Prop. 1979/80: 159

Regeringens proposition 1979/80:159

med förslag till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel, m. m.;

beslutad den 27 mars 1980.

Regeringen föreslår riksdagen all anlaga de förslag som har upplagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll denna dag.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

GÖSTA BOHMAN

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att ullåningsreglering enligt lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall kunna tillämpas på finansbolag, dvs. sådana facloring-, leasing- och kontokortsförelag m.fl. som omfattas av lagen (1980: 2) om finansbolag. Genom att finansbolagen blir kreditinstitut enligt den kreditpolitiska lagen kan emissionskontroll avse finansbolagen på samma sätt som andra kreditinstitut. Förslaget innebär också att finansbolagen blir skyldiga atl lämna riksbanken de uppgifter som behövs för tillämpningen av de nämnda kreditpolitiska medlen.

Vidare föreslås att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit.

Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

I propositionen lämnas också ett av riksdagen begärt komplelterande underlag i fråga om tillsynen över finansbolagen enligt viss konsument-rättslig lagstiftning.

1 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 159

2. ullåningsreglering, etl belopp som för tiden från föregäende beräkningslidpunkt eller, om tidigare beräkning ej skell, frän del föreskriften trätt i tillämpning eller för beräkningsperiod svarar mot ränta pä del belopp med vilkel utlåningen överskridil fastställd gräns, varvid räntesatsen för år fär med högsl tre procenlenheler översliga riksbankens diskonio.

2. ullåningsreglering. ell belopp som för tiden från den föregående beräkningslidpunkicn eller, om en lidigare beräkning ej skell, från det föreskriften irält i lillämpning eller för beräkningsperioden svarar mot ränta på del belopp med vilkel utlåningen, garantiförbindelserna eller leasingobjeklciis värde överskridit den fastställda gränsen, varvid räntesatsen för år lar med högsl tre procenlenheler översliga riksbankens diskonio,

3. emissionskontroll, högsl tvä procenl av hela lånesumman för varje är av den för lånel beslämda längsta löptiden.

4. allmän placeringspliki. ell belopp som for beräkningsperiod svarar mot ränta på den del av ålagd placeringspliki för perioden eller för perioden och lidigare beräkningsperioder sammanlagna som ej uppfyllts, varvid ränlesalsen för är lär med hiigst tre procentenheter överstiga riksbankens diskonio.

5. särskild placeringspliki. högsl fem procent av den del av ålagd placeringspliki som ej uppfyllts,

6. räniereglering, Ivå gånger del belopp med vilkel raman avvikit frän den ränta som skohil ulgä enligt faslställd räntesats.

Vid lillämpning av förslå slyckel I fär utjämning ske mellan överskon och underskott under tvä eller liera perioder och räntan beräknas pu del genomsnitlliga underskollet.

Denna lag iräder i krafl den I juli 1980.

Prop. 1979/80:159

Uidrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-02-28

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullslen, Bohman, Mundebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Bohman

Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel, m. m.

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallades är 1975 sakkunniga med uppdrag att göra en utredning om finansieringsbolagen m.m. (Fi 1975:08). De sakkunniga antog namnet finansieringsbolagskommittén. I betänkandet' (SOU 1977:97) Finansieringsbolag har kommittén lagt fram förslag till dels lag om finansieringsbolag, dels ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Regeringen lade i prop. 1978/79: 170 för riksdagen fram ett förslag till lag om finansbolag som innebär bl. a. att de flesta facloring-, leasing- och kontokortsföretagen skall stå under bankinspektionens tillsyn. Riksdagen antog lagförslaget med vissa ändringar i fråga om tillämpningsområdet (NU 1979/80: 23, rskr 139). Lagen (1980: 2) om finansbolag träder i kraft den 1 juli 1980.

Lagen om kreditpolitiska medel irädde i kraft den 1 januari 1975 och gällde till utgången av år 1977. Lagens giltighet har därefter förlängts, först till utgången av år 1978 (prop. 1977/78: 33, FiU 1977/78: 8, rskr 1977/78:66, SFS 1977: 1098) och därefter till utgången av år 1981 (prop. 1978/79:47, FiU 1978/79:12, rskr 1978/79:71, SFS 1978:931). 1 det senare ärendet framhöll finansutskottet att det är angeläget att en komplettering kommer till stånd av lagen om kreditpolitiska medel i vad avser finansieringsbolagen. Utskottet utgick från alt det borde vara möjligt alt uiarbeta

' Betänkandet är undertecknat av riksbanksdireklören Kun Eklöf, ordförande, och riksdagsledamöterna Paul Jansson och Carl Göran Regnéll,

Prop. 1979/80:159 7

förslag som kunde föreläggas riksdagen för beslut under är 1979 (FiU 1978/ 79: 12 s. 6). Riksdagen gav regeringen till känna vad finansutskoltel hade anförl (rskr 1978/79:71).

Med anledning av vad riksdagen har tillkännagett och med hänsyn till att lagen om finansbolag numera har antagits av riksdagen och kommer att träda i kraft den 1 juli 1980 förordar jag att regeringen nu lägger fram ett förslag till kreditpolitisk reglering av finansbolagen.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning av finansie-ringsbolagskommitténs betänkande som bilaga 1 och kommitténs förslag lill lag om ändring i lagen om kreditpolitiska medel som hilaga 2.

Beiräffande finansieringsbolagskommitténs närmare överväganden hänvisas till belänkandet. Till detta har fogats en reservalion av ledamoten Carl Göran Regnéll och ett särskilt yttrande av experterna Claes-Olof Livijn och Lars-Olof Ödlund.

Yttranden över betänkandet har efler remiss avgetts av kammarrällen i Stockholm, dalainspektionen, statistiska centralbyrån, bankinspektionen, konjunkturinstitutet, kommerskollegium, patent- och registreringsverket, näringsfrihetsombudsmannen (NO), konsumentverket, statens induslriverk, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund, Post- och Kredilbanken PK-banken. Sparbankernas Bank, Föreningsbankernas Bank, Finansieringsföretagens förening, Kooperaliva förbundet (KF), Sveriges industriförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska företagares riksförbund, Sveriges hanlverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges köpmannaförbund, Sveriges ackordscentral. Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänslemännens centralorganisation (TCO).

Till riksbanksfullmäktiges yttrande var fogad en reservation av ledamoten Allan Hernelius.

Post- och Kreditbanken, PK-banken har anslutit sig till Svenska bankföreningens yttrande. Svenska sparbanksföreningen har instämt i Sparbankernas Banks yttrande och Föreningsbankernas Bank har instämt i Sveriges föreningsbankers förbunds yttrande.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från Gotlands handelskammare och Västerbottens handelskammare. Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet bar avgett gemensamt yttrande, i vilket Sveriges grossistförbund i särskilt yttrande har instämt. Familjeföretagens förening har anslutit sig till SHIO:s yttrande.

Yttranden över betänkandet har också lämnals av Direktförsäljningsföretagens förening, Motorbranschens riksförbund. Svenska civilekonomföreningen. Svenska postorderföreningen. Svensk industriförening, Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening, Conlo Företagen Akliebolag, Independent Leasing Aktiebolag, Independent Facloring Akliebolag, IKANO

Prop. 1979/80:159 8

Finans Aktiebolag, Saab Scania Aktiebolag och Aktiebolaget Volvofinans. Elektriska hushållsapparat leveranlörer och Sveriges radioleverantörer har avgett ett gemensaml yttrande.

En sammanställning av remissyttrandena, såvitt avser förslagel till lag om ändring i lagen om krediipolitiska medel, bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

En av finansföretagens verksamhetsgrenar är konlokortsverksamhelen. Med anledning av en motion beslutade riksdagen i december 1979 att hos regeringen begära en övergripande utredning pä kontokortsområdet i syfte att klarlägga de konsumentekonomiska och sociala effeklerna av kredil-kortsexpansionen och överväga de kreditpolitiska och samhällsekonomiska aspekterna. Riksdagen gav samtidigt regeringen lill känna att regeringen bör vara beredd atl utan hinder av utredningsarbetet vid behov omedelbart ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som konsumentpolitisk natur (NU 1979/80: 24, rskr 136). Denna fråga har samband med den kreditpolitiska lagens tillämpning på finansbolagen och jag anser det därför lämpligt att den behandlas i denna lagrådsremiss.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna synpunkter på kreditmarknaden

Kreditmarknaden har en mycket betydelsefull uppgift att fylla för vårt lands ekonomiska utveckling. På kreditmarknaden kan medel från hushåll, företag, fonder m. fl. samlas upp och placeras inom olika samhällssektorer. En väl fungerande kreditmarknad bör fördela de tillgängliga resurserna pä ett effektivt och ändamålsenligt sätt så att de mest angelägna och räniabla ändamålen tillgodoses i första hand. Under tider då efterfrågan på krediter överstiger tillgången på kapital är det särskilt viktigt att fördelningen av resurserna sker på effektivast möjliga sätt.

Statsmakterna har sedan lång tid tillbaka ingripit med olika kreditpolitiska åtgärder i syfte att upprätthålla balans i samhällsekonomin och att styra de tillgängliga resurserna till angelägna ändamål såsom bostadsbyggandet samt statens och industrins finansiering. En sådan styrning och reglering av kreditmarknaden innebär å andra sidan att marknadsmekanismerna, i första hand räntebildningen, inte kan spela den roll för krediternas fördelning som skulle vara fallet på en fri kreditmarknad. Utan atl nu gå närmare in på denna principiella fråga vill jag framhålla att ett mål för kreditpolitiken enligt min mening bör vara att successivi minska behovet av kreditpolitiska regleringar och att öka kreditmarknadens funktionsduglighet. På grund av bl. a. skattesystemets snedvridande effekter är del dock inte möjligt att på kort sikt undvara en viss kreditpolitisk reglering för all främja samhällsekonomisk balans.

Prop. 1979/80:159 9

Kreditmarknaden i Sverige brukar indelas i den organiserade kredilmarknaden och den oorganiserade — den s. k. grå - kreditmarknaden. På den organiserade länemarknaden verkar banker, krediiakliebolag och andra kreditinstitut som är underkastade särskild lagstiftning och viss kontroll från samhällets sida. På den grå kredilmarknaden går betydande kredit-strömmar i form av lån antingen direkt mellan långivare och låntagare, t. ex. mellan olika produktionsföretag, eller via finansföretag, bankirer och fondkommissionärer m.fi. Mot bakgrund av de senaste årens problem inom den svenska ekonomin har utvecklingen på den grå kredilmarknaden blivit alltmer uppmärksammad. Jag kommer senare att behandla denna marknad i olika avseenden.

2.2 Den kreditpolitiska lagstiftningen

Den tidigare kreditpolitiska lagstiftningen från år 1962 ersattes av en ny kreditpolitisk lag fr.o.m. år 1975. Sedan lång tid tillbaka har emellertid kreditpolitiken praktiskt sett bedrivits så att riksbanken har träffat överenskommelser med bankerna eller utfärdat rekommendationer till bankerna i fråga om deras kredilgivning m. m. Denna ordning tillämpas fortfarande i stor utsträckning vid sidan av traditionella kreditpolitiska åtgärder såsom diskontopolitik och marknadsoperationer.

Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel är en tidsbegränsad s.k. fullmaktslag. Lagens giltighet har senast förlängts på tre år till utgången av år 1981 (SFS 1978:931). Med stöd av lagen kan regeringen på framställning av riksbanksfullmäktige förordna att riksbanken får använda ett eller flera kreditpolitiska medel. Förutsättningen för ett förordnande är att det behövs för att uppnå de mål som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

De kreditpolitiska medel som anges i lagen är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering. Av dessa är utlåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt extraordinära medel. De får användas endast om synnerliga skäl föreligger. De övriga medlen kan användas som mera normala inslag i kreditpolitiken. Förordnande om utlåningsreglering eller räntereglering skall begränsas till viss tid, högst ett år. Ett förordnande om placeringsplikt eller om något av de ordinära medlen gäller tills vidare, om inte annat anges. Till den närmare innebörden av de olika medlen återkommer jag senare.

Flertalet kreditpolitiska medel kan avse endast kreditinstitut. Som sådana räknas bankinstituten — affärsbankerna, sparbankerna och de regionala föreningsbankerna — och försäkringsinstituten, dvs. de svenska försäkringsbolagen och allmänna pensionsfonden. Som kreditinstitut räknas också de lokala föreningsbankerna, kreditaktiebolagen, lands- och sladshypoleksinstitutionerna saml skeppshypotekskassorna.

Prop. 1979/80: 159 10

Har regeringen förordnal om etl kreditpolitiskl medel, ankommer det på riksbanken att meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen. 1 fråga om alla medlen ulom emissionskontroll fär riksbanken begränsa användningen till elt eller flera slag av institut, undanta ett visst institut, om särskilda skäl föreligger, och utfärda olika föreskrifier för skilda inslitut.

Kreditinstitut skall efler anmodan av riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för all bedöma om ett kreditpolitiskl medel behöver användas eller för att lillämpa ett meddelat förordnande. Etl kreditinstitut eller annan som åsidosätter en föreskrift, som har meddelats med stöd av ett förordnande enligt lagen, skall till slatsverket erlägga en särskild avgift. Hur denna skall beräknas anges för varje medel och avgiftens belopp bestäms av riksbanken. Vid åsidosättande av l.ex. en föreskrift om emissionskontroll utgör avgiften högst två procenl av hela lånesumman för varje år av den för lånet bestämda längsta löptiden. Om det finns särskilda skäl får den särskilda avgiften nedsättas eller efterges.

2.3 Finansföretagen och deras verksamhet

Under den senaste tjugoårsperioden har på den svenska kreditmarknaden etablerats ett flertal finans- eller finansieringsföretag som ägnar sig åt kredilgivning och annan finansieringsverksamhet i nya eller delvis nya former, exempelvis facloring, leasing, konlokortskrediter och avbetalningsfinansiering. Sådana finansieringsformer förekommer endast i myckel begränsad utsträckning i bankerna och andra kreditinstitut på den organiserade kreditmarknaden. De största och samhällsekonomiskt viktigaste av finansföretagen, av vilka flera är bankägda, kommer alt omfattas av lagen om finansbolag. Finansieringsbolagskommittén har utförligt beskrivit de finansieringsformer som företagen bedriver (SOU 1977:97 s. 43- 111). En kortfattad beskrivning finns också i prop. 1978/79: 170 (s. 10-14). Jag skall därför nu begränsa mig till att ange några av huvuddragen i finansföretagens verksamhet.

Vid facloring får en säljare kredit av factoringföretaget mot att säljaren ställer säkerhet i sina fakturafordringar. Detta sker vanligen genom att säljaren förklarar sig pantförskriva de fakturafordringar som beräknas uppkomma i framliden. Det kan också ske genom att factoringföretaget köper fakturafordringar av säljaren. Säljaren får kredit hos factoringföretaget i proportion (vanligen 70-90%) till värdel av fakturafordringarna. När köparen har betalat fordringen sker slutavräkning. 1 samband med facloring ger finansbolagen i regel administrativ service åt kunderna, t. ex. i form av fakturahantering.

Med leasing menas att etl leasingföretag (upplåtaren) med nyttjanderätt upplåter lös egendom till leasingkunden. Leasing förekommer i två former, operationell och finansiell leasing. Operationell leasing, som bru-

Prop. 1979/80:159 11

kar innefatta service på leasingobjektei, är normalt av mera lillfällig nalur och avser kortare tid. Del anses därtör inle som en form för finansiering. Vid finansiell leasing avtalar kunden med leasingförelagel att detla skall förvärva viss ulrusining, exempelvis en maskin. Leasingförelagel köper utruslningen och upplåter den med nyitjanderäll lill kunden. Nylijande-rällstiden bestäms till hela eller större delen av utrustningens ekonomiska livslängd. Leasingavgiften erläggs vanligen i förskott kvartalsvis och innefaltar ersättning för bl. a. köpeskillingen.

På senare år har flera finansbolag i större utsträckning börjat ägna sig ål kredilgivning lill privatpersoner genom konlokortskrediter. Några finansförelag har egna konlokorlssystem som berättigar konloinnehavarna till inköp i en slor mängd affärer som har anslutit sig till systemen. Andra finansförelag administrerar och finansierar konlokorlssystem som ger rätl till kontoinköp enbari hos etl eller några fä säljföretag. 1 avsnill 2.5 kommerjag att närmare behandla konlokortsverksamhelen.

Genom avbetalnings finansiering kan en avbetalningssäljares verksamhet finansieras. Detla sker genom län mol säkerhet i säljarens fordringar enligt avbetalningskonlrakt. Om kredilgivningen baseras pä enskilda kontrakt talar man om diskontering av avbetalningskonlrakt. Om den baseras på summan av en säljares avbetalningskonlrakt talar man om belåning av avbetalningskonlrakt. Vid avbelalningsfinansiering sätter kreditgivaren ett tak för krediten. Säljaren har sedan räll alt utnyttja kredilen inom beloppet på sina avbetalningsfordringar och intill taket. Avbetalningsfinansiering sker också i form av köp av avbetalningskonlrakt. Detla förekommer dock i mindre utsträckning i vårt land.

Förutom de nu nämnda finansieringsformerna, som är de till omfattningen största, förekommer också andra finansieringsformer hos finansföretagen, exempelvis confirming och lagerfinansiering. Confirming förekommer framför allt vid internalionell varuhandel ocb gär lill sä att kreditgivaren betalar leverantören kontant och drar en växel på mottagaren av varorna. Lagerfinansiering innebär atl kreditgivaren tillhandahäller kunden medel i viss proportion lill värdet på hans inneliggande lager. När varor tas ur lagret amorteras skulden i proportion till värdel av de uttagna varorna.

Finansförelagen lämnar också krediler i mer traditionella former säsom reverslån. Vissa förelag har inriktat sig pä lån mot särskilda säkerheter såsom premieobligationer och fritidsfasligheter eller på bil- eller bållån i samarbete med säljföretagen.

Jämsides med finansieringsverksamheten lämnar finansföretagen ofta olika former av administrativ service åt framför allt mindre och medelstora företag. Det är i regel sä att etl finansföretag i samband med facloring sköter fakturering åt kundföretagen. Andra administrativa tjänster som Ulförs är l.ex. likvidmottagning, betalningspåminnelser, reskoniraföring och olika dalatekniska tjänsler.

Koncernskulder		661,5	7	779.9	7
Lån och läneväxlar från:
Staten		85.4		90,3	1
Kommuner och landsting		84,5		600.3	5
Banker		1425,1	14	1357,0	12
Andra finansiella företag		520,2		602,9	5
Pensions- och personalstifte	ser	116.3		550,9	5
Övriga svenska förelag		6596.6	65	6980,7	60
Övriga svenska långivare		519.8		428,5	4
Utländska långivare		99.1		167.9	1
Summa lån och koncernskulder		10108,5	100	11558,4	100
därav mot bankgaranti		644.4	6	559,7	5
Obligations- och konverteringslån		12,5	0	12,5	0
Förlagslån		296,0	3	366,1	3

A:«//a. Statistiska centralbyrån (SCB), statistiska meddelanden K 1979:9.

Finansförelagens kredilgivning har under den senaste tioårsperioden genomsnittligt ökat med ca 20% årligen mot ca 16% för den totala kreditmarknaden. Under de senaste fem åren har finansföretagens tillväxt varit större. I den officiella statistiken finns inte uppgifter avseende kredilgivningen som är fullt jämförbara mellan åren. Följande sammanställning ger dock en i stort sett rättvisande bild av ulvecklingen (samtliga siffror avser milj. kr. vid utgången av resp. år).

Tabell 2. Finansföretagens kredilgivning åren 1968—1978

	Koncern-	Konlo-	Facloring	-ager-	Avbe-	Ford-	Övriga	Summa
	ford-	korts-	och	inansie-	tal-	ringar	lån	uleslå-
	ringar'	ford-ringar	confirming	rmg	ning	1 pant-lånerörelse		ende krediter
1968	15,5	82,1	155,2		706,3	27,4	661,6	1648,1
1969	17.4	142,4	253,6		760,9	24,4	961,3	2 160,0
1970	4,4	132,2	287,6		1 104,6	24,5	1 161,5	2714,8
1971	4,4	153,1	255,5		1 135,6	24,0	1 136,3	2708,9
1972	1,8	198,9	424,9		I 165,5	22,8	1 146,1	2960,0
1973	1,8	225,3	552,7		1 245.4	23,1	1215,3	3 263,6
1974	12,3	339,5	942,2		1 594,8	27,1	1631,1	4 547,0
1975	47,2	464,0	992,1		2 223,3	31,1	2 070.3	5 828,0
1976	23,2	686,7	1276.8		2 772.6	35,9	2613,2	7408,4
1977	445,4	1 206,3	1602,1	SI 9,3	3 189.5	36,6	2 544.3	9643,5
1978	338,9	1781,9	1 725,5	«5,7	3 344,4	39,0	2 755,0	10420,4

' 1968- 1976 endasl till finansinslilul, övriga koncernfordringar ingär i de olika kreditslagen. Källa: SCB, statistiska meddelanden K 1979: 9.

Omfattningen av finansföretagens leasingverksamhel åren 1976—1978 framgår av följande tabell.

Tabell 3. Finansforetagens leasingverksamhet åren 1976—1978

År 1976 År 1977 År 1978 milj. kr. milj. kr. milj. kr.

1810,1	2452,1	3 306,2
592,9	828,7	1 079,6
38,1	102,5	52,9
554,8	726,2	1 026,7
49,2	95,2	78,0
3,4	13,6	4,7
45,8	81,6	73,3

Leasingobjekt till anskaffningsvärde per 31 dec.

Under året nyanskaffade leasingobjekt därav bilar och bussar

maskiner och övriga inventarier Försäljningsvärde av sålda leasingobjekt därav bilar och bussar

maskiner och övriga inventarier

Källa: SCB, statistiska meddelanden K 1978; 8 och K 1979:9.

Somjag tidigare har nämnt träder lagen om finansbolag i kraft den 1 juli 1980. Den är främsl en tillsynslag, enligt vilken de företag som omfattas av lagen ställs under bankinspektionens tillsyn. Sådana företag måste vara aktiebolag (finansbolag) och bolagsordningen skall godkännas av bankinspektionen. Bland viktiga bestämmelser i övrigt kan nämnas en kapital-täckningsregel som begränsar finansbolagens upplåningsrätt till högst tolv och en halv gånger bolagens eget kapital. Lagen omfattar företag som bedriver finansieringsverksamhet. Med finansieringsverksamhet menas sådan yrkesmässigt bedriven ekonomisk verksamhet, som har till ändamål att lämna kredit eller att medverka till finansiering genom att förvärva fordringar eller upplåta lös egendom till nyttjande. De flesta finansierings-

Prop. 1979/80:159 14

former som här avses innefattar en kredilgivning. Dit hör den vanligaste formen av facloring som beslår i belåning av fakturafordringar. Till kredilgivning räknas vidare bl.a. konlokortskrediter, lagerfinansiering, reverslån till företag och till konsumenler samt lån mol säkerhet i exempelvis premieobligationer. Också den form av avbetalningsfinansiering som består i belåning av avbetalningskonlrakt räknas som kredilgivning. Finansiering genom förvärv av fordringar syflar pä den form av facloring som består i att ell finansbolag förvärvar fakturafordringar och den form av avbetalningsfinansiering som består i förvärv av en avbetalningssäljares fordran enligt avbetalningskontrakt. Med finansiering genom upplålelse av lös egendom till nyttjande avses s. k. finansiell leasing.

För att etl förelag som sysslar med finansieringsverksamhel skall räknas som finansbolag måste verksamhelen vara av en viss omfallning. Huvudregeln är all nettovärdet av tillgångarna i verksamhelen skall uppgå till minsl 10 milj. kr. Elt finansförelag som helt eller delvis ägs av en bank eller ett dotterbolag lill en bank skall dock alllid anses som finansbolag. När del gäller gränsen på 10 milj. kr. skall hänsyn las till koncern- eller koncernliknande förhållanden. Finns det ell nära samband mellan två eller flera företag skall hänsyn således tas lill det sammanlagda nettovärdet av tillgångarna i finansieringsverksamheten.

Vid beräkning av beloppsgränsen 10 milj. kr. skall i tillgångarnas värde inte räknas in värdet av tillgångarna i sådan verksamhet som omfattas av de särskilda undantagen från lagens lillämpningsområde för vissa förelag. Vissa typer av företag skall nämligen inle räknas som finansbolag, även om de bedriver finansieringsverksamhet och har tillgångar pä mer än 10 milj. kr. Det gäller företag vars finansieringsverksamhet avser endast avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av företaget. Företag som enbart lämnar vanliga handelskrediter räknas alltså inte som finansbolag. Undantagna är också företag vars finansieringsverksamhel avser finansiering endasl i samband med avsättning av ijänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av annat företag i samma koncern eller med annat nära samband, om medel för finansieringsverksamheten inte anskaffas från allmänheten. Till allmänheten räknas i della sammanhang inte kreditinstitut, dvs. banker, kreditaktiebolag, försäkringsbolag, m.fl. eller företag i samma koncern som finansföretagel. Sädana företag som tillgodoser finansieringsbehov bara inom en grupp näringsidkare med ekonomisk intressegemenskap omfattas inte heller av lagen, om medel för verksamheten inte lånas upp frän allmänheten. Slutligen undantas företag som omfattas av annan lagsliftning om särskild lillsyn, t. ex. krediiakliebolag, fondkommissionsbolag och pantlänebolag.

Prop. 1979/80:159 15

2.4 Kreditpolitisk reglering av fmansbolagen

Finansieringsbolagskommittén har funnit atl finansföretagens kredilut-bud åren 1974-1976 motsvarade 13-17% av samtliga bankers och 20-25% av affärsbankernas krediter till hushåll och förelag, bosladsbyggnadskrediter undanlagna. Finansföretagens snabba expansion kan enligt kommittén förklaras av att de har vidareutvecklat och förbättrat finansieringsformer som tidigare har funnits hos bankerna och av atl de har utvecklat helt nya kreditformer. Bakom den snabba tillväxten av finansföretagen anser kommittén även ligga atl de arbetar under andra villkor än övriga kreditinstitut. De behöver inte uppfylla formella säkerhetskrav och - om de inte är bankägda - inte heller några kapitaltäckningskrav. De bankägda finansföretagen har enligt sina bolagsordningar vissa kapitaltäckningskrav, vilket har samband med alt bankerna har fåll tillstånd av regeringen att förvärva akiier i företagen. En väsentligare orsak till expansionen är dock enligt kommitténs mening att finansföretagen inte omfattas av den kreditpolitiska lagstiftningen och sålunda inte har drabbats av en sådan expansionsbegränsning som den förda kreditpolitiken under långa perioder har inneburit för bl. a. bankerna.

Enligt kommitténs bedömning har en växande del av kreditmarknaden kommit att ligga utanför de krediipolitiska åtgärdernas räckvidd. Eftersom finansföretagens kredilgivning tillgodoser samma ändamål som normala bankkrediter, har effekterna av de kreditpolitiska åtgärderna enligt kommittén kommit att motverkas av etl ökat kreditutbud från finansföretagen just under perioder dä expansionsmöjligheterna hos bankerna har varil begränsade av kreditpolitiken. Att en växande andel av kreditmarknaden ligger utanför de krediipolitiska medlens räckvidd minskar kreditpolitikens effektivitet. Detta kan enligt kommittén innebära atl kreditpolitiken - för att man skall nå den önskade allmänna stramheten på kreditmarknaden -får utformas mer restriktivt än annars är nödvändigt för de institut den i första hand kan påverka. Det gäller inle enbart för den lotala kreditvolymen utan än mer om hänsyn tas till den alltmer selektiva inrikining som har kommit all prägla den svenska kredilpoliliken. Kommittén pekar på att strävandena att stimulera kreditgivningcn till industrin och hålla tillbaka konsumtionskrediterna har motverkats av att finansföretagen i stor utsträckning — ca en tredjedel av kredilgivningen - är inriktade på konsumtionsfinansiering.

Kommittén understryker alt en kreditpolitik som framför allt är inriktad på att reglera tillgången på krediter löper risk för att kredilgivningen finner nya, ej reglerade, kanaler. Enligt kommittén torde en sådan utveckling -efter det att den kreditpolitiska lagstiftningen har utsträckts till atl gälla finansföretagen - vara till stor del avhängig av den praktiska utformningen av kredilpoliliken.

Kommittén har föreslagil alt tre av de krediipolitiska medlen skall kunna

Prop. 1979/80:159 16

tillämpas på finansbolagen, nämligen likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering. Del kreditpolitiska medlet emissionskontroll kan till-lämpas på alla som ger ut obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev och är alltså redan tillämpligt även pä finansbolags upplåning genom emission av sådana värdepapper. 1 fräga om den del av emissionskontrollen som avser kreditinstitutens reversupplåning har kommittén dock föreslagit att finansbolagen undantas.

I en reservation framhåller en ledamot i kommiitén atl stor flexibilitet kommer att krävas för att genom nyföretagande och utvidgning av livskraftiga mindre företag kompensera det bortfall i sysselsättning och produktion som vi måste notera för stora delar av vår basindustri. För en sådan omställning kan finansbolagen lämna en värdefull medverkan, om de får behålla den handlingsfrihel som krävs. Strävandena efter en rigorösare reglering av kreditmarknaden kan emellertid innebära risk för alt dynamiken inom näringslivet minskar. Reservanten avvisar förslagen om att till-lämpa likviditetskrav och räntereglering på finansbolagen. Han hänvisar till de synpunkter som två experter inom utredningen har framfört i ett särskilt yttrande. Där anförs bl.a. att kommittén inte bar beaktat att en reglering av de svenska finansbolagens verksamhet sannolikt skulle leda till att utländska köpare av svenska exportvaror erbjuds sämre inköpsvillkor än vad de svenska företagens utländska konkurrenter kan erbjuda. Det framhålls också att man måste värna om de svenska industri- och handelsföretagens konkurrenskraft så att dessa inte blir utslagna av de i finansiellt hänseende bättre ställda utländska företagen. Kommittén anses inle tillräckligt ha beaktat särdragen i finansbolagens verksamhet och inte heller bolagens stora inbördes olikheter. De betydande strukturskillnader som råder mellan bankverksamhet och olika slag av finansbolagsverksamhet har kommittén inte heller beaktat enligt de båda experterna.

Remissinstanserna är i stort sett delade i tre läger. Bankinspektionen, kommerskollegium, konsumentverket, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret liksom LO och TCO är positiva till en kreditpolitisk reglering av finansbolagen och ställer sig bakom de skäl kommittén har lagt fram för en sådan lagstiftning. Några remissinstanser, t. ex. konjunkturinstilutel, industriverket, NO och bankorganisationerna, ställer sig mer eller mindre tveksamma till att utvidga den kreditpolitiska lagen till finansbolagen. Från näringslivets sida är man i allmänhet negativt inställd till kommitténs förslag. Remissinstanser som avstyrker förslaget är bl.a. Finansieringsföretagens förening, Sveriges industriförbund. Svenska handelskammarförbundet och Sveriges grossistförbund.

De tveksamma eller avvisande remissinstanserna motiverar sin ståndpunkt bl. a. med att hela den kreditpolitiska lagen och dess tillämpning i första hand bör utvärderas och ses över. En annan invändning är att finansbolagen inte kan jämställas med bankerna och att det "kreditläc-kage" som finansbolagen vållar är obetydligt. Å andra sidan sägs också att

Prop. 1979/80:159 17

överströmningen lill den kvarvarande grå marknaden skulle bli slörre. om förslaget genomfördes. Vidare befarar dessa remissinstanser alt finansbolagens produktulveckling skulle hämmas och atl de svenska förelagens konkurrenskraft skulle minska, bl. a. till följd av fördyringar av kredilerna. Della skulle särskilt drabba de smä och medelslora företagen. Om finansbolagen förs in under den kreditpolitiska lagen, förespråkar några remissinstanser atl finansbolag som sysslar med leasing eller endast ger kredii lill näringslivet undantas. Någon remissinstans motsätter sig kreditpolitiska regler för finansbolagens del, om inle också handelskrediterna regleras.

1 samband med atl frågan om forlsall giltighet av den krediipolitiska lagen senast behandlades anmälde dåvarande chefen för ekonomidepartementet att han avsåg att föreslå regeringen atl tillkalla en kommillé för all se över lagen och dess tillämpning (prop. 1978/79:47 s. II). I fråga om finansieringsbolagskommitténs förslag all föra in finansförelagen under lagen ansåg han att slullig ställning inle borde tas till förslaget förrän den blivande utredningen hade gjort en översyn av lagen. Han framhöll dock att möjlighelen att dessförinnan föra in finansbolagen under lagen i något eller några hänseenden borde stå öppen. Samtidigt som riksdagen antog förslaget till lag om fortsatt gillighel av den krediipolitiska lagen uttalade riksdagen att det är angeläget all en komplettering av den krediipolitiska lagen såvitt avser finansbolagen kommer lill slånd (FiU 1978/79: 12 s. 6, rskr 71). 1 årets finansplan harjag därför förulskickal att regeringen under våren 1980 kommer att föreslä att lagen om kreditpolitiska medel kompletteras med avseende på finansbolagens verksamhet (prop. 1979/80: 100 bilaga 1, s. 34).

För egen del villjag anföra följande i frågan om en kreditpolitisk reglering av finansbolagen.

Det råder enighet om att finansbolagen är ett värdefulll tillskott lill den svenska kreditmarknaden. Som de tidigare angivna siffrorna visar spelar finansbolagen numera en inte obetydlig roll. En viklig orsak till deras tillväxt är att de har utvecklat nya ändamålsenliga kreditformer och kunnat förbättra tidigare finansieringsformer. Finansbolagen kan lillgodose finansieringsbehov hos bl. a. små och medelstora företag genom att som säkerhet utnyttja t. ex. företagens fakturafordringar. Detta är av värde bl. a. för företag som inte kan ställa bankmässiga säkerheler. Som jag redan har nämnt tillhandahäller finansbolagen också sina kunder en omfattande administrativ service genom fakturahanlering, inkassering m. m. Finansbolagen fyller härigenom en angelägen uppgift inte minsl för de små och medelstora företagens verksamhet.

För att bedöma finansbolagens samhällsekonomiska betydelse och avgöra om de skall föras in under den kreditpolitiska lagstiftningen är det viktigt att veta hur slor finansbolagssektorn är jämförd med bankerna och den grå kreditmarknaden. Tabell 4 avser att illustrera dessa förhållanden.

2 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

S..2P

2 to c/i

5 I I

■ a

(U	E
iD	u o
	C-. :S
i2	.2 i ji-5
i2
C ra
	C 1- W =03
	-= -O x:

□ro r: ™ -j -* !_l ÖII E

ii I

E .
O! 00	■~




DirektI Inkl. le Svensk	i?i
— n rr,

Prop. 1979/80:159 19

Tabellen visar bankernas sammanlagda nettoutlåning lill allmänheten och deras placeringar i statspapper, dvs. deras bidrag lill finansieringen av budgetunderskottet. Den visar också beräknade siffror för långivningen pä den grå kreditmarknaden. Dessa bygger på statistiska centralbyråns statistik över företagssektorns och andra sektorers finansiella tillgångar och skulder samt på material frän riksbanken. Uppgifterna för år 1978 för de icke-finansiella företagen är preliminära och kommer sannolikt atl revideras.

Av labellen framgår att den hell övervägande delen av kredilgivningen på den grå marknaden sker mellan de icke-finansiella förelagen. Finansförelagens andel har hitlills varil lämligen ringa. För bankernas del kan konstateras att kapitaltillflödet ökade kraftigt år 1978. Detta kan förklaras bl.a. av den likviditetsökning i ekonomin som följde med budgetunderskottet. Statens nettoutbetalningar lill hushåll, förelag och kommuner går genom insättningar in i banksystemet och utgör basen för kredilgivningen såväl i bankerna som på den grå marknaden.

Budgetunderskotten kommer sannolikl alt ligga på en hög nivå även under de närmaste åren och fortsätta att ge stora likviditelstillskott. En betydande del härav dras emellerlid åler ur marknaden genom bytesbalansunderskotten och genom alt staten liksom nu lånar tillbaka pengarna från bankerna och allmänheten. Hur det återstående låneutrymmet fördelas mellan bankerna och den grå kreditmarknaden avgörs inte av statsskuldspolitiken eller av de likviditetskrav som ställs på bankerna. För balansen mellan bankerna och den grå kreditmarknaden spelar i stället ränteförhållandena en avgörande roll. Den ränta som lånlagarna är villiga att betala och långivarna följaktligen kan erhålla på den grå marknaden ligger i regel högre än bankränlan. För företag och allmänheten i övrigt utgör räntan således ell incitament all placera överskottsmedel på den grå marknaden. Lånlagarna har kunnat beiala allt högre nominella ränlor. Denna ränteokänslighet är en följd av skattesystemet och inflationen under 1970-talet. Värdet av avdragsrätten för ränteutgifter ökar när skatteprocenten stiger. Detta gäller för såväl företag som fysiska personer, varvid dock en kraftig progression medverkar lill att göra hushållen mindre räntekänsliga än företag som är aktiebolag. Stigande inflationstal under 1970-lalel har medförl att låneskuldernas realvärde urholkats. Vid bestående större ränteskillnader mellan den organiserade och den grå kreditmarknaden är det risk för alt kredilgivningen i allt högre grad kommer alt ske på den grå marknaden.

Det råder delade meningar om i vad mån finansbolagens lillväxl kan förklaras av att finansbolagen - lill skillnad från bankerna och andra kredilinstitul - inte är underkastade en kreditpolitisk reglering eller annan kontroll. Finansieringsföretagens förening har sålunda vänt sig mot finansieringsbolagskommitténs uppfattning att finansbolagen har expanderat särskilt mycket under tider av kreditpolitisk åtstramning av bankernas

Prop. 1979/80: 159 20

verksamhel och alt den expansion som har ägl rum har berolt pä älslram-ningen.

Finansieringsbolagskommittén anser atl ullåningsreglering och likviditetskrav för finansbolagen skulle ge en bättre kontroll än f. n. av den totala kredilvolymen, Kommillén anser vidare alt detta skulle möjliggöra all kraven på bankerna sätts lägre och alt man därigenom skulle kunnu bälire fördela bördan mellan bankerna och finansbolagen vid åtstramningar pä kredilmarknaden. En ytterligare effekt av likviditetskrav skulle vara all finansbolagen bidrog till finansieringen av del slatliga budgetunderskollel.

Jag vill för min del framhålla all kredilvolymen måsle kunna påverkas effektivt för att kreditpolitiken skall få avsedd verkan. Kredilpoliliken har bl. a. lill syfte alt lillgodose slalens och bostadssektorns kreditbehov. Med hänsyn till de krav som slälls på förnyelse och utbyggnad av den utlandskonkurrerande delen av näringslivel har pä senare år även denna seklor fått en prioriterad ställning pä kreditmarknaden.

En grundläggande fräga är om de föreslagna ålgärderna beiräffande finansbolagen medför en effektivare kontroll av kreditvolymen. Utvidgas det kreditpolitiskl reglerade områdel kan det, som kommittén har påpekat, leda till alt det skapas nya oreglerade kanaler för kredilgivningen. Produktionsföretagen kan t. ex. bygga ul sina finansfunklioner. Della kan försvåra en från samhällsekonomisk synpunki lämplig fördelning av krediler och andra finansiella ijänster. De smä och medelslora förelagens krediiför-sörjning skulle t. ex. kunna försvåras, vilket inle kan accepteras.

En annan fräga är om en kreditpolitisk reglering av finansbolagen kan ha gynnsamma effekter på kredilprioriteringen. Därvid får bedömas om finansbolagen har en låneinriklning som kan slrida mot den samhälleligt önskvärda. Man måste ocksä ta hänsyn lill finansbolagens andel av den totala kredilgivningen, deras förmåga att självständigt initiera en kreditexpansion och att bidra lill slalsbudgelens finansiering. Vidare bör hänsyn tas till den kontroll och de kostnader som en reglering kräver.

Ett motiv som har framförts för en kreditpolitisk reglering av finansbolagen är konkurrensneutraliteten mellan bankerna och finansbolagen. Motivets bärkraft är beroende av i vilken utsträckning bankerna och finansbolagen konkurrerar med varandra eller kompletterar varandra.

För atl kunna bedöma om och i vad mån finansbolagen bör omfattas av den kreditpolitiska lagen bör man närmare granska vart och ett av de aktuella kreditpolitiska medlen. Mol bakgrund av de allmänna synpunkier somjag nu har angett får övervägas om det är ändamålsenligt alt tillämpa någol eller några av de kredilpoliliska medlen pä finansbolagen.

Finansieringsbolagskommillén har inte föreslagit att kassakrav eller allmän och särskild placeringsplikt skall kunna avse finansbolagen. Allmän placeringsplikt syftar till att tillgodose behovel av långfrislig kredii äl staten eller för bostadsbyggandet, medan särskild placeringspliki skall tillgodose behovet av byggnadskrediter. Riksbanken anger vilka placering-

Prop. 1979/80:159 21

ar som skall göras för att tillgodose dessa syften. Kommittén har inte funnit några skäl som talar för atl finansbolagen, vilka f. n. inte bedriver någon verksamhet av nämnvärd omfattning på bostadsmarknaden, skulle bidra till bostadsfinansieringen.

Jag anser i likhet med kommillén och remissinslanserna att del inle bör komma i fråga atl tillämpa allmän eller särskild placeringspliki på finansbolagen. Till frågan om kassakrav ålerkommer jag senare.

Förordnande om likviditetskrav kan f. n. avse endasl bankinslitul och innebär atl en bank måsle hälla ett minsta belopp likvida tillgångar i förhällande lill sina förbindelser, dvs. i försia hand inlåningen. Till likvida tillgångar räknas bl.a. obligalioner som har utfärdals av staten och de bostadsfinansierande institutionerna. Riksbanken anger del procenttal, högst 50%, som skall gälla för likviditetskravet. F. n. gäller olika likviditetskrav pä de olika bankerna. På de slörre affärsbankerna är kravet f. n. 32-38%.

Finansieringsbolagskommittén ansåg att likviditetskrav skall kunna användas gentemoi finansbolagen eftersom bankernas och finansbolagens verksamheier har slora likheter. Finansbolagen har visserligen en behovsanpassad upplåning på så sätt atl den hela tiden ställs i relalion till kredilgivningen. Bankernas inlåningsrörelse är däremot mer passiv och beroende av inlåningen från allmänheten. Etl finansbolag skulle mol den bakgrunden kunna möta ett likviditetskrav genom att höja sin upplåning. Kommittén framhöll emellertid att även bankerna numera konkurrerar om medel på specialinlåningsmarkaden och ofta möter likviditetskrav genom att dra lill sig specialinlåning. Om man utsträcker betraktelsesättet till hela systemet - banker och finansbolag - kan upplåningens storlek enligt kommittén betraklas som i stort sett given. Ett likviditetskrav för både banker och finansbolag är därför enligt kommittén ett naluriigt instrument att påverka den samlade utlåningen från båda grupperna av institut.

Remissinstanserna är splittrade i frågan om likviditetskrav bör införas för finansbolagen. Flertalet remissinstanser som tillstyrker kommitténs förslag om kreditpolitisk reglering i stort godtar kommitténs motiveringar utan närmare kommentarer. Flera av de kriiiska remissinstanserna framhåller att likviditetskravet fungerar som ett placeringsinstrument, dvs. ett medel att styra bankernas placeringar till vissa prioriterade sektorer såsom till bostadsbyggandet. Eftersom den typ av placeringar som därvid kan komma i fråga, t. ex. placeringar i stats- och bostadsobligationer, är främmande för finansbolagens verksamhel, avvisar de förslaget att likviditetskrav skall kunna tillämpas geniemot dessa.

För egen del vill jag till en början peka på att likviditetskravet har huvudsakligen två syften. Del ena är att påverka bankernas kreditgivnings-förmåga genom att tvinga dem att placera medel på ett sådant sätt att utlåningen begränsas. Det andra är atl styra bankernas kredilgivning till vissa särskilt angelägna ändamål. Med likviditetskrav på bankerna kan den

Prop. 1979/80: 159 22

statliga finansieringen och den långfristiga bostadsfinansieringen underlättas genom att bankerna placerar i stats- och bostadsobligationer, som alltid räknas som likvida medel.

Likviditetskrav innebär atl en del av likviditeten, dvs. den monetära basen i samhällsekonomin, dras in. Därmed minskas kredilkapacileten i samhället. Ett likviditetskrav på finansbolagen leder inle nödvändigtvis till att det blir deras utlåning som minskar. Under remissbehandlingen har framförts att finansbolagen vid elt likviditetskrav mol dem skulle komma att parera kravet genom att öka sin upplåning. Detta kan leda till atl kreditgivningcn mellan bankerna och övriga seklorer minskar i motsvarande grad. Från sådana uigångspunkter skulle enligt min mening den anpassning av den totala kreditvolymen som är önskvärd i olika konjunkturlägen kunna uppnås med i huvudsak samma effekl genom all likviditetskrav liksom hittills riktas enbart mot bankerna.

Ett likviditetskrav skulle tvinga finansbolagen att placera i statspapper m. m. i viss relation till deras kapitalanskaffning. Resterande kapital skulle liksom nu kunna placeras fritt. Det skulle inte vara möjligt att differentiera kraven efter finansbolagens utlåning för olika ändamål. Likviditetskrav kan därför inte utan betydande svårigheler användas för alt hålla tillbaka t. ex. konsumtionskrediterna och samlidigt lämna näringslivskredilerna opåverkade. Med ett likviditetskrav på finansbolagen skulle dessa bidra till finansieringen av det statliga budgetunderskottet. Med hänsyn till finansbolagens nuvarande storiek skulle deras bidrag till finansieringen bli mycket begränsat.

Jag anser att stor vikt måste läggas vid den grundläggande skillnad som råder mellan bankerna och finansbolagen i fråga om inlåningen. Bankernas inlåning sker till ca 80% från allmänheten på vanliga bankräkningar med jämförelsevis låg ränla, medan ca 20% utgörs av den dyrare specialinlåningen. Vidare har bankerna lånemöjligheter i riksbanken som gör det möjligt för dem att överbrygga en tillfällig nedgång i likviditeten utan att behöva ta till särskilda åtgärder i fråga om utlåningen. Finansbolagen är däremot praktiskt taget helt hänvisade till att på den grå marknaden låna upp de medel som behövs till den högre ränta som gäller på denna marknad. Det är därför främmande för ett finansbolag att hålla större likvida tillgångar inom företaget än som behövs för rörelsen. Om ett likviditetskrav riktas mot ett finansbolag, skulle detta innebära atl bolagel måsle hålla upplånade medel placerade i sådana tillgångar som får räknas som likvida och som har lägre avkastning än upplåningskostnaden. Detta skulle medföra merkostnader, som till slut drabbar finansbolagens kunder, bl. a. mänga små ocb medelstora företag. Det är ell allmänt intresse all de små och medelstora företagen får krediler på rimliga villkor och att deras investeringsförmåga inte hämmas. Ett likviditetskrav på finansbolagen skulle kunna få sådana inte önskvärda effekter.

Finansbolagen ägnar en stor del av sin verksamhet ål att bidra till

Prop. 1979/80:159 23

finansieringen av andra företags försäljning. Om ell likviditetskrav lades på finansbolagen kan det säljande förelaget självt ställa sig som längivare, medan finansbolaget handlägger de praktiska och administrativa frågor som hänger samman med lånet. Elt likviditetskrav på finansbolagen skulle på detta sätt kunna kringgås.

Jag vill i detla sammanhang peka pä den i 7S lagen om finansbolag intagna kapitaltäckningsregeln för finansbolagen. Den innebär en begränsning av ett finansbolags rätt att låna upp medel till enligt huvudregeln tolv och en halv gånger bolagets egel kapital. Bestämmelsen ijänar visserligen andra syften än ett likviditetskrav, nämligen alt i långivares och kunders intresse garantera att finansbolagen har en god soliditet. Eftersom finansbolagen är hänvisade lill att på marknaden låna upp de medel som används för utlåning kan kapitaltäckningsbesiämmelsen emellertid också få en i viss mån bromsande effekt på utlåningen.

Flera av finansbolagens förelagstjänsler, såsom facloring, leasing, etc, offereras i viss konkurrens med utländska finansbolag. Ett likviditetskrav på finansbolagen som fördyrar deras krediter kan medföra atl motsvarande tjänster köps billigare utomlands, vilket innebär konkurrensfördelar för de utländska företagen till nackdel för vår bytesbalans.

Vad jag nu har anfört visar enligt min mening att nackdelarna med att rikta ett likviditetskrav mot finansbolagen skulle bli betydande. Samtidigt gäller, som jag förut har hävdat, att effekterna från samhällsekonomisk synpunkt av ett likviditetskrav mot finansbolagen skulle bli begränsade. Vid en avvägning mellan för- och nackdelarna finner jag därför att nackdelarna överväger. Jag vill alltså inte förorda att likviditetskrav skall kunna tillämpas på finansbolagen.

Jag återkommer nu till det kreditpolitiska medlet kassakrav, som kan riktas mot bankinstitut. Kassakrav innebär att en banks medel som innestår på checkräkning i riksbanken samt - i den mån riksbanken anger -inneliggande kassa skall motsvara viss andel, högst 15%, av bankens förbindelser med vissa undantag. Kommittén påpekar att kassakrav framför allt används för att påverka räntenivån på dagslånemarknaden och därigenom också på annan lånemarknad för kortfristiga lån. Ett kassakrav på finansbolagen skulle enligt kommittén få en verkan av samma slag som ett likviditetskrav, enbart med den skillnaden atl de likvida medlen uteslutande skulle utgöras av kontofordringar på riksbanken. Det skulle därför framstå som mindre ändamålsenligt. Mot bakgrund härav föreslog kommittén inte att kassakrav skall kunna riktas mot finansbolagen. Detta har heller inte föreslagits under remissbehandlingen.

Enligt min mening kan flera av de skäl som jag har anförl mot atl tillämpa likviditetskrav mot finansbolagen i stort sett anföras också mot en tillämpning av kassakrav. Jag delar därför kommitténs och remissinstansernas uppfattning att kassakrav inte bör kunna riktas mot finansbolagen.

Det skulle i och för sig kunna tänkas att en annan konstruktion av

Prop. 1979/80:159 24

kassakravel skulle göra detta medel bättre lämpat för finansbolagen. Elt med utlåningsreglering snarlikt medel är etl marginellt kassakrav i förhållande till utlåningen, dvs. etl krav pä all en viss andel av en utlåningsökning utöver en viss fastställd volym skulle bindas i inneliggande kassa eller sättas in i riksbanken. Delta skulle kunna göras selektivt med hänsyn till ändamålet med utlåningen, vilket skulle vara en fördel. Vidare skulle ell marginellt kassakrav kunna utnyttjas för en mjuk uppbromsning av finansbolagens kredilgivning. Eftersom det i praktiken rör sig om ett nytt kredit-politiskt medel ärjag, trots de antydda fördelarna, emellertid inle beredd atl utan närmare utredning förorda ett sådanl kassakrav.

Med räntereglering menas att en högsta eller en lägsta ränla fastställs för inlåning eller att en högsta ränla fastställs för utlåning. Det är ett extraordinärt kreditpolitiskl medel och får alltså lillämpas endast om synnerliga skäl föreligger. Räntereglering kan avse kreditinstitut, dvs. banker, försäkringsbolag, kreditaktiebolag m.fl. och i fråga om inlåning även annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt begagnar. Finansieringsbolagskommittén föreslår att räntereglering skall kunna till-lämpas mot finansbolagen. Kommiitén anser att elt viktigt skäl att vidga ränteregleringen till finansbolagen är att man därigenom i vissa situationer kan sänka räntenivån på specialinlåningsmarknaden. En alltför hög räntenivå på den marknaden kan enligt kommittén få spridningseffekter som medför en allmän ränteglidning.

Remissinstanserna är splittrade i fråga om kommitténs förslag beträffande räntereglering. Meningarna är sålunda delade bland de myndigheter som har yttrat sig och så gott som alla instanser som representerar näringslivet vänder sig mot förslaget. Riksbanksfullmäktige tillstyrker förslaget och påpekar att förordnande om räntereglering enligt den kreditpolitiska lagen hittills inte har behövt utnyttjas, men att bestämmelserna har legat till grund för de överenskommelser med och de rekommendationer till kreditinstituten som fullmäktige har tagit initiativet till. Fullmäktige anser i likhet med kommittén att del är angeläget att finansbolagen omfattas av bestämmelserna om räntereglering så att ränteläget på specialinlåningsmarknaden kan kontrolleras. Flera av de mot förslaget kritiska remissinstanserna, bl. a. bankorganisationerna, framhåller att finansbolagen i sin kredilgivning är beredda att ta större risker än bankerna och att detta måste få avspeglas i räntesättningen. Det framhålls också att finansbolagen i sin verksamhet har en omfattande administrativ service, för vilken debiteringen inte särskiljs från räntedebiteringen.

Jag vill för egen del erinra om att finansbolagens kredilgivning och övriga finansieringsverksamhel normalt är förknippad med större risker och mer varierande villkor än bankernas kredilgivning. Den anpassning till framför allt de små och medelstora företagens kreditbehov som finansbolagen har kunnat göra har med hänsyn till riskerna medfört krav på högre ränta än vad bankerna normalt ställer. Trots något större räntekostnader är

Prop. 1979/80:159 25

bolagens finansieringsverksamhel lill stor nytta för värt näringsliv. Detla hänger samman bl.a. med alt finansbolagen i högre grad än bankerna utnyttjar kundernas lillgångar, l.ex. företagens fakturafordringar, som säkerheler. Finansbolagens kredilgivning ulgör därför i delta avseende ett viktigt komplement lill bankernas kredilgivning. En räntereglering skulle kunna få den från allmän synpunki negaliva konsekvensen all finansbolagen begränsade sin i konventionell mening riskfyllda kredilgivning till näringslivet och i högre grad än f. n. övergick till att lämna kredii mot traditionella säkerheter.

Det nu sagda talar mot att räntereglering används beträffande finansbolagen. Detta kredilpoliliska medel skulle också vara praktiskt svårt att genomföra genlemol dem. Finansbolagens finansieringsverksamhel är inte enhetlig och innehåller belydande inslag av olika Ijänster. Inom samma bolag förekommer ofta skilda lyper av finansieringsverksamhet såsom leasing, facloring och vanlig läneverksamhet. Som tidigare har nämnts lämnar finansbolagen i samband med finansieringen sina kunder en omfattande administrativ service såsom bokföring, fakturering, likvidmottagning, inkasso m.m. Dessa tjänster är i vissa fall en förutsättning för finansieringen. Det ställer sig mot den bakgrunden svårt att renodla räntan från annan ersättning. Detta gäller inte minst vid leasing, där leasingavgiften innefattar såväl ersättning för leasingobjektets anskaffningskostnad som ersättning för den kredit som ingår i leasingen och ersättning för övriga kostnader.

Räntenivån på specialinlåningsmarknaden kan givetvis i viss mån påverkas av att finansbolagen kan erbjuda förhållandevis hög ränta på sin upplåning. Detta behöver emellertid inte leda till en allmän ränteglidning, eftersom bankernas utlåningsräntor inle direkt påverkas av ränteutvecklingen på specialinlåningsmarknaden. Bankernas utlåningsräntor beror mera på andra faktorer, bl. a. den allmänna räntepolitiken.

Enligt min mening är ränteförhållandena en av de huvudsakliga orsakerna till den grå kreditmarknadens expansion. En räntereglering för finansbolagen skulle sannolikt medföra att den övriga grå kredilmarknaden ökade och att nya kreditkanaler utvecklades. Från den synpunkten skulle i och för sig en friare räntebildning på banklånemarknaden vara att föredra. Stora delar av den grå kredilgivningen skulle därigenom kunna överföras till den organiserade marknaden.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att räntereglering inte bör tillämpas beträffande finansbolagen.

Det tredje kreditpolitiska medlet som finansieringsbolagskommillén föreslår för finansbolagens del är utlåningsreglering. Även detta är ett extraordinärt medel. Det får alltså tillämpas bara när del finns synnerliga skäl. Utlåningsregleringen kan f.n. endast avse bankinstitut. Regleringen innebär normalt att förändringarna i kreditvolymen för en lidsperiod begränsas till en kvotdel av kreditvolymen vid en lidigare tidpunkt. Basvär-

Prop. 1979/80:159 26

det för ett s. k. ullåningstak kan också bestämmas som t. ex. etl genomsnitt av utlåningsvolymen vid flera tidpunkter. Finansieringsbolagskommittén framhöll att finansföretagen har en förmåga att på samma sätt som affärsbankerna snabbi öka sin utlåning. Det är därför enligt kommittén av vikt för kreditpolitikens effektivitet atl utlåningsregleringen kan utsträckas till all omfatta också dessa företag.

Flera av de mot kommitténs övriga förslag kritiska remissinstanserna -l.ex. bankorganisationerna — anser sig kunna godta ullåningsreglering i fråga om finansbolagen. Man framhåller emellertid att dess extraordinära karaktär måste iakttas och att förordnande om utlåningsreglering bör gälla endast för kort tid. Några remissinstanser anser att leasing skall undantas från utlåningsreglering.

För egen del vill jag framhålla atl utlåningsreglering till skillnad från likviditetskrav kan göras selektiv i den meningen att skilda regler kan meddelas för utlåning för olika ändamål. Utlåningsreglering kan alltså användas som ett medel att påverka såväl kredilvolymen som kreditfördelningen. Det är således möjligt att lillämpa utlåningsreglering på krediter för konsumtionsändamål medan krediter till näringslivet, t. ex. facloring och leasing undanlas.

En utlåningsreglering mot finansbolagen skulle innebära att den totala kreditvolymen kan hållas tillbaka under förutsättning alt kredilgivningen på den grå marknaden inte expanderar. Eftersom utlåningsreglering skall användas i extraordinära situationer och under begränsad tid är det, till skillnad från vid tillämpning av ett permanent medel mindre risk för att nya kreditkanaler arbetas upp för att kringgå regleringen.

Jag anser all det nu anförda talar för att man i sådana extraordinära silualioner då utlåningsreglering kan förekomma skulle öka kredilpolili-kens effektivitet om regleringen kan tillämpas på finansbolagen. Dessa bolag kan nämligen bidra lill en kreditexpansion som kan stå i strid med statsmakternas strävanden efler samhällsekonomisk balans. Det är därmed från allmänna samhällsekonomiska synpunkter angeläget att en ullåningsreglering kan riktas också mot finansbolagen.

En ullåningsreglering mot finansbolagen kan givetvis få en hämmande inverkan pä konkurrensförhållandena i branschen och leda till en konservering av rådande strukturer. Denna nackdel mildras dock väsentligt av all regleringen är av exlraordinär och lemporär nalur. Etl förordnande får vara i krafl under högst ett år i taget och kan förlängas endast om regeringen pä nylt förordnar om ullåningsreglering.

På grund av det anförda förordar jag att lagen om kreditpolitiska medel ändras så att elt förordnande om utlåningsreglering kan omfatta finansbolagen.

Några remissinstanser som i och för sig har godtagit alt utlåningsreglering kan riktas mot finansbolagen anser alt finansiell leasing bör undantas från en sådan reglering. Det finns enligt min mening anledning utgå från att

Prop. 1979/80:159 27

en utlåningsreglering i försia hand bör avse krediter för konsumtionsändamål och att finansiering till näringslivet i form av t. ex. facloring och leasing inte bör omfattas. Jag anser att det från allmänna synpunkter är angelägel att näringslivets, inte minst de små och medelstora företagens, kreditförsörjning främjas och alt deras investeringsaktivitet och utvecklingsmöjligheter stimuleras. En utlåningsreglering bör alltså inte motverka dessa strävanden. Del kan emellertid enligt min mening knappast komma ifråga att i lagen särbehandla den del av finansbolagens verksamhet som utgörs av leasing, utan lagen bör i formellt avseende omfatta finansbolagens hela verksamhet. Som jag redan har påpekat kan en utlåningsreglering göras selektiv med hänsyn till kreditändamålen och räckvidden av en utlåningsreglering bör avgöras med beaklande av de allmänna synpunkter somjag nu har anfört.

Jag övergår nu till det kreditpolitiska medlet emissionskontroll, som innebär att obligationer, förlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inle utan riksbankens lillstånd får ges ul av annan än riksgäldskontoret. Emissioner av statsobligationer faller alltså utanför kontrollen. Denna kontroll omfaltar såväl kreditinslilut som andra förelag. Riksbanken kan också utöva emissionskontroll såvitt avser andra skuldebrev, vanligen kallade reverser, som kreditinstitut ger ut. Bankernas inlåning på motböcker eller övrig inlåning i bank på räkning från allmänheten undantas dock. Emissionskontrollen kan avse emissionernas volym, räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som inte får ges ut utan tillstånd och från vilken lidpunkt etl förordnande om emissionskontroll gäller. Elt förordnande kan gälla för högst tre år. Något förordnande om emissionskontroll finns inte f. n. Riksbanken upprätthåller dock i prakliken en fortlöpande kontroll av obligalionsulgiv-ningen och obligationsvillkoren saml av den långfristiga reversupplåningen.

Redan nu finns således i praktiken en emissionskontroll som innebär all ett finansbolag lika litet som någon annan som önskar emillera obligalioner kan göra detta utan kontakter med riksbanken. Någon ändring i detta avseende har inle föreslagits av kommittén och bör enligt min mening inle göras.

1 fråga om den del av emissionskontrollen som omfattar enbart kreditinstitutens reversupplåning ansåg finansieringsbolagskommittén att denna kontroll av upplåningen inle borde gälla finansbolagen. Dessa bolag har en upplåning som huvudsakligen är kortfristig.

I motiven till bestämmelsen om emissionskontroll av kreditinstitutens reversupplåning angavs (prop. 1974: 168 s. 197) att kontrollen främst syftar lill att påverka förhållandena beträffande långfristig upplåning på kapitalmarknaden, t. ex. kreditinstituts långfristiga upplåning i AP-fonden och hos försäkringsbolagen saml deras upplåning från allmänheten, som inte kan anses som inlåning på räkning från allmänheten. Kontrollen skulle

Prop. 1979/80:159 28

därför i princip inte omfatta sådan upplåning som t. ex. kortfristiga reverslån som normalt tas upp i vissa kreditinstituts löpande rörelse. Däremot borde sådana långfristiga reverslån som kan anses ersälta obligationslån inräknas.

Även om finansbolagens upplåning i dag huvudsakligen är kortfristig och alltså inle består av sådan långfristig reversupplåning på vilken denna form av emissionskontroll är avsedd, anser jag för min del alt finansbolagens upplåning inle bör behandlas annorlunda än andra krediiinstiluls och alltså inte undanlas från kontrollen. Man kan inte utesluta alt finansbolagens reversupplåning i framtiden skulle kunna få en mer långfristig karaklär, vilkel medför att dessa kan komma att konkurrera om de medel på kapitalmarknaden som är avsedda alt prioriteras för l.ex. statens och bostadsbyggandets finansiering.

Under senare tid har bildats kreditinstitut som har till syfte att bidra till finansieringen i samband med köp av äldre bosladsfasligheler bl. a. genom återbelåning av s. k. saljarreverser. Flertalet av dessa är krediiakliebolag. Även finansbolag kan ägna sig åt sådan verksamhel och ta upp reverslån för verksamheten på samma sätt som kredilaktiebolagen, för vilka gäller emissionskontroll avseende deras reversupplåning. Om inle kontrollen gäller också för finansbolagen, kan dessa få konkurrensfördelar framför kredilaktiebolagen. En särbehandling av finansbolagen med avseende på emissionskontroll av reversupplåningen kan vidare leda till att rörelsegrenar inom andra kreditinstitut omvandlas lill finansbolag i syfle alt kringgå emissionskontrollen.

Mot denna bakgrund förordar jag således att finansbolagens långfristiga reversupplåning, på samma sätl som är fallet för övriga kreditinstituts upplåning, skall kunna omfattas av emissionskontroll. Något undantag för finansbolagen i fråga om sådan kontroll bör alltså inte göras i den kredilpoliliska lagen.

Det ankommer på riksbanken att vid tillämpningen avgöra vad som skall anses som långfristiga lån. Därvid bör samma praxis gälla som har utbildats beträffande kreditinstituten.

Del är vidare angelägel alt riksbanken vid tillämpningen av en emissionskontroll för finansbolagens långfristiga upplåning beaktar de små och medelstora företagens behov av att finansiera sin investeringsverksamhet genom leasing och avbelalningsfinansiering.

Jag återkommer i specialmotiveringen till de av mig förordade lagändringarna i den kreditpolitiska lagen.

Ändringarna i lagen om kreditpolitiska medel bör träda i krafl samtidigt som lagen om finansbolag, dvs. den Ijuli 1980.

Regeringen har tidigare aviserat alt den avser alt tillkalla en kommillé för att se över den kredilpoliliska lagen och dess tillämpning från mera allmänna uigångspunkter (prop. 1978/79:47 s. 11). Jag avser att inom kort la upp frågan om direktiv för en sådan utredning. En uppgift för kommittén

Prop. 1979/80: 159 29

bör enligt min mening vara att undersöka behovet och effekterna av de nuvarande kreditpolitiska medlen och om de är lämpliga och ändamålsenliga mot bakgrund av de erfarenheter som har vunnils av den kreditpolitiska lagens tillämpning och utvecklingen under senare år på kreditmarknaden. Kommiitén bör därvid pröva förutsättningarna för en annan principiell utformning av kreditpolitiken som i ökad utsträckning förlitar sig på generella medel och endast mer undantagsvis pä regleringar. En annan uppgifl bör vara att förutsättningslöst överväga i vad män kreditpolitiska medel behöver användas mot t. ex. finansbolagen eller företag ulanför den kontrollerade kreditmarknaden. I kommitténs uppdrag bör också ingå all närmare undersöka möjligheterna atl i kredilpoliliken använda ett marginellt kassakrav av det slag somjag tidigare har berört.

2.5 Åtgärder i fråga om kontokortskrediter

Som jag redan har nämnl bedriver vissa finansföretag kontokorlsverk-samhet. Av den tidigare redovisade tabell 2 framgår atl denna verksamhet har ökat väsentligt under senare år. De utestående kontokortskrediterna uppgick vid slutet av år 1978 till ca 1,8 miljarder kr.

En närmare beskrivning av kontokorten och kontokortsföretagens verksamhet finns i finansieringsbolagskommitténs betänkande (SOU 1977:97 s. 73-86) saml i prop. 1978/79: 170 s. 12. En utförlig beskrivning finns också i näringsulskottels betänkande 1979/80:24. Jag skall därför i det följande endast i korthet behandla huvuddragen av kontokortsmarknaden.

En kontokortskredil innebär att kontoinnehavaren enligt avtal mellan honom och kontokortsföretaget har rätt att - ofta intill ett visst i förväg bestämt belopp - få kredit vid köp av varor eller tjänster hos säljare, som har anslutit sig lill del kontokortssystem som köparen utnyttjar. Kontokortet — vanligen en plastbricka — används för att visa att köparen är berättigad att köpa på kredit som tillhandahålls av kontokortsföretaget. I ett kontokortssystem bokförs inköp eller andra transaktioner på kontohava-rens konto hos kontokortsföretaget.

1 fråga om kreditfunktionen kan man skilja mellan s.k. betalkort och s. k. kreditkort. Betalkortet är i första hand ett betalningsmedel som endasl har mindre betydelse från kredilgivningssynpunkt. Den skuld som uppkommer vid köp med betalkort skall vanligen betalas månaden efter den då köpet skedde. Ränta utgår oflasl inte men däremot en faktureringsavgift. Den skuld som uppkommer vid köp med kreditkort får däremot amorteras under längre tid. Krediten som är kopplad till kreditkorten är i allmänhet revolverande, vilket betyder att varje amortering skapar utrymme för en ny kredit inom ramen för del medgivna kreditbeloppet. Kontohavaren kan använda kreditkortet som ett betalkort genom att vid varje fakturering betala hela den fakturerade skulden. Han behöver i så fall vanligen inle betala ränta.

Prop. 1979/80:159 30

Förutom betalkort och kreditkort förekommer s.k. bankkort. Dessa förutsätter atl kontohavarna har bankkonton och gör det möjligt för dem att med hjälp av korten göra uttag från sina konton i särskilda sedelautomater. Om korlens användningsområde vidgas så att de ocksä kan användas för köp av varor eller tjänster och till kontona kopplas krediträtl, blir bankkorten betalkort eller, om krediträtten utnylljas, kreditkort.

Den alldeles övervägande delen av kontokortsverksamheten i Sverige drivs med ett finansbolag som administratör och finansiär. Vissa finansbolag har egna kortsystem som berättigar lill inköp i en stor mängd affärer som har anslutit sig till syslemen, s. k. externa kontosystem. Det förekommer också konlokortssyslem som i fråga om rält lill köp är begränsade till visst eller vissa företag, s. k. legokontosystem. Dessa administreras och finansieras av olika finansföretag. En annan typ av kontokortssystem är de s. k. interna systemen. I dessa administrerar och finansierar säljföretagen själva eller genom dotterbolag kontosystemen. Ett sådant dotterbolag kan vara finansbolag om upplåning för verksamheten sker från allmänheten. I några fall sköts emellertid kontokortsverksamheten helt inom säljbolaget och i dessa fall är inget finansbolag direkl engagerat i konlokortsverksamhelen.

I externa kontosyslem och legokontosystem får i regel det från säljföretagen frislående kontokortsföretaget ta föriuslen om kontohavaren inte belalar sin skuld. Säljföretaget lämnar de försäljningsnotor som upprättas vid köp med kontokort till konlokortsförelagel eller dess bank och kredi-leras notornas belopp med avdrag för eventuell ersättning. Kontokortsföretaget fakturerar sedan kontokortshavaren, som skall amortera skulden till detta företag.

Antalet kreditkortssyslem på den svenska marknaden kan f. n. uppskattas lill omkring 100. År 1978 fanns del drygt 60 kreditkort på den svenska marknaden. Av dessa var ca 35 exklusiva, dvs. kunde användas endast hos elt företag eller en koncern. Ca 25 kort var selektiva, dvs. kunde användas inom viss bransch eller inom visst geografiskt område. År 1978 fanns del två generella kort, dvs. kort som kunde användas bos en mångfald säljföretag ulan inbördes anknylning. F.n. finns det fyra generella kreditkort på den svenska marknaden, nämligen Köpkort, Finax konto, VISA och Mas-ler Chargé.

Flertalet finansföretag som ägnar sig åt kontokortsverksamhet har specialiserat sig på verksamheten och administrerar och finansierar ofta elt stort anlal kortsystem. Det finns f. n. ca femton företag på marknaden, varav hälflen svarar för mer än 90% av kontokortsverksamheten. Antalet kontokort har beräknats väsentligt överstiga en miljon år 1978.

Som framgår av tabell 2 över finansförelagens kredilgivning åren 1968-1978 har konlokortskrediterna ökat särskilt under de senaste åren.

Från år 1976, då kontokortskrediterna var ca 680 milj. kr., ökade de till ca 1,2 miljarder kr. år 1977 och ca 1,8 miljarder kr. år 1978. För år 1979

Prop. 1979/80:159 31

finns ännu inga siffror. Det kan samtidigt konstateras en viss stagnation av avbetalningshandeln under de senaste åren. Det är troligt att kontohandeln har kommit att ersätta en slor del av avbelalningshandeln. Den genomsnittliga årliga tillväxten av kontokortskrediterna framgår av följande sammanställning.

Tabell 5. Den genomsnittliga årliga tillväxten av kontokortskrediterna

Genomsnittlig ärlig tillväxt i %

1970-1972 23

1972-1974 31

1974-1976 42

1976-1978 61

Källa: SCB.

Som jag nämnde inledningsvis har riksdagen nyligen beslutat att hos regeringen begära en övergripande utredning på kontokortsområdet genom en parlamentarisk kommitté. Inom ekonomidepartementet pågår f. n. arbetet med atl utforma direktiven för en sådan kommitté. Samtidigt beslutade riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna att regeringen utan hinder av utredningsarbetet vid behov omedelbart bör vara beredd alt ingripa med åtgärder av såväl kreditpolitisk som konsumentpolitisk natur (NU 1979/80: 24 s. 17).

Den debatt som har förekommil om kontokorten - särskilt kreditkorten - har närmast gällt två frågor; dels de samhällsekonomiska, dels de konsumentpoliliska effektema av korten.

Vad först gäller de samhällsekonomiska aspektema är det rikligt att kontokortskreditema har ökat avsevärt under de senasle åren. Dessa krediter är dock fortfarande av relativt begränsad omfattning. Kontokortskrediterna svarade åren 1977 och 1978 inte för mer än 0,3% av den lotala privata konsumtionen samt för drygt 2% av de lotala kredilerna lill hushållen. Samtidigt har avbetalningshandeln bromsats upp. Om kontokortskrediterna fortsälter att öka i samma takt som under senare år får de givetvis större effekter på hushållens kreditvolym och konsumlion. Det kan medföra att konsumtionsutvecklingen blir svårare atl styra konjunkturmässigt. Av stabiliseringspolitiska skäl kan det därför finnas anledning för statsmakterna att noggrant följa utvecklingen och att vara beredda att vid behov ingripa med åtgärder.

I fråga om de konsumentpolitiska effekterna av kreditkorten har uttryckts farhågor för alt enskilda personer försätter sig och sin familj i ekonomiska svårigheter genom alt göra slörre inköp än vad de senare kan betala. Kreditkorten kan också medföra förhastade och onödiga köp. Del finns dock f. n. inte underlag för att avgöra om siluationen är så allvarlig att några samhällsingripanden är påkallade. Konsumentverket påbörjade i slutet av år 1979 en utredning som syflar till alt vinna klarhet i bl. a. de berörda konsumentpolitiska frågoma.

Prop. 1979/80:159 32

Jag vill framhålla att kontokorten otvivelaktigt har vissa fördelar för konsumenterna. De kan således erbjuda etl bekvämt sätl att betala eller få kredit. Sedan en kreditgräns har avtalals mellan kontoinnehavaren och kreditkortsföretaget kan kontoinnehavaren utnyttja krediten när han själv vill genom inköp, amortering och därefter nya inköp. Kreditkorten kan dessutom ha en viktig utjämnande funkiion för fördelningen av konsumtionskrediter både över liden och mellan hushåll med bättre eller sämre bankförbindelser. För detaljhandeln kan kontokorlen medföra ralionaliseringar av betalningsrutinerna och hanleringen av konsumlionskrediter. Från konsumentens synpunki bör å andra sidan beaktas att den effektiva årsräntan jämte hanteringskostnaderna för kontokortskrediter kan överstiga 25 %.

Den av riksdagen begärda utredningen på kontokortsområdel kommer bl.a. att avse de samhällsekonomiska och konsumentpolitiska frågor som jag nu har berört och ge ett underlag för atl avgöra om del behövs mer långsiktiga åtgärder på området. Pä korl sikl kan emellertid ulvecklingen bli sådan att ålgärder från samhällels sida kan behövas. I så fall måste givetvis regeringen vara beredd att omedelbart ingripa. Riksdagens tidigare återgivna uttalande får också anses innebära att formella möjligheter redan nu bör skapas för att kunna ingripa på kontokortsområdel med ålgärder som är motiverade av såväl samhällsekonomiska som konsumentpolitiska skäl.

Beträffande de ålgärder som kan komma i fråga på kontokortsområdel villjag peka på att del kredilpoliliska medlet utlåningsreglering, som enligt vad jag nu föreslår skall kunna tillämpas på finansbolagen, är selektivt med avseende på utlåningens ändamål. Det kan därför inriktas särskilt på kontokortskrediterna. Eflersom en del av konlokortsverksamhelen - f n. en mindre del - ligger utanför finansbolagen kan man med utlåningsreglering dock inte nå hela kontokortsmarknaden. Utlåningsreglering kan vidare motiveras bara med kreditpolitiska och inte med konsumentpolitiska skäl. Därför behövs också andra åtgärder som vid behov kan riktas mot kontokortsverksamheten. De åtgärder som då bör komma i fråga skall kunna användas för både samhällsekonomisk och konsumentpolitisk reglering av verksamheten.

Jag vill vidare erinra om att kreditköpkommiltén i sitt belänkande (SOU 1975:63) Konsumenlkreditlag m. m. föreslog ett krav på kontantinsats som skulle gälla vid bl.a. köp med utnyttjande av kontokredil. Kommittén föreslog också att regeringen vid särskilda förhållanden som ett ekonomiskt, politiskt instrument skulle kunna meddela föreskrifter om kreditbelopp och kredittid vid köp av en vara över elt visst pris. Förslagen mötte vissa invändningar under remissbehandlingen. I konsumentkrediflagen (1977:981) logs in beslämmelser som gör det möjligt att kräva kontantinsats vid kreditköp. I prop. 1976/77: 123 med förslag till konsumenlkreditlag uttalades emellertid alt krav på kontantinsats t. v. inte borde tillämpas på

Prop. 1979/80:159 33

kontoköp. 1 fråga om en rätt för regeringen all meddela föreskrifier om kreditbelopp och kredittid förordade föredraganden i samråd med mig att frågan inte borde prövas i detta sammanhang ulan borde prövas i samband med den kreditpolitiska lagstiftningen. Riksdagen godtog dessa ståndpunkter.

Vad som f. n. kan göras för att tillmötesgå riksdagens önskemål i fråga om åtgärder på kontokortsområdet är enligt min mening att regeringen får möjlighet alt påverka de betalningsvillkor som tillämpas vid köp med kontokort. Detla förutsälter ett bemyndigande av riksdagen. Ett bemyndigande av likartat slag finns vad gäller den yrkesmässiga kreditförsäljningen av bilar i lagen (1975:90) med bemyndigande atl meddela föreskrifterom betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Föreskrifter om betalningsvillkor vid kontokortskrediter är all hänföra lill sådana föreskrifter om enskildas ekonomiska förhållanden som avses i 8 kap. 3 § regeringsformen. Bemyndigande för regeringen all utfärda föreskrifter i ämnet kan ges med stöd av 8 kap. 7 § 3 regeringsformen, eftersom föreskrifterna avser näringsverksamhet. Sådana föreskrifter avser också kredilgivning.

Jag vill således förorda en lag med bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp på kredit. Sådana föreskrifter bör kunna riktas mot säljare som lämnar kontokredil eller mot kontokortsföretag som tillhandahåller sådan kredit. Jag återkommer i specialmotiveringen lill bemyndigandets närmare omfattning.

De föreskrifier som kan komma att meddelas med stöd av bemyndigandel kan i första hand tänkas avse krav på viss amortering av utnyttjad kredit eller krav på en kontantinsats eller en kombination av sådana krav. Vad först gäller krav på amortering kan konstateras atl konlokortskrediterna visserligen är revolverande, dvs. en amortering skapar utrymme för ny kredit. Ett krav på större månatliga amorteringar än vad som tillämpas på marknaden bör emellertid kunna leda lill en viss åtstramning av kontokortshandeln och även ha posiliva effekter från konsumentpolitisk synpunkt. Ett krav på kontantinsats kan få samma effekter men är förenat med praktiska svårigheter vid tillämpningen.

Om regeringen utnyttjar det av mig nu förordade bemyndigandet all meddela föreskrifter i fråga om kontoköp fär detta ske genom en särskild förordning i ämnet. En sådan förordning bör också innehålla beslämmelser om tillsyn över att föreskrifterna iakltas och straff för den som överträder föreskrifterna. Enligt 8 kap. 7 § andra stycket regeringsformen kan därvid inte annat straff än böter komma i fråga.

Det av mig nu förordade bemyndigandet får ses som ett provisorium som ger regeringen möjligheter till elt snabbt ingripande om det skulle behövas. Som jag tidigare har antytt behövs ett bättre underlag för att bedöma om det på lång sikl behövs åtgärder från samhällets sida och om sådana åtgärder har några positiva effekter. Del får ankomma på den kommitté om 3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

Prop. 1979/80:159 34

kontokortsmarknaden som regeringen skall tillkalla att presentera elt sådant underlag och bedöma behovel av mer långsiktiga åtgärder samt, om ett sådant behov kan konstateras, föreslå lämpliga åtgärder.

Innan del av mig nu förordade bemyndigandet tas i anspråk av regeringen kan del finnas anledning att undersöka möjligheterna att genom medverkan av branschen åstadkomma förändringar på konlokorlsmarknaden som kan tillgodose sådana syften som skulle tillgodoses genom föreskrifter enligt bemyndigandel. Sådana ålgärder skulle kunna avse exempelvis förbättrad kreditupplysning i syfte att motverka missbruk av kontokort eller ett system med mindre krediter för nya kontohavare med stegvisa höjningar av krediträtten, när det har visat sig att kontohavaren kan uppfylla sina skyldigheter mot kontokortsföretaget. Jag utgår från att branschen på eget initiativ överväger om nu antydda åtgärder kan genomföras.

I fråga om kreditupplysningar, som kan utnyttjas av finansbolagen, gäller f. n. kreditupplysningslagen (1973: 1173). Enligt lagen får en kreditupplysning om en enskild person inte innehålla någon uppgifl om andra betalningsförsummelser än sådana som har fastställts av domstol eller dokumenterats på annal liknande sätt. Från lagen undantas förmedling av upplysningar mellan bl. a. banker och andra kreditinrättningar under bankinspektionens tillsyn. Delsamma gäller förmedling av upplysningar mellan företag inom samma koncern. I samband med att finansbolagen ställs under bankinspektionens tillsyn kommer de, om ingen lagändring görs, att omfattas av samma undantag som bankerna. Inom justitiedepartementet övervägs f. n. vissa ändringar i kredilupplysningslagen. I detta sammanhang får frågan om finansbolagens behandling tas upp. Därvid bör intresset av integritetsskydd vägas mot de konsumentpolitiska motiven för en förbättrad kreditupplysning.

I konsumentkreditlagen finns, somjag redan bar nämnt, bestämmelser om kontantinsats vid kreditköp. Säljaren skall vid kreditköp ta ut kontantinsats i enlighet med god sed på marknaden. Kontantinsatsen skall motsvara minst 20% av varans koniantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annal. I prop. 1976/77: 123 med förslag till konsumenlkreditlag m. m. framhölls att det vid kreditköp inom ramen för konlokortssyslem inte stred mol god sed att underlåta alt la ut kontantinsats och att kontokorlssysle-men åtminstone t. v. skulle hållas utanför ett krav på kontantinsats. Även riksdagen ansåg detla.

Den ordning som sålunda har angetls bör enligt min mening t. v. behållas. Ett krav på kontantinsats vid kontoköp medför otvivelaktigt svårigheler bl.a. vid det praktiska genomförandet i butikerna. Det är inle lämpligt att det kan slällas elt krav på kontantinsats enligt konsumentkreditlagen samtidigt som regeringen med stöd av del av mig förordade bemyndigandet meddelar föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp. Som jag redan har angett kan bemyndigandet utnyttjas för att tillgodose såväl konsument-politiska som samhällsekonomiska synpunkter. I konsumentkreditlagen

Prop. 1979/80:159 35

bör därför införas ell undantag från bestämmelserna om kontantinsats för det fall regeringen utnyttjar bemyndigandet. Ett liknande undantag finns redan vad gäller den yrkesmässiga kreditförsäljningen av bilar.

Jag vill i anslutning till vad jag har sagt om konsumenlkreditlagen påpeka att kravet på kontantinsats i den lagen bara har avseende på kreditköp av varor. En stor del av konlokortskrediterna utnyttjas emellerlid för köp av Ijänster. Det av mig förordade bemyndigandet bör inte ha samma begränsning som konsumentkreditlagen i detla hänseende ulan bör avse hela kontokortsmarknaden.

Den av mig nu förordade lagen med bemyndigande bör liksom ändringen i konsumentkreditlagen träda i kraft den I juli 1980, dvs. samtidigt som lagen om finansbolag träder i kraft.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom ekonomideparlementel upprättats förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel

2. lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid konloköp

3. lag om ändring i konsumenlkreditlagen (1977:981).

Jag har samrått med chefen för justitiedepartementet i fråga om lagförslagel under 3.

Lagförslagen bör fogas till regeringsprotokollel i detla ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

2§

1 paragrafen anges bl. a. de institut som enligt lagen räknas som kreditinstitut. Bland dessa har finansbolagen förts in. Med finansbolag avses här liksom i följande paragrafer sädana bolag som omfattas av lagen om finansbolag. Genom att finansbolagen räknas som kreditinslilut enligt lagen om kredilpoliliska medel kommer de atl bli skyldiga enligt 28 § samma lag atl lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om någol av de båda kredilpoliliska medel som kan tillämpas på finansbolagen - emissionskontroll och utlåningsreglering - behöver användas eller för alt lillämpa etl förordnande om ett sådant medel.

14 §

I denna paragraf föreskrivs att etl förordnande om utlåningsreglering skall kunna avse inte bara som f. n. bankinstitut utan även finansbolag.

Prop. 1979/80:159 36

15 §

I denna paragraf anges i de tre första punkterna att med utlåningsreglering avses att etl maximibelopp fastställs för utlämnade lån, för beviljade lån som ej har utlämnats och för sådana garantiförbindelser som är knutna till kredilgivning. Flera av de kreditformer som finansbolagen tillhandahåller är konslruerade så all en viss högsta kredii medges, varefter det står kreditlagaren fritt alt inom denna limit utnyttja krediten. Den utnyttjade delen av krediten får vid utlåningsregleringjämställas med ett utlämnat lån och den del av den medgivna krediten som inle har ulnyttjats med ett beviljat men ej utlämnat lån. Det förhållandel att en stor del av finansbolagens kredilgivning har den nämnda konstruktionen bör beaktas vid tillämpningen. I fråga om t. ex. facloring bör sålunda hänsyn tas till att utnyttjandet av en limiterad kredit kan variera myckel beroende på bl.a. säsongsmässiga variationer av försäljning och fakturering.

I en ny punkt - punkten 4 - har tillagts att utlåningsreglering ocksä kan innebära atl ett maximibelopp fastställs för värdet av lös egendom som ett finansbolag för att medverka lill finansiering upplåter till nyttjande. Den nya punklen syfter på s. k. finansiell leasing, som har beskriviis i avsnitt 2.3. Sådan lös egendom, l.ex. maskiner eller annan utrustning som ett tillverkningsföretag utnyttjar, betecknas i lagtexten som leasingobjekl.

Med värdel av leasingobjekten avses anskaffningsvärdet, vilket motsvarar det med leverantören avtalade priset.

Vid tillämpningen av en utlåningsreglering på leasing skulle man i och för sig kunna utgå från del bokförda värdet av alla utestående leasingobjekt. En nackdel med detta är att det bokförda värdel är beroende av finansbolagens avskrivningsmöjligheler. Vidare kan ett bolag ha tecknat leasingavtal och avtal om köp av leasingobjekt, innan objektet förs upp i bolagets balansräkning. Om man vid tillämpningen ulgick från värdet i balansräkningen vid en angiven tidpunkt och medgav en viss ökning i förhållande lill delta värde, skulle utrymmet för ökningen delvis kunna tas i anspråk för leasingobjekt, för vilka avtal lecknats före den period regleringen avser. Med hänsyn härtill tar utlåningsregleringen vid leasing sikle endast på de nya leasingavlal som sluts under den tid regleringen gäller (beräkningsperioden). Bestämmelsen har därför utformats så att en utlåningsreglering skall kunna omfatta de leasingavtal som ingås under den lid förordnandet gäller.

Beträffande innebörden av uttrycket "upplåter till nyttjande" är att märka att en upplålelse anses ha sketl genom leasingavtalet, även om leasingobjektet levereras senare. Ett förordnande om ullåningsreglering omfaltar inle de fall i vilka leasingavtal har träffats innan förordnandet har trätt i krafl, även om leverans av leasingobjektet sker när förordnandet gäller. Elt leasingavlal brukar ingås i samband med alt leasingförelaget avtalar om köp av objektet. Som tidigare har nämnls är del inte ovanligt att leverans sker lång tid därefter.

Prop. 1979/80:159 37

Ett förordnande om utlåningsreglering kommer i konsekvens med del sagda alt omfatta samtliga leasingavtal som ingås under den lid regleringen gäller, oavsett om leverans sker under denna lid eller först därefler.

Genom bestämmelsen i punkten 4 kan en ökning av den utestående stocken av leasingavtal regleras. Det har därför inte funnits nägon anledning att, som finansieringsbolagskommittén föreslog, ta in en särskild bestämmelse om den utestående stocken av leasingavlal.

Den vanligaste formen av facloring - belåning av fakturafordringar -omfattas av punkterna 1 och 2. I ett nytt andra siycke har likvid för sådana fordringar som finansbolag förvärvar för alt medverka till finansiering jämställts med län. Här avses det slag av facloring som kännetecknas av att ett finansbolag självt övertar fordringen ocb alltså självt inträder som borgenär i fordringsförhållandet. Vid sådana s. k. fakturaköp kan del vara så att den som överiåter fakturafordringen på ett finansbolag får betalt av detta innan fakturan förfaller lill betalning och alltså innan finansbolaget självt har uppburit betalning av den gäldenär på vilken fakturan är ställd. I det fallet kan finansbolagets utbetalning av fakturabeloppet anses svara mot utlämnandet av ell lån. En annan form av fakturaköp är att det har träffats etl avtal mellan finansbolaget och det fakturerande förelaget om en löpande kredit för fakturaköp. I avtalel har specificerats en kreditlimit, förskotlslimit. Finansbolagets medgivande av en sådan limit får här jämställas med ett beviljat men ännu inte utlämnat lån.

Ett tredje fall av fakturaköp är att finansbolaget har åtagit sig att betala det fakturerande företaget först när gäldenären har belall och - om han inte gör det — inom viss lid efter fakturans förfallodag. Finansbolagets åtagande bör i detta sammanhang inte jämslällas med ett lån utan får anses innebära att finansbolaget endasl tar på sig en kreditrisk. Detla fall omfattas därför inte av en utlåningsreglering.

Det nya stycket kan också tillämpas på viss form av avbelalningsfinansiering, dvs. fall där ett finansbolag mot ersättning till avbetalningssäljaren träder i dennes slälle enligt avbetalningskontraktet. Om ett finansbolag i finansieringssyfte förvärvar s. k. saljarreverser kan också bestämmelsen bli tillämplig.

16 §

Enligt denna paragraf fastställer riksbanken vid utlåningsreglering ett maximibelopp för lånen, garantiförbindelserna eller leasingobjektens värde för en viss lidpunkt eller tidsperiod. Detta fastställs i förhållande till slorieken på lånen, garantiförbindelserna eller värdet på leasingobjekten vid en tidigare lidpunkt eller på annat sätt. Riksbanken har alltså frihet att välja andra basvärden än kreditvolymens storlek eller leasingobjektens värde vid en viss lidpunkt. Basvärdet kan t. ex. bestämmas som ell genomsniu under viss tid eller som förändringen mellan två tidpunkter. Riksbanken får vidare enligt paragrafen lillämpa ett förordnande om utlånings-

Prop. 1979/80:159 38

reglering selektivt, dvs. ge olika regler för ullåning, garantiförbindelser och leasingobjekt avseende olika ändamål.

25 §

Förordnande om räntereglering kan avse kreditinstitut. Av de skäl som har angetls i den allmänna motiveringen har undantag gjorts för finansbolagen.

30 §

Enligt 29 § skall kreditinstitut eller annan, som åsidosätter en föreskrift som har meddelats med stöd av elt förordnande enligt lagen, erlägga en särskild avgift lill statsverket. Avgiften utgör en sanktion för underiåtenhet att fullgöra av riksbanken föreskriven skyldighet i fråga om ett kreditpolitiskl medel. Närmare bestämmelser om hur den särskilda avgiften skall beräknas finns i 30 §. I punkten 2 i denna paragraf finns bestämmelserna om hur avgiften skall beräknas när en föreskrift om utlåningsreglering har åsidosatts. I denna punkt har gjorts ell tillägg så att den som i leasingverksamhel åsidosätter ett förordnande om utlåningsreglering får erlägga särskild avgift efter samma grunder som gäller för annat åsidosättande av utlåningsreglering.

4.2 Förslaget till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen. Där har angetts att föreskrifier med stöd av bemyndigandet skall kunna riktas mot en säljare eller mot ett konlokorlsförelag som står som kreditgivare. Det förekommer i viss ulslräckning alt elt säljföretag självl står som kreditgivare. I dessa fall kan föreskrifier riklas endast mot säljföretaget.

I bemyndigandet används begreppet kontoköp. Kreditköpkommiltén hade en definition av delta begrepp i sitl belänkande (SOU 1975:63) Konsumenlkreditlag m. m. Med konloköp avsågs kreditköp vid vilkel köparen för betalningens eriäggande lar i anspråk elt av kreditgivaren medgivet utrymme för fortlöpande kredii (belänkandet s. 28). Definitionen finns inle i konsumentkreditlagen. Med kontoköp i det nu förordade bemyndigandet avses köp av den art som angavs i kommitténs definition. Härvid är dock att märka all kommiitén med kreditköp avsåg endast köp av vara. Kontoköp enligt bemyndigandet kan avse också tjänster eller andra nyttigheter.

Med uttrycket vara avses fysiska föremål. Begreppet omfattar dock inte byggnad på annans mark. Del omfattar inte heller rättigheter av olika slag eller aktier, andra värdepapper eller fast egendom (jfr prop. 1973: 138 s. 160 och 1976/77:123 s. 158). Till Ijänst får räknas bl.a. upplåtelse av hotellrum och olika slag av resor, t. ex. sådana resor som säljs av resear-

Prop. 1979/80:159 39

rangörerna. Kontoköp av annan nyttighet kan avse exempelvis det fallet att en person utnyttjar sitt kontokort lill förvärv av valuta. Detta innefattar också att man med ett kontokort kan lyfta svenska pengar, t. ex. i en sedelautomal.

Med begreppet kreditgivare avses den som lämnar kredit eller övertar den ursprunglige kreditgivarens fordran (jfr 2 § konsumentkreditlagen).

De föreskrifter som kan komma att meddelas med stöd av bemyndigandet kan i första hand tänkas avse kontantinsats, kredittid eller krav pä viss amortering.

4.3 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977: 981)

Som har angetts i den allmänna moliveringen är syftet med lagändringen alt undvika att likartade krav slälls i fråga om konlohandeln med slöd av såväl konsumenlkreditlagen som den förordade lagen med bemyndigande för regeringen. Undantaget från 8 och 9 §§ i konsumentkreditlagen gäller, som framgår av lagtexten, endasl under den lid föreskrifier om betalningsvillkor gäller som har meddelats med slöd av bemyndigandel.

5 Hemställan

Jag hemsläller all lagrådels yllrande inhämtas över förslagen lill

1. lag om ändring i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel,

2. lag med bemyndigande all meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp,

3. lag om ändring i konsumenlkreditlagen (1977:981).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

Prop. 1979/80:159 40

Bilaga I

Sammanfattning av finansieringsbolagskommitténs betänkande (SOU 1977: 97) Finansieringsbolag

I enlighet med sina direktiv har kommittén framlagt förslag till laglig reglering av de s.k. finansieringsföretagens verksamhel och deras inordnande under den kreditpolitiska lagstiftningen. I avvaktan på rikdagens beslut vad gäller lagstiftningen om fondkommissionärer har kommittén i sitt belänkande inte behandlat den in- och utlåningsrörelse som bedrivs av dessa.

Finansieringsföretagens verksamhet

Sedan milten av 1%0-lalel har en ny typ av kreditinstitut vuxit fram på den svenska kreditmarknaden - institut som med ett gemensamt namn kan kallas för finansieringsförelag. Bakom bildandel av många av dessa förelag har stått de svenska affärsbankema. I dag är de flesta av de större finansieringsföretagen dotterbolag till banker. Vid sidan av de bankanknutna finansieringsföretagen finns dock flera företag av betydande omfattning av vilka de som är knutna till bilproducenter är de största. Vid slutet av 1976 ingick i den officiella statistiken över finansieringsföretagen 76 företag.

Finansieringsföretagens kredilgivning riktar sig både till företag och till konsumenter. En slor del av deras kredilgivning sker i speciella former som i mycket liten utsträckning återfinns hos andra kreditinslilut. Facloring och finansiell leasing är två betydelsefulla kreditformer när det gäller kredilgivningen till företag. Med facloring avses framför allt belåning av fakturafordringar. Finansiell leasing är en kredilgivning i form av långtidsuthyrning av framför allt produktionsulmslning. Även finansiering av avbetalningshandel - genom belåning av avbetalningskontrakt — utgör en icke oväsenllig del av finansieringsföretagens verksamhet. Avbetalnings-finansieringen kan avse krediter till såväl företag som konsumenler. En utpräglad konsumenlkreditgivning är däremot de konlokortskrediter som återfinns hos vissa finansieringsförelag. Bilfinansiering avser såväl finansieringen av återförsäljares lagerhållning av bilar som belåning av återförsäljarnas avbetalnings- och uthymingskontrakt. Vid sidan av de mer eller mindre speciella kredilformema sker finansierlngsförelagens kredilgivning också i former som återfinns hos bankerna.

Under 1970-talet har kredilgivningen från de svenska finansieringsföretagen ökat i en mycket snabb takt. Specielll under de senaste tre åren -1974- 1976 - har ökningstakten i genomsnitt uppgått till ca 30% per år. Är 1976 ökade de utestående krediterna från finansieringsförelagen med drygt 1 800 mkr.

Den stora betydelse som kreditmarknaden har för den samhällsekonomiska utvecklingen har lett till alt samhället skaffat sig ett relativt stort mått av kontroll av och insyn i de olika institut som uppträder på denna marknad. Således omfattas flertalet kreditinstitut av speciell lagstiftning, såsom banklagstiftningen och lagen om kreditaktiebolag, som bl.a. innehåller regler om offentlig tillsyn över deras verksamhet. Härulöver omfattas de av den kreditpolitiska lagstiftningen, som ger möjlighet att tillämpa olika kreditpolitiska medel på dem. Finansieringsföretagen omfattas i dag varken av någon speciell lagsliflning eller av den kredilpoliliska lagstiftningens beslämmelser.

Prop. 1979/80:159 41

Den kredilpoliliska regleringen

Den snabba expansion som finansieringsförelagen hittills har uppvisat har inneburil alt de kommii all spela en alll slörre roll på den svenska kreditmarknaden. Härigenom har en inle obelydlig del av kredilgivningen kommii alt bli mindre påverkad av den förda kredilpoliliken. En sådan situation kan leda till atl effektiviteten hos kredilpolitiken minskar vad gäller uppnåendet av de samhällsekonomiska målen. Delta gäller inte minst om det även föreligger selektiva mål, l.ex. vad gäller tillgången på konsumentkrediter där finansieringsföretagen kommit att spela en relativt betydande roll. I ett läge där vissa kreditinslilut, t. ex. banker, är underkastade olika kredilpoliliska restriktioner medan andra, l.ex. finansieringsförelagen, inte är underkastade några sådana kan della leda till en snedvridning av krediigivningsmönstret. I viss mån synes en sådan utveckling redan ha skett - en överflyttning av kredilgivningen från banker lill finansieringsföretag. Denna tendens har varil mesl framlrädande under perioder då bankemas kredilgivning mer påtagligt begränsals av den förda kreditpolitiken.

Kommittén föreslår därför att vissa av den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser skall kunna tillämpas även på finansieringsföretagen. Detla gäller bestämmelserna om likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering.

Lag om finansieringsbolag

De bankägda finansieringsföretagen kan i viss mån redan i dag sägas omfattas av ett regelsystem liknande del som gäller för övriga kreditinstitut. Vid det tillstånd av regeringen som krävs för en banks förvärv av aktierna i ett finansieringsföretag har vissa villkor uppställts. Banken skall bl.a. vara skyldig alt lämna bankinspektionen uppgifter om företagel och att överhuvudtaget bereda inspektionen insyn i finansieringsförelageis verksamhet. Vidare har i de bankägda finansieringsföretagens bolagsordningar införts elt kapitaltäckningskrav liknande det som gäller för bankerna.

De icke bankägda finansieringsföretagen omfattas inte av några liknande bestämmelser och någon allmän kontroll av finansieringsföretagen kan inte byggas härpå. Det kan lätl leda lill en situation där konkurrensen mellan bankägda och icke bankägda företag sker på olika villkor.

Kommittén föreslår att en speciell lagstiftning — lag om finansieringsbolag - införs som omfattar samtliga finansieringsföretag oberoende av ågarkategorier. En sådan lagsliftning utgör även en grund för den av kommittén föreslagna kredilpoliliska regleringen av finansieringsföretagen.

Enligt kommitténs förslag skall en sådan lag om finansieringsbolag inte omfalta varje verksamhet där kredilgivning ingår. Kommillén föreslår i stället att lagen enbart skall omfatta företag vars huvudsakliga verksamhet ulgörs av kredilgivning och som i sin utlåning eller upplåning riktar sig till allmänheten.

Företag, som omfattas av lagens bestämmelser, skall enligt kommitténs förslag benämnas fmansieringsbolag och skall stå under bankinspektionens lillsyn.

För all öppna möjligheter alt avgöra vilka företag som skall omfattas av lagen föreslår kommittén att en allmän upplysningsplikt införs på så sätt alt tillsynsmyndigheten får räll atl infordra uppgifter om verksamhelen från

Prop. 1979/80:159 43

Bilaga 2

Finansieringsbolagskommitténs förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska mede

Härigenom föreskrives att 2, 7, 8, 14-17 §§ lagen (1974: 922) om kredit-politiska medel skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och cenlralkassa för jordbrukskredit,

2. försäkringsinstitul: allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, 3. kreditinstitut: bankinslitul, jordbrukskassa, kreditaktiebolag, jordbrukskassa, kreditaktiebolag, försäkringsinstitul, landshypoteks- försäkringsinstitul, landshypoteks-och stadshypoteksinstitutionema, och stadshypoteksinstitutionerna. Svenska skeppshypoiekskassan Svenska skeppshypoiekskassan, och Skeppsfartens sekundärlåne- Skeppsfartens sekundärlänekassa kassa. och finansieringsbolag.

Med finansieringsbolag Jämslälles vid tillämpning av denna lag företag som avses i 17 § lagen (1978:000) om finansieringsbolag.

1 §
Förordnande om likviditetskrav Förordnande om likviditetskrav

kan avse bankinstitut. kan avse bankinstitut eUer finan-

sieringsbolag.

8 §
Med likviditetskrav avses att Med likviditetskrav avses att

bankinstituts likvida medel vid viss bankinslituts eller finansieringsbo-
tidpunkt skall uppgå till ett belopp lags likvida medel vid viss tidpunkt
som svarar mol viss andel, högst skall uppgå lill etl belopp som sva-
femtio procent, av inslitutets för- rar mot viss andel, högst femtio
bindelser med de avdrag och un- procent, av institutets eller bola-
dantag som riksbanken anger enligt gets förbindelser med de avdrag
9 § 4 och 5. och undantag som riksbanken

anger enligt 9 § 4 och 5.

14 §

Förordnande om utlåningsregle- Förordnande om utlåningsregle-

ring kan avse bankinstitut. ring kan avse bankinslitul eller fi-

nansieringsbolag.

15 §

Med utlåningsreglering avses att ett högsia belopp (maximibelopp) fastställes för

Prop. 1979/80:159 45

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena*

1 Behovet av en kreditpolitisk reglering av finansbolagen, m. m.

1 detta avsnitt redovisas remissinstansemas synpunkier med undantag för vissa mera delaljerade synpunkier på de kreditpolitiska medel som enligt finansieringsbolagskommitténs förslag skall kunna tillämpas gentemot finansbolagen, dvs. likviditetskrav, ullåningsreglering och räntereglering.

Remissinstanserna är splittrade i fråga om förslaget till en kreditpolitisk reglering av finansbolagen. Några statliga myndigheter, majorilelen av riksbanksfullmäktige liksom LO och TCO tillstyrker förslaget. Flertalet näringslivsorganisationer avslyrker det. Vissa remissinstanser anser att förslaget kan godtas om det ändras i olika avseenden. Så t. ex. anser en del all av de kredilpoliliska medlen endast utlåningsreglering bör kunna lillämpas på finansbolagen, medan andra anser att krediler till näringslivet inte bör vara underkastade reglering. Några remissinstanser anser att förslaget bör vila i avvaktan på en allmän översyn av lagen om kreditpolitiska medel.

1.1 Bankinspektionen

I sitt yttrande 1974-03-04 över betänkandet Kreditpolitiska medel konslalerade bankinspektionen atl det vid sidan av den reguljära kreditmarknaden fanns en icke kontrollerad marknad som visat sig ha stor tillväxlför-måga i tider av restriktiv kreditpolitik. Det fanns anledning anta att de kreditpolitiska ålgärdema mot bankema fördenskull måst vara hårdare än vad eljest varit nödvändigt för atl nå erforderlig effekt. Inspektionen förordade att behovet av och möjligheten till kreditpolitisk kontroll över den marknad som finns vid sidan av den organiserade blev föremål för utredning.

Inspektionen hälsar alltså med tillfredställelse alt en sådan utredning nu har skelt. Det föreliggande förslaget avser dels en speciallag om finansieringsbolag av liknande slag i princip som de lagar som redan finns i fråga om de olika kreditinstitutsgruppema, dels ändringar i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel varigenom denna lag blir tillämplig även på finansieringsbolagen. Därmed kommer liksom betr marknaden i övrigt de kreditpolitiska bestämmelserna att relateras till en speciallag avseende visst slag av kreditinstitut som bl.a. fömtsätter att verksamheten skall slå under tillsyn av bankinspektionen.

I ett särskilt yttrande till betänkandet har uttryckts farhågor för att den kredilpoliliska kontrollen skulle lägga hämsko på finansieringsföretagens utveckling och alt inspektionens tillsyn skulle innebära risk för en uniformitet i anslulning till del mönsier som utbildats för bankema. Inspektionen får i anledning härav framhålla, alt en fortsatt utveckling av finansieringsföretagen i anslulning till marknadens behov i och för sig kan vara önsk-

' Sammanställningen upptar yttrandena endast såvitt dessa avser synpunkter på förslaget till lag om ändring i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel. Beträffande remissyttrandena i övrigt se prop. 1978/79: 170 s. 62- 102.

Prop. 1979/80:159 46

värd men att det uppenbarligen inte finns anledning att låta denna utveckling främjas på elt konstlat och icke avsett sätt som en följd av atl finansieringsföretagen står utanför den kredilkontroll som främst bankerna får underkasta sig.

Inspektionens genomgång av belänkandet avser huvudsakligen den föreslagna nya lagen. Den kredilpoliliska delen ankommer del inle företrädesvis på bankinspeklionen atl granska. Inspektionen finner emellertid från sina utgångspunkter de föreslagna möjligheterna till kreditpolitisk kontroll väl avvägda. Med dessa kontrollmöjligheter bör önskvärda kredilpoliliska effekter totalt sett kunna uppnås utan att vissa kreditinstitut behöver drabbas av kredilpoliliska ålgärder lika kraftigt som nu då en väsenllig del av marknaden ligger utanför dessa åtgärders räckvidd.

1.2 Konjunkturinstitutet

Sedan början av 1960-talel bedrivs en snabbi växande kredilgivning i Sverige av en ny lyp av institut, s. k. finansieringsföretag. En stor del av de kreditformer, som finansieringsföretagen arbetar med, är en vidareutveckling av bankernas, men på vissa områden har de utvecklat nya finansieringsformer. Det nuvarande kreditpolitiska regelsystemet har således gett uirymme ål en innovationsverksamhet på detta område. Finansieringsbolagskommittén har gjort en värdefull kartläggning av de ganska skiftande verksamheier som rymmes inom denna typ av företag. Någon särskild anmärkning riklas emellertid inte från kommitténs sida mot finansieringsföretagens sätl alt sköta sina uppgifter.

Finansieringsföretagen är inte underkastade de kreditpolitiska restriktioner som gäller för andra kreditinstitut. Kommittén anser att detta kan leda till en snedvridning av krediigivningsmönstret och framhåller att finansieringsföretagen förefaller alt expandera särskilt starkt i perioder av kreditåtstramning, vilkel sänker effeklivititeten i den allmänna kredilregleringen. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna om likviditetskrav, ullåningsreglering och räntereglering skall kunna lillämpas även på dessa företag. Kommillén har emellerlid inte gjort något försök att i kvantitativa termer eller på annat sätt belysa de samhällsekonomiska effekterna av den del av kredilgivningen, som på grund av finansieringsföretagens verksamhel kunnal försiggå ulom kreditmarknadsregleringens räckvidd. Det är sålunda inte klarlagt hur slor praktisk belydelse finansierlngsförelagens expansion kan ha i berörda avseende. Det förefaller visserligen obestridligt att kreditmarknadsregleringen med de av kommittén förordade befogenheterna skulle kunna göras mera effektiv. Institutet vill likväl ifrågasätta om ett par av de medel kommillén föreslagit kan komma all visa sig synnerligen användbara för sin tilltänkta uppgift.

Kommiitén anser atl finansieringsföretagen har bidragit med väsenlliga tillskott lill den svenska kreditmarknaden genom fortlöpande förbättring och nyskapande av olika kreditformer och atl det är av vikt atl denna utveckling inle hämmas av den föreslagna regleringen. Härav följer alt denna måsle handhas med sådan varsamhet att det inte blir risk för en strypning av en slruklurelll belingad vidareulveckling inom områdel. någol som skulle kunna visa sig särskilt oförmånligt för de små företagen vilka enligt belänkandet i stor utsträckning betjänas av finansieringsföretagen. Kommittén har inte gått in på möjligheterna av sådana bieffekter.

Prop. 1979/80:159 47

Liksom kommittén anser institutet atl en effektiv kredilpolitik förutsälter atl riksbanken kan följa utvecklingen inom olika områden på kredilmarknaden och att det därför är önskvärt med en insyn och kontroll även av finansieringsförelagens verksamhel. För alt lillgodose möjlighelen lill insyn är del sålunda motiverat med en uppgiftsskyldighei från finansieringsföretagens sida gentemoi riksbanken.

1.3 Kommerskollegium

Kollegiet delar i alll väsenlligl de bedömningar som ligger till grund för kommitténs förslag att vissa av den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser skall kunna lillämpas även på finansieringsföretagen. Kollegiet finner i likhet med kommittén det otillfredsställande att en icke obetydlig del av kredilgivningen i samhällel kommit alt bli mindre påverkad av den förda kreditpolitiken.

Av betänkandet framgår atl finansieringsförelagens expansion bl.a. är ell resultat av näringslivets - och då framför allt de mindre och medelslora företagens - ökande krav på externt anskaffat kapital. Kollegiet har i detla sammanhang noterat de farhågor som framförts beträffande återverkningarna för de mindre och medelstora företagens kreditförsörjning av kreditpolitiska ingrepp på förevarande område. Kollegiet fömtsätter dock i likhet med kommittén att de möjligheter till selektivt utformade åtgärder, riktade mol exempelvis konsumtionskreditgivningen, som tillgängliga kreditpolitiska medel inrymmer kommer att utnyttjas.

I betänkandet berörs även den s.k. bilkreditförordningen. Förordningen, som främsl är konjunkiurpolitiski men även konsumenlpolitiskl moliverad, reglerar kontantinsatsens storlek och kredittidens längd vid yrkesmässig försäljning av bilar på avbetalning. Kollegiet är tillsynsmyndighet. Utan att frågan om förordningens effekter varit föremål för direkt utredning kan givetvis vissa slutsatser dras av de reaktioner kollegiet erhåller från bransch- och konsumenthåll i samband med regeländringar. Atl döma härav är de konsumlionsdämpande respektive konsumtionsfrämjande effeklerna betydande. Enligt kollegiets uppfattning bör förordningen ses bl. a. som etl stabiliseringspolitiskl komplement eller alternativ lill eventuella kreditpolitiska åtgärder riklade mot refinansieringen av avbetalningskontrakt vid köp av bil.

Kollegiet vill avslutningsvis framhålla att de i betänkandet noterade möjligheterna till kringgående av förordningens bestämmelser minskat betydligt genom att kollegiet fått bemyndigande all utfärda tillämpningsföreskrifter till förordningen. Sådana föreskrifter utfärdades av kollegiet den I augusti 1977. Föreskriftema är f. n. föremål för viss omarbetning.

1.4 Konsumentverket

Vissa nya inslag i den svenska ekonomin ställer både enskilda konsumenler och myndigheler inför problem som de inle varil vana atl bemäslra tidigare. Ökningen av löneinkomsternas köpkraft har bromsals, i vissa fall har de till och med minskat samiidigi som infiationen varit osedvanligt hög. Kreditpolilikens roll atl utjämna konjunklurvariationer har samtidigt lelt till en påtagligt ojämn tillgång på krediter för konsumtionsändamål. De nya inslagen i ekonomin kan förvänlas bli bestående under överskådlig tid.

De hushållsekonomiska problemen har ökat i omfattning när hushållen till följd av kreditpolitiken inle långsiktigt kunnat planera sin ekonomi.

Prop. 1979/80:159 48

Detta har drabbat nybildade hushåll speciellt sådana med barn samt konsumenter som har små eller inga besparingar som kan användas för planmässig anskaffning av varaktiga konsumtionsvaror.

Verkel har förslåelse för utredningens förslag atl lagen om kreditpolitiska medel skall ha genomslagskrafl beträffande all den kreditgivnings-verksamhet som bedrivs av finansieringsbolag. Genomförs förslagel kommer i prakliken hela konsumentkreditgivningen att falla under den kreditpolitiska regleringen.

Med en så omfattande regleringsmakt följer emellertid även etl ökat ansvar för statsmakterna när det gäller verkningarna av olika kreditpolitiska beslul. Konsumentverket efteriyser utredning om hur berättigade och fortlöpande kreditbehov på konsumenlsidan skall kunna tillgodoses även vid kreditpolitisk åtstramning. Verket saknar med andra ord i betänkandet en utirycklig formulering om att den ökade regleringsmakten släller krav på en genomtänkt konsumentpolitik för att säkra tillgodoseendet av angelägna konsumentkredilbehov.

Verket vill vidare framhålla alt den av riksdagen i december 1977 beslutade konsumentkreditlagen kan verka fullt ul inom ramen för en sådan politik som särskilt tar sikte på konsumtionskrediter. Ett av syftena med konsumentkreditlagen är atl driva fram informalion om kreditkoslnaderna uttryckta som en effektiv ränia. Kredittagama skall efter jämförelse kunna söka sig till de förmånligaste kredilallemativen. Regelmässigt är lån i bank det förmånligaste av dessa altemativ. Men tillgången på konsumenlkre-diter i bank har under senare år varit begränsad. Med en övergripande konsumentkredilpolitik skulle utrymmet för konsuméntkrediler i bank kunna ökas.

Vad nu anförts lalar enligt verkets uppfattning också för alt lagen om kredilpoliliska medel bör omfatta hela kredilmarknaden, alltså även kapitaltransaktioner mellan företag. Ett ytterligare skäl härför är att motverka snedvridningar på marknaden. Så skulle ekonomiskt starka tillverkare av konsumtionskapitalvaror, som nu finansierar delar av sin försäljning via fmansieringsbolag, i framtiden kunna låta denna finansieringsverksamhet inlemmas i tillverkningsbolagets rörelse. Lagen om kredilpoliliska medel skulle därmed inte vara tillämplig på den fortsatta konsumentkreditgivningen av detla slag. Kredilgivning av nu åsyftat slag kanske inte slår andra företag lill buds. Konsumenter med kreditbehov får härigenom inte en önskvärd valfrihet mellan olika produkter. Härtill kan fogas alt genom-slagskraflen av kreditpolitiska åtgärder inte blir hundraprocentig om en sådan utveckling kommer till stånd.

Verket vill också erinra om att vid tillämpning av lagen om kredilpoliliska medel bör beaktas att likviditetskvoter etc måste bestämmas med hänsyn tagen till 10§ konsumentkreditlagen. Enligt denna lagbestämmelse får köparen vid kreditköp framställa samma invändningar på grund av köpet mol krediigivares krav på belalning som han kan göra mot säljaren samt, inom ramen för den begränsning som framgår av 10§ 2 st i lagen, kräva återbetalning av erlagd köpeskilling.

1.5 Statens industriverk

Den svenska krediimarknadspolitiken har under efterkrigstiden bedrivits på så sätt att mål knutits såväl till den allmänna räntenivån och räntestrukturen som till utbudet på kredit. Dessutom har kreditpolitiken varit utpräglat selektiv på så sätt att vissa sektorers upplåning (bosladsbyg-

Prop. 1979/80:159 49

■•., ■ i gande och staten) har priorilerals. Efter hand har kredilpoliliken alllmer

inriklals på kvantitativa regleringar av kreditutbudet med hjälp av likviditets- och placeringskvoter, uilåningsiak och emissionskontroller. Även i lider av kreditålslramning och med relativt högt ränteläge har man, i synnerhet om man ser på ulvecklingen av realräntan, bedrivii en lågräntepolitik. Del tillåls således inle råda något marknadsbestämt samband mellan räntenivå och krediimarknadsläge så alt den rådande räntan avspeglar knappheten på kredii även om en viss liberalisering i synen på en mark-nadsbeslämd ränteutveckling blivit märkbar på senare år. Del sätt på vilket den svenska kreditmarknadspolitiken har bedriviis har inneburit alt i ell läge med kreditålslramning har den otillfredsställda (vid rådande räntenivå) oprioriterade kreditefterfrågan "spillt över" från den reglerade kreditmarknaden till den oreglerade (mer eller mindre grå) kreditmarknaden. På denna marknad har framför alll förelag kunnat låna ut tillfälliga likvidiletsöverskotl lill en marknadsbestämd ränta till låntagare som pä grund av kreditrestriktioner inle tillåtits låna på den reglerade kreditmarknaden.

För en kreditmarknadspolilik som inriktar sig på atl kvantitativt reglera kreditutbudet är självfallet av avgörande betydelse för den förda politikens effektivitet att minska omfattningen av den oreglerade kreditmarknaden. Del är med denna avsikl som kommitténs förslag om att den kreditpolitiska lagstiftningen även skall kunna lillämpas på finansieringsförelagen har tillkommit. Dessa tar nämligen övervägande delen av sin upplåning från den oreglerade kredilmarknaden, den s.k. specialinlåningsmarknaden. Finansieringsförelagen fungerar således som förmedlare mellan låntagare och långivare på den oreglerade kredilmarknaden. Kommilléns förslag till ändring i lagen om kreditpolitiska medel kommer emellertid inte åt den oreglerade kreditmarknaden som föreleelse, vilken aren konsekvens av de principer efter vilka kreditmarknadspolitiken bedrivs. Inordnandet av finansieringsbolagen i den reglerade kredilmarknaden innebär med all säkerhet att otillfredsställd kreditefterfrågan finner nya eller andra vägar, utom räckhåll för den kreditpolitiska lagstiftningen, till den oreglerade kreditmarknaden. I synnerhet som befintlig lagstiftning liksom de förslag till ändringar i lagen om kredilpoliliska medel som kommittén presenterar innebär att man mycket noga specificerar vilka institut som kan komma att åläggas kreditrestriktioner. På sikt kan man således förvänta sig att behov uppkommer att inordna ytterligare kreditinstitut i den reglerade kreditmarknaden varieftersom dessa inslitutionaliseras som kanaler till den öppna specialinlåningsmarknaden. I konsekvensens nämn borde kommitténs förslag syftat till att reglera a//a kreditströmmar således även l.ex. mellan företag såsom man gått till väga i Norge där lagen anger de kreditinstitut som, med vissa undanlag, får syssla med finansieringsverksamhet. Kommittén avslår ifrån att föreslå en så långtgående reglering med moliveringen atl det "skulle innebära ett ingrepp i vanliga företags verksamhet på elt sätt som hittills varit främmande för svensk lagstiftning". Detta förefaller vara en rimlig bedömning i synnerhet som en vattentät kontroll av all kredilgivning är omöjlig att åstadkomma.

Kommittén påpekar att statens strävan att i ett stramt kreditmarknadsläge i första hand tillgodose indusirins finansiering på bekosinad av konsumentkrediter molverkas av finansieringsföretagen eflersom deras kredilgivning i stor utsträckning är inriktad på konsumtionsfinansiering. Enligt kommitténs bedömning beslår en tredjedel av lånestocken hos finansieringsföretagen av konsumtionskrediter. Om avsikten är att konlrollera

4 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

Prop. 1979/80: 159 50

omfattningen av konsumentkreditgivningen kan del vara effektivare all införa bestämmelser som gör del möjligt atl generelll variera villkoren vid avbetalningsköp, dvs. kontantinsatsens slorlek och kredittidens längd, i konjunkiurpolitiski syfte, i likhei med vad som nu gäller vid yrkesmässig försäljning av bilar. Kommitténs förslag innebär ju all bäde näringslivets och konsumenternas finansiering drabbas.

Mot bakgrund av vad som sagls ovan är det således tveksamt om kommitténs förslag att göra den kreditpolitiska lagstiftningen lillämplig på finansieringsföretagen verkligen leder till någon pålaglig effektivisering av kreditpolitiken annat än på kort sikt. Om del finns ett behov av att effektivisera kreditpolitiken kan det vara ändamålsenligare atl se över själva principerna för denna. En diskussion om mål och medel för kredilpoliliken faller dock utanför ramen för detla remissyttrande. Vid given kreditpolitik är det konsekvent att lagen om kredilpoliliska medel även görs tillämplig på finansieringsbolagen. Även om industriverket tvivlar på all detla leder till en påtaglig effektivisering av kredilpoliliken har verket å andra sidan inte funnil några skäl som talar för alt finansieringsbolagen, lill skillnad från de kreditinstitut som nu omfattas av lagen om kreditpolitiska medel, inte skulle falla inom lagens tillämpningsområde.

1.6. Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

De av utredningen anförda motiveringarna till att låta finansieringsförelagen omfattas av vissa medel i den kreditpolitiska lagstiftningen är framför allt dels att effektiviteten hos lagstiftningen minskar med en expanderande del av kreditmarknaden utanför lagens tillämpningsområde, dels önskan att uppnå konkurrensneutralitet mellan banker och finansierings-företag.

Dessa motiveringar kan naturiiglvis ha viss bärkraft så länge nuvarande kredilpoliliska reglering gäller. Finansieringsbolagskommittén har inte haft till uppgifl att utvärdera den förda kreditpolitiken. Det bör dock påminnas om alt denna reglering medför vissa konkurrensbegränsande effekter.

En väsentlig konkurrensbegränsning är att bankema inte fritt förfogar över det konkurrensmedel som på andra områden anses som det väsentligaste, nämligen priset på sina tjänster. Genom den räntekontroll (vid sidan av diskontopolitiken) som riksbanken ulövar på både in- och utlåningssidan uppstår stelhet i prissättningen. De nackdelar som detta medför, t. ex. i form av minskade möjligheter att låta skillnader i effektivitet mellan bankerna ta sig uttryck i räntesättningen, får naturiiglvis vägas mol de fördelar som kan finnas med ett sådant regleringssystem från kreditpolitisk synpunkt. Här kan tilläggas att när det gäller avgifter och provisioner för tjänsler utanför in- och utlåningssidan som svarar för en betydande del av bankernas totala inläkler har en lidigare kartellregistrerad överenskommelse mellan affärsbankerna om gemensam prissättning (den s.k. tariff-överenskommelsen) upphört att gälla efter ingripande av NO.

Vid tillämpningen av andra kreditpolitiska medel såsom likviditetskvoter och utlåningstak har vid skilda tillfällen från olika bankgruppers sida påpekats att vissa snedvridningar av konkurrensen mellan bankerna uppstått genom atl man uppställt olika krav för olika typer av kreditinstitut.

Den kredilpoliliska regleringen, som i princip är av temporär art, torde i och för sig ha införts efter en avvägning mellan för- och nackdelar från allmän synpunkt. Det kan dock ha uppkommit oförutsedda effekter l.ex.

Prop. 1979/80: 159 51

frän konkurrenssynpunkt som måhända kan undvikas vid en annan utformning och lillämpning.

Innan kredilmarknadsregleringen bringas all omfalla ytterligare delar av kredilmarknaden är del önskvärt atl en aktuell utvärdering av regleringens för- och nackdelar från allmän synpunkt görs varvid även dessa konkurrensbegränsande effekter beaktas.

Kommitténs förslag omfattar inle all kredilgivning. Om finansieringsföretagens verksamhel i viss mån försvåras av atl föras in under lagstiftningen, vilkel lorde bli fallel, finns risk för att de mindre och medelstora företagens krediteflerfrågan riktas mol den sektor som ligger ulanför. Motivet atl skapa konkurrensneutralitet mellan banker och finansieringsbolag genom all låta även de senare omfallas av den kreditpolitiska lagstiftningen är således inle så tungt vägande eflersom effeklen visserligen blir atl banker och finansieringsföretag blir mer jämställda, men finansieringsförelagen blir i sin lur - liksom lidigare även bankema - diskriminerade i förhållande till den slora "grå" marknaden. Med hänsyn lill atl bankerna har etl i lag skyddal företräde till den relativt billiga inlåningen frän småsparare skulle det kunna synas försvarbart atl bankema bär konkurrensnackdelarna av den kreditpolitiska regleringen. Några sådana fördelar på inlåningssidan har inle finansieringsföretagen. De synes snarare vara atl jämställa med kreditgivama på den grå marknaden. En reglering av kredilmarknaden med selekliva medel ger i sin tillämpning överhuvud laget risker för snedvridning av konkurrensen.

Finansieringsföretagen verkar på en marknad med friare konkurrens både på upplåningssidan och på utlåningssidan än vad som är fallet på den traditionella kreditmarknaden. Räntesättningen på specialinlåningsmarknaden, där finansieringsförelagen i slor utsträckning gör sin upplåning, har inle reglerats så hårt som i fråga om övrig inlåning. På utlåningssidan har konkurrensen mellan finansieringsförelagen spelat slor roll för räntesäitningen. En viktig förklaring lill att priskonkurrensen fått större utrymme på denna marknad ligger i att den kreditpolitiska lagstiftningen inte omfattar finansieringsföretagen. Detta förhållande torde också, såsom utredningen framhåller, i viss män ha bidragit till finansieringsförelagens snabba expansion. En långt viktigare förklaring till denna expansion för finansieringsföretagen står dock att finna i det förhållandet att dessa företag inte bara utvecklat helt nya kredilformer och vidareutvecklat vissa av bankernas kreditformer ulan också skapat nya och rationella former för administrativ och annan företagsservice. Finansieringsförelagens styrka synes i hög grad ligga i atl de utvunnit stordriftfördelar genom att samordna tjänster från många företag där kostnadema för tjänstema, om de skulle ulföras av varje företag för sig, skulle bli betydligt högre. Finansieringsföretagen har härigenom fylll ett verkligt behov hos framför allt mindre och medelstora företag.

Ett inslag i kreditpolitiken som berörs av utredningen (s. 130) har på senare lid varit alt genom åtstramning på den inhemska kreditmarknaden skapa incitament för *orelagen att tillgodose en stor del av sin krediteflerfrågan ulomlands. NO vill framhålla att en sådan inriktning knappast fungerar annal än på slörre företag. Små och medelslora företag kan eller vågar inte låna ulomlands och drabbas därför på etl sätt som inte är avsett med regleringen.

NO har i och för sig förståelse för argumentet att effektivare möjligheter behövs för att påverka den kredilgivning som avser konsumtionskrediter. Man måste emellertid även här fråga sig om inte de små och medelstora

Prop. 1979/80: 159 52

företagen är missgynnade i förhållande lill de stora företagen. De konsumlionskrediter som finansieringsföretagen förmedlar kan många gånger ersättas av krediter som säljarföretagel självl lämnar. De stora detaljhandelsföretagen kan bygga upp egna former för kredilgivning till företagets kunder. Kapital till sådana krediler kan företaget skaffa utan atl behöva redovisa alt det skall användas till konsumtionskrediter. Del går ju inte atl "öronmärka" olika delar av det i företaget arbetande kapitalet. Stora förelag har dessulom ofta lättare atl låna än små och medelslora företag. Här kan bl.a. erinras om vad som nyss sagts om fömlsällningama för upplåning utomlands.

För all visa finansieringsförelagens betydelse jämför ulredningen deras kreditutbud med bl.a. affärsbankernas och konstaterar då atl finansieringsföretagen svarar för 20-25 procenl av del för dessa kategorier gemensamma kredilulbudel (s. 122). Denna jämförelse är kanske relevant om man särskilt vill belysa frågan om konkurrensneutralitet mellan dessa båda kaiegorier. Ser man emellerlid till den kredilpoliliska lagstiftningens syfle framslår jämförelsen som ganska ointressant. Syflel är ju i huvudsak alt påverka den reala ekonomin dvs. ulvecklingen av investeringar, produktion, konsumtion elc. (s. 129). Mol den bakgrunden ger inle ens den av utredningen redovisade andelen på drygl 4 procenl för finansieringsföretagen av omslutningen i banksystemet en rättvisande bild, eftersom därvid den slora grå marknaden ligger ulanför jämförelsen. Sedda i belysning av dessa omständigheter framstår finansieringsförelagens verksamhet som närmast obetydlig sedd ur det kreditpolitiska perspektivet.

NO anser sammanfattningsvis atl det finns pålagliga risker för alt etl inordnande av finansieringsförelagen under den kredilpoliliska lagstiftningen kommer atl försvåra och fördyra finansieringsföretagens verksamhet vilket i sin lur kommer att negativt påverka framför allt de mindre och medelstora företagens möjligheter att erhålla ändamålsenliga krediter och därmed förknippade administrativa tjänster. Samtidigt syns betydelsen av alt föra in finansieringsföretagen under regleringen vara ringa sedd ur kreditpolitisk synpunkt.

Mol bakgrund av det anförda anser NO att det vore värdefullt att en ulvärdering av erfarenhelerna och en översyn av den nuvarande kredilpoliliska lagstiftningen kom till stånd. Frågan om en sådan översyn har också berörts av departementschefen i propositionen 1977/78:33. Härvid bör även beaktas hur nuvarande reglering påverkar konkurrensen mellan olika kreditinstitut och delmarknader. Till dess en sådan utvärdering och översyn gjorls bör man enligt NOs uppfattning avvakta med atl föra in finansieringsföretagen under den kredilpoliliska lagstiftningen.

1.7 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Bakgrunden till de förslag, som kommittén presenterar, är den snabba volymökning som skett hos finansieringsbolagen och som medfört atl de i dag utgör en inle obetydlig del av den svenska kreditmarknaden. Till skillnad från övriga svenska kreditinstitut omfattas de emellerlid inle av den kreditpolitiska lagstiftningen och ej heller av någon speciallagstiftning av samma karaktär som banklagstiftningen och kreditaktiebolagslagen. Detta har medfört dels att en växande del av kreditmarknaden kommii att stå utanför kreditpolitikens direkta påverkan, dels att olika typer av kreditinstitut kommii att arbeta under olika legala förutsättningar.

Prop. 1979/80:159 53

Kommittén ägnar en slor del av sitl betänkande åt en kartläggning av de svenska finansieringsbolagen och deras verksamhel. En av de slutsatser, som kommittén drar av denna kartläggning, är atl finansieringsbolagen i slor utsträckning bidragit med värdefulla tillskott lill den svenska kredilmarknaden. Kommillén pekar härvid bl a på del sätt varmed befintliga säkerheter på ett mer effektivt sätl kunnat utnyttjas för kredilgivning, som vid facloring och leasing, och på den ibland omfallande adminisiraliva service som finansieringsbolagen erbjuder som komplemenl lill sina finansiella Ijänster. Kommittén menar alt en stor del av förklaringen bakom den snabba expansionen hos finansieringsbolagen fär sökas i dessa förhållanden.

Kommittén framhåller dock att en belydelsefull faktor bakom den lendens lill förskjutning av kredilgivningen från bankerna lill finansieringsbolagen som skelt får sökas i alt finansieringsbolagen inle har varit direkt påverkade av kredilpolitiken. 1 betänkandet redovisas hur finansieringsbolagens verksamhet expanderat just under perioder då banksystemets expansionsmöjligheter varil begränsade till följd av en restriktiv kredilpolitik.

Fullmäktige har ingen anledning alt ifrågasätta kommitténs positiva syn på finansieringsbolagens verksamhet men vill undersiryka - liksom kommittén själv gjort - att en sådan posiliv grundsyn naturligtvis inte får leda lill slutsatsen alt den kontroll av och insyn i kreditinstitutens verksamhet som samhället i övrigt har skaffat sig inte skall gälla finansieringsbolagen. Fullmäktige har senasl i sin skrivelse till regeringen av den 9 juni 1977 angående förlängning av den kreditpolitiska lagstiftningen utvecklat de skäl som framför allt i dag nödvändiggör en effektiv kreditpolitik. De stora problem som svensk ekonomi i dag möter kan inte lösas utan en fast och målmedveten ekonomisk politik på alla fronter - finanspolitik, arbetsmarknadspolitik, kreditpolitik.

En förutsätlning för en effektiv kredilpolitik är tillgången på de instrument som ges genom lagen om kreditpolitiska medel. Lagen omfallar i dag bankerna och försäkringsinstituten, kreditaktiebolagen och hypoteksinsli-tutionerna samt obligationsmarknaden. Finansieringsbolagens snabba tillväxt undersiryker enligt fullmäktiges mening behovel av en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde.

Redan den volym som finansieringsbolagen har uppnått gör det enligt fullmäktiges mening besvärande från kreditpolitisk synvinkel alt de kreditpolitiska medlen inte kan ha någon direkt verkan på dessa institut. Under åren 1974-1976 uppgick ökningen av finansieringsbolagens kredilgivning lill nästan en fjärdedel av ökningen hos affärsbankemas övriga utlåning och till mer än en och en halv gång utlåningsökningen från den samlade föreningsbanksrörelsen. När en så stor gmpp kreditinstitut ligger ulanför de kredilpoliliska åtgärdernas direkta påverkan, uppstår allvarliga konsekvenser för möjligheterna för kreditpolitiken att ge sitt bidrag lill den allmänna ekonomiska poliliken.

Den relaliva försvagningen av kreditpolitikens effektivitet blir än mer påtaglig i beaktande av hur finansieringsbolagens expansion har varierat under olika perioder. Kommiitén redovisar här elt maierial, som trots vissa statistiska brister, visar hur finansieringsbolagens kredilgivning framför allt expanderat under perioder då den allmänna ekonomiska situationen påkallal en dämpning av kredilgivningen.

Som kommittén visar har den svenska kreditpolitiken på senare år fått alllmer selektiva inslag. Den ekonomiska situalionen vari Sverige nu befin-

Prop. 1979/80:159 54

ner sig nödvändiggör en stark återhållsamhet i utbudet av konsumtionskrediter och en samtidig favorisering av i första hand utlåningen lill industrin. Denna selektiva inriktning av kreditpolitiken har hittills fält formen av rekommendationer till bankinslilulen, som delat riksbankens syn på fördelningen av det tillgängliga kreditutrymmet. De uppgifter, som kommittén redovisar i sitt betänkande, visar dock på hur en stor del av konsumtionskreditgivningen flyttats över från bankema till finansieringsbolagen och därmed i viss mån motverkat kreditpolitikens syften.

Mot bakgrund av ovanstående är det enligt fullmäktiges mening ofrånkomligt att den kredilpoliliska lagstiftningens lillämpningsområde nu utvidgas lill att även omfatta finansieringsbolagen.

De olika medel, som ingår i den kredilpoliliska lagstiftningen år uppdelade i två kaiegorier - normala och extraordinära. De normala medlen är avsedda alt kunna utnyttjas mer eller mindre permanent medan de extraordinära enbart är avsedda atl utnyttjas under begränsade perioder, då synnerliga skäl föreligger.

Bakom denna uppdelning av de kredilpoliliska medlen ligger uppfattningen alt kreditpolitiken har ett behov av att mer eller mindre permanent kunna styra eller påverka utvecklingen på kreditmarknaden men atl del härutöver erfordras möjligheter alt i vissa situationer kunna tillgripa yllerligare medel.

Som fullmäklige lidigare framhållit har del i vissa silualioner de senaste åren blivit aktuellt med en mer selektiv kredilpolitik än vad som normalt karakieriseral riksbankens agerande. Denna selekliviiel har hittills filt formen av mer eller mindre kvalitativa rekommendalioner till bankinslilulen. Av de båda kreditpolitiska medel som kommittén föreslår skall omfatta även finansieringsbolagen - likviditetskrav och utlåningsreglering — är det enbart det senare som i lagtexten innehåller en selekliv möjlighel. Enligt fullmäktiges mening är detla en önskvärd uppdelning.

En långt driven, mer eller mindre permaneni selektiv politik vad gäller kredilmarknaden har enligt fullmäktiges mening uppenbara nackdelar. Ganska snart torde oöverstigliga prakliska svårigheter uppkomma genom omöjligheten alt konsekvent "öronmärka" krediter. Härtill kommer att för vissa kredilpoliliska medel - såsom likviditetskrav - en selektiv ulformning skulle försvaga deras mer allmänna stabiliseringspoliliska funkiion. Det är mot denna bakgmnd som fullmäktige inte finner del ändamålsenligt alt ge likviditetskrav - avsell alt användas mer eller mindre permaneni -ett selektivt innehåll. Detla leder också till slutsatsen atl fullmäktige vill avvisa den konsimktion av likviditetskrav, som kommittén diskuterar, där kravet relateras mot elt instituts tillgångar i stället för mot dess skulder.

Fullmäktige finner det däremot både ändamålsenligl och önskvärt all ett selektivt elemenl finns i elt så extraordinärt medel som utlåningsregleringen. Visserligen har fullmäktige inte hillills utnyttjat dessa möjligheter vid lillämpning av ullåningsreglering för banker. Det har framstått som tillräckligt att ge kvalilativa rekommendalioner till bankema av en motsvarande innebörd. Situationen kan emellertid vara någol annorlunda vad gäller finansieringsbolagen, inte minst därför atl dessa ofta är mer specialiserade i sin kredilgivning än vad bankema är. Skulle en situation uppstå, där ett ullåningstak på finansieringsbolagens kredilgivning bedöms som oundvikligt, kan del enligt fullmäktiges mening vara olämpligt atl behandla all kredilgivning från finansieringsbolagen på samma sätl. Kredilgivning i

Prop. 1979/80: 159 55

form av finansiell leasing, som så uppenbart är invesleringsstimulerande, kan särbehandlas eller hell undantas ett utlåningstak. Motsvarande överväganden kan i viss mån behöva göras beiräffande facloring.

Kommittén diskulerar ändamålsenligheten i alt låta finansieringsbolagen omfattas av kassakrav men avvisar della med motiveringen alt likviditetskraven fyller samma funktion som ullåningsreglerande instmment för finansieringsbolagen. Fullmäklige har inget all erinra mot denna slutsats.

De bestämmelser om emissionskontroll som återfinns i den kredilpoliliska lagstiftningen består av tvä delar. Den ena delen innebär att obligationer, förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utges ulan riksbankens tillstånd. Kommittén berör inte denna del som ju givetvis gäller även av finansieringsbolag upptagna lån av ifrågavarande slag. Den andradelen av emissionskontrollen innebär atl det även för andra skuldebrev, som utges av kreditinstitut, kan krävas riksbankens lillstånd för utgivning. Undantaget härifrån är inlåning på bankräkningar. Kommittén föreslår att även finansieringsbolagens upplåning skall undantas.

Fullmäktige har intel att invända mot elt sådant undantag.

Fullmäktige vill således understryka vikten av att kommitténs förslag om att utvidga den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser till atl omfalta finansieringsbolagen genomföres. Såväl beslämmelsema om likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering bör därvid ingå.

Reservanlen inom fullmäktige, Allan Hemelius, anför att han i likhet med reservanten i kommittén Regnéll anser att förslaget i fråga om den kreditpolitiska lagstiftningen inle kan godtas beträffande likviditetskvoter och räntereglering. Han tillägger att han på samma sätt som fullmäktiges majoritet ser positivt på finansieringsbolagens verksamhet. Han understryker därvid särskilt den betydelse som bolagen har för den mindre och medelstora företagsamheten, inle minst genom servicefunktioner i förhållande till dessa.

1.8 Fullmäktige i riksgäldskontoret

Genom den - speciellt under senare år - kraftiga expansionen av finansieringsbolagens kredilgivning har en växande del av kreditmarknaden kommit att ligga utanför de kreditpolitiska åtgärdemas räckvidd. Detta förhållande har bidragit till att minska effektiviteten i den förda kreditpolitiken. Det är enligt fullmäktiges mening angeläget att även finansieringsbolagens verksamhet inordnas i den marknad som är föremål för kreditpolitisk reglering i form av likviditetskrav, utlåningsreglering och räntekon-iroll.

Utifrån de synpunkier fullmäklige har att särskilt beakla har fullmäklige inte funnit anledning till erinran mot de framlagda förslagen.

1.9 Delegationen för företagens uppgiftslämnande (DEFU)

DEFU finner inte anledning motsätta sig förslagel om alt inrymma finansieringsbolagen i den kreditpolitiska lagstiftningen. Om detta kräver en speciallag, som definierar vilka bolag och vilken verksamhet som skall

Prop. 1979/80:159 56

vara finansieringsbolag, kan en sådan speciallag stiftas utan alt tyngas med i förevarande förslag omfallande tillsynsreglering.

1.10 Svenska bankföreningen

Bankföreningen framhåller till en början att föreningens inslällning överensstämmer med de huvudsakliga ståndpunkterna som har redovisals av reservanten i finansieringsbolagskommittén och de båda experterna i kommillén som har avgett särskilt yltrande. Bankföreningen anför fortsättningsvis: Sin uppfallning om hur den kredilpoliliska lagstiftningen över huvud bör utformas och tillämpas har bankföreningen redovisal bl a i remissyttranden den 4 mars 1974 och den 20 maj 1974 över beiänkandei "Kredilpoliliska medel" (Ds Fi 1974: 2), som upptog förslag lill den nuvarande lagen om kreditpolitiska medel. Bankföreningen har därvid framhållit att de medel som i försia hand måste användas för atl kredilpolitiken skall bli ett effektivi instrument i stabiliseringspolitiken är öppna marknads-operationer, inklusive slatsskuldspoliliken, och diskontopolitik. Dessa generella penningpolitiska medel påverkar kreditkapaciteten och kreditvillkoren i hela den finansiella sektorn ulan att skapa incilamenl till ökad kredilgivning på en icke organiserad marknad utanför riksbankens kontroll. De i remissärendet föreslagna tilläggen till lagen om kredilpoliliska medel innebär atl finansbolagen förs in under riksbankens kontroll. Ulanför denna kontroll kommer dock alltjämt alt ligga en betydande fri kreditmarknad.

Väsenlliga riktpunkter vid en användning av lagens kreditpolitiska medel gentemot finansbolag måsle enligt bankföreningens mening vara dels att åtgärderna mot finansbolagen utformas under beaklande av dessa bolags speciella funkiion i kredillivel och branschens särskilda sammansättning dels att såviit möjligt undgå en utveckling, som väsentligen endast innebär att motsvarande kredilgivning överflyttas till den fria kreditmarknaden, dels atl de nya reglerna och deras tillämpning inte åsidosätter principen om konkurrensneutralitet.

Den nuvarande krediipolitiska lagens regler om likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering har utformats med sikte på bankerna och deras kredilgivning som är en renodlad kredilgivning och bedrives över etl starki diversifierat fält såvitt gäller både kundkategorier och krediländamål samt till alldeles övervägande del finansieras av inlåning från allmänheten. Del karaktäristiska för finansbolagens verksamhet är framförallt dess starka koncentralion på mindre och medelstora företag. Karaktäristiskt är vidare att finansbolagens kredilgivning lill de små och medelstora företagen i betydande ulslräckning är integrerad med administrativa ijänster som kan väsentligt begränsa anspråken på dessa företags egen konlorsorganisation, och att finansbolagens priser naturligen avväges mot den totala prestationen. Karaktäristiskt för finansbolagsbranschen är också att den rymmer företag av högst varierande storlek och verksamhetsinriktning.

Det har efler hand blivil allt mer uppenbart att dynamiken i det ekonomiska livet måste i slor utsträckning bero på de små och medelslora företagen. Betydande ansträngning görs därför numera för att främja deras utveckling. Eftersom finansbolagen framförallt verkar såsom inslrumenl lill de små och medelslora företagens tjänst är det av stor betydelse att den kreditpolitiska lagstiftningen inte får försämra dessa företags verksamhetsbetingelser. Sådana negativa konsekvenser skulle kunna undvikas genom

Prop. 1979/80:159 57

de begränsningar av reformen, som här har förordals (se 2.3. 3.3 och 4.3), ulan atl finansbolagen för den skull ges möjlighet all agera vid sidan av riksbankens intentioner för kreditpolitiken. Det nu sagda förljänar atl beaklas inte minst vid riksbankens tillämpning av nya regler enligt förslaget. Bankföreningen anser en markering av delta böra ske i proposilionen till riksdagen.

Beaklar man att krediter lill näringslivel regelmässigt priorileras även i tider av kreditrestriktioner, borde det ligga särskilt nära till hands att begränsa tillämpligheten och lillämpningen av den kredilpoliliska lagen såvitt angår sådana finansbolag som enligt bestämmelse i bolagsordningen endast kan lämna krediler till näringslivet och vad därmed skall jämslällas exempelvis leasing. Etl ullalande härom under den fortsatta handläggningen av detta ärende vore önskvärt med anmärkning tillika att finansbolag, som vill på delta sätt begränsa föremålet för verksamheten, bör kunna överföra annan för bolaget tillåten verksamhet till särskilt dotterbolag.

1.11 Sveriges föreningsbankers förbund

Förbundet anser alt man i förslaget i alllför stor utsträckning likställt finansieringsbolagen med bankerna. Inriktningen på verksamhelen, kundsammansättningen, upplåningsmöjlighetema, marknaden man verkar i etc. skiljer sig på väsentliga punkler från bankernas vardag. Det är därför tveksamt om del i nuläget är riktigt alt föreslå att den kredilpolifiska lagstiftningen skall gälla även för finansieringsbolagen, inte minsl med hänsyn lill atl denna är föremål för översyn. I remissvar den 5 seplember 1977 till förslag om föriängning av den kreditpolitiska lagstiftningen anförde förbundet: "Förbundet föreslär att representanter frän samtliga bankgrupper bereds tillfälle att delta i kommande överläggningar om den framtida kreditpolitiska lagstiftningen. En utvärdering av bankernas hittillsvarande erfarenheler av lagen och dess tillämpning underlättas givetvis av om bankema får möjlighet att direkt delta i överläggningarna."

Över huvud taget kan sägas atl finansieringsbolagen ur penningpolilisk synpunkt trots allt spelar en underordnad roll. Det är bolag som arbelar selektivt med speciella kunder. Marknaden — i form av knapphet på upplåningsresurser - sätter en naturlig gräns för deras verksamhet. Även om volymen tenderar att öka någol i lider av kreditresiriktioner för man ha i åtanke att dessa bolag i välorganiserade och sunda former tar hand om en del affärer som annars kan slyras över till mindre seriösa finansieringskällor. Avvägningen mellan önskan av en reglering över de befintliga finansieringsförelagen och det mått av frihet de behöver för att förhindra en icke önskad expansion av den grå marknaden är en grannlaga uppgifl. Detta bör ytterligare övervägas i samband med alt arbetet med den kredilpoliliska lagstiftningen fortsätter.

1.12 Finansieringsföretagens förening

Finansieringsföretagens Förening är kritisk mot betänkandet och utredningsmajoriieiens förslag samt instämmer i huvudsak i dels ledamolen Regnélls reservalion dels del särskilda yttrandet av två experter i kommittén.

Prop. 1979/80: 159 58

Föreningens anmärkningar mol kommilléns uigångspunkter för en reglering avjinansbolagen

• Banker och finansbolag.

En av kommitténs utgångspunkter är en påstådd likhet mellan bankernas och finansbolagens verksamhel.

Föreningen anser att denna likhet inte finns. Banker och finansbolag driver olika verksamhel. En av de viktigaste skillnadema mellan finansbolags och bankers verksamhet är alt finansbolagen är inriktade på administrativa tjänsler vilka - till skillnad från de bankerna utför - innebär atl finansbolagen övertar administrativt arbele som eljesi skulle utföras av kunden. Finansbolagen ger dessa tjänster med eller utan finansiering. Finansbolagens finansiering som till över 90% riktar sig till mindre och medelstora förelag är ofta en integrerad del i kundföretagens försäljningsverksamhet. Flertalet av finansbolagens finansieringsformer saknar följdriktigt motsvarighet hos bankema.

• Finansbolagens tillväxt.

Efler att ha påstått atl likheter mellan bankernas och finansbolagens verksamhel föreligger jämför kommillén den årliga ökningen av finansbolagens kredilgivning med den årliga ökningen av de olika bankinstitutens "övriga" utlåning för att påvisa finansbolagens växande betydelse på kredilmarknaden i syfle att reglera finansbolagen.

Föreningen menar alt eftersom betydande skillnader föreligger mellan bankernas och finansbolagens verksamhet är den jämförelse kommiitén gjort helt missvisande.

Eftersom kommittén har likställt finansbolagens och bankemas verksamhel har kommitténs förslag till reglering fått en ulformning som avpassats lill bankernas verksamhet i stället för lill finansbolagens myckel speciella och helt annoriunda förhållanden. Om kommitténs regleringsförslag genomföres kommer såväl finansbolagens som deras kunders verksamhet att allvarligt påverkas. Den för bankerna anpassade regleringen kommer alt leda lill en byråkratisering och fördyring för finansbolagen och deras kunder.

Kommittén har inle belyst konsekvensema av sitt förslag och därvid ej heller tagit hänsyn lill skillnadema i fömtsättningama mellan de olika finansbolagen. Ej heller har kommittén beaktat de kostnader som blir en följd av förslaget.

Föreningens anmärkningar mot kommitténs förslag till en kreditpolitisk reglering av finansbolagen.

Även här är kommitténs utgångspunkt en jämförelse mellan bankernas och finansbolagens verksamhet. Kommittén påstår att finansbolagens utlåning ökar när bankernas ullåning är föremål för kreditpolitiska åtgärder. Föreningen visar senare att det siffermaterial som kommittén stödjer sig på ej utgör ett bevis på att finansbolagen inlräder som elt finansieringsalternativ när bankernas utlåning begränsas av en restriktiv kreditpolitik.

Föreningen menar att de av kommittén anförda skälen ej är tillräckliga för införandel av en kreditpolitisk reglering av finansbolagen.

Betr. de olika kreditpolitiska medlen för finansbolag avvisar föreningen således helt likviditetskrav och räntereglering.

I vad gäller utlåningsreglering avvisar föreningen även denna. Om en ullåningsreglering ändock införes måsle denna nyanseras och anpassas till finansbolagens verksamhet med de modifieringar föreningen senare anger.

Prop. 1979/80:159 59

Innan skillnaderna mellan bankernas och finansbolagens verksamhel behandlas finns det anledning att erinra om all finansbolagens ulestående krediler irots allt utgör en mycket liten del av den toiala kreditmarknaden (se Kapitalmarknadsutredningens betänkande, bilaga 4, sid. 144 f.). Ulredningen om den kredilpoliliska lagstiftningen konslalerade också på sid. 120 i belänkandet Ds Fi 1974:2 "Kredilpoliliska medel" alt finansbolagens samlade kredilgivning är av relativt begränsad omfattning, varför denna Ulredning ej fann anledning atl reglera finansbolagen. Finansieringsbolagskommittén har en motsatt uppfattning och menar vidare på sid. 23 i betänkandet att den begränsning av bl.a. bankernas expansion, som den förda kreditpolitiken under långa perioder har medfört, inle har drabbat finansbolagen. Som experterna Livijn och Ödlund visat i sitt särskilda yttrande är påståendet inte riktigt. Finansbolagens ökningslakt stagnerade således under det andra åtstramningsårel 1970. Kommittén påpekar på sid. 125 atl den kreditgivningsverksamhet som sker hos större produktionsföretag, från vilka finansbolagen gör stora upplåningar, är normalt avhängig deras likviditetssiluation, som påverkas av den allmänna kreditpolitiken - såväl via dess effekter på kreditinstituten som via de mer generella kreditpolitiska åtgärderna. Även finansbolagens upplåning och därmed utlåning påverkas härav.

Kommitténs förslag grundar sig på jämförelser mellan banker och finansbolag. På flera ställen i betänkandet framhålls oftare likheterna än skillnaderna mellan bankernas och finansbolagens verksamhel.

Föreningen vill för sin del slå fast, alt väsentliga olikheter föreligger mellan bankers och finansbolags verksamhet:

• Ca 80% av bankemas inlåning kommer från traditionella inlåningskonton, vilka ej har någon motsvarighet hos finansbolagen.

• Bankema har i allmänhet en "total" affär med sina kunder, dvs. bankerna betjänar kundema på både inlånings- och utlåningssidan. Därtill kommer en rad andra tjänster. Finansbolagen har däremot endast finansiering i förening med administrativ service.

• En annan väsenllig skillnad mellan finansbolag och banker är, att finansbolagen är mera inriktade på administrativa tjänster till framför allt mindre och medelstora förelag.

Mer än två iredjedelar av finansbolagens personal är sysselsatt med administrativt arbete för kunders räkning, exempelvis med likvidmoltag-ning, betalningspåminnelser, reskontraföring, försäljningsstatistik, soJ-vensbevakning och inkassering. Della innebär stora kostnadsbesparingar för kundema. Den stora skillnaden mellan det administrativa arbete som banker utför och det som finansbolagen utför är att finansbolagen övertar administrativt arbete, som eljest skulle ha utförts av kundema.

När de bankmässiga traditionella säkerheterna utnyttjats, vilkel ofta är fallet för framför alll de små och medelstora företagen ger finansbolagen krediter mot andra reella säkerheter, vilket bidrar till att befintliga resurser utnyttjas effektivt.

• Mer än 90% av finansbolagens kunder, som erhåller finansiering, är mindre och medelslora företag. De beräknas svara för mer än två tredjedelar av finansbolagens utestående krediter.

• På grund av en större totalvolym och en slörre spridning på typ av affärer kan bankema räkna med all variationer i utnyttjande av krediter i större utsträckning kommer all ta ut varandra än vad som är fallel hos finansbolag.

Prop. 1979/80: 159 60

• Bankerna har möjlighel alt låna i Riksbanken och har ett fortlöpande samarbete med Riksbanken.

• Flertalel av finansbolagens finansieringsformer saknar motsvarighet hos bankerna så t. ex. kan finansiell leasing ej bedrivas av bankerna.

• Finansbolagens finansiering är ofta en integrerad del i kundföretagens försäljningsverksamhet.

Finansbolagen tillhandahåller således en hell annan finansiering än den bankerna ger. På flera ställen i betänkandet har också kommittén noterat finansbolagens särställning. På sid. 175 sägs alt finansbolagen har utvecklat helt nya kreditformer och förbätlral vissa finansieringsformer.

Vid sin behandling har kommittén således icke i tillräcklig grad beaktat de skillnader som finns mellan bankers och finansbolags verksamhet. Om dessa hade beaktats och analyserats hade det enligt föreningens mening ej förelegat något skäl, som motiverat en så långtgående och till bankverksamheten anknuten reglering som den föreslagna. Kommittén borde i stället ha utrett vilken grad av reglering, som är förenlig med önskemålel att finansbolagen skall göra största möjliga nylla för landels ekonomi (se ledamoten Regnélls reservalion sid. 165) och som hade varil anpassad till finansbolagens verksamhel.

Ej heller har kommillén avpassat sill förslag på etl sådant sätt att förslaget tar hänsyn till de olika slag av finansbolag med skilda inriktningar, kundkategorier och ägare etc. som finns. Därigenom uppstår risk för alt kommitténs förslag kan leda till snedvridning av konkurrensfömtsättningama mellan olika finansbolag, vilket förhållande kommittén för övrigt själv pekar på i vad gäller konstruktionen av likviditetskravet (se sid. 135 i betänkandet) vars ulformning är till de bankägda finansbolagens fördel. I delta sammanhang bör även nämnas de av kommitténs ordförande för Riksbankens räkning utfärdade direktiven, som tvingar förelagen att placera 80% av sina likvida medel i bank om de vill komma ifråga för emission av obligationslån. Detta leder till att finansbolagen måste begära kompenserande upplåning i bank, vilket förhållande kan leda till att bank prioriterar sill ägda finansbolag framför etl icke bankägl finansbolag. Kommittén är av uppfattningen atl finansbolagen är en heterogen gmpp av företag så l.ex. konstaterar kommittén på etl flertal ställen i betänkandet alt de bankägda finansbolagen redan idag har vissa fördelar framför andra finansbolag. Andra omständigheter såsom l.ex. att icke bankägda finansbolag har en friare rörelseinriktning behandlas ej av kommittén. Kommittén tar således inte hänsyn till de fakiorer som gör att finansbolagen är en heterogen grupp.

Mot ovanstående bakgrund förordar föreningen en lösning där en reglering för samtliga finansbolag ej går längre än vad som kan anses erforderligt för de icke bankägda finansbolagen.

Enligt föreningens mening har kommittén således inte övertygande visat

att det föreligger etl behov av att införa kreditpolitisk reglering av

finansbolagen. Detta särskilt mot bakgrund av alt någon negaliv kritik inle i något avseende framförts i vad gäller finansbolagens hittillsvarande verksamhet.

Kommitténs jämförelser mellan bankers och finansbolags verksamhet resulterar i atl kommittén sammanfattningsvis på sid. 132 under kapitel 11 "Kreditpolitisk reglering" i betänkandet konstaterar: "Med hänsyn till att karaktären hos finansieringsföretagens verksamhet i mycket överensstäm-

Prop. 1979/80: 159 61

mer med bankernas framstår det emellertid för kommiitén som önskvärt alt möjligheter även ernås alt, liksom vad gäller bankinslilulen, mer eller mindre permanent påverka deras expansionsmöjligheter. Härigenom molverkas bl.a. den snedvridning av kredilmarknaden som kan uppslå genom atl delar av bankernas verksamhel flyttas över lill finansieringsförelagen enbart som en följd av olikheter i den kredilpoliliska behandlingen.

Föreningen har redan påvisat skillnadema mellan bankernas och finansbolagens verksamhet. Vidare stämmer inte kommitténs slutsats alt finansbolagens verksamhet ökar när bankernas verksamhet är föremål för kredit-politiska åtgärder. I betänkandets diagram ll.l på sid. 128 jämför kommillén finansbolagens utlåning inklusive finansiell leasing med affärsbankernas övriga ullåning under åren 1969- 1976 (nettoändringar). Sammanfattningsvis påslås atl diagrammet visar att finansbolagen under angivna period ökade de år affärsbankerna var föremål för kreditresiriktioner. Särskilt pekas på berörda affärsbankers hänvisning av kunder till finansbolag som är dollerbolag.

Med anledning härav finner föreningen skäl peka på nedanstående punkter.

• Kommittén har inte företett något som helst material som styrker att det föreligger nämnda samband mellan finansbolag och affärsbanker i tider av kredilrestriktioner. Diagrammet borde för övrigt betr. finansbolagens siffror ha minskats med den upplåning som sker från bank eller från andra företag i den mån bankgaranti lämnas. Denna upplåning har ju vid kreditrestriktioner redan varit föremål för kreditreglering.

• Skälen alt diagrammet visar en överensstämmelse mellan kreditrestrik-tionstider och en relativt större ökning av finansbolagens kredilgivning än av affärsbankemas är följande:

a) Med hänsyn tagen till tidpunkterna för finansbolagens upplåning under bankemas kredilrestriktioner påverkas finansbolagen först efter ett aktuellt åtstramningsår. Under kreditrestriktionema 1969 och 1970 stagnerade således finansbolagens ökningstakt under det andra åtstramningsåret 1970. (Se kommitténs eget diagram nr 3: 2, sid. 38 i betänkandet).

b) Finansbolagens ökning sker av annan orsak än den av kommittén påstådda. Fortlöpande pågår således en överströmning av l.ex. avbetalningsaffärer från banker till finansbolag p. g. a. dessa bolags effektivare administrativa mliner och syslem.

c) Kommitténs diagram bygger på Statistiska Centralbyråns statistik över finansbolag. Alltsedan år 1970, vilket var det år statistiken redovisades för andra gången, anger Centralbyrån att direkl jämförbarhet bakåt i tiden ej föreligger beroende på alt antalet företag ändras mellan åren dels genom nystartade och upphörda förelag, dels också genom alt företag tillkommer, som skulle ha ingått i undersökningen tidigare. Se vidare vad expertema Livijn och Ödlund säger på sid. 172 f.

Föreningen känner till flera fall där medlemsföretag flera år efter det att statistiken påbörjats medtagits i statistiken.

Del är förvånande att kommittén, som varil medveten om dessa brister ändock använder statistiken utan all göra erforderliga korrigeringar.

• Diagrammet redovisar endast nettoändringar i kreditvolym, vilket
p.g. a. bankernas kortare amorteringstider iUusoriskt ger finansbolagen

Prop. 1979/80:159 62

under 1974- 1976 13- 17% av affärsbankemas utbud av direkla lån lill företag ocb bushåll. Om skillnaderna i amorteringslider emellertid beaktas blir finansbolagens andel av del verkliga kreditutbudet väsentligt lägre. En låg nettoändring i bankemas kreditvolym innehåller således stora nya beviljade krediter. • Ett av skälen till finansbolagens tillväxt är atl dessa bolags betydande administrativa tjänster och flexibla finansieringsformer åtnjuter slor efterfrågan hos näringslivet. Delta beror bl. a. på att kundföretagen med hjälp av finansbolagens tjänster kan rationalisera den egna verksamheten.

Enligt föreningens mening torde del vara uppenbart alt diagrammet ej ulgör ett bevis på atl finansbolagen inlräder som etl finansieringsallernativ när bankernas ullåning begränsas av en resirikliv kreditpolitik. Som föreningen redan framfört kan finansbolags och bankers verksamhel ej likställas.

Den kritik föreningen riktat mol diagram ll.l kan på samma grunder riklas mot all statistik och alla diagram som kommillén sammanslällt med hjälp av Statistiska Centralbyråns åriiga statistik över finansbolag.

På sid. 130 i betänkandet påslår kommittén bl.a. all effektema av de kreditpolitiska åtgärderna lill en del kommit att motverkas av ett ökat kredilutbud från finansbolagen just under perioder då expansionsmöjligheterna hos bankerna varit begränsade av kreditpolitisk reglering. På samma sida konstaterar kommittén också atl strävan att begränsa konsumentkrediterna har motverkats av atl finansbolagens kredilgivning i stor utsträckning är inriktad på konsumenlfinansiering. Kommitténs diagram nr 11.1 vilket föreningen redan underkänt, används såsom slöd för förslag lill kreditpolitisk reglering av finansbolag.

Kommitténs konstaterande är enligt föreningens mening inte riktigt. En övervägande del av konsumentkreditgivningen består av avbetalningsköp av personbilar, vilken kredilgivning redan är föremål för kreditpolitisk reglering genom bestämmelser om minsta kontantinsats och längsla kreditlid. Dessulom är finansbolagens kredilgivning till konsumeni en relativt obelydlig andel av bankernas och säljföretagens egen konsumenlkreditgivning.

I ett läge där näringslivet har överkapacitet, varigenom investeringsviljan är låg, är del för övrigl orimligl att prioritera kredilgivning till produktion samtidigt som kredilgivning i syfte alt möjliggöra och underlätta utnyttjandet av befintlig produktionskapacitet och försäljning av produkter begränsas. I detta sammanhang kan nämnas alt försäljning av svenskproducerade varor på hemmamarknaden ofta sker i konkurrens med importerade varor, vilken försäljning ofta har utländskt kredilslöd. Föreningen menar alltså, att konsumenlkreditgivning ej har den negativa verkan som ofta antages. Dels måste naturligtvis tillverkade varor kunna säljas och härför fordras ofta finansiering och dels har man att dra försorg inte bara om sysselsättningen i tillverkningsindustrin utan även inom handeln.

Kommittén framhåller att krediter till investering i fritidshus är utpräglade konsumentkrediter vilka kommillén särskilt menar skall kunna kredit-regleras. Det torde emellertid kunna hävdas atl en ökad investering i fritidsengangemang i Sverige leder till ett minskal fritidsresande till utlandet vilket skulle förbättra valutabalansen. Dessutom innebär privatpersonens investeringar i fritidshus, som ekonomiministern nyligen i ett tal påpekat, ett sunt och målinriktat sparande, som det gäller att värna om.

Prop. 1979/80:159 63

Sammanfattningsvis menar föreningen all de av kommittén anförda skälen ej är tillräckliga för införandet av kreditpolitisk reglering av finansbolag.

Under avsnittel Allmänna överväganden, berör kommittén på sid. 131 också risken för att kredilgivningen, efter det att finansbolagen indragits under den kreditpolitiska lagstiftningen finner nya och ej reglerade kanaler. Kommittén pekar på alt större produktionsföretag med väl utvecklade finansfunktioner skulle kunna bygga upp en större krediirörelse inom företaget. Kommittén menar att riskema för en sådan utveckling kan bli överhängande l.ex. om etl mycket restriktivt utformat ullåningstak får vara i kraft under längre tid. Problemet avvisas av kommillén med att medlen utlåningstak och räntereglering enbart är avsedda all användas i mer "akuta" situationer och under en begränsad tid. Motiven härför är just önskan att undvika ovan antydda desorganisationseffekter.

Föreningen menar att kommittén har underskattat riskerna. Ej heller har kommiitén bedömt konsekvensema av troliga överströmningseffekter till en fortsatt ej reglerad kreditmarknad.

Vid valel av olika kredilpoliliska medel har kommittén slannal för att föreslå del normala medlet, likviditetskravet, och de extraordinära medlen, räntereglering och utlåningsreglering. Som grund för valet av just dessa medel anför kommittén bl.a. att finansbolagens verksamhet uppvisar samma drag som i stor utsträckning återfinns hos bankerna. Kommittén fortsätter: "Detta gäller såväl på utlåningssidan - där de kan sägas täcka samma typ av kreditbehov, som är normalt för bankinslitul - som på uppläningssidan, där de delvis opererar på samma marknad, den s.k. specialinlåningsmarknaden". Med hänsyn härtill framstår del för kommittén som önskvärt att möjligheter emås att, liksom vad gäller bankinslilulen, mer eller mindre permanent påverka finansbolagens expansionsmöjligheter. Härigenom motverkas, menar kommittén, bl.a. den snedvridning av kreditmarknaden som kan uppstå genom att delar av bankemas verksamhel flyttas över till finansbolag enbart som en följd av olikheter i den kredilpoliliska behandlingen.

Föreningen har redan påvisat atl kommitténs fömtsättningar är felaktiga.

De kreditpolitiska medel som föreslås har utformats med sikte på bankerna och deras kredilgivning. Bankema har på grund av sin storiek och olika kundkategorier vid kreditreglering möjligheter att göra nödvändiga omfördelningar för att prioritera angelägna behov. Finansbolagen däremoi har en verksamhet som är en integrerad del i processen produktion, distribution och/eller försäljning för mindre och medelslora företag. Finansbolagens kredilgivning är kombinerad med administrativa tjänster vilka även lillhandahålles separat.

Konsekvenserna av föreslagen kreditpolitisk reglering, vilka kommittén ej ägnal någon uppmärksamhet, kan bli:

O En ytterligare reglering av den svenska kreditmarknaden leder sannolikt till en försämring av de svenska exportörernas konkurrenskrafi.

O De svenska induslri- och handelsföretagens konkurrenskraft på den inhemska marknaden försvåras.

O De utländska finansbolagens verksamhel från det enskilda förelagets hemland kommer att öka i Sverige på bekostnad av de svenska bolagens. Denna utveckling har redan kunnat förmärkas betr. bl.a. leasing och confirming.

Prop. 1979/80: 159 64

Föreningen menar också att kreditpolitiken i stabiliseringssyfte i slörre ulslräckning än hittills bör inriklas på generella penningpolitiska medel såsom öppna marknadsoperationer, varigenom kredilkapacileten och kreditvillkoren i alla seklorer påverkas. Därigenom undviks eller minskas behovel av detaljreglering enligt lagen om kreditpolitiska medel, vars ofta ålerkommande användning har förhindrat en uppbyggnad av fungerande marknader.

Finansierlngsjöretagens förening har i en bilaga till sitt yttrande framfört vissa allmänna synpunkter på lagen om kredilpoliliska medel, I en annan bilaga har föreningen anmärkt på det diagram som finns på s. 128 i betänkandet.

1.13 Sparbankernas Bank

Nuvarande regler i den kredilpoliliska lagstiftningen gällande likviditetskrav, ullåningsreglering och räntereglering har utformats med hänsyn till bankernas verksamhel.

Det är därför av väsentlig belydelse atl framhålla de skillnader i verk-samhetsförutsältningar och funktionssätt som föreligger mellan bankerna och finansbolagen.

Sålunda gäller atl bankerna både vad avser utbud av ijänster som kundkategorier arbetar över etl väsenlligl större fäll än finansbolagen. Bankernas resursanskaffning sker dessutom till största del genom inlåning från allmänheten, vilkel ej har någon direkl motsvarighet hos finansbolagen.

För finansbolagen gäller en stark koncentration av verksamheten till mindre och medelstora företag. Kredilgivningen till näringslivet är vidare i avsevärd ulslräckning förbunden med administrativa tjänster som annars skulle ha utförts av finansbolagens kunder. Del bör också särskilt framhållas atl finansbolagen även sinsemellan är av högst varierande sloriek och verksamhetsinriktning.

Mot denna bakgrund framstår det som väsentligl att en eventuell användning av lagen om kreditpolitiska medel visavi finansbolagen dels sker med hänsyn lill finansbolagens speciella ställning och funktion på kredilmarknaden, dels att eventuella tillämpningar ej medför ändrade konkurrensförutsättningar mellan finansbolagen.

Härtill kommer de risker som kan bedömas föreligga att eventuell tilllämpning av de kreditpolitiska medlen gentemot finansbolagen kraftigt skulle kunna hämma den av kommittén som särskilt angelägna betecknade produktutveckling som sker inom finansbolagen. En alltför omfattande reglering av finansbolagens verksamhet innebär vidare en risk för atl den gällande företagsstrukturen låses, vilket ytterligare hindrar produktutvecklingen och tillväxten hos de finansbolag som uppvisar den starkaste livskraften.

En reglering synes vidare ge de utlandsägda finansbolagen större fördelar på den svenska marknaden och gynnar utlandsbaserade industriföretag i förhållande till de inhemska vilka utnyttjar finansbolagens tjänster.

1.14 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Finansieringsföretagens snabba tillväxt innebär under nuvarande förhållanden att en allt större andel av kredilmarknaden undanlas verkan av de kredilpoliliska medlen. Följden blir som kommittén påpekar en försämrad effektivitet för kredilpolitiken och således ökade svårigheter atl via denna

Prop. 1979/80:159 65

uppnå olika samhällsekonomiska mål. Av utredningens analys framgår exempelvis att under perioder då bankernas kredilgivning begränsats av den förda kreditpolitiken synes en viss överflyttning av kredilgivningen till finansieringsföretagen ha skett. Detla underlättas givetvis av att flera av finansieringsföretagen är bankanknutna.

Utan att i detalj ha granskat kommitténs lagförslag bedömer LO det således som angeläget alt finansieringsförelagens verksamhel inordnas i den kreditpolitiska lagstiftningen, dels blir föremål för reglering i enlighet med den föreslagna lagen om finansieringsbolag. Självklart skall därvid enligt LO syftet vara atl värna om kreditpolitikens effektivitet och tillgodose samhällets krav på insyn och kontroll, inte atl försvåra en utveckling mol mer ändamålsenliga och förbättrade kreditformer.

1.15 Tjänstemännens centralorganisation (TCO)

Finansieringsbolagen omfattas inte av den krediipolitiska lagstiftningens bestämmelser. Kommittén konstaterar att de kreditpolitiska myndigheterna, för att kunna fullgöra sina stabiliseringspoliliska uppgifter, utrustats med en uppsättning kreditpolitiska medel. Genom tillkomsten av och den snabba expansionen hos finansieringsförelagen har en växande del av kreditmarknaden kommii atl ligga utanför de kredilpoliliska åtgärdernas räckvidd. Detta förhållande, konstaierar kommittén, leder till en försämring av kreditpolitikens effektivitet. Mot denna bakgmnd föreslår utredningen att finansieringsbolagen, i den mån det är praktiskt möjligt, innefattas i den kreditpolitiska lagstiftningen.

TCO tillstyrker kommitténs förslag på denna punkt. Det kan inte vara rimligt att de kreditpolitiska ambitionerna undergrävs till följd av att lagstiftningen inte anpassats till de faktiska förhållandena på kreditmarknaden.

Kommittén visar att finansieringsförelagens kredilgivning expanderat särskilt kraftigt i lägen kännetecknade av kreditpolitisk åtstramning. Åtgärder för att via kredilpolitiken dämpa den privata konsumtionsökningen har motverkats genom finansieringsföretagens verksamhel. Den privata konsumtionen har expanderat kraftigast inom del område - varaktiga varor - där finansieringsföretagens andel av finansieringen är betydande.

En kreditpolitisk reglering av finansieringsföretagen kan leda till att kredilgivningen finner nya - ej reglerade kanaler. Kommiitén anser emellertid inte alt en sådan möjlig konsekvens utgör ett tillräckligt skäl för att avstå från en kreditpolitisk reglering av finansieringsföretagen. TCO delar denna bedömning. Det skulle vara en märklig ordning om statsmakterna avstod från lagstiftning lill följd av att denna lagstiftning bedömdes kunna få till följd atl den oreglerade kredilgivningen fann nya former. I den mån en sådan utveckling skulle ske bör övervägas hur lagstiftningen ånyo kunde anpassas för att stärka kreditpolilikens effektivitet.

TCO önskar understryka atl en kreditpolitisk reglering inte får uppfattas som innebärande att finansieringsföretagens verksamhet till betydande utsträckning är en följd av kreditpolilikens brislande effektivitet gentemot dessa företag. Det bör framhållas att finansieringsbolagen i flera avseenden fyllt en viktig samhällsekonomisk funktion genom atl svara för en icke oväsenllig produktutveckling på kredilförmedlingens område. I flera fall innebär dessa företags verksamhet all finansiella tjänster som tidigare tillhandahållits av bankerna har vidareutvecklats och förädlats av finansieringsföretagen. Som exempel härpå kan nämnas finansieringsförelagens

5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

Prop. 1979/80:159 66

större möjligheter alt utnyttja i produktionsföretagen befintliga säkerheler. Genom att exempelvis själva administrera företagens fakturabehandling har belåningsvärdet väsentligt kunnal höjas över tidigare nivå. Med en sjunkande soliditet inom företagen har efterfrågan på krediler som inte släller slora krav på bankmässiga säkerheter vuxit. I detla sammanhang har finansieringsförelagen spelat en väsentlig roll.

Från konsumentpolitiska utgångspunkter kan del i vissa fall ifrågasättas, om konsumtionskreditgivningen fyller väsentliga samhälleliga mål. Genom en hög ränta på ulestående krediter, som inte alllid klart framstår för konsumenten, kan verksamheten i vissa fall ha bidragil till konsumtion på felaktiga premisser. Konsumenien har inle alltid hafl klart för sig den verkliga koslnaden för konsumtionen. Enligt gällande lagsliftning är dock långivaren nu alltid skyldig all ange den effektiva räntesatsen, vilket kan bidra till en sanering av finansieringsbolagens verksamhet.

Det bör också poängteras att en kreditpolitisk reglering av finansieringsföretagen bör kunna bidra lill alt dessas verksamhet lätlare accepteras i allmänhetens ögon. En viss sanering av branschen är en trolig följd på detla område.

En kreditpolitisk reglering skulle givetvis syfta till att finansieringsföretagens kredilgivning anpassas till den övergripande stabiliseringspoliliken. Detta kan i vissa lägen väntas leda till att de finansieringsförelag som är särskilt inriktade på konsumtionskreditgivning får svårigheter. Enligt TCOs mening kan en sådan utveckling bidra till att samtliga finansieringsförelag utvecklas lill att fylla den vikliga samhällsekonomiska funktionen att utvidga och förfina de finansiella ijänsler som kreditväsendet kan bidra med.

I betänkandet diskuteras i vilka avseenden den kreditpolitiska lagstiftningen skulle kunna lillämpas på finansieringsförelagen. Med de anpassningar som krävs med hänsyn lill finansieringsbolagens särart föreslås alt bestämmelserna om likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering bör kunna lillämpas. TCO delar kommitténs bedömning att lagen om krediipolitiska medel bör tillämpas med avseende på likviditetskvoter och ullåningsreglering. De finansieringsljänsler finansieringsbolagen erbjuder skiljer sig nämnvärt åt, och det kan vara svårt atl finna rättvisa ramar för den räntenivå, som här motsvarar en för andra kreditinstitut lillämpbar räntenivå. Den produktutveckling, som finansieringsföretagen svarar för kan otillbörligt hämmas vid en alltför rigid lillämpning av ränteregleringen vad avser finansieringsföretagen. TCO vill dock inle motsätta sig en tilllämpning av räntereglering, om lämpliga former härför kan finnas. Det finns, som kommittén påpekar, skäl att vid en kraftig kreditåtstramning undvika en okontrollerbar och av spekulativa inslag förstärkt räntesleg-ringsprocess.

Finansieringsbolagens kunder återfinns i väsentlig utsträckning bland de mindre och medelstora företagen. En kreditpolitisk åtstramning som även innefattar finansieringsbolagen kan därför tänkas innebära att det i första hand är dessa företags kredittillgång som beskärs jämfört med nuläget. En från stabiliseringssynpunkt önskvärd åtstramning på de mindre förelagen får förutsättas all i sådana fall dessa fackliga finansieringsproblem kan lösas i annan ordning, exempelvis genom en förstärkning av företagarföreningarna som blir följden av alt de ombildas till regionala utvecklingsfonder.

Kommiitén konstaterar atl det i och för sig hade varil konsekvenl att låta all form av kreditförmedlingsverksamhet omfattas av en kreditpolitisk

Prop. 1979/80:159 67

reglering. Kommillén avfärdar likväl en sådan ordning, men finner samlidigt skäl för all i framliden närmare sludera sådan kredilförmedlingsverk-samhet. TCO delar uppfaltningen atl framdeles göra en översyn inom detla område. Della kan vara motiverat med hänsyn till all förmedling i lika hög grad som kredilgivning får konsekvenser på kreditpolilikens effektivitet.

Sammanfattningsvis tillstyrker TCO i alll väsentligt finansieringsbolagskommitténs förslag.

1.16 Centralorganisationen SACO/SR

Vad belräffar den krediipolitiska regleringen av finansieringsföretagen ifrågasätter SACO/SR om inte införandel av likviditetskrav och räntereglering just ger sådana fördyrande effekter (dvs. effekler som är fördyrande för finansieringsföretagen och deras kunder).

Sammanfattningsvis föreslår SACO/SR atl förslagen om kreditpolitisk
reglering omarbetas till ett förfarande med överläggningar mellan myndig
heterna och finansieringsbolagen

Svenska civilekonomförcningen framför samma synpunkier som SACO/ SR (så också i vad gäller mer detaljerade synpunkier på de olika kreditpolitiska medel som behandlas i de följande avsnitten).

1.17 Kooperativa förbundet (KF)

Framväxten av finansieringsbolagen på svensk kreditmarknad är beroende av flera faktorer. Det svenska näringslivel har under senare år som regel blivit alltmer kreditberoende, dvs. soliditeten har sjunkil. Detta har Ullösl krav inom förelagen alt bälire ulnyllja del befintliga, reella säkerhetsutrymmet. Vidare har man sökl vägar alt slippa skära ner investeringsverksamheten drastiskt utan atl få en allt för stor belastning av soliditeten. Jämsides med detta har bankväsendel hafl all iaklla gällande lagregler - och under vederbörlig lillsyn av Bankinspektionen - om säkerheter vid kredilgivningen.

Exempel på bälire ulnytljande av reelll säkerhelsulrymme för erhållande av krediter är belåning av fakturor, som regel upp till 80 % av fakturavärdel. I bank belånas fakluror indirekl genom panlsällning av förelagsinteckningar. Ell annal prov på bälire ulnylljande av säkerheisut-rymmet är långlidshyrning (leasing) av en maskin i stället för köp. Då upplånas 90- 100 % lånefinansiering av investeringen.

Vid belåning av fakluror sker finansieringen genom förelagels balansräkning, medan vid leasing finansieringen går ulanför. Del gemensamma för de båda transaktionerna är alt säkerhetsunderlagel ulnylljas bättre. Förelagel belånar sig "härdare" jämförl med belåning av forelagsinleckningar.

Del hittills sagda gäller finansiering lill förelag. Den andra delen av finansieringsbolagens verksamhel gäller krediler till hushållen, vanligen betecknade konsumtionskrediler. Prov på sådana krediter är konlokortskrediter, reverslän och avbetalningskrediler. Här torde finansieringsbolagens framväxt ha sin förklaring både i frågan om en tolkning av gällande banklag av vad banker bör syssla med och i fråga om en organisatorisk avgränsning av en särskild sorls kredilgivning.

En annan viklig sida av finansieringsbolagen är deras finansiering. Den-

Prop. 1979/80:159 68

na sker genom upplåning på en marknad, som består av olika placerare med som regel kortfristig horisont, bl.a. företag, stiftelser och kassor. Upplåningen sker i konkurrens med närmast affärsbanker och sparbanker. Finansieringsbolagens upplåning sker helt efter marknadsmässiga grunder medan bankernas till en del är föremål för reglering och styrning genom Riksbankens åtgärder. Här ligger ett spänningsmoment, som gör finansieringsbolagens ställning på marknaden känslig.

Den fråga som det här gäller torde, såviit KF förslår, ej vara huruvida finansieringsbolagen som grupp bör tas in i den kredilpoliliska lagstiftningen. Eflersom bolagen lämnar krediter till såväl induslri och handel som till hushållen, är den relevanta frågan, huruvida kredilströmmarna till respeklive sektorer är så förhållandevis slora att de verkligen får anses uigöra en störning i kreditpolitiken, om bolagen förblir utanför kredilpolitiken. KF måsle för sin del sätta ifråga om störningen och "läckagel" verkligen är så stora, att det motiverar att även denna bransch med ett 70-tal bolag — även om ett fålal svarar för den väsentliga volymen - kommer in i en kreditpolitisk reglering.

Om statsmaktema emellertid anser att bolagens verksamhet - för att uppnå en effektiv kreditpolitik med minsta möjliga "läckage" - bör regleras, torde samtliga bolag, som verkar på den öppna marknaden, av konkurrensskäl få bli föremål för reglering. De finansieringsbolag som bildats i syfte att exempelvis finansiera en enda företagsgrupps försäljningsverksamhet eller en viss avgränsad gmpps inköp från sin egen organisalion bör emellertid enligt KF:s mening undantas. Dessa bolag har enbart bildats för atl lösa vissa finansieringsproblem för en viss grupp, och dessa bolag bör enligt KF:s mening behandlas annorlunda än dem som bildals av kapitalintressen enbart med syfle att driva affärsverksamhet inom finansområdet med kunder från olika håll.

Som sammanfattning vill KF-- avstyrka all finansbolagen tas med i

den kreditpolitiska lagstiftningen.

Om statsmaktema anser att även den krediipolitiska lagstiftningen skall gälla för finansbolagen, anser KF att samtliga öppna bolag bör omfattas, men alt bolag som enbart skapats för att stödja en viss koncerns eller grupps inköp eller avsättning av varor bör särbehandlas.

1.18 Svenska företagares riksförbund

Den omfattning som finansieringsföretagen fått under en förhållandevis kort tidsrymd visar tydligt att företagen har en viktig uppgifl att fylla i näringslivet.

Del framstår också klart för Förbundet atl ett villkor för att dessa företag skall kunna fullgöra sin uppgift är alt dessa inle omgärdas med rigorösa regler som försvårar företagens kontinuerliga anpassning till marknadens behov.

Kommittén har inle i någol avseende anfört exempel på några konkreta missförhållanden med nu rådande system varför förslagel om en reglering av dessa förelags verksamhel framslår som onödig.

Ledamoten Carl Göran Regnéll bar i sin reservation anfört väsentliga skäl varför en reglering av finansieringsföretagens verksamhel är inte blott onödig utan även skadlig.

Finansieringsföretagens verksamhet är i huvudsak en angelägenhet mel-

Prop. 1979/80:159 69

lan dessa företag och näringsidkama. Enskilda konsumenter löper inga andra ekonomiska risker än de som följer med normala avbelalningsköp. Ej heller är enskilda medborgare som regel involverade i finansieringsföretagens inlåning. Eflersom inga krav rests från näringslivets organisationer om reglering och kontroll av finansieringsföretagens verksamhel framstår behovet av en detaljreglering som obefintlig.

Med hänsyn lill ovanstående avstyrker Svenska Företagares Riksförbund förslagel till särskild lagsliftning för finansieringsföretag.

Beiräffande delaljgranskning och mera specificerade motiveringar hänvisas till det särskilda yttrande som experterna Claes-Olof Livijn och Lars-Olof Ödlund lämnal.

1.19 Sveriges ackordscentral

Vad------ angår förslagel att den kredilpoliliska lagstiftningen skall

göras tillämplig pä finaniseringsföretagen i vad avser reglerna om likviditetskrav, utlåningsreglering och räntereglering vill ackordscenlralen inte bestrida att skäl talar för genomförandel av elt sådant förslag. Enligt ackordscenlralens mening är emellertid dessa skäl inte tillräckligt vägande. Det förefaller som om kommittén överskattat finansieringsförelagens roll i sammanhanget. Deras del av kreditmarknaden är för obetydlig för atl de i nämnvärd grad skall kunna menligt påverka de samhällsekonomiska målen. Påtaglig snedvridning av krediigivningsmönstret behöver knappast befaras. Däremot kan landets tre regionala ackordscentraler vittna om alt finansieringsföretagen på ett sätt som inte med fog kan angripas från allmän synpunkt ofta medverkar till att enskilda företagare och näringsutövare och då framförallt de mindre och medelstora företagen kan bemästra uppkommande ekonomiska problem och därigenom undvika att komma på obestånd utan i stället leva vidare, de anställda och samhället lill gagn. Det bör i detla sammanhang särskilt framhållas att s.k. leasing underlättar nödvändiga investeringar. Också facloring kan många gånger rädda företag med ekonomiska svårigheter. Viktigt är vidare att finansieringsförelagen kan gripa in mycket snabbare och på ett mera flexibelt sätt än de vanliga kreditinstituten.

Det finns inte något som lyder på att de seriösa finansieringsförelagen skulle missbruka sin ställning. Om finansieringsföretagen tvingas in under den kredilpoliliska lagstiftningen, föreligger enligt ackordscenlralens mening uppenbara risker för all en inle önskvärd grå marknad växer upp.

På gmnd av det anförda avstyrker Sveriges ackordscentral att den kreditpolitiska lagstiftningen görs tillämplig på finansieringsförelagen.

1.20 Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) och Familjeföre
tagens förening

SHIO och Familjeföretagens Förening anser det olyckligt att kommittén inte undersökt vilken grad av reglering som är förenlig med önskemålet om atl finansieringsbolagen skall göra största möjliga nytta för landets ekonomi. Ledamoten av utredningen Carl Göran Regnéll framhåller i en reservalion atl svaret på den frågan bör vara vägledande för bedömningen av lämplig omfallning och utformning av lagregler för finansieringsbolagen. Vi delar hell Regnélls uppfattning i denna fråga och hemställer alt ingen ökad reglering av finansieringsmöjligheten skall ske innan man vunnit klarhet på denna punkl.

Prop. 1979/80: 159 70

Del är emellerlid möjligt atl i viss utsträckning bedöma vilka effekterna skulle bli av exempelvis en räntereglering av fmansieringsbolagens verksamhel. Innan vi försöker belysa dessa effekler önskar vi sätta in kommitténs förslag i ell slörre sammanhang.

Vi vill nämna alt riksdagen i slutet av december 1977 log en proposiiion om ålgärder, för alt främja de mindre och medelslora förelagens utveckling (prop. 1977/78: 40). 1 propositionen framhöll regeringen all del finns en rad specifika förhållanden som verkar direkt hindrande på småföretagens utveckling och expansion. Dessa utvecklingshinder hänför sig framför alll till kapitalförsörjning, kapitalskatter, förelagsservice och förelagsmiljön. Ulgångspunklen för regeringens poliiik och för proposilionen var all försöka eliminera de uivecklingshinder som förekommer. Skulle man finna att finansieringsbolagskommilléns förslag skulle verka negativt på de mindie och medelstora företagens möjligheter all finansiera sin verksamhel och då främsl försvåra möjligheterna till nyinvesteringar så skulle förslaget i praktiken verka i direkt motsatt riklning till småförelagsproposilionen.

Vid bedömning av finansieringsbolagskommitténs belänkande är del vikligl all klarlägga finansieringsbolagens roll i den lotala kreditmarknaden. Kommitténs försök alt kartlägga denna roll är begränsad. Man har gjort en jämförelse mellan finansieringsbolagens verksamhel och bankernas. Däremoi har man inte tagit hänsyn till handelskrediterna. Dessa uigör enligt uppskattningar i Ekonomisk Revy 1977:6 ungefär 1/3 av den lotala kreditvolymen. Docent Henning Peterssohn uppger i samma lidskrift att handelskrediterna under första hälflen av 1970-talel har fördubblats från cirka 45 miljarder kronor lill uppskattningsvis 100 miljarder kronor.

Man kan vidare notera atl vissa delar av fmansieringsbolagens verksamhel är direkl jämförbara med handelskrediter. Del gäller facloring, leasing och confirming. Confirming fungerar direkl som en handelskredit. Leasing fungerar lite mer långsiktigt än en normal handelskredit. Facloring skulle kunna karaktäriseras som en förskottsbetalning. Om leverantören/kunden till ett förelag saknar del nödvändiga likviditetsöverskotiel för att lämna en handelskredit kan förelaget anlila etl finansieringsbolag. Finansieringsbolagens verksamhet innebär också en systematisering och effektivisering av handelskrediterna.

Mot bakgrund av ovanstående anser organisationerna all det inte kan vara rimligl atl lagreglera finansieringsbolagens verksamhel ulan all samtidigt också reglera handelskrediterna. Det kan dock noteras att man i Norge, med en mycket långtgående lagstiftning på delta område, har undantagit leverantörskrediter från lagregleringen.

E'n räntereglering skulle säkerligen medföra all en del av det likviditetsöverskott som nu förmedlas via finansieringsbolagen skulle dras lillbaka. Utlånande förelag skulle i stället om möjligt låna ut pengar direkt till andra företag. Detta skulle medföra en minskad effektivitet på denna del av kredilmarknaden. Del skulle också, med största sannolikhet, medföra alt den krediivolym som pä detta säll skulle gå vid sidan om finansieringsbolagen inte skulle komma de mindre och medelstora företagen till del. Liknande effekler uppstår vid införandet av ett utlåningstak. Införandel av ett likviditetskrav skulle även del medföra en minskning av utlåningsvolymen samiidigi som del skulle öka finansieringsbolagens kostnader och därmed kostnaderna för deras kunder.

Sammanfattningsvis kan man konstalera atl ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra en direkl försämrad kredilsilualion för finansieringsbolagens kunder. Kommittén har visat att mer än 2/3 av finan-

Prop. 1979/80:159 71

sieringsbolagens ullåning går till näringslivel och att näringslivskunderna i huvudsak är mindre och medelstora företag. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle därmed direkl slrida mot regeringens och riksdagens inlenlioner i småförelagspaketet. Det skulle också slrida mot regeringens direkliv lill Karlebys ulredning om handelns och serviceföretagens finansieringsmöjligheter.

Undersöker man vilka mindre och medelstora företag som anlitar finansieringsbolagen finner man att del är förelag med mindre god kreditvärdighet och låg soliditet i förhållande till genomsnittet. Del finns därför anledning att anta atl många av dessa företag skulle få svårigheler alt överleva om de inte fick tillgodogöra sig kreditmöjligheterna genom finansieringsbolagen. Det finns därmed risk att ell genomförande av förslagel skulle medföra negaliva sysselsättningseffekter.

Organisationerna avslyrker en kreditpolitisk reglering av finansieringsbolagens näringslivsinriktade verksamhet mot bakgrund av det ovan anförda och då främst atl konsekvenserna av den föreslagna lagsiiftningen inte i nuvarande läge med tillräcklig säkerhel kan överblickas.

1.21 Sveriges köpmannaförbund

Finansieringsbolagens verksamhet i nuvarande form inleddes i början av 60-talet. Även om verksamhelen inledningsvis var begränsad har den expansiva utvecklingen - främst under 70-lalet - klart markerat behovet av service till de mindre och medelslora företagen och konsumenterna med krediter av olika slag. Finansieringsbolagens snabba expansion är alltså ett utiryck för etl klart behov av krediter kombinerade med administrativ service.

Vad vi vet har det inte anförts några anmärkningar mot finansieringsbolagens skötsel eller uppträdande.

Vi ser finansieringsbolagens serviceutbud som ett enkelt och positivt alternativ i ett annars svåröverskådligt utbud av kreditsystem. Särskilt de små och medelslora företagen med begränsad egen sakkunskap på områdel har kunnat utnyttja finansieringsbolagen i situationer där övriga finansieringsinstitut inte har kunnat leva upp till företagens krav på administrativ service.

Med ovanstående erfarenhetsbakgrund har vi lagit del av finansieringsbolagskommitténs förslag. Vi har funnit att våra egna positiva erfarenheler och uppfattningar på detta område bekräftas av utredningen. Eftersom utgångspunkterna för ulredningen och förbundet i slort sett sammanfaller borde också slutsatserna ha blivit med varandra överensstämmande.

De mest allvarliga negativa effekler som kan uppstå om förslagel genomförs är att sårskill de mindre företagen kommer all få sina expansionsmöjligheter och möjligheter atl brygga över mer eller mindre tillfålliga ekonomiska svårigheler begränsade. Det är här väsentligt all man är uppmärksam på att stora företag normalt har lättare med finansieringen än mindre företag. De framlagda förslagen kommer därför att i första hand träffa de mindre företagen. De verkligt expansiva och progressiva företagen kommer inte all låta sig stoppas av en ökad byråkrati och en mer stelbent kredilpolitik som kan bli en följd av utredningens förslag. Risk finns att dessa förelag kommer att söka andra former och vägar för krediler som ur samhällels synpunki kan te sig mindre attraktiva eller lämpliga atl utnyttja. En ytterligare effekt kan i sådana fall knappast undgås nämligen att kredit-

Prop. 1979/80:159 72

kosinaderna kommer att bli högre. Konsumenterna får .som del sista ledet betala den merkosinaden.

1.22 Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet

Finansieringsbolagskommitténs förslag innebär huvudsakligen en påbyggnad av den gällande kreditpolitiska lagstiftningen. Erfarenheterna inom näringslivel av den kredilpolitik som förts på basis av lagen om kredilpoliliska medel och dess föregångare har därför haft väsentlig betydelse för organisationernas ställningstagande lill det nu föreliggande förslaget.

Den svenska kredilpoliliken kännetecknas av hög regleringsgrad och långtgående selekliviiel. Politiken har ofta varil ryckig, ofömtsebar och drastisk. För berörda enskilda företag, såväl kreditgivare som deras kunder, har de kreditpolitiska ålgärdema mbbat planeringsfömtsättningama på ett sätt som hämmat effektiviteten i verksamheten. Det är också tveksamt om ålgärdema varit adekvata för silt syfte.

Det finns anledning ifrågasätta lämpligheten av de medel på vilka kreditpolitiken byggt.

Giltighetstiden för 1974 års lag om kreditpolitiska medel begränsades lill utgången av 1977 för att riksdagen skulle få tillfälle atl ta ställning till den kredilpoliliska lagstiftningens innehåll och utformning mol bakgmnd av de erfarenheter man vann efler hand. Lagen är nu förlängd med ett år till utgången av 1978. Det är av synnerlig vikt atl den förestående översynen av lagen blir grundlig och fömtsättningslös. Vid översynen bör noga övervägas en sådan omläggning av kreditpolitiken som innebär att det nuvarande selektiva systemet ersätls med mer generella penningpolitiska medel.

Organisationerna vill i detta sammanhang liksom Finansieringsförelagens förening i silt remissyttrande över finansieringsbolagskommitténs betänkande åberopa vad Johan Myhrman anfört i artikeln "Dags för omprövning av svensk penningpolitik". Skandinaviska Enskilda Bankens kvartalsskrift nr. 1-2/1978. Artikeln har bilagls föreningens remissyttrande.

Innan en generell översyn av den kreditpolitiska lagstiftningen skelt bör det reglerade området inte utvidgas. Redan av denna anledning avstyrker organisationerna finansieringsbolagskommitténs förslag.

Organisationerna vill sedan framhålla vad ulredningsledamoten Regnéll i sin reservation anfört om atl utredningsarbetet bedriviis som om direktiven inneburil endasl beställning av förslag till leknisk utformning av bestämmelser ledande lill ökad reglering av finansieringsverksamhet. Myckel liten uppmärksamhet har ägnais frågan vilken grad av reglering som är förenlig med önskemålet om alt finansieringsbolagen skall göra största möjliga nytta för landets ekonomi. I belänkandet har inte redovisals sådana behov eller missförhållanden som motiverar en föreslagen art av reglering. Organisationerna finner de skäl mot lagsliftning som anförts av Regnéll liksom av expertema Livijn och Ödlund övertygande. Även på gmnd härav avslyrker organisalionema förslagel.

Mot bakgrund av organisationemas principiella inställning avslår vi från en delaljgranskning av förslaget. Vi vill dock framhålla de särskilda kundaspekter som kan läggas på de föreslagna reglerna.

Mindre och medelstora företag utgör mer än 90% av finansieringsbolagens kunder och de svarar för ca. två iredjedelar av finansieringsbolagens

Prop. 1979/80:159 73

v ' - *

uteslående krediter. Finansieringsbolagens ijänster omfaltar såväl finansierings- som administrativ service. Exempel på det senare är likvidmottagning, betalningspåminnelser, fakturahantering, försäkringssialistik, sol-vensbevakning och inkassering. Två tredjedelar av finansieringsbolagens personal är sysselsatt med sådant administrativt arbele för kundernas räkning. Iin mängd företag har således idag inrättat sin administration i enlighet härmed och är beroende av fmansieringsbolagens verksamhet i detta avseende.

Organisationerna delar den uppfattning Finansieringsföretagens förening uttryckt i silt remissyttrande att om kommitténs förslag genomförs kommer del att leda till en byråkratisering och fördyring för finansieringsbolagen och deras kunder. Det är stor risk alt finansieringsbolagen lägger om eller inskränker sin administrativa serviceverksamhet och atl deras produktutveckling hämmas. Små och medelstora företag drabbas särskilt med allvarliga effeklivitetsminskningar i verksamheten som följd. Eftersom facloring ofta bygger på komplett fakturahanlering innebär inskränkningar i den administrativa hanteringen även att facloring som finansieringsform försvåras.

För alt få en allsidig belysning av lagförslagets konsekvenser har Industriförbundet inhämtat synpunkter från ett flertal små och medelstora kunder till finansieringsbolag. Dessa har bekräftat uppgifter från finansieringsbolagen om de effektivitetsvinster som kan åstadkommas genom finansieringsbolagens serviceverksamhet. Flera förelag har framhållit skillnader mellan banker och finansieringsbolag. De senare erbjuder företagen högre belåningsmöjligheter, snabbare kredilbeslut och större flexibilitet. Särskilt för nyelablerade företag är dessa fördelar betydande.

Finansieringsbolagens fördelar synes hänga väl samman med att de ej hämmas av strikta regleringar. De lämnade uppgiftema visar atl finansieringsbolagen skapar en för kundema fördelaktig konkurrens. Konkurrensen stimulerar också produktutvecklingen. Det är angeläget att denna konkurrens inte hämmas på del sätt som skulle ske om lagförlaget genomfördes.

Av betydelse från konkurrenssynpunkt är också att flera finansieringsbolag inte ingår i bankkoncerner. Den föreslagna lagstiftningen utgår från bankförhållanden. Även om lagstiftningen är olämplig även för bankanknutna finansieringsföretag kan olägenhelerna för dessa mildras genom att de ingår i koncerner vars verksamhet i slort ändock är anpassad lill de rådande regleringarna. För de från bankema fristående finansieringsföretagen gäller inle detta. Bl.a. föreslagna kapitaltäckningsregler medför särskilda nackdelar för de fristående företagen. Därför får lagsiiftningen sannolikt konkurrenssnedvridande effekter som inte är i kundernas - och ej heller samhällets - intresse.

Av belydelse från kundsynpunkl är även överströmningseffekterna av en reglering av finansieringsbolagens verksamhet. Del är allmänt känt att uividgningar av det selektivt reglerade området av kreditmarknaden i viss omfattning leder till överströmningar till den återstående oreglerade seklorn i former som kan vara svåröverblickbara på förhand. Industrins erfarenheler av de väletablerade finansieringsbolagen är att dessa har hög professionell kompetens vilket innebär betydande säkerhel för de förelag som lånar ut pengar till finansieringsbolagen och god service och rationell hanlering för de företag som är finansieringsbolagens kunder. Del måste vara etl allmänt inlresse atl även på den oreglerade delen av kredilmarknaden framför allt seriösa företag är verksamma. Även detla skäl talar mol lagförlagel.

Prop. 1979/80: 159 74

Organisalionerna vill undersiryka atl även om finansieringsbolagen för närvarande framför allt är inriktade på service lill mindre och medelstora förelag kan ulvecklingen antas leda till atl slörre företag i högre grad utnyttjar förelagens Ijänster. Detta gäller framför alll leasing. Leasing lorde alltmer komma till användning även vid mycket stura investeringar. Frän induslriell synpunkt är det önskvärt alt leasing kan användas som komplemenl till övriga finansieringsformer även för dessa invesleringar. För de slora investeringarna kan lång tid - även längre tid än elt är -förflyta mellan att leasingavlal tecknas och levereras och full betalning sker av investeringsobjektet. Restriktioner av typ ullåningsreglering är särskilt olämpliga i förhållanden där slora lidsskillnader förekommer mellan ingående och fullgörande av avtal.

Sammanfattning

Finansieringsbolagskommitténs förslag till reglering av finansieringsbolagens verksamhet utgör en påbyggnad av den gällande kreditpolitiska lagstiftningen. Förslagel måsle bedömas mot erfarenheterna av den allmänna kreditpolitik som förts. Den svenska kreditpolitiken kännetecknas av hög regleringsgrad och långtgående selekliviiel. Politiken har ofta varit ryckig, ofömtsebar och drastisk vilket hämmat näringslivets effektivitet. Hela den kreditpolitiska lagstiftningen bör ses över och då bör noga övervägas en sådan omläggning av kredilpolitiken som innebär alt del nuvarande selektiva sysiemel ersätls med mer generella penningpolitiska medel.

Innan en generell översyn av den kredilpoliliska lagsiiftningen skett bör det reglerade områdel inle utvidgas. Redan av detta skäl avslyrker organisationerna kommilléns förslag.

Från finansieringsbolagens kunders synpunkter finns anledning avvisa förslaget därför att det kommer atl leda till en byråkratisering och fördyring för finansieringsbolagen och deras kunder. Finansieringsbolagens fördelar - administrativ service, höga belåningsmöjligheter, snabbhet i kre-ditbeslulen och slor flexibilitet - hänger väl samman med att de ej hämmas av strikta regleringar. De skapar en för kunderna fördelaktig konkurrens som stimulerar produktutvecklingen. Det är angelägel att denna konkurrens inte hämmas på det sätt som skulle ske om lagförslaget genomfördes.

Med utgångspunkt från såväl allmänna kreditpolitiska övervägande som finansieringsbolagens kunders inlresse av effektiv och säker service avstyrker organisalionema att det remitterade förslaget läggs till grund för lagsliftning.

1.23 Gotlands handelskammare

Handelskammaren har den principiella inställningen, all de samhälleliga ingreppen i näringslivels verksamhet i största utsträckning bör begränsas, och alt sålunda lagregler endast i trängande fall införas. Det är ett bekant faktum, att näringslivel - särskilt i dagens läge - är i behov av rörelsefrihet i sin verksamhel för att ge möjlighet till nyföretagande och utvidgningar av nuvarande företag. Av denna anledning finner handelskammaren angeläget, alt finansieringsbolagens fömtsättningar för ett ändamålsenligt och effektivt arbete icke ävenlyras.

Då också hänsyn bör tagas till alt finansieringsbolagens huvudsakliga verksamhet till hell övervägande del är koncentrerad på de små och medelstora företagen och att dessa i många fall utnyttja bolagens tjänster även för andra ändamål än kapitalförmedling, framstår del än tydligare

Prop. 1979/80:159 75

■- i - ■ som önskvärt, att finansieringsbolagens verksamhel icke i onödan be-

skäres.

Vad belräffar kredilgivningen synes det handelskammaren, atl den strävan, som kommiltéförslagel ger ullryck för, att genom rigorösa lagbeslämmelser begränsa bolagens möjligheter lill en effektiv verksamhel, bör avvisas. Kammaren vill hävda, alt samhällsnyttan bälire lillgodoses utan kredilpoliliska ingripanden vare sig det gäller likviditetskvoter eller evenluella ränteregleringar.

1.24 Västerbottens handelskammare

De mindre och medelstora förelagen ulgör mer än 90% av finansieringsbolagens kunder och de svarar för närmare 2/3 av finansieringsbolagens uleslående krediler. För mindre förelag är finansieringsbolagens tjänster således atirakiiva och den lillväxl som finansieringsbolagen har hafl är också ell lecken pä all kunderna har ett klart behov av dessa ijänster.

Finansieringsbolagens tjänster omfattar inle enbari kapiialförmedling. En del av tillväxten kan hänföras till del adminisiraliva arbete som finansieringsbolagen i ökad utsträckning övertagil från mindre företag. Etl mått på omfaltningen av denna verksamhet är alt 2/3 av finansieringsbolagens personal är sysselsatt med administrativt arbete för kundernas räkning.

Även kapiialförmedlingen har haft en stor tillväxt under senare år. Ell av skälen till detla är atl bankernas ullåningsmöjligheter varil begränsade och finansieringbolagens kapiialförmedling har därför varit enda alternalivel. Della har i praktiken inneburil alt kunden - som kan vara ett företag eller en privatperson - trols kredilrestriktioner erhållil del kapital han önskar, men lill en högre ränla än om han fåll låna i bank. Handelskammaren menar atl det kreditbehov som det är fråga om i största möjliga utsträckning skall tillgodoses direkt genom bankerna.

Den ensidiga betoningen av kredilregleringar i stabiliseringspoliliken leder således till högre räntekostnader för löntagaren. Handelskammaren delar expertemas Livijn och Ödlund uppfattning att kreditpolitiska åtgärder fått för stort utrymme i stabiliseringspoliliken, medan finanspolitiska åtgärder utnyttjas i för liten omfattning.

En kreditpolitisk reglering av finansieringsföretagens verksamhet kan från flera synpunkier synas rimlig. Visserligen har från ledamoten Regnéll och experterna Livijn och Ödlund framförts etl flertal tungt vägande argument mot utredningsmajoriieiens förslag. Handelskammaren vill dock biträda förslaget om kreditpolitisk reglering av finansieringsbolagen.

Handelskammaren vill dock understryka atl facloring- och leasingverksamheten måsle lämnas utanför en kreditpolitisk reglering. Dessa finansieringskällor är mycket belydelsefulla genom sin flexibilitet och del har ingen motsvarighet i bankerna.

Handelskammaren vill också betona atl även bankernas så kallade no-lariatlån måsle regleras för atl inte en överströmning av kapital ska ske till den oreglerade marknaden.

1.25 Svenska postorderföreningen

Svenska Poslorderföreningen är en förening av företag, som driver postorderhandel. Föreningen representerar huvuddelen av den verksamhet som bedrives i denna bransch. Medlemmarna har en sammanlagd

Prop. 1979/80: 159 76

omsättning av ca en miljard kronor och sysselsätter direkt ca 2 000 personer, de flesta i Borås och Sjuhäradsbygden. En avsevärd del av varubeho-vel täckes med svenska leveranser med lyngdpunkl på leveranser från Sjuhäradsbygden och Småland.

En äldre form av postorderhandel innebar, all kunden regelmässigt fick betala varan mol postförskott eller pä annat sätl i samband med all den köpta varan avhämlades hos fraktföraren. Denna form för försäljning har hell frångåtts av flera av föreningens medlemmar och andra överväger att helt frångå denna form. Skälel härtill är bl.a. att konsumentskyddsmyndigheten förordat att kunden skall ha tillfälle att undersöka varan innan han betalar den. Ytterligare skäl är att kunden under viss lid har full frihei att relurnera varan och sålunda låta köpet återgå. I dessa fall sker alltså all försäljning med kortare eller längre lids kredit. Även sådana medlemmar, som säljer mot postförskott, tillämpar i flera fall dessulom kredilförsälj-ning. Kredilerna är något olika utformade för olika medlemmar, men allmänt gäller atl dels finnes en betalningsform vid eller inom viss tid efler leveransen, då vad som skulle kunna kallas kontanlpris gäller, dels finnes en del längre kredittider att välja på med månadsvis betalning under kredittiden med tillägg för vissa konloavgifter. Dessa former för handeln gäller sedan åtskilliga år lillbaka.

Om förelag inom vår förening- skulle hänföras till finansieringsfö
retag, skulle det--- också bli väsentligt olika konkurrensförhållanden

för olika postorderföretag, om vissa skulle hamna under de olika bestämmelserna angående likviditetskrav, räntereglering och utlåningsreglering, som avses skola gälla för finansieringsföretag.

Om de regleringsåtgärder, som föreslås för finansieringsbolagen, skulle direkt bli tillämpliga på postorderhandelns särskilda dotterbolag för kredilgivning (kontobolag), skulle det kunna äventyra möjlighelen alt fortsättningsvis driva sådan handel, då åtgärderna skulle bli speciellt kännbara for postorderrörelse.

Kontobolagen erhåller sina medel för krediler från finansieringsförelag, från moderbolag och genom banklån med borgen eller annan säkerhet från moderbolagen. Om reglering sker av utlåning från finansieringsföretag och banker, så blir därmed också postorderhandelns kontobolag indirekt påverkade. Skulle kontobolagen dessutom direkt regleras, så skulle det bli en dubbelverkan.

Postorderföretagen utgiver kalaloger, vari villkoren för handeln upplages. Dessa kalaloger gäller för ett halvt år, i vissa fall för ell hell år, och de förberedes trekvarts år före utgivandet. Konsumentombudsmannen har särskilt framhållil att de uppgifter, som lämnas angående handel, skall kunna tillämpas utan undanlag för hela den tid kalalogen gäller. Skulle regleringsåtgärder utfärdas för kontobolagen, skulle de behöva delgivas kontobolagen ett och ett kvarts - ett och trekvarts år i förväg för all därav föranledda föreskrifter till kunderna skulle kunna givas.

Postorderhandeln har kunnal hålla den högsta försäljningen per anställd inom detaljhandeln och är alltså en mycket rationell distributionsform. Denna handel fordrar emellertid en detaljerad planering och kostnads-satsning före varje försäljningssäsong. Detta gör att en mycket slor del av försäljningskostnaderna under säsongen får karaktären av fasla kosinader.

Prop. 1979/80:159 77

Delta innebär också att postorderföretagen blir särskilt känsliga för omkastningar i marknadsföringens villkor. Regleringsåtgärder på krediterna skulle få en omedelbar inverkan på omsättning och denna skulle i sin tur medföra förlusler, som bleve proportionsvis mycket större än för annan handel.

Den kredilgivning som sker frän kontobolag gives efter vissa i katalogen angivna villkor och postorderföretagen är sedan bundna av dessa villkor. Någon möjlighet att minska de utestående krediterna genom all förändra en gång angivna villkor kan inte finnas. Detta innebär i sin lur atl en begränsning av kredilgivningen måsle gå direkt utöver den löpande kreditförsäljningen så alt denna kanske finge hell upphöra för viss lid. Sådana avbrott skulle definiiivi hota företagens existens.

Sammanfattningsvis vill föreningen framhålla det angelägna i

alt beslämmelsema ulformas och förklaras så alt det därav framgår, alt

poslorderhandelns kredilgivning ej skall omfattas av bestämmelserna för

finansieringsföretag och atl detta skall gälla även om kredilgivning sker genom särskilda

konlobolag, som är dotterbolag till de rörelsedrivande moderbolagen.

1.26 Svensk industriforening

Beträffande behovet av nya bestämmelser avseende kreditpolitiska åtgärder anser föreningen att det icke är befogat med sådan lagstiftning avseende kredit till förelag, men alt dåremot krediter till privatpersoner avseende l.ex. kontokort och avbetalningsköp bör bli föremål för någon form av reglering. I del senare fallet är det nämligen väsentligt atl kunna styra den lotala privala konsumtionen genom politiska beslut.

1.27 Direktförsäljningsföretagens förening (DF)

DF skall här ej närmare beröra de selekliva och reglerande medel som ingår i den kreditpolitiska lagstiftningen, men vill ändock konstatera att man i flertalet ledande industrinationer successivt gått över lill atl alltmer förlita sig på generella medel. Detta till skillnad mot Sverige där Sveriges Riksbank alltmer använder selektiva medel. Det är dock symptomatiskt för den svenska kreditpolitiken att kommitténs främsla argument för reglering av finansieringsbolagen är att dessa bolag är oreglerade. Det förefaller DF som om det vore motiverat alt Sverige omprövar användandet av de selektiva och reglerande medlen.

De kreditpolitiska regler som kommittén förordar gentemoi finansieringsbolagen har utformats med sikte pä bankernas kredilgivning som till övervägande del finansieras av inlåning från allmänheten. DF ifrågasätter om kommittén i tillräcklig omfallning har tagit hänsyn till de skillnader som föreligger mellan finansieringsförelagens och bankernas verksamhel, och därvid beaktat finansieringsbolagens inriktning.

Finansieringsförelagen har sålunda en verksamhet som är en integrerad del i processen produktion, distribution och/eller försäljning för främst mindre och medelstora företag. Finansieringsförelagens kredilgivning är kombinerad med administrativa tjänster, som minskar behovet av en utbyggnad av kundemas koniorsorganisalioner.

Den reglering som användes för bankema synes således ej vara lämpad för finansieringsföretagen.

Prop. 1979/80: 159 78

En lillämpning av likviditetskrav och räntereglering leder för övrigt lill en fördyrning för finansieringsföretagen och dess kunder.

1.28 Elektriska hushållsapparat leverantörer och Sveriges radioleverantörer

Finansieringsförelagens verksamhel är speciellt anpassad till mindre och medelslora säljföretags behov genom atl man integrerat i kredilgivningen övertar del administrativa arbete, som annars skulle utföras av företagens kunder. Finansieringsföretagen ger säljföretagen möjlighet att finansiera små och medelslora krediter på elt effektivt och smidigt sätt. Dessa företags möjligheter alt få sådana krediler via bankerna, torde ofta vara begränsade. Om finansieringsföretagens tjänsler ej slod till förfogande, blev återförsäljarna i stor utsträckning beroende av bakomliggande leveran-lörsled för sin kreditförsörjning, vilket skulle medföra högre kreditkosl-nader.

Vi anser del vara väsentligt att finansieringsföretagen får fortsatta möjligheter alt gå säljföretagen tillhanda med kredilgivning och service på etl effektivi och flexibell sätt. De av utredningen föreslagna rigorösa reglema - i huvudsak motsvarande regler som gäller för bankema - skulle på etl allvarligt sätt inskränka finansieringsföretagens möjligheter att fungera utifrån sina egna förutsättningar.

Vi instämmer i ledamoten Regnélls reservalion och i del särskilda yttrande som avgivits av experterna Livijn och Ödlund. Vi har vidare tagit del av Finansieringsföretagens Förenings yltrande och ansluter oss till de däri framförda synpunkterna.

1.29 Motorbranschens riksförbund (MRF)

Finansbolagens verksamhet inom detaljhandel avser såväl finansiering av återförsäljarnas lagerhållning av bilar som belåning av åleriorsäljarnas avbelalnings- och uthyrningskontrakt. Verksamheten tar inle endast sikte på renodlad kredilgivning, utan innebär även all återförsäljarna erhåller administrativa tjänsler av sådan omfattning och kvalitet som bankerna i regel inte är i stånd att ge. Härvid avses bl.a. likvidmottagning, betalningspåminnelser, reskontraföring, försäljningsstatistik, solvensbevak-ning, statistik och inkassering. Finansbolagen har härvidlag kommit atl besitta belydande branschspecialiserad erfarenhet till detaljisternas fromma, inte minsl i form av inbesparade kostnader för sådant arbele som eljest skulle ha utförts av återförsäljarna själva.

Finansbolagen har således en stor betydelse för bilbranschen genom att dessa gjort en betydande insats för kapitalförsörjningen och därtill hörande behov av olika tjänsler. 1 förhållande lill bankernas verksamhet har finansbolagen utvecklat nya finansieringsalternativ som kunderna icke på samma villkor kan erhålla från bankerna. Den flexibilitet och anpassningsförmåga som finansbolagen visat prov på har varil lill ovärderlig nytta för stora delar av bilbranschen.

Vid bedömningen härav bör ihågkommas all den övervägande delen av fiirelagen inom bilbranschen representeras av små och medelstora företag som för sin fortsatta verksamhet är beroende av smidiga och lättillgängliga kredilformer. Medlemsföretagen har i genomsnitl endast 22 anställda per huvudföretag. Till bilden hör också att bilbranschen till skillnad mol många andra branscher många gånger utsätts för plötsliga och tvära kast i försäljningsutvecklingen av nya och begagnade bilar samt lagerutveckling-

Prop. 1979/80:159 79

en av begagnade inbytesbilar. Den senasle tidens starka minskning i nybilsförsäljningen saml inneliggande överlager av begagnade inbytesbilar ulgör exempel härpå. Orsakerna till atl det ofta inträder dramatiska förändringar inom bilbranschen är många. Här skall endasl pekas på sådana fakiorer som prisstopp, invesleringsavdrag, moms- och accishöjningar och samhällets reglering av längsla tillåtna kredittid vid försäljning av vissa bilar.

Bildistribulionen ulgör sålunda en känslig och snabbpåverkbar bransch. Vid förändringar i de yttre marknadsförutsättningarna uppstår ett motsvarande behov av förändringar i behovet av krediter. Härvidlag utgör finansieringen många gånger en överievandefråga för de mindre företag som det här är fråga om. Möjlighet att snabbi erhålla erforderiiga krediter är ofta en förutsättning för fortsatt drift med väsentligen oförminskad personal. Del är således av allra största vikt att kredilgivningen till bilhandelsföretagen även fortsättningsvis kan ske under sådana former och i sådan utsträckning att verksamheten inom bildetaljhandel inte ytteriigare försvåras.

En annan och för branschen högsl betydelsefull fräga är kostnaden för atl erhålla krediter i olika former. Svensk bilhandel har i likhet med många andra branscher drabbats av koslnadsslegringar inom olika områden på ett sätt som allvarligt försvagat lönsamheten. 1 takt härmed har priserna på bilar stigit krafigt och har lelt till minskad försäljningsvolym. Tillgängliga uppgifter ger vid handen att troligtvis flertalet företag inom bilhandeln går med förlust under 1978. Eftersom kostnaden för att erhålla kredii regelmässigt utgör en lung post bland bilföretagens övriga kostnader, är det av utomordentligt intresse atl kreditkostnaden inte yllerligare belastar rörelseresultatet för de små och medelstora företag del här är fråga om.

En åtstramning av kreditmöjligheterna i kombinalion med höjda kreditkostnader kan således få allvarliga konsekvenser för svensk bilhandel. Det är inte bara bilföretagen som kan ta skada, utan även bilkonsumentema genom att dessa i sisla hand får bära de kostnadsfördyringar som en åtstramning och reglering av kreditmarknaden kan leda till.

Det bör understrykas alt den av samhället förda konsumentpolitiken inle bara bör ta sig uttryck i civilrältsliga och marknadsrätlsliga skyddsmekanismer, ulan även bör innebära att konsumenten har rätl lill rimliga kreditförhållanden — givetvis inom de ramar som samhällets och konsumentens ekonomiska möjligheter tillåter.

Även i etl åtstramat konjunkturläge kan det behövas vissa säkerhetsventiler för särskilt angelägna kreditbehov. Även om del i princip bör råda konkurrensneutralitet mellan olika finansieringsallemativ, måste man dock beakta att särskilt de mindre företagen ges möjlighet alt erhålla krediter, låt vara i restriktiv omfattning, även i situationer då samhället för en återhållsam kredilpolitik.

De förslag kommittén lagt fram lar enligt MRF:s uppfallning icke tillräcklig hänsyn till ovan redovisade synpunkter. Kommitténs förslag innehåller således inga konkreta åtgärder för att underlätta och stödja de små och medelstora företagens anskaffningsbehov av kredit eller åtgärder för atl förbilliga sädana krediter. Förslagen går i stället ut på att lagen om

kreditpolitiska medel skall bli tillämplig även för finansbolagen -.De

åtgärder kommittén sålunda föreslagil är utan tvivel av mycket ingripande betydelse för både finansbolagen och deras kunder.

Serviceförelagsutredningen som nyss påbörjat sitt arbele skall finna former för förbätlrade finansieringsmöjligheter för mindre och medelslora företag på servicesektom. Finansieringsbolagen spelar i detta samman-

Prop. 1979/80:159 80

häng redan nu en viktig och positiv roll. Samhällets ambitioner på småföre-tagarområdet skulle komma att skadas om Finansieringsbolagskommitténs förslag skulle genomföras i onyanserad form. Denna företagsamhet har stort behov av flexibla och varierade finansieringsformer särskilt i tider med slarki begränsade möjligheter till egenfinansiering.

Man torde på goda grunder kunna anta att den föreslagna regleringen kan leda till en försämrad kreditförsörjningsgrad i vissa lägen samtidigt som finansbolagen kommer att se sig föranlåtna atl genomföra prishöjningar på krediter på gmnd av alt dessa drabbas av höjda kosinader. Det hade emellertid varit av utomordentligt intresse om den föreslagna lagstiftningen hade föregåtts av en mer ingående undersökning än som skelt i kommitténs belänkande av de sannolika verkningar som förslagen kan leda till. Det kan därför ifrågasättas om det inte vore lämpligt att göra en närmare undersökning och utvärdering innan förslagen upphöjs lill lagar. Det kan härvid även finnas skäl att kompleltera det statistiska material kommittén tagit fram, eftersom det på vissa punkter framstår som osäkert och ofullständigt.

En alllför omfattande offenllig slyrning och kontroll kan leda till att finansieringsströmmama söker sig fram längs mer "informella" banor som sannolikt är mindre lyckade ur samhälls- och konsumentsynpunkt. Finns överskotlskapital på en hand och finansieringsbehov på en annan, kommer de bägge intressenterna all finna varandra på del ena eller andra sättet, även om regleringen blir betydande - eller kanske just därför.

Ulan all gå in på enskildhelema i kommilléns förslag kan MRF från sina utgångspunkter konstalera alt de framlagda förslagen kan leda till en allvarlig försämring av kreditförhållandena inom bilbranschen. För de bilmärkesanknutna finansbolagen inom molorfordonsbranschen, vars kredilgivning till alldeles övervägande del består av förelagskrediler, kan t. ex. reglema om ullåningsreglering medföra belydande problem vid lagerfinansiering som i sisla hand kan leda till slömingar i förhållandel mellan biltillverkare och återförsäljare. Effektiva och kontinuerligt fungerande finansieringsresurser är i själva verket en fömlsätlning för en framgångsrik bilindustri och bildistribulion. Konkurrensneutraliteten mellan inhemska och ulländska bilfabrikanters finansieringsverksamhel måsle bibehållas. Del bör härvid understrykas att bilbranschens egna finansbolag enbart bildals för att lösa vissa finansieringsfrågor för en viss gmpp och det finns därför anledning alt betrakta dessa bolag utifrån andra uigångspunkter än sådana bolag som bildats enbart med syfle atl driva affärsverksamhet inom finansområdet med kunder från olika håll. Bilbranschens egna finansbolag arbelar sålunda ulifrån hell andra förutsättningar än de finansbolag som icke har en begränsad kundkategori.

Särskilt den inhemska produktionen och åtföljande dislribulion av bilar har tilldragit sig regeringens inlresse, såtillvida som denna under hösten 1977 tillsatt en ulredning med uppgifl all kartlägga den svenska bilindustrins framtid och att i anslulning därtill föreslå lämpliga åtgärder för att trygga dess bestånd. Det samspel som råder mellan produktion och distribution av bilar är självfallet av slörsia inlresse härvidlag. Det kan mot bakgmnd härav ifrågasättas om det inte vore lämpligt att låla den sålunda tillsatta utredningen närmare överväga vilka åtgärder som kan anses lämpliga atl vidta med avseende på bilföretagens finansieringsfrågor, varvid även bör uppmärksammas samspelet med de särskilda regler inom bilhandeln beträffande konlanUnsats och kredittid vid försäljning av vissa bilar.

Prop. 1979/80:159 81

MRF hemställer således om all bilbranschens finansieringsfrågor måtte bli föremål för den lidigare omnämnda ulredningens ställningstaganden och åtgärder. MRF finner det således angelägel alt bilbranschens egna finansbolag hålls utanför den föreslagna lagsiiftningen.

1 övrigt ansluter sig MRF till de synpunkter som Finansieringsförelagens Förening anfört i sill remissyttrande.

1.30 Sveriges grossistförbund

Förbundet instämmer i Sveriges industriförbunds och Svenska handelskammarförbundets gemensamma yllrande och anför därtill: Vi vill därvid särskilt trycka på vad organisationerna säger om finansieringsbolagens betydelse från kundsynpunkt. Mindre och medelstora företag utgör den övervägande delen av finansieringsbolagens kunder. Del är mol denna bakgrund angeläget att inga sådana åtgärder vidlas som kan motverka de anslrängningar som allmänt görs från regeringens sida för atl stärka de mindre och medelstora förelagens konkurrenskraft. Detla understryker vikten av de invändningar som föreligger mol det remitterade förslagel.

1.31 Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

Förslagen berör flera av våra medlemsföretag, som har bilfinansierings-företag knulna till sig. Några är medlemmar av Finansieringsförelagens Förening, medan andra slår ulanför denna förening.

Finansieringsförelagens tjänster har stor betydelse framför alll för de mindre och medelstora förelagen. Det vore speciellt i nuvarande trängda ekonomiska läge olyckligt att i onödan försvåra och byråkratisera verksamheten för finansieringsföretagen och därmed för deras kunder. Bl. a. sätts finansieringsföretagens produklulveckling i fara om förslagen genomförs i sin helhel.

Förslagen har utformats med ulgångspunkl från alt finansieringsföretagens verksamhet är att jämställa med bankernas. Del föreligger dock betydande skillnader, som gör att de föreslagna reglema riskerar all få svåra konsekvenser också för bilföretagen och deras kunder.

1.32 Independent Leasing Aktiebolag

Independent Leasing AB är del enda börsnoterade finansieringsbolaget i Sverige. Den offenlliga insyn och värdering som följer med denna status kan leda till andra uppfattningar än i företag med annan ställning.

Av de större finansieringsbolagen är vi dessulom det enda som slår frilt från ägande av banker, vilkel också ger en annan situation (t. ex. vad det gäller inlåningen) och därav givelvis en annorlunda syn på de framförda förslagen.

Vi är ej heller medlemmar i den av banknärstående finansieringsbolag dominerade Finansieringsföretagens Förening, varför vi inle den vägen kunnat framföra våra synpunkier på betänkandet. Det är av yttersta vikl att den lagstiftning som kan komma är konkurrensneutral. Vi ser det därför som mycket betydelsefullt all få framföra våra synpunkier med hänsyn lill vår ovannämnda särslällning.

En väl fungerande marknadsekonomi kräver ett bretl utbud av finansiella tjänster från många finansieringsföretag. Ett decentraliserat beslutssystem som det vi har i svenskt näringsliv vinner på att beslutsfattarna har

6 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 159

Prop. 1979/80:159 82

flera konkurrerande alternativ att välja bland. När del gäller finansieringsföretagens tillförsel av kapital är det också viktigt med en bred och öppen marknad. Tyvärr har vi på senare tid sell inslag av begränsningar, som när Riksbanken beslöt alt förelag som önskar ta upp obligations- eller förlagslån skall ha minst 80% av sina likvida medel innestående på bank. En begränsning av refinansieringskällorna påverkar negativt finansieringsföretagens möjligheter all erbjuda produkter och ijänster till sina kunder. Vi har naturligtvis förslåelse för samhällels krav atl kunna kontrollera all kapitalel används för önskade ändamål, l.ex. investeringar. En regel som den ovannämnda tjänar inte sådanl syfte och är heller inte konkurrensneutral, då den ju missgynnar de finansieringsföretag som ej ingår i en bank. Elt sätl att återställa jämvikten vore all jämställa finansieringsbolagen (enligt den föreslagna lagen) med bank i detla hänseende.

Det främsta motivet för utredningen all föreslå en permanent kreditpolitisk reglering av finansieringsbolagen synes vara atl "karaklären hos finansieringsförelagens verksamhet i mycket överensstämmer med bankernas". Vi skulle bestämt vilja hävda motsatsen. Finansieringsbolagen utgör inbördes en mycket heterogen grupp. Några exempel på avgörande skillnader:

helägt, delägt, icke-ägl av bank med alll vad det betyder av olika förutsättningar;

orientering mol förelagskrediler kontra konsumtionskrediter;

andelen service respektive kredit i försäljningen;

kreditvärde som låntagare;

andelen svenska krediler respektive exportkrediter;

inlåningsvillkor (l.ex. med/utan bankgaranti);

ränta på placerad likviditet;

säsongvarialioner beiräffande likviditet och refinansiering.

Ännu tydligare framstår skillnaderna om man jämför enskilda finansieringsbolag och banker. All med så olika förutsättningar fastställa rättvisa och konkurrensneutrala likviditetskvoter förefaller vara en i det närmaste omöjlig uppgifl.

Även mot förslaget om räntereglering vill vi göra beslämda invändningar. Den ränla som fastställs för en viss inlåning är en funktion av marknadens bedömningar av en mängd olika fakiorer. Vissa förelag får beiala mer, andra mindre. En reglering här skulle mbba tillståndel av konkurrensneutralitet. I restriktionslider kan man lätt föreställa sig atl en reglerad högstaränta nära specialinlåningsräntan skulle helt omöjliggöra för vissa fmansieringsbolag atl refinansiera sig.

Vad beträffar en räntereglering på utlåningen synes detta vara yllersl svårt alt få praktiskt konkurrensneulralt och rättvist avvägt med hänsyn till den olika grad av service som ingår i de olika fmansieringsbolagens verksamhet.

Det förefaller oss då mer naturligt att i linje med en selektivt inrikiad kredilpolitik Riksbanken har som elt extraordinärt medel ullåningsreglering till sitl förfogande. Det bör ej medföra några slörre praktiska svårigheter att särskilja konsumtionskrediler och företagskrediter eller gå ännu längre i en önskad differentiering.

Avslutningsvis vill vi bestämt rekommendera all liksom i det strängt kreditreglerade Norge finansiell leasing undantages från kreditpolitisk reglering, under samma motivering som i Norge, nämligen alt de inhemska leasingbolagen skulle allvarligt missgynnas i konkurrensen med utländska leasingbolag.

Prop. 1979/80:159 83

1.33 Conto Företagen Aktiebolag

1 Finansieringsbolagskommitténs betänkande finns ingenting

som tyder på missförhållanden som skulle motivera ingrepp eller reglering. Tvärtom konslalerar kommillén atl finansieringsföretagen har sköll sin uppgift utan anmärkning.

Finansieringsföretagens uppgift äran med krediler tillgodose marknader som inle passar bankernas traditionella former för kredilgivning. 1 myckel hög grad är mindre och medelslora förelag och yngre konsumenler finansieringsföretagens kunder. För dem är bankernas krav pä formell säkerhel ofta svåra att uppfylla. Facloring och leasing för förelag och kontokredil för unga familjer är exempel på kredilformer som har mött slark och väl motiverad eflerfrågan. Ingenting har kommit fram som visar atl sociala eller samhällsekonomiska nackdelar skulle ha uppslån genom krediler till bankmässigt mindre kreditvärdiga grupper, oavsell om det gäller företag eller konsumenler. Sysiemel har fungerat bra, lill nylla för finansieringsföretagens kunder. Etl lecken på della är alt kundförluslerna genom bristande betalning är obelydliga.

Samhället gör idag stora insalser, som ändå bedöms som otillräckliga, för atl hjälpa mindre företag med livskraft och t. ex. barnfamiljer som ännu inle har nått ekonomisk soliditet när de bygger upp sill hem. Att dessa grupper får lillgång till krediler i en fri marknad bör också vara lill nytta för samhällel, om verksamheten sköts ansvarsfullt. Något annat påslås inte heller av utredningen.

Finansieringsbolagskommittén har överhuvud tagel inle beröri vilka konsekvenser som skulle drabba utsatta grupper av konsumenter och företag, om statsmakterna skulle göra sådana ingrepp som föreslås, i den kredilgivning som sker utanför bankerna. All dessa grupper enligt utredningen har "kommit atl bli mindre påverkad(e) av den förda kredilpolitiken" kan ha varil en ulomordenlligl värdefull social uljämningsfaktor. Blir del t. ex. svårare för unga människor all få kontokredil. så innebär det för dem en standardsänkning.

Från insyn lill reglering är ytterligare ell mycket långt steg. Ulredningens förslag om likviditetskrav, utlåningsreglering och möjlighel till räntereglering är illa underbyggda och kommer, enligt vår uppfattning, att skada finansieringsförelagens möjligheter all effeklivl beijäna sina kunder. De finansieringsförelag som huvudsakligen bygger upp sin refinansiering med reskontran som säkerhel. kan få så svårl atl uppfylla likviditetskraven, all deras verksamhet radikalt måste förändras.

Kravet på likviditet - att kapilaltäckningen i finansieringsföretagen skall vara densamma som i bankerna - är dessutom sakligt omotiverat. Att bankeina måste hålla högl egel kapital outlånai är en garanti för deras småsparare, medan finansieringsförelagen rör sig på en yrkesmässig lånemarknad, där utlånarna kan bedöma risker och skydda säkerheler. Tvingas finansieringsförelagen alt hålla större kapital outlånai. blir resultatet all kosinaderna höjs för finansieringsföretagens kunder, eflersom också det kapital som binds måsle förränlas.

Övriga länkta regleringsformer verkar liksom kapilalläckningskravel konkurrenshämmande. Finansieringsförelagen har stimulerat både banker och näringsliv, inle minsl detaljhandeln, genom sin förmåga all utveckla nya finansieringsformer till företag och konsumeni. Det är fara värt att kontroll och regleringar, så som de har föreslagits, skulle sälla slopp för en

Prop. 1979/80: 159 84

aktiv, koslnadspressande innovalionsverksamhel. Kan del verkligen vara i näringslivets och konsumenternas inlresse? Eller i statsmaktemas?

I svenskt näringsliv behövs vitalitet. Finansieringsförelagen är en sådan vital, framgångsrik seklor, som dessutom hjälper andra sektorer lill ökad konkurrenskraft. Del kan inle vara förnuftigt att utan egenlliga skäl styra, eller renlav bromsa, deras verksamhet.

Conto Företagen vill med hänvisning lill ovanstående föreslå

all förslagen till reglering och slyrning av finansieringsförelagens verksamhet inte föranleder någon åtgärd

att största möjliga hänsyn las lill de vederhäftigt arbetande, från bankerna fristående finansieringsföretagens arbetsvillkor, så atl inle dessa förelags initiativkraft och innovaiionsförmåga stryps.

1.34 Independent Facloring Aktiebolag

Av följande skäl släller vi oss generelll negaliva till betänkandets förslag om ändring i lagen om kredilpoliliska medel: En kreditpolitisk reglering skulle verka fördyrande för finansieringsbolagens kunder. En reglering av denna heterogena företagsgrupp (till skillnad från banker som grupp) skulle ej kunna ske utan avsevärd byråkratisering av branschförelagens relationer med statliga myndigheter och leda till godtyckliga statliga ingripanden och beslul. En överreglering skulle döda den initiativkraft, marknadsanpassning och serviceanda, som nu präglar branschföretagen. En reglering skulle speciellt missgynna mindre förelag inom svenskt näringsliv (då dessa ofta är hänvisade till fmansieringsbolag för expansionskapital). Förslagel år icke konkurrensneulralt mellan branschföretagen. En ytterligare reglering av den svenska kapitalmarknaden kommer att innebära mindre sensitivitet vid prissättning och fördelning av råvaran "förelagskrediler".

"Godtyckliga statliga ingripanden": Regleringen av den svenska kapitalmarknaden fungerar idag smidigt genom samförståndslösningar mellan affärsbanker, sparbanker, kapitalinstitutioner och Riksbanken. Överenskommelser träffas utan att lagen om kredilpoliliska medel formelll tas i bruk. Parterna i sådana överenskommelser är "disciplinerade" förhandlingspartners och bankgruppen är nog homogen för att generella lösningar skall kunna uppnås.

Detta kommer ej bli fallet med finansieringsbolagen. Skillnaderna mellan företagen i branschen är hell enkelt för slora. Några har nåll en för dem tillfredsställande marknadsandel och kan därför acceptera en expansionsbegränsning; för andra skulle detta innebära ett hinder för att uppnå marknadsmål och därmed sammanhängande rationaliseringseffekter.

Att genomdriva en enhetlig reglering skulle fordra kraftfulla maktmedel och noggrann övervakning för atl ge 100% efterlevnad. Resullatet skulle bli en ulvecklad byråkrati med slalliga ingripanden och subjektiva beslut.

"Icke konkurrensneulralt": Tidigare har vi pekat på fmansieringsbo-lagsbranschens heterogena struktur. Inom branschen finns företag med balansomslutningar mellan 10 miljoner och I 500 miljoner kronor. Skall en enheilig reglering appliceras på alla branschens företag kommer denna definitivt att ge olika utslag för olika bolag. Effekten på mindre och större företag inom samma specialitet kommer att bli klarl olika beroende på

Prop. 1979/80:159 85

förelagens marknadsandel, lönsamhel. soliditet och konsolideringsgrad. För all kunna genomföra en konkurrensneulral reglering fordras förhandling om individuelll avpassade villkor med varje enskill förelag inom branschen. En uppgifl som inle skulle kunna genomföras ulan risk för dåliga och godlyckliga beslul.

"Mindre sensitivitet": Finansieringsbolagen fyller en viklig nationalekonomisk funktion vid fördelning och prissättning av förelagskrediler till främst mindre och medelslora förelag. Genom en framlidsorienlerad kre-dilbedömning där förelagsledningskapucilel och expansionsmöjligheler väger tyngst arbelar finansicringsbolag markanl annorlunda än banker.

En sirävan att lotalreglera kredilmarknaden och att nollställa konkur-rensförhållandel mellan banker och finansieringsbolag kan möjligen vara en polilisk målsättning för en regering med planekonomi på silt program, men detla skulle ofelbart leda till mindre sensitivilel i fördelningsmönstret. Om de fria marknadskrafterna skall fä pressa priset och höja effektivitet i användning av råvaran pengar bör den kapitalmarknad som börjal växa fram vid sidan av bankerna ej överregleras. Dessa fria kapilalkanaler, speciellt viktiga mellan överlikvida stagnerande delar av näringslivet och andra expansiva likvidiielshungriga delar, har ell klarl marknadsberättigande vilkel också finansieringsbolagens expansion bekräftar och som slöds av såväl deras kunder som kreditorer.

1.35 IKANO Finans Aktiebolag

Betr. likvidilelskrav. räniereglering och reglering pä utläningssidan anser vi, alt ulredningens förslag kommer all bli hämmande för finansieringsförelagen och begränsa deras möjligheier att stå de kunder lill ijänsl, som bäsl behöver en viss form av kredit. Det är hell orimligl all underkasta dessa förelag samma krav som bankerna, eflersom del här rör sig om kunder, som fåll krediter för varuinköp och amorterar dessa med en viss periodicilel. Bankerna måste ju ha reserver för all möta en viss procent av spararna, som kommer för alt ta ut sina pengar. Om finansieringsföretagen måste hålla en del av kapitalet i likvida medel kommer detla all drabba kunderna i sisla hand.

Vi tror atl om finansieringsföretagen får fungera som nu utan regleringar och insyn från myndigheter i någon slörre grad, kommer detta att stimulera kreativiteten och befrämja konkurrensen inom branschen.

1.36 Saab Scania Aktiebolag

Till vår Scaniadivisions verksamhel är knulna två finansbolag: Saab-Scania Finansaktiebolag och Södertälje Bilkredit AB. Deras sammanlagda Ullåning uppgår för närvarande lill cirka 605 milj. kr., utgörande finansiering av huvudsakligen på svenska marknaden försålda produkter. Härav avser 569 milj. kr. Scania lastbilar och bussar och 36 milj. kr. Volkswagen personbilar. Lagerfinansiering hos tillverkare och återförsäljare ingår ej.

Finansieringen gäller enbart produkler som vi själva tillverkar och/eller försäljer. Den helt övervägande delen eller 94%, avser som synes lastbilar och bussar, vilket betyder att kredilen lämnas till olika slag av företag. Även personbilskredilerna gär lill största delen till förelag. Detta betyder att våra finansbolag inte sysslar med konsumtionskrediler utan förser olika delar av näringslivet med rörelsekapital.

Prop. 1979/80: 159 86

Betänkandet föreslår att vissa av de regleringar som den kredilpoliliska lagstiftningens bestämmelser möjliggör, skall lillämpas även pä finansieringsföretagen med bland annat den motiveringen all stora likheter med bankerna skulle föreligga. Huruvida sådana likheter finns kan för det första ifrågasättas och för del andra bör framhållas all finansieringsföretagen sinsemellan uppvisar stora olikheter. De ulgör alllsä icke en homogen grupp och kan därför icke behandlas ensarlat.

De krediter våra finansbolag lämnar omfallar normalt tre lill fem år. Dessa krediter finansieras huvudsakligen med egna växlar med en löptid i regel ej överstigande sex månader. Utlåningen avser alltså väsenlligl längre lid än inlåningen. Della beror på alt våra finansbolag i stor ulslräckning arbetar med sådant kort kapital från andra industriförelag som är säsongsmässigi ledigt. Genom all säsongerna infaller på olika delar av årel i olika branscher har del visal sig all del ständigl finns sådanl kapital tillgängligt. Genom våra finansbolags upplåning kan dylikt kapital komma till ralionell användning i näringslivet under den tid del slår lill förfogande. Denna smidiga och känsliga anpassning lill kapitalmarknaden skulle lida allvarlig skada av reglerande ingrepp från myndigheler. Sådana ingrepp måste drabba mycket abrupt och därigenom försvåra en rationell användning av denna typ av kapital med de störningar och kostnadsökningar som måsle bli en följd därav.

Den finansiering som våra finansbolag ombesörjer för viss del av vår försäljning på hemmamarknaden ulgör ell naturligt inslag i del industriella komplex vår verksamhet beslår av. All just denna funktion utbrutits i separaia finansbolag förklaras av de praktiska fördelar av organisatorisk och rationell karaklär som därmed vunnits.

I den mån vi är engagerade i lagerfinansieringen hos våra återförsäljare, sker delta ej genom finansbolagen utan genom oss själva. På samma sätl kan den försäljningsfinansiering som nu skötes av våra finansbolag, mycket väl återföras till oss själva. Om så sker skulle vi ej komma atl beröras av de föreslagna regleringarna.

En sådan i sig naturlig åtgärd alt återföra försäljningsfinansieringen till oss själva kan dock komma all begränsa vår tillgång till den nuvarande lypen av upplåning. I så fall måste vi ta i anspråk medel från egna resurser med de återverkningar del skulle medföra för annan vår verksamhet, inte minst för vår exportfinansiering och därmed för vår export. Över 80 % av vår lastbilsproduktion går nu på exporl. En reduktion av vår exportvolym skulle minska produktionen och därmed sysselsältningen liksom valutainkomsterna, alll negativa effekter för vårt land.

En reglering av våra finansbolags finansiering av försäljningen på hemmamarknaden får på så sätt negativa konsekvenser för vär export, en aktivitet som myndigheterna förmodligen snarare skulle vilja uppmuntra.

Effektiva och kontinuerligt fungerande finansieringsresurser är en förutsätlning för en framgångsrik svensk bilindustri och bildistribution. Det finns uppenbara risker för att de föreslagna lagreglerna kan möjliggöra för distributörer av importerade bilmärken all skaffa sig fördelar i finansieringshänseende. Det är etl livsvillkor för bilindustrin i Sverige att konkurrensneutraliteten mellan inhemska och utländska bilfabrikanters finansieringsverksamhet bibehålles.

Prop. 1979/80:159 87

1.37 Aktiebolaget Volvofinans

AB Volvofinans, som ägs lill hälften vardera av AB Volvo och av de svenska Volvoåterförsäljarna genom AB Volverkinvest, har till uppgift att underlätta finansieringen av lagerhållning och kreditförsäljning av Volvokoncernens produkter i Sverige.

Uppgiften har lösts bl.a. med hjälp av starki specialiserade avbetalnings-, leasing- och factoringkreditsystem, som överför den administrativa hanteringen av kredilerna till Volvofinans från Volvohandelsföretagen och bankerna och detta lill en totalt låg kostnad. Denna administrativa integration förutsätter atl hyresavtal och faklurafordringar kan belånas i Volvofinans.

Vidare har Volvofinans hell övertagil Volvos tidigare leveranlörskre-diler lill återförsäljarna även med avseende på kreditbedömningen. Dessa s. k. lagerkrediier, som kan uppgå till betydande belopp, har också inlegrerals i de administrativa systemen. Härigenom har man uppnåll etl optimalt utnyttjande av totalt tillgängliga finansiella resurser.

Volvofinans är sålunda en starki integrerad och väl fungerande del av del industrikomplex som produktionen och distributionen av Volvokoncernens produkter på den svenska marknaden utgör. Volvofinans är i fråga om uppbyggnad och ägarförhållanden och delvis även i fråga om verksamhel en tämligen unik föreleelse. Genom denna form av samverkan såväl vertikalt som horisontellt i distributionsledet har den svenska Volvoorganisationens totala konkurrenskraft förstärkts och man har lyckats uppnå och behålla en lillfredsställande marknadsposition inom den av finansiellt mycket starka multinationella företag dominerade bilindustrin. Det torde vara berättigat att påstå att Volvofinans represenlerar ett exempel på sådan innovation, fömyelse och ökad marknadstillvändhet, som vårt näringsliv och vån samhälle är så beroende av.

Ett genomförande av kommitténs förslag med avseende på Volvofinans skulle följaktligen förändra Volvoorganisalionens konkurrenssituation i förhållande till importmärkena. Dämtöver må följande framhållas.

Den av kommitténs majoritet redovisade synen på finansföretagens expansion är icke relevant för Volvofinans vidkommande. En kreditpoUtisk styrning av Volvofinans verksamhet i form av bl.a. utlåningsreglering skulle därför medföra mycket besvärande effekter för svensk Volvohandel. Endasl 5 % av Volvofinans kredilgivning avser avbelalningsköp av personbilar, vilka ju dessutom regleras i särskild ordning i fråga om kontantinsats och avbetalningstidens längd. Övrig kredilgivning avser lastvagnar, bussar och entreprenadmaskiner samt lager-, leasing- och faklurakre-diter med enbart förelag som låntagare. Som säkerhet för dessa krediter har Volvohandlarna till Volvofinans pantsatt leasing- och avbelalningsav-lal samt forelagsinleckningar i betydande omfattning. Härigenom har Volvofinans refinansiering underlättats och förbilligats. Men genom atl en stor del av återförsäljarföretagens säkerheter sålunda är bundna i Volvofinans kan Volvofinans till skillnad från bankema ej priorilera mellan olika kundkategorier vid en utlåningsreglering. Del Ukvlditetskrav som kommittén föreslagit skulle för Volvofinans - i likhet med övriga finansbolag medföra ökade kostnader, som måste föras vidare via Volvohandeln till konsumenten. Volvoköparna skulle sålunda få vidkännas en höjd avbetalningskostnad.

Sammanfattningsvis hemställer AB Volvofinans om bl.a. att företaget och liknande företag ej omfattas av den kredilpoliliska regleringen.

Prop. 1979/80:159 88

2 Likviditetskrav

I detla avsnitt tas upp de remissyilranden som mer detaljerat rör förslagel om att tillämpa likviditetskrav på finansbolagen i den mån dessa synpunkter inte har redovisals i föregående avsnill.

Del är särskilt de mol förslaget kritiska remissinstansema som närmare har utvecklat synpunkier på förslaget att tillämpa likviditetskrav gentemoi finansbolagen. Bland de invändningar som görs kan nämnas att likviditetskravet i hög grad fungerar som ett placeringsinstrument avseende placeringar som ligger hell utanför finansbolagens verksamhetsområde. Dessulom påpekas all finansbolagens verksamhet är så skiftande att det måste vara svårt atl ulforma enhetliga likviditetskrav för bolagen.

2.1 Konjunkturinstitutet

Det viktigaste kredilpoliliska medlet gentemoi bankinstituten har hitlills varil de variabla likviditetskraven, då det gäller de normala, permanenta inslagen i kreditpolitiken. Institutet får emellertid ifrågasätta om likviditetskvoter skulle utgöra någol ändamålsenligl instmment för att styra finansieringsföretagens verksamhet. De skulle i varje fall inte utgöra något lätthanterligt kreditpolitiskl instmment med hänsyn lill de mycket skiftande förhållandena i finansieringsförelagen. De svårigheter man kan komma alt slällas inför belyses också delvis genom kommitténs egna resonemang om likviditetskvoternas höjd.

Kommittén framhåller att det kan "synas motiverat atl åtminstone sträva efter en enhetlig höjd på likviditetskravet för de olika instituten" för att molverka en snedvridning av kredilgivningen från institut med likviditetskrav till institut utan sådana krav. Samlidigt "måsle likviditetskravets höjd avvägas med hänsyn l.ex. lill den faktiska likviditeten och likviditetsutvecklingen hos olika gmpper av kreditinstitut". Inte ens för bankinstituten gäller någon enhetlig höjd på likviditetskraven - tvärtom varierar de mycket kraftigt. När man siktar mot neutralitet är det "inle befogat att likviditetskraven sätts lägre än för bankema". Slutsatsen av kommitténs resonemang är således att man kan undgå snedvridning genom att ha samma likviditetskrav för de olika instituten men i prakliken är detla av andra skäl uteslutet att genomföra.

Om likviditetskrav för finansieringsföretagen likväl anses böra införas är del av stor vikt atl man i så fall noga följer den faktiska utvecklingen för att någorlunda snabbt kunna rätta lill eventuella icke avsedda negativa effekter för finansieringsförelagen. Som ett minimikrav ser institutet här kommitténs eget uttalande att riksbanken i samråd med finansieringsföretagen bör ha möjlighet att i sina tillämpningsföreskrifter ta hänsyn till om den fakiiska utvecklingen visar på uppenbara nackdelar med en konstruktion av det slag kommiitén förordar.

2.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Likviditetskrav som styrmedel

För bankinslilulen användes sedan länge i första hand likviditetskrav som det huvudsakliga permanenta medlet att reglera bankernas verksamhet. Mol bakgrund av att finansieringsbolagens rörelse i stor utsträckning är av samma karaktär som bankemas såväl vad gäller upplåningen som utlåningen föreslår kommittén att den kreditpolitiska lagstiftningens be-

Prop. 1979/80: 159 89

slämmelser om likvidilelskrav skall ulvidgas lill alt även omfatta finansieringsbolagen.

Fullmäktige vill understryka vikten av att kreditinstitut med likartad verksamhet behandlas på elt likarlat sätl i kreditpolitiskl hänseende, Denna likställighetsprincip tillmättes en stor vikl vid tillkomsten av den nuvarande kredilpoliliska lagstiftningen. Bibehålles den situation, som hittills fått råda, att finansieringsbolag och banker arbetar under olika kreditpolitiska villkor, kommer förskjutningen av kredilulbudel till förmån för finansieringsbolagen att fortsätta och förstärkas. En förskjutning av delta slag, som enbart har sin grund i atl vissa institutgrupper inte "belastas" av kreditpolitiken medan andra gör del, framstår som synneriigen olämplig.

Väsentligt är också enligt fullmäktiges mening atl likviditetskravens effektivitet nedsattes. Då banker och finansieringsbolag arbetar på i stort sett samma lånemarknad måsle likviditetskraven - för att bli helt effektiva - omfatta hela systemet, dvs. banker och finansieringsbolag tillsammans.

Fullmäktige vill mol bakgrund av ovanstående betona vikten av atl den krediipolitiska lagstiftningens bestämmelser om likviditetskrav utvidgas lill atl även omfalla finansieringsbolag.

Likviditetskravens utformning

Den kredilpoliliska lagstiftningen är uiformad så att i lagtexten anges ramarna för de olika medlen medan den mer precisa utformningen över-låles till tillämpningsföreskriftema. Fullmäktige förutsätter - liksom kommittén - att denna lagstiftningsprincip inle ändras i och med att bestämmelserna utvidgas till att även gälla finansieringsbolagen. Kommittén har emellerlid lagit upp till diskussion vissa aspekter på utformningen av likviditetskrav för finansieringsbolag.

De fall som kommittén diskulerar är tre. Det försia gäller möjligheten att vid ett koncernförhållande eller liknande låta likviditetskravet omfatta koncernen som en helhet i stället för varje enskilt företag inom koncernen. I annat fall kan - som kommittén redovisar - helt orealisliska krav ställas. Enligt fullmäktiges mening är detta knappast något problem. I förarbetena lill den nuvarande lagsiiftningen anför departementschefen all möjligheter lill sådana konstmktioner bör finnas men att del inte finns något skäl att uttryckligen ange detta i lagtexten. Departementschefen avsäg här för-eningsbankema. Denna möjlighet har fullmäktige också uinylljal. Molsvarande resonemang bör enligt fullmäktiges mening kunna föras vad gäller koncerner eller liknande i fråga om finansieringsbolagen.

Del andra fallet, som kommittén diskuterar, gäller behandlingen av skulder till bankinslitul. Kommiitén konstaterar först atl det härvidlag är olämpligt att tillämpa samma konstruktion som gäller för bankinstituten, nämligen att låta bankskulder utgöra en avdragspost från de likvida medlen. Bankupplåning utgör nämligen för finansieringsbolagen en av formerna för medelsanskaffningen även på sikl. Kommillén diskuterar i stället alternativen alt låta bankskulder behandlas som all annan upplåning, dvs. ingå i likviditetskvotens nämnare, eller att helt undanta bankskulder vid beräkning av likviditetskrav. Kommittén stannar för det senare alternativet.

Enligt fullmäktiges mening är detla altemativ också det enda rimliga. Den invändning, som kommittén själv gör, atl detla kan leda till en viss snedvridning i konkurrensfömtsättningama mellan olika finansieringsbolag väger, enligt fullmäktiges mening, lätt. Mer väsentligt måsle vara att undvika den "dubbelbelastning" som annars skiille upplräda. En kreditström som går från bankens inlåning genom lån från banken lill finansie-

Prop. 1979/80:159 90

ringsbolag och så till den slutlige låntagaren skulle träffas av likviditetskrav både bos banken och finansieringsbolaget.

Det tredje fallet, slutligen, som kommittén diskuterar, gäller behandlingen av finansieringsbolags bankfordringar. Kommittén redovisar det välkända faktum alt om banktillgodohavanden får räknas som likvid tillgång blir likvidilelskravssyslemel inslabilt så till vida att fmansieringsbolag och banker genom egna transaktioner kan "blåsa upp" sin redovisade likviditet. Kommittén vill dock inle föreslå att bankfordringar ej skall få betraktas som likvid tillgång utan föreslår i stället en spärregel med innebörden alt banktillgodohavanden skall få inräknas bland de likvida medlen upp lill en viss gräns.

Enligt fullmäktiges mening är den av kommittén föreslagna metoden rimlig. Å ena sidan kan inte banktillgodohavanden helt f medräknas eftersom del skulle kunna göra likviditetskraven illusoriska. Å andra sidan skulle det förefalla obilligt atl inle inkludera finansieringsbolagens "naturliga" form av likviditet.

Fullmäktige vill dock i detta sammanhang framhålla viklen av atl likvidi-tetskravsbesiämmelsema inte låses i lagtexten. Som också kommittén framhåller måste riksbanken, efter samråd med finansieringsbolagen, ha möjlighet att göra de anpassningar av den faktiska konstmktionen som ulvecklingen kräver.

Kommittén diskulerar i sitt betänkande även frågan om elt likviditetskravs höjd för finansieringsbolag och drar den slutsatsen atl kraven i alla händelser till en början måste sättas lägre än vad som gäller för bankinslilulen i dag. Fullmäktige är helt införstådda härmed. Att ytterligare göra någon precisering nu är dock ogöriigt. Dels krävs ell bälire sialisliskl underlag från finansieringsbolagen och dels är likviditetskravens höjd naturligen avhängig av de krav som den allmänekonomiska situalionen ställer vid varje tillfälle.

Kommittén diskuterar också möjligheten och lämplighelen av att tillämpa något slag av utjämningsregel för finansieringsbolags likvidilelskrav. Fullmäktige vill påminna om att lagtexten ger möjligheter till en sådan konstruktion.

2.3 Svenska bankföreningen

Bankföreningen anser inte att likviditetskrav kan vara etl ändamålsenligl instrument atl begränsa finansbolagens ullåningsvolym. Bankföreningen

fäster därvid särskild vikt vid att finansbolagen utgör en synnerligen

heterogen gmpp. Erfarenheten visar att en riktig avvägning av likviditetskraven gentemot bankerna möter avsevärda svårigheter trots alt bankerna utgör en relativt sett mycket homogen gmpp. Del måsle möla betydligt större svårigheter all för elt stort antal finansbolag av myckel skiftande karaklär ulforma likviditetskrav som dels är effektiva dels är konkurrensneutrala. En omfattande insamling av uppgifter från de olika förelagen blir dessutom nödvändig för att riksbanken skall kunna fortlöpande upprätthålla en erforderlig kunskap om varje företags speciella förhållanden.

Vid en jämförelse med likviditetskraven för bankema måste också beaklas att den kreditpolitiska lagens likviditetsregler har ett mycket betydelsefullt syfle vid sidan av utlåningsbegränsning nämligen alt tjäna såsom placeringsinstrument. Sålunda avses likviditetskraven gentemot bankerna medverka till att inlåningsmedel användes för inköp av statsobligationer

Prop. 1979/80:159 91

och bosladsobligalioner. Molsvarande anspråk riktas inte mot finansbolagen.

Mol likviditelsregler för finansbolag lalar även all dessa bolags upplåning är i en hell annan utsträckning relaterad till behovet av ullåning än bankernas. Finansbolagen lånar hell naturligt endast upp de belopp, som behövs för utlåningen. Bankernas inläningsrörelse är på ett hell annal säll passiv. Denna bild ändras inle pä något avgörande sätt av atl en viss del av bankernas inlåning är s. k. specialinlåning, om vilken en akliv konkurrens kan råda. Om likviditetskrav införes för finansbolagen, blir den praktiska effeklen väsentligen endasl all dessa bolags upplåning måsle utökas med de belopp, som erfordras för atl tillgodose likviditetskraven.

Önskemål all i förekommande fall hålla tillbaka finansbolagens kredilgivning bör kunna tillgodoses på annal sätl. Det bör i regel vara möjligt för riksbanken atl genom rekommendationer eller överenskommelser med finansbolagen, företrädda av sin branschorganisation eller på annal sätt, uppnå önskad restriktivilel. I undanlagsfall och såsom etl yllersla remedium bör en ullåningsreglering kunna tillgripas geniemot finansbolagen.

Skulle i strid med vad bankföreningen har förordal, regler om likvidilelskrav för finansbolagen införas i den kredilpoliliska lagen, anser bankföreningen angeläget att kraven utformas så alt full konkurrensneutralitet upprätlhålles mellan bolagen.

Dessutom bör regler om likviditetskrav få en mer preciserad utformning än enligt förslaget.

Kommittén har utgått ifrån att likviditetskrav för finansbolag skall vara lägre än för banker. Detla synes välmotiverat. I lagtexten bör denna uppfattning avspeglas så atl maximigränsen för likviditetskrav för finansbolag sättes betydligt lägre än för banker.

Kommittén har diskuterat huruvida finansbolagens banktillgodohavanden skall få räknas såsom likvida medel och har stannat för att så bör ske upp lill en viss gräns som skall fastställas av riksbanken i tillämpningsföreskrifter. Utgångspunkten skall därvid enligt kommiitén kunna vara vad finansbolag "genomsnittligt bmkat redovisa som banktillgodohavanden". Innebörden av detla uttalande för den prakliska tillämpningen på längre sikt är oviss. Bankföreningen vill i likhei med kommittén fästa avgörande vikl vid atl banktillgodohavanden rimligen måste ses såsom den naturliga formen - och oftast den enda formen — av likvida tillgångar för ett finansbolag. Detta bör påverka regelsystemet.

2.4 Sveriges föreningsbankers förbund

Också förslaget om likviditetskvoter för finansieringsbolagen passar mindre väl. Preciseringar över vilka likvida medel som skall ingå i kvoten saknas.

Kommittén pekar själv på att ett likviditetskrav på finansieringsbolag kommer atl ha en mycket negativ effekt på lönsamheten som på längre sikt får bäras av finansieringsföretagens kunder - de mindre och medelstora förelagen. Del måsle vara en fördel om bolagen själva får konsolidera sig genom självgenererande lönsamhet.

Likviditetskravets syfte beträffande bl.a. bankema är alt delta skall tjäna som placeringsinstrument för bankernas inlåning. Några placeringskrav släller emellertid ej kommittén på finansieringsbolagen, varför delta moliv saknas beträffande finansieringsföretagen.

Prop. 1979/80:159 92

2.5 Finansieringsföretagens förening

För atl nå en mer eller mindre permanent kontroll över finansbolagens expansionstakl föreslår kommittén reglerom likviditetskrav. Dock saknas en specifikation över vilka likvida tillgångar som skall ingå i finansbolagens likviditetskvot. Den enda precisering som finns i lagtexten är alt fordringar på staten och bostadsobligationer skall inräknas.

Båda dessa placeringsalternaliv är dock för finansbolagen hell rörelsefrämmande. Betr. bankerna är syftet med likviditetskravet alt della skall tjäna såsom placeringsinstrument för bankernas inlåning lill bostadssektorn. Kommillén släller ej heller några krav på alt finansbolagen skall göra i föregående siycke nämnda placeringar. Del framstår däremoi som självklart atl fordringar på bank eller annat finansinstitut skall inräknas bland likvida tillgångar.

Påståendet på sid. 135 i beiänkandei alt det samlade likviditetskravet skulle sjunka till 4% om en placering företogs i finansbolag istället för en bank förefaller olyckligt formulerat. Om etl institut nämligen åläggs alt hålla 20% i likviditet och håller det ålagda så blir resultatet också 20% i likviditetskvot och inle något annat.

Den verkliga efteklen av ell likviditetskrav på finansbolagen kommer att bli att dessa tvingas öka sin upplåning i följd av likviditetskravet. Resullatet blir en "uppblåsning" av finansbolagens balansomslutning och ökade räntekostnader som påverkar deras lönsamhet negaiivt.

På sid. 133 i betänkandet påstår kommittén att bankemas och finansbolagens sammanlagda upplåning i slort setl kan anses given. Kommittén bortser i detta resonemang dock helt ifrån att det fortfarande kvarslår en stor fri marknad utanför den reglerade där både banker och finansbolag forlfarande kan komplettera sin upplåning, som annars skulle bli föremål för kredilgivning företag emellan. Visserligen uppnås den avsedda effekten på kort sikt men lill prisei av en icke önskad uppdrivning av räntenivån på den fria marknaden. Detta leder till en åtföljande ökning av finansbolagens utlåningsränlor, vilket i sista hand drabbar finansbolagens kunder.

Likviditetskravels funktion i banksystemet är i hög grad all tjäna som prioriteringsinstrument för statsupplåningen och bosiadsfinansieringen. En motsvarande roll kan regler om likviditetskrav näppeligen tilldelas i finansbolagens verksamhet. Likviditetskraven Ijänar i bankernas verksamhet huvudsakligen som ett placeringsinstrument för att transferera spararnas inlåning till kapitalmarknaden och har myckel liten betydelse för stabiliseringspolitiken. Så snart kravet är uppfyllt har likviditetskravet ingen stabiliseringspolitisk effekt.

Trols alt bankerna utgör en relativt homogen grupp har likvidilelskrav visal sig vara svårhanterligt för såväl Riksbanken som bankerna vilket för övrigt framgår av sid. 9 i Sveriges Riksbanks förvaltningsberättelse för 1977. En tillämpning av likviditetskrav för den myckel heterogena grupp som finansbolagen ulgör, måsle innebära helt andra och större svårigheter än beträffande bankema. Kommittén framför t. ex. att finansbolagens upplåning i bank borde ingå i likviditetskvotens nämnare men anför samtidigt det olämpliga i atl denna ullåning då drabbas av dubbla likviditetskrav (se sid. 135 i betänkandet). Vidare kan det här erinras om atl likviditetskravet måste moiiveras och formuleras hell annorlunda alll efler som fråga är t. ex. om facloring. leasing, avbetalning eller kontokort.

Det framgår av kommilléns framslällning all etl likvidilelskrav på finansbolagen kommer att ha en mycket negaliv effekt på lönsamheten.

Prop. 1979/80:159 93

Detta beroende på att skillnaden i förränlningen mellan placering i likvida medel och utlåning är betydligt myckel större i finansbolagen än hos bankerna. Den genomsnittliga räntenivån både på in- och utlåning ligger belydligl lägre i bank jämfört med finansbolag. Kommittén redovisar etl räkneexempel där man försöker bedöma effeklen av ett likviditetskrav. Vid en ränlespännvidd på 10% mellan upplåning och altemativ placering i likvida medel saml en höjning av del faktiska likviditetskravet med 10% kommer räntabiliteten på totalkapitalet att sjunka frän 2,4% lill 1,1%) lillämpade på finansbolagens toiala balansomslutning per den 31.12.1976 vilket kommitténs exempel förutsälter. Della skulle innebära en resultatförsämring i storleksordningen 140 Mkr vilket skall sältas i relalion till finansbolagens redovisade nettovinst 1976 på 85 Mkr. Om man antar att hela kostnaden skulle kunna överlastas på kredittagama, skulle detla innebära en höjning av utlåningsräntoma med 1,5-2% beroende på hur stor del finansbolaget har i bundna krediter.

Om likviditetskrav appliceras på finansbolag kommer de tydligen alt ha samma höjd oberoende av verksamhelsslag hos finansbolaget. Delta kan innebära att om man introducerar likviditetskrav för atl begränsa konsu-menifinansieringen så kommer även näringslivskredilema, vilka i första hand går lill mindre och medelstora företag, all belastas med kosinaderna härför.

Av ovan redovisade skäl avvisas i sin helhel förslaget att ställa likviditetskrav på finansbolagen.

Det må här slutligen anmärkas att kommitténs jämförelse av lönsamheten i banker och finansbolag (se sid. 137 i betänkandet), som måhända är riktig i sig har en naturlig förklaring i skillnaden i institutens soliditelstal. Kommillén föreslår ju kapitaltäckningsregler som kommer alt ge en soliditet på c:a 7%, vilket f. ö. merparten av finansbolagen redan har. Bankernas soliditet är i genomsnitl knappt hälflen av denna siffra. Helt naturligt måste, för all soliditeten skall kunna bevaras, finansbolagens lönsamhet -mätt i räntabilitet av sysselsatt kapital - vara dubbelt så hög som bankernas.

2.6 Sparbankernas Bank

Sparbankemas Bank anser inle att en tillämpning av likviditetskrav gentemot finansbolagen kan vara ett ändamålsenligl instmment atl begränsa dessa bolags utlåningsvolym.

Som skäl för bankens ställningstagande kan anföras de svårigheler som visat sig vara förbundna med tillämpningar av likviditetskrav för bankerna, vilka jämfört med finansbolagen får betecknas som en homogen instituts-grupp. Ell införande av likviditetskrav för finansbolagen kan sålunda befaras möla stora svårigheter vad gäller dels hänsynstagande till kravet om konkurrensneutralitet, dels etl samtidigt uppnående av eftersträvad effektivitet.

Ytterligare argument mot likviditetskrav för finansbolagen är att det måsle betecknas som hell rörelsefrämmande för finansbolagen att göra placeringar i t. ex. statspapper och bosladsobligalioner.

För finansbolagen gäller vidare att dessa bolags upplåning är direkt kopplad till etl resursanskaffningsbehov. Dvs. till skillnad mot vad som gäller för bankerna föreligger del elt direkt och omedelbart samband mellan finansbolagens utlåning och behovet av upplåning. Detla förhållande innebär all ett likviditetskrav för finansbolagen får som väsentlig praktisk

Prop. 1979/80:159 94

kvoter skulle vara effektiva som kredilpoliliska redskap för slyrning av kapitalmarknaden.

3 Utlåningsreglering

1 della avsnitt tas på motsvarande sätl som beiräffande likviditetskravet upp mer detaljerade synpunkier på förslaget alt lillämpa utlåningsreglering på finansbolagen.

Flera av de remissinslanser som i övrigt är kritiska mot en kreditpolitisk reglering av finansbolagen godlar atl ullåningsreglering får lillämpas gentemot dessa. Regleringens extraordinära karaklär framhålls dock och det påpekas att den inle bör få gälla annat än för korta tidsperioder. Några remissinstanser avvisar förslagel också angående ullåningsreglering.

3.1 Konjunkturinstitutet

Enligt inslitutets uppfattning skulle den typ av regleringsåtgärd som företrädesvis förtjänade övervägas vara all tillämpa någon form av utlåningsreglering. Ett sådant ingripande skulle i första hand kunna vidtas under begränsade perioder med akula problem.

3.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Likvidilelskrav är ett av de kreditpolitiska medel som är avsedda att tillämpas mer eller mindre permanent för alt styra utlåningsvolymen i banksystemet. Vid sidan härav uppkommer då och då situationer som erfordrar mer direkl verkande medel. Under de senaste åren har det vid flera tillfällen blivil nödvändigt att gentemoi bankerna tillämpa den kreditpolitiska lagstiftningens bestämmelser om ullåningsreglering eller att med bankerna iräffa överenskommelser av motsvarande innebörd.

Med den möjlighel som finansieringsbolagen har att liksom bankerna snabbt kunna expandera sin utlåning, framslår det för fullmäklige som angelägel alt molsvarande möjligheter ges vad gäller fmansieringsbolagens utlåning. Fullmäktige vill därför understryka vikten av alt den kreditpolitiska lagstiftningens beslämmelser om utlåningsreglering utvidgas lill all omfatta även finansieringsbolagen. Del år samiidigi av vikl alt den extraordinära, tillfälliga karaktären hos utlåningsregleringen iaktlas, vilket förulsäller alt uilåningsregleringen kan ses som etl komplement till likviditetskrav .

Med hänsyn till vissa speciella kreditformer, som ålerfinns hos finansieringsbolagen, föreslår kommittén en utvidgning av de begrepp i lagtexten som etl ullåningstak skall kunna omfalla. Detla gäller fakturaköp med förskoll och kredilgivning i form av finansiell leasing. Enligt fullmäktiges mening är en sädan specificering i laglexlen oundviklig. Såväl fakturaköp som finansiell leasing är till sin karaklär renodlad kredilgivning.

Vad gäller finansiell leasing föreslår kommillén ytterligare etl förtydligande i laglexlen. nämligen att ett utlåningstak skall kunna omfatta inle bara leasingobjekiens slorlek vid en viss tidpunkt eller neltoförändringen mellan tvä tidpunkter utan åven värdet av anskaffade leasingobjekt under en viss lidsperiod, dvs. bruttoökningen under en period. Fullmäktige finner kommilléns argumentering på denna punkt övertygande.

Prop. 1979/80:159 95

3.3. Svenska bankföreningen

Bankföreningen anser all ullåningsreglering i undantagsfall och vid synnerliga skäl bör kunna tillämpas även för finansbolag. Ett huvudvillkor bör vara att rekommendationer från riksbanken eller avtal mellan riksbanken och finansbolagen måste bedömas otillräckliga. Med hänsyn till en utlä-ningsreglerings negativa effekter i olika riktningar vid användning under längre tid bör utlåningsreglering endast förekomma under korla perioder.

Ullåningsreglering bör inle omfatta leasing. Här vill bankföreningen bl. a. åberopa de skäl som i Norge lett till alt leasing där fåll en särställning och hillills inte omfattats av något förordnande om utlåningsreglering. I den norska lagsiiftningen har hänvisats till att leasing ifrågakommer framförallt för små och medelstora företag som har svårigheter att uppbringa traditionella krediter. Leasing har också ofta skapat möjlighet för dessa företag att finansiera en önskad växt och utveckling. En begränsning av leasingmöjlighelema för del egna landets företag skulle vidare ge en onödig fördel åt deras konkurrenter i länder utan motsvarande restriktioner. Detta resonemang äger givetvis tillämpning även för Sverige. Till detla kan fogas alt kredilrestriktioner avseende jämväl leasing skulle allvarligt försvåra såväl finansbolagens som deras kunders planering. Della sammanhänger med atl lång tid - kanske flera år - kan förflyta från det ell leasingavlal iräffas och till dess varan levereras och krediten kan anses ha tagits i anspråk. Ovissheten huruvida ullåningstaket kommer all vara kvar vid denna senare tidpunkt och om den nya krediten i så fall kommer att rymmas inom taket, kan leda lill en obefogad återhållsamhet med nya leasingavtal. En irrationell fördelning av nya leasingavtal kan också bli en föjd nämligen så alt krediler på mindre belopp - t. ex. för butiksinredningar - försiktigtvis prioriteras framför krediler på större belopp, avseende exempelvis maskininvesleringar.

Vad nyss sagls gäller även om en utlåningsreglering endast får omfalla leasingavtal som Iräffas efter regleringens ikraftträdande, en begränsning som under alla förhållanden synes befogad.

I likhet med experterna anser bankföreningen att om utlåningsreglering blir möjlig även för leasing, en sådan reglering i vari fall ej bör gälla för leasingavtal under de tider då statligt investeringsavdrag/bidrag utgår.

3.4 Sveriges föreningsbankers förbund

Ullåningsreglering föreslås också för finansieringsbolagen. Förbundet konstaterar atl della är ett extraordinärt kreditpolitiskl medel och förutsätter att så också skall förbli fallet om finansieringsbolagen skall komma under denna reglering.

3.5 Finansieringsföretagens förening

I direkliven till utredningen har framhållils viklen av att vid kreditpolitisk åtstramning kredilströmmarna inte ökar väsentligt via finansbolagen. Detla skulle kunna medföra alt åtslramningsätgärderna inte blir så effektiva som möjligt vore. Denna inställning är också bakgrunden till förslagel om tillämpning av ullåningsreglering på finansbolag. Som föreningen redan

påpekat---- påverkas finansbolagens upplåning och utlåning i kredit-

restriklionstider.

Föreningen vill vidare påpeka att det är viktigt alt den samhällsekono-

Prop. 1979/80: 159 96

miska balansen upprätthålls eller eftersträvas och kredilpoliliska åtgärder spelar därvid en betydelsefull roll. Det äremellertid inte givet att en 100%-ig effekl av en utlåningsreglering leder till optimala konsekvenser för den samhällsekonomiska balansen. (Övergripande allmänpolitisk målsällning är ju bl. a. jämn och hög sysselsättning och det kan starkt ifrågasättas om inle ullåningstaket 1970 skadade den samhällsekonomiska balansen ur den vidare synvinkeln.) Oavsett konjunkturer och behov av kreditpolitisk reglering krävs avsättning av svenska industriprodukter samt viss investeringsverksamhet. Finansbolagen är oftast en inlegrerad del i processen produklion/dislribution/försäljning för små och medelslora företag.

Finansbolagens kunder är som tidigare nämnts till 90% små och medelstora förelag som framför allt av rationaliseringsskäl överlåtit administration av avbelalningsavtal, leasingverksamhet, faktureringsmtiner etc. till finansbolag. Detta fömtsätter emellerlid också kredilsamarbele och många av dessa företag har slora delar av sin kreditkapaciiel samlade i finansbolagen. De måsle kunna tillgodogöra sig dessa kreditmöjligheter eftersom många för företagen livsviktiga kreditbehov uppstår p.g.a. säsongmässiga eller trendmässiga variationer. Finansbolagen kan ej som bankema, vars kundklientel är vida större och mångsidigt sammansatt, prioritera kundernas behov så att allt för vådliga skadeverkningar totalt undvikes. Som exempel på ej önskvärda konsekvenser kan nämnas Volvofinans lagerfinansiering som är en del av det integrerade samarbetet mellan Volvos produktion och Volvohandelns distribution. Den yttersta konsekvensen av eventuell utlåningsreglering blir störd produktion hos Volvo och låsta kredilfaciliieter för återförsäljama. Utlåningsreglering är ett extra-ordinärt kreditpolitiskl medel som, för sin tillämpning, kräver att särskilda skäl föreligger. Kommittén har också i sin motivering framhållit vikten av atl utlåningsregleringen blir selektiv så att skilda regler kan ges för utlåning av olika karaklär.

Det är emellertid som ovan visats, ej av kvantitativa skäl nödvändigt eller av kvalitativa skäl önskvärt med utlåningsreglering för finansbolag generelll. Om della ändå skulle bli konsekvensen av ulredningens förslag måsle följande nyanseringar, vilka bör inlagas i proposilionen, göras.

• Utlåningsregleringen måste vara tidsbegränsad och kortvarig saml ex
traordinär.

Utlåningsreglering åstadkommer nämligen påtagliga negativa effekter vilket konstaterats vid ett flertal tillfällen. Utlåningsregleringen bör därför göras så kort som möjligt, för alt undvika onödiga negativa effekler.

• Ingen ullåningsreglering avseende finansiering av projekt som kvalifi
cerar för statliga investeringsbidrag/avdrag.

Detta enär all lillgänglig kreditkraft vid statliga investeringsbidrag/avdrag bör vara tillgänglig för företagen, för att bidragen/avdragen skall ge önskad effekt.

• Avtalade limiter m. m. skall gälla.

Ingångna avtal/limiter och givna bindande löften måste kunna fullföljas av finansbolagen i enlighel med ingångna avtal. Oftast påbörjar och genomför finansbolagens kunder projekt och marknadsföringsåtgärder och sluter i sin tur avtal på gmndval av avtalel med finansbolaget. Det vore därvid ej rimligl alt finansbolagets kund skulle undandras finansbolagets stöd enligt avtalet med hänvisning lill alt en utlåningsreglering införts efter det alt avtalet ingåtts.

Prop. 1979/80:159 97

• Leasing, som till över 90% avser företag, bör undantas.

Föreningen instämmer i de skäl expertema Livijn och Ödlund anför på

cifl 18* f i citt cärsLilrIn vttranH*»

sid. 183 f i sitt särskilda yltrande.

Förutom ell känsligt handlag från Riksbanken måste hänsyn lagas till lagerfinansiering som är en nödvändig funktion med lanke på att tillverkningen i processindustrier som för lönsamhet kräver ostörd tillverkning och därmed fungerande finansiering avseende både lagring och försäljning.

----- Det finns skäl att däruiöver lillägga att kreditpolitisk slyrning för atl

upprätthålla balans i samhällsekonomin avseende personbilar sker genom bestämmelsen angående kontantinsatsens storlek och avbelalningstidens längd vid avbelalningsförsäljning. Det förefaller helt omotiverat att både etablera nödvändiga villkor för försäljning och därefter begränsa möjligheterna till nödvändig finansiering genom en utlåningsreglering.

Därest vad föreningen ovan sagl ej beaktas riskerar vi att få ett veritabelt spindelnät av direktutlåning mellan företag etc. De ej önskvärda konsekvenserna härav är uppenbara: Överblicken kommer att förloras, ränteläget att höjas och smarta förmedlare att göra oförtjänta förmedlingsinkomster.

3.6 Sparbankernas Bank

Banken vill ej hell avvisa möjlighelen av atl ullåningsreglering bör kunna lillämpas även för finansbolag. 1 försia hand bör dock övervägas möjlighelen att via rekommendationer från riksbanken eller avtal mellan riksbanken och finansbolagen uppnå åsyftade effekter. Oavsett form för reglering framstår det dock som väsentligt alt en eventuell utlåningsreglering enbart införs för korta lidsperioder och då synnerliga skäl föreligger.

Härjämte bör framhållas alt en utlåningsreglering, som en konsekvens av finansbolagens slarka inrikining på mindre och medelstora företag kan få ej åsyftade negativa effekler för denna företagskategoris kreditförsörjning.

3.7 Centralorganisationen SACO/SR

När det gäller en direkt reglering av utlåningen föreligger risk atl en hård och ej alltför kortvarig utlåningsreglering kan leda till konserverande effekter på marknaden med bl.a. minskande möjligheter till nyetablering och andra nysatsningar. SACO/SR vill i slället föreslå att, när problem som rör denna reglering aktualiseras, överläggningar äger rum mellan Riksbanken och branschen.

3.8 Direktförsäljningsföretagens förening (DF)

I vad gäller utlåningsreglering är det enligt föreningens mening risk för att en utlåningsreglering kan leda lill att förelag, som enligt lagens om finansieringsbolag mening är fmansieringsbolag men i praktiken är etl säljföretag vari kredilgivning ingår som en integrerad del i företagets försäljningsverksamhet, måste inskränka sin verksamhet i betydande omfattning. Detta kan leda till allvarliga mbbningar med minskad sysselsättning som följd.

7 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 159

Prop. 1979/80:159 98

3.9 Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

Föreningen avvisar förslaget till utlåningsreglering. Om en utlåningsreglering ändå skulle införas måste denna nyanseras och anpassas till finansieringsföretagens verksamhet. En utlåningsreglering måste ges en sådan selekliviiel att enbart vissa kredittyper från tid till annan kan bli föremål för reglering.

Vi anser att bilfinansiering bör undantas från eventuell utlåningsreglering eftersom personbilarna redan nu är utsatta för kreditpolitisk styrning i och med den särskilda avbetalningsförordningen och överenskommelsen mellan Kommerskollegium och MRF. Det förefaller inte motiverat att uppställa villkor både för försäljning och därefter begränsa möjligheterna till nödvändig finansiering.

3.10 Independent Facloring Aktiebolag

En kredilvolymsbegränsning skulle definitivt verka fördyrande för finansieringsbolagen och deras kunder. Normalt kompenserar sig finansieringsbolagen för stigande kostnader med volymexpansion. Blockeras möjligheten till ökad omslutning kommer kostnadsökningar att överföras lill kunderna genom höjda avgifter. En volymreglering skulle verka speciellt negalivi för mindre finansieringsförelag vars möjligheter till interna rationaliseringsålgärder redan idag är hårt utnyttjade och vars konsolideringsnivå är för låg att tillåta någon längre period av försämrad driftskalkyl.

4 Räntereglering

Liksom i avsnitten 2 och 3 anges här mera detaljerade synpunkter som har framförts på förslaget om alt räntereglering skall kunna tillämpas på finansbolagen.

Även beträffande räntereglering är det särskilt de kritiska remissinstanserna som har ulvecklal sina synpunkter närmare. Fullmäktige i riksbanken, som lillstyrker förslaget, anser i likhet med kommittén atl en höjning av räntenivån på specialinlåningsmarknaden kan få spridningseffekter, varför ränteregleringen bör kunna omfalla också finansbolagen. Från de mot förslagel kritiska remissinstansema framhålls bl. a. all finansbolagen för sin upplåning är hänvisade till specialinlåningsmarknaden och i sin finansieringsverksamhet måsle ta ut den ränla som betingas av den förhållandevis höga räntenivå som råder på den marknaden. Det framhålls också att finansbolagens kredilgivning m.m. är förknippad med administrativ service och atl debitering sker som ett gemensaml pris. Della skulle göra räntereglering svårtillämpad mot finansbolagen. Det sägs också att räntelägel på kredilmarknaden mest ändamålsenligl styrs genom generellt verkande åtgärder såsom diskonlopolitik.

4.1 Konjunkturinstitutet

Även då det gäller frågan om att införa räntereglering för finansieringsföretagen finns det enligt insitutets uppfattning anledning alt räkna med betydande tillämpningsproblem åtminstone då det gäller att utfärda föreskrifter om maximiräntor för utlåningen. Med hänsyn lill de särskilda

Prop. 1979/80:159 99

kreditrisker som i åtskilliga fall föreligger för finansieringsförelagen skulle en generell låsning av utlåningsräntan kunna framtvinga en betydande inskränkning av deras verksamhel. Sannolikl skulle delta försvåra kapitalförsörjningen för exempelvis nystartade innovationsföretag. Till saken hör också all finansieringsföretagens verksamhet i stor utsträckning omfattar olika administrativa tjänster, som ofta debiteras integrerat med räntan för evenluell finansiering, varför del kan bli svårt att urskilja själva räntekostnaden. Detta medför att räntereglering i sådana fall renl tekniskt blir ett svårhanleriigl instrument.

4.2 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Som den kreditpolitiska lagstiftningen i dag är konstmerad kommer alla institut som på något sätt omfattas av dess bestämmelser också att omfattas av beslämmelsema om räntereglering. Kommittén ser inga skäl för atl göra undantag för finansieringsbolagen.

Fullmäktige vill understryka vikten av all det allmänna har kontroll över ränlebildningen på den svenska kreditmarknaden. Framför alll med den strama kredilpolitik, som det ekonomiska läget har framtvingat, har lendenser till en räntestegringsprocess på många områden gjort sig gällande. Det är därför av vikt att möjligheter finns att bromsa en sådan utveckling som från många synpunkter skulle kunna få icke önskvärda konsekvenser. Bestämmelserna i den kredilpoliliska lagstiftningen har visserligen hittills inle behövt utnylljas men de har legal lill gmnd för de överenskommelser med och rekommendationer till kreditinstituten som fullmäktige gång efter annan tagit initiativet till.

Kommittén pekar i sitt betänkande framför alll på räntebildningen på den s.k. specialinlåningsmarknaden. En uppskruvning av ränteläget på denna marknad får lätt - vilket erfarenheten tydligt visar - spridningseffekter till andra delar av kredilmarknaden. Specialinlåningsmarknaden är den dominerande upplåningsmarknaden för finansieringsbolagen. Enligt fullmäktiges mening är det därför angeläget att låta även finansieringsbolagen omfattas av bestämmelserna om räntereglering.

4.3 Svenska bankföreningen

I sitt remissyttrande den 20 maj 1974 över betänkandet "Kreditpolitiska medel" har bankföreningen anfön starka betänkligheter mot räntereglering såsom kreditpolitiskl medel. Såvitt gäller räntereglering för finansbolag lillkommer de skäl mol en sådan reglering som ligger i dessa bolags speciella förhållanden, närmare belysta av expertema i deras yltrande (sid 184- 185). Bankföreningen vill särskilt framhålla att finansbolagens krediter - till skillnad mol övriga kreditinstituts - i betydande utsträckning lillhandahålles tillsammans med administrativa tjänster bl.a. datatjänster, därvid ersättningen debileras såsom etl gemensamt pris. Redan detla förhållande gör en räntereglering till etl främmande instrument på detta område. För finansbolagen karaktäristiskt är vidare bland annal ett relativt sett större risktagande och en omfattande produktutveckling, vilket bör avspeglas i en nyanserad ränlesältning. Den typ av kredilgivning, som finansbolagen står för och den marknad, där de verkar, förutsätter för sin funktion en flexibilitet i räntesättningen, som är oförenlig med en räntereglering.

Prop. 1979/80:159 lOo

4.4 Sveriges föreningsbankers förbund

Finansieringsbolagens upplåningssituation, deras relativt setl större risktagande samt pågående produktutvecklingsarbete motiverar en slark flexibilitet i prissältningen. Den fria och varierande räntan är därför en viktig regulator av kreditefterfrågan och kredilgivningen och är ett medel att skapa balans.

4.5 Finansieringsföretagens förening

Räntan motsvarar prisei på pengar. Om balans mellan utbud och efterfrågan skall råda på kredilmarknaden måsle räntesäitningen vara fri. En räntereglering stör balansen på marknaden. Därför begränsas snabbt effekten av en räntereglering genom att en ny snabbt växande fri marknad uppslår, helt ulanför regleringslagens konlrollområde. Normalt fungerar styrningen av räntesättningen bäsl med hjälp av generella penningpolitiska medel.

Del förhåller sig så atl vad Riksbanken reglerar ifråga om bankerna är inte enskilda räntesatser ulan genomsnitlsränlor och i prakliken har man knappast möjlighet alt göra något annat. En sådan reglering blir emellertid orimlig för finansbolagen där det är fråga om små rörelsegrenar där medelräntan kan variera ganska mycket beroende på all man får en från tid till annan ändrad kund- eller ränlesimktur. För bankernas del tar ju sådana förändringar i viss utsträckning ut varandra på grund av de slora talens lag. En räntereglering av finansbolagen måsle därför av rent tekniska skäl bli ett mycket olämpligt inslrumenl.

Finansbolagen tillämpar ett mycket brett ränteregister vid sin kredilgivning. Om räntemarginalen sjunker kommer finansbolagens benägenhet alt la kreditrisker att minska avsevärt. Räntesatsen är ju avpassad efter risknivå, löptid, säkerheler o.s.v. Basen för denna kredilgivning är i stor utsträckning olika administrativa tjänster. Dessa tjänster debiteras ofta integrerat med räntan för eventuell finansiering. Någon med bankerna jämförbar prissättnings- och räntestruktur finns därför i stort sett inte hos finansbolagen. Elt ingrepp i detta mönsier kan inte göras utan att allvariiga skadeverkningar ur kostnads- och kredilfördelningssynpunkt uppstår.

Finansbolagens upplåningssituation, deras relativt selt större risktagande saml pågående produktutvecklingsarbete motiverar en stark flexibilitet i prissättningen. Den fria och varierande räntan är därför en viklig och oumbäriig regulator för att skapa balans mellan tillgång och efterfrågan på kredii.

Vidare måste pekas på svårigheten alt under någon längre tid låsa räntan på en nivå som inte är marknadsmässig jämförd med utlandet, utan att störningar uppslår i vår valulasiluation. Företagen kan differentiera hem-tagningsliden på sina export- resp. importkrediter, göra utlandsfinansieringar m.m.

En räntereglering av finansbolagens upplåningsmarknad kan inte ske utan att försvåra eller hell omöjliggöra denna upplåning. Effekten för finansbolagens kunder skulle vara starkt negativ. Särskilt de mindre och medelstora förelagen skulle drabbas.

Förslaget om räntereglering måsle således i sin helhet avvisas.

Föreningen finner det för övrigt synnerligen anmärkningsvärt atl kommittén föreslår en räntereglering av finansbolagens upplåning utan att samtidigt föreslå att finansbolagen ges möjligheter atl låna i Riksbanken. En räntereglering äventyrar ju finansbolagens upplåningsmarknad.

Prop. 1979/80:159 101

1 detta sammanhang vill föreningen åter notera att kommillén tar avstånd från en sådan reglering som syftar lill att styra företags och organisalioners placeringar av likvida medel eller direkta ullåning. (Se bl. a. avsnitt 10.3 sid. 124 saml avsnitt 12.3 sid. 149 i betänkandet.)

4.6 Sparbankernas Bank

Vad gäller del av kommiitén framlagda förslaget att finansbolagen skall omfattas av den i lagen om kreditpolitiska medel anvisade möjligheten lill räntereglering är banken tveksam av nedanstående skäl.

Banken anser principiellt atl ränteläget på kredilmarknaden mest ändamålsenligt styrs genom generellt verkande åtgärder av typ diskonlopolitik och marknadsoperationer.

Tillämpning av en räntereglering på finansbolagen torde vidare starki försvåras av all dessa bolag ofta inkluderar en omfattande administrativ service i sina ränledebileringar. I finansbolagens räntestruktur ligger också ofta en ersättning för ett relativt setl större risktagande och etl mer omfallande produktutvecklingsarbete jämförl med vad som gäller inom banksektorn.

4.7 Centralorganisationen SACO/SR

Avgiflsregleringar leder — gärna till ytterligare regleringar som tillsammans med ovan nämnda fördyrande effekter (jämför 1.16) kan leda till en felprioritering av kreditresurserna. Man bör därför och av ovan angivna skäl enligt SACO/SR:s mening avstå från en räntereglering av finansieringsförelagen.

4.8 Direktförsäljningsföretagens förening (DF)

Som expertema Livijn och Ödlund anger debileras dessa tjänster (dvs. finansieringsföretagens administrativa ijänsler) ofta integrerat med räntan för ev. finansiering. Om en räntereglering skulle komma att tillämpas på finansieringsföretag skulle denna i negativ riklning påverka bl. a. de tjänster finansieringsförelagen ger till kundema. Därigenom skulle finansieringsförelagens karaktär i gmnden förändras. DF avvisar således kommitténs förslag att införa räntereglering för finansieringsföretag.

4.9 Sveriges bilindustri- och bilgrossistförening

Finansieringsbolagen finansierar sig i stor utsträckning på specialinlåningsmarknaden. De räntor som långivare erbjuds ligger över den nivå som bankerna betalar för sin vanliga inlåning och sin specialinlåning. Om räntorna på denna marknad regleras genom atl hålla räntorna tillbaka, såsom ulredningen skisserat, kan detta ge upphov lill all vissa finansieringsförelag slälls utan möjlighel all förlänga sin upplåning på grund av alt utbudet minskar. De långivare, som finns på marknaden idag kan vid en dämpad räntenivå, förväntas flytta sina medel till andra placeringar, l.ex. obligalioner.

Ett ingrepp i finansieringsföretagens räntestruktur skulle få allvarliga

Prop. 1979/80:159 108

Uidrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-03-18

Närvarande: justitierådet Holmberg, regeringsrådet Hellner, justitierådet Persson.

Enligt lagrådet den 7 mars 1980 tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde den 28 februari 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet Bohman beslutat inhämla lagrådets yltrande över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel,

2. lag med bemyndigande atl meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp,

3. lag om ändring i konsumenlkreditlagen (1977:981),

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsfiskalen Per-Ola Jansson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen om kreditpolitiska medel

30 § innehåller regler för beräkningen av den särskilda avgift som enligt

29 S utgår vid överträdelse av föreskrift som meddelats med slöd av lagen.
Reglerna för avgiftsberäkningen vid åsidosättande av föreskrift om utlå
ningsreglering relaterar avgiften via en på visst sätl bestämd procentsats
till det belopp, med vilket fastställd kreditvolym överskridils. Utlånings
reglering innefatlar enligt 15 § i nuvarande lydelse fastställande av maximi
belopp för utlåning och för garanliförbindelser, som är knutna till kredil
givning, och skall enligt det remitterade förslagel också kunna avse maxi
mibelopp för finansiering av leasingobjekt.

För bestämmandet av storleken av det överskridande av utlåningsreglerings maximibelopp, som skall läggas till grund för avgiftsberäkningen, ger

30 § i den nuvarande lydelsen uttryckliga regler med avseende på ullåning.
I den föreslagna lydelsen av 30 S ges i överensstämmelse med den samti
digt föreslagna ändringen av 15S regler med avseende på kredilgivning
genom leasing. Däremoi saknas såväl i gällande lydelse som i den föreslag
na lydelsen regler med avseende på överskridande av maximibelopp för
garantiförbindelser. Uppenbariigen skall här samma regler gälla som vid
överskridande av maximibelopp för utlåning och leasing. Delta bör komma
(ill synes i paragrafen genom alt garantiförbindelserna - på motsvarande
säll som skett i I6§ - blir uttryckligen nämnda i lagtexten, lämpligen
genom alt i 30§ första slycket 2. ordel "garantiförbindelserna" skjuts in
omedelbarl före de nu lillkommande orden "eller leasingobjektens värde".

Övriga lagförslag

Förslagen föranleder ingen erinran.

Prop. 1979/80:159 109

Utdrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-03-27

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogärd. Dahlgren, Åsling, Söder. Krönmark, Burenslam Linder, Johansson. Wirtén, Holm. Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Pelri

Föredragande: statsrådet Bohman

Proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om krediipolitiska medel, m. m.

Föredraganden anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1. lag om ändring i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel,

2. lag med bemyndigande alt meddela föreskrifterom betalningsvillkor vid
konloköp,

3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet har i endasl ett avseende föreslagil ändring i de remitterade lagförslagen. Ändringen föreslås i 30!} försia slycket 2 lagen om kredilpoliliska medel och har lill syfle att förtydliga alt den särskilda avgifi som enligt 29 § kan ulgå vid överträdelse av en föreskrift som har meddelats med slöd av lagen kan avse också garantiförbindelser som är knulna lill kredilgivning. Jag instämmer i vad lagrådel har föreslagit och förordar således att 30 § lagen om kreditpolitiska medel ändras i enlighet med lagrådets förslag.

Övriga frågor

Jag vill i detta sammanhang ta upp några frågor som berör finansbolagen.

Finansieringsföretagens förening har i en skrivelse lill regeringen den 24 januari 1980 begäri en ändring i lagen om finansbolag, varigenom beteckningen finansbolag skulle förbehållas de bolag som omfattas av lagen. Vid

' Beslut om lagrådsremiss fatlat vid regeringssammanträde den 28 februari 1980.

Prop. 1979/80:159 IIO

tillkomsten av lagen om finansbolag uttalades såväl i propositionen som av näringsutskotlei att en sädan beslämmelse inte borde införas i lagen. Som skäl angavs bl.a. att andra företag som nu har ordel finansbolag eller liknande i sin firmabeteckning skulle ivingas ändra denna, vilket skulle innebära etl stort ingrepp i nuvarande ordning. Delta ansågs inte skäligl med hänsyn lill all del inte krävs tillstånd för etl företag all bli finansbolag (prop. 1978/79:170 s. 27-28, NU 1979/80:23 s. 13-14). Riksdagen godtog denna ståndpunkt. De nämnda skälen gäller alltjämt och del finns enligt min mening inle några nya omständigheter som skulle kunna föranleda etl ändrat slällningstagande. Jag anser därför atl en bestämmelse av den arl Finansieringsföretagens förening har föreslagil inle bör införas i lagen.

Finansieringsförelagens förening har vidare i en skrivelse lill regeringen den 29 februari 1980 lagil upp en fråga om finansbolagens kapitaltäckning. Enligt 7 S lagen om finansbolag skall finansbolag ha elt eget kapiial som är betryggande i förhällande till bolagels upplåning. Delta skall enligt huvudregeln anses vara fallet om upplåningen inte överstiger tolv och en halv gånger bolagels egel kapital. Som eget kapital skall därvid anses vad som enligt 57 § lagen (1955:183) om bankrörelse gäller som egel kapital. Enligt punklen 2 i övergångsbestämmelserna får emellerlid förelag som vid lagens ikraftträdande driver finansieringssverksamhet och som inte uppfyller kravel pä egel kapital ulan hinder av della fortsätta verksamhelen lill ulgängen av år 1982. Finansieringsföretagens förening har framhållit bl.a. all hänvisningen lill lagen om bankrörelse i fråga om vad som skall anses som eget kapital innebär att som eget kapital vid tillämpningen inte får räknas sädana garantifonder som finns hos flera bankägda finansbolag. Föreningen har vidare hävdat all sådana förlagsbevis som finansbolagen ger ul inte skulle få räknas in i del egna kapilalel. eflersom de inle är avsedda för den allmänna rörelsen i motsats till vad som i banklagstiftningen lorde avses med begreppet förlagsbevis.

De nu berörda frågorna har belydelse utöver finansbolagens kapital-täckning. Bl.a. berörs bankernas kapitalläckning för sådana medel som placeras i vissa finansbolags garanlifonder och bankernas räll atl förvärva sädana reverser med förlagskaraktär som inle är avsedda för den allmänna rörelsen och som ulges av finansbolagen. De väckta frågorna kräver närmare överväganden och kan därför inle lösas nu. Della är inle heller nödvändigl med hänsyn till att den övergångsbestämmelse som jag nyss har redovisal aktualiserar de berörda frågorna för nu exislerande företag först efter en övergångsperiod av 2 1/2 år. Frågan bör emellerlid fä en snar lösning med hänsyn till förelagens möjligheter alt planera sin verksamhet. Inom ekonomidepartementet pågår arbetet därmed och föreningens skrivelse remissbehandlas f.n. Jag vill framhålla atl frågans lösning givetvis måsle bli sädan all finansbolagens förmåga all bedriva sin rörelse så långt möjligt främjas.

Jag övergår nu lill frågan om kompetensfördelningen mellan bankinspek-

Prop. 1979/80:159 111

tionen och konsumeniverkel i fråga om tillsynen över finansbolagens verksamhet, Somjag tidigare har nämnt träder lagen (1980:2) om finansbolag i kraft den 1 juli 1980. Enligt den lagen skall de bolag som omfattas av lagen stå under lillsyn av bankinspektionen (9 S).

I prop. 1978/79:170 med förslag till lag om finansbolag, m.m. behandlas även frågan hur kompetensfördelningen bör vara mellan bankinspektionen och konsumentverket när det gäller lillsyn enligt annan lagstiftning som kan röra finansbolags verksamhel. Det gäller främst lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen) och konsumentkreditlagen (1977:981).

Frän avtalsvillkorslagens tillämpningsområde undanlas f n. verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn.

Föredraganden fann (prop. s. 37) alt det inte var lämpligl alt låta avlalsvillkorslagen, som har gällt sedan den I juli 1971, upphöra att gälla för de finansföretag, bl.a. kontokortsföretagen, pä vilka lagen om finansbolag skall bli lillämplig. I propositionen föreslogs därför att finansbolagen l.v. alltjämt skulle omfattas av avlalsvillkorslagen. Slutlig ställning lill frågan om avialsvillkorslagens tillämpning pä finansbolagen borde tas först sedan banklagsulredningens (Fi 1976:04) förslag till gränsdragning mellan bankinspeklionens och konsumentverkets tillsynsomräden förelåg. Enligt föredraganden borde det i prakliken ankomma på bankinspeklionen att övervaka att företagen inte i sin verksamhet använder sig av oskäliga avtalsvillkor. Inspektionen borde dock samråda med konsumentverket. I den män det fanns anledning all ingripa mol företag med stöd av avtalsvillkorslagens sanklionssyslem fick bankinspektionen och konsumentombudsmannen (KO) samverka, i sista hand genom att Kö förde talan hos marknadsdomstolen.

Tillsynen över efterlevnaden av konsumentkreditlagen tillkommer konsumentverket. Detta gäller dock inle om verksamhelen stär under tillsyn av bankinspektionen. Beträffande denna lag har i proposilionen inte föreslagils någon särbeslämmelse för finansbolagens del. Tillsynen enligt konsumenlkreditlagen över deras verksamhet kommer alltså att överflyttas på bankinspektionen när lagen om finansbolag träder i kraft.

Vid behandlingen av lagen om finansbolag i riksdagen log näringsulskollel upp frågan om kompetensfördelningen mellan bankinspektionen och konsumentverket inom del konsumenträttsliga området (NU 1979/80:23 s. 16 f). Utskottet har dock inte ansell sig kunna la ställning lill denna fråga på föreliggande material ulan lålil regeringens förslag i denna del anstå l.v. Enligt näringsulskollel borde regeringen under våren 1980 - om möjligt på basis av banklagsutredningens arbete - framlägga kompletlerande beslutsunderlag i så god tid all följdlagstiftningen lill lagen om finansbolag kan träda i krafl samtidigt med denna . Enligt ulskollet är del angeläget atl del begärda beslutsunderlaget berör såväl den formella kompetensfördelningen mellan myndigheterna som förutsättningarna för informell arbetsfördel-

Prop. 1979/80:159 112

ning och annan praktisk samverkan dem emellan. Frågan om de båda myndighelernas personalresurser för verksamhel på del här aktuella området bör också belysas.

Jag avser atl nu lägga fram det begärda beslutsunderlaget.

Del har under senare år lillkommil ell flertal lagar, som syflar lill all stärka konsumenternas ställning i förhållande lill näringsidkarna. Vissa av dessa lagar är näringsrältsliga och avser all skydda konsumenterna som kollekliv. Andra lagar är civilrältsliga och inriktade på alt stärka den enskilde konsumeniens ställning i förhällande lill näringsidkaren. Del finns också lagar som är av såväl näringsrältslig som civilrältslig karaktär. Tillämpningen av denna konsumenlrättsliga lagstiftning har i huvudsak anförtrotts konsumentverket/KO och marknadsdomstolen. Emellertid har lagstiftningen ett vidsträckt tillämpningsområde och omfattar delvis bl.a. verksamhet som slår under bankinspektionens tillsyn. Detta har medfört vissa gränsdragningsproblem beträffande tillsynsmyndigheternas ansvarsområden.

Jag skall här lämna en översikllig redogörelse för de lagar på områdel som främsl är av inlresse när del gäller kompetensfördelningen mellan konsumenlverkel/KO och bankinspektionen, nämligen avlalsvillkorslagen (1971:112). marknadsföringslagen (1975:1418) och konsumenlkreditlagen (1977:981).

Avtalsvillkorslagens huvudsyfte är att la lill vara konsumenternas intressen när del gäller utformningen av konlraklsformulär inom olika branscher. 1 della syfte innehåller lagen en generalklausul (IS), enligt vilken marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare atl i fortsättningen använda avtalsvillkor som med hänsyn lill vederlaget och övriga omständigheter är atl anse som oskäligt mot konsumenten.

Avlalsvillkorslagen bygger på tanken atl KO skall övervaka marknaden och ta upp förhandlingar med företrädare för näringsidkarna i syfte atl fä till slånd ändring i sådana avtalsvillkor som kan anses oskäliga. KO skall härvid i första hand försöka uppnå ändringar på frivillig väg. men om förhandlingarna blir resultatlösa kan KO föra lalan inför marknadsdomstolen om förbud enligt generalklausulen. Beslular KO för visst fall att inte ansöka om förbud, får enligt 3S ansökan göras av sammanslulning av näringsidkare, konsumenter eller löntagare. Handläggningen av ärenden hos domstolen regleras i lagen (1970:417) om marknadsdomstol. Fall som inle är av slörre vikl fär prövas av KO och kan avgöras genom förbuds-föreläggande. Sådant föreläggande innebär att den som antas ha använl oskäligt avtalsvillkor av KO föreläggs förbud vid vite alt forisälla därmed. Godkänns föreläggandet, gäller det som förbud som meddelals av marknadsdomstolen. Näringsidkare är skyldig all på KO:s anmaning komma in med yllrande eller upplysning i förbudsärende. KO kan förelägga vite. om anmaning inle ållyds.

Avlalsvillkorslagen är enligt 2S inle lillämplig i fråga om verksamhet

Prop. 1979/80:159 113

som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen. Anledningen lill att bankerna har undantagits från avialsvillkorslagens lillämpningsområde är att bankinspektionen enligt banklagstiftningen har möjlighel att konlrollera de villkor som används gentemot bankkunderna. I prop. 1971:15 med förslag till lag om förbud mol otillbörliga avtalsvillkor, m.m. (s. 69) framhöll föredraganden att det är naluriigt atl bankinspeklionen svarar för övervakningen av de avtalsvillkor som används av bankerna i förhållande lill allmänheten. Föredraganden pekade även på del intresse som de penningvårdande myndigheterna kan ha av att anlägga speciella penningpolitiska aspekter på villkoren för bankernas kredilgivning.

Marknads fö ringslagen har lill ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheier och all molverka marknadsföring som är olillböriig mot konsumenter eller näringsidkare (l§). Uttrycket "nyttighet" har i lagen en vidsträckt innebörd och omfattar bl.a. krediler (prop. 1975/76:34 s. 125 0. Lagens cenirala bestämmelser ulgörs av tre generalklausuler, som i allmänna ordalag anger vad en näringsidkare har att iaktta vid sin marknadsföring och som gör det möjligt att förbjuda vissa marknadsföringsåtgärder och att ålägga marknadsföraren atl lämna viss informalion. Generalklausulerna behandlar olillböriig marknadsföring (2 S), informationsskyldighet (3 S) och produktsäkerhet m.m. (4 S).

Beträffande handläggningen av förbuds- och informationsfrågor enligt marknadsföringslagen gäller i huvudsak samma ordning som enligt avtalsvillkorslagen. Förutom förbudsföreläggande finns informalionsföreläg-gande som ger KO möjlighet alt själv pröva frägor rörande Underlätelse alt lämna information i fall som inte ärav större vikl. Om någon har meddelats förbud eller åläggande utövar KO tillsyn över alt förbudet eller åläggandel ållyds. För detta ändamål kan KO från den som avses med förbudet eller åläggandet, i sista hand med användande av vite, infordra upplysning, handling och liknande.

Marknadsföringslagens lillämpning bygger i praktiken i stor utsträckning på utrednings- och förhandlingsverksamhet. Denna verksamhel baserar sig huvudsakligen på förarbetena till lagstiftningen och på regler i KO:s instmktion. Av förarbetena (prop. 1975/76: 34 s. 95 f, 107 ff och 126) framgår att frågor om marknadsföring i försia hand skall lösas genom förhandlingar mellan konsumentverket/KO och berörda företag eller branschorganisationer. Del slora flertalet ärenden har klarats av på detta sätl. Enligt konsumentverkels instmktion (,''FS 1979: 826) åligger det verket att bl.a. utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning. Marknadsföringslagen är utan undantag tillämplig på all näringsverksamhet och omfaltar alltså även verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn. Härigenom är exempelvis bankerna underkastade del kontroll- och sanklionssyslem som tillkommer konsumentverket/KO och marknadsdomstolen enligt denna lag. 8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 159

Prop. 1979/80:159 114

Vid tillkomsten av marknadsföringslagen behandlades lagens förhällande till speciallagstiftning som innehåller bestämmelser om bl.a. informationsplikt. 1 prop. 1975/76: 34 med förslag lill marknadsföringslag, m. m. (s. 113) ansåg föredraganden att reglerna om informationsplikt i marknadsföringslagen bör vara generella och all uttryckligt undantag inle bör göras i fråga om specialreglerade områden. Denna ståndpunkt grundades i första hand pä all specialregleringarna ofta har mera begränsai syfte i fråga om informalionen än reglerna i marknadsföringslagen. Enligt föredraganden tar specialreglerna mera sikte på varors beskaffenhet och märkning än på marknadsföring och reklam. De generella informationsreglerna måste ses som ett komplement lill sådana regler. Föredraganden framhöll vidare att enligt hans mening de här angivna principerna kan tillämpas utan atl det uppstår konflikter mellan de olika regelsystemen eller mellan de myndigheter som skall lillämpa dem. Uppkommande gränsdragningsproblem borde kunna lösas genom atl myndigheter som handlägger likartade frågor om information har ett nära samarbete. Enligt föredraganden borde normall inte frågor tas upp enligt marknadsföringslagen, som det ankommer på annan myndighet att behandla inom ramen fören specialreglering, om inte den andra myndigheten begår eller samtycker till delta.

Konsumentkreditlagen har till syfte atl stärka konsumenternas ställning i kredilsammanhang. Lagen gäller för alla former av kredit. Med kredit avses betalningsanstånd och län.

Näringsidkare åläggs enligt 5 och 6 SS att vid marknadsföring av kredit lämna information om den effektiva räntan för krediten. Informationen skall lämnas vid annonsering, skyltning och liknande. Gäller det kredit för förvärv av en bestämd vara. tjänst eller annan nyttighet skall näringsidkaren även ange kreditkostnaden och kontantpriset. Förutom den nämnda allmänna informationen skall näringsidkaren innan kreditavtal ingås i enskilda fall lämna konsumenten skriftlig upplysning i angivna hänseenden.

Skyldigheten att informera åvilar i princip alla kreditgivare, således även t. ex. banker, och omfattar alla krediler inom konsumentkreditlagens område, alltså även konlokrediter. checkräkningskrediler och andra forllöpande krediter.

Konsumentkreditlagen innehåller vidare bl.a. särskilda beslämmelser om kreditköp. Somjag redan lidigare nämnt i avsnitt 2.5 i lagrådsremissen skall näringsidkare vid kreditköp la ut kontantinsats av konsumenien i enlighet med god sed på marknaden. Näringsidkares rätt att göra förbehåll om återtaganderätt är begränsad enligt 15 S tredje stycket. Sådana förbehåll får inte användas vid försäljning av varor, som med hänsyn lill sin beskaffenhet eller sitt värde eller på grund av förhållanden på marknaden inte är lämpade som kreditsäkerhet.

Konsumentkreditlagens beslämmelser om marknadsföring av kredii och kontantinsats anknyter till marknadsföringslagens regelsystem. Underlätelse att vid marknadsföring av kredit lämna erforderlig information skall

Prop. 1979/80:159 115

sålunda bedömas med tillämpning av generalklausulen om information i 3 S marknadsföringslagen, och åsidosättande av bestämmelserna om kontantinsats skall betraktas som otillbörlig marknadsföring enligt generalklausulen i 2 S marknadsföringslagen. På motsvarande sätt anknyler bestämmelserna om användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp till avtalsvillkorslagen. Detta innebär att marknadsföringslagens resp. avtalsvillkorslagens kontroll- och sanktionssystem blir tillämpligt i fräga om de berörda bestämmelserna.

Tillsynen över efterlevnaden av konsumentkreditlagen utövas enligt 25 S av konsumentverket. Verkets lillsyn omfattar dock inte Sveriges riksbank, Sveriges investeringsbank AB, verksamhet som står under tillsyn av bankinspektionen eller försäkringsinspektionen eller verksamhet hos exekutiv myndighet. För att tillgodose önskemålel om en effektiv övervakning har konsumentverket getts rätt att företa inspektion hos näringsidkare under dess tillsyn och att ta del av samtliga handlingar som behövs för lillsynen. 1 tillsynsuppgiflen ligger även alt meddela de råd och anvisningar som i samband med lillsynen finnes påkallade. Således har i förarbetena till konsumentkreditlagen (prop. 1976/77: 123,s.96f 104 f 107 och 128 f) slagits fast att bestämmelserna om marknadsföring av kredit, kontantinsats och återtaganderätt skall närmare preciseras genom atl konsumentverket utfärdar riktlinjer. Sådana riktlinjer har också utfärdats (KOVFS 1979: 1).

Vid konsumentkreditlagens tillkomst diskulerades ingående om konsumentverkets tillsyn enligt lagen borde omfatta bl.a. bankerna. Enligt chefen för justitiedepartementet får när del gäller marknadsföring reglerna i bl. a. II S marknadsföringslagen - som ger KO möjlighet att informations-förelägga bank - anses ge konsumentmyndigheterna tillräckliga möjligheter lill kontroll av bankers marknadsföring av kredit. Beträffande kravet på kontantinsats och förbudet mot användning av förbehåll om återtaganderätt vid kreditköp kan dessa endasl riktas mot säljare. Tillämpningen av lagens bestämmelser i övrigl kan dock bli akluell genom atl bank medverkar som kreditgivare vid kreditköp. Tillsynen av atl bankerna härvid iakttar konsumentkreditlagens bestämmelser borde enligt departementschefens mening ankommma på bankinspektionen inom ramen för dess allmänna tillsynsverksamhet (prop. 1976/77: 123 s. 146 0.

Vid behandlingen av konsumentkreditlagen i riksdagen anförde lagutskottet (LU 1977/78:5 s. 21) att det måste anses riktigl att näringsidkare, som redan är underkastad lillsyn av särskild myndighelet, slälls under lillsyn av samma myndighel närdet gäller efterlevnaden av konsumentkreditlagen. Utskotlel tillstyrkte alltså förslaget att undanta verksamhel som stär under tillsyn av bankinspektionen från konsumentverkets tillsyn enligt konsumentkreditlagen. Utskottet framhöll dock all den föreslagna ordningen kan medföra vissa problem, eflersom reglerna om bankinspeklionens lillsyn inte inskränker de befogenheier som lillkommer KO enligt

Prop. 1979/80:159 116

marknadsföringslagen. Med hänsyn lill all KO sålunda har möjlighel atl ingripa med t. ex. informalionsföreläggande föruisaile utskotlel atl bankinspektionen - för undvikande av kompelenskonflikier - vid utfärdande av sina anvisningar samråder med konsumenlmyndighelerna.

Bankinspektionen är alltså tillsynsmyndighet enligt konsumentkreditlagen i fråga om näringsidkare som står under dess allmänna lillsyn. Lagen innehåller inte någon begränsning i inspeklionens lillsynsuppgift. Del åligger således inspektionen att lillse att exempelvis bankerna följer bestämmelserna i 5 och 6 SS om skyldighel att lämna informalion om den effektiva räntan för kredilen m. m. I tillsynsuppgiften ligger även all utfärda erforderliga råd och anvisningar om hur informalionen skall lämnas. Bankinspektionen har utfärdat sådana anvisningar (BFFS 1978: 3).

Under de nu berörda konsumenträttsliga lagarna faller i viss utsträckning verksamhet som drivs av finansbolag. Avlalsvillkorslagen är tillämplig på de villkor som finansbolagen använder i förhållande till konsumenterna. Vidare omfattas finansbolagens reklam och andra marknadsföringsåtgärder av bestämmelserna i marknadsföringslagen. Slutligen är bl.a. reglerna om informationsplikt i konsumentkreditlagen tillämpliga på finansbolagen. Av vad jag lidigare anfört framgår all konsumentverket/KO har särskilda kontroll- och sanktionsmöjligheter enligt dessa lagar. I egenskap av tillsynsmyndighet i fråga om konsumentkreditlagens efterlevnad har konsumentverket vidare rätt att företa inspektion hos finansbolagen och skyldighet att utfärda riktlinjer beträffande bl.a. information om den effektiva räntan för kredit.

Att finansbolagen ställs under bankinspeklionens lillsyn fr.o.m. den I juli 1980 innebär - om inte lagändringar görs - vissa förändringar i fråga om tillämpningen av avtalsvillkorslagen och konsumentkreditlagen. Avlalsvillkorslagen skulle inte längre bli tillämplig på finansbolagens avtalsvillkor, eftersom verksamhet som står under bankinspektionens tillsyn är undantagen från denna lags lillämpningsområde. Emellertid kan bankinspektionen med stöd av tillsynsfunktionen enligt lagen om finansbolag bevaka alt finansbolagen inte använder oskäliga avtalsvillkor. Det åligger nämligen inspektionen enligt 11 S andra stycket lagen om finansbolag att med uppmärksamhet följa finansbolags finansieringsverksamhet i den mån det behövs för kännedom om förhållanden som är av betydelse bl.a. fören sund utveckling av finansieringsverksamheten. Av förarbetena lill lagen om finansbolag framgår atl tolkningen av uttrycket "sund finansieringsverksamhet" bör göras mol bakgrund av atl lagen främst syftar till alt ge ett skydd för finansbolagens långivare och kunder (prop. 1978/79: 170 s. 49).

Vad gäller konsumentkreditlagen kommer, i enlighet med förslaget i prop. 1978/79: 170, tillsynen över att finansbolagen följer denna lag atl överflyttas på bankinspeklionen. Detta följer av 25 S konsumentkreditlagen. I 11 S försia stycket lagen om finansbolag sägs f ö. att inspektionen.

Prop. 1979/80:159 117

förutom alt kontrollera all finansbolagen efterlever bestämmelserna i lagen om finansbolag, skall vaka över att finansbolagen följer annan författning som reglerar finansbolagsverksamhet. Hit hör bl. a. konsumenlkreditlagen (prop. 1978/79: 170 s. 48). Konsumentverket förlorar alltså sin inspektionsrätt hos finansbolagen. Emellertid medför denna förändring inle att KO förlorar de befogenheter han har att med slöd av marknadsföringslagen ingripa mot ett finansbolag som underlåter atl exempelvis lämna informalion om den effektiva räntan enligt konsumentkreditlagen. Underiåler finansbolaget att vidta rättelse kan marknadsdomstolen - i enlighet med vad jag lidigare sagl - pä lalan av KO utfärda åläggande vid vite. 1 enklare fall kan KO själv meddela informationsföreläggande. Förhällandet blir således detsamma som f. n. gäller för bankerna.

Annan lagstiftning av intresse i detta sammanhang är inkassolagen (1974: 182) och kredilupplysningslagen (1973: 1173).

Inkassolagen syftar i första hand lill atl undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoålgärder. Lagen gäller enligt I S yrkesmässigl bedriven inkassoverksamhet. Verksamhet hos exekutiv myndighet är dock uttryckligen undantagen från lagens tillämpningsområde. Tillsynen över efterlevnaden av lagen ulövas enligt 13 S av datainspektionen. Inspektionens tillsyn omfattar dock inle verksamhet som bedrivs av Sveriges riksbank, Sveriges invesleringsbank AB, kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn eller advokat.

1 prop. 1974: 42 med förslag till inkassolag, m. m. ansåg föredraganden (s. 95 f) beträffande inkassoverksamhet som bedrivs av bl.a. bankinslitul att det förelåg speciella förhållanden. Bankinslilulen åtar sig endasl i begränsad utsträckning inkassouppdrag för annans räkning. Deras inkassoverksamhet omfattar till övervägande delen egna fordringar och ulgör en integrerad del av den egentliga bankverksamheten. Denna står under tillsyn av bankinspektionen. Att skilja ut lillsynen över den verksamhel som avser indrivning av fordringar från tillsynen i övrigt ansåg föredraganden inte praktiskt möjligt. Om bankinstitutens inkassoverksamhet ställdes under datainspektionens tillsyn skulle samma verksamhet stå under tillsyn av två olika myndigheler. Detta skulle medföra belydande olägenheter såväl för tillsynsorganen som för bankinslilulen själva. Föredraganden ansåg därför att bankinstituten liksom andra kreditinrältningar som stod under bankinspektionens tillsyn skulle undantas från den särskilda lillsynen enligt inkassolagen. Föredraganden underströk dock viklen av en nära kontakt mellan myndigheterna så att en enheilig rättstillämpning så långl som möjligt skulle uppnås.

Enligt inkassolagen krävs tillstånd för att få driva inkassoverksamhet, dock inte för den som stär under bl. a. bankinspeklionens lillsyn.

I prop. 1978/79: 170 med förslag lill lag om finansbolag, m. m. har inte föreslagils någon särbestämmelse för finansbolagens del i fräga om tillämpningen av inkassolagen. Detla innebär alltså att fr.o. m. den I juli 1980 -

Prop. 1979/80:159 118

om inte lagändring görs — skall bankinspeklionen ulöva tillsyn ocksä över finansbolagens inkassoverksamhet och att finansbolagen får driva sådan verksamhet utan tillstånd av datainspektionen. Föredraganden framhöll (prop. 1978/79: 170 s. 38) att även på inkassoområdei bör samråd mellan berörda myndigheter ske för att undvika oklarheter och få en likarlad tillämpning.

Kredilupplysningslagen reglerar den yrkesmässigt bedrivna kreditupplysningsverksamhelen. Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. tillståndsgivning, verksamhelens bedrivande och lillsyn. Datainspektionen utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen.

Med hänsyn till banksekretessen och till den kontroll som utövas av bankinspektionen över bankerna och andra kreditinstitut har förmedlingen av upplysningar mellan dessa inslitut undantagils från lagens tillämpningsområde. Bankinspektionen har alltså tillsyn över denna förmedling enligt sin allmänna tillsynsbefogenhet. Däremoi omfattas kreditinstitutens externa kreditupplysningsverksamhet av lagens bestämmelser. Vid lagens tillkomst diskulerades om inte bankinspeklionen borde anförtros tillsynen även över denna verksamhet. Föredraganden (prop. 1973: 155 s. 127 f) ansåg dock att övervägande skäl talade för all all kredilupplysningsverksamhet som omfattas av lagen också står under tillsyn av samma myndighet, dvs. dalainspektionen. Eventuella samordningsproblem torde ulan svårighet kunna lösas av de båda myndigheterna i samråd.

Som föredraganden framhöll i prop. 1978/79: 170 (s. 150) har den kreditupplysningsverksamhet som tidigare drevs av bankerna numera tagits över av Upplysningscentralen UC Aktiebolag som ägs av affärsbankerna gemensamt. Bolaget har ansetts som en sådan kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn vars verksamhet med förmedling av upplysningar inte omfattas av kreditupplysningslagen. När finansbolagen, i enlighet med förslaget i propositionen, ställs under bankinspektionens tillsyn skulle delta, om kredilupplysningslagen inle ändrades, leda till att Upplysningscentralen och andra kreditinrättningar under bankinspeklionens lillsyn kunde lämna kreditupplysning till finansbolag utan att upplysningen omfattades av kredilupplysningslagen. Inte heller skulle lagen bli tillämplig på inbördes kreditupplysningar mellan finansbolag som slår under bankinspektionens tillsyn. 1 avvaktan på resultatet av en inom justitiedepartementet påbörjad översyn av kreditupplysningslagen borde enligt föredraganden kreditupplysning som lämnas till finansbolag från annan kreditinrättning under bankinspektionens tillsyn inte vara undantagen från kredilupplysningslagen. Efter samråd med chefen för justitiedepartementet har därför i prop. 1978/79: 170 föreslagits alt en ändring görs i denna lag i avvaktan på den nämnda översynen. Riksdagen har uppskjutit behandlingen av detta förslag till våren 1980 (NU 1979/80: 23 s. 17, rskr 139).

Jag övergår nu till att beröra bankinspektionens och konsumentverkels organisation och arbetsuppgifter.

Prop. 1979/80:159 119

Bankinspektionen har som central förvaltningsmyndighet till uppgifl att utöva tillsyn över främsl bankväsendet. Inspeklionens tillsyn omfattar även krediiakliebolag, stads- och landshypoteksinslilutionerna. Stockholms fondbörs, fondkommissionsbolagen. Värdepapperscentralen VPC AB, Upplysningscentralen UC Aktiebolag, aktiefonderna och fondbolagen. Närmare bestämmelser om inspektionens organisalion och verksamhet ges i instruktionen för bankinspektionen (SFS 1979: 740).

Bankinspektionen leds av en styrelse. Ordförande är inspektionens generaldirektör. I styrelsen ingår också två ledamöter, som regeringen ulser, samt tre bankinspektörer och en byråchef Enligt vad jag erfarit kommer banklagsuiredningen inom kort att lägga fram förslag om en förändrad sammansättning av inspektionens styrelse med etl förstärkt lekmannainflytande. Inom inspektionen finns tre avdelningar, nämligen en allmän avdelning, en kredilavdelning och en redovisningsavdelning. Vidare finns en byrå för administrativa ärenden.

I vad avser tillsynen över bankernas verksamhet åligger del bankinspektionen alt övervaka, atl bankerna följer de lagar och författningar som reglerar deras verksamhet saml de för bankema gällande bolagsordningarna. Tillsynen är främst inriktad på att övervaka de förhållanden som kan inverka på bankernas säkerhet. Att så är fallet hänger samman med att banklagstiftningen, särskilt rörelsereglerna, har kommii till främst för att trygga bankinslitutens solvens och likviditet och därmed skydda insältarna mol förlust av insatla medel. Emellertid åligger del inspektionen att även i övrigt med uppmärksamhet följa bankernas verksamhel i den mån det behövs för kännedom om förhållanden som är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten. Denna allmänna lillsynsbestämmelse har gjort del möjligt för inspektionen alt i sin tillsynsverksamhet också beakta låntagares och andra bankkunders intressen. Detla sker bl.a. genom undersökningar i ärenden som aktualiseras genom klagomål av låntagare och genom granskning av t. ex. formulär som bankerna använder i sin kreditgivningsverksamhet. Inspektionen har härigenom kommit att få uppgifter som i alll högre grad har blivit inriktade på atl ge bankkunderna etl konsumentskydd.

Även lagarna för hypoteksinslituten, kredilaktiebolagen, aktiefondsverksamheten och finansbolagen liksom fondkommissionslagen och lagen om Stockholms fondbörs innehåller bl.a. allmänna tillsynsbestämmelser enligt vilka bankinspektionen kan ingripa för atl ta till vara bl.a. konsumenternas intressen.

Inom bankinspeklionen svarar den allmänna avdelningen, som har etl tiotal befattningshavare tillsammans med den administrativa byrån, för bevakningen av konsumenträttsliga frågor och andra frågor som angår allmänheten. Denna verksamhet har intensifierats under senare år. Som ett led i sin tillsynsverksamhet har inspeklionen ulvecklal rutiner för hanteringen av konsumenternas klagomål på bl.a. bankerna. I sådana ärenden

Prop. 1979/80:159 120

ger inspeklionen ultryck för sin bedömning av bankernas handlande och i förekommande fall hur rättelse bör åstadkommas. I en del fall har resultatet blivit en hjälp för den klagande till en bättre behandling från bankens sida. Så har t. ex. skett där informationen från bankens sida varil bristfällig i fråga om villkoren för olika slags konton. Avser klagomålen rent civilrättsliga frågor hänvisas klagandena lill allmän domstol. Detla har dock i praxis inte hindrat inspektionen att i uppenbara fall från banketiska syn-punker ta upp en fråga av civilrättslig innebörd till diskussion med en bank. Genom klagomålsärendena får inspektionen möjlighet till insyn när det gäller bankernas uppträdande i skilda hänseenden. Klagomålen blir på så sätt en källa till information och bidrar till att förbättra bankkundernas service. Vikligare klagomålsärenden som berör banketiska frågor publicerar inspektionen i etiska meddelanden. Till tillsynsreglerna är knutna speciella bestämmelser om inspektionens befogenheter och sankiionsmöjligheler. Enligt allmänna verksstadgan (1965:600) kan bankinspektionens beslut överklagas till regeringen.

Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Enligt verkets instruktion (SFS 1979: 826) har verket till uppgifl att stödja konsumenterna och förbällra deras ställning på marknaden (2 S). Verkets verksamhet avser att stödja konsumenterna i förhållande till företag i allmänhet.

Konsumentverket leds av en styrelse som består av tolv ledamöter. Ordförande är verkels generaldirektör. I styrelsen ingår företrädare för konsumenter, löntagare, näringslivet, poliliska partier, kommunerna samt livsmedelsverkets generaldirektör.

Generaldirektören är chef för verket och tillika KO. Verkel är organiserat på två avdelningar, en allmän byrå, en leknisk byrå, en informationsbyrå, en administrativ byrå samt ett sekretariat med uppgifl att främsl biträda KO med hans uppgifter enligt marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen.

Det arbete som tar mesl resurser i anspråk är verkets arbete med problem som rör konsumenternas köp och användning av varor, ijänster och andra nyttigheter. Problemen kan röra bl.a. farliga produkter och ekonomiskl risktagande, vilseledande marknadsföring och oskäliga avtalsvillkor. Arbetet sker bl. a. genom konsumentinformation och producenlpåverkan och delvis med stöd av marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och konsumentkreditlagen. Elt viktigt inslag i verkets arbete med dessa frågor är att utfärda riktlinjer för företagens marknadsföring och för ulformningen av vissa varor och tjänster. Under budgetåret 1978/79 har 13 rikllinjer utarbetats. Den nämnda verksamheten bedrivs huvudsakligen inom de två avdelningarna. Om del blir aktuellt att direkt tillämpa marknadsföringslagen eller avtalsvillkorslagen träder det särskilda KO-sekre-tariatet in. Problemen uppmärksammas bl.a. genom anmälningar från konsumenter och företag samt den regionala och kommunala konsumentvägledningen.

Prop. 1979/80:159 121

Ett annat huvudområde omfattar verkets arbete inom sektorer som inle direkt knyter an till avgränsade konsumtionsområden. Hit hör arbelel med distributionsfrågor. Till detla huvudområde hör bl. a. hushållsekonomiska frågor. Verkels arbete på dessa områden bedrivs inom den allmänna byrån.

Ett Iredje huvudområde ulgör verkets allmänna informationsverksamhet. Det är här fråga om kampanjer och produktion av verkels tidskrifter. Arbetet utförs inom informationsbyrån.

I fråga om den samverkan som sker mellan tillsynsmyndigheterna vill jag nämna följande. Enligt konsumentverkets inslruklion (5 S) bör verket samråda med andra myndigheter som handlägger konsumentfrågor. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i bankinspektionens instruktion. Samarbele förekommer i viss utsträckning mellan de båda tillsynsmyndigheterna. Med stöd av sin allmänna lillsynsbefogenhet följer bankinspektionen - trots alt tillämpningen av marknadsföringslagen ankommer på konsumentverket/KO - bl. a. de olika kreditinstitutens marknadsföring. Anser bankinspektionen alt det finns skäl atl ingripa brukar inspeklionen även anmäla förhållandel lill konsumentverket. Överiäggningar i marknadsföringsfrågor av principiell betydelse har också förekommil mellan konsumeniverkel och bankinspektionen. Beträffande avlalsvillkorslagen är, som tidigare nämnts, lagen inte lillämplig på verksamhet som står under bankinspeklionens lillsyn. Emellertid har inspeklionen, med stöd av bestämmelserna i banklagstiftningen om en sund utveckling av bankverksamheten, tillämpat principerna i avlalsvillkorslagen inom sitt lillsynsområde och har mol denna bakgrund förhandlat med bankerna om ulformningen av skuldebrevsformulär. Kontakter har även lagils med konsumentverket. Vad slutligen angår konsumenlkreditlagen har överenskommelse träffats mellan bankinspektionen och konsumeniverkel om tillämpningen av myndigheternas anvisningar resp. riktlinjer beträffande den effektiva räntan vid marknadsföring av kredit. Överenskommelsen innebär atl den effektiva räntan skall anges med tillämpning av bankinspektionens anvisningar i fråga om kredii, för vilken krediträntan ej överstiger det av riksbanken fastställda diskontot ökat med nio procent. För kredit, i fråga om vilken kredilräntan är högre, skall den effektiva räntan anges med den räntesats som erhålls enligt konsumentverkets riktlinjer.

För egen del vill jag anföra följande. Som framgått av den lämnade redogörelsen innebär nuvarande ordning atl såväl bankinspektionen som de konsumentpolitiska organen har möjlighet all ingripa mot banker och andra förelag som står under inspektionens tillsyn. Det ligger i sakens natur att en sådan ordning kan medföra olägenheter för dem som tillsynen avser. Det ger också anledning till oklarheter i fråga om de olika myndigheternas ansvarsområden. Enligt min mening bör man sä långt möjligt undvika att förelag slälls under tillsyn av olika myndigheter. I de fall där vissa företag, t. ex, bankerna, står under tillsyn av en särskild myndighet är det

Prop. 1979/80:159 122

enligt min principiella uppfattning mesl ändamålsenligl att samla tillsynsuppgifterna hos denna myndighet. Detla ligger i linje med lagutskottets uttalanden om tillsynen enligt konsumentkreditlagen, som jag nyss har redovisat.

Frågan om hur lillsynsuppgifterna på längre sikl skall fördelas mellan bankinspeklionen och konsumentverket utreds f. n. av banklagsuiredningen. Somjag har nämnt överväger utredningen f n. frågan om bankinspektionens styrelse skall ombildas till en lekmannastyrelse med parlamentariskt inslag och representation för konsumentverket. Utredningen har ännu inte lagl fram förslag i dessa frågor.

I avvaktan på banklagsutredningens förslag kan slutlig ställning inle tas till den långsiktiga lösningen av de nu berörda tillsynsfrågorna. Eftersom lagen om finansbolag träder i kraft den 1 juli 1980 måste man emellerlid nu avgöra hur dessa frågor t. v. skall lösas för finansbolagens del. I den delen ansluter jag mig till den uppfattning som dåvarande chefen för ekonomidepartementet gelt uttryck för i prop. 1978/79: 170. Det innebär bl. a. alt jag anser all finansbolagen t. v. alltjämt skall omfattas av avtalsvillkorslagen och att tillsynen enligt konsumenlkreditlagen fr.o.m. den 1 juli 1980 skall utövas av bankinspeklionen.

Slutligen villjag i fråga om behovel av ökade resurser till bankinspektionen erinra om mitt ställningstagande i prop. 1979/80: 100 bil. 10, som innebär alt ytterligare en tjänst inrättas vid inspeklionen i anledning av de nya tillsynsuppgifterna.

Enligt vad jag har erfarit undersöker bankinspekfionen f. n. vilka företag som kommer att stå under dess tillsyn. Förfrågningar har utgått till inemol 600 företag. På grundval av hittills inkomna svar uppskattar inspektionen antalet företag som skall stå under tillsyn till drygt 100. Vidare har det framgått att nyetableringen inom branschen under år 1979 omfatlade ett femtiotal företag och att nya företag fortfarande tillkommer.

Det sagda innebär att tillsynen blir mer omfattande än som förutsattes i budgelproposilionen. När närmare klarhet har vunnils under våren 1980 om det antal bolag som kommer att ställas under lillsyn samt om den närmare omfattningen av tillsynsuppgifterna på det konsumenträttsliga området kommerjag, i samband med alt regleringsbrev ulfärdas för bankinspektionen, atl ta upp frågan om de ytteriigare resurser som behövs för inspektionen.

Hemställan

Jag hemsläller alt regeringen föreslår riksdagen att antaga de av lagrådel granskade förslagen med vidtagna ändringar.

Prop. 1979/80:159 124

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................................. ...... I

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. ...... 1

Lagförslag ......................................................................... ...... 2

1. Lagom ändring i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel 2

2. Lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp 4

3. Lagom ändring i konsumenlkreditlagen (1977:981) .... 5

Uidrag av regeringsprotokollet den 28 februari 1980 ..... ...... 6

1 Inledning ..................................................................... 6

2 Allmän motivering............................................................ 8

2.1 Allmänna synpunkter på kredilmarknaden .............. ...... 8

2.2 Den kredilpoliliska lagstiftningen ............................. 9

2.3 Finansföretagen och deras verksamhet .................. 10

2.4 Kreditpolitisk reglering av finansbolagen ................ 15

2.5 Ålgärder i fråga om kontokortskrediter .................. ... 29

3 Upprättade lagförslag .................................................. 35

4 Specialmotivering .......................................................... ... 35

41 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpoli
tiska medel .............................................................. 35

4.2 Förslaget till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp 38

4.3 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981) 39

5 Hemställan .................................................................... ... 39

6 Beslut .......................................................................... ... 39

Bilaga I Sammanfattning av finansieringsbolagskommitténs betän
kande (SOU 1977: 97) Finansieringsbolag ..................... ... 40

BUaga 2 Finansieringsbolagskommitténs förslag till lag om ändring i

lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel ................. ... 43

BUaga 3 Sammanslällning av remissytlrandena .............. ... 45

1 Behovet av en kreditpolitisk reglering av finansbolagen, m. m. 45

2 Likviditetskrav ............................................................ 88

3 Utlåningsreglering .................................................... 94

4 Räntereglering ........................................................... 98

BUaga 4 De remitterade förslagen ................................. . 103

1 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:922) om kredilpoliliska medel 103

2 Förslag till lag med bemyndigande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kontoköp 106

3 Förslag till lagom ändring i konsumenlkreditlagen (1977:981) .. 107

Uidrag av lagrådets protokoll den 18 mars 1980 ............ 108

Utdrag av regeringsprotokollet den 27 mars 1980 .......... . 109

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980