Prop. 1979/80:149

Regeringens proposition

1979/80:149

om ändring i byggnadsstadgan (1959:612);

beslutad den 13 mars 1980.

Regeringen föreslår riksdagen att anlaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÅLLDIN

GEORG DANELL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att bestämmelserna i 38 S byggnadsstadgan (1959:612) om byggnaders utformning m.m. ändras sä att särskilda krav skall kunna ställas på bebyggelse inom områden som ulgör värdefulla miljöer. Åndringen föreslås träda i kraft den I juli 1980,

1 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 149

At byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller landskapsbilden fordrar och som bejinnes lämplig såväl för byggnaden / och för sig som för en god helhetsverkan.

Byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar är särskilt stadgat.

En byggnads yttre skall ges sådan utformning och färg, som stads- eller landskapsbilden fordrar och som är lämplig både för byggnaden som sådan och för en god helhetsverkan. Inom ett bebyggelseområde som utgör en värdejull miljö skall dessutom särskild hänsyn tas till områdets egenart.

En byggnad som är av större värde från historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas vare sig genom arbelen på själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Om fasta fornlämningar finns särskilda bestämmelser.

Vid sådan ändring av byggnad, som enligt 75 S bl-O är aft hänföra till nybyggnad, skola bestämmelserna i 38 S första stycket, 40 och 42-48 SS tillämpas endast beträffande de delar av byggnaden som beröras av ändringen och endast i den omfattning som erfordras för att dessa delar av byggnaden skola uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpassning, god energihushållning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshantering.

Vid sådan ändring av en byggnad, som enligt 75 S bj-O är att hänföra till nybyggnad, skall 38 S första stycket, 40 och 42-48 §S till-lämpas endast beträffande de delar av byggnaden som betors av ändringen. Bestämmelserna i 40 och 42—48 §§ skall dock tillämpas endast i den omfattning som erfordras för att dessa delar av byggnaden skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpassning, god energihushållning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshantering.

Prop. 1979/80:149

Utdrag
BOSTADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-03-13

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Mundebo, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Danell

Proposition om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612)

I Inledning

Ett av de viktigaste inslagen i byggnadsnämndernas tillsyn över bebyggelseutvecklingen i kommunerna är ansvaret för att bebyggelsen får en tilltalande utformning. De bestämmelser som reglerar utformningen av byggnader finns i 38 S byggnadsstadgan (1959:612, omlryckt 1972:776, ändrad senast 1979: 902), BS. Paragrafen har följande lydelse:

Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som stads- eller landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och för sig som för en god helhetsverkan.

Byggnad av större värde ur historisk, kulturhislorisk eller konstnärlig synpunkt må icke förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Om skyldighet att bevara fasta fornlämningar är särskilt stadgat.

Föreskrifter som gör det möjligt att skydda värdefull bebyggelse finns inte bara i 38 S BS. Enligt 86 S byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senast 1978:932). BL, kan länsstyrelsen förordna att nybyggnad inte får ske utan länsstyrelsens tillstånd inom område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som bör särskilt skyddas bl.a. med hänsyn till att det inom området finns från historisk eller konstnärlig synpunki värdefull bebyggelse. Med samma innehåll i fråga om värdefull bebyggelse som 86 S BL gällde tidigare den numera upphävda 122 § BL.

Prop. 1979/80:149 5

Förordnanden som meddelals med stöd av den upphävda bestämmelsen gäller fortfarande på flera håll i landet. Det kan i detta sammanhang också erinras om att det i naturvårdslagen (1964: 822, omtryckt 1974: 1025, ändrad senast 1975: 196) finns olika bestämmelser som gör det möjligt att av hänsyn till naturmiljön förordna om inskränkning bl. a. i rätten att bebygga en fastighet eller ge andra föreskrifter i fråga om byggnader.

När det gäller placeringen av en byggnad föreskrivs i 39 § BS bl. a. att den skall förläggas till sådant ställe på tomten som är lämpligt med hänsyn till landskapsbilden och så att den på ett lämpligt sätt ansluter till övrig bebyggelse på tomten och på närbelägen mark.

Bestämmelserna i 38 § BS är tillämpliga på sådana åtgärder med en byggnad som utgör nybyggnad. Vad som hänförs till nybyggnad anges i 75 § första stycket BS, Förutom uppförande av hell nya byggnader hänförs till nybyggnad även bl, a, till- eller påbyggnad av en befintlig byggnad samt ombyggnad eller därmed jämförlig ändring av en byggnads yttre eller inre utförande. Enligt 48 a § BS skall vid sådana till-, på- eller ombyggnader bl. a. bestämmelserna i 38 § första stycket BS lillämpas endast beträffande de delar av en byggnad som berörs av ändringen och bara i viss närmare angiven omfallning. Också vid sådana ändringar av en byggnad som inle hänförs till nybyggnad gäller 38 § BS i fråga om de delar av byggnaden som berörs av ändringen (49 § BS),

På förslag i prop, 1978/79: 111 (bil. 12) om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati, beslöt riksdagen under höslen 1979 (CU 1979/80; 3, rskr 1979/80:7) om ändring av bestämmelserna om byggnadslov m.m. i BS. Åndringen, som trädde i kraft den 1 januari i år och som angår fastigheter med en- eller tvåbosladshus, innebär att bl, a. mindre uthus, skärmtak och anordningar för uteplatser under vissa förutsättningar får utföras ulan byggnadslov. De åtgärder som på grund härav inte kräver byggnadslov skall inte heller räknas som nybyggnad. Den byggande är ändå skyldig att i skälig omfattning iaktta bl. a, 38 S BS (75 S tredje stycket BS),

2 Reformbehovet

I flera skilda sammanhang har det framförts krav på ändring av 38 § BS så att paragrafen på elt bäitre säll än i dag skall ge kommunerna möjlighet alt värna om bebyggelsen i värdefulla områden. Bl, a. riksantikvarieämbetet och Svenska kommunförbudet framförde sådana krav i sina yttranden över den promemoria (Ds Bo 1978:3) Förenklad byggnadslovsprövning som låg till gmnd för förslagen i den förut nämnda prop, 1978/79: 111,

Riksantikvarieämbetet framhåller atl samhällel under senare år har uttalat sig för en starkare inriktning av bevarandearbetet på kulturhistoriskt och miljömässigt värdefulla bebyggelseområden. Nuvarande beslämmelser i byggnadslagstiftningen har emellertid visat sig vara otillräckliga och

Prop. 1979/80:149 6

har inle ens kunnat hävdas med framgång inom områden av riksinlresse ur kullurhistorisk synpunkt. Ämbetet pekar bl. a. på atl problem kan uppstå när fastighetsägare vill tilläggsisolera sina hus och därvid också byta fasadskikt och fönsler. Ämbetet anser del nödvändigt att bestämmelserna i 38 S BS anpassas till gällande mäl och riktlinjer för kulturminnesvården sä att man undanröjer den oklarhet som råder angående tillämpningen av paragrafen inom kullurhistoriskt och miljömässigt värdefulla områden.

Riksantikvarieämbetet föreslår atl tillämpningsområdet för 38 S andra stycket BS utvidgas lill att omfatta inte bara byggnader utan ocksä bebyggelseområden av större värde ur kulturhistorisk, miljömässig eller konslnäriig synpunkt. Med hänsyn till den ändrade inriktning som kommunernas planering nu har fått anser ämbetet all molivuttalandena från år 1959 till paragrafens första stycke samtidigt borde kunna omprövas.

De motivuttalanden som riksantikvarieämbetet syftar på torde vara föredragande departementschefens anförande i prop. 1959: 168 med förslag till bl.a. byggnadsstadga. Där förklarade departementschefen all del, som 1951 års byggnadsutredning hade uttalat, syntes riktigl all bestämmanderätten i fråga om byggnaders utformning i princip lillkommer den byggande och att byggnadsnämndens ingripanden bör begränsas till sådana fall, då etl förverkligande av dennes intentioner skulle komma atl innebära ell inslag i stadsbilden av så störande art, atl det från allmän synpunkt inte kan tolereras. Departementschefen tillade att det utan atl särskilt framhävas i författningen syntes uppenbart att hänsynen till stads- och landskapsbilden måste vägas mot andra hänsyn, t. ex. sädana av ekonomisk arl.

Svenska kommunförbundet, som framför liknande synpunkter som riksantikvarieämbetet, föreslår i stället atl 38 S första stycket kompletteras med en bestämmelse om att särskild hänsyn skall tas till ortens byggnadstradition. Genom molivuttalanden bör klargöras att 38 S BS därmed kan användas för att slälla högre krav på byggnaders utformning inom sådana områden som har preciserats i den kommunala planeringen med stöd av utredningsmaterial, bebyggelseinvenieringar m. m. Sådana nägol strängare krav börenligt kommunförbundet kunna ställas enbari inom områden som har utpekats som miljömässigt värdefulla och känsliga i faslställd plan eller i sådan områdesplan eller kommunöversikt som har anlagils av kommunfullmäktige, om kommunen därvid har stöd av den fysiska riksplaneringens underlagsmaterial. Paragrafen bör enligt kommunförbundei i övrigl utformas så att kommunen kan värna om hela bebyggelsemiljön och inle som nu enbart om själva byggnaden.

1 siu anförande till prop. 1978/79:111 (bil, 12) förklarade chefen för bostadsdepartementet atl hon delade uppfatlningen all frågan om del allmännas möjligheter att värna om befintliga kultur- och miljövärden är viktig liksom också möjligheterna all verka för att nyskapad bebyggelse skall få sådana värden. Departementschefen förutskickade bl, a. atl behovet av ändring i 38 S BS skulle övervägas inom'departementet.

Prop. 1979/80:149 7

Frågan om skydd för värdefulla byggnader och miljöer har ocksä tagils upp i ett flertal riksdagsmotioner under senare år. Riksdagen har avslagit motionerna, som regel med hänvisning till arbetet med en ny byggnadslagstiftning eller till byggnadsvårdsutredningens (U 1976:02) arbele.

PBL-utredningen och byggnadsvårdsulredningen har numera avlämnat betänkandena (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och bygglag resp. (SOU 1979: 17) Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda. De förslag som läggs fram i dessa betänkanden innebär bl. a. att möjligheterna att slå vakt om värdefull bebyggelse på olika säu förbällras. Del kan med hänsyn till detta ifrågasättas om inte en ändring av 38 S BS bör anslå i avvaktan pä prövningen av dessa förslag.

För egen del anser jag emellertid, i likhet med bl. a. riksantikvarieämbetet och kommunförbundet, att en ändring är så angelägen atl den frågan bör tas upp redan nu. Att avvakta resultatet av PBL-utredningens förslag skulle medföra att frågan skjuts upp under en onödigt lång tid.

När det sedan gäller byggnadsvårdsutredningens förslag tar detta inte i första hand sikte på all förbättra kommunernas möjligheter atl värna om den värdefulla bebyggelsen utan i stället på alt bl. a. vidga tillämpningsområdet för byggnadsminneslagen (1960:690). Det finns enligt min mening därför inte heller någon anledning att avvakta beredningen av detla förslag innan frågan om ändring av 38 S BS las upp.

Inom bostadsdepartementet har ställts samman en redovisning av gällande ordning på området, vissa avgöranden rörande tillämpningen av 38 S BS m.m., nuvarande planeringsläge i kommunerna, vissa delar av byggnadsvårdsutredningens och PLB-ulredningens förslag, vissa remissvar över promemorian Förenklad byggnadslovsprövning samt en översikt över några riksdagsmotioner. Redovisningen bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga.

3 Föredragandens överväganden

Inom ramen för den fysiska riksplaneringen har värdefulla kulturmiljöer i landets kommuner närmare studerats och värderats. Strävandena har därvid varit bl.a. att vidga perspeklivel från de enskilda objekten -byggnaderna eller fornlämningarna - till kulturlandskaps- eller stadsmiljöer av värde. Dessa strävanden överensstämmer med den målsättning på kulturminnesvårdens område som angavs i 1974 års proposiiion om den statliga kulturpolitiken (prop. 1974; 28 s. 351).

Riksantikvarieämbetet har som ell led i redovisningen av arbetet med den fysiska riksplaneringens planeringsskede utarbetat en översikt över kulturminnesvården i kommunernas planering (Statens planverk, rapport 44, del 6, 1978). Enligt ämbetet har för ungefär två tredjedelar av de miljöer som har bedömis vara av riksintresse för kulturminnesvården skyddsbeho-

Prop. 1979/80:149 8

vet tillgodosetls genom rikllinjer i kommunöversikl. 1 begränsad omfattning har också arbelet med översikterna letl lill att nya förordnanden har utfärdats enligt naturvårdslagen och enligt 86 S BL. I bilagorna till propositionen om redovisning av planeringsskedet i den fysiska riksplaneringen (prop. 1978/79:213 bil. I s. 18-21, bil. 2 s. 15-16) betonas behovet av fortsatta inventeringar och preciseringar av kulturminnesvårdens intressen. Sådana inventeringar torde nu pågå inom stora delar av landet och har till närmaste syfte all ge underlag för regionala och kommunala kulturminnesvårdsprogram.

Del anses osäkert vilket skydd som kan ges bebyggelsemiljöer med slöd av 38 S BS. Enligt paragrafens försia stycke skall en byggnad ges en sådan ulformning och färg som stads- eller landskapsbilden fordrar och som är lämplig för en god helhetsverkan. Enligt försia stycket skall således en byggnads förhållande till den omgivande miljön beaktas när byggnadens ulformning och färg bestäms. Byggnadsnämndens möjligheter atl med stöd av detta stycke ställa krav i samband med byggnadslovsprövningen anses emellertid begränsade på grund av de moliv till 38 S första slycket BS som departementschefen angav i sitt anförande till 1959 års proposition och somjag tidigare återgav. Bestämmelsen betonar inle lillräckligt behovet av skydd för värdefulla miljöer.

I likhet med bl.a. riksantikvarieämbetet och kommunförbundet anser jag att 38 § BS bör ändras så att det klarl framgår att strävandena att bevara värdefulla samlade miljöer kan fullföljas genom särskilda krav på bebyggelsens utformning inom dessa, Åndringen bör alltså medföra att bebyggelseområden som innehåller sådana miljöer får ett bättre skydd än som f, n. är fallet.

Jag delar kommunförbundets uppfattning alt miljöer och områden som under den fysiska riksplaneringen utpekats antingen i en fastställd plan eller genom kommunala beslut om antagande av områdesplaner eller kommunöversikter i första hand kommer i fråga för etl vidgat skydd enligt 38 S BS, Enligt min mening bör emellertid skyddet kunna omfatta också miljöer och områden som inte direkt har behandlats i den fysiska riksplaneringen men som i etl kommunall perspektiv bedöms som värdefulla. Åven för dessa fall bör dock skyddsintresset ha kommit till uttryck genom ett kommunalt beslut, l.ex. i en kommunöversikt, områdesplan eller ett bevarandeprogram. Ett sådant beslut utgör ett utiryck för kommunens syn på bebyggelsens utformning inom de skyddsvärda områdena. Frånsett det fallel att beslutet bekräftats genom fastställelse av en detaljplan, har del emellertid inte någon direkt rättsverkan gentemot den enskilde, I varje enskilt byggnadsärende måste därför prövas om det är befogat att ställa särskilda krav på bebyggelsens ulformning. Vid en sådan prövning kommer naturligtvis det kommunala beslutet beträffande området att tillmätas stor betydelse.

Det bör alltså i första hand ankomma på kommunerna att välja ut och

Prop. 1979/80:149 9

avgränsa skyddsvärda områden. Ell stort antal bebyggelsemiljöer har redan utpekats och varit föremål för poliliska beslul i samband med alt kommunöversikter, områdesplaner och bevarandeprogram för kulturminnesvården har behandlats. Kommunerna torde som regel ha god kunskap om vilka ytterligare bebyggelseområden som är skyddsvärda. Inom länsstyrelsernas planeringsavdelningar finns personal med regional överblick och sakkunskap i hithörande frågor. En samverkan mellan kommunerna och länsstyrelsen bör kunna underlätta det återstående utredningsarbete som kan behövas för all välja ul skyddsvärda områden.

Det ligger i sakens natur att kommunens bedömning av miljövärdel hos ett bebyggelseområde i många fall kommer att ske med utgångspunkt främst i värderingen på orten. Allmänt vill jag endast lämna några synpunkter på vad som kan ligga i begreppel värdefull miljö.

Byggnaderna inom ett avgränsat område kan genom sin utformning och placering i förhållande till varandra ge den yttre miljön ett särpräglat uttryck. Det kan t. ex. gälla torg och gaturum liksom vissa byar, brukssamhällen, fäbodar och fiskelägen. Som exempel på skyddsvärda miljöer vill jag också nämna stadsdelar med väl sammanhållen och tilltalande bebyggelse eller med andra påtagliga trevnadsvärden i den yttre miljön. Sådana värden kan naturiiglvis också återfinnas hos grupp- eller seriebyggda småhusområden. Detta skall dock inte tolkas så all jag skulle anse det miljömässiga värdet ligga enbart i att byggnaderna är likadana eller liknar varandra. Byggnaderna behöver inte heller var för sig vara av större estetiskt värde. Det bör emellertid finnas ett uttryck i bebyggelsemiljön som kan bedömas vara allmänt uppskattat av kommunens innevånare.

Jag vill särskilt framhålla att miljövärdet inte skapas enbart av byggnaderna, Åven vägar, broar, parkanläggningar och omgivande naturlandskap har betydelse för ett bebyggelseområdes miljövärde. Byggnader bör ulformas så att de miljömässigt samverkar med dessa anläggningar eller natur-omgivningar.

Det miljömässiga värdet hos ett bebyggelseområde är. till skillnad från de historiska och kulturhistoriska kvaliteter som nämns i 38 S andra stycket BS, inte knutet lill bebyggelsens ålder. Inte heller behöver miljön vara resultatet av ett medvetet konstnärligt skapande för att vara skyddsvärd. I en värdefull bebyggelsemiljö kan dock självfallet ingå byggnader och anläggningar som i sig själva har historiska, kulturhistoriska och konstnärliga kvaliteter.

Områden där naturmiljön är särskilt värdefull kan skyddas med hjälp av naturvårdslagens bestämmelser om nalurreserval eller naturvårdsområde. Därvid behandlas ofta även bebyggelsefrågorna. Det föreskrivs dessutom redan nu i 38 § första stycket och 39 S första stycket BS att bebyggelse skall utformas, färgsätlas och placeras till en god samverkan med landskapsbilden. Förhållandet mellan ett omräde med en tilltalande landskapsbild och ny bebyggelse torde därmed kunna regleras på ett tillfredsställan-

Prop. 1979/80:149 10

de sätt. Kommunerna har givetvis även här möjlighet atl t, ex. i kommunöversikterna ange de områden som har särskilt tilltalande landskapsbild och där hänsyn till detta kommer att tas vid behandlingen av ärenden om byggnadslov.

Genom att kommunerna klargör i vilka bebyggelseområden som det enligt kommunens uppfattning bör råda ett starkare skydd för miljövärdena blir det enklare både för byggnadsnämnderna och för den enskilde att ta ställning till uppkommande frågor. Särskilt betydelsefullt är det att kommunerna ger god information till innevånarna inom skyddsvärda områden om vari värdena beslår och hur man kan verka för att bevara dessa. Det finns många exempel på hur denna uppgift kan lösas t. ex, i form av broschyrer som skickas till de berörda hushållen och utställningar som visas i allmänna lokaler. Genom sådan information kan den enskilde på ett tidigt stadium lättare väga samman bevarandeaspekterna med sina egna önskemål.

Lagteknisk lösning m. m.

De överväganden somjag nu har redovisat börenligt min mening lagtekniskl uttryckas genom etl lillägg lill 38 S första stycket BS med det innehållet att det vid utformningen och färgsättningen av byggnader inom etl bebyggelseområde som utgör en värdefull miljö skall tas särskild hänsyn till områdets egenart. Detta hänsynstagande tillkommer således utöver de överväganden som redan med gällande lydelse av bestämmelsen skall göras i fråga om vad stads- och landskapsbilden fordrar och vad som är lämpligt för en god helhetsverkan.

Med det föreslagna tillägget preciseras inte hur långt hänsynstagandet skall sträcka sig inom de områden som är värdefulla. Vid bedömningen måste vägas in också hänsyn av l.ex. tekniskt och fastighetsekonomiskl slag. I varje enskilt fall måste alltså byggnadsnämnden göra en avvägning mellan, å ena sidan, miljöhänsyn och, å den andra, tekniska och ekonomiska hänsyn.

Tillägget till 38 S första stycket BS bör givetvis vara tillämpligt inte bara när helt nya byggnader uppförs utan också när befintliga byggnader ändras, I fråga om bl.a. sådana till-, på- och ombyggnader som innefattar nybyggnad enligt 75 S BS gäller f. n, enligt 48 a S första stycket BS att bl. a, 38 § första stycket BS skall tillämpas endast beträffande sådana delar av byggnaden som berörs av ändringen. Denna begränsning till den berörda delen av byggnaden bör gälla även framdeles,

I 48 a S första stycket BS föreskrivs vidare att 38 S första stycket, 40 och 42-48 SS skall tillämpas endast i den omfattning som erfordras för att den berörda byggnadsdelen skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpassning, god energihushållning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshantering. Enligt min mening framgår det inte tillräckligt klart av

Prop. 1979/80:149 11

lagtexten vilken hänsyn som skall las lill utformnings- och färgsättningskraven i 38 § försia stycket BS. För att det tillägg somjag har föreslagit till detta siycke skall få avsedd verkan i de nu berörda situationerna bör en ändring göras även i 48 a § första stycket BS. I en inledande mening bör därvid klargöras att 38 § första stycket, 40 och 42-48 SS BS liksom nu skall tillämpas endast beträffande sädana delar av byggnaden som berörs av ändringen. De anspråk på säkerhel, handikappanpassning m. m. som f.n. skall ställas i ändringsfallen och som grundas pä 40 och 42-48 SS BS bör gälla även i fortsättningen. Detta bör komma till utiryck i en ny andra mening i 48 a S BS.

Den föreslagna nya lydelsen av 38 och 48 a SS BS innebär således att byggnadsnämnden vid en ändring av en byggnad - på samma sätt som när en helt ny byggnad uppförs - skall göra en avvägning mellan, å ena sidan, de krav på den berörda byggnadsdelens ulformning som områdets egenart kan motivera och, ä den andra, de tekniska och ekonomiska förutsättningar som finns. Framför alll i dessa ändringsfall kommer det sannolikl atl visa sig nödvändigt atl nämndens beslut föregås av samråd med den byggande.

Utöver de nu berörda ändringarna i 38 S första stycket och 48 a S första stycket bör dessa paragrafer i övrigt ges en modernare språklig utformning. Jag vill understryka att de ändringar som delta föranleder inte är avsedda att innebära någon förändring av paragrafernas sakliga innehåll.

Ändringarna bör träda i kraft den Ijuli 1980.

De förslag som jag nu har lagt fram tillgodoser ett önskemål som har kommit fram vid flera skilda tillfällen, bl, a, i samband med remissbehandlingen av den tidigare nämnda promemorian om förenklad byggnadslovsprövning och av byggnadsvårdsutredningens förslag. Åndringen är också av relativt begränsad omfattning. Jag anser därför att någon remissbehandling av förslaget inle är nödvändig.

Något yttrande av lagrådel över förslagel har inle inhämtats eftersom lagrådets hörande enligt min mening skulle sakna belydelse på grund av frågans beskaffenhet.

4 Upprättat lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom bostadsdepartementet upprättals förslag till lag om ändring i byggnadsstadgan (1959: 612),

+2 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 149

Prop. 1979/80:149 13

BUaga

1 Gällande reglering av bebyggelsens yttre utformning och om skydd för värdefull bebyggelse

I byggnadslagstiftningen åierilnns bestämmelserom byggnaders utformning och om skydd för värdefulla byggnader bl. a. i 38 § byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1972:776, ändrad senast 1979:902), BS, 1 38 S BS föreskrivs följande:

Åt byggnads yttre skall givas sådan utformning och färg, som slads- eller landskapsbilden fordrar och som befinnes lämplig såväl för byggnaden i och för sig som för en god helhetsverkan.

Paragrafen är alltså tillämplig enbart på byggnader. Begreppet byggnad har inte definierats i byggnadslagstiftningen. 1 rättspraxis har begreppet getts ett vidare innehåll än som följer av allmänl språkbruk. Alla fasta anordningar med väggar och lak som är så stora atl människor kan gå in i dem anses som byggnader. Inte bara fasta anordningar ulan även varaktigt anbringade anordningar pä hjul och på vallen kan vara byggnader, t, ex. husvagnar och husbåtar. I vissa fall behöver inle ens väggar finnas. En s. k. car-port har sålunda i praxis ansetts uigöra en byggnad. En närmare beskrivning av praxis på detla område ålerfinns i Bexdius m.fl,. Byggnadslagstiftningen och i T, Bjerkén, Byggnadslov.

Beträffande placeringen av en byggnad föreskrivs i 39 S BS bl.a. att hänsyn skall tas till landskapsbilden och att byggnaden på etl lämpligt sätl skall ansluta till övrig bebyggelse på tomten och på närbelägen mark. Om hur en toml i övrigt skall vara ordnad finns beslämmelser i 53 S BS.

Fasta anordningar, l.ex. skyltar, radioantenner, murar, bensinpumpar och ljusanordningar, skall enligt 52 S BS till form, färg och utförande i övrigt fylla skäliga anspråk pä prydlighel och vara lämpade på plalsen. De får inte inverka menligt på stads- eller landskapsbilden. Beiräffande upplag har i estetiskt hänseende föreskrivits endasl atl etl sådant inte får vanpryda omgivningen (52 S tredje stycket BS).

Bestämmelserna i 38 S BS är tillämpliga på sådana åtgärder med en byggnad som utgör nybyggnad. Vad som hänförs till nybyggnad anges i 75 S första stycket BS, Förutom hell nya byggnader hänförs till nybyggnad till- eller påbyggnad av en befintlig byggnad samt ombyggnad eller därmed jämförlig åndring av en byggnads yttre eller inre utförande. Åven vissa andra förändringar räknas som nybyggnad.

För sådana ändringar av en byggnad som hänförs till nybyggnad före-

Prop. 1979/80:149 14

skrivs i 48 a § BS att bl.a. 38 S första stycket BS skall tillämpas endasl beiräffande de byggnadsdelar som berörs av ändringsålgärden och endast i den omfattning som erfordras för att dessa skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, handikappanpassning, god energihushållning, trevnad, god hygien och godtagbar avfallshantering.

Åven för sådana ändringar av en byggnad som inle är alt hänföra till nybyggnad skall 38 S BS lillämpas i fräga om delar av byggnaden som berörs av ändringen.

De bestämmelser om lättnader i byggnadslovspliklen som riksdagen nyligen beslulat (prop. 1978/79: 111 bil, 12, CU 1979/80: 3, rskr 1979/80: 7) och som trätt i kraft den 1 januari 1980 (SFS 1979:902) innebär bl.a. aU vissa åtgärder uttryckligen har undantagils från nybyggnadsdefinitionen i 75 S BS. Av betydelse i detta sammanhang är främsl att mindre uthus saml skyddade mindre uteplatser och skärmtak som uppförs i anslulning till en-och tvåbostadshus under vissa förutsättningar inte skall utgöra nybyggnad. Ålgärderna kräver varken byggnadslov eller dispens frän eventuellt rådande nybyggnadsförbud. Det har ändå föreskrivits (75 S sisla stycket BS) all bestämmelserna i bl. a. 38 S BS i fråga om dessa åtgärder skall tillämpas i skälig omfattning. Därmed har avsetts (prop. 1978/79: 111 bil. 12 s, 24) att mindre avvikelser från bestämmelserna bör kunna tolereras.

Till skillnad från 38 § försia stycket BS gäller paragrafens andra stycke generellt arbeten på den skyddsvärda byggnaden och inte bara utformningen och färgsättningen av denna. Skyddet omfattar enligt andra stycket även sädan förvanskning som kan uppkomma genom åtgärder med bebyggelsen i den skyddsvärda byggnadens grannskap,

I fråga om rena underhållsålgärder finns ingen hänvisning till 38 § BS, I 50 S BS, där underhållsbestämmelser återfinns, föreskrivs att byggnad skall underhållas så att bl. a. vanprydnad inte uppkommer.

Kontrollen av att åtgärder med en byggnad överensstämmer med de egenskapskrav som anges i bl, a, 38 S BS ulövas främst vid byggnadslovsgranskningen. Alla åtgärder som utgör nybyggnad är byggnadslovspliktiga (54 S 1 mom, första stycket BS).

Att en åtgärd ulgör nybyggnad betyder inte bara att den är byggnads-lovspliktig. Den kan då också kräva dispens frän något nybyggnadsförbud, l.ex. förbudet mot tätbebyggelse utanför planlagt omräde enligt 56 S I mom. fjärde stycket BS,

Oavsett om nägot tillstånd fordras eller inte, är den byggande i princip skyldig att följa bestämmelserna i BS. Byggnadsnämnden kan ingripa mot byggnader som avviker från dessa bestämmelser enligt reglerna i lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Prop. 1979/80:149 15

Tillämpligheten av 38 § BS m.fl. bestämmelser utom resp. inom planlagt område

För områden med endast utomplansbestämmelser kan erinras om att reglema i 38 § BS slår i nära samband med vissa av ulomplansbeslämmel-serna i 29 § BS. Enligt 29 S skall sålunda platsen för den tillämnade bebyggelsen vara lämplig från allmän synpunkt. Områden med särskild naturskönhet, säregna naturförhållanden eller som är lämpliga eller behövliga för friluftsliv skall såvitt möjligt bevaras. En tomtplats får inte bebyggas i slörre omfattning än som bedöms skäligl med hänsyn lill bl. a. ortens sed. Större byggnader får i princip inte heller uppföras.

Vid byggnadslovsprövning inom områden med utomplansbestämmelser skall byggnadsnämnden alltså se till alt den blivande bebyggelsen är förenlig såväl med vad som sägs i 38 § BS om landskapsbild och god helhetsverkan, som med de liknande bestämmelserna i 29 § BS om hänsynstagande till naturmiljön och ordnande av tomtplats enligt ortens sed.

Utanför områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnads-plan är 38 § BS inle lillämplig på ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbmk eller därmed jämförliga näringar. För uppförande eller ändring av en sådan byggnad krävs inte heller byggnadslov (35 S BS). 1 den män åtgärden utgör nybyggnad kan den däremot fordra dispens från ett eventuellt nybyggnadsförbud. Av betydelse i detta sammanhang är särskilt länsstyrelsens möjlighet att med stöd av 86 § byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1972:775, ändrad senast 1978:932), BL, förordna att nybyggnad inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd inom område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan. Förordnanden enligt denna bestämmelse får meddelas om området bör särskilt skyddas med hänsyn bl, a, lill bebyggelse, som är värdefull från historisk eller konstnärlig synpunkt. En bestämmelse som i fråga om sådan bebyggelse motsvarar 86 § BL gällde tidigare enligt den numera upphävda 122 S BL. Förordnanden som meddelats med stöd av den upphävda bestämmelsen gäller fortfarande på flera håll i landet.

För område med sladsplan eller område där det förordnats om nybyggnadsförbud i avvaktan på sådan plan, kan byggnadsnämnden enligt 35 a § BL meddela elt tidsbegränsat förbud mot rivning av kulturhistoriskt eller miljömässigt värdefull bebyggelse.

Inom områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan bör 38 § BS ses i sammanhang med den grundläggande bestämmelsen för all planläggning i 9 S BS, I sistnämnda paragraf, som riklar sig till planmyndigheterna men inte till den byggande, föreskrivs bl.a. att områden med bebyggelse av särskilt värde från historisk eller kulturhistorisk synpunkt såvitt möjligt skall bevaras,

I slads- och byggnadsplaner skall finnas bestämmelser om de områden som ingår i planen och om deras bebyggande och användning (25 och 107 §S BL samt 12 § 2 mom, och 13 § BS), För stadsplaner skall bestämmelserna i

Prop. 1979/80:149 16

erforderlig mån ange byggnadsräll, antal byggnader per tomt, byggnads yta, läge, höjd, källardjup samt antal våningar och lägenheler. Bestämmelserna kan göras tämligen detaljerade om del finns skäl för det. Sålunda har regeringen ansett alt bestämmelser om taklutning, färg på takpannor saml färg och material pä husfasader i visst fall har kunnal faslslällas (regeringens beslut 1979-03-13, bostadsdepartementet, Pl 334/78. se även beslul 1980-02-21, bostadsdepartementet, Pl 1827/78).

Statens planverk har senast år 1976 utfärdat anvisningar för upprättande av delaljplaneförslag. I dessa föreslås och kommenteras bl. a. planbestämmelser av olika slag angående värdefull bebyggelse.

Sammanfattningsvis är skyddet för den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen inom planlagt område avsett att fungera på följande sätt. Vid planläggningen skall bebyggelse av della slag såviu möjligt bevaras (9 S BS). Utformningen av tillkommande bebyggelse regleras genom planbe-slämmelserna (12 S 2 mom, och 13 § BS). Om planbestämmelserna inle innehåller någon mer delaljerad reglering gäller 38 § BS. Rivning kan visserligen inte slulligl förhindras, men bestämmelserna om rivningsförbud ger byggnadsnämnderna rådrum för bevarandeåtgärder. Regleringsmöjligheterna kan synas långtgående, men problem kan likväl uppslå inom äldre planområden, där miljöfrågorna inle från början uppmärksammats.

Vissa avgöranden rörande tillämpningen av 38 § BS m. m.

I propositionen (1959:168 s. 251) med förslag lill lag om ändring i byggnadslagen saml lill byggnadsstadga instämde föredragande departementschefen i vad 1951 års byggnadsutredning uttalat om att bestämmanderätten i fråga om byggnaders utformning i princip tillkommer den byggande och att byggnadsnämndens ingripanden bör begränsas till sådana fall. då ett förverkligande av dennes intentioner skulle komma atl innebära ett inslag i stadsbilden av så störande art, alt del ur allmän synpunkt inle kan tolereras. Departementschefen tillade att det utan att särskilt framhävas i författningen syntes uppenbart att hänsynen till stads- eller landskapsbilden måste vägas mot andra hänsyn, t, ex. sådana av ekonomisk art.

Rättspraxis låter sig knappast sammanfattas lill ell entydigt besked om hur den enskildes uppfattning om en byggnads utformning bör sammanvä-gas mot byggnadsnämndens om meningarna är delade. Inte sällan har emellertid domstolarna medgett atl den byggnadslovssökande fått utforma sitt hus på ett sätt som byggnadsnämnden ansett olämpligt.

Översikter över äldre rättspraxis ålerfinns i A, Bexelius m.fl.. Byggnadslagstiftningen, Statens planverk aktuellt, häfte 3, 1973 och T. Bjerkén, Byggnadslov.

För att någol belysa tillämpningen under senare är av 38 S försia slycket BS skall här redovisas några avgöranden av regeringsrätten.

År 1977 avgjorde regeringsrätten tre fall (Rättsfall och notiser från rege-

Prop. 1979/80:149 17

ringsrätten 1977, R 77 2: 14 samt Ab 140 och 141) som alla avsåg byggnadslov för byte av fasadmaterial eller färg på småhus inom gmpphusområden. I det försia fallet var det fråga om ett område inom en år 1967 fastställd stadsplan och inom vilket husen var beklädda till större delen med vita asbestcementskivor och till mindre del med träpanel. Byggnadslov söktes för byte av asbestskivorna till vitt fasadlegel (typ mexitegel) på två intill varandra liggande hus. 1 det andra fallet gällde det ett område med ett trettiotal enfamiljshus med enhetlig utformning och färg. Området dominerades färgmässigt av röda och vita fasader, men det fanns inslag av andra färger. Byggnadslov söktes på en hörnfastighet för omfärgning av fasaden, fönster- och dörrsnickerier och ett uthus, 1 det tredje fallet ingick det aktuella huset i en år 1960 serieproducerad gmppbebyggelse, där fasaderna bestod av träpanel som var gul utom på gavelspetsarna som var vita. Byggnadslov söktes för byte av den gula panelen till gult fasadlegel,

I samtliga fall vägrade byggnadsnämnden lov för åtgärderna, medan kammarrätterna och regeringsrätten inte fann att nägot hinder för byggnadslov förelåg. Regeringsrätten gav inledningsvis följande, i de tre fallen likalydande skäl för sin bedömning.

Bostadsbyggandet har beträffande småhus kommit alt i betydande omfattning utföras som gruppbebyggelse av likformiga eller likartade hus. Sådana husgrupper, uppförda vanligen på en gång efter en och samma arkitektoniska plan, framstår utåt som en enhel. De i gruppen ingående småhusen överlåts ofta till olika enskilda personer. Dessa kan förmodas ha envar sina särskilda önskemål beträffande sin bostad, vilkas förverkligande så småningom kan föranleda ändringar av husets yttre. Vidare fordrar husen efterhand visst underhåll. Tekniken undergår en successiv utveckling, nya rön göres om olika materials lämplighet, nya material och färger kommer fram och kraven på bostaden, exempelvis beträffande isolering, förändras oavlåtligen. Varje husägare har nu i nämnda sammanhang ett väsentligt mätt av självsländighet inom ramen för gällande byggnadsföreskrifter, Alla husägare inom gruppbebyggelsen kan icke tvingas att samtidigt förfara likartat vad beträffar husens exteriör. Det är icke realistiskt atl söka bevara varje ursprungligen enhetlig gruppbebyggelse i exakt det utseende den hade från början, - Regeln i 38 § byggnadsstadgan om all byggnads yttre skall ges sådan utformning och färg, som stadsbilden fordrar bl. a, för en god helhetsverkan, blir tillämplig då byggnadslov enligt 54 S I mom tredje stycket samma stadga söks för ändring av exteriören av hus. Stadgandet får i och för sig ökad tyngd då huset ingår i en gruppbebyggelse av enheilig karaklär. De estetiska krav bestämmelsen innehåller måsle vägas mot husägarens nyssnämnda rätt till handlingsfrihet beträffande ändring och underhåll av sin fastighet. Efterhand som liden gär och behoven av ändringar ökar och blir mera differentierade får det accepteras att stadgans krav på god helhetsverkan tillgodoses på annal sätt än genom en exakt likformighet i gruppbebyggelsen vad gäller husens yttre. God helhetsverkan kan uppnås även om inom vissa gränser de särskilda husen i gruppen uppvisar variationer på olika punkter. Härvidlag blir en bedömning från fall till fall nödvändig.

Prop. 1979/80:149 18

I det följande konstaterade regeringsrätten i vart och etl av fallen att de sökta åtgärderna inte stred mot några planbeslämmelser för områdena och inte heller mot bestämmelserna i 38 S BS, Regeringsrätten lämnade därför de av resp, byggnadsnämnd anförda besvären utan bifall,

Beiräffande det andra av de återgivna fallen kan noteras att omfärgning av fasad för en- eller tvåbostadshus numera enligt 54 S 2 mom. 3. BS inle fordrar byggnadslov, om inte åtgärden medför att byggnadens karaktär väsentligt ändras.

Med samma utgång som i de föregående fallen prövades nyligen (Rättsfall och referat från regeringsrätten och kammarrätterna, RRK 1979, R79 2: 22) frågan om byggnadslov för ändrad taklutning på ett kedjehus i en rad med åtta sådana hus. Husen ingick i ett område med både kedjehus och friliggande hus för vilket byggnadsplan hade fastställts år 1964. Taklutningen skulle ökas från 27 till 38 grader för alt vindsinredning skulle bli möjlig. Planen innebar inte något hinder för åtgärderna, vilka vägrades av byggnadsnämnden men medgavs av kammarrälten. Statens planverk tillstyrkte bifall till byggnadsnämndens besvär. Regeringsrätten anförde i huvudsak att bestämmelserna i 38 S första stycket BS får ökad betydelse när byggnaden ingår i en kedjehuslänga med etl relativt begränsat antal hus av enhetlig typ. Även i fråga om sådan bebyggelse måste dock den enskilde fastighetsägaren ha viss självständighet inom ramen för gällande byggnadsbestämmelser. Det måste därför accepteras att efter hand som behov av ombyggnad och underhåll ökar, kravet på god helhetsverkan ställs något lägre än vid nybyggnad. God helhetsverkan kan uppnås även om de särskilda husen inom gruppen uppvisar viss variation. Den aktuella ombyggnaden kunde inle antas störa stads- eller landskapsbilden eller innebära sådant men för bebyggelsens enhetlighet alt lov borde vägras. Regeringsrätten lämnade därför besvären utan bifall.

Exempel på den motsatta utgången i fall där således byggnadsnämndens vägran all meddela byggnadslov fastställts av regeringsrätien, återfinns i följande, här endast mbrikmässigt återgivna fall.

En olovligt gjord färgändring av fasad i ett bostadsområde ansågs, liksom en ansökan att få byta fasadmaterial i samma område, strida mot 38 S BS(RÅ 1972 not C 170 och 171).

En byggnad som gjorts åtskilligt större och fått en högre takresning än som medgetts i byggnadslov, kunde inte godtas (RÅ 1972 not C 66).

Gränsen mot tillämpningsområdet för 38 S andra stycket BS belyses i följande fall (regeringsrättens dom 1979-11-06, mål 2701-1976). I syfte all förbättra värmeisoleringen och minska underhållskostnaderna för en byggnad i Marstrand sökte ägaren byggnadslov för fasadbyte från vitmålad träpanel till ett viU plastmaterial (Lavella spont). Sökanden uppgav att viss omgivande bebyggelse redan bytt fasadmaterial. Huset var från 1900-ta-lets början. Byggnadsnämnden avslog ansökan om byggnadslov. Regeringsrätten, dit målet fullföljts på talan av byggnadsnämnden, yttrade:

Prop. 1979/80:149 19

Den för området gällande stadsplanen innehåller icke föreskrifter som innefattar hinder för Andreasson att förse den i målel ifrågavarande byggnaden med ytterbeklädnad av plast i enlighet med vad Andreasson begär i sin byggnadslovsansökan. Byggnaden är i sig icke heller av större kulturhistoriskt värde, varför reglerna i 38 S andra stycket byggnadsstadgan saknar lillämpning i målet, - Emellerlid ingår huset jämte en mängd andra liknande hus i en samlad enhetlig trähusbebyggelse. Denna har som helhet betraktad ett betydande kullurhistoriskt värde såsom en del av Marstrands stadsmiljö. Det har vid den fysiska riksplaneringen ansetts vara ett riksintresse att bevara denna miljö. Härför fordras bl, a. att de i denna stadsdel belägna husens ytterklädsel även framgent förblir gjord av trä. - Vid tolkningen av stadgandet i 38 S första stycket byggnadsstadgan om vad stadsbilden fordrar skall även antikvariska synpunkter beaktas. Följden kan då bli att fastighetsägarna åläggs att vad gäller exempelvis ytterbeklädnad fasthålla vid äldre byggnadssätt och förhindras utnyttja tekniska framsteg, bl. a. vad gäller ekonomiskt underhåll samt förbättrad värmeisolering och energibesparing. Sådana konsekvenser kan godtas endast för det fall att fråga är om en stadsbild av så högt kulturhistoriskt värde att motstående intressen måste vika. Av de yttranden som avgivits av riksantikvarieämbetet och statens planverk i målet får anses framgå att en sådan situation föreligger i förevarande fall. För Andreassons del fordrar sålunda stadsbilden att hans hus även framgent är försett med ytterbeklädnad av trä.

Beslutet innebar att byggnadsnämndens besvär bifölls. 1 fräga om tillämpningen av 38 S andra stycket BS föreligger från senare år inga avgöranden av regeringsrätten.

Vissa bestämmelser utanför byggnadslagstiftningen

Utanför byggnadslagstiftningens område finns en rad specialförfattningar med mer eller mindre ingripande föreskrifter till skydd för kulturhistoriskt eller konstnärligt intressant bebyggelse. Översikter över gällande sådan lagstiftning återfinns dels i betänkandet (SOU 1979: 17) Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda (s, 37-48), dels i betänkandet (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och bygglag (s. 640-643). Av intresse i delta sammanhang är närmast vissa bestämmelser i naturvårdslagen (1964: 882, omtryckt 1974: 1025, ändrad senast 1975: 196), NvL,

Med stöd av 7 S NvL kan länsstyrelsen som naturreservat förklara område, som särskilt bör skyddas eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landels natur, sin skönhet eller märkliga beskaffenhet eller på grund av att området år av väsentlig belydelse för allmänhetens friluftsliv, 1 reservatsbeslutet skall anges vilka inskränkningar i rätten att förfoga över och därmed bl. a, bebygga fastigheter som betingas av ändamålet med reservatet. Till dessa regler har knutits bestämmelser om ersättning.

Område, som inte lämpligen bör avsättas till naturreservat men där särskilda åtgärder behövs för att skydda eller vårda naturmiljön, kan

Prop. 1979/80:149 20

länsstyrelsen enligt 19 S NvL förklara som nalurvårdsomräde, I länsstyrelsens beslut skall föreskrivas de inskränkningar i nyttjandet av fasligheler som behövs för atl trygga ändamålet med beslutet. Någon ersättningsskyldighet för intrång föreligger inte. Om pågående markanvändning avsevärt försvåras, skall området dock avsättas som naturreservat,

I sammanhanget kan erinras om all det för vissa områden fortfarande kan gälla förordnaden som meddelats till skydd för landskapsbilden enligt den före den I januari 1975 gällande lydelsen av 19 S NvL, Denna bestämmelse är förenad med ersättningsregler.

Med nalur förstås i NvL även den kulturpräglade naturen, men bestämmelserna är inte avsedda för fall då behovet av skydd för en landskapsbild huvudsakligen betingas av att där förekommer från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefulla byggnader (prop, 1974: 148 s, 45).

2 Nuvarande planeringsläge i kommunerna

För en bedömning av styrkan i det allmänna inlressel av god helhetsverkan i bebyggelsen och speciellt skyddet för de mer värdefulla kulturmiljöerna, är del av betydelse alt de befintliga förhållandena har studerats och värderats på ett sådant sätt att olika intressen åtminstone lokalt eller regionalt kan jämföras med varandra. Ett sådant studium har under senare år utförts inom ramen förden fysiska riksplaneringen för kulturminnesvärdens intressen.

En första sammanställning av dessa intressen utfördes i samband med det s. k. länsinvenleringsprojektet 1970, som genomfördes i det inledande skedet av den fysiska riksplaneringen. Landsantikvarierna upprättade dä förteckningar och kartredovisningar för varje län av objekl, miljöer och större områden av särskilt intresse från kulturhistorisk synpunkt. Materialet bearbetades av riksantikvarieämbetet och förelades länsstyrelser och kommuner för ställningstagande. Förslagen till urval, avgränsning och åtgärder för säkerställande sammanställdes under den fysiska riksplaneringens programskede. En riksomfattande karta över större områden av betydelse för kulturminnesvården och intressanta kulturhistoriska miljöer publicerades i rapporten (SOU 1971: 75) Hushållning med mark och vatten och följdes av en beskrivning län för län (Civildepartementet, förarbeten för fysisk riksplanering, underlagsmaterial nr 23). Under det följande planeringsskedet har arbetet förts vidare. Strävandena har därvid varit bl. a, att vidga perspektivet från de enskilda objekten, byggnaderna eller fornlämningarna, till de större kulturlandskaps- eller stadsmiljöer i vilka objekten utgör inslag.

Riksanlikvarieämbeiel har som elt led i redovisningen av arbelet med den fysiska riksplaneringens planeringsskede utarbetat en översikt över kulturminnesvården i kommunernas planering (Statens planverk, rapport

Prop. 1979/80:149 21

44, del 6, 1978). I översikten framhålls atl inventeringsarbetel. i försia hand tack vare kommunala insatser, letl till att kunskapen förbättrats påtagligt i fråga om den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen i landet. Skillnaderna i kunskapsunderiaget anges dock vara mycket slora såväl geografiskt som innehållsmässigt. Konflikterna med andra markanvändningsanspråk och prioriteringen av områdena från riksinlressesynpunkl sägs vara ofullständigt redovisade för vissa delar av landet. En del av planeringsarbetet i kommunerna sägs vidare ha utförts ulan underlag i form av bearbetat inventeringsmaterial. Materialet uppges inte vara jämförbart från län till län. Åven i de landsdelar där inventeringsläget är tillfredställande kan del återstå bearbetningar och sammanfattande analyser av materialet för att detta skall kunna utgöra underlag för den översiktliga planeringen. I översikten beskrivs närmare de olika inventerings- och analysmetoderna och de resultat som de har gett.

Enligt riksantikvarieämbetet har skyddsbehovet för ungefär tvä tredjedelar av de miljöer som har bedömts vara av riksintresse för kullurminnes-värden tillgodosetts genom riktlinjer i kommunöversikt. 1 begränsad omfattning har också arbetet med översikterna lett till alt förordnanden har utfärdats enligt NvL och enligt 86 S BL. Det totala anlalel förordnanden enligt 86 och 122 S§ BL uppges vara cirka 450, varav 171 avser miljöer av riksintresse för kulturminnesvården. Ett storl antal förordnanden har utfärdats i Skaraborgs. Stockholms och Värmlands län. vartill kommer all stora arealer på Gotland skyddas på della säU. I första hand har man velal skydda kyrkbyar och större landskapsavsnitt, men också ålderdomlig bebyggelse, fäbodvallar, fiskelägen, bruksmiljöer och enslaka byggnader.

Utfallet av översiktsplaneringen för kulturminnesvårdens del har redovisats även i rapporten (SOU 1979:54) Hushållning med mark och vatten, dd2(s. 127-130).

Förordnandena enligt NvL avser i försia hand kulturlandskapet och inte bebyggelsemiljöerna. Utfallet av inventering och översiktsplanering för naturvårdens del redovisas, förutom i Hushållning med mark och vallen, även i statens planverks rapport 44, del II. 1979.

3 Framställningar om ändring av 38 § BS m. m.

Särskilda framställningar om ändring av 38 S BS har under åren 1974 och 1975 gjorts av statens planverk och riksantikvarieämbetet. Vissa brister i byggnadslagstiftningen bl.a. i fråga om 38 S BS påpekades av 1965 års musei- och utställningssakkunniga i en rapport till bygglagulredningen. Rapporten fogades till utredningens belänkande (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande (bil. 3). Frågan om utformningen av bebyggelsemiljön och om skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse har därefter tagits upp av bl.a. byggnadsvårdsutredningen i betänkandet (SOU

Prop. 1979/80:149 22

1979: 17) Kulturhistorisk bebyggelse - värd att vårda och av PBL-utredningen i betänkandet (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och bygglag. Frågan har också tagits upp i remissyttranden över promemorian (Ds Bo 1978: 3) Förenklad byggnadslovsprövning och byggnadsvärdsutredningens betänkande. Under senare är har flera motioner med anknytning till frågan också behandlats av riksdagen.

3.1. Statens planverk och riksantikvarieämbetet

I yltrande den 18 oktober 1974 rörande kommunernas program och länsslyrelsernas redovisningar i den fysiska riksplaneringens programskede anförde stålens planverk alt 38 S BS borde ändras så alt bestämmelserna fick starkt ökad genomslagskraft i sådana kulturhistoriskt intressanta områden och miljöer som hade redovisats i genomarbetat bedömningsunderlag och så att möjligheterna att tillgodose dessa intressen inte blir sämre inom planlagda områden än inom områden där plan saknas.

I en skrivelse lill bostadsdepartementet den 14 maj 1975 anmälde verket en rad förslag till lagstiftningsåtgärder, som enligt verkets mening borde företas snarast i avvaktan på en ny planlagstiftning. Verket återkom därvid till frågan om tillämpningsområdel för 38 S BS och till andra frågor rörande skyddet för kulturhistoriskt intressanta miljöer. Beträffande 38 S BS anförde verket att utvecklingen fick anses ha gått ifrån tidigare uttalanden om alt det i princip är den enskilde som har bestämmanderätten och att samhället bara kan ingripa när övertrampen är verkligt kvalificerade. Bestämmelsen borde därför revideras. Verket framhöll vidare att utformningen av ekonomibyggnader för de areella näringarnas behov borde kunna kontrolleras, l.ex. genom att 29 S BS kompletteras så att den avser inte bara lokalisering utan också utformning och färgsättning av en sådan byggnad. Den vidgade byggnadslovsplikten inom områden med stadsplan för bl. a, färgsättning och utbyte av taktäckningsmalerial borde enligt verket gälla även inom områden med byggnadsplan, generalplan och förordnande enligt 86 S BL,

I den tidigare nämnda översikten av riksantikvarieämbetet om kulturminnesvårdens behandling under planeringsskedet av den fysiska riksplaneringen redovisas i en avslutande del de cenirala verkens ställningstaganden i fråga om bl, a, behovet av förbättrade genomförandemedel. Som planverkets mening framhålls där att statsmakterna bör klargöra att reglerna i 38 S BS bör tillämpas med särskild uppmärksamhet inom områden som i samband med översiktsplanering har bedömts vara av riksintresse eller eljest av betydande intresse för kulturminnesvården. Oklarheter härom kan enligt planverket äventyra byggnadsnämndernas arbete med att i den löpande ärendehandläggningen fullfölja kommunfullmäktiges riktlinjer för bebyggelseutvecklingen i särskilt värdefulla områden. Planverket förutsätter också att denna fråga uppmärksammas i det pågående arbetet med

Prop. 1979/80:149 23

översyn av byggnadslagstiftningen. Riksantikvarieämbetet anseratt oklarheter om tillämpningen av 38 § BS hämmat kommunernas inskridanden för att hävda bevarandeintressena i det löpande granskningsarbetet. Enligt ämbetet bör statsmakterna därför bl, a, klargöra att 38 § BS bör kunna ges en stram tolkning i områden som i kommunal planering har betecknats som områden för långsiktigt bevarande av kulturhistoriska skäl.

3.2. Byggnadsvårdsutredningen

1 sitt betänkande Kulturhislorisk bebyggelse - värd att vårda analyserar byggnadsvårdsutredningen de skyddsmöjligheter som ges i byggnadslagstiftningen och den kommunala planeringen. För aU få ett underiag för analysen har utredningen gjort en enkätundersökning rörande kommunernas direkta insatser för vård och bevarande av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Enkäten, som enligt utredningens uppfattning hade betydande brister, gav ändå ett intryck av att kommunema förbereder och antar bevarandeplaner som en fortsättning på riksplanearbetet och att slora ekonomiska och personella resurser läggs ner på inventeringar. De konkreta åtgärderna för att förverkliga planerna låter dock enligt utredningen vänta på sig. Kommunerna tycks tveksamma till nya satsningar på bevarandeverksamhet. Endast få kommuner har avsatt medel som stöd ål enskilda bevarandeinsatser,

1 syfle att avgränsa del bebyggelsebestånd av kulturhistoriskt värde som borde bli föremål för statliga insatser diskuterar utredningen de egenskaper hos beståndet som därvid bör uppmärksammas. Någon tidsgräns för byggnadens älder kan enligt utredningen inle sättas. Huvudsaken är att byggnaden kan infogas i ett kulturhistoriskt tidsperspektiv. Utredningen påpekar i detta sammanhang att 1940- och 1950-talens bebyggelse redan nu har börjat uppmärksammas. Varje objekt måste bedömas såväl från rikssynpunkt som från regional och lokal synpunkt. Objektet bör ha något att berätta om sin tid, d,v.s, ha ett dokumentvärde. Andra bedömningsgrunder kan grovt delas in i kategorierna sällsynhet - förändring samt objekt - miljö. Den äldsta bebyggelsen har sitt främsta värde i sin sällsynthet, medan bebyggelse från vår egen tid snarare har sitt värde i representativiteten, Åven starkt ombyggda hus, som alltså mist sin ursprunglighet, kan ha sitt värde genom de förändringar som byggnaden undergått och som speglar skiftande användning och byggnadshistorisk utveckling. Ett enslaka objekt kan få sitt värde genom samspelet med sin miljö t, ex. genom läge och anknytning till angränsande bebyggelse. Slutligen framhåller utredningen att det inte ens efter genomfört inventeringsarbete kan göras något urval en gång för alla av det bevaringsvärda byggnadsbeståndet. Det får snarare bli fråga om all fastställa en ambitionsnivå, som från allmän synpunkt ler sig rimlig, Ulredningen hänvisar lill den principiella enighet som nåtts i riksplanearbetel mellan kommuner, läns-

Prop. 1979/80:149 24

styrelser och riksantikvarieämbetet om urval av miljöer av betydelse ur rikssynpunkt. Utredningen pekar på att staten i samband med den fysiska riksplaneringen och bl. a. i 1974 års proposiiion om den slatliga kulturpolitiken (1974: 28 s. 351) har förklarat att kulturminnesvården i ökad utsträckning bör inriklas på bevarandet av samlade miljöer vid sidan av enslaka objekt. Det statliga ansvaret har därmed kommii att bli vidare än som kan tillgodoses med byggnadsminneslagen. Åven om del är fastighetsägarna och kommunerna som har det grundläggande ansvaret för bevarande av de värdefulla byggnadema, anser utredningen att staten i samma syfle bör ge ekonomiskt stöd till kommunerna.

Utredningen konstaierar att förutsättningarna för skydd utanför bygg-nadsminneslagens räckvidd i dag är osäkra. Enligt utredningen finns det emellertid, i första hand tills en ny plan- och byggnadslagstiftning kan träda i kraft, etl behov av alt med giltighet för framtiden kunna utfärda skyddsföreskrifter för kullurhistoriskt värdefull bebyggelse som inte omfallas av byggnadsminneslagen och för vars bevarande byggnadslagstiftningen, främst genom 38 S BS och planbestämmelser, nu erbjuder ovissa garanlier. Utredningen prövar om tomlrättsupplålelser eller s. k. kulturhistoriska servitut kan erbjuda detta kompletterande skydd men finner dessa lösningar antingen för begränsade eller för konstlade för att de skall fylla avsedd funktion. Det enda tillförlitliga skyddet, menar utredningen, är skyddsföreskrifter enligt byggnadsminneslagen. Genom sådana föreskrifter kan såväl bevarande som underhåll garanteras. Tillämpningsområdet för byggnadsminneslagen bör därför vidgas så att alla byggnader som, utan atl kunna byggnadsminnesförklaras ändå har ett så högl kulturhistoriskt värde att deras bevarande är ett allmänl intresse, får omfattas av skyddsföreskrifter enligt lagen. Om ägaren medger att skyddsföreskrifterna får inskrivas, bör byggnaden också bli berättigad till statligt stöd. Slödformerna bör enligt utredningen ulvidgas och förbättras.

Utredningens betänkande har remissbehandlais. Remissinstanserna ger inle något odelat stöd åt utredningens förslag att vidga tillämpningsområdel för byggnadsminneslagen. Vissa inslanser konstaterar atl skyddel för de kulturhistoriskt intressanta miljöerna bör åstadkommas genom plan-och byggnadslagstiftningen. Några instanser gör i det sammanhanget överväganden rörande PBL-utredningens kommande förslag till skydd för den kulturhistoriskt skyddsvärda bebyggelsen och det önskvärda i ett samspel mellan den kommunalt styrda planeringen enligt byggnadslagstiftningen och det statliga bidragssystemet. Riksaniikvarieämbetet, statens planverk, arkilekturmuseet samt länsstyrelsema i Stockholms och Malmöhus län framhåller att byggnadslagstiftningen för närvarande inte genom 38 S BS ger det erforderliga skyddet, i vart fall inte inom områden där denna paragraf inte förstärks av planbeslämmelser. Planverket menar bl. a. att 38 S BS borde ändras i syfte alt förstärka skyddet för de kulturhistoriskt

Prop. 1979/80:149 25

intressanta miljöerna som helheter med där ingående samspel mellan bebyggelse och andra kulturelement som vägar, broar, hägnader m. m,

3.3. PBL-utredningen

PBL-utredningen hade i uppdrag att utforma förslag till en ny byggnadslagstiftning mol bakgrund bl. a. av bygglagulredningens förslag i betänkandet (SOU 1974:21) Markanvändning och byggande, PBL-utredningen överlämnade i september 1979 betänkandet (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och bygglag, som f. n, remissbehandlas.

Lagförslaget innehåller en rad nyheter i förhållande till nu gällande ordning. Riksintressena bestäms i lagen. Egenskapskrav fastställs såväl för bebyggelsemiljön som helhet, som för utformningen av enstaka tomtplatser, byggnader och anläggningar. Regler ges för underhäll av befintliga byggnader. Nya planinstitut införs, bland dem detaljplan, som ersätter nuvarande slads- och byggnadsplaner. Även vissa åtgärder med marken regleras i planform. Den översiktliga planeringen lagfästs. Tillståndsplikten skall genom kommunala beslut kunna både vidgas och inskränkas för vissa områden och i vissa angivna avseenden. Naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser förs över till plan- och bygglagen. Nya ersättningsregler införs.

Av intresse i detta sammanhang är främst utredningens följande överväganden och förslag.

Som allmänna riktlinjer för planläggning och tillståndsprövning föreslås gälla att områden av särskild betydelse med avseende på naturförhållanden och friluftsliv såvitt möjligt skall bevaras (2 kap. 5 S) och att hänsyn skall tas till miljömässiga värden som finns i den befintliga bebyggelsens och kulturlandskapets karaktär. Särskilt värdefulla byggnader, bebyggelsemiljöer och kulturlandskap skall såviit möjligt bevaras (2 kap, 6 S). I motivtexten uttalas bl.a. följande (s, 251):

Kulturminnesvården ger uttryck för grundsynen att kulturutveckling visseriigen förutsätter nyskapande men att detta bör ske med respekl för tidigare generationers insatser. Den lokala byggnadstraditionen bör beaktas och där det är möjligt hållas levande. Delsamma bör gälla i fråga om kulturlandskapet. All befinllig kulturmiljö (byggnader, anläggningar, odlingslandskap) skall ses som en samhällsresurs, vars posiliva värden bör vårdas och utvecklas. Bebyggelsevärden skall inte enbart mätas med kulturhistoriska och esleliska mått. Den sociala betydelsen skall också beaktas liksom hushållningsaspekter i vid bemärkelse. Vid samhällets förnyelse skall behovet av kontinuitet uppmärksammas. Slörre förändringar bör planeras sä att varje etapp för sig kan upplevas som en fullgången miljö.

För bebyggelsemiljön föreslås egenskapskrav som innebär bl. a, att hänsyn skall tas till befintliga natur- och kulturvärden och till skäliga estetiska anspråk (4 kap, I S),

Prop. 1979/80:149 26

Särskilda beslämmelser ges om placeringen inom tomt och utformningen av byggnader och anläggningar, anordnande av tomt m, m. Den inledande bestämmelsen (5 kap, 1 S) motsvarar 38 S första stycket BS och delvis även 39 § första stycket BS, Den har följande lydelse:

En byggnad skall placeras på det sätl som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden samt strävandena all bevara natur- och kulturvärden, Åven byggnadens yttre utformning samt dess färg- och materialverkan skall vara lämplig med hänsyn både till dessa intressen och lill byggnaden såsom sådan,

I den allmänna motivtexten (s. 273) anförs att förslaget om att man skall ta hänsyn till strävandena atl bevara nalur- och kulturvärdena avses utgöra en precisering av 38 S första stycket BS,

I specialmotiveringen (s, 725) berörs den föreslagna bestämmelsens innebörd närmare. Där framhålls bl.a, att kraven avser gestaltning, färgsättning och annan prägling av det offentliga rummet, d, v, s, gator och galors omgivning, torg, parker och landskap som har betydelse för medborgarnas upplevelse av den fysiska livsmiljön, Inle bara den existerande utan även den tilltänkta miljön skall beaktas, så långt intentionerna kan fastläggas genom planläggning, I bevarandet av naturvärdena kan ligga krav pä anpassning till en viss landskapsprägel. Bebyggelsens kulturvärden kan ofta härledas ur en lokal tradition, som skall beaktas och kunna föras vidare. De krav som uppställs i den nya bestämmelsen skall vägas samman med övriga krav av social, teknisk, funktionell och ekonomisk art.

Motsvarigheten till 38 § andra stycket BS i PBL-förslagel har följande lydelse (5 kap. 14 S första stycket):

I fråga om en byggnad som är av större värde från historisk, kullurhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingär i etl bebyggelseområde av denna karaktär får i en detaljplan eller ett markförordnande meddelas bestämmelser om att byggnaden inte får förvanskas vare sig genom arbeten som ror byggnaden eller marken eller genom några byggnads- eller anläggningsåtgärder i grannskapet.

I motivtexten (s, 278 och 732) anförs att den kritik som har kommit till uttryck om att 38 S andra stycket BS inte ger något slöd för att kräva hänsyn till större värdefulla miljöer, får anses befogad. Skyddet i framtiden bör därför omfatta även värdefulla bebyggelseområden, l.ex. byar eller områden i tätort, som kan ha ett mycket högt kulturellt värde som helhet utan att alla enskilda hus sedda för sig kanske har samma valör.

Bevarandeintresset skall vara starkt och ha samma nivå som nu. I första hand skall man fästa avseende vid värderingen på orten. För att ett skyddsbeslut skall anses motiverat bör en byggnad också svara mot ett eller flera av följande kriterier på kulturhistoriskt värde: .

Prop. 1979/80:149 27

1. Objektet uttolkar något väsentligl om tidigare samhälleliga eller este
tiska ideal.

2. Objektet ger en god uppfattning om lidigare sociala villkor för en viss samhällsgrupp.

3. Objektet representerar en bestämd fas i ett historiskt skede sell frän rikets, regionens eller ortens synpunkt.

4. Objektet har haft betydelse för den historiska, kulturhistoriska eller tekniska utvecklingen eller representerar en höjdpunkt i någon sådan epok.

5. Objektet har ett högt unikvärde för byggnader av ett visst slag med avseende på funktion, konstruktion eller form.

Skyddsbestämmelser för sädan bevaringsvärd bebyggelse skall i princip kunna vara lika detaljerade och ge samma effekter som skyddsföreskrifter knutna till byggnadsminnesförklaring enligt byggnadsminneslagen. Man kan säga att PBL-förslagel utgör ett kommunalt instrument för byggnadsminnesförklaring. I linje med detta skall även ersättning (20 kap. 5 S) kunna utgå till ägare eller innehavare av särskild rätt till en fastighet om han genom skyddsbestämmelser hindras att vidta åtgärder inom ramen förden pågående markanvändningen och skadan inte är obetydlig i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.

För en byggnad som enligt skyddsbestämmelser skall bevaras får rivningslov inte meddelas (13 kap. 41 §),

Skyddsbestämmelserna skall även kunna omfatta sådana föreskrifter om underhåll av de bevaringsvärda byggnaderna som erfordras för alt deras särart inte skall gå förlorad. Även vid underhåll av byggnader, som inte omfattas av skyddsbestämmelser, skall hänsyn tas till bl. a. byggnadernas värde från kulturhistorisk synpunkt (6 kap. 4 S).

Tillståndsplikten omfaltar enligt plan- och bygglagen normalt ungefär samma åtgärder med byggnader som enligt nu gällande ordning. För anläggningar, d, v. s. bl, a, sådant som nu benämns fasta anordningar, vidgas emellertid lillståndsplikten. En nyhet i detta sammanhang är atl förslaget ger kommunen möjlighet att bl.a, i en detaljplan antingen föreskriva atl vissa åtgärder inte skall fordra tillstånd, d, v, s, bygglov eller rivningslov, eller utvidga tillståndspliktens omfattning. Av betydelse i detta sammanhang är i första hand att utvidgning av tillståndsplikten kan gälla omfärgning, byte av fasad- eller takbeklädnad och andra åtgärder som påverkar byggnadens yttre. För de särskilt skyddsvärda byggnaderna får tillståndsplikten utvidgas till att omfatta även t. ex, underhållsåtgärder. Ekonomibyggnader för de areella näringarnas behov skall tillståndsprövas om de ligger inom strandskyddsområden eller närmare fastighetsgränsen än 4,5 meter. Kommunen kan emellertid föreskriva att byggnader av detta slag inom vissa områden alltid skall tillståndsprövas.

PBL-utredningen föreslår att plan- och bygglagen skall träda i kraft den 1 januari 1985,

Prop. 1979/80:149 28

3.4. Vissa remissvar över promemorian (Ds Bo 1978: 3) Förenklad byggnadslovsprövning

Till grund för de förslag till lättnader i byggnadslovsplikten som lades fram i den förut nämnda prop, 1978/79: 111 bil, 12 låg promemorian (Ds Bo 1978: 3) Förenklad byggnadslovsprövning. I denna föreslogs att byggnadslovsplikten skulle upphävas beträffande vissa ålgärder på en- och tvåfamiljsfasligheter. Bl.a. skulle uivändiga ändringar som inle ökade den inredningsbara ytan saml omfärgning av fasad och byle av taktäcknings-material få ske utan byggnadslov såvida åtgärderna inte väsentligt ändrade byggnadens karaklär. Utan byggnadslov skulle dessulom få uppföras högst två friliggande uthus om högst 10 kvadratmeters byggnadsyta samt mur och plank, allt på vissa närmare angivna villkor.

I del följande återges remissvaren över promemorieförslagen i de delar svaren avhandlar bevaringsfrågor och särskilt 38 S BS,

Flera remissinstanser, riksantikvarieämbetet, länsmuseet i Uddevalla, Stockholms stadsmuseum, länsstyrelserna i Stockholms, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län, Gotlands, Borlänge, Köpings och Tidaholms kommuner, fritidsboendekommitlén, Svenska kommunförbundei. Föreningen Sveriges landsantikvarier och Föreningen Sveriges länsantikvarier gjorde gällande att 38 § BS visal sig vara ett otillräckligt instrument för atl skydda stads- och landskapsbild saml enstaka byggnader av kulturhistoriskt värde från olämpliga förändringar. Den tolkning som 38 S BS hade fält i praxis ansågs vacklande och många byggnadsnämnder uppgavs ha resignerat i sina ambitioner att förhindra stötande byggnadsutformningar. Flera av remissinstansema reste uttryckliga anspråk på alt 38 S BS ses över och preciseras i samband med de lagförslag som promemorian kunde föranleda lill eller i vart fall utan avvaktan på del pågående bygglagarbetet.

Riksantikvarieämbetet framhöll bl, a:

,.,Enligt ämbetets mening föreligger starka motiv för en omedelbar förändring av bestämmelserna i 38 S BS, - En komplettering av 38 S skulle göra det lättare för byggnadsnämnderna att la ställning till åtgärdsförslag, berörande kullurhistoriskt och miljömässigt värdefulla områden. De skulle då också kunna ge fastighetsägarna klara besked i frågor som rör byggnadernas utformning och fasadbehandling, vilkel bör göra byggnadslovsproceduren smidigare. En förändring av 38 S BS ligger således väl i linje med departementschefens ullalande om behovet för den enskilda att bättre kunna överblicka sina rättigheter och skyldigheter, — Under senare år har samhället uttalat sig för en starkare inrikining av bevarandearbelet mot kulturhistoriskt och miljömässigt värdefulla bebyggelseområden. Genom inventeringar och planering görs i dag stora ansträngningar för att säkerslälla dessa. Nuvarande bestämmelser i BL och BS har dock visat sig vara otillräckliga och har inte ens kunnat hävdas med framgång inom områden av riksinlresse ur kulturhislorisk synpunkt. Vid ett antal rättsfall som rört utformning av byggnader inom värdefulla områden har rätten åberopat .,,

Prop. 1979/80:149 29

motivutlalanden från 1959 och funnit alt byggnadsnämnderna inte haft rätt att vägra byggnadslov. Som en konsekvens av dessa rättsfall har mänga byggnadsnämnder avhållits från att ställa de krav på byggnads ulformning som är motiverade för bevarandet av värdefulla miljöer. Detta gäller bl, a. fasadmaterialen trots att dessa oftast har en avgörande betydelse för byggnadskaraktären inom ett kulturhistoriskt värdefulll område. Problemen accentueras för närvarande genom att mänga fastighetsägare vill tilläggs-isolera sina hus och därvid också byta fasadskikt och fönster. Flera överklaganden i sådana ärenden är under prövning. - Ämbetet anser det nödvändigt att genom ändring av 38 S BS anpassa bestämmelserna till gällande mål och riktlinjer för kulturminnesvården och därmed undanröja den oklarhet som råder angående tillämpningen av paragrafen inom kulturhistoriskt och miljömässigt värdefulla områden. En förändring av 38 S BS ger också byggnadsnämnderna lagrum och motiv till stöd för bevarande-planer och riktlinjer för bebyggelseutformningen med tillhörande information och rådgivning till fastighetsägarna. Därmed skapas också förutsättningen för en avsevärd förenkling av byggnadslovsprövningen.

Enligt ämbetets förslag borde tillämpningsområdet för 38 S andra stycket BS utvidgas till att omfatta byggnader eller bebyggelseområde av större värde ur kulturhistorisk synpunkt, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Samtidigt med lagändringen borde man även, enligt ämbetets mening, kunna ompröva tidigare molivuttalanden rörande första stycket med hänsyn lill den ändrade inriktning som kommunernas planering nu har fått.

Svenska kommunförbundet anförde bl, a:

Avgjorda rättsfall rörande 38 S BS visar ,,, att det kan förekomma stor skillnad mellan byggnadsnämndernas ambitioner och regeringsrättens och kammarrätternas utslag. Domstolarna stöder sig som regel på etl motivuttalande från 1959, Utslagen får ofta i praktiken en betydande effekt utöver det aktuella fallet. Genom ofullständiga referat i massmedia förieds man nämligen att tillmäta ärendena en vidare prejudicerande innebörd än vad de rätteligen har. Detta avhåller många byggnadsnämnder från atl slälla de krav på byggnads utformning som sakligt setl är motiverade och som kommunerna enligt sina planer m, m, önskar ställa. - Den rådande oklarheten om stadgandets tolkning leder också till betydande osäkerhet vid ärendehanteringen. Att olika beslutsinstanser kommer till olika resultat medverkar till att tillämpningen i det enskilda fallet ofta blir onödigt byråkratisk och tillkrånglad för den enskilde. Frågan om en precisering av innebörden i 38 S BS har därför ett naturligt samband med de ändringar i byggnadsstadgan som arbetsgruppen föreslagit i syfte att förenkla för den enskilde. En förstärkning av kraven i 38 S BS är dessutom nödvändig för att kommunerna skall kunna slå vakt om värdefulla kulturmiljöer såsom äldre stadsområden, kyrkbyar, fiskelägen, fäbodvallar och brukssamhällen och för att kommunerna skall kunna hävda ortens byggnadstradition, -Mot denna bakgrund hemsläller styrelsen att ett tillägg görs till 38 § försia stycket BS om att särskild hänsyn skall tas till ortens byggnadstradition. Genom motivutlalande bör klargöras att 38 S BS därmed kan användas för att ställa högre krav på byggnads utformning inom sådana områden som har preciserats i den kommunala planeringen med stöd av utredningsmaterial, bebyggelseinventeringar m.m. Sådana något slrängare krav bör

Prop. 1979/80:149 30

kunna slällas enbari inom områden som har utpekats som miljömässigt värdefulla och känsliga i fastställd plan eller i områdesplan eller kommunöversikt, vilka antagils av kommunfullmäktige och om kommunen därvid har stöd av den fysiska riksplaneringens underlagsmaterial. - Paragrafen bör i övrigt utformas så att kommunen kan värna om hela bebyggelsemiljön och inte som nu enbart om själva byggnaden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ansåg del i många fall vara motiverat att i enlighet med förslagen i promemorian undanta åtgärder rörande byggnaders yttre från byggnadslovsplikten. Länsstyrelsen tillade:

... Det framlagda förslaget leder dock till all nuvarande möjligheter alt styra bebyggelsens yttre utformning allvarligt försvagas även i fall där det verkligen är motiverat med en styrning frän stadsbilds- eller landskapsbildssynpunkt. Förslaget kan få särskilt allvarliga konsekvenser vad gäller kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Under arbelet med den fysiska riksplaneringen har såväl från riksantikvarieämbetet som frän länsstyrelsen påtalats hur bristfälliga skyddsinstrumenten för närvarande är för kulturhistorisk bebyggelse. Förslaget innebär att skyddsmöjligheterna blir ännu sämre än hittills. Lättnaderna i byggnadslovsplikten föreslås visserligen gälla endast åtgärder som "ej väsentligt ändrar byggnadens karaktär". Men med en sådan konstruktion överiåter man på den enskilde att avgöra dels om hans byggnad har något kulturhistoriskt värde, dels om den planerade exteriörändringen väsentligt förringar ett sådant värde eller eljest väsentligt ändrar byggnadens karaktär.

Föreningen Sveriges landsantikvarier och Föreningen Sveriges länsantikvarier förespråkade bl.a. en utvidgad byggnadslovsplikt för en i kulturlandskapet utomordentligt väsentlig kategori av byggnader, nämligen ekonomibyggnader för lantbrukets behov.

Köpings kommun framhöll att ett av kommunen fattat beslul att bevara ett områdes karaktär, kulturhistoriskt intressanta byggnader och byggnadsmiljöer m. m. bör tillmätas stor vikt vid överprövning av ärenden.

Fritidsboendekommittén ansåg det angelägel att 38 § BS ges en stram utformning inom de områden som har preciserats i den kommunala planeringen med stöd av utredningsmaterial, bebyggelseinventeringar m, m. En sådan precisering av 38 S BS är nödvändig för att kommunerna skall kunna slå vakt om värdefulla bebyggelsemiijöer såsom fiskelägen, kyrkbyar, fäbodvallar etc,

1 en promemoria som bifogades yttrandet av länsstyrelsen i Jämtlands län förespråkade länsantikvarien i länet en precisering av 38 S BS och en utvidgning av besvärsräiien så att misstag, som har sin grund i att en byggnadsnämnd t. ex. på grund av bristfälligt inventeringsunderiag har felbedömt det kulturhistoriska intresset, kunde korrigeras genom överprövning.

Gotlands kommun anhöll om förtydligande av 38 § BS, Förvanskning av värdefulla kulturmiljöer måste kunna motverkas, vare sig det gäller att

Prop. 1979/80:149 31

placera in olämpligt utformade hus i genuina kulturbygder eller att klä in bebyggelse i sådana miljöer i material som plåt eller silikattegel.

Länsstyrelsen i Stockholms län förmodade att i en liberalare byggnadslagstiftning skulle 38 S BS bli ännu svårare att tillämpa än nu. Kraven i 38 S BS borde förstärkas och preciseras så att stadgandet kan läggas lill grund för etl bevarande av den äldre kulturmiljön och medge större hänsyn än hittills till stads- och landskapsbilden i vidare mening. En sådan åtgärd är så angelägen att en snar ändring är befogad i denna del även om förslaget i övrigt avvaktar bygglagarbetet.

3.5. Översikt över några riksdagsmotioner

Frågan om ett vidgat skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och miljö har vid flera tillfällen uppmärksammats i motioner lill riksdagen.

Vid 1975 års riksdag hemställdes i motionen 1975: 503 om utredning och förslag till lagstiftning rörande den kommunala kulturmiljö- och byggnadsminnesvärden och i motionen 1975: 1308 om en omgående redovisning för riksdagen av förslag tiil lagstiftning till skydd för kullurhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer. Kulturulskoltet (KrU 1975/76: 14) hemställde om avslag på motionerna med hänsyn till att lagstiftningsfrågorna redan på grundval av bygglagutredningens belänkande var föremål för beredning inom bostadsdepartementet och att det av olika skäl vore olämpligt att fastställa prioriteten för det inventeringsarbete som motionerna syntes förutsätta att kommunerna borde åläggas att utföra. Utskottet hänvisade även till rivningsförbudsbestämmelserna i 35 a S BL.

1 motion 1975/76: 1380 till 1975/76 års riksdag hemställdes om utredning om ett särskilt planinstitut för bevarande och vård av kulturhistoriskt värdefulla bebyggelser och miljöer samt om proposiiion i ärendet till 1977 års riksdag. Civilutskottet (CU 1975/76: 4 y) fann att det var av stort värde att planeringen för de kulturhistoriska bevarandeintressena fogades in i den fysiska planeringen och i bestämmelserna om byggande. Utskottet avstyrkte dock motionen. Även kulturutskottet (KrU 1976/77: 18) hemställde om avslag på motionen och hänvisade därvid till det pågående by ggnadslagsliftningsarbelel.

Vid 1976177 års riksdag yrkades i motion 1976/77:735 att byggnadsminneslagen skulle ändras så att kulturhistoriskt värdefulla miljöer såsom parker, trädgårdsanläggningar och andra värdefulla naturhistoriska miljöer bevaras. Kulturutskottet (KrU 1977/78: 11), som påpekade att skyddet för värdefulla naturhistoriska miljöer läg inom ramen för naturvårdens speciallagstiftning, fann att det pågående arbetet inom byggnadsvårdsutredningen borde avvaktas och att motionen därför borde avslås. Inte heller fann utskottet skäl att tillstyrka ett i motion 1976/77:754 väckt förslag om utredning om en fond för iståndsättande av bristfälliga tak i syfte att underiätta bevarandet av kulturhistoriskt värdefulla byggnader.

Prop. 1979/80:149 32

I motion 1978/79: 1297 lill 1978/79 års riksdag hemställdes om etl riksdagsuttalande angående bevarande och återskapande av äldre kulturlandskap och boendemiljöer för fritidsboende m.m. Kulturutskottet (KrU 1979/80:20) fann alt ett genomförande av de förslag som lagls fram av byggnadsvårdsutredningen och PBL-utredningen kunde förvänlas förbättra förutsättningarna för ett återupplivande i viss omfattning av del glesbygdsboende som motionen handlar om. Utskottet hänvisade även till direktiven för fritidsboendekommitlén (Bo 1978: 01) och ansåg all det inle fanns behov av del föreslagna riksdagsultalandel.

Samtliga nämnda motioner har avslagits av riksdagen.

I flera motioner till det pågående riksmötet. 1979/80: 863, 868. 1263, 1270 och 1688 framförs olika yrkanden rörande åtgärder med anledning av byggnadsvårdsutredningens förslag. I motionen 1979/80:751 hemställs vidare om en översyn av energisparlånen lill utvändig isolering och fönsterbyten så att det blir intressantare att kalkylera med det kulturhistoriska inslaget i bebyggelsen. Behovet av resurser lill kommunernas organ bör även beaktas i denna översyn.

Prop. 1979/80:149 33
Innehåll

Propositionen .................................................. I

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Förslag lill lagom ändring i byggnadsstadgan (1959:612) 2

Utdrag av regeringsprotokollet den 13 mars 1980 ..... 4

1. Inledning ..................................................... 4

2. Reformbehovet ............................................... ... 5

3. Föredragandens överväganden ........................ 7

4. Upprättat lagförslag ......................................... 11

5. Hemställan ................................................... . 12

6. Beslut ........................................................ 12

Bilaga

1. Gällande reglering av bebyggelsens yttre utformning och om skydd

för värdefull bebyggelse .................................... 13

2. Nuvarande planeringsläge i kommunerna ............. 20

3. Framslällningar om ändring av 38 S BS m. m.......... 21

3.1................................................................. Statens planverk och riksantikvarieämbetet 22

3.2. Byggnadsvårdsutredningen ........................... 23

3.3. PBL-utredningen ....................................... 25

3.4. Vissa remissvar över promemorian (Ds Bo 1978: 3) Förenklad byggnadslovsprövning 28

3.5. Översikt över några riksdagsmotioner ............ 31

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980