Prop. 1979/80:17

Regeringens proposition

1979/80:17

om ordningshållning vid offentliga tillsfällningar m. m.

beslutad den 6 september 1979

Regeringen föreslår riksdagen au antaga de förslag som har upplagils i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

OLA ULLSTEN

BERTIL HANSSON

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 proposirionen föreslås nya regler om kostnader för ordningshållning vid offentliga tillställningar. Ideella föreningar befrias från skyldighet att ersätta polisens kostnader för sådan ordningshållning. Andra anordnare skall enligt förslaget normall ersätta polisens kostnader för ordningshållning, om tillställningen anordnas i vinningssyfte. Om anordnaren inte fullgör sin ansöknings- eller anmälningsskyldighet i tid eller inte följer de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som har meddelats för tillställningen, skall han åläggas att ersätta de kostnader som beror på hans försummelse. Detta gäller även i fråga om ideella föreningar.

Beträffande både offentliga tillställningar och allmänna sammankomster föreslås vissa mindre ändringar i allmänna ordningsstadgan resp. lagen om allmänna sammankomster för att klarlägga anordnarens ansvar för ordningshållningen.

Tillståndskravet för anordnande av motortävlingar föreslås kvarstå men polisslyrelsen skall kunna medge en anordnare befrielse från detta krav, när fara för ordning och säkerhet inte föreligger. Vissa ändringar i allmänna ordningsstadgan föresläs för att minska risken för olyckshändelser och andra olägenheter för gångirafikanter. Det gäller främst synskadade och andra handikappade.

Författningsändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1980.

Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 17

2 §'

Nuvarande lydelse

Allmän plats inom sladsplanelagl område må icke begagnas för upplag eller avsijälpning eller lagas I anspråk for försäljningsstånd, ställningar och dylikt, såframt ej tillstånd därtill lämnals av polismyndigheten. Ej heUer eljest må allmän plats, som nyss nämnts, utan tillstånd av polismyndigheten nyttjas på sätt som icke överensslämmer med det ändamål för vilkel den upplåtits eller anvisats eller som ej är allmänt vedertaget. Vad sålunda stadgas om Ianspråktagande av allmän plats for försäljnings-ändamål skaU dock icke gälla i fråga om salutorg och Uknande plals som i vederbörlig ordning upplåtits till allmän försäljningsplats.

Innan tillstånd meddelas, skall yttrande Inhämtas från den kommunala nämnd eller styrelse, som kommunen bestämt. Därest denna avstyrker, må tillstånd ej meddelas.

Föreslagen lydelse

Allmän plals inom sladsplanelagl område/år ;>jfe användas för upplag, avsijälpning, försäljningsstånd, ställningar och Uknande utan polismyndighetens Ullstånd. Sådan plats får inle heller i övrigt utan tillstånd av polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket den har upplåtits eller anvisats eller som inte är allmänt vedertaget. Tillstånd krävs dock inte for försäljning på salutorg och Uknande plats som är upplåten till allmän försäljningsplats.

Innan tillstånd meddelas, skall polismyndigheten inhämla yttrande från den kommunala nämnd som kommunen har bestämt, öm denna avstyrker, får tillstånd inte meddelas.

Vid tillståndsprövningen skall polismyndigheten ta särskild hänsyn ttll gångtrafikens Intresse och om lillslånd beslutas meddela de föreskrifter som behövs for att förhindra olyckshändelse.

16§

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid tillställningen samt är pliktig att ställa sig UU efterrättelse de foreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter sådan foreskrift mä avvisas.

Vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus inom inhägnat område, må rusdrycker ej .rörläras annal än i samband med tillåten uiskänkning därav, såvida ej polismyndigheten med hänsyn UU särskilda omständigheter det medgiver. Rusdrycker, som ej må forläras vid lillstäUningen, må ej heller förvaras i lokalen eller å platsen.

Vid meddelande av föreskrifter, som i forsla slycket avses, skall iakttagas, att anordnaren ej åsamkas onödig koslnad eller tillstäUningens hållande eljesl onödigt försvåras.

Anordnaren skallsvara för all god ordning råder vid tillställningen.

Vid en offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus inom inhägnat område, får sprit, vin eller starköl inle drickas annal än i samband med tillåten servering av sådana drycker. Polismyndigheien får dock, om särskilda omständigheter fåreligger, medge alt så sker. Spril, vin eller starköl som inle.får drickas vid tillställningen,/ar;'n/e heller förvaras i lokalen eller på platsen.

Polismyndigheien får meddela de föreskrifter som behövs för alt upprätt-hållu ordning och säkerhel vid lillstäUningen. Föreskrifterna får innefalta skyldighel for anordnaren atl anlita förordnade ordningsvakter och annan personal. De får inte medföra att anordnaren belastas med onödiga kostnader eller an möjlighelen att hålla lUlställningen onödigtvis försvåras på annat sätt. Innan polismyndigheten meddelar föreskrifter om ordning och säkerhet, skall myndighelen samråda med anordnaren, om denne begär det och det inle är uppenbari obehövligt.

Den som inte följer de föreskrifter som polismyndigheten har meddelat får avvisas från tillställningen.

Nuvarande lydelse

5§>

Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall göras skriftligen i god tid före sammankomsten och om möjligt å sådan tid att ansökan är polismyndigheten tillhanda senast å femte dagen före sammankomsten. Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, lid och plats för sammankomsten samt dennas art och huvudsakliga utformning.

Erfordras utöver vad ansökan innehåller ytterligare uppgifler, äger fwlis-myndigheten förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock sjålvföranstalta om utredning. Ej må föreläggande avse skyldighet att tillhandahålla handling angående eller redogörelse för innehållet i föredrag, tal eller annan muntlig framslällning som är avsedd att förekomma vid sammankomsten.

Om beslul 1 anledning av ansökan skaU meddelas skriftligt besked.

Föreslagen lydelse

Ansökan om tillstånd att anordna allmän sammankomst skall göras skriftligen i god tid före sammankomsten och om möjligt så tidigt att ansökningen är polismyndigheten tillhanda senasl på sjunde dagen före sammankomsten.

Ansökningen skall innehålla uppgift om anordnaren, tiden och platsen för sammankomsten, dennas art och huvudsakliga utformning samt de ålgärder rörande ordning och säkerhet vid sammankomsten som anordnaren avser all vidtaga.

Om del behövs,.får polismyndigheten förelägga anordnaren att inkomma med yllerligare uppgifter eller själv ombesörja utredning. Föreläggandet får inte avse skyldighet att tillhandahålla handling angående eller redogörelse för innehållet i föredrag, tal eller annan muntlig framslällning som avses förekomma vid sammankomsten.

Prop. 1979/80:17 13

Utdrag
KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-11-30

Närvarande: Statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Wikström, Friggebo, Winén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, De Geer, Cars, Gabriel Romanus, Bondestam

Föredragande: Statsrådet Hansson

Lagrådsremiss om ordningshållning vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster

1 Inledning

Ordningsstadgeutredningen (Kn 1977:02)' har avlämnat betänkandet (Ds Kn 1978:2) Kostnader för ordningshållning vid ofTentliga tillställningar m. m. I betänkandet behandlas - ulom frågor som rör ordningshållning vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster - tillslåndskravet för motortävlingar och uppställning av föremål på gångbanor. Betänkandet bör fogas till protokollet i detla ärende som bUaga I.

Efter remiss har yttranden över betänkandel avgetts av riksåklagaren, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statens handikappråd, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens naturvårdsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Hallands och Kopparbergs län, 1975 års polisutredning (Ju 1975:08), Malmö kommun. Folkets Husföreningarnas Riksorganisation, Folkparkernas centralorganisation. Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Landstingsförbundet, Svenska bilsportförbundei. Svenska försäkringsbolags riksförbund. Svenska kommunförbundel, Svenska motorcykelförbundet, Svenska racerbåtförbundet och Sveriges riksidrotlsförbund. Länsstyrelserna har överiämnat yttranden från polisstyrelserna i Norrtälje, Solna, Stockholms, Södertälje, Täby, Linköpings, Mjölby, Motala, Norrköpings, Eksjö, Jönköpings, Värnamo, Falkenbergs och Halmstads polisdistrikt samt Ekerö,

' Räiischefen Erik Neergaard, särskild ulredare, samt polisöverintendenien Gustaf Andersson, kanslichefen Gerhard Ericsson, revissionssekreieraren Hans Palmcrantz, direktören Rolf Romson och depariemenisrådei Bo Svensson, samlliga sakkunniga.

Prop. 1979/80:17 14

Norrtälje, Stockholms, Sundbybergs, Södertälje, Täby, Vaxholms, Norrköpings, Jönköpings, Vetlanda, Falkenbergs och Halmstads kommuner.

Synpunkter på betänkandel har lämnats av K. G. Jansson, Slockholm,som är synskadad.

En sammanställning av remissyttrandena bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2 Allmän motivering

2.1 Ordningshållning vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster

2.1.1 Förslaget i stort

Bestämmelser om offenlliga tillställningar och allmänna sammankomster finns i allmänna ordningssladgan (AOst) resp. lagen om allmänna sammankomster (LAS). Offentlig tillställning är enligt 9 § AOst tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, pornografisk föreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg och tillställning av annat slag som anordnas för allmänheten och inte avses i LAS. Enligt 1 § LAS tillämpas lagen på allmän sammankomst, som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet. LAS tillämpas vidare på allmän sammankomst som är all hänföra till föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgeriig bildning eller till religionsövning. Sedan den 1 januari 1977 tillämpas LAS också på allmän teaterföreställning, konsert, biografföreställning eller annan allmän sammankomst för framförande av konstnäriigt verk.

Tillstånd av polisstyrelsen fordras enligt 12 § AOst resp. 3 § LAS för offentlig tillställning och allmän sammankomst på allmän plats. Tillstånd atl hålla sammankomst får vägras bara om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning. För vissa slag av tillställningar fordras tillstånd oavsett var de skall anordnas. Anmälningsskyldighet gäller för icke till-slåndspliktiga offentliga tillställningar som anordnas inom stads- och byggnadsplanelagt område (13 § AOst). Motsvarande anmälningsskyldighet gäller i fråga om sammankomster, dock bara om de ordnas utomhus (4 § LAS).

Den som anordnar en offenllig tillställning eller allmän sammankomst skall svara fbr all god ordning råder vid lillsiällningen eller sammankomsten (16 § AOst, 7§ LAS). Anordnaren är skyldig atl följa de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som polisstyrelsen meddelar. När ordningsföreskrifter meddelas, skall polisstyrelsen se lill att anordnaren inte åsamkas onödiga koslnader och att möjligheterna i övrigt att hålla tillställningen eller sammankomsten inte försvåras onödigtvis. Om kostnader förordningshållning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter uppkommer vid en offenllig tillställning, kan anordnaren åläggas atl betala dem (17 § AOst).

Prop. 1979/80:17 15

Länsstyrelsens medgivande fordras för atl polisstyrelsen skall kunna ålägga anordnaren att belala annan ordningshållning än den som avser lokalen eller platsen där tillställningen hålls, ingångarna eller särskilda parkeringsplatser. Den som anordnar en allmän sammankomst kan inte åläggas atl ersätta polisens koslnader för ordningshållning. Med hänsyn till vikten av atl församlingsrätten inle underkastas andra inskränkningar än sådana som är oundgängligen nödvändiga har det ansetts riktigast att samhället undantagslöst tar på sig kostnaderna för ordningshållning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter vid allmänna sammankomster (prop. 1956:143 s. 301).

1 kungörelsen (1964:793) om ersättning till statsverket vid anlitande av polismän för polisbevakning på enskild bekostnad finns närmare bestämmelser om den ersättning som skall betalas för ordningshållning vid offentlig tillställning. För varje polisman skall betalas 85 kr. per timme. Före den 1 juli 1977 var beloppel 18 kr. per timme. För häst, hund eller transportmedel skall betalas visst belopp per timme resp. kilometer. Enligt kungörelsen skall anordnaren vidare ersätta statens kostnader med anledning av att en polisman skadas vid tjänslgöringen och skador på ulrustning som används vid ordningshållningen.

Frågan om befrielse från skyldigheten att betala kostnaderna förordningshållning genom polispersonal och förordnade ordningsvakter vid idrottsarrangemang aktualiserades i motioner vid 1974 års riksdag. Kulturutskottet (KrU 1974:21), som vidgade frågan till att avse alla offentliga tillställningar med uttalat ideellt syfte, ansåg att skäl talade för att anordnare av sådana tillställningar befriades från kostnadsansvaret för polisbevakning. Riksdagen (rskr 1974:322) hemställde att Kungl. Maj:t skulle överväga en ändring av de nuvarande bestämmelserna.

Ordningsstadgeutredningen fick i direktiven (Dir. 1977:15) i uppdrag att överväga ändringar i AOst med anledning av bl. a. riksdagens framställning. Utredningen avlämnade i maj 1978 silt betänkande Kostnader för ordningshållning vid offentliga tillställningar m. m.

Utredningen föreslår alt ideella föreningar skall befrias från skyldigheten alt betala ordnignshållning genom polispersonal vid offentlig tillställning. Vid avgränsningen av de föreningar som skall anses vara ideella följs de principer som har dragits upp i prop. 1976/77:135 om ändrade regler för beskattning av ideella föreningar m. m. Efter förslag i propositionen har genom ändringar i bl, a. 53 § 1 mom. kommunalskattelagen vissa ideella föreningar befriats frän skattskyldighet för kapitalinkomster och inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet (realisationsvinster). För skattefrihet krävs att föreningen har till huvudsakligt syfte att främja allmännyttiga ändamål, t. ex. religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnäriiga, idrottsliga eller därmed jämföriiga kulturella ändamål. Det krävs också alt föreningen i sin verksamhet uteslutande eller så gott som uleslutande tillgodoser allmännyttiga ändamål,att den inte vägrar någon inträde som medlem utan all särskilda

Prop. 1979/80:17 16

skäl föreligger och all den bedriver en verksamhel som skäligen svarar mot dess tillgångar. Ideella föreningar som inte behöver betala skatt för inkomst av kapital m. m. är enligt 54 § frikallade från skattskyldighet för vissa inkomsler av fastighet och rörelse. För skattefrihet krävs att inkomsten till huvudsaklig del härrör från verksamhel som har en nalurlig anknytning till föreningens allmännyttiga ändamål eller som av hävd har utnyttjats som finansieringskälla för ideellt arbete.

Ordningsstadgeutredningens förslag innebär alltså all ideella föreningar som är allmännyttiga och öppna samt använder sina inkomsler i del ideella arbelel inte kan åläggas att belala polisens kostnader förordningshållning. En anordnare som inte är ideell förening skall enligt utredningsförslaget kunna åläggas skyldighet att belala, om tillställningen anordnas i vinningssyfte. Skyldighelen all betala skall i princip omfatta alla polisens koslnader för ordningshållning som föranleds av tillställningen. F. n. betalar anordnaren i regel endasi för s. k. innerbevakning. Utredningen anser att det inte flnns betänkligheter mot att, när skyldigheten att betala begränsas till tillställningar av kommersiell natur, låla anordnarna ersätta alla de kostnader för ordningshållning som de åsamkar det allmänna.

På grund av anordnarens ansvar för att god ordning råder vid en tillställning fullgörs ordningshållningen till största delen av denne. Förslaget om befrielse från skyldighel att betala polisens kostnader för ordningshållning medför enligl utredningen risk för att åtgärder för atl upprätthålla ordningen som f n. vidtas av anordnaren övervältras på polisen. I utredningens förslag ingår därför regler som avses hindra att så sker. Reglerna innebär att det på förhand skall fastställas hur kravet på ordning skall tillgodoses vid tillställningen och att försumliga anordnare drabbas av ekonomiska sanktioner. Jag återkommer i det följande till utredningens förslag i denna del.

Genom riksdagens beslut med anledning av prop, 1975/76:209 om fri- och rättigheter i grundlag har 2 kap. 1 § regeringsformen (RF) ändrals så atl den mötesfrihet som varje medborgare är tillförsäkrad gentemot det allmänna omfattar frihet alt anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av kosntnär-ligi verk. Ulvidgningen av del skyddade området för mötesfriheten ledde efter förslag i prop. 1976/77:39 till att LAS i stället för AOst gjordes tillämplig på bl. a. konserter och teater- och biografföreslällningar. Enligt utredningen har en konsekvens av delta blivit alt en del renodlat kommersiella arrangemang, l. ex. konserter av kommersielll inrikiade popgrupper, har blivit att betrakta som allmänna sammankomster. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att samma regler beträffande skyldighet atl svara för polisens kostnader för ordningshållning skall gälla för allmänna sammankomster som för offentliga tillställningar.

Ulredningens förslag har fått etl gynnsamt mottagande vid remissbehandlingen. Förslaget atl bara andra anordnare än ideella föreningar skall kunna

Prop. 1979/80:17 17

åläggas atl ersätta polisens kostnader för ordningshållning och att sådan skyldighet skall kunna åläggas bara om tillställningen eller sammankomsten anordnas i vinningssyfte tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Rikspolisslyrelsen och polisutredningen påpekar dock att förslagel inte står i överensslämmelse med de budgetpolitiska strävandena under senare år att avgiftsbelägga vissa tjänster som polisväsendet utför. De tillstyrker ändå förslagel, eftersom det uppfyller ett gammalt önskemål och kan beräknas medföra endast en förhållandevis måttlig kostnadsökning för staten. Riksåklagaren och kammarrätten i Göteborg avstyrker förslaget att den som anordnar allmän sammankomst skall kunna åläggas att bekosta ordningshållning. Enligt riksåklagaren kan kostnaderna komma att bli ett reellt hinder mot att en allmän sammankomst anordnas. Han anser därför att förslaget inle kan anses förenligt med RF:s bestämmelser om mötesfrihet. I allt fall behöver frågan enligt riksåklagarens mening övervägas ytteriigare, innan förslaget genomförs, Kammarrällen i Göteborg anser att andra inskränkningar i församlingsfriheten än sådana som är oundgängligen nödvändiga inte bör göras.

För egen del vill jag anföra följande.

F. n. har polisslyrelsen diskretionär befogenhet att debitera den som anordnar en offenllig tillställning kostnaderna för polisbevakning. Polisstyrelsen kan alltså ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, när den prövar betalningsfrågan. Polisstyrelsen torde i regel tillämpa beslämmelserna på sätt som är generöst mot anordnaren. Även anordnare av ideellt inriktade tillställningar kan emellertid åläggas betalningsskyldighet. Risken för brislande enhellighet i tillämpningen är enligt min mening en allvariig nackdel med den nuvarande ordningen. Eftersom de ideella organisationer som främst lorde beröras av frågan om betalningsskyldighet är idrottsföreningarna, vill jag framhålla att idrottsrörelsen har stor belydelse för den förebyggande hälsovården och atl den gör stora insatser för att aktivera och la hand om ungdomar. Synpunkter av detta slag låg för övrigt lill grund för de motioner som ledde till riksdagens begäran om utredning. Enligt min mening ter det sig vidare motsägelsefullt att det allmänna å ena sidan ger ett betydande stöd lill idrotten, liksom lill annan ideell verksamhet, och å andra sidan förbehåller sig möjligheten atl ta betalt för den ordningshållning som behövs vid tillställningar vilkas syfte lill stor del är all ytteriigare bidra till flnansieringen av den rent ideella verksamheten. Om höjningen den 1 juli 1977 av avgifterna för polisbevakning kombineras med en slrängare praxis när det gäller åläggande av betalningsskyldighet, kan det få betydande ekonomiska konsekvenser för många ideella organisationer. En sådan utveckling skulle, som utredningen framhåller, strida mol de tendenser på bl. a. skatteområdet som har kunnat förmärkas mot en förmånligare behandling av ideella föreningar.

När det gäller de ekonomiska konsekvenserna av utredningens förslag kan jag inskränka mig till alt hänvisa till betänkandel. Vad ulredningen anför i

2 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 17

Prop. 1979/80:17 18

denna del har inte föranlett erinringar från remissinstanserna. Jag delar utredningens uppfattning att det inkomstbortfall för slaten som etl genomförande av förslaget kan leda till får antas bli begränsal.

Utredningen anser att det är anordnarens ideella karaklär och inte tillställningens art som skall vara avgörande. Bakom denna inställning lorde ligga prakliska skäl. Del synes nämligen vara enklare alt ställa upp regler för när en anordnare skall anses vara ideell än att i författning särskilja de fall när en tillställning skall anses ha ideell karaktär. Bedömningen av en tillställnings ideella karaklär skulle sannolikt i stor utsträckning få prövas skönsmässigt av de tillämpande myndigheterna. Härtill kommer atl det enligt min mening finns skäl att behandla alla tillställningar som anordnas av ideella anordnare på samma sätt. De tillställningar som inle har ideell karaklär syflar nämligen i regel till att finansiera den rent ideella verksamheten eller har i varje fall ett klart samband med denna verksamhet.

Jag förordar alltså att ideella föreningar inte skall vara skyldiga all ersätta kostnaderna för polisbevakning vid offentliga tillställningar. Jag återkommer i det följande till den närmare utformningen av förutsättningarna för kostnadsbefrielsen och till frågan om undanlag i vissa fall bör göras från principen om kostnadsfrihet.

Andra anordnare än ideella föreningar skall enligt utredningens förslag kunna åläggas skyldighet att belala polisens koslnader för ordningshållning bara när tillställningen anordnas i vinningssyfte. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot förslaget på denna punkt. Jag biträder förslaget men vill emellertid erinra om atl en strikt tolkning av begreppel vinningssyfte kan leda till svårigheter. Jag delar utredningens uppfattning atl förhållandena kan vara sådana alt kostnadsansvaret bör falla bort eller sättas ner, även när vinningssyfte fär anses föreligga.

Utredningen anser att kostnadsansvaret, när det föreligger, bör omfatta i princip alla kostnader för polisbevakning som föranleds av tillställningen. Eflersom kostnadsansvaret enligt utredningens förslag omfattar bara arrangemang som i vinningssyfte anordnas av annan än ideell förening, anser utredningen atl den nuvarande indelningen i s. k. innerbevakning och s. k. ytterbevakning, som främst avser trafikövervakningoch ordningshållning på gator och vägar uianför platsen för tillställningen, inte längre behövs. Utredningens förslag har föranlett bara något enstaka uttalande från remissinstanserna. Hovrälten för Väslra Sverige tillstyrker förslaget, medan Folkets husföreningarnas riksorganisation och Folkparkernas centralorganisation anser att varje ordningshållande insats utanför samlingslokaler måste organiseras och bekostas av det allmänna. Jag förordar att ulredningens förslag genomförs.

Enligt vad jag har föreslagit i det föregående uppkommer skyldighet för anordnaren alt svara för polisens kostnader för ordnignshållning vid offentlig tillställning bara när annan än ideell förening anordnar en tillställning i vinningssyfte. Det kan då knappast finnas anledning till betänkligheter mot

Prop. 1979/80:17 19

en ordning som innebär au anordnaren regelmässigt skall vara skyldig att svara för alla kostnader för ordningshållning som tillställningen föranleder. Häri ligger- bortsett från alt ersättning utöver de verkliga kostnaderna inle kan få tas ut - dock ett krav på att kostnaderna skall vara föranledda just av tillställningen. Delta innebär att kostnader som föranleds av att polisens insatser för ordningshållning måsle dimensioneras med hänsyn till risken for demonstrationer och andra mer eller mindre organiserade åtgärder som kan sägas rikta sig mot tillställningen inte får tas ut av anordnaren. Koslnader som föranleds av att en tillställning kan väntas kräva insatser av polisen för atl upprätthålla ordningen bland dem som kan sägas delta i tillställningen får däremot anses vara föranledda av denna.

Med anledning av de principiella aspekier som riksåklagaren och kammarrätlen i Göleborg har lagl på utredningsförslaget såvitt gäller kostnadsansvaret för ordningshållning vid allmänna sammankomster vill jag framhålla följande.

Reglerna i LAS avser utövandet av de i RF fastslagna mötes- och demonstrationsfriheterna. Mötesfriheten avser enligt 2 kap. 1 § RF frihet att anordna och bevista sammankomst för upplsyning, meningsyllring eller annal liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk. Med demonstrationsfrihel avses enligt samma lagrum frihet att anordna och deltaga i demonstration på allmän plals. Mötes- och demonslrationsfrihe-terna får enligt 2 kap. 14 § begränsas endast av hänsyn till bl. a. ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller lill trafiken.

Tillstånd att hålla allmän sammankomst får enligt 3 § LAS vägras bara om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning. Den begränsning i mötesfriheten som tillslåndskravet innebär är därför otvivelaktigt förenlig med bestämmelserna i RF. Föreskrifterna i 7 § LAS om anordnarens ansvar för ordningen vid sammankomsten utgör en del av lillståndsregleringen och därför måsle också de anses förenliga med RF. Man bör enligt min mening kunna se på samma sätt på en regel om att anordnaren är skyldig att svara för polisens kostnader för ordningshållning vid sammankomsten. En förutsättning härför är dock att kostnaderna avser sådan ordningshållning som är nödvändig med hänsyn lill ordning och säkerhet vid sammankomsten eller till trafiken i samband med sammankomsten.

Även om den av utredningen föreslagna regeln om kostnadsansvar vid allmänna sammankomster måste anses vara förenlig med RF, kan man ifrågasätta om det är lämpligt att införa en sädan regel i LAS. Som jag redan har nämnt har del hiuills ansetts principiellt riktigast atl samhällel står för kostnaderna för den ordningshållning vid allmänna sammankomster som ombesörjs av samhällets organ. Alt vissa slag av sammankomster har förts över från AOst lill LAS har sin grund i alt området för den grundlagsskyddade mötesfriheten har utvidgats. Det kan på goda grunder hävdas alt försiktighet bör iakttas när del gäller att införa sådana begränsningar i mölesfrihelen som i och för sig är förenliga med RF, t. ex. ell kostnadsansvar för samhällets

Prop. 1979/80:17 20

ordningshållning vid allmänna sammankomster. Detta får visseriigen lill följd att också anordnare av vissa utpräglat kommersiella arrangemang undgär kostnadsansvar. De olägenheler som följer härav är emellertid obetydliga. I sammanhanget mäste också beaklas att det är myckel svårt alt i författning dra en från alla synpunkter godtagbar gräns mellan de sammankomster som aldrig bör vara förenade med kostnadsansvar och de sammankomster där ett sådant skulle kunna komma i fråga. Jag anser på dessa grunder atl man inte bör öppna nägon möjlighet att ta ut ersättning för samhällels kostnader för ordningsshållningen vid en allmän sammankomst.

2.1.2 Närmare om förutsättningarna för befrielse frän kosinadsansvaret

Enligt vad jag har förordat i det föregående kan polisstyrelsen ålägga andra anordnare än vissa ideella föreningar att bekosta sådan ordningshållning genom polispersonal som föranleds av offentlig tillställning som anordnas i vinningssyfte. I fråga om bestämningen av de föreningar som inle kan åläggas kosinadsansvar hänvisas i utredningens lagförslag lill 53 § 1 mom. första stycket e kommunalskattelagen. Föreningar som avses i detta lagrum är inte skattskyldiga för inkomst av kapital och lillfällig förvärvsverksamhet. Utredningens förslag innebär att det för befrielse frän kosinadsansvar krävs att föreningen är allmännyttig och öppen samt använder sina inkomster i del ideella arbetet. Säväl ändamålet för verksamhelen som den faktiskt bedrivna verksamheten måste vara allmännyttiga. I kravet på öppenhet ligger att föreningen inle utan särskilda skäl får vägra någon inlräde i föreningen. Av föreningens inkomster måste huvuddelen användas för det ideella ändamålet. Utredningen anser att byalag, aktionsgrupper och kommittéer med ideell inriktning, som ofta saknar föreningsform och rättslig handlingsförmåga, vid tillämpningen bör behandlas på samma sätt som ideella föreningar, om de i övrigt uppfyller de krav som skattelagstiftningen ställer på föreningarna. Även i vissa andra jämförbara situationer bör polisstyrelsen enligt utredningsförslaget underiåta att ålägga betalningsskyldighet.

Mol utredningens förslag i fråga om avgränsningen av de föreningar som inte skall kunna åläggas kostnadsansvar anför riksåklagaren att det skulle vara naturiigare au skapa en självsländig regel och atl anknylningen till begreppet ideell förening utesluter andra juridiska personer med likartad verksamhet. Länsslyrelsen i Jönköpings län anser det olämpligt alt hänvisa lill ell visst lagrum i en annan författning, nämligen kommunalskattelagen, och därigenom underiåta att ge klart besked i AOst om vilken kategori som avses. För egen del anser jag att den lösning som föreslås i betänkandet är lämplig. Jag har lidigare redogjort för nackdelarna med atl låta tillställningens art vara avgörande. Genom hänvisningen till kommunalskattelagen får man enligt min mening en från saklig synpunkt lämplig avgränsning av de ideella föreningar som bör undantas från skyldighel all svara för kostnaderna för polisbevakning. Jag anser vidare att begreppet ideell förening bör i den

Prop. 1979/80:17 21

utsträckning del är möjligt ha samma innebörd i olika författningar. Denna slåndpunkl delas av bl. a. riksskatteverket, som inte har haft något att invända mot ulredningens förslag. De svårigheter som hänvisningen lill skattelagstiftningen kan medföra lorde enligt min mening vara begränsade och av övergående natur. De undanröjs för övrigt inte genom alt en motsvarighet till bestämmelserna i kommunalskallelagen tas in i AOst. Reglerna om skattefrihet för vissa ideella föreningar tillämpas första gången på del beskattningsår för vilket taxering i första instans sker år 1979. En praxis kommer därefter alt växa fram i taxeringsarbetel. Polisstyrelsen mäsle naturiigtvis i varje enskill fall göra en självsländig bedömning av frågan om en förening skall anses vara ideell. Om föreningen emellertid kan visa all den i taxeringssammanhang har bedömts uppfylla de krav som anges i kommunalskattelagen, synes polisstyrelsen ha all anledning att godta denna bedömning, om inte särskilda skäl föranleder annat. Som riksskatteverket framhåller kan del emellertid inte uteslutas att olika bedömningar någon gång görs i laxerings- resp. avgiftsfrågan. Risken för att så kommer all ske är emellertid så ringa all man enligt min mening inle bör låla den få någon betydelse för ställningstagandet till utredningsförslaget. Jag förordar alltså atl förslaget genomförs.

Innan jag går vidare, vill jag framhålla alt milt förslag, liksom utredningens, innebär au kostnadsansvar utesluts i fråga om alla offentliga tillställningar som anordnas av en förening som uppfyller de krav som ställs upp i 53 § 1 mom. första stycket e kommunalskallelagen. Om denna förutsättning är uppfylld beiräfTande föreningen, blir alltså den akluella tillställningens karaktär utan belydelse.

Ulredningens förslag innebär att polisstyrelsen får möjlighel alt göra undantag från avgiftsskyldighelen för andra anordnare än de som inte får åläggas kostnadsansvar. Några remissinstanser anser att det är angeläget att de fall i vilka undantag bör göras preciseras.

Möjlighelen att göra undanlag bör enligl min mening kunna tillämpas både på ideella föreningar som inte helt uppfyller vad som krävs för skattefrihet och på andra organisationer som kan anses jämställda med ideella föreningar. Det bör inte vara uteslutet att använda undantagsmöjligheten när den organisation som står bakom tillställningen saknar rättslig handlingsförmåga och en enskild person därför måste fungera som anordnare. Jag vill emellertid betona att möjlighelen alt läla andra anordnare än ideella föreningar slippa att stå för kostnaderna för polisbevakning bör användas med återhållsamhet. Detla är motiverat särskilt som frågan blir aktuell bara när tillställningen anordnas i vinningssyfte. Jag anser alt del knappast är möjligt att i författning ange i vilka fall andra anordnare bör jämställas med ideella föreningar.

Ulredningen har övervägt om undantag från den principiella kosinadsbe-frielsen för ideella föreningar bör göras i fråga om vissa sportarrangemang. Mol etl förslag att ideella föreningar generelll skall befrias från skyldighel alt svara för kostnader för polisbevakning vid offentlig tillställning kan enligl

Prop. 1979/80:17 22

utredningen invändas att de tillställningar som föranleder insatser från polisens sida ger anordnaren inläkter och att del är rimligt att statens kostnader betalas med en del av intäkterna. Undanlag skulle således kunna tänkas i fråga om sådana sportgrenar där intäkterna frän tävlingar är betydande samtidigt som förhållandevis stora insatser av polispersonal kan behövas för ordningshållning. De tävlingar som utredningen lar upp i della sammanhang ar vissa fotbolls- och ishockeymatcher och motortävlingar. Nägra remissinstanser anser att undantag från kostnadsbefrielsen för ideella föreningar bör göras i fråga om vissa mycket kommersielll inrikiade sportevenemang. Polisstyrelsen i Halmstads distrikt framhåller i detta sammanhang att många idrottsföreningar driver en rent professionell verksamhel med dyra spelarinköp och avlönade idrottsmän. Även om jag känner en viss sympati för dessa remissinstansers synpunkter, anser jag att övervägande skäl talar för utredningens uppfattning att alla sportgrenar och alla tävlingar m. m. bör behandlas lika när det gäller kostnaderna för ordningshållning. Som utredningen framhåller ger långt ifrån alla tävlingar inom de sportgrenar där kommersiella inslag förekommer stora inläkter. Atl de kräver stora insatser av polispersonal torde höra till undantagen. Intäktema frän de inkomstgivande arrangemangen har vidare stor betydelse för de anordnande föreningarnas möjligheter att finansiera verksamheten i övrigt. Härtill kommer alt det knappast är möjligt att på etl tillfredsställande sätt i författning ange de fall i vilka föreningen skulle vara skyldig att slå för polisens kostnader för ordningshållning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län påpekar atl vissa tillställningar samlar myckel stor publik och ger den anordnande föreningen en avsevärd ekonomisk vinning. Länsstyrelsen ifrågasäller om inte betalningsskyldighet bör finnas kvar i dessa fall med hänsyn till de stora ordningshällningsproblem som uppstår vid t. ex. midsommarfestligheterna i Dalarna. Länsstyrelsen uppger att den har tagit initiativet lill en nedloning av midsommarfestlighe-lerna. Jag tolkar detla så att ålgärder har vidtagils för att de krav på ordning och säkerhet som mäste ställas upp skall kunna tillgodoses, Somjag tidigare har nämnt ankommer det redan nu pä anordnaren att svara för atl god ordning råder vid en tillställning. En följd härav måste enligt min mening bli atl en anordnare skall vidla de åtgärder som behövs för atl ordning och säkerhet skall kunna upprätthållas och som inle är av den karaktären att de bör ankomma pä polisen. Jag återkommer i det följande till frägan om anordnarnas skyldigheter i detta hänseende. Jag kan emellertid inte finna alt möjligheterna att få en anordnare att vidtaga de åtgärder som behövs för att upprätthälla ordning och säkerhet försämras genom förslaget om befrielse från skyldighelen alt belala koslnader för polisbevakning. Jag är medvelen om att det vid festligheter av det slag som länsstyrelsen syflar pä kan vara svårt att ställa ett tillräckligt antal polismän lill förfogande, liksom att anskaffa ordningsvakter och annan personal i tillräckligt anlal för uppgifter som inte måste utföras av polismän. Om kravet på ordning och säkerhet inte

Prop. 1979/80:17 23

kan tillgodoses på annat sätl, återstår för polisstyrelsen ingen annan utväg än att vägra ge tillstånd till en tillställning med den omfattning och utformning som anordnaren har avsett. Även om detla aren otillfredsställande utväg som bör tillgripas försl i sista hand, anser jag att det inte är lämpligt att skapa undantagsregler för de tämligen fåtaliga fall som kan medföra svårigheter av det slag som länsstyrelsen har redovisat. Sådana undantagsregler skulle nämligen leda till atl principen om koslnadsbefrielse för ideella föreningar genombryts på etl sätt som skulle medföra osäkerhet om rättsläget.

Rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Östergötlands län och nägra polisstyrelser befarar att ideella föreningar kan komma att uppträda som bulvaner för kommersiella intressenter. Som rikspolisstyrelsen påpekar kan det vara så att rent kommersiella inlressen utgör syftet med en tillställning. Behållningen kan till belydande del gå till annat ändamål än den ideella föreningens verksamhet. En idrottsförening kan 1. ex. officiellt stå som anordnare, medan den reella anordnaren är en annan.

När del föreligger ett bulvanförhållande, bör föreningen enligt min mening inte heller i formelit hänseende anses som anordnare. Det kan naturiigtvis ibland vara svårt för polisstyrelsen alt urskilja sådana fall. Delta kan vara fallet särskilt när det är fråga om tillställningar som avses bidra till finansieringen av en föreningsverksamhel. Om föreningens medlemmar spelaren väsentlig roll i planeringen,administrationen och genomförandet av tillställningen, bör föreningen naturligtvis betraktas som anordnare. En omständighet som talar för en motsatt bedömning är atl en väsentlig del av behållningen från en tillställning skall tillfalla en utomstående som i verklighelen svarar för uppgifter av det slag som jag nyss har nämnt. Ingel hindrar naturiigtvis att föreningen anlitar någon annan för att svara för begränsade uppgifler vid en tillställning. Atl en ideell förening kan genomföra etl storl arrangemang utan att detta tjänar kommersiella intressen utgör Vasaloppet och Lidingöloppet exempel på.

Även om gränsdragningen mellan de arrangemang som skall anses ha en ideell förening som anordnare och andra där de kommersiella intressena spelar en aktiv roll kan bli svår i vissa fall, är det ofta så atl arrangemang av samma slag återkommer flera gånger. Polisstyrelserna kan sålunda utgå från tidigare erfarenheter vid sin prövning. Om det blir nödvändigt att göra en bedömning utan sådan erfarenhet, bör det ankomma pä föreningen atl visa all det är den som är anordnare.

2.1.3 Anordnarens skyldigheler

Den som anordnar en offentlig tillställning eller allmän sammankomst skall enligt 16 § AOst och 7 § LAS svara för atl god ordning råder vid tillställningen eller sammankomsten. Han är skyldig att rätta sig efter de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som polisstyrelsen meddelar. Vid meddelande av sådana föreskrifter skall polisstyrelsen iaktta alt anordnaren inle

Prop. 1979/80:17 24

åsamkas onödiga kostnader och att tillställningens eller sammankomstens hållande inte i onödan försvåras på annat sätt.

Ulredningen anser att huvudansvaret för ordningshållningen även i fortsättningen bör ligga pä anordnaren. Någon förändring i detta hänseende avses sålunda inte ske. I belänkandet föreslås däremot att planeringen av ordningshållningen inför en tillställning eller sammankomst regleras närmare. I första hand skall härigenom garanteras att anordnaren inte - om han befrias från skyldighet att ersätta staten för polisbevakning - övervältrar sin skyldighet att svara för ordningen på det allmänna. En god planering medför enligt ulredningen lägre kostnader för slaten och mindre personliga olägenheter för polispersonalen men även fördelar för anordnaren. Denne bör före tillställningen eller sammankomsten kunna få fastställt vilka åtgärder som han skall vara skyldig att vidta. Han bör ocksä kunna få elt besked om det högsta belopp som han kan åläggas att betala för polisbevakning vid en tillställning.

Föreningen Sveriges polischefer och några polisstyrelser befarar atl utredningsförslaget om koslnadsbefrielse för ideella föreningar leder till att anordnarna kommer att kräva större polisiära resurser för ordningshållning. Jag delar utredningens uppfattning att huvudansvaret för ordningshållningen vid både ofTentliga tillställningar och allmänna sammankomster liksom hittills bör ligga pä anordnaren. Denne kan fullgöra sin skyldighet själv eller genom anlitad personal av olika slag. Han kan ocksä vidta andra åtgärder, t. ex. utforma in- och utgångar pä visst sätt eller begränsa antalet åskådare. Det är enligt min mening helt klart alt en förutsättning för att en tillställning eller sammankomst över huvud taget skall få äga rum är atl anordnaren kan fullgöra de skyldigheter i fråga om ordning och säkerhet som ankommer pä honom. Från idrottsrörelsens sida har under remissbehandlingen framhållits att de föreslagna ändringarna i AOst och LAS inte får leda till att polisstyrelserna genom att föreskriva att anordnaren skall anlila förordnade ordningsvakter i realiteten ålägger anordnaren att bekosta ordningshållning. Genom utredningsförslaget överlämnas bedömningen av behovet av bl. a. polismän och ordningsvakter lill praxis. Jag ansluter mig lill utredningens inställning. De principer för hur ordningshållningen bör utformas vid tillställningar och sammankomster som polisstyrelserna f n. tillämpar på grundval av praktiska erfarenheler bör kunna vara vägledande även för framtiden. Utredningen drar i redovisningen av en enkätundersökning slulsalsen att man kanske kan anta att polismän ibland har använts när man har kunnat klara sig med ordningsvakter. Jag anser att det inte är möjligt att göra bestämda uttalanden om när poliser skall användas för ordningshållning vid tillställningar och sammankomster. Som jag tidigare har framhållit har emellertid anordnaren huvudansvaret för ordning och säkerhet vid en tillställning eller sammankomst. Polisen skall svara för kvalificerade polisiära uppgifter, d. v. s. främst förhindra brotl, ingripa när brott har förövats och övervaka trafiken på gator och vägar. Det måsle alltså överiämnas åt de

Prop. 1979/80:17 25

tillämpande myndigheterna alt i det enskilda fallel bedöma när poliser skall användas för ordningshällning vid tillställningar och sammankomster.

Folkets Husföreningarnas Riksorganisation och Folkparkernas centralorganisation föreslår att staten skall ta över ansvaret för all ordningshållning utanför samlingslokaler eller all ordningshållning vid arrangemang som anordnas av ideellt och allmännyttigt verksamma organisationer. Som framgår av vad jag tidigare har anfört ansluter jag mig till utredningens förslag alt nuvarande principer för anordnarnas ansvar för ordningshållning vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster skall lillämpas även i framtiden. Vidare föreslår jag att anordnarna i flertalet fall skall slippa att belala polisens kostnader. Jag är inte beredd alt föreslå atl slaten lar över ansvaret för ordningshällningen i den omfattning som de nu berörda remissinstanserna föreslår.

2.1.4 PrövnlngsfÖrfarandet

I betänkandet framhålls att den skyldighet att svara för god ordning som ankommer på anordnaren bör leda till atl denne pä förhand går genom de åtgärder som behövs för att upprätthålla ordning och säkerhet vid tillställningen eller sammankomsten. Ålgärderna bör enligt ulredningen redovisas i ansökningen eller anmälningen. De kan vara av olika slag. Anordnaren kan utforma in- och utgångar samt disponera åskådarplatser på sådant sätt atl ordnings- och säkerhetsproblem inte uppkommer. Del kan ocksä bli aktuellt alt anlita förordnade ordningsvakter, funktionärer eller annan personal. I betänkandet framhålls att det kan vara lämpligt att anordnaren i sin ansökan eller anmälan anger om han anser att polispersonal behövs för att upprälthälla ordningen och i vilken ulsträckning detta är fallet.

Vid prövningen av ansökningen eller anmälningen ankommer del enligt utredningen på polisstyrelsen att meddela de föreskrifter som skall gälla för tillställningen eller sammankomsten. Ell godkännande av anordnarens förslag till hur ordningshållningen skall ske bör enligt utredningens mening medföra alt polisstyrelsen meddelar föreskrifter om att de åtgärder som anordnaren själv har föreslagit skall vidtas. Ytteriigare föreskrifter kan naturiigtvis också meddelas. Utredningen nämner all det är praxis att förordnade ordningsvakter anlitas direkt av anordnaren. Ulredningen anser alt polisstyrelsen redan nu kan föreskriva att sådana ordningsvakter skall anlitas. Beträffande allmänna sammankomster torde sådana föreskrifter enligt utredningen bli aktuella främst när det gäller sammankomster för vilka anordnaren enligt utredningens förslag skall kunna åläggas att svara för kostnaderna för polisbevakning.

En anordnare som skall betala kostnaderna för polisbevakning skall enligt utredningsförslaget genom beslut pä förhand frän polisstyrelsen få besked om det högsta ersättningsbelopp som han kan komma att drabbas av. Det slutliga

Prop. 1979/80:17 26

ersättningsbeloppet beslutas, när polisstyrelsen utfärdar räkning lill anordnaren.

Utredningen framhåller alt polisstyrelserna alltid bör sträva efter att göra förfarandel så enkelt som möjligt. Polisstyrelsen bör sålunda när så behövs eller är lämpligl ta kontakt med anordnaren före tillställningen eller sammankomsten. Utredningen anser vidare det naturligt atl ärenden av della slag handläggs skyndsamt. En anordnare som kommer in med en ansökan eller anmälan inom den tid som anges i 14 och 15 §§ AO st resp. 5 och 6 §§ LAS bör alllid kunna få beslutet före tillställningen eller sammankomsten.

Remissinstanserna godtar i allmänhel utredningens förslag i fråga om prövningsförfarandei, I det följande tar jag upp de invändningar i särskilda frågor som remissinstanserna har framfört.

Några remissinstanser anför alt anordnarens skyldighet att anlita förordnade ordningsvakter f n, inte gmndas på polisstyrelsens befogenhet att meddela ordnings- och säkerhetsföreskrifter utan på möjligheten att ålägga den som anordnar en offentlig tillställning att bekosta sådan ordningshållning.

Jag anser att de nuvarande bestämmelserna inte är helt klara på denna punkt. Del synes lämpligt atl hänföra frågan om anlitande av förordnade ordningsvakter lill polisstyrelsens befogenhet au meddela ordningsföreskrifter. Jag anser därför alt det i 16 § AOst och 7 § LAS bör uttryckligen anges att polisstyrelsen får föreskriva all anordnaren skall anlita förordnade ordningsvakter och annan personal. Med annan personal avser jag bl. a. säkerhets-funktionärer vid tävlingar, väklare och vaktmästare. Det bör anmärkas att föreskrifterna får avse bara personal som behövs för att upprätthålla kravet på ordning och säkerhet. Den lösning som jag nu har förordat stämmer väl överens med principen atl anordnaren har huvudansvaret för ordning och säkerhet vid tillställningen eller sammankomsten. Som ulredningen framhåller är det redan nu så alt det är anordnaren och inte polisen som anlitar förordnade ordningsvakter, liksom annan personal. När det gäller sammankomster kan det enligt min mening bara i undantagsfall finnas skäl att föreskriva atl anordnaren skall anlita förordnade ordningsvakter. Ordningsvakter lorde ytterst sällan behövas annat än vid sammankomster av rent kommersiellt slag, t. ex. vissa popkonserter. Jag vill erinra om att polisstyrelsen, när ordningsföreskrifter meddelas, skall se till att anordnaren inte åsamkas onödiga koslnader och att tillställningens eller sammankomstens hållande inte försvåras i onödan (16 § AOst, 7 § LAS). Jag anser mot bakgrund av vad jag nu har anfört atl betänkligheter inle behöver möta mot förslagel all föreskrifter om skyldighet all anlita ordningsvakter skall kunna meddelas också för allmänna sammankomster. Som polisutredningen framhåller måste bedömningen av frågan om polispersonal eller ordningsvakter skall svara för bevakningen alltid ske med hänsyn tiil behovel av mer eller mindre kvalificerad personal. Av vad jag nu har sagl följer att 17 § AOst och

Prop. 1979/80:17 27

8 § LAS bör reglera endast frågan om polisens kostnader för ordningshållning.

Som jag har nämnt förut finns bestämmelser om den ersättning till staten som skall betalas, när polisman anlitas för polisbevakning som enskild är skyldig att bekosta, i en särskild kungörelse. Ersällning skall betalas med 85 kr. per timme. Vidare skall resekostnader, traktamentet och polismannens övriga kostnader med anledning av uppdraget ersättas. Om hästar, hundar eller transportmedel, som tillhör staten, används vid bevakningen, skall ersättning belalas med visst belopp per timme resp, efter körsträcka. I kungörelsen föreskrivs också att den enskilde skall svara för de koslnader som uppkommer för slaten, om en polisman eller egendom som tillhör en polisman skadas, samt för skador på statens maleriel. Föreskrifter om skyldighet för enskilda personer eller organisationer att betala kostnader för polisbevakning vid offentliga tillställningar hör till de föreskrifter som enligt 8 kap, 3 § RF skall meddelas genom lag. I 17 § AOst bör enligl min mening tas in bara de grundläggande föreskriftema om betalningsskyldigheten. Genom dessa föreskrifter bör klargöras att bara sådana kostnader som föranleds av tillställningen eller sammankomsten får tas ut och att ersättning inte får tas ul med belopp som överstiger polisens verkliga koslnader. Regeringen bör -med stöd av 8 kap, 9 § RF - bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka koslnader som skall ersältas och om storieken av ersättningsbeloppen. En förordning som utfärdas med stöd av sädant bemyndigande bör få utformas så att polisen får möjlighet att kräva ersättning även för kostnader som blir aktuella bara i undantagsfall eller som av andra skäl inte kan regleras närmare i förordningen. Enligl min mening är det dock inte möjligt att bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om skyldighet för anordnaren att belala ersättning för skador som uppkommer vid tillställningen. Frågan om anordnaren är skyldig att svara för sädana skador bör avgöras i det enskilda fallet och med tillämpning av vanliga skadeständsrättsliga regler.

Nägra remissinstanser befarar att det kan bli svårt för polisstyrelsema att fastställa ett högsla ersättningsbelopp före en tillställning. Remissinstansernas farhågor avser emellertid främst de kostnader för vissa skador som skall betalas enligt den nuvarande kungörelsen. Med den ordning somjag har förordat blir det inte aktuellt att ta hänsyn lill risken för sädana skador. Om ordningshällningen planeras i god tid före en tillställning, är det enligt min mening möjligt att klarlägga vilka insatser som kommer att krävas frän polisens sida. De kostnader som anordnaren kan få betala kan därefter beräknas med ledning av den förordning som jag föreslär att regeringen skall få bemyndigande att ulfärda. En förutsättning är naluriiglvis atl anordnaren ger in sin ansökan eller anmälan i god tid. Om ansökningen eller anmälningen ges in sä sent alt polisstyrelsen inle fär lid att noga överväga frågan och diskutera den med anordnaren, kan polisstyrelsen bli tvungen atl bestämma ett högre belopp än som annars hade varit nödvändigt. Detta behöver enligt min mening inte medföra några olägenheter av betydelse, eftersom det

Prop. 1979/80:17 28

slutliga ersättningsbeloppet skall bestämmas försl efler tillställningen. Med stöd av vad jag nu har anfört bilräder jag utredningens förslag alt polisstyrelsen på förhand skall ge anordnaren besked om det högsta ersättningsbelopp som han kan komma att drabbas av.

Ansökan om tillstånd och anmälan skall om möjligt göras senast fem resp. tre dagar före tillställningen eller sammankomsten (14 och 15 §§ AOst, 5 och 6 §§ LAS). Med anledning av vad några remissinstanser har anfört föreslår jag alt dessa tider ändras till sju resp. fem dagar före tillställningen eller sammankomsten. Somjag lidigare har framhållit är det angeläget att ansökan eller anmälan görs i god tid. Med hänsyn till möjlighelerna aU i tid få till slånd en överprövning av polisstyrelsens beslul ligger della också i anordnarens intresse. Trafiksäkerhetsverkel anser atl en ansökan om tillstånd till motortävling bör ges in senast en månad före tävlingen. Jag vill med anledning av deUa hänvisa till 22 § andra slyckel AOst. Där anges bl. a. att rikspolisstyrelsen i samråd med vägverket och trafiksäkerhetsverket meddelar föreskrifter och anvisningar om tid för ansökan om tillstånd att anordna tävling och uppvisning i motorsport.

Utredningen framhåller att det behövs ny ansökan eller ny anmälan eller komplettering av den tidigare ansökningen eller anmälningen, om förutsättningarna ändras i någol hänseende som har betydelse för tillståndsfrågan eller utformningen av evenluella föreskrifter. Uttalandet har föranlett invändningar från nägra remissinsianser. Om förutsättningarna ändras så väsentligl alt det ter sig främmande att tala om samma tillställning eller sammankomst, får enligt min mening gällande förvaltningsrättsliga principer anses innebära att ny ansökan eller anmälan eller komplettering av den tidigare ansökningen eller anmälningen krävs.

Polisutredningen har väckt frågan om polisstyrelsen kan kompleltera redan meddelade ordnings- och säkerhetsföreskrifter, om förutsällningarna ändras. Med anledning härav villjag framhålla följande. I anordnarens ansvar för att god ordning råder vid en tillställning eller sammankomst ligger att han måsle vidtaga olika åtgärder för att möla de hol mot ordning och säkerhel som kan uppkomma. På motsvarande sätt kan del bli nödvändigt för polisen alt meddela nya föreskrifter. Som en yttersta åtgärd kan polisstyrelsen under vissa förulsällningar inställa eller upplösa tillställningen eller sammankomsten. De ordnings- och säkerhetsföreskrifter som polisstyrelsen kan meddela avser bl. a. vilka resurser som anordnaren skall ha tillgängliga för alt tillgodose kraven på ordning och säkerhet. Enligt min uppfattning följer det av gällande förvaltningsrättsliga principer att nya eller ändrade ordnings- och säkerhetsföreskrifter som innebär atl anspråken pä anordnaren ökas fär meddelas bara om det påkallas av trängande säkerhetsskäl. Vissa tillställningar kan innebära sådana risker för ordning och säkerhel atl ändrade förulsältningar enligl min mening inte sällan kan medföra att sådana skäl får anses föreligga. Om förhållandena har ändrats så väsentligl alt det ter sig

Prop. 1979/80:17 29

främmande att lala om samma tillställning eller sammankomst, kan polisslyrelsen naluriiglvis pröva behovel av ordnings- och säkerhetsföreskrifter oberoende av den bedömning som har gjorts tidigare.

Sammanfattningsvis vill jag anföra att jag finner utredningens förslag lill prövningsförfarande ändamålsenligt. Det har fördelar ur planeringssynpunkl för bäde anordnarna och polisen. Om förslagets intentioner i fråga om smidig och enkel handläggning följs, behöver det enligl min mening inte befaras all prövningsförfarandet blir tungrott. Med anledning av vad Föreningen Sveriges polischefer har anfört vill jag framhålla att även jag anser att frågan om hur ordningshållningen skall utformas bör prövas oberoende av kostnadsfördelningsfrågan så alt den från praktisk synpunkl bästa lösningen uppnås.

2.1.5 Sanktionsregeln

Enligl utredningens mening behövs en sanktionsregel för att en anordnare inte skall underiåta att fullgöra sina skyldigheler i fråga om ordningshållningen. I betänkandet föresläs att en anordnare som inle har kommil in med sin ansökan eller anmälan i sådan tid att polisstyrelsen har kunnat meddela beslut före tillställningen skall Iå betala samtliga de kostnader för ordningshällning genom polispersonal som tillställningen föranleder. Om anordnaren har underiåtit all följa meddelade ordningsföreskrifter, bör han enligt utredningen få betala kostnaden för sådan ordningshållning som har orsakats av denna underiåtenhet. Ulredningen föreslår vidare att polisstyrelsen ges möjlighet atl göra avsteg från sanklionsregeln, när särskilda skäl föreligger. Som exempel på särskilda skäl nämner utredningen bl. a. det fallet att kosinadsbeloppet framslår som orimligt stort vid en jämförelse med vad kostnaden normalt är vid en tillställning av jämförbart slag.

Polisutredningen ifrågasätter om inte sanktionsregeln har fått en väl kategorisk avfattning. Polisutredningen föreslår alt polisstyrelsen får diskretionärt bedöma om betalningsskyldighet skall åläggas den som har anordnat en tillställning utan att ge in sin ansökan eller anmälan i tid. Enligl kammarrätten i Göleborg drabbar sanktionsregeln sådan anordnare som normalt skall slippa betalningsskyldighet hårdare än andra anordnare. Kammarrätten ifrågasätter om inte sanktionsregeln bör utformas så att den drabbar olika slags anordnare på etl så likartat sätl som möjligt, länsstyrelsen i Stockholms län påpekar atl en tillställning i regel inte får hållas ulan tillstånd eller anmälan och att del i 29 § AOst finns bestämmelser om straff för den som åsidosäller tillstånds- eller anmälningsskyldigheten. Sanklionsreglerna bör enligt länsstyrelsen i Jönköpings län omfatta också kostnaderna för sådana förordnade ordningsvakter som polisen kan behöva anlila för ordningshållningen.

Jag delar uppfattningen att en sanklionsregel av det slag som utredningen föreslår behövs vid sidan av straffbestämmelserna och alt en sådan regel bör

Prop. 1979/80:17 30

gälla också för anordnare av offenlliga tillställningar som enligl mitt förslag normalt inte kan åläggas skyldighel atl belala kostnader för polisbevakning. Regeln bör innebära att en försumlig anordnare går miste om kostnadsbefrielsen och får belala de merkoslnader för polisen som hans försumlighet har orsakat. Den som enbart har åsidosatt polisens ordningsföreskrifter bör dock inte på grund därav kunna åläggas atl betala mera än de kostnader för ordningshållning som har föranlells av försummelsen.

Enligl mitt förslag skall den som anordnar en sammankomst inte kunna åläggas all ersälla polisens koslnader för ordningshållning. Jag anser att det stämmer bäst överens med de överväganden som ligger till gmnd för förslaget atl en sanktionsregel görs tillämplig bara pä tillställningar. Den bör utformas så alt den läcker också del fallet att ansökan eller anmälan över huvud taget inte har gjorts. 1 sädana fall kan polisens insatser kräva mycket personal eftersom några förberedelser inte har kunnat göras.

När det gäller tillämpningen av sanktionsregeln mäste det naturligtvis krävas att endast polisens självkostnader tas ut och atl kostnaderna har föranlelts av tillställningen resp, av att anordnaren inte har följt de ordnings-och säkerhetsföreskrifter som polisstyrelsen har meddelat. Vid debileringen bör polisstyrelsen naturligtvis inte få överskrida de belopp som anges i de föreskrifter som regeringen enligl vad jag har förordat i det föregående bör fä bemyndigande alt utfärda. Jag vill anmärka att till polisens kostnader naturiigtvis kan höra kostnader för förordnade ordningsvakter som polisen har fält kalla in för all upprätthålla ordning och säkerhel. Övervägande skäl lalar enligt min mening för att polisstyrelsen bör få fritl pröva om och i vilken utsträckning betalningsskyldighet skall åläggas en försumlig anordnare. Det bör alltså vara möjligt både att låla betalningsskyldigheten bortfalla och att sälla ner den. Normalt bör en försumlig anordnare åläggas betalningsskyldighet men polisstyrelsen bör få möjlighet att anpassa skyldigheten efter omständigheterna i det enskilda fallet. Som exempel pä skäl för en mildare bedömning kan nämnas, att anordnarens försummelse inle är av allvariigt slag och att ersättningsbeloppet framstår som orimligt stort vid en jämförelse med vad kostnaden normall är vid en tillställning av jämförbarl slag.

2.2 Tillståndskravet för motortävlingar

För anordnande av tävling och uppvisning i motorsport fordras enligt 12 § AOst tillstånd av polisstyrelsen. Detta gäller oavsett om tillställningen äger rum på allmän plals eller ej. När del gäller tävling med fordon på väg krävs också tillstånd av länsslyrelsen. Föreskrifter och anvisningar för polisstyrelsens prövning m. m. meddelas av rikspolisstyrelsen i samråd med trafiksäkerhetsverkel och vägverket (22 §).

Sveriges motorfederation. Svenska bilsportförbundei. Svenska motorcykelförbundet och Svenska racerbåtförbundet har hos regeringen begärt all

Prop. 1979/80:17 31

tillstånd av polisstyrelsen inte längre skall behövas för tävling och uppvisning med motorfordon pä plats som inte är allmän. Sveriges riksidrotlsförbund har instämt i denna begäran. Ordningsstadgeutredningen har behandlat frågan i betänkandel (Ds Kn 1978:02) Kostnader för ordningshållning vid offentliga tillställningar m. m.

Ulredningen anför bl. a, följande. Inom en slor del av molorsporten är olycksriskerna slora för både förare och åskådare, om inte säkerhetsåtgärder av olika slag vidtas. Även om det måste vitsordas atl motorsporlorganisa-tionerna och enskilda motorklubbar lägger ner ett betydande arbete på atl öka säkerheten, kan samhällel därför inle undandra sig del yttersta ansvaret för att säkerhetsaspekterna tillgodoses. Det är inte tillräckligt att generella föreskrifter och anvisningar i säkerhetsfrågor meddelas av slalliga myndigheler. Sådana föreskrifter och anvisningar har för övrigt ännu inte meddelals för alla typer av motortävlingar. Vid vissa lyper av motortävlingar uppkommer regelmässigt allvarliga ordningsproblem. En del motortävlingar lockar en slor publik och kräver slora insalser från både polisens och anordnarens sida för att tillgodose kravet på ordning och säkerhet. Med hänsyn lill del anförda måste samhällel enligl utredningen i det enskilda fallet kunna utöva prövning och kontroll av tävlingar och uppvisningar i motorsport. Denna prövning och konlroll måsle ske oavsett platsen för arrangemanget. Utredningen anser därför all det nuvarande tillslåndskravet bör behållas.

För egen del kan jag till alla delar instämma i vad utredningen har anfört. Jag anser alltså - liksom så gott som alla remissinstanser utom riksidrottsförbundel, bilsportförbundei och racerbåtförbundet - att det nuvarande tillslåndskravet bör behållas. Med anledning av vad riksidrottsförbundel har anfört vill jag framhålla atl motorsporten innebär sä stora risker för både deltagare och åskådare att samhället måste kunna utöva tillsyn och kontroll både i det enskilda fallet och genom generella föreskrifter och anvisningar. Tillståndskravet innebär därför inte att molorsponorganisationerna särbehandlas i förhållande till andra idrottsorganisationer. Enligt min mening finns det inte heller anledning alt se tillståndskravet som uttryck för bristande tilltro till det arbete som motorsporlorganisationerna och de ansvariga statliga myndigheterna lägger ner för att öka säkerheten vid motortävlingar.

I betänkandet föreslås att polisstyrelsen skall kunna medge befrielse från tillståndskravei när det gäller vissa motortävlingar på plats som inte är allmän. Polisstyrelsens möjlighet att medge befrielse frän tillståndskravet bör enligt utredningen avse också andra tillställningar som kräver tillstånd oavsett var de anordnas, t. ex. danstillställningar. En förutsättning för befrielse skall dock vara att tillställningen inle föranleder ordnings- och säkerhetsproblem. Möjligheten lill befrielse bör enligl utredningen tillämpas restriktivt. För egen del kan jag ansluta mig till utredningens förslag, vilkel har föranlett invändningar från bara någon enstaka remissinstans. Undantagsregeln bör tillämpas restriktivt och användas endast i den mån det kan ske

Prop. 1979/80:17 32

utan fara för ordning och säkerhet. När det gäller motortävlingar synes utrymmet för tillämpningen av undantagsregeln i praktiken vara begränsat till speedwaytävlingar och liknande tävlingar som vid återkommande tillfällen anordnas på särskilt iordningställda banor. Som framhålls i betänkandet måste polisstyrelsen klart ange gränserna för medgivandet, t, ex. vilken typ av tillställning som medgivandel avser, vilken plats som får utnyttjas och den tid som befrielsen avser. Elt medgivande bör också kunna förenas med villkor rörande ordning och säkerhel. Jag vill liksom utredningen framhålla atl anordnarens skyldighet att svara för god ordning kvarstår, även om han har befriats från tillslåndskravet.

Rikspolisstyrelsen ifrågasätter riktigheten av utredningens ståndpunkt att det inte behövs en särskild bestämmelse därom för att polisstyrelsen skall kunna återkalla ett beslul om befrielse frän tillslåndskravet. Jag vill framhålla alt s. k. gynnande förvallningsbeslul i princip inte får återkallas. Återkallelse anses dock kunna ske när det är påkallat av trängande säkerhetsskäl. Jag vill erinra om att polisstyrelsen enligl 13 § AOst och 4 § LAS kan medge befrielse från anmälningsskyldighet och om att del inte finns nägra bestämmelser om att sådana medgivanden kan återkallas. Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag att det inte finns skäl att uttryckligen föreskriva att ett beslut om befrielse från tillståndskravet kan återkallas.

2.3 Uppställning av föremål på gångbanor

Gångbanor och andra allmänna platser inom sladsplanelagl område får enligt 2 § AOst inle las i anspråk för upplag, försäljningsstånd, ställningar m. m. utan polisstyrelsens tillstånd. Vidare krävs medgivande av kommunen. Polisstyrelsen kan vid tillståndsgivningen meddela ordningsföreskrifter. Om någon bryter mot 2 § eller mol ordningsföreskrift m, m. som avses i 8 § kan polisstyrelsen enligt 31 § förelägga vite eller på den försumliges bekostnad vidta åtgärd som åligger denne. Som slraff kommer normalt endasi penningböter i fråga (28 §).

Ulredningen har särskilt med hänsyn till trafikens utveckling funnil del mycket angeläget att gående - i första hand barn, äldre och handikappade personer - utan fara kan la sig fram på gångbanor. Kritik har enligl utredningen riktats mot att bestämmelserna om ianspråktagande av allmän plats inte efterievs i tillräcklig utsträckning och mot att övervakningen av efterlevnaden inte är tillfredsställande. Utredningen anser det rimligt att utgå från all polisstyrelserna bl. a. mol bakgrund av ett uttalande av JO i frågan vidtar ålgärder för att få en förbättrad efterievnad och övervakning till stånd.

I belänkandet föreslås vissa mindre ändringar i Aöst. En erinran om atl polisstyrelsen vid tillståndsprövningen skall ta särskild hänsyn till gångtrafikens intresse införs sålunda i stadgan. Vidare blir normalstraffet enligt utredningens förslag dagsböter, när en förseelse mot bestämmelserna om

Prop. 1979/80:17 33

ianspråktagande av allmän plals medför personskada eller fara för personskada. Beträffande övriga sanktionsmedel föreslås inte nägon ändring i gällande regler men utredningen påpekar att det för att olyckshändelse skall kunna förhindras ofta kan bli nödvändigl alt snabbt vidta åtgärder på den försumliges bekostnad, I fråga om övervakningen anförs i betänkandel att förulsättningar bör finnas för ett samarbete mellan kommunerna och polisen för att åstadkomma en förbättring.

Utredningsförslaget i denna del har fått ett mycket positivt mottagande vid remissbehandlingen. Även jag kan ansluta mig till förslagen om ändringarna i AOst. Jag älerkommer i specialmotiveringen till nägra detaljfrågor. Jag anser att det är mycket angeläget att gångirafikanter, och dä i första hand barn, äldre och handikappade, skall kunna känna sig irygga och säkra när de använder gångbanor. Förhållandena har hittills inle alltid varit godtagbara. De ändringar i AOst som nu föreslås ger fömlsällningar för förbättringar. En mera ingående författningsreglering är enligt min mening inte en framkomlig väg när det gäller atl komma till rätta med de olycksrisker och andra olägenheler som kan föranledas av alt gångbanor las i anspråk för andra ändamål än gångtrafiken. Som framgår av betänkandet kan förbättrad information och övervakning bidraga till atl minska riskema för olycksfall. Informationskanaler har inom vissa polisdistrikt etablerats mellan polisen och de synskadades organisationer. Della sker inom ramen för polisens serviceverksamhet, vilken för övrigt övervägs inom polisutredningen. Övervakningen har uppmärksammats av JO. Vidare framhålls i betänkandet atl ett samarbete mellan kommunerna och polisen bör kunna åstadkomma en bätlre övervakning. Jag vill till detla endast lägga att handikappfrågorna - lill vilka frägan om säkerheten på gångbanor hör - ägnas stort inlresse inom kommunema, mycket tack vare insatser från handikapporganisationernas sida.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom kommundepartementet upprättals förslag till

1. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

2. lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Det under 2 angivna förslagel har upprältats i samråd med chefen för

justitiedepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollel i delta ärende som bilaga 3.

3 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 17

Prop. 1979/80:17 34

4 Specialmotivering

4.1 Begreppet polisstyrelse

I betänkandet föresläs atl ordet "polismyndighet" i olika böjningsformer i AOst och LAS byls ul mol "polisstyrelse" i motsvarande form.

Polisutredningen anför att de föreslagna ändringarna formellt sett är helt korrekta men att uttrycket polisstyrelse kan orsaka missförstånd hos allmänheten, eftersom beslut enligt AOst och LAS som meddelas i polisstyrelsens namn kan uppfattas som meddelat av förtroendemannaslyrelsen, vilket aldrig är fallet.

Polisutredningen har till uppgift bl. a. att studera den lokala polisorganisationen och förtroendemännens deltagande i besluten, l. ex. beslut om lillslånd all hålla allmän sammankomst eller offenllig tillställning. Enligl min mening synes det mot bakgmnd av vad polisutredningen har anfört lämpligast att avvakta polisutredningens fortsatta arbete, innan uttrycket polismyndighet ändras.

4.2 Språkliga justeringar

I de paragrafer som ändras har gjorts vissa språkliga jusleringar. De avses inle innebära några sakliga ändringar.

4.3 Allmänna ordningsstadgan

2§

Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för atl allmän plals skall få användas för annal ändamål än den är avsedd för. I betänkandel föreslås att en bestämmelse att polisstyrelsen vid tillståndsprövningen skall la särskild hänsyn till gångtrafikens intresse och meddela de föreskrifter som behövs för all förhindra olyckshändelser skall las in i 8 § som ger polisen möjlighet att meddela ordningsföreskrifter för verksamhet på allmän plals. Jag kan ansluta mig till rikspolisstyrelsens uppfattning att det ur systematisk synpunkt är riktigare att ta in bestämmelsen i 2 § AOst som reglerar tillståndsprövningen. Bestämmelsen har därför tagits in i denna paragraf

Huvudregeln är att allmän plats skall användas för det ändamål som platsen är avsedd för. En gångbana skall således stå till de gåendes förfogande. När någon vill använda en gångbana för annat ändamål, måsie han ha tillstånd av polisstyrelsen. När polisslyrelsen gör sin tillståndsprövning, skall den bedöma hur starkt det inlresse är som utgör skälet för att den allmänna platsen används för annal ändamål än det avsedda. Genom den nya bestämmelsen föreskrivs att polisstyrelsen vid sin bedömning skall ta särskild hänsyn lill gångtrafikens intresse. Detta har stor betydelse med hänsyn till dagens trafiksituation och syn på handikappfrågorna.

Prop. 1979/80:17 35

Som utredningen framhåller måsle olika åtgärder vidtas för att skydda gångtrafikanterna och minska olägenheterna för dem, när det visar sig nödvändigt att ta i anspråk gångbanor för särskilda ändamål. Polisstyrelsen skall avgöra vilket markområde som får tas i anspråk. En naturiig strävan bör vara att uppställningen skall inkräkta så litet som möjligt pä gängbanan. Enligt den nya bestämmelsen skall polisstyrelsen när den meddelar tillstånd avgöra vilka föreskrifter som behövs för att den allmänna platsen skall få användas för upplag, trottoarserveringar, försäljningsstånd, ställningar eller liknande. Föreskrifterna kan avse l. ex. att en container skall avgränsas med bockar eller annan anordning, att ett hinder skall förses med akustisk apparatur som varnar synskadade eller att en avskärmad passage skall anordnas vid sidan av byggnadsställningar som har satts upp på gängbanan. De kan ocksä innefatta ålgärder för att minska riskerna, när gängtrafikanter tvingas ul i körbanan eller när barn kan komma osedda ut i körbanan bakom etl upplag invid vägen.

När det gäller frågan om tillståndsförfarandet framhålls i belänkandet att en kortvarig uppställning som inte föranleder olycksfallsrisker eller andra olägenheter bör kunna handläggas på ett smidigt sätt. Jag delar utredningens uppfattning att en ansökan per lelefon bör kunna godtas i ett enkelt ärende. En sådan ansökan kan remitteras till kommunen på gmndval av anteckningar frän telefonsamtalet. Generellt kan sägas att polisstyrelserna självfallet alltid bör sträva efter att tillämpa ett sä enkelt förfarande som möjligt. Förenklingar synes vara möjliga främst när det gäller personer som återkommer ofta med ansökningar av samma slag.

12 §

Paragrafen innehåller f n. bestämmelserom att tillstånd krävs för offentlig tillställning på allmän plals. Vidare uppställs elt generellt lillständskrav för vissa slag av tillställningar. Polisstyrelsen ges genom ett nytt iredje stycke möjlighet att medge en anordnare befrielse från skyldigheten att söka tillstånd. Den nya bestämmelsen motsvarar den möjlighel till befrielse från anmälningsplikt som redan finns i 13 § tredje styckel. Polisstyrelsens möjlighet att medge befrielse avser alla tillståndsplikliga tillställningar med undantag för sådana som anordnas på allmän plals.

Polisstyrelsens möjlighel atl medge befrielse från tillståndskravet är, som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2), avsedd för vissa tillställningar där del inle förekommer ordnings- eller säkerhetsproblem, t. ex. speedwaytävlingar. Möjligheten bör emellertid utnyttjas restriktivt. Befrielse skall komma i fråga endast i den mån det kan ske utan fara för ordning och säkerhet. Detta leder till att befrielse inte kan komma i fråga beträffande pornografiska tillställningar. Polisstyrelsen behäller, även om befrielse har medgetts, elt övergripande ansvar. Om styrelsen finner atl en meddelad befrielse medför fara för ordning och säkerhet och att förutsättningarna för befrielsen alltså inte längre föreligger, bör denna återkallas. Som

Prop. 1979/80:17 36

framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) behövs inte någon bestämmelse om att återkallelse kan ske i sädant fall.

14 och 15 §§

De ändringar som görs i dessa paragrafer har behandlats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.3 och 2.1.4). I sak innebär ändringarna att bäde ansökan och anmälan skall innehålla uppgift även om de ätgärder rörande ordning och säkerhel som anordnaren ämnar vidtaga.

Bestämmelsen om skriftligt besked i 14 § tredje stycket har tagits bort. Den är onödig med hänsyn till innehållet i 18 § förvallningslagen (1971:290). Del kan påpekas alt en anordnare naturiigtvis skall underrättas, om en anmälan leder till ett beslut om t. ex. ordningsföreskrifter för en tillställning eller ett högsta ersättningsbelopp (jfr 17 a §).

16§

Paragrafen behandlar bl. a. polisstyrelsens möjlighet all meddela föreskrifter för offentliga tillställningar. I enlighet med vad som anförs i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.4) har paragrafen ändrats så att del klart framgår all föreskrifierna får innefatta skyldighet för anordnaren att anlila förordnade ordningsvakter och annan personal.

17 och 17a§§

Innehållet i dessa paragrafer har behandlats utföriigt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1).

28 §

Ändringen i denna paragraf innebär atl dagsböter blir normalstraff om fara för personskada har framkallats genom en förseelse mot bestämmelserna i 2 § eller mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 § andra stycket. Det är uppenbart att hänsyn inte skall las till en obetydlig fara för personskada.

32 §

Sanktionsregeln har behandlats utföriigt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.5).

4.4 Lagen om allmänna sammankomster

Ändringarna i 5-7 §§ LAS molsvarar de ändringar som har gjorts i 14—16 §§ AOst (se den allmänna motiveringen avsnitt 2.1). Ändringen i 8 § LAS är närmast av redaklionelll slag. Liksom hittills skall anordnaren aldrig kunna åläggas atl ersätta polisens kostnader för ordningshållning vid en allmän sammankomst. Den nya 8 a § LAS motsvarar i huvudsak den nya 17 a §

Prop. 1979/80:17 41

Innehåll

Sammanfattning ............................................... 43

Författningsförslag 45

1 Förslag till lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617) 45

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster 51

Kapitel 1 Utredningens uppdrag ......................... 54

Kapitel 2 Utredningens arbete ............................. .... 54

Kapitel 3 Allmän historik .................................... .... 55

Kapitel 4 Koslnader för ordningshållning ............... 56

4.1 Inledning ........................................... 56

4.2 Gränsdragningen mellan sammankomster och tillställningar 57

4.3 Blandad sammankomst och tillställning ...... .... 60

4.4 Anordnarens ansvar .............................. .... 61

4.5 Koslnader för ordningshällning, särskilda regler om ideell verksamhet 61

4.6 Ordningsvaklsuiredningens enkätundersökningar 65

4.7 Ulredningens enkätundersökning ............ .... 66

4.8 Det allmännas ekonomiska stöd till idrottsrörelsen .... 69

4.8.1 StaUigt stöd .............................. .... 69

4.8.2 Landstingskommunalt stöd.............. .... 69

4.8.3 Kommunalt stöd............................ .... 70

4.9 Övriga ekonomiska uppgifter ................... .... 70

4.10 Riksdagens hemställan............................ .... 71

4.10.1 Motionerna.................................. .... 71

4.10.2 Remissyttranden........................... .... 71

4.10.3 Riksdagen 75

4.11 Utredningen.......................................... .... 75

4.11.1 Allmänna synpunkter ................... .... 75

4.11.2 Anordnarens åligganden ................. 79

4.11.3 Ideella anordnare ........................ .... 80

4.11.4 Vinningssyfte vid allmänna sammankomster .. 83

4.11.5 Prövningsförfarandei .................... 84

4.11.6 Sanktionsregeln............................ .... 86

Kapitel 5 Tillslåndskravet för motortävling............... 87

5.1 Inledning ........................................... 87

5.2 Motorfederationens framställning ........... .... 88

Prop. 1979/80:17 42

5.3 Inhämtade yttranden .......................................... 88

5.4 Ulredningen........................................... 90

Kapitel 6 Uppställning av föremål på gångbanor ..... .... 92

6.1 Inledning ........................................... 92

6.2 JO-ärendei ......................................... .... 93

6.3 Interpellalion i riksdagen........................... 95

6.4 Handikappfrågan ................................................... 95

6.5 Ulredningen........................................... 96

6.5.1 Allmänna synpunkter ................... 96

6.5.2 Tillståndsprövningen ..................... 97

6.5.3 Föreskrifter ................................ 98

6.5.4 Information ................................................ 99

6.5.5 Sankiionsmedel.............................. ... 99

Kapiiel 7 Specialmolivering ............................. 101

7.1 Allmänna ordningssladgan .................. 101

7.2 Lagen om allmänna sammankomster .... 102

Bilaga 1 .......................................................... ... 103

Bilaga 2 ................................................................................ 114

Prop. 1979/80:17 43

Sammanfattning

1 betänkandet behandlas frän om koslnader för ordningshushällning, tillståndskravet för motortävlingar och uppställning av föremål på gångbanor.

Utredningen föreslår atl ideella föreningar skall befrias frän betalningsskyldighet förordningshållning genom polispersonal vid offentliga tillställningar. Vid avgränsningen av de föreningar som skall anses vara ideella har ulredningen funnit det riktigt att följa de principer som har dragils upp i prop. 1976/77:135 om ändrade regler för beskattning av ideella föreningar, m. m. Där anges att föreningarna skall vara allmännyttiga och öppna samt använda sina inkomsler i det ideella arbetet. Utredningen anser att polisstyrelsen skall kunna ålägga andra anordnare än ideella föreningar betalningsskyldighet, om tillställningen anordnas i vinningssyfte. När betalningsskyldighet föreligger, skall anordnaren enligt ulredningens förslag i princip ersätta alla kostnader för polisbevakning som föranleds av tillställningen. Detta är en mera omfattande skyldighet än vad som gäller nu.

Det primära ansvarel för ordningen vid tillställningar ligger redan nu på anordnaren och enligt utredningens mening bör sä vara fallet även i framtiden. För att förhindra atl åtgärder som f n. vidtas av anordnaren övervältras på det allmänna (polisen) föreslår utredningen etl förfarande som skall göra det möjligt att före tillställningen få fastställt vilka åtgärder som anordnaren skall vara skyldig atl vidla. Utredningen anser all det är en fördel för anordnaren att före tillställningen kunna få fastställt vad som ankommer på honom. Vidare skall anordnarens skydd förslärkas genom alt han pä förhand skall kunna få fastställt vilken högsta ersättningsskyldighet gentemot staten som han kan komma att drabbas av. Utredningen föreslåren ekonomisk sanklionsregel genlemot försumliga anordnare. Den som inle lämnar in sin ansökan eller anmälan i rätt tid skall, om detta leder till att beslut inie kan meddelas före tillställningen, kunna åläggas atl betala hela polisens kostnad. På molsvarande sätt skall den som inle följer meddelade föreskrifter kunna åläggas att belala den koslnad för polisbevakning som orsakas av försummelsen.

Motsvarande regler föresläs för allmänna sammankomster. Anledningen härtill är att begreppet allmänna sammankomster numera innefattar t. ex. pop-galor som ofta anordnas i elt klart vinningssyfte. Utredningen anser det rimligt att anordnaren i sådana fall får svara för det allmännas kostnader för ordningshållning.

Ulredningen anser att tillslåndskravet för anordnande av motortävlingar m. m. bör kvarstå. Anledningen härtill är dels de risker för olyckor som föreligger, om inte tillräckliga säkerhetsärgärder vidtas, dels de allvarliga ordningsproblem som uppkommer vid vissa typer av motortävlingar. Vid några slag av motortävlingar förekommer dock knappast några säkerhels-eller ordningsproblem. För att underlätta arbelet för både polisen och dem

Nuvarande lydelse

skriftligen i god tid före tillställningen. Föreskrives ej annat med slöd av 22 § andra stycket, skall ansökan om möjligt göras å sådan lid, all den är polismyndigheten tillhanda senast å femte dagen före tillställningen. Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, tid och plats för tillställningen saml dennas art och huvudsakliga utformning. Erfordras utöver vad ansökan innehåller yllerligare uppgifler, äger polismyndigheien förelägga anordnaren att inkomma med upplysningar eller ock själv föranstalta om ulredning. För undersökning som kräver särskild fackkunskap må på anordnarens bekostnad anlitas sakkunnig.

Föreslagen lydelse

skriftligen i god lid före lillsiällningen.: Föreskrives ej annal med stöd av 22 § andra stycket, skall ansökan om möjligt göras å sådan tid, atl den är polisstyrelsen tillhanda senast | å femte dagen före tillställningen. Ansökan skall innehålla uppgift angående anordnaren, lid och plats för tillställningen, dennas ärt och huvudsakliga utforming samt de åtgärder rörande ordning och säkerhet vid tillställningen som anordnaren avser atl vidtaga. Erfordras utöver vad ansökan innehåller ytteriigare uppgifter, äger polisstyrelsen förelägga anordnaren atl inkomma med upplysningar eller ock själv föranstalta om utredning. För undersökning som kräver särskild fackkunskap må på anordnarens bekostnad anlitas sakkunnig. Ej mä, utom då medgivande enligt 21 § första stycket påkallas, föreläggande avse skyldighet att tillhandahälla handling angående eller redogörelse för innehållet i dramatisk eller annan muntlig framställning som är avsedd att förekomma vid tillställningen.

Om beslul i anledning av ansökan
skull meddelus skriftligt besked. \

niunallagen (1957:50) för Slockholm.

Mot länsstyrelses beslut om föreläggande av vite föres lalan hos kammarrätlen genom besvär.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga och mot socialstyrelsens beslul enligt 21 § föres hos regeringen genom besvär.

Nuvarande lydelse

lat på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga föres lalan hos länsstyrelsen genom besvär.

Beträffande klagan över kommunal myndighets beslut i fall som avses i 2 och 23 §§ och över länsstyrelsens beslut med anledning av sådan klagan finnas bestämmelser i kommunallagen ('/Wi .7557 oc/?/iow-

Beslul som på gmnd av denna siadga eller lokal ordningsstadga meddelas av polismyndighet, länsstyrelse eller kammarräll skall ulan hinder av besvär lända till efterrättelse, såvida ej annoriunda förordnas.

Föreslagen lydelse

grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga föres lalan hos länsstyrelsen genom besvär. Talun mot beslul som avses 117 a § skall handläggas skyndsaml.

Beträffande klagan över kommunal myndighets beslut i fall som avses i 2 och 23 §§ och över länsstyrelsens beslut med anledning av sådan klagan finnas bestämmelser i kommunallagen (1977:179).

Beslut som på grund av denna stadga eller lokal ordningsstadga meddelas av polisstyrelse, länsstyrelse eller kammarrätt skall ulan hinder av besvär lända till efterrätlelse, såvida ej annoriunda förordnas.

Prop. 1979/80:17 53

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

meddelar för sammankomsten saml fPPgi.fi om det högsta belopp som anordnaren kan komma an åläggas betala Jör ordningshåUning genom polispersonal.

13 §3

Mot beslut som polismyndlghei Mot beslut som polisstyrelse med-
meddelat på grund av denna lag föres delat pä gmnd av denna lag föres
talan hos länsstyrelsen genom be- lalan hos länsstyrelsen genom be
svär, svär. Talan mol beslul som avses i

8 a § skall handläggas skyndsaml.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt lagen och mot socialstyrelsens beslut enligt 12 § föres hos regeringen genom besvär.

Beslut som på gmnd av denna lag Beslut som på grund av denna lag meddelas av länsstyrelse eller polis- meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet skall utan hinder av styrelse skall utan hinder av anförda anförda besvär lända till efterrät- besvär lända lill efterrättelse, där ej telse, där ej annoriunda förordnas. annorlunda förordnas.

17§

Om ansökan enligt 5 § eller anmälan enligt 6 § ej har gjorts inom tid som anges 1 dessa paragrafer och om pd grund därav beslul enligl 8a§ ej har kunnat meddelas före sammankomsten, skaU anordnaren åläggas att ersätta hela den kostnad för ordningshåUning genom polispersonal som har föranletts av sammankomsten. Om anordnaren ej har följt de föreskrifter rörande ordning och säkerhet som har meddelats för sammankomsten, skall han åläggas att ersätta den kostnad för sådan ordningshällning som har föranletts av denna underlåtenhet.

Vad som sagts i första stycket gäller ej, om särskilda skäl talar däremot.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979. 'Senaste lydelse 1974:580.

Prop. 1979/80:17 54

1 Utredningens uppdrag

Direktiven för utredningen (Dir 1977:15) meddelades i beslut vid regeringssammanträde den 27 januari 1977. Departemenlschefen, statsrådet Anlons-son, anförde bl. a. följande.

Bl, a. genom framställningar av riksdagen och olika organisationer har fråga väckts om sakliga ändringar i flera av beslämmelserna i AOst'.Enligl min mening bör en särskild utredare tillkallas för att se över AOst i syfte att anpassa stadgan till RF:s bestämmelser om normgivningsmakten. I utredarens uppdrag bör ocksä ingå atl överväga vissa sakliga ändringar i AOst.

Sveriges Motorfederation har begärt atl 12 § AOst ändras så all lillslånd av polismyndigheten inte längre skall behövas för tävling eller uppvisning med motorfordon på plals som inte är allmän. Enligt federationen har motorsporten genom det generella tillståndskravet satts i särställning i förhällande till övriga idrotter.

Med anledning av etl antal motioner vid 1974 ärs riksdag har riksdagen efter hemställan frän kulturutskottet anhållit atl regeringen måtte överväga en sådan ändring i gällande bestämmelser att avgift för polisbevakning inte skall få krävas i fräga om ideellt inriktade ofientliga tillställningar (KrU 1974:21, rskr 1974:322).

Utredaren bör vidare överväga åtgärder för att undanröja eller minska de olycksrisker och olägenheter som uppställning av containers, byggnadsställningar, cyklar m. m. på gängbanor kan medföra särskill för synskadade.

Utredaren bör också kunna la upp frågor som har samband med de frägor som jag nämnt i det föregäende.

Jag har inte funnit det nödvändigt att närmare ange efter vilka riktlinjer som utredningsarbetet bör bedrivas. Jag vill emellertid framhålla atl flera av de frägor som ingår i uppdraget är av sådan karaktär att kontakter med myndigheter och organisationer måsle bli ett väsentligt inslag i arbetet.

2 Utredningens arbete

Utredningen har valt att kalla sig ordningsstadgeutredningen.

Arbetet har i enlighet med den plan som har upprättats den 31 mars 1977 till en början ägnats ål kartläggning och analys av problemen. Som ett led i arbetet har utredningen sammanträffat med företrädare för bl. a. Sveriges riksidrottsförbund och Sveriges motorfederation. Härvid har riksidrottsförbundet hänvisat till att kostnaderna för polisbevakning har kraftigl höjts med verkan fr. o. m. den 1 juli 1977 genom ändring (SFS 1977:454) i kungörelsen (1964:793) om ersättning till statsverket vid anlitande av polismän för polisbevakning på enskild bekoslnad. Förbundet har hemställt atl frågan om kostnader för ordningshållning bryts ur del stönre utredningsarbetet och behandlas i ett delbetänkande. Utredningen har funnit det vara lämpligt aU göra så. 1 delbetänkandet tas också upp två andra frågor, nämligen frägan om

' allmänna ordningsstadgan (1956:617, ändrad senast 1977:926), 2 regeringsformen.

Prop. 1979/80:17 55

tillslåndskravet för motortävlingar samt frägan om uppställning av föremål på gängbanor.

Utredningen har i fråga om kostnader för ordningshållning samrått med 1975 års polisutredning (Ju 1975:08) och ordningsvaktsutredningen (Ju 1974:15).

1 fråga om kostnader för ordningshållning har utredningen haft tillgång till undersökningsmaterial som ordningsvakisutredningen har samlal in. Utredningen har vidare genom en enkät lill vissa polisstyrelser undersökt bl. a. i vilken utsträckning ordningshällningen vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster utförs genom poliser och förordnade ordningsvakter samt i vilken utsträckning anordnare av offentlig tillställning har ålagts bekosla ordningshällningen.

Över Sveriges motorfederations framställning beträffande tillståndskravet för motortävlingar har ulredningen inhämtat yttranden frän rikspolisstyrelsen, statens trafiksäkerhelsverk, statens vägverk, länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län samt Svenska försäkringsbolags riksförbund.

3 Allmän historik

De ordningsföreskrifter som fanns före 1868 ärs ordningsstadga för rikets städer utgjordes av en svåröverskådlig mängd författningar utfärdade av olika statliga och kommunala myndigheter. Inle sällan stod bestämelserna dessutom i strid mol författningar av högre staisrättslig valör. Justitiekanslern log omkring år 1840 initiativet till en förändring. Detla ledde först på milten av 1850-talel till att en kommitté tillkallades med uppdrag att försöka skapa en bättre författningsreglering på området. Kommitténs arbete resulterade i etl förslag till ordningsföreskrifter för rikets samtliga tätorter. Förslagel lades till gmnd för den år 1868 utfärdade ordningsstadgan för rikets städer.

De förändringar som samhällel genomgick och som radikall ändrade fömtsättningarna för 1868 års stadga kunde inte i längden mötas med ändringar i denna. Stadgan blev föråldrad och år 1938 fick en sakkunnig i uppdrag atl se över författningen. Sedan utredningsarbetet vilat 1939-1943 och ytteriigare en sakkunnig förordnats, framlades år 1944 eu belänkande med förslag till allmän ordningsstadga (SOU 1944:48).

Förslagel hade karaktären av en allmän ordningsstadga för såväl tätbebyggda områden som den egentliga landsbygden. Flertalet av de materiella föreskrifterna i 1868 års ordningsstadga fördes över till den föreslagna allmänna ordningsstadgan. Vidare inarbetades i stadgan etl stort antal föreskrifter, som var vanliga i lokala ordningsstadgor.

Förslaget remissbehandlades och utsattes därvid för så härd krilik att det inte ansågs kunna läggas till gmnd för lagstiftning. Anmärkningarna riktades särskilt mol del stora antalet delaljbestämmelser. Nya sakkunniga tillkallades därför år 1949, och dessa avlämnade år 1954 betänkandet (SOU 1954:37)

Prop. 1979/80:17 56

Allmän ordningsstadga m. m. Betänkandet innefattade förutom förslag till allmän ordningsstadga bl. a. förslag till lag om allmänna sammankomster och lag angående skyldighet att renhälla gata m. m. Efter remissbehandling framlades en proposition som bifölls av 1956 års riksdag (prop. 1956:143,1 LU 1956:37,rskr 1956:401,SFS 1956:617-619). AOst har därefter ändrats sjutton gånger,

I förarbetena lill AOst fömtsattes att Svenska kommunförbundet (tidigare Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund) skulle utarbeta etl normalförslag till lokal ordningsstadga och torghandelsstadga. Så har också skett.

4 Kostnader för ordningshåUning 4.1 Inledning

Offenllig tillställning är enligl 9 § försia slyckel AOst tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, pornografisk föreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänhelen och som inle avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster (LAS, senast ändrad 1976:1005). LAS äger tillämpning pä allmän sammankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhel eller som är atl hänföra lill föreläsning eller föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medborgeriig bildning eller till religionsövning. Vidare äger lagen tillämpning på allmän teaterföreställning, konsert, biografföreställning eller annan allmän sammankomst för framförande av konstnäriigt verk. Bestämmelserna i LAS skall gälla även om vid sammankomsten förekommer mindre inslag som avser underhållning eller förströelse av annat slag än framförande av konstnärligt verk (1 §).

För offentlig tillställning pä allmän plats samt - oavsett var tillställningen hålls - för offentlig danstillställning, pornografisk föreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt därmed jämförlig nöjeslillställning fordras tillstånd av polisstyrelsen. Tillstånd fordras också alllid för tävling och uppvisning i motorsport och professionell brottning (12 § AOst). Enigt 13 § AOst skall andra lillslällningar anmälas till polisstyrelsen, om de hålls inom stads- eller byggnadsplanelagt omräde eller, efter särskilt förordnande därom, inom vissa andra områden. Polisstyrelsen kan i viss utsträckning medge befrielse från anmälningsskyldighet.

Tillstånd av polisstyrelse fordras också för allmän sammankomst på allmän plats. Tillstånd till en sammankomst får vägras endasi om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning (3 § LAS). Om allmän sammankomst på annan plats utomhus inom stads- eller byggnadsplanelagt område än allmän plats skall anmälan göras till polisstyrelsen. Länsstyrelsen får om det är oundgängligen erforderligt för ordningens upprätthållande utvidga

Prop. 1979/80:17 57

anmälningsskyldigheten till att gälla även inom andra områden och, med vissa undanlag, allmänna sammankomster som hålls inomhus. Befrielse från anmälningsskyldighel kan också medges i fråga om allmän sammankomst (4 § LAS).

Anordnare av offentlig tillställning och allmän sammankomst skall svara för atl god ordning råder vid tillställningen eller sammankomsten. Han är skyldig att rätta sig efter de ordnings- och säkerhetsföreskrifter som polisstyrelsen meddelar. Den som åsidosätter sädan föreskrift får avvisas från tillställningen eller sammankomsten. Polisstyrelsen skall när den meddelar föreskrift se till att anordnaren inte åsamkas onödig kostnad eller att möjligheterna i övrigt att hålla tillställningen försvåras (16 § AOst, 7§ LAS).

Anordnare av offentlig tillställning kan av polisstyrelsen åläggas bekosta ordningshällning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter. Ordningshållningen skall avse lokal eller plats där tillställningen hälls samt ingångarna och särskilda parkeringsplatser. Annan ordningshällning genom polispersonal får anordnare åläggas bekosta endast om länsslyrelsen med hänsyn till omständigheterna medger det (17 § AOst).

Anordnare av allmän sammankomst får inle åläggas bekosla ordningshällning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter (8 § LAS).

Storieken av den ersättning som anordnaren skall betala är beslämd i kungörelsen (1964:793) om ersättning till statsverket vid anlitande av polismän för polisbevakning pä enskild bekostnad. Under mer än tio år uppgick ersättningen när en polisman anlitades lill 18 kr. för varje påbörjad timme av polismannens tjänstetid. För att anpassa ersättningen till kostnadsutvecklingen inom polisväsendet höjdes beloppet med verkan fr. o. m. den 1 juli 1977 till 85 kr. för varje påbörjad timme.

4.2 Gränsdragningen mellan sammankomster och tillställningar

Församlingsfrihet har av ålder förutsatts gälla i värt land såsom en i princip erkänd medborgeriig rättighet. Den saknade uttryckligt förfaltningsstöd före år 1956.11944 års betänkande framhölls att skäl visseriigen kunde anföras för att församlingsrätten reglerades i lag. Å andra sidan syntes det inte påkallat att ge bestämmelserna om offentliga tillställningar - vartill sammankomster dä hänfördes - en så hög staisrättslig valör. Det var vidare enligt utredningen fördelaktigt att föreskrifterna om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster var sammanförda i en författning. Ordningsstadgan skulle därför menade utredningen fortfarande omfatta även de bestämmelser som avsåg församlingsrätten.

I 1954 års belänkande ansågs det däremol vara påkallat att omgärda församlingsrätten med del skydd som följde av reglering i lag. Utredningen föreslog att för sammankomster skulle meddelas utförliga bestämmelser i en särskild lag utan hänvisning till administrativa tillämpningsföreskrifter samt

Prop. 1979/80:17 58

att andra tillställningar liksom lidigare skulle uttömmande regleras i en ordningsstadga.

1 prop, 1956:143 följde departementschefen detta förslag. För församlingsfriheten skulle enligt departementschefen råda största möjliga frihet. Endast inskränkningar som framstod som nödvändiga för att upprätthålla ordning och säkerhel i samhällel eller för att förhindra att enskild medborgares fri- och rättighet kränktes skulle få göras i denna frihel (prop. s. 143). Den särskilda lagen skulle tillämpas på allmän sammankomst som hölls för överläggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller som var all hänföra till föreläsning eller föredrag för meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsövning (prop. s. 153). Lagen skulle bli tillämplig på t. ex. politiska möten. Dessa var enligt departementschefen att betrakta som sammankomster för bibringande av information. Detsamma skulle gälla demonstrationståg. Föreläsning och föredrag i bildningssyfte var också enligt departementschefen sådana typiska sammankomster som borde falla in under lagens bestämmelser.

Departementschefen fann det inle möjligt alt definiera offenllig tillställning generellt (prop. s. 154). I stället räknades de vanligaste slagen av offentliga tillställningar upp i AOst. Uppräkningen omfattade teaterföreställning, konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografloreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg saml tillställning av annat slag, som anordnades för allmänheten och som inte avsågs i LAS. Departementschefen konstaterade att det i flertalet fall var fråga om nöjestillslällningar, ofta s. k. allmänna folknöjen. Som ytteriigare exempel nämndes i propositionen revy-, kabaret- och varieiéföreställningar, musikunderhällning, dansuppvisning och gymnastikuppvisning.

Beträffande avgränsningen mellan allmän sammankomst och offentlig tillställning hade erfarenheterna enligt departementschefen visat att del knappast var möjligt att på ett fullständigt sätt deflniera begreppen, utan man var tvungen att överlämna åt rättstillämpningen alt i sisla hand fastslå var gränsen skulle gå.

I prop. 1956:143 (s, 154) angavs att processioner och liknande - t, ex. begravningståg vilkas syfte är förflyttning och vilka inte innebär demonstration eller avser att samla publik - inle är atl betrakta som allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Atl i författningen anges endast festtåg innebär enligt departementschefen dock inte att alla andra processioner faller utanför tillämpningsområdet. Han anförde vidare följande.

Det fär i varje särskilt fall bli beroende av processionens art. Åtskilliga processioner avser just att samla publik och torde även i övrigt vara av den karakiären, alt de bör betraktas som offentlig tillställning. I vissa andra fall däremot, då syftet är att samla publik, t. ex. sedvanlig skyltning, förevisningar på museum och liknande, får det anses uppenbart att det inte är fråga om tillställning. Redan av uttrycket "tillställning" torde det framgå att

Prop. 1979/80:17 59

därmed inle avses sedvanlig skyltning, såsom exempelvis julskyltning. Även om denna skyltning består av filmförevisning eller uppträdande av människor eller djur i skyltfönster bör sådant i regel ej beiraktas som offenllig lillsiällning. Polisens allmänna befogenhet att vidtaga åtgärder för ordningens upprätthållande torde vara tillräcklig i sådana sammanhang. Ej heller eljesl bör vanlig reklam för att väcka allmänhetens köpintresse anses som tillställning. Först om det blir fråga om mera omfattande och publikdragande evenemang torde man kunna lala om tillställning. Sålunda lär varumassor och särskilda utställningar regelmässigt få betraktas som tillställningar enligt ifrågavarande bestämmelser. Detsamma torde gälla särskilt arrangerade offentliga mannekänguppvisningar.

Genom riksdagens beslut med anledning av prop. 1975/76:209 om fri- och rättigheter i grundlag ändrades 2 kap. 1 § RF så att den mötesfrihet som varje medborgare är tillförsäkad gentemot det allmänna kom att omfatta frihet att anordna och bevista sammankomst för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk (KU 1975/ 76:56, rskr 1975/76:414, KU 1976/77:1, rskr 1976/77:2, SFS 1976:871). Departementschefen framförde i propositionen (s. 110) som sin mening all utgångspunkten vid avgränsandet av det område som skulle skyddas genom beslämmelserna om mötesfriheten i siörsta möjliga utsträckning skulle korrespondera med yttrande- och informationsfriheterna. Principen borde vara att sammankomster som avsåg sådant framförande eller delfående av yttrande som skyddas av reglerna om yttrande- och informationsfriheterna skulle omfattas av RF:s skydd för mötesfriheten.

Detta innebar enligl departementschefen bl. a. att sammankomster för framförande av konstnärliga verk borde beredas samma skydd som t. ex. politiska eller religiösa sammankomster. Gmndlagsskyddet borde utformas så atl det i princip omfattade alla former av scenisk framställning. Det fanns inte någon anledning att, såsom hade föreslagits, från del skyddade området undanta t. ex. sådana konserter och sammankomster för högläsning ur litterära verk eller för förevisning av film som inte kan betraktas som medier för opinionsyttring. Begränsningar i mötesfriheten skulle fä göras endast av hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller till trafiken eller för att motverka farsot.

Utvidgningen i RF av del skyddade området för mötesfriheten till att omfatta även sammankomster för framförande av konstnäriiga verk, t. ex. konserter, teater- och biografföreslällningar, ledde genom prop. 1976/77:39 till au reglerna härom fördes över från AOst till LAS (KU 1976/77:16, rskr 1976/77:56, SFS 1976:1003,1005). Väsentligen likartade bestämmelser gäller för möten enligt AOst och LAS, framhöll departementschefen i propositionen (s. 7). Han anförde vidare.

1 vissa hänseenden har emellertid allmänna sammankomster ett starkare skydd än offentliga tillställningar. Tillstånd till allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning. Någon motsvarighet till denna regel finns inte i fråga om offentlig

Prop. 1979/80:17 60

tillställning. På liknande sätt är fömtsättningarna för alt inställa eller upplösa allmän sammankomst och för att förbjuda förnyande av sammankomsten snävare än belräffande offentlig tillställning. De möjligheter som föreligger att vägra tillstånd till och ingripa mot allmän sammankomst ansluter till de inlressen för vilka RF i dess nya lydelse tillåter begränsning av mötesfriheten, medan tillståndsvägran och ingripande i fråga om offentlig tillställning kan ske även i andra fall. Enligt min mening bör därför den reglering av mölen som lagen om allmänna sammankomster innehåller nu göras tillämplig också på sammankomster för framförande av konstnärligt verk. Som en följd därav bör samtidigt sådana sammankomster undantas från regleringen i allmänna ordningsstadgan.

Belräffande innebörden av begreppel sammankomst för framförande av konstnäriigt verk hänvisades i prop, 1976/77:39 lill specialmotiveringen i prop. 1975/76:209 angående fri- och rättigheter i grundlag. Där framförde departementschefen bl. a. att bestämningen "konslnäriig" i detta sammanhang bör uppfattas som beteckning på vissa former av yttranden, inte i första hand som ett kvalitetskrav (prop. 1975/76:209 s. 143). Om ändamålet med en sammankomst är framförande av verk som till sin typ kan hänföras till någon konslnäriig uttrycksform -1, ex. film, musik eller ett verk avsett för scenisk framställning - bör sammankomsten normalt anses omfattad av RF:s skydd för mötesfriheten, även om det framförda verkets konstnärliga värde i ett viss fall inte skulle vara särskilt framträdande. Grundlagsskydd föreligger enligt departementschefen däremot inte, om det framstår som helt främmande för vanligt språkbruk att i nägot hänseende tala om framförande av konstnärligt verk.

4.3 Blandad sammankomst och tillställning

Svårigheier vid den praktiska tillämpningen av AOst och LAS erbjuder de fall där det förekomer dels inslag som är att hänföra till sammankomst, dels sådana som är atl hänföra lill tillställning. Huvudregeln är att skilda bestämmelser blir lillämpliga nå de olika inslagen. En sådan regel blir emellertid många gånger osmidig och opraktisk. 1 1 § tredje slycket LAS intogs därför en undanlagsregel. Enligt denna skall beslämmelserna om allmänna sammankomster gälla även om vid sammankomsten förekommer mindre inslag som avser underhållning eller förströelse. Departementschefen anförde i prop. 1956:143 att om ett politiskt möte efterföljdes av ett par sångnummer av en berömd sångare syntes - även om publik kan anlas ha samlats i stor utsträckning för sängens skull - sammankomsten likväl böra inbegripas under LAS (prop. s. 155). 1 de fall när tvekan uppstod om en tillställning var alt hänföra till det ena eller andra slaget borde enligl departementschefen i regel den författning anses tillämplig som gav större frihel för anordnaren, dvs. LAS. Avgränsningsfrågorna ansågs i prop. 1956:143 vanskliga att bedöma. De lorde ha blivil ännu mer invecklade i samband med alt sammankomster för framförande av konstnäriigt verk fördes över från AOst till LAS.

Prop. 1979/80:17 61

4.4 Anordnarens ansvar

Bestämmelser om ansvaret för ordningshållningen vid offentlig tillställning och allmän sammankomst finns, som har nämnts fömt, i 16 § AOst och 7 § LAS.

Departementschefen anförde i prop, 1956:143 atl utgångspunkten torde böra vara atl det i första hand är anordnaren av en lillsiällning eller sammankomst som har att svara för att god ordning råder. Denna princip är enligl vad departementschefen framhöll av grundläggande belydelse. En regel om att polismyndigheten skulle kunna meddela föreskrifterom ordning och säkerhet var enligl departementschefen också väsenllig. Han anförde vidare alt anordnaren i vissa fall kan ombesörja ordningshållningen själv eller genom anlitad personal men att förhållandena ofta är sådana att det krävs personal med särskilda kvalifikationer, i första hand polispersonal. Polisstyrelsen skulle då kunna föreskriva det antal ordningsvakter och poliser som skall tjänstgöra vid tillställningar. Föreskrifternas art och innehåll skulle enligt departementschefen få bli beroende av vad som skäligen var påkallat i det särskilda fallet.

Med slöd av 22 § AOst kan i lokal ordningsstadga bestämmas vilka föreskrifter som i allmänhel skall meddelas beträffande tillträde till offentlig tillställning och den ordning som skall iakltas vid sådan tillställning. Någon motsvarighel till denna bestämmelse ansågs inte behövas för allmänna sammankomster.

4.5 Kostnader för ordningshållning, särskilda regler om ideell verksamhet

Skyldigheten att bekosta polisbevakning är ofta en ekonomiskt tyngande börda för de organisationer och andra sammanslutningar som anordnar tillställningar, framhölls det i 1954 års betänkande. Uttalandet gällde idrotlstävlingar och nöjestillställningar som anordnas för alt med inflytande medel främja organisationernas ändamål. Sammankomster och tillställningar av rent ideell natur torde däremot enligt utredningen mera sällan föranleda behov av polisbevakning. Utredningen ansäg det vara önskvärt alt hinder för fullföljandet av behjärtansvärda syften undanröjdes i den mån det var möjligt. För att lillgodose detta önskemål skulle staten enligt utredningen svara för s. k. ytterbevakning. Regeln skulle dock inte vara undanlagslös. I fråga om en del särskilt publiksamlande och vinstgivande tillställningar ansågs det vara rimligt alt anordnaren fick stå för kostnad för ytterbevakning i viss utsträckning. Kostnader för polisbevakning eller för förordnade ordningsvakter vid sammankomster skulle enligt utredningens mening i allmänhet belalas av det allmänna.

Ulredningen ansåg att ändamålet med vinningen borde ligga till grund för bedömningen av frågan om anordnarens skyldighel att svara för kostnader

Prop. 1979/80:17 62

för polisbevakning m, m. skulle kunna begränsas till tillställningar som anordnas i vinningssyfte i motsats till ideellt syfte. Atl enbart med hänsyn till arten utan avseende pä ändamålei befria vissa slag av tillställningar torde inte kunna komma i fråga. Det ideella ändamålet kunde vara av olika slag. Vidare kunde det sältas i fråga om organisationer med även de mest lovvärda ändamål skulle utan någon begränsning få anordna tillställningar som medförde kostnader för det allmänna, I belänkandel framhölls att enkla och klara regler inte kan ställas upp ulan atl en prövning blir nödvändig från fall till fall.

Departemenlschefen anförde i prop. 1956:143 (s. 211) bl. a. följande.

När det gäller kostnader för denna polisbevakning delar jag helt utredningens uppfattning, att det icke kan komma i fråga atl införa en generell befrielse för anordnaren frän att svara för kostnaderna. Det synes mig uppenbart att t, ex. vid en nöjestillställning, som anordnas i renl vinningssyfte ulan att vara förenad med något ideellt ändamål, det inte kan vara rimligt att befria anordnaren från kostnaderna för erforderlig polisbevakning och låta del allmänna bära kostnaderna.

Å andra sidan synes det mig i viss mån slötande, att vid en sammankomst av rent ideell natur ålägga anordnaren atl själv svara för kostnaderna för polisbevakning. Det återstår då ingen annan utväg än att göra en avvägning och på ett skäligl sätt fördela kostnaderna mellan anordnaren och det allmänna. Redan den gjorda uppdelningen av lillslällningar i offentliga tillställningar och allmänna sammankomster innebär en i förevarande hänseende lämplig indelning.

Alt såsom utredningen föreslagit i fråga om offentliga tillställningar låta anordnaren svara för kostnaderna för polisbevakning inom lokal eller plats, där tillställningen hålles, samt vid ingångarna och särskilda parkeringsplatser synes mig innebära en rimlig och skälig avvägning.

Med bestämmelsen torde få avses endast sådana parkeringsplatser som är belägna i anslutning till platsen för tillställningen och som begagnas sä gott som uteslutande av besökare vid tillställningen.

Såsom utredningen föreslagit synes en sådan bestämmelse icke böra vara undantagslös. Vid särskill stora och vinstgivande tillställningar kan det vara rimligl all låla anordnaren svara för en slörre del av kostnaderna för polisbevakning, alltså även för bevakning utanför platsen för tillställningen, s. k. ytterbevakning. Sådant åläggande bör föregås av en noggrann prövning av de förhandenvarande omständigheterna och denna prövning-som blir av grannlaga natur - anser jag, i likhet med utredningen, böra ankomma på länsstyrelsen. Genom att låta länsstyrelsen pröva saken, markeras än lydligare att del här gäller undantagsfall. Bland de omständigheter, som bör beaklas vid prövningen, må nämnas tillställningens art och omfallning saml den ekonomiska vinning som tillställningen kan förväntas medföra.

Med hänsyn lill vikten av att församlingsrätten inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är oundgängligen nödvändiga fann departementschefen atl det från principiell synpunkt var riktigast att samhället'

Prop. 1979/80:17 63

undantagslöst tog på sig kostnaden för ordningshållning genom polispersonal eller förordnade ordningsvakter vid allmän sammankomst (prop. s. 301),

Ideellt inrikiade organisationer behandlas förmånligt i flera sammanhang, Särskillgällerdettapåskatteområdet. Enligt 3 § lagen (194l:416)om arvsskatt och gåvoskaU (ändrad senast 1977:1174)(AGL) är stiftelser och sammanslutningar som fullföljer vissa höggradigt allmännyttiga ändamål befriade från både arvsskatt och gåvoskatt. Om det allmännyttiga inslaget är av något mindre höggradig natur, är mottagaren enligt 38 § AGL befriad från gåvoskatt. Arvsskatten beräknas enligt 28 § enligt regler som är gynnsammare än de som gäller för testamentstagare i allmänhet. Till denna grupp hänförs också kyrka, kommun och landstingskommun.

Skattefrihet enligt 3 § åtnjuter stiftelser och sammanslutningar med huvudsakligl ändamål all under samverkan med t. ex. militär myndighet stärka rikets försvar. I gruppen ingår vidare stiftelser och sammanslutningar vars huvudsakliga ändamål är atl främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning, att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta eller att främja vetenskaplig undervisning eller forskning. Skattefriheten går dock förlorad, om stiftelsen eller sammanslutningen har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen. Ändamålet får vidare inte vara alt lillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter.

Stiftelser och sammanslutningar som har till huvudsakligt ändamål all främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnäriiga, idrottsliga eller andra därmed jämföriiga kulturella eller annars allmännyttiga ändamål eller att främja landets näringsliv är befriade från skyldighet att betala gåvoskatt och eriägger arvsskatt enligt förmånligare regler. Det krävs dock att sammanslutningen inte har lill syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intresse. Till denna gmpp hänförs också folkets husföreningar, bygdegårdsföreningar och andra liknande sammanslutningar som har till främsta syfle att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal.

Genom ändringar (prop. 1976/77:135, SkU 1976/77:45, rskr 1976/77:323, SFS 1977:572, 573) i bl. a. 53 § 1 mom. och 54 § kommunalskattelagen (1928:370) och 7 § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har vissa ideella föreningar befriats från skattskyldighet för kapitalinkomster och inkomster av tillfällig förvärvsverksamhet (realisationsvinster). Vidare har skattefrihet införts för rörelse- och fastighetsinkomsier som antingen har naturlig anknylning lill föreningens allmännyttiga ändamål eller hänför sig lill verksamhet som av hävd brukar utnytljas som flnansieringskälla för ideellt arbete. Exempel på inkomst av det första slaget är inträdesavgift till idrotts-och kulturevenemang och exempel på inkomst av del andra slaget är överskott på bingo och andra lotterier (prop. s. 84).

De föreningar som omfattas av ändringarna skall vara allmännyttiga och öppna samt använda sina inkomster i det ideella arbetet. För att en förening skall anses allmännyttig skall ändamålet för föreningens faktiskt bedrivna

Prop. 1979/80:17 64

verksamhet vara allmännyliigi. Som allmännyttiga räknas bl. a. religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga och idrottsliga ändamål. Arbetsgivarföreningar, fackföreningar, branschföreningar och andra föreningar med huvudsakligt ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen omfattas inle av skattebefrielsen (prop. s. 72).

En allmännyttig ideell förening beskattas alltså endast för vissa fastighets-och rörelseinkomster. Genom lagändringarna har sådan förening fått rätt till etl gmndavdrag på 2 000 kr. Slutligen kan nämnas alt allmännyttig ideell förening har befriats från skyldighet all erlägga förmögenhetsskatt för det kapital som är nerlagt i den inkomstgivande verksamheten.

Departementschefen framhöll i prop, 1976/77:135 bl. a. följande (prop. s. 71),

Ideella föreningar kännetecknas av atl enskilda personer samverkar för all främja sädana ändamål som i regel utan vidare brukar anses allmännyttiga. Just denna på det enskilda initiativet grundade form av samverkan har enligt min mening eu myckel belydande värde för vårt samhällsliv. Jag vill här särskill betona att värdet inte bara ligger i att de ideella föreningarna förbättrar livsvillkoren för stora persongrupper och därigenom utgör ett värdefullt komplement till det allmännas insatser. Ett minsl lika stort värde har enligt min mening själva föreningsarbetet, dvs. del förhållandet atl enskilda personer frivilligt och oftast ulan ersällning samverkar för att lösa olika ideella uppgifter. Lagstiftningen måste därför utformas så att goda fömtsättningar skapas för föreningsverksamhet av detta slag. Av gmndläggande betydelse i detta sammanhang är givetvis den i regeringsformen inskrivna rälien lill mötesfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. Även skattelagstiftningen bör emellertid utformas så att den inte motverkar förekomsten av ett vitalt föreningsliv. Samtidigt måste naturligtvis tillses atl reglema inte fär ett sådanl innehåll att de kan utnyttjas för att uppnä inte avsedda skatteförmåner.

Mot den nu redovisade bakgrunden anser jag atl flera av de skäl som bmkar åberopas som stöd för att alla ideella föreningar skall vara oinskränkt skattskyldiga inte är bärande. Det råder enligt min mening inte något tvivel om att del är mer angelägel alt gynna förekomsten av ett mångsidigt föreningsväsen än atl upprätthålla tesen att allmännyttig verksamhet inte skall stödjas genom skatteförmåner. Med tanke på arten av föreningarnas verksamhet och omfattningen av de arbetsinsatser som ulförs av deras medlemmar bör det allmänna i stor utsträckning kunna avslå från krav på au föreningarna skall bidra till finansieringen av den offentliga sektorns utgifter. De anförda skälen för beskattning av ideella föreningar har således enligt min mening inle sådan styrka alt de utgör något hinder mot en långlgående lindring av beskattningen.

Även i lagen (1968:430) om mervärdeskatt behandlas ideell verksamhet förmånligt. Från skatteplikt undanlas således enligt 8 § 6 bl. a. periodisk publikation som väsentligen framstår som organ för sammanslutning med huvudsakligt syfte att verka för religiöst, nykterhelsfrämjande, politiskt, miljövårdande, idrottsligt eller försvarsfrämjande ändamål eller atl företräda handikappade eller arbetshindrade medlemmar.

I betänkandet (DsB 1977:2) Avdrag för gåvor föreslås skattefrihet för gåva

Prop. 1979/80:17 65

till vissa ideella samfund och organisationer. Mottagarkrelsen har dock begränsats. Anledningen härtill anges i belänkandet vara dels administrativa och kontrollmässiga hänsyn, dels att - med hänsyn till att avdragsrätl för gåvor är nägot nytt i svensk skattelagstiftning - en viss återhållsamhet bör iakttagas, innan erfarenhet har vunnils om hur avdragsrätten fungerar och utnyttjas i praktiken. Förslaget avser bara gåvor som lämnas under åren 1978-1981 och utredningens avsikt härmed är bl. a. atl kretsen av berörda organisationer skall prövas på nytt inom några år. Avdragsrätt föreslås i betänkandet för gåvor till bl. a. trossamfund och därmed jämföriiga organisationer samt organisationer som ulövar socialt inriktad verksamhet eller utövar internationell biståndsverksamhet. Organisationer som främjar uppfostran av barn eller utbildning, forskningsorganisationer- utom sådana som bedriver sjukdomsbekämpande verksamhet m. m. - försvarsorganisationer, de politiska partierna, idrottsorganisationer samt organisationer som främjar konstnäriiga eller andra kulturella ändamål omfattas inte av förslaget. Beträffande idroltsorganisationer anför utredningen (bet. s. 66) atl del mot bakgrund av att avdragsrätten inte skall omfatta gåvor till organisationer som främjar uppfostran av barn eller utbildning är uteslutet att föreslå avdragsrätt för gåvor till idrottsorganisationer. Härtill kommeratt idrottsrörelsen - även inom riksidrottsförbundets ram - inrymmer föreningar av mycket skiftande karaklär och storlek. Om en avdragsrätt infördes, skulle uppenbariigen utomordentliga svårigheter föreligga atl se till att inte givarna själva kunde dra nytta av gåvorna i form av bättre möjligheter för dem och deras anhöriga atl utöva den egna idrotten, företa resor m. m. Nämnas bör också, anför utredningen, att del professionella inslaget inom idrotten på senare är har ökat markant. Mänga idrottsföreningar driver en verksamhet med starka kommersiella inslag. Det skulle uppenbarligen vara mycket svårt att - om idrotten omfattades av avdragsrällen - se till att avdrag inle medgavs också för gåvor avseende verksamheter av denna art. Utredningen anser därför att en avdragsrätt till förmån för idrottsliga ändamål skulle tynga systemet pä ett sätt som inte kan anses försvarbart.

4.6 Ordningsvaktsutredningens enkätundersökningar

Ordningsvaktsutredningen har tillfrågat landels polisstyrelser om de tillämpar någon princip för att bestämma antalet förordnade ordningsvakter vid tillställningar som enligl styrelsens beslut skall ha sådan bevakning. Ett exempel pä en sådan princip angavs vara atl antalet ordningsvakter anpassas efter ett visst antal gäster (t. ex. en ordningsvakt per 100 gäster). Flertalet polisstyrelser har emellertid svarat att de inte tillämpar nägon bestämd princip. I de fall en sådan princip används ges i regel föreskrifter om en eller två ordningsvakter för ett visst antal gäster (oflasl mellan 100 och 200). Med hänsyn till arbetarskyddet föreskrivs i regel minst tvä ordningsvakter.

Inom tolv polisdistrikt har undersökts i vilken utsträckning föreskrift om

5 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 17

Prop. 1979/80:17 66

ordningsvakt förekommer. Resultatet framgår av följande sammanställning

Tillställning Aldrig Ibland Ofta I regel Alltid

1.	Teaterföreställning	12
2,	Konserter	8	4
3.	Tävlingar och uppvisningar i sport och idrott	5	5
4,	Danstillställningar		1
5,	Biograflbreslällningar	12
6.	Pornografiska före-slällningar	61
7,	Cirkusföreslällningar	6	2 1
8,	Tivoli- och marknadsnöjen	3	4 1
9,	Festlag	12
10	, Tillställningar av annal slag	52	4

' Förekommer ej inom sex av distrikten 2 Tre polisstyrelser har ej besvarai frågan

1 varierande omfattning tar polis och anordnare kontakt med varandra före en tillställning för att diskutera ordningshållningen vid denna. I några enstaka distrikt äger dock över huvud laget inte någon kontakt rum. I andra tas konlakl endast med arrangörer av större tillställningar saml när en ny nöjeslokal öppnas, ordningsproblem har uppstått eller annars särskild anledning därtill föreligger. I en del polisdistrikt förekommer kontakter mera regelmässigt. Kontaktema är i allmänhet informella och de sker ofta per telefon. När det gäller örre tillställningar eller större arrangemang kan dock mera formella sammanträden förekomma.

4,7 Utredningens enkätundersökning

Från polisstyrelsema i 29 polisdistrikt' har inhämtats uppgifter om ordningshållningen genom förordnade ordningsvakter och polismän vid offenfliga tillställningar och allmänna sammankomster Utredningen har också undersökt i vilken utsträckning ålägganden enligt 17 § AOst för anordnare att bekosta ordningshållning har meddelals. Uppgifterna avser tiden den 1 juli 1976 - den 1 oktober 1977. Inom de 29 polisdistrikten har anordnare under budgetåret 1976/77 ålagls belala sammanlagt omkring 350 000 kr. Della kan jämföras med den totala summan för budgetåret som låg pä omkring 610 000 kr. Enkätundersökningen kan alltså antas ge en god bild av förhållandena.

' Solna, Slockholms, Mjölby, Värnamo, Hässleholms, Kristianstads, Simrishamns, Ängelholms, Malmö, Göteborgs, Alingsås, Borås, Kinna, Trollhättans, Ulricehamns, Vänersborgs, Åmåls, Avesta, Boriänge, Falu, Ludvika, Malungs, Mora, Rättviks, Lycksele, Skellefteå, Storumans, Umeå och Vilhelmina polisdistrikt.

Prop. 1979/80:17 67

Som framgårav bilaga 1 tabellerna A -C anordnas offentliga tillställningar i myckel ringa utsträckning av kommunerna. 1 den mån kommunerna anordnar offentliga tillställningar begränsar de ocksä sin verksamhel till vissa typer av tillställningar, nämligen dels kulturella arrangemang, dels danser, dels tivoli och marknadsnöjen, festtåg, midsommarfester, valborgsmässoaftons firande och liknande. Danserna torde uteslutande kunna hänföras lill kommunala ungdomsgårdar eller pensionärsträffar.

Ideella anordnare (begreppet används med samma innebörd som begreppet ideell förening i prop. 1976/77:135, jfr avsnitt 4.5 och 4.11.3) svarar för omkring en fjärdedel av tillställningarna. De anordnar de flesta slag av tillställningar. En indelning i tvä grupper kan göras, nämligen dels de sport-och idrottsarrangemang som är ändamålei med den ideella verksamheten, dels olika tillställningar, t. ex. danser, loppmarknader och basarer som anordnas för att bekosta verksamheten.

Andra anordnare än kommuner och ideella anordnare svarar för omkring tre fjärdedelar av de ofTentliga tillställningarna. Det är huvudsakligen fråga om nöjestillställningar av olika slag.

Konserter saml teater- och biografföreslällningar m. m. överfördes, som har nämnts förut, den 1 januari 1977 frän AOst till LAS. Av tabell B och C framgår emellertid att konserter eller musikfestivaler och teaterarrangemang har behandlats som offentliga tillställningar även efter denna lidpunkt. Detta kan ses som ett tecken pä att polisstyrelsen i den praktiska tillämpningen har svårigheter att avgöra om elt arrangemang är en tillställning eller en sammankomst. Att myndigheterna har sådana svårigheter har framförts till utredningen vid direkta kontakter med några polisstyrelser. Att så är fallet framgår också av de exempel som redovisas under bokslaven S för offentliga tillställningar och under bokstaven k för allmänna sammankomster. Dessa exempel visar ocksä att avgränsningen mellan offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, å ena sidan, samt andra arrangemang, å andra sidan, kan välla svårigheier

De resurser som har använts för att hålla ordning vid offentliga tillställningar redovisas i tabellerna D-G. I många fall, dock inte vid danser samt tivoli- och marknadsnöjen, används ett större anlal polismän än ordningsvakter. Detta kan ha sin förklaring i atl polisstyrelsen ofla underiäter att meddela föreskrifter och att anordnaren ändå anlilar förordnade ordningsvakter. Vidare kan han anlita flera ordningsvakter än vad som har föreskrivils. En annan förklaring kan vara att anordnaren anlitar funktionärer eller annan personal utan särskilda befogenheler för att upprätlhålla ordningen. En viss förändring synes emellertid ha inlrält under liden den 1 juli-den 1 oktober 1977. Det föreskrivna antalet ordningsvakter har ökat i förhällande lill del antal polismän som har använts. Della kan möjligen antagas vara en följd av den kraftiga höjningen av timtaxan för polisbevakning (från 18 kr. till 85 kr.). Även om hänsyn las lill dessa omständigheter, kan man kanske anta att polismän ibland har använls när man kunnat klara

Prop. 1979/80:17 68

sig med ordningsvakter.

Ulredningen har uppmärksammats på att polisstyrelserna har svårigheier med gränsdragningen mellan innerbevakning och ytterbevakning. Detta framgår ocksä av undersökningsresultatet. Förhållandet mellan det antal polismän som har använts för innerbevakning resp. ytterbevakning sådant del framgår av tabellerna D-F kan inte gärna återspegla del verkliga förhållandet. Detla framgår av att anordnarna vid några typer av tillställningar har ålagts att enligt 17 § förstastycket AOst betala för fler polismän än som har redovisats som använda för innerbevakning. I tabell F redovisas att 772 polismän har använts vid tillställningar för innerbevakning och att anordnarna har ålagts betala för 1009 polismän i innerbevakning. Siffrorna kan lill en viss del förklaras av all en del av de polismän som har redovisats under ytterbevakning även, sannolikl under själ va tillställningen, har deltagit i innerbevakningen. Trots della torde del vara rimligl att anta att flera av de polismän som har redovisats under ytterbevakning rätteligen borde tagits upp under innerbevakning.

Undersökningen visar tydligt atl polisstyrelserna är återhållsamma med att ålägga anordnare att belala förordningshållning. Åläggande enligt 17 § andra styckel att betala för yttre ordningshållning har i förarbetena till AOst ansetts böra förekomma endast i undantagsfall. Av tabell G framgår att bestämmelsen har tillämpats endast vid dragsterlävling eller annan motortävling samt tivoli- och marknadsnöjen.

Av svaren på enkäten kan utläsas att nägra former av sport och idrott -hästsport, fotboll, ishockey och motorsport - kräver särskilt stora polisinsatser, motorsporten dock i mindre omfattning än som kanske var väntat. Danstillställningarna kräver mycket stora mängder ordningsvakter, men ligger på en blygsam nivå i fräga om polismän, särskilt om man beaktar det slora antalet sådana tillställningar som förekommer Ofr labell A-C). Slutligen kan del påpekas alt tivoli- och marknadsnöjen kräver omfaltande polisbevakning.

Av labell H framgår atl huvuddelen av de allmänna sammankomsterna anordnas av ideella anordnare. Kommunerna har blivit anordnare av sammankomster försl sedan konserter, teater- och biografföreslällningar m. m. har förts över lill LAS den 1 januari 1977. Andra anordnare av kulturella sammankomster förekommer naturiigtvis också. Vad gäller "demonstrationer i övrigt" torde de "andra anordnarna" vara fackföreningar. Dessa faller inle under begreppet ideell anordnare i den bemärkelse som avses i detla sammanhang. De arrangemang som har upptagits under bokstaven k lorde endast visa att begreppet allmän sammankomst inte är entydigt.

Redovisningen i tabell J av använda resurser för ordningshållning vid allmänna sammankomster upptar endast ett fåtal ordningsvakter. Anordnaren kan inle åläggas att bekosta ordningsvakt, men han torde i praktiken ofla anlita sådan. Polisslyrelsen saknar som regel kännedom om dessa ordningsvakter, och det är därför svårt att få fram riktiga uppgifter. De största

Prop. 1979/80:17 69

polisinsatserna krävs vid demonstrationer i övrigl, vilket kan förklaras av att dessa avser aktuella och ofta kontroversiella ämnen. Även vanliga politiska sammankomster kräver insatser. Polismän används i inle oväsentlig omfattning vid sammankomster för framförande av konstnäriiga verk.

4.8 Det allmännas ekonomiska stöd till idrottsrörelsen

4.8.1 Slutligt stöd

Det statliga stödet till idrotten var under budgetåret 1976/77:

ändamål milj. kr, fördelas genom

lokall aklivilelsstöd 35,0 statens ungdomsråd

allmänt slöd lill idrolten 89,1 Sveriges riksidrollsförbund

slöd lill idrotls- och 30,4 slalens naturvårdsverk

friluftsanläggningar

AMS-bidrag till idroUs-

och friluftsanläggningar 20-25 arbetsmarknadsstyrelsen

174,5-179,5 För budgetåret 1977/78 är anslagen för det allmänna stödet till idrotten

107.1 milj. kr. och stödet till idrotts- och friluftsanläggningar 36,1 milj. kr.
Del lokala aktivitetsstödet utgär för mölen i lokala föreningar med minst

fem deltagare i åldern 5-25 är. Riksidrottsförbundet fördelar det allmänna stödet till idrotten (organisationsstödel) till sina specialförbund samt lill organisationer inom och utom förbundet. Stöd lämnas även till motionsverksamhet för studerande vid vissa högskolor.

Mälei vid fördelningen av stödet till idrotts- och friluftsanläggningar, som är ett stimulansstöd, är att öka allmänhetens möjligheler till idrott, friluftsliv, turism och rekreation.

Medel delas ut till kommuner, idrottsföreningar och andra organisationer. Anslaget används vidare för riksanläggningar för idrottsrörelsens behov samt för skötsel och underhåll av vandringsleder i fjällväriden.

AMS-bidragen är avsedda för alt stimulera sysselsällningen inom ett visst område och de har under senare år kommit framförallt Norriand till del.

4.8.2 Landstingskommunalt stöd

Landstingskommunall slöd utgär enligt Landstingsförbundets rekommendationer till de av Sveriges riksidrottsförbunds distriktsorganisationer som är representerade inom landstingsområdet och vars riksorganisationer får slöd lill sin centrala verksamhet ur det slatliga anslaget. Stödet är avsell för kostnader för administration samt instruktions- och utbildningsverksamhet. Dislriktsorganisationerna får enligt rekommendationerna själva avgöra anslagets fördelning dels mellan organisationerna, dels mellan administrativ

Prop. 1979/80:17 70

verksamhet och gemensam eller separat utbildningsverksamhet. Landstingskommunernas bidrag har enligt vad som har inhämtats från Landstingsförbundet totalt uppgått till följande belopp.

1975 1976 1977

10,6 13,0 18,6 milj. kr

4.8.3 Kommunall stöd

Uppgifter om det kommunala stödet har lämnats av Svenska kommunförbundet. Uppgiftema avser hela den kommunala fritidsverksamheten. De totala driflsanslagen har enligt förbundet beräknats till följande belopp

1975 1977

Adminislralion	200	230
Fritidsgårdar	230	280
Övrig egen kommunal verksamhel	100	150
Konlantbidrag till organisationer	230	300
Anläggningar	763	990
	1523	1 950 milj. kr.

Av kontantbidraget till organisationer går 70 % lill idrottsorganisationer. Anläggningarna är till 90 % idrottsanläggningar. Kommunförbundet beräknaratt de används till 50 % av idrottsorganisationer. I övrigt används de inom skolans verksamhet och av allmänheten. Av kommunernas nettoinvesteringar inom fritidssektorn år 1975 beräknas 90 96 eller 280 milj. kr. ha använts till idrottsanläggningar. Investeringarna lorde ha varit ungefär lika stora år 1977.

4.9 Övriga ekonomiska uppgifter

Statens inkomster för polisbevakning på enskilds bekostnad har enligt vad som har inhämlals från rikspolisstyrelsen uppgått till följande belopp i kr. för budgetår

1971/72	780 100
1972/73	682 500
1973/74	573 736
1974/75	556 161
1975/76	575 196
1976/77	609 837

Kostnaden för anlitande av polisman har under de redovisade budgetåren varil 18 kr. för varje påbörjad timme av polismans ijänslelid. Som nämnts förut (avsnitt 4.1) är kostnaden numera 85 kr. för varje timme.

Från några bevakningsbolag har inhämtats att kostnaden för förordnad ordningsvakt varierar mellan ca 65 och 90 kr. per timme beroende på om det

Prop. 1979/80:17 71

är fråga om dagtid eller kvällstid resp, vardag eller lördag/söndag (annan helgdag). Om uppdraget avser ett enstaka tillfälle kan koslnaden komma upp i ca 110 kr. per timme.

4.10 Riksdagens hemställan

4.10.1 Motionerna

Imolioner(1974:167,453,1021,1024,1361) vid 1974 ärs riksdag framhölls allmänt idrottens viktiga funktioner och stora belydelse i värt samhälle. Idrottsrörelsens uppgifter inom friskvården - den förebyggande hälsovården - liksom dess förmåga au aktivera och ta hand om ungdom underslröks. Del påpekades att mycket av den tid som idrottsledare skulle vilja ägna ät själva idrotten, trols ökat stöd från del allmänna, gick ät till att skaffa föreningarna och klubbarna inkomster för deras verksamhet.

Mot denna bakgrund angavs den nu gällande ordningen atl arrangörer av idrotlstävlingar mäste betala för polisbevakning vara betungande för idrotts-organisationerna och utgöra en källa lill irritation. Motionärerna ansåg att idrottsarrangemang i detta hänseende var missgynnade i jämförelse med andra arrangemang, för vilka polisbevakningen sköts pä samhällets bekostnad, t. ex. demonstrationer.

Yrkandena i några av motionerna syftade lill alt polisbevakning vid idrottsarrangemang skulle vara kostnadsfri för arrangören. 1 en motion föreslogs kostnadsbefrielse också för det fall atl polisslyrelsen har föreskrivit att förordnade ordningsvakter skall användas, medan kraven i en annan motion inskränktes lill att avse all polisbevakning uianför idrottsarena.

4.10.2 Remissyttranden

Kullumtskoltet inhämtade yttranden över motionerna från rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Jönköpings län (som hörde polisstyrelserna i Eksjö, Jönköpings, Vetlanda och Värnamo polisdistrikt), länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län (som hörde polisstyrelserna i Göieborgs, Kungälvs, Mölndals .x:h Uddevalla polisdistrikt), Sveriges riksidrotlsförbund. Folkets husföreningarnas riksorganisation. Folkparkemas centralorganisation. Föreningen Sveriges polismästare och Föreningen Sveriges länspolischefer.

Motionsförslagen om kostnadsfri polisbevakning vid idrottsarrangemang tillstyrktes - i en del fall med vissa förbehåll - av rikspolisstyrelsen, Riksidrotlsförbundel, Folkparkemas centralorganisation, Polismästarför-eningen och Länspolischefsföreningen. Motionerna avstyrktes av länsstyrelsen i Jönköpings län. Utredningen av frågan förordades av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Folkets husföreningarnas riksorganisation.

Uppfattningarna var delade bland polisstyrelserna. Polisstyrelserna i Jönköpings och Mölndals distrikt tillstyrkte i huvudsak motionärernas

Prop. 1979/80:17 72

förslag. En positiv inställning intogs även av polisstyrelserna i Kungälvs och Uddevalla dislrikl liksom av polisstyrelsen i Göteborgs distrikt som förordade utredning. Med olika grader av skärpa avvisades förslagen av polisstyrelsema i Eksjö, Vetlanda och Värnamo polisdistrikt.

Rikspolisstyrelsen redovisade inkomsterna för ett antal år från polisbevakning pä enskild bekostnad. Totalt uppgick dessa inkomster under budgetåret 1966/67 till 2 151 900 kr. Härav härrörde 925 000 kr. från idrottsarrangemang av olika slag. Budgetåren 1971/72 och 1972/73 var de tolala inkomslerna 780 100 kr. resp. 682 500 kr., varav 481000 kr. resp. 478 500 kr. avsåg idrottsarrangemang. Styrelsen uppgav att anledningen till att inkomsterna från idrottsarrangemang hade sjunkit var att bevakningen i allt större utsträckning skedde genom anlitande av ordningsvaktutbildad personal i slällel för polismän. Den ersättning som arrangörerna hade att eriägga för denna personal betalades inte till polisväsendet.

Länsslyrelsen i Jönköpings län ansåg alt motionärernas förslag om kostnadsfri polisbevakning vid idrotisarrangemang i och för sig kunde anses välmotiverade. Hela frågan var dock enligt länsstyrelsen komplicerad och konsekvenserna av ett bifall till förslaget svära att överblicka. Exempelvis skulle det i praktiken vara mycket svårt att göra en gränsdragning mellan vad som var atl anse som idrottsarrangemang och annan offentlig tillställning. Vidare var det omöjligt att överblicka storieken av de ökade krav på ordningshållning och därmed förenat merarbete för polisen som skulle bli följden vid ett bifall till motionsförslagen.

Polisstyrelsen i Eksjö polisdistrikt, som grundade sitt avstyrkande på i huvudsak samma motiv som länsstyrelsen, framhöll vidare att en befrielse frän kostnaderna för polisbevakning skulle komma endast vissa föreningar till godo, eftesom polisbevakning behövdes bara vid vissa större idrottsarrangemang. Den publikdragande idrotten skulle därigenom bli gynnad, trots att denna idrott i regel torde vara i mindre behov av ekonomiskt stöd än den icke publikdragande idrotten.

Polisstyrelsen i Jönköpings polisdistrikt anförde bl. a. att många gånger var de administrativa kostnaderna vid små tävlingar nästan lika slora som vad samhället betingade sig i ersällning och därför talade i dessa fall intet mot bifall till motionärernas förslag. Vid stora idrottsarrangemang skulle del allmänna däremot vid bifall till motionerna åsamkas kostnader för de stora insalser av personal som krävdes. Vad motionärerna hade anfört talade enligt polisstyrelsens uppfaUning dock för au inie heller slörre idroiisarrangemang borde belastas med koslnader för polisbevakning. Alt göra skillnad pä slörre och mindre tävlingar var inte praktiskt möjligt. Befrielsen borde dock begränsas att gälla endasi amatöridroitslävlingar och endast bevakning genom polispersonal.

Polisslyrelsen i Vetlanda polisdistrikt ansåg inte att idrottsarrangemang intog någon särställning gentemot andra offentliga lillslällningar som skulle motivera befrielse från den nuvarande skyldigheten att bestrida kostnader för

Prop. 1979/80:17 73

ordningshållning. Atl vinsten från idrottsarrangemang gick till ideella ändamål var inte nägot som gjorde dessa tillställningar unika. Detta förekom i mycket stor ulsträckning beträffande offentliga tillställningar av annat slag. Polisslyrelsen vände sig vidare mot den jämförelse som motionärerna gjorde mellan idrottsarrangemang och demonstrationer. Samhällets stöd till idrotten gmndades på framställningar, vilka även innefattade beräknade koslnader för ordningshållning vid idrottsarrangemang, framhöll polisstyrelsen. Denna ordning var riklig. Ett bifall till motionärernas förslag skulle vidare innebära etl påtagligt merarbete för polisväsendets del, vilket inte kunde anses försvarbart med hänsyn till personalläget i flertalet polisdistrikt.

Polisstyrelsen i Värnamo polisdistrikt ansåg atl närmare preciseringar om vilken typ av idrottsarrangemang som avsågs saknades i motionerna. Enligt polisslyrelsen talade inga skäl för att man skulle subventionera stora motortävlingar med etl flertal inblandade ekonomiska intressenter, bl. a. cigarett- och TV-iillverkare, genom att kostnadsfritt slälla personal till förfogande. En formula 1-tävling i Anderstorp som besöktes av omkring 50 000 betalande personer krävde ett drygt hundratal polismän från andra distrikt och 10-35 polismän från det egna distriktet. För bevakning inom tävlingsområdet anlitade anordnaren dessutom 25-60 man från ett vaktbolag. Vidare ansåg polisstyrelsen att, med hänsyn till att arrangörer av politiska, kulturella och andra ideella aktiviteter kunde förmodas komma med motsvarande krav om kostnadsbefrielse, anspråken på polisen kunde bli mycket omfattande.

Länsstyrelsen i Göleborg och Bohus län ansåg alt principen borde vara den att anordnaren borde ha huvudansvaret för att evenemangen genomfördes i god ordning genom egna funktionärer, som hade att följa de närmare föreskrifter som utfärdades av resp. polisstyrelse. Polisens uppgift borde inskränkas till att övervaka att brottslig verksamhet och allvariigare ordningsförseelser inte förekom saml att upprätthålla ordning vid arrangemang av Slörre format, där en mer kvalificerad övervakning krävdes. Länsstyrelsen uppgav vidare atl det på mindre orter i länet sommartid förekommer en hel del större evenemang som inte är hänförliga till idrottsarrangemang men som ofta anordnas av idrottsföreningar för att stärka föreningarnas kassor. Dessa festligheter drar väldiga människomassor och kräver stora och dyrbara poliskommenderingar, vilka hittills har varit utan kostnad för arrangörerna. Enligt länsslyrelsens uppfattning var de i motionerna framförda åsikterna från rättvisesynpunkt sä viktiga att en närmare ulredning av hilhörande frågor var motiverad.

Polisstyrelsen i Göieborgs polisdistrikt ansåg att det vid de allra flesta idrottsevenemang inte behövs polispersonal för ordningshållning pä idrottsplatser. Vid en begränsad polisiär medverkan var det enligl polisstyrelsens uppfattning mycket som talade för att nödvändig bevakning med polispersonal vid idrottstävlingar av amatörkaraktär bekostades av allmänna medel.

Prop. 1979/80:17 74

Några remissinstanser ansåg att motionärernas syfte kunde uppnås utan ändring av 17 § AOst,

Polisstyrelsen i Uddevalla polisdistrikt hade invändningar mot flera av de argument som i motionerna anfördes som skäl för kostnadsfri polisbevakning. Bl, a, ifrågasatte polisstyrelsen den jämförelse som gjordes mellan idrottsarrangemang och demonstrationer och menade att det med hänsyn till vikten av atl undvika intrång i församlingsfriheten måste framstå som rimligt att det alllmänna svarar för kostnaderna för ordningshållning i samband med demonstrationer. Motionerna avstyrktes till den del de avsåg att ordningshållningen ombesörjs av ordningsvakter skulle vara avgiftsfri. Om polisbevakning vid idrotisarrangemang skulle vara kostnadsfri, fanns det enligt polisstyrelsens mening från polisiär synpunkt ingen anledning att göra skillnad mellan bevakning innanför och uianför idrottsarena eller mellan amatöridrott och annan idrott.

Sveriges riksidrottsförbund delade motionärernas uppfattning att det var mycket angeläget att det allmänna övertog idrottens kostnader för polisbevakning vid idrottsarrangemang. Dessa kostnader var enligt förbundels mening mycket betungande för idrottsrörelsen. Det var vidare naturligt att samhällel vid idrottsarrangemang, liksom redan nu är fallet vid t. ex. demonstrationer, bekostade den polisbevakning som polisen kunde finna erforderlig.

Folkels husföreningarnas riksorganisalion påpekade att man som en konsekvens av bifall till motionerna kunde få motsvarande önskemål från andra arrangörer av offentliga tillställningar, t. ex. danser pä festplatser och i samlingslokaler.

Folkparkernas centralorganisation påpekade att polisstyrelsen ensidigt beslulade om omfattningen av bevakningen genom förordnade ordningsvakter i t. ex. folkparkerna. Kostnaderna för folkparkernas del var enbart sommartid ca 3 milj. kr. Enligl organisationens mening värdet mot bakgmnd härav principiellt riktigt atl staten svarade för de kostnader som avsåg den allmänna ordningshållningen vid alla arrangemang som anordnas av ideellt och allmännyttigt verksamma organisationer. Detla borde gälla ordningshållning genom förordnade ordningsvakter, i vart fall beträffande bevakningen utanför själva anläggningen.

Föreningen Sveriges polismästare underströk att ell bifall till motionerna inte borde föranleda större krav pä polisinsatser än vad olika polisstyrelser utifrån sakligt grundade bedömningar ansåg erforderiigt. Föreningen hyste stark tveksamhet inför tanken atl även idrottsarrangemang av professionell karaklär skulle omfattas av kostnadsbefrielse. Det föreföll föreningen rimligt all tillställningar där del ekonomiska inlresset var dominerande fick bära alla kostnader som var förknippade med arrangemanget.

Föreningen Sveriges länspolischefer hade ingenting att erinra mot att kostnaderna för ordningshållning genom polispersonal vid idrottsarrangemang stannade på sialsverket. Samtidigt framhöll föreningen dock atl delta

Prop. 1979/80:17 75

inte fick medföra att ordningshållningen vid idrottsarrangemang i större utsträckning kom att ske genom polispersonal än vad som nu tillämpades och bedömdes erforderligt.

4.10,3 Riksdagen

Kulturutskottet (KrU 1974:21) uttalade att utskottet, i likhet med flera remissinstanser, hade förståelse för de önskemål som hade framförts i motionerna. Man kunde emellertid enligl utskottet inte bonse från att det fanns komplicerade avgränsningsproblem och andra rättvisesynpunkter än de som hade angetts i motionerna. Till gruppen offentliga lillslällningar hörde åtskilliga andra typer av arrangemang än idrottsarrangemang, om vilka det med all rätt kunde hävdas all de hade elt ideellt syfte. Inom gruppen "idrottstävlingar och uppvisning i sport och idrott" var vidare arten av arrangemang mycket varierande. Utskottet erinrade också om det samband som förelåg mellan koslnader för polisbevakning och koslnader för ordningsvakter.

Utskottet, som ville vidga frågeställningen till alt avse alla offentliga tillställningar med uttalat ideellt syfte, ansåg att skäl talade för atl anordnare av sådana tillställningar befriades från kostnadsansvaret för polisbevakning.

Utskottet hemställde därför atl riksdagen med anledning av motionerna skulle hemställa atl Kungl. Maj:t övervägde en sådan ändring i gällande bestämmelseratt avgift för polisbevakning inte skulle få krävas, när fräga var om ideellt inrikiade offenfliga tillställningar.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr 1974:322).

4.11 Utredningen

4.11.1 AUmänna synpunkter

Den som anordnar offentlig tillställning som kräver polisbevakning kan åläggas att betala för bevakningen (17 § AOst). Polisstyrelsen kan emellertid avstå frän att debitera anordnaren härför. Så sker också i betydande ulslräckning. Statens inkomster för polisbevakning pä enskilds bekostnad uppgick under budgetåret 1976/77 till endast drygt 600 000 kr. Inkomsterna kan emellertid beräknas bli högre under innevarande budgetär med hänsyn lill alt avgiften nästan har femdubblais med verkan fr. o. m. den 1 juli 1977.

Från arrangörshäll har under en följd av år riktats kritik mot att polisen tar betalt för sina insatser vid offentliga tillställningar. Man hänvisar därvid ofta till att anordnare av allmänna sammankomster aldrig behöver betala för polisbevakning (8 § LAS). Många anordnare av idrottsevenemang menar att idrott aren samhällsnyttig verksamhet som inte bör jämställas med livolin.

Prop. 1979/80:17 76

marknadsnöjen och andra kommersiella tillställningar utan snarare bör behandlas på samma sätt som t. ex, demonstrationer.

Frågan fick en dramatisk illustration i samband med Davis Cupmatchen år 1975 i Båstad mellan Sverige och Chile där polisstyrelsen utställde en räkning pä Svenska lennisförbundet för polisbevakningen på ett så högt belopp som 640 708 kr.' Orsaken till alt stora polisinsatser behövdes var de omfattande demonstrationer som förekom i samband med matchen. Tennisförbundet fick enligl beslul av regeringen den 28 april 1977 betala 36 0(X) kr.

Riksdagen hemställde år 1974 atl man skulle överväga en sådan ändring av bestämmelserna atl avgift för polisbevakning inte skall få krävas när fråga är om ideellt inriktade offentliga tillställningar. Bakom denna hemställan torde ligga en allmän önskan att stödja folkrörelserna i värt land bl. a. genom att lätta de ekonomiska bördorna för ideella föreningar och organisationer. Detta kommer till uttryck bl. a. i den nyligen genomförda ändring i skattelagstiftningen som innebär att ideella föreningar befrias frän skatteplikt för kapitalinkomster och inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet sami vissa rörelse- och fastighetsinkomster.

Utredningen vill för sin del inte frånkänna den nuvarande ordningen vissa förtjänster. Del är inte rimligt att t. ex. en nöjeslillställning som anordnas i rent vinningssyfte utan att vara förenad med någol ideellt ändamål skall få fri polisbevakning pä det allmännas bekostnad. Å andra sidan är det i viss mån stötande om anordnaren av ett idrottsevenemang som arrangeras för atl finansiera ideell verksamhet bland barn och ungdom drabbas av kostnader för polisbevakning. Men mellan dessa ytteriigheter ligger en rad mellanformer. Vid tillkomsten av AOst löstes problemel genom att polisstyrelsen gavs en diskretionär befogenhet atl debitera anordnare av offentlig tillställning kostnaderna för polisbevakning. Del innebär alt polisstyrelsen kan ta hänsyn till samtliga omständigheter i det särskilda fallel, när den prövar betalningsfrågan. 1 praxis synes polisstyrelserna ocksä tillämpa regeln generöst. Som allmän regel gälleratt man släller slörre ekonomiskt anspråk på anordnaren, om tillställningen är inriktad på ekonomisk vinst för honom än om det är fräga om en tillställning med mera ideellt syfte.

Men den nuvarande ordningen har också nackdelar. Även om den sammanlagda inkomslen för slaten är blygsam, kan kostnaden bli betungande för dem som betalar. Svårigheterna alt förutse polisstyrelsens beslut är ofrånkomliga i ett diskretionärt system. Och det förhållandet att anordnare av ideellt inriktade offentliga tillställningar riskerar och ibland faktiskt åläggs betalningsskyldighet för polisbevakning väcker kritik. Denna kan beräknas

' Beloppet är beräknal efler en taxa av 18 kr./iim. for varie polisman. De verkliga kostnaderna för slalen var enligt en sammanställning som har upprättats inom rikspolisslyrelsen 5,3 milj, kr,, varav 1,7 milj, kr, utgör normal lönekostnad forden använda personalen.

Prop. 1979/80:17 77

hårdna i takt med all avgiften för polisbevakning höjs som en följd av kostnadsutvecklingen för polisverksamheten. Hittills tycks polisstyrelserna ibland ha avstått från atl ta ut avgift med hänsyn till att avgiftsbeloppen enligt taxan lidigare inte på långl när motsvarade de verkliga kostnaderna. Skulle de högre avgifterna kombineras med en skärpt praxis för debiteringen, kan många ideella organisationer komma i en bekymmersam ekonomisk situation. En sädan utveckling skulle strida mot de tendenser som har kunnat förmärkas under senare lid mol en förmånligare behandling av ideella föreningar. Utredningen menar därför atl liden nu är inne att ge anordnare av ideellt inriktade offentliga tillställningar fri polisbevakning. Det ställer sig naturiigt för utredningen att göra avgränsningen av de anordnare som sälunda bör gynnas med utgångspunkt i de principer som har dragits upp i prop. 1976/77:135 om ändrade regler för beskattning av ideella föreningar m. m. Utredningen återkommer i det följande till avgränsningsfrågan.

Till allmän sammankomst hänfördes tidigare sammankomst som hålls för överiäggning, opinionsyttring eller upplysning i allmän eller enskild angelägenhet eller som är att hänföra till föreläsning eller föredrag för meddelande av allmän eller medborgerlig bildning eller till religionsövning (1 § LAS). Ulvidgningen av grundlagsskyddet lill att omfalta sammankomster för framförande av konstnäriiga verk fick till följd atl konserter, teater- och biografföreslällningar m. m. fördes över från AOst till LAS. Lagen tillämpas ocksä pä annan allmän sammankomst för framförande av konstnäriigt verk. Som offentlig tillställning kvarstår tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, pornograflsk föreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och som inte avses i LAS (9 § AOst).

Sammankomst för framförande av konstnäriigt verk regleras således numera i LAS. Lagstiftaren har försiktigtvis poängterat atl man i detta sammanhang bör avstå från att försöka mäta verkets konstnäriiga värde. Avgörande skall i stället vara om verket typiskt sett kan hänföras till någon konstnärlig uttrycksform. Som exempel pä sådan form anges flim, musik eller verk avsett för scenisk framställning.

De nyss angivna exemplen pä konslnäriig uttrycksform utgör uppenbarligen inte någon uttömmande uppräkning. Andra sätt att framföra konstnärligt verk kan därför tänkas falla under begreppet allmän sammankomst. Frågan är då om en tillställning av sådant slag som anges i 9 § AOst kan hänföras till sammankomst för framförande av konstnärligt verk. Svaret torde bli nej. Visseriigen görs i den allmänna debatten ofta gällande att cirkus är konst på samma säll som teater. Inom idrottsrörelsen menar man inte sällan att sport och idrott är en kulturyttring. Vidare kan gränsfall tänkas mellan pornografiska föreställningar, å ena sidan, och teater- och balettföreställningar, å andra sidan. Klart är atl en hel del anordnare anser att gränsdragningen mellan allmän sammankomst och offentlig tillställning inle har gjorts på etl sådant sätt att det är motiverat att låta den vara avgörande för

Prop. 1979/80:17 78

frågan om betalningsskyldighet för polisbevakningen.

Genom överföring från AOst lill LAS av konserter samt teater- och biografföreställningar m. m. har vissa renodlat kommersiella arrangemang kommit att betraktas som allmänna sammankomster. Konserter av kommersiellt inriktade popgrupper kan nämnas som exempel pä detta. Fr. o. m. den 1 juli 1977 är som en följd härav anordnare av popkonserter befriade frän den skyldighel att betala det allmännas kostnader för ordningshållningen som åvilade dem så länge konserterna betraktades som offentliga tillställningar. Mot denna konsekvens av ändringarna i lagstiftningen har bl. a. frän polishåll framförts kritik till utredningen. Det framstår nämligen som stötande alt renodlat kommersiella arrangemang som lämnar ett betydande överskott åt anordnarna inte belastas med koslnader för polisbevakning i motsats till t. ex. en idroiisiävling, som anordnas av en ideell förening med små ekonomiska resurser.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen alt samma regler beträffande skyldighel all svara för koslnader för polisbevakning bör gälla för offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Utgångspunkten bör vara att arrangemang som anordnas i vinningssyfte och som inte har ideell anordnare bör få bära kostnaderna för polisbevakningen. Beslämmelserna om betalningsfrihet för ideella anordnare måste enligt ulredningens mening kompletteras med regler som hindrar att arrangören pä det allmänna vältrar över det ansvar för ordningshållningen som han bör ha.

Enligt 2 kap 12 § RF får bl. a. mötesfriheten och demonstrationsfriheten begränsas genom lag. Begränsning får göras endast för atl tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den fär aldrig gä utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mol den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens grundvalar. I 2 kap. 14 § föreskrivs att mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet, lill ordning och säkerhet vid sammankomster eller demonstrationer eller lill trafiken eller för att motverka farsot. En lagregel som innebär att anordnare av allmän sammankomst kan åläggas att bekosta ordningshällningen vid sammankomster kan inte anses strida mol RF:s bestämmelser om gmndläggande fri- och rältigheter, särskilt som det endast är fråga om ell betalningsansvar inom ramen för polisens självkoslnader.

Den reform som sälunda förordas innebär ett inkomstbortfall för staten. Den totala inkomsten för polisbevakning på enskild bekostnad är dock från Slatsfinansiell synpunkl av mindre belydelse. Beaktas bör all reformförslaget i huvudsak gynnar idrottsrörelsen, som redan nu anses böra få ett starkt stöd av samhället. Ett skäl för utredningens förslag är att syftet med samhällets stora insatser för idrottsrörelsen, vilka har redovisats lidigare (avsnill 4.8), inom vissa idrottsgrenar motverkas av skyldigheten att belala polisbevakningen, särskilt sedan avgiften har höjts till en nivä som motsvarar den faktiska kostnaden.

Prop. 1979/80:17 79

Under senare år har statens inkomster för polisbevakning på enskilds bekostnad uppgått till omkring 600 000 kr, per år(se avsnill 4.9). Den höjning av avgifterna som genomfördes den I juli 1977 skulle i och för sig kunna länkas leda till en motsvarande höjning av inkomsterna, alltså till knappl 3 milj. kr. per år. Hittills har de administrativa kostnaderna i samband med uttagande av avgifter för polisbevakning framstått som så höga i förhållande lill avgifterna atl polisstyrelserna ibland har underlåtit att debitera avgift. Efter avgiftshöjningen torde det inte längre finnas anledning atl underiåta debilering av sädana skäl. Detla skulle leda till en viss inkomstförstärkning för staten. Å andra sidan kan det, om utredningens förslag inte genomförs, antas att avgiftshöjningen medför att polisstyrelserna i ökad utsträckning underiäter att ta ut avgift av hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna för anordnarna. Avgiftshöjningen kan vidare antas leda till att anordnarna i större utsträckning än hittills vidtar ålgärder för atl själva svara för ordningshållningen. Detta motverkar en ökning av polisens koslnader för ordningshållning vid tillställningar och sammankomster. Enligt ulredningens förslag är det endast anordnare av ideellt inriktade tillställningar som befrias frän skyldighet att bekosla ordningshållning genom polispersonal. Ökade inkomster för staten följer vidare av utredningens förslag att vissa anordnare av sammankomster, t. ex. popkonserter, skall vara betalningsskyldiga. Slutligen anser utredningen att betalningsskyldigheten, när den föreligger, bör omfatta i princip alla kostnader för polisbevakning som föranleds av tillställningen eller sammankomsten. Detla bör medföra en viss inkomstförstärkning.

Del inkomstbortfall för slaten som ulredningens förslag leder till är svårt att beräkna med nägon säkerhet. Med hänsyn lill det nyss anförda kan det dock antas att inkomstbortfallet blir begränsal.

4.11.2 Anordnarens åligganden

Enligl 16 § AOst och 7§ LAS ankommer det pä anordnaren av såväl offentlig tillställning som allmän sammankomst atl svara för att god ordning råder vid sammankomsten eller tillställningen. Förstahandsansvarel ligger säledes på anordnaren. Denne fullgör sin skyldighet själv eller genom anlitad personal. Ofla anlilar anordnaren förordnade ordningsvakter för uppgiften. Detta kan i fråga om offentlig tillställning ske pä grund av föreskrift av polisslyrelsen. Del är dock inte ovanligt atl anordnare på egel initiativ anlitar förordnade ordningsvakter. Enligt utredningens mening bör även i fortsättningen huvudansvaret för ordningshållningen ligga på anordnaren.

Närmare bestämmelser om hur anordnaren skall fullgöra sin skyldighet finns inte. Inte heller erbjuds etl förfarande - förutom möjligheten för polisstyrelsen alt meddela föreskrifter - för att bestämma innebörden av skyldigheten i det enskilda fallet. 1 praktiken har dock polisen och anordnaren ofta före en tillställning eller sammankomst överläggningar om hur ordnings-

Prop. 1979/80:17 80

hållningen skall utföras.

Utredningen anser all planering av ordningshållningen inför en tillställning eller sammankomst bör regleras närmare. 1 försia hand behövs delta för atl garantera att anordnaren inte- om han befrias frän skyldigheten all ersätta Slalen för polisbevakning - skall på del allmänna vältra över sin skyldighet att hålla ordning. Det allmänna har alltid det yttersta ansvaret för ordningen i samhället. Polisen mäste rycka in när de resurser som den enskilde anordnaren utnyttjar inle är tillräckliga eller när anordnaren underiäter att fullgöra sin skyldighet. För polisen är det angeläget att på förhand kunna planera insatser med polispersonal. Detta leder till lägre kostnader för det allmänna. Vidare medför en god planering mindre personliga olägenheter för polispersonalen. Det ligger i sakens nalur att tillställningar och sammankomster som regel äger rum närde flesta människor är och vill vara lediga. Om den enskilde polismannen i god lid får vela när han kan räkna med atl behöva tjänstgöra, ger det polismannen större möjlighet atl använda sin fritid på ett ändamålsenligl sätt, Etl mera fast förfarande har emellertid även fördelar för anordnaren. Denne kan nämligen därigenom i god tid före tillställningen eller sammankomsten få fastställt vilka åtgärder som han skall vara skyldig att vidta. För anordnaren synes det vara en väsentlig fördel, om han före tillställningen eller sammankomsten kan få besked om vilka kostnader för polisbevakning som han kan få svara för.

4.11.3 Ideella anordnare

Utredningen har tidigare anfört att ideella föreningar bör fä en förmånlig behandling vid en ändring av reglema om skyldighet att betala det allmännas koslnader för ordningshållningen. Redovisningen av ulredningens enkätundersökning visar att skyldigheten f n. till myckel stor del faller på anordnare av tillställning för sport eller idrott. Del är alltså i regel fråga om idrottsförening eller liknande organisation.

Vid en avgränsning av de ideella anordnare som bör befrias från ersättningsskyldigheten har utredningen ansett det ligga närmasl lill hands att knyta an till de ändrade reglerna för beskattning av ideella föreningar m. m. För skattefrihet krävs att föreningarna är allmännyttiga och öppna samt att de använder inkomsterna i del ideella arbetet. För att en förening skall anses som allmännyttig måsle såväl ändamålet för verksamhelen som den faktiskt bedrivna verksamheten vara av allmännyttig natur. Som allmännyttiga anges bl. a. religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga och idrottsliga ändamål. Däremot utelämnas arbetsgivarföreningar, fackföreningar, branschföreningar och andra föreningar med huvudsakligt ändamål att främja sina medlemmars ekonomiska intressen. I kravel på öppenhet ligger att föreningen inte utan gilliga skäl får vägra någon inträde i föreningen. Av föreningens inkomster mäste huvuddelen användas för det ideella ändamålet.

Prop. 1979/80:17 81

Ulredningen finner att samma krav kan ställas upp för en anordnare som skall få befrielse frän atl bekosta ordningshållning genom polispersonal. 1 detta fall kand et kanske anses särskill moliverat, eftersom del är fråga om en kostnad som läggs pä den ideella verksamheten eller på ett evenemang som anordnas för alt finansiera den ideella verksamheten. De synpunkter i avgränsningsfrågan som förs fram i del tidigare nämnda betänkandet (Ds B 1977:2) Avdrag för gåvor (se avsnitt 4.5) kan inte anses ha betydelse för bedömningen i detta sammanhang.

Ulredningen anser säledes atl ideella föreningar av det slag som är befriade från skatteplikt för bl. a. kapitalinkomster och inkomst av lillfällig förvärvsverksamhet bör slippa betala det allmännas kostnader för ordningshållning.

Den föreslagna lösningen innebär i första hand en lättnad för idrottsrörelsen. Att samhället betraktar den verksamhet som idrottsrörelsen driver som värdefull framgår inle minst av omfattningen av bidragsgivningen som har redovisats tidigare (avsnitt 4.8). Invändningar har trots detla framförts mol alt idrotten befrias från betalningsskyldighet. Man har hänvisat till idrottens ökade kommersialisering och har menat att den ideella karaktären därmed har minskat. Vidare har påpekats att det är de mest kommersiella grenarna som kräver de största insatserna från polisens sida.

Från idrottsrörelsens sida hävdas emellertid att även nu berörda idrottsföreningar har slora ekonomiska problem. Det överskott som kan erhållas genom t. ex. en fotbollsmatch i division I behövs för att finansiera en omfattande idrottsverksamhet på "bredden".

Bilsporten är kanske den sport som i det allmänna medvetandet främst förknippas med stora ekonomiska intressen. Enligt uppgifler från Svenska bilsportförbundei omfattar förbundet 380 klubbar med 80 000 medlemmar, varav 30 000 tävlar aktivt. Förbundet redovisar vidare omkring 7 000 utbildade funktionärer och nästan 700 tävlingar åriigen. Nettointäkterna från tävlingar är enligt förbundet mycket ringa. Den största tävlingen, världsmästerskapet i formel 1 i Anderstorp, som anordnades för första gången år 1973, har gått med underskott åren 1974,1975 och 1976 samt beräknas gä jämnt ut år 1977.

Det hade varil önskvärt att kunna utföriigt belysa vad kostnaden för polisbevakning har för ekonomisk betydelse vid olika idrottstävlingar och inom olika idrottsgrenar. Detta har emellertid inte varit möjligt. Vissa ekonomiska uppgifter har erhållils. Elt mera fullständigt malerial skulle sannolikt inte ha kunnat erhållas ulan en ganska ingående undersökning av idrottens kommersiella inslag och av de ekonomiska förhållandena i övrigt inom idrolten. Ulredningen har funnit alt en sådan undersökning skulle kräva ett omfattande arbete som inte kan anses motiverat med hänsyn till ulredningens uppdrag.

Mot ett förslag att ideella föreningar generellt befrias från skyldighel att

6 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 17

Prop. 1979/80:17 82

svara för kostnader för polisbevakning vid offentlig tillställning kan invändas att de tillställningar som föranleder insatser från polisens sida ger anordnaren inläkter och att del är rimligl alt statens koslnader belalas med en del av intäkterna. Det allmännas kostnader är i regel små i jämförelse med intäkterna för anordnaren. Sålunda ulgör kostnaden för polisbevakning, enligt vad utredningen har inhämtat, vid en ishockeymatch i elitserien i genomsnitt 700-800 kr. För tiden efter den 1 juli 1977 kan kostnaden antas vara omkring fem gånger högre och den totala intäkten 55 000-70 000 kr. Av beloppet betalas 7 000-9 000 kr. till Svenska ishockeyförbundet och serieföreningen. De spelande klubbarna får vardera 13 500-17 500 kr.

Vid vissa motortävlingar är statens koslnader för polisbevakning betydande. 1 sitt yttrande i frågan om tillslåndskravet belräffande motortävlingar anför polisstyrelsen i Värnamo distrikl att arrangörerna av formel 1 tävlingen i Anderstorp fär betala kanske 10 000 kr. (även denna summa torde numera vara femdubblad) av de uppskattningsvis 200 000 kr. som utgör polisens kostnader med anledning av tävlingen. Polisstyrelsen i Mjölby distrikt har beräknat polisens kostnader vid etl antal större motortävlingar. Beräkningen (se bilaga 2) stämmer väl överens med uppgifterna om Anderstorpstävlingen. Styrelsen påpekar att samhällets totala kostnader emellertid uppgår till betydligt högre belopp. Sålunda tillkommer bl. a. kommunala kostnader för skydd mol brand och iordningslällning av lägerområde samt polisens planeringskostnader.

Mot bakgmnd av uppgifter av det slag som nu har redovisats har utredningen övervägt om undantag från den principiella kostnadsbefrielsen bör göras i fråga om vissa anordnare. Undantag skulle dä kunna tänkas i fråga om sådana sportgrenar där intäkterna från tävlingar är betydande samtidigt som förhållandevis stora insatser av polispersonal kan behövas förordningshållning. Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala för atl alla sportgrenar bör behandlas lika i delta avseende. Avgörande för detta slällningstagande har främst varil avgränsningssvårigheter. Långtifrån alla fotbolls- och ishockeymatcher eller motortävlingar ger stora intäkter för anordnaren eller kräver nämnvärda insatser av polispersonal. Intäkterna från de inkomstgivande arrangemangen har vidare slor belydelse för de anordnande föreningarnas möjligheter atl finansiera sin verksamhet i övrigt.

När del gäller den närmare bestämningen av de ideella föreningar som bör befrias från skyldighet att svara för koslnader för polisbevakning anser ulredningen att det inte finns skäl alt frångå den avgränsning som har gjorts i skattelagstiftningen på gmnd av förslagen i prop. 1976/77:135. Etl ytteriigare skäl för detta ställningstagande är atl begreppet ideell förening inte bör ges olika innebörd i olika förfaf.ningar Så länge en förening uppfyller de krav som ställs upp i skattelagstiftningen, bör den befrias från kostnadsansvaret. Härav följer bl. a. att kostnader för polisbevakning skall slanna på det allmänna även när en sådan ideell förening anordnar en danstillställning eller

Prop. 1979/80:17 83

liknande som ger inkomster genom t. ex. entréavgifter, lotterier eller basarer.

En hel del allmänna sammankomster och offentliga tillställningar arrangeras av byalag, aktionsgrupper och kommittéer med ideell inriktning. Dessa har ofta inte föreningsform och saknar därmed rättslig handlingsförmåga. I den formella handläggningen torde den som uppträder på byalagets, gruppens eller kommitténs vägnar behandlas som anordnare. Ulredningen anser atl dessa sammanslutningar bör jämställas med ideella föreningar, om de i övrigt uppfyller de krav som i skatlelagstiftningen ställs pä föreningarna, Beslämmelserna om skyldighet alt betala kostnader för polisbevakning bör därför utformas så att det blir möjligt att göra undantag från avgiftsskyldigheten beträffande andra än ideella föreningar. Även i vissa andra silualioner bör polisstyrelsen underiåta att ålägga betalningsskyldighet. Det kan t. ex. vara så alt en fackförening, som i detta sammanhang inte behandlas som ideell förening i allmänhet, anordnar en tillställning där hela behållningen skall lämnas till en insamling för ett ideellt ändamål. En viss försiktighet mäste dock iakttagas, när undanlag görs från huvudregeln om betalningsskyldighet för andra än ideella föreningar Det kan vara så att en tillställning, fömtom att gagna det ideella ändamålet, även är till ekonomisk fördel för anordnaren.

4.11.4 Vinningssyfte vid aUmänna sammankomster

Uppdelningen på offentliga tillställningar och allmänna sammankomster infördes genom AOst. De senare omfattar sådana arrangemang som åtnjuter gmndlagsskydd enligt RF:s bestämmelserom medborgeriiga fri- och rättigheter. Begreppet allmän sammankomst har emellertid vidgats som en följd av ändringar i RF. I begreppet ingår numera även sammankomster för framförande av konstnäriiga verk. En konsekvens härav har blivit att vid en del sammankomster, t. ex. popgalor, föreligger ett klart vinningssyfte eller kommersiellt intresse. Inslag av idealitet kan saknas helt.

Enligt utredningens mening bör, som tidigare har framhållits, det allmänna inte bara vid tillställningar utan också vid vissa slag av sammankomster kunna ålägga en anordnare, som inte är ideell förening, att betala kostnader för ordningshållning. Detta bör gälla sammankomster som anordnas i vinningssyfte.

Tillämpningen av begreppet vinningssyfte kan någon gång medföra svårigheter. En teater kan t. ex. få en slor del av sina kostnader täckta genom bidrag från det allmänna, men verksamheten kan ändå anses ha etl vinningssyfte. Omständigheter av detta slag bör polisstyrelsen pröva i det särskilda fallet, och det bör kunna leda till att den ersättning som anordnaren skall belala bortfaller eller sätts ner. Även andra särskilda omständigheter, som bör beaktas, kan naturiigtvis förekomma.

Prop. 1979/80:17 84

Kooperativa och fackliga föreningar kommer enligt utredningens förslag att kunna åläggas skyldighet att svara för kostnader för polisbevakning. Tveksamhet kan kanske föreligga om t. ex. en facklig förenings demonstrationer för bättre avlöningsförmåner, vilken är att betrakta som allmän sammankomst, skall medföra skyldighel att svara för kostnaderna för ordningshållning genom polispersonal. En sådan sammankomst måste nämligen anses ha lill ändamål att främja medlemmars ekonomiska intressen. Även om detta är rikligt, skulle det framstå som stötande om skyldighel att svara för kostnaderna för polisbevakning föreskrevs i ett sådant fall. Utredningen anser alltså att polisstyrelserna inte bör föreskriva sådan skyldighet för kooperativa och fackliga föreningar vid demonstrationer m.m. En särskild bestämmelse med detta innehåll behövs enligt utredningens mening inte.

4.11.5 Prövningsförfarandei

Anordnarens åligganden, som har berörts i avsnitt 4.11.2, bör leda till att denne, i samband med att tillställningen eller sammankomsten planeras, går genom de ätgärdersom behövs föratt upprätthålla ordningen och säkerheten. Dessa ätgärder bör anordnaren enligt utredningens mening redovisa i sin ansökan eller anmälan. Därmed lår polisstyrelsen redan från början ett underlag för sin prövning.

Åtgärderna kan vara av olika slag. Det kan vara fråga om utformningen av in- och utgångar, disponering av åskådarplatser och insatser av förordnade ordningsvakter, funktionärer eller annan personal. Anordnaren kan också lämpligen ange om han anser att ordningshållning genom polispersonal behövs och i så fall i vilken utsträckning.

På polisstyrelsen ankommer det att pröva om anordnarens förslag kan godtas eller om ytteriigare föreskrifter behövs. Ett godkännande av anordnarens förslag bör formelll innebära att polisslyrelsen meddelar föreskrifter enligt 16 § AOst resp. 7 § LAS om att anordnaren skall vidtaga de åtgärder som han själv har föreslagit. Föreskrifier om skyldighel alt anlila förordnade ordningsvakter är att likställa med andra föreskrifter om ordningshållning. Sådana föreskrifter kan alltså meddelas med stöd av 16 § AOst resp. 7§ LAS.

Åläggande för anordnare atl betala slalen koslnader för ordningshållning genom förordnade ordningsvakter har inte förekommit i praktiken. Ordningsvakterna anlilas regelmässigt direkt av anordnaren. Beträffande allmänna sammankomster torde föreskrifter om skyldighet att anlita förordnade ordningsvakter bli aktuella främsl när det gäller sammankomster för vilka anordnaren enligt utredningens förslag skall kunna åläggas skyldighet att svara för kostnaderna för polisbevakning. Både när det gäller sammankomster och när det gäller tillställningar måste polisslyrelsen, om den överväger atl meddela föreskrift om ordningsvakter, beakta att anordnaren

Prop. 1979/80:17 85

inle åsamkas onödig kostnad och att tillställningen eller sammankomsten inte onödigt försvåras (7 § andra stycket LAS och 16 § tredje stycket AOst). Bestämmelsen i 17 § AOst - som f n. även upptar en möjlighet att ålägga anordnaren att bekosta ordningshållning genom förordnade ordningsvakter-skall enligt ulredningens förslag i fortsättningen endast reglera de fall när en anordnare kan åläggas betala statens kostnader för ordningshållning genom polispersonal. Detsamma kommer enligt utredningens förslag att gälla i fråga om 8 § LAS.

I de koslnader för ordningshållning genom polispersonal som kan tas ul enligt 1964 års kungörelse ingår, fömtom kostnader för polismän, andra koslnader som är nödvändiga för att polismännen skall kunna utföra ordningshållningen. Således skall ersättningen omfatta koslnader för hjälpmedel som häst, hund, motorfordon, bål eller helikopter. Vidare ingär enligl kungörelsen ersättning för skada till följd av tänslgöringen på polismannen, dennes egendom eller statens egendom.

Det är väsentligt att anordnaren genom polisstyrelsens beslut lår besked om det högsla ersättningsbelopp för polisbevakning som han kan komma att drabbas av. I första hand har detta betydelse för anordnarens trygghet. Det utgör också en beståndsdel i det sanktionssyslem som utredningen föreslår i del följande. Del slulliga ersällningsbeloppel beslutas av naturiiga skäl först efter tillställningen eller sammankomsten, när polisslyrelsen skall utfärda räkning till anordnaren.

1 många fall torde - i vart fall när det gäller en erfaren anordnare - de åtgärder som anordnaren föreslår komma att anses tillräckliga. När så inte är fallet eller om ytterligare uppgifter behövs för att polisstyrelsen skall kunna göra sin bedömning, bör polisstyrelsen kontakta anordnaren och diskutera frägan. En sädan muntlig kontakt förekommer som regel redan nu. Polisstyrelsens möjlighet enligt 14 och 15 §§ AOst resp. 5 och 6 §§ LAS att, när det behövs, förelägga anordnaren att komma in med upplysningar för att komplettera en ansökan eller anmälan eller att själv föranstalta om utredning för alt komplellera en ansökan bör enligl ulredningens mening finnas kvar även i fortsäliningen. Liksom hittills bör polisstyrelsen också, i fråga om tillställning som kräver ansökan, kunna anlita sakkunnig på anordnarens bekostnad.

Om anordnarens förslag godlas och några förtydliganden inte behövs, bör polisstyrelsens beslut om föreskrifter kunna utformas som en hänvisning till förslaget. I andra fall kan en utföriig redovisning av ordningsföreskrifter behövas. Ulredningen anser atl polisstyrelserna alltid bör sträva efter att göra förfarandet sä enkelt som möjligt. Med utredningens förslag i fräga om prövningsförfarandet bör man i flertalet fall kunna få ett smidigt förfarande, särskilt som samma anordnare och samma typ av tillställning eller sammankomst ofta återkommer.

Till utredningen har framförts kritik mot atl anordnaren i vissa fall får polisstyrelsens beslut sent, trots att ansökningen har lämnats i mycket god

Prop. 1979/80:17 86

tid. Därvid har upplysts att anordnare av stora tillställningar som regel inger ansökan under året före del är vamnder tillställningen skall äga rum. Enligt uppgifl förekommer det att polisstyrelsens beslut ändå meddelas först strax före tillställningen. För utredningen har framhållits att anordnarna av planeringsskäl är angelägna om att få beslutet tidigt och att de vill ha möjlighet alt fä beslutet överprövat i högre instans.

Utredningen anser det nalurligt att ärenden av detta slag handläggs skyndsamt. En anordnare som kommer in med en ansökan eller anmälan i den tid som föreskrivs i AOst resp. LAS bör, när de krav som ställs på ansökningen eller anmälningen är uppfyllda, alllid kunna få beslutet före tillställningen eller sammankomsten. För tydlighetens skull bör anmärkas att något formelll beslut med anledning av en anmälan behövs endast om ordningsföreskrifter skall meddelas eller anordnaren kan komma att åläggas svara för kostnader för polisbevakning.

Det beslut som polisstyrelsen meddelar beträffande en tillställning eller sammankomst gäller naturiigtvis endast under förutsättning alt de uppgifter om tillställningens eller sammankomstens utformning som lämnas i ansökningen eller anmälningen inte ändras. Om fömtsättningarna ändras i något hänseende som har betydelse för tillståndsfrågan eller utformningen av evenluella föreskrifier, behövs en ny ansökan eller anmälan eller komplettering av den tidigare ansökningen eller anmälningen.

Ersättningsregelns tillämpningsområde begränsas med utredningens förslag till tillställningar och sammankomster som i vinningssyfte anordnas av annan än ideell förening. Ulredningen anser under sådana förhållanden att den tidigare indelningen i innerbevakning och ytterbevakning inle längre behövs. Några betänkligheter mot att tillställningar eller sammankomster av kommersiell natur skall bära de kostnader för ordningshållning som åsamkas det allmänna kan inte anses föreligga. Avgränsningen mellan ytterbevakning och den ordningshållning som skall åvila det allmänna får prövas i varje särskill fall.

4.11.6 Sanklionsregeln

Utredningens förslag om en prövning av frågorna om ordningshållning före en tillställning eller sammankomst ger fördelar från planeringssynpunkt för både anordnaren och polisen. För att en anordnare - och det gäller även anordnare som enligl ulredningens förslag skall slippa betala ordningshållning genom polispersonal - inte skall underlåta att fullgöra sina skyldigheter behövs en sanktionsregel. En skötsam anordnare får på förhand veta vilken högsta koslnad som han kan drabbas av och vilka ålgärder som han skall vidtaga vid tillställningen eller sammankomsten. En anordnare som inte har kommit in med ansökan eller anmälan i sådan tid att polisstyrelsen kunnat meddela beslut före tillställningen eller sammankomsten bör få betala samtliga de koslnader för ordningshållning genom polispersonal som tillställ-

Prop. 1979/80:17 87

ningen eller sammankomsten föranleder. Förslaget avser dels de koslnader som normalt skulle ha uppkommit, dels de extrakostnader som kan uppkomma pä grund av försummelsen. Har anordnaren underlåtit att följa meddelade ordningsföreskrifter bör han få betala kostnaden för sådan ordningshållning som orsakas av denna underlåtenhet.

För att en sådan sanklionsregel inte skall leda lill orimligt resultat i det särskilda fallet anser utredningen alt polisstyrelsen bör lämnas en möjlighet att göra avsteg från regeln, när särskilda skäl föreligger. Anordnarens ersältningsskyldighet kan då falla bort eller sättas ner. Särskilda skäl kan vara t. ex. atl stora kostnader har uppstätt därför att tillställningen har störts av en grupp människor som besöker tillställningen eller sammankomsten för att slöra denna. Ersättningsbeloppets storlek kan vidare framstå som orimligt vid en jämförelse med vad kostnaden normall är vid en tillställning eller sammankomst av jämförbart slag. Även andra särskilda skäl för nedsättning torde kunna föreligga. Detla gäller framför allt för sammankomster.

5 Tillståndskravet för motortävling 5.1 Inledning

Enligt 12 § AOst fordras tillstånd av polisstyrelsen för anordnande av tävling och uppvisning i motorsport oavsett om tillställningen äger mm på allmän plats eller ej. Motsvarande gäller i fråga om offentlig danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen m. m. Beträffande annan offenllig tillställning krävs tillstånd endast om den skall anordnas pä allmän plats. I annat fall krävs anmälan dock bara i fråga om tillställning inom detaljplanelagi område. När det gäller tävling med fordon på väg krävs enligt 105 § vägtraflkkungörelsen (1972:603) också tillstånd av länsstyrelsen. Om tillstånd lämnas, skall länsstyrelsen meddela sådana föreskrifter utöver trafikregler som behövs till förebyggande av fara eller olägenhet för trafiken och för dem som bor eller uppehåller sig vid vägen eller som behövs av annat skäl. Länsstyrelsen meddelar också lokal trafikföreskrift som behövs för tävlingen. Föreskrifter och anvisningar för polisstyrelsens prövning samt om tid för och innehållet i ansökan meddelas av rikspolisslyrelsen i samråd med statens vägverk och statens trafiksäkerhelsverk (22 § andra slycket AOst). I fråga om tävling pä väg meddelas sådana föreskrifter och anvisningar av trafiksäkerhetsverket i samråd med rikspolisstyrelsen och vägverket (162 § tredje stycket vägtrafikkungörelsen).

Vidare kan nämnas att i 1 § lagen (1976:351) om motortävlingsförsäkring föreskrivs att sådan försäkring skall finnas vid tävling med motordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde. Med tävling likställs träning, övnings-körning, uppvisning eller liknande användning av motordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde.

Prop. 1979/80:17 88

5.2 Motorfederationens framställning

Sveriges motorfederation. Svenska bilsportförbundei, Svenska motorcykelförbundet och Svenska racerbåtförbundet har i framställning lill regeringen begärt att 12 § AOst ändras så all tillstånd av polisstyrelsen inte längre skall behövas för tävling eller uppvisning med motorfordon pä plals som inte är allmän. Sveriges riksidrotlsförbund har instämt i framställningen. I framslällningen anförs atl det nuvarande tillslåndskravet innebär all motorsporten har satts i en särställning som inte är motiverad med hänsyn til att de nyss nämnda motorsportförbunden numera äranslutna till riksidrottsförbundel. Företrädare för motorfederationen och motorsportförbunden har vid överiäggning med utredningen framhållit bl. a. följande. Motorsporten har genom det generella tillståndskravei satts i särställning i förhällande till övriga idrotter, som bedrivs av organisationer som är anslutna till riksidrottsförbundel. Det har förekommil all tillstånd vägrats på grund av subjektiva bedömningsgrunder i stället för av sådana ordnings- och säkerhetsskäl som torde ha avsetls med bestämmelsen. Tillslåndskravet medför i vissa fall praktiska svårigheter för anordnaren, nämligen när en tävling skall arrangeras med kort varsel eller tidpunkten för en tävling skall ändras. Säkerhetsfrågorna är numera väl tillgodosedda genom del omfattande samarbetet mellan sporten och del slalliga samarbelsorgan som består av företrädare för rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverket och vägverket. Dessa myndigheler har meddelat generella anvisningar enligt 22 § andra stycket AOst. Motorsportorganisationerna har egen säkerhetsexpertis och bedriver omfattande utbildning av förare och funktionärer i säkerhetsfrågor. I säkerhetsfrågor förekommer ett omfattande samarbele mellan molororganisationer i olika länder. Motortävlingsförsäkringen, som har tillkommit sedan tillståndskravet infördes, medför också alt stora säkerhetskrav ställs på anordnare av motorsport.

5.3 Inhämtade yttranden

Ulredningen har inhämtat yttranden över motorfederationens framställning från rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverkel och vägverket samt länsstyrelsema i Östergötlands och Jönköpings län, som har hört polisstyrelserna i Mjölby och Norrköpings resp. Värnamo polisdistrikt. Vidare har Svenska försäkringsbolags riksförbund beretts tillfälle att yttra sig över framställningen.

Samlliga remissinstanser har avstyrkt bifall till framställningen. Rikspolisstyrelsen har dock förklarat att det möjligen kan övervägas att ersätta tillståndskravet med anmälningsplikt. Vidare har rikspolisslyrelsen pekal på möjligheten att för vissa motortävlingar-1, ex. speedwaylävlingar- som har en fåtalig men trogen publik, införa en befogenhet för polisstyrelsen att medge befrielse från tillståndskravet i den män det kan ske utan fara för

Prop. 1979/80:17 89

ordning och säkerhet. En sådan möjlighel finns, framhåller rikspolisslyrelsen, i 13 § tredje styckel AOst när det gäller anmälningsskyldighel. Svenska försäkringsbolags riksförbund utgår från au en anmälningsplikt skulle kvarstå, om kravet på tillstånd slopas.

Rikspolisstyrelsen har anfört bl. a. följande. Eu grundläggande skäl au tillstånd krävs för anordnare av tävling och uppvisning i motorsport är samhällels behov av prövning och kontroll av sådana tillställningar från ordnings- och säkerhetssynpunkt, oavsett var de äger rum. Genom samarbetet mellan rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverkel och vägverket är säkerhetsaspekten numera väl tillgodosedd. Rikspolisstyrelsen har sålunda nyligen meddelat föreskrifter för säkerheten m. m. vid motorbanor och rallycrossbanor. Föreskrifterna bör utesluta den brisl på enhetlighet vid polisstyrelsernas tillståndsprövning som motorfederationen har påtalat. -Åtskilliga motortävlingar lockar till sig belydande åskådarskaror. Detla medför att polisens medverkan behövs för ordningshållning och trafikövervakning. Det är därför helt klart att polisstyrelsen måste ha möjlighet att påverka den allmänna ordningen i samband med tävlingarna. För polisstyrelsen är det nödvändigt atl på ett så tidigt stadium som möjligt få vetskap om en planerad tävling. - Även om tillslåndskravet ersätts med anmälningsplikt, måste anordnaren kontakta polisstyrelsen. Det torde därför vara likgiltigt Hjr anordnaren om det krävs tillstånd eller anmälan. Vid vissa tävlingar, där anordnarens möjlighet att upprätthålla god ordning inte är tillfyllest, bör polisstyrelsen inte fråntas möjligheten atl kunna avslå en ansökan om tillstånd. Tungt vägande skäl synes därför föreligga för att behålla tillståndskravei.

Vägverket har anfört bl. a. följande. Samarbetsorganet mellan rikspolisslyrelsen, trafiksäkerhetsverkel och vägverket har utarbetat föreskrifter och anvisningar m. m. för vissa slag av tävlingar. Ytteriigare förslag till föreskrifter är under utarbetande. Inom motorsporten förekommer en mängd olika former och banlävlingar, t. ex. racing med bil och motorcykel, rallycross, isracing, go-cart. För racing med bil och rallycross finns säkerhetsföreskrifter. Dessa är tillämpliga pä de sex motorbanorna i landet (Anderstorp, Falkenberg, Kariskoga, Kinnekulle, Knutstorp och Mantorp). För isbanetävlingar och övriga banlävlingar har säkerhetsföreskrifter ännu inte färdigställts. Flertalet av molorbanorna kan med sina givna förutsäitningar med avseende på banslräckningar ännu inle anses uppfylla de krav från säkerhetssynpunkt som rimligen kan ställas. Fortlöpande förbättringar av säkerhetsanordningarna görs men på vissa håll i otillräcklig utsträckning. Det har vidare förekommil att föreskrifter om ändring av publikområden fått meddelas strax före tävling. När del gäller rallycrossbanor har tillämpningen av föreskrifierna inle följis upp i sådan ulsträckning att verket kan uttala sig om säkerhetssituationen på dessa banor.

Både vägverket och trafiksäkerhetsverkel anser att frågan är för tidigt väckt och alt det f n. inte bör göras någon ändring i AOsl:s bestämmelse om

Prop. 1979/80:17 90

tillståndskrav beträffande motortävlingar. Enligt trafiksäkerhetsverkel har det vid kontroll av säkerhetsanordningar på motorbanor visat sig att det finns skäl för fortsatt kontroll.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört i huvudsak följande. De problem som motortävlingar medför för polisen är av två slag, nämligen problem angående dels säkerheien för publik och dellagande tävlingsförare, dels ordningshållningen. Enligt 2 § polisinstmktionen (1972:511) är polisen skyldig att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det ärav största vikt att polisen även framdeles har möjlighet alt ulöva eii avgörande inflytande över de säkerhetsanordningar som behövs för allmänhetens skydd vid motortävlingar. Det kan inle vara rimligt att helt överlåta åt anordnaren att svara för skydds- och säkerhetsåtgärderna. Om så sker, kan man befara atl ålgärder för att skydda tävlande och publik blir eftersatta, inte minst med hänsyn till anordnarens intresse av att tävlingen skall ge vinst. Det har förekommit att anordnaren har varit obenägen alt utföra de skydds- och säkerhetsanordningar som har föreskrivits. Vissa former av motorsport drar till sig "bilburen ungdom" i stor mängd. Anhopning av sådan ungdom har skapat mycket svåra ordningsproblem. För att bemästra dessa problem har polispersonal behövts i sädan omfattning atl resurserna inom ett län varit otillräckliga. Liksom tidigare bör möjligheten för polisstyrelsen att inställa eller upplösa en tävling och att förbjuda förnyande av en tävling finnas kvar, när ordnings-och säkerhetsfrågorna inte kan lösas pä ett tillfredsställande säll. Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört liknande synpunkter.

Polisstyrelserna har i sina yttranden bl. a. redogjort för de prakliska ordnings- och säkerhetsproblem som uppkommer i samband med motortävlingar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasätter inte att de motorsportorganisationer som ingär i Sveriges motorfederation tillgodoser säkerhetskraven vid sina tävlingar, uppvisningar m. m. Etl slopande av tillståndskravet berör enligt förbundet inte bara arrangörer inom federationen. Det finns risk att tävlingar kan komma att arrangeras på olämpligt sätt, om ingen kontroll skulle ske. Nu gällande tillståndskrav och anvisningar har legat till gmnd för premiesättningen vid motortävlingsförsäkring och del finns risk för ökade premier, om tillslåndskravet slopas.

5.4 Utredningen

Inom en stor del av motorsporten är olycksriskerna för såväl förare som åskådare betydande, om inte säkerhetsåtgärder av olika slag vidlas. Olyckor med omfattande personskador, i några fall med dödlig utgång, har inträffat. Även om det måste vitsordas att motorsportorganisationerna och enskilda motorklubbar lägger ner ell betydande arbete på att öka säkerheten, kan samhället därför inle undandra sig det yttersta ansvaret för att säkerhetsaspekterna tillgodoses. Det är enligt utredningens mening inte tillräckligt att

Prop. 1979/80:17 91

föreskrifter och anvisningar i säkerhetsfrågor meddelas av statliga myndigheler.

Vid vissa typer av motortävlingar uppkommer regelmässigt allvarliga ordningsproblem. Dessa kan ha sin grund i enbart del förhållandet att stora mängder människor samlas vid en sådan tillställning. Vissa tävlingar lockar emellertid till sig grupper av ungdomar som orsakar polisen svårbemästrade ordningsproblem i anslutning till tävlingarna.

Enligt utredningens mening måsle samhällel med hänsyn till det anförda kunna utöva prövning och kontroll av tävlingar och uppvisningar i motorsport. Ytterst ankommer det pä samhällel att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Denna skyldighel fullgörs enligl AOst av polisen. Prövningen och kontrollen av dessa tillställningar ur ordnings- och säkerhetssynpunkt måste ske oavsett på vilken plats de äger mm.

Frågan om tilståndskravet skulle kunna ersättas med en anmälningsplikt har berörts i nägra yttranden. En del motortävlingar är emellertid sä stora publikmässigt sett och kräver sädana insatser från både del allmännas och anordnarens sida (jfr bilaga 2) för alt tillgodose allmän ordning och säkerhet att det enligt utredningens mening framstår som självklart alt tillstånd mäste krävas.

De särskilda föreskrifter och anvisningar för att tillgodose säkerheten som meddelas av rikspolisstyrelsen kan inte anses undanröja behovet av en tillståndsprövning. Föreskrifter och anvisningar har för övrigt ännu inte meddelats för alla typer av motortävlingar. Vidare har föreskrifternas tillämpning enligt några remissyttranden inte kunnat ske ulan motsättningar mellan anordnare och polisstyrelser.

Ell anmälningsförfarande kan enligt utredningens mening i vart fall inte ersätta en tillståndsprövning vid alla motortävlingar m. m. Att åstadkomma en lämplig uppdelning mellan tillståndsplikliga resp. anmälningspliktiga tävlingar skulle vålla betydande svårigheter. Av betydelse är ocksä att skillnaden för en anordnare inle behöver vara särskilt stor i praktiken.

Vid en tävling där ordnings- och säkerhetsproblem kan väntas kräva omfattande insatser behövs naturiigtvis ett utföriigt material frän anordnarens sida. Om däremot problemen inte är av denna karaktär, kan ansökningsförfarandel göras enkell. Bedömningen av om det material som anordnaren har gett in är tillräckligt ankommer pä polisstyrelsen. Slyrelsen skall härvid uppenbariigen inte lägga en större börda pä anordnaren än som krävs för att tillståndsprövningen skall kunna göras pä ell tillfredsställande säll. Vilket material som behövs får bero på omständigheterna i det särskilda ärendet. Generellt kan sägas att det behövs ett utföriigare material när det gäller en ny anordnare, ny moiorbana eller ny tävlingsform. Utföriiga uppgifter lorde vara nödvändiga för tillställningar som erfarenhetsmässigt vållar problem.

Enligt vad som har kommit fram genom bl. a. ordningsvaktsutredningens undersökningar förekommer i samband med tillståndsprövningen inom de flesta polisdistrikt informella kontakter mellan anordnare och polis (se avsnitt

Prop. 1979/80:17 92

4.6). Härvid diskuteras prakliska problem i samband med tillställningarna. Utredningen anser att sådana kontakter kan medverka till atl tillståndsprövningen blir så enkel och smidig som möjligt, vilkel är lill fördel för både anordnare och polisstyrelse. Utredningen har i det föregående föreslagil åtgärder för att anordnaren skall så snabbt som möjligt få besked om sina skyldigheter i fräga om ordningshållningen (avsnitt 4.11.5). De nu behandlade muntliga kontakterna avser enbart alt underiätta tillståndsprövningen.

Utredningen anser således att tillståndskravet inte bör ersättas med anmälningsplikt när det gäller tävling och uppvisning i motorsport. Som rikspolisslyrelsen har påpekat kan man dock inte bortse från att det vid vissa motortävlingar, bl. a. speedwaytävlingar, i regel inte förekommer ordnings-eller säkerhetsproblem. Enligt utredningens mening bör polisstyrelsen belräffande sådana tävlingar kunna medge befrielse från tillståndskravet. Möjlighet lill motsvarande befrielse frän anmälningsskyldighet finns enligt 13 § tredje stycket AOst.

Möjligheten för polisstyrelsen alt medge en anordnare befrielse från det krav på tillstånd som annars fordras för tillställningen bör tillämpas restriktivt. Avsikten är inte att tillståndskravet skall ersättas med en anmälningsplikt. Befrielse skall komma i fråga endast i den mån det kan ske utan fara för ordning och säkerhet. I sitt beslut måsle polisstyrelsen klart ange gränserna för medgivandet, t. ex. vilken typ av tillställning som det gäller, vilken plats som får utnyttjas och den tid som befrielsen avser. Medgivandet skall också kunna förenas med villkor rörande ordning och säkerhet. Anordnarens skyldigheter enligt 16 § AOst gäller naturligtvis även om han befrias från tillslåndskravet.

Polisstyrelsens möjlighet att medge befrielse från tillslåndskravet bör enligt utredningens mening gälla alla offentliga tillställningar med undantag för sådana som skall anordnas på allmän plats. När det gäller allmän plats måste självfallet möjligheten till prövning i varje särskilt fall behållas. Befrielse blir, som nämnts, aktuell endast när det kan ske utan fara för ordning och säkerhet. Delta leder enligt utredningens mening lill atl befrielse inte kan komma i fråga beträffande pornografiska föreställningar.

Om polisstyrelsen finner att en meddelad befrielse från tillslåndskravet medför fara för ordning och säkerhet och atl fömtsättningarna för befrielsen alltså inte längre föreligger, skall denna återkallas. Någon bestämmelse om att ålerkallelse skall ske är inte nödvändig.

6 Uppställning av föremål på gångbanor 6.1 Inledning

Enligt 2 § AOst fär allmän plats inom sladsplanelagl omräde inte utan polismyndighetens tillstånd användas för upplag eller avsijälpning eller las i

Prop. 1979/80:17 93

anspråk för försäljningsstånd, ställningar o. d. Innan tillstånd meddelas, skall den kommunala nämnd som kommunen ha bestämt ha yttrat sig. Om nämnden avstyrker, får tillstånd inte meddelas.

Polisstyrelsen kan för särskilda fall meddela de ordningsföreskrifter som behövs i fråga om handel och annan verksamhet på allmän plats utomhus (8 § AOst). När del är påkallat med hänsyn till den allmänna ordningen, får polisslyrelsen förbjuda sådan verksamhet och föreskriva att försäljningsstånd, ställning och dylikt som utan tillstånd har satts upp pä eller invid en allmän plats skall tas bort.

Om någon bryter mol 2 § AOst eller inte följer föreskrift eller förbud enligt 8 §, skall han dömas lill penningböter (28 §). Om förseelsen har avsett åliggande av större vikt eller har lett till avsevärd skada eler olägenhet, döms den felande till dagsböter. Om någon har underiåtit alt vidta åtgärd som åligger honom enligt AOst eller ordningsföreskrift som har meddelats med stöd av AOst, kan polisstyrelsen förelägga vite eller låta verkställa åigärden på den försumliges bekostnad (31 §). Beslut härom kan verslällas omedelbart (27 §).

Beträffande uppställning av cyklar m. m. på gångbanor kan bestämmelser meddelas i lokala trafikföreskrifter. Denna fråga regleras säledes inte genom AOst.

6.2 JO-ärendet

Justitieombudsmannen (JO) meddelade den 20 november 1975 etl beslut med anledning av klagomål mot polisstyrelsen i Stockhoms distrikt angående bristande övervakning. Klagomål hade framförts mot polisen för att den inte övervakade all nödvändiga skyddsanordningar anbringades på de platser där gatumark togs i anspråk för upplag och liknande ändamål och för att åtgärder därför inte heller vidtogs, när föreskrivna skyddsanordningar saknades eller gatumark utnyttjades ulan tillstånd.

I ett yttrande till JO anförde polisstyrelsen bl. a. följande.

Vid prövningen av frågan om tillstånd vad gäller reklamskyltar, byggnadsställningar, containers m. m. tas särskild hänsyn till fömtsättningarna för synskadade och andra handikappade atl kunna passera den akluella platsen utan att skadas. I lillståndsbevisen meddelar polismyndigheten när det exempelvis gäller containeruppställning regelmässigt följande föreskrifter. "Container, som fåll ställas upp på gångyta, skall med hänsyn till fotgängare -speciellt handikappade - avgränsas mot gångtrafiken med bockar eller annan lämplig anordning. Denna skall vara så stadig atl den ej ger vika om t. ex. en synskadad person går emot den." Om läckt gång är föreskriven i samband med tillstånd att sälla upp byggnadsställning fär enligt normal föreskrift inte utrymmet under skyddstakel "belamras med upplag av byggnadsmaterial, brukslavar eller dylikt. På ställningsspiror får inte finnas beslag eller utskjutande delar, som hindrar gängtrafiken under ställningarna." Vidare föreskrivs att "folplaitorna under siällningsspirorna skall med hänsyn lill risken att snubbla placeras längs med slällningen".

Prop. 1979/80:17 94

Följs dessa föreskrifter lojalt begränsas olycksriskerna för de handikappade. De olaga uppställningarna av olika anordningar på allmän plats bidrar däremol i hög grad till att göra trafikmiljön fariig för dessa. Atl komma till rätta härmed är en fråga om övervakning, som f n. inte kan utföras i den omfattning som är önskvärd på grund av personalbrist vid ordningspolisen.

Till den påtagliga bristen pä laglydnad när del gäller uppställning på allmän plals syns kommunens förhållandevis höga taxa för upplåtandel av marken i jämförelse med riskerad påföljd väsentligen bidra. Uppställning av t. ex. en container under högst en vecka kostar beställaren 137 kronor, varav 20 kronor utgör expeditionsavgiften för polisstyrelsens tillslåndsbevis och återstoden kommunens markhyra. Vid längre uppställningar än 7 dygn fördubblas markhyran lill kommunen. Olaga uppställning av container föranleder normalt 50 kronor i böter enligl den vid åklagarmyndigheten i Stockholm f n. tillämpade mallen för ordinär engångsförseelse. Dä därtill kommer den relativt ringa risken för upptäckt och beivran, måste ifrågavarande brottslighet belecknas som lönsam. Skrivelse kommer emellertid i dagarna all ingivas till åklagarmyndigheten vari ovannämnda problematik berörs.

Beslut om viten och verkställighet pä försumlig uppställares bekostnad enligt 31 § AOst har polismyndigheten meddelat i nägra fall av flagranta brott mot 2 § i samma stadga. Erfarenhetsmässigt krävs etl pålitligt underlag i form av iakttagelser på fältet för att dylika ärenden skall kunna drivas med framgång. Med nuvarande brist pä övervakande personal kan endast enstaka fall behandlas enligt förstnämnda lagrum.

Eftersom övervakningsresurserna sålunda är begränsade, är det angeläget atl även andra vägar prövas för atl lösa problemen. Polisstyrelsen är beredd uppta samråd med kommunen om ökat antal cykelsläll, överväga om ylterligare föreskrifter vid uppställningar på allmän plats erfordras samt vidga informationen till de synskadade om trafikhinder på gångbanorna. Enklaste sättet för en synskadad att få reda pä dylika hinder torde vara, att denne per telefon kontaktar aktuellt polisvaktdistrikt. Kopior av lillståndsbevisen samlas i gatunamns- och gatunummerordning på vaktdistrikten, så att det där går snabbt alt fä fram uppgifter om uppställningar pä en viss vägsträcka. De handikappades intresseorganisationer kommer att påminnas om denna informationsmöjlighet.

För att tillgodose allmänhetens berättigade intresse av framkpmlighet och säkerhet på gångbanan meddelar polisstyrelsen således särskilda villkor och föreskrifter i markdispositionsärendena. Även de synskadades speciella intressen har polisstyrelsen i möjligaste mån försökt atl beakta i detta hänseende, vilket närmare framgår av ovanstående redogörelse. Villkor och föreskrifter är för övrigt föremål för konlinueriig revidering. Den ovannämnda kontakten med kommunen och åklagarmyndigheten i kombination med att de synskadade väl utnyttjar informationsmöjligheterna om fasta hinder pä gångytorna kan förhoppningsvis leda till förbättrade förhållanden för denna grupp av handikappade. Nägon väsentlig utökning av övervakningen av gångytorna utöver vad chefen för ordningsavdelningen utlovat, kan däremot f n. tyvärr ej påräknas.

JO, som inte fann nägon åtgärd påkallad från JO:s sida, anförde i silt beslut följande.

Det framgår av polisstyrelsens yttrande alt polisen har uppmärksamhet

Prop. 1979/80:17 95

riktad på de problem som berörs i klagomålen. Detta finner jag tillfredsställande. Jag har förslåelse för att personalbrist kan försvåra en effektiv övervakning, men vill ifrågasätta om inle just denna lyp av övervakning till Slor del skulle kunna utföras i samband med annan övervakningstjänsi och därför ej nödvändigtvis kräva personalförslärkning. Jag vill även framhålla, alt de av polisslyrelsen föreslagna alternativa åtgärderna för att lösa problemen förefaller bli verkningslösa om polisens ifrågavarande övervakning ej är effektiv.

6.3 Interpellalion i riksdagen

I ett interpellationssvar den 21 januari 1977 anförde kommunministern bl. a. följande.

Som framhålls i interpellationen kan uppställning av byggnadsställningar, cyklar m. m. på trottoarer och gångbanor medföra fara eller olägenhet för synskadade och andra handikappade. Det är emellertid svårt att komma till rätta med detta problem. Givetvis är det viktigt alt åtgärder sä långt möjligt vidtas för att underiätta för synskadade och andra handikappade att ta sig fram på trottoarer och gångbanor och att polisen ingriper mot otillåtna eller olämpliga uppställningar av containers, byggnadsställningar, cyklar m. m. Som framgår av del förut redovisade JO-ärendet, vilket gällde förhållandena i Stockholm, räcker emellertid polisens resurser inte till föratt ingripa mot alla förseelser av detta slag. Det kan antas att förhållandena är desamma även på andra platser i landel, åtminstone i större tätorter. Det framgår emellertid vidare av det redovisade JO-ärendet all polisstyrelsen i Stockholm är beredd alt vidta olika åtgärder för att underiätta framkomligheten för gående synskadade.

6.4 Handikappfrågan

Under en följd av år har samhället medvelel slräval efter atl förbättra de handikappades situation. Viljan att fortsätta delta arbete har uttalats bl. a. i prop. 1976/77:87 om insalser för handikappades kulturella verksamhet.

Chefen för utbildningsdepartementet anför i propositionen inledningsvis följande.

En entydig innebörd i begreppet handikapp är svår alt ange. Handikapp har att göra med människors skillnader i möjligheter. Handikappad är den som föds med en funktionsbegränsning eller som drabbas av en sådan genom sjukdom eller skada. Tidigare betraktades i allmänhel handikappet som nägot som var knutet lill den enskilde individen. Den handikappade behövde samhällets hjälp i olika avseenden. Så småningom har detla synsätt alllmer fått ge vika och i stället betraktas nu handikapp som en fråga om förhållandet mellan individen och dennes omgivning.

I vilken utsträckning ett handikapp gör sig gällande beror till stor del pä hur omgivningen är utmstad och fungerar.

Detta nya synsätt, som har vuxil fram under stark medverkan frän de handikappades egna organisatoner, präglar de krav som ställs pä samhällets insatser. Handikappade människors situation måste förbättras främst genom

Prop. 1979/80:17 96

anpassning av samhällel och inte i första hand genom åtgärder som är relaterade till den enskilde.

Mälel för handikappolitiken måste vara aU göra samhället tillgängligt för alla, att ge människor med handikapp möjligheter atl delta i samhällsgemenskapen och att leva på ett sätt som så långt som möjligt är likvärdigt med andras. Viktiga insatser med detla syfte har gjorts i vårt land och handikappades ställning i samhället har förändrats väsentligt. Vi befinner oss emellertid bara i början av ett omfattande arbete. Vi måste i detla vara medvetna om att handikapp hör till livets villkor. Vem som helst kan genom olycksfall eller sjukdom få bestående funktionsbegränsningar. Barn med handikapp kommer även fortsällningsvis att födas. Den ökande andelen gamla leder till att vi får allt fler människor med syn- och hörselbesvär, rörelsehinder etc.

Arbelet måste bedrivas efter flera olika linjer. Dels mate vi vidta åtgärder som gör att handikappade kan leva så normalt som möjligt och i konlakt med andra. Dels måste vi förebygga handikapp genom insatser i arbetslivet, kommunikationsväsendet och genom förbättrad sjukvård. Såväl de kompenserande som de förebyggande insatserna måste göras på samhällslivets alla områden.

Det samhälle vi lever i är i stor utsträckning ett samhälle byggt för människor utan handikapp. Utvecklingen ställer allt högre krav på oss till följd av en alltmer avancerad teknik och höjda prestalionskrav bl. a. i arbetslivet. Många riskerar härigenom att bli handikappade och ställas utanför gemenskapen. För att skapa ett samhälle som på etl bättre sätt svarar mol alla människors behov krävs det att allas erfarenheter tas till vara. Vi måste därför lära oss all människor med handikapp har erfarenheter som är nödvändiga för den fortsatta samhällsutvecklingen. Detta är en tillgång i den samhälleliga gemenskapen och inte en belaslning.

Den handikappolitik som vi vill föra och den attityd gentemot handikappade människor som den fömtsätter ställer krav på alla människor. Vi måste alla lära oss att bättre förstå handikappades problem. Ökade kunskaper gör det lättare atl inse behovet av insatser och underlättar kontakter. Handikappfrågan är en fråga om solidaritel som följaktligen berör alla och inte bara dem som pä grund av skador eller sjukdom har en funktionsbegränsning.

I kommittédirektiven (Dir 1977:89) Viss omsorg om handikappade anför föredraganden bl. a. atl samhället har ansvarel för handikappfrågorna. Målel för insalserna är att integrera de handikappade i samhällsgemenskapen och att ge dem samma livsvillkor som andra. Strävanden i detta syfte har enligt föredraganden förbättrat de handikappades situation på ett omvälvande sätt. Alltjämt måste dock mycket stora krav slällas pä samhället föratt målet skall näs.

6.5 Utredningen

6.5.1 AUmänna synpunkler

Särskilt med hänsyn lill trafikens utveckling är det myckel angeläget att gående utan fara kan ta sig fram pä gångbanor. Detta gäller i särskild grad barn, äldre och handikappade personer. Det allmännas syn på handikapp-

Prop. 1979/80:17 97

frågan får anses framgå av vad chefen för utbildningsdepartementet anför i prop 1976/77:87.

Vid utformningen av bestämmelserna i 2 § AOst om ianspråktagande av allmän plals synes dessa synpunkter inle ha beaktats särskilt. Trafiksituationen var en annan och synen pä handikappfrågan annorlunda vid tillkomsten av AOst, Paragrafen har emellertid ett sådanl innehåll alt den tillsammans med stadgans regler om särskilda ordningsföreskrifter, straff, vite m, m, även i dagens situation ger myndigheterna goda möjligheter att minska de olycksfallsrisker och olägenheter i övrigt som kan föranledas av atl allmän plals används för uppställning av containers, försäljningsstånd, skyltskåp, byggnadsställningar, anordningar för uteservering m. m.

Den kritik som har framförts har främst riktats mot all beslämmelserna inte efterievs i tillräcklig utsträckning och mot atl övervakningen av efterlevnaden inte är tillfredsställande. Kritiken har alltså inte direkt gällt bestämmelsernas ulformning. Skälet till den brislande övervakningen har angetts vara att polisen inle har tillräckliga resurser för ändamålet. Det kan emellertid vara rimligt att ulgå från att polisstyrelserna bl. a. mol bakgmnd av del uttalande av JO som har redovisats tidigare vidtar åtgärder för att få en förbättring till stånd. Enligt utredningens mening kan olycksfallsriskerna och ölägenheterna för gångtrafiken minskas ytterligare, om vissa mindre ändringar i AOst görs.

Utredningen har inte funnit anledning alt la upp frågor som rör uppställning av cyklar, mopeder m. m. eller uppsättning av vägmärken på gångbanor. Sådana frågor regleras i vägtrafikförfattningarna eller i lokala trafikföreskrifter

6.5.2 Tillståndsprövningen

De som ämnar ta allmän plats i anspråk underlåler ofla alt söka tillstånd. Detla torde gälla särskilt när fråga är om uppställning e. d, under kort tid. För polisen är det väsentligt att få kännedom om en planerad uppställning. Polisen får då möjlighet att med stöd av 8 § AOst ingripa med ordningsföreskrifter eller förbud.

En orsak till atl man underiäter att ansöka om tillstånd kan vara att lillståndsförfarandet uppfattas som besväriigt. Det skulle därför kunna övervägas atl förenkla förfarandel och ersätta tillslåndskravet med en anmälningsskyldighet, när utnyttjandet skall avse begränsad tid. Om det gäller en uppställning under kort tid som inle föranleder olycksfallsrisker eller andra olägenheter, kan emellertid en tillståndsansökan handläggas på ett enkell och smidigt sätt, Det torde inte finnas något som hindrar att polisstyrelsen i ell enkell ärende godtar en ansökan per telefon. En sädan ansökan kan remitteras till kommunen pä grundval av anteckningar från telefonsamtalet.

Utredningen anser atl ett anmälningsförfarande inte bör införas. Vid elt

7 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 17

Prop. 1979/80:17 98

sädani förfarande skulle kommunen inie kunna påverka utnyltjandel av allmän plals. Etl anmälningsförfarande skulle vidare inte kunna användas generelll. Både gränsdragningsproblem och andra prakliska problem skulle uppkomma. Däremol bör polisstyrelserna alltid siräva efter atl tillämpa ett så enkell förfarande som möjligt. Förenklingar bör vara möjliga främst när det gäller personer som återkommer ofta med ansökningar av samma slag.

En annan orsak till att tillstånd inte söks kan vara atl de avgifter som kommunerna tar ut när allmän plats tas i anspråk ofta överstiger de bötesbelopp som utdöms vid uppställning utan tillstånd. Utredningen föreslår i del följande alt dagsböter skall utdömas, om personskada eller fara för sådan skada orsakas av en uppställning som har skett utan tillstånd eller i slrid mol meddelade föreskrifter.

6.5.3 Föreskrifier

Vid tillståndsprövningen skall polisstyrelsen enligl 8 § AOst, sedan den funnit atl lillslånd kan komma i fråga, avgöra vilka föreskrifter som behövs för att den allmänna platsen skall få begagnas för upplag eller avsijälpning eller tas i anspråk för försäljningsstånd, ställningar eller dylikl. Föreskrifterna skall bl. a. syfta till att så långt det är möjligt undanröja eller minska olycksrisker och olägenheter. Enligt utredningens mening kan föreskrifter behövas särskilt när gångbana tas i anspråk.

Till en början måste polisslyrelsen avgöra vilkel markområde som får tas i anspråk. Härvid bör en naturlig slrävan vara atl uppställningen skall inkräkla så litet som möjligt på gängbana. Vid en avvägning mellan uppställning på körbana eller gångbana bör gångtrafikens intresse väga tungt. Hänsyn måste dock även tas till andra angelägna intressen, t. ex. att en kollektivtrafikfil inte spärras eller att fara inte uppkommer för övrig trafik. Självfallet kan en uppställning på körbanan medföra fara även för gående. Där det är möjligt, bör annan mark än gångbana eller körbana användas. Enligt utredningens mening kan det för alt betona gångtrafikens intresse vara lämpligl atl i 8 § AOst erinra om att polisstyrelsen skall ta särskild hänsyn till delta intresse.

Om det visar sig nödvändigt att ta i anspråk gångbana, måste enligl utredningens mening olika åtgärder vidtas för att skydda gångtrafikanterna och minska olägenheterna för dem. Det kan ske genom atl polisstyrelsen meddelar ordningsföreskrifter. Dessa kan avse t. ex. att en container skall avgränsas med bockar eller annan anordning eller att elt hinder skall förses med akustisk apparatur, som varnar synskadade. Ulredningen anser atl polisstyrelserna bör vara skyldiga förena ett tillstånd med de föreskrifter som behövs för atl förhindra olyckshändelse. Det bör lilläggas att föreskrifterna naturligtvis också bör innefatta ålgärder för att minska riskerna när gångtrafikanter ivingas ut i körbanan eller när barn kan komma osedda ut i körbanan bakom ett upplag invid vägen. Även kommunerna kan medverka

Prop. 1979/80:17 99

tiil alt skydda gängtrafikanterna genom att t, ex, ställa upp villkor för upplåtelse av allmän plats.

6.5.4 Informalion

Enligl 2§ polisinstmktionen (1972:511) åligger det polisen bl.a. att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. När det gäller synskadade fullgörs detta åliggande inom vissa polisdistrikt bl. a. genom all man lämnar information om irafikhinder. Del skulle kunna övervägas att i AOst införa en bestämmelse om skyldighet för polisstyrelsen atl underrätta berörd organisation för synskadade om tillstånd som innebär att gångbana las i anspråk. Utredningen anser emellertid att bestämmelsen i polisinstruklionen är till fyllest. För att informationen skall kunna ge ett gott resultat krävs ett väl fungerande samarbele mellan den lokala polisen och de synskadades organisationer på resp. ort. Samarbetet torde till stor del vara beroende av de lokala förhållandena och resurserna i olika avseenden. Atl polisen känner sitt ansvar för frägan framgår av att ett sädant samarbete har vuxit fram inom vissa polisdistrikt. Det kan också tilläggas att polisens serviceverksamhet är en av de frågor som den pågående polisutredningen (Ju 1975:08) har fått i uppdrag att behandla.

6.5.5 Sankiionsmedel

Efterievnaden av bestämmelserna om skyldighet att söka tillstånd är på vissa orter dålig. För att få en förbättring till stånd behövs, fömtom bättre övervakning, lämpliga sanktionsmedel. Utöver ätgärder som avses i 8 § finns i AOst bestämmelser om bötesstraff, vite och polisstyrelses möjlighel att låta vidla åtgärd på den försumliges bekostnad.

Straffet vid överträdelse av bestämmelsen i 2 § om krav pä tillstånd för att allmän plats skall få tas i anspråk är enligt 28 § penningböter. Om förseelsen har avsett åliggande av större vikt eller har förorsakat avsevärd skada eller olägenhet, är straffet dagsböter. I prop. 1956:143 (s. 132) underströk departementschefen att normalstraffet borde vara penningböter och att dagsböter borde komma i fråga endast vid allvariigare förseelser.

Angelägenheten av alt skydda gångtrafikanterna bör enligt utredningens mening medföra att normalstraffet blir dagsböler, när förseelsen medför fara för gångirafikanter. Avsevärd olägenhet och även fara förgående, framförallt synskadade, måste ofta anses uppkomma när t. ex. en container, byggnadsställningar eller en uteservering ställs upp pä en gångbana utan tillräckliga skyddsåtgärder. Bestämmelsen bör enligt utredningens mening ändras så att det klariäggs att förorsakande av personskada eller fara för sädan skada skall medföra dagsböter. Det bör observeras att straffbestämmelsen avser både uppställning utan tillstånd och uppställning i strid mot meddelade föreskrifter. Beträffande vite och möjligheten att på den försumliges bekostnad verkställa åtgärd för att undanröja något som ulan tillstånd har ställts upp pä

Prop. 1979/80:17 100

allmän plats kan anföras följande,

Enligl 1868 års ordningsstadga kunde polisstyrelsen ålägga en person atl vid vile efterkomma meddelad ordningsföreskrift. Även i 1944 års förslag upptogs en beslämmelse om vite. Däremot togs någon beslämmelse härom ime in i 1954 års förslag. Skälet till detla var enligl ulredningen atl sirafföesiämmelsernas omfattning inte gav uirymme fören bestämmelse om vite, Departemenlschefen ansåg emellertid i prop, 1956:143 (s, 134) att fall kunde länkas då del kunde visa sig lämpligt att söka nå rällelse genom vitesföreläggande. Alt omedelbart tillgripa den ulvägen atl man låler utföra arbelet eller vidta åtgärden på den förslumliges bekostnad kunde enligt deparlemenlschefen i vissa fall framslå som väl bryskt. Vitesföreläggande borde därför vara ett alternativ till möjligheten att utföra arbetet på den försumliges bekoslnad. Visade del sig att inte heller vitesföreläggande var ett lillräckligl medel, borde giveivis möjlighelen alt utföra arbetet på den försumliges bekostnad kunna tillgripas. Denna möjlighet borde enligt departementschefen begagnas först sedan det verkligen hade visat sig att den försumlige inte rättade sig efter tillsägelse och man sålunda hade anledning räkna med att han tredskades. Det torde stundom inträffa, framhöll deparlemenlschefen vidare, atl den försumlige inte kunde anträffas med tillsägelse. Även i dessa fall borde möjlighel finnas alt ingripa, särskilt i brådskande fall. Endast i undanlagsfall borde dock fä förekomma att man ingrep utan atl den försumlige dessförinnan hade erhållit tillsägelse. Det borde få ske endast sedan det verkligen hade visat sig att den försumlige inte kunde anträffas och under fömtsättning alt ingripandet inte kunde anslå,

1 enlighet med vad departementschefen hade anfört upptogs i 31 § AOst som förutsätlning för ingripande atl den försumlige inte genast efter tillsägelse därom fullgjorde vad han hade försummat eller att han inte hade kunnat anlräffas med sådan tillsägelse. Uttrycket "genast" skulle enligt departemenlschefen tolkas så att den försumlige borde få den tid på sig för alt vidta åigärden som i del särskilda fallel var rimlig.

Utredningen anser att del inte finns anledning att frångå departementschefens bedömning vid tidpunkten för AOsi:s tillkomst. När del är möjligt bör alltså-om tvångsmedel måste användas- vite i första hand tillgripas. För att olyckshändelser skall kunna förhindras kan det dock ofta bli nödvändigt atl snabbi vidla ätgärder på den försumliges bekostnad. Dessa kan bestå i att hindrel flyttas eller i atl olika skyddsåtgärder vidtas.

Den enskildes rättstrygghet tillgodoses genom att han kan få frågan om det fanns fog för tvångsutförande prövad av domstol i samband med att kostnaderna för åtgärden skall tas ul. Motsätter han sig att betala dessa, kan de nämligen tas ut endast med stöd av domstolsutslag. I målet kan domstolen pröva bl. a. om ätgärden var befogad och om det begärda beloppet är skäligl. På molsvarande sätt kan frågan om etl vitesföreläggande var befogat prövas, när talan förs om utdömande av vite.

1 fråga om övervakningen kan konstateras atl kommunerna har intresse av

Prop. 1979/80:17 101

att medverka lill att reglerna om upplåtelse av allmän plats följs. En allmän plats tillhör i regel kommunen och en ansökan om tillstånd är en fömlsätlning för all kommunen skall kunna ulöva sin veioräll. Vidare verkar kommunerna mycket aktivt för att förbättra de handikappades silualion genom insalser av olika slag. Tryggheten på gångbanorna är ju i hög grad en handikappfråga.

Kommunens personal lorde ofla uppmärksamma överträdelser av beslämmelserna. På gmnd av det intresse som kommunen har av frågan bör del enligt utredningens mening finnas förutsättningar för etl samarbele mellan kommunerna och polisen för att åstadkomma en bällre övervakning av atl bestämmelserna följs. Elt visst samarbele förekommer i samband med tillståndsprövningen. Huvuddeln av ansvarel för övervakningen kommer naturligtvis-även om kommunerna kan hjälpa lill i viss utsträckning-alltid atl falla pä polisen,

7 Specialmotivering

7.1 Allmänna ordningsstadgan

8§

Enligt huvudregeln i 2 § AOst får allmän plals inte tas i anspråk förannal än det ändamål som platsen är avsedd för. Gängbana skall således slå till de gåendes förfogande. I paragrafen ges emellertid polisstyrelsen möjlighet att göra avsteg frän huvudregeln. Vid prövningen skall slyrelsen göra en avvägning mellan bl. a. gångtrafikens intresse och det inlresse som avses bli tillgodosett genom tillståndet att använda gångbanan för upplag m. m. Som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5.2) har utredningen funnit atl i AOst bör föreskrivas att polisstyrelsen skall ta särskild hänsyn till gångtrafikens inlresse. Skälen härför har redovisats utförligt.

När tillstånd meddelas, skall polisstyrelsen enligt ulredningens förslag (avsnitt 6.5.3) förena detla med de föreskrifter som behövs för att förhindra olyckshändelse. Föreskrifter av detla slag torde redan nu förekomma i stor utsträckning. Föreskrifterna avses skydda särskilt gångirafikanter. Bl, a. måste hänsyn tas till de handikappade. Vidare bör tillslåndsmyndigheten se till alt gående och då i första hand barn inle ivingas ut i trafiken. Därutöver kan föreskrifter behövas för att förhindra alt barn, på grund av lek eller annal, oväntal kan komma ut på körbanan, när uppställning sker intill vägkanlen. Även andra föreskrifter kan naturligtvis komma i fråga.

12§

1 ett nytt tredje stycke införs en möjlighet för polisstyrelsen atl befria en anordnare från tillståndskravet. Beslämmelsen motsvarar den möjlighel till befrielse från anmälningsplikt som redan finns i 13 § iredje slycket. Som har nämnls i den allmänna motiveringen (avsnitt 5,4) anser utredningen att polisstyrelserna skall vara reslriktiva när del gäller att befria anordnare från tillståndskravet.

Prop. 1979/80:17 102

14 och 15 §§

I den allmänna motiveringen (avsnill 4.11.2) har framhällits att huvudansvaret för ordningshållningen vid en offenllig tillställning även i fortsättningen bör ligga på anordnaren. Utredningen har vidare anfört alt planeringen av ordningshållningen bör regleras närmare.

Enligt utredningens mening är det naturligt att anordnaren vid planeringen av en tillställning även tänker genom vilka åtgärder som behövs för atl tillgodose kravet pä ordning och säkerhet. När han gör sin ansökan eller anmälan, bör han veta hur ordningshållningen skall gå till. Hans ansökan eller anmälan bör därför innehålla uppgift härom.

Sökande, klagande eller annan part skall enligt 18 § förvaltningslagen (1971:290) underrättas om innehållet i beslut varigenom myndighet avgör ärende, om det inte är uppenbart obehövligt. Bestämmelsen om skriftligt besked i 14 § tredje slyckel AOsl kan mol bakgmnd härav inle anses nödvändig. Av 18 § förvaltningslagen får nämligen anses följa att anordnare skall underrättas om polisstyrelsens beslut med anledning av ansökan. Utredningen anser säledes alt nuvarande 14 § tredje stycket kan utgå. Anordnaren skall naturligtvis också underrättas, om en anmälan föranleder ett beslut om t. ex. ordningsföreskrifter för en tillställning.

17, 17 a och 27 §§

I den allmänna motiveringen (avsnitt 4.11) har motiven för ändringarna i 17 och 27 §§ och för föreskrifterna i den nya 17 a § redovisats utföriigt. Vid prövningen av om en förening är hänföriig under 53 § 1 mom. första stycket e kommunalskattelagen bör naturiigtvis den bedömning som har gjorts i taxeringssammanhang följas, om inte särskilda skäl föranleder annat. Det bör ankomma på föreningen att visa att den är hänföriig under nämnda lagmm. Under ell övergångsskede kan polisstyrelserna bli tvungna atl göra en helt självständig prövning, eftersom de nya beslämmelserna om skattefrihet för vissa ideella föreningar tillämpas första gången vid 1979 års taxering.

28 §

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5.5) föreslås en mindre juslering av paragrafens lydelse.

31 §

Sanktionsregeln har behandlats utföriigt i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.11.6).

7.2 Lagen om allmänna sammankomster

Utredningen föreslär att i huvudsak samma regler för ordningshällning skall gälla för allmänna sammankomster som för offentliga tillställningar. Frågan har redovisats utförligt i den allmänna motiveringen (avsnitt 4.11).

Prop. 1979/80:17 103

Bilaga 1

Redovisning av utredningens enkätundersökning

Offentliga tillställningar

Tabellerna A-C,

Tabellerna avser tidsperioderna den I juli-den 31 december 1976, den 1 januari-den 30 juni 1977 resp. den 1 juli-den I oktober 1977. Av tabellerna framgår de olika typerna av tillställningar - se indelningen nedan - fördelade på kommunal, ideell och annan anordnare. På dessa anordnare fördelas också antalet tillställningar där ersättningsskyldighet för innerbevakning har uppkommit och ersättningsbeloppen.

Tabellerna D-F,

Dessa tabeller redovisar det antal polismän och ordningsvakter som har använts vid de olika typerna av tillställningar under de tre tidsperioderna. Vidare framgår vilka belopp som anordnare av olika typer av tillställningar har ålagts betala för inner- och ytterbevakning.

Tabell G

Denna tabell ger en närmare redovisning för det fåtal fall där anordnare har ålagts betala för ytterbevakning.

Olika lyper av tillställningar

A Konsert eller musikfeslival

B Teater

C Hästsport

D Fotboll

E Ishockey

F Dragsterlävling

G Helidrivers

H Motorbåtstävling

J Bil-, båt- och flyguppvisning (även ballonguppstigning)

K Övrig motorsport

L Sportshow (t. ex. Holiday on ice)

M Övrig sport och idrott

N Dans

O Pornografisk föreställning

P Cirkus

Q Tivoli och marknadsnöjen (t. ex. loppmarknad, folkparksnöjen, barnens dag, basar)

R Festtåg (t. ex. karnevalståg, luciatåg, barnens-dag-tåg)

S Tillställning av annal slag (t. ex. midsommarfest, valborgsmässofirande, mässor, invigningsfestligheier, kanalfeslligheter eller liknande, hundutställning)

•s E

—T CO —

fli c ca

O E <u c ca

<:S £2 <H

S 8

o o

»/n "v-i

1 =i.

o E u c ra

c O •= aj c S

< i,i c 2 < h-

5 = « —
c u c ra

i = g

c 1) c ra

:S1:S|

E 1) c ra

E E o

nal 900 Ideell

2 403 Annan

3 303 Totall

E E to

t/1	t/)		o
			jx:


	-		ra
~	"m	c	E
E	C <		E
ra		o	3
c/5		.	C/
X	>-		N
rsl	Tt		— r—
rn	OO		oo ON
■»	o-		—< 17-)
	ON		o
	CNJ		fN un
	*~		"
_	oo		O ON
	to		ON Tt
	'"		r
oo	NO		VO o
oo	ON		r- \o
	oo		1— r—
	—		un r~-
3
E			C
E	"03		CO — C ra
o	S2		< H

an
c
c
(U
■o
t	"O
:0	i\
li	o.
	'—.
Lm	>„
a	!i,<
0£	O
C	s

\|c	_s

:a	■§
	»-
	•v
	.j_
R
DU	■

	•—.<

C	n.
.Oj	'ij
t	■
O	t:;

E -

E OJ c =5

Ä c 2 <H

E = - <:S §2 <H

= = ra r:
t (U c ra

:SS2lf£

c u c ra o 15 « c o ii c 2 < H

E (u c ra

:S S2<(2

t OJ c ra

l2f2

b tu era

° " Ä = o äi c 2 < H

fN	oo	NO	o
rn	v-1	un	■
-	fS	rs	ON
	rn	rn	NO
		rvi	r
„	NO		m
		r-	oo
m	NO	oo	r--
	un	oo	-
u
E		c
E	13	TO c	"cö
o	22

OJ c ra

<: 22 <H

•5 E _ g -

o E <u c ra

C o 15 " C o

<ii c 2 < H

E _ = - E (U c ra

:Sl2

E o c ra

l2l

c u c ra

l2l,2

E a> c ra

1212

OO oo rn m

.;;	W	c	E
E	C <	a	E
	C <	5	3
X	>-		N
	CM		so	OO
	f		rs)	»/
	r		Os	rs
	rn		*v~.*	On
	rn		CM	un
	-N			—
	oo		W-l	*c-i*
	■<		Os	TT
				r
	rvj		■*	r
oo	r		OO	On
	oo			O
			so	oo
=1
E E	"cJ		C ra C	"«
3:	l2

£
-	Os
h-
a
e£
_C	*

'c	1
	C)
i«	7
	, 1
Tr	t
SS	5


	s:
«	_a
.£f



c	s:
£	III
(*M	:

■a E

S E

c o

< U

■ IJ C o

c2<H

>
X '			On o
X '			— CNl
<u
u.
= å
•o E			C _
o E		<L>	ra -= c ra
c o < ii	ro C	•O	c= o

r 1— m

r4 oo o

c (u c ra

:Slll2

= ra ■

fc o c ra

:S2li2

oo oo

SO SO

E = -

i: = ra ii
E (u c ra

:Slll3

E o

S5 2

c „

ra — c ra

<H o o

r.1 rs(

rs) rst

so so

i = i

b (u era

:S S2 <(2

■o	E		_	c ra
o	E		"03	c	"ra
c o < ii		ra c	tD 2	C Ö
			r-l		/—)
			oo		oo
			oo		oo

?: =: ra —

E V = 2

o 15 .S = o

i-; c 2 < H

i = «

E <D c ra

:S1,2

—	ra	c	E
E	C	trt	E
ra	<	o	3
X	>■		N
o	ly-1		o
■	rN		t-
o	r-		Os

</
r-
.—'
1 .
.60


C
D
u.
(U
•O
ra
c

w
O
J
>
ca
ac
c

c

u
•o
u.
:0
fc	l\
	l\
ha CQ	On
en	"
c	»
	<
'c	-Q
j	O
:c3	-5
5	O

	-
	. 1

a	*
ei	■-tJ

	■
C
É	■

o 1

b- — ra - O C a> c 5

<:S S2<f2

X o r — tT

O E - - .«

= o

<:S S2<

>■

X '

< il

o - « c o 2 < f-

i = «

E (U c ra

:Sl2li2

E o c ra

:Sl:ili2

i = "

fc O) c ra

:Sl2li2

CnI \o u r- o rs

ON Tj- -

i = g

E mera

:S1I,2 S 8

I = g

fc 1) c ra

:SS2

i = g

E OJ c ra

i = g

E (u c ra

5l2 I

E _

c 2

=: ra

I-

:S S2

tn .ra o 2 < IJ _. J2 3;	E E	D. Cl 0
tn .ra o 2 < IJ _. J2 3;	ra tn	£
<u —
■0		E
ra r-	"ra
OO-	"ra	{/i
OO	C
™ M	<	■g.
■<

00 rs TJ- O

rn O r- —

— O - -

O O rs T)-

so -"T —

— rn I— t/

rj- NO -tr "»I-

r — NO rsl

r rs

O ON

— 04

rNi fN	rs —
rj rg	ON 0
— fN	nO

•o c		raO
:ra		?> <
> c	c	ii -
ra	0)	<D
	0£	S r
E o C/5	c	>. t05
	's	i- r
		e~

C	:ra
:ra E	trt	oo
V)	*w	c

oo rn Tf Vl

w-i rn r- no ■r » rs —

NO oo rs rs un -*- rs rn fN rs

- O — — rn O

Bilaga 1 labeU G

Offentliga tillställningar

Fördelning av koslnader enligl 17 § 2 st. AOst. (ytterbevakning)

Tiden 1 juli-31 december 1976

Anordnare Kommunal Ideell Annan		X 1 1	Y 1 1	Z 11340 25 362	Typ av tillställning Motortävling Mantorp Marknad Kivik
Totalt		2	2	36 702
Tiden 1 .januari-		-30 juni 1977
Kommunal Ideell Annan		1	1	11340	Dragracing Manlorp
Totall		1	1	11340
Tiden 1 jull-	-/ oklober 1977
Kommunal Ideell Annan		1 1	1 1	53 550 87 295	Dragracing Manlorp Marknad Kivik
Totall		2	2	140 845

X Samtliga tillställningar

Y Antal tillställningar med kostnader

Z Summa koslnader

Prop. 1979/80:17 113

Bilaga 1 labell J

Allmänna sammankomster

Använda resurser för all hålla ordning

Tiden: f/uli 1976-1 oktober 1977

Samman Antal ordningsvakter Antal polismän som Anlal polistimmar
komst som utnyttjats använts vid samman-

komster

1976-07-01 1977-01-01 1976-07-01 1977-01-01 1976-07-01 1977-01-01 -12-31 -10-01 -12-31 -10-01 -12-31 -10-01

	24		141
	17		91,5
2	4	2	4
	12		46
13	22	33	51
14	13	34	29
102	68	275	325
283	567	1 033,5	2 821
398	1 192	4011	3 503
127	115	544,5	157,5

a 2

k 32

Summa 34 2 1939 2 034 5 933 7 169

8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 17

Statistik från internationella dragstertävlingar på Mantorp park 1975-1977

Polisens personalinsatser m. m.

År	Antal	Antal	Antal	Antal	Anlal	Anlal	Beräknad	Anordnarens
	polismän	polislim.	adm. personal	fordon	hundar	hästar	tolal koslnad	koslnad
1975-höst	180	4 767	2	47	11	4	285 400	11 340
1976-vår	142	4 387	2	70	10	4	248 000	11 340
1976-höst	156	4 559	2	57	n	4	267 800	11340
1977-vår	128	3 747	2	29	4	6	246 000	11340
1977-hösl	III	3 108	2	37	9	6	218 800

Specifikation av den beräknade totalkostnaden

Är	ÖT/OB/Jour'	1 Trakt/Hoiell2	Fordon	Hästar/Hundar	Övrigt
1975-höst	235 071	20 520/15 000	5 640	1056/2 112	6000
1976-vår	196 556	19028/15000	8 400	1056/1920	6000
1976-höst	215 935	20 904/15 000	6 840	1056/2 112	6000
1977-vår	198 451	20 736/15 000	3 480	1 584/768	6000
1977-höst	172 094	17982/15000	4 440	1 584/1 728	6000

Anmärkning:

' ÖT beräknad efler löneklass 4.

2 Beräknad efler två hela dagirakiamenien; hotellkostnaden uppskattad.

3 Bilkostnaden beräknad efler samma beräkningsgrund som i SFS 1977:454, dvs. 8 kr/
mil. Körsträckan för varje fordon harberäknals uppgå till i genomsnitt 15 mil, dvs. 120
kronor per fordon.

* Kostnaderna för hästar och hundar har beräknals efler samma beräkningsgmnd som i SFS 1977:454, dvs. 11 kr per häst och 8 kr per hund för varje påbörjad timme, vilkel gör 192 kr per hund och 264 kr per häsl.

5 Övriga kostnaden har uppskattats. Här ingår bl. a. inhyrning av civila bussar, siallhyror, transporter utförda av expressbyrå, hästtransporter, städning m. m.

Ingripanden m. m.

Ar	RFL	3§LT0	LOB	K-anm.	B-anm.
1975-hösl	7	7	23	12	4
1976-vår	4	9	20	17	-
1976-höst	2	2	25	8	2
1977-vår	20	-	19	11	4
1977-höst	8	4	7	9	-

Anmärkning:

RFL=Rusdrycksrörsäljningslagen (1954:521)

LTO=Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande

LOB=Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

K-anm.=Anmälda brolt varpå fängelse kan ifrågakomma

B-anm.=Anmälda brotl med bötespåföljd

Prop. 1979/80:17 115

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden

1. Ordningshällning vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster

Förslaget i stort

Ordningsstadgeutredningen föreslår att samma regler beträffande skyldighet att svara för kostnader för polisbevakning skall gälla för offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Ideella föreningar skall enligt förslaget inte behöva betala kostnaderna för polisbevakning vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Andra anordnare skall i princip vara skyldiga att svara för sådana kostnader, när tillställningen eller sammankomsten anordnas i vinningssyfte. Ulredningsförslagel får i huvudsak ett positivt bemölande. Hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna 1 Stockholms, Östergötlands och Hallands län, polisstyrelserna i Linköpings, Mjölby, Motala, Jönköpings och Värnamo distrikt, polisutredningen, åtta kommuner och Svenska motorcykelförbundet tillstyrker förslaget eller lämnar det uttryckligen utan erinran. Även om flertalet remissinsianser är positiva ifrågasätter en del av dem de lösningar som utredningen föreslår på några punkter. Delta redovisas närmare i del följande.

Principfrågan om ideella föreningar skall befrias från skyldighel att betala kostnaderna för polisbevakning berörs av några remissinstanser. Rikspolisstyrelsen påpekar alt förslagel inle slår i överensslämmelse med de budget-politiska strävandena under senare år. Dessa innebär bl. a. avgiftsbeläggning av vissa tjänster som polisväsendet ulför. Trots detta ställer sig rikspolisstyrelsen positiv till förslagel all ideella föreningar i princip befrias från skyldigheten att betala kostnaderna för polisbevakning, när föreningarna själva anordnar ofTentliga tillställningar eller allmänna sammankomster. Polisutredningen anför bl. a. följande. Ett led i det besparingsarbete som har föranlelts av det allmänna ekonomiska läget är att undersöka förutsättningarna för alt la ul avgift för viss offenllig service åt enskilda eller juridiska personer eller att höja gällande taxa för sådana avgifter. Polisutredningen är för egen del inte främmande för tanken att det även på polisväsendets område kan finnas anledning au överväga en avgiftsfinansiering i vissa speciella fall vid sidan av vad som redan gäller i fråga om ofTentliga tillställningar. För en sådan ordning talar, utöver de direkta statsfinansiella synpunkterna, bl. a. inlresset av att polisen i första hand används för kvalificerade polisiära uppgifter, för vilkas utförande den omfattande utbildning som polisen erhåller verkligen behövs. I sammanhanget måste tilläggas alt det f. n. råder en avsevärd brist på poliser På grund av tidigare eftersläpning kommer detta

Prop. 1979/80:17 116

tiUslånd alt bestå under de närmasle åren, irots au utbildningskapaciteten nu utnyttjas till fullo. Polisutredningen avser att i etl principbetänkande inom en snar framtid redovisa resultatet av sina överväganden i fråga om ökad avgiftsfinansiering inom polisens verksamhelsområde. - Ordningsstadgeutredningens förslag atl de ideella föreningarna skall befrias från avgifl för polisbevakning vid offentlig tillställning kan sägas stå i strid mot de strävanden som sålunda har kommil att prägla den nuvarande budgetpolitiken. Del är emellertid etl gammalt önskemål atl de ideella föreningarna, i synnerhet idrottsföreningarna, befrias från de avgifter som det här är fråga om. Atl döma av de uppgifter som redovisas i betänkandet blir också den kostnadsökning för slaten som kan beräknas uppkomma förhållandevis måttlig. Mol denna bakgrund vill polisutredningen inte motsätta sig förslaget.

Sveriges riksidrotlsförbund konstaterar med tillfredsställelse att utredningen förordar fri polisbevakning för anordnare av ideellt inriktade offentliga tillställningar. Om utredningens förslag förverkligas, kommer enligt förbundet ett av idrottsrörelsen sedan länge framfört önskemål atl tillgodoses. Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt tungt vägande skäl talar för att föreningar som verkar för religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrotlsliga eller därmed jämförliga kulturella ändamål - vilka ofta arbelar under knappa ekonomiska villkor - befrias från kostnaderna för polisbevakning vid offenlliga tillställningar.

Hovrällen för Västra Sverige ansluter sig uttryckligen till utredningens förslag att arrangemang som i vinningssyfte anordnas av annan än ideell förening skall få bära kostnaderna för polisbevakning. Samma uppfattning har länsslyrelsen i Stockholms län, polisstyrelsen I Täby distrikl saml Vaxholms och Norrköpings kommuner.

Förslaget atl anordnare av allmän sammankomst skall kunna åläggas att bekosla ordningshållning genom polispersonal ifrågasätts av två remissinstanser, nämligen riksåklagaren och kammarrätten I Göteborg. Kammarrätten delar utredningens uppfattning att det kan te sig stötande atl vissa rent kommersiella sammankomster inle kan åläggas svara för ordningshållning genom polispersonal. Kammarrällen anser ändå atl förslaget inte bör förverkligas. Vid tillkomsten av LAS uttalade föredragande departementschefen att det med hänsyn till kravet att församlingsfriheten inte underkastas andra inskränkningar än som är oundgängligen nödvändiga från principiell synpunkt var rikligast att samhället undantagslöst log på sig kostnaderna för ordningshållning vid allmänna sammankomster. Kammarrätten anser att della uttalande fortfarande bör följas. Gränsdragningsproblemen omöjliggör enligt kammarrätten en från alla synpunkter invändningsfri lösning av spörsmålet vilka sammankomster som skall belastas med kostnader för ordningshållning. Kammarrällen tillägger atl polisstyrelsens möjlighet att föreskriva all anordnaren skall anlita ordningsvakter på egen bekostnad också bör bidra till att anordnare av t. ex. popkonserter inte kan vältra över

Prop. 1979/80:17 117

alllför stora kostnader på staten. Riksåklagaren anför följande. Förslagel innebär atl möjlighel öppnas atl ålägga anordnare av allmänna sammankomster kosinadsansvar för ordningshållning genom polispersonal. Sådana koslnader kan bli belydande och de kan i vissa fall ulgöra ett reellt hinder för anordnande av allmän sammankomst. Visserligen utgör kosinadsansvar för ordningshållning inle en avgifl knuten till sammankomsten som sådan, men till sill innehåll måste den i grundlagshänseende anses jämförbar med de avgifler som diskuteras i förarbetena till regeringsformen, nämligen bevillningsavgifter och vissa skatter. Utredningen har också själv synbariigen hafl vissa betänkligheter beträffande åläggande av kostnadsansvar, eftersom man å ena sidan velat befria vissa sammanslutningar från sådant ansvar och å andra sidan pekat ut andra anordnare som ur inlegritelssynpunkt mindre skyddsvärda. 1 grundlagen görs emellertid inle någon åtskillnad mellan olika anordnare och inte heller mellan olika syften med sammankomsterna. Enligt riksåklagarens mening kan den föreslagna lagändringen inte anses förenlig med grundlagens bestämmelser om mötesfrihet. I allt fall behöver denna fråga ytteriigare övervägas, innan någon lagsliflning i ämnet genomförs.

Hovräiien.for Västra Sverige anser däremot att vad utredningen anför om atl samma regler belräffande skyldighet alt svara för kostnader för polisbevakning, bör gälla för offentliga tillställningar och allmänna sammankomster är övertygande. Länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Kopparbergs län, polisstyrelserna i Täby, Motala och Värnamo distrikl, polisutredningen och Norrköpings kommun åt av samma mening.

Hovrällen för Väslra Sverige ansluter sig lill utredningens uppfattning att betalningsskyldigheten, när den föreligger, bör omfatta i princip alla kostnader för polisbevakning som föranleds av arrangemanget.

Närmare om förutsättningarna för befrielse från kostnadsansvaret

I fråga om avgränsningen av de ideella anordnare som bör befrias från ersättningsskyldighet har utredningens förslag fått ell i huvudsak positivt mottagande. Synpunkter och invändningar framförs dock av några remissinstanser.

Riksskutieverkel (RSV) som har begränsat sitt yttrande till endast denna fråga anför följande. RSV delar ulredningens uppfattning atl ett begrepp som ideell förening bör ha samma innebörd i olika författningar. RSV har ingel att erinra mot den föreslagna tekniken att i AOst och LAS hänvisa till kommunalskattelagens regler om ideella föreningar. RSV delar uppfattningen att det är föreningarna själva som skall förse polisstyrelsen med de fakta som skall ligga till grund för styrelsens bedömning. Med en sådan ordning bör polisstyrelsens behov av kontakter med skattemyndigheterna i ärendena bli av begränsal omföng. RSV vill påpeka alt skattemyndigheternas uppgiftslämnande till andra myndigheler begränsas av beslämmelserna i 50 § 1 mom. sjätieslyckel och 3 mom. taxeringslagen och 17 § sekretesslagen. Om

Prop. 1979/80:17 118

lagstiftaren önskar att polisstyrelserna i större utsträckning skall få tillgång till uppgifter om föreningar i skallemyndigheternas handlingar, bör denna avsikt klargöras i förarbelena till en kommande lagsliflning. - RSV vill framhålla alt polisslyrelsen i varje enskilt fall måste självständigt pröva frågan om anordnaren är en sådan ideell förening som är hänföriig under 53 § 1 mom. första slyckel e) kommunalskattelagen. Polisslyrelsen är inte bunden av taxeringsnämnds eller skattedomstols beslut i denna fråga ulan prövar givetvis ärendet på egel ansvar. Teoretiskt sett är inle polisstyrelsen bunden ens av regeringsrättens bedömning av frågan, eftersom det är regeringen som i sista instans prövar polisstyrelsens beslut i ärenden av detla slag. Det kan inte uteslutas alt man i ensiaka fall kan komma att fatta olika beslut i taxerings- resp. avgiftsfrågan. Några större olägenheter kan detta dock inte väntas medföra.

Hovrätten för Västra Sverige anser att utredningens förslag att samma krav som ställs upp för alt en ideell förening skall fl åtnjuta skattefrihet också skall gälla för befrielse från skyldighet att bekosta ordningshållning genom polispersonal synes lämpligt och följdriktigt. Länsstyrelsen I Slockholms län och polisstyrelsen i Täby distrikt ger uttryck för samma mening.

Riksåklagaren avstyrker däremot den föreslagna lösningen. Han anser att det är naturligt atl skapa en självständig regel och att anknytningen till begreppet ideell förening utesluter andra juridiska personer med likartad verksamhet. Enligt riksåklagaren framgår av utredningens betänkande alt del inte är den anordnande sammanslutningens juridiska form utan dess verksamhet och syften, som skall vara avgörande för om kostnadsansvar skall åläggas eller inte. Detla uppnås inte, om man strikt knyter an till begreppet ideell förening.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser atl det - särskilt som AOst och LAS är förfaltningar som i hög grad gäller allmänheten - är olämpligt atl hänvisa till ett visst lagrum i en annan författning och därigenom undvika att ge klart besked om vilken kategori som avses. De från juridisk facksynpunkt klara fördelarna med utredningens metod torde enligt länsstyrelsen inle uppskattas av den breda allmänheten eller de tillämpande myndighelerna. Länsslyrelsen föreslår därför att det i AOst och LAS tydligt anges vad som avses med "ideell förening".

Riksrevisionsverkei, som tillstyrker förslaget om kostnadsbefrielse för ideella föreningar, anser att mer preciserade kriterier för prövning av frågan när andra anordnare skall befrias från kostnadsansvaret behövs för att förhindra oenhetlig praxis vid polisstyrelserna. Polisstyrelsen i Täby distrikt anför liknande synpunkter, medan Folkeis Husföreningarnas riksorganisation anser att begreppet ideell förening bör omfatta även fackliga organisationer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att den nuvarande möjligheten att ålägga förening med ideellt syfte kostnad för polisbevakning bör behållas. Den bör nyttjas med stor återhållsamhet och det bör ankomma på länssty-

Prop. 1979/80:17 119

relsen atl pröva frågan. Med hänsyn till den allmännyttiga verksamhel som ideella föreningar bedriver bör en övre gräns sällas för föreningens kostnads-andel. Denna gräns kan enligl länsstyrelsens mening lämpligen vara hälften av bevakningskosinaden. Svenska kommunförbundet anser all del bör övervägas om kosinadsbefrielsen för ideella föreningar bör vara så generell som utredningen föreslår. Enligt förbundet är det kanske motiverat atl undanta vissa myckel kommersielll inrikiade arrangemang. Liknande synpunkter framförs av Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen tillstyrker dock utredningens förslag, eftersom del knappast är möjligi atl utforma undantagsregler för de fall där det i och för sig vore rimligt atl anordnaren fick betala kostnaderna för polisbevakningen.

Enligt länsslyrelsen I Jönköpings län är det stötande att ishockey-, fotbolls-och tennistävlingar med deltagande a v högt betalda "proffs" fär förmånen av kostnadsfri polisbevakning. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inle vissa tävlingar-t. ex. rena uppvisningsarrangemang med professionella idrolls-män - bör undantas från kostnadsbefrielsen. Många idrottsföreningar driver enhgl polisstyrelsen i Halmstads distrikt en rent professionell verksamhet med dyra spelarinköp och med avlönade idrottsutövare. Det är stötande att beteckna sådan verksamhel som ideell, eflersom den ofla är renl affarsdrivande. Polisstyrelsen föreslår därför att kostnadsbefrielsen skall omfatta bara föreningar vars hela aktiva medlemskader uppfyller fordringarna för amaiör-skap enligt de normer som gäller för deltagande i olympiska spel.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att utredningen har behandlat kostnadsfördelningsfrågan väl ensidigt och anför bl. a. följande. I Kopparbergs län anordnas vissa evenemang av sådan storlek, t. ex. Vasaloppet och midsommarfestligheterna, atl de förtjänar atl framhållas i sammanhanget. Arrangemangen har det gemensamt att de har svällt ut trots invändningar från polishåll. Anordnare är i flertalet fall en idrottsförening, i ett fall en folkparksförening och i ett annat fall en kommunal institution. De stora festtillställningarna har alltmer karaktären av atl tillfredsställa och dra nytta av ungdomens behov av förströelse. De ger anordnaren en högst avsevärd ekonomisk vinning. Samtidigt medförde mycket stora besöksantalen att det krävs stora polisstyrkor för alt upprätthålla en tillfredsställande ordning. Erforderliga resurser i fråga om ordningsvakter finns inie au lillgå. Utvecklingen pekar mot en minskad lillgång på polismän för ordningshållning vid festligheter av detla slag. Med anledning av de slarka negativa sociala och polisiära följder som lillställningarna för med sig har länsstyrelsen tagit initiativet till en nedtoning av midsommarfestlighelerna. Det är angeläget att ytterst ha tillgång till ett styrmedel mot tillställningar som trots atl de anordnas av förening med ideellt syfte erfarenhetsmässigt för med sig problem i socialt, sanitärt och polisiärt avseende. Den nuvarande möjligheten alt ålägga betalningsansvar bör därför behållas men användas med stor återhållsamhet. Endasi länsstyrelse bör kunna ålägga en ideell förening

Prop. 1979/80:17 120

betalningsansvar.

En del remissinstanser uttrycker farhågor för atl bulvanförhållanden kan förekomma. Kommersiella sammanslutningar med klart vinningssyfte kan enligt dessa remissinsianser i. ex. låla en ideell förening stå som anordnare mol viss del i vinslen.

Rikspolisstyrelsen framhåller följande. Utredningsförslaget fråntar polisstyrelsen möjligheten all ålägga belalningsskyldighet även när synnerliga skäl lalar för atl den ideella anordnaren bör stå kostnadsansvar för polisbevakningen, 1. ex. när rent kommersiella intressen utgör syftet med tillställningen och behållningen går lill ett annal ändamål än föreningens ideella aktiviteter. Rikspolisslyrelsen vill peka på problemet med bulvananordnare och idrottsliga arrangemang. Idrottsrörelsen är en heterogen samling av föreningsverksamheter, som bedrivs med mer eller mindre starka ekonomiska inslag, inte minsl för all möjliggöra idroitsulövning på toppnivå med professionellt tränade idrottsmän. Idrottsrörelsen har därför stora finansiella behov och det är väl känt atl del allmännas ekonomiska stöd inte förslår i alla fall. Idrottsrörelsens silualion ulnylljas ofta av mindre seriösa samhällsmedborgare uteslutande för egen vinning. Del kan ske genom att man låter idrottsföreningen officiellt stå som anordnare, medan den reella anordnaren och vinsilagaren är en inom resp. verksamheisfäli förslagen entreprenör. Dessa särskill för idrottsrörelsen ur ekonomisk synpunkt oacceplabla bulvanförhållanden förekommer i dag exempelvis i bingosammanhang. En sådan "ideellt" anordnad tillställning för allt som oftast med sig problem som kräver polisinsatser.

Liknande synpunkter framförs av sex polisstyrelser. Om en förening överlämnar åt någon annan att ordna en tillställning, bör denne enligt polisstyrelsen i Falkenbergs distrikt anses som anordnare, om han tar betalt för sitl uppdrag. Med hänsyn till risken för bulvanförhållanden bör enligt länsslyrelsen i Ösiergöllands län begreppet ideell förening klargöras mer delaljeral än vad som har skett i betänkandet.

Anordnarens skyldigheter

Ordningsstadgeutredningen anser att huvudansvaret för ordningshållningen vid en offentlig tillställning och allmän sammankomst även i fortsättningen skall ligga på anordnaren. Planeringen av ordningshållningen bör enligl ulredningens mening regleras närmare. Anordnaren bör i god tid före en lillsiällning eller sammankomst kunna få fastställt vilka åtgärder som han skall vara skyldig atl vidta och vilka kostnader för polisbevakning han kan få svara för.

Kammarrätten i Göteborg, länsstyrelsen i Östergötlands län och fyra polisstyrelser befarar all utredningens förslag kommer att leda lill att del från arrangörshåll krävs större polisiära resurser för ordningshållning än tidigare. Föreningen Sveriges polischefer anför följande. Föreningen kan inte frigöra sig

Prop. 1979/80:17 121

från misstanken all arrangörer av offenlliga lillslällningar i vissa fall kommer all förebara svårigheier alt anskaffa ordningsvakter för att därigenom komma i åtnjutande av kostnadsfri polisbevakning. I minnet bör hållas atl det i dagens läge är i slorl sett likgiliigl för arrangören ur ekonomisk synpunkt om hans "egen" personal eller polismän slår för ordningshållningen. Föreningen finner det ytterligt angelägel atl en evenluell kostnadsfrihet införs endasi med del klart ullalade förbehållet alt del åvilar arrangören atl på egen bekoslnad hålla civil bevakningspersonal och att polisbevakning endast bör förekomma i de fall arbetsuppgifternas natur är sådan alt de enligl polisstyrelsens bedömning oundgängligen fordrar närvaron av polis. Avgifisfriheten får inle las lill intäkt för överflyttning av bevakningen eller tillsynen från ordningsvakter eller vakter lill polispersonal. 1 en blivande proposition bör enligt kammarrällen i Göteborg betonas att den omständigheten atl vissa anordnare befrias från skyldighet att svara för kostnader förordningshållning genom polispersonal inle får medföra en sådan överflyttning.

Sveriges riksidroiislbrbund framhåller däremot atl de föreslagna ändringarna i AOst och LAS inte får leda till att polisstyrelserna genom att meddela föreskrifier om förordnade ordningsvakter i realiteten ålägger ideella anordnare atl bekosta ordningshållning. Förbundel avstyrker därför utredningens förslag i den mån dess förverkligande skulle göra det möjligt för polisstyrelsen att i praktiken forlfarande låta kostnaderna för ordningshållningen hell eller delvis Slanna på den ideella anordnaren.

Folkets Husföreningarnas riksorganisalion godtar utredningens uppfattning atl kostnaderna för ordningshållning genom ordningsvakter fortfarande skall bäras av arrangörerna. Etl överflyttande av kostnadsansvaret för ordningshållningen genom ordningsvakter till del allmänna skulle leda till att anordnaren frånhändes varje inflytande över organisation och genomförande av ordningshållningen i den egna lokalen. Varje ordningshållande insals uianför samlingslokaler på 1. ex. parkeringsplatser måsle däremot enligt riksorganisationen organiseras och bekoslas av del allmänna. Folkparkernas centralorganisation framför liknande synpunkter och tillägger atl staten bör svara för all ordningshållning vid arrangemang som anordnas av ideellt och allmännyttigt verksamma organisationer.

Prövningsförfarandet

Ett anlal remissinstanser, främst polisstyrelser, framför synpunkter angående möjligheten atl meddela föreskrifterom att förordnade ordningsvakter skall anlitas, förutsättningarna att på förhand fastställa ett högsla ersättningsbelopp förordningshållning, tidpunkten när en ansökan senast skall inges och skyldighelen atl inge en ny ansökan, när förulsäUningarna för en offentlig tillställning eller allmän sammankomst ändras.

Polisstyrelsen i Falkenbergs distrikl anför att utredningens ståndpunkt atl föreskrifter om förordnade ordningsvakter kan meddelas med stöd av 16 §

Prop. 1979/80:17 122

AOst och 7 § LAS inte stämmer överens med den allmänna uppfattningen, nämligen att befogenheten grundar sig på 17 § AOst. Utredningens uppfaUning skulle enligt polisstyrelsen leda till att det redan nu är möjligt att kräva atl ordningsvakter anlitas på anordnarens bekostnad vid t. ex. en konsert. Detta sirider mot lydelsen av 8 § LAS. Utredningens förslag att föreskrifter om förordnade ordningsvakter skall kunna meddelas är lämpligt men 16 § AOst och 7 § LAS bör kompletteras så att det framgår av lagtexten att sådana föreskrifter kan meddelas. Länsstyrelsen 1 Jönköpings län anser också att det av AOsi och LAS bör klart framgå au polisstyrelsen kan föreskriva alt förordnade ordningsvakter skall anlitas. Polisstyrelsen i Eksjö dislrikl anser att det måste vara möjligt atl med stöd av 7 § LAS föreskriva att anordnaren skall bekosta ordningshållning genom förordnade ordningsvakter i de vanliga fall då en ideell förening står som arrangör för t. ex. en pop-gala och behållningen går till föreningens verksamhet.

Polisutredningen anför följande. En ideell förening kommer enligt utredningens förslag även i fortsättningen all kunna åläggas alt anlila ordningsvakter för bevakning vid ofTentlig tillställning. Tydligt är att det kommer aU bli av stor betydelse fören anordnare som är ideell förening om polisstyrelsen bedömer del nödvändigt att ombesörja polisbevakning eller anser det tillräckligt atl ordningsvakter svarar för bevakningen på föreningens bekostnad. I betänkandel framhålls att polisstyrelsen, om den överväger att meddela föreskrift om ordningsvakter, måste beakta att anordnaren inte åsamkas onödig kostnad och att tillställningen eller sammankomsten inte onödigtvis försvåras. Del är naturiigtvis angeläget att denna aspekt beaktas när bevakningsfrågan avgörs. Men bedömningen av frågan om polispersonal eller ordningsvakter skall svara för bevakningen måsle ändå alltid ske med utgångspunkt även från vilken grad av kvalificerad bevakning som påkallas av tillställningens eller sammankomstens art och övriga omständigheter. Bedömer polisstyrelsen att det från ordnings- och säkerhetssynpunkt är tillräckligt att föreningen anlitar ordningsvakter för bevakningen, torde styrelsen inte kunna anses skyldig att tillhandahålla polispersonal för ändamålei enbart föratt bespara föreningen en koslnad. Polisutredningen har för egen del uppfattningen att det i större utsträckning än hittills bör vara möjligt alt avstå från alt belasta polispersonalen med de bevakningsuppgifter som det här gäller. - Det bör anmärkas atl en konsekvens av utredningens förslag kan bli att en ideell förening som ordnar en tillställning flr betala bevakningskostnaden själv, om risken för ordningsstörningar är förhållandevis ringa, medan staten svarar för koslnaden, om mera påtagliga olägenheter från ordnings- och säkerhetssynpunkt kan befaras. Med den konstruktion som har valts i förslaget och som bygger på att det är anordnarens rättsliga status - inle, som kanske hade varit mer nalurligt, den akluella tillställningens art - som är avgörande, synes emellertid denna konsekvens ofrånkomlig.

Det högsta ersättningsbeloppet för ordningshållning bör enligt kammarrätten I Göleborg motsvara den beräknade kostnaden för planerade och

Prop. 1979/80:17 123

förutsebara polisinsatser vid arrangemanget. Förutom kostnader för polisper-sona! innefatlar beloppet alltså beräknad ersättning för evenluella hjälpmedel som häst, hund, motorfordon m. m. Enligt kungörelsen om ersällning till statsverket vid anlilande av polismän för polisbevakning på enskild bekostnad omfatlar ersättningsskyldigheten, framhåller kammarrätten, även kostnader för vissa skador. När sådana kostnader kan förutses, bör i del besked som polisen lämnar anordnaren anmärkas att krav avseende sådan koslnad kan framställas i efterhand. Länsstyrelsen i Stockholms län ansluter sig till utredningsförslaget beträffande prövningsförfarandet även om det, som vissa av polisstyrelserna i länet har anmärkt, kan vara svårt att före en tillställning eller sammankomst förutse de slutliga kostnaderna för ordningshållning genom polispersonal. Polisslyrelsen i Täby dislrikl anför att det förefaller obegripligt hur en polisstyrelse i förväg skall kunna ange etl högsta ersättningsbelopp.

Ett antal remissinstanser anser att den föreskrivna tidpunkten för ingivande av en ansökan eller anmälan ligger för nära tillställningen resp. sammankomsten. För all polisstyrelsen skall få en rimlig minsta tid för behandling av ansökningarna bör det enligt länsstyrelsen 1 Slockholms län i 14 och 15 §§ AOsl och 5 och 6 §§ LAS anges att en ansökan eller anmälan bör ges in inom viss tid före tillställningen eller sammankomsten. Om den nuvarande formuleringen - enligt vilken en ansökan eller anmälan "om möjligt" bör ges in fem resp. tre dagar i förväg - behålls, kan en anordnare komma dagen före en tillställning eller sammankomst och kräva omedelbar handläggning, framhåller länsslyrelsen. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att tidsfristerna bör ändras till fem resp. tre söckendagar med hänsyn lill att polisstyrelsernas kansli bortsett från viss beredskapstjänst, inle är i tjänst under sön- och helgdagar. Länsstyrelsen i Hallands län, som anser att tidsfristerna är för knappt tilltagna för alt polisstyrelsema skall kunna få lillräcklig tid för personalplanering, föreslår atl tiderna föriängs till sju resp. fem vardagar. Polisstyrelsen I Halmstads distrikt anför liknande synpunkler.

Trafiksäkerhetsverkel anser att en ansökan om tillstånd att anordna en motortävling måste vara tillståndsmyndigheten tillhanda i tillräckligt god tid så all bedömning, beslul och genomförande av de ofta omfattande säkerhetsarrangemang som behövs för atl begränsa riskerna för allmänheten kan hinnas med. Vid stickprovskontroller har det visat sig atl motortävlingar ofta genomförs utan att föreskrivna säkerhetsåtgärder har vidtagits. En bidragande orsak till detla torde enligt verkets mening vara den korla tid som står lill buds från del tävlingstillslånd har beviljats till dess tävlingen skall äga rum. Därför bör en ansökan om tillstånd till motortävling ges in senast en månad före tävlingen.

Polisutredningen erinrar om att det ibland kan vara svårt för polisen att lång tid i förväg bedöma ordningsläget och anför följande. Förutsättningarna kan ändras radikall, t. ex. genom atl polisen får kännedom om att omfattande demonstrations- eller protestaktioner mot en idrottstävling planeras. Del

Prop. 1979/80:17 124

lorde ställa sig svårl au, som ordningssiadgeuuedningen förutsäUer, ålägga anordnaren au ge in en ny ansökan där de ändrade förutsättningarna specificeras. 1 slällel torde polisen vid behov få meddela kompletlerande ordningsföreskrifter. Ulredningens förslag lill en ny 17 a § AOst lorde få uppfaUas så, att den inle lägger hinder i vägen mol att redan meddelade föreskrifter kompletteras i sådana fall. Polisstyrelsen i Stockholms distrikt framhåller att förhandsbedömningen kan vara vansklig av flera skäl. Ändrade förulsältningar kan uppkomma i form av politiska händelser, oväntad framgång i marknadsföringen av ell visst evenemang m. m. Erfarenheterna visar också att anordnarna inte sällan kort före en tillställning eller sammankomst meddelar all polisinsatserna måste ökas med anledning av uppgifler som har kommit lill anordnarens kännedom efler det att anmälan eller ansökan getts in lill polisstyrelsen. Polisstyrelsen I Täby distrikt framhåller att kravel på en ny ansökan och en ny prövning vid ändrade förutsäitningar knappasi är ägnal alt öka effektiviteten i myndighetens verksamhet.

Polisutredningen godlar förslagel om en särskild regel om atl beslut med anledning av en ansökan eller anmälan skall meddelas skyndsamt. Uttrycket "utan dröjsmål', återger dock bättre vad som ler sig rimligt vid den avvägning som måsle ske, när flera angelägna uppgifler skall handläggas. Polisstyrelserna i Täby och Norrtälje distrikl anser atl en föreskrift om atl tillståndsärendena skall handläggas skyndsamt är både onödig och olämplig, eflersom den kan ge en anordnare anledning all kräva att även en för senl ingiven ansökan skall prioriteras framför andra, kanske viktigare ärenden.

Föreningen Sveriges polischefer anser att etl hell annal prövningsförfarande än det som utredningen föreslår bör införas. Föreningen förordar ett restituiionsförfarande. Prövningen av den lämpligaste uppläggningen av ordningshållningen kan då ske ulan all kostnadsaspekter intar en central roll. Reslitutionsfrågan bör prövas av annan myndighet än tillslåndsmyndigheten. Föreningen hänvisar lill den i ett flertal olika sammanhang framförda synpunkten all polisen så långl möjligt inte bör åläggas att syssla med fiskala och liknande frågor.

Sanktionsregeln

Länsslyrelserna i Ösiergöllands och Kopparbergs län saml Svenska kommunförbundet tillstyrker den föreslagna sanklionsregeln.

Polisutredningen har förslåelse för de skäl som har föranlett ordningsstadgeutredningen atl föreslå en sanktionsregel. Polisutredningen vill emellertid sätta i fråga om regeln inte har fått en väl kategorisk avfattning. Det kan sålunda erinras om det inte ovanliga fallel att en demonstration anordnas utan tillstånd eller anmälan. Polisens bevakning kan då vara personalkrävande, eflersom några förberedelser ofta inle har kunnat vidtas. Detsamma gäller vissa former av s. k, ockupationer som är atl hänföra till allmänna

Prop. 1979/80:17 125

sammankomster. Några särskilda skäl i utredningsförslagels mening mot att låla anordnaren betala hela kostnaden synes inte föreligga i dessa fall. Naturligtvis kan det åtminstone ibland sägas vara skäligl att den som har anordnat en allmän sammankomst utan tillstånd eller anmälan får betala i varje fall en del av bevakningskostnaden. Samtidigt måste beaktas att komplikationer kan uppkomma, om det i enlighet med utredningsförslaget skall vara elt tjänsteåliggande för polisen att driva in avgiften. Detta beror inte minsl på det förhållandet atl del många gånger är svårl att fastställa vem anordnaren är. Polisutredningen förordar därför i stället all polisen - på samma sätt som enligt huvudregeln i lagförslaget - får diskretionärt bedöma, om belalningsskyldighet skall åläggas den som har anordnat en tillställning eller sammankomst utan atl ge in anmälan eller ansökan i tid.

Kammarrätten i Göleborg anför att den föreslagna sanktionsregeln drabbar sådana anordnare som enligt förslaget skall slippa att svara för kostnaderna för ordningshållning hårdare än andra anordnare, som ju även om de söker lillslånd i rätt lid skall åläggas alt svara för dessa koslnader. Skillnaden mellan del belopp som en anordnare kan åläggas atl belala, om han har ansökt i förväg och det belopp som kan utgå på grund av sanktionsregeln torde normalt bli ganska liten. För en ideell förening kan denna skillnad ändå bli betydande. Kammarrätten ifrågasätter om inte sanktionsregeln bör utformas så alt den drabbar olika slags anordnare på ett så likartal sätl som möjligt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län och polisstyrelsen i Eksjö dislrikl anser att sanktionsregeln bör utvidgas så all anordnaren kan åläggas att belala kostnaderna för ordningshållning genom förordnade ordningsvakter. Det kan enligt polisslyrelsen komma i fråga atl anlita ordningsvakter, om polispersonal inte kan avdelas förordningshållningen.

Polisstyrelsen i Solna distrikt anser all den föreslagna sanklionsregeln kan leda till orimliga konsekvenser vid obetydliga försummelser från anordnarens sida.

Länsslyrelsen i Slockholms län drar slulsalsen att ordningsstadgeutredningen anser att en tillställning eller sammankomst skall få komma till stånd trots att något tillslåndsbeslul inle föreligger eller anmälan inte har gjorts om tillställningen eller sammankomsten. Ett sådant synsätt strider enligt länsstyrelsens mening mot bestämmelserna i 12 och 13 §§ AOst och 3 och 4 §§ LAS där del sägs alt en tillställning eller sammankomst inte får hållas utan tillstånd eller anmälan. Påföljderna vid överträdelse regleras i 29 § AOst och 15 § LAS, framhåller länsstyrelsen. Polisstyrelsen i Täby dislrikl anför liknande synpunkler.

2. Tillståndskravet för motortävling

Utredningens förslag att tillslåndskravet för anordnande av motortävling skall kvarslå och att polisslyrelsen skall kunna medge befrielse från tillståndskravet i den mån det kan ske utan fara för ordning och säkerhel

Prop. 1979/80:17 126

tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Till de remissinstanser som tillstyrker utredningens förslag hör kammarrätlen I Göleborg, rikspolisslyrelsen, trafiksäkerhetsverket, länsstyrelserna I Slockholms, Östergötlands, Jönköpings och Kopparbergs län, nio polisstyrelser, polisutredningen, Täby och Norrköpings kommuner, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska kommunförbundet. De invändningar som några remissinstanser framför gäller dels förslaget att tillståndskravei skall efterges i vissa undantagsfall,dels förslaget att tillstånd i princip skall krävas för anordnande av motortävling. I vartdera fallet är del tre remissinstanser som har annan mening än utredningen.

Trafiksäkerhetsverkel anser atl lillståndskravel bör behållas, eflersom särskilda säkerhetsåtgärder av olika slag måste vidtas inför flertalet motortävlingar. Erfarenheterna visar också att del behövs en fortlöpande kontroll av säkerhetsförberedelserna. Dessutom finns enligt verket fortfarande åtskilliga former av motortävlingar för vilka generella säkerhetsföreskrifter inte har meddelats. För sådana tävlingar måste därför särskilda föreskrifter meddelas för varje tävlingstillfälle. Verket anser dock att ett förenklat tillståndsförfarande kan tillämpas när det gäller t. ex. speedwaytävlingar på permanenta och särskilt inrättade banor.

Hovrätten för Västra Sverige anser att tillståndskravet bör behållas på de skäl som utredningen anför. Vad utredningen anför om alt lillståndskravel kan efterges i vissa undantagsfall synes däremot hovrätten inte helt övertygande. Enligt hovrättens mening bör av hänsyn till deltagarnas och publikens säkerhet lillståndskravel upprätthållas generellt i varje fall belräffande motortävlingar. Länsstyrelsen 1 Hallands län anför att vissa motortävlingar på särskilda motorbanor kan innefatta slora faromomenl. Del krävs ställningstagande från fall till fall till frågan vilken ordningshållning och vilka säkerhetsanordningar som måste krävas. Därför anser länsstyrelsen att det undantagslösa tillslåndskravet bör kvarstå. Olägenheterna för arrangörerna torde enligl länsslyrelsen inte bli särskilt stora. Polisstyrelsen I Halmstads distrikt anför liknande synpunter. Vägverket anser att tillståndskravet bör kvarstå för alt en effektiv kontroll av ordnings- och säkerhetsförberedelserna i samband med motortävlingar skall kunna ske.

Den motsatta ståndpunkten intas av idrottsrörelsen. Sveriges riksidrotlsförbund konstaterar med besvikelse att ulredningen förordal att tillslåndskravet generellt skall tillämpas för anordnande av motortävlingar. Förbundet kan inte acceptera att vissa av dess medlemsorganisationer särbehandlas på detta sätt. Mötesfriheten flr inte begränsas genom atl enstaka polisstyrelser förvägrar ideella anordnare av motortävlingar tillstånd till tävlingar inom avskilda områden. De krav på säkerhel och ordning som enligt utredningen måste ställas på sådana arrangemang kan mycket väl tillgodoses genom ett särskill prövningsförfarande i samband med att anmälan görs om tävlingen. Enligt vad förbundet har inhämtat är erfarenhelerna från samarbetsorganet mellan rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverkel och vägverket mycket goda.

Prop. 1979/80:17 127

Förbundet anser därför-i motsats till utredningen-alt det är tillräckligt att föreskrifter och anvisningar i säkerhetsfrågor meddelas av statliga myndigheler med samarbetsorganet som riktgivare. - De överväganden som ulredningen anför som moliv för atl lillståndskravel skall behållas synes snarare avse arrangemangen kring tävlingarna än förhållandena inom tävlingsområdet. Överväganden om publikens storlek och sammansättning bör vara ovidkommande vid tillståndsprövningen. - Förbundel delar inle utredningens uppfattning alt skillnaden mellan lillståndsplikl och anmälningsplikt ur anordnarens synvinkel i praktiken är liten. Så länge lillståndskravel finns, kan tillstånd vägras. Motsvarande begränsning i mötesfriheten blir inte akluell för anordnare med anmälningsplikt. Det kan därför inträffa atl en polisstyrelse vägrar tillstånd till en tävling med hänvisning till den personalbrisl som har uppstått genom att anmälningspliktiga arrangemang samtidigt kräver omfattande insatser av polispersonal. Della förhållande är oacceptabelt. - Med hänvisning till det anförda föreslår förbundel atl motortävlingar inom inhägnat område undantas från tillslåndskravet.

Liknande synpunter anförs av Svenska bilsportförbundei och Svenska racerbåtförbundet. Svenska motorcykelförbundet konstaterar med beklagande att utredningen inte har funnit det möjligt atl jämställa motorcykelsporten med andra sporter ens när del gäller tävlingar som äger rum på fasta anläggningar. Utredningens förslag att polisstyrelsen i vissa fall skall kunna medge befrielse från skyldighelen att söka tillstånd innebär emellertid enligt förbundet en avsevärd förbättring i förhållande till nuläget beträffande huvuddelen av de tävlingar som anordnas inom förbundets ram. Enligt förbundets mening skapas därigenom ett incitament för den arrangerande klubben att fullgöra sina skyldigheter beträffande ordning och säkerhet på bästa sätt. Detta kommer sannolikt att upplevas positivt och därigenom bidra till en höjd säkerhets- och ordningsnivå. Förbundet vill därför inte motsätta sig förslaget utan anser det angeläget att utredningens förslag genomförs snarast.

Rikspolisstyrelsen är av annan uppfattning än ulredningen i frågan om ett beslut om befrielse från alt söka tillstånd kan ålerkallas när som helst, utan att föreskrift därom finns i 12 § AOst. Om återkallelseinstitutet saknas i lag och det inte heller är angivet i beslutet att återkallelse kan ske, torde enligt gällande förvaltningsrättsliga principer ett myndighetsbeslut -särskilt om det är posilivi för sökanden - inle kunna ålerkallas. Med hänsyn härtill bör enligt slyrelsens mening i lagtexten anges atl beslutet kan återkallas, om skäl föreligger. I förarbelena bör som återkallelsegrunder anges bl. a. att beslutet har missbrukats och att det har utverkats genom vilseledande uppgifler. Styrelsen anför vidare att ett beslut om befrielse från tillslåndskravet är och bör vara kostnadsfritt enligt expeditionskungörelsen. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför att nu gällande tillståndskrav och anvisningar har legat till gmnd för den premiesätining som tävlingsförsäkringspoolen tillämpar. Poolen har åberopat dem vid de återförsäkringar som har varil nödvändiga.

Prop. 1979/80:17 128

Om lillsiåndskraven slopas, finns del risk för all premiesätlningen måste tas upp lill diskussion och att ålerförsäkringsgivaren därvid kommer atl begära högre premier. Detla skulle medföra ökade premier för moioriävlingsförsäk-ringen. Den befrielse från lillståndskravel som skulle kunna medges vid vissa angivna motortävlingar bör ske med beaklande av dessa förhållanden, framhåller förbundel.

3. Uppställning av föremål på gångbanor

Remissinslanserna är genomgående positivt inslällda lill ulredningens förslag om åtgärder för atl minska de risker för olyckshändelser och andra olägenheler som hinder på gångbanor medför. Ingen remissinslans avstyrker ulredningsförslagel men några framför synpunkter i vissa delfrågor.

Rikspolisstyrelsen anser att beslämmelsen atl polisslyrelsen vid sin tillståndsprövning skall ta särskild hänsyn lill gångtrafikens intresse och meddela de föreskrifter som behövs för att förhindra olyckshändelser bör tas in i 2 § AOsl i stället för i 8 § AOst som utredningen föreslår. Innehållet i beslämmelsen är mer ett tillståndsprövningsrekvisit än en ordningsföreskrift.

Trafiksäkerhetsverkel föreslår att del i föreskrifier eller anvisningar särskilt anges att gångtrafikanternas säkerhet skall beaklas vid prövning av ansökningar om tillstånd att ta uirymme på gångbana i anspråk för annat ändamål än gångtrafik. Ansökningar om tillstånd lill uppställning av försäljningsstånd, skyltskåp, trottoarserveringar och liknande anordningar på framför allt gångbanor bör enligt verkel behandlas restriktivt, när det inte är fråga om breda gångbanor där upplåtelse kan ske ulan olägenhel för gångtrafikanterna. Del kan ibland visa sig nödvändigl att byggnadsställningar tillåts inkräkta på gångbana. Tillstånd härtill bör emellertid enligt verkels mening förknippas med skyldighel att vid behov anordna tillfällig gångbana, med skyddsanordningar och uimärkningar, genom au 1. ex. intilliggande gatumark las i anspråk.

Föreningen Sveriges länspolischefer anser au polisen redan nu är skyldig alt la särskild hänsyn till gångtrafiken. Möjligen uppnår man den avsedda effekten - alt regeln lillämpas - genom att diskutera frågan i den kommande propositionen utan alt för den skull behöva utöka lagtexlen i 8 § AOst.

Kammarrätten i Göleborg framhåller atl en effektivare övervakning -som i stor ulslräckning bör kunna ske med hjälp av kommunernas personal - och information till allmänhelen är vikliga medel när det gäller att få till stånd en bätlre efterlevnad. Många torde inte känna till att tillstånd krävs för att få ställa upp containers på allmän plals. Angående den laglekniska utformningen påpekar kammarrätten att lilläggel till 28 § AOsl medför en skärpning även av påföljden vid förseelser mol 3-6 §§ AOst. Delta synes inte ha varil avsett.

Kari Gustav Jansson anför alt AOsi;s bestämmelser för gångbanor bör avse

2 V

Nuvurunde Ivdelse

Allmän plats inom stadsplanelagt område må icke begagnas för upplag eller avsijälpning eller tagas i anspråk .för försäljningsstånd, ställningar och dyUki, såframt ej tUlstånd därtiU lämnals av poUsmyndighelen. Ej heller eljesl må allmän plals, som nyss nämnls, utan tillstånd av polismyndigheten nyiijas på sätt som Icke överensslämmer med del ändamål för vilket den upplåtils eller anvisats eller som ej år allmänt vedertaget. Vad sålunda sladgas om ianspråktagande av aUmän pluts för försäljnings-ändumål skaU dock icke gälla i fråga om saluiorg och liknande plats som i vederbörlig ordning upplåtils till allmän försäljningsplats.

Innan tillstånd meddelas, skall yttrande Inhämtas från den kommunala nämnd eller styrelse, som kommunen bestämt. Därest denna avstyrker, må lillslånd ej meddelas.

Föreslagen lydelse

Allmän plats inom stadsplanelagt område får Inle användas för upplag, avsijälpning, försäljningsstånd, ställningar och Uknande utan polismyndighetens lillslånd. Sådan plats får inte heller i övrigt utan tillstånd av polismyndigheten användas pä etl sätt som inte stämmer överens med det ändamål för vilket den har upplåtits eller anvisats eller som inle är allmänt vedertaget. Tillstånd krävs dock inte för försäljning på saluiorg och liknande plats som är upplåten till allmän försäljningsplats.

Innan tillstånd meddelas, skall poUsmyndighelen Inhämta yttrande från den kommunala nämnd som kommunen har bestäml. öm denna avstyrker, .får tillstånd inte meddelas.

Vid liUslåndsprövningen skall polismyndigheien la särskild hänsyn lUl gångtrafikens intresse och om tillstånd besluias meddela de föreskrifter som

Anordnaren har all svara för att god ordning råder vid tillställningen samt är pliktig slälla sig Idl efterrätlelse de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter sådan föreskrift må avvisas.

Vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus inom inhägnat område, må rusdrycker ejförtäras annat än i samband med tillåten uiskänkning därav, såvida ej polismyndigheten med hänsyn UU särskilda omständigheter det medgiver. Rusdrycker, som ej må förtäras vid tillställningen, må ej heller förvaras i lokalen eller o platsen.

Vid meddelande av föreskrifter, som i första styckel avses, skall iakttagas, all anordnaren ej åsamkas onödig kostnad eller tillstäUningens hållande eljesl onödigt försvåras.

16 §

Anordnaren skall svara för att god ordning råder vid tillställningen och föl/a de föreskrifter om ordning och säkerhet som polismyndigheten medelår. Sådan .föreskrift får innefatta skyldighel for anordnaren all anlila förordnade ordningsvakter och annan personal.

Den som inle följer de föreskrifter som polismyndigheten har meddelai får avvisas.från tillställningen.

Vid offentlig tillställning, som äger rum inomhus eller utomhus inom inhägnat område, får sprit, vin och starköl inte drickas annat än i samband med tillåten servering av sådana drycker. Polismyndigheten.får dock om särskilda omständigheter föreligger medge att så sker. Sprit, vin och starköl som inte får drickas vid tillställningen/aV inte heller förvaras i lokalen eller på platsen.

När polismyndigheten meddelar föreskrifter om ordning och säkerhet, skall myndigheten se till alt anordnaren inte belastas med onödig kostnad och alt möjligheten all hålla tillställningen inte i onödan försvåras på annat sätt.

Prop. 1979/80:17 139

Uldrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanlräde 1979-01-25

Närvarande: f d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 1978 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för kommundepartementel Hansson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

1. lag om ändring i allmänna ordningssladgan (1956:617),

2. lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster

i vad förslagen avser ordningshållning vid offentliga lillslällningar och allmänna sammankomster.

Förslagen har föredragits inför lagrådet av hovrättsassessorn Ulf Bjurman.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådel.

Ursprungligen fanns gemensamma regler för alla slag av sammankomster i 1868 års ordningsstadga för rikets städer. Vid 1956 års reform skildes de bestämmelser som ansågs beröra församlingsfriheten som medborgeriig rättighet ul och fick plats i en särskild lag, lagen om allmänna sammankomster (LAS). Övriga regler intogs i den i adminisirativ ordning anlagna allmänna ordningsstadgan (AOst). Denna uppdelning av föreskrifterna om sammankomster på två författningar gjordes utifrån de enligl 1809 ärs RF gällande statsrättsliga principerna för brukei av lag, stiftad av konung och riksdag gemensaml, och av författning, som utfärdals av konungen ensam. Föreskrifterna i 9-21 §§ AOsl om offentliga tillställningar och de i 1-12 §§ LAS om allmänna sammankomster utformades i nära anslutning till varandra och innehöll en i stort sett parallell reglering. 1 den föreliggande lagrådsremissen fullföljs denna teknik. Deparlemenlschefen förordar sålunda, om än med vissa viktiga undantag, en fortsatt likformig reglering på området. Tillkomsten av 1974 års RF har tidigare föranlett en justering av gränsdragningen mellan offentliga lillslällningar, som behandlas i AOst, och allmänna sammankomster, som behandlas i LAS. Vissa tillställningar överfördes därvid från och med år 1977 till gruppen allmänna sammankomster.

Del statsrättsliga läget för lagstiftning på förevarande område lar anses ha avsevärt förändrats i och med 1976 års ändringar i 2 kap. RF. Den genomgripande omarbetningen av detta kapitel har lell till atl nu långl mera delaljerade regler uppställts för lagstiftning som gäller bl. a. mötesfriheten och demonslraiionsfriheten än tidigare. Här åsyftas framför allt reglerna i 12 och 14 §§ nämnda kapitel. I lagrådsremissen berör departementschefen

Prop. 1979/80:17 140

endasi del senare lagrummel men har inle närmare ingått på belydelsen av de allmänna föreskrifier för rältighetsinskränkande regler som innefattas i 12 §. Del konstitutionella utgångslägel belräffande den lagstiftning varom nu är fråga kommer atl ytterligare belysas i det följande.

Här är lillfyllesl all fastslå atl lagstiftaren har relalivi fria händer då det gäller atl utforma bestämmelser om offentliga tillställningar men atl han, då det gäller begränsningar i den grundlagsskyddade rätlen alt anordna allmänna sammankomster, har atl hålla sig inom den tämligen snäva ram som 2 kap. 1,12 och 14 §§ RF uppdrar. Då förevarande lagrådsremiss gäller endasi en delfråga, torde den nu gällande systematiken kunna bibehållas i avvaktan på de slulliga resultaten av pågående reformarbete beträffande AOsl. Den hittillsvarande parallelliteten mellan AOst och LAS synes emellertid vid en mera genomgripande omarbetning böra uppges.

Förslaget till lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617)

Ingressen

Med hänsyn till vad lagrådet föreslår i det följande bör den första att-satsen ges följande lydelse: "(e/s alt 2,12,14-17 och 27-29 §§ skall ha nedan angivna lydelse".

14 och 15 §§

Ordningsvaktsutredningen föreslår i sitt förslag till lag om ordningsvakter att polismyndigheten skall vara skyldig att, om anordnaren begär det, samråda med denne innan myndigheten fattar beslut som innebär åläggande att anlita ordningsvakter vid offentlig tillställning (se SOU 1978:33 s. 19,4 § förslag till lag om ordningsvakter, och s. 120-122). Möjligen kunde bestämmelser a v delta slag antas redan nu. Tilläggsregler om sådant samråd kan då infogas i förevarande paragrafer som nya sista stycken av förslagsvis följande lydelse:

"Belräffande skyldighet att anlita förordnade ordningsvakter skall polismyndigheten samråda med anordnaren, om denne begär del."

16 och 17 §§

I förevarande 16 § - liksom i 7§ LAS - slås fast alt anordnaren av tillställning är skyldig att svara för god ordning och all ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. I lagrådsremissen föreslås att det i 16 § skall uttryckligen utsägas alt sådan föreskrift får innefatta skyldighet att anlila förordnade ordningsvakter och annan personal.

Prop. 1979/80:17 141

En huvudregel i svensk räll får anses vara atl ordningshållning i offentliga sammanhang är en uppgifl som ankommer på det allmänna. Sådan ordningshållning föruisätter nämligen regelmässigt åtminstone möjlighet alt vid behov tillgripa tvångsmedel, vilka en enskild normalt icke får begagna mot en annan enskild och sålunda icke heller anordnaren av en tillställning eller sammankomst genlemot någon som dellar i tillställningen eller sammankomsten. Tvång mol annan får ulövas endasi av person som av offentlig myndighet givits befogenhet därtill. Sådan kompetens har, såviit nu är akluelli, dels polismän dels enskilda personer, som enligt 90 § polisinstruklionen (1972:511) har erhållil särskilt förordnande som ordningsvakter. Ordningshållning kräver därför, om full effektivitet skall kunna garanteras, medverkan av personal av angivel slag. Det framgår av remissen att en viss arbetsfördelning förutsattes mellan de båda personalgrupperna. Mera kvalificerade uppgifler av polisiär natur, såsom att förhindra brott, att ingripa när brott förövats och att övervaka trafik, bör ankomma på polis, medan för mindre krävande uppgifter ordningsvakter främst kommer i fråga.

Av det ansvar, som enligt förevarande 16 § läggs på anordnare av tillställning att sörja för ordningen vid denna, härleder lagstiftaren uppenbariigen en principiell skyldighet att bekosta polis och ordningsvakter som behöver anlitas härför. Att den, som genom att anordna en tillställning föranleder särskilda ordningshällningsproblem, sålunda får svara för kostnaderna för dessa får anses innefalta en godlagbar rättsgrundsats.

Förslagel i lagrådsremissen innebär atl, vad gäller ordningsvakter som anlitas av anordnare av tillställning, denne alltid skall svara för kostnaderna för vakterna, medan polisens koslnader för ordningshållningen vid tillställning blott i vissa fall skall utkrävas av anordnaren.

Beträffande polisens kostnader för ordningshållningen är huvudregeln i 17 § att liksom hittills polismyndigheten skall ha befogenhel att ålägga anordnaren av tillställningen au ersätta dessa kostnader. Nyheter är enligt det remitterade förslagel atl ideell förening som anordnare icke får åläggas betalningsskyldighet och att sådan skyldighet vidare får åläggas endast beträffande tillställning som anordnas i vinningssyfte.

Det föreligger emellertid en viss motsättning mellan å ena sidan den föreslagna lagtexten, som ger polismyndigheten en skönsmässig prövningsrätt att ålägga anordnaren betalningsskyldighet utom i de två särskilda fallen, och å andra sidan uttalanden i motiven, som måsle lolkas så atl anordnaren regelmässigt skall svara för kostnaderna utom i de båda nämnda fallen. Därutöver skall enligt moliven befrielse från kostnadsbetalning kunna ske blott undantagsvis. Departementschefen nämner som exempel på tänkbara undantagsfall siluationen då anordnaren är en ideell förening som icke hell uppfyller de i 53 § kommunalskallelagen angivna kriterierna eller är en organisation som kan anses jämställd med en ideell förening eller då en

Prop. 1979/80:17 142

enskild person måsie fungera som anordnare i slällel för en ideell sammanslutning som saknar rältslig handlingsförmåga.

Motiven kan knappasi läsas på annat sätl än att del är meningen all anordnare som ej är i lagen frilagen från kosinadsansvar skall åläggas ersällningsskyldighel. Möjligheten alt göra undantag sägs böra användas med återhållsamhet. Vad som sålunda framstår såsom huvudregel bör framgå av laglexlen. Från praktisk synpunkl ärdei väsentligt all anordnare av lillsiällning direkl ur AOst kan utläsa när i princip skyldighel att betala det allmännas ordningshållningskosinader vid lillsiällningen förefinns. Stadgandet bör utformas med utgångspunkt härifrån.

Som tidigare angivits ulgår det remitterade lagförslagel från alt, om polismyndigheten enligl 16 § meddelar föreskrift av innehåU au anordnaren skall anlita förordnade ordningsvakter eller annan personal, anordnaren -även om han är ideell förening eller tillställningen anordnas ulan vinningssyfte - själv skall bekosta denna ordningshållningspersonal. Givetvis får polismyndigheten inle genom att föreskriva atl anordnaren skall anlita ordningsvakter minska kostnaderna för polisbevakningen så att därigenom kostnadersom borl bäras av polisen övervältras på en anordnare, som ej kan åläggas ersätta polisens kostnader för ordningshållningen.

Vad gäller avvisningsregeln i det nya andra stycket i 16 § vill lagrådet rikta uppmärksamhelen på den oklarhet som synes råda om innebörden av gällande rätt på denna punkt (se härom ordningsvaktsutredningen SOU 1978:33 s. 67-68). Lagrådel vill för sin del framhålla att beslämmelsen i sin föreslagna form visserligen ger anordnaren en klar rätt att vägra den som ej åtlyder meddelade föreskrifier tillträde till tillställningen och au, om han redan deltar i denna, anmoda honom att avlägsna sig men däremot knappast lorde ge anordnaren rätt atl bruka våld för ändamålei. Bestämmelsen berättigar emellertid personal, som eljest är utrustad med tvångsmakl, atl bruka våld för avvisning om så behövs.

Med hänsyn till ordningsstadgeutredningens pågående arbele begränsar lagrådel sig belräffande 16 § lill att förorda en omdisponering av denna. Det föreslagna fjärde slycket, som nära anknyter till första slycket, bör uppflyttas och bli andra slyckel. Lagrådsremissens andra och iredje stycken, som gäller icke i första hand anordnaren ulan de i lillsiällningen dellagande, blir då iredje och fjärde styckena i paragrafen.

Vad angår 17 § torde den med beaktande av vad ovan anförts kunna ges följande lydelse:

"Den som anordnar offentlig tillställning i vinningssyfte skall ersätta polisens kostnader för ordningshållning som föranleds av tillställningen. Delta gäller dock icke om anordnaren är ideell förening hänförlig under 53 § 1 mom. första stycket e) kommunalskallelagen (1928:370) eller om eljesl särskilda skäl föreligger för befrielse från ersällningsskyldighel.

Polismyndigheien beslutar om ersältningsskyldighet med tillämpning av

Prop. 1979/80:17 143

föreskrifter som regeringen meddelar om hur kostnaderna för ordningshållningen skall beräknas. Därvid får det högsta belopp som kan ha fastställts enligt 17 a § ej överskridas."

Med den utformning lagrådet sålunda föreslagit regeln om ersättningsskyldighet i 17 § skola erhålla, blir det vid tillämpningen huvudsakligen fråga om bedömningar av rättslig natur. Anordnaren är pliktig betala polisens kostnader beräknade efter i förväg fastställda normer under vissa förutsätlningar. All klarlägga vad som är vinningssyfte och huruvida en sammanslutning är sådan ideell förening som anges i lagen är spörsmål vä) ägnade för domstolsprövning. Avsteg från huvudregeln kan visseriigen göras på grund av särskilda skäl, men dessa har exemplifierats i motiven och rättstillämpningen på denna punkt torde icke komma att innefatta ett större mått av skönsmässig prövning än som eljest brukar anförtros domstolar. Enligl gällande principer för förvaltningsdomstolarnas kompetens bör besvär över beslut i fråga om ersättningsskyldighet enligt 17 § prövas av förvaltningsdomstol.

Lagrådet förordar sålunda ett tillägg till 27 § tredje stycket om att talan mot länsstyrelses beslut rörande ersättningsskyldighet enligt 17 § skall föras hos kammarrätten.

Med anledning av de ändringar som föreslås i 16 § bör hänvisningen i 29 § tredje stycket lill 16 § andra stycket avse fjärde stycket av samma paragraf

32 §

Enligt denna paragraf kan anordnare av offentlig tillställning åläggas betalningsskyldighet mot det allmänna om han åsidosätter vissa förpliktelser enligt AOst. I huvudsak är det fråga om försummelser som också är straffbara enligt 29 §. Anordnare som är fysisk person kan därför drabbas både av straff och av ersättningsskyldighet enligt denna paragraf Om anordnaren är juridisk person kan denna åläggas ersättningsskyldighet, medan straff kan utkrävas av fysisk person som svarar för den juridiska personens handlande. Vad som har uppburits i avgifter eller eljesl i ersättning för bevistande av tillställningen kan förklaras förverkat enligt 30 § andra stycket.

Ersättningsskyldighet kan ifrågakomma i två typer av silualioner, dels då ansökan eller anmälan inte har gjorts i rätt lid (första meningen) dels då anordnaren inte har följt meddelade föreskrifter rörande ordning och säkerhel (andra meningen). I sistnämnda fall avser ersättningsskyldigheten endast den kostnad för ordningshållning som har föranlelts av underiätenhelen. En skyldighet att ersätta sådan kostnad påminner närmast om etl skadeståndsansvar och synes i och för sig inte ge anledning till erinran.

Även i det fall som avses i första meningen kan polisens kostnader för ordningshållning till viss del vara orsakade av anordnarens underiåtenhet alt

Prop. 1979/80:17 144

följa gällande bestämmelser. Kostnaderna kan sålunda tänkas ha blivit högre än som normalt skulle ha varil fallet, exempelvis därför alt exlra personal måsi tillkallas med kort varsel eller därför att polispersonal måst utnyttjas för ordningshållning som anordnaren annars skulle ha ålagls all själv svara för genom anlitande av ordningsvakter. Av skäl som har anförts i anslulning lill paragrafens andra mening har lagrådet ingen erinran i sak mot att anordnaren kan åläggas ersättningsskyldighet för kostnader av detta slag.

Regeln i första meningen är emellertid inte begränsad lill sådana kostnader som nu har angetts utan öppnar möjlighet atl ålägga anordnaren ersättningsskyldighet för alla polisens kostnader för ordningshållning i samband med tillställningen. Till den del ersättningsskyldigheten sålunda går utöver de merkostnader som har orsakats av anordnarens underlåtenhet att iakttaga föreskriven lid får påföljden karakiären av en straffsanktion. Enligl departemenlschefen innebär påföljden visseriigen endasi att anordnaren går miste om koslnadsbefrielse. Denna beskrivning synes emellertid inle helt rättvisande när del är fråga om att ålägga enskild skyldighet att betala för viss offentlig verksamhet som annars skulle ha bekostats av del allmänna.

Under senare år har för olika lagöverträdelser införts nya lyper av ekonomiska sanktioner, vilka ocksä kan drabba juridisk person. Som exempel kan nämnas skattetillägg och förseningsavgift enligt 116 a och 116c§§ taxeringslagen (1956:623) saml de skilda slag av avgifler som kan tas ut enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Del är i dessa fall fråga om belopp som är absolut eller relativt bestämda i lagen, och denna anger också under vilka omständigheter nedsättning eller eftergift kan komma i fråga.

Storieken av det belopp som skall betalas enligt den nu föreslagna paragrafen är inte angiven på annat sätt än att del av bestämmelsen framgår, alt beloppet inte får överstiga de kostnader för ordningshållning som faktiskt har föranlelts av tillställningen. Dessa koslnader kan variera i hög grad, beroende på tillställningens arl och omständigheterna i övrigt. Inom den ram som sålunda dras upp har den prövande myndigheten full frihel all efter eget skön avgöra hur mycket anordnaren skall åläggas atl betala. Ersättningsskyldighetens anknylning lill de fakliska kostnaderna gör alt försummelser som ter sig ganska likvärdiga kan föranleda sanktioner av myckel varierande kännbarhel. Härtill kommer att det vid tillställning som anordnas i vinningssyfte av annan än ideell förening redan av huvudregeln i 17 § följer att anordnaren kan åläggas all ersätta samlliga polisens koslnader för ordningshållning som föranleds av tillställningen. Skulle ansökan eller anmälan i sådant fall ha inkommit för sent men beslul ändå hinna meddelas före tillställningen, torde eventuella merkostnader som föranleds av förseningen böra beaklas redan vid fastställande av maximibelopp enligt 17 a §. Av det anförda följer att den som enligl 17 § blivit förpliktad atl ersätta polisens koslnader för ordningshållning inle kan åläggas någon ylterligare betalningsskyldighet enligt sanktionsregeln vid underiåtenhet atl göra ansökan eller anmälan i rätl tid. För en viss kategori anordnare kommer med andra ord

Prop. 1979/80:17 145

någon påföljd enligl denna regel över huvud taget inte i fråga för sådan underlåtenhet.

En sanklionsregel som leder lill så godtyckliga resultat som den nu föreslagna kan svåriigen godtas. Lagrådel vill därför föreslå atl regeln begränsas till att avse sådana merkostnader som blir en följd av anordnarens underlåtenhet att följa de föreskrifier som gäller. Om man anser sig behöva effektivare medel än straffbestämmelserna i 29 § för att upprätthålla respeklen för gällande regler om tid för ansökan och anmälan, synes ell syslem med normerade avgifler för försenad eller ulebliven ansökan eller anmälan vara all föredra.

Om ersällningsskyldigheten begränsas i enlighet med vad lagrådel föreslår, synes bestämmelsen böra ulformas på sådant sätt att full ersällning för inerkoslnaden i princip skall ulgå. Nedsättning eller eftergift bör emellertid kunna medges om del föreligger särskilda skäl. Härigenom blir det möjligt au anpassa påföljden till försummelsens beskaffenhet.

Det remitterade förslagel innebär att beslut enligl paragrafen skall meddelas av polismyndigheten. Talan mol dess beslul förs enligl 27 § första Slyckel hos länsslyrelsen, vars beslut enligt Qärde stycket i samma paragraf kan överklagas lill regeringen. Med hänsyn till sanktionsregelns karaktär bör emellertid uirymme ges för en domstolsprövning. Då fråga i själva verket är om ell skadeståndsliknande ersättningsanspråk, synes principiella skäl tala för atl prövningen borde ske i ell partsförfarande inför allmän domstol. Prakliska hänsyn lalar dock med viss styrka för att polismyndigheten får besluta i saken i första instans och atl frågan försl besvärsvägen skall kunna bringas under domstols prövning. Delta kan uppnås genom en föreskrift att talan mot länsslyrelsens beslut skall föras hos kammarrätten.

På grund av det nu anförda föreslår lagrådel att paragrafens första mening ges följande lydelse: "Om anordnaren inte har gjort ansökan enligl 14 § eller anmälan enligt 15 § eller inte har fullgjort sådan skyldighet inom lid som anges i dessa paragrafer och beslul enligt 17 a § på grund därav inte har kunnat meddelas före tillställningen, skall polismyndigheten ålägga honom att ersätta polisens kostnader för ordningshållning som har föranletts av tillställningen, i den mån kostnaderna beror på anordnarens underiåtenhet atl fullgöra sin nämnda skyldighel."

Vidare föresläs att i andra meningen ordet "får" byts ut mot "skall" samt att lill paragrafen fogas elt andra stycke av följande lydelse:

"Ersättningsskyldighet enligt försia slyckel får nedsättas eller efterges om särskilda skäl föreligger."

Om vad lagrådet föreslagit här och vid 17 § beaklas bör 27 § tredje stycket ges följande lydelse:

"Mol länsstyrelses beslut om föreläggande av .vite eller om ersättningsskyldighet enligt 17 eller 32 § föres talan hos kammarrätlen genom besvär."

10 Riksdagen 1979/80. Isaml. Nr 17

Prop. 1979/80:17 146

Om sålunda ändring görs i 27 § bör i samband därmed hänvisningen i andra styckel ändras att avse kommunallagen (1977:179).

Enligt 27 § femte stycket länder beslut enligl AOst av polismyndighet, länsstyrelse eller kammarräll lill efterrättelse utan hinder av besvär såvida ej annoriunda förordnas. Då delta med hänsyn till beslutets sanktionskaraktär ej bör gälla beslul om betalningsskyldighet enligl 32 § vill lagrådet föreslå au följande tillägg göres till 27 § femte stycket: "Detta gäller dock ej beslul om ersättningsskyldighet enligt 32 §."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster

5 och 6 ;;§

Under hänvisning till vad som anföres vid 14 och 15 §§ AOst och nedan vid 7 och 8 §§ kunde övervägas all till förevarande paragrafer lägga nya sista stycken av följande lydelse:

"BeträlTande skyldighet att anlita förordnade ordningsvakter vid konsert skall polismyndigheten samråda med anordnaren, om denne begär del."

7 och 8 §§

Det i lagrådsremissen framlagda förslagel till ändrad lydelse av förevarande paragrafer innebär i sak framför allt all det uttryckligen anges att polismyndigheten kan i föreskrift föranordnare av allmän sammankomst ålägga denne atl för ordningshållningen vid sammankomsten anlila förordnade ordningsvakter och annan personal. Hur rättsläget är på denna punkt enligt nu gällande rält framstår icke som fulll klart.

Del ligger närmast till hands att uppfatta förbudei i 8 § att ålägga anordnaren atl bekosta ordningshållningen som ett förbud också att enligt 7 § utfärda föreskrift för anordnare att anlita ordningsvakter, som denne skall betala. Motiven synes stödja denna uppfattning (prop. 1956:143 s. 209-213). Lagrådsremissen förefaller emellertid återspegla den uppfattningen att polismyndighet kan meddela föreskrift rörande allmän sammankomst av innebörd au anordnaren har alt anlita ordningsvakter på egen bekostnad. 1 specialmotiveringen till 8 § sägs också att den föreslagna ändringen närmasl är av redaklionelll slag.

Om nuvarande praxis finns vissa upplysningar i del i lagrådsremissen intagna belänkandel av ordningsstadgeutredningen (DsKn 1978:2, Bilaga 1, tabell J). Därav framgåratt under 1977 intill den 1 oktober, dvs. efter det atl teaterföreställningar, konserter, biografföreslällningar m. m. överförts till gruppen allmänna sammankomster, endasi två ordningsvakter utnyttjats för ordningshållning vid sammankomst och då vid konsert eller musikfeslival. Under senare halvåret 1976 anges på samma siälle två ordningsvakter ha

Prop. 1979/80:17 147

begagnats för ordningshållning vid politiskt möte. Av intresse i sammanhanget är också upplysningarna i ordningsvaktsutredningens betänkande (SOU 1978:33 s. 250). Där uppges att det i inget av 12 av utredningen tillfrågade polisdistrikt förekommit att anlitande av ordningsvakter föreskrivits beträffande teaterföreställningar och biografföreställningar. Vidare redovisas alt sådan föreskrift meddelats rörande konserter "ibland" i fyra distrikl och "aldrig" i de övriga åtta distrikten.

Enligt lagrådets mening är det önskvärt att rättsläget på förevarande punkt klariäggs genom författningsändring. Förslaget i lagrådsremissen är så utformat atl förbudei i 8 § begränsas all uttryckligen gälla endast polisens koslnader för ordningshållning och att, som redan nämnts, ett tillägg görs till 7 § om rätt för polismyndighet atl i föreskrift rörande allmän sammankomst ålägga anordnaren av denna att anlita förordnade ordningsvakter och annan personal.

Det framlagda förslaget kräver i första hand ett ställningstagande till frågan om tillägget till 7 § kan anses grundlagsenligt. Detta gäller här närmasl räckvidden av reglerna i 2 kap. RF om mötesfrihet och demonstrationsfrihel.

Enligt 2 kap. 1 § första styckel 3 och 4 RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad mötesfrihet och demonstrationsfrihel. Enligt definitionen i punkt 3 innebär mötesfrihet frihet bl. a. att anordna sammankomst för upplysning, meningsyllring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnäriigt verk och enligt definitionen i punkt 4 demonstrationsfrihel frihel alt bl. a. anordna demonstration på allmän plals. Inskränkningar i dessa friheter får göras i vissa fall enligt regler i 2 kap. 12 och 14 §§ RF. Enligt det senare lagmmmet får nämnda båda friheter begränsas endast av hänsyn till vissa bestämda intressen, nämligen lill rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen, till trafiken eller för att motverka farsot. Vidare gäller enligt det förra lagrummet att en begränsning i mötes- eller demonslraiionsfriheten aldrig får gä utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får enligl samma paragraf icke heller sträcka sig så långt att den blir ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar

Då det i LAS talas om allmän sammankomst, innefattar begreppet enligt definitionen i 1 § LAS, utom sammankomster enligt 2 kap. 1 § försia stycket 3 RF, även demonstrationer.

Av vad nyss sagts framgåratt det enligt RF är fullt lillåtligt att stifta lag som medger inskränkningar i mötes- eller demonslraiionsfriheten för att trygga ordning och säkerhet vid sammankomsten. Sådan lag kan ha varierande innehåll. En form av inskränkning är att lägga ansvarel för ordning och säkerhet vid sammankomst på anordnaren och därvid underförstå atl, om anordnaren ej går i land med uppgiften, sammankomsien ej fr äga rum. Tillstånd att hålla sammankomst kan sålunda förenas med sä stränga

Prop. 1979/80:17 148

ordnings- och säkerhetsföreskrifter all sammankomsien ej kan genomföras. Exempel på sådan föreskrift är au anordnaren vid sammankomsten skall anlita och bekosla ordningspersonal lill belydande antal.

Sammankomst och demonsiraiion är enligl RF omfaUande begrepp. Till sammankomst hänförs bl.a. varje möte för upplysning och varje föreställning med framförande av konstnärligt verk. Alla dylika sammankomster ulgör icke i normalfallet led i den fria åsiktsbildningen, vilken är särskilt skyddsföremål enligl den nyss återgivna regeln i 2 kap. 12 § andra stycket RF. Konserter och biografföreslällningar framslår blott undanlagsvis som opinionsbildande i samhällsfrågor. Inskränkningar i mötesfrihet beträffande dessa i form av föreskrift alt anlita ordningsvakter kan därför normalt icke bli någol hol mot åsiktsbildningen i här angiven mening.

Man lorde böra ulgå från den grundläggande bedömningen att ett åläggande att bekosla ordningshållning med ordningsvakter vid sammankomst kommer atl för en möiesanordnare utan större ekonomiska resurser lätt bli likvärdigt med etl förbud mol sammankomsien och att därmed ett hot mot den fria åsiktsbildningen kan uppstå. Försiktigheten bjuder därför att lagstiftaren avstår från lagregler som förpliktar anordnaren av sammankomst atl anlita ordningsvakter belräffande sådana slag av sammankomster, vilka regelmässigt ulgör led i åsiktsbildningen. Vanskligheter uppkommer då det blir fråga om att dra en gräns mellan sådana sammankomster som regelmässigt är av opinionsbildande art och sådana som inte är av detta slag. Ställd inför motsvarande problem vid utformningen av 8 §, dvs. frågan om skyldighet atl ersälla polisens koslnader, har departementschefen funnit det mycket svårt "all i författning dra en från alla synpunkter godlagbar gräns mellan de sammankomster som aldrig bör vara förenade med kostnadsansvar och de sammankomster där etl sådant skulle kunna komma i fråga". Han har därför vad gäller 8 § avstått från en sådan gränsdragning.

Det skulle otvivelaktigt ligga närmasl till hands atl inla motsvarande ståndpunkt då det nu gäller den indirekta form för åläggande av ordnings-hållningskostnad som föreskrift att anlita ordningsvakter på egen bekoslnad Ulgör. Kan anordnaren icke åläggas att direkt belala ordningshållningspersonal, bör han icke heller kunna få eu sådanl åläggande på indirekt väg. En ny situation har emellertid inträtt sedan från och med år 1977 allmänna sammankomster för framförande av konstnäriigt verk - också sådana som anordnas i vinningssyfte - hänförts under LAS. Härigenom har ett behov uppkommit av att -om än i begränsad omfaUning - kunna pålägga anordnare av t. ex. popgalor och musikfestivaler vissa ordningshållningskosinader i form av skyldighel alt anlita ordningsvakter. Ordningsvaktsutredningen har utifrån prakliska erfarenheter kommil fram till all ordningshållning genom ordningsvakter är försvarlig vid konserter.

Enligl lagrådels mening slår man nu närmast inför valet all antingen överhuvud icke lillåia föreskrifier om anlitande av ordningsvakter beträf-

Prop. 1979/80:17 149

fande allmänna sammankomster eller tillåta sådana för en klart avgränsad grupp sammankomster av vanligen icke opinionsbildande art. Med hänsyn till föreliggande prakliska behov synes del, om del senare alternativet väljes, lämpligast all följa ordningsvaklsuiredningens linje och begränsa regeln lill all gälla konserter. Ell sådant alternativ kan inle anses slå i strid med de berörda grundlagsreglerna. Då en dylik ordning närmast synes innebära ett lagfästande av rådande praxis är lagrådel benäget all förorda denna ordning i avvaklan på en allmän omprövning av hela frågan om användning av ordningsvakter och den lagreglering av detta rättsområde, som kan bli en följd av ordningsvaklsuiredningens förslag.

Lagrådet vill understryka betydelsen av ett försiktigt bruk av en regel av della slag. Det bör icke ifrågakomma att begagna möjligheten vid konserter av traditionellt slag eller vid konserter med opinionsbildande syfie. Möjlighelen bör reserveras för kommersielll inriktade sammankomster med särskilda ordningshällningsproblem. Även i dessa fall måsie dock mölesfrihelen vara en vägledande synpunkt vid polismyndighelens bedömning.

Lagrådets slåndpunklslagande såvitt nu är i fråga avser blott förordnade ordningsvakter. Vid särskilda slag av sammankomster kan del vara nödvändigt av säkerhelshänsyn att polismyndigheten föreskriver medverkan t. ex. av brandpersonal eller säkerhetskontrollanter av olika typer. Sådana föreskrifter är givelvis atl anse som lillålliga ur grundlagssynpunkt.

För alla föreskrifter om ordning och säkerhet vid sammankomst gäller bestämmelser i 2 kap. 12 § andra styckel RF om atl en begränsning i möles-eller demonslraiionsfriheten icke får gå ulöver vad som är nödvändigl med hänsyn till ändamålet med föreskriften, likaså att den ej får bli lill ett hol mol den fria åsiktsbildningen. Denna grundsats torde böra komma lill klarare uttryck i laglexlen än vad den hittillsvarande avfattningen ger vid handen. Lämpligen kan lagtexten utformas i direkt anslutning till grundlagssiadgan-det.

Någon regel om att anordnaren skall efterkomma de för sammankomsten lämnade föreskrifterna erfordras ej,då försummelse härvidlag är straffbelagd enligt 15 §.

Vad beträffar den mera allmänna frågan om ansvaret för ordningen vid sammankomsien innebär lagrådsremissen icke någon ändring i förhållande lill vad nu gäller. Anordnare föreslås även framgent skola svara för atl god ordning råder vid sammankomsten.

Regeln i 2 kap. 1 § RF om att varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad mötes- och demonstrationsfrihel får anses innebära en förpliktelse för närmast polisen att tillse att möten och demonstrationer kan genomföras ur ordningssynpunkl. Denna det allmännas övergripande skyldighel ligger t. ex. bakom regeln i 10 § första stycket att polisen icke får tillgripa upplösning av sammankomst förrän andra åtgärder visal sig otillräckliga för att återställa ordningen eller bereda skydd för de tillstädes-

Prop. 1979/80:17 150

varande. Att inom ramen fördetta vida samhällsåliggande pålägga anordnare ett förstahandsansvar för ordningen vid hans sammankomst kan icke föranleda någon erinran från gmndlagssynpunkt.

Beträffande bestämmelsen om avvisning av den, som icke följer polismyndighetens föreskrifter, vill lagrådet hänvisa till vad lagrådet säger därom vid 16 och 17 §§ AOst. Bestämmelsen om avvisning bör placeras i elt särskilt stycke sist i 7 §.

En lagregel av det slag som 8 § innehåller om att polismyndighet ej fär ålägga enskilda att betala det allmännas kostnader i visst fall är i och för sig onödig. Med hänsyn till den debatt som hithörande frågor väckt kan del dock vara moliverat all låla allmänheten få en upplysning om rättsläget. En regel härom bör då få en positiv form och ange vem som bär kostnaderna.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådel att 7 och 8 §§ ges följande lydelse:

"7 § Anordnaren skall svara för att god ordning råder vid sammankomsten.

Polismyndigheten får meddela föreskrifter om ordning och säkerhet vid sammankomsten. Föreskrift får icke gå ulöver vad som är nödvändigt med hänsyn till dess ändamål eller utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Endast i fråga om konsert får föreskrift innefatta skyldighet all anlita förordnade ordningsvakter.

Den som inle följer de föreskrifter som polismyndigheten har meddelat får avvisas från sammankomsten.

8 § Polisens koslnader för ordningshållning vid sammankomst skall slanna på statsverket."

Prop. 1979/80:17 151

Uldrag
KOMMUNDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1979-09-06

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Wikström, Friggebo, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, Winlher, De Geer, Cars, Tham, Bondeslam

Föredragande: stalsrådel Hansson

Proposition om ordningshåUning vid offentliga tillställningar m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:617),

2. lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster,

i vad förslagen avser ordningshållning vid offentliga lillslällningar och allmänna sammankomster.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

14 och 15 §S AOsl sami 5 och 6 §§ LAS

Enligt lagrådel bör del övervägas att i dessa paragrafer införa regler om skyldighet för polisstyrelsen alt, om anordnaren begär del, samråda med denne, innan styrelsen fattar beslut som innebär åläggande för anordnaren att anlita förordnade ordningsvakter. Lagrådel hänvisar till att förslag av denna innebörd har lagts fram av ordningsvaktsutredningen i betänkandet (SOU 1978:33) Ordningsvakter.

Av ordningsvaktsutredningens betänkande (s. 117) framgår att samråd av detta slag förekommer - i större eller mindre utsträckning - utom i några enstaka polisdistrikt. I vissa polisdistrikt sker samråd endast med anordnare av större tillställningar, när etl nytt nöjesetablissemang öppnas, när problem har uppstått eller när annan särskild anledning lill samråd förekommer. I andra polisdistrikt sker samråd regelmässigt.

Ordningsstadgeutredningen framhåller i siu betänkande (s. 60) att de åtgärder för att upprätthålla ordning och säkerhet som anordnaren föreslår i många fall torde komma att anses tillräckliga. När så inte är fallet eller om

I Beslul om lagrådsremiss fallal vid regeringssammanträde den 30 november 1978.

Prop. 1979/80:17 152

yllerligare uppgifler behövs för all polisslyrelsen skall kunna göra sin bedömning, bör polisstyrelsen enligl ulredningen konlakla anordnaren och diskulera frågan. Utredningen konstaterar atl sådana muntliga kontakter som regel förekommer redan nu. Ulredningen anser alt polisstyrelserna alltid bör sträva efier atl göra förfarandel så enkell som möjligi.

1 lagrådsremissen framhöll jag att det, om ordningsstadgeutredningens inlenlioner i fråga om smidig och enkel handläggning följs, inle behöver befaras atl prövningsförfarandet blir tungrott. Jag avsåg därvid bl. a. samråd av det slag som lagrådet syflar på. Jag har således samma grundinställning som lagrådel, nämligen att samråd skall äga rum när en anordnare bedömer det som önskvärt. Jag har av chefen för juslitiedeparlementel erfaril att ordningsvaklsuiredningens förslag om samrådsskyldighet har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Det kan därför inte anses föreligga hinder mot atl, i enlighel med vad lagrådel förordar, genomföra förslagel redan nu. Samrådsskyldighelen bör emellertid inte avse bara frågan om anlilande av förordnade ordningsvakter. All samråd sker kan vara angelägel också när del gäller innehållei i övrigl i polisstyrelsens föreskriflerom ordning och säkerhet vid lillsiällningen eller sammankomsten. Samrådsskyldighet bör inle föreligga, när samråd är uppenbart obehövligt, t. ex. när polisstyrelsen avser att besluta föreskrifter som i ston seii stämmer överens med anordnarens förslag. Jag förordar därför att del föreskrivs att polisslyrelsen skall samråda med anordnaren, om denne begär del och det inte är uppenbart obehövligt, innan slyrelsen meddelar föreskrifier om ordning och säkerhel. Bestämmelser av detla slag bör enligl min mening tas in i 16 AOst resp. 7 § LAS, som innehåller andra regler om ordnings- och säkerhetsföreskrifter, och inte i 14 och 15 §§ AOst resp. 5 och 6 S§ LAS.

Enligt min mening bör det ankomma på polisstyrelsen atl bestämma formen för samrådet. 1 fiertalet fall bör del liksom hiuills vara fulll tillräckligl med ell inforinellt telefonsamtal. När del gäller arrangemang som kan beräknas medföra omfattande insatser för att tillgodose kraven på ordning och säkerhet, torde däremot etl sammanlräde mellan anordnaren och företrädare för polisstyrelsen komma all behövas. Möjligheten atl ordna etl sådanl sammanträde är dock beroende av att anordnaren kommer in med sin ansökan eller anmälan i god tid.

16 § AOst och 7ij LAS

Enligt vad som föreslås i lagrådsremissen skall i dessa paragrafer föreskrivas bl. a. alt föreskrifter om ordning och säkerhet vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster får innefatta skyldighel för anordnaren att anlita förordnade ordningsvakter och annan personal. Dessa bestämmelser bör ses mol bakgrund av de föreslagna bestämmelserna i 17 § AOst och 8 i; LAS. Förslaget innebär i den delen att skyldighet att ersätta polisens kostnader för ordningshållning kan åläggas endasi i fråga om lillsiällning som

Prop. 1979/80:17 153

anordnas i vinningssyfie och all en ideell förening aldrig kan åläggas sådan skyldighel. Liksom hiuills skall den som anordnaren allmän sammankomst inie kunnu åläggas all ersälla polisens koslnader för ordningshållning.

Enligl lagrådels mening får del anses innefatta en godtagbar rättsgrundsals att den som genom alt anordna en offentlig tillställning föranleder särskilda ordningshällningsproblem fårsvara för kostnaderna för dessa. Lagrådet har alltså inte hafi något au invända mot föreskriften atl den som anordnar en offentlig tillställning skall kunna åläggas alt anlita förordnade ordningsvakter och annan personal.

Det nuvarande rättslägel i fråga om möjligheten att ålägga en anordnare av en allmän sammankomst all anlita förordnade ordningsvakter och annan personal framstår enligt lagrådet inte som fullt klart. Enligt lagrådets mening är det önskvärt all rättsläget klariäggs genom en författnirigsändring. Lagrådet går därefter in på frågan om del förslag som läggs fram i lagrådsremissen är förenligt med bestämmelserna i 2 kap. regeringsformen (RF) om mötesfrihet och demonstrationsfrihet.

Lagrådet anför att det enligt RF är fullt tillåtligt att stifta en lag som medger inskränkningar i mötes- och demorstrationsfriheten för att trygga oi'dning och säkerhel vid sammankomsten. En form av inskränkning är enligt lagrådet au lägga ansvaret för ordning och säkerhet vid sammankomsten på anordnaren och därvid underförstå atl sammankomsien inte får äga rum,om anordnaren inte går i land med uppgiften. Man torde enligt lagrådet bÖra ulgä från att ett åläggande att bekosta ordningshållning med ordningsvakter vid en sammankomst fören möiesanordnare utan större ekonomiska resurser lätt kan bli likvärdigt med ett förbud mol sammankomsten och att därmed ett hot mot den fria åsiktsbildningen kan uppstå. Försiktigheten bjuder därför att lagstiftaren avstår från lagregler som förpliktar anordnaren atl anlita ordningsvakter vid sådana sammankomster som regelmässigt utgör ett led i åsiktsbildningen. Genom att allmänna sammankomster för framförande av kostnäriiga verk fr. o. m. år 1977 har hänförts under LAS har emellertid enligt lagrådet uppkommit ett behov av alt kunna ålägga anordnare av t. ex. popgalor och musikfestivaler vissa ordningshållningskosinader i form av skyldighet atl anlila ordningsvakter.

Lagrådet anser att man står inför valel atl antingen över huvud inte tillåta föreskrifier om anlitande av ordningsvakter vid allmänna sammankomster eller tillåta sådana för en klart avgränsad grupp sammankomster som vanligen inle är av opinionsbildande art. Med hänsyn till det praktiska behov som föreligger synes det, om det senare alternativet väljs, lämpligast att begränsa regeln till att gälla konserter. En sådan regel kan enligt lagrådet inte anses stå i strid med grundlagsreglerna. Lagrådet understryker belydelsen a v elt försiktigt bruk av en regel av detla slag. Den bör inte begagnas vid konserter av traditionellt slag eller vid konserter med opinionsbildande syfle. Möjligheten bör reserveras för kommersiellt inriktade sammankomster med särskilda ordningshällningsproblem. Även i dessa fall mäste dock enligt

Prop. 1979/80:17 154

lagrådets mening mölesfrihelen vara en vägledande synpunkl vid polisstyrelsens bedömning. Lagrådet framhåller att de redovisade synpunkterna avser bara förordnade ordningsvakter. Föreskrifter om medverkan av t. ex. brandfjersonal eller säkerhetskontrollanter av olika typer är enligt lagrådet givelvis all anses som tillåtliga ur grundlagssynpunkt.

Föregen del villjag framhålla att även förslaget i lagrädsremissen utgår från att en möjlighet atl föreskriva skyldighet att anlila förordnade ordningsvakter vid allmänna sammankomster bör utnyttjas endast för kommersiellt inriktade sammankomster som erbjuder särskilda ordningshällningsproblem. Behovet av en sådan möjlighet är, som också framgår av vad lagrådet anför, mest påtagligt i fråga om s. k. popgalor och liknande artangemang. När det gäller sammankomster av detta slag-vilka ofta är kommersiellt inriktade och kräver särskild personal för ordningshållning - är det enligt min mening inte tillfredsställande atl del allmänna får svara för kostnaderna för sädan ordningshållning som kan anförtros åt annan personal än polismän. Ett molsvarande behov kan emellertid föreligga också i fråga om andra sammankomster. Härtill kommer att polisens kostnader för ordningshållning vid sammankomster redan enligl vad som föreslogs i lagrådsremissen aldrig skall kunna tas ul av anordnaren. Från principiell synpunkl kan också invändningar riklas mol en ordning som innebär atl skillnad görs mellan konserter och andra sammankomster när det gäller möjligheten atl föreskriva skyldighet atl anlita förordnade ordningsvakter. En sådan gränsdragning kan också leda till praktiska problem bl. a. vid s. k. blandade sammankomster.

Trols de betänkligheter som jag nu har redovisat vill jag med hänsyn till vad lagrådet har anfört föreslå att möjligheten att föreskriva skyldighet för den som anordnar en allmän sammankomst att anlita förordnade ordningsvakter begränsas till att gälla konserter. Jag vill framhålla att detta ställningslagande i och för sig inte innebär att det blir förbjudet för en anordnare att på eget initiativ anlita förordnade ordningsvakter förordningshållning vid andra sammankomster.

Lagrådet anser att den nuvarande bestämmelsen i 7 § andra stycket LAS om att del vid meddelande av ordnings- och säkerhetsföreskrifter skall iakttas "att anordnaren ej åsamkas onödig kostnad eller sammankomstens hällande eljest onödigt försvåras" bör ersättas av en regel som är utformad i direkt anslutning till 2 kap. 12 § andra styckel RF. På denna punkt kan jag inte ansluta mig till lagrådets uppfaUning. Bestämmelsen i 2 kap. 12 § andra stycket RF reglerar de begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna som får göras i lagar och andra förfauningar. Den har pä grund härav fåu en tämligen allmän avfattning och den kompletteras också av vissa andra lagrum i 2 kap. RF. Den nuvarande bestämmelsen i 7 § andra stycket LAS ger enligt min mening ett mera konkret utformat skydd för mötes- och demonslraiionsfriheten än en regel som är utformad enligt lagrådels förslag. Jag anser därför alt den nuvarande beslämmelsen bör behållas. Som föreslogs i lagrådsremissen bör dock både denna bestämmelse och molsvarande regel i

Prop. 1979/80:17 155

16 § AOst moderniseras i språkligt hänseende.

Som lagrådet anför är det inte nödvändigt att föreskriva au anordnaren skall följa polisstyrelsens föreskrifter. I stället bör det såväl i 7 § LAS som i

16 § AOst uttryckligen anges att polisstyrelsen får meddela föreskrifter om
ordning och säkerhet.

Lagrådel framhåller alt avvisningsregeln i 16 § AOsl visseriigen ger anordnaren en klar rätt att vägra den som inte åtlyder polisstyrelsens föreskrifter tillträde till tillställningen elleratt anmoda honom atl avlägsna sig men däremot knappast rätt atl bruka våld för ändamålet. Bestämmelsen berättigar emellertid enligl lagrådet personal som är utrustad med tvångsmakt att bruka våld, om det behövs. Jag vill tillägga atl det av 24 kap. 1 § brottsbalken följer att anordnaren utan att riskera ansvar i princip kan med våld hindra en person från att olovligen, dvs. trots besked att han inte får komma in, tränga in i rum m. m. och med våld avlägsna den som har trängt in olovligen.

Utöver vad jag nu har angett bör vissa redaktionella ändringar i förhällande till förslaget i lagrådsremissen göras i 16 § AOsl och 7 § LAS. Som tidigare nämnts bör bestämmelser om polisens skyldighet au samråda med anordnaren innan ordningsföreskrifter meddelas också tas in i dessa paragrafer.

17 § AOst och 8 § LAS

Bestämmelserna i 17 § AOst bör i allt väsentligt utformas enligt lagrådets förslag. Jag biträder ocksä lagrådets förslag att talan mot länsstyrelsens beslut om ersättningsskyldighet enligt 17 § skall föras hos kammarrätten. Detta föranleder ändring i 27 §.

Jag kan däremot inle ansluta mig till lagrådets förslag i fräga om utformningen av 8 § LAS. Paragrafen bör enligt min mening ges en lydelse som anknyter till lydelsen av 17 § förstastycket AOst, vilket också föreslogs i lagrädsremissen.

17 b § AOsl (i lagrädsremissen 32 §)

Enligl nuvarande bestämmelser i 17 § AOst kan den som anordnar en offentlig tillställning åläggas au bekosta ordningshållning genom polispersonal och förordnade ordningsvakter. Riksdagen har satt i fräga om avgift skall få krävas när fråga är om ideellt inriktade offentliga tillställningar. Farhågor har emellertid säväl under riksdagsbehandlingen som i remissvar över ordningsstadgeutredningens betänkande uttryckts för att anordnare, om kostnadsbefrielse medges, skulle underiåta att fullgöra de ordningshållnings-uppgifter som även därefter skall ligga pä dem. I utredningsförslaget och i lagrådsremissen föresläs regler som avses hindra att så sker. Dessa innebär bl. a. att det på förhand skall fastställas hur kravet på ordning och säkerhet vid tillställningar skall tillgodoses. Vidare skall en anordnare som normalt är

Prop. 1979/80:17 156

befriad från betalningsskyldighet och som anordnar en tillställning ulan tillstånd gå miste om kostnadsbefrielsen. För den föreslagna befrielsen ställs således som villkor att anordnaren fullgör sin ansöknings- eller anmälningsskyldighet och därmed gör det möjligt för polisen alt före tillställningen faslslälla bl. a. vilka uppgifler i fråga om ordningshållning som han skall ha.

Till den del anordnarens ersättningsskyldighet går ulöver de merkostnader som har orsakats av hans underlätenhet att iaktta föreskriven tid för ingivande av ansökan eller anmälan om tillställningen får påföljden enligt lagrådet karaktären av en straffsanktion. Del är ju fråga om alt ålägga en enskild skyldighet att betala för viss offentlig verksamhet som annars skulle ha bekostats av det allmänna. Ersättningsskyldighetens anknytning till de faktiska kostnaderna gör att försummelser som ter sig ganska likvärdiga kan föranleda sanktioner av myckel varierande kännbarhet, anför lagrådet. Härtill kommer atl det vid en tillställning som anordnas i vinningssyfte av annan än en ideell förening redan av huvudregeln i 17 § följer atl anordnaren kan åläggas att ersätta polisens samtliga kostnader för ordningshållning som föranleds av tillställningen. Den som enligt 17 § har blivit förpliktad att ersätta polisens kostnader för ordningshållning kan inte åläggas någon ytterligare betalningsskyldighet enligl sanklionsregeln vid underiåtenhet att göra ansökan eller anmälan i rätl tid. Lagrådet anseratt sanktionsregeln leder till godtyckliga resultat och föreslår atl den begränsas lill att avse sådana merkostnader som blir en följd av anordnarens underiåtenhet att följa de föreskrifier som gäller.

Jag vill framhålla att den sanktionsregel som avser försummelser i fräga om ansöknings- eller anmälningsskyldigheten enligt förslaget i lagrådsremissen blir tillämplig bara om anordnaren haråsidosatl bestämmelserna i AOsl på ett påtagligt säll. Del förutsätts sålunda all anordnaren försummar all göra ansökan eller anmälan inom den lid som anges i 14 resp. 15 §, att försummelsen leder till all polisslyrelsen inte hinner meddela sill beslul innan tillställningen skall hållas och att anordnaren ändå håller lillsiällningen. Av huvudregeln i 17 § följer all vissa anordnare normall inle skall åläggas atl ersätta polisens kostnader. Enligl min mening måste det anses fullt rimligl all som villkor för den särbehandling som kostnadsbefrielsen innebär i princip kräva all anordnaren någorlunda lojall följer de föreskrifier som ges i AOst. Det kan förtjäna påpekas atl försummelser av det slag som förutsälls för all sanklionsregeln skall bli tillämplig kan leda lill slora svårigheter för polisen. Den omsländigheten att regeln i praktiken inte kommer att drabba en anordnare som inle gör sig skyldig lill någol annat än att han kommer in någol senl med sin ansökan eller anmälan ser jag för min del närmast som en - i och för sig väl motiverad - återhållsamhet med användning av sankiionsregler. Atl sanktionsregeln inte drabbar den som redan enligt huvudregeln åläggs all betala polisens samtliga kostnader för ordningshållningen -alltså också de kostnader som föranleds av försummel-

Prop. 1979/80:17 157

ser från hans sida-är enligt min mening hell nalurligl. Vad jag nu har anfört hindrar i och för sig inte all sanklionsregeln i enlighel med kigrådeis förslag begränsas lill all gälla de merkostnader för polisen som beror på anordnarens försummelse. Fördel fallet au anordnaren åsidosätter polisens ordnings- och säkerhetsföreskrifter för lillstiillningen föreslogs också i lagrådsremissen en sanktionsregel med en sådan innebörd. När del gäller försummelser i fråga om ansöknings- eller anmälningsskyldigheten kan det befaras att en sanklionsregel som avser bara polisens merkoslnader lill följd av försummelsen blir mindre effektiv än en regel som gördel möjligt alt ålägga anordnaren all belala alla polisens kostnader för ordningshållning. Med hänsyn lill intresset av all en sanklionsregel inte drabbar vissa anordnare hårdare än andra är jag emellertid beredd au godla lagrådets förslag.

En svårighel med den lösningsomjagsålunda förordaräratldet i praktiken ofla kan vara svårl all särskilja de merkoslntidersom beror på en försummelse alt ge in ansökan eller anmälan i lid. Jag förordar därför all del föreskrivs alt polisslyrelsen skall uppskaila merkoslnaderna till skäligl belopp, om de inte kan beräknas med lillräcklig säkerhel. Som lagrådel föreslår bör sanklionsregeln utformas så atl det klarare än i det remitterade förslagel framgår alt regeln normalt skall tillämpas men atl nedsättning eller eftergift kan ske, om särskilda skäl föreligger till det. Som jag anförde i lagrådsremissen bör polisstyrelsen alltså få möjlighet atl anpassa betalningsskyldigheten efter omständigheterna i det enskilda fallet. 1 fråga om anordnare som inte kan åläggas betalningsskyldighet enligt 17 § bör enligt min mening nedsättning av skyldigheten att betala polisens merkoslnader ofta kunna bli aktuell, när kostnaderna för ordningshållningen inte är förhållandevis ringa.

För att ytteriigare klarlägga alt den nu behandlade regeln skall betraktas som en viss inskränkning i den föreslagna kostnadsbefrielsen anser jag atl den bör placeras i anslulning lill reglerna i 17 § om kostnader för ordningshållning och få beteckningen 17 b §. Jag biträder lagrådets förslag att talan mot länsslyrelsens beslut om ersältningsskyldighet enligt 17 b § skall föras hos kammarrätten. Beslut om sådan ersättningsskyldighet bör, som lagrådet påpekar, inte gälla innan beslutet har vunnit laga kraft. Delsamma bör enligl min mening gälla i fråga om beslut om ersättningsskyldighet enligt 17 §. Vad jag nu har förordat föranleder ändringar i 27 §.

27 § AOst

Som framgår av vag jag har anförl i det föregående bör 27 § AOst ändras i enlighet med lagrådets förslag att talan mot länsstyrelsens beslut om ersättningsskyldighet enligt 17 eller 17 b § skall föras hos kammarrätten och att beslut om ersättningsskyldighet enligl 17 b inte skall gälla innan det har vunnit laga kraft. Enligt min mening bör dock också ändringen i sistnämnda hänseende gälla både 17 och 17 b §§. Härutöver bör vissa redaktionella ändringar göras i 27 §.

Prop. 1979/80:17 159

Innehåll

Propositionen.................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll...................... I

Lagförslag........................................................ 2

1 Förslag till lag om ändring i allmänna ordningssladgan (1956:617) 2

2 Förslag till lag om ändring i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster 10

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1978-11-30 13

1 Inledning..................................................... 13

2 Allmän motivering.......................................... 14

2.1...................................................... Ordningshållning vid offentliga lillslällningar och allmän
na sammankomster................................. 14

2.1.1 Förslaget i stort............................ 14

2.1.2 Närmare om förutsättningarna för befrielse från kostnadsansvaret 20

2.1.3 Anordnarens skyldigheter................ 23

2.1.4 Prövningsförfarandet..................... 25

2.1.5 Sanktionsregeln............................ 29

2.2 Tillståndskravet för motortävlingar............ 30

2.3 Uppställning av föremål på gångbanor....... 32

3 Upprättade lagförslag.................................... 33

4 Specialmotivering.......................................... 34

4.1 Begreppet polisstyrelse........................... 34

4.2 Språkliga justeringar............................... 34

4.3 Allmänna ordningsstadgan........................ 34

4.4 Lagen om allmänna sammankomster........... 36

5 Hemställan.................................................. 37

6 Beslut......................................................... 37

BUaga 1. Ordningsstadgeutredningens betänkande... 39

Bilaga 2. Sammanställning av remissyttranden......... 115

Bilaga 3. De remitterade förfatlningsförslagen.......... 130

Utdrag av lagrådets protokoll 1979-01-25............... 139

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1979-09-06 151

ra O 2 <	*a a*	c CL O
ra O 2 <	ra	o
	1/5	.o
tu rj
•°		E
ra r--	2
oo _	2	Vi
OD	c <	1

un	;.<	Q.
ra o B <	c E ra	Q.
*' -**	LT)	.n>
Xi trt

c		E
ra r~-	"ra
ao —	"ra	trt
	C <	1

On oo oo oo	rr \D
rn un U-. r--	r-i On
Tit- ~ m	r On

E o	'c
c/l	ira
C	CO
:ca
a	rr:
VI
	;a
■5	">
a

ra

c
<