Prop. 1979/80:122 Regeringens proposition

1979/80:122

om ordningsvakter och bevakningsföretag;

beslutad den 13 mars 1980

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotnkoll denna dag för den åtgärd eller det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

HÅKAN WINBERG

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en lag om ordningsvakter. Enligt den nya lagen skall ordningsvakter kunna förordnas att medverka lill att upprätthålla ordningen vid offentliga tillställningar, allmänna sammanknmster, badplatser, lägerområden samt lokaler eller platser för sport, spel eller annan sådan verksamhet liksom vid lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras flll allmänheten. Om det finns etl särskilt behov och det är av väsenllig betydelse från allmän synpunki skall ordningsvakter kunna förordnas även i andra fall. I lagen regleras vidare bl.a. kvalifikationskrav, förordnande och allmänna åligganden för ordningsvakter. 1 propositionen behandlas även andra frågor beträffande ordningsvakter. Dessa gäller bl. a. befogenheter, utbildning och utrustning samt avgränsningen av ordningsvakternas verksamhet från polisens. Ändringar som berör ordningsvakterna föreslås även i bl.a. brottsbalken, lagen (1938:274) om rätt till jakt och lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvarei m. m.

1 proposiflonen föreslås nckså åndringar i lagen (1974: 191) nm bevakningsföretag. Ändringarna innebär bl.a. att kravet på auklorisalion för bevakningsverksamhet utvidgas samt alt underiag skapas för en bättre tillsyn över bevakningsförelagen. Vidare berörs frågan om utbildning för den personal som är anställd i ett bevakningsförelag och har till uppgift atl ulföra bevakningstjänst (väktare).

Den nya lagstiftningen föreslås träda i krafl den 1 januari 1981.

Riksdagen 1979180. I saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 2

Förslag till

Lag om ordningsvakter

Hårigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 S 1 enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den som inte är anställd som polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till alt upprätthålla allmän ordning.

2 § Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid

1. offenlliga tillställningar som avses i 9§ allmänna ordningssladgan
(1956:617),

2. allmänna sammankomster som avses i I S lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,

3. badplatser, lägerområden samt lukaler eller platser för sport, spel eller annan sådan versamhet, allt under förutsättning att allmänheten har tillträde dit,

4. lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 S lagen (1977: 293) om handel med drycker.

3 § Om det finns etl särskilt behov och det är av väsenllig belydelse från
allmän synpunkt, får ordningsvakter förordnas även i annat fall än som
avses i 2S.

Kvaliflkationskrav

4 S Endasl den får förordnas lill ordningsvakt som med hänsyn till lag
lydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdragel nch har fyllt 20
men inte 65 år. Regeringen eller myndighet snm regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om ordningsvakternas utbildning.

Förordnande

5 S En ordningsvakt förurdnas av rikspulisslyrelsen om ijänslgöringsom-
rådet berör flera län, av länsstyrelsen om det berör flera polisdistrikt inum
länel uch i övriga fall av pnlisstyrelsen. Förordnandet meddelas för viss
tid, högst tre år.

I förordnandet skall anges för vilken verksamhet uch inum vilket nmråde det gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 3 S, skall del uckså innehålla uppgift nm tjänstgöringsställe.

Allmänna åligganden

6 8 En urdningsvakt lyder under pnlisstyrelsen i det distrikt där han
tjänstgör. Han är skyldig att lyda en nrder snm en pulisman meddelar i
tjänsten, om del inle är uppenbart atl den inle angår tjänstgöringen sum
urdningsvakt eller atl den strider mnt en lag eller en annan författning.

Prop. 1979/80:122 3

7 S En ordningsvakt skall hålla polisstyrelsen underrättad nm förhållanden snm rör hans verksamhet och är av sådan art att de bör komma till styrelsens kännedom.

8 S För alt verkställa en åtgärd får en ordningsvakt inle använda slrängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rätlelse genom upplysningar uch uppmaningar.

När en urdningsvakt ingriper skall han se till att åtgärden inle väcker unödig uppmärksamhel eller ursakar slörre nlägenhet än sum är uundviklig med hänsyn till dess syfte.

Äterkallelse av förordnande

9 S Uppfyller en urdningsvakt inte längre de villknr snm anges i 4S, får
förordnandet återkallas. Delsamma gäller när det finns någnt annat särskilt
skäl för ålerkallelse. Beslut um ålerkallelse meddelas av den myndighel
sum har meddelat förordnandet.

Uppknmmer fråga nm atl återkalla ett förordnande nch kan del antas att förordnandet kummer att återkallas, får myndigheten besluta atl avstänga nrdningsvaklen frän tjänstgöring för liden lill dess frågan nm ålerkallelse har prövats slutligt. Även i annal fall får beslut nm avstängning för visst tjänstgöringslillfälle meddelas, um nrdningsvaklen åsidnsätter vad snm åligger hunnm i hans verksamhel.

Är det fara i dröjsmål får beslut nm avstängning meddelas av en polisman. Elt sådant beslut skall skyndsamt anmälas till den myndighet som har förordnat ordningsvakten. Har avstångningen ej redan upphört, skall myndigheten omedelbart pröva om den skall bestå.

Besvär

10 § Beslut som en polisstyrelse har meddelat enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Beslul som en länsstyrelse eller rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.

Tystnadsplikt

US En ordningsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått vela om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av brott.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Ett förordnande att vara ordningsvakt som har meddelals före ikraftlrädandel skall därefter gälla som förordnande för ordningsvakt enligt denna lag. Förordnandet upphör dock att gälla vid ulgången av år 1982, såvida del inte dessförinnan har återkallats eller annars upphört att gälla.

Föreslagen lydelse 22 kap. 14 S'

Under beredskapiillstånd och då

Beträffande krigsfånge, krigsdeltagare som internerats vid krig under vilkel riket är neutralt och ulländsk man som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för atl ulöva sjukvård eller andlig värd skall i lillämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgat.

Nuvarande lydelse

Linder beredskapstillslånd och då rikel är i krig skall såsom krigsman anses, förutom den som på grund av 21 kap. 20 S eller med stöd därav givna beslämmelser är krigsman, jämväl envar annan som år tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, i den mån ej regeringen annorlunda förordnar. Vad sum sägs nm krigsman skall, då rikel är i krig, äga mnlsvarande tillämpning å pulisman vilken, ulan all vara ijånst-göringsskyldig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar, å den som har att fullgöra jör bevakning av viss egendom erforderlig polisyerksamhet och därvid enligt regeringens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den snm tillhör sådan Ijänstegren inom civilförsvaret, vars personal jämlikt regeringens förordnande är skyldig att utöva verksamhel som åvilar krigsmakten.

Den sum eljesi under beredskapstillstånd eller då rikel är i krig vistas vid avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.

rikel år i krig skall såsom krigsman anses, förutom den snm på grund av 21 kap. 20 S eller med slöd därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan snm är tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten, i den mån ej regeringen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga mnlsvarande tillämpning å pulisman vilken, ulan att vara tjånstgö-ringsskyldig vid försvarsmaklen. är skyldig atl deltaga i rikets försvar, å skyddsvakt som har förordnats med stöd av 10§ lagen (1940:358) med vissa bestämmelser lill skydd för försvarei m. m. samt å den sum tillhör sådan ijänstegren innm civilförsvaret, vars persunal jämlikt regeringens förordnande är skyldig alt ulöva verksamhel som åvilar för-svursniakten.

Den som eljesi under beredskapstillslånd eller då riket är i krig vistas vid avdelning av försvarsmakten, som är i fäll eller tjänstgör under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.

Prop. 1979/80:122 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 kap. 2 S Om polisman, som skall verslälla ijänsteåtgärd. mötes eller angripes med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilförsvarspersonal under civilförsvarsberedskap, som fullgör polisuppgift eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning.

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljesi berövad friheten eller sätter han sig med våld eller hot om våld till motvärn eller gör han på annat sätt motstånd mot någon under vars uppsikl han står, då denne skall hålla hunnm till urdningen, må uck till rymningens hindrande eller nrdningens upprätthållande brukas det våld snm med hånsyn till umständighelerna kan anses försvarligt. Om någun snm skall häktas, anhållas eller eljesi berövas friheten söker undknmma eller hindra den snm äger verkställa ålgärden, må jämväl brukas våld enligt vad nu är sagl. Detsamma skall gälla därest, i fall snm avses i delta stycke, mnlstånd övas av annan än förut nämnls.

Om en polisman eller annan som avses i första stycket eller den, som med stöd av lag eller annan författning har förordnats av myndighet att medverka till att upprätthålla allmän ordning eller säkerhet eller att utföra bevakning eller annan tillsyn, skall med laga rätt avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utiymme,får han, om han möts av motstånd, även i andra fall än som sägs i första och andra styckena för att genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Detsamma gäller när någon som nu nämnts eller annan i myndighetsutövning med laga rätt skall verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom. Har någnn enligt denna paragraf rätt att bruka våld, äger envar snm knmmer hunnm till hjälp samma rätl.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981, Vad snm i 22 kap. 14 S första stycket i dess äldre lydelse har föreskrivils om den som har atl fullgöra för bevakning av viss egendom erfnrderlig pnlisverksamhet nch därvid enligt regeringens förordnande lillhör krigsmakten skall dock gälla intill utgången av år 1982.

Prop. 1979/80:122 6

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1973; 558) om tillfälligt omhändertagande skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 S
Bestämmelserna i 3 och 4 SS samt Bestämmelserna i 3 och 4 S§ samt

5 S första stycket gäller i tillämpliga 5 S första stycket gäller i tillämpliga
delar även den som utan atl vara delar även ordningsvakt och den
polisman förordnals att fullgöra po- som utan alt vara polisman förord-
lisverksamhel, om ej annat framgår näts att fullgöra polisverksamhet,
av förordnandet. om ej annat framgår av förordnan-

det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.

Härigenom föreskrivs att lOS lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 S
Vad som sägs i denna lag om po- Vad som sägs i denna lag om po
lisman gäller även den som utan att lisman gäller även ordningsvakt
vara polisman förordnats alt fullgö- och den som ulan alt vara polisman
ra pnlisverksamhet, um ej annat förordnats all fullgöra polisverk-
framgår av förordnandet. samhet, om ej annat framgår av för
ordnandet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom föreskrivs, att 2S lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Prop. 1979/80:122 7

Nuvarande lydelse Förslagen lydelse

2 S' Angående beslag av egendom som avses i I S skall vad i allmänhet är stadgal om beslag i brottmål äga mnlsvarande tillämpning med följande avvikelser:

1. Beslaglagen egendnm må bevisligen förstöras nm dess värde är ringa
eller egendnmens förstörande eljesi måsle anses försvarligt. 1 annal fall må
egendumen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl lill det i lagen
(1977: 293) nm handel med drycker nmnämnda partihandelsbniaget, öl till
tillverkare av sådan vara nch annan egendnm på sätl snm med hänsyn lill
egendomens beskaffenhel finnes lämpligt. Belopp, snm erhållils vid för
säljning av beslaglagen egendnm, tillfaller kronan.

Beslul om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. 1 fall sum avses i 23 kap. 22 S första stycket försia punklen rättegångsbalken får sådanl beslut meddelas åven av pnlismyn-dighelen.

Går beslag åter uch är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel ulgå med belopp, som moisvarar egendomens pris vid försäljning lill allmänheten eller eljest flnnes skäligt. Beslut om ersällning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från det han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, snm ägt upplaga fråga nm beslagets bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efler framställning av åklagaren.

2. Vad i 27 kap. 7 S rättegångsbalken är stadgal nm all åtal skall väckas innm viss tid skall ej gälla i annal fall än då rätten utsatt sådan tid.

3. Har förverkande av beslagtagen egendnm ej förelagts uch godkänts i samband med strafföreläggande eller föreläggande av nrdningsbnt och väckes ej åtal. prövar åklagaren, huruvida egendomen skall vara förverkad enligt I S. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken beslaget skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren alt, om ej beslaget flnnes böra hävas, väcka talan om egendomens förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

4. Om pulisman verkställer beslag nch förelägger förverkande av den beslagtagna egendumen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.

5. 1 fråga om spritdrycker, vin 5. 1 fråga om spritdrycker, vin eller starköl, som i slrid mot gallan- eller starköl, som i strid mot gällande beslämmelser medföres vid of- de bestämmelser medföres vid offentlig tillställning, äger ordnings- fentlig tillställning, har den som vakt som med stöd av myndighets tjänstgör simi ordningsvakt vid till-Jörordnande ulövar polisverksam- ställningen samma rält att laga het vid tillställningen samma rätt alt egendomen i beslag som enligt rättaga egendomen i beslag som enligt tegångsbalken tillkommer polis-rättegångsbalken tillkommer polis- man.

man.

Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polismyndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.

Denna lag Iräder i kraft den I januari 1981. Senaste lydelse 1977:297.

Till bevis nm atl den jagande full-gjnrl vad honum enligt första stycket åligger skall han vid jakten medföra ett för hunnm gällande jaktknrl; och vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för pulisman eller med polismans befogenhet utrustud ordningsvakt för jakt-bevakning, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets kust-eller gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning, stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning och siiflsnämnd sålunda lillkommande befogenheten att påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast på mark som står under hans förvaltning eller uppsikl.

Till bevis om att den jagande fullgjort vad honom enligt försia stycket åligger skall han vid jakten medföra elt för honom gällande jaktkort; och vare han pliktig atl vid anfnrdran uppvisa kurlet för polisman, av länsstyrelsen förordnad jakttillsynsman, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkels kust- eller gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning, stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning och siiflsnämnd sålunda lillkommande befogenheten att påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast på mark som står under hans förvaltning eller uppsikl.

Prop. 1979/80: 122 9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tion och å renbetesfjällen tillkom-        tion och ä renbelesijällen tillkom
mer rält alt taga jaktbyte och annan   mer rätl atl lagajaklbyie och annan
i försia slyckel avsedd egendom i        i första stycket avsedd egendom i
beslag polisman och med polismans    beslag pulisman uch av länsstyrel-
bejögenhet utrustad ordningsvakt      sen förordnad Jakttillsynsman
för jaktbevakning ävensum persn-      ävensum persunal vid dumänver-
nal vid dnmänverkel, vid tullver- kel, vid lullverkets kust- eller
kels kust- eller gränsbevakning gränsbevakning saml vid lanlbruks-
samt vid lantbruksnämnds ren-   nämnds rennäringsavdelning,
näringsavdelning.

Vad i första nch andra styckena är stadgat nm den snm ninvligl jagar å annans jaktumråde gäller uck i fråga nm den sum å bar gärning belrädes med jakl, sum enligt 29 S 1 mum. första stycket är att anse såsum ninvlig, eller med sådant lillvaralagande eller tillägnande, för vilkel han enligt 29 S 1 mum. andra stycket skall straffas såsum för ulovlig jakl; nch sknIa, där fråga är nm djur sum jämlikt bestämmelserna i 18 S tillknmmer kronan, de i andra stycket här nvan nmförmälda persunerna äga att ulöva där avsedd rätt jämväl å nmråde, där jakträtten tillknmmer annan än kronan.

Har egendnm tagils i beslag, skall anmälan därom göras till vederbörande pnlis- eller åklagarmyndighet. Den sum erhållit sådan anmälan har atl förfara snm nm han själv gjnrt beslaget.

39 S

Den som kan anses lämplig att utöva Jakttillsyn får förordnas till jakttillsynsman.

En Jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist.

Förordnandet får omfatta ett eller flera län och får återkallas när det Jinns skäl för det.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som enligt 26 S I mom. nch 31 S i deras nya lydelse förskrivs om jaktiillsynsman skall intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge förordnandet gäller.

7 Förslag till

Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs atl 32 och 41 SS vapenlagen (1973: 1176) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 S Föreligger risk för missbruk av skjulvapen, kan polismyndighel besluta atl vapnet och därtill hörande ammunition skall omhändertagas. Är faran

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

för missbruk överhängande, får polisman även ulan sådanl beslut omhändertaga vapnet och ammunitionen. 1 sådant fall skall polismannen skyndsamt anmäla ålgärden hos polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om omhändertagandel skall bestå.

Vad som i första stycket sägs om polisman gäller även av länsstyrelsen förordnud jaktiillsynsman samt personal vid domänverket, tullverket eller rennäringsavdelning vid lantbruksnämnd.

Vad som i första stycket sägs om polisman gäller även ordningsvakt som med stöd av myndighets förordnande utövar Jaktbevakning samt personal vid domänverket, lullverkel eller rennäringsavdelning vid lantbruksnämnd.

Finns någon som har tillstånd att inneha den omhändertagna egendomen och återkallas ej tillståndet, skall egendomen återlämnas lill innehavaren så snart del skäligen kan antagas atl det ej längre föreligger någon risk för missbruk.

41 S

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 40 S, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

1. Ordningsvakt, som med stöd
av myndighets förordnande utövar
Jakthevakning samt personal vid
domänverket, tullverket eller ren
näringsavdelning vid lantbruks
nämnd äger samma rält atl taga
egendom i beslag som tillkommer
polisman.

2. Bestämmelsen att åtal skall
väckas inom viss tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 40 S, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

I. Av länsstyrelsen förordnad jakttillsynsman saml personal vid domänverket, tullverket eller rennäringsavdelning vid lantbruksnämnd äger samma rätt att laga egendom i beslag som lillkommer polisman.

2. Bestämmelsen att ålal skall väckas inom viss lid gäller ej i annat fall än då rätlen utsatt sådan lid.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som enligt 32 och 41 SS i deras nya lydelse föreskrivs om jakttillsynsman skall intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för jakthevakning så länge förordnandet gäller.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1940: 358) med vissa beslämmelser till skydd för försvaret m. m.',

dels att nuvarande 10 a S skall betecknas 14 S,

dels att 10 S skall ha nedan angivna lydelse.

dels alt i lagen skall införas tre nya paragrafer, 11-13 SS, av nedan angivna lydelse.

Lagen omlryckt 1960: 75. Senaste lydelse av 10 a S 1978: 264.

11 S

Krigsmän och polismän som bevakar skyddsJÖremål samt skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs Jör att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras,

1. begära att var och en somjör-
söker få tillträde tdl eller uppe
håller sig vid skyddsföremålei skall
lämna uppgift om namn, födelsetid
och hemvist samt kroppsvisitera
denne och undersöka egendom som
han för med sig och som inte utgör
brev eller annan enskild handling,

2. avvisa eller avlägsna eller, om
en sådan åtgärd ej är tillräcklig,
tillfälligt omhänderta en person vid
skyddsföremålet eller egendom
som denne medför, om han

a. överträder något Jörbiid som
har meddelats med stöd av dennu
lag.

b. vägrar att på begäran lämna
iippgijl om namn. födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik-
tifi'

c. vägrar utt underkasta sig
kroppsvisitation eller undersökning
av medförd egendom.

Krigsmän som avses i första stvcket och skyddsvakter har dess-

- Senaste lydelse 1978: 264.

' Förutvarande II S upphävd genom 1978:264.

Prop. 1979/80:122

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse utom inom skyddsJÖremålet eller i dess närhet samma befogenhel som polismän alt giipa den som del finns skäl att anhålla för .spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott saml att lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.

De befogenheter som anges iför-sto och andra styckena tillkommer även gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979:1088) om gräns-övervakningen i krig m.m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet. Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller gripande eller beslag enligt andra stycket, skall anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall .friges så snart ändamålet med omhändertagandet har förfallit, dock senast sex timmar efter omhändertagandet. 12 S

Kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall såviit möjligt ske inomhus i avskilt rum och i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får inte utan att synnerliga skäl föreligger verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad .sjuksköterska. Vad som har sagts nu utgör dock inte hinder mot att det i annan ordning företas sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som avser endast eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.

13 S

En skyddsvakt får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av

Prop. 1979/80:122

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

belydelse för totåljörsvaret eller annars för rikels säkerhet.

1 del allmännas verksamhet tilt-lämpiis i stället bestämmelserna i sekretesslagen 11980:00).

Denna lag träder i kraft den I januari 1981. Vad som i 10 S i dess nya lydelse samt i 11 uch 13 SS föreskrivs nm skyddsvakt skall intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga nm den som före ikraftträdandet har förordnals alt vara ordningsvakt för bevakning av skyddsföremål så länge förordnandet gäller.

9 Förslag till

Lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383)

Härigenom föreskrivs att 3-5 SS bevakningskungörelsen (1940:383)' skall upphöra all gälla vid utgången av år 1980.

10 Förslag till

Lagom ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning under krig

Härigenom föreskrivs att 4 S lagen (1943:881) om polisens ställning under krig skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980. Förordnande som har meddelals med stöd av 4 S skall dock gälla intill utgången av år 1982, om ej regeringen besiämmer annal.

11 Förslag till

Lagom ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974: 191) om bevakningsföretag dels atl i 5 S orden ""Kungl, Maj:t"' skall utbytas mot ""regeringen"", dels att nuvarande 9-12 SS skall betecknas 13- 16 SS, dels atl 1.3,6 och 8 saml nya 13- 16 SS skall ha nedan angivna lydelse, dels alt i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9-12 SS. av nedan angivna Ivdelse.

I S
Med bevakningsföretag avses i Med bevakningsföretag avses i

denna lag den som yrkesmässigt denna lag den som yrkesmässigt
åtager sig att för annans räkning åtar sig att för annans räkning he-
titföra viss bevakningsiippglft. La- vaka fastighet, anläggning, viss
gen gäller dock ej statlig eller kom- verksamhel, offenllig llltsiällniiig
munal myndighel. eller någol annal sådanl eller också

' Senasle Ivdelse av

3 !) 1979: IÖ89

4 ? 1951:514

5 § 1951:514

att bevaka enskild person för dennes skydd. Lagen gäller dock ej bevakning som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den gäller ej heller bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med stöd av etl förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i lag.

3 S

Auktnrisatinn får beviljas endast um verksamheten kan antagas bli bedriven på etl sakkunnigi uch umdömesgillt sätl.

Auklorisalion får beviljas endast um det kan antas att verksamheten

1. blir bedriven pä elt sakkunnigt
uch umdömesgillt sätt och i övrigt i
överensstämmelse med god sed
inom branschen.

2. inte kominer alt Jå en från all
män synpunki olämplig Inriktning.

Vid prövning enligt första stycket skall särskilt beaktas atl förelagel har en lämplig urganisatiun nch planläggning av sin verksamhet.

För auktnrisatinn kräves uckså alt företaget har utsett en persun sum föreståndare för verksamhelen.

6 S

Prövning som avses i 4 § göres beträffande den som har hemvist inom Stockholms, Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt av polisstyrelsen och i övriga fall av länsstyrelsen i det län där han har hemvist.

Prövning som avses i 4 § görs beträffande personalen hos ett auktoriserat bevakningsföretag av länsstyrelsen i det län där den som prövningen gäller avses huvudsakligen komma att tjänstgöra. Ifråga om föreståndaren för verksamheten och ledamöter i företagets styrelse görs prövningen av den länsstyrelse som utövar tillsyn över företaget.

Sedan ansökan om prövning gjnrts fär aukluriserat bevakningsföretag i avbidan på beslul eller besked i årendet anlila den snm ansökningen avser endast för verksamhel i vilken han ej får befattning med någnt förhållande sum har be-

Sedan ansökan nm prövning
gjnrts får aukluriserat bevaknings
företag i avbidan på beslut eller be
sked i ärendel anlila den snm an
sökningen avser för verksamhel i
vilken han ej fär befallning med nå
got förhållande sum har belydelse
lydelse för rikets säkerhel. för rikets säkerhet.

Gudkännande enligt 4 S får begränsas till viss tid, när särskilda skäl föreligger.

8 S

9 S

Ett auktoriserat bevakningsföretag skall lämna länsstyrelsen de upplysningar om verksamheten som den begär för sin tillsyn.

Företaget skall årligen före mars månads utgång ri/( (finsslvrefsen sända in en redogörelse för verksamheten under föregående år.

Länsstyrelsen har rätt att inspektera ett auktoriserat bevakningsföretag och att ta del av samtliga handlingar som rör förelagets bevakningsverksamhet. Inspektion skall göras så snart det finns anledning till det, dock minst en gång vartannat år.

11 S

Underlåter etl auktoriserat bevakningsföretag att lämna upplysningar enligt 9 § första stycket, att sända in redogörelse enligt 9 § andra stycket eller att lämna tillgång till handlingar enligt 10 §, får länsstyrelsen förelägga vite.

12 S

Prop. 1979/80:122

Nuvarande lydelse

10 S

Den som uppsålligen eller av oaklsamhel biyter mot 2 § dömes till böler eller fängelse i högst sex månader.

11 S

Talan mot polisstyrelsens beslul enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

Talan möt länsstyrelses beslul enligt denna lag föres hos Kungl. Maj:t genom besvär.

12 S

Rikspolisstyrelsen meddelar efter samråd med berörda arbetsmarknadsorganisationer och branschorganisationer närmare föreskrifter om utbildningen av väktare saml om väktares uniform och ulrustning i övrigt.

Föreslagen lydelse

Fråga om ålerkallelse av auktori-tation prövas av den länsstyrelse som utövar tillsyn över det berörda företaget. Vid behandlingen av en sådan fråga tillämpas 5 § andra och tredje styckena.

Fråga om ålerkallelse av godkännande prövas av den länsstyrelse som har godkänd den som prövningen avser eller, om frågan angår föreståndaren för verksamheten eller en ledamot i företagets styrelse, av den länsstyrelse som utövar tillsyn över företaget.

Om det finns synnerliga skäl får länsstyrelsen i stället för att återkalla ett godkännande begränsa det till en viss verksamhet eller ett visst område.

14 S

7"/// böter eller fängelse i högsl sex månader döms den som uppsålligen eller av oaklsamhel biyter mot 2 § eller lämnar osann uppgift i fall som avses i 9 §.

15 S

Länsstyrelsens beslut enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.

16 §

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om utbildningen av väktare samt om väktares unifnrm och ulrustning i övrigt.

Prop. 1979/80:122

Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-01-24

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Wikström, Friggebo, Mogård, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Anderssnn, Boo, Winberg, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Lagrådsremiss om ordningsvakter och bevakningsföretag

1 INLEDNING

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för juslitiedepartementel i september 1974 en sakkunnig' för att se över bestämmelserna om ordningsvakter. Den sakkunnige, som antog namnel ordningsvaklsutredningen, överlämnade i april 1978 belänkandet (SOU 1978: 33) Ordningsvakter.

Vidare tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartemenlel ijuni 1975, med stöd av regeringens bemyndigande, en sakkunniga för all utreda frågan om utbildning av väktare m. m. Den sakkunnige, som antog namnel väktarutbildningsutredningen, överiämnade ijuni 1978 betänkandet (Ds Ju 1978:4) Bevakningspersonal.

Till protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas en sammanfattning av ordningsvaktsutredningens betänkande och som bilaga 2 en sammanfattning av väktarutbildningsutredningens betänkande. Beiräffande nuvarande förhållanden och de båda utredningarnas närmare överväganden hänvisas till betänkandena.

Betänkandena har remissbehandlais. En sammanställning av remissytlrandena bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

' Ledamoten av riksdagen planeringschefen Åke Wictorsson. - Ledamoten av riksdagen elektrikern Paul Jansson.

2 Rik.sdagen 1979/80. I saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 18

2 ALLMÄN MOTIVERING

2.1 Inledande synpunkter

Enligt 2 § polisinstruktionen (1972: 511) har polisen till huvuduppgift att uprätthålla allmän ordning och säkerhet. 1 denna uppgift ingår bl. a. att förebygga brott och att hindra alt den allmänna ordningen och säkerheten störs genom brott eller på annat sätl.

Sedan lång tid har det i vårt land varit möjlig för polismyndigheterna att förordna personer som inle är anställda inom polisväsendet att utföra vissa begränsade pnlisiära uppgifter. Enligt 90 S pnlisinstmktinnen kan en polismyndighet sålunda ge förordnande för en person som inte är anställd inom polisväsendet att utföra polisbevakning. En sådan person kallas ordningsvakt. Ordningsvakten är vid sin tjänstgöring underställd polisen, och vissa regler som gäller för en polisman gäller även för en ordningsvakt. Med förordnandet som ordningsvakt följer i allmänhet vissa särskilda befogenheter, l.ex. alt göra omhändertagande enligt 3 S lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) eller enligt lagen (1976; 511) om omhändertagande av berusade pesoner m. m. (LOB).

I polisinstmktionen har inte närmare angetts för vilka uppgifter en ordningsvakt får förordnas. Det fömtsätts emellertid uttryckligen i allmänna ordningsstadgan (1956:617) att polismyndigheten skall kunna ålägga den som anordnar offentlig tillställning att bekosta ordningshållning genom förordnade ordningsvakter. Det ojämförligt största antalet förordnande för ordningsvakt har sedan länge avsett just urdningshållning vid offenfliga flllställningar.

1 praxis har emellertid ordningsvakter kommit att förordnas också för en mängd andra bevakningsuppgifter av skiftande karaklär. Det har sålunda varit vanligl atl ordningsvakter har förordnats för att hålla ordning vid kaféer, restauranger o. d. och för atl bevaka industrier, köpcentra, varuhus, campingplatser och idrottsanläggningar. Förordnanden har i vissa polisdistrikt även getts för bevakning eller ordningshållning på gator, torg, parker och andra ställen som är allmänna platser enligt allmänna ordningssladgan. En ganska stor del av gällande förordnanden som ordningsvakt har avsett jakt- och fiskeiillsyn. En annan speciell grupp av förordnanden har gällt tjänstgöring som arrestant- och förpassningsvakter, passkontrollanter och flygplaiskonlrollanler. Som ytterligare exempel kan nämnas att ordningsvakter har förordnals för atl utöva tillsyn över nationalparker, naturreservat och andra frilutftsområden samt i viss utsträckning för att bevaka objekt av betydelse för försvarsväsendet eller annars för landets säkerhet. - Praxis när det gäller förordnande av ordningsvakter har varierat starki mellan olika polisdristrikt och län.

I milten av 1970-talet fanns i landet ca 18 000 gällande förordnanden för ordningsvakt. Av dessa avsåg ca 10000 ordningshållning vid offenfliga tillställningar. Sannolikt förhåller del sig så att en inte obetydlig del av

Prop. 1979/80: 122 19

dessa 18000 förordnanden har avsett personer som inle i praktiken eller åtminstone inte regelbundet har fungerat som ordningsvakter vid den angivna tidpunkten. Ett förordnande anses nåmligen kunna meddelas tills vidare.

Det under senare år växande behovet av att på skilda platser och i olika sammanhang kunna komplettera det allmänna skydd som samhället tillhandahåller genom bl. a. polis- och brandmyndigheter har medfört atl olika bevakningsföretag har bildats med uppgift att yrkesmässigt tillhandahålla framför allt personal men även ulrustning för bevakningsändamål. Som exempel på företagens arbelsuppgifter kan här nämnas bevakning av fastigheter, industrier, byggnadsplatser, anläggningar och bostadsområden samt övervakning av kunder i varuhus och affärer.

Genom lagen (1974: 191) om bevakningsförelag (BevL) har införts ett krav på obligatorisk auklorisalion för alla som yrkesmässigt ålar sig att för andras räkning utföra bevakningsuppgifter. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1974. Den är tillämplig på alla slag av bevakningsföretag men gäller inte statliga och kommunala myndigheter. Avsikten bakom lagstiftningen har främst varit att tillgodose samhällets intresse av att bevakningsförelagens verksamhel blir föremål för viss kontroll och bedrivs under betryggande former.

Som förutsättning för auklorisalion gäller enligt BevL att verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. All personal hos ett auktoriserat bevakningsföretag skall vara godkänd vid prövning med avseende på laglydnad, medborgerlig pålitlighet och lämplighet i övrigt. Den som år godkänd för anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag och som har till uppgift att utföra bevakningsljänsl kallas väktare.

En väktare åtnjuter del skydd som avses i 17 kap. 5 § brottsbalken (BrB). Det innebär atl våld eller hot om våld mot en väktare i hans tjänsteutövning bestraffas enligt de strängare straffbestämmelser som gäller för förgripelser mot tjänstemän i myndighetsulövning. En väktare har inte andra befogenheter än vilken medborgare som helst när det gäller att ingripa mot andra personer eller att använda våld för att genomföra arbetsuppgifter. En från praktisk synpunkt betydelsefull befogenhel är den som enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken tillkommer envar, nämligen att gripa bl. a. den som ertappas på bar gärning eller flyende fot när det är fråga om brott som kan bestraffas med fängelse. För väktare gäller dessulom liksom för andra medborgare reglerna om nödvärn i brottsbalken. Del har emellertid inle varit ovanligt att väktare har fått förordnande som ordningsvakter för direkta bevakningsuppgifler och därmed även de befogenheter som följer med etl sådant förordnande. Sålunda beräknades för ett par år sedan drygt 2000 väktare ha gällande ordningsvaktsförordnanden.

När det gäller utbildningen av väktare bygger lagen på förutsättningen alt det skall ankomma på det enskilda företaget atl själv sörja för utbildningen av sin persunal. Rikspulisslyrelsen har efter samråd med berörda parter utfärdai närmare föreskrifier om utbildningen.

Prop. 1979/80:122 20

Den I januari 1978 fanns det 87 auktoriserade bevakningsföretag i Sverige. Det totala antalet anställda vid bevakningsföretagen var ca 11200, varav ca 10000 väktare. Bevakningsbranschen i Sverige domineras av Bevaknings AB Securitas och av fem andra i Securitaskoncernen ingående bolag. Bevaknings AB Securitas (Securitas) hade vid årsskiftet 1977/78 ca 6400 anställda, varav 5 700 väktare. Det näst största bevakningsföretaget i Sverige är det av staten genom Statsföretag AB ägda Allmänna Bevaknings AB (ABAB) som vid nämnda tid hade ca 1 300 anställda, varav ca 1 200 var väktare. Av de 87 företagen var det endast 15 som hade mer än 50 anställda, medan 21 av företagen hade högst 4 anställda. Av alla anställda inom bevakningsföretagen i Sverige var 69 % anställda i företag tillhörande Securitaskoncernen och 13 % i ABAB eller ABAB:s doUerbolag Skyddsbevakning. Det bör påpekas att de angivna procenttalen dock inte är ett tillförlitligt mått på resp. företags marknadsandel. Av de 87 företagen hade 31 företag, alltså drygt en tredjedel, beviljats auklorisalion av länsstyrelsen i Stockholms län, 15 företag av länsstyrelsen i Götegborgs och Bohus län och 11 förelag av länsstyrelsen i Malmöhus län. Detla innebär alltså att två tredjedelar av alla företag hade sitt säte i de tre storstadslänen, de flesla i Stockholm, Göleborg nch Malmö.

Ordningsvakternas nch bevakningsföretagens uppgifter nch befogenheter har varit föremål för en delvis ganska livlig debatt sedan flera år tillbaka. Ordningsvakter och väktare har nckså blivit ett alll vanligare inslag i samhällsbilden. Till stur del får della ses mnt bakgrund av alt ulvecklingen, åtminstone lill för elt par år sedan, i allt större ulslräckning har gått mot en urdning där företag uch andra intressenter köper tjänster av bevakningsföretag i stället för att som tidigare bedriva bevakningen i egen regi med anställd personal. En del befattningar med traditionella tillsynsuppgifter, t. ex. som vicevärd i fastigheter, har också fortlöpande kommit atl ersättas med uppdrag åt bevakningsförelag. Etl annat drag i utvecklingen är de strävanden som alltsedan polisväsendets förstatligande har pågått för all frigöra den polisutbildade personalen från uppgifter som har ansetts likaväl kunna utföras av personal med mindre kvalificerad utbildning. Även dessa strävanden har bidragit till atl ordningsvakts- nch väktarverk-samheten har utvidgats till alt avse nya uppgifter.

Hos allmänheten torde den nu beskrivna utvecklingen inte sällan ha letl till en osäkerhel om olika uniformerade kårers ställning och funktion i samhället. Det har i den allmänna deballen salts i fråga om anställningskontrollen och utbildningen av ordningsvakterna och väktarna är lillfredsställande och om den fortlöpande tillsynen av deras arbele är tillfyllest. Ibland har del gjorts gällande atl den verksamhet som utövas av denna personal innebär ett rättssäkerhelsproblem så till vida som ekunumiskl starkare grupper får möjlighel att skaffa sig ett bättre skydd än de snm har sämre resurser. Från andra håll däremnt har uttryckls missnöje med de begränsningar snm f. n. gäller i fråga um persnnalens användning.

Prop. 1979/80: 122 21

När del gäller ordningsvakterna har från flera håll påtalats bristen pä enhetliga beslämmelser. Därvid har man påpekal att 90 S polisinstruktionen har tillämpats på olika säll på skilda håll i landet och att detta har letl till atl ordningsvaktsförordnanden i en del fall utfärdats i en utsträckning som knappasl kan antas ha varit avsedd. Vidare har det hävdats atl en orsak till det förhållandevis stora antalet ordningsvaktsförordnanden även kan vara att polisen i praktiken tvingas prioritera olika övervakningsbehov i förhållande till varandra. Detta kan i sin tur ha lett till att man från enskilda och kommunala organs sida har försökt atl på egen bekostnad tillgodose vad som har ansetts som akuta behov av ett extra skydd.

Den problematik som här i korthet har antytts har nyligen utretts av två kommittéer, ordningsvaktsutredningen och väktarutbildningsutredningen. Ordningsvaktsutredningen har bl. a. haft i uppgift atl ta ställning till de principiella och praktiska aspekterna på att personer som inte är polismän åläggs att utföra vissa polisuppgifter och till det allmänna behovet av en sådan ordning. Båda utredningarna har haft till uppdrag alt närmare belysa frågan om hur avgränsningarna bör göras mellan å ena sidan polisens verksamhetsområde och å den andra ordningsvakternas resp. väktarnas arbetsuppgifier. Utredningsuppdragen har redovisats i betänkandena (SOU 1978:33) Ordningsvakter och (Ds Ju 1978:4) Bevakningspersonal. Betänkandena har remissbehandlais.

Vid remissbehandlingen har allmänt framhållits värdet av att ordningsvakternas och bevakningsförelagens verksamhet genom de båda betänkandena har fått en ordentlig genomlysning. Betänkandena har också fått ett förhållandevis gynnsamt mottagande, även om delade meningar bland remissinstanserna föreligger i en rad särskilda frågor. Under remissbehandlingen har särskilt understrukits vikten av att det tillskapas fasta reglerför när en ordningsvakt skall kunna förordnas, så att man därigenom kan få en enhetlig praxis på området och samtidigt öka möjligheterna att från samhällets sida styra utvecklingen i önskvärd riktning.

För egen del anser jag i likhei med flertalet remissinstanser att de båda betänkandena är väl ägnade snm underlag för ett ställningstagande från statsmakternas sida till de aktuella problemen. Detta hindrar givetvis inte att det med hänsyn till vad som har framkommit vid remissbehandlingen kan finnas anledning att på en del punkter diskutera andra lösningar än dem som har föreslagits av utredningarna. Innan jag går närmare in på de olika delfrågorna villjag emellertid beröra ett gmndläggande spörsmål som har ägnats storl utrymme både i ordningsvaktsutredningens och i väktamt-bildningsutredningens betänkande, nämligen gränsdragningen mellan polisverksamheten å den ena samt det arbete som får utföras av den särskilt anlitade bevakningspersonalen å den andra sidan.

Ordningsvaktsutredningen anger som sin grunduppfattning att allmän ordning och säkerhet skall upprätthållas med för ändamålet utbildad polispersonal. Det måste enligt utredningen vara en viljeinriktning från samhäl-

Prop. 1979/80:122 22

lets sida att uppnå detla mål. Innan målet har nåtts måste emellertid enligt utredningen ordningsvakter anlilas i viss begränsad omfattning. Väktarutbildningsutredningen ger i stort setl uttryck för samma synpunkter. Utredningen finner det angeläget atl klara gränser dras upp mellan de funktioner och uppgifter i samhället som faller på polisen, ordningsvakterna och väktarna.

Jag delar de båda utredningarnas inställning i principfrågan. Del är för mig en självklarhet atl en grundläggande regel bör vara alt det är polisens huvuduppgifl atl upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Samtidigt måsle man emellertid hålla i minnet att vad som skall anses innefattat i uppgiften att upprällhålla allmän ordning och säkerhel fortlöpande påverkas av den allmänna samhällsutvecklingen. Inriktningen av polisverksamheten har därför ändrats under årens lopp. Vidare tvingas polisen liksom andra samhällsorgan att till följd av begränsningen på resurser göra prioriteringar mellan olika verksamheter. Som en följd av detla har man som förut nämnts bl.a. strävat efler att frigöra pnlisutbildad persnnal från uppgifter snm kan utföras utan fullständig pulisutbildning. Med hänsyn till polisverksamhetens speciella karaktär och önskemålet om att den även i fortsättningen skall kunna efter hand anpassas till ulvecklingen är det f. n. knappast vare sig möjligt eller lämpligt atl annat än i allmänna ordalag beskriva innehållet i polisens huvuduppgift. Redan på grund härav torde del stå klart att principen om att det ankommer pä polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inte alllid utan vidare kan ge vägledning för de praktiska överväganden som behöver göras i skilda sammanhang.

Innebörden av polisens uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet har i viss mån preciserats genom att det i polisinstruktionen över-sikfligt har angetts vad polisverksamheten särskilt skall syfla till innm ramen för huvuduppgiften. I 2 § instmklionen anges sålunda att det särskilt åligger polisen att söka förebygga brott, hindra att ordning och säkerhet störs samt lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Polisen skall också uppdaga och utreda brott samt vidta de åtgärder som behövs när ordningen och säkerheten har blivil kränkt på annat sätt än genom brott. Även om denna redovisning inte är uttömmande, torde den ta sikte på själva kärnan i polisens ansvar för den allmänna ordningen och säkerheten. Det är också beträffande dessa centrala uppgifter som det framstår som särskilt angeläget att polisen har det övergripande ansvaret.

Å andra sidan är det uppenbart alt en övergång till en ordning enligt vilken de uppgifter som har angetts nyss i bokstavlig mening skulle ankomma uteslutande på polisen skulle föra mycket långt. Som 1975 års polisutredning har påpekat i sitt remissyttrande skulle följden bli alt även de mesl typiska uppgifterna för bevakningsföretag och urdningsvakter skulle föras över lill polisen. Det framgår av väktarutbildningsutredningens undersökning av bevakningsföretagens verksamhet att denna huvudsakligen omfat-

Prop. 1979/80:122 23

lar vad som kan betecknas som traditionell bevakning, dvs. personell eller teknisk tillsyn, kontroll och övervakning av olika objekl eller verksamheter, l.ex. industrianläggningar, buflker och konlor. Elt huvudskäl flll denna särskilda bevakning är önskemålet att undvika att objekten blir utsatta för inbrott eller skadegörelse. Eftersom sådana handlingar innebär ett angrepp på den allmänna ordningen och säkerheten, måste även bevakningsföretagens verksamhet på området till en del ses som etl led i upphällandet av allmän ordning och säkerhet. Motsvarande gäller om den mest typiska uppgiften för ordningsvakterna, dvs. att se till ordningen vid vissa offentliga tillställningar. Atl de uppgifter som har angetls nu normalt setl inte kräver polisutbildning torde emellertid vara ostridigt.

Som framgår redan av dessa exempel går det inte atl komma ifrån att det flnns en hel del bevaknings- och ordningshållningsuppgifter som visserligen har betydelse för eller anknytning lill den allmänna ordningen och säkerheten men som inte kräver polisutbildning. När det gäller frågan om hur dessa uppgifter skall lösas kan man som polisutredningen har påpekat tänka sig olika alternaflv. En lösning är att de av principiella skäl ändå anförtros åt polisutbildad personal inom polisen. En annan är att polisen svarar för uppgifterna genom att anlita antingen personal som är anställd inom polisväsendet men saknar polisutbildning eller också särskilt förordnad personal utanför polisväsendet. Ytterligare en utväg är att den som har det primära intresset av bevakningen själv anlitar personal som härleder sina befogenheter från polisen eller snm tillhör ett företag som har auktoriserats av det allmänna.

F. n. förekommer alla dessa alternativ i större eller mindre utsträckning i praktiken. Vid remissbehandligen har också berörts olika aspekler på var och en av dem. Av störst principiellt intresse synes vara en lösning som har antytts bl.a. av Kooperativa förbundet och som gär ut på att den bevakningsverksamhet som nu faller på ordningsvakter nch bevakningsföretag skulle föras över till polisen som en speciell funktion och där anförtros ål särskild personal med mindre omfattande utbildning än som i dag meddelas polismännen. Även JK har diskuterat en lösning av detta slag.

Snm jag ser det är en sådan urdning det enda egentliga alternativet till det nuvarande systemet med urdningsvakter uch bevakningsföretag. Det är emellertid tveksamt huruvida en nynrdning av delta slag, nm den över huvud taget skulle gå att gennmföra, innebär övervägande fördelar. Den skulle fömtsätta ett polisväsende uppbyggt på två skilda kårer med olika utbildning nch befngenheter, någnt som otvivelaktigt skulle skapa mycket stora prakliska svårigheter. Det är f. ö. inte utan vidare givet att en sådan dimensionering av polisväsendet som krävs för att polisen skulle kunna ta över större delen av ordningsvakternas och bevakningsförelagens uppgifter är eftersträvansvärd. Slutligen skulle den angivna ordningen innebära att det allmänna skulle överta betydande utgifter som enligt sakens natur bör falla på enskilda intressenter.

Prop. 1979/80:122 24

För egen del är jag av den uppfattningen att ordningsvakternas och bevakningsförelagens verksamhel under överskådlig tid måsle ses som ett nödvändigt komplement till det skydd som det allmänna tillhandahåller genom polisen och andra organ. Med denna utgångspunki blir det inte mindre utan snarast mera angeläget att den aktuella verksamheten är underkastad en ändamålsenlig insyn och knntrnll från samhällets sida nch att en nnggrann bedömning görs av arten av varje bevakningsuppgift för sig, innan den anförtros personal utanför polisväsendet. Härvid måste särskild hänsyn tas till den utbildning snm uppgiftens beskaffenhet kräver och ytterst till allmänhetens anspråk på rättssäkerhet och rättsskydd. En utgångspunki måste vidare alltid vara att polisens generella ansvar för allmän ordning och säkerhet inte får äventyras eller ens sättas i fråga.

Jag kan alltså i princip ansluta mig flll ordningsvakts- och väktamtbild-ningens uttalanden om viljeinriktningen för framtiden när det gäller sådana bevakningsuppgifter som av sakliga eller principiella skäl bör förbehållas polisen. Med vad som har anförts nyss harjag endast velat framhålla att det inle är vare sig nödvändigt eller möjligt att i nuvarande läge mera allmänl föra över till polisen de uppgifter som f. n. faller på ordningsvakts-och bevakningspersonalen. Detta innebär inte att jag anser att den nuvarande arbetsfördelningen är till alla delar godtagbar eller att utvecklingen under senare år har varit indvändningsfri. Emellertid finns del goda skäl all utgå från att en fast reglering på området kommer att innebära att man från samhällets sida får ett bättre grepp över utvecklingen än hittills och därmed ökade möjligheter till en avvägning som tillgodoser på en gång principiella intressen i fråga om bevakningsverksamhetens organisation och befogade anspråk från allmänhelens sida på trygghel lill person och egendom.

I del följande ämnar jag behandla först de olika spörsmålen beträffande ordningsvakter nch därefter de frågnr som har aktualiserats när det gäller bevakningsföretagen. Jag begränsar i huvudsak framställningen till att avse frågor som bör regleras genom lagstiftning. Vissa spörsmål av allmänt inlresse kommer dock att beröras även i fall där det ankommer på regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs.

2.2 Ordningsvakter

2.2.1 Ordningsvakternas arbetsuppgifter m. m.

1 polisinstmktionen har inte närmare angetts för vilka uppgifter en ordningsvakt får förordnas. Den kartläggning av de nuvarande bestämmelsernas tillämpning som har gjorts av ordningsvaktsutredningen visar, som förut har konstaterats, att det ojämförligt största antalet förordnanden för ordningsvakter har avsett ordningshållning vid offentliga tillställningar

Prop. 1979/80:122 25

men att ordningsvakter i praxis har kommit att förordnas för en mängd uppgifter av skiftande karaklär. Utredningens kartläggning visar också att stora skillnader förekummer mellan ulika pulisdistrikt uch mellan skilda län när del gäller förordnande av urdningsvakt.

Ordningsvaktsutredningen anser att det även i furtsältningen bör vara möjligt att förnrdna den snm inte är anställd innm pnlisväsendet atl utföra vissa pnlisiära uppgifter. Enligt förslaget skall duck en inskränkning ske i användningen av ordningsvakter genom atl de uppgifter för vilka ordningsvakter får anlitas begränsas. Dessa begränsingar bör enligt ulredningens mening knmma till uttryck i en särskild lag om ordningsvakter. För att ordningsvakternas verksamhel skall avgränsas bättre från den som bedrivs av polisen föreslår ulredningen all ordningsvaktens uppgifl inte som f. n. skall anges vara alt svara för polisbevakning utan i stället att upprätthålla ordningen. Utredningen anser vidare att begreppet urdningsvakt bör förbehållas persuner sum har just urdningshållning sum sin uppgift.

Från dessa utgångspunkter diskuterar utredningen till en början bl.a. frågan i vad mån urdningsvaktsförordnande behövs för viss inom polisväsendet anställd eller förordnad personal med särskilda uppgifter. Enligt vad utredningen konstaterar i denna del kan pass- och flygplatskontrollanter, delgivningsmän, vaktkonstaplar samt arrestant- och förpassningsvakter inte anses ha behov av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som ordningsvakt. Utredningen föreslår därför att ordningsvaktsförordnande inte skall komma i fråga för dessa personalkategorier. 1 den mån personer som inte är anställda vid polisväsendel måsle anlitas som arrestant- eller förpassningsvakter bör de enligt utredningen få etl förordnande just för denna uppgift.

När det sedan gäller att närmare ange för vilka uppgifter ordningsvakter skall få användas föreslår utredningen som huvudregel att ordningsvakt skall kunna användas vid offenllig tillställning, på badplats för allmänheten, i lägerområde, vid lokal eller plats för sport, spel eller liknande, vid konstert samt vid servering till allmänheten av alkoholdrycker. Utredningen framhåller att denna huvudregel innebär inskränkningar i förhållande till vad som gäller i dag men anser att dessa är nödvändiga. Enligt utredningens mening bör ordningsvakter i princip inte få förekomma i andra sammanhang än vad som följer av denna huvudregel.

Utredningen förklarar emellertid att den är medveten om att polisens resurser inte räcker till för att ersätta ordningsvakter i alla de övriga fall där sådana nu förekommer. Utredningen anser därför att det under en övergångstid är nödvändigt att göra undantag från huvudregeln och medge att ordningsvakter får förordnas även i andra fall, nämligen då det på gmnd av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Så kan enligt utredningen vara fallet i fråga om ambassadbevakning, tun-neibanebevakning samt bevakning vid vissa allmänna lokaler, l.ex. dnm-stolslokaler, och vid vissa s. k. kvasiallmänna platser, dvs. platser som

Prop. 1979/80:122 26

visserligen inle är allmänna i allmänna ordningssladgans mening men ändå är upplåtna för och nytljas av allmänheten, l.ex. innetorg och centrumanläggningar. Innan en ordningsvakt förordnas enligt den föreslagna undantagsregeln skall polisstyrelsen - som enligt förslagel alltid har att besluta om förordnande av ordningsvakt - samråda med rikspolisstyrelsen som därigenom får möjlighet atl följa ulvecklingen på detla område och att vid behov vidta åtgärder.

Utredningen ger härefter flera exempel på arbelsuppgifter för vilka urdningsvaktsförordnande enligt dess mening i fortsättningen inte bör komma i fråga. Jag återkommer längre fram till dessa.

Utredningens förslag till huvudregel om när ordningsvakt får användas tillstyrks uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora flertalel remissinstanser. Från åtskilliga håll understryker man att det flnns elt klart behov av ordningsvakter för sådana uppgifter snm nmfaltas av den föreslagna huvudregeln.

När del däremot gäller förslaget om att ordningsvakter skall fä användas även i andra fall än som följer av huvudregeln, nämligen när det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen, har delade meningar kommit till uttryck bland remissinstanserna. Några instanser har ansett att en sådan undantagsbestämmelse över huvud taget inte bör finnas annat än möjligen övergångsvis. Till stöd för denna uppfattning har framhållits att om ordningsproblemen har blivit så stora som den föreslagna undantagsbestämmelsen antyder, bör det vara samhällets skyldighel att ställa polisiära resurser till förfogande för att lösa problemen.

Andra remissinstanser, såsom bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation. Kooperativa förbundet och Sveriges köpmannaförbund, har däremot ansett att förslaget medför en alltför stor inskränkning av möjligheterna alt anlita ordningsvakter. Därvid har anmärkts att kravet på att det skall vara oundgängligen nödvändigl framstår som missvisande med hänsyn till bl. a. de svårbemästrade och sannolikt för lång tid bestående ordningsproblemen i framför allt storstäderna. Utredningens uppfattning att undantagsregeln skulle ha avseende endasl på en övergångstid betecknas av denna grupp instanser som helt orealistisk. Det har också påpekats att om förslaget genomförs skulle det innebära att flera platser, där i dag ordningsvakter medverkar vid tillsynen av ordningen och där en sådan tillsyn är nödvändig, i praktiken sannolikt skulle ställas utan fortlöpande tillsyn. Även många av de remissinstanser som i och för sig har godtagit utredningsförslaget i denna del har framhållit att man måste låta den handlingslinje som kan synas principiellt mest flllta-lande vika för de praktiska realiteterna.

Jag har för egen del stor förslåelse för utredningens uppfattning att möjligheterna att förordna ordningsvakter bör begränsas. Utredningens kartläggning visar klarl att ordningsvakter har kommit alt förordnas för en

Prop. 1979/80:122 27

rad uppgifter där ett sådant förordnande inte är sakligt motiverat. Enligt min mening är det bl. a. av delta skäl nödvändigt att tillskapa en reglering som närmare anger för vilka uppgifter en ordningsvakt skall få förordnas, så att den nuvarande ojämnheten i tillämpningen i all möjlig mån undanröjs. Bestämmelser i detta hänseende liksom de grundläggande regler i ämnel som i övrigt behövs bör lämpligen, som utredningen har föreslagit, las upp i en särskild lag om ordningsvakter.

En viktig fråga, som bör regleras i en inledande bestämmelse i den nya lagen, gäller hur ordningsvaktens uppgifter allmänt bör beskrivas. Jag kan i denna del ansluta mig till utredningens uppfattning att den nuvarande bestämmelsen i 90 § polisinstruktinnen, enligt vilken en ordningsvakt förordnas att utföra polisbevakning, framstår som mindre lämplig. Den kan bl. a. ge en överdriven föreställning om de befogenheter som tillkommer en ordningsvakt. Utredningsförslaget innebär atl en ordningsvakt i stället skall förurdnas att upprätthålla ordningen. Inte heller detta förslag går emellertid fritt från invändningar. Enligt 2S polisinstruktionen ankommer det på polisen alt upprätthålla allmän ordning och säkerhet, och man bör eftersträva alt beskriva ordningsvakternas uppgift på ett sådanl sätt att det klart kommer till uttryck att dessa inte har ett ansvar för den allmänna urdningen snm är jämställt med pnlisens.

Med dessa utgångspunkter träffar man enligt min mening det bästa uttryckssättet om den grundläggande bestämmelsen får innehålla att med ordningsvakt förstås den som, utan att vara anställd som polisman, förordnas att medverka flll att allmän ordning upprätthålls. Häri ligger att ordningsvaktsbegreppet i fortsättningen reserveras för personal med ordningshållning som uppgift.

Somjag nämnde i avsnitt 2.1 är med befattningen som ordningsvakt f. n. förenade vissa särskilda befogenheter. Jag återkommer längre fram flll denna fråga men vill redan i detta sammanhang förutskicka att de befogenheter som f. n. tillkommer ordningsvakterna enligt min mening i väsentliga delar bör behållas. En allmän fömtsättning för att ett ordningsvaktsförordnande skall komma i fråga bör därmed också vara att den ordningshållningsuppgift som är aktuell förutsätier dessa befogenheter. I den mån detta inte är förhållandet fyller nämligen förordnandet ingen funktion. Å andra sidan är det lika viktigt att framhålla att uppgiflen inte får vara av så kvaliflcerad art att den kräver polisutbildning. Ett annat allmänt kännetecken för de uppgifter för vilka ordningsvakter mera regelmässigt bör kunna förordnas synes böra vara att det är fråga om ordningshållning av ett slag som - åtminstone i normalfallet - inte rimligen bör bekostas med statliga medel.

Med beaktande av vad som har anförts nu anser jag i likhet med remissinstanserna att avgränsningen av ordningsvakternas normala uppgifter blir i allt väsentligt väl avvägd genom den av utredningen föreslagna huvudregeln. Denna tar sålunda sikte på vad som sedan länge har ansetts vara

Prop. 1979/80: 122 28

traditionella ordningsvaktsuppdrag, och beträffande dessa har det knappast på allvar satts i fråga alt del skulle vara olämpligt att anlita ordningsvakter. Jag kan således i princip godta den föreslagna huvudregeln.

I etl hänseende synes dock den föreslagna huvudregeln ha fått en alllför snäv avfattning, nämligen till den del som den begränsar möjlighelen alt anlita ordningsvakt vid en annan allmän sammankomst än en konsert. Denna fråga måste numera ses mot bakgrund av de ändrade regler för ordningshållning vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster som nyligen har beslutals av riksdagen (prop. 1979/80: 17, KU 1979/ 80: 19, rskr 1979/80: 35, SFS 1979:970). Dessa regler innebär alt polismyndigheten liksom tidigare kan föreskriva skyldighet för anordnare av offentlig tillställning att anlita ordningsvakter. För den som anordnar en allmän sammankomst skall däremot sådan skyldighet kunna föreskrivas endast när sammankomsten utgör konsert. I förarbetena (prop. 1979/80: 17 s. 154) har emellertid uttryckligen uttalals att den sålunda föreslagna ordningen inte avses innebära att det blir förbjudet för en anordnare atl på eget initiativ anlita förordnade ordningsvakter för att hålla ordning vid andra allmänna sammankomster. Någon anledning att frångå detta ställningstagande i förevarande sammanhang torde inte föreligga. 1 enlighet härmed bör en huvudregel i ämnet innebära att en ordningsvakt skall kunna förordnas att medverka till att ordningen upprätthålls även vid en annan allmän sammankomst än en konsert. En sådan lösning är motiverad även av att det i praktiken kan uppstå svårigheter att avgränsa en konsert från en annan allmän sammankomst.

Jag förordar således att det i den särskilda lagen om ordningsvakter las in en huvudregel av innebörd att urdningsvakt skall kunna förordnas att medverka till att allmän ordning upprätthålls vid offentlig tillställning eller allmän sammankomst, på badplats, på lägerområde, i lokal eller på plats för sport, spel eller annan sådan verksamhet dit allmänheten har tillträde samt i lokal eller utrymme där servering av alkolholdrycker sker till allmänheten.

Den huvudregel somjag nu har förordat kommer alltså alt ta sikte på fall där det även i fortsättningen torde bli en förhållandevis normal företeelse att ordningsvakter medverkar vid ordningshållningen. Som utredningen har framhållit är det emellertid inte tillrådligt att begränsa möjligheten atl anlita ordningsvakter till de fall som har angetls nu. Det synes ofrånkomligt att genom en undantagsregel ge utrymme för att anlita ordningsvakter även i andra fall när speciella omständigheter gör en sådan lösning nödvändig.

Den av utredningen föreslagna undantagsbestämmelsen innebär att ordningsvakter skall kunna anlitas även för annat ändamål än som följer av huvudregeln om det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Förslaget har blivil föremål för kritik vid remissbehandlingen. Även enligt min mening är den föreslagna avfall-

Prop. 1979/80:122 29

ningen mindre lämplig. Den synes närmast ge den föreställningen att ordningsvakter skulle vara avsedda alt användas för att lösa specielll svårartade ordningsproblem, något som självfallet bör vara polisens uppgift.

Jag kan i och för sig godta utredningens förslag till den del det ställer krav på alt etl särskilt behov - dvs. etl behov som avviker från vad som får anses vara normall - alllid måste föreligga för att ordningsvakter skall få anlitas i andra fall än som följer av huvudregeln. I övrigt bör emellertid som en uttrycklig förutsättning för denna lösning anges att den framslår snm mnliverad från allmän synpunkt. Med en sådan avfattning ger regeln utrymme för en sammanvägning av dels styrkan hns de särskilda intressen snm kräver bevakning av speciellt slag, dels vikten av alt direkta pnlisupp-gifter förbehålls pnlisutbildad persnnal nch dels slutligen de möjligheter sum i praktiken föreligger atl avdela pulisman för den bevakningsuppgift snm är aktuell. Att restriktivilel vid prövningen är avsedd tnrde tillräckligt tydligt framgå ulan att någnt särskilt förstärkande ultryck används för atl markera att intresset av att urdningen upprätthålls skall vara framträdande.

Jag förordar på grund härav alt den akluella bestämmelsen utfnrmas på del sältel alt urdningsvakter skall kunna förurdnas för annan uppgift än snm avses i huvudregeln endast i den mån del finns etl särskilt behuv uch det är mntiveral från allmän synpunki.

Alt i själva lagbestämmelsen närmare ange de nlika fall vid sidan av huvudregeln där en urdningsvakt bör kunna anlilas turde inte vara möjligt med tanke på de varierande situatiuner sum man här måste räkna med. Den regel snm jag nyss har förordat bör på samma sätl snm den av utredningen föreslagna betämmelsen uppfattas snm en undanlagsregel, avsedd alt användas först sedan det visat sig vara praktiskt umöjligt eller i varje fall mycket svårt att lösa etl problem på annal, godtagbart sätt. Vid prövningen bör naturligtvis först undersökas om uppgiften är av den arten atl del över huvud tagel är nödvändigt att personal med särskilda befogenheter svarar för ordningshållningen. Är så fallet får man överväga om uppgiflen bör fullgöras av polisutbildad personal och om det kan ske utan alt man eftersätter andra för polisverksamheten angelägna uppgifter. Bedömningen måste nckså hela liden göras under hänsynstagande dels till de krav snm enskilda, företag nch kummuner har rätt alt ställa när del gäller nrdningens upprätthållande, dels till vikten av att pnlisens generella ansvar för urdning uch säkerhet inte skall kunna sättas i fräga.

Förordnanden enligt denna undantagsbestämmelse bör få ges endast för urdningshållning på platser som är möjliga att klart avgränsa. Det är enligt min mening av stor vikt att generella förordnanden varigenom en ordningsvakt tilläggs exempelvis befogenhet att "svara för ordningen på allmänna platser enligt brottsbalken"" i fortsättningen inte förekommer. 1 ett förordnande som ges med stöd av den här bestämmelsen måste i stället den plats

Prop. 1979/80:122 30

eller det område som förordnandet gäller preciseras. Med ett sådant tillvägagångssätt blir det också betydligt lättare än i dag för polisen atl kontrollera ordningsvakterna och utöva förmanskap över dem.

Som exempel på fall när ordningsvaktsverksamhet bör kunna förekomma enligt undantagsbestämmelsen har utredningen nämnt ordningshållning vid vissa allmänna lokaler, på tunnelbanestationerna i Stockholmsområdet och vid en del speciella privata tillställningar. Utredningen har också ansett att bevakning av ambassader och konsulat bör kunna bedrivas med slöd av bestämmelsen i den mån denna verksamhel bedöms fömtsätta urdningsvaktsförordnande. Detsamma gäller i fråga om s. k. kvasiallmänna platser.

Även jag anser att det bör finnas möjlighet att med stöd av undantagsbestämmelsen förordna ordningsvakter för sådana ändamål som har sagts nu. Del bör dock betonas att sådana förordnanden alltid måste föregås av en noggrann prövning i enlighet med de rikllinjer som jag nyss har angett. Särskilt vad gäller ordningsvaktsförordnanden av nu aktuellt slag finns del anledning atl understryka all ordningsvakternas insatser aldrig får ses som en ersättning för utan endast som ett komplement flll polisens.

Den ordningsvaktstjänslgöring snm f. n. förekommer vid vissa ambassader och konsulat samt vid tunnelbanestationer inom Stockholms polisdistrikt intar i viss mån en särställning så flll vida att det är polisen som engagerar vakterna och att deras tjänstgöring ersätts direkt av statliga medel. I fråga om tunnelbanebevakningen gäller enligt 1979 års regleringsbrev för polisväsendet att medel får tas i anspråk för högst 80 ordningsvakter samtidigt. Detta innebär en fördubbling av del antal som lidigare har föreskrivits. Utökningen skall ses mot bakgrund av det stora antalet vakanser på polismanstjänster inom Stockholms polisdistrikt och de delvis svårartade ordningsproblem som förekommit vid tunnelbanestationerna. Det är allmänt omvittnat att ökningen av antalet ordningsvakter har fått positiva effekter bl. a. så till vida som en nedgång av anlalet tillbud med inslag av våld har kunnat noteras. Detta får emellertid självfallet inte tas till intäkt för att den nuvarande ordningen skall permanentas. På detta liksom på andra områden där ordningsvakter används med stöd av undantagsbestämmelsen måste en fortlöpande omprövning av behovet och omfattningen av denna sorts bevakning allfld äga mm.

Utredningen har också getl en del exempel på arbetsuppgifter för vilka ordningsvaktsförordnande i fortsättningen inte bör komma ifråga. Hit hör bl.a., snm nämnts, sysslorna snm passkontrollanter, flygplaiskonlrollanler, delgivningsmän, vaktkonstaplar samt arrestant- och förpassningsvakter. Jag är ense med utredningen och de remissinstanser som har uttalat sig i ämnet om att dessa personalkategorier inte har behov av förordnande som ordningsvakter. I den mån personalen anförtros uppgifter sum kan hänföras till myndighetsutövning blir de allmänna reglerna om skydd för sådan verksamhet liksom reglerna om ansvar och skadestånd för myndig-

Prop. 1979/80:122 31

hetsmissbmk tillämpliga vare sig personalen har förordnande som ordningsvakt eller inte. De generella bestämmelserna i brottsbalken om nödvärn och laga befogenhel (24 kap. I och 2 §§ andra stycket) och i rättegångsbalken nm den befngenhet att verkställa gripande snm tillknmmer envar (24 kap. 7 §) ger nckså en tillfredställande reglering av persnnalens befngenheter.

Snm exempel på uppgifter för vilka urdningsvakt i fnrtsätlningen inte bör förurdnas nämner ulredningen vidare upprätthållande av allmän urdning nch säkerhet innm bustadsumråden. Enligt min mening föreligger det inum sådana nmråden normalt sett inte något behov av de befogenheter som tillkommer en urdningsvakt. Jag kan därför i princip ansluta mig till denna uppfattning, låt vara att del naturligtvis inte kan uteslutas att det i vissa mycket speciella situatiuner kan vara nödvändigt att anlita urdningsvakter även innm bustadsumråden. Vidare delar jag uppfatlningen atl urdningsvakter inte bör förordnas för traflkdirigering och inte heller för övervakning av hundhållning och hundskattekontroll.

1 fråga om tillsyn över nationalparker, naturreservat och andra nalurvårdsobjekl har naturvårdsverket i motsats till ulredningen ansett atl det även i fortsättningen bör finnas möjlighet för personal som utövar sådan tillsyn att få förordnande som ordningsvakt. Även här gäller emellertid enligt min mening att den som utövar tillsynen som regel inle har behov av de särskilda befogenheter som följer med förordnandet som ordningsvakt. De generella reglerna om nödvärn och gripande bör normalt ge en tillfredsställande reglering av personalens befogenheter. Det bör således endast i särskilda undantagsfall förekomma att den personal som avses nu förordnas till ordningsvakter. Förordnandet bör i så fall i möjlig mån begränsas till atl avse ordningshållning inom viss avgränsad del av elt naturvårdsobjekt. Enligt min mening finns det snm regel inle heller behnv av att förordna ordningsvakter för bevakning av värdetransporter eller anläggningar vars produkter kräver speciella kontrollåtgärder. Normalt måste sådana uppgifter kunna fullgöras av väktare eller annan personal utan särskilda befogenheter.

Beträffande urdningen på flygplatser uch innm järnvägsnmråden finns del i luflfartskungörelsen (1961: 558) nch i lagen (1975: 89) om urdning nch säkerhel inum järnvägsumråde beslämmelser snm ger befattningshavarna där särskilda befngenheter vilka innefaltar rätt all använda tvång i vissa fall. För dessa persnnalkalegorier turde del med hänsyn härtill inte finnas behov av ordningsvaktsförordnande.

Slutligen har utredningen tagit upp ordningshållning på fartyg och inom sjukvården som exempel på fall där ordningsvaktsförnrdnande inle behövs.

För fartyg har utredningen hänvisat till att befälhavaren och hans underlydande enligt sjölagen (1891; 35 s. 1) har vissa befogenheier. Enligt utredningen är det med hänsyn härtill onödigt att ge den som svarar för ordning-

Prop. 1979/80:122 32

en på ett fartyg förordnande som ordningsvakt. Jag har samma principiella uppfattning. Emellertid kan man inte bortse frän att nrdningsprnblemen på vissa traflklinjer är sådana att de insatser för ordningshållningen som besättningen har möjlighet att svara för åtminslone fldvis måsle komplelteras genom särskild personal som har fått en för ordningshållning anpassad utbildning och är utrustad med befogenheier som i vissa fall sträcker sig längre än de som följer av reglerna i sjölagen. Jag anser därför atl det inte bör vara uteslutet att förordna en ordningsvakt för tjänstgöring på fartyg. För att en ordningsvakt skall få förordnas på tjänstgöring på ett annat allmänt kommunikationsmedel bör emellertid fordras mycket slarka skäl. Ett exempel erbjuder den situation som kan uppstå nm värnpliktiga i sturt antal skall företa lågresnr i anslulning lill permissiun eller utryckning, en situation då det erfarenhetsmässigt föreligger risk för skadegörelse och oroligheler som kan störa medpassagerarna.

Angående frågan om ordningen vid sjukhusens akutmottagningar ärjag visserligen ense med utredningen om atl det skulle vara en fördel om man helt kunde avvara ordningsvakter där. Förslaget i denna del haremellertid blivit föremål för skarp kritik från bl. a. polisutredningen samt sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Enligt institutet har entréhallar vid moderna sjukvårdsanläggningar kommit att bli uppehållsplals för ett klientel som i vissa fall är myckel störande och som ibland tar sig in i själva sjukhuslokalerna med för vården mycket påfrestande följder. Det kan enligt institutet inte anses rimligl att personal med sjukvårdsutbildning måste ta tid och krafter i anspråk för att sköta ordningsuppgifter som den inte har kvalifikationer för.

Jag har för egen del stur förståelse för de synpunkter som institutet har fört fram och anser det inte i nuvarande läge vara realistiskl att helt avstå från ordningsvakter vid sjukhusens akutmottagningar. Därvid harjag även beaktat det starka inlresse som flnns av atl sjukhuspersonalen bereds ett tillfredställande skydd i sitt arbete och att patienier inte oroas av störningar inom sjukhuset. Jag vill emellertid peka på den möjlighel snm kan föreligga att anlita väktare utan ordningsvaktsförordnanden eller sjukhusanställd personal för en del av de uppgifter sum det här gäller.

En särskild fråga, snm inte närmare har berörts av ulredningen, gäller förordnande av urdningsvakter för extranrdinära situatiuner, t. ex. i samband med naturkatastrofer eller civilförsvarsoperationer. I sådana sammanhang kan givetvis läget motivera att förordnande ges med sikte på särskilda ordningshållningsuppgifter, såsom t. ex. avspärrningar.

Till frågor rörande jakt- och flsketillsyn samt bevakning av skyddsföremål återkommer jag i del följande.

Förslaget om en obligalorisk skyldighet för polisstyrelsen att samråda med rikspolisstyrelsen innan ordningsvakt förordnas för andra uppgifler än som följer av huvudregeln har avstyrkts av flertalet remissinstanser. Jag ansluter mig här till kritiken från remissinstanserna och kan inte tillstyrka

Prop. 1979/80:122 33

den föreslagna ordningen som förefaller ägnad att leda till en onödig omgång. En annan sak är alt del kan vara lämpligt alt man från den lokala myndighetens sida samråder med rikspolisstyrelsen när en aktuell fråga bedöms som tveksam.

Flera remissinstanser har ansett att etl beslut om att förordna ordningsvakter enligt undantagsregeln bör fattas av polisstyrelsen i plenum. En sådan ordning skulle dock strida mot de nuvarande principerna för beslutsfattandet inom den lokala polisorganisationen. Dessa innebär atl beslut i ett s. k. polismyndighetsärende aldrig får fattas i plenum (jfr 49 och 50 S§ polisinstmkflonen). Jag vill emellertid i denna del hänvisa till aU polisutredningen i sitt betänkande (SOU 1979:6) Polisen har föreslagit en utvidgning av förtroendemannastyrelsens kompetens som, om förslaget genomförs, kommer att göra det möjligt för polisstyrelsen i plenum att t. ex. fatta beslut i en principiellt viktig fråga som avser förordnande av ordningsvakt enligt undantagsregeln. En ändring av reglerna i polisinstruktionen om förtroendemannastyrelsens kompetens bör inte övervägas i detta sammanhang utan i samband med att ställning tas till polisutredningens betänkande. Jag vill emellertid framhålla att de nuvarande reglerna inte hindrar att polisledningen informerar de förtroendevalda om nu ifrågavarande ärenden och även inhämtar deras uppfaUning i saken. Tvärtom är en sådan ordning önskvärd.

2.2.2 Förordnande, utbildning och utrustning av ordningsvakter.

Enligt de regler snm nu gäller meddelas urdningsvaktsförordnande av rikspolisstyrelsen när förordnandet berör flera län, av länsstyrelsen när det berör flera polisdistrikt innm etl län samt i övriga fall av pnlisstyrelsen. Ordningsvaklsutredningen föreslår att ordningsvakt i fortsättningen alltid skall förordnas av polisstyrelsen i det polisdistrikt där ordningsvakten har sitt hemvist. Utredningen anser att förordnandet i normalfallet inte bör avse större område än polisdistriktet. Skulle särskilt behov föreligga kan förordnandet dock ges en vidare geograflsk giltighet men skall även då utfärdas av polisstyrelsen i hemdistriktet.

Utredningen föreslår vidare att det vid sidan av själva förordnandet för ordningsvakten skall föreligga ett särskilt beslut om ordningsvaktsverk-samhei för att ordningsvakten skall få tjänstgöra. Det föreslagna systemet avses innebära att en ordningsvakt får tjänstgöra endasl på plats där det enligt polisstyrelsens beslut finns skäl att medge att ordningsvaktsverk-samhet bedrivs. EU beslut om ordningsvaktsverksamhet skall emellertid samtidigt innebära en tvingande förpliktelse för den kommun eller den enskilda intressent som svarar för den aktuella platsen att bekosta ordningsvakter till det antal som anges i beslutet. Därigenom skapas enligt utredningens mening bättre överblick över ordningsvaktsverksamheten i polisdistriktet. Överträdelse av föreskrift som har meddelats genom beslutet - t. ex. om någon anlitar fler eller färre vakter än som har bestämts -föreslås bli straffbar. 3 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 34

Förslaget att polisstyrelse skall förordna ordningsvakt även när förordnandet har ett giltighetsområde snm sträcker sig över ett distrikts gränser har tillstyrkts av rikspolisstyrelsen nch pnlisutredningen. Förslaget har dnck avstyrkts av flera remissinstanser, varvid det har påpekats att polisstyrelsens erfarenheter och kunskaper i huvudsak omfattar endast det egna pnlisdistriklel medan länsstyrelsen har de övergripande erfarenheterna nch kunskaperna beiräffande länet. Det har vidare framhållits att den nuvarande ordningen fungerar bra och att skäl flll ändring saknas.

Endasl ett fåtal remissinstanser har närmare behandlat förslaget om att särskilda beslut om ordningsvaktsverksamhet skall meddelas. Av dessa har huvudparten ställt sig avvisande. Det har invänts att frågan om den närmare innebörden av ett beslut om ordningsvaktsverksamhet inte har klarlagts i betänkandet. Man har hävdat att förslaget leder till en byråkratisk ordning. Vidare anses det oklart hur sökanden skall förfara om han exempelvis på grund av ändring av sin verksamhet, förbätlrade ordningsförhållanden, bristande flllgång på ordningsvakter eller av annan anledning önskar alt ordningshållningen skall skäras ned eller upphöra.

För egen del har jag förståelse för utredningens strävanden att ge polismyndigheten en bäitre överblick över ordningsvakternas verksamhet i polisdistriktet. Mot förslaget om att särskilda beslut om ordningsvaktsverksamhet skall meddelas vid sidan av själva förordnandena synes dnck som remissinstanserna har påpekat en rad erinringar kunna riktas. Den kanske främsta invändningen är alt systemet skulle leda ull en förhållandevis knmplicerad beslutsumgång som sannolikt skulle bli svår att hantera för polismyndigheter och allmänhel. Man kan vidare inte bortse från atl behovel av ordningshällning på viss plats eller i en viss lokal växlar i hög grad beroende på sådana omständigheter som typen av den verksamhet som bedrivs, tillströmning av allmänhet, årstiden, tiden på dygnet, m.m. Det synes knappast möjligt att i praktiken utforma besluten på ell sådanl sätt att dessa varierande förhållanden i tillräcklig grad kan beaktas. Till den del förslaget innebär att exempelvis en arrangör skulle dömas till ansvar om han i strävan att förbättra ordningsläget använder fler ordningsvakter än polisstyrelsen har bestämt torde förslaget föra alllför långt.

Även med beaktande av intresset att polismyndigheten får gud överblick över nrdningsvakternas verksamhet i distriktet anser jag med hänsyn till vad snm har anförts nu atl det inte flnns tillräckliga skäl för att införa det föreslagna nya systemet. Då harjag även tagit hänsyn till att de begränsningar i möjligheterna att anlita ordningsvakter som blir en följd av vad jag tidigare har förordat under alla omständigheter gör det lättare för polisen atl på elt tillfredsställande sätt få överblick och kontroll över vakternas verksamhet. I samma riktning verkar det förslag som jag knmmer till längre fram nm att ett ordningsvaktsförordnande alltid skall tidsbegränsas. Jag vill också hänvisa till att jag i det föregående har förutsatt alt förordnanden av ordningsvakt enligt den föreslagna undanlagsregeln skall preci-

Prop. 1979/80:122 35

■I' "■.

sera det ornråde för vilket förordnandet skall gälla. Även detta kommer atl leda till en bättre överblick över ordningsvakternas verksamhel innm distriktet. Till detta knmmer att pnlisstyrelserna alltid har möjlighel att i furm av Inkal tjänsteföreskrift ge anvisning nm i vad mån urdningsvakterna skall vara skyldiga att göra anmälan till pnlisen om tid nch plals för tjänstgöring av visst slag. Sådana anvisningar kan ofta vara värdefulla, eflersom de underlättar för polisen att utföra sina arbetsledande funktioner.

Utredningens förslag om att ordningsvakter alltid skall förordnas av den lokala polisstyrelsen torde få ses mnt bakgrund av det förulsatia systemet med särskilda beslul nm nrdningsvaktsverksamhet. Eftersnm ett sådant syslem enligt vad jag nyss har förordat inte bör införas nch då några mera betydande olägenheter inte har varit förenade med den nuvarande ordningen anser jag att de regler som f. n. gäller i fråga om vilken myndighel som skall förordna en ordningsvakt bör bibehållas. När det gäller förordnande enligt undantagsregeln har jag tidigare framhållit atl sådanl förordnande klart skall ange och avgränsa del område för vilket det gäller. Med hänsyn härtill torde det endast undantagsvis kunna komma i fråga att dessa förordnanden utfärdas av annan myndighet än polisstyrelsen.

När det gäller personprövningen av den som skall förordnas till ordningsvakt anser utredningen att det även i fortsäUningen bör krävas att den som skall förordnas har gjort sig känd för laglydighet samt i övrigt är lämplig alt utöva ordningsvaktsverksamhet. Vidare föreslår ulredningen att som villkor skall gälla att personen har fyllt 20 år men inte 65 år. Föreskrift om prövning av den medborgeriiga pålitligheten anses inte erforderlig nied hänsyn till de inskränkningar som föreslås beträffande ordningsvakternas ijänstgöringsuppgifler. Det föreslås vidare atl giltighetstiden för förordnandena tidsbegränsas. Som skäl härför anförs vikten av atl ordningsvaktens lämplighet regelbundet omprövas och betydelsen av att pulismyndigheterna har kuniroll över ordningsvakterna. Som lämplig tidsperiod för förordnandena föreslås tre år. Även kortare tid bör dnck kunna förekomma.

Ulredningen anser det inte vara möjligt att lämna några närmare anvisningar om de omständigheter som kan föranleda att ett ordningsvaktsförordnande skall återkallas. Utredningen påpekar emellertid all elt förordnande bör kunna återkallas om ordningsvakten utan giltig anledning vägrar alt åta sig uppdrag.

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag förslagen om åldersgräns, personprövningen i övrigl och tidsbegränsning av förordnandena väl motiverade och förordar därför att de genomförs. Alt, som etl par remissinslanser har föreslagit, sätta maximiåldern till 60 år anser jag alltså inte ändamålsenligt. Förhåller det sig så alt tveksamhet föreligger med hånsyn till vederbörandes ålder, bör man kunna begränsa förordnandet till kortare tid än den normala treårsperioden.

Prop. 1979/80: 122 36

I fråga om ålerkallelse av förordnande bör lämpligen i enlighel med vanliga principer föreskrivas alt ett förordnande får återkallas när de villknr snm skall vara uppfyllda för att förordnande skall få meddelas inte längre föreligger eller annat särskilt skäl är för handen. Äterkallelse uteslutande på den grunden att en urdningsvakt har vägrat atl åta sig uppdrag synes förutsätta en nnggrann prövning av nmständigheterna i det särskilda fallet. Till frågan um ålerkallelse som föranleds av att ordningsvakten gjort sig skyldig till brott ålerkommer jag i specialmotiveringen.

Som villkor för förordnande som ordningsvakt föreslår utredningen vidare all den som skall förordnas skall ha genomgålt föreskriven utbildning. De föreskrifier snm nu gäller nm utbildningen innebär att den bedrivs dels genom självstudier med hjälp av en handbok för ordningsvakter, dels i samband med kvällssammankumsler eller vecknslutskurser under ledning av en ulbildad instruktör. Den insimklörsledda utbildningen skall enligt föreskrifier av rikspolisstyrelsen omfatta minsl 16 timmar. Den som deltar i utbildningen får själv bekosta resor lill uibildningsnrien uch får inte ersättning för förlorad arbetsförtjänst eller för kost och Ingi. Däremnt är själva undervisningen avgiftsfri.

Utredningen har inle funnit anledning att föreslå några gennmgripande förändringar i ulbildningen. Enligt förslaget skall dnck den nbligatnriska delen av den instruktörsledda undervisningen ökas till 25 timmar. I förhållande lill nuvarande kursplan innebär förslaget alt två nya ämnen införs, nämligen yrkespsykologi och narkotikainformation. Dessutom föreslås en ulökning av tiden för ämnena ordningsvakts befogenhet, rätt att bruka våld nch självskyddsteknik. Övriga ämnen är polisens verksamhet och samhälleliga funktion samt ordningsvaktsbegreppel, ordningsvakts allmänna åligganden, ordningslagstiftningen, vissa brott mot brottsbalken, vägtraflklag-stiftningen nch sjukvård. Den nuvarande möjligheten atl förnrdna en persun lill urdningsvakt trots all han inle har gennmgått föreskriven utbildning föreslås bli avskaffad.

Förslagel om utbildningen har fått ett blandat mnttagande av remissinstanserna. Bl. a. har flera instanser ansett alt den föreslagna utbildningstiden är för kort och åtminstone på sikt måste utökas.

Enligt min mening är det självklart atl genomgången utbildning i princip bör vara ett villkor för atl en person skall få förordnande som ordningsvakt. 1 likhei med ett par remissinstanser anser jag dnck att det bör kunna göras undanlag från denna regel när myckel slarka skäl föreligger. Snm har påpekats från några håll kan det sålunda vid vissa speciella tillfällen flnnas behuv av att förnrdna en persun till urdningsvakt även nm han saknar föreskriven utbildning. Det kan vara fallet vid t. ex. större mntnrtävlingar uch vissa midsnmmarfestligheter. Om denna möjlighet inte behålls skulle de Inkala myndigheterna nch arrangörerna i praktiken ställas inför mycket svårlösta situationer nch ufta i sista hand allmänheten drabbas. Enligt min mening bör det därför vid mera extranrdinära förhållanden vara möjligt att

Prop. 1979/80:122 37

förordna en person att hell lillfälligt ijänslgöra som ordningsvakt även um han inte har till fulln genomgått föreskriven utbildning, detla givelvis under förutsättning att han uppfyller de övriga krav som gäller för att få förordnande som ordningsvakt. I sådana undantagsfall måste dock tillses att ordningsvakten tilldelas endast begränsade uppgifter och all han erhåller åtminstone en kortare introduktion genom polisstyrelsens försorg liksom att förordnandet får endast kortvarig giltighet. Del bör inte få förekomma alt förordna den som inte har genomgått föreskriven utbildning för uppgift som avses med den lidigare behandlade undantagsregeln.

De befogenheter och den speciella ställning i förhållande till allmänheten och till polisen som följer med ett uppdrag som ordningsvakt kan naturiiglvis tala för en förhållandevis omfattande utbildning, låt vara all ordningsvaktens allmänna personliga egenskaper kanske i praktiken har allra störst betydelse för hans möjlighet atl fullgöra sin tjänst tillfredsställande. När utbildningstidens längd bestäms måste emellertid hänsyn tas till alt ordningsvakternas Ijänstgöringsuppgifler enligt vad jag har förordat i del föregående begränsas i förhållande lill vad som gäller f. n. Av belydelse är också alt det här är fråga om utbildning för ett uppdrag som normalt ulförs vid sidan av det ordinarie arbetet. En alltför lång utbildningstid skulle därför kunna skapa svårigheter att säkerslälla en fortsatt rekrytering av lämpliga personer till ordningsvaklsuppdragen. Hänsyn måste slutligen tas till atl ansvarei för utbildningen i huvudsak kommer att åvila den lokala polisen, som på många håll har begränsade resurser att genomföra en utbildning av del slag som avses nu.

Av de skäl som har angetts nu anser jag mig kunna godta utredningens uppfattning att någon väsentlig utökning av utbildningstiden åtminstone f. n. inte är påkallad. Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens bestämmande, rikspolisstyrelsen atl meddela närmare föreskrifter om utbildningen. De synpunkter som utredningen med instämmande av remissinstanserna har förl fram synes härvid i allt väsentligt böra tjäna som vägledning.

Ordningsvaklsutredningen har ägnat slor uppmärksamhel ål frågan i vad mån väktare skall kunna förordnas till ordningsvakter. Som sin principiella uppfattning har ulredningen uttalat att ordningsvakternas och väktarnas uppgifter bör renodlas och skiljas från varandra. Genom en lösning som innebär att en väktare snm är anställd i etl aukluriserat bevakningsföretag i princip inte skall kunna få förordnande snm urdningsvakt uppnås enligt ulredningen en klar skiljelinje mellan de båda kategnriernas funktioner. Enligt utredningen bör sålunda principen vara att ett företag som drivs i vinstsyfte inte skall svara för uppgifter av den karaktär som ordningsvaklsverksamheten har. Annat företag än auktoriserat bevakningsföretag bör enligt utredningen över huvud taget inle få driva verksamhet genom anställda ordningsvakter. Ulredningen anser dock att det är nödvändigl att under en övergångstid godta att väktare i

Prop. 1979/80:122 38

auktoriserade bevakningsföretag får förordnande som ordningsvakter, men då endast för sådan nrdningshållning som avses med den av utredningen föreslagna undantagsregeln, dvs, då del på grund av ett särskilt behov är oundgängligen påkallat för att upprätthålla ordningen.

Utredningens förslag att väktare endast undanlagsvis och under en övergångstid skall kunna förordnas lill urdningsvakter har fått ett blandat mnttagande av remissinstanserna. En del remissinstanser, bl. a. flera pnlis-styrelser, har understrukit vikten av att det görs en klar skillnad mellan de uppgifter sum tillknmmer urdningsvakter å ena sidan nch väktare å den andra. De inslämmer därför i ulredningens uppfattning att bevakningsföretagen enbart bör ägna sig åt sådana bevakningsuppgifter som avses i BevL. Andra remissinslanser, däribland iransportarbetareförbundet, vilket organiserar huvuddelen av väktarna, samt Svenska arbetsgivareföreningen, ABAB och Securitas, är kritiska till förslaget och kan inte dela utredningens principiella inställning att bevakningsföretagens väktare inte skall kunna förordnas till ordningsvakter. Dessa remissinstanser framhåller atl bevakningsförelagen är underkastade en samhällelig kontroll som gör att de borde vara väl lämpade för att tillhandahålla ordningsvakter samt att deras personal har betydligt mer gedigen utbildning och erfarenhet än vad som gäller för ordningsvakter i allmänhet. Transportarbetareförbundet har t. o. m. ifrågasatt om inte all ordningsvaktsverksamhet borde bedrivas av de auktoriserade bevakningsföretagen.

För egen del villjag först hänvisa till att den akluella frågan diskuterades redan i samband med tillkomsten av BevL. Då uttalades att ett förordnande av väktare till ordningsvakt borde komma i fråga bara när det finns ett klart dokumenlerat behnv av de befogenheter som följer med ett förordnande. Ett huvudskäl till att väktare tillförsäkrades det särskilda skydd som avses i 17 kap. 5 S BrB (7 S BevL) var att behovet av ett sådant skydd inte längre skulle behöva tillgodoses genom ordningsvaktsförordnanden. Genom denna lösning kunde, enligt vad som uttalades i propositionen till BevL, anlalet väktare med ordningsvaktsförordnanden förväntas minska (prop. 1974:39 s. 45-46). En viss effekt av detta slag torde också ha åstadkommits. Fortfarande förekommer det emellertid i inte obetydlig utsträckning att väktare förordnas till ordningsvakter.

Jag kan i allt väsentligt instämma i den uppfattning som förls fram av bl. a. polisutredningen, att det kan skapa en viss oklarhet hos allmänheten nch bland väktarna själva, när en väktare förordnas som ordningsvakt. Detta gäller inte minst då en väktare växelvis arbetar med och utan stöd av ordningsvaktsförordnande. Även i fråga om förmanskapet över en väktare med ordningsvaktsförordnande kan i vissa fall komplikationer uppkomma. I och för sig hyser jag därför förslåelse för nrdningsvaktsutredningens principiella inställning att det är önskvärt att åstadknmma en skiljelinje mellan väktarnas och ordningsvakternas uppgifter. Att fullt ut genomföra en sådan ordning är emellertid förenat med bely-

Prop. 1979/80:122 39

dande problem. Även utredningens förslag innebär att väktare åtminstone tills vidare skall kunna få förordnande som ordningsvakter; låt vara bara når det gäller sådan ordningshållning som avses med den av utredningen föreslagna undantagsregeln, dvs. då det är oundgängligen nödvändigl för atl upprätthålla ordningen. Förslaget är alltså inte ägnat att åstadkomma någon fullständig renodling av de båda personalkategoriernas uppgifter. Dessulom skulle ett genomförande av förslaget få den som det synes irrationella konsekvensen, att väktare förbjuds att tjänstgöra som ordningsvakter just i de fall då ordningshållningen traditionellt brukar utföras av annan personal än polispersonal. Som länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat bör det från allmän synpunkt vara mindre betänkligt att låta en väktare med ordningsvaktsförordnande tjänstgöra vid t. ex. en offentlig tillställning än i de situationer som avses med undantagsregeln. Vidare finns det, som ett par remissinstanser har framhållit, en risk för att utredningens förslag skulle leda till svårigheter för bl. a. arrangörer av offenfliga tillställningar att få sitt behov av lämplig personal för nrdningshållning tillgndnsett. Det bör här erinras om att väktarna har en väsentligt mera omfattande utbildning än nrdningsvakterna.

Snm jag tidigare har framhållit tnrde man under överskådlig tid få se bevakningsföretagens och ordningsvakternas verksamhet som ett nödvändigt komplement till det skydd som samhället tillhandahåller genom polis och andra organ. Enligt min mening är det inte realistiskt att tänka sig en lösning som innebär att väktare aldrig skall kunna förordnas till ordningsvakter eller att de skall förbjudas att tjänstgöra i sådan egenskap i vissa särskilda fall. Däremot är det angeläget att utvecklingen på detta område står under fortlöpande kontroll från det allmännas sida, inte minst med hänsyn lill vikten av att motverka att personer med särskilda befogenheter att ingripa mot enskilda koncentreras till vissa företag i en omfattning som inte är acceptabel från allmänna synpunkter. Jag kommer längre fram att ta upp frågan om tillsynen över bevakningsföretagen (avsnitt 2.3.) och kommer då att föreslå regler som avser att skapa underlag för en bättre och effektivare kontroll. Bl.a. tänker jag föreslå att det vid auklorisalion av och tillsyn över bevakningsföretag skall kontrolleras att företagens verksamhet utförs i överensstämmelse med god sed inom branschen och inte har en från allmän synpunki olämplig inriktning. Genom en ordning som innebär alt tillsynsmyndigheten kan göra en samlad bedömning av företaget och därvid beakta både dess verksamhetsinriktning och antalet anställda med särskilda befogenheter får samhället ökade möjligheter för den kontroll över utvecklingen som kan behövas för att i tid motverka uppkomsten av något som skulle kunna uppfattas som privata pohskårer.

Särskilt med hänsyn till vad jag nu har sagt om vikten av att samhället har insyn i och kontroll över de företag som har personal med särskilda befogenheier delar jag utredningens uppfattning att ett förbud bör införas för andra företag än auktoriserade bevakningsföretag att tillhandahålla

Prop. 1979/80:122 40

ordningsvakter. Företag som ägnar sig uteslutande ål ordningsvaklsverk-samhet - s.k. ordningsvaklsföretag - bör sålunda tillåtas endast under förutsätlning all de uppfyller förutsättningarna för auklorisalion. Jag ålerkommer till denna fråga i avsnitt 2.3.

F.n. flnns inte några föreskrifter nm enhetlig uniform för ordningsvakter. Ulredningen påpekar att detta har medfört att förhållandena är mycket varierande nch att det på vissa håll finns en tendens att vid valet av uniform i så stor utsträckning som möjligt efterlikna polisens tjänstedräkt. Det flnns, anser utredningen, vissa skäl snm talar för att ordningsvakterna bör vara enhetligt unifnrmerade. Å andra sidan skulle en enhetlig ordningsvaktsuniform kunna medföra en ökad risk för att ordningsvakterna av allmänheten uppfattas som etl slags reservpnliser med andra och mera vidsträckta befogenheter än de har. Utredningen har dårför stannat för alt föreslå att en ordningsvakt bör vara klådd så att det är uteslutet att han kan förväxlas med en polisman. Utredningen anser att kravet på igenkånn-lighet bör kunna uppfyllas utan en enhetlig unifnrm, genom atl den civila klädseln kompletteras med elt emblem nch med en applikalinn med texten Ordningsvakt.

Frågan nm nrdningsvakternas unifnrm har gett upphnv flll delade meningar bland remissinstanserna. Bl. a. rikspolisstyrelsen uch flera polisstyrelser har ansett att det är angeläget atl en ordningsvakt är lätt att känna igen och har med hänvisning härtill betonat vikten av att frågan om en uniform för ordningsvakter får en snar lösning. Denna grupp instanser har förordal en för alla ordningsvakter enhetlig uniform, som inte kan förväxlas med polisuniformen. En motsatt uppfattning har kommit till utiryck i remissyttrandena från bl.a. folkelshusföreningarna och Folkparkernas centralorganisation. Dessa remissinstanser har bestämt hävdat atl man måsle undvika att ge klädsel och ulrustning karaktären av uniform, eflersom uniformering kan få en viss provocerande effekt på allmänheten.

För min del anser jag att det av flera skäl inte lämpligen bör komma i fråga att införa bestämmelser om obligatorisk uniformering. Jag kan alltså i huvudsak anslula mig till utredningsförslaget. Något förbud mot uniform synes emellerfld inte heller böra föreskrivas. I de fall då uniform bärs måste tillses alt varje risk för förväxling med polisuniformen undanröjs. Det bör även i denna del ankomma på regeringen eller efter regeringens bemyndigande rikspolisstyrelsen att meddela de närmare bestämmelser som behövs.

Närdet gäller ordningsvakternas utrustning i övrigl delar jag utredningens och remissinstansernas uppfattning att ordningsvakterna även i fortsättningen i vissa fall bör kunna utrustas med batong och handbojor enligt beslut av polisstyrelsen. En ordningsvakt bör emellerlid inte i denna egenskap få tillstånd atl bära pistol eller tårgaspistol. Sådan utrustning torde däremot i en del fall vara nödvändig vid fullgörande av vissa väktamppdrag. Jag återkommer till denna fråga (avsnitt 2.3.).

Prop. 1979/80:122 41

Också när det gäller annan utrustning än uniform bör del ankomma på regeringen eller, enligt regeringens bemyndigande, rikspulisslyrelsen att meddela närmare föreskrifier. Ett utrymme för en lokal bedömning i de frågor det här gäller måste naturligtvis flnnas, men det synes önskvärt att man når fram till en enhetlig syn när det gäller mera generella frågor om utrustningens användning och beskaffenhet.

2.2.3 Ordningsvakternas befogenheter

Ett förordnande som ordningsvakt ger, om annat inle framgår av förordnandet, vissa särskilda befogenheier. Här bör särskilt nämnas att en ordningsvakt enligt 10 S LTO har samma befogenhet som en polisman alt enligt 3 § LTO omhänderta den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör en omedelbar fara för denna. Delsamma gäller när omhänderlagande erfordras för atl avvärja straffbelagd gärning. En ordningsvakt får vidare enligt 10 S LOB verkställa omhändertagande enligt LOB. Enligt 2 S lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. har en ordningsvakt dessutom rätt att vid en offentlig tillställning beslagta rusdrycker som i strid med gällande bestämmelser har medförts vid tillställningen.

En ordningsvakt får också i vissa fall använda våld enligt de regler som flnns i 24 kap. 2 § brottsbalken om s. k. laga befogenhet. Enligt första stycket i denna paragraf har en polisman som skall verkställa en ijänsteåtgärd rätt att, om han möts eller angrips med våld eller hot om våld, bmka det våld som med hänsyn flll omständigheterna kan anses försvarligt. Denna regel är enligt förarbetena tillämplig även på en ordningsvakt. Enligt andra stycket i paragrafen gäller vidare att om någon som skall häktas, anhållas eller annars berövas friheten försöker undkomma eller hindra den som äger verkställa ålgärden, del våld får brukas som med hänsyn lill omständigheterna kan anses försvarligt. Av denna bestämmelse följer sålunda att även en ordningsvakt vid omhändertagande enligt 3 S LTO eller enligt LOB får bruka ett visst mått av våld.

En konsekvens av ordningsvaktens befogenhet att verkställa omhändertagande enligt 3 S LTO torde också vara att ordningsvakten, om förutsättningar för omhändertagande föreligger, i stället kan välja den mindre ingripande åtgärden atl avlägsna den ordningsstörande från den plats där han uppehåller sig, om en sådan åtgärd skulle vara tillräcklig. Även i sådana fall måste då ett visst våld eller tvång kunna användas.

I 16 § polisinstruktionen finns en regel om användande av våld som är tillämplig också för ordningsvakter. Enligt den bestämmelsen får våld tillgripas endast då det är nödvändigt, dvs. då tjänsleåtgärden inle kan lösas på annat sätt. Vidare innebär bestämmelsen att i förekommande fall lindrigaste möjliga våld alltid skall användas.

Ordningsvaklsutredningen föreslår att en ordningsvakt i fortsättningen inte skall ha befogenhet att göra omhändertagande enligt 3 S LTO. Utred-

Prop. 1979/80:122 42

ningen anser dnck att det är nödvändigt att en ordningsvakt har viss befogenhet att verkställa tillfälligt omhändertagande och föreslår därför att han skall kunna omhänderta den som allvarligt stör ordningen. Ett sådant omhändertagande skall enligt utredningen följas av att ordningsvakten skyndsamt överlämnar den omhändertagne till polisen. Utredningen föreslår vidare atl denna befogenhel alt göra omhänderlagande kumpletteras med en befogenhet för ordningsvakten att från sitt verksamhetsområde avvisa eller avlägsna den som stör ordningen eller överträder föreskrift snm är meddelad av polisstyrelsen. När det gäller befogenhet att göra omhänderlagande enligt LOB föreslår utredningen inle någon ändring i nu gällande regler.

Förslaget att en ordningsvakt inte skall få verkställa omhändertagande enligt 3 S LTO har i princip tillstyrkts bl.a. av rikspolisstyrelsen och polisutredningen. Båda dessa inslanser anför dock erinringar mot den av utredningen föreslagna regleringen av ordningsvaktemas befogenheter att verkställa omhändertaganden. Bl.a. har rikspolisstyrelsen ifrågasatt om inte en ordningsvakt även i fortsättningen bör kunna göra ett omhändertagande när det är nödvändigt för att förhindra en straffbelagd gärning.

Det helt övervägande antalet instanser som har gått in på frågan har avstyrkt utredningsförslaget och förordat att ordningsvakternas befogenhet att göra omhändertaganden enligt 3 S LTO behålls. Därvid har man bl. a. pekat på att ordningsvakten kommer att ställas inför mycket stora svårigheter om det läggs på honom att avgränsa de fall då en ordningsstörning skall anses vara allvarlig. Vidare har det ansetts ägnat att vålla problem, om olika regler skall gälla för pulisman och ordningsvakter i aktuellt hänseende, särskilt som de båda personalkategorierna ibland tjänstgör samtidigt exempelvis på en offentlig tillställning, LTO/LOB-utredningen, som enligt sina direktiv skall pröva vilka kriterier som i allmänhet skall gälla för tillfälligt omhändertagande, har föreslagit att gällande regler om ordningsvakts rätt att göra omhändertagande enligt LTO bibehålls oförändrade i avvaktan på att ställning tas till ulredningens kommande förslag.

För egen del ansluter jag mig till den principiella uppfattning som torde ligga till gmnd för ordningsvaktsutredningens ställningstagande, nämligen att ordningsvakternas uppgifter så långl möjligt bör lösas utan att så ingripande åtgärder som ett omhändertagande skall behöva vidtas. Som har påpekats under remissbehandlingen skulle emellertid den reglering som utredningen har föreslagit leda till avsevärda svårigheter vid tillämpningen. Med hänsyn till detta och till LTO/LOB-utredningens pågående översyn av institutet tillfälligt omhändertagande har jag stannat för att det f. n. inte bör ske någon ändring i fråga om ordningsvakternas rätt att göra omhändertagande enligt LTO. När det gäller befogenheten att verkställa omhändertagande enligt LOB föreligger allmän enighet om att den bör bibehållas.

Prop. 1979/80:122 43

Som jag nyss har påpekat torde befogenheten att ta en person om hand enligt 3 § LTO medföra att ordningsvakten också har rätt all i stället välja att avvisa eller avlägsna den som stör ordningen från den plats där hand uppehåller sig, om detta skulle vara en tillräckligt ingripande ålgärd (jfr SOU 1979: 6 s. 303). Det är därför f. n. inte heller nödvändigt att införa någon uttrycklig bestämmelse om rätt för en ordningsvakt att avvisa eller avlägsna en ordningsstörande person.

Den särskilda frågan om befogenheten för ordningsvakter att i vissa fall använda våld bör enligt min mening behandlas i BrB. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen, där jag också knmmer att beröra frågan nm befngenhet för en urdningsvakt att företa s. k. prnvisnrisk skyddsvisita-tinn.

2.2.4 Ledningsförhållanden m. m.

När det gäller förmanskapet över en ordningsvakt under dennes tjänsteutövning föreslår utredningen att en ordningsvakt liksom nu skall vara skyldig att följa de anvisningar som lämnas av polisstyrelsen eller en enskild polisman. Vidare föreslår utredningen att även den som exempelvis i egenskap av anordnare av en offentlig tillställning engagerar en ordningsvakt skall ha rätt att lämna ordningsvakten instrukfloner för verksamheten så länge de inte strider mot polisens anvisningar. Ordningsvaktens lydnadsplikt gentemot anordnaren föreslås alltså vara sekundär i förhållande till lydnadsplikten gentemot polisen. Utredningen föreslår att en särskild bestämmelse om detta tas in i den nya lagen om ordningsvakter.

Liksom de remissinstanser som har berört frågan flnner jag det självklart att en ordningsvakt även i fortsättningen bör vara underställd polisen. Att det dessutom måste finnas ett utrymme för den som anlitar en ordningsvakt att meddela honom anvisningar för tjänstgöringen ligger enligt min mening i sakens natur och synes inte kräva något särskilt författningsstöd. Klart är att lydnadsplikten mot polisen måste vara det primära. I den mån exempelvis en arrangör skulle ge anvisningar som strider mot polisens har de senare alltid företräde.

Ordningsvaktsutredningen har särskilt uppmärksammat frågan om o rd-ningsvakternasställningpåarbetsmarknaden. Utredningen påpekar att ordningsvakterna i detta hänseende kan delas in i olika kategorier, nämligen ordningsvakter som är anställda av eller annars fast knutna till anordnare av offentliga tillställningar, ordningsvakter som är anställda i bevakningsföretag eller annan rörelse, ordningsvakter anställda av statlig eller kommunal myndighet samt ordningsvakter utan direkt anknytning till något av de nämnda organen.

Flertalet av de ordningsvakter som hör till den sistnämnda kategorin — s. k. frilansvakter - är medlemmar i någon av de ordningsvaktsföreningar som finns i landet. Föreningarna fungerar bl. a. som förmedlare av ord-

Prop. 1979/80:122 44

ningsvakter till anordnare av offentliga tillställningar och liknande arrangemang. Utredningen räknar med att de omkring 100 föreningarna år 1974 hade ca 3 600 medlemmar. Antalet ordningsvakter som var anställda av anordnare av offenlliga tillställningar eller var funktionärer hos sådana uppgick enligt utredningen till omkring 2 600. Vidare var omkring 3 900 ordningsvakter anställda i auktoriserade bevakningsföretag, ca 1 200 i annan rörelse och likaledes omkring 1 200 hos statlig eller kommunal myndighet. Utredningen har inte kunnat ange någon uppgift om hur många ordningsvakter som var anställda i de s. k. ordningsvaktsföretagen.

Utredningen framhåller all det har rått viss tvekan om humvida den förmedlingsverksamhet som ordningsvaktsföreningarna utövar är att bedöma som arbetsförmedling i den mening som avses i lagen (1935: 113) med vissa bestämmelser nm arbetsförmedling (arbetsförmedlingslagen). Enligt denna lag gäller bl. a. (2 §) att arbetsförmedling - med visst undantag som här inte är aktuellt - inte får bedrivas i förvärvssyfte och att tillstånd från arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) fordras för förmedlingsverksamhet som bedrivs mot ersällning. För den som bedriver arbetsförmedling utan ersättning räcker del med atl anmälan om verksamheten görs till AMS (5 §). Förmedling av uppdrag med entreprenadkaraktär faller däremot utanför lagen. Med hänsyn till att en ordningsvakt enligt förslaget skall ha en sekundär lydnadsplikt gentemot den som anlitar honom anser utredningen att det i fortsättningen inte kan råda något tvivel om att en ordningsvakt blir att anse som en arbetstagare och att förmedling av vakter följaktligen omfattas av arbetsförmedlingslagen.

Enligt utredningen fungerar ordningsvaktsföreningarnas förmedlingsverksamhet effektivt. Utredningen anser det därför lämpligt att den får fortsätta under förutsätlning alt den ställs under kontroll från samhällels sida. Utredningen föreslår atl arbetsförmedlingslagen kompletteras med en bestämmelse av innebörd atl föreningarna för all få bedriva förmedlingsverksamhet skall ha tillstånd av AMS och att sådant tillstånd skall fordras även om föreningen inte uppbär ersättning för sin förmedling, Kravel på tillstånd nckså i sistnämnda fall motiveras med vikten av en offentlig insyn i den speciella form av arbetsförmedling som förmedling av personer med särskilda befogenheier ulgör.

Utredningens uppfattning atl förmedling av ordningsvakter generellt omfattas av arbelsförmedlingslagen har under remissbehandlingen ifrågasatts av bl.a. polisutredningen nch AMS. Enligt AMS måste de faktiska förhållandena i det enskilda fallet bli avgörande för bedömningen av frågan om en ordningsvakt skall anses vara arbetstagare eller självständig uppdragslagare. AMS har tillagt att, om föreningarna skulle åläggas skyldighet att söka förmedlingstillstånd, det med hänsyn till de principer som slyrelsen tillämpar skulle vara uteslutet att meddela sådana Ullslånd till de många och spridda föreningar som det här gäller. Svenska musikerförbundet har i sill remissyttrande erinrat om att dess olika musikerförmedlingar i

Prop. 1979/80: 122 45

landet, vilka bedrivs med erforderiigl flllstånd, med fördel skulle kunna ha hand om förmedlingen av ordningsvakter. Förbundet hänvisar till att musikerförmedlingarna har en god geografisk spridning över landet och att de disponerar personal som är van vid förmedlingsverksamhet. Vidare har arrangörer av offentliga tillställningar redan nu kontakt med förmedlingarna för att erhålla dansorkestrar och musiker och skulle då samtidigt kunna rekvirera ordningsvakter.

Frågan humvida de ordningsvakter snm tillhör en nrdningsvaktsförening är att betrakta sum arbetstagare i förhållande till anurdnaren nch huruvida den verksamhet snm föreningarna bedriver skall betraktas snm arbetsförmedling i arbetsförmedlingslagens mening måsle, snm AMS har påpekat, bedömas med hånsyn lill samtliga föreliggande faktiska nmständigheter i det enskilda fallet. Något generellt svar på dessa frågor kan således inte ges. Med hänsyn till de förhållanden under vilka de ifrågavarande ordningsvakterna vanligtvis arbetar torde det dock inte råda någon ivekan om alt de många gånger är alt anse som arbetstagare i förhållande till anordnaren. Jag vill emellertid peka på att ett annal förhållande av avgörande betydelse för tillämpligheten av arbetsförmedlingslagen är hur förmedlingsverksamheten bedrivs. Enligt arbetsförmedlingslagen är det AMS som svarar för lillsynen av efterievnaden av lagen. Det är således i första hand AMS som har att bedöma huruvida lagen skall anses tillämplig beträffande viss verksamhet.

Utredningens förslag innebär att en ordningsvaktsförening skulle åläggas skyldighet att söka tillstånd för sin förmedlingsverksamhet även i del fallet att ersäitning inte utgår för förmedlingen. Enligt min mening flnns det emellertid inte tillräckliga skäl att på förevarande område införa en reglering som saknar motsvarighet för arbeismarknaden i övrigt. Förhållandena när det gäller ordningsvakter kan nämligen inle anses så särpräglade att en sådan speciell reglering är motiverad. Jag kan således inte tillstyrka utredningens förslag i denna del.

2.2.5 Jakt- och fisketillsyn

Tillsynen över efterlevnaden av olika jakträttsliga bestämmelser utövas f. n. av - förutom polisen - tullverkels kust- och gränsbevakning, av vissa befattningshavare vid domänverket och lantbruksnämnden, av sliflsjägmäslare och av jakträttsinnehavare samt av ordningsvakter förordnade för jakthevakning. 1 lagen (1938:274) om rätt lill jakt och vapenlagen (1973: 1176) finns särskilda bestämmelser som förutsätter att en person kan förordnas till ordningsvakt för atl utöva jaktbevakning. Den snm ulövar jakltillsyn har vissa befogenheier, bl.a. rätl aU ta jaktbyte i beslag samt räll att knntrnllera innehav av jaktknrl. Vidare har en del av dem som ulövar jaknillsyn, bl. a. ordningsvakter för jaktbevakning, i vissa fall befogenhet atl omhänderta vapen och ammunition. En ordningsvakt för jaktbe-

Prop. 1979/80:122 46

vakning har dessutom de befogenheter i övrigt som allmänt följer av förordnandet.

Fisketillsynen, dvs. övervakningen av efterlevnaden av de flskerättsliga bestämmelserna, utövas f.n. bl.a. av polisen, av tullverkets kust- och gränsbevakning samt av särskilt förordnade flskelillsynsmän. Fisketillsynsman förordnas enligt 1 § instmktinnen (1955; 274) för fiskelillsynsmän av en länsstyrelse eller av fiskeristyrelsen. Fiskelillsynsmän har en del särskilda befogenheter, bl.a. rätl att i vissa fall verkställa beslag. Denna befogenhet tillkommer även befattningshavare hos kustbevakningen samt befälhavare på statligt fartyg som har sänts ul för att övervaka ordningen på fiskeplats.

Någon bestämmelse i fiskelagstiftningen motsvarande den i jakllagssflft-ningen om ordningsvakt för jaktbevakning finns inte. Det förekommer dock att ordningsvakt förordnas för att utöva fiskebevakning. En sådan ordningsvakt har inte i denna egenskap några särskilda befogenheter utöver vad snm följer av själva nrdningsvaklsförnrdnandet.

Som jag lidigare har nämnt utgör ordningsvaklsförordnandena för jakt-och fisketillsyn en stor grupp av samtliga förordnanden. Enligt ulredningens enkät uppgick de till ca 4 200 av totalt ca 18000 förordnanden.

Ordningsvaklsutredningen föreslår att etl förordnande som ordningsvakt i fortsättningen inte skall ges för jakt- eller fisketillsyn. Utredningen anser att jakt- och fiskelillsynsmän inte har behov av de särskilda befogenheter som följer med ett förordnande som ordningsvakt. Förordnande av persnnal för sådan lillsyn bör enligt utredningens mening regleras uteslutande i den jakt- och fiskerättsliga lagstiftningen. Utredningen föreslår att det i jaktlagen införs en särskild bestämmelse som ger möjlighet för länsstyrelsen att förordna jaktiillsynsman.

Utredningen påpekar att en följd av förslaget i denna del blir atl jakl- och fiskelillsynsmän i fortsättningen inte kommer att ha befngenhet atl verkställa nmhändertagande enligt 3 S LTO. Någnt behuv av denna befogenhet föreligger enligt utredningens mening inle. Däremot anser utredningen att jakt- och fiskelillsynsmän i vissa fall behöver få använda våld för att kunna lösa sina uppgifter. Enligt förslaget bör de därför ges en uttrycklig befogenhet att bruka våld. En bestämmelse härnm föreslås inlagen i 24 kap. 2 S BrB. I övrigt föreslås inga ändringar i befngenheterna för jakt- nch fiskeiill-synsmännen.

Ordningsvaktsutredningens förslag att urdningsvaktsförnrdnanden för jakt- nch fiskeflllsyn i fortsättningen inte skall få förekomma har berörts endast av ett fåtal remissinstanser. Bland dessa har Svenskajägareförbundet, domänverket och fiskeristyrelsen tillstyrkt förslaget. Även rikspolisstyrelsen nch länsstyrelsen i Stuckhnlms län har ansett atl det saknas behnv av ordningsvaktsförordnanden för jakt- och flsketillsyn. 1 övrigt har de remissinstanser som yttrat sig över förslaget i denna del främst uppehållit sig vid frågan nm de befogenheier som bör tillkomma jakt- och fiskelill-

Prop. 1979/80:122 47

synsmännen. Härvid har det från några håll gjorts gällande att de befogenheter som f. n. lillkommer tillsynsmännen inte är tillräckliga.

Som jag tidigare har framhållit bör en allmän princip vara att begreppet ordningsvakt reserveras för den personal som förordnas att medverka vid upprätthållandet av allmän ordning. Redan denna princip talar för att personer som utövar tillsyn över jakt och fiske inte bör förordnas till ordningsvakter. Enligt min mening kan dessa tillsynsmän inte heller anses ha behov av de befogenheter snm följer med förordnandet som ordningsvakt. Jag bortser då från befogenheten aU i vissa fall bmka våld, vilken emellertid enligt min mening bör regleras på annat säU (se avsniu 4.2). Jag ansluter mig därför till ordningsvaktsutredningens uppfallning att förordnande som ordningsvakt i fortsättningen inte bör ges för jakt- och fisketillsyn. De tillsynsmän som behövs för jakt och fiske bör i stället som utredningen föreslagit förordnas enligt särskilda bestämmelser i den jakt-och fiskerättsliga lagstiftningen. Därigenom når man också den fördelen att bestämmelserna om tillsynen blir samlade på ett ställe.

Frågan om fisketillsynens organisation samt spörsmålel om vilka befogenheter som skall tillkomma fiskelillsynsmän har varit föremål för behandling i flera olika sammanhang, senast av 1973 års flskevattenutredning i betänkandet (SOU 1978:5) Fiska på frifld. Fiskevattenutredningen har uttalat att frågan inte kan lösas utan ett samtidigt ställningstagande till kustbevakningspersonalens befogenheter, en fråga som f.n. utreds av sjöövervakningskommittén (H 1977:05). Jag kan efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet ansluta mig till denna bedömning. Frågan nm eventuella ändringar i de regler snm gäller nm fisketillsynsmän bör sålunda anslå till dess att en samlad bedömning kan ske av alla de spörsmål snm hänger samman med fisketillsynen.

I fråga nm jakttillsynen blir däremoi författningsändringar nödvändiga med hänsyn till att begreppet ordningsvakt för jaktbevakning i enlighet med vad som har sagts fömt bör utmönsiras. Jaktlagen bör då i stället kompletteras med regler som ger möjlighet att förordna särskilda jakttill-synsmän. Lämpligen bör därvid i enlighel med utredningens förslag föreskrivas att jaktiillsynsman skall förordnas av länsstyrelse. Dessulom måste begreppet jakttillsynsman införas i de övriga författningar där begreppet ordningsvakt för jaktbevakning nu förekommer. Klart är nämligen att jakuillsynsmannen måste tillförsäkras de befogenheter i fråga om beslag av jaktbyte och omhändertagande av vapen m. m. som f. n. tillkommer ordningsvakter för jaktbevakning. Jag förordar en reglering av angiven innebörd.

I de frågor snm har angetls nu harjag samrått med chefen för jurdbruks-departemenlet.

2.2.6 Bevakning av skyddsföremål

Enligt I § lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvå-

Prop. 1979/80:122 48

ret m. m. (skyddslagen) kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, militär befälhavare utfärda förbud för ubehöriga att beträda anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller nmråde som hör till försvarsväsen-del eller används av försvarsväsendet eller för dess räkning. Förbud i denna ordning kan nckså meddelas mot atl närvara vid försvarsmaktens företag, övningar eller försök. Dessutom kan i fräga om objekt som har angetls nu förbud meddelas mot alt la folografler, göra avbildningar eller beskrivningar eller inneha sprängämnen. När det är fråga om anläggning, inrättning, fartyg, luftfartyg eller område som annars är av betydelse för försvarsväsendet kan enligt 2 S skyddslagen regeringen eller, enligt regeringens bemyndigande, länsstyrelsen meddela molsvarande förbud. Detsamma gäller i fråga om kärnkraftsanläggning eller annan anläggning som avses i 2 § alomenergilagen (1956:306). Befinner sig landel i krig eller krigsfara eller föreligger annars utomordentliga, av krig föranledda förhållanden, gäller detta även anläggning, inrättning, fartyg eller luftfartyg som är av betydelse för folkförsörjningen.

Ett objekl beträffande vilket elt förbud av slag som har angetts nu har meddelats kallas skyddsföremål. De objekt som omfattas av 1 S benämns militära skyddsföremål och de som avses i 2 § civila skyddsföremål. Genom I § bevakningskungörelsen (1940; 383) har regeringen bemyndigat högste militäre befälhavaren på plalsen att meddela förbud såvitt avser militära skyddsföremål och länsstyrelsen när det gäller civila skyddsföremål.

I 10 S skyddslagen föreskrivs att bevakningspersonal vid skyddsföremål har befogenhet att, enligt närmare bestämmelser av regeringen, företa kroppsvisitation av personer som försöker vinna tillträde lill eller uppehåller sig vid skyddsföremålet, atl undersöka föremål som de för med sig samt alt på platsen eller i dess närhet tillfälligt omhänderta personer och av dem medförda föremål, alll i den utsträckning som fordras för bevakningsuppgiftens fullgörande.

De befogenheter som har nämnts nu har i bevakningskungörelsen preciserats på följande sätt. Krigsman som bevakar skyddsföremål samt polisman och annan som fullgör sådan bevakningsupgift och därvid åtnjuter polismans skydd och befogenhet - dvs. ordningsvakt - får avfordra envar som söker vinna tillträde till eller uppehåller sig inom skyddsföremålet uppgift om namn, födelsetid och hemvist (3 § första stycket). Kroppsvisitation och undersökning av medförda föremål får i den utsträckning som krävs för fullgörande av ålagd bevakningsuppgift utföras av sådan bevakningspersonal som nyss har sagts enligt närmare anvisningar av befälhavare eller myndighel som har ansvarei för bevakningsföremålet (3 S andra stycket). Vidare gäller alt bevakningspersonalen inom skyddsföremål eller i dess närhet får omhänderta den som skäligen kan misstänkas för spioneri eller sabotage eller försök eller förberedelse till sådant brott samt ta hand om föremål snm innehas av den misstänkte och som skäligen kan antas äga

Prop. 1979/80:122 49

belydelse för utredningen i saken. Samma rätt föreligger även gentemot misstänkt person som är på flykt från skyddsföremål (4 S första stycket). Om någon överträder förbud som meddelats enligt bevakningskungörelsen eller vägrar att på anfordran uppge namn, födelselid eller hemvist eller lämnar uppgift därom som skäligen kan antas vara oriktig eller vägrar att på anfordran underkasta sig kroppsvisitation eller undersökning av medfört föremål, får han omhändertas, om del inte är tillfyllest atl avlägsna honom från skyddföremålel (4 § andra stycket).

Den som har omhändertagits enligt första eller andra stycket skall jämte omhändertagna föremål ofördröjligen överiämnas till polismyndigheten i orten (4 S tredje stycket).

Råder civilförsvarsberedskap tillkommer de befogenheter som avses i 3 och 4 SS bevakningskungörelsen även sådan bevakningspersonal som inte åtnjuter polismans skydd och befogenheter (5 S). Enligt en av riksdagen genom lag antagen ändring år 1979 i kungörelsen (SFS 1979: 1089) tillkommer de aktuella befogenheterna gränsövervakningspersonal även när civilförsvarsberedskap inte har anbefallts.

Vid skyddsföremål - såväl militära som civila - förekommer i viss utsträckning bevakning genom ordningsvakter, vanligen väktare från auk-inriserade bevakningsföretag. Detta är förhållandel vid t. ex. en del staber, förvaltningar och förråd men nckså vid kärnkraftsanläggningar. Ordningsvakterna har i sådana fall de befngenheter atl använda tvångsmedel snm har angetts nyss. Enligt de rikflinjer snm ÖB har angett bör civil bevak-ningspersnnal inte inum försvarsmakten utnyttjas vid ubjekt där bevakningstjänsten är förenad med försvars-, beredskaps- eller ordningshållningsuppgifter.

Det förtjänar i sammanhanget anmärkas att, enligt förordningen (1975:874) om anordnande av bevakning, vissa uppräknade myndigheter skall, sedan eventuellt avtal med privat bevakningsförelag har löpt ut, anlila ABAB för bevakning av lokal, förvaringsuirymme eller anläggning som är betydelsefull från tulalförsvarssynpunkt uch belägen i någun av de kummuner sum anges i en bilaga till kungörelsen. Frågan nm ABAB:s särställning enligt denna kungörelse är f. n. föremål för översyn inum regeringskansliet (se prup. 1978/79: 134 s. 37).

I praktiken har vissa uklarheter ansetts föreligga i fråga um nrdningsvakternas ställning, bl.a. beträffande rätten att meddela urdningsvakterna direktiv för bevakningen nch möjligheten att utnyttja dem innm kuppförsvaret. Ordningsvaktsutredningen har mot bakgrund härav förordat en ny-reglering på del akluella nmrådel.

Ulredningens förslag innebär till en början all förurdnanden atl utföra bevakning i de fall snm avses nu inte längre skall meddelas av den Inkala polismyndigheten ulan av mililär myndighet - enligt förslaget militärbefälhavare - såvitt gäller militära skyddsföremål saml av länsstyrelsen i fråga om civila skyddsföremål. Förslaget har tillstyrkts eller läm-

4 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 50

näts utan erinran av samfliga remissinstanser. ÖB och utredningen angående överförande av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till andra myndigheter har dock påpekat att på den militära sidan förordnande bör meddelas av försvarsområdesbefälhavaren.

I likhet med ordningsvaklsutredningen anser jag det naluriigl att det ankommer på militär myndighet att meddela förordnande för bevakning av ell militärt skyddsobjekt. En sådan ordning är ägnad atl undanröja de oklarheter som f. n. otvivelaktigt kan föreligga i fråga om ledningslinjerna uch befogenheten att meddela bevakningspersonalen direktiv för verksamheten. Med hänsyn till de principer som på andra nmråden gäller vid planeringen av skydds- uch säkerhetsverksamheten innm totalförsvaret bör det åtminstone i regel ankomma på försvarsnmrådesbefälhavaren alt meddela förordnande i fråga nm bevakning av de militära skyddsföremålen. Jag kan också ansluta mig till utredningens och remissinslansernas ståndpunkt all motsvarande förordnanden beiräffande civila skyddsföremål bör meddelas av länsstyrelsen, som har insyn över samtliga civila skyddsföremål inom länet.

Som beteckning på en av militär myndighel eller länsstyrelse förordnad vakt vid skyddsföremål har utredningen föreslagil termen skyddsvakt. Förslaget har tillstyrkts av remissinstanserna med undantag av utredningen om civilförsvarets bevakningsuppgifler m.m., som har ifrågasatt nm någnn särskild beteckning är nödvändig. För egen del anser jag det svårt att undvara en sådan, särskilt med tanke på atl del furtfarande tnrde vara nödvändigt att den akluella persnnalen tillerkänns vissa speciella befngenheter vid bevakningen. Atl behålla termen urdningsvakt för de ifrågavarande uppdragen synes mindre lämpligt, bl.a. därför atl delta begrepp snm nämnts bör begränsas till all avse persunal vars uppgifter mera renudlat gär ut pä atl medverka till atf upprätthålla allmän nrdning. Härtill knmmer att i enlighel med vad snm nyss har angetts en annan lösning bör väjas när det gäller befngenheten all meddela förordnanden än den snm gäller för ordningsvakter i allmänhet.

Mnt den av utredningen föreslagna benämningen skyddsvakt skulle möjligen den invändningen kunna riktas atl termen sedan lång tid lillbaka används i ett helt annat sammanhang, nämligen sum beteckning på en pulisman sum avdelas för persnnligt skydd ål exempelvis utländsk rege-ringsledamut i samband med statsbesök. Det synes emellertid inte föreligga någnt hinder mnt att övergå till atl använda annan beleckning, l.ex. säkerhetsvakt, för en sådan pulisman, um det bedöms lämpligt för atl förebygga risken för förväxlingar. Med beaklande av vad snm har anförts nu anser jag mig kunna tillstyrka utredningens förslag såvitt avser beteckningen skyddsvakt för särskilt förurdnade vakter vid skyddsföremål. En skyddsvakt bör givetvis ha samma befogenheter under sin tjänstgöring som dem som i dag tillkommer en ordningsvakt vid bevakning av skyddsföremål.

Prop. 1979/80:122 51

Utredningen har i syfle att söka skapa ökad klarhet beträffande befälsfrågan och frågan om vakternas ställning vid kuppförsvar förordal atl en skyddsvakt, under tjänstgöring vid försvarsmakten skall ha ställningen av krigsman. Förslaget i denna del har avstyrkts av ÖB och militäransvarskommitlén men tillstyrkts av ulredningen om överförande av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifler till andra myndigheler.

För egen del vill jag i denna fråga först framhålla alt den bevakning av skyddsföremål som fordras under beredskap och krig enligt gällande planering är avsedd att övertas av krigsorganiserade enheler ur försvarsmakten och civilförsvaret efter hand som mobilisering äger rum. I prop. 1979/ 80: 100 bil. 7 (s. 290-316) har föreslagits att riksdagen skall godkänna riktlinjer för en ny organisation som bl.a. innebär all de aktuella bevakningsuppgiflerna skall ankomma uteslutande på försvarsmaklen efter mobilisering. Mot den bakgrund som har angetts nu synes några mera väsentliga fördelar av att en skyddsvakt tilläggs krigsmannaställning under fredstid stå att vinna endast i den mån förutsättningar flnns för att han kan krigsplaceras för bevakningsuppgifter inom det förband som bevakar del skyddsföremål där han har sin ijänslgöring i fred. F. n. torde emellertid bevakningspersonalen i allmänhet vara krigsplacerad i andra befattningar inom totalförsvaret, vilket innebär att den vid mobilisering är skyldig att lämna sin civila bevakningstjänst. Som bl. a. ÖB har påpekat är det långl ifrån säkert alt alla skyddsvakter har sådan försvarsutbildning atl en krigs-placering vid del skyddsföremål där den civila tjänsten fullgörs är möjlig. Med hänsyn lill det anförda ärjag inle beredd alt tillstyrka förslaget om alt en skyddsvakt skall tilläggas krigsmans ställning under fredslid. Vad som har sagts nu bör självfallet inte hindra att den möjlighet tas lill vara som i vissa särskilda fall kan föreligga att krigsplacera skyddsvakter för bevakning av de objekt som deras civila tjänstgöring avser. ÖB har också förklarat att denna möjlighet kommer att beaktas.

Det förhållandet att en skyddsvakt under tjänstgöring vid försvarsmaklen sålunda enligt min uppfattnig inte bör ha ställningen av krigsman under fredstid torde inte medföra några svårigheler når det gäller ledningen av bevakningsverksamheten. Enligt vad jag nyss har förordal bör skyddsvakter vid mililära skyddsföremål förordnas av militär myndighet. Härigenom lorde den ivekan undanröjas som nu kan råda om att vakten under sin tjänstgöring står under militär ledning. Något hinder för mililär chef att, i de fall då det bedöms som lämpligt, bestämma att viss militär personal skall vara underställd vakten såvitt gäller bevakningsuppgiflerna föreligger inle. Det förhållandet att, som ordningsvaktsutredningen har påpekat, straffbestämmelserna om lydnadsbrott m. m. inte utan vidare blir tillämpliga i förekommande fall torde härvidlag sakna betydelse.

När det gäller skyddsvakter vid civila skyddsföremål delar jag utredningens och militäransvarskommitléns uppfattning att vakten under sin tjänstgöring i fredslid bör slå under förmanskap av den som är säkerhels-

Prop. 1979/80:122 52

ansvarig för skyddsföremålei. Med hänsyn till det ansvar för de aktuella objeklens skydd som faller på polisväsendet torde emellertid som utredningen har framhållit vakternas tjänstgöring som regel få ses som en form av begränsad polisbevakning, åtminslone så till vida att polisen vid behov bör kunna överta ledningen över vaktstyrkan och ge denna direkliv. En sådan ordning behöver dock inle göras generellt tillämplig för alla skyddsvakter på den civila sidan. Lämpligen bör en lösning väljas som innebär att vakterna skall kunna underställas polisen i den män inle lånsstyrelsen i samband med förordnandet beslular annat. Beslämmelser härnm kan meddelas i administrativ ordning.

Vad sedan beträffar skyddsvakternas ställning under krig har denna fråga, som ÖB och militäransvarskommitlén har påpekat, också en folk-rättslig aspekt. Särskilt måste härvid uppmärksammas den situation som kan uppstå vid ett överraskande anfall under den lid som kan förflyta innan försvarsmaklen nch civilförsvaret har hunnit mobiliseras och överta de bevakningsuppgifler som del är fråga om. Under ett inledningsskede kan läget länkas vara oklart och tvekan råda. om ett anfall eller elt sabotage mot skyddsföremålet har satts igång av flentliga soldater eller om det ulgör exempelvis en terroristhandling. I del senare fallel är givelvis den civila skyddsvaktspersonalen skyldig att inom ramen för sina bevakningsuppgifter medverka vid försvaret av objektet. Om däremot fråga är om angrepp från främmande makt är enligt vedertagna folkrältsliga principer en fömtsättning för all personalen skall ha rätt att ingripa att den har ställning som legitima krigsdeltagare. Med hänsyn till att beslut ofta måste fattas mycket snabbt i sådana lägen som har berörts nu synes del angelägel att en lösning väljs som innebår atl personalen alltid har möjlighet att medverka vid skyddet av bevakningsobjekien i en extraordinär siluaiion.

1 detta hänseende kompliceras bilden av att begreppet krigsman sedan gammalt har använts i dubbla betydelser, nämligen dels som beteckning på en person inom försvarsmakten vilken enligt svensk rält har elt särskilt slraffrätlsligt ansvar och är underkastad lydnadsplikt, dels för en person som är berättigad att ingripa mot flenllig militär personal. 1 sistnämnda fall har innm fnikrätten sedan länge använts beteckningen knmbattant (jfr prnp. 1978/79: 77 s. 14).

Den lösning sum i gällande rält har valts i fråga nm nrdningsvakternas ställning vid bevakningen av skyddsföremål under krig innebär att vakterna har ställningen av legitima krigsdeltagare. En föreskrifl i ämnel har med stöd av 4 § lagen (1943; 881) om polisens ställning under krig tagits in i 11 S kungörelsen (1958: 262) angående lillämpningen av nämnda lag. Enligt denna föreskrift skall personal, snm har förordnals atl bevaka anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, säsom knmmunikalinns-anläggningar, hamnar, kraftverk, industrier och förråd, under krig lillhöra försvarsmakten. 1 22 kap. 14 S första slyckel BrB föreskrivs att sådan persnnal skall anses sum krigsmän då rikel är i krig.

Prop. 1979/80:122 53

En översyn av det regelsystem som har berörts nu pågår i olika sammanhang. Nyligen har sålunda 1975 års polisutredning avlämnat belänkandet (SOU 1979: 75) Polisen i totalförsvaret, där en nyreglering har föreslagits såvitt gäller polisens ställning i krig. Betänkandet remissbehandlas f. n. Folkrällskommillén (Fö 1978:61) arbetar bl. a. med frågan om lillämpningen av folkrättens regler när det gäller atl hänföra olika personalgrupper till någon av kategorierna kombattanter resp. civila. Slutligen torde ett genomförande av förslaget att föra över civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter till andra myndigheter (prop. 1979/80: 100 bil 7 s. 290-316) föranleda vissa ändringar i bestämmelserna. Innan det samlade resultatet av det uredningsarbete som har nämnls nu kan överblickas synes underlag saknas för att i förevarande sammanhang gennmföra någon ändring i fråga om den civila vaktpersonalens ställning. Jag förordar därför en lösning som innebär att en skyddsvakt under krig skall anses som krigsman och tillhöra försvarsmakten.

De lösningar som jag nu har förordat och beträffande vilka jag har samrått med chefen för försvarsdepartementet innebär att vissa lagändringar blir nödvändiga. Bl. a. måste regler meddelas om skyddsvakternas befogenheter. Somjag har angett fömt bör denna reglering i sak motsvara vad som i dag gäller för ordningsvakter som bevakar skyddsföremål. De befngenheter snm det här gäller - bl. a. att i vissa fall företa kroppsvisitation och göra omhändertagande - måsle enligt de principer för normgiv-ningen som gäller enligt regeringsformen regleras genom lag. Lämpligen bör bestämmelser i ämnet tas in i skyddslagen, där det också bör anges att vakterna under krig tillhör försvarsmakten. Vakternas ställning som krigsmän under krig bör regleras i BrB. Bestämmelsen i 4 S lagen om polisens ställning under krig blir med den här förordade lösningen överflödig och bör upphävas.

Ett par remissinstanser har tagit upp frågan om utbildning och kvalifikationskrav för skyddsvakter. Enligt ÖB och den fömt nämnda ulredningen om civilförsvarets bevakninguppgifter bör i detta hänseende gälla att anställning snm väktare i ett aukluriserat bevakningsföretag skall vara ett villkor för skyddsvaktsförordnande. Jag har förståelse för denna synpunkt men anser för egen del att tillräckligt underiag för att införa en tvingande lagbestämmelse härom saknas. För försvarsmaktens del torde frågan vid behov kunna regleras genom föreskrifter eller rekommendationer av ÖB eller försvarsgrenscheferna.

2.3 Bevakningsföretagen

Enligt BevL (2 S) föreligger numera ett obligatoriskt krav på auktorisaflon för bevakningsföretag. Med bevakningsföretag avses enligt 1 § BevL den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning utföra vissa bevakningsuppgifter. Undantag görs för de fall där verksamheten bedrivs i statlig eller kommunal myndighets direkta regi.

Prop. 1979/80:122 54

Auklorisalion krävs alltså, med det undantag som har nämnts nyss, för varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt utför viss bevakningsuppgift åt annan. FörulsåUningen all bevakningen skall ske för annans räkning innebär alt sådan bevakningsverksamhet som organiserats inom ett företag nch endast avser förelagets egel skydd inle nmfaltas av lagen. Kravel på yrkesmässighel medför att auklorisalinn inte behövs då någon mot ersättning tillfälligt utför bevakning ål annan, t. ex. tillsynsuppdrag som nägon fullgör under en fastighetsägares eller rörelseidkares tillfälliga bortvaro. I fall där någon vid sidan av annan verksamhel eller sysselsättning utför bevakningsuppgifler torde kravet på yrkesmässighet anses uppfyllt först när del rör sig om en verksamhet av en omfattning som inte är endast obetydlig.

I 3 § BevL har upptagils vissa allmänna villkor för att auklorisalion skall kunna beviljas. Auklorisalion får således beviljas endasl om företagets verksamhet kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Vid prövningen därav skall särskilt beaktas att företaget har en lämplig organisalion nch planläggning av sin verksamhel. Vidare krävs för auktnrisatinn atl företaget har utsett en föreståndare för verksamheten.

Auktnrisatinnsmyndighet är länsstyrelsen i det län där förelagets ledning har sitt säte. Länsstyrelsen är skyldig att inhämta rikspulisstyrelsens yttrande i ett ärende om auklorisalion. Har myndigheterna skilda uppfattningar skall frågan underställas regeringen (5 § BevL).

All personal hos etl auktoriserat bevakningsförelag - liksom också föreståndaren för verksamhelen och styrelseledamot - skall vara godkänd med avseende på laglydnad, medburgerlig pålitlighet och lämplighet i övrigt. Prövning fur sådant godkännande görs beträffande den som har hemvist i något av de tre största polisdistrikten eller Visby polisditrikt av polisstyrelsen och annars av länsstyrelsen i det län där han har hemvist (4 uch 6 SS BevL).

En för tillämpningen av BevL avgörande fråga som har berörts särskilt av några remissinstanser gäller innebörden av begreppet bevakning. Väktarutbildningsutredningen har definierat begreppet så atl därmed i BevL:s mening bör avses en verksamhet som utövas genom personell eller teknisk tillsyn, kontroll eller övervakning av olika objekt och verksamheter i avsikl att skapa ett extra skydd mot skador genom sabotage, intrång, tillgrepp, brand, skadegörelse o. d. Däremot har utredningen inte närmare behandlat frågan i vad mån lagens nuvarande tillämpningsområde kan anses ändamålsenligt avvägt.

För egen del kan jag liksom remissinstanserna ansluta mig till den definition av begreppet bevakning enligt gällande rätt som utredningen har gjort. Med hänsyn till att vissa svårigheter i praktiken har uppkommit när det gällt att dra gränsen för lagens tillämpningsområde finner jag del emellertid påkallal att i det här sammanhanget ta upp ett par frågor rörande vilka verksamhetsformer som bör falla under BevL:s reglering. En av de frågor somjag nu syftar på gäller huruvida elt s. k. ordnings-

Prop. 1979/80:122 > * 55

vaktsföretag, dvs. ett företag vars verksamhet endast gär ul på atl tillhandahålla ordningsvakter för olika former av ordningshållning, skall anses utföra bevakning i BevL:s mening. När denna fråga för första gången i elt särskilt fall underställdes regeringen enligt 5 S BevL ansåg den länsstyrelse hos vilken auklorisalion hade sökts att verksamheten föll utanför BevL;s tillämpningsnmråde. Rikspulisslyrelsen däremnt gav i sitt yttrande uttryck för uppfattningen att det från samhällels synpunki måste anses värdefullt nm reglerna nm auktnrisatinn är tillämpliga även på urdningsvaktsföreta-gens verksamhet. Regeringen lämnade i sitt beslut de aktuella företagens ansökan utan åtgärd under åberopande av atl BevL inte kunde anses avse sådan verksamhet.

Jag har i det föregående ställt mig avvisande till tanken på elt uttryckligt förbud mnt att förordna väktare i auktoriserade bevakningsföretag till ordningsvakter. Därvid underströk jag vikten av att de problem som kan hänga samman med ordningsvaktsförordnanden av personal knuten lill företag ägnas en noggran uppmärksamhet. Eftersom endast auktoriserade bevakningsföretag är underkastade tillsyn från samhällets sida föreslogjag ett förbud för annat företag än ett auktoriserat bevakningsföretag att tillhandahålla ordningsvakter. En förutsättning för att de f. n. ganska fåtaliga ordningsvaktsföretagen skall få fortsätta sin verksamhet bör då bli att de uppfyller de allmänna kraven för att erhålla auklorisalion som bevakningsföretag. Av vad jag nyss sagt framgår emellertid att ett företag som enbart ägnar sig åt att tillhandahålla ordningsvakter med nuvarande praxis inte anses vara underkastat auktorisationskravet enligt BevL.

Som har påpekats vid remissbehandlingen blir en konsekvens av denna praxis också att i den mån ett auktoriserat bevakningsföretag ägnar sig åt att tillhandahålla ordningsvakter åt andra anses denna del av företagets verksamhet inte vara underkastad de regler som gäller för bevakningsverksamheten i övrigt. Vissa auktoriserade företag har sålunda f. n. anställda som enbart ägnar sig åt ordningshållning. För denna personal har ålminstone på vissa håll inte reglerna nm väktares utbildning ansetts tillämpliga.

Om man vill åstadknmma en mera ändamålsenlig avgränsning av BevL:s tillämpningsområde bör man följaktligen uividga tillämpningsområdet till alt gälla även verksamhet som går ut på att tillhandahålla ordningsvakter. En följd av detta blir att även den del av de nuvarande auktoriserade företagens verksamhet som avser tillhandahållande av ordningsvakter underkastas reglerna i BevL. Därigenom skapas förutsättningar för en mera effektiv tillsyn. Polisens tillsyn över ordningsvakterna omfattar nämligen inte företaget som sådant.

Den lösning som jag har förordat nu bör dock gälla endast för fall där ordningsvaklsverksamhet bedrivs i förelagsform. Del skulle uppenbarligen föra för långt att låta även en enskild person som på frilans-basis åtar sig uppdrag som ordningsvakt underkastas elt auktorisatinnskrav. Detsamma är att säga om uppdrag som jakt- eller fisketillsynsman eller skyddsvakt.

Prop. 1979/80:122 56

Jag förordar alltså en lösning snm innebär-atl all nrdningsvaktsverksamhet som bedrivs i företagsform underkastas BevL;s bestämmelser, medan en enskild person snm själv fullgör sådan verksamhet liksom nu lämnas utanför denna reglerings tillämpningsområde. Jag återkommer strax till frågan hur en bestämmelse i ämnet lämpligen bör avfattas.

Rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus län har under remissbehandlingen pekat på en annan form av bevakning beträffande vilken det i praktiken har rått tvekan om den kan anses fall under BevL:s reglering, nämligen bevakning med livvakt åt enskild person. Även denna fråga har numera prövats av regeringen, som i etl särskilt fall har funnit att sådan verksamhet inle faller in under BevL:s tillämpningsområde.

Som länsstyrelsen i Malmöhus län har påpekat är det tänkbart atl intresset knmmer atl öka för den nu aktuella verksamheten, snm hittills har förekommit endast i obetydlig utsträckning. Enligt min mening flnns det emellertid goda skäl för att ställa sig tveksam till uppkomsten av en verksamhetsgren med denna inriktning. Bevakning till skydd för enskilda personers liv och säkerhet är otvivelaktigt till sin natur en uppgift som det i första hand bör ankomma på polisen att fullgöra. Det är uppenbart att verksamheten ställer stora krav på utbildning och gott omdöme.

Regeringens nyssnämnda beslut skall ses mot bakgmnd av att det vid tillkomsten av BevL såvitt känt inte förekom enskild livvaktsverksamhet. Beslutet har emellertid fått den konsekvensen att sådan verksamhet numera får föreknmma utan kontroll av att den är seriöst inriktad och bedrivs på ett omdömesgillt sätt.

För egen del anser jag det ofrånkomligt atl denna verksamhet, i den mån den över huvud taget skall få bedrivas, underkastas offentlig tillsyn och kontroll. Jag förordar därför en lagändring som uttrycklingen anger att även bevakning till skydd för en enskild person omfattas av BevL.

Med hänsyn till vad jag har föreslagit i det föregående bör deflnitionen av bevakningsföretag i 1 S BevL lämpligen avfattas på det sättet att med bevakningsföretag avses den som yrkesmässigt åtar sig att för annans räkning bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet offentlig tillställning eller något annat sådant eller också enskild person. Vidare bör från lagens tillämpningsområde undantas inte bara staflig och kommunal myndighet utan också enskild person som endast fullgör ett uppdrag med slöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i lag.

Den nu förordade utvidgning av auklorisalionsslvångel ger mig anledning atl komma in på ett annat spörsmål, nämligen om auktorisatinnsmyn-digheten bör ha att pröva huruvida den verksamhet snm det ansökande företagel avser att bedriva är lämplig från allmän synpunkt. Som väktamtbildningsutredningen har påpekat gäller inte f. n. någon sådan fömtsättning för auklorisalion. Jag finner för egen del detla oflllfredsstäl-

Prop. 1979/80:122 57

lande. Jag har nyss pekat på en särskild verksamhetsgren beträffande vilken en prövning av verksamhetens inriktning är angelägen, nämligen livvaktsverksamheten. Även andra former av bevakning med ny eller åtminslone delvis förändrad inriktning kan tänkas uppkomma i framtiden, och det är därför av värde om en prövning från allmänna synpunkter av verksamhetens inriktning kan komma flll stånd. Jag förordar därför att auklorisalion skall få beviljas endast om den flllämnade verksamheten inte kan antas få en från allmän synpunki olämplig inriktning.

Enligt de regler snm f. n. gäller ankummer det på länsstyrelsen i det län där företaget har sitt säte att besluta nm auktnrisatinn. Samma myndighet har nckså ansvaret för den tillsyn som de auktoriserade bevakningsföretagen är underkastade.

Väktamtbildningsutredningen diskuterar utföriigt humvida ansvaret för auklorisalion av nch flllsyn över bevakningsföretagen bör ligga kvar hos länsstyrelserna eller flyttas till rikspolisstyrelsen. Diskussionen mynnar ut i ett förslag om att nuvarande ordning bör behållas.

Förslaget i denna del tillstyrks uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Även jag kan ansluta mig till utredningens förslag. En överflyttning av dessa uppgifter på rikspolisstyrelsen skulle strida mot principen att den centrala myndigheten inom polisväsendet inte bör avgöra ärenden som angår enskild part utanför polisorganisationen (jfr prop. 1974; 39 s. 38).

1 sammanhanget bör påpekas att 1975 års polisutredning i sitt betänkande (SOU 1979: 6) Polisen har föreslagit vissa ändringar i fråga om polisväsendets regionala organisation. Ett genomförande av detta förslag kan komma att beröra organisationen för länsstyrelsens auktorisations- och tillsynsverksamhet på området samt personaltilldelningen för ändamålet.

När det gäller frågan om vem som skall svara för godkännande av företagens personal, föreslår väktarutbildningsutredningen ändring av nu gällande regler. F. n. meddelas som nämnts beslut om godkännande för anställning i auktoriserat företag liksom beslut om ålerkallelse av sådant godkännande av polisstyrelsen i Stockholms, Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt för den som har hemvist inom resp. distrikt och för övriga av länsstyrelsen i det län där vederbörande har sitt hemvist (6§ BevL). Som har framgått fömt meddelas däremoi beslut om auktorisaflon av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Väktarutbildningsutredningen påpekar att en följd av att auklorisalion och godkännande inte prövas av samma myndighet blir att auktorisationsmyndigheten inte har någon fullständig överblick över vilken godkänd personal resp. företag förfogar över. Detta medför enligt utredningen att länsstyrelsen vid tillsynen av ett företag inte i sitt eget regisler kan kontrollera att de anställda i ett visst företag är godkända utan nödgas inhämta besked i saken från andra länsstyrelser och från de fyra nyssnämnda polisstyrelserna.

Prop. 1979/80:122 58

En annan olägenhel med olika auktorisations- och godkännandemyndigheter är enligt utredningen atl anmälningar enligt 9S bevakningsföretags-kungörelsen (1974:462) om att väktare har slutat sin verksamhet eller har bytt företag görs till godkännandemyndigheten och inte till auktnrisaliuns-uch tillsynsmyndigheten. Även den bestämmelsen medverkar till att den senaste myndigheten inte kan hålla elt aktuellt register över godkända väktare hos de företag snm myndigheten har tillsyn över. Därtill kommer, enligt vad utredningen anför, att ett gudkännande kan ha återkallats ulan att tillsynsmyndigheten får vetskap om det, eftersom ett sådant beslut fattas av gudkännandemyndigheten. En ytterligare nlägenhet är att tillsynsmyndigheten, nm den vid en inspektion finner anledning överväga ålerkallelse av etl godkännande, själv inle kan besluta i frågan annat än då tillsynsmyndigheten även är gndkännandemyndighet. 1 andra fall måste frågan nm ålerkallelse av godkännandet överlämnas flll en annan länsstyrelse eller till pnlisstyrelsen i något av de fyra ovannämnda polisdistrikten. Med hänvisning till detta föreslår väktarutbildningsutredningen atl personalprövningen alllid bör göras av den länsstyrelse som har tillsyn över det företag där den som avses med prövning har eller har utlovats anslällning.

I likhet med flertalet remissinstanser anser också jag all övervägande skäl talar för att personalprövning bör ske hos tillsynsmyndigheten. Jag förordar därför atl BevL ändras i enlighel med vad ulredningen har föreslagit. Den risk för ökad tidsutdräkt som möjligen kan vara förenad med denna ordning bör kunna undanröjas genom att rutinerna för handläggningen av ärendena om personalprövning ses över.

I detta sammanhang flnns del anledning alt ta upp en särskild fråga, som berörts av länsstyrelsen i Malmöhus län. Det gäller möjligheten för godkännandemyndigheten atl i vissa fall begränsa ett godkännande för anställning i ett auktoriserat bevakningsföretag. Länsstyrelsen påpekar att en ålerkallelse av ett godkännande i praktiken medför att väktaren inte kan behålla sin anställning i företaget. Enligt länsstyrelsen kan därför etl företag som vill ta ett socialt ansvar för en sedan länge anställd väktare inte göra det. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte godkännandemyndigheten borde ges möjlighet att i särskilda fall begränsa väktarens arbetsområde till viss verksamhet eller liknande i slället för att helt återkalla hans godkännande. Länsstyrelsen påpekar slutligen att dess förslag inte får uppfattas så att den anser att laglydnadskravet för väktare skall lindras. Avsikten är endast att öppna en möjlighet för ett företag att i vissa undantagsfall låta en väktare vara kvar i företaget trots att han inte helt uppfyller laglydnadskravet.

Den fråga som länsstyrelsen sålunda har tagit upp har under remissbehandlingen berörts även av bevakningsrådet, som är en intresseorganisation för vissa bevakningsförelag. Rådet anser det inte rimligt atl den förnyade personalprövning som åger rum i samband med tillsynen sker

Prop. 1979/80:122 59

efter exakt samma gmnder som gällde vid den ursprungliga persnnalpröv-ningen. Det är enligt rådet önskvärt med en mera nyanserad bedömning.

För egen del vill jag först framhålla viklen av atl kravet på en väktare i fråga om laglydnad och allmän skötsamhet sätts högl. Samtidigt måste beaktas de myckel ingripande följder snm en ålerkallelse av ett gudkännande kan fä för väktarens försörjning. Det kan på gnda grunder antas att gudkännandemyndigheten i det längsta tvekar nm att tillgripa en sådan utväg. Situatiuner kan emellertid föreknmma där en sedan länge anställd väktare har gjnrt sig skyldig till en mindre allvarlig förseelse sum visserligen bör diskvalificera honom från fortsatt verksamhet i fråga um vissa ubjekt men sum inte bör utesluta alt han kan användas för helt andra arbetsuppgifter inum bevakningsföretaget. F. n. kan i sådana fall inte ens en nmplacering till annan befattning än väktartjänst ske, om godkännande återkallas. Om godkännandemyndigheten gavs möjlighet att i vissa särskilda fall begränsa godkännandet till viss verksamhet i stället för atl återkalla det, skulle anställningstryggheten på området ökas samlidigt som det allmänna intresset av att väktaren inte utnyttjas för uppgifter för vilka han inte är lämpad tillgodoses.

Med hänvisning till vad som har anförts nu villjag förorda alt det i BevL tas in en beslämmelse om att gudkännandemyndigheten i stället för att återkalla ett gudkännande kan begränsa gndkännandel till viss verksamhet eller till visst nmråde, um synnerliga skäl föreligger. En sådan åtgärd fömlsälter samråd med bevakningsföretaget. Jag vill understryka att denna möjlighet till alt begränsa godkännande måste användas restriktivt.

Väktarutbildningsutredningen påpekar att det f. n. inte flnns några närmare regler som anger vad länsstyrelsens lillsyn skall avse. Ulredningen har emellertid utförligt behandlat denna fråga. Bl. a. konstaterar utredningen alt kontrollen skall avse att företaget alltjämt uppfyller de villkor snm gäller för auklorisalion, dvs. alt verksamheten bedrivs på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt och att förelagel har en lämplig planläggning och organisalion av sin verksamhet. Kravet på sakkunnighet och omdömesgillhet innebär bl. a. all företaget skall följa de bestämmelser och föreskrifter som gäller i olika hänseenden, t. ex. om att alla anställda skall vara godkända, atl de skall ha fått viss utbildning och att de skall ha viss uniformering och ulrustning i övrigt. När det gäller att kontrollera att personalen är godkänd anser utredningen det lämpligt atl tillsynsmyndigheten med lämpliga tidsintervaller även gör en förnyad prövning av vederbörande person efter samma grunder som gällde vid godkännandet. Utredningen konstaierar vidare att del inte går att ställa upp några generella regler för vad som är en lämplig organisation och planläggning, eftersom den frågan i hög grad är beroende av företagets slorlek, typ av verksamhet m. m. Enligt utredningen bör man vid tillsynen sträva efter att bilda sig en uppfattning om hur företagel är organiserat, om bevakning eller annan verksamhet även bedrivs av dotterbolag, om företagel anlitar entreprenö-

Prop. 1979/80:122 60

rer för viss verksamhet, hur förelagets interna säkerhetsskydd är upplagt elc. Utredningen anser dock inte att tillsynsmyndigheten mera i detalj behöver granska företagets organisation och planläggning i de fall där den mera formella granskningen inle har gett anledning till anmärkningar och då det inte heller i övrigt flnns anmärkningar mot företagel.

Utredningen påpekar vidare att den omständigheten att tillsynsmyndigheten skall se lill att förelagen drivs på ett seriöst sätt som regel inte innebär att den närmare skall granska kvaliteten nch effektiviteten på den utförda bevakningen eller ställa krav på hur viss typ av bevakning bör utföras. Enligt utredningen bör konkurrensen mellan företagen och avtalsfriheten göra atl parterna snm regel har rält att träffa de avtal nm bevakningens utförande snm de finner lämpliga. Kvaliteten på den avtalade bevakningen liksom frågan om hur företaget fullföljer del ingångna avtalel bör enligt utredningen i första hand vara en fråga mellan företaget och kunden. Delta utesluter självfallet inte atl en missnöjd kund kan vända sig till tillsynsmyndigheten med klagomål, vilket i sin tur kan ge myndigheten anledning alt vidta en närmare inspektion av företaget.

Det är enligt utredningen mycket viktigt att tillsynen utövas så att myndigheten får ett grepp om arten och omfattningen av förelagens olika bevakningsuppdrag. Därigenom kan man från samhällets sida få sådan insyn i verksamheten alt del blir möjligt att ingripa och förhindra att företagens verksamhet utvecklas i en icke önskvärd riktning.

Jag kan för min del liksom remissinstanserna ansluta mig till det utredningen har anfört om vad tillsynen skall avse. Vidare ansluter jag mig till utredningens förslag om att företagen enligt en uttrycklig bestämmelse i BevL skall skall åläggas att årligen ge in en redogörelse för verksamheten under föregående år. Genom en sådan redogörelse blir det lättare för tillsynsmyndigheten att följa företagens utveckling och utvecklingen inom branschen, så att eventuella nya former av bevakning tidigt blir uppmärksammade. Som polisutredningen har framhållit under remissbehandlingen är det viktigt att frågan om gränsdragningen mellan bevakningsföretagens och polisens uppgifter blir föremål för speciellt intresse vid tillsynen. Det är i detta hänseende särskilt angeläget att tillsynsmyndigheten fortlöpande ägnar uppmärksamhet åt den del av företagens verksamhet som bedrivs med ordningsvakter liksom åt andra verksamhetsformer som är av den art att de nära gränsar mot polisens uppgifter.

Väktarutbildningsutredningen har inte föreslagit någon särskild bestämmelse om föremålet för tillsynen. Enligt min mening är emellertid en sådan bestämmelse nödvändig om man vill säkerställa alt lillsynen får den inriktning som är önskvärd. Lämpligen bör i BevL tas in en föreskrift av den innebörden att det vid tillsynen särskilt skall kontrolleras att verksamheten bedrivs på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt samt att den i övrigt utförs i överensstämmelse med god sed inom branschen och inte har en från allmän synpunkt olämplig inriktning.

Prop. 1979/80:122 61

Väktarutbildningsutredningen konstaterar alt del f. n. saknas uttryckliga bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheier. Utredningen anser att länsstyrelsen uppenbarligen har rätl att företa inspektion hos företagen genom besök där och rätl alt från förelagen fordra in uppgifter i olika hänseenden. Vid tillsynen torde länsstyrelsen också ha räll att ta del av handlingar som rör företagens bevakningsverksamhet. Utredningen föreslår atl det i BevL tas in uttryckliga bestämmelser som slår fast dessa tillsynsmyndighetens befogenheter. För den händelse ett företag vägrar att tillmötesgå tillsynsmyndigheten skall denna enligt utredningen ha rätt att, även vid vite, förelägga företagel att tillhandahålla ifrågavarande handlingar eller uppgifter. Utredningen påpekar att utövandet av tillsynen givelvis innebär olägenheter för företagen och att det därför är angeläget atl tillsynsmyndigheten utövar tillsynen på sådant sätt att ölägenheterna inte blir större än vad som oundgängligen är nödvändigt.

Ulredningen har även lagit upp frågan hur tillsynsmyndigheten skall agera för den händelse den vid tillsynen flnner att företaget inte längre bedriver verksamheten på det sätt som förutsätts för auklorisalion. Utredningen anser att tillsynsmyndigheten innan frågan om ålerkallelse prövas bör kunna ta upp överiäggningar med förelaget och atl myndigheten skall ha rätt att förelägga företaget, om nödvändigt vid vite, atl fullgöra sina skyldigheter- Först om inte heller detta ger åsyftat resultat bör äterkallelse av auklorisalion ske.

Jag anser liksom flertalet remissinstanser att tillsynsmyndigheten bör ha de befogenheter som utredningen har föreslagil. Enligt min mening är det av värde både för företagen och tillsynsmyndigheten atl regler införs i ämnet. Därigenom får tillsynen en mera enhetlig utformning över hela landet.

Givetvis bör ålerkallelse inte tillgripas annat än vid mer väsentliga försummelser och först sedan andra möjligheter att åstadknmma rättelse har prövats utan resultat. Del är därför av värde att bestämmelser införs nm möjligheter för tillsynsmyndigheten att åstadknmma rätlelse på annat sätl än genom ålerkallelse. Jag förordar således att BevL kumpletteras med regler om tillsynsmyndighetens befngenheter i enlighet med vad väktarutbildningsutredningen har föreslagit.

Vad jag nu har anfört nm tillsynsmyndigheternas mera fnrmella befngenheter får emellerlid inte undanskymma del förhållandet all del ofta kan framstå som naluriigt för tillsynsmyndigheterna alt flilgripa andra utvägar än t. ex. vitesföreläggande för att i tid molverka en utveckling som inte bedöms som önskvärd. Av värde är sålunda ofta om återkommande överläggningar vid behov kan äga rum mellan förelrädare för tillsynsmyndigheten och bevakningsföretagets ledning, varvid bl.a. frågan om verksamhetens inriktning förtjänar att uppmärksammas särskilt. Om denna tenderar atl ulvecklas pä elt sätt som med fog kan bedömas som ogynnsamt från allmänna synpunkter - l.ex. genom all ordningsvaklsverksamheten koncentreras lill ell enskilt bevakningsföretag i en utsträckning som framstår

Prop. 1979/80:122 62

som omotiverad med hänsyn till förhållandena på den aktuella orten och olämplig med hänsyn till företagels struktur — flnns det anledning för tillsynsmyndigheten atl på ett tidigt sladium påpeka förhållandet för företagets ledning. I ett sådant fall kan det nckså finnas skäl för länsstyrelsen atl i sin egenskap av högsta polismyndighet i länet fästa de underställda polismyndigheternas uppmärksamhet på att försiktighet bör iaktlas när del gäller förordnande av väktare från det akluella förelaget till ordningsvakter för uppgifter som avses med den förut berörda undantagsregeln i lagen om ordningsvakter.

I fråga om väktares utrustning vill jag här beröra endast frågan om beväpningen. Jag är ense med utredningen och remissinstanserna om att föreskrifterna om väktares beväpning bör ses över. Om riksdagen godkänner föreliggande förslag avser jag därför att i samband med all frågan om verkställighetsföreskrifter tas upp föranstalta om en sådan översyn. Jag är också ense med utredningen om att man därvid så långt del är möjligt bör sträva efter att väktarkåren inte skall utrustas med skjutvapen. Detta gäller självfallet inte väktare snm tjänstgör snm skyddsvakter.

I fråga nm utbildningen av väktare innebär utredningens förslag att denna, sum f. n. bedrivs av bevakningsföretagen själva i enlighet med föreskrifter av rikspolisstyrelsen, skall övertas av samhället, i första hand genom att en specialkurs anordnas inom gymnasieskolan. Som särskilda behörighetsvillkor föreslås gälla att eleven skall ha fylll 18 år och blivit gudkänd vid prövning med avseende på laglydnad uch medburgerlig pålitlighet.

Åtskilliga remissinstanser, däribland parterna på arbetsmarknaden, har ställt sig tveksamma eller direkt avvisande lill den föreslagna lösningen. Sedan en uppvaktning beträffande väktarulbildningen gjnrts hus juslitiedepartementel av bl. a. företrädare för arbetsmarknadsparlerna, har parterna berells tillfälle att redovisa ett alternaflvt förslag till bedrivande, organisa-tinn, adminislraliun nch finansiering av väktarulbildningen.

Sedan överläggningar mellan parlerna i enlighel härmed ägt rum, har till justitiedepartementet i december 1979 överlämnats elt förslag till rikllinjer för det fortsatta arbetet på utbildningsfrågan. Bakom förslaget står Svenska arbetsgivareföreningen (allmänna gruppen), statsföretagens förhand-lingsnrganisalinn (branschknmmillén Bevakning nch alarmering). Svenska transpurtarbetareförbundel nch handelstjänstemannaförbundel, i vilket flertalet av ABAB;s väktare är organiserade. De riktlinjer som föreslås går ut på att ett uppdrag all urganisera uch administrera den aktuella utbildningen skall lämnas ål Transpurlfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA), sum är ett samarbetsurgan för vissa huvudarbetsgivare inum Irans-purtnmrådet uch transpurtarbetareförbundel. Förslaget remissbehandlas f. n. Del är min avsikt att närmare gå in på utbildningsfrågan i samband med att jag efter lagrådets yttrande anmäler frågan um prupnsitinn lill riksdagen.

Prop. 1979/80:122 63

Enligt 12 S BevL gäller som jag redan har berört alt det ankommer på rikspolisstyrelsen atl meddela närmare föreskrifier om bl. a. utbildningen av väktare. I parternas förslag har fömtsätts atl ulbildningens omfattning och innehåll skall fastställas av skolöverstyrelsen i samråd med rikspolisstyrelsen. Även utredningens förslag kan leda till en sådan lösning. Trots att ställning ännu inte har tagits i utbildningsfrågan föreslår jag redan nu att det berörda lagrummet ändras på det sättet atl föreskrifterna skall fastställas av regeringen eller myndighet snm regeringen besiämmer saml att lagrådets yttrande inhämtas över detta förslag. Den nu föreslagna lydelsen av paragrafen överensstämmer med vanliga principer för bemyndiganden av förevarande slag och ger regeringen möjlighel att inför en eventuell övergång lill ett nytt system för ulbildningen meddela de ändringar som kan behövas. Det aktuella bemyndigandet kan meddelas med stöd av 8 kap. 7 S första stycket punkt 3 regeringsformen till den del punkten avser näringsverksamhet.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1. lag om ordningsvakter,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande,

4. lag om ändring i lagen (1976; 511) om omhändertagande av berusade personer m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,

6. lag om ändring i lagen (1938: 274) om rätt till jakt,

7. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176),

8. lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

9. lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383),

10. lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig,

11. lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag. Förslagen bör fogas lill regeringsprotokollet i delta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ordningsvakter

Lagförslaget bygger i stora delar på ordningsvaktsulredningens förslag till lag om ordningsvakter. Flera av bestämmelserna i utredningens förslag saknar dock motsvarighet i departemenlsförslagel. I det remitterade för-

Prop. 1979/80:122 64

slaget har sålunda inte upptagits några bestämmelser om ordningsvakternas befogenheter. Som har framhållits i den allmänna motiveringen avses ordningsvakterna få behålla de befogenheter som de har f. n., i vart fall till dess att den pågående översynen av LTO och LOB slutförts. Vidare bör särskilt nämnas att det i det remitterade förslaget inte har tagits in någon motsvarighet till en av utredningen föreslagen straffbestämmelse för fall då någon obehörigen bedriver ordningsvaktsverksamhet. Ett förfarande av sådant slag kan bestraffas enligt 17 kap. 15 § brottsbalken, där det föreskrivs att den som obehörigen ger sig ut att utöva myndighet kan dömas för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Avsikten är att lagen skall kompletteras med verkställighetsföreskrifter utfärdade av regeringen och, efter regeringens bemyndigande, rikspolisstyrelsen. I samband härmed avses också beslämmelser bli meddelade om bl.a. utmstning för ordningsvakter. Bestämmelser i detla ämne behöver enligt 8 kap. 13 § försia stycket regeringsformen inte ha lags valör. Avsiklen är vidare all även länsstyrelserna och polisstyrelserna skall bemyndigas att meddela de närmare verkställighetsföreskrifter som kan behövas med hänsyn till regionala och lokala förhållanden.

1 §

I denna paragraf har ordningsvaktens uppgift beskrivits så att han skall medverka till att allmän ordning upprätthålls. Detta uttryckssätt skiljer sig från det som f. n. används i 90 § polisinstruktionen (PI), där det anges att en ordningsvakt utför polisbevakning. Avsikten är att markera atl ordningsvakterna skall ses som ett komplement till och aldrig som en ersättning för polisen, som har ansvaret för den allmänna ordningens upprätthållande.

En annan skillnad i förhållande till nuvarande terminologi är alt begreppet ordningsvakt reserveras för personer snm förordnas för att medverka vid ordningshållning. Detta innebär att personer som av myndighet får till uppdrag att l.ex. ombesörja jakt- eller fisketillsyn, bevakning av skyddsföremål eller arrestant- och förpassningstjänst i fortsättningen inte skall utses till ordningsvakter utan förordnas för resp. uppgift enligt beslämmelser i särskilda författningar.

Av paragrafens avfattning framgår att den som är anställd som polisman inte kan förordnas till ordningsvakt. Alt en polisman, låt vara under fritid, arbetar som ordningsvakt får nämligen anses vara oförenligt med polistjänsten. Däremot blir det i och för sig möjligt för annan innm pnlisväsendet anställd än pulisman atl få förordnande som ordningsvakt. Vidare bör anmärkas att paragrafen inte avses hindra atl ett förordnande som ordningsvakt meddelas en mililärpolisman.

2 §

I paragrafen anges i fyra punkter de tjänstgöringsuppgifter för vilka

Prop. 1979/80:122 65

urdningsvakter mera regelmässigt skall kunna förurdnas. Snm har framhållits i den allmänna moflveringen är del här fråga om uppgifter för vilka särskilt förordnade personer utanför polisväsendet av tradition har bmkat anlitas. Förordnanden för annan uppgift än som anges i förevarande paragraf skall kunna förekomma endast under de mera begränsade fömtsättningar som anges i 3 S.

De i punkterna 1-3 använda begreppen offentlig tillställning, allmän sammankomst, badplats, lägerområde samt lokal eller plats för sport, spel eller annan sådan verksamhet synes inte kräva närmare kommentarer. När någon förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla ordning i anslutning till verksamhet eller plats som avses nu bör förordnandet självfallet anses omfatta även t. ex. ingångar till lokalerna, infarter till områdena samt särskilt upplåtna parkeringsplatser.

Enligt punkt 4 kan ordningsvakt förordnas att tjänstgöra även vid lokal eller utrymme där alkolholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 S lagen om handel med drycker. Med stöd av sistnämnda lagmm kan tillstånd ges till servering av alkolholdrycker även i slutna sällskap. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan det någon gång vara påkallat att förordna ordningsvakt för privata tillställningar. Ett sådant förordnande kan emellertid inte gmndas på 2 S utan får ges bara om fömtsättningar därför föreligger enligt 3 §.

Något uttryckligt hinder finns i och för sig inte mot att låta ett med stöd av förevarande paragraf utfärdat förordnande täcka samtliga de tjänstgöringsuppgifter som anges i punkterna 1-4. Önskvärt är emellertid att förordnandena begränsas flll att avse tjänstgöringsuppgifter som man vid tidpunkten för förordnandet kan fömtse att ordningsvakten kommer alt tilldelas.

När det gäller ordningshållningen vid offentliga tillställningar och vid vissa allmänna sammankomster bör, som ordningsvaktsutredningen har framhållit, de möjligheter som kan flnnas att bemästra ordningsproblemen med organisatoriska och förebyggande ålgärder tas till vara. Sådana åtgärder torde i en del fall kunna leda till att ordningsvakter inte behövs för tillställningen eller sammankomsten.

Efter 1979 års ändringar i allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster finns möjlighet för pohsstyrelsen att låta en föreskrift nm nrdningshållning vid en offentlig tillställning eller vid en konsert innefatta skyldighet att anlita inte bara ordningsvakter ulan även annan personal. I fråga om andra allmänna sammankomster än konserter kan föreskrivas skyldighet att anlita annan personal än ordningsvakter. Med annan personal avses, enligt uttalanden i förarbelena (prop. 1979/80:17 s. 26), bl. a. säkerhetsfunktionärer vid tävlingar, väktare och vaktmästare. Om denna möjlighet begagnas bör det kunna leda flll att antalet ordningsvakter ytterligare begränsas.

Även om man således alltid bör undersöka om ordningen kan upprälthål-5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 66

las på annat sätl än genom att ordningsvakter förordnas, bör självfallel inte intresset av atl begränsa antalet ordningsvakter leda lill alt det blir onödigl svårt atl hålla exempelvis offentliga tillställningar. Anses ordning och säkerhet vid tillställningen kunna upprätthållas genom ordningsvakter skall sålunda i princip tillstånd ges med de föreskrifter angående ordningsvakter som är påkallade. Till skillnad från ordningsvaktsutredningen anser jag sålunda inte att polisen i detta fall skall ingå i prövning av frågan om hur angeläget det är atl den aktuella tillställningen kan äga mm. Att en sådan prövning inte får göras när det gäller en konsert eller annan allmän sammankomst framgår av föreskriften i 3 § lagen om allmänna sammankomster att tillstånd att hålla en allmän sammankomst på en allmän plats får vägras bara om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning. Jag vill vidare erinra om alt det i 16 § allmänna ordningsstadgan och 7 § lagen om allmänna sammankomster anges alt polisens föreskrifter för en tillställning eller sammankomst inte får medföra att möjligheter att hålla tillställningen eller sammankomsten onödigtvis försvåras.

3 §

Enligt denna bestämmelse, som utförligt har kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1), kan ordningsvakter förordnas även för annan tjänstgöring än som avses i 2 §, om det finns ett särskilt behov och det är moflverat från allmän synpunkt. Som närmare har utvecklats i den allmänna moliveringen är avsiklen att vid prövningen en sammanvägning skall ske dels av styrkan hos de särskilda intressen som påkallar bevakning av speciellt slag, dels av vikten av att direkta polisuppgifter förbehålls polisutbildad personal och dels slutligen av de möjligheter som i praktiken föreligger att avdela polismän för den bevakningsuppgift som är aktuell.

För att ett särskilt behnv skall anses föreligga måste givetvis behovet avvika från vad som får anses vara normalt. I allmänhet torde de omständigheter som ligger till gmnd för ett sådant behov kunna fömtsättas vara av övergående natur, men undantagsvis kan fråga vara om ett objekt vars speciella beskaffenhet gör en mera permanent förstärkning av skyddet nödvändig. Vid prövningen av om det är motiverat från allmän synpunki bör som har framhållits i den allmänna motiveringen beaktas såväl de berättigade krav som allmänheten, kommuner och enskilda har på att allmän ordning upprätthålls som vikten av att polisens generella ansvar för ordningens upprätthållande inte skall kunna sättas i fråga. De exempel som jag i den allmänna motiveringen har lämnat på uppgifter för vilka ordningsvakter bör kunna förordnas med stöd av den nu aktuella bestämmelsen bör inte uppfattas vare sig på det sättet att förordnanden utan vidare skall få förekomma i de angivna fallen eller så att exemplen skulle vara uttömmande.

Som har framhållils i den allmänna moflveringen får förordnanden utfärdade med stöd av 3 § inte ges en generell form. 1 5 § andra stycket har

Prop. 1979/80:122 67

tagits upp en bestämmelse därom. För att en tillfredsställande kontroll av vakternas verksamhet skall kunna upprätthållas är det nämligen av slor betydelse att den plats för vilken förordnandet skall gälla blir preciserad och avgränsad. Särskild restriktivitet bör iakttas när fråga är om alt ge förordnanden som avser medverkan vid ordningshållningen inom ett område som fortlöpande frekventeras av allmänheten. Detta gäller vare sig områdel är en allmän plats eller inte.

Det kan inte sällan vara av värde om en diskussion i fråga om principerna för förordnanden enligt den nu aktuella bestämmelsen tas upp i polisstyrelsen i plenum. Detta gäller särskilt med hänsyn till att de lokala förhållandena kan variera påtagligt.

4 §

Första meningen anger de krav som slälls på den som skall förordnas flll ordningsvakt. En prövning har fömtsätts med avseende på både laglydnad och allmän lämplighet. Det bör i dessa hänseenden ställas relativt höga krav med hänsyn till ordningsvaktsuppdragets karaktär. Det bör anmärkas att något krav på särskild prövning av den medborgerliga pålitligheten inte har ställts upp.

Den övre åldersgränsen på 65 år bör beaktas när det bestäms för hur lång tid ett förordnande skall gälla. Ett förordnande bör inte meddelas att gälla för så lång tid att ordningsvakten under giltighetstiden fyller 65 år.

I enlighet med vad som f. n. gäller föreslås inle något formellt hinder föreligga att som ordningsvakt förordna utländsk medborgare. Däremot är det naturligtvis nödvändigt att i sådant fall vid lämplighetsprövningen kontrollera vederbörandes kunskaper i svenska språket.

Utöver de kvalifikationskrav som har angetts nyss har fömtsätts att ordningsvakten regelmässigt skall ha genomgått föreskriven utbildning. Jag vill i denna del hänvisa till vad jag har anfört i avsnitt 2.2.2. Genom andra meningen bemyndigas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om utbildning av ordningsvakter.

Vid tillämpningen av hitfllls gällande regler har ibland tvekan yppats i frågan humvida antalet redan givna förordnanden i ett distrikt i vissa fall skall anses utgöra hinder mol nya förordnanden. Enligt min mening bör förordnande endast undantagsvis kunna vägras av sådant skäl när ansökan avser en person som skall tjänstgöra endast vid exempelvis offenlliga lillställningar i viss beslämd lokal eller hos viss beslämd arrangör. I andra fall bör emellertid polismyndigheten vara oförhindad att beakta antalet redan givna förordnanden och att avslå en ansökan om det bedöms att tillräckligt många ordningsvakter redan verkar i polisdistriktet. Under alla omständigheter bör polisstyrelsen, för den händelse antalet förordnanden i ett distrikt tenderar att bli för stort, undersöka om de redan förordnade ordningsvakterna utnyttjar sina förordnanden eller om de kan återkallas.

Från olika håll har framhållits att praxis varierar när del gäller det antal

Prop. 1979/80:122 68

ordningsvakter som anses nödvändiga vid lill synes likartade tillställningar. Med hänsyn härtill föreslog ordningsvaktsutredningen att samråd skulle ske mellan anordnaren av en offentlig tillställning och polismyndigheten innan beslut om antal ordningsvakter meddelas. Förslaget har beaktats vid 1979 års ändringar i allmänna ordningsstadgan och lagen om allmänna sammankomster (se prop. 1979/80:17 s. 140 och 152). Någon bestämmelse om samråd i lagen om ordningsvakter har därför inte ansetts behövlig.

För alt man skall uppnå önskvärd kontinuitet och effektivitet vid ordningshållningen är det ofta en fördel om ordningsvakten har en mera fast anknytning till viss arrangör eller till lokal eller område där det regelbundet anordnas offentliga tillställningar. Något krav i detta hänseende har emellertid inte ansetts böra ställas upp i den nya lagen. Hinder finns således inte mot att förordna s. k. frilansare till ordningsvakt.

5 §

Första stycket första meningen anger vem som kan förordna ordningsvakter. Bestämmelsen motsvarar i sak vad som nu gäller enligt 90 § PI. Ätt nuvarande regler har bibehållits i huvudsak oförändrade har närmare motiverats i avsnitt 2.2.2.

Trots att bestämmelsen således medger alt ett förordnande ges för län eller t. o. m. för hela landet bör strävan vara att så långt det är praktiskt möjligt begränsa förordnandet till ett polisdistrikt. Polisdistriktet bör vara ordningsvaktens normala tjänstgöringsområde i de fall han har förordnats med stöd av 2 §. Det är naturligtvis ingenting som hindrar att förordnandet begränsas till viss plats inom ell polisdistrikt.

I andra meningen av första stycket har angetts att alla ordningsvaktsförordnanden skall meddelas för viss tid, högst 3 år. I fortsättningen kan alltså en ordningsvakt inle få ett förordnande som gäller tills vidare. Genom att ett förordnande alltid skall avse viss tid kommer efter hand en omprövning att ske av alla förordnanden. Förordnanden på mycket kort tid kan komma i fråga i vissa speciella fall såsom när lämplighetsprövningen gett anledning lill att vederbörande först bör få tjänstgöra kort fld på försök eller del är fråga om förordnande som avser en särskild offentlig tillställning, t. ex. i samband med midsommarfestligheter.

Bestämmelsen i andra stycket första meningen om att det i förordnandet skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område det gäller har i sak motsvarighet i 90 § andra stycket PI. Som har framhållits nyss bör tjänstgöringsområdet så långt möjligt begränsas lill ett polisdistrikt. I förordnandet kan t. ex. anges alt "NN förordnas atl medverka till att upprätthålla allmän ordning vid offentliga flllslällnigar inom X polisdistrikt".

För förordnanden utfärdade med stöd av 3 § gäller en särskild bestämmelse som tagits upp i andra stycket andra meningen. Enligt den skall sådana förordnanden innehålla uppgift om det eller de tjänstgöringsställen som de gäller för. Detta innebär att förordnanden med stöd av 3 § inte kan

Prop. 1979/80:122 69

avse att l.ex. "medverka vid upprätthållandet av allmän ordning vid allmänna platser enligt BrB inom X polisdistrikt". Med tjänstgöringsställe i paragrafens mening avses i princip etl begränsat område. I förordnande enligt 3 § skall direkt anges den eller de platser, t. ex. en viss park eller vissa fasflgheter, där ordningsvakten skall tjänstgöra.

6 §

Enligt denna paragraf lyder en ordningsvakt under polisstyrelsen i det distrikt där han tjänstgör. Vidare har angetts att ordningsvakten är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i tjänsten, om det inte är anflngen uppenbart att ordern inle angår tjänstgöringen som ordningsvakt eller också uppenbart att den strider mot en lag eller en annan författning. Ätt ordningsvakten även är skyldig att följa uppdragsgivarens anvisningar när dessa inte strider mot polisens ligger som har framhålhts i avsnitt 2.2.4 i sakens natur.

Paragrafen reglerar ordningsvaktens skyldighet att ställa sig till efterrättelse de direktiv som polisstyrelsen eller polisman meddelar för särskilda fall och inte polisstyrelsens befogenhet att meddela generella normer som avser ordningsvakternas tjänstgöringsförhållanden. Somjag anfört i inledningen till specialmotiveringen är emellertid avsikten att länsstyrelserna och polisstyrelserna skall bemyndigas att meddela de verkställighetsföreskrifter flll lagen som utöver dem som meddelas centralt av regeringen och rikspolisstyrelsen kan behövas med hänsyn till regionala och lokala förhållanden. Med stöd av elt sådant bemyndigande får pohsstyrelsen möjlighet att exempelvis i lokala tjänsteföreskrifter ge bestämmelser om i vilka fall och hur en ordningsvakt vid påbörjandet av sin tjänstgöring skall göra anmälan till polisstyrelsen.

7 §

I paragrafen har tagits upp en bestämmelse om ordningsvaktens rapporteringsskyldighet. Skyldigheten att rapportera är begränsad till sådant som ordningsvakten erfarit under sin tjänst som ordningsvakt och som är av den arten att polisen bör få vetskap om förhållandena. Det kan t. ex. gälla bristande säkerhets- eller ordningsföreskrifter på en festplats eller behov av förstärkningar för ordningens upprätthållande.

Eftersom ordningsvaktens uppdragsgivare, t. ex. en arrangör av en offentlig tillställning, har ett ansvar för att god ordning råder vid tillställningen ligger det i sakens natur att ordningsvakten även skall hålla uppdragsgivaren underrättad om verksamhetens bedrivande. En uttrycklig bestämmelse därom har inte ansetts nödvändig.

En särskild fråga är skyldigheten för en ordningsvakt att flll polisen rapportera brott som hör under allmänt åtal. Denna skyldighet åvilar f. n. ordningsvakten enligt 12 § första stycket Pl. Däremot gäller bestämmelsen om rapporteftergift i andra stycket av samma paragraf inte för ordnings-

Prop. 1979/80:122 70

vakter. Inte heller i fortsättningen bör en ordningsvakt få rätt att ge rapporteftergift. För tydlighetens skull bör en uttrycklig föreskrifl om skyldighet för en ordningsvakt att rapportera brott flll polisen meddelas som verkställighetsföreskrift.

8 §

Enligt/ör,yM stycket, som motsvarar 16 S första stycket PI, skall nrdningsvaklen vid ett ingripande inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han skall vidare försöka nå åsyftat resultat gennm upplysningar och uppmaningar. Principen skall alltså vara att försöka lösa uppgiften med användande av lindrigaste möjliga medel och alltid se till att det föreligger en rimlig proportion mellan mål och medel.

Ordningsvaktens rält att i vissa fall bmka våld är reglerad i förslaget till ändring i 24 kap. 2 § brottsbalken.

I andra stycket ges en allmän regel för ordningsvaktens uppträdande vid olika ingripanden, alltså inte bara vid omhändertaganden. Vid ett ingripande skall ordningsvakten tillse att det sker på sådanl sätt att det inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar större olägenhel än som är oundvikligt. Häri ligger att ordningsvaktens uppträdande skall präglas av hövlighet och hänsyn samt inge förtroende.

9 §

I första stycket ges regler om ålerkallelse av förordnande som ordningsvakt. Ålerkallelse kan ske om ordningsvakten inle längre uppfyller laglydnads- eller lämplighetskravet enligt 4 8. Vidare kan ålerkallelse ske när annat särskilt skäl föreligger. Ett sådant skäl kan i speciella fall vara att ordningsvakten utan giltig orsak vägrar att åta sig uppdrag. Beslut om ålerkallelse skall meddelas av den myndighet som har meddelat förordnandet.

Som fldigare har framhållits måste kravet på laglydnad sättas högt när det gäller ordningsvakter. Brott i tjänsten bör därför alltid leda till att ålerkallelse av förordnandet aktualiseras, och prövningen bör, om brottet inte är bagatellartat, som regel medföra att förordnandet återkallas. Undantag kan naturligtvis förekomma i särskilda fall. I sakens natur ligger att vissa brott i tjänsten är mer diskvaliflcerande än andra brott. Särskilt allvarligt är det när ordningsvakten använt våld på ett oförsvariigt sätt eller när han har utnyttjat sin ställning i brottsligt syfte. I dessa fall bör förordnandet alltid återkallas.

Vad som har sagts nu om ordningsvakts brott i tjänsten torde i allt väsentligt gälla också för brott utom tjänsten, även om utrymmet för att underlåta äterkallelse därvid får anses något större.

Någon bestämmelse om vilken tid som bör förflyta innan ordningsvakten efter en ålerkallelse kan få ett nytt förordnande har inte tagits upp i förslaget. Frågan måste blir beroende av en prövning från fall till fall, där

Prop. 1979/80:122 71

brottets svårhetsgrad och karaktär samt vederbörandes förhållanden i övrigt får bli föremål för en samlad bedömning.

Även annat än brott kan alltså föranleda att förordnandet återkallas. Så kan bli fallet om ordningsvakten varit berusad i tjänsten eller eljest vid återkommande tillfällen uppträtt på ett sådant sätt att han inte längre uppfyller det allmänna lämplighetskravet.

F. n. har den myndighet som skall besluta om ålerkallelse inte någon möjlighet att, i avvaktan på att en anmälan utreds eller en dom vinner laga kraft, fatta ett interimistiskt beslut om ålerkallelse. Otvivelaktigt föreligger del elt behov av att kunna vägra ordningsvakten att Ijänslgöra i avvaktan på att frågan om ålerkallelse slutligt prövas. I andra stycket av paragrafen har därför stadgats att, om fråga uppkommer om att återkalla ett förordnande, den myndighet som skall besluta därom får avstänga ordningsvakten från tjänstgöring när det kan antas att förordnandet kommer atl återkallas. Avstångningen skall i sådant fall gälla till dess att frågan om ålerkallelse har prövats slufligt. Beslut om avstängning för ett bestämt tjänstgöringstillfälle bör härutöver kunna meddelas när ordningsvakten, utan att fråga är om fall där ålerkallelse kan bli följden, har åsidosatt vad som åligger honom i hans verksamhet. Det kan t. ex. vara fråga om ett fall där ordningsvakten uppträtt på sådant sätt att han inte lämpligen bör tjänstgöra mer vid det tillfället men det ändå inte föreligger tillräckliga skäl för att anta att hans uppträdande kan leda till att förordnandet återkallas. En föreskrift i nu angivei hänseende har lagits upp i andra meningen av

stycket.

Enligt tredje stycket i paragrafen kan beslut om avstängning meddelas av polisman i de fall där myndighetens beslut inte kan avvaktas. Det kan t. ex. vara fråga om att omedelbart skilja en bemsad ordningsvakt från tjänsten. Polismannen skall skyndsamt anmäla sådant beslut till den myndighet som har förordnat ordningsvakten. Om polismannens beslut inte bara gällde avstängning från tjänstgöring vid visst tillfälle skall myndigheten omedelbart pröva om avstångningen skall bestå. I förekommande fall skall myndigheten sedan ta upp frågan om ålerkallelse av förordnandet.

För att förebygga risken att en ordningsvakt fortsätter att tjänstgöra efler ett beslut om ålerkallelse eller avstängning bör en skyldighet finnas för honom att för sådana fall lämna ifrån sig förordnandet till den myndighet som har förordnat honom. En föreskrift härom kan meddelas som verkställighetsföreskrift.

10 §

Paragrafen innehåller besvärsbestämmelser som överensstämmer med .d som gäller f. n.

11 §

I denna paragraf finns en bestämmelse om tystnadsplikt för ordnings-

Prop. 1979/80:122 72

vakt. F.n. har ordningsvakt tystnadsplikt enligt 13§ Pl. Den allmänna sekretesslagen för offenlliga funktionärer som har föreslagits i prop. 1979/ 80: 2 blir tillämplig på ordningsvakter endast i den mån dessa kan anses vara knutna till en myndighet på det sätt som anges i 1 kap 6 § förslaget till sekretesslag, dvs om de betraklas som offenfliga funktionärer (jfr prop. 1979/80: 2, särskilt s. 124-129). Med hänsyn härtill och då en bestämmelse i ämnet enligt regeringsformen måste meddelas genom lag har i första stycket föreskrivits att ordningsvakt inte obehörigen får röja eller utnyttja vad han på gmnd av uppdraget som ordningsvakt har erfarit om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av broll. För ordningsvakter som utför uppdrag direkl för det allmännas räkning bör bestämmelserna i sekretesslagen gälla. En föreskrift härom har tagits in i paragrafens andra stycke. Den konsimktion som har angetts nu överensstämmer med den som generellt avses bli lillämpad vid följdlagsflftningen lill den föreslagna sekretesslagen.

Övergångsbestämmelser

Den nya lagen om ordningsvakter bör träda i kraft den 1 januari 1981.

Förordnanden som ordningsvakt som har utfärdats med stöd av äldre bestämmelser bör upphöra så snart det är praktiskt möjligt med hänsyn Ull den tid som erfordras för att utfärda dels ordningsvaktsförordnanden med stöd av den nya lagen, dels förordnanden med stöd av andra författningar. Det har därvid ansetts nödvändigt att låta äldre förordnanden gälla t. o. m. 1982. Sådana förordnanden skall efter ikraftträdandet gälla som förordnanden enligt den nya lagen. Förordnanden som utfärdats på viss tid skall självfallet inte till följd av övergångsbestämmelsen gälla för längre tid än som anges i förordnandet.

I konsekvens med det anförda avser jag att i förekommande fall vid övriga här upprättade lagförslag föreslå övergångsbestämmelser som innebär att ordningsvaktsförordnanden som har meddelats före ikraftträdandet skall kunna behålla sin giltighet och sitt tillämpningsområde intill utgången av år 1982.

4.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

22 kap. 14 §

Den gmndläggande bestämmelsen om vad som i BrB avses med krigsman finns 121 kap. 20 §. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig har det emellertid ansetts ofrånkomligt med ett vidare tillämpningsområde för de militära straffbestämmelserna än under vanliga fredsförhållanden. Den erforderliga kompletteringen av det lagmm som har nämnts nyss har skett genom de bestämmelser som har tagits upp i förevarande paragraf.

Enligt första stycket gäller bl. a. att vad som sägs om krigsman skall äga motsvarande tillämpning på vissa polismän, viss civil bevakningspersonal

Prop. 1979/80:122 73

saml den som tillhör viss tjänstegren inom civilförsvaret, om riket är i krig. I fråga om bevakningspersonal omfattar bestämmelsen endast den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt regeringens förordnande hör till försvarsmakten. Sistnämnda föreskrift skall ses mot bakgrund av regleringen i 1943 års lag om polisens ställning under krig samt 1958 års tillämpningskungörelse till denna lag. Enligt 4§ 1943 års lag gäller sålunda att den som "enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket" har förordnats att utföra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet skall, i den mån regeringen förordnar det, tillhöra försvarsmakten. Med stöd av detta lagmm har i 11 § 1958 års tillämpningskungörelse föreskrivits att personal, som enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket har förordnats att bevaka anläggningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, såsom kommunikaflonsanläggningar, hamnar, kraftverk, industrier och förråd, under krig skall tillhöra försvarsmakten.

Den i 1943 års lag och 1958 års tillämpningskungörelse åberopade 18 § i den numera upphävda lagen (1925:170) om polisväsendet i riket innebar att polislagens bestämmelser inte utgjorde hinder mot att polisbevakning på slatens bekosinad ombesörjdes i annan ordning än som föreskrevs i lagen och inte heller mot att sådan bevakning anordnades på enskilds bekostnad vid visst företag, vid viss tillställning eller annars i särskilt fall. Någon ändring av 1943 års lag eller 1958 års tillämpningskungörelse har inte skett med anledning av alt 1925 års pohslagstiftning har upphävts i samband med polisväsendets förstatligande år 1965. Hänvisningen till 18 § i 1925 års lag torde numera få anses ta sikte på bevakningspersonal som med stöd av ordningsvaktsförordnande enligt 90 § polisinstmktionen bevakar skyddsföremål.

I den allmänna motiveringen har föreslagits att civil vaktpersonal, som enligt särskilt förordnande bevakar skyddsföremål, i fortsättningen skall betecknas skyddsvakter. Vidare har förordats alt skyddsvakter under krig skall anses som krigsmän och tillhöra försvarsmakten. En gmndläggande föreskrift om skyddsvakter avses bli intagen i 10 § skyddslagen. I konsekvens härmed föreslås den nuvarande föreskriften i första stycket andra meningen av förevarande paragraf om ställningen för viss bevakningspersonal bli ersatt av en bestämmelse om att skyddsvakt under krig skall anses som krigsman.

Den nya bestämmelsen tar sikte enbart på skyddsvakter som har förordnats enligt skyddslagen för bevakning av skyddsföremål. Som har påpekals i den allmänna motiveringen har skyddsvakt hittills använts även som beteckning för en polisman som har avdelats för skydd av en viss persons säkerhet. Förevarande paragraf omfattar inte sådana skyddsvakter. I den allmänna motiveringen har pekats på möjligheten av atl övergå till en annan beteckning, exempelvis säkerhetsvakt, för den som anförtros bevakningsuppdrag av det slag som har nämnts sist.

Prop. 1979/80:122 74

Ändringar i den nu aktuella paragrafen har nyligen föreslagits dels i utredningsbetänkandet (Ds Fö 1978: 9) Överföring av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifter lill andra myndigheter, dels av 1975 års pnlisutredning i betänkandet (SOU 1979:75) Polisen i totalförsvaret. Ställning till dessa förslag, som båda f. n. övervägs inom regeringskansliet, har inte kunnat tas i förevarande lagstiftningsärende.

24 kap. 2 §

Förevarande paragrafs/örjto stycke, som inte föreslås ändrat, innefattar det allmänna lagstödet för polisens befogenhet atl i vissa fall bmka våld. Med polisman i paragrafens mening förstås enligt vedertagen tolkning, som har stöd i förarbetena (se bl.a. SOU 1953: 14 s. 403), den som enligt lag eller annan författning har förordnats att fullgöra polisverksamhet. Till polisman i den mening som här avses räknas sålunda otvivelaktigt l.ex. tullpersonal som omfattas av kungörelsen (1964: 834) om förordnanden för tullpersonal att ombesörja viss polisbevakning. Med hänsyn flll att ordningsvakt enligt 90 § polisinstmktionen i nuvarande lydelse förordnas att utföra polisbevakning torde även en ordningsvakt få anses vara polisman i den mening som avses i 24 kap. 2 § första stycket BrB. Detta har också uttryckligen förutsatts i förarbetena till den aktuella bestämmelsen.

Som framgår av 1 § förslaget flll lag om ordningsvakter är det min uppfattning atl elt uppdrag som ordningsvakt inte fortsättningsvis bör mbriceras som elt förordnande att utföra polisbevakning. Enligt förslaget skall i stället med ordningsvakt avses den som utan att vara anställd som polisman har förordnats att medverka till att upprätthålla allmän ordning. Första stycket kan därmed inte längre anses tillämpligt på ordningsvakter. Med denna utgångspunkt aktualiseras frågan om förevarande paragraf bör kompletteras med en särskild regel om befogenheter för ordningsvakt att i vissa fall använda våld.

I denna del bör först framhållas att vissa befogenheter i angivet hänseende följer redan av andra stycket i dess nuvarande lydelse. Enligt stycket gäller bl. a. att om någon som skall häktas, anhållas eller annars berövas friheten, söker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden, det våld får bmkas som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen avses ordningsvakterna ha kvar sina nuvarande befogenheter att verkställa omhändertagande enligt 3 § LTO och LOB. Vid sådana frihetsberövanden får ordningsvakter sålunda i den mån det är nödvändigt bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt.

Det är emellertid uppenbart att en ordningsvakt även i en del andra situationer måste kunna bruka visst våld i sin verksamhet, låt vara att användande av våld givetvis alltid så långt det är möjligt bör undvikas. Ordningsvaktsutredningen har föreslagit en allmän regel om att bl. a. ord-

Prop. 1979/80:122 75

ningsvakt om det är nödvändigt får bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Som har påpekats, av en del remissinstanser synes emellertid detta föra alllför långt. För egen del anser jag att den befogenhet som det här gäller lämpligen bör begränsas flll att gälla med avseende på vissa bestämda åtgärder som faller på ordningsvakterna i deras verksamhet.

Ett visst mått av våld måste uppenbarligen kunna bmkas av en ordningsvakt när denne har att avvisa eller avlägsna någon från det område där han uppehåller sig. I detta hänseende gäller bl. a. enligt 16 S allmänna ordningsstadgan (1956: 617) att den som åsidosätter föreskrift av polismyndighet får avvisas från offenflig tillställning, en uppgift som i prakflken till övervägande del faller på ordningsvakterna. En motsvarande bestämmelse finns i 7 § lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Enligt 3 § LTO skall bl. a. den som genom sitt uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna omhändertas. Av allmänna principer torde emellertid följa att vederbörande polisman eller ordningsvakt i slället kan välja att avlägsna den nrdningsstörande från den plats där han uppehåller sig, om detta i det särskilda fallet skulle vara en tillräckligt ingripande åtgärd för att förekomma fortsatt ordningsstörning. Att våld i vissa fall måste kunna bmkas i samband med åtgärder som avses nu tnrde ligga i sakens natur.

I fråga nm beslag gäller enligt 2 § 5 lagen (1958; 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker att ordningsvakt har samma rätt att beslagta spritdrycker, vin eller starköl som enligt rättegångsbalken tillkommer polisman. Även i sådant sammanhang kan befogenheten att använda våld aktualiseras. Detsamma gäller när en ordningsvakt utför s.k. provisorisk skyddsvisitation på en omhändertagen person, dvs. en sådan ytlig visita-tion som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och endast avser eftersökande av vapen eller annat farligt föremål. Befogenheten för en ordningsvakt att utföra en sådan visilation gmndas på 2 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. I detta lagmm föreskrivs bl. a. att den som är häktad skall, om del inle är uppenbart obehövligt, kroppsvi-siteras "senast vid ankomsten till förvaringslokalen". Bestämmelsen har enligt lagens 18 § motsvarande tillämpning på den som tas i förvar i polisarrest.

Utredningen har föreslagit att befogenheten att använda våld i detta sammanhang skall regleras även för en del andra personalkategorier än ordningsvakter, bl. a. bevakningspersonal som avses i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. (skyddslagen), jakt-och fisketillsynsmän, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets kust- eller gränsbevakning och lantbmksnämnds rennäringsavdelning samt stiftsjägmästare och dennes biträden liksom befattningshavare vid allmän flygplats och godkänd enskild flygplats, allt i den mån det behövs för särskilt angivna åtgärder som personalen äger vidta enligt olika förfall-

Prop. 1979/80:122 76

ningsmm. Förslaget skall ses mot bakgmnd av att den personal som det här gäller inte sällan i prakliken förordnas som ordningsvakter just för att det skall flnnas stöd för den befogenhet att använda våld som för vissa fall bedöms som nödvändig. De åtgärder som här kan komma i fråga är avvisande (jfr t. ex. 63 § luftfartskungörelsen), kroppsvisitation (jfr 10 § skyddslagen) saml beslag (jfr t. ex. 31 § lagen om rätt flll jakt, 31 § andra och tredje styckena jaktstadgan, 37 § lagen om rätt till fiske, 34 § fiskeri-stadgan och 41 § vapenlagen) liksom annal omhändertagande av egendom (jfr t. ex. 31 § första stycket lagen om rätt flll jakt och 32 § vapenlagen).

Vid remissbehandlingen har några egentliga invändningar i sak inte riktats mot utredningens förslag. Däremot har från några håll påpekats att förslagets uppräkning av olika personalkategorier inle är fullsländig. Vidare har ett par instanser ansett det onödigt att tynga BrB med en uppräkning av de olika rätt disparata personalkategorier som det här gäller och i stället förordat en allmän regel. Jag kan ansluta mig till sistnämnda uppfattning. Genom en sådan regel synes lämpligen en befogenhet att under vissa förutsättningar bmka våld till en början böra tillerkännas den som med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon från visst område eller verkställa kroppsvisitation eller beslag eller annat omhändertagande av egendom. Detta bör gälla vare sig det som vanligen är fallet är fråga om en offenflig funkflonär eller rätten lill exempelvis beslag tillkommer annan person, såsom t. ex. en jakträttsinnehavare. Det bör erinras att för den som handlar i nödvärn en befogenhet att använda våld som går längre än den här föreslagna gäller enligt 24 kap. I S.

Som fömlsätlning för att våld skall få brukas av en polisman enligt första stycket gäller att denne möts eller angrips av våld eller hot om våld, medan enligt andra stycket det våld som kan anses försvarligt får användas även för att betvinga s.k. passivt motstånd. Som har framhållits av utredningen och remissinstanserna synes det ofrånkomligt att våld vid de åtgärder som nu är aktuella i vissa fall skall kunna användas även för atl bryta passivt motstånd. Som fömtsättning bör därför anges att tjänstemannen när åtgärden skall genomföras möts av motstånd. Härigenom nås överensslämmelse med vad som enligt 54 § konkurslagen (1921:225) numera gäller i fråga om kronofogdemyndighets befogenhet att bruka våld vid handräckning i samband med konkurs liksom med vad som enligt 2 kap. 17 § tredje stycket i det till lagrådet remitterade förslaget till ulsökningsbalk föreslås gälla i aktuellt hänseende beträffande förrättningsman vid förrättning i allmänhet enhgt balken. På sätt som har skelt i försia och andra styckena av 24 kap. 2 § BrB bör anges att endast det våld får bmkas som med hänsyn lill omständighetema framstår som försvarligt.

En föreskrift av den innebörd somjag har förordat nu bör i princip gälla också för polismän. Med hänsyn härtill bör lämpligen även husrannsakan och kroppsbesiktning nämnas bland de åtgärder för vars genomförande ett visst mått av våld skall kunna användas.

Prop. 1979/80:122 77

Mot bakgrund av vad som sålunda har anförts förordar jag att i 24 kap. 2 S BrB tas in ett nytt tredje stycke av innehåll att den som med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någnn från visst nmråde eller verkställa kruppsvisitatinn, husrannsakan eller beslag eller annat nmhändertagande av egendom får bmka det våld som med hänsyn till omständigheterna framstår som försvarligt för åtgärdens genomförande, om han möts av motstånd.

Med uttrycket "laga rätt" - som förekommer även i exempelvis 27 kap. 4 § räUegångsbalken - har avsetts aU ange att den befogenhet atl verkställa tvångsåtgärd som är aktuell skall kunna stödjas på en i vederbörlig ordning meddelad bestämmelse. I vissa fall kan detta förutsätta en tolkning av lag, såsom när det gäller den befogenhet snm enligt vad förut konstaterats får anses föreligga för den som äger rätt att verkställa omhändertagande enligt 3 S LTO att även tillgripa den mindre ingripande ålgärden avlägsnande. Vissa av bestämmelserna om de befogenheter som det här är fråga om finns som förut har framgått meddelade i författningar som före ikraftträdandet av regeringsformen (RF) har tillkommit genom beslut av Kungl. Maj:t ensam. Uttrycket "laga rätt" bör anses omfatta även sådana bestämmelser, vilka numera skall meddelas genom lag men enligt RF;s övergångsbestämmelser har kvar sin giltighet.

Jag vill framhålla att den nu förordade föreskriften givetvis inte löser alla problem som är förknippade med frågan i vad mån offenfliga tjänstemän under tjänsteutövningen skall anses befogade att använda ett visst mått av våld, en fråga som spänner över ett stort och vidlyftigt rättsområde (jfr prop. 1962: 10 del B s. 331). Inte ens för polisens del torde frågan bli fullt uttömmande reglerad. Enligt 2 kap. 6 S RF gäller numera att varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Detta skydd får visserligen begränsas under de förutsättningar som i allmänhet gäller för inskränkningar i en grundlagsskyddad rättighet. En sådan begränsning måste meddelas genom lag, låt vara att annan reglering kan ha giltighet tills vidare med stöd av regeringsformens övergångsbestämmelser. Hithörande frågor tnrde knmma att aktualiseras vid de överväganden som blir nödvändiga när frågan tas upp om utformningen av en ny polislag på grundval av 1975 års polisutrednings principbetänkande (SOU 1979:6) Polisen.

Jag är slutligen angelägen om att understryka att jag helt ansluter mig till vad bl. a. polisutredningen har anfört under remissbehandlingen om att en ordningsvakt oftast bör kunna fullgöra siU uppdrag på eU sådant sätt aU befogenheten att i vissa fall använda våld inte behöver utnyttjas. Denna befogenhel skall alltid ses som en sistahandsutväg, som får tillgripas först när andra möjligheter måste anses stängda. Klart är också att ordningsvakter liksnm de andra persnnalkategnrier som den nu föreslagna bestämmelsen tar sikte på bör i den mån det är möjligt begära biträde av polisen så snart fråga uppkommer om att använda starkare våld än snm kan anses nurmalt vid utövandet av den verksamhet som är aktuell.

Prop. 1979/80:122 78

Övergångsbestämmelsen

Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:558) om tillfälligt omhänder
tagande

10 §

Som har framgått av den allmänna motiveringen föreslås ordningsvakt även i fortsättningen få befogenhet att göra omhändertagande enligt 3 S LTO om inte annal anges i förordnandet. Då en ordningsvakt inte längre skall förordnas att utföra polisbevakning har i paragrafen uttryckligen angetts att bestämmelserna i 3 och 4 §§ samt 5 § första stycket gäller för en ordningsvakt. F.n. anses paragrafen gmnda en befogenhet även för annan utanför polisväsendet som har förordnats att ulföra polisbevakning. Den personalkategori som här i praktiken är aktuell är tjänstemän vid lullverkets kustbevakning som omfattas av kungörelsen (1964:834) om förordnande för tullpersonal alt ombesörja viss polisbevakning. 1 samband med alt ställning las lill sjöövervakningskommilténs betänkande som inom kort väntas föreligga torde aklualiseras frågan om hur befogenheterna för kustbevakningspersonalen bör regleras i fortsättningen.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m. m.

10 §

Beträffande den ändring som har föreslagits i denna paragraf hänvisas till vad som har anförts under 4.3.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m.

2 §

Ändringen i femte punkten har föranletts av att ordningsvakt inte längre skall förordnas att utöva polisverksamhet.

4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt

26 och 31 §§

Som har angetts i den allmänna motiveringen (se avsnitt 2.2.5) innebär förslaget att den snm får till uppdrag att utöva jaktflllsyn inte längre skall förordnas till "ordningsvakt för jaktbevakning" utan ges ett direkt förordnande för den aktuella uppgiften. Med hänsyn härtill har i 26 nch 31 §§

Prop. 1979/80:122 79

uttrycket "med polismans befogenhet utmstad ordningsvakt" utbytts mot "av länsstyrelsen förordnad jakttillsynsman".

39 §

Paragrafen, som är ny, upptar bestämmelser om förordnande av jakttillsynsman. Närmare föreskrifter kan vid behnv meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 13 S regeringsformen.

Övergångsbestämmelsen

Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.

4.7 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

32 och 41 §§

Beträffande dessa ändringar hänvisas till ändringarna i 26 och 31 §S jakflagen. Beträffande övergångsbeslämmelsen hänvisas till vad som har anförts till övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.

4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser
till skydd för försvaret m. m.

10 §

Enligt den föreslagna lydelsen av första meningen skall det ankomma på militär befälhavare resp. länsstyrelse att förordna skyddsvakt för bevakning av anläggning, inrättning, fartyg eller område som skyddas enligt 1—3 SS (skyddsföremål). Avsikten är att närmare bestämmelser om bl.a. befogenhetsfördelningen mellan den militäre befälhavaren och länsstyrelsen skall tas in i bevakningskungörelsen med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen. Det har fömtsätts att på den militära sidan förordnande regelmässigt skall meddelas av befälhavare för försvarsområde.

I andra meningen har tagits in en regel om atl skyddsvakt under krig hör till försvarsmakten. Angående motiveringen härtill hänvisas till vad som har anförts vid 22 kap. 14 § BrB. Föreskriften motsvarar i sak vad som f. n. gäller enligt 11 S i 1958 års kungörelse angående tillämpning av lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig.

Bestämmelsen i andra meningen är inte avsedd att ge underlag för någon ändring i nuvarande planering i vad denna innebär att bevakningen av skyddsföremålen efter mobilisering skall tas över av krigsorganiserade enheter. Bestämmelsen har betydelse främst för situationer som kan uppstå i händelse av överraskande anfall innan mobilisering har genomförts. En skyddsvakt snm i ett sådanit läge alltjämt upprätthåller bevakningen

Prop. 1979/80:122 80

kommer att höra till försvarsmakten. Han avses i enlighet härmed ha ställningen som kombattant och sålunda befogenhet att ingripa även mot flentliga soldater i den mån det skulle behövas för bevakningsuppgiftens fullgörande.

Några bestämmelser i lag om utbildning och kvaliflkationskrav för skyddsvakter eller om dessas uniformering har inte ansetts behövliga. Det kan förutses att det som regel blir väktare i auktoriserade bevakningsföretag som erhåller sådana förordnanden. Någon särskild uniform synes i så fall inte behövas, utan väktaruniformen torde kunna användas även vid de bevakningsuppdrag som det här gäller. Normalt synes det inte erforderligt att förordnande meddelas även för utryckningsstyrka. Denna fråga torde emellertid få avgöras med beaktande av de omständigheter som betingar bevakningen.

De bestämmelser om bevakningspersonalens befogenheter som finns i

10 § i dess nuvarande lydelse har flyttats till 11 §.

11 §

Den nuvarande regleringen av befogenheterna för bevakningspersonal vid skyddsföremål innebär att allmänna bestämmelser i ämnet har tagits in i 10 § skyddslagen, medan befogenheternas närmare innehåll har preciserats i 3-5 §§ bevakningskungörelsen. Eftersom de befogenheter som det här gäller leder till begränsningar i de gmndläggande fri- och rättigheter som tillkommer medborgarna enligt RF eller annars medför ingrepp i enskildas förhållanden skall enligt de principer för normgivningen som har slagits fast i RF regleringen i dess helhet ha formen av lag.

I samband med att andra ändringar görs i skyddslagen bör en omdisponering av innehållet i de båda författningarna ske på så sätt att de befogenheter för bevakningspersonalen som gmndlagsenligt skall ha lags valör förs till nämnda författning.

Förevarande paragraf har enligt förslaget byggts upp med dessa utgångspunkter. Första stycket behandlar de befogenheier som f. n. enligt 3 § och 4 8 andra stycket bevakningskungörelsen tillkommer krigsman, polisman och ordningsvakt som bevakar skyddsföremål. Med hänsyn till vad som enligt rättegångsbalken (27 kap. 12 8 och 28 kap. 8 8) gäller i fråga om öppnande och undersökning av brev m. m. har dock med avvikelse från nuvarande reglering särskilt angetts atl bevakningspersonalen inte har någon på skyddslagen gmndad befogenhet att öppna eller undersöka brev eller annan enskild handHng. Andra stycket motsvarar 4 § första stycket bevakningskungörelsen med de terminologiska ändringar som föranleds av rättegångsbalken (RB). Sålunda anges i stycket att krigsman och skyddsvakt som bevakar skyddsföremål under vissa fömtsättningar har samma befogenhel som polisman att gripa den snm del finns skäl alt anhålla för spioneri, sabotage eller föreberedelse till sådant broll samt att lägga beslag på föremål som därvid påträffas. För polisman följer de angivna befogenheterna av 24 kap. 7 8 och 27 kap. 4 S RB.

Prop. 1979/80:122 81

Till tredje stycket har förts den befogenhet för gränsövervakningspersonal som har tagits in i 3 § bevakningskungörelsen vid 1979 års ändring i denna (SFS 1979; 1089). Beträffande styckels innehåll i övrigt hänvisas till 5 8 bevakningskungörelsen. Första och andra meningarna i fjärde stycket motsvarar 4 8 tredje stycket samma kungörelse. Det har vidare ansetts ofrånkomligt att i lagen ange en tid under vilken ett omhändertagande av en person vid ett skyddsföremål längst skall få bestå i fall då denna inte är misstänkt för något brott. En föreskrift härom har tagils in i fjärde styckets tredje mening enligt förslaget. I analogi med 23 kap. 9 S första meningen rättegångsbalken och 8 8 LTO har tidsgränsen satts till sex timmar. Den omhändertagne kan givetvis kvarhållas om annan gmnd för frihelsberövande föreligger vid sextimmarsfristens utgång.

12 8

Paragrafen motsvarar 3 8 andra stycket andra meningen och tredje stycket bevakningskungörelsen. Språkliga ändringar har dock vidtagits (jfr JuU 1979/80:4 s. 6).

13 6

I första stycket har lagits in en bestämmelse om tystnadsplikt för skyddsvakter i fråga om enskilds personliga förhållanden och förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller annars för rikets säkerhet. I överensstämmelse med vad som har anförts vid 11 § förslaget till lag om ordningsvakter bör uttryckligen anges att i det allmännas verksamhet i stället sekretesslagen skall tillämpas. En föreskrift härom har tagits in i andra stycket.

Övergångsbestämmelserna

Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört vid övergångsbestämmelserna till lagen om ordningsvakter.

4.9. Förslaget till lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940:358)

De i avsnitt 4.8 föreslagna ändringarna i skyddslagen fömtsäiier följdändringar i bevakningskungörelsen. Nämnda kungörelses 3-5 88 rör som fömt har framgått flll en del ämnen beträffande vilka normgivningen enligt RF skall ske genom lag. De bör därför upphävas i detta sammanhang. I den mån paragrafernas nuvarande innehåll behöver ha lags valör, har det förts över flll 11 och 12 88 skyddslagen.

6 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 82

4.10 Förslaget till ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning i krig

4 §

Denna paragraf blir överflödig med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen i 10 8 andra meningen skyddslagen. Paragrafen föreslås därför upphävd. Del förordnande som har meddelats i 11 § tillämpningskungörelsen lill lagen bör dock gälla intill ulgången av år 1982, om inte regeringen bestämmer annat.

4.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag

1 §

I paragrafen har definitionen av begreppet bevakningsföretag ändrats. Skälen härför har redovisats i avsnitt 2.3. Den tidigare definitionen, som innebar att med bevakningsförelag avsågs den som yrkesmässigt för annans räkning åtog sig all ulföra viss bevakningsuppgift, har ändrats så att uttrycket "utföra viss bevakningsuppgift" har utbytts mot "bevaka fastighet, anläggning, viss verksamhet, offenflig tillställning eller något annat sådant eller också bevaka enskild person". Detta innebär att det i fortsättningen inte kommer att råda någon tvekan om att även företag som ägnar sig åt bevakning av enskilda personer (s.k. livvakts- eller "bodyguard"-verksamhet) är underkastade krav på auklorisalion. Detsamma gäller för företag som bedriver verksamhet enbart med förordnade ordningsvakter, de s. k. ordningsvaktsföretagen. Det kommer också att stå klart atl även den del av ett bevakningsförelags verksamhet som avser uppdrag med förordnade ordningsvakter är underkastad tillsyn enligt BevL liksom att ordningsvakterna i sådana fall skall vara godkända enligt BevL.

Lagen gäller f. n. även för enskild person som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppgift för annan. Som har framhållits i den allmänna motiveringen skall endasl ordningsvaktsverksamhet som bedrivs i företagsform underkastas BevL. Den som på frilans-basis åtar sig uppdrag som förordnad ordningsvakt behöver alltså inte auktorisaflon. Inte heller skall auklorisalion krävas för enskild person som enligt förordnande av myndighet ålar sig uppdrag som skyddsvakt, jakl- eller flsketillsyn eller annat liknande uppdrag. En bestämmelse därom har upptagits i sista meningen av paragrafen.

3 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om fömtsättningarna för auktnrisatinn. F. n. gäller att för auktnrisatinn krävs att det kan antas att verksamheten blir bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. Vid prövningen skall särskilt beaktas atl förelagel har en lämplig organisalion och planläggning av sin verksamhet.

Bl.a. med hänsyn till den under 1 § berörda utvidgningen av lagens

Prop. 1979/80:122 83

tillämpningsområde har i 3 8 (punkt I) tillagts att för auktorisaflon krävs inte bara att verksamheten kan antas bli bedriven på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt utan också att den i övrigt kan antas komma atl bedrivas i överensstämmelse med god sed inom branschen. Vidare har som en särskild fömtsättning för auklorisalion angetts att verksamheten inte kan antas komma att få en från allmän synpunkt olämplig inriktning (punkt 2).

Kravet att verksamheten skall bedrivas i överensstämmelse med god sed inom branschen kan ses om en vidareutveckling av del redan f. n. gällande kravet på att den skall bedrivas på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt. I den allmänna motiveringen har framhållits att kvaliteten på den avtalade bevakningen liksom frågan om hur företaget fullgör avlalet i första hand är en fråga mellan företaget och kunden. I kravet på att god sed skall iakltas ligger dock att en viss minimistandard måste upprätthållas. Men det berörda kravet tar också sikte på förhållandet till allmänheten och syftar i denna del flll att motverka att sådana mliner knmmer till användning i bevakningsverksamheten snm av den enskilde med fng kan uppfattas snm felaktiga eller annars nlämpliga. Klart är vidare att principen nm god sed innebär att företaget inte får bedriva sin verksamhel så att den inkräktar på det område där det av sakliga och principiella skäl bör ankomma på polisen att svara för ordning nch säkerhet. Inte heller kan det anses stå i överensstämmelse med gud sed inom branschen att låta den prakliska verksamheten eller reklamen ta sig sådana uttryck atl allmänheten bibringas uppfattningen alt företaget har en funkflon i samhället som har ersatt eller är jämställd med polisens. Det torde i detta liksom i andra sådana sammanhang inom näringslivet då ett krav ställs på att en verksamhet bedrivs i överensslämmelse med god sed i viss utsträckning få överlämnas åt rättstillämpningen att ge det närmare innehållet åt det aktuella begreppet.

Med den i punkt 2 intagna föreskriften om att företaget inte får ha en från allmän synpunkt olämplig inriktning har som angetts i den allmänna moflveringen främst avsetts att ge auktorisaflonsmyndigheterna möjligheter att motverka sådana yttringar av bevakningsverksamheten som framstår som olämpliga inte med hänsyn till kvaliteten på verksamheten utan med tanke på dennas art. Det är sålunda uppenbart att livvaktsverksamhet bör få bedrivas endast under fömlsätlning att starka skäl kan åberopas. Bestämmelsen bör också kunna användas för att motverka exempelvis en alltför stark koncentration av ordningsvakter till ett och samma företag. I sistnämnda fall torde ofta hänsyn få tas flll de lokala förhållanden som är aktuella.

6 §

I paragrafens första stycke återflnns bestämmelser om vem som skall utföra den i 4 8 angivna personalprövningen. Av de skäl som har angetts i avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen har paragrafens första stycke ändrats så att den myndighet som har tillsyn över det berörda företaget i

Prop. 1979/80:122 84

fortsättningen även skall pröva dess personal. Godkännandeprövningen skall alltså göras av den länsstyrelse som har beviljat auklorisalion för det företag i vilket den som avses med prövningen har eller har utlovats anställning eller i vars styrelse han är eller avses bli ledamot. I överensstämmelse med fast praxis avses anställning eller löfte om anställning i ett auktoriserat bevakningsförelag vara en fömlsätlning för att en ansökan om godkännande skall få tas upp flll prövning.

Det får fömtsättas att den praktiska handläggningen av ärendena om godkännande av personal kan utformas på ett sådant sätt att den nya regeln om godkännandemyndighel inle leder till någon tidsutdräkt saml att man även i fortsättningen kan flllvarata den lokala kännedom som kan flnnas i polisdistrikten om sökandena.

I andra stycket har gjorts endast en redaktionell ändring.

8 §

första stycket har en smärre justering gjorts i syfte att undanröja den oklarhet som nu kan råda om vilken länsstyrelse som utövar tillsyn över ett bevakningsförelag vars ledning flyttar silt säte utanför del län där auklori-sationen beviljades.

I ett nytt andra stycke har uttryckligen angetts att länsstyrelsen vid tillsynen särskilt skall konlrollera att de villkor för auktorisaflon som har angells i 3 8 allljäml är uppfyllda. Vid tillsynen skall alltså kontrolleras att företaget bedriver sin verksamhet på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt samt i överensstämmelse med god sed inom branschen och att den inte har en från allmän synpunkt olämplig inriktning. Rörande dessa frågor hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) och till vad som anförts under 3 8.

Klart är att tillsynen över bevakningsföretagen - särskilt i den utvidgade form som här förordas - innebär vissa olägenheter för de berörda förelagen. Det är självfallet angelägel all tillsynen ulövas på ell sådanl sätt att olägenheterna inte blir större än nödvändigt. Någon uttrycklig bestämmelse härom har inte ansetts behövlig.

9 §

F. n. finns i BevL inte några närmare regler om hur tillsynen skall utövas, vilka befogenheter länsstyrelsen därvid har eller vad som åligger företagen i samband med tillsynen. I denna och de tre följande paragraferna har tagits upp bestämmelser rörande dessa frågor.

första stycket av paragrafen har tagits in en allmän bestämmelse om alt auktoriserat bevakningsföretag skall lämna länsstyrelsen de upplysningar om verksamheten som länsstyrelsen begär för sin flllsyn.

Som tidigare har framhållits är det en viktig uppgift för tillsynsmyndigheten att skaffa sig en uppfattning om arten och omfattningen av företagens

Prop. 1979/80:122 , 85

olika bevakningsuppdrag så att det från samhällels sida blir möjligt att ingripa för den händelse företagen utvecklas i en inte önskvärd riktning.

För att underlätta för tillsynsmyndigheten att fortlöpande fullgöra denna uppgift har bevakningsföretagen i förevarande paragrafs andra stycke ålagts att åriigen före mars månads utgång till länsstyrelsen sända in en redogörelse för verksamheten under föregående år.

F. n. gäller att handlingar i tillsynsärenden enligt BevL är underkastade sekretess enigt 2 8 76. kungörelsen (1939:7) med förordnanden på civilförvaltningens område jämlikt lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i räUen aU utbekomma allmänna handlingar. Enligt den nya sekretesslag som föreslås i prop. 1979/80:2 kan en motsvarande beslämmelse utfärdas med stöd av 8 kap. 6 8 sekrelesslagen.

10 8

I paragrafen har tagils in en uttrycklig bestämmelse om att länsstyrelsen har rätt att företa inspektion hos ett bevakningsföretag samt att där ta del av handlingar som rör företagets bevaknings verksamhet. Inspektion skall företas så snart anledning föreligger, dock minst en gång vartannat år.

Inspektion enligt denna paragraf är alltså den del av länsstyrelsens tillsynsverksamhet som utförs genom besök på platsen hos företaget. Inspektion i annat fall än vid de regelbundet återkommande flllfällena kan motiveras t. ex. av en utebliven redogörelse enligt 9 8 eller klagomål från allmänheten.

11 §

I paragrafen ges länsstyrelsen rätt aU vid vite förelägga ett företag att uppfylla sina skyldigheter enligt 9 8 och aU lämna tillgång till handlingar enligt 10 8. Innan eU föreläggande vid vite används bör försök ha gjorts aU på andra sätt få företaget att fullgöra sina skyldigheter.

Vite bör kunna föreläggas såväl fysisk som juridisk person. Höga vitesbelopp kan naturiiglvis vara erforderiiga i fall då ekonomiska intressen kan antas ligga bakom en vägran att fullgöra en skyldighet enligt lagen.

Ett vitesföreläggande kan enligt den allmänna besvärsbestämmelsen i 15 6 överklagas hos regeringen. Utdömande av förelagt vite ankommer enligt 18 8 lagen (1946:804) om införande av nya rällegångsbalken på allmän domstol.

12 §

I paragrafen ges länsstyrelsen rätt att förelägga ett företag alt vidta räUelser eller andra åtgärder som föranleds av tillsynen. Föreläggandet får förenas med vite. Syftet med denna bestämmelse är att göra det möjligt för länsstyrelsen att - innan en så ingripande åtgärd snm ålerkallelse vidtas -åstadkomma rättelse på annat sätt. Vad som har anförts vid 118 gäller också i fråga om vitesföreläggande som avses nu.

Prop. 1979/80:122 86

13 §

Paragrafen reglerar frågan om ålerkallelse av auktorisaflon och godkännande. Den nuvarande lydelsen av 9 8 har bibehållits som första stycke i paragrafen.

I ett nytt andra stycke har tagits upp en bestämmelse enligt vilken länsstyrelsen i stället för att återkalla ett godkännande får - om synnerliga skäl föreligger - begränsa godkännandet till viss verksamhet eller visst område. Beträffande skälen flll denna bestämmelse hänvisas till avsnitt 2.3. Det bör understrykas att bestämmelsen måste användas med stor försiktighet och som regel endast efter samråd med det berörda bevakningsföretaget.

14 §

Paragrafen, som f. n. innehåller en straffbestämmelse för fall där någon driver bevakningsverksamhet utan auklorisalion, har kompletterats med en straffbestämmelse även för de fall att någon lämnar osann uppgift i upplysningar eller i redogörelse enligt 9 §. Det ligger i sakens natur att den osanna uppgiften skall röra företagens bevakningsverksamhet eller ha ett sådant samband därmed att uppgiften är av betydelse vid den bedömning av företagens verksamhet som utgör en del av tillsynen.

15 §

Paragrafen har justerats med hänsyn lill att besvär över beslut av polismyndighet enligt lagen inte längre kan förekomma.

16 §

Det bemyndigande som enligt 12 8 i dess hittillsvarande lydelse lämnas rikspolisstyrelsen ersätls enligt förslaget av ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Detla stämmer överens med den ordning för bemyndiganden av förevarande slag som har fömtsätts i regeringsformen. Som har angetts i den allmänna motiveringen är del tänkbart all uppgiflen alt meddela föreskrifier i fråga om ulbildningen bör anförtros åt skolöverstyrelsen sedan en ny utbildningsorganisation har genomförts (se avsnitt 2.3).

Övergångsbestämmelserna

Ändringarna i lagen föreslås träda i krafl den 1 januari 1981. Beträffande godkännandeprövning som har anhängiggjorts före ikraftträdandet skall dock enligt punkl 1 äldre bestämmelser lillämpas.

Genom ändringen i 1 § utvidgas auktorisalionstvångel. Företag som inte tidigare har behövt auktorisaflon men som avser att söka auktorisaflon bör beredas möjlighel atl fortsätta sin verksamhet flll dess alt ansökan om auktorisaljon har prövats slutligt under fömtsättning att ansökan görs inom tre månader från lagens ikraftlrädande. Med lanke särskilt på personalen i

Prop. 1979/80:122 87

de företagen bör möjlighet vidare ges aU i fall då ansökan avslås kunna ge företaget skäligt rådmm för en slutlig avveckling av rörelsen. Föreskrifter av denna innebörd har tagits in i punkt 2.

Ansökan om auklorisalion som är anhängig vid ikraftträdandet bör prövas enligt de nya reglerna. Någon uttrycklig bestämmelse därom har inte ansetts nödvändig.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ordningsvakter,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande,

4. lag om ändring i lagen (1976; 511) om omhändertagande av bemsade personer m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,

6. lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt,

7. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

8. lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

9. lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383),

10. lag om ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning under krig,

11. lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag.

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1979/80:122 88

Bilaga I

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1978:33) Ordningsvakter

Ordningsvakt förordnas för närvarande enligt 90 8 polisinstmktionen (1972:511) att utföra polisbevakning. Vad som skall avses med polisbevakning är oklart. På grund härav har ordningsvakter kommit att förordnas för en mängd skiftande ändamål. Det kan beträffande många av de skilda verksamheter vartill ordningsvakter förordnats ifrågasättas om de är av sådan art alt de bör utövas av ordningsvakter.

En av våra huvuduppgifter har därför varit alt närmare precisera de fall där ordningsvakter skall få anlilas. Vidare anser vi att huvudarbetsuppgiften för ordningsvakter skall vara ordningshållning. Sådan ordningshållning betecknar vi som ordningsvaktsverksamhet och föreslår att denna verksamhet regleras i en särskild lag om ordningsvakter, som ersätter nuvarande beslämmelser om ordningsvakter i polisinstruklionen.

I förslaget till lag om ordningsvakter föreskrivs att ordningsvaktsverksamhet får bedrivas

1. vid offenflig tillslällning

2. vid badplats eller lägerområde och i lokal eller plats för sport, spel eller liknande, vartill allmänheten äger tilllräde

3. vid konsert

4. vid servering till allmänheten av alkoholhaltiga drycker.

I förslaget föreskrivs vidare att ordningsvaktsverksamhet skall få bedrivas även i andra fall än de nyss angivna, då det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen.

I lagförslaget bemyndigas rikspolisstyrelsen att meddela föreskrifter om tillämpningen av lagen. Vi utgår från att en väsenflig del av dessa skall avse frågan när sådant särskilt behov kan anses föreligga. Vid avgörande av denna fråga bör främst beaktas om den aktuella verksamheten kan anses analog med de fall som angivits under punkt 1 -4.

Vårt förslag innebär vidare att polisstyrelsen i de under p. 1 -4 angivna fallen äger rätt att utan ansökan uppta fråga om ordningsvaktsverksamhet skall anordnas medan den, då det gäller de ej specificerade fallen (3 8), får uppta sådan fråga endasl efter ansökan. I samtliga fall blir emellertid polisstyrelsens beslut om ordningsvaktsverksamhet tvingande och får således karaktären av etl åläggande även då det medddelas i anledning av en ansökan. Reglerna om åläggande att bekosta ordningsvakt föreslås överförda från allmänna ordningsstadgan och lagen om handel med drycker till den av oss föreslagna lagen om ordningsvakter.

Enligt vårt förslag avses med ordningsvakt den som utan att vara anställd vid polisväsendel förordnats att upprätthålla ordningen. Personer med speciella tillsyns- eller bevakningsuppgifter skall därför i fortsättningen inte förordnas som ordningsvakter utan förordnas att utföra den speciella uppgiften, exempelvis jakttillsyn (jaktiillsynsman), bevakning av skyddsföremål (skyddsvakt), kommunal trafikövervakning (trafikvakt) samt arrestant- och förpassningsbevakning (arrestant- och förpassnings-vakt).

Som framgått har vi inte funnit det möjligt att uttömmande ange de fall där ordningsvaktsverksamhet skall få bedrivas. Som exempel på platser där sådan i princip inte bör få förekomma kan nämnas sådana platser som

Prop. 1979/80:122 89

enligt I 8 första stycket allmänna ordningssladgan (1956:617) är allmänna platser - gator, torg, parker och liknande platser. Endast i undantagsfall och efter särskild prövning bör ordningsvaktsverksamhet få äga rum på sådana platser. Ordningsvaktsverksamhet bör i princip inte heller få bedrivas på s.k. kvasiallmänna platser varmed närmast avses innetorg och centmmanläggningar. Inom bostadsområden bör ordningsvaktsverksamhet inte få förekomma.

Beslut om ordningsvaktsverksamhet liksom förordnande av ordningsvakt meddelas av polisslyrelsen och skall noga ange den plats där ordningsvakt får verka och skall föregås av samråd mellan polisstyrelsen och den som vill bedriva sådan verksamhet, om denne begär det. Ordningsvakt skall innan han börjar tjänstgöra på viss plats förvissa sig om att beslut finns att ordningsvaktsverksamhet skall bedrivas på platsen.

Ordningsvaktsverksamhet skall bekostas av den som bedriver sådan.

Ordningsvaktsförordnande innebär behörighet att ulöva ordningsvaktsverksamhet där sådan får bedrivas. Behörigheten kan avse hela polisdistriktet men även viss bestämd plats eller lokal. Polisstyrelsen får även meddela förordnande som medför behörighet för ordningsvakten att verka inom flera polisdistrikt, ett eller flera län eller hela riket, om viss ordningsvakt av särskilda skäl kan anses ha behov av en sådan vidsträcktare behörighet.

Vi har den principiella uppfattningen att ordningsvakter inte skall kunna tillhandahållas av bevakningsföretag. De arbetsuppgifter som gäller för bevakningsföretagen och deras anställda regleras inom ramen för den lagsflftning som gäller för dessa företag. Upprätthållande av allmän ordning och säkerhet ankommer på polisen. Ordningsvakter fullgör arbetsuppgifter som faller inom delta område. Med hänsyn lill bristen på poliser måste under lång lid finnas ett system med ordningsvakter med begränsade ordningshållningsuppgifter vid främst offentlig tillställningar. Att låta bevakningsföretag bedriva ordningsvaktsverksamhet skulle lätt kunna leda fram till uppkomsten av en reservpoliskår. En sådan utveckling kan inte acceptera varför vi funnit det nödvändigl att kraftigare markera en gräns mellan väktare och ordningsvakter.

Vi har därför övervägt förbud för bevakningsföretag att överhuvud lillhandahålla ordningsvakter men har funnit det inte vara möjligt alt för närvarande införa ett sådant förbud. Bevakningsföretag kan därför fortfarande få bedriva ordningsvaklsverksamhet, då det på gmnd av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Polisstyrelserna skall meddela beslut om ordningsvaktsverksamhet även i dessa fall. Rikspolisstyrelsen skall utfärda rikflinjer för prövningen av dessa. Vi utgår från att genom en stark restriktivitet i denna prövning sådan verksamhet kommer att bli av ringa omfattning och avse alldeles speciella situationer.

Vi har funnit alt sådana företag som uteslutande tillhandahåller ordningsvakter och som därför inte kan få auktorisationen enligt lagen (1974: 191) om bevakningsföretag inte bör få fortsätta med denna verksamhet. 1 vårt förslag finns därför ett förbud för andra företag än bevakningsförelag alt utföra ordningsvaklsverksamhet.

På den snm skall förurdnas snm ordningsvakt uppställs krav atl han med avseende pä laglydnad nch övriga nmständigheter skall vara lämplig att utöva nrdningsvaktsverksamhet samt atl han gennmgått föreskriven utbildning. Vi föreslår att nrdningsvaktsverksamhet får utövas endast av den sum fylll 20 men inle 65 år.

Prop. 1979/80:122 90

Förordnande skall kunna återkallas för bl. a. den ordningsvakt som utan giltig anledning vägrar atl tjänstgöra.

Vad gäller utbildningen föreslås alt denna utökas lill att omfatta ca 25 timmar mul nuvarande 16 timmar saml att pnlisen även fnrtsättningsvis skall vara huvudman för utbildningen. Denna lårarhandledda grundutbildning skall kompletteras med självstudier och erforderliga fortbildningskurser. Deltagare i utbildning skall enligt förslaget under kursliden erhålla reseknstnadsersättning nch traktamente i enlighet med reglerna i allmänna resereglemenlet (1952: 735).

Beträffande urdningsvakts utrustning föreslås för innmhusbruk civil klädsel med igenkänningstecken och för utomhusbruk lämplig klädsel med igenkänningstecken jämte båtmössa eller skärmmössa. 1 förordnande får föreskrivas rätt för ordningsvakt all som särskild utrustning bära batong och handbojor. Rikspolisstyrelsen föreslås utfärda föreskrifter för utrustningen. Därvid bör bl. a. övervägas frågan om rätt för ordningsvakter alt bära enheilig klädsel. Enligt vår uppfattning får ordningsvakts klädsel inte vara sådan att den kan förväxlas med vare sig polis- eller väktamniform.

Det är klart olämpligt att ordningsvakt utrustas med skjutvapen. Vi föreslår därför sådan ändring i skjulkungörelsen (1969:84) att bl.a. väktare, som fullgör l.ex. ambassadbevakning, blir underkastade vissa regler i kungörelsen.

Enligt vår mening bör anordnarens ansvar för ordningen vid offentliga tillställningar kvarstå och avse även andra tillfällen då ordningsvakt anlitas. Som tidigare skall ordningsvakt ha en primär lydnadsplikt gentemot polisman. Dessulom föreslås att anordnare sekundärt får meddela ordningsvakt anvisningar.

Vidare föreslås atl polisman lillfälligt får skilja ordningsvakt fråp verksamheten om det är nödvändigt. Om sådan åtgärd skall polismannen omedelbart underrätta polisstyrelsen.

Ordningsvakt skall hålla polisstyrelsen underrättad om förhållanden som är av sådan vikt att de bör komma till dennas kännedom. Innebörden härav är bl.a. att ordningsvakt inte behöver rapportera förseelser såsom förargelseväckande beteende av enkel beskaffenhet och lindrigare former av ofredande. Ordningsvakts underrättelseskyldighet gentemot polisstyrelsen avser inte endast brott utan alla förhållanden av betydelse i ordningshänseende. Förutom skyldighet att informera polisstyrelsen föreslås en liknande skyldighet alt hålla den som anlitar ordningsvakter underrättad om förhållanden av vikt rörande ordningen inom versamhetsområdet. Förslaget innehåller vidare föreskrifl om tystnadsplikt för ordningsvakt.

Ordningsvakts möjlighet att ingripa enligt 3 8 lagen (1973: 558) om tillfälligl omhändertagande upphör, I stället införs i lagen om ordningsvakter möjlighet för ordningsvakt att, om det är nödvändigt, avvisa eller avlägsna personer som uppträder ordningsstörande eller överträder föreskrift eller förbud, som gäller på den plats där ordningsvakt är verksam. Vidare får han rätt att omhänderta den som allvariigl stör ordningen. Ordningsvakt får vidare befogenhet att vid frihelsberövande företa s. k. skyddsvisitation. Befogenheten gäller förutom vid sådant omhänderlagande som nyss nämnts även då ordningsvakt omhändertar någon med stöd av lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m. eller på bar gärning eller flyende fot griper den snm begått brott vara fängelse kan följa. Vi föreslår vidare en bestämmelse om rätt för ordningsvakt att använda våld för genomförande av åtgärd. Våld får dock användas endast då behov därav föreligger och strängare våld än som betingas av åtgärdens vikt får inte tillgripas.

Prop. 1979/80:122 91

I landet finns ett stort antal urdningsvaktsföreningar. Förulom att tillvarata medlemmarnas intressen i skilda hänseenden förmedlar dessa föreningar i omfattande utsträckning ordningsvakter lill främsl anordnare av offenfliga tillställningar. Enligt arbetsmarknadsstyrelsens nuvarande bedömning är denna förmedling inle arbetsförmedling i den mening detta begrepp har i lagen (1953: 113) med vissa beståmmelser om arbetsförmedling.

För förmedlingen krävs för närvarande således varken tillstånd av eller anmälan till arbetsmarknadsstyrelsen och den står följaklligen inte under offenllig kontroll. Föreningarnas förmedlande verksamhet är enligt vad vår undersökning visar i slort sett till gagn för dem som har behov av ordningsvakter. Vissa nackdelar kan emellertid vara förknippade med förmedlingsverksamheten. Främst bör kanske nämnas atl ordningsvaklsuppdragen ofta fördelas enligt turordning. Detta motverkar det enligt vår uppfattning önskvärda sambandet mellan ordningsvakter och anordnare. Med hånsyn lill anordnarens ansvar för ordningens upprätthållande bör detta komma till utiryck i elt sedvanligt arbetsgivare- arbetstagarförhållande. Tendensen atl fristående ordningsvaktsföreningar med någon form av ansvar för ordningshållning växer fram mellan eller vid sidan av polis och anordnare bör motverkas.

Ordningsvaklsföreningarnas förmedling innebär de.s.sutom ofta att den som önskar anlita ordningsvakt helt saknar inflytande på valel av sådan. Della kan, särskilt när det gäller anordnare av offentliga lillsättningar. inte anses vara ett riktigl förhållande med hänsyn till anordnares skyldighel att lillse all god ordning råder vid tillställningen. För atl komma till rätta med bl. a. de nackdelar som angivits föreslås alt ordningsvaktsförening skall få förmedla ordningsvaktsuppdrag endast om arbetsmarknadsstyrelsen givii tillstånd därtill och det vare sig ersättning uppbärs för förmedlingsverksamheten eller ej. 1 sådant tillstånd kan ges föreskrifter all förmedlingen skall ske på sådanl sätt alt angivna nackdelar inte uppstår.

Tjänstgör ordningsvakt på viss plats utan att ha förvissat sig om att beslul flnns om all ordningsvaktsverksamhet skall bedrivas där och visar det sig alt sådant beslut ej fanns kan han dömas till böler. Till samma straff kan den dömas som utövar ordningsvaklsverksamhet ulan alt ha giltigt förordnande, såvida gärningen inte utgör brott mot 17 kap. 5 8 brottsbalken. Även bedrivande av ordningsvaklsverksamhet utan all beslut meddelals därom medför böter. Brott mot föreskrifl i beslut om ordningsvaklsverksamhet kan följas av böler, högst 500 kr. Anordnare åläggs vidare skyldighet att hålla beslut om ordningsvaklsverksamhet tillgänglig på platsen för verksamhetens bedrivande.

Rälien atl använda våld för jakt- och flskelillsynsmän och andra befattningshavare som har att utöva jakt- och/eller flsketillsyn lagfästs genom vårt förslag.

Personer med uppgift atl bevaka mililära skyddsföremål föreslås få ställning av krigsmän.

Förslagen föreslås träda i kraft den I januari 1979.

Prop. 1979/80:122 92

Bilaga 2

Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1978:4) bevakningspersonal

Bevakningsbranschen regleras genom lagen (1974: 19) om bevakningsföretag. Gennm nämnda lag har auklorisationstvång införts för alla som yrkesmässigt åtar sig att för andras räkning utföra bevakningsuppgifter. All personal anställd i auktoriserat bevakningsföretag skall prövas och godkännas vad gäller vederbörandes laglydnad, medborgerliga pålitlighet och allmänna lämplighet i Övrigt för anställning i sådant företag. Företagen står under tillsyn av länsstyrelse.

I den allmänna debatten har bevakningsföretagen och deras anställda varil utsatta för ibland myckel hård kriflk. Kritiken har i första hand varit riklad mot bevakningsföretagens ordningsvaktsverksamhet dvs. de polisiära uppgifter som polisen förordnat vissa i bevakningsföretag anslällda personer att sköta.

Utredningen anser det olyckligt att det skett en sammanblandning av väktares och ordningsvakters arbetsuppgifter och att bevakningsförelagen på så säll kommii att ägna sig åt verksamhet som bör ankomma på polisen. För att inte bevakningsföretagen skall komma att uppfattas som privat "hjälpkår" åt polisen är det angeläget att bryta nämnda utveckling. Detta bör ske genom att bevakningsföretagens ordningshållning med ordningsvakter så långt möjligt begränsas. Förslag till särskild lagstiftning om ordningsvakter har nyligen lagls fram av ordningsvaktsutredningen (SOU 1978; 33). I belänkandet föreslås alt ordningsvakter endasl undantagsvis skall kunna tillhandahålllas av bevakningsföretag samt alt ordningshållning med ordningsvakter i princip inte skall få äga rum på allmänna och "kvasiallmänna" platser eller i bostadsområden. Ordningshållningen på dessa platser bör enligt förslaget ankomma på polisen. Deras förslag - som utredningen delar - kommer att verka för den önskvärda klarheten i gränserna mellan polisens, nrdningsvakternas nch väktarnas funktioner och uppgifter.

Den bevakningsverksamhet som avses i lagen om bevakningsföretag och som utredningen behandlar har deflnierats som

en verksamhet som utövas genom personell eller teknisk tillsyn, kontroll eller övervakning av olika objekt och verksamheter i avsikt alt skapa ett extra skydd mot skador genom sabotage, intrång, tillgrepp, brand, skadegörelse o.d.

Med denna definition av bevakning är väktare en person som är anställd i auktoriserat bevakningsföretag med uppgift att genom tillsyn, kontroll eller övervakning skydda objekt och verksamheter mot olika former av skador.

Ulredningens huvuduppgift har varit att lägga fram förslag till en utformning av ulbildningen som är ägnad att göra bevakningspersonalen väl skickad att utföra uppdrag av sådant slag som normalt brukar anförtros bevakningsföretag.

Utredningens analys av företagens uppgifter nch kontakter med representanter för anställda och kunder har inte föranlett förslag om några genomgripande förändringar av gällande föreskrifter. Innehåll och kunskapsmål enligt nu gällande av rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifter svarar väl mot de grundläggande fackkunskaper väktaren anses behöva.

Prop. 1979/80:122 93

Omarbetning av föreskrifterna föreslås emellertid. Därvid bör rikspohs-slyrelsen samråda med arbetsmarknadens parter och skolöverstyrelsen.

Utredningen föreslår att i de nya föreskrifterna utbildningskravet skall vara lika omfattande för all bevakningspersonal oberoende av anställningsform och anställningstid. Utbildningen skall vara fullgjord innan väktaren anlilas för självständiga bevakningsuppgifter.

Utbildning av bevakningspersonal har hittills måst anordnas helt genom arbetsgivarens försorg utan något stöd från samhällels sida. Detta har självfallet inneburit att utbildningen varierat såväl till omfattning som kvalitet mellan olika företag. Tillsynsmyndigheten har också haft uppenbara svårigheter att ordna en tillfredsställande insyn i och kontroll över utbildningen, särskilt dess kvalilet.

Utredningen föreslår att samhället tar ansvar för grundutbildning av bevakningspersonal. Det måste anses ligga i samhällets intresse att gmndläggande yrkesutbildning även för anställningar i bevakningsbranschen kan erbjudas i försia hand genom den kommunala gymnasieskolan.

Bevakningsföretagen är ibland starkt specialinriktade på vissa typer av bevakningsuppdrag. Som exempel kan nämnas butikskontroll. Den grundläggande utbildningen skall därför ha sådan bredd atl väktaren utan ny grundutbildning kan byta arbetsgivare och inriktning. Givetvis måste grundutbildningen även för bevakningspersonal genom arbetsgivarens försorg kompletteras med företagsanpassad introduktion och inskolning i de olika arbetsuppgifterna.

Utredningen föreslår att skolöverstyrelsen bemyndigas att efter samråd med arbetsmarknadens parter och rikspolisstyrelsen fastställa läroplan för utbildning av bevakningspersonal. Som gmnd för läroplansarbetet bör ligga utredningens förslag till tim- och kursplan för specialkurs i gymnasieskolan omfattande en termin. Kursplanen omfattar dels fackleori och arbelsleknik innehållsmässigt motsvarande förslaget till föreskrift om utbildning för bevakningspersonal, dels allmänna ämnen som stöd för väktarens personliga och yrkesmässiga utveckling.

Som särskilda behörighetsvillkor vid intagning till utbildningen skall gälla 18 års ålder samt godkännande vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig pålitlighet. Kravet på godkännande är motiverat av att undervisningen i arbelsleknik avses ske som inbyggd utbildning. Om eleven ej fått godkännande kan detta förhindra praktik i realisflska arbetssituationer.

Bland dem som söker sig till väktaryrket finns erfarenhetsmässigt många personer med ganska omfattande erfarenhet från arbetslivet bakom sig. Utredningen har av den anledningen även skisseral tim- och kursplan för kurs i kommunal vuxenutbildning. Gennm den knmmunala vuxenutbildningen bör även annrdnas vidareutbildning för bevakningspersnnal t. ex. kurs i radiokommunikation, instruktörs- och arbetsledarkurser. Ansvarei för att tillfredsställa personalens behov av kontinueriig fortbildning skall dock liksom i andra branscher vila på arbetsgivaren.

Bevakningsbranschen besväras f. n. av stor brist på utbildad arbelskraft, särskilt i storstadsområdena. Utredningen föreslår att utbildning för bevakningspersonal las in bland de bristyrkesutbildningar vilka kan erbjudas som arbetsmarknadsutbildning.

Efter särskild prövning vid gymnasieskola eller kommunal vuxenutbildning skall elev kunna få bevis nm gndkänd grundutbildning snm inhämtats på annat sätt än genom det allmänna skolväsendet. Prövningen skall endast avse den del av utbildningen som omfattas av utbildningsföreskrif-

Prop. 1979/80:122 94

terna. Härigenom kan bl.a. företagen efter överenskommelse mellan de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden vid behov utnyttja egna utbildningsresurser. Sådan utbildning sker dock utan statsstöd. Genom att den som genomgått sådan utbildning skall godkännas vid särskild prövning inom allmänna skolväsendet skapas garantier för att även de som utbildats av företagen inhämtat erforderliga kunskaper.

Tillsynsmyndigheten skall även i fortsättningen kunna bevilja dispens från föreskriven utbildning. Praxis för dispenser skall utformas i samråd med arbetsmarknadens parter och rikspolisslyrelsen. Behov av tidsbegränsade dispenser knutna lill visst objekt eller viss verksamhet kan förekomma främst i samband med semesterperioder. Sådan dispensgivning bör enligt utredningen ske restriktivt.

Utredningen föreslår att länsstyrelserna även i fortsättningen skall vara auktorisations- och tillsynsmyndighet. Lagstiftningen komplelteras med uttryckliga bestämmelser om länsstyrelsens befogenheter och företagens skyldigheter i samband med tillsynen.

Beslut om godkännande av personal för anslällning i auktoriserat bevakningsföretag skall enligt utredningens förslag ulfärdas av den länsstyrelse som har tillsyn över det företag där den som avses med personalprövningen har eller har utlovats anställning. Godkännandeprövning för utbildning görs efter ansökan från skolmyndigheten av länsstyrelsen i det län där utbildningen är förlagd.

Utredningen föreslår att rikspolisstyrelsen får i uppdrag att se över vilka särskilda föreskrifter som erfordras för väktares beväpning. Syftet med översynen bör vara alt så långt möjligt avväpna bevakningspersonalen. Vidare bör rikspolisslyrelsen överväga en reglering av bevakningen med hund och då främst behovet av att utfärda bestämmelser om för vilket eller vilka ändamål hund får användas i bevakningsverksamhet.

Prop. 1979/80:122 > 95

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandena (SOU 1978:33) Ordningsvakter och (Ds Ju 1978:4) Bevakningspersonal

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över båda betänkandena avgelts av jusfllie-kanslern (JK), rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), civilförsvarsstyrelsen, luftfartsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Malmöhus, Norrbottens, Värmlands och Stockholms län, polisstyrelserna i Göteborgs, Kariskoga, Mora, Motala och Stockholms polisdistrikt, 1975 års polisutredning (Ju 1975:08), monopolutredningen (B 1977:08), utredningen (Fö 1977:04) om överföring av civilförsvarets ordnings- och bevakningsuppgifler lill andra myndigheler (UbevÖ), Stockholms handelskammare, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), landsflngsförbundet, Svenska kommunförbundet, tjänstemännens centralorganisation (TCO), handelstjänstemannaförbundel, landsorganisaflonen i Sverige (LO), Svenska musikerförbundet, Svenska transportarbetareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), handelns arbetsgivarorganisation. Svenska polisförbundet. Föreningen Sveriges länspohschefer. Föreningen Sveriges polischefer. Folkparkernas centralorganisation, Kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges Industriförbund, Sveriges Riksidrollsförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges flske-valtenägarförbund. Allmänna Bevakningsaktiebolagel (ABAB), Bevaknings Aktiebolaget Securitas (Securitas), bevakningsrådet samt Svenska vaktbolags förbund.

Dessutom har yttranden över enbart betänkandet Ordningsvakter avgetts av flskeristyrelsen, slatens naturvårdsverk, domänverket, militäransvarskommitlén (Ju 1977:09), LTO/LOB-utredningen (Ju 1978:03), Folkets Husföreningarnas riksorganisation och Svenska jägareförbundet.

Yttranden över enbart betänkandet Bevakningspersonal har avgetts av skolöverstyrelsen (SÖ), Svenska brandförsvarsföreningens bevakningstekniska nämnd och Försäkringsbranschens Serviceakliebolag (ESAB).

Remissinstanserna har överlämnat yttranden, fiskeristyrelsen från flske-nämnderaa i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Göleborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämflands och Norrbottens län, länsstyrelsen i Värmlands län från polisstyrelserna i Arvika, Karlslads och Krisflnehamns polisdistrikt, länsstyrelsen i Malmöhus län från dels polisstyrelserna i Helsingborgs, Malmö och Ystads polisdistrikt, dels Skandinaviska Vakt-Service Aktiebolag, Aktiebolaget Skånevakt och Skånsk Bevakningstjänst Aktiebolag samt länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelserna i samtliga polisdistrikt inom länet utom Stockholms polisdistrikt. Folkets Husföreningarnas riksorganisation har i sitt yttrande redogjort för yttranden som till organisationen har avgetts från folketshusdistrikt och lokala folketshusföreningar.

Prop. 1979/80:122 96

Remissyttrandena

1 Allmänna synpunkter

Vid remissbehandlingen underslryks allmänt att den genomlysning som ordningsvakternas och bevakningsföretagens verksamhet har fått i de båda aktuella betänkandena är av stort värde. Ett stort antal remissinstanser uttalar sin anslutning lill principerna bakom de förslag som har lagts fram och anser att dessa i betydande delar är ägnade att utgöra underlag för statsmakternas ställningstaganden till de frågor beträffande ordningsvakter och väktare som på senare tid har fått aktualitet bl.a. i den allmänna debatten. Till de instanser som helt tillstyrker de båda utredningsförslagen hör LO och landstingsförbundet.

Rikspolisstyrelsen framhåller all den allmänna debatten främsl har gälll frågan om det starkt ökade behovet av bevakningsverksamhet under de senaste åren. Ordningsvakts- och väktarverksamheten har utvidgats att avse nya uppgifter av typ butiksbevakning, park- och områdesbevakning, bevakning åt kommunikationsföretag, bevakning av värdetransporter m. m. Det är enligt rikspolisstyrelsen helt naturligt att allmänheten ifrågasätter denna utveckling, främst från rättssäkerhetssynpunkt, när privata företag alltmer övertar en verksamhet, som polisen tradhionelh bör svara för men där de polisiära resursema inte förslår. Rikspolisslyrelsen hälsar därför med tillfredsställelse de försök som har gjorts atl reglera gränsdragningen mellan den verksamhet som polisen bör svara för och den verksamhet som kan överlåtas ål ordningsvakter och väktare.

Liknande synpunkter förs fram bl.a. av länsstyrelsen i Värmlands län, som understryker att det framförallt på ordningsvaktsområdet finns ett starkt uttalat behov av enhefliga bestämmelser. De hittillsvarande reglerna synes ha tillämpats på olika sätt på skilda håll i landet. Orsaken till att ordningsvaktsförordnanden har fått en vidsträckt omfattning kan vara, förutom avsaknaden av en flllräckligl klarläggande rättslig reglering på förevarande område, den rådande allvarliga bristen på poliser och etl därav följande tryck från bl. a. allmänheten, företag och även kommunala organ att försöka förbällra elt allt sämre ordningsläge med ordningsvakter. 1975 års polisutredning framhåller att utvecklingen har medfört ett växande behov av att på skilda platser och i olika sammanhang kompleltera det allmänna skydd som samhället håller tillhanda genom bl. a. polis- och brandmyndigheternas verksamhet. Ordningsvakter och väktare är sålunda ett vanligare inslag i samhällsbilden nu än vad fallet var för några år sedan. Till stor del får enligt utredningen denna utveckling även ses mol bakgmnd av strukturomvandlingen inom området liksom strävandena att frigöra den polisutbildade personalen från uppgifter som anses kunna utföras av personal med mindre kvalificerad utbildning. Hos allmänheten torde utveckhngen inte sällan ha lett flll en osäkerhet om olika uniformerade kårers ställning och funktion i samhället. Det har satts i fråga om anställningskontrollen och utbildningen av ordningsvakts- och bevakningspersonalen är tillfredsställande och om den fortlöpande tillsynen av personalens arbete är tillfyllest. Ibland har gjorts gällande att den verksamhel som ulövas av denna personal leder lill rättssäkerhelsproblem så till vida som ekonomiskt siarkare gmpper får möjlighet all skaffa sig elt bättre skydd än de som har mindre ekonomiska resurser. PoUsulredningen påpekar emellertid att det från andra håll har uttryckts missnöje över de begränsningar som f. n. gäller i fråga om personalens användning.

Prop. 1979/80:122 97

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län har ordningsvakterna kommit att spela en betydande roll i samhället. Som hjälp åt polisen vid offentliga tillställningar m. m. har de gjort en samhällsnyttig insats som polisen med sina knappa resurser f. n. inte kan vara utan. En reglering av ordnings-vaktsinslitutet är emellertid både nödvändig och önskvärd. Samma uppfattning har Svenska polisförbundet, som med tillfredsställelse hälsar att ett rättsområde snm hittills har varit oreglerat nu har analyserats och utvärderats och kan komma att bli föremål för lagstiftning. Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län har ordningsvakts verksamheten allt sedan år 1965 då polisväsendet förstatligades utvecklats i en sådan riktning, all samhället mer eller mindre har förlorat kontrollen över den. Länsstyrelsen understryker behovet av att all sådan polisbevakning som för näravarande sker i form av ordningsvaktsverksamhet snarast regleras i allmän lag och inle som nu är fallet enbart med stöd av 90 8 polisinstruklionen. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller däremot att starka skäl föreligger för att ordningsvaktsfrågorna både organisatoriskt och i lagstiftningshänseende prövas i ett större sammanhang, lämpligen i samband med den reform angående polisens organisaflnn som kan bli ett resultat av 1975 års polisutredning. Den gmndliga genomgång av problemen som gjorts av ordningsvaktsutredningen och de framlagda förslagen bör emellertid kunna tjäna som ett värdefullt underlag för den fortsatta prövningen.

I flera yttranden diskuteras det allmänna behovet av saml de principiella och praktiska aspekterna på att personer som inte är polismän åläggas att utföra vissa övervaknings- och bevakningsuppgifter.

LO framhåller vikten av alt det är polisen som svarar för ordningens upprätthållande i landet. LO delar utredningarnas grundsyn att bevakningsföretagen enbart skall arbeta med bevakningsuppgifter och att ordningsvakternas pohsiära uppgifler skall begränsas starkt. Samma principiella uppfattning redovisas av bl. a. TCO, handelstjänstemannaförbundel och Folkparkernas centralorganisation. Även Svenska kommunförbundet betonar det önskvärda i att det skapas en klar skillnad mellan polisens, ordningsvakternas och väktarnas funktioner. SAF och Sveriges Industriförbund framhåller att bristen på polispersonal, den stigande brottsligheten samt behovet av ökad övervakning på bl. a. allmänna platser har medfört en både nödvändig och önskvärd förstärkning av ordningshållning och bevakning genom ordningsvakter nch väktare. Emellertid finns det ett behov av en klarare belysning av ordningsvakternas rättsliga status, såväl i fråga om verksamhetsområde som befogenheter. Förslaget att skillnaden mellan ordningshållning och renodlad polisverksamhet skall markeras klarare är därför välmotiverat.

Stockholms handelskammare och KF ser mycket allvarligt på utvecklingen när det gäller den ökade nedbusningen och brottsligheten mot detaljhandeln. KF konstaterar att polisens resurser inte räcker till vare sig i storstadsregioner eller på övriga orter för att kunna upprätthålla ordningen eller medverka i detaljhandelns skyddsverksamhet. F. n. anlitar KF väktare som skydd för kunder och anställda. KF ser det som mycket angeläget att samhället inte begränsar förutsättningarna för detaljhandeln att upprätthålla ordningen eller att skydda sig mot den ökade brottsligheten. Med denna utgångspunkt föreslår KF i första hand att bevakningsverksamheten övertas av polisen, där en speciell funktion då måste inrättas för väktare. Därigenom skulle polisen få bättre möjlighet att pröva lämpligheten av dem snm anställdes som väktare. Dessutom skulle det vara en god rekryteringskälla inom polisen. Om det inte finns fömtsättningar för etl genomförande

7 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 98

av detta förslag bör enligt KF bevakningsföretagens anslällda få bedriva ordningsvaktsverksamhet.

Tanken att i någon form inordna den aktuella bevakningsverksamheten i polisväsendet återspeglas också i JK:s yttrande. JK ansluter sig till utredningarnas gmnduppfaltning atl allmän ordning och säkerhel skall upprätthållas med för ändamålet utbildad polispersonal men betonar att pnlisper-sonalen i så fall inte nödvändigtvis behöver ha en fullständig polisiär utbildning av samma gedigna slag som f.n. krävs. Det måste undersökas om inte en viss specialisering inom polisväsendet är möjlig. Endast under fömtsättning att denna väg beträds blir det enligt JK ekonomiskt möjligt att i full utsträckning driva uppfattningen alt upprätthållande av allmän ordning och säkerhet uteslutande är en polisiär uppgift. Att det - utan eftersättande av väsentliga intressen - är möjligt att gå denna väg belyses enligt JK av det rådande arrangemanget med ordningsvakter för tunnelbanebevakning m. m.

Enligt länsstyrelsen i Norrbottens län finns det ett behov av att någon form av huvudmannaskap införs beträffande ordningsvaktsverksamheten. Ordningsvakterna saknar f. n. fast organisatorisk förankring bortsell från de fall då de har medlemskap i s. k. ordningsvaktsföreningar. Det finns inte någol organ som samordnar verksamheten t. ex. i fråga om rekryteringen av personal, administration saml förmedling av ordningsvaktsuppdrag. I den samordnande verksamheten skulle även kunna ingå fortbildnings- och repetitionskurser, särskilt i fråga om ordningsvakts befogenheter och rätt atl bmka våld. En sådan samordning kan visserligen lätt uppfattas som ett tillskapande av en reservpoliskår som mer eller mindre är undandragen samhällets kontroll. Emellertid synes man kunna erhålla garantier mot en sådan utveckling om den samordnande verksamheten anförtros de offentliga arbelsförmedlingsorganen, vilka redan i nuläget torde ha flllräckliga resurser för att lösa en sådan uppgift. Sannolikt kommer denna lösning att föra med sig vissa ekonomiska förpliktelser för del allmänna. Som kompensation härför skulle man kunna avgiftsbelägga den förmedlingsverksamhet som samordningsorganet i så fall blir ålagt att fullgöra gentemot beställare av polisbevakning med ordningsvakt.

Enligi 1975 års polisutredning torde full enighet råda om den gmndläggande principen att det bör ankomma på polisen att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det måsle emellertid, framhåller utredningen, beaktas att principen inte alltid utan vidare ger det underiag som behövs för det praktiska handlandet. Bokstavligt uppfattad skulle principen föra mycket långt och leda till att även de mest typiska uppgifterna för bevakningsföretag och ordningsvakter skulle överföras till polisen. Huvuddelen av bevakningsföretagens verksamhet är f.n. inrikiad på personell och teknisk bevakning av olika objekt, t. ex. industrianläggningar, affärer och kontor. Ett av skälen till sådan särskild bevakning är önskemålet att undvika att de aktuella objekten blir utsatta för inbrott eller skadegörelse. Eftersom sådana handlingar innebär etl angrepp pä den allmänna ordningen och säkerheten, torde även bevakningsförelagens verksamhet på området till en del få ses som ett led i upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Molsvarande gäller i fråga om den mest typiska uppgiften för ordningsvakterna, dvs. att närvara vid vissa offentliga tillställningar. Att del här rör sig om uppgifter vilka inle i och för sig kräver polisutbildning är emellertid uppenbart. Medger man sålunda atl det finns en del bevakningsuppgifter som har betydelse för eller anknytning till den allmänna ordningen och säkerhelen men som inte kräver polisutbildning, kan enligt utredningen

Prop. 1979/80:122 99

olika alternativ tänkas för hur uppgifterna skall utföras. En lösning är att de av principiella skäl ändå anförtros åt polisutbildad personal inom polisen. En annan är att pnlisen svarar för uppgifterna gennm alt anlita anflngen personal som är anställd inom polisväsendet men som inte har polisutbildning eller också särskilt förodnad personal utanför polisväsendet. Ytterligare en utväg är att den snm har det primära intresset av bevakningen själv anlitar personal snm härleder sina befngenheter från pnlisen eller snm tillhör ett företag snm har auktoriserats av det allmänna.

Polisutredningen framhåller alt alla dessa lösningar f.n. i större eller mindre utsträckning förekommer i praktiken. Det är enligt utredningens åsikt inte möjligt atl utan vidare avvisa något av alternativen generellt eller att ställa upp en allmän regel som klart anger när den ena eller den andra lösningen skall tillgripas. Det är mest ändamålsenligt atl frågan bedöms för varje art av bevakningsuppgifter för sig. Härvid får särskild hänsyn tas till den utbildning som beskaffenheten på uppgiften kräver och ytterst till allmänhetens anspråk på rättssäkerhet och rättsskydd. En utgångspunkt måste dnck alltid vara att pnlisens generella ansvar för allmän ordning och säkerhel inte får äventyras eller ens sättas i fråga. För framtiden bör inriktningen vara att man anförtror åt polisen sådana bevakningsuppgifter som av sakliga eller principiella skäl bör förbehållas denna. De bevakningsuppgifter som nu faller på ordningsvakts- och bevakningspersonalen torde emellertid enligt utredningen inte kunna mera allmänt föras över till polisen. Antalet poliser skulle då behöva ökas i en omfattning som inte framstår som realistisk ens på sikt.

Liknande synpunkter förs fram av flera andra remissinstanser, bl.a. länsstyrelsen i Värmlands län som anser det uppenbart att del av såväl personella som eknnumiska skäl inte är möjligt att f. n. - nch sannnlikt inte heller inom en överskådlig framfld - låla polismän överta alla uppgifter som nu utförs av exempelvis ordningsvakter. Huvudregeln måste emellertid vara att det är polisen som har ansvaret för att allmän ordning och säkerhet upprätthålls i samhället. Enligt polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt måste det bedömas som orealistiskt att polispersonal skulle överta bevakningen på alla de områden som ordningsvaktsutredningen föreslår. Det kan diskuteras var gränsen går mellan, å ena sidan, allmänhelens intresse av att ingripande på allmän plats endast får företas av välutbildad polispersonal och, å andra sidan, samhällets lika berättigade intresse av att misshushållning ej sker med tillgängliga polisresurser. En polisman får idag genomgå en dyrbar, nära treårig utbildning. Som gmnd för antagning gäller i princip gymnasiekompetens och polisskolan kan inom kort förväntas få formen av polishögskola. Polisstyrelsen pekar på alt det alltsedan polisväsendets förstatligande från statsmaklemas sida varil en medvelen sirävan att avlasta polisen sådana uppgifter som med fördel kan handläggas av icke polisutbildade befattningshavare.

2 Betänkandet (SOU 1978:33) Ordningsvakter

2.1 Speciella överväganden om ordningsvaktsförordnande för viss personal som anlitas av polisväsendet

Flertalet remissinstanser lämnar utan erinran eller instämmer uttryckligen i utredningens uppfattning att ordningsvaktsförordnande inte behövs för pass- och flygplatskontrollanter, delgivningsmän, vaktkonstaplar samt

Prop. 1979/80:122 100

arrestant- eller förpassningsvakter. Rikspolisstyrelsen tillstyrker förslaget i denna del. Polisutredningen, som också tillstyrker förslaget, framhåller att, i den mån den aktuella personalen är sysselsatt med myndighetsutövning, de allmänna reglema om skydd för sådan verksamhet liksom reglerna om ansvar och skadestånd för myndighetsmissbruk blir lillämpliga vare sig personalen har ordningsvaktsförordnande eller inte. De generella bestämmelserna i 24 kap. brottsbalken (BrB) om nödvärn, laga befogenhel m. m. och i 24 kap. 7 8 andra stycket rättegångsbalken (RB) om gripande ger också enligt utredningen normalt en tillfredsställande reglering av personalens befogenheter. Samma uppfattning har Svenska polisförbundet och länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen vänder sig dock mot utredningens uttalande att arrestantbevakning och förpassningsresor utgör arbelsuppgifter som bäst tillgodoses med anlitande av polispersonal. Länsstyrelsen framhåller all den långa utbildning som ges våra blivande polismän inte är speciellt inriktad på sådana arbetsuppgifter. Det har enligt länsstyrelsen visat sig att de arrestantvakter som varit anslällda hos vissa polisstyrelser skött sina åligganden på ett fullt tillfredsställande sätt. Det bör också observeras att arrestantvakt som regel har möjlighel att rådfråga exempelvis vakthavande befäl när något problem uppstår.

Länsstyrelsen i Värmlands län anger vidare att den inte har någon erinran mot förslaget att man undersöker möjligheterna att låta kriminalvårdsstyrelsen överta huvudmannaskapet för personer förvarade i polisar-rest. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt. Polisutredningen påpekar i denna del att kriminalvården redan nu har ansvaret för s. k. samordnade häkten och arrester. Denna ordning synes fungera tillfredsställande. Det är enligt utredningen möjligt att den skulle kunna få ökad omfattning i framtiden. Polisutredningen har emellertid för sin del svårt all se fördelarna med en ordning enligt vilken kriminalvården skulle få ett generellt huvudmannaskap för polisarresterna.

2.2 Ordningsvakternas verksamhetsområden

Förslaget om en huvudregel av innebörd att ordningsvakter skall få användas vid offentlig tillställning, badplats för allmänheten, lägernmråde, samt lokal försport, spel eller liknande, servering av alkoholdrycker till allmänheten och konsert tillstyrks uttryckligen bl. a. rikspolisstyrelsen, polisutredningen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Stockholms och Värmlands län samt polisstyrelserna i Karlstads, Göteborgs, Kristinehamns, Malmö och Sollentuna polisdistrikt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län understryker alt del finns ett klart behov av ordningsvakter för sådana uppgifter.

Samma uppfattning har polisstyrelsen i Göteborgs distrikt och polischefsföreningen, vilka anser att man bör uppmuntra användningen av ordningsvakter i de nu avsedda fallen. Enligt polisstyrelsen och föreningen bör den traditionella ordningsvaktsverksamhet som det här gäller sålunda inte omgärdas med restriktioner i den omfattning som föreslås i betänkandet. Det kan med fog hävdas, att arrangörers och restauranginnehavares primära ansvar för ordningshållningen bäst tillgodoses genom anlitande av ordningsvakter. Enligt remissinstansernas uppfattning har många gånger olägenheter yppats genom opsykologiskt uppträdande av persnnal snm ej har ordningsvaktsförordnande (s. k. "gorillor").

Förslaget tillstyrks i huvudsak även av länsstyrelsen i Malmöhus län, som dock framhåller att behovet av att kunna förnrdna nm urdningsvakts-

Prop. 1979/80:122 k.? 101

verksamhel vid badplatser inte har gjort sig gällande i Malmöhus län. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om inte detta område bör kunna utgå från uppräkningen. Förslaget i denna del tillstyrks emellertid uttryckligen av naturvårdsverket.

Svenska kommunförbundet påpekar i denna del att badplats, lägerområde, samt plats för sport, spel eller liknande, dil allmänheten äger tillträde, i de lokala ordningsstadgorna bmkar jämställas med allmän plats. Eftersom ordningshållningen vid badplatser o. 1. enligt det framlagda förslaget i princip skall ombesörjas av ordningsvakter framstår gränsdragningen i förhållande flll polisens ordningshållning på allmän plats enligt allmänna ordningssladgan såsom något oklar nch bör därför göras flll föremål för ytterligare överväganden. Även om viss reslrikiivilel kan fömtsättas komma att iakttagas vid meddelande av beslut om ordningsvaktsverksamhet vid dessa platser kan följden av den gjorda gränsdragningen bli att kommunen såsom anordnare av verkamhel på sådan plats belastas med omfattande kostnader för ordningshållningen. Enligt styrelsens mening bör därför frågan om ordningsvakternas verksamhetsområde lösas på sådant sätt att ordningsvakter inte får användas för allmänna ordningshållningsuppgifter - fömtom på allmän plats enligt 1 8 första stycket allmänna ordningsstadgan - på sådant till allmänt begagnande upplåtet område som i lokal ordningsstadga med stöd av 1 8 andra stycket allmänna ordningsstadgan likställts med allmän plats.

Utredningens förslag att ordningsvakter skall få användas i andra fall än som följer av huvudregeln endast om det på grund av särskilt behov är oundgängligen nödvändigt för upprätthållande av urdningen har föranlett delade meningar bland remissinstanserna.

Såvitt gäller allmänna platser bör enligt rikspolisstyrelsen som regel gälla att allmän ordning och säkerhet skall upprätthållas av pnlispersonal. Styrelsen är emellertid väl medveten om all polisens resurser inle är lillräckliga för att ersätta ordningsvakter i alla de situafloner där det skulle vara nödvändigt. Det föreligger en fara att undantagsregeln kan knmma att bli huvudregel. Rikspulisslyrelsen ifrågasätter därför nm inte lagförslagets uppräkning av lokaler och platser där ordningsvakt får tas i anspråk bör kompletteras, antingen i lagtexten eller i motiven. Uppräkningen bör även innefatta exempelvis innetorg, försäkringskassor, socialbyråer, myndighetslokaler etc. Samma uppfattning redovisas av länsstyrelsen i Värmlands län.

Svenska polisförbundet anser sig kunna acceptera utredningens förslag i denna del som praktiskt nödvändigt, detta under fömtsättning att den föreslagna bestämmelsen tar sikte på etl ytterlighetsläge då praktiskt taget alla andra hänsyn får vika. Eftersom emellertid lagtexten i detta avseende brister i klarhet och förarbetena ej ger någon ledning bör del ankomma på det kommande beredningsarbetet att klargöra lagstiftningens innebörd.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att, i de fall länsstyrelsen själv har medverkat till ordningsvaktsverksamhet l.ex. på ett innetorg eller en akutmottagning, det avgörande har varit att polisen har saknat resurser för att klara ordningshållningen. Det principiella synsättet har fått vika för de praktiska realiteterna. Detla torde även med en restriktiv inställning bli helt ofrånkomligt i vissa fall även framdeles. Länsstyrelsen har emellertid intet att erinra mnt en bestämmelse varigennm restriktivite-ten markeras. En liknande uppfattning rednvisas av polisutredningen och polisstyrelserna i Sollentuna och Solna distrikt. Enligt polisstyrelsen i Göteborgs distrikt och polischefsföreningen måste en generös tillämpning

Prop. 1979/80: 122 102

av den aktuella bestämmelsen bli nödvändig under en övergångstid. Polisstyrelsen I Danderyds distrikt ifrågasätter däremot om personalläget inom polisen någonsin blir sådant atl ordningsvakter kan undvaras på de platser som här avses. JK berör i sammanhanget särskilt nuvarande ordning för bevakning av tunnelbanestationer i Stockholmsområdet nch anser det utillfredsställande att beteckna denna snm enbart etl övergångsproblem. JK tror att det är orealistiskt att länka sig en snar förändring av den innebörden atl utbildade polismän kan överta ordningshållningen.

Enligt bevakningsrådet innebär den av utredningen föreslagna ordningen, med ett principiellt förbud mot ordningsvakter vid övervakning av allmänna och s. k. kvasiallmänna platser, bosladsområden, nationalparker och naturreservat, värdetransporter, flygplatser, sjukhus och övriga anläggningar med speciella övervakningsbehov, en misshushållning med tillgängliga resurser. Polisiärt sett är dessa övervakningsuppgifter av mycket enkel och rutinbetonad beskaffenhel. Mot bakgrund av hittillsvarande erfarenheter kan dessa uppgifler - i och för sig grannlaga - väl utföras av personer utan polisutbildning. Detla fär dock inle innebära att polisen av l.ex. bekvämlighets- eller arbelskaraktärsskäl delegerar ytterligare uppgifter till ordningsvakter. Tillämpningsområdet för en ny lag bör därför preciseras så långt möjligt med tyngdpunkten lagd på behovsprövning av ordningsvaklsverksamhet i del enskilda fallet och arten av de ordningshållande uppgifterna. Den lagstiftningsteknik som utredningen föreslår med uppräkning av olika verksamheter eller förhållanden där ordningsvaktsverksamhet får bedrivas torde kraftigt inskränka möjligheterna att anpassa lagens tillämpning till skiftande samhällsförhållanden och fömtsättningar.

Utredningsförslaget i denna del kriliseras också av polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt, som framhåller alt upprätthållandet av ordning på exempelvis en järnvägs- eller färjestation, där erfarenhetsmässigt personer med alkoholproblem samlas, kan vara en sådan uppgift av begränsad natur, där ordningsvaklspersonal på samma sätt som nu sker med posiflvt resultat bör få användas. Frågan huruvida pnlispersonal kan avdelas för att tjänstgöra på en sådan plats eller om ordningsvakter behöver anlitas är i sista hand en prioriteringsfråga, avhängig av personaltillgången. Som bekant växlar personalläget dag från dag och det torde därför många gånger vara svårt att la ställning till om ett kontinuerligt behov av ordningsvakter pä en viss plats är "oundgängligen nödvändigt".

Enligt polisstyrelsen i Täby distrikt måste frågan nm urdningsvakter skall få anlitas vid s. k. kvasiallmänna platser ytterst vara avhängig av på vilken ambitionsnivå övervakningsverksamheten i övrigt rimligen kan hållas. Med hänsyn till den närhet i förhållande till resp. polisstationer i Täby och Åkersberga de s. k. innetorgen på dessa orter är belägna, har polisstyrelsen bedömt att ifrågavarande verksamhet väl kan utföras genom försorg av ordningsvaklsföretag, vilka står under konflnuerlig lillsyn och kontroll av polisstyrelsen. Skälen härtill är bl.a. atl polisstyrelsen med tillgängliga resurser strävar efter att hålla en ambitionsnivå som åtminstone i möjligaste mån svarar mol de enligt polisstyrelsens bedömning än mer berättigade krav allmänheten har att ställa på t. ex. trafikövervakningen samt på att utryckningsverksamheten fungerar tillfredsställande vad gäller allvarligare incidenter. Skall dessa ambitioner kunna förverkligas i allmänhetens intresse måste övervakningen av innetorgen genom polispersonal eftersättas. Följden av en total eller mer ån sporadisk utevaro av övervakning i innetorgen, torde emellerfld omgående mötas av en stark reaktion från allmänhetens sida. Polisstyrelsen anser sig ha lyckats undvika en sådan

Prop. 1979/80:122 . , 103

reaktion genom atl överlåta denna punktbevakning åt ordningsvaktsföretag, som för det mesla - bl. a. till följd av nyssnämnda lillsyn och kontroll av polisslyrelsen - ulfört sina åligganden ulan anmärkningar; De erfarenheler som polisstyrelsen under årens lopp har förskaffat sig ifråga om de problem som innetorgens tillkomst har medförl leder till slutsatsen alt det på sådana platser är oundgängligen nödvändigl att nrdningsvaktsverksamhet får bedrivas för att nrdningen skall kunna upprätthållas. Liknande synpunkter har polisstyrelsen i Sollentuna distrikt.

En mnlsatl uppfattning förs fram av polisstyrelserna I Huddinge, Lidingö, Nacka, Södertälje och Ystads distrikt vilka ifrågasätter om en undanlagsbestämmelse av aktuellt slag över huvud taget bör flnnas annat än möjligen övergångsvis. Har ordningsproblemen på en plals blivit slora är det enligt polisstyrelsernas uppfattning samhällets skyldighet att ställa polisiära resurser till förfogande så att ordningen kan upprätthållas. Samhällel skall i etl sädanl läge inle behöva anlita ordningsvakter för alt komma tillrätta med problemen.

Stockholms handelskammare framhåller att det minskade antalet poliser kombinerat med ökat våld och ökad brottslighet gör att behovel av ordningsvaktsverksamhet under en lång tid framöver kommer att öka och inte minska i Stockholmsregionen. Handelskammaren anser att etl utökat antal ordningsvakter är elt bättre alternativ än militärpolis, inte minsl med hänsyn till atl en ordningsvakt är underställd polisen. Detta förutsätter dock atl ordningsvakter kan tillhandahållas i önskad utsträckning. Mot denna bakgrund anser handelskammaren att det bör uttryckligen anges atl gator, torg och kvasiallmänna platser är exempel på platser där ordningsvaktsverksamhet bör kunna tillåtas. Något "oundgängligt" behov bör inte fömtsättas.

Ett liknande förslag framställs av Sveriges köpmannaförbund som också pekar på angelägenheten av att ordningsvakter kan användas för den form av bevakningsuppgifter som förekommer i varuhus. Förbundet ser det som mycket angeläget att samhället inte begränsar förutsättningarna för detaljhandeln att upprätthålla ordningen eller att skydda sig mot den ökade brottsligheten. Resultatet skulle i annat fall bli minskat kundunderlag, minskad försäljning, personalinskränkningar och försämrad kundservice. Förbundet påpekar nckså alt det från delaljhandelspersunalens sida är del elt klart uttalat fackligt krav att ordningen efter våra butiksslråk upprätthålls. Motsvarande synpunkter förs fram av Sveriges fastighetsägareförbund.

Förslagel kritiseras skarpt även av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Organisalionerna kan inte biträda den väsentliga inskränkning av ordningsvakternas verksamhetsområde som utredningens förslag innebär. När det gäller anordnande av ordningsvaktsverksamhet på exempelvis allmänna och kvasiallmänna platser synes kravel om att det på grund av särskilt behov skall vara oundgängligen nödvändigl för att upprätthålla ordningen orealistiskt med tanke på den rådande polisbristen, som kommer att bli bestående för väsentlig tid framöver, och på de synnerligen svårbemästrade ordningsproblem som förekommer framför allt i storstadsområdena. Att som utredningen hävdar ordningsproblemen fta har sin grund i alkoholmissbmk och andra sociala störningar, vilka måste få sin lösning med andra medel än ökade ordningsinsatser, minskar självfallet inte de berättigade krav allmänheten har rätl alt ställa på ordningens upprätthållande genom samhällets försorg. I huvudsak samma synpunkter förs fram av handelns arbetsgivareorga-

Prop. 1979/80:122 104

nisation och Securitas. Securitas pekar på att ett genomförande av förslaget måste innebära att flera platser som i dag är föremål för ordningshållning med ordningsvakter i fortsättningen blir utan sådana. Enligt företagets uppfattning innebär detta i sin lur aniingen alt ordningsvakterna ersattes med polis eller atl personal med ordningshållande befogenheier hell avlägsnas från dessa platser. Eftersom ulredningen inte har framhållit behovet av ett kraftigl polistillskolt förefaller den, utan atl närmare ha utrett frågan, utgå ifrån att ordningsproblemen försvinner så snart ordningsvakterna tagits bort. Att så inte blir fallet synes företaget uppenbart .

De särskilda exempel som utredningen i övrigt ger på platser och situationer där urdningsvakter inte bör få anlitas knmmenteras av flera remissinstanser.

Vad gäller anlilande av ordningsvakter i bostadsområden framhåller Hyresgästernas riksförbund att akuta behov av särskilda insatser för upprätthållande av ordningen inom bostadsområden måste ses som symptom på bakomliggande problem av mycket större omfattning. Dessa problem handlar om hur vi vill att den sociala miljön i boendet skall fungera och hur vi skall möta den tilltagande segregationen i samhället. Gemenskapen och det gemensamma ansvarstagandet för boendemiljön måste utvecklas. De ekonomiska krafter som driver på segregeringen måste brytas. Förbundet menar således alt ordningsvakter i bostadsområden inte ger några lösningar på de egenfliga problemen. Förbundet delar ordningsvaktsutredningens uppfattning att det måsle ske en begränsning i användningen av ordningsvakter. Uppgiften att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom bostadsområden bör, som utredningen har uttalat, åvila polisen. De erfarenheler förbundet har visar att systemet med s. k. kvarlerspnliser oftast uppfattats positivt av de boende. Sveriges fastighetsägareförbund pekar däremot på att polisen på grund av underbemanning inte har möjlighet att lösa de aktuella ordningsproblemen, som enligt förbundet också har tendens att öka. Det synes angeläget att det under del fortsatta lagstiftningsarbetet underslryks att den restriktivitet snm ulredningen förordar i fråga om ordningsvaklsverksamhet på platser av detta slag inte får drivas så långt att ordning och säkerhet ävenlyras. I avvaktan på att polisen får de personella resurser, som är nödvändiga, torde det vara etl allmänt intresse att den nrdningsvaktsverksamhet, sum nmständigheterna framtvingat, får fortgå.

Beträffande tillsynen av nationalparker, nalurreserval, områden avsatta till skydd för djurlivet och andra naturvårdsobjekt avstyrker naturvårdsverket förslaget all ordningsvaktsverksamhet inle skall förekomma. Naturvårdsverket pekar på att det den I juli 1979 fanns över 1,4 milj. hektar mark avsatt för naturvårdsändamål. Karaktären på de avsatta objekten är mycket varierande och inte sällan varierar karaktären betydligt även inom de olika objekten, som kan vara mycket stora. Behovet av ordningshållning inom vissa objekt och vissa delar av objekt är enligt verket ofta betydande. Särskilt gäller detta fjäll-, kust- och skärgårdsområden där trycket under de mest besöksfrekvenla perioderna kan vara särskilt stort. Mest koncentrerat är det till rast- och övernaltningsslugor, lägerplatser, hamnlägen, badplatser och liknande besökscenlra. Belägenheten av de mest utnyttjade områdena inom naturvårdsobjekten varierar ofta med säsong och väderlek. Såväl statens naturvårdsverk som länsstyrelser och naturvårdsförvaltare har personal anställd för att bevaka ordningen i och i anslutning till olika naturvårdsobjekt och för att vara naturvårdsmyndigheternas kontakt med allmänheten. I flera fall har denna personal erhållit

Prop. 1979/80:122 105

förordnande som ordningsvakt. Naturvårdsverket anser att möjligheten för personalen att förordnas som ordningsvakt bör flnnas även i fortsättningen. Polisens resurser räcker inte till för att träda in och ersälta ordningsvakter i alla de situafloner där detla skulle vara nödvändigt inom naturvårdsobjekien.

Vad gäller urdningshållningen på fartyg, har polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt svårt alt instämma i utredningens resnnemang. Även nm fartygsbefälhavaren och hans underiydande har de formella befogenheterna att upprätthålla ordning och flilgripa tvångsmedel, kan det enligt polisstyrelsen ifrågasättas dels om ett rederi skall behöva öka personalstyrkan för att överta sådana begränsade uppgifter snm idag fullgöres av urdningsvakter ombord, dels humvida båtpersonalen fått en utbildning som gör den mera lämpad än ordningsvakter att omhänderta t. ex. alkohol-eller narkotikapåverkade passagerare.

Frågan om ordningsvakter bör få användas vid sjukhusens akutmottagingar diskuteras bl. a. av polisutredningen, som är ense med ordningsvaktsutredningen om att det skulle vara en fördel om man kunde avvara ordningsvakter i sammanhanget. Detta torde dock f. n. inte vara möjligt på alla håll i landet. Ordningsvaktsulredningens ståndpunkt att förordnanden inte skulle få meddelas för bevakning av aktuellt slag synes bygga på antagandet att det inslag av hot och våld från bemsade som förekommer vid en del akutmottagningar till slörre delen härrör från personer som har överlämnats med stöd av lagen (1976: 511) om omhändertagande av bemsade personer m. m. Polisutredningen påpekar emellertid att de undersökningar på området som har redovisats av socialstyrelsen ger vid handen alt problemen till allt övervägande del har andra orsaker. Härtill kommer att det torde ta avsevärd tid innan en organisaflon med särskilda medicinska kliniker för omhändertagande av akut bemsade har byggts upp i hela landet. Mot denna bakgrund torde det i nuvarande läge inte vara realistiskt att helt avstå från ordningsvakter vid sjukhusens akutmottagningar. Härvid beaktar polisutredningen bl. a. det starka intresse som finns av att sjukhuspersonalen bereds ett flllfredsställande skydd i sitt arbete och att patienter inte oroas av störningar inom sjukhuset. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt. Förslaget att väktare utan ordningsvaktsförordnande skall användas för den aktuella ordningshållningen avstyrks av polisstyrelserna i Ystads och Göteborgs polisdistrikt med hänvisning till att väktare inte bör få användas för renodlade ordningshållningsuppgifter. Samma uppfattning har polischefsföreningen. Sistnämnda båda remissinstanser anser att man för ändamålet bör kunna anlila särskilda vaktmästare med sjukvårdsulbildning och den utbildning i övrigt som uppgiflen kräver.

Spri framhåller i denna del att entréhallarna i moderna sjukvårdsanläggningar ofta är utrustade med butiker, cafeterior, banker osv., avsedda atl betjäna såväl patienter och personal som allmänhet. Entréhallarna har kommit att bli uppehållsplats för ett klientel som i vissa fall är mycket störande och som ibland fortsätter in i sjukhuset med för vården mycket påfrestande följder. I betänkandet har störningar på sjukvårdsanläggningar hänförts enbart till akutmottagningarna och till störande patienter, något som ger en felaktig uppfattning om dagens situatinn. Det kan inte anses rimligt att personal med sjukvårdsutbildning måste ta tid och krafter i anspråk för att sköta ordningsuppgifter, som de inte har kvaliflkationer att utföra. Enligt Spris mening är det oundgängligen nödvändigt att för ordningens upprätthållande inom sjukvårdsinrättningar få möjlighet att anlita

Prop. 1979/80:122 106

eller anställa ordningsvakter med de befogenheter som ordningsvaktulred-ningen har föreslagit.

Förslaget nm en obligatorisk skyldighel för polisstyrelse att samråda med rikspolisstyrelsen innan ordningsvaktsverksamhet anordnas i andra sammanhang än som följer av huvudregeln avstyrks av polisutredningen, som anser alt en sådan ordning synes ägnad att leda till en onödig byråkratisk omgång. En annan sak är enligt utredningen att det kan vara lämpligl att man från den lokala myndighelens sida samråder med rikspolisstyrelsen när en akluell fråga bedöms snm tveksam. Förslaget avsiyrks åven av rikspolisstyrelsen, snm finner del tillräckligt att slyrelsen beaktar frågan om enhetlig lagtillämpning nch eventuella lulkningsprnblem vid utfärdandet av verkställighetsföreskrifter. Polisstyrelsen i Danderyds distrikt anser att samråd i det enskilda fallel skulle innebära ett ingrepp i den uperativa ledningen. Förslaget avstyrks nckså av länsstyrelsen i Värmlands län samt polisstyrelserna i Göteborgs, Nacka, Lidingö, Sollentuna och Ystads distrikt. Sistnämnda tre remissinstanser anser emellertid liksnm polisstyrelserna i Huddinge, Jakobsbergs, Märsta nch Täby distrikt att beslul av aktuellt slag bör fattas eller åtminstune gudkännas av pnlisstyrelsen i plenum.

2.3 Omhändertaganden genom ordningsvakt och transporter av omhändertagna m. m.

Förslaget att ordningsvakt skall ha befogenhet atl avvisa eller a v-1 ägs na personer i vissa fall lämnas ulan erinran av länspolischefsföreningen, monopolutredningen och LTOILOB-utredningen. Sisinämnda utredning pekar dock på all frågan om rält för ordningsvakt alt avvisa eller avlägsna den som, utan att direkt störa allmän ordning, ändå genom sitt uppträdande utgör omedelbar fara för ordningen inte har behandlats i betänkandet. Särskilt vid avvisande, då vederbörande ofta knappast torde ha hunnit störa någon ordning ännu, kunde en sådan rätt måhända vara motiverad. Och rent allmänt skulle med en sådan rätt annars uppkommande ordningsstörningar kunna förhindras. Härtill kommer att en samordning med omhändertagandekriterierna enligt 3 8 LTO är önskvärd. Utredningen påpekar också att befogenheten att avvisa eller avlägsna har blivit väl snäv därigenom att förslaget till lagtext endast nämner överträdelse av föreskrifter som meddelats polisstyrelse medan andra föreskrifter, exempelvis brandskyddsföreskrifter, inte omnämns. Åtminstone i motiven kunde vidare nämnas att rätten att ingripa skall häriedas ur händelser som omedelbart föregår åtgärden och att ett ingripande sålunda inte får ske på grund av gamla försyndelser.

Polisstyrelsen i Karlskoga distrikt pekar på vikten av att de nya instituten avvisande och avlägsnande hanteras med varsamhet just därför att de är nya. Polisstyrelsen ifrågasätter också om en åtgärd av aktuellt slag kan anses innefatta ett frihelsberövande och om skyddsvisitation får utföras.

Förslaget att ordningsvakt inte skall få verkställa omhändertagande enligt 3 8 lagen (1 973:55 8) av tillfälligt omhändertagande (LTO) tillstyrks av polisutredningen. Utredningen ansluter sig också till tanken på en reglering enligt vilken en ordningsvakt, när det är nödvändigt, likväl skall kunna ta hand om den som allvarligt stör ordningen, liksom att avvisa eller avlägsna den som stör ordningen, eller som överträder föreskrift eller förbud. Samma uppfattning har rikspolisstyrelsen som finner det tillfredsställande att ordningsvakts befogenhet att verkställa omhän-

Prop. 1979/80:122 , . 107

deltagande jämlikt 3 8 LTO avskaffas. Slyrelsen ifrågasätter dock om ordningsvakt inte bör tilläggas befngenhet att ingripa - förulnm i de fall snm föreslås - även när det gäller att förhindra straffbelagd gärning. Snm exempel nämns att rattnnykterhetsbrntt är frekvenla i samband med vissa former av offentliga nöjestillställningar. Det synes inte helt tillfredsställande alt ordningsvakt inte skulle kunna omhänderta bilnycklarna för den som är på väg att i berusat tillstånd starta en bil för atl köra från platsen.

Förslaget atl ordningsvakt inle skall få göra omhändertagande enligt 3 8 LTO flllstyrks även a\ folkelshusföreningarna. Folkparkernas centralorganisation, transportarbetareförbundet och monopolutredningen. Sistnämnda remissinstans motsätter sig tanken att ordningsvakt likväl skall få viss befogenhet att verkställa omhändertaganden på grund av ordnings-störning. Utredningen menar atl gränsdragningen gentemot rent polisiär verksamhet enligt 3 8 LTO blir alltför oklar om ordningsvakter får behålla befogenheien alt göra sådana frihetsberövanden. Så allvariiga ingrepp mol den enskilde bör enligt utredningen endasl kunna företas av polisen.

Flertalet av de remissinstanser som går in på frågan kritiserar eller avstyrker uttryckligen ordningsvaktsutredningens förslag i denna del och hävdar atl ordningsvakt även i fortsättningen bör ha befogenhet att göra omhändertaganden enligt 3 8 LTO.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner utredningens konsimktion vällovlig men mycket tveksam. Enligt förslaget får ordningsvakt avvisa eller avlägsna den som stör ordningen medan han enligt en annan bestämmelse avses få omhänderta den som allvarligt stör ordningen. Enligt länsstyrelsens uppfattning finns det risk för att många ordningsvakter kommer att ställas inför mycket stora avvägningsproblem när det gäller distinktionen stör - allvarligt stör ordningen. Fråga är t. o. m. om inte ordningsvakt här kan ställas inför större problem än när det gäller att tillämpa 3 8 LTO. Mot den bakgrunden ifrågasätter länsstyrelsen om inte den nuvarande regleringen av detla problemkomplex är att föredra. Länsstyrelsen kan dock tänka sig att utredningens förslag blir föremål för nya överväganden i avsikt att nå en enklare och mer praktisk lösning av denna betydelsefulla fråga. Enligt länsstyrelsen är det otillfredsställande att ordningsvakt inle anses böra tilläggas befogenhet att ingripa för att avvärja straffbelagd gärning, exempelvis rattonyklerhetsbrott. I ett sådant fall anser länsstyrelsen att ordningsvakt liksom nu bör ha möjlighet att nmhänderta bilnycklarna för den snm är på väg att i berusat lillstånd starta sin bil för atl köra från platsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att förslaget skulle leda till egendnmliga nch för allmänheten säkerligen svårförståeliga knnsekvenser. När både pulisman uch urdningsvakter tjänstgör på l.ex. en festplats skulle lika fall av nrdningsstörning kunna behandlas nlika beroende på um en pulisman eller en urdningsvakt tar sig an saken. En urdningsvakt som enligt gällande föreskrift överiämnar en omhändertagen till polisman för prövning av nmhändertagandet skulle kunna få sin åtgärd underkänd av denne, ehuru pulismannen låter nmhändertagandet bestå. I sakfrågan kan uckså hävdas att det är till fördel nm nrdningsstörande situatiuner kan avvecklas snabbt gennm nmhänderlaganden av urdningsvakt, så att inle lägel förvärras uch kanske kräver en krafiig pulisinsats. Rällssäkerhets-kravet synes vara tillfredsställande beaktat gennm skyldigheten för urdningsvakt att skyndsamt överlämna nmhändertagen till pulisman snm skall pröva um åtgärden skall bestå. Länsstyrelsen anser därför atl del inte finns tillräckliga skäl att begränsa nrdningsvakternas nmhändertaganderätt på

Prop. 1979/80:122 108

angivet sätt. Samma uppfallning har polisstyrelserna i Sollentuna, Stockholms, Göteborgs, Huddinge, Jakobsbergs och Lidingö polisdistrikt samt Svenska polisförbundet. Även polischefsföreningen, polisstyrelserna i Arvika, Helsingborgs, Karlstads, Kristinehamns,Nora, Nacka, Norrtälje, Täby och Ystads polisdistrikt samt länspolischefsföreningen nch bevakningsrådet, föreslår atl nuvarande urdning behålls. LTO/LOB-utredningen anser att någun ändring inte bör ske innan utredningen har slutfört sitt arbete.

Förslaget att urdningsvakt skall få verkställa omhänderlagande enligt lagen (1976:5 11) om omhänderlagande av berusade personer m.m. (LOB) lillslyrks eller lämnas utan erinran av samfliga remissinslanser.

Vad gäller transport av omhändertagna tillstyrks utredningsförslaget av Folkparkernas centralorganisation. Även länsstyrelsen i Stockholms län delar uppfatlningen att det i och för sig skulle vara önskvärt att eftersträva en sådan planering av polispersonalens tjänstgöring inom varje polisdistrikt atl i möjligaste mån polispersonal kan ombesörja transporter av personer som omhändertagits av ordningsvakter. Enligt länsstyrelsen måste dock en sådan planering ha lägre prioritet än flera andra viktigare faktorer som har betydelse för hur polispersonalens tjänstgöring bör förläggas. Som exempel på sådana faktorer kan nämnas behovet av snabba utryckningar, behovet av övervakning för alt förhindra och uppdaga brott etc. Detta innebär i praktiken att det i de allra flesta fall är omöjligt att planera polispersonalens tjänstgöring med hänsyn till transportbehovet av personer som omhändertagils av ordningsvakter. Det är därför nödvändigt att ordningsvakter även i fortsättningen biträder polisen med transporter av personer som de omhändertagit. Länsstyrelsen framhåller att den eventuella svårigheten i bedömningen för ordningsvakten ligger i själva omhändertagandet, knappast i transporten lill polisen. Att hålla kvar en omhändertagen person vid exempelvis en offentlig tillställning i väntan på polis kan enligt länsstyrelsen innebära vissa risker för fritagningsförsök o.d. Även polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt ifrågasätter om det kan anses realistiskt och rimligt att planera verksamheten så att polispersonal — i stället för ordningsvakter — alltid så långt möjligt skall ombesörja transporter av personer som omhändertagits av ordningsvakter.

Även bevakningsrådet samt polisstyrelserna i Huddinge och Mora distrikt är tveksamma till förslaget. Sistnämnda polisstyrelse framhåller i sammanhanget att på vissa orter där ordningsvaktsverksamhet kommer att bedrivas, avståndet flll närmaste polisman kan vara så stort att tillgången på lämpligt transportmedel bhr direkt avgörande för om etl omhändertagande överhuvud taget kan ske. Tillgång till taxibil, med vilken transporten kan genomföras, är på sådana platser av förklarliga skäl mycket begränsad. Såvida del inte kan anses ligga i sakens nalur att anordnaren är skyldig att flllhandahålla lämpligt fordon, bör en uttryckhg bestämmelse härom meddelas. Också behovet av lämplig lokal, i vilken ordningsvakt och omhändertagen person kan uppehålla sig i avvaktan på l.ex. transportfrågas lösande eller i väntan på tillkallad polismans ankomst, bör i sådant fall göras till föremål för en uttrycklig författningsbestämmelse. Tillgången på telefon, för att vid behov kunna tillkalla polisiär förstärkning, ambulans, brandkår etc. torde allmänt uppfattas som en från arbetarskyddssynpunkt oeftergivlig kommunikationsmöjlighet. Även föreskrift om skyldighet att tillhandahålla telefon bör således regleras.

Prop. 1979/80:122 109

2.4 Rätt att använda våld

Utredningens förslag lämnas utan erinran av flertalel remissinslanser. Länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller alt befngenheten för en ordningsvakt att använda våld, så som den är reglerad, är ofrånkomlig inte minsl mot bakgrund av de begränsningar som föreslås när del gäller ordningsvakternas verksamhetsområden.

Förslaget i denna del behandlas utförligt av polisutredningen som framhåller att en ordningsvakt normalt bör kunna fullgöra sitt uppdrag utan att anvånda våld i egentlig mening. I vissa situationer torde del emellertid vara nfrånkumligt att även en urdningsvakt har befngenhet att använda fysiskt tvång mnt persuner för att gennmföra en åtgärd snm faller innm ramen för hans uppdrag. Denna befngenhet är i dag inte uttryckligen lagfäst. Samma förhållande råder i fråga nm en del andra personalkategorier. Enligt ordningsvaktsutredningens förslag skall ordningsvakter uttryckligen tilläggas befogenhet att använda det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, när det är nödvändigt för atl verkställa en tjänsteåtgärd. Med denna lösning har ordningsvaklsutredningen funnit det ofrånkomligt att också reglera den befogenhet att använda våld snm bör tillknmma polismän och ytterligare ett antal personalkategorier. Den uppräkning i aktuellt hänseende som har gjorts i förslaget är emellertid inte fullständig. Polisutredningen påpekar att ordningsvaktsutredningens förslag sträcker sig längre än vad som direkt följer av önskemålet att lagfästa de befogenheter som tillkommer ordningsvakt. Mot bakgrund främst av atl regeringsformen uppställer ett krav på uttryckligt lagstöd för varje påtvingat kroppsligt ingrepp, får det anses mycket angeläget att befogenheien för tjänstemän och uppdragstagare att i vissa fall använda våld får en fasiare reglering än den nuvarande. Polisutredningen vill därför inte avstyrka ordningsvaktsulredningens förslag. Eftersom förslaget inte synes hell genomarbetat och dessutom är förhållandevis knapphändigt motiverat, måste det emellertid enligt polisutredningens mening bli föremål för närmare bearbetning innan det kan läggas till grund för några lagändringar. Därvid bör bl. a. undersökas i vad mån det är möjligt att ersätta uppräkningen av olika personalkategorier med en allmän regel om befogenhel atl använda fysiskt tvång i vissa fall.

1 huvudsak samma synpunkter som polisutredningens förs fram av Svenska polisförbundet.

Enligt monopolutredningen bör befogenheten alt bruka våld i nu aktuella fall begränsas till situationer då polismannen möts av våld eller passivt motstånd.

Förslaget kommenteras också av länsstyrelsen i Stockholms lån. Länsstyrelsen ställer sig tveksam till om det är lämpligt atl i BrB:s nödvärnska-pilel ta in en positiv befngenhetsbeslämmelse med en nmfatlande - och kanske ändå inte fullständig - uppräkning av olika befattningshavare med offentligrättsliga våldsbefogenheter. Även polisstyrelsen i Solna distrikt och musikerförbundet är mycket tveksamma till förslaget.

Såviu gäller befogenhet för jakttillsynsman aU använda våld tillstyrks förslaget av Svenska jägareförbundet. Förslaget att flskelillsynsmän skall tilläggas uttrycklig befogenhet att i vissa fall använda våld för att verkställa en tjänsteåtgärd tillstyrks av fiskeristyrelsen som emellertid framhåller atl en sådan befogenhet för med sig ett absolut krav på att flskelillsynsmän inte förordnas utan att ha genomgått en av rikspolisstyrelsen godkänd utbildning i fråga om våldsbefogenheten.

Prop. 1979/80:122 110

2.5 Ordningshållning vid offentliga tillställningar och vissa allmänna sammankomster.

Polisutredningen understryker att polisens primära ansvar för allmän ordning nch säkerhet vid offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster inte bortfaller genom atl de omedelbara bevakningsuppgifterna delegeras till ordningsvakter i den mån de inte behöver utföras av polisutbildad personal. Enligt polisutredningen bör det i större utsträckning än hittills vara möjligt att avstå från atl belasta polispersonalen med de bevakningsuppgifter som det här gäller. Polisutredningen vänder sig mot ett uttalande av ordningsvaktsutredningen av innebörd att ordningsvakter bör anlilas först när andra åtgärder visar sig otillräckliga och det ändå finns ett allmänt intresse av att t. ex. tillställningen kommer till stånd. Därmed synes avses att polisen bör förbjuda tillställningen eller sammankomsten, om ordningen inte anses kunna upprätthållas utan ordningsvakter och något allmänt intresse av att tillställningen eller sammankomslen kommer lill stånd inte bedöms föreligga. Polisutredningen avstyrker förslaget att polisen skall göra en prövning av detta slag. En sådan ordning skulle nämligen innebära ett ingrepp i mötesfriheten. Det är i fråga om allmänna sammankomster - som är gmndlagsskyddade - principiellt sett en främmande tanke, att polisen vid sin prövning skulle ta ställning till om den aktuella sammankomsten är av allmänt intresse. Beträffande offentliga tillställningar kan det visserligen i en del fall finnas skäl att väga in en sådan aspekt i prövningen. Bedöms det innebära tillräcklig garanti för ordningen och säkerheten vid tillställningen att ordningsvakter svarar för bevakningen, måste dock polisen liksom nu kunna tillåta tillställningen på det villkor som har sagts nu oberoende av om polisen anser, att det är av allmänt intresse alt tillställningen kommer till stånd eller inte. Även polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt ifrågasätter om en så svår och grannlaga prövning som om en tillställning är av allmänt intresse eller inte bör föregå ett beslul om anhtande av ordningsvakter.

Förslaget alt pnlismyndighet på anurdnarens begäran skall samråda med denne lämnas utan erinran av polisutredningen. Ulredningen anser dnck att det kan diskuteras om samrådet alltid, som del förutsätts i betänkandet, behöver vara munfligt eller om del inle i en del fall lika gärna kan vara skriflligl. Förslagel om samrådsförfarande flllstyrks även av Handelns arbetsgivarorganisation, folkelshusföreningarna och Folkparkernas centralorganisation.

2.6 Förordnande av ordningsvakter m. m.

Förslaget att polisstyrelse skall förordna ordningsvakt även när förordnandet har ett gillighetsområde som sträcker sig över distriktels gränser tillstyrks av rikspolisstyrelsen och polisutredningen, som framhåller att förslaget innebär en rationalisering av handläggningsrulinerna.

Förslagel i denna del avstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län som anser atl nuvarande ordning fungerar bra. Länsstyrelsen föreslår dårför att denna behålls så lill vida att polisstyrelsen förordnar ordningsvakt när tillämpningsområdet omfattar elt polisdistrikt medan lånsstyrelsen förordnar när områdel omfaltar mer än etl polisdistrikt i länet. Eftersom förordnanden som nmfattar nmråden snm sträcker sig över mer än etl län tnrde bli relativt fåtaliga med hänsyn till utredningens intentioner all begränsa

Prop. 1979/80:122 Hl

ordningsvaktsförordnande till all omfatta elt polisdistrikt, bör sådanl förordnande utfärdas av länsstyrelsen i det län där vederbörande är bosatt. Som grund för detta ställningstagande åberopar länsstyrelsen att polisstyrelses erfarenhet och kunskaper i huvudsak omfattar det egna polisdistriktet medan länsstyrelsen har och skall ha de övergripande erfarenheterna och kunskaperna beträffande länel. På liknande skäl avstyrks förslaget även av bevakningsrådet, länsstyrelsen i Norrbottens län saml polisstyrelserna i Arvika, Jakobsbergs, Sollentuna och Täby distrikt. Dessa remissinslanser anser alt nuvarande nrdning bör behällas.

Förslaget att del, för atl ordningsvakt skall få användas, vid sidan av själva förordnandet skall föreligga ett särskilt beslut nm ordningsvaklsverksamhet lämnas ulan erinran av länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt länsstyrelsen torde den föreslagna ordningen skapa förbättrad översikt och kontroll.

Förslaget i denna del avstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län som framhåller att etl genomförande av den föreslagna regleringen skulle medföra stora svårigheler. I exempelvis många folkparker drivs numera danstillställningar för olika åldersgrupper, från 15—17 år över "mogen ungdom" till pensionärer. Vissa av dessa tillställningar pågår på ungefär samma tider men i olika lokaler i anläggningen, och lokalerna kan i vissa fall växla under tillståndstiden beroende på publiktillströmningen. Härtill kommer att publiktillströmningen kan växla från gång till gång beroende exempelvis på anlitad orkester. Nya former av tillställningar kommer också till, och nlika tillställningar medför nlika grader av urdningsprnblem. Alla dessa nmständigheter påverkar bedömningen av det behov av ordningsvakter som är erforderligt för tillställningen. Det är helt klart alt detla behov kan växla betydligt under den period som ett tillstånd till nrdningsvaktsverksamhet kan omfatta. På mnlsvarande sätt kan l.ex. en serveringsrörelse i elt varuhus ha behnv av nrdningsvaktsverksamhet vissa dagar eller vissa tider av dygnet. Dessa tider kan variera, varför förelaget självt vill bestämma när vakterna skall anlitas. Vad som har sagts nu medför att ett beslut om ordningsvaktsverksamhet kan behöva ändras många gånger under en sådan period, om det ens är möjligt att i utgångsläget ange del anlal ordningsvakter som bedöms nödvändiga för en viss Inkal. Bl. a. nämnda förhållanden knmmer enligt länsstyrelsen att medföra stnra prnblem eftersnm beslut nm nrdningsvaktsverksamhet enligt förslaget skall hållas tillgänglig på plalsen för verksamhetens bedrivande. Varje beslul nm ändring av anlalet ordningsvakter måste därför leda till en ändring av beslutet om ordningsvaktsverksamhet.

Länsstyrelsen framhåller sammanfattningsvis att två möjligheter synes föreligga. Det ena är att man slupar institutets beslut om ordningsvaklsverksamhet och låter hittillsvarande regler gälla. Dessa synes dessutom i huvudsak ha fungerat tillfredsställande. Den andra skulle vara alt institutet införs men atl beslutet om ordningsvaklsverksamhet inte behöver omfatta anlalet ordningsvakter. 1 detta hänseende kan hänvisning då göras till annat beslut exempelvis polisstyrelses medgivande till hållande av offentlig tillslällning. Länsstyrelsen pekar i sammanhanget på alt underlåtenhet atl anlila ordningsvakt i föreskriven omfattning inte föreslås bli slraffsanktionerad.

På liknande skäl kritiseras förslaget även av polisutredningen, snm framhåller atl frågan nm den närmare innebörden av ett beslut nm nrdningsvaktsverksamhet inte har klariagts i betänkandet. Det synes inte framgå om beslut kan meddelas att gälla tills vidare eller om det måste avse

Prop. 1979/80:122 112

ett bestämt fall. 1 specialmotiveringen anges atl elt beslut om ordningsvaklsverksamhet skall vara tvingande. Delta gäller inte bara på del sättet atl beslutet ulgör en föruisättning för atl ordningsvakt över huvud taget skall få användas, ulan det avses också innebära en skyldighel för sökanden att anlita ordningsvakter i den omfattning som föreskrivs i beslutet även i andra fall än när fråga är om nffentlig tillställning. Någon påföljd för en sökande som underlåter atl använda ordningsvakter i föreskriven omfattning har dock inte föreslagils. Det framgår inte heller hur sökanden skall förfara, nm han på grund av ändring av sin verksamhel, förbättrade ordningsförhållanden, bristande lillgång på ordningsvakter eller av annan orsak önskar att bevakningen - som ju anordnas på hans bekostnad -skall skäras ned eller upphöra. Polisutredningen har förslåelse för de bevekelsegrunder som ligger bakom förslaget i denna del men vill likväl sätta i fråga om systemet är nödvändigl. Det leder till en komplicerad och byråkratisk ordning. Del kommer säkert också att bli svårt att få olika intressenter, inte minst ordningsvakterna själva, atl förslå innebörden i -och motivet för - systemet. Med de begränsningar i möjligheten all anlila ordningsvakter som i övrigt förordas i betänkandet och som polisutredningen i alh väsentligt har ställt sig bakom kommer polisens möjligheter att utöva en tillfredsställande kontroll över ordningsvakternas verksamhet under alla förhållanden att förbättras.

Frågan om särskilt beslut om ordningsvaklsverksamhet skall behöva meddelas tas upp även av polisstyrelsen i Göteborgs distrikt, och polischefsföreningen, vilka anser att konstruktionen inte behövs när det gäller sådan ordningsvaktsverksamhet av traditionell typ som skall få förekomma enligt huvudregeln i utredningens lagförslag.

En annan lösning föreslås av länsstyrelsen i Malmöhus län snm framhåller att ett förenklal förfarande borde ha övervägts. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte det särskilda beslutet om ordningsvaktsförordnande kan utgå och föreslår att ett system som skulle innebära att ordningsvakten, sedan han prövats lämplig med avseende pä laglydnad saml övriga omständigheter och genomgått föreskriven utbildning, erhåller ett bevis därom. Eftersom utbildningen och lämplighetsprövningen är densamma i samtliga polisdistrikt finns det inte någnn anledning att dessutum förordna ordningsvakten för varje särskilt polisdistrikt. På samma sätt som ell körkort ger föraren rält att färdas i hela landel bör detla bevis kunna ge ordningsvakten behörighet att utöva ordningsvaktsverksamhet i hela landet. Från konlrollsynpunkt måsle ordningsvakten emellertid i så fall åläggas dels atl i enlighet med utredningsförslaget själv kontrollera att polisstyrelsen har beslutat aU ordningsvaktsverksamhet skall bedrivas på den aktuella plalsen och dels före och efter det att tjänstgöringen påbörjals resp. avslutats anmäla till polisen att han tjänstgör på den aktuella platsen. Därmed skulle också den fördelen vinnas aU pohsen fick en mycket bäitre kontroll över ordningsvakterna och möjlighet alt före varje arbetspass ge särskilda instruktioner.

I huvudsak samma synpunkter förs fram av länspolischefsföreningen. Förslaget att minimiåldern för att få förordnas snm ordningsvakt skall vara 20 år tillstyrks av länsstyrelsen i Kopparbergs län, som pekar på att en polisman under anställningsåret skall ha fyllt lägst 19 år. Med hänsyn till den jämförelsevis omfattande grundutbildning som en polisman får och i betraktande av de svåra situationer även en ordningsvakt kan ställas inför bör den senare kompensera sin svagare utbildning med högre levnadsålder. Den nedre gränsen för ordningsvakt bör alltså inte sältas lägre än

Prop. 1979/80:122 113

utredningen har föreslagit. Beträffande maximiåldern ifrågasätter polisstyrelsen i Göteborgs distrikt om denna bör sättas så högl som 65 år. Polisslyrelsen framhåller att det allmänna klimatet i samhället har hårdnat under senare tid. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Stockholms distrikt och polischefsföreningen, vilka föreslår en maximiålder om 60 år.

Förslagel att ordningsvaktsförordnande skall få meddelas endast för en treårsperiod anser rikspolisstyrelsen vara väl motiverat. Samma uppfattning har polisutredningen. Till de skäl som i betänkandet har anförts för en sådan lösning kan enligt polisutredningen läggas önskemålet att få en överblick över hur många ordningsvakter som sammanlagt är verksamma i landet. Utredningen framhåller atl detta inte är möjligt f. n. Även länsstyrelsen i Stockholms län, polisstyrelsen i Täby distrikt och bevakningsrådet tillstyrker uttryckligen förslaget.

Förslaget att förordnande för ordningsvakt skall kunna återkallas bl.a. om vakten utan giltig anledning vägrar atl åta sig ordningsvaktsuppdrag hälsas med tillfredsställelse av handelns arbetsgivarorganisation. Södra Norrlands folketshusdistrikt, Föreningen Folkets hus i Örnsköldsvik och Folkparkernas centralorganisation. Svenska musikerförbundet framhåller att lokal facklig avdelning av förbundet bör beredas lillfälle att yttra sig i sådant ärende.

Polisstyrelsen i Göteborg påpekar i denna del atl enligt nuvarande praxis innebär att förordnande i huvudsak meddelas med angivande av arbetsgivare och omfaltar av denne lämnade uppdrag. Detla har visat sig ändamålsenligt särskilt när del gäller vad som kan betecknas som traditiunell nrdningsvaktsverksamhet. Möjlighet bör ges atl i dessa fall bibehålla en sådan nrdning. Frågan nm sanktinn för vägran all fullgöra verksamhelen skulle därvid lösa sig av sig själv. Samma uppfattning har polischefsföreningen.

Pnlisstyrelsen i Götebnrgs distrikt nch pnlischefsföreningen diskuterar nckså ulredningens ullalande um alt urdningsvakt, snm gjnrt sig skyldig till brntt mnt persun eller lill förmögenheisbroii eller mnt vilken föreknmmii anmärkningar i nykterhelshänseende, endast i undanlag bör få behålla sitt förordnande. Detta uttalande betraklas snm alltför skarpt uch står enligt remissinslanserna inle i överensstämmelse med nu gällande rättspraxis. Föreningen påpekar dessutum att det skulle vara av värde med regler eller anvisningar för de fall där urdningsvakt har anmälts för händelse snm har inträffat under tjänsteutövning, exempelvis misshandel. Vid sådan anmälan slälls pnlisstyrelserna icke så sällan inför svåra bedömningar i frågan nm åklagares eller dumslnis slutliga beslut skall avvaktas eller nm umedelbar ålgärd beträffande förnrdnandet skall företas.

2.6 Utbildningen av ordningsvakter

Utredningens förslag i denna del tillstyrks uttryckligen bl. a. av polisutredningen nch Svenska musikerförbundet. Polisstyrelsen i Solna distrikt framhåller att utvidgningen ligger inum ramen för vad pnlisstyrelsen har möjlighet att nrganisera. Även Folkparkernas centralorganisation anser förslaget rimligt.

Enligt rikspolisstyrelsen måste utbildningstiden i varje fall på sikt ytterligare utökas. Främst gäller detta utbildningsavsnitlen nm urdningsvakts allmänna åligganden nch befngenheter samt um urdningsvakts rätt att bruka våld. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Malmöhus län nch länspolischefsföreningen. Även länsstyrelsen i Stockholms län, polissty-

8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 114

relserna i Motala och Ystads distrikt, Stockholms handelskammare samt ABAB, Securitas, polisförbundet och transportarbetareförbundet anser att den föreslagna utbildningstiden framslår som alltför kort. Samma uppfattning har monopolutredningen vad gäller de mera krävande ordningsvaktsuppdragen. Behovet av fortbildning framhålls av länsstyrelsen i Värmlands län och polisstyrelsen i Mora distrikt. TCO pekar på möjligheten att utnyttja studieledighetslagstiflningen.

Förslaget alt ordningsvakt under utbildningstiden skall erhållas reseersättning nch traktamente tillstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län, som dock påpekar alt utredningen inte har övervägt frågan om utbetalning av ersättning bör förbindas med något krav på att vederbörande kursdellagare åtar sig ordningsvaktsuppdrag efter avslutad och godkänd kurs. Polisstyrelsen i Ystads distrikt erinrar om alt utredningen inle har behandlat frågan om vem snm skall stå för kosinaderna. Om det utbildande polisdistriktets resurser avses bli ianspråklagna, fömlsälter polisstyrelsen att medel slälls till dess förfogande för ändamålet. I annat fall är risken uppenbar alt ekonomiska skäl lägger hinder i vägen för att utbildning över huvud taget anordnas. Alternativt bör den regionala polismyndigheten tilldelas medel för ifrågavarande ändamål. I huvudsak samma påpekande görs av polisstyrelsen i Täby distrikt.

Förslaget att slopa nuvarande möjlighet för tillfällig tjänstgöring av ordningsvakt som inte har föreskriven utbildning avstyrks av polisstyrelsen i Karlskoga distrikt. Polisstyrelsen framhåller att det vid midsom-marfesfligheter, motortävlingar m.fl. offenfliga tillställningar utomhus föreligger stora svårigheter att få tag i tillräckligt antal utbildade ordningsvakter. Publiken är vidare ofta utspridd över mycket stora ytor. Behovet av ren ordningshållning är vid sådana tillfällen erfarenhetsmässigt mycket stort. För att bl.a. minska statsmakternas kostnader för stora poliskom-menderingar vid sådana tillfällen har under senare år en nedskäming av polisinsatsen eftersträvats. Denna sirävan har såviit är känt för polisstyrelsen understötls både från rikspolisstyrelsen och från fackligt håll. Utredningens tanke att det vid sådana tillfällen skulle räcka med att anlita civilpersoner utan ordningsvaktsförordnande karaktäriseras av polisstyrelsen som blåögt. I praktiken skulle utredningens förslag innebära att polisinsatserna vid nämnda tillställningar måste ökas avsevärt.

Liknande synpunkter förs fram även av polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt. Polisstyrelsen instämmer visserligen i princip i uppfattningen att ordningsvakt skall ha genomgått föreskriven utbildning men framhåller samtidigt att det i princip visserligen kan finnas behov av att vid vissa speciella tillfällen få förordna ordningsvakter även om utbildning saknas. Så kan vara fallet vid större festligheter som under kanske några dagar kräver ett förhållandevis stort antal ordningsvakter. I ett sådant sammanhang bör det finnas möjlighet att utfärda ordningsvaktsförordnande för några i och för sig lämpliga personer, trots att de saknar föreskriven utbildning. Dessa bör då inte få tjänstgöra ensamma utan alltid tillsammans med en utbildad ordningsvakt.

2.7 Ordningsvakts utrustning

Från flera håll berörs frågan om ordningsvakt bör åläggas att bära uniform. Rikspolisstyrelsen uttalar i denna del att styrelsen instämmer i utred-

Prop. 1979/80:122 , 115

ningens synpunkt att ordningsvakt bör vara lätl alt känna igen, så att allmänheten kan påkalla hjälp av honom. Del framstår därför enligt styrelsen som angeläget att frågan om uniform för ordningsvakter får en snar lösning. Utredningens farhågor att en enhetlig ordningsvaklsuniform av allmänheten skulle uppfattas som ett uttryck för ett slags reservpoliskår anser styrelsen vara överdrivna. Del är i stället f. n. så att ordningsvakter i allt större utsträckning själva anskaffar uniform som i såväl färg som utseende i övrigt påminner om polisuniformen. Härigenom kan inte önskvärda förväxlingar uppstå. Från dessa uigångspunkter är del angeläget atl en bestämmelse införs om en enhetlig uniform, snm inte kan förväxlas med polisuniformen. Rikspolisslyrelsen påpekar att detla redan nu gäller för väktare. Samma synpunkter på uniformsfrågan som rikspolisstyrelsens förs fram av länsstyrelsen i Värmlands län samt polisstyrelserna i Helsingborgs, Malmö, Mora, Märsta och Täby distrikt. Även länsstyrelsen i Malmöhus län anser att del i myckel mindre utsträckning än som möjliggörs i förslaget bör lämnas öppet att komponera "fantasikoslymer". Enhetlighet bör eftersträvas. Detta bör komma till utiryck i de föreskrifter som rikspolisstyrelsen skall utfärda. Polisstyrelsen i Ystads distrikt tillstyrker utredningens förslag till kännetecken och anser del inte nödvändigt att ett uniformkrav införs.

ABAB anser av rent principiella skäl atl ordningsvakt liksnm väktare skall vara iklädd uniform oavsett om ordningsvakten tjänstgör inomhus eller utomhus. ABAB föreslår vidare att - även om urdningsvakts klädsel i pincip inte skall kunna förväxlas med pulis- eller väklarunifnrm - så bör väktare, snm tillika är urdningsvakt, kunna få bära väklarunifnrm. Igenkänningstecknen för ordningsvakt bör dock göras mer pregnanta än f. n.

En motsatt uppfattning i uniformsfrågan förs fram av Umeå Folkets Hus, Bastuträsks Folkets Hus, Uppsvenska folketshusdistriktet och Södra Norrlands folketshusdistrikt, vilka understryker att klädseln vid inne-tjänstgöring måste vara civil. Man måste undvika alt ge klädsel och utrustning karaktären av uniform, vilket kan verka provocerande. Från Södra Norrlands folketshusdistrikt och Föreningen Folkets Hus i Örnsköldsvik framhålls att en arrangör av offentliga tillställningar, vars övriga personal har enhetlig klädsel, också skall kunna fordra atl ordningsvakten bär sådan klädsel i förening med det särskilda igenkänningstecken, som ordnings-vaklsförordnandet möjliggör nch berättigar lill. Att en sådan klädsel bör beknstas av arrangören är givel. Enligt Folkparkernas centralorganisation bör klädseln bestå av kavaj och byxor eller kavajkostym, kompletterad med ärmemblem. Skäl atl föreskriva obligatorisk huvudbonad utomhus saknas enligt organisationens mening. Bevakningsrådet delar uppfattningen att klädseln bör vara civil med hänsyn till angelägenheten av all vakterna inte uppfattas som något slags reservpoliser. Ärmemblem eller annan applikation bör utvisa inom vilken ordningsvaklsförening ordningsvakten är verksam. Nuvarande - av allmänheten välkända - legitimationsmärke (ordningsvaktsbricka) bör enligt rådet bibehållas.

Flertalet remissinstanser instämmer i eller lämnar utan erinran förslagel alt ordningsvakt även fortsättningsvis skall kunna utrustas med b a-t o n g och handbojor. Polisstyrelsen i Ystads distrikt påpekar dock att polischefen när som helst bör ha rält atl föreskriva annal, eftersom den operativa ledningen av all polisverksamhet åvilar denne. Flera folketshusdistrikt understryker att batong och handbojor måste bäras dolda. Enligt Folkparkernas centralorganisation bör den aktuella utruslningen komma i fråga endast undantagsvis.

Prop. 1979/80:122 116

Förslaget att urdningsvakt inte i denna egenskap skall få utrustas med p i s t n 1 eller lårgaspistnl tillstyrks av polisutredningen. Utredningen påpekar atl praktiskt taget alla urdningsvakter snm f.n. har tillstånd att bära vapen tnrde vara antingen arbetstagare hus innehavaren av det aktuella skyddsobjektet eller också väktare. Förslaget är dårför enligt utredningen sannolikt inte ägnat att leda till någon mera påtaglig minskning av den beväpning som nu förekommer. Utredningen påpekar emellertid att förslaget medför den fördelen alt väktare inte som nu behöver förordnas till ordningsvakt enbari för att han vid vissa bevakningsuppdrag måsle bära pistol. Av i huvudsak samma skäl tillslyrker även rikspolisstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs och Värmlands län samt åtskilliga polisstyrelser förslaget.

Förslaget om atl ordningsvakt inle skall fä bära skjutvapen lämnas utan erinran även av länsstyrelsen i Malmöhus län och länspolischefsföreningen, vilka dock vänder sig mol tanken all åstadkomma en ändrad ordning genom att den s. k. skjutkungörelsen (1969:84) görs tillämplig på väktare. Enligt länsstyrelsens och föreningens uppfattning bör väktare i princip inte medges rätl atl bära kulvapen. Om - för särskilda fall - så ändå anses böra ske flnns det ingen anledning atl låta väktaren använda sitt vapen i andra fall än i nödvärn. Rätten att använda skjulvapen för att gripa någon bör förbehållas polisen. Länsstyrelsen och föreningen avstyrker därför förslaget i denna del samt föreslår atl frågan nm väktare uch vapen utreds särskilt.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller alt det. även med de begränsningar i ordningsvaktsbegreppel som föreslås, kan uppstå lägen då skjutvapen kan behöva utnyttjas av ordningsvakt, t. ex. för självförsvar. Det bör därför inte vara förbjudet i lag, utan av denna bör framgå att polisstyrelse kan ge tillstånd atl bära och utnyttja vapen för viss beslämd verksamhel.

2.8 Förmanskap och kontroll i fråga om ordningsvakter m. m.

Förslaget att ordningsvakt skall ha lydnadsplikt gentemot polisen uch, i andra hand, anurdnaren knmmenteras av flera remissinslanser. Bl.a. Folkparkernas centralorganisation ansluter sig till utredningens förslag.

Polisutredningen anser del vara klart att urdningsvakterna även i framtiden under sin tjänstgöring bör vara underställda pnlisen nch skyldiga att följa de anvisningar som polismyndighet eller polisman meddelar. Polisutredningen kan emellertid godta att en urdningsvakt även skall vara skyldig att följa de anvisningar som anordnaren meddelar, om dessa inte strider mol polisens anvisningar eller mot lag eller annan författning. Utredningen framhåller emellertid att det inte får bli så alt anordnarens anvisningar inkräktar på ordningsvaktens huvuduppgift. Samma uppfattning har länsstyrelsen i Malmöhus län. Enligt polisstyrelsen i Göteborgs distrikt bör man tydligare än som har skett i betänkandet stryka under att lydnadsplikten i förhållande lill polisman är den primära. Polisstyrelsen i Helsingborgs distrikt framhåller atl en ordningsvakt som uppmärksammar att en arrangör inle följer givna lagar eller föreskrifier bör ha skyldighel all rappuriera detla till sin förman. Enligt polisstyrelsen i Mora dislrikl har anurdnaren ufta ingen större insikt i vaklens uppgifter uch utbildning. Anurdnaren vill nfta att vakterna skall vara hunnm behjälplig med ulika tjänster. Detta kan innebära svårigheler för nrdningsvaklen nch skapar etl beroendeförhål-

Prop. 1979/80:122 117

lande. Anurdnaren bör därför enligt pnlisstyrelsen inte ha någnn rått att meddela anvisningar för nrdningsvakterna.

Såvitt gäller urdningsvakts lydnadsplikt gentemnt pulisman erinrar länsstyrelsen i Kopparbergs län atl begreppet pulisman innefaltar även alternerande extra polismän under utbildning och utan självständig funktinn. Länsstyrelsen finner det tveksamt om urdningsvakt gentemnt sådan extra pulisman skall ha lydnadsplikt. Vad gäller pulismannen är det inte ens klart um hans utbildningsperiud ger pusitivl ulslag för furtsatt anslällning. Ordningsvakts lydnadsplikt bör enligt länsstyrelsen därför begränsas till ordinarie och extra ordinarie pulisman samt extra pulisman med fullgjurd allerneringsljänslgöring.

Förslaget att nrdningsvaktsförnrdnande endast undantagsvis skall få meddelas väktare - nämligen när nrdningsvaktsverksamheten på grund av särskilt behuv är oundgängligen nödvändig för atl upprätthålla ordningen - behandlas utförligt av polisutredningen, som framhåller all förslagel i och för sig kan förefalla överraskande. Utredningen påpekar all den obligatoriska utbildningen för ordningsvakter är mycket begränsad och kommer alt bli det även om ordningsvaktsulredningens förslag genomförs. Väktare måste däremoi gå igenom en förhållandevis grundlig utbildning. En väktare har också normalt större erfarenhet av praktisk tjänstgöring än ordningsvakter i allmänhet.

Det finns emellertid enligt polisutredningen starka skäl som talar emot att väktare förordnas lill ordningsvakt. Ulredningen erinrar i detta hänseende särskilt om den komplicerade situatinn snm uppstår med avseende på förmansskapet över persnnalen. I och med att personalen tillerkänns ordningsvaktsbefogenheter kommer den att stå under polisens befäl. Samtidigt behåller bevakningsföretaget sitt förmansskap i egenskap av arbetsgivare. Personalen är dessutom skyldig atl i större eller mindre utsträckning följa de anvisningar, som meddelas av den intressent som bekostar bevakningen. Till detta kommer att personalen enligt nuvarande ordning ofta arbetar växelvis med och utan ordningsvaktsförordnande. Polisutredningen framhåller att de förhållanden som har angetls nu är ägnade atl skapa en nsäkerhet både hns allmänheten och bland väktarna själva om vilka befogenheter som följer med olika bevakningsuppdrag och vilka regler som i övrigl gäller för tjänstgöringen. Av dessa skäl är polisutredningen böjd för att ansluta sig till uppfattningen att man bör siräva efter att renodla ordningsvakternas resp. väktarnas uppgifter i huvudsaklig överensslämmelse med vad som har förordats i betänkandet. Mot förslaget talar på andra sidan bl.a. det förhållandet all det inte minst för anordnare av offentliga tillställningar skulle bli svårl att i fortsättningen få kvalificerad personal för alt fullgöra den bevakning som polisen har föreskrivit. Polismyndigheten har nämligen nu inte någon möjlighet att ålägga anordnare att ombesörja bevakningen på annat sätt än genom ordningsvakter. Det synes därför under alla förhållanden värt att överväga, om inte det förordade systemet bör kombineras med ändringar i allmänna ordningsstadgan. I detta hänseende skulle enligt utredningen kunna föreskrivas att, när anordnare av offentlig tillställning åläggs att svara för bevakning, denna även kan ske genom väktare ulan ordningsvaktsförordnande.

Även länsstyrelsen i Stockholms län hyser förståelse för de skäl som föranlett ordningsvaktsutredningen att förorda en klar skiljelinje mellan väktare och ordningsvakter. De undantag från principen som utredningen föreslår innebär dock enligt länsstyrelsen att ett ganska stort anlal ord-

Prop. 1979/80:122 118

ningsvakter alltjämt kommer att l.v. vara knulna till bevakningsföretag. Hinder för anställning i bevakningsföretag - eller annal förelag - skulle främst komma atl gälla ordningsvakter för de traditionella uppgifterna, som exempelvis vakter vid festplatser och restauranger. Dessa skulle därmed få arbeta mer eller mindre på frilansbasis. Med hänsyn till önskemålet alt begränsa flllväxten av atitalet ordningsvakter vid bevakningsföretag vill länsstyrelsen inte motsätta sig förslagel i denna del, faslän del går emot den praxis som på senare år har tillämpats i Stockholms län. Länsstyrelsen framhåller dock att det kan visa sig bli svårt atl adminislrativi hantera ett storl antal ansökningar om ordningsvaktsförordnanden utan det slöd som föreligger i ett rekryterande företags bedömningar i fråga om behov och lämplighet.

Polisstyrelsen i Ystads distrikt är inte främmande för tanken att införa ett totalt förbud för väktare att vara ordningsvakt och kan inle finna något egentligt praktiskt hinder mol en sådan lösning. Eventuellt kan man övergångsvis, om man på grund av ekonomiska skäl måste acceptera alt bevakningsföretag utför ordningsverksamhel, under l.ex. två år från lagens ikraftlrädande ge tidsbegränsade dispenser så atl förelagen får möjlighel att avveckla denna del av verksamheten. Samma uppfattning har polisstyrelsen i Jakobsbergs distrikt. Även Svenska musikerförbundet och Folkparkernas centralorganisation redovisar en liknande uppfattning.

Flera remissinstanser ställer sig tveksamma eller kritiska till förslaget i denna del.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kan det principiella förbudet för bevakningsföretag att utföra ordningsvaktsverksamhet medföra svårigheter för nu existerande företag och deras anställda. Med hänsyn härtill borde det övervägas att låta nu pågående verksamhet få fortsätta under en övergångstid. Länsstyrelsen framhåller också vikten av atl en ny reglering inle hindrar atl en väktare också skaffar sig ordningsvaktsförordnande och att han endast i egenskap av ordningsvakt tjänstgör vid exempelvis offentliga tillställningar.

Polisstyrelsen i Handens distrikt hyser betänkligheter mnt den föreslagna lösningen. Den kan enligt pnlisstyrelsen medföra att tillgången på urdningsvakter inle alltid kan lillgudoses. Förutsättningarna för att denna tillgång skall vara säkrad blir slörre, um bevakningsföretagen medges att få tillhandahålla ordningsvakter. Pnlisstyrelsen utgår från att avsikten inte är att arrangören av exempelvis en offenllig tillställning, dår ordningsvakts-verksamhet har bedömts erforderlig, skulle fä flnna sig i att tillslållningen inställes av brist på ordningsvakter. Den praktiska följden blir förmodligen i sådana fall atl polispersonal måste avdelas för ordningshållningen.

Enligt länsstyrelsen i Malmöhus län — som delar uppfattningen att ordningsvakter i princip inte skall förmedlas via bevakningsföretag - är den av utredningen föreslagna regleringen inte logiskt uppbyggd. Ett bevakningsföretag bör aldrig få ta över ansvaret för sådan ordningshållning som tillkommer del allmänna. Däremoi bör de hos det auktoriserade bevakningsföretaget anställda väktarna i undantagsfall få tas i anspråk för sådan verksamhet, om de är ordningsvakter. Men detta bör då ske under poHsens ledning. Så t. ex. bör polisen inte kunna lämna över sitt ansvar för att upprätthålla ordningen i Stockholms tunnelbanor till ABAB utan endast - fortfarande under polisens ledning - utnyttja personal från ABAB för denna verksamhet. Något bärande skäl har emellertid inte angells till varför de auktoriserade bevakningsföretagens del av ordningsvaktsverksamheten i framtiden skall begränsas just till de fall då ordnings-

Prop. 1979/80:122 V. "9

vaktsverksamheten på gmnd av särskilt behov är oundgängligen nödvändig för att ordningen skall kunna uppräUhållas. Det torde allmänt sett vara mindre betänkligt att en väktare är ordningsvakt vid traditionell ordningsvaktsverksamhet än i sådana fall.

Förslaget i den nu akluella delen avstyrks av ABAB, som inte kan dela utredningens principiella inställning att bevakningsförelag inte skulle få tillhandahålla ordningsvaktstjänster. Enligt ABAB;s uppfattning borde bevakningsföretagen på grund av den ingående samhälleliga kuniroll, snm dessa företag med stöd av lagen om bevakningsföretag är föremål för, vara väl lämpade för här avsett slag av tjänster. Samma uppfattning har Securitas och transportarbetareförbundet. Förbundet ifrågasätter l.o.m. om inle all ordningsvaktsverksamhet bör bedrivas av bevakningsföretagen.

En liknande uppfattning förs fram av Sveriges köpmannaförbund, som menar aU det bör ligga i samhällets intresse aU en fullgod utbildning sker av väktarpersonal och att ordningsvaktsförordnande när del gäller allmänna platser som torg och liknande samt för de s. k. kvasiallmänna platserna sker av väktare inom de auktoriserade bevakningsföretagen. Ordningsvakter för dansbanor, sportanläggningar etc. kan lämpligen rekryteras på annat sätt och med annoriunda och kortare utbildning som grund. Det bör också ligga i samhällets intresse aU uppgifterna som ordningsvakter i högre grad kanaliseras gennm de auktnriserade bevakningsföretagen där samhället genom länsstyrelsema har full insyn. Skulle så inle ske, befarar förbundet att utvecklingen kan bli den oönskade att intresset av skydd från företagens sida kanaliseras till andra grupperingar i samhället med tendenser till mer militanta inslag snm enligt förbundets uppfattning inte skall få förekomma i vår demokrati.

Förslagel avstyrks även av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Enligt organisaflonema har inte utredningen förmått redovisa någon bärande kritik mot ordningsvaktsföretagens verksamhet. Utredningens uppfattning aU de i dessa företag verksamma ordningsvakterna skall vara direkt anställda av uppdragsgivarna står i dålig överensstämmelse med anställningsskyddslagens begränsade möjlighet till visstidsanställning. Förbudet mot ordningsvaktsföretag i förening med den föreslagna begränsningen av bevakningsföretagens möjligheter att bedriva ordningsvaktsverksamhet kan också leda till en icke önskvärd utökning av antalet frilanceordningsvakter. Organisaflonema förordar i stället att samhället tillförsäkras erforderliga kontrollmöjligheter av ordningsvaktsförela-gens verksamhel.

På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av handelns arbetsgivareorganisation och bevakningsrådet.

Utredningens ståndpunkt atl förhållandet mellan anordnare och ordningsvakt är att betrakta som ett anställningsavtal samt att den förmedlande verksamheten därför bör ankomma antingen på arbetsförmedlingen eller också på ordningsvaktsfö re ningarna efter tillstånd av AMS hälsas med tillfredsställelse av handelns arbetsgivareorganisation och Folkparkernas centralorganisation.

Polisutredningen ifrågasätter om den föreslagna nyregleringen ulan vidare medför att rättsförhållandet mellan anordnaren och ordningsvakten blir att betrakta som anställning i den mening som avses i lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Enligt utredningen bör denna fråga bedömas av arbetsmarknadsmyndigheterna. Detsamma bör gälla frågan om de ordningsvaktsföreningar som är verksamma på sina håll bör vara underkastade tillståndstvång för att få förmedla de uppdrag som det

Prop. 1979/80:122 120

hår gäller. Rikspolisstyrelsen erinrar om att man i den skadeståndsrättsliga doktrinen ansett staten (genom rikspolisstyrelsen) vara ansvarig för skador snm uppstår vid myndighetsulövning av urdningsvakt. Om utredningen avsell alt anurdnare bör få principalansvaret vad gäller skadeståndskrav till följd av urdningsvaklens verksamhel bör detta enligt styrelsen utsägas klart.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser det angeläget att nrdningsvakts-föreningarna liksom frilansande ordningsvakter får fortsätta sin verksamhel, så att förmedlingsverksamheten inte onödigtvis byråkraliseras. Länsstyrelsen anser emellertid i enlighel med förslaget alt företag inte bör tillåtas att handha ordningshållning, en uppfattning sum delas av polisstyrelserna i Nacka nch Ystads distrikt.

Beiräffande nrdningsvaklsföreningarna rednvisas från åtskilliga folketshusföreningar pusiliva erfarenheter av nuvarande nrdning medan ett lika sturt antal anmäler att hittillsvarande förmedling fungerar illa. Allmänt understryker man vikten av atl arrangören får slutligt avgörande om vem som skall tjänstgöra, dvs. atl man får möjlighet att på platsen för nöjestill-slällningen (arbetsplatsen) bygga upp etl arbetslag, där ordningsvakten ingår i elt med övrig personal gemensamt kollektiv. Bl. a. Södra Norrlands folketshusdistrikt anser att varje förmedling ulanför den offentliga arbetsförmedlingen bör förbjudas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län utgår från att arbetsmarknadsverket kommer att ulöva en aktiv kontroll över ordningsvaktsföreningarnas förmedlingsverksamhet och atl kraven för att få sådant tillstånd sätts högt. Beslul i dessa frågor bör i så stur utsträckning snm möjligt delegeras från arbetsmarknadsstyrelsen till länsarbetsnämnden. Polisstyrelsen i Nacka distrikt påpekar alt del bör flnnas någnn furm av sammanslutning för ordningsvakter. Ordningsvaktsföreningarna bör därför flnnas kvar, och av de kommande föreskrifterna bör framgå att de lokala polisstyrelserna bör verka för att sådana föreningar bildas. Genom att ordningsvakterna organiserar sig underlättas på många sätt kontakterna mellan polisdistriktet och ordningsvakterna och inte minst underlättar det för de anordnare som skall anlita ordningsvakter. Liknande synpunkter förs fram av åtskilliga polisstyrelser saml av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industri-förhund.

Motsatt uppfattning har polisstyrelsen i Ystads distrikt som inte anser att föreningarnas förmedlingsverksamhet bör få fortsätta. Det skulle vara bättre om de lokala arbelsförmedlingarna kunde handha denna verksamhet. Ordningsvaktsföreningen skulle därmed bli en ren intresseförening för ordningsvakterna.

AMS släller sig tveksam till tanken att den nya regleringen skulle medföra att ett uppdrag som ordningsvakt allfld skall anses som arbetsanställning i arbetsförmedlingslagens mening. Den omständigheten att en ordningsvakt är skyldig följa polismans instruktioner utesluter inte att även en ordningsvakt kan inta en självständig ställning. Visserligen kan det förhållandet att en ordningsvakt enligt utredningens förslag skall iaktta av anordnaren meddelade anvisningar tyda på att ett anställningsförhållande skulle föreligga, men så behöver inte vara fallet. AMS påpekar att en ordningsvakt kan handla efter anvisningar från anordnaren men ändå anses inta en självsländig ställning i förhållande till denne. Det avgörande måste vara de faktiska förhållandena i det enskilda fallet. Skulle i enlighet med utredningens ståndpunkt ett anställningsförhållande föreligga, medför det att ordningsvaktsföreningarna måste ha tillstånd för att syssla med sin formed-

Prop. 1979/80:122 121

lande verksamhet. F.n. flnns ett lOO-tal urdningsvaktsföreningar. Med hänsyn till de många och spridda föreningarna uch de principer snm styrelsen följer vid bedömning av ansökan nm tillstånd atl förmedla tnrde del vara uteslutet all bevilja dessa föreningar förmedlingsiillstånd. I så fall återstår endasl att de nffentliga arbelsförmedlingarna åtar sig att förmedla de uppdrag för urdningsvakter sum blir lediga, någnt sum kräver särskilda överläggningar.

Svenska musikerförbundet föreslår all man undersöker möjlighelen all via förbundets musikertörmedlingar i landet, vilka bedrivs med tillstånd från AMS, förmedla även urdningsvakter. Förbundet anser att stnra fördelar flnns nch kan uppnås gennm utnyttjandet av dessa förmedlingar. Där flnns bemanning under knntnrstid nch kunnig förmedlingspersnnal. Arrangörerna har lätt att komma i kontakt med förmedlingarna, vilka har gnd gengrafisk spridning. De flesta arrangörer har uckså knntakt med musikerförmedlingen för alt erhålla dansnrkestrar eller musiker nch kan då samtidigt rekvirera urdningsvakter. Enligt förbundet bör fristående nrdnings-vaktföreningar molverkas, eftersom de skapar splittring och oro på ordningsvaktsmarknaden. Det bör övervägas förbud för dessa att förmedla ordningsvakter.

En liknande uppfattning redovisas av handelns arbetsgivareorganisation, som påtalar det enligt organisationens mening otillfredsställande förhållande som f. n. råder med ett stort antal icke fackligl anslutna ordningsvakter, som genom föreningarna framställer ultimativa lönekrav utan iakttagande av sedvanliga förhandlingsregler.

Utredningens ståndpunkt att det f. n. inle flnns skäl atl från samhällets sida fastställa en taxa för ersäUning ål ordningsvakter tillstyrks uttryckligen av LO och TCO.

Frågan kommenteras också av polisstyrelsen i Motala distrikt som påpekar att problem angående den ekonomiska ersättningen lill ordningsvakter inte har varit ovanliga. Eftersom man inte kan ålägga en ordningsvakt alt organisera sig fackligt anser polisstyrelsen atl man borde ålägga honom alt Ijänslgöra mot viss av myndighet bestämd taxa. Detta förfarande är inte ovanligt i arbetslivet i övrigt. Polisstyrelsen hänvisar till vad som gäller i fråga om tolkar, advokater både i vissa tvistemål och som offentliga försvarare, taxichaufförer, läkare och tandläkare. Enligt förslagel skall elt förordnande kunna återkallas för den ordningsvakt som utan giltig anledning vägrar att utföra ordningsvaklsverksamhet. En sådan anledning kan l.ex. vara att parterna inte kommer överens ekonomiskt såvida inte ordningsvaktens vägran utgör tillåten facklig stridsåigärd. Polisstyrelsen ifrågasätter om man inle genom atl fastställa en taxa kan förhindra alt sådana tvisier uppstår samt att relationen mellan en anordnare och en ordningsvakt störs av oenighet mellan parterna i ekonomiska frågor.

2.9 Jakt- och risketillsyn

Förslagen i dessa delar lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Stockholms län, som upplyser att den sedan några år tillbaka har frångått fldigare praxis att ge fisketillsynsmän ordningsvaktsförordnande. Även rikspolisstyrelsen anser att ordningsvaktsförordnande för jakt- och fisketillsyn inte behövs.

I fråga om jakttillsynen kommenteras förslaget utföriigt av Svenska jägareförbundet. Jägareförbundet anser det angeläget att jakttillsynsman har det skydd som följer av 17 kap. 1 8 BrB. Mot förslaget atl jaktflllsyns-

Prop. 1979/80:122 122

man i sin tjänstgöring tilläggs den rätt att bmka våld som tillkommer polisman har jägareförbundet ingen erinran. Om en tillfredsställande utbildning kan anordnas, finner jägareförbundet det önskvärt att 24 och 28 kap. rättegångsbalken ändras på så sätt, att den rätt till gripande, husrannsakan och kroppsvisitation som under vissa förhållanden tillkommer polisman också skall avse jaktflllsynsman. Det är nämligen enligt förbundet ytterst angeläget att full klarhet skapas om vilka tvångsåtgärder en jakttillsynsman kan vidta. Utan möjlighet till vissa sådana åtgärder blir flllsyns-verksamheten inte så etfektiv som från jaktvårdssynpunkt är önskvärt. Förbundet ger slufligen uttryck för uppfattningen att det med utredningens förslag blir nödvändigt att noggranna anvisningar utarbetas av rikspolisstyrelsen i samråd med förbundet för bestämmelserna om jaktiillsynsman och för tillämpningen av dessa bestämmelser.

Även domänverket anser att jakttillsynsman bör ha vissa befogenheter utöver dem som utredningen har föreslagit. Som exempel nämns generell rätt att företa husrannsakan, kroppsvisitation, visilation av bagageutrymme i bil, båt, skoter och ryggsäck. Om sådana befogenheter inte anses kunna gälla generellt, bör åtminstone länsstyrelse ha rätt att i särskilda fall eller för vissa tjänstemän förordna härom. Verket påpekar att dessa utökade befogenheter ställer krav på förstärkt utbildning av personalen. Slutligen framhåller verket att en jakttillsynsman måste ha möjlighet att stänga av en mindre tillfällig bemannad vägspärr, även om vägen är allmän.

Såvitt gäller fisketillsynen tillstyrks utredningsförslaget av Sveriges ftskevattensägareförbund samt i allt väsentligt av fiskeristyrelsen. Styrelsen anser dock att det inte föreligger något behov av att fiskeflllsyns-man erhåller förordnande med riksgiltighet. Styrelsen bör dock ha möjlighet att meddela interregionala förordnanden l.ex. för de stora sjöarna. Styrelsen bör därvid samråda med vederbörande länsstyrelser.

Enligt fiskenämnden i Jönköpings län bör fisketillsynsman - flll skillnad från vad utredningen föreslår - tilläggas befogenhet att företa viss husrannsakan, l.ex. i båt eller bil. Samma uppfattning har fiskenämnderna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län samt domänverket. Flera av dessa remissinstanser hänvisar till de förslag som i detta hänseende har lagts fram i fiskeriadministraflva utredningens betänkande (DsJu 1975: 7) Ny organisation av fisketillsynen.

2.10 Bevakningen av skyddsföremål

Ulredningens förslag tillstyrks utan närmare kommentarer av civilförsvarsslyrelsen och ABAB. Förslaget tillstyrks även i huvudsak av monopolutredningen, som dock anser att en mera ingående diskussion om utbildningsbehoven på det aktuella området hade varit önskvärd.

Såvitt gäller frågan om förordnande av skyddsvakt tillstyrks förslaget i huvudsak också av ÖB, som dock framhåller atl skyddsvakt inte bör förordnas inom militärområde av militärbefälhavare utan inom försvarsområde av försvarsområdesbefälhavare så att kongruens råder med de bestämmelser som gäller för försvarsmakten.

ÖB påpekar vidare att det möjligen kan uppstå svårigheter för ett bevakningsföretag atl lösa problemet med avbytare för skyddsvakt vid semester, sjukdom o.d. Väktare som tillhör utryckningsstyrka som skall kunna ingripa vid skyddsföremål synes sålunda inte kunna vara skyddsvakt. ÖB anser att det inte bör knmma ifråga alt till skyddsvakt förordna annan än väktare som är anställd i auktoriserat bevakningsföretag. Delta bör enligt

Prop. 1979/80:122 ,. 123

ÖB uttryckligen anges i lagtexten. I denna de! har bevakningsrådet samma uppfattning.

Militäransvarskommitlén finner benämningen skyddsvakt lämplig. Kommittén påpekar att det inte bör finnas någon principiell skiljelinje mellan civila och militära skyddsföremål. Vissa civila skyddsföremål torde vara av betydligt större vikt för totalförsvaret än många militära. Det finns därför enligt kommittén inte någnn anledning att göra skillnad i bevakningspersonalens skydd eller befogenheter beiräffande dessa båda kategorier av skyddsföremål. Att däremnt vissa skillnader bör finnas på grund av nbjektens nlika funktion och skyddsvärde lorde ligga i öppen dag. Kommittén pekar också på det otillfredsställande i att en civil skyddsvakt kan komma i konfliktsituafloner när det gäller vem som har rätt att ge honom direktiv för verksamheten. För undanröjande av risken att sådana konfliktsituationer uppstår bör frågan om förmanskapet bli föremål för en särskild reglering. En utgångspunkt bör därvid enligt kommitténs mening vara att militära och civila skyddsvakter i så stor utsträckning som möjligt skall lyda under likartade bestämmelser samt att endast vederbörande säkerhetsansvarig vid skyddsobjektet skall ha rätt atl ge direktiv för skyddsvaktens verksamhet. Den säkerhetsansvarige bör däremot, i mån av behov vid särskilda tillfällen, kunna beordra vakten att följa polispersonals direktiv.

UBevÖ behandlar i sitt yttrande särskilt frågor av betydelse för en snabb och säker övergång från freds- till beredskaps- eller krigstillstånd och andra förberedelser för verksamheten under sådana tiUstånd. F. n. gäller som allmän grundläggande princip för skyddsföremålsbevakning och ledning av denna i krig, atl uppgifterna ulförs av krigsorganiserade enheter ur försvarsmakten och civilförsvaret. Efter genomförande av UBevÖ:s förslag (DsFö 1978:9) kommer de under beredskapstillstånd och krig att genomföras av krigsorganiserade enheter ur enbart försvarsmakten. En övergång från freds- till krigsorganisation av skyddsföremålsbevakningen underlättas väsentligt om den i fred erforderliga bevakningen av militära skyddsföremål kan ske med militära resurser. Bevakningsförelag eller väktare bör därvid i enlighet med ÖB;s anvisningar inte utnyttjas vid objekt där bevakningsuppgifter är förenad med försvars-, beredskaps- eller ordningshållningsuppgifter. Personalen måste ha väktamtbildning. Anknytningen till ett auktoriserat bevakningsföretag torde även vara flll fördel vid personurvalet och för den nödvändiga beväpningen saml underlätta övergången från freds- till krigstida bevakning. I likhet med ÖB och bevakningsrådet anser UBevÖ därför att annan personal än väktare, anställda vid auktoriserat bevakningsförelag inte bör komma i fråga. Förordnanderätten bör tillkomma försvarsområdesbefälhavaren. Genomförs UBevÖ:s förslag bör detta gälla även civila skyddsföremål. I annat fall bör länsstyrelsens förordnanderält begränsas lill fredsförhållanden. Begreppet skyddsvakt synes inte erforderligt mot bakgmnd av att ett krav på väktar-kapacilet under alla förhållanden måste föreligga. Mot bakgmnd av be-greppsflorans rikedom inom förevarande områden bör begreppet då inte införas.

Frågan om den som bevakar skyddsföremål bör ha ställning som krigsman och tas i anspråk inom kuppförsvaret diskuteras utförligt av ÖB, militäransvarskommitlén och UBevÖ.

ÖB framhåller inledningsvis att utnyttjandet av bevakningsföretag för bevakning av skyddsföremål är på avskrivning inom marinen. Även vid flygvapnet planerar man att gradvis minska utnyttjandet av bevakningsföretag. Vad som om några är kommer att återstå av militära skyddsföremål

Prop. 1979/80:122 124

bevakade av bevakningsförelag är huvudsakligen centrala staber och förvaltningar.

ÖB skulle möjligen kunna biträda all skyddsvakt blir krigsman om följande förutsättningar finns: a) all han är i värnpliktsåldern, b) alt han har sådan militär utbildning alt han kan krigsplaceras i bevakningsbefattning i det krigsförband som bevakar det skyddsföremål där han tjänstgör i fred, saml c) all han är utbildad på och kan utföra utbildning med de vapen, som är avsedda för skyddsföremålets försvar. Det torde emellerlid vara sällsynt att en väktare kan uppfylla dessa förutsättningar. Mot skyddsvakter som krigsmän talar ytterligare dels avbytarsystemet med andra skyddsvakter, som tjänstgör vid sjukdom, semesler eller annan vakansorsak, dels systemet med väktare i utryckningsstyrka från bevakningsföretaget snm inte kan vara krigsmän nch föra befäl över eller underställas militär personal på platsen. Civila väktare bör över huvud taget inte utnyttjas vid objekt där bevakningsuppgiften är förenad med försvars-, beredskaps- eller nrdnings-håltningsuppgifter. Mul den angivna bakgrunden kan ÖB inte biträda uppfattningen atl skyddsvakter skall vara krigsmän. ÖB knmmer dock att beakla möjlighelen atl låta skyddsvakter, som inte är krigsplacerade, ingå i resp. myndighets driflvärn/företagshemvärn.

Till samma slutsats vad avser krigsmannabegreppet kommer militäransvarskommitlén, som också anser att en utvidgning av den civila vaktpersonalens uppgifter vid kuppanfall är onödig och olämplig. Den bevakning av skyddsföremål som erfordras under beredskap och krig är planlagd att utföras av krigsorganiserade enheter ur försvarsmakten och polis- eller civilförsvarsenheter. I fred tjänstgörande bevakningspersonal bör därför kunna direkt överföras till dessa krigsorganiserade enheter då beredskap eller krig inträffar. Ett överförande av personal förutsätter emellertid att den i fred tjänstgörande bevakningspersnnalen är så utbildad atl den kan krigsplaceras och fullgöra krigstjänst. F. n. synes det inte finnas några garantier för att den civila bevakningspersonalen vid l.ex. mililära förband har den utbildning och den kunskap som är erforderlig för deltagande i kuppförsvarel. Man torde också böra räkna med att denna personal är krigsplacerad i andra befattningar i krigsorganisationen, vilket medför att de vid mobilisering är skyldiga att lämna sin civila bevakningstjänst. För det fall att den civila bevakningspersonalen är militärt utbildad för just bevakningstjänst och för deltagande i kuppförsvaret samt krigsplacerad vid bevakningsobjektel, synes de aktuella skyddsvakterna böra vara placerade vid försvarsmaklen i militär befattning. Vad slufligen gäller del inledande skedet vid ett kuppanfall, innan det reguljära kuppförsvaret har hunnit träda i funktion, torde det kunna ifrågasättas om en förändring av den civila bevakningspersonalens ställning är av så avgörande betydelse för motståndet i detta inledningsskede alt det från effektivitetssynpunkt är värt att göra den föreslagna förändringen. Situationen torde snarare avgöras på gmnd av personalens initiativförmåga och kunskap än av dess formella status inom försvarsmakten. Även de folkrättsliga aspekterna måste dock beaktas.

Motsatt uppfattning i denna fråga har UBevÖ, snm tillslyrker förslaget alt vakterna vid skyddsföremål skall ha ställning av krigsman, Elt gennm-förande av detta förslag skulle enligt UBevÖ;s mening väsentligt bidra till klarare ansvars- och samverkansförhållanden. Det bör även underlätta övergången från freds- lill krigsorganisalion för bevakningen samt dennas funktion under sådana svårförutsebara och oklara mellanlägen, som enligt vad erfarenheten visar relativt nfta uppkommer i kuppsituatinner eller

Prop. 1979/80:122 125

annars i gränszunerna mellan fred, beredskapstillstånd nch krig. Enligt UBevÖ kan man utgå från atl de väktare sum furtsättningsvis tas i anspråk snm regel är i värnpliktsåldern eller i den ålder då civilförsvarsplikt föreligger atl de har allmänmilitär utbildning (AMU) uch så dan vapenutbildning att de kan använda eget vapen för skyddsföremålets försvar. Väktare i fredstida utryckningsstyrka bör dock enligt UBevÖ inte omfattas av krigsmannabegreppet.

Knmmitténs förslag lill straffbestämmelser kritiseras av militäransvarskommitlén. Det framslår enligt knmmittén snm besynnerligt atl en skyddsvakt skall vara straffrättsligl ansvarig för allehanda försummelser endast när han faktiskt är i tjänsl, såsum t. ex. övergivande av pust, unyklerhel i tjänsten eller tjänstefel. En skyddsvakt skulle således kunna straffas um han ubehörigen lämnar sin pust men inte nm han underlåter alt bege sig dit. Han skulle gå fri nm han uppsålligen underiåler att inflnna sig på tjänstestället men skulle kunna dömas för tjänstefel nm han uteblir endasl av naktsamhet. Förslaget kan därtur inte gudtas i denna del. Knmmittén är emellertid inte främmande för att skyddsvakter med hänsyn lill uppgifternas art underkastas ett straffansvar just för utebhvande eller avvikande från tjänstestället. En sådan straffbestämmelse, snm skulle kumplettera stadgandena i 20 kap. BrB nm nriklig myndighelsulövning m.m., skulle duck naturligen ha sin plats i skyddslagen nch umfatla alla skyddsvakter, uavsett arten av skyddsubjekt nch skyddsvaktens status.

3 Betänkandet (DsJu 1978:4) Bevakningspersonal

3.1 Avgränsning av bevakningsföretagens verksamhet mot polisväsendet

Uiöver de allmänna synpunkter som har redovisals under 1 tar ell par remissinstanser fram vissa särskilda frågnr.

PoUsulredningen påpekar alt det f. n. i viss utsträckning förekommer att väktare med urdningsvaktsförordnande anlilas för bevakning vid eller i anslutning lill allmänna platser liksnm s. k. kvasiallmänna platser såsnm exempelvis innelnrg nch centrumanläggningar. Detta är inle en önskvärd nrdning, eftersnm sådana bevakningsuppgifter i princip bör vara förbehållna pnlisen. Ulvecklingen förklaras emellertid av att urdningsläget peri-ndvis särskilt försämras i anslutning lill sådana platser nch att pnlisen inte alltid har de resurser sum behövs för att upprätthålla en bevakning sum ligger på den nivå sum berörda kummuner eller rörelseidkare flnner befu-gad. Pnlisutredningen påpekar att etl genumförande av nrdningsvaktsutredningens förslag inte i nch för sig medför någnn begränsning av möjlighelen alt anlila väktare utan nrdningsförurdnande för sådana uppgifter. Det är emellertid enligt utredningen angeläget atl samhället har kuniroll över all bevakning sum sker vid allmänna platser. Del är därför av vikl att gränsdragningen mellan pnlisens uch bevakningsföretagens uppgifter ägnas fnrtlöpande uppmärksamhet vid den tillsyn snm skall ske över bevakningsföretagens verksamhet. Tillsynsmyndigheten bör härvid ingripa, um elt företag skulle göra inträng på det nmråde sum bör vara förbehållet pnlisen. Detta är en grannlaga uppgift sum nfta tnrde förutsätta att en sammanvägning sker mellan de synpunkier snm anförs av pnlisen, knm-munen samt enskilda rörelseidkare uch deras persnnal.

Samma fråga berörs även av länsstyrelsen i Malmöhus län. snm knnstaterar att ett genumförande av urdningsvaktsutredningens förslag inle mins-

Prop. 1979/80:122 126

kar det lolala behovel av ordningshållande verksamhet i vid bemärkelse. Eftersom polisen inte i nämnvärd omfattning kan öka sin ordningshållande verksamhet finns det därför anledning att anta att det tommm som uppstår kommer, åtminstone i viss mån, att fyllas av väktarföretagen som, inom ramen för sin verksamhet och lagens bestämmelser, ersätter ordningsvakterna med väktare. Någon möjlighet att lagstifta bort väktarnas möjligheter att utöva sådan ordningshållande verksamhet som avses, dvs. i dess vida bemärkelse, torde inle finnas. Det torde också ligga inom ramen för väktarnas uppgifter att i samband med gängse bevakningstjänst också ingripa mot ordningsstörande verksamhet (med stöd av en vars rält enligt rättegångsbalken och nödvärnsrätten enligt BrB).

3.2 Utbildningen av bevakningspersonal

Flera remissinslaner uttalar sin anslulning flll tanken all samhällel bör svara för väktarnas utbildning. Utredningens förslag flllstyrks utan närmare kommentarer av bl. a. länsstyrelsen i Norrbottens län, polisstyrelsen i Stockholms distrikt samt landstingsförbundet. Svenska kommunförbundet, Svenska polisförbundet och LO.

Till de instanser som tillstyrker förslaget hör också länsstyrelsen i Kopparbergs län. Länsstyrelsen ifrågasäller dock om den åldersgräns som har föreslagits för behörighet till lilllräde till utbildningen är rätt avvägd. För antagande som extra polisman krävs f. n. - påpekar länsstyrelsen - att vederbörande under antagningsåret fyller 19 år och fullgjort värnpliktstjänstgöring. Detta innebär att polismannen efter fullgjord gmndulbildning passerat 19-årsgränsen. Beträffande ordningsvakt föreslår ordningsvaktsutredningen att lägsta åldersgräns skall vara 20 år. Mot denna bakgmnd och eflersom även en väktares uppgifter kan vara av grannlaga art bör förslaget om lägsta ålder justeras uppåt. Länsstyrelsen anser att gränsen bör vara densamma som den för ordningsvakt, dvs. 20 år. Samma uppfattning har TCO och handelstjänstemannaförbundet, som anser att all väktamtbildning bör bedrivas som vuxenutbildning och alltså inte inom ungdomsgymnasiet.

Även SÖ hänvisar i sitt yttrande till att förslaget innebär att endast den är behörig flll utbildning som uppnår 18 års ålder senast del kalenderår då kursen börjar. Eleven måste vidare ha godkänls vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig pålitlighet. SÖ framhåller att med dessa utgångspunkter utbildningen synes kunna anordnas i första hand inom den kommunala vuxenutbildningen. SÖ påpekar all även undervisning vid statens skolor för vuxna bör kunna komma i fråga. Detta gäller då i första hand beträffande självstudier. SÖ är beredd att i vederbörlig ordning och i samråd med berörda parter utfärda erforderliga tim- och kursplaner i enlighet med de anvisningar som kan komma att meddelas. Beträffande lärarutbildningen som berörs i betänkandet utgår SÖ från att universitets-och högskoleämbetet svarar för denna på samma sätt som för annan molsvarande utbildning.

AMS har i princip ingenting att erinra mot utredningsförslaget. Vad gäller den särskilda frågan om väktamtbildning kan ske som brislyrkesutbildning avser AMS atl pröva denna fråga.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län är utredningsförslaget ägnat att säkerställa en likfnrmig nch tillräcklig utbildning. Mnt förslaget kan dock enligt länsstyrelsen anföras att de största företagen, som representerar det helt övervägande antalet väktare, synes bedriva en i stort sett tillfredsstäl-

Prop. 1979/80:122 127

lande utbildning. En viss tvekan kan också hysas inför den - av ulredningen accepterade — konsekvens som föranleds av det för väktaranslällning gällande kravet på laglydnad och medborgerlig pålitlighet. För att utbildningen skall kunna medge åsyftat yrkesval blir det nämligen nödvändigt att uppställa samma krav för tillträde till utbildningen, en för del allmänna skolväsendet främmande anordning. Länsstyrelsen anser emellertid att förslagets fördelar överväger och anser sig därför kunna tillstyrka detla.

Även polisutredningen framhåller att en ordning enligt vilken samhället tar på sig ett omedelbart ansvar för genomförande och flnansiering av utbildningen är motiverad framför alll av det allmänna intresset att bevakningspersnnalen får en utbildning snm är enhetlig nch lämpligt avpassad för uppgiften. Den föreslagna ordningen är också enligt utredningen ägnad att leda till lättnader för de små och medelstora bevakningföretagen, som redan i dag har uppenbara svårigheter när det gäller att genomföra den utbildning som föreskrivs enligt nuvarande beslämmelser. Läget är emellertid enligt vad utredningen påpekar ett annat för de större bevakningsförelagen, särskilt de båda dominerande företagen Securitas med dotterföretag och ABAB. Båda företagsgrupperna har betydande resurser när del gäller att utbilda sin personal. Det är inte uteslutet att de bl.a. av konkurrensskäl kan finna del förenligt med sina iniressen att anordna utbildning i egen regi även i fortsättningen. Härför talar också det förhållandet att det sannolikt tar tid innan samhället har byggt ul tillräcklig utbildningskapacitet. Polisutredningen anser atl företagsintern utbildning skall, åtminstone övergångsvis, kunna ordnas även i fortsättningen på bekostnad av det enskilda företaget. Frågan om personalorganisationernas medverkan vid beslut om sådan utbildning måste lösas i enlighel med lagen (1976: 580) om medbestämmande i arbetslivet och de medbestämmandeavtal som träffas med stöd av lagen. Någon lösning, som skulle bryla avtalsfriheten på detta område, synes inte lämpligen böra tillgripas. Med hänsyn till den personalomsättning som råder i branschen, skulle det krävas stora resurser att realisera förslaget om att den snm har gennmgått företagsintern utbildning skall gennmgå särskild prövning vid gymnasiesknia eller kommunal vuxenutbildning innan han får tilldelas självständiga bevakningsuppgifter. Svårigheter torde också åtminstone under ett övergångsskede ge sig till känna när del gäller att finna lämpliga examinaiorer. I fråga om personal från företag med välskött utbildning och slor utbildningskapacitet kommer prövningen knappast heller att fylla någon egentlig funktion. Polisutredningen förordar därfär att den föreslagna ordningen förenas med en möjlighet till dispens från kravet på särskild prövning. Kontroll av att bevakningsföretagets utbildning uppfyller de krav som samhället ställer kan ske inom ramen för tillsynen över företaget, när sådan dispens meddelas.

Liknande synpunkter förs fram av flera andra instanser, som anser att förslaget bör modifieras väsentligt. Rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att såväl Securitas som ABAB har väl ulvecklade utbildningsavdelningar med inarbetade rutiner. Enligt remissinslanserna synes även den framtida grundutbildningen kunna bedrivas vid de båda koncernernas skolor. Dessa bör då även kunna anlitas av andra bolag.

Samma uppfattning har länsstyrelsen i Malmöhus län, som ifrågasätter om inte inbyggd gymnasieutbildning som den huvudsakliga ulbildningsvä-gen blir alltför omständlig. Vidare ifrågasätts om förslaget fyller bevakningsföretagens krav på att få personalen utbildad inom en rimlig tidsperi-

Prop. 1979/80:122 128

od. Länsstyrelsen påpekar att 82% av samtliga anslällda väktare inom bevakningsförelagen i Sverige den I januari 1978 var anställda hos bevakningsföretag som tillhör ABAB- eller Securitasgruppen.

För dessa väktare är det väl sörjt med utbildningen. Utbildningsfrågan för övriga väktare, ca 18% av väktarkåren, är emellertid till största delen inte löst. Företagen är i vissa fall så små att de inte har möjlighet att lösa dessa frågor internt. Mol denna bakgrund borde man enligt länsstyrelsen pröva antingen att låta samhällel få inflylande över ABAB- eller Securitas-skotan eller också att med dessa som förebild inräita en ny skola snm skulle kunna öppnas för alla bevakningsföretag med lika rätt till utbildning. En sådan väklarskola kunde med fördel ombesörja all teoretisk grundutbildning och frivillig vidareulbildning. Även den prakliska yrkesträningen kunde ske under väktarskolans överinseende men i det egna företaget.

På i huvudsak samma skäl som har anförts av länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig även länspolischefsföreningen och polisstyrelsen i Motala distrikt tveksamma till förslagel. Också Svenska brandförsvarsföreningen anser förslaget diskutabelt och framhåller att utbildningen vid elt genumförande av förslagel måste kumpletteras av förelagens internutbildning.

Etl par av de mindre och medelstora bevakningsföretag som har yttrat sig - Skandinaviska Vakt-Service AB och AB Skånevakt - är positivt inställda till tanken att samhället bör överta ansvaret för utbildningen men anser det tveksamt om den föreslagna organisationen för utbildningen har fömtsättningar för alt fungera. Bl. a. pekar företagen på att förslaget är ägnat att leda till rekryteringssvårigheter, eftersom det förutsätter ett studieuppehåll efter grundskoleutbildningen. Svenska Vaktbolags förbund anser det inte troligt atl förslaget kan genomföras och förordar för sin del ett system med en korrespondenskurs samt varvad utbildning och praktik. Även Skånsk Bevakningstjänst AB har den uppfattningen att varvad utbildning skulle vara att föredra. Sistnämnda remissinstans har dock i så fall ingen erinran mot alt grundutbildning och påbyggnadskurser föriäggs flll gymnasieskolan.

Ulredningens förslag avstyrks av Svenska arbetsgivareföreningen nch Sveriges industriförbund. Organisatinnerna påpekar i sitt gemensamma remissyttrande att utredningens förslag nm enterminskurs i gymnasieskolan vilar på den förutsällningen att väktare, efter avslulad utbildning, söker anställning vid ett bevakningsföretag. Många av de ungdomar som rekryteras till bevakningsföretagen har emellertid lämnat grundskolan vid ca 16 års ålder. För behörighet atl påbörja väktarutbildning på egen bekostnad i gymnasieskolan skall de ha fyllt 18 år. Utredningens förslag synes innebära att dessa ungdomar är beredda att "vänta" i två års tid eller att avbryta tidigare yrkesverksamhet för atl påbörja väktamtbildning. Organisationerna släller sig tveksamma till attraktionskraften i den föreslagna gymnasieutbildningen, eflersom man slarki kan ifrågasätta benägenheten atl genomgå en väsentligt uiökad väktarutbildning utan alt vara garanterad en anställning i etl bevakningsförelag. Vad gäller såväl den kommunala vuxenutbildningen som bristyrkesutbildningen inom AMU påpekar organisalionerna att dessa utbildningsvägar kommer att vara tillgängliga endasl på ett fåtal orter i landet. Med hänsyn lill det anförda ifrågasätter organisationerna om den föreslagna samhällsordnade utbildningen förmår att garantera bevakningsförelagen tillgång på utbildad arbetskraft. Organisationerna menar i stället alt den företagsinterna ulbildningen även i fortsättningen kommer alt vara av väsentlig betydelse för väktarulbildningen. Det är därför svårt att instämma i utredningens uppfattning att denna utbildnings-

Prop. 1979/80:122 129

väg skall få lillgripas endast under ett övergångsskede och således utgöra ett undantag till den av samhällel bedrivna utbildningen. Organisationerna kan inte heller flnna några bärande moliv till alt den förelagsinlerna utbildningen, såsom den har utformats i utredningens förslag, skall få anordnas endasl efter överenskommelse mellan de avtalsslulande parterna. Lika litet har utredningen redovisat några skäl till att denna utbildning helt skall bekostas av det enskilda företaget. Med den föreslagna utökningen av utbildningsliden kommer en självfinansierad företagsintern utbildning att bli dyr för bevakningsföretagen och därigenom för kunderna. Detta kan innebära att fler företag övergår lill "egen bevakning", varvid kvaliteten torde bli sämre till nackdel för såväl bevakningsföretag, kunder som för samhället. Om bevakningsföretagen skall bekosta utbildningen bör den enligt organisatinnerna inte ha större omfattning än för närvarande.

På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av bevakningsrådet, Stockholms handelskammare samt ABAB nch Securitas. De båda senare företagen utvecklar ytterligare sina synpunkter.

ABAB framhåller i detta hånseende bl. a. att utredningen inte har tagit hänsyn till den faktiska situatinn, som råder inom bevakningsbranschen, främst personalrörligheten. Personalnmsättningen inom bevakningsbranschen är större än innm många andra branscher. Orsakerna härtill är sannnlikt flera, men de tyngst vägande lorde vara det slora inslaget av natt-och skiftarbete (sön- och helgdagsarbete). Till bevakningsbranschens speciella prnblem hör vidare enligt ABAB all prndukliunsvnlymen i sturt sett måste bibehållas dag för dag, månad för månad året runt. Detta ställer krav på ett kontinuerligt tillflöde av utbildad personal för att ersätta dem snm av nlika skäl övergår till annan verksamhet.

Enligt Securitas är de tre utbildningsvägar snm ulredningen föreslår tutalt urealistiska. Utbildning i gymnasieskolan är den allra minst tillämpbara. Utbildning inom ramen för Komvux och AMU skulle i praktiken bara kunna ges på ett fålal orter i landet. En sådan ordning skulle dessutom förutsätta bl.a. att bevakningsförelagen samnrdnar rekrytering nch anställning av persnnal liksnm att de rekryterar persnnal för kummande, ännu ej kända vakanser. Så många besvärande nmständigheter är enligt Securitas förknippade med de tre angivna utbildningsvägarna att del står helt klart att förelagens rekryterings- uch utbildningsproblem bäst löses genom alternativet företagsintern utbildning.

Inte heller Svenska transportarbetareförbundet anser att det av utredningen framlagda uibildningsförslaget kan läggas till grund för väktarulbildningen. Förbundel tror inte på de föreslagna utbildningsvägarna. Dessa kan inte på att tillfredsställande sätt tillgodose bevakningsförelagens personalbehov.

Flera av de instanser som i enlighet med vad som nyss har redovisats avstyrker utredningsförslaget lägger fram ell alternativt förslag till lösning av utbildningsfrågan. Bakom detta förslag släller sig Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund. Svenska tran-sportorbetareförebundet, Stockholms handelskammare, bevakningsrådet, ABAB och Securitas. Förslaget som har presenterats i huvudsak på samma sätt av de nämnda remissinsanserna går ul på alt det skall anförtros åt arbetsmarknadens parter att anordna grundutbildningen för väktare genom del för parterna gemensamma organel Transporlfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA). TYA skulle därvid svara för kontrollen av utbildningens innehåll och genomförande, medan kontrollen av all bevakningspersonalen genomgått föreskriven utbildning liksom f. n. bör åvila tillsyns-

9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 130

myndigheten. Målsättningen skall i princip vara att tillgodose hela bevakningsbranschens behov, men det har förutsatts all förelagsintern utbildning under TYA:s kontroll även i fortsättningen skall kunna anordnas. Under utbildningsliden skall väktaren vara anställd i bevakningsförelaget. Någnl hinder föreligger inte mot att yrkesutbildning i gymnasieskolan, KOMVUX eller AMS införs som elt komplemenl till den utbildning som skall bedrivas genom TYA:s försorg.

Frågan om utbildningens innehåll berörs endast av ett fålal remissinstanser. Enligt ABAB ter sig den av utredningen föreslagna fakiiska uiökningen av den obligatoriska utbildningen omotiverad, särskilt vid jämförelse med ordningsvaktsutredningens förslag till obligatorisk grundulbildning för ordningsvakter, omfattande 25 timmar mot nuvarande 16 timmar. Man kan enligt ABAB heller inte bortse från det faktum att för den inle oansenliga del av bevakningsverksamheten, som man brukar kalla bevakning i egen regi, finns inga krav på utbildning. Utbildningen i dessa fall, dä förelag eller myndigheter väljer alt lösa bevakningsuppgifien med egen personal blir således helt en fråga mellan parterna.

Samma uppfallning har Securitas. som pekar på att om en allt större andel av bevakningsverksamhelen lill följd av nya prishöjande regleringar måste utföras av kunderna själva, så kommer samhället atl förlnra såväl kontroll som insyn i stora delar av verksamheten. Mot denna bakgrund och med hänsyn lill atl kritiken mol bevakningsförelagen primärt avsett deras nrdningshållande verksamhel förefaller en utökning av väktarutbildning-ens omfattning med ca 50 limmar märklig.

Även Svenska brandförsvarsföreningen framhåller att det vid en alltför hög ambitionsnivå på utbildningen flnns risk för alt det redan nu höga priset för bevakningstjänsterna ökar. Därigenom riskerar man enligt föreningen atl intresset från kundernas sida svalnar. En följd härav är att man får sämre bevakning eller ingen bevakning alls. En slutsats måste bli alt arbetsuppgifterna bör differentieras, så att personal med kortare utbildning placeras pä enklare arbetsuppgifter än personal med lång utbildning.

Förslaget att i princip även kortlidsanställd personal skall ha genomgått grundutbildning lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Stockholms län. Länsstyrelsen påpekar dock all det är ofrånknmligt att skapa en dispensmöjlighet, något snm utredningen också har avsett. AB Skånevakt och Folkparkernas centralorganisation anser det nödvändigt alt all personal får samma utbildning. Enligt handelstjänstemannaförbundet kan behovet av kvaliflcerad bevakningspersonal måhända vara större under semestertid än under andra tider.

Flertalet av de remissinslanser snm har gått in på denna fråga avstyrker utredningsförslaget. Enligt rikspolisstyrelsen skulle följden i praktiken bli alt bevakningsföretagen skulle ställas inför uöverstigliga rekryteringssvårigheter, framför allt under semestertid. Bestämmelserna bör enligt slyrelsen i stället utformas så att del inte blir möjligt för bevakningsföretagen att regelbundel ta korttidsanställd personal i anspråk och att vikarier endast får användas för begränsade göromål. Samma uppfattning har polisutredningen. Svenska brandförsvarsföreningen samt länsstyrelserna i Malmöhus nch Värmlands län. Sveriges arbetsgivareförening och Sveriges Industriförbund, vilka också avstyrker förslaget, påpekar alt elt genomförande av detta skulle försvåra företagens oundgängliga behov av korttidsanställd personal under sommartid. Organisaflnnerna fäster uppmärksamheten på atl bevakningsförelagen kan åsamkas kostnader som inte står i rimlig proporflon till möjligheterna atl utnyttja de korllidsanställda, någnt som

Prop. 1979/80: 122 131

kan få till följd att kundföretagen under semesterperioderna kummer alt stå utan tillfredsställande bevakning. Av en beräknad anställningstid på tre månader åtgår nära hälften för utbildning. Del måsle nckså vara elt samhälleligt intresse alt en liilfredsslällande bevakning kan annrdnas under snmmartid. Svårigheterna att rekrytera summarvikarier kan leda lill alt bevakningsföretagen inte kan tillfredsställa de fackliga nrganisalinnernas önskemål nm semesterns förläggning förden nrdinarie bevakningspersnnalen. Den ökade frekvensen av kurttidsfrånvarn, ledighet för tillsyn av barn, studieledighet m.m. måste också beaktas. Organisalionerna finner del därför nödvändigt att korttidanställd persnnal ges möjlighet till nbjekian-passad, kurtare utbildning.

På i huvudsak samma skäl avstyrks förslaget även av ABAB nch Securitas. Securitas pekar ytterligare på att företagen sum semeslervikarier lill myckel stur del rekryterar studerande ungdnm. Denna är vanligtivs inle tillgänglig för utbildning före avsedd tjänstgöring under så lång tid snm den fullständiga utbildningen nmfattar. Etl genumförande av förslaget kan enligt Securitas medföra att bevakningsverksamhelen helt lamslås under semesterperioderna.

3.3 Auktorisaflon, tillsyn och godkännande

Förslaget till länsstyrelserna fortfarande skall ha ansvaret för auklorisalion nch tillsyn av bevakningsföretagen tillstyrks uttryckligen eller lämnas utan erinran av det stora flertalet remissinstanser.

1 fråga om tillsynen avsiyrks förslagel av polisstyrelsen i Göteborgs distrikt. Polisslyrelsen påpekar att tillsynen, om den skall vara effekliv, förutsätter en fortlöpande kontroll under etl organiserat samarbete med bevakningsföretagen. Länsstyrelsen torde inte f. n. ha ej heller inom överskådlig tid erhålla resurser atl anordna en sådan kontroll. Tillsynen bör därför handhas av polisstyrelserna. Den bör därvid ske under medverkan av bl. a. den övervakningspersonal som dagligdags har kontakt med företagen och deras anställda. Samma uppfattning redovisar polischefsföreningen.

Polisutredningen lämnar förslaget i denna del utan erinran men påpekar att den i sitt kommande principbetänkande (se numera SOU 1979:6) föreslår vissa ändringar i fråga om den regionala polisorganisationen. Förslaget innebär atl länspolischefens expedilion, som nu inom länsstyrelsen handlägger frågor om auktorisaflon och lillsyn, avvecklas. Länspolischefen blir inte längre tjänsteman i länsstyrelsen utan förenar i stället sin befattning med chefsskapel för ett stort polisdistrikt inom länel, i allmänhel residensortens. Länspolischefen avses ha föredragningsskyldighet i länsstyrelsen och även i övrigl vara underställd denna. De ärenden snm nu handläggs på länspnlischefens expeditinn fördelas mellan på ena sidan länsstyrelsens enheter nch på den andra länspolischefen. Utgångspunkten är härvid att länspolischefen på länsstyrelsens vägnar skall ha ansvaret för sådana ärenden som har naturligt samband med hans funkiion som chef för den egentliga polisverksamheten på regiunal nivå. Om polisutredningens förslag genomförs, bör de nu aktuella ärendena aniingen handläggas av länspolischefen, som då förutsätts ha föredragningsskyldighet inför länsstyrelsens föriroendemannastyrelse i principiella frågor, eller också falla på en enhet inom länsstyrelsen. I det senare fallet får förutsättas alt enheten vid behov biträds av polis- eller pnlischefsutbildad persunal från länspnlischefens distrikt. Frågan bör studeras närmare vid den särskilda nrganisalions-

Prop. 1979/80:122 132

undersökning som behövs för alt polisutredningens förslag skall kunna genomföras.

Vad som föreslås i betänkandet angående tillsynens omfattning och utövning tillstyrks av länspolischefsföreningen. Begreppet inspektion bör dock enligt föreningen förklaras tydligare än som skett. Enligt föreningens uppfattning är inspektiunsverksamheten endasl en del av tillsynsverksamheten snm bör bestå av flera olika kontrnllåt-gärder, exempelvis förnyad laglydnadsknnlrnll. Begreppet inspektinn har för tillsynsmyndigheten närmasl kummit att nmfatla den del av tillsynen snm ulförs genom ell besök på platsen hos förelagel och dess olika enheter där bevakningstjänsten utförs med knntrull på fältnivå. Främst av det skälet atl tillsynen skall bedrivas likfurmigt nch med samma intensitet gentemnt alla bevakningsföretag tillslyrker föreningen atl rikspulisslyrelsen får till uppgift att utfärda anvisningar för lillsynen m. m. Föreningen ulgår därvid ifrån atl rikspolisslyrelsen kommer alt ha erforderligt samråd med tillsynsmyndigheterna innan anvisningarna utfärdas. Föreningen hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om att länsstyrelserna tillförs särskild personal för tillsynsarbetet. Föreningen utgår frän atl frågan om antalet tjänster och deras placering blir föremål för närmare överväganden i samråd med berörda länsstyrelser.

I huvudsak samma synpunkter förs fram av länsstyrelsen i Malmöhus län. Utredningens diskuterande partier har enligt länsstyrelsen ett särskilt värde då däri ges en utmärkt bild av hur tillsynen bör bedrivs.

Enligt polisutredningens mening är det angeläget att tillsynen intensifieras. En huvudfråga vid tillsynen bör enligt utredningen vara gränsdragningen mellan bevakningsföretagens och polisens uppgifter.

Förslaget atl den länsstyrelse som har lillsyn över ett bevakningsföretag även skall svara för godkännande av förelagets personal tillstyrks av bl.a. polisutredningen, länsstyrelsen i Malmöhus län, ABAB, AB Skånevakt och Skånsk Bevakningstjänst AB, samt transportarbetareförbundet. Även länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget, dock under påpekande atl det i varje fall för länsstyrelsens egen del i så fall behövs personalförstärkning för atl de nya uppgifterna skall kunna fullgöras.

Förslaget avstyrks av länsstyrelsen i Värmlands län, som inle anser att nuvarande ordning är förenad med några olägenheler. Enligt länsstyrelsen kommer ett genomförande av förslaget att medföra atl handläggningen av dessa ärenden blir dels långsammare och dels mer personalkrävande utan atl påvisbara fördelar erhålls i annat avseende. Härtill kommer att de värdefulla underhandskontakter, som godkännandemyndigheien får med vaktbolagens avdelningar i länen vid handläggningen av dessa ärenden kommer att försvinna. Dessa underhandskontakter är värdefulla även när del gäller den här nvan nämnda tillsynen sum länsstyrelsen biträder auk-lurisatiunsmyndigheten med.

På liknande skäl ifrågasätter även polisstyrelsen i Motala distrikt fördelarna med förslaget. Enligt pnlisstyrelsen kummer den föreslagna urdningen att medföra en mycket slor arbetsbelastning med därav föranledda kosinader för aukiorisationsmyndigheterna. De länsslyrelser och polisstyrelser som f. n. är godkännandemyndigheier skulle knappast dra någun nylla av den erfarenhei de har på detta område. De skulle troligen vid bilräde med lillsynen inte få samma möjligheter sum nu atl ulföra denna effekiivt. Prnblem tnrde även uppkomma om ett bevakningsföretag flyttar silt säte till etl annal län. För att komma till rätta med vissa olägenheter i del nuvarande systemet bör i stället den lösningen väljas alt godkännande-

Prop. 1979/80: 122 133

myndighelen underrättar auktorisaliunsmyndighelen nm beslul om godkännande för anställning i bevakningsförelag liksom beslut om ålerkallelse av sådant godkännande. Auktorisationsmyndigheten får då en fullsländig förleckning över resp. företags persnnal så alt denna myndighel vid tillsynen över företagen kan knntrnllera atl de anställda i förelagel har föreskrivet gudkännande.

Förslaget avstyrks även av länspolischefsföreningen. Förslagel skulle enligt föreningen medföra att resp. länsstyrelses kontakter med och intresse för bevakningsförelag som har auktoriserats av annan länsstyrelse minskade. Den länsstyrelse som på begäran av annan länsstyrelse skall lämna biträde vid tillsynen kommer sannolikt inte att engagera sig lika mycket som lidigare och kanske också så småningom brista i erfarenhei. Frågan om elt centralt regisler över väktarna från knntrnllsynpunkt bör därför i stället tas upp på nytt.

1 kunsekvens med sitt tidigare nämnda förslag um att lägga lillsynen på pnlisstyrelserna vill polisstyrelsen i Göteborgs distrikt nch polischefsföreningen lägga även gndkånnandeförfarandel på polisstyrelserna. Det av utredningen föreslagna förfarandet förefaller tungrott. Del medger inle effektiv kontroll och lorde medföra längre handläggningslider. Länsstyrelserna tnrde inte heller ha samma behuv av en överblick över de anställda inum bevakningsföretagen nm tillsynen, sum föreslås av pnlisstyrelsen, anförtrus pulismyndigheterna. Skulle ändå behuv föreligga för aukturisa-tiunsmyndighelerna atl föra akluella förteckningar över företagens persunal, kan enligt pnlisstyrelsen nch föreningen detla utan svårighet nrdnas gennm att förefintliga blankettset utökas med en knpia avsedd för denna myndighet.

En särskild fråga sum berörs av länssslyrelsen i Malmöhus län gäller möjlighelen att begränsa gudkännande i vissa fall. Länsstyrelsen framhåller att kravel på en väktare i fråga um laglydnad måsle sättas högt. Det skulle förmndligen anses slölande nm en butiksknn-trnllant snm tillgripit varur under sin tjänsl flck vara kvar i sin funktinn. Möjligheten att umplacera väktaren till annan tjänstgöring är emellertid beroende av um väktarens gudkännande återkallas eller ej. Återkallas gndkännandel tas därmed väktarens möjlighet att vara anställd i företaget burt. Ett företag sum vill ta ett snciall ansvar för en sedan länge anställd väktare kan inte göra det. Gällande lagsliflning synes här stå mot tanken bakom lagen om anställningsskydd. Väktarna har därmed kommii i en utsatt situatinn. Medan man inum statsförvaltningen, nckså innm pnlisväsendet, vid samma brottslighet försöker hjälpa den enskilde på olika sätt med omplacering eller atl ge honom andra arbetsuppgifter så kan motsvarande inte ske inom ett bevakningsförelag. Del anförda får inte uppfattas så all länsstyrelsen föreslår att laglydnadskravet för väktarna skall minskas. Det kan dock ifrågasättas om inte godkännandemyndigheten burde ges möjlighet atl i särskilda fall begränsa väktarens arbetsumråde lill viss verksamhel eller liknande. Syftet därmed skulle endast vara atl göra del möjligt för bevakningsföretagen alt — efter gndkännandemyndighetens prövning nch i samråd med denna - kunna ta sitt snciala ansvar.

Frågan berörs även av bevakningsrådet, sum framhåller att det inle är rimligt all den förnyade persnnalprövning snm företas i samband med tillsynen av företagen skall äga rum efter samma grunder sum gäller vid det ursprungliga gndkännandel är inle rimligl. En mer nyanserad bedömning är önskvärd där brottets art eller annan anledning för ifrågasatt ålerkallelse vägs mol anställningstid, arbetsuppgifier, sociala skäl och andra liknande omständigheter i det enskilda fallet.

Prop. 1979/80: 122 134

3.4 Väktares utrustning

Praktiskt tagel alla remissinstanser som berör frågan tillstyrker förslagel alt föreskrifterna om väktares beväpning och om deras användande av hund ses över. Förslaget tillstyrks även av iransportarbetareförbundet, som ansluter sig till utredningens principiella uppfallning atl väktare ej utrustas med pistol eller annat kulvapen. Förbundel delar däremoi inte den tveksamhet utredningen uttalar vad gäller generelll medgivande om beväpning med pistol vid vissa toialförsvarsobjekl och vid bevakning av ambassader o. d. eller beväpning vid värdelransporler. Den trygghetskänsla och det skydd som beväpning med pistol ger väktaren vid nämnda uppgifters fullgörande lorde helt motivera beväpningen. Därtill kommer den avskräckande effekl av brottsförebyggnade natur, sum beväpningen i hög grad medför. Väktare, som utrustas med vapen, skall ha erhållit utbildning i vapnets handhavande och skötsel nch nm förulsällningarna för rätten alt bruka vapnet saml väl känna till bestämmelserna härför. Företaget skall nckså vara ansvarigt för all den som tilldelas vapen erhåller kuntinuerlig skjulutbildning och fortlöpande utbildning om bestämmelserna för vapnets användning.

3.5 Avgränsning av begreppet bevakning

En verksamhel som enligt rikspolisstyrelsen har uppmärksammats på senare tid är bevakning med livvakt av enskild person. I della sammanhang uppslår frågan huruvida bevakningen är av den arl alt sådan bevakningsuppgift varom talas i lagstiftningen om bevakningsföretag föreligger. Vid lagstiftningens tillkomst fanns inte sådan bevakningsverksamhet, med undantag för de livvaktsuppdrag åt bl.a. främmande länders ambassadörer som åvilar pnlisen. Lagstiftaren turde inte heller ha haft anledning atl förutsätta verksamheten. Rikspulisslyrelsen har för sin del hävdat att innebörden av övervakning eller bevakning av nlika objekt bör inskränkas till all avse endasl "döda" ting, som l.ex. fastigheter, byggnadsplatser, anläggningar. Enligt vad slyrelsen har erfarii är företeelsen vanligt förekommande i åtskilliga länder. Bevakningsuppdragen avser i huvudsak skydd för bl. a. pnliiiker nch ledare för större industriföretag. En sådan verksamhet, snm styrelsen anser vara pnlisiär nch sum det i första hand bör ankomma på polisen att fullgöra, ställer stora krav på utbildning och gott omdöme hos den som har att utöva den. Styrelsen finner det därför angelägel all frågan snarasl blir föremål för klarläggande.

Frågan om livvaktsverksamhet berörs även av länsstyrelsen i Malmöhus län. Det finns enligt länsstyrelsen tecken som tyder på att behovet av sådant skydd ökar också i Sverige. Det är för länsstyrelsen känt att vissa företag sysslar med verksamhet som syftar till att skydda enskilda personers liv och säkerhet, även om della inte kan betecknas som renodlad s. k. body-guardverksamhet. Enligt länsstyrelsens uppfattning skulle del vara av värde om begreppet bevakning och dess avgränsning närmare diskuterades i den proposition till lagändring som betänkandet kan föranleda.

Prop. 1979/80:122 135

Bilaga 4

Förslag till

Lag om ordningsvakter

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § I enlighet med vad som föreskrivs i denna lag får den snm inte är anställd snm polisman förordnas att som ordningsvakt medverka till att upprätthålla allmän ordning.

2 § Ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra vid

1. offentliga tillställningar som avses i 9 8 allmänna ordningssladgan
(1956:617),

2. allmänna sammankomster som avses i I § lagen (1956: 618) om allmänna sammankomster,

3. badplatser, lägerområden samt lokaler eller platser för sport, spel eller annan sådan versamhet, allt under fömtsättning att allmänheten har tillträde dil,

4. lokaler eller utrymmen där alkoholdrycker serveras till allmänheten med tillstånd enligt 37 8 lagen (1977: 293) om handel med drycker.

3 § Om det finns elt särskilt behov och det är motiverat från allmän
synpunkt, får ordningsvakter förordnas även för annan uppgift än som
avses i 2 8.

KvalirUiationskrav

4 § Endast den får förordnas till ordningsvakt som med hänsyn flll lag
lydnad nch övriga omständigheter är lämplig för uppdraget och har fyllt 20
men inte 65 år. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om ordningsvakternas utbildning.

Förordnande

5 § En ordningsvakt förordnas av rikspolisstyrelsen om tjänstgöringsom
rådet berör flera län, av länsstyrelsen om det berör flera polisdistrikt inom
länel och i övriga fall av polisslyrelsen. Förordnandet meddelas för viss
fld, högst tre år.

1 förordnandet skall anges för vilken verksamhet och inom vilket område det gäller. Meddelas förordnandet med stöd av 3 8, skall det också innehålla uppgifl om tjänstgöringsställe.

Allmänna åligganden

6 § En ordningsvakt lyder under polisslyrelsen i del distrikt där han
tjänstgör. Han är skyldig att lyda en order som en polisman meddelar i
tjänsten, om det inte är uppenbart att den inte angår tjänstgöringen som
ordningsvakt eller att den strider mot en lag eller en annan förfaUning.

Prop. 1979/80: 122 136

7 § En ordningsvakt skall hålla polisslyrelsen underrättad om förhållanden som rör hans verksamhel och är av sådan art atl de bör komma ull styrelsens kännedom.

8 8 För att verkställa en åtgärd får en ordningsvakt inte använda strängare medel än förhållandena kräver. Han bör i första hand söka vinna rätlelse genom upplysningar och uppmaningar.

När en ordningsvakt ingriper skall han se till att åtgärden inle väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar slörre olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till dess syfte.

Äterkallelse av förordnande

9 § Uppfyller en ordningsvakt inte längre de villkor som anges i 4 §, får
förordnandet återkallas. Detsamma gäller när det finns något annat särskilt
skäl för ålerkallelse. Beslut om ålerkallelse meddelas av den myndighet
som har meddelat förordnandet.

Uppkommer fråga om att återkalla ett förordnande och kan det antas att förordnandet kommer att återkallas, får myndigheten besluta atl avslänga ordningsvakten från tjänstgöring för tiden till dess frågan om ålerkallelse har prövats slutligt. Även i annat fall får beslut om avstängning för visst tjänstgöringslillfälle meddelas, om ordningsvakten åsidosätter vad som åligger honom i hans verksamhet.

Är det fara i dröjsmål får beslut om avstängning meddelas av en polisman. Ett sådant beslut skall skyndsamt anmälas till den myndighet som har förordnat ordningsvakten. Har avstångningen ej redan upphört, skall myndigheten omedelbart pröva om den skall bestå.

Besvär

10 § Beslut som en polisstyrelse har meddelat enligt denna lag överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

Beslut som en länsstyrelse eller rikspolisstyrelsen har meddelat enligt denna lag överklagas hos regeringen genom besvär.

Tystnadsplikt

118 En ordningsvakt får inte obehörigen röja eller utnytfla vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått veta om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för rikets säkerhet eller för beivrandet av brott.

I det allmännas verksamhet flllämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Ett förordnande alt vara ordningsvakt som har meddelats före ikraftträdandet skall därefter gälla som förordnande för ordningsvakt enligt denna lag. Förordnandet upphör dock att gälla vid utgången av år 1982, såvida det inte dessförinnan har återkallats eller annars upphört att gälla.

Beträffande krigsfånge, krigsdeltagare snm internerats vid krig under vilket riket är neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för att utöva sjukvård eller andlig vård skall i tillämpliga delar gälla vad för krigsman är stadgal.

24 kap.

2 8 Om polisman, som skall verslälla tjänsteåtgärd, mötes eller angripes med våld eller hot om våld, må han för åtgärdens genomförande bmka det

' Senaste lydelse 1974:565.

Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman anses, förutom den som på grund av 21 kap. 20 8 eller med stöd därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, i den mån ej regeringen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å polisman vilken, utan att vara Ijänst-göringsskyldig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar, å den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt regeringens förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör sådan tjänstegren inom civilförsvaret, vars personal jämlikt regeringens förordnande är skyldig att utöva verksamhel som åvilar krigsmakten.

Den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.

Under beredskaptillstånd och då riket är i krig skall såsom krigsman anses, fömtom den som på gmnd av 21 kap. 20 8 eller med stöd därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten, i den mån ej regeringen annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande flllämpning å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid försvarsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar, å skyddsvakt som har förordnats med stöd av 10 § lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. samt å den som lillhör sådan tjänstegren inom civilförsvaret, vars personal jämlikt regeringens förordnande är skyldig att utöva verksamhet som åvilar försvarsmakten.

Den som eljest under beredskapstillslånd eller då riket är i krig vistas vid avdelning av försvarsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman.

Prop. 1979/80:122 138

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvariigt. Detsamma gäller sådan vaktpost eller annan krigsman eller civilförsvarsper-snnal under civilförsvarsberedskap, snm fullgör polisuppgift eller tjänstgör för bevakning eller för att upprätthålla ordning.

Rymmer fånge eller den som är häktad, anhållen eller eljest berövad friheten eller sätter han sig med våld eller hot nm våld till mntvärn eller gör han på annat sätt mnlstånd mnt någnn under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen, må ock till rymningens hindrande eller ordningens upprätthållande bmkas det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Om någon som skall häktas, anhållas eller eljest berövas friheten söker undkomma eller hindra den som äger verkställa åtgärden, må jämväl bmkas våld enligt vad nu är sagt. Detsamma skall gälla därest, i fall som avses i detla stycke, motstånd övas av annan än fömt nämnts.

Den som med laga rätt skall avvisa eller avlägsna någon från ett visst område eller utrymme eller verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom, får likaså, om han möts av motstånd, för att genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Har någon enligt denna paragraf rätt att bmka våld, äger envar som kommer honom till hjälp samma rätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som i 22 kap. 14 § första stycket i dess äldre lydelse har föreskrivits om den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt regeringens förordnande tillhör krigsmakten skall dock gälla intill utgången av år 1982.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande

Härigenom föreskrivs att 10 8 lagen (1973:558) om tiiifälligt omhändertagande skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 8

Bestämmelserna i 3 och 4 8§ samt Bestämmelserna i 3 och 4 88 samt

5 8 första stycket gäller i tillämpliga 5 8 första stycket gäller i tillämpliga

delar även den som utan att vara delar även ordningsvakt och den

polisman förordnats alt fullgöra po- som utan att vara polisman förord-

lisverksamhet, om ej annat framgår näts att fullgöra polisverksamhet,

av förordnandet. om ej annat framgår av förordnan
det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:122 139

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1976:511) om omhändertagande av bemsade personer m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 8
Vad som sägs i denna lag om po- Vad som sägs i denna lag om po
lisman gäller även den som utan att lisman gäller även ordningsvakt
vara polisman förordnats att fullgö- och den som utan att vara polisman
ra polisverksamhet, om ej annat förordnals att fullgöra polisverk-
framgår av förordnandet. samhet, om ej annal framgår av för
ordnandet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom föreskrivs, att 2 8 lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förslagen lydelse

2 8'

Angående beslag av egendom som avses i I 8 skall vad i allmänhet är stadgat om beslag i brottmål äga molsvarande tillämpning med följande avvikelser:

1. Beslagtagen egendom må bevisligen förstöras om dess värde är ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. 1 annat fall må egendomen försäljas, spritdrycker, vin eller starköl till det i lagen (1977: 293) om handel med drycker omnämnda partihandelsbolaget, öl flll tillverkare av sådan vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Belopp, som erhållits vid försäljning av beslagtagen egendom, tillfaller kronan.

Beslut nm förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 8 första stycket första punkten rättegångsbalken får sådant beslul meddelas även av polismyndigheten.

Går beslag åter och är egendomen jämlikt denna paragraf förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest flnnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Är den som drabbats av

' Senaste lydelse 1977:297.

Prop. 1979/80: 122 140

Nuvarande lydelse Förslagen lydelse

beslaget missnöjd med beslut om ersättning, äge han inom en månad från del han erhöll del av beslutet påkalla rättens prövning därav. Ansökan härom göres vid den domstol, som ägt upptaga fråga om beslagels bestånd. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av åklagaren.

2. Vad i 27 kap. 7 8 rättegångsbalken är stadgat om att åtal skall väckas inom viss fld skall ej gälla i annat fall än då rätlen utsatt sådan tid.

3. Har förverkande av beslagtagen egendom ej förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot och väckes ej åtal, prövar åklagaren, humvida egendomen skall vara förverkad enligt 1 8. Förordnande därom meddelas skriftligen. Den, från vilken beslaget skett, äger hos åklagaren anmäla missnöje med förordnandet inom en månad från det han erhöll del därav. Anmäles missnöje, har åklagaren att, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan om egendomens förverkande. Sker det ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

4. Om polisman verksläller beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggande av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten.

5. I fråga om spritdrycker, vin 5. I fråga om spritdrycker, vin eller starköl, som i strid mot gallan- eller starköl, som i strid mot gällande bestämmelser medföres vid of- de bestämmelser medföres vid offentlig tillställning, äger ordnings- fentlig tillställning, har den som vakt som med stöd av myndighets tjänstgör som ordningsvakt vid till-förordnande utövar polisverksam- ställningen samma rätt att taga het vid tillställningen samma rätt att egendomen i beslag som enligt rättaga egendomen i beslag sorn enligt tegångsbalken tillkommer polisrättegångsbalken tillkommer polis- man.

man.

Ordningsvakt som verkställt beslag skall skyndsamt till polismyndigheten göra anmälan härom och överlämna den beslagtagna egendomen.

Denna lag träder i krafl den I januari 1981.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1938:274) om rätt till jakt dels att 26 8 1 mom. och 31 8 skall ha nedan angivna lydelse, dels att nuvarande 39 8 skall betecknas 40 8.

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 39 8, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 8' 1 mom. Den som vill utöva jakt vare pliktig eriägga jaktvårdsavgift.

Till bevis om att den jagande full- Till bevis om alt den jagande full-

gjort vad honom enligt första gjort vad honom enligt första

' Senasle lydelse 1975: 175.

stycket åligger skall han vid jakten medföra etl för honom gällande jaktkort; och vare han pliktig alt vid anfordran uppvisa kortet för polisman eller med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för Jakt-bevakning, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets kust-eller gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning, stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den snm äger, innehar eller vårdar marken eller den eljesi där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten att påfnrdra uppvisande av jaktkurt hava avseende allenast på mark sum slår under hans förvallning eller uppsikt.

stycket åligger skall han vid jakten medföra ett för honom gällande jaktkort; och vare han pliktig att vid anfordran uppvisa kortet för polisman, av länsstyrelsen förordnad Jakttillsynsman, befattningshavare vid domänverket, vid tullverkets kust- eller gränsbevakning eller vid lantbruksnämnds rennåringsav-delning, stiftsjägmästare eller dennes biträden ävensom för den som äger, innehar eller vårdar marken eller den eljest där äger jakträtt; skolande den befattningshavare vid domänverket, lantbruksnämnds rennäringsavdelning och stiftsnämnd sålunda tillkommande befogenheten atl påfordra uppvisande av jaktkort hava avseende allenast på mark som står under hans förvaltning eller uppsikt.

Å område där jakträtt tillkommer kronan liksom å sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och å renbetesfjällen tillkommer rätl att taga jaktbyte och annan i första stycket avsedd egendom i beslag polisman och av länsstyrelsen förordnad Jakttillsynsman ävensom personal vid domänverket, vid tullverkels kust- eller gränsbevakning saml vid lantbmksnämnds rennäringsavdelning.

A område där jakträtt tillkommer kronan liksnm å sådan krunumark ovanför udlingsgränsen som slår under statens nmedelbara dispusi-tinn nch å renbetesfjällen tillknmmer rätl att lagajaklbyie och annan i försia stycket avsedd egendnm i beslag pulisman uch med polismans befogenhet utrustad ordningsvakt för Jaktbevakning ävensum persnnal vid dnmänverkel, vid tullverkets kust- eller gränsbevakning saml vid lantbruksnämnds rennäringsavdelning.

Vad i första uch andra styckena är stadgat nm den snm ulovligt jagar å annans jaktområde gäller ock i fråga om den som å bar gärning belrädes med jakt, snm enligt 29 § I mum. första stycket är att anse säsom olovlig, eller med sådant tillvaratagande eller tillägnande, för vilket han enligt 29 § 1 mom. andra stycket skall straffas såsom för olovlig jakt; och skola, där

Senaste lydelse 1973:299.

Prop. 1979/80:122 142

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

fråga är om djur som jämlikt bestämmelserna i 18 8 tillkommer kronan, de i andra stycket här ovan omförmälda personerna äga alt utöva där avsedd rätt jämväl å område, där jakträtten flllkommer annan än kronan.

Har egendom tagils i beslag, skall anmälan därom göras till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet. Den som erhållit sådan anmälan har all förfara som om han själv gjort beslaget.

39 8

Den som kan anses lämplig att utöva jakttillsyn får förordnas till jakttillsynsman.

En jakttillsynsman förordnas av länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist.

Förordnandet får omfatta ett eller flera län och får återkallas när det finns skäl för det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som enligt 268 I mom. och 31 § i deras nya lydelse förskrivs om jakttillsynsman skall intill utgången av år 1982 lillämpas även i fråga om den som före ikraftlrädandet har förordnats att vara ordningsvakt för jaktbevakning så länge förordnandet gäller.

7 Förslag till

Lag om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Härigenom föreskrivs att 32 och 41 SS vapenlagen (1973: 1176) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 8

Föreligger risk för missbruk av skjutvapen, kan polismyndighet besluta att vapnet och därtill hörande ammunition skall omhändertagas. Är faran för missbruk överhängande, får polisman även ulan sådant beslut omhändertaga vapnet och ammunitinnen. I sådant fall skall polismannen skyndsamt anmäla åtgärden hus polismyndigheten, sum nmedelbart skall pröva nm omhändertagandet skall bestå.

Vad som i första stycket sägs om Vad som i första stycket sägs om

polisman gäller även ordningsvakt polisman gäller även av länsstyrel-som med stöd av myndighets för- sen förordnad Jakttillsynsman samt ordnande utövar jaktbevakning persnnal vid domänverket, tullver-samt persnnal vid dumänverket, ket eller rennäringsavdelning vid tullverket eller rennäringsavdelning lantbruksnämnd, vid lantbruksnämnd.

Finns någnn snm har tillstånd att inneha den nmhändertagna egendumen nch återkallas ej tillståndet, skall egendumen återlämnas lill innehavaren så snart del skäligen kan antagas att det ej längre föreligger någon risk för missbruk.

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 40 8, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

1. Ordningsvakt, som med stöd
av myndighets förordnande utövar
Jaktbevakning samt personal vid
domänverket, tullverket eller ren
näringsavdelning vid lantbmks-
nämnd äger samma rätt att taga
egendom i beslag som tillkommer
polisman.

2. Bestämmelsen att ålal skall
väckas inom viss tid gäller ej i annat
fall än då rätten utsatt sådan tid.

Angående beslag av egendom, som kan antagas vara förverkad enligt 408, gäller bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken med följande avvikelser.

1. Av länsstyrelsen förordnad Jakttillsynsman samt personal vid domänverket, tullverket eller rennäringsavdelning vid lantbmks-nämnd äger samma räU att taga egendom i beslag som flllkommer polisman.

2. Bestämmelsen aU åtal skall väckas inom viss tid gäller ej i annat fall än då rätten utsatt sådan tid.

11 §'

Krigsmän och polismän som bevakar skyddsföremål samt skyddsvakter får, i den utsträckning som krävs för att bevakningsuppgiften skall kunna fullgöras,

1. begära att var och en som för
söker få tdlträde till eller uppe
håller sig vid skyddsföremålet skall
lämna uppgift om namn, födelsetid
och hemvist samt kroppsvisitera
denne och undersöka egendom som
hänför med sig och som inte utgör
brev eller annan enskild handling,

2. avvisa eller avlägsna eller, om
en sådan åtgärd ej är tillräcklig,
tillfälligt omhänderta en person vid
skyddsföremålet eller egendom
som denne medför, om han

a. överträder något förbud som
har meddelats med stöd av denna
lag.

b. vägrar att på begäran lämna
uppgift om namn, födelsetid eller
hemvist eller lämnar uppgift därom
som skäligen kan antas vara orik
tig'

c. vägrar att underkasta sig
kroppsvisitation eller undersökning
av medförd egendom.

Krigsmän som avses i första stycket och skyddsvakter har dessutom inom skyddsföremålet eller i dess närhet samma befogenhet som polismän att gripa den som det finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelse till sådant brott samt att lägga beslag på föremål som han för med sig. Vad som har sagts nu gäller också om den misstänkte är på flykt från skyddsföremålet.

Förutvarande 11 § upphävd genom 1978:264.

Prop. 1979/80:122 145

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

De befogenheter som anges i första och andra styckena tillkommer även gränsövervakningsmän som avses i lagen (1979:1088) om gränsövervakningen i krig m.m. Råder civilförsvarsberedskap, tillkommer befogenheterna all civil bevakningspersonal vid skyddsföremålet. Har någon annan än en polisman verkställt omhändertagande enligt första stycket 2 eller gripande eller beslag enligt andra stycket, skall anmälan omedelbart göras till en polisman. Denne skall omedelbart pröva om åtgärden skall bestå. Den som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall friges senast sex timmar efter omhändertagandet.

12 §

Kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall såvitt möjligt ske inomhus i avskilt rum och i vittnes närvaro. Kroppsvisitation av kvinna får inte utan att synnerliga skäl föreligger verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Vad som har sagts nu utgör dock inte hinder mot att det i annan ordningföretas sådan ytlig kroppsvisitation som bedöms nödvändig av säkerhetsskäl och som avser endast eftersökande av vapen eller annat farligt föremål.

13 8

En skyddsvakt får inle obehörigen röja eller utnyttja vad han på grund av uppdrag enligt denna lag har fått vela om enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för totalförsvaret eller annars för rikets säkerhet.

I det allmännas verksamhet till-lämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:00).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Vad som i 10 § i dess nya lydelse samt i 11 och 13 88 föreskrivs om skyddsvakt skall intill utgången av år 1982 tillämpas även i fråga om den som före ikraftträdandet har förordnats att vara ordningsvakt för bevakning av skyddsföremål så långe förordnandet gäller.

10 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 146

9 Förslag till

Lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940:383)

Härigenom föreskrivs att 3-5 88 bevakningskungörelsen (1940:383)' skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1943:881) om polisens ställning under krig

Härigenom föreskrivs atl 4 6 lagen (1943:881) om pohsens ställning under krig skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980. Förordnande som har meddelals med stöd av 4 § skall dock gälla intill utgången av år 1982, om ej regeringen bestämmer annat.

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974; 191) om bevakningsföretag dels all i 5 8 orden "Kungl. Maj;t" skall utbytas mnt "regeringen", dels alt nuvarande 9-12 8§ skall betecknas 13-16 88, dels alt 1,3,6 och 8 samt nya 13-16 88 skall ha nedan angivna lydelse, dels atl i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 9-12 88, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 8
Med bevakningsförelag avses i Med bevakningsföretag avses i

denna lag den snm yrkesmässigt denna lag den snm yrkesmässigl
åtager sig att för annans räkning åtar sig atl för annans räkning be-
utföra viss bevakningsuppgift. La- vaka fastighet, anläggning, viss
gen gäller dock ej statlig eller kom- verksamhet, offentlig tillslällning
munal myndighet. eller något annat sådant eller också

att bevaka enskild person. Lagen gäller dock ej bevakning som utförs av statlig eller kommunal myndighet. Den gäller ej heller bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighet enligt en bestämmelse i lag.

' Senaste lydelse av

3 § 1979: 1089

4 § 1951:514

5 § 1951:514

Underlåter ett auktoriserat bevakningsföretag att lämna upplysningar enligt 9 § första stycket, att sända in redogörelse enligt 9 § andra stycket eller att lämna tillgång till handlingar enligt 10 §,får länsstyrelsen förelägga vite.

12 8

Länsstyrelsen får förelägga ett auktoriserat bevakningsföretag att vidta de rättelser och andra åtgärder som föranleds av tillsynen. Föreläggandet får förenas med vite.

9 8 13 8

Auklorisalion eller godkännande enligt 4 § kan återkallas, när i denna

lag angiven förutsättning för sådant beslut ej längre föreligger eller det i

övrigt finns särskild anledning därtill. Därvid äger 5 8 och 6 8 första

stycket motsvarande tillämpning.

Om det finns synnerliga skäl, får länsstyrelsen i stället för att återkalla ett godkännande begränsa det till en viss verksamhet eller ett visst område.

10 8

Den som uppsålligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

11 8

Talan mot polisstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.

14 8
Till böter eller fängelse i högst

sex månader döms den som uppsålligen eller av oaktsamhet bryter mot 2 § eller lämnar osann uppgift i fall som avses 19 §.

15 8
Länsstyrelsens beslut enligt den
na lag överklagas hos regeringen
genom besvär.

Prop. 1979/80:122 150

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1980-03-04

Närvarande: f. d. justiflerådet Petrén, regeringsrådet Hilding, justitierådet Vängby.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 24 januari 1980 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ordningsvakter,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande.

4. lag om ändring i lagen (1976; 511) om omhändertagande av bemsade personer m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1958; 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.,

6. lag om ändring i lagen (1938; 274) om rätt till jakt,

7. lag om ändring i vapenlagen (1973:1176),

8. lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser flll skydd för försvaret m. m.,

9. lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940; 383),

10. lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig,

11. lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag. Förslagen har föredragits inför lagrådet av rådmannen Dan Ogvall. Förslagen föranleder följande yttranden.

Förslaget till lag om ordningsvakter

Lagrådet:

Genom den föreslagna lagen ersätts de kortfattade bestämmelserna om ordningsvakter i polisinstruktionen. Detta måste hälsas med tillfredsställelse. Lagen innehåller emellertid inte några bestämmelser om ordningsvakters befogenheter. Sådana får sökas på andra håll och regleringen är ganska svåröverskådlig. Det framstår som önskvärt att, i samband med att förslag till en polislag - som fömtsätts i betänkande av 1975 års polisutredning (SOU 1979; 6) - utarbetas och pohsens befogenheter därmed får ett mer fullständigt lagstöd, en översyn görs även av ordningsvakternas befogenheter i syfle att få en mer systemaflsk reglering till stånd.

Prop. 1979/80:122 151

3 8

Den med paragrafen åsyftade utvidgningen av nmrådel för förordnande av urdningsvakt har angivits gennm atl förordnande får ske även för annan uppgifl än sum avses i 2 S. Den grundläggande bestämmelsen um urdningsvakts uppgift - nämligen alt medverka till atl upprätthålla allmän nrdning - återflnns i 1 8- 1 2§ anges de situatiuner för vilka förordnande nrdinärt skall kunna meddelas. Syftet med förevarande bestämmelse är att för undantagsfall vidga kretsen av dessa situatiuner, men uppgiften skall även i de nu åsyftade situatinnerna vara medverkan till allmän nrdnings upprätthållande. Uttrycket "för annan uppgifl än" kan måhända leda lill missuppfattningen att förordnande enligt bestämmelsen skall kunna meddelas även för annat ändamål än medverkan till upprätthållande av allmän ordning. Lagrådet förordar därför, till undvikande av sådant missförstånd, att uttrycket ersätls med "i annat fall än".

Av vad snm anförs i remissen framgår atl paragrafen är avsedd alt lillämpas restriktivt. Detta kommer enligt lagrådets mening till klarare uttryck i lagtexten, om orden "är motiverat" utbyts mnt "ärav väsenllig betydelse".

1 anslutning till förevarande paragraf vill lagrådet ytteriigare anföra följande.

Departementschefen biträder i den allmänna mutiveringen ett uttalande av nrdningsvaktsutredningen, vari sum exempel på fall når urdningsvakter bör kunna förekomma enligt undantagsbestämmelsen i 3 8 nämns en del speciella privata tillställningar. Alt döma av ulredningens redogörelse för nuvarande praxis (betänkandet s. 89) avses härmed främst skoldanser.

Som framgår av vad lagrådet nyss anfört skall förordnande enligt 3 8 inte kunna meddelas för annat ändamål än medverkan till upprätthållande av allmän ordning. Hit kan inle hänföras ordningen vid privala tillställningar. Väl kan det tänkas att en privat tillställning stör allmän ordning, l.ex. genom oljud som tränger ut till angränsande allmän plats eller genom att människor som inte får komma in ställer till oordning utanför. Följden härav kan bli att polisen får ingripa. Detsamma gäller en ordningsvakt som med stöd av undantagsbestämmelsen förordnats att upprätthålla ordningen på angränsande allmänna platser. Något utrymme för att förordna en ordningsvakt atl upprätthålla ordningen på själva den privala tillställningen föreligger inte. Detta gäller skoldanser lika väl som andra privala tillställningar. I den mån allmänheten inle äger tillträde till en tillställning, kan personer som icke är önskvärda vägras att komma in. Om arrangörerna inte anser sig kunna klara detta på egen hand, finns möjlighet an för ändamålet anlita väktare.

Prop. 1979/80:122 152

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

Lagrådet: 24 kap. 2 8

Under förarbelena lill brottsbalken undersökte straffrättskommitlén möjligheterna att genomföra en allmän reglering av frågan om myndigheters användande av våld för att genomföra Ijänsteåtgårder. Lagstiftarna nödgades emellertid avstå härifrån. Inte ens i fråga om polismans användande av våld eller tvång var del möjligt att ge uttömmande bestämmelser i brottsbalken. En sådan lagstiftning ansågs av straffrättskommiltén kräva en omfattande utredning inom områden som låg ulanför kommitténs uppdrag. Resultatet av övervägandena blev i stället de begränsade regler om s.k. laga befogenhet som upptas i 24 kap. 2 8 brottsbalken och som i huvudsak bygger på åldre bestämmelser i strafflagen.

Det remitterade förslaget synes vara avsett att utgöra en fullständig reglering av frågan om våldsanvändning vid vissa speciflka åtgärder under förutsättning att de genomförs med laga räll, nämligen dels avvisande eller avlägsnande av någon från visst område eller utrymme, dels kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat nmhändertagande av egendnm. Rätten att gennmföra tvångsåtgärder av typen kruppsvisitatinn etc. tnrde i uch för sig vara så fullständigt och restriktivt reglerad i lag, att man inte behöver tveka att nu lagstifta om användande av våld vid sådana ålgärder på den grunden att lagstiftningens tillämpningsområde skulle vara nklart. Däremot måste erinras om att beslag och omhändertagande av egendom i vissa fall får verkställas också av enskilda personer, t. ex. enskild jakträtts- eller fiskerättsinnehavare, när han påträffar någon som jagar resp. fiskar olovligen (31 8 lagen 1938:274 om rätt till jakt och 37 8 lagen 1950: 596 om rätt lill fiske). I vilka fall en rätt föreligger atl avvisa eller avlägsna någun från visst nmråde eller uirymme lorde inte låla sig fullständigt bedömas utan en väsentligl mer omfattande utredning än som gjorts i förevarande lagstiftningsärende. En befogenhel att avvisa eller avlägsna någon torde i åtskilliga situationer flllknmma även enskilda personer och uvisst är hur långl den i så fall sträcker sig. Inte heller när det gäller allmän verksamhet är det möjligt atl ulan ingående undersökningar bilda sig en fullständig uppfattning om under vilka förutsättningar rätt atl avvisa eller avlägsna någon kan föreligga och vilka personer som äger vidta sådana ålgärder.

Man måsle vara försiktig att - utöver den ram som nödvärnsrätten ger - legitimera användning av våld av andra kategorier än dem som är speciellt utbildade för att ingripa i ömtåliga situationer. I tveksamma fall bör det få ankomma på polisen atl vidtaga de tvångsåtgärder som kan vara nödvändiga. Frågan om användande av våld för genomförande av Ijäns-leålgärder synes böra bli föremål för mera ingående överväganden i samband med att en ny polislag utarbetas. I avvaktan därpå synes man nu

Prop. 1979/80:122 153

böra nöja sig med att genomföra den lagstiftning som kan anses nödvändig med hänsyn till att tidigare författningsstöd för ordningsvakters och likställdas våldsanvändning inte längre kan åberopas efler tillkomsten av en ny lag om ordningsvakter med del innehåll som föreslås i remissen. 1 övrigl bör rättsläget få förbli oförändrat, vilket i vissa fall kan tänkas innebära att en rätt att använda våld får intolkas i den rält till viss tvångsåtgärd som följer av lag eller annan förfaUning.

Enligt lagrådets mening bör därför en reglering av frågan om rätten alt använda våld för de åtgärder som avses i del remitterade förslagel nu begränsas till i huvudsak de grupper av befattningshavare, ordningsvakter och likställda, som omfattas av ordningsvaktsulredningens förslag till åndring av 24 kap. 2 8 brottsbalken. Bestämmelserna synes emellerlid böra i överensslämmelse med del remitterade förslagel ges en mer generell ulformning än vad ulredningen föreslagit, även pm därmed någon enstaka grupp skulle komma att falla utanför regleringen. Det nya tredje stycket i paragrafen synes därvid förslagsvis kunna få följande lydelse; "Om polisman eller annan som avses i första stycket eller den, som med stöd av lag eller annan författning förordnats av myndighet all medverka till all upprätthålla allmän ordning eller säkerhet eller aU utföra bevakning eller annan tillsyn, skall med laga rätl avvisa eller avlägsna någon från etl visst område eller uirymme, får han, om han möts av motstånd, även i andra fall än som sägs i första och andra styckena för atl genomföra åtgärden bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Detsamma gäller när någon som nu nämnts eller annan i myndighetsutövning med laga rätt skall verkställa kroppsvisitation, kroppsbesiktning, husrannsakan eller beslag eller annat omhändertagande av egendom".

Förslaget till lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.

Lagrådet: 11 S

I sista stycket av 11 8 torde efter visst mönsier av 8 8 LTO böra införas en föreskrift av innebörd, att nmhändertagande enligt första stycket 2 inte får bestå längre än snm är nödvändigl med hänsyn till ändamålel med åtgärden, dock - som anges i förslagel - inte längre än sex timmar. Sista stycket sista meningen kan därför förslagsvis få följande lydelse: "Den som har nmhändertagits enligt försia stycket 2 skall friges så snarl ändamålet med nmhändertagandet har förfallit, dock senast inom sex limmar efter omhändertagandet.''

11 Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr 122

Prop. 1979/80:122 154

Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag

I S Lagrådet:

1 sista meningen av förevarande paragraf stadgas undantag från lagens tillämpningsområde för bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighel enligt en bestämmelse i lag. Innebörden av denna undantagsregel måsle anses oklar. Eftersom paragrafens första mening uppställer krav på yrkesmässighel för all lagen över huvud taget skall bli tillämplig, kan den ej avse den som endasl rent tillfälligl åtager sig att utföra bevakningsuppdrag inom ramen för myndighetförordnandel. Undantaget gäller alltså yrkesmässigl bedriven bevakning utförd av enskild person. Nägon entydig förklaring av vad som avses med enskild person lämnas ej i remissen. Enligt vanligl språkbruk torde därmed avses fysiska personer utan någon begränsning (jfr 1 S bokföringslagen 1976:125 och I 8 jordbmksbokföringslagen 1979:141) och innebörden i regeln skulle alltså vara att uppdrag från bevakningsföremålets företrädare till en ordningsvakt utan undantag faller utanför lagens tillämpningsområde. Härpå tyder också departementschefens ullalande att han förordar en lösning som innebår all all nrdningsvaktsverksamhet sum bedrivs i företagsfnrm underkastas BevL:s beslämmelser, medan en enskild person som själv fullgör sådan verksamhet liksom nu lämnas utanför denna reglerings tillämpningsområde. Å andra sidan förekommer i remissen uttalanden sum tyder på all undantaget skulle inskränkas till bevakning snm enskild person på frilans-basis åtager sig. Under lagen skulle då falla bevakning snm enskild persun bedriver i företagsmässiga furmer även um han är ensam i företaget nch alltså ulan anställda. Avses undantagsregeln ha denna innebörd, kan den ej anses framgå av den remitterade lagtexten, eftersom uttrycket "'enskild person"' inle utan vidare kan sättas som motsats lill företagare. Den sist angivna innnebörden framgår lydligl, nm undantagsregeln erhåller följande lydelse: "Den gäller ej heller bevakning snm någnn med stöd av elt hunnm meddelat förordnande av en myndighet enligt en bestämmelse i lag ulför på direkt uppdrag av bevakningsföremålels förelrädare, såvida inte bevakningsverksamhelen innebär idkande av rörelse," Anmärkas må all en regel med lydelse enigt del remitterade förslagel och med den innebörd som den enligt vad förul sagts måste anses ha är mera lätt att tillämpa än en regel med formulering som sist angivils. Det torde nämligen alltid möta vansklighet atl avgöra om en av en enskild person yrkesmässigt idkad bevakningsverksamhet bedrives i företagsmässig form eller ej. Hilding är av skiljaktig mening nch anför:

Enligt förslagel skall lagen nm bevakningsförelag utvidgas lill att avse även nrdningsvaktsverksamhet. Därmed utsuddas den hillills i princip iakttagna skiljelinjen mellan de uppgifler för upprätthållande av ordning

Prop. 1979/80:122 155

uch säkerhet, som åvilar det allmänna, och de bevakningsuppgifter som ulförs av privala företag. Detla står enligt min mening inle i överensstämmelse med rättssäkerhetens krav nch jag avstyrker därför den föreslagna utvidgningen.

Om förslaget änduck gennmföres, uppslår frågan nm utformningen av undantagsbestämmelsen i sista meningen. F. n. gäller enligt lagen om bevakningsföretag att auklorisationstvång föreligger för varje fysisk och juridisk person, som yrkesmässigt åtar sig bevakningsuppdrag för annan. Detta innebär (prop. 1974:39 sid. 36) att även s.k. enmansföretag måste söka auktorisation. Jag delar majoritetens uppfattning, att mnlivuttalan-dena till det föreslagna undantaget för urdningsvakter kan ge upphnv till vissa tolkningssvårigheter. Enligt min mening bör dnck den rimliga tolkningen - vilken också synes bäst överensstämma med den föreslagna lagtexten - vara att en enskild ordningsvakt, som under eljest angivna fömtsättningar inte skall behöva söka auktorisation, inte heller skall behöva göra detta, om han bedriver sin ordningshållning i företagsform. Hans lämplighet som ordningsvakt är redan prövad i samband med förordnandet (som också kan betraktas som en form av "auktorisation"). Jag förordar därför att undantagsbestämmelsen får den lydelse som föreslagits i remissen.

I remissen föreslås vidare att lagen om bevakningsföretag utvidgas till att avse även s. k. livvaktsverksamhet. En av polisens främsta uppgifter är att skydda människor lill liv och hälsa och det är enligt min mening inte förenligt med vår rättsordning att denna primära polisuppgift skall kunna genom samhällelig auktorisation överlämnas till privata rättssubjekt. Jag avstyrker därför förslaget även i denna del.

Vad gäller den lagtekniska utformningen av förslaget om livvaktsverksamhet villjag påpeka att uttrycket "bevaka enskild person" ger utrymme för en betydligt vidare tolkning än som avses i remissen. Del bör därför i vart fall förtydligas, exempelvis genom tillägget "flll skydd för hans liv och hälsa".

13 8 Lagrådet:

I 5 8 anges att fråga nm auktnrisatinn prövas av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. I det remitterade förslaget har i förtydligande syfte - när del gäller företag i vilket ledningens säte flyttats från ett län till etl annat - upptagits en särskild regel i 8 8 första stycket, att tillsynen utövas av länsstyrelsen i det län där företagets ledning har sitt säte. Avsikten turde vara att fråga nm ålerkallelse av auktorisation skall prövas av den länsstyrelse som har tillsynen över företaget. Med hänsyn härtill bör beskedet i första stycket i förevarande paragraf om den länsstyrelse som är behörig besluta om ålerkallelse av auktorisation ske genom hänvisning - ej säsom i det remitterade förslaget till 5 8 - utan till 8 8 första stycket.

Prop. 1979/80:122 157

Uidrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1980-03-13

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Mundebo, Wikström, Friggebo, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri

Föredragande: statsrådet Winberg

Proposition om ordningsvakter och bevakningsföretag

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1. lag om ordningsvakter,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande,

4. lag om ändring i lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m.,

5. lag om ändring i lagen (1958: 205) nm förverkande av alknhnlhaltiga drycker m. m.,

6. lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt flll jakt,

7. lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176),

8. lag om ändring i lagen (1940: 358) med vissa beslämmelser till skydd för försvaret m. m.,

9. lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940: 383),

10. lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig,

11. lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Jag kan godta vad lagrådet har föreslagit i fråga om 3 8 lagen om ordningsvakter och har ingen erinran mot vad lagrådet i övrigt har uttalat i anslutning till denna paragraf. Jag godtar också lagrådets förslag beträffande 24 kap. 2 8 brottsbalken och 11 8 lagen med vissa bestämmelser flll skydd för försvaret m. m.

Såvitt gäller lagen om bevakningsföretag (BevL) har i remissen föreslagits att 1 8 ändras bl. a. på det sättet att den nuvarande definitionen på

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanlräde den 24 januari 1980.

Prop. 1979/80:122 158

bevakningsföretag - den som yrkesmässigt åtar sig atl för annans räkning utföra viss bevakningsuppgift - ändras lill att avse den som yrkesmässigt åtar sig atl för annans räkning bevaka faslighel, anläggning, viss verksamhet, offentlig tillställning eller något annat sådant eller också atl bevaka enskild person. Som framgår av vad jag har uttalat i remissprotnkollet skall ändringsförslaget tillgodose främst två syflen. Dels har ansetts atl företag som uteslutande ägnar sig åt ordningsvaktsverksamhet - s. k. ordningsvaktsföretag - bör vara förbjudna i den mån förutsättningar inte föreligger för dem atl få auktorisation som bevakningsföretag. Dels har det ansetts ofrånkomligt att verksamhet som går ut på att bevaka enskild person -s. k. livvaktsverksamhet - underkastas offentlig tillsyn och kontroll i den mån den över huvud taget skall få bedrivas. Atl yrkesmässigt bedriva sådan verksamhet för annans räkning blir sålunda enligt förslaget förbjudet i den mån inte fömtsättningar för auktorisation anses föreligga.

En av lagrådets ledamöter har avstyrkt förslaget i denna del. Enligt denna ledamot innebär utvidgningen av lagens flllämpningsområde till ordningsvaktsverksamhet att man utsuddar skiljelinjen mellan å ena sidan de uppgifter för upprätthållande av ordning och säkerhet som åvilar det allmänna och å den andra de bevakningsuppgifter som utförs av privata företag. Att låta lagen omfatta livvaktsverksamhet sägs innebära att en primär polisuppgift överlämnas till privata rättssubjekt. Ledamoten anser vidare att uttrycket "bevaka enskild person" i vart fall bör lagtekniskl förtydligas.

För egen del kan jag så till vida instämma i vad denna ledamot har yttrat att jag anser det uppenbart att ordningsvaktsföretag liksom företag som ägnar sig åt att ge skydd åt enskilda personer bör tillåtas endast under begränsade fömtsättningar. Om emellertid lagen om bevakningsförelag får behålla sitt hittillsvarande tillämpningsområde, innebär detta att inte några som helst begränsningar ställs upp för de aktuella företagens verksamhet. Med hänsyn lill arten av den verksamhet som del här gäller anser jag alt en sådan ordning inte är godtagbar. Det är vidare enligt min mening e;i fördel att man genom en reglering i enlighet med remissens förslag uttryckligen slår fast att tillsynen över bevakningsförelagen skall omfatta även den verksamhet som företagen bedriver med förordnade ordningsvakter. Jag finner mig därför böra vidhålla den ståndpunkt i sak som jag har intagit enligt remissprolokollet. Däremot harjag ingen erinran mot alt uttrycket "bevaka enskild person" förtydligas. Detta bör lämpligen ske genom tillägg av orden "för dennes skydd".

Remissens förslag flll ändring i 1 § BevL innebär också att från lagens tillämpningsområde undantas bevakning som utförs av enskild person, om denne endast fullgör uppdrag med stöd av ett förordnande som har meddelats honom av en myndighel med stöd av en bestämmelse i lag. Två av lagrådets ledamöter har med hänvisning till de uttalanden om den aktuella undantagsbestämmelsens innebörd som jag har gjort i remissprotokollet

Prop. 1979/80:122 159

ansett det oklart om undantaget nmfattar även verksamhet snm en enskild person ensam bedriver i företagsmässiga former.

Till klarläggande av denna fråga vill jag uttala att min avsikt har varit att all verksamhet som en enskild person åtar sig att själv utföra med stöd av en myndighets förordnande enligt lag - vare sig det är som ordningsvakt, jakt- eller fisketillsynsman eller skyddsvakt - liksom hittills skall falla utanför lagens tillämpningsområde. Detta gäller även om verksamheten undantagsvis skulle anses innefatta idkande av rörelse. Vederbörandes lämplighet för uppdraget är nämligen, snm en av lagrådets ledamöter har påpekat i ett särskilt yttrande, i ett sådant fall prövad redan gennm själva förordnandet. Somjag har uppfattat de yttranden som lagrådets ledamöter har avgett erhåller också undantagsbestämmelsen med den i remissen föreslagna avfattningen den sålunda åsyftade innebörden. Någon justering av lagtexten är alltstå inte påkallad.

Som lagrådet har anmärkt kan den hänvisning till 5 8 som har tagits in i 13 8 sägas bli delvis missvisande. Paragrafen bör därför formuleras om.

Vid de överväganden som har ägt mm inom justitiedepartementet efter lagrådsföredragningen harjag emellertid kommit till den uppfattningen att förslaget i remissen beträffande sistnämnda paragraf och 6 8 BevL bör jämkas även i ett sakligt avseende. I fråga om prövningen av bevakningsföretagens personal innebär förslaget att man frångår nuvarande ordning enligt vilken en fråga om godkännande beträffande den som har hemvist inom Stockholms, Göteborgs, Malmö eller Visby polisdistrikt prövas av polisstyrelsen och i övriga fall av länsstyrelsen i det län där han har hemvist. Enligt förslaget skall i stället prövningen av fråga om godkännande - liksom fråga om ålerkallelse av godkännande - prövas av tillsynsmyndigheten, dvs. länsstyrelsen i det län där det berörda företagets ledning har sitt säte. Som framgår av vad jag har uttalat i remissprolokollet har förslaget avsetts medföra en effektivisering av tillsynen. Detta syfle uppnås otvivelaktigt också när det gäller de mindre och medelstora företagen. I fråga om de största förelagen, som är elablerade i flera län, måsle emellertid beaktas att förslaget kommer alt leda till en mycket stor arbetsbelastning för länsstyrelserna i de län där företagens ledning har sitt säte. Härtill kommer all den omedelbara uppsikten över dessa förelags avdelningar i andra län än det där ledningen har sitt säte regelmässigt utövas av länsstyrelsen i det län där avdelningen är verksam, eftersom denna länsstyrelse biträder tillsynsmyndigheten vid tillsynen i enlighet med vad som fömlsatles vid tillkomsten av lagen om bevakningsföretag (jfr prop. 1974:39 s. 40). I de fall som avses nu ligger det därför närmast till hands att låta godkännandeprövningen anknmma på den länsstyrelse som har omedelbar kontakt med det berörda företaget. För att åstadkomma en sådan ordning och samtidigt undanröja de huvudsakliga olägenheter som har befunnits vara förenade med nuvarande ordning bör lämpligen i 6 8 första stycket föreskrivas att godkännandeprövningen beträffande personalen

Prop. 1979/80:122 160

skall ankomma på länsstyrelsen i det län där den som prövningen gäller avses huvudsakligen komma att tjänstgöra samt i bevakningsföretagskun-görelsen (1974: 462) en föreskrifl meddelas om att den länsstyrelsen - om den inle är tillsynsmyndighet - skall underrätta denna om resultatet av prövningen. I fråga om föreståndare för verksamheten och ledamöier i företagets styrelse bör däremot den i remissen föreslagna ordningen gälla. Med denna lösning bör fråga om ålerkallelse av godkännande beträffande ett bevakningsföretags personal prövas av den länsstyrelse som har beslutat om godkännandet. Detta bör anges i 13 8. Det ankommer på regeringen atl besluta om erforderliga ändringar i bevakningsföretagskungörelsen. Därvid bör bl. a. föreskrivas att om en länsstyrelse som inte är flllsynsmyn-dighet har återkallat ett godkännande, denna skall underrätta tillsynsmyndigheten härom.

2 Väktarulbildningen

Vid min anmälan av frågan om remiss till lagrådet förutskickade jag (avsnitt 2.3) att jag efter det att lagrådet hade avgett yttrande över lagförslagen skulle återkomma till spörsmålet om utbildningen av väktare.

I denna del villjag först erinra om att dåvarande chefen för jusfltiedepartementet i samband med tillkomsten av lagen (1974; 191) om bevakningsföretag (BevL) konstaterade att det var ett samhällsintresse att bevakningsföretagens verksamhet bedrevs under betryggande former och att det därför var av stor belydelse att personalen fick en i förhållande till sina arbetsuppgifier lämpligt avpassad utbildning (prop. 1974: 39 s. 47). För att enhetliga normer i fråga om utbildningen skulle komma till slånd fick rikspolisstyrelsen i uppdrag att utfärda närmare föreskrifter om utbildningen av väktare (12 8 BevL). Efter samråd med berörda arbetsmarknads-och branschorganisalioner har rikspolisslyrelsen den 1 oklober 1974 utfärdat provisoriska föreskrifter för utbildning av väktare som fortfarande gäller.

Föreskrifterna fömtsäiier för både hel- och deltidsanställd personal en grundutbildning som omfattar dels en introduktionskurs, dels undervisning i ämnena allmän väktarkunskap, brandförsvar, väktartjänst och skyddstjänst samt kunskapsprov i anslutning till utbildningen. Härtill kommer enligt föreskrifterna praklisk yrkesträning. Gmndulbildningen omfattar sammanlagt 217 timmar, varav 120 timmar avser praktisk yrkesträning. För särskilda bevakningsuppgifter fömtsätls specialutbildning, t. ex. hund-föramtbildning. De kunskaper som erhålls genom gmnd- och specialutbildning skall vidmakthållas och förbättras genom fortbildning. För kortfldsan-ställd personal, dvs. personal som under högst tre månader företrädesvis sommartid anlilas under oridnarie väktares ledighet, ställs kraven på utbildning lägre. För sådan väktare gäller atl utbildningen skall ske genom

Prop. 1979/80: 122 161

deltagande i 30 timmar av introduktionsavsnittet samt i 10 timmar av ämnet allmän väktarkunskap. Den föreskrivna gmndulbildningen skall påbörjas snarast möjligt och avslutas senasl tre månader efter anställningsdagen när det gäller heltidsanställd väktare och sex månader efter anställningsdagen för deltidsanställd väktare.

Utredningen anser att innehåll och kunskapsmål i de nuvarande föreskrifterna om utbildning i stort sett svarar mot det behov av fackteoretiska kunskaper som kan anses nödvändiga för väktare. Utredningen har därför inte funnit att det finns moflv för att genom lagstiftning kräva en utbildning för väktare som i fråga om kunskapsmål och innehåll går utöver vad som f. n. fordras. Utredningen anser emellertid att samma utbildningskrav bör gälla för hel-, del- och kortttidsanställd personal. Vidare bör enligt utredningen lektionsantalet vara rikttider och elevernas individuella fömlsätlningar och undervisningens uppläggning avgöra vilken fld som fordras för att kunskapsmålen skall uppnås. Det föreslås att en väktare inte skall få fllldelas självständiga bevakningsuppgifter innan han har genomgått gmndulbildning.

Utredningen erinrar om atl utvecklingen när det gäller yrkesutbildningen på sikt synes bli att de flesta ungdomar skaffar sig en fortsatt utbildning efter gmndskolan och atl den utbildningen kommer att ske genom samhällets försorg. Utredningen anser därför att en bransch som saknar representation i det samhälleliga utbildningssystemet kan få framtida rekryterings-svårigheter. Bl. a. av detta skäl bör enligt utredningen gmndläggande utbildning för väktare anordnas som en specialkurs inom gymnasieskolan. I betänkandet läggs fram ett förslag till en tim- och kursplan för utbildning för väktare inom ramen för en sådan specialkurs, som föreslås omfatta en termin. Arbetstekniken föreslås bli lagd som inbyggd utbildning, dvs. handledd praktik inom bevakningsföretag. Som särskilda behörighetsvillkor föreslås gälla atl eleven skall ha fyllt 18 år och blivit godkänd vid prövning med avseende på laglydnad och medborgerlig pålitlighet.

Bland dem som söker sig till väktaryrket finns många personer med ganska omfattande erfarenhet från arbetslivet. Utredningen har därför med utgångspunkt från gymnasiekursen skisserat en tim- och kursplan även för en särskild kurs inom den kommunala vuxenutbildningen. Eftersom bevakningsbranschen besväras av brist på ulbildad arbetskraft särskilt i storstadsområdena, föreslår utredningen vidare att utbildning för väktare får ingå även bland de bristyrkesutbildningar som kan erbjudas som arbetsmarknadsutbildning.

Enligt förslaget skall bevis om godkänd utbildning kunna utfärdas efter särskild prövning för den som har inhämtat kunskaper på annat sätt än genom del allmänna skolväsendet. Det blir då möjligt för företagen att efter överenskommelse mellan de avtalsslulande parterna på arbetsmarknaden utnyttja egna utbildningsresurser. Denna utbildning avses i så fall komma att bedrivas utan statligt bidrag. Den särskilda prövningen skall anordnas inom det allmänna skolväsendet.

Prop. 1979/80:122 162

Flera remissinstanser har ställt sig positiva till tanken att samhället bör svara för väktarnas utbildning och har utan närmare kommentarer tillstyrkt utredningens förslag. Åtskilliga av de instanser som i och för sig ansluter sig till gmndtanken om en samhällelig utbildning har emellertid framfört invändningar mot utredningens förslag. Del har sålunda från flera håll satts i fråga om inle lägsta ålder för tillträde till utbildningen borde vara 20 år samt om inte all väktamtbildning borde bedrivas som vuxenutbildning. Enligt skolöverstyrelsen bör utbildningen äga rum i första hand inom ramen för den kommunala vuxenutbildningen. Även statens skolor för vuxna skulle enligt slyrelsen kunna komma i fråga som uibildningsorgan.

Polisutredningen har i sitt remissyttrande pekat på atl det anlagligen kommer att ta lång tid innan samhället har byggt ut tillräcklig utbildningskapacitet och har därför ansett det viktigt att företagsintern utbildning kan anordnas även i fortsättningen. Flera andra remissinstanser, däribland rikspolisstyrelsen, har framhållit att såväl ABAB som Securitas har väl utvecklade utbildningsavdelningar med inarbetade mliner, varför den framlida gmndulbildningen bör kunna bedrivas vid de båda koncernernas skolor. Dessa bör i så fall lämpligen anlitas även av andra bolag. Från åtskilliga håll yppas tveksamhet i frågan humvida den föreslagna organisationen av utbildningen har fömtsättningar att fungera.

Utredningens förslag avsiyrks av Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund. Organisationerna påpekar alt många av de ungdomar som f. n. rekryteras till bevakningsförelagen har lämnat grundskolan vid 16 års ålder. För behörighet till den föreslagna utbildningen innm gymnasiet krävs att eleven fyllt 18 år. Detta innebär enligt organisationerna att ungdomar tvingas "vänta" två år eller avbryta tidigare yrkesverksamhel för atl börja väktamtbildning. Attraktionskraften i den föreslagna gymnasieutbildningen ifrågasätts också. När det gäller den kommunala vuxenutbildningen och bristyrkesutbildningen framhåller organisationerna att dessa utbildningsvägar kommer att vara tillgängliga endast på ett fåtal orter i landet. Med hänsyn härtill ifrågasätter organisationerna om den föreslagna samhällsordnade utbildningen förmår garantera bevakningsföretagen tillgång på utbildad arbetskraft. Organisalionerna anser i stället att den företagsinterna utbildningen även i fortsättningen skall få förekomma men att den - om bevakningsföretagen själva skall bekosta den - inte skall ha större omfattning än f. n.

Förslaget avstyrks på i huvudsak samma grunder av Stockholms handelskammare, ABAB, Securitas och bevakningsrådet. Från företagens sida har därvid särskilt framhållits alt förslaget inle lillgodoser företagens behov av kontinueriig tillgång på utbildad personal. Inte heller Svenska transportarbetareförbundet, som organiserar flertalet väktare, anser att det framlagda utbildningsförslaget kan läggas till gmnd för väktarulbildningen.

Prop. 1979/80:122 163

Flera av de remissinstanser som har avstyrkt utredningsförslaget har lagt fram ett alternativt förslag till lösning av utbildningsfrågan. Bakom detta förslag ställer sig Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund. Svenska transportarbetareförbundet, Stockholms handelskammare, bevakningsrådet, ABAB och Securitas. Förslaget innebär att gmndulbildningen för väktare skall anordnas under medverkan av Transportfackens yrkes- och arbetsmiljönämnd (TYA), som är ett samarbetsorgan för vissa huvudarbetsgivare inom transportområdet och transportarbetareförbundet och som redan nu har yrkesutbildning som en av sina huvuduppgifter.

Av vad som har anförts nu framgår att utredningens förslag under remissbehandlingen har blivit föremål för en delvis långtgående kritik. Sedan en uppvaktning beträffande väktamtbildningen hade gjorts hos justitiedepartementet av bl. a. företrädare för arbetsmarknadsparterna, uppmanades parterna att fortsätta sina överläggningar i syfte att redovisa förslag till bedrivande, organisalion, administration och flnansiering av väktamtbildningen inom ramen för TYA;s verksamhet.

Efter överläggningar mellan parterna har dessa därefter till justitiedepartementet i december 1979 överlämnat ett förslag till riktlinjer för del fortsatta arbetet på utbildningsfrågan. Bakom förslaget står Svenska arbetsgivareföreningen (allmänna gmppen), statsföretagens förhandlingsorganisation (branschkommiltén Bevakning och alarmering). Svenska transportarbetareförbundet och handelstjänstemannaförbundet, i vilket flertalet av ABAB:s väktare är organiserade.

De riktlinjer som föreslås går ut på att parterna skall uppdra åt TYA att organisera och administrera yrkesutbildning för väktare. Yrkesutbildningen avses utöver den grundläggande utbildningen kunna omfatta även återkommande utbildning och vidareutbildning. Härvid skall beaktas att även de mindre och medelstora företagens behov tillgodoses. Del är fömtsalt att den obligatoriska, gmndläggande väktamtbildningen till sin omfattning och sitt innehåll skall fastställas av skolöverstyrelsen i samråd med rikspolisstyrelsen samt att en myndighet skall ha flllsyn över utbildningen. Kostnaderna för utbildningen bör enligt förslaget bäras av staten.

Parterna har vidare förklarat all de avser att flllkalla en särskild projektgrupp med uppgift att i detalj utforma uppdraget till TYA. Statsföretagens förhandlingsorganisations branschkommitté och handelstjänstemannaförbundet, vilka inte tillhör TYA:s huvudmän, skall ingå i denna projektgrupp. Projektgmppen skall tillsammans med TYA utarbeta underlag i fråga om yrkesutbildningens mål, innehåll och form samt läromedel.

Av skrivelsen framgår vidare att parterna är överens om att en påbyggnadsutbildning i resp. bevakningsföretag även i framtiden skall kunna genomföras som företagsintern utbildning. Parterna har också förklarat att de kommer att verka för att en kurs inom gymnasieskolan för vämyrken kommer till stånd och att personer fyllda 16 år kan genomgå denna ulan

Prop. 1979/80:122 164

någon anslällning i bevakningsförelag. Det har upplysts atl avsiklen är att en sådan kurs skall ta sikte inte bara på väktaryrket utan också på yrken som exempelvis brandman och ambulansförare samt att den som har genomgått gymnasiekursen skall kunna befrias från den teoretiska delen av väktamtbildningen eller delar därav. Parterna är överens om att vidareutbildning inom väktaryrket på sikt bör kunna genomföras på högskolenivå i form av kurser eller vid en särskild yrkesteknisk högskola. - I avvaktan på att ett nytt utbildningssystem blir utbyggt avses utbildning av väktare ske inom resp. företag enligt gällande regler.

Efter remiss har yttranden över parternas skrivelse avgetts av rikspolisstyrelsen och skolöverstyrelsen. Rikspolisstyrelsen har bl. a. uttalat att förslaget i skrivelsen synes sakna enhetlighet i uppbyggnaden av elt nyll utbildningssystem. I vissa hänseenden anser sig slyrelsen inte kunna ta ställning till förslaget och dess konsekvenser ulan ytterligare utredning. Enligt rikspolisstyrelsen bör inte staten bära hela kostnadsansvaret för väktamtbildningen. Den företagsinterna utbildningen kan emellertid enligt vad styrelsen framhåller lämpligen byggas ut med stöd av statsbidrag. Styrelsen uttalar avslutningsvis att utbildningen inte behöver vara så omfattande som väktamtbildningsutredningen har föreslagit.

Skolöverstyrelsen framhåller i sitt yttrande att en organisation av utbildningen i enlighet med arbetsmarknadspartemas förslag fömlsälter att en s. k. enskild yrkesskola bildas. Med en sådan skola förstås, enligt 1 8 förordningen (1971:342) om enskilda yrkesskolor, en yrkesskola för vilken enskild är huvudman och vars huvudman har förklarats berättigad flll statsbidrag enligt förordningen. Skolöverstyrelsen vidhåller emellertid sin mening enhgt remissvaret över väktamtbildningsutredningens betänkande, nämligen att ulbildningen i första hand bör anordnas inom den kommunala vuxenutbildningen. I yttrandet påpekas dock atl ingen kommun har anmält något intresse för att anordna en utbilc ning av aktuellt slag. Skolöverstyrelsen utgår därför från att berörda part er tar konlakt med lämpliga kommuner för all försöka intressera dem för frågan.

För egen del vill jag efter samråd med slalsrådel Mogård uttala följande.

I utredningens betänkande har förts fram flera värdefulla uppslag som bör utgöra ett väsentligt underlag för det fortsatta arbetet på en ändrad ordning för väktarnas utbildning. Mot bakgmnd av remissutfallet står det dock klart att de erfarenheter och de utbildningsresurser som finns samlade hos bevakningsbranschen måste tas tillvara vid en övergång till ett nylt utbildningssystem. Detta kan ske på olika vägar och behöver inte nödvändigtvis fömtsätta att TYA blir huvudman för en enskild yrkesskola. En lösning som har motsvarighet på andra områden är sålunda att utbildningen i huvudsaklig överensstämmelse med väktamtbildningsutredningens förslag organiseras inom ramen för gymnasieskolan och den kommunala vuxenutbildningen, varvid TYA:s arbete inriktas på att tillhandahålla skolöverslyrelsen underlag för utformningen av tim- och kursplaner och läro-

Prop. 1979/80:122 165

medel samt på att biträda med att organisera den inbyggda ulbildningen och vid behov även när det gäller att skaffa lärarkrafter. Också en sådan ordning torde i allt väsentligt kunna tillgodose de önskemål som har framställts från arbetsmarknadsparternas sida. Det finns dock inte möjlighel att bedöma denna fråga slutgiltigt innan parterna har preciserat den roll som TYA avses få i ett framtida utbildningssystem. Principbeslut i organisationsfrågan bör därför inte fattas förrän resultat föreligger av den ytteriigare utredning som arbetsmarknadsparterna har förklarat sig ämna verkställa. Sedan delta utredningsarbete har slutförts bör frågan i vanlig ordning beredas inom berörda utbildningsorgan.

Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att pröva den särskilda frågan om väktarutbildning kan ske som bristyrkesutbildning. Styrelsen har i sitt remissyttrande förklarat att den avser att ta upp frågan till prövning.

Väktamtbildningsutredningen har snm nämnts funnil att rikspolisstyrelsens nuvarande föreskrifter om utbildningen väl svarar mot det behov av fackteoretiska kunskaper som bör slällas på området. Med hänsyn härflll har utredningen inte ansett skäl föreligga att genom lagstiftning kräva utbildning för väktare som går utöver vad som följer av de nuvarande föreskrifterna såvitt gäller kunskapsmål och innehåll. Jag kan i denna del liksom remissinstansema ansluta mig till utredningens ståndpunkt. Utredningens synpunkt att elevernas möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen bör bli avgörande för hur lång utbildningstid som skall krävas för resp. kursavsnitt kan tillgodoses vid en omarbetning av föreskrifterna och påkallar inte något slällningstagande från riksdagens sida.

Väktamtbildningsutredningens förslag innebär slutligen en ändring av gällande ordning så till vida att det förutsätts att kortfldsanställd personal skall ha genomgått samma gmndulbildning som väktarpersonalen i övrigt. Förslaget i denna del - beträffande vilket tre av utredningens experter har anmält avvikande mening — avstyrks av flertalet av de remissinstanser som har gått in på frågan. Enligt rikspolisstyrelsen skulle, om förslaget genomförs, bevakningsföretagen i praktiken komma att ställas inför oöverstigliga rekryteringssvårigheter framför allt under semestertid. I huvudsak samma uppfattning redovisas av bl.a. polisutredningen, länsstyrelserna i Malmöhus nch Värmlands län samt Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.

För egen del villjag erinra om att bevakningsförelagen f. n. i mycket stor utsträckning anlitar studerande ungdnm sum semestervikarier. Denna persnnal tas normalt i anspråk bara för begränsade uppgifter, såsom t. ex. vissa nattvaktsuppdrag. Det finns knappast praktiska möjligheter att låta denna personal gå igenom en fullständig gmndulbildning, eftersom den inte är tillgänglig för utbildning under så lång tid som i så fall skulle fömtsättas. Det har inte uppgetts att några särskilda ölägenheter har vållats av att den kortlidsansiällda personalen har endast begränsad utbildning. Jag anser därför att gällande ordning bör behållas åtminstone t. v.

Prop. 1979/80:122 166

Skulle möjligheten atl anlita semeslervikarier utan fullsländig utbildning missbmkas kan, som polisutredningen har påpekat, föreskrifter meddelas som ger garantier för att vikarierna tas i anspråk endast för begränsade uppgifter och för att bevakningsförelagen inte reguljärt arbetar med korttidsanställd personal.

3 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

1. föreslår riksdagen att antaga de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar,

2. bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om ulbildningen av väktare.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom proposiiion förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för den åtgärd eller det ändamål som han har hemställt om.

Prop. 1979/80:122 167

Innehåll

Propusitiunen .................................................. 1

Propnsitionens huvudsakliga innehåll ..................... 2

Lagförslag

1 lag nm ordningsvakter .................................... 2

2 lag om ändring i brottsbalken ........................... .... 4

3 lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande 6

4 lag om ändring i lagen (1976: 511) om omhänderlagande av berusade personer m.m 6

5 lag om ändring i lagen (1958: 205) om förordnande av alkoholhaltiga drycker m.m 6

6 lag om ändring i lagen (1938:274) om rätl till jakt . 8

7 lag nm ändring i vapenlagen (1973: 1176) .......... 9

8 lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m 10

9 lag nm ändring i bevakningskungörelse (1940: 383) 13

10 lag om ändring i lagen (1943: 881) om polisens ställning under krig 13

11 lag om ändring i lagen (1974: 191) om bevakningsföretag 13

Utdrag ur protokollet vid regeringssammanlräde 1980-01-24 17

1 Inledning ..................................................... .. 17

2 Allmän molivering............................................... 18

2.1 Inledande synpunkter ................................ 18

2.2 Ordningsvakter............................................ .. 24

2.2.1 Ordningvakternas arbetsuppgifier m.m....... .. 24

2.2.2 Förordnande, utbildning och ulrusining av ordningsvakter 33

2.2.3 Ordningsvakternas befogenheter ........... 41

2.2.4 Ledningsförhållanden m.m....................... 43

2.2.5 Jakt- och fisketillsyn .......................... .. 45

2.2.6 Bevakning av skyddsföremål ................. 47

2.3 Bevakningsföretagen ................................ .. 53

3 Upprättade lagförslag ..................................... .. 63

4 Specialmotivering ........................................... .. 63

4.1 Förslaget till lag om ordningsvakter ............. .. 63

4.2 Förslagel till lag om ändring i brottsbalken ..... .. 72

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1973:558) om tillfälligl omhändertagande 78

4.4 Förslaget till lag nm ändring i lagen (1976: 511) nm nmhändertagande av bemsade personer m.m 78

4.5 Förslagel lill lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alknhnlhaltiga drycker m. m 78

4.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt till jakt 78

4.7 Förslaget till lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176) 79

4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m .. 79

4.9 Förslaget till lag om ändring i bevakningskungörelsen (1940:358) 81

4.10 Förslaget lill ändring i lagen (1943: 881) om pnlisens ställning i krig 82

4.11 Förslaget till lag nm ändring i lagen (1974: 191) nm bevakningsföretag 82

Prop. 1979/80:122 168

5 Hemställan .................................................... 87

6 Beslut .......................................................... .. 87

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1978: 33) urdnings
vakter .......................................................... .. 88

Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet (Ds Ju 1978:4) bevaknings
persnnal ......................................................... .. 92

Bilaga 3 Sammanställning av remissytlrandena över betänkandena
(SOU 1978:33) urdningsvakter och (Ds Ju 1978:4) bevaknings
personal ......................................................... .. 95

Bilaga 4 De remitterade förslagen ......................... 135

Utdrag ur lagrådets protokoll 1980-03-04 .............. 150

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 1980-03-13 157

1 Anmälan av lagrådsyttrande ............................. 157

2 Väktarulbildningen ........................................... 160

3 Hemställan .................................................... 166

4 Beslut ........................................................... 166

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980