beslämmelse om sekreiess utgör hinder mot atl lämna ut uppgift kan undanröjas genom förbehåll som inskränker mollagarens rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyllja den, får myndigheten uppställa sådant förbehåll, när uppgift lämnas till enskild,

12  § Sekretess inverkar ej på den rätl som kan tillkomma sökande, klagande eller annan part i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet att få del av eller på begäran ta del av handling eller annat malerial i målet eller ärendet.

Ulan hinder av första stycket skall utlämnande av handling eiler annal befintligt material som upptager sekretessbelagd uppgift vägras, om del av hänsyn lill allmänt eller enskilt inlresse är av synneriig vikt alt uppgiften ej uppenbaras, I sådanl fall skall myndigheten på annal sätt lämna parlen uppgift ur materialet, i den mån det behövs för att han skall kunna tillvarataga sin rätt och del kan ske utan allvariig skada för del intresse som sekreiessen skall skydda.

Andra styckel gäller ej

1,    när fråga är om dom eller beslul,

2,    i den mån del leder till inskränkning i parts rätl enligt rättegångsbalken all få del av alla omständigheter, som läggs lill grund för avgörande av mål eller ärende,

3,    när avvikande bestämmelse har meddelals i lag.

Utlämnas malerial eller uppgift ur materialet lill part, ställföreträdare, ombud eller biträde, får myndigheten uppställa förbehåll som inskränker mottagarens rätl atl lämna malerial eller uppgift vidare eller alt utnyttja uppgift utanför målet eller ärendet. Förbehåll får dock ej innebära förbud att lämna muntlig upplysning till part, ställföreträdare, ombud eller biträde,

13      § Utan hinder av 7 kap, 1-5,8 och 9 §§, 8 kap, 11 § saml 9 kap, 6-8 §§ får
myndighei lämna ut uppgift lill arbetstagarorganisation enligt vad som
föreskrives i lagstiftningen om rätt lill information i arbetslivet. Ulan hinder

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilagal          -:                       5

av de nämnda bestämmelserna samt 8 kap, 8 § och 9 kap, 2 § får myndighet vidare lämna ut uppgift lill skyddsombud enligt vad söm föreskrives i lagstiftningen om arbetsmiljön.

Har myndighet lämnat ul sekretessbelagd uppgift med stöd av första slyckel eller annars enligt lagstiftning som där anges, gäller sekretessen också hos den som har mottagit uppgiften, om denne är arbetstagare vid myndighei, I fråga om annan mottagare får myndighei, när sekretessbelagd uppgift utlämnas, uppställa förbehåll som inskränker mollagarens rätt all lämna den vidare eller att utnyttja den.

Sekretess eller förbehåll utgör ej hinder mol alt den som företräder arbetstagarorganisation eller är skyddsombud eller ledamot av skyddskom­mitté använder uppgift i sin verksamhet i denna egenskap ulan alt röja den. Den som för arbetstagarorganisations räkning har erhållit uppgift, som omfattas av sekretess eller förbehåll, får lämna uppgiften vidare lill ledamot i organisationens styrelse. Han skall därvid underrätta ledamoten om sekre­tessen eller förbehållet.

Har uppgift, som omfattas av sekreiess eller förbehåll, lämnais vidare till styrelseledamot med stöd av iredje slyckel, gäller för denne samma förbud att röja eller utnyttja uppgiften som för den som har lämnat den vidare. Bryter styrelseledamot mot sådant förbud, gäller i tillämpliga delar vad som för motsvarande fall i allmänhet föreskrives i lagstiftningen om rätt till information i arbetslivet,

14  § Alt sekreiess har begränsad giltighet i fråga om offentliggörande i tryckta eller därmed jämställda skrifter eller i radio- eller televisionsprogram och i fråga om meddelanden för sådanl olfentliggörande följer av iryckfri­hetsförordningen, radioansvarighelslagen (1966:756) och 14 kap, i denna lag,

15  § Regeringen får för särskill fall förordna om undantag från sekretess om det är påkallat av synneriiga skäl. Därvid får regeringen uppställa villkor som inskränker enskild mottagares rätt all lämna uppgift vidare eller utnyttja den,

16  § Föreskrifterna i 2 § andra slyckel, 6 § andra stycket, 7 § försia styckel samt 10 och 15 §§ gäller ej, om annal följerav bestämmelse i 3-12 kap, denna lag eller i annan lag.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                                6

3 kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

1 § Sekretess gäller för uppgift som angår Sveriges föbindelser med annan
stal eller i övrigi rör annan stat, mellanfolklig organisalion, myndighet,
medborgare eller juridisk person i annan stat eller slaislös, om del kan antagas
atl röjande av uppgiften skulle störa Sveriges mellanfolkliga föbindelser eller
pä annat sätt skada riket,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst fyrtio år från del atl handlingen inkom eller upprättades,

2 § Sekretess gäller för uppgift som angår planläggning eller annan förbere­
delse av verksamhet för all försvara riket eller i övrigi rör totalförsvaret, om
det kan antagas alt röjande av uppgiften skulle vålla fara för rikels säkerhel
eller på annat sätt skada försvaret av riket. För uppgifter om vissa
uppfinningar avseende krigsmateriel gäller dock sekretess enligt bestäm­
melser i särskild lag om sådana uppfinningar.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högsl fyrtio år från det att handlingen inkom eller upprättades, om ej regeringen föreskriver att sekreiess skall gälla under längre lid.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer prövningen av begäran alt få taga del av sådan av statens lantmäteriverk eller sjöfartsverket upprättad handling, som innehåller kart- eller ftygbildmaterial angående anläggning av betydelse för totalförsvaret eller data ur verkets geodetiska arkiv, på del verk som har upprättat handlingen.

3 § All del genom förordning kan föreskrivas, alt endasl viss myndighei fär
pröva fråga om utlämnande av allmän handling som är av synneriig betydelse
för rikets säkerhet, framgår av 2 kap. 14 § andra styckel tryckfrihetsförord­
ningen.

4 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik,
penningpolitik eller valutapolitik

1 § Sekretess gäller hos regeringen, riksbanken och riksgäldskonloret för uppgift som angår rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valuta­politik, om del kan antagas all röjande av uppgiften skulle motverka syflel med beslutade eller fömtsedda åtgärder. Har uppgift, som är sekretessbelagd enligt vad nu har sagts, utlämnats lill annan myndighei, gäller sekretessen också hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl tio år från del alt handlingen inkom eller upprättades.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I       ,,.■,,                   7

5  kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet för
inspektion, kontroll eller annan tillsyn

1  § Sekreiess gäller för uppgift angående planläggning eller annan förbere­delse för inspektion, revision eller annan granskning, som myndighei har all företaga, om det kan antagas all röjande av uppgiften skulle molverka syftet med granskningsverksamheten.

2  § Sekretess gäller för uppgift i pågående utredning för kontroll beträffande skatt eller avgift lill slalen eller kommun eller beträffande bidrag, lån, kreditgaranti eller annan förmån, om del med hänsyn lill syftet med kontrollen är av synneriig vikt att uppgiften ej uppenbaras för den som kontrollen avser.

3  § Sekreiess gäller för uppgift angående beslut om taxeringsrevision eller liknande kontroll, vid vilken säkringsåtgärd kan antagas bli beslutad, saml för uppgift om säkringsåigärd i samband med sådan kontroll, om det med hänsyn lill syftet med ålgärden är av synneriig vikt atl uppgiften ej uppenbaras för den som åtgärden avser.

4  § Sekretess gäller för uppgift som ingår i eller utgör underiag för kunskaps­prov eller psykologiskt prov under myndighets överinseende, om del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle molverka syftet med provet.

6 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att förebygga eller beivra
brott

1        § Sekreiess gäller för uppgift i förundersökning i brottmål, i angelägenhet
som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i verksamhet för all
förebygga brott samt i åklagarmyndighets, polismyndighets eller tullmyndig­
hets verksamhet i övrigi för alt förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott,
om del kan antagas att röjande av uppgiften skulle motverka beslutade eller
förutsedda åtgärder eller skada den framtida verksamheten. Under samma
förutsättning gäller sekreiess i myndighels verksamhet för atl gå åklagar­
myndighet, polismyndighet eller tullmyndighet lill hända med alt uppdaga,
utreda eller beivra brott.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl fyrtio år från del alt handlingen inkom eller upprättades. ■

2        § Sekretess gäller för uppgift om säkerhets- eller bevakningsåtgärd med
avseende på

1.   byggnader eller andra anläggningar, lokaler eller inventarier,

2.   tillverkning, förvaringeller transport av pengar eller andra värdeföremål saml transport eller förvaring av vapen, ammunition, sprängämnen, klyvbart

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                 8

malerial eller radioaktivt avfall,

3,   telekommunikation,

4,   behörighet alt få tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller annan handling,

att i den mån det kan antagas att röjande av uppgiften skulle motverka syftet med åtgärden,

3  § Sekreiess gäller för uppgift som lämnar eller kan bidraga lill upplysning och chiffer, kod eller liknande metod med ändamål att underlätta befordran eller användning i allmän verksamhet av uppgifter utan att föreskriven sekreiess åsidosattes, i den mån del kan antagas att röjande av uppgiften skulle molverka ändamålet med metoden,

4  § Sekretess gäller, utöver vad som följer av 1-3 §§, inom polisväsendet och kriminalvården för uppgift om åtgärd med ändamål att hindra rymning eller fritagning, i den mån det kan antagas att röjande av uppgiften skulle motverka syftet med ålgärden,

7 kap. Sekretess med hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse

1 § Sekretess gäller i myndighels afTärsverksamhet för uppgift om myndig­hetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antagas all röjande av uppgiften skulle på det allmännas bekostnad gynna någon som driver likartad rörelse. Har uppgift, för vilken gäller sekreiess som nu har sagts, utlämnats lill överordnad myndighet, gäller sekretessen också hos den myndigheten,

Sekreiess gäller på villkor som anges i första styckel försia meningen hos myndighei för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos bolag eller annan sammanslutning, i vilket det allmänna har ett bestämmande inflytande och som under myndigheten driver affärsverksamhet,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst tjugo år från del au handlingen inkom eller upprättades,

2§ Sekretess gäller för uppgift i ärende angående förvärv, överlålelse, upplåtelse eller användning av egendom, tjänsl eller annan nyttighet, om del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra skada fördel allmänna. Vad som nu har sagts om tjänsl gäller dock ej arbete som för myndighets behov utföres av dess egen eller annan myndighets personal. Angår ärertdei upphandling eller försäljning av lös egendom för det allmännas räkning, fär uppgift om anbud ej i någol fall utlämnas till annan än den som har avgett anbudet förrän avtal har slutits eller ärendet annars har slutförts,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl tjugo år från del alt handlingen inkom eller upprättades. Beträffande

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilagal                                 9

handling som anger villkoren i slutet avlal gäller sekreiessen dock längst lill dess två år har förfiutit från det att avtalet fullgjordes,

3 § Sekreiess gäller för uppgift som hänför sig lill myndighets verksamhet för
upplåning, om det kan antagas atl röjande av uppgiften skulle försämra det
allmännas ställning som låntagare,

I fråga om uppgift i allmän handling gällersekretess enligt denna paragraf i högsl tjugo år från det alt handlingen inkom eller upprättades,

4 § Sekretess gäller för uppgift angående utförande av undersökning av
naturvetenskaplig eller leknisk art, som myndighei har låtit verkställa för det
allmännas räkning, eller angående resultatet av sådan undersökning, om del
kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra skada för det
allmänna,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl tjugo år från det all handlingen inkom eller upprättades,

5 § Sekreiess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att
användas vid facklig förhandling på den offentiiga sektorn eller vid förbere­
delse för sådan förhandling, om det kan antagas att röjande av uppgiften
skulle försämra del allmännas eller statligt eller kommunalt företags ställning
som förhandlingspart. Med facklig förhandling på den offentliga sektorn
avses sådan förhandling i fråga angående förhållandel mellan arbetsgivare
och arbetstagare, vari myndighet, sammanslutning av kommuner eller
statligt eller kommunalt företag har an dellaga,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst fem år från det atl handlingen inkom eller upprättades. Beträffande handling som har upprättats hos eller inkommit lill riksdagens lönedelegaiion gäller sekreiessen dock längst till dess förhändlirigsöverenskommelse har träffals eller förhållandel annars har reglerats,

6§ Sekreiess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats med anledning av facklig slridsåtgärd på den offentliga sektorn eller vid förbere­delse till sådan slridsåtgärd, om det kan antagas all röjande av uppgiften skulle försämra det allmännas eller statligt eller kommunalt företags ställning som part i arbelskonflikl. Med facklig slridsåtgärd på den offentliga sektorn avses facklig stridsåtgärd som vidtages av eller mot arbetsgivare, för vars räkning myndighei, sammanslutning av kommuner eller statligt eller kommunalt företag har atl förhandla i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högst tio år från del all handlingen inkom eller upprättades.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                               10

7  § Vid lillämpning av 5 eller 6 § ankommer del på myndighei, som har atl självständigt handlägga ärende om förhandling i fråga angående förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, atl pröva fråga om utlämnande lill enskild av uppgift som hänför sig lill ärendet, Belräffande uppgift hos riksdagens lönedelegaiion ankommer del dock på lönedelegalionen eller myndighei, som denna besiämmer, att pröva frågan. Om förhandlingsärende har uppdragits åt sammanslutning av kommuner, ankommer prövningen av frågan inom kommun på den myndighei som handlägger sådanl ärende,

8  § Sekreiess gäller för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för myndighets räkning med anledning av myndighetens eller statligt eller kommunalt företags rättslvisl, om del kan antagas all röjande av uppgiften skulle försämra det allmännas eller företagets ställning som part,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf längst lill dess saken har blivit slutligen avgjord och i intet fall längre än lill dess tjugo år har förflutit från det att handlingen inkom eller upprättades,

9§ Sekretess gäller för uppgift i dagbok eller därmed jämställd handling, som har upprättats på fartyg, som äges av eller är upplåtet lill staten eller kommun, angående sammanstötning med annal fartyg, beträffande vilket molsvarande uppgift ej är tillgänglig, om del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle försämra del allmännas ställning i tvist på gmnd av sammanstötningen,

Sekreiess enligt denna paragraf upphör om sjöförklaring eller annan sådan undersökning hålles offentligt eller lalan väckes på gmnd av sammanstöt­ningen och i vart fall när fem år har förflutit från del all sammanstötningen ägde mm.

Vid tillämpningen av denna paragraf ankommer det på den myndighei, under vars förvaltning fartyget hör, att pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild,

8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden

1 § 1 verksamhet för sjukvård eller hälsovård, i annan medicinsk verksamhet och i särskild verksamhet för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda gäller, om verksamheten ej innebär myndighetsutövning mol enskild, sekreiess för uppgift som avser enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden och som hänför sig till frivillig rådgivning, behandling eller vård eller undersökning enbart i medicinskt syfle, om

1, uppgiften har lämnats i förtroende till läkare, tandläkare, sjuksköterska, barnmorska, kurator eller annan befattningshavare som i allmän eller enskild verksamhet av nyss angivet slag står under särskild lillsyn, eller

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilagal                                  11

2, uppgiften gäller något som med anledning av den förtroliga underrät­telsen har iakttagits, inhämtats eller åtgjorts,

Sekretess enligt första stycket gäller också i den särskilda tillsynen över allmän och enskild verksamhet som avses i stycket.

Ulan hinder av försia och andra styckena fär

1,   uppgift i trängande fall lämnas för medicinsk behandling av den som uppgiften rör,

2,   uppgift lämnas lill närslående om allvariig sjukdom., när samtycke från den sjuke ej kan eller av hänsyn lill honom ej bör inhämtas,

3,   anmälan göras lill myndighei angående smittsam sjukdom i fall som anges i lag eller förordning,

4,   anmälan annars göras eller uppgift på begäran lämnas lill myndighei eller annan i fall som anges i en särskild lag,

5,   uppgift lämnas för intagning av den, som lider av psykisk sjukdom, på sjukhus eller för inskrivning av psykiskt utvecklingsstörd i särskola, vårdhem eller specialsjukhus, enligt vad som närmare anges i föreskrifter i lagstift­ningen om beredande av sluten psykiatrisk vård oberoende av eget samtycke och om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda,

6,   uppgift lämnas för statistik-, forsknings- eller undervisningsändamål enligt vad som närmare anges i den lag som avses i punkt 4,

I fråga om sekreiess enligt denna paragraf gäller ej beslämmelserna i 2 kap, 7 §, ej heller beslämmelserna i 2 kap, 6 § i vidare mån än som följer av tredje Slyckel,

2 § I annat fall än som avses i 1 § gäller i verksamhet och lillsyn som anges där sekreiess för uppgift som avser vårdbehövande eller jämställd person eller närstående och som gäller sådan persons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det ej måste antagas atl uppgiften kan röjas utan men för den enskilde och hans närslående, Samma sekretess gäller i ärende om fastställande av könstillhörighet.

Vid utskrivningsnämnd, beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda och psykiatriska nämnden gäller dock i ärende enligt lagstiftningen om beredande av sluten psykiatrisk vård eller om omsorger om psykiskt utvecklingsstörda sekretess enligt första styckel endast om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra men för den enskilde eller någon honom närstå­ende. Delsamma skall lillämpas vid förvaltningsdomstol i ärende enligt lagstiftningen om smittskydd. Sekretessen gäller ej beslul av nämnd som nyss har sagts, annat beslut i ärende enligt lagstiftningen om beredande av sluten psykiatrisk vård eller omsorger om psykiskt utvecklingsstörda, när beslutet angår frihetsberövande ålgärd, eller beslut enligt lagstiftningen om smittskydd angående sådan ålgärd, såvitt fråga är om annan sjukdom än venerisk. Sekretess enligt försia stycket gäller ej heller anmälan eller beslul i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I                                12

ärende om ansvar eller behörighet för personal inom hälso- eller sjukvår­den.

Föreskrifterna i 1 § tredje slyckel skall i tillämpliga delar gälla också i fråga om sekretess enligt denna paragraf I fråga om denna sekreiess gäller ej bestämmelserna i 2 kap, 6 § i vidare mån än som följer av den gjorda hänvisningen, ej heller gäller bestämmelserna i 2 kap, 7 S försia stycket 2, I frågaom uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högsl femlio år från del att handlingen inkom eller upprättades,

3  § Till den del sekretessen enligt 1 eller 2 § är av innebörd som anges i 1 kap, 2 § 1 och avser uppgift om vård- eller behandlingsbehövandes hälsotillstånd, gäller den, ulan hinder av 2 kap, 10 §, också i förhållande till den till vars skydd den är föreskriven, om del med hänsyn till pågående vård eller behandling måste anses vara av synneriig vikt atl uppgiften ej utlämnas lill honom,

4  § Inom socialvården gäller, i annat fall än som avses i tredje styckel och i

5  §, sekreiess för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del ej måste antagas att uppgiften kan ibjas ulan men för den enskilde och hans närstående, Sekreiessen gäller dock ej beslul om /någons omhändertagande för vård/.

Med socialvård förslås verksamhet enligt socialtjänstlagen (1978:000) och lagen (1976:38Dom barnomsorg, handläggning och ålgärder enligt /särskild lagstiftning om omhändertagande av enskild/ samt verksamhet som i annat fall enligt lag handhas av socialnämnd. Till socialvård räknas också verksamhet hos annan myndighei som innefattar omprövning av social­nämnds beslul eller särskild lillsyn över nämndens verksamhet.

Vid förvaltningsdomstol gäller sekretess i mål om omhändertagande för vård enligt /särskild lagstiftning härom/, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om dét kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra men för den enskilde eller någon honom närstående, Sekreiessen gäller dock ej beslul i målet,

Bestämmelsema i 2 kap, 6 § andra slyckel och 7 § försia stycket 2 äger ej tillämpning i fråga om sekretess enligt denna paragraf I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år från del alt handlingen inkom eller upprättades,

5 § Sekretess gäller inom kommunal familjerådgivning för uppgift som enskild har lämnat i förtroende eller som har inhämtats i samband med rådgivningen,

1 fråga om sekretess enligt denna paragraf gäller ej beslämmelserna i 2 kap, 6, 7 och 15 §!;,

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 1                               13

6        § Sekreiess gäller i verksamhet och lillsyn som anges i 1 § saml inom
socialvården för uppgift om vem som har gjort anmälan eller avgetl annan
utsaga om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, om det
kan antagas all röjande av uppgiften skulle innebära fara för någons
personliga säkerhet,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst femtio år från det atl handlingen inkom eller upprättades,

7        § Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa, riksförsäkringsverket och
försäkringsdomslolen i ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring
eller arbelsskadeförsäkring eller om annan jämförbar ekonomisk förmån åt
enskild, för uppgift om någons sjukdom eller annars om enskilds personliga
förhållanden, om det kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra
men för den enskilde eller någon honom närstående, Samma sekreiess gäller
hos annan myndighet på vilken del ankommer att handlägga ärende enligt
lagstiftning som nu har sagts.

Sekretess enligt denna paragraf gäller ej beslul av annan myndighet än allmän försäkringskassa. Vidare får uppgift utlämnas till enskild enligt vad som föreskrives i lagstiftningen om allmän försäkring,

Beslämmelserna i 2 kap, 7 § äger ej lillämpning i fråga om sekreiess enligt denna paragraf hos allmän försäkringskassa, I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl femtio år från det all handlingen inkom eller upprättades,

8        § Sekretess gäller hos myndighei, som har alt verka för arbetarskydd, i
ärende härom eller om arbetsskadeförsäkring för uppgift om enskilds
sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, om det kan antagas atl röjande
av uppgiften skulle medföra men för den enskilde. Hos myndighet som nu
har sagts gäller sekreiess även för uppgift om arbetstagares anmälan i ärende
om arbetarskydd,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl femlio år från del all handlingen inkom eller upprättades,

9        § Sekretess gäller inom del obligatoriska skolväsendet och i undervis­
ningen av ungdom i gymnasieskolan för sådan uppgift om enskilds personliga
förhållanden som hänför sig till skolans elevvårdande verksamhet eller till
ärende om disciplinärt förfarande mot elev eller om skiljande av elev från
vidare studier, om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra
men för den som uppgiften rör eller någon honom närslående.

Sekretess gäller inom utbildningsväsendet i övrigt för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift hos psykolog, kurator eller sludievägledare om enskilds personliga förhållanden.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                               14

om det ej kan antagas att uppgiften kan röjas utan men for den som uppgiften rör och hans närstående,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högsl femlio år från det alt handlingen inkom eller upprättades,

10      § Sekreiess gäller i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning för
uppgift om enskilds personliga förhållanden,

Sekreiess gäller i ärende om arbetsvärd, antagning till arbetsmarknadsut­bildning, hjälp och stöd vid arbetslöshet eller andra åtgärder i anslällnings­främjande syfle eller för att främja enskilds anpassning lill arbetslivet för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om det kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra men för den som uppgiften rör eller någon honom närslående, Sekreiessen gäller dock ej beslul i ärendet,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högst femlio år från det atl handlingen inkom eller upprättades,

11      § Sekreiess gäller i myndighets personalsociala verksamhet för uppgift
som hänför sig lill psykologisk undersökning eller behandling och för uppgift
om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller
annan sådan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd
och hjälp i personliga angelägenheter, om del ej kan antagas all uppgiften kan
röjas ulan men för den som uppgiften rör och hans närstående.

Sekretess gäller i verksamhet som avses i första styckel för annan uppgift om enskilds personliga förhållanden än som där sägs, om del kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra men för den som uppgiften rör eller någon honom närslående.

Sekretess gäller i myndighets personaladministrativa verksamhet i övrigi för uppgift om anställds hälsotillstånd och för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som hänför sig lill ärende om omplacering eller pensionering av anställd, om det kan antagas all röjande av uppgiften skulle medföra men för den som uppgiften rör eller någon honom närstående, Sekreiessen gäller dock ej beslul i ärendet,

I fråga om uppgift i allmän handling gällersekretess enligt denna paragraf i högsl femlio år från det all handlingen inkom eller upprättades,

12      § Sekretess gäller i ärende om inskrivning av värnpliktig, om befrielse från
eller anstånd med värnpliklsljänslgöring, om vapenfri ijänsl eller om
antagning till bistånds- och kataslrofutbildning, för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om del kan antagas all röjande av uppgiften skulle
medföra men för den enskilde eller någon honom närstående, Sekreiessen
gäller dock ej beslul i ärendet.

Sekretess gäller inom försvarsmaktens personalvård med avseende på värnpliktiga för uppgift som hänför sig till psykologisk undersökning och för

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I                               15

uppgift om enskilds personliga förhållanden hos personalvårdsassisient eller annan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter, om del ej kan antagas atl uppgiften kan röjas ulan men för den som uppgiften rör och hans närstående,

I fräga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl femtio år från del all handlingen inkom eller upprättades,

13      § Sekretess gäller för uppgift som hänför sig lill psykologisk undersökning
vilken ulföres för forskningsändamål, om del ej måsle antagas att uppgiften
kan röjas utan men för den som uppgiften rör och hans närslående,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst femlio år från det all handlingen inkom eller upprättades,

14      § Sekretess gäller för uppgift som angår svensk myndighels förhållande
till utlänning eller som annars rör utlänning, om risk föreligger all röjande av
uppgiften skulle medföra all någon utsattes för övergrepp eller annat
allvariigt men som föranledes av förhållandel mellan utlänningen och
utländsk siat eller myndighei eller organisalion av utlänningar.

Utöver vad som följer av första styckel gäller sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra men för utiänningen eller någon honom närstående. Sekretessen gäller dock ej beslul i ärende,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högsl femlio år från del all handlingen inkom eller upprättades,

15      § Sekretess gäller i verksamhet som avser folkbokföringen eller annan
liknande registrering av befolkningen, för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det av särskild anledning kan antagas atl röjande av
uppgiften skulle medföra men för den enskilde eller någon honom närstå­
ende,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högst femlio år från del all handlingen inkom eller upprättades,

16      § Sekretess gäller vid datainspektionen i ärende enligt lagstiftning lill
skydd för enskilds person, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomi­
ska förhållanden, om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra
skada eller men för den enskilde eller någon honom närslående. Har uppgift,
som är sekretessbelagd enligt vad nu har sagts, utlämnats till regeringen eller
justitiekanslern gäller sekreiessen även där,

Sekreiess gäller i myndighets verksamhet för enbart leknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning av personregister som avses i datalagen (1973:289), för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, I fråga om sekretess enligt detta stycke gäller ej bestämmel­serna i 2 kap, 7 §,

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                 16

Sekretess gäller för personuppgift i personregister som avses i dalalagen, om del kan antagas att utlämnande skulle medföra att uppgiften används för automatisk databehandling i slrid med dalalagen. Sekretess för uppgift som nyss har sagts gäller också, om det kan antagas, att utlämnande skulle medföra all uppgiften användes för automatisk databehandling i utlandet och atl detta ej kan ske ulan att medföra oiillböriigt intrång i personlig integritet. Vid tillämpningen av sislnämnda beslämmelse ankommer del på dalain­spektionen atl pröva fråga om utlämnande,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt första och andra styckena i högst femlio år från del alt handlingen inkom eller upprät­tades,

17      § Sekreiess gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur allmänt
kriminalregisier eller polisregister för uppgift som har tillförts registret. Om
utlämnande av sådan uppgift gäller, ulöver 2 kap, denna lag, föreskrifter i lag
om register som nu har sagts samt i förordning som har stöd i sådan lag,

Beslämmelserna i 2 kap, 7 och 10 §§ äger ej lillämpning på sekretess enligt denna paragraf Den som är registrerad har dock rätt alt taga del av registemppgift om sig själv på sådant sätt att han ej kommer atl förfoga över något bevis om registrets innehåll,

18      § I annal fall än som avses i 17 § gäller sekreiess i verksamhet som avser
förande av eller uttag ur register

1,    för uppgift hos rikspolisstyrelsen, som angår brott eller den som har misstänkts, åtalats eller dömts för brott och som har lämnais dit för databehandling inom rättsväsendets informationssystem,

2,    för belaslningsuppgift som har tillförts körkortsregistret,

3,    uppgift som har tillförts särskilt register som författningsenligt föres hos myndighei angående brott eller tjänsteförseelser begångna av personer som är eller har varit verksamma hos myndigheten,

Beslämmelserna i 2 kap, 7 § äger ej lillämpning på sekretess enligt denna paragraf

19      § Sekreiess gäller inom polisväsendet för sådan uppgift om enskilds
personliga förhållanden som hänför sig lill

1,    verksamhet som enbart innefallar hjälp eller annal bistånd åt enskild,

2,    ärende som avses i 21 kap, föräldrabalken eller

3,    utredning enligt 6 § andra styckel lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande,

om del kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra men för den som uppgiften rör eller någon honom närstående,

I fråga om uppgift i allmän handling gällersekretess enligt denna paragraf i högst femlio år från del att handlingen inkom eller upprättades.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I      .  ,                     17

20      § Sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om den som dömts all
undergå kriminalvård, om del kan antagas atl röjande av,uppgiften skulle
medföra men för honom eller någon honom närslående eller innebära fara för
någons personliga säkerhel, Sekreiessen gäller dock ej beslul av kriminal­
vårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfangelsenämnden, inler-
neringsnämnden eller övervakningsnämnd, ej heller i annal fall beslut enligt
lagstiftningen om kriminalvård i anstalt,

I fråga om uppgift i allmän handling gällersekretess enligt denna paragraf i högst femlio år från del alt handlingen inkom eller upprättades,

21      § Sekreiess gäller vid domslol i brottmål och i annal mål eller ärende, vari
utredning sker enligt beslämmelserna om förundersökning i brottmål, för
uppgift om sjukdom eller annal ömtåligt personligt förhållande som fram­
kommer vid förundersökning, personundersökning, rälispsykiatrisk under­
sökning eller annan liknande utredning, om det kan antagas att röjande av
uppgiften skulle medföra men för den som uppgiften rör eller någon honom
närstående,

Sekreiess enligt försia stycket gäller också hos annan myndighei än dom­stol,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst femtio år från del att handlingen inkom eller upprättades,

22      § Sekreiess gäller i ärende om nåd för uppgift om sjukdom eller annat
ömtåligt personligt förhållande, om del kan antagas atl röjande av uppgiften
skulle medföra men för den som ärendet gäller eller annan enskild,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högst femtio år från del all handlingen inkom eller upprättades,

23      § Sekreiess gäller för uppgift i sådan upptagning av dialektologiskt eller
etnologiskt innehåll som har gjorts eller anskaffats för forskningsändamål,
om det kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra men för den som
har lämnat uppgiften eller någon honom närslående eller för den som
uppgiften annars rör eller någon denne närslående,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst femtio år från del all handlingen inkom eller upprättades,

24      § I fråga om sekretess för uppgift som har anförtrotts präst under bikt
gäller endast vad som är föreskrivet i kyrkolagen,

9 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

I § Sekreiess gäller i ärende om arbetsförmedling för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, I ärende som rör andra anslällningsfrämjande

34 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I                                18

ålgärder gäller sekreiess för uppgift som nu sagts, om del kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra skada för den som uppgiften rör,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst tjugo år från del att handlingen inkom eller upprättades,

2 § Sekretess gäller i ärende om försäkring för arbetsskada för uppgift om
enskilds affärs- eller driftförhållanden, om del kan antagas all röjande av
uppgiften skulle medföra skada för honom. Under samma förutsättning
gäller sekreiess för sådan uppgitt i ärende om lillämpning av lagstiftning om
arbetsmiljö och i ärende om reglering av artietstid eller om arbetstillstånd för
utlänning. Såvitt avser ärende om tillämpning av lagstiftning om arbetsmiljö
kan regeringen för särskilt fall förordna om undanlag från sekreiessen i fråga
om uppgift som nu sagts, om den finner del vara av vikt all uppgiften
lämnas,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl tjugo år från det atl handlingen inkom eller upprättades,

3 § Sekretess gäller, i annal fall än som avses i 10 kap, 8 S, för sådan uppgift
om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden som har lämnats på grund av
föreskrift i särskild lagstiftning om uppgiftsskyldighel i frågor rörande
samhällsplaneringen, om del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle
medföra skada för den som uppgiften rör,

Beslämmelserna i 2 kap, 6 § andra stycket och 7 § äger ej tillämpning i fråga om sekretess som avses i denna paragraf I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högst Ougo år från del all handlingen inkom eller upprättades,

4 § Sekretess gäller i statlig verksamhet, som beslår i utredning, planering,
rådgivning, prisreglering, tillståndsgivning, lillsyn eller siödverksamhet med
avseende på produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller trans­
portverksamhet eller i övrigt med avseende på näringslivet, för uppgift
om

1,   enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsre­
sultat, om del kan antagas all röjande av uppgiften skulle medföra skada för
den som uppgiften rör,

2,   andra ekonomiska förhållanden eller personliga förhållanden för
enskild, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den
som är föremål för verksamhet som nyss sagts.

Såvitt gäller annan statlig verksamhet än sådan som bedrives av myndighei under riksdagen gäller sekreiess enligt första stycket endast i den mån regeringen föreskriver del. Regeringen kan därvid i fråga om viss statlig tillsynsverksamhet föreskriva atl sekreiess för uppgift som avses i första styckel 1 skall gälla endast om det kan antagas atl röjande av uppgiften skulle

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga I                               19

medföra avsevärd skada för den som uppgiften rör. Regeringen kan för särskill fall förordna om undantag från sekreiess som har föreskrivits med stöd av första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas,

Sekreiess gäller för uppgift i kartellregisier, om del kan antagas all röjande av uppgiften skulle medföra avsevärd skada för den som uppgiften rör och sekretessen ej nämnvärt motverkar syftet med registret. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekreiessen, om den finner del vara av vikt atl uppgiften lämnas.

Sekretess gäller i kommunal tillsyn med avseende på näringslivet för uppgift som avses i försia slyckel I, om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra skada för den som uppgiften rör, saml för uppgift som avses i första styckel 2, Regeringen kan för särskill fall förordna om undantag från sekretessen i fråga om uppgift som avses i försia stycket 1, om den finner del vara av vikt atl uppgiften lämnas,

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högst tjugo år från det all handlingen inkom eller upprättades eller, såvitt gäller sådan uppgift i viss statlig verksamhet som sägs i försia stycket 1, den kortare lid som regeringen kan bestämma,

5 § Sekretess gäller i lillsyn över erkänd arbetslöshetskassa eller annan
försäkringsrörelse, som ej bedrives affärsmässigt, för uppgift om

1,   försäkringsinrätinings ekonomiska förhållanden, om det kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra skada för inrättningen,

2,   personliga eller ekonomiska förhållanden för den som är försäkrad hos inrättningen,om del ej måsle antagas all uppgiften kan röjas utan skada och men för honom och hans närstående.

I fråga om uppgift i allmän handling gällersekretess enligt denna paragraf i högsl tiugo år, om uppgiften angår försäkririgsinrältnings förhållanden, och annars i högst femlio år från del alt handlingen inkom eller upprättades.

6 § Sekretess gäller i riksbankens bankrörelse och i riksgäldskontorets
upplåningsverksamhei för uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden.

Sekreiess gäller i annan av myndighet bedriven upplåningsverksamhet och affärsmässig utlåningsverksamhet än som avses i första slyckel för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om del kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra skada för den som uppgiften rör. Har uppgift, som är sekretessbelagd enligt vad nu sagls, utlämnats till överordnad myndighei gäller sekreiessen också hos den myndigheten.

Bestämmelserna i 2 kap. 6 § andra stycket och 7 § äger ej lillämpning i fråga om sekretess enligt första styckel. 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst tjugo år från del all handlingen inkom eller upprättades.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                               20

7 § Sekretess gäller hos myndighet för uppgift som avser provning, bestäm­
ning av egenskaper eller myckenhet, värdering, vetenskaplig, teknisk,
ekonomisk eller statistisk undersökning eller annat sådant uppdrag som
myndigheten utför för enskilds räkning, om denne har begärt sådan
sekretess. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från
sekretessen, om den finner del vara av vikt atl uppgiften lämnas.

Bestämmelserna i 2 kap. 6 § andra styckel och 7 § ägerej lillämpning i fråga om sekreiess enligt denna paragraf I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen, såvitt avser handling hos statens skeppsprovningsanslall i högsi femlio år, och i övrigi i högst tjugo år från del atl handlingen inkom eller upprättades.

8 § Sekretess gäller hos myndighet för uppgift om affärs- eller driftförhål­
landen för enskild som i annat fall än som avses i 6 och 7 §§ har trätt i
affärsförbindelse med myndigheten, om den som uppgiften rör har begärt
sådan sekreiess och del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra
skada för honom. Sekretess gäller också hos myndighet för uppgift som nu
sagls i fråga om enskild som har trätt i affärsförbindelse med bolag eller annan
sammanslutning, i vilket del allmänna har ett bestämmande inflytande och
som under myndigheten driver affärsverksamhet, om det kan antagas att
röjande av uppgiften skulle medföra skada för den som uppgiften rör. Har
uppgift, som är sekretessbelagd enligt första eller andra meningen utlämnats
till överordnad myndighei, gäller sekreiessen också hos den myndigheten.
Regeringen kan för särskill fall förordna om undanlag från sekreiess enligt
denna paragraf, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I frågaom uppgift i allmän handling gällersekretess enligt denna paragraf i högsl tjugo år från del all handlingen inkom eller upprättades. Belräffande handling som anger villkoren i slulel avlal gäller sekreiessen dock längst lill dess två år har förflutit från del all avtalel fullgjordes.

9§ Sekreiess gäller i myndighels verksamhet avseende internationellt utvecklingsbistånd för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, om den som uppgiften rör har begärt sådan sekretess och del kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra skada för honom. Regeringen kan för särskill fall förordna om undanlag från sekreiessen, om den finnerdei vara av vikt all uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gällersekretess enligt denna paragraf i högsl tjugo år från del all handlingen inkom eller upprättades. Beträffande handling som anger villkoren i avlal, slutet mellan enskild och myndighei, gäller sekretessen dock längst till dess två år har förflutit från del all avtalet fullgjordes.

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga I                                21

10      § Sekretess gä/ler i myndighets verksamhet avseende hälso-eller sjuk vård
för sådan uppgift om viss varas tillverkriingeller innehåll, som har lämnais lill
myndigheten för alt användas som underlag för behandling eller annan
liknande ålgärd inom verksamhet som nu sagts, om det kan antagas atl
röjande av uppgiften skulle medföra skada för enskild.

I frågaom uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högsl tjugo år från det atl handlingen inkom eller upprättades.

11      § Sekretess gäller i ärende om ansökan om palenl för uppgift om
uppfinning eller företagshemlighet, om annat ej följer av gällande lagstiftning
om patent.

Sekreiess gäller för sådan uppgift om uppfinning som har lämnais till myndighei enligt lagstiftning om arbetsgivares rätt lill arbetstagares uppfin­ningar. Om patent har sökts på uppfinningen, gäller dock sekreiess för uppgift som nu sagls endast om samma uppgift i ärendet om ansökan om palenl omfattas av sekreiess enligt försia stycket.

Sekretess gäller i ärende om registrering av mönster för uppgift om mönstret, om annal ej följer av gällande lagstiftning om mönslerskydd.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt andra stycket försia meningen i högsl tjugo år från det all handlingen inkom eller upprättades.

12      § Sekretess gäller i ärende om registrering eller inskrivning för uppgift om
pris och betalningsvillkor i skeppsbyggnadsavial, som har inkommit lill
registreringsmy ndigheten.

I frågaom uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf! högst tjugo år från del alt handlingen inkom eller upprättades.

13      § Sekreiess gäller för uppgift som av part i arbelstvist har lämnats till
förlikningsman, särskild förlikningsman eller medlingskommission, om
uppgiftslämnaren har gjort förbehåll därom.

Bestämmelserna i 2 kap. 6 § andra stycket och 7 § äger ej lillämpning i fråga om sekreiess enligt denna paragraf I frågaom uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl tjugo år från del att handlingen inkom eller upprät­tades.

14      § Sekreiess gäller i ärende om utredning av fartygs sammanstötning med
annat fartyg, för uppgift som angår sammanstötningen och härrör från det
fartyg som ärendet avser, om fartygets befälhavare eller redare begär del.
Sekretess gäller dock ej om sjöförklaring eller annan sädan undersökning
belräffande båda fartygen sker samtidigt. Ej heller gäller sekretess, om sådan
undersökning beträffande del andra fartyget har ägt rum förut eller tillgång
annars finns lill motsvarande uppgift rörande del andra fartyget.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                               22

Handlägges ärende som sägs i första stycket vid annan myndighei än domslol, äger 12 kap. 2 § försia slyckel och 3 § molsvarande tillämpning hos den myndigheten.

I fråga om uppgift i allmän handling upphör sekreiessen enligt denna paragraf när molsvarande uppgift rörande del andra fartyget har blivit tillgänglig och senast når fem år har förflutit från det att sammanstötningen skedde.

15 § Sekretess gäller vid domstol i mål eller ärende som avser domstolens rättskipande eller räitsvårdande verksamhet för uppgift om myndighets eller enskUds affärs- eller driftförhållanden, om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra avsevärd skada för den som uppgiften rör.

Vid utredning som sker enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål gäller sekretess molsvarande den som enligt försia styckel gäller vid domstol.

Försia och andra styckena äger ej lillämpning, om uppgiften hos domstolen eller under förundersökningen omfattas av annan beslämmelse om sekreiess än 10 kap, 19 § lill skydd för samma intresse eller om av särskild bestämmelse i denna lag följer atl sekreiess ej skall gälla, Försia och andra styckena gäller ej lill skydd för den som är tilltalad eller misstänkt för brott,

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högsl tjugo år från del all handlingen inkom eller upprättades,

10 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet både för enskilds personliga och enskilds ekonomiska förhållanden

1 § I annat fall än som avses i 2-4 §§ gäller sekreiess i myndighels
verksamhet i fråga om beräkning av skatt, av prisregleringsavgift eller
särskild arbetsgivaravgift eller av pensionsgrundande inkomst eller i fråga om
taxering lill grund för sådan beräkning, för uppgift om enskilds förhållanden,
om det ej måsle antagas att uppgiften kan röjas utan skada och men för den
enskilde.

Hos domstol gäller dock sekreiess enligt försia stycket endasl om det kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra skada eller men för den enskilde.

Sekretess enligt försia eller andra slyckel gäller ej

1,    i ärende om beräkning av arvsskatt,

2,    beslut varigenom skatt eller avgift, som anges i förstastycket, fastslälles eller pensionsgrundande inkomst bestämmes eller för beslut angående åsällande av taxering,

3,    i den mån annat följer av lagstiftningen om laxeringsförfarandet,

2 § Sekreiess gäller i ärende om befrielse från lillämpning av bestämmelserna
om beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid avyttring av aktier eller

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I                               23

liknande egendom i samband med strukturrationalisering, för uppgift om enskilds förhållanden,

Sekreiess gäller i ärende om värdesällning av aktier i aktiebolag eller av andelar i ekonomisk förening lill ledning för taxering, för uppgift om enskilds förhållanden. Sekretessen gäller dock ej beslut i ärendet,

Sekreiess gäller i ärende om förhandsbesked i laxerings- eller skattefråga, i ärende om särskilt medgivande angående avdrag vid taxering samt i ärende om undantag från bestämmelserna om beräkning av skattepliktig realisa­tionsvinst vid avyttring av aktier i fåmansbolag elier därmed likställd egendom, för uppgift om enskilds förhållanden, om del ej måsle antagas atl uppgiften kan röjas utan skada och men förden enskilde.

3  § Sekreiess gäller i ärende om kontroll belräffande skatt eller avgift, som anges i 1 § första stycket, samt i ärende om säkringsåtgärd i samband med sådan kontroll, för uppgift om enskilds förhållanden, om del ej måsle antagas all uppgiften kan röjas utan skada och men för den enskilde.

4  § Sekretess gäller i ärende om nedsättning av eller befrielse från skall eller avgift, som anges i 1 § första stycket, samt i ärendeom kompensation foreller återbetalning av sådan skatt eller avgift, för uppgift om enskilds förhållanden, om det ej måsle antagas atl uppgiften kan röjas utan skada och men för den enskilde. Sekreiessen gäller dock ej beslut i ärendet.

Sekretess gäller i ärende om anstånd med erläggande av skatt eller avgift, som anges i 1 § försia stycket, samt i ärende om skalle-eller avgiftstillägg eller förseningsavgift, för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del ej måste antagas all uppgiften kan röjas ulan men förden enskilde. Sekreiessen gäller dock ej beslul i ärendet.

Hos domstol gäller sekretess en ligt försia och andra styckena endasl om det kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra skada eller men för den enskilde.

5§ Sekretess gäller iärendeom lullkonlroll i annat fall än som avses i 3 §,för uppgift om enskilds förhållanden, om del ej måsle antagas att uppgiften kan röjas utan skada och men för den enskilde.

1 ärende om utfärdande av bevis om varas ursprung gäller sekreiess för uppgift om enskilds förhållanden.

6  § 1 ärende om handräckning ål utländsk skattemyndighet eller bistånd ål utländsk tullmyndighet äger 1-5 §§ molsvarande lillämpning i den mån avlal härom har träffats med utländsk stat.

7  § 1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt 1-6 §§ i högsi tiugo år från det att handlingen inkom eller upprättades.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I                               24

8 § Sekreiess gäller i myndighets särskilda verksamhet för alt framställa
statistik och, enligt vad regeringen närmare föreskriver, i annan därmed
jämföriig undersökning som ulföres av myndighei, för uppgift som avser
enskild och kan hänföras lill denne. Sekretessen gäller dock ej för uppgift i
företagsregister, uppgift som behövs för forskningsändamål och uppgift, som
icke genom namn, annan idenlitelsbeteckning eller därmed jämförligt
förhållande är direkt hänföriig lill den enskilde, om del kan antagas all
uppgiften kan röjas utan skada och men för honom och hans närstående.

Beslämmelserna i 2 kap. 6 § andra slyckel och 7 § äger ej lillämpning på sekretess enligt denna paragraf I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiessen i högsl femtio år, om uppgiften avser personliga förhållanden, och annars i högsl tjugo år från del alt handlingen inkom eller upprät­tades.

9 § Sekretess gäller hos riksbanken i ärende om tillståndsgivning eller lillsyn
enligt valutalagsliftningen i annal fall än som avses i 9 kap. 4 §, för uppgift om
enskilds förhållanden, om del kan antagas atl uppgiftens röjande skulle
medföra skada eller men för den enskilde.

Sekreiess gäller i ärende om studiestöd samt, i annal fall än som avses i 9 kap. 4 och 6 §§, i ärende om ullåning av allmänna medel, för uppgift om enskilds förhållanden, om det kan antagas all röjande av uppgiften skulle medföra skada eller men för den enskilde. Sekretessen gäller dock ej beslul i ärendet och, såvitt angår annat än studiestöd, ej heller ansökan i ärendet.

I frågaom uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl femlio år från del all handlingen inkom eller upprättades.

10      § Sekreiess gäller inom postverket för uppgift som angår särskild
poslförsändelse. Om sekreiess ej följerav annan beslämmelse, fär dock sådan
uppgift utlämnas till den som är försändelsens avsändare eller mottagare.
Sekreiess gäller inom postverket även för uppgift om enskilds förbindelse
med poslgirorörelsen eller bank.

Sekreiess gäller inom televerket för uppgift som angår särskill telefon­samtal eller annal telemeddelande. Om sekretess ej följer av annan besläm­melse, lär dock sådan uppgift utlämnas till den som har tagit del i telefonsamtalet eller annars är telemeddelandets avsändare eller mottagare eller som innehar apparat som har använts för telemeddelandet.

Sekreiess gäller hos postverket, televerket och annan myndighei som handhar allmän samfärdsel, för uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamhelen och som ej avses i försia eller andra slyckel, om del ej måste antagas att uppgiften kan röjas utan skada och men för den enskilde.

Beslämmelserna i 2 kap. 6 § andra stycket och 7 § äger ej lillämpning på sekreiess enligt första och andra styckena, I fråga om uppgift i allmän

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga I                               25

handling gäller sekretess enligt försia stycket iredje meningen och tredje stycket i högst tjugo år från det att handlingen inkom eller upprättades,

11      § Sekreiess gäller hos allmän advokatbyrå och nolarius publicus för
uppgift i ärende om rättshjälp eller annal biträde i enskilds angelägenhet, om
del kan antagas atl den enskilde har förutsatt att uppgiften skall behandlas
förtroligt,

Beslämmelserna i 2 kap, 6 § andra styckel och 7 § ägerej lillämpning i fråga om sekretess enligt denna paragraf

12      § Sekreiess gäller hos rätlshjälpsnämnd och centralmyndigheten för
rättshjälpen i ärende om rättshjälp för

1,   uppgift om den rättsliga angelägenhet, som ärendet avser,

2,   uppgift om enskilds förhållanden i övrigt, om det kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra skada eller men för den enskilde.

Sekretess enligt denna paragraf gäller ej beslul i ärende, I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högsl femlio år från det alt handlingen inkom eller upprättades,

13      § Sekreiess gäller hos ulrikesdepartemeniet, inom utrikesrepresenia-
tionen och hos nämnden för internationella adoplionsfrågor för uppgift i
ärende om ekonomiskt bistånd, utredning eller biträde i rättslig angelägenhet
ål enskild, om det kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra skada
eller men för den enskilde eller någon honom närstående. Sekreiessen gäller
dock ej beslul i ärende om ekonomiskt bistånd.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högsl femlio år från del aii handlingen inkom eller upprättades.

14      § Sekreiess gäller i ärende om någons inträde i advokatsamfundet, om
uteslutning av advokat ur delta eller om disciplinärt ingripande mot advokat,
för uppgift om dennes ekonomiska ställning eller om annan enskilds
förhållanden, om det kan antagas all röjande av uppgiften skulle medföra
skada eller men för den som uppgiften rör.

Försia slyckel äger molsvarande lillämpning i ärende om auktorisation eller godkännande av revisor eller revisionsbolag, om upphävande av sådan auktorisation eller sådant godkännande eller om disciplinärt ingripande mot revisor eller revisionsbolag som harerhållit auktorisation eller godkännande. Sekretess enligt detta stycke gäller ej beslul i ärendet.

1 fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högst femlio år från det att handlingen inkom eller upprättades.

15      § Sekretess gäller i ärende enligt lagstiftningen om tillstånd till förvärv
eller förköp av hyresfastighet eller om särskild förvaltning av sådan fastighet,
för uppgift om enskilds förhållanden, om det kan antagas att röjande av

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I                               26

uppgiften skulle medföra skada eller men för den enskilde. Sekretessen gäller dock ej beslut i ärendet.

I frågaom uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst tiugo år från del att handlingen inkom eller upprättades.

16      § Sekretess gäller hos överförmyndare eller överförmyndarnämnd i
ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds förhållanden, om ej
annal är föreskrivet i nämnda lag.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i tiugo år från del all handlingen inkom eller upprättades.

17      § Sekreiess gäller vid domslol i äktenskapsmål samt i mål och ärenden
som avses i föräldrabalken för uppgift om enskilds förhållanden, om part
begär del och del kan antagas all röjande av uppgiften skulle medföra skada
eller men för den enskilde eller någon honom närstående.

1 frågaom uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst femtio år från det att handlingen inkom eller upprättades.

18      § Sekretess gäller vid domslol i mål om ansvar för sedlighetsbrott,
utpressning, brytande av post- eller telehemlighel, inlrång i förvar eller
olovlig avlyssning saml i mål om ersällning för skada med anledning av
sådant brott för uppgift om enskilds förhållanden, om det kan antagas atl
röjande av uppgiften skulle medföra skada eller men för den enskilde eller
någon honom närstående. Sekretessen gäller dock ej för uppgift om den mol
vilken lalan föres.

Vid förundersökning avseende brott som sägs i första stycket gäller sekretess motsvarande den som enligt samma slycke gäller vid domslol.

I frågaom uppgift i allmän handling gäller sekreiess enligt denna paragraf i högst femtio år från det atl handlingen inkom eller upprättades.

19      § Sekretess gäller i utredning enligt beslämmelserna om förundersökning
i brottmål, i angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådanl mål
eller i verksamhet för all förebygga brott samt i åklagarmyndighets,
polismyndighets eller tullmyndighets verksamhet i övrigi för atl förebygga,
uppdaga, utreda eller beivra brott,

1.   för uppgift om enskild, om det kan antagas all röjande av uppgiften skulle medföra skada eller men för den enskilde eller någon honom närstående,

2.   för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle innebära fara för någons personliga säkerhet.

Sekretess enligt första styckel 1 gäller dock ej

1.   beslut huruvida åtal skall väckas eller beslul om nedläggande av förundersökning,

2.   uppgift i ärende om strafföreläggande eller föreläggande om ordnings­bot.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                27

3. uppgift som avser omhändertagande'enligt 3§ lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande och som ej har inhämtats vid utredningenligt 6 § andra slyckel samma lag.

Har åtal väckts, gäller sekreiess enligt försia stycket 1 ej heller för uppgift som har tillförts målet vid domstolen, såvida icke uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet.

Sekreiess enligt denna paragraf gäller ej i den mån annan bestämmelse om sekreiess lill skydd för samma inlresse är tillämplig.

1 frågaom uppgift i allmän handling gäller sekretess enligt denna paragraf i högst femtio år från det att handlingen inkom eller upprättades.

11       kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller
växtart

1 § Sekreiess gäller hos myndighet, som det särskilt åligger att verka för naturvård eller för kunskap om djur och växter, för uppgift om utrotnings­hotad djur- eller växtart, om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle motverka strävanden all bevara arten inom landet eller del därav.

12       kap. Sekretessen hos domstolar och vissa andra organ

1 § Erhåller domstol i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet från
myndighei eller från person, som på sätt anges i 1 kap. 3 § är knuten till
myndighei, uppgift som är sekretessbelagd vid myndigheten, gäller sekre­
tessen med de begränsningar som följer av 2-4 §§ också vid domstolen. Sådan
överföring av sekretess äger dock ej rum, om uppgiften hos domstolen redan
omfattas av annan bestämmelse om sekreiess än 9 kap. 15 Seller 10 kap. 19!;
till skydd för samma intresse.

Sekretess enligt 7 kap., 8 kap. 17 och 18 §§, 9 kap. 6-8 §§, 10 kap. 8 och 10-13 §§ saml 11 kap. 1 § gäller icke vid domstol i dess rättskipande eller räitsvårdande verksamhet.

2 § Sekretess för uppgift i mål eller ärende som avser domstols rättskipande
eller rättsvärdande verksamhet upphör alt gälla vid domslol, om uppgiften
förebringas vid offentlig förhandling.

Förebringas sekretessbelagd uppgift som avses i första stycket vid förhand­ling inom stängda dörrar, består sekreiessen under den fortsatta handlägg­ningen i den mån domstolen ej har förordnat annal. Sedan domstolen har skilt målet eller ärendet från sig, består sekreiessen i den mån domstolen har förordnal därom.

3 § Kan med slor sannolikhet antagas atl sekretessbelagd uppgift som avses i
2 § kommer att förebringas vid offentlig förhandling inför domstolen,
omfattas uppgiften ej av sekreiess vid domstolen.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                               28

4 § Sekretess för uppgift upphör all gälla vid domslol i den mån uppgiften
ingår i domstols dom eller i annal av domslol meddelat beslut som avser
rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet.

Första slyckel äger ej tillämpning i den mån domstol i dom eller beslut förordnal all sekreiessen skall beslå. Sådant förordnande fär icke omfatta domslut eller motsvarande del av annal beslut, såvida ej rikets säkerhel eller annal inlresse av synneriig vikt oundgängligen påkallar det. 1 fråga om domslut i brottmål eller tvistemål fär förordnande meddelas endasl om riket befinner sig i krig eller krigsfara eller andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden råder.

Gäller enligt andra styckel sekreiess vid domstol för uppgift i dom eller beslul, gäller denna sekreiess också vid annan myndighei som far del av domen eller beslutet, såvida ej uppgiften hos mottagaren redan omfattas av en sekretessbestämmelse till skydd för samma intresse.

5 § Vid domslol gäller sekreiess enligt 1 kap. 2 § 2 för

1.   innehållet i ännu ej meddelad dom eller i annal ännu ej meddelat beslut,
som avser domstolens rätlskipande eller räitsvårdande verksamhet,

2.   vad som har förekommit vid de överiäggningar lill beslul av angivet slag
som domstolen har hållit inom stängda dörrar, i den mån del icke framgår av
allmän handling.

Vid tillämpningen av denna paragraf skall med dom likställas jurys besvarande av fråga huruvida brott föreligger.

6 § Om synneriiga skäl talar för del, får regeringen i annal fall än som avses i
5 § i fråga om beslul av statlig myndighet, i vilket ändring kan sökas hos
domstol, föreskriva all sekreiess enligt 1 kap. 2 § 2 skall gälla vid myndig­
heten för

1.   innehållet i beslutet innan del har avkunnats eller expedierats,

2.   vad som har förekommit vid myndighetens överläggningar inom stängda dörrar angående beslutet, i den mån det icke framgår av allmän handling.

7 § Hos riksdagens ombudsmän och justitiekanslern gäller sekretess i deras
lillsyn över offentlig verksamhet i den omfattning som framgår av
andra-fjärde styckena.

Erhåller riksdagens ombudsman eller justitiekanslern från myndighei eller från person, som på sätt anges i 1 kap. 3 § är knuten lill myndighet, uppgift som är sekretessbelagd vid myndigheten, gäller sekreiessen även hos ombudsmannen eller justitiekanslern, när ej annat följer av tredje stycket.

Sekreiess för uppgift i anmälan från myndighei eller den, som på sätt anges i 1 kap. 3 § är knuten lill myndighet, gäller endast om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra avsevärd skada eller belydande men för allmänt ellerenskilt intresse. För uppgift som någon, som ej är underkastad

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                              29

sekreiess enligt 1 kap. 2 § 2, lämnar i anmälan eller på annat sätt gäller sekretess endast enligt 3 kap. och enbart om, det kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra betydande men för riket. Sekretess gäller ej beslul varigenom ärende avgöres.

Sekreiess enligt 6 kap. 1 §och 10 kap, 19 §gällerendast i den mån del följer av andra slyckel,

8        § Erhåller regeringen från myndighei uppgift, som är sekretessbelagd vid
myndigheten, för alt regeringen skall pröva fråga om utlämnande av
uppgiften lill myndighei eller enskild, gäller sekreiessen även hos rege­
ringen.

Regeringen kan för särskilt fall besluta all sekretessbelagd uppgift i regeringsärende får lämnas ut.

Har åt annan myndighei än departementschef uppdragits att pröva fråga om utlämnande av uppgift till enskild, ankommer prövningen, såvitt gäller uppgift hos regeringen, i stället på denna,

9        § Föreskrifterna i 1 kap, 2 § 2 gäller ej för ledamot av riksdagen såvitt avser
uppgift som han har fått kännedom om under utövandet av sitt uppdrag.
Föreskrifter om lystnadsplikt för sådan ledamot och för tjänsteman i
riksdagen finns i 10 kap, 7 § regeringsformen samt 2 kap, 4 §,4 kap, 15 § och 8
kap, 5 § riksdagsordningen.

För uppgift om vad som har förekommit vid sammanträde med riksdagens kammare gäller sekreiess enligt denna lag endast om sammanträdet har hållils inom slängda dörrar. För uppgift som har intagits i kammarens protokoll eller annal riksdagens protokoll eller beslut gäller sekretess enligt denna lag endasl i fall som avses i 3 kap, och 7 kap, 5 och 6 §§,

10      § Den befogenhet som enligt bestämmelse i denna lag tillkommer
regeringen att för särskilt fall förordna om undantag från sekreiess, skall,
såvitt avser uppgift hos riksdagen eller myndighei under denna, i stället
tillkomma riksdagen. Såvitt avser uppgift hos myndighet under riksdagen
tillkommer befogenheten det utskott som bereder ärenden som rör myndig­
heten.

Även i annat särskilt fall än som avses i första stycket får riksdagen förordna om undanlag från sekretess i fråga om uppgift hos riksdagen,

11      § För personal i myndighets telefonväxel gäller förbud enligt 1 kap, 2 § 2
atl röja eller utnyttja vid tjänstgöringen inhämtad uppgift om telefonsamtal
till eller från annan person hos myndigheten,

13 kap. Myndigheternas uppgiftsskyldighet m. m.

1 § Grundläggande bestämmelser om enskilds rätl att taga del av allmänna handlingar finns i 2 kap, tryckfrihetsförordningen.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                               30

2  § Myndighet skall på begäran av enskild lämna uppgift ur allmän handling som förvaras hos myndigheten i den mån hinder ej möler på grund av föreskrift om sekreiess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång,

3  § Myndighei skall på begäran av annan myndighei lämna uppgift som den förfogar över i den mån hinder ej möter på grund av föreskrift om sekretess eller av hänsyn till arbetets behöriga gång,

4  § När allmän handling inkommer till eller upprättas hos myndighei skall handlingen, om den ej uppenbariigen är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet, registreras utan dröjsmål, I fråga om handlingar, som ej omfattas av sekreiess, får dock registrering underiåtas om handlingarna hålles så ordnade all del ulan omgång kan fastställas om handling har inkommit eller upprättats.

Regeringen får för viss myndighet föreskriva undantag från skyldighel enligt försia slyckel i fråga om handlingar av visst slag som hos myndigheten förekommer i belydande omfattning och som är av ringa intresse för allmänheten,

5 § Beträffande handling som registreras enligt 4 § skall av registret
framgå

1,    datum, då handlingen inkom eller upprättades,

2,    diarienummer eller annan beteckning som har åsatts handlingen,

3,    i förekommande fall från vem handling har inkommit eller lill vem den har expedierats,

4,    i korthet vad handlingen rör.

Vid registrering skall dock uppgift enligt försia stycket 3 eller 4 utelämnas eller särskiljas om del behövs för all registret i övriga delar skall kunna företes för allmänheten.

Regeringen fär belräffande vissl register föreskriva undantag från andra stycket, om föreskriften där skulle omfatta flertalet i registret upptagna handlingar,

6 § All fråga om utlämnande av allmän handling lill enskild prövas av den
myndighet som förvarar handlingen eller i vissa fall av annan myndighei
framgår av 2 kap, 14 § andra styckel tryckfrihetsförordningen.

Svarar viss befattningshavare vid myndighei enligt arbetsordning eller särskill beslut för vården av handling, ankommer del på honom att i första hand pröva fråga om handlingens utlämnande, 1 tveksamma fall skall han hänskjuta frågan till myndigheten, om del kan ske utan omgång. Vägrar han att utlämna handling eller utlämnar han handling med förbehåll som inskränker sökandens rätt all förfoga över uppgift i handlingen, skall han, om sökanden begär det, hänskjuta frågan till myndigheten.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                               31

7        § Kan det antagas att hinder mot utlämnande av uppgift i allmän handling
föreligger enligt sekretessbestämmelse i.denna lag eller annan författning, fär
myndighet utmärka detta genom särskild anteckning. Sådan anteckning skall
innehålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig sekretessbestämmelse,
dagen för anteckningen och den myndighei, som har låtit göra den.

Har genom förordning meddelats föreskrift att fråga om utlämnande till enskild av allmän handling, som är av synneriig betydelse för rikets säkerhel, får prövas endasl av viss myndighet, skall handling som avses med sådan föreskrift så snart det kan ske förses med anteckning enligt första slyckel. Anteckningen skall innehålla uppgift om vilken myndighet som är behörig att pröva fråga om utlämnande.

Att begäran om utlämnande i fall som avses i andra slyckel genast skall hänskjutas lill behörig myndighei framgår av 2 kap. 14 ij andra styckel tryckfrihetsförordningen.

8        § Mot beslut varigenom myndighet haravslagit enskilds begäran att få taga
del av handling eller utlämnat allmän handling med förbehåll, som
inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över
den, får sökanden föra talan genom besvär. Om ej annat följer av andra -
fjärde styckena föres sådan lalan hos kammarrätten eller, såvitt gäller
kammarrätts beslul i där väckt ärende, hos regeringsrätten.

Har beslut som avses i första styckel meddelats av allmän underrätt och rör det handling i domstolens rättskipande eller räitsvårdande verksamhet, föres lalan mol beslutet hos hovrätten. Talan mot molsvarande beslul av hovrätt i där väckt eller dit fullföljt ärende föres hos högsta domstolen. Vid talan mot allmän domstols beslut äger beslämmelserna i rällegångsbalken om besvär motsvarande tillämpning.

Första och andra styckena gäller ej för beslul av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrällen.

Alt lalan mot beslut av statsråd skall föras hos regeringen föreskrives i 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen.

Angående rätl atl föra lalan mot beslul av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

9        § Mot beslut varigenom myndighet har avslagit annan myndighels
begäran att få laga del av handling får lalan föras genom besvär. Sådan lalan
föres i samma ordning som gäller i fråga om besvär enligt 8 §. Har beslulel
meddelats av statlig myndighei föres dock lalan av annan statlig myndighei
genom besvär hos regeringen.

Första styckel gäller ej för beslut av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten.

Har i lag eller förordning meddelals bestämmelse som avviker från föreskrifterna i försia stycket gäller den bestämmelsen.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                 32

I fråga om beslut som har meddelals av myndighei som lyder under riksdagen är särskill föreskrivet,

14 kap. Ansvar för brott mot tysnadsplikt genom meddelande av uppgifter och underrättelser för offentliggörande i tryckt skrift m. m.

1 § Att oriktigt utlämnande eller tillhandahållande av allmän handling kan
medföra ansvar, även om handlingen har utlämnats eller tillhandahållits för
offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift, följer av 7 kap, 3 §
försia slyckel 2 tryckfrihetsförordningen,

Atl oriktigt offentliggörande av allmän handling kan medföra ansvar, även om det sker i skrift som avses i första styckel, följer av 7 kap, 5 § 2 tryckfrihetsförordningen,

2 § Om någon på sätt som avses i 7 kap, 3 § försia stycket 3 tryckfrihetsför­
ordningen med uppsåt åsidosätter tystnadsplikt, fär han fällas lill ansvar
därför endasl om tystnadsplikten följer av

1,    förordnande enligt 10 kap, 7 § tredje stycket andra meningen regerings­formen

2,    3 kap, 3 § tryckfrihetsförordningen eller 9 § radioansvarighelslagen (1966:756)

3,    denna lag och avser uppgift som är sekretessbelagd enligt eller med stöd av någon av följande bestämmelser:

3 kap.:    1 § såvitt del kan antagas all röjande av uppgiften skulle medföra

fara för rikels säkerhet eller för annan allvariig skada för riket

4 kap.:    I § såvitt uppgiften finns hos riksbanken

6 kap.:    1 § såvitt uppgiften gäller telefonavlyssning på grund av beslul av

domstol, undersökningsledare eller åklagare

2§§ 8 kap.:    1§

2 § såvitt uppgiften ej hänför sig lill ärende om frihetsberö­vande

4 § såvitt uppgiften ej hänför sig till ärende om omhändertagande

för vård

5§

6§

9      § såvitt uppgiften ej hänför sig till ärende om disciplinärt
förfarande mot elev eller om skiljande av elev från vidare
studier

10 § första stycket

11 § försia och andra styckena

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                33

12     § andra styckel
13§

14 § första slyckel

16§ försia stycket såvitt  uppgiften gäller regislrerads förhål­landen

16 § andra slyckel

20 § såvitt del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle innebära fara för någons personliga säkerhel 9 kap.:   1 § försia stycket första meningen 3§ 4 § försia stycket 2

4  § fjärde stycket såvitt uppgiften är av del slag som anges i 4 § första slyckel 2

5  § första stycket 2

6  § försia slyckel

6 § andra stycket såvitt uppgiften hänför sig till affärsmässig

utlåningsverksamhet

7§

9-11 §§

13     §

10      kap.:   1 § försia slyckel såvitt uppgiften finns i handling på vilken i 56 § 4

mom. taxeringslagen (1956:623) är tillämplig

3 § såvitt uppgiften är av del slag som nyss sagls

6 § såvitt uppgiften är av del slag som nyss sagls

8§

10 § försia och andra styckena

11§

12  § såvitt uppgiften gäller den rättsliga angelägenhet som ärendet avser

13  § såvitt uppgiften ej hänför sig till ärende om ekonomiskt bistånd åt enskild

 

11kap.:   1§

12kap.:   5§

11§

4.   förbehåll enligt 2 kap. 10 §, 11 §, 12 § Qärde stycket, 13 § andra stycket eller 15 § denna lag,

5.   8 kap. 4 § första slyckel iredje meningen rättegångsbalken,

6.   förordnande enligt 5 kap. 4 § eller 23 kap. 10 § fjärde stycket rättegångs­balken,

7.   3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso-och sjukvård m. ft.

8.   7 kap. 2 § kyrkolagen.

35 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                 34

3 § I enlighet med vad som föreskrives i 7 kap. 5 § 3 iryckfrihetsförordningen skall såsom otillåtet offentliggörande i tryckt eller därmed jämställd skrift anses sådan enligt lag straffbar gärning som innefattar röjande av uppgift, varigenom den som enligt 8 kap. nämnda förordning svarar för skriften uppsåtligen åsidosätter tystnadsplikt som avses i 2 §.

1.   Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

2.   Genom denna lag upphäves lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar samt lagen (1976:428) om bemyndi­gande alt meddela föreskrifter om tystnadsplikt vid konsumentverket.

3.   Innehåller den nya lagen hänvisning lill viss lagstiftning och har denna lagstiftning trätt i stället för äldre lagstiftning, skall hänvisningen avse även den äldre lagstiftningen.

4.   Förbehåll som myndighei enligt äldre bestämmelser har meddelat vid utlämnande av allmän handling skall fortfarande gälla.

5.   Ulan hinder av 10 kap. 8 § andra stycket får myndighet lämna ut sekretessbelagd uppgift lill annan myndighet enligt vad som föreskrives i förordning, som har beslutats före den nya lagens ikraftträdande.

6.   Skyldighel alt förse allmän handling med anteckning enligt 13 kap. 7 § andra stycket gäller icke i fråga om handling som har inkommit eller upprättats före den nya lagens ikraftträdande.

7.   Sekretess gäller för uppgift som har tillförts registret rörande vissa alkoholbrolt m. m. Sekretessen gäller dock ej för uppgift som behövs för forskningsändamål, om det kan antagas atl uppgiften kan röjas utan men för den som uppgiften rör. Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen, om den finner det vara av vikt atl uppgiften lämnas. Bestämmelserna i 2 kap. 7 § och 10 § äger ej tillämpning på sekretess enligt denna punkt.

8.   Sekreiess enligt 8 kap. 4 § gäller i ärende angående rätt för enskild atl inköpa alkoholhaltiga drycker.

9.   Har i författning, som har tillkommit genom beslul av Kungl. Maj:i ensam eller regeringen eller av förvaltningsmyndighet eller kommun, meddelals särskild föreskrift om förbud atl röja eller utnyttja vad någon har erfarit i allmän tiänst eller under utövande av tjänsteplikt, fär regeringen upphäva eller ändra föreskriften, om upphävandet eller ändringen innebär all sådan tystnadsplikt icke längre föreskrives i den särskilda bestämmelsen. Regeringen får överiåla åt förvaltningsmyndighet eller kommun all enligt vad nu har sagts upphäva eller ändra sådan föreskrift om den har meddelals av förvaltningsmyndigheten eller kommunen.

10.   Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
har ersatts genom beslämmelse i den nya lagen, lillämpas i stället den nya
beslämmelsen.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 1

35

2 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rällegångsbalken

dels att 5 kap. 1,4 och 5 §§, 8 kap. 4 och 6-8 §§, 23 kap, 14 §, 36 kap, 5 §, 37 kap, 5 §, 38 kap, 8 §, 39 kap, 5 § saml 40 kap, 7 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels atl i balken skall införas tre nya paragrafer, 23 kap, 12 a §, 36 kap, 6 a § och 38 kap, 9 §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Förestagen lydelse

 

5 KAP,

1§' Förhandling vid domslol skall vara offentiig.

Kan del antagas, all vid förhand­ling skaU förekomma något, som är stötande för anständigheten och sed­ligheten, etter atl UU följd av offentlig­heten något kan uppenbaras, som med hänsyn tiU rikets säkerhet bör hållas hemligt för främmande makt, äge rätten förordna, att förhandlingen skaU hållas inom slängda dörrar. Förordnande, som nu sagts, må ock meddelas, om anledningförekommer, att liU följd av offenUigheten yrkes­hemlighet skulle röjas.

I mål om ansvar för utpressning, brytande av post- eller telehemlighel, intrång iförvar eller olovtig avlyssning samt i mål om ersättning för skada i anledning av sådant brott må rätten förordna, atl förhandling skaU hållas inom stängda dörrar, om rätten finner att offenUigheten skulle vara UU men för enskild. Förhandhng, som under ' Senaste lydelse 1975:240,

Kan det antagas atl vid förhand­ling kommer att förebringas uppgift, för vilken vid domstolen gäller sekre­tess som avses i sekretesslagen (1978:000), må rätten förordna att förhandlingen i vad den angår uppgif­ten skall hållas inom slängda dörrar. I fråga om annan uppgift än sådan, för vdken vid domstolen gäller sekretess enligt 8 kap. 21 §,9 kap. 14 eller 15 §, 10 kap. 17 eller 18 § eller, i vad gäller domstolsförhandling under förunder­sökning i brottmål eller därmed likställt mål eller ärende, 6 kap, 1 § eller 10 kap. 19 §, aUl sekretesslagen, må dock sådant förordnande medde­las endast om det bedömes vara av synnerlig vikt att uppgiften ej röjes.

I annat faU än som avses i andra stycket må rätten förordna att förhör med vittne eller sakkunnig eller med pari under sanningsförsäkran skaU hållas inom stängda dörrar, om förhöret rör förhållande om vilket den hörde har i författning föreskriven tystnadsplikt och det bedömes vara av synnerlig vikt atl ej genom förhöret

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I

36

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

förundersökning i brottmål äger rum     något uppenbaras som av hänsyn UU vid domstol, skaU hållas inom stängda     allmänt   eller   enskUt   inlresse   bör dörrar, om den misstänkte begär del     undandragas offentlighet, eller rätten finner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen. I brottmål skall, när skäl äro dåriiU, förhandling som angår personunder­sökning, sinnesundersökning eller an­nan utredning rörande den tilltalades levnadsomständigheter och persontiga förhållanden i övrigt, äga rum inom slängda dörrar.

Förhör med den som är under femlon år eller lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten må hållas inom slängda dörrar.

Är eljesl för särskill fall föreskrivet, atl förhandling må hållas inom stängda dörrar, vare del gällande.

Rätten äge förordna, atl vad som förekommit vid förhandling inom stängda dörrar icke får uppenbaras.

4§

Har med stöd av 1 § andra eller tredje stycket förhandling hållits inom stängda dörrar, äge rätten förordna atl vad som förekommit vid förhand-Ungen icke får uppenbaras. Sådanl förordnande medför ingen begräns­ning i rätten att laga del av altmän handling.

5§ Överläggning till dom eller beslut skall hållas inom stängda dörrar, om rätten ej finner del kunna ske offentligt. Hålles överiäggning inom stängda dörrar, må, utom rättens ledamöler, närvara endasl sådan rätlens tjänste­man, som har all laga befattning med målet. När särskilda skäl äro därlill, må rällen medgiva även annan att närvara vid sådan överläggning.

håUils inom slängda dörrar, må ock dom eller beslul avkunnas inom stängda dörrar.

Avkunnande av dom eller beslut Avkunnande av dom eller beslul skall ske offentligt. Har förhandling skall ske offentligt. / den mån sekre­iess som avses i sekretesstagen (1978:000) gäller vid domstolen för uppgift i domen eller beslutet skaU dock avkunnandel ske inom slängda dörrar.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

37

8 KAP.

4f

Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokalsed.

Vid utövande av sin verksamhet skall advokat redbart och nitiskt utföra honom anförtrodda uppdrag och i allt iakttaga god advokalsed. Om lystnadsplikl för advokai vid aUmän advokatbyrå föreskrives i 10 kap. II § sekretesslagen (1978:000) Annan advokat är skyldig atl, där god advokalsed så fordrar, förtiga vad han erfar i sin yrkesutövning. Verksamhet som advokai må icke bedrivas under form av aktiebolag. Ej

heller må sådan verksamhet bedrivas i bolag med annan än advokat, med

mindre advokatsamfundels styrelse medgiver undanlag. Del åligger advokai all hålla penningmedel och andra tillgångar, som

tillhöra hans huvudmän, skilda från vad honom tillhör,

Justitiekanslern äge all hos styrel­sen eller, i den mån så beslämts i stadgarna, hos annal samfundets organ påkalla ålgärd mol advokat, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig all vara advokat.

6 §3 Tillsyn över advokatväsendel utövas av advokatsamfundets styrelse; den har att tillse, att advokai såväl vid utförande av talan inför domstol som i sin övriga verksamhet fyller de plikter, som åvilar honom. Advokat vare skyldig all lämna styrelsen de uppgifter, som erfordras för denna tillsyn.

Justitiekanslern äge all hos styrel­sen eller, i den mån så bestämls i stadgarna, hos annat samfundets organ påkalla åtgärd mol advokai, som åsidosätter sin plikt eller ej längre är behörig atl vara advokat. Vad nu sagts äger dock ej lillämpning i fråga om angivelse till åtal enligt 7 § sjätte stycket

7 §4

Advokai, som i sin verksamhet uppsåtligen gör orätt eller som eljesl förfar oredligl, skall uteslutas ur advokatsamfundet, Äro omständigheterna mild­rande, må i stället varning tilldelas honom.

Åsidosätter eljest advokat de plikter, som åvila honom som advokat, må varning eller erinran meddelas honom, Äro omständigheterna synneriigen försvårande, må han uteslutas ur samfundet,

i Senasie lydelse 1963:149, 3 Senaste lydelse 1963:149. -• Senaste lydelse 1963:149.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 1                               38

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

Fråga om uteslutning som nu sagts, varning eller erinran prövas av samfundets styrelse eller, i den mån så bestämls i stadgarna, av annat samfundels organ.

Upphör advokat all vara svensk medborgare eller inträder beträffande honom sådan omständighet, all han enligt 2 § andra eller tredje styckel icke må antagas lill ledamot av samfundet, vare han skyldig atl genast utträda; gör han det ej, förordne styrelsen om hans uteslutning. Samma lag vare, om advokat flyttar ur riket och styrelsen ej medgiver, att han må kvarstå såsom ledamot av samfundet.

I beslul, varigenom någon uteslutits ur samfundet, må förordnas, alt beslulel genast skall gå i verkställighet.

För brott mot tystnadspUkt enligt 4 § försia stycket iredje punkten må åtal väckas endast efter angivelse av samfundets styrelse eller, i den mån så beslämts i stadgarna, av annal sam­fundets organ. Åklagare är justitie­kanslern.

8 §5

Har inträde i advokatsamfundet Har inträde i advokatsamfundet
vägrats någon eller har någon uteslu- vägrats någon eller har någon uteslu­
tits dämr, må han föra talan mot tils dämr, må han föra talan mol
beslutet. Då del organ inom samfun- beslutet. Då det organ inom samfun­
det, som äger vidtaga ålgärd enligt det, som äger vidtaga ålgärd enligt
7 §, meddelat beslul i fråga som där 7 §, meddelat beslul i annan fråga
avses, må lalan mot beslutet föras av som där avses än angivelse ull åtal
justitiekanslern,                    enligt sjätte styckel, må talan mol

beslutet föras av justitiekanslern.

Talan skall föras genom besvär till högsta domstolen,

23 KAP, I2a§

Äger liU följd av sekretesslagen (1978:000) eller bestämmelse som avses där den som höres ej röja uppgift, må rätten med motsvarande tillämp­ning av 36 kap. 5 och 6 a §§ på undersökningsledarens begäran för­ordna om undantagfrån skyldigheten all hemlighålla uppgiften.

' Senaste lydelse 1963:149,

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

39

 

Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig. Fin­nes redan under fömndersökningen sakkunnig böra utses av rällen, äge undersökningsledaren framställa be­gäran därom. Han äge ock hos rätten begära föreläggande, all skriftligt bevis skall företes eller föremål till­handahällas för besiktning.

14 §

Undersökningsledaren äge in­hämta yttrande av sakkunnig, SkaU myndighet enligt lag avgiva yttrande under förundersökningen, må däivid uppgifter lämnas utan hinder avföre­skrifterna i sekretesslagen (1978:000) etter bestämmelse som avses där. Finnes redan under fömndersök­ning en sakkunnig böra utses av rällen, äge undersökningsledaren framställa begäran därom. Han äge ock hos rällen begära föreläggande, atl skriftligt bevis skall företes eller föremål tillhandahållas för besikt­ning. Rätten må på undersökningsle­darens begäran förordna att handUng som avses i 38 kap. 8 § försia stycket skall lillhandahållas vid förundersök­ningen.

 

36 KAP,

5§*

Ej må någon höras som vittne angå­ende något, som han enligt lag eller annanförfattning är pliktig au hemlig­hålla, med mindre den, UU vilkens förmån tystnadsplikten gäller, sam­tycker därtiU.

Ej heller eljest må advokat, läkare, landläkare, barnmorska, sjuksköter­ska, kurator vid familjerådgivnings­byrå, som drives av kommun, lands­tingskommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på gmnd av denna deras ställning förtrolls dem eller de i samband därmed

'Senaste lydelse 1975:670.

Den som tiUföljdav3kap. 1 etter 2 § eller 4 kap. 1 § sekretesslagen (1978:000) eller beslämmelse som avses där ej äger lämna uppgift må, i faU där uppgiften är av synnerlig bety­delse för Intresse, som föranlett sekre­tessen, ej höras som viune därom utan fegeringens tillslånd.

Den som tillföljd av 8 kap. 1 eller 5 § eller 10 kap. 8 eller 11 § sekretesslagen (1978:000) ej äger lämna uppgift må ej höras som vittne därom. Ej heller eljesl må advokat, medlare, som avses i tagen (1973:650) om medling mellan samlevande, läkare, landlä­kare, bammorska, sjuksköterska el­ler deras biträden höras angående

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I                                40

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

erfarit, med mindre det är i lag något, som på gmnd av denna deras
medgivet eller den, till vilkens ställning förtrotts dem eller de i
förmån tystnadsplikten gäller, sam- samband därmed erfarit, med mind-
tycker därtill.                       re del är i lag medgivet eller den, till

vilkens förmån tystnadsplikten gäl­ler, samtycker därlill.

Rättegångsombud, biträde eller försvarare må ej höras som vittne om vad för uppdragels fullgörande förtrolls honom, med mindre parten medgiver, atl det må yppas.

Utan hinder av vad i andra el ler iredje slyckel sägs vare annan än försvarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, för vilket icke är stadgat lindrigare straffan fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för präst inom svenska kyrkan är särskill stadgat. Präst inom annal trossamfund än svenska kyrkan eller den som i sådanl samfund inlager molsvarande ställning må icke höras som vittne om någol, som han vid hemligt skriftermål eller under därmed jämförliga förhållanden erfarit.

6a§

Den som i annat faU än i 5 och 6 §§ sägs till följd av sekretesslagen (1978:000) eller bestämmelse som avses där ej äger röja uppgift må ej höras som vittne därom, med mindre särskUd anledning förekommer au uppgiften lämnas. Rätten inhåmte yttrande från den myndighei, tiU vilken den som åberopas såsom vittne är knuten, om ej särskilda skäl föranleda tUl annat.

37          KAP.
5§

Beträffande förhör med part under Belräffande förhör med part under
sanningsförsäkran skall i övrigi vad i          sanningsförsäkran skall i övrigt vad i
36 kap. 5 och 6 §§, 7 § första styckel       36 kap. 5-6 o §§, 7 § försia styckel
saml 15-18 §§ är stadgal om vittnes-        samt 15-18 §§ är stadgat om vittnes­
förhör äga motsvarande tillämp-     förhör äga motsvarande tiUämp­
ning.                                  ning.

38      KAP.
8§

Om Ullhandahållande av allmän Om allmän handling eller annan handUng, som förvaras hos stats- eller    handting som tillhör myndighet kan

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I

41

 

Nuvarande lydelse

kommunalmyndighet, gälle vad där­om är stadgat. Hava eljest avvikande bestämmelser meddelats om skyldig­het alt förete skriftlig handling, vare de gällande.

Föreslagen lydelse

antagas äga betydelse som bevis, äge rätten förordna att handUngen skall lillhandahållas. Försia slyckel gäller ej

1.     handling som innehåller uppgift,
för vilken gäller sekreiess tillfiöljd av 3
kap. 1 eller 2  eller 4 kap. I if
sekretesslagen (1978:000) eller be­
slämmelse som avses där, om uppgif­
ten är av synnerlig betydelse för
intresse, som föranlett sekretessen,
med mindre regeringen givit sitt tiU­
stånd därtiU;

2.   handUng vars innehåU är sådant, att någon som haft befattning med handlingen ej enligt 36 kap. 5 § andra, Iredje eller fiärde stycket eller 37 kap. 5 § må höras därom;

3.   handling genom vars företeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras, med mindre synneriig anledning före­kommer; samt

4.   handUng som innehåller annan uppgift än som avses i 1-3 och för vilken gäller sekretess UU följd av sekretesslagen eller bestämmelse som avses där, med mindre sårskild anled­ning förekommer.

Kan del antagas alt handling inne­håller uppgift som avses i andra stycket, inhåmte rätten, innan förord­nande meddelas, yttrande från den myndighei som förvarar handtingen, om ej särskilda skäl föranleda Ull annat.

 

(jfr 8 § andra meningen)

9§

Hava avvikande bestämmelser meddelats om skyldighet att förete skriftlig handling, vare de gällande.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga I                               42

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

39          KAP.
5§

Innehar någon föremål, som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antagas äga betydelse som bevis, vare han skyldig att tillhandahålla det för syn; sådan skyldighet åligge dock ej i brottmål den misstänkte eller den som lill honom slår i sådanl förhållande, som avses i 36 kap, 3 §, Stadgandet i 36 kap, 6 § om vittnes rätt att vägra atl yttra sig äge molsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att vägra atl tillhandahålla föremål för syn. Om skyldighet alt förete skriftlig handling för syn gälle vad i 38 kap, 2 § är stadgat.

Vad i 38 kap, 3-* §§ är stadgal äge Vad i 38 kap, 3-9 §§ är stadgat äge
molsvarande tillämpning belräftan- molsvarande lillämpning belräffan­
de föremål eller skriftlig handling, de föremål eller skriftlig handling,
som skall lillhandahållas för syn,      som skall tillhandahållas för syn,

40       KAP,
7§

Om ullålande av myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, gälle vad därom är stadgat eller eljest är vederta­get.

Uppkommer fråga om atl i ullå­lande, som avses I försia slyckel. lämna uppgift som omfalias av sekre­iess UU följd av sekrelesslagen (1978:000) etter besiämmelser som avses där, äge rällen förordna om undanlag från sekreiessen, om rällen enligt 38 kap. 8 § ägt förordna om tillhandahållande av handling som innehåller sådan uppgift. SkaU myn­dighet etter annan enligt lag avgiva utlåtandet, må dock uppgift som nu sagts lämnas utan sådant förord­nande. Annan sakkunnig skall, om ej rätlen förordnar annat, avgiva skriftiigt utlåtande, Rällen skall förelägga honom viss lid, inom vilken utlåtandet skall avgivas.

Utlåtande skall angiva de skäl och omständigheter, på vilka det däri givna omdömet är grundat.

Sedan utlåtande inkommit lill rätten, skall det hållas tillgängligt för parterna.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga I

43

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979, Genom denna lag upphäves lagen (1947:630) om inskränkning av offentligheten vid domslol belräffande allmänna handlingar,

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives alt 20 kap, 3 § brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

20 KAP,

3f

Yppar någon vad han lill följd av lag eller annan författning är pliktig alt hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, om ej gämingen eljesl är särskill belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första styckel, dömes till böter.

Röjer någon uppgift, som han lill följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighälla elier utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dö­mes, om ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot lystnadsplikl lill böter eller fängelse i högst etl år.

Den som av oaklsamhel begår gärning som avses i första slyckel, dömes till böler, / ringa falt skall dock ej dömas UU ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979,

■'Senaste lydelse 1975:667.

 

 

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              45

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över departementspromemo­rian (Ds Ju 1977:1 och 11) Handlingssekretess och tystnadsplikt

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian (Ds Ju 1977:1 och IDavgetis av regeringsräiien,jusliiiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), bosladsdomstolen, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrällen i Göteborg, kammarrätten i Sundsvall, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, fideikommissnämnden, kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, in-lerneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, datainspektionen, dalalag­stiftningskommiltén (Ju 1976:05), styrelsen för internationell utveckling (SIDA), bislåndsulbildningsnämnden, överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikalionsförvallningen, försvarets materielverk, värnpliktsverket, försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, krigsarkivet, civilförsvarsslyrelsen, beredskapsnämn­den för psykologiskt försvar, flygtekniska försöksanstalten, totalförsvarets upplysningsnämnd, vapenfrinämnden, värnpliklsnämnden, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, styrelserna för allmänna pensionsfonden, riksförsäk­ringsverket, postverket, televerket, statens järnvägar, statens trafiksäkerhets-verk, sjöfartsverket, sjömansnämnden, luftfartsverket, buss- och laxivärde-ringsnämnden, statens geotekniska institut, kammarkollegiet, statskontoret, byggnadsstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), datamaskincentralen för administrativ dalabehandling (DAFA), bankinspektionen, försäkringsin­spektionen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, nämnden för samhällsin­formation, statens avtalsverk, statens personal nämnd, statens ansvars­nämnd, riksarkivet, naturhistoriska riksmuseet, skolöverstyrelsen, universi­tets- och högskoleämbetet, centrala studiestödsnämnden, lanlbruksslyrel­sen, staiensjordbruksnämnd, skogsstyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, miljödaianämnden, kommerskollegium, generaltullstyrel­sen, patent- och registreringsverket, marknadsdomstolen, näringsfriheisom­budsmannen, statens pris- och karlellnämnd, konsumentverket, översty­relsen för ekonomiskt försvar, imporlkontoret för u-landsprodukier, gransk­ningsnämnden för försvarsuppfinningar, arbetsmarknadsstyrelsen, arhe­tarskyddsstyrelsen, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, statens invandrarverk, uilänningslagkommittén (A 1975:04), bostadsstyrelsen, statens planverk, statens lantmäteriverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, nämnden för statens gruvegendom, statens valten­fallsverk, statens kärnkraftsinspektion, statens provningsanstalt, statens skeppsprovningsanslall, domänverket, förenade fabriksverken, länsslyrel­serna i Stockholms, Öslergöllands, Jönköpings, Malmöhus samt Göteborgs

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               46

och Bohus län.

Vidare har yttranden avgells av justitieombudsmannen Lundvik (JO), fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskonloret, riksdagens reviso­rer. Svenska kommunförbundel, Landslingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisa­tionen SACO/SR, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges polischefer, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet, Sveriges psykologförbund, Sveriges veierinärförbund, Sveriges direktreklam-förening. Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska byggnadsentreprenörför­eningen, Sveriges grossislförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund (de fem sislnämnda har avgelt etl gemensamt yttrande som i det fortsatta redovisas som yttrande av Sveriges industriförbund m. fl.). Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska bankföreningen. Svenska spar­banksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund (de tre sislnämnda har tillsammans avgelt etl gemensamt yttrande som i det fortsatta redovisas som yttrande av Svenska bankföreningen m. fl. bankorganisationer). Svenska försäkringsbolags riksförbund. Allmänhetens pressombudsman. Pressens opinionsnämnd, Sveriges Radio AB, Tidningarnas Telegrambyrå AB (TT), Pressens samarbelsnämnd som företrädare för Publicistklubben, Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsulgivareföreningen,Sveriges förfat­tarförbund. Svenska naturskyddsföreningen. Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges allmänna patientförening och AB Svensk Bilprovning.

Yttranden har dessutom kommit in från Sveriges lantbruksuniversitet. Aktiebolaget Statens anläggningsprovning. Svenska Elektriska Malerielkon-trollanstalien Aktiebolag och Svenska allmänflygföreningen.

Följande remissinstanser har lill sina remissyttranden fogat yttranden,

kammarkollegiet av advokalfiskalen Leif Gillenius,

riksskatteverket av kyrkobokföringsinspeklörerna i Västerås stift, i Luleå stifts norra inspektionsområde och i Slockholms stift,

universitets- och högskoleämbetet av rektorsämbetet vid Lunds universi­tet, av juridiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stock­holm, av medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund och av rektorsämbetet och medicinska fakulteten vid karolinska institutet saml

Sveriges domareförbund av några enskilda ledamöler i förbundels remiss-utskott. Sistnämnda yttrande redovisas i del fortsatta som Domareförbundels PM.

Vidare har länsstyrelserna bifogat yttranden av bl. a. kommuner, kommu­nala nämnder och organ enligt följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bifogat yttranden av kommunfullmäk­tige i Nynäshamns kommun, kommunstyrelserna i Sigtuna, Sollentuna, Stockholms och Södertälje kommuner samt polisstyrelsen i Slockholms polisdistrikt. Vidare har länsslyrelsen lill sitt yttrande fogat ell yttrande av

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              47

skattechefen i länel. Kommunstyrelsen i Stockholms kommun har såsom sitt yttrande åberopat en av borgarrådsberedningen anlagen promemoria vari bl, a, hänvisas lill yttranden avgivna av indusiriverkssiyrelsen, sociala centralnämnden och stadsjuristen i kommunen,

Länsslyrelsen i Öslergöllands län har bifogat yttranden av kommunstyrel­serna i Linköpings kommun och stadsjuristen i Nortköpings kommun, Länsslyrelsen har vidare bifogat yttrande av socialkonsulenterna i länel. Kommunstyrelsen i Linköpings kommun har delvis såsom sitt yttrande åberopat yttrande av sociala centralnämnden i kommunen,

Länsslyrelsen i Jönköpings län har bifogat yttranden av kommunfullmäk­tige i Värnamo kommun med därlill fogade yttranden av hälsovårds­nämnden och sociala centralnämnden i kommunen samt av kommunstyrel­serna i Eksjö och Jönköpings kommuner, Länsslyrelsen har vidare bifogat yttrande av social konsulenterna i länet. Kommunstyrelsen i Jönköpings kommun har i sitt remissyttrande åberopat yttrande av sociala central­nämnden i kommunen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttrande av kommunstyrelsen i Malmö kommun. Kommunstyrelsen i Malmö kommun har såsom eget yttrande åberopat utlåtande avgivet av kanslichefen i kommunen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden av kommunstyrelserna i Göteborgs, Härryda och Uddevalla kommuner. Kommunstyrelsen i Göteborgs kommun har bifogat yttranden av sociala centralnämnden, allmänna skolstyrelsen, sjukvårdsstyrelsen och stadskans­liet i kommunen saml har såsom eget yttrande åberopat det av stadskansliet avgivna utlåtandet. Kommunstyrelsen i Härryda kommun har som sitt yttrande åberopat yttranden äv sociala centralnämnden och skolstyrelsen i kommunen.

2 Allmänna synpunkter på förslaget 2.1 Inledning

Promemorian har allmänt sett fått ett positivt mottagande. Det stora fiertalel remissinstanser som kommer med allmänna omdömen om förslaget godtar detla helt eller i stort sett. Några remissinstanser är emellertid siarkl kritiska mot förslagel.

Till de remissinstanser som ställer sig positiva till förslaget hör JK, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Sundsvall, dom­stolsverket, kriminalvårdsstyrelsen, ungdomsfangelsenämnden, datainspektio­nen, datalagstiftningskommUtén, ÖB, försvarets materielverk, civilförsvarssty­relsen, beredskapsnämndenför psykologiskt försvar, totalförsvarets upplysnings­nämnd, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, riksförsäkringsverket, postverket, televerket, sjöfartsverket, luftfartsverket. kammarkollegiet. statskontoret, SCB,

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                48

DAFA, bankinspektionen, riksrevisionsverket, statens personalnämnd, riksarki­vet, skolöverstyrelsen, medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, karolinska institutet, lanlbruksslyrelsen, statens livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, kommerskotlegium. patent- och registreringsverket, marknadsdomstolen, konsumentverket, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, statens planverk, statens industriverk, Sveriges geologiska undersökning, statens kärnkraftsinspekiion, statens skepps­provningsanslall, domänverket, förenade fabriksverken, länsstyrelserna i Öster­götlands, Jönköpings och Malmöhus län saml länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus tån. futtmåktige i riksbanken, riksdagens revisorer. Svenska kommunför­bundet, LandsUngsförbundet, Sveriges industriförbundm. fl., TCO, SACOISR, Sveriges advokatsamfund, Sveriges psykotogförbund, LRF, Allmänhetens press­ombudsman, Pressens opinionsnämnd, Sveriges Radio, TT och Sveriges författarförbund.

Bland de nu nämnda remissinstanserna finns emellertid åtskilliga som beklagar atl förslagel lill sekretesslag blivit svåröverskådligt och som förordar atl förslaget arbetas om i förenklande syfte. Till dessa hör Svea hovrätt, kammarrätten i Sundsvall, förenade fabriksverken, två länsstyrelser. Svenska kommunförbundel, SACOISR och TT.

Flera remissinstanser tillstyrker förslaget med hänvisning lill sill eget verksamhetsområde eller tillstyrker det eller lämnar det utan erinran ulan närmare kommentarer. Bland dessa remissinstanser återfinns bostadsdom-stolen, kriminatvårdsnåmnden, interneringsnämnden, bislåndsulbildnings­nämnden, fortifikalionsröivaltningen, statens geotekniska instilui, staiensjord­bruksnämnd. överstyrelsen för ekonomiskt försvar, importkontoret för u-tandsprodukter, nämnden för statens gruvegendom, statens valtenfallsverk, statens provningsanslall, kommunstyrelsen i Uddevalla kommun, Sveriges veierinärförbund, Svenskaförsäkrinbotags riksförbund och Sveriges allmänna patientförening.

En i stort sett positiv attityd lill förslaget redovisas också av riksskatteverket och näringsfrihetsombudsmannen.

En kritisk inställning till förslaget intar regeringsrätten, kammarrällen i Göieboig, rikspolisstyrelsen, statens järnvägar, universitets- och högskoleämbe­tet, de juridiska fakulteterna vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet, generaliutlsiyretsen, länsstyrelsen i Stockholms län, JO, Sveriges domareförbund och Pressens samarbelsnämnd. Kritiken går i allmänhet ut på all förslagel är svårtillgängligt och atl dess konsekvenser inte är tillräckligt klarlagda.

A v de remissinstanser som är kritiska mol förslagel är del em el lertid endasl kammarrätten i Göieboig, universitets- och högskoleämbetet, de juridiska fakulteterna, JO och Sveriges domareförbund som avstyrker att förslagel läggs till grund för lagstiftning.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               49

2.2 Positiva remissvar

Enligt y/T innebär förslagel etl realiserande av tanken på en samordning av reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt. JK har själv tidigt uttalat sympati för denna tanke men har av naturiiga skäl hafl svårt alt bilda sig en klar uppfattning om huruvida den skulle kunna realiseras och i så fall hur resultatet skulle se ut. Del förslag som nu föreligger visar enligt JK:s mening alt en samordning är möjlig och ger klara fördelar Men del är också uppenbart att samordningen medför problem. Mest väsentligt är kanske att lagen blirså omfattande. JK anser emellertid all fördelarna av atl fä en samlad reglering inom två varandra så näriiggande ämnesområden är stora. JK tillstyrker därför förslagel alt sammanföra reglema i en lag. Just omfattningen av förslaget och materialels svårtillgänglighet - detla gäller även för en någoriunda erfaren jurist - kommer säkert att framhållas av många remissinstanser. När del gäller omfattningen måsle man emellertid enligt JK:s mening hålla i minnet att den föreslagna lagen ersätter lagstiftning som nu är spridd på många ställen. Den omständigheten att bestämmelserna nu samlas på ett ställe ger lätt ell intryck av att regleringen ökats i omfattning, någol som knappasl lorde vara fallel. Alt den föreslagna lagen är svårtill­gänglig kan inte förnekas. Efler alt själv ha sysslat med lagstiftning på sekretessområdet har JK emellertid fän den uppfattningen att del är myckel svårt att skapa något enkelt på detta område. Den närmast till hands liggande lösningen skulle naturiigtvis vara atl minska detaljeringsgraden, dvs. alt i stor utsträckning röra sig med generella regler gällande stora områden. Enligt JK:s mening är detta lagtekniskt fulll möjligt, men priset blir ofrånkomligen minskad offentiighel. JK fortsätter:

Det är givelvis svårt alt bedöma om det remitterade förslagel är mer eller mindre ofrentlighelsvänligt än gällande rätt och kommilléförslagen. Som framhålls i promemorian lar man ibland avstånd från förslagen i ena riktningen, ibland i den andra. Min egen bedömning är alt promemorians förslag inför sekreiess i väsentligt .större utsträckning än både OSK:s förslag -som jag känner bäst - och TK:s. En bidragande orsak härtill synes vara sammanfogningen av reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt. En annan orsak är säkert atl man frångått OSK:s syslem med dubbla sekretesstider. Del resonemang som förs på s. 140 är nämligen enligt min mening inte hållbart. Framför alll synes man emellertid i promemorian ha fallit undan för krav som vid remissbehandlingen framförts från resp. fackmyndighet, krav som i och för sig har goda skäl för sig men som sedda i ett större perspektiv ändå bort avvisas.

Som ett sammanfallande omdöme om förslaget anför JK alt det är myckel ambitiöst och alt i synnerhet den allmänna motiveringen är mycket välskriven. I specialmoliveringen saknar JK ofta mer klarläggande utta­landen bl. a. i frågor där man avviker från lösningar som OSK lagt ner stor möda på att motivera. På några få punkter är förslaget enligt JK:s mening verklighetsfrämmande men de korrigeringar som behövs är totalt sett inte

36 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                50

mer omfattande än att de kan göras under ärendets fortsalla beredning. JK tillstyrker därför atl förslagel läggs lill grund för en proposition.

RÅ erinrar om all han i likhet med fiera andra remissinstanser, som yttrade sig över TK:s belänkande, förordade atl reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikt borde sammanföras i en lag. Såväl departementschefen som riksdagen har sedermera uttalat önskemål om en samordning i både tekniskt och sakligt hänseende av den blivande lagstiftningen om handlingssekretess och den muntliga sekretessen förolfeniliga funktionärer. Lösningen med en gemensam lag har enligt RÅ lett till all ett stort anlal bestämmelser tillkommit ulöver dem som återfinns i OSK:s och TK:s lagförslag. Vid bedömandet av förslaget måsle beaktas all den materia som ligger lill grund förden nya sekrelesslagen är invecklad och svårbemästrad. Som ell generelll omdöme uttalar RÅ all förslagel efter den överarbetning som remissbehand­lingen ger anledning lill synes ägnat all kunna läggas till grand för lagstiftning i ämnet. Vid överarbeiningen bör eftersträvas all göra lagstiftningen enklare och mer överskådlig.

Svea hovrätt uttalar inledningsvis all promemorieförslaget i huvudsak är väl ägnat all läggas lill grund för lagstiftning. På förslaget kan dock anläggas åtskilliga synpunkter främst av praktisk och lagieknisk natur. Hovrätten föreslår också all vissa principiellt viktiga frågor övervägs ytterligare vid lagstiftningsärendets fortsalla behandling. Hovrätten konstaterar all begränsningar i yttrandefriheten och handlingsoffentligheten får ske endast för vissa angivna ändamål. Sekreiessen får inte bli mer vittgående än vad som är nödvändigt för att skydda det inlresse som har föranlett beslämmelsen. För att tillgodose dessa krav har den föreslagna sekretesslagen utformats på ell detaljerat och uttömmande sätt. Lagstiftningen riktar sig till ett myckel stort antal anställda i offentlig verksamhet med skiftande förutsättningar att hanlera sekretessregler. Personalkategorier som inte alls har lill uppgift alt syssla med frågor rörande lagiillämpning kommer alt ställas inför ömtåliga och svåra bedömningsfrågor. Dessa förhållanden ställer enligt hovrätten krav på sekretessbestämmelsernas utformning. Lagen måste vara så enkel, lättläst, klar och redig som möjligt. De krav som sålunda måsle ställas på en uttömmande sekretessreglering kan enligt hovrätten synas vara mosiridiga. 1 sammanhanget måste dock bemärkas att en lagstiftning, vars lillämpning ligger i händema på så många, inte kommer att få annat innehåll än det som lagens lillämpare ger den. Med en vidlyftig och svårtillgänglig.lagstiftning finns risk för all den enskilde tiänstemannen i en känsla av osäkerhet om rättsläget hellre låter bli att lämna ut en uppgift än riskerar atl göra en felaktig bedömning. Risk finns också att uppgifter som rätteligen bör hållas hemliga kommer alt lämnas ut i oförslånd, om reglerna görs alltför invecklade. Av det sagda följer enligt hovrättens mening att det även med grundlagsstadgändena i RF och TF som utgångspunkt är en ytterst angelägen sak att sekre­tessreglerna blir så enkla och klara som möjligt och att strävandena i denna

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               51

riktning måste tillåtas gå ul över kravet på den tekniska fulländningen. Hovrätten anser att synpunkter av detta slag inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet vid uifonmningen av promemorieförslaget. Förslagel har många fördelar när det gäller den tekniska utformningen men denna har enligt hovrätten sketl på bekostnad av lagens tillämpbarhet. Hovrätten anser sig inte ha tillfälle att lämna något allmänt recept på hur man skall åstadkomma en förbättring på denna punkt. Rent språkligt synes dock förenklingar kunna göras. De synpunkter som hovrätten framför på försla­gets enskildheter lar i många fall också sikte på förändringar i denna riktning.

Enligt hovrätten för Västra Sverige visar erfarenheten alt det är utomor­dentligt svårt atl utarbeta bestämmelserom handlingssekreless och tystnads­plikt som tillfredsställer de krav som ställs från skilda håll. Det förslag som den remitterade departementspromemorian innehåller är resultatet av stor omsorg och grundlighet, djupa insikter inte minst i tryckfrihetsrätt och en avsevärd lagteknisk skicklighet. Förslagel präglas också av en stark känsla för värdet i informations- och yttrandefriheterna. På del hela tagel är förslaget enligt hovrätten, även om det knappast kan betecknas som lättillgängligt, väl ägnat alt läggas till grund för proposition. Icke desto mindre inbjuder förslaget lill diskussion på åtskilliga punkter. En ytteriigare bearbetning behövs. Hovrätten anser det synnerligen angelägel att förslagel därefter remitteras lill lagrådet för granskning.

Genom en gemensam lag som reglerar handlinssekretessen och tystnads­plikten skapas enligt kammarrätten i Sundsvall ökade förutsättningar alt åstadkomma den samordning av reglerna som är nödvändig. För rälislill-lämpningen är också en sammanföring lill en lag förenad med uppenbara fördelar. Som framhållits i promemorian är det självfallel lättare för dem som skall tillämpa sekreiessregleringen,om denna i sina huvuddelar finns i en lag och om regleringen i stor utsträckning är densamma vare sig fråga är om atl lämna ut handlingar eller all lämna ut uppgifter i annan form. Kammarrätten ansluter sig alltså i och för sig lill förslaget all sammanföra handlingssekre­lessen och tystnadsplikten lill gemensam reglering i en och samma lag. Vid sin genomgång av promemorieförslaget har kammarrätten inte heller funnit alt rältstekniska hinder föreligger mol en sammanföring. Kammarrätten framhåller också all förslagel till sekretesslag i sakligt hänseende är förenat med påtagliga förtjänster och präglas av belydande juridiskt skarpsinne. Även om kammartätten alltså har en positiv grundinställning finner kammarrällen emellertid atl lagförslaget ger anledning till allvariig kritik. Denna kritik hänför sig i försia hand lill det förhållandet att den föreslagna lagstiftningen i betydelsefulla delar framstår som komplicerad och svår att överblicka. Kammarrätten fortsätter:

I och för sig är del oundvikligt all en reglering av sekretessfrågorna inom hela den allmänna verksamhelen blir omfattande och därmed invecklad. Mol

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               52

denna bakgrund är del, som framhållits under remissbehandlingen av tidigare förslag, särskilt angeläget att alla möjligheter atl göra regleringen överskådlig och klar las tillvara. Delta gäller i all synnerhet som den skall tillämpas av en myckel slor grupp tiänsteman av vitt skilda kategorier och därjämte ofta under tidspress. Kammarrättens genomgång av den föreslagna regleringen har emellertid givit anledning all starkt ifrågasätta om den uppfyller de krav på överskådlighet och klarhet som måste uppställas. Det kan enligt kammarrättens mening hävdas att en lillämpning av regleringen kommer att medföra betydande komplikationer inte bara för tjänstemän i allmänhet ulan också för tiänsteman på mer kvalificerad nivå. Allvariigt är självfallet också om en lagstiftning på etl i vårt samhälle så betydelsefullt område framstår som så svårtillgänglig alt den enskildes möjligheter att bevaka sin rätt försvåras.

I motiveringen till förslagen fömtsälts visserligen all ett genomförande av dem skall följas av en omfattande utbildning och information i sekre­tessfrågor Dessutom förutsätts att anvisningar av olika slag skall komplettera lagtexten. Enligt kammarrättens mening kan sådana ålgärder emellertid inte i tillräcklig grad bota de brister i överskådlighel och klarhet som vidlåder den föreslagna regleringen. Det är att antaga all en belydande osäkerhet vid handläggning av sekretessfrågor kommer all kvarstå även om utbildning och anvisningar ges stor omfattning och ägnas etl betydande intresse.

Kammarrällen är sålunda i och för sig av uppfattningen atl den föreslagna regleringen inte utan en ytterligare genomarbetning bör läggas lill grund för lagstiftning. Kammarrätten är medveten om att det i lagstiftningsfrågans nuvarande läge kan vara förenat med svårigheter au genomföra en tidskrä­vande genomarbetning. Även om möjligheterna är begränsade måsle emellertid strävan under det fortsatta lagstiftningsarbetet vara att i skilda hänseenden göra regleringen mer enhetlig och överblickbar.

De i departementspromemorian framförda argumenten för en samordning av reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt i en gemensam lag finner domstolsverket övertygande. Någol hinder mot att redan nu genomföra en gemensam lagstiftning kan inte anses föreligga. Den i förslaget valda lösningen lill samordning mellan reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikt genom etl enhetligt sekrelessbegrepp som anknyter lill den skyddade uppgiften som sådan oberoende av om den finns dokumenterad i en allmän handling eller inte erbjuder enligt domstolsverket otvivelaktigt betydande fördelar vad gäller möjligheten all konstruera en överskådlig och .tydlig lag. Liknande synpunkter anförs av ungdomsfangelsenämnden, riksför­säkringsverket, televerket, kammarkollegiet, statens personalnämnd, statens livsmedelsverk, statens natunårdsverk, kommerskoUegium. marknadsdomsto­len, konsumentverket, arbetarskyddsstyretsen, statens nämnd för arbetstagares uppfinningar, Sveriges geologiska undersökning, statens skeppsprovninansiali. riksdagens revisorer, kommunstyrelserna i Stockholms och Eksjö kommuner samt Sveriges advokatsamfund.

Kriminalvårdsstyrelsen finner att promemorieförslaget i huvudsak är väl ägnai alt läggas lill grund för lagstiftning. Enligi styrelsens uppfattning kan emellertid vissa invändningar göras beträffande den tekniska lösningen som

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              53

gör lagen svåriäsi och därmed svårtillämpad. Särskill framträdande är behovel av beskrivande lagtext i fråga om de grundläggande beslämmelserna. Oavsett myndigheternas skyldighet att, som förslaget erinrar om, informera sin personal om gällande regler, måste enligt styrelsens uppfattning en lagstiftning som bl. a. rör så för den enskilde betydelsefulla frågor som skyddet förden personliga integriteten kunna förstås av en bredare allmänhet än, tillspetsat, centralmyndigheternas jurister.

Datainspektionen erinrar om uttalandet i promemorian (s. 192) att regle­ringen i hög grad vinner i klarhet och överskådlighet, om den byggs upp på grundval av ett enhetligt sekretessbegrepp som i princip endasl anknyter till den skyddade uppgiftens innehåll. Detta uttalande är enligt dalainspektio­nens mening riktigt, men inspektionen framhåller samtidigt alt den före­slagna lagens innebörd av undantagslagstiftning från tre i grundlag fast­slagna, delvis svårförenliga principer, medför alt tolkning och lillämpning inte kan bli någon okomplicerad uppgift. Som ett allmänt omdöme om förslaget uttalar datainspektionen, att del är till fördel atl sammanfatta reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikt i en gemensam sekretesslag. Förslagels uppläggning och disposition synes också ha avvägts väl. Datainspektionen har vid några tillfällen lill statsmakterna anmält behov av utvidgad sekreiess. Om deparlemenisförslaget antas, undanröjs en hel del av de brister som uppkommit genom den datorisering som skett. Inspek­tionen finner dock anledning all erinra om att ett sekretesskydd inte alltid är liktydigt med inlegriletsskydd. Den ökade sekrelessbeläggning som kommer alt ske genom utveckling av sekundär sekretess bör inte fä tas till anledning atl tillåta en allt för ökad insamling och lagring av känsliga dala om medborgarna. Ett allmänt intryck är enligt datainspektionen att förslagel totalt sett inte innebär en ökad sekrelessbeläggning. En närmare granskning visar emellertid all förslagel medför belydande minskningav tystnadsplikten medan handlingssekretessen i väsentlig nian utökas. Datainspektionen har inte funnit anledning att i detalj diskutera ändringarna men vill varna för all balansen mellan offentlighet och sekretess kan förskjutas till men för den allmänna informationen. Datainspektionen ställer sig allmänt positiv lill förslagel men erinrar om atl långt ifrån alla problem löses. Som angivits i promemorian återstår ett omfattande arbete med alla följd författningar. Inspektionen förutskickar att betydande svårigheter kan uppkomma belräf­fande dem i vissa fall.

DaiatagsUftningskommitién erinrar om att den föreslagna sekretessreg­leringen har utformats mot bakgmnd av flera delvis motstående önskemål och strävanden. Det har t. ex. varit ell uttalat önskemål att handlingssekre­tess (som, sett från den enskilde tjänstemannens synpunkt, å ena sidan innebär undanlag från en skyldighel enligt offentiighetsprincipen) regleras gemensamt med tystnadsplikt (som å andra sidan innebär undanlag från en rättighet enligt ytlrandefrihetsprincipen). Strävan har vidare varit att förlyd-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               54

liga regleringen men samtidigt göra den mer flexibel i fråga om sekre­tessreglernas räckvidd och avfattning. Detla har enligt kommittén fört med sig atl den föreslagna nya sekrelesslagen, även om den totalt sett innebär en avsevärd förbättring, liksom den nu gällande kan bli svårtillämpad, inte minst i fråga om ADB-lagrad information. Del finns därför risk för alt ell av de problem som nämnis i anslutning lill nu gällande sekretesslag, nämligen atl tjänstemän på grund av svårigheter all avgöra om sekreiess föreligger eller inte för säkerhets skull håller inne också med uppgifter som egentligen inte omfattas av sekretess, i viss utsträckning kan komma att kvarstå. Kommittén ifrågasätter inte alt det nu remitterade förslagel, med de förutsättningar som getts, innebär den bästa lösning som kan åstadkommas. - Kommittén påpekar alt de särskilda problem som uppkommer vid tillämpningen av sekretessreglerna på ADB-lagrad information inte tagits upp lill allmän behandling i promemorian men berörts i vissa särskilda sammanhang. S. k. massullag berörs t. ex. i samband med övervägandena rörande skadebedöm­ningen vid utlämnande av uppgift. Rent allmänt kan sägas atl förslaget alt låta sekretessen avse uppgift "av vissl slag" bör kunna minska de hittillsva­rande tillämpningsproblemen. Del lorde bl. a. i viss utsträckning bli möjligt all åstadkomma en maskinell sekrelessbedömning, i försia hand när sekreiessen är absolut men kanske även i övrigt. Kommittén konstaterar att förslaget innebär att del sekretesskyddade områdel allmänt sett minskar. Minskningen hänför sig enligt kommittén i huvudsak till lyslnadspliktsom­rådet. Området för handlingssekrelessen lorde däremot närmast öka. Även om förändringen i detta avseende är liten, påverkar den ändå balansen mellan offenllighet och sekreiess på så sätt alt allmänhetens tillgång lill den information som finns lagrad hos myndigheterna minskar. Samtidigt går en av kommitténs utredningsuppgifter ut på att - till främjande av den allmänna upplysningens och den informerade debattens sak - förbättra sådan tillgång. Kommittén anser det inte uteslutet all den i en senare etapp av sill utredningsarbete kan fä anledning att närmare överväga den nu föreslagna avvägningen.

ÖB noterar alt man under departementsbehandlingen kommit fram lill att lagstiftningen rörande handlingssekreless och tystnadsplikt i hög grad skulle vinna i klarhet och överskådlighet, om det byggs upp ett enhetligt sekrelessbegrepp som i princip anknyter endasl till den skyddade uppgiftens innehåll ulan hänsyn till formen för dess ev. röjande, dvs. om reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikt arbetas samman i en enda lag. ÖB anser dessa vara ett riktigt grepp och är positiv lill del sätt på vilket lagen byggts upp. De synpunkter ÖB tidigare har anfört i yttrandet över LAH och LOFT har i huvudsak beaktats i promemorieförslaget. ÖB förklarar att han med hänsyn lill de intressen han har atl företräda inte har någon erinran mot de grundläggande beslämmelserna i förslagels 1 och 2 kap.

För den praktiska tillämpningen av reglerna om handlingssekretess och

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               55

tystnadsplikt är del eny\gt försvarets materielverk avgjort en fördel, om dessa regler bringas alt principiellt överensstämma med vararidt;a. Det måste också ses som en fördel, all del stora anlal lyslnadspliklsföreskrifter som nu finns kan ersättas av de i sekretesslagen koncentrerade beslämmelserna. Materiel­verket konstaterar emellertid att många av dess tjänstemän, särskill de i chefsställning, kommer all fä beröring, förutom med försvarssekretess, med ett flertal av de övriga föreslagna föreskrifterna. Som exempel härpå nämns föreskrifter rörande Sveriges förbindelser med annan stat, inspektion, kontrolfbroltsbeivrande, upphandling, personalvård, arbetarskydd, perso­naladministration, leverantörers affärs- och driftförhållanden m. m. Påstå­endet i promemorian atl flertalet befattningshavare endast behöver tillämpa etl mindre antal bestämmelser i den föreslagna sekrelesslagen har därför sin begränsning för materielverkets del.

Civilförsvarsstyrelsen anserati metoden med ett enhetligt sekretessbegrepp på ett enklare och klarare sätt än tidigare förslag löser de lagtekniska problem som finns på sekretessområdet. Regleringen blir härigenom mera överskådlig och lättillämpad. Promemorieförslaget ger möjlighet till sekretess inom de områden som civilförsvarsslyrelsen i egenskap av central förvaltningsmyn­dighet för civilförsvaret har alt bevaka utom vad gäller uppgifter om civilförsvarspliktigas enskilda förhållanden. Styrelsen föreslår en ändring på denna punkt (se under 8 kap. 12 S).

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar som i princip tillstyrker prome­morieförslaget understryker vikten av atl sekreiessen i största möjliga utsträckning regleras uttömmande i själva sekretesslagen. De negativa konsekvenser som blir en följd av denna ordning - främst atl texten blir relativt omfattande - väger enligt nämndens mening mindre tungt än de fördelar som uppnås genom att lagen ger en så långt möjligt entydig bild av vad som är gällande rätt. Nämnden anser att det är positivt att offentlighet framstår som huvudregel och att sekretess endast tillämpas, om det medför viss skada all en uppgift publiceras. Samordningen av reglerna om den enskildes rätl att ta del av allmänna handlingar och den offenllige funktio­närens rätt alt lämna ut uppgifter är nödvändig, om sekretesslagstiftningen skall framstå som meningsfull både för allmänheten och tjänstemannen. Förslagel tillgodoser därvid synpunkter som nämnden framförde i sill yttrande över LAH. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisalion berör särskill beredskapsnämndens verksamhetsområde. Nämnden anser att de föreslagna formuleringarna,som i princip överensstämmer med nuvarande lagstiftning, täcker del begränsade område som beredskapsnämnden kan ha anledning all sekretessbelägga (sekretess främst med hänsyn till totalförsvarets planlägg­ning i övrigt och förhållanden till annan stat). Nämnden noterar därvid atl det ankommer på vederbörande myndighei att i varje särskill fall avgöra huruvida en handling bör sekretessbeläggas eller inte. Det innebär i sak för

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                56

nämndens del ingen förändring beträffande handläggningen av ärenden av denna art.

Totalförsvarets upplysningsnämnd finner det ändamålsenligt alt koppla ihop handlingssekreless och tystnadsplikt och alt i huvudsak sammanföra sekretessreglerna i en författning. I ell så omfattande lagkomplex som det ifrågavarande är svårigheterna stora all uppnå överskådlighel och enkelhet i lagtexten. Del föreliggande förslaget har enligt nämnden inte helt lyckats med delta. Alltjämt torde det finnas belydande svårigheter att orientera sig i textmaterialet och all tolka beslämmelserna. Från de iniressen nämnden har alt företräda tillstyrks emellertid förslaget.

Socialstyrelsen anser alt tillståndet på sekreiessområdei alltsedan 1974 års RF varit mycket otillfredsställande med tanke på de allvariiga luckor som föreligger belräffande tystnadsplikten inom vikliga områden. Enligt styrelsen är del därför nödvändigt atl lagstiftningen med del snaraste bringas att motsvara de behov av skydd för känslig information som gör sig gällande. Dessutom måste de allmänna lystnadspliklsreglerna samordnas med reglerna om begränsningar i allmänhetens rätl alt la del av allmänna handlingar. Socialstyrelsen erinrar om atl den redan i yttrandet över TK:s betänkande framförde åsikten all del är naturiigt att reglera tystnadsplikten och handlingssekretessen i en enda lag. Styrelsen tillstyrker därför i princip förslagel lill en för bägge områdena gemensam lag.

Psykiatriska nämnden anser all promemorieförslaget är ändamålsenligt disponerat och att slor möda har ägnats åt alt genom de enskilda besläm­melserna möta alla upptänkliga fall. Nämnden tillstyrker i princip förslaget men konstaterar att åtskilliga bestämmelser inte är så enkla och lättillämpade som är nödvändigt även om de i och för sig är logiskt uppbyggda. Lagen skall lillämpas av alla offentliga funktionärer, av vilka endasl ett fåtal har juridisk utbildning eller erfarenhet. Bara inom sjukvården rör det sig om ett stort antal personalkategorier med mycket skiftande fömtsättningar att hantera sekre­tessreglerna. Nämnden anser det därför påkallat med en allmän översyn av förslagets invecklade juridiska terminologi och systemalik. Enligt nämnden bör det som från teoretisk synpunkt kan framstå som det riktigaste vika lill förmån för regler som är lättillgängliga och relativt enkla att tillämpa.

Promemorieförslaget är med sitt flerfaldiga syfte enligt postverket betydligt mera omfattande än nu gällande sekretesslag. Lagförslaget är också mera svåröverskådligt och svåriillämpal än den nuvarande sekretessregleringen. Den valda tekniken har emellertid ändå sådana fördelar att den föreslagna utformningen i stort sett kan tillstyrkas av postverket. Omfattande tillämp­ningsanvisningar till ledning för de anställda förutsätts emellertid.

Sjöfartsverket, som inte funnit anledning alt närmare granska den före­slagna lagstiftningens allmänna delar, uttalaratt det måste anses vara en stor fördel att nuvarande sekretesslag och de många spridda reglerna om lystnadsplikt ersätts med en enda sekretesslag. Endasl enstaka stadganden i

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                57

det omfattande lagförslaget berör direkt sjöfartsverket. Mot utformningen av dessa stadganden har verket ingen éririran.

Statskontoret förklarar sig inte ha någon erinran mot innehållet i departe­mentspromemorian. Den tekniska lösningen att reglera såväl handlingssek­reless som tystnadsplikt med en gemensam lag förefaller att innebära en väsentlig rationalisering som underiättar en strikt lillämpning av sekretesslagstiftningen och därmed på sikt skyddar offentlighetsprincipen. Den redaktionella omgrupperingen av det sekretessbelagda. materialet i kaialogdelen fr. o. m. 3 kap. förenklar dessutom sökandet i lagen. Man letar sig lättare fram till etl aktuellt problem med hjälp av kapitelrubrikerna m. m. De allmänna föreskrifterna i sekretesslagens 1 och 2 kap. är emellertid enligt statskontorets mening inte lika lättillgängliga som katalogdelen. Förkla­ringen härtill är givetvis det abstraktare innehållet i de två försia kapitlen och kopplingen till TF.

SCB uttrycker sin tillfredsställelse över del framlagda förslagel. Generellt uppvisardetta enligt byrån påtagliga förbättringar jämfört med de förslag som SCB tidigare yttrat sig över. Den tekniska lösningen med en gemensam lag för handlingssekreless och den muntliga sekreiessen för offentliga funktionärer är tilltalande. Även lagförslagets tillgänglighet och lätihanteriighel framhålls av SCB. I fråga om de förslag som berör SCB konstaterar verket all de ligger nära den sekrelessreglering som SCB eftersträvar och tidigare gett uttryck ål. SCB tillstyrker således förslagel i huvudsak.

1 och med departementspromemorian har, konstaterar/)/4/vI, stegel lagits fulll ut mol en samordning av reglerna om tystnadsplikt och handlingssek­reless. Det är uppgiften såsom sådan som är föremål för sekreiessregleringen. Omvägen via handlingen behöver inte tas. Denna renodling av skyddsföre-målei underiättar inte bara tillämpningen av sekretessreglerna vad avser gränsdragning mellan handlingssekretess och tystnadsplikt ulan också sekretessregleringens lillämpning på ADB-lagrad information, någol som DAFA också påpekade i sitt remissvar över LAH. Av naturiiga skäl medför en gemensam reglering av två så omfattande områden som handlingssekre­tess och lystnadsplikt atl lagtexten blir tämligen diger. På vissa håll, kanske främst i 2 kap., skulle enligt DAFA en redaktionell överarbetning av textmassan underiätta tillämpningen av reglerna. Erforderlig kunskap om sekretessreglernas innebörd kan sannolikt bibringas de tiänsteman som har atl tillämpa lagen av varje enskild myndighet. Eftersom lagstiftningen också skall tolkas av den enskilde och berör hans grundlagsfästa rättighet atl få insyn i offentlig förvaltning, är del emellertid enligt DAFA:s mening av än större vikt att reglerna utformas så lättfattligt som möjligt.

Den åtskillnad som hittillsvarande lagstiftning gjort mellan förbud mot utlämning av handling å ena sidan och förbud mot yppande i annan form å den andra sidan har enligt bankinspektionen inneburit svårigheter i den

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               58

praktiska tillämpningen. Ell skäl härtill är alt graden av sekretess och sekretessgrunderna har varit olika. Bakgrunden har varit å ena sidan den grundläggande principen om offentlighet för allmänna handlingar och å andra sidan ytlrandefrihetsprincipen. Någon reellt saklig gmnd för atl skilja mellan handlingssekretess och tystnadsplikt lorde emellertid inte föreligga. Den samordning som sketl i del nu föreliggande förslagel synes därför enligt bankinspektionen i och för sig vara lämplig från systematisk utgångspunkt. Inspektionen tillstyrker förslaget i princip. En ofrånkomlig nackdel med den använda lagstiftningsmetoden är emellertid all lagtexten blir omfattande med påföljd att översikllighelen blir lidande. En annan nackdel är, framhåller bankinspektionen, att promemorieförfaltarna i en i och för sig vällovlig strävan all trots alll begränsa materialet och främja översikllighelen föreslagit för flera områden gemensamma schablonmässiga lösningar, som inte lar tillräcklig hänsyn till förhållandena inom de områden som behandlas. Så har blivit fallet med bankinspektionens område. De bestämmelser som föreslås för delta område kan därför inte ulan en genomgripande omarbetning läggas lill grund för lagstiftning.

Riksrevisionsverkel anmärker alt del reformarbete som på senare år bedrivits inom offentlighels- och sekretesslagstiftningen har varit av slor betydelse för verksamheten inom verkets förvaltningsområde. Verket har under arbetets gång avgivit yttranden över bl, a, LAH och LOFT, Det nu remitterade förslagel framstår i väsentliga hänseenden som en ny produkt. Verket har emellertid inte haft möjlighet all vid remissbehandlingen behandla alla de enskildheter som främst är av betydelse för direkt angivna verksamheter men indirekt kan ha betydelse också för revisionen. Verket har följaktligen i huvudsak koncentrerat sitt yttrande till de punkter som synes särskill betydelsefulla för verket i dess roll som central förvaltningsmyn­dighet som direkt berörs av förslagel. Senast i sitt yttrande över TK:s belänkande föreslog riksrevisionsverket atl reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikt skulle samordnas i ett lagkomplex. Det nu framlagda förslagel visar enligt verket all hithörande samordningsproblem lill övervä­gande del kunnat bemästrats. Riksrevisonsverkel har därför inga erinringar mol att kommande lagstiftning till sin allmänna uppläggning baseras på del föreliggande förslaget.

Riksarkivet ansluter sig lill promemorians argumentation för all samman­föra handlingssekreless och tystnadsplikt lill en gemensam lag. Riksarkivet finner inte heller skäl lill invändningar mot den gjorda dispositionen. Särskilt värdefullt finner verket det vara att de positiva bestämmelser, bl. a. om registrering och ordnande av handlingar och om myndigheternas informa­tionsskyldighet, som införts i LAH, också tagits med i promemorieförslaget. Rätten att ta del av allmän handling framstår fortfarande som det viktigaste medlet lill insyn i den offentliga förvaltningen. Att sekretessbestämmelser och tystnadsplikt kunnat systematiseras i en enhetligt utformad lag innebär

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              59

enligt riksarkivet dock inte att lagen framstår som enkel att tillämpa. Den anknytning till olika förvaltningsområden som den nuvarande lagstiftningen ger saknar i stort sett motsvarighet i promemorieförslaget. Detta är utan tvivel ägnat all komplicera bedömningen av ullämningsfrågorna.

Skolöverstyrelsen, som tillstyrker förslaget i princip, anser atl förslagel innebär väsentliga förbättringar för skolväsendets del och all en godtagbar avvägning mellan offentiighel och sekreiess sker, om förslagel genomförs. Systematiken i beslämmelserna torde också vara ägnad atl underiätta den praktiska tillämpningen av dessa.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet finner det tillfredsslällande all man företagit en översyn på sekretesslagstiftningens område som syftar till enhetliga regler för handlingssekreless och lystnadsplikl. Att ersätta 1937 års sekretesslag och det stora antalet bestämmelser som i dag reglerar tystnads­plikten för offentliga funktionärer med en enda sekretesslag och att göra denna enkel och lättöverskådlig är en angelägen men svår uppgift. Enligt fakultetens mening bör en ytteriigare bearbetning ske av förslaget rörande sjukvårdssekreiessen. Därvid bör man eftersträva att uppnå överensstäm­melser mellan reglerna inom hälso- och sjukvården saml socialvården.

Handlingssekretess och lystnadsplikl berör enligt karolinska institutei centrala funktioner inom hälso- och sjukvården: patientens relationer lill läkare och annan sjukvårdspersonal, journalskrivning och journalutlämning, kontakter mellan myndigheter i medicinska ärenden, föriroendeförhållande kontra myndighetsutövning, etc. Lagstiftningen på området har länge varit bristfällig och i övrigi omodern, komplicerad och svåröverskådlig. Institutet hälsar därför förslaget lill ny sekretesslag med tillfredsställelse och noterar särskilt alt regleringen av såväl handlingssekreless som tystnadsplikl kunnat sammanföras i ell relativt lättöverskådligt och lekniskl enkelt lagförslag. Förslaget innebär alltså enligt institutets uppfattning en samtidig förbättring och förenkling av den nuvarande lagstiftningen. Även om det sekretesskyddade området allmänt minskal i jämförelse med gällande rätt, innebär förslagel att skyddet för den enskildes integritet stärks på fiera punkter. Sammanfattningsvis finner institutet förslaget lill ny sekretesslag innebära en klar förenkling och förbättring av lagstiftningen på ett myckel komplext och svåröverskådligt område. Institutet efteriyser dock molsva­rande reglering av sekreiessen inom enskild sjukvård och ifrågasätter distinktionen i sekretessnivå mellan s. k. förlroendefall och övriga fall inom hälso- och sjukvården.

Lanlbruksslyrelsen uttrycker sin tillfredsställelse över förslagets grund­tanke att samordna reglerna om tystnadsplikl för offentliga funktionärer med beslämmelserna om sekretess för allmänna handlingar. 1 viss utsträckning kan sägas atl man genom en sådan ordning återställer den balans som rubbades år 1975, då den nya RF trädde i krafl och medförde förbud mol oreglerade tystnadsplikter. Detta förbud drabbade bl. a. den lystnadsplikl som tidigare - ulan direkt förfaltningsstöd - ansågs gälla för innehållet i

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                              60

sekretessbelagda handlingar. Lanlbruksslyrelsen tillstyrker alltså alt reglerna om lystnadsplikl och om sekreiess för allmänna handlingar samordnas. En sådan samordning leder helt logiskt till all sekreiessen grundas på uppgif­ternas innehåll och inte på om de råkar ha materialiserats i en handling eller inte. Lanlbruksslyrelsen har vidare ingen erinran mol lagens allmänna uppbyggnad. Del nu behandlade rättsområdet är omfattande och komplice­rat, och att åtsiadkomma klara och lättfattliga regler för alla tänkbara situationer är utomordentligt svårt. Förslaget är enligt lantbruksstyrelsens mening förtjänstfullt, och regleringen enligt sekrelesslagen innebär rent allmänt en betydande förbättring jämfört med nuläget. Trots detta måste styrelsen konstatera all lagen i vissa delar kan bli svår atl tillämpa. Delta gäller särskilt en del paragrafer i de båda försia kapitlen. Det förefaller nödvändigl all förslaget i den delen ses över så att lagtexten kan göras mera lättillgänglig. Även med en sådan översyn lorde den nya lagen komma alt ställa ganska stora krav på myndigheterna i fråga om information lill anställda och andra berörda.

Patent- och registreringsverket konstaterar atl den nu föreslagna utform­ningen av sekretesslagstiftningen syftar bl. a. lill förenklade bestämmelser och en klarare systematik. Även om dessa mål i viss mån fär sägas ha uppnåtts, är det enligt verket dock slående hur komplicerat resultatet blivit av mer än 15 års lagstiftningsarbete på detta område. Delta synes emellertid av alll alt döma vara del pris som lär betalas för en fungerande offentlighets­princip i förvaltningen. Verket vill inte heller förneka att sammanförandel av beslämmelserna om handlingssekretess och tystnadsplikt innebär etl fram­steg och bör underiätla den framlida tillämpningen. Enligt verket bör det också finnas goda utsikter atl den föreslagna lagstiftningen efler hand skall åstadkomma en bättre överskådlighet på områdel och atl såväl tiänsteman, företrädare för massmedia och allmänheten skall kunna därur hämta praktisk vägledning i bedömningen av uppkommande sekretessfrågor.

Förslagel i departementspromemorian är enligt arbetsmarknadsstyrelsen väl ägnat atl läggas till grund för lagstiftning. Författarna har i ell och samma lagförslag reglerat hela del mycket besväriga frågekomplexei rörande hand­lingssekretess, tystnadsplikt och meddelarfrihet och lyckats väl med detta. Beskrivningen av den personkrets som är skyldig att ställa sig lagstiftningen lill efterrättelse är godtagbar. Tekniken att binda sekretessen vid uppgiften och inte vid bäraren-handlingen är ett gott grepp. Avvägningen handlings-sekretess-tystnadsplikl å ena sidan samt meddelarfrihet å andra sidan synes rimlig. Det är också bra att sekreiessen såväl mellan myndigheter som inom myndighet lagfästs. Lagtekniskt har konstmktionen enligt styrelsen stora fördelar jämfört med gällande reglering.

En gemensam lag som reglerar handlingssekreless och tystnadsplikt blir enligt statens planverk på grund av föreskrifternas natur komplex och svåröverskådlig. Trots detta finner verket övervägande skäl tala för att

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              61

lagstiftningen i detta fall ges en utformning i huvudsaklig överensslämmelse med förslagel. Lagstiftningens brister i överskådlighel kompenseras på etl från rättssäkerhetssynpunkt förtiänsifulli sätt genom alt samtliga sekre­tessbestämmelser samlas i en lag. Det förhållandet atl de myndigheter som berörs av förslaget endast har alt tillämpa lagen inom respektive myndighels verksamhetsområde talar också för alt svåröverskådligheten kan accepte­ras.

På de skäl som anförts i promemorian biträder statens industriverk förslagel att reglerom handlingssekretess, om tystnadsplikt för offentliga funktionärer och om undanlag från den s. k. meddelarfriheten skall samarbetas i en enda lag och att sekretessen skall gälla den uppgift varom är fråga oavsett om denna finns dokumenterad i allmän handling eller inte. Det är från flera synpunkter värdefullt atl ett enhetligt sekretessbegrepp skapas bl. a. därför all det är ägnat all undanröja den osäkerhet som länge rått framför allt belräffande de med tystnadsplikten sammanhängande frågorna. En klar fördel är också att den samordnade lagen reglerar vad som i sekreiesshänseende skall gälla mellan myndigheter och inom en myndighei. Sammanlaget innebär förslagel till sekretess enligt industriverkets mening belydande förenklingar och förbätt­ringar. Detla kommer alt underiätta för alla berörda att nå fram till rikliga beslut och överväganden. Reglerna är å andra sidan enligt verket i sig invecklade och svåröverskådliga. Detta kommer alt försvåra för den enskilde offenllige funktionären atl rätt bedöma hur han skall förfara i ell givet läge. Som framhålls i promemorian krävs därför belydande utbildningsinsatser frän det allmännas sida.

Statens kärnkraftsinspektion ser som en viktig uppgift atl medverka till all ge allmänheten en allsidig upplysning om kärnkraftens säkerhetsfrågor. Del är angeläget att den information inspektionen fär i dessa frågor kan föras vidare med minsta möjliga inskränkningar. Detta önskemål har hittills inte stått i motsatsställning till uppgiftslämnarnas krav på sekretess. Frågan om handlingssekretessen ställs på sin spets först då en begäran om utlämnande vägras. Detla har ännu inte förekommit hos inspektionen. Mot den föreslagna sammanfogningen av handlingssekreless och tystnadsplikt lill del gemensamma begreppet sekretess har inspektionen ingen vägande erinran. Behovet av lystnadsplikl synes bli uppfyllt genom de föreslagna bestämmel­serna i 1 kap. 1-3 !;>!, Med reservation för anmärkningar mot vissa enskildheter i förslaget anför inspektionen atl den föreslagna nya lagen såvitt inspektionen kan bedöma ulgör en ändamålsenlig reglering av de ofta svåra avvägningarna mellan offentlighet och sekreiess.

Domänverket konstaterar med tillfredsställelse att man i promemorian föreslagit all reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt sammanförs i en enda lag. Verket, som begränsat sin granskning av promemorian till sådana frågor som berör verkets verksamhetsområde, har inte funnit anledning till någon allvarligare erinran mot de ställningstaganden som gjorts

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               62

i promemorian. Verket har haft lillfälle all la del av de synpunkter, som framförts av förenade fabriksverken i dess remissyttrande, och vill stödja de synpunkter beträffande den kommersiella sekretessen som där framförs liksom de avslulningsvis på anförda skäl framförda önskemålen om anvis­ningar rörande den praktiska tillämpningen av den nya sekrelesslagen.

Också förenade fabriksverken uttalar sin tillfredsställelse över att man i promemorian föreslagit atl handlingssekretess och tystnadsplikt i såväl formellt som sakligt hänseende reglerats i en enda lag. Fabriksverken delar också den i promemorian uttalade uppfattningen om fördelarna med ett sådant integrerat regelsystem. Avsevärda förenklingar och förbättringar har åstadkommils genom delta syslem. Vidare har svårigheterna med t, ex, det stora antalet s, k, oreglerade tystnadsplikter undanröjts. Fabriksverken har dock funnit alt den nya sekretesslagen, främst till följd av den komplicerade integrationen av de båda regelsystemen, är mer svårtillämpad än den nu gällande sekretesslagstiftningen. De befattningshavare på ofta myckel olika ansvarsnivåer som i praktiken skall tillämpa den nya sekretesslagen måsle på ett betydligt mer ingående sätt än vad som f n, är fallet belräffande gällande bestämmelser om offenllighet och sekretess vara väl insatta inte bara i den nya sekretesslagen utan också i exempelvis RF, TF samt BrB,

Belräffande den tekniska utformningen av förslagel måste enligt kommun­styrelsen i Sollentuna kommun konstaleras alt man har vall en elegant lösning för all eliminera det samordningsproblem som sekretesslagstiftningen varit behäftad med under lång lid tillbaka. Den offenllige funktionären kan här komma alt fä tillgång lill ett samlat regelverk i vilket han med säkerhet vet alt han kan återfinna den tillämpliga beslämmelsen inom del nu aktuella områdel. Den osäkerhet som många tidigare känt inför problemställningar på sekreiessområdei har just orsakals av den stora mängd författningar som varit i lillämpning.

Kommunstyrelsen i Södertälje kommun anför all gällande rätt innehåller strängare regler i fråga om utlämnande av hemlig handling än för muntligt utlämnande av molsvarande uppgift. Lagförslaget innebär en angelägen samordning av dessa bestämmelser. Kommunstyrelsen understryker därför för sin del starkt värdet av denna samordning. De erinringar som kan riktas mot förslagel bör ge ledning för fortsatta utredningar på vissa delavsnitt men bör inte fä försena genomförandel av den föreslagna lagstiftningen. Förslaget har nämligen stora fördelar och synes i allt väsentligt kunna läggas till gmnd för lagstiftning.

De skäl som anförts i promemorian för en reglering i gemensam lag av såväl handlingssekretess som lystnadsplikl väger enligt länsstyrelsen i Östergötlands län tungt. Inte minst från rättsiillämpningssynpunkl synes en samlad sekretessreglering vara att föredra. Det föreliggande förslaget ansluter sig i sin allmänna uppläggning nära till LAH, De särskilda sekretessreglerna i de föreslagna 3-11 kap, har härigenom blivit ganska lättlästa, medan bestäm-

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              63

melserna i framförallt 2 kap, är något svåröverskådliga. Länsstyrelsen finner det oaktat all förslagel kan läggas lill grund för lagstiftning, Förslagel skulle enligt länsslyrelsens mening ha vunnil i överskådlighel, om de principer som uppbär förslagel klarare kommit lill uttryck i det inledande kapitlet. Länsstyrelsen syftar här framför alll på frågor rörande sekretessens räckvidd och spridning. Sålunda hade, anser länsstyrelsen, beslämmelserna i 1 kap, 5 !j bort utformas på etl sätt som tydligare anger atl de ulgör undantag från huvudregeln all en sekretessbelagd uppgift hos en myndighet inte "följer med", om uppgiften lämnas ut till en annan myndighet. Ett stort antal av de materiella sekretessreglerna hänvisar till bestämmelserna i 2 kap, 6 §, Länsstyrelsen ifrågasätter om inte beslämmelserna i klarhetens intresse bör utformas efter en annan teknik, varigenom det i varie aktuell paragraf direkt och positivt anges atl utlämnande till annan myndighei endasl fär ske med stöd av lag resp, - i förekommande fall - förordning.

Stadsjuristen i Norrköpings kommun tillstyrker lösningen med en gemensam lag för handlingssekretess och tystnadsplikt. Styrelsen anser del emellertid angelägel att ytteriigare förbättringar görs i det fortsatta lagstiftningsarbetet, så att det blir lättare all orientera sig i lagen.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser atl väsentliga fördelar uppnås genom den föreslagna lagstiftningen. Länsstyrelsen pekar därvid främst på all del för offentliga funktionärer lorde vara lättare alt fä grepp om sekreiessregleringen om denna är densamma vare sig det är fråga om alt lämna ut en allmän handling eller att lämna ut muntliga uppgifter, Ell genomförande av förslagel är således ägnat att undanröja nuvarande osäkerhet belräffande kopplingen mellan gällande regler om handlingssekre­tess och tystnadsplikt. Den inskränkning av området för tystnadsplikt som förslagel innebär är enligt länsslyrelsens mening väl anpassad lill RF:s regler om möjligheten att begränsa yltrandefriheten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker att den tidigare yttrat sig över såväl TK:s som OSK:s betänkande och därvid i stora drag ställt sig positiv till de avgivna lagförslagen. Departementspromemorian upptar i enlighet med riksdagens önskemål en gemensam reglering av sekretessen och tystnads­plikten. Förslaget är enligt länsstyrelsens uppfattning teoretiskt väl genom­arbetat och motsvarar en högt ställd ambitionsnivå när del gäller alt fastställa "rätt" sekrelessnivå, om man härmed förslår att sekreiessnivån inte går Ulöver vad som är nödvändigt med hänsyn till del ändamål som har föranlett den. Frågan är emellertid, uttalar länsslyrelsen, om inte ambitionsnivån i vissa delar är väl hög. Önskemålet alt inte sekretessbelägga mer än vad som är absolut nödvändigt har lett till en bitvis myckel besväriig lagtext med många hänvisningar. Flertalet av dem som skall tillämpa lagen är inte jurister. En viss risk föreligger enligt länsstyrelsen att resultatet av lagstiftningen blir omvänt mol syftet. På grund av tolkningssvårigheler vågar man nämligen inte lämna ut uppgifter som bör vara offentliga. Särskill allvarligt är detta när

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               64

det gäller handlingssekretessen, eftersom lagen i detta hänseende vänder sig också lill den enskilde. Del är hans grundlagsskyddade rätt all ta del av handlingar som regleras. Lagtexten bör vara så utformad atl den enskilde har möjlighel all någoriunda klart utläsa vilka handlingar han kan fä del av. Länsslyrelsen är väl medveten om svårigheten att tillgodose delta önskemål men vill likväl understryka angelägenheten av all det tillgodoses i bättre utsträckning än som nu är fallet. Länsstyrelsen framhåller i sammanhanget att lagförslaget torde ha vunnit betydligt i klarhet, åtminstone för dem som skall arbeta praktiskt med sekretessfrågorna, om kommentaren i större utsträckning hade tagit upp praktiska exempel och konkreta problem.

Som ell allmänt uttalande över förslagel anför kommunstyrelsen I Malmö kommun all den valda lösningen med en gemensam lag för regleringen av tystnadsplikt och handlingssekretess är välfunnen och avgjort att föredra framför det tidigare systemet. I allt väsentligt har styrelsen kunnat ansluta sig lill de föreslagna lösningarna. Oaktat detta konstaterar styrelsen atl lagtexten i vissa hänseenden är någol oklar och lämnar utrymme för viss osäkerhet. En viss oklarhet råder vidare i fråga om vad som skall gälla inom dataområdet. Styrelsen förutskickar emellertid att lagbestämmelserna här framdeles fär ytteriigare anpassas till den snabba utvecklingen inom området.

Införandet av ell enhetligt sekrelessbegrepp för handlingssekreless och tystnadsplikt medför enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län obestridliga fördelar. Mot lagens uppbyggnad har länsslyrelsen i princip ingen erinran. Tystnadsplikterna blir generellt sett mer distinkt utformade och genom all följa handlingssekrelessen på ett sätt klarare all tillämpa. Det luddiga "obehörighelsrekvisitet" som nu gäller många tystnadsplikter har dock i viss mån förenklat bedömningen för den enskilde tiänstemannen genom alt ge betydligt vidare marginaler. Då frågan om tystnadsplikt inom många områden torde aktualiseras betydligt oftare än frågan om handlingssekre­lessen är del så myckel angelägnare atl den nya lagen blir så klart utformad som den i och för sig besvärliga materian medger. Lagförslaget måsle bedömas som komplicerat och det kan ifrågasättas om inte åtminstone på vissa punkter en överarbetning i förenklande syfte är påkallad.

Kommunstyrelsen i Göteborgs kommun finner det tillfredsslällande all lagstiftningen byggs upp med ett enhetligt sekrelessbegrepp för handlings­sekreless och tystnadsplikt och att reglerna om dessa sammanförs i en enda lag. Lagtexten har enligt styrelsens mening emellertid lill stor del blivit myckel komplicerad. Del aren allvariig anmärkning mol lagförslaget, särskill som lagen vänder sig lill många, som inte har vana vid alt läsa lagtext.

De skilda förslag lill ny sekretesslagstiftning som lagts fram under snart ett par decenniers utredningsarbete åskådliggör enligt riksbanksfullmäktige ett lagstiftarens dilemma. Antingen görs reglerna tämligen allmänna, vilket ger en kortfattad och översiktlig lagstiftning men med risk för tolkningar som kan inskränka på offentlighetsprincipen. Eller görs reglerna mera läckande och

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               65

mera nyanserade vilket lätt gör lagstiftningen alltför omfattande och svåröverskådlig. Det nu framlagda prorhemorieförslagel innebären förskjut­ning ål del senare hållet. Riksbanksfullmäktige fortsätter:

Redan lagförslagets omfattning (den gmndläggande lagen omfattar 50 tättryckta sidor i betänkandet) gör det svårhanteriigt. Därtill kommer att för en enskild myndighet tillämpliga bestämmelser kommer alt återfinnas på ell flertal ställen (regler om sekreiess för handlingar i riksbanken fär sålunda sökas i ett stort antal paragrafer). Den utvecklade systematiken arbetar också med laglekniska finesser av olika slag. Skaderekvisiten är ibland raka (sekretess föreligger om offenllighet kan antas medföra skada) ibland omvända (sekretess föreligger om offentlighet inte kan antas ske utan skada). Den så kallade generalklausulen om rätt att vidareföra sekreiesskyddad information till annan myndighei gäller vissa typer av sekreiess men ej andra. Sammantaget kan om det överarbetade lagförslaget sålunda sägas alt detla i hög grad är etl lagverk för jurister, specialiserade på området. Delta är all beklaga med hänsyn till all sekretesslagstiftningen ej gäller etl specialområde som behöver behärskas blott av ett fåtal experter. Lagen skall i stället kunna överblickas och lillämpas av i princip varje offentliganställd.

Lagförslagets omfattning och uiföriighel kan dock med viss rätt försvaras med all en växande offentlig förvaltning och mera komplicerade förvalt­ningsärenden med nödvändighet måste medföra också en mera komplicerad sekretesslagstiftning. Men särskilt om - såsom föreslås - tystnadsplikten anknytes lill handlingssekrelessen kan tillämpningsproblem befaras. I och för sig är naturiigtvis överensstämmelse mellan handlingssekreless och tyst­nadsplikt önskvärd. Den nuvarande bristande kongruensen häremellan leder nämligen ofta till oklarheter och svårförklarliga inadvertenser. Men nuva­rande regler om tystnadsplikt har likväl den förtjänsten all de i allmänhet är klara. (Tystnadsplikt gäller ofta helt allmänt "vad som erfarits i tiänsten" eller "vad som erfarits i tjänsten om enskildas förhållanden" eller liknande.) Man jämföre härmed det remitterade lagförslaget där varje tjänsteman fömlsaltes Överblicka alla regler om sekretess och därmed om lystnadsplikl och kunna göra erforderiiga bedömningar av förekommande skaderekvisii. Promemo­rian, som i och för sig observerar dessa svårigheter, avvisar emellertid en vidgad tystnadsplikt och hänvisar till information och utbildning av tjänste­män.

Även med erkännande av lagförslagets systematiska och formella förtjän­ster må därför, med hänvisning till det sagda, vara tillåtet all för riksbankens del - där under senare år sekreiess- och tystnadspliklsfrågor blivit allt flera och alltmer tidskrävande - uttrycka en allmän preferens för användande av mera enkla schabloner; så ofta som möjligt i form av visseriigen osköna men entydiga "kataloger" på sekretesskyddade handlingar. Som förslagel nu är utformat kommer del ulan tvivel alt medföra betydande lillämpningssvårig­heler och därmed arbetsbelastning vid myndigheterna.

Riksbanksfullmäktige påpekar slutligen att det inte ankommer på de fullmäktige att mera ingående söka bedöma och på grundval härav ta ställning lill förslagets lagtekniska för- och nackdelar. Trots del anförda vill därför riksbanksfullmäktige - om en så ingående reglering som den föreslagna anses önskvärd - inte motsätta sig atl förslaget läggs till grund för lagstiftning.

37 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               66

Kommunförbundet delar den i departementspromemorian framförda prin­cipiella uppfattningen att tiden nu är mogen att åstadkomma en enhetlig reglering av handlingssekreless och tystnadsplikl. Även lagtekniskt måsle del anses vara förenat med belydande fördelar all ha en gemensam lag som täcker hela delta område. Att förslagel innebär en inte oväsentlig inskränk­ning av det totala området for lystnadsplikl i allmän verksamhet fär anses tillfredsställande liksom också atl hela detta svårbemästrade och svåröver­skådliga område fär en enhetlig utformning. En anknytning av sekre­tessreglerna lill den uppräkning av sekretessgrunderna som görs i grundlagen är enligt kommunförbundel naturiig och önskvärd. Del är också naturligt alt man inom varje grupp av bestämmelser gör en uppdelning i göriigaste mån efter sakområden med klart inslag av enumeralion. Genom den omfattande användningen av skaderekvisit men även i övrigt har emellertid den föreslagna sekrelesslagen allmänt sett blivit komplicerad med i många fall svårfalllig lagtext. Problem kan uppstå vid den praktiska tillämpningen och leda lill en mindre önskvärd byråkralisering. Del är därför enligt förbundet angelägel att vid den slutliga översynen av delta lagkomplex tillvarata alla möjligheter lill förenklingar och förtydliganden.

Landstingsförbundet erinrar om atl förbundet i sitt yttrande över TK:s belänkande uttalade sig för en bättre samordning mellan kommitténs förslag och det samtidigt föreliggande förslagel till lag om allmänna handlingar. Detta önskemål, som också kom till uttryck i andra remissyttranden över de två betänkandena, har nu enligt förbundet på ell av alll atl döma tillfreds­ställande sätt lillgodoselts genom alt det i den nu framlagda promemorian föreslås en enda sekretesslag, som genom ell enhetligt sekretessbegrepp reglerar både handlingssekretessen och tystnadsplikten. Denna grundläg­gande lagtekniska lösning är i hög grad ägnad alt underlätta tolkning och lillämpning av etl av de mest svårbemästrade rättsområdena,där en oenhetlig reglering hittills berett praktiska svårigheter av ofta ganska stor omfattning. Då därlill det nya förslagel i huvudsak är överskådligt och logiskt disponerat, borde det nu allmänt sett finnas goda förutsättningar för att sekretess- och tystnadspliklsfrågorna skall kunna bli lättare all hantera i fortsättningen. Landstingsförbundet påpekar slutligen atl del är angeläget all promemorian saml betänkandet (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg saml promemorian (Ds A 1977:4) Fackliga förtroendemän bedöms i ett sammanhang,

Sveriges industriförbund m. fl. konstaterar all del nuvarande rättsläget inom sekreiessområdei, där handlingssekreless och tystnadsplikt regleras var för sig i en rad olika författningar, är svåröverskådligt och i många fall inkonsekvent. Den samordning av de olika reglerna som nu görs och som innebär att det grundläggande begreppet blir den skyddsvärda uppgiften som sådan, anser förbundet vara riktig. Förbundet finner dock anledning all påpeka att även den nu föreslagna lagstiftningen, trots förbättringarna, blir

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                67

omfattande och svårtillämpad. Stora krav måste ställas på kännedom hos de enskilda offentliga funktionärerna om lagen, dess innebörd, dess iippbyggnad och dess bakomliggande grundlagsfästa principer. En självständig bedöm­ning av skaderekvisit förutses nämligen, och olika stadganden kan bli tillämpliga på samma ärendetyp beroende på vilka skyddsintressen som i det enskilda fallel skulle kunna trädas för när vid ett uppgiftsyppande.

Allmänt sett kan enligt TCO konstateras att lagförslaget bättre än nuvarande system av regler tillgodoser grundlagsbestämmelserna om offent­lighetsprincipen att allmänheten har rätt till fri insyn och kontroll av myndigheternas verksamhet. TCO anser att den använda metodiken för en ny sekretesslagstiftning har sina givna fördelar i jämförelse med nuvarande svåröverskådliga system. Sekretesskyddet har också allmänt sett utformats och avvägts klarare i förhållande till offenllighelsinlressena. Detta är av betydelse inte bara for de intressen, som skall skyddas, ulan också för de många funktionärer i den offentliga verksamhelen som har ansvaret för all sekretessreglerna lillämpas rikligt. Del framlagda förslagets huvudprinciper kan därför tillstyrkas från TCO:s sida. Utgångspunkten för det arbete som resulterat i föreliggande förslag till sekretesslag har, konstaterar TCO, varit alt sekreiessen i största möjliga utsträckning skall regleras uttömmande i själva sekretesslagen. Detla har inneburit alt lagtexten blivit mycket omfattande. Som framhålls i promemorian kommer visserligen flertalet funktionärer endasl att ha atl tillämpa ett lälal av de föreslagna bestämmelserna, men även på de områden där så blir fallel torde enligt TCO:s uppfattning tillämpnings-svårigheter uppkomma. TCO pekar i sammanhanget särskilt på svårighe­terna alt tillämpa skaderekvisiten.

Om man jämför den föreslagna ordningen med den hittills tillämpade frapperas man enligt SACOISR av hur mycket mer invecklad den förra är och kan inte underiåta att ställa frågan om så behöver vara fallet. SACO/SR fortsätter:

Att ordningen blir mer komplicerad synes emellertid främst bero på all yttrandefriheten blivit grundlagsfäst och atl delta fön med sig alt man ej längre kan arbeta med oreglerade lystnadsplikter, som härieds ur sakens natur, tjänstens beskaffenhet e. d. Man kan inte ens härleda någon lystnads­plikt beträffande en hemlig handlings innehåll enbart ur det förhållandet att handlingen är sekretessbelagd eller kanske t. o. m. försedd med kvalificerad hemligslämpel. Den omständigheten atl den offentliga funktionären som medborgare av grundlagen tillförsäkrats yttrandefrihet gör det omöjligt atl nu hindra funktionären från all röja någol, som han har erfarit i sin tjänsteut­övning, genom atl helt enkelt hänvisa lill hans allmänna lojalitets- och tjänsteplikt. Yttrandefriheten får enligt 2 kap. 12§ RF begränsas endast genom lag eller genom annan författning efler bemyndigande i lag. Oregle­rade lystnadsplikter är alltså inte längre länkbara. Det behov som tidigare tillgodosågs genom sådana tystnadsplikter måste nu fyllas av förfallningsreg­lerade tystnadsplikter. Om man ser till vad de oreglerade tystnadsplikterna tidigare täckte är det inte förvånande alt en författningsreglering som lar över

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               68

uppgiften blir både omfattande och förhållandevis invecklad.

Innan 1974 års RF trädde i kraft gällde en oreglerad tystnadsplikt beträffande sekreiesskyddad handlings innehåll. För alt motsvarande lyst­nadsplikl nu åter skall inlräda fordras en författningsbestämmelse härom. F. n, finns ingen sådan allmän tyslnadspliktsbeslämmelse utan bara den särskilda bestämmelsen i 41 § sekrelesslagen som straffbelägger utlämnande av allmän handling i strid mol föreskrifterna i lagen. Del enklaste sättet all älerställa ordningen vore all ersätta denna bestämmelse med en bestämmelse som siraftbelade varie form av röjande av innehållet i sekreiesskyddad allmän handling, dvs, med en allmän tystnadspliktsbestämmelse. Det skulle emellertid sedan bli mycket svårt atl skriva de författningsbestämmelser som härutöver skulle behövas i fråga om offentliga funktionärers tystnadsplikt. En samordning måsle under alla förhållanden göras mellan tystnadsplikten belräffande innehållet i sekretesskyddade handlingar och belräffande molsvarande information som är tillgänglig på annal sätt än genom studium av allmänna handlingar, t, ex, information som finns i handlingar som ännu inte är allmänna handlingar ulan bara arbetshandlingar, utkast och förslag, eller information som inhämtats muntligen eller genom studium av en plats eller ett föremål. Tystnadsplikten bör rimligen inte vara vare sig mer eller mindre omfattande i det senare än i del förra fallet.

Med hänsyn lill del påtagliga behovel av samordning vill det synas, anför SACO/SR fortsättningsvis, som om den lösning som del remitterade förslagel bygger på, nämligen alt gemensamma regler skall gälla i fråga om sekreiess för allmän handling och sekreiess (tystnadsplikt) för information som är tillgänglig på annal sätt än genom allmän handling, är den mest rationella. Det remitterade förslaget fär också anses visa alt det ulan större tekniska svårigheter går att fä till stånd den erforderliga samordningen på delta sätt, SACO/SR vill dock inte fördölja atl förslaget lagtekniskt sett framstår som myckel utstuderat och all del ställer stora krav på läsaren. Det bör vara möjligt alt förenkla lagtexten betydligt ulan alt därigenom något väsentligt behöver gå förlorat, SACO/SR understryker kraftigt viklen av alt alll görs som är möjligt för all lagen skall fylla de krav på enkelhet som måste ställas på en lag som skall lillämpas på hela del offentliga fallet och av offentliga funktionärer av alla kategorier,

Sveriges psykotogförbund konstaterar atl del remissvar som förbundet tidigare lämnat på OSK:s och TK:s betänkanden har beaktats på ett för förbundet lillfredsslällande sätt. Förbundet har därför inte funnit anledning till några mer väsentliga påpekanden i det nya lagförslaget,

LRF tillstyrker i princip den samordning som föreslås av reglerna om handlingssekreless och lystnadsplikl men konstaterar samtidigt all lagstift­ningen även efter den genomgripande revisionen framstår som omfattande, detaljerad och svår all tillämpa. Delta beror enligt förbundet inte minst på lagstiftningens konslmktion med olika skaderekvisii och skyddsinlressen, som skall beaktas i enskilda fall. Lagstiftningens lillämpning ställer krav på god lagkännedom hos tiänstemannen i den offentliga förvaltningen.

Allmänhetens pressombudsman förordar alt lagstiftningen utformas enligt

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               69

de riktlinjer som föreslås i departementspromemorian, Förslagel har blivit omfångsrikt och detaljerat. Men det utredningsarbete som tidigare utförts på områdel har visat all mer generella regler inte är tillfyllest. Sådana regler leder enligt pressombudsmannen lill ovisshel om gränserna för tystnadsplikten, vilket kan fä lill följd atl tillämpande myndigheter och tiänsteman utsträcker sekretessen mer än avsetls. I stället fär man acceptera att reglerna blir omfattande och delvis komplicerade. Den nu föreslagna sekretesslagen kommer också all ersätta ell myckel stort antal lagregler och andra föreskrifter om handlingssekreless och tystnadsplikt. Man bör också hålla i minnet all den offentliga sektorns expansion under senare år med nödvän­dighet medför atl även föreskrifterna om offentlighet och sekretess i statlig och kommunal verksamhet blir omfattande och komplicerade. Det fram­lagda förslagel har emellertid enligt pressombudsmannens mening den fördelen att olika tillämpande myndigheter som regel endasl behöver lära in och beakta begränsade delar av lagen. Även om lagförslaget utmärks av en strävan lill enkelhet och konsekvens, har det emellertid i vissa avseenden blivit komplicerat och svårtillgängligt. Pressombudsmannen pekar särskill på reglerna om sekretess mellan myndigheter och skaderekvisilens mång­fald.

Även Pressens opinionsnämnd ansluter sig lill tanken att i en och samma lag samla beslämmelserna om handlingssekretess och tystnadsplikt. De sakliga skälen för en sådan enhetlig reglering förefaller helt övertygande. Lagmale-rialet blir visseriigen myckel omfattande och någol svårtillgängligt även vid en sådan sammanarbelning, men del torde vara etl pris som fär bäras med jämnmod med tanke på ämnets "snårighei". Redan gmndlagskravei, alt handlingssekretessen "skall angivas noga" i bestämmelser härom, ger enligt opinionsnämnden anledning lill detaljrikedom. Därtill kommer all behovel av en ingående reglering är särskill stort på förevarande område, där det gäller atl på alll sätt söka underlätta tillämpningen. All én lagstiftning i ämnet efler ett helt nytt grepp på sätt som nu föreslås i den remitterade promemorian kan komma att uppvisa brister torde också fä tas i beräkning. Förslaget fär ses som ell försök, väl ägnat att läggas lill gmnd för lagstiftning.

Sveriges Radio erinrar om att företaget redan i yttrande över TK:s förslag uttalade sill stöd för en enhetlig och en lättöverskådlig lagstiftning om lystnadsplikten. Den samordning av reglerna om tystnadsplikt och hand­lingssekreless som nu föreslås ger enligt förelagels mening ytteriigare önskvärd klarhet inom ett svåröverskådligt rättsområde. Företagel är således positivt lill förslagel. Vid detta ställningstagande har utgångspunkten varit all den föreslagna lagen generelll sett inte inskränker området för meddelar­skydd och yttrandefrihet och att sekretessområdet utökas endast i sådana fall där skyddet för den personliga integriteten av starka skäl behöver förslär­kas.

Lösningen med en gemensam reglering av handlingssekreless och tyst-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               70

nadsplikl inom offentlig verksamhet anser TT innebära påtagliga fördelar. Regleringen bör vinna i klarhet och överskådlighel. 1 och för sig är det enligt TT naturiigtvis viktigt all sekreiessen i största möjliga utsträckning regleras uttömmande i själva sekretesslagen. Men detta fär å andra sidan inte leda till alt lagen belamras med mängder av undanlag och hänvisningar. Då går myckel förlorat av den eftersträvade överskådligheien och lagen blir svårtillgänglig. TT förordar atl förslaget överarbetas med sikte på atl åstadkomma förenklingar som gör lagstiftningen ännu mera överskådlig och lättläst.

Den mångskiftande och delvis ytterst komplicerade materia som behandlas i promemorian gör enligt Sveriges författarförbund alt det ter sig näst intill omöjligt för en enskild remissinstans att med anspråk på ens tillnärmelsevis fullsiändighel yttra sig över förslagel. Detla framstår nu som ell koncentrat av tidigare utredningar och förslag och är därigenom så kompakt all del skulle kräva heltidsarbete under flera månader för atl ge möjlighet atl analysera och värdera det. Inte minst skapar lagstiftningens "enformighet" svårigheter. Samma formuleringar upprepas nämligen mono­tont från paragraf lill paragraf, kapilel efter kapilel, och del vill till en oerhörd skarpsyn för alt i varje särskild bestämmelse upptäcka den specifika variationen. Förbundet understryker därför atl det inte varit möjligt alt åstadkomma ell remissvar av den hall förbundet normalt önskar leverera. Synpunkterna har blivit tämligen slumpmässiga, vilket emellertid inte får tas till intäkt för att förbundet efter konkret värdering funnit en viss bestämmelse invändningsfri. - Enligt förbundet måsle del beirakias som en stor fördel att alla sekretessbestämmelser sammanförs i en enda lag och att till sekretessbestämmelserna knyts de för varie område gällande reglerna om tystnadsplikt. Tanken alt knyta sekretessen inte till handlingen som sådan ulan lill vissl innehåll i denna skapar dels bättre korrespondens än nu mellan handlingssekretessen och tystnadsplikten, dels bättre möjligheter än nu att "frisläppa" handlingar som endast till en ringa del bör vara hemliga. Förbundet finner del i sammanhanget viktigt att understryka, att sekretess "för säkerhels skull" inte fär förekomma. Det "pris" som promemorian talar om i form av uiföriighel i regleringen är ringa, om man uppnår att den enskilde tiänstemannen fär klart för sig att han måste ha fullständigt och entydigt stöd för atl vägra atl utlämna en handling. Förbundet fortsätter:

Det kan naturiigtvis mot denna "sammanfösning" av alll i en enda lag invändas att den blir mycket omfattande, svåröverskådlig och svårforcerad. Denna synpunkt är emellertid enligt förbundets mening endast skenbart motiverad. Lagens omfattning och struktur visar bara hur det nuvarande tillståndet egentligen är: Sanningen torde vara att före de utredningar som föregått promemorian ingen i detta land haft full överblick över lagstift­ningen, om än enstaka individer, institutioner eller yrkesgrupper haft god eller myckel god kännedom om visst eller vissa områden. Det spontana behovet hos läsaren av förenkling av den föreslagna lagstiftningen visar sig

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              71

därför vid närmare analys vara mindre väl motiverat - värdet av att vi fär en enda, detaljerad författning, som ger svar på alla relevanta frågor, lär inte molverkas av att man, för all underiätta möjligheten atl snabbt'och enkelt tillgodogöra sig materien, drar ner på fullständigheten eller splittrar bestäm­melserna på författningar av olika nivå, t. ex. genom atl komplettera en förenklad lag med en utförligare förordning. Promemorians ambition all lagfasta varje detalj i avvikelserna från offentlighetsprincipen måste, mot bakgrund av grundlagens ordalydelse på området, respekteras och värnas.

Förbundet förordar avslutningsvis att man lägger förslagel till grund för lagstiftning. Därvid måste man vara medveten om att bestämmelsernas kodifiering i högre grad än vanligt "ulgör ett led i lagstiftningen", eller med andra ord att de erfarenheter som under den närmaste tiden efter ikraftträ­dandet vinnes måste ligga till grund för ett omedelbart fortsatt studium av lagen och att del måsle finnas en beredvillighet från statsmakternas sida att snabbt korrigera framkomna oönskade konsekvenser. Om man inte tar delta steg, kommer man som förbundet ser det inte att fä möjlighet att någonsin förenkla beslämmelserna och på ett bättre sätt ärinu förankra dem i folkmedveiandet.

Fideikommissnämnden förklarar att den under sin verksamhetstid inte haft anledning att, på gmnd av framställning om utbekommande av allmän handling, pröva fråga om sekretess enligt nu gällande regler i sekrelesslagen. De handlingar som förekommer hos nämnden i dess löpande verksamhet är av sådan art atl eventuell sekretess kan förulses ifrågakomma endast under särskilda omständigheter. Såvitt nämnden kan bedöma innefattar den föreslagna nya sekretesslagens reglerom handlingssekreless i de hänseenden som kan länkas beröra nämndens verksamhet inte någon väsentlig avvikelse från vad som nu gäller. Förslaget i denna del föranleder därför inte vidare yttrande av nämnden.

Värnpliktsverket noterar atl de synpunkter som verket framfört i yttranden över OSK:s och TK:s betänkanden i allt väsentligt har beaktats i promemo­rieförslaget.

/?/te/ffl//<'v/'é'/anser atl den gemensamma behandlingen a v sekretess och lystnadsplikl som föreslås i promemorian medför flera besvädiga problem. De sekretessregler som enligt del nu framlagda förslagel skall reglera även tystnadsplikten har dock inte den abstrakta utformningen som hos TK ulan knyter an till de olika praktiska verksamhetsområdena. Anser man all handlingssekrelessen och tystnadsplikten bör regleras i en gemensam lag, ulgör det framlagda förslagel enligt riksskatteverkets mening en lagtekniskt hållbar lösning. Skaderekvisiten är - liksom principen atl den enskilda uppgiften utgör objektet för sekreiess - en konsekvens av denna lösning. Regleringen av utbytet av uppgifter myndigheter emellan bör med denna inställning också lagtekniskt regleras i stort sett enligt förslaget. 1 nämnda avseenden synes förslagel enligt verket rälistekniski sett också väl avpassat

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                72

för de särskilda krav som användningen av ADB-register medför. Från mer praktiska utgångspunkter anser riksskatteverket emellertid all del framlagda förslaget måsle ytteriigare överarbetas innan det läggs till grund för lagstift­ning. Riksskatteverket anför härom:

Lagtexten är i den föreslagna utformningen delvis myckel komplicerad lill sin uppbyggnad. De grundläggande principerna fär inte en tillräckligt framträdande och tydlig presentation ulan skyms i viss mån av undantag och regler om speciella förhållanden. Det sagda gäller särskill förslagets 2 kap. Även förslaget om skallesekretessen bör övervägas och bearbetas ytteriigare. Det kan visserligen aldrig helt undvikas all en sekretesslag i vissa delar blir svårbegriplig, eftersom, materian delvis är av myckel komplicerad natur. Den föreslagna lagtexten bör dock kunna göras avsevärt mer lättillgänglig. Riksskatteverket anser att en sådan översyn är av slor betydelse för all en ny lagstiftning på områdel skall kunna förstås av myndigheternas personal på ett tillfredsställande sätt.

Riksskatteverket framhåller fortsättningsvis atl de föreslagna lösningarna leder till all nya problem som tidigare utredningar inte behövt fördjupa sig i numera framstår som centrala. Verket pekar särskill på vilka konsekvenser skaderekvisilet kan fä i fråga om skaltesekretessen och vagheten i innebörden av begreppen skada och verksamhetsgren. En betydande ovisshel föreligger alltså, menar verket, om de konsekvenser för olika myndigheters verksamhet som den föreslagna regleringen skulle fä. Denna ovisshet om verkningarna gör det svårt för riksskatteverket atl nu i detalj ta ställning lill förslagel. Särskild oro hyser riksskatteverket i fråga om förslagels effekter för kronofogdemyndigheternas verksamhet. 1 förslagel har man enligt riksskat­teverkets mening inte ägnat dessa myndigheter tillräcklig uppmärksamhet. Man har inte föreslagit någon regel om sekreiess belräffande de iakttagelser personalen kan göra i samband med utmälningsförrältningar utanför myndighetens lokaler Att man går ifrån principen om handlingssekretess och i princip förbjuder fortplantning av sekreiess kan förväntas fä negativa verkningar för kronofogdemyndigheterna. Riksskatteverket anser all en särskild regel om sekreiess för dessa myndigheter blir nödvändig, om förslagel upphöjs lill lag. Riksskatteverket erinrar också om att datorer numera i slor utsträckning används hos myndigheterna för atl hantera uppgifter. Promemorieförslaget är avsett alt omfatta även uppgifter i datamedia. Även om iniegriietsfrågor m. m. på dataområdet nu är under särskild utredning, anser riksskatteverket all dalafrågorna borde ha ägnats större utrymme i promemorian. Förslagets effekter i fråga om bl. a. myndig­heternas samarbetsformer bör nu enligt riksskatteverkets mening klariäggas närmare t. ex. genom överiäggningar inom departementen, hearings med olika myndigheter eller särskild utredning. Delta ytterligare utredningsarbete kan visa sig både komplicerat och tidskrävande. Om resultatet härvid och vid en eventuell remissbehandling blir positivt, dvs. utvisar att lagstiftningen kan genomföras utan att mbba effektiviteten i statsmyndigheternas arbete, synes

 

Prop. 1979/80:2   De! B    Bilaga 2                               73

enligt riksskatteverket en sekretesslag kunna utarbetas med utgångspunkt
från förslagel i promemorian,                              i

Enligt näringsfrihetsombudsmannen ger det nu framlagda myckel omfat­tande förslaget knappast något intryck av sådan ökad överskådlighet, klarhet och lätlillämplighel som man kunde ha förväntat sig efter ett så ingående utredningsarbete i flera etapper som föregått förslaget. Under förutsättning all vissa detaljanmärkningar beaktas, kan förslaget emellertid tillstyrkas i de delar som berör näringsfrihetsombudsmannens verksamhet.

2.3 Negativa remissvar

Regeringsrätten anser atl den föreslagna lagen är systematiskt uppbyggd och alt myckel möda har ägnats åt atl genom de enskilda bestämmelserna tillgodose alla möjliga fall. 1 och för sig synes förslagel enligt regeringsrällen kunna tas lill utgångspunkt för det fortsatta lagstiftningsarbetet. Förslaget är emellertid inte i sådanl skick all det kan omedelbart läggas lill grund fören ny sekretesslag. Regeringsrätten fortsätter:

Den tillämpade systematiken är i ston .sett logisk, men dess genomförande drar med sig en omfattande och lekniskl invecklad detaljreglering. Del är nödvändigl alt man söker bemästra dessa svårigheter. Framför alll kräves all man lar till vara alla möjligheter atl skriva en så enkel och lättfattlig lagtext som omständigheterna tillåter.

I lagförslaget har man gått i motsatt riktning. Genom mängder av hänvisningar fram och tillbaka i förslaget och lill skilda bestämmelser i andra författningar och genom de olika paragrafernas i övrigt invecklade uppbyggnad har förslaget blivit, ehuru logiskt och skickligt konstruerat, myckel svårläst. Förslaget är därför även för en tränad läsare så pass otillgängligt atl del inte i föreliggande skick kan anses praktiskt användbart. Del måste nämligen hållas i minnet att en blivande lag skall tillämpas av alla offentliga funktionärer. Blott ell fätal av dessa har juridisk utbildning och träning. Handlingsreglerna måste därför vara lättillgängliga och någotsånär enkla all tillämpa. Även med hänsyn till allmänhelens iniressen är angeläget att en blivande sekretesslag är lätt att förstå.

Det bör också observeras atl den personalutbildning, som lagen kommer att nödvändiggöra, inte heller bör försvåras av att lagen använder en invecklad juridisk terminologi eller systematik. Avkall måste i enkelhetens intresse i vissa avseenden göras på del som från teoretisk synpunkl kan framstå som viktigt.

Del har sagls om 1937 års sekretesslag atl den genom sin uppbyggnad och sill innehåll är svår att tillämpa, även för domstolar. Detta bestyrkes av de erfarenheter regeringsrätten gjort vid handläggningen av besvär i sekrelessmål och i övrigi belräffande hanteringen av lagen. Misstag vid tillämpningen av denna lag är inte ovanliga. Ändå framstår 1937 års lag som enkel och lättillgänglig i jämförelse med del remitterade förslaget. En lag som utformas i enlighet med förslagel i föreliggande skick ställer, som framgår av del föregående, alltför stora krav på dem som skall tillämpa den. Det är därför nödvändigt alt underkasta förslaget en genomgripande lagteknisk omarbet­ning under ärendets fortsatta gång.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               74

När regeringsrätten likaväl anser att man efter sådan bearbetning bör pröva en lag byggd på promemorians systemalik, är skälet härtill framförallt all de bakom förslagel liggande grundtankarna synes bärkraftiga och att liden nu fär anses inne att efler ell mångårigt förberedelsearbete komma fram till ett resultat på detta område. Den omständigheten att för närvarande praktisk erfarenhet helt saknas av tillämpningen av etl sådanl regelsystem som det föreslagna och att det är omöjligt att med säkerhet fömtsäga hur det kommer all fungera gör att införandet av lagen i viss mån blir ett experiment. Man måste därför vara beredd på en omprövning sedan erfarenhet vunnits av tillämpningen.

Regeringsrätten framhåller avslulningsvis all del varit ogörligt all på den lid, som kunnat avsättas lill behandling av lagförslaget, granska detla ur alla de synpunkter som varit önskvärt. Regeringsrätten framhåller det angelägna i all förslaget blir föremål för en fortsatt noggrann granskning så atl eventuella ytteriigare brister ulöver de vid remissbehandlingen framkomna upptäcks och avhjälps, innan förslagel upphöjs lill lag och skall prövas i verkliga livet. Förslaget är nämligen enligt regeringsrättens mening tekniskt så komplicerat och vitispännande, atl kontrollen av att förslagets alla olika delar verkligen ulan gnissel passar samman kräver ell betydande arbete. Regeringsrätten vill därför tillråda atl man ger sig den tid som en sådan mera ingående översikt kräver.

Kammarrätten i Göteborg anser alt lagstiftningstekniken är en huvudfråga på sekretesslagstiftningens område. Enligt kammarrättens mening torde det råda så gott som allmän enighet om atl klarhet, enkelhet och lättbegriplighet är av särskild betydelse på detta område. Samtidigt är det angeläget att lagstiftningen inte leder lill större sekretess än som verkligen har avselts. Den gällande sekretesslagen har kritiserats i båda hänseendena. Det har dessutom sagts att den är osyslematiskl uppbyggd och svåröverskådlig. OK:s förslag ansågs representera en teoretiskt mera genomarbetad konstruktion. 1 gengäld kritiserades detla för alt vara alllför komplicerat all tillämpa, åtminstone för dem som inte är särskill skolade på området. Förslaget ansågs därför inte kunna läggas till gmnd för lagstiftning. OSK:s förslag betecknar enligt kammarrätten i viss mån en återgång till den nuvarande sekretesslagens teknik. Den utgör emellertid en väsentlig bearbetning av denna inte minst i systematiskt hänseende, varvid frukterna av OK:s utredningsarbete i bely­dande delar har tillgodogjorts. 1 samband med de nyligen genomförda ändringarna i 2 kap. TF uttalade föredragande departementschefen att OSK:s förslag borde kunna läggas till grund för en ny sekretesslagstiftning. 1 promemorieförslaget fullföljs emellertid enligt kammarrättens mening knap­past denna tanke. I stället presenteras en i stort sett helt ny lagieknisk lösning av del föreliggande problemet. Den nya lösningen går ut på att reglera handlingssekretess och tystnadsplikl genom bestämmelser som är gemen­samma för båda områdena. Detla har nödvändiggjort i flera hänseenden helt andra tekniska grepp än som kommit lill användning i den nuvarande lagen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              75

och i de tidigare förslagen. Enligt kammarrättens mening måste den nu framlagda lösningen betecknas som eh klarbesvikelse. Visserligen innehåller promemorian en förnämlig genomlysning av del föreliggande lagstiftnings-komplexet. Den föreslagna lagstiftningsprodukien förtjänar också ell högt betyg i teoretiskt och systematiskt hänseende. Ändå framstår produkten som närmast avskräckande. Detla gäller inte minsl om man jämför med gällande lag eller med de båda tidigare förslagen. Kammarrätten förmodar all den föreslagna sekrelesslagen blir myckel svår alt tillämpa. För alt man skall kunna förslå de enskilda paragraferna måsle man vara väl förtrogen med lagens systematik. Dessutom krävs i många fall ingående studier av både lagtext och förarbeten. Inte ens om man behärskar hela systemaliken, torde man kunna säga alt lagen är lättillgänglig. Dess regler är knutna i och till varandra som trådarna i etl nät, vilket hindrar atl problemen lätt kan nystas upp. Man skulle enligt kammarrätten kunna uttrycka saken på så sätt all del saknas en "naturiig ingång" i lagen. Därtill kommer lagens relativt stora omfång. Lagen utmärks vidare av en ovanligt hög abstraktionsnivå. Åtskil­liga av paragraferna innehåller mängder av hänvisningar till andra bestäm­melser i lagen, vilket ökar svårighetsgraden ytteriigare. I vissa fall är beslämmelserna dessutom närmast obegripliga. Enligt kammarrättens mening rimmar lagen illa med dagens strävanden alt minska inslagen av krångel och byråkrati inom den offentliga sektorn. Kammarrätten avstyrker därför alt promemorieförslaget läggs till grund för lagstiftning.

Rikspolisstyrelsen förklarar atl den i princip delar den i promemorian framförda uppfattningen att ett enhetligt sekrelessbegrepp är erforderligt och är all föredra framför en mångfald föreskrifter om tystnadsplikter. En förutsättning för en sådan reglering är dock atl beslämmelserna fär en så klar och lättfattlig uiformning att envar Oänsteman kan tillgodogöra sig dessa och därigenom rätt kunna tillämpa dem. Det föreliggande förslaget är emellertid enligt rikspolisstyrelsens uppfattning omfattande och svårtillgängligt. Sekre­tess inom samma myndighet, verksamhetsområde och ämne behandlas såväl i skilda paragrafer som i skilda kapilel. Sekretessreglerna inom en myndighei har skilda skaderekvisii. Olika sekretessregler synes också kunna tillämpas på en och samma uppgift i etl ärende. Dessa regler är också olika konstruerade. Varierande maximitider föreligger för handlingssekretessen inom en myndighet. Denna splittrade detaljreglering inger starka betänkligheter vad gäller personalens möjligheter att lätt kunna finna gällande bestämmelser. Den medför även uppenbara svårigheter vid tillämpningen av sekre­tessreglerna inom en myndighei. För polisens del innebär förslagel all den anställde - i stället för en förhållandevis lättillämpad beslämmelse (10 jj i nuvarande sekretesslag och lysinadspliklsbestämmelsen i polisinstruktio­nen) - har all beakta dels vad som generellt stadgas i 1 och 2 kap., dels de särskilda bestämmelserna i 6 kap. I S, 8 kap. 19 och 21 vji; samt 10 kap. 19 S. Lagförslaget bör därför enligt rikspolisstyrelsens mening ses över och göras

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               76

mer lättillgängligt innan del läggs lill grund för lagstiftning.

Den i förslagel valda tekniken alt sammanföra regler om handlingssekre­tess och tystnadsplikt i en lag är i och för sig tilltalande anser statensjärnvägar. Förutsättningen för all tekniken skall ge det avsedda resultatet i form av enkelhet, överskådlighet och lätlillämplighel är emellertid atl lagen byggs på enhetliga sekretessgrunder i fråga om handlingar och tystnadsplikter. I frånvaron härav (ulgångsreglerna i RF och TF är inte konkgruenla) har tekniken fält lill följd atl presentationen i förslaget blivit utomordentligt komplicerad och svår atl genomtränga också for en med lagtext väl förtrogen läsare. Eftersom del i betydande grad rör sig om en lag som skall tillämpas av befattningshavare, vilka måste förutsättas sakna juridisk skolning eller erfarenhet i annan form av mera krävande lagtolkningsuppgifter, och del samtidigt rör sig om en lagstiftning inom områdel för gmndläggande medborgeriiga rättigheter, framstår det angivna förhållandel enligt statens järnvägar som ägnat all inge betänkligheter. Eftersom del inte ankommer på statensjärnvägar atl närmare än så ingå i analys och kritik av laglekniken vill statens järnvägar endasl ytteriigare anmärka att lagens uppenbara svåriill-gänglighel medför all statensjärnvägar i betydelsefulla avseenden funnit sig i ivivelsmål om dess rätta innebörd. I formellt avseende företer förslagel på flera punkter svagheter som lorde fä justeras under ärendets fortsatta beredning. Statens järnvägar har inte heller här funnit sig böra gå in på detaljer. Eftersom del är angelägel alt den sedan en mycket lång tid tillbaka behandlade sekrelessmalerian snarast fär en definitiv reglering, vill statens järnvägar, trots de anförda betänkligheterna, inte nu motsätta sig alt förslagel läggs till grund för lagstiftning med lillämpning av den i betänkandet använda tekniken. Statens järnvägar betonar emellertid med allvar viklen av all alla möjligheter prövas till en förenkling av presentalionsformen. Det sist sagda gäller inte minsl de regler som har avseende på meddelarskyddet och förekommande inskränkningar i delta.

Universitets- och högskoleämbetet anser att lagförslaget präglas av oklarhet och svårtillgänglighet. Lagtexten är oformlig och invecklad och medför all läsaren ofta blir ytterst osäker om textens innebörd. I synnerhet för icke-jurisler torde tillämpningen av lagförslaget kunna erbjuda särskill svåra problem. Vad gäller reglerna om tystnadsplikt är enligt ämbetet behovet av enkla och klara regler särskilt ullalat. Dessa regler skall kunna tillämpas av varje offentlig arbetstagare och i varje situation, i vilken han avser att uttala sig. De bör vara lätt tillgängliga och inte sammanförda i en svåröverskådlig med handlingssekrelessreglerna gemensam författning. Det bör sålunda utredas om inte en särbehandling av handlingssekretess och tystnadsplikl skulle kunna medföra fördelar från såväl formell som materiell synpunkl. Ämbetet vill därför inte tillstyrka alt förslagel i sitt nuvarande skick läggs till grund för lagstiftning.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet konstaterar att lagförslaget bärs

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2         .                     77

upp av den måhända i och för sig lovvärda ambitionen alt åstadkomma en gemensam reglering av handlingsseki-eiéss och tystnadsplikt; Denna strävan har emellertid enligt fakulteten resulterat i en produkt, som blivit diger och svåröverskådlig. Fakulteten finner del ingalunda uteslutet att en särbehand­ling av de båda nyssnämnda rättsområdena skulle kunna medföra fördelar från såväl formell som materiell synpunkt. Ell mindre disparat innehåll skulle medge en enklare, mera lättöverskådlig disposition saml säkerligen även inverka fördelaktigt vid utformningen av enskilda bestämmelser. Vid en detaljgranskning av förslaget framstår i synnerhet bestämmelserna i 1, 2 och 12 kap. som svåröverskådliga. Dispositionen i dessa avsnitt bör fingranskas och helst undergå en gmndlig överarbetning. Som slutomdöme anför fakulteten att det i promemorian redovisade lagstiftningsarbetet präglas av en hög ambitionsnivå, som resulterat i en detaljrik författningstext. Denna framstår emellertid - inte minst genom en stundom bristfällig disposition -som tämligen svåröverskådlig. Fakulteten rekommenderar sålunda atl förslagel arbetas över. I första hand bör därvid undersökas om inte beslämmelserna om handlingssekreless med fördel kan skiljas från reglerna om lystnadsplikt.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet finner all både lagiextförslag och motiv är svåröverskådliga och inte sällan svårbegripliga även för en tränad läsare. Detla måste betraktas som en svaghet hos en lag som är avsedd alt lillämpas av en mängd befattningshavare, av vilka de flesta saknar juridisk utbildning. Denna svaghet har visseriigen delvis sin grund i ämnets komplicerade natur Men ti/I stor del beror den på dels ambitionen att åstadkomma en gemensam reglering av handlingssekretess och tystnads­plikt, dels oklarheter i lagförslagets disposition. Fakulteten kan därför inte tillstyrka att förslaget i sitt nuvarande skick läggs till grund för lagstiftning. Det bör först undersökas, anser fakulteten, om en enklare och mera lättillämpad reglering kan nås genom atl handlingssekreless och tystnads­plikt behandlas i skilda lagar. Även bortsett härifrån är förslaget behäftat med en rad brister, som gör en ordentlig överarbetning nödvändig.

Den föreslagna sekrelesslagen präglas enligt juridiska fakulteten vid Slock­holms universitet av oklarhet och oöverskådlighet och företer i formellt hänseende allvariiga brister. Atl lagen blivit synneriigen vidlyftig förklaras lill en del av ämnets beskaffenhet och svårighetsgrad men måsle också tillskrivas brister i disposition och uiformning. Även för den som är förtrogen med rättsområdet och tränad alt förstå och tolka författningstext är den föreslagna lagen i många stycken svårtillgänglig. Upprepningar, långa meningar, invecklade och oklara uttryckssätt och ständiga hänvisningar fram och tillbaka till undantag och undanlag från undanlag gör läsningen plågsam och läsaren osäker om textens innebörd. Lagmotiven företer liknande brister. Förslaget ger enligt fakulteten allmänt intrycket av ett hastverk, där behovet av klara och överskådliga regler fält stå tillbaka för kravet på en snabb expedition. Fakulteten fortsätter:

 

Prop. 1979/80:2    Dei B   Bilaga 2                               78

Vid handläggningen av ärenden om utlämnande av allmänna handlingar är det naturligtvis angeläget, atl sekretessreglerna är av sådan kvalitet, atl ell snabbi ställningstagande enligt TF:s föreskrifter (2 kap. 12 §) kan ske. Det förhållandet, atl den normalt för uppgiften kvalificerade befattningshavare som har atl pröva fråga om utlämnande kan hänskjuta frågan lill myndig­hetens bedömande, om han är tveksam om lagens rätta innebörd, och att myndighetens avslagsbeslut kan överklagas hos domstol, förringar givetvis inte behovet av klara regler. Allmänhelens grundlagsfästa rätt att på begäran "genast eller så snart del är möjligt" fä la del av allmänna handlingar fär naturiigtvis inte saboteras genom ett avslag "för säkerhels skull" med möjlighet lill överprövning efler besvär.

Vad gäller reglerna om tystnadsplikt är behovel av enkla och klara regler än mera uttalat. Dessa regler skall kunna lillämpas av varje offentlig funktionär och i varje situation, där han avser alt uttala sig. En juridiskt helt oskolad befattningshavare skall allslå både i sin tjänsteutövning och i sitt privatliv kunna avgöra, vad som fär avslöjas av det han erfarit i sin verksamhet för det allmännas räkning. Visseriigen har han en enklare uppgift än den som har att pröva en ansökan om utbekommande av en allmän handling, eftersom han ju alltid kan välja all liga. Då lystnadspliklsreglerna ses som en begränsning av den grundlagsfästa och för den offentliga diskussionen fundamentala yttrandefriheten är del emellertid olyckligt, om offentliga funktionärer av rädsla för straffansvar för överträdelse av en delvis obegriplig reglering "för säkerhets skull" kommer atl inta en alltmer förtegen attityd. Lika ävenlyriigl vore å andra sidan, om bristande förståelse för de oklara reglernas innebörd föranledde en lösmynthet,som innebaren åsidosättande av de intressen som den stadgade sekretessen avser att skydda.

Fakulteten ifrågasätter avslutningsvis om inte reglerna om såväl hand­lingssekreless som lystnadsplikt skulle kunna göras enklare, klarare och mera överskådliga, om de båda problemkomplexen - som inte är identiska och som aktualiseras i helt olika situationer - fick sin lösning i två skilda lagar. Oavsett hur man härvidlag förfar, är enligt fakulteten en genomgripande bearbetning av lagförslaget oundgängligen nödvändig. Ål detta arbete bör avsällas så mycken lid, att ett genomtänkt och ordentligt bearbetat förslag kan presenteras på detta viktiga område.

Generaltullstyrelsen anmärker all de föreslagna sekretessreglerna blivit komplicerade och svårtolkade. Vad gäller exempelvis konstruktionen av handlingssekrelessen föredrar styrelsen utan ivekan OSK:s förslag (LAH). Särskill vänder sig styrelsen mol del nu framlagda förslaget all sekreiessen inte skall "följa med" handlingen. Vidare anser styrelsen att sekre­tessreglerna sannolikt skulle vinna i enkelhet och klarhet om handlingssek­retessen behandlades försig och tystnadsplikten försig. Styrelsen konstaterar att man i promemorian velat ge "ett ökat skydd mot obehörigt och menligt röjande av sekreiesskyddad information inom och mellan myndigheter". Såvitt det gäller uppgifter om enskilds personliga förhållanden har styrelsen förståelse för behovet av en precisering och ålsnävning av gällande bestäm­melser. När det gäller uppgifter om enskilds ekonomiska förhållanden är emellertid enligt styrelsens uppfattning, i varje fall på tullområdet, den

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                             79

enskildes berättigade iniressen i stort sett tillgodosedda med nuvarande sekretesskydd. Styrelsen ställer sig emellertid inte direkt avvisande till förslagel lill förmån för en mer traditionell utformning av reglerna. Huruvida lagförslaget skall kunna lillämpas för tullverkets del ulan all bli lill men för effektiviteten i verksamhelen är beroende av bl. a. tolkningen av begreppet "särskild verksamhet" och möjligheterna att utan formella hinder kommu­nicera inom och mellan myndigheter.

Enligt länsslyrelsen i Slockholms län är förslagel redan genom sill omfäng -ca 120 paragrafer - svårtillgängligt. Härtill kommer all strävandena att systematisera laginnehållel synes ha överdrivits och alltför myckel bygger på teoretiska utgångspunkter. Som exempel nämner länsstyrelsen alt man samlat sekretessregler med hänsyn lill enskilds förhållanden i tre olika kapilel med utgångspunkt från om del ansetts gälla personliga förhållanden eller ekonomiska förhållanden eller bådadera. För exempelvis polisens del återfinns regler i alla tre kapitlen, vatiämte i ett fjärde regleras sekreiessen ur polisens egen utredningssynpunkl, allt motsvarande vad som f n. regleras i en enda paragraf i sekretesslagen (10;;). Enligt länsstyrelsen föranleds stora lillämpningssvårigheler vidare av den stora omfattning i vilken man som förutsättning för sekretess ställt upp skaderekvisii av olika styrka. Dessa sekrelessförutsäitningar, som enligt förslaget skall kunna påverka även hanteringen av handlingar i diarieföringshänseende, kommer med säkerhet atl föranleda stora bedömningssvårigheler. Länsslyrelsen anser alt man bör hålla i minnet all en sekretesslag av föreliggande typ kommer alt fä tillämpas av åtskilliga tusental tiänsteman. Del gäller också ofta verksamhetsgrenar (t. ex. social-och polisväsendena samt taxeringsorganisationen)som utmärks av etl utomordentligt stort pappersflöde. Reglerna måsle därför medge enkla rutiner och lär inte tillåtas atl i alltför stor utsträckning ge upphov till "ärenden" med svåra bedömningsfrågor. Departementspromemorian ger visseriigen svar på vissa frågor inom sekreiessområdei som nu är olösta och innefattar ell erkännansvärl försök all åstadkomma en samlad sekre­tesslagstiftning. Länsstyrelsen nödgas emellertid mol bakgrund av det anförda ifrågasätta, om lagförslaget motsvarar de praktiska realiteternas krav. Man skulle fä en för den dagliga ärendehanteringen hos många myndigheter betydelsefull lag som i jämförelse med t. ex. förvaltningslagen framstår som i hög grad svårtillgänglig. Även om man, som förutsätts i promemorian, gör särskilda utbildningsinsatser hos myndigheterna, tror länsslyrelsen att del knappasl är möjligt atl skapa en så bred kännedom om lagen och dess förarbeten som förutsätts i promemorian. Tillämpningen av skadebestäm­melserna är också så vansklig och i många fall beroende av särskild utredning atl sekretessprövningen sannolikt i många fall måsle centraliseras till arbetsenheter med juridisk sakkunskap. Länsslyrelsen anser sålunda alt det är angeläget vid ärendets fortsatta behandling alt möjligheterna atl förenkla lagen undersöks, framför alll beträffande skaderekvisiten. Ett ytteriigare skäl

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                80

att se över förslaget är att den viktiga frågan om det s. k. meddelarskyddet synes ha fäll en alltför schablonartad lösning.

Genom all sekreiessen med undantag för viss dalalagrad information underkastas etl enhetligt regelsystem försvinner enligt JO nuvarande konstlade och ofta omotiverade skillnader i fråga om offentiighel och sekreiess allt efter den form, vari informationen finns tillgänglig hos myndigheterna. 1 ett gemensamt regelsystem blir det vidare möjligt alt överblicka vilka sekretessregler som finns inom vederbörande verksamhet och hos vederbörande myndigheter. Alll delta är enligt JO i princip bra. Ell regelsystem som skall omfatta såväl handlingssekreless som lystnadsplikl förutsätter en viss reglering även av sekretessen myndigheter emellan. I förslaget regleras sekretessen myndigheterna emellan efler huvudsakligen samma principer som gäller för sekretessen mol enskilda. En följd av detta har enligt JO blivit atl regelsystemet blivit betydligt mer omfattande och även mer komplicerat än vad som nu är fallet. Nuvarande sekretesslag är endast tillämplig gentemot enskilda. Det torde i praktiken vara så alt myndighe­ternas kontakter med enskilda, i vart fall i ärenden där det kan förekomma sekretess, i huvudsak gäller personer som intar partssiällning. Sekre­tesslagens bestämmelser hindrar sällan utlämnande av handling till den som är part. Molsvarande gäller i stort sett även tystnadspliklsbestämmelser. Bortsett från sådana grenar av den offentliga förvaltningen som är föremål för en mer eller mindre kontinueriig bevakning från massmedias sida lorde enligt JO de flesta myndigheter endast mera sällan ställas inför problemet humvida handling eller uppgift skall hållas hemlig gentemot enskilda. Som en följd av att den föreslagna sekretesslagen kommer atl reglera även uppgiftslämnande myndigheter emellan kommer myndigheterna i långt högre grad än nu atl bli tvungna all la ställning lill om sekretess föreligger eller inte. Med hänsyn härtill kan del kravet ställas all den nya sekrelesslagen blir någoriunda lätt atl tillämpa. Det nya regelsystemet är emellertid omfattande och komplicerat. Inte minsl reglerna om sekreiess myndigheterna emellan är svåröverskåd­liga. JO fruktar all myndigheter och befattningshavare skulle ställas inför alllför stora svårigheter om promemorieförslaget upphöjs lill lag. Han kan därför inte tillstyrka alt förslagel genomförs i föreliggande skick. JO anför avslulningsvis:

Del kan diskuteras om det ej varit lättare atl fä överblick över de föreslagna beslämmelserna om man utgåtl från nu gällande sekretesslag. Denna omfattar innehållet i allmänna handlingar och gäller utlämnande av handling till enskild. Efter att ha reglerat sekreiessen för allmänna handlingar skulle man kunna göra ett tillägg av innebörd att motsvarande sekretess gäller för annan information hos myndigheterna. Sedan kunde frågan om sekreiess myndigheter emellan behandlas i en särskild lag. Enligt min mening är det nämligen främst sammanföringen av regler som gällersekretess mol enskilda och sekretess mellan myndigheter som gör förslaget så svåröverskådligt. Jag vill också framhålla alt frågan om sekretess myndigheter emellan bör bli

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                               81

föremål för en grundlig utredning innan detta svåröverskådliga problemkom­plex är moget för en så genomgripande lagreglering som nu foreslagits.

När gränsen mellan offentliga och hemliga uppgifter väl är dragen är del enligt Sveriges domareförbund av största vikt alt tjänstemännen i sin lillämpning följer den noga. Vådorna av all sekreiessen i praxis drivs längre än vad lagstiftaren har avsett framhävs ofta. Just den omständigheten atl del icke offentliga områdel avgränsas snävt gör emellertid atl även avsteg åt andra hållet lär olyckliga konsekvenser, inte minsl för enskilda. Enligt domareförbundet finns det med andra ord inga säkerhetsmarginaler för tillämpningen av en lagstiftning av detla slag. De angivna förhållandena innebär atl en lagstiftning om handlingssekretess och lystnadsplikl måsle vara klar och entydig i gränsdragningen. Lagstiftningen skall förslås och tillämpas av etl myckel stort anlal befattningshavare, av vilka endast en mindre del kan antas ha sådan utbildning eller sådan erfarenhet att de har förmåga all tränga in i en mera komplicerad lagstiftning. Domareförbundet anser det emellertid lika viktigt all denna lag, som är av gmndläggande betydelse för vårt demokratiska samhällssystem kan förslås även av den icke rätlsbildade allmänhet som vill la del av allmänna handlingar. Kan allmän­heten inte delta, uppkommer lätt hos denna misstro mol myndigheternas handlande. Domareförbundet fortsätter:

Önskemålet om en klar och entydig gränsdragning har man i departe­mentspromemorian sökt tillgodose bl. a. genom en detaljerad reglering med avseende på olika skyddsinlressen. Delta har lett till en lag som omfattar 14 kapitel och 124 paragrafer, delvis mycket långa. Trots detaljregleringen blir det i varje enskilt fall fråga om skönsmässiga överväganden av skiftande slag, där det gäller att bedöma risken för skada med utgångspunkt i en rad olika "farerekvisit". Kraven på skönsmässiga bedömningar leder inte endasl lill en oklar gränsdragning ulan innebär också an orealistiska anspråk ställs på den person som har atl tillämpa beslämmelserna. Samtidigt har detaljregleringen lett lill bristande överskådlighel, särskill som en och samma handling eller uppgift kan vara att bedöma enligt flera olika lagrum.

De förhoppningar som möjligen funnits vid remissbehandlingen av förslagel lill lag om tystnadsplikt atl man genom all sammanföra besläm­melserna om handlingssekretess och lystnadsplikt i en lag skulle uppnå den klarhet och överskådlighel som måsle anses erforderiig har sålunda inte infriats genom det nu framlagda förslaget. Den föreslagna lagen synes vara teoretiskt väl genomtänkt men den är oöverskådlig och lorde för den som icke är väl förtrogen med lagen bli myckel svår atl tillämpa rätl. För all kunna tränga in i den föreslagna lagstiftningen och tillämpa den på ett riktigt sätt erfordras ett ingående studium av såväl lagtext som förarbeten. Kravet på läitiUgänglighet är särskilt väsentligt, när det gäller tystnadsplikten. Den enskilde tjänstemannen måste ofta ulan praktisk möjlighet lill uppskov ta ställning till om han skall lämna ut en uppgift eller ej. Även om beslul i sekretessfrågor skulle fallas av tjänstemän på en mera kvalificerad nivå,är del uppenbart all stora svårigheter skulle uppslå vid tillämpningen. I verklig­heten lorde det emellertid ofta fä ankomma även på tjänstemän av biträdeskategorien att avgöra om en uppgift kan lämnas ul eller ej. I motiven

38 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               82

påpekas atl det fömtsälts atl de tjänstemän som har att syssla med sekretessfrågor genom utbildning och information erhåller kännedom om lagens innehåll. Med hänsyn till att den föreslagna lagen är så svårtillgänglig lorde del emellertid bli omöjligt alt åstadkomma en lillfredsslällande utbildning av alla tiänsteman som berörs. Att komma tillrätta med problemen genom atl myndigheterna utarbetar detaljerade bestämmelser eller instruktioner för sina befattningshavare i dessa frågor kan inte vara någon lyckad utväg. Tjänstemännen skulle då tillämpa anvisningarna i stället för lagen. Enligt TF skall området för sekreiessen anges noga, 1 förslagel anges emellertid villkoren för sekreiess så noga atl man riskerar atl föriora sig i detaljer när man skall tillämpa bestämmelserna. Detta kan leda till att en tiänsteman inte vågar lämna ul en uppgift därför all han inte med säkerhet vet om han därigenom skulle bryta mot en sekretessbestämmelse i den föreslagna lagen.

Den invecklade lagstiftningen är, fortsätter domareförbundet, främst en följd av materians komplicerade natur och en alllför hög ambitionsnivå när del gäller alt tillgodose offenllighetsintresset. Det finns emellertid också svårigheter som beror på lagstiftningstekniken eller den språkliga utform­ningen. Det är enligt domareförbundet beklagligt all nödgas konstatera all det omfattande och i olika avseenden förtjänstfulla arbete som lagls ner på omarbetningen av den för sin svåröverskådlighel och svårbegriplighel med rätta kritiserade nuvarande sekretesslagen inte resulterat i en produkt som i varje fall från denna synpunkt sett är bättre än den nuvarande. Förbundet är visseriigen medvetet om angelägenheten av all snart fä lill stånd en ny lagstiftningen på detta område men anser sig del oaktat inte kunna tillstyrka atl förslaget utan en myckel genomgripande omarbetning upphöjs till lag. Det föreliggande lagförslaget kan inte anses uppfylla den gmndläggande förut­sättningen fören lag av så central betydelse som denna, Lagen måste kunna förstås även av andra än tränade jurister. Delta måsle vara ledstjärnan vid en omarbetning. Möjligen kan en utväg vara alt en lagtext, utformad i huvudsaklig överensslämmelse med principerna för förslagel, för vissa delar av områdel kompletteras med anvisningar där olika vanligt förekommande fall behandlas i tabellform, ev, med hänvisningar lill lagparagraferna.

Pressens samarbelsnämnd Tmner att det i promemorian framlagda förslagel lill ny sekretesslag utmärks av slor detaljrikedom och innehåller en mängd undantag och hänvisningar, Samarbelsnämnden anser att det för både den informationssökande allmänheten, inkl, massmedierna,och alla befattnings­havare i allmän tjänsl måsle vara av stort värde all fä tillgång lill en lagstiftning som är mer klar och överskådlig än den som har presenterats i förslaget. Enligt nämndens mening är förslagel, särskill 14 kap. angående de tystnadsplikter som genombryter meddelarfriheten, inte godtagbart i sin nuvarande form. Nämnden vill därför förorda alt förslagel avsevärt förenklas innan del läggs fram i proposition för riksdagen.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               83

2.4 Vissa övriga allmänna synpunkter

Några remissinstanser förordar att vissa sekretessfrågor särbe­handlas. Sålunda finner bankorganisationerna all beslämmelserna i 9 kap. 4 § i förslagel avser en hel rad sinsemellan myckel olika områden av statsverksamheten, för vilka samma eller i stort sett samma sekretessregler länks gälla. En sådan regelbyggnad kan inte ge tillräcklig hänsyn åt olikheterna mellan dessa områden. Organisationerna anser att en adekvat uiformning av reglerna om sekreiess i bankinspektionen och riksbanken förutsätter, atl dessa områden av statsverksamheten bryts ut till särbehand­ling. Därigenom kan bankernas och deras kunders särskilda förhållanden vinna tillböriigl beaktande. Vid en reglering i enlighel härmed bör ihåg-kommas alt i bankinspektionens tillsynsfunktion anses ingå ett vissl mått av rådgivning vid sidan av kontrollen. Även uppgifter som lämnais i samband med sådan rådgivning bör omfattas av en särteglering. Vidare bör enligt organisationerna vid en sådan reglering uppmärksammas all samma sekretesskydd bör gälla för uppgifter som riksbanken inhämtat enligt lagen om kreditpolitiska medel, som för uppgifter vilka riksbanken inhämtat för att kunna bedöma behovel av förordnande enligt den lagen eller i anslutning till avtal eller rekommendationer inom ramen för penning- och kreditpoliliken, I dessa synpunkter instämmer Sveriges industriförbund m.fl.

Sjukvårdssekretessen behandlas i det följande i avsnittet 11,1 under 8 kap, I detta sammanhang bör emellertid nämnas all Sveriges /flfcflr/o/-6M«

I ett par remissyttranden föreslås att medborgarnas rätl lill information förstärks. Sålunda fäster Pressens samarbelsnämnd uppmärksamheten på atl myndigheternas skyldighet att på begäran av enskild lämna upplysning enligt 13 kap, 2 § förslagel är begränsad lill uppgift ur allmän handling. Nämnden ifrågasätter hur denna begränsning rimmar med regeln i 2 kap, 1 § RF om att varie medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad informationsfrihet. Enligt samarbelsnämnden bör därför införas en regel om skyldighet för myndighei atl lämna uppgift även om denna inte slår i allmän handling. En liknande uppfattning redovisas av en ledamot av regeringsrätten, som mot bakgrund av den tradition av öppenhet som är utmärkande för den svenska offentliga verksamheten anser del förvånande att ett så ljumt intresse visas medborgarnas möjligheter att inhämta annan information hos myndigheterna än sådan som finns i allmänna handlingar. Förhållandet är så myckel mera uppseendeväckande som i andra länder en utveckling är på gång mol en ordning med en mol informationsfrihet för

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               84

medborgarna svarande skyldighel för myndigheterna atl tillhandahålla information utan begränsning lill vad vi kallar allmänna handlingar. Ledamoten (regeringsrådet Wennergren) fortsätter:

Det föreliggande förslaget lill sekretesslag med dess gemensamma regler om sekretess för information i allmän handling och annan information framhäver på ell särskill sätt diskrepansen i del svenska rättssystemet mellan den skyldighet myndighet har att tillhandahålla medborgaren allmän hand­ling på hans begäran och avsaknaden av skyldighel för myndighet atl eljest tUlhandahålla information på medborgarens begäran. Den diametralt olika behandlingen av den aktiva sidan av den medborgerliga informationsfriheten i fråga om de olika slagen av information hos myndigheterna vållar på en rad punkter bristande balans i det föreslagna systemet. Mest påtagligt blir delta i fråga om enskilds möjlighel alt vinna rättelse då hans begäran om all fä del av information avslagits. Enligt min mening finns del all anledning nu alt se närmare på vad som skulle kunna göras för all också utanför de allmänna handlingarnas område tillförsäkra medborgaren en rätt atl kräva information av del allmänna. Självfallel kan en sådan rätl inte tillåtas omfatta all ej sekreiesskyddad information. Liksom en mol insyn skyddad sfär skapats för myndigheternas interna arbete - om ock på ell myckel schematiskt vis -genom det sätt-på vilket begreppet allmän handling utformats, måsle en i princip häremot svarande skyddad sfär undantas från en rätt för medborgaren att eljest kräva information. Det borde emellertid vara möjligt att ulan större svårigheter utforma regler som ger medborgaren en rätt i princip alt kräva annan information av del allmänna än sådan som finns i allmänna handlingar och då en rätt som är likvärdig med rätten alt ta del av allmänna handlingar. All märka är atl en sådan rätt i så fall i princip kommer atl bli tillämplig också på information som finns i handlingar som inte är allmänna. Häri ser jag dock endast en fördel. Enligt min mening kan del inte anses tillfredsställande alt en myndighet för närvarande kan avslå en begäran om information endast under hänvisning lill alt informationen i fråga finns i en handling som inte är allmän. En sådan begäran bör kunna avslås endast på saklig grund. OSK gav enligt min mening uttryck fören riklig tanke då kommittén i 58 § LAH intog en föreskrift om all myndighei på begäran skall lämna allmänheten all upplysning och vägledning som är möjlig ulan all tystnadsplikt åsidosätts eller myndighetens övriga uppgifter motverkas eller oiillböriigt eftersatts. Kommittén förklarade visseriigen i motiven att endasl information ur allmänna handlingar åsyftades men detla framgick ej av föreskriftens ordalag och den begränsningen är jag givetvis nu ej införstådd med. Jag anser alltså att del under den fortsalla behandlingen av föreliggande lagstiftningsfråga bör närmare undersökas vad som kan göras för att stärka medborgarens rätt till information av del allmänna utanför de allmänna handlingarnas område.

Svea hovrätt väcker frågan om man inte på sikt bör överväga att bl. a. genom en skadeslåndsreglering försöka förbättra de enskildas rättsställning i sammanhanget. Frågan är enligt hovrätten ganska svårbemästrad och delvis avhängig av hur den föreslagna sekrelesslagen faktiskt kommer all lillämpas, särskill med avseende på meddelarfriheten (se härom under 2 kap. 10 S remissammanställningen).

Datainspektionen anser atl prövningen av ullämnandefrågan vid s. k.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              85

massullag inte lösts i promemorian. JO har, påpekar inspektionen, tidigare aktualiserat denna fråga beträffande personavier (JO 1972:306). Granskningen av några hundra s. k. personavier i syfte att kontrollera i vad mån sekreiess hindrade utlämnande av dem bedömdes som praktiskt ogenomförbar. Svårigheterna är mångdubbelt större vid uttag av 100 000-tals datalagrade uppgifter. Också riksskatteverket anser atl särskill skaderekvisi­lels innebörd i fråga om massuttag av uppgifter är värt ytteriigare uppmärk­samhet.

I åtskilliga remissyttranden berörs behovet avulbildningoch infor-mation. Med tanke på all de som skall iaktta reglerna om tystnadsplikt och handlingssekretess utgör en stor kategori offentligt anställda med olika kompetens och utbildning är del enligt statskontoret önskvärt all till lagens ikraftträdande genom jusiitiedepartemenlels försorg föreligger lättlästa tillämpningsanvisningar lill den nya lagstiftningen. Dessa bör i likhet med den nu använda broschyren "Offentlighetsprincipen och myndigheterna" med utgångspunkt i TF ge en föreställning om de gmndläggande principerna bakom lagstiftningen om offentiighel och sekretess. Eftersom möjligheterna atl i lagstiftningens koncentrerade form åstadkomma en för målgruppen tillrättalagd lagtext uppenbariigen är små bör kapitlen 1,2 och 13 behandlas särskill ulföriigt i anvisningarna. Statskontoret understryker vidare viklen av att ikraftlrädandel av en så central lagstiftning som den nya sekretessregleringen också föregås av en omfattande utbildningsverksamhet. Verket erinrar om de betydande utbildningsinsatser som under senare år befunnits önskvärda med anledning av lagstiftningen om medbestämman­derätt och arbetsmiljö. En liknande ställning redovisas av riksrevisionsverket som anserati behovet av centrala insatser särskilt bör beaktas. Verket nämner särskill produktion av kursmaterial och kurser för den utbildning som skall ske inom myndighelema och inom särskilda samhällssektorer. Nämndenför samhällsinformation anser all en introduktions- och uppföljandeplan för intern och extern information bör utarbetas och kostnadsberäknas innan beslut fattas i riksdagen. Informationen kan bedrivas i direkt form genom mötes- och sludiecirkelverksamhet och i indirekt form genom publicering av regler i populärversion, annonsering etc. Informationen genom inlernulbild-ning bör prioriteras. Denna utbildning bör också enligt nämndens mening kompletteras och samordnas med information om annan närslående lagstift­ning på förvaltningsrättens område.

JK påpekar all den som i framtiden önskar studera förarbetena för atl därigenom skaffa sig stöd i någon tolkningsfråga ställs inför en ovanligt svår uppgift. Dels är förarbetena spridda på etl stort anlal ställen (i. ex. OK:s betänkande,OSK:s betänkande, remissammanställningen över OSK:s belän­kande, departementspromemorian och den blivande propositionen) dels är man i departementspromemorian ovanligt restriktiv vid redovisningen av motiv för avvikelser från OSK:s förslag även i fall då dessa är försedda med

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               86

utföriig motivering. Med hänsyn lill dessa omständigheter och till atl det på delta område måste komma atl visa sig nödvändigl med kurser och annan utbildningsverksamhet, anser JK önskvärt all man från justitiedepartemen­tets sida tidigt lar upp frågan hur man lämpligast skall fä fram någon form av auktoritativ lagkommentar. JK påpekar alt staten tidigare har varit verksam i detta syfle just på detta område och alt behovet blir mer angeläget än någonsin om del nu remitterade förslagel genomförs.

Stadsjuristen i Stockholms kommun uttrycker förhoppningen all alla uttalanden under olika skeden av den blivande lagens förarbeten (OK, OSK, TK, MMU, prop, 1975/76:160 m, fl,) som anses vägledande för de olika paragrafernas tolkning och tillämpning samlas i en kommande proposition. Ett avskräckande exempel på de mödor som eljesl möler praktikern erbjuder den nya kommunallagstiftningen, där den som vill söka motiven måsle överblicka minsl sex volymer.

Datainspektionen anmärkeratt del är brukligt all regisleransvariga myndig­heter i ansökningar och anmälningar lill inspektionen anger vilka sekre-lessreglersom gäller för personuppgifterna i deras register. Erfarenheten visar att gällande regler tolkas myckel olika och inte sällan lill men för den gmndläggande principen om offenllighet. En reform av del nu angivna slaget förutsätter därför enligt datainspektionen en omfattande utbildning av personalen vid såväl statliga som kommunala myndigheter. Utbildningspla­neringen bör påbörjas så snart som möjligt så att utbildningen kan genomföras innan den nya lagstiftningen träder i krafl, Mol bakgrund av offentlighetsprincipens grundläggande karaktär och betydelse för svensk demokrati bör utbildning därefter ske fortlöpande. Reglerna är inte lättill­gängliga, men skall systemet fungera krävs all berörda befattningshavare besitter kunskap om dem. Vid sidan härav föreligger ett myckel omfattande behov av samhällsinformation i frågor om offentlighet och sekreiess, I det sislnämnda instämmer Sveriges författarförbund som anser del oundgäng­ligen nödvändigl atl allmänheten fär en utföriig information om lagens innehåll och i vardagsspråk utformade anvisningar om innebörden om de enskilda lagrummen. Del kommer enligt förbundet all framstå som naturiigt för vissa yrkesorganisationer, framför allt inom pressområdet, att utarbeta "laihundar" och andra informationer ål medlemmarna, men del måsle ses som en oavvislig plikt för statsmakterna centralt alt låta utarbeta objektiva, lättfattliga och heltäckande informationer om författningens innebörd och dess verkan i praktiska livet.

TTerinrarom den sedan länge accepterade principen alt allmänheten skall ha fri insyn i verksamheten hos myndigheter och andra allmänna organ. Oftast är det ju så att massmedierna genom sina journalister förmedlar denna insyn till den läsande och lyssnande allmänheten. Del är därför enligt TT av slor betydelse atl också journalisterna fär hjälp med all tolka och tillämpa lagen så att de inte vandrar helt vilse i en djungel av paragrafer och kommer i

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               87

ett hopplöst underläge mol t. ex. en funktionär som vägrar att utlämna en handling eller uppgift. Det kan kanske sägas all det bör vara en uppgift föi massmedieföreiagen själva alt undervisa sina medarbetare. Men det bör vara ett inlresse också för lagstiftaren att medverka till en överskådlig och lättillgänglig information om författningens bestämmelser. TT framför redan nu del önskemålet all i samband med lagens ikraftträdande utges en skrift som så enkelt och kortfattat som möjligt informerar om de viktigaste bestämmelserna och som kan sällas i händerna på journalister och andra lekmän.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län inskärper viklen av att del finns tillgång till en centralt utarbetad handledning senast när lagstiftningen träder i kraft. Denna handledning bör tillgodose del praktiska livets krav i fråga om presentation om föreskrifterna. Eventuellt kan denna utformas som en "kalalog" i vilken olika myndigheter kan utläsa när sekretess föreligger, skaderekvisilens gradering, undersökningspliktens omfattning vid olika skadenivåer, skillnaden mellan skada och men etc. Därutöver måsle enligt länsstyrelsen ställas krav på alt varje myndighei kontinuerligt svarar för utbildning och information om regelsystemet. Myndighetsinsatsen kan bara bli ett komplement till en väl utarbetad handledning, rikligt försedd med klargörande motivuttalanden. Enligt länsstyrelsen fär det fömtsättas att sedermera vissa myndigheter inom sina respektive områden ytterligare utvecklar bedömningsgrunderna för atl underiätta tillämpningen och ge råd i olika hänseenden inom vissa begränsade verksamhetsområden. Enligt riksarkivet ställer den nya sekrelesslagen, om den genomförs, otvivelaktigt ökade krav på arkivinstitutionerna både då del gäller utbildning av personal för alt åstadkomma en sakkunnig bedömning av svåra avvägningsfrågor och då det gäller arbetsinsatser innan handlingar lämnas ut.

Behovel av information och utbildning betonas också av Svea hovrätt, RÄ, datalagstifiningskommilién, totalförsvarets upplysningsnämnd, patent- och regi­streringsverket, statens industriverk, förenade fabriksverken, länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, TCO och Riksförbundet Hem och Skola. I några remissyttranden betonas all särskilda medel bör anslås för ändamålet.

Också statens lantmäteriverk anser all den föreslagna lagstiftningen blir svår att förstå och tillämpa för den enskilde tjänstemannen. 1 fråga om lagens allmänna uppbyggnad och bestämmelser bör därför ett utbildningsmaterial framställas lämpligen genom justitiedepartementets och personalutbild­ningsnämndens försorg. De flesta myndigheter torde ha anledning alt utfärda tillämpningsföreskrifter för sitt eget ansvarsområde. Sådana föreskrifter bör enligt verket utarbetas innan lagen träder i kraft. Under fömtsättning all lagförslaget behandlas av riksdagen våren 1978 bör ikraftträdandet skjutas fram till förslagsvis den 1 januari 1980.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                88

3 Sambandet mellan handlingssekretess och tystnadsplikt

Som framgår av del föregående avsnittet tillstyrker det stora flertalet remissinstanser atl reglema om handlingssekreless och lystnadsplikl samordnas i en gemensam lag. Några remissinstanser lar upp denna fråga lill en mera principiell diskussion.

Till dem som är poshiva lill en samordning av reglerna om handlingssek­reless och tystnadsplikt hör hovrätten för Västra Sverige. De krav som ställs på bestämmelser om handlingssekreless lorde enligt hovrätten lill viss del vara oförenliga. En föreskrift om handlingssekreless är ett undantag från den grundlagspiincip med ändamål all säkra så vidsträckt insyn som möjligt i myndigheternas handläggning av allmänna ärenden, en av de få medborger­liga rättigheter som sedan århundranden är förankrad i grundlag. En sådan föreskrift bör därför inte medge sekreiess utöver vad som är nödvändigl. Den bör vidare vara klar i konturerna och inte kunna tolkas och tillämpas exlensivi. - Mol intresset av insyn i myndigheternas verksamhet står andra viktiga allmänna och enskilda iniressen: skyddet för utrikespolitiken och försvaret, förden brottsbekämpande verksamheten, för privatlivets helgd, för enskildas möjlighel all bedriva näringsverksamhet i konkurtenssamhällei, osv. Dessa iniressen talar enligt hovrätten, ofta med slor tyngd, för en vidsträckt sekreiess. 1 formellt hänseende står på likartat sätt mol varandra å ena sidan allmänhetens och nyhetsmediernas - och i någon mån även lagstiftarens - inlresse all föreskrifterna överskådligt och lättförståeligt presenterar begränsningama av offentlighetsprincipen, å andra sidan de tillämpande myndigheternas krav på att föreskrifterna skall ge så exakt ledning som möjligt när sekretessfrågor ställs på sin spets. 1 fråga om tystnadsplikten konstaterar hovrätten atl föreskrifter om denna tidigare meddelades utan all störte konstitutionella hinder eller andra laglekniska problem mötte. Många tystnadsplikter har enligt hovrätten blivit utformade utan atl man har ägnat djupare eftertanke ål de rättsliga problemen: de kan vara beskrivna med svepande formuleringar och oklara till sin innebörd. Som exempel nämner hovrätten polisinslmklionens och barnavårdslagens bestämmelser i ämnet. Del har, anmärker hovrätten, någon gång sagts alt mera svepande formuleringar kan godtas i fråga om tystnadsplikter, eftersom del här gäller alt ge direktiv som skall kunna uppfattas och följas även av personer som inte har utbildning och träning i lillämpning av invecklade rättsregler. Enligt hovrätten är del svårt au värdera delta argument. Efler det att 1974 års RF trädde i kraft framstår emellertid en föreskrift om tystnadsplikt på ungefär samma sätt som en föreskrift om en handlingssek­retess, nämligen såsom en inskränkning i en konstitutionell princip (regeln i 2 kap. 1 § RF om yttrandefrihet). De nyligen genomförda grundlagsändring­arna i fråga om de medborgerliga fri- och rättighelema innebär enligt hovrätten krav på särskild försiktighet vid införande av tystnadsplikter och

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              89

härigenom har likheten mellan tystnadsplikt och handlingssekreless blivit än mer framträdande. Del är i delta läge inte godtagbart att en tystnadsplikt föreskrivs i så opreciserade ordalag som har förekommit tidigare. Praktiskt sett kan man, sedan några år har förflutit med stora luckor i sekretesskyddet ulan all iakllagbara ölägenheter har framträtt, våga hävda, att den behövliga förtegenheten i alll väsentligt uppnås som en följd av de offentliga funktionärernas lojalitet och goda omdöme och därigenom troligen inte kräver någol särskilt beaktande vid utformningen av sekretessreglerna. De omsorgsfullt utarbetade reglerna om handlingssekretess, vilka fär förutsättas göra klart vad som verkligen behöver hållas hemligt, ger f. .ö. tillräcklig ledning även för den dagliga hanteringen av känsligt malerial. Hovrätten konstaterar också atl de allra flesta befattningshavare troligen aldrig kommer i situationer där det finns anledning atl närmare överväga hur gränsen mellan offentligt och hemligt skall dras. Hovrätten ställer sig alltså bakom tanken atl föreskrifterna om de offentliga funktionärernas tystnadsplikt samordnas med föreskrifterna om handlingssekretess. Mol del sätt på vilket samordningen har kommit lill ullryck i lagförslaget har hovrätten inte någon väsentlig invändning. Hovrätten fortsätter:

Att tystnadsplikterna samordnas med handlingssekrelessen kommer atl fä lill följd alt man inte behöver utnyttja de möjligheter till delegering som RF ger. Delta är ett värdefullt framsteg; begränsningar av de medborgerliga fri-och rättigheterna bör utformas direkt av riksdagen. Det finns, om förslaget blir genomfört, anledning att överväga om man inte kan helt undvara den delegeringsmöjlighel som anges i 8 kap. 7 § första slyckel 7 RF. Här bör man således enligt hovrättens mening överväga en ändring i RF. På längre sikt bör man måhända ta del steget alt gmndlagsregleringen av tystnadsplikterna förs från RF:s till TF:s tillämpningsområde och där samordnas helt med regleringen av handlingssekrelessen. Möjligen borde det uppdragas ål yltrandefrihetsulredningen att utarbeta förslag därom.

Svea hovrätt anser alt övertygande skäl anförts för idén all föra samman handlingssekrelessen och tystnadsplikten lill en gemensam reglering. Enligt hovrättens mening är denna lösning den mest ändamålsenliga. Det sätt på vilket det enhetliga sekreiessbegreppet har konslmerais är berömvärt. Genom att knyta föremålet för sekreiessen till "uppgift" av vissl slag utan avseende på formen har man enligt hovrätten bemästrat svårigheterna all tekniskt sammanföra tystnadsplikt och handlingssekretess. Också kammar­rätten i SundsvaU anser ati starka skäl kan anföras för en integrering av regelsystemet. Kammarrätten delar uppfattningen all en sammanföring av reglerna lill en särskild lag på sätt som skett i förslaget är förenligt med den bakomliggande grundlagsregleringen. Den sislnämnda frågan las också upp av kammarkollegiet som konstaterar all handlingssekreless behandlas som en del av regleringen av tryckfriheten, medan tystnadsplikt ses som en begränsning av den i RF fastslagna medborgeriiga yttrandefriheten. Den nya RF har samma syn på tystnadsplikten som TF av ålder haft på inskränkningar

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               90

i handlingars offentlighet. Sett från allmänhelens synpunkl rör del sig, menar kammarkollegiet, om ett och samma problem, nämligen undantag från offentlighetsprincipen, inskränkningar i rätlen till insyn i förvaltningen. En gemensam reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt i allmän tiänst synes därför enligt kollegiets mening inte behöva föranleda några principiella betänkligheter. Det är inte alltid möjligt alt meddela bestämmelser gemen­samma för allmänna handlingar och information i annan form. Situationer kan länkas där behov av hemlighållande gör sig gällande enbart beträffande muntlig information. Exempel härpåutgörden i promemorieförslaget 12 kap. 11 § intagna tystnadsplikten för växeltelefonist, etl uttryck för svårigheterna att helt förverkliga en enhetlig sekrelessnivå för handlingssekreless och lystnadsplikl. Kammarkollegiet anser emellertid att de invändningar som kan resas mot lagförslaget inte har en sådan tyngd all de ulgör hinder mot alt föra samman regler om tystnadsplikt och handlingssekreless i en och samma lag. Inte heller domstolsverket anser att beslämmelserna i TF resp. RF lägger hinder i vägen mol den valda lösningen. Handlingssekreless och lystnads­plikt kan ses som olika former av begränsning av offentlighetsprincipen. Del är enligt domstolsverket i stort sett samma iniressen som kräver skydd mol obehörigt spridande oavsett om uppgiften som skall skyddas finns i en handling eller inte. Liknande synpunkter framförs av försvarets sjukvårdssty­relse. Också postverket anser det lämpligl att tillskapa ett enhetligt sekretessbegrepp, som avser både handlingssekretess och tystnadsplikt. Verket instämmer i bedömningen att sekreiessregleringen vinner i klarhet och blir mera lättillämpad om sekretessen får avse den berörda uppgiften som sådan oberoende av om den finns dokumenterad i en allmän handling eller inte. Bankorganisaiionerna framför samma uppfattning.

Pressenssamarbetsnämnd erinrarom all nämnden i sill remissyttrande över TK:s belänkande framhöll all parallellitet i huvudsak skulle uppnås mellan tystnadsplikt och handlingssekreless vad gäller grundlagsskyddet, om man i RF införde en särskild regel om alt inskränkning i yttrandefrihet i form av lystnadsplikl fick göras bara för att tillgodose i stort sett samma syften för vilka handlingssekretess får införas enligt 2 kap. 1 § TF. Nämnden förordade då atl rlerna om handlingssekreless och tystnadsplikt skulle i sak följa samma huvudlinje men inte blandas samman genom varandra korsande hänvisningar från det ena systemet till det andra. I promemorian har föreslagits atl de båda regelsystemen skall sammanföras till en enda sekretesslag. Enligt samarbelsnämndens mening visar lagförslaget att ett sådanl sammanförande är tekniskt möjligt. Samordningen är byggd på all del är en viss uppgift som sekrelesskyddas, inte en handling. Nämnden anser all man bör så långt som möjligt söka uppnå helt gemensamma regler för en uppgift i en allmän handling och en uppgift hos en tjänsteman. Handlings­sekretessen är delvis reglerad i 2 kap. TF, varför lagstiftaren är bunden av gmndlagens regler såvitt angår utlämnande av en allmän handling. En

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              91

tjänstemans beslut att vägra utlämna en uppgift som inte återfinns i en allmän handling kan inte överklagas. Så länge som det saknas en besvärsordning för vägran all utlämna muntliga uppgifter, blir del omöjligt för massmedierna atl kontrollera hur systemet med tystnadsplikter i praktiken kommer atl inskränka yttrandefriheten, Samarbelsnämnden föreslår därför atl det under­söks, om någon form av besvärsordning vid vägran att utlämna muntliga uppgifter kan skapas, (Jfr även under avsnitt 2,)

Några remissinstanser anser emellertid atl samordningen av reglerna om handlingssekreless och lyst nadsplikl ska­par problem, Ell försia problem all beakta vid samordning av regler om handlingssekretess och inskränkningar i funktionärers rätt all lämna infor­mation om vad de erfarit i tjänsten är, konstaterar regeringsrätten, att två olika grupper av gmndlagsregler styr utformningen. Regeringsrätten hänvisar lill 2 kap, 12 och 13 §§ RF och 2 kap, 2 § TF, vilka innehåller två olika kalaloger över ändamål, för vilka grundlagsenligt inskränkningar i de grundlagsskyd­dade friheterna tillåts. Dessa kataloger är enligt regeringsrätten olika konslmerade och inte helt sammanfallande, I promemorian har man visseriigen noterat skillnad mellan de berörda grundlagsbuden (promemorian s, 95), men det synes inte klart vilka slutsatser man dragit härav. Lagförslaget följer TF:s och inte RF:s katalog i sin disposition. Enligt regeringsrättens mening måste belräffande varje sekretessregel i den föreslagna sekre­lesslagen klariäggas huruvida den har täckning såväl i 2 kap, 2 § TF som i 2 kap, 12och 13 §§ RF, Exempelvis saknar reglerna i TFom handlingssekretess till skydd för intresset atl bevara djur- och växtart uttrycklig motsvarighet i RF:s regler om inskränkningar i yttrandefriheten. Till undvikande av framlida osäkerhet om någon sekretessregelns gmndlagsenlighet bör enligt regeringsrätten en sådan granskning ske nu. En dylik genomgång, som regeringsrätten för sin del inte kunnat företa, är förenad med vissa svårigheter. Regeringsrätten pekar särskilt på kravet i 2 kap, 12 § RF att begränsningen inte fär så all säga vara tilltagen med prutmån. Inskränk­ningen i rällen all lämna uppgift far inte gå ulöver vad som är nödvändigt med hänsyn till inskränkningens ändamål. Någon motsvarande uttrycklig begränsning finns inte med avseende på handlingssekretessen. Av detta skulle enligt regeringsrällen kunna slutas all lagstiftaren har större margi­naler till förfogande då det gäller att föreskriva sekretess rörande uppgift i allmän handling än belräffande muntlig uppgift. Regeringsrätten konstaterar fortsättningsvis all samordningen av reglerna om handlingssekreless och om inskränkning av annal uppgiftslämnande åstadkommits genom atl lagför­slaget utgår från etl gemensamt begrepp "uppgift". Enligt förslaget är det uppgifter, oavsett om de förekommer i handling eller hos funktionären, som blir föremål för sekreiess. Sekretessen ges i 1 kap. 2 § lagförslaget den dubbla funktionen att innefatta förbud mot utlämnande av allmän handling, som innehåller sekretessbelagd uppgift, och förbud för befattningshavare att röja

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                92

uppgift eller atl utnyltia den utanför den verksamhet dit uppgiften hör. Svårigheterna atl i gemensamma bestämmelser anordna regler om sekreiess för uppgift, som är konkretiserad i viss handling, och regler om sekreiess för uppgifter, som ingår i det faktiska velande en funktionär för med sig, finner regeringsrätten uppenbara. Regeringsrällen anför vidare:

Handlingssekretessen uigår från handlingen som ett fysiskt objekt, vilket alllid kan lokaliseras lill en viss plats. Den uppgift som endast finns i funktionärens medvetarde och som han för med sig var han än befinner sig kan icke på samma sätt läggas fast och blir med nödvändighet mer obestämd. Dokumentet lever sitt liv oföränderiigl och oberoende av människor. Den muntliga uppgiften, som är förknippad med en människa, undergår lätt snabba förändringar av olika slag, liksom människan själv. Personen som är bärare av uppgiften kan röra sig fritt och kommer ofta i nya situationer (promemorian s. 125). Följden är atl uppgifter, som finns lagrade i den mänskliga hjärnan, kan komma atl framlas i skilda sammanhang och för helt olika ändamål.

Denna grundläggande olikhet påverkar lagstiftningen på flera punkter. Självfallet påverkas själva utlämnandet. 1 ena fallel blir fråga om all utbekomma en handling som innehåller uppgifterna, i andra fallel alt förmå en funktionär all muntligen lämna en uppgift. För uppgift i handling kan bestämmas en viss sekretesslid. Att på samma sätt ange efler vilken lid en funktionär får omtala någon uppgift han ackumulerat i sitt vetande under sin tiänst låter sig inte göra i generell form.

Även överprövning och rättslig kontroll måste utformas olika för de två huvudtyperna av uppgift. Beslul om handlingssekreless skall enligt 2 kap. 15 § TF kunna överklagas, regelmässigt lill domslol. Förfarandet härvidlag beskrives närmare i 13 kap. av lagförslaget. Någol motsvarande förfarande med överklagande av en funktionärs tystnad avseende uppgift som någon begärt finns ej nu och har inte heller föreslagits. Innebörden av sekre­tessreglerna kommer därför all bestämmas i försia hand av en rättspraxis som knyter an lill handlingssekretessen och som regeringsrällen kommer alt utforma. Vad gäller sekretessreglernas lillämpning vid muntligt uppgiftsläm­nande kommer rättspraxis sannolikt all främst utbildas av högsta domstolen i mål om brott mol lystnadsplikl enligt 20 kap. 3 § BrB. I vad mån det blir möjligt att upprätthålla enhetlighet i rättstillämpningen kan ej avgöras i dag. Härvidlag är all märka atl de båda högsta instanserna kommer alt utgå från så all säga motsatt rättsläge vid sekretessreglernas tillämpning. Rättspraxis i högsta domstolen kommer alt hänföra sig till fall där funktionären har lämnat ut en uppgift som han bort innehålla. För regeringsrällen uppkommer motsatt situation. Där gäller det en myndighei, som hållit inne med en handlingsombort utlämnas. Del föreligger risk föralldel belräffande samma lagrum kan komma alt utveckla sig en dubbel praxis, en restriktiv vad gäller utlämnande av allmän handling och en mindre restriktiv när del gäller muntligt meddelande av en uppgift av samma slag som finns i den allmänna handlingen.

Även när det gäller uppställandet av förbehåll vid utlämnandet av uppgift gör sig samma svårigheter märkbara, föranledda av de båda uppgiftsiypernas olika karaktär. Förbehåll all icke låta en handling gå vidare är lättare atl kontrollera än etl förbehåll om alt muntlig uppgift ej fär vidarebefordras.

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              93

Dessutom föreligger svårigheter i vad avser dokumentationen för förbehåll vid muntligt meddelande. TK anförde i sin moiivering lill niotsvarande bestämmelse, att förbehållen måste vara dokumenterade, enär del eljest knappasl finns någon möjlighet alt beivra överträdelse av dem. För detta ändamål borde det enligt kommittén vara tillräckligt all förbehållen munt­ligen delgavs den som skulle omfattas av dem och atl därefter en officialan-teckning av delgivningen gjordes på den handling, där förbehållen nedteck­nats. Del kunde enligt kommittén vara lämpligl atl sökanden med sin namnteckning fick bekräfta, att han fält del av de förbehåll som myndigheten beslutat (SOU 1975:102 s. 232).

Oavsett hur del angivna sättet alt åstadkomma dokumentation om förbehåll kommer all betraktas i etl brottmål, lorde det enligt regeringsrättens mening bli synnerligen besväriigt all hantera i det praktiska livet, särskill mot bakgmnd av alt i flertalet fall begäran om muntlig uppgift lorde komma alt framställas per telefon.

Även socialstyrelsen anser att det är viktigt atl varje sekretessregel i sekrelesslagen har täckning i såväl TFsom RF. Styrelsen konstaterar atl detla inte närmare har berörts i motiven men utgår från atl delta kommer att vara fallet när lagen träder i kraft.

Svårigheterna vid samordningen av handlingssekrelessen och tystnads­plikten har enligt JK sin gmnd däri all, medan handlingssekretessen kan tidsbegränsas, tystnadsplikten av främst praktiska skäl inte låter sig inordnas under på förhand utstakade tidsbestämmelser. Vidare och kanske framför alll uppstår komplikationer vid en befattningshavares övergång från en verk­samhet lill en annan verksamhet i det allmännas tiänst. Systemet medför alt en tjänsteman som byter anställning hos del allmänna kan komma all samtidigt bli underkastad tystnadspliktsregler av olika styrka beträffande samma uppgift. Tänkbart är också atl tystnadsplikt belräffande en viss uppgift föreligger för honom på grund av hans tidigare anställning men inte alls i hans nya. Dessa svårigheter sammanhänger enligt JK med all, på grund av den enhetliga sekreiessregleringen, tystnadsplikten i främsta mmmet kommer att vara bunden vid en viss verksamhet, ärendelyp eller myndighei.

1        detta sammanhang uttalar JK ett önskemål om all i lagen på ett myckel
tidigt stadium - kanske lämpligen i lagens försia paragraf- uttryckligen anges
all lagen behandlar, utom handlingssekretess m. m., även lystnadsplikl.
Ordet tystnadsplikt förekommer enligt förslaget först i 14 kap. Detta är enligt
JK en brist inte minsl därför alt ordet sekretess så lätt för läsarens tankar till
den nuvarande s. k. sekretesslagen, som ju emellertid inte alls behandlar
tystnadsplikten.

Enligt lanlbruksslyrelsen borde samordningen av lystnadsplikt och hand­lingssekretess fömtsätta en samordning även av de regler på gmndlagsnivå som den nya lagstiftningen bygger på. Reglerna om lystnadsplikl grundas på

2        kap. 13 § RF, medan reglerna om handlingssekreless är grundade på 2 kap.
2 § TF. Dessa bestämmelser har sinsemellan olika innehåll, och reglerna i TF
om när handlingssekretess får förekomma ger mindre utrymme för sekreiess

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                94

än vad RF:s föreskrifter om begränsningar i yttrandefriheten medger. En samordnad sekretesslag medför då enligt lantbmksstyrelsen att man måsle bygga på de snävare reglerna i TF. Handlingssekrelessen fär nämligen inte gå utöver dessa, medan däremot tystnadsplikterna kan göras mindre omfat­tande än vad RF i och för sig tillåter. TF blir på så sätt normerande för lagstiftningen, även i den del denna bygger på RF. Rent logiskt borde i stället den angivna uppräkningen i 2 kap. 13 § RF om när tystnadsplikt fär föreskrivas ges samma innehåll som 2 kap. 2 § TF. Ett förslag i den riktningen lades också fram i prop. 1975/76:209 om fri- och rättigheter i grundlag. Riksdagen biträdde emellertid inte förslagel i den delen ulan beslöt den nu gällande formuleringen av 2 kap. 13 § RF i enlighel med förslag från konstilulionsutskolleKKU 1975/76:56). Skillnaden mellan de båda gmndla-garna blirgenom det nu framlagda förslaget mera markerad. Skillnaden visar sig också på det sättet atl riksdagens rätt alt delegera normgivningen för tystnadsplikter (8 kap. 7 § RF) inte har någon motsvarighet när del gäller handlingssekrelessen, där riksdagen i princip saknar möjlighel att delegera beslutanderätten. De angivna olikheterna mellan RF och TF bör enligt lanlbruksslyrelsen så långt det är möjligt undanröjas. Styrelsen förordar all den nyligen tillsatta utredningen om en ny yttrandefrihetsgrundlag tar upp dessa frågor.

Också kommunstyrelsen i Söderiälje kommun anser del angeläget alt yltrandefrihelsregleringen i gmndlag samordnas. Styrelsen konstaterar all två statliga utredningar f n. arbetar med dessa frågor. Den ena av utredning­arna har till uppgift att söka framlägga förslag till en samlad yttrandefrihets-grundlag, medan den andra utredningen har lill syfle all se över form reglerna för fri- och rättigheternas inskränkningar i RF. Del finns enligt kommun­styrelsen en uppenbar konflikt mellan dessa två utredningars angreppssätt. Enligt kommunstyrelsens uppfattning talar övervägande skäl för atl man strävar mot en samlad yttrandefrihetsgrundlag med formregler som väl harmonierar med RF. I annat fall omöjliggörs del samlade angreppssätt på t. ex. sekretessfrågorna som del remitterade förslagel är exempel på.

Av remissinstanserna är det endasl etl fätal som är negativa lill en samordning av reglerna om handlingssekreless och lystnadsplikt. Till dem hör kammarrätten i Göteborg som anser atl bristema i promemorieförslaget är nödvändigl förbundna med den tekniska lösning som har valls. Den gmndläggande lagstiftningstekniska svårigheten på sekretesslagstiftningens område ligger enligt kammarrätten i all förena klarhet, enkelhet och läilbegriplighet med en ordning som inte leder till onödigt stor sekreiess. Varken den gällande sekrelesslagen eller OK:s och OSK:s förslag kan sägas utgöra någon idealisk lösning av del föreliggande problemet. Promemorie­förfaltarna har emellertid gjort uppgiften extra svår för sig genom atl i ett och samma lagverk reglera dels handlingssekretessen, dels tystnadsplikten och den därmed sammanhängande meddelarfriheten i förhållande lill massmedi-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               95

erna. Härvid har man inte begränsat sig till atl avhandla de skilda problemkomplexen i olika avdelningar inom en och samma lag utan i stället så långt som möjligt försökt alt organiskt integrera de olika regelkomplexen. Här ligger enligt kammarrättens mening en av de väsentliga orsakerna till all den föreslagna lagen har blivit så komplicerad och svårtillgänglig. För handlingssekretessens del har det inneburit att man i stället för "handling" nödgats arbeta med "uppgift" som grundbegrepp. Från teoretiska utgångs­punkter kan detta förefalla tilltalande, eftersom del obestridligen finns starkt samband mellan handlingssekreless och tystnadsplikt. Lagstiftningen kompliceras emellertid betydligt. Enligt kammarrällen är del sålunda lättare att konkret avgränsa sekretessen genom att föreskriva att en viss handling skall vara sekretessbelagd än all göra del belräffande en viss uppgift, som kanske finns endasl i en tiänsiemans medvetande. Kammarrätten fortsät­ter:

Del finns också anledning all ställa frågan om det ligger någon egentlig vinst i atl organiskt sammansmälta handlingssekreless och tystnadsplikt i en lag, även om en sådan ordning kan förefalla riklig från teoretisk och systematisk synpunkt. Vad det hela handlar om är atl ge offentlighetsprin­cipen en så stor genomslagskrafl i vårt rättssystem som möjligt. För delta ändamål spelar handlingssekrelessen en helt avgörande roll. Det gäller med andra ord all ge reglerna om handlingssekretess en sådan klarhet och precision all de inte leder lill hemlighållande i andra fall än lagstiftaren har avsett. Dessa regler markerar i princip de yttersta gränserna för medborgarnas rätt lill insyn i myndigheternas handlingar.

Tystnadsplikten har däremol inte alls samma betydelse för allmänhelens möjligheter att kontrollera myndigheternas verksamhet. Den enskilde har här, till skillnad från vad som gäller i fråga om allmänna handlingar, ingen principiell rätt all fä del av den information som myndigheterna sitter inne med. Tystnadsplikten är ett undantag från den grundlagsfästa yttrandefrihe­ten. Denna tar inte som offentlighetsprincipen i första hand sikte på att skaffa fram information om myndigheternas verksamhet utan har en vidare syftning. Del kan därför sällas i frågaom några särskill starka principiella skäl talar för en lagieknisk sammansmältning av handlingssekreless och tystnads­plikl.

Än viktigare är emellertid att anspråken på fullsiändighel, konkretion och lättillgänglighet enligt kammarrättens mening inte behöver ställas lika högt på de båda områdena. Med hänsyn till att offentlighetsprincipen spelar den helt avgörande rollen för insynen i myndigheternas verksamhet är del naturiigt att försöka göra lagstiftningen om handlingssekretess så effektiv och bra som möjligt i dessa hänseenden. När det däremot gäller tystnadsplikten kan behoven knappast sägas vara lika stora. För del försia ger ju yttrande­friheten inte medborgarna någon rätt all avkräva tjänstemännen den icke sekretesskyddade information som de sitter inne med. Fördel andra kan inte tiänstemannen anses ha samma behov av klarläggande besked på lyslnads­pliktsområdet. Redan reglerna om handlingssekretess torde i flertalet fall ge den vägledningsom behövs. Dessutom föreliggerju ingen skyldighet atl yppa vad man känner till, och bestämmelserna om tystnadsplikt behöver därför inte ställas på sin spets på samma sätt som reglerna om handlingssekre­tess.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               96

Kammarrättens slutsats är därför att ansträngningarna bör inriktas på atl åstadkomma en så klar, entydig och lättillämpad reglering som möjligt av handlingssekrelessen, medan tystnadsplikten såsom mindre betydelsefull från offenllighetssynpunkl kan regleras med hjälp av mera allmänt hållna bestämmelser.

I detta sammanhang vill kammarrätten beröra ett särskilt skäl som har anförts till förmån fören lagteknisk sammansmältning av handlingssekreless och tystnadsplikt, nämligen att man därigenom undviker sådana bestäm­melser som 7 och 20 §§ LOFT. Enligt kammarrällens mening saknar detta skäl bärkraft, i synnerhet som de nämnda beslämmelserna lill skillnad från flertalet paragrafer i den föreslagna sekrelesslagen är enkla och lättbegrip­liga.

Avslutningsvis ullalar kammarrätten alt, oavsett hur man ställer sig lill de frågor som behandlats i kammarrättens yttrande, det inte är möjligt atl i dagens läge genomföra en sammanhållen lagstiftning om.handlingssekreless och tystnadsplikt av den typ som föreslås i promemorian. Skälet är att en sådan lagstiftning måste hålla sig inom ramen för inte bara de i TF angivna sekretessändamålen utan även de i RF angivna möjligheterna lill inskränk­ningar i yttrandefriheten. De begränsningar som sålunda ges är inte helt överensstämmande i de båda grundlagarna (se KU 1975/76:56 s. 26). Det finns således ändamål för vilka handlingssekreless men inte lystnadsplikl fär föreskrivas. Så är i. ex. fallel med skyddet för intresset att bevara djur- eller växtart. Denna skillnad synes enligt kammarrällen inte ha beaktats vid utformningen av förslaget lill sekretesslag.

Som framgår av föregående avsnitt är universitets- och högskoleämbetet och de juridiska fakulteterna starkt negativa till samordningen av reglerna om handlingssekreless och tystnadsplikt och avstyrker alt sådana regler las upp i en gemensam lag. Även om promemorian innehåller vissa argument för och emot en gemensam reglering av handlingssekretessen och tystnadsplikten, tycks man enligt juridiska fakulteten vid Stockholms universitet knappasl ha allvarligt övervägt något annat aliernaiiv än det valda. Den redovisning som i anslutning härtill lämnas är i vissa avseenden missvisande. Som utgångs­punkt för förslagel hävdas sålunda (promemorian s. 104), att "den konsti­tutionella synen på handlingssekretess och tystnadsplikl har blivit likartad". Detta är enligt fakultetens mening inte korrekt. Vid RF:s tillkomst liksom vid genomförandet av de senasie ändringarna i 2 kap. TF har man klart skill mellan dessa båda företeelser. TF reglerar allmänhelens rätt att ta del av allmänna handlingar och medger all denna rätt genom stadgande i särskild lag begränsas, om det är påkallat med hänsyn till vissa i 2 kap. 2 § TF särskilt angivna ändamål. TF;s regler om handlingsoffentlighet motsvaras inte av några regler i RF om rätt alt kräva information på annat sätt. RF:s stadganden om den medborgeriiga yttrandefriheten - vilken också gäller för offentliga funktionärer avser endast normgivningsformerna och sakliga begränsningar i möjligheterna atl inskränka yttrandefriheten (2 kap. 1,12 och 13 §§ RF). De lillålna skälen för inskränkningar i handlingsoffentligheten resp. yilrandefri-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               97

heten är inte identiska. En regel som begränsar handlingsoffentiighelen aktualiseras, då någon framställer eh begäran om att fä ut en allmän handling, och dess tillämpning medför ell avslagsbeslut, som kan överklagas. En tystnadspliklsbestämmelse skall däremol kontinueriigt beaktas av alla offentliga funktionärer i alla situationer, och dess lillämpning innebär att vederbörande skall tiga om där avsedda förhållanden. Både den konstitutio­nella synen på de båda regelkomplexen och dessas innebörd och praktiska funktion skiljer sig alltså ål. Alt beröringspunkter dock finns är enligt fakulteten uppenbart, och frågan blir då, om en gemensam reglering innebär sådana fördelar, all etl enhetligt sekretessbegrepp, innefattande både begränsningar i allmänhelens rätt att ta del av allmänna handlingar och förbud för offentliga funktionärer att röja uppgifter, är ändamålsenligt. Ett vägande skäl för en gemensam lag om handlingssekretess och tystnadsplikt anges i promemorian vara, all sekretessregleringen härigenom blir "klarast och mest lättillämpad" (promemorian s. 13). Regleringen påstås "i hög grad" vinna "i klarhet och lällöverskådlighet",om den byggs upp på grundval av ett enhetligt sekretessbegrepp (promemorian s. 92). "Den tänkta ordningen" förklaras "tveklöst" medföra fördelar för rättstillämpningen. Det sägs att det givelvis blir "lättare för tjänstemännen atl få grepp om sekretessregleringen om denna är densamma vare sig del är fråga om all lämna ul allmän handling eller alt lämna uppgifter i annan form" (promemorian s. 108). Mol bakgrund av promemorieförslagels uiformning kan enligt fakulteten riktigheten av dessa påståenden starkt ifrågasättas.

Enligt juridiska fakulteten vid Uppsala universitet bör sambandet mellan handlingssekreless och tystnadsplikt inte överdimensioneras. Tvärtom gör våra grundlagar i detta avseende en tämligen klar åtskillnad, i del alt handlingssekrelessen regleras i 2 kap. TF och tystnadsplikten innebär en begränsning av den i 2 kap. RF reglerade yttrandefriheten. Väl atl märka innehåller RF ingenstädes någol stadgande om en allmän rätt för medbor­garna att avkräva myndigheterna information. Från teoretisk och principiell synpunkl föreligger sålunda enligt fakulteten knappast någol bärkraftigt skäl för en samreglering. Från praktisk synpunkl åter bör beaktas, all situatio­nerna vid framställningarom utlämnande av allmän handling generellt sett inte obetydligt skiljer sig från de olikartade lägen (offentliga eller rent privata sammanhang), där frågor rörande tystnadsplikten kan komma att aktualise­ras. I de förra fallen ges ett helt annat rådrum för omsorgsfulla rättsliga överväganden än i de senare, då del kan gälla all handla snabbi. Slutsatsen av det anförda blir enligt fakulteten att reglerna om tystnadsplikt bör vara klarare, enklare och mer lättillämpade än bestämmelserna om handlingssek­reless. De bör vara lätt tillgängliga och inte "inbakade" i en omfångsrik, med handlingssekrelessreglerna gemensam författning.

Liknande synpunkter anförs av juridiska fakulteten vid Lunds universitet, som anser all handlingssekrelessen utgör en begränsning av medborgarnas

39 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              98

rätt alt ta del av allmänna handlingar, medan tystnadsplikten är en begränsning av den medborgerliga yttrandefriheten. I 2 kap. TF sägs ingenting om någon sekrelessplikl för offentliga funktionärer, och RF stadgar ingen allmän rätt för medborgarna all kräva information av myndigheterna. En gemensam reglering av handlingssekretess och tystnadsplikt kan därför inte sägas ha någol starkare stöd i grundlagarna. Del finns enligt fakulteten starka praktiska skäl som talar för en särreglering av de båda rättsområdena. I promemorian tycks man inte ha lagil hänsyn lill att reglerna om handlings­sekretess resp. tystnadsplikl mestadels aktualiserats i helt olika situationer. Handlingssekrelessreglerna träder i funktion, när en enskild person har gjort särskild framställning om atl få ta del av en allmän handling. Den funktionär som handlägger framställningen är ofta väl förtrogen med sådana ärenden och har möjlighel atl noga överväga uppkommande laglillämpningsfrågor. Är han osäker, kan frågan hänskjutas lill myndighetens avgörande. Ell avslagsbeslul kan överklagas och blir då föremål för domstolsprövning. Reglerna om tystnadsplikt aktualiseras enligt fakulteten i helt andra situa­tioner. Tystnadsplikten följer den offenllige funktionären dygnet runt. Denne måsle tänka på sin tystnadsplikt i alla möjliga situationer, i eller utanför tjänsten (t. ex. i sitt privata umgänge). Han är i regel inte någon juridisk expert, och han kan råka i oväntade lägen som inte ger rådrum för några ingående rättsliga överväganden. Av dessa skäl måsle lystnadsplikls­reglerna ha en betydligt enklare utformning än handlingssekretessreglerna. De sislnämnda gäller handläggning av bestämda ärenden, medan tystnads­plikten avser funktionärens handlande i stort, i eller utanför tjänsten, Promemorieförslaget är väsentligen utformat med handingssekretessreg-lerna som utgångspunkt. Det bör undersökas om tystnadsplikten kan få en enklare och mera lättillämpad reglering om den behandlas i en särskild lag,

Etl par remissinstanser lar upp handlingssekreiessens inver­kan på tystnadsplikten. Enligt RA är den gmndläggande förutsätt­ningen för en gemensam reglering av handlingssekreless och tystnadsplikt som också framhållits i promemorian all en enhetlig sekretessnivå tillskapas. En följd härav blir att uppgifter som inte är hemliga i en allmän handling inte heller omfattas av lystnadsplikt när de inte är dokumenterade i en sådan handling. Även om tystnadsplikter som nu återfinns i omkring 200 lagar och författningar täcker ett betydligt större område än handlingssekrelessen är det ofrånkomligt att handlingssekrelessen måste vara normgivande vid en samordnad reglering. Den reslrikiiviiei som skall iakttas beträffande hand­lingssekretessen har kommit till uttryck i 2 kap, 2 § andra slyckel TF, där del sägs all begränsningen av rätten att ta del av allmänna handlingar skall noga anges i lag. Med denna utgångspunkt är del enligt RÅ ofrånkomligt att en krympning sker av områdel för tystnadsplikten. För egen del är RÅ beredd all biträda den i promemorian uttalade uppfattningen all delta inte kommer alt leda till några större ölägenheter. Med en sådan koppling mellan handlings-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                                99

sekreiess och tystnadsplikt som den nu angivna blir del lättare för den enskilde tjänstemannen att avgöra öm och i vilken utsträckning han kan lämna uppgifter, RÅ anmärker, att del undantagsvis inte är möjligt atl la handlingssekrelessen som utgångspunkt för tystnadspliktens omfattning. Som ell exempel på ett sådant fall nämner RÅ den tystnadsplikt som enligt förslaget föreskrivs för växeltelefonist, RÅ anför vidare:

För sekretessens utformning är de grundläggande bestämmelserna i 2 kap, TF avgörande. Den i grundlagen fastslagna rällen till information, yltrande-och tryckfrihet är nödvändiga förutsättningar för en fri politisk debatt, som är så belydelsefull för ett demokratiskt samhälle. Som departementschefen anfört i prop, 1975/76:160 om nya grundlagsbestämmelser angående allmänna handlingars offentiighel (s, 70) har offentlighetsprincipen tre huvudmål, nämligen alt utgöra garanti för rättssäkerheten, effektivitet i förvaltningen och effektivitet i folkstyret. Av särskild betydelse är all massmedia erhåller en korrekt och allsidig information. I detla sammanhang är beslämmelserna i 7 kap. 3 § TF om meddelarfrihet av särskild betydelse. Av angivna skäl är det därför nödvändigl all iakttaga stor restriktivitet vid bedömningen av om allmänna och enskilda intressen har sådan tyngd atl sekreiess är motiverad. 12 kap. 2 § TF har angivits de sekretessändamål .som medger handlingssekreless.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån ansluler sig lill uppfattningen all en gemensam reglering av sekretess och tystnadsplikt medför avsevärda fördelar från såväl praktisk som teoretisk synpunkt. Länsslyrelsen konstaterar all den gemensamma regleringen förutsätter all tystnadsplikten och sekreiessen fär samma omfattning. I förslaget har denna anpassning gjorts med utgångs­punkt i gällande omfattning av handlingssekretessen. Förslaget går i det avseendet längre än TK. I specialmoliveringen har angetts de tystnadsplikls­bestämmelser som måste ändras eller upphävas i samband med den nya lagstiftningen. Länsstyrelsen noterar all någol försök till närmare analys av vad detta kommer att medföra på det praktiska planet inte har gjorts. Möjligheterna all översiktligt bedöma förslagels verkningar i denna del är därför enligt länsstyrelsens mening begränsade. Konsekvenserna av en inskränkning av tystnadsplikterna kan därför visa sig först sedan systemet fungerat en lid. Måhända kan del då visa sig atl behov föreligger av att återinföra tystnadsplikl på en del områden, dvs. låta tystnadsplikten gå utöver handlingssekrelessen. Enligt länsslyrelsens mening kommer delta alt möta lagtekniska svårigheter med hänsyn till lagförslagels uppläggning.

Socialstyrelsen förklarar atl den i och för sig inte har någol att erinra mol atl ett enhetligt sekrelessbegrepp och en gemensam sekretessnivå införs. Förutsättningen är emellertid alt hinder härigenom inte uppkommer för den erforderliga fiexibiliteten i laglillämpningen. Svårigheterna uppslår enligt styrelsen först när del gäller att bedöma hur hög eller låg den gemensamma sekreiessnivån bör vara eller vilka verkningar denna nivåbestämning får. I promemorian framhålls, konstaterar styrelsen, all det knappast kan komma i

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               100

fråga all i nämnvärd grad utöka handlingssekrelessen för all åstadkomma likformighet i sekreiessregleringen. I promemorieförslaget har därför föror­dats en lösning som innebär atl tystnadsplikten till sitt omfäng i princip begränsas lill vad som gäller i fråga om handlingssekretess. Detta betyder dock alt, om man skulle önska göra avsteg från denna nivå till förmån för en mer omfattande sekreiess i t. ex. en förtroendesilualion, frågan härom måste vara reglerad i lagen och avsteg från förtroendesekrelessen i vissa situationer återfinnas i undantagsbestämmelser i denna.

4 Sekretessregleringens utformning 4.1 Lagens uppbyggnad

Lagens disposition godtas i allmänhet av de remissinstanser som yttrar sig särskilt i fråga om denna. Endast ell fåtal remissinstanser redovisar en klart negativ attityd. På flera håll efteriyser man emellertid förenklingar.

Den i promemorieförslaget tillämpade metoden att gruppera de olika sekretessbestämmelserna med utgångspunkt i gmndlagens uppräkning av sekreiessgrunder framstår enligt RA som lika naturiig som att lagförslaget inleds med vissa grundläggande bestämmelser. I 2 kap. kompletteras dessa allmänna bestämmelser med regler angående vissa allmänna begränsningar i sekreiessen. Enligt RÅ är det ofrånkomligt att de materiella rättsreglerna i förslaget liksom i gällande sekretesslag i huvudsak är av enumerativ karaktär saml all sekreiessen anges gälla- ärenden av visst slag eller inom viss verksamhet. En fördel av redaktionell art är all man undvikit anknytningen till namngivna myndigheter. På så sätt har man undgått att låsa regleringen lill nuvarande förvaltningsorganisation. Av samma uppfattning är Svea hovrätt som anser lagens uppbyggnad förtjänstfull såvitt gäller kapilelindel­ningen och grupperingen av de olika sekretessbestämmelserna efler de sekreiessgrunder som anges i TF. Samma gäller i huvudsak också för del sätt på vilket bestämelsema ordnats inom varje kapilel. Den uppbyggnad som lagen har i förening med att anknytningar till namngivna myndigheter i stort sett saknas gör atl lagen knappasl skall behöva ändras så ofta med anledning av nya företeelser i del allmännas verksamhet eller förändringar av förvalt­ningsorganisationen. Att myndigheter i allmänhet inte namngells ger visserligen, liksom f ö. hela förslagets uiformning, enligt hovrätten etl starkt abstrakt intryck. Effekten härav på tillämpningen torde emellertid kunna molverkas av all myndigheterna lämnar sina anställda klara och tydliga tillämpningsanvisningar menar hovrätten. Domstolsverket konstaterar att de olika sekretessbestämmelserna i promemorieförslaget ordnats med utgångs­punkt från TF:s sekretessgrunder. Sambandet med grundlagen förstärks härigenom. Indelningen i kapilel efter de olika sekretessgmnderna och uppdelningen inom kapitlen på berörda myndigheter medför enligt dom-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              101

siolsverket all reglema fär en logisk uppbyggnad. Domslolverket finner emellertid alt del blir vanligare än vad sorn nu är fallel att flera paragrafer i lagen blir tillämpliga på en och samma uppgift. Nackdelarna härav lorde dock uppvägas av atl de enskilda paragraferna i allmänhet blivit tydligare och del sekretesskyddade områdel mer preciserat. Domstolsverket noterar dock alt långa och mindre överskådliga paragrafer förekommer. Positiva omdömen om dispositionen lämnas vidare av datainspektionen, psykiatriska nämnden, statskontoret, riksarkivet, fullmäktige i riksbanken. Svenska kommunförbundet och kommunstyrelsen I Stockholms kommun.

Enligt socialstyrelsen är del framlagda förslagel i huvuddrag ändamålsenligt disponerat med en systematisk uppbyggnad, där myckel arbete har nedlagts på atl i de enskilda beslämmelserna läcka alla tänkbara fall. Styrelsen tillstyrker därför i princip förslaget även vad gäller utformningen. Två principer bör dock vara vägledande då del gäller handlingssekreless och lystnadsplikl. Först och främst måsle den enskilde kunna känna trygghet för alt hans personliga förhållanden inte utlämnas till offentligheten. Därutöver kan krävas atl reglerna härom är någotsånär lättillämpliga för den som skall tillämpa desamma. Även om promemorieförslaget i och för sig är logiskt uppbyggt, präglas dess konstruktion av en invecklad juridisk terminologi och systematik. Socialstyrelsen ifrågasätter därför om inte reglerna kan göras enklare och mer lättbegripliga med hänsyn till deras betydelse för den stora allmänheten. Styrelsen erinrar om all lagen skall tillämpas av alla offentliga funktionärer, av vilka blott etl fåtal har juridisk utbildning och träning. Enbart inom sjukvården finns ett stort antal personalkategorier med myckel skiftande förutsättningar alt hantera sekretessregler. Avkall bör därför i enkelhetens namn i vissa avseenden göras på del som från teoretisk synpunkl kan framstå som del rikligaste.

Som framgår av nästföregående avsnitt är bl, a, länsstyrelsen i Slockholms tån och de juridiska fakulteterna kritiska rhol dispositionen.

Också JK ullalar kritik mot sekretessreglernas uiformning. När del gäller att utforma regler om sekretesskydd för enskilda personers iniressen, måsle enligt JK uppenbariigen stor vikt fästas vid del förhållandel alt del för den enskilde regelmässigt är ovidkommande i vilket slags ärende eller samman­hang uppgiften i fråga förekommer. För honom måsle del framstå som obegripligt varför skyddets styrka - eller rentav dess existens - skulle bero på sådana omständigheter. Också rent allmänt sett ter det sig onekligen naturiigt att anknyta skyddet enbart till uppgiften som sådan. Det lorde enligt JK dock inte vara möjligt atl annal än i undanlagsfall i lag beskriva uppgiften tillräckligt noga ulan all anknyta lill del sammanhang vari uppgiften aktualiseras. Behovet av sådan anknytning framträder framför allt när det gäller att dra gränsen för meddelarfriheten, - Hur man än anger uppgiften, måste man vid avgörandet av frågan om sekretesskydd och dettas styrka beakta intresset av insyn. Det kan enligt JK inte förnekas atl delta inlresse

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               102

kan vara starkare i vissa ärendetyper eller sammanhang än i andra. Även om och i den mån skyddsinlressel fär vika, bör dock hållas i minnet atl insynen, åtminstone i del långa loppet, också tjänar den enskildes iniressen, JK konstaterar all del i förslaget tillämpade systemet har lett lill en omfattande uppspaltning och specificering av sekretessreglerna. Följden har blivit atl sekreiess inom samma verksamhetsområde, ärendeslag eller myndighet behandlas inte endasl i skilda paragrafer ulan även i olika kapilel, JK påvisar exempel på detta. Ofta innehåller de olika tillämpliga paragraferna skilda skaderekvisii och maximitider för handlingssekreless. Ell flertal variationer och nyanser förekommer sålunda belräffande skaderekvisiten, påpekar JK. Härtill kommer all de generella regler som upptas i 1 och 2 kap. också skall beaktas vid tillämpningen av en viss sekretessregel. Dessa generella regler är i flera fall förbundna med villkor eller undantag av skilda slag. Del sagda kan enligt JK till nöds accepteras så länge endast en sekretessregel är tillämplig belräffande en viss uppgift. Det förekommer emellertid fall då två olika regler samtidigt blir i och för sig tillämpliga i ett ärende på en och samma uppgift, utan att i lagtexten anges vilken regel som skall äga företräde. I den mån sekretessreglerna är likarlat utformade, spelar del kanske inte någon roll vilken regel som tillämpas, men vätte är all i några fall de båda samtidigt tillämpliga reglerna är olika konstruerade. Sådana kollisioner kan enligt JK:s mening givelvis inte accepteras.

Hovrätten för Västra Sverige noterar att beslämmelserna i 1 och 2 kap. promemorieförslaget till stor del bygger på TK:s förslag. Bestämmelserna innebär i många hänseenden angelägna förtydliganden, och hovrätten tillstyrker i det väsentliga förslagel i den delen. Föreskrifterna i dessa två kapitel medverkar dock tyvärr till att göra lagverket som helhet komplicerat och svårtillgängligt. Man anmärkte på sin lid mol OK:s förslag att det i många fall tvingade myndigheterna alt studera etl flertal paragrafer för att fa underiag för all lösa ell enda sekretessproblem. En kritik av denna innebörd synes hovrätten inte särskill genomtänkt. Snart sagt varje mera omfattande lagverk måste vara systematiskt uppbyggt, bl. a. för alt inte en mångfald olika direktiv eller bestämningar skall behöva återkomma gång på gång. All bygga upp sekretessreglerna efter sekretessintressena är pedagogiskt högsl förtjänstfullt. Det är också en metod att förebygga sådana sekretessregler utan grundlagsslöd, varpå gällande sekretesslag har givit exempel, Atl systemati­sera bestämmelserna om de allmänna frågorna och behandla dem särskilt såsom har skett genom föreskrifterna i 1 och 2 kap, lorde enligt hovrätten vara snart sagt nödvändigt, om dessa frågor över huvud taget skall lösas genom lagbestämmelser. Om man godtar det sagda, är det ofrånkomligt alt många myndigheter kan ha alt beakta mer än en sekretessregel även i ett och samma ärende. Det förefaller emellertid hovrätten, som om det remitterade förslagel i högre grad än OK:s förslag kan kritiseras såsom svårt all lära och svårt alt tillämpa. Kanske är del särskilt beslämmelserna i de två inledande kapitlen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             103

som komplicerar lagtexten. Flera av dessa bestämmelser är också synneriigen abstrakt formulerade och mycket svårläsia. Samordningen av dessa bestäm­melser - t, ex, 2 kap, 6, 7, 9 och 16 §§ - med de särskilda sekretessbestämmelserna i 3-12 kap. torde ge upphov till många svårbemäst­rade problem. Hovrätten fortsätter:

Möjligen kan del hävdas alt svårtillgänglighelen inte innebär särskilt stora problem i befattningshavarnas dagliga verksamhet. Var och en behöver, om han över huvud tagel bekymrar sig om gränsen för yttrandefriheten, hålla reda på endast ell litet antal sekretessregler. De ofta besvärliga avvägningama mellan offentlighets- och sekrelessinlressena kan han i praktiken klara sig från genom atl liga, då ju kraven på insyn i stor omfattning tillgodoses genom nyhetsmediernas och allmänhelens tillgång till de offentliga handlingarna. För övrigi har han i största omfattning rätt alt meddela upplysningar för publicering i tryckt skrift, i radio eller i TV. För de fä fall då frågor om utlämnande verkligen måste prövas lorde de komplicerade lagtexterna med sina intrikata problemlösningar ofta ge just den ledning som önskas och som de flesta av de gällande sekretessreglerna inte ger. I detla hänseende lorde departementspromemorians förslag vara överiägsel inte bara de gällande reglema ulan också fömt presenterade förslag.

Hovrätten vill också gäma bemöta del stundom hörda kravel all sekre­tessreglerna bör ha karaktären av "lathund" vari varje anställd skall kunna raskt finna det önskade svaret pä allehanda frågor. Ett sådanl krav är orealistiskt. Det är ju ofta fråga om myckel svåra avvägningar mellan olika, ofta oförenliga och oftast vart för sig viktiga intressen. Del går inte all ge direktiv för sädana avvägningar i för alla lättbegripliga och samtidigt kortfattade föreskrifter. Vill man göra allvar av offenllighelsgrundsatsen och rällen att fä insyn i och all kritisera myndigheternas göranden och låtanden, måste man finna sig i att sekretessföreskrifierna blir sådana all det stundom krävs möda för atl man skall kunna tillämpa dem rätt. Att myndigheterna kan behöva ägna lid och omsorg åt prövningen av sekretessfrågor är helt i sin ordning. Alt så sker lorde medverka lill atl offentlighetsgmndsalsc.i och insikten om dess betydelse hålles levande.

Atl nöja sig med dessa uttalanden vore dock inte rikligt, anför hovrätten fortsättningsvis. Självfallet bör man så långt möjligt sträva efler alt göra den kommande sekretesslagen så enkel och lättläst som möjligt. Till en början kan man emellertid konstatera atl den nya sekretesslagen är avsedd att ersätta inte bara den nuvarande sekrelesslagen ulan även en mångfald föreskrifter om lystnadsplikl, spridda i 100-lals författningar. På del hela taget skall den nya sekrelesslagen ersätta även sekretesskungörelserna, som innehåller omkring 200 detaljföreskrifler. Avsikten synes dock vara atl 2 § i civilför­valtningens sekretesskungörelse med över 70 detaljföreskrifler skall få en motsvarighet (9 kap. 4 § andra slyckel och promemorian s, 490,493), På grund av del sagda kan man säkerligen med fog hävda alt den föreslagna sekretesslagen med anknytande föreskrifter är i varje fall mera kortfattad än motsvarande bestämmelser är f n. På vissa områden är beslämmelserna också enklare. Hovrätten tänker här främst på förslagels regler om sekreiess

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               104

till skydd för allmänna intressen i 3-7 kap. De många kungörelserna om sekretess av hänsyn till försvarsinlressen kan försvinna. De har länge förefallit i sak tämligen betydelselösa. Det måste enligt hovrätten vara fullt tillräckligt att myndigheterna kan hämta ledning av bestämmelserna i sekrelesslagen, främst 3 kap, 2 §, Enligt hovrätten talar myckel för att det skulle vara möjligt all förenkla i första hand 8 kap, men även 9 och 10 kap, betydligt. Hovrätten är väl medveten om att sambandet med å ena sidan 1 och 2 kap,, å andra sidan 14 kap, med regler om i vilka fall meddelarfriheten bryter sekretessen verkar komplicerande. Emellertid bör enligt hovrätten i varje fall ett försök göras att utforma 8-10 kap, så all de lättare ger läsaren en föreställning om de genomgående dragen i sekretesskyddet för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Man kan här länka sig alt gå olika vägar. Hovrätten vill hävda att en något längre gående standardisering vore möjlig. Så t, ex, borde man kunna klara sig med endasl två typer av skaderekvisii. Ett annat sätt atl förenkla beslämmelserna skulle vara alt standardisera beskrivningarna av de persongrupper vilkas iniressen skall beaktas vid sekretessprövningen. Något skäl att särskill nämna "den enskilde", "hans nära anhöriga" eller "närstående" torde ofta inte finnas. Kan del verkligen befaras alt en skada av beskrivet slag skulle drabba en enskild såsom en följd av utlämnandet, bör detta enligt hovrätten kunna vara tillräcklig gmnd för hemlighållande. Bestämmelserna lär emellertid givetvis inte ge underiag för den tolkningen att etl antagande om skada för de offentliga funktionärerna i denna deras egenskap skulle vara grund för sekretess. Ytterligare etl sätt all förenkla beslämmelserna är enligt hovrätten att efter mera allmänna grunder ange i vilka fall sekreiessen skall omfatta beslut. Hovrätten anför härom:

Alt beslut i ärenden om kasirering, sterilisering eller abort skall kunna hållas hemliga synes vara lätt att godtaga. Mera tveksamt är det om sådana beslul om barnavård eller nyklerhelsvård som inte gäller omhändertagande för vård skall får vara hemliga; domarna i brottmål innehåller ofta känsligare uppgifter, och de är så gott som alllid offentliga. Socialnämndernas beslul är nu offentliga, men enligt förslagel skall de kunna hållas hemliga. Del sägs inte någol i promemorian om all den rådande ordningen har haft några skadliga effekter, och hovrätten känner sig inte övertygad om atl här finns några sekretessbehov som väger över de uppenbara skälen för insyn. Det ligger inte heller i öppen dag atl försäkringskassornas beslul (8 kap, 7 § andra stycket) skall behöva vara hemliga. Skälen för den motsatta lösningen synes vara starkare, - Hovrätten vill förorda alt man under det fortsatta arbetet överväger en regel att beslut i ärenden av de slag som behandlas i 8-10 kap, skall vara offentliga, bortsett från vissa särskilt angivna fall samt atl man med kritiskt sinne prövar behoven all hemlighålla beslul över huvud tagel. Vad som skall gälla om beslut skulle, t, ex, efter mönster av 14 § i nuvarande sekretesslagen, kunna samlas i en paragraf för vart och ell av de tre kapitlen.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             105

Kammarrätten i SundsvaU konstaterar atl bestämmelserna i promemorie­förslaget i första hand grupperats i avsnitt i anslutning lill de sekrelessändamål som anges i grundlag. En sådan gmppering framstår i och för sig som naturlig inte minst för att understryka anknytningen lill gmndlagsregleringen. En påtaglig nackdel är emellertid enligt kammarrällen att bestämmelser som rör samma verksamhetsområde eller likartade ämnes­områden därigenom ofta kommit att placeras på olika ställen i lagen, Självfallel försvårar en sådan spridning av bestämmelser med anknytning till varandra tillämpningen av dem. Den valda systematiken torde emellertid i sina huvuddrag fä accepteras, framför alll av del skälet all någon annan som leder till bättre resultat är svår alt finna, Kammartätten ifrågasätter emellertid en viss omdisponering av förslaget till sekretesslag som tar sikte på de i 2 kap, upptagna beslämmelserna om begränsningar i sekretessen. Enligt kammar­rättens mening skulle systematiken förbättras, om dessa bestämmelser placeras efter de egentliga sekretessbestämmelserna, dvs. mellan de bestäm­melser som i förslaget finns i 3-11 kap. resp. 12-14 kap. Samtidigt finner kammarrätten det böra övervägas att i klargörande syfte i de inledande beslämmelserna, dvs. i 1 kap., ange hur sekretesslagen i sina huvuddrag är disponerad. Kammarrällen påpekar atl 2 kap. TF innehåller för tillämpningen av sekretesslagens regler betydelsefulla begreppsdefinitioner. Kammarrätten anmärker W. a. all där anges vad som avses med begreppet handling och när handling skall betraktas som allmän. Enligt kammarrättens mening är en hänvisning i sekretesslagens inledning till dessa grundläggande definitioner i TF önskvärd. I de egentliga sekretessbestämmelserna i förslagets 3-11 kap. anges de skilda sekretesstiderna. En möjlighet atl öka överskådligheien kan vara alt sammanföra vad som i skilda avseenden gäller i fråga om sekrelesslider till ett särskill kapilel efler de egentliga sekretessbestämmelserna. På så sätt skulle dessa kunna göras mindre omfattande.

4.2 Sekretessens räckvidd och spridning

Till de remissinstanser som godtar förslagel hör domstolsverket, som delar den i departementspromemorian framförda synpunkten att någon allmän regel om sekundär sekretess inte bör införas i den nya sekretesslagen. Också statens lantmäteriverk ansluler sig lill den föreslagna huvudprincipen alt den sekreiess som till följd av en särskild sekretessbestämmelse gäller för en uppgift hos en viss myndighet inte automatiskt överförs när uppgiften lämnas till en annan myndighet vars verksamhet inte träffas av besläm­melsen i fråga.

Socialstyrelsen, som i huvudsak delar den uppfattning angående sekundär sekretess som redovisas i promemorian, anser emellertid att det är önskvärt att den primära sekretessen utformas på så sätt alt sekundär sekretess inte

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              106

behövs. En tiänsteman bör direkt ur den aktuella sekretessbestämmelsen kunna utläsa om en uppgift fär utlämnas eller inte. Styrelsen anser det vara orealistiskt att en tjänsteman skall vara skyldig all utreda en uppgifts urspmng bakåt, och kanske genom flera led, för alt han skall kunna bedöma hur det förhåller sig med sekretesskyddet för uppgiften hos den egna myndigheten. En annan fråga som bör beaktas i sammanhanget är hur en arkivansvarig i efterhand skall kunna utreda om arkivhandlingarna inne­håller uppgifter som skyddas genom sekundär sekretess.

Den fråga som i promemorian benämns sekundär sekretess, dvs. problemet huruvida en uppgift som lämnais från en myndighei lill en annan bör behålla sin sekretesskyddade karaktär oförändrad hos den mottagande myndigheten, är enligt datainspektionen en principiellt viktig fråga. I promemorian diskuteras en generell regel om "fortplantning av sekreiess", men den förkastas på enligt datainspektionen myckel goda grunder. En sådan regel skulle nämligen innebära ett grundskoll mol offentlighetsprincipen, eftersom den lorde medföra en alllför omfattande sekrelessbeläggning och därmed brist på balans mellan offenllighet och sekretess. Dessutom skulle möjligheten all en uppgift berörs av sekundär sekretess så gott som alltid kunna fördröja ett utlämnande. Å andra sidan finns del enligt datainspek­tionen situationer där man inte kan undvara en sekundär sekreiess. Den gränsdragning som nu gjorts i 1 kap. 5 § synes i alll väsentligt rimlig, även om den onekligen medför att sekretessprövningen för en del myndigheter -däribland datainspektionen - blir etl besväriigt problem. Del särskilt starka offentiighetsintresset för ärenden hos domstolarna, riksdagens ombudsmän och JK tillgodoses enligt inspektionen genom reglerna i 12 kap. Också riksrevisionsverket ansluler sig lill uppfattningen atl bestämmelser om fortplantning av sekreiessen när uppgift överiämnas i vissa närmare angivna verksamheter är all föredra framför allmänt hållna, direkt tillämpliga sekretessregler.

Också riksskatteverket noterar att tanken på en generell regel om s. k. fortplantning av sekreiessen avvisats i promemorian. I ett syslem där sekretesskyddet knutits till vissa handlingar, som kan flyttas myndigheter emellan, är fortplantning av sekreiessen enligt verket ett naturiigt inslag. I rättspraxis har skattemyndigheterna ansetts kunna lämna ut självdeklara­tioner lill polis, åklagare, kronofogdemyndigheter och allmänna försäkrings­kassor. Att självdeklarationens sekreiess då följi med handlingen till den nya myndigheten har varit en självklar konsekvens. På senare tid har dock uppfattningarna om utrymmet för fortplantning på skatlesekreiessens område gått starkt isär. Riksskatteverket har förståelse för de synpunkter som nu anförs mot en generell regel om fortplantning av sekretessen och vill inte motsätta sig de ändringar som framförts i förslaget på denna punkt. Riksskatteverket betonar emellertid att den föreslagna lösningen bör prövas ytteriigare i samband med arbetet med följdlagsliftningen. Förslagel kan

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              107

medföra att man noga måsle överväga behovel av sekretessregler på verksamhetsområden som tidigare inte behövt egna reglerom handlingssek­retess. Detta gäller enligt riksskatteverkets mening för kronofogdemyndig­heterna. Verket understryker också atl frånvaron av reglerom fortplantning av sekreiess bör fä vissa konsekvenser i fråga om kraven på kommunikation med den enskilde i samband med regleringen av uppgiftslämnande myndig­heter emellan.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande rörande LAH ifrågasatte om inte den plikt alt hemlighålla allmänna handlingar som enligt lag åvilar viss myndighet borde fortplanta sig till annan myndighet som fick del av handlingarna men inte var uttryckligen bunden av motsvarande lagsladgande. Promemorieförslaget innebär endast all styrelsens hemställan tillmötesgås i viss utsträckning men kan likväl godtas som en rimlig avvägning.

Kommunstyrelsen i Göteborgs kommun anser alt den i promemorian föreslagna regeln rörande s. k. fortplantning av sekretess i princip är riklig. För alt inte onödigtvis försvåra samarbetet mellan myndigheterna, t. ex. skola och socialvård, måste myndigheterna dock ha samma sekretessgrad atl tillämpa. Kommunstyrelsen påpekar att detta inte blir fallet enligt förslaget. Så t. ex. föreslås förlroendesekretess inom delar av sjukvården, s. k. social­sekretess inom socialvården och elevvårdssekretess inom skolan. För de olika sekretessiyperna gäller olika sekretessgrader. Detta är ägnat all försvåra samarbetet och äventyra den enskildes integritet.

På några håll anser man alt beslämmelserna är oklara till sin innebörd. Regeringsrätten konstaterar all uppgift, som är föremål för sekretess, i lagförslaget bestäms som förekommande i viss verksamhet, i vissl ärende eller hos viss myndighei. En uppgift, som på grund av denna sin lokalisering är sekreiesskyddad, blir enligt del valda systemet automatiskt fri från den urspmngliga sekreiessen i och med all uppgiften lämnar verksam­heten, ärendet eller myndigheten. Uppgiften kan givetvis vid överflyttningen komma lill en annan verksamhet, ett annal ärende eller en annan myndighei, där den enligt för den verksamhelen, del ärendet, den myndigheten gällande regeln ånyo blir sekreiesskyddad. Men om så inte är fallet, blir den tidigare sekretesskyddade uppgiften i princip öppen. Detta problem finns blott i mindre skala enligt gällande lag, eftersom sekreiessen f n. vanligen är knuten till viss handling. Då kan systemet konstrueras med utgångspunkt från alt handlingen skall ha sekretesskydd var den än befinner sig. Denna grundsats är dock långt ifrån helt genomförd i nuvarande sekretesslag. Som ett exempel på svårigheterna i gällande rätt nämner regeringsrällen rättsfallet RÅ 1972 ref 70. Den nämnda grundsatsen kan enligt regeringsrätten inte upprätthållas i det i promemorian föreslagna systemet. 1 stället tvingas man att i delta införa vad som kallas sekundär sekreiess. Det innebär att en uppgift som är föremål för sekretess enligt en regel kan, när den lämnar verksamheten, ärendet eller

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               108

myndigheten och därmed förlorar sekretesskyddet, tilläggas en fortsättning av den ursprungliga sekretessen - s. k. sekundär sekretess - i den nya lokaliseringen. Regler härom har framlagts i 1 kap. 5 § lagförslaget. Enligt regeringsrätten bordel övervägas i vad mån man kan, liksom hittills, knyta an lill handlingen, om uppgiften är upptagen i en sådan. Beträffande uppgift i handling borde eftersträvas en ordning, enligt vilken uppgiften blir bibehållen sekretesskyddet, oavsett var handlingen befinner sig, I promemorian finns uttalanden som ger vid handen all man tänkt sig en liknandeordning även för uppgift utanför handling. Uppgiften förusäits bibehålla sitt sekretesskydd hos den befattningshavare som en gång mottagit uppgiften, oavsett vart denne så småningom tar vägen (promemorian s, 124), Frågan om sekundärsekretess blir då aktuell framför allt när uppgiften förts vidare till en ny person, som slår utanför verksamhelen, ärendet eller myndigheten, där uppgiften ursprung­ligen haft sekreiess, Regeringsrällen fortsätter:

Konsekvenserna av del föreslagna systemet blir ibland överraskande. En följd är, som framhålles i promemorian, att om en funktionär fär mottaga samma uppgift dels i etl ärende, där den är sekreiesskyddad, dels i ell ärende, där den ej åtnjuter sådanl skydd, han blir oförhindrad atl föra uppgiften vidare under hänvisning till del senare ärendet. Man kan ställa sig tveksam till om en ordning av detla slag är praktiskt genomförbar. En funktionär mottar under en lång tjänstetid ett oräkneligt anlal uppgifter, varav han minns vissa och glömmer andra, Atl av honom begära alt han också skall komma ihåg exempelvis arten av det ärende, där han en gång fick uppgiften, är alt fordra myckel. Svårigheterna ökar då det gäller uppgifter som är överförda från en verksamhet lill en annan. Del kan bli vanskligt att avgöra vilken sekretess som vidlåder en uppgift, som förekommit i en handling och som därifrån traderats muntligen från en funktionär hos den myndighei där handlingen finns över lill en funktionär hos en annan myndighei, där den åter ikläiis skriftlig form, 1 dylika fall måsle man enligt förslagel, om icke uppgiften också hos den nya myndigheten är primärt sekreiesskyddad, vid bedömande av sekretessen hos den senare myndigheten gå tillbaka till den förra myndig­heten och utröna vilken sekretess som där gällt och därpå med ledning av bl. a. reglerna i 1 kap. 5 § i förslagel avgöra om sekundär sekreiess föreligger hos den aktuella myndigheten.

Tvivlen på det föreslagna systemets praktiska användbarhet förstärks, anför regeringrätten vidare, när man närmare studerar 1 kap. 5 §. Paragrafen innehåller vissa uppräkningar, följda av undanlag som går i varandra. Enligt regeringsrätten är det önskvärt atl den primära sekretessen utformas så all sekundärsekretess inte behövs. Målet bör vara en ordning enligt vilken berörda myndigheter och tiänsteman kan direkt ur den aktuella sekre­tessbestämmelsen utläsa om uppgiften får utlämnas. Det går inte all pålägga funktionärerna skyldighet alt utreda en uppgifts ursprung bakåt genom kanske flera led för alt myndigheten skall kunna la ställning till hur det förhåller sig med uppgiftens sekretess hos myndigheten själv. Regerings­rätten pekar också på svårigheterna för arkiven atl långt i efterhand utreda om

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              109

arkivhandlingar, vilka i och för sig är öppna, innehåller uppgifter som skyddas genom sekundär sekreiess. Reglerna öm primär och sekundär sekreiess kan också komma atl bryta sig mol varandra i olika hänseenden, exempelvis om sekundärsekrelessen är strängare än primärsekrelessen eller är förenad med längre sekretesslid. Regeringsrällen påpekar slutligen atl myckel viktiga fall av sekundär sekreiess reglerats i 12 kap., som handlar om sekreiess hos domstolarna och vissa andra organ. Bestämmelser, som avser sekundär sekreiess, finns också på andra ställen i lagen ulöver 1 kap. Regeringsrätten anser det önskvärt all beslämmelserna för överskådlighelens skull samman­förs.

Liknande synpunkter framförs av SACOISR som ställer sig myckel tveksam lill del som föreslås i 1 kap. 5 i; om fortplantning av sekretess i vissa lypsammanhang och i 12 kap. 7 § om fortplantning av sekretess till JO och JK, SACO/SR anser det önskvärt att de enskilda sekretssreglerna utformas på ett sådanl sätt atl sådana övergripande regler inte behöver meddelas. Om detta inte låter sig göra, bör i vart fall reglerna om fortplantning av sekreiess samlas i ett kapilel och disponeras på ett mer överskådligt sätt än som skett.

Datalagstlfiningskommittén ansluler sig till vad som i promemorian anförs som skäl mot en generell regel om att sekreiessen i alla former följer uppgifterna från en myndighei lill en annan. Kommittén anmärker dock atl del i och för sig i ADB-sammanhang lorde vara möjligt atl "sekretessmärka" uppgifter vid överförande lill annan myndighei till ledning för bedömningen av ev. sekreiess i tidigare led. Som framhålls i promemorian kan dock finnas anledning att överväga speciella och till sina verkningar klart överblickbara föreskrifterom sekretessens spridning. Sådana föreskrifter är enligt kommit­téns mening av särskild vikt i fråga om uppgifter på områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga förhållanden gör sig starkast gällande. Frågan om sekundär sekreiess bör sålunda t. ex. övervägas i samband med den särskilda lag som enligt promemorieförslaget (8 kap. 1 § tredje stycket Qärde meningen) avses reglera utlämnande av uppgifter rörande hälso- och sjukvård m. m. Dalalagsliftningskommitlén anmärker slutligen all frågan om sekundär sekretess äger nära samband med frågan rent allmänt om utbyte av personinformation mellan myndigheter men framför alll med frågan om sekreiess i detta sammanhang. Det kan därför enligt kommitténs mening finnas anledning all, om en fördjupad undersökning rörande sekretessen mellan myndigheter anses erforderiig, ytterligare överväga även frågan om sekretessens spridning.

Till de remissinstanser som anser att reglerna om sekretessens spridning bör omprövas hör bankinspektionen. Enligt inspektionen öppnar generalklausulen i 2 kap. 7 S promemorieförslaget möjlighet för myndighet att under vissa förutsättningar lämna sekretessbelagda uppgifter till annan myndighei. Att en reglering sålunda sker av sekreiessen myndig-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              110

heter emellan är tillfredsslällande. Huruvida sekreiessen följer en handling lill mottagande myndighet har emellertid inte varit helt klart. Del förelig­gande förslaget lämnar klarhet i detla avseende så lill vida att del särskill anges (I kap. 5 §) när sekreiess vid viss myndighet skall gälla också vid annan myndighei. Någon allmän regel om sekundär sekreiess införs inte. Enligt promemorian skulle den omständigheten all sekretessen inte fortplantas vara ägnad att bilda spärr mot oöveriagda eller dåligt underbyggda beslul med stöd av generalklausulen om atl låta annan myndighet ta del av sekretessbelagd information. Inspektionen är inte övertygad om att denna slutsats är riktig. Vad som kan befaras är atl vid oöverlagda beslul om all föra hemlig information vidare konsekvenserna därav kan bli desto allvariigare, om sekretesskyddet samtidigt går förioral. Del ligger också en motsägelse däri alt sekreiessen enligt 1 kap. 5 § bevaras vid sådana "kvalificerade" fall av utlämning till annan myndighet som där avses men i princip förioras när annars utlämning sker till annan myndighei. Enligt inspektionens uppfatt­ning bör promemorieförslaget omprövas i nu aktuellt avseende med syftet atl så långt möjligt bevara sekretesskyddet när uppgifter förs vidare lill annan myndighei.

Också stadsjuristen i Norrköpings kommun noterar atl promemorieförslaget inte innehåller någon generell regel om sekundär sekretess. Det medför enligt styrelsen atl uppgifter, som är sekretesskyddade vid en myndighei, blir tillgängliga sedan de flyttats till en annan myndighet eller till en annan verksamhet. Bara om det finns en särskild beslämmelse härom blir uppgiften skyddad även efler överflyttandet. Detta är enligt styrelsen en betänklig konsekvens av lagförslagets uiformning. Andra lösningar som bättre tillva­ratar skyddsinlressel bör undersökas.

Svenska läkaresällskapet lar fasta på vad som i promemorian sägs om all goda skäl kan anföras för att, om en hemlig handling lämnas från en myndigiiet till en annan, en sekundärsekreiess vid den senare myndigheten bör omfatta inte bara handlingen, kopior och ordagranna utdrag ur denna utan också en vid myndigheten upprättad ny handling. Läkaresällskapet anser att en allmän regel om sekundär sekreiess bör införas i den nya sekre­tesslagen. Bland de frågor som sällskapet anser sig böra särskilt bevaka nämner sällskapet sekretessen i förhållande till tillsynsmyndighet. Visser­ligen anförs i promemorian att utlämnande även till tillsynsmyndighet bör fä ske endast om uppgiften behövs för ett bestämt ändamål samt att förslaget kommer att leda till etl ökat skydd mot obehörigt och menligt röjande av sekreiesskyddad information inom och mellan myndigheter. Sällskapet efteriyser dock i sammanhanget en närmare definilition av begreppet tillsyn, vilket särskill i fråga om medicinalpersonal fått en alllför vid innebörd (promemorian s. 382 och 383).

Svea hovrätt konstaterar atl sekretessens omfattning eller räckvidd enligt förslagel begränsas därigenom att sekretessen anges gälla vid viss myndighet, i

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2       -v                   111

viss verksamhet eller i ärende av vissl slag, dock alt sekretessen i en del fall gäller för uppgift av bestämt slag utan sådan begränsning. Någon allmän regel om sekundär sekretess vid annan myndighet föreslås inte. Detla medför enligt hovrätten att bestämmandet av en sekretessregels tillämpningsområde måsle ske omsorgsfullt för att undvika inte bara blottor i skyddet ulan också atl sekretessen kommer att sträcka sig längre än vad som är nödvändigl. Hovrätten förklarar alt den i sammanhanget inte haft möjlighel att fullstän­digt överblicka förslaget från dessa synpunkter. Hovrätten anser emellertid all några iögonenfallande brister inte synes föreligga. För frågan humvida sekretessen gäller vid myndighets besvärsprövning kan förslaget inte uppfattas på annal sätt än att sekretess som angetts gälla i viss verksamhet gäller också i ärende rörande sådan verksamhet hos besvärsmyndigheten,

Länsslyrelsen I Malmöhus län anmärker - närmast med tanke på 10 kap, promemorieförslaget-all sladgandena avser bl, a, myndighetsverksamhet i vissa angivna frågor och likaledes ärenden i vissa närmare dels speciellt, dels mera allmänt angivna frågor. Härvid är alt märka, påpekar länsstyrelsen, atl i förarbetena till förvaltningslagen (prop, 1971:30 s, 302) uttryckligen anges alt begreppet ärende inte skall definieras, utan alt av allmänt språkbmk skall följa vad som avses härmed, I juridiskt språkbruk lorde ärende kunna karaktäriseras på så sätt, atl däri skall fallas ett beslut, som har viss rättslig eller faktisk verkan - under förutsättning att myndigheten inte skiljer sig från del genom all avskriva del från vidare handläggning, I allmänt språkbruk torde ell ärende uppfattas som en sak som skall behandlas av myndighei. Härav följer enligt länsstyrelsen att det framstår som oklart vad som är sekretessbelagt.

Rörande synpunkter i övrigt på sekretessens räckvidd och spridning hänvisas lill avsnittet 11,1 under I kap,

4.3 Användningen av skaderekvisit

Frågan om användningen av skaderekvisit för all avgränsa sekretessen har tilldragit sig stort intresse bland remissinstanserna. Till de remissinstanser som uttryckligen förklarar sig godta promemorieförslaget hör domslotsverkel, slalens personalnämnd och ire länsstyrelser. Domstolsverket som alltså inte har någon erinran mot användningen av skaderekvisit, anser atl dessa i och för sig komplicerar tillämpningen. Domstolsverket anser emellertid att denna i viss mån underiättas av att antalet grundtyper av skaderekvisilet begränsats. Statens personalnämnd ställer sig positiv till atl skaderekvisit används i förslagel i fler fall än i nu gällande sekretesslag. Att myndigheterna tvingas till all göra en noggrannare prövning av om en handling skall vara offentlig eller inte torde enligt nämnden leda lill att handlingen i färre fall än tidigare sekrelessbeläggs. Nämnden har dock vissa invändningar vad gäller användningen av de olika skaderekvisiten i vissa fall.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              112

(Se under 8 kap, 11 §,) Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att den i sitt yttrande över LAH efteriyste klariäggande uttalanden i fråga om de föreslagna skaderekvisiten lill undvikande av tolkningssvårigheter. Länssty­relsen hälsar med tillfredssiällelse all dessa synpunkter nu i huvudsak blivit beaktade. Också länsstyrelsen i Jönköpings län ställer sig positiv lill att sekretessbestämmelserna förses med "raka" resp, "omvända" skaderekvisit. Eftersom del ibland kan vara myckel vanskligt för en tjänsteman atl avgöra om det skall vålla skada att lämna ut en uppgift, understryker länsstyrelsen behovet av rådgivning. Sådan torde utgöra en nödvändighet för atl den interna utbildning som förutsätts i promemorian skaU bli effektiv.

Enligt länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län är skaderekvisiten, särskilt del "omvända", i och för sig inte så enkla och klara all de vid läsning omedelbart kan förstås. Detta gäller särskill dem som i sin verksamhet endasl kommer i kontakt med enstaka sekretessregler och för vilka det blir svårare all fä grepp om var på skalan del enskilda rekvisitet befinner sig. Motivuttalandena är emellertid enligt länsslyrelsen klarläggande, och den som tagit del av dessa torde inte ha någon större svårighet atl utläsa vilken skaderisk som krävs för sekretess i olika fall. Som länsslyrelsen tidigare framhållit är en centralt utgiven handledning här på sin plats, I all synnerhet som man bedömer det omöjligt att inom lagtextens ram, i ingressen t, ex,, presentera skaderekvi-sitskalan överskådligt. För att avsedd omsorgsfull utredning om skaderisken vid framför alll det "omvända rekvisitet" skall bli gjord behövs anvisningar för tillämpningen. Beträffande det raka skaderekvisilet anser länsstyrelsen atl del måste slås fast atl det inte heller kan läggas tillämparen lill last all förfrågan om vem som begär uppgiften eller om ändamålet görs, även om del objektivt och särskill i efterhand inte synes ha förelegat angivna särskilda skäl Gfr promemorian s, 131), Även på den punklen bör tillämparen fä ha en vid bedömningsram, Detla gäller enligt länsslyrelsen så myckel mer som lämnandet av uppgifter av ifrågavarande typ ofta synes anförtrodd personal, som måste ges enkla och klara handlingsdirektiv. Kan alltså uppgiften vara underkastad sekreiess, bör liksom nu är fallet sökandens identitet och ändamålet med framställningen få efterfrågas. Del måste ankomma på berörd myndighet all lämna konkreta handlingsdirekliv i sådana gränsfall. Enligt länsstyrelsen rör del sig inte om klart offentligt material, där dylika frågor inte fär göras. Eftersom den berörda personens egen upplevelse av befarad ideell skada vid rekvisitet skall vara utgångspunkt vid skadebedömningen bör också klariäggas när denne kan tänkas skola höras om sin uppfattning.

Några remissinstanser godtar alt skaderekvisilet kommer lill användning men vill förenkla skaderekvisilens uiformning högst väsent­ligt. Regeringsrätten uttalar att den i och försig kan acceptera tanken all behov föreligger av en reglering av skaderekvisilet i enlighet med vad som föreslagits i departementspromemorian. Likaså finner regeringsrätten all det s, k, raka skaderekvisilet fält en lämplig uiformning. När det gäller del s, k.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              113

omvända skaderekvisilet ställer sig regeringsrätten emellertid tveksam. Det lorde för den enskUde tiänstemannen bli niycket svårt, anför regeringsrällen, atl skilja mellan del förhållandel alt - vid lillämpning av del raka skadere­kvisilet - det inte kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra skada för den enskilde och - vid lillämpning av det omvända rekvisitet - det inte kan antas all uppgiften kan röjas utan skada för den enskilde. Fråga är vidare om det belräffande det omvända skaderekvisilet är lämpligt att arbeta med två grader, av vilka den ena, som medför sekretess om det "inte kan antagas all uppgiften kan röjas utan skada", anges medge ell visst spelrum för bedömning, medan den andra, som föreskriver sekretess, om det "inte måste antagas all röjande kan ske ulan skada", anges inte ge något som helst utrymme för chanslagning och därmed tillåter uppgiftslämnande bara i undanlagsfall. Gränsdragningen synes regeringsrätten subjektiv och fördel­ningen av de två graderna för olika skyddsvärda uppgifter inte övertygande motiverad. Det sagda gäller även i fall där uppgifter om personliga förhållanden skyddas enligt bestämmelser pä annat ställe i lagen än 8 kap. Som exempel på en svårförståelig åtskillnad nämner regeringsrätten att enligt 8 kap, 7 § för sekreiessen inom den allmänna försäkringen och arbelsskade­försäkringen föreslås gälla ell omvänt skaderekvisit enligt den lindrigare graden medan i 9 kap, 5 § för arbetslöshetsförsäkringen molsvarande rekvisit är av den strängare graden. Enligt regeringsrättens mening bör del omvända skaderekvisilet utformas enhetligt. En tänkbar lösning är alt man för dessa fall föreskriver att uppgiften är omfattad av sekreiess, om del ej kan hållas för visst all uppgiften kan röjas utan skada för den enskilde, - Regeringsrätten har gjort en genomgång av skaderekvisilet i 3-11 kap, och konstaterar all del raka skaderekvisilet används i 60 fall, det omvända skaderekvisilet i 3 fall och det förstärkta omvända skaderekvisilet i 12 fall, I några lagmm har regeringsrätten också noterat avvikelser från vad som kan betecknas som det raka resp, det omvända eller förstärkta omvända rekvisitet, Regeringsrällen bortser här från dels att begreppet skada och men i vissa sammanhang kvalificerats till all avse "avsevärd" skada etc, dels alt sekreiessen i vissa fall gjorts beroende av begäran från den som lämnat uppgiften,

RA anser atl del raka skaderekvisilet inte bör erbjuda några större tillämpningssvårigheter. När det gäller del omvända skaderekvisilet förmodar RÅ däremot att lolkningssvårighelema blir mycket stora. Förutom ett rekvisit som bygger på uttrycket "kan antas", som lämnar utrymme för viss diskretionär bedömning, har man här infört etl rekvisit som innebär all sekreiess skall gälla, om del inte måste antas att röjandet kan ske ulan den angivna skadan. Delta skaderekvisii som är avsett att komma till användning på bl, a, socialvårdsområdet lär kräva ytterligare preciseringar, om det skall användas på del strikta sätt som är tänkt. En för tillämpningen praktisk lösning kan här möjligen vara alt skaderekvisilet utformas på så sätt att utiämnande av uppgift endast får ske, om skadan bedöms vara ringa (eller

40 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              114

ingen).

Alt dela upp det omvända skaderekvisilet i två grader är enligt Svea hovrätt att gä alltför långt i strävandena all precisera sekretessen. Skillnaden mellan de två graderna är för obetydlig för atl över huvud taget ha någon praktisk betydelse för frågan om utlämnande av uppgift, I promemorian har inte heller förebragls övertygande motivering för den svagare graden av skaderekvisii i de fall där sådan föreslås gälla (8 kap, 9 § andra slyckel m, fl,). Hovrätten förordar därför att denna rekvisitlyp slopas i förslagel och all även del omvända rekvisitet utformas enhetligt. Också hovrättenför Västra Sverige har svårt att känna sig övertygad om all så många olika lyper av skaderekvisii verkligen är nödvändiga. Den omständigheten all ell på vissl sätt utformat skaderekvisii gäller nu på etl förvaltningsområde är enligt hovrätten inte tillräckligt skäl för att samma eller ell myckel likartal rekvisit skall gälla där i framliden. Om ett sekretessbehov verkligen gör sig gällande i ell bestämt ärende, lorde ett mera neutralt utformat skaderekvisit ge utrymme för den behövliga sekretessen, likaväl som det å andra sidan ger möjlighet för den tillämpade myndigheten atl lämna ut en handling när behovet av insyn eller av offentiig belysning väger över. Hovrätten anser att del skulle kunna anförtros ål regeringsrätten och övriga tillämpande myndigheter all utforma en rimligl nyanserad praxis med ledning av mera standardiserade skadere­kvisit. I vart fall borde man kunna klara sig med två typer av sådana rekvisit, exempelvis ett med rättvänd och ett med omvänd presumtion.

Liknande synpunkter lämnas av kammarrätten i Göteborg. Kammarrätten säger sig dela det principiella synsätt som ligger till grund för promemorians förslag om skaderekvisii. Om en uppgift kan utlämnas utan någon som helst skada, bör den självfallel inte omfattas av sekreiess. Kammarrällen ifråga­sätter emellertid om det behövs mer än ett rakt och ett omvänt skaderekvisit. Kammarrätten anför härom:

I promemorian har man strävat efler all angiva sekreiessområdei så noggrant som möjligt. Man har försökt undvika varje form av "sekreiess för säkerhets skull". Den som tillämpar beslämmelserna skall inte behöva vara det minsta tveksam när han skall avgöra, om en uppgift omfattas av sekretess eller fritt fär röjas. Man har på detla sätt också velat utmönstra varje slag av skönsmässighet i bestämmelserna,

Förslagel präglas vidare av en mycket hög ambitionsnivå. Man har tillsynes eftersträvat exakt rätt sekretess för varie uppgift i varje ögonblick. För att nå detla mål föreslås bl, a, olika skaderekvisii.

Önskemålet att utmönstra varje inslag av skönsmässighet och att för varie uppgift fä rätt sekretess i varje ögonblick har medfört att förslaget blivit myckel ulföriigt och samtidigt mycket svåröverskådligt. De uppställda målen är emellertid svåra att nå när sekreiessen föreslås bli beroende av skadere­kvisit. En exakt tillämpning av en reglering som bygger på skaderekvisit är knappasl möjlig. Ett sådant rekvisit är nämligen ell imbbigl inslmment även om del utformas i ordalag som i förstone ger intryck av slor precision. Prövningen av om ett skaderekvisit är uppfyllt eller ej innefallar ell så stort

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               115

mått av skönsmässighet att en likformig lagtillämpning inte kan förvän­
tas.                                  ■   ,.■,,          .   ■ .

Kammartätten anser emellertid all konstruktionen med skaderekvisit har stora fördelar. Med en sådan konstruktion av sekretessbestämmelserna torde man kunna nöja sig med betydligt mindre uiföriighel i lagregleringar; del blir ju ändå skaderekvisilet som ytterst avgör sekreiessnivån. Härigenom skulle lagen kunna göras mera lättillgänglig och mera lättillämpad.

I förslaget till sekretesslag används dels ett "rakt" skaderekvisii innebä­rande presumtion för offentiighel, dels ett "omvänt" skaderekvisii innebä­rande presumtion för sekretess. Dessa rekvisit kan i sin lur variera i styrka genom olika kvalificerande bestämningar, t. ex. risk för avsevärd skada. Det omvända skaderekvisilet beskrivs i en del fall med orden "om det ej kan antagas all viss uppgift kan lämnas ulan skada" och i andra med orden "om det ej måsle antagas att viss uppgift kan lämnas utan skada". Ibland används i stället en helt annan terminologi. 18 kap, 14 § används exempelvis uttrycket "om risk föreligger". Meningen med de skiftande formuleringarna är tydligen att för varje särskilt fall uppnå exakt rätt sekretess. Frågan är dock om man därvid inte ställer alllför stora krav på dem som skall tillämpa lagen. De olika graderingarna av sekreiessen kommer knappasl atl på del sätt som avsetls slå igenom i den praktiska tillämpningen. Det kan under alla förhållanden ifrågasättas om det behövs mer än etl rakt och ett omvänt skaderekvisit.

Socialstyrelsen ifrågasätter om det är nödvändigl med en uppdelning av skaderekvisilet pä olika nivåer. Sekretesskyddet för uppgiftema lorde enligt styrelsen i praktiken bli i stort sett lika starkt oberoende av vilket skadere­kvisit som används. En uppdelning som den föreslagna lorde dessutom vålla svårigheter för de tjänstemän som skall tillämpa bestämmelserna.

Synpunkter på utformningen av skaderekvisiten framförs också av JK, som anser del vara en värderingsfråga vilken typ av skadere­kvisit som skall användas i en sekretessbestämmelse. Avgörandet vid typvalel bör enligt JK naturiigen vara den grad av sekretesslyrka som det skyddade intresset kräver. Bedömningen blir i viss mån densamma som då det gäller all avgöra om tystnadsplikt skall genombryta meddelarskyddet och bör därför ske under samtidigt beaktande av denna fråga. Mest konsekvent synes vara att, om meddelarskyddet skall vika, skaderekvisilet är omvänt (eller naturiigtvis atl någol sådant rekvisit inte alls finns). Som sägs i promemorian lämnar etl sådanl skaderekvisit mindre spelmm för "chans­ning" från tjänstemannens sida. Är skaderekvisilet rakt i en sekretessregel som bryter meddelarfriheten, kan en i sekretessfrågor mindre erfaren tiänsteman lätt göra en felbedömning eller "chansa" och lämna ut uppgiften i fråga lill massmedia till skada för det skyddade intresset, JK vill inte med det anförda ha sagt att meddelarfriheten alltid bör vika om skaderekvisilet är omvänt. Han anser emellertid atl man kan tänka sig att åtminstone i viss mån reservera denna form av rekvisit för sådana fall,

Svea hovrätt, som i och för sig inte har någon erinran mot användningen av skaderekvisii i de enskilda sekretessbestämmelserna, konstaterar atl konstruktionen slår väl i överensslämmelse med de principer som gmnd-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              116

lagssladgandena på området ger uttryck för. Hovrätten har emellertid synpunkter på skaderekvisilels lillämpning och anför härom:

Av promemorieförslaget följer all som villkor för sekreiess krävs sanno­likhet i det särskilda fallet för skada av viss art genom utiämnande av uppgift. Frågan om en uppgifts hemlighållande blir således ytterst beroende av en skadebedömning som i princip måste göras utifrån omsiändigheterna i varie enskilt fall. Ullrycken "skada" och "men" har i förslaget getts en vidsträckt innebörd. En konsekvens av den ordning som föreslås kan bli all harmlösa uppgifter i vissa fall sekrelessbeläggs, medan känsliga uppgifter ibland lämnas ul. Ställd på sin spels blir frågan om sekretess i vissa fall beroende av vem som begär uppgiftens utlämnande och denna prövning kan utfalla olika allt efter sökandens person och uppgivna motiv. Härtill kommer att bestämmelsernas tillämpning kommer all ligga hos ett myckel stort antal offentligt anställda med skilda fömtsättningar alt rätt tillämpa och tolka bestämmelserna. Både för dem som sekretessreglerna avser att skydda som för dem som vill ta del av uppgifterna kan den föreslagna ordningen, åtminstone vid tillämpningen av de s, k, raka skaderekvisiten, ibland komma atl framstå som stötande,

I promemorian har man försökt atl bemästra de svårigheter som följer av användandet av skaderekvisii genom alt göra antalet rekvisitlyper så litet som möjligt. Vidare har uttalats (s, 131 f)att tanken är den att tillämparen när det är fråga om raka skaderekvisit i huvudsak skall göra sin skadebedömning med utgångspunkt i själva uppgiften och all ullämnandefrågan liksom hittills skall prövas i försia hand ulan hänsyn lill vem som begär uppgiften eller till ändamålet med begäran. Hovrätten ansluler sig lill dessa uttalanden men vill än mer understryka vikten av att frågan huruvida sekretess gäller eller ej i förstone inte bör knytas lill en skadebedömning i del enskilda fallet. Avgörande bör i stället vara om uppgiften som sådan är av den arten att ett utlämnande typiskt sett kan vara ägnat all medföra skada för del inlresse som avses bli skyddat genom beslämmelsen. Hovrätten menar således all tyngdpunkten i skadeprövningen vid de raka skaderekvisiten i regel alltid bör ligga på de mer objektiva kriterierna, Detla skulle gagna rättstillämpningen på området. Dessutom skulle den fördelen vinnas att man nästan aldrig behöver frångå den till offentlighetsprincipen hörande grundsatsen all den som begär en uppgift hos myndighet inte skall behöva legitimera sig och tala om varför han vill la del av viss uppgift.

Hovrätten påpekar avslulningsvis att tydligare motivullalanden rörande skaderekvisilels tillämpning torde vara tillräckligt för att tillgodose de synpunkter hovrätten här framfört. Någon utvidgning av sekretessen totalt sett synes enligt hovrätten inte behöva bli följden härav.

Kommunstyrelsen i Göteborgs kommun konstaterar atl skaderekvisilels utformning inte tillräckligt skyddar de intressen som bestämmelserna avser att skydda och nämner exempel frän 7 kap, och 8 kap, Beslämmelserna bör därför enligt kommunstyrelsens mening omformuleras,

Sveriges Radio anmärker all promemorieförslaget innehåller med hänvis­ning till skyddet förden enskildes integritet några fall (t, ex, 10 kap, 9 S)där sekreiessområdei bör utökas. Den gräns, som utökningen skall ha, bestäms av del generella rekvisitet "skada och men". Från Sveriges Radios synpunkt

 

Prop, 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             117

är del angelägel att del sekretesskyddade områdel hålls så snävt som möjligt och att sekretessens gränser är klart och entydigt definierade, Dét skadere­kvisit som föreslås i den nya lagen ger enligt förelagels mening inte klart uttryck för alt sekreiess fär förekomma endasl i de fall då starka integritets-skäl föreligger, Sveriges Radio anser därför all sekrelessavgränsningen måsle formuleras på ett sätt som inte ger utrymme för samma vidsträckta tolkning som begreppet "skada och men".

Några remissinstanser förordar alt det omvända skaderekvisilet används på del område som närmast berör dem. Sålunda anser förenade fabriksverken all beträffande utrikessekretessen, försvarssekretessen och den kommersiella sekretessen det omvända skaderekvisilet skall gälla eller alt med andra ord sekreiessen skall utgöra huvudregeln. Som framgår av promemorieförslaget innebär detta atl sekreiessen endast skall fä vika, om man med viss grad av sannolikhet kan utgå från atl del verkligen är ofariigt an lämna ut en viss uppgift. Har fabriksverken gjort en bedömning att en uppgift är hemlig, innebär detta-oavsett om handlingen åsatts en hemligbeteckning eller inte - alt fabriksverken utgått från sannolikheten av att det också är fariigt att lämna ul den sekretessbelagda uppgiften samt alt ett sådant utlämnande kan medföra belydande skada för t, ex, rikets säkerhel, för fabriksverken som förelag och för fabriksverkens kunder, såväl svenska som utländska,

Sveriges industriförbund m.fl. noterar att del raka skaderekvisilet används genomgående i 9 kap, lagförslaget, som rör skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Det innebär all man genomgående tänkt sig en presumtion för offentlighet beträffande de uppgifter som enskilda näringsidkare, företag m, fl, lämnar lill myndigheter. Inte minst mol bakgrund av molivullalandena om hur del raka rekvisitet skall tolkas och lillämpas (promemorian s, 131) känner förbundet oro för all sekretesskyddet för företagshemligheter häri­genom blir otillfredsställande. Förbundet har bl, a, i remissyttrande över LAH påpekat all vad som för den oinilierade tiänstemannen framstår som harmlös information, för den initierade - ofta i kombination med andra uppgifter - kan avslöja affärshemlighet. Vidare har påpekats att del i ett växande uppgiftslämnande lill myndigheter av olika slag visat sig nödvändigl alt ofta lägga ned belydande resurser på atl informera myndigheter om atl vissa uppgifter är skyddsvärda. En dialog mellan myndighei och uppgifts­lämnare är således ofta nödvändig för all klargöra skaderiskerna. För all samarbetet mellan myndigheter och näringslivet skall löpa utan störningar fordras enligt förbundet atl myndigheterna kan garantera sekretess för lämnade känsliga uppgifter. I den helt övervägande delen av de fall som avses i 9 kap. är just sekretesskyddet grunden för att företagen på ett solidariskt sätt lämnat och lämnar sina uppgifter. Mot bakgmnd härav anser förbundet alt del omvända rekvisitet, dvs. en presumtion mot offentlighet, i allmänhet är en rikligare utgångspunkt belräffande skyddet för företagens affärs- och

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               118

driftförhållanden. Med en sådan presumtion kan antas, atl den enskilde tjänstemannen redan vid sin bedömning av om en uppgift över huvud taget omfattas av någon sekretessbestämmelse blir mer benägen atl kontakta uppgiftslämnaren för att fä skaderisken belyst.

Liknande synpunkter framförs av LRF. Enligt förbundet förtjänar det observeras all affärshemligheter för företag kan bli utlämnade i den mån den offentliga tjänstemannen i fräga inte görs uppmärksam på atl vissa uppgifter är skyddsvärda. Del fortlöpande informationsutbytet mellan samhälle och näringsliv, med alltmer omfattande uppgiftsskyldighel för företagen, nödvändiggör att företagen känner förtroende för myndigheternas behand­ling av uppgifter som är känsliga för förelagen, Mol bakgmnd härav ligger del enligt LRF närmast lill hands att just på områdel för företagens affärs- och driftförhållanden tillämpa det rekvisit som innebär en presumtion mol offentlighet. Tjänsteman som prövar sekretessfrågan skulle då fä större anledning atl kontakta dem som lämnat uppgifterna i fräga, LRF erinrar också om bestämmelsen i 2 kap, 7 § där det sägs att, i fall där den enskildes skyddsinlresse kan trädas för när, den enskilde om möjligt skall höras innan sädan uppgift lämnas lill annan myndighei.

Åtskilliga remissinstanser uttrycker bekymmer för atl skaderekvisiten skall orsaka tillämpningssvårigheter. Farhågor i denna riktning uttalas bl, a, av rikspolisstyrelsen, som konstaterar att skadeprövningen vid utlämnande av uppgifter ställer stora krav på den enskilde tjänstemannen, framför alll vad gäller tystnadsplikten. Del är därför av utomordentlig betydelse atl de olika skaderekvisiten ges en så entydig och lättillgänglig utformning som möjligt. Knappheten i promemorian på ingående och uttömmande definitioner av de olika skaderekvisiten bör avhjälpas under lagstiftningsärendets gång. Liknande synpunkter anförs av riksförsäkringsver­ket. Genom atl man begränsar prövningen av om en handling skall lämnas ul eller inte till atl omfatta en ren skadebedömning, dvs, om "men" skall antas följa av åtgärden, lägger man enligt verket i händerna på den enskilde tjänstemannen all avgöra vad som "typiskt sett upplevs" som en nackdel för den berörde. När han väl klarat av denna uppgift, som knappast styrs av särdeles konkreta begrepp, har han att så att säga kortigera bedömningen genom alt applicera någol som kan anses vara gängse och allmänt gångbara värderingar i samhället. För atl så långt möjligt undvika dessa svårigheter bör lagtextens utformning och innehåll vara så distinkt som möjligt. Dessutom bör, vilket är ytterst viktigt, departementschefens anföranden i propositionen ges etl konkret innehåll, gärna med exemplifieringar i syfte atl bestämma innebörden av de gmndläggande rekvisiten. Verket framhåller att det i ell lagsystem av det slag, som det här är fråga om, är nödvändigare än i de flesta andra lagsliflningssammanhang alt lagtext och kommentarer från statsmak­ternas sida blir klara och utföriiga. Genom atl den som uppgifterna handlar om inte har besvärsräit saknas nämligen en för rättstillämpningen normalt

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             119

förekommande prejudikatsbildning. De prejudikat som förekommer utgörs av besvär över en myndighels vägraii atl lämna ul handlingar och sådana är dels relativt sällan förekommande, dels begränsade lill ett fätal typfall som ytterst sällan ger vägledning för bedömningen av åtskilliga centrala tolk­ningsfrågor i lagkomplexet.

Riksarkivet påpekar särskilt att de olika skaderekvisiten ger minskat utrymme för schablonmässiga avgöranden, vilket ofta kommer all ställa myndigheten inför svåra bedömningar. Detta kommer särskill atl gälla de statliga arkivinstitutionerna, som förvallar ell stort och skiftande malerial frän många olika myndigheter.

Juridiska fakuheten vid Lunds universitet anser all lösningen med skadere­kvisit principiellt är tilltalande, eftersom den medför att sekretessen kan fä just den omfattning som är önskvärd. Samtidigt kan man enligt fakulteten inte bortse från risken all regler som är utformade på detta sätt kommer atl bli svårlillämpade, Särskill när del gäller tystnadsplikten finns ett praktiskt behov av enkla och klara regler. En annan nackdel med skaderekvisiten är all straffsanktioneringen av sekretessreglerna blir ganska ineffektiv, om en felbedömning av skaderisken regelmässigt kommer atl bedömas som ell ringa oaktsamhetsbrott (promemorian s, 136), Enligt fakulteten förefaller det dock svårt all finna någon bättre lösning på problemet. De alternativ som återstår är antingen schematiska sekretessregler eller detaljerade uppräk­ningar av del slag som nu finns i sekretesskungörelserna. Också konsument­verket godtar alt sekretessen avgränsas med hjälp av skaderekvisit. Dessa kan dock enligt verket medföra svårigheter vid tillämpningen i enskilda fall. Vidare medför metodiken alt sökandens identitet och syfte i många fall måste efterfrågas, vilket innebär minskad anonymitet för denne. Konsumentverket anser det därför angelägel att det i motiven görs vägledande uttalanden för rättstillämpningen. Detta är särskilt påkallat i de fall skaderekvisilet har en oprecis avfattning som förekommer i 8-iO kap, promemorieförslaget.

Även länsslyrelsen i Slockholms län uttrycker farhågor för att skaderekvi­siten kommer att föranleda stora bedömningssvårigheter. Länsstyrelsen hänvisar lill kommunstyrelsen i Stockholms kommun som efterlyser mer lättillgängliga, lätlhanleriiga och klara regler. Kommunstyrelsen anser också att lagstiftningens uiformning i högre grad än som blivit fallet bör beakta den kommunala förvaltningens uppbyggnad. Kommunstyrelsen efteriyser också en definition av myndighetsbegreppei i lagstiftningen,

JO anmärker alt handlingssekrelessen i nu gällande sekretesslag i allmänhet beror på vilken typ av handling del är fråga om, I de flesta fall har myndigheten inte att pröva utlämnandet med hänsyn om skaderisk föreligger eller inte, Förslagel bygger däremol i alll väsentligt på atl sekreiessen är beroende på en prövning av risken för skada. Denna princip hargodtagits av riksdagen vid behandlingen av förslagel lill ny TF, En prövning av sekretessen utifrån risken för skada är enligt JO ägnad att leda till malerielll

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               120

mer tillfredsställande resultat än nuvarande syslem. Man kan emellertid inte blunda för att även det framlagda förslaget har sina svagheter. Då det gäller det mest restriktiva skaderekvisilet, som skall gälla bl, a, inom socialvården och där det stadgas atl sekreiess gäller "om del ej måsle antagas att uppgiften kan röjas ulan men", torde tolkningssvårigheler sällan eller aldrig behöva uppkomma. Inte heller torde några större svårigheter uppslå då del gäller all tolka den motsatta skadepresumlionen som gäller för folkbokföringssekre­tessen, där det sägs all sekreiess gäller "om det av särskild anledning kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra men". De olika typer av skaderekvisit som finns mellan dessa båda ytterligheter framstår emellertid enligt JO som mer svårbestämda. Som exempel nämner JO den föreslagna nya sekretessen i myndighels personaladministraliva verksamhet för uppgift om anställdas hälsotillstånd (8 kap, 11 §), Vägledande prejudikat i någon mer betydande omfattning för tolkning av de olika skaderekvisiten kan enligt JO inte väntas inom överskådlig tid. Prejudikatsbildningen på området försvåras även av alt besvär endast kan anföras i sådana fall där utlämnande vägras, TF fömtsätter skyndsam prövning av ärende om utlämnande av allmän handling, I princip skall prövning ske av den tjänsteman som har vården av handlingen. De olika grader av skaderekvisii som nu föreslås är ägnade alt ställa större krav på dem som skall pröva frågan om utlämnande. Man har enligt JO anledning förmoda alt myndigheterna i högre grad än vad som nu ansetts nödvändigt kommer all utfärda allmänna råd lill ledning fören sädan prövning. Om inte de olika sekretessbestämmelserna blir föremål för en utföriig behandling i motiven i fräga om skaderekvisilens tillämpning, föreligger, anser JO, en påtaglig risk för att frågan om offentlighet och sekretess i praktiken kommer att fastslås genom myndigheternas allmänna råd i stället för i den särskilda lagen. Det kan diskuteras om en sådan ordning inte kommer i konflikt med beslämmelsen i 2 kap, 2 § TF om atl begränsning av rätten atl la del av allmänna handlingar skall anges noga i särskild lag. Enligt JO är det därför angelägel att motivultalandena ger närmare ledning för tolkning av förekommande s.kaderekvisit, Ell problem som härvid förtjänar särskill beaktande är de svårigheter som skaderekvisilet medför vid massuttag av uppgifter. Problemet har kortfattat behandlats i promemorian men är enligt JO förtjänt av närmare övervägande, Särskill när del gäller utlänningar kan, i speciella situationer, redan utlämnandet av en normalt helt harmlös uppgift, som den om vederbörandes adress, medföra risk för förföljelse eller allvariigt övergrepp. Enligt JO föreligger det också risk för all tjänsteman, som har alt ta ställning till utlämnande av handlingar och uppgifter, vid tillämpning av abstrakt utformade skaderekvisii i tveksamma fall hellre vägrar att lämna ul uppgiften än riskerar att göra sig skyldig till ett felaktigt utlämnande. Följden härav kan då bli all sekretessen fär en vidare omfattning än som lagstiftaren avsett, JO framhåller också alt, om förslagel genomförs, det kommer atl fordras en betydligt noggrannare uppföljning av

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              121

lagens tillämpning än som varit nödvändigl med nu gällande formalistiska
men dock relativt lättillämpade sekretesslag,    '    ■

Också dalalagsliftningskommitlén anser atl del blir svårt all göra skadebe­dömning vid massullag. Den modell för sådan bedömning som anges i promemorian innebär enligt kommittén att den berörde tjänstemannen bedömer den skaderisk som typiskt sett är förbunden med uppgifter av det slag som avses med beställningen. Om denna modell följs, minskar visseriigen svårigheterna, Å andra sidan kan resultatet komma att bli en sådan sekreiess "för säkerhels skull" som promemorieförslaget i övrigi strävar efter atl undvika. Kommittén anmärker i sammanhanget all frågan om massuttag sannolikt blir aktuell i samband med kommitténs uppgift all överväga behovet av och möjligheterna atl begränsa försäljning av person­uppgifter för kommersiellt bruk. Den närmare behandlingen av denna fråga ligger emellertid i en utredningsetapp som kommittén ännu inte påbörjat.

Svenska kommunförbundet hör lill de remissinstanser som anser alt en vidsträckt lillämpning av skaderekvisii kan komma att ställa stora krav på dem som handhar sekretessbedömningen och medföra olägenheter inte bara för myndigheterna ulan också för allmänheten och inte minst de av ärendet berörda enskilda personerna. Styrelsen konstaterar att skaderekvisiten i de olika beslämmelserna har fält en relativt oenhetlig uiformning och alt man genomgående använder sig av olika typer av skaderekvisit. Man har sålunda raka skaderekvisii, omvända skaderekvisii och skärpta omvända skaderekvi­sit, där det raka skaderekvisilet innebär atl man utgår från atl offentlighet föreligger medan del omvända rekvisitet har sekreiessen som huvudregel, i förekommande fall förstärkt med ell skärpt omvänt skaderekvisii. Dessa bestämmelser kan enligt styrelsen inte beräknas bli särskilt lättillgängliga för de tjänstemän som har all handlägga sekretessfrågor och som vanligtvis inte heller har någon speciell juridisk utbildning. Liknande synpunkter anförs i Domareförbundels PM, vari framhålls alt någon principiell invändning inte kan göras mot konstruktionen med skaderekvisit, Konstmktionen innebär emellertid all den tjänsteman som skall besluta om att lämna ut en handling eller en uppgift har att väga sekrelessiniressel mol den skada som kan länkas bli följden av alt uppgiften lämnas ul. Sådana överväganden måste redan för en i liknande frågor tränad person vara svåra. Del är därför angeläget alt förenklingar eftersträvas i största möjliga utsträckning. Också Allmänhetens pressombudsman anser all användningen av olika skaderekvisii i sekre­tessreglerna är en omständighet som kan bidra till att försvåra tillämpningen av lagen, Visseriigen framhålls i motiven atl man strävat efler atl göra antalet rekvisitlyper så lilel som möjligt. Det hindrar inte, konstaterar pressombuds­mannen, alt t, ex, i 8 kap, 12-16 §§ i förslaget sex olika rekvisit kommer till användning,

7"7" anser att den enskilde tjänstemannen i dag ofta har myckel svårt att avgöra om en viss uppgift omfattas av sekreiess eller inte. Osäkerheten om

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               122

rättsläget leder säkert många gånger till atl tiänstemannen för alt själv vara på den säkra sidan håller inne också med uppgifter som vid en närmare granskning skulle visa sig ligga utanför det sekretessbelagda området. För den tekniska samordningen av handlingssekreless och lystnadsplikl har promemorieförfaltarna vall en konstruktion som de förmodar skall göra det lätlareatt undvika missförståndet att tystnadsplikt gäller för alla uppgifterien handling som endast lill någon del är hemlig. Konstruktionen innebär all sekretessen anges omfatta "uppgift" av visst slag, inte en handling, TT har rik erfarenhet av all missförstånd av del här slaget förekommer och hoppas därför all promemorieförfaltarna skall fä rätt i sin förmodan. Men för all nå den önskade utvecklingen är del också nödvändigl alt tjänstemännen noga instrueras om bestämmelsernas innebörd,

, Etl par remissinstanser anseratt metoden atl använda skadere­kvisit bör omprövas. Sålunda anser stadsjuristen i Norrköpings kommun alt denna metod kommer all ställa tjänstemännen och förtroende­männen inför besväriiga avvägningar. Även om utredningen strävat efter atl utforma beskrivningarna av skaderekvisiten på ell lämpligl sätt och arbetat med ett så lilel anlal beskrivningar som möjligt, kvarstår svårigheterna vid tillämpningen. Det förefaller enligt styrelsen troligt att dessa svårigheter ofta kommer all medföra att den som skall göra avvägningen i tveksamma fall stannar för att "av säkerhetsskäl" hemlighålla uppgifter som i själva verket inte är sekretesskyddade. Dessa skulle i praktiken medföra en utvidgning av del sekretessbelagda fältet ulöver vad lagstiftaren avsett. Kommunstyrelsen fortsätter.

När del gäller sekreiess för att skydda enskildas förhållanden används i förslagel i de flesta fallen uttrycken "skada" och "men". Uttrycket "skada" syftar på ekonomisk skada medan "men" är avsett alt läcka i första hand integriletskränkningar. För att bedöma humvida en sådan integrilelskränk-ning kan uppkomma om en uppgift röjes skall den som gör bedömningen ta hänsyn till den av uppgiften "berörde personens egen upplevelse" (prome­morian s, 135), Tjänstemannen skall alltså försöka avgöra huruvida den person, som finns åsyftad eller angiven i den begärda uppgiften, skulle känna sig kränkt i sin integritet om uppgiften lämnas ut till den som begärt den, I en sådan situation torde tjänstemannen i regel inte känna och kanske inte ens ha träffat den människa, vars "egen personliga upplevelse" han skall lägga till grund för sin bedömning. En sådan uppgift lorde ofta vara närmast omöjlig,

Mol bakgmnd av det anförda förefaller det kommunstyrelsen nödvändigl alt i det fortsatta lagstiftningsarbetet ompröva metoden alt använda de föreslagna skaderekvisiten.

Också stadsjuristen i Stockholms kommun anser all en omprövning av konstruktionen med skaderekvisii är motiverad. Vid en sådan omprövning bör det inte vara omöjligt att efter en förnyad avvägning mellan insyns- och offenllighelsinlressena och del praktiska livets krav komma fram till ett

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              123

syslem, delvis på enumerativ grund, vari fler områden ges ett av skadere­kvisit oberoende men tidsbegränsat skydd. Stadsjuristen framhåller alt detta inte bara skulle underiätla handläggningen ulan också kan motiveras av hänsyn lill den enskilde. Denne kan då lättare avgöra, om han verkligen är skyddad av sekreiess eller om en uppgift som han vill ha är hemlig. Ett skäl för sekretessregler utan skaderekvisit är också att redan ett besked om att viss begärd uppgift eller handling är hemlig innebär etl "men" för den som skyddas, i de fall man använder skaderekvisii. Härav kan nämligen den som begärt att fä del av uppgiften många gånger sluta sig till all uppgiften innehåller någol som är förklenande för den som skyddas av sekreiessen. Även när det gällersekretess lill skydd för ekonomiska intressen kan den som begärt en uppgift på detta indirekta sätt fä värdefulla upplysningar till skada för den skyddade. Dessa effekter undgås enligt stadsjuristen, om sekreiessen är absolut och således gäller oberoende av om skada eller men kan antas uppkomma,

yL tar upp frågan om skaderekvisilens effekt på tystnads­plikten. Metoden med skaderekvisit har i förslagel genomgående begag­nats även beträffande tystnadsplikten. Detta innebär enligt JK att det inom hela sekretesslagstiftningen i motsvarande mån inte längre skulle finnas några i lag direkt angivna hemliga förhållanden eller områden. Sekretessen blir ju beroende av en skadeprövning i varie särskill fall. Denna skillnad mot nu gällande ordning fär särskilt stor betydelse belräffande lystnadsplikten. Man måste nämligen enligt JK betänka att denna plikt ofta torde aktualiseras under pågående samtal. Tjänstemannen blir tvungen att på "stående fot" inte blott göra klart för sig om någon tystnadspliklsregel finns på det aktuella områdel. Han måsle också göra en skadebedömning. En sådan ordning måsle väcka tveksamhet och man måste fråga sig om den inte ställer alltför stora krav på tjänstemannen. Vad som framför alll inger oro är enligt JK all konstruktionen lätt kan leda lill all den samvetsgranne och försiklige tjänstemannen i tveksamma fall hellre iakttar tystnad än lämnar ut uppgift, till skada för offentlighetsinlresset, och detta trots det samtidigt föreliggande förslaget atl minska slraffbarheten enligt 20 kap, 3 § BrB, I fråga om tystnadsplikten skulle därför nuvarande ordning med genomgående fixa sekretessregler - dvs, regler utan skaderekvisit - enligt JK otvivelaktigt vara all föredra. En sådan ordning skulle emellertid i praktiken innebära att man överger tanken på en samordnad lagstiftning om handlingssekretess och tystnadsplikt,

I några remissyiranden diskuteras innebörden av skadebegrep-p e t, JK konstaterar all skaderekvisilet skada eller men används i sekre­tessbestämmelser i 8 och 10 kap, (enskilda intressen), varvid "men" i försia hand åsyftar integritetskränkningar av olika slag, JK noterar alt del i promemorian framhålls att också helt rättsenliga åtgärder kan anses medföra skada eller men i sekretesslagens mening. Under rekvisitet faller sålunda

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               124

t, ex, sådana följder av ett röjande som all någon blir föremål för indrivnings­åtgärder, salt i fängelse, inlagen för sluten psykiatrisk vård eller ställd under övervakning (promemorian s, 135 och 136), Del sägs i promemorian att motsatt ståndpunkt uppenbariigen skulle omöjliggöra all upprätthålla sek­retess myndigheter emellan i de fall en viss skaderisk är förutsättning för sekretessen, JK ansluter sig i princip till dessa uttalanden men anför samtidigt att man naturiigtvis måste vara försiktig med alt i "skada" och "men" inlolka även rättsenliga ålgärder.

Också Svea hovrätt konstaterar att del i motiven anges att helt rättsenliga åtgärder kan anses medföra skada eller men i sekretesslagens mening och atl som exempel på sådana ålgärder nämns att någon blivit föremål för framgångsrika indrivningsåtgärder eller satt i fängelse. Hovrätten (majorite­ten) ansluter sig i och för sig till uppfattningen alt del synsätt på skadebe­greppet som föreslås är ofrånkomligt för att sekretess skall kunna upprätt­hållas även myndigheter emellan. Hovrätten fortsätter:

Enligt den i 2 kap, 7 S första stycket intagna generalklausulen tillåts atl sekretessbelagda uppgifter i viss omfattning lämnas ut till myndigheter. Den föreslagna innebörden av skadebegreppet kan medföra all en myndighei ställs inför vanskliga avgöranden när den såsom generalklausulen förutsätter har all väga skaderisken mol det behov en annan myndighei kan ha av den sekretesskyddade informationen för att den på ett ändamålsenligt sätt skall kunna uppfylla sina åligganden. Den grundläggande svårigheten ligger i alt härvidlag alltså är fråga om en prioritering mellan motstående intressen som båda uppbärs av rättsordningen. Till vägledning för bedömningen uttalas i motiven (s, 255) alt utlämnande uppenbariigen fär äga mm endasl om behovet klart väger över de skäl som talar för all uppgiften inte tillhandahålls. Betydelsen av lagtexten och molivullalandena måsle, såvitt gäller de inledningsvis berörda fallen, anses oklar. Den tolkning av bestämmelsen som anges i motiven har inte kommit till ullryck i lagtexten. Det synes vidare kunna ifrågasättas om del verkligen är behovet av uppgiften som skall vägas mol skaderisken. En myndighet lorde inte begära tillgång till en sekre­tessbelagd uppgift om den inte anser uppgiften nödvändig för all myndig­heten skall kunna fullgöra sin verksamhet, Behovel av uppgiften kan knappast avvisas annat än i de från sekrelessynpunkl ointressanta fallen all uppgiften saknar betydelse för myndighetens verksamhet eller finns öppet tillgänglig på annat håll.

Den egentliga och svåra frågan i sammanhanget är, fortsätter hovrätten (majoriteten), om hänsynen lill sekrelessiniressel skall fä förhindra alt någon utsätts för en låt vara rättsenlig men för honom skadebringande ålgärd frän den uppgiflsbegärande myndighetens sida. Detta val mellan främst den enskildes integritet och hänsynen lill myndigheternas effektivitet kan sägas försvåras av vissa andra regler som las upp i promemorieförslaget. Hovrätten åsyftar härmed främst de undanlagsklausuler i de enskilda sekretessbestämmelserna på t. ex. hälso- och socialvårdens område som har innebörden all sekreiessen i förhållande till andra myndigheter inte kan bryts

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               125

med stöd av vare sig föreskrifter i förordning eller efter en lämplighetsav­vägning i det enskilda fallel. Dessa iindantag är ägnade all inge föreställ­ningen atl i alla väsentliga fall tillböriig hänsyn redan tagits lill den enskildes inlresse av iniegrilel. Det kan därför befaras att den myndighei som har att tillämpa generalklausulen tillmäter effektiviteten i den uppgiflsbegärande myndighetens verksamhet alllför stor betydelse. Enligt hovrättens mening är del angeläget att man i det fortsatta lagstiftningsarbetet klargör under vilka närmare förutsättningar ett utlämnande av sekreiesskyddad information kan anses fä till följd att enskild lider skada på det sätt som exemplifierats i motiven.

Två av hovrättens ledamöter, hovrällslagmannen Jönsson och hovrätts­rådet Holmbergh, är av skiljaktig mening och anför:

I motiven lill förslaget (s, 135) harangetts all också helt rättsenliga åtgärder kan anses medföra skada eller men i sekretesslagens mening. Som exempel på ålgärder som innefallar skada eller men har nämnis bl, a, alt någon blivit föremål för framgångsrika indrivningsåtgärder eller satt i fängelse. Med det synsätt på skadebegreppel som föreslås kan sekretessregleringen komma i stark konflikt med andra intressen som uppbärs av rättsordningen. Förslaget, sådant del kommit till uttryck i motiven, kan inte godtagas i denna del, Sekreiess myndigheieremellan bör kunna upprätthållas i erforderiig omfatt­ning ulan att man för den skull måste anse att rättsenliga åtgärder innefattar skada eller men. Myndigheters möjligheter att fullgöra sina uppgifter-1, ex, atl uppdaga och utreda brott, att verkställa brottspåföljd eller all tillse att skattelagarna efterievs- får givetvis inte annat än i klart angivna undantags­fall hindras av sekretessreglema. Ett motsatt synsätt framstår som orim­ligt.

Innebörden av skaderekvisilet ger riksrevisionsverket anledning alt ifråga­sätta om inte myndigheternas bedömning enligt 2 kap, 7 § försia slyckel andra meningen promemorieförslaget av sekrelessbehovel med hänsyn till skaderisk och skyddsinlresse bör underiättas. Som exempel på oklarhet nämner verket vad som i promemorian anförs om indrivningsverksamheten (s, 135), Denna verksamhet syftar enligt verket till atl slutgiltigt förverkliga fastställda rättsanspråk och för den skull har kronofogdemyndigheterna skyldighet att efterforska gäldenärens tillgångar. Några uttalade begräns­ningar i undersökningsplikten synes inte föreligga. Beroende på personalre­surser och arbetsmetoder sker dock i praktiken begränsningar. Bl, a, begränsas den fältmässiga undersökningen genom att information inhämtas från andra myndigheter och efterforskningar görs i olika register. Kännedom om gäldenärens tillgångar redan före en förrättning anses ge möjlighel lill en, även förden enskilde, mer ändamålsenlig handläggning av ett ärende. Verket framhåller emellertid alt i många fall uppgifterom tillgångar alltjämt måsle inhämtas på fältet genom kontakt med gäldenären. Delta kan lätt leda till men för gäldenären, även om största diskretion iakttas. Det kan också bli fråga om kostnadskrävande förrättningar, Moi bakgrund av del anförda är det

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              126

enligt verket angeläget att tveksamhet om kronofogdemyndigheternas möjligheter atl få information från andra myndigheter i indrivningsarbelel undanröjs, Ell klariäggande i del fortsalla arbetet med förslag lill sekretesslag är därför önskvärt.

Metoden med skaderekvisit gör det enligt riksskatteverket möjligt att reglera sekretess och tystnadsplikt i en och samma lag. Lösningen med skaderekvisii synes vara ändamålsenlig när del gäller alt inom ramen för offentlighetsprincipen skapa en enhetlig lagreglering av sekretesskyddet för såväl vanliga skriftliga uppgifter som ADB-lagrade uppgifter, Riksskatte­verket betonar emellertid alt skaderekvisilet, som del presenteras i prome­morian, framstår som vagt och obestämt i konturerna. Enligt verket kan det visserligen ligga en del fördelar i att en sekretesslag inte utformas alllför stelt ulan all den vid tillämpningen kan anpassas till förändrade värderingar. En sådan lagstiftningsteknik rymmer dock vissa faror genom all rättsutveck­lingen i belydande utsträckning överiämnas till rättspraxis. På de områden av sekreiess- och tystnadspliktsregleringen där liknande rekvisit hittills kommit i bruk har någon verkligt klariäggande utfyllnad av reglerna genom rättspraxis knappast skett, Detla gäller särskill den närmare innebörden av obehörighelsrekvisitet i lystnadspliklsreglerna, där ovissheten ännu är slor, Riksskatteverket anser därför atl man i lagförarbetena bör gå närmare in på hur skaderekvisilet bör förslås i ell antal konkreta men något sånär allmängiltiga situationer, - Uttrycket "men" sägs i promemorian ha en myckel vidsträckt innebörd. Del skall bestämmas från den berörde personens egen upplevelse. Denna bedömning bör dock enligt promemorian i viss utsträckning kunna korrigeras på grundval av gängse värderingar i samhället. Detta uttalande förstärker riksskatteverkets uppfattning all skaderekvisilels tillämpning kommer att ställa stora krav på tjänstemännen när det gäller all bedöma vilka uppgifter som är offentliga och vilka som skyddas av sekreiess. Den som skall falla beslutet ställs inför en svår uppgift. Medan denne på skatteområdet med dagens regler har all enbart på objektiva kriterier bedöma om en handling omfattas av sekreiess eller inte, kommer han i det föreslagna systemet all behöva, visseriigen sällan men någon gång, la reda på vem beställaren av uppgiften är, vilken avsikt beställaren har med sin begäran samt regelmässigt söka atl analysera den enskilde berördes uppfattning, liksom gängse samhällsvärderingar, Riksskatteverket fortsätter:

Etl av syftena med förslagel om skaderekvisii är alt skapa en reglering som inte medför atl uppgiften omfattas av sekreiess i onödan och sålunda alt gagna offentiighetsprincipen. Tekniken atl från lystnadspliklsreglerna över­föra ett skaderekvisii till många regler om handlingssekretess, som hittills inte hafl sådan innebörd, kan dock i den praktiska verkligheten visa sig bli en sämre garanti för offentlighetsprincipen än nuvarande regler. Särskill disku­tabelt är härvid enligt RSV:s mening all myndigheterna i större utsträckning än för närvarande och trots vad som avsetls i promemorian i praktiken kan komma att begära namnuppgift och uppgift om syftet med en begäran om

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               127

utlämnande. Vagheten i regleringen kan också medföra all myndigheterna -tvärtemot intentionerna - ger sekreiessen,för vid omfattning när man ställs inför utlämnandefrågor.

Riksskatteverket framhåller fortsättningsvis all vagheten hos skaderekvi­silet kanske medför de mest betydande problemen i fråga om regleringen av sekreiess och uppgiftsulbyie myndigheter emellan. I promemorian har man enligt riksskatteverket en alltför restriktiv syn pä del utbyte av uppgifter som måsle fä förekomma myndigheter emellan. Verket anser all behandlingen av denna fråga i hög grad måsle ske också med iakttagande av den praktiska verklighetens krav. Någon sådan diskussion förs dock knappasl i promemo­rian. I stället finns där uttalanden om skaderekvisilels funktion i relationen mellan myndigheter, uttalanden som kan missförstås om de inte utvecklas närmare. Av promemorian (s. 135 och 136) framgår i. ex. all även helt rättsenliga åtgärder som vissa myndigheter kan företa gentemot enskilda kan anses vara skadliga eller menliga i sekretesslagens mening. Uttalandet exemplifieras med ålgärder från bl. a. kronofogdemyndighets sida. (Riksskat­teverkets synpunkter pä kronofogdemyndighetema och sekretessreglerna redovisas närmare i avsnillet 11.1 under 10 kap.) Enligt riksskatteverket har man i promemorian med del sagda velat klargöra att skaderekvisilet i fråga om relationer myndigheter emellan avses ersätta del delvis molsvarande obehörighelsrekvisitet som i dag finns i flertalet tystnadspliktsregler. En sekretesslag som skall reglera sekreiess även myndigheter emellan måsle enligt verket självfallet innehålla någon form av behörighetsregler. Frågan som måste lösas är väl främst om och i vilken mån den enskilde enligt gängse värderingar i samhället bör fä tåla atl uppgifter om honom som finns hos en myndighet skall fä lämnas lill en annan myndighei även om denna senare myndighei kan komma alt utnyttja uppgiften i en myndighetsutövning som avser ett åläggande förden enskilde eller ett ingrepp i den enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden, jfr 8 kap. 3 § RF. När saken beskrivs med stöd av RF:s termer eller på del sätt som skett i 59 § LAH fär intresseavvägningen en beskrivning i neutrala termer. Riksskatteverket anser att man i lagförar­betena bör söka beskriva behörighetsregleringen på sådanl sätt att risken för missförstånd undanröjs.

Generahullstyretsen ullalar att den för egen del är främmande för tanken att, som föreslås i promemorian, helt rättsenliga åtgärder - exempelvis åtal eller beskattning - skall anses medföra skada i sekretesslagens mening.

Kammarrätten i Göteborg konstaterar atl skaderekvisiten i lagförslaget oftast beskrivs med uttrycken "skada" och "men", 1 motiven (s, 135) sägs först att skada uteslutande avser ekonomisk skada. Vidare uttalas alt med men avses i första hand ideell skada av olika slag. Skada är emellertid enligt kammarrätten en vedertagen term inom det juridiska språkbruket som en sammanfallande beteckning för ekonomisk och ideell skada. Kammarrätten ifrågasätter därför, om den använda lerminologin är lämplig. Den beskriv-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              128

ning av begreppet skada som görs i motiven begränsar emellertid inte bara begreppet till ekonomisk skada. Skadan skall anses uppkomma även i det fallel all någon genom rättsenliga åtgärder tvingas all betala en skuld, någol som inte innebär en förmögenhelsförlust och som i vanliga fall inte lorde uppfattas som en ekonomisk skada. Begreppet men skall å andra sidan inte avse bara ideell skada utan även all någon lider avbräck i sin affärsverksam­het, vilket vanligtvis lorde uppfattas som en ekonomisk skada. Kammar­rätten finner det vara svårt att föreslå någol annat sätt all uttrycka de ölägenheter som skall beskrivas genom skada och men. Enligt kammarrätten är det emellertid under alla förhållanden nödvändigl all begreppen används på ett sätt som bättre stämmer överens med del vanliga språkbmkel. Begreppen bör enligt kammarrättens mening definieras i lagtexten. Av samma uppfattning är stadsjuristen i Stockholms kommun. Eftersom defini­tionen av begreppen skada och men i promemorian i viss mån avviker från språkbruket, ifrågasätter stadsjuristen om inte begreppen i fråga bör defi­nieras i lagen, om inte annal så för att göra tillämpningen enklare i praktiken. Stadsjuristen lar också upp uttalandet på s. 135 i promemorian om alt rättsenliga ålgärder (t. ex. framgångsrika indrivningsåtgärder) kan anses medföra skada i lagens mening. Detta synsätt är enligt stadsjuristen många gånger stötande. Mot bakgrund av att stadskansliets juridiska avdelning i sin verksamhet mött åtskilliga fall där belalningsskyldiga satt i syslem att hålla sig undan, ifrågasätter stadsjuristen, om inte uppgifter om bl. a. adress som t. ex. finns hos försäkringskassa eller inom folkbokföringen bör kunna utlämnas, om de begärs i indrivningssyfte och liknande.

Ett par remissinstanser uppehåller sig särskill vid innebörden i begreppet personliga förhållanden. Riksförsäkringsverket påtalar avsaknaden av den av departementschefen i prop. 1975/76:160 s. 73-74 aviserade närmare penetreringen av vad som skall inrymmas i detta begrepp. Riksförsäkrings­verket anför vidare:

Historiskt kan konstateras atl 1812 års tryckfrihetsförordning sekre-lessbelade belräffande personliga förhållanden endasl utdrag ur kyrkoböcker eller andra handlingar rörande själavården eller kyrkotukten eller vid fängelser, sjukhus eller hospital förda anteckingar, som kunde lända någon till skada eller förklenande. I såväl 1927 års förslag (SOU 1927:2),som 1935 års förslag (SOU 1935:5) som låg till gmnd för 1937 års sekretesslag hade man inte ansett sig böra sträcka sig längre i vad avser förhållanden som bör åtnjuta sekretesskydd.

Allteftersom den offentliga förvaltningen utökats har - självfallet -begreppet "personliga förhållanden" kommit att bli ett nyckelbegrepp långt utanför detla ursprungliga område. Det har blivit nödvändigt alt för varje typ av handlingar självständigt bedöma deras förhållande till här angivna centrala begrepp och begreppets innebörd har genom kontinuerlig anpassning lill verkligheten i belydande mån avlägsnat sig från vad som sålunda ursprung­ligen angavs som kärnan i begreppet. Man har helt enkelt hos de skilda

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               129

myndigheterna och inom de olika verksamhetsområdena varit nödsakad att själv utbilda en praxis som alll mindre stöder sig på de ursprungliga tankegångarna och alltmer lar fasta på själva del språkliga uttrycket "personliga förhållanden". Detta är i och för sig naturligt men utvecklingen har tyvärr medfört en allmän osäkerhet om begreppets innebörd. Del går inte längre att så atl säga låta begreppet bara stå för sig själv utan en närmare analys från statsmakternas sida måsle komma till stånd, en analys som ger sanktion åt grundläggande tolkningslinjer.

Riksförsäkringsverket anser att vad som hittills uttalats i denna fråga i de betänkanden som presenterats i ämnet under de senaste decennierna - och däri inräknar verket den förevarande promemorian - inte gett tillfredsstäl­lande underlag för myndigheternas handläggning av sekretessärenden. Det är för övrigt i,nte acceptabelt att man för tillämpningen skall nödgas gå tillbaka till dessa förarbeten, som ju dock inte har officiell sanktion annat än i de delar där vederbörande departementschef mer eller mindre uttryckligen har anknutit till texter och tankar som framlagts i betänkandena.

Riksförsäkringsverket anför fortsättningsvis alt vad som behövs är att statsmakterna genom uttalanden vid behandlingen av sekretesslagstift­ningen tar uttrycklig ställning i tolkningsfrågor så långt del är möjligt att någoriunda konkretisera dem. Detta är starkt motiverat inte enbart från den sedvanliga och normalt övervägande utgångspunkten all den enskilde skall kunna bedöma sina rättigheter, i förevarande fall i vilken utsträckning uppgifter om honom skall vara fredade från insyn från andra. 1 en lagstiftning av förevarande slag är det minst lika angeläget att statsmakterna gör sitt yttersta för all så långt möjligt befria sina anställda från den belastning som offentlighels- och sekretessreglerna innebär för dem personligen och som inte minst genom de senasie årens intensiva inlegritelsdebatt kommit all göra dem alltmer utsatta för oberättigad kritik från enskilda liksom olika samhällsbevakande organ. En fortsatt oklarhet i grundläggande begrepp inom sekretessyslemet utgör dessutom en risk för att offentlighetsprincipen får vika för strävanden att sekretessbelägga helt enkelt därför atl myndigheter i ökande utsträckning hellre in dubio avslår en begäran om utlämnande och räknar med atl ansvaret far ligga på ell besvärsorgan, lill vilket myndigheten hänvisar i en besvärshänvisning. Verket finner det alltså oundgängligen nödvändigl att frågan om vad som skall hänföras till enskilds personliga förhållanden ytteriigare utvecklas i en kommande ev. proposition.

Också JO anser det värdefullt för rätlsiUläm.pningen att innebörden av uttrycket "personliga förhållanden" närmare belyses i motiven. JO fram­håller bl. a. att i 8 kap. stadgas om sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden medan i 9 kap. regleras sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden. Man frågar sig, anför JO, om den enskildes ekonomi är ell förhållande som alls inte fär beaktas vid tillämpningen av 8 kap. En så snäv tolkning skulle medföra alt uppgifter hos socialvården om en hjälptagares ekonomiska förhållanden

41 Riksdagen 1979180. I saml. Nr.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               130

(tillgångar, skulder osv.) i princip skulle vara offentliga och följaktligen skall lämnas ul pä begäran t. ex. av etl kreditinstitut. Detta förefaller inte tilltalande. Ytterligare kan man enligt JO fråga sig vad som skall förstås med "ömtåligt personligt förhällande" när det förekommer i 8 kap, 21 ij.

Frågan om sekretess lill förmån föravliden las upp av Sveriges läkarförbund. Enligt förbundet har i promemorian inte tillräckligt beaktats vilken rättsverkan i fräga om sekretess som inträder när den lill vars förmån sekreiessen är föreskriven avlider. Någon gång kan problemet lösas när sekreiessen även gäller lill förmån för nära anhörig, men oftast är del just frågan humvida nära anhörig på något sätt disponerar sekretessen som ulgör problemet. Som exempel nämner förbundet mål om testamenlsklander där testamentshabiliteten ifrågasätts och nära anhöriga ofta intar partsställning gentemot varandra. Ett annal fall är undersökningar i anledning av utbetal­ning av försäkringsbelopp vid misstänkt självmord. Såvitt förbundet har sig bekant har dessa frågor inte fäll någon lösning i gällande rätt och inte heller synes promemorieförslaget anvisa några lösningar. Eftersom problemet av naturliga skäl ofta uppkommer inom sjukvårdssektorn vill förbundet förorda atl del åtminstone för denna sektors vidkommande dras upp några riktlinjer i lagen,

4.4 Tidsbegränsningen av handlingssekretessen

Tekniken alt i den nya sekretesslagen utnyllja sekrelesslider godtas av alla remissinstanser som yttrar sig särskilt i frågan. Regeringsrätten framhåller alt den inte har gjort någon genomgång av förslagel vad avser sekretesslidens längd i de särskilda fallen, Regeringsrällen påpekar dock all 50 år är en alllför kort lid för all bereda erforderiigl skydd för uppgifter om personliga förhållanden under en människas hela livstid,

RA konstaterar all förslaget innebär ändringar i förhållanden till gällande rätt. Till skydd för enskildas personliga integritet har lidsgränsen i allmänhet satts lill 50 år och 20 år lill skydd för ekonomiska förhållanden. Den tidsgräns som gäller för sekretessen till skydd för intresset att förebygga eller beivra brott har bestämls till 40 år. Enligt riksåklagaren finns det anledning att ställa sig frågan om sekretessliden bör vara så lång, då inget brott har längre preskriptionstid än 25 år. Att den enskilde i anledning av brottsutredning har ett sekretesskydd lill en lid av 50 år framstår som lämpligt. Då det är fråga om högstlider, krävs en reell prövning av skaderisken innan handling kan lämnas ul. Vad beträffar förlroendesekretessen kring personliga förhållanden under­stryker RÅ all den bör gälla under angiven tid oberoende av om den enskilde, som lämnat del förtroliga meddelandet, avlider under liden. Även om systemet med högsltider kommer atl medföra ytteriigare arbete för myndig­heterna och särskilda svårigheter kan uppslå, om handlingen arkivlagts hos annan myndighei, anser sig RÅ böra biträda förslaget i denna del. All

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      .                       131

tystnadsplikten anses böra uppehållas under samma tid som gäller för handlingssekrelessen ger inte heller anledning lill någon invändning.

Enligt Svea hovrätt är de synpunkter och förslag som lagts fram i promemorian belräffande lidsbegränsning av handlingssekrelessen väl avvägda, och hovrätten tillstyrker förslagel i denna del.

Socialstyrelsen påpekar atl en viss sekrelesstid kan bestämmas för uppgift i en handling. Däremot går det inte generellt alt ange efter vilken lid en tjänsteman bör fä yppa en uppgift som han någon gång erfarit under sin tjänsteutövning. Socialstyrelsen har därför ingei att erinra mot förslaget vad gäller tystnadsplikten i ifrågavarande hänseende, även om risk för skada i vissa extrema fall kan föreligga efter den angivna lidsgränsen. Beträffande invändningar från socialstyrelsen och vissa andra remissinstanser mol sekretesstiden på hälso- och sjukvårdsområdet hänvisas till sammanställ­ningen under 8 kap. 2 § iredje styckel.

Kammarrätten i Sundsvall konstaterar all sekrelesstid enligt förslaget utgör en maximitid under vilken en uppgift längst fär hållas hemlig. Denna lösning rimmar enligt kammarrätten väl med att frågan om en uppgift kan lämnas ut eller ej enligt de föreslagna beslämmelserna i allmänhet blir beroende av utfallet av en skadeprövning. De olika sekrelesslider som enligt förslagel skall gälla för skilda verksamhets- och ämnesområden framstår från kammarrät­tens synpunkt sett som genomgående väl valda.

Domstolsverket förklarar sig inte ha någon erinran mot användningen av lidsgränser. Inte heller statens invandrarverk har någon invändning mot principen alt de i förslaget angivna sekretesstiderna skall vara maximitider och alt myndigheterna under hela den angivna tiden skall gå in på en realprövning av skaderekvisiten. Också länsslyrelsen I Jönköpings län och Pressens opinionsnämnd ansluler sig lill denna mening. Opinionsnämnden anserdel i och försig mindre följdriktigt alt införa tidsgränser loren sekreiess, som bygger på skaderekvisit. Därtill kommer all avsikten synes vara att begränsning till tiden skall ske bara i fråga om handlingssekretessen, inte belräffande tystnadsplikten. Opinionsnämnden anser emellertid, i likhet med vad som anförs i promemorian, att ett system med tidsgränser har så stort praktiskt värde atl de principiella betänkligheterna bör vika. Nämnden vill därför ansluta sig lill den ståndpunkt som i frågan intagits i promemorian och tillstyrker förslagel i denna del. En klar förbättring i förhållande lill LAH ligger i att dubbla tider i allmänhet inte skall förekomma.

1 några remissyttranden riktas kritik mot valet av utgångspunkt för beräkningen av sekretessliden. Regeringsrätten påpekar alt i tidigare förslag förutsatts alt utgångspunkten för sekretessliden skulle vara tidpunkten för handlingens tillkomst. I promemorian frångås utan närmare moiivering denna linje och som utgångspunkt anges den tid då handlingen inkom eller upprättades, dvs. den lid då handlingen blev allmän (promemo­rian s. 141). Enligt regeringsrällen kan det ifrågasättas om tillräckliga skäl

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               132

finns att frångå principen att sekretessliden skall räknas från tidpunkten för handlingens tillkomst. Denna tidpunkt måsle i normalfallen te sig rationell. Risken att den sekretesskrävande uppgiftens offentliggörande fär skadeverk­ningar lorde normalt uppkomma genom att uppgiften förs in i handlingen. Om denna är allmän eller inte, är vanligen likgiltig ur denna synpunkl. Att bruka inkomstdagen som tidpunkt från vilken sekretessen börjar löpa ger enligt regeringsrällen i många lägen etl helt godtyckligt resultat. Någon större svårighet att fastställa åtminstone den ungefärliga tidpunkten för hand­lingens tillkomst torde sällan föreligga. Vad gäller odalerade handlingar vet man visseriigen inte den exakta tidpunkten för deras tillkomst, men i allmänhet kan man med ledning av handlingens innehåll göra en ungefäriig datering av denna. Mol promemorians förslag all tiden skall räknas från den dag då handlingen blev allmän kan invändas att det ofta torde vara svårt att i efterhand bestämma den tidpunkt då handlingen kom in. Alla myndigheter brukar inte inkomststämplar på alla handlingar. P"ör arkivmyndigheter blir del också vanskligt att efter årtionden fastställa när en viss handling inkom lill någon myndighei. Regeringsrätten föreslår därför att man på denna punkt återgår till tidigare kommittéers torslag och räknar sekrelesstid från hand­lingens tillkomst. Kammarrätten i Göieboig förordar samma lösning och anför:

De sekretesslider som föreslås i promemorian avser endasl uppgift i allmän handling. I gällande rätt börjar sekretessliden löpa från handlingens datum. OSK föreslog att sekretessliden skulle börja räknas från handlingens tillkomst. Fördelarna med detta skulle vara att handlingar kunde vara odaterade eller uppenbart feldaterade. I promemorian föreslås ulan att några egentliga sakskäl redovisas atl sekretessliden skall börja räknas från den lidpunkt då en handling enligt iryckfrihetsförordningen blir alt betrakta som allmän. 1 lagtexten uttrycks detta med lokutionen "när handlingen inkom eller upprättades". Detta uttryckssätt kan vålla missuppfattningar. Om en handling, som kommer in till en myndighet och där är omfattad av sekreiess, översänds från den myndigheten lill en annan där också primärsekretess gäller för handlingen (rätteligen uppgift i handlingen), skall, såvitt kammar­rätten kan utläsa av motiven, sekretessliden räknas från det att handlingen inkom till den första myndigheten. Detta framgår emellertid ej tillräckligt klart av den föreslagna lagtexten.

Om en handling har sänts mellan flera myndigheter, kan det behövas en ganska omfattande utredning innan del kan avgöras när handlingen försia gången kom in tiii myndighet, såvida ej samtliga myndigheter regelmässigt antecknar ankomstdatum på handlingen. Dessutom kan det kanske länkas fall där en enskild person ger in en handling till en myndighet - kanske som ett lån - varefter myndigheten återsänder handlingen. Efter en tid - kanske flera år senare - ges handlingen in ånyo till en myndighei. Från vilken tidpunkt skall då sekretessliden räknas? Man kan också länka sig atl samma uppgift finns i två handlingar som vid olika tidpunkter ges in till olika myndigheter. Om handlingarna sedermera samlas hos en myndighet, t. ex. etl arkiv, skall då sekretesstiden beräknas med olika utgångspunkt för de olika handlingarna? Del vore kanske till fördel att i en av lagens inledande

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             133

bestämmelser ange hur sekretessliden beräknas, I så fall behövde de materiella reglerna endasl ange sekretesslidens längd.

Enligt Domareförbundets PM kan någon invändning inte riktas mol lösningen att sekretessliden enligt förslagel beräknas med utgångspunkt från när en handling blir alt betrakta som allmän. I lagtexten har tidpunkten angetts med uttrycket "när handling inkom eller upprättades". Delta uttryckssätt kan komma all ge upphov till feltolkningar i de fall då en handling förvaras hos annan myndighet än den till vilken den ursprungligen inkom. Det förefaller bättre att i lagtexten ange utgångspunkten för beräkning av sekretesstid med ullrycket "från del att handlingen enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen blev allmän".

Patent- och registreringsverket erinrar om att flera remissinstanser hade invändningar mot utgångspunkten för beräkningen av sekreiessiiderna sådan den föreslogs av OSK. Ell av de alternativa förslag verket framförde, all räkna sekretessliden från del handlingen inkom lill verket resp. upprättades där, har accepterats i promemorieförslaget. Härigenom förenklas enligt verket tillämpningen av sekretessreglerna. Detta kan bli av betydelse bl. a. för verkets uppdragsverksamhet. Pressens opinionsnämnd har inte heller någon erinran mot att liden skall räknas från det handlingen i fråga blev allmän. Visseriigen innebär delta enligt nämnden en föriängning av liden i förhål­lande lill vad OSK föreslog i flera bestämmelser (handlingens tillkomst). Nämnden anser dock att denna "föriängning" egentligen är skenbar, eftersom skaderekvisilet är grundläggande för frågan om hemlighållandet.

Kammarrätten i Sundsvall finner ingen anledning till erinran mot atl lidpunkten när en handling är att betraktas som allmän skall utgöra utgångspunkt för beräkning av sekretessliden. Kammarrätten anmärker emellertid alt utgångspunkten i förslagel angetts med uttrycket "när handling inkom eller upprättades". Enligt kammarrättens mening kan delta uttryckssätt medföra problem när det är fråga om handlingar som överläm­nats från en myndighei lill annan, i synnerhet om den mottagande myndigheten har all tillämpa särskilda för denna gällande sekre­tessbestämmelser. Kammarrätten anser atl problemet kan undvikas, om utgångspunkten för beräkningen anges med uttrycket "när handlingen blev allmän enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser".

Också regeringsrätten, som enligt vad som sagts i det föregående är kritisk mot promemorieförslaget på denna punkt, tar upp de särskilda svårigheter som uppkommer när belräffande samma uppgift fråga kan bli både om primärsekretess och sekundärsekreiess. En längre tidsgräns kan enligt regeringsrätten gälla enligt den regel som var tillämplig för sekretessen hos den myndighet, varifrån uppgiften härrör, och som sekundärt följer uppgiften lill den nya myndigheten, en annan och kortare lidsgräns kan komma i fråga om den myndighetens primära sekretessregler kommer till användning på uppgiften. Denna silualion synes enligt regeringsrällen inte närmare ha

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              134

beaktats i promemorian.

Några remissinstanser lar upp de särskilda problem som uppkommer vid överföring av handlingar till arkiv. Enligt kammarrätten i SundsvaU innefattar förslagel inte särskUda bestämmelser som anger att uppgifter i en handling som överförts från myndighei till riksarkivet för arkivering där kan omfattas av sekreiess, primär eller fortplantad. I fall då handling som innefattar sekretessbelagda uppgifter före sekretesslidens utgång överiämnas till riksarkivet uppkommer därför frågan i vad mån sekretessen därigenom bryts. Enligt kammarrättens mening förtjänar denna fråga ett klariäggande, i varje fall i motiven.

Riksarkivet noterar alt maximitiderna i de flesta fall bl. a. tillkommit för att underlätta arkivmyndigheternas bedömning huruvida viss handling alltjämt skall anses omfattad av sekretess. Alt handlingarna genom lagbestämmel­serna avhemligas efler viss lid minskar naturiigtvis arkivinstitutionernas svårigheter rörande del äldre materialet. Riksarkivet påpekar emellertid atl arkivet och landsarkiven i slor utsträckning mottar även moderna hand­lingar. När myndigheter upphör, skall deras arkiv inom tre månader levereras till arkivmyndigheten. Detta gäller regelmässigt kommittéarkiven, men även centrala och lokala myndigheters moderna arkivhandlingar tas ofta om hand av arkivinstitutionerna på grund av omorganisationer och av andra skäl.

Krigsarkivet anmärker all dess bestånd av hemliga handlingar f n. uppgår lill inemot 2 500 hyllmeter och tillhör en lång rad myndigheter under försvarsdepartementet. Krigsarkivet fortsätter:

En slor del av dessa handlingar är hemligstämplade jämlikt de militära sekretessbestämmelserna, medan andra är belagda med sekreiess jämlikt bestämmelserna om handlingar i ärenden vilka angår förhållandet lill främmande makt eller till skydd för enskilds personliga säkerhet, - Förva­ringen av dessa handlingar kräver speciella skyddsåtgärder, vilka vållar stora kostnader för försvaret. Det är därför angeläget att endasl sådana handlingar som oundgängligen kräver sekretess förvaras i specialinredda magasin. En framkomlig väg är alt undersöka möjligheterna att lätta sekretessbestämmelserna, en annan att minska liden för hemlighållandet.

Krigsarkivet konstaterar med tillfredsställelse att departementspromemo­rian strävat efter en minskning av det sekretessbelagda områdel, liksom att sekretessliden för allmänna handlingar gällande rikets säkerhel och dess förhållande till annan stal sänkts lill högst 40 år, om ej regeringen föreskriver alt sekretess skall gälla under längre lid. Krigsarkivet har också med tillfredsställelse sett att promemorians sekrelessreglering lagil särskild hänsyn till arkivmyndigheternas svårigheter vid utlämnande av sekretessbelagda handlingar (promemorian s. 139).

Sveriges allmänna patientförening konstaterar alt promemorieförslaget på olika ställen innehåller bestämmelser om upphörande av sekretessen efter en lid av 50 år. Enligt arkivbestämmelserna behöver de flesta handlingar inte

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               135

hållas arkiverade så länge. Föreningen vill fästa uppmärksamheten på viklen av att det ges bestämmelser för sättet all avregislrera och deslruera sekretessbelagda handlingar som inte längre behöver arkiveras.

5 Sekretessregleringens innehåll

Delta avsnitt har inte särskilt berörts av någon remissinstans.

6 Sekretessen mellan myndigheter

Förslaget all sekretessreglerna i princip också skall gälla i fråga om utlämnande av uppgifter myndigheter emellan har rönt ett blandat motta­gande av remissinstanserna. Till de remissinstanser som tillstyrker förslaget hör hovrättenför Västra Sverige. Enligt hovrätten förtjänar de förslag i promemorian som handlar om sekretessen mellan myndigheter och inom myndigheter i allt väsentligt instämmande. Hovrätten tillstyrker huvudre­geln i 1 kap. 2 § 2 om atl sekreiess skall innebära förbud atl röja sekretessbelagd uppgift utanför den särskilda verksamhet för det allmännas räkning vari den har inhämtats eller atl utnyltia uppgiften utanför denna verksamhet, något som innebär atl röjande lill andra offentliga funktionärer principiellt jämställs med röjande lill utomstående. Enligt hovrätten är del också ett framsteg all sekrelesslagen kommer alt ange i vilka fall del är försvariigl att lämna hemlig uppgift till annan offentlig funktionär. Mot reglerna om detta i 2 kap. har hovrätten inga större invändningar. Också arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk, statens industriverk samt läns­styrelserna i Jönköpings och Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget i denna del. Länsslyrelsen i Jönköpings län konstaterar all frågan huruvida sekreiessen för en handling följer denna lill annan myndighet i dag i princip är beroende av de aktuella sekrelesstadgandena. Den nuvarande regleringen skapar därför åtskillig osäkerhet. Länsslyrelsen anser atl de föreslagna reglerna om sekundär sekreiess ulgör etl betydelsefullt framsteg. I förstaget borde dock enligt länsslyrelsen tydligt anges att bestämmelserna (främst i 1 kap. 5 §) endasl ulgör undanlag från den i promemorian förespråkade huvudregeln om sekundär sekretess. Denna huvudregel borde komma till Ullryck i lagtexten.

Också Landstingsförbundet och kommunstyrelsen i Göteborgs kommun tillstyrker förslagel. Landslingsförbundet påpekar att frågan om sekretess i ärenden som berör flera myndigheter hittills varit i del närmaste oreglerad. Detla har ibland lett lill särskilda oklarheter i många dagligen förekommande situationer. OSK hade vissa förslag i sitt belänkande, och ämnet har berörts också i andra sammanhang, t. ex. i barnomsorgsgruppens belänkande (SOU

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              136

1975:87) Samverkan i barnomsorgen och av socialulredningen i dess nyligen framlagda slutbetänkande. Förslaget i departementspromemorian är enligt Landstingsförbundet väl avvägt. Förbundet anser del särskill tillfredsstäl­lande alt promemorian också tar upp frågan om sekreiessen inom en myndighei och atl sekretessreglema avseende förhållandena mellan och inom myndigheter getts ell likartat innehåll. Förslagel innebär i många fall säkeriigen en väsentlig skärpning av den allmänna rättsuppfattningen i dessa hänseenden. Förbundet ansluter sig helt lill vad som anförs i promemorian på denna punkt.

Regeringsrätten (majoriteten), RA, domstolsverket och kriminalvårdsstyrelsen förklarar att de i princip inte har några invändningar mot förslagel. De anser emellertid att regleringen är för komplicerad. Regeringsrällen betecknar förslaget som en viktig nyhet och förklarar att den inte har någonting all invända mot att i princip samma sekretessregler som gäller utåt också skall bestämma förhållandet myndigheter emellan och inom myndig­heten beträffande dennas olika verksamhetsgrenar. Regeringsrätten fram­håller emellertid all den föreslagna regleringen inte får generelll påverka den i svensk förvaltning vedertagna grundsatsen all myndigheterna skall samar­beta för atl lösa sina uppgifter. Enligt regeringsrättens mening är del av vikt att reglerna i sekretessens fortlevnad utformas på sådanl sätt all de möjliggör samarbete mellan myndigheter utan att den enskildes inlegriletsskydd äventyras. Regleringen har enligt regeringsrätten gjorts förhållandevis detal­jerad och har därmed blivit någol svåröverskådlig. Regeringsrällen ställer frågan om man inte i stort sett skulle kunna nöja sig med huvudregeln i 2 kap. 7 § första slyckel förslagel. Den beslämmelsen förutsätter en allmän intresseavvägning mellan det skyddade sekrelessiniressel och del offentliga ändamål, för vars tillgodoseende uppgiften behövs hos en annan myndighei än där den finns. Regeringsrätten anser alt denna regel i vart fall bör flyttas fram i lagtexten så att dess karaktär av normerande princip framhålles rent lagtekniskt. Reglerna i övrigt om utlämnande av uppgift mellan myndigheter kan åberopas som exempel på hur allmän krånglighet lätt blir en följd av en alllför långtgående strävan efter perfektionism. Regeringsrätten frågar sig om den föreslagna ordningen inte blivit alltför komplicerad för att kunna brukas av tjänstemän som inte är specialutbildade i ämnet. Sådana tjänstemän kommer alt få svårt att finna rätt, när de ställs inför sekretessfrågor av denna art i sill löpande arbete. En förändring måsle därför eftersträvas. Man kan också enligt regeringsrätten fråga sig hur långt det går alt bortse från den mänskliga faktorn. Tjänstemän hos en och samma myndighet talar ofta sinsemellan om sina ärenden. Om del då kan förhindras att vid dessa vardagssamial sekretessbelagda uppgifter medvetet eller omedvetet slussas över från en del av myndigheten lill en annan förblir en öppen fråga. Regeringsrätten menar att det är nödvändigl all se realistiskt på dessa ting.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              137

Också RA anser att förslaget om sekretess mellan myndigheterna är en viktig nyhet i förhållande till nu gälläridé sekretesslag, som endast i etl begränsat avseende innehåller en beslämmelse (38 §) om utlämnande av handling myndigheter emellan. Som framhållits i promemorian förhåller del sig emellertid så att myndighet ansett sig i princip böra iaktta sekre­tessreglerna när en handling begärs utlämnad till myndighei. Myndighei har alltså efler den intresseavvägning som ansetts påkallad lämnat ut handling till annan myndighet, som därvid i allmänhet respekterat handlingens sekretess. Såvitt RÅ har sig bekant har denna praxis inte lett till några olägenheter eller konflikter mellan myndigheterna. För åklagarnas vidkommande har det för deras arbete sällan eller aldrig mött några svårigheter all få sekretessbelagt malerial. Del lär ha varit ytterst sällsynt atl åklagare under hänvisning till 38 § sekrelesslagen måst vända sig till domstol för att få tillgång lill hemlig handling. De skäl som anförts i promemorian för att sekretessen inte bör sprida sig i kanske flera led från myndighei lill myndighei, främst skälet alt den enskildes förhållanden bör ges ökat skydd, bör enligt RÅ godtas. RÅ framhåller emellertid all det för arbetets behöriga gång är ofrånkomligt alt visst utbyte inom eller mellan myndigheterna sker av hemlig information. Också domstolsverket anser att ett visst utbyte av hemliga uppgifter mellan myndigheter är ofrånkomligt. Undantagen bör enligt domstolsverket begränsas och anges så ulföriigt som möjligt. Speciellt viktigt är detta i fråga om uppgifter som enskild har lämnat i förtroendesilualion. Domstolsverket godtar sålunda promemorieförslaget i denna del men erinrar i sammanhanget om vad verket anförde i sitt yttrande över LOFT belräffande uppgifter hos allmän advokatbyrå, nämligen atl det är angelägel att de allmänna advokat­byråerna kan erbjuda sina klienter samma sekretesskydd som de enskilda advokaterna. I den blivande lagstiftningen bör därför meddelas ett uttryckligt förbud för den som utövar lillsyn all i sin verksamhet för del allmänna utnyttja sådanl som framkommit vid förtroliga hänvändelser och avser annan än den som är föremål för tillsynen.

Förslagets lösningar i fråga om sekretessen mellan myndigheter är enligt kriminalvårdsstyrelsen sakligt mera lillfredsslällande än de förslag som tidigare presenterats av OSK och TK. Förslagel synes också i huvudsak väl motiveral i vad avser de olika avvägningar som skall ske i samband med all ell uppgiftsulbyie mellan myndigheterna aktualiseras. Styrelsen delar uppfattningen, att generella lösningar som gäller lika för alla myndigheter inte låter sig finna, om följdverkningarna av en enhetlig reglering skall kunna överblickas. En inte helt okomplicerad lagstiftning torde enligt styrelsen vara oundviklig på områdel, men lagtexten borde kunna göras tekniskt mer tillgänglig än som skett.

Också socialstyrelsen anser att regleringen av sekretessen myndigheter emellan blir förhållandevis svåröverskådlig och komplicerad för de tjän­stemän som skall tillämpa den.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               138

I huvudsak liknande synpunkter redovisas av Svea hovrätt och två länsstyrelser, vilka anser all reformen är angelägen men all förslagels verkningar bör granskas närmare. Svea hovrätt anser atl den föreslagna reformen i denna del är både angelägen och viktig och att den kommer alt ganska väsentligt påverka och ingripa i myndighetemas verksamhet. Hovrätten nödgas emellertid konstatera att promemorian inte innehåller någon närmare analys av vilka verkningar förslaget kommer att fä på myndigheternas verksamhet. Detta måste enligt hovrätten ses som. en brist i promemorian. Av flera skäl är det angelägel atl åstadkomma klara bestämmelser inom detta område. Ansvällningen av den offentliga verksam­heten innebär att uppgifter om enskilda också i allt större omfattning lämnas lill olika myndigheter. Förbi. a. allmänhelens förtroende för myndigheterna är del av betydelse atl dessa uppgifter inte okontrollerat förs vidare och används i andra sammanhang. Från denna synpunkt innebär förslaget enligt hovrätten påtagliga förbättringar. En annan sida av saken är emellertid att en sekretessreglering på områdel också kommer all inverka på myndigheternas möjligheter all fullgöra sina uppgifter. Det allra största informationsutflödet från en myndighet går inte till enskilda eller massmedier, påpekar hovrätten, ulan lill andra myndigheter. Många gånger lämnas uppgifter ul inom ramen för myndighetens verksamhet, men lika ofta lorde uppgifter lämnas ul för alt tillgodose ett annat slags verksamhet hos annan myndighet. Vilka praktiska verkningar förslaget kommer att fä på myndigheternas möjligheter alt fullgöra sina uppgifter har inte kartlagts i promemorian. En sådan kartlägg­ning är enligt hovrättens mening påkallad innan man genomför en så genomgripande reform som det nu gäller. Risken är eljest atl förslaget, även med de lättnader i sekretessen som föreslås i 2 kap. 6 och 7 §§, medför all vissa delar av den offentliga verksamheten starkt försvåras eller att förslagel på annal sätt får följder som inte varit avsedda. I promemorian har man försökt alt bemästra dessa problem genom den i 1 kap. 2 § 2 intagna regeln om sekretessens begränsning. I specialmotiveringen lill paragrafen (promemo­rian s. 227) sägs bl. a. att det är uppenbart alt sekretessen inte får innebära att tiänstemannen hindras att fullgöra sina egna uppgifter. Uppgiftslämnande till andra myndigheter skall enligt promemorian kunna ske så länge delta sker inom ramen för den särskilda verksamhet vari uppgifterna inhämtats. Var gränsen skall dras om vad som faller utanför denna verksamhet har enligt promemorian inte kunnat anges med tanke på de skiftande förhållanden som regeln skall täcka. För hovrätten är del uppenbart atl denna gränsdragning måsle komma att ske på helt olika sätt allt efter arten av verksamhet och alt det ytterst blir myndigheterna själva som bestämmer hur tillämpningen skall ske. Vad som i de enskilda sekretessreglerna angetts om sekretessens räckvidd hardock betydelse för denna tillämpning. Även om den nu aktuella regeln således öppnar möjligheter för myndigheterna att sinsemellan klara samarbetet, kvarstår dock enligt hovrättens mening behovet av en närmare

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2         .:                   139

granskning av förslagels verkningar.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det angeläget all nu närrnare reglera sekretessen mellan myndigheter. Etl fullgott inlegriletsskydd för informa­tion hos en myndighei om enskild ställer i princip också krav på alt informationen inte vidarebefordras utanför den verksamhet i vilken den har inhämtats. Länsstyrelsen konstaterar att förslaget upptar dels vissa bestämda fall där uppgift skall lämnas, dels en beslämmelse all utlämnande får ske enligt föreskrift i lag (t. ex. nuvarande lag om polisregister, där uppgiftsbe-rältigade myndigheter är angivna) och dels en generalklausul för övriga fall. Generalklausulen innebär att sekretessbelagd uppgift får lämnas lill annan myndighet dels då risk för skada inte föreligger, dels - trots att sådan risk föreligger - då behovel anses väga tyngst vid en avvägning mot skaderisken och skyddsintresset. Den nu angivna prövningsbefogenheten vid utläm­nande myndigheieremellan med beaktande av bl. a. skaderisken torde enligt länsstyrelsen vara erforderiig. Å andra sidan kan den i vissa fall leda lill tungroddhet och irritation. Länsslyrelsen påpekar all med "skada" i sammanhanget avses även sådana i och för sig rättsenliga följder av uppgift som t. ex. höjd taxering, framgångsrikt indrivningsförsök o. d. Länsstyrelsen anser därför all beslämmelsen om möjlighel till direkt lagreglering (2 kap. 6 §) bör utnyttjas i stor utsträckning, särskilt beträffande verksamheter med frekvent och från allmän synpunkt viktigt samarbete, där enskilda iniressen inte rimligen bör lägga hinder i vägen.

Enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har det utan ivekan utgjort ett problem för myndigheterna atl från andra myndigheter få material som visserligen hos sistnämnda men inte hos mottagande myndighei kan sekrelesskyddas. Den moderna kopieringslekniken har haft den negativa följden att i arbetsbesparande syfle kopior tagils av handlingar som är känsliga från sekrelessynpunkl i stället för att i skrivelse till den andra myndigheten endasl ta med del begränsade anlal uppgifter som behövs för ärendet och som, tagna var för sig, inte är av så ömtålig natur att de kan sekretessbeläggas. Risk finns för alt den utvecklingen är svår att vända. Med den valda tekniken all sekreiessen hänför sig till uppgift och inte lill handling kommer å andra sidan den föreslagna sekundära sekretessen att bli effekti­vare (promemorian s. 241). Länsstyrelsen motsätter sig därför inte förslaget, och av praktiska skäl inte heller i den del del innebär all mottagande myndighet där primär sekreiess också kan åberopas får hålla sig lill den senare sekretessen, även om denna skulle vara svagare än sekundärsekretessen. 1 sådana fall där del rör sig om en myndighets begäran all få sekretessbelagt material av annan myndighet enligt den föreslagna generalklausulen kan det inte nog understrykas viklen av all den tillfrågade myndigheten gör helt klan för sig vilken status i sekretesshänseende handlingen skulle få hos den mottagande myndigheten, vilket ju enligt förslaget är ett avgörande moment i

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               140

prövningen. Eljest kommer inte generalklausulen att fä den väntade effekt av stärkt sekretesskydd som gör behovet av sekundärsekretess mindre (prome­morian s, 128), Länsstyrelsen understryker också atl del är nödvändigt all snarast i författning reglera åtskilligt uppgiftslämnande myndigheieremellan då risk annars föreligger att generalklausulens intresseavvägning kommer alt ske på ell sätt som lagförslaget inte avsett. Tilltron till generalklausulen som ell utslag för den nya restriktiva synen i dessa sammanhang kommer annars snabbt att minska, anför länsstyrelsen.

När besvär anförs över åsätt skönslaxering eller när taxeringsintendenl överväger all anföra besvär med yrkande om åsäitande av skönstaxeringar, uppkommer enligt länsstyrelsen i Malmöhus län ofta behov att inhämta upplysningar om skattskyldigs förhållanden från socialbyrå, försäkrings­kassa, kriminalvårdsanstalt eller kronofogdemyndighet osv, eftersom de skallskyldiga ofta inte själva kan eller förslår att tillvarata sin rätl på ell tillfredsslällande sätt, Taxeringsintendenls möjligheter att i fortsättningen inhämta sådana uppgifter kommer atl regleras av beslämmelserna i 2 kap, 6 och 7 §§, Länsslyrelsen förutsätter all den nya lagstiftningen inte lägger hinder i vägen för att angivna uppgifter skall kunna inhämtas.

Flera av de remissinstanser som yttrar sig i frågan är kritiska mot förslaget. Kammarrätten i Göteborg, som i och för sig inte har någol all erinra mot all sekreiessen skall gälla även mellan myndigheter och mellan olika verksamhetsgrenarinom en myndighet, betonar att regleringen inte far innebära att myndigheternas möjligheter och skyldigheter att samarbeta begränsas på ell avgörande sätt. Kammartälten ifrågasätter dessutom om det i realiteten går all upprätthålla sekreiessen inom en myndighei, Kammar­rällen noterar all förslagel innebär atl myndigheternas möjligheter alt utväxla sekretesskyddade uppgifter främst skall regleras i annan författning än sekrelesslagen. Detta är enligt kammarrätten en rimlig lösning. Om man inte avser alt alla nuvarande bestämmelser om lämnande av uppgifter till och från myndighei skall gälla oberoende av vad som stadgas i sekrelesslagen, måsle man emellertid göra en synneriigen omfattande genomgång av etl myckel stort anlal författningar. Eftersom specialreglering av alla tänkbara informa­tionsbehov mellan myndigheter inte är möjlig, föreslås i 2 kap, 7 § en generalklausul om lämnande av uppgift till myndighet. Enligt motiven (promemorian s, 151) skall denna ges en restriktiv lillämpning. Kammar­rätten betonar att tillämpningen inte får vara så restriktiv att samarbetet mellan myndigheter avsevärt försvåras. En dylik generalklausul innebär naturiigen vissa svåra avvägningsproblem. Att, såsom föreslås i promemo­rian, motverka detta genom all lägga prövningen på myndigheten och inte på den enskilde tjänstemannen verkar enligi kammarrätten vara ett orealistiskt betraktelsesätt. Ofta begärs en uppgift muntligen på telefon. Tjänstemannen skulle i sådanl fall först tvingas ta kontakt med "myndigheten" innan uppgiften får lämnas, vilket verkar mycket omständligt. Dessutom skall ju i

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2       ,                     141

princip samma regler gälla inom en myndighet, Kammarrällen frågar sig hur myndigheten då skall kunna avgöra frågan, eftersom den ju representerar så all säga båda sidor. Del föreslagna systemet med utväxling av uppgifter mellan myndigheter kompliceras dessutom genom atl de materiella sekretessbestämmelserna ibland innehåller förbud mot användning av generalklausulen och ibland förbud mot specialreglering i förordning. Dessutom finns ett fall då inte ens specialreglering i lag lar över sekretessen. Kammarrätten hänvisar här till 8 kap, 5 §, Med utgångspunkt från ett praktiskt exempel visar kammarrätten atl systemet blir mycket komplicerat, någol som säkeriigen kommer all återverka menligt på myndigheternas effektivitet. Enligt kammarrätten måste också beaktas all utväxling av uppgifter mellan myndigheter sker dagligen, varför man nödvändigtvis måste ha etl enkelt och lättillämpat syslem. Kammarrätten förordar därför att hela problemkomplexet blir föremål för förnyade överväganden.

Reglering av sekreiessen mellan myndigheter (och inom en myndighei) efter samma principer som gäller för sekretess mot enskilda är enligt rikspolisstyrelsen en genomgripande förändring gentemot nuvarande sekretesslag. Enligt styrelsen är del väsentligt alt den nya sekretesslagstiftningen blir enkel och klar i sin uiformning för alt i möjligaste mån undvika lillämpningssvårigheler och onödig restriktivitet. Även om del inte kan undvikas alt en reglering av sekretessen mellan myndigheter blir omfattande och komplicerad i vissa delar, är del likväl inte acceptabelt all beslämmelserna utformas så all de blir svåra atl tillämpa och kan komma att utgöra ell hinder i myndigheternas verksamhet. Nuvarande praxis på detta område kan inte heller anses ha inneburit sådana problem eller olägenheter all del nu är påkallat med ett så svåröverskådligt och invecklat regelsystem. Beträffande förhållandet mellan föreskriven anmälningsskyldighet för myndighei lill annan myndighei och föreslagna sekretessbestämmelser har i promemorian någon uttömmande och preciserad ställning inte tagits lill hur sådana problem skall regleras. Enligt rikspolisstyrelsen är del nödvändigt all i sekrelesslagen ange om och i vilken mån anmälningsskyldighet skall begränsas av sekretessbestämmelser. Denna reglering är myckel väsentlig och ingripande för myndigheternas verksamhet. Lagförslaget bör därför antingen genomgå en grundligare utredning ellererhålla en närmare översyn. Rikspolisstyrelsen kan därför inte tillstyrka atl förslaget om sekretess myndigheter emellan genomförs i föreliggande skick.

Riksförsäkringsverket förklarar att verket visseriigen har förståelse för de tankegångar som ligger bakom förslaget atl utvidga sekretesskyddet att också gälla såväl mellan olika myndigheter som inom en myndighet men kan för sin del inte oreserverat ansluta sig till förslaget. Det gäller här att förena acceptabla avgränsningar så att den offentliga verksamhelen främjas och inte hämmas lill nackdel för både den enskilde och samhället. Så som förslagen utformats är de avsedda att medge informationsutbyte i en utsträckning som i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              142

och för sig inte ger intryck av all avvika från riksförsäkringsverkets uppfattning. Fömtsättningarna för informationsutbyte är emellertid angivna på sådanl sätt alt verket måsle befara allvarliga komplikationer. Sålunda anges en av möjligheterna till utlämnande vara all "det intresse som sekreiessen skall skydda" inte kan skadas (2 kap. 7 § försia slyckel 1). Frågan vilket "inlresse" som skall skyddas mot skada i etl givet fall är inte särskilt lätt att bedöma eftersom lagstiftningen inte ger någon fullständig klarhet i delta. Vidare har verket svårt alt acceptera den ordning som anges i nyssnämnda lagrum (punkt 2) och som överiåter ål den myndighei som förfogar över en uppgift alt bedöma sökandemyndighetens behov. Enligt verket är det en anomali atl den förstnämnda myndigheten skall avgöra vad den andra myndigheten behöver för sin myndighetsutövning. Riksförsäkringsverket anser därför att det behövs föreskrifter i 2 kap. 6 § som ger en långtgående frihet för myndigheterna atl lämna uppgifter lill varandra.

Som framgår av avsnittet 4.2 anser bankinspektionen all promemorieför­slaget bör omprövas i syfle att så långt möjligt bevara sekretesskyddet när uppgifter förs vidare lill annan myndighet.

Enligt riksskatteverket är del särskilt beträffande verksamheter som detta svarar forell vitalt intresse atl utbytet av uppgifter mellan myndigheter löper problemfritt. Verkets uppfattning är att en allmän reglering i sekretesslag av utbytet av uppgifter myndigheter emellan måsle göras tämligen enkel och utformas på ell sådanl sätt att omfattande följdlagstiftning kan undvikas. Reglerna fär inte heller medföra atl myndigheternas möjligheter till behövlig kommunikation beskärs, I så fall hotas effektiviteten i statsmyndigheternas arbete. Verket framhåller särskill all dess uppfattning om vikten av samarbete mellan myndigheter i allt väsentligt sammanfaller med de synpunkter som framförts av brottsförebyggande rådet i dess yttrande till regeringen rörande rikspolisstyrelsens förslag till ålgärder mot den organise­rade ekonomiska brottsligheten, - Riksskatteverket anser atl man i prome­morian klart underskattat problemels omfång om man utgår från att den erforderiiga följdlagsliftningen rörande 2 kap, 6 ij skulle kunna hinnas med till dess sekrelesslagen avses träda i kraft (den 1 januari 1979), Någon form av övergångsreglering i denna del eller ett längre uppskov i lagstiftningens ikraftträdande är enligt riksskatteverkets bestämda uppfattning nödvändigl. Verket fortsätter:

Om ett generelll gällande skaderekvisii införs i sekrelesslagen, bör regleringen av utbytet av uppgifter myndigheter emellan enligi riksskatte­verkets uppfattning bli den i promemorian föreslagna. Då blir regeln i 2 kap, 6 § och ett omfattande utnyttjande av den där fömtsätta möjligheten att reglera saken i författning en nödvändig konsekvens för uppgiftsuibylet. Om lagstiftningen däremot kan undvara lösningen med skaderekvisit i den föreslagna formen bör det räcka med all, som OSK föreslog, lagmoliven innehåller en rekommendation om atl löpande uppgiftsulbyie bör förfall-ningsregleras.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               143

Konsekvenserna av förslagets 2 kap, är såsom tidigare sagts över huvud laget svåra att nu överblicka i avsaknad av förslag lill följdlagstiftning, Särskill gäller detta på skatteområdet där man i promemorian förutskickar atl den föreslagna socialsekretessen fordrar en översyn av bestämmelsen i 46 § taxeringslagen, Riksskatteverket anser denna bestämmelse ha en central funktion för beskattningsförfarandet, varför några materiellt sett betydelse­fulla inskränkningar här inte kan accepteras, Riksskatteverket utgår från atl verket får lillfälle att återkomma till saken i samband med den avsedda översynen,

Riksskatteverket betonar alltså all det saknas underiag för alt närmare bedöma omfattningen av det utredningsarbete som behövs på olika områden innan en fullgjord följdlagstiftning kan antas. Bl, a, är det svårt alt utifrån promemorian konkret överblicka hur pass detaljerad reglering rekvisiten i förslagets 2 kap, 6 § kommer all fordra, dvs, alt föreskriften skall avse "uppgift av visst slag" eller "uppgift till viss myndighet".

Även om det är av största vikt att slå vakt om den personliga integriteten fär denna strävan enligt generaltullstyreisen inte leda till överdriven formalism och abstrakta rältssäkerhetshänsyn som blir till förfång för samhällets strävan all komma till rätta med sådana företeelser som hälso- och miljöhotande verksamhet, skatteflykt och annan ekonomisk brottslighet. Vad gäller den kvalificerade ekonomiska brottsligheten har denna blivit etl allt större samhällsproblem. Denna brottslighet är enligt generaltullstyreisen i regel svår alt avslöja och utreda och rättsfrågorna är ofta besvärliga. Det finns enligt styrelsens mening risk för att den föreslagna sekrelesslagen kan komma atl försvåra kampen mot sådan brottslighet genom att ställa upp onödiga hinder för komm'unikalionen mellan och inom myndigheter. Enligt generaltullsly­relsens mening bör uppgifter om enskilds ekonomiska förhållanden kunna lämnas tUl annan myndighet som behöver den för att kunna fullgöra sin uppgift all exempelvis ge skydd för miljö och hälsa, bekämpa ekonomisk brottslighet eller åstadkomma en rättvis beskattning, allt under förutsättning atl uppgifterna inte kommer till obehörigs kännedom. I den mån den enskildes inlresse atl hemlighålla sådan uppgift endast har sin gmnd i en önskan atl undgå rättsenliga ålgärder och därmed förknippat obehag, kan detta intresse enligt styrelsens mening stå tillbaka för samhällsintresset utan risk för kränkning av rättssäkerheten. Ullämningssituationen måste också i många fall ses mot bakgrund av att den begärande myndigheten i och för sig själv varit berättigad att avkräva den enskilde ifrågavarande uppgift, om det varit praktiskt möjligt för myndigheten att spåra upp och tillfråga den enskilde. Det kan också förhålla sig så att den enskilde tidigare underiåtit att fullgöra en lagsladgad skyldighet att självmant lämna dylik uppgift lill den begärande myndigheten. Också från postverkets sida ifrågasätts om inte den restriktivitet som kännetecknar den nya lagen kan komma att begränsa utbyte av informationer myndigheter emellan också där sådant informations­utbyte är medgivet och från allmän synpunkt framstår som motiverat eller rent av önskvärt.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              144

Enligt länsstyrelsen i Östergötlands län är konsekvenserna av förslagel svåra all överblicka eftersom det förutsätter en omfattande följdlagstiftning. Behovel av informationsutbyte myndigheter emellan är enligt länsstyrelsen på vissa områden så stort att myndigheternas effektivitet nära nog skulle kunna sättas helt ur spel i händelse av en stram sekretessreglering. Kravet på rättssäkerhet fär inte drivas så långt att allvariiga störningar i vikliga samhällsfunktioner kan befaras uppkomma. Länsstyrelsen anser del vara av yttersta vikt all myndigheter som utför arbetsuppgifter som gränsar till varandra, såsom belräffande taxering, revision, uppbörd, indrivning och åtal, måsle kunna utväxla alla uppgifter som kan leda lill att total resultatet av verksamhelen blir sä effektivt som möjligt. Den följdlagstiftning som över huvud taget kan komma till som resultat av förslagets 2 kap. måsle ta sikte på ett sådant informationsutbyte. Någon inskränkning i dagens möjligheter till informationsutbyte enligt 46 och 50 §§ taxeringslagen anser länsstyrelsen inte önskvärda för framtiden. Länsstyrelsen betonar atl del f ö. inte är säkert atl en begränsning av möjligheterna lill utbyte av uppgifter myndigheter emellan är till den enskildes gagn, eftersom beslulsunderiaget många gånger kan bli sämre om information håUs inne hos en myndighet. Länsstyrelsen fortsät­ter:

Del framstår även som angeläget att sådana myndigheter som handlägger ärenden rörande lokaliseringsstöd, utbildningsbidrag, lån m. m. har möjlighet atl fä tillräcklig information i tveksamma fall om företagens sätt all sköta redovisning och inbetalning av skaller och avgifter. Sådan information kan ofta erhållas från exempelvis länsstyrelsernas revisionsenheter och lorde vara ytterst värdefull vid bedömningen av om statligt stöd i form av lån och bidrag kan vara meningsfullt eller om slödel kanske endast förlänger, tidsfristen för ett redan konkursmässigt företag. Omvänt bör grava anmärk­ningar beträffande skatte- och avgiftsredovisningen i samband med taxeringsrevision på revisionsenhetens initiativ meddelas till bidrags- och lånebeviljande organ så atl detta kan beaktas i ett eventuell låne- eller bidragsärende rörande samma företag.

Länsstyrelsen tar slutligen upp frågan om tjänstemans eller myndighets rätt eller skyldighel atl i samband med handläggning av ett ärende rörande beskattning anmäla misstanke om andra brott än skattebrott. Frågan bör enligt länsstyrelsen närmare klarläggas och, om anmälan skall ske, vilka brott som skall anmälas samt hur anmälningsförfarandet skall gå lill.

Stadsjuristen i Stockholms kommun anser alt grundsatsen om sekretess mellan myndigheter och utformningen av reglerna om inskränkning i denna sekretess, sammantaget med skaderekvisilkonslruktionen och i synnerhet den ofullständiga definitionen av myndighetsbegreppei, kommer alt leda till stora svårigheter vid tillämpningen. Även om man inser de problem del erbjuder att konstruera praktiska lösningar, inger de valda konstmktionerna sådana betänkligheter, all man måste ge starkt uttryck för önskemål om mer lättillgängliga, lätthanterliga och klara regler. Lagstiftaren måste alltid ha för

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     .   .                   145

ögonen atl sekrelsslagstiftningen i allmänhet hanteras av tiänsteman utan särskild utbildning för detla. Vid lagstiftningens uiformning måste man också i högre grad än som synes ha varit fallel ha insikt i och beakta den kommunala förvaltningens uppbyggnad.

RiksbanksfuUmäktige förklarar all det inte går all bedöma hur den nya grundsatsen om sekretess mellan myndigheter kommer alt påverka riksban­kens arbetsförhållanden innan förslag lill den särskilda lagstiftning som närmare skall reglera sekreiessen mellan myndigheterna har lagts fram. Fullmäktige understryker det angelägna i atl blivande lagstiftning utformas så att tillräcklig informationsfrihet kommer att beslå. Fullmäktige illustrerar riksbankens behov av att kunna lämna och ta emot sekreiesskyddad information med följande exempel:

För det första bör inom riksbankens verksamhet inhämtad information kunna få utnyttjas inom hela bankens verksamhetsområde. Alt märka är all t. ex. valutaregleringen är formellt skild från riksbankens övriga verksamhet därigenom att den bedrives enligt särskilda författningar och med en särskild myndighet (valutaslyrelsen) såsom styrande organ. Del har likväl alltid ansetts vara naturiigt att den sekretesskyddade information som inkommer genom riksbankens kreditpolitiska verksamhet (t. ex. beträffande företag i obligalionslåneärenden) står till förfogande i valularegleringsärenden (t. ex. ang. samma förelags utländska upplåning) och vice versa.

Fördel andra samverkar riksbanken ständigt inte bara med departementen utan även med myndigheter med verksamhet inom näraliggande områden, t. ex. riksgäldskonloret i vad avser kredilmarknadsfrågor och numera även beträffande utländsk upplåning saml bankinspektionen. De upplysningar som erhålles från bankinspektionen om de olika bankinstitutgmppernas verksamhet och beträffande de större individuella instituten är sålunda av väsentlig betydelse när det gäller atl avväga skilda kredilpolitiska åtgärder. Även på valutahandelns område samverkar bankinspektionen och riks­banken nära. Det är angelägel alt detla utbyte av i och för sig sekreiesskyddad information kan fä fortsätta.

För del tredje må särskill erinras om den verksamhet som på senare år igångsatts för bekämpande av den s. k. ekonomiska brottsligheten och där riksbanken genom valutaregleringen tagit aktiv del. Olika projektgrupper och utredningar har sålunda framlagt förslag till organisalionsändringar och resursförstärkningar. Än viktigare är emellertid alt samarbetet mellan olika berörda myndigheter ej onödigtvis hämmas genom att dessa genom den föreslagna grundprincipen hindras från att vidareföra information som kan bidra lill rikliga avgöranden.

Fullmäktige hemställer avslutningsvis all den blivande lagstiftningen om utväxling av uppgifter mellan myndigheter utformas med tillböriigl beak­tande av de angivna synpunkterna.

Allmänhetens pressombudsman uttrycker också farhågor för tillämpningen av beslämmelserna om sekreiess mellan myndigheter. Dessa bestämmelser som skall beaktas av i stort sett alla tillämpande myndigheter och tjänstemän måste enligt ombudsmannen te sig svåra för en icke juridiskt utbildad eller eljesl sakkunnig person. Därtill kommer all undanlag från reglema i stor

42 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               146

utsträckning föreskrivs på andra håll i lagen. Osäkerhet om vad som gäller i dessa för medborgarna viktiga avseenden och kanske brister i tillämpningen kan befaras.

Som framgår av avsnittet 2.3 är JO kritisk och framhåller atl frågan om sekreiess myndigheter emellan bör bli föremål för en grundlig utredning innan detta svåröverskådliga problemkomplex är moget för en så genomgri­pande lagreglering som nu föreslagils. En ledamot av regeringsrätten (rege­ringsrådet Mueller) är av samma uppfattning och anför:

Del kan självfallel finnas skäl som talar för alt i lag reglera även sekreiess mellan myndigheter. En sådan reglering får emellertid inte enbart positiva följder. Den kan nämligen komma all uppfattas som en presumtion för alt myndigheter inte skall lämna uppgifter till andra myndigheter. På så sätt kan del samarbete som behövs mellan myndigheterna komma alt försvåras. En tyngande byråkralisering i kontakterna mellan myndigheterna kan också förutses. Att exempelvis skolväsendet och de barnavårdande instanserna behöver ha etl nära och kontinueriigt samarbete med varandra är uppenbart. Men mol bakgmnd av vad som anförs i departementspromemorian om sekreiessen inom socialvården lorde detta samarbete knappasl kunna ta sig uttryck i alt socialvården lämnar ul några uppgifter lill skolväsendel. Socialvårdens personal kommer nämligen helt enkelt inte atl våga lämna ul uppgifter av rädsla för all bryta mol sekretessreglerna. Samhällets möjligheter alt fullgöra sina uppgifter all stödja barns och ungdomars utveckling kommer till följd härav all minskas. Enskilda individer som behöver stöd och hjälp och som också har en laglig rätt därtill kommer inte att få den och delta bara därför all samhället infört sådana regler om sekreiess mellan myndigheter som är ytterst restriktiva och därlill synneriigen svåra alt tolka. Vad nu har sagts gäller även i fråga om de föreslagna reglerna om sekretess inom myndighe­terna.

Del anförda leder till den slutsatsen att de föreslagna reglerna om sekretess m.ellan och inom myndigheterna behöver omarbetas, i den mån de över huvud laget bör införas. Omarbetningen bör ha lill syfle all underiätta del samarbete mellan myndigheterna som behövs för all samhället skall kunna fullgöra sina uppgifter så som de numera beskrivs i 1 kap. 2 § RF.

Sveriges industriförbund m.fi. erinrar om alt de i yttrandet över LAH efteriyste en eftertrycklig beslämmelse om atl den sekreiess som uppgiftsin-samlande myndighei har att iaktta också skall följa uppgift vid utlämnande till annan myndighei. I promemorieförslaget har detta utom i vissa speciella fall avvisats framför alll med hänvisning lill alt insynsinlressel hos annan myndighet, till vilken uppgift överförts, kan vara störte än hos den uppgiftsinsamlande myndigheten. Grunden för förbundels och övriga orga­nisationers inställning är ytterst att den enskilde företagaren bör kunna ställa krav på fömtsebarhei belräffande det sekretesskydd en av honom lämnad uppgift kommer att åtnjuta. Med den föreslagna regleringen torde en myndighet mycket sällan med absolut säkerhel kunna utlova vilket sekretesskydd som en lämnad uppgift kommer alt åtnjuta i framliden. Detta så myckel mindre som myndighei med den föreslagna regleringen inte kan

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             147

uppställa förbehåll belräffande annan myndighels användning eller vidare­spridning av utlämnat malerial. En väg ut ur detla dilemma är, som också påpekats i promemorian (s. 256), alt i ökad utsträckning uttryckligen förfallningsreglera uppgiftsutlämnandel mellan myndigheter belräffande olika slag av uppgifter. Förbundet och de övriga organisalionema instämmer i all detta är en lämplig metod, särskill om en sekundär sekretess och möjligheter att uppställa förbehåll vid utlämnande lill annan myndighet inte kan accepteras. I lagen om uppgiftsskyldighet i vissa planeringsfrågor har sålunda den besväriiga frågan om spridning av primämppgifterna inom den offentliga förvaltningen nyligen lösts på detta sätt. LRF framför liknande synpunkter.

Sjömansnämnden anför all det är synnerligen angeläget ur nämndens synpunkl att lagstiftningen inte lägger hinder i vägen för att inhämta uppgifter från domstolar, åklagare, polis och andra myndigheter. Nämnden avstyrker för sitt vidkommande att sekreiessregleringen också skall gälla myndigheterna emellan.

Sekretess inom m y n d i g h e t behandlas särskill av ell par remiss­instanser. Som framgår av del föregående är Landstingsförbundet positivt till promemorieförslaget i denna del. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller alt det inom länsslyrelsen sker ett samarbete bl. a. mellan taxeringsavdelningen och de enheter inom förvaltningsavdelningen som handhar ärenden om tillståndsprövning och kontroll beträffande restauranger samt bingospel och vissa andra lotterianordningar. Anledningen är all befogat intresse föreligger av alt fä del av på ömse håll befintlig information om ekonomiska förhållanden. Samarbetet har hittills inte kunnat ske i önskvärd omfattning på grund av befintliga sekretessregler på båda håll. Länsslyrelsen fömtsätter all den nya regeln om informalionsräll efter vägning av skada gentemot informationsbehov regelmässigt skall leda till atl information anses kunna utbytas. Liknande synpunkter anförs i fråga om informationsutbyte mellan taxeringsavdelningen och socialenheten i uiskänkningsärenden.

Ett par remissinstanser lar upp frågan om sekretess vid samköming av ADB-register. Dalalagstiftningskommiltén erinrar om all den enligt sina direktiv tills vidare inte närmare skall syssla med frågan om lagstiftning om handlingssekreless och tystnadsplikt i offentlig verksamhet men alt del senare kan visa sig lämpligl all göra en fördjupad undersökning i vissl hänseende, t. ex. angående sekreiessen mellan myndigheter. Kommittén skall dock i full utsträckning kunna överväga frågor om samköming mellan olika ADB-register och sådana andra spörsmål om utväxling av data som hänger samman med atl viss informationsteknik kommer lill användning. Vid dalalagens tillkomst ansågs del vara av slor vikt från den enskildes synpunkl vem som får tillgång till uppgifterna i etl tillämnat personregister, bl. a. om de blir tillgängliga endast för viss myndighet eller fören vidare krets. Del ansågs t. ex. ofrånkomligt atl olika ömtåliga uppgifter registreras av vissa

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               148

myndigheter och atl detta i allmänhet torde accepteras av den enskilde. För all förhindra otillböriigi inlegriletsinlrång gällde det framför allt atl se lill atl inte uppgifterna sprids i vidare kretsar. Detta ansågs ge vid handen all slor vikt måste fästas vid om en viss information används för etl annat ändamål än del för vilket informationen ursprungligen är avsedd. Del kunde finnas skäl att bedöma en sådan användning som olillböriig, även om del ror sig om uppgifter som i och för sig är av tämligen banal natur. I den allmänna debatten, främst i riksdagsmotioner, som enligt datalagsliftningskommitléns direktiv utgör etl väsentligt underiag för kommitténs överväganden har under senare år förts fram förslag om all samköming och annal utbyte av personinformation bör starkt begränsas. Del har också föreslagits att uppgifter som samlats in av en myndighei för ett vissl administrativt ändamål inte bör få användas för andra ändamål och av andra myndigheter. Dessa förslag gäller personuppgifter rent generelll och då självfallel inte minst sekretessbelagda uppgifter. Mol den bakgrunden är det, vilket också framhållits i departementspromemorian, angeläget atl eftersträva en relativt fasl reglering av sekreiessen lill skydd för enskild såväl mellan myndigheter som inom en myndighei. Den föreslagna regleringen bör enligt kommittén t. v. kunna godias. Kommittén anser del dock väsentligt all de möjligheter lill utlämnande som ges i generalklausulen (2 kap. 7 §) tillämpas restriktivt. Den uttryckliga bestämmelsen om datainspektionens möjligheter lill föreskrifter enligt datalagen är därvid av stort värde. Kommittén noterar avslutningsvis all departementspromemorian innehåller ett uttalande om att strävandena all förbättra skyddet mot obehörigt och menligt röjande av sekreiesskyddad information inom och mellan myndigheter bör föras vidare och alt del därför kan finnas anledning alt göra en sädan fördjupad undersökning angående sekreiessen mellan myndigheter som antytts i datalagsliftningskommitléns direktiv (promemorian s, 151), Kommittén kan dock för egen del inte nu bedöma behovet av ytterligare överväganden i denna fråga. Också Svenska läkaresällskapet har noterat del angivna ullalandet i promemorian och uttrycker den förhoppningen all den fördjupade undersökningen verkligen genomförs,

7 Domstolssekretessen m. m.

Av de remissinstanser som särskill yttrat sig i fråga om domslolssekre­lessen tillstyrker JK, RA, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Östergötlands län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och SACOISR att de föreslagna reglerna införs,

JK anser att de i promemorian föreslagna lösningarna visseriigen är delvis ganska komplicerade men alt de förefaller väl avvägda och i alll väsentligt väl ägnade att införas i en ny sekretesslag. Några principiella invändningar mot förslagel har JK i regel inte. En ganska principiellt betonad fråga är dock enligt

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             149

JK huruvida en hemlig handling som förebringats vid en offentlig förhand­ling och därigenom mist sin sekreiess hös domstolen fortfarände skall vara sekretessbelagd hos andra myndigheter. Enligt förslagel skall en sådan ordning gälla, JK kan för sin del inte se några skäl för denna ändring i förhållande lill gällande rätt. Promemorian anger inte heller några skäl. Har handlingen i ett sammanhang ansetts kunna bringas till allmän kännedom, bör den enligt JK inte längre kunna hemlighållas,

Svea hovrätt konstaterar all förslaget för domstolssekrelessens del inte innebär några genomgripande förändringar av nuvarande rättsläge. Hovrätten gillar i alll väsentligt förslagel. Också RA finner att beslämmel­serna i 12 kap, saml ändringarna i RB fäll en lämplig utformning.

Hovrätten för Västra Sverige uttalar all reglerna om sekretess vid domslol nu är ganska komplicerade vilket hänger samman med atl de reglerar den brytning som uppslår när två skilda syslem kolliderar. Promemorian innebär i huvudsak ingen ändring i den grundläggande regeln all vad som har förekommit vid offentlig domstolsförhandling skall vara offentligt även för framliden. Man behåller även den supplerande regeln all också en vid hemlig förhandling upprättad eller företedd handling skall vara offentlig i framliden, om inte domstolen uttryckligen förordnar om sekretess. Dessa båda regler utgör väsentliga moment i domstolarnas offentlighetstradilion, och hovrätten tillstyrker all de behålls, I flera andra hänseenden innebär förslagel en djupgående teknisk omdaning av regelsystemet. Sakligt sett är omda­ningen mindre genomgripande. De förändringar som föreslås bidrar enligt hovrätten till att bringa reglerna i bättre överensstämmelse med TF och kan även i övrigt betraktas som förbättringar. Också SACO/SR anser alt reglerna om domstolssekreless är en förbättring och förenkling i jämförelse med vad som nu gäller, Förslagel i 12 kap, 3 § om förtida avveckling av sekretesskydd förefaller dock inte fylla någon större praktisk funktion, 1 övrigt tillstyrker SACO/SR förslagel.

Den föreslagna systematiska regleringen av domstolssekretessen lillfreds-ställer enligt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län länsdomstolarnas önskemål i olika hänseenden, även om regleringen innebär att förhandlings-sekretessen blir mindre omfattande än enligt nu gällande regler. För länsdomstolarna i Göteborg lorde detta i sak inte innebära någon märkbar skillnad från dagens förhållanden. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner beslämmelserna logiskt uppbyggda, även om de vid en försia anblick förefaller något svåröverskådliga. Reglerna om överföring av sekretess lill domstol verkar enligt länsstyrelsen ändamålsenliga, och länsstyrelsen finner sig i alll väsentligt kunna godta den föreslagna ordningen.

Några remissinstanser anser all reglerna om domstolssekreless blivit svåröverskådliga. Den reglering som nu gäller i fråga om domstols-sekretessen är enligt kammarrätten i Sundsvalt svårgripbar och uppbyggd på ett systematiskt   egendomligt sätt. Delta har lett lill svårigheter och

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              150

missförstånd i tillämpningen. En reformering av beslämmelserna framstår därför som angelägen. Vid sin genomgång av de regler som tagits upp i promemorieförslaget har kammarrätten visseriigen inte funnit annat än alt dessa är logiskt uppbyggda och täckande. Däremot anser sig kammarrällen kunna konstatera all målsättningen all göra reglerna mer tillgängliga inte har uppnåtts. Intrycket är i stället alt regleringen är svåröverskådlig och komplicerad. Kammarrättens uppfattning atl förslagel lill sekretesslag bör arbetasöver tar därför sikte inte minst på regleringen av domstolssekretessen. Att reglerna framstår som svåröverskådliga har enligt kammartätten till viss del sin grund i alt de inte är sammanhållna. Delta har visseriigen sin förklaring i den gmndläggande systematik som kommit till användning i promemorieförslaget och dessutom i det förhållandet atl regleringen inne­fattar processuella bestämmelser som har sin plats i RB, Enligt kammarrät­tens mening bordet emellertid vara möjligt atl - ulan att den grundläggande systematiken bryts i nämnvärd grad - i syfte all Öka överskådligheien sammanföra vissa av de nu i förslagel lill sekretesslag spridda bestämmel­serna, Kammartätten åsyftar därvid i första hand en sammanföring av de bestämmelser som direkt tar sikte på domslolsverksamhelen, såsom sådana som finns i-fömlom 12 kap.-8 kap. 21 §, 19 kap. 15 § saml 10 kap. 17 och 18 §§ i förslagel. Enligt kammarrällen kan del inte uteslutas att en genomarbetning av förslagel till sekretesslag öppnar möjligheter lill ytterii­gare sammanföring eller i varje fall klarläggande hänvisningar.

Enligt kammarrätten i Göteborg innehåller promemorian en förtjänstfull analys av de problem som är förknippade med domslolssekrelessen, och kammarrätten kan också i stora delar godta de sakliga lösningar som föreslås. Inte minst tillfredsställande är del enligt kammarrätten alt som utgångspunkt för regleringen har valts att all sekretessbeläggning av handlingar vid domstol bör bygga på materiella bestämmelser som står all finna i sekretesslagen eller i annan lag till vilken sekretesslagen hänvisar. Kammarrällen konstaterar emellertid med etl beklagande alt inte alla möjligheter lill förenklingar har tillvaratagits och att den lagtekniska lösning som presenteras i promemorian är minst lika svårtillgänglig som den nu gällande.

Sveriges domareförbund befarar att tillämpningssvårigheterna blir särskilt påtagliga när lagen skall lillämpas av de räitsvårdande myndigheterna. Dessa myndigheter kommer i sin verksamhet i kontakt med frågor från många olika sekretesskyddade områden. De bestämmelser som t. ex. domstolarna har att tillämpa finns på ett flertal olika ställen i lagen. Man fär enligt förbundet inte genom att läsa 12 kap., vilket enligt rubriken handlar om sekretessen hos bl. a. domstolar, besked om vad som gäller i sådanl hänseende. Det kan visseriigen sägas all jurister vid de räitsvårdande myndigheterna bör ha förmåga atl sälla sig in i även mera komplicerad lagstiftning och att det därför inte finns anledning att förenkla bestämmelserna, om man därigenom mbbar systematiken i lagen. Den föreslagna lagen förutsätter emellertid att vissa

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              151

beslut i sekretessfrågor fattas av andra tjänstemän än jurister. Också/'/essens samarbelsnämnd finner att reglerna i 12 kap, är ett exempel på lagförslagets svårtillgänglighet, I kapitlets första paragraf finns exempelvis hänvisningar till inemot 20-tal andra paragrafer i lagen, Fören representant för massmedi­erna, som skall bilda sig en uppfattning om vilka möjligheter han eller hon har att fä ut en uppgift från en domstol, är det inte lätt att genom studium av lagen få klarhet i hur rättsläget är betr, del aktuella fallet. Härtill kommer enligt nämnden alt det dessutom finns regler om domstolssekreless på andra ställen i lagen, t, ex, i 8 kap, 21 § som gäller sekretess vid brottmål i domstol.

Marknadsdomstolen erinrar om att bestämmelserna i 5 kap, RB om offenllighet vid domstol har motsvarande tillämpning vid marknadsdom­stolen (16 § första stycket lagen om marknadsdomstol m, m,). Genom andra stycket sislnämnda paragraf kan domstolen därutöver förordna all samman­träde för handläggning av konkurrensbegränsningsärende skall hållas inom stängda dörrar, om det kan antas att förhandlingsarbetet i ärendet skulle försvåras till följd av offentligheten. De överväganden som redovisas i promemorian för att behålla sistnämnda beslämmelse är tungt vägande, och domstolen vill därutöver endast påpeka att ett förhandlingsresultat ofta är den enda möjlighel domstolen har lill sitt förfogande för all kunna fullgöra sin ålagda uppgift all undanröja skadlig verkan av konkurrensbegränsning, se promemorian s, 161, I promemorian uttalas att den nya reglering av förhandlingssekretessen vid domslol som görs i förslaget inte är avsedd alt ge upphov lill någon ändrad syn på frågan i vilken utsträckning domstols förhandlingar bör hållas inom stängda dörrar. Likaså behålls i huvudsak nuvarande ordning betr, sekretessbelagda uppgifter vilka förebringats vid förhandling inom slängda dörrar, I sislnämnda hänseende sker regleringen i 12 kap, promemorieförslaget. För marknadsdomstolen, som skulle beröras såväl av RB:s regelsystem om sekretess vid domstol som av den i 12 kap, förslaget stadgade ordningen, förefaller promemorians ställningstaganden i denna del vara något motsägelsefulla. Marknadsdomstolen fortsätter:

Såsom uttalas i promemorian (s, 163) torde i en del fall anledning saknas att för ett beslut av domstol om förhandlings hållande inom stängda dörrar kräva mer än att uppgift som kan antas bli förebringad vid förhandlingen omfattas av en tillämplig bestämmelse i sekretesslagen. Vad som avses härvid är fall där den tillämpliga sekretessbestämmelsen är utformad med tanke helt eller delvis på förhållandena vid domstolen i fråga. Såvitt marknadsdomstolen kan finna är den föreslagna bestämmelsen i 9 kap, 4 § första stycket 1 i förslaget (nuvarande 20 § sekretesslagen) just en sådan beslämmelse. Ändock medför den föreslagna lydelsen av 5 kap, 1 § andra stycket RB alt förordnande om förhandling inom stängda dörrar får meddelas endast om det bedöms vara av synneriig vikt att uppgift som bl, a, avses i 9 kap, 4 § första slyckel 1 i förslaget till sekretesslag inte röjs. Lämpligheten av den tänkta ändringen i 5 kap, 1 § andra styckel RB bör prövas även med hänsynslagande till den föreslagna beslämmelsen i 12 kap, 3 § i förslagel till sekretesslag. Även i andra sammanhang framträder vissa motsägelsefulla effekter av promemorians

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              152

ställningstaganden. Bl, a, innebär dessa atl en och samma uppgift kommer att röna olika sekretessbehandling alltefter huruvida uppgiften förebringas inför marknadsdomstolen eller inför allmän domstol (jfr 5 kap, försia styckel RB och 9 kap, 15 § första och tredje styckena i sekrelesslagförslaget; 9 kap, 15 § försia slyckel i sekrelesslagförslaget skulle inte äga tillämpning vid mark­nadsdomstolen till följd av den uiformning tredje stycket i sagda paragraf erhållit). Marknadsdomstolen fömtsätter atl nu berörda motsägelser beaktas inom ramen för den vidare prövningen i lagstiftningsärendet, så att de uppgifter som avses i 9 kap, 4 § första slyckel 1 i sekrelesslagförslaget erhåller avsett skydd,

1 några remissyttranden behandlas den skillnad som i promemorieför­slaget görs mellan allmän domslol och förvaltningsdom­stol med avseende på fömtsättningarna för förhandlingssekretess. Enligt promemorian skall för sekretess i förvaltningsdomstol inte krävas mer än att vid domstolen gäller sekretess för uppgift som kan väntas bli förebringad vid förhandlingen. Ståndpunkten motiveras med alt de sekretessbestämmelser som i allmänhet är aktuella när en sådan domstol håller muntlig förhandling har utformats under hänsyn till att ärendena i besvärsinstans prövas av förvaltningsdomstol. Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter, om inte gmndlagens krav på offentlighet vid domstolarna (2 kap, 11 § andra stycket RF) borde fä slå igenom kraftigare än hittills i fråga om förvaltningsdom­stolarna. Det största värdet i domstolsprövningen ligger just i parternas rätt till offentlighet och deras tvång att underkasta sig offentlighet. De vinster man vill uppnå genom en vidgad rätt lill domstolsprövning av förvaltnings­beslut kan förringas avsevärt, om inte offentlighetsprincipen fär slå igenom. Oavsett om förhandling hålls eller inte bör enligt hovrättens mening sekreiess i mål hos förvaltningsdomstol fömtsätta inte bara atl en sekretessregel är tillämplig utan dessutom aft det är av särskild vikt atl sekretessen upprätt­hålles,

I Domareförbundets PM framhålls all beslämmelserna i 12 kap, blir av underordnad betydelse för förvaltningsdomstolarnas del. Dessa domstolar anses delta i förvaltningen och de sekretessbestämmelser som avser vissi ärende eller viss verksamhet skall enligt förslaget vara direkt tillämpliga hos förvaltningsdomstol, I förbundets PM sägs vidare:

Denna olikhet i behandlingen av sekretessfrågor vid allmän domstol och vid förvaltningsdomstol hänger samman med den grundläggande uppfatt­ningen om vad dessa domstolar sysslar med. Ingen gör gällande annat än att de allmänna domstolarna sysslar med rättskipning. Det är emellertid en gammal uppfattning att förvaltningsdomstolarna - liksom myndigheterna -sysslar med något annat och att "förvaltningsrättskipning" är något helt skilt från rättskipning i allmänhet. Denna uppfattning hade mindre betydelse för rättsutvecklingen före 1972, då regeringsrätten var den enda allmänna förvaltningsdomstolen. Synen på förvaltningsdomstolarnas verksamhet var emellertid en annan under det arbete som ledde fram till förvaltningsprocess­lagen. Denna lag bygger på den fömtsältningen alt all rättskipning är av samma natur samt att både de allmänna domstolarna och förvaliningsdom-

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                            153

stolarna har till uppgift att skipa rätt. Det saknar därvid betydelse att det ofta är två enskildas intresse som bryts vid en allmän domstol medan det vid en förvaltningsdomstol nästan alltid rör sig om den enskildes intresse mot ett allmänt intresse. Bl, a, bestämmelserna om partsoffenilighei och förbudet mot reformatio in pejus är klara uttryck för alt den processuella grundtanken i förvaltningsprocessen är densamma som i den allmänna processen.

Promemorian slutar med konstaterandet att del förefaller som om den föreslagna lagstiftningen skulle vrida utvecklingen tillbaka genom atl förvaltningsdomstolarnas verksamhet ses som ett led i förvaltningen och inte som rättskipning av princip samma art som de allmänna domstolarnas dömande verksamhet. Om man behandlar alla domstolar på samma sätt och i stället skiljer mellan domstolar, å ena, saml andra myndigheter, å andra sidan, skulle enligt förbundet sannolikt vissa tolkningssvårigheler undgås.

Även kammarrätten i Göteborg ifrågasätter om inte vissa tolkningssvårig­heler skulle kunna undvikas, om sekretessbestämmelserna var gemen­samma för allmän domstol och förvaltningsdomstol, Ell annal skäl för gemensamma bestämmelser för alla domstolar är all man kan förvänta sig atl domarna i aUl störte omfattning kommer att tjänstgöra omväxlande i allmän domslol och i förvaltningsdomstol. Innan lagstiftningsärendet slutbehandlas bör man därför enligt kammarrätten undersöka närmare, om inte den nu angivna lagstiftningstekniken skulle leda till en mera lättillgänglig och lättillämpad lagieknisk produkt.

Regeringsrätten noterar atl avsikten är atl förvaltningsdomstol skall ha möjlighel atl hålla förhandling inom slängda dörrar i alla fall då en uppgift som väntas bli förebringad vid förhandlingen omfattas av en för domstolen gällande sekretessbestämmelse. Det anförda har inte föranlett regerings­rätten till annan erinran än att regeringsrätten ifrågasätter om de föreslagna primära sekreiesserna vid domstol täcker alla de fall då sådan sekreiess behövs. En noggrann genomgång av detta behov måsle göras. Som exempel nämner regeringsrätten körkortsmålen, som inte sällan innehåller uppgifter om personliga förhållanden av känslig natur. Vidare finns enligt regerings­rätten skäl atl närmare granska hur förslaget behandlat förhållandet mellan primär och sekundär sekretess. (Se vidare under 12 kap. 1 §.)

Svea hovrätt påpekar att reglernas uiformning inte lill fullo tillgodoser behovet av sekreiess hos domstol vid prövningen av dit överklagad fråga om utlämnande av u p p g i fl. Erhåller dom­stolen i sin rättskipande verksamhet, till vilken prövningen av överklagad sekretessfråga måste anses höra, sådan uppgift som avses i de lagrum lill vilka hänvisas lill 12 kap. 1 § andra slyckel, gäller uttryckligen ej sekretess vid domstolen. En regel, liknande den som i 12 kap. 8 S finns för regeringen, synes påkallad också för domslol. Vidare får det enligt hovrätten givelvis inte finnas någol utrymme för den som överklagat ett sekretessbeslul lill domstolen att där få la del av del material, vars offentiighel målet gäller. Enligt förslagel (2 kap. 12 § andra stycket) som i huvudsak bygger på gällande

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              154

rätt får utlämnande av handling vägras part efter viss intresseavvägning. Sekretessen bör här logiskt sett vara absolut under målets handläggning.

Bosladsdomstolen lar upp frågan om sekreiessen vid arrendenämn­derna och hyresnämnderna. Domstolen konstaterar all promemo­rieförslaget liksom gällande rätt i vikliga avseenden gör skillnad mellan domstolar och andra myndigheter. Bestämmelserna i 12 kap. promemorie­förslaget gäller sålunda i huvudsak endast för domstolarna. Denna uppdel­ning av myndigheterna får enligt bosladsdomstolen lill följd att i vikliga frågor skilda regler kommer atl gälla för bosladsdomstolen, å ena, samt arrendenämnderna och hyresnämnderna, å andra sidan. Bosladsdomstolen följer enligt förslagel samma sekretessregler som de allmänna domstolarna. Arrendenämnderna och hyresnämnderna föreslås i princip följa de allmänna sekretessreglerna för förvaltningsmyndigheterna. Nämnderna har emellertid i promemorieförslaget i ett avseende jämställts med domstol, nämligen i fråga om begränsningen av sekreiessen enligt 2 kap. 2 ij. Vidare är genom hänvisning i 27 § lagen om arrendenämnder och hyresnämnder bestämmel­serna i 5 kap. RB om offenllighet tillämpliga också vid nämnd. Bosladsdom­stolen har inget all erinra mot förslagels uppbyggnad i stort såvitt gäller domstolens egen verksamhet. Däremot ifrågasätter domstolen om den lösning som har valls för arrendenämnderna och hyresnämnderna betr. deras rättskipande verksamhet är lillfredsslällande i alla avseenden. Dessa myndig­heter är visserligen formellt förvaltningsmyndigheter, men handläggningen av ärenden sker i former som i hög grad liknar dem som tillämpas i tingsrätt. Nämnderna håller sålunda muntlig förhandling i flertalet ärenden och sådan förhandling är som tidigare nämnts offentlig. Enligt bostadsdomstolen bör del därför övervägas om inte ytteriigare några sekretessfrågor hos nämnderna bör behandlas på sätt som gäller för domstolarna enligt 12 kap. promemo­rieförslaget. Härigenom skulle man uppnå en större likformighet i regleringen av sekretessen mellan under- och överinstanser inom arrende- och hyres­områdena.

8 Tystnadsplikt och meddelarfrihet

På det hela taget godtar remissinstanserna promemorieförslaget i den del detla rör tystnadsplikt och meddelarfrihet. Allmän anslutning lill förslaget föreligger sålunda i frågan humvida reglerna om meddelarfrihet skall gälla också när uppgift röjs genom att allmän handling lämnas ut och i frågan hur regleringen skall utformas lagtekniskt. Den kritik som förekommer avser spörsmålet, om meddelarfriheten bör vara så vidsträckt som är föreslaget. Några remissinstanser hävdar alt del alllför mycket överiämnas åt den enskilde funktionären all göra avvägningen mellan intresset av all uppgifter lämnas lill massmedierna och intresset av att skydda det allmänna eller enskild mot att uppgifterna röjs. Framför allt går kritiken ut på alt del i fråga om de enskilda tystnadsplikterna bör göras fler undantag från meddelarfri-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             155

heten. Del saknas dock inte remissinstanser som uttalar sig i motsatt riktning.

Generella omdömen om promemorieförslaget i just denna del görs av hovrättenför Västra Sverige, som i alll väsentligt godtar promemorians förslag angående tystnadsplikt och meddelarfrihet, saml av kammarrätten i SundsvaU, som förklarar att de allmänna övervägandena i fråga om meddelar­frihet som redovisas i promemorian inte föranleder någon erinran från kammarrällens sida.

Frågan, huruvida reglerna om meddelarfrihet bör gälla också när yppande av uppgift sker genom utläm-nandeellerlillhandahållandeavallmän handling, las upp i flera yttranden. Genomgående delas promemorians uppfattning att någon sådan utvidgning av meddelarfriheten inte bör komma till stånd omedel­bart.

Till de remissinstanser som biträder förslagel atl frågan överiämnas till ytlrandefrihelsutredningen hör riksskatteverket. Under förutsättning alt del nu gällande utrymmet för meddelarfrihet i sak inte vidgas instämmer verket i att starka teoretiska och systematiska skäl talar för att lagreglerna om meddelarfrihet också skall avse uppgiftsyppande genom utlämnande av allmän handling. Verket intar en kritisk ståndpunkt i fråga om meddelarfri­hetens föreslagna omfattning på skatteområdet. Frågan om meddelarfrihe­tens laglekniska anpassning till de nya gmndlagsreglerna har nu lösts genom lagen (1977:1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brott mot tystnadsplikt. En genomgripande materiell utvidgning av dessa regler bör enligt verkets mening nu inte ske. Ell isolerat genomförande av en utvidgad meddelarfrihet på tystnadspliktssidan skulle medföra den nack­delen att de här inledningsvis nämnda teoretiska och systematiska skälen för en samordning förstärkes ytteriigare. Skillnaden i handlingssekreiessens och tystnadspliktens innehåll skulle på denna vikliga punkt därigenom ökas påtagligt. Verket anser att detta skulle kunna medföra olägenheter även av annan än teoretisk och systematisk natur. Bl. a. skulle det säkert bli svårare att göra regelsystemet fulll begripligt för myndigheternas personal. Verket förordar att hela frågan kring meddelarfrihetens framlida omfång och tekniska utformning överiämnas till den pariamenlariskl sammansatta ytlrandefrihelsutredningen för vidare prövning. Ell ytteriigare skäl för att en sådan prövning förordas är att verket anser det otillfredsställande att verket nu skall behöva ta slutlig ställning till meddelarfrihetens omfattning utan atl de i viss mån därmed sammanhängande frågorna som behandlats i betän­kandet (SOU 1976:36) "Anonymitet och tvångsmedel" och i verkets yttrande över detta betänkande ännu föranlett några ställningstaganden från rege­ringens sida. I sill nämnda yttrande framförde verket ett önskemål om en utredning av förhållandet mellan taxeringsrevision och anonymitetsskyddet. Verket anser all en sådan utredning bör föregå eller ske i sammanhang med en prövning av meddelarfriheten. Verket hänvisar lill nämnda yttrande.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   BUaga 2                              156

Lanlbruksslyrelsen anför til! en början att det numera torde vara allmänt accepterat atl tystnadsplikter inte bör gälla generelll även mol press och radio. Massmediemas uppgift som nyhelsförmedlare och samhällskritiker fömt­sätter att öppenhet visas mot dem och att de kan fä tillgång lill material som del inte är envar förunnat att få del av. Därmed inte sagt att delta malerial nödvändigtvis skall publiceras; det väsentliga är all del kan finnas med som en bakgrund till redovisningen av vissa fakta eller synpunkter. En öppenhet från myndigheterna gentemot massmedierna är alltså av betydelse för en vital samhällsdebatt. Samtidigt förutsätter en sådan inställning all pressen lever upp lill den ideologi som gäller: Frihet under ansvar. Lanlbruksslyrelsen erinrar om all det sedan gammalt har gällt atl ett felaktigt utlämnande lill pressen av en allmän handling har varit otillåtet, medan däremol ell brott mol tystnadsplikt under molsvarande förhållanden endasl i vissa fall - då tystnadsplikten har varit föreskriven i lag - har kunnat medföra ansvar. Som framhålls i promemorian borde, enligt styrelsens uppfattning, den nu föreslagna samordningen av handlingssekreless och lystnadsplikl också slå igenom när det gäller uppgifter till massmedierna. Del kan vara svårt all se någon logik i att en tjänsteman inte får lämna ul en sekretessbelagd handling till en tidning men alt han i många fall - beroende på uppgiftens art - kan läsa upp handlingen för journalisten. Skillnaden mellan ett utlämnande av en handling och en muntlig redogörelse för innehållet har emellertid gammal tradition, och man torde också kunna åberopa sakliga argument för en sådan skillnad. Bl. a. kan en utlämnad hemlig handling kopieras och spridas vidare. Därvid kan den, genom sin officiella prägel, medföra större olägenhet än en vidarebefordran av muntliga uppgifter. Del kan alltså finnas skäl som talar för all den hittillsvarande skillnaden bibehålls i viss utsträckning. Lanlbrukssly­relsen biträder därför förslaget att en samordning av tystnadsplikt och handlingssekreless gentemot massmedierna inte sker i detta sammanhang utan alt frågan las upp av yltrandefrihetsulredningen.

Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget att frågan om all låta reglerna om meddelarfrihet också avse uppgiftsyppande genom utläm­ning av allmän handling överlämnas till yltrandefrihetsulredningen för ytteriigare övervägande. Länsstyrelsen förutsätter att det blir klariagt att meddelarfrihetens avgränsning också gäller i förhållande till andra länders massmedia.

Ell par remissinstanser, däribland kammarrällen i SundsvaU, ansluter sig till den i promemorian intagna ståndpunkten att meddelarfriheten inte i detta sammanhang bör utvidgas till att avse yppande av uppgift genom utiäm­nande av allmän handling. Svea hovrätt uttalar förståelse för de skäl som i promemorian har anförts mot att nu föreslå en utvidgning av meddelarfri­heten till att avse jämväl utlämnande av handling. JK anser att det resonemang som förs i avsnitt 8.4 (s. 176-180) är tankeväckande. Enligt hans mening finns del emellertid flera - i promemorian ej nämnda - skäl mol alt låta reglerna om meddelarfrihet avse även yppande av uppgifter genom

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              157

utlämnande av allmän handling. Eftersom resonemanget utmynnar i slutsatsen alt någon sådan ändring av meddelarfrihetens innebörd inte bör genomföras i detta sammanhang, anser sig JK sakna anledning atl nu närmare utveckla sin uppfattning i detta ämne. AUmänhetens pressom­budsman finner att det i och för sig är en nackdel atl skillnaden mellan handlingssekretess och tystnadsplikl kvarstår i ett förslag, som annars syftar lill en enhetlig reglering. Det finns dock enligt hans mening goda sakliga skäl all bibehålla en skillnad, eftersom muntliga uppgifter kan utlämnas med större urskiljning. 1 vart fall bör man först avvakta verkningarna av den utvidgade meddelarfriheten för muntliga uppgifter innan även friheten att lämna ut sekretesskyddade handlingar lill massmedier utökas.

Kritisk mot tanken att samma meddelarfrihet bör gälla oavsett om en uppgift yppas genom överlämnande av en allmän handling eller på annat sätt är hovrättenför Västra Sverige. Hovrätten anser att det exempel som anförs i promemorian till stöd för samordning även i detta hänseende - alt det är egendomligt att den som lämnar ut ett beslutsuikasi, vars innehåll omfattas av en tystnadsplikt, skall kunna gå fri från ansvar, under det att den som överiämnar samma handling i underskrivet skick kan fällas till ansvar - kan synas belysande. Den nu gällande ordningen innefattar emellertid en känslig jämvikt mellan två inbördes svårförenliga synsätt. Hovrätten är inte främmande för tanken att den vidsträckta meddelarfriheten har kunnat försvaras gentemot angrepp från förvaltningens sida bl. a. just på gmnd av att överiämnande av hemlig handling i varje fall inte lär passera opåtalt. Ett överiämnande av en hemlig handling är, även om syftet är atl den hemliga uppgiften skall publiceras, typiskt sett en störte fara för del sekretesskyddade intresset än annat röjande av uppgiften. Vidare vill hovrätten hävda all ansvarsfrihet inte behövs här för meddelarfrihetens huvudfunktion: att uppgifter skall kunna lämnas för alt tiäna som underiag för publicering. Avgörande vid utformningen av reglerna om meddelarfrihet bör vara inte doktrinärt betonade krav på enhetlighet ulan de praktiska kraven på alt en tillräckligt vidsträckt insyn skall vara möjlig, och härvidlag har de gällande reglerna på de flesta områdena fyllt sin uppgift väl. De utvidgningar i sak som föreslås i promemorian bl. a. i fråga om socialvården, är välkomna. En utvidgning som syftar till enhetlighet mellan överlämnande av handling och annat uppgiftslämnande synes emellertid överflödig, och hovrätten avstyrker ytteriigare utredning på denna punkt.

För en enhetlig reglering av meddelarfriheten uttalar sig däremot bl. a. datainspektionen. Offentlighetens gmndlagsmässiga anknytning lill "allmän handling" och sekretessens till "uppgift" har enligt inspektionen fått till konsekvens all den sakligt svårförståeliga skillnaden mellan utlämnande av handling och yppande av dess innehåll kvarstår. Såsom framhålls i prome­morian (s. 176 fO talar starka skäl för en ändring i den riktningen att reglerna om meddelarfrihet blir tillämpliga också när uppgift röjs genom utlämnande

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              158

av allmän handling. En sådan ändring bördock knappasl företas ulan revision av 7 kap. 3 S TF som onekligen utgår från nuvarande ordning, och att ännu en gång uppskjuta den angelägna reformeringen av sekretesslagstiftningen för alt avvakta grundlagsändring bör inte komma i fråga.

För SACOISR framstår det som beklagligt alt del i 7 kap. 3 § TF fortfarande framställs som skilda brott att oriktigt utlämna allmän handling och atl åsidosätta tystnadsplikt. Enligt SACO/SR:s mening finns det, om en gemensam lag ges om sekreiess för uppgift i allmän handling och sekretess för annan uppgift, inte längre tillräckliga skäl att behålla den gamla uppdel­ningen.

För Pressens opinionsnämnd är det påfallande hur reglerna om meddelar­frihet-! 7 kap. 3 § TF i dess lydelse från och med den Ijanuari 1978-brister i överensslämmelse sinsemellan. I förhällande lill hemliga handlingar tillåls meddelarfriheten inte göra någon inbrytning men i förhållande till tystnads­plikterna är sådan inbrytning förutsatt. I del förra hänseendet har regleringen, frånsett skilda krav på subjektivt rekvisit, förblivit densamma sedan TF:s tillkomst år 1949, medan den i förhållande lill lyslnadsplikierna har varit föremål för ständiga ändringar. Den bristande följdriktigheten kommer att framträda särskill nu när en enhetlig reglering i övrigt genomförs i fråga om handlingssekreless och tystnadsplikl. Opinionsnämnden har uppfattningen all för den som har lyckats sälla sig in i hithörande frågeställningar denna brist kan te sig mindre väsentlig. Den är ju, kan man säga, av huvudsakligen formell natur; gränsdragningen för meddelarfriheten mot tystnadsplikterna blir den i realiteten bestämmande över hela faltet, eftersom uppgifter ur hemliga handlingar alltid kan utlämnas för publicering intill denna gräns blott utlämnandet sker på annat sätt än genom atl själva handlingen eller del därav lämnas ul. Men för den oinvigde måste lagstiftningen te sig förbryllande. Del är inte så lätt att inse att enbart det sätt på vilket en uppgift i en allmän handling lämnas ul är avgörande för om straffbart förfarande föreligger eller ej. Uppgiftens sakliga innebörd synes böra vara avgörande för denna fråga, i likhet med vad som nu föreslås gälla belräffande handlingssekrelessen och tystnadsplikten i övrigi. Opinionsnämnden ifrågasätter om inte regleringen i 7 kap. 3 § TF - och i samband därmed slående regler i TF - bör övervägas på nytt, hur motbjudande det än kan te sig att än en gång på kort tid ändra i TF. Lämpligl kan också vara alt ta upp frågan i samband med genomförandet av en massmediegrundlag. En lösning i sak som, enligt vad som antyds i den remitterade promemorian, går ut på atl i den nu föreslagna lagen åstad­komma en överensstämmelse, anser opinionsnämnden inte vara möjlig med hänsyn till innehållet i 7 kap. 3 i; 2 TF.

Kammarrätten i Sundvall ansluler sig lill vad som anförs om utform­ningen i stort av lagreglerna.

Utgångspunkterna för utformningen av lagreglerna om undanlag från meddelarfriheten diskuteras i en rad yttranden. Hovrättenför Västra Sverige

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              159

uttalar att del är lätt att uppfatta de nuvarande reglerna om avvägningen mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet såsom orimliga: det är i många fall straffbart att röja en hemlighet vid frukostbordet men straffritt att via en tidningsredaktion sprida samma hemlighet till hundratusentals läsare. Skälen för den rådande ordningen är emellertid väl kända. De utvecklades av dåvarande justitieministern i prop. 1975/76:204 s. 94 f Hovrätten vill understryka atl, såsom sades då, det största värdet i en vidsträckt meddelar­frihet ligger i all uppgifter lämnas, inte för direkt publicering, utan mera för atl tjäna som underiag för kommande publicering i ämnet. Erfarenheten från senare decennier med en myckel stor frihet för meddelare ger enligt hovrättens mening anledning att utgå från atl både offentliga funktionärer och nyhetsmedierna generellt sett hanterar de gällande reglerna med varsamhet och gott omdöme. För etl par decennier sedan yppades visst missnöje med tidningarnas brollsreportage, och man krävde från vissa håll att polis- och åklagarpersonalens meddelarfrihet skulle begränsas. Kraven tillbakavisades emellertid. Såvitt hovrätten har sig bekant är man nu på ömse håll nöjd med rådande ordning. Den öppna hållning som polis- och åklagarpersonalen som regel lorde inlaga undanröjer anledningar lill miss­tänksamhet hos nyhetspersonalen och minskar riskerna för publiciletsska­dor. Indirekt främjas allmänhetens förtroende för polis- och åklagarmyndig-hetema. Del finns enligt hovrätten anledning atl tro alt en uppmjukning på andra känsliga områden, såsom inom socialförvaltningen, skulle ha en liknande gynnsam effekt. Pressens opinionsnämnd anför:

Det tryckfrihetsrättsliga meddelarskyddet måsle för den oinvigde framstå som en egendomlig företeelse. Alt uppgifter, som omfattas av tystnadsplikt, kan straffritl lämnas ut till en tidningsredaktion eller enskild journalist för publicering i pressen är svårförståeligt. Ehuru denna meddelarfrihet ej är någon ny företeelse, torde den för mången vara främmande. Del gäller därför enligt opinionsnämndens mening alt, när den nu aktualiseras i föreliggande lagstiftningsärende, såvitt möjligt förklara och förtydliga dess innebörd. Del slår nämligen klart, att meddelarfriheten är av största betydelse för en fri debatt och en riklig samhällsinformation. Men del är lika klart alt den är ömtålig till sin natur.

Meddelarfrihetens räckvidd har ändrats undan för undan, alltifrån det för riksdagen år 1948 framlagda förslaget lill ny TF fram lill senasie ändring, år 1976, i samma TF. 1 anslutning till denna senaste ändring framhölls (prop. 1976/76:204 s. 95) att det största värdet i en vidsträckt meddelarfrihet ligger i att uppgifter lämnas, inte för direkt publicering, ulan mera för all tjäna som underlag för kommande publicering i ämnet. Och som skydd mot publici­tetsskador har framhållits, utom del tryckfrihetsrättsliga ansvaret, den självsanerande verksamhet som bedrivs inom pressen, bl. a. genom opinions­nämnden.

Det skulle självfallet vara av värde om del i den nu föreslagna lagen kunde komma lill uttryck, atl i den mån hemliga uppgifter lämnas ut till pressen de främst skall tjäna som bakgrundsmaterial för en publicering. Men med den

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              160

utformning 7 kap. 3 S försia slyckel och 1 kap. 1 S tredje stycket TF erhållit vill del synas som om en beslämmelse av sådanl innehåll skulle komma i strid med TF. Men tanken bör framhävas i motiven. Del är av vikt alt den enskilde journalisten har klart för sig all del inte är fritt fram för publicering ulan vidare, så snart en uppgift lämnais ul av en offentlig funktionär. Han får inte förlita sig på all denne övervägt saken och alt utiämnandet av uppgiften innebär klartecken. Under förutsättning att journalisterna arbetar seriöst, medvetna om sitt pressetiska ansvar, måsle meddelarfriheten betraktas som en särdeles slor tillgång. Inte sällan lärer en mera fyllig upplysning, som kan erhållas tack vare meddelarfriheten, leda till all publicering i ell ömtåligt ärende underlåtes med hänsyn till enskilds personliga förhållanden. Opinionsnämnden kan sålunda från sin praxis på senare tid nämna exempel på atl en närgången publicering av ett fall rörande omhändertagande av barn för samhällsvård antagligen skulle ha uteblivit, om företrädare för barna-vårdsmyndighelerna ägl klarlägga de närmare förhållandena i fallel.

Inte minsl den undersökande journalistiken medför emellertid vissa faror. Det som förmenas innebära en kritisk granskning av en företeelse i samhället - en i sig klart vällovlig uppgift - stannar gärna vid ett nedsättande angrepp på person utan vidare syftning. Insikten är inte lika klar hos alla, när del gäller att skilja mellan sak och person. Från opinionsnämndens verksamhet under senare tid kan lill och med lämnas exempel på hur en stor dagstidning publicerat en enskild persons sjukjournal, som dess reporter lyckats få del av.

Med del sagda vill opinionsnämnden särskill understryka behovel av skydd för den personliga integriteten, när nu konturerna av meddelarfriheten skall läggas fast. Att märka är, att meddelarens åsidosättande av lystnadsplikt är strafflart endast när uppsåt föreligger. Pressens eget ansvar måste därför framhävas. En publiciteisskada kan svåriigen repareras genom ett aldrig så omfattande tryckfriheisansvar eller, utanför lagsiifiningsområdet, genmäles-räit. Det tillhör sällsynthelerna atl en enskild person, som blivit föremål för angrepp i en tidning, kan räkna med försök från tidningens sida till återupprättelse i den utsträckning som vi sett exempel på den senasie liden.

Opinionsnämnden har inte sett som sin uppgift all utifrån nu anförda allmänna synpunkter på meddelarfriheten närmare granska del remitterade förslagel i dess enskildheter. Nämnden vill främst framhålla önskemålet, atl i lagstiftningsärendet förklaras meddelarskyddets närmare innebörd och fram­hävs pressens självständiga ansvar i denna del.

Enligt kommunstyrelsen i Södertälje kommun är erfarenheterna vid tillämp­ning av gällande rätt varierande. 1 flertalet fall har systemet fungerat väl. Dock har tolkningssvårigheler då och då gjort sig gällande. Det har också förekommit att myndighei har samlat in uppgifter och därvid har angett att sekretesskydd föreligger i fall där tjänsteman sedan har varit oförhindrad all lämna uppgiften vidare till massmedier. Det finns enligt kommunstyrelsen exempel på alt företag och enskilda personer inte har ansett sig vilja lämna uppgift till myndighei som man har menat inte kan hanlera uppgiften på ett tillfredsställande sätt. Här vilar som anges i promemorian etl tungt ansvar på all varje enskild tjänsteman tillämpar meddelarfriheten med omdöme. Dock sägs i promemorian, erinrar kommunstyrelsen att "en felbedömning som

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             161

leder lill att en uppkommen publicitetsskada blir något störte än vad som kan anses motiverat av del allmänna intresset äv atl en viss uppgift lämhades(...) som regel inte (bör) kunna bestraffas". Enligt kommunstyrelsen kan det finnas starka skäl för en mellanform mellan allmän tillgänglighet och total sekretess. En sådan mellanform finns f ö. när del gäller parts insyn i handläggningen av ell ärende. Tillämpning av denna mellanform bereder inga svårigheter. När det gäller meddelarfriheten finns dock anledning lill vissa erinringar. Det mellanskikt som omfattas av denna speciella reglering bör enligt kommunstyrelsens mening vara så small som möjligt. Promemo­rieförslaget är inte tillfredsslällande i detta hänseende. Områdel där sekretess i princip råder men meddelarfrihet föreligger är oproportionerligt stort: Enligt kommunstyrelsens uppfattning bör man allvariigt överväga om sekretesskydd över huvud taget skall föreligga för en uppgift som fritt kan lämnas lill massmedier. Endast i undantagsfall bör sä vara fallet. Man bör därför se över om inte sekretessbestämmelserna helt ska slopas för vissa delområden. Nuvarande situation med ett vitt område där varken sekretess eller offentlighet egentligen råder skapar osäkerhet om rättsläget hos uppgiftslämnare till myndigheter och hos befattningshavare vid myndighe­ter. Denna osäkerhet bör så långt möjligt undanröjas - också för all den sekrela handläggning av vissa uppgifter som är angelägen verkligen skall upprätthållas. Enligt kommunstyrelsens uppfattning bör emellertid den oklarhet som råder i dessa frågor inte föranleda försening av promemorie­förslagels genomförande, Förslagel har så stora kvaliteter i andra hänseenden att del bör bli föremål för lagstiftning. Promemorian innebär visseriigen ingen nämnvärd förbättring av gällande rättsläge i fråga om konflikter mellan sekretessbestämmelser och meddelarfrihet men heller ingen försämring. Vad som snarare bör göras är en särskild utredning om begränsning av del gränsområde där sekreiess och meddelarfrihet samtidigt råder.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hänvisar lill atl förslaget utgår från all, samtidigt som tyslnadspliklema begränsas, den enskilde offenllige funktionären likväl skall visa en omdömesgillhel och ansvarskänsla som skall molverka eventuella negativa effekter av begränsningen. Del fömtsälts också atl genom bortfallet av tystnadsplikten resp, genom möjligheten av förbehåll vid lämnande av uppgifler(t, ex, publiceringsförbud), för vilka eljest tystnadsplikt skulle gälla, massmedias representanter skall kunna fä bättre information och felaktiga uppgifter kunna tillrättaläggas. Huruvida dessa förutsättningar kan anses föreligga i betryggande omfattning undandrar sig länsstyrelsens bedömande, Länsslyrelsen framhåller atl det blir väsentligt att följa upp att den självkontroll, som förutsätts både hos offentliga funktionärer och hos massmedierna, verkligen fungerar.

En mera kritisk inställning till promemorians innehåll i denna del har några remissinstanser, ÖB anser all antagandet i promemorian (s, 182), att uppgifter som kan komma all lämnas lill följd av meddelarfriheten sannolikt aldrig blir

43 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               162

publicerade, säkert i och försig är riktigt. Del måsle dock enligt ÖB beaktas alt uppgifter som lämnas till massmedierna utan att publiceras kan bli nedteck­nade på en redaktion och där komma atl läsas av en kanske obestämd krets av personer, som i sin tur kan föra uppgifterna vidare. Icke publicerade uppgifter kan således utgöra en mycket viktig informationskälla, som ur säkerhetssyn­punkt inte kan anses försvarbar.

Försvarets materielverk anser sig inte kunna instämma i förmodan att "de meddelarfrihetsförbundna tystnadsplikterna också i fortsättningen kommer att vid sidan av sin rättsliga funktion ha den verkan alt de utövar etl psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga funktionärerna att vara återhållsamma med att lämna uppgifter till massmedierna" (promemorian s, 181), Enligt verket är det möjligt att del - så länge nuvarande generation tjänstemän är kvar i ijänsl - kommer atl dröja kvar en respekt för sekretessbestämmelser mol bakgmnd av vad som tidigare har gällt, men en ny generation, som från början har klart för sig att del är lovligt all gå lill massmedier med vilka hemliga försvarsuppgifter som helst, kommer sanno­likt inte alt känna någol nämnvärt "psykologiskt och moraliskt tryck" atl vara återhållsam i detla avseende, - Också verket vänder sig mol uttalandet (promemorian s, 182) att "en annan viktig omständighet all beakta i sammanhanget är att många av de uppgifter som kan komma atl lämnas till följd av meddelarfriheten aldrig blir publicerade". Denna förmodan är enligt verkets mening knappast ägnad all inge trygghet hos den som befarar all hemliga uppgifter av vital betydelse fritt utlämnas till massmedierna. Uppgifterna kan ändå pä andra vägar än publicering nå icke önskvärda mottagare. Den för massmedium ansvarige har måhända - som TK har påpekat (promemorian s, 191) "en mot lag stridande uppfattning om vad som gagnar riket", F, ö, kan ju mottagande massmedium tillhöra främmande makt. Det finns anledning förmoda att, om den föreslagna lagstiftningen fastslälles, främmande makter kommer att tillvarata de möjligheter till lättnader i underrättelseverksamheten som därigenom öppnas. På s, 186 återkommer man till att en rad omständigheter talar för all "inte ens en mycket omfattande meddelarfrihet medför särskilt stor risk för allvariiga publicitetsskador", varvid bl, a, pekas på "pressens självsanerande verksam­het" och hänvisas till "det skydd mot svårare missbmk av lämnade uppgifter som ligger i TF:s bestämmelser om iryckfrihetsbrott". När en skada redan är skedd, är det föga tröst, atl straff kan utkrävas enligt TF, Redan spridningen till en stor obeslämbar krets personer utanför försvaret av uppgifter som inte ens fär delges mellan olika enheter inom en av försvarsmaktens egna myndigheter lorde få anses innebära en sädan risk för rikets säkerhet, atl lagstiftaren inte bör medge all den tas, - Slutligen lar verket upp atl del på s, 193 uttalas att det inte är svårt att tänka sig fall, när värdet av att en uppgift blir offentlig är så stor atl man får godta också viss skada. En lillämpning av delta uttalande på försvarets område skulle kunna leda lill stora risker för

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             163

uppkomsten av obotliga skador eller oacceptabla kostnader. Av avgörande betydelse för frågan om en sådan tankegång skulle kunna godtas inom även detta område blir, vem som skall göra avvägningen av å ena sidan värdet av offentligheten mol å andra sidan värdet av den skada som kan uppstå. Enligt promemorian anses det böra "överiämnas åt den presumtive meddelaren att inom klart angivna ramar fritt, med ledning endasl av sitt eget omdöme göra de inlresseavvägningar som bör äga rum i varje särskill fall" (s, 181), När det gäller försvarssekretessen är oftast en bedömning av vilka uppgifter som måste skyddas en grannlaga uppgift. Del är mänga gånger svårt all överblicka, vilka konsekvenser ett utlämnande av en hemlig uppgift kan fä i olika avseenden, ur operaliv, försvarspolitisk, utrikespolitisk m, fl, synpunk­ter. Med hänsyn till de speciella omständigheter som är förknippade med försvarets förhållanden är del enligt verkels mening erforderiigl atl anförtro avvägningen av sekretess- och offenllighelsinlressena med avseende på rikets säkerhel åt de myndigheter, vilkas ansvariga befattningshavare är utbildade för all inom sina speciella områden följa den tekniska och militära utvecklingen utomlands och leda denna utveckling i vårt land. Dessa befattningshavare äger nämligen kännedom om vad som internationellt sett innebär nyheter av betydelse för att förhindra eller molverka främmande makts överlag i militärt och tekniskt avseende och är därför bäst skickade all bedöma vad som måsle hemlighållas för atl inte rikets säkerhet skall skadas.

Promemorians förslag om utökad meddelarfrihet, som har ansetts nödvändig såsom en "reservutgång" i den vanliga sekretessregleringen (s, 173) för att inte betydelsefulla uppgifter skall undanhållas samhällsdebatten, bedömer flygtekniska försöksanstalten kunna leda till missbruk. Risken för oavsiktliga eller avsiktliga övertramp som kan skada vitala samhällsintressen -1, ex. försvarets - är uppenbar. Det bör inte lämnas till enskild tjänsteman all på sätt som föreslås göra den mycket svåra avvägningen mellan etl sekrelessintresse och intresset av atl allmänheten via massmedier får tillgång till sekretesskyddade uppgifter. Härtill kommer, enligt remissyttrandet, att av felbedömning orsakad skada kan vara mycket svår all neutralisera såväl för enskild person som för samhället. Avsikten med meddelarfriheten borde till en del kunna uppnås med senare års förstärkningar av den offentliga verksamhetens informalionsorgan, den i samband därmed ökade öppen­heten och en restriktivare tillämpning av sekretesskyddet. Med det senare får sekretesskyddet även större värde och respekt.

Sveriges industriförbund m. fl. anser sig inte övertygade av de i promemo­rian redovisade resonemangen om alt rådande meddelarfrihet inte allvarligt har missbrukals och all detla förhållande skulle göra det riskfritt att behålla och även utöka rådande meddelarfrihet. Enligt organisationerna torde det nämligen förhålla sig så att de hittillsvarande komplicerade och svårtillgäng­liga bestämmelser som gällt i denna fråga inte har varit kända för flertalet av

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              164

de offentliga tiänstemannen. I stor utsträckning lorde man ej heller hos icke rällsbildad personal över huvud tagel ha känt lill meddelarfrihetens existens. Om nu enkla schablonartade regler införs och i samband därmed informa­tionskampanjer sätts igång, blir förhållandena annoriunda. Vad detla skulle innebära i fråga om meddelarbenägenheten kan inte säkert sägas. Organisa­tionerna erinrar om all del i promemorian (s, 178) anförs att meddelarskyd­dets funktion är all det i många fall bör finnas möjligheter lill en kritisk granskning av myndigheternas verksamhet även när vissa av de uppgifter som hänför sig till verksamheten är sekretessbelagda. Organisationerna anser all detta mål kan uppfyllas även om meddelarfrihetsreglerna ges en mer preciserad och nyanserad utformning. Sålunda bör beträffande näringslivets ekonomiska förhållanden okynnesutiämnanden eller utlämnanden av enskildas uppgifter inte tålas, när den utlämnade uppgiften inte behövs för att möjliggöra den kritiska granskningen av myndigheten i fråga. Bestämmelser med rekvisit som ställer krav på sådan avvägning i det enskilda fallet bör utarbetas.

Frågan, huruvida undantagen från meddelarfriheten bör anges med hjälp av allmänt hållna regler eller genom mera detaljerade bestämmelser, aktualiseras i ett par yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län anmärker all den brist på konsekvens i regleringen av tystnadsplikt och meddelarfrihet som nu råder enligt förslaget består och inte helt synes kunna undvikas. Att radikalt begränsa det sekretessbelagda området så alt kvar blir endast ett fätal särskilt skyddsvärda iniressen av typ försvaret skulle måhända möjliggöra att meddelarfriheten i dessa kvarstående fall kan slopas. Det synes emellertid inte låta sig göra atl uppge sekretessen i så vidsträckt omfattning. Inskränkning gällande samtliga sekretessfall skulle ä andra sidan hårt avstänga pressens källor lill förfång för den offentiiga debatten och massmediernas bevakning av myndighetsutöv­ningen. Frågan måste enligt länsstyrelsens mening uppenbariigen lösas genom en kompromiss, I promemorian sker detta genom atl vissa sekretessfall (paragrafer), där meddelarskydd inte avses gälla, uppräknas i en förteckning, Länsslyrelsen betecknar metoden som schablonartad. Genom all på de sekretessområden där meddelarskydd beslår ingen hänsyn las till risken för publicitetsskada i det enskilda fallel innebär metoden att meddelar­skydd kan gälla, trots att den som sviker sin tystnadsplikt kan förutse att publicitetsskadan blir katastrofal. Exempel härpå är polisens brottsutredande verksamhet, som ej innefattas i uppräkningen. Länsstyrelsen anser att - även om del starka intresset av offentlighet och insyn motiverar en kompromiss, där publicitetsskador i viss utsträckning får accepteras - allt dock måste göras för atl dylika skador blir så fä och så små som möjligt. Ur denna synpunkt är promemorieförslaget enligt länsslyrelsens mening för onyanserat. Och även om det finns fog för uppfattningen atl meddelarskyddet bör vara så vidsträckt som möjligt när insynsinlressel är särskill stort - vilket tydligen påverkat

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             165

promemorieförfallarens urval - är därmed inte klart atl meddelarskyddet skall vara totalt på vissa sekretesskyddade områden. Den omständigheten att rättsläget på nu oskyddade områden till stora delar blir oförändrat och att antalet publiciletsskador hittills varit relativt begränsade kan inte heller ge grund för uppfattningen atl ett acceptabelt läge kommer all råda framdeles. Länsstyrelsen anvisar som en metod att lösa frågan - som även diskuterats i promemorian - atl låta gränsen mellan meddelarskydd och icke-meddelar-skydd "skära igenom" sekretessfallen och atl begränsa meddelarskyddet i de fall då uppgifter i strid mot tystnadsplikt kan antagas vålla betydande skada eller men. Mol en sådan lösning kan visserligen invändas, som skett i promemorian, alt meddelarfriheten kommer atl bli mer svårbedömd för en enskild tiänsteman. Bedömningen är dock knappast svårare än den som åvilar tjänstemännen när del gäller skadeuppskattningar vid begäran om utfående av handlingar. Länsstyrelsen anser atl frågan bör ytterligare övervägas mot bakgrund av det sagda. Därvid bör även beaktas att den, som lider skada av bruten sekreiess, helt eller delvis själv kan efterge sekretessen och därmed åstadkomma full meddelarfrihet för myndighetsrepresentanter, om han finner detta förenligt med sina intressen.

Pressens samarbelsnämnd konstaterar atl de föreslagna reglerna om vilka tystnadsplikter som skall genombryta meddelarfriheten är av två slag. k ena sidan föreslås absoluta regler om att vissa tysnadsplikler skall genombryta meddelarfriheten ulan hänsyn till sekretessens betydelse i det särskilda fallet. Å andra sidan föreslås regler där man gör en viss gradering av sekretessens betydelse med hänsyn till del skyddade intresset. Samarbelsnämnden föreslår att del i anslutning till de absoluta reglerna införs en kompletterande regel av innebörd alt meddelarfriheten skall generelll genombryta tystnads­plikten, om skyddsintresset i del särskilda fallet är obetydligt.

Den I a g t e k n i s k a lösningen - all de fall då undanlag från meddelarfriheten anges i ett särskilt kapilel i den föreslagna lagen och alt del sker med anknytning till de särskilda sekretessbestämmelserna i lagen -tillstyrks genomgående av de remissinstanser som yttrar sig i frågan.

Regeringsrätten finner atl principiellt inget synes vara all erinra mot all reglerna om genombrott av meddelarfriheten knyts an till de särskilda sekretessreglerna. JK har ingen erinran mot den laglekniska lösning som har förordats. Han framhåller att anknytningen till de primära sekretessreglerna och utformningen av katalogen över de fall då tystnadsplikten bryter meddelarskyddet minskar behovet av egna värderingar från den enskilde tjänstemannens sida. Svea hovrätt finner den laglekniska lösningen godtagbar och anser att del är naturligt all reglerna om begränsningar i meddelarfriheten las in i den föreslagna sekrelesslagen, låt vara atl dessa regler berör också andra tystnadsplikter än sådana som behandlas i sekretesslagen. Samma inställning har kammarrätten i SundsvaU. Förslaget tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan erinran också av socialstyrelsen, lanlbruksslyrelsen, kom-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              166

merskoltegium, konsumentverket, statens industriverk, statens skeppsprovnings­anslall saml länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

Sveriges advokatsamfund anser alt metoden att i ett särskill kapitel i sekrelesslagen utforma reglerna om undanlag från meddelarfrihet så all de direkt anknyter lill sekretessbestämmelserna är ändamålsenlig. Enligt den mening Allmänhetens pressombudsman redovisar i fråga om tystnadsplikl och meddelarfrihet talar goda skäl för all alla regler om handlingssekreless och lystnadsplikl samlas i en enda lag. Sveriges Radio erinrar om alt företaget redan i yttrande över TK:s förslag uttalade sitt stöd för en enhetlig och lättöverskådlig lagstiftning om tystnadsplikten. Den samordning av reglerna om tystnadsplikt och handlingssekreless som nu föreslås ger enligt företagels mening ytteriigare önskvärd klarhet inom ell svåröverskådligt rättsområde. Företaget är således positivt lill förslaget. Den föreslagna lagen innebär etl minskal område för tystnadsplikten därigenom atl vissa regler av lägre dignitet än lag inte förts över till lagförslaget. Även om det i själva verket endasl varit den lagstadgade lystnadsplikten som formellt sett kunnat inskränka meddelarskyddet är del från allmän yllrandefriheissynpunki positivt atl en rad icke laggrundade tystnadsplikter försvinner och all alla tystnadsplikter ställs samman med begripliga och överskådliga regler om de fall i vilka tystnadsplikten väger tyngre än meddelarskyddet.

JO påpekar alt beslämmelserna i meddelarfriheten i vissa fall fäller även personer som i övrigt ej är underkastade lagens föreskrifter om sekretess men som har tystnadsplikt på annan grund. Det gäller privatpraktiserande advokater, personal inom den privata sektorn av sjukvården saml sådana som är underkastade sekretess på gmnd av förordnande enligt rättegångs­balken eller förbehåll enligt denna lag. Rent systematiskt har dessa bestäm­melser inte sin plals i en lag som i övrigi enbart gäller sekreiess i allmän verksamhet. Praktiska skäl talar dock enligt JO:s mening för placeringen. Regeringsrätten hyser en liknande uppfattning,

Hovrättenför Västra Sverige anmärker all den teknik varmed de "kvalifi­cerade" tystnadsplikterna är bestämda i lagförslaget måhända inte är helt lättillgänglig. De stora linjerna i systemet kommer inte så tydligt till synes. Den tidigare regeln om att i "lag" stadgad tystnadsplikt hade företräde framför meddelarfriheten var från denna synpunkt att föredraga, likaså den av OK föreslagna lösningen som anknöt till reglerna om tystnadsplikt vid vittnesförhör. Promemorians teknik har emellertid det företrädet att det i regel är möjligt atl genom studium av ett enda lagverk fä klarhet i, om en viss tystnadsplikl är "kvalificerad" eller ej.

Önskemål om en mera utföriig reglering av undantagen från meddelarfri­heten framförs i några remissyttranden, TCO framhåller att reglerna om vilka tystnadsplikter som skall genombryta meddelarfriheten självfallel är av största betydelse för massmediernas verksamhet. Det är därför viktigt atl dessa regler fåren sådan uiformning all alla anställda inom massmedierna lätt

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             167

kan la del av innehållet. Den föreslagna utformningen av kapitlet måsle betraktas som svårtillgänglig, TCO föreslår därför atl det görs ännii ell försök alt ge reglernas innehåll en ur pedagogisk synpunkl lämpligare uiformning. En uppräkning av en lång rad lagrum förutsätter att läsaren hela tiden har tillgång till upplysningar om vad som står i dessa lagrum. Vissa av lagmmmen finns inte ens tillgängliga i den gängse editionen av Sveriges Rikes Lag, Ett rimligl krav är enligt TCO atl det i själva lagtexten i kapitlet i anslutning till varje paragrafhänvisning anges vilket slag av uppgifter eller handlingar det är fråga om, Samma åsikt har Pressens samarbelsnämnd, som förordar all förslagel avsevärt förenklas innan del framläggs i proposition för riksdagen.

Som alltför svårtillgängliga karaktäriserar också TT reglerna om de tystnadsplikter som skall genombryta meddelarfriheten. Dessa regler är ju av allra största betydelse för massmediernas verksamhet och det är därför nödvändigl all de utformas så all man lätt kan ta del av innehållet, TT hoppas all en överarbetning skall leda lill alt bestämmelsema blir enklare, Sveriges författarförbund framhåller atl regleringen av undantagen från meddelarfri­heten sker genom en serie hänvisningar som, framförallt beträffande sådana som gäller hela paragrafer, blir mycket svåra att överblicka förden enskilde. På detta centrala område måsle del med absolut enlydighet framgå vad som åsyflas, och bestämmelserna bör vara så utformade alt man direkt av dem kan inhämta vad som gäller. Förbundet delar därför uppfattningen att man - även lill priset av atl regleringen blir myckel omfattande - bör explicit för varje särskilt fall utsäga vilka frågor som ligger under lystnadsplikl, i följd varav -trot.s offentlighetsprincipen och meddelarskyddet i TF - straff kan ifråga­komma för meddelande för offentliggörande i tryckt skrift. Förbundet anser atl del måsle åligga statsmakterna all i en informationsskrift ge medborgarna erforderiiga upplysningar hur den nya lagen skall förstås. En sådan informa­tion kommer emellertid inte all få en med lag jämförbar auktoritet. Del borde därför enligt förbundet övervägas, om det inte i fråga om regleringen av undantagen från meddelarfriheten - och kanske på en del andra områden -kunde länkas atl efter modell av t. ex. kommunalskattelagen, till huvudlagen knyta anvisningar med samma karaktär av lagföreskrifter som själva huvudstadgandena. Sådana anvisningar med dignitet av lag skulle kunna ges en mera lättfattlig uiformning än huvudstad gandena och samtidigt tiäna som förtydligande exemplifieringar på områdel. Detta skulle inte blott underlätta för den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen och de yrkesmässiga informatö­rerna och opinionsbildarna alt arbeta - del skulle också ge gemene man en bättre insyn i lagbestämmelsernas verkliga innebörd. Och en sådan förståeLse hos medborgarna är kanske viktigare på detta område än på något annat inom samhällslivet, eftersom - såsom framhålls i grundlagen - dessa frågor innefattar själva hjärtpunkten i en demokrati.

Stadsjuristen I Stockholms kommun anmärker att regleringen måsle te sig

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               168

synneriigen svårtillgänglig förden som saknar juridisk utbildning.

Beträffande grunderna för begränsningarna av meddelar­friheten är remissopinionen delad.

Bland de remissinstanser som i huvudsak ansluler sig till promemorieför­slaget är Svea hovrätt. Avvägningen mellan intresset av yttrandefrihet och offentlig insyn, å den ena sidan, och behovet av att skydda motstående iniressen, å den andra, medför enligt hovrättens yttrande särskilda problem när de skyddsvärda uppgifterna avser enskildas personliga förhållanden. Inte minsl viktigt är all de största skadorna för den enskilde kan uppkomma genom publicering i tidningar. Enligt promemorieförslaget råder bristande överensslämmelse mellan sekretess, dvs. tystnadsplikt, och skyddet moi offentliggörande i massmedier. Hovrätten erinrar om sill uttalande i yttrandet över SOU 1975:102 angående meddelarskyddet alt ell väl genom­tänkt system endast borde behöva ell fätal undanlag för att särskilt värna om massmediernas nyhetslillgång och insynsmöjligheter. Alllför vittgående undanlag lill förmån för massmedierna kan, enligt vad hovrätten då uttalade, med visst fog ses som ett tecken på atl själva del system som har tillskapats är fel. Hovrätten har anledning att även belräffande nu föreliggande förslag uttala samma mening. Å andra sidan får det konstateras atl erfarenheterna av den ordning som har rått hittills i huvudsak har varit goda. Om man bortser från de principiella invändningar som kan göras saknas därför skäl att annal än i vissa viktiga fall överväga några större förändringar av reglerna om lämnande av uppgift till massmedierna. Hovrätten för Västra Sverige instämmer i uttalandet i promemorian (s. 187)atl, om man på ett visst område har klarat sekrelessbehovel med bibehållen meddelarfrihet, man normall bör kunna nöja sig med en sådan ordning också i fortsättningen.

Riksskatteverket erinrar om att verket och andra instanser i flera samman­hang har an fört att ställningstagandena vad gäller undantag från meddelarfri­heten bör ske mot bakgrund av gällande rätl. Även i promemorian förordas denna utgångspunkt, som utvecklas närmare (s. 187). Verket anser sig i stort sett kunna dela dessa utgångspunkter utom så lill vida atl verket vill förorda atl uppgifter rörande beskatiningsområdet omfattas av en meddelarfrihels­brylande lystnadsplikl. När det så gäller den viktiga frågan vilka tystnads­plikter som skall upprätthållas också visavi massmedierna, finner lantbruks-styrelsen det vara rikligt att i huvudsak dra gränsen mellan, å ena sidan, uppgifter av personlig karaktär som enskild lämnat i förtroendesilualioner saml, å andra sidan, uppgifter som hänför sig lill myndighetsutövning. I de senare fallen kan del sålunda vara motiverat all massmedierna lär tillgång lill uppgifter som annars är sekretesskyddade, dock med undanlag för försvars-hemligheter och andra uppgifter som kan vara lill större skada för del allmänna.

Också Sveriges advokatsamfund ansluler sig lill den principiella utgångs­punkten vid utformningen av reglerna om undantag från meddelarfrihet.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              169

nämligen alt meddelarfriheten normalt upphävs rörande uppgifter av en enskild i situationer av förtroendekaraktär rrien däremot bibehålls i fråga om uppgifter som hänför sig lill myndighetsutövning.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser atl avvägningen mellan handlingssekretess och lystnadsplikt, å ena sidan, och meddelarfrihet, å andra sidan, synes rimlig. Statens industriverk konstaterar alt lagstiftaren uppenbariigen ställs inför vissa svårigheter när del gäller att utforma reglerna så att skälig avvägning mellan sekrelessiniressel och insynsinlressel uppnås. Enligt industriverkets mening har man i promemorian i ston sett lyckats härmed. Verket delar sålunda uppfattningen alt undanlag från meddelarfriheten bör kunna medges framför allt när del gäller den enskildes personliga integritet. Statens kärnkraftsinspekiion anser - med vissa reservationer - alt den föreslagna lagen såvitt inspektionen kan bedöma utgör en ändamålsenlig reglering av de ofta svåra avvägningama mellan offentlighet och sekreiess, bl. a. i fråga om vilka tystnadsplikter som skall bryta meddelarfriheten. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner sig i huvudsak kunna godta de föreslagna reglerna om undanlag från meddelarfriheten.

Sveriges Radio, som eftersträvar lösningar som tillgodoser kravel på största möjliga meddelarskydd och yttrandefrihet, noterar all promemorieförslaget angående meddelarskyddets förhållande till tystnadsplikten i sak väl över­ensstämmer med TK:s förslag. Företaget erinrar om atl det i sill remissytt­rande över TK:s förslag uttalade sitt stöd för förslaget som enligt företagets mening innebar ett utökat skydd för meddelare. Sveriges Radio förklarar sig inte ha några erinringar mol den nya lagens kapitel om meddelarfriheten. AUmänhetens pressombudsman ansluler sig lill uppfattningen atl friheten atl lämna uppgifter lill press och andra massmedier bör begränsas så litet som möjligt. Från de synpunkter, som han har att beakta, är det emellertid också av särskild vikt att enskildas personliga förhållanden inte görs till föremål för kränkande eller skadande publicitet när del inte påkallas av ett oavvisligt allmänintresse. I promemorian framhålls att den meddelarfrihet som råder på många områden, t. ex. för polispersonal, inte har vållat större olägenheter. Pressombudsmannen vitsordar atl så i allmänhet inte varit fallet. Men det förekommer också inte sällan att exempelvis uppgifter ur polisens förunder­sökningsprotokoll återges i pressen innan frågan om åtal avgjorts.

JK tar inte ställning lill grunderna för begränsningarna av meddelarfri­heten ulan konstaterar bara atl bestämmandel av vilka tyslnadsregler som skall laga över meddelarfriheten, är en värderingsfråga, i vilken man naturiigtvis kan ha olika uppfattningar. JK lar upp endasl de fall där han har funnit övervägande skäl tala för en annan lösning än den föreslagna.

En större meddelarfrihet än den som föreslås i promemorian krävs av statens personalnäniiid. som anseratt meddelarskyddet aren så viktig del av tryckfriheten att inskränkningen i delta endast bör göras i mycket speciella fall. Nämnden anser därför atl det är angeläget att man i propositionsarbetet

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              170

överväger om del är erforderiigl all meddelarskyddet inskränks i den utsträckning som här föreslås,

I motsatt riktning ullalar sig åtskilliga remissinstanser. Regeringsrätten förklarar all avvägningen mellan intresset av offentlig insyn och yttrandefrihet å ena sidan och nödvändigheten alt skydda motstående iniressen å den andra ställer särskilda problem när de senare utgörs av uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Inte minsl viktigt är härvidlag all de måhända största skadorna för den enskilde kan uppkomma genom publicering i massmedier. Regeringsrätten anser att såväl tidigare förslag som det nu föreliggande kan sägas lösa konflikten med beaktande mer av offentligheiskravei än skyddsbehovel, även om promemorieförslaget innehåller vissa modifikationer till förmån för etl ökat sekretesskydd. Särskilt allvariig är den bristande överensstämmelse som enligt förslaget råder mellan lystnadsplikl och skyddet mot offentliggörande i massmedierna. Regerings­rätten finner att avvägningen mellan skyddsbehovet och offentiighetsin­tresset i stor utsträckning utfallit till del senares förmån, i följd varav en slor mängd sekretessbestämmelser i lysinadspliklshänseende blir ulan verkan såvitt avser publicering i massmedierna. Någon allmän granskning i fråga om urvalet av tystnadsplikter som bör genombryta meddelarfriheten har rege­ringsrätten integjort,Ensådan genomgång sägs bli i hög grad försvårad av att motiven redogör för de fall där genombrott av meddelarfriheten föreslås men underlåter att behandla det långt större antal tystnadsplikter som inte gäller i förhållande lill massmedierna, Inie heller anges gmnderna för att meddelar­frihet bör föreligga i dessa fall. Motiveringens resonemang om tystnadsplik­ternas allmänt avhållande effekt i fråga om uppgiftslämnande, även om delta är tillåtet i förhållande till massmedierna, saml om att inte ens en myckel omfattande meddelarfrihet medför särskill slor risk för publiciletsskador kan enligt regeringsrättens uppfattning i och för sig kritiseras som alltför svagt underbyggt. Det kan i alla händelser inte åberopas för en omfattande meddelarfrihet i frågaom sekretesskyddade uppgifterom personliga förhål­landen av ömtålig natur, någol som också i princip synes medges i motiveringen.

Kammarrätten i Sundsvall, som i och för sig ansluler sig till vad som anförs i promemorian om undantag från meddelarfriheten, påpekar att det i prome­morian, när del gäller frågan i vilken omfattning undantag bör göras från meddelarfriheten, intas den grundläggande ståndpunkten all undantag skall göras endasl i de fall där sekrelessintresset är så starkt att man knappasl kan länka sig någon situation där insynsinlressel lar över. Kammarrätten finner det kunna ifrågasättas om den påfallande restriktivitet som undantagsbe­stämmelserna till följd av denna inställning präglas av ar försvarbar. Det kan hävdas alt avvägningen mellan insynsinlressel och skyddsinlressel på många av de berörda områdena i alllför hög grad utfallit lill förmån för insynsin­tresset. Allmänt gäller emellertid au kammarrätten anser att avvägningen på

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               171

varje enskilt område måste ske med utgångspunkt i al Imänna värderingar och sålunda inte, i varje fall i första hand, med beaktande av sådana synpunkter av rättslig natur som kammarrällen har alt företräda.

ÖB går inte närmare in på meddelarfrihetens funktion och dess berätti­gande. Allmänt sett torde den ha en viktig funktion all fylla i samhället. Den i gmndlagen angivna meddelarfriheten får dock inte gå så långt alt viktiga sekretessbelagda uppgifter kommer till obehörigas kännedom. Även om man utgår ifrån all offentliga funktionärer känner sitt ansvar och är återhållsamma med att lämna ut uppgifter kan reglerna skapa svåra tillämpningsproblem, där den enskilde befattningshavaren kan komma atl ställas inför svåra avväg­ningsfrågor, inte minst av rent moralisk art. ÖB hänvisar lill ullalandet i promemorian alt en grundläggande utgångspunkt vid utformningen av lagreglerna om undantag från meddelarfriheten bör vara all sådana undanlag skall göras endast i de fall där sekrelessiniressel är så starkt all man knappast kan länka sig någon situation där insynsintresset väger över. I promemorian nämns särskill, sägs del i yttrandet, att riskerna för allvarliga publicilets­skador märks särskill väl om de hänför sig till enskilds personliga integritet. ÖB säger sig ha full förståelse för detta synsätt men vill å andra sidan påpeka atl man inte får se bort från viktiga samhällsintressen - t. ex. vissa starka uppgifterom försvarsmakten - som behöver ett kanske starkare skydd.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hävdar alt rent allmänt intresset av all samhällsdebatten inte skall berövas från allmän synpunkt myckel betydelsefulla uppgifter (promemorian s. 173) synes ha överbeionais på bekoslnad av sekretesskyddet för enskilds personliga förhållanden. Delta gäller främst i fråga om meddelarfriheten inom sjukvård och socialvård. -Länsstyrelsen har vidare uppfattningen att - med anledning av förslagets innebörd alt lystnadsplikl med hänsyn till det allmännas ekonomiska iniressen föreslås få vika för meddelarfrihet - frågan om meddelarfrihet bör ytterligare övervägas på grund av de betydande ekonomiska värden som står på spel, för det allmänna vid affärsverksamhet, upphandling, upplåning etc. I sislnämnda fråga har Göteborgs kommunstyrelse samma uppfattning och menar alt frågan om meddelarfrihet i detla hänseende bör övervägas ytteriigare med hänsyn till de belydande ekonomiska värden som slår på spel i många fall.

Sveriges industriförbund m. fl. erinrar om atl Sveriges industriförbund i sitt yttrande över TK:s förslag anförde att meddelarfriheten i sig var en viktig princip i ett demokratiskt samhälle och alt missförhållanden inom den offentliga förvaltningen ostraffat måsle kunna uppmärksammas. Emellertid anfördes också att en ofrånkomlig - om än oönskad - konsekvens av det allmännas tilltagande engagemang i det privata näringslivet är att allt större vikt måste tillmätas skyddet av företagshemligheter som kommer till myndigheternas kännedom, på bekostnad av meddelarfriheten. Sålunda ansåg förbundet alt TK hade givit meddelarfriheten en alltför vid omfattning

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             172

belräffande näringsidkares affärs- och driftförhållanden. Organisationerna uttalar atl denna kritik med ökad styrka gör sig gällande belräffande den nu föreslagna regleringen, som i vissa stycken går ännu längre än TK:s förslag. I förevarande lagförslag ges belräffande företagens ekonomiska förhållanden m.m. generellt meddelarfrihet i de verksamheter som innebär någon form av myndighetsutövning gentemot enskilda. Organisationerna godtar inte en så onyanserad reglering. Enligt organisationernas uppfattning blir sekre­tesskyddet härigenom så urholkat atl grunden för ett förtroendefullt samarbete med myndighelema rubbas. Om bestämmelser med rekvisit som ställer krav på en avvägning i det enskilda fallel mellan insynsintresset och sekrelessbehovel, inte kan införas, måsle området för meddelarfrihet angående näringslivels hemliga uppgifter enligt organisationernas mening kraftigt beskäras i förhållande lill lagförslaget.

En liknande ståndpunkt intar LRF. I förbundets yttrande anförs all ell grundläggande skäl bakom behovet av ett långtgående meddelarskydd är intresset av insyn i och fri kritik av myndigheternas verksamhet. I etl demokratiskt samhälle måste missbruk och annat felaktigt agerande inom den offentliga sektorn kunna pålalas ostraffat. Del kan dock enligt LRF ifrågasättas var gränsdragningen skall ske mot näringsidkarnas skyddsbehov vad avser affärs- och driftförhållanden. Den utvidgade generella meddelar­frihet som föreslås synes här gå väl långt. Det saknas helt spärrar mol okynnesläckor och missbruk av meddelarskydd. Enligt LRF:s uppfattning bör man även här gå fram med mera nyanserade och preciserade regler, t. ex. belräffande avvägning av om en begärd uppgift behövs för att den fria kritiken av myndigheten i fråga skall fungera. Alternativt kan områdel för meddelarfriheten som sådant begränsas. LRF hemställer att hithörande frågor ytteriigare övervägs.

1 fråga om meddelarfriheten beträffande särskilda tystnadsplikter redovisas remissyttrandena under 14 kap.

9 Sekretessförbindelser och -bevis

Riksskatteverket förklarar sig vara medvetet om atl en belydande del av ansvaret för information och utbildning om nya sekreiess- och tystnads­pliktsregler kommer atl falla på de centrala förvaltningsmyndigheterna. Orsakerna lill verkels betänkligheter mot promemorieförslaget har bl. a. sin grund i alt verket räknar med alt det kan bli myckel svårt för tjänstemännen atl förslå del föreslagna regelsystemet. Riksskatteverket anser all del skulle vara av värde om man inom justitiedepartementet och/eller statens perso-nalulbildningsnämnd kunde utarbeta dels en mall för lyslnadsplikisförbin-delser, särskilt vad gäller det allmänna innehållet i sådana förbindelser, dels etl informations- och utbildningsmaterial rörande lagstiftningens allmänna principer.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              173

10       Följdlagstiftning

Fideikommissnämnden konstaterar alt förslagel innebär alt 15 § instmk­lionen (1963:586) för nämnden skall upphöra att gälla. 1 denna paragraf stadgas tystnadsplikt för vad ledamot, tjänsteman, sakkunnig eller expert hos nämnden i sådan egenskap erfarit rörande enskilda personers, företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden. Mot bakgrund av den föreslagna samordnade lagstiftningen om handlingssekretess och tystnads­plikt anser fideikommissnämnden all det för dess del inte fordras några tystnadspliktsregler utöver vad som skall gälla enligt lagförslaget,

Riksskatteverket anser atl arbetet med den behövliga följdlagsliftningen i fråga om uppgiftsuibylet myndigheter emellan, den föreslagna översynen av vissa bestämmelser på skatteområdet saml den erforderiiga överarbeiningen av 10 kap, i lagförslaget blir så pass omfattande och viktigt alt del nödvändiga utredningsarbetet i fråga om följdlagstiftningens innehåll i sin helhel bör utföras innan den i promemorian föreslagna lagstiftningen sätts i kraft.

Lantbruksstyrelsen erinrar om att tystnadsplikterna nu är reglerade i ett myckel stort antal författningar. Den föreslagna samordningen av reglerna om handlingssekretess och tystnadsplikt fär lill följd att åtskilliga av dessa bestämmelser om tystnadsplikt kan utmönstras ur de särskilda författning­arna, Detla måsle enligt styrelsen anses innebära en klar fördel. Styrelsen påpekar emellertid att flera tystnadsplikter avser inte bara offentliga funktio­närer utan också enskilda personer med samma arbetsuppgifter, t, ex, läkare och veterinärer. Privatpraktiserande läkare och veterinärer berörs inte av reglerna i den föreslagna sekrelesslagen (frånsett 14 kap,), och för dessa yrkesutövare måste alltjämt föreskrivas lystnadsplikt i särskild ordning, I den förteckning över tystnadsplikter i lagar och regeringsförfattningar som tagils in i slutet av promemorian har under punkt 43 angetts att 16 S lagen (1965:61) om behörighet atl utöva veterinäryrket m, m, bör upphävas. Detla är enligt lanlbruksslyrelsen inte konsekvent med hänsyn till att viss sekretess enligt förslagel skall gälla för veterinärer i offentlig ijänst. 11965 års lag bör därför finnas kvar en regel om lystnadsplikl, som då kommer alt gälla för de privatpraktiserande veterinärerna. Regeln bör givelvis utformas i enlighel med motsvarande bestämmelse i sekrelesslagen.

11       Synpunkter på de särskilda lagförslagen

11.1 Sekretesslagen

Lagens rubrik m. m.

Alt den nya lagen benämns sekretesslag tillstyrks av Svea hovrätt. Också juridiska fakulteten i Lund anser all denna benämning kan godias, oavsett om den föreslagna lagen endasl skall ersätta nuvarande sekretesslag

 

Prop, 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              174

eller skall behandla även tystnadsplikten, eftersom benämningen är kort och lätthanteriig och täcker del mesta av lagens innehåll. Av underordnad betydelse är att lagen kompletterar TF även i andra avseenden än beträffande sekretess i allmän verksamhet (1 kap.4 Sandra stycket saml hela 13 kap.ochi viss mån 14 kap.).

Hovrätten för Västra Sverige konstaterar alt den föreslagna sekretesslagen innehåller inte bara bestämmelser om inskränkning i rätlen alt utbekomma allmänna handlingar och om sekretess över huvud taget utan också vissa regler om offentlighetsprincipens "positiva" sida, nämligen om uppgiftsskyl­digheten, om registrering av handlingar, om metoden för prövning av sekretessfrågor inom myndigheterna och om överklagande av beslut om sekretess. Dessa regler är samlade i 13 kap., vilket dessutom innehåller bestämmelser om "hemligstämpling". Hovrätten anser att dessa regler väl försvarar sin plats i den nya lagen och tillstyrker att de införs i den. Även reglerna i 14 kap. kan ses som en utveckling av offentlighetsprincipens positiva sida, nämligen i det atl de begränsar effekterna av den eljesl gällande sekretessen. De nu nämnda beslämmelserna ger emellertid enligt hovrätten anledning att ställa frågan, om lagen verkligen bör benämnas "sekretesslag". Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet har stor principiell betydelse, de kan uppfattas som en utbyggnad och precisering av informationsfriheten. Någol liknande gäller reglema om meddelarfrihetens uiformning. Den föreslagna mbriken är därför för snäv. I ett annat hänseende är den alltför vidsträckt eftersom det även i framtiden kommer atl finnas inte så fä sekretessregler i andra lagar, såsom aktiebolagslagen, banklagarna, kyrkolagen och lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso- och sjukvård m. fl. Hovrätten framför därför tanken att lagen får en rubrik i stil med "Lag om offentlighet och sekretess i allmän verksamhet" eller "Lag om tillgången lill uppgifter i allmän verksamhet och om offentliga funktionärers tystnads­plikt".

Pressens opinionsnämnd riktar kritik mot lagens mbrik med utgångspunkt i sekreiessbegreppet. Nämnden anser det mindre lillfredsslällande atl man använder det främmande ordel sekretess, som inte förekommer i RF, TF eller gällande lagstiftning i ämnet. Om lagen konslmeras så atl den genomgående lar sikte på handlingsregler för myndigheterna och sådana funktionärer som avses i 1 kap. 3 § i förslagel, kan alltefter behov användas uttryck som "handling skall hållas hemlig", "handling (är ej lämnas ut", "uppgift får inte röjas", "tystnadsplikt skall iakttagas" etc, vilka lill skillnad från ordel "sekreiess" inte kräver någon särskild förklaring. De "uppgifter" som avses i lagförslaget kan betecknas som "hemliga", ett kort och lättbegripligt ord. Nämnden fortsätter:

Med en terminologi enligt det anförda vinnes också den fördelen, att den föreslagna lagen kan till sin lydelse mera direkt anslutas lill de gmndlagsbe-stämmelser som den bygger på. Någon förklaring av termen sekreiess behövs

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2      ,                       175

inte, utan i det inledande avsnillet av lagen kan direkt anges att lagen avser sådan begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten som avses i RF och TF. Vidare kan anges, all denna begränsning gäller sådana uppgifter som enligt vad som närmare anges i det följande av lagen skall hållas hemliga saml att begränsningen upprätthålles genom tystnadsplikt och förbud alt utlämna allmän handling. Genom en sådan beslämmelse blir också markerat, all tystnadsplikten och handlingssekrelessen går hand i hand. Därefter kan följa en närmare beslämning av tystnadsplikten, motsvarande del remitte­rade förslagets bestämmelser i 1 kap. 2 § 2 och 3 §. I denna bestämning lorde det i förslagel upptagna uttrycket "genom utlämnande av handling" böra utgå. Det är inte så lätt alt utan vidare uppfatta, att delta uttryck innefattar även annan handling än allmän. Det blir här dessutom onödigt vid sidan av uttrycket "på annal sätt". Med den här förordade uppläggningen behövs inte någol särskill ullryck för "den andra" sidan av sekretessen, dvs. begräns­ningen av rätten all ta del av allmän handling.

Ytteriigare vinnes med den nu förordade lerminologin, som i sig upptar ordel tystnadsplikt, full korrespondens mot rubriken till 14 kap. i det remitterade förslaget samt 2 och 3 §§ i samma kap. och vidare mot t. ex. slrafföestämmelsen i 20 kap. 3 § BrB, vilken upptar brollsbenämningen "brott mot tystnadsplikt" både i gällande och i nu föreslagen lydelse. Termen lystnadsplikl återfinns också i t. ex. de föreslagna ändringarna i 5 kap. 1 § samt 8 kap. 4 och 7 §§ RB.

Enligt opinionsnämnden leder det sagda egentligen också fram till en mbricering av lagen som anknyter lill RF och TF. Lagen borde sålunda benämnas "Lag om begränsning av yttrandefrihet och informationsfrihet". En sådan rubrik förefaller nämnden å andra sidan alltför lagtekniskt betingad och intetsägande. Mera upplysande är en mbrik som "Lag om lystnadsplikl och begränsning av rällen alt ta del av allmänna handlingar" (eller kanske hellre "Lag om tystnadsplikt och förbud att utlämna allmänna handlingar"). I anslutning till sitt yttrande har opinionsnämnden upprättat en skiss lill lagens inledande tre paragrafer.

Juridiska fakulteten i Lund efterlyser en mera konsekvent disposi-lionav l,2och 12kap. och gör i sill yttrande ell försök att skissera en ändrad kapilelindelning.

JK noterar att liden för handlingssekrelesseni regel anges i ett särskill slycke sist i vederbörande paragraf Enligt JK bör denna princip användas genomgående.

Statskontoret framhåller att överskådligheien antagligen skulle kunna ökas i de kaialogbelonade kapitlen av sekretesslagen, om i varje paragraf vissa uppslagsord kursiverades. Även om detta inte kan genomföras med samma konsekvens som i BrB, skulle man snabbare se vad lagrummen handlar om.

1 kap. Grundläggande bestämmelser

Kammarrätten i Sundsvall förordar att det i sekretesslagens inledning görs en hänvisning lill vissa för handlingssekrelessen betydelsefulla begreppsde-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               176

finitioner som ges i 2 kap. TF.

Byggnadsstyrelsen konstaterar all förslagel inte såsom LOFT innehåller någon hänvisning till tillämpliga ansvarsbestämmelser i BrB. Styrelsen finner en dylik hänvisning påkallad med hänsyn till översikllighelen i en så invecklad lagstiftning som del nu är fråga om.

För att förebygga all läsaren förbiser all 14 kap. även gäller andra organ och personer än dem som avses i de tretton första kapitlen bör man enligt JO redan i 1 kap. av lagen mera eftertryckligt än som skett markera alt bestämmelserna i 14 kap. gäller även annat än allmän verksamhet.

1§

Enligt juridiska fakulteten vid Uppsala universitet framstår paragrafen som närmast innehållslös och bör utan olägenhel kunna undvaras.

Som tidigare nämnis anser JK alt lagen på ell myckel tidigt stadium -kanske lämpligen i 1 § - bör ange all den behandlar, fömtom handlingssek­retess m, m., även tystnadsplikl. Del sistnämnda ordet förekommer nämligen först i 14 kap.

Likaväl som del i paragrafen anges vad 1-13 kap. avser bör enligt socialstyrelsen i sammanhanget även 14 kap. nämnas.

Regeringsrätten konstaterar atl del i paragrafen sägs all beslämmelserna i 1-13 kap. avser frågor angående sekreiess m. m. i allmän verksamhet. Av 1 kap. 3 § framgår emellertid all beslämmelserna skall vara tillämpliga endast i sådan allmän verksamhet som utövas av myndighet. Detla bör enligt regeringsrätten om möjligt framgå direkt av 1 §, I stället för allmän verksamhet bör därför där skrivas myndighets verksamhet.

Karolinska institutet konstaterar att promemorieförslaget gäller endast sekretess i allmän verksamhet. För hälso- och sjukvården följer atl viktiga delar av området såsom viss förelagshälsovård och enskild sjukvård inte berörs av sekrelesslagen. Institutet anser det angelägt att samma sekretesskydd lämnas inom den enskilda vården genom alt denna sektor antingen innefattas i lagen eller får sin reglering i bestämmelser med samma innehåll,

2§

Några remissinstanser gör redaktionella påpekanden. Sålunda anser regeringsrätten atl ordel sekretess är lämpligl som beteckning såväl på ell institut som begränsar den medborgeriiga rättigheten att la del av allmänna handlingar som på ett institut som sätter spärt för röjande av vissa uppgifter. De enskilda sekretessreglerna har utformats så atl de anger alt sekretess gäller för uppgift om ..., i ärende angående .. . etc. När sekretessbegreppet skall legaldefinieras synes det därför naturiigast att låta definitionen avse vad som skall förstås med "sekreiess för uppgift". Den

 

Prop, 1979/80:2   Del B   Bilaga 2        ■                    177

första punkten i 1 kap. 2 § blir då myckel lättare all skriva. Så som den formulerats i förslagel ter den sig enligt regeringsrätten närmast som en cirkeldefinilion, I stället skulle kunna utsägas atl sekretess för uppgift innebär att den i 2 kap, TF stadgade rällen all la del av allmän handling inte gäller beträffande allmän handling, i den mån den innehåller sådan uppgift. Regeringsrätten påpekar också atl termen sekretessbelagd uppgift används på åtskilliga ställen i lagförslaget. Termen synes inte väl vald, då ju lagen inte föreskriver atl en uppgift skall beläggas med sekretess ulan all sekreiess skall gälla för en uppgift. Det vore bättre att tala om sekreiesskyddad uppgift, eftersom sekretessens syfle är atl skydda uppgiften mol insyn. Marknads­domstolen anser för sin del alt del är mindre lyckligt att vid definitionen av sekretess låta ordel sekretessbelagd ingå bland de element som tillsammans ulgör definitionen. Datainspektionen, som i och för sig anser det angeläget alt definiera sekreiessbegreppet, är inte heller tillfreds med den valda definitio­nen, I punkt 1 ulsägs enligt inspektionen inte annat än atl sekretess innebär inskränkt offentlighet för uppgift som är belagd med sekretess. Det som skulle förklaras ingår som en väsentlig del i förklaringen. Detta synes hänga samman med den lagtekniska uppbyggnaden av de särskilda sekre­tessreglerna men ler sig likväl mindre lyckat, Samma brist finns i punkt 2, Datainspektionen förordar därför all paragrafen formuleras om. Möjligen kan ordel "sekretessbelagd" strykas i båda styckena,

Svea hovrätt föreslår atl begreppet tystnadsplikt arbetas in i den definition av sekreiessen som lämnas i paragrafen. Tystnadspliktsbegreppet används i TF och andra författningar. En begreppsmässig samordning är därför nödvändig. Eftersom begränsningen av sekretessens räckvidd anges i de materiella sekretessreglerna, skulle det vidare från pedagogisk synpunkl vara av värde att redan de grundläggande bestämmelserna upptar en allmän förklaring lill hur begränsningen av sekretessens räckvidd anges. Av samma skäl anser hovrätten önskvärt att i lagtexten uttryckligen anges att sekre­tessen gäller också inom den egna myndigheten.

Socialstyrelsen anser atl hänvisningen lill 2 kap, TF bör specificeras lill 2 § nämnda kapilel,

I några remissyttranden föreslås att texten i punkt 2, som enligt Svenges domareförbund blivit onödigt svår, arbetas om. Enligt Sveriges industriförbund m.fi. ger bestämmelsen uttryck för förslagets grundläggande tanke om ell enhetligt sekretessbegrepp, Punklen bör dock förtydligas till att avse "förbud mot att muntligen eller genom utlämnande av handling eller på annal sätt röja etc," Även televerket anser att den föreslagna lydelsen medför viss risk för missuppfattning så lill vida alt punklen endasl skulle avse handlingar och att dessa kan utlämnas "muntligen eller på annat sätt". Televerket föreslår därför formuleringen: "förbud alt genom utlämnande av handling eller muntligen eller på annat sätt röja etc",

RA anser att del av bestämmelsen knappast framgår alt det med röjande av

44 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              178

uppgift även förslås alt någon uppvisar etl hemligt föremål för annan. Då sekretessen enligt vad som framgår av specialmotiveringen även skall avse ett sådant röjande bör delta enligt RÅ på lämpligt sätt komma lill uttryck i författningstexten.

Regeringsrätten påpekar alt i anslutning till TF:s terminologi uttrycket tystnadsplikt används i 14 kap, för sådan sekretess som inte avser förbud all utlämna allmänna handlingar, medan i övrigi båda sekretessformerna sammanslagils genom definitionen i 1 kap, 2 § 2, De terminologiska och systematiska svårigheterna undviks enligt regeringsrällen, om man i I kap, 2 § delar upp punklen 2 så att en punkt avser hinder att utlämna allmän handling i den mån sekreiesskyddad uppgift därigenom röjes (punkt 2) och den andra avser hinder att på annat sätt röja sekreiesskyddad uppgift (punkt 3), vUken senare sekretessform i anslutning lill TF:s terminologi kan inom parentes benämnas tystnadsplikt. Regeringsrätten påpekar beträffande punk­terna 2 och 3 all de skall iakttas inte bara av funktionär ulan också av myndighei, Ordel förbud är därför inte lämpligl alt använda utan ordel hinder bör i stället väljas,

I flera remissyttranden påpekas att begreppet särskild verksamheti punkt 2 är oklart lill sin innebörd. Till dem som är kritiska hör JK, som bl, a, anför:

Av promemorian framgår klart, att under de valda ordalagen avses all rymmas det fall all uppgiften i fråga förekommer i en viss verksamhetsgren inom en myndighet, Sekreiessen skulle då gälla redan gentemot andra grenar inom samma myndighet. Klart är också, att sekrelessplikl avses kunna gälla även utanför den egna myndigheten, men det framgår inte tydligt i vilken omfattning. Formuleringen kan t, ex, uppfattas så, all särskild verksamhet också omfattar det fall att flera myndigheter driver verksamhet inom ett och samma område såsom exempelvis hälso- och sjukvärden, I sådanl fall skulle sekretessplikten gälla inom samtliga dessa myndigheter gentemot omväriden medan offentiighel skulle råda dessa myndigheter emellan. Man kan här särskill länka på myndigheter med samma verksamhet inom skilda lokala distrikt. Språkligt är denna tolkning möjlig, men om den är avsedd är ovisst. Vidare sägs (s, 170) att, i den mån besvär över förvaltningsmyndighets beslul i vissl ärende eller viss verksamhet prövas av förvaltningsdomstol i en eller flera instanser, sekretessbestämmelserna blir direkt tillämpliga hos dessa domstolar, om inte annal sägs, I så fall bör enligt min mening detsamma gälla över huvud taget vid myndighets överprövning av annan myndighets beslut, (Jag bortser härvid från de allmänna domstolarna,) Detta skulle medföra alt beslämmelsen i 2 kap, 4 § 1 blir onödig. Anknytningen av förvaltningsdom­stolarna lill den "särskilda verksamheten" tyder i alla fall på en avsedd vid innebörd av begreppet särskild verksamhet.

På några ställen i promemorian görs belräffande innebörden av stadgandet i 1 kap, 2 § 2 vissa uttalanden som lämpligen bör behandlas i detta sammanhang.

På s, 570 sägs alt sekretessbelagd handling med stöd av 1 kap, 2 § 2 kan utlämnas om dess ändamål kräver del. Vidare sägs på s, 573 att, enligt samma stadgande, "en uppgift får användas för den särskilda verksamhet vartill

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             179

uppgiften hänför sig", vilket skulle innebära all hemlig handling får lämnas ut om dess ändamål kräver det, Ytteriigareuitalas på s, 588, att äv 1 kap, 2 § 2 följer att en tjänsteman är oförhindrad att delge andra - inom eller utom myndigheten - sekretessbelagda uppgifter om del är nödvändigt för alt han skall kunna fullgöra den verksamhet för del allmännas räkning vartill uppgiften hänför sig.

Om vad sålunda uttalats skulle anses ligga i 1 kap, 2 § 2, får uttrycket särskild verksamhet en mycket vid betydelse, som enligt min mening knappasl kan utläsas av ordalagen. Del måste nämligen innebära, att hemliga uppgifter lär utlämnas exempelvis till myndigheter som inte själva utövar samma särskilda verksamhet som den utlämnande myndigheten och således står utanför denna verksamhet. Man kan då också fråga sig hur en så vidsträckt tolkning av begreppet förhåller sig till alla de bestämmelser i lagen som reglerar sekreiess mellan myndigheter. Under alla förhållanden bidrager inte dessa uttalanden lill all klargöra var gränserna för ullrycket särskild verksamhet anses gå.

Medan vissa uttalanden i promemorian sålunda tyder på en avsedd vid omfattning av begreppet särskild verksamhet, finns å andra sidan ell uttalande, vari förespråkas all uttrycket i fråga ges en snäv tolkning. Delta gäller hälso- och sjukvården, se under 8 kap, 1 och 2 §§,

Sammanfattningsvis anser JK all uttrycket särskild verksamhet lill gränser och innehåll är synneriigen vagt och obestämt, I somliga sammanhang förutsätts en vid tolkning av begreppet och i andra en snäv sådan. Enligt JK måsle det betraktas som betänkligt om en för hela sekretesslagstiftningen gmndläggande bestämmelse som den förevarande skulle ges en så vag och flytande formulering som här föreslås. Det skulle innebära all tjänstemännen i praktiken - i avsaknad av en klar beslämmelse och med ledning endasl av vaga motivuttalanden som dessutom går i olika riktningar - ofta skulle tvingas att själva göra tolkningar av delta grundstadgande. Detta kan enligt JK:s mening inte anses slå i god överensslämmelse med TF:s och RF:s krav på noga angivande av begränsningar i rällen all taga del av allmänna handlingar och i yltrandefriheten.

Rikspolisstyrelsen anför atl begreppet den särskilda verksamhelen är gmndläggande för tillämpningsområdet för den nya sekreiessen enligt punkt 2, Eftersom begreppet har givits en skiftande innebörd i olika lagrum kan beslämmelsen icke anses fylla kravel på all sekretesslagen skall ha en så lättfattlig och bestämd innebörd som möjligt. En sådan grundläggande lagparagraf måsle ges en lill gränser och innehåll klar och entydig formule­ring. Del kan inte anses tillfredsslällande alt del skall ankomma på envar myndighet/tjänsteman alt tolka begreppet den särskilda verksamheten från fall till fall. Med hänsyn härtill och till de problem vid tillämpningen som bestämmelsen kan medföra både mellan myndigheter och inom myndighet ifrågasätter rikspolisstyrelsen om inte denna sekretess - i stället för att utgå från enskilda verksamhetsgrenar/organisationsenheter inom en myndighei -bör som nu gäller knytas till en myndighets hela verksamhetsområde. Detta område finns begränsat och definierat i instruktion, arbetsordning etc.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              180

Selekteringen av hemlig information inom myndigheter kan ske på samma sätt som f n,

Beslämmelsen i punkt 2 betecknas av kammarrätten i Göteborg som språkligt otymplig. Den belyser svårigheten all i en organisk helhet reglera både handlingssekreless och lystnadsplikt samt tillika låta reglerna omfatta sekretessen såväl mellan myndigheter som inom myndigheter. Enligt riksrevisionsverket är regeln - liksom del i nuvarande tystnadspliktsregler vanliga obehörighelsrekvisitet - oskarp i konturerna. Den nya konstruktio­nen, som pä vissa håll kommer atl vålla tillämpningssvärigheter, medför krav på god insikt i gällande sekretessbestämmelser hos all personal som kommer i beröring med hemliga uppgifter. Verket fortsätter:

Genom atl de centrala uppgifterna på det ekonomi-administrativa områdel samlats hos RRV har väsentiiga fördelar uppnåtts i utvecklingsarbetet inom både redovisning och revision. RRV konstaterar all enligt förslaget informa­tionsutbytet mellan verkets två program - som med användning av specialmotiveringens terminologi kan sägas utgöra två verksamhetsgrenar -när det gäller hem.liga handlingar normall kan antas vara tillåtet enligt reglerna i 2 kap. Del sagda synes fömtsätta all en särskild prövning äger rum i det enskilda fallet,

RRV anser för egen del konsekvensema av sekretessens nya tillämpnings­område acceptabla när det gäller personal anställd vid verket.

Också bostadsdomstolen anser all begränsningen av sekretessen till meddelanden utanför viss verksamhet förefaller något oskarp. För bostads-domstolens och hyresnämndernas del kan det t, ex, bli aktuellt all i ärende enligt lagen om förvärv av hyresfastigheter m. m, delge kommun eller hyresgästförening, som inte är part i ärendet, uppgift som är sekretessbelagd enligt 10 kap, 15 § förslaget till sekretesslag i samband med att kommunen eller hyresgästföreningen ges tillfälle att yttra sig i ärendet. Ett sådant förfarande fär anses ske inom ramen för bosladsdomstolens eller hyresnämn­dens verksamhet, även om det inte föreligger skyldighel att inhämta yttrande,

GeneraUuttstyrelsen anför all tullverkets huvuduppgift är att tillgodose det allmännas iniressen i samband med varors in- och utförsel. De uppgifter som inhämtats under nu beskriven verksamhet är i huvudsak sekretessbelagda enligt förslagets 10 kap, 1-5 §§ och 8 §, Tullverket är för denna verksamhet av praktiska skäl organiserat i en central enhet, generaltullstyreisen, sju regionala och etl flertal lokala enheter. De behövliga personalresurserna för verksamhelen kan indelas i tre kategorier: lulltaxerings-, bevaknings- och biträdespersonal. Den verksamhet som bedrivs av nämnda personal för atl ftillgöra tullverkets huvuduppgift är integrerad och måste ses som en enda "särskild verksamhet" även om den är spridd över hela landet och fördelad på olika tjänster. Utan ett sådant synsätt skulle det föreslagna systemet få förödande verkningar för tullverkets verksamhet eftersom bevakningsperso­nalen, som mest är inriktad på fysisk kontroll av gods och transportmedel.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2       ,  ,                   181

och tulliaxeringspersonalen, som lill stor del handlägger frågor i samband med varuinförseln på basis av dokument, har etl nära samarbete över hela landet för att förelagda uppgifter skal) kunna lösas på ett effektivt sätt, - Till den "särskilda verksamhet" som nyss nämnts hör enligt styrelsen givetvis även alt anmäla uppdagade smugglings- och andra lullbroii till åtal (jfr s, 227), Det är emellertid att märka dels att vissa tulltjänsteman (bl, a, tullförvaltare) är förordnade att vara åklagare i enklare tullmål, dels att vissa tullmyndig­heter fär inleda fömndersökning vad gäller smugglings- och vissa andra lullbroit oavsett brottets svårighetsgrad (jfr 13 och 24 §§ lagen om straff för varusmuggling). Även denna verksamhet bör anses vara integrerad i förenämnda "särskilda verksamhet" såvitt avser tillämpningen av 10 kap, 1-5 §§ och 8 §, Enligt nuvarande ordning kan sålunda tullverkets kontrol­lerande och granskande verksamhet vid misstanke om lullbrott övergå lill förundersökningsverksamhet utan att verksamheten därför behöver över­flyttas lill någon särskild för ändamålet inrättad enhet. Vad nu sagls gäller oavsett om misstanken uppkommer vid bevakningspersonalens fysiska kontroll eller vid tulltaxeringspersonalens granskning av tulldeklarationer m, m. Uppkommer vid fömndersökning som på nämnda sätt inletts av tullmyndighet misstanke om. ytterligare lullbrott, bör den undersökande tullpersonalen fä inhämta erforderliga uppgifter från andra tullmyndigheter ulan att behöva vända sig lill rällen enligt 23 kap. 14 § rällegångsbalken. En motsatt uppfattning i fråga om denna verksamhet skulle enligt styrelsens mening leda till onödig formalism, som skulle bli betungande för berörda myndigheter och allvariigt minska effektiviteten i den brottsbekämpande verksamhelen. Jfr även vad som anförs under 2 kap. 2 § i del följande.

Konsiimeniverkei förmodar all del knappasl är möjligt atl i lagtexten genom annal uiiryckssäil klarare konkretisera de mångskiftande förhållanden regeln avser alt täcka. Inie minsl vid bedömningen av sekretessens räckvidd inom en och samma myndighet kan emellertid en så allmänt hållen bestämning föranleda tolkningsproblem. Enligt konsumentverkets mening är det därför önskvärt att det genom uttalanden i motiven närmare utvecklas och klargörs vilka överväganden som i allmänhet bör läggas lill gmnd för gränsdrag­ningen.

Livsmedelsverket framhåller alt möjligheterna till sekreiess i hälsovårds­nämndernas verksamhet inte får försvåra samarbetet mellan verket som centralt tillsynsorgan och nämnderna. Del är nämligen nödvändigl för verket atl som ett led i den centrala tillsynen kunna inhämta uppgifter från de lokala myndigheterna i fråga om både enskilda lillsynsobjekl och vissa verksam­hetsområden. Om 1 kap. 2 § 2 skall tolkas så att sekreiess är utesluten i dylika fall, eftersom uppgiften inte "lämnais utanför den särskilda verksamhet för det allmännas räkning vari den har inhämtats", kommer de nya sekre­tessreglerna inte att innebära några praktiska problem vid informaiionsui-bytei myndigheterna emellan. Detsamma kan även sägas, om sekreiess

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               182

visseriigen skall anses gälla i förhållande till livsmedelsverket, men där verket med stöd av 48 § andra slyckel livsmedelskungörelsen (1971:807) anlitar hälsovårdsnämndema all biträda "vid särskild provtagning och undersök­ning". Sekretessbelagda uppgifter skulle i detla fall enligt de föreslagna beslämmelserna i 2 kap. 6 § kunna överiämnas till verket utan särskild prövning. Tillsynsverksamheten i fråga om livsmedel kan emellertid också vara av annal slag än som fömtsatts i den åberopade bestämmelsen i livsmedelskungörelsen. Ett infordrande av malerial från hälsovårdsnämn­derna skulle då kunna bedömas enligt 7 § i lagförslaget. Följden blir atl nämnderna i varje särskilt fall måsle pröva om uppgiften kan lämnas ut till livsmedelsverket. En sådan ordning förefaller knappast rationell och skulle i praktiken kunna länkas onödigtvis försvåra för verket alt fä den önskade informationen. De anförda synpunkterna leder enligt verket lill slutsatsen all informationsutbytet mellan livsmedelsverket och de övriga tillsynsmyndig­heterna på regional och lokal nivå bör bedömas som information lämnad, inte utanför utan i "den särskilda verksamhet för del allmännas räkning vari den har inhämtats". Om livsmedelsverkets bedömning är riklig, kommer beslämmelserna inte att inskränka eller försvåra det informationsutbyte mellan tillsynsorganen på olika nivåer som ulgör en väsentlig dei i myndigheternas verksamhet.

Kommunförbundel ullalar tveksamhet i fråga om möjligheterna atl tillämpa sekreiessbegreppet på olika verksamheter eller verksamhetsgrenar inom en och samma myndighei. En sådan uppspaltning av myndighetens ftinktioner i olika verksamhetsgrenar lorde bereda stora svårigheter i den praktiska tillämpningen. Förbundet har ftill förståelse för syftet atl åstadkomma ett ökat skydd mol obehörigt och menligt röjande av sekreiesskyddad informa­tion såväl inom som mellan myndigheterna. Olägenhetema av den föreslagna uppdelningen i verksamhetsgrenar överväger dock klart fördelarna. I depar­tementspromemorian har också medgivits alt regeln om sekretessens begränsning till meddelanden och användning som faller utanför den särskilda verksamhet vari uppgiften har inhämtats kan förefalla oskarp i konturerna. Någon närmre konkretisering har heller inte ansetts vara möjlig. Med en så pass vidsträckt avgränsning av begreppet verksamhetsgren som gjorts i promemorian anses å andra sidan risken vara liten all en tjänsteman ådrar sig straffansvar genom alt lämna eller själv använda hemliga uppgifter inom en myndighet. Ofta torde han enligt promemorian kunna hämta ledning i uppdelningen inom myndigheten på skilda organisatoriska enheter. Förbundet känner sig inte övertygat om hållbarheten av de anförda synpunkterna. Såsom man också framhållit i departementspromemorian underiättas visseriigen tillämpningen genom reglerna i 2 kap. 7 och 9 §§ om meddelanden eller användning av uppgifter inom en myndighet, vilket torde få till följd alt röjande inom en myndighei av uppgift som är hemlig till skydd för ett allmänt inlresse endast sällan kan anses utgöra ell sekrelessbrott. Även

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               183

om detta i och försig kan vara riktigt, förminskas emellertid enligt förbundet också i molsvarande mån värdet av att i detta sammanhang använda sig av begreppet verksamhet och verksamhetsgren för avgränsning av sekre­tesskyddet.

Då det gäller områden där sekreiessen vilar på en förtroendegnmd såsom inom sjukvården och den kuraliva socialvården, vid olika sorlers rådgivning såsom familjerådgivning etc, kan del enligt JO ifrågasättas om det inte f n. förhåller sig så att sekretessen drar upp gränserna för verksamheten och inte tvärtom. Den enskilde har lämnat uppgifterna frivilligt och kan med nu gällande tystnadspliklsbestämmelser anses så till vida förfoga över uppgif temas användning alt myndigheten i princip inte kan utnyttja uppgifterna Ulan den enskildes samtycke, när inte särskilda förfatlningsföreskrifier föranleder till annal. Att döma av moliviiiialande i promemorian skulle förslagel på denna punkt medföra en ändring: del blir verksamhelen som reglerar sekreiessen. Detta inger enligt JO vissa farhågor, JO konstaterar dock all del av uttalanden på olika ställen i specialmotiven framgår alt man inte tänkt sig alt den i 1 kap, 2 § 2 uttalade principen skall vinna tillämpning fullt ut. Sålunda fömtsälts begränsningar i uppgiftslämnandet även "inom den egna verksamhelen" då man kommer in på områden med absolut förtroen­desekreiess såsom familjerådgivning och frivillig sjukvård och även då del är fråga om sekretess inom kriminalvården (jfr s. 364,410-411 och 468). Enligt JO:s mening föreligger likväl risk för all stadgandet i 1 kap. 2 § 2 kommer atl av myndigheterna tas till inläkt för all använda sekretesskyddade uppgifter på ell mer exlensivi sätt än lagstiftaren avsett i det att myndigheterna kommer all hävda alt uppgifterna endast används i myndighetens egen verksamhet.

Beslämmelsen i 1 kap. 2 § 2 har enligt riksskatteverkets mening en myckel central ftinklion i lagförslaget. Genom den förs vissa fall där ell informations­utbyte mellan tjänstemän behörigen måste fä ske helt utanför sekre­tessreglernas område. Det blir därför för sekretessbestämmelsernas närmare innehåll av avgörande betydelse hur denna beslämmelse tolkas. Tolkas regeln exlensivi, blir områdel där en närmare reglering av sekreiessen myndigheter emellan behövs mindre, medan detta område vid en restriktiv tolkning av begreppet verksamhetsgren blir större. Riksskatteverket fortsätter:

RSV utgår från att behöriga tjänstemän hos de fyra skatteorganen -taxeringsnämnd, lokal skattemyndighet, länsslyrelsens skatteavdelning, RSV - skall kunna anses ulföra arbete i en och samma verksamhetsgren när del gäller ärenden om inkomst- och förmögenhetstaxering.

Lokal skattemyndighet, iippbördsenhei hos länsstyrelse och riksförsäk­ringsverket samverkar i fråga om arbetet med att bestämma pensionsgrun­dande inkomst och arbetsgivaravgift. Kontrollen av skatter och avgifter kan vidare väntas bli alltmer integrerad med bl. a, gemensamma avstämningsru-liner för inkomst- och mervärdeskall resp, för källskall och arbetsgivarav­gifter.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              184

Vad betyder delta i fråga om begreppet verksamhetsgren? Kan ärenden om både direkt och indirekt skall falla under samma verksamhetsgren? Vad gäller i fråga om källskall i förhållande lill arbetsgivaravgifter?

Vad bör anses gälla på den indirekta beskattningens område där bl, a, RSV, länsstyrelser och tullmyndigheter samt jordbmksnämnden har centrala ftinktioner och delvis intimt måste samarbeta?

RSV anser vidare att kronofogdemyndigheternas ställning i samman­hanget är belydelseftjll. Är deras arbete med indrivning av skatter och avgifter att betrakta så all det faller under den verksamhet som utförs av de olika beskattnings- och avgifisansvariga myndigheterna? 1 promemorian (s, 227) anges all det många gånger måsle ligga i en myndighets intresse atl misstanke om brott blir utredd, RSV anseratt intresset av indrivning av det allmännas fordringar bör ses på samma sätt. Delta medför att kronofogde­myndighetens och den skalle- eller avgiftsansvariga myndighetens arbete måste anses falla inom en och samma verksamhetsgren.

Tillämpningen av begreppet "verksamhetsgren" enligt definitionen i 1 kap, 2 § 2 kan emellertid - på motsvarande sätt som exemplifierats i det föregående angående samarbetet myndigheter emellan - vålla svårigheter för myndighei som inom sig har olikartade arbetsuppgifter. Ett exempel på detla erbjuder de lokala skattemyndigheterna. Dessa har utom arbetsuppgifter på taxerings- och uppbördsområdei bl, a, all verkställa mantalsskrivning. De lokala skattemyndigheterna i Stockholm och Göteborg är dessutom kyrko-bokföringsmyndighel och beslular i stället för pastorsämbetena om flytt­ningar m, m, Etl samband mellan folkbokföring och beskattning finns genom 66 § kommunalskaltelagen (1928:370), Fråga har i praktiken ställts om tjänstemän som hos lokal skattemyndighet handhar mantalsskrivningen och beträffande Stockholm och Göteborg även kyrkobokföringen skall äga full tillgång lill deklarationer och andra handlingar i skalleärenden som kan ge vägledning för bestämmande av rätt mantalsskrivnings- och kyrkobokför­ingsort, RSV anser för sin del atl denna fråga bör besvaras jakande.

Först sedan uttrycket "verksamhetsgren" närmare klariagts kan behovel av den följdlagstiftning som fordras förden närmare regleringen av utbytet myndigheieremellan bedömas. Ställningstagandet till begreppet "verksam­hetsgren" blir därför av avgörande betydelse för del fortsatta arbetet.

Stadsjuristen i Stockholms kommun konstaterar alt begreppet "särskild verksamhet" skall motsvara "verksamhetsgren" när det gäller förhållandena inom en myndighei (promemorian s, 229). Stadsjuristen antar att begrepps­bildningen kommer atl förorsaka åtskilliga problem i praktiken och ställer följande frågor: Är t. ex. personaladministration som helhet att se som en särskild verksamhet inom vilken man kan kommunicera erforderiiga uppgifter utan hinder av där gällande sekretess? Eller skall personalsocial verksamhet anses utgöra en särskild verksamhet, skild från personaladmini­strationen i övrigi? Skall kanske även den personalsociala verksamhelen alomiseras i olika särskilda verksamheter? Blir personalsocial verksamhet som bedrivs av en kommuns olika fackförvaltningar alt anse som olika särskilda verksamheter i förhållande lill den centrala personalsociala verk­samhet som beträffande alla anställda bedrivs under kommunens personal­nämnd? Stadsjuristen påpekar vidare alt paragrafens lillämpning fönjtsätter

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              185

ganska långtgående förmåga lill personlighelsklyvning i del särskilt i mindre kommuner inte ovanliga fallel atl en tiänsteman handlägger olika särskilda verksamheter som har beröring med varandra.

Arbetarskyddsstyretsen påpekar alt det är oklart hur varje särskild verk­samhet skall avgränsas inom arbetarskyddsverkei. En snäv tolkning skulle kunna innebära t. ex. att en uppgift som inhämtats för atl ingå i informations­systemet för arbetsskador inte skulle fä lämnas ut lill lillsynsavdelningen eller yrkesinspektionen för atl användas i tillsynsarbetet. Uppgifter, som inhäm­tats vid inspektioner, skulle inte heller fä användas i t. ex. forskning och utvecklingsarbete för nya mätmetoder för luftföroreningar. En sådan situa­tion är inte acceptabel utan styrelsen anser att det bör vara möjligt all ge begreppet en vidare tolkning. En sådan skulle kunna ta hänsyn lill att all verksamhet ytterst är avsedd atl gagna arbetarskyddet och arbetsmiljöarbe-lel. Man har vid den organisatoriska uppbyggnaden av arbelarskyddsmyndigheierna samlat de olika verksamhetsgrenarna i syfte alt bättre kunna utnyttja tillgänglig information. Huvudsyftet med en samman­slagning av dåvarande arhetarskyddsstyrelsen och arbeismedicinska institu­tet, som skedde år 1972, var just all forskning och tillsyn skulle komma att stöda varandra bättre när de fanns inom samma myndighet. Styrelsen anser all del inom det fortsatta lagstiftningsarbetet bör klargöras om en sådan tolkning är möjlig och om den i så fall kan tillämpas även på förhållandel mellan styrelsen och yrkesinspektionen samt mellan styrelsen och den kommunala tillsynen.

Statens personalnämnd anser all personalkonsulents verksamhet bör vara en särskild verksamhet för att sekreiessen skall gälla mot andra befattnings­havare som i viss mån handlägger personalsociala frågor, t. ex. en personal­chef

Kammarrätten i Göteborg är kritisk mot all ordel inhämtats används i punkt 2 och i samma betydelse på andra ställen i lagen. Uttrycket kan enligt kammarrätten uppfattas så atl det fömtsätter ell aktivt agerande från myndigheten. Om uppgiften utan anmaning tillställts myndigheten från en enskild eller från annan myndighei, kan man knappasl tala om att uppgiften "inhämtats". Enligt kammarrättens mening vore exempelvis "infiutit" etl lämpligare uttryck. Också JK behandlar denna fråga. JK konstaterar alt promemorieförslaget innebär atl uppgifter som i verksamheten deltagande ftinklionär har kännedom om inte omfattas av hans tystnadsplikt, om kunskapen härrör från privat källa eller från tidigare anställning där tystnadsplikt inte rådde beträffande uppgiften i fråga (promemorian s. 230). Även om denna slutledning e conirario kan dras av ordalagen i 1 kap. 2 §, finns del enligt JK anledning att överväga det lämpliga i den intagna ståndpunkten. Å ena sidan kan hävdas att, om en tjänsteman har kännedom om en uppgift, som är sekretessbelagd i hans aktuella verksamhet, det inte bör spela någon roll hur eller under vilka omständigheter han fått denna

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              186

kännedom. För en sådan uppfattning synes inte minsl praktiska skäl tala. Å andra sidan kan hävdas att detta är ägnat att leda lill alllför omfattande sekreiess.

Med den tolkning som ges åt begreppet särskild verksamhet har det, konstaterar Svea hovrätt, i promemorian inte ansetts nödvändigl all före­skriva sekundär tystnadsplikt för den som under verksamhet inom samma myndighet får del av hemlig uppgift. Alt sekretess gäller för all personal vars arbetsuppgifter för dem i kontakt med verksamheten eller ärendet kan emellertid enligt hovrättens mening inte vara tillräckligt för all garantera sekreiessen. Redan det förhållandel all en myndighels arkiv innehåller akter från flera eller kanske samtliga verksamhetsområden kan leda till att flertalet anställda praktiskt sett har tillgång lill alla handlingar i arkivet. Med den öppenhet som rimligen bör råda mellan de anställda på en arbetsplats finns del inte heller utrymme för något överdrivet hemlighållande av uppgifter. Redan en normal försiktighet vad beträffar hemlig uppgift kan ibland upplevas som onaluriig i sammanhanget. En tjänsteman som arbetar med sekretessbelagda uppgifter skall inte behöva låsa in handlingarna varje gång han lämnar sitt ämbelsmm av risk för att någon "obehörig" kollega skall råka få syn på uppgifterna. Även i många andra situationer är det uppenbart atl sekreiessen inte kan upprätthållas inom samma arbetsplats. Det är otillfredsställande atl tänka sig atl anställda, som av misslag eller av nyfikenhet fär del av sekretessbelagda uppgifter på sitt arbete, inte skulle ha lystnadsplikt rörande uppgifterna. För hovrätten framstår det som verklig-helsfrämmmande att del inte skulle behövas en föreskrift om sekundär tystnadsplikt för uppgifter som inhämtats under verksamhet inom samma myndighei. Behovel härav kan inte anses tillgodosett genom 1 kap. 3 §. En regel bör lämpligen upptas i en särskild paragraf i 1 kap.

Liknande tankegångar ligger bakom ett par andra yttranden. KommunfuU-mäktige i Nynäshamns kommun anser sålunda all del är viktigt all all personal som kan tänkas komma i beröring med sekretessbelagda uppgifter, exem­pelvis personal som ombesörjer mångfaldigande eller distribution av sekretessbelagda handlingar, omfattas av sekretessbestämmelsen i 1 kap. 2 §, även om personalen i fråga inte är administrativt knuten lill organ som ombesörjer sekreiessreglerad verksamhet. Kommunstyrelsen i Södertälje kommun önskar atl det lill specialmotiveringen fogas all sekretessbelagda uppgifter också bör kunna lämnas lill administrativ och juridisk expertis inom samma myndighet eller centralt inom en kommun, även om denna expertis inte är direkt berörd av verksamheten, i de fall syftet med delgivningen är all få en bedömning av om uppgifterna t. ex. är sekretessbelagda eller inte.

Riksrevisionsverkel framhåller att verket numera anlitar konsulter i betydande utsträckning. I verkets budget för innevarande år uppgår det beräknade förhållandet mellan kostnaden för konsulter och anställd personal

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              187

till approximativt 1:6. Konsultmedel får inte las i anspråk för anställning av personal. Det innebär alltså all statsmakterna anser atl konsulter i stor utsträckning skall användas inom den löpande verksamhelen. Konsulter lär normalt la del av samma uppgifter som verkets anställda, vilket i regel är nödvändigl för att konsulterna skall kunna användas på ett ändamålsenligt sätt. Verket förutsätter alt konsulter och andra utomstående experter anses ingå i den bedrivna verksamheten och kan erhålla erforderiig information ulan hinder av förbudet enligt 1 kap, 2 § 2, Under förutsättning att det klariäggs att sislnämnda bestämmelse också iräffar arbetstagare hos juridiska och fysiska personer som är personligen bundna lill uppdrag hos riksrevi­sionsverkel, har verket inga erinringar mot att lysinadspliklsbestämmelsen i 29 § verkets instmktion upphävs,

3§

Datainspektionen konstaterar atl förslagel i fråga om myndighetsbe­greppei bygger på RF:s terminologi (promemorian s, 231), De utvidgningar som följer av 1 kap, 4 § är enligt inspektionen obetydliga. Som framhölls i OSK:s slutbetänkande krävs en särskild utredning rörande frågan om en utvidgning av offentlighetsprincipens räckvidd.

Stadsjuristen i Stockholms kommun erinrar om alt begreppet myndighei inte är närmare definierat i det nya 2 kap, i TF som träder i krafl den 1 januari 1978, Myndighetsbegreppet i TF återgår på samma begrepp i RF, varmed enligt motiven förslås bl, a, varje organ som ingår i den offentligrätlsliga kommu­nala organisationen, I departementspromemorian anses sekretesslagens tillämpningsområde böra sammanfalla med TF:s, Häremot har stadsjuristen intet atl erinra. En beklaglig följd av detta är emellertid alt myndighetsbe­greppei även i sekrelesslagförslaget blir odefinieral. Även om del s. a. s. utåt -i förhållande lill allmänheten och enskilda rättssubjekt - utan några närmare definitioner merendels kan avgöras vad som är myndighet, möler del dock ofta belydande problem atl inom den offentliga förvaltningen avgöra om ett visst organ i förhållande till andra organ eller förvaltningsenheter är all anse som "myndighei". Visseriigen torde beslämmelsen i 1 kap. 2 § 2 om förbud alt röja och utnyttja hemlig uppgift utanför den "särskilda verksamhet" vari den inhämtats, sannolikt många gånger leda till att man inte behöver avgöra humvida förvaltningsenhet som begär uppgift från annan förvaltningsenhet är att anse som annan myndighet. I de fall det kan konstaleras alt den andra förvaltningsenheten bedriver annan "särskild verksamhet" gäller sekre­tessen nämligen ändå, och i de fall det är fråga om samma verksamhet, finns inget hinder mot att uppgiften röjs. Eftersom sekreiessen som huvudregel inte avses "fortplantas" mellan myndigheterna och då förslaget innehåller utföriiga regler om när uppgift fär lämnas från myndighei lill annan, blir det emellertid i högre grad än f n. nödvändigt att kunna avgöra om en viss

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               188

förvaltningsenhet är att anse som en särskild myndighei. Också tillämp­ningen av de olika förfarandereglema rörande utlämnande av uppgift och hemligstämpling fömtsätter sådana avgränsningar. Stadsjuristen anser del därför önskvärt atl den blivande sekrelesslagen innehåller någon form av myndighelsdefiniiion. Stadsjuristen framhåller också, all många svårigheter som användningen av myndighetsbegreppei kommer all ge upphov till, t. ex. vid tillämpningen av förslagels bestämmelser om utlämnande av uppgifter myndigheterna emellan, undviks, om man i högre grad än som är fallel i promemorieförslaget primärt knyter sekreiessen till själva uppgiften i stället för till vissl ärende eller viss verksamhet Ofr vid 10 kap. 15 §).

Försia, andra och iredje fondstyrelserna för allmänna pensionsfonden behandlar fondstyrelsernas konstitutionella ställning och konstaterar atl lagförslaget såsom det utformats utgår från föreställningen att fondstyrelserna är statliga myndigheter. Styrelserna fortsätter:

Enligt 19 kap. 5 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall avgift till försäkringen för tilläggspension ingå lill en särskild fond, allmänna pensions­fonden. Allmänna pensionsfonden förvaltas på sätt regeringen med riks­dagen förordnar. Sådana föreskrifter har meddelats i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning.

Enligt reglementet ankommer förvaltningen av allmänna pensionsfonden på fondstyrelserna. Fondstyrelserna skall förvalla allmänna pensionsfonden på sådanl sätt att den blir till största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension.

Till grund för reglementet ligger en promemoria (SOU 1958:4) med förslag till förvaltning, framlagd av 1957 års pensionskommitté. Kommitténs förslag behandlades först i en principproposition(1958:55)och därefter slutligl i prop. 1959:100. Pensionskommittén underströk i sill förslag atl allmänna pensions­fonden bör ha en fri och självständig ställning, och all fonden icke skall utgöra någon del av statens förmögenhet. Departementschefen anslöt sig lill de allmänna synpunkter på fondförvaltningen som kommittén hade anlagt. Riksdagen biträdde denna uppfattning. - Allmänna pensionsfonden och dess fondstyrelser har mot den nu angivna bakgmnden konsliiutionelll eller statsrällsligt inte bedömts vara statlig myndighei.

Härutöver vill fondstyrelserna nämna att den nu redovisade frågan prövades av rättschefen i statsrådsberedningen år 1976.

Mot den angivna bakgrunden föreslår fondstyrelserna att de berörda sladgandena i lagförslaget (myndighets affärsverksamhet och molsvarande), kompletteras med en föreskrift att molsvarande bestämmelser skall gälla allmänna pensionsfonden.

Några remissinstanser uppehåller sig vid beskrivningen av den personkrets som är underkastad sekretessbestämmel­serna. Om dess förslag belräffande 1 kap. 1 och 2 §§ beaktas, bör enligt regeringsrätten i förevarande paragraf stadgas alt hinder enligt 2 § 2 och 3 gäller för myndighet samt för person tillhörande en angiven personkrets. Den föreslagna personkretsen kan jämföras med den i 20 kap. 2 § BrB rör mutbrott bestämda personkretsen, som består av envar som är arbetstagare hos staten

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              189

eller kommun och vidare av ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan myndighei som hör till staten eller till kommun, den som utövar uppdrag som är reglerat i författning och krigsman eller annan som fullgör lagsladgad tiänsteplikt. Jämförelsen utfaller så att personkretsen i 20 kap. 2 § BrB ter sig mycket skarpare avgränsad än den nu föreslagna personkretsen, som inte synes tillräckligt precis. Regeringsrätten delar den i motiven uttalade uppfattningen om hur gränsen bör dras men anser atl principen bör komma lill tydligare uttryck i lagtexten. Vid utformningen torde också böra beaktas de ställningstaganden som gjorts i fråga om arbeistagarbegreppei m. m. vid arbetsrällsreformen.

LandsUngsförbundet påpekar all betänkandet (Ds A 1977:4) Fackliga förtro­endemän, möten på betald arbetstid och arbelslivsforskning innehåller bl. a. en lyslnadspliktsregel som innebär atl tystnadsplikten för facklig förtroen­deman, sakkunnig eller forskare - i den mån vederbörande inte omfattas av lagen om offentlig anställning -skall kunna bestämmas genom förhandlingar mellan arbetsgivaren och vederbörandes fackliga organisation. Tillämpad inom sjukvården kan denna beslämmelse uppfattas så att vissa fackliga företrädare skulle kunna bli underkastade mildare sekretessregler än andra vid exempelvis verksamhet på sjukhus och lill äventyrs nära kontakt med patienters förhållanden. Förbundet fömtsätter all sekretesslagens bestäm­melser blir tvingande också i detta hänseende men har velat fästa uppmärk­samheten på all de båda betänkandena i denna del gått åt olika håll.

Kommunfullmäktige i Nynäshamns kommun har uppfattat beskrivningen av den sekretessbundna personkretsen i paragrafen så atl uttrycket "person som på gmnd av anställning eller uppdrag hos myndighet ... deltager eller har deltagit i myndighels verksamhet" omfattar all kommunal personal som över huvud laget kan komma i kontakt med handlingar eller uppgifter av ifrågavarande slag. Är denna fullmäktiges uppfattning riklig, är det förhål­landel alt lystnadsplikt regleras exklusivt genom lag alltigenom positivt.

Enligt skolöverstyrelsen innebär beslämmelsen för skolväsendets del att främst de statsunderstödda privatskolorna saml vissa folkhögskolor och särskolor med enskild huvudman inte skulle omfattas av de föreslagna bestämmelsema. En sådan begränsning finner skolöverstyrelsen mindre lämplig. Verksamhelen vid ifrågavarande skolor följer i stort sett samma regelsystem som gäller för motsvarande skolor med offentligrättslig status. Personalen är underkastad statlig lönereglering och samma bestämmelser och avtal gäller som vid dessa andra skolor. Skolöverstyrelsen finner del därför konsekvent atl de föreslagna sekretessbestämmelserna också kommer atl gälla ifrågavarande skolor. Författningstekniskt synes detta enklast kunna tillgodoses genom att i 1 kap. 4 § ifrågavarande skolor jämställs med myndighei. Även TCO beklagar att det inte bedömts möjligt all föra in privatskolorna under sekretesslagen och därmed få en mer enhetlig reglering av sekreiessen inom barn- och ungdomsundervisningen. TCO erinrar om atl

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              190

TK på sin tid föreslog att med myndighei skulle jämställas annat "allmänt organ" och att enligt motivutlalande exempelvis privatskolor som står under skolöverstyrelsens lillsyn och drivs huvudsakligen med statliga medel skulle räknas som allmänna organ.

Skolöverstyrelsen pekar vidare på all förevarande beslämmelse skall gälla för personer som på grund av uppdrag hos myndighei deltar i myndighels verksamhet. Det innebär all elevrepresentanter t. ex. i samarbelsnämnd kommer att omfattas av lagens bestämmelser. Del bör också uppmärk­sammas alt beslämmelserna kommer atl bli aktuella för föräldrar och elever, som kommer att ingå i organ i den blivande SIA-skolan, exempelvis den föreslagna skolnämnden. Skolöverstyrelsen pekar särskill på de problem delta kan medföra i fall, då elev inte uppnått siraffmyndig ålder.

För socialvårdens vidkommande fömtsätter socialstyrelsen alt dess vetenskapliga råd omfattas av beslämmelsen. Socialstyrelsen finner del betänkligt atl erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare kommer att falla utanför sekrelesslagen (promemorian s. 233). Om lagen inte gäller för dem, måste i vart fall frågan om tystnadsplikt regleras i någon form av avlal. Socialstyrelsen konstaterar atl beslämmelsen omfattar personer, som har ställts sig till socialvårdens förfogande med s. k. kontrakierade familjehem (promemorian s. 236). Socialstyrelsen finner del önskvärt att samtliga av socialvården anlitade familjehem liksom t. ex. stödfamiljer omfattas av beslämmelsen med hänsyn lill alt det är nödvändigl all delge dessa sekreiessskyddade uppgifter för all de skall kunna fullgöra sina uppgifter på ell tillfredsställande sätt.

Luftfartsverket erinrar om atl flyghaveri eller tillbud enligt luftfartslagen skall utredas av undersökningskommission. Sådana kommis­sioner tillsätts i regel av luftfartsverket. De är i sill arbete självständiga i förhållande till verket och avger rapport över undersökningsresultat till verket. Ledamot av sådan kommission kan vara en i privat Ijänsl -1, ex. i ett flygförelag-anställd person. Verkels uppdragsavtal ingås med vederbörande själv, varför han blir bunden av bestämmelsen i 1 kap. 3 §. Emellertid anlitar en undersökningskommission ibland utomstående för utredningar där specialkunskaper erfordras. I dessa fall ingås uppdragsavtalet med vederbö­randes arbetsgivare. Det är väsentligt att även en sådan expert förs in under den kategori uppdragstagare i 1 kap. 3 § som omfattas av handlingssekretess och lystnadsplikl. Eventuell tillkomst av en statens haverikommission enligt föreliggande utredningsmaterial kan komma all påverka utformningen av dessa regler.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen bör enligt riksrevisionsverkel klar­göras ytteriigare, särskill vad avser uppdragstagare (konsulter), jfr under 1 kap, 2 §, Enligt specialmotiveringen (s, 235) skall endast sådana uppdragstagare som är fysiska personer i sekreiesshänseende jämställas med arbetstagare hos myndighet, Å andra sidan sägs (s, 236) atl, om myndighet

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2    ,vi                      191

träffat avlal med enskild, det i undanlagsfall kan le sig naturiigt att arbetstagare hos motparten får lyda Under Beslämmelse i sekretesslagen. Vad som åsyftas är fall då arbetstagaren ställts till myndighetens förfogande och deltar i dess verksamhet på samma sätt som om myndigheten hade ingått uppdragsavtal med vederbörande själv. Enligt riksrevisionsverket är fram­ställningen oklar, vilket torde bottna i förhållandel, atl enligt nuvarande principer straff inte kan utkrävas av juridiska personer utan bara av personer inom förelaget. Verket fortsätter:

RRV vill i detla sammanhang framhålla alt flertalet kvalificerade konsulter inom områdel för tjänster såsom redovisning, revision, rationalisering, verksamhetsplanering o, d, är anställda hos juridiska personer med vilka kontrakt tecknas. Så är exempelvis numera oftast fallel beträffande auktori­serade revisorer, sedan möjlighel öppnats för dessa all bedriva verksamhelen i aktiebolagets form. Även om motparten i kontraktsförhållandet är juridisk person, är de tjänster som avses personligt präglade. En föruisäiining för erhållande av sådana uppdrag som här avses är därför ofta, att viss person ställs till förfogande för uppdragels utförande. Detta kommer till uttryck genom atl namnet på medarbetare hos konsulten som avses sysselsättas med uppdraget anges i kontraktet. Utbyte av ifrågavarande personal fär ske först efter särskild överenskommelse. Vidare erinras om gällande tystnadsplikl enligt RRV:s instruktion förden som äreller varit verksam hos verket och om påföljden enligt 20 kap, 3 § BrB, Konsullen förbinder sig all göra de medarbetare som sysselsätts med uppdraget uppmärksam härpå.

Användningen av konsulter som är arbetstagare hos juridiska personer ökar i statsförvaltningen. Det avtalsreglerade skadeståndet är som sanktion inte jämförbart med påföljd enligt BrB, Osäkerhet rörande ansvarsregleringen för konsulter kommer att minska deras användbarhet för offentliga uppdrag och föranleda särskilda problem för myndigheter som i likhet med RRV måste anlita deras tiänster. För RRV:s del har frågan särskild betydelse vid revision av affärsverken,

RRV anser sammanfattningsvis alt del är naturligt all arbetstagare både hos juridiska och fysiska personer under förhållanden likartade dem som tidigare angetts fär lyda under sekretesslagens bestämmelser. Möjlighet härtill öppnas genom alt i uppräkningen i förvarande paragraf också ingår den som "på annan liknande grund deltar i myndighetens verksamhet", I specialmoliveringen bör dock klart anges att förbud enligt 2 § 2 också träffar anställda hos juridiska och fysiska personer som personligen är bundna till uppdraget genom kontrakt mellan uppdragsgivare och arbetsgivare. Alterna­tivt föreslår RRV en komplettering av texten i 3 §,

Även stadsjuristen i Stockholms kommun noterar alt den i motiven gjorda uppräkningen av personer som enligt 3 § omfattas av sekretessplikt upptar "konsulter av skilda slag". Härigenom tillgodoses ett inom kommunerna ofta föreliggande behov. Stadsjuristen fömtsätter all här även avses konsulter som tillfälligt anlitas vid enlreprenadupphandlingar och i samband med affärsverksamhet.

Riksförsäkringsverket, som förklarar sig inte ha något att invända mot

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               192

förslagets begränsning av den personkrets som skall omfattas av den nya sekrelesslagen, anser att det behövs en kompletterande lagstift­ning om tystnadsplikt för andra personkategorier i eller vid sidan av denna lag. Som exempel nämner verket lokalvårdare, vaktmästare och hantverkare m, fl, som utför arbete i verkets och kassornas lokaler utan att delta i dess egentliga verksamhet. En mellanställning intar praktikanter som för sin utbildning (t, ex, socionomstuderande) eller för fullgörande av obligatorisk praktik inom grund- och gymnasieskolan deltar i myndighetens arbete. Riksförsäkringsverket föreslår därför att efter 3 § intas en ny paragraf som medför tystnadsplikl om vad som erfarits om enskilds personliga förhållanden för de personer som ulan alt delta i den egentliga verksamhelen biträder myndigheten i dess arbete. Paragrafen bör ges sådan utformning atl den jämväl kan åberopas i sådana civilrätlsliga relationer, som avses i specialmoliveringen (s, 236), saml att den blir straffsanklionerad med stöd av BrB,

Angående denna fråga hänvisas också till sammanställningen under I kap, 2 § och 20 kap, 3 § BrB (JK:s yttrande),

JK diskuterar bl, a, de problem som uppkommer för tjänsteman som blir underkastad dubbla tystnadsplikter och anför:

I promemorian uttalas såsom självklart, att en tjänsteman skall bevara sin tystnad också sedan han övergått lill annan verksamhet för del allmänna eller helt lämnat del allmännas tiänst (s, 124), Denna ståndpunkt stämmer med

orden i 1 kap, 3 §,------------------ "eller har deltagit"   , En annan sak är, sägs det

vidare, alt tjänstemannen i sin nya verksamhet, där sekretessregeln i fråga antages inte gälla, på nytt kan länkas fä del av de uppgifter om vilka han hade en tystnadsplikt som härrörde från den föregående anställningen. Han skulle enligt promemorian i så fall vara löst från sin lystnadsplikl. Denna uppfattningar uppenbarligen icke förenlig med nyssnämnda ord i 1 kap, 3 §, Tystnadsplikten består enligt detta lagrum också i detla fall efler övergång lill annan anställning. Jag kan inte heller finna motiveral all i fråga om tystnadsplikten göra skillnad mellan de båda föregående fallen å ena sidan och det sistnämnda fallel å den andra sidan. Bl, a, kommer del ju i praktiken ofta att bli omöjligt alt bevisa i vilken verksamhet uppgiften blivit bekant för tjänstemannen.

Bortsett från bestämmelsen i I kap, 5 § tredje stycket 1 lämnar lagförslaget öppet vad som skall gälla om en tjänsteman har dubbla tystnadsplikter av olika valörer beträffande samma uppgift, en silualion som myckel väl kan länkas förekomma inom t, ex, vårdområdet, Naturiigast anserjag vara att en starkare sekretessplikt tager över en svagare. Det nu sagda belyser vad som ovan (anm,: under 1 kap, 2 §) sagts om konsekvenserna av sekretessens generella-dvs, både handlingssekretessens och tystnadspliktens- bindning vid i försia hand verksamhetens art, ärendelyp resp, myndighei. Det är givet att hithörande frågor måsle lösas genom klara regler i lagtexten,

I promemorian uppställs också frågan vad som skall gälla om information som är hemlig i ett ärende genom handling eller på annat sätt överförs till annan myndighet för att användas i ärende där sekretess inte är föreskriven. Härmed jämställs det fall att hemliga uppgifter lösgörs från den särskilda verksamhet eller frän den myndighei till vilken sekretessen är knuten och

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             193

tages i anspråk i annan verksamhet för del allmänna resp, hos annan myndighet (s, 125), Frågan besvaras så, all sekreiessen inte följer handlingen eller den muntliga informationen utanför det primära sekreiessområdei, om inte en kompletterande regel härom kan åberopas. Detta svar följer, sägs det vidare, av del i lagförslaget belräffande de olika sekretessreglernas räckvidd genomgående använda uttrycket att sekretess gäller uppgifter i viss verk­samhet eller i viss typ av ärenden etc. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt, dock med den reservationen att uttrycket, på grund av de i föregående stycke citerade orden i 1 kap, 3 § ("eller har deltagit"), inte kan innebära upphävande av eller begränsning i en för en tjänsteman i tidigare anställning eller verksamhet inträdd tystnadsplikt.

4§

/Åf tar upp förhållandet mellan den föreslagna bestämmelsen och TF och anför:

Offentlighetsprincipen är enligt 2 kap, TF i dess lydelse fr, o, m, 1 januari 1978 tillämplig på myndigheter. Med myndighei likställs (2 kap, 5 §) riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutande kommunal församling. Kapitlet upplager ingen definition av begreppet myndighet.

Under förarbetena till ändringarna i 2 kap, TF diskuterades hur man närmare skulle ange tillämpningsområdet. Departementschefen fann över­vägande skäl tala för att myndighetsbegreppei, lill skillnad mot vad som nu gäller, inte närmare definierades i kapitlet, när det gäller frågan vilken kreis av organ offentlighetsprincipen över huvud taget är tillämplig på (prop, 1975/ 76:160 s, 134-135), Samtidigt uttalade departementschefen att principens nuvarande tillämpningsområde inte fick begränsas. Detta skapade problem. En bestämning av området utifrån begreppet myndighet skulle nämligen inte komma att omfatta enstaka organ, på vilka principen i dag äger lillämpning. Hit hörde notarius publicus och, såvitt gällde den obligatoriska bilbesikt­ningen, AB Svensk Bilprovning, vilka båda organ inte är myndigheter i RF:s mening. För att komma till rätta med problemet förordade departements­chefen att frågan om principens tillämpning utanför myndighetsområdet reglerades i annan författning än TF, t, ex, i en ny sekretesslag. Däremot fann departementschefen onödigt atl i TF uttryckligen erinra om denna möjlig­het.

Under åberopande av vad departementschefen enligt ovan anfört i propositionen 1975/76:160 upptager förslaget i ett andra stycke i 1 kap, 4 § en bestämmelse om att vad som föreskrivs i TFom rätt alt taga del av handlingar hos myndighet i tillämpliga delar skall gälla också handlingar hos nolarius publicus och, såvitt angår verksamhet för obligatorisk besiktning av fordon, AB Svensk Bilprovning, Härefter följer en bestämmelse alt dessa organ skall jämställas med myndighei även vid tillämpningen av den föreslagna sekrelesslagen. Denna konstruktion ger enligt min mening anledning till vissa frågor.

Sekretess, som avses i 2 kap, 2 § TF utgör undantag från den i samma grundlag fastslagna principen om handlingsoffentlighet och förutsätter alltså all denna princip gäller. Det föreligger sålunda ett oskiljaktigt samband mellan offentlighet och sekretess i allmän verksamhet, varvid den i TF reglerade offentligheten är del primära. Innebörden av del föreslagna stadgandet i 1 kap, 4 § är nu, att i sekretesslagen upplages en regel som,

45 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              194

genom utvidgning av begreppet allmän handling, utsträcker den i 2 kap. TF reglerade offentlighetsprincipens tillämpningsområde utöver den ram, som uppdragils i denna grundlag, med de inskränkningar som följer av den föreslagna sekrelesslagen.

En av de frågor som kan ställas är om del, ulan bemyndigande i grundlag, är möjligt atl på detta sätt genom vanlig lag utvidga tillämpningsområdet för offentlighetsprincipen och därmed för grundlagen. 1 denna fråga kan å ena sidan hävdas all detta ej bör möta hinder; följden blir bara alt offentlighets­principens tillämpningsområde delvis skyddas genom grundlag, delvis endasl genom vanlig lag. Å andra sidan kan göras gällande alt offentlighets­principens tillämpningsområde exklusivt bestäms i TF. En sådan tolkning är inte förenlig med departementschefens förut återgivna uttalanden i prop. 1975/76:160. Som ell stöd för tolkningen skulle emellertid kunna åberopas att offentlighetsprincipens begränsning till myndigheter också ulgör ell skydd för den enskilde eftersom därigenom fastslås att handlingar hos enskilda inte är tillgängliga för envar. Med en sådan utgångspunkt möler del stora betänkligheter alt tillåta utvidgning av offentlighetsprincipens tillämpnings­område genom vanlig lag.

I det nyss förda resonemanget har jag utgått från att begreppet myndighet i TF - i dess från den 1 januari 1978 gällande lydelse - inte innefattar organ av typen AB Svensk Bilprovning. Departementschefen har visserligen utgått från alt så inte är fallet men frågan torde i sista hand få lösas domslolsvägen. Det intressanta är enligt min mening all det finns andra organ av liknande typ som AB Svensk BUprovning -1, ex. AB Svensk anläggningsprovning - som ej upptagils i den nu föreslagna regeln men som med samma fog kunde ha hänförts under begreppet myndighei i nuvarande TF. Om sislnämnda påslående är rikligt innebär promemorieförslaget en direkt inskränkning i offentlighetsprincipens tillämpningsområde.

Om den nya lydelsen av 2 kap. TF tillåter all tillämpningsområdet bedöms på samma sätt som fömt, är den föreslagna regeln i 1 kap. 4 S andra styckel utan betydelse. Skulle en sådan tolkning inte vara möjlig, kan regeln bidraga till alt - i enlighet med departementschefens uttalade avsikt - bevara det gällande rällslUlsiåndei. Den förändringen inträder dock alt skyddet inte blir gmndlagsfäsl. Är däremot en utvidgning av tillämpningsområdet för offent­lighetsprincipen över huvud tagel inte möjlig annal än genom grundlag eller med stöd av gmndlag, är förslaget ej möjligt alt genomföra.

I några remissyttranden efteriyses en enhetlig reglering av offent lighets- och sekretessreglerna vid samtliga riks­provplalser. Enligt arbetarskyddsstyrelsen är det svårt att förstå varför reglerna om offentlighet och sekretess skall tillämpas på riksprovplatsen AB Svensk Bilprovning eller på riksprovplalser som är statliga myndigheter men inte på riksprovplatsen AB Statens Anläggningsprovning. Det är önskvärt att lagstiftningen på denna punkt övervägs ytteriigare. Det riktiga bör vara att reglerna lillämpas lika på alla riksprovplalser oberoende av om de är en myndighei eller inte. Liknande synpunkter anförs av AB Svensk Bilprov­ning.

Statens industriverk erinrar om att verket i sitt yttrande över LAH tog upp en fråga som knyter an lill förevarande stadgande. Verket hänvisade till 11 kap. 6 i!  RF, vari förutsätts atl förvaltningsuppgift genom  lag  kan

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2

195

överiämnas till bolag, förening, samfällighet eller stiftelse och att del då kan bli fråga om myndighetsutövning. Vidare framhöll verket all en lag (1975:444) om beslutanderätt för riksprovplats som ej är myndighei utfärdats. Enligt den lagen fär riksprovplats, som är bolag eller stiftelse vari slalen har ett bestämmande inftytande - enligt de närmare föreskrifter som beslutas av regeringen eller myndighei som regeringen bestämmer - pröva fråga som gäller godkännande av produkt eller anläggning eller fastställande av avgift för utförd provning. Sedermera har regeringen i förordningen (1976:139) om beslutanderätt för riksprovplats som ej är myndighei föreskrivit alt s. k. föreskrivande myndighet (se kungörelse 1974:898) får utfärda föreskrifter enligt vilka riksprovplats av del slag som nyss angetts får pröva fråga som avses i lagen. Med stöd av denna lagstiftning har industriverket i egenskap av föreskrivande myndighei utsetts dels AB Statens Anläggningsprovning (SA), vars samtliga aktier ägs av staten och som utsetts att vara riksprovplats bl. a. beträffande tryckkäri och öppna lagercisterner för förvaring av brandfariig vätska, att vara godkännande organ för cisterner och andra anordningar som används i anslutning till sådan förvaring och dels Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten Aktiebolag (SEMKO), vars aktier till 51 % ägs av staten och som utsetts att vara riksprovplats beträffande elektriska hushålls­apparater m. m., att vara godkännande organ för sådana apparater. Industri­verket erinrar om att statsmakterna förutskickat en utredning om offentlig­hetsprincipens utvidgning till nya områden, t. ex. till enskilda subjekt som har anförtrotts myndighetsutövning. I promemorian uttalas att, i avvaktan på en sådan utredning om utvidgning av offentlighetsprincipens räckvidd, bestämmelser i ämnet inte bör införas vid sidan av TF beträffande andra organ än sådana som f n. med säkerhel kan anses vara omfattade av principen och att i så fall beslämmelserna i den nya sekretesslagen torde behöva uppta endast notarius publicus saml AB Svensk Bilprovning såvitt angår den obligatoriska fordonsbesiktningen. Enligt industriverket borde det vara möjligt att redan nu komplettera 1 kap. 4 § andra stycket på sådant sätt att därav framgår att riksprovplats, vilken inte är myndighet men i vederbörlig ordning anförtrotts förvaltningsuppgift, vid tillämpningen av lagen skall jämställas med myndighet såvitt angår verksamhet som omfattas av förvaltningsuppgiften.

Enligt statens provningsanslall bör paragrafen lämpligen formuleras så alt offentlighetsprincipen och den föreslagna sekrelesslagen kommer att omfatta verksamhet för officiell provning vid riksprovplats. Provningsanstalten anför:

Officiell provning definieras enligt lagen (1974:896) om riksprovplalser m. m. som sådan leknisk provning, kontroll eller besiktning som är föreskriven i lag eller annan författning och som ej är egenkontroll. Enligt nämnda lag skall officiell provning utföras vid riksprovplats.

Obligatorisk besiktning av fordon är således sådan officiell provning som skall utföras vid riksprovplats. Enligt sina övergångsbestämmelser är lagen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              196

om riksprovplalser m. m. emellertid inte automatiskt tillämplig på officiell provning som bedrevs vid lagens tillkomst ulan del krävs ett särskill förordnande härför. Provningsanstalten har i skrivelse den 2 juni 1977 föreslagit atl lagen om riksprovplalser skall tillämpas bl. a. på sådan obligatorisk besiktning av fordon som hitintills utförts vid AB Svensk Bilprovning samt att AB Svensk Bilprovning utses till riksprovplats för fordon fr. o. m. den 1 juli 1978. Regeringen förväntas fatta beslut i frågan under början av 1978.

Utses AB Svensk Bilprovning till riksprovplats uppstår den enligt prov-ningsanslaltens mening synneriigen otUlfredsställande situationen atl en enda riksprovplats som inte är statlig myndighet omfattas av offentlighets­principen och den föreslagna sekretesslagens tillämpningsområde medan det för övriga privairäitsligt organiserade riksprovplalser saknas regler om offentiighel och sekretess. Hittills utsedda sådana riksprovplalser är AB Statens Anläggningsprovningar (SA) (fr. o. m. 1977-01-01), Svenska Elek­triska Materielkontrollanstalten AB (SEMKO) (fr. o. m. 1977-08-01) och Centrallaboratoriet vid Apoteksbolaget AB (ACL) (ft. o. m. 1978-03-01).

Riksprovplalsernas primära uppgift är atl utföra den tekniska provning eller undersökning som skall utgöra det faktaunderlag varpå den myndighet som föreskrivit krav på produkten i fråga skall kunna avgöra om kravet är uppfyllt eller ej.

Den provningsverksamhet som utförs vid riksprovplalser har inte i sig ansetts innefatta myndighetsutövning. Det kan emellertid i många fall vara såväl praktiskt som önskvärt att beslutet i godkännandefrågan fattas av riksprovplatsen i direkt anslutning till provningen. Uppgiften att fatta beslut i godkännandefrågan innefattar däremot utan tvivel myndighetsutövning.

Enligt bestämmelserna i 11 kap, 6 § iredje stycket i den nya RF kan förvaltningsuppgift överiämnas till bolag, förening, samfällighet eller stif­telse. Om förvaltningsuppgiften innefallar myndighetsutövning måste över­lämnandet ske genom lag. Genom lagen (1975:444) om beslutanderätt för riksprovplats som ej är myndighet har riksdagen generelll medgivit privat­rältsligl organiserade riksprovplalser att pröva fråga som gäller godkännande av produkt eller anläggning. Det primära ansvaret för beslul i godkännande­frågan ligger på den myndighet som föreskrivit krav på vilka egenskaper en produkt eller anläggning skall uppfylla. Enligt nämnda lag kan emellertid föreskrivande myndighet, då den finner del lämpligt, delegera godkännan­debeslut lill riksprovplats. De två privairäitsligt organiserade riksprovplalser som hittills börjat sin verksamhet - SA och SEMKO - har båda erhållit sådan befogenhet av respektive föreskrivande myndighei.

Provningsanstalten framhålleravslutningsvis att det ärytterst angeläget att fä en enhetlig reglering av offentlighets- och sekretessreglerna vid samtliga riksprovplalser oavsett om dessa är offentligrällsliga eller privaträltsligl organiserade subjekt. Motiven för alt ärenden rörande beslut om godkän­nande av en produkt skall omfattas av offentlighetsprincipen är desamma vare sig besluten fattas av den föreskrivande myndigheten eller av riksprov­platsen. En delegation av beslutanderätten till riksprovplats txJr enligt provningsanstallens mening inte medföra en ändrad rättslig reglering i något avseende.

Med anledning av industriverkets och provningsanstallens remissyttran-

 

Prop. 1979/80:2   Dei B   Bilaga 2       .                      197

den har Svenska Elektriska Materielkontrollanstalten (SEMCO) i särskild skrivelse motsatt sig att offentlighetsprincipen bara för enhetlighetens skull utsträcks lill nytillkomna riksprovplalser som är aktiebolag, SEMCO redogör för sekretessfrågan från såväl nationell som internationell synpunkt och anför atl det är angeläget all inte nu oöveriagl utvidga offentlighetsprincipen lill ett område där detta skulle medföra stora ölägenheter, SEMCO uttrycker förhoppningen all den genom sin skrivelse har klargjort all det rör sig om ett stort problemkomplex med allvarliga konsekvenser, som endasl i sina huvuddrag kunnat beröras i skrivelsen, SEMCO anser det angeläget att problemkomplexet utreds särskill och all därvid de stora olikheter beaktas som finns i arbetsuppgifter och problem för olika riksprovplalser. Represen­tanter för olika riksprovplalser, bl, a, SEMCO, bör ha lillfälle all medverka i en sådan utredning.

AB Svensk Bilprovning tar upp en terminologisk fråga. I paragrafen har tillämpningen på AB Svensk Bilprovnings verksamhet avgränsats till att gälla verksamhet för "obligatorisk besiktning av fordon". Bolaget anser atl benämningen på ifrågavarande verksamhet bör anpassas till terminologin i lagen (1974:896) om riksprovplalser m. m. och att den därför bör betecknas som "officiell provning av fordon".

Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter om inte dispaschör bör betraktas som myndighet eller i vart fall anges vara jämställd med myndighet. Kammarrätten noteraratt det i promemorian (s. 234) sägs att dispaschör är en sådan självständig uppdragstagare, som visseriigen har fält uppgifter sig anförtrodda av myndighet men som handlar i eget namn och som utåt framstår som utmstad med egen kompetens, och atl han därför inte kan anses knuten lill myndighet på det sätt som krävs för att sekretesslagen skall bli tillämplig. Även om detta nog kan vara riktigt, framhåller kammarrätten att dispaschören har hand om utredning och fördelning angående gemensamt haveri, tvister angående begränsning av redares ansvar, tvister om sjöförsäk­ring m. m. Dispaschörens beslul är bindande men kan överklagas lill tingsrätt. Hans ställning är närmast all jämföra med domarens. Sålunda har domstolsverket lillsyn över dispaschörens verksamhet. Den närmaste likheten är dock med nolarius publicus. Kammarrällen påpekar att dispa­schören dock haren mer myndighetsliknande funktion än nolarius publicus, eftersom hans beslut kan överklagas till allmän domslol.

5§

Allmänna synpunkter

Några remissinstanser anser all paragrafen bör underkastas en redak­tionell översyn. Riksskatteverket anser att bestämmelsen, som är av central betydelse för lagförslaget, skulle vinna i överskådlighet om den delades upp i flera paragrafer och överarbetades ytteriigare. Även lantbruks­styrelsen anser paragrafen vara tämligen svårläst. Särskill gäller delta tredje

 

Prop. 1979/80:2    Del B   BUaga 2                             198

stycket som anger undantagen från huvudregeln. Paragrafen blir enligt styrelsen mera lättläst, om beslämmelserna i iredje stycket förs in i försia styckel. Lantmäteriverket anser att andra stycket bör ges en mer precis formulering. Om man inte läser förarbetena till lagen, är stycket enligt verkets mening svårbegripligt. Domstolsverket vänder sig mot metoden med två skilda punklsysiem i samma paragraf

Stålens avtalsverk påpekar att verket framför synpunkter som kan föranleda ändring i 2 kap, 4 §, I den mån så blir fallet bör däremot svarande ändringar vidtas i 1 kap, 5 §, bl, a, i punki 3,

Enligt JK sägs ingenting i promemorian om hur längsta tiden för
handlingssekreless skall bestämmas vid sekundärsekretess. Man kan
t, ex, länka sig att tiden skall räknas från den dag då handlingen inkom till
"sekundär"-myndigheien. Detta är enligt JK del i och för sig mest praktiska,
men det innebär all man fär olika tider för samma handling vid olika
myndigheter, vilket kan verka förvirrande och omotiverat. Lagtexten i 5 §
kan emellertid också tolkas så atl tidsangivelserna i sekretessregeln hos den
överiämnande myndigheten skall gälla också hos den mottagande, ("Sekre­
tess som gäller vid viss myndighet skall gälla också vid annan

myndighet",) Goda skäl talar även för denna lösning. Ovissheten bör undanröjas anser JK,

Jö konstaterar att paragrafen uttömmande anger i vilka fall sekreiess överförs till annan myndighei. Detta innebär enligt JO risk för all man inte fär med alla de fall där en överföring av sekretess rimligen bör ske. JO påpekar bl. a. all del av 5 § första slyckel 5 framgår all sekreiessen överförs när uppgift har inhämtats för forskningsändamål. I uttrycket forskning kan dock knappast läggas andra former av utredningsverksamhet än sådan som har velenskapligellerliknande karaktär. Enligt JO:s mening föreligger emellertid behov av överföringssekretess också då uppgifter lämnas lill annan myndighei för utredning, t. ex. till statliga kommittéer. En liknande uppfatt­ning redovisas i ell yttrande av länsassessorn Ake Mellsiröm som fogals lill yttrandet frän länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Enligt denne har förfarandet med regelmässiga utredningsremisser mellan myndigheter inte beaktats tillräckligt vid utformningen av paragrafen. Som exempel nämner Mellsiröm ärenden om lillslånd enligt miljöskyddslagen och 136 a i; bygg­nadslagen, i vilka ärenden uppgifter av sekrelessintresse många gånger förekommer och bedöms erforderiiga för att remissen skall kunna besvaras. För länsslyrelsens del kan det gälla remiss från koncessionsnämnden för miljöskydd och/eller remiss till t. ex. hälsovårdsnämnd. Sekretessfunktionen skulle enligt Mellsiröm framstå som mindre meningsfull, om resp. myndighei var för sig ägde pröva frågan om sekretess.

Statens lantmäteriverk anser att en myndighei som har sektorsansvar för en viss verksamhet bör ges möjlighet atl med bindande verkan avgöra om

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               199

en viss uppgift bör sekreiessskyddas. För lantmäteriverkets del bör ÖB ges möjlighel alt ge föreskrifter för verkets hantering av sådana totalförsvars-uppgifter som verket har tillgång lill vid kartframslällning.

Ungdomsfangelsenämnden konstaterar all uppgift som är hänförlig till kriminalvården, med undantag för uppgift som avses i punkt 2, enligt förslagel inte omfattas av s. k. sekundär sekretess. Eftersom primärsekreiess i regel torde komma att gälla i de fall då uppgift som härrör från kriminalvården vidarebefordras, anser nämnden att något behov av sekundär sekretess inte föreligger för kriminalvårdens vidkommande.

Hovrättenför Västra Sverige påpekar all det inom polisverksamheten kan förekomma verkställ ig hel av beslul om tvångsåtgärder på sjukvårdens eller socialvårdens områden. 1 sådana fall skall enligt promemo­rian (s. 464) reglerna i 8 kap. 2 resp. 4 § bli tillämpliga. En sådan tolkning framstår inte som oomtvistlig, särskill mot bakgrunden av den restriktivitet beträffande sekretessens "fortplantning" som kommer till uttryck i 1 kap. 5 §. Hovrätten ifrågasätter därför, om inte uppräkningen i förevarande paragraf bör kompletteras med en punkt av följande innebörd: "vid polismyndighet, när denna på grund av författning biträder den förstnämnda myndigheten".

SCB konstaterar att promemorieförslaget innebär att de uppgifter som lämnas lill statistiken från andra myndigheter blir skyddade av statis­liksekretessen. Innebörden härav är bl. a. att offentliga uppgifter som från andra myndigheter lämnas för utarbetande av statistik omfattas av sekretess på samma sätt som övriga uppgifter inhämtade för statistik. SCB fortsät­ter:

Den föreslagna konstmktionen för med sig all uppgifter som hos den avlämnande myndigheten är sekretessbelagda, oavsett denna sekretes*, blir skyddade av statisliksekretessen när de lämnas lill en staiisiikproducerande myndighei. Oftast innebär detta ingen eller endasl oväsentlig förändring av sekretessskyddet.

Emellertid utarbetas viss statistik vid SCB på gmndval av bl. a. primär­uppgifter som nu är sekretessbelagda enligt 4 i; SekrL (försvarssekretess). Enligt 3 kap. 2 S i förslaget skulle sekretessliden för dylika uppgifter hos annan myndighei än statislikproducent bli högsl fyrtio år men kunna föriängas ulan begränsning av regeringen. Vidare bearbetar SCB för stora delar av rälisslatisiiken uppgifter hämtade ur allmänt kriminalregisier eller polisregister. Enligt förslaget (8 kap. 17 §) skall utlämnande av uppgifter ur dylika register regleras i särskild lag. Den nuvarande regleringen innebär härvidlag en sekrelesstid som är betydligt längre än femtio år. Säkeriigen kommerdelta att gälla även förden kommande regleringen på detta område. För båda de här nämnda typerna av uppgifter skulle enligt förslagel hos SCB komma att gälla en sekretesslid av högst femtio år - i vissa fall högst tjugo år.

Nackdelarna med att uppgifterna som nyss nämnts kan få ett i tiden kortare skydd hos statistikproducenten än det som de eljest skulle åtnjuta torde vara uppenbara såväl för dem som avses med uppgifterna som för den myndighet som i förekommande fall lämnar ifrån sig dessa. SCB kan inte dela den i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             200

motiveringen framhållna uppfattningen alt de praktiska skäl, som talar för den föreslagna konstmktionen skulle väga tyngre än de skäl som motiverar en strängare sekreiess för sådana uppgifter (s. 241 fjärde stycket i försla­get).

Med hänvisning till det anförda föreslår SCB att lagförslaget (1 kap. 5 §) antingen kompletteras med en generell regel av innebörd att sekreiess som gäller för vissa uppgifter eller i viss verksamhet också skall gälla i myndighels särskilda verksamhet för atl framställa statistik, om den förra sekreiessen är strängare än den senare. Eventuellt kan en regel som sakligt sett enbart täcker de två typer av uppgifter som berörts i det föregående vara tillfyllest. Behovet torde enligt SCB lätt kunna tillgodoses genom att en ytteriigare punkt i förslagets 1 kap. 5 § införs med något av de tvä nämnda alternativen som innehåll.

JK ställer frågan hur man i promemorieförslaget tillgodosett de sekre­lessbehov som föranleds av JK:s uppgift som regeringens högste ombudsman, en fråga som delvis sammanhänger med bestäm­melserna om sekundärsekreiess. Rörande denna fråga hänvisas till samman­ställningen under 12 kap. (Övriga frågor).

Enligt länsstyrelsen I Malmöhus län har de problem som kan uppslå i samband med arkivering av handlingar hos annan myndighei inte uppmärksammats tUlräckligl. Enligt arkivsladgan skall statlig myndighets handlingar överiämnas tUl arkivmyndighet efter viss tid. 1 allmänhet har sekretessliden då löpt ul. Det kan emellertid länkas fall där sekretessen alltjämt finns kvar vid överiämnandet. Sekretessens fortplantning i dessa fall bör enligt länsslyrelsen behandlas under denna paragraf Även JO anser att del behövs en bestämmelse som medför alt sekreiess förs vidare då myndighet överiämnar handlingar till arkivmyndighet.

Försia stycket 1

JO anmärker all t i 11 s y n är ett ganska vagt begrepp. När fråga är om inspektion eller liknande ålgärd som följer av lillsynsuppgifter eller när ett särskill ärende rörande lillsyn uppkommit, vållar ordel inte tolkningsvårig-heler. Ordet "lillsyn" har dock i den offentliga förvaltningen en vidare innebörd. Centrala ämbetsverk har i regel tillsynsfunktioner över regionala och lokala organ. Tillsynsuppgifler kan även gälla inom viss verksamhet. Många gånger förekommer mer eller mindre informella kontakter mellan överordnade och underordnade organ inom områden där den överordnade myndigheten utövar tillsyn. Fråga kan då enligt JO uppstå, om man i sådant fall kan tala om tillsyn i den bemärkelse som avses i förslaget. Särskill tveksam förefaller situationen vara när det är den underordnade myndig­heten som lar kontakt med chefsmyndighet för att t. ex. lämna information eller begära råd. JO anser del därför önskvärt att innebörden av uttrycket

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2

201

"tillsyn" närmare klariäggs i motiven.

Rikspolisstyrelsen konstaterar atl det i förslaget inte närmare angetts vad som menas med tillsynsmyndighet. De centrala myndigheterna har ofta i sin instruktion ålagts en inspektions- eller annan tillsynsskyldighet över lokala myndigheter. Därför bör det enligt styrelsen klarläggas om sekundärsekre­tessen skall gälla dessa centrala ämbetsverk.

Eftersom förslagel innebär atl något sekretesskydd inte föreligger i förhållande lill tillsynsmyndighet - för medicinalpersonalens del socialsty­relsen - måsle enligt karoUnska institutet särskilda krav ställas på hur tillsynsverksamheten utövas.

1 fråga om uppgifter som revisionsmyndighet inhämtat i samband med r e v i s i o n ger beslämmelsen enligt statensjärnvägar en lösning på problemet som eliminerar en kännbar svaghet i nuvarande sekretesskydd.

Riksdagens revisorer förutsätter alt uppgifter som inhämtas genom anlitade konsulter eller konsultföretag i ett granskningsärende är skyddade så länge granskningen pågår. Om departementet inte skulle anse all de remitterade bestämmelserna ger detta skydd, bör enligt revisoremas mening ett förtyd­ligande med sådan innebörd göras.

All sekundär sekreiess kommer alt gälla vid revisions- och lillsynsorgan framstår för riksrevisionsverket såsom naturligt med hänsyn lill alt revisionen har tillgäng även lill uppgifter som är föremål för sekretess. Förslagel medför bl. a. all verket i ökad utsträckning åläggs atl hemlighålla uppgifter i projektaklema. Verket har ingen erinran mot förslagel i denna del. - Punkt 1 innebär att sekreiess, som primärt gäller för uppgift hos annan myndighet, kommer atl gälla vid reviderande myndighei endasl om uppgiften inhämtas i samband med revision eller lillsyn hos den förstnämnda myndigheten. Riksrevisionsverket erinrar på grund därav om att revisionen i sin granskning av en viss myndighei ofta inhämtar uppgifter från annan myndighei, ulan alt denna är föremål för revision. Uppgifter kan vidare i samma syfle inhämtas från exempelvis enskilda bidragsmollagare. Sekundärsekrelessen bör därför enligt verket inte inskränkas till uppgifter från den granskade myndigheten. Detta lorde enklast åstadkommas genom att de avslutande orden "hos den förstnämnda myndigheten" i punkt 1 fär utgå.

Under hänvisning till sin egen instruktion påpekar datainspektionen alt allt fler myndigheter åläggs atl tillhandagå med rådgivning inom sitt verksamhetsområde lill bl. a. andra myndigheter. Särskill med hänsyn lill atl tystnadsplikten ingår i sekretessen kan därför finnas ett inte oväsentligt behov av att denna rådgivning kan ske med bibehållen sekretess för de uppgifter som den rådssökande myndigheten lämnar som underlag för rådgivning. Inspektionen anmärker dock atl i. ex. rådgivning beträffande inkassolagen lill myndigheter i inte obetydlig utsträckning sker skriftligen och med skriftligt underiag från den "rådssökande" myndigheten.

Riksrevisionsverket erinrar om dess roll enligt förordningen (1975:586) om

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              202

register över statliga avgifter. Enligi denna förordning skall andra förvalt­ningsmyndigheter än affärsverk åriigen samråda med riksrevisionsverkel om avgifterna inom myndighetens område. Av verkets tillämpningsföreskrifter till förordningen framgår vilka uppgifter som i samband härmed skall överiämnas lill verket. Oaktat riksrevisionsverkel i denna roll varken kan sägas ulöva lillsyn eller utföra revision, bör de uppgifter som överlämnas lill verket åtnjuta sekundärt sekretesskydd som en konsekvens av den i 7 kap. I ij föreslagna utvidgningen av den s. k. kommersiella sekretessen. Verket lägger också fram etl förslag som läcker verkels behov även i del aktuella hänseendet, se sammanställningen under 7 kap. 1 >;. DAFA lar upp samma fråga och anför:

Enligt DAFA:s instruktion skall DAFA:s verksamhet vara ekonomiskt självbärande och finansieras genom ersättning som bestämmes av DAFA efter samråd med riksrevisionsverket. Enligt av riksrevisionsverkel medde­lade tillämpningsföreskrifter till förordningen (1975:586) om register över statliga avgifter anges alt - fömtom etl antal uppräknade dokument inkluderande bl. a. en redogörelse för myndighetens konkurrensbild och kundstruktur saml förekommande marknadspriser - även principerna för avgiflssätlningoch kalkylering skall ingå i samrådsförfarandet. Huvudregeln är atl samråd skall ske skriftligen.

1 promemorieförslagels 1 kap. 5 § försia slyckel 1 anges alt sekretess hos en myndighei också gäller hos myndighei som utövar tillsyn över eller verkställer revision hos den förstnämnda myndigheten. Vidare nämns i specialmoliveringen riksrevisionsverkel som exempel på myndighei där sekundärsekrelessen blir tillämplig.

Mol bakgmnd av promemorieförslagels utvidgning av 34 a § i 1937 års lag och DAFA:s skyldighet alt samråda med RRV i avgiftsfrågor, torde del framstå som en någol mindre lyckad ordning om det malerial som gäller DAFA:s affärsverksamhet-och som vid DAFA kan sekretessbeläggas- inte skulle åtnjuta molsvarande skydd vid riksrevisionsverkel i samband med samråd rörande DAFA:s avgifter. Ej heller lorde något bärande skäl kunna anföras varför uppgift inhämtad i samband med revision - i traditionell bemärkelse-skulle åtnjuta stöne skydd än uppgift inhämtad i samband med förfatlningsreglerad "förhandsrevision", dvs. samråd belräffande avgifts­sättning.

DAFA föreslår för sill vidkommande all texten i punkt 1 kompletteras så att den även omfattar författningsreglerat samråd (med en koppling lill 7 kap. 1 §) eller att det vid propositionsarbeiet görs ett förtydligande uttalande i riktning mot det som DAFA anfört.

Första styckel 4

Datainspektionen påpekar att den sekundärsekreiess som skall gälla i "tiUståndsärende" som enligt lag ankommer på inspektionen måste innefatta även sådana fall där dalainspektionen inte meddelar beslut ulan endast avger yttrande (personregister inrättade genom beslul av regeringen eller riksda-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               203

gen). Detsamma måsle enligt inspektionen gälla då den efler beslut av statsmakterna har att pröva om föreskrift skall meddelas (2 i; andra stycket och 7 S dalalagen).

JK ställer frågan om inte sekundärsekretess bör gälla hos många andra myndigheter som har atl avgöra tiUståndsärenden och därvid inhämtar uppgifter angående enskilda från andra myndigheter. Enligt JK är det inte ovanligt atl i tiUståndsärenden uppgifter mer eller mindre regelmässigt införskaffas angående sökandens hälsotillstånd (t. ex. körkortsärenden). JK saknar motivering för särbehandling av datainspektionen. Också rikspolissty­relsen lar upp frågan om sekreiess myndigheter emellan vad gäller nödvän­diga uppgifter i myndighets tillslåndsverksamhei. Enligt styrelsen föreligger ett ständigt behov av nödvändig och i författning föreskriven information vid myndigheternas handläggning av tillståndsärenden. Om lagstiftaren inte medger ett generellt undantag från sekretess för sådana uppgifter i denna verksamhet, bör i anslutning till punkt 4 införas en bestämmelse om sekundärsekreiess för information som inhämtats från annan myndighei i tiUståndsärende. Delta kommer att underiätta det nödvändiga och ofta regelbundna informaiionsuibylet myndigheter emellan genom alt den utiämnande myndigheten inte behöver tveka om sekretesskyddets art och omfattning hos den rekvirerande myndigheten. Skulle den informationsmot-lagandes egna sekretessregler vara starkare, finns del enligt rikspolisstyrelsen inget hinder alt informationen fär detta skydd. Härigenom undviks också eventuella problem i form av dubbel sekretess.

Försia styckel 5

KaroUnska institutet noterar med tillfredsställelse att uppgift som över­lämnas för forskningsändamål frän en myndighei lill en annan åtföljs av det sekretesskydd som gällt uppgiften vid den försia myndigheten.

Tredje stycket

JK konstaterar alt enligt punkt 1 sekundärsekretess inte skall gälla, om uppgiften hos mottagaren redan omfattas av annan bestämmelse om sekretess till skydd för samma intresse, och anför:

Enligt promemorian (s. 241) talar praktiska skäl för att myndigheten i sådant fall får hålla sig enbart lill den "egna" sekretessregeln, vare sig denna ger starkare eller svagare sekreiess än den sekretessregel som gällde för uppgiften hos den myndighet varifrån den inhämtats. Jag vill här erinra om vad jag tidigare har anfört belräffande "dubbel" tystnadsplikt för befattnings­havare som övergår från en allmän verksamhet till en annan samt om regeln i 3 S att tystnadsplikten gäller för den som för det allmännas räkning deltager i eller har deltagit i myndighets verksamhet. På grund av denna bestämmelse följer tystnadsplikten en tiänsteman vid övergång lill annan anställning i det

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              204

allmännas ijänsl. Ej heller det ifrågavarande uttalandel på s. 241 är därför förenligt med denna beslämmelse såvitt gäller tiänsteman hos den motta­gande myndigheten, om han har en strängare lystnadsplikt beträffande uppgiften från en tidigare anställning.

Också/orsvare/s materielverk reagerar mol uttalandet på s. 241 i promemo­rian. Bestämmelsen i förevarande paragraf borde enligt verket rimligtvis innebära att den beslämmelse, som "övertar" skyddet av den aktuella uppgiften, ger minst lika gott skydd som den bestämmelse som skyddar den hos avlämnaren. En uppgift måste åtnjuta samma sekretesskydd, oavsett vid vilken myndighei den finns. Eljest kan lätt det skydd som lagstiftaren genom TF och sekretesslagen velat bereda vissa betydelsefulla intressen förflyktigas genom atl uppgifterna överförs mellan myndigheterna.

Punkt 1 innebär atl sekreiess enligt 10 kap. 19 § undantas från regeln att en primär sekretessbestämmelse slår ut sekundärsekreiess. Delta har föranlett JK till påpekandet all regeln i 10 kap. 19 § inte är utformad som en primär sekretessregel. Av paragrafens näst sista slycke framgår nämligen atl regeln tvärtom är subsidiär. JK konstaterar vidare alt undantaget motiverats med atl sekretess enligt paragrafen "i princip" upphör när åtal har väckts. Eftersom del är myckel vanligt att åtal inte väcks, kommer sekrelessbehovel dock enligt JK:s mening all beslå under avsevärd lid. I paragrafens sista slycke stadgas också all, i fråga om uppgift i allmän handling, sekretess enligt paragrafen gäller i högsl 50 år. Skälen för att göra det ifrågavarande undantaget för 10 kap. 19 § är därför knappast övertygande, anser JK.

Försvarets materielverk noterar atl p u n k t 2 innebär alt sekreiess, som gäller vid viss myndighet, inte omfattar uppgift som las upp i beslul hos den mottagande myndigheten. Om en försvarsmyndighei för att klariägga etl förhållande för exempelvis en revisionsmyndighet eller en tullmyndighet ser sig nödsakad all relatera vissa försvarshemliga uppgifter och om denna myndighei lar in uppgiften i sill beslul, synes uppgiften alltså vara prisgiven. Detla kan enligt verket inte godias.

Riksrevisionsverkel anser alt innebörden av punkt 2 bör klarläggas genom ytterligare motivullalanden och anför:

1 all revisionsverksamhet fömtsatts att viss rapportering äger rum. RRV översänder numera regelmässigt sina rapporter dels lill den granskade myndigheten, dels till regeringen, (budgetdepartementel och vederbörande fackdepartement). Rapporterna - som normalt avslutar en granskningsinsats - är föremål för verkets beslut. Även de under RRV:s tillsyn stående revisionskontoren (RK) har all fullgöra viss rapportering. Detta sker dels i anslutning till avgivande av årsberättelse, dels i direkt samband med avslutandet av en granskning (löpande rapportering). Beslul härom fallas i regel av chefen för resp. RK. Av den i 1 kap. 5 § iredje stycket 2 föreslagna beslämmelsen om undanlag från sekundär sekretess följer, att sekretess inte gäller för uppgifter som upptas i revisionens beslut, såvida inie särskild sekretessbestämmelse kan åberopas till stöd härför. Enligt specialmotive­ringen kommer del föreslagna undantaget i flertalet fall alt medföra, att

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     ; ,                     205

uppgift som omfattas av sådan sekreiess inte redovisas i beslulel. I promemorian diskuteras inte närmare de fall när avvikelser från delta normala mönster kan anses befogat. RRV anser all man i uppkommande överväganden har alt utgå från förhållandet atl den mottagande myndigheten ensam svarar för innehållet i sina beslul. Att inta hemliga uppgifter i beslul endast i syfte atl kunna lämna ul dessa kan givetvis inte komma i fråga. Objektiva skäl bör kunna anföras för myndighetens ställningstagande. Att närmare konkretisera alla dessa skäl är knappasl möjligt. Viss ledning kan dock hämtas från bestämmelsen i 2 kap. 7 §. Intagande av hemlig uppgift i beslul skulle sålunda komma i fråga om risk inte kan anses föreligga atl det intresse, som sekreiessen skall skydda, skadas samt om den mottagande myndigheten bedömer att behovel av alt inta uppgiften i beslul måste anses ha företräde vid en avvägning mot skaderisken och skyddsintresset. RRV hemställer atl dessa synpunkter återspeglas i motiven lill nu ifrågavarande lagbestämmelse.

Fall kan givetvis också förekomma där den mottagande myndigheten till skillnad från uppgiftslämnande myndighet inte anser viss sekretessbestämmelse vara tillämplig. Här ansvarar mottagande myndighet själv för sill ställningslagande all sekundär sekreiess ej föreligger. (Jfr 2 kap. 14 § TF och 13 kap. 6 § första styckel lagförslaget.)

Svea hovrätt konstaterar att 1 kap. 5 § innehåller regler om sekundär sekretess för uppgift som inhämtats i vissa fall. Atl sekretess gäller också när uppgift utlämnats till annan myndighei föreskrivs inte i detta lagmm ulan i några av de materiella sekretessbestämmelserna. Det lorde då röra sig om primär sekretess. Mol bakgmnd härav är det enligt hovrätten opåkallat atl i punkt 3 göra etl generelll undantag för uppgifter som lämnais till JO och JK. Eftersom del i 5 § fjärde slyckel talas om att för JO, JK m. fl. finns sekretessföreskrifier i 12 kap. för uppgifter som inhämtats anser hovrätten att punkt 3 kan uteslutas helt. För tydlighetens skull bör därvid uttryckligen anges all bestämmelsema i 5 § inte gäller för de myndigheter som räknas upp i fjärde styckel.

Fjärde slyckel

Kammarrätten i SundsvaU påpekar i fråga om hänvisningen till 12 kap. att delta kapilel reglerar fortplantning av sekretess endast i domstols rätisski-pande och räitsvårdande verksamhet och atl 1 kap. 5 S är tillämplig i fråga om verksamhet av administrativ art vid domslol. Detta bör enligt kammarrällen markeras genom att hänvisningen i fjärde stycket anges avse sekretessen hos domstol i dess rättsskipande eller räitsvårdande verksamhet. Samma iaktta­gelse har gjorts i Domareförbundets PM.

Riksskatteverket erinrar om alt lagförslaget innehåller även primära sekretessregler för domstolar, som inte lagits in i 12 kap. Så är fallet med bestämmelsen i 10 kap. 1 S andra stycket om sekretessen i skatteärende hos domslol. Verket ifrågasätter om inte hänvisningen i förevarande slycke bör justeras med hänsyn till detta.

Domareförbundets PM anförs vidare (jfr sammanställningen under 1 kap. 2s):

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              206

Den sekretessbelagda uppgiften anges här - liksom på flera ställen i lagförslaget - ha "inhämtats" från annan myndighet. Ordvalet lyder på all domstolen skall ha varit aktivt verksam för att få in uppgiften. En sådan tolkning av bestämmelserna torde inte vara avsedd och skulle för övrigi ge sekretessbestämmelserna en myckel snäv lillämpning. De fiesla uppgifter torde införas i processen genom alt part anför dem eller inger en handling vari de återges. En sådan uppgift kan inte anses inhämtad men bör likväl vara underkastad samma sekretess som om domstolen hade inhämtat den från en annan myndighei. 1 lagtexten bör användas ett verb som inte antyder någon aktivitet från domstolens sida såsom "härrör", "erhåller" eller dylikt.

2 kap. Vissa begränsningar i sekretessen

Hovrätten för Västra Sverige anser att 2 kap. i många hänseenden innebär förtydliganden, och hovrätten tillstyrker i det väsentliga förslagel i denna del. Inte heller ÖB, statens kärnkraftsinspektion eller SA CO I SR har i princip något alt erinra mot innehållet i 2 kap.

Flera remissinstanser anmärker på atl 2 kap. är svårtillgängligt. Hovrätten för Västra Sverige uttalar all föreskrifterna i bl. a. 2 kap. medverkar lill atl göra lagverket som helhet komplicerat och svårtillgängligt. De allmänna föreskrifterna i 2 kap. är enligt statskontorets mening inte lika lättillgängliga som 3-11 kap. Detta sammanhänger givelvis med det abstrak­tare innehållet i och med kopplingen lill TF. DAFA anser att kanske främst i 2 kap. en redaktionell överarbetning av textmassan skulle underiätta tillämp­ningen av reglerna. Enligt riksskatteverkets uppfattning är särskilt lagtexten i 2 kap. i den föreslagna utformningen delvis myckel komplicerad till sin uppbyggnad. De grundläggande principerna får inte en tillräckligt framträ­dande och tydlig presentation ulan skyms i viss mån av undanlag och regler om speciella förhållanden. Lanlbruksslyrelsen konstaterar att särskill en del paragraier i 2 kap. kan bli svåra atl tiUämpa. Det förefaller styrelsen nödvändigt att förslaget i den delen blir föremål för översyn i syfle att göra lagtexten mera lättillgänglig. Som svårtillgängliga betecknar också 5/lC0/.Sy? reglerna i 2 kap., vilka bör kunna förenklas avsevärt. AUmänhetens pressom­budsman anser atl bl. a. reglerna i 2 kap. 4-7 §§ är komplicerade och svårtillgängliga. Dessa regler som skall beaktas av i stort sett alla tillämpande myndigheter och tiänsteman, måste te sig svåra för en icke juridiskt utbildad eller eljest sakkunnig person. Därlill kommer att undanlag från reglerna i stor utsträckning föreskrives på andra håll i lagen. Pressombudsmannen befarar osäkerhet om vad som gäller i dessa för medborgarna viktiga avseenden och kanske också brister i tillämpningen.

Bestämmelsernas disposition tas upp i några yttranden.

Kammarrätten i Sundsvall ifrågasätter en viss omdisponering av bestäm­melserna om begränsningar i sekretessen. Enligt kammarrättens mening skulle systematiken förbättras, om dessa bestämmelser placeras efter de

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             207

egentliga sekretessbestämmelserna, dvs. mellan 11 kap. och 12 kap. Enligt juridiska fakulteten vid Uppsala universitet bör dispositionen i bl. a. 2 kap. fingranskas och helst undergå en grundlig överarbetning. Att juridiska fakulteten vid universitetet i Lund har synpunkter på dispositionen av 2 kap. redovisas under lagens rubrik. SACOISR förordar en genomgripande omdisposilion av det som föreslås i 2 kap.

1 §

Paragrafen är enligt regeringsrättens yttrande myckel knapphändigt moti­verad i promemorian (s. 244 O- Problemet synes sammanhänga med atl uttrycket "obehörigen" och därmed jämföriiga uttryck, som f n. återfinns på tystnadspliktens område, enligt förslagel kommer alt försvinna. Enligt regeringsrättens mening lorde emellertid beslämmelserna i 4 och 12 §§ bereda tillräckliga möjligheter för tjänstemannen alt tillvarata sin rätl. Det kan dessutom inte uteslutas att den föreslagna beslämmelsen av den enskilde medborgaren kan komma alt uppfattas så, att han genom anmärkning mot myndighets agerande kan komma att riskera publicitet kring uppgifter som eljesl varit föremål för sekretess. Regeringsrätten förordar därför alt 1 § fär utgå. Skulle det i den praktiska tillämpningen visa sig att behov föreligger av en regel av detla slag, anser regeringsrällen frågan härom böra las upp lill förnyat övervägande.

JO ifrågasätter om inte en motsvarande beslämmelse behövs fördel fall alt skadeståndsanspråk framställs mol vederbörande. Rikspolisstyrelsen anmärker alt del varken av lagtexten eller motiven framgår om undanlaget från sekretessregleringen gälleräven i skadesiåndsärenden. Enligt styrelsens mening är del ofrånkomligt alt medge tiänsteman rätt atl utnyttja nödvändig sekretessbelagd information i skadeståndsärenden utan anknytning lill misstanke om brott eller tiänsteförseelse. Molsvarande rätt bör medges myndighei för dess skadereglerande verksamhet.

Stadsjuristen i Slockholms kommun konstaterar all termen tjänsteför­seelse finns också i 10 kap. I § lagen om offentlig anställning. Denna beslämmelse gäller inte för andra än statligt reglerade kommunala gänsier. Inom den kommunala förvaltningen i övrigt, där fel eller försummelse i tiänsten numera inte är offentligrättsligl reglerat utan skall ses som brott mot tjänsteavtalet, saknar termen veieriigen rättslig förankring. 1 gällande avtal med allmänna bestämmelser för tiänsteman i kommunerna talas sålunda om "fel eller försummelse i tjänsten" (ABT 75 § 10, jfr 3 kap. 1 § skadestånds­lagen). Den i promemorieförslaget valda termen kan enligt stadsjuristens mening ge intryck av att 1 § gäller endasl tiänsteman på statligt reglerade tjänster och inte kommunakjänstemän i övrigt. Eftersom detta inte rimligen kan vara tanken, bör termen "tjänsteförseelse" förslagsvis utbytas mot orden "i ärende om disciplinansvar" eller liknande, eller ett klarläggande motivut-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              208

talande göras så att tvekan ej kommer atl råda huruvida bestämmelsen även är tillämplig hos kommunal myndighet i ärende om disciplinärt ansvar för övriga anställda.

Stadsjuristen framhåller vidare atl också vid tillämpningen av denna paragraf myndighetsbegreppet ger upphov till osäkerhet. Om de av kommunaldemokraliulredningen i betänkandet (SOU 1977:39) Företagsde­mokrati i kommuner och landstingskommuner framlagda förslagen om partssammansatta organ blir lag i föreliggande skick, är det tänkbart atl frågor om disciplinansvar framdeles kan komma att avgöras av eller beredas i partssammansaiia organ. I den mån dessa erhåller beslutanderätt i sådana ärenden kommer denna formellt alt grunda sig på delegation från den nämnd som eljesl haft att besluta i ärendet. Vare sig partssammansall organ har beslutanderätt eller blott rådgivande (beredande) uppgift i disciplinärende, uppkommer frågan om organet är att anse som myndighei enligt 1 § (jfr prop. 1975/76:160 s. 154) där inom statsmyndighet inrättat parissammansatt organ inte anses som sådant självständigt organ som avses i 2 kap. 8 § TF, 1 de fall organet har beslutanderätt i ärendet måste det rimligen anses som myndighet i förevarande hänseende. Också om organet endast har beredande eller rådgivande funktion synes starka skäl tala för att den för förseelsen misstänkte även hos detta får röja hemliga uppgifter som är nödvändiga för alt han skall kunna värja sig. En ändring i promemorieförslaget eller ett klargörande motivutlalande förefaller stadsjuristen motiveral även i denna del. Stadsjuristen nämner att frågan, om de här avsedda organen är all anse som myndighei, kan uppkomma också vid tillämpningen av vissa andra bestämmelser, i. ex. 4 § 2.

Ett tillägg till lagtexten föreslås av statskontoret, i vars yttrande sägs all lill 1 § bör fogas följande mening: "Han skall därvid underrätta mottagaren om gällande sekretess eller förbehåll (jfr 13 § tredje styckel sista meningen) eller "humvida bestämmelse i sekrelesslagen är tillämplig beträffande uppgifterna". - Mottagaren, även den egna myndigheten, kan behöva förvarnas, om den anställde tvingas all använda sekretessbelagda uppgifter i sitt försvar. Detta framgår enligt statskontoret kanske inie alllid av uppgifterna själva.

Uttrycket den som är underkastad sekretess kritiseras av några remissinstanser. Regeringsrätten anför att del är snarare uppgiften än personen som är underkastad sekretess och föreslår att uttrycket ersätts med "den som har alt iaktta sekretess". Kammarränen i Göteborg gör samma invändning, och socialstyrelsen har samma förslag, medan JK och Pressens opinionsnämnd förordar att "sekreiess" byts mot "sekrelessplikl" eller "tystnadsplikl".

2§

Bostadsdoms/ölen tillstyrker förslaget att reglerna skall gälla också för arrendenämnd och hyresnämnd.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             209

Enligt hovrätten för Västra Sverige är det knappast korrekt atl tala om uppgift som domslol "behöver" i sin rättskipande eller rättsvårdande verksamhet. Del åsyftade innehållet torde komma fram t. ex. med formule­ringen: "Angående begränsning av sekreiessen när fråga uppkommer cm atl inhämta uppgift i domstols rättskipande eller räitsvårdande verksamhet eller vid förundersökning gäller...",

Möjligheterna enligt promemorieförslaget att lämna sekretessbelagd infor­mation till polis- eller åklagarmyndighet las upp särskill i två yttranden.

Bankinspektionen framhåller all frågan uppkommer om i vilken utsträck­ning inspektionen kan lämna sekretessbelagd information i samband med brottsundersökningar. Framställningar från polis-eller åklagarmyndighet om tillgång till sekretessbelagda uppgifter om enskilds förhållande till bank förekommer inte sällan. Av promemorieförslaget all döma blir i sådana fall inte generalklausulen tillämplig och ej heller annan i lagen föreslagen begränsning av sekretessen i den mån denna ej enligt 10 § efterges av den enskilde. Utlämning av hemlig information fär i nyssnämnda fall enligt 2 § i stället gmndas på bestämmelser i RB, Därvid konstaterar inspektionen alt enligt föreslagna nya bestämmelser i 38 kap, 8 § RB rättens förordnande krävs för atl sekretessbelagd handling skall kunna lillhandahållas. Genom kombi­nationen av handlingssekreless och tystnadsplikl i den föreslagna sek­retesslagen får vidare, såvitt gäller sådan sekreiess som avser inspektionens verksamhet, beaktas den nya beslämmelsen i 36 kap, 6 a § RB, Enligt denna bestämmelse fär den som har tystnadsplikt beträffande viss uppgift inte höras som vittne därom med mindre särskild anledning finns att uppgiften lämnas. Inspektionen påpekar alt den sekretessbelagda information om enskilds förhållande till bank som del här gäller enligt banklagstiftningen omfattas av banksekretess, som innebär förbud mol yppande i "olrängl mål". Oträngt mål anses inte vara för handen om förordnande om husrannsakan föreligger, Sådanl förordnande skall ges av undersökningsledare, åklagaren eller rällen. Även om förordnande om husrannsakan ej har skett, har det ansetts som icke olrängl mål att tillhandagå polisen med uppgifter i och för brottsutredning, om skyldighel atl vittna förelegat i händelse av åtal och skälig anledning lill misstanke om brott har funnits. Inspektionen hänvisar till atl det ibland har förekommit att i anslutning lill fömndersökningar uppgifter har begärts från länsåklagares sida om humvida hos banker och bankkontor inom etl större område bankkonton, bankfack o, d, har förekommit för personer som har varit föremål för fömndersökning. Inspektionen har - sedan begäran från åklagare har tillslyrkis av riksåklagaren - medverkat genom insamling av uppgifterna vilka genom inspektionens försorg därefter har överiämnats lill åklagarmyndigheten. Möjligen kan medverkan av detta slag diskuteras utifrån sekretesslagen och föreslagen ändring i RB, Inspektionen utgår dock från att denna medverkan, som är betingad av praktiska skäl och som är naturiig utifrån banklagstiftningens sekreiessförulsättningar, blir möjlig även

46 Riksdagen 1979180. I samt. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              210

fortsättningsvis.

Eftersom 7 § inte är tillämplig vid fömndersökning, konstaterar general-tullstyrelsen att undersökningsledare måste med stöd av 23 kap, 14 § RB begära att rätten förordnar att hemlig handling som förvaras hos myndighet tillhandahålls vid förundersökningen, Atl detta inte bör gälla vid sådan förundersökning i tullmål, som handhas av tullpersonal, framgår av styrel­sens kommentarer till 1 kap, 2 §, Styrelsen finner att del skulle vara mycket opraktiskt och onödigt, om denna omgång över huvud laget skall behöva lillämpas vid fömndersökning i tullmäl, oavsett om den handläggs av polis-eller tullpersonal, i varje fall såvida det är fråga om utlämnande av sådana uppgifter som avses i 10 kap, 1-5 §§ och 8 §, Eftersom tullverket enligt sin instruktion har till uppgift att övervaka efterievnaden av gällande införsel-och utförselbestämmelser och tullpersonalen har till uppgift att brott som avses i vamsmugglingslagen inte äger rum Ofr 14 § varusmugglingslagen), vore del besynneriigi om inte tullmyndighet skulle kunna lämna ut nämnda slag av uppgifter på direkt begäran från undersökningsledare i ett tullmål. Enligt styrelsens mening borde sådant utlämnande fä anses ingå i tullverkels "särskilda verksamhet" som avses i 1 kap, 2 §, även om det skulle strida mol uttalandet i specialmotiveringen lill I kap, 2 § (s, 228) enligt vilket uppgifts­lämnande som lill övervägande delen äger rum i mottagande myndighets intresse inte kan försvaras med hänvisning till definitionen av sekreiess,

3§

JO hänvisar lill vad han anför belräffande uttrycket "tillsyn" i 1 kap, 5 § första Slyckel 1,

Karolinska institutet finner det angelägel att del bristande sekretesskyddet fär gälla endast uppgifter som behövs för tillsynen och betonar de särskilda krav som tillgången till normall sekretesskyddade uppgifter ställer på tillsynsmyndigheten,

SACOISR hänvisar till Sveriges läkarförbunds yttrande, I förbundets yttrande anförs all 3 § inte medför någon som helst sekretess gentemot tillsynsmyndigheten - för hälso- och sjukvårdens del socialstyrelsen. Detta sägs lill alt börja med innebära alt medicinalpersonalen - och denna grupp kommer efter medicinalansvarskommitléns lagförslag att bli än mer omfat­tande än i dag - inte i något fall gentemot socialstyrelsen åtnjuter någol som helst skydd för sin personliga integritet såsom patienter. Så snart det gäller att granska medicinalpersonalens lämplighet för sin befattning är således samtliga hos läkare och sjukvårdsinrättningar förda handlingar omedelbart tillgängliga. Förbundet framhåller det som något alldeles unikt att en viss personalgrupp är helt utelämnad belräffande lämnade förtroenden så snart fråga är om anställningen. Förbundet framhåller atl det i socialstyrelsens tillsynsverksamhet anses ingå att avge yttranden till domstolar och myndig-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2    ,,vf                     211

heter i skilda sammanhang, Detla lorde gälla enligt lag, I den mån arbelarskyddsmyndighei eller luftfartsmyndighet blir intresserade av en viss befattningshavare ur medicinsk synpunkl är del således möjligt vända sig till socialstyrelsen och begära yttrande, varefter socialstyrelsen i krafl av sin tillsynsfunktion kan infordra samtliga i landet förda sjukjournaler beträf fande denna person. Alldeles som i promemorian påpekas (s, 365) i fråga om skolläkaren torde inte någon förlroendesekretess hindra atl råd ges om hur lämplig "vårdande" åtgärd härefter skall vidtas. Enligt förbundets uppfatt­ning är denna centrala bestämmelse om tillsynsmyndighetens befogenheter en "sekretessläcka" av sådan omfattning att alll tal om sekreiessen mellan myndigheter framstår som helt meningslöst. Det kan givetvis invändas att tillsynsverksamheten inte fär bedrivas på angivet sätt. Det är enligt förbundet emellertid ytteriigt lätt all motivera tillsynsmyndighetens infordrande av handlingar med alt enskildas rätlssäkerhetsinlressen måste tillgodoses genom att socialstyrelsen kontrollerar all andra myndigheters ingripanden mot den enskilde inte är medicinskt obefogade. Förbundet erinrar om atl sekreiessen, enligt vad som anförs i promemorian, inom sjukvården tillgodoser ändamålet atl uppmuntra människor att söka sjukvård i lid ocii all lämna för vården behövliga uppgifter ulan all behöva riskera atl uppgifterna i ett annal sammanhang läggs lill grund för myndighetsingripanden (s, 355), Det är enligt förbundets mening ell oavvisligt krav all alla omfattas av denna rätl att med förtroende kunna vända sig till sjukvården. Det måste vara ell i gmnden felaktigt synsätt att göra sjukvården i sin helhet till en del av samhällets konlrollapparat. Förbundet påpekar vidare atl i promemorian -trots den oerhörda betydelsen av paragrafen - inte ens har gjorts ett försök atl definiera vad tillsynsverksamheten egentligen innefattar. Liknande synpunkter framförs av Svenska läkaresällskapet.

Statskontoret påpekar all i 3 § används ordet ombudsman i singularis, fastän den tekniska termen på myndigheten annars är riksdagens ombudsmän i pluralis (jfr 12 kap, 7§ första slyckel där riksdagens ombudsmän betecknar myndigheten och paragrafens andra slycke där singularformen används om handläggaren av ett visst ärende),

4§

Regeringsrätten anmärker all 4 § är så utformad att så snart en funktionär lämnar en sekreiesskyddad uppgift lill regeringen och I kap, 5 § eller 12 kap, 8 § inte är tillämplig, hela sekretesskyddet faller bort. En sådan ordning är inte godtagbar. Om 2 kap, 4 § behålls, måsle reglerna om sekundär sekretess kompletteras,

1 paragrafen anges, anförs det i yttrandet från kammarrätten i Göteborg, att sekretessbelagd uppgift får lämnas till regeringen. Dessutom får uppgift lämnas lill annan myndighet under vissa förutsättningar. Del är enligt

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               212

kammarrättens mening att föredra alt de båda fallen regleras i skilda bestämmelser.

Statens avtalsverk påpekar att regeln i p u n k t 2 bör avse även vissa andra ärenden än disciplinansvar, avskedande, avstängning eller åtalsanmälan. Verket ifrågasätter sålunda om inte regeln bör gälla även ärende om läkarundersökning saml ärende om annat skiljande från tjänst eller uppdrag än avskedande. Regeln skulle då bli tillämplig även på bl, a, ärenden om uppsägning på grund av arbetstagares personliga förhållanden och om entledigande av arbetstagare på gmnd av föriust eller nedsättning av arbetsförmågan, Atl myndighei prövar ärende om uppsägning eller tvångsvis pensionsavgång beträffande arbetstagare hos annan myndighei förekommer i åtskilliga fall. Om myndighei tillsätter tjänsl hos annan myndighei, skall sålunda enligt 15 kap, 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning den förstnämnda myndigheten pröva frågan om uppsägning eller tvångsvis pensionsavgång beträffande den som innehar tjänsten. Som exempel på fall, då myndighet sålunda prövar här avsedda ärenden beträffande arbetstagare hos annan myndighet, nämner verket att socialstyrelsen tillsätter och entledigar vissa tjänstemän hos ungdomsvårdsskolor (22 § stadgan /1960:728/ för ungdomsvårdsskolorna) och att vissa tjänster i polisdistrikt tillsätts av länsstyrelse (79 § polisinslruktionen /1972:511/ i lydelse enligt 1975:1100), Del kan rent av ifrågasättas om inte punkt 2 bör vidgas så atl den avser personalärende över huvud laget som hänför sig till den förstnämnda myndighetens verksamhet. Verket ifrågasätter vidare om inte 4 § - t, ex, genom en ny tredje punkt - bör vidgas på så sätt atl myndighei ges generell rätt att lämna sekretessbelagd uppgift till annan myndighet, om denna behöver uppgiften för all vid eller utom domstol företräda den förstnämnda myndigheten i tvist, I anslutning härtill nämner verket att det enligt 9 § förordningen (1976:1021) om statiiga kollektivavtal m, m, (kollektivavlalsför-ordningen) skall företräda staten som arbetsgivare i del stora flertalet tvister rörande arbetstagare hos staten. Till dessa tvister hör bl, a, tvister om kollektivavtal eller enskilda avtal, tvister om tolkning eller tillämpning av medbestämmandelagen (1976:580) saml tvister som avses i punkt 2, Enligt vissa särskilda författningsbestämmelser företräder verket också icke statlig arbetsgivare i vissa tvister rörande arbetstagare hos denne. Regler härom är intagna bl, a, i 5 § den s, k, slällföreirädariagen (1965:576), 1 § kollektivav-talsförordningen (jfr SFS 1977:1049) saml regeringens beslut 1976-12-30 angående arbetstagare hos allmän försäkringskassa. Enligt bestämmelser i de nämnda författningarna fär verket överlämna sin befogenhet lill annan statlig myndighet eller arbetsgivaren, I den mån verkets anförda synpunkter föranleder ändring i 4 § anser verket häremot svarande ändringar böra vidtas i 1 kap, 5 § (se bl, a, punkt 3),

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      '  '                      213

5§

Paragrafen ger inte riksdagens revisorer anledning lill erinran, Atl riksför­säkringsverket önskar en komplettering av 5 § framgår av vad verket ullalar angående behovel av följdnormgivning under 6 och 7 §§,

Riksrevisionsverket gör vissa invändningar mot 5 §, I likhet med förslaget om fortplantning av sekretess (1 kap, 5 §) har begränsningen av sekretessen kopplats lill den myndighei, där granskningen utförs. Med hänvisning till vad som verket anför under 1 kap, 5 § rörande revisionens informationskällor föreslår verket all de avslutande orden i förevarande paragrafs försia mening "hos den första myndigheten, såvida uppgiften behövs för revision" fär ulgå. Verket erinrar vidare om atl verket enligt sin instmktion skall granska hur bidrag av statsmedel används av mottagare av sådana bidrag, i den mån redovisningsskyldighet för bidragen föreligger gentemot statsverket eller särskilda föreskrifter meddelals om bidragens användning, I kungörelse 1948:347 har bidragsmottagarens skyldighel att lämna uppgifter lill riksrevi­sionsverkel närmare reglerats. En molsvarande uppgiftsskyldighel gällde tidigare enligt kungörelse 1949:357 gentemot riksdagens revisorer, I samband med tillkomsten av nya regeringsformen ersattes sislnämnda författning av lagen (1974:585) om skyldighel atl tillhandahålla riksdagens revisorer vissa handlingar m, m. Av 1 § andra slyckel lag (1974:1036) med instruktion för riksdagens revisorer jämte förarbeten (KU 1974:65 s, 7) framgår all riksdagens revisorer avses ha samma granskningskompetens i fråga om statsunderstödd verksamhet som riksrevisionsverkel. Granskningskompetensen bör givetvis för bidragsmollagarens del medföra en molsvarande uppgiftsskyldighel. Verket pekar i detta sammanhang också på att revisionskontoren numera i ökad utsträckning också ägnar sig åt granskning av statsbidrag. Detta är exempelvis fallel inom skolöverstyrelsens verksamhetsområde. Då 5 § jämte specialmotiveringen härtill ger uttryck för inte avsedda skiljaktigheier mellan olika revisionsorgan, föreslår verket all paragrafen i stället i sin helhel formuleras på följande sätt: "Sekretessbelagd uppgift fär lämnas lill myndighet som har atl verkställa revision. Bör uppgiften ej utan synneriiga skäl komma till annans kännedom, skall dock frågan om dess utiämnande hänskjutas till regeringens avgörande,"

JO anser alt det kan diskuteras om bestämmelsen om hänskjulande lill regeringen av utiämnandefråga lämpar sig för sådana fall då det är kommu­nens revisorer som vill ta del av uppgifter hos kommunal myndighei. Liknande synpunkter anlägger Svenska kommunförbundel. Förbundet konstaterar alt en sådan beslämmelse kan i och för sig vara naturiig för statsförvaltningen men rimmar illa med de grundläggande principerna för kommunal självstyrelse. Regeringen eller statsmakterna har i övrigi inga befogenheter såvitt gäller kommunal revision. Någon form av statlig lämplighetsprövning av sädana frågor kan inte vara sakligt motiverad. Till bilden hör alt beslämmelsen i 5 kap, 3 § kommunallagen, som ger revisor rätt all av kommunal nämnd få de uppgifter och upplysningar som behövs för

 

Prop, 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             214

revisionsarbetet, inte har försetts med några rättsliga sanktioner. Promemo­rieförslagets 13 kap, 9 § om myndighets rätt att föra talan mot annan myndighets vägran att få tal del av handling genom besvär till kammarrätten synes också bli tillämplig för de kommunala revisorernas del om en kommunal nämnd vägrar lämna ut en sekretessbelagd handling som behövs för revisionen. Denna prövning, där revisionens och nämndens iniressen vägs mol varandra utifrån bestämmelsen i 2 kap, 5 § bör vara tillfyllest. Förbundet anser därför att rällen atl hänskjuta frågan om hemlig handlings eller uppgifts utlämnande lill regeringen inte bör göras tillämplig på den kommunala sektom,

6och7§§

Allmänna uttalanden om sekreiessen mellan myndigheter redovisas i avsnitt 6,

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker i princip förslaget om enhetlig reglering av uppgiftslämnande såväl på begäran av annan myndighei som på myndighets eget initiativ, någol som är en nyhet i jämförelse med LOFT,

Regeringsrätten avstyrker förslaget i 6 § all sekreiessen mellan myndig­heter skall kunna genombrytas genom förordning.

Näringsfrihetsombudsmannen förklarar all han för sin verksamhet i bety­dande grad är beroende av uppgifter från andra myndigheter, främst slalens pris- och kartellnämnd men även bankinspektionen och försäkringsinspek­tionen, Uppgiftslämnandet från dessa organ kan sägas partiellt regleras genom 25 § konkurtensbegränsningslagen enligt vilken näringsfriheisom­budsmannen har rätt att begära utredningsbiträde av de nämnda myndighe­terna som med stöd av uppgiftsskyldighelslagen kan inhämta erforderiiga uppgifter från förelag. Statens pris- och kartellnämnd skall även i övrigi i enlighel med sin instruktion delge näringsfrihetsombudsmannen undersök­ningsresultat som kan vara av betydelse för dennes verksamhet med avseende på pris- eller konkurrensförhållanden inom näringslivet, I instruk­tionerna för bankinspektionen och försäkringsinspektionen finns bestäm­melser om samråd med näringsfrihetsombudsmannen i pris- och konkur­rensfrågor. Samtliga undersökningsorgan har att främja allmän kännedom om rådande pris- och konkurrensförhållanden. Näringsfrihetsombuds­mannen har molsvarande samrådsbeslämmelse i sin instruktion. Sambandet mellan de olika myndigheterna på pris- och konkurtensområdet och de konkreta bestämmelser som finns för uppgiftslämnandet dem emellan får anses utgöra tillräcklig grund för överiämnande också av sekretessbelagda uppgifter. Av betydelse är därvid att myndigheterna i fråga har funktioner som delvis kompletterar varandra inom samma verksamhetsområde och att samma kriterier för sekretess är tillämpliga.

Näringsfrihetsombudsmannen framhåller också alt slalens pris- och

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             215

kartellnämnds prisövervakande verksamhet är integrerad med dess konkur­rensfrämjande verksamhet och all sambandet mellan dessa verksamheter är grundläggande och nödvändigt. Uppgifter inhämtade av slalens pris- och kartellnämnd, i, ex, som underiag för information lill allmänheten rörande pris- och konkurrensförhållanden eller i prisövervakande syfle, bör därför kunna överföras lill och användas direkt i den konkurrensfrämjande verksamheten hos såväl slalens pris- och karlellnämnd som näringsfrihets-ombudsmannen, inte minsl för alt undvika belastning på företagen genom dubblering av uppgiftsinsamling. Fortlöpande uppgifter om pris- och kost­nadsutveckling är för näringsfrihetsombudsmannen en viktig bedömnings­grund när del gäller kända konkurrensbegränsningars skadlighet och kan också ge anvisningar om nya områden där konkurrensen kan antas vara begränsad, Näringsfriheisombudsmannen förutsätter att de nämnda besläm­melserna utgör sådan författningsreglering av uppgiftslämnande som enligt 6 § lar över sekreiessen och att, om så ej skulle vara fallel, kompletterande författningsreglering sker,

Länsslyrelsen i Malmöhus län påpekar att det i 6 § görs skillnad mellan utlämnande till myndighet av uppgift av visst slag och utiämnande av uppgift till viss myndighei, eller med andra ord mellan speciella uppgifter till myndighet (allmänt) och uppgifter (allmänt) till speciell myndighet. Denna distinktion förefaller länsstyrelsen inte meningsfylld. Stadgandet torde kunna inskränkas lill utlämnande av uppgift (allmänt) till myndighet (allmänt), då det speciella ryms under det allmänna, Hämnder kommer följaktligen även all rymmas speciell uppgift till speciell myndighei, med vilken lokution paragrafen annars hade kunnat kompletteras.

Anmärkningar mol lagtexten av språklig natur görs i några yttranden.

Hovrätten JÖr Västra Sverige anser atl den avsedda innebörden i försia slyckel torde komma fram tydligare genom avfattningen ",,, föreskrift som

är inlagen i lag och som gäller utlämnande  slag eller utlämnande av,,,",

I andra stycket kan då enligt hovrätten på motsvarande sätt sägas:",,, enligt föreskrift som är inlagen i förordning". Alt utlämnande enligt föreskrift i förordning har brutits ut till särskild behandling i andra slyckel synes bero på all undantag härifrån enligt 16 § skall gälla om så föreskrives i 3-12 kap, sekretesslagen eller i annan lag. Läser man enbart 6 §, är uppdelningen förbryllande. Kanske kunde man lill andra stycket foga exempelvis: "om ej annal följer av vad som föreskrives i 16 §", En annan möjlighet som hovrätten anvisar är att direkt i andra slyckel ange motsvarande begränsning i giltigheten.

Kammarrätten I Göteborg menar att 6 § har fäll en svårtolkad utformning, I 6 § sägs bl, a, all sekretessbelagd uppgift får "utlämnas enligt föreskrift i lag i fråga om utiämnande till myndighet av uppgift av visst slag eller i fråga om utlämnande av uppgift till viss myndighei", I motiven uttalas (s, 149) all man endasl avsett sådana föreskrifter som verkligen innefattar en specialreglering av sekretessen mellan myndigheter, "något som inte alltid är fallet t, ex, när

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               216

skyldighet att lämna underrättelse om viss uppgift är påbjuden". Vad som åsyftas med de citerade orden är enligt kammarrätten inte helt lätt att förstå. Troligen avser man att utesluta bestämmelser som endasl anbefaller(s, 251) samarbete mellan myndigheter och andra generella regler om informations­utbyte myndigheter emellan, Detla framgår dock knappasl av de citerade orden, Humvida den nu behandlade begränsningen av paragrafens tillämp­ningsområde verkligen behövs anser sig kammarrätten ha svårt att bedöma. Om så inte är fallel skulle paragrafen kunna förenklas avsevärt, t, ex, genom att första stycket fär följande utformning: "Utöver vad som följer av 2 § och 5 § andra stycket fär sekretessbelagd uppgift utlämnas lill myndighei enligt föreskrift i lag,"

Sveriges domareförbund nämner försia slyckel i 6 § som exempel på onödigt svår lagtext.

Liknande synpunkter av mera formell natur framförs av andra remissin­stanser, Lanlbruksslyrelsen anför atl uppdelningen i två stycken lagtekniskt är mindre lyckad men har samband med regeln 1 16 § att undanlag kan göras från andra slyckel. Sådana undantag har också gjorts i flera lagrum 18-10 kap. Styrelsen ifrågasätter om inte 6 § skulle vinna i klarhet om undanlaget i 16 § tas in direkt i 6 §, Styrelsen förklarar dessutom att undanlag f ö, kan göras också i fråga om försia stycket Qfr 8 kap, 1, 2 och 5 §§), och konsekvensen synes kräva att en påminnelse görs om även detta i 6 §,

Enligt kriminalvårdsstyrelsens mening tyngs promemorieförslagets lagtext av hänvisningar till 6 och 7 §§, I de fall så kan ske utan all lagtexten blir alltför omfattande anser styrelsen att en beskrivande text så långt möjligt bör användas. Likaså anmärker länsslyrelsen i Östergötlands län att ell stort antal av de materiella sekretessreglerna hänvisar till bestämmelserna i 6 §, Länsstyrelsen ifrågasätter om inte beslämmelserna i klarhetens inlresse bör utformas efter en annan teknik, varigenom del i varje aktuell paragraf direkt och positivt anges atl utlämnande till annan myndighei endast får ske med stöd av lag resp, - i förekommande fall - förordning.

Enligt den åsikt statens industriverk redovisar bör generalklausulen i 7 §, rätt tillämpad, möjliggöra att sekretessbelagda uppgifter ulan men för den enskilde kan lämnas från en myndighei lill en annan i fall där detta framstår som ändamålsenligt, Sveriges advokatsamfund tillstyrker att man genom bl, a, den föreslagna generalklausulen förbättrar skyddet mol obehörigt och menligt röjande av sekreiesskyddad information inom och mellan myndig­heter, särskUd i vad avser det skydd som slår vakt om enskildas intres­sen.

Under remissbehandlingen har gjorts vissa uttalanden om tillämpningen av försia stycket i 7 §,

Statens avtalsverk förutsätter alt verket med stöd av 7 § kan få de sekretessbelagda uppgifter som verket behöver för sin förhandlingsverksam­het.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               217

Enligt generaltullslyrelsens uppfattning skulle en lillämpning av 7 § inne­bära alt sekretessbelagd uppgift skulle kunna lämnas ul i sådana fall som styrelsen anger som exempel på uppgiftslämnande från styrelsen till annan myndighei, utom såvitt avser utlämnande till åklagarmyndighet. Styrelsen förklarar också att 7 § synes medge etl samarbete mellan tullmyndigheter saml länsstyrelsernas skalleenheter och riksskatteverket i fråga om uppgifter av betydelse för beskattningen.

Statens pris- och karteUnämnd anser alt föreskrifterna i 7 § inte väsentligt avviker från nuvarande ordning, Visseriigen innebär punkt 2 en något ökad frihet att låta skade- och skyddsintressena träda tillbaka förändra intressen, något som kan leda till vanskliga avvägningar, men den ökade friheten uppvägs enligt nämndens mening i någon mån av skyldigheten att kommu­nicera med den enskilde.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län betonar när det gäller tillämpningen av generalklausulen, 7 §, att ännu större restriktivitet är påkallad, när myndighet utan begäran av annan myndighet lämnarsekretessbelagd uppgift till denna. Den myndighet som behöver uppgiften bör som regel själv la initiativet och efterfråga den, I annat fall torde det ofta röra sig om typ av uppgiftslämnande, som bör vara författningsreglerat. Länsstyrelsen erinrar om att i promemorian (s, 146 fl) föreslås en mycket restriktiv lillämpning i synnerhet då sekreiess föreskrivs lill skydd för den enskilde. För den enskilde skulle det kunna framstå som ett svek atl uppgifter, som han eller någon honom närstående lämnar, lämnas vidare för annat ändamål än del urspmngliga. En sådan reaktion kan menligt inverka på förtroendet för myndigheternas verksamhet. Detta kan i sin tur försämra förhållandet mellan myndighet och allmänhet och leda lill minskad samarbetsvilja hos allmänheten. Således är del av stor betydelse att den förut nämnda restriktiviteten kommer till klarare uttryck i själva lagtexten, anser länssly­relsen,

Länsslyrelsen hävdar atl del vid en tillämpning av generalklausulen uppkommer stora svårigheter i avvägningen mellan uppgiftsbehov, å ena sidan, och skaderisk och skyddsintresse, å andra sidan. Del ankommer på den uppgiftslämnande myndigheten all bedöma bl, a, risken för skada för den enskilde, I promemorian (s, 134) klargörs att med "skada" åsyflas uteslutande ekonomisk skada. Åtskilliga myndigheters verksamhet medför ekonomiska konsekvenser för den enskilde, Länsslyrelsen nämner som exempel verk­samhet som rör såväl skatter och avgifter som bidrag och ersättningar. Således kan informationsutbyte mellan myndigheter leda till ökade utgifter och/eller minskade inkomster för den enskilde. Den enskilde skulle då med promemorieförslagels definition kunna anses lida ekonomisk skada, I sådana fall kan man enligt länsslyrelsen säga all den uppgiflsmottagande myndig­heten i sin verksamhet är intresserad av just den ekonomiska konsekvensen, medan den enskilde har del rakt motsatta intresset. Frågan är då vems

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              218

inlresse som skall få företräde. Enligt länsslyrelsens mening är det rimligl att, när en myndighets verksamhet avser just den ekonomiska konsekvensen i fråga, myndighelsintressel skall anses starkare än den enskildes inlresse, trots atl själva risken är alldeles uppenbar all den för den enskilde menliga ekonomiska konsekvensen inträffar. Vad som här åsyftas är ju egentligen endast att möjliggöra för det allmänna att förmå den enskilde att dels uppfylla sina ekonomiska förpliktelser gentemot samhället, dels inte missbruka sina ekonomiska rättigheter. Som exempel nämner länsstyrelsen uppgifter från skattemyndigheterna till indrivningsmyndighet, allmän försäkringskassa etc. En sådan inställning i myndighelseffeklivitelens intresse ler sig enligt länsstyrelsens uppfattning knappasl slötande. En av den enskilde ev, uppfattad ekonomisk skada, som beslår i verkningar av rättelser, som kan följa genom uppgiftsulbyie mellan myndigheter, måsle således undantas vid lillämpning av generalklausulen, anser länsslyrelsen. Då blir också inhäm­tande av yttrande i frågan från den enskilde ulan mening. Delta behöver enligt länsstyrelsens mening uttryckas direkt i författningstexten eller åtminstone i ett motivuttalande i den mån generalklausulen överhuvud skall anses tillämplig i dessa fall. Om uppgiftsuibylet mellan nämnda myndigheter har karaktären av regelmässighet, vilket ofta här syns vara fallet torde särskild författningsreglering vara nödvändig, lämpligen i lagform.

Alt frågan när sekretessbelagd uppgift får utlämnas till myndighet, föreslås bli föremål för rättslig reglering finner Svenska kommunförbundet vara till fördel, eftersom viss osäkerhet har rått om vilka principer som gäller i fråga om utlämnande av sekreiesskyddad handling myndigheieremellan, Mol de föreslagna reglerna gör förbundet dock den invändningen, atl det uppenbar­ligen kan bli svårt för den myndighei som har handlingen om hand alt vid begäran om utlämnande bedöma huruvida handlingens utlämnande lill annan myndighet kan komma att medföra att det intresse som sekretessen skall skydda skadas. De sekretesskyddade uppgifterna i handlingen kan, sedan den utlämnats till annan myndighet, bl, a, få etl annal sekretesskydd och kanske sådanl av lägre valör än det de tidigare åtnjutit. Kommunför­bundet åberopar atl det inom vissa samhällsområden, såsom socialvård, sjukvård och skola, i slor utsträckning sker samarbete i ärenden som rör enskilda personer och familjer. De uppgifter i dessa myndigheters handlingar som åtnjuter sekretesskydd är ofta av mycket ömtålig natur, eftersom de berör enskildas privatliv och personliga integritet. Förbundet anser det därför förenat med särskilda svårigheter alt bedöma om risk för skada föreligger vid etl utlämnande av handlingarna lill annan myndighei, 1 vart fall blir del svårt att avgöra hur den enskilde uppfattar riskerna för att hans integritet kan komma att skadas genom utlämnande av uppgifter om hans personliga förhållanden. Eftersom objektiva kriterier på skada av angivet slag knappasl kan preciseras, är frågan om hur den enskilde själv upplever skaderisken av största intresse. Förbundet anser alt de nu påtalade svårigheterna alt bedöma

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              219

skaderisken skulle undanröjas om sekretesskydd av i stort sett samma dignitet tillskapas inom de angivna verksamhetsområdena, socialvård, sjukvård samt skolans elevvårdande verksamhet. Med samma sekretess inom dessa vårdområden finns ingen anledning att heller i detla samman­hang laborera med ett skaderekvisii. Den av socialulredningen föreslagna regeln för utlämnande av sekreiesskyddad handling tillhörig socialvården (socialtjänsten) föredras därför av kommunförbundet. Regeln anger i princip all handling inte fär utlämnas ulan samtycke av den eller dem som berörs av handlingen eller då del i lag särskill angivits atl utlämnande skall ske. Enligt förbundets mening lämpar sig den i 7 § föreslagna beslämmelsen emellertid väl som generell regel för utlämnande av sekreiesskyddad handling myndig­heter emellan på andra samhällsområden än vårdområdena.

Uttalanden om tillämpningen av endera punkiema i försia styckel redovisas också i del följande.

Kammarrätten i Göteborg redogör för hur generalklausulen skulle tillämpas i ett praktiskt fall. Kammarrätten utgår från atl en tiänsteman skall avgöra om en viss sekretessbelagd uppgift får utlämnas - kanske på begäran - till en annan myndighei. Det fömtsälts vidare att den materiella sekre­tessbestämmelsen innehåller ett skaderekvisit. Enligt kammarrätten skall tiänstemannen då först avgöra om det föreligger någon risk för skada om uppgiften utlämnas. Är så inte fallet, kan uppgiften direkt lämnas ul, I fortsättningen förutsätter kammarrätten dock att en sådan skaderisk förelig­ger. Tjänstemannen måste då se efter om uppgiflsskyldigheten är specialreg­lerad i annan författning. Om detta är fallet och regleringen verkligen innefattar en specialreglering av sekretessen mellan myndigheter, dvs, antingen lar sikte på utlämnande av uppgifter av speciellt slag eller gäller viss myndighels rätt atl få del av uppgifter i allmänhet, fär uppgiften lämnas ul. Om tiänstemannen skulle finna alt del finns en specialreglering i annan författning men all denna inte är exakt tillämplig på hans silualion, måsle han enligt motiven (s, 257) la ställning till om regleringen är av exklusiv natur, dvs, utesluter tillämpningen av generalklausulen. Om han därvid finner att specialregleringen är exklusiv men inte direkt tillämplig på hans fall, kan uppgiften inte utlämnas. Om specialregleringen inte är exklusiv eller om frågan inte visar sig vara specialreglerad, har han därefter att i den materiella sekretessbestämmelsen kontrollera huruvida förbud föreligger mol alt använda generalklausulen. Är detla fallel, fär uppgiften inte utlämnas. Om tjänstemannen efter denna undersökning finner all generalklausulen får tillämpas, skall han vända sig till myndigheten. Denna skall då, om uppgiften omfattas av se_kreiess lill förmån för enskild, om möjligt bereda den enskilde lillfälle all yttra sig. Först därefter skall myndigheten genom en avvägning av olika iniressen i enlighel med generalklausulen besluta om uppgiften fär lämnas ut eller ej. Kammarrätten anser att det anförda visar att systemet blir myckel komplicerat, något som säkerligen kommer all återverka menligt på

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              220

myndigheternas effektivitet. Det måste också beaktas alt utväxling av uppgifter mellan myndigheter sker dagligen, varför man nödvändigtvis måsle ha ell enkelt och lättillämpat system.

Liknande uttalanden görs av stadsjuristen i Slockholms kommun. Hon delar uppfattningen alt någon form av generalklausul är nödvändig då del gäller all reglera frågan om under vilka fömtsättningar hemliga uppgifter får utväxlas mellan och inom myndigheterna, när sekretessbestämmelsema även skall vara tillämpliga inom den offentliga förvaltningen. Stadsjuristen har emel­lertid inte övertygals om all den i promemorian presenterade lösningen är den lämpligaste. Förslaget medför enligt hennes mening en betungande forma­lisering och byråkralisering av förfarandet samtidigt som tjänstemän och myndigheter som skall tillämpa beslämmelserna ställs inför synneriigen vanskliga avvägningsfrågor. Möjligheterna all lämna uppgift vidare synes också i många fall bli för snäva. Del bör därför övervägas om inte punkiema 1 och 2 kan utbytas mot ell mer allmänt hållet obehörighelsrekvisil och om inte föreskriften i tredje slyckel, om skyldighet atl om möjligt bereda den enskilde lillfälle alt ytlra sig, bör utbytas mol en rekommendation; dvs, "bör" i stället för "skall". Även den tekniska konstmktionen av förevarande bestämmelser anser stadsjuristen kunna föranleda åtskilliga bekymmer vid den praktiska tillämpningen. Här liksom eljest sammanhänger detta med myndighetsbe-greppets obestämda karaktär och de bedömningar som skaderekvisiten nödvändiggör. Följande exempel kan uppställas. Enligt promemorieförslaget skall den intresseavvägning som avses i punkt 2 göras av själva myndigheten och ej av den enskilde tjänstemannen,(s, 255)även om beslulskompelensen i och för sig kan delegeras "till någon kvalificerad befattningshavare". Anlag att en kommunal nämnd (= myndighet) står inför atl fatta beslut i ett ärende rörande tjänstetillsättning. De som söker tjänsten är redan tidigare anställda hos nämnden. För dessa finns en personakl hos en inom nämndens förvaltningskontor inrättad personalavdelning. För vården av personalak­terna svarar en tjänsteman; personalsekreteraren. För att kunna avgöra vem som är lämpligast för tjänsten, önskar nämnden fä del av de sökandes personakter. Dessa innehåller uppgifter som är sekretessbelagda enligt 8 kap, 11 § i promemorieförslaget. Personalsekreteraren gör den rimliga bedöm­ningen all personalsocial verksamhet och tjänstetillsättning inte är en och samma ulan två olika särskilda verksamheter. Han fär alltså inte lämna uppgiftema till nämnden om inte generalklausulen är tillämplig. Denna har ju som ovan nämnis motsvarande lillämpning även vid utlämnandet av hemlig uppgift inom myndighet utanför den särskilda verksamhet vari den inhämtats. Till en början har han då atl göra den riskbedömning som föreskrivs i 7 § första stycket 1, Han gör därvid för ett visst fall den bedömningen all risk kan anses föreligga att del inlresse, som ifrågavarande sekretess skall skydda, kommer atl skadas om han lämnar uppgiften till nämnden. Fråga uppkommer därefter om uppgiftema kan lämnas ul med

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      ■ ,:,_                 221

stöd av punkt 2, Får han göra denna bedömning själv under åberopande all orden "molsvarande lillämpning" i 9 ij och förnuftsskäl rimligen leder lill atl inte den som begär uppgifterna, nämnden själv, också skall göra intresseav­vägningen i fråga? Eller är del månne personalavdelningens avdelningschef som skall göra bedömningen eller kanske förvaltningskontorets chef, eftersom personalavdelningen eller alternativt förvaltningskontoret som helhet i förevarande fall möjligen är all anse som myndighet i förhållande till nämnden? Inte heller sistnämnda lösning är rimlig, anser stadsjuristen, eftersom dessa organ inte har annan ställning och funktion än att biträda nämnden i dess verksamhet. Med bortseende från alla ändamålsövervä­ganden konstaterar stadsjuristen att den enda lösning, som förefaller atl ha direkt stöd i den föreslagna lagtexten, är den att nämnden själv beslutar om humvida uppgifterna skall fä utlämnas till nämnden (efler atl vederbörligen ha gett den tjänsteman som uppgifterna rör lillfälle alt yttra sig i frågan). Man är onekligen benägen att instämma i personalsekreterarens uppfattning alt detta inte kan vara rimligt. Stadsjuristen tillägger att exemplet kan varieras på många sätt, det ena krångligare än del andra, alla likväl avspeglande vad som förekommer i den dagliga praktiska verksamheten.

Enligt den mening som hovrättenför Västra Sverige ullalar är det all föredra all man direkt anger atl begränsning i generalklausulens tillämplighet kan följa av bestämmelse i 3-12 kap, eller i annan lag.

Punkt I i försia styckel kritiseras av JK. Denne anför:

På s, 254 förs ett resonemang om huruvida behov över huvud taget föreligger av denna bestämmelse. Den anses emellertid fä betydelse i vissa fall. För det första sägs den kunna lillämpas när den materiella sekre­tessregeln saknar skaderekvisit. För det andra uttalas att beslämmelsen medger en något friare bedömning i skadehänseende i fråga om sekre­tessbestämmelser med skaderekvisit. Resonemanget utmynnar i uttalandet alt bestämmelsens tillämpningsområde i alla händelser blir "smalt".

För egen del får jag anföra följande. Enligt den föreslagna regeln fär uppgifter utlämnas om risk inte kan anses föreligga alt det skyddade intresset därigenom skulle skadas, I förhållande lill sådana sekretessbestämmelser i lagförslaget som innehåller det vanliga raka skaderekvisilet torde förevarande bestämmelse i sak inte innebära någon ökad möjlighel lill utlämnande, I dessa fall kan i varje fall inte något utrymme för en "friare bedömning i skadehänseende" finnas, Beslämmelsen synes därför överfiödig i dylika fall, - Är skaderekvisilet omvänt, innebär bestämmelsen åtminstone formellt en viss uppmjukning. Det kan dock ifrågasättas om den realiter har en sådan effekt. Slår del exempelvis klart alt den enskilde motsätter sig utlämnande, måsle häri anses ligga en så stark presumtion för risk för skada eller men atl ett utlämnande som regel ber vara uteslutet. Det bör observeras att, då skaderekvisilet är omvänt, kravel på risk för skada eller men över huvud tagel måsle sällas mycket lågt och atl redan uppgiftens utlämnande till endasl en person ~ offentlig funktionär eller annan - ofta kan betyda men för den enskilde. Del synes därför som om den ifrågavarande bestämmelsen knappasl skulle utöka möjligheterna till utlämnande ulöver vad som följer redan av det omvända skaderekvisilet i sekretessregeln. Den "friare bedöm-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              222

ning" varom i promemorian talas, skulle mot bakgrunden av det anförda närmast innebära att den utlämnande myndigheten kunde nonchalera en, låt vara ringa men ändå existerande skaderisk. Detta torde dock ej vara avsikten. Ej heller då skaderekvisilet är omvänt, synes alltså den föreslagna bestäm­melsen ha någon större funktion att fylla, -Anses slutligen sekrelessiniressel så starkt att någol skaderekvisii ej alls upptages i sekretessregeln, synes högst inkonsekvent alt medge det undantag som den föreslagna bestämmelsen i 2 kap, 7 § första stycket 1 utgör.

Sammanfattningsvis anserjag sålunda all beslämmelsen i 2 kap, 7 § första stycket 1 bör helt ulgå. Del eventuella informationsintresse som regeln avser atl tillgodose synes kunna tillfredsställas med utnyttjande av 2 kap, 6 § första styckel, varjämte lorde kunna förväntas alt sekrelessinlressels bärare i ej obetydlig utsträckning kommer all samlycka lill utlämnande.

Från vissa håll har dock under remissbehandlingen uttalats att punkt 1 skulle kunna tillämpas i en del fall,

I samma mån som SCB är angelägen om atl statistiskt primärmaterial hos SCB kan tillförsäkras ett högt sekretesskydd i förhållande även lill andra myndigheter är verket beroende av alt möjligheterna att för statistisk bearbetning lä tillgång till andra myndigheters uppgifter inte begränsas oavsett det ändamål uppgifterna primärt har insamlats för. Från sekrelessynpunkl kan inga betänkligheter heller resas mot atl slalisliskl bearbeta malerial som ursprungligen har inhämtats för andra ändamål än statistik. Utvecklingen pekar också på alt den statliga statistikproduktionen av rationalitetsskäl och för alt minska uppgiftslämnarnas börda framgent i alll högre grad kommer att försörjas med primärmaterial som inte i första hand insamlas till SCB eller endasl för staiistikändamål, SCB förutsätter alt utlämnande för statistik kan ske enligt punkt 1,

Slalens kärnkraftsinspektion förklarar all andra remissmyndigheter i ärenden enligt alomenergilagen hittills i allmänhet visserligen inte har hafl behov av sekreiesskyddad information vid sina ställningstaganden -möjligen med undantag för statens strålskyddsinslitut - men att i ärenden enligi den s. k. villkorslagen delta kan förekomma och alt i sådant fall punkt 1 torde bli tillämplig.

Skogsstyrelsen godtar punkt 2. Från delvis olika utgångspunkter kritiserar en del remissinstanser beslämmelsen om inlresseavvägning.

JO hänvisar till atl del i motiven (s. 255) sägs bl. a. alt utlämnande uppenbariigen fär äga rum endast om behovet klart väger över de skäl som talar för all uppgiften inte tillhandahålls. Härav synes framgå alt bestäm­melsen är avsedd alt fä en ganska restriktiv lillämpning. JO framhåller att, om så inte sker, stora delar av det föreslagna regelsystemet rörande uppgiftsläm­nande myndigheter emellan kommer att föriora sin betydelse. JO ifrågasätter därför om inte lagtexten bör bringas lill bättre överensslämmelse med motivuttalandena. Statens industriverk erinrar om alt verket handlägger en mängd ärenden som ryms under sådan verksamhet som redovisas i 9 kap. 4 § och där sekretess ofta gäller. För denna verksamhet är det av vikt att de

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             223

uppgifter om affärs- eller driftförhållanden som enskilda lämnar i dessa sammanhang inte utan starka skäl bringas lill annan myndighets kännedom, och detla även om sekreiessen skulle följa uppgifterna. Den enskilde utgår nämligen från att uppgifter av detta slag inte kommer alt lämnas ut, vilket bidrar lill att hanTjeredvilligt lämnar de uppgifter som verket begär av honom. En sådan ordning anser verket vara nödvändig för atl inte det förtroende-förhållande som finns mellan verket och näringslivet skall allvariigt Slöras.

Sveriges advokatsamfund finner skälighetsbedömningen i punkt 2 vara tveksam.

Att statsjuristen i Stockholms kommun anser all vanskliga bedömningar uppkommer vid tillämpning av punkt 2 framgår av hennes uttalanden om 9 kap 8!;.

Enligt näringsfrihetsombudsmannens mening fär del allmänna intresset av att åtgärd vidtas mol skadliga effekter av konkurrensbegränsningar, även sådana som ej kariellregistreras, inte sällan anses väga tyngre än enskilda förelags ekonomiska skyddsintressen. Detta lär beaktas även av andra myndigheter än dem som har konkurrensfrämjande verksamhet i de enstaka fall då utlämnande begärs av primärt sekretessbelagda uppgifter som är väsentliga för bedömningen av konkurrensbegränsningarnas effekter.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ullalar atl det tycks vara oklart i vilka fall del är möjligt att till annan myndighet lämna meddelande om fullbordat brott. Inte minsl gäller detta beskattningsområdet. Enligt gällande rätt torde del enligt länsstyrelsen t. ex. inte vara tillåtet för granskningsman, som vid taxeringsrevision upptäcker brott mot valutalagsliftningen eller försäkrings­kassebedrägeri, atl anmäla detta till riksbanken eller vederbörande försäk­ringskassa. Detta betecknar länsstyrelsen som otillfredsställande. Detta och liknande spörsmål har inte närmare behandlats i förslagel, vilket länssty­relsen anser vara en brist. Ett utlämnande med stöd av punkt 2 innebär en avsevärd omgång. Om möjligt skall den enskilde först höras. Vidare skall beslut om utlämnande fattas av myndigheten, ej av den enskilde tiänste­mannen. Detta torde förutom tidsutdräkl ofta leda lill en större försiktighet när det gäller utlämnande. Länsstyrelsen fruktar alt man på delta sätt avsevärt kommer atl försvåra kommunikationen myndigheterna emellan, till men för myndigheternas försök alt komma lill rätta med diverse oegentlig­heter.

Innebörden av skaderekvisiten ger riksrevisionsverkel anledning att ifråga­sätta om inte myndigheternas bedömning enligt andra punkten av sekretessbehovet med hänsyn till skaderisk och skyddsinlresse bör under­lättas. Ett exempel på oklarhel är enligt verkets mening vad som anförs i promemorian om indrivningsverksamhelen (s. 135). Indrivningsverksam­heten syftar till att slutgiltigt förverkliga fastställda rättsanspråk, och för den skull har kronofogdemyndigheterna skyldighet alt efterforska gäldenärens

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              224

tillgångar. Några uttalade begränsningar i undersökningsplikten synes inte föreligga. Beroende på personalresurser och arbetsmetoder sker dock i praktiken begränsningar. Bl. a. begränsas den fallmässiga undersökningen genom atl information inhämtas från andra myndigheter och efterforsk­ningar görs i olika register. Kännedom om gäldenärens tillgångar redan före en förrättning anses ge möjlighel lill en, även för den enskilde, mer ändamålsenlig handläggning av ett ärende. Alhjäml måste dock i mänga fall uppgifter om tillgångar inhämtas på fallet genom kontakt med gäldenären. Detta kan, även om största diskretion iakttas, lätt leda lill men för gäldenären. Del kan också bli fråga om kostnadskrävande förrättningar. Mot bakgrund av del anförda anser verket det vara angeläget all tveksamhet om kronofogde­myndigheternas möjligheter att fä information från andra myndigheter i indrivningsarbelel undanröjs. Ett klariäggande i del fortsatta arbetet med förslag till sekretesslag är därför önskvärt.

Förslaget att myndigheten och inte den enskilde tjänstemannen skall göra prövningen enligt punkt 2 kommenteras av ell par remissinstanser.

Regeringsrätten uttalar som sin mening all beslul, om uppgift skall lämnas till annan myndighet, måsle kunna fallas i ett sammanhang och alt det praktiskt ej kan uppdelas på flera led.

Frågan, var beslutanderätten skall ligga, kan enligt JO:s mening lämpligen regleras i myndighetens instruktion eller arbetsordning. En hänvisning till sådana bestämmelser kan göras i lagen. Möjligen bör i själva lagen regleras hur del skall förfaras i särskill kvalificerade eller svårbedömda fall (jfr 13 kap. 6 § andra slyckel). Länsstyrelsen i Stockholms län anser del lämpligast all beslutsformen i fråga om utlämnande av uppgift till annan myndighei får regleras internt inom utlämnande myndighei.

Hovrättenför Västra Sverige har uppfattningen all det är alt föredra all man direkt angav all begränsning av giltigheten av punkt 2 kan följa av bestämmelse i 3-12 kap. eller i annan lag.

KommerskoUegium delar uppfattningen alt huvudmetoden all inskränka den s. k. generalklausulens tillämpningsområde bör vara alt i författning närmare ange när uppgifter fär utväxlas mellan myndighei och på vilka villkor del lär äga rum. Kollegiet finner det också motiveral att i fråga om viss sekreiess lill skydd för enskilds intressen förbjuda utlämnande av uppgifter mellan myndigheter när inte förfaltningsstöd finns.

Andra stycket i 7 S berörs i riksarkivels yttrande. Riksarkivet anser atl vad som avses med "personregister enligt dalalagen" inte är helt klart. Som framgår av specialmotiveringen (s. 257 O kan datainspektionen meddela förbud mot utlämnande av uppgift från personregister om förbudet är begränsat lill upptagning på datormedium. Däremol sträcker sig inte datainspektionens beslutsområde lill uppgifter på annal medium såsom papper och film. Detla har bl. a. den konsekvensen atl dalainspek-

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2     ,                      225

tionen kan gallra uppgifter på datormedium efler samråd med riksarkivet, medan riksarkivet fattar gallringsbeslul rörande indata- och uldalamalerial på papper och film etc. Promemorieförslaget synes av motiveringen att döma ge datainspektionen utvidgad möjlighel att allmänt reglera överföring av personregisteruppgifler från en myndighei lill en annan. Klart framgår dock inte om datainspektionen härigenom skall erhåUa en utvidgning av sitt kompetensområde. Riksarkivet anser all bestämmelsen bör förtydligas.

Kommunikalionsregelni7i! tredje stycket har föranlett åtskilliga uttalanden från remissinstansernas sida.

Regeringsrätten noterar att en regelrätt kommunikation förutsätts för normalfallen. Bestämmelsen synes i och för sig tilltalande och rimlig men bidrar enligt regeringsrättens mening onekligen till att ge hela förfarandet kring överlämnande av uppgift från en myndighei till en annan eller inom en myndighei sådana dimensioner alt den praktiska användbarheten reduceras. Vidare påpekar regeringsrällen atl förfarandet kan inge den enskilde medborgaren föreställningen att han inträder som part i ärendet och lär möjlighet all överklaga ett beslul som går honom emot.

Socialstyrelsen hyser i och för sig förståelse för principen atl den enskildes yttrande skall införskaffas, innan en sekretessbelagd uppgift utlämnas till annan myndighei. Förslagel förutsätter emellertid en regelrätt kommunice-ring med den enskilde i de flesta fall. Förfarandet kommer i praktiken alt leda till tungroddhet och ökad byråkralisering. Risk föreligger att också i de fall där etl intimt samarbete mellan myndigheter framstår som angeläget detta kommer att försvåras. Styrelsen syftar här särskill på den samverkan mellan sjukvårdande och socialvårdande myndigheter som ofta bedöms nödvändig för all den enskildes vårdbehov skall bli tillgodosett. Till skydd för den enskilde torde enligt styrelsens uppfattning det vara tillräckligt med en allmän regel om alt uppgiften skall kunna utlämnas, om del är uppenbart att så kan ske utan men för denne. Om utlämnande av uppgiften i ell barnavårdsärende är till men för föräldrarna men del ligger i barnets inlresse, bör utlämnande ändå kunna ske. När det gäller samarbetet myndigheter emellan vill styrelsen vidare peka på all den föreslagna regeln kan ge upphov till svårigheter vid handläggningen av t. ex. bidragsförskott. Del är nödvän­digt all försäkringskassan håller sig underrättad, såväl vid ansökningstillfället som senare, om vårdnadshavarens medverkan till fastställande av fader­skapet och underhållsbidraget. Uppgiftema kring dessa omständigheter inhämtas uteslutande från barnavårdsnämndema/sociala centralnämn­derna. Styrelsen ifrågasätter därför om inte lagrummet kan förenklas och att man förslagsvis i stort sett endast bibehåller huvudregeln i försia slyckel.

Också generaltullstyreisen är tveksam om behovel av kommunicering. Enligt styrelsens mening borde kommunicering i varje fall lä underiåtas t. ex. när del är uppenbart att uppgift bör lämnas ut trots skaderisken och skyddsinlressel, när kretsen av berörda enskilda (importörer, exportörer etc.) i

47 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             226

del särskilda fallel är stor och när det frän kontrollsynpunki är olämpligt all underrätta den enskilde. Detta bör i så fall tydligt anges i lagtexten. Styrelsen ser emellertid helst atl kommuniceringsskyldigheten inskränktes lill fall när utlämnandet avser uppgift om enskilds personliga förhållanden, i den mån 7 § är lUlämplig i sådana fall. Kommuniceringsskyldighet förefaller styrelsen onödig från rättssäkerhetssynpunkt när det gäller uppgifter om enskilds ekonomiska förhållanden. En skyldighel i detta hänseende skulle endasl komma att fördyra och fördröja proceduren utan att fylla någon egentlig funktion.

JO ifrågasätter del praktiska värdet av bestämmelsen i tredje stycket.

Kommunikationsregeln kan, enligt Sveriges advokatsamfund, i någon mån uppväga de negativa konsekvenser punkt 2 i första slyckel kan medföra. Sveriges industriförbund m.fl. påpekar all 7S i viss mån tillmötesgår önskemålen om dialog mellan myndighei och uppgiftslämnare genom föreskriften i iredje slyckel. Organisationerna hälsar delta med tillfredsstäl­lelse. Det är dock att märka att i denna bestämmelse behandlas utlämnande av "sekretessbelagd uppgift", dvs. uppgift beträffande vilken är klarlagt all den faller under sekretessbestämmelse. Vad organisationerna efterlyser beträffande många av de i 9 kap. angivna situationerna är all denna kommunikation sker även vid avgörandet humvida skaderekvisilet i sekre­lesslagen är uppfyllt beträffande den lämnade uppgiften.

Sveriges industriförbund m. fi. anser all den enskilde i de fä fall där 7 !; försia stycket 1 kan bli tillämpligt bör beredas tillfälle yttra sig, eller åtminstone underrättas om all utlämnande skett, för att möjliggöra för uppgiftslämnaren alt följa och bevaka en känslig uppgifts behandling i förvaltningen.

Också del föreslagna u n d a n t a g e t från kommunikationsskyl­digheten uppmärksammas i en rad remissyttranden. Bl. a. framhåller några instanser atl lagtext och motiv inte stämmer överens.

Hovrätten för Västra Sverige anser att ullrycket "om så kan ske utan större olägenhel" bättre synes täcka vad som avses än "om möjligt". - Vad som sägs i meningen "Skulle uppgiften..." (s. 259) är knappasl etl rimligl argument i den fråga som diskuteras. En möjlighel att yttra sig över en uppgift hos den mottagande myndigheten är inie alltid ell skäl atl underiåta att delgiva begäran om utfående av uppgiften från den förvarande myndigheten. Del kan ju länkas atl uppgiften hos mottagaren läggs till grund för sådan myndig­hetsutövning mol den enskilde som är lill nackdel för honom. Hovrätten förklarar atl delgivning enligt förvaltningslagen i så fall är en ringa tröst. Kammarrätten i Göteborg påpekar att del i motiven (s. 258), som exempel på när yttrande kan underiåtas, nämns all situationen är så klar atl utlämnande kan fä äga rum ulan föregående kommunikation. Detta exempel kan knappast rent språkligt falla in underorden "om möjligt" i lagtexten. Samma påpekande gör datainspektionen, som förklarar alt man, om man önskar atl undantagsbestämmelsen skall ha sådan omfattning - något som goda sakskäl

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2        _                     227

talar för - bör formulera om lagtexten, t, ex, på följande sätt:"   utlämnas,

skall den bereda den enskilde lillfälle alt ytlra sig i frågan, dock ej om inhämtande av sådant yttrande är omöjligt eller uppenbart obehövligt", Riksskatteverket har samma mening. Verket erinrar vidare om all det i promemorian hänvisas lill att ISS förvaltningslagen i vissa fall - när uppgiften hos den mottagande myndigheten skall läggas till grund för myndighetsutövning mot den enskilde - medför atl kommunikation kommer alt ske. Verket har uppfattat detla uttalande så atl bestämmelsema i 14-20 S§ förvaltningslagen avses bli tillämpliga hos den mottagande myndig­heten i dess ärendehandläggning. Verket anser att meningen däremot inte kan vara att dessa regler i förvaltningslagen skall bli tillämpliga i ärendet om utlämnande av uppgiften hos den myndighei som innehar uppgiften och har all pröva om den skall lämnas ul - så alt redan prövningen enligt 7 § första stycket 2 kan bli att anse som myndighetsutövning mol enskild.

Också Sveriges industriförbund m.fl. påpekar alt lagtext och motiv inte stämmer överens. Enligt organisationernas mening bör iredje slyckel ges den betydelsen som formuleringen antyder, nämligen att kommunikation kan underlåtas endasl när del objektivt sett framstår som omöjligt alt invänta eller fä svar eller eljesl synnerliga skäl föreligger. Organisationerna bedömer sålunda kommunikationen som så viktig att den endast i rena undantagsfall bör kunna fä underiåtas, I samtliga fall bör dock förfrågan sändas lill uppgiftslämnaren. Om dennes svar av en eller annan anledning inte kan inväntas, bör delta anges i undertätlelsen, Uppgiftslämnaren fär härigenom även i dessa fall vetskap om hur för honom ömtåliga uppgifter hanteras av myndigheterna, LRF anser att uttrycket "om möjligt" bör tolkas så atl myndighet endasl rent undantagsvis bör kunna underiåta kommunikation, Atl den enskilde "om möjligt" skall beredas tillfälle atl yttra sig finner Sveriges advokatsamfund i alltför hög grad ägnat alt medföra godtycklig tillämpning och föreslår all den föreslagna begränsningen "om möjligt" utgår. Behovet av följdnormgivning tas upp i flera remissyttranden. Riksförsäkringsverket understryker del enligt verkets mening oavvisliga kravet på att socialförsäkringsorganen fär full tillgång till för deras verk­samhet erforderiiga handlingar, även sådana handingar/uppgifter, vilkas innehåll lill äventyrs kan vara "lill men" för den enskilde. Med hänsyn härtill måsle bestämmelser om utlämnande av handlingar eller uppgifter lill dessa organ intas i lag eller förordning för samtliga de myndigheter där utlämnande av sekretessbelagda uppgifter kräver särskilt lagstöd, Molsvarande lorde, omvänt, gälla för åtskilliga myndigheter där behov föreligger atl erhålla uppgifter frän riksförsäkringsverket och försäkringskassorna. Härutöver förutsätter verket att i lagen om allmän försäkring kvarstår en beslämmelse med en innebörd motsvarande nu gällande 20 kap, 9 5 för de myndigheter som ulan inskränkning har all tillämpa det föreslagna 2 kap, i sekretesslagen. Verket förbehåller sig all i anslutning lill ev, kommande proposition närmare

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              228

fä precisera de lag- och författningsbestämmelser som behövs för alt täcka verkets och kassomas behov, I allmänna motiveringen (s, 151) har även utsagts atl sekretessfrågorna mellan myndigheterna närmare behöver utre­das. Enligt verkets mening är del vidare nödvändigl all åstadkomma fritt utbyte av handlingar eller uppgifter mellan verket och försäkringskassorna även i de fall där del inte är fråga om prövning enligt 4 § 1 eller revision enligt 5 §, Detta skulle kunna ske antingen inom ramen för speciallagstiftning eller - måhända än bättre - genom att 5 S utökas så att den täcker inte bara revision utan även andra tillsynsfunktioner,

SCB utgår från all statistikbehoven beaktas vid utformningen av kommande författningsreglering enligt 6 S-

Generaltullstyreisen ullalar all styrelsen, riksskatteverket och slalens pris-och karlellnämnd avser atl inom kort i en gemensam skrivelse lill regeringen hemställa bl, a, att erforderiiga författningsbestämmelser utfärdas som medger rutinmässigt utbyte av information om import och export från generaltullstyreisen till riksskatteverket och slalens pris- och kartellnämnd. Bl, a, kommer att föreslås all en regelmässig informationsöverföring får ske från tullverket till riksskatteverket och lill statens pris- och karlellnämnd i form av databand med företagsrelalerade uppgifter rörande import och export. Banden måste även innehålla identitetsnummer för berörda impor­törer och exportörer. Den planerade informationsöverföringen till skatte­myndigheterna gäller främst mervärdeskatt, men även uppgifter och malerial som rör direkt skatt och punktskatter avses kunna utväxlas mellan tullverket och skattemyndigheterna. Överföringen av information lill slalens pris- och kartellnämnd syftar bl, a, liU all möjliggöra en kontinuerlig kartiäggning av importerande företags marknadsandelar inom viktigare varuområden.

Arbetarskyddsstyrelsen anser all en reglering i 7 §, som innebär att en prövning skall göras för varje särskUd handling och all den enskilde ofta skall ha tillfälle att yttra sig, är helt ohanterlig för arbetarskyddsslyrelsens och yrkesinspektionens del. Det omfattande informationsbehovet gör det nödvändigt med generella regler, som medger ell rutinmässigt informations­utbyte. Såsom uttalas i promemorian bör ett sådanl utbyte bli föremål för särskild författningsreglering. Detta kan enligt styrelsens mening lämpligen ske i samband med den följdnormgivning som berörs på s. 259 i promemo­rian. En sådan reglering skulle ur arbetarskyddets synpunkl ha väsentliga fördelar genom att den på etl överskådligt sätt tog upp gällande undanlag från lagens huvudregler. I en sådan specialförfattning kunde man också ta upp det viktiga problemet om i vilken utsträckning sekretessbelagda uppgifter fär lämnas ut till skyddsombud, fackföreningsfunktionärer, skyddstjänstemän m. fl. Styrelsen och yrkesinspektionen har i sin verksamhet ett klart behov av all fritt fä sprida information om olika slag av arbelsmiljöproblem. Mottagare kan vara allmänheten, eller arbetsgivare och arbetstagare eller en snävare krets av funktionärer. Det kan här gälla sådant som t. ex. uppgifter om

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               229

sammansättningen av produkter som används i arbetslivet. Arbetsgivare kan t. ex. ha behov av uppgifter ur produktregister för all upprätta förteckningar över innehållet i fariiga ämnen som används i verksamheten. Även medicinska uppgifter kan ofta vara aktuella. Styrelsen anser att sekre­tesshänsyn i allmänhet inte fär hindra alt sådan information sprids i den utsträckning som behövs för all arbetsmiljöarbetei skall ge avsett resultat.

Statens invandrarverk erinrar om atl verket saknar lokal organisation. Vid handläggning av tillstånds- och medborgarskapsärenden utför polisen utred­ningar om utlänningars personliga förhållanden och, i första hand vid handläggning av medborgarskapsärenden, infordras uppgifter från sociala myndigheter,allmänna försäkringskassor,exekutionsväsendet m. m. Verket måsle ha tillgäng lill dessa uppgifter för atl över huvud taget kunna tillämpa reglerna i utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. Ingen av bestäm­melserna i 2 kap. tar direkt sikte på ell uppgiftslämnande lill invandrarverket. Generalklausulen i 7 § kan enligt vad som framgår av specialmoliveringen inte åberopas vid ett rutinmässigt utbyte av malerial myndigheter emellan. Till detta kommer alt beslämmelserna i 7 § försia slyckel 2 över huvud laget inte kan lillämpas när del gäller uppgifter från socialvården och de allmänna försäkringskassorna. För all verket också i fortsättningen skall lä tillgång lill vissa uppgifter som är nödvändiga för verksamhelen, anser verket alt del krävs en specialreglering enligt 6 S-

Etl fall, där allvarliga sekretessproblem föreligger, är enligt yttrandet från Sveriges industriförbund m.fl. det omfattande register om den kemiska industrins produkter som är under uppbyggnad inom produktkontrollnämn­den. Registret skall vara ett medel för samhället att hindra och motverka olika skador på människor eller miljön. I registret registreras de kemiska produk­ternas exakta sammansättning. Företagen kan för sin existens vara beroende av atl dessa uppgifter icke sprids obehörigen. Orsaken är bl. a. all produkterna ofta inte är patenterbara. Olika metoder för hemlighållande av de exakta sammansättningarna är då företagens enda skydd mot konkurrenter. Det är därför synnerligen angeläget all endasl de centrala tillsynsmyndigheterna, naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen, fär tillgång lill primärmaleria­let. För övriga lillsynsorgan och allmänheten torde en på ändamålsanpassat sätt bearbetad information vara till fyllest och i många fall mer användbar. Med anledning av del anförda hemställer organisationerna all frågan om utlämnande av uppgifter från produktkontrollnämndens register bryts ut och görs till föremål för särskild författningsreglering. Organisationerna säger sig vara informerade om Svenska bankföreningens m. fl, remissyttrande över förevarande promemoria och vill instämma i vad där anförts om särskild författningsreglering av bankinspektionens och riksbankens möjligheter atl lill annan myndighet utlämna sekretesskyddade uppgifter om bankerna och deras kunder,

1 det nyssnämnda remissyttrandet anför Svenska bankföreningen m.fl. bankorganisationer följande efter all ha redogjort för 7 §:

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             230

Förslaget upptar inte någon allmän regel alt den hos bankinspektionen sekretessbelagda uppgiften skall ha samma sekretesskydd eller över huvud någol sekretesskydd hos den mottagande myndigheten. En annan sak är all uppgiften hos den mottagande myndigheten kan i del särskilda fallel fä det sekretesskydd, som må gälla för uppgifter över huvud hos den mottagande myndigheten, exempelvis sialistiksekretessen hos statistiska centralbyrån enligt 10 kap, 8 S,

Organisationerna anser inte den sålunda beskrivna ordningen tillfredsstäl­lande. Ett utlämnande från bankinspektionen av hemliga uppgifter kan bli beroende på en skönsmässig prövning. Såsom uttalas i promemorian (s, 256) kan ulgången av en sådan prövning bli svår all fömtse, I promemorian uttalas också att den säkraste metoden är atl sä långt möjligt förfallningsreglera uppgiftsutlämnandel mellan myndigheter, Organisalionema anseratt denna metod bör lillämpas för uppgifter hos bankinspektionen om bankerna och deras kunder, I lag eller annan författning bör bestämmas om och under vilka förutsättningar bankinspektionen skall äga till annan myndighet utlämna sekretesskyddade uppgifter. Starka skäl kan åberopas för en sådan ordning, (Under 9 kap, 4 § och 14 kap, 2 ij 3) har ulvecklats betydelsen av all sekretesskyddet för uppgifter om bankernas kunder ej försämras genom att uppgifterna lämnas lill bankinspektionen. Såsom medgives i promemorian kan en viss uttunning av sekretesskyddet knappast undgås när uppgifter kommer på ytteriigare händer. En spridning av upgifterna om bankkunderna bör ske enligt mycket restriktiva principer och dessa bör författningsregle­ras.

En särskild grund för författningsreglering finns i del fall alt uppgiftsläm­nandet skall ingå i ett mer miinmässigi utbyte av information mellan två myndigheter. Så kan bli fallel såvitt avser bankinspektionen och riksbanken betr, uppgifter hos bankinspektionen om bankerna själva. För en författ­ningsreglering av bankinspektionens informationsutbyte med andra myndig­heter talar det föriroendeförhållande, utifrån vilket bankinspektionens samverkan med bankerna äger mm, samt all hos bankinspektionen samlas uppgifter om bankerna i en omfattning som lorde sakna motstycke inom statsverksamheten i övrigi.

Av dessa skäl hemställer organisationerna all uppgiftslämnandet från bankinspektionen till annan myndighei skall regleras i särskild författning. Organisationerna bör med hänsyn lill sakens vikt fä tillfälle yttra sig om innehållet i en sådan författning. Författningen bör ge samma sekretesskydd för uppgifterna hos den mottagande myndigheten som hos bankinspektionen Ofr 9 kap, 6 § andra stycket sista meningen).

Vad nu sagts äger även lillämpning på utlämnande från riksbanken av sekretesskyddade uppgifter rörande bankema och deras kunder.

Förslaget rörande utlämnande av sekretessbelagd uppgift till utländsk myndighet betecknar JO som utmärkt ur rätisäkerhelssynpunkt. Räck­vidden av de föreslagna bestämmelsema om utlämnande av sekreiesskyddad uppgift lill utländsk myndighei e. d. förefaller JO dock så svåra alt i förväg överblicka att han ifrågasätter den ändringen atl även utlämnande av uppgift som är sekreiesskyddad lill förmån för allmänna intressen endast lär ske med

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2        ''                    231

förfaltningsstöd. Något krav på stöd i lag (i motsats till förordning) synes däremol inte behöva upprätthållas beträffande utlämnande av sådana uppgifter.

Behovel av följdnormgivning berörs i flera yttranden.

Riksförsäkringsverket anmärker att Sverige nyligen ha slutit konventioner på socialförsäkringsområdet med Österrike och Förbundsrepubliken Tyskland. Förhandlingar för sådana konventioner pågår f n. med ett antal andra länder. Dessa konventioner fömtsätter all handlingar - även sekretessbelagda sådana - skall kunna utlämnas lill utländska socialförsäk­ringsorgan. Ell problem är all, om del är fråga om utlämnande av handlingar som är sekretessbelagda till skydd för "enskilda förhållanden", det enligt förslaget krävs särskill lagstöd. De i konventionerna intagna beslämmelserna om samarbete myndigheter emellan kan - oavsett hur de utformas - enligt verkets mening inte utgöra lagstöd i detta avseende. Sådan lagstiftning som omnämns i specialmoliveringen (s. 261) måsle därför tillkomma inom verkets ämbetsområde. Verket påpekar i sammanhanget alt de utländska socialför­säkringsorganens status är olika i olika länder och i många fall torde det i vart fall vara tveksamt om de kan anses motsvara svensk "myndighet". Denna fråga behöver därför enligt verkels mening ytterligare belysning.

K//css/cör?eve/-ef framhåller att del på beskatiningsområdet förekommer att Sverige har träffat överenskommelse med andra stater om etl mer eller mindre omfattande utbyte av uppgifter. Riksdagen medverkar i de beslut som fallas härom genom alt godkänna dubbelbeskattnings- eller handräcknings­avtal. Regeringen utfärdar härefter förordning rörande avtalets tillämpning. Det förekommer vidare att riksdagen genom all godkänna avtalet bemyn­digar budgelministern eller hans befullmäkligade ombud alt träffa överens­kommelser som kan avse även utbyte av uppgifter. Verket understryker viklen av den i promemorian (s. 261) förutskickade undersökningen rörande behovet av följdlagstiftning i syfte atl bevara rådande rättsläge inom visst område. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att 8 S bör utformas så all tveksamhet inte skall uppkomma huruvida uppgiftslämnande med stöd av handräckningsavlal är förenligt med den nya sekretesslagen.

Generaltullstyreisen anser att lagen (1973:431) om utredning angående brott mol utländsk tullag måsle tillföras en uttrycklig föreskrift som innebär all uppgift av där avsett slag får utlämnas till utländsk tullmyndighet ulan hinder av sekretess. Lagen är f n. endast tillämplig i förhållande till Förbundsre­publiken Tyskland. Om lagen ändras på nyssnämnda sätt, kan alltså vissa sekretessbelagda uppgifter även i fortsättningen lämnas till västtyska tull­myndigheter. Däremot kommer det omfattande samarbete som försiggår mellan svenska och vissa utländska tullmyndigheter alt förhindras av den föreslagna beslämmelsen i 8 S, Detta samarbete grundar sig framför alli på tullsamarbetsrådels rekommendation rörande ömsesidigt administrativt bistånd antagen i Bryssel den 5 december 1953 och sker ulan stöd av lag. Med

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              232

stöd av bl, a, Sveriges avtal med EEC och CECA saml EFTA-konventionen (jfr bl, a, artikel 16 i bilaga 1 lill frihandelskungörelsen 1973:1140) lämnar generaltullstyreisen uppgifter lill utländsk tullmyndighet angående i Sverige utfärdade ursprungsbevis. Denna ordning är antagen av riksdagen och publicerad i SÖ men är ej intagen i lag. Styrelsen framhåller atl lill bevarande av rådande rättsläge inom tullområdet det i 8 § uppställda lagkravet måste föranleda följdlagstiflning, Generaltullstyreisen föreslår atl regeringen fär bemyndigande all utfärda föreskrifter vad gäller utlämnande lill utländsk tullmyndighet av sekretessbelagda uppgifter som rör enskilds ekonomiska förhållanden. En annan lösning vore alt begränsa lagkravet till att gälla endast uppgifter om enskilds personliga förhållanden,

9§

Några allmänna uttalanden om sekretessen inom en myndighei redovisas i avsnitt 6,

Regeringsrätten anser att tanken bakom 9 § i och för sig är rimlig. Redan nu iakttas den, t, ex, av länsstyrelser, där planerings- och skatteavdelningama håller sina handlingar isär. Emellertid ställer sig regeringsrätten frågan, hur kravet i 7 § första stycket 2 om att det är myndigheten som skall företa intresseavvägningen skall tillgodoses i praktiken. Myndigheten är ju i detta fall densamma såväl för den tjänsteman som önskar fä ut uppgiften som för den tjänsteman som skall lämna ut den. Alt också stadsjuristen i Stockholms kommun är tveksam lill förslaget på denna punkt framgår av vad hon anför belräffande tillämpningen av försia stycket i 7 §,

Malmö kommunstyrelse finner regleringen i 9 § värdefull med hänsyn lill all verksamheterna inom t, ex, stora förvaltningar kan vara så artskilda atl de i sekretesshänseende svåriigen kan betraktas såsom en enhetlig verksamhet. Nuvarande tillstånd anser kommunstyrelsen vara otillfredsställande. Läns­styrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker viklen av 9 § och anser del angeläget atl informationen härom blir effektiv eftersom ett flertal myndig­heter inom sig torde rymma vitt skilda verksamhetsområden där intressen av diametralt motsatt art gör sig gällande och där det följaktligen är utomor­dentligt viktigt all promemorieförslagels synsätt verkligen blir tillämpat.

Några remissinstanser är kritiska mot 9 §, Rikspolisstyrelsen framhåller mot bakgrund av vad styreisen anför om begreppet "särskild verksamhet" och sekretessen mellan myndigheter att förslaget i denna del bör läggas lill gmnd för lagstiftning först sedan hithörande frågor har blivit utredda närmare.

Med hänsyn till att de regler som föreslås gälla mellan myndigheter även skall tillämpas inom en myndighets olika verksamhetsgrenar finner riksför­säkringsverket det påkallat att särskilt betona förhållandena inom sitt ämbetsområde. Verket och försäkringskassoma härefter sammanläggningen av administrationen beträffande sjukförsäkringen och pensioneringen 1962

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              233

tillförts administrationen av ell flertal olika förmåner dels nytillkomna, dels sådana som har överförts från annan myndighei. Som motiv för att lägga nya uppgifter på riksförsäkringsverket och försäkringskassorna har som regel åberopats det utbyggda servicenätet saml tillgången till grunddala hos försäkringskassoma. Tolkningen av begreppet "särskilda verksamhet vari uppgiften inhämtats" fär därför en synneriigen stor betydelse. Enligt nuvarande praxis, som även har dokumenterats i försäkringsdomsiolens domar, har verket och kassorna ålagts all ex officio vidla ålgärder och falla beslul i anledning av erhållna uppgifter även för andra förmåner än den för vilken uppgiften primärt lämnats/inhämtats. Som exempel härpå anför verket all en uppgift om förändrade inkomstförhållanden skall beaktas för såväl fastställande av sjukpenninggrundande inkomst som omprövning av beslutade pensionsförmåner eller vice versa. Vidare har i lagstiftning förutsatts atl uppgifter som har lämnats/inhämtats för en viss förmån skall beaktas även vid bedömningen av rätten lill annan förmån I, ex, inom delpensioneringen, där man hänvisar bl, a, lill att beslul om sjukpenning­grundande inkomst skall beaktas vid nybeviljning och omprövning av sådan förmån. Rörande bidragsförskott skall vid prövning av fråga om eftergift av återkrav bl, a, beaktas om den underhållsskyldige har varit sjuk eller arbetslös. Uppgifterna om sådana förhållanden lorde ofta kunna inhämtas från annan enhet inom kassan än den där beslulel härom fattas (pensions- och bidragsavdelningen), nämligen från sjukförsäkrings- eller uiredningsavdel-ningama. Enligt verkels bedömning måste samtiiga förmåner, som admini­streras av verket och försäkringskassorna, anses inrymmas under samma "verksamhetsgren". Vid en annan tolkning av detla begrepp synes för utlämnande av sekretessbelagda uppgifter mellan olika avdelningar och enheter inom verket och t, o, m, för utnyttjande inom samma enhet av där befintiiga uppgifter som influtit för olika ändamål krävas förfallningsstöd. För försäkringskassornas del är detla problem särskill framträdande med hänsyn till del föreslagna undanlaget från tillämpningen av 7 §,

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar om några förhållanden som kan påverkas av innebörden i begreppet "särskild verksamhet". Enligt lagstiftningen om arbetsskada skall anmälan om skada ges in till försäkringskassan i tvä exemplar. Ett exemplar sänder kassan sedan vidare till yrkesinspektionen. Kopior av anmälningarna sänds i slor utsträckning lill styrelsen för atl användas i tillsynsarbetet. Rapporterna innehåller alltid uppgifter om sjukdom eller skada hos enskild person. Enligt de nya regler som väntas skall styrelsen fä samtliga uppgifter för att ta in dem i det nya informationssys­temet för arbetsskador. Om uppgifterna inte skulle fä lämnas ut utanför den enhet som har hand om informationssystemet, blir hela reformen etl slag i luften, anser styrelsen. Avsikten är ju bl, a, all man skall kunna göra selekliva uppgiflsuttag just för alt använda dem i tillsynsarbetet.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              234

10 §

Denna regel, som med undantag endasl för i 8 kap, 3 § åsyftade uppgifter ger den enskilde tillgång till uppgifter som berör honom, anser datainspek­tionen i hög grad berättigad. Den står i klar överensslämmelse med 10 § datalagen, som har tillkommit främst för atl stilla den oro som kan bero på att den enskilde inte känner lill vilka uppgifter om honom som finns hos annan (SOU 1972:47 s, 88, prop, 1975:33 s, 137), Skäl för dylik insyn föreligger oavsett om uppgifterna bevaras på ADB-medium eller ej. Datainspektionen har i sin hittills varande verksamhet bedömt att denna regel i datalagen har stor betydelse för all undanröja den enskildes uppfattning all hans personliga integritet träds för nära. Vunna erfarenheter tycks bestyrka denna uppfatt­ning, Förslagel i denna del underslöds således av datainspektionen. Krimi­nalvårdsstyrelsen välkomnar förslagel, som innebär alt möjligheterna all låta en klient ta del av sin behandlingsjournal ökar betydligt,

Riksskatteverket konstaterar att i det föreslagna systemet med skaderekvisit och en närmare reglering av sekreiessen mellan myndigheter det oftare än nu lorde komma atl föreligga ett behov av kommunikation med den enskilde parlen. Myndigheten kan enkelt avgöra ärendet om ell samtycke föreligger, I dag torde myndigheterna som regel dra sig för att kontakta den enskilde för all efterhöra om denne är beredd att efterge sekreiessen, I stället vägras utlämnande. Oviljan mol att kontakta den enskilde i ärendet är säkert ibland risken för alt den enskilde skulle tro atl "han kommer i ett bättre läge" i förhållande lill myndigheten när det gäller ett pågående ärende om han samtycker lill utlämnande. En förfrågan om den enskildes inställning i sekretessfrågan kompletterad med upplysningar om hans rätt all anföra de omständigheter som talar mot etl utlämnande eller all samlycka lill utiämnandet med eller ulan förbehåll bör dock enligt verkets mening normalt anses inte vara bara korrekt utan också rekommendabel. Denna fråga blir praktiskt viktig särskill om samtycke blir av betydelse vid utbyte av uppgifter mellan myndigheter. Verket påpekar att den hänger samman med de frågor om "samtyckels psykologi" som behandlas i promemorian på s. 263. Saken bör beröras i förarbetena någol närmare än vad som sker på s. 267.

SACOISR anser alt reglerna i 10 § är tillfredsställande innehållsmässigt men alt de har sin naturiiga plats i 1 kap. snarare än i 2 kap. Sveriges allmänna patientförening anser all beslämmelserna är av central betydelse för patient när det gäller utlämnande av uppgifter ur en över patientens förhållanden förd sjukjournal. Det är viktigt all patienten genom dessa bestämmelser erhåller rätt att på ett helt annal sätt än tidigare disponera över ett muntligt eller skriftligt material som intimt berör patienten själv. Som komplettering till bestämmelserna föreslår föreningen föreskrifter om skyldighet för myndighet, som utlämnar sekretessbelagt material, alt underrätta den som materialet rör om utlämnandet. Som motiv härför framhåller föreningen det stora intresset som patient har i fråga om spridning av uppgifter ur sjukjournal

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2      "'--:                 235

rörande patienten själv.

Frågan om undanlag från regeln oih den enskildes förfo­ganderätt över sekreiess, som gäller lill hans förmån, diskuteras i ett par yttranden.

Att den enskilde med vissa snäva undanlag har tillgång lill i övrigi sekretesskyddade uppgifter om sig själv och också kan medgiva all sådana uppgifter utlämnas till andra, finner karolinska instUutei naturiigt, men institutet erinrar samtidigt om faran i att sådant medgivande sker schablon­mässigt och om möjligheten att medgiva utiämnande av uppgifter med förbehåll. Institutet anser allmänt att det med hänsyn till den enskildes sekretesskydd är fördelaktigt, om medgivande till utlämnande av sådana uppgifter kan ske särskilt i varje enskilt fall och inte som nu lämnas också generellt alt gälla framtida förhållanden.

Den i promemorian intagna ståndpunkten kan enligt Sveriges läkarförbunds uppfattning i varje fall diskuteras principiellt. Förbundet anser att i argumen­teringen sammanblandas(s. 263) på ett olyckligt salt dels den enskildes rätt atl la del av malerial om sig själv, dels former för detta samt dels verkan av samtycke. Dessutom torde del inte rälislekniskt vara nödvändigl att ha bestämmelsen i 10 § i 2 kap. ulan den lorde kunna flyttas till de särskilda sekretessområdena, om detta skulle vara till fördel för en mer nyanserad bedömning. Det är till en början klart att den enskUde- utom i mycket snävt begränsade undantagsfall - själv skall kunna förskaffa sig kännedom om vilken information som har samlats om honom. Därmed är det emellertid inte givet att han skall fä del av informationen genom att handling utlämnas lill honom eller att hans samtycke alltid tillmäts omedelbar relevans. Exemplet med kriminalregistret (s. 263) visar enligt förbundet att en sådan konslmktion är möjlig och i vissa fall ändamålsenlig. SekrL möjliggör f n, all den enskildes samtycke belräffande utlämnande lill annan inte tillmäts omedelbar relevans i fall som anges i 14 § andra stycket SekrL, Förbundet framhåller att promemorieförslaget på denna punkt kommer all innebära den ändringen all samtycke, om det är giltigt som rättshandling, alllid fär relevans i förhållande till utlämnande till annan. Därmed är den i 8 kap, 3 § intagna möjligheten att undanhålla den enskilde viss information i praktiken kraftigt urholkad. Möjligheten att gå omvägen över iredje man står ju alllid lill buds och detta i praktiken trots de förbehåll som kan uppställas. Förbundet framhåller i sammanhanget också att den enskUde i ell stort antal fall faktiskt är utsatt för mycket kraftiga påtryckningsmedel atl lämna sitt samtycke till utlämnande av information. Som exempel kan nämnas sådana "blankett-medgivanden" som avkrävs den enskilde vid tecknande av vissa försäk­ringar. Möjligheten att återkalla givna samiycken torde i praktiken inte ulan konsekvenser slå lill buds annat än i undantagsfall. Det bör sålunda enligt förbundets mening övervägas att begränsa den enskildes rätt alt i skriftlig form fä del av sekretessbelagda uppgifter från sjukvården för annal än

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              236

bestämda ändamål saml atl begränsa möjligheten all samtycke mer eller mindre avtvingas den enskilde.

En formule rings fråga tas upp av JK. Enligt hans mening bör inledningen av andra meningen jämkas till "Samtycker den enskilde till utlämnande men med förbehåll,,,", Nämnden för arbetstagares uppfinningar utgår från att 10 § är tillämplig även på enskild juridisk person.

Frågan om legal ställföreträdares förfoganderätt över sekreiess behandlas av Svenska kommunförbundel, som erinrar om all förbundet i sill remissyttrande över TK:s betänkande begärde alt frågan om vem som skall vara behörig att efterge sekreiessen skulle utredas särskilt vad gäller underåriga, Bakgmnden härtill anger förbundet vara alt det ibland föreligger konflikter och intressemotsättningar mellan vådnadshavaren och den under­årige i vårdnads- och vårdärenden. De riktlinjer som redovisas i departe­mentspromemorian (s. 264 f) för bedömning av vad som bör gälla när den till vars förmån sekretessen är uppställd har en legal ställföreträdare utgår från den principiellt rimliga ståndpunkten att hänsyn skall las till den omyndiges mognadsgrad. En så schematisk bedömning löser emellertid inte det problem som förbundet har haft i åtanke och som främst avser den situationen att barnels ställföreträdare, t. ex. i en vårdnadslvisl, genom alt ge offentlighet ål innehållet i den sociala utredning som företagits i ärendet också bringar till offentlighet uppgifter om underårigs personliga förhållanden. Del kan enligt förbundets mening inte bortses från atl en förälder i t. ex. en vårdnadslvisl ibland kan finna det förenligt med sina intressen all lämna ul lill offentlig­heten uppgifter om sitt bam. Uppenbart är all ett sådanl utlämnande stundom kan medföra risk för atl barnet tar skada, särskill genom den uppmärksamhet del härigenom kan bli föremål för bland kamrater och andra. Förbundet framhåller atl del är en komplicerad fråga hur man genom en rättslig reglering skall kunna förebygga att underårigs legala ställföreträdare på sådant sätt offentliggör uppgifter om den underåriges personliga förhål­landen. Den är dock av sådan vikt alt den måsle bli föremål för ytteriigare överväganden. Förbundet förklarar att molsvarande problem gäller även inom skolsektom.

Svea hovrätt tar upp frågan om en generell skyldighet att kommunicera med enskild. Hovrätten anför:

När del gäller skyddet för uppgifter om enskilda har hovrätten i yttrandet över SOU 1975:22 på anförda skäl föreslagit alt kommunikation i regel bör ske med enskild, som berörs av handling, innan denna lämnas ut. Även om denna fråga delvis har kommit i ett annat läge genom att sekreiessen inte längre knyts till handlingen som sådan vill hovrätten dock ifrågasätta om det inte alltiämt finns skäl alt överväga saken ytteriigare. Föreskrift om kommunikation finns i förslagel när del gäller utlämnande i vissa fall av uppgift till annan myndigel (2 kap. 7 § iredje stycket). Liknande föreskrift i andra fall av utlämnande av uppgift om enskild skulle förslärka dennes rättsställning, även om den enskildes vägran atl samtycka lill utiämnande

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     ,,                      237

inte tillmäts avgörande betydelse för saken. Å andra sidan skulle en sådan föreskrift medföra praktiska svårigheter för myndigheterna och fördröja ett besked för den som begärt uppgiftens utlämnande. Har myndighei vägral att lämna ut uppgift och detta beslut överklagats torde emellertid kommunika­tion kunna ske hos domstolen utan någon nämnvärd omgång. En domstols­prövning låter sig dessutom myckel väl förenas med kommunikation. Enligt hovrättens mening bör således i vart fall övervägas en föreskrift om all kommunikation i regel bör ske innan domstolen ändrar dit överklagat sekretessbeslul som gäller uppgift om enskild. Ell syslem med ett allmänt ombud som motpart till klaganden synes vara värt all överväga i detta sammanhang.

Del nyss sagda har tagit sikte på den enskildes möjligheter all tillgodose sina intressen innan uppgift om honom själv lämnas ut. Även om det inte direkt rör sekretessreglerna vill hovrätten här ändock någol beröra enskilds rättsställning efter del all uppgift om honom lämnats ul. För brott mot tystnadsplikt, dvs, röjande av hemlig uppgift, finns straflbestämmelse i brottsbalken. Även vid oaktsamt röjande, som inte är ringa, kan ansvar enligt brottsbalken komma ifråga. Den som lidit skada av brottet kan tillerkännas skadestånd enligt allmänna skadeståndsrätlsliga regler. Också vid ett utiäm­nande av uppgift som föregåtts av en ytterst omsorgsfull bedömning av risken för skada kan dock sådan rent faktiskt uppkomma för den enskilde. Röjandet av uppgiften kan i sådant fall dock knappast läggas vederbörande tjänsteman till last som fel, eftersom skaderisken ju skall bedömas endast med viss grad av sannolikhet. Den enskilde torde i sådanl fall inte annal än undanlagsvis ha möjligheter till skadestånd. När del gäller lämnande av uppgifter till massmedier följer av bestämmelserna om meddelarfrihet atl ansvar kan förekomma bara vid uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i vissa angivna fall, I många fall kan eljesl hemlig uppgift lämnas ul lill massmedium ulan avseende på skadeverkningarna för den som uppgiften gäller. Har tystnads­plikt åsidosatts av oaktsamhet kan inte i något fall ansvar för utlämnande av uppgiften förekomma, I dessa fall har den enskilde ytterst små utsikter att verkligen fä ersällning för del lidande han kan ha utsatts för. Denna ordning är enligt hovrättens mening inte lillfredsslällande. En möjlighel att i någon mån förbättra de enskildas ställning vore atl öka möjligheten att tillerkänna den skadestånd som faktiskt lidit skada genom uppgiftens utlämnande, vare sig detta skett lill massmedium eller lill annan. Eftersom upprätthållandet av offentlighetsprincipen är ell allmänt intresse, borde del allmänna rimligen också kunna bära ansvaret för de negativa konsekvenserna som denna för med sig för den enskilde. Hovrätten vill med detta endasl väcka frågan om man inte på sikt bör överväga atl genom en skadeslåndsreglering försöka förbättra de enskildas rättsställning i sammanhanget. Frågan är dock ganska svårbemästrad och är delvis avhängig av hur den föreslagna sekrelesslagen faktiskt kommer att lillämpas, särskill med avseende på meddelarfriheten.

11 §

Riksarkivei finner värdefullt alt lagen ger möjlighet alt med förbehåll utiämna sekretessbelagd handling lill enskild och anser att möjligheten kommer lill användning främst för att underlätta forskning, SACOISR.s mening är att 11 § har ell tillfredsställande innehåll men bör placeras i 1 kap.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               238

Pressens samarbelsnämnd anser all möjligheten atl utlämna uppgift med förbehåll bör användas i så stor omfattning som möjligt i förekommande fall.

Några remissinstanser ställer sig tvekande eller avvisande till förslagel,

JK anför:

2 kap, 11 § innehåller en allmän beslämmelse om möjlighel all utlämna sekretessbelagda uppgifter med förbehåll.

Gällande sekretesslag upplager inte någon molsvarande allmän regel, Däremol medges i vissa angivna fall utlämning av hemlig handling om trygghet kan anses föreligga atl utlämnandet inte kommer att missbmkas till skada för sekrelessiniressel, Erforderiiga förbehåll bör i sådana fall göras, I endast ett av här avsedda fall - del i 20 a § upptagna - är sekreiessen beroende av etl skaderekvisii,

I det föreliggande förslagel till ny sekretesslag upptager sekretessreglerna med fä undantag ell skaderekvisii, Detla har medfört att förbehållsinstilutel i förslagel konslmerais "som ett medel alt eliminera skada eller men som enligt sekretessbestämmelsen är en förutsättning för atl uppgift skall hållas hemlig" (s, 269 n-270 ö). Delta innebär att, om skaderisken undanröjs, uppgiften inte är hemlig i förhållande till mottagaren (s, 271 y).

Denna nya konslmktion ger anledning till en del frågetecken.

För del första kan man av rent principiella skäl ifrågasätta lämpligheten av en allmän möjlighet för myndigheter och tjänstemän atl sälla i detalj noga utformade sekretessregler ur spel genom att utlämna uppgift med förbehåll och därvid, som det sägs, "negligera skaderisken" (s, 272 ö).

Vidare kan skaderisken naturiigtvis aldrig helt "undanröjas" genom ell förbehåll. Den utlämnande myndigheten kan vid sin prövning inte komma längre än till ett visst mätt av sannolikhet för all utlämnandet inte kommer att missbmkas av uppgiftens mottagare. Man torde alllid fä räkna med risken all mottagaren i sin lur sprider uppgiften vidare eller utnyttjar den i strid med förbehållet. Förelåg inte sådan risk, vore ju f ö, förbehållet onödigt. En formulering liknande den i nuvarande sekretesslag använda synes i och för sig lämpligare, dock med beaktande av att utlämning med förbehåll bör få ske endast om sekretessregeln innehåller ett skaderekvisii.

Vad sedan gäller själva förbehållet synes myndigheten fä helt fria händer att utforma dettas innehåll. Det kan ifrågasättas om delta är förenligt med TF:s och RF:s krav på etl noga angivande av begränsningar i rätten att taga del av allmänna handlingar och i yttrandefriheten. Särskilt synes yltrandefri­heten råka i fara. Myndigheter och tjänstemän fär möjlighel alt genom förbehåll föreskriva inskränkningar av art och omfattning som inte kan överblickas av lagstiftaren (jfr s, 255 n-256 ö). Inom parentes kan framhållas all, på grund av nu gällande TF och RF, molsvarande invändning kan riktas mol den nuvarande sekretesslagens regler om förbehåll, om än ej i lika hög grad. Det inger över huvud tagel betänkligheter atl, även om det sker i lag, medge myndigheter alt ersätta lagregler med andra, egna bestämmelser.

Som fömt sagts innebär förslagel en generell möjlighel all utlämna uppgift med förbehåll, när sekretessregeln innehåller ell skaderekvisii. Förbehåll skulle sålunda kunna användas exempelvis även då sekretessregeln bryter meddelarfriheten. Bortsett frän all delta redan i sig synes inkonsekvent, torde sekrelessiniressel i sådana fall kunna presumeras vara så starkt all uppgif­ternas utlämnande även om del sker lill en enda person måste anses skadligt.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2        ,                    239

Delsamma lorde åtminstone som regel vara fallel belräffande sådana sekretessbestämmelser med omvänt skaderekvisit, som inte tager över meddelarskyddet. Denna form av skaderekvisit har ju valts när sekrelessbehovel bedömts vara av viss högre styrka. Med utgångspunkt från den använda lerminologin kan saken också uttryckas så alt skaderisken inie kan "undanröjas" genom förbehåll i dessa fall. Skada inträffar ju redan genom utlämnandet. För all undvika alt utlämnande ändå sker i dylika fall anserjag att förbud häremot bör framgå av lagtexten. Det är i alll fall tydligt att möjligheten alt utlämna hemliga uppgifter med förbehåll måste ges etl mer begränsat utrymme än som följer av förslagel.

Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning bör myndigheterna lämnas klarare direktiv hur de skall handla, Förslagel är alllför summariskt och kortfattat för atl kunna läggas till grund för lagstiftning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län utgår från alt vid bedömningen om skaderisken elimineras genom förbehåll hänsyn bör las till förbehållels presumerade verkan. Möjligen bördetta återspeglas i författningstexten eller i vart fall i motivuttalanden. Existensen av straffsanktionen förden som bryter förbehåll torde inte avbörda utlämnande myndighei skyldigheten alt bedöma om förbehållet kan förväntas bli iakttaget. De intressen som skyddas genom sekretessen blir eljest inte tillräckligt beaktade. Institutet förbehåll bör enligt länsslyrelsens mening ägnas särskild uppmärksamhet - lill sina konse­kvenser- i del fortsalla lagstiftningsarbetet, Länsslyrelsen hänvisar lill alt det i promemorian anförs (s, 201) atl den offentliga debatten kan tillföras sådana upplysningar som fordras för att den skall ge en balanserad bild av sakförhållandena i t, ex, ell socialvårdsärende redan genom alt vissa begränsade möjligheter att lämna uppgifter följer redan av skaderekvisilens användning för avgränsning av det sekretesskyddade intresset. Vidare finns möjligheten att, dä ingen publicitet ännu förekommit i visst ärende, utlämna uppgift mol förbehåll enligt 11 §, t, ex, alt uppgiften inte fär publiceras. Enligt förslagel skulle detta medföra all planerad artikel inte blir skriven eller blir mer nyanserad än eljesl. Del måsle enligt länsstyrelsen i vart fall vara svårt för den offenllige funktionären att bedöma, att skaderisken inte finns eller genom förbehåll kan elimineras. All i stället ha meddelarfrihet är dock inte önskvärt.

Skogsstyrelsen ställer sig kritisk mot det lämpliga i att sekretessbelagd uppgift utlämnas mot förbehåll som inskränker mottagarens rätt att lämna uppgiften vidare. Möjligheten till missbruk synes styrelsen här vara uppen­bar, i all synnerhet som ansvar endast kan ulskrävas om tystnadsplikten uppsåtligen åsidosätts.

Förslaget att också t, ex, muntliga uppgifter skall kunna lämnas med förbehåll, oberoende av om uppgifterna är dokumenterade i handling eller inte, berörs av JK som anser att starka skäl givetvis kan åberopas för denna likställighet med vad som gäller hemliga handlingar.

Frågan om dokumentation av förbehåll, särskill vid muntligt

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              240

utlämnande, tas upp i några yttranden,

JK framhåller all bevissvårigheler kan uppstå om någon misslänks för att ha brutit mot förbehåll som har gjorts vid t, ex, muntligt meddelande av hemlig uppgift. Förbehållet måste därför dokumenteras i någon form t, ex, genom ett protokollfört beslut (jfr TK s, 232), Detta ligger inte minst i tjänstemannens eget intresse, JK understryker vikten av bestämmelser i nu berörda hänseende.

När del gäller förbehåll i anslutning till utiämnande av en kopia av en i och för sig sekreiesskyddad handling lorde förekomsten av ett förbehåll vara ganska lätt att kontrollera, i synnerhet då detta som regel medföljer själva beslulel om utlämnande, konstaterar socialstyrelsen. Det motsatta förhål­landet synes socialstyrelsen emellertid vara fallel när del gäller förbehåll om alt en muntlig uppgift inte lär vidarebefordras. Detta spörsmål finner socialstyrelsen inte tillfredsslällande utrett. Till saken hör atl de flesta muntliga uppgifter som regel lämnas vid förfrågningar per telefon. Hur skall dessa förbehåll dokumenteras, vilket för övrigt synes vara en nödvändighet för all man skall kunna beivra överträdelse av dem, undrar socialstyrelsen. När det gäller utlämnande av en muntlig uppgift lill en person som har uppsökt en myndighet, kan t, ex, en anteckning pä handlingen göras om all uppgifterna däri har utlämnats muntligen med det eller det förbehållet och sökanden därefter med sill namn bekräfta all han fatt del av förbehållet. Vid utlämnande av en uppgift med förbehåll per telefon, kan visseriigen en tjänsteanteckning göras på motsvarande sätt men dess bevisvärde i en senare process kan ifrågasättas.

Pressens samarbelsnämnd anser all, om en medarbetare inom ell mass­medium så begär, skriftlig handling rörande förbehållet bör utlämnas lill medarbetaren.

Pressens samarbelsnämnd framhåller all del i 11 § förutsätts all förbehåll skall kunna meddelas endasl av myndighei. För alt möjliggöra ell snabbi utlämnande bör enligt nämndens mening också funktionär direkt kunna meddela ett förbehåll, om ett utlämnande därigenom kan ske snabbare, dvs, utan avvaktande av myndighetens beslut.

Socialstyrelsen påpekar atl det av 2 kap, 15 § TF framgår all, om annan än riksdag eller regering avslår begäran atl fä ta del av handling eller lämnar ut allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller eljesl förfoga över den, sökanden får föra talan mot beslutet. Socialstyrelsen anser att, om och när en tjänsteman lämnar ut en muntlig uppgift med förbehåU, sökanden likaledes skall ha rätt all besvära sig över förbehållet.

Anmärkningar av mera formell natur görs i några yttranden,

Hovrättenför Västra Sverige lar upp förhållandet alt man har vall alt i 11 § inte föreskriva all uppgift får lämnas med förbehåll ulan bara att förbehåll kan uppställas när uppgift lämnas. Denna teknik förklaras i promemorian (s, 271)

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               241

med all uppgiften inte är hemlig i förhållande lill mollagaren, om förbehållet eliminerar skaderisken. Tekniken avviker från den hittills nyttjade (jfr t, ex. 14 § SekrL) och är inte helt lättillgänglig. En formulering sådan som följande vore enligt hovrättens mening att föredraga: "Finner myndighei alt sådan risk för skada, men eller annan olägenhel som enligt bestämmelse om sekretess ulgör hinder alt lämna ut uppgift lill enskild kan undanröjas genom förbehåll som inskränker den enskildes rätl atl lämna uppgiften vidare eller utnyttja den, fär myndigheten lämna uppgiften lill den enskilde med sådant förbehåU".

Kammarrätten i Göteborg anmärker mol alt del i 11 § föreskrivs atl, om skada kan uteslutas genom förbehåll, myndigheten fär uppställa sådant förbehåll när uppgiften lämnas. Uttryckssättet tyder närmast på atl myndig­heten haren valfrihet all antingen uppställa förbehåll när uppgift lämnas eller vägra all lämna uppgiften. Innebörden av paragrafen är rimligtvis att sekreiess inte skall föreligga, om risk för skada etc. som utgör hinder mot atl lämna ut uppgiften kan undanröjas genom förbehåll. Delta bör klart framgå av bestämmelsen, förslagsvis genom atl denna formuleras om enligt följande,

"Finner myndighet utnyttja den, skall sekreiess icke gälla för uppgiften.

Vid utiämnande av uppgiften till enskild skall myndigheten uppställa sådant förbehåll".

Med hänsyn lill all paragrafen endasl avser förbehåll vid utlämnande av uppgift från en myndighet till enskild men inte från en myndighet lill en annan myndighet, bör detta enligt socialstyrelsens mening framgå av para­grafen. Förslagsvis kan ordel mottagarens utbytas mol ordel enskilds,

12 §

Några remissinstanser lar upp förslagel all den nya sekrelesslagen skall innehålla en beslämmelse om all sekretess i princip viker för parts rätt all la del av material i mål eller ärende,

Regeringsrällen konstaterar atl i 12 § regleras den s, k, partsoffentlighelen i huvudsaklig överensstämmelse med 39 § SekrL, Med den utformning bestämmelserna har fått görs helt klart all deras uppgift är att lösa konkurrensen mellan å ena sidan förfaranderegler som tillförsäkrar part rätt att ta del av material i ärendet och å andra sidan sekretessregler som är tillämpliga på uppgifter i materialet. Från denna synpunkt är emellertid det som har intagils i andra slyckel andra meningen främmande i samman­hanget. En föreskrift om alt myndighet på annal sätt än genom utlämnande av materialet skall lämna part uppgift ur materialet, när detta inte kan tillhandahållas som sådant, är en typisk förfaranderegel som hör hemma i förfarandelagstiftning, där den redan finns i 14 § förvaltningslagen och 43 § förvaltningsprocesslagen, och inte i en paragraf om hur en lagkonkurrens skall slitas. Vill man göra denna regel generellt tillämplig, måste den införas

48 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             242

inte bara i RB ulan också i andra lagar som reglerar förfaranden som faller utanför förvaltningslagens och förvallningsprocesslagens tillämpningsområ­den. En annan utväg är atl införa en särskild lag om parlsoffenllighet som har skell bl, a, i Danmark, varvid naturiigtvis de nämnda beslämmelserna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen fär lov att upphävas. Det lillfälle som nu erbjuder sig atl äntligen fä en från systematisk synpunkl lillfredsslällande lösning av frågan om partsoffentlighelen bör enligt rege­ringsrättens mening inte försittas.

Kammarrätten i Göteborg uttalar all regler om parts insyn i myndighets akimaierial i första hand är förfaranderegler, som i princip inte hör hemma i en sekretesslag ulan i RB, förvaltningsprocesslagen, förvaltningslagen och andra författningar som reglerar förfarandet vid domstolar och andra myndigheter. Del kan vara etl lämpligt tillfälle alt i samband med arbetet på sekretesslagen se över reglerna om partsoffenlligheten och undersöka om de inte i sin helhel kan flyttas över till förfarandelagstiflningen. På förvaltnings-sidan synes man kunna nöja sig med den lösningen alt låta nuvarande regler i 43 § förvaltningsprocesslagen och 14 § förvaltningslagen stå kvar oföränd­rade. I RB synes bara behövas en bestämmelse som slår fast parts rätt lill insyn i akten. I sekrelesslagen skulle då enligt kammarrätten endasl behöva anges att del finns särskilda föreskrifter om sökandes, klagandes eller annan parts rätl att fä del av eller på begäran ta del av handling eller annal material i mål eller ärende hos domslol eller annan myndighei.

SACOISR ifrågasätter om tiden inte nu är inne att bryta ul denna fråga ur sekretesslagstiftningen, där den strängt tagel inte hör hemma, eftersom den är en processuell fråga. Den borde egentligen på sätt redan delvis sketl i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen regleras i förfarandelagarna. Eftersom de centrala förfarandelagarna - RB, förvaltningslagen och förvalt­ningsprocesslagen - inte är heltäckande ulan många förfaranden faller utanför, anser SACO/SR den närmast till hands liggande lösningen vara att stifta en särskild lag om partsoffentlighelen.

Under remissbehandlingen har gjorts en del uttalanden om vilken omfattning partsoffentligheten bör ha.

Enligt den mening som hovrätten för Västra Sverige har är det inte godtagbart att lagen skall öppna en möjlighel atl i förvaltningsprocess döma på grundval av omständigheter som parten inte får kännedom om. I punkt 2 i tredje styckel bör därför förvaltningsprocesslagen jämställas med RB.

Sveriges allmänna patientförening anmärker att del enligt 12 § gäller ett relativt fritt skön för myndighei att på lämpligl sätt lämna part i mål uppgift ui" del för myndigheten tillgängliga materialet. Vidare har här myndigheten medgivits rätt alt vid utlämnandet av malerial, innehållande sekretessbelagd uppgift, uppställa förbehåll rörande inskränkning av mottagarens rätl alt disponera över sålunda utlämnat material. Föreningen anser atl myndighe­terna genom dessa bestämmelser erhåller en svår och makipåläggande

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2         -                    243

uppgift. Föreningen betonar med skärpa vikten av alt myndigheten med försiktighet och hänsynsfullhel tillämpar beslämmelserna. Särskill lorde Uttrycket "på annal sätt lämna parten uppgift ur materialet" ge fritt spelrum för olika ageranden från myndighetens sida. Föreningen anser del vara av stor betydelse alt patienternas rättssäkerhet beaktas i sammanhanget.

Svenska bankföreningen m.fl. bankorganisationer nämner all krediter till enskilda och garantier till förmån för enskildas krediter i stor utsträckning beviljas av statliga myndigheter. Enligt den föreslagna lagen blir handling­arna i sådana ärenden i regel sekretesskyddade gentemot utomstående. Emellertid torde sökanden i ärenden av detta slag inte kunna förvägras tillgång till handlingarna i ärendet. Bland dessa kan finnas etl utlåtande från en bank om sökandens kreditvärdighet. Organisalionema anser i princip fullt riktigt atl parlen i etl ärende kan fä del av alla handlingar, som har lagts lill grund för beslutet. Emellertid kan starka skäl ibland föreligga mot en full öppenhet. Skulle ett utlåtande om sökandens kreditvärdighet slå till hans förfogande, kan detta i praktiken starkt begränsa en banks möjlighel att ge sitt utiålande önskvärd fullsiändighel. Särskill tänker organisationerna här på all kreditvärdigheten kan vara avhängig av sökandens ställning i branschen och förhållande lill konkurrenterna. Beroende på branschens sammansättning och de lokala förhållandena kan ett yttrande i denna del därför komma att avse även andra företags affärsförhållanden och uppgifterna kan vara av sådanl slag all sökanden ej bör fä del av dem. Del är svårt all bedöma räckvidden av den sekretess, som 12 § kan möjliggöra även mot parlen i ell ärende. Organisationerna ifrågasätter om banks eller annans utlåtande om sökandens kreditvärdighet bör utlämnas lill honom. Till stöd för etl sekretesskydd kan åberopas all enligt kredilupplysningslagen den, som bedriver kreditupplysningsverksamhet, inte är skyldig att lämna kopia av kreditupplysning lill den näringsidkare som avses med upplysningen. Sådan näringsidkare har icke rätt att ens på begäran fä del av innehållet i kreditupplysningar om honom. De överväganden, som sålunda gjordes av statsmakterna i samband med kredilupplysningslagen, anser organisatio­nerna böra påverka bedömningen i detta ärende.

Datainspektionen framhåller alt begreppet ärende enligt förslagel ges samma innebörd som i förvaltningslagen och att i promemorian inte godias den utvidgning av parisinsynen som OSK förordade (s. 274, jfr SOU 1975:22 s. 292 O- Eftersom de uppgifter som rör en person i regel blir tillgängliga för honom själv på grund av 10 § synes detla inte föranleda några betänkligheter. Såsom framhålls i promemorian kan en rätl lill partsinsyn föreligga även sedan ell ärende har avslulals (s. 276).

Regeringrätten lar upp en partsoffentlighelen närslående fråga, nämligen frågan om inte den som intar klienlsiällning hos en myndighei, t. ex. är elev i en skola, patient på ett sjukhus, intagen på en kriminalvårdsanslall etc, i denna sin egenskap bör ha en längre gående rätt till insynän en medborgare i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             244

allmänhet. Denna fråga anser regeringsrätten emellertid inte lämpa sig för någon generell lösning utan bör i stället beaktas vid de enskilda sekre­tessreglernas utformning.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet erinrar om all fakulteten i sill yttrande över OSK:s betänkande, i samband med sin kritik mot förslagets regel om partsoffentlighet, rekommenderade att man borde överväga, om inte bestämmelsens tillämpningsområde borde utsträckas till atl gälla rätt för envar (oavsett partsställning), vars personliga förhållanden berörs i allmän handling, att ta del av dessa uppgifter. Särskill påpekade fakulteten alt genom en sådan vidsträcktare regel även den som har registrerats i kriminal- eller polisregister etc. normalt skulle beredas lillfälle all la del av uppgift rörande honom. Fakulteten noterar att denna kritik avfärdas utan någon som helst motivering: "Det kan emellertid starkt ifrågasättas om någol egentligt behov av en dylik regel är för handen" (s, 275), Sättet att bemöta remisskritiken inger inte förtroende. Desto märkligare anser fakulteten det vara atl den sålunda framförda kritiken ändock på väsentliga punkter har beaktats! Belräffande kriminal- och polisregister saml behandlingsjournaler vid kriminalvårdsan-slalier föresläs nämligen i 8 kap, 17 och 20 §§ väsentliga lättnader i sekretessen. Fakulteten hänvisar även lill regeln i 2 kap, 10 § om möjlighet för enskild, i vars intresse sekretess är föreskriven, all efterge denna sekre­tess.

Som etl exempel på olämplig lagstiftningsteknik betecknar Sveriges domareförbund 12 §, Första stycket innebär ett undantag från huvudregeln om sekretessens innebörd. Andra stycket föreskriver undanlag från första styckel och tredje slyckel i sin lur undanlag från andra slyckel. Vidare är lagrummen ofta så abstrakt utformade atl del enligt förbundets mening först genom motiven är möjligt alt fä klar uppfattning om vilken situation som åsyftas,

13 §

Riksrevisionsverkel gör inga erinringar mot förslaget i denna del, Malmö kommunstyrelse anser all den föreslagna regleringen bör tillfredsställa alla rimliga anspråk hos arbetsgivaren och motsvara vad som gäller inom det enskUda arbetslivet. LO konstaterar med tillfredsställelse atl förslaget enligt LO:s uppfattning innebären rimlig avvägning mellan del allmännas inlresse alt begränsa spridningen av vissa uppgifter och de fackliga organisationernas inlresse av all få del av väsentlig information, som behövs för alt man skall kunna tillvarata sina medlemmars iniressen på ett tillfredsslällande sätt. LO finner förslagel väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning.

Några remissinstanser förordar att regleringen tas upp i annan I a g än en ny sekretesslag. Sociala centralnämnden i Göteborgs kommun anser att man bör eftersträva en enhetlig reglering av tystnadsplikten för fackliga

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2      t'                      245

förtroendemän och skyddsombud, som är verksamma hos offentliga arbets­givare. Regler härom bör inte tas upp i den föreslagna sekrelesslagen utan i den lagstiftning som direkt lar sikte på de fackliga organisationernas rätt till information, dvs. medbestämmande- resp. arbetsmiljölagsliftningen. Lik­nande inställning har Göteborgs kommunstyrelse. Enligt denna uppfattning bör det vara ulan betydelse om vederbörande är anställd eller inte hos offentlig myndighet. Oavsett anställningsförhållandet får den facklige före­trädaren nämligen sitt uppdrag från den fackliga organisationen och dess medlemmar. Också Sveriges industriförbund m.fi. och LRF ifrågasätter om inte regleringen närmast hör hemma i arbelsrältslagsliftningen.

Sveriges Indusiriförbund m. fi. föreslår all 1 3 § utgår. Organisationerna är av den uppfattningen att promemorieförslaget går för långt i sin strävan alt uniformera den offentliga och den privata arbetsmarknaden. Reglema avviker helt från det grundläggande syflel med sekretesslagstiftningen. Det är inte rimligt att på sätt som skett likställa de uppgifter som offentlig myndighei har kännedom om med ett företags. Organisationerna nämner alt del visseriigen framhålls all begränsningar i sekretessen bör göras endast på de områden där förhållandena är jämförbara med den privata sektorn. Även om en uppluckring av sekretessen således inte synes beröra uppgifter i myndighelsutövningsärenden, anser organisationerna förslaget vara betänk­ligt. I belydande utsträckning måste nämligen gälla att det just är i sin egenskap av myndighet som myndigheten har tillgång lill vissa uppgifter. Det kan vara så all myndigheten har ell faktiskt monopol i sin verksamhet eller att det föreligger ell faktiskt tvång för den enskilde all anlita myndigheten, t. ex. för att kunna saluföra sin produkt. Sådana uppgifter lämnas i förvissning om all de är sekretessbelagda och all sekretesslagens regler för behandling av uppgifterna gäller. Organisationerna uttalar att föslagel urholkar skyddet för den enskilde på ett betänkligt sätt. Även allmänhelens tilltro lill myndighe­ternas möjligheter all efierieva sekrelesslagen lorde komma all undergrävas. Följden av förslagel anser organisationerna bli all myndigheten inte kan stödja sig på sekretesslagens regelsystem. Vid en begäran om viss uppgift från arbetstagarorganisations sida kan myndigheten/tjänstemannen inte vägra att lämna ul handlingen under åberopande av sekretess enligt sekretesslagen. Det blir i stället arbetstagarorganisationen som enligt lagen om medbesäm-mande i arbetslivet avgör om handlingen behövs för det fackliga arbetet. Myndigheten kan vägra all lämna ul uppgiften endast genom all under skadeståndsansvar påstå att uppgiften är obehövlig för organisationen. Frågan om dubbla lojaliteter och jäv kan också här bli myckel besvärande. Sådana intressekonflikter kan således föreligga så snart vederbörande tjänsteman hos myndigheten även är facklig förtroendeman i den lokala organisationen, I specialmoliveringen (s, 286) las för givet atl det är mindre riskfyllt atl lämna ut sekretessbelagda uppgifter till den fackliga organisatio­nens företrädare än till annan. Även om påståendet ofta kan ha fog för sig är

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              246

det emellertid etl alltför lättvindigt sätt all avfärda de allvariiga betänkligheter som måste resas mot förelaget. Redan gällande reglering medför som inledningsvis anförts myckel goda möjligheter för arbelslagarorganisiionen alt fä information om verksamheten, - Till följd av organisationernas ståndpunkt i denna fråga anser sig dessa sakna anledning all närmare beröra förslagel i de delar del rör tystnadsplikten och sekreiessen vid vidareinfor-mation till arbetstagarorganisationens styrelse. Också LRF ifrågasätter om parallellen med den privata arbetsmarknaden här är helt bärande. Syftet bakom sekretesslagstiftningen synes svårförenligt med den nämnda regeln. Det är just i egenskap av myndighei som myndigheten erhållit uppgiften. Hithörande regler bör enligt LRF:s mening övervägas ytterligare,

5/4CO/5/? tar i sill yttrande upp förhållandet mellan 13 § och beslämmelserna om informationsskyldighet i medbe­stämmandelagen. Urvalet av sekretessregler som skall tillåtas träda tUlbaka föranleder ingen erinran från SACO/SR:s sida, I motiven (s, 286) framhålls all genom alt sekreiessen på detla sätt begränsas på områdena i fråga, samma ordning uppnås som inom den privata sektorn. Samtidigt framhålls att frågan om en uppgift skall lämnas ut eller inte i del särskilda fallet, blir beroende av samma överväganden som inom det privata närings­livet. Såvitt SACO/SR kan förslå blir emellertid det som föreslås i 13 § första styckel att se som en från medbestämmandelagen avvikande föreskrift. De i 18 och 19 §§ medbestämmandelagen föreskrivna editionsplikierna kommer visseriigen i princip alt vara ombbade, men SACO/SR anser det tveksamt, om myndighet som vägrar att lämna ut en uppgift som omfattas av någon av de i 13 § försia styckel uppräknade sekretessreglerna kan anses bryta mot medbestämmandelagen och om skadeståndstalan kan väckas mol myndig­heten enligt lagen om rättegången i arbelstvist. Tveksamt är också om arbetstagarorganisationen, då fräga är om uppgift som finns i allmän handling, kan föra talan genom besvär enligt 13 kap, 8 § mol myndighets beslut enligt 13 § första slyckel och tillämplig sekretessregel att vägra lämna ul handling. Arbetstagarorganisationen synes denna väg endasl kunna få frågan prövad enligt sekretessregeln men ej enligt 13 § företa slyckel. Dessa oklarheter måste enligt SACO/SR:s mening skingras.

Också regeringsrätten behandlar denna fråga. Utan all gå in på detaljerna i de föreslagna föreskrifterna framhåller regeringsrätten att motiven inte ger tillräckligt underlag för bedömning av hur förhållandet avses bli mellan en myndighets edilionsplikt och primära informationsskyldighet som arbetsgi­vare i fråga om handlingar - allmänna såväl som icke allmänna - enligt medbestämmandelagen, å ena, samt en myndighets skyldighel alt tillhanda­hålla handlingar enligt 2 kap, TF och sekretesslagen, å andra sidan. Oklart är t, ex, när arbetstagarorganisation, som anser sig ej ha fått den information den bör fä, skall föra talan enligt lagen om rättegången i arbetslvister och när den skall föra lalan enligt sekrelesslagen, Särskill tveksamt ler denna fråga sig för

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             247

det fall då myndighei ej lämnar ul en handling under hänvisning lill en sekretessregel, trots att myndigheten enligt 13 § försia slyckel lär lämna ut den utan hinder av regeln i fråga, Samma oklarhet i fråga om laleväg och rätlelsemöjlighel vidlåder förslagel i 13 § andra slyckel om överföring av sekrelessplikl lill den som för arbetstagarsidan mottager sekretesskyddade uppgifter. Enligt regeringsrättens mening kräver de föreskrifter som föresläs i 13 § kompletterande undersökningar och överväganden.

Frågan om avlal om tystnadsplikt las upp i ett par yttranden. Enligt statens avtalsverk bör regeln i 2 kap, 4 § lagen om offentlig anställning behållas i tydlighetens inlresse. Stadsjuristen i Stockholms kommun delar den i promemorian uttalade uppfattningen att sekretessens omfattning i föreva­rande sammanhang ej skall kunna bli föremål för reglering genom avlal mellan arbetsmarknadsparierna. Även om röjande av hemliga uppgifter rörande den enskilde arbetstagaren till den fackliga organisationen i allmänhet inte kan antas innebära olägenheter för arbetstagaren, yppar stadsjuristen dock viss tveksamhet rörande den omfattning i vilken sekre­tessen föreslås bli begränsad. Som exempel nämns atl även sådana enligt 8 kap, 11 § hemliga uppgifter som hänför sig till psykologisk undersökning av den anställde skall kunna utlämnas till facket. Även om facket kan sägas vara den anställdes vän, bör man enligt stadsjuristen inte glömma atl del också kan vara hans eventuella konkurrenters och fienders vän. Mot bakgrund härav förefaller del i fråga om uppgift som rör enskilds personliga förhållan­den, vara skäl all överväga, om inte utlämnandet bör bli beroende av medgivande från den i vare intresse sekretessen gäller eller om inte denna paragraf bör kompletteras med en bestämmelse om kommunikation med denne, molsvarande den i 7 §,

De föreskrifter om lystnadsplikt som har tagits upp i 13 § kommenteras i några yttranden,

7"C0 konstaterar att innehållet i 13 § överensstämmer med molsvarande ordning som förutsätts gälla förden privata sektorn av arbetsmarknaden där frågorna om sekretess i stället kan regleras genom avtal. Enda mer markanta skillnaden synes vara all den facklige företrädare vid myndigheten som direkt mottagit eventuell sekretessbelagd uppgift och felaktigt bryter mol sin lystnadsplikt, kan bli åtalad och straffad för brott mot lystnadsplikt. Han jämställs sålunda med den som i tjänsten bryter mot sekretessreglerna, TCO ifrågasätter starkt behovel av sådant straffansvar och åtföljande personligt skadeståndsansvar, vilket i princip inte i övrigi skall förekomma för fackliga företrädare,

SACOISR påpekar att i 13 § andra-fjärde styckena upptas föreskrifter, vilka helt sätter reglerna i 21 och 22 §§ medbestämmandelagen ur lUlämp­ning, Medan enligt 21 S nämnda lag frågan om och i så fall i vilken utsträckning facklig förtroendemans möjligheter till vidareinformation skall kunna beskäras genom ålägganden av lystndsplikt kan bli föremål för

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              248

förhandlingar och prövning hos arbetsdomstolen, skall enligt 13 § andra stycket det tillkomma myndigheten att ensidigt bestämma om tystnadsplikl för mottagaren, om denne ej är arbetstagare hos myndigheten, medan den sekretess som kan gälla för informtionen hos myndigheten undantagslöst skall fortplantas till mottagaren, när denne är arbetstagare hos myndigheten, I förstnämnda fall torde icke-arbetstagaren kunna överklaga enligt 13 kap, 8 § om myndigheten utlämnar allmän handling till honom med förbehåll om tystnadsplikt, 1 övrigt synes någon möjlighet till domstolsprövning inte stå lill buds. Detta är ej tillfredsställande. Enligt SACO/SR:s mening bör del sörjas för att de fackliga förtroendemännen inom den offentliga sektorn inte i fräga om tillgången lill rättslig överprövning blir sämre ställda än inom den privata sektorn.

Sociala centralnämnden I Göteborgs kommun anser all lystnadsplikl för styrelseledamot bör gälla direkt på grund av lag och alltså inte vara beroende av att den fackliga företrädaren undertätlal honom om det. Nämnden framhåller att lystnadsplikl enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet gäller för styrelseledamot oberoende av om sådan undertättelse lämnas eller ej. Av molivullalandena framgår inte hur nya sekrelesslagen skall samordnas med förslaget lill förtroendemannalag och den däri aktuella funktionen som sakkunnig, förklarar rikspolisstyrelsen. Inte heller finns del någol uttalande om s, k, extern arbelslagarkonsult, vilken figurerar bl, a, i olika förslag till avtal om medbestämmanderätt. Ett behov av uttrycklig reglering av personalföreträdare i statlig myndighels styrelse ur sekrelessynpunkl anser styrelsen vara för handen.

Beträffande paragrafens bestämmelser om sekundär sekreiess ifrågasätter stadsjuristen i Slockholms kommun, om inte dessa blir någol svårtillgängliga för uppgiftsmottagarna, som ofta inte torde ha någon träning i sek­retesslagstiftningens systematik och lillämpning. Risk finns kanske också för att beslämmelserna ej alls blir uppmärksammade av adressaterna. Del förefaller stadsjuristen vara önskvärt att i den arbetsrättsliga lagstiftningen i allt fall intas en erinran om 13 §.

SACOISR kommenterar den föreskrift i 13 § tredje styckel som motsvarar 22 § medbestämmandelagen om vidareinformation från facklig förtroen­deman med tystnadsplikt till ledamot av styrelsen för arbetstagarorganisa­tionen. SACO/SR är ense med promemorian däri att den föreslagna bestämmelsen strängt taget inte hör hemma i en sekretesslag utan borde snarare tas in i lagen om offentlig anställning. SACO/SR anser emellertid all del från praktisk synpunkl är alt föredra atl föreskriften tas in i sekrelesslagen. Mol innehållet i den föreslagna föreskriften har SACO/SR inget att invända, men organisationen framhåller alt en väg bör stå öppen för rättslig överprövning av förbehåll som inskränker den facklige förtroende­mannens rätt att lämna meddelad information vidare eller alt utnyttja den. Detta förbehåll avses ju i lika mån gälla för den vidareinformerade

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2          •                   249

styrelseledamoten. I fjärde slyckel i 13 § föreslås att medbestämmandelagens ansvarebeslämmelser och inte ansvarebesiämmelsen i 20 kap. 3 § BrB skall vara tillämpliga på styrelseledamots åsidosättande av sådant förbehåll. SACO/SR kan tillstyrka detta men vill samtidigt påpeka att på delta sätt förbehållet kan komma under rättslig prövning hos arbetsdomstolen. Kan del komma under prövning hos arbetsdomstolen denna väg, bör det rimligen kunna komma under prövning där direkt genom en talan om utfående av information ulan förbehåll. Man skall inte behöva bryta mol förbehållet för atl fä del domstolsprövat.

När lagtexten säger, att uppgift fär lämnas vidare till "ledamot" i organisationens styrelse, måste delta enligt ./o/sva/efs materielverk innebära atl uppgiften fär delges samtliga ledamöter i styrelsen. Verket ställer frågan, om delta skall gälla även samtliga suppleanter i styrelsen. En suppleant kan väl i och för sig betraktas som ledamot endasl i den mån han fungerar som sådan. En analog lillämpning av förordningen om information lill ersättare i statliga styrelser och nämnder skulle medföra atl sådan information som skall tillställas ordinarie styrelseledamot även skulle tillställas suppleant. Vidare förekommer såväl lokala som centrala styrelser inom de stora personalorga-nisationema, vilket också nämns i promemorian (s. 290). Uppgiftslämnaren torde därför kunna sprida sin information till en avsevärd mängd personer hos slalens motpart.

14      §

SACOISR anser paragrafen överflödig.

Pressens opinionsnämnd påpekar alt del i 14 § görs erinran om den begränsning i tystnadsplikten som följer av meddelarfriheten bl. a. enligt TF. I paragrafen uttrycks delta med orden "Atl sekreiess har begränsad giltighet etc....". Emellertid gäller begränsningen enbart tystnadsplikten, inte hand­lingssekrelessen. Men ordel "sekreiess" avser bådadera. Även om uttrycks­sättet i 14 § i och för sig är rikligt, eflereom "sekreiessen" kan sägas vara begränsad i den del den avser tystnadsplikt, erhålls störte precision i bestämmelsen om paragrafen i stället fär avse "tystnadsplikt". Vidare kommer paragrafen då i bättre överensstämmelse med det föreslagna 14 kap., som ej innefattar någon begränsning i 1 § därför atl där avses utlämnande eller tillhandahållande av allmän handling, men väl innehåller begränsningar i 2 och 3 §§, vilka talar just om tystnadsplikt.

15      §

Riksarkivet framhåller atl regeringens dispensräll i undanlagsfall bör ge möjlighel alt utnyttja sekretessbelagda handlingar för angelägen forskning. Juridiskafökutteien vid Slockholms universitet anser alt sekretesslagstiftningen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             250

och svårigheterna all erhålla dispens från sekretesskyddet i dag ofta ulgör ell hinder för forskningens tillgång till primärmaterial. Inom den juridiska fakultetens forskningsområden har sålunda angelägna skatterättsliga forsk­ningsprojekt rörande rättstillämpningen i taxeringsnämnd och tillämpningen av den alltmer omfångsrika dispenslagsliflningen på skalleområdet omöj­liggjorts eller försvårats av den strikta tillämpningen av gällande sekre­tesslagstiftning. Fakulteten noterade därför med tillfredsställelse att OSK föreslog en uttrycklig beslämmelse i 62 § LAH om rätt för regeringen alt utlämna hemlig handling för angeläget forskningsändamål. I promemorie­förslaget saknas motsvarande bestämmelser. 1 15 § återfinns endast en generell bestämmelse att regeringen för särskilt fall får förordna om undanlag från sekreiess om det är påkallat av synnerliga skäl. Fakulteten anser förslaget vara ell steg tillbaka. Den föreslagna formuleringen innebär risk för alt nuvarande olyckligt restriktiva praxis bibehålls. Fakulteten lär därför i likhet med OSK förorda att en uttrycklig bestämmelse, som anger angeläget forskningsbehov som dispensgrund, införs. Dispens bör naturiigtvis endast komma i fråga i de fall sekretesskydd kan garanteras inom forskningspro­jektet. Som framhålls i promemorian föreligger sekretess redan enligt lag om mottagaren är offentlig institution eller tjänsteman, vilket oftast gäller forskningen vid universitet och högskolor. Fakulteten framhåller att det också finns möjlighet att ålägga enskild forskare tystnadsplikt.

Regeringsrällen, som anmärker att 15 § omfattar också muntligt medde­lande, dvs. all regeringen kan lösa den enskilde tjänstemannen från hans tystnadsplikt, hänvisar till vad regeringsrätten anför om beslutsordning och besvär(se under 11.1 13 kap.). Vidare påpekas i yttrandet från regeringsrällen all promemorieförslaget, ulöver 15 §, även i några av de enskilda besläm­melserna ger möjlighel för regeringen all förordna om undanlag från eljesl gällande sekreiess (8 kap. 16 § saml 9 kap. 2,4,7,8 och 9 §§). Regeringsrätten efteriyser ett klargörande av om frågan, huruvida ifrågavarande uppgifter omfattas av sekretesskydd eller inte, skall ha prövats i ordinarie process innan regeringen lämnar sitt medgivande. Det kan enligt regeringsrättens mening annars komma att uppslå ivekan om den, som har vägrats all lä del av en uppgift, kan vända sig direkt till regeringen eller först måste besvära sig i vanlig ordning.

SACOISR anser atl 15 § bör flyttas lill 1 kap.

Både hovrättenför Västra Sverige och kammarrätten i Göteborg anmärker atl del i 11 § används ordel förbehåll medan det i 15 § heter "villkor". Enligt kammarrättens mening bör "villkor" bytas mot "förbehåU" i 15 §.

16 §

Kammarrätten i Göteborg gör ingen invändning i sak mot paragrafen. Kammarrätten förordar emellertid all det direkt i anslutning till var och en av

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2         ,                   251

de aktuella föreskrifterna i 2 kap. anges alt de är subsidiära i förhållande till bestämmelse i 3-12 kap. i lagen eller i annan lag. En sådan redaktionell ändring finner kammarrällen vara ägnad all undanröja eljesl påräkneliga missförstånd vid tillämpningen. Liknande synpunkter anför hovrätten för Västra Sverige, byggnadsstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Regeringsrätten förklarar atl fråga är om den föreslagna ordningen inte har blivit alllför komplicerad för all kunna brukas av icke i ämnet specialutbil­dade tjänstemän. Närde ställs inför sekretessfrågor av denna art i sitt löpande arbete, kommer de alt fä svårt alt finna rätt. En förändring måste eftersträvas. Det som föreslås i 16 § ulgör enligt SACOISR exempel på en lagstiftnings­teknik som inte bör fä förekomma i lagen, eftersom överblickbarheten går föriorad. Det ändamål bestämmelsen tjänar bör kunna tillgodoses på annal sätt.

Övriga frågor

Naturvårdsverket påpekar alt uppläggningen av produktregistrei sker i nära samarbete med arhetarskyddsstyrelsen och övriga berörda myndigheter. Det har förutsatts, all i varje fall arhetarskyddsstyrelsen med hänsyn lill detta verks närliggande verksamhetsområde skall, liksom naturvårdsverket genom egna terminaler äga tillgång till all information som ryms inom produktregistrei. Genom en sådan öppen informationstillgång saknas emel­lertid möjligheter för den regisleransvariga myndigheten - produktkontroll­nämnden - all med beaktande av de intressen som ligger bakom sladgandena i sekretesslagen pröva behovel i de enskilda fallen av tillgång lill sekretessbelagda upplysningar. En sådan öppen tillgång till all information som ryms i produktregistrei synes inte behöva föranleda några problem, när del gäller arbetarskyddsstyrelsen. Någol annorlunda synes dock förhållandel vara i fråga om andra myndigheter med bl. a. lillsynsuppgifter enligt lagstiftningen om hälso- och miljöfariiga varor. Om även dessa skall, exempelvis genom egna terminaler, kunna fä tillgång till all information i produktregistrei synes med hänsyn lill sekretessbestämmelserna mera tveksamt. Fråga har nu underarbetet med uppläggningen av produktregistrei uppkommit, humvida t. ex. yrkesinspektionens olika distrikt skall utan sådan prövning som förutsätts i sekretesslagen äga tillgång lill sekre­tessbelagd information i registret. En annan fråga är vilken tillgång som giftinformaiionscenlralen vid karolinska sjukhuset skall äga till sådan information. Dessa frågor måsle naturiigtvis i första hand besvaras mol bakgrunden av gällande sekretesslagstiftning. Om det blir möjligt att med den sekretessreglering, som förekommer i det nu aktuella lagförslaget, kunna utnyttja uppgifterna i produktregistrei för den kommunikation, som samhället behöver för atl hindra och molverka olika skador på människor eller i miljön, synes tveksamt. Naturvårdsverket anser del vara mycket

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              252

angeläget alt regeringen uppmärksammar de härtill hörande problemen samt all möjligheterna till undanlag från den i delta sammanhang eljest gällande sekreiessen blir föremål för särskilda överväganden. I anslutning härtill erinras om attjordbmksulskollel i sitt betänkande 1976/77:31 med anledning av motioner om hälso- och miljöfariiga varor (s. 18) med skärpa framhållit nödvändigheten av alt produktregistrei kan utnyttjas sä atl skyddsombuden på effektivast möjliga sätt bereds tillgång lill för deras verksamhet relevanta uppgifter ur registret.

3 kap. Sekretess med hänsyn främst till rikets säkerhet eller dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation

Rubriken

Svea hovrätt anmärker alt mbriken lill 3 kap. inte anger sekretessens ämnesområden i den ordning som dessa förekommer i kapitlet. Enligt 'försvarets materielverk bör antingen mbriken ändras så atl "rikels förhållande lill annan stat eller mellanfolklig organisation" kommer före "rikets säker­hel" eller ordningsföljden mellan 1 och 2 §§ omkastas.

1 §

Datainspektionen framhåller alt reglerna om utrikes- och försvarssekretess enligt förelaget har drastiskt förkortals. Eftersom tidigare vidlyftiga reglering var föga ägnad all ge någon bättre ledning ål rättstillämpningen får ändringen enligt inspektionen betraktas som en klar fördel. Enligt ÖB.s mening synes bestämmelserna i 1 § kunna tillgodose de krav som kan ställas upp beträffande utrikessekretessen. Paragrafen täcker inte bara Sveriges förbin­delser med andra länder utan även förbindelser mellan myndigheter i Sverige och annat land. Av motiven framgår alt även handelsförbindelserna omfattas, vilket enligt ÖB får anses vara positivt. Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar tillstyrker i princip förelaget. Sekreiess med hänsyn främst till rikels säkerhel eller dess förhållande lill annan stat eller mellanfolklig organisalion berör särskill nämndens verksamhetsområde. Nämnden anser all de föreslagna formuleringarna, som i princip överensstämmer med nuvarande lagstiftning, reellt läcker det begränsade område som nämnden -främst med hänsyn till totalförsvarets planläggning i övrigt och förhållandena lill annan stat - kan ha anledning alt sekretessbelägga. Nämnden har därvid noterat alt det ankommer på vederbörande myndighet all i varje särekilt fall avgöra huruvida en handling bör sekretessbeläggas eller inte. Del innebär i sak för nämndens del ingen förändring belräffande handläggningen av ärenden av denna art.

Skaderekvisilet diskuteras av flera remissinstanser. SIDA anser att

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             253

förslaget all offentlighet blir huvudregel även på utrikesförvaltningens område är bra, SIDA har tidigare yttrat sig om skaderekvisilels utformning och därvid betonat nödvändigheten av en restriktiv tolkning. Definitionen av begreppet skada, som i kommentaren till förslagel exemplifieras med ell minskal informationsflöde som följd av offentlighet, syns alllför snävt och gagnar inte den öppenhet som SIDA eftersträvar inom sill verksamhetsom­råde, I vissa lägen och i synnerhet inom de traditionella utrikespolitiska frågoma kan sekreiess vara rimlig och befogad och en total öppenhet kan säkeriigen tänkas leda till störningar i kontakterna med andra länder. Men mot detla måsle ställas, vad det gäller SIDA:s verksamhetsområde, behovel av öppenhet med tanke på den allmänna debatten och opinionsbildningen, SIDA skulle välkomna vägledande uttalanden av departementschefen i propositionen av denna innebörd. Totalförsvarets upplysningsnämnd konsta­terar att förslaget ställer krav på varje befattningshavare alt pröva om röjande av en uppgift om totalförsvaret skulle vålla fara för rikels säkerhet eller på annal sätt skada försvaret av riket. Endast om så kan befaras gäller sekreiess för uppgiften i fräga. En sådan regel bör kunna molverka onödigt hemlig­hållande. Motsvarande regel har-i motsats till tidigare förslag-även införts på det utrikespolitiska områdel. Nämnden finner dessa regler ändamålsen­liga,

JK framhåller - med utgångspunkt i den särskilda sekretessregeln i 4 § LAH angående handlingar som inkommit lill eller upprättats inom regerings­kansliet (den s, k, egentliga utrikes brevväxlingen) - alt del inom delta område kan röra sig om uppgifter av utomordentlig vikt för riket. Det är ofta fråga om svåra bedömningar i politiskt känsliga angelägenheter, JK anser därför att handlingar av detta slag som huvudregel måsle hållas hemliga. En regel härom bör kunna brytas endast om del är uppenbart alt etl röjande är riskfritt och regeln bör naturligtvis omfatta tystnadsplikt belräffande inne­hållet i hithörande handlingar, I fråga om de i departementspromemorian åberopade argumenten för det framlagda förslagel anför JK vidare. Sekreiess enligt 1 § föreslås under vissa fömtsättningar skola bryta meddelarskyddet. En sekretessregel med, såsom i förevarande fall föreslås, rakt skaderekvisii innebär emellertid-bl. a. i förening med den uppmjukning som föreslås av 20 kap. 3 § BrB - enligt JK alllid en större risk för felbedömningar och "läckor" än ett omvänt sådanl rekvisit. I promemorian hänvisas lill intresset av debatt och opinionsbildning. Till delta vill JK erinra om atl del förhållandel att meddelarskyddet enligt förslaget viker för sekreiessen minskar deballmöj-ligheterna i högst betydande grad. Som etl slags ersällning för OSK:s förslag framhålls i promemorian också att prövningen (dvs. av fråga om utlämnande) kan anförtros befattningshavare med särskilda förutsättningar att bedöma skaderisken. Detla är naturligtvis praklikabell när det gäller handlingssekre­tess, men möjligheten lill sådan prövning torde, anför JK, i regel vara utesluten när det gäller muntliga meddelanden.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              254

Ocksåförenade fabriksverken är kritisk mol förslagel. Fabriksverken anser sålunda all belräffande utrikessekretessens område del omvända skadere­kvisilet skall gälla eller all med andra ord sekreiessen skall utgöra huvudre­gel. Som framgårav promemorieförslaget innebärdetlaaltsekretessen endast skall fä vika om man med viss grad av sannolikhet kan utgå från all det vekligen är ofariigt att lämna ut en viss uppgift. Har fabriksverken gjort en bedömning atl en uppgift är hemlig innebär detta - oavsett om handlingen har åsatts en hemligbeteckning eller inte - att fabriksverken har utgått från sannolikheten av alt del också är fariigt all lämna ut den sekretessbelagda uppgiften samt alt etl sådanl utlämnande kan medföra betydande skada för t. ex. rikels säkerhel.

Försvarets materielverk berör ullrycket fara för rikets säkerhet. Uttrycket förekommer inte i 1 § utan endast i 2 §. I 14 kap. 2 § 3 används emellertid uttrycket i samband med 3 kap. I §. I specialmoliveringen lill 14 kap. 2 § (s. 646-647) sägs, alt den gjorda kopplingen mellan reglerna om meddelarfriheten och de grundläggande sekretessbestämmelserna innebär atl undantagen från meddelarfriheten alllid omfattar hela det område inom vilket den åsyftade sekreiessen gäller. Bruket av olika uttryck i 3 kap. 1 § och 14 kap. 2 § 3 ger enligt materielverket anledning till tvekan, humvida de båda beslämmelserna avser sekretess av olika omfattning.

Krigsarkivet konstaterar med tillfredsställelse alt sekretessliden sänkts lill högst 40 år.

JK berör förhållanden mellan 1 § och 19 kap. 7 § BrB. I denna del hänvisas till följande paragraf

2§

Försvarets materielverk finner del vara positivt atl lagförslaget i stora delar syftar lill alt bevara det sekretesskydd som hittills gällt för sådana uppgifter. Då del på s. 172 sägs alt "inte sällan är redan del normala intresset av sekretess så betydande all inte ens del allra starkaste offenlligheisinlresse kan väga över" borde delta enligt materielverket naturiigen gälla sådana uppgifter som är av betydelse för rikels säkerhel.

Televerket har granskat förslagel med hänsyn till sina omfattande tolalför-svarsåligganden och sin verksamhet som leverantör till övriga myndigheter och organ inom totalförsvaret. Verket har därvid inte funnit sig ha några erinringar mot förslaget. Statens planverk anför atl 147 a § byggnadslagen föreskriver tystnadsplikt för tjänsteman som har lagil befattning med ärende som avses i 136 a § samma lag, dvs. ärende rörande tillkomst och lokalisering av industriell eller liknande verksamhet. Tystnadsplikten omfattar yrkes­hemlighet, driftanordning, affärsförhållande eller förhållande av betydelse för rikets försvar, varom tiänstemannen har fält kännedom. Motsvarigheter till denna föreskrift finns i 3 kap. 2 § och 9 kap. 4 § förslagel. Planverket

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                            255

tillstyrker förslaget i denna del. Också datainspektionen och beredskaps­nämnden för psykologiskt försvar är positiva till förslaget. I fråga om deras yttranden hänvisas till 1 §.

I fråga om det sekretesskyddade området anför ÖB atl man i förslaget har gått ifrån den enkla uiformning som en gång föreslogs av OSK i LAH. Delta förslag godtogs dessutom av remissinstanserna. I stället har man nu åter försökt sig på en något längre och beskrivande uiformning av bestämmelsen, som är enbart bunden till dei av området - förberedelser. Genomförandel är helt förbisett. ÖB anser all så betydelsefulla regler som det här är fråga om skall ha en så klar och entydig uiformning som möjligt. Därigenom underiättas i hög grad bedömningen om uppgifter skall sekre­tessbeläggas eller inte, samtidigt som man minskar risken för en felaktig handläggning. Bestämmelsen måsle även helt läcka den för försvarsmakten nödvändiga sekretessen. Enligt ÖB:s mening gör den nu föreslagna regeln inte detta. Någon direkt ledning av uttalanden i den allmänna och speciella motiveringen får man inte heller. Försvarssekrelessen är viktig. Det måste därför finnas bestämda regler, som helst bör vara enkla att tillämpa men som samtidigt måste vara heltäckande. De skall alltså kunna täcka uppgifter rörande verksamheten inom hela försvarsmakten, från de första förberedel­serna - däri inbegripet planläggningen - till verkställigheten och gälla såväl i fredslid som under krigs- och beredskapstillstånd. ÖB anser därför att en skrivning som väsentligen överensstämmer med det förslag som lades fram av OSK erfordras. Dvs. att uppgift som angår rikets totalförsvar skall vara sekreiesskyddad om det kan antagas att etl utlämnande skulle vålla fara för rikets säkerhet eller eljest skada försvaret av riket. Med denna enkla lydelse skulle lolkningssvårighelema säkeriigen elimineras, samtidigt som tillämp­ningen skulle bli enklare och det sekretesskyddade området få en från tolalförsvarssynpunkt fulll godtagbar täckning. Statens lantmäteriverk ansluter sig lill ÖB:s synpunkter.

Flera andra remissinstanser anför liknande synpunkter. JO anför att i 4 § andra slyckel SekrL ges även föreskrifter lill skydd för handlingar som rör den ekonomiska försvarsberedskapen och folkhushållningen. Sekretess gäller här inte bara till skydd för rikets försvar utan även till skydd för folkhushåll­ningen eller näringslivet. Såvitt JO kan finna saknas bestämmelser av molsvarande innebörd i den föreslagna sekrelesslagen. JO vill ifrågasätta om del inte även i framtiden kommer att behövas sådana sekretessbestämmelser. JK ifrågasätter om inte sekrelessföremålei i 2 § bör anges i ordalag som närmare anknyter lill 4 § SekrL och 19 kap. 5 § BrB. Del förefaller JK tveksamt om det valda uttryckssättet helt läcker vad som avses i dessa båda andra lagrum. Värnpliktsverket bedömer att lagrummet skulle bli mer lättillämpat om det delas upp i tre stycken av vilka del försia erhåller den lydelse OSK föreslagit som 5 § försia styckel LAH. Andra styckel föreslås innehålla särskilda bestämmelser om försvarsuppfinningar på del sätt som

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              256

har föreslagits. Förslagels andra stycke skulle därigenom bli lagmmmels Iredje, Enligt försvarets forskningsanstalt synes formuleringen av första styckel företa punkten - trots tillägget "eller i övrigi rör totalförsvaret" - lätt kunna leda lill feltolkningar, bl, a, genom all den framhäver försvarsförbe­redelserna men exempelvis inte själva förevarsverksamheten. Eftersom någon tillämpningsförfaitning molsvarande nuvarande sekretesskungörelser inte avses komplettera den nya sekretesslagen måste bl, a, denna besläm­melse utformas med synnerlig omsorg. Det förslag som OSK på denna punkt lade fram fyllde delta krav, Forekningsanstallen anser all bestämmelsen bör formuleras i överensslämmelse härmed med endasl den förändring som 'erfordras för atl utöver handlingssekreless inrymma även tystnadsplikten. Förenade fabriksverken anser att försvarssekrelessen sådan den utformades i LAH resp, LOFT var mer entydig och bättre tillgodosåg frågor som berör verkens verksamhetsområden. Den syntes också mer lättillämpad än den nya utformningen av försvarssekrelessen i promemorieförslaget. Den senasie utformningen förefaller dessutom fabriksverken innebära en begränsning av ifrågavarande sekrelessområde i förhållande lill tidigare förslag,

JK anser, med hänsyn till del viktiga inlresse som här är i fråga, del uppenbart, att skaderekvisilet bör vara omvänt, JK vill här erinra om att enligt hans i tidigare sammanhang redovisade mening (se under 2 kap, 11 §) utlämnande med förbehåll i regel inte bör få förekomma då skadere­kvisilet är omvänt. Också förenade fabriksverken anser alt, liksom på utrikessekretessens område (se under 1 §), det omvända skaderekvisilet skall gälla. Totalförsvarets upplysningsnämnd anser å andra sidan att den föreslagna sekretessregeln bör kunna motverka onödigt hemlighållande. Nämnden finner regeln ändamålsenlig.

Med anknytning lill skaderekvisilet konstaterar JK vidare all rikels f ö r s v a r görs lill det mer omfattande begreppet, vari rikets säkerhel skulle ingå som en del, I 4 § SekrL, som också upptar ell skaderekvisii belräffande försvarssekreiess, förutsätts att rikets försvar kan skadas eller all våda eljesl kan följa för rikels säkerhel. Här är således rikels säkerhel del vidare begreppet. Delsamma är förhållandel i 19 kap, 5 § BrB, Eftersom rikels säkerhel både språkligt och innehållsmässigt torde vara del mer omfattande begreppet, synes 2 § böra ändras i överensslämmelse härmed. Del lorde f ö. enligt JK vara av visst värde att samma uttryckssätt används i 2 § och i 19 kap. 5 § BrB (jfr också rubriken till 19 kap. BrB). Det kan under alla förhållanden knappasl vara lillfredsslällande alt i lagstiftningen göra än del ena, än det andra begreppet vidast. Ett alternativ enligt JK är all i paragrafen helt utesluta anknytningen till rikels säkerhet och endast upplaga rikets försvar, eftersom paragrafen ju avhandlar just försvarssekretessen.

JK berör ytteriigare en fråga med anknytning till BrB. 119 kap. 7 § BrB talas om uppgift som rör förhållande av hemlig natur. Om förslaget till sekretesslag genomförs, kommer dessa ord all åsyfta 3 kap. 1 och

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              257

2 §§. Man kan ställa frågan hur de nämnda orden i 19 kap. 7 § BrB skall tolkas i framliden mot bakgmnd av dessa båda paragrafer. I enlighel med den genomgående tillämpade metoden är nämligen sekretessen i dessa paragrafer - lill skillnad mol vad som gäller enligt SekrL (1 § försia stycket saml 3 och 4 §§) - beroende av om ett skaderekvisit är uppfyllt i vae enskilt fall. All tala om uppgift som rör förhållande av hemlig natur såsom etl primärt faktum av generell giltighet blir därför i fortsättningen oegenlligt.

Också förenade fabriksverken jämför 2 § med BrB:s bestämmelser. Som framhålls i promemorian kan röjande av hemlig uppgift bestraffas enligt bestämmelserna i 19 kap. BrB om bl. a. obehörig befattning med hemlig uppgift och grov obehörig befattning med sådan (7 och 8 §§). Ordalydelsen i 3 kap. 2 § promemorieförslaget korresponderar inte med 19 kap. 7 och 8 §§ BrB. Denna omständighet kan enligt fabriksverken med hänsyn till bl. a. meddel­arfriheten medföra betydande tolkningssvårigheler.

Bestämmelsen i paragrafens första stycke om försvarsuppfin­ningar tillstyrks av patent- och registreringsverket. Verket finner det önskvärt med en samlad sekretessreglering som lar sikte på all sekreiessen enligt lagen om förevarsuppfinningar skall sammanfalla med sekreiessen i allmän verksamhet avseende försvareuppfinningar. Försvarets civilförvalt­ning, som i anslutning till bestämmelsen om försvareuppfinningar berör meddelarfriheten enligt 14 kap. 2 § (se vidare under denna paragraO, förutsätter atl lagen om försvarsuppfinningar blir föremål för översyn i samband med följdlagsliftningen till den nya sekrelesslagen.

Granskningsnämnden för försvarsuppfinningar ställer sig däremol tveksam lill den avsedda samordningen av alla bestämmelser rörande försvarsuppfin­ningar inom ramen för försvarsuppfinningslagen. I denna fråga anför nämnden följande. Specialregler om försvarsuppfinningar tillkom år 1942 under andra väridskriget. Lagen var av provisorisk natur och hade tidsbe­gränsad giltighet. Den ersattes av en ny molsvarande lag år 1946. När den nuvarande lagen (1971:1078) tillkom år 1971 och gavs permanent karaktär, underströk departementschefen lagstiftningens karaktär av ren undantags­lagstiftning. Möjligheten att hemlighålla uppfinning borde tillgripas bara i undantagsfall och när väsentliga försvarsinlressen påkallade det (prop. 1971:138 s. 30,34 och 51). Detta har kommit lill klart uttryck i lagtexten (6 §), Lagen har ell speciellt syfle nämligen att göra det möjligt för slalen all övertaga eller utnyttja vissa särskill värdefulla uppfinningar för förevarels räkning. Detta syfte kan uppnäs via lagens generella förbud att offentliggöra eller på annal sätt obehörigen yppa svensk försvarsuppfinning (4 §), Endasl i undanlagsfall upprätthålles detta generella förbud genom ett förordnande av granskningsnämnden med samma innehåll som det generella förbudet (6 §), Förordnandet måste meddelas inom en i lagen angiven kortare tidsfrist (tre månader). Eljest upphör uppfinningen att vara hemlig enligt lagen om försvarsuppfinningar (7 §), Granskningsnämndens prövning kommer lill

49 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              258

stånd genom pateniansökan eller särskild ansökan härom (5 §), För utländska försvarsuppfinningar gäller vissa särregler (15-18 §§), Av denna redovisning framgår atl det generella förbudet kan hävas på myckel kort tid genom särskild ansökan härom eller pateniansökan och all efler denna lid förbudel upprätthålls endast i myckel fä fall. På detla sätt har skett en avvägning mellan å ena sidan behovel av de tvångsingripanden som lagen avser atl möjliggöra och ä andra sidan den enskildes inlresse atl så snart som möjligt fä besked om han har fri förfoganderätt över sin uppfinning eller ej. För att belysa det sagda kan nämnas all förordnande om hemlighållande under åren 74/75, 75/76 och 76/77 meddelals i endasl 25 fall, varav fem gällt svenska försvarsuppfinningar. Av del anförda lorde också framgå att det vid sidan av den begränsade sekretess som försvarsuppfinningslagen med sitt speciella ändamål kan ge också finns ett behov av sekretessregler av den allmänna karaktär som finns i 3 och 4 §§ sekrelesslagen (jfr försvarels sekre­iesskungörelse 2 § 16), - Såväl förbudet i 4 § lagen om försvarsuppfinningar som ell förordnande av granskningsnämnden innebär enligt lagen ett generelll förbud att offentliggöra eller på annal sätt obehörigen yppa försvarsuppfinning, Förbudel måsle anses läcka alla former av offentliggö­rande (även av handling) eller av obehörigt yppande. Förbudet riktar sig sålunda mot såväl enskild som myndighei 0'fr prop, 1971:138, s, 28,45 och 49), Med hänsyn lill försvarsuppfinningslagens karaktär av ren undantagslagstift­ning synes den föreslagna samordningen av alla sekretessregler rörande försvarsuppfinningar inom ramen för nämnda lag såväl som den i prome­morian angivna utgångspunkten för en sådan samordning mindre lämplig. Granskningsnämnden föreslår med hänvisning lill del anförda all andra meningen utgår ur 3 kap, 2 § försia stycket sekretesslagsförslagel och alt den nuvarande sekretessregleringen på området i princip bibehålls oförändrad,

ÖB tillstyrker förslagels konslmktion såvitt gäller sekrelesstid. Krigsarkivet konstaterar med tillfredsställelse atl sekretesstiden sänkts till högsl 40 år, om inte regeringen föreskriver alt sekretess skall gälla under längre lid,

Beslämmelserna i paragrafens iredje slycke - som gäller utlämnande av handling, innehållande bl, a, karl- eller fiygbildmate­rial berörs av några remissinstanser,

ÖB konstaterar atl utlämnande av handlingar enligt 9-14 §§ kartsekretess­förordningen är avsedda all ersättas med bestämmelserna om försvarssekre­iess i 3 kap, 2 § promemorieförslaget. Orsaken härtill skulle vara atl nämnda paragrafer i kartsekretessförordningen inte är förenliga med 2 kap. TF. ÖB som bedömer denna del viktig från försvarssynpunkt förutsätter all frågan kommer att belysas i samband med avsedda följdändringar i kartsekretess­förordningen och all ÖB då kommer att beredas tillfälle att yttra sig.

Enligt lantmäteriverket är avfattningen av paragrafens tredje stycke för snäv. Av lantmäteriverket framtagna kartor, flygbilder och geodetiska data

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      ■.: ;                  259

kan - oavsett om de återger sekretessbelagd uppgift om viss anläggning eller inte - genom sill allmänna informaliohsinnehåll i vissa fall ha sådan betydelse för rikels försvar eller totalförsvaret i övrigi alt de kan behöva hållas hemliga. Sålunda måste t. ex. flygbilder över speciellt för försvaret vikliga områden kunna sekretessbeläggas även om de inte visar belägenheten av viss lolalförsvarsanläggning. Detsamma gäller för geodetiska dala såsom tyngd-kraftmätningar eftersom tillgång lill sådana uppgifter är av betydelse vid iröghetsnavigering (t. ex. vid styrning av långdistansrobotar). Det är därför enligt lantmäteriverkets bedömning - vilken enligt underhandskontakter helt delas av ÖB - oundgängligen nödvändigt all den i lagrummet avsedda befogenheten för lanlmäteriverkel kommer alt omfatta ifrågavarande male­rial i dess helhet. Verkets krav är därför alt orden "angående anläggning av betydelse för totalförsvaret" utgår ur lagmmmet. Lantmäteriverket har vid sidan av tillämpningen av sekretesslagstiftningen alt tillämpa spridningslag­stiftningen (lagen om förbud mot spridning och utförsel av vissa kartor saml lagen om förbud mot spridning och utförsel av flygbilder och vissa fotografiska bilder). Vid sistnämnda lillämpning måsle verket tillse all malerial inte sprids om del återger sekretessbelagd uppgift om viss anlägg­ning. Motsvarande gäller också om materialet genom sitt allmänna informa­tionsinnehåll har sådan betydelse för rikets försvar eller totalförsvaret i övrigt all del skulle skada rikets säkerhel om det kom i var mans hand. Sådant malerial torde behöva betraktas som hemligt, var/id dock utlämnande med erforderiigl förbehåll bör kunna ske i betydande utsträckning för vissa ändamål med hänsyn till andra samhällsintressen. - Den 1 januari 1978 genomförda ändringar i bl. a. 4 § SekrL har föranlett viss ändring också i kartsekretessförordningen av huvudsaklig innebörd att lantmäteriverket inte längre skall pröva utlämning av flygbild eller geodetiska dala till utlänning i de fall ifrågavarande material inte skall hemlighållas. Bortfallet av denna prövning behöver mot bakgrund av den lillämpning av sekreiess- och spridningslagsiiftningen som har angetts i del föregående inte medföra olägenhel. Nyssnämnda ändringar i sekretesslagstiftningen jämte de ändringar som nu föreslås kan föranleda ytteriigare ändringar i kartsekretess­förordningen. Lantmäteriverket utreder f n. i samråd med försvarsstaben denna fråga. I övrigt biträder lantmäteriverket lagförslaget i paragrafens iredje Slycke all prövningen av begäran all fä la del av sådan av verket eller sjöfartsverket upprättad handling som innehåller kart- eller ftygbildmaterial angående anläggning av betydelse för totalförsvaret eller data ur verkets geodetiska arkiv ankommer på det verk som har upprättat handlingen.

Lagtexten i paragrafens tredje slycke är enligt JK helt onjutbar och måsle helt omskrivas.

Försvarets materielverk efterlyser tillämpningsföreskrifter och anför härom att ett av de primära syftena med lagstiftning och utfärdande av andra författningar torde vara att åstadkomma största möjliga enhetlighet i behandlingen av rättsfrågor. Ju mer det överiämnas åt berörda myndigheter

 

Prop. 1979/80:2    Del,B   Bilaga 2                             260

att efler eget skön pröva frågor av så allmän betydelse för hela riket som sekretess belräffande uppgifter av betydelse för rikels säkerhet, desto större risk synes uppstå för olikhet i behandlingen av samma uppgifter hos skilda myndigheter. Den som är angelägen alt få del av en viss uppgift som finns hos etl flertal myndigheter, skulle rent av kunna sätta i syslem att vända sig till den ena av dessa myndigheter efler den andra i hopp om att någon av dem släpper den ifrån sig. Till förhindrande av sådan olikartad behandling av likartade uppgifter finns ett klart behov av sådana bestämmelser som nu återfinnes i försvarets sekreiesskungörelse, säkerheisskyddskungörelsen och i de av rikspolisstyrelsen och ÖB fastställda Allmänna föreskrifter om tillämpningen av säkerhetsskyddskungörelsen (AF Säk 1970) samt ÖB:s kompletterande föreskrifter. Råd och anvisningar lill AF Säk (intagna i Tjänslemeddelande för krigsmakten TKG 901-710096) ävensom av ÖB utgivna Riktlinjer för sekretessbedömningen i fred inom krigsmaklen (RISK). Att helt överföra sådana regler till "synpunkter" innebär att onödigtvis uppluckra en ordning, som visat sig fungera. Det bör därför i lagen ges bemyndigande åt regeringen att utfärda erforderiiga tillämpningsföre­skrifter med rätt alt åt underordnad myndighei delegera utfärdandet av de ytterligare föreskrifter, som befinnes erforderliga. Länsstyrelsen i Östergöt­lands län anför liknande synpunkter. Förslaget överensstämmer, konstaterar länsslyrelsen, i huvudsak med förslaget till LAH. Som länsstyrelsen anförde i sitt yttrande över OSK:s belänkande krävs uppenbarligen detaljerade anvis­ningar från försvarsledningens sida till undvikande av bristande enhetlighet vid behandlingen hos olika myndigheter.

3§

Paragrafen har inte särskill kommenterats av någon remissinstans.

Övriga frågor

Överstyrelsen för ekonomisktförsvar erinrar om all styrelsen i sina yttranden över OSK:s och TK:s betänkanden som sin mening har uttalat atl behov föreligger av beslämmelse som möjliggör alt sekretessbelägga uppgifter angående planläggning och annan förberedelse för en s. k. fred sk ris. Eftersom det remitterade lagförslaget inte synes ge sådan möjlighel vill styrelsen ånyo framföra sin förut framförda mening.

4 kap. Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik

1 §

Fullmäktige i riksgäldskonloret tillstyrker paragrafen. '

Pressens samarbelsnämnd anser att sekretessen  rörande den centrala

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     -:                     261

finanspolitiken genom skaderekvisilet har fåll en alllför stor omfatt­ning. Regeln innebär, enligt nämnden, ätt varie handling i kanslihuset, som angår finanspolitiken, skall hållas hemlig om någon myckel vagt angiven risk kan antas föreligga. En myckel stor del av den inrikespolitiska ekonomiska debatten gäller finanspolitiken. Paragrafen möjliggör för regeringen all sekretessbelägga i stort sett alla dokument på detta område. Enligt samar­belsnämndens uppfattning kan det finnas skäl alt sekretessbelägga hand­lingar som gäller valuta- och räniefrågor för alt förhindra enskild spekulation. Sekretessbeläggning av uppgifter rörande finanspolitiken bör emellertid medges endasl i mycket begränsad omfattning så all inte myndigheterna genom sekrelessbeläggning undanhåller sådan information som erfordras för den allmänna debatten om slalens finanser.

Riksbanksfullmäktige menar däremot atl skaderekvisilet begränsar sekreiessen för myckel. Fullmäktige framhåller sålunda atl formuleringen av skaderekvisilet innebär en inskränkning av sekreiessen i förhållande lill OSK, som föreslog sekreiess även då offentiighel skulle "eljesl vara till men för del allmänna". Fullmäktige vill förorda en återgång till kommittéförsla­get. Promemorians förslag innebär att för sekreiess fordras alt en handling eller en uppgift är bestämt relaterad till en beslutad eller fömisedd ålgärd, t. ex. en diskontoändring eller en devalvering. Det malerial som kontinueriigt uppslår genom affärsavslui eller som löpande insamlas, ordnas och kommen­teras gällande rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik måste emellertid få förbli under sekreiess även när någon åtgärd av angivet slag inte är på något sätt "beslutad" eller "förutsedd". Den föreslagna formuleringen innebär nämligen offentlighet så gott som ständigt utom just då riksbanken "beslutat" sig eller "förutser" t. ex. en devalvering. Med andra ord skulle riksbanken vara skyldig att normall lämna ul sitt löpande malerial och därtill att förhandsannonsera när man "förutser" en devalvering, då nämligen det malerial som eljest löpande publicerades plötsligt skulle sekretessbeläggas. Del orimliga häri ligger i öppen dag.

I anslutning lill skaderekvisilet framhåller JK att uttrycket "förutsedda" ålgärder lorde fömtsätta att prövningen av fråga om utlämnande sker i efterhand. Del av OSK använda uttrycket "planerade" är enligt JK atl föredra.

Pressens samarbelsnämnd anser alt den föreslagna sekretessliden är för lång, eftersom ifrågavarande handlingar vanligen gäller tillfälliga händel­ser. Den offentiiga granskningen av myndigheternas agerande inom detta område lorde ulan större men i allmänhet kunna ske redan några år efter det all åtgärder vidtagits. Riksbanksfullmäktige påpekar i fråga om sekretessliden atl den av fullmäktige i anledning av OSK:s betänkande förordade möjlig­heten för fullmäktige all, om särskilda skäl föreligger, förordna om sekretess under längre tid än tio år, dock ej längre än tjugo år, ej har tagits in i promemorian. Några mer betydande ölägenheter lorde emellertid inte bli

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                             262

följden härav även om sekretessliden, som är en maximitid, kan synas väl kort i jämförelse med t. ex. sekretessliden för uppgift som hänför sig till myndighets verksamhet för upplåning (7 kap. 3), vilken föreslås bli tjugo är.

5 kap. Sekretess med hänsyn till myndighets verksamhet fÖr inspektion, kontroll eller annan tillsyn

1 §

Konsumentverket förklarar sig inte ha något all invända mol den föreslagna bestämmelsen.

Tre remissinstanser berör fö re må le t för sek retessen ./?/A:ssA-a,7e-verkei utgår från all bestämmelsen blir tillämplig för den planläggning och de andra förberedelser för revision eller annan granskning som förekommer hos skattemyndigheterna. Detta sekretesskydd är en nödvändig fömtsättning t. ex. för kontrollverksamheten i de former som förberetts inom RS-projektet, där ett ADB-fört s. k. revisionsregisier får en central funktion. Verket hänvisar lill RS-projekiels delrapport 1976:1, s. 54 ff. Del kan enligt verket diskuteras om de kontrolluppgifter som insamlas i ett förberedande stadium vid taxeringsrevision, t. ex. som ett led i en riksomfattande kontrollaklion, bör anses åtnjuta sekretess enligt förslagets 5 kap. 1 § eller enligt 2 § i samma kapilel. Enligt verkels mening ligger del närmast till hands atl anse detta insamlingsskede som en förberedelse för revision. De insamlade uppgifterna fär anses angå sådan förberedelse och bör därför omfattas av sekreiess enligt förslagets 5 kap. 1 §. Riksrevisionsverkel menar alt föremålet för sekreiessen har erhållit en snävare beskrivning än i gällande bestämmelser. Handlingar med uppgifter som här avses används ofta under revisionsarbetets gång. Därvid antecknas lämnade uppgifter på handlingen i fråga. Handlingen har därmed kommit atl ingå i och utgöra underlag för arbetet. Verket förutsätter all de urspmngliga uppgifterna i handlingen kan hemlighållas enligt 5 kap. 1 § även när den använls på angivet sätt under genomförandel av revisionen. Om så inte skulle vara fallet, bör lagtexten ändras. Skattechefen i Stockholms län påpekaratt uppgift som skall användas vid flera granskningstillfallen, inte fär utlämnas så länge uppgiften används i granskningsverksamheten men all utlämnande skall ske, när uppgiften inte längre skall användas. På gmnd härav bör föreskrifter, instruktioner och annat material som används i kontrollverksamheten hos myndigheten vara sekretesskyddat. - Skatte­chefen anför vidare följande. I den nya skatteadministrationen skall finnas ett revisionsregister, fört på ADB-medium. Till förberedandet och planeringen av revisionsverksamheten och enskilda revisioner hör insamling och sammanställande av olika dala, som skall ingå i registret såsom identifikation av skaltskyldig, datum för inplanering, datum för genomförande, tidsperiod

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             263

för genomförande, slag av revision samt enhet och revisor som skall genomföra revisionen. Samtliga dessa uppgifter bör finnas tillgängliga vid terminal. 1 den s. k. RSV/AFB-utredningen av den 5 oktober 1977 föreslås med hänsyn lill och med beaktande av integritets- och sekreiessaspekierna en uppdelning av de i registret ingående revisionsuppgifterna på två delregister. Del ena, som bör vara sekretesskyddat, innehåller uppgifter om enskilda revisionsobjekt medan det andra innehåller revisionsslaiislik. Den del av registret som avser enskilda revisionsobjekt skall innehålla uppgifter om planerade, pågående och avslutade revisioner. För dessa olika stadier av revision gäller olika rekvisit. Såväl praktiska som formella skäl talar för all registret sekrelesskyddas enligt beslämmelserna i 5 kap. 1 §. - Skattechefen fortsätter vidare. En näringsgrensförteckning innehåller uppgift för varje i förteckningen upplaget mervärdeskatleregistrerat företag om den s. k. mervärdeskaileprocenten, dvs. en på vissl sätt beräknad bruitovinsiuppgift. Uppgiften bör vara sekreiesskyddad enligt 10 kap. 1 § med hänsyn till enskUds ekonomiska förhållanden. Förteckningen kan och avses också atl användas i kontrollverksamheten såsom ell urvalsinslmmenl för planering av revisioner eller annan form av skallekontroll. Även för dessa fall bör sekretess föreligga men då enligt 5 kap. 1 §eller2kap. 12 §.-Däremot borde bmttovinstprocentlistor för olika branscher som sammanställs ur deklara-lionsmaterialel liksom hittills vara offentiiga,

2§

Del i paragrafen använda uttrycket pågående utredning för kontroll belräffande skall kommenteras av riksskatteverket. Verket erinrar om att bevissäkringslagens tillämpningsområde anges så alt lagen är tillämplig vid "revisipn eller annan granskning" för fastställande av bl, a, skall enligt vissa författningar. Av förarbetena till bevissäkringslagen framgår att termen granskning setts som ett vidare begrepp än t, ex, taxeringsrevision och omfattar de olika metoder som myndigheterna författningsenligt kan använda för alt kontrollera lämnade uppgifter eller eljesl skaffa sig underiag för fastställande av skatt m, m,, jfr prop, 1975/76:11, s, 58 ff, 109 f och 122, Med hänvisning härtill kan del enligt verket ifrågasättas om inte uttrycket "pågående utredning för kontroll beträffande skall" bör ändras till "pågående (utredning för) granskning beträffande skatt". Vidare kan tvekan möjligen råda om vad som fordras för atl en utredning skall anses vara "pågående", Länsslyrelsen i Stockholms län har i sitt remissyttrande över OSK:s belänkande diskuterat den saken och däri berört en särskild situation, prop, 1975/76:160 bil, 3,s, 53,1 departementspromemorian har, som verket förstått det, antytts att bestämmelsen täcker den av länsstyrelsen åsyftade situatio­nen. Verket anser alt uttrycket "pågående" inte bör ges en alllför snäv innebörd. Det bör inte krävas all handlingarna rent fysiskt är under pågående

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              264

arbete utan räcka med att de är eller kan bli aktuella för granskning förr eller senare under en på visst sätt närmare avgränsad arbetsperiod hos myndig­heterna. På skatteområdet lär enligt verkets mening samtliga deklarationer anses ligga under pågående arbete hos taxeringsnämnden under hela laxeringsperioden. Detsamma gäller de ärenden i vilka skyldigheten all avlämna deklaration inte fullgjorts, I fråga om vissa skallskyldiga kan fortsalt utredning av olika anledningar, bl, a, genom taxeringsnämndordförandens ullagsmarkering för eftergranskning, komma i fråga hos länsstyrelsen. Om inte grund för eftertaxering därvid visat sig föreligga eller senare framkom­mer, avslutas denna granskningsperiod enligt nu gällande regler den 30 april året efter taxeringsåret, jfr 76 § tredje stycket taxeringslagen. I vissa fall, där besvär anförts, synes den här upptagna frågan komma att regleras inte av förslagels 5 kap. 2 § utan av dess 2 kap. 12 §. Skattechefen i Stockholms län . hänvisar också till länsstyrelsens i Stockholms län remissyttrande över OSK:s förslag lill sekretess i förevarande fall. Enligt skattechefen har den av länsslyrelsen önskade formuleringen och utvidgningen av sekretesskyddet inte kommit lill ullryck i promemorieförslaget. Hinder för utlämnande bör menar skattechefen föreligga så länge beskattningsmyndigheten kan hålla sin talan öppen i fråga om någons taxering, såvida inte 2 kap. 12 § sekretesslagen utgör hinder för utlämnande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser alt lagmmmet skulle vinna i
klarhet om del formulerades om enligt följande. "Sekreiess gäller även
gentemot den som kontrollen avser för uppgift      ej uppenbaras."

3§

Riksskatteverket anser alt uttrycket taxeringsrevision eller liknande kontroll bör anpassas lill bevissäkringslagens terminologi och lyda "revision eller annan granskning". 1 övrigi tillstyrker verket paragrafen. Verket påpekar dock atl del vanligen knappasl är möjligt alt i samband med ell beslul om taxeringsrevision m. m. förutse om ett beslul om säkringsåtgärd kan bli aktuellt i ärendet. I flera fall är förutsättningen för säkringsåigärd all den granskade visar sig vägra all medverka i olika avseenden. Del skulle därför kunna hävdas att alla beslul om taxeringsrevi­sion m. m. borde vara sekretesskyddade i ell inledande ulredningsskede. Ett sådant skydd bör givetvis föreligga för de uppgifter om revisionsplanering som kan komma atl ingå i del s. k. revisionsregistrel. I övrigi anser verket emellertid atl del inte föreligger något behov av sekretesskydd för just de egentliga besluten om taxeringsrevision och liknande revision. I gällande rätt får besluten om taxeringsrevision anses vara offentliga. Några ölägenheter av detta har hittills veteriigen inte iakttagits.

Länsstyrelsen I Göteborgs och Bohus län erinrar om att länsstyrelsen i sitt

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             265

remissyttrande över OSK:s betänkande aktualiserat frågan om hemlighål­lande av beslul om taxeringsrevision, handräckning och åtalsanmälan i de fall ell offentliggörande av beslutet skulle kunna äventyra aktionens syfte. Länsslyrelsen anser emellertid att del föreslagna lagmmmet genom sin utformning har kommit all avse myckel ovanliga situationer. Länsstyrelsen föreslår därför att antingen lagrummet ges en mer generell utformning med avseende på de hithörande frågor som väckis i länsstyrelsens yttrande över OSK:s belänkande eller om så inte kan ske del föreslagna lagrummet utgår helt.

4§

Paragrafen tillstyrks uttryckligen av universitets- och högskoleämbetet.

En ledamot av regeringsrätten, regeringsrådet Mueller, menar atl vad som sägs om kunskapsprov bör avse även prov för fastställande av om en studerande har de övriga färdigheter som en viss utbildning skall ge honom. 1 detta sammanhang hänvisas till främst 1 § skollagen och 2 § högskolelagen där begreppet färdigheter används vid sidan av begreppet kunskaper.

6 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att förebygga eller beivra brott

1§

JK anför i fråga om skaderekvisilet all detta inte uttryckligen anger också men för rikets säkerhet. JK framhåller att bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§ visseriigen är tillämpliga även i verksamhet som avses i 6 kap. 1 §. Vid läsningen av 6 kap. I § fär man emellertid lätt den uppfattningen alt denna paragraf uttömmande anger den sekreiess som i det allmännas intresse gäller i den verksamhet som här är i fråga. Delta illustrerar en av bristerna i lagförslaget. Enighet råder om att även rikets säkerhet måste beaktas vid skadebedömningen - inte minst beror delta naturiigtvis på säkerhetspolisens verksamhet - men lagtexten ger ingen antydan om att så bör ske. För den verklige experten är saken klar men den stora mängden uttolkare av sekrelesslagen måsle fömtsättas bli mer eller mindre "amatörer". Inte minst detta talar för atl man på denna vikliga punkt i klarhetens inlresse i skaderekvisilet också uttryckligen anger men för rikets säkerhet, trots den dubblyr som därigenom skulle uppstå. Även Svea hovrätt berör skaderekvi­silet. Hovrätten framhåller alt rekvisitet inte belysts närmare i motiven. Enligt hovrätten måste uppgift, vars röjande kan t. ex. försvåra en pågående brottsutredning, kunna hållas hemlig med del skaderekvisii som används.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             266

RA anser del värdefullt att sekretesskyddet omfattar också uppgift hos myndighet som går bl. a. polis- och åklagarmyndighet till hända med att uppdaga, utreda eller beivra brott. I detta sammanhang lar dalainspektionen upp innebörden av orden "för all" i uttrycket "för atl gå åklagarmyndighet, polismyndighet eller tullmyndighet till hända". Datain­spektionen framhåller alt orden "för att" enligt vanliga tolkningsregler innebär att endasl åtgärder med direkt inriktning på biträde åt åklagarmyn­dighet etc. kan omfattas av sekretess, däremol inte ålgärder med annal syfle, t. ex. utredning i disciplinärende, även om de slutligen skulle resultera i åtalsanmälan. Det synes riktigt atl sekreiessen begränsas på detta sätt. Arbeiarskyddssiyrelsen framhåller att det ofta förekommer all styrelsen på begäran avger yttranden till polis- och åklagarmyndigheter i anledning av inledd förundersökning e. d. I dessa fall torde enligt styrelsen sekretess föreligga beträffande skyddet för den polisiära verksamheten.

RÅ ställer sig frågan om sekretessliden bör vara så lång som fyrtio år, då inget brott har längre preskriptionstid än tjugofem år.

JK påtalar att promemorian inte innehåller någon motsvarighet lill OSK:s förslag om sekretess hos särskild undersökningskommission till­salt av regeringen. Enligt JK talar starka praktiska skäl för en sådan sekreiess. RA är av den uppfattningen att en i lag medgiven rätl för regeringen alt förordna om sekretess för undersökningskommission i vissa lägen kan underiätla en sådan kommissions verksamhet.

I formellt hänseende framhåller Svea hovrätt alt det inte är alldeles tydligt vad som avses med uttrycket "i verksamhet för all förebygga brott". Del kan uppfattas antingen som ett självständigt sekretessområde eller som ett besiämningsled till "i angelägenhet som avser användning av tvångsme­del". Av ordalydelsen och motiven förefaller den senare tolkningen vara avsedd. Förtydligande av lagtexten synes böra ske för att undvika missför­stånd. Rikspolisstyrelsen påpekar all paragrafen inledningsvis har fäll en exemplifierande avfattning för all sedan utmynna i polisens allmänna brottsförebyggande och -beivrande verksamhet. Detta kan medföra att exemplifieringen blir alltför vägledande för tolkningen av vilka polisiära verksamhetsformer, som avses i detta lagrum. Det är uppenbart att sekretessen (särskill tystnadsplikten) principiellt sett skall omfatta alla polisens funktioner beträffande brott och brottslingar. För att förebygga eventuella felaktiga och begränsade tolkningar bör därför exemplifieringen bornas.

2§

Paragrafen, som tillstyrks av byggnadsstyrelsen och Statens kärnkraftsin­spekiion, föranleder endast anmärkningar från två remissinstanser.

Postverket framhåller beträffande andra punklen all verket i tidigare

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             267

yttranden över förslagen till LAH och LOFT utgått från alt den sekretess som här avses också omfattar säkerhetsåtgärder vid utlämning från förvar även i de fall då utlämning sker över disk i postens kassor, dvs, vid utkvittering av medel på posten. Under de senare åren har verket lätt vidkännas allt större föriuster lill följd av all ulbelalningskorl förfalskats. Den omständigheten att även falsktryckta blanketter kommit till användning visar att det är professionella förbrytare som ägnar sig ål denna förfalskningsverksamhel. Även förfalskning av bankböcker har blivit vanligare. Postverket försöker vidla olika ålgärder för att försvåra denna brottsliga verksamhet och minska föriusterna. I, ex, spärrar och säkerhetsmeddelanden men även andra ålgärder som skall hjälpa postfunktionärerna atl avgöra om en utbetalnings­handling är förfalskad. Från brottsförebyggande synpunkt är det ytterst angeläget att de skyddsåtgärder som sålunda vidtas får sekretesskydd, Behovel av sekretesskydd är angeläget även med tanke på samarbetet med PK-banken, Säkerhetsåtgärder avseende PK-bankens konton har sekretesskydd på PK-bankskontoren och bör ha del även inom Postverket, Eftersom verkels anlagande i de båda tidigare remissyttrandena inte blivit motsagt räknar verket med alt antagandel är riktigt. Skulle så inte vara fallel måste stadgandet i 6 kap, 2 § 2 kompletteras i här berört avseende.

Televerket föreslår alt andra punklen ändras så all mellan orden "värde­föremål" och "saml" tilläggs "eller debiteringsdokumeni avseende dala",

3§

Kammarrätten i Göteborg är kritisk mot paragrafen. Den går ut på atl sekretessbelägga uppgifter om kodnycklar. Paragrafen är upplagen i del kapitel som bär rubriken Sekretess med hänsyn lill intresset att förebygga eller beivra brott. Frågan är emellertid om paragrafen gäller bara sådana kodnycklar som har tillskapats för detta ändamål eller om den inte har ett betydligt vidare syfte. Paragrafen skulle också behöva ges större konkre­tion,

SCB anmärker att enligt förslagel sekretess gäller för uppgift som lämnar upplysning om chiffer, kod eller liknande metod med ändamål att underiätla befordran eller användning av vissa uppgifter. Med hänsyn lill att SCB, liksom den s. k. PAK-utredningen, i första hand betraktar krypteringsme­toden som en lämplig skyddsåtgärd vid förvaring av vissa material förordas att lagtexten kompletteras med avseende härpå. Formuleringen på denna punkt skulle därmed lyda "befordran, användning eller förvaring...".

SCB och Televerket riktar anmärkning mot uttalanden i specialmotive­ringen. SCB vänder sig sålunda moi uttalandet all kryptering är en metod som gör det möjligt att omvandla vissa kända uppgifter, t. ex. personnum­mer, efler en bestämd formel med verkan atl uppgiften anonymiseras samt att det härigenom kan bli möjligt att fritt hanlera annars sekreiessvärda

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              268

uppgifter, t. ex. inom statistik och forskning (s. 323). Uttalandet ger enligt SCB felaktigt intryck av att sekreiessskyddade uppgifter skulle föriora detta skydd genom att anonymiseras. Enligt förslaget till slalistiksekreless (10 kap. 8 §) gäller dock sekretess för "uppgift som avser enskild och kan hänföras till denne". Denna formulering har valts just för alt undvika den effekten atl krypterat - liksom avidenlifieral - material blir ulan sekretesskydd, dvs. blir offentligt även om del alltjämt kan hänföras lill en fysisk eller juridisk person. Ett tillrättaläggande i motiveringen på denna punkt är önskvärt.

Televerket finner det betänkligt från offfentlighelssynpunkl all, såsom uttalas på s. 324, ell på chifferspråk upptaget meddelande som rätteligen är offentligt efler sitt innehåll, i klartext bör kunna hållas hemligt så all inte chiffret kan forceras. Begärs utlämnande av ett lill sitt innehåll offentligt meddelande, får enligt verkes mening inte det förhållandet all meddelandet varit chiffreral inskränka principen om allmänna handlingars offentiighel. Som lösning av delta problem föreslås i förekommande fall alt texten i fråga med bibehållet innehåll omformuleras. Omformulering är en metod som i liknande situationer är tämligen vanlig inom totalförsvarets signalskydds-ijänsl.

4§

Paragrafen tillstyrks av kriminalvårdsstyrelsen men kommenteras i övrigt inte av remissinstanserna.

7  kap. Sekretess  med hänsyn till det  allmännas ekonomiska intresse

Sekretessreglerna till skydd för del allmännas ekonomiska intresse synes enligt industriverksstyrelsen i Stockholms kommun bli tillfredsställande om förslaget antas. Göteborgs kommunstyrelse finner de i promemorian föreslagna reglerna till skydd för del allmännas ekonomiska intresse vara i huvudsak väl avvägda och ägnade att ligga lill grund för lagstiftning.

Första stycket

Förslaget,att den sekreiess av hänsyn till det allmännas ekonomiska intresse som motiveras av konkurrenshänsyn skall gälla för all affärs­verksamhet, oavsett om denna verksamhet utgör en huvuduppgift för myndigheter eller inte, tillstyrks eller lämnas utan erinran av de remissin­stanser som uttalar sig i frågan. Kriminalvårdsstyrelsen och föriifikationsför-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             269

vattningen konstaterar alt den föreslagna lösningen tillgodoser önskemål som framfördes under remissbehandlingen av LAH. Liknande uttalande görs av DAFA. Riksrevisionsverket tillstyrker förslagel atl man inte längre skall göra någon åtskillnad mellan slalens affärsdrivande verk och övriga myndigheter. Verket hänvisar till ett uttalande i specialmotiveringen om all den allmänna affärssekretessen sträcker sig även lill upphandlingsområdei. Ett exempel på detta äran kostnad i ett upphandlingsärende påverkar priset på en vara eller Ijänst, som en myndighet tillhandahåller i konkurrens med enskild. Enligt verkets bedömning är utvidgningen av sekreiessen lill andra affärsdrivande verksamheter än affärsverken i dessa fall motiverad. Första, andra och tredje fondstyrelserna för aUmänna pensionsfonden samt konsumentverket säger sig inget ha alt invända mol 1 i;. Statens lantmäteriverk säger sig vilja kraftigt tillstyrka förslaget.

Stadsjuristen i Stockholms kommun biträder förslaget att sekreiess bör gälla all myndigheternas affärsverksamhet i vad röjande av uppgift skulle gynna konkurrerande verksamhet på det allmännas bekostnad. Sekretessens utvidgning till atl avse uppgift om lill myndigheterna knutna enskilda rättssubjekts verksamhet synes också särskilt värdefullt ur kommunal synpunkl. Stadsjuristen noterar dock atl paragrafen inte blir tillämplig inom den belydande del av den kommunala affärsverksamheten som drivs under monopolförhållanden. Stadsjuristen i Norrköpings kommun framhåller all inom kommunerna bl. a. de kommunala affärsverken och hamnverksam-helen kommer att ha bättre möjligheter all hemlighålla sådana uppgifter som - om de lämnas ul - på kommunens bekostnad skulle gynna företag, som bedriver likartad rörelse, och all den föreslagna utvidgningen är motiverad. Göteborgs kommunstyrelse har vid sin bedömning, atl de i 7 kap. föreslagna reglerna i huvudsak är väl avvägda och ägnade atl ligga till gmnd för lagstiftning, utgått från atl resultatet av del hos många kommuner bedrivna utvecklingsarbetet med t. ex. datasystem omfattas av sekretessen enligt 1 §. I dessa datasystem ligger stora ekonomiska värden som kan utnyttjas kommereielll av kommunen. Skulle offentiighel gälla för denna typ av information, blir följden enligt kommunstyrelsen atl de förelag som driver likartad rörelse gynnas på det allmännas bekostnad. Dessa företag skulle i konkurrens med det allmänna kunna salubjuda ell dalasystem ulan hänsyn lill utvecklingskostnaden. Svenska kommunförbundet framhåller behovel av sekreiess i den affärsverksamhet som bedrivs av skyddade verkstäder, kommunala affärsverk, trafikföretag, hamnrörelser osv. och tillstyrker förslaget. LandsUngsförbundet framför liknande synpunkter.

Några remissinstanser noterar att förslagel innebär sekreiess för deras del. En av dessa är Sveriges geologiska undersökning. Slalens nämnd för arbetsta­gares uppfinningar utgår från att uppgift som lämnas till nämnden och som avser myndighets affärs- och driftförhållanden kan hållas hemlig enligt bl. a. I !j-. Nämnden för statens gruvegendom, förenade fabriksverken och domän-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              270

verket anmärker alt förslaget inte medför någon ändring i vad som rör resp. myndighet. Skogsstyrelsen kommer till samma resultat vid en jämförelse mellan å ena sidan de vid myndigheten nu tillämpliga sekretessbestäm­melserna och å andra sidan promemorieförslagets motsvarigheter till dessa (7 kap. 1 och 2 ;?S, 8 kap. 11 ;;, 9 kap. 4, 7 och 8 iii? saml 10 kap. 8 ij),

Statensjärnvägar konstaterar att till 1 S har överförts gällande föreskrifter om handlingssekreless i 34 a !; 1937 års lag, anpassade lill vad som föranleds av deras tillämplighet i lysinadspliklsavseende. Skillnad beslår enligt remiss­yttrandet väsentligen i att nuvarande beslämmelse om verkels rådighet över sekretessen i fråga om handling efter det den överlämnats från detta till annan myndighei har avskaffats. Statens järnvägar finner denna skillnad mot nu gällande regel mindre ändamålsenlig; frågan om behovet av sekretess i fråga om affärsdrivande verks kommersiellt ömtåliga handlingar kan svåriigen bedömas av annan myndighet än verket självt. Därför förordas all frågan om bibehållande av nuvarande ordning i denna del - åtminstone i vad gäller handlingssekretess -blir föremål för förnyat övervägande. Statensjärnvägar anmärker i anslutning härtill att ell genomförande av förslagel i nu berörda avseende måste medföra all den sekreiess myndigheter emellan som förslagel medger kommer till användning i fråga om uppgifter som här avses i betydligt större omfattning än som eljesl skulle ha varit behövligt för tillvaratagande av statens järnvägars kommersiella inlresse. 1 ett för slalens järnvägar betydelsefullt avseende, nämligen i fråga om uppgifter som revisionsmyndighet har inhämtat i samband med revision, ger emellertid förslaget genom 1 kap. 5 S första slyckel I en lösning på hithörande problem.

Beträffande den föreslagna utformningen av paragrafen noterar stadsiiu-risien i Stockholms kommun att innebörden av begreppet "affärsverksamhet" stundom torde komma att ge upphov lill gränsdragningsproblem och därför bör bli föremål för klargörande motivullalanden.

Skaderekvisilet tas upp av etl par remissinstanser. Postverket anser att skyddet mol indirekt konkurrens blir klarare markerat om skaderekvisilet kompletteras med "eller eljest skadar verksamhet". Förenade fabriksverken förordar alt ell omvänt skaderekvisii skall gälla så alt sekreiess utgör huvudregeln.

Rörande del uppställda skaderekvisilet, att röjande kan antas på "det allmännas bekoslnad" gynna konkurrerande verksamhet, erinrar stadsju­risten i Stockholms kommun att kommunal affärsverksamhet som regel inte lär drivas med vinst och ej sällan subventioneras med skattemedel. Eftersom en minskad omsättning i rörelsen eller inskränkning av driften på grund av konkurrrens således ofta inte sker på "det allmännas bekoslnad" i den meningen all "det allmännas" ekonomiska ställning försämras, får del rimligen antas atl skaderekvisilet i denna del åsyftar även något annat än rent ekonomiska olägenheter. Möjligen är även på denna punkt en omarbetning

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             271

av texten eller ell klargörande motivutlalande på sin plals. Stadsjuristen jämför med uttrycket "myndighetens bekoslnad" i 34 a S SekrL. Som en kuriositet noterar stadsjuristen att del sätt varpå skaderekvisilet har utfor­mats i promemorieförslaget inte synes ge statensjärnvägar fog för all vägra utlämna t. ex. prissätlningskalkyler lill Stockholms läns landsting eller av landstingskommunen ägda irafikföreiag, eftersom även dessa tillhör del allmänna. Ell gynnande av dessa kan inte sägas ske "på det allmännas bekoslnad".

Den särskilda regeln om sekundär sekretess föranleder statens kärnkraftsinspekiion all fråga vad som menas med "överordnad myndighet" och om därmed avses kärnkraftsinspekiionen. Svaret på frågan har betydelse för spörsmålet huruvida inspektionen skall tillämpa 1 ij eller inte, när det gäller statens valtenfallsverk eller t. ex. Forsmarks Kraftgrupp AB. Inspek­tionen finner OSK:s förslag klarare i delta hänseende.

Riksrevisionsverket efterlyser en motsvarighet till den nya regel i 34 a >; SekrL som medger ett primärt sekretesskydd för uppgifter som har upptagits i beslut av verket, t. ex. en revisionsrapport, eller som återfinns i handlingar som har inkommit lill verket från en av detta anlitad konsult. Verket framhåller alt del på affärsområdet föreliggersärskilt starka skäl föran kunna åberopa klariäggande motiv för den kritik som revisionen i sina ekonomiska analyser har alt framföra i egenskap av regeringens kontrollorgan liksom för de förbättringsåtgärder som revisionen har att föreslå. En förutsättning för att revisionen skall ge effekter är också atl en regelbunden uppföljning av revisionsinsatserna kan ske, dvs. en kontroll av vilka åtgärder myndigheten vidtar med anledning av revisionen. En sådan uppföljning försvåras i hög grad om inte argumentationen rörande sekretessbelagda förhållanden obehindrat kan upptas i revisionens beslut på affärsområdet. Revisionen av aflarsdrivande verk sker redan i dag i väsentlig utsträckning med hjälp av konsulter. Dessa förhållanden kommer antagligen alt få ökad betydelse vid utövande av det ansvar för extern granskning av affärsverkens bokslut som riksrevisionsverkel har fått enligt riksdagens beslul om modernisering av det statliga budgetsystemet (prop. 1976/77:130). I anslutning lill atl sekreiessen vidgas till att gälla samtliga affärsverksamheter i offentlig regi bör en molsvarande primär sekreiess också införas för revisionens vidkommande. Bestämmelsen bör sålunda omfatta också revisionskonioren och gälla uppgifter i både inkomna och upprättade handlingar, oavsett var dessa befinner sig. - Sekretessen bör också omfatta uppgifter som inkommer till riksrevisionsverket i egenskap av samrådsmyndighet enligt förordningen (1975:586) om register över statliga avgifter eller uppläs i ett av verket meddelat samrådsbeslul, alll under förutsättning att uppgifterna är av den karaktär som avses i I ;;. Verket föreslår att i paragrafen som tredje stycke införe en regel av följande innehåll:

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              272

Sekreiess gäller i myndighets verksamhet avseende revision eller samråd om statliga avgifter för uppgift om affärs- och driftsförhållande hos myndighei på villkor som anges i försia stycket företa meningen. Molsva­rande gäller för uppgift om affärs- och driftförhållande hos bolag eller annan sammanslutning i vilket det allmänna har ell bestämmande inflytande och som under myndighet driver affärsverksamhet.

Riksrevisionsverkel påpekar att del i revisionsverksamheten ingår viss rapportering. Den föreslagna formuleringen avses skydda uppgifter som av revisionskontoren har överiämnats lill verket eller av detta till regeringen. Om så inte skulle vara fallet,erfordras en komplettering av förelaget på denna punkt.

Också DAFA berör frågan om sekreiess hos riksrevisionsverket vid samråd enligt förordningen om register över statliga avgifter. För DAFA framstår del som en något mindre lyckad ordning om del malerial som gäller DAFA:s affärsverksamhet - och som vid DAFA kan sekretessbeläggas - inte skulle åtnjuta molsvarande skydd vid riksrevisionsverkel i samband med samråd rörande DAFA:s avgifter. Inte heller kan enligt DAFA någol bärande skäl kunna anföras varför uppgift inhämtad i samband med revision -i traditionell bemärkelse-skulle åtnjuta större skydd än uppgift inhämtad i samband med förfatlningsreglerad "förhandsrevision",dvs. samråd belräffande avgiftssäll-ning. DAFA föreslår att antingen texten i 1 kap. 5 >? första stycket 1 kompletteras så att den även omfattar författningsreglerat samråd - med en koppling lill 7 kap. 1 ij - eller att ett förtydligande, i riktning mol vad ovan framförts, görs vid propositionsarbetet.

Sekretessen bör enligt statens lantmäteriverk omfatta även uppgift angå­
ende affärsveksamhet som utlämnas till underordnad myndighet på samma
sätt som föreslagits gälla uppgift som utlämnas till överordnad myndighei.
De lokala lantmäterimyndigheterna (faslighelsbildningsmyndighelerna)
och/eller de regionala lantmäterimyndigheterna (överiantmätarmyndighe-
lerna) avger ofta anbud på t. ex. kariläggningsuppdrag - i konkurrens med
enskilda - där lantmäteriverket bidrar med utförandel av ett eller flera
arbetsmoment och där verket uppträder som underleverantör. Det motsatta
förhållandel kan också länkas. Sekretessfrågan bör inte bedömas olika i de
båda fallen. Verket föreslår därför följande lydelse av andra meningen i första
stycket: "Har uppgift utlämnats till över- eller underordnad myndig­
het -- ".

Andra stycket

Statensjärnvägar anser att bestämmelsen om sekretess för uppgifter om dotterbolags affärs- och driftförhållanden ulgör en välkommen förstärkning av sekretesskyddet i den samlade verksamhet för vilken statensjärnvägar bär ansvaret som förvaltare av statens aktier.

Uttrycken   "bestämmande   inflytande"   och   "under   myndigheten"

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               273

kommenteras av några remissinstanser.

JK utgår från all med "bestämmande inflytande" avses att det allmänna inte bara har rätt all deltaga i beslutsfattandet ulan atl inflytandet är på något sätt avgörande. Det framgår emellertid inte om inflytandet skall vara baserat på majoriletsandel när del gäller aktieinnehav, röstmajorilet vid bolags­stämma, majoritet i styrelsen eller på något annat kriterium. Motiven använder i ett sammanhang t. o. m. uttrycket "helt eller delvis" (s. 333). Omfattas t. ex. ett bolag där staten har 50 % a v aktierna (alla aktier har samma röstvärde) och "tillsätter" halva antalet styrelseledamöter av bestämmelsen. Statens kärnkraftsinspektion frägar sig vad som menas med företag i vilket "del allmänna" har ett bestämmande inflytande. De icke statiiga kraftbolag, som driver kämkraftverk, ägs till viss del av kommuner. Huruvida kommu­nemas inflytande är bestämmande är en annan fråga. Dessa kraftbolag bedriver på sätt och vis affärsverksamhet under "myndigheten" statens vattenfallsverk, som har vissa samordnande myndighetsuppgifter rörande rikels elenergiförsörjning. Sveriges industriförbund m, fl, erinrar om alt innebörden av begreppet "bestämmande inflytande" nyligen ingående har diskuterats vid riksdagsbehandlingen av prop, 1977/78:41 angående ändringar i aktiebolagslagen. Lagutskottet menade därvid (LU 1977/78:8) alt begreppets rättsliga innebörd i lagens koncemdefinition var oklar och alt en särskild utredning borde utarbeta en uttrycklig lagbestämmelse som klarlade rättsläget, Mol bakgmnd härav anhåller organisationerna om att begreppet ges en entydig definition i förevarande lagstiftning och atl därvid enhetiighet med annan lagstiftning eftereträvas,

JK påpekar att "under" i uttrycket "under myndigheten" inte är på någol sätt kommenterat. Inte heller ges något exempel, JK är tveksam om det över huvud taget finns utrymme för en konslmktion av delta slag, I varje fall måste anges i vilket hänseende bolaget (motsvarande) skall vara underordnat myndigheten. En annan fråga är om det finns anledning all begränsa sekretessen sä starkt, JK ställer frågan, om inte sekretessen bör gälla hos en störte krets av myndigheter. Enligt hovrättenför Västra Sverige synes det inte helt träffande atl säga atl t, ex, ett aktiebolag driver affareverksamhet "under" en myndighei. Följande formulering bör prövas ",,, för uppgift om affäre- eller drififörhållande hos affärsdrivande bolag eller sammanslutning, vari det allmänna genom myndigheten kan utöva etl bestämmande infly­tande".

Stadsjuristen i Stockholms kommun anser alt myndighetsbegreppei föran­leder svårigheter vid tillämpningen av ullrycket "under myndigheten driver affärsverksamhet". Enligt stadsjuristen måsle man fråga sig "under" vilken myndighei ell vissl kommunalt bolag skall anses driva sin verksamhet, Endasl hos denna myndighei är ju uppgiften i fråga hemlig enligt promemo­rieförslaget. Enligt motiven (s, 331) är skyddets syfle att ge sekreiess för uppgift hos myndighei som utövar del allmännas ägarfunktion, I kommu-

50 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               274

nerna lorde råda skiftande praxis i fråga om vilket organ som närmast kan sägas utöva ägarfunktionen i kommunala bolag, I en del kommuner utövas de på aktieinnehavet grundade befogenheterna av kommunfullmäktige, som således utser ombud på bolagsstämma och därvid äger ge ombudet instruk­tioner, I dessa fall skulle alltså verksamheten anses utövad "under" fullmäktige och uppgifterna i fråga endast vara hemliga hos fullmäktige. För sådana fall är sekretessbestämmelsen helt meningslös, Belräffande förhållan­dena i Stockholm nämner stadsjuristen som exempel all del är drätsel­nämnden som utövar kommunens på aktieinnehavet gmndade befogenheter i fråga om fastighetsbolaget AB Svenska Bosläder, dock all tre av styrelsens fem ledamöler utses av fastighelsnämnden. Eftersom drätselnämnden utser kommunens representant vid bolagsstämman, talar övervägande skäl kanske för atl bolaget skall anses bedriva sin verksamhet "under" denna nämnd. Starka praktiska skäl talar dock för all även de uppgifter om bolagels affäre-och driftförhållanden bör vara hemliga som finns hos fastighelsnämnden (och givelvis dess förvaltningsorgan fastighetskontoret), varmed bolaget av naturiiga skäl har åtskilliga förbindelser. Exemplen kan enligt stadsjuristen mångfaldigas och kompliceras ytteriigare. Svårigheterna undviks måhända om man låter begreppet "myndighei" i dessa sammanhang avse kommunen som helhel. De bolagsuppgifler som omfattas av sekreiessen blir då hemliga hos alla kommunens nämnder och övriga organ. Ett klargörande motivutla­lande är önskvärt även i denna del. Stadsjuristen föredrar dock atl orden "och som under myndigheten bedriver verksamhelen" i paragrafens andra slycke utgår,

JO anmärker atl ordel "sammanslutning" inte täcker stiftelse, Besläm­melsen bör omformuleras så att den även omfattar statiiga och kommunala stiftelser.

Tredje stycket

Sekretessliden berörs av statens järnvägar, som finner del mindre lyckligt att man som utgångspunkt för beräkningen av sekrelesstid lar del lillfälle då handlingen inkom eller upprättades. Hos verket är det ingalunda ovanligt all kommersiellt ömtåliga avlal har längre löptid än 20 år. Statens järnvägar vill därför förorda att i fråga om avlal bestämmelsen ges etl tillägg av innebörd att sekretessen i intet fall upphör tidigare än två år från del avtalet upphörde all gälla. Anslutning skulle härmed vinnas lill det föreslagna stadgandet i 2 § andra styckel sista meningen,

2§

Första slyckel

Ur kommunal synpunkt innebär den föreslagna konstmktionen av sekretessreglerna en klar fördel, förklarar stadsjuristen i Stockholms kommun.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               275

F, n, erfordras för handlingssekreless, för tid efter del alt avtal har slutits eller ärendet i fråga eljest har avslutats, alt vederbörande kommunala organ fattar särskilt beslul därom, efter en bedömning av om "anledning därtill finns". Med promemorieförslagels konslmktion däremol gäller sekreiessen direkt på grund av- lag, om skaderekvisilet är uppfyllt. Detta förenklar i princip tillämpningen.

Beträffande omfattningen av sekretessen konstaterar kriminal­vårdsstyrelsen och Malmö kommunstyrelse atl förslagel tillgodoser önskemål som framfördes under remissbehandlingen av LAH, Skogsstyrelsen noterar atl förslagel synes ge samma sekrelessmöjligheler som de som finns f n. Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar utgår från all bl, a, 2 § är tillämplig när nämnden fär uppgift om myndighets affärs- eller driftförhål­landen. Statens lantmäteriverk anser all bl, a, genom 2 § synes bli tillgodosett del behov av sekreiess som statliga och kommunala organ kan ha i vissa fall inom ramen för uppdrag som lämnas lill lantmäteriet. Offentliga beställare bör i sådana sammanhang ha ett sekretesskydd som i huvudsak motsvarar det sekretesskydd som enskilda uppdragsgivare ges enligt bestämmelserna i 9 kap,

Sveriges industriförbund m. fi. finner det värdefullt all sekreiessen inte skall gälla arbete som myndighei utför för eget behov genom egen eller annan myndighets personal. Organisationerna fömtsätter atl detla ej kan sältas ur spel genom vad som föreskrivs i 1 §,

Svenska kommunförbundet berör beskrivningen på olika typer av ärenden och anmärker att vissa av de använda termerna har övertagils från 34 § SekrL medan andra är nya. Enligt förbundets mening behöver terminologin ses över ytteriigare samt kommenteras så all innebörden blir tydligare. Vid denna översyn bör hänsyn las lill terminologin i köplagen, upphandlingskungö­relsen och de kommunala upphandlingsreglemenlena. Innebörden av ordel upphandling bör enligt förbundet vara delsamma som i upphandlingskungö­relsen och de kommunala reglementena. Vidare bör man i ärendebeskriv­ningarna använda termerna köp, beställning, vara, arbete och tiänst. Skulle avvikelse från redan använd terminologi anses lämplig, bör motiveringen härtill redovisas. Det är inte uteslutet atl terminologiska bedömningar i detta sammanhang bör medföra ändringar i den nuvarande upphandlingstermino­login, Kommunförbundel anmärker vidare alt den första ämbetsbeskriv-ningen, i motsats till 34 § SekrL, inte innehåller någol om transport eller arbete. Styrelsen utgår från att även dessa prestationer täcks av den föreslagna ärendebeskrivningens första mening, I den andra ärendebeskrivningen används termerna tiänst och arbete som om de är synonyma begrepp. Detta är inte fallel då del gäller upphandling,

Skaderekvisilet beröre särskill i några yttranden, Göteborgs sjukvårdsstyrelse anser atl del bör omformuleras eftersom en sekre­tessbeläggning omedelbart' avslöjar att del allmänna skulle skadas av

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               276

offenllighet och del förhållande man avsåg alt sekretessbelägga påvisas av sekretessbeläggningen. Svenska kommunförbundet hänvisar till sill yttrande över LAH (prop, 1975/76:160 bil, 3 s, 72) och anser sig inte ha anledning att frångå den ståndpunkt som förbundet intog i det yttrandet, nämligen all bestämmelserna om upphandlingssekreless bör ges en utformning i huvud­saklig överensstämmelse med vad som nu gäller. Förbundet framhåller att någol skaderekvisii inte har införts i beslämmelsen om anbudssekreless i andra meningen. Betydelsen härav påverkas emellertid enligt förbundet i hög grad av hur ärendebeskrivningen blir utformad, Sveriges industriförbund m. fi. har uppfattningen alt det saknas anledning att uppställa ett svagare skaderekvisii i försia meningen än det som fanns i motsvarande bestämmelse i LAH, Del är angelägel all uppgifter av det slag 2 § avser inte onödigtvis hemlighålls, anser organisationerna. För all sålunda säkerställa det mycket starka kravet på offentlighet i upphandlingsärendena sedan avtal har slutits bör skaderekvisilet ändras lill "avsevärd skada".

Den särskilda sekretessen för uppgift om anbud föranleder uttalanden från flera remissinstanser, Svea hovrätt och Sveriges industriför­bund m.fi. förordar all bestämmelsen härom förtydligas så atl det klart framgår atl sekreiessen i upphandlingsärenden inte är begränsad till att avse bara lös egendom. Också Svenska kommunförbundet anser del oklart humvida ordet "upphandling" avser all upphandling eller endast upphandling av lös egendom. Det bör enligt förbundets uppfattning klarläggas atl upphandlings­begreppet här har samma innebörd som i upphandlingskungörelsen. Stads­juristen i Stockholms kommun delar uppfattningen att en särskild bestämmelse om anbudsförfarande bör upptas i lagen. Beslämmelsen bör, såsom har föreslagils, avse även kommunal upphandling. Den föreslagna bestämmel­sens utformning är dock enligt stadsjuristen någol förvillande. Enligt ordalydelsen gäller sekreiessen anbud i ärende som angår "upphandling eller försäljning av lös egendom för del allmännas räkning". Uttryckssättet kan inge uppfattningen att anbudssekretessen vid upphandling endast gäller upphandling av lös egendom i betydelsen vissa färdiga ting såsom maskiner, konservburkar, sjukvårdsmateriel etc, men ej entreprenadupphandlingar avseende t, ex, uppförande av byggnader. Bestämmelsen bör alltså förtydli­gas, Lokutionen "upphandling eller utförande av arbete" 134 § SekrL är enligt stadsjuristen mer klargörande.

Svenska kommunförbundet och Sveriges industriförbund m .fl. anmärker vidare, i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen, alt orden "uppgift om anbud" inte på ett tillfredsslällande sätt återger de övriga handlingar som bör åtnjuta skydd och som nämns i 34 § SekrL, nämligen handlingar som kan tjäna till upplysning i vad mån anbud har infordrats eller avgetts eller som på annat sätt avser anbud. Arbetsmarknadsstyrelsen anför som exempel på sådana andra handlingar rekvisitioner, ritningar, materialbeskrivningar, sammanställ­ningar över tillfrågade presumtiva anbudsgivare och ev, kostnadsberäk-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             277

ningar, Kommunförbundel tar upp interna arbetspromemorior som gäller en upphandling och alla de handlingar i övrigt som en myndighei kan ha anledning all utarbeta, t, ex, egna motförslag i samband med en förhand­lingsupphandling. Det är enligt förbundets mening angeläget all den särskilda anbudssekrelessen kommer att omfatta samtliga uppgifter om en upphandling eller en försäljning av lös egendom ända fram lill "nämnda tidpunkt" och all detta på ett eller annal sätt blir klariagt.

Postverket uttalar som sin uppfattning att formuleringen i sista meningen synes utesluta varje möjlighet att vid prövning av ett anbud lämna ut det till t, ex, utomstående konsult för samråd. Förhållandel i dag är att upphand­lande myndighet vid sin prövning av avgivna anbud kan finna att det är nödvändigt all samråda mod t, ex, utomstående konsult eller expert. Skall en skärpning ske bör den enligt postverket fä den formen att myndighet, om det blir nödvändigt all lämna ul anbud i samband med anbudsprövning, ges rätt all uppställa de villkor för utlämnandet som anses påkallade, dvs, villkor av den art som enligt promemorieförslaget godtagils i andra sammanhang. Liknande synpunkter framförs av riksrevisionsverket, som pekar på sitt eget och andra myndigheters behov av atl samarbeta med konsulter. För all detta arbete skall bli så effektivt som möjligt bör det ankomma på myndigheten att bedöma vilka uppgifter som fär lämnas till konsulter. Med detta synsätt bör konsulterna anses ingå i verksamheten för det allmännas räkning och omfattas av förbudel i 1 kap, 3 §, både när de anlitas direkt och när de personligen knutits lill uppdraget genom kontrakt med en juridisk eller fysisk person som mellanhand. Med hänsyn till behovet av atl kunna anlita konsulter för anbudsutvärdering betraktar verket del sagda som en fömtsätt­ning för införandet av den föreslagna regeln om absolut sekreiess under anbudsprövningen. Alternativt förordar verket alt detla behov tillgodoses genom atl nuvarande formulering i 34 § SekrL "i vidare mån än för prövning av anbud finnes nödvändigl" bibehålls. Svenska kommunförbundet erinrar om all vissa uppgifter enligt 34 § SekrL fär utlämnas, om del befinns nödvändigt för prövning av anbud. Denna möjlighet måste finnas för att en upphand-lingsverksamhel skall kunna bedrivas rationellt och bör därför inrymmas i en ny bestämmelse om affärssekretessen. Del förefaller förbundet tveksamt, om detta behov läcks av någon annan bestämmelse i lagförslaget. Förbundet hänvisar vidare till all den nuvaande utformningen av 34 § SekrL medger myndighei, som sä önskar, rätt all använda sig av s, k, offentlig anbudsöpp­ning, vilket innebär att anbudens innehåll kan bli allmänt kända vid öppnandet. Även om denna möjlighet endasl i begränsad utsträckning utnyttjas i den kommunala upphandlingen, anser förbundet alt möjligheten bör bibehållas.

Andra stycket

De olika sekreiessiiderna uppmärksammas i några yttranden. Postverket anför alt behovet av att sekretessbelägga handling som anger

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              278

villkoren i slulel avtal skall enligt den föreslagna lagtexten vara att röjande av uppgiften skulle "medföra skada för det allmänna". De fall, då andra skäl än de som avses i 1 § och som möjliggör sekretess i högst 20 år i samband med träffat avlal skulle motivera en 2-årig sekretess, lorde bli mycket fätagliga. Från postverkets sida ifrågasätts därför om möjlighel till sekretessbeläggning av slutna avlal enligt förevarande paragraf över huvud tagel behövs. Riksrevisionsverket framhåller att sekretessliden för enskilda ärenden kan komma alt variera högsl avsevärt beroende på tidpunkten för avtalels fullgörande, Eflereom delta innebären väsentlig förändring i gällande rätt, är det önskvärt atl motiven redovisas utföriigare, I vissa fall kan sekretesstiden komma all sträcka sig längre än två år från avtalets fullgörande. Verket förutsätter emellertid all lillämpning av maximitiden 20 år blir aktuell bara i undanlagsfall. Stadsjuristen i Slockholms kommun noterar atl utvidgningen av sekretessen i fråga om handlingar, som anger villkoren i slutet avlal till längst två år efter det att avtalel fullgjorts, gör del möjligt atl hemlighålla t, ex, hyreskontrakt som löper på lång tid under hela hyrestiden, om röjande kan antas medföra skada.

Utgångspunkten för beräkning av sekretessliden för uppgift i handling, som anger villkoren i slutet avtal, tas upp särskill av ell par remissinstanser. Postverket förordar - för den händelse sekreiess enligt promemorieförelaget kommer alt gälla i fråga om handlingar som avser villkoren i slutna avtal -

alternativet "högst för en lid av två år       från del avtalet slöts". Skälen

härtill är närmast att de upphandlande myndigheterna är mest vana vid detla alternativ och all delta gör del möjligt alt redan i samband med beslul om sekretess fastställa när sekreiessen skall upphöra all gälla. Försvarets materielverk anser all förslagel ger anledning till Ivekan om vilken tidpunkt som avses med uttrycket "från det atl avtalet fullgjordes". Enligt verket kan bestämmelsen tolkas så all därmed avses lidpunkten för avtalets fullgörande, liktydigt med nuvarande bestämmelser, som utgår från tidpunkten för avtalets slutande, eller så all den avser den lidpunkt när leverans eller annan prestation enligt avtalel har fullgjorts. Del bör enligt verket väljas en ordalydelse som klart anger vilken tidpunkt som skall las lill utgängspunkt. Verket tillstyrker atl sekretess fär fortsätta atl gälla, ulan särskilt beslul därom, tills annat beslutas under den föreslagna maximUiden, Verket har inget all erinra mol atl sekrelesstiden beräknas utifrån tidpunkten för fullgörandet av avtalad leverans (avtalad annan prestation), Malmö kommun­styrelse befarar alt det i många fall kan bli svårt alt fastställa den tidpunkt, från vilken de två åren skall räknas och efteriyser ell klarare ordval eller en annan konstruktion,

3§

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs kommunstyrelse samt Göteborgs sjukvårdsstyrelse kritiserar utformningen av skaderekvisilet och

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             279

hävdar atl beslut om hemlighållande av uppgift kan bidra lill att avslöja arten av och innehållet i uppgift som inte bör röjas. Remissinstanserna hemställer alt skaderekvisilet formuleras om,

FuUmäktige i riksgäldskontoret konstaterar alt riksgäldskonlorels eget behov av sekretess i fråga om upplåningsverksamheten täcks - förutom av 4 kap, 1 § - av 3 § som i sak överensstämmer med 33 § SekrL, Enligt fullmäktiges yttrande stämmer, som anförs i promemorian som specialmoli­vering till försia stycket i sistnämnda paragraf, helt in på riksgäldskonlorels upplåningsverksamhei,

4§

Bl, a, denna paragraf bedömer Sveriges geologiska undersökning ge ett tillräckligt sekretesskydd för verkets uppdragsverksamhet och på särskilt uppdrag utförda utredningar ål del allmänna.

Statens skeppsprovningsanslall nämner att även statliga myndigheter är kunder vid anstalten. På gmnd av all ell skaderekvisit har införts finns del enligt skeppsprovningsansialtens uppfattning risk att en myndighet för atl få total sekreiess låter ulföra provning eller undersökning utomlands, Skepps-provningsanslallen yrkar därför med hänsyn till sin konkurrenssituation all skaderekvisilet utgår,

5 och 6 §§

Enligt Landstingsförbundets mening tillgodoser förslagel angående sekre­tess vid fackliga förhandlingar och fackliga stridsålgärder i del väsentiiga de invändningar som förbundet riktade mol OSK:s förslag i motsvarande del. Förbundet delar helt det synsätt som kommer till uttryck i det nya förslagel.

Flertalet remissinstanser, som har yttrat sig om 5 och 6 §§, är kritiska mot skaderekvisiten.

Stadsjuristen i Slockholms kommun har under hand inhämtat lönedireklö-rens synpunkter på promemorieförslaget. Denne har anfört alt kommunen bestämt bör avstyrka en försämring av det sekretesskydd som nu finns i 35 § SekrL, att promemorieförslagets formulering av skaderekvisilet i själva verket är så svårtolkad, att den framstår som näst intill meningslös, samt att anledning inte finns att offentlig arbetsgivare försätts i ett sämre läge än en privat, Lönedirekiören ifrågasätter om inte 18 § lagen om medbestämmande i arbetslivet, om rätt för part att la del av handling som åberopas av motpart, är till fyllest. Stadsjuristen instämmer i vad lönedirektören har anfört. Med hänvisning härtill och lill de liknande synpunkter som anförs nedan under 7 kap. 8 § förordar stadsjuristen att sekretess för de uppgifter här är fråga om inte görs beroende av skaderekvisit. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               280

Göteborgs kommunstyrelse saml Göteborgs sjukvårdsstyrelse gör samma utta­lande som i fråga om 3 §, Svenska kommunförbundet erinrar om den inställning som förbundet tidigare redovisat (prop, 1975/76:160 bil, 3 s, 63 O-Förbundet har alltjämt samma bestämda uppfattning och motsätter sig all kommunal arbetsgivare försätts i ett i jämförelse med motparten och också i jämförelse med andra arbetsgivare klart ogynnsamt läge. Förbundet anser inte att det åberopade skälet all enligt TF begränsningar i handlings offentlighet "skall anges noga" utgör bärande skäl för förslagel i denna del, när det som här gäller handlingar och situationer vilkas innebörd lill sin allmänna karaktär lorde vara allmänt bekant, I övrigi anser förbundet all reglerna i 18 § lagen om medbestämmande i arbetslivet och vad som gäller beträffande tillämpningen därav lämnar tillräckligt utrymme för möjligheten atl fä tillgång till handlingar i förhandlingssituationer.

Två remissinstanser lar upp en annan fråga belräffande skaderekvisiten, nämligen att sekreiessen skall gälla lill förmån för också "statligt eller kommunalt företag".

Denna utvidgning av begreppet myndighet är enligt 7"C0 oklar genom all
del anges vara förhandlingsparternas ställning "på den offentliga sektorn"
som man avser att skydda och jämställa med molsvarande parter på privata
sektorn. Vilka offentligt ägda förelag som skall anses tillhöra den skyddade
krelsen måsle enligt TCO:s uppfattning närmare preciseras såsom skett i 1
kap, 4 § beträffande AB Svensk Bilprovning, Stadsjuristen i Stockholms
kommun noterar atl liksom i 35 § SekrL även bl, a, förhandling för kommu­
nalt och statligt företag innefattas, I praktiken torde dock förekomma att de
kommunala organen även är involverade i fackliga förhandlingar för andra lill
kommunen knutna rättssubjekt än företag i egentlig mening, såsom
stiftelser, föreningar och olika institutioner som bedriver allmännyttig
verksamhet. Som exempel från Stockholm kan nämnas Centralföreningen
för daghem och lekskolor, som egentligen blott rent formellt är ett fristående
rättssubjekt. Stadsjuristen föreslår därför atl även arbetsrättsliga förhand­
lingar rörande sådana institutioner klart bringas under sekretessen. Efter
ordet "företag" kan i dessa syften t, ex. intagas orden "eller sammanslutning i
vilken det allmänna har ett bestämmande inflytande        " Ofr 7 kap, 1 §),

Statens avtalsverk framhåller alt av verket framställd lönestatistik i allmänhet inte torde vara sekretessbelagd enligt 10 kap, 8 § utan enligt 7 kap, 5 §, eftersom den har tillkommit för att användas vid facklig förhandling.

7§

Enligt paragrafens första mening ankommer del på myndighei som har all självständigt handlägga ärende om förhandling all pröva fråga om utläm­nande till enskild av uppgift som hänför sig till ärendet. Del kan enligt statens avtalsverk vara tveksamt hur denna regel skall tolkas vid tillämpning av vissa

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             281

på senare lid införda förhandlingsformer. Sålunda har förekommit all verket och huvudorganisationerna i kollektivavtal om löneförmåner överens­kommit om att för olika verksområden utlägga vissa frågor för förhandling mellan vederbörande verk och de lokala personalorganisationerna (jfr det s, k, ALLÄ-avtalel 1977), I överenskommelsen har därvid inlgits regler om atl strandad lokal förhandling i frågan har kunnat hänskjutas till central förhandling mellan verket och huvudorganisationerna. Om uppgift begärs utlämnad vid sådan lokal förhandling som nu har nämnts, bör det enligt verkets mening ankomma på verket all pröva utlämnande av uppgiften. Verket ifrågasätter om inte 7 § - om nu föreslagen ordning skall gälla - bör tillföras ett andra stycke av följande innebörd: "Om myndighet för förhand­ling med stöd av kollektivavtal som annan myndighet slutit ankommer del på den senare myndigheten atl pröva frågan om utlämnande," - Även om den nu föreslagna ordningen inte bör gälla utan exempelvis den myndighei som vid varje lillfälle för förhandlingen skall pröva ullämningsärendet, anser verket att den föreslagna lagtexten bör förtydligas, - I anslutning lill 7 § ifrågasätter verket vidare om inte all prövning enligt 5 eller 6 §, alltså även utlämnande av uppgift till annan myndighei, bör åvila samma myndighei oberoende av om uppgiften begärs utlämnad av enskild eller av myndighei. Såvitt verket finner bör därför uttrycket "lill enskild" ulgå,

8§

Statens lantmäteriverk har samma uppfattning i fråga om denna paragraf som beträffande 2 §,

Stadsjuristen i Slockholms kommun påpekar all del bör komma till uttryck i
lagtexten atl sekretessen gäller inte blott i omedelbart föreslående eller
pågående rättslvisl ulan även i möjligen blivande rättstvist. Att paragrafen
gäller även i sådant fall är visseriigen i allmänhet känt för jurister i offentlig
tiänst, men man måsle här som eljesl alllid ha för ögonen att sekretesslagen
främst lillämpas av tjänstemän som på delta område är lekmän. Stadsjuristen
anser sig mot utformningen av denna paragraf med fog kunna rikta
anmärkningar av den art som anförs under 5 och 6 §§, Stadsjuristen påpekar
vidare atl varje utlämnande av handling i rättslvisl (utom givetvis sädana
handlingar som redan har ingens lill domstol) kan ge motparten en fördel.
Även vägran att utlämna handling kan ge motparten en värdefull informa­
tion, om sekretessen baserar sig på skaderekvisit (jfr vad som anförs i SOU
1975:22 s, 183), Det föreslås därför att sekretessen enligt denna paragraf inte
görs beroende av skaderekvisii. Även här omfattas kommunalt förelag av
skyddsinlressel. Stadsjuristen föreslår att skyddssfären utvidgas i likhet med
vad som förordas under 5 och 6 §§,                    ,

Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Göteborgs kommunstyrelse, Göte­borgs sjukvårdsstyrelse samt 7"C0 har samma uppfattning belräffande skade-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               282

rekvisitet som i fråga om 3 § resp, 5 och 6 §§, Också Svenska kommunför­bundet kritiserar detta rekvisit. Förbundet erinrar om atl redan i samband med OK:s belänkande från kommunall håll underslröks alt det inte lorde vara lämpligt att låta skaderekvisii avgöra om kommunen har skyldighel all utlämna handlingar i rällstvister. Den omständigheten alt kommunen skulle få utlämna sådana handlingar som går i för kommunen gynnsam riktning men innehålla alla de handlingar som har motsatt innehåll skulle, framhölls det då, ge kommunernas motparter värdefulla indirekta upplysningar. Det kunde inte vara rimligt att i rättsfrågor och andra liknande frågor ge kommunema en så ogynnsam ställning som skaderekvisilet skulle medföra. De nuvarande beslämmelserna i 6 § SekrL, som medger innehållandet av alla handlingar i rällstvister m, m, vare sig handlingarna är för kommunen gynnsamma eller ogynnsamma, torde bättre säkerställa pariteten med kommunernas motparter. Förbundet erinrar vidare om att OSK fann det anförda övertygande, vilket ledde till atl man föreslog en absolut sekreiess ulan skaderekvisii och tidsbegränsad lill dess saken blivit slutligl avgjord eller tjugo är förflutit från handlingens tillkomst. Förbundet vidhåller sina tidigare framförda uppfattningar och hävdar att sekretessen - såsom också OSK föreslog - inte görs beroende av skaderekvisit. Förbundet vidhåller också den tidigare framförda åsikten alt begreppet rällstvisl ger tillämpningsområdet för sekretessen en alltför snäv omfattning även om man med rällstvisl, liksom nu, avser inte blott pågående rättstvister utan också möjligen blivande sådana. Enligt förbundet bör man därför överväga att utbyta ordet rällstvisl mot rättsliga angelägenheter eller liknande,

Svea hovrätt påpekar atl en riklig bedömning av frågan om uppgifts utlämnande knappasl kan göras av annan myndighet än den som är inbegripen i rättstvisten. Det lorde därför lämpligen föreskrivas att sekre­tessprövningen skall tillkomma sådan myndighei. När del gäller andra statliga eller kommunala rättssubjekt anser hovrätten att den föreslagna ordningen givetvis måste behållas,

Riksskatteverket erinrar om all 8 § blir tillämplig i de fall verket utövar uppgiften all bevaka slalens rätt i vissa kronomål,

9§ Ingen remissinstans har berört denna paragraf

8 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet för enskilds personliga förhållanden

Allmänt

De verksamhetsområden som bör läckas genom sekretessbestämmelserna i 8 kap, är enligt regeringsrätten i huvudsak lämpligt utvalda och angivna. De

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             283

mycket skiftande uttryckssätten för atl ange de skyddade uppgifterna, när dessa är likartade, är dock ägnade atl förvirra, helst som det inte alltid är möjligt alt av termerna dra någon slutsats huruvida en saklig skillnad är avsedd. Sålunda anges uppgifterna avse i 1 och 2 §§ hälsotillstånd och personliga förhållanden, i 7 och 8 §§ sjukdom och pereonliga förhållanden och i 4,9 och 10 §§ pereonliga förhållanden, Sislnämnda begrepp bör anses som del övergripande och innefatta även hälsotillstånd och sjukdom. Någon skillnad i sekretesshänseende mellan uppgifter om hälsotillstånd och om sjukdom bör enligt regeringsrätten inte göras, om den ens är möjlig all upprätthålla.

Karolinska institutet konstaterar att 8 kap, förutom hälso- och sjukvårds-sekretessen behandlar sekretessen inom socialvården, familjerådgivningen, det allmänna föreäkringsväsendet, det obligatoriska skolväsendet och gymnasieskolan, ärenden om arbetsförmedling eller yrkesvägledning, myndighels personalsociala verksamhet, vissa värnpliktsärenden, kriminal-register m, m, och hälsar förslagel om en enhetlig skeretesslagstiftning för alla dessa områden med tillfredsställelse.

Sekretessen inom hälso-, sjuk- och socialvården m. m.

Sekreiessen för uppgifter inom vårdområdet i andra fall än som gäller tvångsåtgärder föreslås i promemorian uppdelad på två nivåer: en absolut sekreiess för förtroendeuppgifter inom sjukvård eller hälsovård och en sekretess med omvänt skaderekvisit för uppgifter inom sjukvården och hälsovården i övrigi samt inom socialvården. Också inom elevvården föreslås sekreiess på två nivåer.

Till de remissinstanser som tillstyrker promemorieförslaget i fråga om hälso- och sjukvårdssekreiessen hör Landstingsförbundet. Förbundet konstaterar att den nuvarande 14 § i 1937 års sekretesslag alltid vållar stora tUlämpningssvårigheter genom sin omständlighel och de ständiga påbyggnaderna med nya detaljföreskrifter. Här hade redan OSK nått långt i fråga om överskådlighet och klarhet i sitt lagiextförslag, och promemorians förslag ger i annan leknisk dräkt samma klara intryck. Enligt förbundet är det utomordentligt viktigt att sekretess- och tystnadspliktsregleringen på delta ömtåliga område är klar och olvetydlig. Därför är del också tillfredsslällande att promemorians lagförslag är kompletterat med belysande mollivutta-landen till ytteriigare vägledning om vad som skall gälla. Detta hindrar dock inte att man på en del punkter, t, ex, i fräga om vad som anförs om särskilda anteckningar om förtroendeuppgifler i patientjournaler, kunde önska ännu klarare riktmärken för dem som har atl hantera uppkommande sekretessproblem i sjukvårdens vardag. Förbundet tillstyrker all man behåller förlroendesekretessen inom hälso- och sjukvården, Ocksåyorsvare/s sjukvårdsstyrelse anser att principlösningen med särekild förlroendesekretess är att föredra framför en principlösning med en enhetlig sekretessregel. En

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              284

regel av det sislnämnda slaget skulle enligt styrelsens bedömning göra del löpande sjukvårdsarbetet onödigt tungrott genom att den kan leda till sekretesskydd där sådant strängt taget inte behövs. Samtidigt har förtroen­desekretessen gammal tradition på området och har blivit föremål för rättslig undersökning och analys (promemorian s, 355), Även om principlösningen med förtroendesekreiess inte är lika sträng från sekrelessynpunkl som principlösningen med en enhetlig sekretessregel, innebär den en förstärkning i förhållande till dagslr.get. Enligt 14 § gällande sekretesslag kan sekre­tessbelagd handling utlämnas, om trygghet kan anses vara för handen atl utlämnandet inte kommer atl missbmkas till skada eller förklenande för den vilkens pereonliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Promemorieförelaget kräver för utlämnande av uppgift som lämnats under förtroendesekreiess samtycke av den berörde enskilde utom i vissa i lagtexten särskill preciserade fall. Styrelsen ansluter sig till promemo­rieförslaget på denna punkt, även om det kan medföra vissa praktiska svårigheter när del gäller atl l, ex, i journaluppgifter skilja ut förtroendeupp­gifter från andra anteckningar.

En liknande uppfattning redovisas av datainspektionen som anser atl promemorieförslaget överensstämmer med den uiformning som lystnads­plikten enligt läkarinstmklionerna sedan gammalt haft och slår vakt om det speciella förtroendeförhållandel mellan läkare (och annan sjukvårdspersonal) och patient. All förtroendesekretessen endasl hänför sig lill frivillig rådgiv­ning, behandling och vård är enligt inspektionen viktigt. Del bör därför understrykas alt en läkare som exempelvis förordnats all verkställa rätlspsy­kialrisk undersökning med den föreslagna lösningen måste anses skyldig alt klargöra för patienten alt undersökningsresultaten måsle redovisas lill domstol och andra myndigheter. Även i övrigt är det enligt instruktionen angelägel att förtroendesekretessens omfattning preciseras. Detta bör, såsom föreslås i promemorian, i huvdsak ske genom en särskild lag.

Hovrätten för Västra Sverige, länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län saml kommunstyrelsen i Göteborgs kommun förklarar också att de tillstyrker principlösningen med dels förtroendesekreiess, dels sekretess med skadere­kvisit inom verksamheterna sjukvård och hälsovård, Länsslyrelsen i Öster­götlands län anser att en samordning av sekreiessen inom närliggande vårdområden av skilda anledningar kan vara önskvärd, I promemorieför­slaget har dylika synpunkter emellertid avfärdats såsom ganska perifera. Avvägningen mellan offentlighets- och sekrelessinlressena inom de centrala vårdområdena är enligt länsstyrelsen svår. Sekretessen måsle här bli produkten av en kompromiss mellan olika, var för sig beaktansvärda synpunkter. Socialutredningens förslag lill sekrelessreglering inom social­vården har enligt länsstyrelsen den uppenbara fördelen, all det präglas av praktiska handlingsregler, lättillgängliga för såväl allmänheten som handläg­gande tjänstemän. Förslaget kan dock svåriigen inpassas tekniskt i det

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               285

regelsystem promemorian bygger på. Utmärkande för promemorieförslaget är enligt länsstyrelsen etl regelkomplex, som i sak inte i någon belydande grad avviker från gällande rätt, I promemorian har myckel ulföriigt redovisats för-och nackdelar av den ena eller andra lösningen av sekreiessen inom vårdområdena. Länsstyrelsen ansluler sig i alll väsentligt till den föreslagna regleringen.

Flera remissinstanser förordar emellertid en enhetlig sekretess av i princip absolut karaktär. Till dem hör regeringsrätten. Avvägningen mellan intresset av offentlig insyn och yttrandefrihet, å ena sidan, och nödvändigheten att skydda motstående intressen, å den andra, medför enligt regeringsrätten särskilda problem när de senare utgörs av uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Inte minsl viktigt är härvidlag att de måhända största skadorna för den enskilde kan uppkomma genom publice­ring i massmedia. Såväl tidigare förslag som del nu föreliggande kan sägas lösa konflikten med beaktande mer av offentligheiskravei än skyddsbehovet, även om promemorieförslaget innehåller vissa modifikationer lill förmån för ell ökat sekretesskydd. Särskilt allvariigt är dock den bristande överensstäm­melse som enligt förslaget råder mellan tystnadsplikt och skyddet mot offentliggörande i massmedia. Regeringsrätten anför fortsättningsvis:

Den föreslagna regleringen följer i stort vad TK föreslagit i fråga om tystnadsplikt, innebärande atl en uppdelning på två sekretessnivåer, en omfattande uppgifter om personliga förhållanden som lämnais i förtroende till läkare eller viss annan sjukvårdspersonal och som innebär en i princip absolut sekreiess (ehum med åtskilliga undantag), den andra avseende uppgifter av angivet slag inom sjukvård i övrigi, innebärande sekretesskydd med omvänt skaderekvisit av den strängare typen, I det senare fallel minskas dock för vissa ärenden, där enligt motiven inslaget av myndighetsutövning är stort, sekretesskyddet så all skaderekvisilet göres rakt, dvs, det skall positivt kunna antagas all röjandet medför men för all sekreiess skall gälla. Någon förlroendesekretess föreslås inte för socialvården men i övrigt är sekre­tesskyddet uppbyggt på liknande sätt som inom sjukvården.

För handlingssekreiessens del innebär förslaget om förtroendesekreiess en nyhet som nödvändiggör en markering i patientjournaler och liknande handlingar humvida en däri införd uppgift har förtroendekaraktär.

Redan det sagda är i och för sig ägnat alt framkalla tveksamhet om del lämpliga i förslaget med två sekrelessnivåer. Tveksamheten förstärks vid ett närmare studium av de bestämningar som ansetts erforderliga för atl avgränsa områdel för förlroendesekretessen, Allvariigare är dock atl uppdel­ningen av sjukvården på ell område där förlroendesekretess förekommer och ell annal där sådan sekretess inte gäller lar föga hänsyn till patienternas och deras anhörigas behov av skydd mot insyn i känsliga personliga angelägen­heter, I detta hänseende går ingalunda någon skiljelinje mellan sjukvård som ej innebär myndighetsutövning och annan sjukvård. Med denna gränsdrag­ning kommer hela den del av den psykiatriska vården som regleras av lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) att uteslutas från förlroendesekretess, oaktat inom denna vård otvivelaktigt förekommer förtroendesilualioner av samma slag som inom annan sjukvård.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              286

Utom allt tvivel slår också atl behovel av sekretesskydd i många fall är särskill starkt för uppgifter om personliga förhållanden som förekommer inom denna vård, vare sig uppgifterna är av förtroendekaraktär eller ej.

På grund av att någon regel om sekretessens fortlevnad i oförändrad form vid vidarebefordran mellan myndigheter inte föreslås skulle också, om en i förtroende meddelad uppgift med stöd av 8 kap. 1 § tredje styckel 5 lämnas för intagning i vårdform, för vUken sekreiess enligt 8 kap. 2 § skall gälla, förlroendesekretessen övergå lill en mindre grad av sekreiess.

Gränsen mellan frivilligvård och sådan som innefattar myndighetsutöv­ning är flytande. Om den föreslagna skillnaden i sekretesskydd för personliga uppgifter genomförs kan denna till och med bli ett påtryckningsmedel för all förmå någon all underkasta sig frivillig vård och avstå från den rättssäker­hetsgaranti som är förenad med prövningen vid tvångsomhändertagande. En följd av det senare kan ju bli all uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden fär röjas.

Betänkligheterna när det gäller förslagets bestämmelser för den psykia­triska vården, omsorgema om psykiskt utvecklingsstörda och smittskyddet ökas av det föreslagna andra styckel i 8 kap. 2 §. För alla ärenden inom dessa vårdformer vid utskrivningsnämnd, beslutsnämnd, psykiatriska nämnden och förvaltningsdomstol föres enligt denna beslämmelse sekretessen ned på en avsevärt lägre nivå, nämligen den med rakt skaderekvisit, som enligt motiven medger en bedömning inom ganska vida ramar utan att ställnings­tagandet kan läggas uppgiftslämnaren till last som felaktigt handlande. Sekretessen rörande exempelvis en patient som är omhändertagen enligt LSPV blir på detta sätt olika beroende pä om beslut rörande honom enligt därom gällande regler skall fattas av utskrivningsnämnd eller av överläkaren. Överklagande av överläkarens beslul medför också en sänkning av sekre-tessgraden.

Skillnaden i sekretesskydd för olika vårdgrenar är knappast sakligt motiverad. Mera tveksamt är om skillnad skall göras med hänsyn till det beslutande organets art. För domstolar gäller i princip en högre grad av offenllighet - beträffande domstolsförhandling är t, o, m, offentlighelen gmndlagfäst i 2 kap, 11 § RF, Skälet härför är all domstolar bör arbeta under full insyn från allmänheten. Det kan därför ifrågasättas all beträffande vårdmål som handläggs vid förvaltningsdomstol eller annan domstol tillämpa ett minskat sekretesskydd. Regeringsrätten vill dock, med hänsyn till vårdmålens speciella karaktär och den enskildes intresse av skydd för insyn i hans pereonliga förhållanden, icke förorda en sådan differentiering, Sekreiessen bör därför vara densamma i alla instanser i vårdmälen. Rege­ringsrätten kan därför ej tillstyrka de särskilda reglerna för sekretess vid förvaltningsdomstol i 8 kap, 2 § andra stycket och 4 § iredje stycket i föreslagen lydelse.

Till del anförda kan läggas ytteriigare skäl emot den föreslagna regleringen av sjukvårds- och socialvårdssekretessen. De ifrågavarande verksamhetsom­rådena är mycket personalintensiva och rymmer etl stort antal personalka­tegorier med myckel skiftande förutsättningar alt hanlera sekretessregler. Dessa måsle därför vara så enkla och lättillämpade som möjligt. Inte minst viktigt är all vederbörande inför propåer om utlämnande av uppgifter har ell klart handlingsmönster alt följa. Med ell skaderekvisit uppslår alltid möjligheter för den som vill ha uppgifter utlämnade att argumentera för alt utlämnandet i själva verket är tillåtet. Sådana övertalningsförsök kan vara svära all motstå för den som inte har till egentlig arbetsuppgift atl syssla med laglillämpningsfrågor.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2     >,<,i                   287

Mol bakgmnden av det anförda förordar regeringsrätten atl inom sjukvård och socialvård skall gälla en enhetlig sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden av i princip absolut karaktär. TUl dessa verksamhets­grenar bör också hänföras verksamhet avseende omprövning av beslul saml lillsyn. När det gäller domstolsprövning bör därutöver, med vissl undanlag (se nedan), tillämpas de allmänna reglema i 12 kap. Några skäl för den i 8 kap, 2 § andra slyckel och 4 § tredje stycket föreslagna särbehandlingen av förvaltningsdomstol föreligger inte. Som förut antytts bör inte heller de särskilda reglarna för utskrivningsnämnd, beslutsnämnd för psykiskt utveck­lingsstörda och psykiatriska nämnden införas. Undanlag frän sekre­tesskyddet bör enligt regeringsrätten föreskrivas enligt de principer som anges i 8 kap, I § iredje stycket förelaget samt den under punkt 4 i detta stycke omnämnda särskilda lagen med de kompletteringar som kan behövas med hänsyn till del vidgade tillämpningsområdet för absolut sekretess. Vidare bör från sekreiess kunna undantas beslul om frihetsberövande åtgärd samt anmälan eller beslul i ärende om ansvarighet eller behörighet för personal inom hälso- eller sjukvården. Den för sjukvården och socialvården gällande tystnadsplikten bör i hela sin omfattning genombryta meddelarfriheten.

Av samma uppfattning är psykiatriska nämnden. När det gäller utform­ningen av sekretessbestämmelserna bör enligt nämndens mening två principer vara vägledande. Först och främst måste den enskilde och hans nära anhöriga kunna känna trygghet för atl deras personliga förhållanden inte utlämnas till offentligheten. Dämtöver kan man kräva all bestämmelserna är någol så när enkla och lättillämpade för den som skall tillämpa desamma. Enligt nämndens mening är del olämpligt med den uppdelning av sekre­tesskyddet i olika nivåer inom en och samma vårdseklor. Särskilt betänklig finner nämnden uppdelningen av sjukvården på ett område, där förlroen­desekretess förekommer, och etl annal, där sådan sekretess inte gäller. Detta tillgodoser nämligen inte patienternas och deras anhörigas behov av skydd mol insyn i känsliga personliga angelägenheter. Nämnden anför i denna del samma skäl för sin ståndpunkt som regeringsrätten. Inom sjukvården bör alltså enligt psykiatriska nämnden gälla en i huvudsak enhetlig sekreiess för uppgifter om enskilds personliga förhållanden. När det gäller utlämnande av uppgifter lill allmänheten bör skyddet i princip vara av absolut karaktär. Vid utlämnande av sekretesskyddade uppgifter från en myndighei lill en annan anser dock nämnden, med hänsyn till samarbetet myndigheieremellan och till att en enskild kan vara föremål för olika myndigheters behandling t. ex. inom sjuk- och socialvården, varvid ell samarbete i de flesta fall gagnar den enskildes vård och behandling, att det inte är påkallat med ett lika starkt sekretesskydd. Undantag från sekretesskyddet kan i stort sett föreskrivas enligt de principer som anges i 8 kap. 1 § tredje slyckel. Särskilda regler för psykiatriska nämnden, ulskrivningsnämnd och beslutsnämnd för psykiskt utvecklingsstörda bör inte förekomma i annan mån än att beslul av sådan

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              288

nämnd alllid bör vara offentligt.

Socialstyrelsen konstaterar all sekretessreglerna på hälsovårds-, sjukvårds-och socialvårdsområdena hör lill de viktigaste, eftersom de rör uppgifter som oftast är av mycket känslig karaktär. Enligt socialstyrelsen är del därför påkallat med ett så starkt sekretesskydd som möjligt, där principen skall vara den, att den enskilde själv skall lä bestämma om och när en uppgift rörande honom skall få utlämnas. Om den enskilde inte kan lita på atl de uppgifter han lämnar i förtroende inte kommer att stanna hos t. ex. läkaren eller socialas­sistenten, leder detta till ett minskat förtroende för hälsovården, sjukvården och socialvården. Detta medför att den enskilde kommer att dra sig för all begära hjälp av myndigheterna, trots att han är i behov därav. Den som redan är föremål för vård eller behandling kommer inte atl lämna ut alla uppgifter om sig själv, trots att de kan ha betydelse för en framgångsrik behandling. Den nuvarande sekretesslagstiftningen har utan tvivel starkt bidragit lill all skapa del förtroendefulla förhållandet, som i allmänhet torde råda mellan patienter, läkare och annan vårdpersonal. Socialstyrelsen understryker därför betydelsen av all detta förhållande får beslå. Om man inte inför ett enhetligt sekrelessbegrepp, kommer man dessutom all i en journalhandling återfinna uppgifter som är av förtroendekaraktär och uppgifter som inte är det. Etl stort problem blir därvid vilket sekretesskydd som gäller för de olika uppgifterna. Att i en journal göra en särskild anteckning om vilken sekrelessgrad som omgärdar varje uppgift lorde i praktiken vara ogenomförbart. Socialstyrelsen anser därför alt man inom hälso-, sjuk- och socialvården skall ha en enhetlig sekreiess för uppgifter om enskilds personliga förhållanden av i princip absolut karaktär eller förtroendesekreiess. Avsteg härifrån skall fä göras, förutom då den som uppgiften rör lämnar sitt samtycke därlill, i de särskilda fall som regleras i undanlagsbestämmelser i lagen. Vidare anser styrelsen med beaktande av samarbetet myndigheterna emellan och för all den enskilde skall fä en så allomfattande och adekvat behandling som möjligt all en uppgift även i övrigi skall kunna utlämnas, om det är uppenbart att etl utiämnande inte är till men för den enskilde som uppgiften rör eller hans närelående. Även om etl utlämnande av uppgifter i t. ex. ett barnavårds­ärende är lill men för föräldrama, bör dock uppgiftema kunna utlämnas, om det ligger i barnets intresse att så sker. Socialstyrelsen fortsätter:

Socialstyrelsen vill dessutom på det bestämdaste vända sig emot att förtroendesilualioner endast kan föreligga i situationer när den enskilde lar kontakt med en läkare, dvs. inom den frivilliga sjukvården. Det går inte all i dessa hänseenden dra någon klar skiljelinje mellan sjukvård, som inte innebär myndighetsutövning, och annan sjukvård. Motsvarande förtroen­desituationer kan även uppslå mellan den enskilde och läkaren i del fall den förstnämnde är föremål för vård enligt t. ex. lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Inom den psykiatriska vården finns för övrigt patienter som dels är tvångsintagna med stöd av LSPV, dels patienter som är frivilligt intagna enligt sjukvårdslagen. Atl behandla dessa patienter

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     , ,..                    289

olika ur sekrelessynpunkl framstår som främmande för sjukvården.

Vid varie läkamndersökning, där undersökningen inte är av enbart leknisk natur, eftersträvas en förtroendesilualion med bästa möjliga kontakt mellan läkare och patient. Denna förtroendesilualion innebär inte bara lämnandet av förtroliga uppgifter ulan även ell allmänt förtroligt uppträdande, framför alll vid psykiatriska undersökningar, där öppenhet och verklig kontakt ger läkaren möjligheter till iakttagelser, som ofta är avgörande för ställandet av rätt diagnos och eventuella behandlingsförelag. Vad nu sagts gäller i princip också förhållandet mellan patienten och flera andra yrkesgrupper inom sjukvårdspersonalen än läkare.

Enligt socialstyrelsens uppfattning får inte och kan inte dessa förlroendesi­lualioner behandlas annoriunda beroende på om del är fråga om frivillig vård eller inte. Styrelsen anser följaktligen all alla uppgifter som en enskild lämnar i förtroende - vare sig han frivilligt vänt sig lill en läkare eller annan medicinalpersonal på en myndighet för vård eller där är föremål för s, k, tvångsvård - skall omfattas av förtroendesekretess. Härigenom tillgodoser man dessutom bäst den enskildes berättigade krav på integritet. Inte heller här finns del någon anledning atl skilja mellan sjukvården och socialvår­den.

Enligt Sveriges läkarförbund har sekretessen inom hälso- och sjukvården av ålder betraktats som en läkaretiskt motiverad rättighet för patienten att kunna tala öppet och förtroendefullt med läkaren ulan risk för all denne obehörigen sprider de erhållna upplysningarna vidare. Delta är en av grundförutsättningarna för del diagnostiska-terapeutiska arbetet och därmed en förutsättning för en god sjukvård, 1 promemorian har också på ell flertal ställen angetts all sekretessen inom hälso- och sjukvården avseratt tillgodose det nu relaterade syftet. Enligt förbundets uppfattning har emellertid lagförslaget inte riktigt nått fram lill målsättningen, Förslagel är lagtekniskt enklare och mera lättöverskådligt än tidigare presenterade förslag på områdel och präglas av noggrannhet och ärlig önskan att finna välavvägda och realistiska lösningar. På några punkter synes del dock som om de särskilda sekretessproblem som i praktiken förekommer inom hälso- och sjukvården inte i tillräcklig utsträckning har beaktats. Enligt förbundets mening har skyddet för den enskildes integritet i alll för slor grad byggts upp kring målsättningen all uppiflerna i sig inte skall spridas men inte kring all uppgifterna inte heller skall kunna användas mol den enskilde. Delvis sammanhänger detta med den enskildes möjlighet all alltid själv kunna disponera över sekretessen. Detla framställs i promemorian ensidigt som något för den enskilde förmånligt och som en rätlssäkerhetsgaranti. Detta är emellertid inte helt riktigt eftersom enskild person eller myndighei som förfogar över ett tillräckligt starkt påtryckningsmedel alltid kan avkräva den enskildes samtycke. Därigenom blir del i realiteten den som förfogar över påtryckningsmedlet som disponerar sekretessen avseende för denne relevant information. Därtill kommer ett antal lagreglerade situationer då sekretessen får vika för viktiga samhällsintressen. Tagna var för sig framstår naturiigtvis dessa undantag som välmotiverade. Sammantagna tenderar dock enligt

51 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             290

förbundets mening undantagen bli så många och avse för den enskilde så viktiga situationer att stor tvekan måste sägas uppkomma humvida hälso-och sjukvården egentligen kan erbjuda någon förtroendesekretess för lämnade uppgifter. Visseriigen skapar lagförslaget etl gott skydd för den vårdbehövande såvitt avser insyn i personliga förhåUanden från allmänheten. Så snart fråga är om viktiga offentliga eller enskilda intressen synes dock förslaget inte i tillräcklig utsträckning hindra myndigheter och enskilda innehavare av påtryckningsmedel all skaffa sig tillgång lill för dem relevant information. Vidare har man i promemorian förbisett del förhållandet all sjukvården många gånger är i behov av upplysningar från personer i den vårdbehövandes omgivning. Möjligheten att få del av sådan information är ofta beroende av alt uppgiftslämnaren kan garanteras att uppgifterna inte sprids vidare över huvud taget. Förslaget tillgodoser så vitt förbundet kunnat konstatera inte alls eller i ringa utsträckning detla intresse. Ett samlat intryck av lagförslaget är således alt sekretessen inom hälso- och sjukvården knappasl motsvarar de förväntningar som i dag existerar hos en större allmänhet. Förbundet förordar avslulningsvis atl alternativet med en enhetlig sekretessregel läggs lill gmnd för lagstiftning. Som närmare motivering till förslaget anför förbundet:

Det är synneriigen märkligt att finna att så gott som alla argument, som i promemorian anförts som hinder för den enhetliga sekretessregeln under förmenande att en sådan skulle bli alltför omfattande och ohanteriig, återfinns katalogiserade såsom genombrytande även förtroendesekrelessen. Den enda olägenhel som i verkligheten anförts som skäl mot en enhetlig sekretessregel är atl en sådan skulle kunna leda lill sekretess "där sådan strängt tagel inte är påkallad". Något fall där lösningen med förtroendese­kretess och sekretess med skaderekvisii erbjuder större garanti mol spridning av uppgifter har nämligen inte enligt förbundels mening faktiskt kunnat påvisas.

Del förefaller inte motiverat att låta en lösning som ger möjlighet lill ett starkt inlegriletsskydd och samtidigt erbjuder fördelar vid tillämpningen falla enbart av det skälet alt sekretessen i någol undanlagsfall skulle bli strängare än påkallat. Detta kan inte anses vara någon större olycka i sammanhanget. De möjligheter till insyn i sjukvårdens enskilda fall som medborgarna har i egenskap av patienter måste vara väl tillräckligt för atl tillgodose det samhälleliga behovel av insyn och kontroll.

Svenska läkaresällskapet erinrar om att sällskapet i sitt yttrande över LAH föreslog att alla personliga anteckningar angående de enskilda patienterna borde samlas i särskilda journaler, som inte skulle ha karaktär av allmän handling, och atl regler borde utarbetas hur dessa journaler i princip skulle föras och handhas. Sällskapet beklagar att dessa synpunkter inte beaktats i de nya grundlagsbestämmelserna. Enligt sällskapet kan man nu bara hoppas att denna lagstiftning inte skall få menliga konsekvenser för det förtroendefulla förhållandet mellan läkare och patient. Vad sällskapet i delta avseende med viss oro iakttar är den förändring som nya samhällsförhållanden medfört.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   BUaga 2                             291

Andra intressenter har tillkommit utöver de två traditionella, läkaren och patienten. Krav pä information ställs på läkaren bl. a. från.slat och kommun som arbetsgivare, från privata arbetsgivare, från försäkringsbolag och andra. Här gäller del enligt sällskapet för läkaren alt städse verka med utgångs­punkten att bevara patientens inleregrilet. Sällskapets delegation för medi­cinsk etik har år 1975 utarbetat en vägledning i vilken tystnadsplikten vägs mol behovet av information. I vägledningen anges hur läkaren bör förhålla sig lill patienten, lill anhöriga och närslående, lill kolleger och sjukvårdsper­sonal, till myndigheter, arbetsgivare och massmedia samt när det gäller barn. Vidare lämnas råd hur sjukjournaler bör föras och handhas. Grundtanken är all det måsle ankomma på den ansvarige läkaren alt avgöra vad som i en given situation bör hemlighållas och vad som bör meddelas. Patientens bästa skall härvid slå i centrum vid bedömningen. Sällskapet anser nu angelägel all en kommande lagstiftning utformas så all de i vägledningen angivna principerna, vilka vuxit fram ur praktisk erfarenhet, kan upprätthållas och tillämpas på ett smidigt sätt. Detta krav lorde enligt sällskapet sannolikt bäst tillgodoses med en enhetlig sekretessregel, i vilken den ansvarige läkaren dock ges befogenheter att göra de avvikningar som måste komma till stånd för all patienternas berättigade intressen inte skall sättas på mellanhand. Den förhärskande principen bör under alla förhållanden vara att det som i samspelet mellan patient och läkare kommit fram om patientens förhål­landen och som inte bör föras vidare måsle hållas hemligt. Detla kan med särskill fog åberopas om patienter som vårdas efter myndighets ingripande. Atl, såsom föreslagils, undanta deras journaler från sekretesskyddet är enligt sällskapet oförsvariigt. Del förefaller som om promemorieförfattarna här (s. 200) låtit insynsinlressel fä allt för stort spelmm. Del absoluta integritets-skyddet i ärenden som t. ex. frihelsberövade bör vara lika starkt som då fråga är om frivillig vård. Den nödvändiga offentliga insynen kan regelmässigt tillgodoses på ett tillfredsställande sätt genom regeln atl den enskilde patienten kan efterge sekreiessen. Viktigare än offentlig insyn är enligt sällskapet alUjämt patientens personliga integritet. Delsamma gäller i fråga om sekretesslidens längd, som förslagsvis bör vara minsl 70 år.

Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet ställer sig också kritisk lill metoden att bestämma sekretessen inom hälso- och sjukvårdsområdet genom en distinktion mellan förtroendesilualioner och myndighetsutövning mot enskild. Enligt fakulteten är det förfelat alt försöka göra en begrepps­mässig distinktion mellan dessa fall. Fakulteten anför:

Förlroendekriteriet är i sig vagt, och tillämpningen riskerar atl bli godtycklig. Svårigheterna atl avgränsa begreppet myndighetsutövning är väl kända, och redan de fä exempel som anföres i motiven är tveksamma; det gäller t. ex. påståendet, atl den prövning som föregår en abort inte hänföres lill myndighetsutövning. Atl de i promemorian redovisade motiven i vart fall inte tillför diskussionen kring detta begrepp någol av värde framgår också av ullalandet (i samband med behandlingen av socialsekrelessen) om "myndig-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               292

hetsulövning i detta ords numera vedertagna bemärkelse av maktutövning" (s. 401); är det något som utmärker det moderna begreppet myndighetsut­övning så är del just, att del bygger på synneriigen uttunnade "maktföre-ställningar", medan i stället förankringen i offentligrätlsliga normer jämte den omständigheten, atl den enskildes personliga eller ekonomiska situation i väsentlig mån kan komma alt påverkas av verksamhelen, framträder som dei avgörande kriteriet. Uppgifter, som tveklöst hänför sig lill ärenden ang. myndighetsutövning, torde vidare inte sällan lämnas i förtroende, t. ex. då en anhörig till en psykiskt sjuk person ansöker om dennes intagning på sjukhus. All dylika känsliga och i förtroende lämnade uppgifter skall ges ell svagare skydd, endast därför all ärendet avser myndighetsutövning, synes knappast tilltalande. En beslämmelse, som bygger på denna distinktion synes alltså både sakligt betänklig och svårtillämpad.

Enligt fakultetens uppfattning är del andra i promemorian redovisade alternativet att föredra. Detta alternativ innebär atl en enhetlig sekretessregel ställs upp, som görs oberoende av om någon förtroendesilualion föreligger eller ej. Regeln blir alltså då atl sekretess inom hälso- och sjukvårdsområdet gäller för samtliga uppgifter om enskilds hälsotillstånd eller andra förtroliga förhållanden, i den mån inte undantag kan stödjas pä föreskrift som är inlagen i lag eller grundats på bemyndigande i lag. En sådan konstruktion medför, vilket också påpekas i promemorian (s, 356), "otvivelaktigt att regleringen blir mera lätllolkad och lättbegriplig än enligt det andra alterna­tivet". De juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet anför liknande synpunkter.

Den föreslagna distinktionen mellan förtroendefall och övriga fall där det krävs ell skaderekvisii för all sekretessen skall gälla är enligt karoUnska institutet svår atl genomföra och medför ett för den enskilde icke önskvärt minskal sekretesskydd. Tillämpning av en enhetlig sekrelessnivå på hälso-och sjukvårdens område skulle innebära ett stärkt sekretesskydd och en påtaglig praktisk förenkling. Faran av att en sädan enhetlig sekretessnivå skulle bli alllför omfattande och svårhanteriig lorde enligt institutet kunna undvikas, om man inför nödvändiga undantag, vilket också skell vad gäller förlroendesekretessen i del nuvarande förslagel. Institutet finner därför inte att fördelarna med en enhetlig sekretessnivå inom hälso- och sjukvården uppvägs av de nackdelar med ett sådanl syslem som diskuterats i prome­morian. Skulle distinktionen mellan förtroendefall och övriga fall vad gäller sekretessnivå behållas, krävs en vid definition av begreppet frivillighet och möjlighet för stärkt sekretesskydd för uppgifter vilka lämnas i "icke-förtroendesiluationer" men rör den enskildes integritet. Institutet förordar också etl i jämförelse med förslaget stärkt sekretesskydd för enskilda som vårdas inom ramen för lagen om sluten psykiatrisk vård och vissa andra lagar. Till denna uppfattning ansluter sig också medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, som särskill framhåller att föriroendesekrelessens avgränsning och konsekvenser är svår alt överblicka för patienten. Fakulteten påpekar också att det i sjukvården inte är ovanligt att patienter lämnar uppgifter om

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             293

sina anhörigas förhållanden, uppgifter som är av sådan natur atl dessa personer bör kunna påfordra sekreiess. Hur skyddet för sådana uppgifter om tredje man skall tillgodoses, t, ex, i del fall patienten själv medger att sekreiessen får brytas, är en fråga som inte berörts i promemorian.

Också socialkonsulenterna i Östeigöttands län är kritiska mol promemorie­förslaget och förordar en enhetlig sekretessregel. De anför:

Vi anserdel angelägel, atl den kommande lagstiftningen rörande tystnads­plikt och sekreiess är väl anpassad till samhällsutvecklingen. Vi ifrågasätter därför om hänvisningen lill gammal hävd och tradition när det gäller läkarsekrelessen är ell hållbart motiv i dag. Det måste i delta sammanhang framhållas, att inslilutet växt fram under andra förutsättningar och beting­elser än som gäller för dagens sjukvård. Sjukvården karaktäriseras i dag av en strävan mot ansvarsfördelning och lagarbete och läkarna har inte längre samma dominerande roll i sjukvårdsarbetet som tidigare,

JK och Svea hovrätt förordar en enhetlig sekretess med omvänt skaderekvisii, JK konstaterar all promemorian kräver alt uppgift skall ha lämnats i en situation som kan karakteriserats som "frivillig rådgivning, undersökning, behandling eller vård" för all förlroendesekretess skall föreligga (promemorian s, 360), Enligt JK kan först och främst invändas att det ofta kan vara svårt all avgöra om frivillighet föreligger. Vidare kan det inträffa att en frivillig hänvändelse är inledningen till etl föriopp som utvecklar sig lill en "lvångs"-situaiion. Men bortsett härifrån är det uppenbart att patienter kan lämna uppgifter i förtrolighet i lika hög grad i tvångssituationer som vid frivillig hänvändelse, Förtrolighet innebär nämligen atl patienten anser sig kunna tryggt lämna en känslig uppgift om sig själv till t, ex, en läkare i förvissning om alt uppgiften inte sprids vidare till utomstående. Huruvida man vill tala om förtrolighet också i tvångsfallen eller inte är enligt JK kanske närmast en bedömningsfråga, 1 realiteten är förhållandet delsamma vid frivillig hänvändelse och i tvångssituationer, JK konstaterar vidare all i promemorian sägs alt förtroendesekretess "knappasl hör hemma i ärenden om myndighetsutövning mol enskild, även om ärendet gäller tillslånd eller annan förmån som enskild frivilligt söker" (s, 360 n). På detla summariska sätt utmönstras enligt JK ärenden av karaktären myndig­hetsutövning från förtroendesekrelessen. Ordalagen antyder dock åtmin­stone en viss ivekan, JK menar atl inslag av förtrolighet naturligtvis är vanliga vid uppgiftslämnandet även i de nu avsedda situationerna, JK anser sammanfattningsvis atl del inte är möjligt atl ens med stöd av mer eller mindre fiktiva kriterier, såsom frivillig hänvändelse, klart avgränsa vissa situationer som förtroendefall, vilka skulle berättiga lill starkare sekretesskydd än andra fall. En sådan obestämd och godtycklig gränsdrag­ning skulle enligt JK f ö, strida mol de krav på ett noga angivande av begränsningar i handlingsoffentligheten och yttrandefriheten som uppställs i TF och RF, - Även om man godtar promemorieförslaget om uppdelning i

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              294

förtroendesekreiess och annan sekreiess saml den gränsdragning som därvid gjorts, talar enligt JK lika starka skäl - om inte ännu starkare - för sekretesskydd för uppgifter som enskild i andra fall lämnar om sitt hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, JK åsyftar här uppgifter som lämnats under mer eller mindre starkt tvång eller press, Atl generellt omgärda sådana uppgifter med ett svagare skydd än i de s, k, förlroendefallen kan uppenbariigen inte vara försvarbart. Men det torde också vara ogöriigl att i lagtext göra klara avgränsningar inom området för uppgifter som lämnats i situationer av tvång eller press. Eftersom man alltså enligt JK:s mening varken kan eller bör dra skarpa gränser mellan förlroendefall och andra fall inom del sekretesskrävande området samt någon uppdelning efter andra gmnder inte heller synes möjlig, återstår ingen annan utväg än att tillskapa enhetliga sekretessregler som kan appliceras på alla situationer, JK fortsät­ter:

Ett sådant system har påtagliga fördelar. Det blir först och främst betydligt lättare atl tillämpa och man slipper de svåra gränsdragningar mellan förtroendesekretess och annan sekreiess som kommer att aktualiseras även med alternativ 2 i promemorian. Man vinner tydligen även likställighet med vad som kan förväntas komma att gälla inom socialvårdsområdel, som ligger hälso- och sjukvården nära och som ofta har ett direkt samröre med dessa områden. Detta aren stor fördel, Ytteriigare bör märkas att sekretesskydden i de föreslagna I och 2 §§ inte skiljer sig nämnvärt från varandra, vilket inbjuder till försök att finna en gemensam utformning.

Nästa fråga blir hur sådana enhetliga sekretessregler bör utformas. Enligt promemorian skulle tydligen reglema i den föreslagna 1 § i detla alternativ lillämpas över hela fältet. Detta skulle innebära all någol skaderekvisii inte skulle uppställas. Ehuru som tidigare sagts den skillnad som i detta hänseende föreligger mellan de föreslagna 1 och 2 §§ i realiteten är tämligen obetydlig, är detta dock den väsentligaste frågan.

Helt allmänt kan enligt min mening hävdas, att utomstående enskilda personers intresse av insyn i en medmänniskas hälso- och sjukvårdsförhål­landen och andra personliga förhållanden ytterst sällan kan vara så pass berättigat all del kan väga över vederbörandes intresse av sekreiess. Annat kan förhållandet vara för olika slag av myndigheter, som behöver upplys­ningar av hithörande art för all kunna fullgöra sin verksamhet. Det lorde vara här de egentliga avvägningssvårigheterna ligger. Också när del gäller upplysningar lill myndigheter måste givetvis patientens önskemål i första hand respekteras. Samtidigt kan inte förnekas, all del vore otillfredsställande all betaga myndigheterna varje möjlighel lill information av förevarande slag, om del står klart atl något berättigat sekrelessintresse inte rimligen kan anses föreligga för patienten och denne mer eller mindre av irilska motsätter sig all uppgiften lämnas. In i bilden kommer här bl, a, spörsmålet huruvida även rättsenliga åtgärder skall inbegripas under uttrycken "skada" och "men",

JK anför fortsättningsvis alt han vid sina överväganden närmast kommit lill den uppfattningen att en över hela hälso- och sjukvårdsområdet gällande sekretessregel bör innehålla del omvända skaderekvisit som föreslås i 8 kap, 2 §, JK fömtsätter dock som principiell huvudregel att patientens önskemål

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              295

får fälla avgörandet. Är patienten av svår sjukdom eller annan liknande grund ur stånd all själv tillvarata sina iniressen, bör samlycKe inhämtas av hans närmaste anhöriga. En dylik slräng sekretessregel måsle enligt JK:s mening givetvis vidkännas undantag. Sålunda bör de undanlag äga lillämpning som i förslagel upptas i 8 kap, 1 § Iredje slyckel. Vidare bör de regler om begränsning av sekreiessen som återfinns i 2 kap, gälla också inom förevarande område, Beslämmelsen i 2 kap, 7 § 2 bör dock inte äga lillämpning, och inte heller bör bestämmelserna i 2 kap, 6 § gälla i vidare mån än som följer av undantagen i 8 kap, 1 § tredje stycket, Avlsutningsvis framhåller JK alt det vill synas som om en ordning av nyss skisserad art ganska väl skulle tillgodose så väl den enskUdes sekrelessintresse som myndigheters behov av information i sin verksamhet. Även forskningens behov av uppgifter av hemlig natur torde bli fyllt. Vad gäller intresset av debatt och opinionsbildning är detta närmast knutet till massmedia, JK hänvisar i den delen till vad han anfört om meddelarfriheten (se avsnillet 11,1 under 14 kap,).

Enligt Svea hovrätt hade det varit önskvärt med en enhetlig sekre­tessreglering för vårdområdena. En regel med omvänt skaderekvisit skulle i allmänhet ha tillgodosett behovel av sekretess. Med tanke på de många undantag som föreslås i fråga om förtroendesekretessen synes även detta område enligt hovrätten ha kunnat reglerats med omvänt skaderekvisit. De praktiska svårigheter som del medför att använda två sekrelessnivåer inom samma område förtiänar också beaktande. Hovrätten vill dock inte motsätta sig förslaget i denna del. Starka skäl talar nämligen för all använda förlroendesekretess inom hälsovården. Hovrätten ansluter sig också till uppfattningen alt sekretessen vid myndighetsutövning och då särskilt vid sådan som gäller tvångsåtgärder i regel bör vara svagare än i andra fall. Hovrätten anför härom:

Hovrätten tillstyrker således förslagel i vad del gäller sekreiessen vid myndighetsutövning i de fall som angetts i 2 § andra slyckel, 4 § iredje slyckel och 9 §, Även vid ärenden om tvångsåtgärder kan del förekomma uppgifter som tidigare lämnats i förtroendesilualioner och vilka uppgifter då åtnjutit ett starkt skydd. Av promemorian framgår del inte, i vart fall belräffande hälsovårdssekrelessen, alldeles klart humvida den sekreiess som gäller för uppgifter lämnade i förtroende består när uppgifterna förekommer i ärende om tvångsåtgärder. Kan uppgifter som den enskilde lämnat i förtroende komma att användas mot honom vid fråga om tvångsåtgärd torde det för honom vara av underordnad betydelse atl också sekretesskyddet för uppgifterna blir mindre. Däremot ställer det sig någol annorlunda för de uppgifter som lämnas under den vård som sker efter etl omhändertagande, Atl all framgångsrik vård fömtsätter ett förtroendefullt samspel mellan inblandade personer torde i dag vara allmänt vederiagel. Det är därför angelägel atl också i förtroende lämnade uppgifter under pågående vård får ett starkt sekretesskydd. Delta synes för hälsovårdens del ha tillgodoselts genom 2 §. Genom att den särskilda svagare sekreiessen för tvångsåtgärder är

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               296

knuten lill mål eller ärende synes del vara praktiskt möjligt alt starkt begränsa att uppgifter lämnade i förtroende fär ell svagare sekretesskydd.

Svenska läkaresällskapet och Sveriges aUmänna patientförening under­stryker vikten av att sekretessen inom allmän och enskild sjukvård får samma innehåll. Av samma uppfattning är arbetarskydds-styrelsen som erinrar om atl regler om tystnadsplikt för medicinalpersonal f n. finns i en särskild lag. Denna lag gäller för både offentligt anställd personal och inom den privata vården. Styrelsen har fäll uppfattningen att man under det fortsatta lagstiftningsarbetet kommer atl överväga vilka ändringar som behövs i denna lag i samband med atl en ny reglering träder i kraft för de offentliga tjänstemännen. Vid dessa överväganden bör enligt styrelsen utgångspunkten vara alt så lika regler som möjligt gäller för de olika kategorierna. Problem kan annars uppkomma i de inte sällsynta fall där läkare fullgör funktioner inom båda områdena. Styrelsen erinrar om atl del inte är ovanligt all läkare inom den privata företagshälsovården också fullgör uppgifter inom ramen för verksamhet som drivs av myndighet och tvärtom.

Länsstyrelsen i Öslergöllands län ifrågasätter om hälso- och sjukvärdsbegreppetärså entydigt atl del inte i likhet med vad som föreslagils på socialvårdsområdel bör definieras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterar, atl promemorieför­slaget innebär en förstärkning av sekreiessen på socialvårdens område. Framför alll är det enligt länsslyrelsen värdefullt atl informa-tionsfiödet från socialvården till andra myndigheter blir stramare reglerat. Med den uiformning av sociahjänsten som socialutredningen förordat utvidgas automatiskt sekreiessen lill alt avse bl. a. uppgifter avseende färdtiänstärenden, som i dag inte kunnat ges sekretesskydd. Länsslyrelsen föredrar av principiella skäl del i promemorian framlagda förslagel framför socialuiredningens förslag. Hovrätten för Västra Sverige är av samma uppfattning. Enligt hovrätten är det fullt klart atl del, hur socialvärden än kommer alt organiseras i framtiden, kommer atl finnas kvar åtskilliga öppna eller latenta moment av maktutövning inom socialvärden, moment som för sjukvårdens vidkommande lorde ha motsvarighet främst i fråga om mental­sjukvärden. Generelll sett finns del därför inom socialvården ett stort inlresse av offentlig insyn och kontroll över det sätt på vilket ärenden handläggs och åtgärder blir genomförda. Detta intresse kan, så vitt hovrätten kan finna, tillgodoses avsevärt bättre, om promemorians huvudalternativ genomförs.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet finnerdei anmärkningsvärt all det förslag angående sekretessen inom socialvårdens område som socialut­redningen nyligen lagt fram i sitt slutbetänkande inte kunnat samordnas med departementspromemorians förslag när del gäller sjukvårdssekreiessen. Socialulredningen föreslår alt huvudregeln på socialvårdsområdet skall vara all sekretess skall gälla för alla uppgifter om enskilds förhållanden. Socialul-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             297

redningen avvisar således tanken på en sekretess som skiljer mellan förtroendesilualioner och andra fall. Med hänsyn lill det nära sambandet mellan hälso- och sjukvård och socialvård finner fakulteten det angeläget att likartade sekretessregler gäller för dessa båda områden. Fakulteten ansluler sig i princip lill de tankegångar och förslag som i dessa frågor framförts av socialulredningen och menar att dessa synpunkter borde vara vägledande även för sekretessfrågornas behandling inom hälso- och sjukvården. De av socialutredningen föreslagna sekretessreglerna förordas också av regerings­rätten (se i det föregående), socialstyrelsen. Kommunförbundet, länsstyrelsen i Jönköpings län, kommunstyrelserna i Linköpings och Jönköpings kommuner samt socialkonsulenterna i Östergötlands och Jönköpings län. Kommunför­bundet anför atl skaderekvisilels utformning i 8 kap. 4 § ger anledning atl anla alt här eftersträvas i stort sett samma grad av sekreiess, som socialulred­ningen föreslagit, och att skaderekvisilet tillförts mera utifrån kravel på konsekvens i systematiken. I den praktiska tillämpningen kommer emel­lertid skaderekvisilet att vålla betydande problem såväl för tjänstemän hos myndigheten som skall tillämpa regeln som för den enskilde. Genom rekvisitets förekomst kan den enskilde aldrig vara helt säker på och framför alll kan han inte på förhand bedöma vilket faktiskt diskretionsskydd han åtnjuter då han vänder sig lill socialvården. Kommunförbundet (styrelsen) fortsätter:

Vid en jämförelse mellan den i promemorian föreslagna sekretessregeln och del av socialulredningen föreslagna sekretesskyddet har styrelsen funnit atl endast socialutredningens förslag uppfyller de grundläggande krav som bör kunna ställas på enskilda människors inlegriletsskydd i situationer då den enskilde ofta på gmnd av yttre omständigheter nödgas vända sig lill samhällets service- och värdorgan för att få den hjälp, vård och behandling som enligt lag är hans rättighet.

Socialuiredningens lagförslag ger den enskilde en absolut sekretess i rådgivnings- och flertalet vård- och behandlingssilualioner. Sekretesskydd av sådan dignitet får ses som fömtsättning för att den enskilde skall kunna vända sig i förtroende till socialvårdens företrädare. Reglerna är lätta atl förstå för den enskilde. De undanlag från huvudregeln som är ofrånkomliga med hänsyn till socialvårdens speciella uppgifter, bl. a. i förhållande lill domstolar och åklagare är enkla och klara och föreslås bli angivna i lag. Mot den av socialulredningen föreslagna sekretessen kan visserligen invändas, att det är ett rällssäkerhelsinlresse atl så slor insyn som möjligt råder i myndigheternas handlande. Denna invändning väger givetvis tyngst i fråga om myndighets beslul som inrymmer frihetsinskränkning för den enskilde. Räitssäkerheis-inlressei är emellertid relativt väl tillgodosett redan i dag även i socialvårds­ärenden och mål av här angivet slag och föreslås av socialulredningen förstärkas i väsentliga hänseenden.

Enligt styrelsens uppfattning väger därför i fräga om socialvården (social­tjänsten) de skäl som talar för att begränsa allmänhelens insyn i verksam­helen tyngre än de skäl som talar för offenllighet. Mot denna bakgrund ansluler sig styrelsen i princip till den av socialutredningen föreslagna regleringen av sekretesskyddet.

 

Prop. 1979/80:2    Dei B   Bilaga 2                              298

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser atl tre faktorer är särskilt beaktansvärda när det gäller all bestämma sekreiessen inom socialvårdsområdel, nämligen enkla och klara regler för tillämpningen av sekreiessen, intresset av skydd för enskilds personliga förhållanden saml allmän insyn i och kontroll av myndigheternas verksamhet. Länsslyrelsen anför:

Även om den försia faktorn är den kanske minst betydelsefulla saknar den inte intresse. Reglerna måste vara så utformade att de blir lätta att tillämpa. Detta bl. a. med hänsyn lill alt del är en vid krets av tjänstemän med skiftande förutsättningar, som skall tillämpa dem. Tjänstemännen måste i möjligaste mån befrias från svåra avgöranden. Alt reglerna är enkla är naturiigtvis önskvärt även från klienternas synpunkt. Behovet av entydiga regler om sekreiessen är alltså enligt länsstyrelsens mening angeläget att tillgodose.

Det kan måhända påstås att följden av alt reglerna görs enkla kan bli att sekreiessen fär en vidare omfattning än som i och för sig är motiverat. Länsslyrelsen anser emellertid inte ett sådant skäl tillräckligt vägande för atl underiåta att göra regierna enkla och klara.

Den andra faktorn, intresset av skydd för enskilds personliga förhållanden, bör tillmätas stor betydelse vid bedömningen av sekretessens omfattning. Ett av socialuiredningens huvudmål har varit atl åstadkomma regler som kan skapa förutsättningar för ett förtroendefullt förhållande mellan den framtida socialtjänstens organ och dess klienter. Besluten skulle med ell sådanl förhållande kunna fattas i samförstånd. Om klienten kan misslänka alt hans intresse av diskretion ej kommer all tillgodoses blir han troligen obenägen att samarbeta i önskvärd omfattning. Myndigheterna kan då inte fungera som man förutsatt i socialutredningens förslag.

Även intresset och behovel av allmän insyn och kontroll av myndighe­ternas verksamhet är berättigat. Frågan är dock hur tungt denna faktor bör väga i förhållande lill den enskildes inlresse av sekreiess för personliga förhållanden. Länsstyrelsen anser all den enskildes intresse i princip bör ha företräde framför del allmännas. Ett skaderekvisit så utformat att bevis­bördan vilar på den som vill hävda ett utlämnande, vilket föreslagits i promemorian, kan inte anses tillräckligt långtgående.

Länsstyrelsen anför avslutningsvis att den närmast är böjd för att förorda alt socialutredningens förslag läggs till grund för lagstiftning. Från huvud­regeln om sekretess bör göras av socialutredningen angivna tre undanlag, Länsslyrelsen delar dock inte socialutredningens uppfattning att tystnads­plikten på socialtjänstens område skall utgöra hinder alt avlägga vittnes­mål.

Socialkonsulenterna i Östergötlands län. som alltså förordar socialutred­ningens förslag, anser dock att denna utredning tagit alltför stor hänsyn till skyddet av den personliga integriteten. De ifrågasätter, om del inte finns andra lika dominerande iniressen när det gäller användandet av samhällets service och vårdresurser, och anför:

Det måste exempelvis vara av betydande intresse för den enskilde som söker hjälp, att nödvändiga vård- och behandlingsresurser ställs till förfo­gande inom olika vårdsektorer. För en tillämpning av helhetssynen krävs i många fall en samordning av insatser och ett informellt samarbete mellan

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             299

olika organ och verksamheter, exempelvis sjukvård, socialvård och försäk­ringskassa. Annars riskerar den enskilde att bli lidande och själva syftet med verksamhelen äventyras.

Från andra utgångspunkter kan därför samma kritik riktas mol socialui­redningens förslag till nya sekretessregler inom sociahjänsten som mot juslitiedeparlementets förslag när det gäller bibehållandet av den s, k, läkarsekrelessen.

Del finns uppenbar risk, alt de stramare sekretessreglerna kan medföra inte bara ett allvariigt hinder för utvecklandet av väl fungerande samverkans­former mellan hälso-och sjukvården och socialvården. De kan också medföra atl berörda vårdsektorer avslår från samråd och samverkan när det gäller utnyttjande av resurser, kunskaper och erfarenheter och i stället väljer all bygga upp parallella resurser, vilket inte kan vara tillfredsställande, varken ur den enskildes eller ur samhällets synpunkt.

När det gäller alt la ställning till en så omfattande lagstiftning som det här är fråga om, är det angeläget all inlresseavvägningar sker inte bara mellan offentlighetsprincipen å ena sidan och behovet av inlegriletsskydd för den enskilde å den andra. Även sädana intressen som här beskrivits behöver las med i bilden.

Socialstyrelsen, Landslingsförbundet och TCO anser alt regler om förlroen­desekretess bör införas också på socialvårdsområdet. Enligt socialstyrelsen finns del från saklig synpunkl sett inte anledning all göra någon skillnad mellan sjukvården och socialvärden när det gäller förtroendesekretess, Förlroendesilualioner av del slag som inträffar i sjukvården förekommer i belydande utsträckning också inom socialvården. De uppgifter och upplys­ningar som därvid framkommer eller lämnas lorde vara av ungefäriigen samma slag i båda vårdområdena, I själva verket torde den förtroendesilua­lion som föreligger vid besök av en hjälpsökande hos en socialassistent i ell nykterhetsvårds- eller barnavårdsärende i princip inte skilja sig mycket från vad som i delta hänseende gäller i samband med en patients undersökning eller behandling av t, ex, en psykiater, 7"C0 anser för sin del att man inom den nya sociahjänsl, som socialnämnderna enligt socialutredningens lagförslag skall sköta på förtroendebasis med de hjälpbehövande, med all säkerhel kommer alt ha samma starka behov av förlroendesekretess som föreslås för befattningshavare inom hälso- och sjukvård enligt 8 kap, 1 §, TCO konsta­terar atl promemorieförslaget innebär alt förtroendesekretessen inom social­vården endast skall förekomma i verksamhet inom kommunal familjeråd­givning.

Några remissinstanser uttalar däremot sitt uttryckliga stöd för ställnings­tagandet i promemorian mot tanken på särekild förtroendesekretess inom socialvårdsområdet. Till dem hör JK, som dock tillägger att de skäl som i promemorian anförs mot en sådan särteglering åtminstone i viss grad kan åberopas mot en sådan reglering även inom hälso- och sjukvården, JK ansluter sig också till förelaget atl i en för områdel enhetlig sekretessregel intaga ett omvänt skaderekvisii med den utformning som föreslås. Också hovrätten för Västra Sverige instämmer i promemorians framställning på

 

Prop. 1979/80:2    Del B   BUaga 2                             300

denna punkt. Hovrätten konstaterar alt förlroendesekretess skall förekomma bara för den kommunala familjerådgivningen, varmed enligt hovrättens mening bör åsyftas även kyrkokommunal familjerådgivning. Skulle det förekomma att en kommun bedriver rådgivning i anslutning lill den kommunala nykterhetsvården ulan att rådgivningsfunktionen är uppdragen ål en läkare eller eljesl åt medicinalpersonal, finns dock enligt hovrätten starka skäl för en speciell föreskrift om förtroendesekretess. Det bör nämligen inte fä förekomma alt uppgifter lämnade lill en rådgivare senare begagnas i ell ärende om ivångsingripande mot den rädsökande. Givetvis måsle rådgiv­ningen organisatoriskt slå fri i förhällande lill nykterhetsvården i övrigi. Inte heller datainspektionen finner socialvårdsområdel lämpat för en regel om förlroendesekretess. En effektiv sekretessregel för socialvårdsområdet är erforderiig, men att i enlighet med socialuiredningens förslag stadga sekreiess för alla uppgifter om enskildas personliga förhållanden skulle enligt datain­spektionens mening föra alldeles för långt. Den i promemorian valda lösningen, ell skaderekvisii med omvänd presumtion och kompletterat med en regel om offentlighet för beslut om någons omhändertagande för värd, är enligt inspektionen den längst gående sekretessregel som kan accepteras. Att den nuvarande, till sin omfattning ytterst oklara särskilda social register-sekretessen förevinner är atl hälsa med tillfredssiällelse. Inspektionen betonar också vikten av all den enskilde lill följd av regeln i 2 kap, 10 § fär insyn i fråga om samtliga uppgifter om sig själv inom socialvården, således även i socialregislren.

Länsstyrelsen I Malmöhus län hänvisar i fråga om socialsekrelessen lill sitt yttrande över socialutredningens belänkande. Också kammarrätten i Göte­borg och stadsjuristen i Norrköpings kommun förklarar sig vilja la ställning till socialsekretessen i sina yttranden över detta betänkande.

Flera remissinstanser förordar gemensamma sekretessregler på vårdområdet. Regeringsrätten konstaterar atl den reglering av sjukvårds- och socialvårdssekreiessen som regeringsrätten förordat i stort sett följer de riktlinjer som föreslagils av socialulredningen. Denna utredning har pekat på sambandet mellan de nämnda sekretessområdena och sekre­tessen inom skolväsendel. De omständigheter som socialutredningen anfört talar enligt regeringsrällen för att sekreiessen för elevvård inom utbildnings­väsendet regleras på molsvarande sätt som sekreiessen inom sjukvården och socialvården.

Socialstyrelsen framhåller att behandlingen inom hälso- och sjukvården bl, a, sker mol bakgrunden av en social helhetssyn, I behandlingsarbetet bör de rent medicinska åtgärderna inte isoleras från sådana sociala faktorer, som är av betydelse för den sjukes vård och tillfrisknande. Del sagda ger uttryck för en pågående och av statsmakterna understödd integrering mellan hälso-, sjuk- och socialvård. Styrelsen anser därför atl sekretessbestämmelserna inom dessa vårdområden bör så långt del är möjligt ha samma innehåll. Med

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             301

hänsyn till samarbetet mellan socialvården och skolväsendel bör även sekretesskyddet för dessa båda områden samordnas.

Som framgår av del tidigare anförda anser också Svea hovrätt och medicinska fakulteten vid Uppsala universitet alt del hade varit önskvärt med en enhetlig sekreiess på värdområdena.

Enligt Landstingsrörbundet uppkommer ell särskill problem genom att promemorian - liksom socialulredningen - stannat för att förtroendesekre­iess inte skall anses tillräckligt motiverad inom socialvården. Med hänsyn lill bl. a. det gemensamma utvecklingsarbete, som f. n. bedrivs mellan Lands­tingsförbundet, Kommunförbundel, socialstyrelsen samt sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut och som syftar till ökad samverkan mellan hälso- och sjukvård och socialvård, är del enligt Lands­tingsförbundet mycket angeläget all samma regler om sekreiess och tyst­nadsplikt kommer att gälla för de båda områdena. Framför allt lorde ett sådanl synsätt göra sig gällande inom delområdena nyklerhelsvård och s. k. problemfamiljers kontakter med sjuk- och socialvården samt inom långtids­sjukvården. Enligt Landslingsförbundet är det naturiigt atl man skapar gemensamma regler som varken hindrar nödvändigt samarbete mellan sjukvårdens och socialvårdens företrädare eller kan vara lill skada för patienten. Bestämmelsema om sekreiess mellan och inom myndigheter bör därför i denna del kompletteras med gemensamma regler om förlroendesek­retess inom sjukvård och socialvård.

Också Svenska kommunförbundet anser det av vikt att samma sekre­tessregler gäller för hela vårdområdet. I promemorian föreslås dock all man behåller den s. k. förtroendesekrelessen inom hälso- och sjukvården medan sådan sekreiess inte införs inom socialvården. Som skäl för denna åtskillnad har anförts bl. a. all förtroendesekrelessen inom sjukvården har gammal tradition. Sådan sekreiess har bedömts erforderiig för all allmänheten skall våga anförtro sig åt läkare. Som skäl har också anförts, alt del inom socialvården förekommer frihetsberövande åtgärder, som gör all del blir svårt med förtroendesekreiess saml all inom socialvården förekommer även annan myndighetsutövning, övervakning, beslul om socialhjälp etc. Men även det förhållandel all i socialvården ingår alt göra utredningar och avge yttranden till domslol i brottmål, vårdnadsmål m. m. saml yttrande till åklagare i ålalsunderlålelseärenden har åberopats. Kommunförbundet finner inte detla övertygande. Del kan enligt förbundet ifrågasättas om inte socialarbetare och psykologer numera minst lika ofta som läkare lär motta stundom mycket ömtåliga förtroenden från enskilda, som söker hjälp i krissituationer. Det kan gälla familjesituationer, uppfoslringsproblem, problem om missbruk av beroendeframkallande medel hos någon familje­medlem etc. Att åberopa läkarens särställning som argument för bibehållande av förtroendesekretessen förefaller inte heller särskill övertygande, eftersom förtroendesekrelessen genom lagändring år 1975 utvidgades till att gälla alla

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              302

som utövar verksamhet inom hälso- och sjukvården eller inom apoteksvä­sendet. De skäl för en förtroendesekretess som anförs kan med minst samma styrka åberopas för en liknande sekretess inom socialvården. Vad gäller frågan om frihetsberövande ålgärder förekommer inom omsorgsvården och inom den psykiatriska vården enligt styrelsen sannolikt flera ivängsvårdade människor än inom socialvården. Genomförs socialuiredningens förslag, bortfaller från socialvården myndighetsutövning av särskilt kvalificerat slag såsom beslut om övervakning, föreskrifter etc. Domstolar m.fl. myndigheter inhämtar yttranden även av läkare och inte sällan förordnas läkare att företa rättspsykiatriska undersökningar för domstolens räkning. Skälen för alt ha olika sekretessregler inom de nämnda värdområdena förefaller inte särskill starka. Däremot finns det tungt vägande skäl för gemensamma regler. Etl sådanl är den strävan till samverkan och delvis integration mellan sjukvård och socialvård som tagit sig olika uttryck under senare år. Övervägandena om sekretessen bör därför inte gälla vilken regel man ska ha pä det ena eller andra vårdområdet. I stället bör valet enligt förbundets mening över hela linjen stå mellan en stark tystnadsplikt - sekretess för förtroliga uppgifter och en svagare för tystnadsplikt - sekreiess beträffande vad som i övrigt erfarits om enskilds personliga förhållanden eller tystnadsplikt-sekretess om enskilds personliga förhållanden, såvida inte lyslnadspliklen-sekrelessen bryts efter medgivande av den enskilde eller enligt föreskrift i lag eller med stöd av lag. Båda alternativen rymmer såväl för- som nackdelar. Enligt förbundets mening förebygger det senare alternativet bättre godtycke i tillämpningen och ger såväl allmänheten som tjänstemän klarare besked om när sekreiessen skall vika för andra iniressen.

Liknande synpunkter uttalas av socialkonsulenterna i Öslergöllands län, som särskill framhåller förskjutningen frän sluten till öppen vård. Denna process berör praktiskt tagel alla verksamheter inom hälso- och sjukvården liksom socialvården. I ökad utsträckning försöker kommuner och landsting tillgodose behovel av närhetsservice och värdkonlinuilel genom organisato­riska förändringar och utbyggnad av öppna vårdformer. Detta fär enligt socialkonsulenlerna konsekvenser för vården både pä sjukhus och inom socialvårdens institutioner. Exempel på integrationen inom öppenvården mellan hälso- och sjukvård och socialvård är den uppbyggnad av s. k. vård-eller servicecentraler som sketl i många kommuner. Inom en vårdcentral förekommer ell nära samarbete mellan olika personalgrupper, t. ex. socialas­sistenter, barntillsyns- och hemvårdspersonal, personal vid mödravårds- och barnavårdscentral samt distriktsläkare. Genom del antydda lagarbetet blir enligt socialkonsulenterna gränsena mellan hälso- och sjukvård och social­vård alltmer uttunnade. All i framtiden upprätthålla olika former av sekretessregler för berörda personalgrupper i detta arbete förefaller därför omotiverat.

Kommunstyrelsen i Malmö kommun hör också lill de remissinstanser som -

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               303

med hänsyn lill integrationen mellan sjukvård, socialvård och skolans verksamhet - anser att samma sekretesskydd bör gälla i samtliga tre fall. Kommunstyrelsen i Göteborgs kommun ifrågasätter om det inte finns anled­ning all överväga om inte en enhetlig sekrelessgrad skulle införas för den sociala sekreiessen i allmänhet och elevvården.

Riksarkivei anmärker att arkivet fattar beslut om uigallring och förstöring av arkivhandlingar hos statliga myndigheter. Målet är därvid att bevara en sä verklighetstrogen och allsidig information som möjligt. Arkivmassorna minskas genom att inaktuella och oväsentliga handlingar avlägsnas. Denna målsättning för gallringsverksamheien kan stundom komma i kollision med kraven på gallring av etiska skäl. Sekretessens styrka och kvalitet har enligt riksarkivei stundom en avgörande betydelse för dokumentationens informationsinnehåll och därmed för beslutsunderlagets informationskvalitet.

Att sekretessbestämmelser saknas för elevakter på skolans område har t. ex. lett lill en obenägenhet att upprätta handlingar om ömtåliga elevvårds­ärenden. Etl annal utslag av otillräcklig sekretesskvalitei är de många önskemål alt förstöra dokumentation som kan vara förklenande för indivi­den. Ett exempel härpå är socialuiredningens förslag alt individorienterai material relaterat till det s. k. socialregistret skall förstöras tre år efter det de förhållanden som uppgift avser har upphört eller efter del sista anteckning i akt har gjorts. På sikt innebär sådana tendenser atl av etiska skäl förstöra eller uttunna information rörande den personliga integriteten atl verklighets­bilden förvanskas. Detta kan lä konsekvenser såväl för kontrollen av verksamheten på det sociala områdel som för forskningen. Riksarkivet ser det ur denna synpunkl som värdefullt att promemorieförslaget stärkt och vidgat sekreiessen rörande den personliga integriteten särskilt på hälsovår­dens och på den sociala omvårdnadens områden. En stark sekreiess på dessa områden bör enligt riksarkivei minska benägenheten all undanröja material som negativt belastar individen.

1§

Försia stycket

Enligt JK råder särskilt inom hälso- och sjukvårdsområdet oklarhel om i vilken utsträckning sekreiess kommer att gälla med utgängspunkt frän förbudel i 1 kap. 2 § 2 att röja uppgift utanför den särskilda verksam­helen. Oklarheten gäller var gränsen går för den särskilda verksamhelen, utanför vilken spridning av hemliga uppgifter inte får ske. I promemorian (s. 362-365) förs en del resonemang om sekretessens utsträckning och uttrycket särskild verksamhet som enligt JK delvis ler sig ganska förbryllande och i varje fall inte utmynnar i klara besked. Än sägs att förtroendesekretess gäller inte bara för den som mottagit uppgiften utan i princip också hos annan personal som får del av uppgiften inom den allmänna hälso- och sjukvården

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              304

och i anslutande verksamheter. Längre fram hänvisas lill grundsatsen i 1 kap. 2 § 2 all uppgifter alltid fär användas i den särskilda verksamheten. Härefter diskuteras (s. 353 y ~ 364 x) gränserna för denna verksamhet, dock ulan all utmynna i annat besked än atl uttrycket i hälso- och sjukvårdssammanhang bör ges en snäv tolkning. JK kan inte finna dessa utläggningar tillräckligt klargörande och vägledande, om tolkningssvårigheler skulle uppkomma. Del är dock enligt JK:s mening självfallel atl uppgifter måste kunna lämnas från en läkare lill en annan, i den mån de behövs i rent vårdsyfte. Uppgifter måste också kunna lämnas olika vårdsektorer emellan för alt bistå en patient. Sådant uppgiftslämnande torde utan vidare kunna rymmas under uttrycket särskild verksamhet i 1 kap. 2 § 2.

Enligt socialstyrelsen lorde i allmänhet inte behöva råda någon Ivekan om vad som skall förslås med hälso- och sjukvård liksom omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Tveksamhet kan dock uppkomma om vad som menas med annan medicinsk verksamhet.I promemorian (s. 358) räknas vissa aktiviteter upp, t. ex. rättsmedicinsk undersökning och läkarun­dersökning, som inte primärt har vård eller behandlingssyfte. Socialstyrelsen påpekar alt rättsmedicinska undersökningar bl. a. avser fall av barnmiss­handel och fastställande av faderskap. Sådana ärenden innehåller ofta upplysningar av myckel ömtålig natur. För atl undvika den felaktiga tolkningen alt bestämmelsema inte avser rättsmedicinska undersökningar kan ifrågasättas om sådana undersökningar inte bör anges i själva lagtexten. Styrelsen är dock medveten om alt lagtexten, om den inte skall bli alltför vidlyftig och svåriäsi, inte kan innehålla en uttömmande uppräkning av alla de verksamheter som bestämmelsen avser all omfatta ulan alt vägledning i stället fär sökas i förarbetena vid tveksamhet om tolkningen av en beslämmelse.

Arbetarskyddsstyretsen utgår från all medicinsk forskning och utrednings­verksamhet som bedrivs av styrelsen, inte faller under begreppet annan medicinsk verksamhet ulan skall bedömas enligt de sekretessregler som gäller för arbetarskydd i allmänhet.

I fråga om föriroendesekrelessens avgränsning ullalar hovrättenför Västra Sverige alt det är en riktig tanke atl sekretessen inom sjukvården i det väsentliga skall vara underkastad patientens bestämmande. Del sätt varpå förtroendesilualionerna har beskrivits i 8 kap. 1 § är enligt hovrätten klargörande. Det är väsentligt all verksamhet som innebär myndighetsutövning mol enskild är undantagen och alt sekretessen skall omfatta endast uppgifter som hänför sig till frivillig rådgivning, behandling eller vård eller undersökning enbart i medicinskt syfle. Även villkoren i 1 § första stycket 1 och 2 anser hovrätten lämpligl utformade.

Kommunstyrelsen i Malmö kommun anser det däremot högst tveksamt om begreppet "i förtroende" är tillräckligt klart och upplysande. Kommunsty­relsen ställer frågan hur långt delta begrepp sträcker sig och hur gränsen skall dras lill andra uppgifter och förklarar alt det är nödvändigt alt närmare söka definiera begreppet, inte minsl med hänsyn lill den vikt som det kan ha om en uppgift skall anses lämnad i förtroende eller ej.

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              305

Socialstyrelsen noterar att det enligt promemorian (s. 360) för förtroende­sekretess krävs atl uppgifterna har lämnais i en silualion som kan karaktä­riseras som frivillig rådgivning, undersökning, behandling eller vård saml all sådan sekreiess är utesluten vid tvångsmässig undersökning, t. ex. rätlspsy­kialrisk undersökning. Detta röjer enligt styrelsen en betydande okunnighet om förhållandet mellan läkare och patient i den rättspsykialriska undersök­ningssituationen. Spontana förtroliga meddelanden är i dessa situationer myckel vanliga. Ibland åtföljs dessa meddelanden av en uttalad önskan all läkaren inte skall återge dem i handlingarna och många gånger finner denne själv del lämpligl alt behålla dem som kunskap om den undersökte ulan atl relatera dem i utlåtandet. Även om en sådan återhållsamhet beträffande utnyttjandet av förtroliga uppgifter är en självklar plikt, betyder kännedomen om deras innehåll myckel för fullbordandel av läkarens bild av patientens psyke. Styrelsen påpekar vidare all läkarens direkta iakttagelser, resultatet av olika somatiska undersökningar m. m. förtecknas i en särskild behandlings­journal, som, när så befinnes särskill värdefullt, bifogas del rättspsykialriska utlåtandet som bilaga. Dessutom erhåller de rättspsykialriska patienterna under undersökningstiden erforderiig medicinsk vård och behandling. Uppgifterna härom antecknas i behandlingsjournalen. I underiaget för del rättspsykiatriska utlåtandet ingår dessutom regelmässigt ett omfattande journalmaterial från i förekommande fall sjukvården, socialvärden och kriminalvärden. Journalmaterialel redovisas relativt ingående i själva utlå­tandet.

Även Sveriges läkarförbund framför kritik mol del sätt på vilket förtroen­desekrelessen avgränsas i förevarande paragraf Förbundet anför:

Här uppställs till en början kriterierna för att den enskilde skall fä åtnjuta förmånen av den i princip oinskränkta s. k. förtroendesekretessen. Del faller i Ögonen att inte bara den traditionellt myndighetsutövande sjukvården som vård enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) och smittskyddslagen ulan också vård enligt omsorgslagen är undantagen. Men inte nog med delta; synbariigen är all sjukvård som är mer eller mindre obligatorisk genom författningsreglering undantagen. Således synes (prome­morian s. 361) obligatorisk undersökning i samband med skolhälsovård, inom militärväsendet, inom kriminalvården, inom nykterhetsvården, speci­alreglerade undersökningar inom förelagshälsovården etc. vara uteslutna från förlroendesilualioner. På sikt lorde man också ha atl räkna med någon form av obligatorisk hälsoundersökning inom förelagshälsovården gene­rellt.

Kort sagt har man lyckats med konststycket all vid de tillfällen dä sjukvården har en riktigt bred kontaktyta med stora befolkningsgrupper rycka undan grunden för ett förtroendefullt samarbete mellan patienten och sjukvården.

Om nu någon patient emellertid skulle helt frivilligt vända sig lill sjukvården och mot förmodan lyckas uppfylla de krav på kausalitet mellan den frivilliga hänvändelsen och uppgiftslämnandet ställs han inför undan­tagen i tredje styckel. Det är naturiigtvis bra atl undantagen är katalogiserade här och i en särskild lag. Därmed kan man skapa sig en uppfattning om vad för förtroende sjukvården i dag kan erbjuda.

52 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              306

Redan en ytlig genomgång av skissen (promemorian s. 378 fl") lill särskild lag ger emellertid vid handen all sådana uppgifter som är ägnade att påverka anställningsförhållanden, körkortsinnehav, andra typer av certifikat, möjliggör tvångsingripande enligt LSPV etc. inte omfattas av någon sekreiess gentemot berörda myndigheter. Således äralla de situationer då den enskildes ekonomiska och sociala situation kan påverkas på ett avgörande sätt undantagna från sekretessen. Och detta mot bakgrunden av alt i promemo­rian förklaras atl förtroendesekrelessen tillgodoser ändamålet att uppmuntra människor att i tid söka sjukvård och lämna för vården behövliga uppgifter ulan atl behöva riskera myndigheisingripanden.

Det förtjänar all återigen framhållas atl sjukvården aldrig kan eller skall vara en del av samhällets konlrollapparat. Medicinsk expertis måste givelvis ibland anlitas för vissa bedömningar men detta måsle ske i bestämt avgränsade situationer och på sådant sätt alt den enskilde är på det klara med fömtsättningarna.

Promemorian berör slutligen myckel kort (s. 368) hur en uppgift av förtroendekaraktär i skriftlig handling skall kunna särskiljas från uppifl som inte är av sådan karaktär. Det synes som om man i promemorian alllför lätt glidit över de praktiska svårigheter som är en konsekvens av sekretessens uppdelning.

Del måsle vara myckel fä undantagssitualioner då en patient uttryckligen förklarar att en uppgift är lämnad i förtroende. Hos de flesta människor lever nog tyvärr kvar den föreställningen att alla uppgifter som lämnas till sjukvården också stannar där. Del kommer alltså att vara så att uppgiftens innehåll och karaktär blir avgörande för bedömningen. Det bör då framhållas att man för alt kunna göra en kortekl bedömning många gånger måste ha en myckel ingående kännedom om patientens sociala silualion och hans relationer lill andra människor. Vad som är ännu viktigare är atl denna patientens totala situation kan ändras så alt en uppgift som när den lämnades inte framstod som väsentlig ur patientens synvinkel någon tid senare kan få avgörande betydelse. Slutligen skall konstateras att det är fullkomligt orealistiskt alt tänka sig atl den enorma mängd information som tillförs sjukvården och där används i skilda sammanhang skulle kunna förses med "sekrelessmarkering" och bibehålla denna i hanteringen.

Förbundet anför avslutningsvis att det bör slås fast att all hälso- och sjukvård skall presumeras ske i förtroendesilualion och atl alla uppgifter skall vara underkastade samma sekreiess.

Socialkonsulenlerna i Jönköpings län anser alt utlämnande av sjukjournal bör bedömas efter samma gmnder antingen det är fråga om frivillig vård eller vård oberoende av patientens samtycke. Ett utlämnande av journal till exempelvis en paranoid patient kan ha allvariiga negativa konsekvenser, även om patienten sökt vård frivilligt.

Siaiens personalnämnd tar upp sekretessen inom förelagshälso­vården och konstaterar atl det råder en mycket varierande praxis vad gäller förelagsläkarens sätt att hanlera hemliga uppgifter om sina patienter. Enligt nämndens mening är del mycket väsentligt atl så fä uppgifter som möjligt förs vidare till myndigheten utan patientens samtycke. Nämnden noterar därför med tillfredsställelse att 8 kap. 1 S innefallar en noggrann reglering i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             307

denna fråga. Paragrafens lydelse och kommentarerna i specialmoliveringen (promemorian s. 364) bör leda lill atl patienterna i framtiden kan känna större trygghet och att läkarna fär klarare regler all gå efler.Det vore därför enligt nämndens mening värdefullt, om kommentarerna på s. 364 om vad som skall gälla i de fall en myndighei begärt ett utlåtande las med i propositionen. Socialsiyrelsen konstaterar däremol att sekretessfrågorna rörande förelagshäl­sovård och handikappvård behandlats styvmoderiigl i motiven. Dessa frågor borde enligt styrelsen ha uppmärksammats i högre grad, eftersom sekretessproblemen på dessa områden är känsliga och vanliga.

Sveriges psykotogförbund anser atl yrkesbeteckningen psykolog bör ingå i uppräkningen i försia stycket 1. Skälet lill delta är främst att psykologerna i framtiden kommer atl ha en slatiigt kontrollerad legitimation. Regeringen har redan faltal beslut i frågan och genomförandel av reformen kommer alt ske så snart socialstyrelsen ulfört etl utredningsuppdrag om hur psykologernas framlida prakliktiänstgöring skall utformas, dvs. troligen redan under år 1978. Psykologerna är också enligt förbundets mening den yrkesgrupp som ofta handskas med de mest djupgående och intima informationerna om enskilds personliga förhållanden.

Socialstyrelsen lar i anslutning lill denna bestämmelse upp de s, k, patient fö re visningarna och anför:

Sedan gammalt har det i undervisningen för blivande läkare och annan sjukvårdspersonal förekommit s, k, patientförevisningar, dvs, alt läkaren med hjälp av en patient demonstrerat olika sjukdomstillstånd. Detta har såväl inom den psykiatriska som den somatiska undervisningen förekommit i många olika former. Under de senasie åren har därvid i ökande utsträckning kommit i användning lelevisionsteknisk ulmstning s, k, videoteknik. Dessa metoder, som tidigare till den övervägande delen endast förekommit i undervisning och forskning, har numera också börjat användas i vård- och behandlingsarbetet. Särskilt gäller detta vissa inslag i det psykiatriska behandlingsarbetet.

Enligt socialstyrelsens mening bör inspelad film av aktuellt slag vara all betrakta som allmän handling. Av väsentlig betydelse för hanteringen av filmerna är möjligheterna lill sekrelessbeläggning. I de fall filmerna helt eller delvis inspelals som ett led i patientens vård och behandling, fär de närmast vara alt betrakta som journalmaterial. Del är då möjligt att sekretessbelägga filmerna enligt 14 § nuvarande SekrL. Har emellertid filmerna tillkommit enbart för förevisnings- eller undervisningsändamål är det tveksamt om de kan sekretessbeläggas. Förutsättningarna härför är att det gäller handling i ärende rörande sjukvård. Forskning och undervisning i sig kan dock knappasl hänföras dit.

I promemorian framgår inte att sådan forskning och undervisning, som kan betraktas som en integrerad del av den medicinska verksamheten vid en undervisningsklinik, täcks av lydelsen i ifrågavarande paragraf Socialsty­relsen anser av hänsyn till filmernas stora värde för den medicinska forskningen och undervisningen saml patienternas personliga integritet att dessa filmer bör åtnjuta samma skydd som kommer att gälla för handlingarna i övrigt inom sjukvården.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              308

Socialstyrelsen har för övrigi yttrat sig häröver i ell ärende lill riksdagens ombudsmän, dnr 423/76, i vilket beslul ännu inte fallals.

Också Svenska läkaresällskapet har fäst uppmärksamheten på den särskilda frågan om användande av videoinspelningar och annan dokumentation bl. a. i undervisningssyfte inom den psykiatriska sjukvården. Sällskapet anser alt uppmärksamhet bör ägnas åt denna fråga i del fortsatta lagstiftningsarbe­tet.

Socialstyrelsen tar också upp sekreiessen vid domslol och sekretessen för läkarintyg i anslutning lill denna beslämmelse. Styrelsen anför:

Sekreiessen vid domstol

Ett vissl inlresse knytersig lill beslämmelserna i 12 kap. 1 § om sekreiessen vid domslol. Dessa bestämmelser skyddar inte bara t. ex. sjukjournal, när sådan kan föreomma i mål vid domslol, utan också intyg och utlåtanden från läkare m. fl., som har tystnadsplikt enligt SekrL. Paragrafen blir visseriigen inte tillämplig på medicinska uppgifter som härrör från läkare i enskild verksamhet. Behovel av sekretesskydd för sådana uppgifter tillgodoses emellertid enligt motiven (s. 359) i de sannolikt viktigaste hänseendena genom vissa primära sekretessbestämmelser för domstolarna t. ex. i brottmål när uppgiften har framkommit vid rälispsykiatrisk undersökning (8 kap. 21 §). Med hänsyn härtill har inte föreslagits någon motsvarighet lill föreskriften i 14 § nuvarande SekrL om handlingssekretess för handlingar, vilka har upprättats lill utredning i mål eller ärende vid domstol m. m., av läkare eller hos socialstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande. Styrelsen anser för sin del att medicinska uppgifter som härrör från läkare i enskUd verksamhet hos domslol bör åtnjuta samma sekretesskydd som gäller för handlingar i övrigi inom sjukvården.

Sekreiessen för läkarintyg

I detta sammanhang finner socialstyrelsen alltjämt frågan obesvarad i vad mån samtliga av läkare avgivna intyg kommer atl omfattas av en absolut sekreiess. Styrelsen vill därför hänvisa till vad styrelsen redan anfört i denna fråga, vilken även JO berört, i sill yttrande över Offentlighets- och sekretesslagstiflningskommiiléns betänkande Lag om allmänna handlingar (LAH; SOU 1975:22).

"Socialstyrelsen ställer sig tveksam lill om samtliga läkarintyg skall tillerkännas en så sträng sekretess som föreslås i vilka sammanhang de än åberopas. Det verkar rimligt att så blir fallet beträffande läkarintyg i t, ex, körkortsärende, tjänstetillsättningsärende eller sjukskrivningsärende. Det förefaller däremol mera tveksamt om stycket också bör utsträckas till läkarintyg som åberopas i etl bosladsförmedlingsärende för all försöka styrka rätt lill förtur i bostadskön eller i en brottmålspocess för atl söka påverka bedömningen vid straffmätningen. Samma tveksamhet kan över huvud laget göra sig gällande vid alla de läkarintyg av olika slag som. sökande, klagande eller annan part införskaffar från läkare och sedan åberopar hos myndigheter

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             309

för alt där komma i en bättre ställning i vissl avseende eller för alt bereda sig en förmån eller fördel som eljesl inte skulle tillkomma dem. I dessa fall är situationen som regel en annan än i förstnämnda slag av ärenden, där det vanligtvis föreskrivs all sökande har all förete läkarintyg av visst slag. Styrelsen är medveten om att det är svårt atl göra en bestämd gränsdragning mellan ärenden där läkarintyg bör omfattas av sträng sekretess och andra ärenden där sådan sekreiess kan ifrågasättas för där företedda läkarintyg. Beträffande sislnämnda gmpp av ärenden kan det med fog hävdas atl det föreligger etl samhällsintresse atl förhindra maktmissbruk av sådan grad all offentlighetsregeln bör gälla."

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller beträffande sekreiessen i körkortsmål atl av länsrätten själv införskaffade utredningen och intyg av läkare f n. åtnjuter sekreiess enligt 14 § SekrL. Dessa läkarutlåtanden bör i fortsättningen kunna skyddas i länsrätten genom sekundär sekretess enligt 12 kap. 1 §, dock inte när de härtör från läkare i enskild verksamhet (promemorian s. 359). Detta måste enligt länsslyrelsen bedömas som otillfredsställande. Detsamma blir förhållandet med läkarutlåtanden som infordrats av länsstyrelsen som körkorlsmyndighet, om utlåtandena är av annan typ än de regelmässigt för erhållande av körkortslillstånd nödvändiga intygen. I praktiken har del emellertid inte varit någol problem att dessa utlåtanden inte hafl sekretesskydd.

Socialstyrelsen påpekar att det inom styrelsen förs ell flertal olika p e r s o n -reg is ler, som innehåller individbaserad patientinformation, t. ex. cancer­registret. Underlaget för dessa register, vilket inte enbart inhämtats för statistiska ändamål, utgörs av information som insamlats för andra ändamål inom sjukvården. Informationskällorna är i försia hand palientiournaler. Styrelsen anser all uppgifterna i registren och övriga lill registren hörande handlingar åtnjuter sekretesskydd enligt 14 § SekrL. Spörsmålet har, såvitt styrelsen kunnat finna, inte närmare behandlats i promemorian. Av motiven lill 10 kap. 8 § (s. 553) framgår dock att sekretessen gäller för uppgift, oavsett varifrån uppgiften härrör eller hur den har kommit lill myndigheten. Del är alltså inte ändamålet med uppgiften utan den verksamhet vari den före­kommer som är avgörande. För socialstyrelsens del är del av störeta vikt, för atl kunna anordna och bibehålla samtliga register, atl de är sekretesskyddade i samma ordning som gäller övriga handlingar inom hälso- och sjukvården. För all undanröja all tveksamhet om hur det förhåller sig med sekre­tesskyddet för dessa register med tillhörande handlingar ifrågasätter styrel­sen, om inte en särskild beslämmelse om detta bör införas i lagtexten.

Riksarkivei påpekar atl paragrafen - med undantag för vad som stadgas i särskild lag - saknar tidsgräns, med påföljd att sekretessen kommer all gälla för all framtid. Med hänsyn till att det nyss beslutals att sjukjournaler för en rad områden skall undantas från uigallring och bevaras för forskningsän­damål finner riksarkivet del angeläget atl sekreiess som regleras i denna paragraf också tidsbegränsas.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              310

I fråga om den redaktionella utformningen vänder sig domstols­verket mot att det förekommer två skilda punktsystem i samma paragraf Socialstyrelsen konstaterar att termen "hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden" används för att ange de sekretesskyddade uppgifterna. Styrelsen anseratt begreppet "personliga förhållanden" är övergripande och även innefallar hälsotillstånd och sjukdom, varför del är tillräckligt med detla begrepp i lagtexten.

Andra slyckel Slyckel har inte föranlett någol yttrande från remissinstanserna.

Tredje stycket

Enligt socialstyrelsen är det uppenbart atl även förtroendesekrelessen måsle vidkännas vissa undantag lill förmån för vikliga iniressen. Sådana undanlag bör emellertid endasl göras med stor restriktivitet, så atl inte erbjudandet om förtroende förefaller sakna täckning i verkligheten. 1 iredje stycket föreslås sex undantag från förtroendesekretessen. Socialstyrelsen anser att sekretess inte lär innebära atl sjukvårdspersonalen hindras all fullgöra sina uppgifter. En läkare måsle kunna delge sjuksköterskor och annan personal även förtroliga uppgifter om en patient för att undereökningen och behandlingen skall kunna genomföras. Denna fråga fär en ganska slor räckvidd, om man betänker, att det blivit allt vanligare inom sjukvården att bedriva patient-vården i s. k. behandlingsteam, i vilka företrädare för olika pereonalkategorier ofta ingår. För alt dessa skall kunna fungera såsom avsett är, bör medlem­marna i dessa rimligen ges tillgäng till sä fullständiga och relevanta upplysningar som möjligt rörande de patienter som de har hand om. Under sådana förhållanden är det enligt socialstyrelsens mening svårt att se hur en absolut förtroendesekreiess skall kunna upprätthållas ulan att avkall under­stundom måste göras på vården.

Hovrättenför Västra Sverige förklarar alt den i allt väsentligt ansluler sig till uppräkningen av undanlag i detta slycke.

I p u n k t 1 föreslås atl uppgift i trängande fall lär lämnas för medicinsk behandling av den som uppgiften rör. Socialstyrelsen, som tolkar molivulla­landena (s. 227,263,264) så att dylika uppgifter fär lämnas ut utan patientens samtycke till berörd personal inom en och samma sjukvårdsinrättning för att en undersökning och behandling skall kunna äga rum, delar denna uppfatt­ning men anser alt delta inte bara skall begränsas till trängande fall. Enligt styrelsen ligger det i sakens natur att uppgifterna skall kunna vidarebefordras inom myndigheten i samtliga fall, då del är påkallat för att patienten skall kunna fä en adekvat vård och behandling. Man kan i alla dessa fall även förutsätta hans samtycke och att han accepterar att t. ex. olika läkare tar del av

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             311

journalhandlingar om honom när han är föremål för kontinuerlig behandling vid etl sjukhus. F. ö. bör dessa uppgifter kunna vidarebefordras ulan patientens samtycke även lill annat sjukhus vid patientens fortsatta vård därstädes, om del är uppenbart att det inte är till men för honom. Socialstyrelsen ifrågasätter t. o, m, om punkt 1 behövs och anför:

Enligt 1 kap, 1 i; 2 innebär sekretess förbud atl röja sekretessbelagd uppgift utanför den verksamhet för det allmännas räkning vari den har inhämtats eller att utnyttja uppgiften utanför denna verksamhet. Alt utlämna sådan uppgift rörande patient för dennes medicinska behandling kan med den givna definitionen inte innebära etl röjande av sekretessen, Däremol skulle del kunna hävdas all en sekretessbelagd uppgift inte skulle kunna lämnas från exempelvis ett sjukhus till en privatpraktiserande läkare eller en förelagslä­kare, som tidigare handlagt patientens fall. Genomgående gäller atl det är mycket viktigt att det uppehålls ett nära samarbete mellan den slutna och den öppna sjukvården, Detla är lill fördel och merendels nödvändigl för alt ge adekvat vård ål den patient som del är fråga om i det enskilda fallel men också förändra patienter som läkaren i den öppna vården kan fä under behandling. Undersökningsresultatet i del ena fallel kan bli av yttersta betydelse också för de andra patienterna, 1 den mån en beslämmelse behövs som medger undanlag från sekreiessen, bör den utformas så alt den läcker nu angivna behov.

Vad gäller punkt 2 anser socialstyrelsen att del är ganska självklart all uppgifter fär lämnas lill närstående, i likhet med vad som f n, är fallet, om sjukdom, och inte bara allvarlig sådan, när samtycke från den sjuke inte kan eller av hänsyn till honom inte bör inhämtas. Förutsättningen bördock vara alt den som vill ha uppgifterna haren berättigat inlresse härav och skäl inte finns att antaga atl patienten hade motsatt sig etl utlämnande av uppgiften, om han hade tillfrågats.

Hovrätten för Västra Sverige ifrågasätter belräffande punkt "! om undanlag från förtroendesekrelessen skall kunna föreskrivas även i förord­ning. Hovrätten anser del värdefullt all det i promemorian (s. 364) görs klart, all förlroendesekretessen som princip gäller även gentemot andra myndig­heter, och ansluler sig även i övrigt i huvudsak lill promemorians framställ­ning av förtroendesekreiessens innebörd.

När uppgift, för vilken sekreiess gäller enligt denna paragraf utlämnas till annan myndighet är det enligt vea hovrätt av betydelse atl uppgifterna även vid denna myndighei är sekretesskyddade så långt det är möjligt. Hovrätten har inte gjort någon undersökning från den synpunkten i fråga om utlämnande som föreslås komma alt ske med stöd av den i punkt 4 omnämnda särskilda lagen men anser att frågan bör ägnas särskild uppmärk­samhet vid lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

Hovrätten för Västra Sverige finner det vara av central betydelse att föreskrifter om anmälningsplikt inte utformas så alt de fär lill konsekvens att enskilda uppfattar gjorda anmälningar såsom svek, någol som kan inträffa nu, om bestämmelserna tillämpas efter ordalagen. För personer verksamma

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               312

inom sjukvården torde del le sig naturiigt att i första hand nå en lösning i samförstånd med patienten. Hovrätten fortsätter med hänvisning till den i promemorian upptagna förteckningen, där olika fall av kollision mellan sekretess och anmälningsplikt behandlas:

Från denna synpunkt vill hovrätten tillstyrka de modifikationer i anmäl­ningsplikten som förordas i förteckningen under A 4,25 och 26. Belräffande p. 7 bör samtycke från den berörde krävas. 1 fråga om p. 27 synes del rimligt all anmälningsplikten utformas på samma sätt som i beslämmelsen under p. 4; i företa hand bör man alltså i samråd med den lill vars förmån sekretessen gäller pröva, om syftet med anmälan kan nås på annal sätt. I anslutning lill C p. 2-3 ansluter sig hovrätten till vad som sägs i anmälningskolumnen. Med tanke på det judiciella förfarandet i ärenden om förmåner på grund av allmän försäkring synes del naturiigt om man vid utformningen av nya bestäm­melser tager motsvarande bestämmelser för den allmänna rättegången till förebild.

En fråga som har inlresse för åklagarna är, påpekar RA, om de stränga sekretesskrav som enligt förslagel i förtroendefall skall gälla inom sjukvården (i princip absolut) samt inom socialvården lägger hinder i vägen för atl sådana brott som barnmisshandel och socialbedrägerier kommer till polisens och åklagarnas kännedom. RÅ anför härom:

Vad gäller anmälan anges i 8 kap. 1 § all sådan anmälan fär göras eller uppgift på begäran lämnas lill myndighei eller annan som anges i särskild lag. 1 specialmotiveringen har i etl utkast till sädan lag uttalats att anmälan angående sådant som bör föranleda ingripande lill skydd för barn och ungdom skall ske lill socialvården, dock all i förtroendesilualioner anmäl­ningsskyldigheten skall modifieras. Belräffande uttalanden i specialmolive­ringen om åtalsanmälan är följande av särskilt intresse. Många gånger måste del anses ligga inom en myndighels verksamhet att misstanke om brott blir utredd. Som exempel härpå nämns misstanke om skattebedrägeri som uppkommer hos taxeringsmyndighet och socialbedrägeri hos socialmyndig-hel. Om däremol någon som vänder sig till etl socialt organ avslöjar atl han gjort sig skyldig lill snatleri fär sådan uppgift med hänsyn till vad som sägs i 8 kap. 4 S inte vidarebefordras lill polis eller åklagare.

Socialkonsulenterna i Östergötlands län anser att del bör föreligga oinskränkt anmälningsplikt i bammisshandelsfallen och anför-Anmälningsplikten enligt 93 S barnavårdslagen har nästan ordagrant överftyttats till 23 S förslagel till ny socialnämndslag. Justitiedeparlemenlel framhåUer i sin utredning, atl anmälningsskyldighet som regleras i lag lar över tystnadsplikten och sekreiessen. Samtidigt belönas, alt anmälningsskyl­digheten lill de sociala myndigheterna exempelvis i barnmisshandelsfallen, skall modifieras i de s. k. förtroendefallen. Delta överensstämmer i stort med TK:s förslag när del gäller synen på konflikten mellan anmälningsplikt och förlroendesekretess.

Vi anser det vara allvariigt, att jusliliedepartemeniel inte tagit intryck av den kritik som riktades mol TK:s förslag när del gäller handläggningen av barnmisshandelsfall. Genom all inte föreslå en ovillkoriig anmälningsskyl-

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2     ?.                 313

dighet, utan faslhålla vid synsättet all den behandlade läkaren själv skall bedöma om syftet med anmälan kan nås på annat sätt, riskerar barnens rätt lill integritet och skydd från samhällets sida atl urholkas.

Utredarna har helt bortsett frän den kunskap och erfarenhet som i dag finns om barnmisshandelsproblematiken. Ofta rör det sig om djupgående kon­flikter och känslomässiga störningar som i kris- eller stressitualioner leder till att föräldrar misshandlar sina bam. Föräldrarna är därför i lika stort behov av hjälp som det misshandlade barnet, och den behandlande läkaren kan inte ensam tillgodose detta. All erfarenhet och alla resureer som finns att tillgå behöver mobiliseras för atl hjälpa familjen. Barnmisshandelsfallen borde alllid bli föremål för en samlad bedömning av läkare, sjuksköterska, kurator, psykolog och socialassistent. Det är därför också nödvändigt med en oinskränkt anmälningsskyldighet i barnmisshandelsfallen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län erinrar om att den i sitt yttrande över LOFT var starkt kritisk lill den föreslagna 5 § i fråga om anmälningsskyl­dighet enligt bamavårdslagen. Eftersom promemorieförslaget (s. 374, 379, 380) i sak synes överensstämma med LOFT, kvarstår kritiken. Länsstyrelsen hänvisar också till socialkonsulenigruppens yttrande i frågan.

Också länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län motsätter sig en modifiering av anmälningsskyldigheten såvitt avser ingripanden till skydd för barn och ungdom. Länsslyrelsen tillstyrker därmoi att läkares anmälningsskyldighet avseende förare av motorfordon regleras i lag. I avvaktan på socialutred­ningens förslag bör enligt länsstyrelsen nykterheisnämnds anmälningsplikt i körkortsärenden fä lagform. Detsamma bör gälla i fräga om vapenären­den.

Enligt arbetarskyddsstyrelsen är det i den medicinska verksamhet som förekommer inom styrelsens hälsovårdsenhei vanligt att medicinska uppgifter begäre in från läkare och sjukvårdsinrättningar. Härigenom blir det möjligt att komplettera de ofta ofullständiga och allmänt hållna uppgifter som styrelsen fär genom olika slag av anmälningar och förfrågningar. Det är inom ramen för detta arbete ofta nödvändigl att ta del av medicinska uppgifter om enskilda personer i sjukhusjournaler o. d. Den nya lagstiftningen måste därför utformas så atl styrelsen fortfarande lär tillgång lill detta slag av information. Detta problem bör lösas i den särskilda lag som nämns i iredje stycket 4. En möjlighet att lösa problemet är att låta 8:1-sekretessen följa med sådana inlånade handlingar. Styrelsen anför vidare:

Såsom förut anmärkts utövar vissa hos styrelsen anställda forskare samtidigt sjukvård vid Karolinska sjukhuset. Det är givetvis i praktiken förenat med stora svårigheter för dem och för personalen på de ifrågavarande klinikerna att göra åtskillnad mellan forskning och sjukvård. Avsikten med den valda organisationen har också varit att gjorda erfarenheter skall kunna utnyttjas inom båda verksamhetsområdena. Att begränsa möjligheterna att i forskningen utnyttja sådana uppgifterom enskilda personer, som inhämtats i sjukvården, är därför inte realistiskt. Styrelsen utgår därför från att det föreliggande förslaget inte har sådan innebörd.

Däremot kan stadgandet medföra problem när den inhämtade informa-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               314

tionen skall föras vidare inom styrelsen eller till andra tillsynsorgan. Del lorde dock vara möjligt att i sådana fall huvudsakligen lämna uppgifterna vidare genom avidentifierade sammanställningar, som lorde falla utanför del nu aktuella stadgandet. 1 de enstaka fall där detta inte är möjligt torde det vara möjligt atl inhämta samtycke från den enskilde som berörs.

En förutsättning är dock all tillräcklig avideniifiering skall anses ha skett genom all namn och personnummer utelämnas. 1 stället för dessa uppgifter behövs då i stället information om arbetsställe, arbetsplats, arbetsuppgift e.d. för all den aktuella arbetsmiljön skall kunna bedömas. Del kan i enstaka fall bli möjligt för den som fär del av uppgifterna atl genom undersökningar på grundval av dessa la fram de utelämnade identiielsuppgifterna. Om detta skulle anses innebära atl 8 kap. 1 eller 8 5 fortfarande är tillämplig på uppgifterna måsle detta lösas i den särskilda lag som omnämns i iredje Slyckel 4.

I arbelarskyddslagen föreskrivs en viss rapporteringsskyldighet lill arhe­tarskyddsstyrelsen för läkare. 1 promemorian föreslås alt regler härom las in i den särskilda lag som nyss nämnis. Styrelsen har inget alt invända häremot. Styrelsen vill dock framhålla att rapporteringsskyldigheten givelvis måste gälla även uppgifter som inhämtats i förtroende. Huvuddelen av de aktuella uppgifterna lorde f n. inhämtas i samband med att arbetstagare söker läkare inom den allmänna sjukvården eller företagshälsovården i anledning av sjukdom eller uppkomna symptom. Den verksamhet som förekommer vid de yrkesmedicinska klinikerna i landet är också av inlresse i detta samman­hang. Om rapporlskyldigheien begränsas lill uppgifter som inte lämnats i förtroende kommer den inte längre atl fylla någon funktion.

Svenska läkarförbundet konstaterar atl lagförslaget medför att vissa former av sekreiess - däribland den som avses gälla inom hälso- och sjukvården -endasl kan genombrytas av stadgande i lag. Genom alt lagförslaget inskränkts till all gälla allmän verksamhet kommer delar av hälso- och sjukvården, nämligen exempelvis delar av företagshälsovården, privatprak­tiserande läkares verksamhet m. m.,att falla utanför denna reglering. Utanför allmän verksamhet på hälso- och sjukvårdens område kommer således fortfarande 3 Jj medicinalpersonallagen(1975:100)aii reglera tystnadsplikten. Denna tystnadsplikt kommer fortfarande alt kunna genombrytas av bestäm­melse av vilken dignitet som helst. Förbundet noterar atl man i promemorian (s. 366) funnit delta stötande och föreslår därför alt en bestämmelse införs som omöjliggör genombrytande av sjukvårdssekreiessen på den enskilda sektorn under andra förutsättningar än som gäller i allmän verksamhet. Därvid är det enligt förbundet angeläget att stadganden som 56 S laxerings-lagen, vilket ger bokgranskare tillgång lill journalhandlingar i samband med taxeringsrevision, utmönstras ur lagstiftning som bryter sekreiessen. Förhoppningsvis är det en sådan ändring i taxeringslagen som åsyflas i promemorian, när man i samband med utkastet till särskild lag (s. 388) framhåller att beslämmelserna i taxeringslagen bör ses över när sek­relesslagen införs. Förbundet anser atl sådan tolkning av promemorieförfal-larnas avsikt är väl förenlig med den åsikt som uttalas i Hermanssons m. fl. kommentar till taxeringslagen, nämligen alt förtroenden, som lämnats

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2      -it                    315

advokat, och läkares anteckningar om patienters sjukdomar utgör sådana handlingar som på grund av synneriiga skäl skall undantas från taxeringsre­vision.

1 anslutning till punkt 5 uttalas i promemorian (s. 367) att det bör övervägas om inte lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall kan ändras så att läkare som patient frivilligt har konsulterat för psykisk sjukdom fär utfärda vårdintyg belräffande patienten endasl om betydande olägenhet skulle uppstå genom anlitande av annan läkare. Mol denna tanke ställer sig socialstyrelsen avvisande. Styrelsen anför:

Visserligen eftersträvas här all tillgodose föregivna krav på objektivitet och angelägenheten av etl bibehållande av ett förtroendefullt förhållande mellan läkare och patient i frivillig vård. Mot denna ambition bör emellertid ställas, att en läkare som ansvarat för en patients behandling i öppen eller sluten vård, är lill följd av sin därigenom förvärvade kännedom om patientens sjukdom och vårdbehov, bäst skickad atl utfärda vårdintyg rörande patienten. Denna personkännedom bör la över risken för bristande objektivitet. Rättssäker-helskravel torde i stället kunna tillgodoses genom föreskrifter i lag om en formellt och reellt kvalificerad fortsatt bedömning på sjukhusnivå av patientens vårdbehov. Bedömningen kan också länkas ske av särskild myndighei (psykiatrisk nämnd). Jfr förslag till lag om viss psykiatrisk vård, avgivet 1977 av en inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp och inlaget i serien Socialstyrelsen redovisar (1977:14).

I anslutning härtill bör följande påpekas. Uppgifter av förtroendekaraktär, som införts i journal förd i samband med att patienten t. ex. sökt frivillig psykiatrisk vård, skall enligt förslaget inte fä utlämnas i ansökningsärende om intagning enligt LSPV eller under den följande vården. Socialstyrelsen ställer sig avvisande också till detta förslag. På sjukhuset prövande instans måste för alt korrekt kunna bedöma vårdbehovet fä rätt atl i förekommande fall rekvirerajoumaler avseende aktuella vårdperioder. Denna rätt bör också gälla för den vårdinlygsskrivande läkaren, om denne har eller tidigare har haft patienten i frivillig psykiatrisk vård.

JK ifrågasätter om beslämmelsen i punkt 5 rätteligen hör hemma under förtroendesekrelessen, eftersom beslämmelsen åtminstone främst lar sikte på uppgifter i ärenden om Ivångsintagning o. d.

Socialstyrelsen påpekar belräffande punkt 6 att 14 !? SekrL ger möjlig­heter att i vissa fall utlämna handlingar för forskning eller annal angelägel ärende. Del nuvarande systemet harstyrelsen veterligen fungerat bra och inte medfört några ölägenheter. Beslämmelserna på detta område bör därför inte utformas så atl angelägen forskning hämmas.

2§

Socialstyrelsen anser all förevarande bestämmelse är ett exempel på en paragraf som är krånglig, svår att förslå och därmed även svår att tillämpa. Ulan att närmare gå in i detalj på enskilda punkter anser styrelsen att den bör arbetas om.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              316

Första styckel

Enligt socialstyrelsens uppfattning skall uppgifterna i ärende om faststäl­lande av könstillhörighet åtnjuta samma sekretesskydd som tillkommer uppgifterna i 1 S och därmed jämställas med vad som kommer atl gälla för uppgifter i ärenden angående t. ex. abort och sterilisering.

Arbetarskyddsstyretsen anför atl den med stöd av kungörelsen (1949:211) om läkarundersökning och läkarbesiktning lill förebyggande av vissa yrkes­sjukdomar och molsvarande regler i arbelsmiljölagen har förordnal om medicinska undersökningar och föreskrivit all läkare skall sända in rapport lill styrelsen över undersökningarna. Liknande regler torde komma atl utlärdas med stöd av arbetsmiljölagen. Sekretess torde enligt styrelsen ofta inte vara aktuell i sådana ärenden eftersom uppgiften i de flesta fall torde kunna röjas för styrelsen och andra tillsynsmyndigheter utan men för den enskilde. Detta gäller dock inte alllid. Man kan t. ex. länka sig situationer där undersökningen visar alt del finns ett anslällningshinder eller ett hinder mol fortsatt arbete i viss miljö för en enskild arbetstagare. Styrelsen anser därför lämpligt alt även detta slag av uppgiftsskyldighel las upp till behandling i den särskilda lag som åsyflas i I ij.

Andra stycket

Datainspektionen anser atl ståndpunkten all beslul om frihetsberövande åtgärder av principiella skäl skall vara offentliga förtjänar instämmande.

Kritik mot denna ståndpunkt uttalas däremol av socialstyrelsen, karoUnska institutet, kommunstyrelsen i Malmö kommun och Sveriges läkarförbund.

Socialstyrelsen finner det betänkligt all förslagets bestämmelser för den psykiatriska vården, omsorgsvården och smittskyddet i de delar som här regleras förs ner på en ännu lägre nivå än vad i övrigi gäller. Detta innebär att t. ex. sekreiessen för uppgifter rörande en patient som är omhändertagen enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård (LSPV) blir beroende av om etl beslul avseende honom fattas av utskrivningsnämnd eller av överläkare. Ett överklagande av en överiäkares beslut medför också en sänkning av sekrelessgraden. Styrelsen anser alt ifrågavarande delar i nämnda vårdområden inte skall regleras särekilt ulan att i stället uppgifterna därstädes bör ha samma sekretesskydd som skall gälla i sjukvården i övrigt. -I stycket räknas ell anlal nämndbeslut upp som bör vara offentliga. Förutom dessa beslut bör enligt socialstyrelsens mening beaktas de tvångsåtgärder, som enligt 13 S LSPV kan vidtas gentemot patient under dennes vistelse på psykiatrisk klinik. Oavsett om dessa åtgärder vidtas av läkare ulan besvärsräit för patienten till en nämnd bör de betraktas som en del av den sjukvårdande verksamheten och följaktligen inte vara offentliga.

Enligt karolinska institutets mening är det olyckligt atl vård enligt LSPV och

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              317

vissa andra lagar skyddas av en lägre sekretessnivå än annan sjukvård. Institutet instämmer inte i den bedömning av rättssäkerhetssynpunkter kontra sekrelessinlressen som anförs som skäl för förslaget utan hävdar atl det inom t. ex. LSPV:s ram finns ytterligare och andra garantier för rättssäkerheten och att denna således kan värnas även med bibehållande av ett fullgott sekretesskydd förden enskilde. Samma kritik riktar institutei mot förslagel om atl administrativa beslut som medför frihetsberövande inte har sekretesskydd.

Kommunstyrelsen i Malmö kommun anser atl beslul om omhändertagande bör omfattas av sekretess, eftersom vederbörande alllid fär erforderiigl offentligt biträde, vilket borde kunna tillgodose behovet av insyn.

Enligt Sveriges läkarförbund ter det sig omedelbart slötande att vård enligt LSPV m. fl. tvångslagar enligt lagförslaget avses kringgärdad med betydligt mindre sekretess än annan sjukvård. Förbundet finner alt detta framstår som en mycket inhuman inställning, där det tydligen totalt förbisetls all det ur patientsynpunkt finns annat än rätlssäkerhetsinlressen,

Beslul som inte åsyflas i detla slycke följer i fråga om sekretessen huvudregeln i 8 kap, 1 § (promemorian s, 372), Enligt socialstyrelsen gäller detla beslul om fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, kasire­ring eller transplaniaiion och beslul som avser någons yrkande om omsorger enligt lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Socialstyrelsen anser att detta bör framgå av lagtexten.

Tredje stycket

Några remissinstanser har invändningar mot att liden för handlingssekre­less föreslås bli 50 år. Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet och karolinska institutet anser all liden alltjämt bör vara 70 år. Socialstyrelsen påpekar all den föreslagna regeln innebär att den som lever mer än 50 år riskerar atl fä t. ex. sin sjukjournal utlämnad medan han ännu är i livet. Detta är enligt socialstyrelsen otillfredsställande. Så länge vederbörande lever kan han ha etl berättigat intresse av all ett utlämnande inte äger rum. Då det emellertid kan uppslå svårigheter med att utreda om vederbörande lever eller är död, förordar styrelsen atl sekretesskyddet utsträcks till 100 år. Emellertid kan ett utlämnande även därefter i vissa fall vara till men för närslående. Skyddet bör därför enligt styrelsen dessutom utsträckas efter tidsgränsen till förmån för dessa, om särskilda skäl föreligger. Sveriges läkarförbund anser att den mest anmärkningsvärda konsekvensen av konstruktionen med 50-årig sekretesslid är att journalhandlinjgar i ärenden enligt LSPV blir offentliga efter denna tid. Detta förhållande är enligt förbundet helt oacceptabelt. Rimligtvis måsle krävas att uppgifterna åtnjuter sekretesskydd åtminstone under vederbörandes livstid. Förbundet anser dock atl en regel som anger etl bestämt antal år under vilken sekreiessen beslår är alt föredra ur tillämp-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              318

ningssynpunki.  Om en lidsgräns skall användas föreslår förbundet att sekretessliden i dessa fall utsträcks till förslagsvis 100 år. JK påpekar i redaktionellt hänseende all uttrycket "den gjorda hänvis-

3S

Socialstyrelsen anser atl förevarande paragraf har utformats utan större hänsyn till de problem som finns inom sjukvårdsområdet och socialvårds­området. Socialstyrelsen kan följaktligen inte tillstyrka densamma. Besläm­melsen bör i stället utformas i enlighel med vad styrelsen anför (se i del följande) och i närmare överensslämmelse med 14 ij andra stycket SekrL. Med beaktande av samordningen i lagförslaget mellan handlingssekretess och lystnadsplikl ifrågasätter socialstyrelsen vidare om inte även tystnads­plikten bör regleras i enlighet med vad som föreslås gälla för handlingssek­retessen. Med hänsyn lill del nära samarbetet mellan sjukvården och socialvården bör stadgandet dessutom enligt styrelsen gälla för båda vårdom­rådena.

Regeringsrätten konstaterar alt den nuvarande sjukvårds- och socialsekre­lessen för allmänna handlingar enligt 14 !; andra slyckel gällande sekretesslag kan tillämpas också mot den som handlingen gäller, om det finns grundad anledning att ändamålet med vården eller behandlingen skulle molverkas genom handlingens utlämnande. Om det inte gäller vård av läkare, krävs dock alt vården eller behandlingen meddelas på anstalt eller inrättning. Tillämpningsområdet för den föreslagna motsvarigheten i 8 kap. 3 i; är dels snävare i del att beslämmelsen inte gäller socialvården och vidare endast uppgift om den vård- eller behandlingsbehövandes hälsotillstånd, dels vidsträcktare i så måtto all den nyssnämnda begränsningen till anstalisvård inte behålles. Förutsättningen för sekreiess har skärpts avsevärt genom att det uppställs krav på alt det med hänsyn lill pågående vård måsle anses vara av synnerlig vikt alt uppgiften inte utlämnas till den som uppgiften gäller. För nämnda betydliga skärpningar av förutsättningen för tillämpningen åberopas huvudsakligen principskäl. Det anförs alt del endast i undanlagsfall bör komma i fråga alt undanhålla en enskild uppgifter om honom själv med hänvisning lill hans eget bästa samt atl en tillfrisknad person inte skall kunna vägras tillgång lill sin journal med moiivering all dess innehåll skulle kunna föranleda atl han insjuknade på nytt. Det tillfogas atl skadeverkningar i stället bör förebyggas genom atl anteckningar i patientjournal utformas med tanke på att patienten kan komma alt läsa den. Detta är enligt regeringsrättens mening all ställa problemet på huvudet. Naturligtvis skall journalen innehålla det som behövs för alt garantera en god vård och lillfredsslällande information för den som övertar vårdansvaret från någon annan. Lagstiftning fär inte inbjuda lill förande av privata anteckningar vid sidan av journalerna.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      .  .,                   319

Regeringsrällen anser över huvud all förevarande paragraf i förslagel liksom de båda föregående lar alllför liten hänsyn till de problem som verkligheten inom vårdområdena erbjuder. Den psykiatriska vården uppvisar många exempel på all uppgifter om pereonliga förhållanden - inte bara sådana som kan betecknas som uppgifter om hälsotillstånd - kan behöva hemlighållas för patienten, om denne skall besparas de lidanden som nya sjukdomsskov medför. Inte heller kan inom denna vårdgren hemlighållandet begränsas med hänsyn till betydelsen för pågående vård eller behandling. Med hänsyn lill recidivrisken kan det vara nödvändigl alt vägra utlämnande av uppgifter även i andra fall, om inte hela ändamålet med tidigare meddelad vård eller behandling skall äventyras. Bestämmelsen bör därför enligt regeringsrätten utformas i närmare överensstämmelse med nuvarande regel. Med hänsyn lill det nära sambandet mellan sjukvård och socialvård bör stadgandet gälla för båda vårdområdena.

Liknande synpunkter framförs av socialstyrelsen, psykiatriska nämnden och Sveriges psykologförbund. Enligt socialstyrelsens mening måste principen vara den all den som en uppgift rör skall ha rätl all fä tal del av densamma när han önskar delta. Endasl i rena undanlagsfall bör komma i fråga all en myndighei under hänvisning till den enskildes bästa vägrar honom atl la del av uppgifter om honom själv. Vad nu sagls bör också gälla patienters rätt atl la del av uppgifter rörande dem. Socialstyrelsen fortsätter:

Som motiv för den nu föreslagna beslämmelsen anförs (promemorian s. 391) atl den förtroendefulla samverkan mellan medicinalpersonal och patient som bör prägla alll vård- och behandlingsarbete knappasl kan främjas av en ordning som innebär att del i inte helt obetydlig omfattning är möjligt all vägra patienten att ta del av sin egen behandlingsjournal. Skadeverkningar bör i stället i störeta möjliga utsträckning förebyggas genom atl den som gör anteckningar i journalen utformar dessa med beaktande av alt patienten kan komma all läsa dem. Dessutom bör gälla alt det skall vara fråga om pågående vård eller behandling.

Socialstyrelsen måste göra invändningar mot vad som sägs om anteck­ningar i journalen. Självfallet bör del eftersträvas att journaler inte utformas på etl sådanl sätt all dess innehåll kan anses kränkande för patienten. Försiktighet bör iakttagas vid ordval och uttalanden om patienten, som kan uppfattas såsom uttryck för nedsättande moraliska eller sociala värderingar, bör i möjligaste mån undvikas. Även med iakttagande av dessa regler är del dock ofrånkomligt all journaler ibland måsle innehålla uppgifter som kan uppfattas som nedsättande för patienten. Den principen måsle nämligen nödvändigl gälla att journal skall innehålla alla de uppgifter som behövs för att patienten skall kunna garanteras en adekvat vård. Häri ligger ett krav på att journalen skall erbjuda en tillfredsställande information för den som i ett senare skede kan komma atl överta vårdansvaret för patienten. Denna princip måsle upprätthållas utan hänsyn lill att patienten kan förväntas läsa sin journal. En journalföring som innebär att i journalen inte intas sådana ■ uppgifter som kan vara "obehagliga" för patienten kan lätt leda lill ell syslem med dubbla journaler, varav den ena innehåller de medicinskt relevanta uppgifterna, som inte skall komma till patientens kännedom. En sådan

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             320

utveckling kan uppenbarligen inte accepteras och skulle säkerligen innebära alt allmänhetens förtroende för sjukvården rubbades.

Vidare har sekretessen begränsats lill sådana uppgifter som enbart hänför sig till vederbörandes hälsotillstånd. För socialstyrelsens del framstår begreppet hälsotillstånd som oklart vad gäller dess omfattning och del har inte heller närmare definierats i promemorian. Härutöver förekommer i journaler åtskilliga andra uppgifter om behandlingsåtgärder och andra förhållanden såsom personliga relationer mellan patienten och hans nära anhöriga eller andra personer. 1 vissa fall är det ofrånkomligt alt man måsle hemlighålla även uppgifter från dessa för patienten. Begreppet hälsotillstånd framstår därför för styrelsen såsom alltför snävt till sin omfattning.

Regeln att sekreiessen i princip inte gäller mol patienten själv eller mol den, som har fält patientens löfte alt ta del av handlingen, är viktig, men den kan enligt Svenska läkaresällskapet inte vara undanlagslös. Del framstår som tveksamt, om förslagel i 3 !j innebär någon förbättring i förhållande lill nu gällande stadgande. Om den föreslagna konstruktionen skall användas, bör enligt sällskapet i varje fall ordet "synneriigen" bytas ul mol det mindre starka "särskilda". Viktigt är nämligen att informationen alllid lämnas på ett för patienten väl avpassat sätt. Mången gång kan detta ske genom atl handlingen väl ej lämnas ul lill patienten ulan gås igenom av denne och läkaren tillsammans. Hänsyn bör vid avvägningen mellan skilda intressen tas även till vikten av atl uppgiftslämnare skyddas för angrepp från patient eller dennes anhöriga. Med hänsyn lill de tolkningssvårigheler,som måsle uppslå, bör förelagets stadgande om "pågående vård" utgå. På något sätt borde också framgå, alt patients samtycke endast kan avse den föreliggande situationen och inte lär tillmätas generell verkan för framtiden.

I likhet med Läkaresällskapet anser Svenska läkarförbundet all ordet pågående bör ulgå ur paragrafen. Förbundet konstaterar atl det inte är så alldeles lätt alt avgöra vad som skall räknas till pågående behandling. Skall varie vårdtillfälle ses isolerat? Pågår behandlingen, om patienten salts på efterkonlroll? Pågår behandlingen, om läkaren med säkerhel kan förutsäga all patienten återkommer? Förbundet invänder alt den i promemorian (s. 393) meddelade uppfattningen, alt avslutad behandling är synonymt med att patienten definitivt tillfrisknat, tyvärr inte överensstämmer med verklighe­ten. Eftersom här är fråga om en medicinsk bedömning av ell fätal situationer där vårdresultatet skulle påverkas negativt, bör enligt förbundets mening även lidpunkten då patienten kan anses mogen atl motta information utan skaderisk beaktas vid den totala medicinska bedömningen. Socialstyrelsen påpekaratt psykiatriska journaler! likhet med andra slags journaler tenderar all bli mindre omfattande än tidigare med sparsamma uppgifter om personliga förhållanden. Likväl innehåller de ibland sådana uppgifter att ändamålet med vården skulle motverkas, om journalen lämnades ut lill patienten. Möjlighet bör liksom f n. finnas att under angivna omständigheter vägra patienten atl ta del av sin sjukjournal. Härvidlag skall hemlighållandet enligt socialstyrelsens mening inte vara begränsat lill pågående vård eller

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     W                      321

behandling. Ell undanhållande av journalen för patienten bör kunna förekomma inte bara då del finns grundad anledning antaga ättrom så inte skedde, patientens hälsa skulle försämras eller hans tillfrisknande skulle förhindras eller fördröjas, ulan även - om han efter del att han blivit botad eller förbättrad - skulle insjukna på nytt. Denna uppfattning delas av JO, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kommunstyrelsen i Göteborgs kommun och karoUnska instuuiei.

Riksarkivei konstaterar atl paragrafen även gäller sjukjournaler som kan förvaras på arkivinstitution. Den uiformning paragrafen har lätt, all joumal inte lämnas till patienten under pågående värd, om del är av synnerlig vikt med hänsyn lill vården, undanröjer enligt riksarkivei en svårighet som vidlådde motsvarande paragraf i LAH. Under pågående vård bör del i alla lägen finnas en medicinsk expertis som kan avgöra om journalen skall utlämnas eller inte.

Socialstyrelsen lar i sammanhanget upp frågan vilka handlingar sekretessen skall omfatta. Styrelsen anser att skyddet inte bara skall vara inskränkt till handling rörande vård i anstalt utan även handling rörande någons intagning i anstalt. Därutöver skall skyddet inte enbart gälla handlingar rörande läkarvård utan samtliga handlingar, dvs. inte bara handling som upprättats av läkare utan även av kurator, psykolog m. fl. Inom sjukvården förs i betydande omfattning journaler också av kuratorer och psykologer. Socialstyrelsen anser för sin del vidare alt man i förevarande avseende inte kan göra en bestämd skillnad mellan pereoner, som frivilligt intagits på anstalt, och dem som intagits där oberoende av eget samtycke. Även belräffande frivilligt intagna kan hänsyn behöva las lill en potentiell fariighet och lill atl ett utlämnande av journal kan motverka ändamålet med vården. Dessutom anser styrelsen, framför allt med hänsyn till vårdperso­nalens personliga säkerhet, att iredje man måsle skyddas även i de fall del rör sig om frivilligt intagna. Styrelsen anser följaktligen atl ett utlämnande av en handling skall kunna förvägras den enskilde, om det skulle molverka ändamålet med vården eller sätta någons personliga säkerhet i fara och atl del skall kunna förvägras denne vare sig han är tvångsinlagen eller frivilligt inlagen.

Med anledning av molivuttalandet (promemorian s. 392) om atl begräns­ningen i en patients rätt att lä tillgång lill uppgifter inte skall medföra någon begränsning i hans rätl all medge utlämnande till annan anmärker regeringsrätten. Svea hovrätt och socialstyrelsen alt sådanl utlämnande måsle kunna göras beroende av förbehåll om att uppgiften inte fär röjas för den som avses därmed. I annal fall kan 3 S lätt kringgås.

Svea hovrätt ifrågasätter grundlagsenligheten i beslämmelsen. Enligt hovrättens mening är del nämligen tveksamt, om den föreslagna sekreiessen har stöd i någon av de sekretessgmnder som upptagits i 2 kap. 2 S TF.

53 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              322

1 redaktionellt hänseende anföre i Domareförbundets PM att meningsbyggnaden i paragrafen gör lagtexten onödigt svär. Svea hovrätt anser att utformningen av paragrafen skulle förenklas, om del klart utsädes all föreskriften avser begränsning i rätten att ta del av allmän handling och inte hänvisades till 1 kap. 2 § 1.

4§

Första stycket

Länsslyrelsen i Jönköpings län anser all även uppgifter rörande den enskildes ekonomiska silualion bör hänföras till personliga förhål­landen. Ofta är nämligen den enskildes övriga personliga förhållanden -karaktär, sinnesbeskaffenhet, familjeförhållanden, allmänna hälsotillstånd och arbetsförmåga - så intimt förknippade med den enskUdes ekonomiska förhållanden att det kan vara svårt all hålla dem isär. Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar sig inte ha någon erinran mot att även beslut om ekonomisk hjälp omfattas av sekreiess eftersom de ekonomiska förhållan­dena ofta har ell direkt samband med de personliga förhållandena.

Enligt Kommunförbundet ges i promemorian begreppet socialvård en vid betydelse, om man jämför med gällande rätl. Bl. a. anges verksamhet enligt lagen (1976:381) om barnomsorg utgöra socialvård. Härigenom skulle sekretesskyddet komma atl omspänna barnomsorgsverksamheien i dess helhel. För närvarande lillämpas inie gällande sekretesslag så, atl handling inom barnomsorgsverksamheien normalt sekrelesskyddas. 1 prak­tiken lorde sådan handling åtnjuta sekretesskydd endasl i sådana fall där förtur inom barnomsorgen prövas utifrån särskilda skäl. Ärendet betraktas då som ett barnavårdsärende och åtnjuter som sådanl sekretesskydd. Enligt socialutredningens uppfattning bör även framdeles en sådan ordning gälla i sekretesshänseende. Förbundet delar härvidlag socialuiredningens uppfatt­ning. Ärenden som faller inom ramen för socialnämndens allmänna serviceverksamhet, såsom barnomsorgen bör inte i sekretesshänseende jämställas med ärenden av vård- och behandlingskaraktär. - När det gäller förturer i barnomsorg bör man enligt förbundet skilja på förturer, som grundar sig på 6 ij barnomsorgslagen och som avser barn med särskilda behov. Här föreligger en absolut förtur, där just de personliga förhållandena kan vara av så känslig natur, att behov föreligger av sekretesskydd. Annoriunda förhåller del sig med förturer av generell art, t. ex. för ensamslående föräldrar eller för låginkomsttagare eller för vissa yrkeskate­gorier. Sädana förturer grundas inte direkt på barnomsorgslagen och handlar inte primärt om del enskilda barnets speciella behov. I dessa avseenden finns behov av insyn från allmänhelens sida. Liknande problem kan också uppkomma vid fördelning av pensionärslägenheier eller molsvarande inom äldreomsorgen. Förbundet anser atl sekreiessen på dessa områden inte bör gå längre än vad som kan krävas utifrån den enskildes behov. Sekreiessen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     < -                    323

i ärenden rörande barnomsorgslagen bör därför begränsas till all avse de förturssituationer, som reglerats i 6 Ii barfiöitisorgslagen (bärh méd särskilda behov). En liknande gränsdragning bör eftersträvas inom äldreomsorgen.

Socialstyrelsen, som enligt vad som sagls i del föregående i princip förordar socialutredningens förelag, delar också socialutredningens uppfattning vad gäller de föreslagna undantagen från socialsekrelessen. 1 fråga om undantaget som avser polisanmälan om misstänkt förestående eller begånget brott anser styrelsen all detla undanlag endast bör omfatta sådanl brott, för vilket inte är stadgat lindrigare straffan fängelse i två år. Därutöver bör även uppgift lä utlämnas lill myndighei, om del är uppenbart atl detta kan ske ulan men för den uppgiften rör eller hans närelående. I sammanhanget påpekar socialstyrelsen även alt flera av de av socialutredningen nämnda fallen inte kräver särskild reglering utan läcks av de allmänna föreskrifterna i 1 och 2 kap. promemorieförelagel. Sålunda följerav 1 kap. 2 S bl. a. alt det inte ulgör någol sekrelessbrott all kommunicera uppgifter inom en myndighei, i den mån del behövs för handläggningen av ett sociahjänsiärende. Av 2 kap. följer att uppgifter utan hinder av sekretessen kan lämnas till besvärsmyn­digheter och lillsynsorgan saml alt uppgifter kan lämnas ut efter samtycke från den berörde.

JK tar upp ett uttalande i promemorian angående vissa undantag från huvudregeln om sekreiess. Där sägs (s. 405) all sådant utlämnande lill myndighet som inte med säkerhet är riskfritt bör kräva stöd i lag. Krav på lagform skulle dock inte utesluta all regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer "preciserar en lagreget genom verkställighelsföre­skrifter". Tankegången här är enligt JK inte tillräckligt utvecklad för all man fulll skall förstå vad som menas. JK vill därför endasl understryka all föreskrifter om en lagregels närmare materiella innehåll eller tillämpnings­område inte kan betraktas som verkställighelsföreskrifter.

1 sitt förslag lill lag med särekilda bestämmeJser om vård av underårig lar socialutredningen in en beslämmelse av samma innehåll som i 41 S barnavårdslagen. Enligt socialstyrelsen bör då i sekrelesslagen lämpligen tas in en bestämmelse om all handling som innehåller uppgift om ett barns vistelseorl inte lär lämnas ut lill barnets föräldrar, om socialnämnden beslutat alt hemlighålla barnets vistelseort för föräldrarna. Jfr regeringsrättens yttrande under 8 kap. 5 S.

Socialstyrelsen påpekar alt det hos styrelsen förs flera register än de som nämnis under 8 kap. 1 §. Där förs även dels del s. k. flyktingregisiret, vilket fär anses såsom en handling i ärende rörande socialhjälp, dels ett register över zigenare, vilket innehåller uppgifter av social natur. Styrelsen påpekar alt sistnämnda registers karaktär har varit uppe till prövning, varvid regeringsrätten i likhet med styrelsen funnit alt registret får anses såsom en handling i ärende rörande socialhjälp och omgärdat av sekretesskydd enligt 14 § SekrL. Det är enligt styrelsen av största vikt för alt kunna anordna och

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               324

bibehålla dessa register atl de är sekretesskyddade i samma utsträckning som gäller övriga uppgifter inom socialvården. Detla spörsmål synes inte behandlat i promemorian. För alt undanröja all tveksamhet om hur det förhåller sig med sekretesskyddet för dessa register med tillhörande hand­lingar bör en särskild beslämmelse härom införas i lagtexten.

JK påpekar att bes 1 u t av bamavärdsnämnd och nykierhelsnämnd är i dag hemliga. Enligt OSK:s förslag skulle beslul i ärende om hjälpålgärder, övervakning eller andra förebyggande åtgärder inom barnavården och nykterhetsvården alhjäml vara hemliga. Av promemorieförslaget synes framgå atl offentiighel skall föreligga i fråga om beslul inom barnavården. Någon motivering lämnas inte. Beslul av nykierhelsnämnd berörs över huvud tagel inte. JK kan inte finna något skäl lill ändring i vad som i dag gäller om förevarande beslut. Enligt länsslyrelsen I Stockholms län bör också, i enlighet med vad som gäller i dag, kommunala beslul om tvångsomhänder-laganden åtnjuta sekreiess i avvaktan på länsrättens prövning. Ett sådant beslul behöver inte nödvändigtvis medföra ett tvångsingripande. Det kan förfalla inte endast av det skälet alt nämnden underiåter alt underställa länsrätten beslutet utan även av andra skäl, t. ex. atl den enskilde ändrar sig så alt vården kan komma till stånd i frivilliga former. Undantaget i första stycket för beslut om någons omhändertagande bör därför utgå. Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter också om inte gällande ordning bör fä bestå. Länsstyrelsen anser dock att sekretess inte skall fä avse själva "slutet".

Andra stycket

Socialstyrelsen konstaterar all lill socialvård räknas verksamhet som handhas av socialnämnd. Styrelsen utgår från all beslämmelserna t, ex, även omfattar all vård som rör personer med olika slag av handikapp. Som exempel nämner styrelsen frågor om hjälpmedelsföreörining och tillhandahållande av handikappanpassade bosläder. Styrelsen påpekar också alt bl, a, lagen om barnomsorg skall upphävas, om sociahjänsilagen träder i kraft.

Tredje slyckel

Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar atl den inte har någon erinran mot regleringen av sekretessen vid förvaltningsdomstol i mål om omhänderta­gande för vård. Socialstyrelsen anser däremol att sekretesskyddet i dessa fall bör vara detsamma hos förvaltningsdomstolarna som hos socialnämnden,

JK pekar i detta sammanhang på ell uttalande i promemorian (s, 404) av innebörd att det är en fördel att, genom den föreslagna regeln, möjlighet bereds till viss insyn i malerial, som härrör från socialnämnd men som hos denna är underkastad den strängare sekretessen. Detta är enligt JK:s mening ell typexempel på hur enligt förelaget en för en enskild känslig uppgift kan för

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                            325

en utomstående vara mer svårtillgänglig - kanske oåtkomlig - hos en myndighet men mera lättillgänglig hös en annan, JK arisér delta vara en betänklig brist, såväl i nu gällande lagstiftning som i förelaget, Atl betrakta den nämnda åtskillnaden olika myndigheieremellan som en fördel finner JK än mer svårbegripligt, särekilt från den genom sekretessen skyddade personens synpunkl,

JO påpekar all socialuiredningens förslag innebär all enskild skall kunna anföra besvär hos förvaltningsdomstol angående rällen till bistånd och ifrågasätter om inte bestämmelser börges om sekretesskydd vid förvaltnings­domstol också i mål om rätt till bistånd.

Fjärde styckel

I Domareförbundets PM ifrågasätts om inte den föreslagna regleringen kan medföra svårigheter för personundersökare när del gäller all fä uppgifter från socialvården (se sammanställningen under 2 kap, 7 ij)- I förbundets prome­moria konstateras all förslagel lill ändring av 38 kap, 8 S RB ger domslol vissa möjligheter alt skaffa in allmän handling, som kan antas äga betydelse som bevis. Något utrymme för domslol all för t, ex, komplettering av pereonun-dereökning skaffa in muntlig upplysning om förhållanden, som kanske är menliga för en tilltalad och därför sekretessbelagda, ges emellertid inte här. Det kan därför ifrågasättas om inte i lagen om personundersökning i brottmål, vari nu anges att barnavårdsnämnd och nykierhelsnämnd på begäran av bl, a, domslol och personundereökare skall meddela upplysningar belräffande misstänkt, bör intas föreskrift som uttryckligen medger rätt atl införskaffa erforderiiga uppgifter, även såvitt dessa är sekrela,

5s

Sekreiessen hos kommunal familjerådgivning föreslås bli total belräffande uppgifter som lämnats i förtroende. Varken skaderekvisii eller tidsgräns för sekreiessen föreslås. Inte heller skall specialregler i annan författning, inte ens i lag kunna bryta sekretessen. Även regeringens dispensmöjlighel föreslås utesluten. Kammarrätten i Göteborg förklarar sig dela uppfattningen all en myckel stark sekreiess måsle råda inom familjerådgivningen, men frågar sig om promemorieförelagel inte gäll alllför långt. Någon möjlighet alt exem­pelvis lämna uppgifter för forskningsändamål lorde inte finnas, vilket är möjligt inom läkarsekrelessens område. Någon anledning atl ha strängare sekretess inom den kommunala familjerådgivningen än för uppgifter som har lämnais i förtroende till läkare torde inte finnas. Särskill uteslutandet av regeringens dispensmöjlighel ifrågasätts starkt av kammarrätten.

yO erinrar om beslämmelsen i 93 fj barnavårdslagen, som stadgar bl. a. all myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              326

hos sådana myndigheter ofördröjligen skall till barnavårdsnämnden anmäla sådanl som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av beskaffenhet all föranleda nämndens ingripande. Någon begränsning i anmälningsskyldig­heten finns inte för kommunala familjerådgivare. JO vill för sin del inte tillstyrka någon begränsning av denna anmälningsplikt, som är stadgad lill skydd för minderåriga. När en familjerådgivare lär sådana uppgifter i ett rådgivningsärende all han finner grundad anledning anla att något barn i den berörda familjen är utsatt för misshandel eller svår vanvård, lorde förhållan­dena mera sällan vara sådana all BrB:s bestämmelser om ansvar för underiåtenhet att anmäla eller avslöja brott skulle kunna bli tillämpliga. I de flesta fall föreliggerendasi anmälningsplikt enligt barnavårdslagen. Även om JO har förståelse för att största möjliga sekreiess bör gälla kring familjeråd­givnings verksamhelen, föreslår han alt undanlag göre för sådan anmälnings­plikt som avses i 93 S barnavårdslagen.

7"C0 anser det angeläget att framhålla som ell ändringskrav alt förtroen­desekretessen inom socialvården enligt förevarande paragraf utvidgas lill alt omfatta uppgifter som enskild i förtroende har lämnat till funktionär inom socialvården vid frivillig rådgivning, hjälp eller vård. Behovel av detta starkare sekretesskydd framstår klart bl, a, med hänsyn till atl den kommu­nala familjerådgivningen mycket ofta kommer atl personellt och organisato­riskt bli samordnad med den angivna socialtjänsten. Tystnadsplikten bör då också vara densamma för båda arterna av social service som ges efter klienternas egna, frivilliga kontakter, Möjlighel lill hävande av sekretess bör emellertid enligt TCO finnas i de fall då den som uppgifterna berör lämnar sitt medgivande härtill.

Socialstyrelsen påpekar atl socialutredningen föreslär att familjerådgiv­ningen skall ingå som etl led i socialtjänsten. Om förslaget genomföre, bör delsamma enligt socialstyrelsens mening åtnjuta samma sekretesskydd som i övrigi skall gälla inom socialvården och införiivas i 4 S-

Den föreslagna bestämmelsen tillstyrks såvitt avser sek­retesskyddels omfattning, av riksåklagaren, datainspektionen och LandsUngsförbundet. Övriga remissinstanser som yttrar sig särskill om bestämmelsen är kritiska mol dess utformning, främst mot den starka begränsningen av möjligheterna till hemlighållande av uppgift om vem som gjort anmälan. Sålunda anser regeringsrätten alt även sådanl men för anmälaren eller uppgiftslämnaren som telefonterror eller andra trakasserier av allvarligare natur måsle kunna utgöra anledning lill hemlighållande, om man vill undvika en belydande försvagning av allmänhetens inlresse för medverkan lill all bringa exempelvis barnmisshandel eller narkotikamiss-

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             327

bruk till sociala myndigheters kännedom. Bestämmelsen bör enligt rege­ringsrätten utformas på sätt socialulredningen föreslagit, varvid även bör beaktas vad denna utredning anfört om behovet att hemlighålla uppgift om barns vistelseort i fall då beslul fatlats med stöd av 41 Jj andra stycket barnavårdslagen eller molsvarande stadgande i ny lagstiftning om atl uppgift om vistelseorten inte skall utlämnas till föräldrarna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län vidhåller sin tidigare framförda uppfattning om behovel av förstärkt sekretesskydd för anmälare avseende barn som far illa och förordar ett absolut anonymitetsskydd, I vart fall anser länsslyrelsen att lägre skadenivå än "våld eller annat allvariigt men" måste bestämmas. Barns rättssäkerhetsskydd kräver all även repressalier av lägre dignitet än de förslaget anger bör ge anledning till skydd för anmälare. Väntade lelefonförföljelser i olika grader och andra former av trakasserier är t. ex. tillräckliga för atl avhålla människor från atl göra dessa från samhällets synpunkt så ytteriigt angelägna anmälningar. Länsstyrelsen hänvisar i övrigt lill sill yttrande över LOFT och LAH.

Liknande synpunkter framförs av JO, som anser att nuvarande regler (jfr JO 1962 s. 270) om skydd för anmälare i barnavårds- och nykierheisvårds­ärenden överförs lill den nya lagen. Också länsstyrelsen i Östergötlands län, juridiska fakuheten vid Lunds universitet, kommunstyrelserna i Göteborgs och Eksjö kommuner, stadsjuristen i Norrköpings kommun saml socialvårdskonsu-tenierna i Östergötlands län förordar ett starkare sekretesskydd. Fakulteten föreslår all bestämmelsen förses med tillägget "eller eljesl kunna medföra avsevärt men för denne", medan kommunstyrelsen i Göteborgs kommun anser att begreppet "Tara för någons personliga säkerhel" kan bytas ul mot t. ex. "risk för skada eller men". Kommunstyrelsen i Norrköpings kommun tillfogar alt antalet kända fall av svår barnmisshandel är skrämmande högt och alt del är uppenbart all del verkliga antalet fall är betydligt högre. Barnen måste därför fä ell utökat skydd av samhället. Ell led häri bör vara att reglera sekretessen så att namnet på den som anmält eller avgetl annan utsaga om barnmisshandel inte lär lämnas ul. Socialkonsulenterna uppger alt många människor numera i slor utsträckning vänder sig lill Rädda Barnen och BRIS (Barnens rätt i samhället) med anmälningar om barnmisshandel eller anmälningar om att barn far illa. Att frivilliga organisationer fäll överta de sociala myndigheternas funktion i dessa avseenden måsle enligt konsulen­terna tolkas så, all det är lättare för människor all behålla sin anonymitet om man vänder sig dit än om man vänder sig lill socialvården. De ser därför denna utveckling som ett uttryck för behovel av förstärkt anonymitetsskydd när del gäller anmälningar om att barn far illa eller misshandlas. Också kommunstyrelsen i Eksjö kommun anser att det finns skäl alt anta all antalet befogade anmälningar kommer alt öka, om anmälarens anonymitetsskydd blir starkare.

Ett starkare sekretesskydd för anmälaren förordas också av socialstyrelsen som föreslår alt paragrafen fär följande lydelse:

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               328

Sekretess gäller inom sjukvården och socialvården för uppgift om vem som har gjort anmälan eller avgett annan utsaga om någons pereonliga förhållan­den, om det kan antagas att röjande av uppgiften skulle innebära fara för all någon utsätts för våld eller annat allvarligt men.

Karolinska instUuiei instämmer i principen att särskilda krav bör ställas för sekretesskydd av uppgifter från anmälare eller uppgiftslämnare i den vårdbehövandes omgivning. Samtidigt erinrar inslilutet om atl s j u k v å r -den ofta är i behov av upplysningar från patientens omgivning och all möjligheten att erhålla dem ibland är beroende av att uppgiftslämnaren fär garantier för att de icke sprids vidare. Institutei anser atl denna problematik endast ofullständigt berörts i utredningen.

Rikspolisstyrelsen påpekar att polisingripanden grundade på lagen om nykterhetsvård eller lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ofta initieras av uppgifter från utomstående, exempelvis genom anmälan från anhöriga eller andra släktingar eller grannar till den som blir omhänder­tagen. Dessa personer önskar ofta vara anonyma och bör enligt styrelsen därför rimligen ha samma sekretesskydd när de lämnar uppgifter till polisen som när de lämnar samma uppgifter till en läkare eller en socialvårdstiän-steman eller som när de gör polisanmälan om brott. Varken 8 kap. 6 § eller 10 kap. 19 § är tillämpliga lagmm i föreslagen utformning, Samma påpekande göre av polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, som föreslår atl 8 kap, kompletteras med en bestämmelse som omfattar de åsyftade fallen, och Föreningen Sveriges polischefer (se under 10 kap, 19 §),

Enligt promemorian (s, 414) innebär regeln i 2 kap, 12 § alt sekretessen enligt 8 kap, 6 § försvagas i förhållande till den som avses med anmälan, om uppgifter av där avsett slag skulle förekomma i mål eller ärende där denne är part, Regeringsrällen påpekar emellertid atl 2 kap, 12 § i stort sett motsvarar 39 § andra slyckel i nuvarande sekretesslag. Av förarbetena till detta lagmm framgåratt hänsyn lill anmälaren kan medföra att det befinnes vara av synneriig vikt atl anmälan hemlighälles för den som avses med denna. Någon annan innebörd bör enligt regeringsrätten inte tilläggas uttrycket "synneriig vikt" i 2 kap, 12 § förslaget. Hemlighållande av uppgift om anmälare bör alltså inte försvåras av sistnämnda stadgande, - Regerings­rätten anser slutligen atl del i förhållande lill 2 kap, 10 § bör klargöras alt sekreiessen enligt 8 kap, 6 § gäller lill skydd för anmälaren och inte den som anmälan avser.

7§

I fråga om paragrafens tillämpningsområde påpekar JO atl sekre­tessen lämpligen bör gälla såväl försäkringsöverdomslolen som försäkrings­rätterna, I stället för "försäkringsdomslolen" bör därför användas etl mera

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             329

generellt uttryck som t, ex, "försäkringsdomstol".

Riksförsäkringsverket behandlar utförligt frågan vad som skall inrymmas i begreppet personliga förhållanden. Verkets mer principiella synpunkter finns redovisade under avsnitt 4,3, Som typiska exempel på problematiken inom förevarande lagstiftningsområde nämner riksförsäk­ringsverket följande. Då nu gällande regler i 14 § sekretesslagen om handlingssekreless inom försäkringskassornas verksamhetsområde tillkom (prop, 1973:188) uttalade föredragande departementschefen bl, a, att uppgifter om sjukperioder var alt anse som uppgifter om personliga förhållanden. Den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst angavs däremol gälla ett ekonomiskt och inte ell personligt förhållande, dvs. etl förhållande som inte skyddades av sekretessregeln. Uppenbariigen avser en uppgift om storleken av den sjukpenning som har utbetalats till den försäkrade etl "ekonomiskt" förhållande som av samma skäl är oskyddat. En bekräftelse på denna slutsats återfinns i bl. a. SOU 1975:22 (s. 269). Dessa av departementschefen gjorda bedömningar visar enligt verket klart vilka svårigheter de tillämpande myndigheterna har all brottas med vid bedöm­ningen av om en uppgift ulgör personliga förhållanden eller inte. Intet talar egentligen vare sig språkligt eller annars mol alt frågan om storleken av individens sjukpenning liksom uppgiften om vad han har uppburit från föreäkringen skulle avse ett personligt förhållande. 1 vart fall ligger det närmast lill hands all både den försäkrade och försäkringskassan/riksförsäk­ringsverket gör en bedömning i den riktningen. Att myndigheterna vid tillämpningen av sekrelesslagen ändå ställer dessa uppgifter utanför kretsen av personliga förhållanden lorde uteslutande bero på att statsmakterna genom propositionens uttalande i ämnet har fastslagit den motsatta synen.

Ett annal exempel som nämns av riksförsäkringsverket rör adressupp­gifter. Ända intill de senasie åren har i olika sammanhang uttalats att adressuppgifter alllid får anses vara offentliga. Verket har för sin del sedan länge ansett att sådana uppgifter i och för sig kan återspegla djupt personliga förhållanden. Ett genomslag av denna tankegång har för några år sedan skett genom att regeringsrätten i några fall har förklarat atl de i fallen aktuella adressuppgifterna kan sekretessbeläggas. 1 de ifrågavarande målen hade vederbörande på särskilda skäl begärt atl uppgifterna inte skulle utlämnas. Det remitterade förslaget har tagit fasta på dessa regeringsrältsavgöranden (se 8:15). Riksförsäkringsverket frågar sig inför dessa avgöranden om regerings­rätten har funnit atl adressuppgifter i princip hör till området "personliga förhållanden" eller om regeringsrätten endasl har velat se uppgifterna som "personliga" in casu. Här föreligger enligt verket ytteriigare ett exempel på nödvändigheten av atl statsmakterna gör etl uttalande till vägledning för rättstillämpningen. Myndigheternas hantering av adressuppgifterna (och

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              330

molsvarande uppgifter som leder till all en individ kan spåras - exempelvis anteckningar om telefonnummer, arbetsgivare och dennes adress) blir nämligen enligt gällande rättsregler olika beroende av om uppgiften klassas som personlig eller inte.

Riksförsäkringsverket uppehåller sig ytterligare vid hanteringen av krav på utlämnande av adressuppgifter och molsvarande. Denna hantering ulgör enligt verket en omfattande och betungande uppgift för bl. a. försäkringskassorna. Olika praktiska problem, från vilka man inte gärna kan bortse inför uppgiften alt stifta en ny sekretesslag, anmäler sig här. 1 de av regeringsrällen bedömda fallen hade vederbörande tagit kontakt med folkbokföringsmyndigheien och begärt att adressuppgiften inte skulle lämnas ut. Verket konstaterar all man inte lorde kunna bifalla en begäran om "sekretsskydd". Vad som sker torde snarare vara atl framställningen ger myndigheten ell incitament lill all i varje framdeles uppkommande fall av begäran om utlämnande särskill utreda och överväga frågan huruvida denna skall bifallas eller inte. Men även om någon framställning från berörda personer inte föreligger lorde samma skäl lill utredning och eventuellt avslag på uilämnande-framslällning kunna göras gällande för den händelse myndig­heten (eller någon dess tiänsteman i ansvarig ställning) har anledning all anta att skäl föreligger all vägra utlämnande. Man kan ju väl tänka sig, framhåller verket, att personalen på lokalkontoret i ell mindre samhälle har sådan kännedom om individens problem all del finns anledning för försäkrings­kassan att granska utlämnandefrågan lika allvariigt som om hemlighållande begärts.

1 sitt yttrande framlägger riksförsäkringsverket förslag till hur hanteringen av adressuppgifter och molsvarande uppgifter kan lösas för försäkringskas­sornas del. Dessa förfogar över - ulöver de adressuppgifter som erhålls från folkbokföringsmyndighelema-dels adressuppgifter som kan vara aktuellare än folkbokföringens, dels över andra uppgifter som på samma sätt som bostadsadresser kan ge möjligheter all uppsöka den försäkrade. Mest rationellt vore enligt verket atl i lagen direkt föreskriva att sådana uppgifter inte fär lämnas ul av kassorna. Dessa skulle då i stället kunna hänvisa sökandena till folkbokföringsmyndighelema som i så fall skulle etableras som det regisierförande offentliga organ hos vilken sådana förfrågningar skall koncentreras. Härigenom skulle man vinna all en enda myndighet förfogade över uppgifter humvida någon önskar hemlighålla sin adress och kan handla därefter. Annars borde det etableras en mlin där folkbokföringsmyndighe­lema informerade försäkringskassor och andra myndigheter, som erhåller adressuppgifter från dem, om eventuellt inkomna önskemål om hemlighål­lande och om bakgrunden i de aktuella fallen. Omvänt skulle man behöva lägga upp en ordning där varje myndighet med adressuppgifter informerade folkbokföringsmyndigheien om någol liknande önskemål hade anmälts hos den förstnämnda myndigheten.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              331

I anslutning lill frågan om hemlighållande av adressuppgifter noterar riksskatteverket slutligen alt en viss skillnad i förutsättningarna för hemlig­hållande synes kunna utläsas i de föreslagna lagrummen 8 kap. 7 och 15§§.

Riksförsäkringsverket tar i sill yttrande också upp regeln om besi u tsof-fentlighet i paragrafens andra stycke. Verket framhåller att del hyser förståelse för de resonemang som har legal bakom förslagel i denna del. Ändå är del enligt verkels mening oacceptabelt all utforma regeln på sätt som har skell. Regeln borde avse utlämnande från vederbörande överinstans av dess beslut. Så som den nu är skriven medför den att försäkringskassorna måste skilja mellan å ena sidan de försäkringsfall som har stannat hos kassan (eller där, vid överklagande, kassans beslul har stått sig) och å andra sidan de fall, där överinstanserna slår för del slutliga beslutet. I en serie anteckningar om, exempelvis, en försäkrads sjukskrivningar måste alltså en särmarkering göras, som anger alt beslutet har fallals av överinstans. Kassan blir då skyldig -i motsats till vad som gäller enligt huvudregeln-att lämna ut uppgifterom just dessa sjukperioder medan anteckningarna om övriga sjukperioder skall vara hemliga. Genom sjukförsäkringens inbyggnad i riksförsäkringsverkets ADB-system kommer i realiteten de flesta uttag av uppgifter all ske via terminalanordningarna mellan kassorna och verket. I den för sjukförsäk­ringen upplagda databasen skulle förslaget kräva speciella noteringar för skilda sjukperioder om vilken instans som stått för försäkringsbeslulel, någol som man måsle undvika atl belasta databasen med. Man synes i betänkandet inte ha observerat den praktiska problemaliken kring förslagel i paragrafens andra slycke. Enligt riksförsäkringsverket bör den konstmktionen väljas att avgörande är inte vem som har fatlat beslutet utan till vilken myndighei krav på utlämnande ställs. Oavsett vilket organ som slår för beslutet bör i första hand samtliga beslul som finns tillgängliga för försäkringskassan vara sekretessbelagda. Motsvarande problem gäller för övrigi även riksförsäk­ringsverket genom att även verket har tillgång lill samma databas som kassorna. Möjligen skulle man kunna fullfölja själva den huvudsakliga tankegången i förslagel genom att begränsa offentlighelen vid förfrågan hos verket till alt avse utgången i ett särskilt försäkringsärende, som har avgjorts av verket (eller försäkringsdomslolen). Skulle försäkringsrätterna komma atl förses med egna terminalkopplingar till verkets ADB-anläggning bör molsva­rande gälla för dem.

Paragrafens andra slycke innehåller också det undantaget från sekreiess att uppgift fär utlämnas till enskild enligt vad som föreskrives i lagstift­ningen om allmän försäkring. Riksförsäkringsverket noterar med anledning härav all denna lag numera rymmer endast vissa av verkets verksamhetsgrenar. Paragrafens andra slycke bör kompletteras så att det avser även bidrag av skilda slag, som verket och försäkringskassorna har fått överta liksom kommande verksamhetsgrenar, avseende ålgärder till hjälp för den enskilde.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              332

I anslutning lill paragrafens tredje stycke gör riksförsäkringsverket den bedömningen all även försäkringskassorna kan lämna sekretessbelagd uppgift till annan myndighet om detta föreskrives i lag eller förordning. Verket förutsätter atl sådana specialförfattningar i belydande omfattning löser kassorna frän deras i 7 § avsedda principiella sekretesspärr gentemot andra myndigheter. Med hänsyn lill de ständiga förändringarna inom verkets arbetsområde lorde man för övrigt böra ställa in sig på all här avsedda regler om utlämnande i övervägande mån måste fä bestämmas i förordning. 1 viss omfattning fär man enligt verket länka sig all sådana specialbesiämmelser blir allmänt hållna och inte avser utlämnande av vissa utvalda typer av uppgifter lill vissa utvalda myndigheter. Verket föreställer sig att en generell regel bör göras för utlämnande av adresser och andra uppgifter, som kan leda till atl en försäkrad anträffas. Sädana uppgifter bör kunna lämnas fritt mellan myndigheterna. Det skydd som genom regerings­rättens fömt nämnda ställningstagande tillerkänts adressuppgifter kan enligt verket inte rimligen vara avsedda för sådana sammanhang.

Riksskatteverket uttalar all förslaget rörande socialsekrelessen omfattar även de allmänna försäkringskassornas verksamhet. Vid utlämnande av uppgifter från försäkringskassa får 2 kap. 7 § i förslagel inte lillämpas. Delta gälleräven uppgifter ur kassornas beslul. I stället fordras all författningsregle­ring föreligger. Med hänsyn till bl. a. uttalandena i promemorian om skaderekvisilels innebörd i relationer lill myndigheieremellan lär man enligt riksskatteverket räkna med atl behovel av närmare ny författningsreglering här blir stort eftersom beslämmelsen i 18 kap. 5 § lagen (1962:381) om allmän försäkring nu avses bli föremål för översyn. Även skatte- och kronofogde­myndigheternas behov av uppgifter från kassorna måsle därvid beaktas. Detla behov är i dag omfattande och kan förväntas öka bl. a. om förslagel om socialförsäkringstillägg genomförs.

8§

Enligt JK präglas det remitterade förslagel av en i och för sig vällovlig strävan att inte binda den nya sekretesslagen till gällande lagstiftning och organisation. Man talar sällan om vissa myndigheter utan beskriver i stället myndigheternas uppgifter och i stället för en viss lag talar man om lagstiftning i visst ämne. JK anser denna teknik vara tillåten i viss utsträckning men vill påpeka att den försvårar för lekmän och även för jurister att alls hitta eller att snabbt hitta det som vederbörande just söker. När det i 8 § talas om myndighet som har att verka för a rbelarsk ydd är tekniken ägnad att leda lill tvekan om vad som avses. JK utgår från att alla myndigheter har en sådan skyldighet, envar inom sitt verksamhetsområde. För egen del anser JK t. o. m. att hans skyldighet går längre, nämligen att fästa resp. ansvarig myndighets uppmärksamhet på åtgärder som kan vidtas för att öka arbetarskyddet inom alla de myndigheter som står under hans tillsyn.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              333

Arbetarskyddsstyretsen berör uttrycket ärende om arbetarskydd. Delta ordval måste jämföras med 9:2, där sekretessen anges gälla i ärende om arbetsmiljö eller reglering av arbetstid. Det synes önskvärt att texten i 8:8 utvidgas så att de båda sladgandena fär samma omfattning. Frågor om enskilds personliga förhållanden kan givetvis komma under bedömning även i ärenden om arbetstid. Reglerna om arbetstid behandlar ju bl, a, sådant som natt- och dyngsvila samt minderårigas arbetstid. Här kan t, ex, psykosociala förhållanden vara av betydelse. Skillnaden i uttryckssätt synes kunna förvilla läsaren och ge intryck av att en materiell skillnad är avsedd, vilket inte torde vara fallet,

Arbetarskyddsstyretsen tar vidare upp frågan om sekreiess för del fall att styrelsen färremisser från utomstående läkare för all göra en yrkesmedicinsk bedömning, någol som förekommer i viss utsträckning. Det kan vara fräga om bedömningar i samband med t, ex, sjukdom eller rehabilitering eller frågorom lämplighet för visst yrke. Vanliga är remisser lill den till styrelsen knutna Centrala Bedömningsnämnden för Dammlunga (CBN), Även ersättningsfrågor kan vara aktuella. Remisser av detta slag åtföljs ofta av läkarhandlingar, t, ex, sjukhusjournaler, I den mån det här rör sig om frågor om arbelsskadeförsäkring gäller uttryckligen sekretess enligt 8:8,1 övriga fall synes viss tvekan kunna råda. Reglerna i 8:1 och 8:2 torde inte vara tillämpliga, eftersom styrelsen inte bedriver sådan verksamhet som avses där. Den sekreiess, som eventuellt kan gälla hos myndighet, varifrån ärendet kommer, synes inte följa ärendet lill styrelsen. Resultatet skulle därför kunna bli att handlingama faller utanför samtliga aktuella sekre­tessbestämmelser, någol som naturiigtvis inte är lämpligl. Styrelsen anserdel lämpligast alt betrakta ärenden av detta slag som ärenden rörande arbetar­skydd i allmänhet, vilket medför att 8:8 kan lillämpas. Det förefaller dock önskvärt atl denna fråga penetreras ytteriigare i det fortsatta lagstiftningsar­betet.

Den föreslagna sekretessen kring uppgift om arbetstagares a n m ä I a n i ärende om arbetarskydd inger enligt hovrättenför Västra Sverige vissa principiella betänkligheter. Det bör i vart fall klargöras alt sekreiessen omfattar enbart det faktum atl en anmälan har gjorts av en viss person och inte de uppgifter som eventuellt lämnas samtidigt med anmälan. Det finns annars en risk atl sådana uppgifter kommer att undanhållas arbetsgivaren även under handläggningen av del ärende vartill anmälan kan ge upphov,

Arbetarskyddsstyretsen vill i samband med del föreliggande lagstiftnings­ärendet fästa uppmärksamheten på ett sekretessproblem som gäller uppgifter om landets skyddsombud. Dessa uppgifter har sänts in av de fackliga organisationerna till vederbörande distrikt, varifrån de vidarebefordrats lill styrelsen. Hos styrelsen finns uppgifterna numera intagna i ett för några år sedan inrättat dataregister. Det har visat sig att ett flertal företag begagnat sig av detla dataregister för all sända ut reklam lill

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             334

skyddsombuden. Många skyddsombud har upplevt detta som synneriigen besvärande. Reklamutsändningen har också lett lill all vikliga meddelanden om arbetarskyddet, som sänts lill skyddsombuden från arbetsmarknadens parlereller arbelarskyddsmyndigheierna, inte uppmärksammats bland rekla­men. Från fackligt håll har med skärpa framhållits atl del nuvarande förhållandet i detta avseende är oacceptabelt. Önskemål har förts fram om att man genom en lagändring skall åstadkomma att skyddsombudens namn och adresser inte fär lämnas ut lill andra än berörda myndigheter och fackliga organisationer eller av dem inrättade organ. Styrelsen hemställer alt man under del fortsatta arbetet med sekretesslagstiftningen söker lämpliga utvägar för atl lösa detta problem.

9§

Enligtskolöversiyretsen innebär det remitterade förslaget en förstärkning av sekretesskyddet på skolväsendets område som, såviti styrelsen kan finna, i det väsentliga väl svarar mot föreliggande behov. Skolöverstyrelsen till­styrker därför i princip förslagel. Universitets- och högskoleämbetet tillstyrker, från de synpunkter ämbetet närmast har alt svara för, sekretesskyddet för vissa uppgifter inom utbildningsväsendet i paragrafens andra stycke. Också datainspektionen ställer sig positiv till förslaget. Behovet av sekre­tessbestämmelser lill skydd för enskildas personliga förhållanden på utbild­ningsområdet har sedan mera än ett decennium tillbaka vid upprepade lillfällen framhållits bl. a. av skolöverstyrelsen, och med hänsyn lill den allt starkare betoningen av skolans fostrande och elevvårdande verksamhet blir behovel allt mera kännbart. Avgränsningen av del skyddade områdel förefaller datainspektionen godtagbar. KommunfuUmäkiige i Nynäshamns kommun konstaterar atl den föreslagna lagen innebär inte bara en önskad samordning mellan de regler som gäller för skol- och socialvårdsområdena utan också en i princip fullständig reglering av sekreiessen inom skolområdet där behovel av och brislen på sekretessregler är påtagliga. Den nu förefintliga "moraliska" sekreiessen kommer sålunda alt ersättas med en lagreglerad sådan, vilket enligt kommunfullmäktige är tacknämligt. Kommunstyrelsen i Linköpings kommun tillstyrker den föreslagna möjligheten lill sekreiess inom skolans område. Kommunstyrelsen i Härryda kommun ser positivt på all sekreiess införs inom skolans område, då delta kan väntas innebära ell ökat och bättre samarbete mellan skola och socialvård. Enligt Riksförbundet Hem och Skota kan förfatlningsreglerad sekreiess inom utbildningsväsendet bli en positiv faktor i samarbetet mellan skolan och hemmen. Förbundet tillstyrker därför förslaget.

Flera remissinstanser tar upp frågan om sekreiess inom elev­vård som rådet jämfört med angränsande områden. Enligt JK är det tydligt att en uppgift kan hänföras såväl till hälso- och sjukvårds-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              335

områdel som lill elevvårdsområdel och alt konflikt således kan uppkomma mellan olika sekretessregler som i och för sig är tillämpliga samtidigt. Del är härvid atl märka att skaderekvisii saknas i 8 kap, I §, medan skaderekvisiten i 2 och 9 §§ sinsemellan är olika utformade. Del i promemorian gjorda uttalandet all bestämmelserna i 1 och 2 §§ i sådana fall skall gälla i försia hand torde emellertid sakna stöd i lagen, även om ståndpunkten verkar rimlig, JK anser all ett klariäggande är erforderiigl genom en beslämmelse i lagen. Av förslagel följer alt personal inom skolhälsovården i princip alltid måsle beakta sekretessreglema i såväl I och 2 §§ som 9 §, Fömtom att gränsdragningen mellan de skilda sekreiessområdena kan ge anledning till tvekan måste personalen i sin verksamhet sålunda beakta och behärska flera sekre­tessregler, vilka enligt JK ställer stora krav på insikt och omdöme.

Regeringsrätten ullalar såviti gäller nämnda fråga att de omständigheter som socialulredningen har anfört talar för all sekretessen för elevvård inom utbildningsväsendet regleras på motsvarande sätt som sekretessen inom sjukvården och socialvården. Också Svea hovrätt anser atl sekretessreglerna så långt del är möjligt bör vara likartade för hälsovården, den sociala vården och elevvården. Hovrätten anslutersig dock till uppfattningen att sekreiessen vid myndighetsutövning och då särskill vid sådan som gäller tvångsåtgärder i regel bör vara svagare än i andra fall. Hovrätten tillstyrker således förslaget i vad det gäller sekretessen vid myndighetsutövning i de fall som har angetts i bl. a. 9 §. Enligt socialstyrelsen är del, med hänsyn till samarbetet mellan socialvården och skolväsendet, påkallat alt sekretesskyddet för dessa båda områden samordnas. Kommunstyrelsen i Malmö kommun konstaterar att inom den sjukvårdande verksamhelen sekreiess gäller för uppgifter som har lämnais i förtroende. I detta fall behövs inte för sekreiess att men eller skada kan förväntas om uppgiften röjs. Motsvarande sekretesskydd saknas exem­pelvis inom socialvårdens och skolans verksamhet. Kommunstyrelsen finner inte detta adekvat utan menar att-med hänsyn till den integration som finns mellan dessa tre verksamhetsgrenar - samma sekretesskydd borde gälla i samtliga tre fall.

Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser all samma sekrelessnivå bör gälla som för barnavårdsärenden av motsvarande karaktär. Liknande synpunkter ger Göteborgs kommunstyrelse uttryck för. Med utgångspunkt i beslämmelserna om sekretess mellan myndigheter framför Göteborgs allmänna skolstyrelse uppfattningen att det även framdeles kommer alt finnas vissa svårigheter vid utbyte av informationer mellan skolförvaltning, social­förvaltning och sjukvårdsförvaltning. Med hänsyn till det omfattande samarbete som redan finns mellan skolförvaltningen och socialförvaltningen och som kommer att utvecklas ytteriigare, när SIA-skolan genomförs, borde samma sekretessnivå gälla för personalen vid dessa förvaltningar. Skolsty­relsen vill därför på denna punkt föreslå att för uppgifter inom elevvården om enskildas personliga förhållanden bör tillämpas samma sekrelessnivå som för

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               336

molsvarande uppgifter inom socialförvaltningen. Detta förslag skulle även medföra alt sekreiessnivån inom skolan och sjukvårdsförvaltningen blev densamma utanför förtroendesekretessen och således underiätta samarbetet mellan i första hand sjukvårdsförvaltningen och skolan. Sammanfattningsvis vill skolstyrelsen framhålla att inom skolan elevvårdsarbelel i slor utsträck­ning bedrivs i team. Därvid är det inte ovanligt atl representanter för både skolan, socialförvaltningen och sjukvårdsförvaltningen ingår. Del måsle under sådana förhållanden vara ytterst angelägel att sekretessregler med samma styrka gäller för samtliga deltagare. Sjukvårdsstyrelsen i Göteborgs kommun anser att i de sammanhang som medicinalpersonal förekommer samma sekretessregler bör gälla oavset om del gäller sjukvård, socialvård eller elevvård. Härigenom skulle bedömningarna i sekretessfrågor underiättas. Konsekvenserna av en annan ordning framgår av ett fall som det följande. Om t. ex. en läkare sitter med i etl elevvårdsieam som tillsammans med en elev går igenom elevens problem kan del inträffa all eleven frän läkarens sida kan räkna med atl förlroendesekretess gäller. För skolpersonalen däremot gäller sekretessen endasl om det kan antagas att röjande av uppgifter skulle medföra men för eleven. Liknande synpunkter framför Svenska kommunför­bundet. Den myckel nära samverkan som förekommer mellan socialvården och skolan lorde inte kunna upprätthållas på etl tillfredsställande sätt om inte diskrelionsskyddel ges samma dignitet inom båda verksamhetsområdena. 1 likhet med socialulredningen anser förbundet all samma sekretesskydd som socialulredningen har föreslagit för sociahjänsten skall gälla för skolans elevvård. Motsvarande bör enligt kommunförbundel gälla skolans elevhäl­sovård. Som kommer all beröras i del följande hade det enligt TCO.s uppfattning varit önskvärt alt förslagel lill sekreiess inom utbildningsvä­sendet hade omfattat alla skolformer och all utbildningsseklorn därmed hade erhållit en enhetlig sekrelessreglering. TCO anser dessutom starka skäl tala för all enhetliga regler för s. k. förtroendesekreiess bör gälla för såväl undervisningsområdet som för de myndigheter och verksamhetsområden som berörs av skolans elevvårdande verksamhet.

Begreppet elevvårdande verksamheti paragrafens första stycke berörs i några remissyttranden. Regeringsrådet Mueller anför atl begreppet synes vara avsett att syfta på annan verksamhet än undervisning inom skolväsendet. Det torde vara främmande för den helhetssyn på verksam­helen inom skolväsendet som kommit till uttryck i skolreformerna, att göra en sådan uppdelning av skolans verksamhet. Således lorde även undervis­ning i dess mest begränsade betydelse ha ett klart elevvårdande syfte i den meningen att den skall - förutom att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter - främja elevernas utveckling lill harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar (I § skollagen). All definiera området för sekretessen med begreppet elevvårdande verk­samhet blir mot denna bakgrund knappast godtagbart.  Regeringsrådet

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             337

Mueller anser inte heller att den närmare definition av begreppet elevvår­dande verksamhet, som redovisas i departementspromemorian är helt övertygande. Sålunda bör ullagning till specialundervisning, lill stödunder­visning eller till undervisning i specialskolan inte i försia hand ses som ett led i elevvården. Uilagningen skall nämligen gmndas på främst en bedömning av elevens studiesituation i mera begränsad bemärkelse (23, 24, 28 a och 31 §§ skollagen, 5 kap. 37-44 §§ och 8 kap. 40-44 §§ skolförordningen saml punkt 10 i anmärkningarna till timplan 5 i Lgr 69). Även skiljande från vidare studier enligt 9 kap. 42 § skolförordningen avser i försia hand en prövning av elevens studieresultat och studieförmåga. Uppgifter om elevens studiesituation bör såsom anges i departementspromemorian alllid vara offentliga. Vidare är all märka att ullagning lill specialundervisning i grundskolan och ullagning lill undervisning i specialskolan innefattar en myndighetsutövning. Beslut om uilagningen bör därför inte beläggas med sekreiess. Regeringsrådet finner del vidare inte helt klart vad som avses med begreppet disciplinärt förfarande mol elev. Varken skollagen eller skolförordningen inne­håller någon föreskrift i vilket begreppet används. Vad som finns är föreskrifter om elevs tillrältaförande i 6 kap. 28-30 §§ och 9 kap. 56-60 §§ skolförordningen. Dessa föreskrifter lorde emellertid inte i sin helhet böra uppfattas som disciplinärt förfarande mot elev. Sålunda måsle föreskrifterna i 6 kap. 28 och 29 §§ samt i 9 kap. 56 och 57 §§ skolförordningen ses mera som en reglering av skolans fostrande verkamhet i vissa speciella fall än som ett förfarande med syfle att utdöma ell disciplinstraff. Föreskrifterna om avstängning och förvisning i 6 kap. 30 § samt i 9 kap. 58 § skolförordningen har inte i försia hand karaktär av föreskrifter om disciplinärt förfarande mol en elev utan snarare av föreskrifter som gör det möjligt för skolan och dess elever att skydda sig mol elever vars uppförande allvariigt skadar skolans verksamhet. 1 detta sammanhang må hänvisas lill vad dåvarande chefen för ecklesiaslikdeparlemenlel Ragnar Edenmän anförde i ett interpellationssvar den 9 november 1965 i riksdagens andra kammare (AK 1965:35 s. 16 och 17). Vid här angivna förhållanden synes begreppet disciplinärt förfarande mol elev inte böra användas i sekrelesslagen.

Mot denna bakgrund föreslår regeringsrådet Mueller atl paragrafens försia stycke omformuleras. Därvid bör beaktas all föreskrifterna bör ha lill syfte alt skydda elevernas och deras anhörigas personliga förhållanden. Det skydd för skolans personal, som kan behövas, bör däremol inte regleras här. Försia stycket bör utformas så atl erforderiigl sekretesskydd alltid ges för sådana uppgifterom personliga förhållanden som ej avser elevens studiesituation. Någon särregel i lagtexten för de fall som i departementspromemorian betecknats som elevvårdande verksamhet, disciplinärt förfarande mol elev eller skiljande av elev från vidare studier kommer då inte att behövas. Föreskrifterna i 9 § första stycket bör enligt regeringsrådet kunna formuleras på följande sätt:

54 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              338

Sekreiess gäller inom det obligatoriska skolväsendet och i undervisningen av ungdom i gymnasieskolan för sådan uppgift om enskilds personliga förhållanden som avser elev eller elev närstående person, om del kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra men för den som uppgiften rör eller någon honom närslående. Sekreiess gäller dock ej sådanl personligt förhål­lande som avser i huvudsak elevens studiesituation.

Skulle det emellertid anses atl en motsvarighet lill departementsprome­morians begrepp "disciplinärt förfarande mot elev" bör tas in i lagtexten, synes enligt regeringsrådet skolförordningens uttryck "ålgärder för elevs tillrältaförande" vara del enda tänkbara. Mot detta uttryck skulle visseriigen kunna invändas att det leder till en vidgning av sekretessen, eftersom ullrycket, såsom framgår av del föregående, avser såväl disciplinära som andra åtgärder. Med den utformning som skaderekvisilet givits i departe­mentspromemorian lorde dock någon faktisk utvidgning inte komma till stånd.

Stadsjuristen i Stockholms kommun anser all beskrivningen och exempli­fieringen vad som skall anses ingå i begreppet elevvård innebär att viss oklarhel föreligger. Det bör i alll fall få förutsättas att uppgifter på s. k. elevkorl omfattas av ifrågavarande sekretessbestämmelser. Tolkningssvårig­heter förutskickas också av Göteborgs kommunstyrelse och Göteborgs allmänna skolstyrelse. Promemorians definition innebär, framhåller skolsty­relsen, alt elevvård kommer att vara ett ganska omfattande begrepp. Det kommer också många gånger atl vara svårt att avgränsa. De flesta inom skolan har elevvårdande uppgifter, t. ex. skolledare, lärare, skolläkare, skolsköterska, psykolog, kurator och SYO-konsulenier. Samtliga dessa skall också kunna på ett konsekvent sätt bedöma huruvida röjande av en viss uppgift skall medföra men för den som uppgiften rör eller någon honom närstående. Del kan enligt skolstyrelsen finnas anledning påpeka atl det som är avgörande för huruvida men föreligger eller inte är elevens eller den närståendes subjektiva uppfattning. Detta kan innebära att i och för sig tämligen triviala uppgifter i en viss bestämd situation kan bedömas som ej offentliga. T. ex. uppgift om en elevs bostadsadress kan, om funktionären som tillfrågas vet all en sådan uppgift skulle kunna föranleda trakasserier, betraktas somjusi i denna situation icke offentlig. 7"C(9 befarar all svårigheter kan uppkomma vid bedömning av om en elevvårdande uppgift skall falla inom paragrafens sekretessbegrepp och dess skaderekvisit. TCO förordar därför att all elevvårdande verksamhet skall falla under sekretessbegreppet och all frågan om utlämnande av uppgift i elevvårdsverksamheten därmed endast bli bedömd med tillämpning av skaderekvisilet.

Ytteriigare synpunkter på sekretessens omfattning anförs av bl. a. skolöver­styrelsen som förutsätter atl beslämmelserna också skall omfatta verk­samhet vid elevhem med anknytning lill skola, som omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Skolöverstyrelsen utgår vidare från att bestäm­melserna avser inte blott schemabunden undervisning utan också fria aktiv iieieroch motsvarande verksamhet i övrigt, som faller inom ramen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             339

för skolans ansvarsområde. Inte minst i samband med SIA-reformen kommer inslag av denna typ av verksamhet att bli en väsentlig del av skolans verksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen gör den reflektionen all i försia stycket har fömtsatts alt endast ungdom undervisas i gymnasieskolan. Begreppet elever lorde bättre beskriva verkligheten och också underiätta tillämpningen av beslämmelsen.

Hovrätten för Västra Sverige anser alt den föreslagna sekreiessen inom skolväsendet går onödigt långt. Del kan befaras all gränserna för sekreiessen blir skäligen obestämda, främst inom del område som benämns "skolans elevvårdande verksamhet". Farhågorna förstärks enligt hovrätten när man i motiven (s. 426) läser att därmed menas "den verksamhet som avser att främja elevernas utveckling till harmoniska människor och lill dugliga ansvarekännande samhällsmedlemmar". Hovrätten är, särskill med hänsyn till all man hittills har klarat sig ulan några sekretessregler för skolväsendet med undanlag för skolhälsovården, inte övertygad om all man nu behöver gå så långt. Sekreiessen bör begränsas lill - ulöver ärenden om disciplinärt förfarande eller om skiljande av elev från vidare studier - lill andra fall av djupgående personliga avvikelser, där man typiskt sett kan befara skador. Liknande synpunkter anför Riksförbundet Hem och Skola. Med hänsyn till samhällets behov av insyn i skolans handläggning av förekommande ärende är en strikt avvägning mellan den allmänna principen om offentlighet i förvaltningen och intresset av ett effektivt skydd för privatlivets helgd angelägen. Förbundet vill understryka viklen av att inte i den praktiska tillämpningen begreppet personliga förhållande ges en vidsträcktare tolkning än som är påkallad av hänsyn lill lagstiftningens ändamål, nämligen alt skydda mot onödigt prisgivande av människors privatliv.

Skillnaden mellan paragrafens försia och andra slycke, såviti gäller skaderekvisii, kommenteras av stadsjuristen i Stockholms kommun. Eftersom samma uppgifter som de, vilka enligt andra slyckel är skyddade av del omvända skaderekvisilet, även torde förekomma inom den elevvård som avses i försia slyckel, förefaller det stadsjuristen befogal att de även där ges del starkare skyddet, särekilt i de fall fråga är om uppgifter som har lämnais i förtroende. Del inslag av myndighetsutövning som finns inom den obliga­toriska skolans elevvård lorde inte vara så belydande, att offenllighetsin­tresset väger tyngre än skyddsinlressel i fråga om de uppgifter som här avses. Också kommunförbundet berör denna fråga och konstaterar all olika skade­bedömningar alltså skulle lillämpas i grundskolan resp. i gymnasiet. Av de skäl som förbundet har redovisat i annal sammanhang (se under 2 kap. 6 och 7 §§) anser förbundet all skaderekvisii bör ulgå.

Såvitt gäller beslämmelserna i paragrafens andra stycke om utbild­ningsväsendet i övrigi ifrågasätter juridiska fakulteten vid Uppsala universitet om den föreslagna texten verkligen inrymmer alla de uppgifter som rimligen bör sekretessbeläggas.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               340

Beslämmelserna i andra slyckel avser, konstaterar arbetsmarknadsstyrel­sen, bl. a. arbetsmarknadsutbildning. Denna kan förekomma pä s. k. AMU-centra men också inom det reguljära skolväsendet. Arbetsför­medlingen har ett omfattande samarbete med denna del och andra delar av undervisningsväsendet. Uppgifter rörande enskilda pereoners förhållanden utbytes därvid mellan förmedlingspersonalen och personal tillhörande skolan. Dessa uppgifter kan behöva lämnas lill/hämlas frän inte bara psykolog, kurator eller studievägledare utan också skolledare och lärare. Sekreiess för i paragrafen avsedda uppgifter hos de tvä sistnämnda gmpperna kan kanske därför behöva införas.

TCO anför i anslutning till paragrafens andra slycke all del enligt TCO:s uppfattning är riktigt att det inom barn- och ungdomsundervisningen bedrivs en mer omfattande och delvis annoriunda elevvård än inom den övriga sektorn av undervisningsväsendet. TCO vill dock framhålla att inom sislnämnda sektor även andra befattningshavare än de i paragrafen uppräk­nade i sitt ele;vvärdande arbete erhåller uppgifter som bör sekrelesskyddas. Denna elevvård innefattas i det utvidgade begreppet elevvårdande verk­samhet som TCO har föreslagit beträffande bam- och ungdomsundervis­ningen (se ovan), och bör därför föras in under samma sekrelessbegrepp som TCO har föreslagit skall gälla inom barn- och ungdomsundervisningen. Frågan om utiämnande av uppgift i elevvårdsverksamhel blir därmed endasl bedömd med tillämpning av skaderekvisit. Förden sektor av undervisnings­väsendet som ligger utanför bam- och ungdomsundervisningen föreslås i promemorian att sekretesskyddet skall avgränsas av ell s, k, omvänt skaderekvisii. Den lösning som ovan anförts beträffande sekreiessbegreppet bör enligt TCO:s mening kombineras med ell rakt skaderekvisii, TCO föreslår således att sektorn utanför barn- och ungdomsundervisningen före in under det sekrelessbegrepp och de skaderekvisii, som TCO har föreslagit beträffande barn- och ungdomsundervisningen.

Enligt regeringsrådet Mueller bör paragrafens andra slycke kompletteras med en hänvisning till förodningen (1977:826) om tillfällig avstängning av studerande vid högskoleenhet.

Skolöverstyrelsen noterar all förslagels 1 kap, 3 § innebär all sekrelesslagen kommer alt gälla inte endasl för de anställda ulan också för personer som på grund av uppdrag hos myndighei deltar i myndighels verksamhet. Elevrepresentanter t, ex, i samarbelsnämnd skulle således omfattas av lagens bestämmelser. Det bör också uppmärksammas, framhåller skolöverstyrel­sen, all beslämmelserna kommer atl bli aktuella för föräldrar och elever, som kommer att ingå i organ i den blivande SIA-skolan, exempelvis den föreslagna skolnämnden. Skolöverstyrelsen vill påpeka de problem detla kan medföra i fall, dä elev inte har uppnått siraffmyndig ålder.

Riksförbundei Hem och Skola framför uppfattningen atl risk föreligger att den nya sekrelesslagen kan fä negativa följder för barnet om inte samarbetet mellan hem och skola fungerar väl. Föräldrar och andra som har vårdnaden

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              341

om barnet måste nästan undantagslöst ha etl godtagbart inlresse av all lä ta del av upplysningar om sina barn. Ehdasi om förhållandel rfiellari föräldrar och barnet är sådanl att upplysningen lill föräldrarna kan befaras leda lill skada för barnet kan undanlag anses föreligga. Förbundet finner del tveksamt om förutsättningar alltid föreligger för skolans befattningshavare all göra sådana bedömningar. Förulsäliningarna är dock avgjort bättre om etl förtroendefullt samarbete mellan hemmen och skolan har hunnit grund­läggas innan skolans funktionär ställs inför avgörandet om vissa upplys­ningar mol elevens vilja skall delges föräldrarna.

10 §

Den absoluta sekretessen i ärenden om bl. a. arbets förmedling enligt paragrafens försia slycke berörs av Svea hovrätt. Sekreiessen har motiverats med all de situationer som avses är av utpräglad förtroendekaraktär och atl den traditionella arbetsförmedlingen bygger på frivillighetens grund. Även om dessa synpunkter ingalunda saknar betydelse för frågan om sekretesskyddets styrka ifrågasätter hovrätten om inte sekrelessbehovel har överdrivits. Med den sekreiess som föreslås kommer även helt harmlösa uppgifter att bli hemliga. Del kan sällas i fråga om detta står i god överensstämmelse med de principer som bär upp sekretesslagstiftningen. En sekretessregel med omvänt skaderekvisii lorde inte bara väl tillgodose behovet av sekretess på området ulan också stå bättre i överensstämmelse med regeln om att offentlighelen inte fär begränsas mer än vad som är nödvändigl för all skydda del inlresse som avses.

Också arbetsmarknadsstyrelsen berör skillnaden i sekre­iesshänseende mellan försia och andra slyckel. Arbetsmarknadssty­relsen delar i och för sig den principiella uppfattningen att man bör skilja på situationer där skyddet för den enskildes integritet téi" sig särskill starkt (förlroendefallen) och situationer där allmänheten ofta kan ha ett berättigat insynsiniresse i verksamhelen (myndigheisuiövningsfallen). Gränserna för tillämpningen av de båda fallen kan emellertid inte dras upp så enkelt och onyanserat som i paragrafen. Inom den integrerade organisation som den offentliga arbetsförmedlingen numera verkar är det t. ex. inte så lätt all renodla begreppet "arbetsförmedling". Enligt förordningen (1965:667, omtryckt 1976:268) med instmktion för arbetsmarknadsverket skall arbets­förmedling (= lokal myndighei) inom sitt verksamhetsområde bl. a. "utöva den offentliga arbeisförmedlingsverksamheten, däri inbegripet yrkesvägled­ning och arbetsvärd..." (40a§). Arbetsförmedlare, yrkesvägledare och arbelsvårdare arbetar tillsammans i syfte att så snabbi och effektivt som möjligt kunna sätta in olika arbetsförberedande åtgärder för den arbetssö­kande. Del kan gälla flytiningsbidrag, yrkesutbildning, anställning i skyddat och halvskyddal arbete, arkivarbele, näringshjälp etc. Sådana stödåtgärder är ofta av myndighetsutövningskaraklär (t. ex. beviljande av bidrag) men inslag

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              342

av förtroendesilualioner förekommer ofta och särskilt i de s. k. arbetsvärds-fallen (t. ex. psykologsamlal). Den renodlade platsförmedlande verksam­heten innehåller kanske huvudsakligen situationer av uppenbar förtroende­karaktär men även här förekommer inslag av myndighetsutövning, t. ex. resekostnadsersättning till arbetssökande för inställelse hos arbetsförmed­lingen (se 11 § arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1976:269)). För atl uppnå syftet att skilja på förtroendefallen och myndighetsutövnings-fallen inom hela det område paragrafen avses läcka föreslås att denna formuleras om. Försia slyckel kan lämpligen lyda:

Sekreiess gäller i ärende om arbetsförmedling, yrkesvägledning och arbetsvärd saml andra ålgärder i anställnings- och sysselsättningsfrämjande syfte för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om ärendet ej innebär myndighetsutövning mot enskild.

1 andra slyckel bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen området för myndig­heisuiövningsfallen beskrivas på likartat sätt men med angivande av skaderekvisii.

Sociala centralnämnden i Göteborgs kommun anser all gränsdragningen i sekreiesshänseende mellan å ena sidan arbetsförmedling och yrkesvägled­ning och å andra sidan övrig arbetsvårdsverksamhet har blivit alllför kraftigt markerad i förslagel. I praktiken har dessa verksamheter ell starkt samband med varandra, varför en så stor åtskillnad i sekre­iesshänseende som föreslås i paragrafen inte framstår som sakligt motiverad. Nämnden förordar därför alt sekretessen i ärenden om arbetsvärd och annan arbetsvårdsverksamhet förstärks. Den bör lämpligen kunna utformas efter mönster från den sekretess som föreslås gälla inom socialvården. Behovel av informationsutbyte mellan arbetsvårdsorganen och andra myndigheter, t. ex. försäkringskassa, torde enligt nämnden kunna tillgodoses med stöd av de bestämmelser om undanlag från sekretess som finns i lagförslaget 2 kap.

Sociala centralnämnden i Göteborgs kommun anser också, atl den i princip absoluta sekreiess som föreslås beträffande arbetsförmedling och yrkesväg­ledning även bör gälla i frågaom vissa uppgifter hos psykolog och kurator vid arbetsvärden. I arbetsvärden ingår ofta ett behandlingsmo-ment, där klienten i samtal med en psykolog eller kurator lämnar högst intima och ömtåliga upplysningar om sig själv och sina personliga förhållanden och där klienten utgår från att hans uppgifter inte lämnas ul till någon utan alt han samtycker till del. Enligt nämndens uppfattning talar starka skäl för all uppgifter som i ell sådant sammanhang lämnas till en psykolog eller kurator bör omfattas av samma stränga sekreiess som gäller i ärenden om arbetsför­medling eller yrkesvägledning.

Göteborgs kommunstyrelse delar sociala centralnämndens i kommunen uppfattning all sekretessen i arbetsvårdsverksamheien bör förstärkas. Likaså bör det enligt kommunstyrelsen finnas utrymme för förtroendeseki;eless i

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               343

fråga om vissa uppgifter hos psykolog och kurator vid arbetsvärden.

JK berör beslämmelsen i paragrafens andra stycke om sekretess i verksamhet som avser hjälp och stöd vid arbetslöshet. Det erinras i promemorian om att, i den mån fråga om sådanl stöd handläggs av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna, även bestäm­melserna i 7 § blir tillämpliga. Hur denna konflikt skall lösas anges däremot inte. I detla fall är visserligen de olika sekretessregler som kommer i fråga utformade i huvudsak lika såvitt gäller skaderekvisilet. Men en viktig skillnad föreligger, i del att beslut av allmän försäkringskassa är hemligt enligt 7 § men offentligt enligt 10 §. Denna bristande överensslämmelse lorde enligt JK böra undanröjas.

Statens personalnämnd ar\för att nämnden i skrivelse 1976-02-11 hemställt att tystnadsplikt skall gälla för nämndensärenden om straffade,dvs. ärenden enligt cirkuläret (1972:130) om anställning av straffade personer m. fi. inom statlig och statsunderstödd verksamhet. Av specialmoliveringen lill 8 kap. 11 § lorde framgå att sekretess endast skall gälla redan anställda på en myndighei. Nämndens ärenden om straffade gäller personer som söker anställning. Denna grupp av ärenden nämns inte i specialmoliveringen och kan enligt nämndens mening knappasl tolkas in i förslaget, I 10 § föreslås sekretess gälla bl, a, i ärenden om arbetsvärd, hjälp och stöd vid arbetsbrist eller andra åtgärder enligt lagen om vissa anslällningsfrämjande åtgärder. Även om man kanske av paragrafens lydelse kan tolka in alt det skall gälla sekreiess för nämndens ärenden om straffade vore del för klarhetens skull bra om denna typ av ärende nämns i propositionens kommentar till paragrafen. Nämnden hemställer därför att så sker.

Med anledning av vad som yttras i promemorian (s, 120 O om innebörden av termen ärende ifrågasätter hovrätten för Västra Sverige om del i paragrafens första stycke är tillräckligt att tala om ärenden om arbetsförmed­ling eller yrkesvägledning.

Med anledning av beslämmelsen i paragrafens andra slycke atl sekre­tess ej gäller he slu t uttalar arbetsmarknadsstyrelsen att den for sin del anser atl beslul i sådana ärenden som avses i andra slyckel promemorieför­slaget bör omfattas av sekreiess. Dessa beslul, som kan avse t, ex, arbets­marknadsutbildning, näringshjälp, arbetslräning och arkivarbete, kan ofta innehålla sådana personliga uppgifter om den enskilde som vid etl röjande kan länkas medföra men för honom.

11§

Enligt postverkets mening är det värdefullt att skyddet för den enskildes integritet enligt förslaget stärks inom myndigheternas personalsociala verk­samhet. Universitets- och högskoleämbetet finner det angeläget atl sekretesskydd införs för vissa uppgifter om enskilds personliga förhållanden

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             344

inom en myndighels personalsociala och personaladministraliva verksamhet såsom har föreslagils i 11 §, Stadsjuristen i Stockholms kommun finner den föreslagna utvidgningen av sekreiessen starkt motiverad och tillstyrker förslaget, Stockholms industriverks styrelse konstaterar all skyddet för den enskildes integritet stärks i förslagel lill sekretesslag. Sekretess gäller enligt förelaget i stor utsträckning i myndighets personalsociala och personaladmi­nistrativa verksamhet, Detla är en nyhet som styrelsen finner tillfredssläl­lande. Kommunstyrelsen i Sollentuna kommun ser med tillfredsställelse all sekretessbestämmelser på del personalsociala områdel kommer till stånd. Även om behovet redan tidigare har funnits av sådana bestämmelser kan det enligt kommunstyrelsen synas än mer angelägel i en lid dä den personalso­ciala delen utökas och blir en naturiigt del inom varje myndighets verksam­hetsområde. Stadsjuristen i Norrköpings kommun finner den föreslagna regeln om sekreiess i myndighets personaladministraliva verksamhet - som bl, a, innebär att uppgiften om sökandens hälsotillstånd i ärenden om tjänstetill­sättning blir skyddade - motiverad och tillstyrker den därför. Göteborgs aUmänna skolstyrelse anför alt hittills i viss ulrsiräckning funnits handlings­sekretess t. ex. för psykologiska undersökningar som har utförts vid anställ­ning av personal. I de nya bestämmelsema föreslås en utvidgad sekretess för den personalsociala och personaladministraliva verksamheten. Dessa funk­tioner har lätt en allt störte betydelse inom inte minsl kommunala myndigheter, framhåller skolstyrelsen. Som en följd härav har i allt större omfattning uppgifter angående de anställdas enskilda pereonliga förhål­landen noterats och registrerats i olika handlingar, även inom skolförvalt­ningen. Förslaget läcker enligt skolstyrelsen det behov av sekreiess som är nödvändigl för att skydda den enskildes integritet. Skolstyrelsen finner det även väl avvägt och tillstyrker således denna del av lagförslaget.

Göteborgs kommunstyrelse liksom sociala centralnämnden i kommunen anser att beslämmelsen har blivit onödigt komplicerad. Därtill vill kommun­styrelsen anföra atl det sannolikt i praktisk verksamhet är omöjligt att göra åtskillnad mellan de olika personalärendena. En enhetlig sekretessgrad bör därför gälla.

Första och andra styckena

Frågan om sekretess för uppgift hos personalkonsulent behandlas av teteverket, statens personalnämnd och sociala centralnämnden i Göteborgs kommun.

Teteverket anför all verket har en omfattande personalsocial verksamhet med flera personalkonsulenter, anställda såväl centralt som på de olika teleområdena. Ofta har dessa konsulenter en kurators molsvarande uppgif­ter. Del förefallet därför ologiskt att skaderekvisii erfordras i vad gäller personalkonsulenters sekreiess, medan bl. a. kuratorer haren sekreiess ulan sådanl  rekvisit (1   och   11 §§).  Televerket   föreslår  därför att  samma

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              345

sekretesskydd utformas fören personalkonsulents uppgifter enligt 11 § andra jiyckei som för uppgifter hos en kurator enligt I § första stycket 1,

Statens personalnämnd hemställer att en särskild regel las in i nya sekrelesslagen om uppgifter hos en personalkonsulent eller annan sådan befattningshavare som särskill har lill uppgift atl bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter. Sekretessregeln bör inte förses med någol skade­rekvisit när uppgifterna är lämnade i förtroende. Skälen härför utvecklar nämnden på följande sätt, 18 kap, 1 § sägs bl, a, att i verksamhet för hälsovård ska sekretess gälla för uppgift som lämnats i förtroende lill en kurator. Inom förelagshälsovården, såväl den som bedrivs inom de statliga hälsoråden som den verksamhet som bedrivs inom andra myndigheter, finns ofta en personalkonsulent som delvis har motsvarande uppgifter som en kurator. 1 förelaget 8 kap. 11 § första styckel behandlas sekretessen vad gäller uppgifter hos personalkonsulent inom myndighels personalsociala verksamhet. Sekre­tessen enligt denna paragraf är dock inte lika sträng som i 1 § eftersom ett skaderekvisii finns. Delta torde innebära atl uppgifter som en patient lämnar lill en personalkonsulent pä en hälsocentral har sämre sekretesskydd än om de lämnas till t. ex. sjuksköterska på centralen. Ett sådanl förhållande måste anses otillfredsställande. Av den anledningen bör därför uppgifter lämnade i förtroende hos en personalkonsulent i verksamhet för hälsovård fä samma sekretesskydd som de i 8 kap. 1 § uppräknade befattningshavarna. Även på en myndighei är del av stor vikt att uppgifterna hos en personalkonsulent eller annan tjänsteman med molsvarande arbetsuppgifter hanteras på ett vareaml sätt för all personalen skall ha förtroende för denne. Slalens personalnämnd är väl medveten om att chefer för alt kunna följa verksam­heten och besluta i personalärenden måsle ha en viss insyn men del fär inte innebära atl personalchefen har rätl all lä alla uppgifter han eller hon önskar. En sådan fullständig öppenhet gagnar knappasl den enskilde eller personal­konsulentverksamheten. När del gäller en omplaceringsfråga som behandlas i en anpassningsgrupp eller i en förhandling enligt 11 § försia styckel andra punklen medbestämmandelagen kan också problem uppstå hur myckel personalkonsulenten bör lämna ul. Enligt nämndens uppfattning bör en personalkonsulent inte lämna ut mer uppgifter som lämnats i förtroende eller annars berör den personliga integriteten än vad som är absolut nödvändiga för all avgöra ärendet. Enligt förslagets 8 kap. 11 § försia stycket ska sekreiess gälla i myndighels personalsociala verksamhet bl. a. för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos personalkonsulent eller annan sådan befatt­ningshavare som särskilt har till uppgift atl bistå med råd och hjälp i personliga angelägenheter. Den omvända typen av skaderekvisii föreslås gälla här. Nämnden anser dock all del i likhet med uppgifterna hos en personalkonsulent inom hälsovården även bör gälla sekretess ulan skadere­kvisit för uppgifter lämnade i förtroende hos en personalkonsulent på en myndighei. Statens personalnämnd anser detta av följande skäl.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              346

Uppgifter som en anställd lämnar lill en personalkonsulent kan göras i en förtroendesilualion pä samma sätt som t. ex. hos en läkare. Den anställde måste då kunna känna sig övertygad om atl inte uppgifterna han eller hon lämnar förs vidare. All redogöra för ett skaderekvisit kan i den situationen vara svårt atl göra för personalkonsulenten och ev. lägga hinder i vägen för ell förtroendefullt samarbete med den anställde. Enligt statens personainämnds mening är då en sekretessregel ulan skaderekvisit men med vissa undanlag alt föredra. Undantagen kan då vara de exempel nämnden nämnt förut dvs. all personalchef behöver vissa uppgifter eller all vissa uppgifter måsle lämnas ut i samband med en förhandling eller då ett ärende tas upp i anpassnings-gmpp. Uppgifterna bör dock bara kunna lämnas ut då det är absolut nödvändigl för handläggningen av ett ärende. Enligt nämndens mening bör i den situationen pereonal konsulenten ha skyldighel alt noggrant redogöra .för den anställde vilka uppgifter som kan lämnas vidare. Skulle uppgifterna hos en pereonalkonsulenl på en myndighels läkarmottagning ha strängare sekreiess än uppgifterna hos en personalkonsulent på t. ex. en administrativ enhet kan delta leda till att uppgifterna hos två personalkonsulenter på samma myndighei har olika grader av sekreiess. Skulle en personalkonsulent omplaceras från läkarmottagningen till administrativa enheten skulle detta innebära atl sekreiessen för dennes uppgifter inte blir lika sträng längre. Ell organisalionsbeslut skulle således påverka omfattningen av sekretessen. Enligt nämndens mening börsamma typ av sekreiess gälla för pereonalkon-sulenten eller annan sädan befattningshavare som särskill har lill uppgift alt bestå med råd och hjälp i personliga angelägenheter oberoende var dessa är placerade. - I 8 kap. 11 § iredje stycket förelaget, regleras sekreiess för bl. a. omplaceringärenden. I specialmotiveringen poängterar man atl det gäller alla lyper av omplaceringar (s. 437). Det lorde innebära att sekretess i fortsätt­ningen även ska gälla för omplaceringsärenden som rör arbetshandikappade. Den raka typen av skaderekvisii föreslås gälla här. Innan ett ärende om en arbetshandikappad blir ett omplaceringsärende kan dock åtskilliga uppgifter ha tillförts ärendet. Vad nämnden kan se lorde då sekretess föreligga enligt försia stycket nämnda paragraf Det skulle innebära att den omvända typen av sekreiess ska gälla så länge ärendet inte kan betraktas som ell omplace­ringsärende. Enligt nämndens mening kan delta innebära problem för tillämparen, t. ex. en personalkonsulent. Dels gäller det för denne att avgöra när ell ärende ska anses som ett omplaceringsärende, dels gäller del all kunna dra gränser mellan del omvända och del raka skaderekvisilet. Del lorde inte bara bli problem vid en ev. begäran om utlämning av handlingarna utan även vid en personalkonsulents kontakt med sin klient. Klienten vill ofta ha klarhet i huruvida sekretess gäller för de uppgifter han tänker lämna lill konsulenten. Innan den saken är uppklarad kan det vara svårt atl fä i gång ett bra samarbete mellan konsulenten och klienten. Att i denna situation ha två olika typer av skaderekvisit att redovisa beroende på vad ärendet leder till kan

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2        .:                    347

inte, framhåller statens personalnämnd, främja samarbetet mellan konsulent och klient. Nämnden anser därför atl samma typ av sekretess bör gälla för alla slags ärenden om arbetshandikappade. Av skäl som redovisats ovan bör sekretessregeln vara utformad utan någol skaderekvisit i de fall det rör sig om en förtroendesilualion.

Statens personalnämnd anför ytterligare alt i 2 kap. 9 § föreslås atl sekretessbelagd uppgift inte fär röjas inom en myndighet utanför den särskilda verksamhet vari uppgiften har inhämtats och i frågaom utnyttjande av uppgiften utanför denna verksamhet. Personalkonsulentens verksamhet bör därför vara en särskild verksamhet för alt sekreiessen skall gälla mot andra befattningshavare som i viss mån handlägger pereonalsociala frågor, t. ex. en personalchef I anslutning lill ullalandet i motiven till 11 § att del finns pereonalkonsulenler atl tillgå vid nämndens regionkontor påpekar nämnden alt det enligt nämndens personalförteckning inte finns några sådana personalkonsulenter. En del personalintendenler har dock arbetsupp­gifter som är liknande personalkonsulentens.

Sociala centralnämnden i Göteborgs kommun har i princip inte något att erinra mot paragrafens uiformning i stort, även om, som har redovisats i det föregående, den enligt nämnden kanske framstår som onödigtvis komplice­rad. Av i huvudsak samma skäl som när del gäller sekreiessen inom arbetsvärden (se under 10 §) anser nämnden emellertid att utrymme bör finnas för någon form av förlroendesekretess även på det personalsociala området. Den börda i första hand gälla de befattningshavare som omnämns i paragrafens företa slycke.

Tredje stycket

Hovrätten för Västra Sverige finner del inte godtagbart all sekretess i myndighets personaladministraliva verksamhet skall omfatta även upp­gift om hälsotillstånd i ijänsieli I Isätt ningsärende eller i samband med läkarundersökningenligt 13kap.lagen(1976:600) om offentlig anställning. Här finns typiskt sett ett starkt intresse av insyn; detta gäller särskill tiänstetillsäiiningsärenden. Beslämmelsen öppnar enligt hovrätten en möjlighel alt hemlighålla intyg om atl en person som har fått en viss Ijänst har en sjukdom som borde ha diskvalificerat honom.

Statens personalnåmnd redovisar i denna fråga en annan uppfattning. 1 6 § anställningsförordningen sägs bl. a. att endast den som har företett läkarintyg om sitt hälsotillstånd må utses till innehavare av tiänst. Sökande till en tjänsl skall sålunda enligt nämnda paragraf lämna ett intyg innan beslul om ijänstelillsättning fattas. Av förevarande paragrafs lydelse synes framgå att vid ett tiänstetillsättningsärende endasl den som får tjänsten fär sitt läkarintyg sekretessbelagt och då ev. först när beslutet har vunnit laga kraft. Innan beslutet tas torde samtliga sökandens läkarintyg vara offentliga.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              348

Nämnden finner detta förhållande otillfredsställande och hemställer att uppgifter om samtliga sökandens hälsotillstånd fär sekretesskydd.

Lanlbruksslyrelsen vill i anslutning lill bestämmelsema i tredje stycket påpeka all känsliga uppgifter kan framkomma i samband med anslällnings­ärenden. Sådana uppgifter skulle inte omfattas av sekreiess annal än när de avser hälsotillstånd. I anledning härav ifrågasätter styrelsen om inte även uppgifter som hänför sig lill ärende om anslällni n g borde kunna bli föremål för sekreiess. I och för sig föreligger etl intresse av offentiighel i ärenden av detta slag. Sekreiessen torde emellertid inte bli tillämplig i andra fall än när en formellt mer kvalificerad sökande blir förbigången på grund av speciella omständigheter, t. ex. därför all han är tidigare straffad. Omständigheter av detta slag bör kunna bli föremål för sekreiess, även om denna sekreiess inte gäller mol den förbigångne. Del bör enligt lanlbruksslyrelsen framhållas all sekreiessen i sådana fall kan efterges av den berörde(2 kap. 10 §). Härigenom kan han själv välja om uppgiften skall vara offentlig eller ej. Vid besvär över ijänslelillsäilningen lär för övrigt uppgiften lämnas till den överprövande myndigheten (2 kap. 4 §). Ulan hinder av sekretess kan uppgiften även lämnas lill arbetstagarorganisation (2 kap. 13 §). Genom de nu angivna reglerna motverkas de nackdelar som en sekreiess i och för sig kan innebära.

Liknande synpunkter anför Sveriges veierinärförbund. Enligt gällande regler är en myndighet inte skyldig all vid beslut om tjänstetillsättning motivera beslutet. Förbundet anser all i konsekvens härmed även uppgifter av betydelse för en anställds personliga förhållanden och ev, annal som ligger lill gmnd för beslul om anställning resp, nekad anställning bör sekre­tessbeläggas. Dock bör sekretessen inte gälla hos myndighei som har all uppta ev, besvär över anslällningsbeslulet.

Som förut nämnts är stadsjuristen i Stockholms kommun positiv lill förelaget, Särskill lillfredsslällande är det enligt stadsjuristen all området för sekreiess har utsträckts lill alla ärenden om omplacering. Likväl bör del övervägas om inte sekressen inom personal-administrationen bör utvidgas ytterligare. Skyddet inom den del av den pereonaladmini-slraliva verksamheten som ligger utanför den personalsociala verksamhelen är enligt förslaget begränsad till uppgifter om hälsotillstånd och uppgifter i ärenden om omplacering och pensionering, Intel hindrar dock all en myndighei, ulan alt någol samband med personalsocial verksamhet förelig­ger, i personakler, personkort o, d, intar andra uppgifter av ömtålig natur för den enskilde. Även beträffande dessa uppgifter förefaller ett sekretesskydd välmotiverat. Det föresläs alt skyddet utvidgas lill all avse sådana uppgifter, Detla kan l, ex, ske genom att innehållet i paragrafens iredje slycke utgår, utom vad som sägs om beslut i ärende om omplacering och pensionering, och genom all andra stycket i stället omformuleras lill atl gälla "myndighets personaladministraliva verksamhet i övrigt". Härigenom undgår man enligt

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     .,,,                     349

stadsjuristen också de betydande svårigheter som kan uppkomma när del gäller gränsdragningen mellan personalsocial verksamhet i förslagets andra stycke och personaladministrativ verksamhet i övrigt.

Riksförsäkringsverket har intet all erinra mot del sekretesskydd som genom 11 § skulle tillerkännas den enskilde i fråga om myndigheternas interna personaladministration. Verket vill emellertid med skärpa framhålla att man i promemorian fortfarande - liksom i OSK:s betänkande - ger uttryck för en radikal felsyn så till vida att man baserar sina tankegångar på begreppet arbeisgi vari nlräde i den allmänna försäkringen (dvs. den speciella anordning som enligt träffat kollektivavtal ger myndigheten rätt atl överta tjänstemannens ekonomiska fordran på försäkringen under vissa omständigheter - en rätt som för övrigt inte alls gäller alla hos myndigheten anställda). Verket hänvisar i denna del till sitt yttrande över LAH och vill bestämt varna för alt denna anknytning redovisas i propositionstexten på etl sätt som innebär all statsmakterna fär anses ha godtagit resonemanget.

Rikspolisstyrelsen anför alt del i promemorian förutsätts att full offentiighel skall råda i disciplinärenden. Samtidigt lämnas en förhållandevis omfattande redovisning av de skäl, som anses motivera sekreiess belräffande huvudsakligen hälsoförhällanden och enskilda personliga förhållanden i ärenden om omplacering och pensionering saml i ärenden som ingår i myndighets personalsociala verksamhet. Den åtskillnad som i förslagel gjorts mellan disciplinärenden å ena sidan och övriga berörda personaladministra­liva ärenden å andra sidan är svårförståelig. Uppgifter om en persons alkoholproblem, hälsoförhållanden i övrigi och andra personliga förhållan­den, som framkommit exempelvis sedan vederbörande uppträtt bemsad i tjänsten blir således från sekrelessynpunkl all betrakta på helt-skilda sätt beroende på om ärendet föranleder disciplinförfarande resp. omplacering eller personalsocial åtgärd i annal hänseende. Sekrelessbehovel måsle i dessa fall rimligen bestämmas med utgångspunkt från uppgiftens menlighel för den enskilde och inte från arten av det ärende, vari uppgiften framkommit. De i förslagels 8 kap. 11 § iredje stycket angivna sekretessgrunderna bör alltså förutom ärenden om omplacering eller pensionering omfatta även disciplin-och avskedandeärenden. Besluten i ärendena skall självfallel inte omfattas av sekreiessen. Polisstyrelsen i Stockholms poUsdistrikt företräder samma uppfatt­ning. Sociala centralnämnden i Göteborgs kommun har inte någol alt erinra mol en fullständig offentiighel i tiänstetillsäiiningsärenden (med undanlag dock för uppgifter om anställdas hälsotillstånd). Beträffande disciplinärenden är dock nämnden av den uppfattningen att behovet av sekreiess väger över intresset av offentiighel och insyn. I sådana ärenden kan förekomma utpräglat ömtåliga uppgifter om den anställde, som inte utan vidare bör tillåtas komma till allmän kännedom. Rättssäkerhetsintresset fär anses vara tillgodosett genom all den anställde har rätt att anlita biträde och genom alt den anställdes fackliga organisalion -enligt en särskild regel i förslagels 2 kap. - äger rätt till full insyn i ärenden av detta slag utan hinder av sekreiess.

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                            350

12 §

Värnpliktsverket finner del rent allmänt vara av betydelse all förslagel innehåller så omfattande bestämmelser lill skydd för enskilds integritet och alt sekreiessen vid handläggningen av inskrivnings- och värnplikisärenden genom förslaget blivit entydigt reglerad i författning. Lagrummet är dock inte heltäckande för alt i erforderiig utsträckning ge stöd för sekreiess inom värnpliktsverkets område. Enligt bestämmelserna i 3 § värnpliklslagen skall värnpl i kl igsomav medicinska skäl är oduglig lill krigstiänstfrikallas från värnpliktens fullgörande. Till grund för beslut om frikallelse skall således ligga ell av läkare konstaterat och styrkt medicinskt förhållande av somatisk eller psykisk art, som beslående ulgör hinder för tiänstgöring vid förvars-makten. Bedöms den värnpliktige av medicinska skäl vara oduglig till krigstjänst under begränsad lid eller bedömer läkare all den värnpliktiges användbarhet säkrare kan bedömas vid senare tidpunkt skall den värn­pliktige enligt beslämmelserna i 4§ värnpliklslagen undantas från tjänstgöringsskyldighet under erforderiig tid. Båda dessa ärendety­per, som klart måsle avskiljas från befrielse jämlikt 5 § värnpliklslagen, bör sålunda ingå i den i lagrummet gjorda uppräkningen och bör utformas "om frikallelse från vämpliktens fullgörande, om undantagande från tiänstgö-ringsskyldighet under erforderiig tid". Detta tillägg bör införas i paragrafens första slycke omedelbart före "om befrielse från eller anstånd med vämplikts-ijänslgöring". - Uppgifter som berör den enskildes personliga förhållanden förekommer även i ärenden om ändrad ullagning och/eller tillhörighet, dvs. bland annat ärenden där värnpliktig av olika skäl begär atl fä fullgöra sin tiänstgöring på annan ort eller vid annat förband än som fömt har beslutats. I den övervägande delen av ansökningar om ändrad ullagning och/eller tillhörighet åberopar den värnpliktige personliga skäl av sådan art all de, om de hade åberopats i någon av i förslaget till 12 § försia stycket uppräknade ärendelyperna, skulle ha sekretessbelagts. Lagmmmet bör därför kompletteras med "om ändrad ullagning och tillhörighet". Tillägget bör införas efter "anstånd med värnpliktstjänstgöring". - Värn­pliktsverkel framhåller vidare att vissa aspiranler lill fast anställning vid försvaret före antagning genomgår särskilda aspiranlprövningar, som omfattar såväl psykologiska prov som medicinska och andra undersökningar. Sekretess bör enligt verkets uppfattning gälla i dessa ärenden i samma utsträckning som gäller för inskrivning av värnpliktiga. Paragrafens första slycke bör därför få ett tillägg av lydelse "om antagning av aspiranler till fasl anställning vid försvarsmakten". Detla tillägg bör inplaceras efter "ärende om inskrivning av värnpliktig". ÖB stöder värnpliktsverkels synpunkter om komplettering av paragrafens försia stycke.

Också värnpliklsnämnden förordar en komplettering av paragrafens första stycke i de hänseenden som värnpliktsverkel har angivit. Nämnden tillslyrkeratt nuvarande tystnadsplikt enligt 12 § instruktionen (1966:434) för

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2    i.                        351

värnpliktsnämnden byggs ut med föreslagen sekreiess enligt 12 § försia slyckel. Som förslaget är utformat kommer sekretessen även ätt gälla för värnpliktsverkel, vilket nämnden bedömer som lämpligl. För den enskilde känsliga uppgifter rörande sjukdom förekommer framför allt i ärenden rörande frikallelse från värnpliktens fullgörande enligt 3 § värnpliklslagen och undanlagande från tjänstgöringsskyldighet enligt 4 § samma lag. I ärendeuppräkningen i 12 § försia slyckel har dessa ärendelyper inte medta­gits. Eftersom befrielse och frikallelse resp. anstånd och undanlagande inte är synonyma begrepp bör, för undvikande av missförstånd, lagtexten komplet­teras med ärenden om frikallelse och undantagande. Även i ärenden rörande ändring av ullagning för utbildning enligt 6 § värnpliklslagen och/eller tillhörighet enligt 7 § nämnda lag kan känsliga uppgifter förekomma. Lagtexten bör därför kompletteras även med dessa ärendelyper.

Vapenfrinämnden anser alt förslagel i allt väsentligt tillgodoser de önskemål om sekretess för vapen fr iuiredningar som nämnden uttalat i tidigare remissvar. Den föreslagna lagtexten lorde vidare ge täckning för de tystnadsplikter som f n. gäller lill följd av bestämmelserna i instmklionen för nämnden och de föreskrifter i sådanl hänseende som nämnden själv har meddelat. Nämnden tillstyrker förslaget i princip. Nämnden vill emellertid framhålla att den i viss utsträckning gör andra utredningar än sådana som föranlelts av ansökningar om vapenfri tjänsl. Nämnden åsyftar här främst utredningar rörande s.k. Jehovas vittnen. Dessa vägrar som bekant all fullgöra någon form av tjänsteplikt, således vare sig värnplikt eller vapenfri tjänst. De behandlas i värnpliktshän­seende så alt regeringen, enligt riksdagens bemyndigande, förklarar atl de tills vidare inte skall inkallas till värnpliktsljänslgöring. I anledning av anmälan om förhållande som kan föranleda sådan förklaring av regeringen (jfr 27 § kung. 1966:414), gör vapenfrinämnden, efter remiss från försvarsdeparte­mentet, utredning i ärendet. Denna går i princip till på säinma sätt som en utredning i anledning av ansökan om vapenfri tjänst, lät vara att den är mera begränsad lill både syfle och innehåll. Även rapporten rörande delta slag av utredning innehåller i slor utsträckning uppgifter om den värnpliktiges personliga förhållanden, särskill hans religiösa inställning, som rimligen inte bör vara tillgänglig för envar. Utredningen åsyftar i första hand inte fräga om vapenfri ijänsl utan i stället fråga humvida den värnpliktige skall kallas in lill tjänstgöring eller ej. Ärendet torde därför kunna rymmas under beteckningen "anstånd med värnpliktstjänstgöring" och till följd därav kan utredningen bli sekretessbelagd. Del må vidare framhållas all alla utredningar som vapen­frinämnden gör på del sättet kan anses tillhöra "ärende om vapenfri Ijänst" och all nämnden, om innehållet i en utredning anses föranleda det, är berättigad atl besluta atl värnpliktig skall fullgöra vapenfri tjänst även om han inte gjort någon ansökan därom; se härom 13 § andra stycket vapenfrilagen (1966:413).

Den föreslagna lagens konstruktion, innebärande alt sekretessen för en

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               352

handling i allmänhet inte följer med när handlingen överföres till ell annat ärende än del, vari sekreiessen är föreskriven ger vapenfrinämnden anledning all närmare redovisa vad som händer med en utredningsrap­port sedan ärendet har avgjorts hos nämnden. Om en ansökan om vapenfri tjänst bifalles, överiämnas handlingama i ärendet til! arbetsmarknadsstyrelsen (se 7 § kungörelsen 1966:414), vilken myndighet enligt vapenfrilagen är huvudman för de vapenfria Ijänsteplikligas tjänstgö­ring. Syftet med lagförelaget fär antas vara, all utredningensrapporten skall vara i lika mån sekretessbelagd hos arbetsmarknadsstyrelsen som hos vapenfrinämnden. Även om lagtextens uttryck "ärende om vapenfri tjänst" måhända i första hand för tankarna till ett ärende hos vapenfrinämnden, torde uttrycket dock kunna företas såsom avseende även den verksamhet, som gäller de vapenfrias tjänstgöring. Därmed skulle sekretess föreligga för utredningsrapporten ej blott när den förvaras hos arbetsmarknadsstyrelsen utan även när den kan ha överiämnats lill annan myndighei, hos vilken vapenfria fullgör tjänstgöring. Om en ansökan om vapenfri ijänst avslås arkiveras utredningsrapporten hos nämnden, i den mån inte utredningen lill följd av besvär överiämnas lill förevarsdepartemenlei. Det händer emellertid ganska ofta att nämnden i samband med avslag på en ansökan beslutar att ett exemplar av utredningen skall överiämnas till vederbörande militära myndighei. Skälet lill en sådan åtgärd är all utredningen kan innehålla uppgifter, exempelvis om sjukdomar eller psykisk läggning, som kan vara av betydelse för den värnpliktiges militära tjänslbarhel. Utredningsrapporten överiämnas i sådanl fall lill vederböriigt värnpliktskonlor. Därmed upphör handlingen atl tillhöra ell ärende om vapenfri Ijänsl. De skäl som föranlett sekretessbeläggningen i sådant ärende föreligger givetvis även hos den militära myndigheten. Frågan huruvida handlingen på gmnd av annan bestämmelse i lagförslaget alltjämt kan bli belagd med sekreiess synes emellertid tveksam. Närmast skulle komma i fråga att anse handlingen vid den militära myndigheten tillhöra ett ärende om inskrivning av värnpliktig. Enligt vad som inhämtats från värnpliktsverket synes den översända utredningsrapporten icke lämnas vidare från värnpliklskonlorel. Detla är organiserat i en inskrivningsseklion och en redovisningsseklion Ofr exem­pelvis 8,9 och 25 §§ värnpliktslagen 1941:967,1 och 2 §§ kung. 1969:379 om inskrivning och redovisning av värnpliktiga och 10 § instruktionen 1968:341 för värnpliktsverket). Rapporten tilldelas redovisningssektionen och torde där föranleda bedömning huruvida den värnpliktige, ev. efter ytteriigare utredning, skall frikailas från värnplikt enligt 3 § värnpliktslagen, uttagas för annan utbildning (6 § värnpliklslagen) eller erhålla annan tillhörighet (7 § värnpliktslagen). De åtgärder som kan komma i fråga vid värnpliktskontoret är sådana, som i 12 § värnpliklslagen anges såsom föremål för inskrivnings­nämnds beslul vid inskrivningsförrättning. Huruvida molsvarande beslul, när del fattas efler del den värnpliktige blivit inskriven i sådan egenskap, kan

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga.2                              353

anses röra ärende om inskrivning, vågar nämnden inte uttala någon mening om. Det må dock anmärkas att beslut av sådanl innehåll torde kUnna fallas, förutom vid inskrivningsförrättning, av värnpliktsverkel eller myndighei som verket bestämmer (jfr 19 § vämpliktslagen samt 30 och 31 §§ kungö­relsen 1969:380 om värnpliktigas tjänstgöring m. m.). Nämnden anser angeläget alt sekretessen för nämndens utredningsrapporter inte går föriorad när handlingen på angivet sätt överiämnas till militär myndighei och hemställer atl för ändamålet ev. erforderiig jämkning av lagtexten vidlages. Del må tilläggas atl del beskrivna förfarandet med övereändande av utredningsrapporten till den militära myndigheten fär anses hänga naturiigt samman med vapenfriärendel.

Civilförsvarsstyrelsen konstaterar alt den föreslagna lagen ger möjlighet lill sekreiess inom de områden som styrelsen i egenskap av central förvaltnings­myndighet för civilförsvaret har all bevaka utom vad gäller uppgifter om civil fö rsvarsplikligas enskilda förhållanden. Sådana upp­gifter av känslig natur förekommer på molsvarande sätt som för värnpliktiga i ärenden om inskrivning av civilförsvarspliktiga och om befrielse från eller anstånd med civilförsvarstiänslgöring. Samma möjlighel lill sekreiess bör finnas för uppgifter om civilförsvarsplikliga som enligt förslaget gäller för uppgifter om värnpliktiga. De motiv för sekretess som anges belräffande uppgifter om värnpliktiga gäller med samma styrka uppgifter om civilför-svareplikiiga. I paragrafens försia slycke bör därför läggas till "civilförevars-pliklig" efter "värnpliktig" och "civilförevarstjänslgöring" efter "värnplikts­tjänstgöring". Också enligt värnptiktsnämndens mening börden ifrågavarande sekretessen i värnplikisärenden gälla också ärenden av molsvarande slag som avser civilförsvarsplikliga.

Enligt JO kan, såvitt framgår av ell klagoärende hos JO, enskilda företagare som söker anstånd med fullgörande av vämplikstiänslgöring bli tvungna all lämna relativt ingående uppgifter rörande sitt förelags ekonomiska förhållanden. JO vill därför föreslå atl bestämmelser även införs lill skydd för enskilds ekonomiska förhållanden. Svea hovrätt anser alt sekretesskyddets omfattning bör övervägas ytteriigare. I de ärenden som avses lorde förekomma inte oväsentligt inslag av uppgifter om enskilds ekonomiska förhållanden. Exempelvis näringsidkare som begär anstånd med vämpliklstiänslgöring måsle i allmänhet lämna uppgifter om ekonomiska förhållanden vars röjande kan medföra skada för honom eller hans före­tag.

Också värnpUktsverket berör frågan om sekretess för ekonomiska förhål­landen. I 22 § kungörelsen (1969:380) om värnpliktigas tjänstgöring m. m. (TjK) anges, framhåller verket, bland de skäl som kan läggas lill gmnd för beslut om anstånd att tjänstgöringen skulle vålla den värnpliktige olägenhel i hans arbete. För ensamföretagare eller företagare med ett fätal anställda kan värnpliktstjänstgöringen medföra sådana ekonomiska konsekvenser, väsent-

55 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               354

liga ölägenheter, all anstånd med Oänstgöringen bör medges. Av besläm­melserna i 25 och 26 §§ TjK framgår att del åligger sökanden att anskaffa intyg, som styrker behovel av anstånd. När del gäller sådana företagare som nyss har nämnis har värnpliktsverkel efter samråd med vissa branschorgani­sationer utarbetat "Anståndsunderlag för egenföretagare", där den anstånds­sökande kan lämna de uppgifter som har bedömts erforderliga för att rätl kunna bedöma den värnpliktiges behov av anstånd. De lämnade uppgifterna berör myckel ingående såväl den enskilde företagarens privata ekonomi som rörelsens ställning. Enligt SekrL är ifyllda anståndsunderiag skyddade mot utiämnande i den del de berör sökandens förhållanden till bank och postgiro. Enligt verkets bestämda uppfattning bör dessa uppgifter även framdeles omfattas av sekreiess. Med hänsyn till alt dessa ärenden haren förhållandevis begränsad omfattning och alt den föreslagna mbriken till 8 kap, anger att kapitlet reglerar sekretess med hänsyn främst lill skyddet för enskilds personliga förhållanden bör ifrågavarande sekreiess kunna regleras i 8 kap, 12 §, Sekreiess i ansländsärenden skulle härigenom komma atl regleras i ell och samma lagmm.

Med hänvisning till vad värnpliktsverkel anfört om komplettering av paragrafens första stycke föreslår verket alt lagmmmet erhåller följande lydelse:

Sekreiess gäller i ärende om inskrivning av vämpliklig, om antagning av aspiranler lill fasl anställning vid försvarsmakten, om frikallelse från värnpliktens fullgörande, om undantagande från tjänstgöringsskyldighet under erforderiig lid, om befrielse från eller anstånd med vämpliklstiänslgö­ring, om ändrad ullagning och tillhörighet, om vapenfri tiänst eller om antagning till bistånds- och kataslrofutbildning för uppgift om enskilds personliga och i ansländsärenden även ekonomiska förhållanden, om del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra men eller skada för den enskilde eller någon honom närstående, Sekreiessen gäller dock ej beslul i ärendet,

Värnpliklsnämnden förutsätter rent allmänt atl den sekreiess som avser enskilds personliga förhållanden också avser uppgifter om vederbörandes ekonomiska personliga förhållanden.

Försvarets civilförvaUning anför atl den handlägger ärenden rörande näringsbidrag och familjebid ra g lill värnpliktiga enligt familjebi­dragslagen, I dessa ärenden kan förekomma uppgifter om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden saml om personliga förhållanden, vilkas röjande kan medföra skada. Förelagets 8 kap, 12 § lorde ge skydd för uppgifter om personliga förhållanden. Civilförvaltningen fömtsätter atl föreskrifter av regeringen enligt 9 kap, 4 § också kommer all tillgodose sekrelessbehovel när del gäller affärs- eller driftförhållanden.

Biståndsutbildningsnämnden har inget all invända mol de frågor i lagförsla­get, vilka berör myndighetens verksamhetsområde, och tillstyrker försla­gel.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2     *  '                    355

Med anledning av beslämmelserna i paragrafens andra stycke rörande försvarsmaktens personalvåid anför ÖB atl inom personalvården benämningen personalvårdsassisient numera används endast i vad avser befattningshavare i krigsorganisationen samt på vissa tillfälligt anställda medhjälpare vid fredsförbanden. Anställd inom personalvården som har till uppgift all bistå med enskild rådgivning benämns numera konsulent. I enlighel härmed föreslås atl paragrafens andra slycke fär följande lydelse: "Sekretess gäller... för uppgift om enskilds personliga förhållanden hos personalvårdskonsulent eller annan befattningshavare ... närslående." Med denna lydelse kommer all personal inom personalvärden som handlägger vämplikligas personliga förhållanden all omfattas av förslaget. Samtidigt uppnås överensslämmelse med vad som gäller för anställda enligi II §. Också värnpliktsverkel påpekar all anställd befattningshavare inom försvarets personalvård numera benämns konsulent.

Civilförsvarsslyrelsen föreslår alt lagrummet kompletteras så atl det läcker också civilförsvarets personalvård med avseende pä civilför­svarsplikliga och åberopar härför samma skäl som för av styrelsen föreslagen komplettering av paragrafens försia slycke.

13      §

Paragrafen har inte kommenterats särskilt av någon remissinstans.

14      §

Enligt datainspektionen är avvägningen mellan offentiighel och sekretess i ärenden rörande utlänningar besväriig, vilket belyses av den ganska häftiga remissdiskussionen över OSK:s förelag i denna del. Den i promemorian valda lösningen - ell generelll skydd vid risk för övergrepp eller annat allvariigt men, kompletterat med ell mera vidsträckt skydd för uppgifter om pereonliga förhållanden i konlrollärenden - synes datainspektionen godtagbar.

Statens invandrarverk uttalar allmänt om förslagel all det i likhet med 37 § LAH fastslåren presumtion för offenllighet i utlänningsärenden. I yttrandet över LAH avstyrkte invandrarverket delta och ansåg all sekreiess borde bli huvudregel. Verket har, konstateras det, inte fäll gehör för delta. Möjlighe­terna att sekretessbelägga uppgifter har dock vidgats i förhållande till 37 § LAH genom den uiformning som 14 § har erhållit.

Regeringsrätten föreslår att bestämmelsen i paragrafens försia slycke all sekreiess i vissa avseenden gäller i fråga om uppgifter beträffande utlänning, om r i s k f ö r e I i g g e r alt röjande kan medföra skada, ersätts med det s. k. omvända skaderekvisilet.

Invandrarverket anknyter till uttalandet i specialmoliveringen lill paragra­fens försia slycke alt bestämmelsen fär sin största betydelse för invandrar-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              356

verket, polismyndigheterna och utrikesförvaltningen. Hos invandrarverket lorde dock, uttalar verket, det övervägande antalet ärenden kunna sekre­tessbeläggas med stöd av andra stycket. Verket anser t. ex. alt en uppgift om någons personliga förhållanden normalt medför ett sådant men för honom som föranleds av förhällandet mellan honom och utländsk stal. I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär försia stycket en företärkning av utlänningars sekretesskydd framför allt i deras kontakter med andra myndigheter än invandrarverket och polismyndigheterna. För invandrarverkets uppgift atl ulöva kontroll över utlänningar torde försia stycket fä praktisk betydelse huvudsakligen då del gäller beslul. Första styckel kan enligt verket ge ett både önskvärt och nödvändigt skydd för enskilda utlänningar. Det är angelägel atl detta införs i en ny sekretesslag. Bestämmelsen ställer emellertid stora krav på den offentliga förvaltningen både då del gäller alt ha beslämmelsen i åtanke och tillämpa den.

Stadsjuristen i Norrköpings kommun anser all det skydd som paragrafens första slycke avser alt ge är motiverat, men atl del borde vara möjligt att finna en regel som är enklare att tillämpa. I lagrummet stadgas sekretess för uppgift som rör utlänning, om risk föreligger att röjande av uppgiften skulle medföra att någon utsätts för övergrepp. Övergreppet skall enligt bestämmelsen vara föranlett av utlänningens förhållande till utländsk stat eller myndighet eller till organisation av utlänningar. Denna sekretessbestämmelse, som kommer atl gälla bl. a. för verksamhet vid de kommunala invandrar­byråerna, har fält en uiformning som gör atl den blir ytteriigt svår all tillämpa.

Utlänningslagkommiilén konstaterar atl i paragrafens försia stycke används, till skillnad från vad som nu är fallet, det raka skaderekvisilet. För hemlighållande förutsätts all del föreligger risk för att röjande av uppgiften skulle medföra att någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som föranleds av förhållandet mellan utiänningen och utländsk stat eller myndighet eller organisation av utlänningar, I denna del har kommittén intet att invända,

Beslämmelsen i paragrafens andra stycke om sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar kritiseras av invandrarverket, utlännings-lagkommUtén och TCO.

Invandrarverket finner del olämpligt och skadligt att i andra stycket tillämpa det raka skaderekvisilet, I stället bör det omvända skaderekvisilet lillämpas. Detta skulle innebära all sekretess skall vara regel i verksamhet för kontroll över utlänningar när del gäller uppgift om enskilds personliga förhållanden. Kan det antas att röjandet av uppgifter inte medför men för utlänningen eller någon honom närstående, skall uppgifterna lämnas ut.

Skälen för denna ståndpunkt utvecklar invandrarverket på följande sätt, I specialmoliveringen till andra stycket sägs - med hänvisning lill OSK:s förslag - alt det föreligger ett betydande offenlligheisinlresse i utlännings-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2       '■                    357

ärenden, OSK utvecklade inte närmare sina gmnder för detta påstående. Inte heller i det nya förelaget utvecklas närmare vad som egentligen rhénas med ett betydande offenlligheisinlresse i utlänningsärenden. En omfattande insyn i invandrarverkels verksamhet är utan Ivekan nödvändig och önsk­värd. Man kan dock inte se bort från utlänningsärendenas många gånger ömtåliga natur och de ödesdigra konsekvenser som full insyn i varje enskilt ärende kan medföra. Enligt del föreslagna andra slyckel blir offentiighel en huvudregel om del kan antagas att röjande av uppgifter inte medför men för utlänningen eller honom närstående. Det framhålls i specialmotiveringen atl redan anlagandel om en ganska lindrig skada leder till sekretess. Vidare görs del gällande atl skaderekvisilet på gmnd av uppgiftemas ofta ömtåliga natur torde bli uppfyllt i ett stort antal fall. Verket beskrev i sill yttrande över OSK:s belänkande närmare vilka uppgifter som sammanställs över utlänningar och svårigheterna all pröva om uppgifter angående en utlännings enskilda förhällande skall hemlighållas. Verket har ingen lokal organisation.

Utredningar i utlänningsärenden utförs oftast av polisen och komplette­rande uppgifter begärs med stöd av bestämmelser i utlänningslagstiftningen även från andra myndigheter, t, ex, sociala myndigheter, allmänna försäk­ringskassor, exekutionsväsendet m, fi. Arbetskraftsinvandringen frän länder utanför Norden har praktiskt tagel upphört. När OSK:s betänkande behand­lades var majoriteten av ärenden från sekrelessynpunkl relativt okomplice­rade. Invandringen av icke-nordiska medborgare består numera och kommer förmodligen under överskådlig framtid all beslå av utlänningar som anför politiska skäl eller som åberopar personlig anknytning lill Sverige, Även om polismyndigheten eller verket kan sekretessbelägga de flesta uppgifter en utlänning lämnar, kvarstår enligt förelaget all offenllighet är del primära. Del kan alltså inte lill en utlänning sägas atl de uppgifter han lämnar i princip kommer all sekretessbeläggas. En presumtion för offentlighet innebär tvärtom all hans uppgifter skall utlämnas närhelsl någon begär del, förutsatt att den myndighei som prövar frågan kan konstatera atl ett utlämnande inte medför något men för honom. Del är sannolikt svårare att göra en sådan bedömning i utlänningsärenden än i många andra typer av ärenden. Än viktigare är atl ell felaktigt utlämnande i utlänningsärenden kan medföra allvariig skada som inte kan repareras. Det är vanligt alt politiskt fiyktingskap kan konstateras först sedan olika uppgifter sammanställts. På grund av ovana vid svenska förhållanden, okunnighet om svensk invandringspolitik, rädsla för myndigheter m, m, lämnar många utlänningar felaktiga eller ovidkom­mande uppgifter eller förtiger väsentliga uppgifter, även sådana som skulle stärka hans sak. Först efter fömyad utredning framkommer de rätta förhållandena. Därför kan det vara svårt atl i inledningsskedet rätl bedöma om vissa uppgifter omfattas av sekretess eller ej. Under handläggningen kan det också komma fram omständigheter som gör hela ärendet grannlaga ur sekrelessynpunkl. Det är viktigt all en utlänning som kommer lill Sverige

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              358

och som på gmnd av sina erfarenheter känner misstro till myndigheter, kan upplysas om all lagen skyddar hans utsagor om personliga förhållanden mot insyn. Med stöd av nuvarande regler är förhörsledarna hos polisen instrue­rade all tala om för den som skall höras all det han säger inte kommer till någon obehörigs kännedom. Det nya lagförelaget gör ell sådanl förfarande omöjligt. Även när en inresande har andra skäl än politisk förföljelse atl åberopa är sekreiessen nödvändig, Ell exempel: en ung kvinna med ett litet barn kom från ett arabiskt land till Sverige, Hon sade sig vara gift och ha sin make kvar i hemlandet. Först i sista stund när ett avlägsnande från Sverige var nära blev hon övertygad om all hon riskfritt kunde berätta sin sanna historia. Del visade sig atl hon blivit utstött för alt hon fött ett barn ulan att vara gift. Del var möjligt all berätta endasl p, g, a, att hon kunde garanteras sekreiess.

Invandrarverket anför ytterligare att den eflereträvansvärda insynen i verkets verksamhet är fullt möjlig även med omvänt skaderekvisii, I själva verket fungerar det så redan nu. Den som anser sig felaktigt behandlad av verket kan i all den utsträckning han önskar påkalla offentlig uppmärksamhet kring sitt fall. Så sker nästan dagligen i och med atl nyhetsmedia kontaktas av vederbörande utlänning, som på detta sätt söker påverka behandlingen av sitt ärende.

Utlänningslagkommittén framhåller sammanfattningsvis all starka skäl talar för att nuvarande sekretesskydd behålls i utlänningskontrollärenden. En övergång till den ordning som föreslås i departementspromemorian skulle vara djupt olyckligt både med hänsyn lill utlänningen och lill möjligheterna för utlänningsmyndigheterna atl nå fram till riktiga avgöranden i flykling-skaps- och andra utlänningsärenden, Presumtionen i paragrafens andra stycke bör utformas så, att utlämnande av handling eller röjande i övrigi av uppgift tillåts endast om del måsle antas all men för utiänningen eller honom närslående inte uppkommer. Kommittén motiverar sin inställning på följande sätt. Enligt andra slyckel fömlsaltes för att utlämning av handling skall kunna vägras eller uppgift i övrigi skall vara hemlig, all del kan antas atl röjande av uppgiften skulle medföra men för utlänningen eller någon honom närstående. Uppgift om utlännings adress eller civilstånd anges normall vara så harmlös all den bör lämnas ul, I särskilda fall sägs utiämnandet dock vara fariigt och uppgiften bör då inte röjas. Det är den enskilde tjänstemannen som i varje särskill fall skall föreöka att bedöma vilka uppgifter i uUänningsaklen som kan antas medföra skada vid utlämnandet, Atl han kan komma alt ställas inför besväriiga avvägningar medges också i promemorian. Vad som, särskilt i fråga om uppgifter inom utlänningskontrollen, är avgörande i detta sammanhang är emellertid den ökade rättsosäkerhet för utiänningama som blir en följd, om nuvarande presumtionsregel vänds. De utlänningar som söker sig till värt land, som flyktingar eller som invandrare i allmänhet, måste för atl fä stanna här lämna ingående uppgifter om sig själva och sina anhöriga.

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              359

I många fall är del fråga om människor som är i desperat behov av all inte sändas iväg. Denna skyldighet all lärhnä uppgifter om personliga förhål­landen saknar motsvarighet i fråga om dem som lods här. Redan jämlikhets­skäl talar därför till förmån för ell starkt sekretesskydd för uppgifter som hör lill utlänningskontrollen. Det finns i delta sammahang anledning att peka på all den arbetskraftsinvandring som tidigare dominerade numera praktiskt taget har upphört. De gmpper av utlänningar som söker sig hit ulgöre i stor utsträckning av politiska flyktingar och s, k, B-flyklingar (2 § iredje styckel utlänningslagen). Hos en flykting väcker redan risken för att uppgifter ur akten kan komma lill hemlandsmyndighelernas kännedom stark och berättigad oro. Detta gäller även beträffande de uppgifter som enligt departementspromemorian normall skall betraktas som harmlösa. Frågan gäller f ö, inte bara de humanitära aspekterna, vilka kommittén emellertid anser väga tungt. Erfarenheten visar att en riklig bedömning av flykling-skapsfrågan i allmänhet inte i praktiken är möjlig, om inte utlänningen kan förvissas om all sekretessen är betryggande. Detta senare är inte möjligt, om bedömningen av sekretessfrågan skall ske i den ordning som föreslås i promemorian, Utlänningslagkommiilén kan som framgått inte godta den schematiska uppdelning i harmlösa och icke harmlösa uppgifter inom utlänningskontrollen som görs i departementspromemorian och som moti­verat del raka skaderekvisilet. Avgörande för kommittén är atl karaktären av de uppgifter som finns i uUänningsaklen genomgående är sådana att en betryggande sekretess är nödvändig. En sådan är möjlig endast genom all bevisbördan läggs pä den som vill fä ul handling eller annan uppgift ur akten. Den omständigheten att del i akten kan finnas ett lälal uppgifter, som det i vissa lägen kan, men för den skull inte behöver, vara ofariigt att offenUiggöra, kan inte rimligtvis fä tas till intäkt för att bryta sönder en nödvändig och väl fungerande ordning. Den ordning med ell rakt skaderekvisii som föreslås i promemorian kommer ulan varje tvivel alt medföra offentliggörande i många fall då starka skäl talar för all offentlighet borde ha undvikits. Kommittén vill även hänvisa till att ett omvänt skaderekvisii förekommer på flera håll i promemorieförslaget, faslän riskerna vid offentliggörande av uppgifter om t, ex, civilstånd eller bostadsadress inte i dessa fall kan anses mera belydande än när del gäller motsvarande uppgifter i ullänningsakten. Del skall inte bestridas alt det finns vägande skäl för offentiighel i ullänningskonlrollären-dena, Offenllighetsintresset tillgodoses emellertid även med den omvända presumtionen såväl genom alt utlänningen disponerar över uppgifterna som genom all utlämnande i alll fall får ske när del kan eller måsle antas atl skada eller men inte uppstår. En sådan avvägning mellan offentlighels- och sekrelessiniressel har som nämnis gjorts bl, a, inom sjuk- och socialvårds­områdel och bör göras även här.

Också enligt TCO bör presumtionen i paragrafens andra slycke utformas så, atl utlämnande av handling eller röjande i övrigi av uppgift tillåts endast

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              360

om det måste antagas att men för utlänningen eller honom närstående inte uppkommer. Karaktären av de uppgiftersom finns i ullänningsakten är enligt TCO genomgående sådan alt en betryggande sekretess är nödvändig. En sådan är möjlig endast genom alt bevisbördan läggs på den som vill fä ut handling eller annan uppgift ur akten. Den omständigheten atl del i akten kan finnas ett fåtal uppgifter, som del i vissa lägen kan men inte behöver vara ofariigt att offentliggöra, kan inte rimligtvis fä tas till intäkt för att bryta sönder en nödvändig och väl fungerande ordning. Den ordning med ell rakt skaderekvisii som föreslås i promemorian kommer i detta fall alt medföra offentliggörande i mänga ärenden, dä starka skäl talar för alt offentiighel borde ha undvikits. Starka skäl talar för att nuvarande sekretesskydd behälls i utlänningskontrollärenden. Liksom utlänningslagkommittén anser TCO att en övergång till den ordning som föreslås i departementspromemorian skulle vara djupt olycklig både med hänsyn till utlänningen och till möjligheterna för utlänningsmyndigheterna all nå fram till riktiga avgöranden i flykting-skåps- och andra utiänningsärenden.

Invandrarverket anför atl vissa generella problem vid tillämpningen av paragrafen sammanhänger med ansökan om svenskt medborgar­skap och förvärv av sådanl. I promemorieförslaget anges vad som avses med verksamhet för kontroll över utlänningar, Naturalisalionsärenden nämns inte. Innehållet i ett medborgarskapsärende är ofta av samma slag som förekommer i andra utlänningsärenden. Vid den utredning som göre av polismyndighet med anledning av ansökan om svenskt medborgarskap lämnas bl, a, en redogörelse för sökandens levnadsförhållanden. Enligt verkets mening kan även medborgarekapsärenden omfattas av sekreiess enligt paragrafens tredje stycke, Detla slår också i överensslämmelse med den praxis verket har vid tolkningen av SekrL, Verket fömtsätter vidare alt de uppgifter som har lämnais i utlänningsärenden kan omfattas av sekreiess även sedan vederbörande har förvärvat svenskt medborgarekap,

Beslämmelsen i paragrafens iredje slycke om tidsbegränsning av handlingssekretessen berörs av invandrarverket. Enligt förslagel skall uppgift i allmän handling som omfattas av sekreiess vara sekre­tessbelagd i högst 50 år. Del underelryks i förslagel all de angivna sekreiessiiderna skall vara maximitider och att myndighelema under hela den angivna tiden skall gå in på en realprövning av skaderekvisiten. Verket har intet att invända mot denna princip. Många av uppgifterna som rör utiänningar hänför sig t, ex, lill förhållanden och händelser under andra världskriget. Det kan inte, framhåller verket, vara rimligt att dessa uppgifter skall bli offentliga under berörda personers livstid. Verket finner inte skäl atl frångå den tidsgräns - 70 är - som gäller i dag.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             361

15 §

Allmänt uttalar riksskatteverket om den föreslagna regeln i 15 §'ätt den -bortsett från sänkningen av tidsgränsen från 70 till 50 år - enligt verkets mening inte innebär någon väsentlig förändring av redan tillämpad praxis med stöd av 13 § försia stycket SekrL, Riksskatteverket finner del allmänt vara tillfredsslällande atl del nya stadgandet utan ändrad saklig innebörd har fält en mera lättfattlig och tidsenlig innebörd,

Riksskatteverket uppehåller sig vidare vid uttrycket verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande registre­ring av befolkningen. Begreppet folkbokföring definieras i l§ folkbokföringsförordningen(1967:198). Det omfattar i försia hand kyrkobok­föringen hos pastorsämbetena (i Stockholm och Göteborg även hos de lokala skattemyndigheterna) och mantalsskrivningen hos de lokala skaltemyndig-helema. Självklart är, framhåller riksskatteverket, alt även länsregislreringen (74 § folkbokföringskungörelsen 1967:495) liksom av verket i egenskap av central folkbokföringsmyndighet förda register och andra hos verket tillgäng­liga personuppgifter omfattas av kriteriet verksamhet som avser folkbokfö­ringen. Som framhållits i promemorian, fortsätter riksskatteverket, förs emellertid också utanför folkbokföringen register över befolkningen som baserar sig på uppgifter lämnade av folkbokföringsmyndighelema, Ulöver del nämnda exemplet samordnat person- och adressregister (SPAR), som förs av DAFA, kan vidare nämnas det register över befolkningen som rikspolis­styrelsen för på microfiche, riksförsäkringsverkets register över befolkningen och statistiska centralbyråns s, k, RTB-register (register över totalbefolkning­en). Gemensamt för dessa register är atl de grundläggande personuppgifterna hämtas från och grundar sig på länsregistreringen, I de två sislnämnda fallen gäller dock särekilt enligt 8 kap, 7 § en likartad, respektive enligt 10 kap, 8 § en strängare sekreiess. Det torde emellertid vara välbetänkt att inte precisera sekreiessområdei i 8 kap, 15 § på annal sätt än som "annan liknande registrering". Sedan länge pågår en utveckling som syftar till alt folkbokför­ingen skall utgöra ell basregister frän vilket andra samhällsområden hämtar de gmndläggande uppgifterna för sin egen pereonregistrering. Ytterligare sådana samhällsområden kan tillkomma. Exempel härpå ar den registrering för medlemmar av svenska kyrkan som skulle bli följden om den lokala folkbokföringen överflyttas på borgeriig myndighei från pastorsämbetena i samband med ändrade relationer mellan stat och kyrka,

DAFA berör särekiU del fömt nämnda adressregistret SPAR, DAFA konstaterar atl del av specialmotiveringen framgår atl den föreslagna bestämmelsen även gör det möjligt att hemlighålla uppgifter i ett i SPAR ingående s, k, flaggregister, Flaggregislrels uppgift skulle vara alt ange vilka kunder till SPAR som önskar ändringsavisering om olika pereoner. En

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              362

fömtsättning är emellertid, för all beslämmelsen skulle omfatta uppgifter i flaggregistret, att de uppgifter om en person som förekommer i registret lillsammanlagna lämnar sådan information om honom all det skulle anses menligt all förhållandet kom till utomståendes kännedom, DAFA erinrar inledningsvis om de överväganden rörande integrilelsfrägorna i samband med inrättande av etl flaggregister, som gjordes i anslutning till att riksdagen fattade beslul om SPAR, Riksdagens beslut om inrättande av SPAR bygger på ett förslag som statskontoret överlämnade lill regeringen i juni 1976, Förslagel innebar alt tre aviseringsmeloder, kallade metod A, B och C, skulle finnas tillgängliga i SPAR, Vad gäller metod C innebar metoden enligt statskontorets förslag automatiskt avisering av ändringsdata efter det alt kunden meddelat SPAR pereonnummer för de personer kunden önskar ändringsavisering om. För all metod C skulle kunna användas fordrades, enligt Slaiskontorel, ett s, k, flaggregister med uppgift om vilka kunder som önskar ändringsavisering och vilka personer som omfattas av del aktuella registret, Konslitutionsutskottet anförde i belänkandet 1976/77:21 med anledning av propositionen 1976/77:27 om åtgärder för atl begränsa möjlig­heterna alt föra omfattande personregister jämte motioner, all SPAR i sin föreslagna uiformning kunde ge anledning lill viss oro från inlegrilelssyn­punkl, i försia hand när det gällde möjligheterna lill automatisk ändrings­avisering enligt metod C, vilken förutsatte inrättande av etl s, k, flaggregister. Enligt utskottets uppfattning borde frågan om ändringsavisering enligt metod C övervägas ytteriigare, DAFA anför vidare all i anledning av riksdagens beslul om inrättande av ell centralt statligt person- och adressre­gister, SPAR, regeringen den 30 december 1976 uppdrog ål DAFA all bedriva utvecklingsarbete med och successivt ta i drift ell sådanl register, I beslutet föreskrevs bl, a, att frågan om automatisk ändringsavisering enligt en metod som bygger på ett s, k, flaggregister skulle övervägas ytteriigare. Övervä­ganden skulle ske i samarbete med datalagstifiningskommilién och behandlas med förtur i utvecklingsarbetet. Resultatet av övervägandena skulle vidare underelällas regeringen för prövning, I skrivelse den 22 juni 1977 lill regeringen har DAFA redogjort för sina överväganden belräffande automatisk ändringsavisering baserad pä ell s, k, flaggregister, DAFA har därvid konstaterat atl det - enligt vad DAFA erfarit - finns behov av en aviseringsmetod i SPAR som innebär all kunden automatiskt erhåller ändringsavisering beträffande personer, vilka ingår i dennes register, dvs, av en aviseringsmetod som tillgodoser det ändamål allemaliv C i statskontorets förslag är avsett atl fylla, DAFA anser emellertid atl en sådan aviserings­metod kan utvecklas inom ramen för del av statskontoret föreslagna och av riksdagen godtagna aviseringsaliernativet B (kund fär ändringsaviseringar om i sina register ingående personer enligt vid varje tillfälle lämnad personförteckning) och ulan atl ell flaggregister samtidigt skapas. Den av

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              363

DAFA föreslagna automatiska ändringsaviseringen - som ger kunderna samma service som en metod med flaggregister- går i korthet ut på;att DAFA på kunds uppdrag administrerar och uppdaterar ett kunden tillhörigt register över vilka pereoner han önskar fä ändringsavisering om. Uppdraget är identiskt med övriga servicebyråuppdrag vid DAFA och har ingen direkt koppling till SPAR, Ur offentlighets- och sekrelessynpunkl omfattas detta register - i likhet med register i övriga servicebyråuppdrag vid DAFA - av 2 kap, 10 § TF (1976:955) och 9 kap, 7 § sekretesslagen i föreliggande promemoria, DAFA har i sina överväganden beträffande flaggregistrel samrått med datalagsiiftningskommittén (DALK) och datainspektionen, vilka i ett samrådsytlrande den 8 juni 1977 konstaterat att den av DAFA presenterade metoden bör kunna godias från integriietssy npunkl, DAFA vill dock särskilt betona atl även om en sekrelessbeläggning av ett s, k, flaggregister f n, inte är nödvändigl - p, g, a, vad ovan anförts - frågan med största sannolikhet kommer atl aktualiseras igen då terminalanslutning och dator lill dator-förbindelse lill SPAR blir aktuell,

Skaderekvisilet och lokutionen särskild anledning beröre av några remissinstanser. Regeringsrätten uttalar all denna speciella lokution enligt promemorian är baserad på regeringsrättens yttrande över OSK:s belänkande. Med den nya konslmktion sekretessbestämmelsen har fält i del remitterade förslaget kan i delta fall de särskilda bestämmelsema ersättas av ett rakt skaderekvisii. Bedömningen i fråga om utlämnande av namn och adress etc, torde enligt regeringsrällen i huvudsak bli den åsyftade, eftersom i allmänhet någon skada inte lorde kunna beräknas föreligga.

Datainspektionen anser alt promemorians förslag innebär atl sekreiessen för folkbokföringsuppgifler inskränks men all viss möjlighel bibehålls all i undantagssitualioner hindra utlämnande av uppgifter, vilkas röjande kan vara menliga för enskild. Uttrycket särskild anledning är visseriigen obestämt men ger dock en anvisning på särskild restriktivitet vid bedömningen av om en uppgift fär undantagas från offentligheten, Ell exempel på undanlag kan t, ex, vara uppgift om tidigare personnummer för den som har bytt kön.

Enligt datalagstiftningskommUtén innebär den föreslagna sekre­tessbestämmelsen när det gäller folkbokföringsuppgifter alt sekretessen för sådana uppgifter tunnas ut i jämförelse med 13 § SekrL, Enligt direktiven har kommittén all överväga behovel av och möjlighetema att begränsa föreälj-ning av personuppgifter för kommereielll bmk. De myndigheter som främst torde anlitas för uttag av personuppgifter för sådant bruk, länsslyrelserna, har hittills kunnat åberopa folkbokföringssekretessen som stöd för vägran atl lämna ut begärda uppgifter, om risk för inlegriletsinlrång bedömts föreligga. Dessa möjligheter minskar alltså med den nya beslämmelsen, Å andra sidan kan detta sägas kompenseras av den nya bestämmelsen i TF som gör del möjligt för dalainspektionen alt med stöd av datalagen även belräffande myndighels personregister meddela föreskrifter om vilka uppgifter som får

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              364

göras tillgängliga. Bl, a, kan inspektionen förbjuda användningen av vissa söknycklar, Dalalagstiftningskommiltén har därför inte någon invändning mot den föreslagna ändringen,

Riksskatteverket ansluter sig till den i promemorian (s, 450) framförda åsikten all alla slags uppgifter skall kunna innefattas under begreppet enskilds personliga förhållanden - och alltså inte som enligt äldre praxis endast vissa slags uppgifter molsvarande vad som i äldre lagspräk benämndes enskild persons leverne och seder-och all sekreiessområdei för folkbokföringen inte bör anges genom en uppräkning av vissa slags pereonuppgifter ulan skall följa av skaderekvisit, Självfallel kan antas, framhåller verket, atl den vidsträckta lillämpning som blir följden av den föreslagna utformningen av skaderekvi­silet kommer all ställa stora krav på myndighelema. Utrymmet för subjektiva värderingar blir efler stadgandets ordalydelse stort och bör därför i möjligaste mån begränsas i praxis, Riksskatteverket finner del därför angelägel att den i promemorian angivna (s, 132) principen kommer till klart uttryck i motiven, nämligen att tjänstemannen inte har alt föreöka utröna om särekilda skäl finns för atl vägra utlämnande av normalt tillgängliga uppgifter t, ex, om en persons namn, adress eller personnummer. Begreppet särskild anledning fär sålunda fattas som atl objektiva kriterier mol ell utlämnande finns, exempelvis om en adress tidigare har spärrats till följd av en befarad och sannolikgjord personförföljelse.

De av riksskatteverket nämnda svårigheterna belyses av lill verkels yttrande fogade yttranden från kyrkobokföringsinspeklörerna i Västerås stift, i Luleå stifts norra inspektionsområde och i Stockholms stift. Bl, a, framförs den meningen all man av förslaget skulle kunna fä den uppfattningen alt expedilionspersonalen i fråga om både mlinuppgifler om adresser, civilstånd, namn, fodelselid och liknande och uppgifter om mera direkt ömtåliga personliga förhållanden, exempelvis uppgifter om börd utom äktenskapet, skilsmässor, omgifte, skulle tvingas pröva "av särskild anledning". Del föreslagna stadgandet skulle, framhålls det, onekligen kunna innebära en ändring i praxis, som väl inte avses. Vid formuleringen av 15 § borde hänsyn tas till detta. Del fömlses vidare att uttrycket "om del av särskild anledning kan antagas" kan bli föremål för myckel olika tolkningar.

De framförda lolkningssvårighelema föranleder inte riksskatteverket atl föreslå någon ändring av stadgandet. Enligt verket innebär den föreslagna lagtexten endast ett förenklat återgivande av vad som nu tillämpas enligt 13 § SekrL, Försök till någon ytteriigare precisering lorde inte underiätta tillämp­ningen. För denna bör det emellertid vara viktigt att sammanfattningsvis fastslå all "särekild anledning" kan följa både av uppgiftens karaktär som sådan (t, ex, könsändring och börd) och av speciella omständigheter i fräga om en normalt harmlös uppgift, t, ex, att en adress blivit spärtad lill följd av befarad personförföljelse.

Länsstyrelsen I Stockholms län anför att, som länsstyrelsen framhöll i sill

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2      ..                      365

yttrande över OSK:s förslag angående sekretess för handlingar som tillhör

i

folkbokföringen, utlämnande av även lill synes bagatellarlade jjersonupp-gifler som t, ex, adresser i vissa fall kan medföra men för den enskilde. Länsstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse alt folkbokföringsmyndighe­lema nu föreslås fä möjlighel alt pröva för vilket ändamål uppgiftema begärs utiämnade. Länsstyrelsen anför vidare att man i specialmotiveringen till 15 § i försia hand synes ha tänkt på den skada som kan tillfogas enskilda genom s, k, massuttag från folkbokföringsmyndigheterna, exempelvis angående vissa invandrargrupper. Länsstyrelsen vill framhålla att det synes angelägel att en ändamälsprövning i vissa fall kan göras också då enstaka uppgifter begäre utlämnade. Med hänsyn till skaderekvisilels utformning torde den föreslagna beslämmelsen även komma all bli tillämplig i dessa fall.

Enligt länsstyrelsen i ÖsiergöUands län vore del önskvärt om man redan i förarbetena till den nya lagen kunde lämna ytteriigare exempel på sökbe­grepp, med vilka man bör handskas varsamt, I promemorian nämns nationalitet. Förslag till ytteriigare sådana exempel är omyndighet, förekomst i vapenregister och kanske också pensionskoder,

Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser atl exemplifieringen av när adressuppgift skall kunna åtnjuta sekretesskydd bör utökas med fall där pereoner, som är utsatta för hot från annan pereon, har hemställt all adressuppgifter inte skall utlämnas,

Sveriges direktreklamförening noterar alt huvudregeln liksom hittills bör vara atl uppgifter om namn, adress, personnummer etc, skall vara offentliga. Föreningen utgår från atl delsamma gäller för samhörighetsbeieckningar,

Riksskatteverket berör särskill förslagel i förhållande till 83 § folkbokfö-ringskungörelsen och där föreskriven tystnadsplikt, Stadganden av typ som nämns i 83 § kungörelsen har varit föremål för tvekan belräffande räckvidden, Riksskatteverket har för egen del stannat för en tolkning som nära ansluter sig till alt tystnadsplikten inte kan anses sträcka sig längre än handlingssekrelessen, någol som kommer lill uttryck i riksskatteverkets broschyr "Folkbokföring, för nyanställd personal på pastorsexpeditionerna", I denna broschyr uttalas vidare alt personalen på pastorsexpeditionerna har ett i många avseenden grannlaga arbete. Både vid direkt kontakt med allmänheten och genom anteckningar i kyrkoböckerna får man kännedom om människors förhållanden. Allmänheten skall, framhålls del i broschyren, tryggt kunna gå lill pastorsexpeditionerna med sina ärenden och lita på att de anställda inte diskuterar deras ärenden med andra. Den anställde uppmanas att göra till regel alt inte för vänner och anhöriga tala om vad han genom sill arbete har fäll reda på, även om förhållandel inte i och för sig är sekretessbelagt. Det anges slutligen i broschyren att tystnadsplikten är kvar även när man lämnat sin tjänst, Riksskatteverket fortsätter, 1 promemorian har något berörts problemet med att tystnadsplikt ej längre kommer alt uttryckligen finnas föreskriven på sätt exempelvis anges i 83 § folkbokfö-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               366

ringskungörelsen. Det talas bl, a, (s, 181) om att man "kan utgå från all de meddelarfrihetsförbundna tystnadsplikterna också i fortsättningen kommer att vid sidan av sin rättsliga funktion ha den verkan att de utövar etl psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga funktionärerna all vara återhållsamma med all lämna uppgifter till massmedierna". Den särekilt föreskrivna tystnadsplikten torde emellertid haft en låt vara obestämd och diskutabel men dock i huvudsak positiv inverkan pä tjänstemannaförtro-endel hos allmänheten utöver kontakterna med massmediema. Denna tystnadsplikl har uppfattals så all - även om det ej varit fråga om sekretesskyddade uppgifter - del ansetts olämpligt att opåkallal utanför tjänsten diskutera och föra vidare sådana upplysningar av intrikat karaktär om personer som man erhållit under tjänsteutövningen. Något korrektiv mot en oönskad lösmynthet hos tjänstemännen finns inte med den föreslagna utformningen av tystnadsplikten. En myndighet kan -som riksskatteverket gjort i den åberopade broschyren - tala om sin åsikt att tjänslemannaförtro-endel hos allmänheten innebär atl del bör finnas en återhållsamhet med atl opåkallat föra upplysningar vidare som man fäll i tjänsten. Del slår dock klart att det strikt juridiskt inte kommer all finnas någol stöd för en sådan åsikt och att någol ansvar aldrig kan utdömas för den som för vidare upplysningar som ej faller under de snäva sekretessreglerna. Frågan torde komma all bli aktuell när myndigheterna skall föra ul den utbildning och information lill sina anställda som omnämns på s. 219-220 i promemorian. Riksskatteverket är medvetet om all den nya regleringen av yttrandefriheten medför all den avvägning som här måste ske blir än mer känslig.

Riksskatteverket liksom kyrkobokföringsinspeklören i Stockholms stift anser att sänkningen av sekretessliden från 70 till 50 är kan inge viss betänklighet eftersom den lägre gränsen inte innebär fulll skydd under en persons normala livstid. Utrymmet för folkbokföringsuppgifler som har ett påtagligt omedelbart sekrelessintresse är emellertid enligt riksskatteverket myckel lilel. Skadeverkningarna av att liden sänks till 50 år - t. ex. för bördsanteckningar - kan antas bli synnerligen ringa. Riksskatteverket anser därför atl tillräckligt starka skäl inte finns för en särskild sekretesslid i folkbokföringsärenden, om tidsgränsen 50 år godias för andra samhällsom­råden.

Riksförsäkringsverket har framfört vissa förslag, innebärande bl, a, en särekild reglering av utlämnandet av uppgifter om adresser och liknande, 1 denna del hänvisas lill 7 §,

16 §

Etl par remissinstanser uttalar sigomparagrafens uppbyggnad och placering. Enligt hovrätten för Västra Sverige synes det, trots vad som sägs i promemorian (s. 454), riktigast om i vart fall paragrafens försia och

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             367

andra stycken får sin plals i 10 kap, Datatagstifiningskommitlén uttalar alt de särskilda sekretessbestämmelser som har samband med personregistrering med hjälp av ADB och som har bedömts som nödvändiga i förslagel har sammanförts till en paragraf Det uttalas i detta sammanhang i promemorian alt det finns anledning all skilja mellan sekreiessen hos datainspektionen och sekretessen hos myndigheter som i övrigi har befattning med personregister. Denna tanke, som kommittén i och för sig delar, bör enligt kommitténs mening fullföljas på så sätt att de båda sekretessiyperna för tydlighetens skull fördelas på två paragrafer,

JK anser all uttrycket lagstiftning lill skydd för enksilda personer är ägnat atl inge tvekan om vad som avses. Av motiven all döma (s, 453) avses "datalagen och vissa andra lagar" men exakt vad som innefattas är enligt JK oklart. Enligt JK:s mening bör man antingen ange de lagar som avses eller i varje fall ge några exempel. Uttrycket "skydd för enskilda personer" är för övrigt inte lämpligt eftersom skydd för person närmast för tankarna till fysiskt skydd. Här avses uppenbariigen skydd förden personliga integriteten men enligt ordalagen skulle exempelvis även ett ärende om arbeiarekydd (hos datainspektionen) falla in under paragrafen,

JK behandlar i sill yttrande vidare förhållandel mellan 16 §och andra lagrum iden föreslagna lagen, I anslutning lill försia slyckel i 16 § uttalas i promemorian (s, 454-455), konstaterar JK, all sekretesskydd hos datainspektionen för uppgifter om enskilds affärs- eller driftförhållanden kan åstadkommas med stöd av 9 kap, 4§ försia slyckel 1, Däremol är enligt promemorian avsikten inte all försia styckel 2 i samma lagmm skall tillämpas beträffande uppgift om enskild som är registrerad hos företag vars register är föremål för datainspektionens tillståndsprövning eller lillsyn. Frågan om sekretess för sådan uppgift skall bedömas uteslutande efler 8 kap. 16 § försia slyckel. Den sålunda uttalade avsikten saknar helt ullryck i lagtexten. Man får i stället även här två skilda sekretessregler som jämsides med varandra är tillämpliga belräffande samma uppgifter. Därtill kommer enligt JK att 8 kap. 16 § upptar ell skaderekvisit, medan så inte är fallel beträffande 9 kap. 4 § företa Slyckel 2. Förhållandet mellan dessa båda lagrum bör klargöras i lagtexten. -JK uttalar vidare att del i 18 § tredje slyckel i SekrL upplages en regel som föreskriver viss handlingssekreless hos dalainspektionen. Enligt promemorian (s. 455) behövs ingen motsvarande regel i den nya sekrelessla­gen, eftersom sekreiess ändå kommer att föreligga hos inspektionen på grund av reglerna i 1 kap. 5 § om överförande av sekreiess från en myndighet lill en annan. Enligt 1 kap. 5 § första stycket 4 överförs sekretess från annan myndighet lill datainspektionen för uppgift som inhämtats i tiUståndsärende som enligt lag ankommer på inspektionens prövning. Av iredje stycket 1 samma paragraf följer emellertid att nyssnämnda regel inte gäller om uppgiften hos datainspektionen redan omfattas av annan sekretess till skydd för samma inlresse. Första stycket i 8 kap. 16 § synes innefatta sådan sekretess. Det vill därför synas som om bestämmelsen i 1 kap. 5 § första

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              368

styckel 4 upphävs av regeln i 8 kap. 16 § försia slyckel via föreskriften i 1 kap. 5 § tredje stycket I. I varje fall är ullalandet i promemorian svårt all förstå. Det är ju inte överföringsbestämmelserna i 1 kap. 5 § utan regeln i 8 kap. 16 § första stycket som gör att ifrågavarande handlingar kommer all vara hemliga också hos datainspektionen. Därvid kommer också den i sista styckel i sislnämnda paragraf stadgade maximitiden för handlingssekreless alt gälla.

Dalainspektionen framhåller belräffande den särskilda sekretessregeln för inspektionen i paragrafens försia slycke att nuvarande tystnadspliktsregler har arbetats samman med 13 och 18 §§ i SekrL ulan störte ändringar i sak,

I anslutning till bestämmelsen i paragrafens företa slycke om sekretess för uppgift hos JK uttalar JK att han har all tillvarata allmänna intressen enligt datalagen, kreditupplysningslagen, inkassolagen och lagen om TV-övervakning, I promemorian uttalas (s, 614) att ärendena inte faller inom ramen för JK:s tillsyn över offentlig verksamhet. När det gäller ärenden enligt datalagen, kreditupplysningslagen och inkassolagen har sek­relessbehovel, konstaterar JK, lösts genom bestämmelsen i paragrafens första slycke, JK har - åtminstone f n, - svårt all föreställa sig all något behov av sekreiess skulle kunna uppkomma i ärenden enligt lagen om TV-övervakning, Eflereom sädana ärenden i första instans handläggs av länsslyrelserna omfattas de inte av 8 kap, 16 §,

Bestämmelsen i paragrafens andra stycke rörande verksamhet för enbart leknisk bearbetning m, m, kommenteras av några remissinstanser. Datainspektionen konstaterar alt den föreslagna lydelsen kan behöva ändras vid en eventuell framtida internationell överenskommelse beträffande dataflödet över gränserna m, m. Del gäller i vart fall den sista meningen. Liknande synpunkter framför Sveriges industriförbund m.fl. som vill fästa uppmärksamheten på del internationella arbete som pågår bl, a, inom OECD och Europarådet angående dataflöde över gränserna. En framlida internationell överenskommelse torde således medföra alt den föreslagna bestämmelsen måste ändras,

Daiatagstiftningskommitién uttalar att sekretessbestämmelsen i p a r a g r a -fens andra slycke enligt motiven i försia hand synes gälla tystnadsplikten. Tidsbegränsningsregeln i fjärde styckel visar emel­lertid att sekretessen även avses omfatta uppgift i allmän handling. Med hänsyn till att handling som förvaras hos myndighei endasl som led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring för annans räkning ej anses som allmän handling hos den myndigheten (2 kap, 10 § TF) lorde området för handlings­sekretess enligt bestämmelsen bli ytterst begränsat, om ens något,

Sveriges direktrektamförening kan godta beslämmelsen i paragrafens andra slycke under förutsättning att del ej föreligger hinder att via den myndighet för vars räkning teknisk bearbetning eller teknisk lagring sker kunna erhålla

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             369

uppgifter på maskinläsbart medium, i de fall myndigheten så medger och möjligheter eljesl föreligger, eller på utskrift,

I anslutning till beslämmelsen i paragrafens tredje slycke om p rö v n i n g av utlämnandefråga vill rikspolisstyrelsen framhålla att styrelsen enligt lag och förordning har skyldighel att lämna vissa uppgifter från kriminal- och polisregisiren till utiändska myndigheter(13 § kriminalregisleriagen 1963:197 samt 4 och 5 §§ polisregisteriagen 1965:94 och med stöd därav utfärdade författningar). De mottagande utländska myndigheterna har i viss utsträck­ning ADB-bearbetning av sädana uppgifter. Det kan enligt rikspolisstyrelsen ifrågasättas om datainspektionen bör ges befogenhet atl pröva ett utläm­nande, som är föreskrivet i en av regeringen utfärdad författning,

Sveriges direktrektamförening konstaterar att tredje slyckel första meningen inte syftar till någon ändring i sak belräffande vad som nu gäller.

17 §

Det kan enligt hovrätten för Västra Sverige ifrågasättas om termerna allmänt kriminalregister och allmänt pol isregisler har tillräckligt fixerad innebörd. Möjligen bör man i lagmmmet genom hänvis­ning till berörda lagar eller på annal sätt precisera vilka register som avses Ofr SOU 1975:22 s. 24 angående termen socialregister).

Beslämmelsen i paragrafens andra slycke atl registeruppgifter skall vara tillgängliga för den reg i st re ra de själv berörs avO, rikspolisstyrelsen och länssiyretsen i Göteborgs och Bohus län.

JO förutsätter alt den registrerade inte skall fä del av uppgift då hinder därför föreligger lill följd av beslämmelserna i 6 kap. 1 § (jfr också specialmotiveringen s. 460).

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län lillsly rker den ökade möjligheten till partsinsyn.

Rikspolisstyrelsen hyser allvariiga betänkligheter mot atl förslaget genom­förs belräffande register hos polisen. Förslagel innebär en betydelsefull ändring i förhållande lill gällande rätt. Belräffande polisregister skapas genom ändringen vissa tillämpningssvårigheter. I fråga om s. k. belastningsregister-innehållande främst anteckningar om domar, strafförelägganden, personblad och verkställighetsuppgifter- lorde det inte föreligga några vägande skäl för sekretess gentemot den registrerade, som redan känner till de händelser som föranlett anteckning i registret. Vad däremot gäller polisregister som är spaningsregisler skulle syftet med registreringen till stor del omintetgöras, ifall den registrerade själv hade insyn i registret. Detta har beaktats i förslaget genom atl annan sekretessbestämmelse, främst 6 kap. 1 §, kan åberopas lill stöd för atl inte lämna ul registeruppgift till den registrerade. En tillämpning av 6 kap. 1 § förutsätter emellertid en prövning i varje särskill fall och belräffande varje enskild uppgift i registret. De lillämpningssvårigheler som

56 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               370

därigenom uppslår skulle kunna undanröjas genom en regel atl polisregister som är spaningsregister inte skall omfattas av den registrerades rätl all la del av uppgifter om sig själv. En sädan förenkling skulle sakligt sett inte leda till någon nämnvärd ändring i förhållande lill departementspromemorians förslag. - Den föreslagna möjligheten all la del av uppgifter om sig själv ur kriminal- och polisregister kommer all skapa inte ringa praktiska problem för rikspolisstyrelsen och de lokala polismyndigheterna. Dataterminaler måsle finnas så placerade att allmänheten på lämplig plals kan läsa bildskärmstext eller dalomlskrift. Vissa ölägenheter i fråga om registersäkerhelen kan därvid inte undvikas. Om den föreslagna möjligheten utnyttjas i större omfattning krävs särskilda personella insatser för legitimationskontroll och framtagning av registeruppgifter. Därlill kan vissa byggnadslekniska ålgärder komma alt erfordras. Rikspolisstyrelsen anför vidare. Styrelsen anserdel vara lämpligare all i den nya sekrelesslagen endast en regel - molsvarande 11 § försia slyckel SekrL - införes som ger en generell ram om sekreiess för polis- och kriminalregisier samt att en hänvisning sker beträffande den närmare regleringen lill lagarna om polisregister och kriminalregisier. Någon rättsför­lust eller annan nackdel för den registrerade kan inte bli aktuell, enär han är väl medveten om de föreeelser han gjort sig skyldig lill. Framlida erfarenheter av sekrelesslagen och fömisatt översyn av registerfrågoma fär ge vid handen om och i så fall på vilket sätt sekrelesslagen kan närmare reglera uppgifter i polis- och kriminalregister Om lagstiftaren trots detta inför i promemorian föreslagna regler beträffande polis- och kriminalregister, förutsätter styrelsen all en uttrycklig lagbestämmelse tas in i sekrelesslagen innebärande att den registrerade inte skall kunna fä del av uppgift ur sådana register där 6 kap. 1 § lägger hinder i vägen för ell uppgiftslämnande, utan endasl ur de egentliga belaslningsregistren.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppehåller sig vid frågan om sekretess för registerutdrag från polis- och kriminalregislren i bl. a. utlännings- och körkortsärenden. Såvitt framgår av kommentaren (s. 459) kommer begärda registerutdrag i sådana ärenden inte alt kunna sekretessbeläggas, då sekundärsekreiess enligt 1 kap. 5 § inte föreligger. Enligt uttalandena (s. 470) avses tydligen inte kriminalregistemt-drag falla in under fömndersökningssekreiessen (8 kap. 21 §). Humvida av länsrätt infordrade utdrag enligt 12 kap. 1 § avses skola eller kunna ges sekretesskydd är därför oklart. Möjligen skulle de i utlänningsärenden enligt 14 § andra styckel kunna ges sekretesskydd. Länsslyrelsen anser del som en brist om ifrågavarande registerutdrag inte åtnjuter sekreiess i nämnda ärenden. Däremot tillstyrks, som redan nämnts, den ökade möjligheten lill parisinsyn. Oavsett läget beträffande registerutdrags sekretesslalus f n. på dessa punkter synes frågorna böra beaktas ytteriigare.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              371

18 §

Enligt hovrätten för Västra Sverige synes formuleringen av paragrafens företa slycke punklen 3 inte beakta det fall alt ett b e I a s t n i n g s r e g i s t e r föres centralt för viss f ö r v a 11 n i n g, t. ex. postverket eller slalens järnvägar.

Luftfartsverket föreslår en komplettering av paragrafens försia slycke punkten 2. Vid luftfartsverket förs etl register över personer som innehareller har innehaft fl ygcerli fikat. Detta register omfailarca 15 000 personer. Sedan hösten 1976 före registret, efter lillslånd av datainspektionen, med hjälp av ADB. Handlingar som inkommer i ett ärende mikrofilmas och fogas till sökandens/certifikaiinnehavarens mikrofiche. I ADB-regislret återfinns vissa bevakningsnoteringar t. ex.:

a)  Haveribevakning- innebär registrering av haveri- och tillbudsärenden i vilka cenifikatsinnehavaren har varit inblandad;

b)  Medicinsk bevakning - innebär bl. a. alt bevakning måste ske på grund av pågående medicinsk utredning eller observation;

c)  Juridisk bevakning - innebär att handling eller uppgift enligt 159 och 160 §§ luftfartskungörelsen har inkommit till verket;

d)    Vaming utfärdad enligt 41 § luflfartskungörelsen.

Luftfartsverket anför vidare atl bland de handlingar som mikrofilmas finns bl. a. medicinska undersökningar, domar och beslut, insända till verket enligt 159 och 160 §§ luftfartskungörelsen. Dessa handlingar och bevakningsnoie-ringar bör i likhet med belastningsuppgifler i körkortsregislrel sekre­tessbeläggas. Luftfartsverket föreslår därför atl försia stycket punklen 2 kompletteras med orden "och luftfartsverkets certifikairegister".

Såvitt gäller luftfartsverkels certifikairegister utgår Svenska allmänflygför­eningen från att varje enskild certifikatinriéhavare liksom varje annan pereon som finns upptagen i cerlifikalregislrel skall ha rätl all vid förfrågan tå del av samtliga uppgifter som finns i registret rörande den som begär alt få del därav.

Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat vissa synpunkter på sekreiessen i bl. a. körkortsärenden för inhämtat regis­terutdrag. I denna del hänvisas lill föregående paragraf

19 §

Hovrättenför Västra Sverige framhåller alt del inom polisverksamheten kan förekomma verkställ ighei av beslut om tvångsåtgärder på sjukvårdens eller socialvårdens områden. 1 sådana fall skall enligt promemo­rian (s. 464) reglerna i 8 kap. 2 resp. 4 S bli tillämpliga. En sådan tolkning framstår enligt hovrätten inte som oomtvistlig, särskill mot bakgrunden av

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              372

den restriktivitet beträffande sekretessens "fortplantning" som kommer lill ullryck i 1 kap. 5 §. Hovrätten ifrågasätter, om inte uppräkningen i 1 kap. 5 § bör kompletteras med en punkt av följande innebörd: vid polismyndighet, när denna pä grund av författning biträder den förstnämnda myndighe­ten.

Rikspolisstyrelsen konstaterar att några direkta sekretessregler inte har föreslagits för uppgifter i polisens verksamhet belräffande administrativa frihelsberövanden enligt bestämmelserna i nykierheisvårdslagen, barnavårdslagen och lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Detta innebär, fortsätter rikspolisstyrelsen, en väsentlig inskränkningav nuvarande lystnadsplikt. Däremot har sekreiessen i fråga om tvångsåtgärder mol utlänning, exempelvis avvisning, behandlats i 8 kap. 14 §. Bestämmelsema om sekreiessen inom sjuk- och hälsovården saml om socialsekrelessen synes inte ge erforderiigl skydd för uppgifter hos polisen om frihelsberövandei, framför alll avseende den omhändertagnes personliga förhållanden. Inte heller synes en sekundär sekreiess kunna härledas tillbaka till den initiativtagande myndigheten, polisen. Rikspolissty­relsen anser all del föreligger ett behov av sekretessregler för uppgifter belräffande administrativa frihelsberövanden på samma sätt som gäller utländska medborgare i fråga om tvångsåtgärder enligt 35 § utlänningsla­gen.

Som har redovisats under 8 kap. 6 § (s. 000) efterlyser Föreningen Sveriges polischefer en komplettering av den föreslagna lagen på sådant sätt, atl del klart framgår all den som polisanmäler exempelvis en s. k. fariig alkoholist eller sinnessjuk skall ha samma rätt till sekretesskydd som den, som gör molsvarande anmälan till sjuk-, hälso- eller socialvårdsmyndighet eller som den, som gör polisanmälan om ett brott. Denna komplettering kan enligt föreningen göras antingen genom atl stadgandet i 8 kap. 6 § utökas till att avse även "Polisverksamhet som enbart innefallar hjälp eller annat bistånd ät enskild", eller genom all 8 kap. 19 § erhåller ett tillägg, lydande på samma sätt som 10 kap. 19 § första styckel punklen 2.

20 §

Interneringsnämnden lämnar förslagel i den del del rör nämndens verk­samhetsområde utan erinran.

JK ifrågasätter i anslutning lill uttalande i motiven (s. 467 och 468) om del är rimligl att även domen såvitt möjligt bör hållas hemlig. Eftersom paragrafen innehåller ett skaderekvisii är det ovisst om uttalandel fär någon effekt. JK kan ändå inte underiåta all ifrågasätta om det aren rimlig utgångspunkt som här framförs. JK anknyter därvid till vad han i yttrandet anfört om det naturiiga i att anknyta sekretesskyddet till en uppgift som sådan och inte lill den verksamhet i vilken uppgiften råkar finnas. Atl göra

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               373

offentliga domar hemliga i en verksamhet är med hans synsätt märkligt men möjligen är avsikten alt domar skall kunna hållas hemliga ävéii på andra ställen än inom kriminalvården. Enligt motiven skall en journalist som har t. ex. en straffiidsresolution i sin hand och känner lill domen samt kanske t. o. m. refererat brottmålet, kunna pä en kriminalvårdsanstalt förvägras en kopia av domen medan det däremol skulle slå honom fritt alt hos domstolen beställa ett exemplar. En sådan ordning kan inte väcka respekt för lagstifta­ren. Som etl exempel för den uttalade meningen åberopas i promemorian att kontrollen över rättskipningen kan utövas vid domstolarna; underförstått: det behövs ingen kontroll av domstolarna hos kriminalvården. Det förefaller JK som om ett strikt fasthållande vid dessa argument måsle leda till att en handling alllid bör vara hemlig hos annan myndighei än den där den har sill ursprung. Promemorian utgår dock inte från denna filosofi, något som man har anledning vara tacksam för.

Kriminalvårdsstyrelsen är kritisk lill förslaget i vad del innebär atl även innehållet i del centrala kriminalvårdsregistret skall omfattas av beslämmelsen. Registret består av såväl maskinella som manuella register. Styrelsen framhöll redan i remissvar beträffande SOU 1975:22 atl registrets innehåll borde regleras i särskild lag, då del framstår som otillfredsställande all innehållet detaljregleras i 3 § första stycket kungörelsen om rättsväsendets informationssystem, som är avsedd atl reglera informationsutbytet inom RI-systemet. Enligt styrelsens mening är den föreslagna lösningen av sekre­tessfrågan otillfredsställande, dels dä det centrala kriminalvårdsregisirei erbjuder en samlad information om individen och inte endasl enstaka uppgifter, dels ock eftersom sekretesskyddet för detta slag av "massuppgif-ler" är svagt enligt den föreslagna regleringen och skadebedömningen inte lämpar sig för registeruppgifter som enligt Rl-kungörelsen skall utlämnas rutinmässigt till olika myndigheter. Styrelsen förordar alt en särskild lagreglering för det centrala kriminalvårdsregistret kommer till stånd och utformas på sätt som skett ifråga om del allmänna kriminalregislrel och polisregisiret varvid sekretesskyddet regleras på molsvarande sätt.

JK konstaterar all förslagel innebär atl OSK:s förslag all k rim i nal-vårdssekrelessen skall gälla gentemot den intagne avvi­sas. Delta motiveras med all det inte kan komma i fråga att under hänvisning enbart lill den intagnes eget bästa undanhålla honom t. ex. hans behand­lingsjournal (s. 469). JK finner del för egen del ganska självklart alt behandlingsjournalen måsle kunna undanhållas den intagne själv om hans kännedom om densamma skulle äventyra hans vård eller rehabilitering eller om annan persons säkerhel därigenom sätts i fara. På grund härav bör i paragrafen införas en bestämmelse som i enlighet härmed begränsar tillämpligheten av regeln i 2 kap. 10 § att sekreiess lill skydd för enskild inte gäller i förhållande lill denne själv.

Frågan om skaderekvisilels utformningtas upp i några remiss-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             374

yttranden. Regeringsrätten framhåller sålunda all vad domstolen i anslutning till 8 kap. 6 § anfört om hemlighållande av uppgift som medför fara för annan än den som uppgiften direkt avser lorde ha lillämpning även för kriminal­vårdens del. 18 kap. 20 § bör därför enligt regeringsrättens mening stadgas atl sekreiess gäller om del kan antagas atl röjande av uppgift skulle innebära fara för alt någon utsätts för våld eller annal allvarligare men. Motsvarande ändring bör, påpekar regeringsrätten, göras i 14 kap. 2 §. Kriminalvårdssty­relsen utgår från all man med formuleringen "fara för någons personliga säkerhet" åsyftat alt bereda bl. a. anmälare skydd varvid har tagils samma hänsyn lill rätlssäkerhelsinlresset med avseende på den person anmälan gäller, som redovisats i samband med förelagets bestämmelser i 8 kap. 6 §. Kriminalvårdsnämnden anför all det i ärenden som handläggs av de centrala nämnderna inom kriminalvärden inte sällan förekommer uppgifter som rör personer utanför krelsen av "närslående" till dem som dömts att undergå kriminalvård. Del kan vara fråga om t. ex. förutvarande fästmö, samman­boende eller maka, medbrotlsling eller målsägande. Sekreiess kommer enligt förslagel således ej alt gälla i fall då någon sädan person kan befaras bli utsatt för men som ej avser den personliga säkerheten. En sådan begränsning i sekretessen kan enligt nämnden inte anses som tillfredsställande. Sekre­tessregeln torde därför böra jämkas så, att den kommer att omfatta också fall som här har berörts. Ungdomsfangelsenämnden finner en uppmjukning av den tidigare mycket stela regeln i 12 § SekrL (i dess lydelse före den 1 januari 1978)i och försig motiverad. Eftersom i kriminalvårdsanstalt intagen inte har ansetts som part enligt 39 § SekrL har med stöd av 12 § samma lag inlagen vägrats ta del av exempelvis egen behandlingsjoumal. En sådan ordning ler sig enligt nämnden i sak otillfredsställande. Emellertid kan man fråga sig om inte den nya sekrelesslagen är för vid i det all sekreiess inte kommer all föreligga i fall då någon, som inte är närstående, kan befaras bli utsatt för sådan men som ej avser den personliga säkerheten. Den nya sekretessregeln synes nämnden böra utformas så, att sekreiess kommer att gälla även för sådana fall.

Bestämmelserna ombeslulsoffentlighet kommenteras av JK och kriminalvårdsverkei.

JK konstaterar att av förslaget följer att beslut av kriminalvårdsstyrelsen om anstaltsplacering blir offentligt. Härigenom synes enligt JK den tvekan undanröjd som tidigare rått beträffande uppgift om någons intagning på kriminalvårdsanstalt. JK nämner att han själv haft lill prövning etl sådant fall, där överexekutor har förvägrats upplysning om en viss gäldenärs anstalisplacering. Föregen del anser JK förslaget på denna punkt lämpligl, såvitt gäller förfrågan från myndighei som behöver uppgiften för att kunna fullgöra sin verksamhet. Däremol är JK mer tveksam i fråga om enskild persons rätt att erhålla upplysningar av detta slag. Det lorde nämligen vara mera sällan enskild person kan sägas ha ett berättigat anspråk på sådan

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             375

information. JK vill dock inte motsätta sig alt förslaget på denna punkt genomförs.

Kriminalvårdsstyrelsen behandlar frågan om beslulsoffentlighet i anslut­ning till styrelsens synpunkter på skaderekvisilet. Styrelsen anser all den nya lydelsen av 12 § SekrL bättre svarar mol styrelsens uppfattning än den i 8 kap. 20 § föreslagna regleringen, såväl i vad avser skaderekvisilels utformning som i fråga om beslutanderätten. Enligt styrelsens mening borde offenllig­hetsintresset tillräckligt tillgodoses om kriminalvårdsstyrelsens och krimi­nalvårdens nämnders beslul är offentliga. Stöd för denna ståndpunkt saknas ej i lagstiftningen. Lagen om kriminalvård i anstalt förutsätter, atl beslul enligt lagen fallas av styrelsen (58 §) även om regeringen och även styrelsen själv kan överflytta styrelsens befogenhet i åtskilliga avseenden till tjän­steman (60 § och 41 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämp­ningen av lagen om kriminalvård i anstalt). Styrelsen är central tillsyns- och överprövningsmyndighel enligt 2 § lagen om kriminalvård i anstalt och 42 § kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt såvitt avser kriminalvården i anstalt. Styrelsen kan således alltid ändra vad tjänsteman beslutat. Vissa förde intagna ingripande beslul skall dessutom alltid fattas av styrelsen eller underställas dess prövning (20 § andra slyckel, 35, 39, 61 §§ lagen om kriminalvård i anstalt, 19-42 §§ kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om kriminalvård i anstalt). Konsekvenserna av förslaget blir nämligen, all merparten av alla uppgifter om de intagna blir offentliga. Behandlingen i anstalt bygger på en rad beslut enligt lagstiftningen om kriminalvård i anstalt, som anstalisplacering, arbelsplacering, vistelse utom anstalt jämlikt 14 § lagen om kriminalvård i anstalt, permissionsbeslut, beslul om besök m. m. Känsliga uppgifter om de intagna måsle anges i besluten, i vart fall om de innebär avslag på en framställan från den intagne. Uppgifterna kan hänföra sig till såväl fakta om den intagne som bedömningar om dennes person, t. ex. i fråga om trovärdighet och liknande. Förslagel kan i detta avseende dessutom komma att molverka sitt syfle på så sätt alt beslutsfattarna, hellre än alt lill offentligheten utlämna sådana uppgiftersom här redovisas, nöjer sig med en knapphändig beslutsmotivering och således nätt och jämnt uppfyller förvaltningslagens krav i delta avseende. Om så skulle bli fallel, är den intagnes rättssäkerhet i fara. Eftersom den nya ordningen kommer atl innebära, all den som önskar la del av hemliga uppgifter inte behöver precisera sitt krav alt avse viss handling kommer i praktiken alla väsentliga upplysningar om de intagna att kunna utlämnas. Således kan en uppgift som är sekretessbelagd om den är upplagen i en behandlingsjournal utlämnas utan skadeprövning, om uppgiften också finns i etl beslul.

Ungdomsfangelsenämnden tillstyrker all sekreiess inte skall gälla för beslul som meddelas enligt lagstiftningen om kriminalvård i anstalt.

Ungdomsfangelsenämnden anför vidare med hänvisning till bestämmel-

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                             376

serna i 1 kap. 5§ om sekundärsekretess att uppgift hänföriig lill kriminalvården - med undantag för vad som följer av första slyckel pu nkien 2 i nämnda lagrum - inte omfattas av sekundär sekretess. Eftersom primär sekreiess i regel lorde komma all gälla i de fall då uppgift, som härrör från kriminalvården, vidarebefordras, synes dock enligt nämndens mening behov av sekundär sekretess ej föreligga för kriminalvårdens vidkommande.

21 §

Enligt hovrättenför Västra Sverige saknas i den föreslagna paragrafen den begränsning för gällande rätts vidkommande som följer av uttrycket i 5 kap. 1 § RB: "utredning rörande den tilltalades levnadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigi". Paragrafen bör omformuleras, så all den tolkningen förebyggs, atl sekreiessen skulle kunna omfatta allehanda ömtåliga personliga förhållanden som har avseende på brottet. Då ömtålig personutredning mera sällan samlas som etl led i själva fömndereökningen, kunde man möjligen, åtminstone för brottmålens del, undvara uttrycket "fömndereökning" i uppräkningen "som framkommer vid ...".

Domstolsverket uttalar sig i samma riktning. Verket anmärker att - enligt vad som framhålls i promemorian (s. 165) - lagförslaget inte är avsett atl ge upphov lill någol ändrat synsätt belräffande frågan i vilken utsträckning domslolsförhandlingar bör hällas inom slängda dörtar. I specialmoliveringen anförs vidare, fortsätter domstolsverket, atl området för sekreiess belräffande utredning om den tilltalades personliga förhållanden blir mindre än vad som för närvarande följer av ordalagen i 5 kap. 1 § RB (s. 470). Domstolsverket vill emellertid påpeka atl utformningen av 21 § - närmast genom lokutionen "annal ömtåligt personligt förhållande som framkommer vid fömndersök­ning" - i visst hänseende kan leda lill en mer omfattande förhandlingsse­kretess än vad gällande rätl medger. Den föreslagna lydelsen kan komma alt medföra all domslol häller förhandling inom stängda dörtar förutom vid personaliagenomgången även vid handläggningen av skuldfrågan, om det i förundersökningsprolokollet förekommer uppgifter om sjukdom eller annal ömtåligt personligt förhållande.

Kriminalvårdsstyrelsen anser del tillfredsslällande att personunder­sökningar i brottmål nu erhåller sekretesskydd hos skyddskonsulent. Emellertid finner styrelsen, att bedömningen av vilka omständigheter som skall räknas som ömtåligt personligt förhällande kan bereda avsevärda svårigheter i det enskilda fallet. Enligt styrelsens uppfattning finns ej någon anledning atl ulöver skadebedömningen dessutom göra en ömlålighelsbe-dömning. Vidare bör personundersökningens dubbla funktion som besluts­underiag för rätten i påföljdsfrågan och behandlingsundersökning för krimi­nalvården uppmärksammas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län utgår från att paragrafens andra slycke exempelvis skall läsas så atl, när i körkortsmål antingen länsstyrelsen

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              371

eller länsrätten infordrar personundersökning från allmän domslol - vilket enligt motiven till den nya körkortslagstiftningen i vissa fall skall ske -handlingarna kan sekretessbeläggas hos länsstyrelse och länsrätt, ehuru dessa -som det uttrycks i kommentaren till förslagel (s. 472)- inte "är verksamma i samband med personundersökningen" utan efter del denna har gjorts. Annare synes materialet inte kunna skyddas hos länsrätt annal än den sekundärsekreiess enligt 12 kap. I § i förekommande fall.

22 §

Svea hovrätt påpekar alt uttrycket annan enskild inte synes ha annan saklig innebörd än det i föregående paragraf använda uttrycket närelående. Delta uttryckssätt är enligt hovrätten alt föredra även i förevarande paragraf Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet ifrågasätter en ulmönslring av den föreslagna diffusa bestämningen ömtålig, eflereom en fulll tillfredsställande begränsning synes ligga i kravet på alt det skall kunna antas, atl röjande av uppgiften skulle medföra men för den ärendet gäller eller annan enskild.

Kammarkollegiet anför atl dess bevakningsseklion handlägger ärenden enligt avskrivningskungörelsen (1965:921). Beslul om eftergift och avskrivning enligt kungörelsen grundar sig inte sällan på uppgifter (alkoholism, kriminalitet) som får betecknas såsom ömtåliga. I likhet med i nådeärenden har den enskilde här ett berättigat intresse av att de offentligt anställda hemlighåller sina kunskaper om honom personligen och hans förhållanden i övrigt. Enligt kollegiets mening är det därför angelägel all även ärenden enligt avskrivningskungörelsen omgärdas med sekreiess enligt 22 §.

23 §

Regeringsrådet Mueller anser all ordel forskningsändamål bör ersättas med nuvarande ullryck vetenskapligt ändamål, eftersom även en ren material­samling bör skyddas.

Statskontoret föreslår alt paragrafens första slycke omformuleras enligt följande: "Sekretess gäller för uppgift i upptagning som har gjorts eller anskaffats för dialekt- eller folklivsforskning, om del kan antagas ...". Den föreslagna förenklingen ändrar en nyans i innehållet men meningen blir enligt statskontoret i stort sett densamma.

Enligt riksarkivet är det lillfredsslällande att sekreiess för uppgift, som har insamlats för bl. a. dialektologiskt forskningsändamål utöver vad som föreslagits i LAH har utsträckts till atl omfatta inte blott uppgiftslämnaren utan även "någon honom närslående" saml "den som uppgiften annars rör" eller "någon denne närstående". Endast med ett så vidsträckt sekretesskydd kan dialekt- och ortnamnsarkivens insamlingsarbete bedrivas med fram­gång.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             378

24 §

Regeringsrådet Mueller föreslår all i förtydligande syfte uttrycket "inom svenska kyrkan" tilläggs efter ordel präst.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller atl allmänna handlingar som rör själavården nu omfattas av sekreiess enligt 13 § SekrL. Det bör enligt hovrätten uppmärksammas, om kyrkolagen ger underiag för molsvarande handlingssekreless.

Övriga frågor

Patent- och registreringsverket erinrar om alt verket i tidigare yttranden har framfört yrkanden om införande av sekreiess för vissa ömtåliga uppgifter, som kan förekomma i förnamns- och släktnamnsärenden.De uppgiftersom i första hand åsyftas kan finnas i handlingar frän socialstyrelsen om ändrad könstillhörighet, i läkarintyg i allmänhet, i intyg från kriminal­vårdsanstalt m. fl. dylika handlingar som tillförs akten under utredning av namnärende. Behovel av en särskild sekretessbestämmelse för namnärenden framstår nu särskill påtagligt, eftersom enligt förslaget till sekretesslag (1 kap. 5 §) sekretessen för en uppgift i mycket begränsad omfattning skall "följa med" uppgift som lämnas av annan myndighei. Del finns ingen rimlig anledning att sådana handlingar och uppgifter som här avses skall bli offentliga, när de överförs från en myndighei till en annan, i detta fallel patenlverkets namnsektion. Palenlverket lär därför återkomma med sitt i de tidigare yttrandena framförda förelag om att i sekretesslagen intages en särskild bestämmelse för namnärenden molsvarande den som föreslås för folkbokföringen. "Sekreiess gäller i ärenden om byte av släktnamn eller förnamn för uppgift om enskilds personliga förhållanden om det av särskild anledning kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra men för den enskilde eller någon honom närelående." Denna lydelse tillgodoser etl rimligl krav på sekretess i namnärenden och lorde inte innebära någon onödig utvidgning av det sekretessbelagda området.

Enligt Malmö kommunstyrelse bör även bostadsförmedlingen ha varit med bland de i 8 kap. uppräknade verksamheterna. Inom bostadsför­medlingen förekommer ofta intyg och dylikt om enskildas förhållanden, som borde åtnjuta samma sekretesskydd som föreligger exempelvis vid arbets­förmedling, arbetsvärd och andra verksamheter.

Göteborgs kommunstyrelse uttalar att den kommunala fritidsverk­samheten, som i många kommuner bedrivs skild från socialvården, innefattar vissa kuraliva insatser och kontakter med enskilda, såväl bam som äldre. Inslag av förtroliga relationer finns i detta arbete. Av en blivande lagstiftning bör enligt kommunstyrelsens mening klart framgå att också funktionärer inom kommunal fritidsverksamhet är underkastade sekretess i vad avser enskilds personliga förhållanden i den mån inte detta blir tillgodosett inom socialsekretessens ram.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               379

9 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska förhållanden

1§

Arbetsmarknadsstyrelsen noterar att här liksom i 8 kap, 10 § skiljs på förtroendesilualioner och myndighetsutövningssituationer. Det område som de båda situationerna skall tillämpas på är emellertid enligt styrelsens mening inte tillfredsställande beskrivet. Skyddsvärda uppgifter om enskilds ekono­miska förhållanden förekommer i en mängd ärenden inom verket. Som exempel nämns att arbetsvårdsärenden - som inte upptagits i paragrafen -mycket väl kan innehålla skyddsvärda uppgifter om affärs- eller driftförhål­landen i de fall en handikappad skall börja eller fortsätta verksamhet som egen företagare (se bestämmelserna om näringshjälp m, m, under 57 § ff i arbetsmarknadskungörelsen). Enligt styrelsen för uttrycket "affärs- eller driftförhållanden" tanken lill en näringsidkare, I t, ex, utbildnings- och flyttningsbidragsärenden förekommer emellertid en mängd uppgifter om ekonomiska förhållanden belräffande enskilda som inte är näringsidkare, I den mån sådana uppgifter ej skyddas genom bestämmelserna under 8 kap, 10 § anser styrelsen all de bör sekrelesskyddas under förevarande paragraf Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår atl 1 § utformas så alt den för de av styrelsen under 8 kap, 10 § föreslagna ärendeområdena skyddar såväl uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden som uppgift om enskUds ekono­miska förhållanden i övrigi,

2§

Miljödaianämnden noterar bl, a, all del nu aktuella lagförslaget synes innebära etl steg i riktning mot vissa tidigare av nämnden framförda önskemål om ökade möjligheter all offentliggöra uppgifter inom nämndens intresseområde. Detta gäller t, ex, uppgifter om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden som framkommer inom arbelarskyddsverksamheten där tidigare ovillkoriig sekreiess fär vika för det allmännas inlresse, även om skaderekvisilet är uppfyllt.

Enligt arbetarskyddsslyrelsens yttrande motsvarar paragrafen i huvudsak 19 § SekrL och 2 § 66 CSK, I förhållanden lill dessa stadganden innebär dock den föreslagna formuleringen all begreppet yrkeshemlighet har utgått och all ingenting sägs om uppfinningar och forskningsresultat, Detla kan ge upphov lill missförstånd, särskill med tanke på att man i både 4 och 11 §§ har använt dessa och liknande begrepp. Det bör därför övervägas om inte dessa uttryck borde tas in även i 2 §, Styrelsen utgår därvid från atl avsikten inte har varit all åstadkomma någon förändring i förhållande till gällande rättsläge. En intressant fräga hänger samman med innebörden av skaderekvisilet i 2 §,

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              380

Styrelsen har hittills vid tolkningen av 19 § SekrL och liknande bestämmelser utgått frän atl stadgandet främst avser all ge skydd mol ekonomiska förluster genom att konkurrenter fär vetskap om fabrikationshemligheler o.d, Däremol har styrelsen inte ansett atl reglerna skyddar arbetsgivare mot t. ex. myndighetsingripanden i anledning av dålig arbetsmiljö. Vissa uttalanden i promemorian ger emellertid intrycket att del använda skaderekvisilet skulle gä längre och omfatta även sådana omständigheter. Detta vore enligt styrelsens mening inte lämpligl. Även risken för myndigheisingripanden mot dålig arbetsmiljö skulle i vissa fall kunna utgöra en risk för skada enligt promemorians synsätt. Denna fråga synes främst hänga samman med fömtsättningarna för atl uppgifter hos myndighei skall kunna lämnas ut till annan myndighet eller annan tjänsteman inom samma myndighet. Styrelsen framhåller i detla sammanhang alt sekretessreglerna givetvis inte fär innebära hinder t. ex. för styrelsen att vidarebefordra uppgifter till yrkesin­spektionen för all den vid behov skall kunna ingripa med föreläggande eller förbud.

3§

Länsstyrelsen i Jönköpings län hänvisar till att dess regionalekonomiska enhet har påpekat atl sekretess gäller för uppgifter om antalet anställda. Länsstyrelsen ifrågasätter om sådana uppgifter över huvud taget behöver sekretessbeläggas.

4§

Paragrafen tillstyrks av statens planverk och lämnas utan erinran av statens industriverk, medan fuUmäktige i riksbanken uttalar att förslaget synes väl motsvara föreliggande behov inom riksbanken. Några remissinstanser -skogsstyrelsen, näringsfriheisombudsmannen och länsstyrelsen i Östergötlands län - konstaterar att den föreslagna paragrafen i stort sett motsvarar gällande bestämmelser. FuUmäktige i riksgäldskontoret har uppfattningen atl para­grafen tillgodoser det behov av sekreiess i ärenden om s. k. fartygskreditga­rantier som fullmäktige tidigare har hävdat.

Förslaget tUl gemensam reglering av den sekreiess som f n, är föreskriven enligt 18 § försia stycket saml 20 och 21 §§ SekrL är föremål för delade meningar hos remissinstanserna.

Genom atl förslagel syftar till en mera fullständig kodifiering än vad nuvarande lagstiftning åstadkommil uppnås enligt marknadsdomstolens uppfattning en särekild fördel: lagfäst tystnadsplikt föreligger redan beträf fande vissa uppgifter i ärenden enligt marknadsföringslagen (21 § nämnda lag), men det måste anses vara av väsentlig betydelse att, såsom föreslås i promemorian, molsvarande lystnadsplikt blir lagfäst belräffande de övriga

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      r.                       381

ärenden marknadsdomstolen har all handlägga. Marknadsdomstolen ser positivt på den föreslagna materiella bestämmelsen i nii beröit avseende. Också konsumentverket finner den valda lösningen lämplig.

Kritisk mot en gemensam reglering är bl, a, bankinspektionen. Inspek­tionen - som i företa hand anser all alla bankkunder, oavsett om de är näringsidkare eller privalpereoner, bör ha samma sekretesskydd - hemställer i andra hand att sekreiessen för dess - och försäkringsinspekiionens -verksamhet regleras i en särskild paragraf efter mönster av 30 § LAH (jfr även 9 kap, 6 § i promemorieförslaget). Härvid bör beaktas vad inspektionen har anfört i sill remissyttrande över LAH, Inspektionen anser dessutom all nuvarande möjlighel alt bryta sekretessen, om det erfordras för fullgörande av tillsynen, bör bibehållas. Liknande synpunkter framföre av försäkringsin­spektionen. Den i promemorian för inspektionens del föreslagna lösningen i 4 § - såvitt gäller den egentliga tillsynsverksamheten samt konkurtensom­rådet - innebär enligt verket ett helt nytt grepp på ämnet. Det sekretesskyddade områdets avgränsning kan ej utläsas av lagstiftningen utan blir i avsevärd omfattning beroende av vad regeringen härulinnan kan komma all förordna. Den föreslagna ramlösningen, som avses täcka ett flertal myndighetsområden, är för inspektionens del otillfredsställande. Verkets sekrelessintresse - främst betingat av omsorgen om tillsynsverksamhetens effektivitet - kan knappasl anses tillgodosett utan positiva lagregler, som uttömmande reglerar förhållandena på verkets specialområde. Inspektionen rekommenderar därför atl sekretessfrågorna för verkets tillsyns- och konkur-renslagsiiftningsdel uttömmande löses i en särskild paragraf efter mönster av 30 § LAH, Sekretessen rörande understödsföreningar kan med dylik lösning inordnas under samma lagmm, eftersom del enligt inspektionens bedömning saknas anledning atl göra någon skillnad mellan försäkringsgivare i allmänhet och underetödsföreningar. Inspektionen avstyrker således den lösning av sekretessfrågan inom dess verksamhetsområde som föreslås i promemorian.

Svenska bankföreningen m. fl. bankorganisationer anmärker all bestämmel­serna i 4 § avser en hel rad sinsemellan mycket olika områden av statsverk­samheten, för vilka samma eller i stort sett samma sekretessregler tankes gälla. En sådan regelbyggnad tar inte tillräcklig hänsyn åt olikheterna mellan alla dessa områden. Organisationerna anser all en adekvat uiformning av reglerna om sekretess i bankinspektionen och i riksbanken fömtsätter atl dessa områden av statsverksamheten bryts ut till särbehandling. Därigenom kan bankemas och deras kunders särskilda förhållanden vinna tillbörligt beaktande. Vid en reglering i enlighet härmed bör ihågkommas att i bankinspektionens tillsynsfunktion anses ingå ell visst mått av rådgivning vid sidan av kontrollen. Även uppgifter, lämnade i samband med sådan rådgivning bör omfattas av en säneglering. Vidare bör enligt organisatio­nernas  mening  vid  en  sådan  reglering  uppmärksammas  atl  samma

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                             382

sekretesskydd bör gälla för uppgifter, som riksbanken har inhämtat enligt lagen om kredilpolitiska medel, som för uppgifter, vilka riksbanken inhämtat för alt kunna bedöma behovel av förordnande enligt den lagen eller i anslutning lill avlal eller rekommendationer inom ramen för penning- och kreditpoliliken.

Den laglekniska lösning som innebär att i princip regeringens förordnande krävs för att sekretess skall gälla tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen. Datainspektionen uttalar atl del i och för sig är beklagligt att man behåller en rest av sekretesskungbrelserna men atl detla synes ofrånkomligt.

Första stycket

Beskrivningen av verksamhetsområden föranleder uttalanden från flera remissinstanser. Länsstyrelsen i Göieboig och Bohus län anser all de använda uttryckssätten bör ersättas av mer distinkta formuleringar.

Fullmäktige i riksbanken finner välbetänkt atl sekretesskydd skall föreligga för uppgifter som kommer in - fömtom vid valularegleringsförvallningen -även vid rådgivning med avseende på näringslivet,

Lanlbruksslyrelsen lar upp gränsdragningen mellan 4 och 7 §§ och påpekar att gränsdragningen mellan rådgivning och uppdragsverksamhet inte alltid är klar. Lantbruksnämnderna biträder lanlbrukama med rådgivning om t, ex, växtodling, byggnadsfrågor och allmänna företagsekonomiska frågor. Ofta resulterar rådgivningen i all lantbmksnämnden får i uppdrag av lantbmkaren atl utarbeta planer och ritningar m, m, i ämnet. De uppgifter som kan vara ömtåliga kan ha lämnais i del inledande rådgivningsskedel eller i samband med det efterföljande uppdraget. Det förefaller uppenbart atl sekreiessen här bör vara densamma oberoende av i vUket skede uppgifterna lämnats, Lanlbruksslyrelsen nämner vidare all den veierinära tystnadsplikten kommer atl kunna gmndas på både 4 och 7 §§ och alltså avgöras enligt olika normer beroende på om veterinären fungerat enbart som rådgivare eller om han t, ex. utfört en behandling. Även delta visar all man, när det gäller sekretessen, inte kan skilja mellan rådgivning och uppdragsverksamhet. Lantbmksstyrelsen föreslår därför att sekreiessen vid rådgivning skall följa reglerna om sekreiess i uppdragsverksamhet och alltså överföras lill 7 §. Lantbmksstyrelsen anmärker slutligen att av motiven lill 4 § framgår att begreppet rådgivning avser att läcka bl. a. konsumentverkets verksamhet att utarbeta riktiinjer för företagens marknadsföring. Denna uppgift lorde närmast vara att betrakta som en del av myndighetens tillsynsverksamhet. Vidare är lagrummet tänkt att omfatta sådana uppgifter som kommer in lill industridepartementet (s. 494). 1 dessa fall är del alltså fråga om uppgifter som - likhet med rådgivningen inom lantbruket - inte har direkt samband med myndighetsutövning. Sekreiessen för de nu angivna uppgifterna hos indu-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             383

strideparlemeniel bör enligt lantbruksstyrelsens mening därför också gmndas på 7 §.

Srarensyort/örufcsnöwnt/hänvisar lill alt nämnden i skrivelser till regeringen år 1965 och år 1976 har hemställt att sekretess skulle införas för vissa lyper av handlingar som har upprättats för all användas vid överiäggning inom ramen för prisregleringen för jordbruk och fiske. För handlingar som har inkommit lill jordbruksnämnden i överläggningssammanhang föreligger f n. inget sekretesskydd, något som försvårar överiäggningarna. En fömlsältning för framgångsrika överiäggningar är enligt nämndens mening atl parterna kan avge bud och motbud utan att dessa får en offentiighel som kan försvåra en slutiig kompromiss. Med nu gällande regler kan inte givna bud och bakomliggande utredningsmaterial i skriftlig form delges jordbmksnämnden i den utsträckning som hade varit önskvärt. Nämnden ser det därför som synneriigen angelägel att bestämmelser införs som möjliggör sekreiess för handlingar som innefallar uppgifter av denna typ. Förutom nämnda komplikationer av prisöverläggningarna innebär brislen på sekretesskydd en allvariig risk för del förtroendefulla samarbete som överiäggningarna i dag ulgör, nämligen för del fall all jordbruksnämnden måste lämna ut en handling vars innehåll av utomstående kan åberopas mol någon av parterna. Jordbruksnämnden hemställer all det införs en beslämmelse om sekreiess för handlingar som har inkommit lill nämnden i samband med överiäggning om regleringar inom nämndens verksamhetsområde.

Begreppet t i 11 s y n tas upp av fuUmäktige i riksbanken. Detla begrepp bör, ullalar riksbanksfullmäktige, enligt vad som anförs i promemorian inte ges en alllför snäv tolkning ulan fär anses omfatta alla de fall där en myndighei har en övervakande eller styrande funktion i förhållande till näringslivet. Därigenom synes kunna förutsättas all de uppgifter som riksbanken förfogar över inom den kredilpolitiska verksamheten och som riksbanken genom sin allmänna ställning som centralbank erhåller vid sina ständiga kontakter med bankväsendel skulle bli sekretesskyddade. Del kan t. ex. röra sig om bankemas månadsrapporter och om de s. k. konfidentiella rapporterna till riksbankschefen. Utformningen av förslagel synes sålunda väl motsvara föreliggande behov inom riksbanken.

Försäkringsinspektionen berör - liksom i yttrandet över OSK:s förslag - en internationell specialfråga. Inom ramen fördel internationella samarbetet på försäkringsområdet kan komma atl aktualiseras ett uppgiftsulbyie rörande försäkringsbolag mellan medlemsländernas tillsynsmyndigheter, inriktat primärt på bedömningar av soliditeien hos försäkringsbolag, som är verk­samma i flera medlemsländer. Åtskilliga uppgifter kan härvid komma att utväxlas mellan tillsynsmyndigheterna i medlemsländerna rörande dels försäkringsbolag i del egna landet, dels försäkringsbolag i de andra medlems­länderna. Internationelll sett måste denna ömsesidiga uppgiftslämning vara sekreiesskyddad, då detla är en förutsättning för all samarbetet över huvud

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               384

skall komma till stånd. Sett från svensk synpunkl rör det sig här om att till utländsk tillsynsmyndighet lämna uppgifter om svenskt föreäkringsbolag och här verksam utländsk försäkringsanstalt - oavsett om dessa uppgifter är sekretessbelagda eller ej - och alt motta motsvarande uppgifter från utländsk tillsynsmyndighet. Försäkringsinspektionen utgår från att det föreslagna regelsystemet skulle ge fulla möjligheter att hålla nu ifrågavarande uppgifts­lämning sekreiesskyddad och att i annat fall lagstiftningen kompletteras.

Statens lantmäteriverk förutsätter atl sekretess enligt 4 § gäller för kartpro­dukter som enhgt lagen 1975:370 lämnas lill verket för granskning. Motivet för att sådana kartprodukler kan behöva skyddas i vart fall under begränsad tid är att kartproducenten kan fä avsevärd ekonomisk skada om uppgifterna inte kan sekrelesskyddas. Framställning av en karta över ett område sker nämligen ofta i konkurrens med andra kartproducenier och grundas på en ekonomisk bedömning. Den kartproduceni som först kan bjuda ut kartan vinner försteg på marknaden. Nuvarande lagstiftning möjliggör för konkur­renter att avslöja varandras planer genom uppföljning av de kartor som lämnas till verket för granskning. Uppföljningen är möjlig genom att karta som inkommer till myndighei är allmän handling. Enbart uppgift i diarium eller register atl karta över ett område inkommit till myndigheten för granskning kan således medföra ekonomiskt avbräck för den som framställt kartan genom att konkurrent fält kännedom därom. Ett annat skäl för sekretesskydd som verket anför är det fallet när karta skall användas för tävling, t. ex. orienteringstävling. Uppgifter i kartan kan därvid vara av sådan art att en för tidig kännedom därom, liksom även om det område kartan omfattar kan förrycka lävlingsresultatel. Vissa tävlingsiyper innebär stor ekonomisk satsning av såväl anangörer som deltagare. Krav har därför framförts atl karta för tävling som lämnas för granskning skall hållas hemlig till tävlingens början. Verket förklarar all stöd för sekretesskydd av sådan karta saknas i dag.

Förslaget att sekretessen för vissa avdrag vid inkomsttaxeringen som har samband med statlig stödverksamhet med avseende på näringslivet hänförs till skattesekretessen, tillstyrks av riksskatteverket.

Skaderekvisiteti punkt 1 behandlas i några remissyttranden,

Sveriges advokatsamfund vidhåller den åsikt som uttalades i yttrande över OSK:s betänkande, nämligen all skaderekvisilet bör utgå. Svenska arbetsgi­vareföreningen m. fl. erinrar om vad organisationerna anför angående skade­rekvisilens utformning (avsnitt 4,3),

Statens naturvårdsverk förklarar atl skaderekvisilet i punkt 1 innebär en värdefull ändring i jämförelse med 21 § SekrL och 21 § första stycket LAH, Utformningen av rekvisitet gör att inte så gott som alla handlingar i prövningsärenden enligt miljöskyddslagen skall hållas hemliga därför att deras röjande kan medföra skada. Konsumentverket anser - mol bakgmnd av de intressen 4 § avses skydda -att den förhållandevis låga sekrelessnivå som

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             385

föreligger enligt punkt 1 normalt är godtagbar för verkels del.

Enligt näringsfrihetsombudsmannens yttrande ger förslaget inte någon vägledning i fråga om vilken betydelse det skall tillmätas att offentlighets­principen i förarbetena lill konkurrenslagstiftningen, konkurtensbegräns­ningslagen och uppgiftsskyldighelslagen har getts en speciell innebörd -sedermera i doktrinen kallad publicitelsprincipen, Näringsfriheisombuds­mannen framhåller därför ånyo liksom i tidigare yttranden i sekretessfrågor atl publicitelsprincipen i pris- och konkurrensfrågor har särskild betydelse för verksamheten på detta område och att offentiighel beträffande uppgifter i denna verksamhet inte enbart är motiverad av intresset av insyn i myndig­hetens handläggning i sig. Det är i minsl lika hög grad intresset av insyn i förekommande konkunensbegränsningar inom näringslivet som motiverar offenllighet. Enligt näringsfriheisombudsmannen synes delta kunna leda lill alt skadebedömningen vid röjande av viss uppgift kan bli annoriunda hos de pris- och konkurrensövervakande myndigheterna än hos många andra myndigheter som avses ingå under samma sekretessbestämmelse. Utläm­nande av uppgifter om konkurrensbegränsningar kan leda till ekonomisk skada för berörda förelag, t, ex, på så sätt att möjlighetema atl la ut högre priser och vinster minskar. Detta är dock ell av syftena med myndigheternas verksamhet och fär givelvis inte motverkas genom sekretessbestämmel­sema. Del finns också möjlighel för regeringen atl göra undanlag. Del kan vara befogat att även belräffande andra uppgifter om konkurtensbegräns-ningar än sådana som rör kartellregislrerade överenskommelser tillämpa en restriktiv sekretessbeläggning, I promemorian beaktas del speciella offentlig­hetsinlresset på pris- och konkurtensområdet huvudsakligen i samband med motiven för meddelarfrihet men inte vid diskussionen om skadebedöm­ningen, Å andra sidan påpekas all det även hos näringsfriheisombuds­mannen finns behov av sekreiess för uppgifter om t, ex, planerade förelags-överiålelser för all intresset av tidig inforrriation inte ska motverkas.

Den påfallande viktigaste nyheten i 4 § som statens kärnkraftsinspektion kan finna är att rekvisitet "men" utbyts mot "skada". Detta lorde innebära en från inspektionens synpunkl fördelaktig inskränkning av sekretessen, Promemorieförslaget använder inte men som synonymt med skada. Defini­tionerna av begreppen skada och men på s, 134-135 i promemorian stöder inspektionens hittillsvarande tolkning av ordet "men" som i stort sett vilken form av olägenhel som helst. Del måsle därför i praktiken vara svårt eller ogöriigl för en statstjänsteman all gentemot ett företag, som hävdar att ett offentliggörande av en uppgift skulle lända företaget till men, finna detla påstående ogmndat. Med rekvisitet skada, dvs, ekonomisk skada, kan myndigheten kräva alt företaget åberopar något argument som gör skade­risken sannolik och som kan bedömas av myndigheten mer oberoende av företagets egen åsikt.

Näringsfrihetsombudsmannen fömtsätter alt införande av begreppet "en-il Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               386

skilds affärs- eller driftförhållanden" inte avses leda till reell ändring i gällande ordning, som innebär atl del endast är uppgifter som en viss företagares affärs-eller driftförhållanden som kan skyddas (jfr prop. 1956:148 s. 55 och 65), inte uppgifter om en hel bransch eller grupp av förelag. Statens kärnkraftsinspek­iion påpekar atl begreppet "enskilda förelag" har utbytts mol "enskild". Lagen har knappasl vunnil i klarhet härigenom. Med begreppet "enskild" förknippar man knappasl stora kraftbolag och reaklorleverantörer. Bättre torde enligt inspektionens uppfattning vara atl använda begreppet fysiska och juridiska pereoner såsom sker t. ex. i 3 kap. 1 §.

Sekrelesskyddelenligtpunkt 1 för iredje manärförsvagtenligt vissa remissyttranden.

I bankinspektionens yttrande anförs:

Bankinspektionen måste rikta en bestämd gensaga mot att del lagfästa sekretesskyddet för bankkunderna - vilket — vid en internationell jämfö­relse inte framstår som särekilt starkt - på föreslaget sätt allvariigt försvagas. De föreslagna sekretessreglerna beaktar sålunda bl. a. inte det starka intresset av skydd for uppgifter som bankerna måste kräva i sin prövning av krediter lill näringsidkare. Att märka är all det är fråga om information som lämnas bank i ett etablerat föriroendeförhållande. Informationen gäller produklions-och konkurtensförhällanden, investeringsplaner, marknadsföringsåtgärder och över huvud alll som kan ha betydelse vid prövning av kreditvärdighet och säkerheten för viss kredit. Den prövning som sålunda skeromfaltar också förelagsledning, ägare och andra personer som måsle innefattas i bankens bedömning därför all rörelsen är beroende av deras kompelens och ofta också av deras ekonomiska status (personligt ekonomiskt ansvar på grund av företagsform eller ägarborgen). Enligt bankinspektionens uppfattning går det av nämnda skäl inte heller att göra åtskillnad mellan affärs- eller driftförhål­landen för företaget/rörelsen och vad som kan vara ekonomiska eller personliga förhållanden för berörd fysisk person. Inte sällan skulle del i praktiken vara helt ogöriigl all skilja mellan vad som anges som affärsför­hållanden resp. andra ekonomiska förhållanden.

Av tillsynen följer all inspektionen vid undereökningar har och måsle ha full insyn i allt det malerial varpå bank gmndar sin kreditgivning. Genom­gången av materialet kompletteras ofta genom muntlig förtrolig information från vederbörande befattningshavare i banken. Vid kommersiella krediter är sådan granskning och genomgång ofta nödvändig redan för kontroll av all kredit är lämnad i överensstämmelse med banklagens regler om betryggande säkerhel. Granskningsmalerialel inklusive gjorda noteringar medtas lill inspektionen.

Det nyss sagda understryker behovet av att sekreiessen ulan inskränk­ningar gäller även för uppgifter som i samband med bankernas kreditgivning lämnas om affärs- och driftförhållanden såvitt gäller företag. Del är emellertid angelägel framhålla att sekrelessbehovel gör sig gällande med särskild styrka också inom en annan del av tillsynsområdel. Inspektionen syftar på fondbörsen och del särskilda sekrelessbehov som aktualiseras om fondbörs-utredningens förelag genomförs. Det ifrågavarande lagförslaget innehåller bl, a, bestämmelser om upplysningsplikt för börebolagen gentemot börssty­relsen såvitt gäller förhållanden som kan ha betydelse för kursbildningen och värdepappershandeln. Upplysningar kan t, ex, erfordras för undersökning av

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2       p,.                    387

förhållanden som kan misstänkas oiillböriigt påverka börsen. Informationen kan ge anledning lill börsslopp belräffande vissl värdepapper. Dét torde här bli fräga om situationer som kräver inspektionens medverkan i någon form, och del framstår såsom självklart att de då tillämpliga sekretessbestämmel­serna inte bör ha sämre valör än annan inom inspektionens verksamhet tillämplig sekretess.

Ytteriigare kan påpekas, atl promemorieförfattarna själva beaktat sekretessbehovet vid utlåning, när del gäller statlig utiäning (9 kap. 6 § andra slyckel). Motsvarande gäller belräffande sekreiessen inom postverket för enskilds förbindelse med postgirorörelsen eller bank (10 kap. 10 § första stycket).—

Av det anförda framgår atl den i 1 och 2 gjorda distinktionen i fråga om sekretessgrunder inte är möjlig alt praktisera. Det måste vidare betecknas som orimligt att enskilds förhållande till bank blir sämre skyddat enligt den föreslagna sekrelesslagen än enligt banklagstiftningen resp. de sekre­tessregler som nu föreslås i fråga om statlig utlåning. Den som- näringsidkare eller annan - i förtroende lämnar känslig information belräffande sig själv eller sin rörelse till bank eller annal förelag under inspektionens lillsyn bör kunna göra det i medvetande om alt den för företagel och dess befattnings­havare gällande sekretessen (banksekretessen) inte urholkas när informa­tionen vidareförs lill tillsynsmyndigheten. Del förtjänar framhållas att banksekretessen jämlikt 192 § banklagen tidigare ansetts innefatta tystnads­plikt även för dem som å det allmännas vägnar utövar kontroll över bank (lagrådels yttrande över förslag lill 1911 års banklag). Av väsentiig betydelse i sammanhanget är naturiigtvis atl den nu föreslagna lägre graden av sekretess, såsom nämnts, får stå tillbaka för meddelarfriheten.

Inspektionen måste således bestämt avstyrka den lösning av sekre­tessfrågan inom sill verksamhetsområde som föreslås i promemorian. En möjlighet att tillgodose de fömt angivna, enligt inspektionens mening ofrånkomliga önskemålen skulle kunna vara att jämställa sekretessen enligt punkt I med sekreiessen enligt punkt 2 i samma slycke, utom såtillvida all ett skaderekvisit, såsom föreslagits i promemorian, bibehålies i punkt 1. Enligt inspektionens erfarenhet är detla rekvisit så gott som alltid för handen när fräga är om upplysningar rörande kundförelag. — Möjligheten för rege­ringen all förordna om undanlag frän sekreiessen enligt punklen 1 skulle slå kvar men kompletteras med en praktiskt nödvändig befogenhet - i överens­slämmelse med gällande rätl - för vederbörande myndighei att bryta sekretessen, om den finner det nödvändigt för fullgörande av sin uppgift.

Den här antydda lösningen fömtsätter, att förhållandena inom övriga i paragrafen avsedda myndigheters verksamhetsområden är analoga med dem som föreligger på bankinspektionen. Åtminstone försäkringsinspeklionen lorde uppfylla delta villkor.

Svenska bankföreningen m.fl. bankorganisationer, i vUkas uttalanden Sveriges industriförbund m.fi. instämmer, kritiserar också skyddet för bankernas förelagskunder. Organisationerna hemställer all sekretesskyddet för bankernas kunder blir detsamma vare sig del gäller en förelagskund eller en privatkund och alt i bägge fallen sekretessen skall vara oberoende av om skada kan antagas följa av att en uppgift röjs. Om den nya sekretesslagen inte ges denna utformning sägs lagen komma i slrid med stadgandet om banksekretess i 192 § lagen om bankrörelse, 98 § lagen om sparbanker och

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              388

89 § lagen om jordbmkskasserörelsen. Där stadgas alt enskilds förhållande lill banken inte fär yppas i oträngt mål. Såvitt avser uppgifterom bankernas kunder anses dessa stadganden enligt organisationernas remissyttrande skapa handlingssekreless och tystnadsplikl både för bankernas funktionärer och för tjänstemän hos de myndigheter, som utövar tillsyn över bankerna. Banklagstiftningens sekretessbestämmelser upptar inte någol uttalat skade­rekvisit och ger därmed etl myckel starkt sekretesskydd. Delta förklaras av all banksekretessen inte är gmndad enbart på hänsyn lill bankkundernas intressen. Banksekretessen skall också skydda allmänhetens förtroende till bankerna och detla förtroende är av väsentlig betydelse för bankernas funktion. Om emellertid förelagskundemas sekretesskydd hos de myndig­heter, som övar lillsyn över bankerna - i företa hand bankinspektionen och riksbanken - görs beroende av att skada kan antas följa av all en uppgift röjs, blir sekretesskyddet för dessa kunder sämre hos tillsynsmyndigheterna än hos bankerna. Organisationerna uttrycker också saken så alt bankernas förelagskunder skulle fä etl mindre sekretesskydd därför att bankerna slår under lillsyn. Uppenbariigen vore delta ett orimligt förhållande anser organisationerna. Ell väsentligt skäl för förslagel om lägre sekretesskydd för bankernas företagskunder synes vid utformningen av promemorian ha varit all man har ansett sig inte böra ge förelagskunderna ell starkare sekretesskydd än bankerna själva fär. Rent allmänt har man därvid utgått ifrån all en belysning av förhållandena i ell förelag under statlig lillsyn inte kan ske utan att man samtidigt tar med uppgifter om dess kunder, leverantörer etc. Detta kan länkas vara riktigt på andra områden än bankverksamheten men inte såvitt gäller bankerna och deras kunder. Bankverksamheten består till övervägande del av kreditgivning och detta sätter sin prägel på verksamheten. För sin riskbedömning har en bank atl insamla en slor mängd uppgifter om kundföretagen: deras ställning i branschen, lönsamhet, företagsledningens skicklighet etc. Sådana uppgifter är naturiigtvis ingalunda pä det sättet sammanflätade med bankens egna förhållanden all samma sekretessregler måsle gälla för kunderna som för banken. Organisationerna anser att förhållandet atl bankerna är underkastade en lillsyn, innebärande en myndighetsutövning gentemot dem, och därför anses böra i särskild grad vara öppna för insyn, vidare inte synes motivera att bankernas företagskunder får nöja sig med samma låga sekretesskydd som bankerna. Del är dock endast bankerna och inte tillika företagskunderna, som myndighetsutövningen gäller. Organisationerna hänvisar lill atl enligt 10 kap. 10 § sekretess skall gälla inom postverket även för uppgift om enskildas förbindelse med poslgirorörelsen eller bank. Denna regel avser även företags­kund i poslgirorörelsen och i den närmast avsedda banken, PK-banken. Sekretesskyddet är inte relaterat till något skaderekvisit och även här ges förelagskunderna således ell starkare sekretesskydd än bankernas företags­kunder i allmänhet. Skilda grader av sekretesskydd för förelagskunder i bank

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2        ,                     389

och privatkunder i bank skulle vidare göra den nya lagen i denna del alllför svårhanteriig redan av det skälet alt flera hundratusen bankkunder bedriver rörelse utan all ha bildat bolag eller annan juridisk person. I fräga om alla dessa kunder finns ingen skarp gräns mellan deras "affärs- eller driftförhål­landen", för vilka en sekretessregel skulle gälla, och deras "andra eko­nomiska förhållanden" för vilka en helt annan sekretessregel skulle bli tillämplig. Organisationerna framhåller vidare alt del i de svenska bankerna finns ell betydande anlal utländska förelagskunder bl. a. på inläningssidan framför allt ett anlal utländska banker. Om dessa blev varse alt de lill följd av reglerna om sekreiess i bankinspektionen inte åtnjöt del sekretesskydd, som banksekretessen innebär, skulle enligt organisationernas åsikt risk uppstå att en del av dem flyttade sina affärer. Man kan ä andra sidan inte ha olika regler för svenska och för utländska företagskunder.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län föreligger det en väsentlig skillnad mellan, å ena sidan, 4 § och, ä andra sidan, 21 §SekrLoch21 §LAH.Enligt de båda sislnämnda paragrafema fortplantas sekreiessen. Enligt promemorieförslaget är huvudregeln däremol all sekretess inte gäller om uppgift överiämnas från statlig till kommunal myndighet. Detla kan knappast vara avsett och skulle få allvariiga konsekvenser t. ex. när del gäller ärenden om statligt stöd till lokal landsbygdslrafik. I dessa fall fär kommunen de sekretessbelagda uppgifterna från enskilda trafikföretag, vilka uppgifter senare vidarebefordras lill länsstyrelsen. Om förslaget genomförs skulle uppgifterna om enskilda åkeriföretags ekonomiska ställning m. m. bli offentliga hos kommunen men hemliga hos länsstyrelsen.

Andra stycket

Fullmäktige i riksgäldskontoret tolkar beslämmelserna så att sekreiess gäller hos riksgäldskonloret som myndighei under riksdagen direkt enligt lagen.

I det föregående har redovisats remissuttalanden angående den laglekniska lösningen alt regeringens förordnande i princip krävs för alt sekreiess skall gälla. Här behandlas vad som har anförts under remissbehandlingen beträffade behovet av sekretess förordnanden.

Lanlbruksslyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och Sveriges industriförbund m. fi. utgår frän all den tillämpningsförordning som måsle ulfärdas samtidigt med en lagstiftning i enlighel med promemorieförslaget fär samma omfatt­ning som nuvarande 2 § CSK, i den män där upptagna bestämmelser inte överförs till andra bestämmelser i en ny sekretesslag. Trafiksäkerhetsverket konstaterar att promemorians förslag till 9 kap. 4 § avses omfatta de nuvarande tystnadspliklsbeslämmelserna i 27 § instruktionen (1967:654) för statens irafiksäkerhelsverk och 101 § fordonskungörelsen (1972:595). Trafik­säkerhetsverkel förutsätter därför alt i den tillämpningsförordning lill 9 kap. 4 § som är fömisatt kommer atl tas upp tillsynsverksamheten som verket

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              390               3"? ''

bedriver enligt instruktionen och fordonskungörelsen och som omfattas av nuvarande tystnadspliklsbestämmelser. Statens provningsanslall förutsätter atl de tillämpningsföreskrifter som avses komplettera paragrafen kommer atl motsvara såväl nuvarande sekretess- och lystnadspliklsreglering (2 § 6,59,64 och 77 CSK, 20 § kungörelsen /1974:284/ om arbeten av guld, silver eller platina saml 3 och 18 §§ förordningen/1965:650/ med instmktion förstalens provningsanslall) som anstaltens tillsynsverksamhet enligt kungörelsen (1973:85) om beslämning av volym och vikt, kungörelsen (1974:898) om riksprovplalser m. m. saml kungörelsen (1974:899) om riksmätplalser m. m. Provningsanstallen påpekar beträffande ärenden angående kontroll av preventivmedel alt Centrallaboratoriet vid Apoteksbolaget AB har utsetts till riksprovplats för preventivmedel fr. o. m. den 1 januari 1978.

Behov av nya sekretessbestämmelser framhålls av en del remissinstan­ser.

Försvarets civilförvaltning upplyser atl verket handlägger ärenden rörande näringsbidrag och familjebidrag till vämpliktiga enligt familjebidragslagen. 1 dessa ärenden kan förekomma uppgifter om näringsidkares affärs- eller driftförhållanden saml om personliga förhållanden, vilkas röjande kan medföra skada. Förslagels 8 kap. 12 § torde ge skydd för uppgifter om pereonliga förhållanden. Civilförvaltningen fömtsätter att föreskrifter av regeringen enligt 9 kap. 4 § kommer atl tillgodose också sekrelessbehovel när det gäller affäre- eller driftförhållanden.

Riksskatteverket hemställer all behovel av sekretesskydd övervägs beträf fande uppgifter i ärenden om bidrag enligt lagen (1975:1149) om statligt investeringsbidrag för invenlarieanskaffning Ofr särskill beslämmelsen i 4 § andra stycket denna lag), dispens från låneförbudet enligt 12 kap. 8§ aktiebolagslagen (1975:1385) samt dispens atl tillämpa s. k. brutet räken­skapsår enligt 12 § bokföringslagen (1976:125). Verket erinrar vidare om all det fram till äreskiftet 1977/78 var central förvaltningsmyndighet i fråga om tillverkning och försäljning av alkoholhaltiga varor samt för alkoholfrågor. Verket utgår från atl socialstyrelsen, som numera övertagit denna uppgift, senare kan komma all framföra närmare synpunkter på hur tillämpningsbe-slämmelserna till förslagels 9 kap. 4 § bör utformas, bl. a. med hänsyn till 1977 års ändringar i alkohollagstiftningen. Lantbruksstyrelsen framhåller atl det behövs nya föreskrifter om sekretess. Detta ökade behov sammanhänger dels med atl den statliga tillsynen och stödverksamheten undan för undan har utvidgats, dels med att rent allmänt lorde föreligga en opinion för all skydda enskilda mot att uppgifter om deras personliga förhållanden utläm­nas. Vad gäller lantbruks verkets område har sålunda framförts önskemål om atl sekreiess skulle gälla även för t. ex. utredning i ärenden om ersättning enligt 16och 19§§ växlskyddskungörelsen(1972:319)ochrörrenlängder(68 § rennäringslagen/1971:437/), vilka bl. a. bmkar användas som underlag vid bedömningar i frågor om slatiigt ekonomiskt stöd lill rennäringen. Samhälls-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             391

utvecklingen lär alltså motivera ytterligare sekretessbestämmelser på områ­det. Lantbmksstyrelsen understryker därför att en regeringens förordning på grundval av 4 § bör föregås av en kartläggning av sekrelessbehovel. Generaltullstyreisen hänvisar till sill yttrande över 21 § LAH (Ds Ju 1977:1 s. 266). Arbetsmarknadsstyrelsen, slutligen, pekar pä att hos styrelsen icke författningsreglerad verksamhet förekommer där sekretesskydd saknas. Vissa sysselsättningsskapande åtgärder har vidtagits av regeringen av bl. a. konjunkturskäl. I regleringsbrev och genom särskilda beslut har regeringen bestämt om särskUda bidrag till utbildning i förelag (t. ex. "25-kronan"), om statsbidrag till nedläggningshotade förelag och om s, k, lidigareläggning av induslribeslällningar. Vidare nämns verksamhelen med investerings- och arbetsmiljöfonder. Arbetsmarknadsstyrelsen anser all möjligheten all skydda uppgifter i sådan icke förfatlningsreglerad verksamhet bör uppmärk­sammas.

Arbetarskyddsstyrelsen däremol utgår från atl lillämpning av 4 § inte blir aktuell för arbelarskyddsverkels del utan atl de paragrafer, som tar sikte på styrelsens och yrkesinspektionens verksamhet innehåller en uttömmande reglering av denna. En annan ordning skulle medföra tillämpningsproblem och ter sig för styrelsen mindre tilltalande ur systematisk synpunkt.

Statens provningsanstalt diskuterar frågan om sekreiess bör gälla i ärende om officiell prövning. Anstalten skiljer därvid på ärenden om godkännande, dvs, myndighetsutövning, och ärenden om provning på uppdrag av enskild. En lämplig avvägning mellan den enskildes sekrelessintresse och allmänhe­tens offentlighetsintresse åsladkommes enligt anstaltens mening, om de handlingar - provningsprotokoll, provningsintyg m, m, - som blir resultatet av provningsuppdraget och som ligger lill grund för beslul i ärende om godkännande skall vara sekretessbelagda bara i särskilda av regeringen föreskrivna fall.

Vad provningsanstallen sålunda har anfört las upp i två ändra remissytt­randen, AB Statens Anläggningsprovning instämmer i princip i provningsan­stallens synsätt men anser atl anstaltens formulering om undanlag från offentlighetsprincipen kan ges en alltför vidsträckt tolkning. Bolaget påpekar all man genom uppdragssekreless främst vill skydda uppgifter som rör konstruktion, beräkningar, malerial, utförande, lillverkningssätl och funk­tion, eftersom insyn i dessa skulle kunna ge en konkunent otillböriiga fördelar. Det fullständiga underiaget som ligger bakom ett beslul i godkänn­andefråga kan dock mycket väl innehålla sådana uppgifter. Därför bör enligt bolagets mening en klar begränsning göras av de handlingar som är offentliga, varvid det särskill bör uttalas att uppgifter som berör ovanstående ej utan uppdragsgivarens medgivande fär utlämnas. För att kunna fatta beslul i godkännandefrågan krävs strängt taget endasl en uppgift om produkten befunnits uppfylla föreskrivna egenskaper eller, om den inte gör det, från vilka föreskrifter egenskaperna avviker. Bolaget anser att offentligheten

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              392

således bör begränsas till själva beslutet och motiveringen lill det i form av sislnämnda uppgifter. Svenska Elektriska Maierielkonirollanstatten framhåller atl vid den av provningsanstallen gjorda avvägningen tillräcklig kännedom saknats om förhållandena pä materielkonirollanstaliens område. En prov­ning av del slag som bedrivs på anstalten innebär en fullständig genomgång av provföremålet, dess funktion, dimensionering etc. Anstaltens mätvärden och fabrikantens underiag, såsom kopplingsschema etc,, ingår i akten. Denna akt, som normalt inte renskrivs, ligger i sin helhel till grund för beslul om godkännande. Delta sker i allmänhet ganska långt före marknadsföringen. När del är fråga om lansering av nya produkter skulle offentlighetsprincipens tillämpning enligt statens provningsanslalts förslag innebära fullständig insyn för konkurtenierna i en ny produkt långt innan den marknadsförs. En gmndläggande princip för anstaltens arbete har hittills varit atl information inte skall kunna läcka från en fabrikant till en annan, och man har ofta uttalat sin tillfredsställelse med alt man kan ha förtroende för anstalten i detta avseende, Detla gäller inte minsl utländska tillverkare. Alt enligt slalens provningsanstalts förelag bryta denna princip anser materielkontrollanstalten vara helt oiillböriigt och sannolikt leda till internationella komplikationer.

Några remissinstanser berör regeringens möjligheter atl lindra sekretessen.

Statens kärnkraftsinspektion biträder förslaget atl regeringen i tillämpnings-författning fär möjlighel att ytteriigare skärpa skaderekvisilet till "avsevärd skada" och atl regeringen, vid sidan om dispensbefogenheten enligt 2 kap, 15 § promemorieförslaget, enligt förevarande paragraf kan göra undantag, om den finner det vara "av vikt" alt uppgiften lämnas.

Statens naturvårdsverk konstaterar all ell av verkel i remissyttrandet över LAH uttalat önskemål om mindre sekreiess i ärenden om prövning av miljöfariig verksamhet synes ha bidragit till de i 9 kap, 4 § andra slyckel intagna bemyndigandena för regeringen (jfr promemorian s, 497), Det allmänna intresset av öppen redovisning är som regel myckel starkt, när det gäller uppgifter om utsläpp och andra störningar från miljöfarlig verksamhet. Det är därför enligt verkels mening angeläget att uppgifter om emissioner från miljöfariig verksamhet, däri även inräknat uppkomst, sammansättning och hantering av avfall, i största möjliga utsträckning skall kunna undantas från sekretess. Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar även motsvarande uppgifter i samband med kommunal tillsynsverksamhet, Verkel anser att behovel av undantag understryks inte minst av den omständigheten alt den nya sekretessregleringen avses alt gälla även i förhållandet mellan olika myndigheter, Miljödaianämnden noterar bl, a, att promemorieförslaget synes innebära ett steg i riktning mot vissa tidigare av nämnden framförda önskemål om ökade möjligheter all offentliggöra uppgifter inom nämndens intresseområde. Avsikten synes vara all i möjligaste mån begränsa de särskilda sekretessföreskrifierna. Miljödatanämnden hälsar de sålunda före-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              393

slagna förändringarna med tillfredsställelse men vill åter starkt understryka sin principiella uppfattning att det från miljöbevakningssynpurikl ar av stor vikt att tillgången lill relevant information inom området och spridningen av sådan information inte hindras genom bestämmelser om sekreiess. Konsu­mentverket - som anser den förhållandevis låga sekrelessnivå som följer av försia stycket 1 normalt vara godtagbar för verkets del - ifrågasätter dock om inte för vissa fall en ökad offenllighet med hänsyn till konsumenternas inlresse av information är påkallad. Verket åsyftar bl, a, på information i sädana ärenden som handläggs med stöd av 4 § marknadsföringslagen och som avser utredning om produkters säkerhet m, m,

I annan riktning uttalar sig ett par instanser,

Sveriges industriförbund m.fl. anser sig inte kunna tillstyrka en sådan uttunning av sekretessen vars omfattning ej kan överblickas. Uttrycket "viss statlig tillsynsverksamhet" och de knapphändiga motiven lill tolkning därav gör alt man inte kan avgöra vilken tillsynsverksamhet som kan komma att bli berörd av bestämmelsen. För atl pä ett lillfredsslällande sätt kunna bedöma och ta ställning lill en sådan bestämmelses effekter fordras därför att en betydligt noggrannare utredning om dess tillämpningsområde redovisas och att en lagtext med mer preciserad utformning presenteras. Del synes organisationerna dessutom som om avsikten är atl regeringen i de olika fallen beträffande hela tillsynsverksamheten som sådan skulle uttunna sekre­tesskyddet. Som anförs i motiven är det dock här fråga om myckel ömtåliga avvägningar mellan olika iniressen som uppslår från fall lill fall. Enligt organisationernas mening är en så tmbbig reglering därför olämplig. Den säkerhetsventil som den föreslagna rätten för regeringen atl i särskilt fall förordna om undantag från sekreiessen ulgör, torde enligt organisalionema vara till fyllest för all täcka de åsyftade behoven av offentliggörande.

Svenska bankföreningen m. fi. bankorganisationer kommenterar del tänkta fall all regeringen skulle ge sekretesskydd hös bankinspektionen för uppgifter om bankernas egna förhållanden "endast om del kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra avsevärd skada" för banken. Det framgår av promemorian atl med ett på delta sätt utformat skaderekvisit skulle huvudregeln anses vara all uppgifter om bankernas egna förhållanden skall anses offentliga. Sekretesskyddet blir alltså mycket svagt. Utifrån de tankegångar, som redovisas i promemorian, skulle skälet härför vara att etl krav pä insyn i bankerna gör sig gällande med särskild styrka på gmnd av deras speciella ställning i samhället. Vid bedömningen av ell sådanl krav bör dock enligt organisationernas mening beaktas atl bankerna genom innehållet i banklagarna och i lagen om kredilpolitiska medel är öppna för en total insyn från bankinspektionens och riksbankens sida och att inspektionen och riksbanken därvid uppträder såsom företrädare för samhället och allmänhe­ten. Insynen kompletteras för affärsbankernas del av att offentliga styrelse­ledamöter ingår i bankernas huvudstyrelser, atl särskilda av regeringen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              394

utsedda samhällsrepresentanier ingår i bankernas regionslyrelser samt all kommunerna äger utse representanter i bankernas koniorsslyrelser. Vad organisationerna nu har anfört sägs tala för alt etl sekretesskydd för bankernas egna förhållanden inte bör förutsätta ell skaderekvisii grundat på "avsevärd skada". Del bör räcka atl ett röjande av en uppgift om banken kan antas "medföra skada" för banken. Etl starkt skäl för en sådan uiformning av sekretesskyddet hos bankinspektionen är all sekreiessen hos riksbanken för bankernas egna förhållanden kommer alt ha denna innebörd enligt förslagel. Eftersom samma uppgifter om bankerna i myckel betydande utsträckning finns hos både bankinspektionen och riksbanken anser organisationerna atl samma sekretesskydd bör gälla på bägge ställena. Motsvarande uppfattning har Svenska försäkringsbolags riksförbund. Enligt dess remissyttrande har vid utformningen av bestämmelsen i denna del inte beaktats den kritik som bl. a. riksförbundei framförde mol molsvarande föreskrift i OSK:s förslag (30 § andra slyckel). Delta anser riksförbundet vara i och för sig beklagligt. Som framhålls i promemorian (s. 497) är det här fråga om ofta myckel ömtåliga avvägningar där risken för skada för den enskilde måste vägas mot det allmänna intresset av all syftena bakom t. ex. lillsynslagsliftningen tillgo­doses genom atl myndigheten får rätt att offentliggöra sina iakttagelser. Riksförbundei förutsätter i delta läge att tillämpningen från regeringens sida kommer att ske med beaktande av alt stadgandet ger en yttre ram som i och försig gör det möjligt att ta hänsyn till de kritiska synpunkter mol rekvisitet "avsevärd skada" som framförts också från andra håll vid remissbehand­lingen av OSK:s förslag.

En annan fråga om tillämpningen av bemyndigandet i andra slyckel las upp av statens kärnkraftsinspektion. Myndigheten anmärker den skillnaden mellan 4 och 8 §§ alt sekretess enligt 8 § ifrågakommer endasl om berört företag begär del under del all molsvarande begäran inte förutsätts enligt 4 §. Sislnämnda paragraf synes dock inte utesluta atl regeringen i följdförfatlning föreskriver sådan begäran som förutsättning för sekretess. Det förekommer hos inspektionen i praktiken inte sekretessbeläggning av kommersiella skäl ulan begäran. I en kommande följdförfatlning kan enligt inspektionens mening en begäran såsom fömtsättning för hemlighållande av sädana skäl lämpligen föreskrivas såvitt avser inspektionens verksamhet.

Tredje stycket

Statens pris- och karlellnämnd har ingen erinran mot den föreslagna ordningen belräffande kartellregisier men påpekar atl den sannolikt medför en ökad arbetsbörda för nämnden.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              395

Fjärde styckel

Sekreiessen i kommunal verksamhet berörs i en del yttranden.

Statens livsmedelsverk konslaierar alt handlingar som berör verkets tillsyns­verksamhet f n. sekretessbeläggs i 2§ 12 CSK men att regler emellertid hittills har saknats för motsvarande behandling av ärenden i hälsovårds­nämndernas verksamhet. Företag som blivit föremål för hälsovårdsnämn­demas kontroll har av förklarliga skäl haft svårt atl acceptera att handlingar, som infordras eller på annat sätt kommer under nämndernas förvar, inte omfattas av sekreiess. Livsmedelsverket anser det därför vara klart motiveral all också kommunala organ erhåller molsvarande möjligheter all sekretessbelägga handlingar som rör deras tillsynsverksamhet och tillstyrker således den föreslagna lydelsen av fjärde slyckel. För all ytterligare markera sekreiessen hos kommunala tillsynsmyndigheter borde övervägas atl låta denna del av 4 § utgöra en separat paragraf Exemplifieringen i specialmoli­veringen lill lagförslaget (s. 498) kan av anförda skäl kompletteras med "tillsyn över livsmedelslagsiiftningen".

Önskemål om sekretess också i annan kommunal verksamhet än lillsyn framställs i några yttranden.

Göteborgs kommunstyrelse saknar en bestämmelse som gör det möjligt för kommunen alt behandla uppgifter från näringslivet med sekretess i de fall kommunen vidtar åtgärder för stödjande av näringslivet, t. ex. i sysselsäli-ningsbefrämjande syfte. Kommunstyrelsen erinrar om det allt större ansvar som kommunerna fått pålaga sig i delta hänseende. Kommunstyrelsen förordar således all lagförslaget kompletteras med en bestämmelse av angiven innebörd, eftersom en större öppenhet från näringslivets sida förutsätter sekretess hos de kommunala myndigheterna - åtminstone i ell inledande skede av ett ärendes behandling. Kommunstyrelsens förslag tillstyrks av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.

När det gäller kommunerna är promemorieförslaget begränsat i jämförelse medOSK:sförslag,anmåTker Svenska kommunförbundet. Det sekretessbehov som föreligger här torde enligt promemorian kunna tillgodoses redan genom att regeln fär avse lillsyn med avseende på näringslivet. Förbundet anser atl del sålunda fördel kommunala områdel föreslagna sekretesskyddet är alltför begränsat. Då kommunerna har en inte oväsentlig utredningsverksamhet rörande näringslivet i allmänt näringsbefrämjande syfte bör - såsom också OSK föreslog - sekretesskyddet omfatta även kommunala utredningar med avseende pä näringslivet. Ett sådant sekretesskydd skulle underiätta inhäm­tandet av uppgifter från de enskilda företagen. Kommunförbundet nämner också i delta sammanhang de uppgifter som kommunerna har inom området för konsumentskydd och som lokalt utövas av konsumentnämnder, konsu­mentsekreterare m. ft. 1 många fall sker anmälningar lill berörda kommunala organ om all näringsidkare handlat på etl sätt som påstås strida mot god affärssed eller i annat avseende vara oiillböriigt mot konsumenter eller övriga

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              396

näringsidkare. Enligt förbundet är del angelägel atl bereda möjligheter att sekretessbelägga hithörande handlingar till dess ärendet hunnit närmare utredas. Liknande synpunkter framförs av stadsjuristen i Stockholms kommun.

Femte stycket

Frågan om sekretesslidens längd berörs bara i yttrandet från statens jordbruksnämnd. Nämnden anseratt man bör dra en parallell med sekretessli­den, fem år, för uppgift som har tillkommit eller inhämtats för att användas vid facklig förhandling,

5§

Att försäkringsinspektionen anser att paragrafen bör sammanföras med de bestämmelser om sekreiess i inspektionens tillsynsverksamhet som ges i 4 § har redovisats under den paragrafen.

Den obestämda formen "försäkringsinrällning" i företa slyckel 1 ger enligt hovrätten för Västra Sverige beslämmelsen en annan innebörd än den bestämda formen skulle ha gjort. Det senare uttryckssättet förefaller hovrätten vara naturiigare.

Regeringsrätten förordar att skaderekvisilet i första stycket 2 utformas enhetligt med skaderekvisilet i 8 kap, 7 §, t, ex, genom att del föreskrivs att uppgift är omfattad av sekretess, om del inte kan hållas för visst atl uppgiften kan röjas ulan skada för den enskilde,

6§

Första, andra och iredje fondstyrelserna för allmänna pensionsfonden har ingen erinran mol förslagel på denna punkt, FuUmäktige i riksgäldskontoret noterar att de synpunkter, som framfördes i yttrandet över LAH, har beaktats genom paragrafen, vilken innebär att uppgift om enskilds ekonomiska förhållanden i riksgäldskontorets upplåningsverksamhei fär etl sekretesskydd som i stort sett överensstämmer med vanlig banksekretess,

7§

Första stycket

Flygtekniska försöksanstalten, skogsstyrelsen och konsumentverket konsta­terar att paragrafen i huvudsak motsvarar nuvarande bestämmelser och har inga erinringar mot förslaget, Detla täcker också i tillräcklig grad sekreiessbehoven vid statens geotekniska institut, statens planverk och Sveriges geologiska undersökning enligt vad som sägs i remissyttrandena från dessa myndigheter.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             397

Tillämpningsområdet för paragrafen behandlas särskill i några yttranden. All lanlbruksslyrelsen anser all viss del av tillämpningsom­rådet för 4 § bör föras över till 7 § har redovisats under förstnämnda paragraf Statens trafiksäkerhetsverk har uppfattat utformningen av 7 § så atl den provningsverksamhet verkel bedriver skall omfattas därav. Handlingssekre­tess råder f n. för denna verksamhet, i fråga om typgodkännanden enligt 21 § SekrL och beträffande annan provning eller undersökning för enskild uppdragsgivares räkning enligt 27 § SekrL, jämförda med 2 § 74 resp. 4 § 41 CSK. Arbetarskyddsstyrelsen konstaterar att paragrafen kommer att bli tillämplig på den verksamhet med utredning och utförande av mätningar och analyser som styrelsens arbeismedicinska avdelning mol ersällning utför ål förelag m. fi. Etl specialproblem är här om stadgandet även skall tillämpas då del gäller styrelsens verksamhet med s. k. frivillig granskning av tekniska anordningar. Enligt styrelsens uppfattning torde så inte vara fallet, eftersom denna verksamhet anses motiverad av intresset all främja arbetarskyddet och någon debitering inte sker för styrelsens arbete. Detta slag av verksamhet torde därför falla under 2 §. Ett annat specialproblem, som styrelsen diskuterar, är den verksamhet med analys av biologiska prover, som sker inom styrelsens arbeismedicinska avdelning. Del synes helt tydligt att del här är fråga om uppdragsverksamhet mol ersällning i den mening som avses i 7 §. Men sekretessintresset knyter sig här inte främst lill arbetsgivarens inlresse av all fä disponera över resultaten. Del är här huvudsakligen fråga om analyser av t. ex. patienters blod- och urinprov, som sänds in av läkare. Här finns således enligt styrelsen ett påtagligt behov av skydd för den enskilde. Detta inlresse tillgodoses inte genom 7 §. Del synes tveksamt om man kan anse att del här är fråga om ärende om arbetarskydd enligt 8 §. Det synes lämpligl atl denna fråga penetreras ytterligare i del fortsatta lagstiftningsar­betet. Om särekild författningsreglering kommer lill stånd för arbetarskydds-området bör enligt styrelsens mening det övervägas om även detta problem kan lösas där.

Sveriges industriförbund m.fi. nämner alt del i fall där statlig myndighei utför provning för enskilds räkning inträffar atl handlingar m. m. angående provningsobjeklet översänds lill annan myndighei för särskild delundersök­ning etc. Fråga uppkommer då om vilken sekretess uppgifter om provningen åtnjuter hos den sistnämnda myndigheten. Organisationerna finner det vara av vikt atl del fastslås all uppdragslämnaren skall anses som uppdragsläm-nare även till sislnämnda myndighei och att även där måsle iakttas hans till den förstnämnda myndigheten lämnade sekreiessönskemål.

Lantbruksstyrelsen framhåller alt sekreiessen för uppdragsverksamhet inte förutsätter atl ett utlämnande av uppgiften skulle innebära skada. 1 7 § anges inte heller vilka uppgifter som skall skyddas. EmeUertid kan sekreiess inte gälla för annal än den enskildes - uppdragsgivarens - ekonomiska och övriga personliga förhållanden. I myndighetens diarium bör därför inte kunna

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                               398

hemlighållas att ell uppdrag har begärts. Uppdragets närmare innebörd bör emellertid, liksom utredningar m. m, i ärendet, omfattas av sekreiess. Sekretessen för uppdrag behöver alltså enligt lantbruksstyrelsens mening inte innebära etl förbud all lämna uppgift om atl uppdrag har förekommit.

Flera remissinstanser kommenterar förslagel att sekretess gäller bara om uppdragsgivare begär del. Flertalet är kritiska mot förslagel.

En lösning i enlighet med vad OSK föreslog (25 § LAH), nämligen att sekreiess skulle gälla också när uppdragsgivaren med säkerhel måsle ha avsett hemlighållande, förordas av försvarets forskningsanstalt, patent- och registreringsverket, Svenska arbetsgivareföreningen m. fi. saml LRF.

Enligt försvarets forskningsanstalt synes OSK:s förslag vara ett praktiskt komplement lill kravel på uttrycklig begäran, särskilt som s. k. tysta förbehåll i stor utsträckning måste förutsättas i affärsliknande avtalsförhållanden. Promemorians motivering för uteslutningen förefaller anstalten diskutabel, eftersom remissyttrandena synes ge vid handen atl de befarade tolknings­svårigheterna lämpligast kan förhindras genom bibehållande av nuvarande konslmktion, dvs. att för offentiighel kräva uppdragsgivarens samtycke, vilket då förutsätts kunna ges uttryckligen eller framgå av omständighe­terna.

Patent- och registreringsverket ullalar all 4 § 30 CSK skapar ett tillfredsstäl­lande skydd för uppgifter avseende vissa utredningar rörande uppfinningar och mönster, vilka uppgifter kan vara av myckel ömtålig natur och vilka uppdragsgivaren förutsätter blir hemlighållna. Sekretessen är därvid en avgörande förutsättning för att verkets uppdragsverksamhet skall anlitas. F. n. förekommer inte någon särskild begäran om sekreiess i uppdrags­ärenden och del skall inte förväntas alt verkets kunder har sädan insikt i sekretesslagstiftningen all de förslär atl bevaka sin rätt lill hemlighällande genom särskild begäran. Underiåtenhet atl begära sekretess skulle få den ytterst allvariiga konsekvensen all en pateniansökan omöjliggörs på uppfin­ning som uppdraget avser, eftersom offentliggörandet medför nyhetshinder. Redan på denna gmnd anser verkel att den föreslagna lösningen inte kan godias. För tydlighetens skull framhåller verket att det inte hjälper att i efterhand fä in en begäran om sekretess för att bibehålla möjligheten all söka palenl på uppfinningen. Bortsett härifrån skulle en ordning som tvingade verkel all i uppdragsärenden särskill infordra sekretessbegäran medföra en avsevärt ökad arbetsbelastning. Det åriiga antalet uppdragsärenden på patenlområdet är ca 3 000. Verkets invändningar mot sekre­tessbestämmelsen gäller även uppdragsverksamheten avseende mönster.

Enligt gällande rätt och enligt 25 § LAH är det en presumtion för sekretess, anmärker Sveriges industriförbund m. fl. 1 promemorieförslaget omkastas presumtionen tUl in dubio offentiighel. Skälet till detta anförs vara tillämp­ningssvärigheter med del andra ledet av OSK:s regel. Organisationerna

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             399

erinrar om all provning, forskning m. m. som hos myndighet sker för enskilds räkning är ett utpräglat förtroendefall, där en önskan om sekretess är det regelmässigt förekommande. De tillämpningssvärigheter som anförts mot OSK:s förslag lorde i övervägande anlal fall endasl bestå i att ett telefonsamtal till uppgiftslämnaren måsle göras om man är osäker på uppdragslämnarens önskemål i sekreiesshänseende. Del motsvarar således vad som vid utlämningsärenden i dessa ärenden i dag i allmänhet måste göras. Det vore utomordentligt stötande om en skyddsvärd uppgift mot bättre vetande utlämnades bara därför att uppdragsgivaren glömt eller förbisett att klart ange sekrelessönskemålen. Dessa är dessutom svåra att för olika utlämningssiluationer uttömmande ange i förväg. Organisationerna anser med anledning av vad nu har anförts att presumtionen för sekretess i dessa ärenden måsle behållas. LRF anser all de förlroendesilualioner som här avses bör medföra atl sekrelessbehov presumeras och all skydd ges även i de fall den enskilde måste antas ha avsett sekreiess, trots att formell begäran inte har framställts.

Alternativ lill såväl OSK:s förslag som promemorieförslaget föreslås av en del remissinstanser.

DAFA ställer sig tvekande inför all - på sätt som föreslås i promemorian -ett sekretesskydd vid en bearbetning på uppdrag av enskild skall vara helt beroende av om uppdragsgivaren vid t. ex. avtalstecknandet uttryckligen begär det. Alt - som OSK har föreslagit - välja en konstruktion med presumtion in dubio för sekretess anser DAFA inte heller vara tillfredsstäl­lande. Fråga är om man inte bör gå ell steg längre. DAFA föreslår därför att 7 § kompletteras sä lill vida att det för uppdrag som utföres för enskilds räkning vid vissa angivna myndigheter, vilkas verksamhet är helt uppdrags-orienterad och där del i övervägande antal uppdrag sannolikt ingår uppgifter som uppdragsgivaren inte önskar offentliga, föreskrivs en sekretess som är oberoende av någon handling från uppdragsgivarens sida. Krelsen av dessa myndigheter kan lämpligen bestämmas till den som av OSK föreslogs betagen möjligheten att utan samtycke utlämna handling även om myndig­heten bedömer det allmännas inlresse kräva del.

Alt uppgifter, som avser provning, bestämning av egenskaper m. fl. sådana uppdrag som myndighet utför för uppdragsgivares räkning är sekretessbelag­da fär enligt statens provningsanstalts mening anses naturiigt. Det allmänna intresset av atl sådana uppgifter är offentliga måste anses mycket ringa eller obetydliga jämfört med den enskilde uppdragsgivarens intresse av sekreiess för uppgifter som t. ex. kan röja fabrikationshemligheter eller tekniskt utvecklingsarbete. En förevagning av uppdragssekretessen skulle enligt anstalten kunna medföra att den enskilde uppdragsgivarens incitament till att lämna provningsuppdrag skulle minska. Detta skulle vara olyckligt då det lär anses vara ett allmänintresse att provning och kontroll bedrivs i syfte att öka skyddet av liv och hälsa och av miljön, förbättra resurshushållningen.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               400

förstärka konsumentskyddet samt öka lillföriitligheten i tekniska processer. Provningsanstallen avstyrker promemorieförslaget i den del det innebär att uppgifter i samband med provningsuppdrag undantas offentiighel endast om uppdragsgivaren begärsådan sekreiess. Enligt anstaltens mening kan del inte anses föreligga ett sådant allmänt intresse för denna typ av uppgifter som gör det befogat atl frångå nuvarande generella sekretessiadgandeoch i stället göra sekreiess beroende av uppdragsgivarens uttryckliga begäran i varje enskilt fall.

Slalens skeppsprovningsanslall anför atl en beslämmelse, atl sekretesskäl skall gälla bara om uppdragsgivare begär det, skulle fä klart negativ inverkan på skeppsprovningsansialtens marknadsföring, någol som framgår klan om man beaktar att regler motsvarande vår offentlighetsprincip normalt inte finns utomlands i de länder där skeppsprovningsansialten har sin utländska kundkrets. Som regel finns inte heller förståelse för offentlighetsprincipens funktion i samhället. Härav följer atl en presumtiv kund vid valet mellan två olika skeppsprovningsanslalter, vilka kanske offererat ett arbete till ungefar lika stor kostnad, väljer det företag som inger mest förtroende. I begreppet förtroende ingår då bl. a. bedömning av värdet att kunna garanteras sekretess automatiskt utan alt behöva särskilt diskutera en sådan utomlands många gånger självklar omständighet. Skeppsprovningsansialten framhåller all kravet på sekretess ibland kan vara så starkt att man t. o. m. önskar hemlighålla det förhållandet att man över huvud laget överväger att utföra prov eller undersökningar. Ett grundmurat anseende för objektivitet och diskretion anser således skeppsprovningsansialten vara en av hörnpelarna i dess uppdragsverksamhet. Anstalten förordar i försia hand att texten "om denne har begärt sådan sekretess" i ifrågavarande paragrafförslag utgår och i andra hand att texten omformuleras så att utländska beställare åtnjuter sekretess ulan särskild ålgärd, medan svenska kunder kan begära sådan.

Alt ett uttryckligt önskemål skall finnas för att sekretess skall gälla för sådan undersökning, ökar enligt riksarkivets yttrande svårigheterna för myndigheten att bevaka sekretessen. En tidsmässig schablonregel i detta speciella fall ärati föredra särskilt som intresset av insyn måsle betecknas som ringa av andra än dem som kan dra ekonomisk fördel av redan gjorda utredningar.

Universitets- och högskoleämbetet erinrar om att del i sitt remissyttrande över LAH har beröri frågan om sekretess för myndighets uppdrag för enskilds räkning. Ämbetet framhöll därvid att kravet på öppenhet och insy n är särskilt framträdande för läroanstalternas del, eflereom det grundläggande för all vetenskaplig verksamhet är offenllighet och öppet idéutbyte forskarna emellan. För atl även den industriella uppdragsforskningen skulle främjas och underlättas föreslog dock ämbetet atl en möjlighel till sekreiess skulle införas för uppdragshandlingar i de fall då uppdragsgivaren och läroanstalten särskilt enades därom i avtalet rörande uppdraget. Om vidare läroanstalten

 

Prop. 1979/80:2   De! B   Bilaga 2                              401

senare skulle finna att det allmännas inlresse krävde atl tidigare beslutad sekretess upphävdes, borde läroanstaltens styrelse kunna förordna därom. Ämbetet finner nu inte skäl att i sak frångå sitt tidigare avgivna förslag och förordar därför att 7 § utformas i enlighet härmed. Liknande åsikt har rekiorsämbeiei vid Lunds universitet. Statens lantmäteriverk (LMV) anför:

Lantmälerieis uppdragsverksamhet betiänar i företa hand offentliga organ, främst kommunerna, men riktar sig också till enskilda uppdragsgivare. Verksamheten innefattar mätningsuppdrag av olika slag, flygfotografering och framställning av flygbilder, kartframställning, fastighetsvärdering samt fastigheisutredningar av olika slag.

Atl värderingsuppdragen läcks av bestämmelsen framgår omedelbart av ordalydelsen. I vilken mån bestämmelsen blir tillämplig på övriga delar av lantmälerieis uppdragsverksamhet framgår inte klart. 1 detla avseende finns behov av vägledande motivullalanden.

När det gäller värderingsuppdragen finns ett klart behov av sådanl sekretesskydd som beslämmelsen avser. Motiv för sekretess finns främst i fall då uppdragsgivaren vill skydda sina ekonomiska iniressen i förhållande lill motpart i förhandling eller tvistemål. Det kan påpekas alt del vid tillämpningen av beslämmelsen blir nödvändigt att göra vissa preciseringar när del gäller bestämmelsens räckvidd. De uppdrag som förekommer inom sektorn fastighetsvärdering inrymmer bl. a. uppdrag som enbart består i all sammanställa tillgängliga uppgifter ur allmänna handlingar, t. ex. all med hjälp av ADB ta fram listor över köp av fasligheter. Det finns knappast skäl atl ha sekretesskydd i sådana uppdrag. Motiven för ett sekretesskydd tar sikte på värderingsuppdrag i en något snävare bemärkelse, dvs, uppdrag som innefattar egentliga värderingsmoment. Del synes vara både möjligt och rikligt atl vid tillämpningen tolka bestämmelsen i överensstämmelse med det sagda.

Med det fömt använda uttrycket fastigheisutredningar avses i försia hand utredningar rörande beskaffenheten av gällande fastighetsindelning eller gällande faslighetsrätisliga förhållanden i övrigi, t, ex, fiskerällsutredningar. Del gäller här utredningarom förhållanden som i och försig är fullt offentliga, även om det i uppdragsfallen behövs en särskild utredning innefattande tolkning av arkivhandlingar m, m, för all klarlägga förhållandena. Om motivet för sekretess är begränsat lill uppdragsgivarens upphovsrällsliga intresse av att andra inte kostnadsfritt eller för enbart kopieringskostnaden skall kunna utnyttja utredningsresultatet kan del ifrågasättas om skälen för sekretess är tillräckliga. Mol uppdragsgivarens inlresse står nämligen ett allmänt intresse av att sådana utredningsresultat som avses här blir effektivt utnyttjade. I vissa fall kan emellertid skäl för sekreiess finnas med hänsyn till pågående förhandling, process eller liknande.

I lantmälerieis uppdragsverksamhet ingår också fastigheisutredningar som inte är begränsade till utredning om gällande förhållanden utan också innefattar annal, t. ex. utvärdering av olika handlingsalternativ när det gäller vissa fastighelsrältsliga frågor. I sädana sammanhang finns starka skäl för atl uppdragsgivaren skall kunna fä sekretesskydd. Fallel är jämförbart med värderingsuppdragen.

Ett annat exempel på vad LMV här avser kan hämtas från LMV:s flygfotograferingsverksamhet. Uppdragsgivaren kan därvid beställa flygbild

58 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              402

tagen på viss höjd över visst område, LMV förbehåller sig därvid f n, altlid rätten att kunna vidareutnyttja materialet. Om så inte skulle kunna ske på gmnd av all uppdragsgivaren begärt sekretess skulle ett rationellt, och i övrigt från samhällsekonomisk synpunkl optimalt utnyttjande av materialet hind­ras, Molsvarande gäller andra delar av lantmälerieis tekniska beställnings-verksamhet. Här motsätter sig LMV bestämt den föreslagna regleringen.

Mot den angivna bakgrunden anser LMV förelaget innebära en alllför onyanserad och i vissa avseenden långtgående reglering, 1 stället förordar LMV atl del läggs i myndighetens prövning atl på framställning av beställaren medge sekreiess i vissa fall, varvid synpunkter av det slag LMV anfört i del föregående kan vara vägledande.

Vid vissa uppdrag kan annan myndighet eller konsult behöva anlitas för viss del av uppdraget. Det är i sådana fall nödvändigl att sekretess kan gälla i ärendet. Dessa spörsmål synes även ha beaktats i det nu framlagda förslagel.

Livsmedelsverket påpekar alt paragrafens lydelse och motiven tyder på all man redan i samband med atl uppdraget ges måste ta ställning lill hur uppdragstagaren/myndigheten skall behandla materialet. Däremot lämnas, såvitt livsmedelsverket kan finna, ingen ledning hur myndigheten skall handla, om sekretessfrågan aktualiseras av tredje man först vid en senare tidpunkt. Om någon överenskommelse inte träffas från början i sekre­tessfrågan, uppslår då frågan om denna omsiändighei utgör tillräcklig grund för alt lämna ut uppgifterna eller om det ankommer på livsmedelsverket som uppdragstagare att i det aktuella fallel först inhämta uppdragsgivarens besked. Livsmedelsverket anser all innebörden av den föreslagna regeln är någol oklar och skulle föredra en formulering som liksom 4 § 13 CSK klarare anger uppdragstagarens skyldigheter.

Promemorieförelaget ställer enligt några remissinstanser krav på särskild information om alt sekreiess gäller bara om uppdragsgivaren begär det, JO förklarar att den enskilde, till vare förmån sekreiessen skall gälla, verkligen måsle fä upplysning om att sekreiessen är beroende av hans begäran, I annal fall kan bestämmelsen bli en tom bokstav, Samma uppfattning har skogssty­relsen. StatensprovningsanstaU anger att man, i den mån promemorieförslaget följs, i samband med orderbekräftelse av uppdraget kommer att lä informera uppdragsgivaren om sekretessreglernas innebörd. Anstalten anser vidare atl del också lorde bli nödvändigl alt upprätta en förteckning över de ärenden där sekretess begärts. Då verksamheten vid anstalten är uppdelad på ett tiugoial laboratorier såväl centralt i Borås som regionalt kommer en sädan ordning att medföra ett inte oväsentligt administrativt merarbete med därav följande kostnadsfördyring. För personalens del skulle det också bli komplicerat att hålla reda pä eller i varje enskilt fall ta reda pä humvida sekretess är begärd eller ej.

Dispensmöjligheten behandlas i vissa yttranden.

Svenska bankföreningen m.fi. bankorganisationer framhåller alt den allmänna principen är atl ett civilrättsligt avtal inte kan brytas annat än

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               403

genom lag. Här skulle överenskommelsen om sekretess kunna brytas genom ett ensidigt förordnande av regeringen. Uppenbariigen kan delta vara allvarligi fören enskild,som har föriilat sig på sekretessöverenskommelsen. Sekretesskyddet borde i vart fall kunna brytas endasl vid synneriiga skäl och detta borde klargöras i själva lagtexten. För att öka fömtsebarheten av en sekretessöverenskommelses effekt bör i motiven till lagen genom exempel belysas i vilka fall regeringen tankes kunna upphäva sekretessen. Organisa­tionerna anser att även med en sådan komplettering man måste räkna med alt en uppdragsgivare i det särskilda fallel finner sekretesskyddet alltför osäkert och därför hellre avstår från atl lämna uppdraget. En sådan konsekvens av regelsystemet är otillfredsställande, eftersom en myndighet kan tänkas vara på gmnd av speciella kunskaper eller av annan orsak överiägsen varje annan uppdragstagare. Det förtjänar därför enligt organisationernas mening över­vägas hur etl fullt betryggande sekretesskydd skulle kunna uppnås i dessa ärenden, t. ex. genom ett förhandsbesked från regeringen att den avtalade sekretessen skall vara ovillkoriig. Sveriges indusiriförbund m. fi. instämmer i bankorganisationernas yttrande på denna punkt,

Svea hovrätt ifrågasätter om del inte är tillräckligt med den allmänna regeln i 2 kap, 15 §,

Två remissinstanser kommenterar förslagel om en sekrelesstid på 20 år. Konsumentverket finner regeln godtagbar. Den utsträckning av sekretessliden från 10 till 20 år som föreslås bedömer statens geotekniska institut inte innebära någol större problem för institutet, eftersom bara fä uppdrag drabbas av sekrelessbeläggning där,

Skeppsprovningsansialten noterar här med tillfredsställelse atl de krav på oförändrad sekretesstid på 50 år som har framställts i samband med avgivande av yttranden över OSK:s resp, TK:s betänkanden i promemorie­förslaget har tillgodoselts. Med hänsyn lill rådande konjunkturer inom varvs-och sjöfartsnäringarna är skeppsprovningsansialtens konkurrenssituation om möjligt än mera framträdande. Av betydelse ur sekrelessynpunkl är bl, a, att utländska konkun-erande skeppsprovningsanslalter ofta har juridisk ställning som enskilt företag. Detta medför enligt anstaltens mening atl dess krav på oförändrad sekretesslid kvareiår med oförminskad styrka, då man därigenom fär en ställning mera i paritet med konkurrenterna.

Paragrafen, som innebär en nyhet i jämförelse med LAH, mottas genomgående positivt av remissinstanserna. Postverket anser det som en värdefull förbättring att myndighet nu föreslås fä laglig rätt atl i t, ex, etl upphandlingsärende efterkomma en begäran från anbudsgivare om sekretess vad gäller det av honom avgivna anbudet, på grund av att ett offentliggörande skulle kunna åsamka honom skada. Byggnadsstyrelsen noteraratt förelag som

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             404

styrelsen framförde i yttranden över OSK:s och TK:s förslag i allt väsentligt har lillgodoselts, bl, a, genom 8 §, Skogsstyrelsen konstaterar att bl, a, 8 § innebäratt samma sekrelessmöjligheler som f n, finns enligt förslaget tycks komma att föreligga beträffande de för skogsvårdsorganisationen betydelse­fulla handlingarna, Sveriges geologiska undersökning anser att bl, a, 8 § ger ett tillräckligt sekretesskydd för myndighetens del. Nämnden för statens gruv­egendom uttalar att i nu gällande lagstiftning närmast motsvarande regel för nämndens del är utformad som en ren regel om tystnadsplikt i det att den endast förbjuder ett obehörigt yppande av drifts- och affäreförhållanden inom näringslivet (16 § instmklionen /1973:567/ för nämnden för statens gruv­egendom). Genom atl promemorieförslagets sekrelessbegrepp även inne­fattar uppgifter som förekommer i allmän handling ger förslagel ett fullständigare sekretesskydd i förevarande hänseende. Enligt den bedömning stadsjuristen i Stockholms kommun gör fyller 8 § ett behov som nu 34 § SekrL bara delvis tillgodoser. Kravel alt sekreiess skall ha begärts av den enskilde i förening med "rakt" skaderekvisit synes innebära en rimlig avvägning mellan insyns- och skyddsintressena. Svenska arbetsgivareföreningen m.fl. välkomnar den möjlighel för enskild näringsidkare att fä sina önskemål om sekretess tillgodosedda vid affärsförbindelser med myndighet som ges i paragrafen. Med hänsyn lill det stötande i alt glömska eller ett förbiseende av att ange sekretessönskemålen helt utsläcker sekreiessen och den starka presumtion för sekreiess som råder i de avsedda fallen anser organisationerna dock att paragrafen för att ge erforderiigl skydd obetingat måste kompletteras med en föreskrift all sekretessen skall gälla om den som uppgiften rör måsle anses ha avsett sådan sekretess.

Som ett exempel pä problem som stadsjuristen i Stockholms kommun anser sig kunna skönja vid den praktiska tillämpningen av paragrafen nämns följande. I ärenden om tillstånd till förvärv av hyresfastighet enligt 1975 års lag därom begär ibland kommunens fastighetskontor uppgifter från resp. kommunala verk och andra förvaltningar om huruvida köparen står i skuld för avgifter av olika slag, t. ex. va-avgifter, el- och gasavgifter samt sophämtningsavgifter. Uppgifterna begäre i syfte alt lä belyst huruvida köparens ekonomi är sådan att han kan antas vara i stånd att förvalta fasligheten och hålla fastigheten i sådant skick att den motsvarar de lagliga anspråk de boende kan ställa, dvs. om förvärvslillstånd lär vägras jämlikt 4 § nämnda lag. Uppgifterna intas ofta i de yttranden hyresnämnden och bosladsdomstolen inhämtar från kommunen i sådana ärenden. Uppgifter av detta slag torde enligt stadsjuristens mening vara alt hänföra till uppgifter om affärs- eller driftförhållanden. Däremol synes det stadsjuristen osäkert om del här verkligen är fråga om "affärsförbindelse" mellan resp. myndighet och den enskilde. När kommunen har en offentligrättsligl reglerad prestations-skyldighet, som är fallet i fråga om sophämtning och tillhandahållande av vallen och avlopp, förefaller förhållandet mellan kommunen och den

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2       ' "'                   405

enskilde knappast enligt språkbruket kunna betecknas som en afiarsförbin­delse. 1 de fall kommunens prestation yttéret vilar på civilrättslig grund, som är fallet med el-, gas- och värmeleverans, ligger det möjligen närmare till atl betrakta förhållandet som en affärsförbindelse. Utlämnandet av uppgifter av ifrågavarande slag kan onekligen lända till skada, i det här angivna fallet så till vida alt fasiigheisköparen på grund av dessa kanske vägras förvärvstillstånd. Ett klargörande moiivuttalande om paragrafens tillämplighet på uppgifter som rör brukare av detta slags kommunala nyttigheter anser stadsjuristen därför vara önskvärt. Exemplet sägs f ö. ge en fingervisning om vilka vanskliga bedömningar som kan uppkomma vid en intresseavvägning enligt 2 kap. 7 § första slyckel 2. Delade meningar kan här råda om skyddsinlres­sel.

JO gör samma anmärkning som i fråga om 7 §.

Beträffande uttrycken "bestämmande inflytande", "under myndigheten" och "överordnad myndighet" gör JK, statens kärnkraftsinspektion, stadsjuristen i Stockholms kommun och Sveriges industri­förbund m.fl. samma erinringar som de dessa remissinstanser riktar mot 7 kap. 1 §. Stadsjuristen noterar att ingei i promemorieförslaget talar mot atl förevarande beslämmelse blir tillämplig även vid de kommunala bolagens affärsförbindelser med kommunen.

Dispensregeln finner riksrevisonsverkel väl motiverad. Det kan nämligen finnas fall, anser verket, då del visseriigen från den enskildes sida föreligger ett vissl behov av sekretess, men där det allmänna intresset av offentlighet är så stort atl det fär anses väga tyngre än det enskilda intresset.

Svea hovrätt ifrågasätter om det inte är tillräckligt med den allmänna regeln i 2 kap. 15 §.

Bestämmelserna i andra stycket om sekrelesstid lämnas utan erinran av försvarets materielverk och postverket. Riksrevisionsverket förutsätter att tillämpning av maximitiden blir aktuell bara i undantagsfall. Försvarets materielverk berör bestämmelserna i samband med motsvarande regler i 7 kap. 2 § andra stycket.

9§

Importkontoret för u-landsprodukter anser att förslaget förefaller täcka myndighetens behov av sekretess med hänsyn till enskilds affärsförhål­landen och har alltså inga invändningar mot del.

yO anmärker att det i bl. a. 9 § föreskrivs att sekretess skall gälla om den till vars förmån sekretessen gäller har begärt sådan. Införande av detta rekvisit innebär principiellt sett en nyhet. Om bestämmelsen inte skall bli en tom bokstav måste den enskilde, till vars förmån sekretessen gäller, verkligen fä upplysning om att sekretessen är beroende av hans begäran. Det sagda gäller i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              406

särskilt hög grad i fråga om sekretess i myndighets verksamhet avseende internationellt utvecklingsbistånd. Sekreiess kan här komma alt gälla lill förmån för utländska företagare. Eftersom den i Sverige rådande offentlig­hetsprincipen i allmänhet inte är känd utomlands framstår det för JO .som särekilt angeläget all vederbörande blir upplyst härom och om att sekretess blir beroende av alt han själv begärt sådan,

Svea hovrätt ifrågasätter här liksom belräffande 7 och 8 §§ om det inte är tillräckligt med den allmänna regeln i 2 kap, 15 §,

10 §

Paragrafen kommenteras endast av länssiyretsen I Göteborgs och Bohus län. som anser atl beskrivningen av verksamhetsområdet där sekretessregeln skall vara lUlämplig bör göras mer distinkt,

U §

Patent- och registreringsverket (palenlverket) framhåller atl verkets Önskemål vad gäller sekreiess i ärenden om ansökan om palenl har beaktats på flera punkter. Verket framför ingen kritik mot förslaget i denna del.

Två remissinstanser har synpunkter på förslagel om sekreiess för sådana uppgifter om uppfinningar som har lämnais till myndighei enligt lagstiftning om arbeisgivares rätl till arbetstagares uppfinningar. Försvarets civilförvaltning framhåller all paragrafens andra stycke lämnar tillräckligt sekretesskydd för ritningar, beskrivningar och liknande uppgifter av leknisk natur vad avser arbetsiagaruppfinningar, Däremol vill det synas som om skyddet förevagas för uppgifter av ekonomisk eller liknande art som berör den enskilde, F, n, gäller enligt 4 § 14 CSK all handling med sådana uppgifter inte fär lämnas ut, utan samtycke av vederbörande arbetsgivare och arbetstagare, tidigare än tiugo år efter handlingens datum. Denna bestäm­melse lorde ha bidragit lill parternas villighet atl lämna uppgifter av ekonomisk natur till statens nämnd för arbetstagares uppfinningar och därmed underiältai nämndens uppgift att bilägga tvister utanför domstol. Det är därför önskvärt att den nya lagstiftningen i detta avseende följer hittillsvarande ordning genom etl klart uttalande att uppgifter i ärende hos statens nämnd för arbetstagares uppfinningar skall fä utlämnas före tjugo-årefristens utgång endasl om parterna samtycker därtill. Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar anser det tillfredsslällande att - i motsats lill TK:s förslag - tystnadsplikten avses skola omfatta även sådan uppgift rörande uppfinning som lämnas muntligen inför nämnden. Nämnden har emellertid vissa erinringar beträffande avgränsningen av de uppgifter som omfattas av sekreiessen. Vad föret angår handlingssekrelessen synes den föreslagna

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             407

bestämmelsen i andra stycket första punklen snävare än molsvarande reglering i 4 § 14 CSK, Där gäller sekretessen i fråga om beskrivning, ritningar och andra handlingar som har inkommit lill nämnden eller har upprättats där. Den omfattar sålunda alla handlingar som ges in till nämnden eller upprättas där, och delta även om handlingarna inte direkt rör uppfinning ulan endasl på det sättet anknyter till uppfinning att de ingår i sådant ärende rörande uppfinning som har hänskjutils lill nämnden, I fråga om lystnadsplikten medför den föreslagna bestämmelsen i andra stycket företa punkten tyst­nadsplikt i samma omfattning som handlingssekreless föreligger. Enligt nämndens uppfattning är det viktigt atl alla handlingar som ges in till nämnden och alla uppgifter som lämnas muntligen inför nämnden omfattas av sekretess. Dylika uppgifter kan ofta röra andra förhållanden av känslig natur än uppfinning, t, ex, ett företags organisalion, produktionsmetoder, kostnadskalkyler, prissättning eller ekonomiska förhållanden i övrigi. Nämnden anser all dess verksamhei skulle hämmas, om parterna måste räkna med alt uppgiftersom lämnas till nämnden kan bli offentliga utan deras samtycke, I så fall är det risk för att parternas villighet att lämna upplysningar inför nämnden minskar. Därigenom molverkas del syfte som låg lill gmnd för nämndens inrättande, nämligen att tvister om rätt lill uppfinningar och ersättning härför i störeta möjliga mån skulle kunna biläggas ulan att behöva dras inför domslol, I sammanhanget bör erinras om att enligt 22 § femte styckel palentiagen sådana handlingar i palentansökningsärenden, som innehåller företagshemlighet och som inte rör patentsökt uppfinning, kan hållas hemliga även efter det alt övriga handlingar i ansökningsärendet har blivit allmänt tillgängliga. Mot bakgmnd av vad sålunda har anförts föreslår nämnden all andra stycket företa punkten ges följande lydelse, "Sekreiess gäller för sådan uppgift om uppfinning som har lämnats i ärende inför myndighei enligt lagstiftning om arbetsgivares rätl till arbetstagares uppfin­ningar saml för uppgift rörande affärs- eller driftförhållanden som har lämnais i sådanl ärende och vars röjande skulle medföra skada för den uppgiften rör," - Nämnden har inte någol alt erinra mot paragrafens andra stycke andra punkt,

Palenlverket är kritiskt mot den föreslagna mönstersekretessen. Den föreslagna regeln stämmer inte väl med mönsieriagstiftningens huvud­regel om offentlighet i mönsterärenden, från vilken undantag kan göras på begäran. Beträffande tredje stycket förordar palenlverket därför följande lydelse, "I ärende om registrering av mönster gäller sekretess för handling som visar mönstret, om sökanden begärt det. Sekretessen gäller dock endast i den utsträckning som följer av gällande lagstiftning om mönslerskydd,"

12-14 §§ Paragraferna har inte föranlett något yttrande från remissinstanserna.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              408

15 §

Hovrättenför Västra Sverige förordar alt uttrycket "som avser" ersätts med exempelvis "inom", eftersom ett mål kan avse vad som helst,

(hriga frågor

Enligt buss- och taxivärderingsnämnden behövs i sekretesslagen en motsva­righet till 12 § kungörelsen (1969:690) om buss- och taxivärderingsnämnd, vari föreskrivs atl den som hos nämnden har tagit befattning med ärende inte obehörigen fär yppa yrkeshemlighet eller affareförhållande, varom han sålunda har fält kännedom,

Sveriges veterinärförbund påpekar atl del i promemorian anges att 16 § i behörighetslagen för utövande av veterinäryrket bör upphöra. Förbundet vill erinra om alt djursjukvården i Sverige inte utövas endast av offentliga funktionärer (distriktsveterinärer m, fl,) utan även av veterinärer anställda vid privata djurejukhus och djurkliniker samt av privatpraktiserande veteri­närer. Främst utövar dessa djursjukvård av sällskapsdjur och sporthästar. Dessa veterinärer bör enligt förbundels mening liksom tidigare ha lystnads­plikl belräffande kundernas personliga förhållanden, yrkeshemligheter eller eljesl vad som anförtrotts dem i förtroende. Den nya lagen bör därför kompletteras med bestämmelse om tystnadsplikt också för legitimerade privatanställda och privatpraktiserande veterinärer, Allernalivt bör besläm­melse i behörigheislagen finnas kvar som reglerar tystnadsplikten för legitimerade veterinärer som ej är offenlligansiällda,

10 kap. Sekretess med hänsyn till skyddet både för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden

Svea hovrätt anser att rubriken bör ses över språkligt,

l-7§§

Några remissinstanser tar upp frågan om regleringen på taxerings- och skatieområdei bör utgå från uppgifter som är skyddsvärda i och för sig i stället för, som nu huvudsakligen är fallet, anknyta till vissa handlingar,

Riksskatteverket delar uppfattningen i promemorieförslaget att den föreslå­ende omläggningen av taxeringsförfarandet i första instans och av skallead­minislralionen kräver en övereyn av sekretessreglerna. Därvid måsle särskild hänsyn tas till den omfattande regisierföring med ADB-stöd som avses förekomma. Verket instämmer i ståndpunkten att sekreiessregleringen på skatteområdet - mot bakgrund av att de förda ADB-registren blir allmänna handlingar i TF:s mening - bör utgå från de olika uppgifterna som sådana.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             409

Enligt datainspektionens mening synes förelaget leda till en mera följdriktig reglering än den nu gällande.

Den föreslagna ordningen med ett i princip omvänt skaderekvisii utom vid domslol, där ett rakt skaderekvisii skall gälla, anser kammarrätten i SundsvaU rimma väl med de grundläggande tankegångarna bakom förelaget och böra godias. Kammarrätten framhåller emellertid att beslämmelserna när det gäller såväl domstolama som andra myndigheter kan komma att föranleda svårigheter och ojämnheter vid tillämpningen. De uttalanden som görs i motiveringen till bestämmelsema lyder på atl avsikten närmast är att de föreslagna bestämmelserna skall medföra att de uppgifter som är sekretessbelagda enligt nuvarande regler också skall vara det i fortsättningen, dvs, att sekretessen enligt förelaget skall ha i stort sett samma omfattning som f n. Konstruktionen av bestämmelserna ger emellertid inte möjligheter att bedöma humvida det åsyftade resultatet kommer alt uppnås, Mol denna bakgrund föreligger i och för sig behov av vägledande uttalanden angående tillämpningen ulöver dem som gjorts i promemorian. Detla gäller i all synnerhet som bestämmelserna skall lillämpas inte bara av domstolar ulan också av ett stort antal beskatlningsmyndigheter med vitt skilda förutsätt­ningar att bedöma sekretessfrågor med utgångspunkt i allmänna skaderekvi­sit. Eftersom svårigheterna att åstadkomma sådana uttalanden av allmängil­tig karaktär är uppenbara, torde man emellertid enligt kammarrättens mening i stället fä förlita sig på en omfattande anvisnings- och instrukiionsverksam-het.

Kammarrällen i Göteborg förordar en reglering som mera ansluter sig lill den gällande. Rent principiellt talar enligt kammarrätten starka skäl för en vidsträckt offentlighet på skatteområdet. Skatter och offentliga avgifter är av så avgörande betydelse för samhället och medborgarnas inbördes förhål­landen att det är motiverat med goda möjligheter till allmän insyn på området. Mot offentiighel bmkar iniegritetsskäl åberopas, i regel ulan att man närmare klargör vad man åsyftar därmed. I allmänhet är det väl inte särekilt mycket som skulle kunna blottläggas genom en fullständig offenl­lighet på skatteområdet i jämförelse med vad som kan avslöjas på annat sätt. I vart fall lorde enligt kammarrättens mening delta gälla de flesta av dem som inte har andra inkomster än inkomst av tiänst. Mot en fullständig offentlighet på skatte- och avgiftsområdet talar framförallt alt deklarationsmaterialet ger en långt gående insyn i de enskilda individernas ekonomiska personliga förhållanden. Kammarrätten anser atl den sekretessreglering som f n. gäller på skatte- och avgiftsområdet i ston sett är godtagbar. Det är sålunda rimligt att självdeklarationer, liksom promemorior om taxeringsrevision, hålls hemliga. Däremot anser kammarrätten att handlingar i taxeringsprocess inför skattedomstol fortfarande i princip bör vara offentliga. Någon utvidgning av sekretessen på skatteområdet bör inte komma till stånd. Kammarrätten anser att den i  promemorian föreslagna avgränsningen av skaltesekretessen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             410

emellertid innebär också betydande praktiska ölägenheter. Enligt promemo­rieförslaget skall sekretess gälla endast om skaderekvisilet är uppfyllt. Till kammarrätten inkommer ca 8 000 mål om året varav ca 6 000 skattemål. Om exempelvis en journalist vill skaffa sig en överblick över de besvär som har inkommit, måste en tjänsteman på kammarrätten föret läsa igenom alla besvärsinlagorna föran avgöra om det däri lämnas någon uppgift som gör atl skaderekvisilet är uppfyllt. Delta innebär en enorm byråkralisering och lorde på lång sikt kräva alt stora arbelsresurser avdelas för ändamålet. Den praktiska effekten blir att insynen avsevärt försvåras pä gmnd av atl prövningen av skaderekvisilet skall prövas och delta kan i praktiken innebära atl hela besvärsprocessen blir slängd för insyn. Kammarrätten avstyrker därför alt uppgifter i besväreskrifter och andra partsinlagor skall kunna omfattas av sekreiess.

Riksskatteverket framhåller som sin uppfattning att ett absolut sekretesskydd utan skaderekvisii bör vara ett grundläggande krav särskill i fråga om uppgifter i samband med taxeringsrevision och för innehållet i deklarationer och kontrolluppgifter. 29 § LAH innehöll en sådan sekretessre­gel. Till stöd för verkels uppfattning på denna punkt åberopas de skäl som verkel anför under 14 kap. 2 § 3 beträffande 10 kap. 1-7 §§. Vad som där anförs mot meddelarfrihet på skatteområdet talar även starkt för en absolut sekretessregel på området. Om man avser atl i en och samma lag genomföra en konsekvent reglering av sekreiess och tystnadspliklsfrågorna måste dock tekniken med skaderekvisit väljas. Har man den utgångspunkten bör man enligt verkets mening också lösa frågan om skatlesekreiessens innehåll i huvudsak på det sätt som skett i promemorian.

Länsstyrelsen i Slockholms län hänvisar till en promemoria från skatte­chefen i länet och begränsar sig till vissa allmänna synpunkter. Länstyrelsen framhåller att taxeringsorganisationen efler hand har föreeits med vittgående befogenheter när det gäller all erhålla kännedom om enskildas ekonomiska förhållanden. Den enskilde har å andra sidan goda möjligheter att i skalteprocess via förvaltningsdomstolar lä sin sak prövad. Han har vidare den för alla sekretesskyddade tillgängliga möjligheten att själv efterge sekretess om sina privata ekonomiska förhållanden, vilkas röjande skulle medföra skada för honom. Enligt länsslyrelsen föreligger självfallel behov av insyn och offentlig debatt pä skattemyndighetens verksamhetsområde liksom på andra. Det vill emellertid synas som om offenllighetsintresset huvudsakligen skulle vara inriktat i bestämda banor, såsom inkomst- och förmögenhets­uppgifter samt uppföljning av vissa fall av skattebrott. Den bevakning som sålunda sker synes ulan svårighet ha kunnat ske utan hinder av atl offentligheten hittills varit begränsad till huvudsakligen myndigheternas beslut. Med hänsyn härtill anser länsstyrelsen au offenllighetsintresset har getts större utrymme än som sakligt kan motiveras. Den avsevärda mängd laxeringsmaterial -deklarationer m.m.- vars sekretess enligt förslaget skulle

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             411

bli beroende av viss skadeprövning ger också ur arbetsmässiga synpunkter anledning lill betänkligheter. Redan en begränsad frekvens äv framställ­ningar om utfående av handlingar skulle säkeriigen menligt inverka på laxeringsarbelel. Länsstyrelsen avstyrker med hänvisning härtill den uppluckring av sekretessen i dessa hänseenden som förslaget innebär.

Skattechefen i Stockholms län anför sammanfattningsvis att förslagel, om del genomförs, skulle fä till konsekvens att all sekretess i princip skulle bli relativ. Detla gälleräven allmän självdeklaration, mervärdeskattedeklaration och revisionspromemoria. Skaltesekretessen bryter genom all annan sekre­tess varför det enligt skattechefens mening är klart olämpligt att luckra upp sekretessen på delta område och därtill tillskapa svånillämpningsbara och subtila bestämmelser på ett område som karakteriseras av massärendehand­läggning och de problem som sammanhänger härmed. Den fråga allt här rör sig om - vilken aktualiseras i hög grad genom den nya taxeringsorganisa­tionen - är en intresseavvägning mellan, å ena sidan, möjligheten för kontrollapparaien att arbeta effektivt och med bibehållet förtroende gentemot de skattskyldiga som blir föremål för kontroll samt, å andra sidan, allmän­hetens i övrigi, i och försig berättigade krav på insyn i myndigheternas arbete. I och för sig bör det senare enligt skattechefens mening i detta sammanhang väga mindre tungt. Skattechefen föreslår att självdeklarationer och revisions­promemorior liksom f n. skall omfattas av fullständig sekretess och att denna skall gälla även i länsskatieräti och skatiedomstolar. Härigenom bibehålls integriteten och underlättas tillämpningen avsevärt. Skattechefen säger sig vara helt överens med promemorian om vilken betydelse yttrandefriheten och offentlighetsprincipen har i vårt samhälle. Del är av yttersta vikt att slå vakt härom, men detta fär inte leda till alt samhällets strävan atl komma lill rätta med de olika lyper av ekonomisk brottslighet som alltmer breder ut sig och som tenderar att anta mer och mer sofistikerande former försvåras eller rent av omöjliggörs. Dessa typer av brottslighet har blivit ett alll större samhällsproblem som är mycket svåra atl avslöja och utreda. Del kan med den uiformning de föreslagna reglerna har erhållit enligt skattechefens mening föreligga risk för att samhället omedvetet underiättar denna brotts­lighet. Skattechefen ifrågasätter om inte den sekretesslagstiftning som skall omfatta bl. a. skatter och avgifter i första hand skall tillvarata de intressen som man vill skydda. Taxeringsarbetet handlar i regel om en massärendeprocess. Den nya taxeringsorganisationen som avses träda i kraft år 1979 bygger i högre grad än den nuvarande på ett betydande lekmannainflytande, även om själva granskningsarbetet är överlämnat till etl mycket stort antal tiänsteman som emellertid saknar det kunnande och den erfarenhet av juridiska bedömningar som promemorieförslaget förutsätter finns hos såväl tjän­stemän som lekmän. Själva hanterandet av sekretessbestämmelserna kan därför bli ett rättssäkerhetsproblem i första hand, men i andra hand kan administrativa aspekter också anläggas. Enligt skattechefens mening torde

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                             412

med hänsyn till vad som har sagts den framtida sekreiessen när det gäller skaller och avgifter men också tullar byggas upp kring en bestämd regel atl taxeringsmyndigheter och skalledomstolars ålgärder och beslut i princip skall vara sekretessbelagda. Lämpligen bör detta kunna ske lagsiiftningsmässigi så all ett särskilt kapitel skapas för skallesekretessen, vilket bygger på det förslag OSK framlagt. Skattechefen framhåller vidare all i laxeringsarbelel myndig­heten tillförs etl stort konirollmalerial under själva utredningsskedet. Även under taxeringsprocessen kan malerial införekaffas som är av betydelse för målet. Detla material bör vara helt sekretesskyddat och del lorde knappasl kunna anföras bärande skäl för uppfattningen all det finns allmänna intressen av insyn under uiredningsstadiel eller över huvud så länge domstol inte slutligl har avgjort målet. Det finns därför starka skäl för sekreiess även under processföringen. Den nuvarande ordningen atl processmalerialet i skattemål är offentligt försvårar processföringen för såväl det allmännas representant som för den enskilde. För atl möta denna insyn i processmaterialet kan del allmännas företrädare "föriägga" sin argumentering i t. ex. en revisionspro­memoria som ju enligt nuvarande och föreslagna regler är sekretessbelagd. En sådan ordning försvårar emellertid samspelet emellan t. ex. revisorn och taxeringsintendenten. En sådan bestämmelse måste enligt skattechefens uppfattning kompletteras med regler om undantag.

Länssiyretsen i Östergötlands län säger sig vilja starkt understryka vikten av all sekretessen på skatteområdet upprätthålls. Länsstyrelsen har den uppfatt­ningen atl man i promemorieförslaget har avsett atl i vart fall inte inskränka denna sekretess jämfört med vad som gäller f. n., åtminstone inte beträffande skaltesekretessen inom skatteadministrationen. Detta ser länsslyrelsen inte såsom någon nackdel. Fråga uppkommer då om den valda lagstiftningstekni­ken med införande av etl omvänt skaderekvisit för de fall länsstyrelsen åsyftar leder lill atl det stora antalet beslutsfattare som här skall ta ställning lill sekretessfrågor praktiskt kommer att kunna tillämpa lagen. Nu gällande absoluta sekreiess knuten lill olika uppgifter och handlingar som sådana har onekligen klara fördelar i praktiskt hänseende. Ett införande av skaderekvisii på sätt föreslagits måste därför med nödvändighet följas av mycket ingående anvisningar om hur tolkningen skall göras i olika fall. I promemorian synes man ha tagit allt för lätt på denna uppgift. Länsstyrelsen efteriyser därför omfattande uttalanden i lagförarbeten med etl flertal konkreta exempel på fall av sekreiess contra offentlighet beträffande vanligen förekommande hand­lingar och uppgifter inom skatteadministrationen. Inte minst den omfattande regisierföring med ADB-stöd i laxeringsförfarandet som skall införas, fordrar klariäggande av vilka uppgifter som skall anses skyddsvärda. Förutom självdeklarationer torde det vara ett rimligl krav ur den enskildes synpunkl att handlingar såsom taxeringsavier, kontrolluppgifter, arbetskori, förda anteckningar osv. som utgör underiag för taxeringsnämndens beslut, sekretessbeläggs. I detta sammanhang uttalar länsslyrelsen också önskemålet

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      -■ -                  413

att det i lagförarbeten klarläggs hur del revisionsregisier skall behandlas, som införs i samband med omläggningen av skatteförfarandef En annan fråga är hurdet praktiskt skall gå till att urannars sekretesskyddade handlingar plocka ut uppgift eller uppgifter som fär offentliggöras. Under fömlsältning att man med klariäggande motivullalanden kan ge ledning för att bemästra sekre­tessfrågorna praktiskt på sätt avsetts i förslaget lorde enligt länsstyrelsen en tillfredsställande avvägning i och för sig ha nåtts mellan kravet på offentlig insyn och kravet på skydd för den enskilde i personligt och ekonomiskt hänseende. Om så inte sker, förordar länsstyrelsen ett bibehållande av absolut sekretesskydd utan skaderekvisit vad gäller både deklarationer, kontrollupp­gifter m. m. och inhämtade uppgifter i samband med taxeringsrevision. Om och i vilken mån lagstiftningen tekniskt i olika detaljer är uttömmande anser sig länsstyrelsen inte kunna gå in på. Härför skulle erfordras mycket djupgående analyser av det omfattande promemoriemaierialei.

Länsslyrelsen i Jönköpings län anser att de uttalanden som görs i prome­morian synes underiätta tillämpningen av skaderekvisilet.

Promemorieförslagei innebär - under fömtsättning att man över huvud accepterar metoden med skaderekvisit - enligt riksskatteverkets mening att man på skatteområdet fär en i huvudsak lillfredsslällande avvägning mellan offentlighetsprincipens insynskrav i fräga om skattemyndigheternas verksamhet och den sekretess som skall skydda de enskildas integritet i personligt och ekonomiskt avseende. Verket tar upp också den 1 a g t e k n i s -ka utformningen och anser att det måste understrykas att förslaget att på grundval av 17 § SekrL och 29 § LAH reglera skaltesekretessen och dess olika delar i ett antal paragrafer inte alltigenom framstår som tillräckligt genomarbetat. Verket anser bl. a. att den lämpliga terminologin i samman­hanget måste analyseras ytteriigare samt paragraferna och deras inbördes relationer granskas närmare. Risken är annars att regleringen kan fä vissa oavsedda effekter. Förslaget bör övervägas och bearbetas ytterligare. Det kan visserligen aldrig helt undvikas att en sekretesslag i vissa delar blir svårbegriplig, eftereom materian delvis är av mycket komplicerad natur. Den föreslagna lagtexten bör dock enligt verkets mening kunna göras avsevärt mer lättillgänglig. Datainspektionen uttalar däremot att förslaget synes leda till en mera överskådlig reglering än de nu gällande reglema.

1§

Första stycket

Beskrivningen av myndighets verksamhet föranleder några kommentarer.

Riksskatteverket noterar att sekretessen omfattar bl. a. "taxering till grund för beräkning av skatt". Verket anseratt bestämmelsen givetvis i princip bör omfatta även sådana uppgifter om enskildas fastigheter som lämnas inför

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              414

allmän eller särekild fastighetstaxering. Vid sådan taxering bestäms enligt 4 § kommunalskattelagen "underiag för beräkning av" skatt. Verkel anser atl fastighetstaxering omfattas av ordalydelsen i första styckel. Verkel erinrar om att det i promemorian anförs atl bestämmelsen omfattar även regisier­föring och annan verksamhei som har anknytning till förfarandet men som saknar ärendekaraktär. Delta är ett viktigt motivutlalande av stor betydelse bl. a. för del planerade framtida laxeringsförfarandet. Härigenom erhålls ett till 5 kap, 1 § och 10 kap, 3 § kompletterande sekretesskydd för del s, k, revisionsregistrel m, ft, register. Verket hälsar ullalandet med tillfredsstäl­lelse. Enligt promemorian omfattas även skattemyndighets processföring som part i skattedomstol av företa och andra styckena. Delta innebär, som verket förslår det, alt grunderna för t, ex, taxeringsiniendeniens besväreyr­kande eller hans redovisning av omständigheterna i målet i etl yttrande över den skallskyldiges besvär kan komma att åtnjuta sekretesskydd. Det beloppmässiga yrkandet som sådant bör dock enligt verkets uppfattning alllid vara offentligt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att det bör beaktas att skalledomslo­larna inte anses syssla med "taxering" utan med "besvärsprocess" (RRK R 76 1:89), Länsstyrelsen ifrågasätter därför om den föreslagna lagtexten i andra slyckel jämfört med företa stycket ger den avsedda sekretessen i skattedom­stol.

Länsstyrelsen i Malmöhus län - som i avsnitt 4,3 har mera principiella synpunkter på ärendebegreppei - anser att den upplysningsverksamhet som åligger skatteavdelningen i de enskilda fallen knappasl kan betecknas som ärenden, I promemorian (s, 539) anges visseriigen all med myndighels verksamhei åsyftas även annan verksamhet, som har anknytning till förfarandet men som saknar ärendekaraklär. Då begreppet verksamhet i förevarande fall dock inskränks bl, a, genom tilläggen "i fråga om beräkning av skatt"" och "i fråga om taxering till grund för sådan beräkning" förefaller det länsslyrelsen tveksamt, om förfrågningar angående tillämpningen av skattelagstiftningen allmänt eller i enskilda fall kan rymmas härunder. Då det vid sådana förfrågningar kan framkomma uppgift om enskilds förhållanden av nog så känslig natur, framstår det som otillfredsställande om de inte skyddas. Om exempelvis en förfrågan angående fullgörande av deklarations­skyldighet eller lämpligheten av all söka förhandsbesked i visst hänseende framställs till tjänstemän, som senare har att handlägga deklarationen resp, avge yttrande över förhandsbeskedet, finns enligt länsslyrelsens uppfattning starka skäl för att skydda uppgiftersom lämnas i samband med förfrågan med samma sekreiess som de uppgifter som lämnas när del föreligger etl ärende i vilket beslul skall fattas.

Begreppet skatt tas upp i två yttranden.

Kammarrätten i Göteborg erinrar om alt det i promemorian (s. 539) sägs all ordel skatt har samma betydelse som i RF, vilket skulle innebära alt skatt

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2      ,                       415

omfattar även lull och allmän arbetsgivaravgift. Enligt RF gäller i fråga om normgivningskompetensen i princip samma regler för skatte- och tullagstift­ning. Del fins dock ingen beslämmelse som direkt anger all skall avser även tull. I förarbetena lill RF redovisas alt begreppet skall i den slalsrältsliga doktrinen innefallar också lull. Att la detta till intäkt för atl skatt skall omfatta tull även i sekrelesslagen är inte rimligt, särskill som skatt i del allmänna språkbmkel inte kan anses innefatta lull. Kammarrällen anför ungefär samma kritik mol all skall skall anses omfatta allmän arbetsgivar­avgift. Eftersom särekild arbetsgivaravgift nämns direkt i lagtexten, fär man i stället närmast den uppfattningen att allmän arbetsgivaravgift inte omfattas av beslämmelserna. Kammartälten anser att det i lagtexten måste anges all beslämmelsen är tillämplig även på tull och allmän arbetsgivaravgift.

GeneraUuttstyrelsen anför liknande synpunkter. Eftersom lull och vissa avgifter skall anses utgöra skatter trots att denna betydelse av ordel skall ej framgår enligt vanligt språkbruk, anser styrelsen att en definition av ordet skall bör intas i sekrelesslagen. Härvid bör också klargöras om följande är att anse som skall: särskild beredskapsavgift enligt lag 1973:1216, chokladut-jämningsavgifl enligt förordning 1968:361, dryckesförpackningsavgift enligt lag 1973:37, skrotningsavgift enligt lag 1975:343, växtskyddsavgift enligt förordning 1975:994, vegetabilieavgift enligt förordning 1975:990 saml särekild avgift enligt 39 § tullagen. Skulle någon av dessa avgifter ej anses som skall faller de enligt förslagel utanför sekretessreglema, förklarar styrelsen, som menar att någol sådanl i och för sig inte är befogat.

Också ordel prisregleringsavgift föranleder kommentarer av generaltullstyreisen. Styrelsen anmärker atl ordet används för atl beteckna avgift för prisreglering på jordbrukels och fiskets område. Eftersom ordet inte används i berörda författningar annat än i fråga om prisregleringsavgift för fisk eller räkor, föreslår styrelsen atl ordet ersätts med "avgift för prisregle­ring". Staiensjordbruksnämnd utgår frän alt termen prisregléringsavgift inte endast avser avgift enligt 7 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område utan alla de avgifter som nämnden har alt la befallning med enligt såväl den nämnda lagen som lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område.

Andra styckel

Kammarrätten i Sundsvall anser atl den föreslagna ordningen med en svagare skallesekretess hosdomstoläni övrigi rimmar väl med de gmndläggande tankegångarna bakom förslagel och alt den får godtas.

Atl kammarrätten i Göteborg och skattechefen i Stockholms län är kritiska mol förslaget såvitt gäller skaltesekretessen hos domstol framgår av vad som har återgetts under 1-7 §§. Samma inställning redovisas i Domareförbundets PM. I viss mån liknande uppfattning har andra remissinstanser.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              416

Riksskatteverket utgår från all avsikten är atl även den skaitskyldiges inlagor till skattedomstol i form av besvärsskrivelser och svarsyttranden i vissa delar - dock inte i fråga om själva yrkandet - skall kunna sekrelesskyddas. I specialmoliveringen lill 10 kap. diskuteras dock inte denna sak ulan en hänvisning sker till förslagets 12 kap. där domslolssekrelessen behandlas. Verkel har dock förstått saken sä att den skallskyldiges inlagor till domstol anses falla under första styckel, varför dessa inlagor liksom taxeringsiniendeniens omfattas av sekreiess enligt andra stycket. Framställ­ningen i promemorian bör dock i kommande lagförarbeten kompletteras på denna punkt, liksom över huvud taget när det gäller förhållandel mellan andra slyckel och 12 kap., där förslaget nu framstår som oklart. I special­motiveringen (s. 541) redovisas del skaderekvisit som föreslås i de skalleären­den som förts lill domstol. Vidare diskuteras detta skaderekvisits innebörd i fråga om innehållet i självdeklarationer och revisionspromemorior. Synbar­ligen menas i promemorian att uppgifter t. ex. i en revisionspromemoria - när promemorian har föreletis i domslol - skall bedömas av domstol enligt det raka skaderekvisilet. Verket har emellertid bl. a. mol bakgrund av ingressen lill försia stycket inte kunnat företa beslämmelsen i 3 § på annal sätt än så att uppgifter i revisionspromemorior alllid omfattas av den regeln och alltså faller in under sekretess med det omvända skaderekvisilet även när uppgifterna i "revisionsärendet" företes i domslol. Verkel anser f ö. alt sakliga skäl starkt talar för denna ordning. Uppgifter i taxeringsrevisionspromemorior kommer regelmässigt all företes för domstolarna. Dessa uppgifter bör anses särskill skyddsvärda, varför även domstol bör ha att tillämpa det omvända skadere­kvisilet. (Jfr vad verket anför belräffande 3 §.) Den nu upptagna frågan rör över huvud taget relationen mellan försia och andra styckena i 1 § och de övriga paragraferna om skaltesekretessen. Saken bör behandlas närmare i lagförarbetena. Verket anser att flera skäl kan åberopas både för och emot förslaget om den svagare sekreiessen hos skattedomstol. Ell argument mol förslaget är alt en skattskyldig kanske kan komma att avhålla sig från att besvära sig eller argumentera i skatteärendet inför risken all uppgiften skulle komma atl offentliggöras. Detta skulle vara en olustig konsekvens av regeln. Verkel anser dock all risken härför inte bör överdrivas. Nu gällande regler ger jämfört med förslagel ett starkare skydd ät uppgifter i självdeklarationer men till synes ett sämre skydd åt uppgifter i inlagor till domstol (uppgifter som dock i dag i vissa fall kan skyddas i samband med förhandling inom slängda dörtar). Verkel anser emellertid atl man borde överväga att modifiera förslagel i promemorian så att det raka skaderekvisilet endast omfattade uppgifter i parternas inlagor till domslol medan övrigi material, självdekla­rationer, kontrolluppgifter etc. - liksom nämnis belräffande revisionsprome­morior - alltid bör behandlas enligt del omvända skaderekvisilet även av domstolarna. Därmed uppnås enhetliga sekretessgrader för olika uppgifter i beskaiiningsförfarandet. Detta medför en förenkling av systemet bl. a. så till

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              417

vida att rättspraxis blir lättare att tolka då man alllid kan ulgå från att alla instanser tillämpat samma rekvisit. Verkel förordar denna lösning framför förslagel i promemorian.

Länsstyrelsen i ÖsiergöUands län uttalar atl enligt nu gällande sekre­tessregler ell starkare skydd råder för självdeklarationer och uppgifter i dessa, revisionspromemorior m. m., som ingår i processmalerialet än vad prome­morieförelagel skulle ge. Enligt länsslyrelsens mening kan det ifrågasättas om inte detta material även fortsättningsvis borde skyddas. Härigenom skapas dessutom enhetlig sekretess för samma uppgifter, oavsett om de avser en deklaration som är föremål för process eller inte. Ett omvänt skaderekvisii anser länsslyrelsen därför vara att föredra även i denna del, om skaderekvisii skall införas i lagstiftningen.

Enligt den promemoria av skattechefen i Stockholms län, vartill länssly­relsen i länet hänvisar, framgår det av andra styckel alt sekretessen fortfarande gäller men är uppluckrad genom etl mindre omfattande sekretessbegrepp vid ett ärendes fortsatta behandling i skaltedomstolama (länsskatterätten), Taxeringsintendenls yttrande i besvärsmål faller in under samma sekretessbegrepp som gäller för deklarationer så länge det är under arbete. När del expedieras lill länsskaiierält eller skattedomstol inträder den lägre graden av sekretess och blir beroende av hur rätten ser pä ärendet, Samma regler gäller f ö, även för deklaration som inkommit till övertätt. Skattechefen framhåller atl skattefusk och skattebrott under senare år har tenderat att bedrivas i alltmer avancerade former. Detta leder till att taxeringsintendent i yttranden lill länsskatterätt och skatiedomstolar ofta behöver ta in avsnitt ur den fortfarande med strängare sekretess omgärdade revisionspromemorian. För denna gäller också i domslol en högre grad av sekretess än för andra uppgifter (12 kap, 1 § jämfört med 10 kap, 3§ i förhållande lill 10 kap, 1 §), Skattechefen ifrågasätter därför om inte också taxeringsintendenls yttrande bör omfattas av den strängare sekretessen, Samma gäller yttrande av allmänna ombudet för mervärdeskall. Skatte­chefen erinrar i sammanhanget om de begränsningar i domslolssekrelessen som följer av beslämmelserna i 12 kap, 2 och 3 §§ när uppgift förebringas vid offentiig förhandling. Det har blivit allt vanligare alt muntlig förhandling förekommer i länsskatieräti och att därvid normalt sekretesskyddade uppgifter diskuteras av parterna. Den skatlskyldige har därvid många gånger inte varit medveten om atl vad som avhandlas inför rätten blir automatiskt offentligt om inte vid själva förhandlingen påyrkas att målet handläggs inför stängda dörtar.

Likaså kritiserar länsstyrelsen i Malmöhus län atl sekreiess, som råder i myndighets verksamhet i fråga om taxering - och dit räknas enligt specialmotiveringen (s, 539) även processföring - skyddas med det omvända skaderekvisilet, medan det raka skaderekvisilet gäller hos domstol. Detta innebär, att  taxeringsintendenls  yttrande eller besvär  i  laxeringsmål

59 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              418

omgärdas av starkare sekretesskydd, medan akten fortfarande är föremål för handläggning pä taxeringsenheten än när den efter skriftväxlingens avslu­tande överiämnas till skatterätten. Del kan enligt länsslyrelsens åsikt synas olämpligt all olika sekretesskydd för handlingar i en akt skall råda, beroende av på i vilket stadium i handläggningen ett mål eller ärende befinner sig,

Länsslyrelsen tar upp också en fråga om hur lagtexten skall tolkas. Skrivningen "hos domslol" i andra slyckel lämnar enligt länsstyrelsen inte klart besked om detla stycke är avsett att tillämpas enbart när akten faktiskt befinner sig hos domstol eller så snart målet blivit anhängigl hos domstol. Inte heller motiven lämnar upplysning härom. Man kan även hysa ivekan humvida olika skaderekvisii skall gälla för en uppgift, som kan införskaffas både genom taxeringsenhets och skatterätts föreorg, beroende på vem som faktiskt införekaffar uppgiften. Förslaget förefaller länsslyrelsen varken praktiskt eller genomtänkt i denna del. Vidare kommer stadgandet atl innebära ett avsteg frän den traditionellt gällande domstolsoffentiighelen. Att generellt öka sekretessen vid domstols förhandlingar bara för atl dessa rör skatter synes inte motiveral. Länsstyrelsen anser dessutom atl det rimmar illa med förelagets allmänna linje att sekretess för sekretessens egen skull inte skall föreligga.

Uttrycket "hos domstol" berörs också av JK. Denne anmärker att del i motiven uttalas att andra stycket gäller "skattedomstolarna". Här föreligger en motsättning mellan lagtext och motiv, "Domstol" måsle nämligen anses innefatta även allmän domstol (liksom andra domstolar i den mån de kan vara av intresse i detta sammanhang), Etl praktiskt fall där frågan ställs på sin spets är mål i hovrätt angående fastställande av gåvoskatt. Enligt JK kan av tredje stycket 1 möjligen dras den slutsatsen atl andra slyckel inkluderar även allmän domslol, men med hänsyn till innehållet i samma stycke 2 och 3 är slutsatsen ej helt säker. Ett klargörande moiivuttalande eller förtydligande av lagtexten är därför på sin plals. Sakligt sett talar enligt JK:s mening starka skäl för att låta andra slyckel gälla alla domstolar.

Tredje stycket

Undantaget från sekretess enligt punkt 1 i fråga om ärende om beräkning av arvsskatt lämnas utan erinran av JK. När man har tagit detla steg bör man enligt hans mening också överväga att avskaffa sekreiessen för gåvoskalle-deklaralioner, JK åberopar som skäl härför sambandet och likheterna mellan arvsskatt och gåvoskatt. Liknande inställning har Svea hovrätt. Hovrätten betvivlar att sekretess i mål om gåvoskatt som handläggs hos allmän domslol är praktiskt motiverad. Det torde sällan bli aktuellt all sekretessbelägga uppgifter i sådana mål. Uppgifterna skulle dessutom förbli hemliga endasl i den mån de inte ingår i domstolens beslut i målet, I vart fall sedan domstolen avgjort målet kommer sekreiessen enligt denna paragraf inte att fylla någon

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              419

praktisk funktion. Hovrätten föreslär således all sekreiess inte skall gälla hos domstol i mål om gåvoskatt.

Bestämmelsen om beslutsoffentlighet i punkt2 föranleder ett flertal uttalanden av remissinstanserna, dels i fråga om tolkningen av promemorieförslaget, dels i fråga om vilket sekretesskydd som bör gälla beträffande beslut,

Riksskatteverket (RSV) anför:

I denna bestämmelse återfinns en viktig regel om beslutsoffentlighet på skatteområdet. Genom riksdagsbeslut år 1977 har redan förmögenhels-längden blivit offentlig. Förslaget avser "slulliga" beslut både i företa och senare instanser samt uppenbariigen både beslutets slut och dess motive­ring.

RSV tillstyrker i princip denna bestämmelse. Del kan emellertid diskuteras om mer ån de uppgifter som längdförs vid den åriiga inkomst- och förmögenhetsiaxeringen bör göras offentliga i fråga om taxeringsnämndens "slutliga" beslut. Vissa skäl talar för att motiveringarna till de talrika avvikelsebesluien i denna massärendeprocess bör åtnjuta visst sekretesskydd. Taxeringsnämnderna har samma motiveringspliki som på andra områden gäller enligt förvaltningslagen. Avvikelsebesluien kan därmed komma atl innehålla åtskilligt av skyddsvärd natur. Etl undantag frän principen om beslulsoffentlighet vad gäller motiveringen av taxerings­nämndernas avvikelsebeslut borde enligt RSV:s mening övervägas närmare. Det kan anmärkas att det hittills rått olika meningar om innebörden av gällande rätt i fråga om taxeringsnämndernas underrättelser om avvikelse från självdeklaration är offentlig eller inte. Enligt RSV:s mening har starka skäl - särskill före förvaltningslagens tillkomst - talat för uppfattningen atl underrättelserna åtnjutit sekretesskydd, jfr i denna sak bl. a. Hermanson m. fl.. Taxeringshandbok, s. 135 med där gjorda hänvisning och Walberg, Ny taxeringshandbok (recension). Skattenytt 1974, s. 210.

Något annat undanlag från beslulsoffentlighelen enligt denna bestäm­melse är enligt RSV:s mening däremol inte motiverat. Principen om atl besluten på skatteområdet i regel skall vara offentiiga är viktig bl. a. därför atl den enligt RSV:s uppfattning bör kunna motivera atl tystnadsplikten på skatteområdet får bryta meddelarfriheten.

Om den föreslagna regeln appliceras på nu gällande laxeringsförfarande synes underrättelse om ifrågasatt avvikelse från självdeklaration enligt 65 § taxeringslagen bli sekreiesskyddad medan underrättelsen om slutlig avvi­kelse enligt 69 § samma lag borde bli offentlig. RS-projeklel har efter visst mönster av lösningen på mervärdeskatieomrädel - men inte helt i enlighel därmed - för taxeringsområdet föreslagit en ordning med flera preliminära och ett slutiigl beslul. Slalsmaklerna har ännu inte lagil ställning till detta förslag, RSV avslår därför från all här gä närmare in på frågan om hur dessa tänkta beslutsformer bör behandlas i offentlighels- och sekretesshänseende. På taxeringsområdet bör i ett framlida system beslutsoffentligheien lämp­ligen träda in när taxeringsnämndens beslut expedierats och ärendet överiämnats till lokala skallemyndigheten för längdföring.

Beslulsoffentlighelen bör i princip omfatta beslut som har någon rätts­verkan eller är verkslällbara. Preliminära beslut enligt mervärdeskallelagen är inte någon motsvarighet till "ifrågasatta avvikelser" enligt 65 § taxerings­lagen (jfr promemorieförslaget s. 542) utan är verkslällbara. De kan dock

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              420

genom ett särskill förfarande ändras även av första instans. Rörande innebörden av uttrycket preliminärt beslut enligt mervärdeskallelagen och hur detta uttryck uppfattats hänvisas till mervärdeskalteulredningens belän-kande(Ds B 1977:6)Översyn av mervärdeskatten. Del III, s. 135, Dessa beslut bör anses offentliga, Molsvarande bör gälla preliminära besul enligt lagen om förfarandet vid viss konsumlionsbeskattning och även i fräga om ADB-mässigl  omförd   vägtrafikskatl,   som   enligt   22 §   väglrafikskattelagen

(1973:601) "påföres  genom automatisk databehandling på gmndval av

uppgifter i bilregistret ulan att beslut meddelas av beskattningsmyndighe­ten". Ett motivutlalande rörande del nu sagda bör göras,

RSV vill peka på den kollision mellan offentiighetsintresset och intresset av atl skydda affärshemlighet som kan sägas uppkomma beträffande vissa skaller. Denna konflikt är särskill framträdande i fråga om reklamskall och vägtrafikskatl i form av kilomeierskall. Av ett beslut om påföring av reklamskatt kan i vissa fall direkt utläsas vilken annonsvolym den skatlskyl­dige har. Sådana uppgifter kan på sina håll anses skyddsvärda. Ett liknande problem möter i fråga om kilometerskaiten. De körslräckeuppgifter som lämnas genom regelbundet återkommande avstämplingar i fordonets kilometenäknare utgör i dag sekretesskyddade uppgifter, vilket också sakligt sett kan anses motiverat. Körsträckeuppgifterna för en vagnpark i en äkerirörelse kan ju av konkurtensskäl i och för sig anses skyddsvärda. Av beskattningsbesluten för de olika fordonen och perioderna saml annal offentligen tillgängligt material kan dock körsträckorna räknas fram. Därmed torde uppgifterna kunna bli tillgängliga för l, ex, försäkringsbolag, presum­tiva fordonsköpare och konkurrenter,

RSV anser alt i de fall skallens konslmktion är av detta eller liknande slag beslulsoffentiighelen av principiella skäl inte kan inskränkas. Något skäl all då hemlighålla här avsedda uppgifter finns inte. Frågan bör behandlas i ett motivuttalande. En annan sak är att uppgifter om inbetald skatt i fråga om vissa punktskatter under vissa förutsättningar i dag torde kunna hemlighållas med stöd av 2 § 10 CSK,

Länsslyrelsen i Stockholms län hänvisar till vad skallechefen i länet anför om sekreiessen vid beslut om taxering. Bl, a, ifrågasätter länsstyrelsen i likhet med skattechefen om inte innehållet i taxeringsnämnds beslul - dokumen­terat i underrättelsen till den skattskyldige om avvikelse från deklarationen -bör ha samma sekretesskydd som deklarationer. Skattechefen i Stockholms län har inget alt erinra mot atl beslul i form av förmögenheislängd blir offentligt. Skattechefen anför vidare:

Från beslut av det slag, som omfattas av regeln om undantag från sekreiessen, är att skilja beslut som meddelas under skatteärendets gång och som inte är slulliga beslut. Preliminära beslut dvs, beslut som den skattskyl­dige bereds tillfälle att yttra sig över och som kan ersättas av slutliga beslut undantas inte från sekretess förrän de blivit slutgiltiga. En ordning med liknande preliminära beslut som nu förekommer i mervärdeskaiteärende föreslås bli införd i det omlagda taxeringsförfarandet i första instans.

Som exempel på ett sådant preliminärt beslut som meddelas under skatteärendets gång och som inte är ett slutligt beslul har i specialmotive­ringen (s.542)angiviis dylikt beslul i mervärdeskaiteärende dvs. "Preliminärt beslut om fastslällelse av skatt". Bestämmelserna härom återfinns i 30-36 §§

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2       .,                    421

mervärdeskallelagen. Enligt 36 § skall slutligl beslut om fastställelse av skatt meddelas, om den skaltskyldige begär sådanl inom två månader från den dag då han fäll del av preliminärt beslut. Föreligger särskilda skäl fär slutligt beslut meddelas även om den skattskyldige ej begärt del.

Har slutligt beslut enligt ovanstående varken begärts eller meddelats och har tre år förflutit efler ulgången av det kalenderår under vilket redovisnings­perioden gått lill ända, anses skatten fastställd genom slutligt beslut i enlighel med senast meddelade preliminära beslut eller, om preliminärt beslut icke meddelats, i enlighel med deklarationen.

Det alldeles övervägande antalet preliminära beslut blir fastställda först efter den angivna treårsperioden. Det kan inte anses rimligl att binda sekretessen vid det preliminära beslutet under så lång tid. Del preliminära beslulel betraktas därför för närvarande icke såsom sekretessbelagt och används som exekutionstitel av kronofogdemyndigheten vid indrivning av skatt enligt del preliminära beslutet.

Det övervägs ock,sä efter vad som försports alt ändra beteckningen lill del meradekvaia uttrycket "Fastställelsebeslut", Efler en sådan ändring lär inte heller formella skäl behöva åberopas för att behandla beslutet såsom ell slutligt beslut. Frågan om taxeringsnämnds underrättelse om avvikelse från självdeklaration, vilket innebär ett definitivt beslul i taxeringsfrågan i företa instans innefattas sålunda inte av sekretessen. Eftersom beslutet och motiveringen för detsamma som regel avslöjar uppgifter i deklarationen kan starkt ifrågasättas om inte samma sekretessregler bör gälla för meddelandet som för deklarationen. Kopian av avvikelsemeddelandet (beslulel) ligger kvar i deklarationen och motiveringen för beslutet innehåller ofta sådana i deklarationen av den skattskyldige lämnade uppgifter, som i övrigi är sekretesskyddade. Förhållandena är annoriunda då etl beslut redovisas i domstols- eller länsskailerätlsprotokoll.

Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län bör beaktas all skalledomslolarna som nämnts inte anses åsäita taxering. Vidare bör klariäggas vad som ingår i uttrycket "beslul", I specialmotiveringen nämns som exempel förmögen­hetslängd. Del synes oklart om taxeringsnämnds underrättelse lill skatt-skyldig om taxering med avvikelse från självdeklaration utgör "beslut" i lagmmmels mening. Av bl, a, 68 § taxeringslagen framgår nämligen atl ta.xeringsnämnd anses ha beslutat om taxering redan innan längderna upprättats. Det kan kanske därför göras gällande att offentlighelen gäller dylik underrättelse eller sådana delar av självdeklaralionen där besluten noterats. Här är dock åtminstone delvis fråga om sådana uppgifter om enskilds förhållanden som bör skyddas av sekretess. Undantaget synes endasl böra gälla de längder, där besluten slutligl noteras som grund för skalledebiteringen. Länsstyrelsen anser att liknande oklarhet synes råda belräffande "beslut" i fråga om mervärdeskatt och i det nya taxeringsförfa­rande som förbereds (RS-projektei),

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att den i promemorian (s, 532) konstaterade osäkerheten i sekretesshänseende i fråga om underrättelse om avvikelse från självdeklaration inte undanröjs i promemorieförslaget. Visserligen antyds i specialmotiveringen (s, 542), alt problemet inte längre

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              422

skulle bli akiuelli sedan dei omlagda laxeringsförfarandei i förelä inslåns införts. Dä avses nämligen en liknande beslulsordning i laxeringen införas, som den som nu gäller i fråga om mervärdeskatt. Länsslyrelsen inskjuter alt vad som i promemorian anförs belräffande preliminära beslut avseende mervärdeskatt förtjänar etl klariäggande. Då preliminärt beslut kan grunda en statens fordran på enskild borde delta beslut, i enlighel med offentlig­rätlsliga principer, vara offentligt. Offentligheten måste enligt länstyrelsens mening gmnda sig på ell besluts rättsverkan och inte pä en eventuellt missledande benämning. Emellertid kvareiår fortfarande frågan om hur taxeringsnämndens beslut konkret kommer till ullryck. Sker detta genom alt nämnden låter upprätta en handling innehållande den slutliga avvikelsen eller i framtiden det slutliga beslutet eller genom att beslutad taxering införe i laxeringslängd? F, n, förefaller den senare uppfattningen överväga, Prome­morieförslagei synes gå i motsatt riktning. Detta är dock inte klart utsagt i förslaget. Ett klariäggande på denna punkt är enligt länsstyrelsens mening ytterst angeläget.

Samma åsikt har JO. Denne förklarar att det har hävdats (se JO:s ämbelsberättelse 1971 s, 381)att underrättelse om avvikelse från självdekla­ration är en expedition till den skattskyldige av det beslut som laxerings-nämnden har fattat rörande hans taxering och därför är offentlig. Denna uppfattning är dock inte helt oomstridd. Än mer tveksamt förefaller att vara humvida taxeringsnämnds undertättelse om preliminär avvikelse från deklaration är sekreiesskyddad. De föreslagna beslämmelserna om sekreiess för taxering ger knappasl större ledning än nuvarande regler, JO anser Önskvärt att del i lagtexten eller i motiven klariäggs huruvida taxerings­nämnds preliminära och slulliga avvikelser skall vara sekretesskyddade eller inte,

Sveriges direktreklamförening har ingen invändning mot förelaget att sekretess inte skall gälla bl, a, vissa beslut.

En mera formell invändning mot punkt 2 gör hovrätten för Västra Sverige, som anser alt punkten hellre bör formuleras på följande sätt: "beslul, varigenom skall eller avgift som anges i företa stycket fastslälles eller pensionsgmndande inkomst bestämmes, eller beslut angående åsäitande av taxering".

Punkt 3 berörs bara av rikskalteverket. Verket anser all man antingen bör välja atl låta sekrelesslagen fullständigt reglera skatlesekreiessens innehåll och alltså inarbeta den aktuella regeln i förslagets 10 kap, eller också all möjligheten att i annan författning göra undanlag från skaltesekretessen bör utformas i mer generelll syftande ordalag så att den omfattar även de delar av beskattningsförfarandet och de skatter och avgifter som faller utanför taxeringslagen med följdförfallningar och som därför inte omfattas av begreppet "lagstiftningen om laxeringsförfarandei". Verket anseratt den sist nämnda lösningen bör förordas. Därmed skulle man kunna fä en lämplig

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             423

lösning även av frågan om sekretesskyddet i dispensärenden Ofr under 2 § iredje stycket). Ytterligare undantag från sekreiessen förordas i två yttranden. Trafiksäkerhetsverket tar i likhet med riksskatteverket upp frågan om sekreiess i kilometerskatleärenden, Trafiksäkerhetsverkel har bedömt all med nuvarande bestämmelser (17 § SekrL) sekretess råder för uppgifter som lämnas av ägare till kilomeierskalleplikligl fordon för beräk­ning av kilomeierskall. Framför alll gäller detla körslräckeuppgifter som enligt 5 § vägirafikskatiekungörelsen skall lämnas av fordonsägaren lill ledning för beräkning av kilomeierskall. Enligt trafiksäkerhetsverkels mening behövs inte sekreiess för kilometerskaileuppgifterna. Skälet härtill är i företa hand atl del inte finns något egentligt skyddsintresse som kan motivera sekreiess. De uppgifter det här är frågan om - hur långt fordon körs - är skäligen harmlösa. Möjligen skulle kunna hävdas alt i vissa fall ett röjande vore menligt frän konkurrenssynpunkt. Exempelvis skulle verksam­hetens omfattning lätt kunna beräknas för etl åkeri. Häremot måste emellertid ställas kravet på offentiighel. Enligt verkel är det dessutom svårt alt tillgodose etl eventuellt skyddsinlresse genom alt sekretessbelägga uppgifterna om körsträcka eflereom besluten om skatt ändå är offentliga liksom uppgifterna om fordons vikt. Med hjälp av dessa uppgifter kan körsträckan relativt enkelt räknas ul. En viss motsvarighet lill körslräcke-uppgifterna finns vidare i andra allmänna handlingar, nämligen uppgifter om vägmälarslällning på besiktningsprotokoll hos AB Svensk Bilprovning, Härtill kommer att del i vissa fall finns etl påtagligt offenlligheisinlresse beträffande köreiräckeuppgifierna för kilometerskattepliktiga fordon. Kilometerekall debileras i efterhand för normalt tre månader långa perioder, Skaltskyldig är den som äger det skattepliktiga fordonet vid ingången av den månad under vilken skatten skall betalas. Vid ägarbyte under skatteperioden kommer sålunda den nye ägaren att debiteras skatt för sträcka som har körts av den förre ägaren. Den som står i begrepp atl förvärva etl kilomeierskat-leplikiigt fordon bör därför ha möjlighet alt enkelt fä bekräftelse pä hur lång köreträcka som vid tillfallet kilomeierskall ännu inte har debiterats för. Enligt trafiksäkerhelsverkets mening kan köreiräckeuppgifierna i skyddshänseende jämföras med förmögenheislängderna, I likhet med vad som gäller för en körsträcka kan förmögenheten i regel räknas ut enbart med hjälp av debiteringslängden, dvs, skattebeloppet. Enligt promemorieförelagel skall sekreiess inte gälla för uppgifter som kan röjas ulan skada och men för den enskilde. Enligt trafiksäkerhetsverkels uppfattning om kUometerskatleupp-gifternas känslighet skulle därför bestämmelsema kunna tolkas så att kilometerekatteuppgifterna inte omfattas av sekreiess. Om detta synsätt kan accepteras vore det dock för tillämpningen en fördel om det kom till klart uttryck i samband med lagstiftningen, Trafiksäkerhetsverkel förordar därför en bestämmelse av innebörd alt uppgifter som har lämnats av fordonsägare

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               424

till ledning för beräkning av kilomeierekait fär lämnas ul.

Länsstyrelsen i Malmöhus län lar upp frågan om sekretess gentemot successorer och medintressenler. Länsstyrelsen anför:

Varken här eller i följande paragrafer görs någon skillnad mellan å ena sidan helt utomståendes ratt och å andra sidan successorere och medintresseniere rätt all la del av sekreiessbelagda uppgifter. Även om del ofta ligger i sakens natur, att men eller skada för den berörde inte uppstår på samma sätt, då uppgift lämnas lill medintresseni som lill utomstående, behöver så inte alltid vara fallet. Bara det faktum, atl den berörde eller hans dödsbo själv inte vill lämna uppgiften, tyder på atl vederbörande kan ha uppfattningen att skada eller men kan uppkomma, I dylika fall borde, vid prövning om utlämnande kan ske, hänsyn även las lill sökandens behov av uppgifter. Han kanske måsle ha uppgiften för att tillvarata sina egna pereonliga och ekonomiska iniressen, och atl han härvidlag skulle komma att lida rättsförlust för att annans inlresse skall skyddas, synes inte utan vidare godtagbart, Lagen synes därför böra kompletteras med beslämmelse om alt då utlämnande begäre av successor eller medintresseni hänsyn även skall tas lill sökandes behov av den begärda uppgiften, I vart fall borde i dessa fall det raka skaderekvisilet vara tillräckligt.

Om exempelvis en rörelsebyggnad och rörelseinvenlarier erhållits tillsam­mans med själva rörelsen genom arv eller gåva, skall som anskaffningsvärde anses det belopp, som kvareiår oavskrivei hos den förte ägaren, I sådana fall kan den nye ägaren behöva ha tillgång lill vissa delar av den förre ägarens självdeklaration för att fä reda på del skattemässiga restvärdet. Även när en faslighel med helt eller delvis oavskriven markanläggning övergår till ny ägare genom arv eller gåva, kan denne behöva fä kopia av den förte ägarens avskrivningsplan, vilken han skall överta. Vid beräkning av realisationsvinst vid föreäljning av fastighel som erhållits genom gåva eller arv kan säljaren behöva tillgång lill äldre deklarationer för givaren för atl bl. a, fä reda på nedlagda förbättringskostnader och yrkade värdeminskningsavdrag.

Man kan även länka sig del fallel, alt någon erhåller etl eller flera smärre penningbelopp och inte vet, om givaren betraktar del som gåva eller periodiskt underelöd. För att utröna karaktären därav och fä veta om eller hur han själv skall deklarera erhållet belopp-och undgå eventuellt skattetillägg-kan han ha intresse av att fä veta hur givaren behandlat beloppet i sin självdeklaration. Om make vill beräkna sin skatt och eventuellt göra fyllnadsinbetalning för att undgå kvarskatteavgift och det råder misshällig-heter i äktenskapet, kan han behöva ha uppgifter ur den andre makens självdeklaration för att lä reda på B-inkomslens storiek eller eventuellt underskott som kan tillgodoräknas maken.

Med hänsyn lill det anförda synes paragrafen böra kompletteras med en beslämmelse om att då utlämnande begäre av successor eller medintresseni hänsyn även skall las lill sökandens behov av uppgiften, I vart fall borde i dessa fall del raka skaderekvisilet vara tillräckligt.

2§

Riksskatteverket anser atl reglema i de tre styckena i 2 § inte har någol systematiskt samband. Bestämmelserna om akiievärderingsärenden resp.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              425

förhandsbeskedsärenden bör brytas ut till var sin paragraf Beslämmelserna i försia och tredje styckena om befrielse (dispens) från annare gällande skatteregler har ett visst samband med beslämmelserna i 4 § och bör behandlas i en anslutande paragraf

I sak har riksskatteverket ingen erinran mol första och andra styckena.

Beslämmelserna om förhandsbesked i tredje stycket föranleder uttalanden från några remissinsiansere sida,

Riksskatteverket (RSV) anför:

I gällande rätt är uppgifter, inklusive beslul, i ärenden om förhandsbesked i taxerings- och skattefrågor fullständigt sekretesskyddade, OSK föreslog ingen ändring i 29 § LAH på denna punkt. En av de instanser som yttrade sig över OSK:s betänkande, regeringsrällen, har föreslagit att denna sekreiess lättas. Övriga remissinstanser har veterligen inte uttalat någol molsvarande önskemål om någon ändring av gällande regler,

RSV:s nämnd för rätlsärenden handlägger förhandsbeskedsärenden rörande direkt och indirekt beskattning i företa instans. Nämndens beslul kan överklagas lill regeringsrätten. Besvärefrekvensen kan grovt skallas till drygt 10 procent. Regeringsrättens önskemål om lättnader i sekretessen beror på intresset av att beslut i förhandsbeskedsärenden blir kända och kan påverka rättsutvecklingen. Såväl regeringsrättens domar som RSV:s nämnds beslut publiceras emellertid redan i dag i inte obetydlig omfattning.

Publicering förekommer dels i Rätisfallsreferat från regeringsrätten och kammarrällen, dels i RSV:s tryckta serie Riksskatteverkets förhandsbesked m, m,, RSV FB, I sistnämnda serie låter RSV publicera bl, a, ett flertal regeringsrältsavgöranden i dessa ärenden. Publiceringen sker sedan sökan­dens samtycke till publiceringen inhämtats. Publiceringen kan, beroende på sökandens önskemål, ske med öppna pereonuppgifter eller i anonymiserat skick. Även utan samtycke frän sökande sker inte sällan publicering när anonymiseringen kan göras helt tillföriiilig,

RSV:s erfarenhet är alt sökandena har högst varierande önskemål i fråga om hemlighällande respektive offentliggörande av förhandsbeskeden. Dä förhandsbeskedet rör beskatiningsfrågor i samband med t, ex, ägarföränd­ringar i företag, utnyttjande av patent, nya marknadsföringsformer etc, kan etl så starkt sekrelessintresse ibland länkas föreligga att garantier mol ell offentliggörande av handlingarna i ärendet är av helt avgörande betydelse för att framställningen om förhandsbesked gjorts. Detta starka sekretessintresse kan dock i allmänhet försvagas kraftigt efter någol år, varefter publicering ibland bör kunna ske, I andra fall och det är särskill förhållandet när det gäller förhandsbesked om mervärdeskatt har sökanden på grund av intresset atl likformighet skall råda mellan konkurrenterna på etl visst område ofta bestämda önskemål om att förhandsbeskedet skall publiceras, Förhandsbe-skedsinsliiuiei fyller alltså en mycket viktig funktion för näringslivets skatteplanering. Även för fysiska personer är möjligheten att erhålla ett förhandsbesked av central betydel.se. Huvuddelen av ärendena härrör från fysiska personer. Ärendena kan även i dessa fall röra frågor av högt skyddsvärde såsom beskatiningsfrågor t, ex, i samband med uppgörelser om skadestånd eller utflyttning från Sverige,

RSV anser inte atl det är självklart att man när det gäller ärendena om förhandsbesked  bör frångå  nu  gällande  regler om  absolut  sekreiess.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               426

Förhandsbeskedsärendena berör i väsentlig utsträckning tillämpning av nya lagregler, RSV delar regeringsrättens önskemål om all öka kännedomen om avgörandena i förhandsbeskedsärendena, Detla lorde emellertid kunna tillgodoses väl genom att man hos nämndens kansli intensifierar sitt arbete med publiceringsfrågorna. Sedan länge las i det arbetet aktiva kontakter med sökandena för att vid behov erhålla medgivande lill publicering. Även med den föreslagna relativa sekretessregeln torde det på grund av skaderisken regelmässigt bli ogöriigl att publicera förhandsbeskedsavgörandena med angivande av sökandens namn och samtliga relevanta omständigheter. Metoden med anonymiserade referat lorde i stället även med en sådan sekreiessregel bli den lämpligaste formen för publicitet, RSV anser att den ståndpunkt näringslivets remissinstanser kan komma att inta i nu föreva­rande ärende bör tillmätas stor betydelse av lagstiftaren. Den hittills gällande sekretessregeln har säkert i belydande grad bidragit till atl förhandsbeskeds-institutet blivit en även internationellt uppmärksammad metod att fä snabba bindande besked i komplicerade skattefrågor. En regel med del omvända skaderekvisilet för sekretessen i ärenden om förhandsbesked skulle säker­ligen medföra en inte obetydlig ovisshel hos sökandena om i vilken utsträckning deras uppgifter kan komma att garanteras konfidentiell behand­ling. Om den ovissheten medförde att de skattskyldiga drog sig från att utnyttja denna möjlighel att fä besked skulle detta vara en mycket beklaglig utveckling, I allt fall fär man räkna med att den föreslagna regeln skulle öka antalet förfrågningar från presumtiva sökande hos RSV och ställa beslutsfat­tarna inför myckel känsliga avgöranden.

En preliminär genomgång som sketl inom kansliet för RSV:s nämnd för rätlsärenden har visat atl den föreslagna sekretessregeln likväl i praktiken knappast skulle komma alt medföra alt några uppgifter rörande namngivna personer skulle kunna lämnas ut utan samtycke från sökanden. Mot den bakgrunden vill RSV inte direkt motsätta sig promemorieförslaget i denna del,

I samband med att sekreiessen i förhandsbeskedsärenden regleras bör man också överväga atl förfallningsreglera frågan om i vilken mån ärenden om förhandsbesked skall kunna vara tillgängliga för domstolar och andra myndigheter, Beslämmelsen i 50 § taxeringslagen är nämligen inte tillämplig på dessa ärenden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ser del som en brist i dag att förhandsbe­sked och domar i regeringsrätten i de ärenden som här avses inte alltid kan offentliggöras, vilket i och för sig vore önskvärt ur prejudikalssynpunki. Genom införande av regeln att det omvända skaderekvisilet skall gälla i förhandsbeskedsärenden torde ändå knappast offentliggörande möjliggöras i någon större utsträckning än som sker f n,, varför bristen kan sägas kvarstå. Så starka sekretesshänsyn måste dock tas i vissa av dessa ärenden atl länsslyrelsen godtar förelaget i denna del.

Då förhandsbesked kan ha stort inlresse för rättstillämpningen även i de fall, då det inte överklagas till regeringsrätten, synes det enligt länssiyretsen i Malmöhus län vara angeläget att man även i dessa fall kan offentliggöra dem. Detta bör med tillämpning av den föreslagna lagstiftningen kunna lösas på så sätt, atl de avpersonifieras så atl själva sakfrågan kunde ges offentlighet. Även i dessa fall anser länsslyrelsen det raka skaderekvisilet vara till

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             427

fyllest,

GeneraUuttstyrelsen nämner att förhandsbesked i stor utsträckning lämnas av myndigheter även i form av muntliga eller skriftliga icke bindande underhandsbesked, Behovel av sekretesskydd i dessa fall är lika stort som i förhandsbeskedsfallen. Paragrafen bör enligt styrelsens uppfattning komplet­teras så atl den även täcker underhandsbesked i dessa frågor,

Riksskatteverket (RSN) behandlar utförligt beslämmelserna i iredje styckel rörande dispensärenden, Verkel tillstyrker förelaget i promemorian (s, 495) alt sekretesskyddet för vissa av de verksamheter som anges i 2 § CSK före över till avsnittet om skaltesekretessen. Detta medför dock vissa nya laglekniska problem, förklarar verkel och anför att av 17 § SekrL och 2 § CSK framgår att sekretesskydd föreligger i vissa "dispensärenden" nämligen rörande:

1)  befrielse från lillämpning av bestämmelserna om beräkning av skatte­pliktig realisationsvinst vid avyttring av aktier eller liknande egendom i samband med simkiurralionalisering,

2)  rätt all erhålla avdrag för avsättning till särskild nyanskaffningsfond,

3)  ärenden enligt lagen om avdrag vid inkomsttaxeringen avseende kostnad för exportkredit,

4)  ärenden enligt förordningen om särekilt forekningsavdrag vid taxering lill statlig inkomstskatt samt

5)  befrielse från tillämpningen av reglerna om interna aktieöveriålelser, 35 § 3 mom nionde stycket kommunalskaltelagen.

Avsikten med promemorieförslaget är att sekretess skall kunna föreligga i samtliga dessa ärendelyper, RSV anser emellertid atl sekretessregeln såvitt rör ärendelyperna 2)-4) "sekreiess gäller, ,, i ärende om särskill medgivande angående avdrag vid taxering" inte erhållit någon lämplig formulering om den avsetts begränsad lill just dessa fall. Del finns nämligen ett stort antal ytteriigare fall då sådana avdrag av olika skäl kan erhållas dispensvägen, RSV kan här hänvisa till en uppställning över vissa dispenstyper i Geijer-Rosenqvist-Sierner, Skaitehandbok, Del 1,8:e uppl,, s, 1156-1164, En del av de där redovisade dispenstyperna rör visseriigen inte just medgivande av avdrag utan andra ibland nära besläktade fall, I fråga om hela ärendegruppen kan betydande svårigheter uppkomma när det gäller att avgöra om hand­lingarna i ärendet blir offentliga eller sekretesskyddade och i så fall om del ligger närmast till hands att tillämpa förslagets 2 § iredje styckel eller dess 4 § första stycket eller om eventuellt 1 § första stycket kan vara tillämpligt,

RSV anser alt frågan om i vilken mån sekretesskydd bör föreligga i de skilda slags dispensärenden som prövas av RSV resp, regeringen inte för närvarande kan anses vara löst efter enhetliga principer, jfr även vad RSV anfört under specialmoliveringen lill 9 kap, 4 §,

RSV vill särskill peka på en ärendegrupp som verkel har egna erfarenheter av, I ärenden om dispens från bestämmelserna om begränsningar i rätten alt fä åtnjuta avdrag för avgift för pensionsförsäkring (46 § 2 mom. sjätte stycket kommunalskaltelagen) kan den skaitskyldiges hälsotillstånd vara en viktig faktor. Det förekommer inte sällan att sökandena åberopar läkarintyg angående personliga förhållanden. Uppgifterna framstår enligt RSV:s mening som skyddsvärda även om de varken enligt gällande rätl eller enligt förslagel

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              428

bör gälla även om uppgifterna åberopas hos skattedomstol, I redaktionellt hänseende gör verket den anmärkningen atl 3 § har en inte obetydlig anknytning lill 1 § och därför bör fiyltas upp före 2 §,

Med den nya regleringen kommer intendentens yttrande atl omfattas av samma sekretess som t, ex, revisionspromemorior, framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län. Delta medför den praktiska fördelen alt intendenten i revisionsmål kan hänvisa direkt lill granskningsmannens promemoria eller fritt citera ur den, utan att som nu behöva ta hänsyn lill att han genom alt citera uppgifter ur den sekretessbelagda promemorian gör dessa uppgifter offentliga och därför inte bör citera mer än nödvändigl. Även de minnesan­teckningar, som görs under målets handläggning, kan i den mån de gäller känsliga, personliga förhållanden göras mera utföriiga, då de inte utan vidare kommer all bli offentliga.

4§

Länsstyrelsen i Malmöhus lån anmärker atl en skillnad mellan 1 och 4 §§ är att sekretessbeläggningen enligt 1 § omfattar "verksamhei" och enligt 4 § endast "ärende". Vad man velat uttrycka med dessa skilda termer, synes oklart.

Första stycket

För atl öka överekådlighelen bör det enligt den mening, som kammarrätten i SundsvaU uttalar, kunna övervägas att låta bestämmelserna i första slyckel ingå i I §,

Avsikten är, heter det i riksskatteverkets yttrande, all första stycket skall ge ett sekretesskydd i fråga om nedsättningar eller befrielse från tidigare beslutad skatt eller avgift. Verket instämmer i uppfattningen atl sekretesskydd bör kunna åtnjutas i sådana ärenden, I promemorian exemp­lifieras regelns tillämpningsområde med bl, a, bestämmelserna om avdrag för väsentligen nedsatt skatleförmåga i 50 § 2 mom, andra stycket kommunal­skattelagen. Denna regel kan i och för sig lillämpas av skattedomstol så atl den skattskyldige kan sägas erhålla befrielse från eller nedsättning av tidigare beslutad skall. Vanligast är dock all denna regel lillämpas av taxeringsnämn­derna innan någol beslut om skatt fattats, 1 sistnämnda fall synes det verkel bli naturiigt all anse sekretesskydd föreligga enligt 1 § företa stycket. Verket anser atl den föreslagna regeln fär sitt viktigaste tillämpningsområde i fråga om - fömlom de i promemorian nämnda s, k, dödsbobefrielserna - främst följande ärenden: befrielse frän beskattning till förekommande av eller lindring i dubbelbeskattning enligt överenskommelse i enskilda fall mellan berörda stater, "dispens" från mervärdeskatt enligt 76 § lagen om mervär­deskatt saml "dispens" frän punktskatt enligt 46 § lagen om förfarande vid

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              429

viss konsumtionsbeskattning m, fl, stadganden på den indirekta beskatt­ningens område.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser atl del är systematiskt otillfredsstäl­lande att i 1 § första stycket anges att stycket gäller i annat fall än som anges i 2-4 §§, medan i 4 § första stycket görs viss hänvisning till 1 § företa stycket.

Andra stycket

Kammarrätten i SundsvaU anser att det finns anledning alt överväga en sammanföring också av beslämmelserna i andra stycket om sekreiess i ärenden om anstånd med eriäggande av skatt eller avgift och om skattetillägg och föreeningsavgifi med bestämmelserna i 1 §, Kammarrätten framhåller därvid alt ärenden av delta slag i stor utsträckning handläggs gemensamt med laxeringsärenden.

Del kan enligt riksskatteverkets mening diskuteras om sekretessfrågan belräffande ärenden rörande anstånd med eriäggande av skall erfordrar en uttrycklig reglering eller om inie dessa fall bör anses uigöra en del av det ärende om beräkning av skatt som regleras i 1 § försia stycket. Förslaget synes enligt verkets mening närmast ta sikte på ärenden om belalningsansiänd i den mening som avses i bl, a, 48 § uppbördslagen, Verkel erinrar om alt sekretess bör kunna föreligga även i de vanliga ärendena enligt lagen (1968:276)om uppskov i vissa fall med beskattning av realisationsvinst. Även denna ärendegrupp faller dock naturiigast in under 1 § första styckel. Saken bör klariäggas i lagmoliven. Verket går vidare in på förslaget angående sekretess i ärenden om skatte- eller avgiftstillägg eller föreeningsavgift. Dessa avgifter faller enligt bl, a, uppbördslagens terminologi (1 §) under denna lags skallebegrepp. Om emellertid begreppei skaii i sekrelesslagen bör byggas på vad som enligi RF avses med begreppei skaii, måsie sekretess i ärenden om nämnda avgifter regleras särskill. Verket erinrar i sammanhanget om den teknik alt bestämma skatlebegreppel som har använls i skaitebrotislagen m, fl, författningar. Verket anser det vara viktigt att sekretesslagens skaite-och avgiftsbegrepp i praktiken kommer att stämma överens med bl, a, skaiiebrotislagens skatiebegrepp, I ärenden om bl, a, skattetillägg är det mycket ofta fråga om att den skatlskyldige yrkat befrielse från avgift. Sekretessbehovet kan då vara särskill uttalat, I andra stycket talas bara om ärende om skalteiillägg m, m, medan det i första stycket har ansetts erforderiigl med ett särskill stadgande rörande ärenden om nedsättning av eller befrielse från skall. Dessa båda bestämmelser bör samordnas. Upplys­ningsvis nämner verket, atl befrielse från eller nedsättning av sanklionsavgift inom den indirekta beskattningen kan ske både besvärs- och dispensvägen, och anför som exempel 37 c, 37 e och 37 g §§ samt 46 § andra styckel lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning.

Kammarrätten i Göteborg anmärker att enligt andra slyckel endast

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               430

kan sekrelesskyddas. Även ansökningarna som sådana kan innehålla skyddsvärda uppgifter av olika slag. Ett sekretesskydd bör här kunna föras in enligt de i promemorian på s, 358 f redovisade principerna.

Även i fräga om dispensansökningar rörande vinstbolagstransaktioner enligt 35 § 3 mom, åttonde stycket kommunalskaltelagen kan det, pä samma sätt som när det gäller interna aktieöveriåtelser, finnas ett skyddsbehov för upplysningar om organisatoriska förändringar, verksamhetens planering, köpeskillingen för aktier, förelags värde etc, (Belräffande 10 kap, 1-7 §§ under 14 kap, 2 § 3) har RSV vidare erinrat om de synneriigen skyddsvärda ärendena rörande dispens från vissa skatteregler i samband med sammanslagning av banker och försäkringsbolag.

Nya dispensregler tillkommer successivt. De två senast föreslagna åter­finns i prop, 1977/78:79, För dessa båda dispensiyper föreligger ell klart skyddsbehov. Hittills har den ordningen använts att man tagit in sekretessbestämmelserna rörande vissa dispenstyper bland förordnandena under 2 § CSK, Liksom hittills bör man undvika en teknik som innebär att sekrelesslagen måste ändras för varje ny dispensregel eller motsvarande som tillkommer. Lösningen är häratt införa en tillämpningskungörelse lill 10 kap, eller att ge 1 § försia slyckel en myckel vid syftning så att den omfattar alla eller de flesta dispensärendena och sedan i skalle- och laxeringsförfailningar göra de undanlag från sekreiessregeln i 1 § som anses motiverande,

RSV anser alt den sist upptagna frågan bör övervägas i del fortsatta lagstiftningsarbetet. Därvid bör man även närmare granska de använda uttrycken i 1 § första stycket såsom "beräkning av skatt" etc, och deras förhållande lill beslämmelserna i 2 § iredje stycket och 4 § första stycket.

3§

Riksskatteverket hänvisar inledningsvis lill vad verket har anfört rörande 1 § företa och andra stycket. Verket uttalar vidare att den föreslagna bestämmelsen bygger på tanken att vissa ålgärder i skaiiekonlrollsyfte klan går all avgränsa som en särskild ärendelyp skild från del vanliga beskalt-ningsärendet. I promemorian uttalas att det dock saknar betydelse om det blir 1 eller 3 § som skall tillämpas eftersom samma skaderekvisit skall lillämpas i båda fallen, men verkel hänvisar till vad verkel har anfört om 1 § andra stycket. Verkel anser det vara av betydelse atl gränsdragningen mellan 1 § företa styckel och 3 § blir klar. Det moiivuttalande som har gjorts i promemorian om denna gränsdragning är enligt verkets mening alltför vagt formulerat. Det är en för den praktiska ärendehandläggningen inom skatteförvaltningen i viss mån främmande tanke att se vissa kontrollåtgärder som skilda från beskaitningsärendet som sådant. I t. ex. ett ärende om skönstaxering måste taxeringsrevision ses som en integrerad del. Verkel anserati problemet enklast torde lösas genom att man i 3 § uttryckligen anger vilka konirolläigärder som omfattas av bestämmelsen. Sekreiess enligt denna beslämmelse bör gälla för uppgifter inhämtade eller upprättade vid laxerings-revision, skallerevision eller motsvarande revisionsinsiiiui samt i ärende enligt bevissäkringslagen. Sekretessen enligt det omvända skaderekvisilet

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      v-,-                   431

pereonliga förhållanden - inte ekonomiska - kan sekrelesskyddas i ärende om anstånd med eriäggande av skatt. I motiven sägs atl i ansländsärenden förekommer ömtåliga personliga förhållanden. Kammarrätten påpekar att även ekonomiska förhållanden kan förekomma i dessa ärenden. Om en svensk arbetar i t. ex. Norge under viss del av året och beskattas för samma inkomst i både Norge och Sverige, kan han begära atl den skatt han har betalat i Norge avräknas från skatten i Sverige. Detta är ett ärende om nedsättning av skatt och då kan uppgifter om de ekonomiska förhållandena sekrelesskyddas. För all han inte skall behöva betala in kvarskatien, innan nedsättnings-ärendet har avgjorts, kan han begära anstånd med eriäggande av skatten. Han skall då lämna samma uppgifter som i nedsättningsärendet, men i anstånds­ärendet skulle uppgifterna enligt promemorian inte kunna sekretessbeläggas. Detta verkar inte rimligt. Kammarrätten föreslår därför att även ekonomiska förhållanden förs in under andra stycket.

5§

GeneraUuttstyrelsen finner att uttrycket "ärende" innebär en begränsning av paragrafens räckvidd som inte lorde vara avsedd. Ärendebegreppei täcker sålunda t. ex. inte rutinmässig fysisk kontroll av gods och transportmedel, under vilken verksamhet information om enskildas affäreförhållanden ofta kan inhämtas. Ordet "ärende" kan enligt styrelsen lämpligen ereätias med "myndighets verksamhet i fråga".

6 och 7 §§ Paragraferna har inte berörts särskilt i något yttrande.

8§

Förslagel har under remissbehandlingen mottagits i huvudsak gynn­samt.

Dalainspektionen anmärker visseriigen att frågan om avideniifiering inte är löst men finner alt förslaget f n. inte föranleder någon erinran. Datatagstift-ningskommittén konstaterar att kommittén enligt sina direktiv skall överväga frågan om sekretessregler för daiorlagrade personuppgifter av olika slag, bl. a. i fråga om personregister som förs för statistiskt ändamål. I den allmänna debatten, främst i riksdagsmotioner, har förts fram förslag om förstärkning av sekreiessen för statistiskt malerial bl. a. genom en anpassning av statisliksek­retessen till de sekretessregler som gäller för registrerade personuppgifter i övrigi. Den föreslagna bestämmelsen rörande sialistiksekretessen synes tillgodose dessa synpunkter, anser kommittén. Denna har emellertid i sitt fortsatta utredningsarbete anledning atl ytterligare överväga frågan om

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              432

stalisliksekretess. Detla arbete skall enligt direktiven även innefatta övervä­ganden om behovel av särskilda regler allmänt när det gäller statistikproduk­tionen ävensom frågor om avideniifiering och kryptering m. m.

Av SCB framhålls att utformningen av del sekretesskyddade området motsvarar verkets önskemål: sekretess gäller för uppgift som kan hänföras till enskild men upphör bl. a. om uppgiften inte är direkt hänföriig till den enskilde och röjande dessutom kan ske utan skaderisk. Ett specialfall i SCB:s statistikproduktion, vilket är av intresse med hänsyn lill förslaget, är del atl SCB med stöd av hävdvunnen praxis i viss statistik publicerar uppgifter angivna med namn eller klart hänförbara lill viss uppgiftslämnare. Delta gäller i huvudsak inom bergverksstatistiken. Sä har sålunda skett sedan lång lid tillbaka, vilkei borde kunna las som inläkt för att presumera samtycke härtill, eftereom inga invändningar mol detta förfarande rests, SCB utgår därför ifrån all inga förändringar i dessa fall skall behöva vidtas till följd av den nya lagstiftningen som föreslås.

Socialstyrelsen finner den nu föreslagna beslämmelsen angående statistik-sekretess klarare och lätlillämpligare än den nuvarande. Vidare tillgodoser den forskningens behov av erforderiiga uppgifter samtidigt som den enskilde tillförsäkras ett fullgott skydd. Sistnämnda förhållande har stor betydelse, eflereom kvalilelen på statistik som baseras pä individuppgifter till stor del är beroende på hur tillfredsställande sekretesskyddet är för uppgifterna. Styrelsen tillstyrker därför beslämmelsen. Skogsstyrelsen noterar alt bl, a, paragrafen synes ge samma sekrelessmöjligheler beträffande de för skogs-vårdsorganisationerna belydelsefulla handlingarna som nu föreligger. Såvitt Sveriges veterinärförbund finner innebär förslagen bl, a, all möjligheterna ökar atl insamla uppgifter för siatistik belräffande hälso- och sjukvårdslaget bland husdjur och sällskapsdjur. Förbundet anser detla värdefullt,

Ell par kritiska remissinstanser finns dock,

SvensKa kommunförbundet erinrar om atl del i sitt remissyttrande över OSK:s förslag framhöll att förelaget kunde försvåra för kommunema atl fä tillgång till sådant statistiskt primärmaterial som är en förutsättning för att erforderiig fullgod planering skall kunna genomföras och anförde de närmare motiv därför som finns återgivna i prop, 1975/76:160 bil, 3(s, 102), Förbundet vidhåller alltjämt den allmänna syn på kommunernas behov av statistik-material som där redovisas.

Enligt kammarrätten i Göieborgär paragrafen ell exempel på en synneriigen svårtolkad lagtext, I första styckets första mening anges att sekreiess gäller i myndighets verksamhet för att framställa siatistik för uppgift som kan hänföras till enskild. Enligt andra meningen gäller dock inte sekreiess för uppgift som icke genom namn, annan ideniitelsbeieckning eller därmed jämföriigt förhållande är direkt hänföriig till den enskilde, om det kan antas atl uppgiften kan röjas utan skada och men för honom och hans närelående. Innebörden anser kammarrätten vara dunkel. En tolkning av paragrafen sägs

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              433

vara all för uppgifter som genom namn m, m, är direkt hänföriiga lill enskild pereon gäller en absolut sekretess, medan del för övriga uppgifter som kan hänföras lill enskild gäller sekreiess bara om det inte kan antas att uppgiften kan röjas ulan skada och men för honom och hans närslående. Del naturiiga hade dock varit att skriva paragrafen i enlighet härmed. En annan möjlig tolkning som framförs är atl företa meningen skall avse del statistiska primärmalerialet, medan andra meningen avser den färdigarbelade statisti­ken. Detta går enligt kammarrällens mening dock inte att läsa ut ur den föreslagna lagtexten,

Slalens avtalsverk framhåller atl av verkel framställd lönestatistik i allmänhet inte lorde vara sekretessbelagd enligt 8 §, eflereom den oftast inte genom ideniitelsbeieckning är direkt hänförlig till den enskilde, men atl den däremol torde vara sekretessbelagd enligt 7 kap, 5 §, eftersom den tillkommit för all användas vid facklig förhandling.

Första stycket

I några yttranden behandlas förslagel alt sekretess skall gälla i myndig-hels särskilda verksamhei för all framställa siatistik.

Riksrevisionsverket nämner all verkel har erhållit regeringens uppdrag atl inrätta och med automatisk databehandling föra etl register som underiag dels för verkets insimktionsenliga inkomstberäkningar och prognoser, dels för studier av skattesystemets funktion och beräkningar av effekiema av ändringar i skattesystemet, Verkel hänvisar lill atl närmare uppgifter om ifrågavarande personregister och de särskilda sekretessproblem m, m, som är förknippade med registret återfinns i datainspektionens skrivelse lill rege­ringen den 14 januari 1975, Enligt datainspektionens uppfattning omfattas uppgifterna i registret inte av regeln i 17 § SekrL, Riksrevisionsverkel anser för sin del alt sekretesskydd föreligger både med stöd av 14 och 17 §§ SekrL och på grund av 16 § samma lag. Verket har intagit denna ståndpunkt i ett nyligen träffat avgörande rörande utlämnande av uppgifter i registret. Ärenden är enligt verkets yttrande föremål för regeringsrättens prövning,' Med hänsyn till de enskilda personer som beröre av uppgifterna i registret hemställer verket om etl helt klariäggande uttalande att uppgifter som här avses skyddas enligt 8 §,

Lantbruksstyrelsen ullalar alt uttrycket "i myndighets särskilda verksamhei för att framställa statistik" enligt ordalagen skulle innebära atl sekretessen gäller enbart vid myndighei som sammanställer enskilda uppgifter till statistik. Det förekommer emellertid all uppgifterna också förvaras hos annan myndighet. Uppgifter för lanlbmksstatisliken saml för galt- och beläckningsslatisliken ingår sålunda i lantbrukets företagsregister vilket

' Målet har avgjons genom dom den 25 januari 1978 (5812-1977). 60 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             434

förvaras - fömlom hos SCB - hos vederbörande lantbruksnämnd (8 § kungörelsen 1968:111). Lantbruksnämnderna kan i vissa fall komma atl medverka till alt uppgifter samlas in, men själva framställningen av statistiken sker hos SCB. Lantbruksstyrelsen anser att, i likhet med vad som nu är fallet, handlingssekreless och tystnadsplikl för uppgifterna i lantbrukets föreiagarregister måste gälla hos alla myndigheter som har tillgång till registret och alltså oberoende av vem som har framställt det (angående omfattningen av nuvarande tystnadsplikl, se 10 § kungörelsen 1968:111), Lantbmksstyrelsen föreslär därför atl 8 § ges en mera generell avfattning så all sekreiessen anges gälla i fråga om uppgift som för statistiskt ändamål inhämtats av myndighei,

I tidigare remissvar säger sig generaltullstyrelsen ha påpekat alt många av de uppgifter som insamlas för utrikeshandelsstatistiken är av sådant slag att tullverket kräver uppgiften även för tullkontroll och tuiltaxering. Exempel härpå är uppgift om importvaras värde. Tullverket kan med andra ord sägas ha tillgång både till varans lullvärde (beskattningsvärde) och till dess statistiska värde, vilka värden ofta är beloppsmässigi lika. Beträffande sådan uppgift är det enligt styrelsens mening inte anledning att tillämpa den strängare staiistikssekreiessen i 8 § annat än i den mån uppgiften enbart betraktas som en statistikuppgift.

Undantagen från den absoluta sekreiessen beröre i flera yttranden.

Flertalet av dessa yttranden angår sekretessen för uppgift i föreiags-regisirei,

SCB anför atl verkets centrala företagsregister under en längre period har byggts ut lill ett samordningsinstrumeni och ett produktions- och styrmedel för allt större delar av verkets företagsstatistik. Detta har i sin tur medfört att gränsen mellan det centrala företagsregistret och övrigi företagssiatisliski primärmaterial är både tekniskt och innehållsmässigt svår att dra. Samtidigt är det för etl rationellt utnyttjande av det förelagsslaiisiiska materialet, i samarbete främst med andra myndigheter, inte sällan nödvändigl alt SCB efter prövning av skaderisken fär besluta om utlämnande i visst fall av här ifrågavarande uppgifter, Å andra sidan synes sådana sekretess- och iniegri­tetsskäl saknas som skulle tala mot en sådan ordning på det förelagsslaiisiiska områdel. För att bevara de nuvarande möjligheterna till ändamålsenlig användning av uppgifterna och skapa önskvärd klarhet föreslår SCB ett förtydligande av undantaget rörande uppgift i företagsregister enligt följande: "Sekreiessen gäller dock ej för uppgift i företagsregiser eller eljesl i företagssiaiisliken, uppgift som ,,,"

Några remissinstanser är kritiska mot uttalandena i promemorian (s, 555) om tillämpningen av skaderekvisilet när det gäller uppgift i företagsregis­ter,

SCB erinrar om sill förslag i remissyttrandet över LAH att uppgifterna om

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             435

antalet anställda eller arbetstimmar hos ell företag och dess arbetsställen ett visst år undantas från det sekretesskyddade områdel, I dageris läge synes nämnda information enligt SCB:s mening vare sig i sak eller opinionsmässigt kräva sekretesskydd. Sådan information finns dessutom ofta tillgänglig på andra håll i samhället och företagen själva bmkar på tillfrågan utan förbehåll upplysa därom. Frånsett sakfrågan synes det mindre lämpligl alt en myndighets skadeprövning binds sä detaljerat genom motiven som här föreslås. Del innebär nämligen alt nu gällande praxis hos SCB inte skulle kunna ändras i framtiden, detta till följd av uttalandets kategoriska utform­ning, SCB:s förslag skulle tillgodoses om uttalandet i specialmoliveringen på denna punkt modifieras, SCB framhåller att de berörda uppgifterna därmed skulle bli föremål för skadeprövning på samma sätt som övriga uppgifter i företagsregistret, Samma inställning har länsslyrelsen i Malmöhus län. Uppgifter om antalet anställda och antal arbetstimmar har enligt länssty­relsen myckel stort informationsvärde för dess verksamhet, bl, a, för länsplaneringen. Dessa uppgifter har samtidigt kommit att bli allt lällillgäng­ligare från en mängd källor. Uppgifter av detla slag har därför kommit att betraktas som alll mindre konfidentiella. Skaderisken för uppgiftslämnarna fär anses begränsad. Enligt länsstyrelsens mening borde uttalandet i special­moliveringen angående tillämpningen av skaderekvisilet ha uigåti. Man binder då inte den framtida utvecklingen i onödan,

Etl par remissinstanser vill gå ännu längre. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför att ell behov ofta har funnits atl öppet kunna redovisa uppgifter om antalet sysselsatta och arbetstimmar vid förelag även i fall där del inte sker nu, Länsslyrelsen anser del därför önskvärt atl möjlighetema att öka delta uppgiftslämnande undersöks och att regler som ger sådana möjligheter skapas. Vad särekilt gäller det centrala företagsregistret innehåller detta uppgifter som är av ston intresse för den analys av näringslivets utveckling som är etl viktigt inslag i den kommunala planeringen, anser Svenska kommunförbundel. Ell av de undanlag som bryter huvudregeln om full­ständig sekretess gäller just företagsregistret, Kommunförbundel framhöll i sitt remissvar över OSK:s betänkande del otillfredsställande i atl anknyta ett särekilt sekretesskydd till dessa senare uppgifter. Inte heller del nu förelig­gande förslagel är tillfredsslällande. Uppgifterna bör enligt förbundels mening undantas från det sekretesskyddade området,

I motsatt riktning uttalar sig Sveriges industriförbund m.fi. Organisatio­nerna, som inte accepterar någon uppluckring av dagens uilämningspraxis i dessa ärenden, utgår från att delta inte heller är avsikten med förelaget.

Undantaget frän den absoluta sekreiess när det gäller uppgift som behövs för forskningsändamål kommenteras i ett par yttran­den.

Att socialstyrelsen tillstyrker 8 § bl, a, därför att förelaget tillgodoser forskningens behov har redan redovisats. Också riksarkivet finner tillmötes-

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              436

gåendet av forekningens krav motiverat,

SCB faster uppmärksamheten vid att användningen av uppgifter för statistik myckel ofta betecknas som forskning och att en konsekvens därav blir atl forskning och statistik vanligen likställs i här ifrågavarande samman­hang.

Del iredje undantaget, det belräffande uppgift som inte är direkt hänförlig till e n s k i I d, tas upp i JK.s yttrande. Denne har i sin uppgift enligt 23 § datalagen vid många lillfällen hafl anledning överväga möjlighe­terna till s, k, bakvägsidentifiering, dvs, möjligheten alt hänföra vissa statistiska uppgifter lill en viss person utan användande av vanliga idenii-fieringsdata såsom namn eller personnummer. Enligt JK:s mening har det i flera av de aktuella fallen varit fullt möjligt all göra en koppling mellan pereon och uppgift med ledning av data av typen titel, befallning, utbildning, äldereskiki, anlal barn, bostadstyp, bostadsregion etc. Del är exempelvis fulll tydligt alt uppgifter som hänför sig lill en justiiiekansler i åldern 50-60 år med två barn måste avse JK själv. Uppgiften om en landshövding i åldern 50-60 år i vissl län kan lika lätt hänföras lill en viss pereon. Detsamma gäller kvinnlig överiäkare med sju barn i X-län, Med andra ord: så snart statistiken upptar uppgifter som bringar ner antalet personer på en lägre nivå kan en manuell undersökning lätt påvisa vem uppgifterna rör, JK förklarar all, om man inte vill offra vissa personere pereonliga integritet, det enligt hans mening är nödvändigl att under "jämföriigt förhållande" hänföra inie bara de i motiven angivna klart identifierande uppgifterna ulan också uppgifter av del slag han förut har nämnt. Även om det inte kan förutses atl frekvensen av fall med den här aktuella problemaliken blir stor säger sig JK inte kunna se några betänkligheter mot den utvidgning av sekretesskyddet som ev, kan ligga i vad han här föreslår,

Skaderekvisilet i andra meningen berörs särekilt i ett par yttranden. Regeringsrätten betecknar skaderekvisilet som en sorts kombination mellan det raka och det omvända rekvisitet och förutsätter att lagrummet omfor­muleras lill alt gälla endera av de båda rekvisiten, Hovrättenför Västra Sverige anseratt formuleringen inte tillräckligt tydligt anger,om skaderekvisilet hör lill alla tre undanlagsfallen, och att de tre fallen bör skiljas åt, inte genom konjunktionen "och", ulan genom "eller". En liknande fråga tar SCB upp, SCB anmärker alt i den allmänna motiveringen (s, 134) "skada" definieras som ekonomisk skada och "men" som integriletskränkningar av olika slag. Del är alltså fråga om två klart åtskilda begrepp med varsin täckningsområde. Eftersom avsikten enligt SCB inte gärna kan vara att en uppgift skulle vara skyddad endast i de fall dä både ekonomisk skada och inlegriietskränkning kan antas bli följden av en utlämnande bör uttrycket ändras lill "skada eller men". Även uttryckssättet "honom och hans närelående" bör av motsva­rande skäl ändras till "honom eller hans närstående" Ofr 14 och 15 §§ SekrL),

Ytterligare undantag från den absoluta sekreiessen diskuteras av

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             437

några remissinstanser, SCBanseralt del inte kan uleslutasatt i någon speciell situation del kan framstå som både nödvändigt och berättigat att ell vissl redan insamlat material slälls till annans förfogande. För sådana situationer (andra än vad gäller de i 8 § angivna undantagen och fall då samtycke kan erhållas) finns täckning i möjligheten för regeringen att i enlighet med 2 kap, 15 § i förelaget dä synneriiga skäl föreligger besluta om utlämnande, SCB förutsätter all sådant utlämnande då icke sker i strid med sådana iniressen som sialistiksekretessen är avsedd att värna om,

I yttrandet från Sveriges industriförbund m.fl. konstateras all någon motsvarighet lill 16 § andra stycket SekrL inte finns i förslaget, I specialmoli­veringen (s, 550) uppges all del av regeringen sålunda givna bemyndigandel inte har utnyttjats. Som organisationerna anförde i sitt yttrande över OSK:s betänkande är del emellertid mycket värdefullt atl rällen all fä tillgång till dessa uppgifter är särekilt reglerad. Det förhållandet att parterna på arbets­marknaden hitintills i samförstånd har kunnat reglera de lönestalistiska frågoma och därför inte har behövt begära att regeringen skulle utnyttja sin möjlighet enligt 16 §, är enligt organisationernas mening inte skäl nog alt avskaffa bestämmelsen,

Sveriges direktreklamförening önskar all sekreiess inte skall gälla för uppgifter om namn, adress, personnummer, samhörighet och utbildning i vad gäller det av SCB förda pereonregistret över personer och dess utbildning. Uppgift om utbildning, som kan erhållas endast från SCB:s register, är av myckel stor betydelse vid marknadsföring av särskill litteratur, tidskrifter och tidningar, musik, konst m, m. En betydligt ökad användning av utbildning som urvalskriterium har här skett under de senasie åren.

Andra stycket

Frågan om se k re t ess myndigheter emellan las upp i flera yttranden,

SCB har i tidigare sammanhang betonat behovel av alt sekretessregleringen för statistikens del inte hindrar möjligheterna lill en rationell samordning av uppgiftslämnandet i de fall uppgifter av samma slag löpande erfordras för användning för statistiska ändamål inom SCB och administrativa ändamål hos annan myndighet, I vissa fall kan det därvid vara ändamålsenligt all SCB är den primärt insamlande myndigheten och all uppgifterna av SCB vidarebefordras till den andra myndigheten, Fömisatt atl båda myndigheterna är berättigade att samla in uppgiftema i fråga och att uppgiftslämnarna är undertättade därom möler ur intresse- och integritets­synpunkt inget hinder däremot. Med den föreslagna regleringen av statistik-sekretessen erfordras emellertid au befogenheten att överiämna statistikupp­gifterna till annan myndighet är reglerad i författning och inte, som förekommer f n,, genom överenskommelse mellan de berörda myndighe-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               438

terna, Sädan författning kan enligt förslaget lill punkt 5 i övergångsbestäm­melserna ha formen av en förordning och efter sekretesslagens ikraftträdande av en lag. Som viktiga exempel på här ifrågavarande förfaliningsbehov pekar SCB på löpande, samordnad uppgiftsinsamling för SCB:s och överstyrelsens för ekonomiskt förevar behov samt på insamlingen av löneuppgifter m, m, som slälls till avialsverkets förfogande (jfr 16 § andra siycket SekrL), SCB förklarar sig ha för avsikt att i en särskild skrivelse till regeringen återkomma till frågan för att närmare specificera föreliggande behov av författningsreg­lering,

I sitt arbete med att fullgöra vissa handelspolitiska utredningsuppdrag, särskilt sådana som av.ser enskilda varuslag, delar av industrisektorer eller enskilda förelag, säger sig/commers/coZ/eg/um från tid till annan se sig nödsakat atl hos vissa myndigheter begära utlämnande av där förvarat sekretessbelagt statistiskt malerial. De myndigheter som kan bli aktuella atl inhämta sådant malerial från är framför alll SCB, generaltullstyreisen, överetyrelsen för ekonomiskt försvar och statens industriverk. Kollegiet, som förutsätter atl lagföreskrifter om utlämnande av statistikuppgifter myndigheter emellan kommer att utfärdas i anslutning lill en ny sekretesslags ikraftträdande, utgår från all föreskrifterna ges ett sådanl innehåll att kollegiets behov av tillgång lill slalisliskl material i erforderlig utsträckning kan tillgodoses,

Generaltullstyreisen förklarar att tullverket kan kontrollera riktigheten av lämnad statistisk uppgift om vara genom bokföringsgranskning eller under­sökning av varan med stöd av 35 och 36 §§ lullagen (1973:670), Enligt 74 § lullstadgan (1973:671) kan den som lämnar oriktig statistisk uppgift dömas lill böler. Enligt styrelsens mening måste del tillhöra tullverkets "särskilda verksamhet" när det gäller handelsstatistiken att anmäla sådanl bron till åtal och lämna erforderiiga uppgifter lill den som bedriver fömndersökningen av sådant brott ulan hinder av bestämmelserna i 10 kap, 8 § och 38 kap, 8 § andra styckel 2 RB, Styrelsen anför vidare an lullverkel som uppdrag har an insamla uppgifter för utrikeshandelsstatistiken dvs, uppgifterom import-och exportvarore värde, kvantitet, beskaffenhet m, m. Uppgifterna insamlas av de lokala tullmyndigheterna och insänds till generaltullstyreisen. Hos generaltullstyreisen överförs uppgifterna veckovis på magnetband som därefter överiämnas till SCB (när det gäller importstatistik sker överläm­nandet via DAFA), Också detta överiämnande bör enligt styrelsens mening kunna ske som ett led i tullverkets "särskilda verksamhet" enligt defini­tionen i I kap, 2 §, Detta strider emellertid i viss mån mot uttalandet i specialmotiveringen till 1 kap, 2 § (s, 228) enligt vilket uppgiftslämnande som till övervägande delen äger mm i mottagande myndighets intresse inte kan försvaras med hänvisning till definitionen av sekreiess. Möjligen kan man göra gällande att tullverket och statistiska centralbyrån tillsammans ulgör en "särskild verksamhet" för att framställa ulrikeshandelsstatistik. Om över­lämnande inte kan ske med stöd av sekreiessdefinitionen måste överläm-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             439

nandei legaliseras genom en särekild lag.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller att styrelsen kommer att fä i uppdrag att ha hand om det framtida informationssystemet för arbetsskador. Därvid synes sekretessreglema i 8 § kunna bli tillämpliga på den arbetsenhet som har hand om detla system. Hinder skulle då kunna föreligga att till annan enhet, inom styrelsen eller lill yrkesinspektionen lämna ul uppgifter, som inte är helt avidentifierade. Detta skulle kunna allvarligt försämra möjligheterna till ingripande mot dålig arbetsmiljö, I vissa lägen kommer nämligen tillsynsor-ganen att behöva uppgifter som kan hänföras till enskilda arbetsställen eller arbetsplatser. Eftersom endast regler i lag avses kunna bryta genom sekretessen enligt denna paragraf, bör det övervägas om inte sådana regler behöver ställas upp. Styrelsen nämner i detta sammanhang att hos styrelsen före även andra register, som delvis används för staiistikändamål. Som exempel nämns dammlungeregislret och blyregistrel.

Del är enligt Svenska kommunförbundets mening väsentligt alt det fullständiga sekretesskydd som avses i 8 § inte förevårar för kommunerna all från SCB fä grundmaterial för egen vidare bearbetning. Med hänsyn till detla inlresse är del givetvis att betrakta som en olägenhel all enligt förelaget beslämmelserna i 2 kap, 6 och 7 §§ inte har tillämpning på sialistiksekretes­sen, med föreskrift i lag såsom enda undanlag, I sislnämnda hänseende innebär, såvitt förbundet kan finna, departemenlsföreslaget en skärpning jämfört med vad OSK föreslog, även om det -såsom förbundet påpekade i sitt remissyttrande över OSK:s förelag - var förenat med olägenheter att behöva tillskapa särekilda förordningar för atl möjliggöra åtkomst av vissa närmare uppgifter och med att på förhand i samband med insamling av primärupp­gifter behöva ta ställning till ett framtida utnyitiande av andra myndighe­ter.

Bestämmelserna om lidsgränser för sekreiessen såviti gäller allmän handling behandlas i SCB:s yttrande. Med hänsyn till de resonemang som förs i den allmänna motiveringen (s, 137 fO har SCB uppfattat förslaget så att högstiiden skall lillämpas som en standardlid (minimitid) om utlämnande ej kan ske efter skadeprövning enligt 8 § i där särskill angivna fall, I fråga om statisliksekretessen uppställs sålunda såsom huvudregel inte skaderekvisii för uppgift som avser enskild och kan hänföras lill denne, Skaderekvisit är tillämpligt blott vid utlämnande enligt de tre undanlag som modifierar huvudregeln. Följden härav skulle sålunda vara att sekrelesstiden för uppgift, som avser enskild och kan hänföras till denne, är 50 är resp, 20 år, varken mer eller mindre. Tiderna gäller dock som faktiska högsltider vid utlämnande enligt de tre angivna undantagen och kan underskridas efter prövning av skaderisken, SCB lar också upp gränsdragningen mellan uppgifter som skall skyddas i 50 år och uppgifter för vilka föreslås en 20-årig handlingssekretess, SCB erinrar därvid om vad verket anförde belräffande OSK:s motsvarande förslag (prop, 1975/76:160 bil, 3 s, 105), 1 sitt yttrande över promemorieför­slaget uttalar SCB följande:

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               440

SCB har våren 1975 på uppdrag av den s, k, FAK-uiredningen genomfört en intervjuundersökning benämnd "Undereökning rörande personuppgifters känslighet". Undersökningen drabbades visseriigen av ett stort bortfall, men ett visst underlag för rangordning av de i undersökningen ingående variablerna efter känslighet erhölls dock. De högsta värdena för känslighet uppmättes för några variabler inom bl, a, områdel personlig ekonomi. Detta resultat överensstämmer med del som framkommit i liknande undersök­ningar i andra länder, exempelvis i Finland, I en annan intervjuundersökning som genomfördes i april 1976 (SCB och allmänheten) framkommer att villigheten all lämna uppgifter om sig själv beror i företa hand på den samhällsnytta med en undereökning som man kan urekilja och att den omständigheten som starkast motverkar uppgiftslämnandet, är det hot mol den personliga integriteten som man anser atl de ifrågavarande uppgiftema kan komma alt uigöra, SCB anser del vara klart att en kortare sekretesslid för en fysisk pereons ekonomiska uppgifter än för övriga uppgifter skulle betraktas som etl sådant hot. Det sagda visar att det i de fall som uppgifter inhämtas om enskilda fysiska personer inte kan vara rimligl all göra åtskillnad mellan ekonomiska och personliga uppgifter. Båda typerna av uppgifter är personliga.

Verkel föreslär därför att lill kategorien "uppgifter som avser personliga förhållanden" skall räknas även fysiska pereonere ekonomiska förhållanden, I en del fall kan visseriigen gränsen mellan personliga och ekonomiska förhållanden för fysiska pereoner vara svår all dra; del gäller i huvudsak mindre, enskilda företagare där gränsen mellan personlig ekonomi och företagets ekonomi kan vara svårbedömd. Del lorde lämpligen överlämnas ät praxis all här finna rätt avvägning.

Parentetiskt kan nämnas atl i del föreslagna kapitlet om sekretess med hänsyn främst lill skyddet för enskilda personliga förhållanden förekommer sekrelesslider om högst femtio år även för uppgifter av ekonomisk karaktär (se exempelvis 8 kap, 7 §), Även förelagels 10 kap, innehåller skyddstider för uppgifter av denna karaktär om högsl femlio år (se 9 § i nämnda kapilel). Del är möjligt atl 8 § andra siycket andra meningen i förslagel skall tolkas pä det sätt som SCB föreslår skall gälla. Emellertid är specialmotiveringen lill bestämmelsen i fråga (s, 557) icke utformad sä atl skiljelinjen mellan personliga och ekonomiska förhållanden framgår med önskad tydlighet i vad gäller fysiska personer, SCB är därför angelägen att ett förtydligande sker i linje med förslagel ovan.

9§

Pressens samarbelsnämnd motsätter sig förelaget enligt försia siycket all sekretesskyddet i fortsättningen skall gälla också uppgifter om enskildas förhållanden i valutaärenden som inte avser näringslivet.

Centrala siudiesiödsnämnden tillstyrker uttryckligen förslagel i andra siycket om sekreiess isiudiestödsärenden.

Några remissinstanser uttalar sig kritiskt mol att sekreiess skall gälla endasl i ärenden om ullåning. Sålunda framhåller bostadsstyrelsen atl styrelsens verksamhet i slor utsträckning består i att besluta om bidrag och alt betala ut bidrag. Enligt styrelsen finns del stödformer som beslår av bidrag

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2         v                   441

redan från början och av lån som inom ibland myckel kort tid, ibland längre tid kan förvandlas till bidrag genom avskrivning, eftergift e, d. Exempel på renodlade bidrag är bostadsbidrag lill barnfamiljer m, fl,, räntebidrag, ener-gisparbidrag, bostadsanpassningsbidrag och miljöförbäiiringsbidrag, Belräf­fande bidragsverksamheien torde del i vissa fall föreligga ell större behov av atl kunna sekretessbelägga uppgifter än vid utlåningsverksamhelen. De uppgifter som behöver lämnas av sökanden för bedömning av ärenden är i stort sett av samma typ. Bidragen kan vidare betydligt mera specifikt än lånen bli föremål för återkrav på grund av felaktiga eller vilseledande uppgifter m, m. Bedömning av frågor om avskrivning, eftergift m, m,, kan därvid komma all inrymma mera känsliga faktorer, både i personligt och ekono­miskt avseende, än vad långivningen normall gör. Sekretesskydd belräffande här ifrågavarande bidrag synes inte kunna uppkomma enligt någon av paragraferna i förslagen till 8-10 kap, i promemorian, Bostadsslyrelsen hemställer att möjligheter öppnas att sekretessbelägga här nämnda uppgifter, Självfallel bör därvid skaderekvisilet i paragrafen gälla. Även kommunsty­relsen i Malmö framhåller all sekreiess bör gälla också i ärenden om bidrag av allmänna medel. En ledamot av regeringsrällen, Mueller, menar all andra styckel bör avse även statliga kreditgarantier t, ex, inom ramen för det statliga litteraturstödet. Vidare lorde slyckel böra göras tillämpligt på andra stöd­former i ärenden om statligt stöd till kulturändamål såsom bidrag till konstnärer, stipendier och annat stöd från Sveriges författarfond, lilteralur-siöd och lidskriflsslöd.

Bostadsstyrelsen kommenterar förelaget alt sekretess inte skall gälla beslul och, såvitt angår annat än studiestöd, ansökan i ärendet. Styrelsen instämmer i och för sig häri. Del är dock enligt styrelsen uppenbart att båda begreppen - ansökan och beslul - kan ge anledning till olika tolkningar och därför inte ger någon verklig ledning i konkreta fall. Beroende på hur ansökningsblanketter utformas och hur beslul avfattas och motiveras kan de komma att innehålla uppgifter som inte ulan vidare bör vara offentliga. Enligt styrelsens mening bör med ansökan förslås i huvudsak uppgifter för identifiering av ärenden och yrkandet. Beträffande beslut bör därmed på motsvarande sätt avses endasl slutet, men inte reciten och motiven.

JK erinrar om promemorians uttalande alt bestämmelserna i denna paragraf kolliderar med reglerna i 9 kap. 8 § trots att 10 kap. 10 § går längre. Inget sägs dock enligt JK, vare sig i lagtexten eller motiven, om vilken paragraf som skall gälla om båda är tillämpliga samtidigt. Det bör noteras att reglerna i 10 kap. 10 § första och andra styckena saknar skaderekvisit, medan sådant finns i 9 kap. 8 §. Vidare är maximitiderna för handlingssekretess olika

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              442

utformade i de båda paragraferna. Ev. bör i 9 kap. 8 § införas en regel som utesluter denna paragrafs tillämpning i fall som avses i 10 kap. 10 §.

Postverket lar inledningsvis upp omfattningen av verkets behov av sekretess. Verkel pekar pä all dess utbud av tjänster på senare är vidgats ytteriigare. Bland tjänster som redan tillkommit eller kan komma att införas nämns den sociala servicen i lantbrevbäringen, slugbevakning och avläsning av el- och vatienmäiare genom lanlbrevbärare, försäljning av medlemskort åt ideella föreningar m, m, I den mån sekretesskydd inte följer av andra föreskrifter i sekretesslagen måste en tillräckligt täckande formulering väljas i denna paragraf

Frågan om sekretess i försia stycket för uppgift om enskilds förbindelse med poslgirorörelsen eller bank berörs av postverket. Verket hänvisar lill specialmoliveringen enligt vilken skälet lill all enskilds förhållande lill bank nämns är postverkets samarbete med PK-banken, Trots den begränsning som angivits i specialmotiveringen fär enligt verkel genom stadgandets formulering anses all sekretesskydd tillskapas också för sådana uppgifter som är all hänföra lill postverkets samarbete med andra banker.

Frågan om vilka myndighetersom omfattas av samfärdsel-sekretessen i tredje styckel tas upp av luftfartsverket. Verket framhåller all det liksom övriga kommunikationsverk har handlingar som berör samfärdsel. Bland dessa kan nämnas färdplan (särskilda upplysningar för flygirafikledningsorgan rörande flygplanels färd, dess befälhavare och antalet passagerare) och passagerariisla. Luftfartsverket har även hand om talregislrering vid verkels flygirafikledningsorgan,dvs, talkommunikationen mellan luftfartygets befälhavare och tiänsteman i markorganisationen eller mellan sådana tiänsteman. Luftfartsverket anser att nyssnämnda material bör vara sekretessbelagt, Belräffande paragrafens iredje stycke uttalas i specialmoliveringen att uttrycket "annan myndighei som handhar allmän samfärdsel" avser i första hand statensjärnvägar men även t, ex, myndighet som tillhandahåller färdtiänsl för handikappade eller upprätthåller kommu­nal trafik i övrigi. Luftfartsverket utgår ifrån alt även verkel räknas in under delta uttryck. Färdplan och passagerariisla faller i så fall ulan ivekan in under stadgandet, Verkel anser alt stadgandet även är tillämpligt pä talregislrering, varmed avses såväl tal pä rekorderband som ev, utskrift av rekorderbandet. Skulle emellertid tveksamhet föreligga om stadgandets tillämpning på talregisireringen hemställer verket atl i klartext uttalas, som skell belräffande televerket i andra styckel, att talregislrering kan vara underkastad sekreiess. Vad som gäller belräffande sekreiess inom televerket för uppgift, som angår särskill telefonsamtal eller annat telemeddelande, är även tillämpligt inom luftfartsverket beträffande talregislrering. Härtill kommer behovel av att sekretessbelägga uppgift på rekorderband för att säkerställa haverikommis­sions utredning eller för atl hindra atl dess arbete försvåras eller omöjlig­görs.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             443

I anknytning till vad luftfartsverket uttalat om sekreiess enligt iredje slyckel för talregisirerade uppgifter framhåller verkel belräffande s, k, cockpit voice recorder följande. För moderna luftfartyg av iransporikaiegori är del föreskrivet att det skall finnas ett system för automatisk upptagning av ljud i föramirymmei s, k, cockpii voice recorder (CVR), Denna bandspelare innehåller en kontinueriig bandslinga som registrerar allt i ljud i förami­rymmei under de senasie 30 minuterna. Denna bandspelare är i och för sig flygplansägarens privata egendom, men las om hand av haverikommission i samband med haveriutredningar. Inspelningen kan innehålla värdefulla uppgifter som man annars inte skulle fä tillgång lill då besättningsmedlem­marna kan ha förolyckats. Under haveriutredningen finns inspelningen hos haverikommissionen eller luftfartsverket och äleriämnas till ägaren då den inte längre behövs. Del är väsentligt för utredningen men även med hänsyn lill efterievande m, fl, att kommissionen eller luftfartsverket ej tvingas utlämna bandet under den tid det förvaras hos kommissionen eller verket. Detsamma bör gälla bandutskrift som förvaras hos statlig myndighei, även efler avslutad utredning. Svenska allmänflygföreningen framhåller atl i den mån berörda meddelanden, som upptagits på cockpit voice recorder eller lalregisirerats på annal sätt, även sänts ul över radio kan meddelandet ha uppfångats av ell stort anlal andra pereoner som lyssnat på aktuell radiofrekvens. Del kan därför ifrågasättas om sådana meddelanden rent principiellt kan sekretessbeläggas. Även om så är fallet bör alllid vederbö­rande pilot som så begär kunna fä tillgång lill dylika band resp.utskrifler därav. Detta kan ha avgörande betydelse för en enskild pilots möjligheter atl tillvarata sina rättsliga angelägenheter. Likaså bör pilotorganisalioner efter medgivande av vederbörande pilot kunna fä ta del av dylika inspelningar eller utskrifter om delta av organisationen bedöms erforderiigl för flygsäkerhets-arbetet eller för all tillvarata en medlems rättsliga angelägenheter. Med dessa påpekanden vill föreningen i övrigt instämma med luftfartsverkets yttrande.

Postverket ställer sig kritiskt till konstmktionen med ett omvänt skaderekvisit i tredje stycket dä det gäller uppgift som angår enskilds förbindelse med samfärdselverksamheten. En sådan regel strider mot verkets praxis på detla område. Verkel erinrar om alt det enligt allmän tiänsteordning för tjänstemännen vid postverket f n. gäller följande. "Upp­lysning om en persons stadigvarande adress (även adress vid eftersändning på gmnd av definitiv avflyttning) fär utan särskild prövning lämnas lill statlig eller kommunal myndighet eller lill enskild person. Upplysning om en persons tilirälliga adress (t. ex. adress vid tillfällig eftereändning) fär lämnas lill statlig eller kommunal myndighet under förutsättning atl framställningen görs i tjänsten, helst skriftligen av någon person i ansvarig ställning hos myndigheten. Till enskild pereon lär uppgift om lillfällig adress lämnas endast under förutsättning att postfunktionären efter särekild prövning av

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               444

orsakerna till framställningen anser sig övertygad om att det ligger i kundens inlresse att uppgift om hans adress lämnas ut. Till person som därom gör framställning fär upplysning lämnas om namn och adress pä innehavare av postbox eller postfack." Om promemorieförelaget genomförs kommer del enligt postverket atl bli svårt för posifunkiionär att i del enskilda fallel avgöra om etl utlämnande av en adressuppgift "ej måsle antagas" medföra skada och men för den enskilde. Del kommer även att bli svårt alt i dessa fall uppnå önskvärd enhetlighet och konsekvens vid tillämpningen av denna regel. Del sekretesskydd som f n. gäller och den praxis som postverket i överenssläm­melse därmed utvecklat innebär enligt verkets mening en rimlig avvägning mellan olika iniressen. Verket förordar därför en konslmktion med ett rakt skaderekvisii. Del innebär att uppgift om någons adress är sekreiesskyddad endasl om röjandet av uppgiften kan antas medföra skada och men för den enskilde.

Postverket erinrar i fräga om fjärde s t y c k e t om alt den omstän­digheten atl beslämmelserna i 2 kap, 6 § andra stycket och 7 § skall äga lillämpning pä 10 kap, 10 § föreia slyckel lorde utgöra hinder för verket atl lämna ul uppgift, som angår särskild posiföreändelse eller enskilds förbin­delse med poslgirorörelsen, lill polisen i dess spaningsverksamhel eller till annan myndighet i dess kontrollerande verksamhet.

För att samma sekretesskydd skall uppnås som gäller enligt banklagen bör enligt postverket sekretesstiden inte begränsas för uppgift om enskilds förbindelse med bank.

Teteverket efterlyser ytterligare sekreiess,I verkels yttrande över TK:s belänkande anförde verkel all behov förelåg av tystnadspliktsregler gällande för personal ur totalförsvaret, som för utbildning och vid övningar saml för utförande av signalkoniroll, på olika sätt utnyttjar televerkets anläggningar och nät. Sådan personal kan under sin tjänstgöring komma att höra eller läsa telemeddelanden som allmänheten utväxlar, I föreliggande förslag har televerket inte kunnat finna någon föreskrift sorn skyddar innehållet i allmänhetens meddelanden från all yppas av nämnda personal. Hittills har lysinadsplikien i detla hänseende reglerats i administrativa föreskrifter, Verkel ser det närmast som ett villkor för att även i fortsätt­ningen kunna upplåta sina anläggningar för här angiven verksamhei, att sekretessregler införs molsvarande dem som gäller inom televerket. Det föreslås därför att paragrafen utökas med ytterligare etl slycke med följande lydelse, "Andra och iredje siycket äger molsvarande tillämpning inom myndighet, då denna lill följd av sin verksamhet inom totalförsvaret upprätthåller särskild sambandstiänsl och därvid utnyttjar ulmstning på lelestaiion eller använder annan anordning som möjliggör avlyssning eller avläsning av meddelande som utomstående utväxlar på allmänt telenät,"

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             445

n§

Sveriges advokatsamfund menar att omfattningen av den föreslagna sekretessen knappasl innebär någon skillnad jämfört med sekretessen för privatpraktiserande advokater enligt 8 kap, 4 § RB, Samfundet, som skall ulöva lillsyn också över de advokater som är anställda på allmän advokat­byrå, anser sig böra utgå från att samfundet har möjlighet att hos JK, som är ensam åklagare i tryckfrihetsmål, initiera fråga om väckande av åtal mot offentligt anställd advokat som misstänks ha begått sekrelessbrott i nu berört hänseende. En parallellitet i tillsynen beträffande de båda advokatkalego­rierna är nödvändig.

Tvä remissinstanser tar upp innebörden av uttrycket enskilds angelä­genhet. JK framhåller alt en fråga som inte alls behandlas i motiven är vad som skall gälla om klienten inte är "enskild" utan en myndighei. Antingen har promemorieförfaitaren förbisett denna möjlighet eller också är det meningen att någon sekreiess inte skall gälla i delta fall. Enligt JK:s erfarenhet är det ganska vanligt att myndigheter anlitar advokater i olika rättsliga angelägenheter. I regel är det privatpraktiserande advokater som anlitas men det kan inte uteslutas atl även advokater på allmän advokatbyrå kommer i fråga. JK har i ell fall begagnat sig av möjligheten att överiämna ål en advokat på allmän advokatbyrå att föra statens talan i en rättegång. Sveriges advokatsamfund utgår frän alt med enskilds angelägenhet avses inte endasl förhållanden som hänför sig lill fysisk person utan även sådana som angår juridisk person.

Sveriges advokatsamfund konstaterar med tillfredsställelse atl man i promemorieförelagel frångått den av OSK föreslagna lidsbegräns­ningen av sekretess hos allmän advokatbyrå.

12      §

Paragrafen har inte föranlett något yttrande från remissinstanserna.

13      §

Paragrafen kommenteras endast av socialstyrelsen. Styrelsen tolkar beslämmelsen sålunda alt den i sak inte medför några förändringar i sekreiesshänseende vad gäller nämndens för internationella adoptionsfrågor verksamhet annat än atl ett skaderekvisit tagits upp i paragrafen och sekretesslidens maximilängd sänkts från 70 till 50 år. Socialstyrelsen har inget att erinra häremot. Styrelsen ställer sig emellertid tveksam lill om bestäm­melsen i dess nuvarande lydelse även omfattar uppgifter om kontaktpersoner såväl inom som utom landet. Styrelsen anser dock all så bör vara fallet, då enbart ett utlämnande av vederbörandes namn och adress kan såväl äventyra nämndens verksamhet som medföra men för kontaktpersonen. Denne

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              446

riskerar vid sådant förhällande att "trakasseras" på olika sätt av enskilda för all han skall hjälpa dem och avsaknaden av sekretesskydd kan medföra att ingen längre ställer upp som kontaktperson och biträder nämnden. Vidare finns hos socialstyrelsen en motsvarande verksamhei som gäller godkän­nande av utländska adoptionsbeslut. Handlingarna i dessa ärenden inne­håller många gånger uppgifter rörande enskUds pereonliga förhållanden utan att de åtnjuter något sekretesskydd. Styrelsen anser alt så bör vara fallel och att även denna verksamhet bör regleras i 13 §.

14 §

JK menar all sekrelessbehovel hos JK i dennes lillsyn över advokatvä­sendel är tillgodosett.

Sveriges advokatsamfund anser i enlighel med vad samfundei yttrade över OSK:s betänkande att bärande skäl finns att utsträcka sekreiessen lill alt omfatta uppgifter om advokats personliga förhållanden. Advokai är i förhållande till advokatsamfundet skyldig all fullständigt och sanningsenligt besvara framställda frågor och lämna begärda uppgifter. Han kan inför samfundet nödgas lämna uppgifter vilka skulle lända till stort men för honom att fä allmänt kända. Advokaten kan dock förlita sig på att enligt bestämmelser i samfundets stadgar innehållet i bl. a. samfundets disciplin­ärenden och ärenden angående ansökan om inträde omfattas av sekretess. Vetskapen om att för advokaten negativa uppgifter om dennes personliga förhållanden kan bli offentliga hos JK eller hos högsta domstolen kan ha en menlig inverkan på advokatens beredvillighet atl sanningsenligt redovisa förhållanden inför samfundet. Av lätt insedda skäl har delta en stor betydelse för samfundets möjlighet att utöva en effektiv tillsyn.

I fråga om tolkningen av skaderekvisilet framhåller Sveriges advo­katsamfund atl det regelmässigt bör anses lända till men förden som anmält en advokat alt uppgifter som rör anmälaren utlämnas lill offentiigheten. Det är därtill att lägga märke till att en klient som lämnar uppgifter till advokat under dennes tystnadsplikt inte skall behöva räkna med alt uppgifterna kan bli tillgängliga för allmänheten i ett disciplinärende, vilket granskas av JK eller är föremål för högsta domstolens prövning. Del förtjänar framhållas atl enligt 12 kap. 7 § i förslaget "fortplantas" den sekretess som gäller i ärende vid allmän advokatbyrå lill JO, när uppgift lämnas lill denne i ett tillsynsärende. En klient som lämnar uppgift i förtroende lill en advokat vid allmän advokatbyrå behöver således inte riskera att sekreiessen bryts genom JO:s tillsyn över offentliga funktionärer. Det vore önskvärt all en parallellitet åstadkoms vid JK:s lillsyn över samfundets disciplinära verksamhet. En länkbar lösning vore - för alt ange all sekrelessiniressel är betydande - atl utforma skaderekvisilet i 10 kap. 14 § så alt det anger sekretess som det

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2      .,                     447

normala förhållandel och att sekreiess viker endast om man kan räkna med alt röjandet av en uppgift inte är förbunden med risk för skada.

Hovrättenför Västra Sverige frågar sig, varför bes I u t är undanlagna från sekreiess i det fall som regleras i andra slyckel men inte i första styckel. Rimligen finns del enligt hovrätten inte heller i företa styckels fall någon anledning att i beslul beröra förhållanden som måste skyddas, Beslul skulle alltså kunna vara undanlagna frän sekreiessen även där,

Sveriges advokatsamfund konstaterar med tillfredsställelse att man i promemorian utvidgat den av OSK föreslagna sekrelesstiden till 50 år.

15 §

Bosladsdomstolen och stadsjuristen i Slockholms kommun erinrar om sekretessens begränsning till ärenden av vissa slag, Bosladsdomstolen säger att termen ärende i paragrafen har samma innebörd som i förvaltningslagen (promemorian s, 120 och prop, 1975/76:160 s. 97). Beslämmelsen fär enligt bosladsdomstolen anses innebära all sekretess gäller inte bara för uppgift i det aktuella ärendet hos bosladsdomstolen och hyresnämnd utan också hos kommun som fåll del av viss uppgift i samband med remiss, dvs. i det särskilda ärendet hos kommunen (jfr motiven till förslaget s. 124-125). Däremot följer sekreiessen inte en uppgift utanför dessa ärenden t. ex. i ärende enligt förköpslagen hos kommun. Sislnämnda förhållande kan innebära vissa komplikationer för kommun lill vilken hyresnämnd remitterar handlingar i förvärvsärende dels för yttrande enligt beslämmelserna i 16 b § lagen om artendenämnder och hyresnämnder, dels för prövning av förköpsfrågan enligt föreskrifterna i 6 och 7 §§ förköpskun­görelsen. Förslagel lorde emellertid inte medföra några praktiska olägenhe­ter, om de två ärendena hålls åtskilda hos kommunen. Stadsjuristen i Stockholms kommun påpekar atl hyresnämnd i ärenden om förvärvslillslånd regelmässigt inhämtar yttrande av kommunen jämlikt 16 b § lagen om arrendenämnder och hyresnämnder. Den nuvarande bestämmelsen i 26 a § SekrL är sä utformad, atl handlingssekrelessen gäller såväl hos kommunen i ärende om yttrande över ansökan om förvärvstillstånd som hos fastighets­nämnd vid själva prövningen av an.sökan. Enligt promemorieförelagets lydelse synes sekretessen dock inte gälla hos kommunen, eftersom ärendet hos kommunen inte är ett ärende enligt tillståndslagstiftningen. Om det anses att sekreiess även skall gälla i ärendet hos kommunen, bör den nuvarande konstmktionen i 26 a § SekrL bibehållas, så atl sekretessen knyts till uppgiften i stället för till "ärendet".

Bostadsdomstolen kritiserar förslaget att sekreiess inte skall gälla beslul i ärendet. Denna specialregel fär för bosladsdomstolens del lill följd alt sekretessreglerna för beslut i 12 kap. 4 § förslaget till sekretesslag inte blir

 

Prop. 1979/80:2    Del B   BUaga 2                             448

tillämpliga beträffande förvärvs- och bostadsförvaltningsärenden. Enligt bosladsdomstolen saknas anledning atl uppställa en sådan särekild regel om sekretess såvitt gäller domstolen. Beslämmelserna i 12 kap. 4 § passar väl också för beslul i ärenden av dessa slag. Däremol behövs i och för sig en särskild beslämmelse om sekretess för beslul av hyresnämnd, eftersom enligt promemorieförelagel 12 kap. 4 § inte gäller förfarandet hos nämnden.

Bosladsdomstolen framhåller också atl lagtextens utformning blivit mindre lyckad. Beslämmelserna anges avse ärenden enligt lagstiftningen om tillstånd till förvärv eller förköp av hyresfastighet. Några ärenden om förköp av hyresfastighet skall emellertid inte omfattas av reglema. Däremol skall ärenden om förköpsrätt vid vissa aktieöveriåtelser falla under paragrafen. Beträffande uttrycket "om särskild förvaltning av sådan faslighet", där "sådan fastighel" syftar på "hyresfastighet", kan anmärkas atl den lagstiftning som avses med hänvisning inte är begränsad till hyresfastigheter. Mot denna bakgmnd föreslår bosladsdomstolen alt lag­texten formuleras om, I och för sig skulle nuvarande bestämning av sekretessens omfattning i 26 a § SekrL kunna användas, men fördel fall atl en uttrycklig precisering till vissa lagar inte anses önskvärd (promemorian s, 121) föreslår bostadsdomstolen följande formulering, Sekreiess gäller i ärende enligt lagstiftningen om förvärv av hyresfastighet eller om särekild förvalt­ning av fastighel, etc. Stadsjuristen i Stockholms kommun menar också atl uttrycket "förköp av hyresfastighet" är missvisande.

Juridiska fakulteten vid Uppsala univershet riktar uppmärksamheten på att del i ärenden om förvärv av jordbmksfastighel också torde förekomma åtskilliga uppgifter om enskilds förhållanden,

16 §

Svea hovrätt kritiserar förslagel i paragrafen om absolut sekreiess. Hovrätten erinrar om att förelaget på denna punkt överensstämmer med gällande rätt. Överförmyndare fullgör en offentiigrältslig funktion till vilken är knuten ett inte obetydligt inslag av myndighetsutövning. Härigenom föreligger enligt hovrättens mening ett intresse av insyn i verksamheten. På grund härav och med tanke på atl många av de uppgifter som finns hos överförmyndare inte har sådant skyddsintresse att ett fullständigt frångående av offentlighetsprincipen är motiverat föreslår hovrätten all del som förutsättning för sekreiess bör uppställas ett skaderekvisii. Åtminstone i ärenden som avser myndighetsutövning bör ett rakt skaderekvisii gälla.

17 §

Länssiyretsen i Stockholms län är positiv till paragrafen, Länsslyrelsen påpekar sålunda att enligt uttalande av regeringsrätten i ett beslut år 1973

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               449

omfattas inte handlingar hos länsrätt i mål om överflyttning av bam enligt 21 kap, föräldrabalken av sekretessbestämmelserna i nuvarande 14 § SekrL, Endasl läkarintyg i sådana mål kan sekretessbeläggas enligt 14 § SekrL på grund av lagrummets bestämmelser om sekretesskydd för läkares yttrande i mål hos domstol. Hålls muntlig förhandling i målet har länsrätten enligt 16 § förvaltningsprocesslagen möjlighet all förordna om handläggning inom slängda dörrar och därefter sekretessbelägga handlingarna enligt 36 § SekrL, Den skillnad som sålunda f n, gäller i fråga om möjlighet lill sekretesskydd, beroende på om muntlig förhandling hålls eller ej, kan enligt länsslyrelsens mening inte anses tillfredsställande. Genom promemorieförslagels besläm­melse undanröjs denna skillnad, vilket måsle anses värdefullt med hänsyn lill alt mål, varom här är fråga, mänga gånger innehåller uppgifter om enskilds förhållanden, som är värda sekretesskydd, oavsett handläggningsformen vid länsrätten.

Tre remissinstanser kritiserar förelaget all sekretess skall gälla endasl om part begär del.

Kammarrätten i SundsvaU menar att starka skäl talar mot atl på det föreslagna sättet göra frågan om sekretess beroende på yrkande från part. Till en början kan framhållas all den föreslagna ordningen framstår som omotiverad vid en jämförelse med föreskrifterna i 8 kap, 4 § tredje styckel, I dessa föreskrifter, som avser sekretess vid förvaltningsdomstol i mål om omhändertagande för värd, har parts yrkande inte uppställts som fömtsätt­ning för sekreiess, Skyddsinlressel lorde inte kunna sägas vara störte när del gäller uppgifter i mål om omhändertagande för vård än när del gäller mål och ärenden av del slag som avses i förevarande paragraf t, ex, mål enligt 21 kap, föräldrabalken. Vidare bör påpekas alt mål och ärenden av det i förevarande paragraf avsedda slaget ofta handläggs utan inställelse vid muntlig förhand­ling. Del lorde kunna hävdas all part endasl i undantagsfall kommer atl beakta att sekretess fömtsätter yrkande från hans sida, om påpekande därom inte kan göras vid muntlig förhandling. Del förtjänar också framhållas all sekretessen i de föreslagna beslämmelserna avses kunna omfatta uppgifter om annan enskild pereon än sådan som intar partssiällning. Del framstår som mindre tillfredsställande om frågan om sekretess då blir avhängig av om part begär sekreiess eller inte. Härtill kommer slutligen att frågan när parts begäran om sekretess skall framställas för att kunna vinna beaktande kan vålla osäkerhet i tillämpningen av beslämmelserna, Kammartätten förordar således, atl kravel på yrkande av part som förutsättning för sekretess fär ulgå. Länsstyrelsen i Östergötlands län menar alt sekreiessen kommer alt bli ganska illusorisk, eflereom förslagel såsom en föreia fömtsättning för sekreiess uppställer krav på framställning därom från parts sida. Detta lorde i sin lur innebära atl - sett mot bakgrund av de föreslagna reglema i 5 kap, 1 § RB -förhandling inom slängda dörrar endast kan omfatta sådant, som tillkommit efler det begäran om sekrelessbeläggning framslällls. En sådan ordning

61 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              450

innebär lillämpningssvårigheler och fär även av andra skäl anses otillfreds­ställande, I Domareförbundets PM framföre följande synpunkter, I 8 kap, 4 § iredje siycket anges bl, a, all sekreiess gäller vid förvaltningsdomstol i mål om omhändertagande för vård, om del kan antas all röjande av uppgiften skulle medföra men för den enskilde eller någon honom närstående. De mål som avses är främst omhändertagande av barn för samhällsvård enligt barnavårdslagen och omhändertagande enligt nykierheisvårdslagen, 10 kap,

17      § innehåller molsvarande bestämmelser om sekreiess vid allmän domslol
och förvallningsdomsiol i äklenskapsmål saml i mål och ärenden enligi
föräldrabalken, dock endasl under fömisälining alt part begär sekretess. Del
kan ifrågasättas om det är riktigt atl fömtsättningar för sekretess på delta sätt
är olika i de två beslämmelserna. Olikheten är särekilt markant i vårdnadsmål
som handläggs först vid allmän domstol och sedan - vad gäller verkställig­
heten - vid förvaltningsdomstol. Om muntlig förhandling förekommer i ett
mål, är del förhållandevis lätt att aktualisera frågan om sekreiess. Mänga av
dessa frågor handläggs emellertid ulan all parterna inställer sig till muntlig
förhandling, Ell helt skriftligt förfarande är inte ovanligt vid förvaltnings­
domstol. Det är i dessa fall föga troligt atl en part ulan påpekande frän
domstolens sida skall komma på tanken atl han måsle framställa ett yrkande
om sekreiess, Kravel på yrkande om sekreiess bör därför utgå. Det bör i stället
bli beroende på domstolens eget omdöme, om en uppgift är av så grannlaga
natur atl den bör vara underkastad sekreiess även i domsiolsförfarandei,

18      och 19 §§

Hovrättenför Västra Sverige anser atl paragraferna, främst 19 §, innefattar värdefulla preciseringar i jämförelse med gällande föreskrifter. Hovrätten t i 11 s t y r ke r alt paragrafema fär det föreslagna innehållet,

Arbetarskyddsstyretsen framhåller belräffande 10 kap, 19 § att det ofta förekommer att styrelsen på begäran avger yttranden lill polis- och åklagar­myndigheter i anledning av inledd förundersökning e, d. Därvid synes ingen sekreiess gälla för enskilds pereonliga förhållanden, Beslämmelsen i 10 kap,

19      § gäller nämligen inte för styrelsen och 8 kap, 8 § torde heller inte vara
tillämplig eftereom det knappast kan vara fråga om ett ärende om arbetar­
skydd. Förhållandel synes behöva övervägas.

Kriminalvårdsstyrelsen lar upp sekretesskyddet för häktade. Styrelsen erinrar om all del i specialmoliveringen lill 8 kap, 20 § sägs att den som är häktad skyddas av bestämmelsen i 10 kap, 19 §, Styrelsen fömtsätter därför all därmed avses även behandling av häktad enligt lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m, fl, Skaderekvisilet enligt föreia slyckel nämnda paragraf borde dock enligt styrelsens mening ändras så att starkare skydd bereds för den häkiade, som ju inte av domstol befunnits skyldig till brott.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             451

Några remissinstanser kommenterar sekretesskyddet för a n m ä I a n i 10 kap, 19 § företa styckel 2, RA finner del särskilt värdéfuijt med en sekretessbestämmelse härom med hänsyn lill den ovisshel som rått på detla område. Rikspolisstyrelsen anser del viktigt att namnuppgift på person som meddelat polisen en händelse eller etl brott, kan hemlighållas där sekretess inte kan gmnda sig på polisens brottsutredande verksamhet, om risk bedöms föreligga atl anmälaren annare trakasseras eller anmälan i övrigi medför obehagliga följder, I förslagel lill sekretesslag har denna synpunkl i viss utsträckning beaktats genom utformningen av denna paragraf I motive­ringen framhålls alt bestämmelsema i 10 § SekrL lorde vara tillämplig också när utlämnandet av uppgift om vem som har anmält brott skulle kunna vara menligt för denne eller annan enskild pereon, Samma innebörd av sekre­tessen har nu kommit till uttryck i 19 §, Sekretessen kan emellertid endasl i begränsad omfattning göras gällande gentemot den anmälde enligt vad som framgår närmare av 2 kap, 12 § i lagförelagel. Detta innebär att man vid tillämpningen av dessa regler ofta hamnar i en myckel svär avvägningssi-luaiion, där ä ena sidan den anmälde har ell mer eller mindre berättigat intresse all fä veta vem som gjort anmälan, men där å andra sidan anmälaren ofta har ell välgrundat intresse atl undgå ev, trakasserier och annal obehag med anledning av sin anmälan. Del ligger självfallel ell starkt samhälleligt intresse i alt benägenheten atl anmäla brott eller andra omständigheter, som kräver samhällsingripanden, inte onödigtvis hämmas. Som exempel kan nämnas anmälan om misstänkt fall av barnmisshandel hos närboende. Den i 2 kap, 12 § föreslagna lydelsen (synneriig vikt) innebär emellertid all den anmäldes inlresse av alt känna anmälarens identitet normall ges företräde framför anmälarens behov av anonymitet. Polisstyrelsen i Stockholms polis-disiriki, som erinrar om sitt yttrande över OSK:s betänkande, anför samma synpunkter som rikspolisstyrelsen.

Regeln i 10 kap, 19 § tredje slyckel att sekreiessen inte hävs om uppgiften, dådennaiillföremålei,up penbarl i gen saknar betydelse i målet kritiseras av JK. JK framhåller all meningen med bestämmelsen -som inte kommenterats i motiven - lorde vara all en uppgift som visseriigen kommit all ingå i fömndereökningen men som inte har något inlresse i målet bör behålla sin sekreiess. Även om tanken är god vill JK ifrågasätta del meningsfulla i beslämmelsen. Innan huvudförhandling hållits måste det regelmässigt vara mycket svårt alt avgöra vad som saknar betydelse i målet. Många domare lar inte alls - vill inte ta - del av förundereökningen på detta stadium men även om de gör del är del svårt alt avgöra vad som kan bli relevant i målel, Efler huvudförhandlingen kan del ibland enkelt konstateras att uppgiften varit av betydelse men i regel lorde någol svar inte kunna erhållas. Man kan f ö, fråga sig vad som menas med att en uppgift är av betydelse. Enligt många domares mening borde fömndereökningsprotokollei inte lillhandahållas domstolen. Betyder detla att protokollet helt saknar

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              452

betydelse, dvs, att del kan hållas hemligt? Enligt JK:s mening bör den ifrågavarande beslämmelsen helt utgå.

Undantagen från sekretess i 10 kap, 19 § andra stycket 1 kommenteras av ett par remissinstanser. RÅ förklarar alt han visseriigen är medveten om att det föreligger ett starkt inlresse från allmänhelens sida att ha insyn i den kvalificerade myndigheisulövning som utövas från åklagarnas sida men anser sig av hänsyn lill den enskildes behov av sekreiess böra ställa sig avvisande till tanken att beslut att underiåta åtal och beslut alt nedlägga förundersökning generellt blir offentliga. Som skäl härför åberopas alt åtalsfrågorna för den enskilde ofta är av ömtålig karaktär. Åklagaren är vid sin bevisvärdering till skillnad från domstolen hänvisad att träffa sill avgörande på etl skriftligt malerial. Del är därför inte lämpligt all i avskrivningsbeslut så som mänga gånger sker i domar väga olika under fömndereökningen hörda pereoners utsagor mol varandra. Sådana värderingar kan lätt framstå som kränkande. Del har även visat sig all avskrivningsbeslul, särekilt då de erhällil en utföriig motivering, använts i trakasserande syfle. På grund av angivna förhållanden har RÅ i ell cirkulär (C 62) rekommenderat att åtalsbesluten i allmänhet ges en kortfattad moiivering, RÅ är dock föreiående för all åklagarnas avskrivningsbeslul i större utsträckning än nu blir offentliga. En stor del av åklagarnas beslul rör relativt bagateUartade brott, där skaderekvisilet fär anses ringa, JK pekar på förhållandet mellan 10 kap, 19 § och 6 kap, 1 § såviti avser sekreiessen för åklagares beslul av del slag som anges i 10 kap, 19 § andra styckel 1, Den sekretess som 10 kap, handlar om gäller till förmån för enskild. Från denna sekreiess har gjorts del undanlag som anges i 10 kap, 19 § andra slyckel 1. Sekreiessen i 6 kap, har som ändamål intresset alt förebygga eller beivra brott, 16 kap, 1 § finns inget undantag från sekretessen molsvarande del i 10 kap, 19 § andra styckel 1, Mol den nu angivna bakgrunden uppkommer frågan humvida åklagarens beslul i åtalsfrågan skall vara offentligt även om delta motverkar intresset alt förebygga eller beivra brott, Molsvarande synes f ö, gälla även om beslutet skulle störa Sveriges mellanfolkliga förbindelser(3 kap, 1 §)eller vålla fara för rikels säkerhet (3 kap, 2 §), Situationen är i stort sett densamma som i fråga om JK:s beslut (12 kap, 7 §), När det gäller åklagares beslut i fråga som avses i 10 kap, 19 § andra styckel 1 lorde del emellertid vara lättare all begränsa beslutets innehåll sä att del ej kommer alt strida mol t, ex, 3 kap, 1 §,

Datainspekiionen framhåller all den omständigheten all 10 kap, 19 § är subsidiär till andra bestämmelser som skyddar samma sekrelessintresse, medför att polis och åklagare tvingas att arbeta med beaktande av ett stort antal olika regler i den nya sekretesslagen. Med hänsyn till att praktiskt taget vilken handling som helst ken tänkas bli aktuell under förundersökningen i ett brottmål är de sakliga skälen för denna reglering så starka, att man torde fä acceptera det ökade arbete som detta innebär,

I fråga omsekreiesstidenilO kap, 19 § framhåller RÅ att del framstår

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             453

som lämpligl att den enskilde har ett sekretesskydd lill en lid av 50 år,

JK lar upp förhållandel mellan 18 och 19 §§, JK påpekar sålunda alt förhållandet mellan 18 § andra stycket och 19 § synes dunkelt, Visseriigen gäller sekreiess enligt 19 § enligt dess sista slycke inte i den mån annan bestämmelse om sekretess till skydd för samma inlresse är tillämplig. Exempel på annan sådan bestämmelse är enligt motiven 18 §, Vad som sägs i 18 § andra styckel synes emellertid innefattas i beslämmelsen i 19 § föreia siycket 1 och framstår därför som onödigt i förhållande till sislnämnda stycke. Samtidigt kommer genom hänvisning i 18 § andra stycket till första slyckel i samma paragraf sekreiess (vid förundersökning i brottmål) ej all gälla uppgift om den mot vilken lalan föres (den misstänkte), medan motsvarande undantag ej görs i 19 § företa stycket. Del är svårt alt förstå varför skillnad i detla hänseende skall föreligga mellan å ena sidan de brott som anges i 18 § företa Slyckel och å andra sidan andra brott. Med anknytning härtill vill JK påtala en av de brister som förelaget lider av, nämligen all bestämmelser i samma ämne och berörande samma myndigheter ofta finns på flera olika ställen. Frågan om sekreiess för uppgifter vid fömndereökning i brottmål utgör etl exempel. Ärendet behandlas sålunda i ell flertal olika kapitel och paragrafer (1 kap, 5 § föreia styckel 2,6 kap, 1 §,8 kap, 21 §,9 kap, 15 § andra slyckel samt 10 kap, 18 och 19 §§), Vidare skall belräffande uppgifter vid fömndereökning i brottmål dessutom beaktas sekretessregeln i 3 kap, 1 § och uppenbarligen också 2 §,

Två remissinstanser gör formella påpekanden. Rikspolisstyrelsen framhåller sålunda beträffande 10 kap, 19 §, liksom under 6 kap, 1 §, atl paragrafen fäll en exemplifierande avfattning för att sedan utmynna i polisens allmänna brottsförebyggande och -beivrande verksamhet, Detla kan medföra all exemplifieringen blir alllför vägledande för tolkningen av vilka polisiära verksamhetsformer, som avses i denna paragraf Del är uppenbart att sekreiessen, särskilt tystnadsplikten, principiellt sett skall omfatta alla polisens funktioner belräffande brott och brottslingar. För att förebygga ev, felaktiga och begränsade tolkningar bör därför exemplifieringen borttas. Televerket påpekar i formellt hänseende att ordel "utsaga" i 10 kap, 19 § försia slyckel 1 synes svårförelåeligt i en lagtext, som fär en så vidsträckt användning som denna. Måhända kan ord av typen "uppgift", "påstående" eller "uttalande" ereäita nämnda ord i lagtexten.

Övriga frågor

Bosladsdomstolen vill fasta uppmärksamheten på att arrendenämnd och hyresnämnd enligt 8 kap, 30 § resp, 12 kap, 69 § jordabalken kan vara skiljenämnd i arrendetvist och hyresivist, I sådanl fall gäller samma regler om handlingssekretess och tystnadsplikt som när nämnd

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              454

utövar annan rättskipande verksamhei. Del kan ifrågasättas om del inte finns skäl all göra särskilda inskränkningar i offentligheten när nämnd handlägger ärende som skiljenämnd.

Kronofogdesekretess

Flera remissinstanser efteriyser sekreiess för uppgifter om enskilds förhållanden hos kronofogdemyndighet,

Ulföriigasl uppehåller sig riksskatteverket vid frågan. Allmänt uttalar riksskatteverket att del hyser särekild oro i fråga om förelagels effekter såvitt gäller kronofogdemyndigheternas verksamhei, I förelaget har man enligt riksskatteverkets mening inte ägnat dessa myndigheter tillräcklig uppmärk­samhet. Man har inte föreslagit någon regel om sekreiess beträffande de iakttagelser personalen kan göra i samband med utmätningsförrätlningar utanför myndighetens lokaler, Atl man går ifrån principen om handlingssek­retess och i princip förbjuder fortplantning av sekretess kan förväntas fä negativa verkningar för kronofogdemyndigheterna, Riksskatteverket anser atl en särskild regel om sekretess hos kronofogdemyndighet blir nödvändig om förslagel upphöjs lill lag,

I det fortsatta yttrandet anför riksskatteverket atl del belräffande den exekutiva verksamhelen kan uppställas två frågor, dels frågan om k ro n o -fogdemyndighets tillgång lill sekreiesskyddad infor­mation hos andra myndigheter och dels frågan om sekretess hos kronofogdemyndighet. Såvitt gäller den förstnämnda frågan vUl riksskatteverket hänvisa till vad verkel i tidigare remissvar över betänkandet Förenklad delgivning samt över OSK:s och TK:s betänkanden framhållit om kronofogdemyndigheternas svårigheter atl redan i dag erhålla i,o,m,offent-liga uppgifter om gäldenärer från andra myndigheter. Riksskatteverket vill exemplifiera de svårigheter som kan föreligga genom att peka på ett fall som har prövats av JK, omnämnt i bilaga lill verkels yttrande över LAH, Med anknytning lill de berörda svårigheterna föreslår riksskatteverket all i lag eller förordning anges de närmare villkor under vilka kronofogdemyndighet kan få la del av uppgifter hos andra myndigheter. Skälen härför utvecklas på följande sätt:

Del är viktigt all dessa svårigheter inte ökas utan i stället undanröjs. Förelaget i promemorian medför emellertid härvid allvariiga komplikationer i flera avseenden. Förelaget medger inte någon handlingssekreless som kan fortplantas från t, ex, skattemyndighet till kronofogdemyndighet. Idag är detta möjligt och utnyttjas också i belydande utsträckning, I promemorian föreslås vidare inte någon sekretessregel för kronofogdemyndigheternas verksamhei. Därmed skulle den idag gällande tystnadsplikten för kronofog­depersonal förevinna. Tystnadsplikten är av betydelse i det här aktuella sammanhanget också därför all den ger den myndighet som har atl överväga om en uppgift bör lämnas muntligen lill kronofogdemyndighet trygghet om

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             455

atl uppgiften inte yppas vidare. Slutligen medför uttalandena i promemorian om skaderekvisilels innebörd i bl, a, kronofogdemyndigheternas verksamhei (s, 135) att man riskerar alt skaderekvisilet i den praktiska tillämpningen -om inte saken läggs lill rätta med förtydliganden i lagmoliven - kommer att försvåra och i viss mån omöjliggöra för kronofogdemyndigheterna alt utföra sitt samhällsarbete eftereom myndigheter, som idag lämnar upplysningarom gäldenärer till kronofogdemyndighet, i fortsättningen kan komma atl anse sig förhindrade atl göra delta. Resultatet skulle bli att effektiviteten i indriv­ningsarbetet i både allmänna och enskilda mål drabbades. Rena tillfälligheter - såsom missuppfattningar hos personalen vid den myndighet lill vilken en förfrågan riklats - skulle kunna avgöra om ett indrivningsuppdrag kan verkställas med framgång eller inte, Gäldenärer som söker undandra sin egendom från exekution skulle gynnas av en sådan förevagning av effekti­viteten i förhållande till de gäldenärersom visar betalningsvilja,-Den statliga verksamheten överhuvud bygger på skalleinkomslema. Kronofogdemyn­digheternas indrivningsverksamhei ulgör en fömtsättning för atl beskatt­ningen skall ge ett tillfredsslällande resultat. En väl fungerande indrivnings-verksamhet förutsätter goda möjligheter all föreia lillgångsundersökningar belräffande gäldenärerna för all kunna garantera atl belalningsmoralen i fråga om skatter och allmänna avgifter håller sig på en acceptabel nivå. Ser man vidare på indrivningen av böter framstår det som egendomligt atl polismyn­dighet under fömndereökning för brott som är belagt med bötesstraff skulle fä tillgäng till sekretessbelagda uppgifter från andra myndigheter, medan den myndighet som skall verkställa bötesstraffet skulle sakna tillgång lill samma uppgifter. Verkställigheten av enskilda mål bör ses som en direkt fortsättning på domstolarnas dömande verksamhet och ulgör därmed en förutsättning för att domstolamas avgörande överhuvud skall fä någon betydelse i praktiken. Även härför är effektiviteten i indrivningsarbelel viktigt. Under flera år har riksskatteverket arbetat för all utveckla en mer nyanserad bild av kronofog­demyndigheternas verksamhet, i synnerhet bland företrädare för social- och kriminalvården. Vissa framgångar har härvid också nåtts, I sammanhanget vill riksskatteverket framhålla de synpunkter som ullalats i brottsförebyg­gande rådets rapport (BRÅ rapport 1977:4) Straffades skulder, s, 285, om samarbetet mellan kriminalvårdsorganen och kronofogdemyndigheterna. Enligt riksskatteverkets uppfattning kan liknande synpunkter anläggas även beträffande ärenden där fråga är om andra gäldenärer än straffade, -Om man inte är beredd all godta en försämring i den exekutiva verksamhelen måste en författningsreglering även av tillfälliga eller enstaka fall av uppgiftslämnande ske för all tillgodose kronofogdemyndighetemas behov av uppgifter från andra myndigheter. Systemet med att låta olika myndigheter avgöra inlresseavvägningen mellan risken för ingrepp mot den enskilde gäldenären och intresset av exekution fördel allmänna och ev, enskild borgenär,jfr2 kap, 7 § i lagförslaget, framstår inte som lämpligl. Denna inlresseavvägning, som innefattar den större frågan om målsättningen och ambitionsnivåerna för exekutionsväsendet, måste avgöras av statsmakterna genom lagstiftning, Riksskatteverket vill därför- i enlighel med den föreslagna beslämmelsen i 2 kap, 6 § - föreslå alt i lag eller förordning anges de närmare villkor under vilka kronofogdemyndighet även i enstaka fall kan lä la del av uppgifter hos andra myndigheter.

Enligt riksskatteverket finns det vidare starka skäl som talar för atl man för kronofogdemyndigheterna - liksom enligt förslagel är fallet i fråga om bl, a.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               456

förundersökning - bör ha en regel omforiplantning av sekretess från annan myndighei lill kronofogdemyndighet, Riksskatteverket är medvetet om att man här kan behöva göra etl undanlag för vissa fall av förlroendesekretess. Som motiv för en fortplaniningsregel framhåller riks­skatteverket bl, a, förslaget till ulsökningsbalk. Detta kommerati medföra en annan inriktning av kronofogdemyndigheternas s, k, undersökningsplikt genom all myndigheten i väsentligt större omfattning än f n,kommer att undersöka gäldenärens ekonomiska förhållanden genom olika offentliga register. Antalet konlorsuimäiningar avses öka och antalet fäliutmäiningar minska. Med hänsyn härtill, lill det föreslagna förhörsinstilutet och lill framför allt upplysningsplikten för iredje man - där t, o, m, så ingripande tvångsåtgärder övervägs som polishämlning lill förhör samt i sista hand häktning - måste det föreslagna skaderekvisilet vanligen komma att tillämpas så alt kronofogdemyndigheterna fär ut de önskade uppgifterna när del är myndighei som innehar upplysningarna, Riksskatteverket anför vidare i sekretessfrågan följande:

För all kunna skydda de uppgifter som kronofogdemyndighet alltså bör kunna inhämta med stöd av särekild lagstiftning eller 2 kap, 7 § i förslagel fordras tveklöst en sekretessregel avsedd för skyddsvärda delar av kronofog­demyndigheternas verksamhei, Riksskatteverket är angelägel all framhålla att större delen av de uppgifter som finns hos kronofogdemyndighet är tillgängliga för allmänheten enligt offentlighetsprincipen. Sekretessregeln blir ell undanlag för en mindre del av uppgifterna, I frågan om behovel av en sekretessregel -som kommit i etl annal läge nu än dä OSK:s förelag framlades och remissbehandlades - vill riksskatteverket vidare hänvisa lill vad lagberedningen anfört i förslaget lill ny ulsökningsbalk (SOU 1973:22 s, 540 f och SOU 1974:55 s, 125 O- Enligt riksskatteverkets mening är det uppenbart atl det nya förhörsinsiiiut som föreslås i belänkandei, förhör med gäldenär saml upplysningsplikt för iredje man om mellanhavande med gäldenären, kan ge upphov lill allvarliga intressekonflikter om uppgiftslämnandet - som kan slraffsanktioneras - inte kan skyddas frän offentiighel. Del är vidare angeläget atl sekretesskyddet belräffande uppgifter som kronofogdemyn­dighet erhåller för böiesindrivningen fär en lösning i här förevarande lagstiftningsärende (se OSK:s förslag, SOU 1975:22 s, 131 m ),

Riksskatteverket noterar vidare atl någon motsvarighet till lystnads­pliktsregeln i 33 § kronofogdeinstmklionen (1965:687) inte finns i förelaget. Enligt riksskatteverkets uppfattning är det - med hänsyn lill del anförda - nödvändigl atl den exekutiva verksamheten, som i än högre grad än mänga andra verksamheter som föreslås sekreiesskyddad kan blottlägga enskildas förhållanden, t, ex, i samband med en uimätningsförtättning i en boslad, erhåller en regel om sekreiess för dessa fall. Liksom när del gäller polisens verksamhei Ofr s, 464 i promemorian) har kronofogdemyndighet ett utvecklat samarbete med sociala myndigheter i vissa situationer. Så är fallet vid v räknings förrätt ningar. Även detta förhållande motiverar en sekreiessregel.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             457

Till ytteriigare illustration av behovet av en sekretessregel pekar riksskat­teverket på könsbyiesärenden, I kronofogdemyndigheternas verk­samhet kan under vissa fömtsättningar könsbytesändringar komma att iakttas, Könsbyiesfallen medför även härutöver vissa komplikationer för systemet för uppbörd och indrivning. Saken har nu uppmärksammals inom riksskatteverket och REX-projeklei och en översyn pågår, I en del fall lorde det dock inte kunna undvikas att utmätningsmannen fär kännedom om könsändring för en gäldenär. Sekretessen i könsändringsärendet blir enligt riksskatteverkets mening inte helt läckande om uppgifterna inte kan skyddas i t, ex, ett indrivningsärende där könsändringen har ägt mm i tiden mellan restföring eller ansökan om utmätning och de exekutiva åtgärdernas verkställande,

Riksskatteverket berör vidare fråganom se k re t ess för uppgift hos tillsynsorgan i konkurs, Riksskatteverket nämneratt konkurslags-kommittén i sitt betänkande (SOU 1977:29) Konkureförvalining någol har behandlat frågan om sekreiess för handlingar rörande konkursbo som lillsynsorgan i konkurs erhåller (s, 137 f belänkandet). Det är enligt riksskatteverket uppenbart att en affärsmässigt riklig avveckling av ett konkursbo i vissa fall skulle kunna hämmas genom offentlighet hos lillsynsorganel, 1 9 kap, förelaget har i åtskilliga verksamheter beaktats enskilds intresse av sekreiess för affärs- och driftförhållanden, Samma skäl talar enligt riksskatteverkets mening för all sekretesskydd även bör gälla hos lillsynsorganel i konkure,

Indrivningsarbelel i allmänt mål mol näringsidkare innebär vanligen, framhåller riksskatteverket, atl kronofogdemyndigheten måsle bilda sig en uppfattning om betalningssvårigheterna är all anse som definitiva eller enbart tillfälliga, Indrivningsåtgärdema kan härigenom bättre anpassas till den speciella situation som föreligger, I samband med en sädan bedömning är det inte ovanligt all kronofogdemyndigheten av näringsid­karen kan erhålla information om pågående affärsförhållanden som skulle skada näringsidkaren om de blev kända för dennes konkurrenter (jfr lagberedningens betänkande SOU 1974:55 s, 126 m). Sådana uppgifter bör, som riksskatteverket framhållit i remissyttrandet över del betänkandet, sekrelesskyddas.

Med anknytning lill den exekutiva verksamheten nämner riksskatteverket slutligen frågan om en författningsreglering av rätt för den s, k, kronomålsgruppen hos verket att få del av erfor­derligt material. Gruppen, som har till uppgift att bevaka statens rän i vissa kronomål Ofr cirkuläret RSV Ex 1973:1), har flera gånger stött på svårigheter när det gäller att för sin processförande verksamhei från andra myndigheter erhålla del av handlingar som gmppen har ansett ha betydelse som underiag för olika bedömningar vid processförandet eller som bevis­material. En författningsreglering bör därför enligt riksskatteverkets mening

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              458

övervägas,

1 fråga om kronofogdemyndigheternas kontakter med socialvårdens organ hänvisar riksskatteverket även lill verkets yttrande över socialuiredningens belänkande,

Svea hovrätt framhåller att del varken i 10 kap, eller i lagen i övrigi finns någon sekreiessregel lill skydd för uppgifter hos kronofogdemyndighet, I LAH föreslogs inte någon särekild sekretess för handlingar hos kronofogde­myndighet. En regel om tystnadsplikt för den som sysslar med exekutiv verksamhet föreslogs däremol i TK:s belänkande, I gällande kronofogdein­struktion finns en föreskrift om tystnadsplikt. Hovrätten har anledning atl påpeka atl den verksamhei som kronofogdemyndigheterna bedriver inte sällan medför inblick i enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, vare röjande skulle kunna medföra men eller skada för den enskilde. Det är därför enligt hovrätten förvånande alt promemorieförelaget inte innehåller någon särskild sekretessregel för den exekutiva verksamhelen. För all denna skall kunna bedrivas ändamålsenligt erfordras många gånger att kronofogdemyn­digheten måste lä ta del av uppgifter hos annan myndighei som där åtnjuter sekretess Ofr 50 § 1 mom, sjätte siycket taxeringslagen). Sädana uppgifter måste givetvis vara skyddade även hos kronofogdemyndigheter. Av det anförda följer all hovrätten finner det erforderiigl att en sekreiessregel tillskapas för kronofogdemyndighets verksamhet.

Kriminalvårdsstyrelsen erinrar om att lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt ålägger de kriminalvärdande myndigheterna etl samarbete med andra samhällsorgan. För all uppnå ett meningsfylll samarbete lill klienternas fördel fordras i allmänhet att uppgifter om klienternas personliga förhållanden kan lämnas ut. Hos flertalet myndigheter inom vårdseklom torde sekrelessbehovel komma all tillgodoses genom den föreslagna regle­ringen. Då det emellertid gäller kronofogdemyndigheterna synes någon ändring ej ha föreslagils för atl där skydda uppgifter om dömda personere verkställighet av påföljd och andra personliga förhållanden. Sedan JK i beslul den 3 april 1975 AD 306/73 uttalat, att uppgifter rörande huruvida en pereon är inlagen i kriminalvårdsanstalt eller i viss kriminalvårdsanstalt regelmässigt bör kunna utlämnas lill kronofogde har styrelsen i anvisningarna för det centrala kriminalvärdsregistret infört kronofogdemyndighet bland de myndigheter som är behöriga erhålla dessa uppgifter. Del är enligt styrelsens mening angeläget, att dylika och andra uppgifter om klienternas personliga förhållanden genom specialreglering sekrelesskyddas hos kronofogdemyn­dighet. Brottsförebyggande rådet har i rapport 1977:4 om straffades skulder föreslagit etl fastare samarbete mellan kriminalvården och de exekutiva myndigheterna. Oavsett om ett centralt dataregister för kronofogdemyndig­heterna inrällas eller ej, bör sekretessfrågan i nu berörda hänseende lösas, dä utlämnande av uppgifter sker miinmässigi från centrala kriminalvårdsregis­irei.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             459

Riksrevisionsverket berör indrivnings verksamhetens behov av informat ion vid sin behandling av bestämmelserna om sekretess mellan myndigheter. För att sekretess skall föreligga fömtsälts, konstaterar verket, i de flesta fall att röjande av en uppgift skall medföra viss skadensk. Innebörden av skaderekvisilet ger riksrevisionsverket anledning alt ifråga­sätta om inte myndigheternas bedömning enligt 2 kap, 7 § föreia slyckel andra punklen av sekrelessbehovel med hänsyn lill skaderisk och skyddsin­tresse bör underiättas, Etl exempel på oklarhel är vad som anförs i promemorian om indrivningsverksamhelen (s, 135), Indrivningsverksam­heten syftar till all slutgiltigt förverkliga fastställda rättsanspråk och för den skull har kronofogdemyndigheterna skyldighel all efterforeka gäldenärens tillgångar. Några uttalade begränsningar i undereökningsplikten synes inte föreligga. Beroende av pereonalresurser och arbetsmetoder sker dock enligt verket i praktiken begränsningar. Bl, a, begränsas den fallmässiga undereök­ningen genom att information inhämtas frän andra myndigheter och efterforekningar görs i olika register. Kännedom om gäldenärens tillgångar redan före en förtättning anses ge möjlighel lill en, även förden enskilde, mer ändamålsenlig handläggning av ell ärende. Alltjämt måste dock i mänga fall uppgifter om tillgångar inhämtas på fältet genom kontakt med gäldenären. Detta kan även om största diskretion iakttas lätt leda lill men för gäldenären. Del kan också bli fräga om kostnadskrävande förrättningar. Mot bakgrund av del anförda är det enligt riksrevisionsverkets mening angelägel all tvek­samhet om kronofogdemyndigheter i indrivningsarbetet undanröjs. Ell klarläggande i det fortsalla arbetet med förslag till sekretesslag är därför önskvärt.

Också länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län berör indrivningsverk­samheten, Länsslyrelsen anknyter till uttalandet i promemorian (s, 128) all möjligheten all utväxla hemliga uppgifter måsle utnyttjas mycket spareami och med den största föreikiighet, om informationen inte är sekreiesskyddad hos den mottagande myndigheten, särskill i fråga om uppgifter som är hemliga av hänsyn till enskilds inlresse, Länsslyrelsen anför därvid atl det inom skatteområdet är så att fastställelse och uppbörd av skatter och avgifter sköts av vissa myndigheter medan kronofogdemyndigheten sköter indrivningsverksamhelen. Enligt lagförslaget skall någon sekreiess i princip inte gälla i kronofogdemyndigheternas verksamhei. Konsekvensen härav skulle bli, atl del sista ledet i beskattningsverksamheten avskildes från de övriga enbart på grund av verksamhetens organisatoriska uppdelning. En sädan konsekvens vore enligt länsslyrelsens mening högsl olycklig. Därför föreslår länsslyrelsen, all bestämmelser tas in i berörda författningar pä skatte-och avgiftsområdet, som legaliserar det samarbete mellan skatte-och avgiftsmyndigheterna och kronofogdemyndigheterna, som behövs för alt de förtas verksamhet skall vara meningsfull. Det gäller exempelvis skattemyn­dighets uppgifter om vilka tillgångar som vederbörande skallskyldig har och

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               460

om var tillgångarna finns. Alt en författningsreglering här, liksom i övriga nu nämnda fall synes påkallad, framgår motsällningsvis av uttalandel (s. 135) i promemorian atl "om utlämnandet av vissa uppgifter lett lill all någon t, ex, har blivit föremål för framgångsrika indrivningsålgärder har han utsatts för skada i den bemärkelse som avses i lagförslaget".

11 kap. Sekretess med hänsyn till intresset att bevara djur- eller växtart

1§

Regeringsrätten och kammarrätten i Göteborg erinrar om all reglerna i TF om handlingssekreless till skydd för intresset att bevara djur- eller växtart saknar uttrycklig motsvarighet i RF:s regler om inskränkningar i yttrande­friheten,

Beslämmelsen tillstyrks utan reservation av länsstyrelsen i Östergötlands län.

De remissinstanser som i övrigt kommenterar bestämmelsen är kritiska mol all sekreiessen begränsas lill myndighet som det särskilt åligger alt verka för naturvård eller för kunskap om djur och växter. De uttalar att lagtexten måsle utformas så atl därav klart framgår alt paragrafen kan bli tillämplig också på andra myndigheter än de som i motiven särskill anges där uppgifter om hotade djur- och växtarter föreligger. Såsom exempel nämns univereiteien (närmast deras foreknings-institutioner), statens veterinärmedicinska anstalt och kommunala organ, främst byggnadsnämnderna. Härom anför dessa remissinstanser närmare följande.

Kammarkollegiet framhåller att med den uiformning lagrummet nu fält i förslaget skyddet är begränsat till uppgifter, så länge dessa finns bl, a, "hos myndighei, som det särskill åligger att verka för naturvård". Med dylik "myndighei" avses främst statens naturvårdsverk, länsstyrelserna, domän­verket, skogsstyrelsen och skogsvårdssiyrelserna. Sekretesskyddet kan här anses påkallat endast för ett mycket begränsat anlal arter men är belräffande vissa av dessa avgörande för artens fortsatta existens, I de fall ell sekretesskydd behövs för uppgifter om djur- och växtarter är del av vikt alt detta även gäller uppgifter hos andra än de nämnda myndigheterna samt hos såväl centrala och lokala myndigheter som kommunala organ. Det bör alltså av en sekretessbestämmelse rörande nämnda uppgifter klart framgå, att denna gäller, förutom central och lokal statsförvaltning saml institutioner såsom naturhistoriska riksmuseet, även kommunala myndigheter. Med hänsyn till den tydlighet man eftereirävar när det gäller sekre­tessbestämmelser, är det enligt kollegiets mening inte tillräckligt att i det föreslagna lagrummet endast stryka relativsatsen "som det särskill åligger att

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              461

verka för naturvård eller för kunskap om djur och växter".

Kollegiet föreslår därför, atl till 11 kap, 1 § fogas ytteriigare ett stycke med följande lydelse, "Även hos annan myndighei gäller under samma förhål­landen sekretess för uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart, såvitt angår viss fastighet eller lokalt förhållande," Kollegiet hänvisar till en promemoria av advokalfiskalen Gillenius som innehåller en närmare moiivering till det av kollegiet föreslagna lilläggsslyckei. Naturhistoriska riksmuseet framhåller vikten av att erforderiig följdlagstiftning till TF:s bestämmelse om sekreiess lill skydd för intresset att bevara djur- eller växtart kommer lill stånd och utformas så att offentlig dokumentation om utrot­ningshotad fauna och flora kan sekretessbeläggas. Beskrivningen av del rekvisit som i 11 kap, 1 § anger sekretessens räckvidd, dvs, anger vilken verksamhet som omfattas av sekreiessen, synes styrelsen inte helt läcka de behov som föreligger. Uppgifter om utbredning av djur och växter insamlas dels för forekningsändamål,dels i samband med inventeringar före beslut om markanvändning. Sådana inventeringar sker ofta i kommunal regi. En stor del av den forskning som behandlar den svenska faunan och floran sker vid universiteten, varför där finns en stor dokumentation om utrotningshotade djur och växter. Genom att lagtexten kräver att en myndighei "särskilt" skall verka för naturvård finns fara för all kommuner inte anser sig omfattas av sekretessbestämmelsen. Dä promemorian anger atl med myndighet som det särekilt åliggeratl verka för kunskap om djur och växter åsyftas riksmuseet, kan univereiteien tolka bestämmelsen så atl de inte omfattas av denna. Styrelsen föreslår därför att lagtexten ändras så atl det klart framgår att sekreiess för utrotningshotade djur och växter även gäller vid kommunala organ samt universiteten. Statens Naturvårdsverk anser alt del inte är lätt att ulan tillgång till specialmoliveringen utläsa vilka myndigheter som åsyftas i lagtexten. En förtydligande beslämmelse i någon form synes därför vara av behovet påkallad. Även universiteten och andra myndighetersom bedriver forskning om djur eller växter bör ingå bland de myndigheter som skall omfattas av den här ifrågavarande sekreiessen, Sveriges lantbruksuniversitet framhåller att universitetet och slalens veterinärmedicinska anstalt (SVA) arbetar bl, a, med sådan miljövårdsforskning som behandlar bevarandet av faunan och floran, framför allt hur man genom skötsel av miljöer och anpassning av metoder i skogs- och jordbruk kan rädda hotade arter och undvika en onödig utarmning av floran och faunan i produktionslandskapet. Vid lantbruksuniversitetet och SVA har också kunskaper om alla hotade djurarter i Sverige samlats och utvärderats som underlag för planering och beslutsfattande hos myndigheter och stora förvaltningar, I detla arbete handläggs åtskilligt malerial, t, ex, exakt angivna lokaler för hotade arter, som inte kan ges offentlighet på grund av risk för illegal insamling eller för störningar. Det är därför mycket tillfredsställande an det nu föreslås en lagstiftning som möjliggör sekretessbeläggning av dylikt känsligt malerial.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              462

Lagförslaget 11 kap, 1 § synes vara adekvat formulerat, Belräffande lagtex­tens formulering ",,,myndighei, som del särskill åligger alt verka för ,,,kunskap om djur och växter, ,," anges i övervägandena all Naturhisto­riska riksmuseet åsyftas. Delta är naturiigtvis riktigt men det åligger även Sveriges lanibmksunivereitel och SVA all bedriva forskning om problem med bevarandet av växi-och djurarter. Det förekommeräven vid några andra universitet forekningsprojekt pä hotade arter där det också föreligger krav pä arkivering av primärmaterial, appendix till examensarbeten etc, som förut­sätter möjlighel lill användning av sekrelesslagen. Det är pä gmnd av formuleringarna i övervägandena nödvändigl all det i propositionen klargöre atl lagtexten äger sin tillämpning på de univereilei och eventuella andra myndigheter som har skyldighel att bedriva forskning på hotade arter dvs, inte blott riksmuseet. Svenska naturskyddsföreningen menaraii den föreslagna bestämmelsen innebär en precisering av den på föreningens förslag gmnd-lagfästa möjligheten att hemlighålla vissa uppgifter med hänsyn till intresset alt bevara djur- eller växtart. Föreningen är självfallel nöjd med alt en bestämmelse med detta syfle föreslås inlagen i den nya sekrelesslagen, I likhet med bland andra kammarkollegiet anser emellertid föreningen alt den gmpp myndigheter, hos vilka uppgifter skall hemlighållas med stöd av detta lagrum, måste utvidgas något. Det gäller i första hand dels vissa kommunala organ, främst byggnadsnämnden, dels vissa forskningsinstitutioner, t, ex vid lantbruksuniversitetets viliforskningscenimm och zoologiska och botaniska institutioner vid universiteten. Åsyftad effekt skulle erhållas om lill para­grafen gjordes ett tillägg i nära överensslämmelse med vad som föreslagils av kammarkollegiet i dess yttrande över lagförelaget. Föreningen hemställer att etl tillägg med lydelsen "Även hos annan myndighei gäller under samma förutsättning sekreiess för uppgift om utrotningshotad djur- eller växtart, såvitt angår viss fastighet eller lokalt förhållande" göre lill paragrafen eller alt lagrummet på annat sätt ges eftersträvad innebörd,

Sveriges lantbruksuniversitet lar upp frågan om vilka arter sekre­tessen avser, Univereilelet framhåller alt motiven till paragrafen innebär all artema tillhöriga de i Sverige och Norden gängse hoikategorierna akulhotade, sårbara, sällsynta och vissa av de hänsynskrävande hör hit, Univereilelet delar den uppfattningen med det villkor att röjandet av uppgiften kan anlas motverka strävanden att bevara arten i landet, Atl beslämmelsen även gäller för att bevara art inom del av landet anser lantbmksunivereileiei vara rikligt. Med dessa regler bör man kunna fömt­sätta atl sekretesslagen tillämpas med stor restriktivitet men ändå är möjlig att utnyttja när det verkligen behövs, I händelse av tveksamma fall bör naturvårdsverket kunna föreslå eller utfärda anvisningar för hur lagbestäm­melserna skall lillämpas, I sammanhanget kan påpekas att begreppet "utrotningshotade" bör ersättas av "hotade" då delta uppenbariigen är vad som avses.

 

Prop. 1979/80:2   Dei B   Bilaga 2                              463

12 kap. Sekretessen hos domstolar och vissa andra organ

Enligt kammarrätten i Göteborg är del förvirrande att ge 12 kap, rubriken "Sekreiessen hos domstolar", när huvuddelen av de materiella sekre­tessreglerna även för domstolarnas del återfinns på andra ställen i lagen. En mbrik av typen "Särskilda regler om sekreiess vid domslol" hade varit mera rättvisande. Kammarrätten i SundsvaU är av samma uppfattning. Det förhållandet att kapitlet innehåller endast särskilda bestämmelser som gäller vid domslol eller vissa andra organ och att bestämmelserna i förslagel i övrigt i stor utsträckning är tillämpliga vid dem bör enligt kammarrätten åtminstone antydas i kapilelrubriken, t. ex. genom atl den ges utformningen "Särskilda bestämmelser om sekreiessen hos domstolar och vissa andra organ". Också länsslyrelsen i Östergötlands län anser alt rubriken bör formuleras om.

Juridiska fakuheten vid Lunds universitet konstaterar atl 12 kap. innehåller vissa föreskrifter om tystnadsplikt som saknar anknytning till speciella sekreiessgrunder. 15 och 6 §§ behandlas tystnadsplikt belräffande innehållet i ännu ej meddelat beslut och om överläggningar till beslul, och i 11 § stadgas tystnadsplikt för växeltelefonister. Fakulteten ifrågasätter om inte dessa bestämmelser om tystnadsplikt borde samlas i ett särskill kapilel och samtidigt byggas ut någol.

Kammarrätten i SundsvaU förordar alt sådana bestämmelser i förelaget i övrigt som är utformade med tanke helt på förhållanden vid domslol, dvs. främstbestämmelseri8kap. 21 §,9 kap. 15 §samilOkap. 17 och 18 §§, för att öka överskådligheien sammanföre med bestämmelserna om dom­stolssekreless i förevarande kapitel.

1§

I Domareförbundets PM sägs atl innebörden av paragrafen knappast är klarlagd i departementspromemorian (s. 594). Vad som sägs om överföring av förundersökningssekretessen till domslol (s. 595-596) betecknas som svår­begripligt.

JK anser all del uttryckligen bör anges att regeln gäller också uppgift som domstol erhåller från annan domstol. Situationen är så praktisk atl del inte är lämpligt att dölja domslol under begreppet myndighet.

Kammarrätten i Göteborg konstaterar att första stycket reglerar den s. k. sekundära sekretessen hos domslol, dvs. aii sekretess som gäller hos en myndighei överförs lill domstolen. Eftereom den primära sekreiessen på grund av lagens tillämpningsområde endast gäller hos myndigheter samt lill dessa knutna personer, avser paragrafen helt naturiigt endast uppgifter, som lämnas från dessa. Enligt kammarrätten skulle man dock kunna tänka sig alt en sekreiesskyddad uppgift av en myndighet lämnats lill exempelvis ett partsombud som sedan vidarebefordrar uppgiften till domstolen. I ett sådanl fall härrör uppgiften onekligen från myndigheten men har inte erhållits från

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             464

denna, varför 12 kap. 1 § inte torde vara tillämplig. Enligt kammarrättens mening bör det inte spela någon roll atl uppgiften erhållits genom en "mellanhand". Sekrelessiniressel kan vara delsamma. Siiuaiionen är kanske 1. o. m. sådan all, om i exemplet ombudet inte lämnat uppgiften lill domstolen, denna hade själv inhämtat uppgiften från myndigheten. Denna inkonsekvens kan man undvika genom atl i lagtexten använda t. ex. uttryckssättet "erhåller domstol uppgift som härrör från myndighet och där är sekretessbelagd".

Enligt regeringsrätten kan tvekan råda humvida del i paragrafen använda uttrycket domstols "rättskipande eller räitsvårdande verksamhet" står i någon motsats lill vissa i de föregående kapitlen angivna verksamheter, vari domstol tar del. Sålunda nämns i 8 kap, 2 § andra stycket ärende enligt lagstiftningen om smittskydd, i 8 kap, 4 § andra slyckel verksamhei som innefallar omprövning av socialnämnds beslut (dvs, beslut av sådan nämnd som avses i socialuiredningens förelag till socialnämndslag) och i 10 kap, 1 § andra siycket sekretess hos domstol enligt paragrafens första slycke. Sekretessen enligt detta stycke gäller i myndighets verksamhet i fråga om beräkning av skatt m, m. Dessa olika stadganden synes regeringsrällen uigöra undanlag från eller utvidgningar av den sekundära domslolssekre­lessen enligt 12 kap. Läget är oklart och noggrann genomgång av förhållandel mellan reglerna om domstolssekreless i 12 kap, och i övriga kapitel erfordras anser regeringsrätten.

Reglerna i 12 kap, innebär enligt bostadsdomstolen att en uppgift som omfattas av sekretessbestämmelse med begränsad räckvidd kommer atl behandlas olika frän sekrelessynpunkl beroende på om den vidarebefordras lill domstol eller lill artendenämnd eller hyresnämnd, I det förra fallet före sekreiessen över lill domstolen (12 kap, I §), Vidarebefordras uppgifter däremol till nämnd, sker inte någon sådan överföring. Föran uppgiften skall vara sekretessbelagd vid nämnden fordras atl den aktuella sekre­tessbestämmelsen läcker även handläggningen i nämnden. Enligt boslads­domstolens mening framstår det i de här aktuella fallen som inkonsekvent att sekretess för viss uppgift inte förs över lill den myndighet som prövar ett ärende i första instans när sådan överföring sker till överinstansen. Vidare är all märka att en och samma tvist kan handläggas dels i nämnd för medling, dels i fastighetsdomstol för prövning. Även i detla fall förs sekreiess över lill den ena handläggande myndigheten men inte till den andra. Från principiell synpunkl kan det därför ifrågasättas om inte de regler för överföring av sekreiess som gäller för domslol bör gälla också för artendenämnd och hyresnämnd,

I paragrafens andra stycke sägs att sekretess enligt vissa uppräknade paragrafer inte gäller hos domstol. Bestämmelsen kan enligt kammarrätten i Göteborg lä icke avsedda konsekvenser när kammarrätt skall som besvärein­stans pröva mål om vägran att utlämna allmän handling, I dessa mål lorde

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             465

kammarrällen regelmässigt komma atl begära in den aktuella handlingen från underinstansen, Målel kan i sådant fall gälla huruvida handlingen omfattas av sekreiess enligt exempelvis 10 kap, 8 §, som är en av de paragrafer som undantas frän sekreiessen hos domstol, Beslulsmyndigheten har i etl sådanl fall funnit all handlingen omfattas av den angivna sekretessen, I och med att kammarrätten i besvärsmålei fär in den aktuella handlingen upphör emellertid sekreiessen på gmnd av beslämmelsen i 12 kap, 1 § andra slyckel och handlingen blir offentiig. Man skulle således i dessa fall alltid kunna uppnå alt handlingen blir offentlig genom alt besvära sig. Detta kan rimligtvis inte vara meningen, Promemorieförelagel måste därför enligt kammarrätten kompletteras med en beslämmelse om sekreiessen i besvärsmål angående vägran alt utlämna allmän handling. En ledamot av regeringsrätten (regerings­rådet Mueller) är av samma uppfattning och föreslår alt 12 kap, kompletteras med en föreskrift om sekreiess för de fall då kammarrätt eller regeringsrätten har all avgöra om en viss handling har karaktär av allmän handling eller ej, I sådana mål bör domstolen ha rätt att sekretessbelägga handlingen, om den getts in till domstolen - varigenom den ju blivit allmän - dels i avbidan på atl domstolen avgör målel, dels för längre tid i de fall då domstolen finner atl handlingen inte hade karaktär av allmän handling, innan den gavs in lill domstolen, Mueller anser atl en sådan föreskrift behövs för atl domstolen skall kunna ta in handlingen utan atl handlingen därigenom blir offentlig och prövningen av målet meningslös, (Jfr även Svea hovrätt i avsnittet 4,2,)

ses anser alt del är mindre konsekvent all enligt andra stycket sekreiess inte skall gälla vid domslol för uppgift enligt bl, a, 10 kap, 8 § (stalisliksekre­tess). Eftersom endast i mål angående brott med stadgad påföljd av fängelse i lägst två år handling fär infordras resp, vittne fär höras belräffande uppgift som faller under statisliksekretessen (förslagel till lag om ändring av rällegångsbalken 36 kap, 5 § andra och fjärde styckena, 38 kap, 8 § andra siycket 2) är del enligt SCB lämpligt att i dessa fall uppgifterna åtnjuter sekreiess hos domslol oavsett ev, beslut om stängda dörrar och senare förordnande om sekretess. För den händelse SCB:s förslag om ett absolut hinder mot utlämnande av sekretesskyddat statistiskt malerial lill domstol vinner gehör, blir undanlaget i andra slyckel för sialistiksekretessen (10 kap, 8 §) överflödigt,

2§

Hovrättenför Västra Sverige anser atl uttrycket "som avser" i 12 kap, 2 och 4 §§ och motsvarande uttryck i 9 kap, 15 § bör ereätias med exempelvis "inom", Målel kan ju enligt hovrätten "avse" vad som helst,

JK anmärker alt uttrycket förebringas vid förhandling kommenteras i promemorian (s, 598), Därvid anges att ett sätt är all part ger in

62 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              466

en handling vid förhandlingen, I fråga om handling som tidigare kommit in lill domstolen uttalas atl den bör anses förebringad vid domstolsförhandling, om den åberopas vid sädan förhandling men endast lill den del den åberopats. Enligt JK innebär uttalandena - tolkade efter ordalagen - alt man gör stor skillnad på handlingar som inges vid förhandling och sådana som ingivits tidigare, I fråga om de senare men inte de förra krävs etl åberopande. Vidare blir de förta att anse som förebringade i sin helhet, medan de senare anses förebringade bara i den del de åberopas. JK vet inte om dessa skillnader är åsyftade eller om de bara är en följd av bristande precision i motiveringen. Enligt JK.s mening finns det emellertid ingen anledning att göra skillnaderav detta slag. Handlingarna bör behandlas på helt samma sätt oavsett om de inges vid förhandlingen eller ingivits tidigare, eftersom det i regel är en ren tillfällighet vilket som blivit fallel. JK kan inte heller se all del finns anledning all skilja på handlingar som inges av part och sådana som ges in av t. ex. ett vittne.

Kammarrällen i Göteborg noterar att det i promemorian som en nyhet föreslås att sekretessen endast skall vika vid domslol, medan inlånat material som åierelälls lill myndighet behåller sin sekretess hos myndig­heten, även om materialet förebringats vid offentlig förhandling. Delta förslag bygger på fömtsätiningen att domstolen kopierar alla handlingar som återsänds till myndigheter. I kammarrällen är det emellertid ingalunda ovanligt alt inlånade akter och annat material inte kopieras innan de återsänds. Kammarrätten tillstyrker trots delta - eller kanske snarare, på gmnd av detta - förslagel att uppgiftema behåller sin sekreiess hos myndigheten. Enligt kammarrättens mening kan dessutom samma skäl anföras för att sekretessen även skall beslå hos andra domstolar från vilka uppgifter inlånas. Lagtexten borde sålunda ange att sekretessen upphör vid domstolen och inte - i obestämd form - vid domslol.

Domstolsverket, som i och för sig inte har någon erinran mot den föreslagna bestämmelsen, påpekar också att utredningens antagande alt domstolen foiokopierar förebringat material och tillför detta akten i dagens läge inte torde vara helt riktigt. Bl. a. förfars inte alltid pä sådant sätt med inlånade deklarationshandlingar. Den föreslagna beslämmelsen innebär atl domsto­larna alltid måsle tillföra akten material som förebringats vid offentlig förhandling. Även i Domareförbundets PM påpekas an antagandet att handlingar kopieras och fogas lill akten saknar gmnd. Vid allmän domstol förekommer det endast undantagsvis att en inlånad sekretessbelagd handling (deklaration, handling i en personakt, behandlingsjournal) kopieras och bifogas akten. Etl sådant förfarande förekommer något oftare vid förvalt­ningsdomstol där del emellertid är mera ovanligt med en muntlig förhand­ling. Bestämmelsen kan, påpekas det i promemorian, leda till alt domstolen, sedan målel avgjorts, inte har tillgång till den hos domstolen offentliga uppgiften medan samma uppgift inte kan erhållas frän den myndighei där

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              467

den finns, eftereom den skall hållas hemlig där. En jämförbar olikhet i behandlingen av en uppgift hos domstol och hos annan myndighei följer emellertid av att det i allmänhet gäller ell rakt skaderekvisit hos domstol och ett omvänt skaderekvisii hos annan myndighei. Även om förelaget rörande den fortsatta sekreiessen hos myndighei utgår från den oriktiga förutsätt­ningen atl domstolen kopierar handlingar som lånats in, finns enligt promemorian ingen anledning att motsätta sig förslaget i denna del.

Svea hovrätt ställer sig tveksam lill om de praktiska svårigheter, som kan bli följden av all sekreiessen hos förvaltningsmyndighet inte påverkas av alt en lill domslol utlånad handling blir offentlig där, kan bemästras genom atl domstolen kopierar de handlingar som blivit offentliga. Hovrätten ifrågasät­ter om en sådan ordning ulan vidare kan komma atl fungera tillfredsstäl­lande. Domslol anses i dag i regel inte ha skyldighel atl tillföra sin akt kopior av handlingar som inlånats från annan myndighet. Enligt 13 kap. 2 § promemorieförelaget gäller skyldigheten atl tillhandahålla uppgift ur allmän handling endasl i fråga om handling som förvaras hos myndigheten. Har domstolen inte kopierat handlingarna på sätt som fömtsälts, skulle därav teoretiskt sen följa atl den nu nämnda föreskriften sattes ur spel. Den föreslagna regeln bör därför enligt hovrätten följas av en i protokollskungö­relsen intagen föreskrift all från annan myndighei inlånade handlingar skall i kopia tillföras akten i erforderiiga delar. Denna uppfattning framför också hovrättenför Västra Sverige. Hovrätten biträder i och för sig ståndpunkten atl offentligheten såsom en följd av företeende i rällegång inte längre bör ha den konsekvensen att material som återeänds lill förvaltningsmyndighet blir offentligt för all framlid. Den nuvarande ordningen, som har goda principiella skäl för sig, har sannolikt inte alltid fungerat. En fömtsättning bör emellertid vara alt det företedda materialet verkligen bevaras i domslolsaklen i avskrift eller kopia. Hovrätten anser därför att t. ex. proiokollskungörelsen och molsvarande bestämmelser för förvaltningsdomstolarna bör kompletteras med föreskrifter om atl sådanl malerial verkligen skall bevaras i akten.

Om en sekreiesskyddad uppgift förebringas vid en förhandling inför stängda dörrar krävs enligt förelaget liksom enligt gällande rätl ett särskilt sekreiess förordnande för att sekreiessen skall bestå. Enligt kammar­rätten i Göteborg borde del räcka med att förhandling hållils inför slängda dörrar. Något förordnande om atl sekretessen skall bestå anser kammarrätten inte vara nödvändigt. Om emellertid ett sådant sekreiessförordnande skall krävas, bör i lagtexten anges när förordnandet skall ges. Uppenbariigen bör etl sådant förordnande ges senast när domstolen skiljer målel från sig. För förvaltningsdomstolarnas del finns dock ingen beslämmelse om att ett beslul om fortsatt sekreiess skall upptas i domen eller det slulliga beslutet, vilket för de allmänna domstolarnas del följerav 17 kap. 13 § RB. Förvaltningsdomstol skulle annare kunna meddela dels etl beslul varigenom målet avgörs i sak, dels ett beslut med sekreiessförordnande. Detta är naturiigtvis inte lyckat. I

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              468

praxis har dessutom förekommit fall där domstolen redan i början av förhandlingen meddelar ett sekretessförordnande för vad som senare kommer att förebringas vid förhandlingen. Det kan såvitt kammartälten företar inte vara lagstiftarens mening atl sådana förordnanden skall fä ges. Del sagda understryker behovet av att i lagtexten ange när ett sekreiessförordnande skall meddelas.

Även kammarrätten i SundsvaU anser alt föreskriften i andra slyckel ulformals sä alt det inte klart framgår när förordnande av den nämnda innebörden skall ges för att sekretessen skall beslå. Av motiveringen till bestämmelsen torde kunna utläsas att avsikten är att förordnandet för atl fä den avsedda verkan, i överensslämmelse med vad som nu gäller, skall ges i dom eller slutligt beslul. Enligt kammarrällens mening bör lagtexten förtydligas i detta avseende Ofr RRK R76 1:48 och K 2:3).

I Domareförbundets PM framförs följande synpunkter på denna fråga:

Del överensstämmer med gällande rätt all sekreiessen består under den fortsatta handläggningen, om en sekretessbelagd uppgift har förebringats vid en förhandling inför slängda dörtar. F. n.ägerdomsiolen förordna om fortsatt sekretess "när domstolen skiljer målet från sig". Denna bestämmelse har inte alllid tillämpats på rätt sätt, vilket framgår av rättsfall från regeringsrätten. Resultatet har blivit att handlingar som bort vara sekretessbelagda blivit offentliga i en ej avsedd omfattning. Enligt förelaget skall sekreiessen beslå "i den mån domstolen förordnal därom". Det anges inte när förordnandet skall meddelas och denna fråga synes inte heller beröras i motiven. Förordnandet måsle uppenbarligen meddelas senast i samband med all domstolen skiljer målel från sig. För allmän domslol gäller då beslämmelsen i RB att beslul som meddelas samtidigt som dom eller slutligt beslul skall upptas i domen eller det slutliga beslutet. För förvaltningsdomstolamas del finns ingen sådan beslämmelse. Förvaltningsdomstol kan alltså samtidigt meddela ett beslut varigenom målet avgöre i sak och ett beslul rörande fortsatt sekreiess. Den föreslagna beslämmelsen lorde emellertid lämna utrymme för ett sekre­tessbeslul redan innan målet avgöre med effekt på sekretessen sedan målet avgjorts i sak. Om denna möjlighel skall öppnas, bör det framgå av motiven. Om någon ändring i förhållande till de nuvarande beslämmelserna inte är avsedd, bör lagtexten förtydligas.

Bostadsdomstolen konstaterar all bestämmelsema i 12 kap, 2-4 §§ om upphörande av sekreiess gäller hos bosladsdomstolen och fastighetsdomstol men däremol inte hos arrendenämnd eller hyresnämnd. Detsamma gäller för molsvarande regler i nuvarande lagstiftning. Domstolen fortsätter:

Enligt 27 § lagen om arrendenämnder och hyresnämnder är beslämmel­serna i 5 kap, RB om offentlighet vid domstol tillämpliga också vid arrendenämnd och hyresnämnd. Förhandling vid nämnd är alltså enligt huvudregeln offentlig (5 kap, 1 § RB), Handläggningen av ärende i nämnd sker med fä undanlag vid förhandling.

Det förhällandet atl bestämmelserna i 12 kap, 2 och 3 §§ promemorieför­slaget inte gäller för nämnd fär till följd atl sekretessbelagda uppgifter

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             469

kommer atl hanteras olika vid bosladsdomstolen och fastighetsdomstol, ä ena, samt arrendenämnd och hyresnämnd, å andra sidan. Sekretessen för en uppgift upphör sålunda alt gälla vid domstol om uppgiften förebringas vid offentlig förhandling eller om domstolen efter förhandling inom slängda dörrar inte förordnar om sekretess för tiden efter del all domstolen har skilt målel eller ärendet från sig (2 §), För arrendenämnd eller hyresnämnd gäller däremol all sekretessbelagd uppgift som har förebringats vid förhandling -med eller utan stängda dörrar - förblir sekretessbelagd även efter förhand­lingen utan särekild åtgärd från nämndens sida,

Bosladsdomstolen anser mol bakgrund av det anförda att del saknas anledning alt ha en sådan mera omfattande sekreiess vid arrendenämnd och hyresnämnd och föreslåratt 2 § och till denna anslutande 3 § görs tillämpliga också hos arrendenämnd och hyresnämnd.

3§

Hovrättenför Västra Sverige tillstyrker beslämmelsen, även om vissa motivullalanden (promemorian s, 167) enligt hovrätten för dagen inte är helt övertygande. Den omständigheten alt handlingar - t, ex, skisser och fotografier i ett förundersökningsprolokoll - väntas bli företedda vid en offentlig förhandling måste enligt hovrättens mening rimligen inverka på skadebedömningen enligt 10 § sekretesslagen och kan på så sätt leda till utlämnande före förhandlingen. Inte heller Svea hovrätt har någon erinran mot beslämmelsen, Atl sekreiessen inte längre gäller vid domstolen bör dock uttryckas på samma sätt som skett i 2 och 4 §§,

RÅ anser an bestämmelsen är av inlresse även för åklagarna. Om domstolen meddelar beslul enligt 3§, måste detta enligt RÅ fä som följdverkning att hos åklagare förvarat sekretessmaierial blir offentligt.

Övriga remissinstanser som ytlral sig särskill om beslämmelsen föreslår att den utmönstras. Regeringsrätten anser att regeln blir svårtillämpad i praktiken, eftersom del mången gång kan vara svårt att fömtse om förhandling kommerati hållas i målel,om förhandlingen i sä fall kommerati bli offentlig, om uppgiften kommer att förebringas vid förhandlingen osv. Föreskriften skulle därför i alll fall bli av mycket begränsat värde och den försvarar knappasl sin plals i lagen. Också domstolsverket ifrågasätter värdet av den föreslagna regeln. Såsom påpekats i departementspromemorian måste regeln lillämpas med försiktighet och den kan leda lill tUlämpningssvårighe­ter, Verket erinrar i sammanhanget om möjligheten att informera massmedia genom reglerna om meddelarfrihet saml om att sekreiess lill skydd för enskild kan efterges av den enskilde och att sekretessbelagd uppgift i vissa fall kan lämnas ut med förbehåll.

Kammarrätten i Göteborg ifrågasätter om bestämmelsen fyller någon väsentlig uppgift eftereom det är myckel svårt alt på etl tidigt stadium avgöra om en uppgift kommer atl förebringas vid en offentlig förhandling eller ej.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              470

Paragrafen skulle sannolikt komma atl tillämpas i myckel ringa omfattning vid förvaltningsdomstolarna. Härtill kommer all de flesta sekre­tessbestämmelser innehåller ett skaderekvisit. Med en rimlig lillämpning av skaderekvisilet lorde man enligt kammarrätten uppnå samma resultat som med den åsyftade paragrafen. Kommer en uppgift all förebringas vid offentlig förhandling, kan del ju sällan föreligga någon skaderisk, om uppgiften lämnas dessförinnan. Kammarrätten föreslår därför all paragrafen utmönstras. JK är av samma mening och anför:

Med all rätl framhålls i promemorian att "en viss försiktighet" är motiverad när domstolen lar ställning lill frågan huruvida en uppgift skall undantas från sekretess enligt den föreslagna regeln. Enligt min mening är prövningen så vansklig att regeln inte fyller något ändamål. Den bör alltså utgå. Jag vill särekilt framhålla att del här inte är fråga om en tillämpning av offentlighetsprincipen. I den mån handlingen inte skall hållas hemlig kommer den all utlämnas. Vad del gäller är bara när handlingen skall tillhandahällas.

SACOISR har också uppfattningen alt den föreslagna bestämmelsen inte har någon funktion alt fylla, och i Domareförbundets PM anföre bl. a.:

En uppgift, som är sekretessbelagd ulan all någol skaderekvisii har uppställts, lorde väl i allmänhet komma att förebringas inför stängda dörrar. På denna uppgift blir beslämmelsen alltså ej tillämplig. Om en uppgifts sekreiess är beroende av om ell skaderekvisii är uppfyllt eller ej, lorde man i allmänhet inte kunna anla alt det finns någon risk för skada om man lill den som särskill begär det friger en uppgift som kommer all behandlas vid en offentlig domstolsförhandling. Den föreslagna beslämmelsen fyller därför knappasl någon funktion vid sidan av skaderekvisiten.

4§

JK anser att orden "som avser" bör utbytas mol "i dess". Lagtexten kan annare ge anledning till missförstånd. Jfr sammanställningen under 12 kap. 2§,

Kammarrätten i Göteborg noterar att det i promemorian (s, 602) sägs atl paragrafen inte avser sådana fall där en enskild sekretessbestämmelse undantar dom eller beslut från sekreiess. Sådana bestämmelser finns pä etl fiertal ställen i lagen, t, ex, i 8 kap, 4 § som avser beslut om någons omhändertagande för vård. Delta bör enligt kammarrällen framgå av 12 kap, 4 §, Samma åsikt framförs av kammarrällen I SundsvaU, som i övrigt godtar paragrafen, och i Domareförbundets PM.

JK förklarar att han inte har någon erinran mol den iandra styckel av hänsyn lill Europakonventionen upptagna specialregeln men påpekar att anknylningen lill begrepp av typen brottmål och tvistemål - lill skillnad frän ärenden - kan skapa problem, I den mån gränsen mellan mål och ärenden förskjuts eller eventuellt helt tas bort, kommer paragrafen att fä en ändrad

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             471

innebörd, JK anser all detta inte är tillfredsställande och hänvisar till motiven, av vilka framgår all del bl, a, är ulesluiei aii ge offentiighel åi beslul i ärenden om telefonavlyssning, 1 stället för domslut i brottmål skulle enligt JK:s mening möjligen kunna användas uttryck av typen domslut varigenom åtal prövats, alternativt varigenom någon efter åtal frikänts eller fällts lill ansvar.

Marknadsdomstolen förklarar sig till fullo dela de överväganden som redovisats belräffande den föreslagna begränsningen av möjligheten att med sekreiess omgärda själva decisionen i domar och beslul. Marknadsdomstolen har hittills strävat efter att i möjligaste mån undvika sekretessförordnande belräffande sådan del av domstolens beslut och anser sig redan f n, tillämpa den princip som föreslås bli lagfäst,

I andra stycket sägs all "första siycket äger ej lillämpning i den mån domslol i dom eller beslul förordnat att sekretessen skall bestå". Enligt kammarrätten i Göteborg bör det rimligen stå "i domen eller beslutet", dvs, i bestämd form, I annat fall kan sekreiessförordnande ges i ett separat beslul eller i etl helt annat beslut, vilket inte kan vara avsikten.

Om 12 kap, 2 och 3 §§ göre tillämpliga på artendenämnd och hyresnämnd, bör enligt bosladsdomstolen också 4 § lä sådan lillämpning, I sådanl fall saknas, i enlighel med vad bosladsdomstolen har anfört i anslutning till 10 kap, 15 § beträffande beslut av domstolen, anledning att i sistnämnda paragraf bibehålla en särskild regel om atl sekreiess inte gäller för beslul av arrendenämnd och hyresnämnd,

5§

Paragrafen berörs även i någon män i remissyttranden som redovisas under 12 kap, 6 §, Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker att 12 kap, 5 § fär avsett innehåll.

Två remissinstanser gör påpekanden rörande avfattningen av para­grafen. Regeringsrätten påpekar att stadgandet i 12 kap, 5 § och 6 § p 2 att sekreiess gäller för vad som förekommit vid överiäggning lill beslut, i den mån del inte framgår av allmän handling, måste utformas med beaktande av att denna handling kan vara omfattad av sekretess och atl denna sekretess givetvis då gäller, Hovrättenför Västra Sverige ifrågasätter om andra stycket i paragrafen säger vad som är åsyftat. Följande formulering skulle enligt hovrätten vara tydligare. "Vad som sägs i första styckel om sekretess för innehållet i dom och för vad som har förekommit vid överiäggning inom stängda dörrar skall ha motsvarande tillämpning i fråga om jurys svar på fräga humvida brott föreligger samt i fråga om juryns överiäggning."

Juridiskafökutteien vid Lunds universitet ifrågasätter om inte 12 kap. 5-6 och 11§§, vilka avser tystnadsplikter som saknar anknytning till speciella sekreiessgrunder, borde samlas i ett särskill kapitel och samtidigt byggas ut någol.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             472

6§

Åtskilliga remissinstanser föreslår utvidgningar i skilda avseenden av sekretessreglerna i paragrafen främst i fråga om vilka myndigheter och vilka beslut som sekretessen skall avse.

Några remissinstanser föreslår sålunda all med domslol jämställ­da eller likartade nämnderföreinunderl2 kap.5 §elleratiivarifall de för domstol föreslagna reglerna skall gälla för dessa.

Regeringsrätten pekar sålunda på beslämmelsen i 2 kap. 9 § andra siycket RF om atl medborgare, som av annan anledning än brott eller misstanke om brott blivit omhändertagen tvångsvis, skall kunna fä saken prövad av domstol utan oskäligt dröjsmål. Med prövning av domstol likställs härvid prövning av nämnd, om nämndens sammansättning är bestämd i lag och ordföranden i nämnden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Den nämndprövning som föreskrivs i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) och lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda åsyflas med denna grundlagsbestäm­melse. Vid tillkomsten av beslämmelsen (lill en början i 11 kap. 3 § RF) framhöll departementschefen (prop. 1973:90 s, 386) atl även om en nämnd av nu åsyftat slag enligt svenskt betraktelsesätt inte var atl anse som domstol, arten av de uppgifter varmed nämnden log befallning, dess sammansättning, dess ulredningsmöjligheler samt dess helt självständiga ställning i förhäl­lande till regeringen och andra förvaltningsmyndigheter talade för att den internationellrätisligt sett fick betraktas som domstol i den bemärkelse som delta begrepp hade i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de gmndläggande friheterna. Mot bakgmnden av grundlagsbestämmelsen och departementschefens yttrande kan det enligt regeringsrällen ifrägasällas om inte psykiatriska nämnden, utskrivnings-nämnderna och beslutsnämnderna för psykiskt utvecklingsstörda borde i sekretesslagen jämställas med domstol, I vart fall borde i 12 kap, 5 § upptagna reglema gälla för dessa nämnder. Även för andra organ, vilkas beslul inte överklagas till domslol, kan del vara befogat att låta dessa regler gälla, Samma synpunkter anföre av Psykiatriska nämnden. Även Svea hovrätt ifrågasätter om inte nämnd som avses i 2 kap, 9 § andra stycket RF bör jämställas med domslol när det gäller tUlämpningen av 12 kap, 5 §,

Bostadsdomstolen påpekar att de beslut som fallas av arrendenämnd och hyresnämnd i hög grad är likartade med avgöranden som träffas av domslol och behovel av tystnadsplikt måste anses vara ungefär detsamma. Enligt bosladsdomstolen bör därför samma tystnadsplikt som enligt 5 § gäller vid domslol lillämpas också vid arrendenämnd och hyresnämnd. Detta kan uppnäs antingen genom att 5 § ges molsvarande tillämpning vid sådan nämnd eller genom att regeringen meddelar särekilt förordnande enligt 6 §, Den företnämnda lösningen ter sig naturiigast om -såsom bosladsdomstolen har föreslagit - också de tidigare paragraferna i kapitlet blir gällande vid

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             473

arrendenämnd och hyresnämnd. Som ytterligare skäl för denna lösning kan åberopas att den medför all samma inskränkning i meddelarfriheten kommer alt gälla vid tystnadsplikt i bosladsdomstolen och i nämnd. Bostadsdom-stolen påpekar vidare alt sekretess enligt paragrafen inte såsom har sketl bör begränsas till beslul i vilket ändring kan sökas hos domstol. För arrende­nämnderna och hyresnämnderna skulle en sådan begränsning medföra skilda sekretessregler beroende på om ett beslul kan överklagas eller nämnden är enda prövande instans. En sådan skillnad mellan olika lyper av ärenden kan inte ha varit avsedd.

Kriminalvårdsnämnden framhåller all eftersom ändring inte kan sökas i beslut av central nämnd inom kriminalvården, kan förordnande som avses i 6 § ej meddelas i fråga om beslul av sådan nämnd. Mot vissa beslul av övervakningsnämnd kan lalan föras i hovrätt enligt 37 kap. 8 § BrB, men huvuddelen av besluten överprövas av central nämnd som därvid visseriigen har en domstols uppgifter men formellt inte betraktas som domslol. Beslämmelsen i berörda 6 § medger således tydligen all förordnande som där avses kan meddelas beträffande endasl en del av övervakningsnämnds olika beslul. Innebörden och arten av de beslut som kriminalvårdens nämnder fattar talar för att en sekretess, som i sak motsvarar den i 12 kap.5 §föreslagna domslolssekrelessen, skall gälla vid dessa nämnder. Någon anledning att i lagen överiämna ät regeringen att bestämma härom synes inte föreligga. Sekretessbestämmelsen bör i stället tas upp i lagen, lämpligen som ett inledande stycke i den föreslagna 6 § i kapitlet, Beslämmelsen kan också tänkas behöva omfatta andra myndigheter, hos vilka del med hänsyn till arten av deras verksamhei framstår som klart all en motsvarighet lill den föreslagna domslolssekrelessen bör gälla.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vänder sig mot beslämmelsen atl sekretessen i 6 § begränsas lill sådant beslul av statlig myndighet, i vilket ändring kan sökas hos domstol. Länsstyrelsen förordaratt regeringen bör lä befogenhet alt - om särekilda skäl föreligger - i myndighelsutövningsärenden föreskriva tystnadsplikt om innehållet i ännu ej allmänna beslut. Härom anför länsstyrelsen följande. Främsta skälet för tystnadsplikt i fräga om innehållet i ännu ej meddelade domar och beslul anges vara atl domstols­avgörandet inte är slutgiltigt förrän det avkunnas, Molsvarande förhållande gäller emellertid enligt länsstyrelsen i stort sett inom den s, k, myndighets­utövningen vid den statliga förvaltningen. Dessa beslul blir som regel inte allmänna förtän de expedieras. Ett annal skäl lill nämnda skillnad är risken för att berörda parter kan - om tystnadsplikt inte finns - vidla dispositioner på gmndval av underhandsuppgifter om innehållet i domar eller beslut som inte är slutgiltiga. Förhållandet är emellertid molsvarande för förvaltningen avseende myndighelsulövningsärendena. Man skulle t, o, m, kunna hävda alt behovet av tystnadsplikt är större inom förvaltningen än inom domsto­larna, 1 anspråk som hävdas vid domslol, i vart fall allmän sådan, finns som

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              474

regel en motpart som bestrider det hävdade anspråket. Avgörandet av tvisten blir inte exegibeli eller rättskraftigt, förrän domen vunnit laga kraft, Mol den bakgmnden är kännedomen om innehållet i domen visserligen viktig men än viktigare blir all domen vunnit laga krafl. Innan dess kan ju inga säkra dispositioner vidtas. Inom förvaltningen är del emellertid ofta så alt motpart saknas eller alt berörda sakägare kan ha ell ringa inirese av att överklaga. Till detta kommerati besluten ofta fär verkställas utan hinderav laga kraft. Dessa förhållanden gör det särskilt viktigt att inte spekulationer om innehållet i etl inte slutgiltigt beslut kommer ut. Som exempel på angivna ärenden med stora ekonomiska intressen inblandade kan nämnas tillstånd alt bedriva gmsiäkt, tillstånd alt bygga inom område skyddat enligt naturvårdslagen och frän den kommunala sidan byggnadslov. Det kan således enligt länsslyrelsen konsta­teras att skälen för tystnadsplikt om innehållet i ännu ej meddelade domar/ beslul inte är exklusivt för domstolarna utan gör sig med samma styrka gällande inom vissa delar av den offentliga förvaltningen. Mot den bakgmnden framstår det som principiellt felaktigt att generelll föreskriva och utöka angiven tystnadsplikt inom domstolsväsendet men kräva synneriiga skäl för införande av motsvarande tystnadsplikt inom förvaltningen. Rege­ringen bör därför fä befogenhet att - om särekilda skäl föreligger - i myndigheisutövningsärende föreskriva tystnadsplikt om innehållet i ännu ej allmänna beslut. Förslaget i 12 kap, 6 § bör däremot gälla för övriga beslut. När del gäller tystnadsplikt om vad som förekommit vid överiäggning lill dom/beslut är motivet härför främst att skapa förutsättningar för en öppen diskussion som kan ge en allsidig belysning av målet/ärendet. Delta behov är lika angelägel inom förvaltningen avseende myndighelsulövningsärendena som inom domstolsväsendet. Vad som ovan föreslagits om tystnadsplikt gäller även i detta fall.

Andra remissinstanser framhåller att sekreiess enligi 6 § bör gälla vissa särskill angivna myndigheter. Sålunda menar JK all lill den kategori av myndigheter som avses i 12 kap, 6 § synes kunna föras även statens ansvarsnämnd, F, ö. kan enligt JK för denna nämnds verk­samhet behövas även andra särskilda sekretessregler. Nämnden kan uppen­bariigen komma att handlägga ärenden i vilka för den enskilde eller det allmänna känsliga uppgifter kan förekomma. Kriminalvårdsstyrelsen fram­håller att förslagel innebär atl regeringen skulle kunna föreskriva sekretess för innehållet i ej avkunnat eller expedierat beslut och för vad som förekommit vid överläggning inom slängda dörrar såvitt avser övervakningsnämnds beslut enligt 37 kap. 8 § BrB, men ej för övervakningsnämnds beslut enligt 37 kap. 7 § BrB. Ifrågavarande sekreiess skulle över huvud taget ej kunna gälla för kriminalvärdens centrala nämnder, något som styrelsen anser borde göras möjligt, då nämndernas beslut i hög grad är likartade med avgöranden som träffas av domstol. Så gäller även många beslut av kriminalvårdsstyrelsen, särskill i de fall beslut fattas av styrelsen i plenum enligt 9 § instruktionen för

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2     .                      475

kriminalvårdsverkei, varför styrelsen i denna del hemställer atl regeringen föreskriver sekretess enligt 6 § som avses i bestämmelsen för kriminalvårds­styrelsens beslut. Ungdomsfängelsenämnden menar atl med hänsyn lill innebörden av och karaktären hos bl. a. de beslul som de centrala nämnderna, och efler delegation, de lokala övervakningsnämnderna, har all meddela kan starkt ifrågasättas om regeln i 12 kap. 6 § bör begränsas lill atl avse endasl beslul i vilket ändring kan sökas vid domstol. I sak synes nämligen befogat atl sekretess som avses i nämnda lagmm även bör kunna komma i fråga i anslutning lill dessa nämnders beslul. Statens ansvarsnämnd förordar att regeringen - om den tilltänkta lagstiftningen kommer till stånd - med avseende på ansvarsnämnden meddelar sådan föreskrift som avses i 12 kap. 6 §. Patent- och registreringsverket hemställer också all regeringen meddelar föreskrift enligt 12 kap. 6 § avseende verket. Arbetarskyddsstyrelsen anmärker all styrelsen och yrkesinspektionen inte finns bland de myndigheter, för vilka sekretess skall kunna gälla enligt 12 kap. 6 §. Arhetarskyddsstyrelsen kan inte acceptera all styrelsen och yrkesinspektionen lämnas utanför. Man har här atl göra med frågor där del är väsentligt all tjänstemän och partsrepresentanter vid sina interna diskussioner fritt kan belysa de föreliggande frågorna och problemställningarna. Enligt styrelsens uppfattning är uttalandena i prome­morian (s. 607) väl tillämpbara pä arbelarskyddsverkels område. Del är svårt all förstå varför t. ex. vitesförelägganden enligt lagen om hälso- och miljöfariiga varor eller beslul i taxeringsnämnd skulle kunna bli föremål för sekretess medan detla inte skulle vara möjligt när det gäller vitesföreläggande eller andra beslul från en yrkesinspeklionsnämnd. Styrelsen har vid flera tillfällen lätt kritik för alt beslut läckt ut innan parten själv fält del av dem. I ärenden där beslul fallas av tjänstemän inom styrelsen är det vanligt att ell flertal interna diskussioner före och att många olika promemorior och beslulsförelag cirkulerar innan ärendet blir förmäl för slutlig handläggning. Del är här viktigt all alla som deltar i arbetet har möjlighel all i fria och obundna diskussioner föra fram sina åsikter. Det är också viktigt all de kan föra fram uppslag och idéer som ännu inte hunnit mejslas ut till genomtänkta och underbyggda siåndspunklslaganden. Sådana uppslag och idéer överges ofta under diskussionens gäng men har ändå varit fruktbara genom atl de berikat denna och givit impulser som fört arbetet framåt. Om sådana uttalanden och handlingar inte är skyddade av sekreiess kan del leda lill all tjänstemännen avslår frän alt framföra dem, något som skulle hämma en allsidig belysning i ärendebehandlingen samt minska beslutens kvalitet. Buss- och taxivärderingsnämnden ifrågasätter om inte 12 kap. 6 § borde vara lUlämplig även på nämnden.

Treinstanserföreslärenutökning av antalet myndigheter där sekretess enligt 6 § bör gälla utan all bestämt avgränsa dem. Sålunda bör enligt domstolsverket vid det fortsalla lagstiftningsarbetet övervägas om inte reglerna i 12 kap. 6§ bör omfatta även vissa andra

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              476

myndigheter än sådana över vars beslut talan skall föras vid domstol. Intresset av insyn i myndigheternas göranden och låtanden väger såsom framhållits i promemorieförelaget tungt. De skäl som anförts för sekreiess kan emellertid enligt domstolsverkets mening vara tillämpliga beträffande beslul som fattas under domstolsliknande former av vissa andra myndighe­ter. Som exempel pä sådana myndigheter kan nämnas rätlshjälpsnämnderna och domstolsverkets besvärsnämnd för rättshjälpen. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser all begränsningen av 6 § till alt avse beslut av statlig myndighet, i vilket ändring kan sökas hos domstol, knappast förefaller rationell. Behov av sekretess belräffande ännu ej meddelade beslut eller överiäggningar lill beslut kan föreligga även i ärenden, vari besvär anförs hos överordnad förvaltningsmyndighet eller hos regeringen, t. ex. ärenden om tiänstetiUsälining. Ell näriiggande problem gäller sekretessen beträffande innehållet i handlingar, som ännu inte nått del handläggningssladium dä de blir atl betrakta som allmänna. Enligt förslagel blir sekretessen här helt beroende av om någon speciell sekrelessgmnd kan åberopas. Sekretess kan emellertid här behövas helt enkelt därför att myndigheten behöver arbetsro och bibehållen handlingsfrihet, tills ärendets handläggning är avslutad. Fakultetens synpunkter biträds av rektorsämbetet vid Lunds universitet.

Tvä remissinstanser lar upp frågan om sekreiess vid kommunala myndigheter. Sociala centralnämnden i Göteborg påpekar att de kommu­nala nämndsammanlrädena inte är offentliga och all nämndens ledamöler i regel inte är skyldiga tåla närvaro av utomstående. Enligt en bestämmelse i stadgan angående offenllighet och sekretess inom Göteborgs kommun gäller att befattningshavare inte obehörigen fär omtala, vad som förekommit vid sluten överiäggning inom myndighei i vidare mån än som framgår av myndighetens justerade protokoll. Denna tystnadsplikt gäller dock enbart befattningshavare hos kommunen. Motivet till här beskrivna regler lorde bl, a, vara, alt den enskilde nämndledamoten skall kunna delta i överiägg­ningarna utan att behöva känna sig hämmad av utomståendes närvaro. Han skall också vara förvissad om, all vad han yttrar under dessa överiäggningar inte skall komma till obehörigas kännedom. Om den i promemorian föreslagna regeln upphöjs till lag, kommer det emellertid inte alt finnas någon allmän regel om sammanlrädessekretess på det kommunala områdel, för såvitt man inte - såsom fallet är i Göteborg - tagit in föreskrifter om sådan sekreiess i en kommunal stadga. Några nya tystnadsplikter av detta slag kan dock inte tillskapas på detla sätt, ulan de måsle i så fall tas in i det föreliggande förslagel till sekretesslag. Sociala centralnämnden anser att den föreslagna regeln om sammanträdessekretess är alllför restriktivt avfattad. Även på det kommunala områdel bör del finnas en möjlighet atl föreskriva sådan sekretess, i vart fall i fråga om vad som har förekommit vid myndighetens överiäggningar inom slängda dörrar. Del bör ankomma pä kommunens fullmäktige att avgöra om en sådan möjlighet atl föreskriva sekreiess

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               477

belräffande de kommunala nämndsammanlrädena skall utnyttjas eller ej, Göteborgs kommunstyrelse uttalar i anslutning lill sociala centralnämndens yttrande all visserligen föreskriver den nuvarande stadgan angående offent­lighet och sekretess inom Göteborgs kommun, vilken anlagils av fullmäk­tige, att befattningshavare hos kommunen inte fär röja sådant som inte kommer alt framgå av protokollet eller eljest allmänna handlingar. Med hänsyn till bl, a, kommunaldemokratiulredningens tankegångar om en mera öppen kommunal debatt anser inte kommunstyrelsen att det är påkallat med någon tystnadsplikl, som skulle kunna omfatta också förtroendemännen, i dessa hänseenden. När det gäller de sekretesskyddade intressena t, ex, i inköpssituationer och socialärenden stadgas redan sekretess enligt andra bestämmelser i den föreslagna lagen. För Göteborgs kommuns vidkom­mande gäller den i stadgan föreskrivna tystnadsplikten också efler det att lagförelaget har trätt i kraft. Regeringen förutsätts enligt övergångsbestäm­melserna fä bemyndigande att överiåla ål kommun atl upphäva tystnads­plikten i fråga.

En speciell fråga, nämligen den om sekretessens omfattning enligt 5 och 6 §§ för den som avlagt domared, tas upp av två remissinstanser, Kriminat-vårdsnämnden, som alltså förordar atl en sekreiess som motsvarar den i 12 kap, 5 § skall gälla vid kriminalvårdens nämnder, menar att, om en sådan lagstiftning genomförs, det är anledning alt överväga, humvida föreskriften om domared i 37 kap, 5 § BrB bör behällas i lagstiftningen. Anmärkas bör att denna föreskrift i promemorian tydligen förutsätts skola slå kvar oförändrad, om den där föreslagna regleringen skulle genomföras. Som följd av slrafföe­stämmelsen i 20 kap, 3 § BrB synes föreskriften då komma all innebära att ledamot eller suppleant i nämnd inom kriminalvården blev underkastad en viss lystnadsplikt vid sidan av sekretessreglerna i 12 kap, sekrelesslagen. Räckvidden av deras tystnadsplikt skulle dock inte bli fullt klar. Den skulle därtill fä begränsad faktisk betydelse i nämndernas verksamhei, eftersom den inte skulle komma all omfatta alla som deltar däri, Ungdomsföngetsenämnden påpekar all den sekreiess som följer av 12 kap, 5 och 6 §§ enligt motiven är avsedd all ersätta den tystnadsplikt som f. n, grundar sig på domared eller molsvarande försäkran. Föreskrifter om sådan ed eller försäkran förekommer f n, inte bara beträffande domstolar; för bl, a, de centrala nämnderna inom kriminalvärden gäller sålunda alt ledamot och ersättare skall ha avlagt domared (BrB 37:5), Det är oklart huruvida sekretess i nu angivet hänseende kommer att gälla utanför de områden som beröre av bestämmelsema i 12 kap. 5 och 6 §§ i de fall då vederbörande befattningshavare avlagt domared. Lydelsen av straffbestämmelsen i 20 kap. 3 § BrB ger dock närmast vid handen att så skulle vara fallel. Frågan bör under alla förhållanden bli föremål för överväganden under del fortsatta lagstiftningsarbetet.

Juridiska fakultetens vid Lunds universitet synpunkter på bl. a. paragrafens placering har redovisats under 12 kap. 5 §.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             478

7§

Hovrättenför Västra Sverige finner det naturiigt all samma sekretessregler kommer all gälla hos JO och hos JK. De föreslagna reglerna har inte givit hovrätten anledning till erinran.

Såväl JK som JO behandlar ulföriigt den föreslagna paragrafen.

JK

JK kommenterar de föreslagna sekretessbestämmelserna i promemorian med utgångspunkt från JK:s olika verksamhetsgrenar. I redovisningen här nedan av JK:s yttrande medtas i huvudsak endast sådana synpunkter som rör innebörden och tillämpligheten av 12 kap. 7 §. För fullständighelens skull redovisas emellertid på vissa ställen JK:s synpunkter på andra sekre­tessbestämmelser.

I fråga om tillsynsverksamheten förordar JK såväl i initialivä-renden som ansökningsärenden från myndigheter och från enskilda ett gemensamt skaderekvisii av den innebörd som föreslås i 12 kap. 7 § tredje slyckel 1 "avsevärd skada eller belydande men för allmänt eller enskilt inlresse". Härom anför JK följande. De föreslagna beslämmelserna i 12 kap, 7 §, som gäller tillsynsverksamheten, innebär atl samma uppgift kan komma all behandlas olika, beroende på hur den kommer till JK:s kännedom. Som exempel kan nämnas följande, JK fär på något sätt anledning att infordra vissa upplysningar från en myndighet. Dessa blir då hemliga hos JK om de är hemliga hos myndigheten. Om samma ärende i stället väcks genom en anmälan från myndigheten själv, blir samma uppgifter hemliga endasl om del kan antagas att etl röjande skulle medföra avsevärd skada eller betydande men, Ell annat exempel är all en enskild person gör en anmälan lill JK och därvid lämnar uppgifter av starkt inlegritetskänslig natur, vilka föranleder en remiss lill myndighei, I delta fall blir den enskildes uppgifter regelmässigt offentliga. Myndighetens remissyttrande blir däremot hemligt hos JK i den mån det innehåller uppgifter som är underkastade sekreiess hos myndighe­ten. Med utgångspunkt från det först angivna exemplet finns det anledning fräga sig om man belräffande uppgifter som inkommer till JK från myndighei bör göra skillnad på fall då uppgiften lämnas i en anmälan och fall då uppgiften lämnas i exempelvis ett remissyttrande. Frän inlegrilelssynpunkl synes svaret helt givet. Uppgiftens natur bör avgöra frågan, inte hur ärendet anhängiggjorts. Från synpunkten av kontroll och insyn i JK:s verksamhei kan möjligen något starkare skäl tala för öppenhet i anmälningsärenden än i iniiiaiivärenden men enligt JK kan denna omsiändighei inte motivera den olika behandling som här föreslagits. Det senare exemplet visar alt den enskilde anmälaren har myckel små möjligheter lill sekretesskydd för sina egna uppgifter medan myndigheten har större möjligheter. Bortsett från den

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               479

bristande balansen finns det enligt JK anledning att överväga vilken effekt det svaga sekretesskyddet för anmälarens uppgifter kan få. Del kan inte uteslutas att en enskild drar sig för att göra en anmälan därför att den skulle dra med sig en inte önskvärd offentlighet. Situationen kan i vissa fall likna en förtroendesilualion. Slutsatsen av resonemanget blir alt de föreslagna reglerna inte är lämpliga. Reglema strider f ö. mot det syslem som eljest genomgående tillämpats i förslagel, nämligen alt sekretessreglema knutits lill viss verksamhet eller ärendelyp eller till viss myndighet. En ny sekretessregel för JK:s och JO:s tillsynsverksamhet bör övervägas. Det kan enligt JK ligga nära till hands atl låta en ny sekretessregel innehålla etl skaderekvisii av den innebörd som föreslagits i 12 kap. 7 § iredje styckel första meningen. Det fär sedan, i överensslämmelse med den grundtanke som JO gjort sig tolk för i remissyttrandet över OSK:s belänkande, ankomma på JO och JK att utveckla en praxis på områdel.

JK lar vidare upp frågan om vissa uppdrag som lämnas av regeringen lill JK är all betrakta som tillsy nsärendenoch anför härom följande.

En väsentlig fråga är om vissa uppdrag som regeringen lämnar till JK kan anses utgöra tillsynsärenden. JK har inte själv någol bestämt svar på frågan. Del förefaller som om uppdragen ibland lika gärna kunde ha lämnats lill en kommitté eller en särskild undersökningskommission e. d. men ibland företer uppdragen myckel slor likhet med vanliga tillsynsärenden, dvs. ärenden som anhängiggjorts genom anmälan från myndighei eller frän enskild. Möjligen bör svaret på den ställda frågan vara alt i den mån regeringen i samband med uppdraget påtalar ell missförhållande av någol slag skall ärendet behandlas som etl tillsynsärende. 1 annat fall skulle uppdraget betraktas som ell frislående uppdrag, vilket JK är skyldig alt utföra i sin egenskap av regeringens juridiske rådgivare eller enbart på gmnd av sin allmänna ställning i förhållande till regeringen.

JK tar hämnder upp frågan i vad mån reglerna om förundersökningssek-reiess är tillämpliga vid utövning av JK:s åklagar funktion. Härom anförs följande. Uppgiften alt vara åklagare tillkommer JK i åtminstone följande fyra sammanhang nämligen, inom ramen för tillsynsverksamheten, enligt 12 kap. 8 § RF, enligt TF och radioansvarighelslagen saml i mål enligt 79 § militära rältegångslagen. Enligt förslagel liUkommer ytteriigare ell fall nämligen del som regleras i 8 kap. 7 § RB. För samtliga dessa fall gäller att förundersökning i rättegångsbalkens mening förekommer. Det är därför av intresse alt klargöra om och i vilken mån promemorians förslag i fräga om förundersökningssekreless är tillämpliga även på sådan förundersökning som leds av JK eller sker på JK:s uppdrag. Promemorian synes inte ge svar på alla de frågor som här kan uppställas. Till all börja med kan konstateras all promemorian (s. 613) - med godtagande av ett uttalande av JO - bygger på tanken alt det inte längre finns skäl att bibehålla regleringen av sekretessen i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             480

JO:s och JK:s tillsynsverksamhet som ell led i bestämmelsema om fömn-dersökningssekreless. Detla lorde innebära alt ingen av de regler som behandlar fömndersökningssekreiessen gäller sådan fömndereökning som JO eller JK bedriver inom ramen för sin tillsynsverksamhet. I stället lillämpas 12 kap. 7 §. Ärenden om åtal mot ledamöler av högsta domstolen eller regeringsrätten kan troligen anses tillhöra JK:s tillsynsverksamhet. I fråga om tillsyn enligt TF göre i promemorian (s, 614) ett uttalande av innehåll atl endasl sådan lillsyn som inte avser offentliga funktionärer, vilka slår under JK:s lillsyn, skulle falla utanför den normala tillsynsverksamheten. Åtal för iryckfrihetsbrott skulle alltså tillhöra JK:s tillsynsverksamhet om den åtalade slår under JK:s tillsyn i sin egenskap av offentlig funktionär, I andra fall skulle ålalsärendet falla utanför tillsynsverksamheten. Detta kan enligt JK:s mening inte vara en tillfredsställande ordning. Åtal enligt TF:s (och molsvarande lagstiftning) regelsystem bör från sekrelessynpunkl behandlas på samma sätt oberoende av om den tilltalade är en offentlig funktionär eller inte. Ärenden där JK är åklagare enligt den särskilda regeln i 79 § militära rältegångslagen synes inte ha behandlats i promemorian. Med hänsyn till ärendenas natur är del - trots all den misstänkte som offentlig funktionär slår under JK:s lillsyn - enligt JK:s mening inte rimligt atl betrakta dem som ärenden inom den normala tillsynsverksamheten. Detsamma måste gälla åtalsärenden enligt 8 kap, 7 § RB, Den fråga som måste besvaras är nu om den föreslagna sekretesslagens regler om förundersökningssekreless är tillämp­liga på sådan förundersökning som enligt det nyss anförda inte kan hänföras under JK:s normala verksamhet med lillsyn över offentliga funktionärer, Lagtekniskt är detta möjligt genom atl i begreppet åklagarmyndighet intolkas även JK i de fall som här avses. En sådan ordning torde böra gälla. Hos JK kommer därmed att gälla samma sekretess som i jämförbara fall gäller hos andra åklagare,

JK:s uppgift enligt lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål: Enligt 2§i nämnda lag äger JK på begäran av anhållningsmyndigheten medge föriängning av den tid inom vilken häkiningsframsiällning senast skall avlåtas. Det är uppenbart all sekretesskydd kan behövas i sådana ärenden. Frågan har inte särskill behandlats i promemorian. Ärendena kan inte anses tillhöra JK:s tillsyns­verksamhet,

JK:s tillsyn över advokatväsendel: Sekrelessbehovel hos JK synes tillgodosett genom den i 10 kap, 14 § föreslagna regeln,

JK:s uppgift som regeringens juridiske rådgivare: Inom ramen för denna verksamhet kan JK komma att ta befattning med sekretessbelagda uppgifter inom vitt skilda områden. Principen bör givetvis vara den atl om materialet är hemligt hos regeringen bör detsamma gälla hos JK, Del förefaller JK som om de föreslagna reglerna med ett undantag ger nödvändigl skydd. Undanlaget utgöre av 12 kap, 8 §, Om regeringen - vilket

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             481

synes mig vara etl praktiskt fall - önskar inhämta JK:s yttrande i t, ex, ett ärende om besvär enligt 13 kap, 9 § bör den uppgift som avses méd besvären kunna hållas hemlig även hos JK,

JK tar slutligen upp sekretessfrågan belräffande beslut av JK och förordar - i slrid mot promemorieförelagel -all sekreiess i viss utsträckning skall kunna förekomma i fråga om beslut, JK behandlar i detta avseende föret beslut av JK och JO i tillsynsärenden och anför härom följande, JK är myckel positiv till tanken pä total offentlighet när det gäller JK:s beslut, JK tror också alt det går att driva tanken mycket långt men vill påpeka atl del delvis måste ske på bekoslnad av klarheten. En strävan all förse besluten med uttöm­mande och för allmänheten klargörande motiveringar kommer inte alllid att kunna förenas med offentligheten. I den mån mer väsentliga uppgifter utelämnas kan besluten rent av bli missvisande. Det är på grund av dessa omständigheter enligt JK klart alt en total offentiighel i viss utsträckning också kommer alt äventyra JO:s och JK:s vägledande och tillrättaläggande verksamhei. Inte ens den myndighei som närmast beröre skulle ju fä fullständig klarhet om vad som varit avgörande för beslutet. Den uppfattning JK här uttalat har i promemorian framförts på tal om sekreiess för domstols dom (s. 168), Enligt JK:s mening finns del ingen anledning att anlägga ett annal synsätt på JK:s beslul. Trots vad JK här anfört skulle JK vara beredd alt ansluta sig lill förslaget om JK inte funnit exempel på fall där offentiighel är helt utesluten. Ett tillspetsat men inte uteslutet fall är t, ex, alt JK skulle vilja väcka åtal mol en åklagare och en rådman för myndighetsmissbruk beslående i atl de ulan laga gmnd ansökt om tillsländ lill resp, givit tillstånd lill telefonavlyssning. Det är uppenbart all JK i ell sådant fall måste i beslutet ange namnet på den person som telefonavlyssningen gällt och även den telefon som avlyssnats. Uppgifter i dessa hänseenden är nödvändiga för all domstolen skall kunna pröva JK:s åtal. Telefonavlyssningen kan emellertid fortfarande pågå eller ha återupptagits och offentliggörande av uppgifterna i fråga därför vara uteslutet, Etl annat fall, där JK har svårt att länka sig alt beslulel skulle kunna lill alla delar bli offentligt är ett tillsynsärende av mer omfattande slag gällande säkerhetspolisens verksamhei, Beslulel kan natur­ligtvis göras så urvattnat att del inte avslöjar någol men därmed kan del också vara helt meningslöst, ja t, o, m, missvisande, JK bör - liksom domstolarna -ha rätt att i sina beslut redovisa fakta och bedömningar på ell sätt som inte kan missförstås. Slutsatsen blir alltså alt JK måste tilläggas en rätt att i vissa lägen sekretessbelägga åtminstone vissa delar av sina beslut. En sådan slutsats är inte märklig, Lagförelagel innehåller ju en mängd sekretessregler till skydd för olika iniressen och uppgifter inom nästan alla områden som kan förekomma i JK:s beslul. Reglerna medger i regel inte undantag fördel fall atl uppgiften i fråga ingår i JK:s beslut, JK vill här inskjuta alt förhållandel mellan 12 kap, 7 § iredje siycket sista punklen och t, ex, 3 kap, I och 2 §§ är oklart. Om avsikten är alt uppgifter som är hemliga enligt 3 kap, 1 och 2 §§

63 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

 

 

 

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              482

skall bli offentliga om de ingår i JK:s beslut bör detta komma lill uttryck i lagtexten,

JK behandlar därefter beslul av JK vid sidan av JK:s lillsynsverksamhei och anför härom följande. Det hittills anförda har för JK:s del gällt enbart den del av verksamhelen som omfattas av vad promemorian betecknar som lillsyn över offentlig verksamhei. Som förut framgått har JK en omfattande verksamhet vid sidan därav, I dessa delar innehåller promemorian inga direkt lill JK adresserade regler om beslutets offentlighet. En hastig granskning synes ge vid handen atl det kan föreligga behov av att hälla beslut hemliga i ärenden enligt 1952 års tvångsmedelslag, I detta fall kan det framför allt finnas ett behov atl hemlighälla ev, skäl för JK:s beslut. Inom verksamhelen som regeringens juridiske rådgivare finns etl behov av sekreiess men JK utgår från atl de yttranden eller de utredningar JK kan avlämna inom ramen för denna verksamhet inte är atl beteckna som beslut. Hur en sekretessregel belräffande JK:s beslut bör utformas måste övervägas ytteriigare. Ett sätt är emellertid att ge JK (och JO) samma kompetens som domstol har enligt 12 kap, 4 § i förslaget. Någol konstiiulionelli hinder mol en sådan lösning kan inte föreligga. Om en annan konslmktion måste väljas kan det möjligen vara en tanke alt anknyta till reglerna om meddelarskyddet, I varje fall bör uppgifter som är förenade med tystnadsplikter vilka bryter meddelarekyddet, inte heller bli offentliga om de ingår i JK:s beslut,

JÖ

JO erinrar om atl ombudsmännen av ålder arbetar med stor öppenhet. Reglerna om polis- och förundersökningssekreless i 10 § SekrL äger enligt vad som där uttryckligen sägs inte tillämpning hos JO, Inkomna anmälningar behandlas med ytterst fä undantag som offentliga. Detsamma gäller i fråga om yttranden som inhämtats från myndighet eller tiänsteman. Inspektions­protokoll har under senare år undantagslöst behandlats som offentliga. Detsamma gäller av JO meddelade beslul. Endast när det gäller myndighets egna handlingar som inkommit till JO har bedömningen varit en annan. De har ansetts behålla sin ev, sekretess även sedan de inkommit lill JO, -Tillämpat pä handlingar som infordrats från myndighet innebär förslagets huvudregel ingen ändring mot nuläget och föranleder ej erinran från JO:s sida, - 1 dag kommer det endasl undantagsvis i fråga att sekretessbelägga y 11 r a n d e (remisssvar) som inkommit från myndighei eller tjänsteman. Det finns enligt JO:s mening inte tillräcklig anledning alt gå så långt i sekretesshänseende som följden skulle bli om förelaget genomförs pä denna punkt. Yttranden från myndighet eller tiänsteman bör kunna likställas med myndighets eller tjänstemans anmälan, med andra ord sekretess bör gälla endasl om del kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra avsevärd skada eller belydande men för allmänt

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             483

eller enskilt inlresse, - JO:s inspektionsprotokoll innehåller i stor omfattning uppgifter som erhållits från den inspekterade myndigheten eller dess tjänstemän. De kan även innefatta redogörelse för JO:s iakttagelser m, m. Skäl kan anföras för att inspektionsprotokollen bör följa samma regler i sekreiesshänseende som myndighets yttrande. All helt utesluta möjligheten till sekreiess kan i vissa speciella fall medföra svårigheter, t, ex, när del gäller att dokumentera viss information, JO förordar därför atl regeln i tredje Slyckel första punkten i förevarande paragraf av förslaget fär molsvarande lillämpning också på inspektionsprotokollen, -Vad gäller anmälningar och andra skrivelser från allmänheten föreslås sekretess endasl enligt 3 kap, och enbart om del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra betydande men för riket, JO vill föreslå en någol vidgad sekreiess. Del gäller dem som är underkastade sekreiess på gmnd av förordnande enligt RB eller förbehåll enligt sekretesslagen, Å ena sidan vore det ur rättssäker­hetssynpunkt inte lillfredsslällande om den som ålagts sådan lystnadsplikl, inte skulle kunna anföra klagomål lill JO angående något som omfattas av tystnadsplikten, Å andra sidan bör den föreskrivna sekretessen rimligen inte fä brytas av alt uppgifter som omfattas av sekreiessen blir offentliga om de åberopas i en anmälan lill JO, Sekretesskyddet för anmälningar m, m, frän allmänheten synes därför böra utvidgas så att sekretess i nu angivna fall före vidare när uppgifter som omfattas av sekreiessen förekommer i skrivelse till JO Ofr f ö, föreslagna inskränkningar i meddelarfriheten enligt 14 kap, 2 § 4 och 6), - Vad gäller JO:s beslut föranleder förslaget - atl de alltid skall vara offentliga - ingen erinran från JO:s sida, I enlighet med vad JO nu sagt föreslår JO all 12 kap, 7 § iredje siycket i förslaget ereätis av bestämmelser med följande innehåll i sak (en uppdelning pä flera stycken synes dock motiverad så alt ej undanlagsregler och självständiga regler sammanblandas): Sekretess för uppgift i anmälan eller yttrande frän myndighet eller den, som på sätt anges i 1 kap, 3 § är knuten till myndighet, gäller endasl om del kan antagas att röjande av uppgiften skulle medföra avsevärd skada eller betydande men för allmänt eller enskilt intresse. För uppgift som någon, som ej är underkastad sekretess enligt 1 kap, 2 § 2, lämnar i anmälan eller annan skrivelse gäller sekreiess endast om uppgiften är sädan att den som lämnar uppgiften är underkastad tystnadsplikt på gmnd av förordnande enligt 5 kap, 4 § eller 23 kap, 10 § fjärde stycket RB eller på gmnd av förbehåll enligt 2 kap, 10 §, 11 §, 12 § fjärde styckel, 13 § andra stycket eller 15 § denna lag, eller för uppgiften gäller sekretess enligt 3 kap, och det kan antagas att röjande av uppgift som sist sagls skulle medföra belydande men för riket. Sekretess för uppgift i inspektionsprotokoll gäller om del kan antagas atl röjande av uppgiften skulle medföra avsevärd skada eller belydande men för allmänt eller enskilt inlresse. Sekretess gäller ej beslut varigenom ärende avgörs. - JO tillägger alt med anmälan, yttrande eller skrivelse åsyflas en inlaga lill JO. Ev. därvid fogade bilagor fär bedömas för sig. En bilaga, som utgöre av en

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               484

självständig sekret handling t. ex. en sjukjournal, bör inte förändra karaktär därför alt den inges till JO. Innefattar däremol bilagan endasl en vidareu­tveckling av tankegångarna i inlagan lär den följa samma regler som denna,

SACOISR är mycket tveksam lill förslagel i 12 kap, 7 § och anför härom följande. Det vore önskvärt all de enskilda sekretessreglerna utformades på sådant sätt att en övergripande regel inte behövde meddelas. Låter detta sig inte göra, bör i vart fall reglema om fortplantning av sekretess samlas i ett kapilel och disponeras på ett mer överekådligi sätt än som skett,

I formellt hänseende gör regeringsrällen och kammartätten i Göteborg följande påpekanden. Regeringsrätten framhåller alt i 12 kap, 7§ iredje slyckel används uttrycket "den som är underkastad sekreiess", Detla uttryck är inte väl valt. Del är ju snarare uppgiften än personen som är underkastad sekretess. Bättre vore atl skriva den som har atl iaktta sekreiess. Kammar­rätten i Göteborg pekar pä att det av paragrafens första slycke framgår att sekretessen gäller i den omfattning som framgår av andra-fjärde styckena, I andra slyckel stadgas en regel om sekundär sekreiess hos JO och JK, I tredje styckel ges sedan dels undantag från sekundärsekrelessen, dels en primär regel om att för uppgift som lämnas av enskild gäller endast sekreiess enligt 3 kap. Dessa tvä bestämmelser hör enligt kammarrällens mening inte ihop systematiskt och bör därför skiljas åt,

8§

Endast JK har berört denna paragraf Vad JK har anfört finns redovisat under 12 kap, 7 § i avsnittet om JK:s uppgift som regeringens juridiska rådgivare,

9§

JK uppmärksammar hänvisningen i första styckel 2 p till den tystnadsplikt som gäller för Oänsteman i riksdagen enligt vissa lagmm i RF och RO, I promemorian sägs (s, 622), atl sekreiessen för dessa Oänsteman i första hand regleras i sekrelesslagen saml att den omständigheten atl vissa Oänsteman i riksdagen dessutom kan komma att bli underkastade tystnadsplikt enligt RF och RO inte synes behöva leda till praktiska svårigheter. Den förevarande beslämmelsen i 9 § kan enligt JK i sin utformning fattas som en exklusiv tystnadspliklsregel för Oänsiemännen hos riksdagen, varav skulle följa alt i övrigi ingen sädan plikt föreligger för den. Det kan över huvud tagel ifrägasällas om inte hela me.iingen, som ju endast innefattar en hänvisning lill vad som gäller enligt annan lagstiftning, kan utgå såsom obehövlig.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             485

10 §

Riksdagens revisorer förklarar sig inte ha någon erinran mot paragrafen, JK kommenterar uttalandet i motiven att befogenheten all förordna om undanlag från sekretess tillkommer "den organisationsform, hos vilken uppgiften förekommer", t, ex, ell riksdagsutskott. Detta kan dock enligt JO inte utläsas ur paragrafen. Det lorde fä ankomma på riksdagen att själv bestämma om behörigt organ.

11§

ÖB delar de i motiven lill denna paragraf anförda synpunkterna och tillstyrker att paragrafen fär den föreslagna lydelsen. Även Statens kärnkraftsinspektion är positiv till paragrafen.

Socialstyrelsen menar attföremälet försekreiessenbör begränsas. Styrelsen framhåller följande. Myckel av sådana uppgifter, varom en tiänsteman inom samma eller annan myndighei har tystnadsplikt, kan bli känt för en växeltelefonist. Därför har socialstyrelsen i och för sig ingei att einra mol att personal i en myndighets telefonväxel erhåller förbud mot att röja eller utnytOa vid tiänsigöringen inhämtad sekretessbelagd uppgift om telefonsamtal till eller från annan person hos myndigheten. Den nu föreslagna bestämmelsen synes emellertid alldeles för generellt hållen och omfattar även sådana uppgifter, som en växeltelefonist kan fä reda på men som eljest inte är belagda med lysinadsplikt. Som skäl härför anföre i motiven (s, 625) att det knappast kan överlämnas lill växeltelefonist att avgöra om en sekreiessregel är tillämplig i det enskilda fallel. För en sådan bedömning saknar telefonisten tillräckligt underiag, Särskill gäller delta om sekre­tessregeln är försedd med ett skaderekvisit. Enligt socialstyrelsens mening måste växeltelefonister i likhet med samtliga övriga Oänsteman, vilka kan sältas i motsvarande situation hos en myndighet, erhålla tillfredsställande undervisning om gällande sekretessbestämmelser. Om tveksamhet uppstår i ett konkret fall, bör vidare myndighetens juridiska experter rådfrågas. Styrelsen ställer sig därför tveksam lill all den nu föreslagna beslämmelsen inte begränsas i erforderiig mån.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om den absoluta tystnadsplikten för den som Oänslgör i myndighets telefonväxel fullt tydligt kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten. Den aktuella paragrafens hänvisning lill de gmndläg­gande bestämmelserna i 1 kap, 2 § 2 med dess lydelse (förbud atl röja sekretessbelagd uppgift etc) kan enligt styrelsen föranleda missförstånd.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser all paragrafen genom sin placering närmast efter bestämmelserna om riksdagen gör ett nära nog löjeväckande intryck. Fakultetens synpunkter därutöver på paragrafen finns redovisade under 12 kap, 5 §,

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               486

Övriga frågor

JK sekretess

JK ställer frågan hur man i promemorian har tillgodosett behovel av sekreiess för uppgifter som ingår iJK:s verksamhet som rege­ringens högste ombudsman. Denna uppgift-som numera är en av JK:s dominerande arbetsuppgifter - är av mångskiftande beskaffenhet och del kan därför i verksamheten ingå mänga olika uppgifter som av olika skäl kan böra sekretessbeläggas. Enligt JK är många sekretessregler utformade så atl de gäller för uppgift av vissl slag. Sådana regler ger naturiigtvis skydd även hos JK, - Mycket vanligt är att sekretess anges gälla i ärende av visst slag, t, ex, om arbetsförmedling (9 kap, 1 §), Om JK i sin verksamhei som skadereglerare fär ta befallning med uppgifter som i och för sig omfattas av sädan sekretessregel, lorde någol sekretesskydd ej föreligga hos JK, Ärendet kan ju nämligen ej anses gälla t, ex, arbetsförmedling, Eftereom det inte finns någon regel i förslaget som tar direkt sikte på JK:s verksamhet som "sialsadvokal" synes del klart att någon primär sekretess inte föreligger hos JK, Det återeiår att undersöka huruvida ell lillfredsslällande skydd kan anses föreligga genom regler om sekundärsekretess. Huvudbestämmelsen om sekundärsekreiess är 1 kap, 5 § JK:s tillsynsverksamhet är helt undantagen från tillämpningsområdet för denna beslämmelse, 1 den mån JK kan betecknas som åklagarmyndighet omfattas JK av regeln i första styckel 2, Därigenom kan sekrelessbehovel tillgodoses i de ärenden utanför ramen för JK:s lillsyn över offentlig verksamhei där JK agerade på samma sätt som en allmän åklagare. Den nu aktuella verksamheten som regeringens högste ombudsman - dvs, framför allt skadereglering men ocicså tillvaratagandet av statens intressen i mänga andra sammanhang - omfattas emellertid inte av någon av de punkter som anges i företa slyckel. Slutsatsen måste därför bli atl inte heller någon sekundärsekreiess föreligger. Det är svårt att precisera sekrelessbehovel i ärenden av det här aktuella slaget, Upf)enbart är alt del i skadesiåndsärenden kan förekomma l, ex, läkarintyg eller annan personut­redning av mycket känslig natur. Utredningen kan inhämtas från en myndighei men utredning kan också på JK:s eller motpartens begäran inhämtas från enskild, I andra fall kan del röra sig om utredning som är av betydelse för någons ekonomiska intresse, JK har över huvud tagel inte haft möjlighet att närmare analysera sekrelessbehovel. Det är möjligt att en "generalklausul" med ett visst skaderekvisii men tämligen fria händer för JK atl pröva sekretessfrågan är den enda praktiska lösningen,

JK tar också upp frågan om sekretess i den del av JK:s verksamhet som beslår i alt avge s, k, legal opinions. Denna uppgift är helt oreglerad och troligen helt okänd för flertalet myndigheter och enskilda. Uppgiften består i atl JK på begäran avger ett intyg - i regel på engelska - i visst ämne, ungefär av det slag som nolarius publicus ibland gör, JK kan som exempel nämna etl

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              487

intyg om förenade fabriksverkens rättsliga ställning samt verksledningens befogenhet och behörighet, Pä senare tid har olika intyg i samband med riksgäldskonlorels upplåning utomlands varit dominerande. Också enskilda lånesökare, t, ex, Foremarksgruppen, har erhållit intyg i molsvarande ärenden, Sekreiess kan i ärenden av här aktuellt slag vara påkallad av hänsyn till många olika intressen. Ett inlresse är del som anges i 4 kap, 1 §, Denna beslämmelse ger skydd även hos JK, Ett annal intresse är del som avses i 7 kap, 3 §, Också denna beslämmelse ger möjlighet till sekreiess hos JK, Detsamma torde gälla 9 kap, 6 § även om formuleringen inte är helt klar, 1 varje fall bör sekretess gälla också hos JK, Det förefaller mig emellertid som om del saknas en bestämmelse som skyddar den enskildes ekono­miska inlresse när denne själv är lånlagare,Dei nyss anförda har gällt ärenden med anknytning lill upplåningsverksamhelen. Övriga ärenden lorde i regel gälla affareverksamhet av någol slag. De sekre­tessbestämmelser det här kan bli fråga om bör alltså ingå i 7 kap, eller 9 kap, Beslämmelserna skulle ha lill uppgift att skydda del allmännas eller en enskilds(i regel ett företags) intresse av att innehållet i avtal e, d, inte avslöjas för konkurrenter. Särskilt starkt är naturligtvis behovel av skydd för avgivna anbud eller molsvarande. Något fall av detta slag har ännu ej uppkommit i min verksamhei men JK håller inte för otroligt att det kan komma, JK har inte heller i denna del kunnat bilda sig en hell .säker uppfattning om humvida sekrelessbehovel kan anses tillräckligt beaktat eller hur ev, kvarstående behov skall tillgodoses. Avsikten med det anförda har främst varit alt fästa uppmärksamheten på detta för promemorieförfaitaren troligen okända ämne,

13 kap. Myndighetemas uppgiftsskyldighet m. m.

Bestämmelserna i 13 kap, föranleder inte Svea hovrätt lill någon erinran i sak,

Öfi anför att del under kapilelrubriken har införts bestämmelser om bl, a, utlämning av handling, registrering, hemligbeteckning samt besvärsregler, Eftereom bestämda regler lill viss del saknas på dessa områden finner ÖB del betydelsefullt att man nu föreslår enhetliga regler för myndigheterna, ÖB tillstyrker förslaget i denna del,

Riksarkivei fmner det särskilt värdefullt atl de positiva bestämmelser bl, a, om registrering och ordnande av handlingar och om myndigheternas informationsskyldighet, som införts i LAH, också har medtagits i promemo­rieförslaget, Rällen att ta del av allmän handling framstår därigenom fortfarande som det viktigaste medlet till insyn i den offentliga förvalt­ningen,

JK anser att r u b r i k e n lill kapitlet ger dålig upplysning om innehållet. Enligt försvarets forskningsanstalt bör del förhållandet all i kapitlet har

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             488

upptagits även fullföljdsreglerna komma till uttryck i kapilelrubriken.

Också enligt de juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet är rubriken mindre lyckad. Vad kapitlet framför alll handlar om är, framhåller fakulteten i Lund, sättet för utlämnande av allmänna handlingar, I samband härmed står ganska naturiigt föreskrifterna i 2 och 3 §§ om uppgiftsskyldighet saml i 5 och 6 §§ om registrering, som ju är en förutsättning för att handlingarna skall kunna framletas. En mera adekvat kapiielrubrik vore därför "Utlämnande av allmänna handlingar m, m,". Fakulteten i Uppsala företräder samma uppfattning,

Ue juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet anmärker i övrigt mol kapitlets avfattning atl del innehåller ett flertal, vad man betecknar som överflödiga hänvisningar lill eller upprepningar av vad som står i 2 kap, TF,

1§ Denna paragraf har inte särskill kommenterats av någon remissinstans,

2 och 3 §§

Enligt regeringsrätten faller bestämmelsema i 2 och 3 §§ - vilka handlar om myndigheternas informationsskyldighet i motsats till förslagets övriga regler, vilka handlar om hinder för myndigheter och funktionärer all lämna infonnalion - utanför den ram som lagens ämne drar upp och kan ge intryck av att ha en vidare syftning än de egentligen har. Regeringsrätten förordar atl de föreslagna beslämmelserna utgår.

Andra remissinstanser är mera positiva till bestämmelserna och deras placering i 13 kap, Hovrättenför Västra Sverige anser sålunda all det länge varit en brist alt bestämmelserna i servicecirkuläret om statlig myndighets plikt all stå lill ijänsl med offentliga uppgifter inte har haft någon motsvarighet för de kommunala myndigheternas del. Hovrätten tillstyrker förelaget lill 2 §, Motsvarande gäller 3 §, Stadsjuristen i Stockholms kommun finner ej anledning till erinran mol att uppgiftsskyldighelen utvidgas till att gälla även inom kommunal verksamhei, särskill som uppgiftsskyldighelen enligt paragraferna begränsas av hänsyn lill arbetets behöriga gång. Värt att uppmärksamma är enligt stadsjuristen molivuttalandet (s, 628) att bestäm­melserna i 2 § om uppgiftsskyldighet mot enskild inte ger den enskilde rätt till skriftligt svar och inte utgör hinder mot föreskrifter, som innebär att skriftlig uppgift i vissa fall lämnas endast mot avgift. Kommunstyrelsen I Norrköpings kommun konstaterar all den skyldighel att lämna information som föreslås i 2 § nu gäller för statliga myndigheter. Om förelaget genomföre kommer skyldigheten att gälla även för kommunala myndigheter. Del finns enligt kommunstyrelsen inte något att invända emot detta, Göteborgs kommunsty-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             489

relse tillstyrker lagförelagel i den del det ålägger myndigheten en viss service gentemot enskild och andra myndigheter i fråga om uppgiftslämnande ur handlingar m, m,

Sveriges direktrektamförening utgår ifrån all den föreslagna bestämmelsen i 2 § inte innebär en. inskränkning jämfört med vad som i dag gäller,

Beslämmelserna i 2 och 3 §§ lorde enligt länsstyrelsen i Malmöhus län komma alt medföra en ökad arbetsbelastning. Enligt gällande rätt är exempelvis sekreiessen vad gäller utlämnande av uppgift ur självdeklara­tioner till enskild absolut, men enligt förslaget skall en prövning huruvida utlämnande kan ske alltid företas. Förutom ökad arbetsbelastning kommer förelaget vidare alt ställa stora krav på den enskilde Oänsiemännen, Generella direktiv varken kan eller bör nämligen ges, eftersom prövningen skall ske med utgångspunkt från det enskilda fallet. Vissa centrala anvisningar angående tillämpningen i stort lorde emellertid bli ofrånkomliga. Svåra avvägnings- och bedömningsfrägor kan uppkomma. Vad gäller utlämnande lill myndighet av sekretessbelagd handling, skall skaderisk och skyddsin­tresse enligt 2 kap, 7 § första stycket punkten 2 vägas mot behovet av uppgiften. Det må framhållas att ingen avvägning mellan olika intressen (när samtycke ej föreligger) skall ske vid prövning av utlämnande till enskild person Ofr även vad ovan anförts under 10 kap, 1 §), Prövning av enskilds behov av sekretessbelagd uppgift synes dock i praktiken kunna ha viss betydelse när det gäller att ta ståndpunkt till om visst skaderekvisit är uppfyllt eller ej (då samtycke ej föreligger). Alt märka är även atl enskild person som anser sig bli lidande på alt en handling lämnas ut inte heller enligt förslaget har någon möjlighel att överklaga beslutet (s, 641), Den person som lämnat uppgiften eller som uppgiften avser ges ej heller ovillkoriig rätt till kommu­nikation i ärende angående utlämnande till annan enskild pereon (s, 266-267),

Svea hovrätt framhåller all del i 2 kap, 12 § TF lämnas bestämmelser om utlämnande av allmän handling. Det föreskrivs därvid alt tillhandahållandet av handlingen skall ske genast eller så snart det är möjligt. Även den föreslagna 2 § i 13 kap, bör innehålla motsvarande föreskrift om skynd­samhel.

Statskontoret kommenterar uttrycket hänsyn till arbetets behö­riga gångi2§. Statskontoret ifrågasätter inte någon ändring av formule­ringen, eftersom den överensstämmer med det allmänna språkbruket på området. Då lagrummet relativt ofta kommer till användning och formule­ringen inbjuder till "bekväma" tolkningar bör beslämmelsen dock kommen-leras i tillämpningsanvisningar. Därvid torde bl, a, flera JO-uttalanden kunna Oäna som underlag.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              490

4 och 5 §§

Regeringsrätten anför atl föreskrifterna i 4 och 5 §§ om diarieföring m, m, går tillbaka på tidigare förslag och har fält en i allt väsentligt ändamålsenlig uiformning.

Enligt datainspektionen är bestämmelserna om regislreringsskyldighei och om de uppgifter som under alla omständigheter skall redovisas i offentligt diarium av stor betydelse för offentlighetsprincipens effektivitet. Datainspek­tionen tillstyrker förslaget i denna del,

Dalalagsliftningskommitlén anmärker all de föreslagna bestämmelserna om registrering av allmän handling, 4 och 5 §§, inte helt synes passa för ADB-upptagningar. Kommittén har emellertid sannolikt anledning alt överväga denna fråga i det fortsatta utredningsarbetet i anslutning lill den större utredningsuppgift som gäller att förbättra möjligheterna att utnyttja offent­lighetsprincipen.

Försvarets civilförvaUning ullalar i anslutning till 4 och 5 §§ att ämbetsverket förutsätter atl de förenklingar i regislreringsruiiner som på senare lid har initierats av statskontoret kan anses förenliga med den nya lagens krav. Del torde t, ex, inte finnas något offenlligheisinlresse som skulle föranleda atl för kännedom erhållna avskrifter av andra myndigheters yttranden skall regist­reras.

Pressens samarbelsnämnd hälsar med tillfredsställelse reglerna i 4 och 5 §§ om registrering av allmänna handlingar,

4§

Riksarkivet uttrycker sin tillfredsställelse över att denna paragraf har intagils i sekretesslagen, Riksarkivei och landsarkiven har stor erfarenhet av att registrering av handlingar ofta ulgör en grundförutsättning för rationella koniorsruiiner och arbetsformer inom förvaltningen, Diarierna och registren fungerar också som sökmedel i arkiven. De utgör ofta en garanti för att arkivläggningen av handlingar sker i god ordning. Ett väl fungerande diarie-och dossiésystem underiättar enligt riksarkivei samtidigt gallring av inaktu­ella och oväsentliga handlingar. Skolöverstyrelsen uttalar alt förslagel för skolöverstyrelsens del i det väsentliga inte innebär någon ändring i förhål­lande lill nu gällande ordning. Skolöversiyrelsen har i siii yttrande över LAH tillstyrkt molsvarande av OSK framlagt förslag. Enligt kommunstyrelsen i Sollentuna kommun kan del sägas att ett krav på diarieföring här för första gången har uppställts som även inbegriper den kommunala verksamhelen. Det är dock att märka, framhåller kommunstyrelsen, alt lagförslagets lydelse endast är ett minimikrav och att man hos de flesta kommunala myndigheter redan tidigare har uppfyllt denna föreslagna minimistandard. Förslaget innebär således att man kodifierar rådande praxis på området vilket kan vara nog så värdefullt med hänsyn till den osäkerhet som ändå kan uppkomma vid

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             491

behandlingen av inkomna eller upprättade handlingar. Kommunfullmäktige i Nynäshamns kommun erinrar om att man i yttrande över LAH särskilt betonade betydelsen av diarieföring som grund för offentligheten. Fullmäk­tige vidhåller sin uppfattning i ifrågavarande hänseende men vill även framhålla vikten av samordning mellan sekretesslagens och den blivande sociahjänstlagens bestämmelser om diarieföring. Enligt stadsjuristen i Norr­köpings kommun innebär skyldigheten alt diarieföra till myndighet inkomna eller inom myndighei upprättade handlingar inte någon ny uppgift för kommunerna, eftereom skyldighel alt föra diarier redan nu anses följa av TF:s regler om allmänna handlingars offentlighet.

Uttrycket när allmän handling inkommer lill eller upprättas hos myndighei bör enligt riksskatteverket justeras med hänsyn till all handlingen inte är allmän innan eller när den kommer in till myndigheten utan blir detla föret sedan den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till banda.

Att registreringsskyldighelen enligt paragrafens första stycke inte avser handling som uppenbarligen är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet kommenteras av några remissinstan­ser.

yAT uttalar att avsikten är atl undanta handlingarav typ pressklipp, cirkulär och reklamtryck som bara indirekt eller i ringa mån rör myndighetens verksamhei (s. 632). I OSK:s förslag hade molsvarande regel den innebörden atl registrering inte behövde ske av handlingar som det var uppenbart obehövligt att bevara. Även om det - enligt promemorian - inte är avsett att den nu föreslagna lydelsen skall innebära någon ändring i sak i förhållande till OSK:s förslag, föredrar JK klart OSK:s formulering. Om regeln vore avsedd att träffa enbart handlingar av del slag som nämns, skulle båda formulering­arna vara acceptabla. OSK ville emellertid träffa även andra fall, t. ex. det all en person överöser en myndighet med innehållslösa skrifter. Från sin egen verksamhei nämner JK alt en enda anmälare varje år till JK inger mer än 1 000 skrivelser,alla med obegripligt innehåll. Enligt JK:s mening bordel inte föreligga någon skyldighet all registrera - eller ens förvara - sådana handlingar. Den i promemorian föreslagna formuleringen är emellertid föga träffande som beskrivning på skäl som måste föreligga för atl registrering skall kunna underiåtas. Det är över huvud taget mindre lämpligl all tala om betydelsen för myndighetens verksamhet.

Statens personalnåmnd föreslår alt man i lagtexten eller i propositionen klariägger all skyldighet att registrera gäller även om en handling har ringa betydelse ur myndighetens synpunkl men allmänt kan ha betydelse ur offenllighetssynpunkl. Humvida en handling skall registreras skall enligt förslaget endast avgöras med hänsyn till myndighetens verksamhet. Nämnden anser dock att tillämparen av 4 § även vid ell avgörande om registrering bör ha i åtanke offentlighetsprincipens krav.  Del kan ur

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              492

allmänhetens synpunkt vara viktigt all en handling lätt går att finna även om denna ur myndighetens synpunkt är av ringa betydelse.

Svenska kommunförbundet hänvisar lill att förbundet i sitt yttrande över LAH fann atl undanlaget från registreringsskyldighelen var alltför snävt formulerat och ansåg att ordet uppenbart borde kunna utgå ur lagtexten utan atl de bakomliggande principiella synpunkterna träddes för nära. Kommun­förbundel vidhåller sina tidigare redovisade synpunkter och anser att ordet uppenbariigen bör utgå. Förbundet anför vidare i detla sammanhang att man inom de kommunala förvaltningarna i stor utsträckning underiåter atl särskill registrera i vart fall inom myndigheten upprättade handlingar. Några egentliga olägenheter av detta med hänsyn till offentlighetsprincipen synes inte ha uppstått.

Riksförsäkringsverket uttalar alt statsmakterna i vidaste mån bör ge möjligheter lill etl efler omständigheternas krav varierande system för redovisning av handlingar. Riksförsäkringsverket berör i det sammanhanget frågan om diarieföring hos försäkringskassorna och anför härom. Hos försäkringskassorna har hittills vissa ärendeslag diarieförts, t. ex. besvärsärenden och allmänna ärenden, som inte kunnat hänföras lill viss enskild försäkrad. I övrigi har inkomna och upprättade handlingar tillförts resp. försäkringsakt eller insorterals efter vederbörandes personnummer. Härigenom har handlingarna lätt kunnat spåras. Verkel vill understryka alt del beskrivna förfaringssättet väl torde uppfylla kravel på handlingars lättillgänglighet. Som framgår av JO-ämbetets skrivelse 2274/69 har ämbetet vid denna tidpunkt inte heller haft något alt erinra mot delta förfaringssätt. Till de allmänna försäkringskassorna inkommer eller hos dessa upprättas årligen ca 40-50 miljoner allmänna handlingar, varav praktiskt taget samtliga innehåller sekretessbelagda uppgifter. Om försäkringskassorna enligt huvud­regeln åläggs all diarieföra samtliga dessa ärenden enligt del förfarande som närmare föreskrivs i specialmotiveringarna (s. 631 O, skulle detla medföra -med en beräknad tidsåtgång av en minut per ärende - all ett arbetskrafts-tillskott om ca 500 årsarbetare torde behöva tillföras kassorna. Som exempel på handlingar varom här är fråga kan nämnas inkomstuppgifter, sjukanmäl­ningar, läkarintyg, in- och utskrivningsbesked från sjukvårdsinrättningar, ansökningshandlingar av olika slag. Även inom verket finns handlingar som "förekommer i betydande omfattning" som inte diarieförs i ett diariesystem av gammaldags natur ulan ingår i en löpande aktbildning (exempelvis inom yrkesskadeavdelningen och inom avgiftssidan). Självfallet ingår i detta system sådana anordningar alt handlingarna kan spåras.

Skyldigheten att registrera allmänna handlingar, som ej omfattas av sek re t ess, ifrågasätts av några remissinstanser. Enligt stadsjuristen i Stockholms kommun lorde f n. inom stora delar av den kommunala förvaltningen ingen registrering av de särskilda handlingarna i ärendena förekomma, annat än då det funnits påkallat av förvaltningarnas

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                             493

interna behov. Några betydande olägenheter av denna oregelmässighei har knappasl yppats. Det kan antagas att införandet aV de ifrågavarande beslämmelserna kommer att åsamka icke ringa merkostnad och merarbete. Det kan mol bakgmnd härav ifrågasättas om intresset av atl säkerställa insynen i förvaltningen uppväger de nackdelar som den föreslagna regle­ringen på detla område kommer alt innebära. Under alla förhållanden bör registreringsskyldighetens omfattning begränsas så att den ej blir orimligt betungande. I promemorieförslaget har registreringsskyldigheten avgränsats lill all gälla endast de handlingar som omfattas av sekreiess. Detta mä vara en ur principiella synpunkter riklig avgränsning. I fråga om handlingar vilkas hemlighållande är beroende av huruvida skaderekvisit är uppfyllda blir dock konsekvenserna inte rimliga. Konstmktionen innebäratt den som svarar för registreringen redan när en handling inkommer eller upprättats måste bedöma, om det kan antagas, att utlämnande skulle medföra skada eller men (det "raka" rekvisitet), eller huruvida det ej kan antagas, att uppgiften kan röjas ulan skada eller men (del "omvända" rekvisitet). Det kan inte begäras att t. ex. kontorspersonalen på en avdelningsexpedition skall behöva ägna sig åt sådana vanskliga bedömningar, som f ö. kanske kräver kontakt med den i vars inlresse sekreiessen gäller. Av praktiska skäl måste registreringsskyl­dighelen inskränkas till handlingar som typiskt sett är hemliga. Att avgränsa dessa i lagtexten kan visseriigen erbjuda svårigheter med hänsyn lill promemorieförelageis konstruktion av sekretessbestämmelserna. Möjligen bör avvägningen mellan å ena sidan de intressen som motiverar registrering och ä andra sidan den praktiska verklighetens krav göras så, atl endast handlingar som omfattas av sekretessbestämmelser ulan skaderekvisit skall registreras. Kanske del i praktiken går att hantera en avgränsning som även innebär att handlingar för vilka gäller beslämmelse med "omvänt" skadere­kvisit skall registreras. I övrigi bordel vara till fyllest alt ärendena registreras i enlighet med vad som sker i den kommunala praktiken, och att handlingarna hålles så ordnade, att handling kan återfinnas utan oskäligt dröjsmål.

Kommunstyrelsen i Eksjö kommun anser att det i vissa fall kan föra för långt att diarieföring skall ske. Inom t. ex. socialvården upprättas personakler för handlingar beträffande enskilds anhållan om hjälp och stöd. En diarieföring av dessa handlingarskulle inte medföra förbättrad service för allmänheten då handlingarna finns tillgängliga i akten och lika lätt kan återfinnas där som i diarieregister. Av praktiska skäl kan det alltså vara befogat att ge kapitlet en mindre kategorisk utformning.

Göteborgs kommunstyrelse ställer sig i princip positiv till tanken att myndighet skall vara skyldig att registrera allmänna handlingar utan dröjsmål. I fråga om handlingar, som inte omfattas av sekretess, fär dock registrering enligt förelaget underlåtas om handlingarna hålles så ordnade att det utan omgång kan fastställas om handlingen har inkommit eller upprät­tats. Kommunstyrelsen menar att under enahanda förutsättningar registre-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             494

ring bör kunna underlåtas också av sekretessbelagda handlingar. Den nuvarande stadgan om offentlighet och sekretess i Göteborgs kommun är av denna innebörd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar denna uppfattning.

Enligt Svenska kommunförbundet har - i förhållande till OSK:s förslag - en inte oväsentlig skärpning nu föreslagits genom föreskriften alt det alternativ, som innebär alt handlingama hålls så ordnade atl det utan omgång kan fastställas om handling har inkommit eller upprättats, står lill buds endast beträffande handlingar som ej omfattas av sekretess. Att sekretesskyddade handlingar måste registreras kommer atl medföra ett betydande administrativt merarbete och i många fall föranleda svårigheter i den praktiska tillämpningen. Enligt promemorieförelaget är sekretessen i ett flertal fall beroende av skaderekvisit av varierande innebörd och styrka (rakt, omvänt och skärpt omvänt skaderekvisit samt "skada" avseende ekonomisk skada och "men" avseende integriletskränkningar). Det kan inte rimligtvis krävas all den kontorspersonal som handhar diarieföring och registrering skall kunna göra dessa i många fall svåra bedömningar. Det bör enligt kommunförbundet även i fortsättningen vara tillräckligt atl ärenden och handlingar registreras i enlighel med gängse kommunal praxis eller alterna­tivt hålls så ordnade att de utan omgång kan skaffas fram när så påkallas eller erfordras. Kommunförbundel förordar alltså i denna del vad OSK föresla­git.

JO uttalar i fråga om undanlaget i första stycket andra punkten att där talas om handlingar i motsats till första punkten där det sägs all registreringsskyl­dighelen gäller allmän handling. För undvikande av vaOe möjlighet lill missförstånd bör lämpligen uttrycket allmänna handlingar användas kon­sekvent när det är sådana som åsyftas.

7Tanser det tillfredsställande att myndigheterna med vissa snävt avgrän­sade undantag blir skyldiga atl hålla sina handlingar registrerade eller så ordnade atl det utan omgång kan fastställas om en handling har inkommit eller upprättats. Del är vidare enligt TT värdefullt att i lagtexten sägs atl registreringen skall ske utan dröjsmål så snart en handling har kommit in eller upprättats. Att så sker är självfallet viktigt från offenllighetssynpunkl. Ett starkt önskemål från TT:s sida är att i diariet eller i annan ärendeförteckning anges vilka handlingar som har diarieförts hos myndigheten en viss dag. TT vill därför föreslå atl myndigheterna genom en generell föreskrift åläggs all föra en lista som dag för dag redovisar vilka handlingar som har kommit in. Liknande förslag rörande särskild brevlista framför Pressens samarbelsnämnd, som i övrigt ifrågasätter om de undanlag som finns i paragrafen verkligen behövs. Enligi nämndens mening bör undantagen från huvudregeln om registrering göras så fä som möjligt,

7"7" anser det vidare vara en stor brist att förslagel inte innehåller bestämmelser som innebär krav på central registrering, Decentrali-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             495

seringen av diarieföringen lill avdelningar eller byråer har klart försvårat massmediemas kontinueriiga nyhetsbevakning i de centrala ämbetsverken -en uppgift som journalisterna på TT:s verkredaktion praktiskt tagel ensamma svarar för. Också enligt Pressens samarbelsnämnd är del nödvändigt alt myndigheterna åläggs att i störeta utsträckning centralisera registreringen av handlingar. En registrering i etl centralt register borde även ske beträffande expeditioner av beslut. Dessa åtgärder liksom införandet av brevlista skulle underiätla för massmedierna att rutinmässigt kontrollera myndigheternas verksamhei,

I fråga om dispensregeln i paragrafens andra stycke uttalar JO alt behörigheten alt föreskriva undantag, såvitt rör riksdagen och dess verk, inte bör ligga hos regeringen, Hovrättenför Västra Sverige uttalar att gmnden för bemyndigandet i paragrafens andra stycke inte lär kunna sökas i TF. Närmast till hands ligger måhända att se de undantagsbestämmelser som regeringen kan komma atl meddela såsom föreskrifter om verkställighet av lag (8 kap. 13 § första styckel 1 RF).

Riksskatteverket kommenterar också dispensregeln och hänvisar därvid lill att verket i sitt yttrande över LAH har tagit upp frågan om svårigheterna att tillämpa föreslagna registreringsregler i fråga omsjälvdeklarationer. Liksom de tillämpningsproblem, som dispensregeln i OSK:s förslag enligt datainspektionen m. fl. remissinstanser kan föra med sig, har nämnda fråga inte diskuterats i promemorian. Kravet på atl sekretesskyddade handlingar utan dröjsmål skall föreligga framstår i och för sig som välmotiverat från offentlighetsprincipens synpunkt. Riksskatteverket anser emellertid att de praktiska konsekvenserna av förslaget för regeringen och de underställda myndigheterna borde ha belysts närmare i promemorian. På skatteområdet blir kravet på all registreringen skall ske utan dröjsmål problematiskt. Följande rutiner har föreslagits av RS-uiredningen. Ca 7 miljoner deklara­tioner ges in till länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna. Läns­styrelserna vidarebefordrar inkomna deklarationer lill lokal skattemyndighet för sortering. Huvuddelen av deklarationerna inkommer under två korta tidsperioder. Under perioden 1-15 febmari inkommer ca 6 miljoner deklara­tioner och under perioden 15-31 mars inkommer ca 0,5 miljoner deklaratio­ner. Resterande del ca 0,5 miljoner inkommer under perioden 1 januari-31 maj. Vid den successiva sorteringen på lokala skattemyndigheterna delas deklarationerna upp i två kategorier, enkla och övriga. De enkla deklaratio­nerna (ca 2 milj.) granskas före registrering medan övriga deklarationer registreras före granskning. Registreringen påbörjas omkring den 15 mars och beräknas vara avslutad för båda kategorierna deklarationer omkring den 10 juni. Riksskatteverket anser att regeringens dispens kan behövas i flera avseenden på skatteområdet. Då sekreiessen på skatteområdet, l.ex. vad gäller självdeklarationer, föresläs bli inte absolut utan partiell kan det möjligen bli svårt att hävda an handlingarna är "av ringa intresse för

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               496

allmänheten". I allt fall bör frågan om hanteringen av självdeklarationer m. fl. handlingar på skatteområdet behandlas i ett motivutlalande. Riksskat­teverket anser slutligen alt OSK:s förelag lill uiformning av molsvarande bestämmelse, 2 § andra stycket LAH, språkligt sett är atl föredra.

Socialstyrelsen noterar att i motiven (s. 633) som exempel på handlingar som avses med undantagsregeln nämns de statistiska primärupp-gifler som i stor mängd kommer in lill SCB. Av samma skäl utgår socialstyrelsen frän all även styrelsen kommer atl beviljas dispens frän del statistiska primärmalerial som finns hos styrelsens statistikbyrå.

I fråga om riksförsäkringsverkets synpunkter i denna del hänvisas till den redovisning som har lämnais tidigare under denna paragraf Verkel ifråga­sätter lämpligheten av att anknyta den i paragrafen avsedda fullmakten för regeringen till handlingar som är av ringa intresse för allmänheten-för såvitt inte statsmakterna uttryckligen finner sig kunna lill en sådan grupp hänföra samtliga ärenden avseende enskilda personer.

Tullverket förutsätter att regeringen föreskriver undanlag från registre­ringsskyldigheten såviti avser anmälningshandlingar med tillhö­rande bilagor rörande klarering av import- och exportgods och transportmedel (t. ex. import- och exportanmälningar).

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet uttalar allmänt om det föreslagna registreringsförfarandet all del torde kunna medföra intrikata gränsdrag­ningsproblem och atl det därför förtiänar ytteriigare övervägande.

5§

Statens personalnämnd ställer sig positiv till att man i det nu aktuella förslagel mer i detalj reglerar vad registrering innebär.

Rikspolisstyrelsen hänvisar lill sitt yttrande över OSK:s förslag, vari styrelsen anmälde atl förfarandet måste bibehållas med hemligt diarium ulan skyldighet alt jämväl ange hemligstämplade handlingar i det öppna diariet. I nämnda yttrande anförde styrelsen alt allmänhetens möjligheter lill insyn var myckel liten, då den hemligstämplade handlingens innehåll skulle kunna döljas i det öppna diariet. Enligt rikspolisstyrelsen är insynsmöjligheterna i det remitterade förslaget än mer begränsade, enär endast handlingens instämplingsdaium och diarienummer behöver anges i del öppna diariet. Däremot kvarstår oförändrat polisens behov av atl i vissa fall endast behöva diarieföra hemligstämplade handlingar i det hemliga diariet. Med hänsyn härtill och till att dessa ärenden ej är sådana som avses med regeringens dispensförfarande, vidhåller styrelsen sin uppfattning att möjlighel medges till begränsning beträffande föreskriven diarieföring i allmänt diarium.

Minimikraven i paragrafens första slycke berörs av ett par remissin­stanser. Kravet alt av registret skall framgå från vem handling har inkommit

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              497

framstår för kammarrätten i SundsvaU som oklar. Del förefaller kammarrällen mer angelägel atl det av registret framgår frän vem handling härrör eller vem den rör än vem som faktiskt har svarat för insändandet eller ingivandet. Enligt riksskatteverket torde också kravet atl det av registret skall framgå datum då handlingen inkom och diarienummer eller annan beteckning vara ogöriigl all uppfylla i samband med hanteringen av självdeklarationer och kontrolluppgifter. Enligt den av RS-projektet föreslagna registreringsmtinen kommer endasl alt framgå om deklarationen har kommit in för sent. Här liksom i fråga om handlingar i andra grupper av massärenden inom riksskatteverkets verksamhetsområde kommer regeringens dispens enligt 4 och 5 §§ att behövas. Lanlbruksslyrelsen anser att kravel atl del av registret skall framgå i korthet vad handlingen rör rimligen inte bör tolkas så alt registret skall utvisa innehållet i varje enskild skrivelse i ett ärende. Det måsle här räcka med atl del i registret finns en s. k, ärendemening som ulvisar vad ärendet handlar om. De enskilda handlingarna kan sedan, som nu är brukligt, anges med enbart t, ex, "ansökan", "yttrande" eller "skrivelse",

I fråga om undantagsbestämmelsen i paragrafens andra slycke anför regeringsrätten all del kan ifrågasättas om det inte vore bättre all skriva "om det behövs av sekretesskäl" så att det direkt av lagtexten framgår på vilka grunder behovsbedömningen skall göras. Riksarkivet konstaterar atl vissa uppgifter rörande sekretessbelagda handlingar skall uteslutas, för atl registret skall kunna företes för allmänheten. Del kan emellertid vid diarieföring efter en faslslälld diarie- och dossiéplan vara svårt att undvika all själva placeringen av registeruppgifterna avslöjar något om handlingens innehåll, Deiia är dock enligt riksarkivet regislreringslekniska frågor som bör kunna lösas. Skogsstyrelsen noterar med tillfredsställelse atl styrelsens hemställan lill regeringen i skrivelse 1975-12-18 rörande sekretessbelagda diarier i vad de avser avverkningsanmälningar så lill vida har beaktats atl möjlighet föreligger atl utelämna uppgift från vem handling har inkommit och vad handlingen rör. Det blir härigenom svårare för virkesspekulanier all genom studium av skogsvårdsstyrelsemas diarier kontakta markägare och på så sätt slå ut andra ev, spekulanter som inie på samma sätt har hafl möjlighel alt ta del av berörda diarier. Styrelsen förutsätter atl ett på så sätt i diariet upplaget ärende även i övrigi åtnjuter handlingssekreless och att undantag från meddelarfrihet råder belräffande uppgifterna i handlingarna,

6§

Kriminalvårdsnämnden noterar ailprövningeni fråga om utlämnande av allmän handling till enskUd skall ankomma pä den myndighei som förvarar handlingen. Det är enligt nämndens mening av vikt all en sådan ordning upprätthålls i fråga om alla de handlingar som finns hos kriminalvärdens nämnder, oavsettt var handlingarna till äventyre mä ha

64 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             498

upprättats. En sådan ordning har också gällt hittills. Viss ändring häri synes emellertid komma att inlräda fr, o, m, den 1 januari 1978, då av riksdagen nyligen beslutade jämkningar av bestämmelserna i 12 § 1937 års sekretesslag träder i kraft (KU 1977/78:19), Företa styckel i denna paragraf i dess nya lydelse innehåller regler om bl, a, handlingar som upprättats vid kriminal­vårdsanstalt rörande i anstalten inlagen pereon. En av dessa regler anger alt fråga om utlämnande av handling hos myndighei inom kriminalvården skall prövas av kriminalvårdsstyrelsen. Kriminalvårdens nämnder är, ehuru de inte ingår i kriminalvårdsverket som lyder under kriminalvårdsstyrelsen, myndigheter inom kriminalvården, I ärenden, som handläggs av nämnderna, utgörs beslulsunderiaget i slor utsträckning av innehållet i handlingar som upprättats vid kriminalvårdsanstalt. Enligt den nya lagregeln fär nämnd tydligen utlämna sådan handling först efter beslul av kriminalvårdsstyrelsen, I nämndernas ärenden förekommer också andra handlingar, I fråga om utlämnande av dessa har nämnderna att besluta. Det kan inte anses praktiskt motiverat att skilda myndigheter skall ha beslutanderätten i fråga om olika handlingar i etl och samma ärende, särskilt som alla handlingar i ärendet förvaras hos en av myndigheterna. Den myndighei, som prövar ärendet i materiellt hänseende, måste vidare vara bäst insatt i de förhållanden som ärendet rör, och den har därigenom de bästa förutsättningarna atl även pröva fråga om sekreiess i ärendet. Därtill kommer atl del inte kan anses stå i överensslämmelse med allmänna förvallningsrällsliga principer alt myndig­het tilläggs befogenhet att i ärende som ligger hell utanför området för dess materiella kompetens, besluta i fråga av den art som ell utlämnande av handling i ärende ulgör. Den ändrade lydelsen av 12 § SekrL som man har beröri avses skola gälla under en övergångstid till dess lagen ersätts av en ny sekretesslag. Som framgår av det anförda avstyrker kriminalvårdsnämnden bestämt alt den genom lagändringen införda ordningen belräffande beslu­tanderätten i fråga om utlämnande av handlingar hos kriminalvårdens nämnder före över lill den nya lagen. I stället bör departementspromemorians förslag (se 8 kap. 20 §) i det hänseendet följas. - Enligt den i promemorian föreslagna lagstiftningen, liksom enligt berörda nya lagbestämmelser som gäller fr. o. m. 1978, krävs det i regel en prövning av myndigheten i vaOe särskill fall då fråga uppkommer om utlämnande av handling. Enligt gällande föreskrifter i lag och instruktion är kriminalvårdsnämnden beslulför i sådan fräga bara om ordföranden och ytteriigare fyra ledamöter - eller personliga ereättare - deltar. Vanligen aktualiseras etl utlämnande av handling i samband med att enskild pereon under besök vid nämndens kansli framställer önskemål härom. Hittills har den besökande i regel kunnat lä etl omedelbart svar av Oänsteman vid kansliet, vilken därvid haft att följa givna generella föreskrifter. Med den nya ordningen blir detta i regel inte möjligt. Det låter sig inte göra att med kort tidsutdräkl samla en beslulför nämnd om fem personer - ingen av nämndens ledamöler eller deras ersättare har sin

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              499

dagliga yrkesverksamhet föriagd lill kansliet. Den prövning som här är i fråga synes emellertid inte vara av den art att den med nödvändighet måste företas av fullsullen nämnd. Beslutsordningen bör kunna göras mindre omständlig och tidskrävande. Kriminalvårdsnämnden finner det angelägel alt en ändring snarast genomförs.

Såvitt gäller bestämmelserna i paragrafens andra stycke om pröv­ningen inom myndighet uttalar regeringsrätten alt förslaget om all beslutanderätten belräffande utlämnande skall åvila i föreia hand viss befattningshavare strider mol gmndlagsregeln i 2 kap, 14 § TF att blott myndighei kan besluta om utlämnande av allmän handling. Innebörden av bestämmelsen, vilken har hämtats från 2 kap, TF i tidigare lydelse, torde vara alt lagstiftaren velat i lag slå fast något som vanligen regleras i instruktioner och arbetsordningar, nämligen vem som äger besluta för myndigheten i ärenden av den typ som utlämning av allmän handling ulgör. För myndighet, där den begärda handlingen finns, lorde meningen med förslagel vara att den befattningshavare som är anförtrodd vården om handlingen beslutar, dock med möjlighet för honom all skjuta avgörandet från sig högre upp i besluishierarkien inom myndigheten,

Bestämmelsema kommenteras också av bl, a, JO som konstaterar att liksom tidigare den som nekats atl fä del av handling skall fä sin framställning hänskjulen till myndigheten om han begär del, JO:s erfarenhet är atl allmänheten myckel ofta svävar i okunnighet om denna möjlighet, JO anser del därför befogat atl i paragrafen intas en uttrycklig föreskrift om skyldighet för den som vägrat utlämna handling all upplysa sökanden om dennes möjlighel att fä frågan hänskjulen lill myndighetens avgörande.

Televerket anser att bestämmelsema i paragrafens andra stycke har fält en språkligt otidsenlig utformning, som inte överensstämmer med lagförslagels övriga språkdräkt. Televerket föreslår atl en omarbetning görs i förtydligande syfte enligt följande:

Del åligger befattningshavare vid myndighei, som enligt arbetsordning eller särskilt beslut är ansvarig för vården av handling, all i första hand pröva frågan om handlingens utlämnande, I tveksamma fall skall han underställa

myndigheten frågan om så kan ske ulan dröjsmål. Vägrar han      skall han,

om sökanden begär del, överiämna frågan till myndighetens avgörande.

Statskontoret framhåller att den som svarar för vården av handling ofta är en registraior, som kan ha svårigheter alt bedöma komplicerade utlämnings-frågor, Registratorn hänskjuter därför frågan till myndigheten och man fär ett ivåstegsförfarande. En förenkling skulle i en del fall, främst de som är under utredning, kunna uppnås om ullämningsprövningen anförtroddes vederbö­rande handläggare/föredragande.

Stadsjuristen i Stockholms kommun har inga invändningar annat än atl

orden "enligt- särskill beslul" (all viss befattningshavare skall handha

vård av handling) utbytes mol den nuvarande lydelsen "enligt     givet

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              500

uppdrag", som bättre svarar mot den kommunala praktiken,

TT framhåller att det för nyhetsförmedlingen är nödvändigt alt snabbi kunna fä beslul om utlämnande av allmän handling. Normall möler TT inga störte svårigheter i detta avseende. Det finns emellertid exempel på all myndighei har vägrat atl lämna ul handling med motiveringen atl ingen Oänsteman hos myndigheten vid tillfallet ansetts kompetent att bedöma om handlingen skulle vara offentlig, TT finner detta hell otillfredsställande och önskar fä fastslaget att beslul om utlämnande av allmän handling i princip skall kunna ges omgående. Om del rader tveksamhet om utlämnandet måsle beslul kunna fattas åtminstone inom loppet av någon dag. Det bör vara möjligt all i lagen la in etl stadgande om alt myndigheten skall lägga beslutanderätten i frågor som gäller utlämnande på befattningshavare som alllid finns tillgängliga föratt besluta i saken, Samma uppfattning har Pressens samarbelsnämnd som föreslår all del i paragrafens andra slycke tas in en beslämmelse av samma innehåll som TT föreslagit,

7§

Bestämmelserna om den s, k,enkla hemligstämpeln har föranlett kommentarer på några punkter. Enligt försvarets materielverk kan del kategoriska uttalandet i promemorian (s, 638), atl myndighets åtgärd atl förse handling med anteckning om sekreiess inte innebär någol bindande avgörande av sekretessfrågan, missföretås. Det är visseriigen rikligt atl en sådanl anteckning inte binder myndigheten själv eller annan beslutsberäl-tigad instans, I förhällande till underordnad befattningshavare torde dock en sädan anteckning alhjäml fä anses vara bindande. Materielverket Känvisar i denna fråga till vad JO har uttalat i ämbetsberätlelsen 1971 s, 338 ff.

Frågan vem som äger hemligstämpla handling beröre av stads­juristen i Stockholms kommun. Enligt paragrafens lydelse är det myndighei som fär utmärka alt handling är hemlig. Av praktiska skäl föreslår stadsjuristen all det i paragrafens företa stycke eller i ell motivutlalande klargöre, all den som handlägger ett ärende äger hemligstämpla handling i ärendet, om förutsättning för sekretess föreligger. Någon delegation i kommunallagens mening från myndighei av sådana bestyr ifrågakommer ju ej, och antalet ärenden vari sekreiess kan förekomma är så stort och de Oänsteman som handlägger sädana ärenden så mänga, att särskilda formella uppdrag eller beslul om vem som fär hemligstämpla vad inte kan ges i praktiken. Några farhågor för att ell sådanl klargörande skulle lädera offentiighetsintresset behöver man enligt stadsjuristen knappasl hysa, eftersom anbringandet av hemligslämpel ju inte innebär någol bindande avgörande i sekretessfrågan.

Statskontoret anmärker i anslutning lill paragrafens föreia och andra stycken all anteckning skall bl, a, ange den myndighet som har låtit göra den.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              501

Atl myndighetens namn finns upptaget i den gummistämpel som används för påslämpling av den sekretessbelagda handlingen är knappasl ujSplysande i ansvarefrägan inom en slor myndighei. Del är önskvärt all anteckningen även förees med signum av den ansvarige Oänsiemännen, Enligt statskon­toret är detla en ordningsangelägenhei som möjligen bör föranleda påpe­kanden i tillämpningsföreskrifter. Detsamma gäller vad som sägs i special­moliveringen (s. 639) om del fall alt sekretessbelagda uppgifter förekommer endast i vissa lätt avgränsbara avsnitt av den allmänna handlingen. Enligt statskontoret bör dessa uppgifter om möjligt ulgå ur handlingen, som därmed blir offentlig, och samlas i en särskild sekretessbelagd bilaga,

Sveriges industriförbund m.fl. hemställer atl anteckning enligt paragrafens försia stycke görs obligatorisk för de fall enskild uppgiftslämnare begär sådan anteckning och fömtsättningarna härför är uppfyllda. Det är organisationernas erfarenhet atl sådan anteckning såsom varningssignal är mycket väl ägnad alt förhindra atl handlingar som kan omfattas av sekretessbestämmelse i det enskilda ullämningsärendet av misstag utlämnas ulan vederböriig sekrelessprövning. Hemställan ligger i linje med vad organisationerna tidigare har anfört om svårigheterna för offentliga funktionärer alt i vissa fall avgöra en uppgifts känslighet, de pereonliga kontakter som ofta måsle las för alt klariägga skyddsinlressel och del personalombyte som ofta sker i offentlig förvaltning.

Televerket föreslår all lagen förees med en bilaga, som med en figur anger
hur den enkla resp, den kvalificerade hemligbeleckningen bör se ut till
innehåll och form, I fräga om den kvalificerade hemligbeleck­
ningen uttalar televerket vidare atl det är viktigt all del i denna anges alt
den avser uppgift av synneriig betydelse för rikels säkerhel. Televerket har
praktiska erfarenheter av misslag som begåtts därför alt denna notering har
saknats. Om nu bestämmelse i lag anses kunna undvaras på denna punkt är
del desto viktigare all hemligbeleckningens uiformning klargöre i bild. Enligt
televerket bör vidare sista meningen i paragrafens andra stycke ordet
"dessutom" föras in i förtydligande syfte så all texten kommer att lyda
"Anteckning skall dessutom innehålla         om utlämnande".

Televerket ifrågasätter om inte paragrafen bör tillföras ell nytt iredje slycke rörandebeteckningar som konfidentiell, förirol ig, endast för ijänsiebruk eller för internt bruk. Med den erfarenhet som televerket har från sin verksamhei förekommer det inte sällan all sådana beteckningar har använts pä handlingar, vilket har medfört den felaktiga uppfattningen atl sådana beteckningar hindrat utlämnande av handlingen i fråga. Enligt televerket kan det nya siycket förelagsvis erhålla följande lydelse:

Anteckning som ej uppfyller formkraven enligt företa eller andra stycket fär ej användas för atl ange all hinder mot utlämnande bedömts föreligga.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              502

8§

Riksdagens revisorer har inte funnit anledning lill erinran eller särekilt uttalande med anledning av de föreslagna beslämmelserna.

Frågan humvida inte också myndighets beslul alt lämna ut handling ulan förbehåll bör kunna prövas besvärevägen beröre av några remissinstanser. Den situation som uppkommer därigenom all kammarrätt har gjorts till försia domsiolsinslans påkallar enligt regerings­rätten särekilda överväganden. Enligt förslaget kommer regeringsrällen som nästa domsiolsinslans i det läget all domstolen fär pröva blott sådana mål där kammarrällen vägral utlämna handling. En belydande skevhet i prejudikat-bildningen är alt befara som en konsekvens härav, Ell behov av a 11 m ä n t o m b u d gör sig därför gällande. Det kan enligt regeringsrätten övervägas om inte JK borde ges ställning som sådanl ombud i sekrelessmål hos kammar­rätt. Antalet sådana mål i regeringsrätten är f n, ca 40 om året. Det torde inte innebära någon större merbelasining för JK, om han fär i uppdrag att i dessa mål i kammarrätt vara motpart lill den som söker utfä handlingen och sålunda uppträda som allmänt ombud med möjlighel att föra lalan vidare lill regeringsrätten. Införande av allmänt ombud kräver, föratt bli meningsfullt, all kammartälten utrustas med rätl att förordna att beslut om utlämnande ej skall gå i verkställighet under en viss kort frist räknad från det atl JK fäll del av beslutet om utlämnande, förelagsvis en vecka, JK fär då denna lid på sig atl bestämma, om han skall föra målet vidare till regeringsrällen. Blir målel anhängigl där, fär det anslå med verkställigheten tills regeringsrällen meddelat sitt beslul,

Sveriges industriförbund m. fl. anser - bl, a, mol bakgrund av den obligato­riska kommunikation med uppgiftslämnare som föreslås i 2 kap, 7 § fjärde slyckel i utlämningsärenden där den enskildes sekretesskyddade inlresse kan trädas förnär-all frågan om talerält för den som blir lidande av alt handling lämnas ut bör tas upp till fömyai övervägande, Uppgiftslämnaren bör sålunda ges möjlighet atl inför myndigheten uppträda som part och försvara sitt skyddsinlresse. Om myndigheten godtar hans skäl och avslår en begäran om utlämnande är uppgiftssökanden fri atl på nytt utveckla sin lalan genom ell överklagande. En molsvarande möjlighel för uppgiftslämnaren all fä vida­reutveckla sin lalan vid ett överklagande av utlämningsbeslut ges dock inte. Som framförts från olika remissinstanser i yttranden över OSK:s förslag talar allmänna rättvisesynpunkter otvivelaktigt för alt även den skadelidande uppgiftslämnaren ges rätt all lä sin sak överprövad. Domstolarnas prejudi-kalbildning blir vidare hallande, eftereom möjligheter saknas all fä en alllför liberal utlämnandepraxis inom visst område prövad. De straffrättsliga sanktioner för överträdelse av sekrelesslagen som ges synes härvidlag vara otillräckliga korrektiv. För atl göra uppgiflslämnamas rätt lill överklagande fulll verkningsfull bör myndighelema interimistiskt kunna förordna all handling ej får utlämnas då uppgiftslämnaren överklagar ett beslut om

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2       ,                      503

utlämnande, Organisalionema är medvetna om atl detta står i slrid mol önskemålen om snabb handläggning i utlämningsärenden. Med den instans­ordning som nu föreslås, med kammarrätten som första instans bör lidsuidräklen vara acceptabel, särekilt som regler kan ges om skyndsam handläggning.

Lantbrukarnas riksförbund vill framhålla all rättviseskäl talar för all möjlighel till överprövning införs för en skadelidande uppgiftslämnare. Denne bör kunna försvara sill skyddsintresse. Frågan har också samband med den möjlighet lill kommunikation uppgiftslämnare - myndighei som har berörts i annat sammanhang, I kombination med reglerna om snabb handläggning bör olägenheten av överprövningen i tidshänseende kunna begränsas.

Också Svenska försäkringsbolags riksförbund är kritisk lill den begränsning av besvärsrätien som paragrafen innebär. Frågan bör enligt förbundet övervägas ytteriigare.

Frågan om besvärsordningen berörs av regeringsrätten också såvitt gällerde fall som inte omfattas av 8 och 9 §§, Enligt 8 § fär beslul atl icke utlämna allmän handling eller atl lämna ul handling endast med visst förbehåll överklagas till kammarrätt eller hovrätt. Vidare finns etl besvärs­förfarande fördel fall att myndighet avslagit annan myndighets begäran att fä ta del av handling - allmän eller icke allmän - som finns hos den förra myndigheten (9 §), Alla andra fall, då myndighet kan fatta beslut i sekretessfråga, har i lagförslaget lämnats oreglerade vad gäller besvärsord­ningen. Konsekvensen härav torde bli - åtminstone i alla de fall då myndigheten ger sitt beslul i skriftlig form - all allmänna verkssiadgans regler eller motsvarande mera speciella bestämmelser om överklagande av myndighetens beslut blir att tillämpa. Normall sett kommer då besvär i dylika sekretessfrågor atl i sista hand avgöras av regeringen. Det kan ifrågasättas om en sädan besvärsordning är ändamålsenlig, I vart fall måste hela besvärs­spörsmålet närmare övervägas.

Socialstyrelsen konstaterar all någon regel om överklagande av en tjänstemans vägran att muntligen utlämna uppgift inte föreslås. Innebörden av sekretessreglerna kommer därför att i företa hand bestämmas av en rättspraxis som knyter an lill handlingssekretessen och som i sista hand regeringsrätten kommer att utforma. Vad gäller muntligt uppgiftslämnande kommer rättspraxis främst atl formas av i sista hand högsta domstolen i mål om brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap, 3 § BrB, Socialstyrelsen vill peka på all detta kan medföra att enhetligheten i rättstillämpningen äventyras. Rättspraxis i högsta domstolen kommer alt hänföra sig till fall, där en Oänsteman muntligen har lämnat ut en uppgift som han bon hemlighålla, medan regeringsrättens praxis kommerati hänföra sig till fall,då en myndighet vägral lämna ut en handling som den bort lämna ut. Delta kan leda till en restriktiv praxis i del senare fallet och en mindre

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              504

restriktiv praxis i del förra fallet. Socialstyrelsen uttalar vidare atl den anser att, om och när en Oänsieman lämnar ut en muntlig uppgift med förbehåll, sökanden skall ha rätt atl besvära sig över förbehållet.

Ytterligare en fråga om besväreräll las upp av statens kärnkraftinspekiion, som vill väcka frågan om inte myndighets beslul all inte hemlig­stämpla handling bör kunna överklagas. Inspektionen anför härom följande. Enligt både nu gällande och föreslagna regler tillkommer uttryckligt reglerad besvärsräit endasl den som begär en handling utlämnad men vägras detta hell eller delvis (t, ex, genom förbehåll). Ett år 1964 framfört förslag om besvärsräit även för den till vars skydd sekreiessen gäller i det fall utlämnande sker mot hans vilja avstyrktes av vissa skäl, bl, a, olägenheter vid en förhalning av utlämningsfrågan. Sekretessfrågor hos inspektionen uppkommer vanligen genom att ett förelag begär sekreiess i samband med handlingarnas ingivande till inspektionen. Vederbörande befattningshavare har då atl avgöra humvida handlingarna skall hemligstämplas enligt ingivarens önskemål. Vid tillämpningen av de föreslagna reglerna i 6 kap, 2 § kommer delta knappast atl möta någon svårighet. Vid begäran om "kom­mersiell sekreiess" däremot kommer befattningshavaren atl ibland ställas inför frågan humvida företagets begäran är skäligen gmndad. Om etl förelag påslår risk för skada vid ett framlida utlämnande, kan det te sig svårt för en Oänsteman hos inspektionen, även för en chefsOänsteman utan nämnvärd kommersiell inriktning i sin dagliga verksamhei, all bestrida delta. Resultatet av ell sådanl övervägande lorde oftast bli all handlingarna hemligstämplas, I annal fall borde rimligen förelaget undertältas om att hemligstämpling inte sker. Besvär synes inte kunna anföras av företagel mol ett sådant beslut att inte hemligstämpla. Inspektionen vill väcka frågan om besväreräll för företaget inte borde föreligga i detta fall. Om en konkret begäran om utlämning inte föreligger, finns inte den risk för förhalning som anfördes mot 1964 års förelag. Som anförts lorde alltså hemligstämpling oftast komma atl ske om ett företag begär det och vidhåller sin begäran. Frågan slälls ju inte på sin spels förtän en ansökan om utlämnande kommer, I sådanl fall lorde det vara naturligt att fråga den sekretesskyddade parlen om handling fär utlämnas, även om en sådan förfrågan är föreskriven endasl i 2 kap, 7 § sista siycket i förelaget, som gäller överiämnande myndigheter emellan. Om denna part ej vill medge utlämnande, ligger det närmasl till hands för beslutsfattaren att vägra utlämnande, I annal fall riskerar han straff enligt 20 kap, 3 § BrB samt ev, skadestånd enligt 4 kap, 1 § skadeståndslagen. Om han vägrar utlämnande riskerar han på sin höjd disciplinbot. Han kan ju alltid hänvisa sökanden atl överklaga beslulel eller ev, fbrei hänskjuta frågan lill verkets styrelse, Förhalning av ett ullämningsärende kommer på detta sätt i praktiken ändå alt ske. Den ensidiga besvärerällen har alltså vissa nackdelar för alla parter.

Såvitt gäller frågan om prövningstillstånd anser hovrättenför Västra

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                            505

Sverige att riksdagens ställningslagande nyligen bör föranleda all frågan övervägs ytterligare. Erfarenheterna äv den av riksdagen nyligen beslutade ordningen bör beaktas. Hittills lorde ärendena om utbekommande av handling inte ha varit så många atl de har haft större betydelse för de två högsta domstolarnas arbetsbörda. Socialstyrelsen vill förorda atl lalan i samtliga fall fär föras hos regeringsrätten och alt således kravet på prövnings­tillstånd slopas, I sill yttrande över LAH ansåg socialstyrelsen det betänkligt all vanliga regler om prövningstillstånd skulle gälla i ärenden som avgjorts av kammartätt. Frågan om utlämnande av allmän handling framstår för den enskilde vanligtvis som synnerligen viktig och det är här ofta fråga om svåra avgöranden. Pressens samarbelsnämnd har ingen erinran mot att kammar­rätten normall blir försia besvärsinslans utanför domslolsseklorn med fullföljd till regeringsrällen. Nämnden anser dock att lalan lill regeringsrällen som slutinstans bör vara fri och ej beroende av atl fullföljdstillsiånd ges. Ur demokratisk synpunkl är det viktigt alt prövningen i regeringsrätten inte begränsas till de fälaliga fall som har intresse ur prejudikalsynpunkl. Enligt nämndens mening är det myckel angeläget alt sekrelessmålen behandlas snabbi. Med hänsyn lill informationsfrihetens gmndlagsskyddade ställning bör sekrelessmålen ges företräde framför andra mål i såväl kammarrätterna som regeringsrätten. Om regeringsrätten bibehålls som fri slutinstans slipper man den försening som blir följden om regeringsrällen skall pröva sekrelessmål i två etapper, först i fråga om prövningslillständ och därefter i sak.

Ordet "kammarrällen" i paragrafens föreia stycke andra meningen bör enligt socialstyrelsen ersättas med "kammarrätt" alternativt "kammarrätt inom vars domkrets myndigheten finns",

JK framhåller all uttrycket "allmän underrätt" i paragrafens andra stycke i enlighet med modernt skrivsätt bör ereätias med del mer upplysande "tingsrätt",

Sveriges Radio AB vill i anslutning till besvärebesiämmelserna påpeka att del för bl, a, massmedias representanter är utomordentligt angelägel alt den regel om skyndsamhel som finns i 2 kap, 15 § andra siycket TF verkligen tillämpas i enlighel med sin anda och mening och att inga onödiga dröjsmål uppkommer i ärenden om rällen all fä del av allmänna handlingar.

Enligt socialstyrelsen kan besvärsmy ndigheis anlitande av särskild sakkunskap mången gång bedömas som lämplig och viktig. Vid prövning av fråga om utlämnande av handling i ärende inom sjuk-, hälso- eller socialvårdsområdet ställs besvärsmyndighelerna ofta inför svåra avvägnings­problem inte minsl när det gäller att avgöra om utlämnande av handling i vissl fall kan motverka ändamålet med vården eller sätta någons personliga säkerhet i fara. Socialstyrelsen vill framhålla det angelägna i att särekild sakkunskap anlitas i tveksamma fall och erinra om den möjlighet som står ifrågavarande myndighet lill buds alt inhämta yttrande frän styrelsen som -

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              506

om så erfordras med stöd av sina vetenskapliga råd - kan meddela synpunkter på fallet till ledning för målets avgörande,

9§

De föreslagna beslämmelserna har inte gett riksdagens revisorer anledning lill erinran eller särskilt uttalande.

Den särskilda besvärsordningen för det fall atl statlig myndighet har avslagit annan statlig myndighets begä­ran att få ta del av handling kritiseras av bl, a, regeringsrätten (majoriteten). Regeln i 13 kap, 9§ atl, om myndighet avslagit annan myndighets begäran aii fä ta del av handling, lalan fär föras genom besvär, som skall gå lill regeringen om båda myndigheterna är statliga och till kammarrätt om en är statlig och en är kommunal, kan ifrägasällas med tanke på det system, enligt vilket sekreiessen mellan myndigheter byggts upp i lagen. Enligt delta skall vid begäran om utlämnande av handling från en myndighei till en annan en avvägning göras mellan intresset av sekretesskydd och motstående intressen på samma sätt som vid ifrågasatt utlämnande lill enskild. Rent rättsliga bedömningar skall alltså fälla utslaget. Regeringsrätten förordar därför atl den inslansordning som föreslagits för besvär vad gäller utlämnande till enskild skall gälla även när statlig myndighet avslagit annan statlig myndighets begäran om att fä ut en handling. Om vad regeringsrätten föreslår om allmänt ombud vinner beaktande (se under 8 §), kan ombudet fä i uppdrag alt bevaka det allmänna intresset vid tvisl mellan myndigheter och exempelvis utrustas med rätl att överklaga avgöranden i frågor som rör framställning från en myndighei atl fä ta del av allmän handling som finns hos en annan myndighet.

Motsatt mening företräder regeringsråden Lidbeck, Reuterswärd, Sjöberg och Wahlgren som anför följande. Myndigheter erhåller i stor utsträckning uppgifter från allmänheten (enskilda och företag) som är avsedda för viss förvaltningsverksamhel. När annan myndighet önskar ta del av sådan uppgift, är det för alt utnyttja uppgiften för annat ändamål än del som den primärt är avsedd för. Del kan t, ex, röra sig om en önskan att kontrollera vad uppgiftslämnaren uppgivii i annat sammanhang. Frågan om utlämnande kan då icke prövas uteslutande med avseende på del för uppgiften i sekre­tesshänseende gällande skaderekvisilet. Beaktas måsle även om ett utläm­nande kan skada den utlämnande myndighetens eller andra myndigheiere verksamhei. Om uppgiftslämnare måste räkna med att sekretessbelagd uppgift av viss typ kan komma alt användas även på annal sätt än för sitt primära ändamål, kan nämligen uppgiftslämnarnas beredvillighet att lämna korrekta uppgifter påverkas negativt. Ett beslut i utlämningsfrågan måsle därför ofta innefatta - förutom en bedömning av den rena sekretessfrågan även en svår och känslig avvägning mellan olika förvaltningsuppgifters krav.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              507

Den generalklausul (2 kap, 7 §) som förslaget tillhandahåller för att bereda lättnader i sekreiessen mellan myndigheter ger inte myckel ledning för en domstolsmässig prövning. Regeringen synes vara rätl instans att slutligt bedöma om en myndighets behov av viss uppgift bör ta över skaderisk och skyddsinlresse. Anledning saknas, enligt regeringsrådens mening, atl beträf­fande tvister mellan statliga myndigheter i ullämnandefrågor avvika från det remitterade förslagel, som ansluler lill vad som f n, gäller. Om en enhetlig inslansordning anses vara ett angeläget önskemål, när del gäller tvister mellan myndigheter i hithörande frågor, kan sådan enhetlighet uppnås på annal sätt. Regeringen kan göras till slutinstans även i sådana fall,där en av de tvistande myndigheterna eller båda myndigheterna är kommunala.

Socialstyrelsen företräder samma uppfattning som regeringsrätten. Styrelsen ställer sig, liksom i sitt yttrande över LAH, frågande lill varför inte de besväreregler som föreslås gälla då enskild eller kommunal myndighet för lalan i mål om utlämnande av allmän handling också skall gälla när en statlig myndighei för talan mot en annan statlig myndighels beslut. Sakligt sett lorde det vara fråga om samma prövning i båda fallen och del främjar enligt socialstyrelsen en enhetlig rättspraxis alt sä sker. Dessutom blir besvärsreg­lerna enklare och lättare all tillämpa.

Enligt riksförsäkringsverkets mening bör besvär över försäkrings­kassas beslul att vägra utlämnande lill statlig myndighei föras hos regeringen. Endast genom en sådan ordning erhåller man erforderlig lika behandling av i princip samma ärenden, oavsett om framställningen om uifäende av handling/uppgift har gjorts hos försäkringskassa eller hos verkel.

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet anser den föreslagna besvärs-ordningen vid tvist mellan statliga myndigheter föga lyckad. Statliga myndigheter har, framhåller fakulteten, för det första tidigare inte ansetts kunna överklaga varandras beslut. Fördel andra innebär förslagel etl åsidosättande av den normala instansordningen. En rimligare lösning vore en regel av innebörd,att tvister mellan statliga myndigheterom utlämnande av allmän handling skall hänskjutas lill eller underelällas regeringens prövning, Samma inställning har juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Del synes sålunda fakulteten riktigare att föreskriva att tvist mellan statliga myndigheter om utlämnande av allmän handling skall hänskjutas till regeringens prövning,

Sveriges läkarförbund ullalar all i åtskilliga författningar olika myndigheter har tillagts befogenhet att av Oänsteman infordra handlingar och att därvid även föreskriva vite för fullgörande av prestationen. Så t, ex, har socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet rätl all av läkare begära journalhandlingar. Föreskriften är sanktionerad med vitesmöjlighei. Om sekretessen skall vara en realitet även mellan myndigheter ter det sig enligt förbundet märkligt att vissa myndigheter skall ha två möjligheter i en

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              508

silualion då annan myndighei vägrar utlämna handling. Antingen kan tillsynsmyndigheten rikta sig mol den enskilde Oänsiemännen med etl viieshol eller gå den föreslagna besvärsvägen för uifäende av handlingen. Rimligen borde det inte vara möjligt för någon myndighei all med stöd av vitessanklion genomdriva sin uppfattning om hur sekrelesslagen skall tolkas, I konsekvens härmed bör enligt förbundets uppfattning i sekretesslagen föreskrivas atl myndighet ej fär använda viiesinsiiiutel för uifäende av sekreiesskyddad handling.

Ytterligare förslag och synpunkter med anknytning tid 13 kap.

JO berör frågan i vilken utsträckning krav kan uppställas atl sökanden röjer sin identitet eller syftet med sin begä­ra n, JO hänvisar därvid lill vad han tidigare hafl anledning att framhålla (se bl, a, JO:s ämbelsberättelse 1977/78 s, 250 O, nämligen all den i TF stadgade rätlen alt ta del av allmänna handlingar fär anses innebära all myndighei inte fär ställa som villkor för utlämnande av en allmän och offentlig handling all sökanden lämnar uppgift om sin identitet och ändamålet med sin begäran, I sådana fall då allmän handling omfattas av den föreslagna sekrelesslagen så lill vida att den endasl fär utlämnas om del ej föreligger risk för men eller skada på sätt närmare anges i del aktuella lagrummet kan del ibland föreligga anledning för myndigheten all närmare förhöra sig om sökandens identitet och avsikten med hans begäran för all det skall vara möjligt att avgöra om handlingen fär lämnas ul eller inte, Molsvarande förhållande föreligger inte då det gäller allmänna handlingar som över huvud laget inte beröre av sekrelesslagen. För alt värna om den i TF stadgade rätten att ta del av offentliga handlingar vill JO föreslå atl i 13 kap, intas en uttrycklig beslämmelse av innebörd all myndighet, när fråga är om allmän handling som ej omfattas av någon sekretessbestämmelse i lagen, inte lär som villkor för utlämnande kräva att sökanden röjer sin identitet eller syftet med sin begäran,

I sammanhang med alt Svea hovrätt berör tidsbegränsningen av handlings­sekreless anknyter hovrätten till del påpekande som gjordes i hovrättens yttrande över LAH angående behovet av grundläggande regler om s k y 1 -dighet atl bevara allmänna handlingar. Regler härom har inte intagits i förelaget. Rätten atl ta del av allmänna handlingar efter sekretesslidens utgång måste, framhåller hovrätten, rimligen svara mot en skyldighet alt bevara sådana handlingar,

14 kap. Ansvar för brott mot tystnadsplikt genom meddelande av uppgifter och underrättelser För offentliggörande i tryckt skrift m. m.

Regeringsrätten anmärker i formellt hänseende atl begreppet tystnadsplikt i anslutning till TF:s terminologi används om en del av den sekretess som

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2     •-                      509

definieras i I kap, 2 §, En samordning begreppmässigt och terminologiskt erfordras enligt regeringsrättens uppfattning såvitt avser sådan tystnadsplikt som följerav sekretesslagens bestämmelser, Svea/lovraVf anser att 14 kap, bör ges en kortare rubrik.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om inte 14 kap, bör kompletteras med en hänvisning till 1 kap, 1 § tredje slyckel TF angående rätlen för envar alt fritt meddela uppgifter och undenättelser för offentliggörande i tryckt skrift, förelagsvis som etl föreia slycke i 1 §, En liknande uppfattning har 7"C0 och Pressens samarbelsnämnd. Enligt de båda organisationerna ger 14 kap, ingen klar beskrivning av huvudprincipen för meddelarfriheten. De anser att man i klarhetens inlresse bör inleda kapitlet på ungelar samma sätt som MMU föreslog belräffande 8 kap, I § förslagel lill massmediegmndlag:

Varje svensk medborgare har, i den mån ej annal framgår av tryckfrihets­förordningen eller denna lag, rätl all för offentliggörande i tryckt skrift och radioprogram meddela uppgifter till författare, utgivare, redaktion eller nyhetsbyrå.

Försvarets civilförvaUning föreslår alt hänvisningarna i 14 kap, till TF görs mera fullständiga så att de anger alla de ovillkoriiga tystnadsplikter som inte följer av kapitlet i dess föreslagna avfattning,

I annan riktning uttalar sig JK som anser all det bör övervägas om inte 1 och 3 §§ kan ulgå. Juridiska fakuheten vid Lunds universitet finner på liknande sätt att 1 § förefaller överflödig och att 3 § bör kunna inarbetas i ingressen till 2 §, varigenom 14 kap, skulle komma att omfatta endast en paragraf

1§

Paragrafen har kommenterats i de uttalanden av JK resp, juridiska fakulteten vid Lunds univereilei som har redovisats under rubriken samt i lantbruksstyrelsens yttrande. Styrelsen gör del påpekandet att i andra siycket sägs alt "oriktigt offentliggörande" av allmän handling i tryckt skrift kan medföra ansvar. Detta kan uppfattas som atl ansvar kan följa om offentlig­görandet är oriktigt i den bemärkelsen alt det är fråga om förvanskning eller annal felaktigt återgivande. Vad som avses äran ansvar kan drabba den som offentliggör allmän handling i slrid mot gällande regler, dvs, när handlingen är hemlig. Lagrummet bör formuleras om i enlighel med delta.

2§

Den laglekniska utformningen av paragrafen diskuteras i ett par yttranden. Regeringsrätten anser atl katalogen i 2 § är svårläst. Det vore önskvärt att någon upplysning kunde lämnas om innehållet i de lagrum till vilka hänvisas. Även den i ingressen intagna huvudregeln bör enligt regeringsrättens yttrande förtydligas, SACOISR erinrar om att riksdagen genom att anta 7

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              510

kap, 3 §TF i den lydelse den fär fr, o, m,den Ijanuari 1978 har bestämt sig för all till förmån för meddelarfriheten skall gälla all ansvar för åsidosättande av tystnadsplikt vid lämnande av meddelande lill pressen m, m, skall följa endasl då det sker uppsåtligen och i de fall som anges i särskild lag, 14 kap, i lagförelagel är tänkt all fungera som denna särekilda lag. Enligt uttalande i motiven (prop, 1975/76:204 s, 104) gäller del att ge uttryck för atl annare tillämplig tystnadsplikt inte gäller i fråga om meddelande för offentliggörande i tryckt skrift, 12 § framställs saken emellertid inte pä detta sätt utan där sägs i stället atl den som på sätt nu avses med uppsåt åsidosätter lystnadsplikl fär fällas lill ansvar därför endast om tystnadsplikten följer av vissa uppräknade bestämmelser i lagen. Del framställs alltså så alt de ej uppräknade tystnads­plikterna lär åsidosättas slraffrilt genom meddelanden till pressen m, m. En sådan uppläggning är olycklig dels från den enskilda funktionärens synpunkl, dels frän meddelarfrihetens synpunkt. För den enskilda funktionären måsle det te sig motbjudande alt bryta mot en tystnadsplikt, om ock i vetskap om atl någol straff inte kan följa. Det måste för honom le sig onaiuriigl atl han trots en honom åliggande tystnadsplikt slraffrilt fär berätta något fören journalist då straff kan utkrävas om han berättar samma sak för t, ex, sina vänner eller i en offentlig debatt. Enligt SACO/SR lorde det vara svårt atl bland de offentliga funktionärerna sprida förståelse för finessen med en sanktionerad tystnadsplikt belräffande samma sak. Vill man vinna gehör och förståelse hos de offentliga funktionärerna för en av meddelarfriheten motiverad skillnad mellan meddelanden till utomstående i allmänhet och meddelanden till massmedierna synes en företa fömtsättning vara atl det görs klart att del bara är vissa tystnadsplikter som gäller gentemot massmedierna och alt den som lill massmediema meddelar andra uppgifter än sådana som faller därunder inie åsidosätter någon tystnadsplikt. Det kan befaras alt en sådan upplägg­ning som valls i 2 § inte bara skulle bli svårsmält för de offentliga funktionärerna utan också skulle motverka syftet med lagstiftningen, nämligen det att främja en allsidig upplysning och ett fritt meningsutbyte i massmedierna, SACO/SR framhåller atl ändå under alla förhållanden en återhållande faktor kommer all göra sig gällande i fråga om meddelanden lill massmedierna. För den enskilda offentliga funktionären kommer det i de flesta fall att bli en samvetsfråga om han skall informera massmedierna om något och han lär komma att besluta sig för alt göra det endast om publicitetsintresset kan anses väga påtagligt tyngre än de skyddsinlressen som den vanliga tystnadsplikten slår vakt om.

Punkterna 1 och 2

Dessa båda punkter har inte kommenterats under remissbehandlingen, I anslutning till punkt 1 bördock redovisas vad JK har anfört beträffande 2 kap, 4 § och 4 kap, 15 § riksdagsordningen, JK uttalar att de tystnadsplikter som

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             511

grundar sig på dessa paragrafer ärlikartadedensomavsesi 10kap,7 § RF och skyddar samma vitala allmänna intresse. Någon anledning att i förhållande lill meddelarfriheten behandla dem på annat sätt än den i 10 kap, 7 § RF stadgade tystnadsplikten finns enligt JK:s mening inte, Atl låta meddelar­friheten hell la över dessa tystnadsplikter innebären risktagning som inte kan förevaras. Del huvudsakliga skäl som motiverar den i promemorian intagna ståndpunkten (s, 191-193) synes vara den i 7 kap, 3 § TF fastslagna möjligheten all väcka åtal pä grund av vissa meddelanden som utgör brott mot rikets säkerhel. Detta skäl kan i så fall också åberopas för atl låta meddelarfriheten ta över lystnadsplikt enligt 10 kap, 7 § RF, I vaOe fall aren möjlighet lill åtal för brott mol tystnadsplikt enligt 20 kap, 3 § BrB värdefull som en reservulväg.

Punkt 3

Vad remissinstanserna har yttrat angående undanlag från meddelarfri­heten såvitt gäller promemorieförslagels särskilda sekretessbestämmelser redovisas i samma ordning som dessa bestämmelser är upptagna i lagförsla­gets 3-11 kap,

3 kap, 1 §

Förslaget alt undanlag från meddelarfriheten skall göras såviti del kan antas att röjande av uppgift skulle medföra fara för rikets säkerhel eller för annan allvarlig skada för riket tas upp i de yttranden som rör utrikessekre­tessen.

SIDA anmärker all i promemorian framhålls del olämpliga med skadere­kvisit när del gäller regler om undanlag från meddelarfriheten. Såväl begreppet "fara för rikets säkerhel" som "fara för annan allvariig skada" kan väntas ge upphov till tolkningssvårigheler. De i promemorian angivna exemplen lorde dock enligt SIDA:s mening tiäna som garanti för att massmediernas möjligheter lill kritisk granskning och informationsspridning inte hämmas. Värnpliktsverket delar de uppfattningar som framförs i promemorian belräffande begränsningarna i meddelarfriheten på utrikesför­valtningens område. Pressens samarbelsnämnd framhåller alt de övervä­ganden som har lett fram till att vissa tystnadsplikter skall genombryta meddelarfriheten givetvis är av subjektiv karaktär. Andra avvägningar mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet än dem som föreslås är självfallet länkbara. Samarbelsnämnden hälsar med tillfredsställelse alt man i förslaget godtar TK:s ståndpunkt atl en viss meddelarfrihet skall föreligga i fråga om utrikessekretessen. Samarbelsnämnden ansluter sig till uttalandena i prome­morian alt "vägledande vid tillämpningen bör vara den allmänna grund­satsen atl presumtionen är för meddelarfrihet" och att "det endasl i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              512

undantagsfall kan hävdas att ett brott mol den föreslagna utrikessekretessen verkligen medför fara för rikels säkerhel".

En kritisk hållning iniar däremol kommerskotlegium. Kollegiet återger att det i promemorian framhålls all det lorde råda allmän enighet om all sekretess måsle kunna upprättas i sådan utsträckning all Sveriges kontakter med andra länder på del utrikespolitiska planet inte förevåras eller omöjlig­görs. I likhet med TK anser man emellertid att del skulle föra för långt om den gmndläggande tystnadspliktsregeln på förevarande område - tystnadsplikt belräffande uppgift vare röjande kan antas innebära skada för riket - tilläts genombryta meddelarfriheten. I överensslämmelse med vad TK har före­slagit bör enligt promemorian tystnadsplikten fä företeg framför meddelar­friheten endasl i den mån röjande av uppgifter skulle medföra fara för rikets säkerhel eller för annan allvariig skada för riket. Kollegiet hänvisar lill alt det i sitt yttrande över TK:s betänkande redovisade en motsatt uppfattning och ifrågasatte, om inte tystnadsplikt generellt borde ha företräde framför meddelarfrihet vad gäller verksamhei på del ulrikeshandelspoliiiska områ­del. Den enligt promemorian "länkbara" invändningen mol meddelarfrihet i den omfattning som föreslås, nämligen atl det önskvärda utrymmet för meddelanden lill massmedierna i själva verket öppnas genom del skadere­kvisit som införe i den grundläggande sekretessbestämmelsen, är sålunda enligt kollegiets uppfattning i högsta grad relevant för den handelspolitiska uiredningsverksamhei m. m., vilken kollegiet härom hand. I sammanhanget måste också uppmärksammas de tolkningssvårigheler som rekvisitet "fara för annan allvariig skada för riket" otvivelaktigt kommer atl ge upphov lill i den praktiska tillämpningen,

3 kap, 2 §

De remissinstanser som uttalar sig särskilt om undanlag frän meddelarfri­heten såviti gäller försvaresekreiessen anser, med ett undanlag, atl sekre­tessen inte är tillräckligt långtgående. Undantaget utgörs av patent- och registreringsverket, som menar att skyddet för försvarehemligheier genom 7 kap, 3 § första stycket 1 TF är till fyllest.

Flera av de kritiska remissinstanserna förordar ett undantag från meddelar­friheten efter mönster av vad som gäller i fråga om utrikessekretessen. Sålunda förordar bl, a, JK att tystnadsplikt enligt 3 kap, 2 § skall bryta meddelarskyddet under fömtsättning av all röjande kan anlas medföra allvariig skada för rikets försvar.

Försvarets civilförvaltning påpekar atl innebörden av promemorieförslaget blirait offentliga funktionärer fär meddelarfrihet bl, a, i fall som eljesl bedöms som obehörig befallning med hemlig uppgift (19 kap, 7 § BrB i dess nya lydelse), medan sådan frihei enligt TF blir utesluten för meddelanden som är atl hänföra under 19 kap, 8 § BrB om grov obehörig befattning med hemlig

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             513

uppgift. Enligt civilförvaltningens mening är en sådan gränsdragning olämplig i sak och svårbemästrad i tillämpningen. Förvaltningen framhåller atl de absoluta tystnadsplikterna föreskrivs för atl gardera mol vissa skaderisker som är av så allvariig natur alt frågan om uppsåtet med röjande av uppgift träder i bakgmnden, 119 kap, 7 § BrB avses röjande av uppgift, vars

uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar  

eller eljesl för rikets säkerhel. Vid BrB:s införande klargjordes alt uttrycket "men för rikets säkerhet" avsägs innefatta en begränsning till verkligt betydelsefulla ling. Den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1978 (SFS 1976:509) lorde inte syfta lill vidgat straffansvar och kan alltså inte avse att ge del citerade uttrycket en mindre allvariig innebörd, även om en ytteriigare skärpning av rekvisitet ingår som ett av flera alternativa led i beskrivningen av del grova brottet enligt nya 19 kap, 8 § BrB, Del enkla brottet kan därför sägas avse meddelanden förknippade med skaderisker jämföriiga med dem som enligt förelaget utesluter meddelarfrihet på utrikessekretessens område. Enligt civilförvaltningens uppfattning hänför sig svårigheten i tillämpningen av en gränsdragning mellan 19 kap, 7 och 8 §§ BrB särskilt till det förhållandet att en gärning kan komma att bedömas enligt 19 kap, 8 § BrB bl, a, om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild Oänst hade betroils honom. För en presumtiv meddelare som är offentlig funktionär måste det t, v, förefalla ovisst vilken tyngd denna fråga kommer alt fä. Även föruisäitningama för ell genombrytande av anonymitetsskyddet kan före­falla oklara. Del nu sagda pekar enligt civilförvaltningens uppfattning på all meddelarfriheten på försvarssekretessens område mäste ytteriigare begrän­sas, med närmare överensslämmelse i sak med vad som föreslagits beträf fande utrikessekretessen.

Försvarets materielverk yttrar att det enligt promemorian skulle finnas behov av någon slags "reservutgång" i den normala sekretessregleringen (s, 173), En sådan reservutgång ulgör reglerna om meddelarfrihet. Avsikten med meddelarfriheten sägs på samma sida vara atl "samhällsdebatten inte skall berövas från allmän synpunkt myckel betydelsefulla uppgifter av den anledningen att dessa är sekretessbelagda av hänsyn lill ett just i del aktuella sammanhanget mindre tungt vägande sekrelessintresse". Försvarssekre­tessen betraktas tydligen som etl sådant mindre tungt vägande sekre­tessintresse, eftersom den inte i punkt 3 undantas från meddelarfriheten. På s, 195 uttalas direkt all det "förordas inte någol undanlag från meddelarfri­heten i fråga om sekretessen på försvarsområdet". Materielverket återger och instämmer i vad JO Wennergren har uttalat i sill remissyttrande över TK:s betänkande (prop, 1975/76:204 s, 62) angående förhållandel mellan tystnads­plikt och meddelarfrihet. Verket anför vidare att genom den föreslagna lagstiftningen meddelarfriheten på försvarels område kommer att utvidgas. Hur värdefull man än må anse öppenheten mol allmänheten och massmedi­erna vara i en demokrati, fär, enligt verkets mening, dock inte offentlighetens

65 Riksdagen 1979/80. I saml Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               514

intresse tillgodoses på bekostnad av tryggheten i sådan utsträckning all rikets säkerhel kan sältas i fara. Detta är emellertid vad som sker om den föreslagna meddelarfriheten kommer all gälla på försvarets område. När sekretessen på förevarsområdel inte undantas från meddelarfriheten, har bl, a, som skäl anförts alt "avslöjanden på försvareomrädet i stor utsträckning knappasl lorde vara allvariigare än läckor i utrikespolitiska frågor" (s, 197) och atl vissa meddelanden - som faller in under bestämmelsen om obehörig befattning med hemlig uppgift - kan länkas vara av sä stort värde för den allmänna debatten atl de framstår som i hög grad försvariiga. Häremot invänder verket all med de internationella förhållanden som råder även pä förevarsområdel föreligger slor sannolikhet för all röjande av hemliga förevarsuppgifter fär betydelse också för Sveriges relationer lill ett eller flera andra länder. Om uppgift som rör annan stat och åtnjuter sekretesskydd enligt 3 kap, 1 § undantas från meddelarfriheten "såvitt det kan antagas alt röjande av uppgiften skulle medföra fara för rikets säkerhel", bör uppgift, vars röjande skulle innebära samma fara, även undantas från meddelarfrihet, om sekretesskydd för uppgiften åtnjuts enligt 3 kap, 2 §, En central funktion i skyddet av rikets säkerhet åvilar förevarsmakien, och det är av utomordentlig betydelse atl förevaresekrelessen kan bevaras för all inte äventyra denna funktion. Försvarels resurser är sammansatta av en mängd komponenter, vars värde ibland på ell avgörande sätt är beroende av om de kan undanhållas från obehörig insyn, I sammanhanget framhåller verkel också att Sveriges regering har avlal med andra regeringar om utbyte av information inom förevarels område, varvid del slälls krav pä Sveriges regering och myndig­heter all de skall lillföriitligl hemlighålla uppgifter som mottas, I princip skall Sverige kunna ge samma sekretesskydd ät försvarsinformaiion som det som gäller i urepmngslandel. Det finns risk att trovärdigheten i svenska försäk­ringar om hemlighållande ifrågasätts, om nu föreslagna bestämmelser, som ger möjlighet att genombryta förevaresekrelessen genom meddelarfriheten, kommer alt fastställas. Det torde enligt verkets uppfattning inte kunna uteslutas all som en konsekvens av meddelarfriheten på förevarssekreiessens område Sveriges möjligheter all köpa sekreiesskyddad förevaremaieriel i utlandet kan komma att försämras. Föreslagen meddelarfrihet kan inte fä lillämpas pä uppgifter som verkel inom ramen för sekreiesskyddsavial med utlandet förbundit sig atl inte röja lill utomstående, Meddelarfriheten på förevarsområdet kan enligt verkets uppfattning inte motiveras med att avvägningen mellan offenllighetsintresset och intresset av sekretesskydd göre av offentlig funktionär, som visseriigen bedöms normalt ha störte möjligheter all göra sådana lämpliga avvägningar än utomstående men pä vilken några särekilda kvalifikationskrav inte slälls Ofr s, 181 och 197-198), Med beaktande av konsekvenser, som en "uppkommen publiciteisskada" kan fä, när del gäller rikets säkerhel, förefaller del verkel hell oacceptabelt att ät varje offentlig funktionärs personliga bedömning - oberoende av dennes

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2         ..                   515

kompelens och erfarenhet - överiämna för hela landet vitala överväganden, där en felbedömning med måhända svåra följder inte ens skall medföra risk för samhällets reaktion. Vad den presumtiva meddelaren skall hålla sig lill skall tydligen vara humvida 14 kap, innehåller något undanlag från meddelarfriheten beträffande förevarssekretessen. Eftersom 3 kap, 2 § inte återfinns i uppräkningen i punkt 3 betyder detla alt meddelaren fritt efter eget goitfinnande kan uppsåtligen åsidosätta sin tystnadsplikt genom atl lill massmediema lämna ut hemlig uppgift om vårt förevar utan risk för straff, "Det här förordade ställningstagandet innebär all också för de offentliga funktionärernas del endasl sådana meddelanden till massmediema som avses i 7 kap, 3 § företa stycket 1 TF kommer att medföra straffansvar" (s, 198), Rikets säkerhel kräver enligt verkets bestämda uppfattning bättre skydd mot ev, missbruk, Verkel åberopar också atl meddelarfriheten belräffande förevaret utgör en motsägelse lill talet om all den starkaste sekreiessen gäller på försvarsområdet (promemorian s, 145), Verkel ifrågasätter inie behovet av sekretess inom det sociala och andra områden av betydelse för den enskilde medborgaren. Verket betraktar emellertid landets frihet och del förevar för denna frihei, som landet kan åstadkomma, såsom förutsättningar för den personliga och sociala välfärden inom landet och anser därför all minsl lika stort skydd bör finnas mot publicering och spridning av hemliga uppgifter av betydelse för rikets säkerhet som av uppgifter om gynnande myndighetsut­övning (promemorian s, 200), Med avseende på uppgifter av betydelse för rikets säkerhel bör därför inte meddelarfriheten gälla på sätt som föreslagils i promemorian, Verkel anserdel oacceptabelt att "inte" göra "någol undantag frän meddelarfriheten i fräga om sekretessen på förevarsområdet" (prome­morian s, 196),

Värnpliktsverkel kan inte dela de synpunkter som har framförts i motiven mol atl ytterligare begränsa meddelarfriheten inom förevarsmakien. Förelaget skulle om del genomföre ihnebära att uppgiftslämnande till massmedierna som i och för sig skulle innebära brott mot 19 kap, 7 § BrB i dess lydelse den 1 januari 1978 inte skall medföra ansvar. Enligt verkets uppfattning kan brott mot 19 kap, 7 § BrB, inte minst med hänsyn lill lagrummets relation lill 19 kap, 5 §, medföra fara för rikets säkerhel av minst lika allvarlig art som läckor på det utrikespolitiska områdel. Punkt 3 bör därför ändras så atl den begränsning som nu föreslås gälla 3 kap, 1 § omfattar även 3 kap, 2 §,

Planläggning och annan förberedelse av verksamhei för rikels försvar är enliglförsvarets radioanstalts mening en lika viktig del av vår säkerhetspolitik som skötseln av våra internationella förbindelser. Radioanstalten finner därför all del är hell otillfredsställande atl det på förevareområdet saknas en särekild regel i punkt 3 motsvarande den som gäller för utrikessekretessen, i synnerhet med hänsyn till den verksamhei som radioanstalten skall bedriva.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               516

En gmpp remissinstanser kräver atl 3 kap, 2 § las upp i punkt 3 men uttalar sig inte närmare om hur undantaget från meddelarfriheten skall vara utformat,

ÖB nämner all förelaget, att sekretesslagen inte skall innehålla någon regel som begränsar meddelarfriheten på försvaresekretessens område, motiveras närmare på s, 195-198 i promemorian, Efler en allmän genomgäng av lagreglerna på det straff- och tryckfrihetsrättsliga områdel diskuteras och undersöks om det finns gmndad anledning atl särbehandla de offentliga funktionärerna på försvarels område. Den sannolika grunden till särbehand­lingen anges i promemorian vara atl offentliga funktionärer har tillgång till hemliga uppgifter i en hell annan omfattning än utomstående och därmed störte möjligheter atl göra sig skyldiga lill obehörig befattning med hemliga uppgifter. Vidare nämns den traditionella synen på tystnadsplikten som eii normalt inslag i Oänslepliklen, I motiven anges vidare, anföre det i ÖB:s yttrande, atl även meddelanden som inte kan anses innefatta svårare brott än obehörig befattning med hemlig uppgift mänga gånger kan medföra ganska allvariiga skadeverkningar. En jämförelse med utrikessekretessen görs också varvid konstateras att förberedelserna för rikets försvar är en lika viktig del av vår säkerhetspolitik som sättet atl sköta våra internationella förbindelser och att avslöjanden på försvarets område i stor utsträckning knappast torde vara allvariigare än läckor på det utrikespolitiska området. Intresset av allmän insyn anses därför vara detsamma på dessa områden, ÖB erinrar om atl del i promemorian mot den angivna bakgrunden hävdas atl även vissa medde­landen, som faller in under beslämmelsen om obehörig befattning med hemlig uppgift, kan tänkas vara av så stort värde för den allmänna debatten, atl de framstår som i hög grad försvariiga. Detta gäller kanske i särskill hög grad när meddelandet lämnas av en offentlig funktionär, som normalt kan antas ha större möjligheter alt göra lämpliga avvägningar mellan sekretess-och offenllighelsinlressena än en utomstående, ÖB anser att promemorians anlaganden om gmnderna för särbehandlingen av de offentliga funktionä­rerna kan vara berättigade. Del är säkert också rikligt alt en offentlig funktionär normalt har större möjligheter all göra lämpliga avvägningar mellan sekreiess- och offenllighelsinlressena än en utomstående, I övrigt kan ÖB inte godta det resonemang som anförs i motiven i denna del, ÖB hävdar sålunda bestämt atl avslöjanden av sekretessbelagda uppgifter på förevarets område måsle betecknas som allvariiga och i vissa fall allvariigare än ev, läckor i utrikespolitiska frågor. Enligt ÖB:s mening är det fel när man hävdar att meddelanden som faller in under beslämmelsen om obehörig befattning med hemlig uppgift kan tänkas vara av så stort inlresse för den allmänna debatten att de framstår som i hög grad försvarliga. Är en handling sekretessbelagd, kan det inte vara riktigt alt uppgifter ur den fritt skall kunna lämnas ut till massmedierna av en offentlig funktionär utan atl denne skall behöva riskera all drabbas av någon sanktion.

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              517

Försvarets forskningsanstalt erinrar till en böOan om den nya lydelsen av 19 kap, BrB, Grov obehörig befattning med hemlig uppgift har i TF'7 kap, 3 § försia Slyckel 1 intagits bland de brott som utesluter meddelarfrihet. Gärningar, som faller under broltsbeskrivningen för övriga fall av obehörig befallning med hemlig uppgift och innebär åsidosättande av tystnadsplikl på annat sätt än genom uppsåtligt oriktigt utlämnande av hemlig handling, blir däremol inte straftbara om de begås i samband med publicering med mindre än alt de anges i den särekilda lagen. Bland exempel på omständigheter, som skall särskill beaktas vid bedömning av om en obehörig befattning med hemlig uppgift skall betraktas som grov, har i BrB upptagits del fallel all den brottslige har röjt vad som på grund av allmän eller enskild Oänst har betrolts honom, I fall av direkt uppsåt att gå främmande makt lill banda blir molsvarande förfarande i regel alUjämt all betrakta som grovt spioneri; i slraffsladgandet för detta brott återfinns samma exempel som nu nämnis, I promemorian föreslås alt punkt 3 skall tiga om försvaresekreiessen, vilket innebär att även uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikl i här avsedda fall blir straffritl och full meddelarfrihet således skall råda, Forekningsanstallen anser alt förelaget redan i och för sig är helt oförenligt med gmndlagens hänsynstagande lill elementära riksintressen. Som om möjligt än mera anmärkningsvärd karaktäriseras emellertid promemorians motivering, som forskningsansialien anser vara av sådan art atl det inte är meningsfullt atl bemöta den i detalj. Det kan f ö, enligt forskningsanstalten inte förutsättas atl de ansvariga statsmakterna skulle medverka lill en lagstiftning i antydd riktning, Forekningsanstallen, som således avslår från all vidare kommen­tera förelaget lill denna del, hävdar bestämt att punkt 3 måsle upplaga 3 kap, 2 § bland de angivna lagrummen.

Flygtekniska försöksanstalten anser all den i promemorieförslaget utökade meddelarfriheten rörande frågor som har betydelse för rikets säkerhet inte kan accepteras, eftersom lagförslaget inte ger tillräckligt säkra garantier mol skada som allvarligt påverkar förevarels effektivitet och kostnader. Statens skeppsprovningsanslall anser att meddelarfrihet inte skall råda beträffande provningar och undereökningar som anstalten utför för försvarets räkning och som är sekretessbelagda enligt 3 kap, 2 §, Förenade fabriksverken hävdar med skärpa att avslöjanden av sekretessbelagda uppgifter, särskilt i vad avser sådana som berör myndighetens verksamhetsområden, måste presumeras som allvarliga och i vissa fall betydligt allvariigare än ev, läckor i utrikespo­litiska frågor. Fabriksverken accepterar därför inte resonemanget om "att också vissa meddelanden som faller in under bestämmelserna om obehörig befallning med hemlig uppgift kan länkas vara av så stort värde för den allmänna debatten att de framstår som i hög grad förevariiga". Fabriksverken föreslår därför all i punkt 3 intas en särskild regel som klart begränsar meddelarfriheten på förevaresekreiessens område, I detla sammanhang erinrar fabriksverken också på nytt om att utvecklingen under senare år

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             518

medfört att krelsen av pereoner till vilken hemliga handlingar utlämnas eller delges eller som har reella möjligheter alt på okontrollerbart sätt fä del av handling med hemligt innehåll avsevärt har vidgats,

4 kap, I §

FuUmäktige i riksgäldskontoret anmärker all undantaget från meddelarfri­heten avser bara uppgifter hos riksbanken. Någon närmare moiivering lill varför beslämmelsen inte skall omfatta även riksgäldskonloret anföre inte i promemorian. Som fullmäktige påpekade i sill yttrande över TK:s betän­kande föreligger samma behov av lystnadsplikl för riksgäldskonloret på detla område som för riksbanken. Del nära samarbetet mellan riksbanken och riksgäldskontoret på detta område motiverar enligt fullmäktiges mening atl uppgifter, som är sekretessbelagda enligt 4 kap, 1 § och som finns i riksgäldskontoret, skall undantas från meddelarfrihet,

6 kap, I §

RÅ erinrar om att behovet av kontroll över åklagarverksamheten i viss utsträckning tillgodoses genom den lillsyn som utövas av JK, JO och RÅ, Allmänhetens begränsade insyn i åklagarverksamheten kompenseras av den meddelarfrihet lill massmedier som föreslås i promemorieförslaget. Denna meddelarfrihet kommer enligt förelaget endasl all inskränkas lill uppgift om telefonavlyssning på gmnd av beslul av domslol, undereökningsledare eller åklagare, I yttrande över TK:s belänkande ifrågasatte RÅ om inte samma regel bör gälla för poslkonlroll, som ibland kombineras med telefonavlyss­ning. Mot bakgrund av senare tids erfarenheter ifrågasätter RÅ vidare om inte sekretessbehovet har sådan styrka atl meddelarfriheten bör vika vid avslö­jande av allvarliga former av lerroristverksamhet, Meddelarfrihet kan här omintetgöra planerandet och verkställandet av aktioner från polisens sida för alt avslöja sådan brottslighet.

Rikspolisstyrelsen erinrar om atl styrelsen i sitt yttrande över TK:s förelag angående tystnadsplikt beträffande vissa säkerhels- och bevakningsålgärder framhöll all del var av slor betydelse alt stadgandet utvidgades lill atl omfatta även sådana åtgärder i syfte att skydda pereon. Styrelsen underströk att sekretess även gentemot massmedierna var påkallad i dessa fall, I prome­morian hänvisas till all sekrelessbehovel i sådana fall är lillgodoseil genom föreskrifterna i 6 kap, 1 §, Emellertid har sekretessen belräffande säkerhels-och bevakningsålgärder rörande byggnader m, m, upptagits bland de meddel-arekyddsbrylande tystnadsplikterna i 14 kap,, medan så inte är fallel när del gäller brottsförebyggande åtgärder i allmänhet. Denna kvalitetsskillnad i sekretess framstår för styrelsen som svårförståelig. Styrelsen vidhåller därför sin uppfattning alt insatser all skydda person skall ha samma dignitet som säkerhels- och bevakningsålgärder enligt 6 kap, 2 §,

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              519

7 kap, 1 §

Tre remissinstanser kräver alt 7 kap, 1 § upptas i punkt 3, Postverket hänvisar till all verkel i sill yttrande över TK:s belänkande anförde alt del var uppenbart atl syflel med sekretesskydd och tystnadsplikt för aflarehemligheter blev förfelat, om meddelarekyddet fick företräde framför tystnadsplikten i fråga om detta slags ärenden, Verkel ansåg atl möjligheten att uppgifter ur offerter, kalkyler, prisuppgifter m, m, kan bli publicerade utan någon påföljd kunde föreälla postverket i etl allvarligt underiäge i förhållande lill konkurrenter och motparter på marknaden, Verkel hade redan ställts inför delta problem. Förhållandel var särskill olyckligt mot den bakgmnden att postverkets affareverksamhet befann sig i etl expansivt skede. Det var därför etl krav från verkets sida atl tystnads­plikten fick företräde framför meddelarekyddet när del gällde de intressen som för postverkels del var avsedda all skyddas genom tystnadsplikt. Del kunde knappast vara ett samhällsintresse av större vikt atl pä detta sätt fä insyn i verksamheten, I stället var del ell starkt allmänintresse att postverket i förhällande till de företag inom den privata sektorn, med vilka verket konkurterar, inte belastades med ytteriigare handikapp utöver dem som har sin gmnd i postverkets serviceplikt. Postverket anför vidare att dess konkurtenssituation både på kort och pä lång sikt är sådan all verkel inte kan acceptera att skyddet for dess affärshemligheter skall vika för meddelarskyd­det, Verkel kräver därför alt här avsedd tystnadsplikt fär företräde framför meddelarekyddet.

Med hänsyn lill bl, a, sin speciella karaktär av förelag finner förenade fabriksverken del nödvändigl all med hänsyn lill myndighetens verksamhets­områden även den kommereiella sekreiessen genombryter meddelarfriheten. Förenade fabriksverken anser därför att också 7 kap, 1 § bör intas bla.id de bestämmelser som i 14 kap, reglerar ansvaret för brott mot tystnadsplikt. Domänverket stöder denna uppfattning,

7 kap, 2 § Försvarets materielverk anser att i punkt 3 bör medtas även 7 kap, 2 §,

7 kap, 3 §

Fullmäktige i riksgäldskonloret anmärker all det för sekretessbelagda uppgifter som avses i 7 kap, 3 § inte har föreskriviis någol meddelarekydd, Enligi fullmäktiges mening måste ett sådant finnas inom riksgäldskonlorels upplåningsverksamhet. Det skulle allvariigt kunna skada och minska effektiviteten i den svenska statens genom riksgäldskonloret bedrivna upplåningsverksamhet, särskill under förberedelsearbetet och genomfö­randet av sädana låneoperaiioner, om del förelåg meddelarfrihet på detta

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              520

område, Mol bakgrund av den pågående stora statliga utlandsupplåningen är del enligt fullmäktiges mening än mer viktigt att uppgifter om planerade eller pågående låneoperaiioner, m, m,, är undanlagna meddelarfrihet. Del är av synneriig vikt för etl sä framgångsrikt genomförande av den svenska statens utlandsupplåning som möjligt att inte hithörande uppgifter kan röjas, vilket skulle kunna allvariigt skada den svenska statens inlresse. Fullmäktige framhåller atl del behov av sekreiess som fullmäktige ger uttryck för är särskilt framträdande under förberedelsearbetet till olika ränte- och finans­politiska ålgärder samt låneoperationer. Sedan beslul i de olika ärendena har fattats, är sekrelessbehovel erfarenhetsmässigt inte alls lika stort, vilket främjar en allmän och fri debatt i dessa viktiga samhällsfrågor,

7 kap, 4 §

Uppräkningen i punkt 3 bör enligt försvarets forskningsanstalts yttrande kompletteras med 7 kap, 4 §, Vid däri avsedda undersökningar förekommer alt myndigheten uppdrar ål enskilda förelag all utarbeta förslag till lösningar av tekniska uppgifter. Del inkommande materialet innehåller ofta beskriv­ningar av tekniska innovationer m, m, som inte skulle delges myndigheten om inte full sekreiess kunde garanteras. Del ligger därför i det allmännas inlresse alt del enskilda sekrelessiniressel kan hell respekteras i sådana fall, Samma uppfattning har statens skeppsprovningsanslall, som framhåller att del är av utomordentligt slor betydelse för myndighetens verksamhet och kundernas förtroende atl beställaren åtnjuter sekreiess vid anstalten. Princi­piellt anser skeppsprovningsansialten atl både handlingssekretess och tyst­nadsplikt skall gälla i samtliga uppdragsärenden. Detta medför att medde­larfrihet ej heller skall gälla belräffande undereökningar som myndighei låter utföra vid skeppsprovningsansialten enligt 7 kap, 4 §, Skeppsprovningsan­sialten förklarar all dess yrkande, att meddelarfrihet inte skall gälla vid handläggning av dessa ärenden, inte behöver innebära att uppgifterna ej kommer lill offentlighet, utan syftar endasl lill alt kunden, oberoende av förelagslyp, automatiskt skall åtnjuta sekretess vid anlitande av skeppsprov­ningsansialten. Del ankommer därefter pä beställaren att använda prov­nings- resp, undereökningsresullatet i enlighel med de bestämmelser som gäller för kunden. Genom att meddelarfriheten läggs över pä beställaren kan syftet med meddelarfriheten kombineras med skeppsprovningsansialtens krav på tystnadsplikt,

7 kap, 5 och 6 §§

Försvarets materielverk noterar atl på s, 340 i promemorian förklaras alt den princip som ligger bakom sekreiessen i 7 kap, 5-7 §§ är "atl arbetsgivar- och arbetstagarsidan på den offentliga sektorn bör vara jämställda så långt del är

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              521

möjligt", Enheiligheissirävandena har också kommit lill uttryck på s, 339, där det sägs all man genom all medge undanlag från sekreiessen i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare velat tillgodose "kravel all likformiga regler skall gälla på den privata och den offentliga arbetsmark­naden belräffande rätten lill insyn i förhandlingsfrågor". Den totala meddel­arfrihet när det gällersekretess enligt 7 kap, som medges genom 14 kap, synes verket emellertid försätta staten i ell dåligt läge som förhandlingspart, eftereom därigenom även sådana uppgifter, som skyddas av 7 kap, 5 § och som inte fär lämnas ut av myndighei enligt 2 kap, 13 §, via företrädare för massmedierna kan nå motparten i förhandlingarna.

8 kap, 2 och 4 §§

De remissinstanser som behandlar frågan om meddelarfrihet inom sjuk-och socialvärden förordar i flertalet fall längre gående undanlag från meddelarfriheten än vad promemorieförelagel innebär,

Meddelarfriheten inom såväl sjukvården som socialvården diskuteras av regeringsrätten, Svea hovrätt och socialstyrelsen, vilka anser att den för sjukvården och socialvården gällande tystnadsplikten i hela sin omfattning bör genombryta meddelarfriheten.

Regeringsrätten framhåller atl betydelsen av vilken sekrelessnivå som väljs belräffande de två vårdområdena förstärks av sambandet mellan tystnads­plikt och meddelarfrihet. Är tystnadsplikten inte absolut är sålunda medde­lande för offentliggörande i tryckt skrift tillätet enligt de bedömningsgrunder som följer av skaderekvisilet. Härtill kommer all endasl uppsåtlig överträ­delse av tystnadsplikten är straffbar om meddelandet lämnats för offentlig­görande i tryckt skrift. Vidare skall när det gäller sjukvärds- och socialsekre­lessen full meddelarfrihet råda för uppgift hänföriig lill ärende om frihetsbe­rövande eller omhändertagande för vård. Regeringsrätten anser att sekre­tesskyddet för bl, a, patienter omhändertagna enligt lagen om sluten psykiatrisk vård och anhöriga lill dem på detta sätt har urholkats avsevärt. Låt vara alt meddelarfriheten inte omfattar oriktigt utlämnande av allmän handling som skall hållas hemlig. Meddelande av uppgifter ur sådan handling följer dock i fråga om meddelarfrihet de allmänna reglerna. Med de anordningar för registrering av tal som nu finns anser regeringsrällen skillnaden mellan förbjudet utlämnande av sekreiesskyddad handling och tillåtet meddelande av uppgifter ur denna genom uppläsning kunna bli närmast betydelselös. Sekretesskyddet för palienOournaler t, ex, uppluckras härigenom väsentligt, Regeringsrällen anser att kritiken mot TK:s förelag beträffande meddelarfriheten, som i promemorian sammanfattas på s, 198-199, iräffar även promemorieförelaget. Motiven lill detta har inte förmått vederlägga denna kritik. Allmänna uttalanden om behovet av offentlig insyn och om pressens självsanerande verksamhet lär enligt regeringsrättens mening inte undanskymma del faktum atl en målmedveten, kommereielll

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              522

betingad publiceringsverksamhet förekommer, som särskilt inriktar sig på att exploatera intresset för uppgifter vilka kränker den personliga integriteten, Allmänhelens pressombudsman och Pressens opinionsnämnd kan aldrig genom sina åtgärder reparera en liden publiciteisskada. Vad de kan göra är alt bidra lill all för framliden förhindra ett upprepande. Detta sislnämnda gäller dock bara den lojala delen av pressen och inte den publicitet som nyss nämnis och som odlar intresset för skildringar av personliga förhållanden vilka inte bör komma till offentligheten, Regeringsrällen framhåller vidare - med hänvisning till att sjukvårds- och socialvårdsområdena är myckel personal­intensiva och rymmer ett stort antal personalkategorier med mycket skiftande förutsättningar att hanlera sekretessregler - all en begäran om uppgifter för publicering kan vara ägnad att medföra fara för oriktigt utlämnande om del dels med stöd i de av TK angivna, i förelaget upprepade molivullalandena hänvisas lill alt ell utlämnande kan vara ett slags medborgeriig skyldighel för all främja offentlig insyn i verksamheten, dels påpekas att endast uppsåtligt brott mot tystnadsplikl är straftbart och att TF innehåller särskilda regler om skydd för meddelarens anonymitet,

Svea hovrätt godtar i och för sig uppfattningen alt sekretesskyddet i allmänhet bör vara mindre vid fall av myndighetsutövning än i andra situationer. Detta är emellertid enligt hovrättens uppfattning inte liktydigt med all meddelarfrihet alltid skall föreligga i fråga om uppgifter som hänför sig lill myndighetsutövning. Alt del finns ett stort behov av insyn vid framför alll myndighetsutövning, som kan innebära atl enskild berövas friheten, råder knappasl någon ivekan om, I dessa fall tillgodoses behovel av insyn fömlom av skaderekvisilels uiformning först och främst genom alt den berörde och hans närmaste har möjlighet att själva ta initiativ till sakens offentliga belysning. De Oänsteman som lar befattning med saken kan alla vända sig till ordinarie tillsynsmyndighet eller till JO och JK, Redan härigenom är det sörjt för en enligt hovrättens mening tillfredsslällande insyn i saken. Vill man utvidga insynsmöjligheten till att avse också massmediema, måsle del övervägas i vilket konkret intresse detta skall ske, Meddelarfri­heten tillgodoser onekligen till en del ett inlresse för Oänsiemännen, Dessa fär möjlighel, inte bara att delta i den offentliga debatten pä områdel, ulan också att bakom anonymitetsskyddet lämna uppgifter till utomstående som de annars kanske inte skulle vilja framföra. Hovrätten anser att detla inlresse dock väger ganska lätt i förhållande till behovet av inlegriletsskydd för den enskilde, Frihelsberövanden inom sjuk- och socialvården sker mestadels i sådana fall där del i allmänhet råder svåra personliga eller sociala missför­hållanden, vilka måste sägas ha etl särskilt starkt skyddsvärde i jämförelse med andra meddelarskyddade uppgifter om enskilda som förekommer på området. Del framstår därför för hovrätten som paradoxalt all del just för dessa särskilt skyddsvärda uppgifter skall råda meddelarfrihet. Härtill kommer att det inlresse som massmedierna har på områdel ofta beOänar

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              523

andra syften än dem som offentlighetsprincipen avses tillgodose. Med hänvisning till det anförda kan hovrätten inte hell dela den uppfattning i saken som redovisats i promemorian. Hovrätten avstyrker alltså förslagel i vad det gäller meddelarfriheten inom sjuk- och socialvården.

Ärenden inom sjuk- och socialvården som angår frihetsberövande rymmer enligt socialstyrelsens mening i hög grad uppgifter om enskilds personliga förhållanden, och uppgiftema är ofta av myckel ömtålig natur. Det är därför synneriigen angelägel att tystnadsplikten i dessa fall inte fär vika för meddelarskyddet. Sekretesskyddet förbi, a, patienter som är omhändertagna enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård och anhöriga till dem kan pä detta sätt urholkas avsevärt. Vidare skulle allmänhelens förtroende för sjuk- och socialvården minska om personalen inom dessa verksamhetsom­råden fick rätt atl i ifrågavarande fall lämna ut uppgifter om den enskildes pereonliga förhållande till massmediema. Enligt socialstyrelsen fär allmänna uttalanden i promemorian om behovel av offentlig insyn och om pressens självsanerande verksamhet inte undanskymma det faktum att del även finns en målmedveten och kommersiellt betingad publiceringsverksamhet som är inriktad pä atl exploatera intresset för uppgifter i dessa sammanhang, även om det kränker vederbörandes personliga integritet. Senare tillrättaläggande eller åtgärder av Allmänhelens pressombudsman eller Pressens opinions­nämnd kan sällan gottgöra en liden publiciteisskada. De räilssäkerhelskrav som ligger bakom förslagen fär enligt socialstyrelsens mening ändå anses väl tillgodosedda dels genom den enskildes möjligheter att överklaga aktuella beslul, dels JO:s, JK:s och tillsynsmyndigheters möjligheter lill insyn, när så befinns påkallat. Dessutom har alltid den enskilde själv möjlighet all vända sig lill massmedierna, om han vid någol lillfälle anser sig förfördelad, varvid han kan ge massmedierna insyn i den omfattning han själv önskar. Socialstyrelsen anser därför att den för sjukvården och socialvården gällande tystnadsplikten bör i hela sin omfattning genombryta meddelarfriheten,

Samma inställning i fråga om meddelarfriheten på sjukvårdsom­rådet har psykiatriska nämnden, som anser alt sekretesskyddet för bl, a, patienter som har omhändertagits enligt lagen om sluten psykiatrisk värd och anhöriga till dem avsevärt har urholkals. Vad som har anförts om behovel av offentlig insyn och pressens självsanerande verksamhet utgör enligt nämn­dens mening inte tillräckliga skäl för den begränsning av undantaget från meddelarfriheten som föreslås i promemorian.

Andra remissinstanser är kritiska mot den föreslagna meddelarfriheten på socialvårdsområdel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ser med tillfredsställelse att man i prome­morieförslaget har tagit större hänsyn till den enskildes behov av integritet än vad TK gjorde, Länsslyrelsen instämmer dock inte i promemorieförelagel utan anser alt man bör gå etl steg längre, Länsslyrelsen erinrar om att del i promemorian beträffande uppgifter i ärenden om frihelsberövanden fram-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              524

hålls all insynsinlressel fär anses la över önskemålet om absolut integritets-skydd. Åtgärder av sådant slag innebär enligt promemorian ett så stort ingrepp mot den enskilde att de aldrig fär vara hell undandragna offentlig insyn. De rätissäkerhetsgarantier som kan erfordras i dessa ärenden kan enligt länsstyrelsens mening tillgodoses genom t, ex, offentligt biträde. Socialutredningen har fö.-eslagit alt sådant biträde alltid skall förordnas. Genomförs förslaget, är länsslyrelsen benägen atl i likhet med socialutred­ningen förorda atl meddelarskyddet skall vika.

Kommunstyrelsen i Linköpings kommun säger sig dela socialutredningens uppfattning beträffande undantag från meddelarfriheten och föreslår atl utredningens bedömning blir vägledande vid utformningen av förhållandel mellan tystnadsplikl och meddelarfrihet på socialvårdsområdet, Eksjö kommunstyrelse finner all de bestämmelser om meddelarskydd som föreslås synes vara alltför långtgående och därför kan äventyra förtroendet för kommunens myndighetsutövning i socialfrågor. Kommunstyrelsen anseratt frågan om meddelarskyddets omfattning är så viktig att den bör las upp till ytterligare övervägande. Kommunstyrelsen i Jönköpings kommun förklarar atl promemorieförslaget innebär en försämring av sekreiessen. Om förslagel genomförs kan del enligt kommunstyrelsens uppfattning innebära att allmänheten i framliden fär läsa i tidningar all socialvårdens representanter har lämnat ut uppgifter om klienters personliga förhållanden, Allmänhelens tillit lill sekreiessen inom socialvården kommer därigenom all minska lill skada för socialvårdens förtroendefulla samarbete med klienterna. Dessutom kan genom publicering skada drabba den förälder eller den ungdom uppgifterna gäller. Med hänvisning lill det anförda föreslår kommunstyrelsen atl på de punkter avvikelser förekommer mellan socialuiredningens förslag och promemorieförslaget socialutredningens förslag blir föremål för lagstift­ning. Likaså förordar Härryda kommunstyrelse alt undantag från meddelar­friheten skall gälla hela socialvårdsområdel och således att meddelarfrihet inte skall gälla ärenden om omhändertagande för värd.

Svenska kommunförbundel uttalar alt de motiv som har anförts för meddelarfrihet inom sociahjänsten, nämligen behovet av atl i massmedierna kunna bemöta ev, felaktigheter i fråga om uppgifter inom sociahjänsten givetvis måste vägas mot konsekvenserna för den enskilde om uppgifterna släpps ut. Enligt förbundet kan man inte bortse från att en sådan meddelar­frihet kan skada den enskilde, t, ex, i ett fall där det råder iniressemoisätt-ningar mellan barn och värdnadshavare. Frågan har alltså samband med reglerna om den enskildes samtycke till all lämna ut sekretessbelagda uppgifter, varvid man enligt förbundets uppfattning bör skapa etl regelsystem som medför alt omyndiga ej skadas genom alt vårdnadshavarna utlämnar sådana uppgifter. Förbundet delar socialutredningens uppfattning att någon meddelarfrihet inte skall ifrågakomma rörande sekretessbelagd uppgift inom sociahjänsten.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             525

JK tar i första hand upp meddelarfriheten pä sjukvårdsområdet men vad han anför gäller i tillämpliga delar också socialvårdsomrädet. Enligt förslagel skall meddelarfrihet råda för uppgifter som hänför sig till ärende om frihetsberövande, noterar JK, som finner innebörden härav i viss män oklar På s, 215 sägs nämligen alt "endasl uppgifter som hänför sig till frihetsberövande åtgärder" skall omfattas av meddelarfriheten. Detta strider dock så uppenbart mot den föreslagna lagtexten atl JK bortser från uttalandet, Å andra sidan har han som framgår av det följande sympati för den snävare meddelarfrihet som ligger i de citerade orden i uttalandet, JK har i sitt yttrande kritiserat den föreslagna uppdelningen i förlroendesekretess och sekretess i andra fall inom hälso- och sjukvårdsområdet. Den godtycklighet som präglar den i promemorian gjorda gränsdragningen framstår som särskilt betänklig med hänsyn lill de föreslagna följderna belräffande meddelarfrihe­ten. Förelaget innebär all i ärenden om frihetsberövande varje i ärendet förekommande uppgift som rör den enskildes hälso- och sjukvårdsförhäl-landen eller andra personliga förhållanden fritt får lämnas ut till massmedier. Ingen som helst hänsyn las lill patientens - i "förtroendefallen" så starkt förevarade - egna önskemål om sekreiess för uppgifter som i högsta grad rör hans pereonliga integritet, JK understryker att uppgifternas spridande genom massmedier lorde vara den form av offenllighet som patienten framför alll vill undvika, då ju hans iniegrileisiniresse därigenom skadas i oändligt myckel högre grad än genom meddelande lill allenast en enskild person. Med del nu sagda har JK inte avsett att förneka all ett behov av insyn och kontroll finns inom hälso- och sjukvårdsområdet, Detla behov gör sig särskilt gällande vid ivångsingripanden i form av frihetsberövande och det är också här förelaget på förevarande punkt avser all öppna möjlighel lill insyn och offentlig debatt. Enligt JK:s mening går förslagel emellertid alllför långt, i det all den enskildes kanske känsligaste pereonliga förhållanden utlämnas lill offentligheten utan hänsyn till hans önskemål. Avsikten med insyn och opinionsbildning måste vara att kunna förhindra resp, komma till rätta med obefogade tvångsåtgärder av förevarande art, Uppgifierom patientens person som saknar betydelse från denna synpunkl bör under inga omständigheter fä utlämnas lill massmedierna. Enligt JK bör man sålunda efiereträva att i lagen klart avgränsa de uppgifter som är av relevans för detta syfte. Uppgifterna bör avse de fömtsättningar som i det enskilda fallel förelåg för ingripande och som utgjorde grunden för detta samt de omständigheter i övrigi som har lillmäiis betydelse i ärendet. Utanför faller uppenbariigen uppgifter om t, ex, patienters namn och andra ideniifieringsdala. Möjligen kan detta uttryckas med de inledningsvis citerade orden pä s, 215 "uppgifter som hänför sig lill frihetsberövande åtgärder".

Ulan all ta ställning lill huvudfrågan om meddelarfrihet inom social-vårdsområdettar AUmänhetens pressombudsman upp frågan om utvidg­ning av undanlaget från meddelarfriheten på en särskild punkt. Han erinrar

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               526

om all frågan, om. tystnadsplikten inom socialvärden bör genombryta meddelarfriheten, har tilldragit sig speciellt intresse därför all konflikten mellan behovet av allmän insyn och hänsynen lill den enskilde här ter sig särskill markant. Pressombudsmannen kan vitsorda atl felaktiga eller snedvridna framställningar om ärenden inom socialvården kan förekomma i tidningarna och all tillrättalägganden ibland är omöjliga lill följd av tystnadsplikten. Enligt hans erfarenhet är del dock som regel myndighelema själva och deras tjänstemän som mest drabbas därav, medan tidningarna tenderar all ta stor hänsyn lill de berörda enskilda om dessa inte själva önskar framträda. Pressombudsmannen saknar för sin del möjlighel all avgöra om den i promemorian föreslagna avvägningen mellan tystnadsplikt och meddelarfrihet på socialvårdsområdel är den mest lämpliga. Att meddelar­frihet skall råda i ärenden om friheisberövande och omhändertagande för vård finner han ur allmän synpunkt betydelsefullt. Del fär ankomma pä pressens självsanerande organ atl söka tillse att meddelarfriheten här inte leder till publiciletsskador. Han nämner i sammanhanget atl han har framfört önskemål om att pressens etiska regler ytteriigare inskärper viklen av hänsyn till de berörda, då allmänintresset kräver atl uppgifter om enskildas privatliv publiceras. Pressombudsmannen framhåller atl del inte endast är i samband med omhändertaganden för vård ulan även dä minderårig skall överflyttas frän en värdnadshavare till en annan, som det förekommer en omfattande och ibland ensidig publicitet. Han finner del troligt att detta kan molverkas om berörda tjänstemän har möjlighel alt lill pressen lämna upplysningar om bakgrunden till atl vårdnaden skall flyttas. Därför hemställer han all del beaktas om meddelarfriheten kan utsträckas lill all gälla även sådana fall, såvitt del framlagda förslagel inte redan medger detta.

En utvidgad meddelarfrihet på socialvårdens område diskuteras också av hovrättenför Västra Sverige. I dess yttrande erinras om atl TK i fräga om socialföl valtningen hade föreslagit atl meddelarfriheten skulle ha företräde, bortsett från förtroendesituationerna, I detta hänseende stannar promemo­rians förslag ungefär halvvägs mellan gällande ordning och TK:s förslag: meddelarfriheten fär företräde belräffande ärenden om omhändertagande för vård men inte i andra fall. Enligt hovrättens mening ökas härmed möjlighe­tema lill en saklig offentlig debatt om de socialvårdsärenden som är mest betydelsefulla från rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn lill erfarenheten från polisens och åklagarnas område anser hovrätten atl del här hade varit möjligt all gå längre: det torde inte finnas någon gmnd för antagande all socialvårdens befattningshavare skulle hantera en vidsträckt frihet med sämre omdöme än polis- och åklagarpersonalen har gjort. Hovrätten förmodar i stället atl sociaUjänslemännen i gemen i särekilt hög grad hyser företåelse för de människor de kommer i kontakt med i sitt arbete och för deras problem. Med detta synsätt skulle knappasl någon reglering av tystnadsplikten behövas. Samtidigt lorde behovel av offentlig belysning vara

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             527

lika stort som belräffande brottsbekämpningen. De som är föremål för sociala insatser är i stor omfattning i behov av hjälp och stöd. En allmän debatt om myndighetemas metoder och åtgärder lorde på delta område vara snarast viktigare än i fråga om brottsbekämpningen, särekilt som de samhälleliga rälissäkerhetsåigärdema här är mindre väl utvecklade. Det kan emellertid vara rimligl att tills vidare stanna vid den punkt som föreslås i promemorian, anser hovrätten, som tillstyrker förslaget i denna del.

Vad som i föreia hand enligt kommunstyrelsen i Sollentuna kommun måste vara vägledande vid sekretessregleringen på socialvårdens område är natur­ligtvis hänsynen till och skyddet för den enskildes pereonliga förhållanden. Men man kan å andra sidan inte helt bortse från del intresse av allmän insyn och kontroll i den verksamhet som bedrives av de socialvårdande myndig­heterna, Atl helt reglera bort meddelarfriheten i enlighet med socialutred­ningens förslag skulle således starkt begränsa dessa så vikliga insyns- och kontrollmöjligheter. Kommunstyrelsen lar som exempel alt man gör del omöjligt för massmedier all i konkreta ärenden redovisa ett relevant bakgmndsmalerial.

Pressens samarbelsnämnd vill gå längre i fräga om meddelarfrihet och beklagar all man i promemorieförslaget förordar etl betydligt mindre område för meddelarfrihet pä socialområdet än vad TK har gjort. Enligt förslagel upphävs meddelarfriheten belräffande uppgifter om socialvård med undanlag för ärenden om omhändertagande för vård, I förslagel heter del alt man "kan knappast bestrida alt möjligheterna för t, ex, en socialvårdsmyn-dighet alt offentligt bemöta påståenden i en tidigare publicerad tidningsar­tikel blir mindre med den här förordade ordningen än med en meddelarfrihet av den omfattning som har föreslagits av TK", Det understryks emellertid all uppgifter kan lämnas även i socialvårdsärenden om de kan röjas ulan men för den enskilde och hans närslående. Vidare föreligger det möjlighet all lämna ul uppgifter med förbehåll som inskränker mollagarens rätl all lämna dem vidare eller utnytOa dem, Samarbelsnämnden anser alt en ökad tillgång till uppgifter i sociala ärenden skulle göra publiciteten härom mer korrekt och balanserad och inte medföra någon större risk för publicitetsskador. Erfaren­heterna från det polisiära områdel, där meddelarfriheten är oinskränkt, lyder enligt samarbelsnämndens mening inte på alt man måste räkna med en sädan risk,

8 kap, 7 och 8 §§

Regeringsrätten och Svea hovrätt anser alt uppgifter av samma slag som förekommer inom sjuk- och socialvården också inhämtas inom allmän försäkring, arbetsskadeförsäkring och arbeiarekydd, Tystnadsplikl enligt 8 kap, 7 och 8 §§ synes därför enligt de båda remissinstansemas mening böra genombryta meddelarfriheten, Samma åsikt har AUmänhetens pressombuds-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               528

man, som erinrar om all en utgångspunkt har varit atl tystnadsplikten skall genombryta meddelarfriheten för uppgifter som har lämnais av en enskild i en situation av förtroendekaraktär. Pressombudsmannen ifrågasätter om inte undanlag från meddelarfriheten bör göras också för uppgifter som omnämns i 8 kap, 7 och 8 §§, Arbetarskyddsstyretsen uttalar att 8 kap, 8 § omfattar mänga rent personliga uppgifter av t, ex. medicinsk karaktär. Del är enligt styrelsen svårt atl förelä varför sådana uppgifter skall behandlas annoriunda än uppgifter som faller under 8 kap. 2 §. Siyrelsen biträder därför inte promemorieförelaget i denna del,

8 kap, 9 §

Skolöverstyrelsen noterar att meddelarfrihet i det väsentliga inte skall gälla inom de områden av skolväsendet där sekrelessreglering införs och finner det vara viktigt alt detla förslag genomförs. Länsstyrelsen i Jönköpings län ser med tillfredsställelse alt man i promemorian har tagit större hänsyn till den enskildes integritet än vad TK gjorde, såvitt gäller meddelarfrihet på elevvårdsområdet, Göteborgs allmänna skolstyrelse anser atl del föreslagna undantaget frän meddelarfriheten inom det allmänna skolväsendel, utanför området för myndighetsutövning, synes väl motiverad, eftersom det i allmänhet rör sig om ömtåliga uppgifter angående ungdomar,

Hovrättenför Västra Sverige ställer sig frågande lill en så slor utvidgning av sekretessen i frågaom utbildningsväsendet som föreslås i promemorian bl, a, därigenom all denna sekreiess har företräde framför meddelarfriheten utom i fråga om ärenden om disciplinärt förfarande mol elev eller om skiljande av elev från vidare studier. Hovrätten ställer sig frågande till en så omfattande utvidgning. Del finns stort behov av en öppen och fri debatt om förhållan­dena inom skolväsendet, Alll som är ägnat all försvåra en sådan debatt bör motverkas. De skäl som anföres för promemorians ståndpunkt i denna fråga (s, 200 O finner hovrätten föga konkreta och knappasl övertygande.

Övriga remissinstanser som har yttrat sig i denna del förordar att meddelarfriheten begränsas ytteriigare.

Enligt regeringsrätten bör sekretessen inom skolväsendet regleras på motsvarande sätt som regeringsrätten föreslår i fråga om sekretessen inom sjuk- och socialvården, dvs, att tystnadsplikten i hela sin omfattning bör genombryta meddelarfriheten. Regeringsrådet Mueller ifrågasätter om det verkligen finns något klart uttalat behov av undantag från meddelarfriheten i de fall som föreslås i promemorian. Om hans förelag lill ändring av 8 kap. 9 § försia slyckel godias, bör undanlaget från meddelarfriheten - om det behövs - anges på följande sätt: "såvitt uppgiften ej rör annat personligt förhållande än elevs studiesituation i ärende om elevs tillrältaförande eller ärende om elevs skiljande från vidare studier". Det bör enligt regeringsrådet Mueller övervägas om det behövs ett undantag från meddelarfriheten i de ärenden

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              529

som avses i förordningen (1977:826) om tillfällig avstängning av studerande vid högskoleenhet.

Enligt Svea hovrätt har de synpunkter hovrätten har anfört angående meddelarfriheten inom sjuk- och socialvården giltighet också för den myndighetsutövning som äger mm inom undervisningsväsendel. Intresset av insyn förringas här dessutom av atl utövningen av myndighet sker i en mildare form än inom sjuk- och socialvården. Hovrätten avstyrker därför den föreslagna meddelarfriheten inom skolområdet.

Kommunstyrelsen i Eksjö kommun uttalar alt de bestämmelser om medde­larfrihet som föreslås synes vara alllför långtgående och därför kan äventyra förtroendet för kommunens myndighetsutövning i bl. a. skolfrågor. Frågan om meddelarfrihetens omfattning är så viktig atl den bör las upp lill ytterligare övervägande. Enligt Svenska kommunförbundets yttrande gör sig samma synpunkter gällande belräffande meddelarfrihet, såvitt gäller disci­plinära åtgärder och skiljande från undervisningen, som i fråga om medde­larfriheten inom sociahjänsten. Den enskilde kan skadas genom etl utläm­nande av uppgifter lill massmedierna. Inom skolväsendel rör del sig dessutom regelmässigt om underåriga. Förbundet anser alltså alt någon meddelarfrihet inte skall ifrågakomma rörande sekretessbelagd uppgift om enskilds personliga förhållanden inom skolväsendel. I sammanhängd under-slryker förbundel atl del är av särskild vikt atl skiOa på underåriga, vilkas intressen skall tillvaratas av annan, och på vuxna. Denna skillnad har inte särskill beaktats i promemorian.

8 kap. 10 §

Sociala centralnämnden i Göteborgs kommun anser atl sekretessen i ärende om arbetsförmedling eller yrkesvägledning och i ärende om arbetsvärd m. m. bör genombryta meddelarfriheten.

8 kap. 11 §

Statens industriverk hyser uppfattningen all ell undanlag från meddelarfri­heten är naturiigt belräffande sådan verksamhei som avses i 8 kap. 11 § försia och andra styckena. Verkel anser emellertid all meddelarfriheten bör genombrytas också i fråga om verksamhet av det slag som avses i samma paragrafs tredje slycke. Också här är del enligt verkets mening i hög grad den personliga integriteten som berörs.

8 kap. 12 §

Undantag från meddelarfriheten föreslås i promemorian beträffande paragrafens andra slycke men ej i fråga om första styckel, konstaterar

66 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               530

värnpliktsverket. Verket framhåller att de inskrivningsskyldiga i samband med inskrivningsprövningarna genomgår omfattande medicinska undereök­ningar och psykologiska prov, i vilka bl. a. ingår samtal med psykolog och för vissa av de prövande även psykiatrisk undersökning. Åriigen prövas 55 000-60 000 inskrivningsskyldiga vid verkel, vilket innebär all vid verkel förvaras en stor mängd information om enskilda, uppgifter som ofta är av mycket inlegritetskänslig natur. Insamlandet av de ifrågavarande uppgifterna bygger till stor del på positiv och aktiv medverkan från den enskilde, vilket också är en förutsättning för atl prövningarna skall leda till ell så rättvisande resultat som möjligt. Ändamålet med prövningarna är all med utgångspunkt från de erhållna resultaten placera den enskilde så inom försvaret all hans förmåga och kunskaper uinytOas på bästa sätt såväl med hänsyn till den enskilde som till inom krigsorganisationen rådande personalbehov. Enligt verkets bestämda uppfattning framkommer vid prövning av inskrivnings­skyldiga och aspiranler sådana uppgiftersom från inlegritetssynpunkt är lika skyddsvärda som dem som anges i 8 kap. 12 § andra styckel. Verket framhåller vidare ah beslut i ärenden om anstånd, befrielse, ändrad ullagning och tillhörighet ofta baseras på utredningar, som verkställs av konsulenter inom försvarets personalvård, Verkel finner det otillfredsställande om dessa uppgifter, när de ingår i ärende som avses i 8 kap, 12 § försia slyckel, skulle undantas från den begränsade meddelarfriheten. Enligt verkets uppfattning bör således hela 8 kap, 12 § i förslagel undantas från meddelarfriheten,

8 kap, 17 §

Rikspolisstyrelsen anför alt meddelarfriheten f n, inte tar över tystnads­plikten enligt 10 § lagen om polisregister. Förelagets ståndpunkt är däremol atl tystnadsplikten i fråga om polisregisteruppgifter skall vika för meddelar­friheten. Styrelsen framhåller all det i polisregister lagras uppgifter av känslig natur, vilka i hög grad berör den enskildes personliga integritet. Med hänsyn härtill ifrågasätter styrelsen lämpligheten av alt på föreslaget sätt försvaga tystnadsplikten, I promemorian framhålls alt bland riskerna för allvariiga publiciletsskador de märks särskilt som hänför sig till meddelande av uppgifter som på något sätt berör enskildas personliga integritet, I enlighet med detta uttalande bör enligt styrelsens uppfattning även i fortsättningen tystnadsplikten såviti gäller polisregislemppgifter vara obmlen av meddel­arskyddet,

8 kap, 20 §

En ändring, som svarar mol del förelaget i yttrandet alt 8 kap, 20 S ändras sä att sekreiess gäller om det kan antas alt röjande av uppgift skulle innebära fara för atl någon utsätts för våld eller annal allvarligt men, bör enligt regerings-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              531

rätten göras i punkt 3. Ungdomsföngetsenämnden har en liknande uppfattning. Nämnden finner med hänsyn lill värdet av en öppen debatt om kriminal­vårdens mål och medel att en tämligen långtgående meddelarfrihet måsle accepteras när del gäller lämnande av uppgifter från kriminalvårdens verksamhetsområde. Enligt promemorieförelagel genombryter sekreiessen enligt 8 kap. 20 § meddelarfriheten endast i fall då del kan antagas atl röjande av uppgifter skulle innebära fara för någons personliga säkerhel. I överens­slämmelse med vad nämnden har förordat i fråga om innehållet i regeln i 8 kap. 20 § försia styckel försia punkten bör sekretesskyddet genombryta meddelarfriheten inte bara när röjande av viss uppgift skulle innebära fara för någons personliga säkerhet ulan även när ett sådant röjande skulle innebära fara för annal allvariigt men för någon.

Liksom i sitt remissyttrande över TK:s belänkande pekar kriminalvårdssty­relsen på den betydande risk atl rehabiliteringsarbetet molverkas och klienterna tar skada som en publicering av uppgifter om klienterna innebär. Styrelsen framhåller även atl personalens möjligheter till ett förtroendefullt samarbete med klienterna allvarligt kan skadas om dessa inte skyddas från publicitet genom tystnadsplikt för personalen. Styrelsen menar emellertid även alt, med den lösning i övrigt som har föreslagits, del inte finns någon anledning att i delta avseende avvika från den i 8 kap. 20 § första siycket försia punklen föreslagna regleringen, eftersom insynen i myndighetsutövningen skyddas genom beslutsoffentligheten. Vad gäller behovet att tillföra den offentliga debatten upplysningar för att ge en balanserad bild av sakförhål­landena i ell vissl ärende påpekar styrelsen här liksom tidigare atl korrekt information enligt styrelsens erfarenhet inte alltid har lett lill en kortekl publicitet.

9 kap. 2 §

Det inger arbetarskyddsstyrelsen betänkligheter atl meddelarfrihet skall råda när det gäller sekreiess enligt 9 kap. 2 §. Inom styrelsens och yrkesinspektionens verksamhei får Oänsiemännen ofta insyn i enskilda företags yrkeshemligheter. Det kan gälla både drifts- och affärshemligheter av känslig natur, som skulle kunna medföra slor skada för förelaget om de kom lill konkunenlernas kännedom. Det skulle för berörda förelag vara olyckligt om inte sådana uppgifter vore förenade med ell starkt skydd mot obehörigt utlämnande. Det skulle också kunna medföra nackdelar för styrelsen och yrkesinspektionens verksamhei, som är beroende av stor öppenhet hos arbetsgivare och arbetstagare för all ge avsedda resultat. En reglering sådan som den föreslagna kan t. ex. befaras medföra starkt ökade svårigheter för styrelsen att få del av kemiska recept o. d. av hemlig natur frän utländska tillverkare. Styrelsen kan därför inte biträda promemorians förslag i denna del.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               532

9 kap. 4 §

Frågan om meddelarfrihet såvitt gäller lillsyn m. m. över bank- och försäkringsväsendet las upp i fyra yttranden.

Bankinspektionen föreslår att också sekreiessen för lillsynsobjektens egna, interna förhållanden bör ha företräde framför meddelarfriheten. Som inspek­tionen framhöll i sitt yttrande över förslagel lill LAH finns inte anledning alt i förevarande avseende skilja mellan information av sistnämnt slag och information om bankkunds (tredje mans) molsvarande förhållanden. Sådana uppgifter om bankemas intema förhållanden som det här rör sig om kan röra interna instmktioner samt planer och dispositioner som är känsliga bl. a. från konkurtenssynpunkt men som är oundgängliga för inspektionen. Inte sällan är uppgifterna att härieda ur det förtroendeförhällande som har etablerats mellan bankledningar och inspeklionsledningen. Ell väsentligt skäl för atl ge denna sekreiess företräde framför meddelarfriheten är enligt bankinspek­tionen också den omständigheten all interna föreskrifter om t. ex. vissa arbeismtinerav säkerheishänsyn är förOänia av samma skydd som uppgifter som avses i 6 kap. 2 § 2 (bl. a. brottsförebyggande ålgärder). Där stadgad sekreiess bryter igenom meddelarfriheten. Bankinspektionen nämner alt det i promemorian (s. 206) anföre praktiska skäl för alt meddelarfrihet skall ha företräde framför den sekreiess som föreskrivs i 9 kap. 4 § försia styckel 1. Belräffande sekreiessen enligt första siycket 2 skulle det däremol vara praktiskt möjligt alt sekreiessen bryter igenom meddelarfriheten. Då vidare de i 2 åsyftade uppgifterna enligt promemorian dessutom typiskt sett saknar egentligt offenllighetsintresse kan undantag från meddelarfriheten här förordas. Enligt bankinspektionen kan den information, belräffande vilken meddelarfrihet enligt promemorieförslagei skulle råda, vara av så ömiålig beskaffenhel all praktiska skäl inie bör fä avgöra graden av sekretesskydd. De praktiska skälen lorde sammanhänga med de föreslagna bestämmelsernas allmängiliighel. Blir i enlighet med inspektionens i andra hand framförda förslag sekreiessen vad gäller inspektionens verksamhet mera exklusivt reglerad, lorde de i promemorian åberopade praktiska problemen hell bortfalla. Såvitt gäller offenllighetsintressel hävdar bankinspektionen på grundval av sina erfarenheter bestämt all inte heller de nu ifrågavarande uppgifterna typiskt sett har något framträdande sådant intresse. På anförda grunder föreslår inspektionen att sekretessen avseende enskilds förhållanden - inklusive affärs- och driftförhållanden - lill förelag eller institutioner under bankinspektionens lillsyn liksom sekretessen rörande dessa företags interna förhållanden skall ha företräde framför meddelarfrihet, oavsett vilken teknisk lösning som väljs i fråga om sekretesskyddet inom inspektionens verksam­hetsområde.

Del framstår för försäkringsinspektionen som angeläget att meddelarfrihet inte råder i inspektionens verksamhet.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              533

Sveriges indusiriförbund m.fl. instämmer i vad Svenska bankföreningen m.fl. bankorganisationer har anfört i sitt yttrande i fråga om meddelarfrihet för sådana uppgifter hos bankinspektionen och riksbanken som avser bankernas kunder. Bankorganisationerna påtalar att sekretesskyddet för bankernas förelagskunder enligt promemorieförslaget blir sämre än för lånekunderna i riksbankens bankrörelse och för lånlagama i annan statlig myndighels ullåningsrörelse. Sekretesskyddet förde två sistnämnda katego­rierna genombryter nämligen meddelarfriheten. Även sekretesskyddet inom postverket för företagskunder i poslgirorörelsen och PK-banken är starkare än sekretesskyddet för bankernas förelagskunder i allmänhet. Bankorgani­sationerna pekar vidare pä svårigheten att skilja mellan affäre- och driftför­hållanden, å ena sidan, och andra ekonomiska förhållanden, å andra sidan, samt pä problem som kan uppstå i fråga om utländska företagskunder i svenska banker.

Bankorganisationerna anser vidare del klart felaktigt att meddelarfrihet skall gälla belräffande uppgifter om bankerna hos bankinspektionen. Det har vid flera lillfällen vitsordats frän bankinspektionen att effektiviteten i dess verksamhei i väsentlig grad är beroende på ett förtroendefullt samarbete med bankerna. Det ligger enligt bankorganisaiionerna i sakens natur atl delta förtroende skulle kunna skadas, om vad som förekommer i relationen mellan bankinspektionen och bankerna trots Oänstemännens tystnadsplikl skulle kunna föras vidare lill massmedierna, Bankorganisaiionerna anser att meddelarfrihet därför inte börgälla uppgifierom bankernas förhållanden. Del sagda har enligt remissyttrandet samma lillämpning beträffande uppgifter hos riksbanken om bankernas förhållanden, I motsats lill vad som föreslås i promemorian anser bankorganisationerna sålunda att inte heller här medde­larfrihet bör gälla. Organisationerna hänvisar i sammanhanget lill den beslämmelse i 9 kap. 4 §,enligt vilken regeringen för särskilt fall kan förordna om undantag från sekretess för uppgift avseende banks egna förhållanden, om regeringen finner det vara av vikt att uppgiften lämnas. Denna befogenhet avses vara ett korrektiv mol alltför långt driven sekreiess och kan användas t. ex. om bankinspektionens kritik mot en bank anses böra offentliggöras. Också detta talar enligt bankorganisationernas uppfattning för atl kravel på insyn i bankinspektionens verksamhei kan tillgodoses även om meddelarfriheten för inspektionens Oänsteman upphävs såvitt avser uppgifter om bankerna och deras kunder. Bankorganisationerna åberopar också atl bankinspektionen i sitt remissyttrande över TK:s belänkande uttalade atl meddelarfrihet inte bör gälla för uppgifter om vare sig bankema eller deras kunder.

Enligt skogsstyrelsens remissyttrande föreligger det en olikhet i fräga om meddelarfriheten när det gäller skogsbruksplaner. Styrelsen påpekar alt åtskillnad bör göras mellan två olika lyper av skogsbruksplaner: dels de som med utnytOande av allmänna medel utförs såsom ett led i skogsvårds-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              534

styrelsemas allmänna skogliga tillsynsansvar, dels de som utföre på den enskilde skogsägarens eget initiativ av skogsvärdsstyrelsen men som bekos­tats av honom själv. Den förra typen torde falla under 9 kap. 4 § försia siycket 1, den andra under 9 kap. 7 §. Endasl för handlingar som faller under del senare lagstadgandet föreligger både handlingssekretess och undantag från meddelarfriheten, dock endasl under förutsättning att den berörde uttryck­ligen begär sådan sekreiess. F. n. gäller för offentliggörande enligt motsva­rande stadgande all endera samtycke från den berörde föreligger, att 20 år förflutit från handlingens färdigställande eller att allmänintresset anses kräva offentliggörande. Styrelsen anser det vara betänkligt att inget undantag från meddelarfriheten görs i fräga om skogsbmksplaner som bekostas med allmänna medel. Någol behov av insyn i skogsbruksplanerna av de skäl som promemorian redovisar föreligger knappasl enligt styrelsens mening. Snarare tycks en sådan - låt vara av lagstiftaren förutsedd återhållsam meddelarfrihet - kunna medföra just den skada för enskilds affäre- eller driftförhållanden som sekreiessen i samma lagrum avses skydda.

Meddelarfriheten inom verksamhetsområdena för i första hand marknadsdomstolen, näringsfriheisombudsman­nen, slalens pris- och karlellnämnd och konsument­verket tas upp i flera yttranden. I regel är dessa yttranden kritiska mot förslaget om meddelarfrihet på områdena.

Marknadsdomstolen ser del som yileret angelägel alt de uppgifter som f n. avses i 20 § SekrL undantas från meddelarfrihet. Domstolen anför:

TK föreslog all den tystnadsplikt som hänför sig lill innehållet i vissa sekretessbelagda handlingar, bl, a, hos marknadsdomstolen, skulle undantas från meddelarfrihet. De skäl TK anförde härför synes enligt marknadsdom­stolens mening väl motivera den av TK föreslagna lösningen, I promemorian föreslås dock med åberopande av offenllighetsintresset och behovel av insyn att de uppgifter hos marknadsdomstolen vilka avsägs i sammanhanget skall omfattas av meddelarfriheten. Samtidigt uttalas att meddelarfrihet inte är avsedd atl leda lill alt hemliga uppgifter i slor utsträckning kommer lill massmediemas kännedom och alt man har goda skäl atl anta atl förekomsten av meddelarfrihet inte heller fär sådan effekt. Marknadsdomstolen vill här påminna om all domstolen har tilldelats rollen som rälisbildare på de områden dess verksamhei omfattar. Såsom betonats i förarbetena till marknadsföringslagen är del därför av stor betydelse att marknadsdomsto­lens avgöranden erhåller publicitet. Marknadsdomstolen har under sin hittillsvarande verksamhei i ston sett varje gång beslul meddelals haft kontakt med massmedierna för att sprida kännedom om beslutet och dess innehåll. Såvitt marknadsdomstolen kan finna har hittillsvarande tillämp­ning av sekretessreglerna, innebärande ett förfarande i enlighet med TK:s förelag, inte föranlett klagomål om bristande insyn i domstolens verksamhei, Däremol skulle med hänsyn till arten av de uppgifter hos domstolen vilka omfattas av sekreiess allvariiga betänkligheter kunna hysas såvida dessa fritt utlämnades lill massmedierna. Att i stort sett endast uppgifter som avses i 21 § marknadsföringslagen hittills varit undantagna från meddelarfrihet har

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2      ,                      535

således inte inneburit atl övriga uppgifter behandlats såsom objekt för meddelarfrihet. Om nu ifrågavarande uppgifter inte skulle i förevarande lagstiftningsärende bli uttryckligen undanlagna frän meddelarfrihet, före­ligger fömtom stor risk för avsevärd skada för enskilda enligt domstolens mening också en klar risk för all domstolens, näringsfrihetsombudsmannens, konsumentombudsmannens och statens pris- och karlellnämnds arbete avsevärt försvåras. Rimlig försiktighet skulle - oavsett de maktmedel som slår till buds för införskaffande av erforderiiga uppgifter - kunna föranleda enskilda parter alt undanhålla ur deras synvinkel känsliga och för domstolens bedömning kanske avgörande uppgifter. Dessutom bör beaktas all den föreslagna regleringen tekniskt skulle medföra viss inkonsekvens. Om domstolen med stöd av 5 kap, 4 § rättegångsbalken i dess nuvarande eller föreslagna lydelse torordnar om sekreiess, skulle en meddelarfrihelsbrylande lystnadsplikl föreligga enligt 14 kap, 2 § 6 i förelaget lill sekretesslag. Före förordnande jämlikt 5 kap, 4 § rättegångsbalken skulle emellertid Oänsteman vid domstolen, därest uppgiften före förhandlingen finns hos domstolen, muntligen kunna lämna ut uppgiften lill massmedierna. Att under sådana förhållanden konslaiera, huruvida lysinadsplikt bmliis när dylik uppgift publicerats efter förhandlingen, lorde vara ogörligt. Parentetiskt kan här också ifrågasättas hur den som ansvarar för utgiven skrifts innehåll skall kunna avgöra vilken sekrelessgrad en mollagen uppgift har. Någon skyl­dighet för meddelaren att för nämnda mottagare omtala uppgiftens sekre-lesskaraktär synes inte föreligga eller föresläs, och såsom förslagel utformats torde inte heller meddelaren behöva bedöma humvida uppgiften omfattas av någon sekretess eller inte i det fall uppgiften utlämnas på sätt som leder lill meddelarfrihet. Del skulle också kunna förhälla sig så, att Oänsiemännen i fråga inte ens har den grundläggande kännedom om ärendet vilken erfordras för att kunna bedöma uppgiftens sekretessgrad. Den i 2 kap, 9 § sekre­lesslagförslaget intagna bestämmelsen om sekreiess och tystnadsplikt inom myndighet kan inte undanröja marknadsdomstolens nu redovisade tveksam­het. Vid avvägningen mellan offenllighetsintressel och enskilds intresse av sekreiess måsle även domstolens sammansättning beaktas, I marknads­domstolen finns såväl näringsidkarintressen som konsumentintressen repre­senterade genom från respektive sida föreslagna och av regeringen utsedda ledamöler. Likaväl som man därigenorri velat skapa goda betingelser för marknadsdomstolens räitsbildande funktion har man därmed i betydande mån lillgodoseil de iniressen som offentlighetsprincipen främjar. Följakt­ligen anser marknadsdomstolen de skäl som anförts för meddelarfrihet belräffande uppgifter vilka avses i 9 kap, 4 § föreia siycket 1 vara otillräckligt bärande, och enligt domstolens mening vore det olyckligt om ifrågavarande uppgifter kommer all omfattas av meddelarfrihet.

Statens pris- och karteUnämnd hänvisar inledningsvis till sina yttranden över OK:s, OSK:s och TK:s förslag. Nämnden förklarar därefter atl den anser det vara av utomordentlig vikt atl det uppgiflsmaterial från näringslivet, som nämnden införskaffar med stöd av uppgiftsskyldighelslagen, är så fullstän­digt och rikligt som möjligt då del utgör gmnden för hela utredningsverk­samheten. Detta kan inte uppnås enbart genom tvång utan kräver en posiliv, lojal medverkan från uppgiftslämnarens sida. Under nämndens Ougoåriga verksamhei har företagarna genomgående uppfyllt delta krav. En förutsätt­ning har emellertid varit alt lagstiftningen garanterat uppgiftslämnarna en

 

Prop. 1979/80:2    Del B    Bilaga 2                            536

tillfredsslällande sekreiess belräffande sådana uppgifter vars offentliggö­rande skulle kunna skada vederbörande. Den skada det här är fråga om är all ett förelag kan bli lidande av all konkurrenter fär inblick i förelagels interna affärsförhållanden, I promemorian har man visat sig ha förståelse för hithörande problem när det gäller frivillig medverkan från näringslivets sida, då man förklarar (s, 207) all "sådan medverkan torde vara lättare atl åstadkomma om man kan utlova ett starkt sekretesskydd". Även om den medverkan del är fråga om i nämndens verksamhei i och för sig är lagsladgad, är myndigheten som redan berörts beroende av uppgiftslämnarens goda vilja och ett rent tvångsvis förfarande ger inte samma resultat beträffande uppgiftsmaterialels fullsiändighel och tillföriitlighet som ell frivilligt förfa­rande. För alt uppnå den önskade goodwillen hos uppgiftslämnarna anser nämnden del vara nödvändigl all dessa tillförsäkras ett lillfredsslällande sekretesskydd där så behövs. Detta var uppenbariigen lagstiftarens avsikt då nu gällande lagregler tillkom och systemet har under de gångna ca 20 åren fungerat väl, vilket nämndens uiredningsverksamhei visar. Nämnden påtalar att man nu önskar rubba denna ordning genom alt införa meddelar­frihet beträffande nämndens sekretessbelagda material, Visseriigen sägs i promemorian all man inte tror all meddelarfriheten kommer all uinytOas i någon större omfattning, men det väsentliga för nämnden är alt nämnden inte längre skulle kunna försäkra sina uppgiftslämnare alt av dem lämnade uppgifter av vissl slag verkligen är sekretesskyddade. Det torde kunna ifrågasättas om del över huvud är rikligt all tala om sekretesskydd när meddelarfrihet föreligger, I varje fall är del inte fråga om ell sådanl sekretesskydd som nämnden anser erforderiigl i sin verksamhei. Nämnden återger all såsom motivering för förslaget anförs att nämndens verksamhet är av myckel stor betydelse för konsumenlema. Delta är i och för sig riktigt men just därför är del av stor vikt all nämndens utredningar blir så grundliga och lillföriiiliga som möjligt, vilket inte kommer all bli fallel om uppgiftsläm­narna icke längre har förtroende för del sekretesskydd som erbjuds. Detsamma gäller den allmänna prisövervakningen och därtill knutna överläggningar med företagen. Nämnden anser sig böra göra också ett annal viktigt påpekande. Det är för konsumenlema av stor betydelse att en väl fungerande konkurrens råder på marknaden. En sådan fömtsätter att de konkurrerande företagen inte tvingas att blotta alla interna affärsförhållanden för varandra. Man skulle kunna uttrycka det så att en effektiv konkurrens skulle motverkas av atl företagen tvingades att spela med öppna kort inför varandra, - 1 9 kap, 4 §, som gäller nämndens verksamhet, nämns prisreglering särskilt. Nämnden påpekar i delta sammanhang all vad som har sagls om nämndens utredningsverksamhet i försia hand gäller den allmänna prisövervakande verksamheten med branschundersökningar etc, men numera även den förhandlingsverksamhei som nämnden enligt sin instruk­tion bedriver för att påverka prissättningen i för konsumenterna gynnsam

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             537

riktning, Belräffande den egentliga prisregleringen har sekreiessen betydelse vid behandlingen av dispensansökningar saml i fråga om förhandsanmäl­ningar enligt 3 b § allmänna prisregleringslagen. Undersökningar om begångna prisöverlrädelser är däremol i regel offentliga, - Ell argument av annal slag, som nämnden framför mol införande av meddelarfrihet belräf­fande sekreiessen på nämndens verksamhetsområde, är den bristande konsekvensen i promemorians slåndpunktstagande på närbesläktade områ­den. När det gäller myndigheters särskilda verksamhei för alt framställa statistik föreslås inte någon uppluckring av sekreiessen genom införande av meddelarfrihet. Nämnden tänker härvid särskill på SCB:s industristaiistik, som innehåller uppgifter, som till sin natur är likartade med uppgifter som ingår i nämndens utredningsmaterial i olika branschundersökningar, SCB har alltid starkt underelmkit vikten av fullgod sekretess beträffande det enskilda företagets uppgifter i sådana sammanhang för atl man skall kunna uppnå en så tillföriiilig statistik som möjligt. Delta förhållande gäller i ännu högre grad belräffande pris- och kartellnämndens uppgiftsinsamlingar och det finns sålunda inte något skäl varför nämndens uppgiflsmaterial skulle åtnjuta sämre sekretesskydd än del hos den sialistikproducerande myndigheten, Ytteriigare bör påpekas att när nämnden i avsikt att underiätta och minska arbetet för uppgiftslämnarna eftersträvar ett visst samarbete med SCB vid insamlingen av uppgifter är det givet atl sekretessreglerna på ömse håll bör ha samma valör, - Sammanfattningsvis framhåller pris- och kartellnämnden med skärpa att en uppluckring av de sekretessbestämmelser som gäller nämndens utredningsmaterial och därtill knutna prisövervakning genom införande av meddelarfrihet pä områdel skulle på ett myckel allvarligt sätt skada nämndens verksamhet och göra den mindre effektiv - lill uppenbart men för konsumenterna.

Del kan enligt yttrandet från länsslyrelsen i Östergötlands län ifrågasättas om den ändring som föresläs belräffande pris- och kartellnämnden och priskontoren hos länsstyrelserna är lämplig, Meddelarfrihet på dessa områden kan enligt länsslyrelsen medföra att förelagens villighet alt medverka i uppgiftslämnandet minskar. För i viss mån likartat uppgiftsläm­nande i planeringsfrågor (9 kap, 3 §) föreslås meddelarskydd inte skola gälla, Länsslyrelsen i Malmöhus län påpekar atl meddelarfriheten beträffande prisregleringsuppgifter medför atl man inte kan lämna någon absolut garanti för all inhämtade uppgifter inte publiceras i massmedier. Detta förhållande kan, enligt vad som uppges från länsstyrelsens priskonlor, leda till att uppgifterna blir ofullständigare och av sämre kvalitet än om sekreiessen hade varit absolut. Ett i och för sig välmotiverat inlresse av insyn kan således leda till all underiaget före prisregleringen blir olillfredsslällande. Länsstyrelsen framhåller att möjligheterna förde prisreglerande myndigheterna alt fullgöra sina uppgifter i så fall riskerar aii försvåras. Liknande synpunkler anför länsstyrelsen i Jönköpings län.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              538

Också Sveriges indusiriförbund m.fl. kritiserar all sekretesskyddade uppgifter inom de i 9 kap, 4 § angivna verksamhetsområdena fritt utlämnas för publicering, även om uppgifterna i fråga vid tillfallet inte är eller har varit föremål för myndighetsutövning utan endasl för kommande behov eller av andra orsaker finns tillgängliga för myndigheten. Ingen spärr finns för rena okynnesläckor, som inte avser att påvisa något missförhållande inom förvaltningen eller eljest är av vikt för den allmänna samhällsdebatten. Genom den utvidgade meddelarfriheten ändras också de förutsättningar under vilka näringslivet tillstyrkt viss lagstiftning. T, ex, motsätter sig organisationerna absolut meddelarfrihet för de uppgifter som insamlats av produktkontrollnämnden om den kemiska industrin enligt lagen om hälso-och miljöfarliga varor. Ej heller godtas meddelarfrihet i den verksamhet som bedrivs av slalens pris- och kartellnämnd med den därtill knutna utomor­dentligt långtgående uppgiftslämnariagen. Även meddelarfrihet hos närings­frihetsombudsmannen, konsumentombudsmannen och marknadsdom­stolen avstyrker organisationerna bestämt av motsvarande skäl. Absolut tystnadsplikt beträffande obligatorisk provning som utförs av myndigheter av produkter som kanske ännu inte introducerats på marknaden kan av konkurrens- och marknadsföringsskäl vara hell nödvändig. Organisatio­nerna, som företräder de intressen som närmasl är berörda av de angivna myndigheternas verksamhei, anser alt skyddet för affärshemligheter o, d, här måsle gå före insynskravet, som fär tillgodoses på annat sätt.

Näringsfrihetsombudsmannen däremot finner inte skäl atl erinra mol den gjorda avvägningen i fråga om meddelarfrihet inom hans verksamhetsom­råde. Han konstaterar därvid att förslagel syftar till en viss utsträckning av meddelarfriheten i förhållande till tidigare förslag av TK och alt här onekligen svårigheter föreligger alt göra en lämplig avvägning mellan olika väsentliga intressen. Det har emellertid framhållits all förslagel inte avses leda lill all hemliga uppgifter i stor utsträckning kommer lill massmediernas kännedom. Erfarenheterna av nuvarande system lyder inte heller på alt förslagel skulle medföra någon faktisk förändring av betydelse, Uppgiflsinhämlandel har inte försvårats av den vidsträckta meddelarfrihet som redan i dag gäller för näringsfrihetsombudsmannens del och som i princip endasl innebär all straffsanktion saknas för utlämnande av vissa hemliga uppgifter till mass­medier. Förslaget kan inte innebära någon allmän förpliktelse för den som har tillgång till hemliga uppgifter att utlämna dessa till massmedier.

Statens industriverk har inget att erinra mot att meddelarfriheten genom­bryts i del fall som avses i 9 kap, 4 § försia siycket 2,

9 kap, 7 §

Flygtekniska försöksanstalten har i denna del inga erinringar mol förslagel. Statens planverk finner föreskrifterna om undantag från meddelarfriheten

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2       ,                     539

belräffande sekretessbelagda typgodkännandehandlingar fylla de anspråk på skydd som en sökande bör åtnjuta, om han i förtroende har vänt sig till planverket och begärt sekretessbeläggning. Förslaget sammanfaller också med statens skeppsprovningsansiaUs åsiki atl meddelarfrihet inte bör finnas i ärenden som avses i 9 kap, 7 §,

9 kap, 8 §

Enligt yttrandet från försvarets materielverk förekommer det alt verket i avlal med en del leverantörer överenskommer om rätl för verkel all genom någon av sina Oänsteman eller anlitad revisionsexpertis (även icke auktori­serade revisorer) fä ta del av leverantörens material av leknisk och ekonomisk natur (inklusive bokföring och statistik) som erfordras för granskning av avtalat pris. Delta möjliggör för staten atl utöva kontroll över leverantörens beräkningar, något som verket anser vara av särskilt värde i sådana fall, när leverantören som ensamiillverkare intar en monopolställning och hans priser inte kan bedömas genom jämförelse med konkurrerande anbudsgivare. Sådan insyn hos leverantören brukar denna förena med krav på atl verkets representant skall ha tystnadsplikt med avseende på vad han sålunda fär vetskap om. Verket påpekaratt enligt förslaget full meddelarfrihet föreligger beträffande uppgifter enligt 9 kap, 8 §, Leverantör, som kommer underfund med alt de uppgifter som han vill skydda, kan meddelas allmänheten genom massmedierna, torde enligt verkels mening inte vara villig att gå med på all låta myndighelemas representanter fä önskad insyn, något som kan bli ekonomiskt ofördelaktigt för staten i fortsättningen. För övrigi lorde myndigheterna inte drista sig all garantera tystnadsplikt mol bakgrund av beslämmelserna om meddelarfrihet, ty ulan att kunna kontrollera sekre­tessen i sådana fall skulle staten riskera stora skadeståndskrav i händelse av ell brott mol tystnadsplikten, vilket inte medför någon sanktion. Verket anser därför all i punkt 3 bör införas även 9 kap, 8 §,

9        kap, 13 §

Pressens samarbelsnämnd säger sig inte kunna finna atl den sekreiess som enligt 9 kap, 13 § gäller för uppgift som av part i arbelstvist har lämnais lill föriikningsman, särskild föriikningsman eller medlingskommission, om uppgiftslämnaren gjort förbehåll därom, är av sådan styrka atl den bör genombryta meddelarfriheten,

10      kap, 1-7 §§

Kammarrätten i Göteborg noterar med tillfredsställelse atl i princip hela skatteområdet skall omfattas av meddelarfrihet. Det är enligt kammarrättens

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              540

mening av icke ringa vikt atl del finns möjligheter alt fästa massmediernas uppmärksamhet på alt skattesystemet i mänga fall utnyttjas på oiillböriigt sätt. Sådana uppgifter kan framkalla en angelägen debatt som så småningom kan leda lill ändring av lagstiftningen. Kammarrätten tillstyrker därför detta förslag,

Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslagel alt meddelarfriheten genom­bryts av sekretessreglerna i 10 kap. 1, 3 och 6 S§ i de fall där reglerna om taxeringsrevision gör det möjligt för skattemyndigheterna all genombryta t. ex. en advokats tystnadsplikl.

Övriga remissinstanser som har uttalat sig om meddelarfriheten inom skatte- och tullområdet är mer eller mindre kritiska och förordar mindre meddelarfrihet.

Även om regeringsrällen skulle kunna instämma i motiven för en så gott som total meddelarfrihet i ärenden om beskattning, är det enligt domstolens remissyttrande svårt att härav dra slutsatsen att intresset av allmän insyn är stort belräffande uppgifter om skattskyldigas personliga förhållanden. Om en allmän debatt skall föras med utgångspunkt från sådana uppgifter, som inte bara behöver gälla rent ekonomiska frågor, bör det få ankomma på den skaltskyldige all tillhandahålla uppgifterna. Den föreslagna meddelarfriheten på detta område ifrågasätts därför starkt av regeringsrätten. Samma inställ­ning har Svea hovrätt, som ifrågasätter om massmediernas inlresse av insyn uppbärs av sådana skäl som motiverar meddelarfrihet. För alt tillgodose den allmänna debatten lorde del knappasl vara nödvändigl all röja uppgifter om enskilda. Enligt hovrättens mening fär det i så fall vara en sak för den skaltskyldige atl lämna ul uppgifterna.

Riksskatteverket (RSV) vidhåller i alll väsentligt vad verket anförde i sitt yttrande över TK:s förslag. Verket delar i och för sig uppfattningen att de uppgiftersom avses i 56 § 4 mom. taxeringslagen är särskilt skyddsvärda men framhåller att bestämmelsen mycket sällan lillämpas, varför undantaget har endast marginell betydelse. Verket hävdar alt något undanlag från medde­larfriheten f n. inte gäller i fråga om sjömansskatt, stämpelskatt och mervärdeskatt Ofr SFS 1975:710, 1975:725 och 1975:719). Verket fortsätter:

I dag gäller alltså, med vissa undantag av begränsad betydelse, inte meddelarfrihet på skatteområdet. Här föreligger alltså faktiskt en gällande ordning som - även om den inte i sin helhel tidigare vilat på principiella överväganden - i fråga om åtminstone den centrala inkomst- och förmögen­hetsbeskattningen sedan länge och i fråga om andra skatter numera bygger på principen att lystnadsplikten skall ta över meddelarfriheten.

RSV instämmer i huvudsak i uttalandet i promemorian atl besluten på skalleområdet typiskt sett fär anses vara mer ingripande för den enskilde än de flesta andra myndigheisutövningsbesluten. Skatteärenden är dock ingri­pande för den enskilde även i den meningen atl han måste lämna många detaljerade uppgifter om sina förhållanden. Delta gör att integritetsskäl talar mol en insyn som leder lill all den enskildes förhållanden kan blottläggas. Samma förhållande motiverar likväl samtidigt att allmänheten får viss insyn i

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             541

verksamhelen som sådan. Detta insynsbehov kan i första hand tillgodoses på del sätt RSV anfört i sill yttrande över TK:s betänkande. Offentlighelen för taxeringsnämndens beslut kan - om dessa beslut i fortsättningen blir offentliga i sin helhet-ge sådan insyn. Dessutom tillgodoses insynsbehovet i viss mån genom reglerna om meddelarfrihet för polis- och åklagarperso-nal.

1 promemorian sägs (s. 209) atl skatieuppgifterna ofta är ömtåliga men all de vad gäller enskilda skattskyldigas privaiekonomiska och personliga förhållanden i de flesta fall knappasl skiOer sig från de uppgifter som förekommer t. ex. i fråga om allmän försäkring och arbetsskadeförsäkring. Detta förhållande, liksom det förhållandel att företagens uppgifter om företagens affärs- och driftförhållanden (9 kap. i förslaget) avses falla under området för meddelarfrihet, medför att man i promemorieförslaget föreslår meddelarfrihet som huvudregel på skatteområdet.

RSV anser alt vad som här anförts i förslagel inte stämmer särekilt väl överens med vad som sagts i saken i annal sammanhang i promemorian (s. 535). Del kan vidare nämnas alt man på skatteområdet valt etl omvänt skaderekvisit som huvudregel, medan man beträffande ärenden om allmän försäkring och arbetsskadeförsäkring vall del mindre stränga raka skaderek­visilet.

RSV menaraii man i sammanhanget främst måsle beakta förhållandet all huvuddelen av landets vuxna befolkning och företagen m. fl. åriigen lämnar en stor mängd uppgifter lill ledning för beskattning. Någon lill omfånget motsvarande massärendeprocess finns inte i Sverige. Uppgifterna bevaras i sex år och för vissa skattskyldiga utan tidsbegränsning. Beskailningssyslemet har, som tidigare nämnts, hittills vilat på all dessa uppgifter om den enskildes personliga och ekonomiska förhållanden kunnat skyddas från obehörig insyn. Ell gott exempel på hur långt lagstiftaren gått när del gäller all garantera detta insynsskydd utgörs av beslämmelsen i 50 § 1 mom. taxerings­lagen enligt vilken t. o. m. ledamöter i taxeringsnämnd undantas från rätten all granska deklarationer om de inte erhållit särskill förordnande därför. 1 huvudsak har insynsskyddel på beskatiningsområdet också hittills fungerat väl. För tjänstemän med t. ex. uppgift att utföra taxeringsrevision har den oinskränkta tystnadsplikten även kunnat utgöra en hederskodex som varit av stor betydelse för revisorn i dennes yrkesroll. Om uppgifter kommer ul genom all någon utnyttjar meddelarfriheten kan det bli svårt för revisorn att försvara sig mol misstanken att del varit han som lämnat ul uppgiften. Härmed kan den enskildes förtroende för laxeringsrevisionsverksamheten komma alt bli lidande.

I promemorian utgår man från atl myndigheterna skall fylligt informera sina anställda om vad som gäller i fråga om yttrandefrihet, tystnadsplikt och meddelarfrihet. I myndigheternas uppgift lorde även lä ingå alt redovisa de straffrättsliga och ev. också de presseliska regler som avses utgöra det kvarstående skyddet för den enskilde mot publiciletsskador och andra övertramp.

Samtidigt synes man i promemorian anta atl - förenklat sagt - eftersom meddelarfriheten inte missboikats hittills, riskerna för atl så sker i framtiden är oförändrat små. Det sägs även att man fär lita lill att Oänsiemännen blir återhållsamma med alt lämna uppgifter till massmedier genom atl lystnads­pliklsreglerna utövar ett psykologiskt och moraliskt tryck på dem. Vidare föreslås i promemorian - i och för sig principiellt riktigt - en försvagning av det straffrättsliga ansvaret för Oänsteman som bryter mol tystnadsplikten.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              542

RSV anser inte atl hittillsvarande generella erfarenheter och vad som anförts i promemorian ger tillräckliga garantier mol publiciletsskador om en omfattande meddelarfrihet skulle införas även på skatteområdet. Sådana skador skulle kunna fä allvariiga återverkningar också i fråga om förhållandet mellan allmänheten och skallemyndigheterna. RSV motsätter sig bestämt förslaget om en så gott som generell meddelarfrihet på skatteområdet.

Skulle mot RSV:s avstyrkande meddelarfrihet i viss inte obetydlig omfattning likväl avses atl införas på skatteområdet, bör i alla fall följande begränsningar av en sådan meddelarfrihet enligt RSV:s mening övervä­gas.

I föreia hand bör man söka överväga om del är möjligt atl åstadkomma ett förbud för meddelarfrihet vad gäller uppgifter rörande Iredje man.

Vidare gäller atl del föreslagna undantaget - uppgifter enligt 56 § 4 mom. taxeringslagen - är för snävt avgränsat. Av systematiska skäl bör ell sådanl undanlag-fömtom den nämnda 28 § mervärdeskattelagen(1968:430)-även omfatta bestämmelser såsom 39 § 4 mom. taxeringslagen, 9 § iredje siycket lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning saml 17-21 § bevissäkringslagen (1975:1027).

Härutöver bör del föreslagna undantaget från meddelarfriheten utvidgas till all avse även uppgifter som skattemyndigheterna inhämtar från andra myndigheter med stöd av 46 § taxeringslagen eller liknande stadganden i de fall då uppgiften hos den andra myndigheten faller under en meddelarfri­helsbrylande tystnadsplikt. Behovel av en sådan regel hänger dock givelvis samman med vad som kan bli resultatet av den förulskickade (s. 375) översynen av 46 § taxeringslagen.

RSV anser vidare att från meddelarfriheten bör undantas uppgifter i

ärenden om förhandsbesked, jfr vad RSV anför under       10 kap. 2 §. RSV

menaraii man i fråga om dessa ärenden haren situation som i belydande grad liknar förtroendesekretessen.

Liknande förhållanden gäller även flera lyper av dispensärenden på
skalleområdet, särskill då sådana ärenden som rör undantag från realisa-
lionsvinslbeskatlningen i samband med strukturrationalisering av företag
eller dispens från vissa skatteeffekter vid sammanslagning av banker eller
föreäkringsbolag, jfr vidare vad RSV anfört under   10 kap. 2 §.

En annan mycket känslig grupp av uppgifter är de uppgifter som andra stater med siöd av bestämmelser i dubbelbeskattnings- eller handräcknings­avlal kan komma all överiämna lill svensk skallemyndighet för dess granskning. Dessa uppgifter kan röra både svenska och utländska medbor­gare. För närvarande pågår både inom OECD och EG ett arbete på all utveckla dessa handräckningsregler, jfr även artikel 26 i OECD:s s. k. modellavlal. RSV befarar alt en inskränkning av tystnadsplikten genom en utvidgad meddelarfrihet på skatteområdet kan leda till att del nu löpande men ännu mycket begränsade internationella samarbetet försvåras liksom att reglema kan medföra svårigheter för Sverige inför förhandlingar om nya dubbelbeskattningsavtal där handräckningsklausuler numera regelmässigt förekommer.

En metod all söka avgränsa meddelarfriheten på skatteområdet skulle kanske vara all låta denna frihet omfatta endast de uppgifter som är nödvändiga att lämna ut föratt belysa förhållandena kring myndighetsålgär-der, t. ex. formerna för en taxeringsrevision och dess bedrivande. Från meddelarfriheten bör däremot undantas andra uppgifter som den enskilde lämnat om sina privata eller ekonomiska förhållanden om dessa uppgifter

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2    r.   .                   543

inte gett anledning lill närmare undereökningar frän skattemyndigheternas sida eller eljest pä objektivt hållbara grunder kommit att betraktas som olvisliga mellan den enskilde och myndigheten. RSV vill kraftigt under­stryka all huvudmassan av uppgifterna i skalleärenden utgöre just av sislnämnda slags malerial, som inte bör kunna spridas genom massmediema. Även om den nu antydda regeln skulle medföra vissa gränsdragningsproblem bordeden kunna ses som en rätt tilltalande kompromiss mellan insynskravet och den enskildes inlegrilelsbehov.

Generelll sett framstår behovel av en lystnadsplikl som bryter meddelar­frihet som starkast i fråga om främst de fysiska och i viss mån de juridiska personernas inkomst- och förmögenhetsbeskattning. Behovel av sådana regler fär anses svagare på den indirekta beskattningens område, utom vad gäller förhandsbesked i skattefrågor.

Just de fysiska pereonernas deklarationer kan innehålla uppgifter som bör anses falla inom den personliga integritetens område och därför bör anses särskilt skyddsvärda. Följande exempel kan nämnas

-    uppgifter om sjukdomar eller andra speciella förhållanden till stöd för yrkanden om avdrag för väsentligen nedsatt skatleförmåga

-    uppgifter om yrkade avdrag för periodiska understöd

-    uppgifierom löner eller arvoden från olika sidoarbelsgivare såsom t. ex. politiska, religiösa eller andra ideella föreningar

-    den detaljerade förmögenhelsredovisningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län hänvisar till ell yttrande av skattechefen i länel. Denne motsätter sig bestämt en utvidgning av meddelarfriheten. Han framhåller sammanfattningsvis atl man inte i tillräcklig utsträckning i promemorian har beaktat de särskilda intressen som skall skyddas frän allmän insyn, framförallt den enskildes som av bl. a. iniegritetsskäl kan ha rätt alt kräva atl ömtåliga ekonomiska och personliga förhållanden som har framlagils genom t. ex. taxerings- och beskaiiningsförfarandet inte lämnas ul till massmediema. Vidare pekar skattechefen på risken för "läckor" i samband med åtgärder enligt bevissäkringslagen eller i samband med utredning om skattebrott. Slutligen nämns massmediernas intresse för olika personers laxeringar.

Länssiyretsen i Östergötlands län erinrar om all del i tidigare remissbehand­ling har riktats invändningar mol en utvidgning av meddelarfriheten på skatteområdet. Bl. a. har sagls alt allmänheten bereds tillräckliga möjligheter lill insyn genom atl beskattningsbeslulen i huvudsak är tillgängliga för alla intresserade och genom all lekmän medverkar i taxeringsnämnder och skatterätter. Del har också sagls atl del här rör sig om uppgifter som har lämnais i förtroende lill myndigheten och all uppgifternas offentliggörande kan ha oanade konsekvenser för den enskildes ekonomiska ställning. Länsslyrelsen delar den uppfattning som kommit lill uttryck i dessa uttalanden och kan inte tillstyrka den föreslagna utökade meddelarfriheten. Del är enligt länsstyrelsens mening nämligen av största vikt atl förtroendet för all lill myndigheterna lämnade uppgifter inte utlämnas aldrig fär rubbas, vilket är en av hörnstenarna vid allt taxeringsarbete.

Argumenteringen i promemorian för meddelarfrihet på skatteområdet är

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              544

endasl delvis förståelig, anser länsstyrelsen i Jönköpings län. Det konstateras i promemorian att skattemyndigheternas verksamhet är mera ingripande för den enskilde än de flesta andra myndigheters verksamhet. Härav dras slutsatsen att "intresset av allmän insyn" uppenbariigen är stort. Likartad argumentering förekommer i fråga om frihelsberövanden inom sjuk- och socialvården och om ärenden om skiljande från undervisningen inom undervisningsväsendet. Uppenbarligen åsyflas för skatteområdets del fall där myndighets agerande mot enskilda kan vara diskutabelt och där alltså en offentlig debatt kan vara av värde. Del olyckliga är emellertid all meddelar­frihet öppnar för "läckor" till massmedier över hela fältet. Man måsle enligt länsstyrelsen räkna med att konsekvenserna härav blir alt förtroendeförhål­landen både mellan enskilda och myndighei och mellan medarbetare inom myndighet kan komma att störas. Del allmänna intresset av insyn i skattemyndighets verksamhet kan knappast ta över den enskildes skyddsin­lresse när det gäller uppgifter om personliga förhållanden som sjukdomar, art av handikapp, underhåll till barn utom äktenskap etc. Sädana uppgifter skiljer sig på skatteområdet knappast från uppgifter av samma art inom sjuk- och socialvårdsområdet, där meddelarfrihet föreslås i endast ringa omfattning. Vidare återfinns på skatteområdet, exempelvis i ärenden om skattetillägg eller avdrag för nedsatt skatleförmåga, uppgifter av samma art som avses i

8  kap. 4 § belräffande socialvård. Likaså finns på skatteområdet uppgifter om arbetslöshet m. m. Ofr 8 kap. 10 § försia stycket), uppgifter om enskildas affärs- och driftförhållanden m. m. Ofr 9 kap. 3 § och 4 § företa slyckel 2), uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden Ofr 9 kap. 5 § första Slyckel 2) och uppgifter om enskildas ekonomiska förhållanden Ofr

9  kap. 6 § försia siycket). Länsstyrelsen har svårt atl förslå all intresset för insyn just på skatteområdet skulle ta över det skyddsinlresse som i andra sammanhang föreslås bryta meddelarfriheten.

AUmänhetens pressombudsman framhåller atl redan nuvarande regler medger en belydande insyn i enskildas ekonomiska förhållanden och därmed också personliga omständigheter i övrigt. Enligt hans remissyttrande torde det sålunda internationellt sett vara ganska unikt att uppgifterom enskildas beskattningsbara och taxerade inkomster är offentliga. Det framhåUs att dessa uppgifter också utnylOas i stor utsträckning av tidningarna. Enligt pressombudsmannens erfarenhet är publiciteten inte sällan av en ingående och för de berörda besvärande beskaffenhet. Förslagel om meddelarfrihet enligt promemorian medför att ytteriigare detaljerade uppgifter om enskildas ekonomi kan komma att delges massmedierna och publiceras. Behovel av allmän insyn i myndigheternas verksamhet pä skalleomrädel lorde redan med nuvarande regler vara väl tillgodosett. De enskilda bör ä sin sida ha ett vissl skydd mol allmän insyn i sina ekonomiska förhållanden. Den föreslagna utvidgningen av meddelarfriheten kan enligt pressombudsmannens mening komma att i alllför hög grad åsidosätta deras legitima iniressen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar all det är svårt all nå en

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                             545

tillfredsslällande reglering av meddelarskyddet. Inom beskatiningsområdet är behovel av insyn av olika skäl stort. Samtidigt är även behovet av att de skyddade uppgifterna förblir helt skyddade stort i många fall då dessa rör pereonliga och ekonomiska förhållanden. Del torde finnas anledning atl försöka göra meddelarskyddet mindre absolut, bl, a, i fråga om förhandsbe­sked. Som tänkbar lösning för länsstyrelsen fram atl del skulle inträda straffrättsligt ansvar för meddelaren men atl efterforskningar fick göras endasl vid den ellerde myndigheter, varifrån uppgiften kunde tänkas härröra, och sålunda inte hos massmedierna.

Enligt generaltullslyrelsens uppfattning säger det sig självt all en publicering i en tidning av t, ex, en importvaras inköpspris kan bli till stor skada för såväl den utländske leverantören som den svenske köparen, 1 än högre grad gäller detta kanske ell röjande av en varas sammansättning. Till den del först­nämnda uppgifter lämnats för handelsstatistik är de enligt förslagel skyddade men inte annars. Med hänsyn till vad styrelsen anför beträffande 10 kap, 8 § angående det förhållandet att en uppgift om exempelvis en importvaras värde kan uigöra dels en uppgift om beskattningsvärde, dels en uppgift om varuvärde för utrikeshandelsstatistiken kan tveksamhet uppslå, huruvida meddelande till en tidning om inköpspriset på varan faller under 14 kap, 2 §, Del kan ju göras gällande alt del var beskattningsvärdet och inte det beloppsmässigi lika stalistikvärdel som låg till grund för meddelandet. Styrelsen anser atl samhällsdebatten eller möjlighetema till insyn i tullver­kets sätt att sköta sin verksamhet inte på något sätt skulle bli lidande därför all tystnadsplikl som bryter meddelarfriheten föreskrivs belräffande uppgifter om exempelvis en utländsk fabrikants nettopriser vid import lill Sverige eller en importvaras sammansättning. Däremot skulle ell sådanl onödigt offent­liggörande kunna vara lill stor skada inte bara för den svenska handeln utan även för iredje man, den utländske leverantören. Styrelsen nämner också atl 56 § 4 mom, taxeringslagen (1956:623) motsvaras av 35 § tredje styckel tullagen (1973:670), Styrelsen anser på anförda skäl all punkt 3 bör kompletteras med en hänvisning till 10 kap, 1-5 §§ såviti gäller av tullverket inhämtade uppgifter om import- och exportvaror,

10 kap 10 §

Teteverket yrkar att undantag från meddelarfriheten görs också belräffande 10 kap, 10 § tredje styckel,

10 kap 12 §

Med hänsyn till den myndighetsutövning som rättshjälpsnämnden och centralmyndigheten för rättshjälpen utövar i rättshjälpsärenden finner Sveriges advokatsamfund den föreslagna sekreiessen belräffande dessa väl avvägd,

67 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              546

10 kap, 14 §

KommerskoUegium hyser uppfattningen att meddelarfrihet inte bör före­ligga belräffande sekretesskyddade uppgifter i revisorsärenden som berör tredje man. De uppgifter som bör skyddas motsvarar närmast dem som avses i 9 kap, 4 § försia siycket 2, vilka undantas frän meddelarfrihet.

11      kap, 1 §

Pressens samarbelsnämnd delar uppfattningen i promemorian att behovel av alt genombryta meddelarfriheten i fråga om sekretess med hänsyn till intresset atl bevara djur- eller växtart kan förefalla ganska obetydligt med hänsyn till all de ifrågavarande uppgifterna f n, inte har någol sekretesskydd alls. Nämnden föreslår att 11 kap, 1 § utmönstras ur uppräkningen av de tystnadsplikter som skall fä genombryta meddelarfriheten,

12      kap, 4 §

Regeringsrätten anser alt sekreiess för uppgift i dom, som beror av förordnande enligt 12 kap, 4 §, bör genombryta meddelarfriheten,

12 kap, 5§

Del är enligt Sveriges advokatsamfunds remissyttrande tillfredsställande all man i promemorian inte har följt TK:s förelag atl meddelarfrihet skulle inträda vid domstols överiäggning inom slängda dörrar utan i stället föreslagit all tystnadsplikten i detta sammanhang skall genombryta meddelarfriheten, Samma åsikt uttalas i Domareförbundets PM.

12 kap, 6 §

Regeringsrällen, bostadsdomstolen, Svea hovrätt, ungdomsföngetsenämnden samt patent- och registreringsverket förordar atl sekreiess enligt 12 kap, 6 § skall genombryta meddelarfriheten liksom fallet är med 12 kap, 5 §, Boslads­domstolen åberopar därvid samma skäl som i fräga om 12 kap, 5 §. Patent- och registreringsverket hänvisar till vad verket anför beträffande myndighetens beslut Ofr under 12 kap, 6 §),

12 kap, 11 §

Med tillfredsställelse ser postverket atl tystnadsplikl för personal vid myndighets telefonväxel enligt promemorieförslaget skall genombryta meddelarfriheten.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               547

Punkt 4

JK framhåller som angeläget att person, som fär hemlig handling eller hemlig uppgift i annan form utlämnad lill sig, underrättas om all meddelar­frihet inte råder, såvida inte detta innefattas i förbehållet.

Punkt 5

Sveriges advokatsamfund konstaterar all det genom förelaget göre möjligt bl, a, atl beivra icke-offenlliganställd advokats uppsätliga åsidosättande av tystnadsplikt genom yttrande i tryckt skrift, ljudradio- eller TV-program eller genom meddelande för offentliggörande i massmedierna. Förslaget ger inte möjlighel för samfundei alt i disciplinär ordning ingripa mol nämnda brott mol tystnadsplikt. Enligt förelaget skall gälla atl advokat som överträder tystnadsplikl genom meddelande i eller för tryckt skrift skall svara endasl inför tryckfrihetsdomslol i enlighel med allmänna regler, Eftereom samfundet saknar möjlighel att ingripa disciplinärt i fråga om brott mot tystnadsplikt genom meddelande i eller för tryckt skrift, innebär detla att t, ex, uteslutning ur samfundet inte kan ifrågakomma vid sådanl brott mot tystnadsplikten, Samfundei anser all ett brytande av tystnadsplikt är ell allvariigt åsidosättande av de plikter som åvilar en advokai. Det kan förekomma fall vari omständigheterna är synneriigen försvårande, varför uteslutning bör kunna tillgripas som påföljd. En advokats lystnadsplikt aren grundläggande fömtsättning för det förtroendeförhållande som måsle kunna finnas mellan honom och hans klient, Detla förtroendeförhållande utgör en av grundvalarna för advokatuppdragel. Samfundet förklarar all del ansluler sig till den i förslaget uttalade meningen att ingripanden i disciplinär ordning skall vara del normala sättet att beivra brott mot tystnadsplikt och atl fråga om väckande av åtal skall initieras av samfundei som regel endast i de fall vari brott mot tystnadsplikt har skett genom meddelande för publicering eller genom offentliggörande i massmedium, Samfundei erinrar också om alt enligt uttalande i proposition 1975/76:204 (s, 122)den däri aviserade särekilda ytlrandefrihelsutredningen skall överväga humvida ingripande i disciplinär ordning bör tillåtas vid brott mot tystnadsplikl som en form av missbruk av tryckfriheten. Samfundet noterar emellertid all inget direkt uppdrag i denna fräga har lämnais i direktiven till den nyligen tillsatta utredningen om ny yttrandefrihetsgmndlag, Samfundei konstaterar all del nu framlagda förelaget i denna del är en lillfällig lösning, Samfundei anser emellertid inte alt ytteriigare överväganden i denna fråga är nödvändiga och hemställer att lagstiftningsåtgärder vidtas, vilka gör del möjligt för samfundei all ingripa även i disciplinär ordning.

Samfundei hänvisar vidare till atl samfundei i sitt yttrande över TK:s betänkande framhöll all del finns skäl atl låta meddelarekyddet genombrytas belräffande samfundets disciplinära verksamhei även i andra avseenden än i fråga om brott mot tystnadsplikten. I synnerhet bör detta kunna gälla

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              548

advokats uttalande om klients förhållanden, vilket -dä del inte kan betraktas som brott mot tystnadsplikt - kan uigöra etl åsidosättande av advokats skyldighet att gentemot klienten iaktta trohet och lojalitet, I den tidigare nämnda propositionen har uttalats (s. 121) att frågan skall hänskjutas till utredningen om yttrandefrihet i massmedier, Samfundei framhåller i detta sammanhang vikten av att samfundei ges möjlighel att ingripa i disciplinär ordning mol advokat som har åsidosatt god advokalsed pä annal sätt än genom brott mot tystnadsplikl genom uttalande i tryckt skrift eller medde­lande för offentliggörande i sådan skrift. Den begränsning av tryckfriheten som detta skulle medföra anser samfundet väga mindre tungt än intresset av atl den centrala etiska regeln om advokats tystnadsplikt kan upprätthål­las.

Punkt 6 Denna punkt har inte berörts under remissbehandlingen

Punkt 7

JK tar upp en skillnad mellan punkt 7 och vad som föreslås under punkt 3 angående 8 kap, 2 § sekretessförslaget. Enligt förslaget skall tystnadsplikl enligt 3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso-och sjukvård m, fl. undantagslöst bryta meddelarskyddet, Såviti gäller uppgifter "som hänför sig lill ärende om friheisberövande" strider de båda bestämmelserna mot varandra. Även om avsikten är att ändra beslämmelsen i 1975 års lag därhän att den bara kommer att gälla personer i enskild verksamhei, torde konflikten därmed inte vara löst. Också personer i enskild hälso- och sjukvårdsverksamhet kan ha deltagit i ärende om frihetsberö­vande. Och vidare gäller 8 kap, 2 § även pereonal i enskild Oänst (8 kap, 2 § jämförd med 8 kap, 1 § företa slyckel 1), Molstridigheterna måsle enligt JK:s mening undanröjas.

Punkt 8 Remissinstanserna har inte kommenterat punkt 8,

Önskemål om ytterligare punkter i 2 §

Kompletteringar av punkterna i paragrafen ifrågasätts i några yttranden. Patent- och registreringsverket uttalar atl frågan, humvida en hänvisning till en blivande tystnadspliktsbestämmelse i den planerade samlade sekretessregleringen i lagen om försvarsuppfinningar bör införas i 14 kap,, lorde böra övervägas i annat sammanhang. Granskningsnämnden för försvarsuppfinningar föreslår däremol all en sådan hänvisning göre i 14 kap.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             549

Med instämmande frän Sveriges industriförbund m.fl. yttrar sig Svenska bankföreningen m. fl. bankorganisaiioner angående den sekreiess som gäller vid Slockholms fondbörs. Bankorganisationerna noterar all det i promemorian anges (s, 233) atl den föreslagna sekrelesslagen inte skall omfatta fondböreen. För sekreiessen vid fondbörsen kommer därför även i fortsättningen atl gälla stadgandet i 37 a § i lagen om fondkommissionsrö-relse och fondböreverksamhet. Där föreskrivs atl ledamot av börestyrelsen, siyrelsesuppleant eller befattningshavare vid fondbörsen inte obehörigen fär yppa eller nyttja vad han har erfarit i förtroende under uppdraget eller i Oänsten belräffande annans aftareförhållanden eller personliga förhållanden. Denna tystnadsplikt är straffsanktionerad i 20 kap, 3§ BrB, Emellertid kommer meddelarfrihet gentemot massmedierna att gälla för nyss nämnda personer, om inte den nya sekretesslagen kompletteras med en bestämmelse, som upphäver meddelarfriheten. Organisationerna anser att en sådan bestämmelse bör ges. Hos fondbörsen samlas i betydande omfattning uppgifter om de börenolerade företagen av sådant slag att absolut sekreiess om dem bör gälla under kortare eller längre tid. Om sädana uppgifter lämnas ut i en inte avsedd ordning, kan affärer på börsen initieras av personer, som obehörigen har kommit i besittning av uppgifterna, och irreguljära kurerö­relser kan bli följden. Dessutom kan de börsnoterade företag, som uppgif­terna avser, lida skada. Genom ändringar år 1976 i lagen om fondkommis-sionsrörelse och fondbörsverksamhet och i börsordningen kommer informa­tionsflödet lill börsen alt öka. Detta lär främst bli en följd av den informa­tionsskyldighet gentemot börsen, som fr. o, m, den 1 januari 1978 kommer att åvila de börsnoterade förelagen enligt särskilda inregistreringskonlrakt med börsen. De nyssnämnda lagändringarna vilar bl, a, på principen att uppgifter om de börsnoterade företagen skall behandlas så att irreguljära kursrörelser på börsen undviks. Mot den nu beskrivna bakgrunden synes ett upphävande av meddelarfriheten för de pereoner, som avses i lagen om fondkommissionsrörelse och fondböreverksamheten 37 a §, enligt organisa­tionernas uppfattning, vara etl naturiigt komplement till sekretessreglerna vid Slockholms fondbörs,

3§

Vad JK och juridiska fakulteten vid Lunds universitet har anfört om paragrafen redovisas under mbriken till 14 kap.

Övergångsbestämmelser

De särskilda övergångsbestämmelserna kommenteras en­ligt följande, Riksskatteverket har inga erinringar mot punkterna 7 och 8 i förslaget. Hovrätten för Västra Sverige påpekar atl bestämmelserna om bemyndigande i punkt 9 inte närmare har motiverats. Hovrätten vill hålla

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             550

före atl de principiella skälen för att riksdagen skall kunna lätt överblicka vilka tystnadsplikter som verkligen gäller väger avsevärt tyngre. Varje tystnads­plikt är ju en inskränkning av den grundlagssladgade yttrandefriheten. En lösning i stil med den som föreslogs av TK synes vara all föredraga (SOU 1975:102 s, 281), Svenska kommunförbundet utgår från all förvaltningsmyn­digheterna och kommunerna verkligen kommer all få befogenhet enligt punkt 9 att upphäva tystnadsplikten. Föreskrifter om tystnadsplikt torde enligt förbundet endast i begränsad omfattning förekomma i kommunala reglementen och instmktioner.

Några remissinstanser synes mena att den sekreiess som nu gäller för viss uppgift bör bibehållas även sedan den nya lagen trätt i kraft. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att det inte klart framgår vilka bestämmelser som avses skola gälla för sådana redan före ikraftlrädandel upprättade handlingar eller lämnade uppgifter som omfattas av sekre­tessbestämmelser, I punkt 4 ulsägs endasl, att förbehåll som gjorts med stöd av äldre lag fortfarande skall gälla. Med hänsyn till rättssäkerheten lorde man inte utan vidare kunna fömtsätta relroaklivitet. Det kan hävdas all lämnad uppgift eller uppsatt handling, som vid liden för avlämnandet eller uppsät­tandet var belagd med sekreiess eller tystnadsplikl, skall bedömas efler de vid denna lidpunkt gällande sekretessbestämmelserna, då fråga om utlämnande uppkommer. En handling eller uppgift kan nämligen ha fatt sin uiformning med tanke på att den varit sekretessbelagd och kunde ha avfattats på annal sätt eller fält ett mer begränsat innehåll, om det då stått klart all den skulle kunna utlämnas. Det kan t, o, m, förmodas att vissa uppgifter aldrig hade lämnats, om inte uppgiftslämnaren vetat alt de varit absolut sekretessbelagda. Betänkligheter möler därför mot att bl, a, självdeklara­tioner eller uppgift ur sådana som avlämnats under den nuvarande lagstift­ningens giltighet skulle kunna komma alt utlämnas i störte utsträckning med lillämpning av den kommande lagstiftningen. Om retroaktiv verkan av lagen skall ifrågakomma beträffande uppgifter rörande enskilt subjekt synes de antydda frågorna böra utredas med beaktande av de särskilda förhållandena rörande olika slag av uppgifter och ärenden. Man kan bl, a, ifrågasätta ett stadgande att del berörda subjektet ovillkorligen skulle beredas lillfälle all yttra sig i frågan före ett ev, utlämnande och kanske även ges rätt atl inom viss tid anföra besvär över beslut om utlämnande. Utlämnande skulle då ej fä ske förrän besvären avgjorts. Vid besvärsprövningen kunde även behovet av utlämnande beaktas. Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet uttalar atl om sekretesskyddet i något avseende skulle försvagas bör övergångsbestäm­melser utformas som tillförsäkrar tidigare lämnade uppgifter oförändrad sekretessgrad, Sveriges läkarförbund anser att det saknas en övergripande diskussion hur man skall förfara med äldre malerial som insamlats under nuvarande sekretesslags fömtsättningar. Det är givelvis tekniskt och prak­tiskt svårt att införa en övergångsbestämmelse angående uppgifter insamlade före 1 januari 1979 särekilt som lagförslaget ibland förstärker sekretesskyddet

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     ,,.,                    551

och ibland försvagar det jämfört med nuvarande ordning. Från den enskildes synpunkl lorde det emellertid ofta vara så all en uppgift iämnas just därför att mottagaren utlovat en mer eller mindre långt gående sekretess för uppgiften och därvid naturiigen redovisat gällande rätt. Förtroendet för lagstiftningen om skyddet för den enskildes integritet skulle säkert öka om här - likväl som inom straff- och specialstraffrätten - fördes en diskussion om principerna för retroaktivt verkande lagstiftning. Är det verkligen en självklarhet all sjukhusjournalerna från år 1929 blir offentliga handlingar om lagförslaget träder i kraft?

Några remissinstanser efteriyser övergångsregler för mer speciella situationer, y/k" anser alt en övergångsbestämmelse skulle behövas beträffande ärenden om utlämnande av allmän handling, vilka pågår när den nya lagen träder i kraft, Kammarränen i SundsvaU ger i huvudsak uttryck för samma ståndpunkt. Enligt kammarrätten bör delta och liknande problem i varje fall belysas genom motivuttalanden, Riksskatteverket fram­håller att det, om den nya sekretesslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1979, blir nödvändigt med nägon form av övergångsreglering till dess erforderiig följdlagstiftning till 2 kap, 6 § beslutals, annars fordras ett längre uppskov med den nya lagens ikraftträdande,

Riksskatteverket anmärker all hinder inte torde föreligga atl låta 22 § upphandlingskungörelsen upphöra all gälla, om föreliggande förelag till ny sekretesslag genomförs och under fömtsättning atl vad verkel har anfört rörande reglering i anslutning lill konsulters medverkan vid anbudsutvärde­ring beaktas,

11.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Sveriges domareförbund anser att det finns fog för kritik mol den formella utformningen av förslaget lill ändring av RB, Balken som i sill ursprungliga skick framstod som föredömlig med avseende på den obetydliga förekomsten av hänvisningar till annan lag - vilket är av särskilt värde med hänsyn lill alt den skall kunna Oäna som handledning i sittande rätt - belastas enligt förbundet i förslaget med hänvisningar som gör ifrågavarande bestämmelser mycket svåriäsla (t, ex, 5 kap, 1 §), 1 Domareförbundets PM anmärks dessutom att ändringarna i vissa avseenden troligen kommer atl bli opraktiska att tillämpa och medföra avsevärt merarbete för domstolsperso­nalen.

5 kap, 1 §

Ändringen i förevarande paragraf är i första hand föranledd av den i promemorian intagna ståndpunkten atl domstolsförhandling skall fä ske inför stängda dörrar i princip bara då det vid förhandlingen kommer att förebringas   uppgift   som   är   sekreiesskyddad   enligt   en   materiell

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              552

sekretessbestämmelse i sekrelesslagen. Kammarrätten i Göteborg och läns­styrelsen i Stockholms län förklarar att de inte har någol all erinra mot delta. Länsstyrelsen har heller ingen erinran mot att det hämtöver i de flesta fall krävs att del bedöms vara av synneriig vikt atl uppgiften hälls hemlig. Kammarrätten anser däremot all det skulle vara en fördel inte minsl från enkelhetssynpunkt, om detta ytterligare rekvisit kunde undvaras, i synnerhet som domstolarna även ulan ett sådanl rekvisit torde vara återhållsamma med alt hålla förhandling inom stängda dörrar. Kammarrätten anser atl den föreslagna konstruktionen dessutom fär en märklig effekt och anför:

Om man tänker sig ett fall där en uppgift om enskilds affäre- eller driftförhållanden skall lämnas vid en förhandling, kommer uppgiften all vara sekreiesskyddad enligt 9 kap, 15 § sekretesslagen (naturligtvis under där angivna förutsättningar). Uppgiften kan dock mycket väl omfattas av sekretess enligt någon annan paragraf i 9 kap. Det är dä denna paragraf som anger sekreiessen för uppgiften, eftersom 9 kap, 15 § är subsidiär lill andra sekretessbestämmelser till skydd för samma intresse, 1 etl sådant fall skulle det krävas alt det vore av synnerlig vikt atl uppgiften inte röjdes för atl förhandlingen skulle kunna hållas inom slängda dörtar. Om uppgiften däremol endasl omfattades av sekreiess enligt 9 kap, 15 §, skulle det på grund av undantagen i 5 kap, 1 § RB inte fordras att del vore av synneriig vikt atl uppgiften röjdes. Nu kan visseriigen sägas att 9 kap, 15 § uppställer krav på risk för avsevärd skada för all uppgiften skall omfattas av sekretess och alt detta regelmässigt lorde innebära alt det då också är av synnerlig vikt att uppgiften inte röjs, Kammarrällen vill dock ifrågasätta om det verkligen finns några sakliga skäl för den påtalade skillnaden,

Svea hovrätt anmärker belräffande del ifrågavarande rekvisitet atl det i vissa fall kan ankomma endast pä viss myndighet all pröva frågan om utlämnande av uppgift Ofr 3 kap, 2 § Iredje stycket och 3 § sekrelesslagen). Förekommer sådan uppgift vid domstolsförhandling, kan domstolen vara tvungen all förordna att förhandlingen i vad den gäller uppgiften skall hållas inom slängda dörtar. Hovrätten ifrågasätter om inte detta förhållande pä något sätt borde komma till uttryck i paragrafen.

Länsstyrelsen i Stockholms län tar upp yttrandet i promemorian (s, 164) om hur de föreslagna reglerna skall tillämpas av förvaltningsdomsto­larna. Enligt promemorian bör "genomgående uppställas regeln att för förhandling inom slängda dörtar inte krävs mer än alt vid domstolen gäller sekreiess för uppgift som kan väntas bli förebringad vid förhandlingen". Detta innebär enligt länsstyrelsen att innehållet i den nuvarande 16 § förvaltningsprocesslagen - att rätten får förordna om handläggning inom slängda dörtar, om det behövs av hänsyn till privatlivels helgd eller enskilds behöriga ekonomiska intressen - kommer att ändras. Något lagförslag till sådan ändring finns dock ej i promemorian. Om 16 § förvaltningsprocess­lagen ändras på sätt här sagls, kommer delta enligt länsslyrelsen inte atl innebära några ändringar i sak när det gäller möjligheten att hålla förhandling inom stängda dörrar. Länsstyrelsen har därför inget alt erinra mot en sådan ändring.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      v;,                     553

Kammarrätten i Sundsvall anser all de uttalanden som göre i promemorian angående förhandlingssekretessen vid förvaltningsdomstolarna är knapp­händiga. Enligt kammarrällens mening kan del ifrågasättas om man i fråga om förhandlingssekretessen bör vidmakthålla en särreglering för förvalt­ningsdomstolarna. En sådan särreglering är ägnad atl framkalla missförstånd och svårigheter vid tillämpningen som inte undanröjs av allmänna motivut­talanden av del slag som gjorts i promemorian, Kammarrällen förordar sålunda all de föreslagna bestämmelserna ses över med sikte på all åstadkomma en ordning som innebär att särregleringen om förhandlingssek­retess som finns i 16 § förvaltningsprocesslagen kan upphävas,

I anslutning lill förslaget till ändring i 5 kap, I § RB undersöks i promemorian i vad mån specialbesiämmelser i andra lagar angående möjlighel för domstol att hålla förhandling inom slängda dörtar kan upphävas med anledning av det nya andra siycket i nämnda paragraf Bostadsdomstolen konstaterar att några särekilda överväganden i del sammanhanget inte gjorts beträffande 17 § andra siycket lagen om bostads-domstol och 27 § andra siycket lagen om arrendenämnder och hyresnämn­der. Enligt bosladsdomstolens mening kan dessa bestämmelser upphävas,

Patentverkei noterar atl sekretessreglerna för domstolar i 12 kap, prome­morieförelaget även omfattar den blivande patentbesvärsrätten. För denna domstols del innebär detta att sekretess skall föreligga för uppgift som hos domstolen omfattas av sekretessbestämmelse enligt den föreslagna sekretesslagen, främst 9 kap, 11 §, Detta kan enligt patentverket fä till följd att en i patentmål i andra instans i samband med överklagande införd företagshemlighel kan bli föremål för patentbesvärsrältens beslut om sekre­tess med lillämpning av 22 § femte styckel palentiagen. Patentverket anför vidare:

Förhandlingssekreiessen i patentbesvärsrällen regleras i 10 § lagen om palentbesvärerätten, som träder i kraft den 1 januari 1978, Enligt denna paragraf skall i fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling vid domstolen gälla bl, a, 5 kap, I § RB enligt vilken paragraf förordnande all förhandling skall hållas inom stängda dörrar må meddelas bl, a, om anledning förekommer atl lill följd av offentlighelen yrkeshemlighet skulle röjas. Utöver vad som följerav nämnda paragraf i RB fär dock rätten enligt ovan angivna 10 § förordna om handläggning inom slängda dörtar, om del är påkallat för all förhindra att företagshemlighel uppenbaras. Därjämte stadgas atl om pateniansökan som är föremål för rättens prövning ej är tillgänglig för envar, rätten skall förordna om handläggning inom stängda dörtar,

Palenlverket konstaterar fortsättningsvis all beslämmelsen i 10 § andra meningen lagen om palentbesvärerätten i och för sig är ändamålsenlig och lämplig, eftereom företagshemlighel ofta är nära förknippad med patenian­sökan Oämför begreppei know-how), Palenlverket anser sig emellertid inte kunna tillräckligt överblicka, huruvida den nuvarande lydelsen av nämnda paragraf är i allo förenlig med grundtankarna i den föreslagna sekretesslagstiftningen. Enbart den omständigheten att en sekretessbelagd

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             554

uppgift kan förekomma vid en förhandling medför inte - med vissa undanlag - alt förordnande om hemlig förhandling fär meddelas (5 kap, 1 § andra stycket RB), Därlill krävs alt del bedöms vara av synneriig vikt att uppgiften ej röjs. Rätten tvingas sålunda bedöma viklen av att en uppgift röjes. Om det inte befinnes vara av synneriig vikt att uppgiften inte röjes, måste förhand­lingen vara offentlig, Eftereom sekretessen för uppgiften upphör, om den förebringas vid offentlig förhandling, kommer alltså rätten alt medverka liU alt sekretessen bryts för en hemlig uppgift, Palenlverket finner delta oacceptabelt och önskar sålunda att beslämmelsen i 10 § sista meningen lagen om palenlbesvärsrällen skall beslå,

JK anser att i andra stycket orden "undandragas offentlighet" bör ereätias med "hällas hemligt",

5 kap, 4 §

Svea hovrätt instämmer i och för sig i att del kan finnas ett behov av alt uppgiftema vid förhör, som med stöd av 1 § tredje stycket hållils inom slängda dörrar, inte blir tillgängliga för allmänheten. De uppgifter som avses bli skyddade återfinns emellertid i regel i en allmän handling hos domstolen. Någon begränsning i rätlen att ta del av handlingen föreligger inte utöver vad som följer av 12 § första styckel protokollskungörelsen. Från principiell synpunkt framstår del som mindre lyckat att tystnadsplikt skall kunna gälla för uppgift som återfinns i en allmän handling som är offentlig. Ett sådant förhållande står också mindre väl i överensstämmelse med de tankegångar som bär upp den föreslagna sekrelesslagen. Hovrätten avstyrker därför atl förordnande om tystnadsplikt skall kunna ske rörande vad som förekommit vid förhör som hållils inom slängda dörrar med stöd av 1 § iredje siycket, Behovel av att förhindra atl uppgifterna blir omedelbart tillgängliga för envar fär tillgodoses genom förordnandet om stängda dörrar. För sädana uppgifter som avses i 1 § andra siycket har rätten möjlighet atl förordna om sekretess. Tystnadspliktsföreskriften har då enligt hovrättens mening en naturiig funktion att fylla.

Den föreslagna andra meningen i paragrafen innebär alt rättens förord­nande om alt vad som förekommit vid förhandling inom slängda dörrar inte fär uppenbaras inte skall medföra någon begränsning i rätten all ta del av allmän handling. Läst efter sin ordalydelse innebär stadgandet enligt regeringsrätten atl exempelvis protokoll från förhandlingen i fråga inte berörs av förordnandet, Onri protokollet inte är sekretesskyddat enligt någon annan regel i förelaget, skulle del bli allmänt tillgängligt. Något sådanl kan inte vara avsett. Vad som åsyftas torde enligt regeringsrällen vara atl allmän handling som föreletts vid förhandlingen inte skall påverkas i offenllighetshänseende av förordnandet. Paragrafen bör justeras i enlighel härmed.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     -                       555

5 kap, 5 § Paragrafen har inte föranlett några särskilda uttalanden,

8 kap,

JK tillstyrker ändringarna i 8 kap, RB,

Sveriges advokatsamfund ansluler sig till den i förslagel uttalade meningen i anslutning lill 8 kap, 4 § RB att ingripanden i disciplinär ordning skall vara det normala sättet att beivra brott mot tystnadsplikt och alt fråga om väckande av åtal skall initieras av samfundei som regel endasl i de fall vari brott mol tystnadsplikt skett genom meddelande för publicering eller genom offentliggörande i massmedium, Samfundei erinrar dock om alt förslaget medför att det i vissa fall kan ankomma på t, ex, en Iryckfrihetsjury all göra uttalanden om innebörden av begreppet god advokatsed i fråga om advokats tystnadsplikt. Samfundet kan inte ansluta sig till den i förslagel i detla sammanhang uttalade förmodan all några skiljaktigheier i bedömningen av betydelse troligen inte skulle förekomma mellan ett sådanl organ och samfundei. En advokats lystnadsplikt är av grundläggande betydelse för advokatverksamheten. Det bör ankomma på samfundet atl enligt gällande ordning utforma innebörden av detta begrepp,

JK och kammarrätten i Göteborg jämför sekretessreglerna för privatpraktiserande advokater och advokater vid all­män advokatbyrå, yA" påpekar all tystnadsplikten inte är lika omfat­tande för de två kategorierna av advokater. Som JK redan påpekat under 10 kap, 11 § förslaget lill sekretesslag gäller denna paragraf enbart enskilds angelägenheter. Tystnadsplikten enligt 8 kap, 4 § RB föi annan advokat än sådan på allmän advokatbyrå gäller däremot uppenbariigen även myndighets angelägenheter. Kammarrätten i Göteborg framhåller atl för advokater vid allmän advokatbyrå skall enligt 10 kap, 11 § förslaget tUl sekretesslag gälla sekreiess för uppgift i ärende om rättshjälp eller annat biträde i enskilds angelägenhet, om del kan anlas att den enskilde har fömtsall att uppgiften skall behandlas förtroligt. Andra advokater skall däremol enligt 8 kap, 4 § RB vara skyldiga förtiga vad de erfar i sin yrkesutövning, där god advokalsed så fordrar. Denna regel har utformats med molsvarande bestämmelser i advokatsamfundets stadgar som förebild. Även om dessa olika uttryckssätt knappasl innebär någon saklig skillnad i fråga om sekreiess för de båda advokatkategorierna, bör dock beslämmelserna utformas på ett enhetligt sätt. Förelagsvis bör då reglerna utformas i enlighet med 10 kap, 11 § sekre­tesslagen. Detta överensstämmer med atl man i motiven (s, 570) avvisar att använda begreppei god advokalsed, eftersom del "anknyter till ell regel­system som ligger utanför sekretesslagstiftningens område och vars närmare uiformning bestäms av ett icke allmänt organ",

Svea hovrätt föreslår belräffande 8 kap, 4 § att uttrycket tystnadsplikt används också i fråga om advokat i privat verksamhet.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              556

Hovrätten för Västra Sverige påpekar belräffande 8 kap, 7 § att del i promemorian inte redovisas några egentliga motiv för förelaget all advokat i privat verksamhet skall kunna åtalas för brott mol tystnadsplikt endasl efler angivelse av organ för Sveriges advokatsamfund och oberoende av angivelse av målsägande. Förslaget synes oanlagbart. Del är ä ena sidan stötande att en målsägande oberoende av eget samtycke skall behöva finna sig i all hans privata förhållanden ventileras i en offentlig rättegång, ä andra sidan myckel otillfredsställande atl en målsägande som verkligen vill fä saken prövad skall vara beroende av ett organ sammansatt av kolleger till den felande advokaten för atl fä lill stånd prövning av etl opartiskt organ. Hovrätten föreslår atl åtal skall kunna väckas om och endasl om målsäganden angiver saken till åtal. Huruvida dämlöver skall krävas prövning, om åtal är påkallat frän allmän synpunkt, är av mindre betydelse,

23 kap 12 a och 14 §§

Förelaget all rät ten skall pröva vissa sekretessfrågor som uppkommer under förundersökningen kritiseras i Domareför­bundets PM. I denna tas sålunda upp förelagen alt rätten skall pröva om den som hörs under förundereökningen är bunden av tystnadsplikt samt att allmän handling som är hemlig och som behövs under förundersökning endasl fär tillhandahällas efter prövning av rätlen, I promemorian slälls frågan om detta betyder all rätten i brådskande lägen över veckoslut och helger kan nödgas ta ställning till frågor som föranleds av förundersökning belräffande sådana brott som t, ex, olaga hot, barnmisshandel eller egenmäk-lighet med barn, där behov atl inhämta uppgifter av förevarande slag stundom lorde förekomma? Eller las här med öppna ögon konsekvensen all undersökningsledarens uppgift kan bli omöjlig genom att han fär vänta alltför länge innan rättens beslul kan erhållas? Inte blir del lättare, om som särekilt uttalas (s, 678), del av rättens beslul skall framgå i vilken utsträckning den som vägrar att ytlra sig fär röja uppgifter och t, o, m, förnyade beslul kan påkallas under fortsatt förhör.

Några remissinstanser uttalar sig om hänvisningen i 23 kap, 14 § sista meningen till 38 kap, 8 § första siycket, Svea hovrätt anser att meningen har fäll en mindre lyckad uiformning. Eftersom del torde ligga i sakens natur att rätten skall tillämpa 38 kap, 8 § RB vid fråga om tillhanda­hållande av handling vid förundereökning, kan det enligt hovrätten ifråga­sättas om inte meningen hell kan uteslutas. Kammarrätten i Göteborg påpekar atl hänvisningen i den nya meningen avser endasl 38 kap, 8 § första stycket RB, I delta slycke anges endasl all beträffande handling som tillhör myndighet och som kan anlas äga betydelse som bevis rällen fär förordna all den skall tillhandahällas, I 38 kap, 8 § andra styckel anges dock en rad undantag från denna möjlighet. Hänvisningen till endasl 38 kap, 8 § föreia siycket innebär atl undantagen i andra siycket inte omfattas av hänvisningen.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                              557

Detta betyder all möjligheten all fä del av handlingar under förundersök­ningen är större än möjligheten alt fä del av handlingarna under rättegången. Detta lorde inte vara avsikten. Hänvisningen i 23 kap, 14 § synes därför böra avse hela 38 kap, 8 §, Paragrafen kan därvid utformas efter mönster av 40 kap, 7 § eller på följande sätt, "Rällen må på undersökningsledarens begäran förordna alt handling skall lillhandahållas vid förundersökningen. Därvid skall beslämmelserna i 38 kap, 8 § äga molsvarande lillämpning," SCB påpekar all i hänvisningen inte görs någon reservation för sekreiesskyddad handling. Tvärtom står del alt förordnande om tillhandahållande skall avse handling som sägs i 38 kap, 8 § första styckel, I specialmotiveringen (s, 679) kommenteras emellertid beslämmelsen sälunda, "Rällen skall därvid tillämpa 38 kap, 8 §", alltså tydligen även andra slyckel med dess undanlag, Etl förtydligande i lagtexten synes vara påkallat.

Bankinspektionen berör möjligheterna för inspektionen att lämna sekre­tessbelagd information till åklagarmyndighet vid förundersökning. Vad inspektionen anfört härom finns redovisat under 2 kap, 2 § förelaget till sekretesslag. Därunder redovisas också tullverkets synpunkter på verkets möjligheter alt lämna uppgifter lill undersökningsledaren i ett tullmål,

36 kap, 5 §

JK menar atl lagtexten i paragrafens f ö r s t a s t y c k e bör jämkas för atl underiätta läsningen.

Socialstyrelsen tillstyrker andra styckeli den del som gäller sjukvårds-sekretessen. Remissinstanserna är emellertid också kritiska mot styckel.

Ett par remissinstanser menar att andra stycket är oklart, Svea hovrätt påpekar sålunda att det inte tydligt framgår om förbudel i försia meningen gäller även dä sekretessen eftergiviis enligt 2 kap, 10 § sekrelesslagen. Tydligare motivullalanden är enligt hovrätten erforderiiga, I Domareförbun­dets PM uttalas att siycket fält en lydelse som gör paragrafen svår all förslå. Lättare blir del inte vid läsning av motiven i promemorian (s, 680), där del endasl förklaras att föreia och andra meningarna ofta avser samma personer och i regel var för sig torde leda lill samma resultat samt all, då detla ej är fallel, det förhörsförbud gäller som går längst. Det bör i detta sammanhang understrykas, all beslämmelse om rätt till tystnad som vittne bör kunna förstås inte bara av domare och advokater, som inför ett rällegångsproblem av sådant slag kanske med nägon möda kan i lugn och ro studera sig lill lösningen, ulan också av den hörde själv, som bereds lillfälle atl under en paus i rättegängen ta del av lagtexten.

Några remissinstanser lar upp frågan om den personkrets som omfattas av viltnesförbudel i andra slyckel. Socialstyrelsen menar att viiinesförbudei bör omfatta även den som till följd av 8 kap. 4 § sekretesslagen inte äger lämna uppgift. F. ö. anser styrelsen att vad som stadgas för advokai, läkare m. fl, i andra styckel andra meningen bör gälla alla dem som på grund av denna deras

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              558

ställning har mottagit en förtrolig hänvändelse i en personlig angelägenhet, I sammanhanget fär styrelsen även hänvisa till vad socialutredningen anfört i sitt betänkande på s, 718, Vidare tolkar styrelsen bestämmelsema i kapitlet sälunda alt t, ex, vittnesförhör kan äga mm i bammisshandelsfall. Sociala centralnämnden i Göteborg anmärker att i den mån förtroendesekretess införe även på andra områden än inom sjukvården och familjerådgivningen bör viitnesplikten inskränkas i motsvarande mån. Svenska kommunförbundet erinrar om att socialutredningen föreslår att tystnadsplikt inom sociahjänsten SkaU utgöra hinder föratt vittna, om inte samtycke eller särskill lagstöd finns. Motivet härför är främst att söka skydda det förtroendeförhällande som bör föreligga mellan sociahjänstens företrädare och klienten. På de skäl social­utredningen anfört och i anslutning till vad tidigare sagls under 8 kap, 4 § sekretesslagen om socialsekretessen instämmer styrelsen i socialutred­ningens förslag. Styrelsen avstyrker alltså promemorieförelaget i denna del såvitt gäller sociahjänsten. Av samma skäl bör socialutredningens synsätt också lillämpas i fråga rörande sekretess om enskilds personliga förhållanden inom skolväsendet. Detta medför att de undantag frän vittnesplikten som anges i 36 kap, 5 § RB också skulle avse den sekretess som finns angiven i lagförslagets 8 kap, 4 och 9 §§,

SCB kommenterar inskränkningen i fjärde stycket av förbudet mot vittnesförhör, SCB viU starkt hävda att i statistik­produktionens och därmed användarnas intresse krävs en regel som helt omöjliggör ett förordnande om tillhandahållande av uppgift i handling som omfattas av sialistiksekretessen i strid med det inlresse som föranlett denna sekreiess. Verket anser att utvecklingen påtagligt och allvariigt stöder ett sådanl krav på ett absolut hinder mol utlämnande av sekretesskyddat statistiskt malerial till domstol. Sådana laghinder finns i dag i bl, a, Kanada och USA, Sekretesskyddade uppgifter som insamlats av Stalistics Canada får sålunda enligt Statistics Act (17 §) inte yppas eller utlämnas lill domslol av den som avgivit sekretessförsäkran enligt nämnda lag, I USA är folkräk­ningsuppgifter (census reports) oåtkomliga för domstolarna och fär inte ulan uppgiftslämnarens samtycke användas i vare sig judicielll eller administrativt förfarande. Det bör här betonas att de angivna laghindren mot utiämnande lill domstol i Kanada och USA där tillmäts avgörande betydelse för statistikpro­duktionens existensmöjligheter. För atl ytteriigare belysa frågans betydelse vill SCB som exempel erinra om fallet med den s, k, Arbogapyromanen, Ärendet gällde en begäran år 1974 från länspolischefen i Västmanland all fä ta del av blanketter från folk- och bostadsräkningen år 1970 för hushåll i Arboga-Köping-Kungsör-områdel, Syflel var alt jämföra handstilen i blan­ketterna med handstilen i de meddelanden som Arbogapyromanen lämnat efter sig vid olika brottsplatser, SCB nekade utiämnande liksom senare regeringen, vilken därvid hänvisade lill möjligheten lill domstolsprövning. Denna prövning kom dock inte all innebära någon ändring i ullämnande­frågan i vare sig tingsrätt eller hovrätt, Slutiigen avslog riksåklagaren en

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2      ,   .                   559

begäran alt fä ärendet prövat i högsta domstolen. Om folkräkningsuppgif-tema hade måst utlämnas i del refererade fallel hade slor skada kunnat tillfogas statistikproduktionen. Den synpunkten kan också framföras att föreliggande förslag skulle innebära en försämring av statistikproduktionens villkor i jämförelse med den praxis som del refererade fallel givit upphov till därigenom att förelaget lill lag preciserar möjligheten till utlämnande. Del är angeläget atl underetryka att verket ser mycket allvariigt på denna fråga, måhända inte så mycket på den reella skaderisken som på den lucka i ell annars mycket tillfredsställande skyddssystem som förslaget till ny statistik-sekretess ger upphov lill. Verkets ställningstagande fär ses mol bakgmnd av bl, a, den väsentligt skärpta uppmärksamhet som från allmänhetens sida riktas mot integrilelsfrågorna i samband med statistik och forskning; möjligheterna för SCB att samla in fullständiga och tillförlitliga uppgifter från allmänheten beror i väsentlig grad på det inlegriletsskydd som kan erbjudas uppgiftslämnama. Lagtekniskt skulle SCB:s behov kunna tillgodoses genom ell tillägg i 36 kap. 5 § fjärde stycket RB som innebär atl den som till följd av 10 kap, 8 § i förslagel till ny sekretesslag ej äger lämna uppgift jämställs med "försvarare". Sociala centralnämnden i Göteborg påpekar att i fråga om uppgifter som omfattas av förtroendesekretess bör generelll gälla, alt viiinespliki föreligger endasl i samband med vissa allvarligare brottmål, i likhet med vad som nu är fallel belräffande viss sjukvårdspersonal och kommunala familjerådgivare,

I Domareförbundets PM uttalas all del är beklagligt all förslagel inte innehåller något a b s o 1 u t förbud med vittnesförhör om vad som förekommit vid domstols överläggning inom släng­da dörrar. De skäl som förbundel anfört i sitt yttrande över TK:s belänkande torde fortfarande äga giltighet,

I formellt hänseende erinrar Svea hovrätt om atl i paragrafen föreskrivs vitinesförbud i vissa fall för den som ej äger "lämna" uppgift. Ordet "röja" används i 6 a § och 23 kap. 12 a § RB för all uttrycka samma sak. Med tanke på bl, a, att ordel röja också förekommer i den definition av sekre­iessbegreppet som lämnas i 1 kap, 2 § andra punkten sekrelesslagen synes detta uttryck böra användas även i 5 §,

36 kap, 6 a §

Sociala centralnämnden i Göteborg ställer sig p o s i t i v lill den föreslagna paragrafen. Del är enligt nämnden en avgjord fördel med den föreslagna ordningen att en socialarbetare slipper ta ett personligt ansvar för att han i etl vittnesmål tvingas avslöja personliga och kanske utpräglat ömtåliga uppgifter om sin klient. Kommunstyrelsen i Göteborg instämmer i sociala centralnämn­dens i Göteborg ovannämnda synpunkter.

Förslaget att uppgifter, som omfattas av tystnadsplikt, skall - bortsett från de särskilt reglerade fallen - kunna förebringas som bevis i rättegång endast

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2                               560

om särskild anledning förekommer kritiseras av hovrätten för Västra Sverige. Hovrätten framhåller att huvudregeln beträffande tystnads­plikten nu visseriigen är all viitnesplikten viker. I alla de fall då tystnads­plikten innebär hinder att röja uppgift "obehörigen", "i olrängl mål" e, d, viker emellertid tystnadsplikten, och dessa fall torde vara de praktiskt sett viktigaste. Skälen för ändringen har inte redovisats. Den principiella möjligheten att i rättegång lägga fram bevisning oberoende av de inom förvaltningen gällande sekretessreglerna är av stor betydelse för rättssäker­heten. Hovrätten har sig intet bekant om all de gällande reglerna har medfört några ölägenheter och avstyrker bestämt den föreslagna ändringen,

I konsekvens med atl Svenska kommunförbundet, såsom redovisats under 36 kap, 5 § RB, anser att tystnadsplikt inom sociahjänsten i princip skall utgöra hinder för att vittna, avstyrker förbundet förslaget i 36 kap, 6 a § RB,

Ell par remissinstanser kommenterar hänvisningen i paragrafen lill 36 kap, 6 §RB, Kammarränen i Göteborg påpekar all del nu finns bestämmelser i 36 kap, 5 § RB som medför atl den som har lystnadsplikl inte som vittne fär utfrågas rörande omständigheter som omfattas av tystnads­plikten, inte ens inom stängda dörtar. Bestämmelsen skall iakttas ex officio och innebären frågeförbud, 136 kap. 6 § finns en annan, partiell begränsning av vittnesplikten som innebär bl, a, alt ett vittne kan vägra att uttala sig, om han därigenom skulle röja en yrkeshemlighet. Det förutsätts inte atl vittnet äger eller är anställd i det förelag som behöver skydda yrkeshemligheten. Det fordras inte ens att vittnet har åtagit sig att inte röja den. Bestämmelsen innebär inget förbud all ställa frågor till vittnet och rätten kan besluta alt vittnet skall lämna upplysningarna, om del finns synneriig anledning härtill. Denna del av förhöret kan nu ske inom stängda dörrar, (Jfr Ekelöf Rättegång, IV, 4 uppl, s, 129 ff,) I promemorian föreslås att 36 kap, 5 § ändras så atl frågeförbudei anknyts till de nya bestämmelserna om sekreiess (lystnads­plikl). Någon ändring av 36 kap, 6 § föreslås däremot ej, 136 kap, 6 a § föresläs en bestämmelse som utvidgar frågeförbudet till all avse vissl "annat fall än i 5 och 6 §§ sägs". Hänvisningen lill 6 § lorde vara felaktig, eftersom denna beslämmelse inte stadgar någol frågeförbud. Hänvisningen till 6 § bör därför utgå. Den nya beslämmelsen bör dä placeras närmasl efter 5 § och betecknas 5 a §, I Domareförbundets PM framhålls att det torde vara nödvändigt att ta ställning till om den föreslagna bestämmelsen skall vara en inskränkning i viitnesplikten på samma sätt som de nuvarande bestämmelserna i 5 § eller om den skall innebära atl frågeförbudei i 6 § utvidgas. Såsom beslämmelsen har utformats i förslaget, avses att bestämmelserna i 5 § skall utvidgas. Vad som föreslås i 6 a § bör därför i företa hand arbetas in i 5 §, I vart fall bör del inte finnas någon hänvisning lill 6 §,

Ett par remissinstanser berör beslämmelsen alt rätten skall inhämta yttrande från den myndighet, lill vilken den som åberopas som vittne är knuten, innan rällen tar ställning lill

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2        ,                      561

om beviset skall tillåtas. Kammarrätten i Göteborg menar alt beslämmelsen lorde bli relativt hanteriig, om frågan uppkommer innan målet sätts ul till huvudförhandling eller, för förvaltningsprocessens del, till muntlig förhand­ling. Man kan emellertid inte utesluta atl frågan kan uppkomma föret under vittnesförhöret genom all vittnet dä åberopar sin tystnadsplikt. Om rätten i den situationen så gott som undantagslöst skulle vara skyldig att höra den myndighei lill vilken den hörde är knuten, innan rätten avgör om frågan fär framställas, kommer pågående förhandlingar all fä avbrytas för all återupptas när myndigheten har yttrat sig. De praktiska svårigheterna har inte belysts i promemorian. Den som skall yttra sig för myndighetens räkning måsle bli informerad om den sekretessbelagda uppgiften och bör också ha kännedom om vilken betydelse uppgiften kan ha för utgången i målet. Denna information måste myndigheten fä från domstolen, kanske genom atl la del av handlingarna i ett omfattande mål, Kammarrällen finner alt den föreslagna skyldigheten alt inhämta yttrande från myndighet leder till ell byråkratiskt system, Beslämmelsen bör utformas så all domstolen faren rätt men inte en skyldighet att höra myndigheten, innan domstolen avgör om vittnet fär utfrågas rörande förhållanden som skyddas genom sekretess, I Domareförbundets PM framförs att om rätten skulle behöva inhämta uppgift från den myndighet till vilken den hörda pereonen är knuten innan en fråga fick framställas, skulle en huvudförhandling fä uppskjutas i avbidan på svaret. Detta synes leda till orimligheter som inte gärna kan ha varit avsedda,

Svea hovrätt framhåller att skyldigheten enligt 36 kap, 5 § fjärde stycket RB all avge utsaga i mål angående grova brott givelvis måste gälla även framför del förbud mol vittnesförhör som uppställs i 36 kap, 6 a § RB, Detla bör uttryckligen framgå av paragrafen,

38 kap, 8 §

Regeringsrätten kritiserar förslaget all rällen skall kunna förordna om tillhandahållande av även en icke allmän handling som tillhör myndighet. Regeringsrätten framhåller atl enligt 38 kap, 8 § RB f n, gäller om tillhandahållande av allmän handling, som förvaras hos statsmyn­dighet, vad därom är stadgat. Härmed avses 38 § andra styckel SekrL, Av förarbetena till RB kan inte klart utläsas vad som gäller beträffande icke allmän handling, exempelvis minnesanteckningar, ännu icke meddelade domar etc. Alt döma av uttalanden i doktrinen (se Ekelöf, Rättegång IV, 1977 s, 166)avser bestämmelserna i 38 kap, 1-7 §§ över huvud taget inte handling, som innehas av myndighet. En sådan tolkning vinner stöd av det förhållandel alt föreläggande att förete skriftlig handling enligt 5 § kan förenas med vite, I promemorieförslaget har möjligheten för domstol atl förordna om tillhanda­hållande av allmän handling flyttats över från 38 § andra styckel SekrL lill 38 kap, 8 § rättegångsbalken, I samband därmed har domstolens möjligheter

68 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                              562

utvidgats till all avse, förutom allmän handling, även "annan handling som tillhör myndighei". Genom denna utvidgning uppnås enligt promemorian att myndighels handlingar kan behandlas på samma sätt, oavsett deras konstitutionella karaktär. Den nu föreslagna beslämmelsen visar på en svårighet som gäller samordningen i stort mellan handlingssekretess och annan sekreiess. Enligt TF omfattas inte handlingar, som är minnesanteck­ningar eller som ännu inte upprättats, av den offentlighetsprincip lagen tillgodoser, enär de inte är alt anse som allmänna handlingar. Den föreslagna sekrelesslagen reglerar, förutom inskränkningar i den offentlighet som föreskrivs i TF, tystnadsplikt för uppgifter som kan finnas dokumenterade i icke allmänna handlingar, exempelvis minnesanteckningar eller utkast till domar och beslut. Något bärande skäl har ej anförts för all tillerkänna domslol möjlighet alt förordna atl myndighet skall tillhandahålla domstolen en myndigheten tillhörig handling, som inte är allmän, I promemorian har bl, a, anförts atl man härigenom skapar klarare gränser mol edilionspliklen. Enligt regeringsrättens mening kräver en beslämmelse av angivet slag en mer ingående analys. En bestämmelse av förevarande slag aktualiserar också frågan om vad som händer, om den myndighet del gäller inte önskar efterkomma domstolens begäran, F, n, synes ett domsiolsförordnande enligt 38 § andra stycket SekrL inte kunna bli föremål för besvär. Emellertid innehåller den föreslagna sekretesslagen en särskild beslämmelse om alt om statlig myndighet avslagit annan statlig myndighets begäran om att ta del av "handling" talan fär föras hos regeringen. Frågan om hur nu nämnda besvärsbestämmelse förhäller sig till ett förordnande enligt den föreslagna nya lydelsen av 38 kap, 8 § rättegångsbalken bör bli föremål för övervägande i lagstiftningsärendet, Regeringsrällen förutsätter slutligen alt möjligheten för domstol all förordna om införskaffande av allmän handling kommer alt gälla även förvaltningsdomstolama,//ovrfl»enyor Västra Sverige kritiserar förslaget atl uppgifter omfattade av handlingssekretess skall - bortsett från de särskilt reglerade fallen - kunna förebringas som bevis i rättegång endast om särskild anledning förekommer. Enligt 38 § andra styckel. SekrL gäller, bortsett från vissa särskilt angivna typer av sekreiess, alt hemliga handlingar efter förordnande av domstol skall kunna åberopas i rättegång, om de har betydelse som bevis. På samma skäl som hovrätten avstyrkt motsvarande förslag lill ändring i 36 kap. 6 a § RB avstyrker hovrätten förslaget i 38 kap. 8 § RB.J/C framhåller att rällen enligt 38 kap. 8 § RB i vissa fall inte får förordna alt handling skall tillhandahållas ulan att fö r s t pröva huruvida handlingen bör företes i målet.Prövningen bör enligt motiven ske innan rätten fär tillgång till handlingen. Detta sägs kunna ske genom atl rätten gör en förfrågan hos den myndighei som förvarar handlingen. JK är tveksam lill möjligheterna att på detla sätt inhämta nödig kunskap om handlingen. 1 vaOefall tror JK inte atl rätten kan faen "god bild" av om handlingen skall lillhandahållas i rättegången. I Domareförbundets PM

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 2        ,,,                    563

påpekas att förslagel utgår från atl prövning av om hemlig handling skall tillhandahållas domslol regelmässigt skall ske innan rätten hafl tillgång till denna genom förfrågan hos den myndighet som förvarar handlingen. 1 den praktiska tillämpningen blir detta förfarande troligen ganska svärhanlerligt.I formellt hänseende görs följande påpekanden. JK anser atl lagtexten i paragrafens andra slycke 1 bör jämkas för alt underlätta läsningen. Svea hovrätt påpekar atl paragrafens sista stycke synes ta sikte på handlingar som avses i paragrafens andra slycke iredje och Qärde punkterna. För tydlighetens skull bör detta lämpligen också anges i sista stycket. Enligt kammarrätten i Göteborg har paragrafens andra slycke 2 fått en utformning som inte är helt lyckad. Man får närmast del intrycket all handlingen inte fär lillhandahållas på grund av alt någon med viss tystnadsplikt råkat fä befattning med handlingen. Del avgörande för om handlingen skall fä tillhandahällas eller ej måste dock otvivelaktigt vara handlingens innehåll. Delta bör framgå tydligare av paragrafen. Förslagsvis kan beslämmelsen fä följande lydelse "handling vars innehåll är sådanl att någon ej må höras som vittne därom enligt - - -".

11.3 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

20 kap. 3 §

Paragrafen tillstyrks eller lämnas uttryckligen utan erinran av RÅ, Svea hovrätt och ÖB.

Två remissinstanser, JK och hovrätten för Västra Sverige, tar upp frågan vilken personkrets som straffbestämmelsen bör omfat­ta,

JK framhåller all när del gäller offentliggörande av hemlig allmän handling, torde f n, endast Oänsteman samt den som omfattas av förbehåll vid handlingens utiämnande, kunna bestraffas enligt 20 kap, 3 §, En fräga som vållat diskussion är om tillämpningsområdet för regeln bör vidgas så all den kommer att omfatta envar som tar del av hemlig handling och obehörigen offentliggör dess innehåll eller på annal sätt yppar dess innehåll för annan. Ett förelag med nyss angiven innebörd framlades av OSK, I promemorian avvisas delta förelag, huvudsakligen med motiveringen att någol behov av en sådan utvidgning - i förhållande till dagens läge - av del straftbara området knappast visat sig föreligga, JK vidhåller den uppfattning som OSK:s förslag är etl uttryck för. Sekretessreglerna är inte tillkomna av en slump ulan därför atl bakom dem ligger iniressen som funnits på olika sätt skyddsvärda. För den som trots sekretessreglema får se sin personliga integritet förnärmad eller sina ekonomiska iniressen lillspillogivna, är del en klen tröst atl fä höra alt sekretessbrottet begåtts av någon som inte är Oänsteman och all lagstiftaren därför ej ansett någon påföljd böra komma i fråga. Det är f ö, alt märka att den i promemorian föreslagna lösningen

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2                             564

utesluter inte bara den som saknar anknytning till myndighet utan också den som har sådan anknytning men tagit del av handlingen i fråga utanför sin verksamhei. Del görs ofta gällande - så även i promemorian - alt allvariiga fall av otillåtet offentliggörande kan beivras även utan en sådan regel som JK förordar. Man syftar dä på möjligheten att väcka talan enligt något lagmm i brottsbalken, I promemorian nämns som exempel spioneri. Ett annal exempel är förtalsbrollen. Detta är naturiigtvis riktigt men etl alternativ av detta slag står inte alllid till buds och dessutom "är möjligheterna att uppnå en fällande dom ofta betydligt mindre vid ett sådanl tillvägagångssätt än om man kunde väcka lalan för sekrelessbrott. Som en illustration till det anförda nämner JK följande fall, JK mottog ijuli 1977 en anmälan mot en artikel i tidningen Expressen, 1 artikeln hade intagits en bild av en medicinsk journal rörande H, M, Drottning Silvia, JK fann alt publiceringen inte var straffbar enligt gällande rätl. Den enda strafflestämmelse som kunde komma i fråga var nämligen 41 § sekrelesslagen och eftersom den för publiceringen ansvarige inte var Oänsteman kunde någol ansvar inte utkrävas, JK uttalade i sitt beslut all den rådande ordningen inte kunde anses lillfredsslällande och konstaterade samtidigt atl denna brist inte heller syntes bli avhjälpt genom del nu föreliggande förslagel till sekretesslag. En publicering av sjukjournalen kan enligt promemorieförfallarens mening tydligen inte anses så olämplig alt någol behov av en ändrad reglering är påkallad, JK är, som redan framhållits, av motsatt mening. För att fylla det behov som enligt JK sålunda föreligger fordras dels en bestämmelse som, i likhet med vad OSK föreslagit, förbjuder envar atl offentliggöra eller på annat sätt röja innehållet i hemlig handling, varav han tagit del, dels ock en straffbestämmelse som sanktionerar denna sekrelessplikl. Vad först gäller regeln om sekrelessplikl synes denna böra anknytas till den sekrelessplikl belräffande innehållet i hemliga handlingar som följer av reglema i 3-12 kap, i den föreslagna lagen och som gäller för de i 1 kap, 3 § upptagna personkalegorierna. Därigenom lorde del av OSK föreslagna rekvisitet "obehörigen" kunna undvikas även här. Den nya egeln synes kunna fogas till 1 kap, 3 § som ett nytt slycke, förslagsvis med följande lydelse, "Förbud som i försia slyckel sägs gäller även annan person än där angives, såvitt avser sekretessbelagd uppgift i handling varav han tagit del," Straffsanktionering av en dylik sekretessplikt synes kunna åstadkommas genom en lämplig uiformning av 20 kap, 3 § BrB, När det gäller avfattningen av 20 kap, 3 § har man i promemorian nöjt sig med en mycket begränsad justering. Enligt JK har därvid inte tillräckligt beaktats den nya funktion som paragrafen skall fylla. Med utgångspunkt från den terminologi som från den 1 januari 1978 förekommer i 7 kap, 3 och 5 §§ TF bör i paragrafen klart utsägas att den även behandlar olillAiet offentliggörande och oriktigt utlämnande av allmän handling. Paragrafen skulle förslagsvis kunna inledas på detta sätt: "Offentliggör eller utlämnar någon allmän handling som ej är tillgänglig för envar, eller röjer han eljest uppgift som han till följd av lag eller annan

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 2     v                      565

författning är pliktig att hemlighålla —," Genom denna formulering omfattar bestämmelsen också fall där någon är förbjuden alt röja eh uppgift på grund av myndighets förbehåll vid utlämnande av sekretessbelagd handling eller på gmnd av myndighels förordnande,

Samma spörsmål som JK tagit upp berör också hovrättenför Västra Sverige. Mot bakgmnd av vad som uttalades i förarbetena lill TF(SOU 1947:60 s, 253) synes enligt hovrätten den i promemorian hävdade meningen (s, 179), att man enligt gällande rätt i regel inte kan ingripa mol annan publiceringsan­svarig än den som har en hemlig allmän handling om hand i egenskap av offentlig funktionär, inte som hell säker, låt vara alt den har vissa goda skäl för sig. Det är emellertid fulll klart alt man vid TF:s tillkomst avsäg att stipulera etl straffansvar också för andra fall än det nyss nämnda, och hovrätten känner sig inte övertygad om att promemorians ståndpunkt är den lämpligaste. Man kan väl hävda atl ett ansvar för publicering av hemlig handling behövs som en motvikt mot den vidsträckta ansvarsfrihet som tillkommer meddelare. Ett sådanl straffansvar är också, såvitt avser uppsåt­ligt offentiiggörande, förenligt med den nya lydelsen av 7 kap, 5 § TF, Hovrätten är närmasl benägen alt föreslå att uppsåtligt offentliggörande genom skrift eller radio av allmän handling, som inte är tillgänglig för envar slraflbelägges även för den som inte har tystnadsplikt såsom offentlig funktionär eller lill följd av förbehåll.

Hovrätten för Västra Sverige kommenterar uttalandet i motiven att även den som bryter mol förbehåll som har gjorts vid utlämnande av handling enligt gällande rätt kan länkas bli straffad för brott mot tystnads­plikt. Möjligen är detla menar hovrätten anledningen till all förslaget inte uttryckligen kriminaliserar röjande i slrid mot förbehåll. Den rättstillämpning som i promemorian betecknas som tänkbar framstår emellertid ingalunda som säker. Hovrätten föreslår ett förtydligande, Straftbestämmelsen i 20 kap, 3 § BrB skulle kunna inledas på ungefär följande sätt, "Röjer någon uppgift, som han lill föUd av lag eller annan författning eller myndighets förbehåll vid lämnande av uppgift är pliktig all hemlighålla ,, „"

JK kommenterar förslagel att ansvar för oaktsamt brytande av tystnadsplikt inte skall ådömas i ringa fall, JK påpekaratt den föreslagna sekretesslagen är så pass svåröverekådlig och invecklad att det torde komma all höra lill sällsynthelerna atl åtal väcks eller att domslol dömer någon för culpöst brott mot en sekretessbestämmelse. Vidare lorde domstolarna, liksom tidigare vid Oänsiefel, även utan uttrycklig beslämmelse vara oförhindrade att underiåta att utdöma straff i ringa fall. Det är av dessa skäl tveksamt om förslaget på denna punkt har någon egentlig funktion att fylla. Del kan också rent principiellt starkt ifrågasättas om rätta vägen all göra det lättare för Oänsiemännen att klara sig från brydsamma tolknings- och lillämpningssiluaiioner är att genom en lagregel minska det straffbara området vid åsidosättande av sekrelessplikl. Följden kan bli att Oänsle-

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 2                              566

männen blir mindre noggranna vid bedömningen av sekretessfrågor och i stället "chansar", varigenom det sekretesskyddade intresset sätts i fara.

Åtskilliga remissinstanser är kritiska mot den föreslagna brottsrubri­ceringen. Regeringsrätten framhåller att meningen är att slraffsladgandet i 20 kap, 3 § BrB skall täcka också sådant obehörigt röjande av sekreiesskyddad uppgift som sker genom att en allmän handling som återger uppgiften utlämnas, I motiven lill föreslagen ändring av denna paragraf anförs all del visseriigen kan te sig någol oegentiigl atl benämna den straffbara gärningen brott mol lystnadsplikl när den begås genom all handling lämnas ut och när ordet tystnadsplikt inte har använts i den föreslagna sekretesslagen men all redan nu brollsbenämningen betecknar ett röjande av sekretessbelagd uppgift genom lämnande av information i skriftlig form. Regeringsrätten vill med anledning av vad sålunda anförts framhålla alt definitionen i 1 kap, 2 § lagförelagel blir av myckel central karaktär. Gärningen bör i 20 kap, 3 § BrB kallas brott mot sekrelessplikl, eftersom del är en sekrelessplikl som föreskrivs i 1 kap, 2 § lagförelaget, Brotlsbalkssladgandet skall visseriigen vara tillämpligt också då annan än offentlig funktionär bryter mol en för honom gällande tystnadsplikt, men brollsbenämningen bör ulan olägenhel kunna användas också pä sådan gärning, Gämingsbeskrivningen måsle också utfonnas på sådant sätt alt den otvetydigt omfattar brytande av förbehåll,som meddelats i samband med utlämnande av uppgift. Enligt yA:är en central fråga vilket tillämpningsområde 20 kap, 3 § BrB bör ha, JK delar uppfattningen all paragrafen bör omfatta såväl brott mot tystnadsplikl i egentlig mening som röjande av sekretessbelagd information genom utläm­nande av skriftlig handling. Den använda brollsbenämningen är därmed mycket oegentlig, i synnerhet som förelaget till sekretesslag över huvud taget inte nämner ordet tystnadsplikt i den del av lagen som innehåller de materiella sekretessreglerna. Även om detta ord förs in i 1 kap, 1 § eller ev, i lagens rubrik finns det enligt JK:s mening anledning att överväga en annan brotisbenämning. Den i promemorian avvisade benämningen "sekreless­brott" synes JK myckel lämplig. Domstolsverket anser alt benämningen sekrelessbrott är att föredra framför brott mot tystnadsplikt. Kriminalvårds­styrelsen menar att den föreslagna brottsbenämningen är språkligt missvi­sande. Socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen och SACOISR föreslår som brolls-mbricering brott mol sekrelessplikl.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3     -.                      567

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över socialutredningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv.

Handlingssekretess, tystnadsplikt och socialregister

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över socialutredningens (SU) betänkande kommit in från regeringsrällen, justitiekanslern, riksåklagaren, Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, kammarrätten i Sundsvall, kriminalvårdsstyrel­sen, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, datainspektionen, överbe­fälhavaren, socialstyrelsen, riksföreäkringsverket, statskontoret, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverkel, riksskatteverket, riksarkivet, universilets-och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk, statens planverk, bostadsstyrelsen, länsstyrelserna i Stock­holms, Uppsala, Södermanlands, Öslergöllands, Jönköpings, Krönobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbotlens län, institutet för social forskning, nämnden för samhällsinfor­mation, statens handikappråd, statens ungdomsråd, familjelagssakkunniga, ungdomsfängelseutredningen, decenlraliseringsutredningen (Kn 1975:01), utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt, barnomsorgsgruppen (S 1973:07), socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975:02), hälso- och sjukvårdsut­redningen (S 1975:04), utredningen (Fi 1976:06) om kommunernas ekonomi, studiestödsulredningen (U 1975:16), sysselsättningsulredningen (A 1974:02), 1974 åre utredning (A 1974:08) om en allmän arbetslöshetsföreäkring. Riksdagens ombudsmän. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet efter hörande av samtliga landstingskommuner, Botkyrka, Stockholms, Håbo,Tierps, Uppsala, Linköpings, Kalmar, Klippans, Helsingborgs, Malmö, Halmstads, Göteborgs, Sienungsunds, Borås, Skövde, Vara, Arvika, Gmms, Karlstads, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Ljusdals, Öslereunds, Skellefteå, Vilhelmina och Luleå kommuner, Landsorganisationen (LO), Tjänstemän-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                               568

nens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Lantbm­karnas riksförbund. Svenska arbetsgivareföreningen. Försäkringskasseför­bundet, Sveriges socionomers riksförbund, Föreningen Sveriges socialchefer, Försäkringsanslälldas förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Sveri­ges socionomförbund, Sveriges socialförbund, Sveriges sociologförbund. Föreningen Sveriges frivårdsOänslemän, Sveriges kommunaUjänslemanna-förbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund. Svenska läkare­sällskapet, Sveriges psykologförbund. De handikappades riksförbund. Pensionärernas riksorganisation. Folkpensionärernas riksförbund. Sjukvår­dens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI), Socio­logiska institutionen vid Stockholms universitet. Nykterhetsvärdens anstallsförbund, Nykterhetsrörelsens landsförbund. Svenska nykterhets-vårdsförbundet. Centralförbundet för Alkohol- och narkolikaupplysning (CAN), Handikappförbundens centralkommitté. Sällskapet Länkarnas riks­förbund, Kamralföreningen Länken, Riksförbundei mot alkoholmissbruk. Alkoholproblematikernas riksorganisation, Riksförbundei för hjälp åt läke­medelsmissbrukare, Riksförbundei för social och mental hälsa. Föräldraför­eningen mol narkotika. Riksförbundet Hem och Skola, Kommunal- och landstingsanslällda familjerådgivares förening. Svensk kuraloreförening. Övervakarnas riksförbund. Svenska Diakonsällskapel, Sveriges förenade studentkårer. Socialhögskolomas studenikärere organisation. Svenska röda korset, Frälsningsarmén, Fosterföräldrars riksförbund. Svenska kyrkans diakoninämnd och Föreningen barnens rätt i samhället.

Dessutom har yttranden kommit in frän ell stort antal andra kommuner, organisationer, föreningar och enskilda. Omkring hälften av alla remissin­stanser berör SU:s förslag om handlingssekretess, tystnadsplikt och socialre­gister,

2 Tystnadsplikt och handlingssekretess

2.1 Allmänt

Remissinstanserna ansluter sig i slor omfattning till SU:s förelag. Man betonar därvid ofta i likhet med socialstyrelsen att de föreslagna beslämmel­serna är enkla och klara samt ger skydd för den enskildes personliga integritet.

Till de remissinstanser som hell eller delvis tillstyrker SU:s förslag till sekretess på socialvårdsområdel hör regeringsrätten, socialstyrelsen, riksför­säkringsverket, länsstyrelserna I Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Haltands. Älvsborgs, Örebro, Göteborgs, Västernorrlands och Västerbottens län. Svenska kommunförbundet, flenalei kommuner som har yttrat sig i frågan, LO, TCO, SACOISR, Sveriges socionomförbund, Sveriges socionomers riksförbund, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresäU-skapet.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3      •   '                    569

Några remissinstanser avstyrker hell eller delvis SU:s förslag till sekretess­regler. Man förordar i allmänhet att sekretessreglerna på socialvårdsområdel i stället skall fä den utformning som har föreslagits i justitiedeparlemenieis promemoria (Ds Ju 1977:11), Till dessa remissinstanser hör kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, datainspektionen, länsstyrelserna i Söderman­lands och Göteborgs och Bohus län. Flera andra remissinstanser tar inte ställning för eller emot SU:s förslag men erinrar om betydelsen av alt sekretessen på socialvårdsområdel inte försvårar samverkan med andra vårdområden.

2.2 Tillstyrkande remissvar

Regeringsrätten -som i sitt yttrande behandlar bådejusiitiedeparlemenlels promemorieförslag och SU:s betänkande i sekretessdelen - avvisar för både sjukvårds- och socialsekrelesserna en uppdelning på två sekrelessnivåer, en starkare förlroendesekretess och en svagare för uppgifter som inte har lämnats i förtroende. Den förtroendesekreiess som har föreslagits i departe­mentspromemorian för sjukvården gör det enligt regeringsrätten nödvändigl alt i palienOournaler och liknande handlingar markera om en införd uppgift har förtroendekaraktär. Uppdelningen av sjukvården på etl område där förtroendesekretess inte gäller lar vidare föga hänsyn till patienternas och deras anhörigas behov av skydd mot insyn i känsliga personliga angelägen­heter. Regeringsrätten framhåller all i detta hänseende går ingalunda någon skiljelinje mellan sjukvård som ej innebär myndighetsutövning och annan sjukvård. Utan en regel om sekretessens fortlevnad i oförändrad form vid vidarebefordran mellan myndigheter skulle förtroendesekrelessen också kunna gå över lill en mindre grad av sekretess.

Regeringsrätten påpekar vidare att både sjukvården och socialvården är myckel personaliniensiva och rymmer ell stort antal personalkategorier med mycket skiftande fömtsättningar att hantera sekretessregler. Dessa måsle därför vara så enkla och lättillämpade som möjligt. Inte minst viktigt är att vederbörande inför propåer om utlämnande av uppgifter har ell klart handlingsmönster alt följa. Med ett skaderekvisit uppstår alltid möjlighel för den som vill ha uppgifter utlämnade att argumentera för atl utlämnande i själva verkel är tillåtet.

Regeringsrätten förordar all inom sjukvård och socialvård skall gälla en enhetlig sekreiess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden av i princip absolut karaktär. Till dessa verksamhetsgrenar bör också hänföras verksamhet som avser omprövning av beslut samt lillsyn. Från sekre­tesskyddet bör undanlag föreskrivas enligt principer som har angetts i departementspromemorians lagförslag med vissa kompletteringar. Den för sjukvården och socialvården gällande tystnadsplikten bör i hela sin omfatt­ning genombryta meddelarfriheten. Regeringsrällen anmärker all den regle­ring av sjukvårds- och socialvårdssekreiessen som man förordar i stort sett

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                               570

följer de riktlinjer som har föreslagits av SU,

Socialstyrelsen anser atl i princip bör gälla att den berörde ges största möjliga insyn i sociahjänstens handlande, medan han själv i möjligaste mån fär avgöra om och i vilken usiräckning uppgifter om hans personliga förhål­landen skall lämnas ul till andra. Härigenom åstadkommer man de bästa förutsättningarna för ett förtroendefullt förhållande mellan sociahjänsten och allmänheten och för utveckling av en arbetsmetodik som bygger på den hjälpsökandes medansvar för åtgärder och behandling.

Socialstyrelsen framför vissa synpunkter som berör både departementsför­slagel och SU,

Styrelsen kan inte finna all justitiedepartementets förslag uppfyller de krav på enkelhet som socialutredningen förespråkar och befarar att det skulle vara svårt för sociahjänstens hela personal att hålla sig väl orienterade om de relativt komplicerade beslämmelserna. Enligt jusiitiedepartemenlels förelag skall sekretess gälla för sociahjänsten rörande enskilds personliga förhål­landen om del ej måste antas all uppgiften kan röjas ulan men för den enskilde och hans närstående. Det blir således myndigheten som skall avgöra om utlämnanden av uppgifter kan skada den enskilde. Socialutredningen föreslår alt huvudregeln skall gälla all uppgifter om personliga förhållanden är hemliga och att den enskilde i de flesta fall skal! lä avgöra om uppgifter skall utlämnas. Vissa undanlag föreslås beroende på annan lagstiftning som skyddar barns, utvecklingsstördas och psykiskt sjukas intressen saml vissa samhällsintressen, - Styrelsen ansluler sig i princip till socialuiredningens förelag med moiivering all bestämmelserna är enkla och klara saml ger skydd för den enskildes personliga integritet. Vidare anser styrelsen all gemen­samma besiämmelser bör gälla för sociahjänsl och sjuk- och hälsovård för att ge goda förutsättningar för samverkan mellan de båda områdena.

Riksförsäkringsverket anser all enhetlig sekreiessregel ulan någon form av skaderekvisii och ulan särbehandling av förtroendesilualioner bör införas,

SU:s förslag jämföre med departementspromemorians av länsstyrelsen i Jönköpings län som bl, a, framhåller följande.

De faktorer, som kan anses särekilt beaktansvärda när det gäller att bestämma sekretessen inom socialvårdsområdet är I) enkla och klara regler för tillämpningen av sekretessen, 2) intresset av skydd för enskilds personliga förhållanden och 3) allmän insyn i och kontroll av myndigheternas verksam­het. Även om den försia faktorn är den kanske minst betydelsefulla saknar den inte intresse, Reglema måsle vara så utformade atl de blir lätta all tillämpa. Delta bl, a, med hänsyn lill atl del aren vid krets av Oänsteman med skiftande förulsältningar, som skall tillämpa dem. Tjänstemännen måste i möjligaste mån befrias från svåra avgöranden, Atl reglerna är enkla är naturligtvis önskvärt även frän klienternas synpunkt, Behovel av entydiga regler om sekretessen är alltså enligt länsstyrelsens mening angelägel all tillgodose, - Del kan måhända påslås atl följden av alt reglema görs enkla kan bli atl sekretessen fär en vidare omfattning än som i och för sig är motiverat. Länsstyrelsen anser emellertid inte ett sådant skäl tillräckligt vägande för att underiåta all göra reglerna enkla och klara, - Den andra faktorn, intresset av skydd för enskilds personliga förhållanden, bör tillmätas slor betydelse vid bedömningen  av  sekretessens  omfattning,   Ell   av   socialuiredningens

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3    v,-                     571

huvudmål har varit all åstadkomma regler som kan skapa förutsättningar för ett förtroendefullt förhållande mellan deri framlida sociahjänstebs organ och dess klienter. Besluten skulle med ell sådant förhållande kunna fattas i samförstånd. Om klienten kan misstänka atl hans inlresse av diskretion ej kommer all tillgodoses blir han troligen obenägen atl samarbeta i önskvärd omfattning. Myndigheterna kan då inte fungera som man fömtsall i socialuiredningens förslag, - Även intresset och behovet av allmän insyn och kontroll av myndigheternas verksamhet är berättigat. Frågan är dock hur tungt denna faktor bör väga i förhållande lill den enskildes inlresse av sekretess för personliga förhållanden, Länsslyrelsen anser att den enskildes intresse i princip bör ha företräde framför det allmännas. Ett skaderekvisit så utformat atl bevisbördan vilar på den som vill hävda ell utlämnande, vilket föreslagits i promemorian, kan inte anses tillräckligt långtgående.

Länsstyrelsen I Malmöhus län finner vid en jämförelse mellan departe­mentspromemorians förslag och SU:s alt del visserligen kan ifrågasättas om inte SU i vissa stycken har föreslagit en alltför långtgående sekreiess. Med hänsyn till de känsliga förhållanden som avses att skyddas med sekretessen vill länsstyrelsen dock inte göra någon erinran mot SU:s förslag. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner SU:s förslag lättöverekådligl och ändamålsenligt, dock med en alllför accentuerad slutenhet.

Svenska kommunförbundet hänvisar lill vad förbundel har anfört i remiss­yttrande över justitiedepartementets promemoria, Detla innebär samman­fattningsvis all styrelsen har anslutit sig till SU:s synsätt med tanke på att SU:s förslag bäst tillgodoser socialtjänsten och den enskildes behov, I yttrandet från Stockholms kommun framhålls alt den av SU föreslagna allmänna regleringen ger det skydd för den enskilde som är en nödvändig förutsättning för ell förtroendefullt samarbete i de frågor som socialvärden har att handlägga. Man motsätter sig också att meddelarfrihet införs på socialvårdens område och anser all om promemorieförslaget genomförs blir skaderisken så betydande att intresset för offentlig insyn inte uppväger delta. Liknande synpunkler framförs i de remissyttranden som har kommit in från bl, a, Helsingborgs, Malmö, Västerås och Gävle kommuner.

LO instämmer hell i utredningens förslag. Man framhåller atl det är ell omistligt krav atl de människor som söker sig till socialtjänsten skall bemötas med förtroende. De uppgifter som de då lämnar måste vara en sak mellan klienten och berörd Oänsteman, I annat fall finns del risk för att de som är i behov av hjälp och stöd avhåller sig från att kontakta sociahjänsten, LO uttrycker sin oro över tystnadspliklskommilténs förelag, som tycks försvaga skyddet för sociahjänstens klienter, TCO framhåller all den enskilde har rätt till skydd för sina privata förhållanden. Det är också en fömtsättning för all kunna uppnå ell förtroendefullt samarbete, TCO menar vidare atl den offenllige funktionärens rätt lill yttrandefrihet bör vika för den enskildes inlegriletsskydd. Tystnadsplikten bör således enligt TCO gälla som huvud­regel och endasl kunna brytas i de fall socialutredningen föreslår,

SACOISR, som samtidigt yttrar sig över förslagen i justitiedepartementets promemoria, anser bl, a, att skaderekvisii med olika nyanser som innebäratt

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                              572

sekreiessen på vissa områden fär olika styrka kan komma att skapa svårigheter i den praktiska tillämpningen. Det kan dock vara motiverat att använda skaderekvisit om man önskar undvika en alllför stel lillämpning av en sekretessbestämmelse, SACO/SR framhåller all socialvården enligt SU skall framstå som en på frivillig grund byggd verksamhei för stöd och bistånd åt enskilda. För att socialvården skall kunna leva upp lill detta synsätt krävs all klienterna känner förtroende för den som sköter sociahjänsten och all klienterna med trygghet kan anförtro dem sina och närslåendes problem. Nu angivna förhållanden talar enligt SACO/SR:s mening för att någon form av förtroendesekretess bör införas på socialvårdsområdet. De undantag som även förtroendesekretess inom socialvården måste vidkännas bör kunna utformas i huvudsaklig överensslämmelse med SU:s förslag, SACO/SR instämmer vidare lill fullo i SU:s uppfattning och synsätt när del gäller meddelandefriheten på socialvårdsområdel. Om del finns behov av tillrätta­lägganden, bör man kunna lösa detta genom atl utnytOa en möjlighet som anvisas i promemorian, nämligen atl lämna ut uppgifterna till vederbörande journalist med förbehåll all uppgifterna inte fär publiceras.

Föreningen Sveriges socialchefer understryker viklen av att socialuired­ningens förelag lill handlingssekreless och tystnadsplikt förverkligas. Det är synneriigen angeläget att tillgodose enskilda personere inlresse av atl inte fä uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade lill obehöriga. Föreningen anser alltså all huvudregeln skall vara sekretesskydd. Vissa invändningar kan dock riktas mol utredningens förelag. Enligt utredningen fär socialnämnden lämna ut uppgifter rörande enskilds pereonliga förhål­landen i vissa i lagen definierade fall. Undantag görs dock för uppgifter som erhållits i familjerådgivning och medlingsverksamhet. Även andra sociala behandlingsinsatser är emellertid av den arten all de ej bör fä lämnas ut. Undantaget bör därför gälla alla uppgifter som lämnats i förtroende såvida de inte har direkt samband med ärende som gäller tillgodoseende av värd enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underåriga eller utbetalning av ekonomiska bidrag,

Sveriges socionomers riksförbund instämmer i socialuiredningens skarpa kritik av OSK:s förelag. Huvudregeln måsle alUjämt vara all handlingar på del sociala vårdområdet skall vara sekretesskyddade i vad avser enskilds personliga förhållanden. Det är nödvändigt för atl skapa ett förtroendefullt samarbete mellan sociahjänsten och dess klienter. Detta är också etl av socialutredningens mål. Förtroendesituationen kommer all fä stor betydelse i den framtida socialvården. Detta bör beaktas - som socialulredningen skriver - då reglerna om handlingssekreless utformas, Förbundel instämmer i atl reglerna om handlingssekreless bör sammankopplas med beslämmelserna om tystnadsplikt pä del sätt utredningen föreslår, dvs, atl huvudprincipen blir all handling inte fär utlämnas i den del den innehåller uppgift om vilken tystnadsplikt råder, Förbundel ansåg i sill yttrande över principbetänkandet att bestämmelserna om tystnadsplikl inte var tillfredsslällande utformade.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3   ;„j.                      573

Man menade all tystnadsplikten inom socialvården borde utformas på liknande sätt som inom familjerådgivningen. Detta innebar alt förbundel ansåg det vara klientens rättighet all själv avgöra vilka uppgifter som fick lämnas vidare lill annan myndighei, Förbundel noterar med tillfredsställelse all tystnadspliklsbeslämmelserna i SU:s förslag har en klart bättre utform­ning. Förslaget tillgodoser klientens högt ställda krav pä personlig integritet. Detta är av störeta vikt med tanke på sociahjänstens starka inriktning mol frivillighet och förtroendefull samverkan. Inom hälso- och sjukvårdens område finns begreppei förtroendesekreiess. Starka skäl talar enligt förbundel för likartade regler inom såväl hälso- och sjukvård som social­vård,

Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet framhåller samstäm­migt atl förstärkningen av socialarbetarnas och sociaUjänstens sekretess och tystnadsplikt är angelägen och berömvärd. Läkarförbundet tilläggeratt del är en förutsättning för ett arbete enligt föreslagna intentioner att socialOänsten fär en belydande skärpning vad handlingssekretess och tystnadsplikt beträffar jämfört med nuvarande förhållanden. Förutom det interna arbetet är del nödvändigl med tanke på samverkan med t, ex, sjukvärden. Den hjälpsökande måsle veta att kunskaperna om hans privata förhållanden stannar hos dem lill vilka förtroende lämnas eller vidarebefordras på ett sätt som han själv sanktionerar.

2.3 Avstyrkande remissvar

Kammarrätten i Göteborg avstyrker SU:s förelag om en i princip absolut sekreiess på sociahjänstens område. Det materiella innehållet i gällande regler om handlingssekreless och tystnadsplikt på socialvårdsområdet anser kammarrällen i huvudsak lillfredsslällande. 1 en ny sekretesslagstiftning bör reglerna kunna utformas i princip på sätt som har föreslagils i justitiedepar­tementets promemoria. Kammarrätten framhåller bl. a, följande.

Huvudprincipen i svensk rätt är alt allmänna handlingar är offentliga. Enligt kammarrättens mening är del inte tillfredsställande att göra ell generellt undantag från denna princip inom socialtjänstens område. Ett sådant undanlag kan lätt fä till följd atl liknande avsteg göre för angränsande vårdområden, exempelvis sjukvården. SU:s förslag har visseriigen fördelar. Reglerna lorde bli lätta atl tillämpa och kan dessutom bidra lill atl öka klienternas förtroende för sociahjänsten. Kammarrällen anser emellertid alt förslagel alllför myckel bortser från offenllighetsintresset. Som förslaget är utformat kommer uppgifterna inte att kunna lämnas ul, även om det klart kan konstateras alt ullämnanaet inte skulle medföra någon som helst skada. En så vidsträckt sekreiess anser kammarrätten inte sakligt motiverad. Tvärtom är del angelägel all undantagen från offentlighetsprincipen utformas så snävt alt sekreiess kommer alt gälla endast när det verkligen finns anledning lill del. Med ett sådant önskemål torde det vara oundvikligt alt ta in någon form av skaderekvisit i reglerna. Utformas skaderekvisilet efler mönster av vad som föreslås i justitiedepartementets promemoria i fråga

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                               574

om socialsekretessen ("omvänt skaderekvisit"), lorde riskerna för inlrång i den personliga integriteten via sociaUjänslen bli försumbara.

Rikspolisstyrelsen understryker all sekrelesspörsmålen belräffande social­Oänsten bör regleras i enlighel med förslagel lill ny sekretesslag (Ds Ju 1977:11) och att rikspolisstyrelsens synpun kter över delta förslag därvid även bör beaktas.

Datainspektionen hänvisar till sill yttrande över departementsförslaget. Datainspektionen har där föredragit departementsförslagels lösning av sekretessfrågan framför socialutredningens. En lösning med presumtion för sekreiess, vilken kan genombrytas endasl "om det ej måsle antagas all uppgiften kan röjas ulan men för den enskilde och hans närslående", synes enligt datainspektionen tillgodose det sociala områdets sekrelessbehov. En sädan regel torde också vara förhållandevis lätt all tillämpa eftersom all osäkerhet förhindrar utlämnande. Datainspektionen framhåller vidare följande.

Enligt datainspektionens uppfattning kan det inte vara ett integrilelsin-Iresse att hemlighålla information i högre grad än nödvändigt. Tvärtom lorde både delta intresse och intresset av förtroende för de sociala myndigheternas arbete vinna på alt en viss insyn godias när så anses möjligt. Frågan om hur långt man kan gå i delta hänseende för alt exempelvis i massmedia tillrättalägga felaktiga uppgifter har diskuterats av bl. a. offentiighels- och sekretesslagsliflningskommillén och lyslnadspliklskommiltén. Datainspek­tionen stöder den av socialulredningen framförda för den enskilde fördelak­tigare lösningen. Enligt vad som tidigare uttalats anser datainspektionen alt stor vikt bör läggas vid att den enskilde får insyn i ärenden som rör honom. En sådan uppfattning synes ha kommit till ullryck i 14 § förslaget lill social­nämndslag. Utredningen lägger också slor vikt härvid enligt vad som uttalas i avsnitt 42.4.8. Datainspekiionen anser till skillnad från utredningen detla krav vara så starkt att någol undanlag knappasl kan medges och vill därför i denna del i huvudsak ansluta sig lill del nämnda departementsförslagel, som i 2 kap. 10 § har en regel av denna innebörd för vilken stadgas undanlag endast i fräga om sjukvård och hälsovård (8 kap. 3 §). Måhända påkallas en särreglering i exempelvis de fall när barns vistelseort hålls hemlig för någon av dess föräldrar, som kan vara att anse som part i ärende om barnets vistelse. Detta kan motiveras av hänsyn lill barnet. Sekreiess gentemot föräldrar i sådant fall kan dock endast medges om särskilda skäl föreligger. - Slor vikt bör läggas vid atl information om enskilda stannar inom en begränsad grupp av förtroendemän och Oänsteman. Sekreiess och tystnadsplikl bör därför, som utredningen föreslagit, gälla såväl mol allmänhet som gentemot andra myndigheter, men också, så långt delta är möjligt med hänsyn lill del sociala arbetet, mellan personer och enheter inom de sociala myndigheterna. En längre gående begränsning än den i exemplet i specialmotiveringen till 20 § socialnämndslagen nämnda bör givelvis eftersträvas. Socialnämnderna bör söka finna sådana arbetsformer som begränsar behovet av informationssprid­ning om enskilda. En sådan ordning stämmer för övrigt bäst med utred­ningens grundtanke om förtroendefullt samverkande mellan myndighei och individ. Det synes lättare för en person att i förtroende vända sig lill en viss Oänsteman än till den sociala myndigheten som sådan företrädd eventuellt vid olika tillfällen av olika personer. Det nu sagda kan emellertid med hänsyn

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 3   ;(.i                      575

lill pereonalomsällning m.m. inte vara annat än ett riktmärke. - Diarier och liknande bör på sätt i det nämnda deparlemenisförslaget anges vara offentliga. Med del obligatoriska innehåll i diarierna som föreslås -och som godtas av datainspekiionen - lorde inte offenllighet medföra risk för den pereonliga integriteten. Känsliga uppgifter bör givelvis hållas utanför ett sådanl offentligt diarium, - Såsom i 8 kap, 4 § departementsförslagel angivits bör samtliga beslul om någons omhändertagande för vård vara offentliga. Socialutredningen synes inte vilja gå helt så långt i fråga om offentlighet.

Enligt länsstyrelsen i Södermantands län har SU gått för långt i sin strävan all förse socialvården med sekretesskydd. Länsstyrelsen anför.

Del kan varken vara behövligt eller förenligt med offenllighetsintresset all utesluta varie möjlighel till insyn utifrån i ärenden som rör enskild person. I varje enskilt fall bör en avvägning göras om sekretess är erforderiig. Sekretessen bör ju inte sträcka sig lill fall där man kan känna säkerhel för att ell offentliggörande inte leder lill skada. Regelsystemet för socialsekrelessen bör alltså innehålla etl skaderekvisii. -1 fråga om tvångsmässiga omhänder­taganden för vård framstår det som särskilt angeläget att den offentliga kontrollen lämnas tillfälle all granska myndigheternas handläggning. Beslut om tvångsmässiga omhändertaganden bör alltså vara offentliga, oavsett om socialnämnd eller förvaltningsdomstol meddelat beslutet. Även utredning­arna i dessa mål och ärenden bör vara offentliga, men möjlighet lill sekreiess skall finnas om risk för skada föreligger. - Möjligheten lill önskvärd insyn i fräga om tvångsmässiga omhändertaganden - både inom sjuk- och social­vården - kan ökas genom meddelarfrihet. Utredningen har ställt sig helt avvisande lill tanken all tystnadsplikten också i fräga om dessa ärenden fär vika för meddelarskyddet. Länsstyrelsen anser all del föreligger ett uttalat behov av att de socialvårdande myndigheterna fär möjlighel att bemöta felaktiga uppgifter rörande socialvårdsärenden. Alt antalet fall med missvi­sande uppgifter skulle vara ringa lill antalet, är en uppfattning som länsslyrelsen inte kan dela. Det är i stället mycket ofta förekothmande att reportagen om socialvårdsärenden i pressen är "vinklade" och bygger på felaktiga premisser. Enligt länsstyrelsens mening är del lill direkt skada för de socialvårdande myndigheterna all de lämnas ulan möjlighet lill berikligan-den. Allmänheten är ju därmed hänvisad lill atl tro all förhållandena är sädana som angetts i pressen. Syflel med utredningens avvisande hållning lill meddelarskydd, alt söka bevara klienternas förtroende för sociahjänsten, blir därigenom motverkat. Skaderisken med meddelarfrihet bör ej överdrivas. Erfarenheten talar tvärtom för att i de fall då tidningarna haft tillgång till utredningarna har redovisningen i pressen skell med omsorg och omdöme. Risken kan också elimineras genom alt utlämnandet av uppgifterna från socialvården sker med förbehåll som inskränker rällen alt publicera dessa eller att lämna dem vidare. Förbehållet bör utformas såsom angetts i justitiedepartementets förelag lill ny sekretesslag 2 kap. 11 §. - Med de invändningar som här angetts bör utredningens förslag lill socialsekreless i förhällande till allmänheten kunna läggas till gmnd för lagstiftning.

2.4 Övriga aUmänna synpunkler

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) anmärker all man inte har deltagit i remissbehandlingen av promemorieförslaget, och därför inte haft möjlighet

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                              576

att närmare jämföra de olika förslagen. BRÅ begränsar sig till att la upp några av de principiella synpunkter som SU framför pä sekretessen inom det sociala vårdområdet. BRÅ framhåller följande.

BRÅ delar SU:s syn att då del gäller del sociala vårdområdet de skäl som talar för att begränsa allmänhelens insyn i verksamhelen väger tyngre än de skäl som talar för offentlighet. Också BRÅ vill understryka vikten av att vid utformningen av reglema om sekretesskydd på detta område enskilda personers intresse av atl ej fä uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade till obehöriga tillgodoses. Vidare bör reglerna göras så enkla och lättillämpliga som möjligt. - SU:s uppfattning om vilka handlingar som bör omfattas av sekretesskydd delas i allt väsentligt av BRÅ. - Den generella tystnadsplikt inom sociahjänsten som SU föreslår skall i princip gälla också i förhållande till andra myndigheter. BRÅ ifrågasätter om en lika hårt bindande tystnadsplikl bör gälla gentemot andra myndigheter, som i sin verksamhet har alt ta befattning med ärenden av det slag som handläggs inom socialtjänsten. - BRÅ har i olika sammanhang understrukit värdet av utvidgat samarbete mellan myndigheterna med syfte att genom gemen­samma ansträngningar och ökad gemensam kunskap förbättra samhällets stöd och service. När det gäller sekretessen på del sociala vårdområdet vill BRÅ rent allmänt peka på den risk som ligger i att samarbetet mellan myndigheterna allvariigt kan försvåras av långtgående sekre­tessbestämmelser som också avser förhållandet mellan myndigheter. Del är sålunda ingen orimlig tanke alt sådana regler kan göra det möjligt att samma person blir föremål for ålgärder från olika myndigheter utan att dessa har kännedom om varandras engagemang. Olika organ kan därigenom samtidigt komma att använda olika metoder för att angripa orsakerna till en persons problem. Detta kan i sin tur resultera i all effekterna av de olika åtgärderna motverkar eller förtar varandra. - Sträng förbehållsamhei myndigheterna emellan kan sålunda ytterst försämra värdet av samhällets totala insatser. BRÅ vill betona det angelägna i atl sekretssreglerna på del sociala vårdom­rådet inte utformas på etl sätt som kan leda lill sådana konsekvenser. När det gäller reglerna om tystnadsplikt inom sociahjänsten menar BRÅ därför all utrymmet för ändamålsenlig kommunikation mellan myndigheterna inte bör begränsas i den utsträckning som SU förordar. - Utformningen av regeln om undantag frän tystnadsplikten i det fall den enskilde samtycker lill all uppgift lämnas ut ställer sig BRÅ tveksam inför. Eftersom del inte är avsett all samtycke skall ges i någon bestämd form förefaller regeln vara svår att tillämpa. BRÅ kan inte instämma i alt det är huvudsaken att Oänsiemännen "är övertygad om att han har klientens samtycke till viss åtgärd". Enligt BRÅ:s mening är det sålunda inte försvariigl att låta principen om tystnadsplikt brytas av en sådan regel som inie bygger på att en klar viljeyttring i nägon form föreligger. Den enskilde Oänsiemännen bör heller inte försällas i osäkra situationer där så går att undvika. - BRÅ finner i fräga om avvägningen mellan meddelarskydd och tystnadsplikt SU:s principiella resonemang övertygande. Hänsynen lill den enskildes integritet bör här, liksom i fråga om handlingssekrelessen, väga tyngre än kravel på insyn frän allmänhelens sida. Som SU framhåller finns del andra möjligheter all tillrättalägga pressuppgifter än all i den offentliga debatten lämna ut uppgifter om enskilds personliga förhållanden.

Länsslyrelsen i Kopparbergs län anser alt SU i vissa detaljer förefaller att driva omsorgen om den enskilde för långt.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3      ..,:                    577

Del gäller bl. a. sekretesskydd för handlingar rörande byte av släktnamn och för beslul i ärenden rörande socialbidrag - det senare i all synnerhet som molsvarande beslul rörande soft förulses bli allmänt tillgängliga. Det gäller vidare tystnadspliktens på socialOänslområdel utsträckande alt avse även vittnesmål i domstol. Rent allmänt har länsstyrelsen därutöver den känslan all SU:s ambitioner alt skydda den enskildes integritet till slut kan komma all motverka sill syfte genom ökande svårigheter - för dem alltså som i och för sig äger rätl lill insyn-all med dokumenterade fakta fä vederiagt obekräftade uppgifter och rykten som av och till kan förmodas dyka upp om personer inom sociahjänstens ansvarsområde.

Länsslyrelsen i Jämtlands län framhåller följande.

Som fastslås i promemorieförslaget är del odiskutabelt all ett ovanligt starkt intresse av skydd för enskilda personliga förhållanden gör sig gällande på socialvårdsområdel. Länsslyrelsen anser därför liksom SU atl de skäl som talar för all begränsa allmänhetens insyn i verksamheten väger tyngre än de skäl som talar för offentlighet. OSK:s förelag till regier om handlingssekretess pä socialvårdens område kan sälunda inte godtas, eftersom huvudregeln enligt OSK:s förslag innebär alt handling också i del särskilda fallet är offentiig. Länsslyrelsen finner sig - i likhet med SU - inte heller kunna godta det sätt på vilket tystnadsplikten inskränks på socialnämndens verksamhets­område enligt TK:s förslag. Länsstyrelsen ansluter sig därför till SU:s mening, att reglerna om såväl tystnadsplikt som handlingssekretess så långt detta är möjligt skall tillgodose den enskildes intresse av att ej få uppgifter om sina personliga förhållanden utlämnade till allmänheten. Reglerna bör dessutom vara sä klara och entydiga att de inte blir alltför svåra all tillämpa. Sekreiessregleringen mäste bli klarast och mest lättillämpad om handlings­sekretessen sammankopplas med bestämmelserna om tystnadsplikt som SU föreslår. SU får emellertid anses ha gått väl långt i sin strävan att förse socialvärden med sekretesskydd. Det bör kunna krävas att en viss bedöm­ning görs i varie enskilt fall rörande behovel av hemlighållande. Länssly­relsen finner för det första atl del är en fördel med all gemensamma regler om sekretess för allmän handling utformas och samlas i en lag och för det andra att justitiedepartementet på det stora hela uppnått en rimlig avvägning mellan de faktorer som måste beaktas när del gäller att bestämma socialsek­reiessens innehåll och styrka. Justitiedepartementets förslag utgår från att uppgift inom socialvården om enskilds personliga förhållanden skall vara hemlig men låter likväl inte sekretessen sträcka sig lill fall där man kan bedöma all god säkerhel föreligger för atl röjande inte leder till skada. -Skaderekvisilet är utformat sä all bevisbördan vilar på den som vill hävda alt utlämnande kan komma till stånd. Regeln lämnar i motsats till SU:s förslag visst utrymme ål rätten alt fä tillgång till allmän handling. Belräffande besluten i sociaUjänsieärenden hos socialnämnden ansluler sig länsstyrelsen till SU:s förslag, att samtliga beslut bör sekrelesskyddas. Hemlighållande bör sälunda ske även belräffande beslul om vidtagande av ålgärder mol den enskildes vilja. Sekretesskyddet bör gälla till dess beslutet har prövats av länsrätten. Justitiedepartementet kan inte anses ha anfört tillräckliga skäl i promemorieförslaget föratt beslul om provisoriska omhändertaganden skall vara offentliga. Med hänsyn lill viklen av att de ingripande ålgärder varom härar fråga, ej fär äga rum ulan någon som helst insyn från allmänhetens sida, bör emellertid länsrättens beslul vara offentligt, - Intill dess förhandling har hållils i målel om omhändertagande för vård anser länsslyrelsen att

69 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                             578

handlingarna skall omfattas av samma sekreiess som hos socialnämnden. En särskild sekreiessregel med ett rakt sekreiessrekvisil, som justitiedeparte­mentet uppställt i sitt förslag komplicerar lagstiftningen i onödan och medför svårigheter i det praktiska arbetet. Sålunda kommer - om justitiedeparte­mentets förelag till sekreiess i omhändertagandefallen genomförs - en ansökan frän socialnämnden att diarieföra hos länsrätten med angivnade av ansökningens ankomsldag, vem som är avsändare och vad handlingen rör. Anteckningarna blir i princip offentliga men kan hållas hemliga om uppgifter om röjande skulle vara menliga för den vars förhällande berörs eller någon honom närstående. Prövningen av om så är fallel skulle i princip ankomma på diarieföraren, Detla kan inte anses godtagbart. Den reella skillnaden mellan de två skaderekvisilens uiformning kommer dessutom såvitt gäller målen i länsrätten all blir ringa. Röjande av sådana för den enskilda ömtåliga uppgifter som det i tvångsvårdsmålen alllid är fråga om mäste nämligen alllid kunna hänföras lill men i sekretesslagens mening, - Länsstyrelsen tillstyrker vidare SU:s förslag om alt mål och ärenden enligt 21 kap. FB sekrelesskyddas hos länsrätten. Enligt justitiedepartementets förslag skall sekreiessen inlräda bara om part har framställt begäran om sekretess. Länsslyrelsen anser del emellertid tveksamt om inte sekretessen borde inlräda oberoende av parts framställning. Förden enskilde kan det vara svårt att känna till möjligheterna lill sekreiess. Dessutom är ju alltid socialnämndens inlaga sekreiesskyddad. -Länsstyrelsen ansluter sig vidare lill SU:s uppfattning om att tystnadsplikten på socialnämndens område inte skall vika för meddelarskydd. Del är svårt atl se någon rimlig anledning varför offentliga Oänsteman skulle ha behov av meddelarskydd.

2.5 Särskilda synpunkter på samverkan

Betydelsen av att sekretessreglerna fär en utformning som inte hindrar samverkan mellan olika vårdområden framhålls i flera remissvar.

Riksförsäkringsverket betonar atl det är nödvändigl alt socialföreäkringsor-ganen får tillgång till handlingar och uppgifter som behövs för deras verksamhei.

Riksskatteverket (RSV) erinrar om atl i SU:s förslag nämns alt någon lagreglering av bl, a, lokal skattemyndighets förfrågningar hos sociala myndigheter som ibland förekommer för alt undvika skönsmässig taxering inte ansetts nödvändig, då del i dessa fall regelmässigt torde vara möjligt all fä vederbörandes samtycke till att uppgiftema lämnas ut, RSV anför följande härom.

För skailemyndighetema kan den berörda personens inkomst- och levnadsförhållanden vara mer eller mindre okända. Dessa myndigheter vänder sig just därför till de sociala myndigheterna för att få vissa upplysningar om personen. Liknande kontakter tar skattemyndigheterna ofta även med föreäkringskassorna och kronofogdemyndigheterna. Erfaren­heterna har visat atl beslutade skönstaxeringar genom dessa åtgärder blir mer rättvisande och inte för höga, vilket annars kan vara svårt att undvika. Generellt sett kan det därför sägas ligga i den enskildes intresse att etl vissl informationsutbyte kan ske mellan skattemyndigheter och sociala myndig­heter. För skattemyndigheterna lorde det i praktiken vara omöjligt alt erhålla

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3      .,/,                    579

ell samtycke av den enskilde berörde om att fä ta del av uppgifterna. Del är ju när man inte kan nå personen som behovet av kontakt med de sociala myndigheterna uppkommer. Utredningen tänker sig atl den enskildes samtycke till uppgifternas utlämnande i dessa fall skall inhämtas, RSV utgår från att utredningen menaratt det är de sociala myndigheterna som skall söka inhämta sådant samtycke. Många gånger lorde de önskade uppgifterna vara sä harmlösa att de inte åtnjuter sekretesskydd, I andra fall däremol kommer sekretesskydd att föreligga enligt nu gällande eller framtida lagstiftning, -RSV vill uttala ett önskemål om atl lagstiftningen utformas så atl de sociala myndigheterna även i dessa senare fall kan vara skattemyndigheterna behjälpliga med att lämna de önskade uppgifterna och därvid bl, a, aktivt verka för all den enskilde lämnar sill samtycke, - RSV vill dock i sammanhanget erinra om att skattelagstiftningen innehåller etl stadgande, 46 § taxeringslagen, enligt vilket myndigheter - statliga och kommunala -under vissa förutsättningar och i sista hand efler regeringens prövning har att för laxeringskontroll lämna även sekretesskyddade handlingar lill skattechef RSV utgår från att detta stadgande kan bibehållas eller ersättas med i sak motsvarande bestämmelser även sedan sekretesslagstiftningen omarbe­tats,

Överbeföthavaren anser det angelägel alt ell förbättrat sekretesskydd inte försvårar handläggningen av placerings- och anståndsärenden belräffande värnpliktiga, Värnpliktsverkel framhåller att verkel f n, får stort bistånd av sociala nämnder (Oänsteman) och familjebidragsnämnder, då det gäller atl bedöma en värnpliktigs behov av särskild placering under sin Oänslgöring, Även i frågor rörande anstånd och befrielse från vämpliklsOänstgöring lämnar sociala myndigheter ett värdefullt bistånd till verkel. Eftersom värn plikts verket måste bedöma de skäl en värnpliktig anför i sin ansökan, och därtill ta hänsyn såväl till den enskildes skäliga behov och intressen som lill Oänsiens krav, är det synneriigen viktigt att detta bistånd från sociahjänstens företrädare inte minskas.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser all det är synnerligen angelägel med likartade sekreiess- och tystnadspliktsregler för socialvården och andra samhällsorgan som denna har all samverka med. De regler som föreslås av SU synes enligt länsstyrelsen uppfylla dessa krav,

LandsUngförbundet åberopar uttalanden som förbundet har gjort i ell remissvar över promemorieförslaget.

Förbundet tillstyrker all man behåller förtroendesekretessen inom hälso-och sjukvården. Emellertid uppkommer härvid etl särskilt problem genom alt promemorian - liksom socialulredningen - stannat för att förtroende-sekretess inte skall anses tillräckligt motiverad inom socialvården. Med hänsyn bl, a, till det gemensamma utvecklingsarbete, som för närvarande bedrivs mellan landstingsförbundet, kommunförbundet, socialstyrelsen och Spri och som syftar till ökad samverkan mellan hälso- och sjukvård och socialvård, synes det myckel angelägel att samma regler om sekretess och tystnadsplikt kommer atl gälla för de båda områdena. Framför alll torde ett sådanl synsätt göra sig gällande inom delområdena nykterhetsvård och s. k, problemfamiljers kontakter med sjuk- och socialvården samt inom långlids-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                             580

sjukvården. Del förefaller naturiigt all man skapar gemensamma regler som varken hindrar nödvändigl samarbete mellan sjukvårdens och socialvårdens företrädare eller kan vara lill skada för patienten, Beslämmelserna om sekretess mellan och inom myndigheter bör därför i denna del kompletteras med gemensamma regler om förtroendesekreiess inom sjukvård och social­vård.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI) framhåller att problem som hänger samman med sekretessfrågor ofta har diskuterats i samband med föreöksverksamheter. Erfarenheterna visar emellertid att dess problem har kunnat begränsas. Di :ia bygger då på den förutsättningen alt den enskilde alltid är informerad om samarbete med andra. Samarbete mellan olika verksamhetsområden skulle emellertid kunna underiättas om samtliga berörda verksamheter hade samma grundprinciper belräffande sekreiessen. Utgångspunkten bör vara att endast den som ärendet rör skall ha rätl alt ta del av uppgifter inom ärendet,

Skövde kommun pekar på alt det samarbete med andra, som socialutred­ningen med all rätl lagt så stor vikt vid, kommer atl försvåras av den föreslagna skärpningen av tystnadsplikten. Tystnadsplikt gäller om den enskUde ej samtycker till att uppgiften lämnas ul. Detta måsle innebära, att ett samarbete med exempelvis frilidsslyrelsen om problemungdomar på en fritidsgård i varje fall kan leda till att informationen blir enkel (fritidsgårds­personal - sociaftjänstpersonal). Även samarbetet med arbetsförmedlingen försvåras. Nämnden hälsar med tillfredsställelse den handlingssekretess som föreslås på skolans område. Avsaknaden av denna har hittills onödigt försvårat samarbetet mellan sociahjänsten och skolan i fråga om enskilda elever.

Föreningen Sveriges socialchefer framhåller all socialvårdens strävanden lill en långtgående samverkan med andra samhällsorgan, exempelvis den öppna sjukvården och psykiska barn- och ungdomsvården, förutsätter att reglerna för handlingssekreless och tystnadsplikt utformas på sådant sätt atl inten­tionerna till samverkan inte molverkas. Föreningen anser därför att denna fråga bör penetreras ytteriigare.

Föreningen Sveriges frivårdstjänslemän anför.

I dag har kriminalvård och socialvård nära samarbete. Om socialassistent i fortsättningen på gmnd av tystnadsplikl bara kan tala om vissa saker kommer samarbetet alt försvåras väsentligt. Det kan leda till atl den ena myndigheten arbetar stick i stäv med den andra. Reglerna om tystnadsplikt skall som tidigare framhållits vara klara och lättillgängliga men de bör dock ej vara så kategoriska att ej en bedömning kan ske. Tjänsteman bör i enskilt fall fä avgöra huruvida uppgifter som omfattas av lystnadsplikt kan vidarebefordras till annan myndighet om det kan tänkas ske för klients långsiktigt bästa även om han eller hon ej givit sitt klara samtycke. Huvudsaken fär ej vara atl vaOe myndighet har egna fina regler om tystnadsplikt. Målet bör ju självfallel i stället vara att varje myndighet i samarbete med andra myndigheter kan uppnå etl samhälleligt och individuellt positivt arbete.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                             581

2.6 Skolan

Sekretessreglerna inom skolan las upp av flera remissinstanser.

Regeringsrätten anser alt vad SU anfört om sambandet med skolväsendet talar för att sekretessen för elevvård inom utbildningsväsendet regleras på molsvarande sätt som sekretessen inom sjukvården och socialvärden. Skolöverstyrelsen instämmer i SU:s uppfattning all förutsättningar för ett friktionsfritt samarbete mellan barnavård och skola skapas först om sekre­tesskyddet för personliga förhållanden föOer samma principer på de båda områdena. Skolöverelyrelsen anseratt en nära samverkan mellan skolan och sociahjänsten är nödvändig. Sekretessfrågornas olika utformning för de båda områdena har försvårat önskvärt samarbete.

Länsstyrelsen i Uppsala län har förståelse för att samarbetet mellan socialvård och skolmyndigheter kan försvåras av atl sekretesskyddet inte har samma omfattning på dessa båda områden. Mol bakgrund av alt utredningen så ofta poängterar viklen av samarbete mellan sociaUjänslen och andra samhällets verksamheter påpekar länsstyrelsen att den av utredningen föreslagna utökningen av skolans sekretesskydd inte fär tas till intäkt för en fortsatt inskränkning av offentlighetsprincipen även på andra områden. Det finns en risk för all den enskildes förtroende för sociahjänsten minskar däresl uppgifter om honom lämnas ut till pereoner utanför sociahjänsten, om än alla med samma tystnadsplikt. Med hänsyn lill de speciella och intima kontakter som kommer all föreligga mellan sociahjänsten och skolan tillstyrker dock länsstyrelsen utredningens förslag i denna del.

SACOISR - som vill ha någon form av förtroendesekreiess inom socialvården - anser alt det även bör övervägas om inte också förtroliga meddelanden och uppgifter hos vissa befattningshavare inom skolans elevvårdande verksamhet bör omgärdas av förlroendesekretess. De befatt­ningshavare som i första hand bör komma i fråga är psykologer och kuratorer samt andra befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå eleverna med råd och hjälp i personliga angelägenheter,

Sveriges socionomers riksförbund anmärker all OSK ville att offentlighelen i fråga om pereonliga uppgifter skall vara större inom skolan än inom socialvärden. Förbundet ifrågasätter - på samma gmnder som socialutred­ningen - om detta tryggar möjligheterna till ett gott samarbete mellan barnavården och skolan. Förbundet instämmer i socialutredningens krav att sekretesskyddet för personliga förhållanden måsle ha samma valör på skolans som på barnavårdens område,

Sveriges läkarförbund säger all diskrepenserna mellan skolan och social­vården resp, sjukvärden ulgör ett belydande problem och måste ofta lösas genom personliga överenskommelser som egentligen inte är juridiskt hållbara. Skolans personal bör fä samma regler som socialarbetare och Oänsteman inom sjukvården,

I flera remissyttranden som har kommit in från kommuner stödjer man uttryckligen SU:s förelag till sekreiess på skolområdet, t, ex, i yttrandena från

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                              582

Norrköpings, Gävle, Solna, Botkyrka, Köpings, Landskrona, Skövde, Vara och Tierps kommuner. Den sistnämnda kommunen erinrar om all försök pågår i ett område där socialassistent ingår som skolkurator, Norrköpings kommun betonar att en viktig förutsättning för ell friktionsfritt samarbete är samma sekretesskydd för personliga förhållanden av ömtålig valör inom olika myndigheters verksamhetsområde. Vara kommun menar atl en uppgift som med elevens samtycke förts över från sociaUjänslen till skolkurator inte bör fä föras vidare lill annan pereonal inom skolan utan elevens samtycke,

2.7 Familjerådgivning m. m.

Några remissinstanser behandlar förslaget atl familjerådgivningen skall ha ett starkare sekretesskydd än det som skall gälla i övrigt inom sociahjänsten. Socialstyrelsen säger sig inte kunna finna något bärande skäl för att familjerädgivningsverksamheien skall inta en särställning i sekre­tesshänseende. Styrelsen anser atl kommunernas frihei när det gäller organisation av sociakjänsten därigenom skulle komma att begränsas på ett olyckligt sätt, Sveriges socionomers riksförbund anser all SU inte konsekvent har följt sitt ställningstagande att sekretess av olika valör skall undvikas, när man vid relalionsbehandling inom familjerådgivningen har föreslagit en mycket slräng sekreiess, Pereoner som fär samma behandling inom social­Oänsten och som inte kan fä samma sekretesskydd bör omfattas av den strängare sekreiessen inom familjerådgivningen. Liknande synpunkler fram­förs av Föreningen Sveriges socialchefer (se avsnitt 2.2) och av Eskilstuna kommun som ifrågasätter om inte en strängare sekreiessregel bör gälla också för rådgivande samtal, familjelerapeulisk verksamhei etc.Örebro och Vilhel­mina kommuner påpekar att vissa av socialvärdens arbetsuppgifter är av nog så grannlaga natur som de som familjerådgivningen och medlingsverksam­heten slår för. Det finns därför inte anledning att ha undanlag i sekretessen för uppgifter som har lämnais i förtroende, om de inte har direkt samband med ärende som gäller vård enligt den särskilda lagen om vård av unga eller utbetalning av ekonomiska bidrag,

SACOISR stryker under SU:s uttalanden om behovet av anonymiielskydd inom familjerådgivningen och de rollkonflikter som här kan uppstå för den enskilde socialarbetaren, Å andra sidan framhåller SACO/SR atl viss familjerådgivning redan i dag kan anses ingå som en integrerad del i det vanliga socialvårdsarbetet. Socialutredningens förslag belräffande socialvär­dens individinrikiade insatser går också ut på alt stärka och fördjupa sådana inslag i verksamheten. Om man önskar stimulera en sådan utveckling och således arbeta för etl förändrat synsätt på klienlarbelet, är det naturiigt all familjerådgivningen blir en i verklig mening integrerad del av socialvården. Detta i sin tur kräver, att sekretessreglerna inom socialvården får en sådan uiformning, att fömtsättningar skapas för ett förtroendefullt förhållande mellan klient och socialarbetare. Det blir alltså nödvändigt att införa någon

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3

583

form av förlroendesekretess också på socialvårdsområdet.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser däremot det viktigt att slå vakt om familjerådgivningens särart och kvalitet som man menar med rätta motiverar ett starkare skydd i sekreiessammanhang. Också datainspektionen godtar uttryckligen SU:s förelag beträffande familjerådgivningen,

2.8 Övriga frågor om sekretessreglerna

Regeringsrätten tillstyrker att anonymilelskyddel för den som lämnar anmälan i barnavårds- eller nykierhelsvårdsärende får den uiformning som SU har föreslagit. Regeringsrätten anser att det samtidigt bör beaktas vad SU har anfört om behovet av alt hemlighålla uppgift om barns vistelseorl när beslul har fattats om atl uppgift om barnets vistelseort inte skall lämnas ut till föräldrarna. Liknande synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västernorriands län och Sveriges socionomers riksförbund. Enligt SU:s förslag skall del finnas möjligheter att hemlighålla uppgifter för klienten när ell utlämnande skulle motverka ändamålet med vården eller sätta någons personliga säkerhet i fara, BRÅ ansluler sig lill SU:s förslag, Västerås kommun anser att särskilt hemlighållande inte bör inskränka sig till uppgifter som rör vård eller behandling av läkare eller psykolog eller av behandlingsgrupp där dessa yrkesförelrädare ingår ulan också socialarbetare.

Socialstyrelsen anser att fosterföräldare ställning i sekreiesshänseende bör utredas närmare. Styrelsen anser del vara av största vikt att fosterföräldrar kan få nödvändig information om den underåriges bakgrund. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter om inte fosterföräldrar bör kunna åläggas tystnadsplikl gentemot iredje man. Vidare bör enligt länsslyrelsen tystnads­plikten sträckas ut till alt omfatta invandrarbyråer,

Länssiyretsen i Västmanlands län, Sveriges socionomers riksförbund och Borås kommun tillstyrker uttryckligen all tystnadsplikten inom sociahjänsten skall utgöra etl hinder för all avlägga vittnesmål,

BRÅ däremol ifrågasätter lämpligheten av all den föreslagna tystnads­
plikten på sociahjänstens område generellt skall utgöra hinder för vittnesmål.
Utrymme måste finnas atl vid viitnesbevisning i vissa fall kunna bryta denna
sekreiess. Det är möjligt att det i departementspromemorian framförda
förslagel om all låta domstolarna - vid sidan av vissa ovillkoriiga förbud mot
vittnesförhör - avgöra om det förekommer särskild anledning att
sekretessbelagda uppgifter lämnas ut kan tillgodose detla önskemål. Läns­
styrelsen i Kopparbergs län hänvisar lill de svårigheter som kan förutses vid
handläggningen av sociala mål i länsrätt, om man sträcker ut tystnadsplikten
på sociahjänsteområdet lill att även avse allmän domslol, '

Socialstyrelsen anser all del föreslagna undantaget från sekretess 121 § p, 5 socialnämndslagen vid polisanmälan om misstänkt förestående eller begånget brott bör avse grova brott enligt 36 kap, 5 § rättegångsbalken,

Förslagel om att införa en enhetlig regel för tidsbegränsning av sekreiessen och att fastställa maximitiden till 50 år tillstyrks uttryckligen av bl. a.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                               584

länsstyrelsen i Gävleborgs län, Kalmar och Håbo kommuner och Sveriges socionomers riksförbund. Sundsvalls kommun föreslår å andra sidan alt 70-årsgränsen skall bevaras, då den bör upplevas som en mera total trygghet för den enskilde.

3 Socialregister m. m,

3.1     Allmänt

Många remissinstanser instämmer i SU:s förslag när det gäller dokumen­tation och regisierföring. Hit hör bl, a, socialstyrelsen, länssiyretsen i Väster­bottens län, flera kommuner, Sveriges socionomers riksförbund och Föreningen Sveriges socialchefer.

När del gäller förslagel till gallringsbestämmelser är däremot remissopi­nionen splittrad. Medan åtskilliga remissinstanser anser atl förslaget medför ett viktigt skydd för den personliga integriteten, varnar andra för den negativa inverkan förslaget kan fä särskilt i barnavårdsärenden och när del gäller forskningen. Till de remissinstanser som är positiva till förslaget hör socialstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, Svenska kommunförbundet, flertalet kommuner som har yttrat sig i frågan, LO, TCO, SACOISR, Sveriges socionomförbund, Sveriges socionomers riksförbund. Föreningen Sveriges soci­alchefer och Atkoholproblematikers riksorganisation.Bland de remissinstanser som hell eller delvis avstyrker SU:s gallringsförslag finns Svea hovrätt, riksarkivei, Uppsala och Skövde kommuner. Sociologiska institutionen vid Slockholms universitet, Sveriges socialförbund, Svenska diakonsällskapet, Sveriges sociologförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällska­pet.

Flera remissinstanser har ingen erinran mot förslagel atl register och akter skall gallras efter viss tid men anser alt gallringsfristerna är för korta. Hit hör kammarrätten i Göteborg, JO, länsslyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlands tån, medicinska fakultetsnämnden vid Lunds univershet, Slockholms och Sundbybergs kommuner, Föreningen Sveriges frivårdstjänslemän.

3.2     Dokumentation och register

Förslaget att slopa den nuvarande lagen om socialregisier tillstyrks uttryckligen av flera remissinstanser, däribland kammarrätten i Göteborg, Föreningen Sveriges socialcliefer, Sveriges socionomförbund och Sveriges socio­nomers riksförbund.

Socialstyrelsen framhåller all del är väsentliga ändringar som SU föreslår belräffande dokumentation och register pä socialvårdens område. Störte hänsyn tas särskilt till den enskildes personliga integritet. Styrelsen tillstyrker förslagen då de går hell i linje med utredningens övriga förslag om en ändrad socialvård. Sveriges socionomers riksförbund säger att man särskilt delar SU:s överväganden belräffande förslaget alt socialregisier inte skall få innehålla

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                             585

värderingar om den enskilde klienten och dennes personliga förhållanden.

Föreningen Sveriges socialchefer har i princip samma uppfattning som SU alt den enskildes integritet bör så långt möjligt skyddas genom inskränkningar i registrering och dokumentation. Föreningen framhåller att registrering och diarieföring är en för kommunerna svårhanterlig fråga. Del gäller här en avvägning mellan den enskildes intresse och skydd för sina pereonliga förhållanden ä ena sidan och rätissäkerhetsintresset å andra sidan. Härtill kommer inriktningen på förtroendefullt samarbete i frivilliga former. SU har uppmärksammat denna svårighet och föreslagit all socialstyrelsen som central myndighet för sociaUjänslen skall utfärda närmare föreskrifter om personregistrens förande. Föreningen anser detta nödvändigt. Det är viktigt att kommunerna härvid bereds tillfälle att medverka. Föreningen anser också i enlighel med SU:s förslag alt socialstyrelsen efler samråd med kommun­förbundel bör ge anvisningar om dokumentation i enskilda ärenden.

Socialförvaltningen i Helsingborg delar SU:s uppfattning att dokumentation bör ske i samråd mellan socialarbetare och den enskilde. Vidare biträds SU:s förslag att del inte är önskvärt all författningsvägen närmare reglera dokumentationen inom sociaUjänslen ulöver bestämmelserna i kommunal­lagen och förvaltningslagen. Det fär ankomma på socialstyrelsen och kommunförbundel alt utfärda allmänna råd till kommunerna. - Förvalt­ningen har inte heller nägon erinran mol att sociahjänsten får en allmän skyldighel atl föra diarier under fömtsättning att sekretesskyddade uppgifter inte kan utläsas ur dessa och alt enskilda personer vid behov anges anonymt, t. ex, med bokstavsbeteckning eller dylikt, - Beträffande innehållet i personakter lär det inte kunna resas några invändningar mol all aklema inte tillförs onödiga och för klienterna förklenande uppgifter. Det torde bli lättare alt inom sociahjänsten iaktta opartiskhet och saklighet och sträva efter att uppgiftema i personakterna blir korrekta och väl underbyggda, - SU:s huvudprincip att innehållet i register i inskränkt bemärkelse endasl skall uppta namn etc, inkomst- och förmögenhetsförhållanden samt beslut inom sociahjänsten om ålgärd som innebär myndighetsutövning lämnas ulan erinran. Övriga sekretesskyddade uppgifter om klienterna fär alltså inte antecknas i dessa register. Vidare får inga anteckningar föras om åtgärder som gmndais på andra myndigheters meddelande, t, ex, LTO, LOB etc,

Sundsvalls kommun anser att som en följd av tankegångarna kring sekretessfrågorna bör diariet utformas så all det inte går all utläsa något som kan röja sekretesskyddade uppgifter. Därmed behöver diarieföraren inte ställas inför svära och oklara situationer och överväganden om atl låta någon ta del av diariet. Del blir mera praktiskt atl arbeta med ett fullständigt "offentligt" diarium.

Kritiska synpunkler på förslagel lämnas av bl, a. Kommunförbundet, som hänvisar lill sill yttrande över promemorieförslaget där vissa klargöranden har efleriysis om uppgifter i barnstugekö. De förelag som SU har lagt fram om diarieföring inom kommunala myndigheter synes enligt förbundel innebära

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                               586

att man fär etl krav på att alla ärenden skall antecknas i kronologisk ordning, Ell sådant förfarande skiljer sig avsevärt från nuvarande rutiner och kommer all kräva en omläggning av bl, a, socialregislrel, Kravel på överblickbarhel inom förvaltningen tillgodoses väl genom nuvarande mtiner och styrelsen lar därför avslånd frän utredningens förelag härvidlag, - SU:s förslag till delning av socialregislrel i snäv och vid bemärkelse kommer alt medföra ökade kostnader för administrationen av framför alll barn- och äldreomsorgen. Utredningens förslag till nya regler för handlingssekretess och tystnadsplikt, vilka styrelsen har tillstyrkt, tillgodoser säkerheten av att uppgifter av känslig natur inte kommer i orätta händer. Styrelsen anser del därför obefogat atl skapa en delning av socialregistret som enbart kan fä marginell betydelse men medför en kraftig kostnadsökning för administrationen,

LO framhåller att om utformningen av sociahjänstens register genomförs behöver de människor som söker upp sociahjänsten inte befara alt subjektiva anteckningar om dem och deras aktuella silualion följer dem för all framlid,

Västerås kommun anser atl förslagel om diarieskyldighet på etl onödigt sätt kommer i konflikt med förvaltningsmässiga krav pä rationella rutiner. Kommunen erinrar om all om inte sekretesskyddade uppgifter skall framgå av anteckningarna, kommer del att bli nödvändigl alt ange en persons namn med boslavsbeleckningar e, d,

I fräga om vårdärenden beträffande enskilda personer, har diariet i så fall ingen egentlig uppgift att fylla eftersom personen eller ärendet inte går atl identifiera. En länkbar möjlighel vore då all del inom förvaltningen upprättades register i t, ex, personnummerordning på de personer, som de inkomna handlingarna avsåg. Enligt utredningen fär dock inte heller personregister innehålla uppgifter, "som är ägnade all röja enskilds person­liga förhållanden" (25 § socialnämndslagen). Skall man undvika all i såväl diarium som register anteckna t, ex, inkomna polisrapporter är del inte möjligt all avgöra vilka ärenden som aktualiserats hos förvaltningen. De begränsningar i registreringen som utredningen gör, lägger av allt att döma hinder i vägen fören överblick över verksamhelen med enskilda ärenden. Dä det är av betydelse ur flera synpunkter atl del inom förvaltningen går atl på ett enkelt och lillföriiiligl sätt följa och bevaka ärendenas handläggning, bör dessa frågor ses över på nytt,

Örebro och Vilhelmina kommuner avstyrker SU:s förslag om offentlig diarieföring och att del skall finnas en generell skyldighel att föra diarium. Kommunerna anser att del skulle bli allför betungande atl som SU föreslår utforma ärendemeningen anonymt med bokstavsbeteckning e, d, så att sekretesskyddade uppgifter inte kan utläsas,

3.3 Gallring

Socialstyrelsen säger alt de av utredningen föreslagna reglerna för gallring av personregister och därtill hörande akter noga har övervägts av styrelsen.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3     ,: -                    587

Enligt förslaget (är sociahjänsten i större utsträckning lita på den enskildes egen beskrivning av sin bakgrund, eftersom dokumentation ofta kommer all saknas. Styrelsen ser positivt på en sådan utveckling av det sociala arbetet, I samband med en omläggning av socialvårdens registersystem och mtiner för dokumentation krävs enligt styrelsen betydande rådgivning från såväl socialstyrelsen som inom primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser del särekilt lillfredsslällande alt i förelaget till socialnämndslag har införts bestämmelser om uigallring av anteckningar och akter som inte har varit aktuella under tre år. Att sitta fasl i gamla värderingar är inte främjande för en god värdplanering. Kommunför­bundet anser atl SU:s förslag beträffande socialregister är välbetänkt och vill särekilt framhålla de föreslagna gallringsreglerna. För att del inlresse för allmän forekning i materialet som ofta visar sig skall kunna tillgodoses utgår styrelsen från att t, ex, riksarkivet fär bemyndigande att omhänderta sådant material som kan ha forekningsintresse men som avses bli utgallrat i kommunerna,

Sundsvalls kommun menar att många behövande i dag avstår från all uppsöka socialvården på gmnd av rädsla för att "hamna i papperen". Det är därför viktigt all SU:s förslag om gallring av pereonakier och pereonregister tre år efler senasie aktualitet genomförs. Förutom det ökade förtroende och den större öppenhet som kan väntas bli effekten av förelaget, blir även den administrativa hanteringen lättare.

Socialförvaltningen i Helsingborg anser alt

förelaget om tvingande bestämmelser avseende gallring ur register och personakter behöver preciseras bättre, SU förordar all uppgifter ur register i inskränkt bemärkelse över klienter inte fär bibehållas längre än tre år efter den tid anteckningen gjordes. Härifrån föreslås undanlag för fortvarande förhål­landen, t, ex, placering av en underårig utanför hemmet, i vilka fall anteckningen fär utgallras tre år efler att det förhållande anteckningen avser har upphört. Förvaltningen tillstyrker gallringsförelaget men efteriyser flera exempel på "fortvarande förhålladen". Avser SU även pågående siödären-den? När upphör i så fall dessa ärenden? Det kan ju finnas klienter som uppsöker socialtjänsten ell par gånger om året. Skall del i så fall förflyta tre år efler sista kontakten innan gallringen sätter igång eller menar SU att i registret endasl fär finnas tre år gamla anteckningar? Förvaltningen för sin del förordar en tvingande bestämmelse som innebär att uppgifter i registret skall utgallras tre år efler den lid anteckningen gjorts. Endast vid placeringar av underåriga utanför hemmet skall undantagsregeln gälla, då anteckningarna fär uigallras tre år efler del förhållande anteckningen avser har upphört.

Förvaltningen tillstyrker också förslagel om en generell gallringstid för pereonakier på tre år. Även här behövs emellertid en precisering. Förvalt­ningen tolkar SU:s förslag så all anteckningar och handlingar som är tre år gamla skall gallras ut, även om klienterna är aktuella inom sociahjänsten. Självklart måste undanlag göras för handlingar om bistånd med återbelal­ningsskyldighet samt bevisurkunder i ärenden om faderskap och underhåll, I övrigi finns det inga rimliga skäl atl behålla mer än tre år gamla anteckningar om enskilda personer, Belräffande uppgifter för forskning fär undantagsbe­stämmelser lösas i särskild ordning.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                               588

SACO/SR anser all del är uppenbart all kvalilelen på förefintliga journaler är ytterst varierande. Vissa journaler har varit så knapphändiga att deras värde har varit mycket ringa. Denna omständighet bör bl. a. leda till slutsatsen atl man bör sträva efter att höja kvalilelen pä dokumentatio­nen.

En systematisk och professionell dokumentation är nödvändig inte bara från rättssäkerhetssynpunkt. Om en social diagnos-och behandlingsmelodik skall kunna utvecklas och revideras, krävs en långt mer systematisk utveckling av behandlingsjournaler än vad som hittills kommit lill stånd inom såväl familjerådgivningen som socialt klienlarbete, - Socialutredningen föreslår alt forskningens behov av primärmaterialet skall tillgodoses genom all en viss del av aktmalerialel undantas från gallring och bevaras för framlida forekning, - Del är angeläget att man vid genomförandet av förslaget om gallring har klargjort hur forekningens behov skall säkerställas, I detta sammanhang är det nödvändigt all understryka all en utvärdering av olika behandlingsmetoder kan fömtsätta all akimaierial äldre än tre år finns bevarat. Man bör emellertid lillföreäkra sig om atl materialet utnyttjas endast till ovan nämnda ändamål och icke ingår i tillgängliga dataregister, - SACO/ SR understryker vidare alt en professionell dokumentation, bevarad under en längre tid än tre år kan vara ett nödvändigl skydd mol iredje pereon. Det finns exempel på hur barnmisshandel förekommit under en lång tidsperiod och del kan inte vara förenligt med allmänna rättsprinciper all denna typ av uppgifter gallras vart tredje år,

Sveriges socionomers riksförbund instämmer i princip i förelaget all uppgifter i registren måsle gallras efter tre år från det anteckningen infördes. Förbundet anser dock atl i syfte alt tillgodose barnens rätt så måste uppgifter rörande tvångsingripande mol olämplig vårdare kunna sparas längre än tre år. Speciella regler för arkivering måsle skapas för dessa fall, Förbundel vill också uppmärksamma atl protokoll kommer all kunna bevaras i femtio år och atl del finns möjlighel atl lägga hela utredningar som bilaga lill protokollen, Förbundel anser all särskilda regler om vad som fär läggas som bilaga därför måste införas. Regeln om gallring av registren efter tre år blir annars verkningslös, - Förbundel menar alt skyddet förden personliga integriteten är en grundläggande rättighet. Det är därför bra alt registren måste gallras på uppgifter äldre än tre är. Men förbundet tror samtidigt atl sekretesskyddet kan kombineras med att forskningens behov av underlag tillgodoses på ett säkert och tillbörligt sätt. Det är därför angelägel för den framlida sociala forskningen att dessa särskilda sekretessregler löses på etl tillfredsställande sätt.

Bland de remissinstanser som vill ha längre gallringstider finns kammar­rätten i Göteborg som menar att gallringsfristerna förefaller förvånansvärt korta. Särskilt inom barnavården framstår det som omotiverat med så korta frister. Uppgifter av äldre datum torde inom denna sektor ofta vara belydelsefulla. De regler om sekreiess som föreslås gälla för sociahjänsten kommer att innebära att handlingar i socialnämndernas register och akter i allmänhet inte kan lämnas ut. Den personliga integriteten skyddas därför redan på grund av sekretessreglerna. Kammarrätten ifrågasätter därför om

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 3   is.                       589

det är motiverat atl gallra ut handlingar redan efter tre år,

JO anser alt även om en tidsgräns för gallring på tre år kan godias när del gäller vuxna klienter skulle en sådan gallringsregel fä olyckliga konsekvenser för barnavärdens del.

Anlagandel alt äldre uppgifter skulle sakna relevans för bedömningen av ett enskilt ärende kan nämligen inte upprätthållas inom barnavården. Den omständigheten alt inga anmärkningar mot ett barns förhållanden inkommit på tre är ulgör ingen garanti för all barnet hafl del bra under denna tid. Det är ofta slumpen som avgör om och när anmälningar görs om t, ex, barnmiss­handel eller andra missförhållanden i ett barns hemmiljö, Belräffande vissa slag av uppgifter är det vidare av särekilt inlresse att kunna bevaka om ett mönster upprepas. Sådana uppgifter är t, ex, tidigare misshandel eller vanvård av äldre syskon lill barnet. Även vissa psykiska sjukdomstillstånd hos barnets vårdare eller annan i dess omgivning förtjänar att uppmärksam­mas. Det finns praktiska exempel på att sådana tillstånd, t, ex. amningspsy-koser, återkommit hos värdaren vid senare tillfälle och inneburit stora faror för ett nytt barn. Har man frånhänt sig alla möjligheter atl kontrollera familjens tidigare förhållanden kanske man inte förslår alt ingripa i tid för all rädda barnet. Del bör framhållas atl många allvarliga brister i ell barns tidigare förhållanden inte behöver ha lett till varaktigt omhändertagande av barnet. Värdaren kan t, ex, tillfriskna från sin sjukdom ehuru man inte kan utesluta risk för återfall. Del förekommer även varje år flera fall där barn avlider till följd av misshandel i hemmet. Man kan även länka sig att barnet adopteras bort, I samtliga dessa fall kommer sociahjänsten med den föreslagna regeln atl sakna all kännedom om vad som hänt. Delta kan lätt leda lill atl man inte i lid inser all etl nytt barn löper risk atl utsättas för allvarlig skada. Ett annat exempel gäller kontrollen av tilltänkta fosterhem. Om det tidigare konstaterats all barn vanvårdats i ell fosterhem bör detta hem uppenbarligen inte på nytt godkännas som fosterhem utan att ingående utredning gjorts som visar atl del inte längre finns risker med att placera barn där. Med den föreslagna bestämmelsen skulle man efter några år inte längre kunna klariägga sådana förhållanden och risken är stor att anmärkningarna inte alls skulle upptäckas.

En tvingande regel om gallring tre år efter sista anteckning skulle således kunna fä mycket olyckliga följder för barnavärden, JO anser därför att en sådan regel inte kan genomföras generellt ulan måsle förses med viktiga reservationer när del gäller uppgifter om allvariiga missförhållanden rörande barn. Enligt JO:s mening bör gallringsregeln konstrueras så att dylika uppgifter inte gallras tidigare än efter tio år eller den senare dag när barnet uppnår myndig ålder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser all den föreslagna gallringsliden är alltför knapp och föreslår med bl, a, tanke pä helhetssynen och vikten av att kunna göra en samlad bedömning att tiden ökas lill fem år efler sista anteckning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att med hänsyn till den helhetssyn som enligt förslagel skall anläggas är del av värde atl det finns material för en sådan samlad bedömning.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                              590

Som exempel bland många andra kan nämnas följande om ett för någon tid sedan prövat mål om omhändertagande av barn. Vad som inträffat gav vid handen att barnmisshandel kunde ha förekommit men med hänsyn till omständigheterna kunde saken också ha sin naturiiga förklaring. Emellertid var upplyst att liknande händelser inträffat med annal barn fem år tidigare samt att ett allvariigt fall av barnmisshandel inträffal ytteriigare tre år dessförinnan, Mol bakgrunden av vad som visats ha inträffat i del förgångna beslutade vederbörande myndighei atl omhänderta barnet i fråga. Sedermera bekräftades också att misstanken om misshandel var riktig. Hade i detla fall treårig gallringsfrist gällt hade saken ej fält sin rätta belysning och beslulel således blivit felaktigt.

Det anförda exemplet visar att en gallringsfrist om tre år är alllför knapp.

Länsstyrelsen i Örebro län finner den föreslagna gallringstiden för kort med hänsyn inte minsl till länsrättens behov av uppgifter och bakgrundsmaterial i sociala mål. Det bör övervägas om den inte kan föriängas något, åtminstone till fem år. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att behovet av längre frister t, ex. i mål om omhändertagande av barn för samhällsvård synes påtagligt. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser också all en gallringsfrist om tre år synes för snävt tilltagen. Erfarenhetsmässigt förekommer t, ex, inom barn­misshandelsområdet fall där i samma familj misshandel redan tidigare har förekommit, fasl längre tillbaka än tre år.

Föreningen Sveriges frivårdstjänslemän, som också finner en gallringstid pä tre år vara i kortaste laget, menar att en Oänsteman i stället för att fä klara dokumenterade fakta fär lita till sitt minne. Detta kan vara ödesdigert när något positivt eller negativt som har inträffal skall vederiäggas. Det kan leda till rättsosäkerhet, Sundbybergs kommun ullalar tveksamhet mot alt barnavårdsärenden skall gallras efter så kort lid som tre år,

Slockholms kommun tillstyrker SU:s förslag om en generell regel om gallring efter tre år av såväl personregister som pereonakier med de undantag som angivits. Härutöver bör dock enligt kommunens mening i lagen undantas ärenden rörande barn som varit skilda från hemmet genom socialnämndens försorg, oavsett om placering skell med eller ulan den enskildes samtycke, I dessa fall är en betydligt längre gallringsfrist motiverad för socialnämndens behov av dokumentation vid handläggning av barn- och ungdomsärenden. Kommunen anser här en gallringsfrist på 15 år lämplig. En annan ärendegrupp, där längre gallringsfrisi bör övervägas, gäller långvarig vård och fostran utom del egna hemmet. Del förekommer ibland i dessa fall att ungdomar vill ha reda på sin bakgrund och anledning till att de inte fått växa upp hos föräldrarna, -Kommunen vill understryka nödvändigheten av alt tillräckligt aktunderiag bevaras för utvecklingsarbete och forskning. För socialförvaltningen i Stockholm, som har en egen inbyggd organisation för metodutveckling och forskning, framstår det som angeläget att förvaltningen tillförsäkras inflytande vid en kommande reglering av undantagsbestämmel­serna.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3   ,-.■.•                   591

Svea hovrätt tillhör de remissinstanser som helt avstyrker gallringsförsla-gel. Enligt hovrätten förefaller del oklart vad slags skyddsinlresse som avses när förslaget enligt SU syftar lill att "bereda den enskilde ökat skydd vad gäller redovisning och bevarande av uppgifter rörande hans personliga förhållanden".

Ett fullt ut tillgodosett räilssäkerhelsintresse samt kraven på öppenhet från socialvårdens sida och på förtroendefullt samarbete synes tvärtom motivera dokumentation av varje omständighet som för den handläggande Oänsie­männen förefaller vara av betydelse. Inte minsl gäller detta handläggarens av utredningen som "subjektiva värderingar" betecknade slutsatser och bedö­manden. Härvidlag må erinras om att utredningen själv framhåller bety­delsen av förfaranderegler som stärker rättssäkerheten för den enskilde i hans mellanhavande med myndighei. Tankegången bakom förslagel om uigall­ring synes svårgripbar. Social rehabilitering är ofta nog tidskrävande; den som väl en gång varit aktuell hos socialvården återkommer ej så sällan. Utredningens förslag innebär, all sociahjänsten berövas tillgång till betydel­sefulla kunskaper, och därigenom minskar det fömtsättningarna alt snabbt sätta in adekvata hjälpålgärder. Man måste börja frän början i stället för all kunna koppla på där man förra gången slutade. Vidare må i sammanhanget också framhållas, all förslagel är ägnat alt allvariigt försvåra utredning om socialhjälpsbedrägeri.

Forskningens behov understryks i några remissvar. Sålunda utgår BRÅ från att frågan om särskilda bestämmelser om undanlag från gallring för all tillgodose forskningens behov av primärmaterial löses innan SU:s förslag leder lill lagstiftning. För forskningen viktigt material kan annars gå förioral innan sådana undantagsbestämmelser träder i krafl. BRÅ vill i delta sammanhang peka på det vanskliga i alt avgöra vilka uppgifter som kan tänkas vara intressanta för eventuell framlida forskning. Vilket material som är av intresse för forskning är ytterst beroende på de frågor en undersökning har lill syfte att belysa och är svårt atl förutsäga, Arvika kommun har diskuterat liden för gallring bl, a, mol bakgmnd av alt socialhögskolorna i ökad omfattning beräknas fä resurser för social forskning och atl därvid deras arbete kunde försvåras om gallring sker i alll för snabb takt. Om utredningens förelag om gallring i personakter sker tre år efter det datum när sista anteckningen gjordes i akten, med undantag för handlingar rörande fader­skap och fastställande av underhållsbidrag, måsle klara regler om undanlag från gallring av för forskning nödvändigl malerial snabbi utarbetas.

Medicinska fakultetsnämnden vid Lunds universitet är synnerligen tveksam om lämpligheten av alt redan tre år efler den sista anteckningen i en personakt gjorts utgallra samtiiga uppgifter ur en socialnämnds personregis­ter, Ulgallringen har starkt negativa effekter såväl för forskningen som för bedömningar och behandlingar i vissa fall, Fakullelsnämnden framhåller även alt den betydande skärpning av såväl handlingssekreless som tystnads­plikt ur inlegrilelssynpunkl är välkommen men självfallet inte fär drivas så långt all en meningsfull samverkan mellan representanter för medicinsk och

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                              592

social vård förevåras. Detsamma gäller även sekretessreglernas inverkan pä social och medicinsk forskning. Rektorsämbetet vid Slockholms universitet anser atl det borde finnas möjligheter alt med andra metoder än de av SU angivna lösa integritetsfrägan och samtidigt ge erforderiigl utrymme för Seriös social forskning och utvecklingsarbete inom sociaUjänslen, Rektore­ämbetet yrkar bestämt på att de berörda frågorna om gallring och statistik­produktion skall bli föremål för en ingående utredning,

Instilutionenför socionomulbildning - Socialhögskolan vid Stockholms univer­sitet nämner att SU i fräga om uigallring av personregister och innehållet i pereonakier föreslår all från gallringen skall undantas malerial i den utsträckning detta är nödvändigt. Bestämmelser om undanlag skall meddelas av en av regeringen för ändamålet utsedd myndighei. All på detta sätt i förväg avgränsa och välja ul relevant forskningsmaterial lorde vara etl utomordent­ligt vanskligt tillvägagångssätt. Enligt institutionens mening bör frågan utredas ytteriigare. Starka skäl talar för en betydligt längre arkiveringsperiod än tre år.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Slockholms universitet framhåller forskningens behov av atl socialregislrens uppgifter bevaras för en betydligt längre tidsperiod än tre år efter avslutat fall, men atl sekretesskyddet samtidigt bör göras effektivare. Detta kunde t, ex, ske genom atl pereonak-terna tre år efter avslutat fall överfördes till etl särskill register, som är tillgängligt endasl för forskningsändamål. Risken för missbruk av registren vid forskning är minimal varför extra åtgärder med avseende på sekretessen i del sammanhanget kan anses obehövliga.

Sociologiska institutionen vid Slockholms universitet förklarar alt man givetvis delar SU:s omsorg om klienternas personliga integritet. En hel del uppgifter av ovidkommande eller närmasl "pikant" natur bör saklösl kunna rensas ut ur registren. Den föreslagna ulgallringen av personakter tre år efter del all sista anteckningen gjorts i akten föreslås visseriigen ske med beaktande av forekningens behov av primärmalerial genom särskilda bestämmelser om undantag för gallring, men institutionen anser all del ibland är omöjligt atl i förväg ange vilka uppgifter som kommer att bli relevanta för den framtida forskningen, I del sammanhanget pekar man också på kostnaderna och övriga svårigheter att i ett enskilt forskningsprojekt samla in uppgifter av de slag som nu finns i socialregistret.

Svenska diakonsällskapet menar att förslaget om uigallring av malerial ur de sociala registren efler en så kort lid som tre år kommer atl starkt försvåra, i många fall hell omöjliggöra, bedrivandet av vetenskaplig social forekning, Ell önskat förelärkl skydd för den personliga integriteten bör kunna skapas på ett sätt som inte medför de starkt menliga följder för forskningen som föreliggande radikala gallringsförslag gör. En fömtvarande klient är primärt intresserad av all hans namn försvinner ur register och akter. Forekaren är minimall intresserad av just namnuppgifterna i akterna. Del borde därför

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3     'A.                      593

finnas goda förutsättningar för att praktiskt finna en lösning, som vad äldre socialvärdshandlingar beträffar både tillgodoser klienters och forekares krav, - Diakonsällskapet anser sälunda med hänsyn till den framtida sociala forskningen, atl förslaget om uigallring i sociala register bör omarbetas,

Sveriges socialförbund påpekar att riksarkivet i förelag till gallring av socialdossier föreslagit alt vissa typarkiv skall finnas inom vissa kommuner. Det synes därför vara angeläget att denna fråga blir löst i detta sammanhang. Den socialhistoriska forekningen befinner sig i utveckling och det måste vara ytterligt väsentligt att material för möjliggörande av denna nya forskning säkerställs, Atl utarma forskningen pä information synes ej gagna samhället på sikt. För att skapa ell bättre samhälle måsle man kunna utläsa begångna fel, och en tidigare samhällsskada måste kunna dokumenteras. Det synes lättsinnigt att utradera socialdossier frän den utomordentligt viktiga tidspe­riod då socialvård, nykterhetsvård och barnavård började tillämpas. Ur forekarnas synpunkt ävensom samhällets mäste forekningen kunna göra bedömningen inte enbart från individualfallel utan även från den policy som myndigheterna tillämpat,

Sveriges sociologförbund anför liknande synpunkter och säger sammanfatt­ningsvis att del är ytteret väsentligt att en utredning om integritetsfrägor fär som direktiv atl finna lösningar som garanterar såväl den enskildes integritet som behovet av dokumentation för forskarändamäl,

Sveriges läkarförbund lar bestämt avstånd från förelaget om generell gallring efter tre år av hänsyn till såväl den enskilde klientens som forekningens behov.

Det är uppenbart att kvaliteten på förefintliga joumaler är ytteret varie­rande. Vissa joumaler har varit så knapphändiga all deras värde har varit mycket ringa. Denna omständighet bör emellertid inte leda till slutsatsen att allt malerial kan och bör gallras bort efler kort tid. Tvärtom bör man sträva efter att höja kvaliteten på dokumentationen, - Utredningen har uppenbar­ligen endast beaktat att dokumentationen kan innehålla negativa uppgifter som inte längre bör kunna åberopas mot klienten. Del bör dock observeras att dokumentationen även kan vara positiv och till fördel för klienten, - En systematisk och professionell dokumentation är nödvändig inte bara från rättssäkerhetssynpunkt. Om en social diagnos- och behandlingsmetodik skall kunna utvecklas och revideras, krävs en långt mer systematisk utveckling av behandlingsjournaler än vad som hittills kommit till stånd inom säväl familjerådgivningen som socialt klientarbete, - Man bör därför starkt underetryka forekningens behov av tillgäng till primärmalerial, SU föreslår att detta behov skall tillgodoses genom atl en viss del av primärmalerialet undantas från gallring och bevaras för framtida forekning, - Det är angeläget att man inte genomför förelaget om gallring innan forekningens behov säkerställts, Sverige har vad gäller sociala och medicinska register en unik tradition. Man har tillgång till ett kontinuerligt historiskt bakgmndsmalerial, vars betydelse blivit alltmer uppenbar.

Liknande synpunkter framförs av Svenska läkaresällskapet.

Riksarkivei har behandlat de föreslagna gallringsbestämmelserna i ett

70 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                               594

Ulföriigt yttrande, Riksarkivei äberopar därvid yttranden som har inhämtats frän landsarkiven, några större kommunala stadsarkiv och från vetenskapliga institutioner. Riksarkivet konstaterar atl de sociala nämndernas pereonakier spelar en central roll för en lång rad vetenskaper, samhällsvetenskapliga, medicinska och andra (sociologi, socialmedicin, psykiatri, ekonomiska och social historia osv,). Riksarkivet framhåller därefter bl, a, följande.

Det bör understrykas, atl del därvid inte enbart rör sig om en historiskt inriktad forskning utan i minsl lika hög grad om en forekning, som förbereder eller utvärderar praktiska reformer, jämför olika behandlingsmetoder, söker klarlägga effekterna av miljö- eller arbetslivsförändringar eller söker finna oreakema lill utslagningsmekanismer. Till stor del rör det sig om s, k, sambandsforekning, som genom alt sammanställa malerial frän olika håll kan kasta ljus över väsentliga samhällsproblem. Näraliggande exempel är undereökningar rörande samspelet mellan sociala och medicinska faktorer, mellan alkoholmissbmk och missbildningar osv, I sammanhanget bör påpekas,att socialutredningen i det nu aktuella betänkandet framhållit vikten av en fortgående forskning pä sociaUjänstens område (bl, a, avsnitt 1,4,2 och 1,4,4),

För de historiska vetenskaperna är del av vikt atl den vändning, som från forskarnas sida skett mot sociala frågor och mot stora, fömt obeaktade folkgmpper, ej motverkas genom förstöring av relevant källmaterial. Riks­arkivet hänvisar i sammanhanget lill del av Socialmedicinsk lidskrift utgivna specialnumret (nr 5-6, 1977) om socialhistorien och dess källor.

Med hänsyn härtill kan en tolalutgallring av pereonaktema i stora delar av landet ej f n, anses motiverad. Som landsarkivet i Vadslena framhållit, synes dätiämie arkivbildningen i olika kommuner komma atl bli sä olikartad, all kortfattade och allmänt hållna gallringsbestämmelser även av det skälet förefaller mindre lämpliga,

A andra sidan kan det ej förbises, att personakterna utgör ett skrymmande malerial, varför del är angelägel, att omfänget såvitt möjligt nedbringas. Vid den undersökning, som förelogs i riksarkivet 1972, uppskattades akterna lill omkring fem hyllmil för hela riket, I själva verket synes möjligheterna att reducera arkivmängden utan att tillfoga forekningen allvariig skada vara belydande. Detta kan ske genom en effektiv utrensning av betydelselösa handlingar (särskilt cirkulär om aktrensning utfärdat av riksarkivet den 4 oktober 1972), genom tillämpning av riksarkivets cirkulär den 4 april 1975 -vilket i sig är synnerligen långtgående - även på handlingar, som ingår i personaktema, och genom ytterligare gallring efter särekild utredning (som bl, a, landsarkivet i Uppsala påpekar, förefaller det tänkbart atl handlingarna rörande socialhjälp placeras inom särskilda omslag och efter viss tid utmönstras ur akterna).

En sådan gallring skulle sannolikt kunna utföras med den av socialulred­ningen föreslagna fristen (tre år efter sista anteckning), varvid de kvarbli­vande handlingarna kunde avställas för särskild förvaring. De skulle därigenom - om så anses nödvändigl - kunna undandragas den löpande verksamhelen.

En lösning av gallringsfrågan i enlighel med socialuiredningens förelag väcker ej endast betänkligheter med hänsyn till forskningens intressen; den

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3    t.'-                     595

medför därjämte praktiska svårigheter av skilda slag. Som flera av landsar­kiven framhållit måste sålunda den föreslagna gallringsfrisien - tre år efler sista anteckning eller tre är efler det de förhållanden, som avses i register, upphört - inge farhågor på gmnd av fristens korthet. En förutsättning för att skadeverkningar skall undvikas är sålunda, som utredningen själv påpekar (s, 747), att anteckningar verkligen göre i akten om fortvarande förhållanden (t, ex, om underårigs placering utanför hemmet), även om några nya ålgärder i form av ändrad placering eller dylikt ej vidtagits. Man kan ifrågasätta, om så alltid kommer att ske,

I riksarkivets cirkulär om gallring i sociala myndigheters arkiv har en femårig gallringsfrist rekommenderats för ansvareförbindelser, ansökningar om intagning pä barnhem samt anmaningar och andra handlingar om ersättning av kommun, enskild pereon eller staten för utgiven socialhjälp. Dessa handlingar placeras inte sällan i pereonaktema, I Uppsala stadsarkivs yttrande påpekas, all personakterna kan innehålla handlingar som av förvaltningsrättsliga skäl bör bevaras under lång tid, I riksarkivets undersök­ning 1972 förordades en 10- eller 20-årig frist.

Om man väljer all lösa gallringsfrågan enligt de linjer, som föreslagils av socialutredningen, blir den vetenskapliga forekningen nästan helt hänvisad till de typområden, som kan komma alt utväljas. Den treåriga gallringsfristen bidrar i hög grad härtill; den skulle bl, a, starkt beskära möjligheterna till jämförelser med sjukjournalema, för vilka en Ougoårig frist bestämts.

Med hänsyn härtill blir urvalet av områden, där personakterna skall bevaras, av störeta betydelse för forekningen. Bestämmandet av urvalsom­råden blir under sädana omständigheter maklpäliggande och förenat med stora svårigheter.

Riksarkivet medverkar f n, i en av delegationen för långsiktsmotiverad forskning igångsatt undersökning om möjligheterna att inom vissa s, k, regionala typområden bevara ett fylligare arkivmaterial för atl därigenom skapa gynnsamma förutsättningar för detaljanalyser av skilda slag. Ännu har dock inte något förelag härom framlagts, och det ter sig synnerligen ovisst, i vad mån det kan bli möjligt alt frän olika vetenskaper vinna anslutning till en sådan ordning.

Härtill kommer en annan betydelsefull omständighet. Vid hittills fattade beslul om typomräden eller andra urval har tillsetis, all möjligheter till forskning funnits inom hela riket, dels därigenom att gallringsfristerna i allmänhet varit längre än tre år, dels därigenom alt den grundläggande informationen -själva basmaterialet - bevaras på samtliga orter. Detta gäller även om den nu beslutade gallringen i de medicinska arkiven, där vissa register o, d, bevaras i alla arkiv. Avsikten med typomrädena är, att dessa skall medge mera ingående och detaljrika analyser, byggda på ett relativt rikhaltigt arkivmaterial. Därigenom att socialutredningen motiverar sitt gallringsförelag med eliskt-moraliska skäl kommer nästan alla handlingar, som rör individuellt inriktade insatser, att utgallras; kvar blir främst protokollen och diarierna, I fråga om diarierna har utredningen av sekretesskäl förordat en uttunning av innehållet (s, 692),

1 praktiken innebär detla, atl forekningen om sociala förhållanden nästan genomgående hänvisas lill typomrädena, såvida det inte gäller rena nuläges­beskrivningar. Dylika undersökningar, som endast redovisar ett tvärenitt vid en given tidpunkt, har emellertid ett begränsat värde. Sä snart forekaren vill klariägga orsaker och utvecklingslinjer, blir han i hög grad hänvisad till longitudinella studier, i vilka individer och händelseföriopp följs genom

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                              596

tiden, 1 den moderna forskningen finns en markerad inriktning pä individo-rienterade studier av longitudinell natur (se härom bl, a, yttranden från stadsarkiven i Stockholm och Örebro),

Om socialutredningens förelag trots alll följes, framstår det som självfallet, att valet av typområden sker efler ingående överväganden, varvid särskill möjligheterna till jämförelser med andra slag av arkivmaterial beaktas. Även inom de valda områdena torde aklrensning och viss uigallring av oväsentliga handlingar kunna ske; särekilda regler härför mäste dock utarbetas.

Att socialutredningen förordar en så hård gallring - och därlill med så korta gallringsfrister - beror pä atl utredningen låtit sitt synsätt bestämmas av iniegritetsskäl. Betänkandets förslag på denna punkt kan därför betecknas som etl relativt renodlat exempel pä s, k, etisk gallring. Informationen anses kunna skada den, som varit föremål för värden, eller göra människor mindre benägna alt söka kontakt med myndigheterna. Bevarandet av dokumenta­tion skulle ytteret kunna rubba del förtroende, som bildar en gmndval för sociaUjänslen,

Gallringar, som bygger på en i viss mån likartad motivering, tillämpas sedan några år på ADB-området med stöd av datalagen. Därvid rör det sig dock om upptagningar, och gallringen motiveras främst av lättheten atl vid datoriserad bearbetning kombinera uppgifter från olika häll. När socialutred­ningen i stor skala söker tillämpa samma betraktelsesätt på papperehand­lingar, rör det sig - som redan antytts - om etl i viss mån nytt grepp på gallringsfrågorna. Att förstöringen av handlingarna enligt förslaget skall bli en lagbunden plikt företärker detta intryck,

I och för sig är det givetvis angeläget, att för den enskilde skadlig eller nedsättande information avlägsnas, så snart den inte längre fyller någon väsentlig funktion. När det gäller arkivmaterial av den stora och mångsidiga betydelse, varom här är fråga, är det emellertid uppenbart, atl det krävs en sorgfällig avvägning mellan skilda och delvis motstridiga intressen, Eftereom kommittén ej närmare gått in pä denna avvägning, anser sig riksarkivei böra belysa frågan med en viss utförlighet.

Ur den enskildes synvinkel innebär förekomsten av handlingar i sociala ärenden ej endast en olägenhel utan även en garanti. Händelser, som kan ha varit djupt ingripande i individens liv, kan klariäggas även efter en längre lids förlopp. Den som varit föremål för vård kan fä viktiga avgöranden och skeden i sitt liv belysta. Riksarkivet hänvisar särekilt till de yttranden, som avgivits av stadsarkiven i Stockholm och Uppsala och som utvisar vad dokumenta­tionen betyder för alt tillgodose klienters behov av identifikation.

För medborgaren synes del vidare innebära en trygghet,att Oänsiemännen dokumenterar sina insatseräven på längre sikt. Också frän vårdsynpunkt kan den något äldre informationen i vissa fall visa sig vara av värde. Inställningen bland socialvårdare och behandlingsforekare synes i varje fall ej vara entydig på denna punkt. Vid riksarkivels behandling av gallringsfrågor framstår del ofta som en svårighet, att övergängen till nya behandlingsmetoder och vårdformer ofta medför en förändrad syn också pä arkivmaterialet och dess betydelse. Del finns anledning räkna med att värderingen av den äldre informationen åtminstone under vissa perioder kan komma att bli betydligt mera positiv än nu är fallet. Därför innebär det onekligen risker all hårdhänt förelöra unik information under hänvisning lill en inställning, som för dagen är förhärskande.

Framför allt måste emellertid integritelsaspekten vägas mol vetenskapens krav. Inte minst från människovårdens egen synpunkt är det väsentligt all

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3     'a:,                     597

oereällligi material ej utgallras i en utsträckning, som hindrar forekarna att vinna klarhet om utslagningens orsaker, verkningarna äv kriser osv, och att teckna en tillföriitlig bild av den faktiska utvecklingen.

Motsättningen mellan de eliskt-moraliska gallringsönskemålen och den moderna, pä stora samhällsföriopp inriktade forekningen är sålunda i vissa avseenden skarp. Vid avvägningen måsle enligt riksarkivels mening de vetenskapliga kraven skänkas ett avsevärt störte beaktande än socialutred­ningen gjort. Den problemorienterade forekningen är med nödvändighet beroende av källmaterial, som redovisar missförhållanden och brister; det är svårigheter av denna art forekama företrädesvis vill söka avhjälpa, I ett samhälle, som blivit allt mera beroende av vetenskapligt utvecklingsarbete, kan dessa behov inte förbises.

För forskningen är den etiska gallringen speciellt kännbar på grund av sin hårdhet. Om den skall leda lill avsett resultat, mäste såvitt möjligt alla personorienterade uppgifter utgallras. Som ovan antytts präglar denna långtgående karaktär också socialutredningens förslag. Vid ordinära gall­ringar brukar tvärtom tillses, all täckning för viktigare utgallrade handlingar finns i bevarat material.

En gallring enligt de linjer,som föreslagits i betänkandet, kan följaktligen ej anses motiverad utifrån vetenskapliga eller arkivaliska utgångspunkter. Om den genomföres, torde den i stället fä bedömas som resultatet av politiska ställningstaganden.

Riksarkivet kan ej ta ställning till beslut av denna karaktär men anser sig böra tillfoga den reflexionen, att en belydande försiktighet under alla omständigheter synes vara på sin plats, eflereom det rör sig om arkivmaterial av väsentlig betydelse för analysen av flera av det moderna samhällets problemområden.

Riksarkivet förordar således, att gallringsfrägan löses genom uigallring av mindre väsentliga handlingar ur personakterna enligt regler, söm bör övervägas särekilt. De handlingar, som kommer att ätereiå efter gallringen, bör vid fastställda tidpunkter avställas och hållas åtskilda frän de handlingar, som begagnas i det löpande arbetet.

Om regeringen väljer all - i anslutning till utredningens förelag - utgallra pereonaktema i sin helhet, bör materialet bevaras inom klart angivna områden, som utväljes efler ingående undersökningar och överiäggningar med forekare och under hänsynstagande till andra motsvarande urvalsförfa­randen. En sådan sammankoppling torde bäst komma till stånd, om riksarkivet fär i uppdrag atl besluta härom pä samma sätt som skell i fråga om de medicinska arkiven. Typområdena måste göras lill föremål för en fortgående observation med avseende på indelningsändringar, ändringar i fråga om befolkningssammansättning, näringslivets slmklur osv.

Vid en eventuell gallring synes däOämle frågan om gallringsfristemas längd påkalla en fömyad prövning, då de föreslagna fristerna framstår som alltför korta.

3.4 Statistik

Särekilda synpunkter på statistikproduktionen anföre av statistiska central­byrån, länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen i Blekinge län konstaterar atl SU anser all en individrelaterad

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 3                               598

statistik inom sociaUjänstomrädet i möjligaste män bör undvikas. En mängdrelaterad statistikrapportering bör enligt SU:s bedömning i allmänhet vara tillräcklig för den centrala sociaUjänststatistiken, Länsstyrelsen kan instämma i denna bedömning men vill samtidigt erinra om att del inte är sådan statistik som socialtjänstens företrädare är i störet behov av. (Denna typ av statistik täcks för övrigt relativt väl av nuvarande statistikproduktion,) Del är i stället siatistik som identifierar de regionala och lokala sociala problemen och visar dess samband med övriga regionala och lokala förhållanden. En övergripande redovisning av de sociala problemen kan vanligen inte användas på del regionala och lokala planet, vilket särskilt bör beaktas eftereom del framför alll är inom den kommunala beslutsprocessen som sociahjänstens företrädare har möjlighet att verka. Mot den bakgmnden kan länsstyrelsen svårligen finna andra utvägar än en tämligen omfattande individrelaterad statistikproduktion.

Kommunförbundet framhåller att den individrelaterade statistiken som i dag produceras av kommunerna och kräver arbetsinsatser har sitt ureprung i SCB:s krav på stalislikinformation. Styrelsen vill instämma i SU:s förelag om att individrelaterad siatistik i möjligaste mån bör undvikas och underetryker nödvändigheten av att SCB ej skall styra dokumentationen. Det måste i stället vara kommunernas egna behov av information som skall vara avgörande för stalislikinsamlandet.

Statistiska centralbyrån (SCB) framhåller bl, a, följande.

Den information som SU anser skall fä finnas i vad utredningen betecknar som pereonregister hos socialnämnd som utgör sammanställning av uppgifter synes vara av sädan omfattning att den ensam knappast kan ligga till gmnd för statistikredovisning inom sociaUjänslen, SCB finner i likhet med utredningen att del erfordras ytterligare dokumentation som underiag bl, a. till erforderlig regional och central siatistik inom sociaUjänstomrädet samt för att tillgodose forekningens behov av data. SU anser det varken önskvärt eller praktiskt möjligt all författningsvägen närmare reglera doku­mentationen. Däremot utgår SU från att vissa allmänna råd måste utarbetas av socialstyrelsen i samråd med kommunförbundet, SCB vill i detta sammanhang framhålla alt ett tillräckligt enhetligt och preciserat underiag mäste finnas om del skall kunna läggas lill grund för statistikproduktion. Vidare är det viktigt med tanke pä bl, a, uppgiftslämnarbördan all de framlida redovisningsrutinerna till socialvårdsstatisliken utformas pä ett sätt som medger integration i den övriga dokumentationsverksamheten inom social­Oänsten, - SCB anser mot denna bakgmnd det angeläget att verket på ell tidigt stadium bereds möjlighet att delta i arbetet med dokumentationsfrä-gorna, -De av SU föreslagna gallringsreglerna för uppgifter inom sociahjänst­en medför att exempelvis specialstudier över en längre period bakåt i tiden inte kan göras, SCB vill rikta uppmärksamheten på alt den kommande behovsanalysen av statistik inom sociahjänsten kan resultera i behov av vissa undantag från gallring då det gäller uppgifter för statistiska ändamål.

Enligt 28 § i förelaget lill socialnämndslag skall regeringen kunna besluta atl socialnämnd ur pereonregister skall lämna ut uppgifter till SCB, SCB ansluter sig på denna punkt lill utredningens uppfattning, - Enligt utred-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 3                             599

ningen talar iniegritetsskäl för atl individrelaterad statistik i göriigaste män bör undvikas. Utredningen preciserar emellertid inte närmare vad den lägger i begreppei individrelaterad men SCB utgår ifrån atl härmed avses sådan statistisk redovisning som är knuten lill person som är angiven med namn, pereonnummer eller annan identilelsbeleckning, - Statistiken över social­Oänsten kan till vissa delar fömtses behöva bli baserad på en individrelaterad redovisning i vilken individen kan identifieras t, ex, genom pereonnummer eiler ärendenummer. Exempel härpå är statistik över samhällets insatser för medlemmar i familjer eller hushåll, longitudinella studier och vissa speciella undereökningar, - SCB delar emellertid i princip utredningens uppfattning att restriktivitet bör iakttas i fråga om individrelaterad statistikredovisning inom sociaUjänslområdet, Uppgifternas känsliga natur och skäl i övrigt som utredningen redovisar talar härför.

 

 

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                       601

Bilaga 4

Lagen (1937:249) om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar

1  § Protokoll i regeringsärenden, vilka angå rikels förhållande lill
främmande makt eller vilka gälla försvarsmakten och avgöras av
departementschef, må icke utan regeringens lillslånd utlämnas tidigare än
femlio år efler protokollets datum.

Andra protokoll i regeringsärenden än i försia styckel sägs må ej utlämnas tidigare än två år eller den längre lid som regeringen kan besluta, dock högsl femtio år, efter protokollets datum, om det kan antagas att protokollets offentliggörande skulle medföra skada eller men för någol av de iniressen som angivas i 2 kap. 2 § första slyckel tryckfrihets­förordningen. Regeringen kan för särskilt fall besluta om utlämnande av protokoll som nu sagls.

Vad i 2-36 §§ stadgas om handlingars hemlighållande har ej avseende å ovan omförmälda protokoll,

2 § Skall enligt 2 kap, 4 § riksdagsordningen iakttagas tystnad i fråga om
vad som har förekommit vid sammanträde inom slängda dörrar med
riksdagens kammare, må protokoll häröver ej ulan riksdagens lillslånd
utlämnas tidigare än femtio år efler protokollets datum,

Konslitutionsulskollets handlingar rörande granskning av protokoll i regeringsärenden må ej utan utskottets tillstånd utlämnas innan protokollen få offentliggöras,

3 § Handlingar i ärenden vilka angå rikets förhållande lill främmande
makt må allenast i de fall och i den ordning regeringen besiämmer
utlämnas tidigare än femlio år efler handlingens datum.

Handlingar i ärenden, vilka, ulan alt vara av beskaffenhet som i försia slyckel sägs, angå svensk myndighets förbindelser med främmande makts myndigheter eller undersålar eller eljest röra främmande makt eller dess förhållanden, må ej utlämnas tidigare än femlio år efter handlingens datum, med mindre det är uppenbart atl handlingens innehållande icke påkallas av hänsyn lill rikets säkerhet eller av internationella hänsyn,

4  § Beträffande handlingar, som röra krigsmaktens mobilisering,
sammandragning eller verksamhet under krigstid eller vid krigsfara, dess
mobiliseringsförråd och mobiliseringsulrustning, rikets fästningsverk och
övriga fasta försvarsanstalter, öriogsstationer samt för krigsmaklen
avsedda varv och fartyg, militära flygstationer samt för krigsmakten
avsedda flygverksläder och luftfartyg, militära positioner och minförsvar.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 4                              602

annan för krigsbruk avsedd materiels tekniska byggnad och beskaffenhet, för militärt ändamål avsedda kommunikations- och förbindelseledcr, experiment och uppfinningar eller ock civilförsvarels eller det psykologiska försvarels planläggning, äger regeringen, såframt hand­lingarnas offentliggörande kan skada rikets försvar eller eljest medföra våda för dess säkerhel. förordna, alt de ej må utlämnas förrän viss lid frän handlingens datum förflutit, dock högst femtio år, där ej särskilda förhållanden påkalla hemlighållande under längre lid,

I fråga om handlingar rörande den allmänna ekonomiska försvars­beredskapen så ock belräffande handlingar, vilka röra produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse, transportverksamhel eller näringslivet i övrigi under krig. krigsfara eller andra utomordenlliga. av krig föranledda förhållanden, äger regeringen, såframt handlingarnas offentliggörande kan skada rikets försvar, folkhushållningen eller näringslivets behöriga fortgång eller eljesl medföra våda för rikets säkerhet, förordna, att de ej må utlämnas förrän viss tid. högsl femlio år, förflutit frän handlingens datum.

Med avseende å handlingar rörande signalskyddstiänslen inom total­försvaret äger regeringen, såframt handlingarnas offentliggörande kan skada rikets försvar, folkhushållningen eller näringslivets behöriga fortgång eller eljest medföra våda för rikels säkerhet, meddela för­ordnande, som i första slyckel sägs.

Vid tillämpningen av sekretessbestämmelse som meddelats med stöd av denna paragraf ankommer prövningen av begäran alt få laga del av sådan av statens lantmäteriverk eller sjöfartsverket upprättad handling, som innehåller kart- eller flygbildmalerial angående anläggning av betydelse för totalförsvaret eller data ur verkels geodetiska arkiv, på del verk som upprättat handlingen,

5 § Dagbok förd på fartyg som äges eller nylOas av staten eller av kommun får, såvitt angår sammanstötning med annal fartyg, lill vars dagbok molsvarande tillgäng icke finnes, ej utlämnas förrän sjöförklaring eller undersökning enligt 314 S sjölagen hålles offentligt eller talan väckts på grund av sammanstötningen, eller fem år förflutit från del sammanstötningen ägde rum, om det kan antagas att dagbokens offentlig­görande skulle försämra det allmännas ställning i tvist på grund av sammanstötningen. Detsamma gäller på fartyget upprättad handling, som enligt sjölagen jämställes med dagbok i fråga om rällen alt taga del därav. Handlingar i ärende angående sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg få, om sjöförklaringen icke hålles offentligt, ej utan redarens samtycke utlämnas förrän molsvarande utredning belräffande det andra fartyget blivit tillgänglig för den som vill taga del därav eller fem är förflutit från det sammanstötningen ägde rum. Detsamma gäller i fråga om handlingar, som med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inkommit till sjöfartsverket eller upprättats där.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                        ,;,;      603

Bestämmelserna i andra stycket äga molsvarande lillämpning när utredning verksiälles av särskild undersökningskommission enligt 314 S sjölagen eller, belräffande fartyg som äges eller nytOas av staten, av myndighet under vars förvaltning fartyget hör,

6  § Handlingar som upprättats eller anskaffats för myndighets räkning till utredning i någon dess rällslvist eller i statligt eller kommunall företags rällstvisl må ej utlämnas förrän saken blivit slutligen avgjord eller Ougu år förflutit från handlingens datum, om det kan antagas all handlingarnas offentliggörande skulle försämra det allmännas eller förelagets ställning som part,

7  § Belräffande handlingar, upprättade för myndighets gransknings- eller inspektionsverksamhet eller för anordnande av kunskapsprov eller psykologisk undersökning under myndighels inseende, äger regeringen förordna, alt de ej må utlämnas före den avsedda granskningen, inspektionen, prövningen eller undersökningen,

8  §   (Paragrafen upphävd)

 

9     § Handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment eller prov av naturvetenskaplig eller teknisk art. som myndighei låtit verk­ställa för del allmännas räkning, mä ej utlämnas tidigare än Ougu år efler handlingens datum, om det kan antagas atl handlingarnas offentliggörande skulle medföra skada för del allmänna.

10  8 Handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets eller åklagares verksamhei lill förekommande eller beivrande av brott, så ock handlingar rörande användning av tvångsmedel i brottmål eller i ärende enligt 3 S lagen (1975:1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfie i vissa fall må ej utlämnas, såvida skäligen kan befaras, att utlämnande skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller åtgärder till förekommande av brott eller ock vara menligt för rikets säkerhel eller för enskild person; dock må handling ej i något fall hemlighållas längre tid än sjuttio år från dess datum, och vare regeringen obetaget all, där särskilda omständigheter det påkalla, medgiva utlämnande ulan hinder av vad ovan stadgas.

Vad i försia siycket är stadgat om åklagare skall ej äga tillämpning å riksdagens ombudsmän,

11      § Uppgifter och anteckningar, vilka tillförts register som avses i lagen
om allmänt kriminalregister eller lagen om polisregister m,m,, må ej
utlämnas i annat fall eller annan ordning än där sägs.

Har uppgift om brott eller om den som misstänkts, ålalats eller dömts för brott lämnats lill rikspolisstyrelsen för dalabehandling inom rättsväsendets informationssystem, må, om ej annat följer av försia styckel, uppgiften ej utlämnas från rikspolisstyrelsen, såvida del ej är uppenbart alt utläm-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                               604

nandei ej kommerati missbrukas till men för enskild. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Utslag eller underrättelser, avseende svensk undersåte i utlandet ådömt straff, vilka enligt överenskommelse med främmande makt överlämnats till svensk myndighet, så ock därom förda anteckningar, må ej utlämnas, såvida del ej är uppenbart att utlämnandet ej kommer att missbrukas till men för enskild. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Vad i tredje slyckel sägs gälle ock om uppgifter och anteckningar, tillhörande hos riksskatteverket fört straffregister rörande fylleri och vissa andra brott, belastningsuppgifler som tillförts körkortsregistret, ävensom särskill register som hos myndighet föres angående straff och tillrätta­visningar   som   ådömis   eller   tilldelats   underlydande   personal,

12 § Hos myndighet vid kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller arbets­anstalt upprättade handlingar rörande i anstalten intagen person må ej utlämnas tidigare än sjuttio år efter deras datum, såvida det ej är uppenbart all utlämnandet ej kommer atl missbrukas lill men för enskild. Fråga om utlämnande av handling hos myndighei inom kriminalvärden prövas av kriminalvårdsstyrelsen. Vid utlämnande böra erforderiiga förbehåll göras.

Delsamma gäller handlingar, vilka upprättats av befattningshavare inom skyddskonsulentorganisalionen eller annan som fullgör skyddskonsulents uppgifter eller av övervakare eller den som anlitats såsom biträde vid övervakning, i den mån handlingarna röra personer som ställts under övervakning efler dom å fängelse, skyddslillsyn. ungdomsfängelse, internering eller intagning i arbetsanstalt.

Hos kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, internerings­nämnden eller övervakningsnämnd upprättade handlingar rörande person som är inlagen i anstalt eller ställd under övervakning må ej utlämnas tidigare än sjuttio år efter deras datum, om del kan antagas att hand­lingarnas offentliggörande skulle medföra men för den som berörs eller någon honom närslående. Vad nu sagls gäller ej i fråga om beslul som ut­färdats särskilt eller upptagits i protokoll.

Har uppgifter om den som häktats eller dömts för brott eller beträffande vilken förordnals om intagning i arbetsanstalt tillförts av kriminalvårds­styrelsen fört register inom rättsväsendets informationssystem, må uppgifterna ej utlämnas, såvida del ej är uppenbart all utlämnandet ej kommer atl missbmkas till men för enskild. Vid utlämnande böra erforder­liga förbehåll göras,

12 a § Handlingar rörande säkerhels- och bevakningsålgärder med avseende på byggnader och lokaler, som användes i verksamhet för vilken myndighet svarar, må ej utlämnas tidigare än sjuttio år från deras datum, såvida skäligen kan befaras alt handlingarnas offentliggörande skulle motverka syftet med åtgärderna.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4      ,■                    605

13 § Anteckningar i kyrkoböcker, folkregister och mantalsböcker ävensom handlingar, vilka eljest röra kyrko- eller folkbokföringen, själavården eller kyrkotukten, må, i den mån de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden, icke ulan hans samtycke till annan utlämnas förrän sjuttio år förflutit från anteckningens eller handlingens datum, såvida icke, med hänsyn lill det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigi trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderiiga förbehåll göras.

Personuppgift, som ingår i sådanl personregister som avses i datalagen (1973:289). må ej utlämnas, om del finnes anledning antaga atl uppgiften skall användas för automatisk dalabehandling i slrid med datalagen. Finnes anledning antaga att personuppgift som nyss nämnis skall användas för automatisk dalabehandling i ullandel, må uppgiften utlämnas endast om det kan antagas att utlämnandet av uppgiften icke kommer att medföra oiillböriigt .intrång i personlig integritet. Vid tillämpningen av sistnämnda bestämmelse ankommer det på datainspektionen all pröva fråga om utläm­nande,

13   a § Handlingar av dialektologiskt eller etnologiskt innehåll, vilka av myndighei upprättats eller anskaffats för vetenskapligt ändamål och vilkas innehållande finnes påkallat av hänsyn till privatlivets helgd, må ej utlämnas förrän sjuttio år förflutit från handlingens datum, såvida ej den som genom all lämna uppgifter eller på annal liknande sätt givit handlingen dess innehåll samtycker lill tidigare utlämnande eller, med hänsyn lill del ändamål för vilket utlämnande begäres och omsländighelema i övrigi, trygghet kan anses vara för handen, att del ej kommer att missbrukas till skada eller förklenande för honom eller för hans nära anhöriga eller för person som avses i handlingen eller nära anhörig till denne. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras,

14   § Handlingar vilka av läkare eller hos socialstyrelsen eller på läkares eller styrelsens föranstaltande upprättats lill utredning i mål eller ärende hos domstol eller i ärende som avses i giftermälsbalken; handlingar i ärenden rörande kriminologisk undersökning för forskningsändamål; handlingar vilka upprättats vid psykologisk undersökning som utförts för forskningsändamål eller i samband med inskrivning av värnpliktiga eller yrkesvägledning, arbetsvärd eller omskolning eller i ärende om anställning eller upphörande av anställning hos myndighet eller i ärende om ullagning av anställd hos myndighet till viss utbildning eller Oänslgöring; handlingar i ärenden hos statens arbefsklinik eller kommunalt arbelsvårdsinstilut rörande prövning av handikappade eller från arbelssynpunki svårbedömda personers förutsättningar för arbete eller rörande arbetsträning av sådana personer: läkarutlåtanden i ärenden om statlig personalpensionering; handlingar i ärenden enligt lagen (1972:119) om fastställande    av    könstillhörighet    i    vissa   fall;    handlingar   rörande

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                               606

uppsökande verksamhei som enligt lag åligger socialnämnd; handlingar i ärenden rörande hälsovård, sjukvård, socialhjälp, understöd vid barnsbörd. samhällets barnavård och ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds verksamhei, sådan familjerådgivning som drives av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet. rätt för enskilda alt inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller eljesl nykterheisnämnds verksamhet, allmän försäkring eller arbelsskadeförsäkring eller eljesl riksförsäkringsverkets eller allmän försäkringskassas verksamhei. studiestöd under sjukdom, förmåner enligt statens personskadeförsäkring eller lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada, tillsyn å understödsföreningar, hjälpverksamhet vid arbetslöshet; så ock handlingar i ärenden rörande kontroll å utlänningar, som här i riket vistas eller hit söka tillträde, må. i vad de angå enskilds personliga förhållanden, icke utan hans samtycke till annan utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum. Även utan sådanl samtycke skall dock handling som nu sagls utlämnas, om, med hänsyn lill det ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigi, trygghet kan anses vara för handen, atl del ej kommer atl missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Angår handling, som i försia siycket avses, någons intagning, vård eller behandling å anstalt eller inrättning eller någons vård eller behandling av läkare annorstädes än å anstalt, och finnes grundad anledning antaga atl genom handlingens utlämnande ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara. må utlämnande vägras, ändock all enligt bestämmelserna i första stycket utlämnande bort ske. Likaledes må utbekommande av handling, utvisande vem som gjort anmälan i ärende rörande samhällets barnavård eller ungdomsskydd eller rörande behandling av alkoholister eller vem som eljesl lämnat upplysningar i sådant ärende, vägras, om grundad anledning finnes all antaga atl den. om vilken anmälan gjorts eller upplysningarna lämnats, skulle missbruka kännedom i berörda hänseende till skada för annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighels beslut som särskill utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barnavårdsnämnds, nykterhetsnämnds, riksförsäkringsverkels eller allmän försäkringskassas beslul, centrala studiestödsnämndens beslut rörande studiestöd under sjukdom eller om beslut i ärende som rör tillämpningen av tagen om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, smittskyddslagen (1968:231) såviti den angår veneriska sjukdomar, abortlagen (1974:595), sleriliseringslagen (1975:580), lagen (1944:133) om kasirering eller transplanlationslagen (1975:190). såvitt angår tillstånd enligt 4 S nämnda lag.

Uppgifter och anteckningar, vilka tillhöra de i kommunerna förda socialregislren. må ej utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialregister.

 

Prop. 1979/80:2   Del B    Bilaga 4                             607

15  § Till överförmyndare eller förmyndarkammaren i Stockholm
inkomna handlingar må. i vad de arigå enskildas ekonomiska förhållanden,
icke tidigare än Ougu är efter handlingens datum utlämnas i vidare mån än i
lagen om förmynderskap föreskrives,

16 § Av myndighet eller enskild för statlig eller kommunal statistik
lämnade uppgifter och myndighels bearbetningar därav, vilka avse
enskilda personer, bolag eller andra enskilda~samfälligheter och kunna
hänföras till dessa, mä icke utlämnas förrän Ougu år från uppgiftens datum
förflutit, däresl ej den som däri avses samtycker lill ell tidigare
utlämnande, eller ock, med hänsyn till uppgiftens eller bearbetningens
natur eller det ändamål för vilket den åstundas och omständigheterna i
övrigt, trygghet kan anses vara för handen, atl utlämnandet ej kommer atl
missbrukas lill hans skada.

Vad i första styckel sägs skall icke utgöra hinder för utlämnande, i de fall och i den ordning regeringen besiämmer, av lönestalistiska uppgifter till lönlagarna för granskning av uppgifternas riklighet eller av bearbetningar av sådana uppgifter till förening av arbetsgivare eller arbetstagare för begagnande vid förhandlingar om löneuppgörelser eller förberedelser därtill.

Då handling med stöd av försia eller andra styckel utlämnas, böra erforderiiga förbehåll göras,

16   a § Handling rörande kryptering eller därmed jämförlig ålgärd, vars ändamål är all mol obehörig åtkomst skydda sådana uppgifter och bear­betningar som avses i 16 § försia stycket, må ej utlämnas, såvida del kan antagas atl handlingens offentliggörande skulle motverka syftet med ål­gärden,

17   § Till myndighei avlämnade uppgifter till ledning för taxering, som avses i taxeringslagen (1956: 623), eller eljesl för beräknande av skatt eller ock för beräknande av pensionsgrundande inkomst enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller av arbetsgivaravgift enligt lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m, m, må ej i andra fall än i därom gällande författning stadgas utan den skallskyldiges eller den försäkrades eller den avgiftsskyldiges samtycke utlämnas lill an­nan tidigare än Ougu år efter uppgiftens datum. Vad nu sagts skall även gäl­la beträffande handling, som upprättats eller för granskning omhänderta­gits av myndighei vid laxeringskontroll enligt taxeringslagen eller eljesl vid skattekontroll, vid beräknande av pensionsgrundande inkomst eller vid kontroU av uppgift för beräknande av arbetsgivaravgift. Uppgift, som av aktiebolag eller ekonomisk förening lämnais taxeringsmyndighet lill led­ning vid värdesättning av aktier i bolaget eller andelar i föreningen, mä ej utan samtycke av den som lämnat uppgiften utlämnas lill annan tidigare än Ougu år efler uppgiftens datum. Är del under pågående utredning rörande någons taxering av synnerlig vikt alt innehållet i kontrolluppgift eller an-

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 4                             608

nan för taxeringskontroll enligt taxeringslagen avsedd handling icke kom­mer till den skattskyldiges kännedom, må myndighet, som innehar hand­lingen, vägra att utlämna denna.

Handlingar i ärenden angående sådant förhandsbesked, som enligt vad därom är särskilt stadgat kan meddelas i taxerings- eller skattefrågor, må ej utan samtycke av den som sökt beskedel utlämnas lill annan tidigare än Ougu år från handlingens datum.

Handlingar i ärenden angående befrielse från lillämpning av bestämmel­serna om beräkning av skattepliktig realisationsvinst vid avyttring av akti­er eller liknande egendom i samband med strukturrationalisering och angå­ende rätt atl erhålla avdrag vid laxeringen för avsättning lill särskild nyan­skaffningsfond må ej utan samtycke av den som sökt befrielse utlämnas till annan tidigare än Ougu år från handlingens datum,

Beslämmelserna i försia stycket tillämpas också i fråga om molsvarande handlingar, som ha upprättats eller inkommit med anledning av överens­kommelse med främmande stat om handräckning i skatte- eller avgifts­ärenden,

18      § Handlingar som inkommit lill eller upprättats hos tillsynsmyndighet
över banker, sparbanker, andra penninginräliningar eller försäkrings-
anstalter, i vad handlingarna röra enskildas förhållanden lill dylik
inrättning, ävensom handlingar vilka inkommit till eller upprättats hos
tillsynsmyndigheten över fondkommissionsrörelse och fondbörs-
verksamhet, i vad de röra vederbörande yrkesutövares enskilda affärer
eller andra personers ekonomiska förhållanden, må icke utlämnas tidigare
än Ougu år efter handlingens datum, därest icke vederbörande tillsyns­
myndighet för fullgörande av sin uppgift så prövar nödigt.

Handlingar som inkommit lill eller upprättats hos datainspektionen må, i den mån de innehålla upplysning om enskilds personliga förhållanden, icke ulan hans samtycke utlämnas lill annan förrän sjuttio år förflutit från handlingens datum, såvida icke, med hänsyn till del ändamål för vilket utlämnande begäres och omsiändigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, atl del ej kommer atl missbrulas lill skada eller för­klenande för den enskilde som avses eller för hans nära anhöriga, eller ock datainspektionen för fullgörande av sin uppgift finner utlämnande nödigt. Vid utlämnande böra erforderiiga förbehåll göras.

Handlingar som inkommit till eller upprättats hos datainspektionen i ärende om tillstånd för eller tillsyn över myndighet enligt dalalagen (1973:289) må, i vad de innehålla upplysningar om förhållanden som skola hållas hemliga hos myndigheten, icke utlämnas tidigare än handlingar hos myndigheten, vilka innehålla molsvarande upplysningar,

19 8 Till riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa inkomna
och där upprättade handlingar i ärenden angående arbelsskadeförsäkring
må, såvitt de avse arbetet i arbetsgivares rörelse, förelag eller verksamhet
eller de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller arbetarnas antal,
arbetstid och avlöningsförhållanden, icke ulan arbetsgivarens samtycke

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 4       \   :                           609

till annan utlämnas tidigare än Ougu år efler handlingens datum, där ej, med hänsyn till det ändamål, för vilket utlämnande åstundas och omsiändigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, atl del ej kommer att missbrukas lill arbetsgivarens skada. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Handlingar i ärenden angående arbetarskydd eller arbetstidens reglering eller angående arbetstillstånd för utlänning må. såvitt de röra arbetsgivares yrkeshemlighet eller eljest innehålla sädana upplysningar om driftanordning eller affärsförhållande, vilkas offentliggörande kan lända arbetsgivare till skada, icke i vidare mån än som kan följa av de i nämnda ämnen gällande lagar utlämnas ulan arbetsgivarens samtycke förrän Ougu år från handlingens datum förflutit.

Vad i denna paragraf stadgas beträffande arbetsgivare skall i fråga om handlingar i ärenden angående arbelsskadeförsäkring jämväl avse uppdragsgivare och egenföretagare,

19 a 8 Beslämmelserna i 16, 17 och 19 §§ uigöra icke hinder mot atl
utlämna uppgifter ur centrala företagsregistret om företags eller
verksamhelsslälles namn, adress eller annan idenlitetsbeleckning eller om
förelagsform eller verksamhetsan.

Bestämmelserna i 16, 17 och 19 §§ utgöra icke heller hinder mol atl utlämna uppgift ur registret om antalet anställda eller arbetstimmar hos ell förelag visst år, om det med hänsyn till uppgiftens natur eller del ändamål för vilket uppgiften begäres och omständigheterna i övrigi kan anses säkert atl uppgiften icke kommer att missbrukas till skada för företagel.

När handling utlämnas rned stöd av andra stycket, böra erforderliga förbehåll göras,

20 8 Handling som inkommit till myndighei, som avses i lagen om
uppgiftsskyldighel rörande pris- och konkurrensförhållanden, eller till
marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen eller konsument­
ombudsmannen må, i den mån handlingen innehåller upplysningar om viss
företagares affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan
lända honom till men, icke i andra fall än regeringen bestämmer utlämnas
förrän Ougu år förflutit från handlingens datum. Vad nu sagts gälle ock hos
myndigheten upprättad handling, dock ej kartellregisier.

På framställning av vederbörande företagare eller myndighei, som i nyssnämnda lag avses, äger regeringen, om särskilda skäl därtill äro. förordna, alt kartellregisier, såvitt angår däri intagna uppgifter rörande viss överenskommelse, icke må utlämnas tidigare än Ougu år efter det anteckning om överenskommelsen gjorts i registret. Har framställning om sådanl förordnande gjorts, rnå, innan ärendet blivit av regeringen avgjort, kartellregister i den del framställningen avser icke utlämnas. Vad nu sagls gälle ock handlingarna i ärendet: om utlämnande av sådan handling efter ärendets avgörande äge vad i första slyckel stadgals molsvarande tillämp­ning.

71 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 4                                         610

20 a § Handling innefattande uppgifter vilka infordrats från näringsidkare enligt lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor eller enligt lagen (1977:439) om kommunal energiplanering må, i den mån handlingen innehåller upplysningar om näringsidkarens affärs- eller driftförhållanden, vilkas offentliggörande kan lända honom till men, icke utan hans samtycke utlämnas förrän Ougo år förflutit från handlingens datum. Även ulan sådant samtycke skall dock handling som nu sagts utiämnas, om, med hänsyn tUl det ändamål för vilket utlämnandet begäres och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbmkas till skada för näringsidkaren. Vid utiämnande skola behövliga förbehåll göras.

20 b 8 Handlingar som inkommit lill eller upprättats hos giflinformations­cenlralen vid Karolinska sjukhuset och som innehålla upplysningar om viss varas tillverkning eller innehåll, må ej utlämnas förrän Ougo år förflutit från handlingens datum, såvida ej, med hänsyn till del ändamål för vilket utlämnande begäres och omständigheterna i övrigi, trygghet kan anses vara för handen alt del ej kommer att missbrukas lill skada för tillverkare eller försäljare av varan. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

21       8 Beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljesl i denna lag sägs
röra statlig utredning, kontroll eller siödverksamhet med avseende å
produktion, handel, bankrörelse, försäkringsrörelse eller transport-
verksamhet eller eljest med avseende å näringslivet, äger regeringen, i den
mån de innefatta sådana upplysningar om enskilda förelags eller samman­
slutningars affärs- eller driftförhållanden eller om enskilda personers,
förelags eller sammanslutningars uppfinningar eller forskningsresultat,
vilkas offentliggörande kan lända vederbörande person, företag eller
sammanslutning till men. förordna, atl handlingarna ej må utlämnas förrän
viss lid, högsl tjugu år, förflutit från deras datum,

22  8 Handling i ärende som avses i lagen (1974:13) om vissa
anslällningsfrämjande ålgärder må, i den mån den innefattar upplysning
om enskilt företags affärs- eller driftförhållanden eller om enskilds
personliga förhållanden, ej utlämnas tidigare än Ougu år efter handlingens
datum, såvida ej, med hänsyn lill del ändamål för vilket utlämnande
begäres och omständigheterna i övrigi, trygghet kan anses vara för handen
all upplysningen ej missbrukas till skada för företaget eller den enskilde.

22 a 8 Handling angående skeppsbyggnadsavial vilken inkommit lill den registermyndighet som avses i 2 8 sjölagen (1891:35 s, I) i ärende om re­gistrering eller inskrivning må, såvitt den avser pris och betalningsvillkor, ej utan samtycke av parterna i avtalet utlämnas förrän tio år förflutit från den dag handlingen inkom.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                                  611

23      8 Handlingar i ärenden angående ansökning om palenl må icke ulan
sökandens samtycke lill annan utlämnas i vidare mån än som föranledes av
gällande lagstiftning rörande palenl, I vad sådana handlingar angå
uppfinning därå palenl beviljats skola de utlämnas, såframt ej annal är
stadgat i nämnda lagstiftning.

Har i ansökan om registrering av mönster begärts, all handling som visar mönstret skall hållas hemlig, får handlingen icke ulan sökandens samtycke utlämnas lill annan i vidare mån än som följer av gällande lagstiftning om mönsterskydd,

24   8 Handling hos förlikningsman, särskild förlikningsman eller med­lingskommission må, i den mån den innehåller uppgift som har lämnats av part i arbelstvist, icke utlämnas tidigare än Ougo år efter dess datum, om uppgiftslämnaren har gjort förbehåll därom,

25   8 Handlingar i ärenden rörande offentlig arbetsförmedling, vilka till anstalt för sådan förmedling inkommit eller där upprättats, må ej i vidare mån än som erfordras för förmedlingsverksamhetens behöriga bedrivande utlämnas förrän Ougu år från handlingens datum förflutit, såvida icke, med hänsyn till del ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigi. trygghet kan anses vara för handen, all del ej kommer atl missbrukas lill arbetsgivares eller arbetssökandes skada eller förklenande. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras,

25 a 8 Handlingar i ärenden angående omplacering i samband med omlokalisering eller omorganisation av statlig verksamhei, som inkommit lill eller upprättats hos statens personalnämnd eller nämnden för vissa omplaceringsfrågor, må, i vad de angå enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, icke ulan hans samtycke utlämnas till annan tidigare än sjuttio år från handlingens datum. Även utan sådanl samtycke skall dock handling som nu sagts utlämnas, om, med hänsyn lill det ända­mål för vilket utlämnandet begäres och omständigheterna i övrigi. trygghet kan anses vara för handen, att det ej kommer att missbrukas lill skada eller förklenande för den vilkens förhållande avses i handlingen eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras, Försia styckel gäller ej nämnds beslul,

25 b 8 Handling hos utrikesdepartementet, beskickning eller konsulat må, i vad den innehåller uppgift om ömtåliga personliga förhållanden be­lräffande Oänsteman inom utrikesförvaltningen eller nära anhörig lill honom, ej ulan samtycke av den som avses med uppgiften utlämnas lill annan tidigare än sjuttio år från handlingens datum. Även utan sådant sam­tycke skall dock handling som nu sagts utlämnas, om, med hänsyn till det ändamål för vilket utlämnande begäres och omständigheterna i övrigi, trygghet kan anses vara för handen all del ej kommer atl missbrukas lill skada eller förklenande för den vilkens förhållanden avses i handlingen

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                                         612

eller för hans nära anhöriga. Vid utlämnande böra erforderliga förbehåll göras.

Första siycket gäller ej Oänstgöringsbetyg eller liknande handling, ej hel­ler handling i ärende rörande Oänstelillsätlning. disciplinansvar eller an­ställnings upphörande,

26 § Handlingar som till allmän advokatbyrå inkommit eller där upprättats angående rättshjälp åt enskilda, så ock handlingar i ärenden hos notarius publicus rörande sådanl som blivit honom såsom hemligt anförtroll eller eljesl ej bör bliva obehöriga kunnigt, må ej tidigare än sjuttio år efler handlingens datum utlämnas i vidare mån än handlingens ändamål kräver eller den, som i ärendet anlitat advokatbyrån eller notarius publicus, därlill samtycker,

Belräffande handlingar i sådana ärenden angående rättshjälp åt enskilda, som handläggas hos annan myndighet än i försia stycket sägs, äger regeringen förordna, att handlingarna ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än regeringen besiämmer förrän viss tid, högsl sjuttio år, förflutit från deras datum.

Handlingar rörande någons ansökan om inträde i advokatsamfundet eller hans rätl att vara advokai eller rörande disciplinärt förfarande mol advokat må, i vad de angå hans ekonomiska ställning eller innefatta upplysningar, vilkas offentliggörande kan lända annan till men, icke utan samtycke av den handlingen sålunda angår utlämnas tidigare än sjuttio år efter handlingens datum.

Vad i Iredje stycket stadgas skall äga molsvarande tillämpning i fråga om handlingar rörande ansökan om auktorisation eller godkännande som revisor eller någons rätt att vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor eller beträffande disciplinärt förfarande mol sådan revisor. Myndighels beslul må dock ej hemlighållas jämlikt detta stycke,

26 a 8 Handling som angår förvärvstillslånd eller tillstånd till förköp enligt lagen (1975:1132) om förvärv av hyresfastighet m,m, eller särskild förvaltning enligt bostadsförvallningslagen (1977:792) och som lämnar upplysning om enskilds förhåUanden får icke utan samtycke av den vars Cöchållanden avses i handlingen lämnas ut tidigare än Ogo år från hand­lingens datum, om utlämnande kan leda till skada för den berörde,

Försia stycket gäller ej hyresnämnds eller bostadsdomstolens beslut.

27 8 Med avseende å handlingar, vilka angå myndighels verksamhet för införskaffande eller meddelande av upplysningar lill enskildas Oänst, eller vilka lill myndighei inkommit eller där upprättats för utredningar eller undersökningar som myndigheten utför för enskilds räkning, äger regeringen förordna, alt de ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än regeringen bestämmer.

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 4                                        613

28        § Till statlig eller kommunal anstalt för samfärdsel inkomna och där
upprättade handlingar avseende samfärdseln, så ock till tullverket
inkomna och där upprättade handlingar rörande varor som vid verkel
behandlas, må, såvitt de angå deras angelägenheter som anlita eller eljest
träda i beröring med anstalten eller verket, icke utan samtycke av dem
handlingen sålunda angår utlämnas till annan tidigare än Ougu år efter dess
datum, där ej. med hänsyn till del ändamål för vilket utlämnande åstundas
och omständigheterna i övrigi, trygghet kan anses vara för handen, all del
ej kommer all missbrukas till deras skada. Vid utlämnande böra
erforderiiga förbehåll göras,

29     8 Till post- eller telegrafverket inkomna och där upprättade handlingar, som lämna upplysning om särskilda postförsändelser, telegram eller telefonsamtal, må icke utlämnas till annan än postförsändelsens avsändare eller mottagare eller telegrammets avsändare eller adressat eller någon av dem som växlat telefonsamtalet eller äro innehavare av de vid samtalet använda telefonapparaterna,

30     8 Handling, av vilken enskilds förhållande till bank eller till postgirorörelsen framgår, må ej ulan dennes samtycke lill annan utlämnas tidigare än Ougu år efler handlingens datum, där ej regeringen för särskill fall annorlunda förordnar,

 

31  8 Handlingar i ärende eller del av ärende, om vars hemlighållande stadgas i lagen (1934:437) för Sveriges riksbank, må ej utlämnas tidigare än femtio år efter handlingens datum, såvida ej riksdagens finansutskott för särskill fall beslular om utlämnande dessförinnan,

32  8 Belräffande andra handlingar än i 30 och 31 8§ sägs rörande ullåning av medel, som stå under myndighets förvaltning, äger regeringen i vad handlingarna angå lånsökandes, låntagares eller borgesmans förhållanden, förordna, all handlingarna icke utan samtycke av dem, vilkas förhållanden sålunda beröras, må till annan utlämnas förrän viss lid, högst Ougu år, förflutit från handlingens datum. Vad nu är sagt gäller dock ej myndighets beslul om beviljande av lån,

33  8 Handlingar som hänföra sig till myndighets upplåningsverksamhet må ej utlämnas förrän tiugo år förflutit från handlingens datum, om del kan antagas alt handlingens offentliggörande skulle försämra det allmännas ställning som låntagare, medföra skada för enskild som berörs av uppgift i handlingen eller motverka syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder som rör rikels centrala finanspolitik, penningpolitik eller valulapolilik.

34 §   Handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller upplåtelse av egendom eller annal, som myndighet äger förvalla, eller angående

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                               614

transport som utföres av myndighet eller angående arbete som utföres för myndighets behov annorledes än genom dess egen eller annan myndighets personal må icke utlämnas innan avtal slutits eller ärendet eljesl slutförts, om det ej kan antagas att handlingarnas offentliggörande kan ske utan ska­da för det aUmänna och enskild. Angår ärendet upphandling eller utföran­de av arbete för statens eller kommuns räkning eller försäljning av staten eiler kommun tillhörig lös egendom, skall likväl iakttagas, all i stadgad ordning infordrade och inkomna anbud, så ock andra handlingar som kun­na tjäna till upplysning i vad mån anbud i ärendet infordrats eller avgivits eller som eljest avse dylika anbud, icke före nämnda tidpunkt må utlämnas i vidare mån än för prövning av anbud finnes nödvändigl eller begäran om anbuds utbekommande framställes av anbudsgivaren.

Om det kan antagas att offentliggörande av handlingar, som i försia stycket avses, skulle medföra skada för del allmänna eller enskild även efter där angiven tidpunkt, må de ej heller därefter utlämnas, Belräffande andra handlingar än sådana som angiva villkoren i slutna avlal må dock utlämnande ej vägras sedan Ougu år förflutit efter nämnda tidpunkt. Vad angår handlingar, som angiva villkoren i slutna avlal rörande transport som utföres av myndighei eller rörande myndighets leverans av elektrisk kraft, gas, vatten eller dylikt eller rörande försäljning av varor med vilka myndighei driver handel i affärsmässiga former, må utlämnande ej vägras sedan två år eller, då myndigheten är alt hänföra till statens affärsdrivande verk, fem år förflutit frän det avtalet fullgjorts eller upphört att gälla. Med avseende å handlingar, som angiva villkoren i slutna avtal i andra ärenden, må utlämnande ej vägras sedan två år eller, då myndigheien är att hänföra lill stålens affärsdrivande verk, fem år förflutit från del avtalet slöts.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende å aukiionsprotokoll,

34 a 8 Handling, som inkommit till eller upprättals hos myndighei vilken är att hänföra till statens affärsdrivande verk och som angår myndighetens affärs- eller driftförhållanden. må ej utlämnas förrän viss lid, högst Ougu år, förflutit från handlingens datum, om del kan antagas att utlämnande skulle på myndighetens bekostnad gynna någon som driver likartad rörel­se. Delsamma gäller handling som angår affärs- eller driftförhållanden för myndighei som nyss sagls och som inkommit lill eller upprättats hos riks-revisionsverket,

34  b § Handlingar, som inkommit till eller upprättats hos nämnden för statens gruvegendom och som angå nämndens affärs- eller driftförhållan­den, må ej utlämnas förrän Ougo år förflutit från handlingens datum, om det kan antagas att utlämnande skulle på nämndens bekoslnad gynna nå­gon som driver likartad rörelse,

35  § Handlingar som innefatta utredning eller förslag och som tillkommit för alt begagnas vid sådan förhandling för slutande av kollektivavtal eller för     annan     reglering     av     anställningsvillkor,     vari     myndighet.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                       615

kommunsammanslutning eller statligt eller kommunalt företag har att dellaga, eller vid förberedelse lill sådan förhandling, må ej utlämnas förtån fem år förflutit från handlingens datum, om det kan antagas aft hand­lingens offentliggörande skulle försämra del allmännas eller statligt eller kommunalt företags stäUning som förhandlingspart. Har sådan handling upprättats hos eller inkommit lill riksdagens lönedelegaiion. må den dock ej hemlighållas längre än till dess förhandlingsöverenskommelse iräffals eller förhandlingen eljest slutförts,

Beslämmelserna i första styckel gälla även handlingar innefattande utredning eller förslag vilka från annan än myndighei inkommit för där angivet ändamål, även om handlingen tillkommit i annat syfte.

Fråga om utlämnande av handling som avses i första eller andra siycket prövas av statens avtalsverk eller, om handlingen tillhör förhandlingsärende som utan avialsverkets medverkan handlägges av annan statlig myndighei, av denna. Begär någon all hos riksdagens lönedelegaiion utfå sådan handling, ankommer det dock på lönedelegationen eller myndighei, som denna besiämmer, alt pröva ulläm­nandefråga. Fråga om utlämnande av sådan handling hos kommunalmyndighet prövas av den förvaltande myndighei i kommunen som handlägger löneärenden eller, om handlingen tillhör förhandlingsärende som utan nämnda myndighels medverkan handlägges av annan myndighet i kommunen, av denna myndighei,

Försia siycket ulgör icke hinder för utlämnande av handling enligt 18 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Vid utlämnande böra erforderiiga förbehåll göras.

35   a §   (Paragrafen upphävd)

36   8 Har förhandling i mål vid domstol hållits inom stängda dörrar, må protokoll över sådan förhandling jämte annan dylik uppteckning samt där­vid företedda handlingar icke ulan domstolens lillslånd utlämnas, innan målet blivit skilt från dess handläggning. Domstolen äger ock i avbidan på sådan förhandling besluta att handlingar, som inkomma i målet, icke ulan dess tillstånd må utlämnas; har förhandling hållits inom slängda dörrar, må sådant beslul meddelas beträffande handlingar, som därefter inkomma.

Förekommer, då domstolen skiljer målel från sig. handling som enligt första slyckel ej må utlämnas, äger domstolen förordna att handling som nu sagts så ock dom eller beslul, som avkunnats inom stängda dörrar, ej må ulan domstolens lillslånd utiämnas, innan viss lid förflutit, i intet fall längre än sjuttio år från dagen för förordnandet. Är handlingen sådan att den enligt beslämmelse i I -34 8§ eller föreskrift, som meddelats med stöd därav, ej må utlämnas till envar, må domstolens förordnande innehålla att vad sålunda är stadgat om handlingens utiämnande skall äga lillämpning.

Fullföljes talan i mål, vari förordnande enligt andra styckel gäller, må ej heller handlingar, som därefter inkomma eller hos högre rätt upprättas i målet, utan rätlens tillstånd utlämnas, innan förhandling i målel hållils

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 4                                        616

eller, då förhandling ej äger rum, rätlen skilt målel från sig. På högre rätl ankommer, då rätlen skiljer målel från sig, ej mindre alt pröva förordnande som lägre rätt meddelat än även, om anledning därtill finnes, att med avseende å den högre rättens handlingar i målel meddela förordnande enligt andra stycket.

Vad ovan föreskrivits om domstols tillslånd till utlämnande av handling skall ej gälla, om med stöd av 2 kap, 14 8 andra styckel tryckfrihetsförord­ningen genom förordning föreskriviis att endasl viss myndighet får pröva fråga om handlings utlämnande, I sådant fall skall domstolen i stället genast hänskjuta begäran om utlämnande lill behörig myndighei.

Protokoll över förhandling jämte annan dylik uppteckning i mål vid domslol samt handlingar, som föreletis vid förhandlingen, så ock beslut och dom i målet må ej hemlighållas i vidare mån än som följer av denna paragraf

Vad i denna paragraf är stadgat om mål skall äga motsvarande tillämp­ning beträffande ärende.

Beslut eller förordnande enligt denna paragraf att handling ej må utläm­nas får endast avse handling vars offentliggörande kan antagas medföra skada eller men för något av de intressen som angivas i 2 kap, 2 8 försia stycket tryckfrihetsförordningen,

37   6 Där enligt regeringens jämlikt denna lag meddelade förordnande handlingar ej må utlämnas, äger regeringen utan hinder därav förordna om utlämnande. Så ock äger regeringen utan hinder av 3 § andra slyckel, 5 8 försia stycket, 6 och 9 §8, 11 § andra-fjärde styckena, 12 och 12 a §§, 13 § andra siycket, 16 a 8 samt 33-36 §8 för särskill fall besluta om utlämnande av handlingar som ej förvaras hos riksdagen eller myndighei under riks­dagen,

38   8 Där det finnes erforderiigl för lillvaralagande av allmän eller enskild rätt. må ulan hinder av vad eljesl i denna lag stadgas regeringen förordna om handlingars utlämnande.

Kan handling, som ej må utlämnas till envar, antagas vara av betydelse som bevis i rällegång eller för förundersökning i brottmål, äger domslol, där rättegången föres eller fråga som hör lill förundersökningen må upplagas, förordna alt handlingen skall tillhandahållas domstolen eller undersökningsledaren. Vad nu sagts gälle dock ej handlingar, som avses i 1-4 88 saml 31 och 33 88. Är handlingens innehåll sådant atl den som utfärdat handlingen ej enligt 36 kap. 5 § andra, iredje eller fjärde stycket rättegångsbalken må höras som vittne därom, må handlingen ej företes i rättegången eller vid förundersökningen. Ej heller må, med mindre synneriig anledning förekommer därlill, handlingen företes i rättegången eller vid förundersökningen, om därigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras,

39 8 Vad i denna lag stadgas länder ej till inskränkning i sökandes,
klagandes eller andra parters rätt alt i mål och ärenden hos domslol eller

 

Prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 4                                       617

annan myndighei utbekomma dom, beslut och andra handlingar.

Finnes av hänsyn till allmänna eller enskilda iniressen vara av synnerlig vikt att innehållet i annan handling än dom eller beslut icke uppenbaras, må dock med stöd av stadgande i denna lag utlämnande av sådan handling till parten vägras: vid utlämnande skola erforderliga förbehåll göras,

40 8 Vad i denna lag stadgas utgör ej hinder för offentliggörande av handlingar i ärenden hos riksdagen eller allmänna kyrkomötet eller hos kommunal stämma eller representation, där myndighet som handlägger ärendet finner sådant erforderligt för ärendets behandling,

40 a 8 Av 2 kap, 14 8 andra stycket tryckfrihetsförordningen framgår all fråga om utlämnande av allmän handling lill enskild prövas av den myndig­het som förvarar handlingen, om ej annat är särskilt föreskrivet.

Svarar viss befattningshavare vid myndighei enligt arbetsordning eller särskilt beslut för vården av handling, ankommer det på honom att i första hand pröva fråga om handlingens utlämnande, I tveksamma fall skall han hänskjuta frågan lill myndigheien, om del kan ske ulan omgång. Vägrar han att utlämna handling eller utlämnar han handling med förbehåll som inskränker sökandens rätt atl förfoga över handlingen, skall han, om sö­kanden begär det, hänskjuta frågan till myndigheten,

40 b 8 Mot beslul varigenom myndighei har avslagit enskilds begäran att få taga del av handling eller utlämnat allmän handling med förbehåll, som inskränker sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, får sökanden föra talan genom besvär. Om ej annal följer av andra-Qärde styckena föres sådan talan hos kammarrällen eller, såvitt gäller kammarrätts beslut i där väckt ärende, hos regeringsrätten. Att prövnings­tillstånd ej behövs vid fullföljd av talan mol kammarrätts beslut framgår av 35 8 förvaltningsprocessslagen (1971:291),

Har beslut som avses i försia slyckel meddelals av allmän underrätt och rör det handling i domstolens rättskipande eller räitsvårdande verksamhet, föres talan mot beslutet hos hovrätten. Talan mot motsvarande beslul av hovrätt i där väckt eller dit fullföljt ärende föres hos högsta domstolen. Vid talan mol allmän domstols beslut äga beslämmelserna i rättegångsbalken om besvär molsvarande lillämpning. Vid lalan mot hovrätts beslul skola dock reglerna om prövningstillstånd ej tillämpas.

Första och andra styckena gälla ej för beslul av riksdagen, regeringen, högsta domstolen eller regeringsrätten.

Att talan mot beslut av statsråd skall föras hos regeringen föreskrives i 2 kap, 15 8 tryckfrihetsförordningen.

Angående rätt atl föra talan mot beslut av myndighet som lyder under riksdagen är särskilt föreskrivet.

40 c 8 Finnes skäl till antagande att hinder mot utlämnande av allmän handling föreligger enligt denna lag eller annan författning, får myndighet

72 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 2

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 4                                         618

utmärka detta genom särskild anteckning. Sådan anteckning skall inne­hålla beteckningen hemlig samt ange tillämplig sekretessbestämmelse, dagen för anteckningen och den myndighet som har låtit göra den.

Har genom förordning meddelals föreskrift all fråga om utlämnande till enskild av allmän handling, som är av synnerlig betydelse för rikets säker­het, får prövas endast av viss myndighei, skall handling som avses med sådan föreskrift så snart del kan ske förses med anteckning enligt första siycket. Anteckningen skall innehålla uppgift om vilken myndighet som är behörig alt pröva fråga om utlämnande.

Att begäran om utlämnande i fall som avses i andra stycket genast skall hänskjutas till behörig myndighei framgår av 2 kap. 14 8 andra slyckel iryckfrihetsförordningen.

41  8 Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mol förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mol för­behåll som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är i an­nan lag belagd med straff, enligt vad där sägs. 1 andra fall vare straffet dagsböler: dock att vid brott med avseende å handlingar, varom i I -4. 20 och 36 88 sägs, fängelse må ådömas,

42  8 Om åtal för förbrytelse mot denna lag och om laga domstol gälle vad i allmän lag och annan förtättning stadgas angående brottmål,

43  8 Vid tillämpningen av denna lag skola med myndighet jämställas riks­dagen, allmäni kyrkomöte och beslutande kommunal församling.

Vad som föreskrives i tryckfrihetsförordningen om rätl att laga del av handlingar hos myndighei skall i tillämpliga delar gälla ocksä handlingar hos notarius publicus och, såvitt angår verksamhet för obligatorisk besikt­ning av fordon. Aktiebolaget Svensk Bilprovning. Nu angivna organ skola vid    liUämpningen   av   denna    lag   jämställas   med    myndighei.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 5                              619

Bilaga 5

Förteckning över tystnadsplikter i lagar  och  regeringsförfatt­ningar

Gällande lyslnadspliktsbestämmelser för offentliga funktionärer den 1 oktober 1978

Lagar

1,   7 kap. 2 § kyrkolagen

2,   48 § lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverk­samhet (48 § ändrad senast 1964:181)

3,   3 § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mol Ulojal konkurrens (3 § ändrad senast 1942:246)

4,   36 § lagen (1934:437) för Sveriges riksbank (36 § ändrad senast 1949:297)

5,   5 § tredje styckel lagen (1935:395) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel (5 § ändrad senast 1975:690)

6,   3 § tredje slyckel lagen (1939:174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel (3 § ändrad senast 1975:691)

7,   7 § valutalagen (1939:350)

8,   6 § lagen (1944:133) om kasirering

9,   147 a § byggnadslagen (1947:385)

 

10,   4 § lagen (1948:390) om skyldighel för näringsidkare m, fl, att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap (4 § ändrad senast 1975:693)

11,   287 § 3 mom, lagen (1948:433) om föreäkringsrörelse (287 § 3 mom, ändrad senast 1961:610)

12,   3 kap, 3 § tryckfrihetsförordningen (omtryckt 1976:955)

13,   8 § lagen (1949:345) om rällen till arbetstagares uppfinningar

14,   24 § andra siycket lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkrings­rörelse all driva försäkringsrörelse här i riket (24 § ändrad senast 1965:168)

15,   82 § uppbördslagen (1953:272, 82 § ändrad senast 1975:697)'

16,   16 § lagen (1953:397) om avgift för fettvaror som användas för framställning av feitemulsion m, m, (16 § ändrad senast 1975:698)

17,   87§ rusdrycksförsäljningslagen (1954:521, 87 § ändrad senast 1975:702)

18,   64 § andra slyckel nykierheisvårdslagen (1954:579,64 § ändrad senast 1975:703)

19,   192 § lagen (1955:183) om bankrörelse

20,   98 § lagen (1955:416) om sparbanker

21,   64 § första stycket lagen (1956:2) om socialhjälp (64 § ändrad senast 1975:704)

' Jfr 4 § 14 mom, andra stycket lagen (1908:128) om bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 5                               620

22,    89 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen

23,    9 § lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighel rörande pris- och konkur­rensförhållanden

24,    11 § alomenergilagen (1956:306), (11 § ändrad senast 1975:706)

25,    117, 170 och 198 §§ taxeringslagen (1956:623, 117, 170 och 198 §§ ändrade senast 1978:354, 1975:707 resp, 1975:707)

26,    20 § lagen (1957:343) om oljelagring m, m, (omtryckt 1977:939)

27,    21 § Slrålskyddslagen (1958:110)

28,    29 § lagen (1958:295) om sjömansskall (29 § ändrad senast 1975:710)

29,    49 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskallning (49 § ändrad senast 1975:711)'

30,    10 § tredje siycket lagen (1959:551) angående beräkning av pensions­grundande inkomst enligt lagen (1962:381) om allmän föreäkring (omtryckt 1976:1015)

31,    50 § tredje stycket lagen (1959:552)angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring (omtryckt 1974:938, 50 § ändrad senast 1978:356)

32,    6 § lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat

33,    82 § civilförsvarelagen (1960:74, 82 § ändrad senast 1978:263)

34,    91 § barnavårdslagen (1960:97, 91 § ändrad senast 1975:713)

35,    35 § ölföreäljningslagen (1961:159, 35 § ändrad senast 1975:714)

36,    12 § lagen (1961:180) om tillverkning av sprit och vin (12 § ändrad senast 1975:715)

37,    15 § lagen (1961:18l)om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat (15 § ändrad senast 1975:716)

38,    14 § lagen (1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel m, m, (14 § ändrad senast 1975:717)

39,    35 § sjukvårdslagen (1962:242, 35 § ändrad senast 1975:102)

40,    18 kap, 28 § företa styckel lagen (1962:381) om allmän försäkring (omtryckt 1977:630)

41,    5 § krigshandelslagen (1964:19)

42,    19 kap 5-9 §§ brottsbalken (19 kap 5-9 §§ ändrade senast 1976:509)

43,    55 § Slämpelskattelagen (1964:308, 55 § ändrad senast 1975:719)

44,    8§ lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (8 § ändrad senast 1975:720)

45,    16 § lagen (1965:61)om behörighet alt utöva veterinäryrket m, m,(16 § ändrad senast 1975:684)

46,    10 § lagen (1965:94) om polisregister m, m, (10 § ändrad senast 1975:721)

47,    1  kap, 9 § lagen (1965:719) om säkerheten pä fartyg (omtryckt

1978:109)

' Jfr 34 § lagen (1967:340) med vissa bestämmelser om prisreglering på jordbrukets område, 20 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område och 30 § vägtrafik­skattelagen (1973:601), 2 Jfr 5 § lagen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift.

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 5                              621

48,   13 § lagen (1966:314) om konlinenlalsockeln (13 § ändrad senast
1975:723)

49,    58 § lagen (1967:940) angående omsorger om psykiskt utvecklings­störda (58 § ändrad senast 1975:725)

50,    65 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt (65 § ändrad senast 1975:725)

51,    3 § lagen (1968:551) om begränsning av svavelhallen i eldningsolja (3 § ändrad senast 1975:726)

52,    44 § miljöskyddslagen (1969:387, omtryckt 1972:782)

53,    14 § allmänna arbetstidslagen (1970:103, 14 § ändrad senast 1975:728)

54,    21 § sjöarbetslidslagen (1970:105, 21 § ändrad senast 1975:729)

55,    34 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (omtryckt 1976:842)

56,    4 § lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd (4 § ändrad senast 1975:731)

57,    16 § lagen (1970:943) om arbetstid m, m, i husligt arbete (16 § ändrad senast 1975:732)

58,    28 § livsmedelslagen (1971:511)

59,    lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen 16,9,1971 mellan Sverige och Finland

60,    4, 6, 9, 10 och 16 §§ lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar (omtryckt 1978:157)

61,    7 § lagen (1971:1154) om förbud mol dumpning av avfall i vallen (7 § ändrad senast 1975:735)

62,    7 § lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m, m,

63,    7 § lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall (7 § ändrad senast 1975:737)

64,    13 och 19 §§ datalagen (1973:289)

65,    17 § lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor (17 § ändrad senast 1975:741)

66,    54 § tullagen (1973:670)

67,    14 och 18 §§ kredilupplysningslagen (1973:1173)

68,    16 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande ålgärder

69,    10 kap, 7 § regeringsformen (omtryckt 1976:871)

70,    2 kap, 4 §, 4 kap, 15 § och 8 kap, 5 § riksdagsordningen (omtryckt 1977:90)

71,    11 och 16 §§ inkassolagen (1974:182)

72,    2 § lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen 19,2,1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (2 § ändrad senast 1975:745)

73,    11 kap. 5 § gruvlagen (1974:342, 11 kap. 5 § ändrad senast 1975:746)

74,    8 § abortlagen (1974:595, 8 § ändrad senast 1975:747)

75,    45 § lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheter (45 § ändrad senast 1975:748)

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 5                               622

76.   17 § lagen (1974:1036) med instruktion för riksdagens revisorer

77.   16 § lagen (1975:55) om folk- och bostadsräkning år 1975 (16 § ändrad senast 1975:749)

78.   3 § lagen (1975:100) med vissa bestämmelser för personal inom hälso-och sjukvård m. fl.

79.   8 § lagen(1975:187)om kontroll av fabrikssteriliseradeengångsartiklar för hälso- och sjukvårdsändamål

80.   18 § oljekrislagen (1975:197, omtryckt 1978:269)

81.   7 § steriliseringslagen (1975:580)

82.   2 § lagen (1975:689) om tystnadsplikt för visa tolkar och översättare

83.   28 § bevissäkringslagen (1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen

84.   6 § lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighel rörande mottagande av olja

85.   8§ lagen (1975:1154) om varningstext och innehållsdeklaralion på tobaksvaror

86.   21 § marknadsföringslagen (1975:1418)

87.   7 § lagen (1976:295) om skyldighet för näringsidkare att medverka vid lagring för försörjningsberedskap

88.   10 § lagen (1976:349) om uppgiftsskyldighel i planeringsfrågor

89.   8 kap. 10 § lagen (1976:380) om arbelsskadeförsäkring (omtryckt 1977:264)

90.   lagen (1976:428) om bemyndigande atl meddela föreskrifter om tystnadsplikt vid konsumentverket (ej tyslnadspliktsbeslämmelse i egentlig mening)

91.   53 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

92.   34 § lagen (1976:838) om allmänna fjärrvärmeanläggningar

93.   5 § lagen (1977:439) om kommunal energiplanering

94.   7 kap, 13 § arbetsmiljölagen (1977:1160)

95.   23 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar

96.   51 § förfogandelagen (1978:262)

97.   55 § ransoneringslagen (1978:268)

98.   3 § lagen (1978:277) med bemyndigande att meddela föreskrifter i fråga om anordning för förbmkningsmätning av elektrisk energi, vatten eller värmeenergi, m. m.

99.   12 § lagen (1978:440) om kollektivtrafiknämnd

Förordningar, utom instruktioner för myndigheter

100.   18 § kungörelsen (1935:568) angående handräckning åt tysk myndighet i vissa beskattningsärenden

101.   15 § kungörelsen (1937:1005) angående handräckning ät fransk myndighei i vissa beskallningsärenden

102.   15 § kungörelsen (1941:1000) angående handräckning på begäran av myndighei i Amerikas Förenta Stater i vissa beskallningsärenden

103.   55 § sjätte slyckel förordningen (1949:341) om explosiva varor (55 § ändrad senast 1975:755)

prop. 1979/80:2    Del B   Bilaga 5                              623

104,   10 § kungörelsen 1952:825) om planläggning under fredslid för ianspråktagande av egendom vid krig eller krigsfara

105,   2 § förordningen (1955:513) om särskill register rörande vissa alko­holbrott m. m. (2 § ändrad senast 1976:917)

106,   7 § andra stycket kungörelsen (1955:528) med vissa tillämpningsfö­reskrifter lill lagen om nyklerhelsvård

107,   11 § förordningen (1956:413) om klassificering av kött

108,   13 § stadgan (1956:551) för allmänna vårdanstalter för alkoholmiss­brukare

109,   82 § hälsovårdsstadgan (1958:663)

110,   25 § reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning

111,   3 § Iredje siycket kungörelsen (1959:486) om offentlig förevisning av djur (3 § ändrad senast 1971:1134)

112,   2§ telegrafreglementel (1959:582)

113,   33 § kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (omtryckt 1973:550)

114,   64 § förordningen (1961:568) om brandfariiga varor (64 § ändrad senast 1975:761)

115,   25 § andra stycket brandstadgan (1962:91, omtryckt 1974:81)

116,   19 § läkemedelsförordningen (1962:701)

117,   12 § narkotikaförordningen (1962:704)

118,   3 § försia styckel telefonreglementet (1963:18)

119,   33 § kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts lill påföljd för brott (33 § ändrad senast 1975:765)

120,   7 § andra meningen stadgan (1964:679) för nolarius publicus

121,   9§ instruktionen (1964:808) för besiktningsmän hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning

122,   6 § förordningen (1965:530) med särskilda bestämmelser om betning av vårstråsäd

123,   6 § kungörelsen (1966:36) om vissa uppgifter från näringsidkare (6 § ändrad senast 1975:773)

124,   12 § kungörelsen (1966:37) om statistiska uppgifter från rörelseidkare och ägare till flerfamiljshus (12 § ändrad senast 1975:774)

125,   8 § förordningen (1966:671) om bevis för vinnande av områdesbe­handling enligt konventionen angående upprättandet av Europeiska frihan­delssammanslutningen (8 § ändrad senast 1975:775)

126,   3 § kungörelsen (1967:418)om uppgifter till lantarbetarstatistiken (3 § ändrad senast 1975:776)

127,   83 § folkbokföringskungörelsen (1967:495, 83 § ändrad senast 1975:777)

128,   28 § kungörelsen (1968:104) om företagsnämnder m, m, inom stats­förvaltningen

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 5                              624

129,   10 § förordningen (1968:111) om uppgifter för lantbmksslalisliken, lanlbmkels företagsregister och skördeskadeskyddet (omtryckt 1978:468)

130,   13 § kungörelsen (1968:440) om kompensation för bensinskatt vid yrkesmässig användning av motorsåg (13 § ändrad senast 1975:779)

131,   14 §  kungörelsen  (1969:356) om  statsbidrag  till  miljövårdande åtgärder inom industrin

132,   31 §   miljöskyddskungörelsen   (1969:388,    31 §   ändrad   senast 1975:780)

133,   12 § kungörelsen (1969:690) om buss- och taxivärderingsnämnd (12 § ändrad senast 1975:781)

134,   63 §   kungörelsen   (1970:180)  om   statligt   regionalpolitiskt   stöd (omtryckt 1978:573)

135,   21 § kungörelsen (1971:324) om lånefonden för den mindre skepps­farten (21 § ändrad senast 1975:782)

136,   21 § kungörelsen (1971:681) om tidskriftsstöd (omtryckt 1974:645)

137,   16 § utsökningskungörelsen (1971:1098)

138,   9 § kungörelsen (1972:302) om statsbidrag till nedläggningshotade företag

139,   13 § polisinstruklionen (1972:511)

140,   101 § fordonskungörelsen (1972:595)

141,  14 § andra styckel kungörelsen (1972:602) om arbetstid vid vägtrans­
port m, m,

142,   31 § kungörelsen (1973:88) om tUlämpning av avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden

143,   8 § förordningen (1973:221) om auktorisation och godkännande av revisorer (omtryckt 1976:825)

144,   13 § instmklionen (1973:249) för de allmänna advokatbyråerna

145,   6 § kungörelsen (1973:568) om vissa uppgifter från rörelseidkare (6 § ändrad senast 1975:787)

146,   22 §   upphandlingskungörelsen   (1973:600,   22 §   ändrad   senast 1975:788)

147,   32 § kungörelsen (1973:608) om slatiigt stöd till kommersiell service i glesbygd (omtryckt 1978:186)

148,   18 § kungörelsen (1973:622) om statens utvecklingsfond (18 § ändrad senast 1975:790)

149,   21 § kungörelsen (1973:639) om slatiigt stöd till lokal landsbygdstrafik (omtryckt 1978:444)

150,   18 § kungörelsen (1973:895) om slatiigt regionalpolitiskt transport­stöd (18 § ändrad senast 1975:792)

151,   9 § kungörelsen (1974:271) om konlroU vid utförsel av livsmedel (9 § ändrad senast 1975:793)

152,   20 § kungörelsen (1974:284) om arbeten av guld, silver eller platina

153,   5 § kungörelsen (1974:661) om uppgifter för galt- och betäckningssia-tistiken (5 § ändrad senast 1975:797)

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 5                              625

154,  7 § kungörelsen (1974:804) om viss uppgiftsskyldighet rörande motta­gande av olja

155,  5 § kungörelsen (1974:1020) om inventering av landets förråd av vissa livsmedel m, m, (5 § ändrad senast 1975:800)

Instruktioner för myndigheter

156,  9 § instruktionen (1957:346) för oljelagringsrådet

157,  15 § instruktionen (1963:586) för fideikommissnämnden

158,  16 § instruktionen (1964:628) för övervakningsnämnderna

159,  16 § instmklionen (1965:633) för de centrala nämnderna inom kriminalvården

160,  13 § förordningen (1965:646) med instmktion för sprängämnesin­spektionen (omtryckt 1977:228)

161,  13 § förordningen (1965:647) med instruktion för statens elektriska inspektion (omtryckt 1977:229)

162,  18 § förordningen (1965:650) med instruktion för statens provnings-anstalt (omtryckt 1977:318)

163,  20 § förordningen (1965:651) med instmktion för statens skeppsprov­ningsanslall (omtryckt 1977:319)

164,  22 §  förordningen (1965:660) med  instmktion för exportkredit-nämnden (omtryckt 1978:535)

165,  33 § kronofogdeinstruktionen (1965:687, omti7ckt 1976:893)

166,  27 § instruktionen (1965:792) för länsläkarväsendei (27 § ändrad senast 1975:104)

167,  45 § instmklionen (1965:857) för utrikesdepartementet

168,  12 § instruktionen (1966:431) för vapenfrinämnden

169,  12 § instmklionen (1966:434) för värnpliktsnämnden

170,  9 § instruktionen (1966:566) för utskrivningsnämnderna

171,  12 § instruktionen (1966:567) för psykiatriska nämnden

172,  22 § instmklionen (1967:83) för utrikesrepresentationen

173,  27 § förordningen (1967:654) med instmktion för statens trafiksäker­hetsverk (omtryckt 1975:1068)

174,  17 §   instruktionen  (1967:659)  för  transportnämnden  (omtryckt 1975:1077)

175,  28 § instmklionen (1970:752) för riksskatteverket

176,  19 § instruktionen (1971:356) för bislåndsulbildningsnämnden

177,  42 § kammarrättsinstruktionen (1971:1074)

178,  22 § instmklionen (1971:1208) för regeringsrätten

179,  27 § instruktionen (1972:151) för högsta domstolen

180,  30 § förordningen (1972:164) med instmktion för arbetarskydds­styrelsen (omtryckt 1978:436)

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Bilaga 5                               626

181,   29 § instmklionen (1973:444) för riksrevisionsverket (29 § ändrad senast 1975:786)

182,   16 §förordningen(1973:567)med instruktion förnämnden förståtens gruvegendom (omtryckt 1977:444)

183,   26 § förordningen (1973:610) med instmktion för kommerskollegium (omtryckt 1977:627)

184,   20 § förordningen (1973:847) med instmktion för yrkesinspektionen (omtryckt 1977:1169)

185,   13 §   förordningen   (1974:346)  med   instmktion   för  bergsstaten (omtryckt 1977:230)

186,   20 § förordningen (1974:437) med instruktion för Sveriges geologiska undersökning (20 § ändrad senast 1975:795)

187,   14 § förordningen (1974:440) med instruktion för statens institut för läromedelsinformalion

188,   35 § förordningen (1974:476) med instmktion för statens industriverk (omtryckt 1977:443)

189,   35 § instmklionen (1974:555) för kriminalvårdsverkei (omtryckt 1977:1028)

190,   52 §hovrällsinslmktionen (1974:692, omtryckt 1975:510)

191,   19 § instruktionen (1974:781) för importkontorel för u-landspro­dukler

192,   27 § förordningen (1976:429) med instmktion för konsumentverket

Regeringsförfattningar som ej har kungjorts i SFS

193,   7 § förordningen med instmktion för sjömansnämnden (omtryckt i SFS 1975:1074)

194,   punkt 13 i instmklionen 1971-06-04 för nämnden för vissa omplace­ringsfrågor

195,   punkt 19 i instruktionen 1972-12-15 för irygghetsnämnden och särskilda skiljenämnden

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Förkortningar Förkortningar

627

BrB         Brottsbalken

CSK        Kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens

område jämlikt lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar

DAFA      Datamaskincentralen för administrativ databehandling

JK           Justitiekanslern

JO          Riksdagens ombudsmän (om myndigheten avses) eller justitie-

ombudsmannen Lundvik (om dennes remissyttrande åsyftas)

KF          Kooperativa förbundel

LAH         Offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs förslag lill

lag om allmänna handlingar (SOU 1975:22)

LO          Landsorganisationen i Sverige

LOFT      Tystnadspliklskommilténs förslag till lag om offentiiga funk-

tionärers lystnadsplikl (SOU 1975:102)

LRF         Lantbmkarnas riksförbund

MBL        Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

MMU       Massmedieutredningen

OK          Offentlighetskommittén

OSK        Offentlighets- och sekrelesslagstiftningskommittén

RB          Rällegångsbalken

RF          Regeringsformen (den nu gällande, om annal ej sägs)

RÅ          Riksåklagaren

SACO/SR    Centralorganisationen SACO-SR

SCB        Statistiska centralbyrån

SekrL      Lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten all utbekomma

allmänna handlingar

SIDA       Styrelsen för internationell utveckling

TCO        Tjänstemännens centralorganisation

TF          Tryckfrihetsförordningen

TK          Tyslnadspliktskommitlén

TT          Tidningarnas telegrambyrå AB

ÖB          Överbefälhavaren

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Innehåll                               628

Innehållsförteckning

Bilagor lill regeringsprolokollet den 7 december 1978,

BUaga 1 Promemorieförslagen................................ ...... 1

1           Förslag till sekretesslag.................................. ...... 1

2           Förslag lill lag om ändring i rättegångsbalken......      35

3           Förslag till lag om ändring i brottsbalken......... ,,,      43

BUaga 2 Sammanställning av remissyttrandena över departementspro­
memorian (Ds Ju 1977:1 och II) Handlingssekretess och tystnads­
plikt ................................................................      45

1           Remissinstanser............................................      45

2           AUlmänna synpunkter på förslagel.................... .... 47

 

2.1          Inledning.............................................. .... 47

2.2          Positiva remissvar.................................. .... 49

2.3          Negativa remissvar................................. .... 73

2.4          Vissa övriga allmänna synpunkter.............. .... 83

 

3           Sambandet mellan handlingssekreless och tystnadsplikt        88

4           Sekretessregleringens utformning..................... .. 100

 

4.1          Lagens uppbyggnad................................ .. 100

4.2          Sekretessens räckvidd och spridning.......... .. 105

4.3          Användningen av skaderekvisii.................. .. 111

4.4          Tidsbegränsningen av handlingssekrelessen.    130

 

5           Sekretessregleringens innehåll......................... .. 135

6           Sekretessen mellan myndigheter...................... .. 135

7           Domslolssekrelessen m, m............................... .. 148

8           Tystnadsplikt och meddelarfrihet...................... .. 154

9           Sekrelessförbindelser och -bevis...................... .. 172

10        Följdlagstiftning............................................ .. 173

11        Synpunkter på de särskilda lagförslagen............ .. 173

11,1    Sekrelesslagen................................... .. 173

Lagens rubrik m, m................................. .. 173

1  kap.   Grundläggande bestämmelser......... .. 175

2  kap.   Vissa begränsningar i sekreiessen... .. 206

3  kap,   Sekreiess med hänsyn främst lill rikels säkerhet

eller dess förhållande till annan stal eller mellan­
folklig organisalion.......................... .. 252

4     kap.   Sekretess med hänsyn till rikets centrala finanspo-

litik, penningpolitik eller valutapolitik.. .. 260

5     kap.   Sekretess med hänsyn lill myndighets verksamhet

för inspektion, kontroll eller annan tillsyn            262

6     kap.   Sekretess med hänsyn till intresset att förebygga

eller beivra brott........................... .. 265

7     kap.   Sekretess med hänsyn till det allmännas eko-

 

Prop. 1979/80:2   Del B   InnehåU                              629

nomiska intresse...........................     268

8      kap.   Sekreiess med hänsyn främst lill skyddet för

enskilds personliga förhållanden........     282

9      kap.   Sekreiess med hänsyn främst till skyddet för

enskilds ekonomiska förhållanden...... ... 379

10    kap. Sekreiess  med  hänsyn  till  skyddet både  för

enskilds   personliga   och   ekonomiska   förhål­
landen ........................................ ... 408

11    kap. Sekretess med hänsyn lill intresset all bevara djur-

eller växtart.................................     460

12    kap. Sekretessen   hos   domstolar   och   vissa   andra

organ..........................................     463

13  kap. Myndigheternas uppgiftsskyldighel m. m            487

14  kap. Ansvar för brott mot tystnadsplikt genom medde-

lande av uppgifter och underrättelser för offentiig­
görande i tryckt skrift m. m.............     508

Övergångsbestämmelser......................... ... 549

11.2      Förslagel tiU lag om ändring i rättegångsbalken             551

11.3      Förslaget till lag om ändring i brottsbalken.. ... 563

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttrandena över socialuired­
ningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkrings­
tillägg. Lagar och motiv......................................    567

1          Remissinstanser............................................    567

2          Tystnadsplikt och handlingssekretess............... .. 568

 

2.1         Allmänt................................................ .. 568

2.2         TUlstyrkande remissvar...........................    569

2.3         Avstyrkande remissvar............................    573

2.4         Övriga allmänna synpunkler......................    575

2.5         Särskilda synpunkler på samverkan............ .. 578

2.6         Skolan.................................................    581

2.7         Familjerådgivning m. m............................    582

2.8         Övriga frågor om sekretessreglerna............ .. 583

3   Socialregister m. m.......................................    584

3.1         AUmänl................................................    584

3.2         Dokumentation och register.....................    584

3.3         Gallring................................................    586

3.4         Statistik.............................................. .. 597

Bilaga 4 Lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma

allmänna handlingar........................................... .. 601

 

Prop. 1979/80:2   Del B   Innehåll                               630

Bilaga 5 Förteckning över tystnadsplikter i lagar och regeringsförfatt­
ningar.............................................................. .. 619

Förkortningar.....................................................     627

Innehållsförteckning............................................     628