Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Prop. 1979/80: 109

Regeringens proposition 1979/80:109

om stöd till glesbygden för vis.sa energikostnader

beslulad den 28 februari 1980.

Regeringen föreslår riksdagen all antaga de förslag som har iipptagils i bifogade uidrag av legeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN

INGEMAR MUNDEBO

Propositionens huviid.sakliga innehåll

I propositionen föreslås all den årliga fordonsskallen för personbil, som ägs av den som är bosatt i kommun inom stödområde 5 eller 6. skall sänkas med 120 kr. per år. De nya bestämmelserna föreslås gälla vid uppbörd den Ijuli 1980 eller senare.

Vidare föreslås all de s, k, ortslilläggen, som oljeföretagen tar ul för att läcka kosinader för transport av eldningsolja inom landet skall sänkas så alt de får ulgå med ell visst högsia belopp i 50 kommuner i inre Norrland och västra Svealand, Dessa beslämmelser föreslås Iräda i kraft den 1 januari 1981,

1 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109

BUDGETDEPARTEMENTET

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde

1980-02-28

Närvarande: slalsminislern Fälldin, ordförande, och sialsråden Ullsten, Bohman, Mundebo, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenslam Linder, Johansson, Wirlén, Holm, Andersson. Boo. Winberg, Adelsohn. Danell. Pelri

Föredragande: statsråden Mundebo och Burenslam Linder

Proposition om stöd till glesbygden för vissa energikostnader

Statsråden anmäler sina förslag i fråga om slöd lill glesbygden för vissa energikostnader. Anförandena och förslagen redovisas i underprolokollen för resp. departemenl.

Slalsrådel Mundebo hemsläller atl regeringen i en gemensam proposition föreslår riksdagen

alt anlaga de förslag som han och statsrådet Burenslam Linder har lagl fram.

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslular alt genom proposiiion föreslå riksdagen all anlaga de förslag som föredragandena har lagl fram.

Regeringen förordnar all de anföranden och förslag som redovisas i underprolokollen skall bifogas proposilionen som bilagorna 1 och 2.

Prop. 1979/80: 109 3

Bilaga I

Uidrag
BUDGETDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1980-02-28

Fiiredragande: slalsrådel Mundebo

Anmälan till proposition om stöd till glesbygden för vissa energikostnader

1 Inledning

Genom beslut i december 1979 höjdes skallen på bensin med 25 öre per liter från den 18 december 1979 och en molsvarande htijning gjordes av kilometerskatlen och av fordonsskallen för bl, a, irafiktraktorer från den 1 februari 1980 (prop, 1979/80:30, SkU 1979/80:15, rskr 1979/80:71, SFS 1979: 1048 och 1078), Dessulom höjdes från den 18 december 1979 den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukler med 5 öre per liler för bensin och med 5 kr, per m' för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja (SFS 1979: 1049) saml den allmänna energiskatten på elektrisk krafl och oljor (SFS 1979:1047),

1 proposilionen förulskickade jag alt förslag skulle lämnas i annal sammanhang om åtgärder för all inle de som bor i glesbygd skall få en i förhållande lill andra försämrad situation genom de höjda energiskatterna. Jag vill nu la upp denna fråga såviu avser beskaUningsområdel, Chefen för handelsdepartementet kommer atl la upp en annan fråga, nämligen den om en minskning av oljeföreiagens transportkostnadstillägg (ortslillägg) för vissa oljeprodukler. Även genom en sådan utjämning kommer energikostnaderna alt kunna sänkas i vissa glesbygder.

De energiskattehöjningar som beslulades i slulel av december 1979 hade fill syfle alt slimulera lill ökal energisparande. Skattehöjningarna bör av detta skäl inte kompenseras i sin helhel. Vad som kan komma i fråga för kompensation är den del av skallehöjningen som belöper pä skillnaden mellan den genomsnitlliga energiförbrukningen i samtliga hushåll i Sverige och den genomsnittliga energiförbrukningen i glesbygdshushållen.

Del är enligt min mening i försia hand personbilslrafiken i glesbygden som bör kompenseras för de höjda energiskatterna. Del har allmänl framhållils all de genomsnittliga årliga körsträckorna med personbilar i glesbygden är längre än de genomsnittliga årliga körsträckorna för samtliga personbilar i landet. Detta kan bero på all kollekliva iransporlmedel saknas eller av annal skäl inte kan utnyttjas och på de allmänt selt längre

Prop. 1979/80: 109 4

avstånden lill tälorler. arbeisplalser. affärer och andra serviceorgan m. m. Att en skillnad i de genomsnittliga årliga körsträckorna föreligger bekräftas av en undersökning om regionala skillnader i medelkörliingder för personbilar som vägtrafikskatteutredningen IB 1977:05) låtit genomföra. Av undersökningen kan dock inle dras några säkra slutsatser om den exakta storleken av denna skillnad. Den torde dock ligga i storleksordningen elt par hundra mil.

Mol den nu angivna bakgrunden anser jag del vara befogal alt minska skatlebelaslningen på personbilarna i glesbygden.

Den nuvarande beskaltningen av biltrafiken beslår av en omsättnings-skall på nya personbilar och motorcyklar, en ärlig fordonsskatt på i princip alla personbilar som är registrerade och inte avslällda. bränsleskalier saml - i fråga om bl. a. dieseldrivna personbilar - kilomelerskall. Vidare gäller särskilda regler om rätt till avdrag vid inkomsUaxeringen för resor med egen bil mellan boslad och arbelsplals.

Jag anser all den avsedda effeklen - kompensalion lill glesbygdsbilis-lerna för merbelaslningen av de höjda energiskalterna - kan uppnås enklast genom alt den ärliga fordonsskallen sänks för personbilsägare som bor i glesbygd. 1 del följande redovisar jag hur ett sådant system bör vara utformat.

2 Gällande bestämmelser m.m.

Fordonsskatten regleras i vägtrafikskallelagen (1973:601. ändrad senast 1979: 1078), VSL. Bestämmelser om uppbörd av fordonsskall finns i väg-trafikskallekungörelsen 11973: 776, ändrad senasl 1979: 396).

Fordonsskatt utgår för personbilar som är eller bör vara regisirerade och inle är avslällda (2 §VSL).

Fordonsskallen utgår med belopp som varierar med skallevikten (Ijäns-leviklen). Årsskatten för personbilar är 280 kr., om fordonels skaltevikt är högst 900 kg och 355 kr. om skatlevikien är 901 - I 000 kg. Är skaltevikten högre lillkommer yUeriigare 75 kr. för varje intervall om 100 kg. Den genomsnittliga årliga fordonsskallen för personbilar i hela landel är ca 500 kr. Den erläggs antingen för 12 kalendermånader (skalieår) eller för del av skalleår (skalteperiod). Skall erläggs för skatteperiod om den åriiga skatten uppgår till mer än 1 500 kr. Skalteäret för vissi fordon besläms med ledning av den sisla siffran i fordonels registreringsnummer. Skatten skall i princip belalas i förskotl, vanligen under månaden före ingången av skatteåret eller skatteperioden (uppbördsmånaden).

Skatlskyldig är den som äger etl skattepliktigt fordon vid ingången av uppbördsmånaden. Om fordonsskatl påförs därför all avslällning upphör eller skatteplikt annars inträder, är den skatlskyldig som äger fordonet vid denna lidpunkt. I fråga om fordonsskatt som fastställs genom beslul om

Prop. 1979/80: 109 5

efterbeskattning, är den skattskyldig som iigde fordonet under den lid skatten avser (14 § VSL).

Skatteplikten för ell fordon upphör bl. a. om det avsiiills.

Inlräder eller upphör skatteplikt för en personbil under en kalendermånad skall fordonsskatt alltid belalas för hela den månaden.

Uppbörd av fordonsskatl kan vara aniingen ordinarie eller lillfällig. Ordinarie uppbörd äger rum i fråga om fordon som är skalleplikligl vid ingången av uppbördsmånaden. Om skatteplikt för ett fordon inträder efter ingången av uppbördsmånaden äger lillfällig uppbörd rum. Den tillfälliga uppbörden omfaltar då liden fr. o. m. den månad under vilken skalleplik-ten inlräder 1. o. m. närmasl följande uppböidsmånad.

3 Föredragandens överväganden

Jag har lidigare anförl atl kompensation lill glesbygden för de höjda energiskatterna bör - på skalleområdel - ulgå i form av sänkl årlig fordonsskatt på personbilar i glesbygden. Begreppet glesbygd är inle hell enlydigl. Olika definitioner ger olika avgränsningar. Jag anser dock att den bedömning som ligger bakom stödområdesindelningen enligt förordningen (1979:632) om regionalpoliliskl stöd bör användas även när del gäller avgränsningen av de geografiska områden som bör omfallas av sänkningen av den årliga fordonsskallen. Enligt min mening uppnås en lämplig begränsning om sänkningen omfallar de kommuner som ingår i slödområdena 5 och 6. Dessa är 33 kommuner, fördelade på 7 län;

Stödområde 5 Värmlands län Torsby

Kopparbergs län Malung Vansbro Älvdalen

Gävleborgs län Ljusdal

Jämtlands län

Bräcke

Härjedalen

Krokom

Åre

Västerbottens län

Lycksele

N örsjö

Vindeln

Vännäs

Västernorrlands län

Sollefteå

Ange

Norrbottens län

Arvidsjaur

Älvsbyn

Prop. 1979/80: 109 6

Stödområde 6

Jämtlands län Norrbottens län

Berg Arjeplog

Ragunda Gällivare

Strömsund Haparanda

Jokkmokk

Västerbottens län Kalix

Sorsele Kiruna

Storuman Pajala

Vilhelmina Överkalix

Åsele Överlorneå

Från den 1 januari 1980 är Dorotea utbruten ur Åsele och bildar en egen kommun. Åven Dororea bör omfattas av förslaget.

Enligt uppgifler från bilregistret var per den 26 december 1979 anlalel regisirerade. ej avslällda personbilar 78 150 i stödområde 5 och 61665 i stödområde 6. lillsammans 139815 bilar.

Den förordade nedsättningen bör ske med etl fast belopp per bil och år. Beloppel bör av prakliska skäl vara jämnt delbart med lolv.

Den genomsniilliga årliga fordonsskatten för personbilar är, som jag lidigare har nämnt, ca 500 kr. Jag förordar atl fordonsskatten sätts ned med 120 kr. per år för personbilar i berörda kommuner. Det angivna beloppel är, om endast skillnaderna i genomsnittliga körsträckor beaktas, någol för högl. Det ger därmed kompensalion även för den iransportkoslnadsläck-ning i form av s,k, zontillägg som oljeföretagen tar ul vid försäljning av molorbensin. Som kommer all framgå av vad chefen för handelsdepartemenlel anför föreslås därtör ingen särskild utjämning av dessa lillägg.

En nedsällning av denna omfattning kan beräknas minska statens inläkler av fordonsskalten med ca 18 milj, kr, årligen. Jag har då beaklal all uppgiflen om anlalel bilar avser förhållandena i december månad, då anlalel avslällda bilar är högre än annars.

Den nu föreslagna nedsättningen av den årliga fordonsskallen böi regleras i en ny paragraf, 12 a §, i VSL,

I paragrafen bör anges att den årliga fordonsskatten för personbilar skall minskas med 120 kr, per år om fordonet hör hemma i viss kommun. De kommuner som avses bör anges i en ny bilaga till VSL, Somjag redan har nämnt bör Ln, de kommuner som ingår i stödområde 5 eller 6 samt Dorotea anges i bilagan. Frågan om i vilken kommun bilen hör hemma bör avgöras med ledning av var den skatiskyldige har sin adress enligt bilregistret. Denna bedömning bör göras endast vid den tidpunkt, då skattskyldighet enligt 14 § VSL inlräder. Vanligen är della vid ingången av månaden närmasl före skatleåret. Om den som då är eller bör vara antecknad som ägare lill bilen har en adress som finns i någon av de uppräknade kommunerna skall den lägre fordonsskatten debileras honom. Den som

Prop. 1979/80: 109 7

flytlar lill en sådan kommun efler denna lidpunkl kommer all fa del av den lägre fordonsskallen försi vid näsla uppbördslillfälle.

Den lägre skallesalsen bör också lillämpas i de fall en bil blir skalleplik-lig. 1. ex. på grund av all avslällning upphör, vid en tidpunkt då ägaren bor i någon av de angivna kommunerna. Om ändrad fordonsskatt skall ulgå lör elt fordon, t, ex, av den anledningen att dess skattevikl har förändrats, skall någon ändring av redan påförd skalt inte göras, även om ägaren samiidigi flyitar lill annan kommun,

1 fråga om eflerbeskallning bör gälla all den lägre skallesalsen skall tillämpas om den skallskyldige vid ingången av den tid som efterbeskatt-ningen avser hörde hemma i en kommun som ar upptagen i bilaga 3 lill VSL,

Som en följd av den nya besiämmelsen i 12 a § VSL bör ett tillägg göras i 12 § första slyckel av innebörd all vad som där sägs gäller om inle annal följer av 12 a §,

De nya beslåmmelserna bör Iräda i krafl den 1 juli 1980 och lillämpas vid uppbörd av fordonsskall efler ikraftlrädandet. Någon jusiering av redan betald fordonsskatl bör inle göras.

Med hänsyn till frågans beskaffenhel är del enligt min mening inte motiverat alt inhämla lagrådels yllrande över lagförslagel.

4 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anförl hemsläller jag alt regeringen föreslår riksdagen all anlaga inom budgetdeparlementet upprällat förslag fill

lagom ändring i vägtrafikskallelagen (1973:601),

Prop. 1979/80: 109

Bilaga 1:1

Förslag till

Lagom ändring i vägtraFikskattelagen (1973: 601)

Härigenom föreskrivs i fråga om vägtrafikskallelagen (1973:601) dels alt 12 § skall ha nedan angivna lydelse.

dels atl i lagen skall införas en ny paragraf. 12 a §. och en ny bilaga, bilaga 3. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §
Fordonsskall ulgår för skalleår Fordonsskall ulgår för skalleår

enligt bilaga I lill denna lag. Skal- enligt bilaga I till denna lag. om inte
ten utgår för skalleperiod med en annat följer av 12 a §. Skallen ut-
iredjedel, för kalendermånad med går för skalteperiod med en tredje-
en tolftedel och för dag med del, för kalendermånad med en lolf-
1/360 av skatten för hell år. Över- ledel och för dag med 1/360 av skal-
stiger fordonsskallen för ell fordon len för hell år, Översiiger fordons-
1 500 kronor för hell år ulgår for- skallen för elt fordon 1 500 kronor
donsskatt för skalleperiod, för hell år ulgår fordonsskall för

skalteperiod.

Föreligger skalteplikl för fordon under del av kalendermånad, ulgår fordonsskall för hela månaden. Vad nu sagts gäller dock icke i fråga om fordon, för vilkel fordonsskallen uppgår till m.insl 4 800 kronor för helt skalleår, för den kalendermånad under vilken skalteplikl försia gången inlräder för fordonet eller skalteplikl upphör av annan anledning än av-ställning. Har sådanl fordon varil avslällt avräknas eller återbetalas fordonsskatl för avställningsliden om denna omfaltal minsl 15 dagar eller om fordonet övergåll lill ny ägare under avställningsliden,

Fordonsskatl erläggs före ingången av skalleår eller skalleperiod. Regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer får medge undantag härifrån för grupp av fordon,

12 a §

Fordonsskalten för en personbil skull ulgå med etl 120 kronor lägre belopp per år än som anges i bilaga I till denna lag, om bilen hör hemma i en kommun som anges I bilaga 3 till denna lag.

En personbil anses höra heminu i den kommun, diu den skatiskyldige har sin adress enligt bilregistret vid

' Lagen omlryckt 1979: 280, Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:869.

Prop. 1979/80: 109

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

den tidpunkt, som anges i 14 !i första eller andra slyckel eller vid Ingången av den tid som anges i 14 § tredje stycket. Saknas sådan adress gäller i stället den adress sinn borde vara (tnleckiuid i bilregistret. Den lugre fordonsskallen lillämpas när fordonsskatt påförs för hell skalleår eller hel skalleperiod, när skull påförs dårf(>r all skiilleplikt inlräder jör ell jordon eller vid ej-icrheskattning.

Bilaga 3 till vägtrafikskattelagen (1973:601) Förteckning över kommuner som avses i

Västerbottens lån

Dorotea

Lycksele

Norsjö

Sorsele

Storuman

Vilhelmina

Vindeln

Vännäs

Åsele

Värmlands län Torsby

Kopparbergs län Malung Vansbro Älvdalen

Gävleborgs län Ljusdal

Västernorrlands län

Sollefuä

Ange

Jämtlands län

Berg

Bräcke

Härjedalen

Krokom

Ragunda

Strömsund

Åre

Norrbottens län

Arjeplog

Arvidsjaur

Gällivare

Haparanda

Jokkmokk

Kalix

Kiruna

Pajala

Ålvsbyn

Överkalix

Övertorneå

Denna lag iräder i kraft den I juli 1980 och lillämpas vid uppbörd av fordonsskall efter ikraftlrädandel.

Prop. 1979/80: 109

B i 1,1 u

HANDELSDEPARTEMENTET

Uidrag

PRlrOKOLL

vid legeringssammantIiitle

1980-02-28

Föredragande: statsrådet Burenstam Linder

Anmälan till proposition om stöd till glesbygden för vissa energikostnader

I Inledning

Med slöd av regeringens bemyndigande den 30 juni 1977 tillkallade chefen för handelsdepartemenlel den I juli 1077 en särskild uiredare' med uppdrag all uireda frågan om uljämning av de prisskillnader pa eldningsolja och bensin som följer av del tillämpade systemet med orts- och zontill- lägg (H 1977:03).

Utredningen lämnade ijuli 1979 belänkandet (Ds H 1979:3) Uljämning av ortslilliigg. Beiänkandei bör fogas till protokollet i della ärende som bilaga 2.1.

Efler remiss har yttranden över betänkandet avgells av hovrällen för Nedre Norrland, kammarrällen i Sundsvall, försvarels malerielverk, slalens järnvägar (SJ), transporlnämnden, siaiisiiska cenlralbyrån (SCB), riksskaiteverket (RSV), kommerskollegium (KK), generallullslyrelsen, näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och kartellniimnd (SPK), konsumeniverkel (KOV). översiyrelsen för ekonomiskl försvar (ÖEF). arbelsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND). statens vallenfallsverk. länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs. Gollands. Göleborgs och Bohus, Skaraborgs. Kopparbergs. Gävleborgs. Väslernorrlands. Jämllands, Västerbottens och Norrbollens län, väglrafikskalle-ulredningen IB 1977:05). energiskatlekommillén (B 1979:06). energispar-kommillén (I 1974:05), Svenska handelskammarförbundel. Svenska kommunförbundet, Landslingsförbundel. Sveriges grossistförbund. Sveriges köpmannaförbund. SHlO-familjeföretagen. Oljekonsumenternas förbund (OK). Lantbrukarnas riksförbund (LRF). Norrlandsförbiindel. Svenska pelroleum inslilulet (SPI), Centrala driflledningen. Svenska värmeverksföreningen. Svenska bussirafikförbundet. Svenska laxiförbundet. Svenska

' Deparlemenlsrådel Karl-Ingmar Edsliand. Vidare förtirdnades deparlemenlsrådel Göran Carnhagen, departemenlssekreleraren Lars Hallslen, direklören Bo Jö-nesledt, numera generaldirektören Claes-Eric Norrbom, deparlemenlssekreleraren Ann-Christin Nykvist, direktören Waller Seger och avdelningschefen Walter Sköldefors att som sakkunniga och bitr, skalledireklören Lennarl Carlson all som expert biträda utredaren.

Prop. 1979/80: 109 12

akcriförbundel. Motormännens riksförbund (M), Kungl. Automobil klubben IKAK). Moloriörarnas helnyklerheisförbund (MHF), Landsorganisa-lionen i Sverige (LO), Tjänslemännens cenlralorganisalion (TCO), Sveriges redareförening, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges allmännylliga bosladsförelag ISABOI, Hyresgiislernas riksförbund. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund IHSB), Sveriges villaägareförbund och Sveriges fastighelsägareförbund,

Slalens vallenfallsverk och Cenirala driflledningen har avgivil likalydande yllranden. Sveriges redareförening har inslämi i SPLs yllrande.

Svenska handelskammari"örbundel har bifogat yttrande av Gotlands handelskammare. Till LO;s yttrande har logals yllrande av Svenska skogs-arbelareförbundel. Vissa av länsstyrelserna har bilagl yllranden från olika länsorgan och kommuner.

En sammanstiillning av remissvaren bör ftigas lill proiokollei som bilaga

7 1

2 Föredragandens överväganden

Vid prissäiiningen på dieselbrännolja, eldningsolja och molorbensin ulgår varje oljeförelag från ell grundpris på produklen. Däruiöver gör oljeföretagen en särskild beräkning av kosinader för iransporl av oljan eller bensinen lill förbrukaren eller lill säljställel. För dieselbrännolja som levereras med tankbil och för eldningsolja läggs lill grundprisel för all täcka denna transportkostnad särskilda ortslillägg av olika slorlek beroende på avstånd lill leveransslällel. Vidare las för dieselbrännolja som säljs från pump och för bensin ul skilda zontillägg som också är en iransporlkost-nadsersällning. Systemen med ortslillägg och zonlillägg har skapals av förelagen själva.

Ortslilläggen infördes i slutet av 1940-talel. Tilläggen är lägre ju närmare importhamnarna leveransorlen ligger och är högsl i de inre, norra delama av landel. Med hänsyn härtill kan tickså ortslilläggen variera inom en och samma kommun. De iransportkosinadselemenl som omfallas av del av oljeföreiagen Ln, lillämpade ortstilläggssyslemel - lankfarlygsfrakt, hamnavgift och lankbilslransport - är i viss utsträckning schablonmässigt beräknade. En belydande del av förbrukningen av eldningsolja, främst tjock eldningsolja, berörs inle av ortslilläggen beroende på all vissa industrier, varmeverk, kraflvärmeverk och andra storförbrukare köper olja i hel eller delad fartygslast och enligt avtal som inle har någon anknytning lill ortslilläggen. Storleken av ortslilläggen varierar i dagsläget mellan 24 och 95 kr,/m'. Tolall uppgick uttagna ortslillägg till ca 470 milj, kr, under år 1978, Ortslillägg beräknas L n, för drygt 4 000 orter,

Zonlilläggen tillkom redan före andra världskriget. De är schablonmässigt beräknade för mycket slora områden och avspeglar således inle på

Prop. 1979/80: 109 13

samma sätl som orlstilläggen mer lokala skillnader i kostnader för transporler lill olika leveransorter inom respektive zon, Landel indelas med utgångspunkt från importhamnarna och deras närmasle omland i ire zoner. I s. k. O-zon betalar förbrukarna gällande grundpris och i de s. k. 1- och 2-zonerna däruiöver ell zontillägg som uppgår lill elt respeklive två öre per liter. Av drivmedelsförsäljningen från pump åi- 1977 skedde något mindre än hälflen, dvs. ca 2,5 milj, m\ i O-zon, 1 2-zon såldes samma år nägol mer än 10% av den totala volymen. Totalsumman uttagna zontillägg under år 1977 uppgick till ca 35 milj. kr.

Frågan om en utjämning av prisskillnader på oljeprodukter till följd av varierande transportkostnader har under en följd av år tagils upp och behandlals i riksdagen. Bl. a. häri olika moiioner yrkats pä ålgärder för atl få lill stånd en enheilig prissätlning.

Näringsutskotlei uttalade år 1973 (NU 1973:6) bl.a. att prisdifferenserna på olja och bensin helt betingades av skillnaderna i fraktkostnader mellan olika regioner och all dessa prisskillnader utgjorde en del av ell större problem som hade blivil särskili beaklal i den regionalpolitiska reformverksamheten. Utskotlel föruisaile alt regeringen skulle på lämpligt salt aktualisera frågan om en regional uljämning av avsedda priser i det fortsatta arbetet med regionalpolilisk planering inom iransporlseklorn.

År 1974 uppdrog regeringen åt SPK all uireda möjliga sätt alt slopa gällande orts- och zonlillägg i syfte atl erhålla en för hela landet enheilig prisnivå för olika oljeprodukter. SPK redovisade år 1975 elt förslag till teknisk lösning. 1 förslaget skisserades en metod för avveckling av regionala och lokala prisskillnader på oljeprodukter i konsumenlledel. Meloden innebar att säljare av oljeprodukter skulle dels betala en enheilig transporl-uljämningsavgift, dels erhålla ett Iransporlkoslnadsbidrag beroende på var i landet produklerna såldes eller förbrukades,

SPK;s förslag till leknisk lösning remissbehandlades. Den skisserade meloden ansågs av många ha nackdelar, Åven om förbrukarna av eldningsoljor i inre Norriand skulle få avsevärda prissänkningar skulle priset på olja stiga inte bara i södra och mellersta Sverige ulan även i Norrlands kustland. Bl, a, påpekades därför atl meloden kunde medföra negaliva regionalpoliliska effekler och alt betydande delar av exportindustrin skulle belastas med ökade kosinader, Meloden skulle dessulom ge lämligen slora adminislralionskosinader,

Näringsutskotlei underströk är 1976 INU 1975/76:44) viklen av en enhetlig prissättning på oljeprodukler men fann all del var nödvändigl med fortsatta överväganden om vilka ålgärder som skulle vidlas.

Mot denna bakgrund tillkallades, som lidigare har nämnls, år 1977 en särskild uiredare med uppdrag atl granska olika möjligheter atl mildra verkningarna av de nuvarande orts- och zonlilläggen,

1 utredningsförslaget framhålls all en total utjämning av ortstilläggen fortfarande är förenad med sådana nackdelar alt ålgärden inte heller nu är

Prop. 1979/80: 109 14

lämplig att genomföra, I stallet löreslås en siinkning av de högsta oitsiill-läggen, I huvudsak innebar förslaget att utjämningen skall ske i form av en maximering av ortslilläggen lör orter inom det inre stödområdet och vissa angränsande kommuner i väsira Svealantl som också har höga ortslilliigg. Sammanlagt berörs 49 kommuner. Enligt förslaget bör högsia ortstillägg vara 44 kr./m' räknat på den oitsiilliiggsniva som lörelag när ulredningens belänkande avlämnades sommaren 1979. Ersättning lill oljeföreiagen för de tianspoitkoslnader som inte blir läckla lill följd av maximeringen av orlstilläggen skall enligt förslaget liimnas i form av särskilda li;insportbi-diag. Del lolala behovel av sådana bidrag beräknas av ulredningen, också med ulgångspunkl i (irisiilliiggsiiivån sommaren 1979, lill 17 milj. kr. per år. Föl all tacka kostnaderna föi utjämningen föreslås att en särskild transponavgift om ca 75 öre/m' skall tas ul på motorbiiinnolja Idiesel-brännolja) och eldningsolja.

Utredningen har också övervägt frågan om en utjämning av ronlilläg-gen. En sådan åtgärd anses enligt förslaget inte vara påkallad med hänsyn bl, a, dels lill de små prisskillnader som de nuvarande zonlilläggen medför, dels lill atl sysiemel redan har en betydande utjämnande effekt,

Lluvuddclen av remissinslanserna, ell 35-lal, inslämmer i eller har ingel alt erinra mol utredningens ständpunkl all en uljämning av orlstilläggen bör genomföras. Av de inslanser som är för en uljämning förordar elt 10-tal ett annal syslem än utredningen, i de flesla fall en total utjämning i stället för en reducering. En uljämning avsiyrks eller ifrågasätts av ett 15-tal inslanser. När del gäller den närmare ulformningen av en uljämning av ortslilläggen har huvuddelen av instanserna lillslyrkl ulredningens förslag, Zonlilläggen har lagils upp av endasl etl 20-tal remissinstanser. Drygt hälften av dessa delar utredningens slällningstagande, medan återstoden förordar en uljämning även av dessa tillägg. För egen del vill jag anföra följande.

Regeringen strävar i sin regionalpolitik efler att skapa likvärdiga levnadsförhållanden för befolkningen i olika delar av landet. Det förhållandet alt de högsta orlstilläggen och därmed de högsta oljepriserna som regel tas ul på de orler där förbrukningen av o|ja på grund av ett strängare klimat är störsi lalar därtör för all man bör söka åstadkomma lämpliga kompensa-tionsformer. De belydande olägenheler som har visal sig vara förknippade med en lotal uljämning av ortslilläggen undviks i bred omfallning med del nu föreslagna systemet. Genom en maximering kan verkningarna av de nuvarande orlslilläggen mildras utan alllför slora adminisiraliva insalser. Jag förordar därför all den föreslagna maximeringen av de högsia orlstill-läggen genomförs som etl led i regeringens regionalpolitiska slrävanden.

Del föreslagna sysiemel innebär elt slöd lill transporler av olja. Jag vill i detla sammanhang erinra om atl del finns ett särskilt slalligl regionalpoliliskt iransporlslödsystem enligi vilkel fraklbidrag utgår, bl, a. för land-transporler av vissa råvaror och halvfabrikat lill orler förelrädesvis i norra

Prop. 1979/80: 109 15

Sverige, Oljeprodukler omfallas dock inle av delta system för vilkel särskilda riktlinjer gäller.

Niir del gäller den av utredningen föreslagna geografiska avgränsningen lill 49 kommuner i ell sammanhängande omräde i inre Norrland och vaslra Svealand bör först påpekas atl anlalet kommuner inom delta område har ökal lill 50 genom en uppdelning av Åsele kommun på så säu all Dorolea kommun har lillkommil. 1 övrigl kan anföras följande. Huvuddelen av de aktuella kommunerna finns inom slödområdena 5 och 6. Kommunerna ligger i ell ulpräglal glesbygdsområde. Vid en sådan avgränsning kommer visserligen orler i ell lO-lal kommuner söder om områdel, bl, a, i Småland och Väslergötland, all ha ortslillägg som ligger över maximinivån för de angivna kommunerna. Dessa söderul liggande orter har emellerlid i allmänhel lillägg som endast obetydligt överstiger maximinivån. Vidare är del här fråga om orter som inle ligger i ulpriiglad glesbygd. Dessulom är på grund av klimatet förbrukningen av olja för uppvärmning i dessa orler genomsnillligi lägre än i de nordligare orlerna. Med hänsyn härtill finner jag all del bakomliggande regionalpolitiska syftet med åtgärden bäst uppnås om maximeringen av orlslilläggen begränsas till de angivna 50 kommunerna.

Den föreslagna ålgärden skulle komma atl omfalla ell slörre område än den differenliering av fordonsskatten som lidigare i dag har föreslagils av chefen för budgeldepartemenlet. Jag finner denna skillnad moliverad eflersom det område som bör omfallas av en sänkning av orlslilläggen inle endasl besläms av den geografiska belägenheten ulan även av orlslilläg-gens slorlek. Del förekommer exempelvis flera orler ulanför stödområdena 5 och 6 som har högre ortslillägg än orler inom områdena. Eftersom ålgärden syftar lill atl minska prisskillnaderna på olja bör åtgärden komma samtliga de angivna 50 kommunerna i inre Norrland och väsira Svealand lill gtido oavsett om de ligger i del inre stödomrädel eller inle.

Sammanfattningsvis finner jag alltså all maximeringen bör genomföras inom de angivna 50 kommunerna. En förleckning över dessa lorde få fogas lill del lagförslag som jag ämnar lägga fram i del följande.

Ulredningsförslagel innebär alt orlslilläggei skulle uppgå lill högsl 44 kr./m"* inom del akluella områdel. Denna nivå beräknades med utgångspunkt i de ortslillägg som gällde sommaren 1979 i de orler som ligger i gränstrakterna av del föreslagna områdel, Ortslilläggen förändras emellerlid med hänsyn till kostnadsutvecklingen. Även det maximala ortstilläggel måste därför såsom ulredningen har föreslagit efler hand kunna anpassas lill de ändrade förhållandena, Detla gäller både vid införandel av del syslem somjag föreslär saml i fråga om därefler inträffade ändringar. Med hänsyn till en ändring av ortslilläggen som genomfördes höslen 1979 torde den akluella maximinivån f, n, kunna beräknas lill bortemot 55 kr,/m\

Genom en geografisk maximering av ortstilläggen blir en viss del av oljeföreiagens kosinader för transporler lill området inle läckta. Delta

Prop. 1979/80: 109 16

gallei leveranser lill sådana orler inom områdel som skulle ha haft högre onslillägg om inte viss maximering gällde. För all kompensera förelagen ftir delta intäktsboiifall bör såsom utredningen har föreslagil i molsvaran-tlc man cll särskilt Iranspoitbidrag utgå. Storleken av bidraget till de olika ftirclagcn för viss period blir beroende av hur respektive förelags försäljning ftirdelar sig mellan olika orter inom det område där ortslillägg inle får översliga maximinivån, Endasl leveranser till orter där ortstilläggel skulle ha varit högre än lillålel maximum blir bidragsberältigade. Ersättningens storlek blir vidare beroende av hur slor siinkningen är i olika orter.

Innan jag övergår liil den närmare ulformningen av sysiemel och lill finansieringen av iransportbidragen villjag i ftåga om zonlilläggen framhålla följande.

Fram lill ai 1967 tillämpade oljeföreiagen en indelning av landet i sex olika priszoncr med en skillnad på 1 öre mellan varje zon. Ulanför högsia priszon förekom dessulom vissa s. k. frankoplalser, där frakltillägg ulgick med belopp över hogsla zonlillägg. De Irc högsia priszonerna slopades år 1967, DeUa innebar en minskning av prisskillnaderna i landel, F. n. lorde zonlilläggen endast läcka en del av de lolala Iransporikoslnaderna för molorbensin. Reslerande del har beaktats av oljeföretagen vid bestämmandet av grundpriserna. Av det anförda framgår atl del nuvarande zontill-läggssystemet redan i sig innebär en belydande uljämning av Iransporikoslnaderna mellan olika delar av landel.

Som yUeriigare bakgrund lill ell slällningstagande vill jag framhålla atl tilläggen f.n. ulgöi i 2-zon mindre än en och i 1-zon mindre än en halv procenl av det totala bensinpriset. Denna andel sjunker med ett stigande bensinpris. För bilister med en körsträcka som överensstämmer med den som gäller i genomsnitt för bilister i respektive zon kan årskostnaden i form av zonlillägg beräknas lill ca 15 kr. i 1-zon och 30 kr. i 2-zon.

Det bör också nämnas alt del förekommer regionala prisskillnader som inte beror på zonlillägg. Jag avser här de förhållandena all lägre priser på bensin förekommer dels genom försäljning av s.k. lägprisbensin, dels till följd av prispressande lokal konkurrens. De av dessa fakiorer orsakade prisskillnaderna är vanligen belydligl slörre än dem som föranleds av nämnda tillägg och skulle kvarslå även om man ingrep mot zontilläggen.

Jag ansei del visseriigen påkallal att åtgärder vidtas som minskar den fördyrande faktor i den utpräglade glesbygden som zonlilläggen ulgör. Dock villjag mol bakgrund av del anförda inte förorda att detla sker i form av eu regleringssystem för uljämning av zonlilläggen, Ell sådanl skulle vara tekniskt komplicerat och skulle dessulom innebära ytterligare kostnadskrävande adminsirativa insalser. Jag vill i stället peka pä all en geografisk differenliering av den årliga fordonsskallen kan för normalbilisten ge högre kostnadsutjämnande effekt. Dessulom är meloden administrativt enklare an en uljämning av zonlilläggen. Chefen för budgeldeparlemenlel har tidigare denna dag lagl fram ell förslag om differenliering. Genom

Prop. 1979/80: 109 17

förslagel ges den kompensalion för zonlilläggen som är påkallad för glesbygdsbilisterna,

1 fråga om den lekniska utformningen av systemet med maximering av vissa ortslillägg samt kompensation för detta i form av transportbidrag vill jag anföra följande,

Uliedningen har föreslagil alt riksdagen skall ange rikllinjer för ortstill-läggsutjämningen medan den närmare ulformningen bör ankomma på regeringen, 1 enlighet med delta har ulredningen lagt fram ett förslag lill en lag om uljämning av orlstillägg för vissa oljeprodukter. Lagförslaget innehåller bl, a, bemyndiganden för regeringen alt meddela föreskrifter om högsta ortslillägg saml atl fastställa transporlbidrag, 1 förslagel anges sålunda alt för uljämning av de prisskillnader på motorbrännolja och eldningsolja som förorsakas av de tillägg för transportkostnader (ortstillägg), vilka till-lämpas vid försäljning till förbrukare, får regeringen föreskriva ell högsia orlstillägg som skall gälla vid sådan försäljning inom de kommuner som anges i bilaga till lagen. Enligt förslagel skall kompensation för transportkostnader, som lill följd av utjämningen inle blir läckla, ulgå i form av transporlbidrag. Vidare skall i den män regeringen så föreskriver transporlbidrag ulgä också lill förbrukare inom de berörda kommunerna vilken har köpt eldningsolja ulan alt erlägga orlstillägg. Enligt ulredningen skall transporlbidrag fastställas av regeringen på förslag av SPK för de orter som omfallas av utjämningen. Bidrag skall utbetalas av RSV,

För alt läcka kosinaderna för utjämningen föreslås att regeringen får besluta om uttagande av en särskild avgift pä motorbrännolja och eldningsolja,

1 en lill lagen anslutande förordning skall enligt ulredningen regleras del högsia orlslilläggels slorlek, vid vilken lyp av försäljning maximering skall gälla, Iransportbidragets storlek för skilda orter där sänkning sker, vilka som är bidragsberältigade och när rätlen lill bidrag inlräder. Vidare skall där lämnas föreskrifier om bl, a, förfarande, ålerbetalningsskyldighel när nägon lill följd av oriklig uppgifl har erhållil för myckel bidrag saml besvärsordning,

Remissinslanserna har inle riktat principiella invändningar mot atl lagstiftningen i huvudsak ulformas som en bemyndigandelag. För egen del anser jag att tekniken är ändamålsenlig i detla fall av bl, a, praktiska skäl, Bemyndigandel bör inte vara mer vidsträckt än vad som behövs för atl regeringen skall ha den handlingsfrihet som är nödvändig för att möta uppkommande situationer.

Jag vill här la upp den akluella lagstiftningens beröringspunkter med allmänna prisregleringslagen (1956: 236), När denna lag är i tillämpning kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva skilda prisreglerande älgärder. Därvid kan föreskrivas visst pris, som prövas skäligl, att gälla som högslpris vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller frivilligl ulförande av viss Ijänsl, Genom beslul av regeringen infördes 2 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 18

den 6 februari 1979 högslprisreglering beiräffande bl, a. dieselbrännolja och eldningsolja. Därvid bemyndigades SPK all föreskriva att lillägg lill högslprisel får göras med bl, a, zon- och orlstillägg. Bestämmelserna finns i förordningen (1977:770) om prisslopp m, m, (ändrad senasl 1980:37), Nämnden har också ulfärdal sådana föreskrifier.

Till följd av den angivna högslprisregleringen omfallas f, n, orlslilläg-gens sloriek av de kontrollmöjligheter som allmänna prisregleringslagen medger i bl, a, inflationsbekämpande syfle. Den nu aktuella sänkningen av vissa orlstillägg har dock samband med resursfördelning och regionalpolitik. Därför är del enligt min mening påkallal med en särskild lagstiftning som kan lillämpas oberoende av allmänna prisregleringslagen, I fråga om lagens närmare ulformning villjag framhålla följande, I likhei med utredningen anser jag all den sänkning somjag förordar i princip bör knyla an lill del nuvarande systemet med orlstillägg såsom della i dag är ulformal när del gäller Iransportkosinadselemenl, schablon-metoder m, m. Även om systemet i sin nuvarande utformning är användbart som underlag också för beräkning av vilken del av Iransporikoslnaderna, som till följd av maximering av orlslilläggei bör läckas med transporlbidrag, måsle dock flera faktorer uppmärksammas. Dit hör, eftersom företagen själva har infört systemet och delta således är frivilligl, all principerna för beräkning av ortslillägg kan komma atl förändras av företagen, I lagstiftningen bör därför öppnas möjligheter lill en prövning i administrativ ordning av frågan om i vilken utsträckning det är befogal att medge transporlbidrag för den del av ortstilläggen som företagen inte kan läcka lill följd av maximeringen. Bl, a, kan det därvid finnas anledning att pröva de eventuellt ändrade kostnadselemenl som företagen framdeles kan komma atl la med i sina beräkningar liksom även andra skälighetsfrågor. Beslämmelsema i lagförslaget bör utformas mol bakgrund av detla.

Såsom framgår av ulredningens belänkande förutsätier maximeringssys-temel alt företagen ocksä i fortsättningen gör egna beräkningar av orlstill-läggen som underlag för bestämmande av transportbidragens slorlek. OK, som hitintills för branschens räkning har svarat för dessa beräkningar, har i silt remissyttrande förklarat sig berett att biträda även i fortsättningen.

Som jag nyss anförde föreslår utredningen att transportbidrag skall, i den mån regeringen föreskriver det, utgå också till sådana förbrukare inom de berörda kommunerna som har köpt eldningsolja utan att erlägga ortslill-lägg. Därmed avses i försia hand sådana förbrukare som köper eldningsolja i s. k. cargoform, dvs. i hel eller delad fartygslast till egen depå i hamn, och själva ombesörjer och bekostar landtransporten. Jag delar uppfattningen all också sådana förbmkare i lämplig utsträckning bör kunna erhålla kompensation för den del av transportkostnaderna som svarar mot det bidrag som enligt mitt förslag skall utgå inom ramen för ortslilläggssystemel. På denna punkt vill jag erinra om atl också dessa förbrukare har att eriägga den högre energiskatt som riksdagen beslutade om i december 1979. Denna

Prop. 1979/80:109 19

bidragsmöjlighet bör inte begränsas till Iransporler som avser eldningsolja ulan även omfalta iransporler av dieselbrännolja (motorbrännolja). Jag anser all del i lagen bör anges generelll all med olja avses i lagen dieselbrännolja och eldningsolja. Dessa begrepp läcker även bunkerolja.

Också andra fall kan förekomma när visst transporlbidrag bör ulgå lill förbrukare inom de berörda kommunerna. Bl. a. har ulredningen föreslagil alt maximeringen endasl skall lillämpas vid försäljning lill sådana förbrukare som inte är regisirerade som skattskyldiga för olja enligi lagen (1957:262) om allmän energiskall. Syftet är all undvika en svårhanteriig redovisning i flera led. Det kan visa sig lämpligl all följa ulredningens förslag på denna punkl. I så fall skulle sädana förbrukare som är registrerade inte komma att omfattas av maximeringen ulan skulle få beiala ell oreduceral ortslillägg. Jag delar ulredningens uppfattning all också sådana förbrukare i lämplig ulslräckning bör kunna erhålla kompensation för della.

Som har nämnls lidigare föreslår ulredningen vidare all i lagen skall ges föreskrifier om atl en särskild avgift får las ul. Av del följande kommeralt framgå all jag inle vill förorda en sådan avgift. Därmed bortfaller behovel av särskilda föreskrifter på denna punkl.

1 övrigl villjag i fråga om lagförslagets ulformning lillägga följande.

Jag anser del av prakliska skäl vara erforderiigl alt regeringen kan överlåta sina befogenheter i fråga om transporlbidrag lill förvaltningsmyndighet. Det bör vidare uppmärksammas alt behov kan uppkomma av straffsanklionerade regler om uppgiftsskyldighei för sökande i ärenden rörande iransportbidrag. En beslämmelse som bemyndigar regeringen atl meddela föreskrifier rörande uppgiftsskyldighei bör mol denna bakgrund tas in i lagen.

Enligt min mening bör överträdelser av bestämmelsen om högsta ortslill-lägg inle lämnas osanklionerade, I straffskalan bör ingå böler eller fängelse i högsl sex månader, 1 fråga om ansvar för oriktiga uppgifter som lämnas i ansökan om transporlbidrag gäller alt bestämmelserna i 15 kap, 10 § brottsbalken om osann och vårdslös försäkran kan bli lillämpliga om del i en till lagen anslutande förordning föreskrivs atl uppgifter i en sådan ansökan skall lämnas på heder och samvete.

Enligt sin instruktion skall SPK övervaka prissättningen pä varor och Ijänsler i landel. Övervakningen omfallar också prissättningen på oljeprodukter. Jag förutsätter därför atl SPK, inom ramen för sin verksamhet, följer utvecklingen beträffande det av mig föreslagna systemet och anmäler för regeringen sådana förhållanden som kan kräva särskilda ålgärder.

Den föreslagna lagstiftningen kan efter erforderliga förberedelser träda i krafl den I januari 1981,

Lagförslaget är tekniskt okomplicerat. Även i övrigt är förslagel sådanl alt lagrådels hörande skulle sakna belydelse.

Prop. 1979/80: 109 20

Med utgångspunkt i dels den leveransstalislik ulredningen har lagil fram, dels nu gällande ortstilläggsnivå beräknarjag all den sammanlagda årliga koslnaden för Iransportbidragen f, n, kommer atl uppgå lill 20 milj, kr. Då systemet kan träda i krafl den I januari 1981 blir medelsbehovei för budgeiårei 1980/81 10 milj, kr,

Ulredningen har föreslagil all en särskild utjämningsavgift skall las ul för alt finansiera Iransportbidragen, Jag vill erinra om all de ålgärder som nu föreslås delvis skall ses mol bakgrund av den av riksdagen beslutade höjningen av energiskatten, Därtör vill jag inle förorda införandel av en särskild avgift,

Ulredningen har beräknai vissa resurser för administrationen av utjämningen. Jag anser del angelägel all sysiemel adminislrativi ulformas så enkell som möjligi. Den av mig förordade ulformningen lorde kräva mindre administrativa insalser än vad utredningen har beräknai. Jag avser all åierkomma i denna fråga.

De transportbidrag jag har förordal i del föregående bör las upp under elt nylt förslagsanslag under elfte huvudlileln benämnl Bidrag lill vissa oljelransporter i glesbygd.

3 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anförl har inom handelsdepartementet upprättats förslag till

lag med bemyndigande om sänkning av ortstillägg för vissa oljeprodukter, m, m.

Förslaget bör fogas till regeringsprotokollel i detta ärende som bilaga 2.3.

Prop. 1979/80:109 21

4 Hemställan

Med hänvisning till del anförda hemsläller jag att regeringen föreslår riksdagen alt

1, antaga förslaget till lag med bemyndigande om sänkning av orlstillägg för vissa oljeprodukter, m, m,,

2, till Bidrag till vissa oljelransporter i glesbygd för budgelåret 1980/81 under elfte huvudtiteln anvisa ell förslagsanslag av 10000000 kr,

Bilaga 2.1

HANDELSDEPARTEMENTET

UTJÄMNING AV ORTSTILLÄGG

Betänkande av utredningen om utjämning av regionala och lokala prisskillnader på eldningsolja och bensin

_{Ds H 1979:3}

Prop. 1979/80:109 25

Till statsrådet och chefen för handelsdepartementet

Den 30 juni 1977 bemyndigade regeringen chefen för handelsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda frågan om utjämning.av de prisskillnader på eldningsolja och bensin som följer av det tillämpade systemet med orts- och zontillägg.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 1 juli 1977 departementsrådet Karl-Ingmar Edstrand som särskild utredare.

Till sakkunniga förordnades den 19 september 1977 departementsrådet Göran Carnhagen, departementssekreteraren Lars Hallsten, direktören Bo Jönestedt, departementsrådet Claes-Eric Norrbom, departementssekreteraren Ann-Christin Nykvist, direktören Walter Seger och avdelningschefen Walter Sköldefors.

Som expert förordnades den 7 novem.ber 1977 bitr. skattedirektören Lennart Carlson.

Till sekreterare åt utredningen förordnades den 8 augusti 1977 numera kammarrättsassessorn Per Anders Lindgren.

Utredningen har nu slutfört sitt uppdrag och får härmed överlämna betänkandet Utjämning av ortstillägg.

Särskilt yttrande har avgivits av Jönestedt.

Stockholm i juli 1979 Karl-I.ngmar Edstrand

/Per Anders Lindgren

Prop. 1979/80:109

INNEHÅLL

SAMMANF.ATTNING

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

INLEDNING

1.1 Utredningsuppdraget

1.2 Utredningsarbetet

DEN SVENSKA OLJEMARKNADEN

2.1 Oljeimporten

2.2 Förbrukningen

2.3 Oljebranschens struktur

2.4 Storförbrukarna

2.5 Priser, skatter, avgifter och rabatter

ORTS- OCH ZONTILLÄGG

3.1 Inledning

3.2 Bakgrund

3.2.1 Ortstilläggen

3.2.2 Zontilläggen

3.3 Nuvarande ordning

3.3.1 Ortstilläggen

3.3.2 Zontilläggen

FRÅGANS TIDIGARE BEH.ANDLING

4.1 Inledning

4.2 Riksdagsdebatten och utredningar åren 1946-1975

4.3 SPK:s förslag och remissutfallet

4.4 Debatten de senaste åren

ANDRA LÄNDER

5.1 Allmänt

5.2 Finland 5 . 3 Norqe

Prop. 1979/80:109 28

6 prisskillnadernas betydelse, vissa prissätt-
ningsfragor M.m.

6.1 Inledning

6.2 Orts- och zontilläggens betydelse för olika förbrukarkategorier och regioner

6.2.1 Oljeförbrukningen i olika delar av landet

6.2.2 Ekonomisk betydelse

6.3 Rabatter

6.3.1 Inledning

6.3.2 Oljebolagen

6.3.3 Industrin

6.3.4 Bostadsföretagen

6.3.5 SPK:s rabattundersökningar

6.3.6 Rabatter på drivmedelsmarknaden

6.3.7 Sammanfatt.ning

7 TRANSPORTKOSTNADERNA OCH PRISSÄTTNINGEN
AV VISSA ANDRA VAROR, M.M.

7.1 Allmänt

7.2 SPK:s undersökning

7.3 Eltaxorna

8 ALTERNATIVA LÖSNINGAR

8 .1 Inledning

8.1.1 Problemställningen

8.1.2 Olika alternativ

8.1.3 Vissa för alternativen gemensamma f örutsät-cningar

8.2 Skattedifferentiering

8.2.1 Allmänt

8.2.2 Skatt på bensin

8.2.3 Energiskatt på brännolja

8.2.4 Synpunkter på en skattedifferentiering

8.3 Transportstöd

8.4 Total utjämning av orts- och zontilläggen

8.4.1 SPK:s förslag

8.4.2 Remissyttrandena

8.4.3 Utjämning i oljebranschens regi

8.4.4 Sammanfattning

8.5 Maximering av ortstilläggen

8.5.1 Inledning

8.5.2 Allmänna synpunkter

8.5.3 Valet av maximeringsmetod

8.6 Särskilda aspekter på utjämning av
zontilläggen

Prop. 1979/80:109

9 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

9.1 Inledning

9.2 Problemets omfattning

9.3 Regionalpolitiska aspekter

9.4 Industri- och energipolitiska aspekter

9.5 Transportekonomiska aspekter

9.6 Pris-, konkurrens- och marknadsaspekter

9.7 Förslag

10 SPECIALMOTIVERING

10.1 Förslag till lag om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter

10.2 Förslag till förordning om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter

SÄRSKILT YTTRANDE

Prop. 1979/80:109 31

SAMMANFATTNING

Vid försäljningen av eldningsoljor, bensin och dieselbrännolja tas i prissättningen särskild hänsyn till transportkostnaderna. För eldningsolja och dieselbrännolja som levereras med tankbil bestäms särskilda ortstillägg för ett stort antal orter. Ortstilläggen va-rierar f.n. mellan 18 och 83 kr per m . När det gäller bensin och dieselbrännolja som säljs från pump indelas landet med utgångspunkt från importhamnarna och deras närmaste omland i tre zoner med 1 öres prisskillnad per liter.

Vår uppgift har varit att granska olika möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande orts- och zontill-läggen. Efter att bl.a. ha sett på tilläggens ekonomiska betydelse för olika förbrukare och undersökt vilka metoder som praktiskt kan användas för att åstadkomma en utjämning av de regionala prisskillnader som tillläggen medför har vi stannat för att föreslå viss ut-jä.mning av ortstilläggen. Utjämningen skall ske i form av en maximering av ortstilläggen till 44 kr per m för orter inom det inre stödområdet och vissa angränsande kommuner i västra Svealand med höga ortstillägg. Förslaget utgår från den nuvarande ortstilläggsnivån. Utjämningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980. När det gäller de regionala prisskillnader som föranleds av zontilläggen har vi inte funnit någon utjämningsåtgärd påkallad.

Ortstilläggen infördes i slutet av 1940-talet sedan eldningsoljor i större utsträckning kommit i bruk vid fastighetsuppvärmning. Zontilläggen tillkom redan före andra världskriget. De nu gällande ortstilläggen är grundade på en schablonberäkning av vissa element i transportkostnaderna - tankfartygsfrakt, hamnavgift och tankbilstransport. Jämförda med ortstilläggen är zontilläggen än mer schablonmässigt beräknade för stora

Prop. 1979/80:109 32

områden. En betydande del av eldningsoljorna, främst tjocka oljor, berörs inte av ortstilläggen beroende på att de levereras direkt till industrier, värmeverk, kraftvärmeverk m.m. i tankfartyg i stora kvantiteter enligt avtal som inte har någon anknytning till ortstilläggen. Zontilläggen omfattar den helt övervägande delen av försäljningen av bensin. I fråga om dieselbrännolja tas zontillägg ut på ca 30 % och ortstillägg på ca 70 % av den totala volymen.

Frågan om utjämning av de ifrågavarande prisskillnaderna på petroleumprodukter har tagits upp i riksdagen nästan varje år sedan and.ra världskriget. Krav på utjämning har framförts av företrädare för olika partier. Oftast har kraven kommit från de norrländska riksdagsmännen. Vid några tillfällen har frågan blivit föremål för närmare utredning. Senast av statens pris- och kartellnämnd (SPK) som år 1975 avlämnade ett förslag till lösning som byggde på ett särskilt clearingsystem. Förslaget ansågs dock förenat med sådana nackdelar att ytterligare utredningsarbete fordrades.

Vår undersökning av olika metoder att utjämna de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter har lett fram till att det i första hand finns två alternativ som kan användas. En metod är att, som SPK föreslog, åstadkomma en fullständig utjämning av tilläggen genom att ta ut en enhetlig transportutjämningsavgift vid försäljning av oljeprodukter - oberoende av var försäljningen sker i landet - och samtidigt tillgodoföra oljeföretagen ett transportbidrag beroende på var i landet produkterna säljs. Konsumenter på orter med korta transportavstånd skulle få jämna ut transportkostnaderna för de konsumenter som har långa avstånd. Den andra metoden innebär att man begränsar utjämningen till att avse de högsta tilläggen. I båda fallen rör det sig om åtgärder som direkt tar sikte på de idag tillämpade orts- och zontilläggen. Att åstadkomma en utjämning med hjälp av en differentiering av energiskatten på de be-

Prop. 1979/80:109 33

rörda oljeprodukterna eller genom att låta dem omfattas av det regionalpolitiska transportstödet har vi inte ansett vara lämpligt.

Enligt vår mening har de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter som förorsakas av systemet med orts- och zontillägg begränsad ekonomisk betydelse för förbrukarna. Vid en samlad bedömning har vi emellertid stannat för att någon form av utjämning bör komma till stånd beträffande ortstillr.ggen på eldningsolja och dieselbrännolja. Vi har då tagit hänsyn även till vissa andra faktorer. I den långvariga debatten är det i första hand frågans rättviseaspekter som kommit att få betydelse och en lösning har framstått som mycket angelägen för olika intressenter. Vidare tas de högsta ortstill-läggen ut på orter där förbrukningen på grund av klimatet är störst. Det har också framgått att inte endast tilläggssystemet utan även variationer i rabattgiv-ning i viss mån kan medverka till högre priser i de inre delarna av landet. Slutligen sammanfaller området med höga tillägg i stort sett med det inre stödområdet. Trots olika regionalpolitiska insatser kvarstår en rad problem som gör förhållandena för näringsliv och befolkning besvärligare i det inre stödområdet än i andra delar av landet.

När det gäller valet av åtgärd anser vi att en total utjämning av ortstilläggen av den typ SPK föreslog, trots vissa justeringar som vi funnit möjliga, fortfarande är förenad med sådana nackdelar att åtgärden med hänsyn till problemets omfattning inte heller nu är lämplig att genomföra. I stället förordar vi att utjämningen begränsas till en reducering av de högsta tilläggen. Genom en sådan utjämning kan verkningarna av det nuvarande tilläggssystemet mildras för förbrukarna i landets inre delar utan att prisnivån för övriga förbrukare påverkas nämnvärt. Åtgärden kräver också en mindre administrativ insats jä.mfört med en total utjämning. 3 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 34

Regeringen föreslås få riksdagens bemyndigande att vidta de åtgärder som fordras för utjämningens genomförande. Ersättning för de transportkostnader som till följd av utjämningen inte blir täckta skall enligt förslaget lämnas i form av särskilda transportbidrag för de orter som omfattas av utjämningen. Det totala behovet av sådana bidrag har vi utifrån dagsläget beräknat till ungefär 17 milj kr för ett år och det föreslås bli täckt genom en särskild transportavgift på eldningsolja och dieselbrännolja. Avgiften skulle uppgå till ca 75 öre per m . SPK skall medverka när det gäller fastställandet av högsta ortstillägg, transportbidrag och transport avgift. Uppbörden av avgiften som skall ske i samma former som gäller för den allmänna energiskatten och utbetalning av bidrag skall handhas av riksskatteverket (RSV). Den årliga kostnaden för administrationen hos SPK och RSV tillsammans har beräknats till 400 000 kr.

En utjämning av zontilläggen på bensin och dieselbrännolja har vi inte ansett vara påkallad med hänsyn till de små prisskillnader som de nuvarande zontilläggen medför. Enligt vår mening får den utjämning av de regionala prisskillnaderna på drivmedel som det nu tillämpade zontilläggssystemet faktiskt innebär anses tillräcklig. Även om en utjämning av dessa skillnader i vissa avseenden fordrar en mer bejgränsad administrativ insats än i fråga om eldningsoljan framstår åtgärden ändock som onödig med hänsyn till de obetydliga fördelar den skulle medföra för vissa förbrukare.

Prop. 1979/80:109 35

FÖRFATTNINGSFÖRSLAG

Förslag till

Lag om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter

Härigenom föreskrivs följande

1 § För utjämning av de prisskillnader på motorbrännolja och eldningsolja som förorsakas av de tillägg för transportkostnader (ortstillägg) vilka tillämpas vid försäljning till förbrukare får regeringen föreskriva ett högsta ortstillägg som skall gälla vid sådan försäljning inom de kommuner som anges i bilaga till denna lag.

2 § Kompensation för transportkostnader, som till följd av utjämningen inte bli täckta, utgår i form av ett särskilt bidrag (t:ranspor tbidrag) . I den mån regeringen så föreskriver utgår transportbidrag också till förbrukare inom kommun som avses i 1 § vilken köpt eldningsolja utan att erlägga ortstillägg.

Transportbidrag fastställs av regeringen på förslag av statens pris- och kartellnämnd för de orter som omfattas av utjämningen. Bidrag utbetalas av riksskatteverket.

3 § För att täcka kostnaderna för utjämningen får re
geringen besluta om uttagande av en särskild avgift

(transportavgift) på motorbrännolja och eldningsolja.

4 § I denna lag avses med motorbrännolja och eldnings
olja även bunkerolja.

Denna lag träder i kraft den 1 iuli 1980.

Prop. 1979/80: 109 36

2 Förslag till

Förordning om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter

Härigenom föreskrivs följande

Ortstillägg

1 § Vid försäljning av motorbrännolja och eldnings
olja till förbrukare som inte är registrerad som skatt
skyldig till allmän energiskatt för sådant bränsle får
ortstillägg som avses i 1 § lagen (1980:00) om utjäm
ning av ortstillägg för vissa oljeprodukter tas ut med
högst 00 (44) kronor för kubikmeter.

Tränsportbidrag

2 § Transportfaidrag som avses i 2 § lagen (1980:00)

om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter utgår med belopp som anges i bilaga till denna förordning.

3 § Transportbidrag utgår till

1. den som ombesörjer försäljning som avses i 1 § och transporterar bränslet till förbrukaren,

2. den som säljer bränsle till återförsäljare, som ombesörjer försäljning som avses i 1 §, och själv transporterar bränslet till förbrukaren,

3. förbrukare som är registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för motorbrännolja och eldningsolja ,

4. annan förbrukare än som avses i 3, som infört bränsle eller för vars räkning bränsle införts till riket, då transportavgift som avses i 9 § erlagts till tullmyndighet.

Prop. 1979/80: 109 37

4 § Rätt till transportbidrag inträder i fall som avses i 3 § 1 och 2 när bränslet levereras till förbrukare och i fall som avses i 3 § 3 och 4 när bränslet förbrukas. Rätt till transportbidrag inträder dock inte när bränslet förbrukas för framställning av annat bränsle.

5 § Om den som är bidragsberättigad enligt 3 § är registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för motorbrännolja och eldningsolja skall han ge in ansökan om transportbidrag till riksskatteverket för de perioder och inom den tid som gäller för avlämnande av deklaration för transportavgift som avses i 9 §. Sökanden får avräkna i ansökan upptaget bidragsbelopp från deklarerat avgiftsbelopp. Om bidraget överstiger avgiften utbetalar riksskatteverket skillnaden så snart som möjligt.

I övriga fall skall ansökan om transportbidrag ges in till riksskatteverket för varje kalendermånad under vilken rätt till bidrag inträtt. Ansökan skall ha kommit in till verket före utgången av månaden efter den som ansökningen avser. Bidrag utbetalas av riksskatteverket så snart som möjligt.

Till ansökan som avses i första och andra stycket skall fogas de handlingar som riksskatteverket bestämmer.

6 § Bestämmelserna om skattskyldig och beskattnings
myndighet i 4,7 och 9-12 §§ lagen (1959:92) om för
farandet vid viss konsumtionsbeskattning gäller i till
lämpliga delar i fråga om den som söker transportbidrag
respektive riksskatteverket.

7 § Har transportbidrag utgått med för högt belopp
till följd av oriktig uppgift som sökanden lämnat är
denne skyldig att återbetala till statsverket vad han
erhållit för mycket.

Åtgärd i syfte att ta ut oriktigt utbetalat transportbidrag får inte vidtas senare än fem år efter utgången av det kalenderår under vilket bidraget har utbetalats.

Prop. 1979/80:109 38

8 § Om bränsle återtagits i samband med återgång av
köp skall transportbidrag som åtnjutits för bränslet
återbetalas till riksskatteverket.

Transportavgift

9 § Transportavgift sorn avses i 3 § lagen (1980:00)

om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter erläggs för motorbrännolja och eldningsolja, i den mån skatteplikt föreligger enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt.

10 § Avgiftsskyldig är den som är skattskyldig till all
män energiskatt för avgiftspliktigt bränsle. Avgifts
skyldigheten inträder samtidigt som skyldigheten att
erlägga allmän energiskatt.

Införs avgiftspliktigt bränsle till riket av annan än den som är registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för sådant bränsle erläggs avgift till tullmyndighet. Därvid gäller tullagen (1973:670) och 46 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning .

11 § Transportavgift utgår med 00 (75) öre för kubik
meter .

12 § Bestämmelserna om uppbörd och kontroll i lagen (1957:262) om allmän energiskatt såvitt de avser avgif tspliktigt bränsle äger motsvarande tillämpning på transportavgift enligt denna förordning, om inte annat följer av 13 eller 14 §.

13 § I deklaration för transportavgift får avdrag göras för brä.nsle, som

1. i avgiftsbelagt skick förvärvats för återförsälj-ning eller förbrukning i egen rörelse,

2. återtagits i samband med återgång av köp,

3. förbrukats eller försålts för fartygs drift i utrikes trafik,

Prop. 1979/80:109 9

4. av den avgiftsskyldige eller för hans räkning utförts ur riket eller förts till svensk frihamn för annat ändamål än att förbrukas där,

5. avgiftsskyldig förbrukat för framställning av avgiftspliktigt bränsle,

6. försålts med förlust för den avgiftsskyldige, i den mån förlusten hänför sig till bristande betalning från köpare.

14 § Avgiftsskyldig skall inbetala i deklarationen angivet avgiftsbelopp till riksskatteverket genom insättning på särskilt postgirokonto. I fall som avses i 5 § första styc)<.et skall dock belopp som återstår efter avräkning som där sägs inbetalas.

Särskilda bestämmelser

15 § I denna förordning avses med motorbrännolja och eldningsolja även bunkerolja.

16 § Talan mot riksskatteverkets beslut i fråga om transportbidrag enligt denna förordning förs hos kammarrätt genom besvär.

17 § Ytterligare föreskrifter för verkställighet av denna förordning meddelas av riksskatteverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1980,

Prop. 1979/80:109 40

1 INLEDNING

1.1 Utredningsuppdraget

Vid försäljningen av eldningsoljor, bensin och dieselbrännolja tas i prissättningen för närvarande särskild hänsyn till transportkostnaderna. Den regionala prisdifferentieringen bygger på ett speciellt system med orts- och zontillägg. För eldningsoljor och en stor del av dieselbrännoljan bestäms särskilda ortstillägg -grundade på en schablon.beräkning av vissa element i transportkostnaderna - för ett stort antal orter, f.n. varierande mellan 18 och 33 kr per m . När det gäller bensin och dieselbrännolja som säljs från pump indelas landet med utgångspunkt från importhamnarna och deras närmaste omland i tre zoner med 1 öres prisskillnad per liter. Orts- och zontilläggen representerar endast en del av de ifrågavarande kostnaderna, som i övrigt täcks av varornas grundpris. En betydande del av eldningsoljorna, främst tjocka oljor, berörs inte av ortstilläggen. Zontilläggen omfattar däremot den helt övervägande delen av försäljningen av bensin. I fråga om dieselbrännolja tas zontillägg ut på ca 30 % och ortstillägg på ca 70 % av den totala volymen.

Ortstilläggen infördes i slutet av 1940-talet sedan eldningsoljor i större utsträckning kommit i bruk vid fastighetsuppvärmning. Zontilläggen tillkom redan före andra världskriget.

Under efterkrigstiden har vid ett stort antal tillfällen framförts och behandlats önskemål om en utjämning av orts-och zontilläggen. Under 1970-talet har frågan aktualiserats varje år i riksdagen genom motioner eller frågor. På regeringens uppdrag framlade statens pris- och kar-

Prop. 1979/80:109 41

tellnämnd (SPK) år 1975 efter utredning ett förslag till teknisk lösning som byggde på ett särskilt clearingsystem. Vid remissbehandlingen möttes förslaget emellertid av kritik från många håll.

Vår uppgift har varit att förutsättningslöst granska olika möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande orts- och zontilläggen. I direktiven (Dir 1977:81) uttalade chefen för handelsdepartementet, statsrådet Burenstam Linder, beträffande målsättningen i övrigt följande.

Utredarens uppgift skall sålunda vara att undersöka vilka metoder som praktiskt kan användas för att bidra till att minska de geografiskt betingade prisskillnaderna på eldningsolja och bensin eller för att på annat sätt kompensera de högre kostnader som vissa förbrukare av aessa produkter f, n.får vidkännas på grund av sin boendeort. En utgångspunkt för arbetet skall vara att resultatet inte får innebära att en tyngande och kostsam administration byggs upp.Tidigare utredning har visat att det är tekniskt svårt att åstadkomma ett självfinansierande utjämningssystem som ger rimliga förändringar av prisnivån för alla förbrukare av eldningsolja och bensin. Utredarens förstahandsuppgift bör likväl vara att försöka utarbeta ett sådant system. Utredaren bör emellertid också kunna ange andra möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande orts- och zontilläggen. Utredarens överväganden bör göras mot bakgrund av det ansträngda statsfinansiella läget. Regeringen har i prop 1976/77: 150 framhållit att de närmaste åren måste inriktas på en strävan att återvinna balansen mellan resursutvecklingen och utgiftsambitionen. Den fortsatta reformpolitiken måste föras i detta perspektiv.

Själva problemställningen rörande företagens kompensation för transportkostnaderna togs upp på följande sätt i direktiven.

Det av oljeföretagen nu tillämpade systemet med särskilda orts- och zontillägg för olja och bensin har tillkommit för att kompensera oljeföretagen för transportkost-naaer m.m.till längre bort liggande oter. Därmed skall dessa orter tillförsäkras erforderliga leveranser av olja och bensin. För konsumenternas del medför systemet dock avsevärda prisskillnader i olika delar av landet. Jag har förståelse för att det kan uppfattas som. orättvist att de konsumenter i vårt land som på grund av

Prop. 1979/80: 109 42

strängare klimat och längre reseavstånd förbrukar mer eldningsolja och bensin än andra får betala ett högre pris. Jag anser därför att möjligheterna till utjämning av kostnaaerna för eldningsolja och bensin i olika delar av landet ånyo bör övervägas. Problemet med prisskillnader på olja och bensin som beror på orts- och zontillägg har dock visat sig tekniskt svårt att lösa. Ytterligare utredningsarbete behövs därför innan man kan komma till rätta med denna fråga. Jag vill dock i sammanhanget erinra om att det inte bara är distributionskostnader som vari€!rar i olika delar av landet. Hånga anara ko&tnader är olika höga vilket ofta innebär att varor och andra nyttigheter är dyrare i storstadsregionerna. Att utjämna alla dessa olika skillnader är ogörligt inte minst från administrativ synpunkt. Statsmakterna har därför mestadels valt att åstadkomma utjämning mellan skilda regioner och befolkningsgrupper med generella medel. Sålunda utgår kommunala skatteutjämningsbidrag för att man i praktiken skall få bättre ekonomiska betingelser för befolkningen i fattigare kommuner .

1. 2 Utredningsarbetet

SPK:s utredning i ämnet var i allt väsentligt inriktad på att utforma ett speciellt clearingsystem för utjämning av orts- och zontilläggen. Vårt uppdrag innefattar en belysning av olika tänkbara alternativ till lösning. För att få innebörden av oli.ka alternativ klarlagd, men också i syfte att konkretisera själva frågeställningen har vi ansett oss böra komplettera det redan föreliggande materialet i olika hänseenden. Vi har dock i möjligaste mån begränsat oss till bearbetning av redan föreliggande material. Om de sålunda gjorda undersökningarna kan några påpekanden göras.

Genom bearbetning av viss energistatistik har så långt möjligt oljeleveranser till olika kundkategorier tagits fram kommunvis. Materialet har sedan tillsammans med uppgifter som ligger till grund för det nu gällande systemet med frakttillägg sammanställts regionvis i olika alternativ. Uppgifter om ortstilläggssystemet har lämnats av Oljekonsumenternas förbund (OK). Med anledning av olika påpekanden vid remissbehandlingen av SPK:s förslag har vi sökt, efter förfrågan hos fyra

Prop. 1979/80:109 43

av oljebolagen, belysa förekommande rabattsystem för att klargöra frakttilläggens betydelse i förhållande till nettopriserna på olja. Inköpsförhållanden och prissättning har vidare kartlagts genom en av Sveriges industriförbund gjord enkät hos en rad företag. Uppgifter har ocksä erhållits från Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Kommunernas oljesamköp (KOSAB) och Svenska värmeverksföreningen. Bland annat genom att inhämta uppgifter om s, k. cargo-försäljning har vi vidare velat ytterligare klarlägga leveransvägarna och därmed sammanhängande aspekter på den inhemska oljemarknadens organisation.

SPK har medverkat genom sammanställning av uppgifter om transportkostnadernas behandling vid prissättningen inom olika branscher. Material rörande taxesättningen för elström har erhållits från statens vattenfallsverk och Svenska elverksföreningen.

Vad sedan beträffar förhållandena i andra länder har vi närmare studerat det i Finland tillämpade utjämningssystemet. Också det norska systemet har granskats. Genom förfrågningar via utrikesdepartementet har vi konstaterat att något utjämningsförfarande inte finns i EG, ej heller i Schweiz och Österrike.

Genom kontakter med ett antal organisationer, av vilka de flesta också yttrade sig över SPK:s förslag, har vi tagit del av synpunkter från olika grupper som berörs av frågan.

Prop. 1979/80:109 44

DEN SVENSKA OLJEMARKNADEN

2.1 Oljeimporten

Sverige importerade under år 1978 33 milj m av olika oljeprodukter till ett sammanlagt värde av 14 miljar-

aer kr. Av den totala importen utgjorde råoljan till

o 3

raffinaderier inom landet något över 18 milj m eller

ca 54 °o. Återstoden var färdiga petroleumprodukter från raffinaderier i andra länder. Den totalt importerade volymen minskade något i förhållande till år 1977 aå den var 36 milj m . Den närmare fördelningen mellan olika produktsiag liksom förändringarna mellan åren 1977 ocn 1978 framgår av tabell 2:1.

Taoeli 2:1 Import av oljeprodukter under 1977 och 1978

Varuslag Volym 1000 m Procentuell

1977 1978 förändring

16 347	18	068	+	10,5
1 913	2	060	+	7,7
5 919	5	220	./.	11,8
59		20	./.	65,7
71		48	./.	32,7
1 340	1	108	./.	17,3
405		466	+	15,3
2 562	1	30 5	./.	49,1
4 828	2	400	./.	50,3

Råolja

Motorbensin

Eo I + dieselbrännolja

Eo III NS

Eo III LS

£iO IV NS

Eo IV LS

Eo V NS

Eo V LS

Källa: Oljemarknaden nr 12, fjärde kvartalet 1978 (Kvartalsrapport från SPK)

Anm.

De i tabellen angivna beteckningarna för de olika eldningsoljekvaliteterna som normalt också används i fortsättningen kräver följande förklaringar.

Prop. 1979/80:109 45

Eldningsoljorna uppdelas från den tunnaste, eo I, till den tjockaste, eo V. Tunn eldningsolja används huvudsakligen för uppvärmning av småhus och mindre och medelstora hyresfastigheter. Till den tunna eldningsoljan räknas också eo II, som dock endast används i begränsad omfattning. Eo II importeras inte. De tjockare kvaliteterna, eo III och eo IV används för uppvärmningsändamål i större fastigheter, i värmecentraler och vid produktion av fjärrvärme. Eo IV används dessutom i stor utsträckning i industrin. Den tjockaste kvaliteten, eo V, går förutom till industrin till större anläggningar för kraft- och värmeproduktion. Beteckningarna NS och LS står för normalsvavlig dvs. olja med ett svavelinnehåll på mer än 1 viktprocent och lågsvavlig dvs. olja med ett svavelinnehåll på högst 1 viktprocent.

Saudi-Arabien, Iran, Storbritannien, Förenade Arabemiraten och Nigeria var de största råoljeexportörerna till Sverige. Av motorbensinen importerades huvuddelen från raffinaderier t Danmark, Finland och Belgien. Importen av tunn eldningsolja kom i första hand från Sovjetunionen, Storbritannien och Danmark. Huvuddelen av de tjocka eldningsoljorna importeras från Sovjetunionen .

Praktiskt taget all import av råolja eller raffinerade oljeprodukter till Sverige sker med tankfartyg. Från fartygen pumpas oljeprodukterna genom rörledningar in i s,k.oceancisterner, vanligen lokaliserade till större kuststäder (kustdepåer). I de fall oljeprodukterna utgörs av råolja pumpas denna till en till raffinaderiet hörande cistern. Efter raffinering går de färdiga produkterna till raffinaderiets olika cisterner eller till kustdepåer. Dessa produkter, liksom raffinerade oljeprodukter som importeras till kustdepåerna, levereras med tankbil, järnvägstankvagn eller tankfartvq. En mindre del går via inlandsdepåer som är placerade på centrala orter. Vissa större industrier, kraftverk etc, importerar själva en betydande del av de oljeprodukter de förbrukar.

Prop. 1979/80: 109 46

2.2 Förbrukningen

Förbrukningen av oljeprodukter brukar vanligtvis belysas med uppgifter om leveranser. Den totala förbrukningen av drivmedel och flytande bränsle i Sverige uppgick år 1978 till 30 milj m . Det innebär en minskning jämfört med år 1977 med ca 5,3 %. Tabell 2.2 visar leveranser av olika produkter.

Tabell 2:2 Leveranser av oljeprodukter direkt till

konsumenter resp, återförsäljare (exklusive bunkri.ng för utrikes sjöfart) under 1977 och 1978

Varuslag Volym 1000 m Procentuell

1977 1978 förändring

Motorbensin		4	810
Dieselbrännolja		2	453
Eo I		8	153
Eo II			24
Eo III	NS		624
Eo III	LS		429
Eo IV	NS	1	313
Eo IV	LS	2	022
Eo V	NS	2	923
Eo	LS	4	398

4 945 + 2,8 2 432 ./. 0,9

8 213 + 0,7

123 + 422,6

267 ./. 57,2

542 + 26,3

943 ./. 28,2

2 390 + 18,2

2 133 ./. 27,0

3 558 ./. 19,1

Källa: Se tabell 2:1

UnJcr år 1973 gick 33,5 % av den totala förbrukningen av samtliga oljeprodukter till fastighetsuppvärmning medan 29 % gick till transporter, 26,5 % till industrin och 4 % till kraftproduktion.

Närmare uppgifter om värdet av förbrukningen är svåra att få fram. Genom att tillämpa vissa genomsnittspriser för de olika produkterna kan enligt SPK med hjälp av ovannämnda leveransuppgifter ett ungefärligt totalt försäljningsvärde inkl.skatter och avgifter uppskattas till 23 miljarder kr för år 1978.

Prop. 1979/80:109 47

2 . 3 Oljebranschens struktur

Elva rikstäckande företag - ARA-bolagen AB, Svenska BP Aktiebolag, SvenskaEsso AB, Svenska Fina AB, Svenska Gulf Oil AB, Mobil Oil AB, AB Nynäs-Petroleum, Oljekonsumenternas Förbund, Svenska Petroleum AB, AB Svenska Shell och Texaco Oil AB - svarar för den dominerande delen av Sveriges oljeförsörjning. Åtta av dessa oljeföretag är dotterbolag till internationella storföretag. De tre övriga företagen är de svenskägda AB Nynäs-Petroleum, tillhörande Johnson-koncernen, OK och det statliga bolaget Svenska Petroleum AB (SP). Vid sidan av de rikstäckande oljeföretagen verkar på marknaden ett relativt stort antal medelstora och mindre oljeföretag oftast med lokal anknytning. De köper i huvudsak sina produkter från de rikstäckande företagen men kan också köpa direkt från utländska leverantörer. Flertalet av de lokalt verkande företagen har huvuddelen av sin försäljning koncentrerad till eo I och/eller till olika typer av tjocka oljor.

Shell och BP har egna raffinaderier i Göteborg och Nynäs i Nynäshamn. OK har tillsammans med Texaco ett raffinaderi vid Brofjorden - Scanraff - vilket togs i drift under 1975. Nynäs driver också raffinaderiverksamhet i Malmö och Göteborg där framställningen är koncentrerad till asfalt.

Raffineringskapaciteten i Sverige framgår av tabell 2:3.

Prop. 1979/80:109 48

Tabell 2:3 Raffineringskapaciteten år 1977

Företag

Nominell kapacitet mili ton per år

Shell, Göteborg 4,7

BP, Göteborg 5,0

OK/Texaco, Lysekil 8,3

Nynäs, Nynäsnamn 2,6

Nynäs, asfaltraffinaderier

i Malmö och Göteborg O , 5

Totalt 21,1

Källa: Prop. 1978/79:115

Kapaciteten vid de svenska raffinaderierna - 21,1 milj ton råolja - motsvarar ca 82 % av den totala inhemska förbrukningen 1978. Den faktiska produktionen under år 1978 uppgick till ca 75 % av den nominella kapaciteten. Under samma år utgjorde den inhemska produktionen ca 54 % av den totala tillförseln av oljeprodukter till den svenska marknaden. Skillnaden mellan den nominella kapaciteten och det faktiska utnyttjandet beror bl.a. på att det under större delen av 1978 varit ofördelaktigare att raffinera råolja vid eget raffinaderi än att köpa in färdigprodukter från raffinaderier på kontinenten. Under det sista kvartalet 1978, dä prisarna på de nämnda färdigprodukterna steg mycket kraftigt, var dock utnyttjandegraden vid de svenska raffinaderierna nästan 90 %.

De internationella oljeföretagens svenska dotterbolag täcker huvudsakligen sina behov av råolja och raffinerade oljeprodukter genom köp från moderföretagen. Genom de internationella oljeföretagens diversifierade råoljeförsörjning kan dessa företag antas vara mindre sårbara för störningar i råoljeledet än de företag som har få inköpskällor. Nynäs importerar råolja huvudsakligen från Nordsjön och Sovjetunionen. Raffinerade produkter importerar Nynäs främst från Sovjetunionen. OK köpte, före Scanraffs tillkomst, raffinerade produkter från några av de stora internationella oljeföretagen enligt

Prop. 1979/80: 109 49

långtidsavtal som dock i stor utsträckning var kostnads-mässigt relaterade till Rotterdammarknaden. Numera köper OK sin råolja av internationella oljeföretag och direkt från oljeproducerande länder.

De elva rikstäckande oljeföretagen svarade under år 1978 för 94,2 % respektive 95,3 % av den totala försäljningen i landet av bensin och dieselbrännolja. Av den totala försäljningen av eo I svarade dessa företag samma år för 91 %. För de tjocka eldningsoljekvaliteterna III-V varierade deras sammanlagda markriäds-andel mellan 66,1 % och för eo V LS och 100 % för eo III NS.

Som framgår av tabell 2:4 var OK och Shell under år 1978 liksom år 1977, de två största företagen på bensinmarknaden m.ed andelar av den totala bensinförsäljningen på 18, 2 respektive 17,2 %. Som tidigare nämnts svarade år 1978 de elva ledanae oljeföretagen för 94,2 % av försäljningen av bensin inom landet. Övriga bensindistri-flutörer är i första hand AB Svenska Uno-X (ägt av Castrol AB inom Burmah-koncernen) och Skandinaviska Bensin AB Din-X (dansk-ägt).

Beträffande dieselbrännolja var Shell störst - 18,6 % -närmast följt av BP med 16,0 %. OK och Shell hade de största andelarna av marknaden för eo I, OK med 16,9 och Shell med 14,7 % av den totala försäljningen av eo I. På marknaden för tjock eldningsolja var år 1978 OK störst när det gäller eo III - 28,8 respektive 15,6 % för normal- och lågsvavlig kvalitet. Normal- och lågsvavlig eo IV såldes mest av Nynäs och OK - 23,8 % respektive 19,4 % av den totala försäljningen. När det gäller eo V sålde Nynäs 34,1 % av den normalsvavliga kvaliteten och BP 33 % av den lågsvavliga kvaliteten. Förutom de elva rikstäckande bolagen säljer ett antal mindre företag dieselbrännolja och eldningsoljor. De 4 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109

o o

o cvj m ro OJ

VD <3- r>. O

r	KO	CO	CM	UD		O O
CM	CM	CM	—	£)	o	O
T	u->	LO	CO	O		O O
'-	UD	—	o	r	00	O
«3-	r	r	C3	O	o CM	O o
<	—	n	o_	1—	CM	o_

LO a\

>x> un 00

CM CNJ C\J

OJ *.0 1— OJ UD U

0 in r-

uOCvjojTTf—OCO»— OrCOr

— t— OJ r—

cnrOi— corooDcocokO'—

.— cr .—

CTi .— *3- •—

00 'a- —

r — Cvj

lO O r

u ro

-a c ro

n u c

(15

c o

(U J :0

	c
	c
	:ia
	J-
	J3
.a	r—

E-i

<— CM m

«x> 00 kO CO (.n rn

uioocDi-nroiff— .— «X)

ojcococsjiOCTir-mcO

kO CO ro «a- CO

0> CO CT» ro LD LO

ro CM TT CO CM »— VO

LO o l-n CO O CM LT) .— CM OJ

OJCOa-PCrOOt-DlT}

C3CT*U->roCOOOrO''— TOO f— CM f—

.—

—

■»

—

0 0

—

«»

rv.

—-

0 0

Ifl

rv.

V£>

«3-

fvj

—

CTl

—~

■

0 0

—

'tf-

'—

CTV

0 0

r~»

CJ>

■a-

—

•3-

'—

•3

0 0

CVJ

*-"

(VJ

»r

0 0

•c

o. as

O VO

«3

Ll.

l/l

(O OJ

IT3

ro +j

:ro

Prop. 1979/80:109 51

flesta av dessa har dock.liten försäljning av eo V. Till denna grupp av företag, som vart och ett har liten andel av den totala marknaden, hör bl.a. Ahlmarks Bränsle AB, Karlstad, G & L Beijer AB, Malmö, AB Linné Dahllöf & Co, Göteborg och AB Oljeenergi, Skärhamn. En mindre grupp företag säljer huvudsakliqen eo V. Dessa företags sammanlagda m,arknadsandel var år 1973 3 3,9 % för lågsvavlig eo V respektive 20,8 % för den normalsvavliga kvaliteten. Exempel på sådan företag är Scandinavian Trading Co AB, Stockholm, A Johnson & Co HAB, Stockholm, And Smith AB, Stockholm och Sannes AB, Göteborg (dotterbolag till Beijerinvest AB).

I fråga om de närmare formerna för distributionen av de olika oljeprodukterna kan följande nämnas.

Bensin säljs till konsument genom särskilda försäljningsställen , som i de flesta fall drivs av fristående återförsäljare. De oljeföretag som driver försäljningsställen i egen regi är främst OK och Esso. .Även övriga oljeföretag har ett mindre antal försälnings-ställen i egen regi. Direktförsäljningen av bensin till storkonsumenter är relativt liten - mindre än 4 % av den sålda bensinen levererades under år 1978 direkt från oljeföretagens cisterner.

Servicestationer (bilvårdsanläggningar) kan drivas i kombination med sidorörelser, t ex kiosk, servering, butik och rum för övernattning. Bensinstationer brukar definieras som försäljningsanläggningar med flera pumpar och med särskild expeditionslokal för försäljning av smörjoljor och tillbehör men utan möjlighet till service- och reparationsarbeten. Med automatstationer avses här försäljningsställen med enbart sedelautomater. Singelanläggningar slutligen är anläggningar med en eller flera pumpar men utan tillgång till särskilda lokaler eller serviceanordningar. Gemensamt för flertalet av dessa försäljningsställen är att återförsäljaren är skyldig att inköpa hela sitt behov av petroleumprodukter från det oljebolag med vilket kontrakt tecknats. Endast i undantagsfall saluförs ett märke tillsammans med ett eller flera andra märken --sk samstationer.

Prop. 1979/80:109 52

Antalet försäljningsställen för drivmedel per den 1 januari 1978 uppgick totalt till 4 906 varav 3 696 utgjorde servicestationer, 353 bensinstationer, 197 automatstationer och 560 singelanläggningar. I jämförelse med den 1 januari 1977 har totala antalet försäljningsställen reducerats med 212 enheter - från 5 118 till 4 906 enheter.

Det är främst singelanläggningarna som har minskat i antal. Under 1977 minskade antalet sådana anläggningar -med 110, från 770 till 660. 96 singelanläggningar blev nealagda under 1977. Även servicestationernas antal minskaae - från 3 745 till 3 696 - varvid 102 nedlades.

Dieselbrännolja såldes år 1978 till ca 60 % direkt till konsumenten av oljebolagen. Dieselbrännolja, som såldes via återförsäljare, distribuerades huvudsakligen över bensinstationer .

Av eo I såldes år 1978 ca 84 % direkt till konsument av oljebolagen. Övrig eo I levererades av särskilda återförsäljare och distributörer. De tjocka eldningsoljorna såldes i första hand direkt till förbrukare av de stora oljeföretagen. Mottagare av dessa produkter är huvudsakligen industrier, fjärrvärmeverk och vissa större fastighetsföretag .

Vid försäljning av eld.aingsolja använder sig de större oljeföretagen i varierande grad av olika typer av återförsäljare. Av en undersökning som SPK gjort och som avser förhållandena den 1 januari 1978 framgår att ca 3 800 mellanhänder verkar hos nio av de stora oljebolagen (OK och SF är inte med i undersökningen). Av dessa mellanhänder är ca 2 800 ackvisitörer eller platsombud som verkar i oljeföretagets namn. De skaffar nya

Prop. 1979/80:109 53

kunder och sköter delvis ordermottagning, medan fakturering och transport i regel handhas direkt av oljeföretagen. Återstoden - ca 1 000 - är agenter, återförsäljare och distributörer, som verkar i eget namn. Av det totala antalet mellanhänder vid eldningsoljeförsäljning är ca 3 50 engagerade i transport.

Gemensamt för flertalet mellanhänder är att de endast representerar ett enda oleföretag. Vissa av dem -ca 250 - är dessutom dotterföretag eller på annat sätt helt knutna till oljeföretagen.

Förutom nu nämnda återförsäljare finns ett mindre antal fristående återförsäljare s. k. independents eller jobbers, som från olika cljeföretag köper och säljer oljeprodukter utan att ange visst oljeföretags märke eller emblem.

En närmare beskrivning av de nu nämnda mindre och medelstora säljarna av eldningsolja som verkar vid sidan av eller som återförsäljare åt de stora oljeföretagen lämnas i avsnitt 8.4.4.

2.4 Storförbrukarna

Leveranser av tjock eldningsolja till industrier, värmeverk, kraftvärmeverk m m sker mycket ofta i tankfartyg och i stora kvantiteter enligt avtal som inte har någon anknytning till ortstilläggen. Förbrukarna har i regel egna mottagnings- och lagringsdepåer och ombesörjer själva transporterna till produktionsanläggningarna.

Nu nämnda leveranser i hel eller delad fartygslast benämns i fortsättningen cargo. De kännetecknas utöver det redan nämnda också vanligen av att priset vid en sådan leverans är ett rent nettopris, dvs skatter och avgifter tas inte ut. Köparen är då registrerad som

Prop. 1979/80:109 54

skattskyldig hos riksskatteverket (RSV) och har att svara för inbetalning av skatter och avgifter i samband med förbrukningen av oljan.

På grundval av förfrågningar hos ett stort antal oljeföretag kan andelen cargoleveranser av totalt levererade volymer under år 1976 uppskattas till ca 10 % när det gäller eo I och inemot 60 % ifråga om tjocka eldningsoljor.

För att få industrins cargoköp närmare belysta har på utredningens anmodan Sveriges industriförbund gjort en enkät.

Järn- och stålbranschen med en oljeförbrukning år 1976 av ca 650 000 m köpte ca 75 % av oljan i cargoform.

Inom massa- ocn pappersbranschen upphandlas så gott som all tjockolja cargo. Totalförbrukningen (även en mindre del tunn eldningsolja som köps från depå) var år 1976 ca 1 800 000 m.

För kemibranschen, där 16 företag tillfrågades, gällde att av den totala förbrukningen - 7 50 000 m - inköptes ca 650 000 m i form av cargolaster.

Även i många av dessa branschers inlandsbaserade anläggningar används cargoköpt olja. Industrierna disponerar då lagringsutrymmen i anslutnina till importhamnarna och landstransporten av eldningsoljan sker i företagets egen regi - i vissa fall utnyttjas returfrakt-system.

Av utreaningens egna undersökningar framgår att tjock-oljeförsörjningen till malmfälten i Norrbotten tillgår så att LKAB till egna cisterner i Luleå köper cargolaster. Ol3an transporteras sedan vidare till gruvorna på järnväg.

Prop. 1979/80:109 '5

Den kraft- och värmeproducerande industrin fyller i allt väsentligt sitt behov av tjock eldningsolja genom cargoköp.

Ett antal mellansvenska kommuner är delägare i oljebolaget EFO Oil AB som importerar tjock eldningsolja till Norrköping, Oxelösund, Stockholm och Gävle för användning i delägarnas kraft- och värmeproducerande anläggningar. I Stockholm och Norrköping finns anläggningarna i direkt anslutning till importhamnen medan vidaretransporten till andr_i kommuner sker med mindre tankfartyg, järnvägstankvagnar och tankbilar. Bolagets import under år 1977 uppgick till ca 2 milj m .

Det bör påpekas att de nu lämnade uppgifterna om storförbrukarnas cargoköp av eldningsolja är några år gamla.

2.5 Priser, skatter, avgifter och rabatter

Prissättningen på de olika oljeprodukterna kan belysas med vissa uppgifter hämtade ur SPK:s kvartalsrapport Oljemarknaden Nr 13 första kvartalet 197 9. Där redovisas bl a tre huvudkomponenter i det pris exklusive skatter, avgifter, orts- och zontillägg som bestäms för de enskilda produktslagen. Det gäller importpris (alt råolje- och raffineringskostnad) oljeföretagens pålägg och detaljistpålägget.

För bensin (99-oktan) var det genomsnittliga importpriset under första kvartalet 1979 74 öre per liter. Oljeföretagens genomsnittliga pålägg för samma produkt uppgick till 12 öre per liter vid stationsförsäljning. Detaljistpålägget var ungefär 21 öre per liter vid betjäning och 15 öre per liter vid självbetjäning.

Prop. 1979/80:109 56

Ifråga om eo I uppgick det genomsnittliga importpriset till 724 kr per m under första kvartalet 1979. Det genomsnittliga pålägget hos bolagen hade ett negativt värde, eftersom det genomsnittliga importpriset kom att överstiga det genomsnittliga försäljningspriset - för villaförsäljningen med 99 kr per m och för övrig försäljning med 7 8 kr per m .

Sedan den 9 juni 1979 gäller följande högstpriser. 2 kr 23 öre per liter för bensin (99-oktan). 95 öre per liter för dieselbrännolja som säljs från pump och 90 öre per

liter vid övrig försäljning. För eo I var högstpriset

3 3

860 kr per m och för eo II 800 kr per m . Prissättningen på tjocka eldningsoljor är f.n. fri.

I tabell 2:5 anges vilka grundpriser de större oljebolagen tillämpade för vissa oljeprodukter den 30 juni 1979. Grundpriset innefattar skatter och avgifter m.en inte rabatter och orts- och zontillägg.

I detta avsnitt lämnas endast en kortfattad redogörelse för skatterna och avgifterna. Till de närmare formerna för beskattningen återkommer vi i avsnitt 8.2.

För motorbensin utgår bensinskatt enligt lagen (1961:372) om bensinskatt. Efter höjning den 27 april 1978 är skattesatsen 68 öre per liter. Enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt utgår sådan skatt på motorbensin med 34 öre per liter.För dieselbrännolja utgår energiskatt iiied 40 kr per m , Dessutom beskattas förbrukningen av dieselbrännolja som drivmedel i form av kilometerskatt. För tunn- och tjock eldningsolja tas energiskatt ut med 40 kr per m .

Särskild beredskapsavgift utgår för energiskatteplik-tig bensin med 7 öre per liter, dieselbrännolja med 2,2 öre per liter, eldningsolja och bunkerolja med 22 kr

Prop. 1979/80:109 57

per m enligt lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter. Avgiften som tillkom för att finansiera beredskapslagring av oljeprodukter höjdes den 1 juli 1978 med 4 kr per m för dieselbrännolja och eldningsolja. Höjningen orsakades av behovet av stöd till prospektering efter olja och naturgas.

Prop. 1979/80:109

CO O O un o

(.o cn c\j CO cn r-v CO CO cc cc

CO o o o

:o yi

4-J I

'XD'JDMDvi3iXlUP'-0'vO COCXJCOCOCOCOCOCOCO

C J-J

CTi CTi Q CT CTi CTi

y	rH
u	m
m	j-i
t=	u
0)	m
-1—	>
■~4	X
O	—.

— O

Oj .— i/i --.v O) O)

uO Lfl lO i-T) LO uO LO un (T» CTi O

lTI O U") CTv O CTi

c\j Oj rvj CVJ Ovj

m rn rn ro ro f-n

CNJ Oj Csj CNJ OJ CNj CM CM C\j C\J C\J f-g

OI .—

CNJ C\j Oj CM r\i

CM C\J CM

CSJ CvJ CNJ OJ

CM CM fM

CM CVJ Cm CM Om

,— o —

r------- *J 1/1

CM Oj CM CM Oj

CM CM i,"M

•■-) r— j:

O Lr> 1/1 )— ~

Prop. 1979/80:109 59

Från och med den 1 april 1978 uttas på bl a råolja och mineraloljeprodukter avgift enligt förordningen (1977:1119) om farledsvaruavgift. Avgiften - 2 kr per m." för bensin, dieselbrännolja och eldningsolja - skall gå till sjöfartsverkets kostnader för farlederna.

Sammanlagt utgår skatter och avgifter på bensin med 109,2 öre per liter, på dieselbrännolja med 6,4 öre per liter

(kilometerskatt tillkommer) och på eldningsolja med 64 kr

per m .

Vid jämförelse mellan de olika företagens grundpriser måste hänsyn också tas till återbäring och andra former av rabatter. Uppgifterna i det följande har hämtats från den tidigare nämnda kvartalsrapporten från SPK.

I detta avsnitt redovisas i huvuddrag vilka rabatter som förekommer. Frågan tas upp närmare i avsnitt 6.2, då de regionala aspekterna kommer att belysas.

Vid försäljning av dri/medel från bensinstation till-lämpar f.n.Esso, Fina, Nynäs, OK och Shell någon form av återbäring eller rabatt. I nedanstående tablå lämnas en sammanfattning av rabattförmånerna.

Företag Återbäring - rabatt

Esso Bonus 2,5 öre per liter vid köp av sammanlagt minst 200 liter

Fina Återbäring 1 %

LJynäs Återbäring 2 öre per liter drivmedel

till "helkund" (såväl bil- som villaägare)

OK Återbäring som fastställs årsvis. Återbä-

ringen uppgick 1977 till i genomsnitt 2,1 %

Shell Återbäring 2 öre per liter vid köp av sammanlagt minst 250 liter.

Prop. 1979/80:109 60

Vid försäljning av eo I till villaägare lämnar flertalet oljeföretag en generell rabatt, s k villarabatt som

på flertalet orter den 1 februari 1979 uppgick till 10 kr

3 per m , OK lämnar i stället för generell rabatt viss

återbäring vilken fastställs i efterhand årsvis, medan Nynäs lämnar bonus som också fastställs i efterhand årsvis .

SPK har också redovisat de genomsnittliga rabatterna för vissa oljeprodukter vid försäljning direkt till förbrukare under år 1978, dvs försäljning genom återförsäljare är undantagen. Rabatten utgör skillnaden mellan listpriset (grundpris + ortstillägg) och det faktiska uttagna priset. De redovisade genomsnittsrabatterna är baserade på uppgifter från de större oljeföretagen och är vägda med hänsyn till respektive företags levererade volymer vid direkt försäljning till förbrukare. För fjärde kvartalet 1978 var som exempel denna rabatt för bensin 19,4 öre per liter, för dieselbrännolja 8,4 öre per liter och för eo I 53 kr per m . Den högsta genomsnittliga rabatten - 100 kr per m - gällde för eo V NS.

I detta sammanhang bör också den s k lågprisförsäljningen av bensin nämnas. Antalet stationer där konsumenterna kan köpa bensin till ett pris som understiger gällande pris vid normal självbetjäning med minst 8 öre per liter uppgick den 1 januari 1979 till 2 657 vilket var 197 anläggningar fler än den 1 oktober 1978. Den dominerande typen av försäljningsställen för lågprisbensin är den där olika betjäningsformer förekommer men där lågpris endast till-lämpas vid sedelautomaterna (7 3,3 % av samtliga lågprisstationer). Av den totala bensinförsäljningen under år 1978 utgjordes 30,6 % av lågprisbensin.

Prop. 1979/80:109 61

3 ORTS- OCH ZONTILLÄGG 3.1 Inledning

Vid prissättning av petroleumprodukter utgår oljeföretagen från vissa grundpriser som gäller för hela landet för varje företag. I fråga om försäljning av drivmedel och eldningsolja från cepå läggs till dessa priser ett ortstillägg. För drivmedel som säljs från pump tas zontillägg ut. Av den totala dieseloljeförsäljningen tas ortstillägg ut på ca 70 % och zontillägg på ca 30 % -

Ortstillägg beräknas för 4 045 orter i landet. Vid beräkningen utgår man från Göteborg/Lysekil och oljeprodukterna förutsätts bli transporterade därifrån till de olika orterna via någon av de större kusthamnarna eller inlandshamnarna i Karistad och Västerås(se karta på sid 42). I tillägget ingår kostnad för tankfartygsfrakt från västkusten till respektive hamn, hamnavgift och körkost-nad för tankbil. Storleken av de nu gällande ortstill-läggen varierar mellan 18 kr per m i t.ex.Göteborg och 83 kr i t.ex.Mertajärvi i norra Lappland. Totalt uppgick uttagna ortstillägg till ca 470 milj kr under år 1978.

Det tilläggssystem som tillämpas vid försäljning från pump av drivmedel bygger på en zonindelning av landet (se karta på sid 43). De ovan nämnda hamnarna och deras närmaste ombud utgör O-zon medan landet i övrigt indelats i en 1-zon bestående av Syd- och Mellansverige samt Norrlands kustland och en 2-zon som utgörs av nordvästra Svealand, de inre delarna av Norrland samt Gotland. I O-zon betalar förbrukarna gällande grundpris och i 1-och 2-zonerna därutöver ett zontillägg som uppgår till ett respektive två öre per liter. Totalsumman uttagna zontillägg under år 1977 var ca 35 milj kr, varav ca 23 mil] kr i 1-zon och 12 milj kr i 2-zon.

Prop. 1979/80:109

Impo-irthamnar med f ourner inqsqränser

iSkilleH

Ihrteix

A. I il ' I ' I.

TgrnoSand

ySonc/sua//

_hiååd

" i/aseras

iJorrhoproJ

0'S/fc:r66

kolwar

/Car./shayV/?

Prop. 1979/80:109

't(arisiqj_

liddic-lla-ji/cj

JrjafjnihsLuO.

j,a.}/rio

Z on i nae-jrii na

Prop. 1979/80:109 64

3.2 Bakgrund

3.2.1 Ortstilläggen

Sedan flytande bränslen började förbrukas i större utsträckning i Sverige har vid försäljningen tillämpats varierande pris alltefter förbrukningsortens läge i förhållande till importanläggningarna.

När det gäller eldningsoljeförsäljningen, som fick en mera betydande omfattning i slutet av 1940-talet, har oljeföretagen tillämpat olika former av ortstilläggs-system. Man har fastställt särskilda frakttillägg i kronor per m för leveransorterna alltefter dessas belägenhet i förhållande till hamnarna.

Fram till år 1966 förekom ifråga om ortstilläggsberäkningen ett visst informellt samarbete mellan oljeföretagen, som vid försäljning också i huvudsak tillämpade samma ortstilläggslista. Under den tiden byggde till-läggsberäkningen på den då vanligaste distributionsvägen för eldningsoljor, oceantransport till importhamn - lagring i importhamn - järnvägstransport till inlandsdepå - lagring i inlandsdepå - biltransport till konsument.

Sedan biltransporterna utvecklats och oljebolagens inlandsdepåer successivt kommit att förlora i betydelse reviderades ortstilläggssystemet år 1966. Det praktiska arbetet med denna revision gjordes av OK. De tillägg som fastställdes bestod av tre kostnadselement.

1. Importtillägg dvs, skillnaden i fraktkostnad mellan importhamnen och Göteborg.

2. Hamnavgift i importhamnen.

3. Körkostnad för full tankbil till och från leveransorten exklusive kostnad för lastning och lossning.

Prop. 1979/80:109 65

Till hösten 1969 ingick i ortstilläggen för vissa orter även ett tillägg motsvarande kostnaden för extra vinterlagring i importhamnen jämfört med Göteborg.

Spännvidaen i 1966 ärs ortstilläggslista markeras av extremvärdena 4 kr per m i Göteborg och 55 kr per m i Karesuando.

Efter en revision den 1 oktober 1972 höjdes ortstill-läggen med några kronor per m . Det lägsta tillägget var därefter 8 kr per m och det högsta 51 kr per m . Genom slopandet av vinterlagringstillägget hade nivån i Norrland sjunkit något.

Under den högstprisreglering på oljeprodukter som gällde mellan december 1973 och juni 1975 var ortstilläggen oförändraae. Vid revideringar åren 1975 och 1976 höjdes

tilläggen så att de år 1977 varierade mellan 10 och 64

3 kr per m .

Från och med den 1 januari 1973 har en viss principiell omläggning av ortstilläggssystemet vidtagits. Nu gällande oraning beskrivs i avsnitt 3.3.1.

Vid den högstprisreglering som f.n. råder för bl.a. dieselbrännolja och eo I har SPK fastställt att tillägg till högstpriset får göras med de ortstillägg som tillämpades år 1978.

3.2.2 Zontilläggen

För bensin, fotogen och dieselbrännolja var landet från början inaelat i sex olika priszoner. O-zon, 1-zon, 2-2on, 3-zon, 4-zon och 5-zon. I de olika zonerna togs tillägg ut med så många öre per liter som motsvaras av zonens nummerbeteckning. Utanför högsta priszon förekom dessutom vissa s k frankoplatser, där frakttillägg utgick med belopp över högsta zontillägg. 5 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 66

Zontilläggssystemet användes även under andra världskriget vid den ransonerade försäljning av drivmedel sor. då förekom. Efter andra världskriget reviderades zontill-läggen av statens bränslekommission och statens priskon-trollnämnd och en ny zonindelning fastställdes av sistnämnda myndighet i början av 194 6.

Zonindelningen har sedan år 1946 varit föremål för upprepade ändringar. Så länge drivmedlen var underkastade prisreglering godkändes ändringarna av priskontrollnämn-den. Därefter har ändringar i allmänhet skett på initiativ av ett eller flera oljeföretag.

I oktober 1967 slopades zonerna 3, 4 och 5. Samtidigt utvidgades O-zonen till att omfatta en rad hamnstäder med importdepåer och deras närmaste omgivningar. Tidigare hade endast Göteborg, Malmöhus län och Stockholm räknats till O-zon. Åtgärden vidtogs av OK i avsikt att utjämna prisskillnaderna mellan olika delar av landet. Av konkurrensskäl anpassade sig de övriga oljebolagen omedelbart till den ändrade zonindelningen.

Oljeföretagen har under åren i huvudsak tillämpat samma zontillägg. I början av år 1973 införde dock Esso ytterligare en zon med ett tillägg av 3 öre per liter. Vid den högstprisreglering för bl.a. drivmedel som infördes i december 1973 fastställdes som enhetliga zontillägg för samtliga bolag de tillägg som tillämpades av alla bolag utom Esso. Sedan högstprisregleringen avvecklades den 30 juni 197 5 har samtliga oljeföretag tillämpat det zontilläggssystem som gäller i dag.

När det gäller zontilläggssystemet synes något formellt samarbete mellan oljebolagen inte ha förekommit. Att tillämpningen ändock varit så enhetlig beror i huvudsak på konkurrenssituationen.

I samband med den nuvarande prisregleringen har SPK fastställt att tillägg till det gällande högstpriset för driv-får göras med de zontillägg som gällde år 1973.

Prop. 1979/80: 109 67

3.3 Nuvarande ordning 3.3.1 Ortstilläggen

De ortstillägg som tas ut vid depåförsäljning av dieselbrännolja och eldningsolja fastställs i samarbete mellan vissa av de stora oljeföretagen. En arbetsgrupp med representanter för OK, Esso, BP, Shell och Nynäs utarbetar riktlinjerna för ortstilläggsberäkningen. OK utför därefter det tekniska beräkningsarbetet. Samtliga medlemmar i SPI erhåller den färiiga ortstilläggsförteckningen och ersätter samtidigt OK:s kostnader, övriga oljeföretag anpassar sig också till de fastställda ortstilläggen.

Ortstilläggen består även efter den 1 januari 1978 av

tre kostnadskomponenter - tanktärtygstrakt, namnavgitt och

bilfrakt.

Den revidering av ortstilläggen som gjordes under hösten 1977 innebar delvis en ändring av förutsättningarna för tilläggsberäkningen. Tidigare utgick man ifrån att huvudparten av de raffinerade produkterna importerades till landet från Rotterdam. Den i ortstillägget ingående tankfartygskostnaden beräknades därför som skillnaden mellan frakten Rotterdam-Göteborg och Rotterdam - respektive importhamn. Eftersom numera en stor del av produkterna kommer från raffinaderier i Sverige - huvudsakligen på västkusten - har tankfartygsfraktdelen i ortstill-läggen änarats till att omfatta hela frakten västkusten-respektive hamn. Det medförde samtidigt att den fraktkostnad för transporten mellan Rotterdam och Göteborg som tidigare varit inkalkylerad i grundpriset utgick.

Det nu gällande systemet bygger således på att oljeprodukterna förutsätts fraktas med tankfartyg från västkusten till någon av de tidigare nämnda 20 ham.narna (se sid. 42 ). På aessa ställdes ursprungligen dels kravet på viss storlek dels kravet på att minst två oljeföretag skall ha depåer i hamnen. Efter lagring i hamnen antas

Prop. 1979/80:109 5g

oljan blir distribuerad med tankbil till förbrukare i hamnens tätortsområde eller i ort utanför hamnens transportzon .

Den tankfartygsirakt som ligger i ortstilläggen beräknas med utgångspunkt från uppgifter om fraktkostnader som hämtas från vissa internationella noteringar (World-scale och Afra). I nu gällande ortstillägg varierar denna fraktkostnad mellan 6 kr 85 öre per m för Göteborg och 22 kr 50 öre per m för Västerås. Hamnarnas storlek påverkar fraktkostnaden. Luleå har sålunda en lägre

artygsfraktdel - 13 kr 97 öre per m - i ortstillägget

än t.ex.Umeå som har 17 kr 28 öre per m'

Hamnavgiften beräknas i kronor per m . Under 1978 var den lägsta avgiften 1 kr 80 öre per m (Göteborg) och den högsta 4 kr 10 öre per m (Gotland).

För var och en av hamnarna bestäms ett visst tätortsområde inom vil-ket samma ortstillägg skall tillämpas. För detta område beräknas en genomsnittlig körsträcka som är vägd med hänsyn till leveransvolymen till olika platser inom området. Eilfraktkostnadsdelen i tillägget för tätortsområdet räknas fram med en viss kilometertaxa. ?;ostnadsberäkningen bygger på att varje enskild leverans görs med full tankbil om ca 35 m .

Sedan de 20 hamnarnas ortstillägg fastställts på nu beskrivna sätt tas tilläggen för övriga orter fram genom datorbearbetning, I datorn finns lagrat bl. a. uppgift om till vilka hamnar de olika orterna är hänförliga och avståndet i kilometer m.ellan hamnen och orten. Ortstilläggen erhålls genom att till hamnorterna adderas den summa för bilfraktkostnaden som räknas fram med hjälp av nyssnämnda kilometertaxa.

För vissa orter korrigeras ortstilläggen med hänsyn till att leveranser också sker från andra än de nämnda 20 hamnarna.

Prop. 1979/80:109 69

Genom datorbearbetning av uppgifter om OK:s leveranser under år 1977 och de för år 1978 gällanide ortstilläggen har OK beräknat de i förhållande till volym vägda genomsnittliga tilläggen för olika produkter. För dieselbrännolja blev genomsnittet 33 kr 70 öre per m , för eo I 32 kr

3 3

65 öre per m och för de tjocka eldningsoljorna 30 kr per m ,

Av den tidigare redogörelsen har framgått vilka kostnader som ingår i ortstilläggen. Vissa transport- och hanteringskostnader ingår således inte i tilläggen. Det gäller lastningskostnad vid depå och lossningskostnad hos kund. Dessa kostnader beaktas när grundpriset bestäms. Detsamma gäller de andra kostnader som uppkommer beroende på att det enskilda företagets leverans-förhållanaen skiljer sig från dem som ortstilläggsberäkningen är baserad på. Vissa företag kan t ex ha ett depånät som inte utgår från de hamnar som används i ortstill-läggssystemet. Flera företag tar sina produkter från annat håll än västkusten och får därmed andra förutsättningar ifråga om kostnaden för tankfartygsfrakt. Kostnadsavvikelse från ortstilläggen uppkommer dessutom ofta genom att förutsättningen leverans med full tankbil inte föreligger.

3.3.2 Zontilläggen

Zontilläggssystemet används vid försäljning av drivmedel från pump.

Den nu gällande zonindelningen framgår av kartan sid. 43. O-zon, där grundpriset tas ut, utgörs av tätortsområdena kring de förut nämnda 20 hamnarna med undantag för Västerås (1-zon), Karlstad (1-zon) och Gotland (2-zon). Hela Malmöhus län hör också till O-zon likson området kring Lysekil. I 1-zon som består av syd- och mellansverige samt Norrlands kustland, utgår ett till-lägg på 1 öre per liter. Nordvästra Svealand, de inre aelarna av Norrland och Gotland utgör 2-zon och där

Prop. 1979/80:109 70

får konsumenterna utöver grundpriset betala ett till-lägg som uppgår till 2 öre per liter.

Jämförda med ortstilläggen är zontilläggen således schablonmässigt beräknade för stora områden och avspeglar inte skillnader i kostnader för transporter till försäljningsställen inom respektive zon.

Om man utgår från levererade volymer till de olika zonerna blir det genomsnittliga zontillägget ca 0,63 öre per liter eller 6 kr 30 öre per m . OK har tidigare gjort beräkningar i vilka ortstilläggens kostnadskom-pone.nter applicerats även på dri/medel. Dessa beräkningar visade att kostnaderna för drivmedelstransporter i stort sett var lika stora som för transporter av eo I. Det genomsnittliga ortstillägget för sistnä.nnda produkt kan f.n,uppskattas till något över 32 kr per m . Hed zontilläggen på drivmedel täcker oljebolagen således mindre än 20 % av de transportkostnader som på eldningsoljesidan ingår i ortstilläggen. Resterande andel av transportkostnaderna får liksom andra kostnader beaktas när grundpriset bestäms.

Prop. 1979/80:109 71

4 FRÅGANS TIDIGARE BEHANDLING

4.1 Inledning

Alltsedan krigsslutet har som nämnts frågan om utjämning av de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter regelbundet aktualiserats i riksdagen och på andra håll. Det finns enligt vår mening anledning att här redogöra för den diskussion som förts. Bland annat speglar den diskussionen de motiv som åberopats för en utjämning och de svårigheter som stått i vägen för frågans lösning.

Det bör framhållas att diskussionen, särskilt under 1940-och 1950-talen men även därefter, ofta i första hand kommit att inriktas på förhållandena ifråga om drivmedel. I det sammanhanget bör hållas i minnet att zontilläggssystemet före år 1967 uppgick till sex zoner och gav en prisskillnad på 5 öre per liter.

4 2

Riksdagsdebatten och utredningar aren 1946-1975

Vid 1946 års riksdag hemställdes i motionerna 1:184, 11:17 och 11:301 om skyndsam utredning av frågan om ett enhetligt pris inom hela landet på flytande drivmedel till motorfordon. Dessutom beaärdes i två Ixkalydande motioner, 1:28 och 11:38, utredning om en utjämning av de avstånds-betingaae prisvariationerna i fråga om flytande motorbränslen .

Riksaagen beslöt med anledning av motionerna att anhålla hos Kungl, Maj:t om utredning om en regional utjämning av priserna på flytande motorbränslen. Kungl.Maj:t uppdrog åt OIjeutredningen 1945 att utreda frågan. I sitt betän-kanae Handeln med olja (SOU 1947:14) anförde utredningen olika synpunkter på frågan. Man avstyrkte införandet av en utjämning' främst med hänsyn till de administrativa kostnaderna. Utredningen anförde bl,a.följande.

Prop. 1979/80: 109

Frågan om enhetliga priser på bensin, motorfotogen och motorbrännolja kan icke bedömas som en isolerac röreteelse. Den incår som ett moment i det större ekonomiska sammanhang som tar sig uttryck i olika levnadskostnader på olika orter. Prisut j ä.mning pä en enstaka vara innebär ej nödvändigtvis att man åstadkommer större rättvisa genom ut3ämningen. I själva verket kan en sådan åtgärd tvärtom skärpa ojämnheten olika orter emellan. Detta synes vara fallet med de flvtande bränslena. Dessa importeras nämligen till de stora hamnarna och alltså till orter, tillhörande de högre och högsta dyrorterna. En prisutjämning på motorbränslen sV.ulle dä medföra, att m,an finge ett förhöjt pris på dem i de i allmänhet dyrare orterna och ett sänkt pris i de i regel billigare orterna. Om man alltså vidtar ifrågavarande åtgärd endast i fråga om dessa bränslen åstadkommer man beträffande levnadskostnaderna i stort icke en utjämning utan en skärpning orterna emellan.

Det har - enligt vår mening med full rätt - icke blivit ifrågasatt att även åstadkomma en utjämning av priset på eldningsolja. I fråga om denna produkt tillkommer nämligen, att man måste taga hänsyn till konkurrensen mellan denna och de fasta brä.".slena. Det kan ej vara önskvärt, att man oenom en subve.ntion eller clearing uppehåller eldning med olja på platser, där det är mera ekonomiskt att elda med fasta bränslen.

Ser man frågan om prisutjämning i sitt större sanynan-hang, framstår det för oss riktigare att angripa problemet med utgångspunkt från varor, som är av större vikt för levnadskostnaderna än vad motorbränslena kan anses vara. Man kan göra gällande, att det är att allmänt intresse, att kostnaderna för transporter i Norr-lana och andra trakter med stora avstånd kan hållas nere. Genom de stora avstånden har befolknincen i sädana trakter en börda, som är avsevärt större än den befolkningen i de mera tättbebyggda delarna av landet har att bära. Detta är emellertid i stort sett ett norrlandsproblem, som bör behandlas i sitt särskilda sammanhang. Vi har också tidigare uttalat, att en utjämning av priserna kan motiveras ur sociala och näringspolitiska synpunkter.Vi anser emellertid att det ej tillkommer oss att ur dessa synpunkter bedöma, huruvida den ifrågasatta utjämningen bör komma till stånd.

Vad däremot beträffar de tekniska möjligheterna att genomföra en utjämning av priserna och lämpligheteii av åtgärden ur denna synpunkt, anser vi oss böra fra.iihålla följande. Om nuvarande organisation av oljehandeln bibehålles, torde införandet av enhetliga priser förutsätta antingen en clearing i statlig eller enskild regi eller statssubvention. .Med hänsyn till den administrativa apparat, som då skulle erfordras,anser vi oss böra avstyrka, att åtgärden vidtages. Om handeln koncentreras till ett företag, exempelvis ett monopolföretag,

Prop. 1979/80:109 '

som kan utjämna de totala fraktkostnaderna P fj/ ningen över hela landet anser vi oss kunna tillstyrka en utjämning. Utredningen ledde inte till någon åtgärd.

Vid 19 50 års riksdag väcktes inom båda kamrarna ånyo motioner (nr 1:124, 1:278, 1:279, 1:350, 11:146, 11:330, 11:335 11:337 och 11:410) med yrkanden om utredning av frågan om ett enhetligt pris inom hela landet på flytande motorbränslen. Motionerna avslogs.

De båda kamrarnas allmänna beredningsutskott inhämtade yttrande över motionerna från priskontrollnämnden, bränslekommissionen, Sveriges oljekonsumenters riksförbund samt Brännoljecentralen, representerande åtta bolag. Priskontrollnämnden tillstyrkte utredning såvitt den avsåg en partiell utjämning av priserna på flytande drivmedel. Nämnden ansåg det inte uteslutet att ett antal 0-zoner skulle kunna inrättas i Norrland. Riksförbundet förordade utredning medan bränslekommissionen och oljeföretagen avstyrkte motionerna.

Första kammarens allmänna beredningsutskott (utlåtande nr 30J framhöll att det kunde anses önskvärt att likvärdiga ekonomiska villkor gällde för näringsliv och invånare inom olika delar av landet men att det beträffande de flesta varuslag rådde prisskillnader vilka betingades bl. a.av skiljaktigheter i fraktkostnaderna och det kunde ifrågasättas om en prisutjämning speciellt på motorbränslen skulle vara mera motiverad än en liknande utjämning beträffande priset på andra förnödenheter. Härtill kom att betydande praktiska svårigheter skulle inställa sig för ett genomförande av den i motionerna yrkade åtgäraen.

Allmänna beredningsutskottet i andra kammaren (utlåtande nr 42) fann visserligen att problemet alltjämt var av stor betyaelse för de delar av landet där dryga transportkostnader medförde ett högre pris på flytande motorbränslen än i de mera välbelägna delarna men kunde å andra sidan inte finna att några nya omständigheter tillkommit se-

Prop. 1979/80:109 74

dan cljeucredningens betänkande framlades, vilka kunde göra problemet mera lättlöst. Utskottet ansåg sig inte kunna förorda en sådan vidlyftia administrativ apparat som behövdes för att klara den clearing i statlig eller enskild regi som en prisutjämning förutsatte.

Frågan återkom vid 1951 års riksdag, då man i motionerna 1:14 och 11:19 hemställde om en skyndsam utredning av frågan om möjligheten att åstadkomma en prisutjämning inom landet i fråga om flytande drivmedel genom ett clearingförfärande i statlig regi, dock så anordnat, att några kostnader för staten ej skulle uppkomm.a. Motionerna avslogs av riksdagen.

Liksom år 1950 inhämtades av vederbörande utskott yttranden över motionerna från priskontrollnämnden, bränslekommissionen, Sveriges oljekonsumenters riksförbund samt Brännoljecentralen, representerande åtta oljebolag. Bränslekommissionen och oljebolagen avstyrkte motionerna meuan riksfurbunaet tillstyrkte. Priskontrollnämnden ställde sig vid båda tillfällena förstående till tanken på en partiell utjämning av drivmedelspriserna I sitt utlåtande år 1951 anförde nämnden att det i motionerna ifrågasatta clearingförfärandet måste förutsätta en noggrann kontroll över oljeföretagens försäljning, vilken skulle bli besvärlig att upprätthålla. Förfarandet skulle också medföra icke obetydliga kostnader för administration och kontroll.

Första kammarens allmänna beredningsutskott (utlåtande nr 6) ansåg att även om en jämkning av zonindelningen kunde upptas utan särskild utredning skulle det kunna vara ändamålsenligt att göra en närmare undersökning angående lämpligheten av och möjligheterna för införande av ett enhetligt pris på flytande drivmedel i

Prop. 1979/80:109 73

hela lanaet. Därvid borde prövas även andra möjligheter till frågans lösning än den som föreslagits i moticnen. Utskottet hemställde därför att riksdagen hos Kungl !>4aj : t skulle anhålla om en skyndsam utredning för att åstadkomma ett enhetligt pris på flytande drivmedel i hela landet. Sex reservanter i utskottet avstyrkte motionen unaer åberopande av att de betänkligheter mot en utjämning som redovisats tidigare kvarstod och att det även svntes som om den föreslagna utjämningen inte skulle få nämnvärd praktisk betydelse för näringslivet. Första kammaren biföll reservationen.

I sitt utlåtande, nr 12, anförde andra kammarens allmänna beredningsutskott bl.a, följande. I motionen hade föreslagits, att en utjämning av priserna skulle ske genom en clearing i statlig regi så anordnad, att kostnaden skulle helt drabba konsumenterna. En dylik clearing skulle enligt utskottet emellertid nödvändiggöra en rätt omständlig kontrollapparat och följaktligen dra icke obetydliga kostnader, vilket skulle medföra ett extra pristill-lägg på alla flytande drivmedel, oavsett var de slutligen konsumerades. Hur stora dessa kostnader kunde tänkas bli undandrog sig visserligen utskottets bedömande, men det föreföll sannolikt, att de icke skulle stå i rimlig proportion till den jämförelsevis ringa prislindring, som kunde erhälllas i de dyrare zonerna. Utskottet ansåg sig därför icke kunna tillstyrka motionen. Utskottet underströk emellertid, att en jäm.kning av zonindelningen var möjlig, varigenom priserna i nägon mån skulle kunna utjämnas. För en jämkning av zonindelningen syntes särskild utredning dock ej vara erforderlig utan utskottet förutsatte, att vederbörande prisreglerande myndighet ägnade frågan uppmärksamhet och vidtog de åtgärder som kunde befinnas lämpliga.

Yrkanden om utredning i syfte att nå en utjämning av priserna på flytande drivmedel i olika delar av landet framfördes ånyo i motioner vid 1952 och 1956 års riks-

Prop. 1979/80; 109 76

dagar. Båda åren avslog riksdagen de framställda yrkandena med hänvisning till att resultatet av en utedning inom priskontrollnämnden angående frågan om förändringar av den gällande zonindelningen borde avvaktas .

Vid 1958 års riksdag väcktes motioner (nr 1:250 och 11:319) om utredning av frågan om avståndskostnadernas inverkan på levnads- och produktionskostnaderna i Norrland. I första kammaren framställdes en interpella-tion (nr 8) om en partiell utjämning av priserna på drivmedel och eldningsolja genom införandet av ett antal O-zoner i Norriand.

över motionerna avlämnade allmänna beredningsutskottet utlåtande (nr 15/1958), där utskottet hänvisade till den översyn av olösta norrlandsfråaor. som då pågick och som förutsattes kom.ma att beakta i motionerna upp-tacrna spörsmål. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag att i skrivelse till Kungl.Maj:t ge till känna vad utskottet anfört.

I svar på interpellationen framhöll handelsministern att prisfrågor enligt 1953 års lag om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet kan bli föremål för förhandling inför näringsfrihetsrådet i sådana fall, då ofullständighet i konkurrensen på ett frän allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkat prisbildningen En förutsättning för statligt ingripande i det förevarande fallet var således, att den prissättning oliebolagen tillämpade inte var motiverad från kostnadssynpunkt samt att prissättningen berodde på en konkurrensbegränsning. En stickprovsundersökning hade e.mellertid visat, att den genomsnittliga frakt-kostnadsökni.nge.n översteg zon- respektive frankotill-läggen, varför zonprissystemet innebar en utjämning av prisnivån till förmån för konsumenterna i Norrland.

Utredningen inom priskontrollnäm.nden hade inte lett till någon förändring av zonindelningen

Prop. 1979/80:109 77

Någon konkurrensbegränsande överenskommelse var inte känd. Ingripande i prissättningen på flytande bränslen var därför inte motiverat.

Vid 1960 års riksdag väcktes motioner (nr 1:81 och 11:101) angående bl a enhetligt bensinpris för hela landet. I sitt utlåtande (nr 8/1960) över dessa motioner hemställde allmänna beredningsutskottet att motionerna måtte överlämnas till den pågående utredningen rörande den samhälleliga lokaliseringsverksamheten, vilket blev riksdagens beslut.

Yrkanden om skyndsam prövning och förslag rörande differentiering av bensinskatten i syfte att erhålla ett enhetligt bensinpris i hela landet framställdes motionsvis vid 1961 och 1962 års riksdagar. I sitt betänkande nr 27 år 1962 avstyrkte bevillningsutskottet liksom år 1961 en sådan åtgärd. Man hänvisade bl.a. till att motioner vid 1960 ärs riksdag om enhetligt bensinpris överlämnats till kommittén för näringslivets lokalisering som inte slutfört sitt arbete. Utskottet anförde dessutom följande.

Vid frågans tidigare behandling i riksdagen har två oli ka utvägar anvisats för att åstadkomma ett enhetliqt bensinpris i hela landet. A ena sidan har förordrats en differentiering av bensinskatten och å andra sidan ett prisutjämningsförfärande, som eliminerar de av fraktkostnaderna betingade pristillägg, vilka för närvarande uttas inom vissa från importhamnarna mera avlägsna delar av landet. Såväl bevillningsutskottet, vilket haft att behandla skattefrågorna, som allmänna beredningsutskottet, dit frågorna om prissättningen hänvisats, har uttalat sin förståelse för den betydelse, som ifrågavarande spörsmål har för därav berörda landsdelar. Bevillningsutskottet har emellertid för sin del framhållit, att en sådan skattedifferentiering, som motionärerna föreslagit, skulle strida mot den inom beskattningsrätten tillämpade principen, att statlig skatt skall uttas efter en för hela riket enhetlig skattesats. Utskottet har vidare påpekat, att det inte är praktiskt genomförbart att tillämpa olika skattesatser inom skilda delar av landet.

Det i motionerna behandlade problemet är enligt utskottets uppfattning av sådan social och e.konomisk räckvidd, att det läm.olicen bör lösas i ett annat och

Prop. 1979/80: 109 78

vidare sammanhang. Utskottet biträder därför den av 1961 års bevillninasutskott uttalade meningen, att det i motionerna behandlade spörsmålet bör bedömas såsom en frän beskattningen fristående fråga.

I betänkandet Aktiv Lokaliseringspolitik (SOU 1963:58) tog komm.ittén för näringslivets lokalisering upp frågan om utjämning av priset på bensin och olja (s 386-390)

Från lokaliseringssynpunkt var det enligt kommitténs mening angeläget att priset på bensin och olja sänktes i ce delar av landet som var mest missgynnade från prissynpunkt, dvs. Norrlands inland och nordvästra delarna av Svealand. Detta önskemål kunde enligt kommittén tillgodoses om pristillägget för zonerna 3, 4 och 5 borttogs för motordrivmedlen och en motsvarande prisreduk-tion genomfördes för eldningsolja genom utjämning av ortstillägaen. Den kostnad som den föreslagna pris-utjämningen för motordrivmedel skulle medföra och som skulle belasta den totala försäljningen, översteg enligt kommittén inte 0,2 öre per liter. För att hindra en snedvridning av konkurrensen mellan företagen måste därvid en särskila clearingkassa inrättas, till vilken varje företag inbetalar ett fraktutjämningsbidrag, baserat på deras totala försäljning. För eldningsoljan skulle dock en fraktkostnadsutjäraning bli betydliqt svårare att genomföra än för motordrivraedlen beroende på de speciella distributionsförhållandena på eldnings-oljeomrädet.

Kommittén föreslog att Kungl. Maj:t och det centrala lokaliseringsorganet tog upp förhandlingar med oljebranschen för att få till stånd e.n överenskommelse om en utjämning av fraktkostnaderna enligt angivna riktlinjer. Skulle denna väg ej vara framkomlig, borde möjligheterna att införa en clearing i statlig regi övervägas.

Vid remissbehandlingen tillstyrktes kommitténs förslag om utjämning av priset pä bensin och olja av länsstyrel-

Prop. 1979/80:109 79

serna i Norrbottens och Jämtlands län samt av andra remissmyndigheter med norrländsk anknytning ävensom av svenska lasttrafikbilägareförbundet och svenska företagares riksförbund.

Sveriges hantverks- och industriorqanisation förordade att frågan skulle prövas ytterligare. Kooperativa förbundet, som avstyrkte bidrag av subventionskaraktär, föreslog en utjämning genom energiskatten, om prissubventioner på flytande bränsle skulle genomföras.

Förslaget avstyrktes av bl.a. kommerskollegium, Sveriges grossistförbund och svensk industriförening. Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som också avstyrkte förslaget, menade att åtgärden i relativt ringa grad skulle påverka lokaliseringsförutsättningarna och dessutom måste anses innebära en fortlöpande subvention till vissa regioner pä andra konsumenters bekostnad. Samma uppfattning hade statskontoret. Landsorganisationen (LO) framhöll att priset på olja och bensin borde återspegla skillnader i framställnings- och distributionskostnaderna som råder i olika delar av landet. LO kunde därför inte tillstyrka ett enhetligt pris på olja och bensin.

■SPI ifrågasatte principiellt om statsmakterna borde medverka för att åstadkomma bättre ekonomiska betingelser inom begränsade områden av landet på övriga delars bekostnad. Om statsmakterna skulle finna att en nedsättning av priserna på flytande drivmedel och bränslen i vissa delar av landet skulle från allmän lokaliseringssynpunkt vara synnerligen angelägen, ville institutet understryka det orimliga i att en dylik nedsättning skulle ske genom enskilda företags försorg. Kommittén hade, påpekade petroleuminstitutet, avvisat en utjämning av priserna via energiskatten under åberopande av bevillningsutskottets utlåtande att statsskatt skall tas ut efter en för riket enhetlig skatteskala. Institutet hävdade dock för sin del, att en prisutjämning via energiskatten - om utjämning över huvud taget skulle genomföras

Prop. 1979/80:109 80

skulle vara en möjlig lösning även om det administrativa arbetet skulle bli omfattande. Institutet ställde sig kritiskt mot kommitténs beräkningar och ansåg, att effekten av kommitténs förslag skulle bli mycket obetydlig. Vidare framhölls att mot en utjämning talade det omfattande administrativa arbetet med clearingförfarandet. Vissa oljeföretag hade på institutets förfrågan t. o. m. ifrågasatt om utjämningen över huvud taget gick att genomföra på ett praktiskt godtagbart sätt. Att genom en frivillig överenskommelse binda samtliga försäljningsföretag syntes vara en omöjlig uppgift, menade institutet.

I prop 1964:185 uttalade sig departementschefen mot den föreslaana utjämningen och anförde bl.a.följande.

Jag finner att en allmän prisutjämning skulle komma att innehålla inslag av permanent driftsubvention som icke bör ifrågakomma. Kan däremot i särskilda fall på visas företagsekonomiska skäl för en utjämning av drivmedelspriserna torde initiativ härtill komma att tagas av berörda intressenter. Några statliga initiativ på området torde tills vidare inte böra övervägas.

1964 års riksdag anslöt sig till departementschefens uttalande och avslog samtidigt motioner om bensinprisutjämning genom differentiering av bensinskatten.

Vid 1965 års riksdag avstyrkte bankoutskottet (utlåtande nr 6) under åberopande av nyssnämnda departementschef suttalande motioner (nr 1:485 och 11:576) med förslag att KunglMaj:t skulle anmodas uppta förhandlingar med oljebranschen för att erhålla en utjämning av bensin- och oljepriserna.

Samma år avstyrkte bevillningsutskottet (betänkande nr 16) en motion (nr 11:745) angående differentiering av drivmedelsbes.kattnincen i ut jämningssyf te. Utskottet fann det vara praktiskt ogörligt att nå det i motionen åsyftade resultatet genom en differentiering av driv-meaelsskatterna. Den första förutsättningen för försia-

Prop. 1979/80:109 81

gets genomförande var att oljebolagen sinserellan tillämpade enhetliga priser inom de olika försäljningszonerna, vilket ingalunda var fallet. En dylik åtgärd skulle inte heller vara möjlig utan att drivmedelspriserna låstes och den fria konkurrensen således sattes ur spel.

I motioner (nr 1:213 och II:280Jvid 1966 ärs riksdag hemställdes att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla att den utredning beträffande penslnhandelns framtida organisation och utform.ning, som 1965 års riksdag begärt, skulle få sädana direktiv att den även kunde ta upp frågan om en för inlandet och glesbygden fördelaktigare differentiering av drivmedelspriserna. Bankoutskottet (utlåtande nr 12) förmodade att material av betydelse för en bedömning av prisutjä.-nningsfråcran skulle komma att framläggas av bensinhandelsutredningen och fann inte skäl för riksdagen att rikta någon skrivelse till Kungl. Maj:t rörande direktiven för denna utredning. Riksdagen avslog motionerna.

På en fråga av herr Westberg i Ljusdal vid 1969 års riksdag meddelade finansministern att några förslag till åtgärder för att utjämna bensin- och oljekostnaderna för de inre och nordligare delarna av landet inte var under övervägande.

I sitt betänkande Rationell bensinhandel (SOU 1970:24) behandlade bensinhandelsutredni.ngen prissättningen på bensin och dieselolja. Utredningen beskrev därvid zontilläggssystemet men lade inte fram något utjämningsförslag. Beträffande normalkonsumentens drivmedelskostnad påpekade utredningen att den enligt motororganisationernas kalkyler utgjorde ungefär en femtedel av den totala bilkostnaden och således inte var så betydande som man vanligen föreställer sig.

6 Riksdagen 1979180. 1 .saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 82

1970 års riksdag avslog motionerna 1:105 och 11:118. Motionärerna yrkade bl. a,utredning och förslag om prissättning av eldningsolja och drivmedel i Norrland i likhet med vad som tillämpades i övriga delar av Sverige. Bankoutskottet (BaU 1970:80) konstaterade att det högsta zontillägget för drivmedel år 1967 hade reducerats från fem till två öre och fann liksom tidigare att ett initiativ av berörda intressenter var den enda framkomliga vägen att uppnå en utjämning.

Vid riksdagarna år 1971, 1972 och 1973 väcktes motioner med yrkanden om att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag om differentierad beskattning av eldningsolja och drivmedel i syfte att motverka olika priser på bränsle i olika delar av landet. Motionerna behandlades i skatteutskottet tillsammans med andra motioner som rörde användning av skattesvstemet som regionalpolitiskt instrument (SkU 1971:53, 1972:47 och 1973:29). Utskottet avstyrkte varje år .motionsyrkandena och framhöll att en differentiering klart skulle strida mot det berättigade kravet på att skattebestämmelserna så långt möjligt bör vara konkurrensneutrala. Dessutom skulle en differentiering vara ägnad att göra vår redan komplicerade skattelagstiftning än mer svårtillämpad. Enligt utskottets menincr fick det ocksä anses svårbedömbart i vilken utsträckning regionalpolitiska fördelar skulle uppkomma genom en skattedifferentiering och därför fick a.ndra åtgärder vidtas för att åstadkomma de av motionärerna åsyftade regionalpolitiska effekterna.

Prisutjämningskravet togs vid 1973 års riksdaq även upp i motionen 1973:184. Näringsutskottet (NU 1973:6) pekade på att prisskillnaderna betingades av skillnaden i fraktkostnader mellan olika regioner - en del av ett större problem som beaktats i de senaste årens regionalpoiitiska ref ormver,ksamhet. Utskottet förutsatte att Kungl. Maj:t skulle komma att tillse att frågan om en regional utjämning av priserna på bensin och olja på lämpliat sätt aktualiserades i det fortsatta

Prop. 1979/80:109 83

arbetet med regionalpolitisk planering inom t-ransport-sektorn. Riksdagen biföll utskottets hemställan att ge Kungl.Maj:t tillkänna vad utskottet anfört (rskr 1973:38)

I motionen 1974:180 förordades bl. a. en utjämning av drivmedelspriserna genom avskaffande av zonindelningen. Näringsutskottet (NU 1974:30) hänvisade till riksdagens beslut år 1973 och uppgav vidare att man erfarit att handelsdepartementet ägnade uppmärksamhet ät frågan. Enligt utskottets mening saknades därför anledning för riksdagen att vidta nägon ytterligare åtgärd i saken och motionen avstyrktes.

I maj 1974 uppdrog Kungl.Maj:t åt SPK att utreda förutsättningarna för ett slopande av gällande orts- och zontillägg men även vid 1975 års riksdag väcktes motioner (1975:906 och 1975:1683) med yrkanden om åtgärder för att åstadkomma en utjämning av drivmedels- och oljepriserna i olika delar av landet.

Näringsutskottet (NU 1975:10) erinrade om SPK:s uppdrag att utreda frågan om ett slopande av orts- och zontilläggen. Eftersom frågan således var föremål för uppmärksamhet i enlighet med motionärernas intentioner avstyrktes motionerna och riksdagen biföll utskottets hemställan.

I prop 1975:92 om sänkning av den statliga inkomstskatten, m.m.berördes frågan om orts- och zontilläggen i samband med ett förslag om höjnina av den särskilda beredskapsavgiften för oljeprodukter. Efter samråd med chefen för handelsdepartementet framhöll chefen för finansdepartementet bl. a, föl jande.

En enhetlig prissättning på petroleumprodukter för landet i dess helhet förutsätter någon form av clearing, som ger oljebolagen kompensation för merkostnader vid distribution till länqre bort belägna orter. SPK kommer att utarbeta förslag till ett sådant clearingför-färande. Utgångspunkten är därvid att administrationen

Prop. 1979/80:109 84

i första hand skall handhas av oljebolagen eller ett av dem bildat organ. Resultatet av SPK:s utredning kan beräknas föreligga under vären och därmed räknar jag med att en för hela riket gemensam prisnivå för petroleumprodukter skall förverkligas fr.o.m.den 1 januari 1976.

4.3 SPK:s förslag och remissutfallet

Som nämnts i föregående avsnitt uppdrog Kungl.Maj:t i maj 1974 åt SPK att utreda förutsättningarna för ett slopande av gällande orts- och zontillägg i syfte att erhålla en för hela landet enhetlig prisnivå för olika oljeprodukter.

SPK avlämnade ett förslag till teknisk lösning av pris-utjämningsfrågan i juli 1975.

SPK föreslog ett system som innebar att en enhetlig transportutjämningsavgift skulle tas ut vid försäljning av oljeprodukter. Samtidigt skulle oljebolagen erhålla ett transportbidrag som var så beräknat att det för varje ort gav ersättning för en del av transportkostnaderna, bestämda på ett speciellt sätt.

Systemet föreslogs omfatta leveranser till såväl enskilda hushåll som till industrier, energi- och kraftverk samt värmekraftverk. Möjlighet skulle finnas att undanta enskild förbrukare eller viss grupp av förbrukare .

Utjämningsförfarandet skulle i princip omfatta all försäljning av bensin för motordrift, dieselbrännolja och eldningsolja. De enda undantagen var flyg- och reabensin samt eldningsolja avsedd för utrikes sjöfart. Systemet skulle omfatta samma produkter som den allmänna energiskatten. Samtliga företag som verkar på marknaden borde omfattas av utjämningen genom ett i lag föreskrivet obligatorium. Om systemet inte omfattade

Prop. 1979/80:109 85

samtliga företag ansågs lokalt verkande säl-are kunna erbjuda produkter till lägre pris än sådana med riksomfattande verksamhet. Eftersom utjämningsförfarandet gjordes obligatoriskt borde administrationen handhas under myndighetsansvar.

SPK föreslog ett administrerande organ, benämnt transportkostnadsnämnden (TKN) . Denna kunde antingen knytas till en redan existerande myndighet eller organiseras fristående. TKN skulle ta fram underlag för att fastställa dels transporttilläqgen, dels transportbidragen. Besluten i dessa frågor borde dock åvila regeringen. Detsamma borde gälla frågan om dispens från deltagande i systemet.

Uppbörden och utbetalningen av avgifter och bidrag skulle baseras pä ett deklarationsförfarande. Riksskatteverket borde kunna biträda nämnden med att fastställa deklarationsblanketter, svara för uppbörd och utbetalning m. mv

Vid remissbehandlingen tillstyrktes eller lämnades SPK:s förslag utan erinran av flertalet remissinstanser nämligen hovrätten för nedre Norrland, kammarrätten i Suncisvali, försvarets rreterielverk, transportnämnden, RSV, SCB, konsumentverket, överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna 1 Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens handelskammare. Lantbrukarnas riksförbund (Lpr Norrlandsförbundet, Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation, Kungl Automobil Klubben, Motormännens Riksförbund, TCO, Hyresgästernas riksförbund. Landstingsförbundet, OK och KF.

SPI gick inte in på någon närmare avvägning av för- och •nackdelarna med en utjämning utan diskuterade i huvudsak de telniska aspekterna på förslaget.

Prop. 1979/80:109 86

Avstyrkande yttranden kom från Näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund. Svenska värmeverksföreningen, LO, SABO och Svenska han-delskammarförbundet.

Några remissinstanser avstyrkte visserligen inte förslaget men menade att de borde stå utanför ett transportutjämningssystem. Det gällde bl, a.statens järnvägar. Centrala driftledningen (CDL) och statens vattenfallsverk.

De myndigheter och organisationer som tillstyrkte SPK:s förslag åberopade i första hand de regionalpolitiska fördelar som kunde förväntas om förslaget genomfördes.

Flera av de avstyrkande instanserna berörde också de regionalpolitiska aspekterna och kritiserade förslaget för att det inte innehöll någon analys av vilka konsekvenser det kunde komma att fä i det avseendet. tW ifrågasatte cm inte förslaget kunde komma att motverka den förda regionalpolitiken genom att det skulle leda till höjda kostnader för industrin i t.ex.Norrlands kustland i förhållande till delar av inre Götaland och Svealand.

Några av kritikerna uttryckte farhågor för utjämningens påverkan på konkurrensläget i näringslivet. Mänga av de avstyrkande instanserna ansåg vidare att det var olämpligt att låta en subvention till oljeförbrukarna i vissa delar av landet bäras av förbrukarna i andra delar och menade att subventionen i stället borde bekostas med statsmedel.

Företrädare för elkraftsproducenterna hävdade att ett genomförande av förslaget skulle leda till höjda priser på elkraft i de områden som genom förslaget skulle få dyrare oljeprodukter. Därigenom skulle den rådande

Prop. 1979/80:109 87

sxillnaden ifråga om elkostnader till nackdel för de södra och mellersta delarna av landet koirma att förstärkas .

Många remissinstanser, även vissa av de tillstyrkande, uttryckte tveksamhet när det gällde den föreslagna administrationen av utjämningssystemet och satte ifråga om det var nödvändigt att inrätta ett nytt statligt organ. Några av dessa ansåg det lämpligare att admir nistrationen handhades av redan befintliga myndigheter. Andra föreslog en administration i oljebranschens regi.

4.4 Debatten de senaste åren

I riksdagen frågade herr Stjernström i februari 1975 finansministern när regeringen avsåg att genomföra en enhetlig prissättning för petroleumprodukter för hela landet.

Statsrådet Feldt, som besvarade frågan, redogjorde för SPK:s förslag och vissa av dess konsekvenser. Han påpekade att prisutjämningen skulle komma att kräva ganska stora administrationskostnader. Feldt uppgav att remissbehandlingen utvisat att det föreslagna systemet skulle medföra sådana komplikationer att ytterligare överväganden och utredningsarbete erfordrades. Feldt deklarerade dock som sin uppfattning att det inte kunde vara rimligt att de konsumenter som är i störst behov av olja måste betala ett högre pris än andra. Frågan skulle därför beredas vidare inom handelsdepartementet.

Senare under våren 1976 behandlades i riksdagen motionsvis framförda yrkanden om enhetliga olje- och bensinpriser i landet (motionerna 1975/76:1790 och 1975/76: 1797). Näringsutskottet (NU 1975/76:44) erinrade om vad statsrådet Feldt framhållit i svar på fråga i riksdagen. Utskottet underströk vikten av frågan om enhetlig prissättning på oljeprodukter men fann i likhet med det an-

Prop. 1979/80:109 88

svariga statsrådet att det var nödvändigt med fortsatta överväganden om vilka åtgärder som skulle kunna vidtas. Utskottet, som utgick ifrån att frågan ägnades tillbörlig uppmärksamhet inom regeringskansliet, avstyrkte motionerna. Företrädarna för c, fp och vpk i utskottet reserverade sig och fann det angeläget att riksdagen uttalade sig i frågan på nytt och påkallade de initiativ av regeringen som de berörda konsumenterna alltför länge fått vänta på. Riksdagen biföll utskottets hemställan med röstsiffrorna 180 mot 141 för reservationen.

Statsrådet Burenstam Linder, besvarade i maj 1977 i riksdagen en fråga av herr Stjernström om regeringen avsäg att genomföra en enhetlig prissättning för petroleumprodukter i landet. Statsrådet redovisade de nackdelar med SPK:s förslag som fram.kommit vid remissbehandlingen. Han förklarade sig ha förståelse för att det uppfattas som orättvist att de konsumenter i vårt land som på grund av strängare klimat och länga reseavstånd konsumerar mer olja och bensin än andra får betala ett högre pris. Samtidigt konstaterade han dock att någon godtagbar modell för prisutjämning dittills inte kunnat konstrueras. Regeringens avsikt var därför att tillsätta en särskild beredningsgrupp med uppgift att förutsättningslöst undersöka vilka möjligheter det finns att åstadkomma en utjämning av prisskillnaderna på oljeprodukter i olika delar av landet utan att man samtidigt mäste bygga upp en tyngande och kostsam administration.

Även efter det att utredningen tillkallades i juni 1977 har utjämningsfrågan aktualiserats i riksdagen.

I februari 1978 frågade Eva Winther handelsministern när ett förslag om utjämning av prisskillnaderna på olja och bensin mellan olika delar av landet kunde väntas. Statsrådet Burenstam Linder förklarade att rege-ri.ngen först sedan utredningsarbetet slutförts ku.nde ta ställning i frågan

Prop. 1979/80:109 89

Riksdagen behandlade under våren 1978 ocksä motionsyrkanden i frågan. Näringsutskottet (NU 1977/78:37) avstyrkte motionen 1977/78:603 med yrkande att riksdagen skulle anmoda regeringen att vidta åtgärder som resulterar i lika bensin- och oljepriser över hela landet. Utskottet underströk frågans vikt men ansåg inte att det fanns anledning för riksdagen att vidta någon åtgärd med hänsyn till den pågående utredningen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Frågan om en utjämning av drivmedelspriserna via beskattningen togs upp i motionerna 1977/78:516, 1977/78: 661 och 1977/78:1763. Skatteutskottet (SkU 1977/78:39) som hänvisade till den pågående utredningen fann inte skäl att förorda några ytterligare åtgärder i prisut-jänningsfrågan och avstyrkte därför motionerna. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

I april 1978 avgav trafikpolitiska utredningen sitt slutbetänkande. Trafikpolitik - kostnadsansvar och av gifter (SOU 1978:31). Utredningen föreslog bl a en regional differentiering av bensinskatten och kilometerskatten för lätta fordon. Enligt förslaget borde skatten differentieras i tre nivåer och anknytning ske till indelningen i stödområden. Bensinskatten kunde enligt utredningen lämpligen sättas 20 öre lägre per liter i inre stödområdet och 10 öre lägre per liter i allmänna stödområdet än i resten av landet. Kilometerskatten för lätta fordon borde differentieras i motsvarande grad. Som skäl för sitt förslag åberopade utredningen de lägre samhällsekonomiska marginalkostnader som biltrafiken i glesbygd medför jämförd med tätortstrafiken»

Förslaget avvisades i regeringens proposition 1978/79:99 om en ny traf i.kpolitik. Departementschefen anförde följande.

Prop. 1979/80:109 90

När det gäller den föreslagna regionala differentierinoen av bensinskatten för lätta motorfordon som utredningen har föreslagit delar jag de invändningar som en bred majoritet av remissinstanserna har framfört. För att en sådan differentiering skall kunna göras i praktiken måste, som utredningen framhåller, dels områden med avvikande skattesats göras relativt stora, dels avgiftsskillnaden göras relativt liten. Områdena skulle därigenom komma att innefatta stora tätortsområden med bl.a, relativt höga miljö- och trängselkostnader och med god tillgång till kollektiv trafik. I gränsområdena skulle det vidare uppstå en risk för en omfattande "bensinsmuggling" och behov av långtgående kontrollåtgärder m.m. om en reqional differentiering av bensinskatten infördes. Dessutom är, vilket många remissinstanser framhåller, de marginella samhällsekonomiska kostnaderna för vägtrafi.ken sannolikt lägre i andra delar av landet än i de föreslagna områdena.

Riksdagen intog samma ståndpunkt och avslog samtidigt motionen 1978/79:2379 (punkten 15 f) i vilken hemställdes om åtgärder för att i inre stödområdet åstadkomma förhållandevis lägre bilkostnader. Trafikutskottet (TU 1978/79:18) erinrade bl.a. om den pågående utredningen.

I mars 1979 avslog riksdagen motionen 1978/79:1486 i vilken begärdes att riksdagen skulle uttala sig för att de regionala prisskillnaderna pä oljeprodukter i konsumentledet upphävs. Näringsutskottet (NU 1978/79: 23) avstyrkte motionen med hänvisning till den pågående utredningen.

På våren 1979 avslog också riksdagen motionen 1978/79:838 i vilken hemställdes att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna att de ökade merkostnaderna för transporter i Norrlande borde kompenseras genom lägre bensin-, olje- och fordonsskatt. Skatteutskottet (SkU 1978/79:42) anförde för sin del.

Det måste anses vara orealistiskt att ta ut lägre skatt vid införsel av olja och bensin över norrländska hamnar än för landet i övrigt. Inte heller förslaget om lägre fordonsskatt i Norrland är enligt utskottets uppfattning

Prop. 1979/80:109

praktiskt genomförbart om det inte kombinera med långtgående regleringar i övrigt. Åtskilliga transporter i och till Norrland torde utföras av fordon som är registrerade i sydligare län. Det pågående utredningsarbetet i syfte att utjämna de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter, ett arbete som nu befinner sig i sitt slutskede, bör emellertid till viss del kunna anses tillgodose motionärernas önskemål. Enligt utskottets mening finns det däremot inte skäl att på regionalpolitiska grunder pröva en differentiering av vägtrafikbeskattningen eller energiskatten. Åtgärder av sådan art skulle leda till komplikationer vid beskattningsförfarandet och kontrollproblem.

Prop. 1979/80:109 92

5 ANDRA LÄNDER

5.1 Allmänt

Utredningen har i syfte att dels få en uppfattning om behandlingen av transportkostnaderna vid prissättningen på oljeprodukter och dels utröna förekomsten av särskilda prisutjämningssystem undersökt förhållandena i vissa andra länder. Därvid har bl.a. framkommit att särskilda system för utjämning av prisskillnader som betingas av transportkostnader endast finns i Finland och Norge. Uppgifter beträffande EG-länderna, Schweiz och Österrike har inhäm.-tats genom förfrågningar via utrikesdepartementet. Det i Finland tillämpade utjämningssystemet har studerats närmare bl. a, genom ett besök i Finland som företrädare för utredningen gjort. Ocksä det norska systemet har granskats. Förhållandena i Finland och Norge behandlas särskilt i avsnitten 5.2 och 5.3. I detta avsnitt redovisas översiktligt uppgifterna från övriga undersökta länder.

Frakttilläggssystem av i princip den modell som tillämpas i Sverige förekommer i Frankrike, Belgien, Nederlän-aerna och Schweiz. Beträffande Italien uppges att priset på eldningsolja i viss mån återspeglar skillnader i transport.kostnader, dock utan tillämpning av något formligt tilläqqssystem.

I Frankrike råder prisreglering på drivmedel och eldning; olja. Enligt en lag från år 1928 utövar staten genom utfärdandet av särskilda import- och raffineringstillstånd kontroll över produktion och 'import av råolja och oljeprodukter. Den statliga politiken strävar härvid efter

Prop. 1979/80:109 93

att tillförsäkra de nationella oljebolagen en allt större andel av raffineringsverksamheten och distributionen.

Franska staten fastställer de maximipriser som får tas ut för drivmedel och lätt eldningsolja i sista distributionsledet. I prishänseende är sedan landet indelat i elva olika zoner. Zonindelningen återspeglar skillnader i kostnaderna för transport från raffinaderi eller införselort till respektive leveransort.

Belgien har ocksä prisreglering för oljeprodukter. Priserna fastställs på basis av ett programkontrakt som ingåtts mellan oljebolagen och regeringen. Det ma;-timipris som gäller vid försäljning av bensin är lika över hela landet. När det gäller eldningsolja återspeglar priset transportkostnadsskillnader genom att olika priser tas ut i var och en av tre zoner som landets indelats i. Som exempel kan nämnas att prisdifferenser mellan högsta och lägsta zonpris i januari 1978 uppgick till något över 10 kr per m .

I Nederländerna fastställs maximipriser för de vanligaste oljeprodukterna. Landet har indelats i två priszoner - provinserna Syd- och Nordholland samt Utrecht utgör zon 1 och landet i övrigt bildar zon 2. För dieselolja och eldningsolja för bostadsuppvärmning tas i zon 1 ut ett tillägg som uppgår till ungefär 1,5 öre per liter. När det gäller oljeleveranser till industrin beräknas pristillägget inom zon 2 med utgångspunkt från transportsättet. Tillägget varierar mellan drygt 6 kr per TT, för transport med större pråmar och ca 17 kr per m vid landsvägstransport.. Tidigare tillämpades

Prop. 1979/80:109 94

ett zontilläggssystem även för bensin men e-Fter förhandlingar mellan nederländska ekonomim.inisteriet och oljedistributörerna råder numera ett enhetspris för bensin i hela landet.

Schweiz har fri prisbildning på oljeprodukter. Skillnader i transportkostnaderna avspeglas i konsumentpriserna. Enligt uppgifter från det schweiziska utrikesdepartementet strävar därvid oljehandeln efter att vid prissättningen utgå från en indelning av landet i ett stort antal zoner. Tillämpningen av zonsystemet synes dock vara ganska oenhetlig.

Beträffande de länder som saknar särskilda transport-tilläqgssystem har i första hand framhållits att avständrr mellan införselorter/raffinaderier och förbrukningsställena i allmänhet är begränsade. Därmed kommer andra faktorer, främst den lokala konkurrenssituationen att spela större roll vid prissättningen. Sä är t.ex. fallet i Västtyskland och Storbritannien vilka har fri prissättning på oljeprodukter.

5. 2 Finland

Det system för utjämning av transportkostnader som till-lämpas i Finland bygger i flera avseenden på de speciella förhållanden som kännetecknar den finska oljemarknaden. Oljeprodukterna har i Finland sedan år 1968 tillhört de permanenta prisreglerade varorna. Högstpriser för de olika oljeprodukterna bestäms med utgångspunkt från ett på visst sätt beräknat raffinaderipris för de produkter som framställs av det statliga oljebolaget Neste OY. Fördelningen av raffineringskostnaderna på de olika produktslagen bestäms av statsmakterna.

Neste svarar för all import och rafffinering av råolja från Sovjet och andra producentländer. Neste raffinerar 65 % av det totala finska behovet. I praktiken har

Prop. 1979/80:109 95

vidare Neste och det huvudsakligen enskilt ägda Suomen Petrooli OY, som svarar för importen av raffinerade produkter från Sovjet, importmonopol på dessa varor. Övriga oljeföretag erhåller sina produkter från dessa båda bolag. Av oljeförsäljningen i Finland svarar Neste för ca 30 %, övriga inhemska företag svarar för ca 35 % och utlandsägda dotterföretag för resterande 35 %.

Oljeprodukter säljs på den finska marknaden av tio oljeföretag. Till skillnad från vad som gäller i Sverige förekommer ett mycket begränsat antal fristående återförsäljare med egen distribution - endast 5-6 .

Den finska prisutjämningen bygger på att regeringen fastställer enhetliga försäljningspriser för oljeprodukterna. Vid utjämningsförfarandet använder man sig av ett för varje kommun kalkylerat pris, s.k. kommunpris. Detta består av tre komponenter, raffinaderipris, återförsäljar-marginal och en schablonmässigt beräknad transportkostnad. Den sistnämnda delas i sin tur upp i tre poster, nämligen tankfartygsfrakt, landsvägsfrakt och depåkostnader i norr. Det rör sig om genomsnittskostnader och lastnings-och lossningskostnader ingår. Det för hela landet gällande enhetliga försäljningspriset, enhetspriset, fastställs sedan som ett med hänsyn till försäljningsvolymen vägt medeltal av konmunpriserna. Vid clearingen redovisar oljebolagen sin försäljning med fördelning på kommuner. Genom att göra en jämförelse mellan de för dessa leveranser gällande kommunpriserna och det gällande enhetspriset kan sedan beräknas vilket belopp företaget skall inbetala respektive tillgodoföras vid clearingen. De företag vilkas försäljning varit så fördelad i landet att de ifrågavarande transportkostnaderna blivit högre än de motsvarande kostnader som ligger till grund för enhetspriset tillgodoförs ett däremot svarande bidrag. Om transportkostnadsnivån i stället är lägre fär företaget lämna bi-iraq till clearingen.

Prop. 1979/80:109 96

Prisutjämningen infördes våren 1974 för eldningsolja och fr. o.m.år 1978 för bensin och dieselbrännolja. Det praktiska genomförandet av systemet handhas av oljebranschen och byggger på ett avtal mellan handels- och industriministeriet och oljebranschen. En väsentlig punkt 1 detta avtal är en speciell uppsägningsklausul, som gör det möjligt för oljebolagen att omedelbart säga upp avtalet om statsmakterna skulle bevilja företag som inte är anslutna till avtalet rätt att importera oljeprodukter. Denna av statsmakterna godkända klausul motiveras med att de avtalsslutande företagen då skulle komma i ett sämre läge, eftersom deras produkter skulle belastas med clearingavgifter som behövs för prisutjämningen, medan den fristående importören - särskilt vid .kusten -skulle kunna sälja sina produkter väsentligt billigare. I samband med att utjämningen utvidgades till att omfatta även bensin och dieselbrännolja intogs genom ett tilläggsavtal en klausul som medger vardera parten rätt att säga upp avtalen utan uppsägningstid i fråga om produkt, för vilken prisregleringen upphör.

För det tekniska genomförandet av prisutjämningen har bolagen inrättat en gemensam avräkningsbyrå, som fungerar inom Oljebranschens Centralförbund. Till denna byrå erlägger bolagen de i det interna avtalet övere.ns-komna clearingavgifterna och erhåller från byrån eventuell clearingersättnincf.

För fastställande av clearingavgifterna tillställer bolagen avräkningsbyrån månatligen, senast inom utgången av den månad, som följer på respektive försäljningsmånad, ett skriftligt meddelande om försålda volymer av de olika produktslagen (totalvolymer) samt dessutom

uppgift om det vägda medeltalet av de teoretiska prisen i de kommuner till vilka leveranser skett under månaden. Sistnämnda uppgift tar bolagen fram genom en datorbearbetning. Genom att multiplicera den totalt försålda volymen med skillnaden mellan det vägda medeltalet och

Prop. 1979/80: 109 97

det fastställda enhetspriset (positiv eller negativ skillnad) kan man konstatera, huruvida ifrågavarande bolag för viss månad är berättigat att erhålla ersättning eller i motsatt fall - som täckning för de ersättningar som skall erläggas till andra bolag - är skyldigt att erlägga skillnaden till clearinqbvrån.

Det tidigare nämnda kommunpriset bygger på antagandet, att transporten genomförs från en bestämd depå och att dessutom viss väg används. Kommunpriset utgör alltid grund för clearingen oavsett om den verkliga kostnaden för det enskilda oljebolaget överstiger eller understiger de kalkylerade kostnaderna. Det är också irrelevant, från vilken depå produkten levereras. Icke heller eventuella rabatter beaktas. Vid eventuell efterkontroll utreds blott vilken mängd som levererats till varje ort.

Efter utgången av varje avtalsperiod om 12 månader skall i enlighet med avtalet mellan statsmakterna och oljebolagen en justering ske av enhetspriserna så att dessa kommer att motsvara de genomsnittliga transportkostnaderna baserat pä den geografiska spridningen av leveranserna. Härvid beaktas även eventuella över- eller underskott under föregående period. Oberoende av att avtalsperioden är 12 månader skall enhetspriset i enlighet med avtalet omedelbart justeras ifall raffinaderi- eller im.portpri-serna, de indirekta skatterna eller oljebranschens hanteringskostnader i övrigt undergår förändring.

För revision av avräkningsbyräns räkenskaper och kontroll av bolagens redovisningsmaterial och uträkningssyste.ti har bolagen gemensamt valt tre revisorer. Bolagen ger ytterligare ärligen till avrä.kningsbyrän in en av bolagets egna revisorer undertecknad försäkran om de avgivna rapporternas riktighets Statsmakterna tar inte del i val av revisorer. Prismyndigheterna har likväl genom det mellan statsmakterna och oljebolagen ingångna avtalet 7 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 98

tillförsäkrats rätt att på anmaning erhålla detaljerade uppgifter om utjämningen inom respektive bolag liksom den kommunmässiga spridningen i försäljningen.

Kostnaderna för det finska utjämningssystemet som i sista hand får bäras av konsumenterna består av räntor, ersättning för oljebolagens arbete och kostnader för avräkningsbyräns verksamhet. Dessa kostnader, som uppgår till ca 2 milj mark, fördelas mellan oljebolagen i förhällande till deras försäljningsvolymer vid den slutclearing som dörs vid utgången av varje 12 månadersperiod.

5 . 3 Norqe

Norge har alltsedan andra världskriget haft maximipriser på oljeprodukter. Bensin och dieselolja, som omfattas av det norska systemet med fraktsubventioner, säljs av 7 oljebolag. De hade vid utgången av är 1977 tillsammans 3 14 3 bensinstationer av olika typ.

För de flesta av oljeprodukterna tillämpas ett transport-tilläggssystem. Systemet är baserat på de ca 800 postområdena. Alla platser inom samma postområde har samma frakttillägg. Tillägget är beräknat med utgångspunkt frän det genomsnittliga avståndet från närmaste lageranläggning. Frakttillägget är i princip avsett att täcka de faktiska tranportkostnaderna med avdrag för ett belopp om 1,9 norska öre per liter som inräknas i grundpriset Vissa utjämningar har företagits för att alltför stora skillnader mellan närliggande områden skall undvikas. Tilläggen utöver priset i O-zonen (som gäller i 41 områden) varierar mellan 0,5 och 13 norska öre per liter. Tilläggslistan gäller vid leverans med tankbil.

Prop. 1979/80: 109 99

Genom beslut av Stortinget år 1969 infördes ett bidragssystem för transportkostnader vid försäljning av bensin och dieselolja, subventionerat via statsbudgeten. I Nordnorge - Nordland, Troms och Finnmark - utgår bidrag som skall täcka samtliga transportkostnader medan i övriga delar av landet bidrag läranas för att täcka transportkostnader som överstiger 4 norska öre per liter. Bidragen,

som utgår vid tankbilsleverans (fr. o. m, den 1 juni 1974 utgår ocksä bidrag med 15 norska öre per liter för bensin som levereras i fat i Nordnorge), utbetalas månadsvis till oljebolagen efter framställning hos prisdirektoratet. Totalt utgick transportbidrag under år 1976 med 11,1 milj norska kr och under år 1977 med 11,6 milj norska kr.

Prop. 1979/80:109 100

6 PRISSKILLNADERNAS BETYDELSE, VISSA PRIS-

SÄTTNINGSFRÅGOR M.M,

6.1 Inledning

För att fä underlag för en bedömning av betydelsen av de nuvarande regionala prisskillnaderna på oljeprodukter har vi i huvudsak använt oss av befintligt statistikmaterial. När det gäller vissa rabattfrågor har vi emellertid vänt oss dire.kt till ett antal oljebolag och vissa representanter för förorukarsidan.

Ur SCfci:s bränslestatistik har bl,a,kunnat hämtas uppgifter om levera.nser av olika petroleumprodukter med fördelning på vissa förbrukarkategorier, Av särskilt intresse för syftet med vär undersökning har varit den sedan några år tillbaka framtagna statistiken rörande oljeleveransernas föraelning på län ocb kommun. På motsvarande sätt regionaliseraae uppgifter om industrins förbrukning av petroleumprodukter iiar också använts. Genom SCB har vi slutligen haft tillgång till viss enerqistatistik för Olika fastighetstyper.

OK har bidragit med uppgifter om bränsleförbrukningen i småhus (en- och tvåfamiljshus) i olika delar av landet. Uppgifter om årliga körlängder för personbilar har hämtats från en undersökning som gjorts inom statens vägverk.

Det bör framhållas att.när det gäller de för vår fräga intressanta regionala synpunkterna är statistikmaterialet ganska oegränsat. Den statistik med regional inriktning som finns är inte neller så utvecklad eftersom arbetet med sådan statisti.k bedrivits endast under de senaste åren.

Prop. 1979/80:109 101

6.2 Orts- och zontilläggens betydelse för olika förbrukarkategorier och regioner

6.2.1 Oljeförbrukningen i olika delar av landet

När det gäller bränslestatistiken har SCB fr.o.m år 1975 inhämtat uppgifter om leveranser av vissa petroleumprodukter med fördelning på län och kommuner samt på förbrukarkategorier. Att börja med har endast försäljningens fördelning på lä:i och kommuner redovisats. Först för år 1977 har den regionala fördelningen kompletterats med vissa uppgifter om olika förbrukarkategorier. För vår utredning har vi beträffande eldningsoljorna måst nöja oss med 1976 års uppgifter. För drivmedlen har vi kunnat använda oss av uppgifter från år 1977.

Den nu ifrågavarande statistiken har efter hand upprättats försöksvis och är alltfort behäftad med åtskilliga problem. Beträffande försäljningens fördelning på län och kommuner pekar SCB på vissa felkällor.

De ernållna leveransuppgifterna har inte alltid kunnat hänföras till den ort där kvantiteterna förbrukats eller inköpts för slutlig förbrukning. Detta gäller bl. a. då oljeföretagen levererat till icke redovisningsskyldiga återförsäljare. Dessa leveranser hänförs då till återförsäljarens hemortskommun eller till den kommun där återförsäljaren tagit emot leveransen. Det är troligt att återförsäljarens distribution till slutliga konsumenter i många fall sträcker sig utanför kommunen. Vidare kan det förekomma att faktureringsadress och inte leveransställe i vissa fall har redovisats. Därigenom kan leveranser till t.ex,större industriföretag med flera verksamnetsställen ha hänförts till en enda kommun i stället för att fördelas på flera. Enligt SCB bör den framtagna statistiken emellertid trots nu an-

Prop. 1979/80:109 102

givna brister ge en god bild av fördelningen inom landet av konsumenternas inköp av framför allt drivmedel och tunna eldningsoljor. Enskilda leveranser av tjockoljor kan dock vara mycket stora, varför ofull-komligheterna i materieilet medför att leveransuppgifterna för några kommuner kan vara missvisande för dessa oljor.

Med hänsyn till den osäkerhet som den regionala leveransstatistiken sålunda kunde vara behäftad med har vi också gjort jämförelser med viss industristatistik. Det gäller uppgifter om användning av inköpt energi år 1976 med regional och branschvis fördelning.

När det sedan gäller den ytterligare uppdelninge.n av eldningsoljeförsäljningen på förbrukarkategorier för det år vi haft att hålla oss till - 1976 - är den givetvis mer osäker än försäljningens ortsfördelning, eftersom metoden för uppgiftsinsamling och bearbetning prövats under endast ett år. Efter samråd med SCB har vi emellertid ansett att uppgifterna är användbara för det begränsade ändamålet att i stora drag belysa den regionala försäljningen av eldningsolja. SCB tillhandahöll därför en internt framtagen sammanställning i vilken den regionalt fördelade oljeleveranserna även delats upp på förbrukarkategorierna industri, el-, gas-och värmeverk, samfärdsel och övrigt.

Vid bearbetningen av den regionala leveransstatistiken har vi belyst dels ett alternativ med total utjämning av ortstilläggen av det slag som tidigare diskuterats, dels ett mera regionalt betonat system som avser att utjämna de högsta tilläggen. Statistikbearbetningen har således i detta sammanhang begränsats till förhållandena ifråga om eldningsolja I slutet av detta avsnitt återkommer vi med vissa uppgifter om drivmedelsleveranserna till olika delar av landet.

Prop. 1979/80:109 103

Ortstilläggssystemet har varit utgångspunkt vid de olika sammanställningar vi gjort. Vissa tilläggsnivåer har därvid använts för att belysa de nuvarande ortstilläggens betydelse för oljekonsumenterna och konsekvenserna av ovannämnda utjämningsalternativ. Ett problem har varit att leveranserna i statistiken är fördelade på kommuner medan de valda tilläggsnivåerna skär igenom kommunerna. Vi har då valt att med hänsyn till uppgifter om församlingsinvånare försöka beräkna hur stor del av de totala leveranserna till kommunen i fråga som har gått till orter med tillägg över respektive under den bestämda tilläggsnivån. En viss osäkerhet ligger därmed i beräkningarna. Det bör också påminnas om den osäkerhet som ligger i leveransstatistiken.

För att belysa konsekvenserna av en total utjämning av ortstilläggen har vi utgått ifrån en tilläggsnivå vid 32 kr som enligt 0K:3 beräkningar ungefär motsvarar det genomsnittliga tillägget i landet för eo I under år 1978.

Det framgår att orter i 195 av landets kommuner har tillägg över 32 kr per m-. Det sammanlagda invånarantalet i dessa orter kan uppskattas till ca 38 procent av den totala befolkningen. Oljeleveranserna till industrin inom detta område år 1976 utgjorde ca 40 % av de totala industrileveranserna medan endast 10 % av oljan till el-, gas- och värmeverk levererades till området. Av den eldningsolja som i SCB:s statistik hänförts till förbrukarkategorin övrigt och i huvudsak används för bostadsuppvärmning levererades ca 38 % till orter med tillägg över 32 kr per m . För dessa orter skulle således c«rtstilläggen komma att sjunka med varierande belopp vid en total utjämning.

När det sedan gäller att belysa ett alternativ som s.kulle innebära en utjämning av de högsta ortstill-

Prop. 1979/80:109 '04

läggen har vi ansett det lämpligt att bestämma till-läggsnivån så att i första hand orter i inre Norrland och västra Svealand kom att ligga ovanför den valda nivån. Vi fann att detta i huvudsak blev fallet med en tilläggsnivä vid 44 kr per m om man utgår från 1978 års ortstillägg.

Det finns 35 kommuner i vilka samtliga orter har till-lägg som överstiger 44 kr per m . Med undantag för Aneby och Nässjö i Jönköpings län samt Karlsborg och Hjo i Skaraborgs län är det fråga om kommuner i västra Svealand och Norrlands inland. I dessa 35 kommuner bor ca 6 % av landets befolkning. Leveranserna av oljeprodukter till industrin inom området utgjorde ungefär 5 % av den totala volymen av sådana leveranser, övriga eldningsoljeleveranser uppgick till ca 6,5 %.

Utöver de nämnda 35 kommunerna finns det ett större antal kommuner som innehåller orter med tillägg såväl över som under 44 kr per m . Antalet kommuner i vilka orter med högre tillägg än 44 kr per m är helt övervägande är 19. I fråga om befolkning och eldningsoljeleveranser uppvisade dessa kommuner andelstal på ca 3,5 %. Leveranserna till industrin utgjorde dock ca 6 % av den totala volymen av sådana leveranser.

Sammanlagt finns det således 54 kommuner med orter som till övervägande del har ortstillägg som är hög-re än den valda gränsen 44 kr per m . I dessa kommuner, som har knappt 10 % av landets befolkning, förbrukades ca 9 % av den totala eldningsoljevolvmen. Det innebär ungefär 1,8 milj m .

Materialet har bearbetats ytterligare ett steg. I syfte att belysa förhållandena beträffande ett sammanhängande område, som mera ansluter sig till stödområdena 5 och 6, har vi från de nyssnämnda 54 kommunerna

Prop. 1979/80:109 105

avskilt tolv. Det gäller Ydre, Aneby, Vaggeryd, Nässjö, Sävsjö, Eksjö, Karlsborg, Tibro, Töreboda, Hjo, Laxå och Askersund. De flesta av dessa kommuner har genomsnittliga ortstillägg som endast obetydligt överstiger

44 kr per m . Genomsnittstillägget för Laxå ligger

isr 3

dock på 52 kr per m"

I det nu ifrågavarande området, bestående av 4 2 kommuner bor ca 7,5 % av landets befolkning. Oljeleveranserna till industrisektorn kan beräknas till omkring 11 % av den totala volym som går till industrin. För sektorn övrigt var motsvarande andel ca 8 %. I området förbrukades något mer än 1,5 milj m eldningsolja eller ca 7,3 % av hela förbrukningen i landet. De närmare uppgifterna redovisas i tabell 6:1.

I detta sammanhang kan nämnas att det utöver de i tabellen redovisade kommunerna finns sju kommunera tillhörande stödområde 5 och 6 som också har orter med tillägg över 44 kr per m . Det är Ange, Sollefteå, Ragunda, Bräcke, Vindeln, Vännäs och Överkalix. För alla dessa gäller att endast en mindre del av oljeleveranserna till kommunerna går till orter med tillägg över den valda nivån. Således kan den totalt levererade volymen eldningsolja till sådana orter i samtliga sju kommuner beräknas understiga 25 000 m .

Prop. 1979/80: 109

106

Tabell 6:1 Oljeleveranser till komjnuner där orterr.f till övervägande del har ortstillägg över 44 ,'cr per m med undantag for kommuner i södra Sveriae

Leveranser med fördelning på förbrj-fcarkategori 1976 (m)

Kcttriun

Genomsnittligt orts-tilläggl kr/m

Industri

Korrigering se anm.

övrigt

SuraiTB

Invånarantal

1. Eaa

2. Torsby

3. Hagfors

56 45

15 471 3 765 12 910 30 514

10 725 17 344 15 228

26 215 20 348 32 006

9 600 16 000 18 500

4. Hällefors 46

5. Ljusnarsfcerg 54

6. Nora 49

7. Lindesberg 50

37 947

3 682 10 585

6 005

17 741 47 196

16 481
8 146

17 270
30 994

53 713

12 179

23 005

48 610

11 100

100 400

24 500

8. Norsberg 46

9, Fagersta 45

5 637 10 704

12 913 35 423

9 218 25 543

14 631 37 884

6 700 15 700

10, Vansbro 59

11, Malung 60

12, Gagnef 49

13, Leksand 51

14, Rättvik 50

15, Orsa 57

16, Sivdalen 67

17, Smedjebacken 49

18, M:ra 56

19, Borlänge 45

20, Ludvika 52

545

974

304

024

368

8 414

1 419

30 199

5 426

17 500

15 605

19 941 41 814 17 347

120 797 22 753

7 712 18 598

8 391 14 626 13 971

} 22 4 31

14 203 36 207 77 849 586

9 164 23 499 12 458 16 218 31 794 15 253

8 175 44 169 41 243 93 146 68 661

8 600 11 900

9 500 13 000 10 800

200 400 500 200

46 100 33 000

21. Ovanåker 49

22. Ljusdal 48

058 608

14 588 17 570

20 361

21 643

13 600 21 900

23,	Krokan	60
24.	Strömsund	60
25,	Are	67
26,	Berg	58
27.	Härjedalen	62
28.	Gstersijid	53
29,	Norsjö	48
30.	Storuman	69
31.	Sorsele	66
32,	Vilhelmina	67
33.	Asele	55
34.	Lycksele	51

14 788

1 954

801

1 664

1 023 7 816

2 473

1 072 232

2 986

1 623

2 788

21 013

16 908

7 884 22 792 11 852

8 728 16 427 72 891

10 285

9 489
4 273

10 524 10 523 22 029

22 218

23 778

13 414

10 061
17 738

1C2 821

12 119

14 021
4 491

12 388

11 683

24 566

13 000

17 600

9 200

8 800

13 100
54 800

10 100

8 400

4 000

8 800

14 700

Genomsnittliga ortstillagg har beräknats utifrån de nuvarande tillaggen med hänsvn tagen till 19:'6 ärs leveransfbrhä11 anden.

Prop. 1979/80:109

107

Tabell 6:1 (forts)

Kuiiinun		Genomsnitt-	Leveranser med		. fördelning på förbru-					Invå-
		ligt orts-	karkatego	ri 1976 (		m3)				nar-
		tillägg	Industri	Korrige-		• Övrigt		Suirma		antal
		kr/m3		ring	I
				se anm.
35.	Arvidsjaur	50	841			10	908	11	652	8 000
36.	Arjeplog	67	1 203			4	815	6	931	4 lOC
37.	Joklcnokk	51	1 779			B	384	10	175	7 600
38,	övertorneå	50	1 234			9	683	11	061	6 400
39,	Pajala	59	488			9	198	10	094	9 200
40.	Gällivare	63	8 266	73	950	32	961	39	286	25 300
41,	Haparanda	46	431			12	934	15	240	9 100
42.	Kirjna	75	14 910	125	073	38	334	48	182	31 200
	Totalt		303 698	+440	84 2	757	722	1096 t 440	894 342	606 500
	Procent av	mocsvaran-						mr	735
	de total f(	ar landet:	4,5	11,	2		8		7,3	7,4

Anm: Som tidigare antytts har SCB:s regionala leveransstatistik när det gäller industrisektorn jämförts med den regionala förbrukningsstatistik för industrin so.m SCB publicerat. Vid kolumnen för leveranserna till industrin har således angivits förbrukningsuppgifterna 1 de fall då större avvikelser kunna konstateras. Avvikelserna kan ha olika orsaker men torde i de mest markanta fallen Borlänge, Gällivare och Kiruna kunna förklaras på följande sätt. När det gäller Borlänge torde huvuddelen av förbrukningen kunna hänföras till Domnarvets Jernverk och massa- och pappersindustrin i Kvarnsveden. Enligt uppgift sker oljetillförseln till anläggningarna i huvudsak genom att oljan köps cargo till Oxelösund eller Gävle. Eftersom landdistributionen sedan sköts i företagens egen regi har volymen i leveransstatistiken kommit att hänföras till respektive importhamn. I stort sett likartade förhållanden gäller för Gällivare och Kiruna. LKAB köper hela fartygslaster olja till Luleå där man disponerar lagringsutrymmen. Vidaretransporten som sker på ]ärnväg omhändertas av LKAB. På grund av metoden för insamlandet av uppgifter till SCB:s laveranssta-tistik återfinns dessa volymer i huvudsak bland uppgifterna för Luleå. För den nu nämnda eldningsoljan har ortstillägg inte utgått vid leveranserna.

Prop. 1979/80:109

108

Den regionala leveransstatistiken har också använts för att beräkna försäljningen av drivmedel i de tre nuvarande zonerna. Vi har då utgått från uppgifterna som avser år 1977. fiven i detta sammanhang försvåras beräkningen av att zongränserna i vissa fall delar kommuner. Vi har då gjort uppskattningar av fördelningen på zoner. När det gäller dieselbrännolja har vi antagit att den i avsnitt 3.1 angivna andelen som försäljs från pump - ca 30 % - kan tillämpas för olika delar av landet. Med dessa förutsättningar erhålls följande ungefärliga uppgifter.

Till O-zon levererades ca 2,6 milj m av ifrågavarande crivmedel, till 1-zon ca 2,3 milj m och till 2-zon ca 0,6 milj m . Den procentuella fördelningen Var så-leaes ca 47 % till O-zon, ca 42 % till 1-zon och ca 11 % till 2-zon. Om man utgår från denna fördelning av volymerna mellan zonerna kan det totala zontilläggsbeloppet beräknas till 35 milj kr. Det vägda genomsnittliga tillägget blir då ungefär 6 kr 30 öre per m

eller 0,63 öre per liter.

Prop. 1979/80:109 109

6.2.2 Ekonomisk betydelse

Oe regionala prisskillnadernas ekonomiska betydelse för olika förbrukarkategorier har undersökts på olika sätt. I detta avsnitt har bortsetts från den inverkan pä priserna som rabatter av olika slag kan ha. Den frågan behandlas närmare i aet följande avsnittet.

Vad gäller industrins förbrukning av eldningsolja har vi tidigare nämnt att en stor del av oljan köps i cargoform och att ortstilläggssystemet då inte tillämpas. En mindre ael av leveranserna till industrin sker dock mot uttagande av ortstillägg.

Som utgångspunkt för en belysning av ortstilläggens ekonomiska betydelse för industrin har vi tagit förhållandena ifråga om eo IV LS. För den produkten tillämpades fram till den 19 maj 1979 ett av regeringen fastställt högstpris på 588 kr per m . I relation till detta pris utgör det nuvarande genomsnittliga ortstillägget för tjocka eldningsoljor - ca 30 kr per m - ungefär 5 %. Motsvarande andelstal för det lägsta tillägget - 18 kr i t.ex.Göteborg - och det tillägg som t. ex, gäller för Kiruna, 76 kr, kan beräknas till 3 respektive 12 %. Priset för varje m eldningsolja i Kiruna kan i vårt exempel beräknas vara knappt 10 % högre än i Göteborg och något mer än 7 % högre än i orter med det för landet gällande genomsnittstillägget .

Ett annat sätt att belysa den ekonomiska betydelsen är att relatera bränslekostnaderna till andra produktionskostnader. Vissa uppgifter i det avseendet har vi nämtat från en undersökning av energipolitikens effekter inom industrin som ingår som bilaga 14 i Ds I 1977:17. Undersökningen omfattar de energiintensiva sektorerna massa- och pappersindustri, gruvor och metallverk samt tegel-cement- och kalkindustri. Den to-

Prop. 1979/80:109 110

tala energikostnaden 197 5 i procent av saluvärdet för dessa industrigrenar varierar mellan 7,1 för massa-och pappersindustri och 23,7 för tegel-, cement- och kalkindustrin medan den för övrig industri endast uppgår till 1,7. Oljekostnaden i procent av saluvärdet har för massa- och pappersindustrin beräknats till 2,9 och för järn- och stålverk till 2,6. För tegel-, cement- och kalkindustrin låg motsvarande tal över 20 %.

När det gäller ortstxlläggens inverkan på boendekostnaderna i olika delar av landet kan eo I, för vilken ortstilläggssystemet tillämpas vid den helt övervägande delen av leveranserna, användas som exempel. För den produkten gällde i slutet av maj 1979 ett av regeringen fastställt högstpris på 860 kr per m . Ortstilläggets andel av priset blir således en annan än i fråga om de tjockare oljorna. Det genomsnittliga tilllägget - 32 kr per m - utgör ca 3,7 % av priset. För Göteborgs- och Kirunakonsumenten blir motsvarande procenttal 2 respektive nägot under 9.

Förbrukningen av bränslen för uppvärmning påverkas självfallet av klimatförhållandena. För att belysa klimatets inverkan på eldningsoljeförbrukningen utgår man oftast från det s.k. graddagssystemet. Graddagstal fastställs av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) för vissa orter som ett visst antal graddagar. Med graddagar förstås produkten av tid mätt i dygn och temperaturskillnad inom och utomhus, varvid förutsätts uppvärmning inomhus till 17 C. Med hjälp av graddagssystemet kan den temperaturberoende delen av oljeförbrukningen beräknas. Förbrukningen för varmvattenuppvärmning förutsätts inte påverkas av temperaturskillnader.

I fråga om en villa i storleksordningen ca 125 m brukar oljeförbrukningen för uppvärmning och varmvattenberedning på den ert som kan sägas ha det genomsnitt-

Prop. 1979/80:109

liga klimatläget i landet beräknas till ca 4 m per år. Denna förbrukningssiffra gäller i trakten av Örebro. Med utgångspunkt i denna årsförbrukning kan sedan med hjälp av graddagssystemet den ärliga normalförbrukningen i övriga delar av landet uppskattas. Förbrukningen i Malmö och Göteborg skulle vid en sådan beräkning således uppgå till ca 3,6 m per är medan motsvarande siffra för t

De förbrukningstal som erhålls vid en strikt tillämpning av graddagssystemet synes emellertid ge större regionala skillnader än vad som förekommer, i praktiken. Den statistik som finns på det området är visserligen begränsad men ger dock en viss uppfattning om f örhållande.na.

OK har under flera år statistiskt bearbetat oljeför-orukningen för uppvärmning av småhus (en- och tvåfa-miljsnus). Underlaget utgörs av OK:s faktiska leveranser av eldningsolja till sådana hus. Vid bearbetningen utgår man frän indelning av landet i tio temperaturzoner. Inom varje zon kan medelförbrukningen per villa fastställas. Genom sammanställning av de olika zonernas andel av det totala villabeståndet kan också oljeförbrukningen i en tänkt genomsnittsvilla i landet beräknas. Enligt uppgifter från slutet av år 1978 utvisar statistiken en till normalår omräknad oljeförbrukning för genomsnittsvillan på något mer än 3,9 m . Den högsta förbrukningen, 4,3 m , sker i temperaturzon 01, som i huvudsak omfattar Lappland medan den lägsta 3,7 m , gäller för temperaturzon 09 (västkusten) .

I den av SCB nyligen framtagna energistatistiken för småhus år 1977 används en indelning av landet i fyra temperaturzoner. Det medför naturligtvis att spännvidden mellan förbrukningen i de olika zonerna minskar jämfört med OK:s statistik. SCB:s uppgifter synes ändock utvisa att den faktiska oljeförbrukningen i oli-

Prop. 1979/80:109 112

ka delar av landet varierar mindre än vad som borde följa av olikheterna i klimatförhållanden.

Av den nämnda statisti.ken är det svårt att dra några slutsatser om anledningen till att den faktiska för-Drukningen inte följer skillnaderna i klimat. Vissa skillnader ifråga om villabeståndets genomsnittliga storlek mellan olika delar av landet kan naturligtvis inte uteslutas men aen vanligaste förklaringen brukar vara att husen i de kallare trakterna har en effektivare isolering.

För villaägaren kan med hjälp av de nu redovisade uppgifterna om regionala förbrukningsskillnader beräknas den totala ärliga merutgift som de nuvarande ortstill-läggen meaför. Om man använder sig av de skillnader som K.an uppskattas med hjälp av graddagssystemet blir den i Kiruna ca 390 kr per år och i Göteborg ca 65 kr per år. För en villa i mellansverige med genomsnittlig för-□rukning ocn belägen i en ort med genomsnittligt ortstillägg (32 kr per m ) är utgiften ungefär 130 kr per år. Läggs istället OK:s uppgifter till grund för beräkningen blir motsvarande tal 327 kr (Kiruna), 67 kr (Göteborg) och 125 kr (genomsnittsort).

När det gäller de regionala oljeprisskillnadernas ekonomiska betydelse för hyreskostnaderna är det betydligt svårare att göra säkra bedömningar. I den män särskilda oränsleklausuler som bygger på faktisk bränslekostnad används vid .hyressättningen är det möjligt att göra vissa beräkningar av prisskillnadernas betydelse. Eftersom flera faktorer t.ex. fastigheten ålder- och upp-värmningssätt (oljepanna i huset, kvarterscentral, fjärrvärme m.mj påverkar oljeförbrukningen blir dock sådana beräkningar mycket osäkra. Vi har därför inte gjort nägon närmare undersökning. Det finns dock ingen anledning att anta att - relativt sett - den ekonomiska betydelsen av de regionala oljeprisskillnaderna för

Prop. 1979/80: 109 113

hyresgäster i någon väsentlig grad skulle avvika från vad som gäller för villaägare.

Av bl. a,uppgifterna beträffande det område med ortstillägg över 44 kr per m som vi redovisat i tabell 6:1 i föregående avsnitt kan hämtas viss information om hur stort sammanlagt ortstilläggsbelopp som faller på leveranserna inom det området. Överslagsvis har det genomsnittliga tillägget inom området beräknats till 54 kr per m . På grund av avvikelserna mellan den regionala oljeleveransstatistiken och industriförbruk-ningsstatistiken är det svårt att avgöra hur stor del av den till industrin levererade volymen som omfattas av orts tillägget. Det kan dock antas att leveransuppgifterna i stort sett visar den delen. Därmed kan totalbeloppet ortstillägg som erläggs av industrin uppskattas till 16 milj kr. För övrig eldningsolja blir motsvarande summa drygt 40 milj kr.

När det sedan gäller dri'/medelssidan har vi utöver de uppgifter i fräga om förbrukningen i olika delar av landet som erhålls av den regionala leveransstatistiken haft tillgång till undersökningar angående personbilarnas årliga körlängder som gjorts inom statens vägverk. I fråga om undersökningsmaterialet bör nämnas att det består av ett vid AB Svensk Bilprovning genomfört urval av protokoll avseende fordon som genomgått kontrollbesiktning. Av protokollen kan utläsas fordonens körsträckor. Dessa uppgifter tillsammans med vissa data om fordonen som kan hämtas ur bilregistret datorbe-nanGlas sedan på olika sätt. För vårt vidkommande är den redovisning som görs av regionala variationer i körlängderna av särskilt intresse.

De regionala körlängdsskillnaderna i vägverkets undersökning för år 1977, då den genomsnittliga årliga kor-längden för hela landet var 1284 mil, kan erhållas med uppdelning på landets 70 A-regioner. I det följande redovisas exempel varvid inom parentes efter varje

8 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 114

körlängdsuppgift anges det medelfel uttryckt i mil som enligt undersökningen kan förekomma.

Körlängderna varierar mellan 919 mil (114) för Sala ocn 1 573 mil (119) för Lycksele. Den årliga kurlängden i Sala-regionen är den enda som ligger under 1 000 mil. Många regioner i de södra delarna av landet har körlängder som betydligt överstiger genomsnittet för landet. Av vissa A-regioner som helt eller till stor del nör till 2-zonen i tilläggshänseende kan nämnas Mora 1 070 mil (110), Östersund 1 317 mil (70), Piteå 1 359 mil (91), Luleå/Boden 1 427 mil (92) och Kiruna 1 442 mil (152).

I undersökningen finns också en uppdelning på körlängds-regioner som består av ett antal A-regioner. Av den framgår att den norra delen av landet har en genomsnittlig årlig körsträcka som överstiger den allra sydligaste med ca 200 mil. I förhållande till den för hela lanaet genomsnittliga körlängden har denna nordliga region ett ca 100 mil nögre genomsnitt.

Den genomsnittliga bensinförbrukningen för personbilar bru.kar beräknas till ungefär en liter per mil. Därmed motsvarar de nyss nämnda årliga körlängderna också för-orukningen av oensin per år uttryckt i liter.

Bensinpriset varierar mellan de olika delarna av landet pga zontilläggen med tvä öre per liter. Av det i maj 19 7 9 gällande högstpriset för mediumbensin - 211 öre per liter - utgör det högsta tillägget således mindre än e.n procent och tillägget i 1-zon mindre än en halv procent.

Ett annat sätt att belysa den ekonomiska betydelsen av zontilläggen är att med hjälp av de tidigare angivna genomsnittliga årliga kör längdssträckorna beräkna nur stort belopp bilisten erlägger per år i form

Prop. 1979/80: 109 115

av zontillägg. Det rör sig om 15 kr i 1-zon och 30 kr i 2-zon.

I fråga om drivmedelskostnadernas andel av de taxor som förekommer på transportmarknaden har vi erhållit vissa uppgifter från SPK. För den yrkesmässiga lastbilstrafiken kan andelen drivmedelskostnader (dieselbrännolja och smörjmedel) beräknas utgöra ca 3,4 och ca 7,5 % av de totala transportkostnaderna för beställnings- respektive fjärrtrafik. En höjning av drivmedelskostnaderna med 1 % skulle således motsvara en höjning av transportpriserna för beställnings- och fjärrtrafik med ca 0,03 respektive ca 0,08 %. Kostnaderna för drivmedel (inkl. smörjmedel) för buss- och taxitrafiken kan beräknas utgöra ca 6 respektive ca 7 % av de totala kostnaderna. Det medför att en höjning av drivmedelskostnaderna med 1 % skulle motsvara en taxehöjning med 0,06 respektive 0,07 -,.

6.3 Rabatter

6.3.1 Inledning

I den tidigare redovisningen av de nuvarande regionala prisskillnadernas betydelse bortsåg vi från den prispåverkan som uppnås genom att olika former av rabatter tillämpas vid försäljningen.

För att komplettera den bild av orts- och zontilläggs-systemets betydelse för olika förbrukarkategorier i skilda delar av landet som bl a SCB:s regionala leveransstatistik ger har vi med hänsyn till frågans tidigare behandling funnit det lämpligt att försöka kartlägga nettoprisbildningen på eldningsolja och bensin. Viss kunskap i det avseendet kan hämtas ur olika rabattundersökningar som SPK gjort, men när det gäller de för oss intressanta regionala aspekterna räcker inte det materialet. Vi ställde därför ett antal frå-

Prop. 1979/80:109 116

gor till fyra av oljebolagen - Shell, BP, Nynäs och OK. Vidare frågade vi Sveriges industriförbund, SABO och HSB såsom representanter för förbukarsidan. Dessutom utvidgade SPK för vår räkning sin återkommande undersökning om generellt tillämpade villarabatter for eldningsolja I i vissa städer till att omfatta ytterligare ett antal orter. Det bör framhållas att förhållandena ifråga om rabatter på oljeprodukter förändrats i olika avseenden sedan undersökningarna gjordes. Sedan den nu gällande högstprisregleringen infördes torde rabattnivån allmänt ha sjunkit.

Våra frågor avsäg i första hand förhållandena beträffande elaningsolja. Vissa av svaren frän oljebolagen tar emellertid ocksä upp drivmedelssidan. I det följande redovisas det inkomna materialet med uppdelning efter de olika uppgiftslämnarna. Förhållandena i fråga om drivmedel tas upp i avsnitt 6,3.6.

6.3.2 Oljebolagen

Oljebolagens svar avser om inte annat anges förhållandena under bränsleåret 1976-1977. På frågan om förekomsten av generella rabatter på eldningsolja svarar alla bolag att sädana endast lämnas när det gäller villaolja.

När det gäller andra rabatter anger bolagen olika typer. Hos Shell förekommer riksrabatt, kvantitetsra-Datter, fasta tidsbegränsade och tills vidare gällande rabatter. BP har en prestationsbaserad rabattskala som i princip utgår från kundens beräknade årsförbrukning och som för eo I varierar mellan 10 kr och 35 kr per m och för eo III-V mellan O kr och 20 kr. Högre rabatter förekommer emellertid också. Sådana rabatter är enligt BP betingade av konkurrenssituation och/eller speciella förhållanden som t.exiatt kundens mottagningskapacitet är sådan att transport-

Prop. 1979/80:109 1 '7

kostnaden kan avsevärt reduceras genom sjö- eller järnvägstransport, kundens egen insats - hämtning vid depå - kortare kredittid eller annan fördel som överenskommelsen kan erbjuda och alltså skall kompenseras. Bl. a.Nynäs använder introduktionsrabatter för villaägare som ansluter sig till systemet med automatiska oljeleveranser. OK uppger att det förekommer individuella rabatter baserade på köparens årsvolym, mottagningsmöjligheter m.m.

Prestationsrabattskalorna har under de senaste åren fram till hösten 1978 regelmässigt överskridits.

Vär huvudfråga om man kan konstatera skillnader i rabatternas storlek mellan olika orter och regioner besvaras jakande av ae tillfrågade bolagen. I fräga om orsakerna till dessa skillnader framhåller bolagen i första nand den lokala konkurrenssituationen. Shell påpekar att även kundkretsens sammansättning kan leda till lokala prisskillnader. Konkurrensen kan enligt Shell vara betingad av olikheter i import-/leverans-mönster. BP lämnar följande förklaringar.

Skillnader i rabatternas storlek mellan olika regioner torde utslaget över flera år kunna konstateras så att ju längre leveransplatsen är belägen från raffinaderi/ importhamn desto lägre är rabatten. Detta sannolikt beroende pä att ortstilläggen inte helt återspeglar verkliga kostnaden för leveranserna.

Det bör också påpekas att högre generella rabatter pä villaolja periodvis kan förekomma på vissa orter eller inom Degränsade områden där en enstaka mi.idre importör kan ha transportmässiga fördelar som avvi.ker från branschens genomsnittliga leveranskostnader sådana de å-terspeglas i ortstilläggen. Sannolikt är denna fördel paraa med en tillfälligt gynnsam anskaffningskostnad, vilken inte kommer en raffinadör tillgodo på grund av oförändraae råolje- och raffineringskostnader.

OK utvecklar också nägot orsakerna till förekommande regionala prisskill.nader .

Prop. 1979/80:109

I stort sett bestäms skillnader i rabatternas storlek lokalt och regionalt av lokal konkurrenssituation. Som exempel kan nämnas Göteborgs-regionen med sin starka koncentration av raffinaderier och differentierad produktimport.

Vissa regionala skillnader finns när det gäller rabatt-givning. Denna skillnad beror på etableringstätheten av oljebolag och s k "fria importörer". Konkurrensen är med anura ord nårdare i vissa områden. Sådana konkurrensområden fi.nns i kustområdena och även i vissa cJorrlandshamnar, exempelvis Umeå och Piteå.

Oljebolagens uppgifter ger inte underlag för några säkra slutsatser när det gäller frågan om det finns något samband mellan ortstillägg och rabatter. BP anger dock att rabatterna i orter med höga tillägg sett i ett längre tiasperspektiv förmodligen är något lägre än på orter som ligger närmare kusten. OK pekar också på att det i första hand är i kustområde.na som den lokala konkurrenssituationen medför högre rabatter. Svaren frän oljebolagen tyder således närmast pä att raoatterna i någon män förstärker de prisskillnader som förorsakas av ortstilläggssystemet.

B.3.3 Inaustrin

Industriförbundet nar genom medverkan av branschföreningarna Kemikontoret, Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen, Jemkontoret och Mekanförbundet inhämtat uppgifter om oLii. förekommande rabatter vid ol-jeuppnandling. Följande branscher är representerade i enkäten

Järn- och stål

Massa- och papper; sågverk

Verkstadsindustri

Kemisk industri, icke-järnmetailindustri,

livsmedelsindustri och silikatindustri.

Dessa branscher svarar för ca 75 procent av den totala industrins inköp av eldningsolja IV och V. Från varje Dransch har ca 7-10 företag deltagit i enkäten. Företagen valdes ut med hänsyn till såväl storleksvariation som geografisk fördelning.

Prop. 1979/80:109 119

Uppgifterna frän företagen inhämtades genom kontakter med ansvariga inköpare. Det har framkommit att inköparna därvid i vissa fall var obenägna att i detalj redovisa resultaten av förhandlingarna med oljeföretagen. Här redovisade svar, som av nyssnämnda skäl är ganska allmänt hållna, avser den olja som köps frän depå mot ortstillägg och innebär i huvudsak följande.

Vid köp där ortstillägg utgår kan för järn- och stålindustrin rabatterna uppgå till ca 50 kr per m . Det uppges att rabatternas storlek beror av kvantitet och oljetyp.

Massa- och pappersindustrin köper en mycket liten del

av sin eldningsolja med ortstillägg. I de fall synliga

raoatter förekommer är de i huvudsak bestämda av den
köpta kvantitete.n.

För verkstadsindustrin, som i huvudsak köper eldningsolja från aepå av oljebolagen, anges att rabatterna beror av inköpskvantitet. Någon uppgift om rabatternas storlek har inte lämnats.

Inte heller när det gäller den kemiska industrin har närmare uppgifter om rabatternas storlek lämnats. Den regionala aspekten på rabattgivningen har ocksä varit svår att anlägga eftersom branschgruppen till största delen ar kustlokaliserad.

De uppgifter som lämnats i samband med industriförbundets enkät tyder inte på att oljebolagens rabattgiv-ning vid försäljning av eldningsolja skulle ha något samband med ortstilläggens storlek.

6.3.4 bostadsföretagen

HSB har lämnat uppgifter om formerna för den centrala upphandling av eldningsolja som förbundet bedriver. Den består i nuvudsak av avtal med OK och medför att

Prop. 1979/80: 109 120

samtliga HSB-föreningar som köper sin eldningsolja pä aet sättet får del av en centralt avtalad rabatt. Vid leveranser till olika orter i landet utgår sedan ortstillägg.

wär det gäller SABO har våra frågor besvarats på så sätt att SABO givit in en sammanställning av svar från 130 av de totalt ca 235 medlemsföretagen. SABO:s svar innehåller uppgifter angående villkoren vid ett ganska stort antal köp av eldningsolja i olika delar av landet. Bearbetningen av materialet har dock försvårats av vissa omständigheter. Således har upphandlingarna ägt rum i olika former - egen upphandling, upphandling med kommunen eller upphandling genom HSB eller Riksbyggen - vilket torde påverka rabattbilden på grund av skillnader i köpta volymer. Genomgående gäller att uppgifter om kvantiteterna i avtalen saknas. Vidare skiftar avtalstiderna. I allmänhet rör det sig om villkoren vid oljeupphandling under hösten år 1977. Slutli gen bör nämnas att materialet av naturliga skäl blir allt tunnare ju högre ortstilläggen är. På orter med tillägg över 40 kr per m redovisas endast enstaka affärer och därmed är det närmast uteslutet att dra några generella slutsatser.

De olika bearbetningar av SABO-materialet som likväl gjorts tyder inte på att det skulle föreligga något direkt samband mellan ortstillägg och rabatter.

6.3.5 SPK:s rabattundersökningar

I kvartalsrapporten Oljemarknaden som utges av SPK ingår regelbundet ett särskilt avsnitt om rabatter på oljeprodukter. Bland annat redovisas resultatet av en undersökning av generellt tillämpade villarabatter för eo I i hela landet samt i vissa städer. I samband med insamlandet av uppgifter för första kvartalet 1978 begärde SPK för vår räkning uppgifter beträffande vil-

Prop. 1979/80:109 121

larabatterna i ett antal orter utöver dem som normalt förekommer i undersökningen. Undersökningen visade visserligen att smärre regionala skillnader ifråga om rabatter förekom men något samband med ortstilläggen syntes inte föreligga.

Sett ur ett något längre tidsperspektiv kan man med hjälp av SPK:s kvartalsundersökningar och bl.a-de tidigare nänmda uppgifterna från några oljebolag urskilja vissa områden med högre rabatter. Det gäller Smålands inland och norrlandskusten och torde i första hand orsakas av den konkurrens som de större oljeföretagen där utsätts för från lokalt verksamma oljeföretag.-

De nu nämnda undersökningarna av rabatter på villaol-jeområdet tyder inte på något samband mellan ortstill-lägg och rabatter.

Viss ytterligare information om förekommande rabatter på oljeprodukter kan erhållas från SPK:s årliga undersökning angående rabatter på eldningsoljor för hyresfastigheter. Denna undersökning, som gjorts vare år sedan 1957, bygger på uppgifter om rabatter vid leveranser av eldningsoljor till flerfamiljshus med en årsförbru.kning av minst 10 m . Undersökningen omfattar flerfamiljshus inom Storstockholmsområdet och 27 av landets större kommuner. Möjligheterna att sätta rabatterna i relation till ortstilläggens höjd är begränsade eftersom urvalet huvudsakligen består av kommuner med låga ortstillägg. Inlandskommuner med till-lägg av viss höjd är endast representerade av öster-sund, Falun, Jönköping och Växjö.

Av den senaste undersökningen, som avser bränsleäret 1977-1978, framgår bl ,a .att medelrabatten pä eo I för samtliga undersökta orter och fastighetstyper var 58 kr 2 7 öre per m". Medelrabatten i Östersund var vä-

Prop. 1979/80: 109 122

sentligt lägre - 39 kr 73 öre per m . Även Falun läg

lägre än genomsnittet medan Jönköping läg något över

genomsnittet. Det kan nämnas att den lägsta medelra-

3 batten - 37 kr 21 öre per m - lämnades i Luleå. Högsta

rabatten - 70 kr 14 öre per m - förekom i Visby.

Om man jämför undersökningarna för de tre senaste bränsleåren på så sätt att orterna varje är grupperas efter meaelrabattnivå finner man att betydande förändringar ifråga om orternas pl-.cering inträffat mellan åren.

Ar de nämnda skälen är det enligt vår meni.ng inte möjligt att komma till någon bestämd slutsats om förnållan-det mellan ortstillägg och rabatter frän de ärliga rabattundersökningarna .

6.3.6 Rabatter på drivmedelsmarknaden

Det föregäende har i första hand rört rabattförhållandena beträffande eldningsolja, när skall i kort.het redovisas vaa som gäller i fräga om drivmedel.

I avsnitt 2.5 har tidigare beskrivits vilka typer av rabatt och återbäring som förekommer vid försäljning av drivmedel från bensinstation. Dessutom berördes i samma avsiiitt lägprisf örsäl jningen av bensin.

När det gäller de regionala aspekterna i fråga om netto-prisbilaningen på drivmedel har vissa uppgifter lämnats av de tillf.ågace oljebolagen. Av dessa uppgifter framgår att tillfälliga och lokala prissänkningar är relativt vanligt förekommande. Sådana åtgärder torde i första hand bero på den lokala konkurrenssituationen. I Göteborgsområdet ligger prisnivån även sett i ett längre tidsperspektiv ett till två öre per liter lägre än i övriga landet. Det beror bl.a. på förekomsten av raffinaderier och närheten till den kontinentala marknaden för färdigprodukter. Sammantaget är det sannolikt att

Prop. 1979/80:109 '--

omfattningen av rabatter och frekvensen av andra tillfälliga prissänkningar även relativt sett är större i O-zon, där den stora koncentrationen av förbrukare finns, än i 2-zon.

Möjligneterna att köpa lågprisbensin är naturligtvis ocksä av betydelse när det gäller att bedöma de regionala prisskillnaderna. Vi har inte funnit anledning att göra någon särskild undersökning i det avseendet utan hämtat vissa uppgifter från en förteckning över bensinstationer med lågpris som SPK utgivit. Förteckningen avser läget den 1 augusti 1976 och omfattar ca 1 200 stationer. Den är således något föråldrad men torde ändock belysa de för vår fräga intressanta för-nållande.na .

SPj\ har förtecknat lägprisstationerna länsvis. De stora koncentrationerna av stationer finns naturligtvis i storstadsregionerna. I de mera glesbefolkade län som i zontilläggshänseende till stor del hör till zon ; t,ex-Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens ocn Ljorrbottens län är dock tillgången pä lågprisstationer inte anmärkni.ngsvärt låg i förhållande till folkmängden.

6.3.7 Sammanfattning

Av det föregående i detta avsnitt framgår att de från olika nåll innämtade uppgifterna om rabatter o dyl på oljeprodukter ofta varit av allmän karaktär. Med hänsyn till de speciella förhållanden som kännetecknar oljemarknaden har vi emellertid inte funnit det meningsfullt att genom mera djupgående undersökningar försöka fä fram eventuellt ytterligare material som kan belysa frågan om nettoprisbildningen på oljepro-aukter i landet.

Uppgifterna om rabatter tyder i allmänhet inte på att

Prop. 1979/80:109 124

det skulle föreligga något direkt samband me2 1an ortstillägg och rabatter. I det redovisade materialet återfinns dock på några punkter omständigheter som anger att rabatterna på oljeprodukter i någon mån skulle förstärka de prisskillnader mellan olika delar av landet som orts- och zontilläggen medför. Det är möjligt att de uppgifter vi haft tillgång till ger en ofullständig bild av dessa förhållanden. Den allmänna erfarenheten hos olika sakkunniga personer som vi under arbetets gång haft kontakt med synes närmast tyda pä att den nyss angivna effekten av rabattgivningen är något starkare än vad som kan utläsas av vårt material. Det förefaller rimligt att anta att förekom.sten av höga rabatter, priskrig o.d. är mindre inom avlägsna områden med höga tillägg där förbrukarkoncentrationen också i allmänhet är låg.

Prop. 1979/80: 109 124 a

7 TRANSPORTKOSTNADERNA OCH PRISSÄTTNINGEN AV

VISSA ANDRA VAROR M. M.

7.1 Ällmänt

För övervägandena om utjänining av de prisskillnader på eldningsolja och bensin som förorsakas av det nuva-ranae systemet med orts- och zontillägg har utredningen ansett det vara värdefullt att få belyst hur man behandlar transportkostnaderna i andra branscher. SPK har för utredningens räkning gjort en undersökning av dessa

förnållanden. Ondersökningen som omfattar ett stort antal varugrupper redovisas i det följande avsnittet.

1 detta kapitel lämnas också en översiktlig bild av prissättningen på elenergi i landet. Även i det fallet finns det anleaning att belysa distributionskostnadernas inverkan på eltaxorna i olika delar av landet. Frågan om elprissättningen har även andra aspekter som också togs upp vid remissbehandlingen av SPK:s förslag.

7 . 2 SPK:s undersökning

SPK har för ettstort antal varuområden tagit fram uppgifter som belyser hur transportkostnaderna beaktas vid prissättningen. Undersökningen har gällt följande varugrupper.

Cement, fabriksblandad betong, grusmaterial, gödselmedel, kol och koks, tidningspapper, personbilar, möbler, elektriska hushållsapparater, mjölk- och mejeriprodukter, potatis, bagerivaror, bryggerivaror, livsmedelstekniska varor (bl.a,konserver, djupfrysta proaukter och kolonialvaror) samt styckat kött och charkuterivaror.

SPK:s genomgång visar att prisskillnader mht transportavstånd förekommer ifråga om de flesta av de undersökta

Kartong: Sid 107 och 108 i betänkandet (Ds H 1979: 3) Utjämning av ortstillägg

loJon. t r\r\ r\ „i,„ti ;

Prop. 1979/80: 109 124 b

varugrupperna. Enhetliga priser i hela landet utan några formliga utjämningssystem tillämpas för viss dei av gödselmedelsmarknaden samt för tidningspapper, bageri- och bryggerivaror. Genom särskilda utjämningsanordningar inom ramen för jordbruksregleringen har enhetliga priser införts för mejerivarorna. Beträffande sistnämnda grupp kan nämnas att ett enhetligt partipris för mjölk.i hela landet infördes den 1 juli 1978. Därvid anpassades den övre prisgränsen på konsumtionsmjölk till nivån i de delar av landet som ingår i det s,k.grundprisområdet i södra Sverige. För att kompensera mejerinäringen för det inkomstbortfall som skulle följa av åtgärden lämnades en statlig subvention motsvarande 1,7 öre per liter. Överföringen av dessa medel sker genom det utjämningssystem som administreras av Föreningen för mejeriprodukter.

benägenheten att särdebitera fraktkostnaderna synes öka ju större andel dessa kostnader utgör av varans totala värde. Att konkurrenssituationen också har betydelse för genomförandet av enhetliga priser framgår t.ex. av förhållandena beträffa.nde gödselmedel. Supra, som har en övervägande del av marknaden, har infört en fraktkostnadsutjämning för viss del av sin försäljning.

Det bör slutligen tilläggas att viss regional prisutjämning när det gäller dagiigvarusektorn åstadkoms genom den centrala prissättning som sker genom de tre stora dagligvarublocken KF, ICA och DAGAB.

7.3 Eltaxorna

Vid bedömningen av frågan om utjämning av de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter är det av intresse att få en uppfattning om hur prissättningen på elenergi går till. Liksom i det föregående avsnittet bör bl.a.frågan om distributionskostnadernas inverkan på priset i olika delar av landet belysas. En jämförelse är också påkallad

Prop. 1979/80:109 125

av det skälet att olja och el i olika sammanhang är konkurrerande energislag.

Dessutom bör nämnas att flera av de avstyrkande instanserna vid remissbehandlingen av SPK:s förslag gjorde gällande att utjämningen kunde leda till- en skärpning av de rådande prisskillnaderna på elenergi mellan olika delar av landet. Dessa kritiker pekade på att den nuvarande elprissättningen innebär att södra och mellersta Sverige har högre pri=ier än Norrland. Genom oljeprisutjämningen skulle den oljebaserade elkraftsproduktionen som i huvudsak är kustlokaliserad drabbas av kostnadshöjningar. De ökade driftskostnaderna skulle medföra ökade priser på elenergi. Eftersom dessa prisökningar i första hand träffade elproduktionen i syd- och mellansverige skulle elprisskillnaden mellan dessa områden och Norrland komma att vidgas.

Uppgifterna i det följande har inhämtats frän statens vattenfallsverk och Svenska Elverksföreningen (SEF).

Den helt dominerande delen av elproduktionen sker i stora kraftstationer, som är anslutna till det hela landet omfattande samkörande ledningsnätet. Vattenkraftverken svarar för drygt 60 % kärnkraften för drygt 20 % och de konventionella värmekraftverken för resten av elproduktionen .

Elproduktionen sker genom såväl statliga och kommunala som privata kraftföretag. Vattenfallsverket svarar för 45 % av produktionen och de kommunala elverken för ca 2 Resterande 53 % produceras av såväl privata som kommunala aktiebolag. Eldistributionen och elförsäljningen till den stora mängden detaljkonsumenter ombesörjs väsentligen av kommunala elverk och elverksbolag, som svarar för 65 % av antalet konsumenter, medan vattenfallsverket och större enskilda elkraftproducenter samt övriga enskilda distributionsföretag svarar för resteran-

Prop. 1979/80: 109 126

de eldistribution, som dock täcker största delen av landets yta.

Prissättningen på elenergi är i Sverige i princip fri. Elkonsumenten kan dock hos statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström begära prövning av elprisets skälighet. Vattenfallsverket utövar genom sin omfattande rå-kraftförsäljning och ej oväsentliga detaljdistribution ett betydande indirekt inflytande på prisbildningen.

När det gäller eltariffrägor förekommer samarbete mellan kraftföretagen inom CDL där främst tariffstrukturen för högspänningsleveranser diskuteras. Eltariffer för låg-spänningsleveranser behandlas inom SEF.

Syftet med tariffarbetet inom CDL och SEF är främst att åstadkomma en såvitt möjligt enhetlig tariffstruktur. Prisnivån beslutas däremot av varje enskilt företag.

Ifråga om eltariffernås utformning kan kortfattat sägas att huvudprincipen vid prissättningen är att anpassa prisnivån efter självkostnaden. I första hand eftersträvas därvid prissättning efter marginalkostnad. Förutom att eltarifferna skall ge intäkter som täcker leverantörens totala leveranskostnader strävar man i princip också efter att fördela dem mellan konsumenterna på ett riktigt sätt. Sistnämnda princip är dock svär att uppehålla när det gäller lågspänningsleveranserna, eftersom tarifferna för det stora antalet smä detaljkonsumenter måste göras enkla och därför inte alltid kan anpassas till leveranskostnaderna i det enskilda fallet.

Önskemål om tariff ut jä.mning har medfört att elleverantörerna i stort sett tillämpar enhetliga tariffer inom sina respektive distributionsområden, trots att kraftigt varierande distributionsförhållanden kan förekomma inom området. En utjämning sker därför mellan tätorterna och

Prop. 1979/80:109 127

glesbygdernas konsumenter. Mellan olika leverantörer kan däremot prisnivån variera och normalt så att tätortselverken kan hålla lägre prisnivå än landsbygdsföretagen. Undantag förekommer dock och beror då i regel på olika räkraftkostnader.

Beträffande prisskillnader i olika delar av landet kan allmänt sägas att Norrland sedan lång tid tillbaka har haft en lägre prisnivå än södra Sverige beroende på att konsumenterna i söder får stå för de extra kostnaderna för överföringen från Norrland. Gotland, som är förbundet med det samkörande ledningsnätet med en sjökabel med begränsad överföringsförmåga, har under de senaste åren fått väsentligt högre prisnivå än fastlandet, eftersom elförsörjningen pä Gotland till sin huvuddel är beroende av oljebaserad kraftproduktion i relativt små och oekonomiska enheter. I övrigt föreligger i dag inga andra stora regionala prisskillnader.

I fråga om storleken av prisvariationerna mellan olika delar av landet ger vattenfallsverkets tariffer viss ledning. Vattenfallsverket tillämpar för såväl hög- som lågspänningsleveranserna skilda tariffer för de norrländska och de mellansvenska förvaltningarna. För lågspänningsleve-ranser är tarifferna i Norrland ungefär 10 % lägre än i resten av landet.

Att eltarifferna genomsnittligt är lägre i Norrland bekräftas av vissa uppgifter från SEF. Dessa uppgifter utvisar ocksä en viss skillnad mellan de södra och de mellersta delarna av landet på så sätt att priset är något högre i de södra delarna.

I detta sammanhang kan även, med vissa uppgifter från SPK, belysas vilken effekt förändringar av priset på eldningsolja får på priset för oljebaserad råkraft. Man räknar med att en prishöjning på eldningsoljan med 10 kr per ton betyder en ökning av råkraftpriset med 0,06 öre per kWh.

Prop. 1979/80:109 128

Räkraftpriset regleras högst en gång per år och då utgår man frän genomsnittligt oljepris under året. Först därefter regleras detalj taxorna.

Prop. 1979/80:109 129

8 ALTERNATIVA LÖSNINGAR

8.1 Inledning

8.1.1 Problemställningen

I kapitel 3 har vi redogjort för det system med orts-och zontillägg som fcr närvarande tillämpas vid försäljning av oljeprodukter. Som inledning till den redovisning av de metoder som enligt vår mening kan komma ifråga för att åstadkomma en utjämning av de prisskillnader som följer med tilläggssystemet finns det anledning att sammanfatta problemet.

Orts- och zontilläggen syftar som framgått till att på olika sätt kompensera oljeföretagen för fraktkostnaderna. Ortstilläggen på eldningsolja och sådan dieselbrännolja som säljs direkt till förbrukare beräknas för ett stort antal orter i landet och består av vissa transportkostnadselement. När det gäller bensin och dieselbrännolja som säljs från pump tillämpas schabloniserade zontillägg som i sin nuvarande utformning endast täcker en del av transportkostnaderna för enskilda leveranser. Ortstilläggen följer visserligen i högre grad de faktiska transportkostnaderna men utgår från att leveransen görs med full tankbil, en förutsättning som inte alltid gäller i praktiken. Vidare kan olika säljares transportförhållanden avvika från den generella modell som ligger till grund för ortstilläggens beräkning.

Beskrivningen av prissättningen beträffande ett antal andra varugrupper i kapitel 7 visar att man inom vissa branscher behandlar transportkostnaderna så att regionala och lokala prisvariationer uppkommer medan man inom andra områden har en enhetlig prissättning i landet. För oljeprodukterna tas visserligen transportkost-9 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 ,30

naderna genom det tillämpade tilläggssystemet ut i en speciellt formaliserad ordning men principiellt skiljer den sig inte från vad som gäller på andra områden. Dessutom innebär utformningen av tilläggen - det gäller främst zontilläggen - att en viss geografisk utjämning åstadkommits eftersom tilläggen inte motsvarar ökade fraktkostnader vid leveranser till längre bort liggande orter.

Utredningens uppgift är att undersöka vilka metoder som kan användas för att utjämna de nyss beskrivna geografiskt betingade prisskillnaderna på oljeprodukter. Som framgått av i första hand redogörelsen i kapitel 6 förekommer vid försäljningen av olika oljeprodukter omfattande rabattgivning o.d. Detta resulterar naturligtvis i att de nettopriser som förbrukarna får betala också av det skälet kan variera mellan olika delar av landet. Det bör påpekas att utredningens uppdrag inte avser de lokala och regionala prisskillnader som uppkommit på detta sätt och oftast betingas av lokala kon • kurrensförhällanden.

8.1.2 Olika alternativ

I den tidigare diskussionen har som framgått vid sidan av SPK:s förslag vissa alternativa metoder antytts. Ytterligare någon eller några är naturligtvis tänkbara. Om man ser till sättet att kompensera konsumenterna kan de olika metoderna delas upp i differentiering av punktbeskattningen på oljeområdet, kompensation i olika omfattning av transportkostnaderna för oljan och någon form av schablonmässigt bidrag e.d. för invånarna i områden med höga transportkostnader.

Vad gäller skattedifferentieringen synes en ändring av energiskatten vara den möjlighet som kan föranleda en närmare diskussion. I fråga om kompensation för transportkostnaderna är en ersättning för den faktiska kostnaden i det enskilda fallet efter mönster av det redan förekommande s.k. transportstödet och en utjäm-

Prop. 1979/80:109 131

ning av oljebranschens schabloniserade transporttillägg vad som kan vara aktuellt. Skillnaden är främst att oljebranschens tillägg innefattar sjöfrakt men inte inkluderar vissa hanteringskostnader. En utjämning av transporttilläggen kan göras fullständig så att alla konsumenter drabbas lika av ett genomsnittspåslag eller så att de som har de högsta tilläggen blir kompenserade. Någon tanke på en fullständig ersättning till konsumenterna för transporter har naturligt nog inte framförts i diskussionen. Tanken att medge kompensation genom någon form av generellt bidrag eller allmänt skatteavdrag (ortsavdrag) kommer att kort beröras nedan.

De olika typerna av transportkostnadskompensation kan finansieras antingen genom avgift på oljeprodukterna eller genom bidrag över statsbudgeten. I övriga alternativ påkallar finansieringsfrågan inte någon speciell uppmärksamhet.

Vid remissbehandlinge.n av SPK:s förslag hävdade många kritiker att en eventuell utjämning borde åstadkommas genom subventionering via statsbudgeten. Med en sådan finansiering skulle de betydande prisökningarna i vissa regioner och därmed följande snedvridning av konkurrensförhållandena kunna undvikas. Dessutom skulle ett sådant system ha den fördelen att de totala kostnaderna för åtgärden lättare kunde utläsas.

I våra direktiv har framhållits att övervägandena bör göras mot bakgrund av det ansträngda statsfinansiella läget. Utredningens förstahandsuppgift har angivits vara att försöka utarbeta ett självfinansierande utjämningssystem. Det begränsade utrymmet inom den offentliga sektorn för nya kostnadskrävande åtaganden har också betonats i tilläggsdirektiv (Dir 1978:40) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer. Även i andra sammanhang har vikten av största återhållsamhet med statliga utgiftsätaganden understrukits.

Prop. 1979/80: 109 132

Mot den bakgrunden och med hänsyn till problemets begränsade omfattning har vi inte ansett det lämpligt att föreslå åtgärder som skulle komma att ytterligare anstränga statsbudgeten. En reducering av tilläggen till den för hela landet genomsnittliga nivän skulle medföra en årlig kostnad på ca 250 milj kr och kan inte komma ifråga. För ett alternativ som innebär maximering av ortstilläggen och som beskrivs senare blir kostnaden begränsad till ca 17 milj kr vid nuvarande tilläggsnivå. Behovet av statsmedel i ett sådant alternativ är således inte särskilt stort. Å andra sidan framstår inte heller fördelarna med en statssubventioner ing jämfört med avgiftsfinansiering som särskilt stora. Eftersom avgiftsuppbörden är den minst tyngande delen i ett sådant utjämningssystem skulle det betyda mindre om den kunde göras obehövlig genom statssubventioner ing. I ett maximeringsalternativ uppkommer vid avgiftsfinansiering dessutom så obetydliga prisökningar i kusttrakterna att lättnaden genom statssubventioner skulle bli mycket begränsad.

Om man bortser frän de generella bidragsformerna tas de olika metoderna upp i det följande, skattedifferentiering under 8.2, transportstöd under 8,3, total utjämning av orts- och zontilläggen under 8.4 och maximering av ortstilläggen under 8.5. I avsnitt 8.4 behandlas också särskilt förutsättningarna för en prisutjämning i oljebranschens regi utan statlig reglering. Slutligen behandlas under 8.6 vissa särskilda aspekter på utjämning av zontilläggen.

Tanken på att mildra verkningarna av de nuvarande prisskillnaderna genom att medge kompensation i form av generellt bidrag eller allmänt skatteavdrag har någon gång förts fram i debatten med motiveringen att det skulle vara enkelt att administrera. En sådan lösning bör emellertid enligt vår mening inte komma i fråga av bl.a. följande skäl. Om de åsyftade administrativa fördelarna med en kompensation av nu antytt slag skall vinnas mås-

Prop. 1979/80:109 1??

te den ges en generell utformning. Det torde S''ifdes inte gå att skilja ut oljekonsumenterna som bidragsmottagare utan i stället skulle bidrag utgå till invånarna i vissa delar av landet. Även om flertalet invånare i olika hög grad kan betraktas som förbrukare av oljeprodukter skulle ändock kompensationsgraden komma att variera kraftigt. Systemet skulle därmed upplevas som orättvist. Det är också troligt att kraven på en prisutjämning, i vart fall efter någon tid, skulle återkomma eftersom tilläggssystcmens fortsatta tillämpning så påtagligt påminner förbrukarna om prisskillnaderna. Den allvarligaste invändningen mot den diskuterade metoden är dock att den kan få oförutsedda följdverkningar, Krav på dylik kompensation för lokala och regionala prisskillnader inom en rad andra varuområden kunde förväntas.

8.1.3 Vissa för alternativen gemensamma förutsättningar

Innan de olika alternativa lösningarna redovisas bör vissa för alternativen gemensamma frägor diskuteras. Det rör sig om frågor hur tillämpningsområdet för utjämningen bör avgränsas. I SPK:s förslag utmynnade en motsvarande diskussion i slutsatsen att samtliga petroleumprodukter, som spelar en väsentlig ekonomisk roll för flertalet förbrukare, och samtliga förbrukarkategorier borde omfattas av utjämningssystemet. Vid remissbehandlingen av SPK:s förslag förde flera instanser fram krav på undantag från utjämningen för vissa produktslag respektive för vissa förbrukarkategorier.

Allmänt kan sägas att det för flertalet tänkbara undan-tac gäller att de kan medföra gränsdragningsproblem och svåröverskådliga konkurrenseffekter. J'ot detta får ställas de fördelar som kan vinnas genom att en avgränsning kan avlägsna nackdelarna med en utjämning. Det är i första hand förhållandena i fråga om eldningsoljan som bör

Prop. 1979/80:109 134

belysas. I det följande redovisas undantagsmöjligheter med hänsyn till produktslag, förbrukarkategori och leveransform.

P?!0'åylstsla2

Ett alternativ är att låta en utjämning omfatta endast eo I. Därmed skulle den helt övervägande industriförbrukningen av eldningsolja ställas utanför utjämningen. En sådan avgränsning skulle försvåra administrationen av systemet. Eftersom en större del av uppvärmningen av flerfamiljshus sker med eo III och IV skulle utjämningen också gynna villaägare jämifört med hyresgäster i de områden som får sänkta priser.

I sitt remissyttrande över SPK:s förslag hävdade industriförbundet, som avstyrkte förslaget, att det i och för sig borde vara möjligt att undvika de för industrin negativa konsekvenserna av en utjämning genom att undanta eo IV och V. Ett sådant undantag skulle medföra att de negativa verkningarna av en total utjämning för huvuddelen av industrin begränsades. Genom att en del av industrin ändock skulle komma att omfattas av utjämningen är undantaget - i vart fall om man tänker på e.n total utjämning - svårbedömbart med hänsyn till risken för konkurrensrubbningar. Även när det gäller bostads-uppvärm.ning skulle ett sådant undantag medföra olika behandling av hyresgäster och villaägare. Också denna avgränsning kan medföra kontrollproblem. Krav på undantag från en utjämning som framförts av företrädare för el- och värmeproducenter skulle i huvudsak tillgodoses genom att eo V hälls utanför systemet. Ett sådant undantag skulle emellertid också påverka konkurrensförhållandena inom industrisektorn.

Sammanfattningsvis bör enligt vår mening undantag med utgångspunkt från eldningsoljekvalitet inte komma i-fråga. De tänkbara avgränsningarna, som i första hand

Prop. 1979/80: 109 135

skulle ha till syfte att undvika en extra belastning för stora delar av industrin och energiproducenterna vid en utjämning, skulle leda till orättvisor och kontrollsvårigheter .

Förbrukarisategori

Ett undantag för tillverkningsindustrin skulle ligga i linje med industrins inställning till SPK:s förslag. Därigenom skulle även inlandsindustrin ställas utanför en utjämning, vilket synes svårt att förena med de regionalpolitiska skäl som ligger bakom utjämningskraven. När det gäller de administrativa konsekvenserna av undantaget är det troligt att gränsdragnings- och kontrollproblemen skulle bli betydande. Vill man undvika de av industrin angivna nackdelarna med en utjämning bör i stället prövas om ett sådant undantag med hänsyn till leveransform som diskuteras i det följande kan komma ifråga.

Undantag för olja som förbrukas vid olika former av energiproduktion, som yrkats av bl a värmeverksföreningen och CDL, skulle sannolikt medföra mindre administrativa problem än de tidigare redovisade undantagen. Det rör sig om ett begränsat antal förbrukningsenheter och avser i huvudsak eldningsolja V. Konkurrensförhållandena mellan olika uppvärmningssätt skulle komma att förändras något. Dessutom skulle undantaget omfatta en betydande del av de tjockoljeleveranser som annars skulle lämna bidrag vid ett utjämningsförfarande. Enligt vår mening torde också ett eventuellt undantag för denna sektor tillgodoses på ett bättre sätt genom en avgränsning med hänsyn till leveransform.

Olja avsedd för järnvägsdrift bör undantas från transportutjämningen hävdade SJ i remissyttrande över SPK:s förslag. Ett sådant undantag torde visserligen inte förorsaka några mer betydande administrativa svårigheter. Bland annat med hänsyn till den begränsade roll oljan

Prop. 1979/80:109 ,3

spelar för järnvägsdriften finns det emellertid enligt vär mening inte tillräckliga skäl att göra ett undantag för olja som går till järnvägsdrift.

Företrädare för fiskerinäringen hävdade i sitt remissyttrande över SPK:s förslag att fiskets oljeförbrukning borde hållas utanför utjämningssystemet. De uppgav att förbrukningen totalt sett var obetydlig. Man ansåg att ett undantag inte skulle påverka systemet nämnvärt medan en oljeprishöjning i de enskilda fallen ytterligare skulle försämra fijkets lönsamhet. Enligt vår mening torde de prisförändringar som en utjämning kan förorsaka för fisket inte bli särskilt betydande. Med hänsyn till det och då ett undantag likväl medför vissa kontrollproblem kan tillräckliga skäl för undantag inte anses föreligga .

Av det sagda framgår att vi inte funnit skäl till undantag för någon av de förbrukarkategorier som blivit aktuella vid frågans behandling.

Lsveransform

Av det föregående (2.4) har framgått att en betydande andel av leveranserna av tjock eldningsolja sker vid sidan av den depåförsäljning som omfattas av ortstill-läggssystemet. Som benämning på denna leveransform har använts cargo. Det rör sig således om leveranser i fartyg och i stora kvantiteter som inte har någon anknytning till ortstilläggen. Förbrukarna - huvudsakligen större industrier, värmeverk, kraftvärmeverk o dyl - har i regel egna mottagnings- och lagringsdepåer och ombesörjer själva transporten till produktionsanläggningarna. Om dessa cargoleveranser undantas från en utjämning skulle en stor de av de oljeintensiva industribranschernas och kraftproduktionssektorns kostnader for olja inte påverkas. För ett sådant undantag kan också

Prop. 1979/80:109 137

anses tala att dessa leveranser inte omfattas av det nuvarande tilläggssystemet. Vid en total utjämning enligt SPK:s modell skulle undantaget vara till fördel för merparten av de industrier som cargoköper sin olja. Vissa storförbrukare i inlandet skulle emellertid gä miste om transportbidrag. Genom att avgränsningen inte skulle komma att omfatta hela industrisektorn bör också konkurrensaspekterna beaktas. Dessutom innefattar även detta undantag vissa gränsdragningsproblem vid till-lämpningen.

Ett undantag av nu nämnt slag torde enligt vår mening kunna övervägas. Den slutliga bedömningen får emellertid anstå till dess vissa av de alternativa lösningarna behandlas i det följande. (Se avsnitt 8.4.4 och 8.5.2).

8.2 Skattedifferentiering 8.2.1 Allmänt

Ett ofta återkommande förslag hur en utjämning av de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter skall åstadkommas har varit att det borde ske genom en differentiering av skatten på produkterna. Skatt skulle tas ut med varierande belopp beroende på var i landet oljan levereras. Yrkanden om sådan skattedifferentiering har alltid tillbakavisats av riksdagen och någon närmare belysning av förutsättningarna för åtgärden har inte gjorts tidigare.

För att nå syftet att utjämna de regionala prisskillnaderna bör skatten på bensin och olja i princip bestämmas med beaktande av det orts- eller zontillägg som

gäller för den ort där bränslet skall förbrukas. Som tidigare nämnts bör differentieringen avse energiskatten på produkterna. Hur långt en skattedifferentiering skall drivas får avgöras med hänsyn till vilken grad av prisutjämning som eftersträvas å ena sidan

Prop. 1979/80:109 138

och de administrativa merkostnaderna'och möjligheterna till kontroll av uppgifter om förbrukningsorter m.m. å den andra.

Förutsättningarna för en skattedifferentiering är olika beroende på produktslag. Åtgärden framstår som enklare att genomföra för bensin än för olja. Det beror bäde på transporttilläggens utformning och de olika distributionsförhållandena.

En fullständig utjämning av zontilläggen skulle skattetekniskt endast kräva att de berörda produkterna åsattes tre skattesatser som bestämdes beroende på till vilken region leverans gjordes.

När det däremot gäller ortstilläggen uppkommer flera skattetekniska svårigheter vid en differentiering. Att göra en skattedifferentiering som direkt svarar mot de nuvarande ortstilläggen torde inte vara möjligt. Det är sannolikt att energiskattedifferentiering måste utformas sä att antalet skattesatser kan begränsas och t.ex. bestämmas till hela tiotal kronor per m att gälla i större regioner. Skillnaden mellan högsta och lägsta skattesats i landet skulle bli betydande. Det förhållandet att energiskatten på dieselbrännolja och eldningsoljor f.n. är 40 kr per m medan de gällande ortstilläggen som framgått varierar mellan 18 och 83 kr per m innebär ocksä en begränsning om man vill använda skattedifferentiering för att fullständigt utjämna prisskillnaderna.

I fråga om ortstilläggen försvåras dessutom administrationen av en skattedifferentiering genom förekomsten av ett betydande antal återförsäljare av eldningsolja som inte är registrerade hos RSV. Den frågan tas ypp närmare i avsnitt 8.2.4. Dessförinnan lämnas korta beskrivningar av de ifrågavarande skatterna.

Prop. 1979/80:109 139

8.2.2 Skatt på bensin

På bensin utgår f.n. bensinskatt med 68 öre och all-

2 män energiskatt med 34 öre per liter. RSV är beskattningsmyndighet för bensin- och energiskatterna.

Bensin som används för framställning av stadsgas är fri från bensinskatt. Energiskatt för sådan bensin utgår med 1,6 öre per liter.

Den som tillverkar bensin i Sverige skall vara registrerad hos RSV som skattskyldig till bensin- och energiskatt. Den som återförsäljer, förbrukar eller lagrar bensin i större omfattning kan bli registrerad hos RSV som skattskyldig. Om det finns särskilda skäl kan också den som förbrukar bensin i mindre omfattning för vissa ändamål bli registrerad som skattskyldig.

Skattskyldighet inträder när den som är registrerad eller bort vara det levererar bensin till köpare som inte är registrerad eller till eget försäljningsställe för detaljförsäljning (utom depå). Skattskyldighet inträder också när bensin tas i anspråk för annat ändamål än försäljning eller ingår i den skattskyldiges lager när han avregistreras.

De stora återförsäljarna har kalendermånaden som redovisningsperiod. Det innebär att de skall lämna deklaration till RSV för varje kalendermånad. I deklarationen skall redovisas alla de bensinkvantiteter som skattskyldighet har inträtt för under månaden. Vissa kvantiteter får emellertid dras av i deklarationen. Det betyder att skatt inte behöver betalas för dessa kvantiteter. Avdrag får göras för bensin som

Se lagen (1961:372) om bensinskatt, omtryckt 1975:2"

Se lagen (1957:262) om allmän energiskatt, omtryckt 1975:272.

Prop. 1979/80:109 140

a) skattskyldighet tidigare inträtt för

b) återtagits i samband med återgång av köp

c) förbrukats för framdrivande av tåg eller fordon på järnväg

d) förbrukats för framdrivning av luftfartyg

e) förbrukats för avprovning av motorer i vissa fall

f) förbrukats för annat tekniskt ändamål än motordrift

g) utförts ur Sverige eller förts till svensk frihamn
för annat ändamål än att förbrukas där

h) sålts med förlust på grund av bristande betalning från köpare.

i) förbrukats vid produktion av skattepliktig elektrisk kraft.

Deklarationen skall ha kommit in till RSV inom 75 dagar från utgången av den månad den avser. Skatten skall betalas in till RSV inom samma tid.

Bensin levereras så gott som alltid från hos RSV registrerade oljeföretag till bensinstation eller förbrukare.

8.2.3 Energiskatt på brännolja

Allmän energiskatt utgår på dieselbrännolja, eldningsolja och bunkerolja hänförlig till tulltaxenummer 27.10, Skatt utgår också på fotogen med tillsats som möjliggör drift av snabbgående dieselmotor. Skatten är 4 0 kr per m (4 öre per liter).

Den som tillverkar skattepliktigt bränsle i Sverige skall vara registrerad hos RSV som skattskyldig. Den som återförsäljer, förbrukar eller lagrar sådant bränsle i större omfattning kan bli registrerad hos RSV som skattskyldig. Om det finns särskilda skäl kan också den som förbrukar skattepliktigt bränsle i mindre omfattning för vissa ändamål bli registrerad.

Prop. 1979/80:109 141

Skattskyldighet inträder när den som är registrerad hos RSV eller bort vara det levererar skattepliktigt bränsle till någon som inte är registrerad eller till eget detaljförsäljningsställe (utom depå) eller tas i anspråk för annat ändamål än försäljning.

Redovisningsperioden är kalenderkvartal. Deklaration skall lämnas inom en månad från periodens slut. Inom samma tid skall skatten betalas- in till RSV.

I deklaration får avdrag göras för bränsle som

a) förvärvats i beskattat skick för att återförsäljas eller förbrukas i egen rörelse

b) återtagits i samband med återgång av köp

c) förbrukats av kommunikationsföretag för bandrift e.d.

d) förbrukats i fartyg eller luftfartyg

e) utförts ur landet eller förts till svensk frihamn
för annat ändamål än att förbrukas där

f) förbrukats för annat ändamål än energialstring
eller, i vissa fall, för avprovning av motorer

g) förbrukats för framställning av bensin eller annat
energiskattepliktigt bränsle eller för produktion
av elektrisk kraft

h) försålts med förlust på grund av bristande betalning från köpare.

Som framgått av avsnitt 2.4 köper storförbrukare inte sällan stora kvantiteter direkt från raffinaderi eller från annat håll utan att anlita de här i landet etablerade oljeföretagen. Storförbrukarna är i mycket stor utsträckning registrerade hos RSV som skattskyldiga. I så fall redovisar de sin förbrukning i deklarationer till RSV. Uppgifterna i deklarationerna kontrolleras regelmässigt vid revision hos de skattskyldiga.

Det finns ca 300 mindre återförsäljare som själva distribuerar olja till sina kunder men som inte är registrerade som skattskyldiga hos RSV. Uppgift om var den olja förbrukats som levererats av sådana återförsälja-

Prop. 1979/80:109 ,4

re kan inte hämtas ur någon bokföring som RSV kan få tillgång till.

8.2.4 Synpunkter på en skattedifferentiering

I fråga om bensin och olja som levereras från eller förbrukas av en hos RSV registrerad skattskyldig torde från administrativa och kontrollmässiga synpunkter vissa om än inte alltför betydande olägenheter följa av om energiskatten på produkterna gjordes beroende av var de levereras eller förbrukas. De registrerade oljehandelsföretagen har i de flesta fall datoriserad bokföring. En övergäng till differentierad skatt med hänsyn till leveransort torde därför hos oljeföretagen medföra endast visst programmeringsarbete. För RSV:s del skulle arbetet i samband med deklarationsgranskningen komma att öka. Vidare skulle den kontroll som sker i form av regelmässiga revisioner hos företagen behöva utvidgas och ta längre tid i anspråk. Det bör framhållas att någon egentlig kontroll av att produkterna verkligen levererats på den ort som anges i bokföringen är svår att göra. Kontrollen torde få inskränkas till en stickprovsvis genomförd jämförelse av följesedlar e.d. och fakturor.

Bensin levereras som nämnts nästan uteslutande från hos RSV registrerade oljeföretag till bensinstation eller förbrukare. Även nör det gäller dieselbrännolja och ledningsoljor görs huvuddelen av leveranserna av registrerade skattskyldiga. En inte obetydlig del av de sistnämnda produkterna levereras dock av ett stort antal - ca 300 - mindre återförsäljare som inte är registrerade hos RSV.

Vid en skattedifferentiering föranleder de oregistrerade återförsäljarna betydande svårigheter. Följande problem i det avseendet kan här nämnas.

Prop. 1979/80:109 143

En viktig princip i punktskattesystemet är "tt antalet skattskyldiga kan hållas så lågt som möjligt. I fråga om de flesta punktsaktter registreras som skattskyldiga huvudsakligen tillverkare och storgrossister (generalagenter och motsvarande). Registreringen som skattskyldig medför alltid en viss skattekredit. Den som ansöker om registrering får inte bifall till sin ansökan förrän hans kreditvärdighet prövats. I den mån de nu ifrågavarande återförsäljarna skulle kunna bli registrerade som skattskyldiga, kräver detta en betydande resursförstärkning hos RSV. Dels skulle antalet skattskyldiga öka avsevärt - de registrerande energiskattskyldiga uppgår f.n. till 3 55 - dels skulle kontrollarbetet med den nya gruppen bli betydligt mer komplicerat än med de nu skattskyldiga.

I stället för att registrera återförsäljarna som skattskyldiga kan man låta dem lämna försäkran om leveransort till den skattskyldige säljaren och med stöd av den köpa oljan till ett pris som inkluderar den skatt som gäller på leveransorten. På grundval av de försäkringar som återförsäljaren lämnat till den skattskyldige skulle denne kunna redovisa skatt efter skattesatserna för de leveransorter som angetts i försäkringarna. Systemet med försäkringar infärdes under brännoljeskattens tid och användes vid inköp av brännolja för skattefritt ändamål. Det medförde merarbete för såväl oljeföretagen som beskattningsmyndigheten. Fall av falska försäkringar förekom och ledde till skattebortfall och ibland förluster för skattskyldiga. Erfarenheterna av systemet är alltäs inte särskilt goda. Även från andra synpunkter kan invändningar göras mot att använda försäkringar för det nu aktuella ändamålet. Uppgift om leveransort kan ifråga om större oljekvantiteter ibland avslöja vem som är köpare. Sistnämnda aspekt behandlas närmare i avsnitt 8.4.4. (S.154 ).

Prop. 1979/80: 109 144

Om återförsäljaren i stället får betala skatt efter den skattesats som gäller på depäorten men levererar bränslet på en ort där skatten är lägre försämras givetvis hans konkurrensmöjligheter. Lämpligheten av skatteregler med sådan effekt måste ifrågasättas.

Som nämnts i avsnitt 8.2.2 och 8.2.3 kan bränsle användas för vissa ändamål utan att skatt behöver betalas. I sådana fall kominer alltså regionala prisskillnader inte att kunna utjämnas genom differentiering av energiskatten.

Sedan den 1 juli 1975 har regeringen genom särskilda beslut medgett nedsättning av energiskatten på bl a eldningsolja som används vid industriell tillverkning. Genom nedsättningen begränsas under år 1979 energiskatten på ett företags förbrukning av eldningsolja, fasta bränslen och elkraft till 1,3 % av de tillverkade produkternas försäljningsvärde. Företag som har sådan nedsättning kan inte dra någon nytta av sänkt energiskatt på eldningsolja.

I detta sammanhang bör påpekas att energikommissionen i sitt betänkande (SOU 1978:17) Energi föreslog att energibeskattningen skulle utredas närmare på grundval av ett av de alternativ som kommissionens styrmedelsgrupp skisserat. Det alternativet går ut på energibeskattning inom mervärdeskattens ram kombinerad med en energiskatt i importörs- och producentleden. Regeringen har den 1 mars 1979 bemyndigat chefen för budgetdepartementet att tillkalla en utredning om beskattningen av energi, m.m. Enligt direktiven (Dir 1979:25) skall utredningen lägga fram konkreta förslag till en skatteomläggning i enlighet med vad energikommissionen angett som en principiell målsättning för den framtida energibeskattningen. Om en sådan omläggning av beskattningen genomförs kan det inte avgöras vid beskattningstillfället var en viss oljekvantitet skall förbrukas.

Prop. 1979/80: 109 145

Därigenom bortfaller möjligheten att utjämna regionala prisskillnader genom att differentiera energiskatten. Omvänt kan sägas att en differentiering av skatten av regionalpol■tiska skäl kan försvåra en skatteomläggning från and. utgångspunkter.

Sammantaget är nackdelarna med en lösning i form av skattedifferentiering så betydande att den framstår som olämplig. Den vinst som skulle ligga i att kunna använda en redan ippbyggd administration blir mycket måttlig med hänsyn till de skilda förutsättningarna för beskattning och prisutjämning. Vi vill också peka på att riksdagen vid ett flertal tillfällen avvisat tanken på skattedifferentiering som medel att åstadkomma en prisutjämning på flytande bränsle. Som skäl för denna ståndpunkt har riksdagen angivit att en skattedifferentiering skulle strida mot kravet på

10 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 146

att skattebestämmelserna så långt möjligt bör vara konkurrensneutrala och dessutom skulle en differentiering medföra ett betydande merarbete, inte minst i kontrollhänseende.

8 . 3 Transportstöd

För att främja de regionalpolitiska strävanden att utveckla näringslivet i Norrland och övriga delar av det allmänna stödområdet infördes år 1971 ett transportstöd. Stödet utgår i form av fraktbidrag för transporter med järnväg och lastbil i yrkesmässig trafik när transportsträckan överstiger 250 km. Av regional- och näringspolitiska skäl har stödet inriktats på transporter av helfabrikat och mera bearbetade halvfabrikat som transporteras mellan och från orter i stödområdet. Fr.o.m. år 1974 utgår också stöd för transporter av vissa råvaror och halvfabrikat som transporteras till orter inom stödområdet. Däremot omfattar intransportstödet inte konsumtionsvaror o.d. Stödet utgår i form av bidrag i efterskott en gång per år baserat pä företagens stödberättigade fraktkostnader och varierar mellan 15 och 35 % av erlagd frakt beroende på transportsträckans längd och avsändnings- respektive mottagningsortens geografiska belägenhet. De högsta fraktrabatterna utgår till transporter som berör Västerbottens och Norrbottens län, Administrationen av transportstödet handhas av en särskild nämnd, fraktbidragsnämnden.

Regeringen har i prop. 1978/79:152 föreslagit vissa förändringar av transportstödet. De nuvarande tre transportstödszonerna föresläs bli ersatta med sex transportstödszoner, vilket ger möjlighet att i högre utsträckning differentiera stödet mellan inlands- och kustregionerna. Den kortaste bidragsgrundande transportsträckan föreslås bli sänkt från 251 km till 151 km när det gäller transporter som berör det nuvarande inre stödområdet. När det gäller bidragssatserna fö-

Prop. 1979/80:109 147

reslås att dessa skall höjas dels för transporter som berör den nordligaste transportstödszonen, dels för transporter som berör de inre delarna av Kopparbergs län och Torsby kommun i Värmlands län. Intransportstödet föreslås i fortsättningen bli i huvudsak bransch-anknutet och inte som nu varuanknutet, Härutöver föreslås en sänkning av den nedre viktgränsen och en höjning av det minsta årliga bidragsgrundande belopp som skall krävas för att stöd skall kunna utgå.

Riksdagen -kommer att behandla propositionen under hösten 1979.

Vad gäller möjligheterna att åstadkomma en utjämning av priserna på petroleumprodukter inom ramen för transportstödet kan konstateras att fördelarna härmed bl.a. skulle bestå i att befintliga administrativa resurser och rutiner kan utnyttjas. Av olika skäl är det dock mindre lämpligt med ett sådant arrangemang. I det följande redovisas några av skälen härför.

Transportstödet infördes som ett komplement till andra regionalpolitiska medel. Syftet är att inom ramen för regionalpolitiken söka minska de kostnadsmässiga olägenheter som följer med de långa fjärrtransporter-na till och från stödområdet. Med transportstödet skulle företag i stödområdet kompenseras för sina transportmerkostnader när det gäller transporter till marknaden i Syd- och Mellansverige och utanför Sverige.

Petroleumprodukter distribueras i regel med fartyg från inhemska eller utländska raffinaderier till depåer längs hela kusten. I depåorterna är priserna på petroleumprodukter förhållandevis låga även i Norrland. Fraktbidrag enligt de riktlinjer som gäller inom ramen för transportstödet kan förmodas komma att leda till en från samhällsekonomiska synpunkter mindre lämplig distribution. Det kan således inte uteslu-

Prop. 1979/80:109 148

tas att ett fraktbidrag till transport av petroleumprodukter kan leda till en överföring från fartygstransport till landtransport när det gäller själva fjärr-transporten mellan raffinaderi och depå.

En annan faktor som bör beaktas är kravet i transportstödsbestämmelserna om att transporterna skall ha utförts i yrkesmässig trafik för att fraktbidrag skall kunna utgå. En betydande del av petroleumprodukterna distribueras med av oljebolagen ägda fordon, dvs. i fir-mabilstrafik, som inte omfattas av stödet.

Det är naturligtvis teoretiskt möjligt att förändra transportstödsreglerna så att den åsyftade prissänkningen skulle uppnås. Förslaget om att den kortaste bidragsgrundande transportsträckan skall sänkas från 251 km till 151 km, ligger i linje med detta. Härutöver torde emellertid krävas en betydande höjning av bidragssatserna för de kortare transportavstånden om prissänkningen skall kunna bli den avsedda. Med tanke på att praktiskt taget samtliga konsumtionsvaror till Norrlands inland distribueras från depåer eller lagercentraler vid kusten ungefär i samma mönster som petroleumprodukter, torde en sådan förändring av transportstödet behöva omfatta de flesta varuslag. En sådan förändring av transportstödet skulle inte bara medföra en betydande kostnadsökning för stödet utan också att de viktiga grundprinciperna i transportstödet om att konsumtionsvaror och kortväga distributionstransporter inte skall omfattas skulle rubbas, vilket i sin tur kan förmodas Icomma att leda till liknande krav från områden i Syd- och Mellansverige.

De ortstillägg som f.n. tas ut vid leverans av eldningsolja och viss dieselolja innefattar, som framgått av avsnitt 3.3.1, tre kostnadskomponenter - tankfartygsfrakt, hamnavgift och bilfrakt. Även om den sistnämnda kostnaden utgör huvuddelen av tillägget för orter

Prop. 1979/80:109 149

långt in i landet spelar dock de övriga komponenterna en viss roll för ortstilläggets storlek. Tankfartygsfraktkostnaden varierar något m.h.t. hamnens storlek och skillnader i hamnavgifter förekommer också. För närvarande är t.ex. ortstillägget i Luleå 2 kr lägre än i Örnsköldsvik. Av det skälet kan det med ett transportstöd som är begränsat till landdelen av transporten uppstå svårigheter att uppnå en utjämning av oljepriserna som ger ett rimligt utfall i olika delar av landet.

I likhet med vad som sagts om skattedifferentiering gäller ifråga om transportstöd att fördelen med en befintlig administration inte kan anses uppväga de nackdelar som skulle uppkomma om oljeprodukterna infördes i transportstödsystemet. Inte heller en sådan metod synes därför lämplig att närmare överväga.

8.4 Total utjämning av orts- och zontilläggen

8.4.1 SPK:s förslag

Bakgrund

SPK:s uppdrag var att utreda förutsättningarna för att slopa orts- och zontilläggen i syfte att få en för hela landet enhetlig prisnivå för olika oljeprodukter. Av förslaget framgår att SPK i princip såg två möjligheter att åstadkomma en sådan enhetlig prissättning. Det kunde ske antingen genom en statlig subventionering av transportkostnaderna eller genom att en enhetlig transportutjämningsavgift tas lit vid försäljning av oljeprodukter - oberoende av var försäljningen sker i landet - samtidigt som oljeföretagen tillgodoförs ett transportbidrag beroende på var i landet produkterna säljs. Reellt innebär den sistnämnda varianten att konsumenter på orter med korta transportavstånd får jämna ut transportkostnaderna för de konsumenter som har långa avstånd. Med hän-

Prop. 1979/80:109 150

visning till att det i prop 1975:92 förutsatts att utjämningen borde ske genom någon form av clearing begränsade SPK sina överväganden till sistnämnda metod.

ytjämningens_omfatioing

En utjämning av transportkostnader mellan olika orter borde enligt SPK inbegripa samtliga petroleumprodukter som spelar en väsentlig ekonomisk roll för flertalet förbrukare. Utjämningsförfarandet borde därför avse bensin för motordrift - dock inte flyg- och reabensin - dieselbrännolja och eldningsolja. Eldningsolja avsedd för utrikes sjöfart borde uteslutas ur systemet främst beroende på att försäljningen kunde jämställas med export. Med en sådan avgränsning skulle systemet för transportkostnadsutjämning komma att - med avseende på produkter - få samma omfattning som uttagandet av allmän energiskatt.

I övervägandena om vilka förbrukarkategorier systemet skulle omfatta undersökte SPK om det skulle vara möjligt att hålla vissa kategorier utanför utjämningsförfarandet. Eftersom ett utjämningsförfarande medför att företag inom vissa regioner skulle få en högre oljekostnad än företag i andra regioner skulle konsekvenserna emellertid enligt SPK kunna bli tämligen svåröverskådliga om en sådan kategoriindelning gjordes. Det kunde inte heller uteslutas att, om undantag gjordes för vissa förbrukarkategorier, oljekvantiteter som inköpts av visst företag för egen förbrukning men som inte helt använts för detta ändamiål senare kunde komma ut på öppna marknaden och där konkurrera med kvantiteter för vilka utjämningsavgift erlagts. SPK framhöll att detta problem förelåg vilken avgränsning som än valdes. Utjämningsförfarandet borde därför inbegripa leveranser såväl till enskilda hushåll som till industri, energi- och kraftverk samt till

Prop. 1979/80:109 151

värmekraftverk. Möjligheter borde emellertid finnas att - om skäl förelåg - undanta enskilda förbrukare eller viss grupp av förbrukare från utjämningsförfarandet.

Om alla förbrukare av oljeprodukter inbegreps i utjämningsförfarandet skulle, påpekade SPK, det relativa kostnadsläget för industriföretag inom samma bransch förändras, sä att företag i närheten av kusthamnar skulle få högre bränslekostnader än tidigare medan företag inne i landet skulle fä lägre bränslekostnader. Utjämningsförfarandet skulle emellertid enligt SPK inte genomsnittligt komma att påverka det allmänna kostnadsläget för industrin lika litet som för andra konsumentgrupper. Därmed borde inte heller den allmänna prisnivån komma att påverkas.

Transportbidraen_ och_ transportutj ämninsavgifternas storlek

SPK:s förslag gick ut på en utjämning av transporttill-läggen för såväl olja som bensin. För olja skulle den ersättning för transporter till olika orter som skulle utgå i form av transportbidrag beräknas på samma sätt som de tillämpade ortstilläggen. Även när det gällde de produkter för vilka zontilläggssystemet var tillämpligt, främst bensin, innebar förslaget att transportbidragen borde beräknas efter samma grunder som ortstill-läggen. För dessa produkter borde dock, enligt SPK, viss del av transportkostnaden liksom tidigare tas ut i varans grundpris.

Med kännedom om leveranserna till skilda förbrukningsorter skulle för olika produktgrupper fastställas ett enhetligt frakttillägg som totalt sett gav petroleumbranschen samma vederlag för utförda inhemska transporttjänster som de gällande tilläggen. Detta enhetliga frakttillägg benämndes transportutjämningsavgift. Den skulle tas ut vid varje leverans av de produkter

Prop. 1979/80: 109 152

som omfattades av utjämningen. Enligt förslaget skulle avgift beräknas särskilt för var och en av produktgrupperna bensin, dieselbrännolja, eo I och tjocka eldningsoljor.

I fråga om redovisningen av avgift och bidrag föreslog SPK en samordning med uppbörden av den allmänna energiskatten. Därigenom skulle, förutom oljeföretag, vissa hos RSV som energiskattskyldiga registrerade förbrukare medverka i utjämningen. Sådana förbrukare skulle redovisa avgift och tillgodoföras transportbidrag i samband med att oljeprodukterna förbrukades. Att vissa icke energiskattskyldiga säljare av oljeprodukter också måste införas i systemet berörs senare.

För transportutjämningsavgifternas beräkning fordrades tillgång till uppgifter om bl.a. leveransvolymer till olika orter. Fullständigt sådant underlag erhöll SPK endast från OK, som sedan 196 7 för samtliga bolags rakning svarar för de tekniska beräkningarna av zon-och ortstilläggen. På det sättet kunde SPK få kännedom om transportkostnadernas storlek vid försäljni.ng av petroleumprodukter till olika zoner och orter. I förslaget togs sådana uppgifter fram avseende dels den 1 oktober 1972 och dels den 1 juli 1974. Förstnämnda beräkning avsåg beträffande drivmedel som säljs från pump en utjämning av utgående zontillägg. Det bör påpekas att de vid tiden för SPK:s förslag gällande zon- och ortstilläggen var grundade på kostnadsläget den 1 oktober 1972. Uppgifterna har sammanställts i tabell 8:1.

Prop. 1979/80: 109 153

Tabell 8:1 SPK:5 beräkning av transportutjämningsavgifternas storlek (kr per m )

1972-10-01 1974-07-01

Bensin 5,50 13,50
Dieselbrännolja

- försäljning från pump 6,50 15,50

- övrig försäljning 17,00 25,00 Eo I 15,50 23,50 Eo III-V 13,50 20,50

Beräkningarna baserades på förutsättningen att viss del - 10 kr per m - av transportkostnaden vid försäljning av bensin och dieselbrännolja från pump av oljebolagen inkalkylerats i grundpriset för respektive produkt. I beräkningarna baserade på kostnadsläget den 1 juli 1974 ingår för respektive produkt särskilda kostnader för vinterlagring om ca 2 kr per m . I de tillämpade zon- och ortstilläggen ingick inte dessa kostnader. Dessutom bör det framhållas att uppgifterna ifråga om bensin och dieselbrännolja vid försäljning från pump framräknats med olika utgångspunkter vid de båda tidpunkterna. I kostnadsläget den 1 oktober 1972 består beloppen - 5 kr 50 öre respektive 6 kr 50 öre per m - av de vägda genomsnittliga zontilläggen. När det däremot gäller kostnadsläget den 1 juli 1974 har samma beräkningsgrunder som för ortstilläggen tillämpats även för bensin och dieselbrännolja. Det vägda genomsnittliga tillägget för bensin

visade sig därvid vara detsamma som för eo I - 23 kr

3 50 öre per m - och motsvarande tal för dieselbrännolja var 25 kr per m . De i tabellen angivna beloppen - 13 kr 50 öre respektive 15 kr per m - uppkommer

genom att 1 öre per liter eller 10 kr per m av transportkostnaden förutsätts vara inräknad i grundpriset.

Prop. 1979/80:109 I-

SPK beskrev utjämningens effekter för förbrukare i olika delar av landet. Med en transportutjämningsavgift för eo I om 15 kr 50 öre per m , dvs. en avgift baserad på de ortstillägg som gällde år 1972, skulle förbrukarna pä praktiskt taget samtliga orter vid kusterna liksom i vissa inlandsomräden fä höjda priser, medan förbrukarna i stora delar i det inre av landet liksom förbrukarna på Gotland skulle få lägre priser. Den största prishöjningen skulle uppkomma för förbrukarna i de stora kuststäderna efter väst- och sydkusten - exempelvis Uddevalla, Göteborg, Helsingborg, Malmö och Karlshamn - där prishöjningen skulle bli 7 kr 50 öre per m . I Norrköping skulle prishöjningen bli 6 kr 50 öre, i Stockholm 5 kr 50 öre, i Gävle 4 kr 50 öre, i Sundsvall 3 kr 50 öre, i Umeå 3 kr 50 öre och i Luleå 4 kr 50 öre per m . Förbrukare i de inre områdena av Götaland och Svealand liksom i hela inre Norrland skulle emellertid få betydande prissänkningar. I Jönköping skulle prissänkningen bli 7 kr 50 öre, i Örebro 5 kr 50 öre, i Karlstad 2 kr 50 öre, i Ludvika 13 kr 50 öre, i Borlänge 8 kr 50 öre, i Sveg 21 kr 50 öre, i Östersund 14 kr 50 öre, i Vilhelmina 21 kr 50 öre, i Lycksele 13 kr 50 öre och i

Kiruna 32 kr 50 öre samt för Gotland 7 kr 50 öre per

3 m . Med en transportutjämningsavgift för eo I beräknad med utgångspunkt från kostnadsläget den 1 juli 1974 skulle förbrukarna i Götaland, södra Svealand samt inom ett vidsträckt kustområde i Norrland få högre priser eftersom den beräkningen gav en 8 kr högre prisnivå.

Vad gällde bensinen skulle en utjämning enligt beräkningen avseende den 1 oktober 1972 innebära j öres höjning för förbrukare inom O-zonen medan förbrukarna i 1-zon skulle få en prissänkning med i öre och förbrukarna i 2-zon skulle få en prissänkning med 1 i öre. Med utgångspunkt från kostnadsalternativet den 1 juli 1974 skulle prisnivån bli 0,8 öre högre än det

Prop. 1979/80:109 155

utjämnade priset enligt det lägre alternati--et. SPK kommenterade i det sammanhanget inte det förhållandet att konsumentpriserna på bensin bestäms i hela ören per liter.

Q£3anisatign

Administrationen av ett utjämningssystem kan ske antingen genom statliga organ eller genom branschens försorg. I fråga om valet av administrationsmetod framhöll SPK följande. För de oljeföretag som säljer oljeprodukter över hela landet borde ett utjäraningsförfa-rande baserat på frivillig anslutning vara acceptabelt. Mindre företag, som opererar på lokala marknader, har däremot i allmänhet inte något intresse av att ansluta sig till ett frivilligt utjämningssystemi, eftersom de - om de stannar utanför systemet - skulle kunna sälja oljeprodukter till lägre priser än om de anslöt sig till systemet. På den svenska marknade.n uppträder - främst vad gäller försäljning av eldningsoljor -ett icke oväsentligt antal lokalt verkande företag, i många fall med egen direktimport av oljeprodukter. En anslutning av samtliga oljeföretag och direktimportörer kunde sålunda inte komma till stånd utan ett i lag stadgat obligatorium.

Genom att utjämningsförfarandet föreslogs bli obligatoriskt för samtliga företag i oljebranschen borde enligt SPK administrationen av systemet av förvaltningsskäl lämpligen handhas under myndighetsansvar. Ansvaret för administrationen kunde då åläggas antingen en redan etablerad myndighet eller ett särskilt inrättat statligt organ.

Vad beträffar fastställande av transportutjämningsavgifternas och transportbidragens storlek hade RSV, som var den myndighet som enligt SPK närmast kunde komma i åtanke som ansvarigt organ för det administrativa

Prop. 1979/80: 109 156

f-örf ärandet, förklarat att verket inte lämpligen borde handha dessa uppgifter. Enligt förslaget låg denna verksamhet inte heller i linje med SPK:s normala arbetsuppgifter. .Även om ansvaret lades på en redan existerande myndighet, hävdade SPK att det fordrades ett särskilt organ som i sådant fall knöts till myndigheten och innefattade företrädare för oljeföretagen och konsumenterna. SPK föreslog att detta skulle benämnas TKN, nämnden för utjämning av transportkostnader vid distribution av oljeprodukter, transportkostnadsnämnden. I förslaget togs inte slutlig ställning till frågan om nämnden skulle knytas till någon existerande myndighet eller utgöra ett fristånede statligt organ.

Det skulle ankomma på nämnden att svara för att erforderligt beslutsunderlag togs fram för fastställande av dels den för varje produktgrupp generellt gällande transportut jämni.ngsavgif ten , dels de transportbidrag som skulle utgå för leveranser till olika orter. De slutliga besluten i dessa frågor borde emellertid fattas av regeringen. Detsamma skulle gälla beslut om dispens för enskilda förbrukare eller viss grupp av förbrukare. SPK framhöll att det var naturligt att nämnden för den löpande administrationen av transportkostnadsutjämningssystemet utnyttjade den sak.kunskap och den expertis som redan fanns inom oljebranschen.

Den generella transportutjämningsavgiften för varje i systemet ingående oljeprodukt borde av praktiska skäl fastställas för en viss tidsperiod, exempelvis en 12-månadersperiod. Samtidigt borde för respektive produkt fastställas det transportbidrag som oljeföretagen - eller större förbrukare - skulle erhålla för de kva.ntiteter som såldes eller förbrukades på varje särskild ort. Fastställandet av transportbidragen borde baseras på konstaterade leveransförhållanden närmast föregående år liksom på utfallet av utjäm-

Prop. 1979/80: 109 157

ningsförfärandet under året. Revidering av transportutjämningsavgiftens och transportbidragens storlek skulle göras endast då väsentliga förändringar i transportkostnaderna inträffat.

De fastställda transportutjämningsavgifterna borde vara så utformade att kostnaderna för TKN:s verksamhet skulle korrjna att helt kunna bestridas av de medel som inflyter i form av avgifter. Med hänsyn till de höga omsättningsbeloppen i systemet - vid utjämning av zon-och ortstilläggen år 1972 ca 350 milj kr per är - ansåg SPK att kostnaderna för nämndens administration likaväl som för den utökade verksamhet som kunde ankomma pä RSV knappast borde påver.ka storleken av transportut jämn ingsavgif terna.

Uppbörden av transportutjämningsavgifter liksom utbetalningen av transportbidrag borde enligt SPK baseras på ett deklarationsförfarande varigenom vederbörande oljeföretag eller fcrbr-jkare ålades att ange de voly-.mer som under viss period sålts eller förbrukats på viss ort. In- och utbetalningar av medel liksom även den redovisande och kontrollerande verksamheten kunde åläggas RSV. Därvid skulle RSV kunna tillämpa samma rutiner som vid uppbörd av den allmänna energiskatten.

När det gällde frågan om vilka säljare av oljeprodukter som skulle delta i systemet ansåg SPK att större säljare som tillgodoser sitt behov av petroleumprodukter genom köp från svenska oljeföretag borde beredas möjlighet att - om de så önskade - avlämna de.klaratio-ner om försålda volymer och deras fördelning på skilda orter direkt till RSV även om de hos verket inte var registrerade som skattskyldiga till energiskatt. Beträffande m.indre fristående återförsäljare av eldningsoljor ansåg SPK att de kunde ha intresse av att inte för sin leverantör behöva redovisa hur deras försäljning av eldningsoljor fördelade sig oä enskilda kunder. Sådana önskemål från enskilda återförsäliare

Prop. 1979/80:109 158

borde kunna tillgodoses på så sätt att återförsäljaren lämnade leveransuppgift till den hos RSV registrerade leverantören. SPK framhöll att uppgiften inte behövde uppta köparens namn utan endast levererad kvantitet och leveransort. Leverantören borde tillse att bidrag inte tillgodofördes återförsäljaren förrän han lämnat dylik uppgift, dels att återförsäljaren inte lämnade uppgift pä större eller mindre kvantitet än den faktiska leveransen för leverantören i fräga.

Enligt förslaget borde det ankomma på TKN att i god tid före varje redovisningsperiods början tillställa dels RSV, dels de säljare/förbrukare som är redovisningsskyldiga, en förteckning innehållande för varje produktgrupp de stipulerade transportutjämningsavgifter som skulle tas ut liksom det transportbidrag som skulle utgå för varje särskild ort. Redovisningsskyldiga borde i sin tur lämna fortlöpande uppgifter till TKN om leveranser till skilda orter.

Det borde enligt SPK åligga RSV att fastställa de deklarationsblanketter som skulle ligga till grund för oljeföretagens redovisningsrutiner. Redovisningsskyldiga skulle före utgången av månaden närmast efter den aktuella redovisningsperioden - för bensin inom 75 dagar - tillställa RSV deklarationen. Redovisningsperioden borde - med hänsyn till RSV:s rutiner m.m. -vara i överensstämmelse med gällande uppbördsterminer för allmän energiskatt, dvs. för bensin en månatlig redovisning och för motorbrännolja och eldningsolja en kvartalsredovisning. En månatlig redovisning även för eldningsolja kunde tekniskt genomföras, men skulle ställa krav på avsevärt större resurser hos RSV. Med hänsyn till att betydande säsongvariationer kunde väntas i betalningsströmmarna från och till RSV var det önskvärt att staten ställde viss kredit till RSV:s förfogande - uppskattningsvis 30 milj kr - för att täcka tillfälliga underskott.

Prop. 1979/80:109 159

Till SPK:s förslag var fogat två författningsförslag, dels förslag till lag om transportkostnadsutjämning för oljeprodukter och dels förslag till förordning med instruktion för TKN.

8.4.2 Remissyttrandena

Vid remissbehandlingen av SPK:s förslag togs som förut nämnts i yttrandena upp en rad synpunkter på det föreslagna clearingsystemet.

Många remissinstanser delade SPK:s uppfattning att i princip al]a_pr;odukter_och_samtl_iga förbrukarkategorier; borde omfattas av utjämningssystemet.

Sålunda framhöll NO, Statsföretag AB, SPI och OK att det var väsentligt att samtliga förbrukare ingick i utjämningen. Man hävdade att undantag skulle komplicera förfarandet och försvåra kontrollen. Dessutom befarades att undantag skulle komma att leda till snedvridning av konkurrensen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hävdade också att undantag från systemet måste användas med måtta. Enskilda förbrukare med stark inriktning på export borde dock enligt länsstyrelsens mening kunna komma ifråga för särbehandling.

Flera instanser framhöll emellertid behovet av möjligheter till undantag från utjämningssystemet.

Sveriges industriförbund menade sålunda att man kunde undvika en del övervältringseffekter från bostadsuppvärmning till industrin genom att undanta eo IV och V från utjämningssystemet. Därigenom skulle den dominerande delen av särskilt den tyngre industrins oljekonsumtion inte påverkas och de snedvridningseffekter i olika avseenden som industriförbundet eljest befarade inte uppstå. Om man trots allt ansåg att en utjämning skulle ske även inom. industrin kvarstod möjlig-

Prop. 1979/80:109 160

heten att i huvudsak begränsa omfördelningen mellan industri och annan verksamhet genom att tillämpa ett separat utjämningsförfarande för de tyngsta oljekvaliteterna. SJ avsåg att begära undantag från utjämningsförfarandet för den egna oljeförbrukningen. CDL och statens vattenfallsverk ansåg att olja för el-kraftproduktion skulle undantas från utjämningssystemet. Sveriges redareförening anförde att eftersom förslaget anknöt till energiskatten, som inte belastar inrikes sjöfart och fiske, borde enligt föreningens uppfattning dessa näringar undantas även från den föreslagna transportutjämningsavgiften. Såväl fartyg huvudsakligen sysselsatta i inrikes sjöfart som fiskefartyg kan ofta periodvis sysselsättas i ut-rikes sjöfart och bunkrar då normalt utomlands. Det skulle i sådana fall bli svårt att avgöra vilka kvantiteter som kunde anses vara avgiftspliktiga och vil.ka som enligt lagens mening skulle vara befriade från avgift. Vidare borde man av ekonomiska och sysselsättningspolitiska skäl undvika pålagor som ytterligare skulle försvåra verksamheten inom dessa båda näringsgrenar. Liknande synpunkter anfördes av Sveriges Fiskares Riksförbund.

Svenska varmeverksföreningen påpekade att oljeprodukterna ofta levereras i tankbåt och i stora kvantiteter enligt avtal som inte har någon anknytning till zon- och ortstilläggen. Företagen' har i regel egna mottagnings- och lagringsdepåer och ombesörjer själva transporter till produktionsanläggningarna. Värmeverksföreningen kunde inte finna något skäl till att inbegripa den olja som upphandlas, lagras och transporteras helt vid sidan av den ordinarie marknaden i utjämningssystemet. De farhågor som SPK framförde, att eventuellt ej förbrukad olja skulle kunna komma ut pä öppna marknaden och konkurrera med kvantiteter för vilka utjämningsavgift erlagts, kunde anses helt c.motiverace. Värmeverksföreningon yrkade att sådan

Prop. 1979/80:109 161

olja som förbrukas vid kraftvärme- och värmeverk och som inte tillhandahålls vid depåmarknaden skulle undantas om utjämningssystemet infördes.

När det gäller bidragsberäkningen ifrågasatte Försva
rets Materielverk om inte en förenkling kunde åstad
kommas genom att bidragen bestämdes kommunvis i stäl
let för ortsvis som föreslagits.

I fråga om ;tran£Portutjämningsaygiftemas beräkning framhöll Statsföretag vikten av att de fortlöpande justerades med hänsyn till transportkostnadsutvecklingen .

Enligt SPI var det en väsentlig förutsättning för att ett utjämningssystem skulle fungera, att transportutjämningsavgifterna liksom transportbidragen för varje år fastställdes med hänsyn till beräknade kostnader för året och beräknade leveranser till varje särskild ort. Avvikelser i distributionsmönstret kunde påverka avgifter och bidrag. Vid fastställandet måste också hänsyn tas till utfallet under föregående år. Om transportutjämningsavgifterna under året överstigit transportbidragen m.åste överskottet balanseras till kommande år och inte ingå i statskassan. Förutom årlig revidering skulle avgifter och bidrag - som SPK uttalat - kunna ändras, då väsentliga förändringar i transportkostnader inträffat.

Åtskilliga remissinstanser anförde tveksamhet mot SPK:s förslag beträffande administrationen av utjämningssystemet. Kammarrätten i Sundsvall satte ifråga det lämpliga i att inrätta ett nytt permanent statligt organ och pekade på möjligheten att lösa problemet genom ett system liknande det som tillämpas i Finland. I varje fall borde, enligt kammarrättens mening, den föreslagna nämndens kanslifunktioner kunna läggas på RSV. LO ifrågasatte om det var nödvändigt att inrätta en 11 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 162

särskild myndighet för handhavande av det nya systemet. Överhuvud taget föreföll SPK:s förslag onödigt krångligt. OK borde liksom hittills .kunna svara för de beräknings- och kalkylmässiga delarna av systemet, regeringen fastställa avgifterns storlek och RSV svara för uppbörd av avgifter och utbetalning av bidrag. LRF ansåg inte att ett utjämningsförfarande genom frivillig överenskommelse mellan oljebolagen nödvändigtvis mäste leda till att vissa oljeföretag valde att stanna utanför. Enligt LRF:s uppfattning borde därför i första hand prövas en frivillig lösning. Den befarade risken att vissa företag skulle komma att operera utanför en sådan överenskommelse borae kunna elimineras gencm att det erfTrderliga avtalet med oljebolagen kompletterades genom ett uttalande från statligt häll, att lagstiftningsåtgärder kommer att tillgripas och därmed administrationen att överföras i statlig regi därest antingen en frivillig överenskommelse inte skulle komma att omfattas av samtliga oljeföretag eller något företag skulle komma att bryta mot överenskommelsen.

Transportnämnden ansåg att administrationen kunde handhas av RSV eller SPK. .Även fraktbidragsnämnden kunde vara tän.kbar. Kommers kollegium hävdade att SPK borde kunna sköta administrationen. Ocksä länsstyrelserna i Kopparbergs och Västernorrlands län och Motormännens Riksförbund ifrågasatte om inte administrationen kunde handhas av redan befintliga myndigheter. Statsföretag förordade att verksamheten skulle inordnas i konsumentverket.

SPI hade vid sitt deltagande i SPK:s utredningsarbete lagt fram ett eget förslag till administrationslösning. Det innebar att i lag skulle stadgas skyldighet för säljare av oljeprodukter att vid försäljning ta ut en transportavgift som sedan skulle betalas in till en särskild fcnd. Fonden skulle admini-

Prop. 1979/80:109 163

streras av en stiftelse bildad av SPI, Sveriges industriförbund, statens vattenfallsverk och svenska värmeverksföreningen .

SPI framhöll att administrationen av transportkostnadsutjämningen skulle bli enklare och troligtvis billigare enligt SPI:s förslag. Kostnadsjämförelsen försvårades av att SPK ej lämnat någon kostnadskalkyl. SPI hänvisade för övrigt till uttalandet i prop. 1975:92 att administrationen skulle handhas av oljebolagen eller ett av dem bildat organ. SPI åberopade vidare, att branschen sedan 1963 genomfört administration av be-redskapslagringsavgifterna. Om regeringen utsåg ordförande i stiftelsens styrelse och en av stiftelsens revisorer samt SPK fick full insyn i avgifter och transportkostnadsersättningar, syntes det allmänna ha erhållit den kontroll över systemet, som rimligen kunde krävas. Eftersom den av SPI föreslagna stiftelsen skulle ha dire.kta kontakter med tillverkare, importörer, återförsäljare och större förbrukare, skulle den få bättre förutsättningar än den av SPK föreslagna nä.mn-den att genomföra den relativt komplicerade transportkostnadsutjämningen. Stiftelsen kunde slutligen genom avtal med sina anslutna företag garantera, att transportkostnader inte tas ut vid sidan av den enhetliga transportavgiften. Enligt SPI:s förslag skulle stiftelsen uppbära transportavgift och utbetala transportkostnadsersättning. Denna uppgift kunde emellertid också enligt SPI anförtros RSV. Granskning av deklarationer skulle även ske av RSV, medan kontrollen av specifikationer till deklarationer hos oljeföretag, återförsäljare eller förbrukare kunde ske antingen genom stiftelsen eller genom RSV:s distriktskontor eller gemensamt.

Till SPI:s förslag anslöt sig Sveriges Grossistförbund, Sveriges industriförbund, OK, Sveriges Trafikbilägares Riksorganisation, MHF och Sveriges Redareförening.

Prop. 1979/80:109 164

Några instanser tog särskilt upp problemet med de många fristående återförsäl jarna av_e]driing£o]ja. Enligt SPK:s förslag borde enskild återförsäljares önskemål om att inte behöva redovisa för sin leverantör hur försäljningen fördelar sig på enskilda kunder kunna tillgodoses genom att återförsäljaren lämnar leveransuppgift till den hos RSV registrerade leverantören. Uppgiften skulle inte behöva uppta köparens namn utan endast levererad kvantitet och leveransort.

NO ifrågasatte detta förfarande. Inte sällan torde en uppgift från återförsäljaren till det stora oljeföretaget om levererad kvantitet samt leveransort vara tillräckligt för att det stora oljeföretaget relativt lätt skall kunna identifiera köparen och sätta in speciella ansträngningar på att överta sådana kunder hos återförsäljaren som kan vara särskilt intressanta. Återförsäljare som är fristående från de stora oljeföretagen fungerar ofta som välbehövliga och effektiva konkurrensfaktorer inom handeln med oljeprodukter. Det är från allmän synpunkt väsentligt att deras möjligheter att fortsättningsvis konkurrera med de stora oljeföretagen inte försvåras. Återförsäljare av oljeprodukter borde därför enligt NO kunna lämna leveransuppgifter direkt till RSV och inte vara tvungna att lämna uppgifter till den konkurrerande leverantören. Om RSV inte kunde kontrollera uppgifter frän det utökade antal återförsäljare som det här skulle bli fräga om borde övervägas hur man på annat sätt skulle kunna garantera återförsäljare av oljeprodukter att affärshemligheter inte kommer till de stora oljebolagens kännedom. NO menade också att det föreslagna utjämningsförfarandet skulle komma att ställa stora krav på företagens rapporteringsförmåga. De mindre företagen - som i regel saknade datorutrustning och normalt inte heller hyrde in sig på datorterminaler - kunde komma att få ökade kostnader för att kunna lämna begärd rapportering om leveransorter. Även på detta sätt

Prop. 1979/80:109 165

kunde sålunda utjämningsförfarandet komma att försvära näringsutövningen för de återförsäljare som är fristående från de stora oljebolagen.

RSV påpekade för sin del att utbetalningen av transportbidragen skulle komma att bli förhållandevis komplicerad på grund av att bidrag skulle utgå med olika belopp för skilda leveransorter. En särskild svårighet var att över 400 återförsäljare med egen distribution inte var registrerade hos RSV. Verket förordade att den oregistrerade leverantören gottgjordes bidragsbeloppet från den registrerade sedan han lämnat försäkran e.d. om var bränslet levererats. Den registrerade kunde därefter yrka motsvarande bidrag på grundval av försäkringarna.

En förutsättning för utjämningen var enligt SPI att man infogade alla de relativt många återförsäljarna i systemet utan att dessa diskriminerades eller fick sin näringsfrihet hotad. Speciella svårigheter kunde komma att uppstå dels beträffande återförsäljare, som själva fakturerade kunderna, medan oljeföretaget skötte transporten, dels beträffande återförsäljare som verkar i eget namn och som kan ha intresse att ej för sin leverantör behöva redovisa, hur försaljni.ngen fördelar sig på enskilda kunder. Även uppgift om totalleveransen till viss ort kunde ur återförsäljarens synpunkt anses vara röjande av affärshemlighet. Redovisning och kontroll av gjorda leveranser - för vilka alltså transportbidrag skulle utgå - försvårades av att återförsäljaren kunde ha mindre lagertankar och av att han kunde köpa sina produkter från flera oljeföretag eller själv importera produkter.

8.4.3 Utjämning i oljebra.nschens regi

I följande avsnitt (8.4.4) görs en utvärdering av SPK:r förslag bLa.i belysning av de synpunkter som förts fram vid remissbehandlingen. Dessförinnan synes emellertid

Prop. 1979/80:109 166

den näraliggande frågan om en clearing i oljebranschens regi utan statlig reglering böra diskuteras.

Utgångspunkten för en diskussion om förutsättningarna för en inom branschen företagen prisutjämning är den svenska oljebranschens struktur som tidigare redovisats i avsnitt 2.3. Av de oljeföretag som bedriver egen import verkar endast några över hela landet. Även bland de elva stora oljebolagen finns skillnader när det gäller verksamhetens geografiska utsträckning. En del av de.m har ingen eller mycket liten försäljning i t. e.x. Norr lands inland. De flesta av de övriga mindre företagen har relativt begränsade lokala marknader. När det gäller den totala försäljningen i landet är dessa lokalt verkande företag små men de kan nå ganska betydande marknadsandelar inom sina respektive verksamhetsområden.

Sedan de olika oljeprodukterna började säljas i Sverige har branschen endast vid ett tillfälle vidtagit en regionalt prisutjämnande åtgärd av någon påtaglig omfattning. Ar 1967 slopade OK zonerna 3, 4 och 5 som då i.ngick i zontilläggssystemet för bensin och dieselolja och utvidgade O-zonerna till att omfatta vissa ha.mnar med närliggande områden. Detta gjordes samtidigt som grundpriset på bensin sänktes med 1 öre. Av konkurrensskäl följde de övriga stora oljeföretagen OK:s initiativ. Åtgärden vidtogs i ett skede av expansion och god lönsamhet i branschen. Dessutom var det

förhållandevis ovanligt med mindre lokala företag på drivmedelssidan. På eldningsoljesidan gäller att de flesta förändringar av ortstilläggen har ökat spännvidden mellan lägsta och högsta tilläggen.

De argument som anförts från branschorganisationens sida i fråga om en utjämning i dess egen regi har varit följande. En utjärtning av de nuvarande prisskill-

Prop. 1979/80:109 167

naderna måste med nödvändighet förenas med i.ågon form av obligatorisk clearing. Kommer en clearing inte till stånd saknar de oljeföretag som säljer olja i avlägsna områden möjlighet att i särskild ordning täcka sina transportkostnader. Detta skulle i sin tur leda till att bolaget antingen upphör att sälja på dessa orter eller till att kostnaden täcks genom ett högre grundpris eller lägre rabatter. Ingen av dessa konsekvenser anses kunna accepteras. För att clearingsystemet skall fungera krävs att samtliga säljare av oljeprodukter deltar i det. De företag som säljer över hela landet skulle i och för sig kunna acceptera ett sådant clearingsystem men så snart ett företag har ett mera begränsat verksamhetsområde i kusttrakterna är dess intresse av att delta i en utjämning mycket litet. Den sistnämnda typen av företag skulle kunna få fördelar av att stå utanför systemet genom att de kan hålla lägre priser om de inte behöver erlägga utjämningsavgift. Branschen har därför hävdat att ett i lag reglerat obligatoriskt system är den enda tänkbara lösningen om man vill utjämna transportkostnaderna.

Vi har för vår del ansett oss böra acceptera uppfattningen att en utjämning måste bygga på ett system som omfattar alla berörda företag och att ett sådant på grund av branschens struktur inte kan komma till stånd utan ett i lag stadgat obligatorium. Som vi kommer att beröra närmare i det följande avsnittet medför ett sådant obligatoriskt system att administrationen bör handhas av ett statligt organ.

Att skapa förutsättningar för en utjämning i branschens regi genom prisreglerande åtgärder avseende hela priset eller transportkostnadsdelen synes inte heller vara möjligt utan att det samtidigt införs ett obligatoriskt clearingsystem. Permanenta prisreglerande åtgärder för ett ändamål som det nu aktuella synes för övrigt vara uteslutna.

Prop. 1979/80:109 168

8.4.4 Sammanfattning

Tidigare har vi redovisat olika problem med det av SPK föreslagna clearingsystemet. I det följande sammanfattas våra synpunkter på SPK:s förslag och anges hur ett system för total utjämning av de prisskillnader som beror på orts- och zontilläggen enligt vår bedömning lämpligen bör utformas.

I avsnitt 8.1 har vi diskuterat förutsättningarna för undantag ifråga om produkter och förbrukarkategorier i de olika alternativen. SPK övervägde men avstyrkte avgränsningar med avseende på såväl produktslag som förbrukarkategorier. Flera remissinstanser - t.ex. NO, SPI och OK - framhöll också att undantag från systemet borde undvikas eftersom förfarandet därigenom skulle komma att kompliceras och kontrollen försvåras. Även vi har hävdat att undantag för vissa produktslag eller förbrukarkategorier är olämpliga. Däremot bedömer vi att ett undantag för den olja som levereras vid sidan av den ordinarie lagerhandeln - cargoleve-ranserna - bör kunna accepteras när det gäller en total utjämning. De problem i bl.a. administrativt hänseende som följer med ett sådant undantag är inte av någon större omfattning medan fördelarna för de berörda företagsgrupperna får anses vara relativt betydande. Därmed skulle också de önskemål som i olika former framförts från industrihåll om att inte bli inbegripna i utjämningssystemet komma att tillgodoses.

Det nu diskuterade undantaget för cargolevererad olja får viss betydelse för nivån på transportutjämningsavgiften. Som framgått tidigare byggde SPK:s beräkning av utjämningsavgifternas storlek på OK:s uppgifter om vägda genomsnittliga orts- och zontillägg för de olika produktgrupperna. Beräkningen speglade sålunda ett system med cargoleveranserna undantagna. Om cargooljan - som till övervägande del förbrukas i kusttrakterna -

Prop. 1979/80:109 169

beaktas vid beräkningen skulle transportutjiimningsav-giften för de tjocka eldningsoljorna komma att sjunka något.

Vi har inte gjort någon närmare beräkning av effekterna av en total utjämning utgående från de förhållanden som gäller idag. Om man utgår från vissa nya beräkningar som OK gjort av vägda genomsnittliga orts- och zontillägg kan dock följande siffror tjäna till viss ledning. Genomsnitten bygger på en datorbearbetning där de nu gällande tilläggen samkörts med uppgifter om OK:s levererade volymer till olika orter i landet under år 1977. För bensin var genomsnittet 6 kr 10 öre per m (genomsnittligt zontillägg), för dieselbrännolja 33 kr 7 0 öre per m , för eo I 32 kr 6 0 Öre per m och för eo III-V 30 kr per m . För att exemplifiera effekterna av en utjämning har vi valt eo I. Ett utjämningssystem med nyssnämnda avgift för eo I - avrundat 3 2 kr per m

skulle medföra att priset i Göteborg steg med 14 kr

3 3

per m , i Stockholm med 8 kr per m och i Luleå med

samma belopp. Kiruna, Östersund och Jönköping skulle

få prissänkningar med 44, 21 respektive 11 kr per m .

Vid den nu gjorda beräkningen har vi utgått från de kostnadskompone.nter som f.n. ingår i ortstilläggen. Vi har till skillnad från SPK inte inräknat någon kostnad för extra vinterlagring på grund av isförhållandena, eftersom de tillägg som skall utjämnas inte inkluderar någon sådan kostnad.

Även om förhållandena i viss mån förändrats sedan SPK lämnade sitt förslag har vi inte funnit anledning att frångå SPK:s förutsättningar beträffande utjämningen för drivmedel som säljs från pump. Utjämningen bör således avse de i ortstilläggen ingående kostnadskomponenterna även för dessa produkter men av kostnaderna bör 1 öre per liter eller 10 kr per m antas inräknade i varans grundpris.

Prop. 1979/80:109 170

När det gäller vilka som skall medverka i utjämningen är ett problem, som SPK behandlade och som flera remissinstanser också pekade på, vilka möjligheter det finns att på ett tillfredsställande sätt inordna det relativt stora antalet återförsäljare av eldningsolja i ett utjämningssystem. SPK anvisade två typer av lösningar. Större säljare borde beredas möjlighet att lämna deklaration till RSV även om de inte var registrerade som skattskyldiga för energiskatt. De mindre fristående återförsäljarna av eldningsolja borde ha möjlighet att lämna särskild leveransuppgift till sin leverantör. Denna uppgift skulle endast behöva uppta levererad kvantitet och leveransort. Återförsäljaren skulle därmed kunna delta i systemet samtidigt som hans intresse av att vissa affärsförhållanden hålls hemliga tillgodoses.

RSV hävdade i sitt yttrande - efter att ha konstaterat att över 400 återförsäljare med ege.n distribution inte var registrerade enligt energiskattelagen - att det av SPK angivna förfarandet med leveransuppgift borde tillämpas för alla oregistrerade leverantörer.

NO ställde sig skeptisk till SPK:s förslag i det aktuella avseendet och ifrågasatte om inte ett tillvaratagande av återförsäljarnas intressen krävde möjlighet för dem att avge deklaration direkt till RSV. Även SPI gick på NO:s linje ifråga om återförsäljarnas möjlighet att vända sig direkt till RSV. SPI förutsåg att ett stort antal återförsäljare skulle komma att utnyttja den möjligheten. NO tog också upp frågan ur en något annan aspekt genom att framhålla att återförsäljarnas näringsutövning kunde komma att försvåras på grund av de stora krav i fråga om rapporteringsförmåga som utjämningssystemet skulle komma att uppställa.

Prop. 1979/80:109 171

Vi delar NO:s uppfattning att ett system me- leveransuppgifter inte kan anses uppfylla ifrågavarande återförsäljares berättigade krav på skydd för affärshemligheter. De måste därför beredas möjlighet att redovisa direkt till RSV.

I avsnitt 2.3 har vi angett att det förekommer olika typer av återförsäljare av eldningsolja. Flertalet av dessa har sådan ställning att något behov av särskilt skydd för affärsheml:gheter inte föreligger. Särskilt intresse av att medverka i utjämningssystemet får enligt vår mening i huvudsak anses föreligga för de återförsäljare som ombesörjer transport av eldningsolja och som själva fakturerar sina kunder. Vad beträffar antalet sådana återförsäljare tyder våra undersökningar på att det av RSV angivna antalet, 400, är för högt uppskattat. SPK redovisar i sin kvartalsrapport Oljemarknaden Nr 8, fjärde kvartalet 1977, uppgifter om antalet mellanhänder vid försäljning av eldningsolja. Där anges att ca 350 återförsäljare är engagerade i transport av eldningsolja. Till detta antal bör läggas ett mindre antal - ca 40 - s k jobbers som köper olja från olika företag. Av dessa sammantaget ca 400 är emellertid ett mindre antal redan registrerade hos RSV som skattskyldiga till energiskatt och vissa utför endast transport medan fakturering av kunden görs av oljebolaget. Antalet återförsäljare med egen distribution och fakturering som i dag inte är registrerade hos RSV torde därmed vara ca 300. För närvarande finns det ca 350 registrerade energiskattskyldiga i fråga om flytande bränslen. Ett tillskott med de nämnda 300 återförsäljarna skulle sålunda medföra en avsevärd belastning för RSV.

När det gäller administrationen av utjämningen har vi tidigare redovisat bedömningen att förfarandet bör vara obligatoriskt för samtliga säljare av oljeprodukter. SPI har från samma utgångspunkt framlagt ett för-

Prop. 1979/80: 109 172

slag om administration i branschens regi. I förslaget görs gällande att den främsta fördelen med en sådan lösning består i möjligheterna att utnyttja befintlig branschkännedom pä ett smidigt sätt. Många remissinstanser anslöt sig till SPI:s förslag. Vi delar emellertid SPK:s bedömning att administrationen av ett obligatoriskt utjämningssystem av förvaltningsskäl bör handhas av en statlig myndighet. Även om det formellt är möjligt, bör en förvaltning av sä omfattande natur som den aktuella, som också innefattar myndighetsutövning, inte överlåtas pä ett privaträttsligt subjekt.

Som framgått av remissyttrandena var en hos många instanser återkommande synpunkt att den av SPK förordade lösningen av administrationen föreföll onödigt krånglig och omfattande. Flera remissinstanser ansåg att förfarandet borde kunna handhas av någon befintlig myndighet.

Vi här övervägt möjligheterna att administrera systemet i något enklare former, men funnit att framkomstvägarna i det avseendet är begränsade. När det gäller möjligheterna att inordna administrationen i en befintlig myndighet har på vår förfrågan de båda myndigheter som synes vara aktuella - SPK och RSV - vidhållit sin tidigare inställning ifråga om medverkan i administrationen. Trots att vi känner tvekan inför att anvisa ett alternativ som innebär att en särskild nämnd måste inrättas, har vi inte sett någon annan lösning med hänsyn till de berörda myndigheternas ståndpunkt i frågan.

I fråga om deklaration och uppbörd delar vi SPK:s uppfattning om hur förfarandet bör läggas upp. Likaså håller vi med om att ett behov av en statskredit kommer att uppstå på grund av säsongvariationerna.

Beträffande kostnaderna för administrationen angavs

Prop. 1979/80:109 173

i SPK:s förslag endast att utjämningsavgifterna borde beräknas så att de även skulle täcka dessa kostnader. Det hävdades att den erforderliga avgiftshöjningen för detta ändamål på grund av den höga totala omsättningen i systemet skulle komma att bli obetydlig. Under hand har vi inhämtat att man räknade med att avrundning av transportutjämningsavgifterna till närmast högre hela krontal, som också fordrades av redovisningstekniska skäl, skulle ge täckning för administrationskostnaderna .

Våra kostnadsberäkningar bygger på uppgifter från SPK och RSV och avser 1978 års löne- och prisläge. För verksamheten i TKN har kostnaderna beräknats till ungefär 550 000 kr per år. Därvid har förutsatts att kanslifunktionerna i nämnden erfordrar en chef, tvä handläggare och ett biträde. Hos RSV uppkommer huvuddelen av kostnaderna på grund av ökat behov av personal för kontroll och revision och har beräknats till ca 1,6 milj kr per år. RSV:s kostnadsberäkning utgår från en utjämning utan undantag. Vid ett undantag för cargoljan torde en viss justering uppåt av beloppet bli nödvändig. Den totala årskostnaden för den statliga förvaltningen av systemet skulle avrundat uppgå till 2,2 milj kr.

Sammanfattningsvis skulle en total utjämning enligt vår mening omfatta den del av oljehandeln för vilken systemet med orts- och zontillägg tillämpas. Undantaget för cargoleveranser till förbrukare innebär att nägot mer än hälften av de tjocka eldningsoljorna och ca 10 % av eo I skulle komma att ligga utanför utjämningen om de för år 1976 gällande leveransmönstret kvarstår. I övrigt skulle alternativet ha samma omfattning och i stort sett samma utformning som SPK:s förslag. För de produkter som omfattas av utjämningen skulle således beträffande samtliga leveranser och egen förbrukning under en viss period redovisning av

Prop. 1979/80:109 174

försålda volymer per ort inges till RSV. Systemet skulle beröra nästan alla oljeföretag och industrier som är registrerade som skattskyldiga för energiskatt på flytande bränslen hos RSV - ca 350 - och dessutom ca 300 återförsäljare av eldningsolja som inte är registrerade. För beräkning av transportutjämningsavgift och transportbidrag m.m. skulle en särskild nämnd inrättas medan uppbörd av avgifter, bidragsutbetalning och kontrollverksamhet skulle ligga hos RSV. .Administrationskostnaderna för dessa br.da organ har vi beräknat till ca 2,2 milj kr per år. Utjämningen medför naturligtvis också kostnader hos de företag som skall medverka i systemet.

8.5 Maximering av ortstilläggen

8.5.1 Inledning

Diskussionen om de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter som orsakas av systemet med orts- och zontillägg har - i varje fall på senare tid - väsentligen rört sig om en fullständig utjämning av den typ som SPK föreslog. Med hänsyn till de olägenheter ifråga om administration, kontroll och konkurrenspäverkan som är oundvikligt förbundna med en total utjämning - som också togs upp vid remissbehandlingen av SPK:s förslag - har vi undersökt vilka möjligheter till förenklingar som står till buds med någon form av maximering av tilläggen. I detta avsnitt behandlas endast förhållandena när det gäller eldningsolja och viss dieselbrännolja. Till dri-vmedel som säljs från pump återkommer vi i avsnitt 8.6.

En maximering kan utformas i huvudsak på två sätt. Man kan välja att fastställa ett högsta tilläggsbelopp för hela landet. Alla orter med högre tillägg skulle få dessa reducerade, till det fastställda beloppet. En annan metod är att tillämpa maximeringen endast för

Prop. 1979/80:109 175

ett sammanhängade område av kommuner i inre Norrland och västra Svealand. I båda fallen skulle säljarna av de oljeprodukter som omfattas av utjämningen få bidrag som kompensation för de transportkostnader som på grund av maximeringen inte fär tas ut av förbrukarna.

Administrationen av en maximering kan skötas av SPK och RSV. Någon nämnd motsvarande TKN vid en total utjämning fordras således inte.

8.5.2 Allmänna synpunkter Tilläggsnivån

En avvägning bl.a. av rimliga krav på utjämning och olika praktiska problem som kan uppkomma vid genomförandet har lett till att vi bedömt en gräns vid 44 kr per m som lämplig om man utgår från de nuvarande ortstilläggen. Vid denna avvägning har man ocksä att beakta att det genomsnittliga tillägget för exe.mpelvis eo I f.n. ligger vid 32 kr per m .

DS-JM-SiD-3SI>3 Pi!\f.äJJi>J-I?S_ 99h_ lifpj mni_n_g

En maximering av ortstilläggen innebär ett mindre ingrepp i den nuvarande ordningen och därmed blir behovet av avgränsningar mindre än vid en total utjämning av tilläggen. Bland annat kommer behovet av bidrag till täckande av de transportkostnader som leverantörerna inte kan ta ut genom ortstillägg att bli av begränsad storlek. Därmed blir avgiftskravet måttligt och förbrukarna i kusttrakterna skulle få små höjningar av oljepriset jämfört med utfallet vid en total utjämning.

Även om krav på avgränsningar och undantag sålunda inte kan förväntas ställas i någon större omfattning vid ett maximeringsalterantiv bör ändock begränsningen med hänsyn till leveransform beröras något. I fråga om en total utjämning har vi ansett att undantag

Prop. 1979/80:109 176

för cargoleveranserna bör göras. Vi konstaterade därvid att problemen med en sådan avgränsning inte var av någon större omfattning. Vissa gränsdragnings- och kontrollproblem torde dock inte kunna undvikas. Med hänsyn till det och till att en maximering i så obetydlig grad skulle komma att belasta den oljeintensiva industrin har vi funnit att undantag för cargooljan inte bör komma i fråga i detta alternativ.

En särskild fråga när det gäller omfattningen av en maximeringsåtgärd är hur dieselbrännoljan skall behandlas. Sådan olja säljs nämligen såväl direkt till konsument mot uttagande av ortstillägg som från pump då zontillägg utgår. Direktförsäljningen utgör ca 70 % av de totala dieseloljeleveranserna. Enligt vår mening bör en utjämning förutom eldningsolja även omfatta den dieselbrännolja som levereras med ortstill-lägg. Avgift bör dock av administrativa skäl tas ut på all dieselbrännolja. Detta skulle visserligen innebära vissa förändringar i förutsättningarna för försäljningen av dieselbrännolja respektive bensin samt de olika leveransformerna för dieselbrännolja men det rör sig i båda fallen om mycket begränsade förändringar.

Högsta tillåtna ortstillägg bör fastställas av regeringen. Som vi tidgare nämnt bör maximinivån med nuvarande ortstillägg ligga vid 44 kr per m . En m.axime-ring av ortstilläggen bör enligt vår mening begränsas till att gälla vid försäljning till förbrukare som inte är registrerad hos RSV som skattskyldig till allmän energiskatt för dieselbrännolja och eldningsoljor. Då behöver transportbidrag endast redovisas i ett led.

Det transportbidrag som skall lämnas som kompensation för de transportkostnader, som till följd av utjämningen inte blir täckta, bör fastställas av re-

Prop. 1979/80: 109 177

geringen sedan SPK tagit fram underlag och lämnat förslag. Vi utgår frän att OK i samarbete med andra oljeföretag även i fortsättningen kommer att göra beräkningar av ortstillägg för hela landet. Med den valda konstruktionen av systemet behövs nämligen dessa vid försäljning till återförsäljare och registrerade skattskyldiga i orter med ortstillägg över den fastställda maximinivån. Efter kontroll av OK:s beräkningar och en skälighetsbedömning av den i tilläggen ingående kostnaderna kan bidragsbelopp beräknas för respektive ort i det område som omfattas av utjämningen.

Transportbidrag skall lämnas till defcsom säljer och transporterar bränsle till förbrukare och demsom säljer till återförsäljare men själv transporterar bränslet till förbrukare. Bidrag skall också utgå till förbrukare som är registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för dieselbrännolja och eldningsoljor. Slutligen är oregistrerad förbrukare som importerat bränsle berättigad till bidrag.

Den transportavgift som behövs för att täcka kostnaderna för utjämningen bör bestämmas av regeringen pä förslag av SPK. Som tidigare angetts bör avgiften tas ut på all dieselbrännolja och eldningsoljor. Det totala bidragsbehovet, som utgör grund för beräkningen av avgiftens storlek, erhålls genom att de enskilda orternas bidragsbelopp multipliceras med föregäende års leveranser till dessa orter. Vid systemets införande blir sistnämnda beräkning något komplicerad genom att statistik som utvisar leveransernas fördelning på orter saknas. Eftersom leveranserna till de aktuella orterna görs av ett begränsat antal oljeföretag och återförsäljare, bör det dock vara möjligt att genom direkta uppgifter från dessa säljare få ett godtagbart underlag för beräkningen. Vid senare revideringar bortfaller nämnda komplikation eftersom man då har tillgång till de leveransuppgifter som. säljarna läminat till RSV för 12 Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 178

att få bidrag. Med dessa utgångspunkter för beräkningen av bidragsbehov och avgift får man naturligtvis räkna med att det faktiska utfallet av utjämningen kan medföra att över- eller underskott uppkommer. I det förra fallet bör överskottet överföras till följande år medan ett negativt utfall bör täckas genom en statlig kredit.

En utjämning av den av föreslagna typen förutsätter att avgiften kan hållas på en tämlige.n läg nivå. Det beror pä att systemet innebär att alla förbrukare i landet träffas av en prisökning som motsvarar avgiftens storlek. Om avgiften blir för hög ger utjämningen mindre lämpliga effekter i de orter som har till-lägg omkring den valda maximinivån. Med den begränsade åtgärd som vi diskuterar föreligger ingen risk för sädana effekter .

Transportavgiften kan tas ut på två sätt. En lösning är att ta upp den vid import av färdigprodukter respektive

när sådana produkter lämnar raffinaderi i landet. Om skyldigheten att betala avgift pä detta sätt läggs på importörer och raffinadörer skulle antalet avgiftsskyldiga bli begränsat och uppbörden därmed tämligen enkel att administrera. En nackdel är att nya uppbördsrutiner i viss utsträckning .måste tillskapas. Dessutom uppkommer svårigheter när det gäller att bestämma vilka redovisningsperioder som skall gälla. De avgiftsskyldiga vill undvika att ha avgiftsbelagda lager. Mot det står statens behov av att få in medel till täckande av bidragsbehovet. Den andra lösningen är att ta ut avgiften i samband med energiskatten. Fördelen m.ed ett sådant system är att man kan utnyttja en redan befintlig uppbördsapparat. A.ntalet avgiftsskyldiga blir emellertid betydligt större än i det första alternativet, men eftersom de ändå har att av-

Prop. 1979/80:109 179

ge deklaration i fråga om energiskatt bör den tillkommande uppgiftsskyldigheten inte bli alltför betungande. Denna bedömning bör även kunna gälla RSV:s merarbete med granskning och kontroll.

Enligt vår mening talar övervägande skäl för att man bör välja den sistnämnda lösningen. Därmed ges också möjlighet till nettoredovisning av avgift och bidrag för de hos RSV registrerade skattskyldiga.

De oljeföretag som är registrerade som skattskyldiga till allmän energiskatt skall ansöka om transportbidrag i samband med redovisningen av avgiften som i det avseendet bör följa energiskatten. Det bör inte bereda företagen några större svårigheter att ta fram de uppgifter som bidragsansökan kräver med hänsyn till de interna redovisningsrutiner som redan nu tillämpas. Än mindre blir redovisningsproblemen för de förbrukare som skall medverka i systemet.

Genom den begränsning det nu aktuella systemet innebär jämfört med det tidigare beskrivna clearingsystemet blir problemet med fristående återförsäljare av eldningsolja väsentligt mindre. För det begränsade antal sådana återförsäljare som har verksamhet inom det område som omfattas av tilläggsreduktionen bör beredas möjlighet att lämna ansökningar om bidrag direkt till RSV. Eftersom dessa återförsäljare inte är registrerade hos RSV kommer den delen av förfarandet att ligga helt vid sidan av energibeskattningen. Med hänsyn härtill och till att återförsäljarna förvärvar oljan i av-giftsbelagt skick bör bidragsutbetalningarna kunna ske oftare än kvartalsvis som gäller för energiskatten.

Högsta ortstilläggsbelopp, transportbidrag och transportavgift bör lämpligen ses över en gång per år och justeras med hänsyn till kostnadsförändringar o.d.

Prop. 1979/80:109 180

8.5.3 Valet av maximeringsmetod

Inledningsvis har vi angivit att maximeringen antingen kan avse alla orter i landet med ortstillägg över den valda ma.ximinivån eller att den därjämte begränsas till ett geografiskt område. När det gäller den förstnämnda metoden skiljer den sig inte från vad som sagts i föregående avsnitt medan den geografiskt begränsade metoden påkallar vissa ytterligare uppgifter.

Vid den geografiska avgränsningen bör man utgå från kommuner. I avsnitt 6.2.1 har vi belyst ett alternativ med en utjämning av ortstilläggen för vissa delar av landet. Den redovisningen innehöll uppgifter om 4 2 kommuner i inre Norrland och västra Svealand som i huvudsak har ortstillägg över 4 4 kr per m (tabell 6:1). Vår bedömning är att det angivna området är det som med nuvarande ortstillägg i första hand bör komma i fråga vid en maximering med geografisk avgränsning. Som vi påpekat finns det utöver dessa 42 kommuner sju kommuner tillhörande stödområde 5 och 6 som har några orter med tillägg över 44 kr per m . Enligt vår mening kan det övervägas att innefatta även de sistnämnda kommunerna i en geografiskt avgränsad maximering.

Det totala bidragsbehovet vid en geografiskt avgränsad maximering kan beräknas till ca 17 milj kr och den erforderliga avgiften skulle därmed bli ungefär 75 öre per m . Eftersom det bidragsbehov som skulle tillkomma om de nämnda sju kommunerna inkluderades i en geografisk utjämning är obetydligt, påverkas inte de angivna ungefärliga beloppen nämnvärt av valet mellan de båda varianterna av geografisk avgränsning. Motsvarande belopp för den generella maximeringen skulle bli något mer än 22 milj kr respektive knappt 1 kr per m .

Prop. 1979/80:109 181

I fråga om sättet för beräkning och fastställande av bidrag vid en geografiskt begränsad maximering har vi övervägt om detta skulle kunna göras med hela kommuner som utgångspunkt i stället för de enskilda orterna. Metoden skulle innebära att för varje kommun inom det bestämda området beräknades ett genomsnittligt bidrag. Oljeföretagens redovisning till RSV skulle då endast behöva innehålla uppgifter om leveranser till hela kommuner. Vi har dock funnit att en sådan lösning inte bör väljas. Huvuddelen av ifrågavarande kommuner har nämligen en sådan struktur att det inte kan uteslutas att metoden leder till orättvisor genom att ett företag svarar för oljedistributionen i en del av en kommun medan ett annat uteslutande levererar i en ur transportsynpunkt sämre belägen del av kommunen.

Beträffande valet mellan de två metoderna vill vi förorda en maximering med geografisk avgränsning. Ett sådant system fordrar en måttligare administrativ inats. Det kan också tillmätas viss betydelse att problemet med de fristående återförsäljarna av eldningsolja begränsas genom en geografisk avgränsning. Med en geografisk avgränsning enligt någon av de angivna formerna kommer visserligen ett antal kommuner söder om området som också har ortstillägg över den valda maximinivån inte att fä någon tilläggsutjämning. För orterna i dessa kommuner gäller emellertid att de i allmänhet har tillägg som endast obetydligt överstiger maximibeloppet. Det är inte heller fråga om orter i utpräglad glesbygd. Dessutom ligger förbrukningstalen för uppvärmning på grund av klimatförhållandena i genomsnitt något lägre än i de nordligare kommunerna.

Kostnaderna för den statliga administrationen av det geografiska maximeringsalternativet har vi beräknat till ca 400 000 kr per år. Därav faller ungefär lika delar oå SPK och RSV.

Prop. 1979/80:109 182

8 . 6 Särskilda aspeikter på utjämning av zontilläggen

Zontilläggen, som tas ut vid försäljning från pump av bensin och dieselbrännolja, har haft sin nuvarande utformning sedan år 1967 då zonerna 3-5 slopades. Till-lägg utgår med 1 öre per liter i 1-zon och med 2 öre per liter i 2-zon. I O~zon som innefattar vissa hamnar och deras omland tas inget särskilt tillägg ut. Totalt uttagna zontillägg unde" är 1977 kan beräknas till ca 35 milj kr. Försäljningen i 2-zon, som volymmässigt utgör nägot mer än 10 % av den totala försäljningen i landet, svarade för ca 12 milj kr eller ca 35 % av det totala zontilläggsbeloppet. Av drivmedelsförsäljningen frän pump under är 1977 skedde nägot mindre än hälften i O-zon. Det vägda genomsnittliga zontillägget kan beräknas till ungefär 0,63 öre per liter (6 kr 30 öre per m') .

De nuvarande zontilläggen täcker endast en del av de faktiska transportkostnaderna för ifrågavarande produkter. Det förefaller sannolikt att kostnadsbilden för drivmedelsdistributionen ligger ganska nära den som speglas i de nu tillämpade ortstilläggen pä eldningsoljesidan. Beräkningar som OK tidigare gjort tyder på att ett beaktande av de i ortstilläggen ingående kostnadskomponenterna även för drivmedel som säljs från pump skulle ge ett vägt genomsnittligt tillägg som obetydligt avviker frän det som gäller för eo I. Sistnämnda belopp kan för år 1978 beräknas till ca 32 kr per m som således kan jämföras med det vägda aenomsnittliga zontillägget för samma tid - ca 6 kr 30 öre per m .

I avsnitt 8.4.4 har vi redogjort för hur transportkostnadsutjämningen ifråga om dri-vmedel som säljs från pump bör gå till vid en total utjämning. Enligt vår mening bör man i ett sådant alternativ även för de

Prop. 1979/80:109 183

produkter som i dag säljs mot zontillägg tHiämpa ett utjämningsförfarande som bygger på de kostnadselement som ingår i de nuvarande ortstilläggen. I likhet med SPK anser vi dock att 1 öre per liter av de ifrågavarande transportkostnaderna bör ingå i grundpriset. Det innebär likväl att vissa kostnader förs över från varans grundpris genom att de blir föremål för utjämningsåtgärden. Eftersom det är fråga om kostnader som uttryckt i öre per liter inte ger hela tal blir utjämningens inverkan på konsumentpriserna svår att bestämma. Mycket talar för att åtgärden skulle resultera i en prishöjning i O-zon med 1 öre per liter och en sänkning i 2-zon med 1 öre per liter. Ett sådant utfall var också vad som diskuterades i den debatt som följde på SPK:s förslag.

På grund av att drivmedelspriset vid försäljning från pump uttrycks i öre per liter gäller för de flesta av de tänkbara utjämningsalternativen att de praktiska priskonsekvenserna är svåra att förutse. Det gäller bl.a,en total utjämning av de nuvarande zontilläggen utan någon omräkning till ortstilläggskostnader. Den enhetliga transpo-tutjämningsavgiften skulle då uppgå till omkring 0,63 öre per liter och transportbidrag skulle utgå med 0,37 öre per liter vid leverans till 1-zon och med 1,37 öre per liter vid leverans till 2-zon. Det är sannolikt att en sådan åtgärd skulle leda till en ökning av konsumentpriset i O-zon med 1 öre och motsvarande minskning i 2-zon, medan priset i 1-zon skulle lämnas oförändrat. Det skulle i sin tur innebära överkompensation för oljeföretagen.

De nu nämnda båda alternativen är de som kommer ifråga om man vill införa ett för hela landet enhetligt transporttillägg på bensin och dieselbrännolja som säljs från pump. När det gäller metoder för att åstadkomma en begränsad utjämning av den typ som diskuterats för eldningsoljan i det föregående avsnittet sy-

Prop. 1979/80:109 184

nes också två alternativ vara i och för sig tänkbara. Det ena innebär att nuvarande 2-zon slopas och det andra en tilläggsmaximering applicerad på ett crtstilläggs-system även för drivmedel.

Om man maximerar zontilläggen till 1 öre per liter uppkommer ett tilläggsbortfall i nuvarande 2-zon som kan beräknas till ca 12 milj kr. Med tillämpning av de former som vi angivit för maximering av ortstilläggen i avsnitt 8.5 på en sådan åtgärd skulle avgiften, om endast, den totala bensinvolyraen utgör avgiftsunderlag, kunna bestämmas till ca 2 kr 50 öre per m eller 0,25 öre per liter. Det är svårt att överblicka utjämningens effekter på konsumentpriset i olika delar av landet.

En maximering tillämpad på ett ortstilläggssystem även för drivmedel som säljs från pump förefaller olämplig bl.a. med hänsyn till försäljningsformerna pä det området.

Det bör framhållas att de administrativa konsekvenserna av en utjämningsåtgärd i fråga om drivmedel som säljs från pump visserligen inte är lika omfattande som vid en motsvarande åtgärd för eldningsolja. Antalet försäljningsställen för drivmedel är relativt begränsat och problem med fristående återförsäljares redovisning uppkommer inte. Samtidigt bör man emellertid beakta att de nuvarande prisskillnaderna är obetydliga och att den maximala effekten för förbrukarna i nuvarande 2-zon av en utjämning skulle vara en prissänkning med 1 öre per liter.

Företrädare för de större oljebolagen har i olika sammanhang hävdat att det nuvarande tilläggssystemet, i vart fall när det gäller drivmedel, ger alltför dålig kompensation för transportkostnaderna hos ett rikstäckande bolag. Konkurrensen från lokala oljeföretag inom

Prop. 1979/80:109 185

vissa områden i O-zonen gör det inte möjligt för de rikstäckande oljebolagen att där ta ut någon kompensation för sina transportkostnader.

Huvudsyftet med vår utredning är att undersöka vilka metoder som kan användas för att mildra verkningarna av det nu tillämpade systemet med orts- och zontill-lägg på eldningsolja och bensin. Det är således det nuvarande systemets konsekvenser för förbrukarna i Olika delar av landet som är utgångspunkten för utredningsuppdraget Frågan om konkurrensförhållandena inom oljebranschen får naturligtvis betydelse för bedömningen av de olika metoderna men det ankommer inte på oss att tillgodose olika krav på förändringar av den nuvarande konkurrenssituationen. Enligt vår mening synes dessutom beskrivningen av de lokalt verkande bolagens betydelse vara något överdriven. Dels svarar dessa mindre bolag tillsammans för en mycket liten del av bensinmarknaden - 4,7 % år 1977 - och dels är de i hög utsträckning beroende av den s.k. spotmarknaden. Sistnämnda förhållande gör att förutsättningarna för deras verksamhet kan variera kraftigt. Det förefaller troligt att de mindre företagens konkurrenskraft har betydligt större samband med prisutvecklingen på spotmarknaden än med skillnaderna i transportkostnadsförhållanden.

Prop. 1979/80: 109 186

9 ÖVERVÄGANDEN OCH FÖRSLAG

9.1 Inledning

Alltsedan flytande bränslen började användas i större utsträckning i Sverige, har priset satts så att det varierar efter förbrukningsortens avstånd till importanläggningarna. Även om utformningen av de tillämpade tilläggssystemen ändrats vid olika tillfällen har huvudlinjerna varit oförändrade sedan tilläggen infördes. Ar 1967 vidtogs dock en förändring av zontilläggssystemet för bensin och dieselbrännolja som säljs från pump. Då slopades tre zoner och högsta tillägget begränsades till 2 öre per liter. Sedan dess har zon-tilläggen i stort sett varit oförändrade. Ortstilläggen för eldningsolja och viss dieselbrännolja som också i huvudsak haft oförändrad utformning något mer än tio år, har däremot vid olika tillfällen justerats med hänsyn till kostnadsförändringar.

Frågan om utjämning av nu ifrågavarande prisskillnader på petroleum.produkter har tagits upp i riksdagen nästan varje år sedan andra världskriget. Krav på utjämning har framförts av företrädare för olika partier. Oftast har kraven kommit från de norrländska riksdagsmännen. Vid några tillfällen har frågan blivit föremål för närmare utredning. Oljeutredningen 1945 avstyrkte för sin del år 1947 åtgärder för att få till stånd enhetliga priser på drivmedel. Utredningen ansåg att frågan inte kunde bedömas som en isolerad företeelse utan ingick som ett moment i de större ekonomiska sammanhang som tar sig uttryck i olika levnadskostnader på olika orter. Man pekade också på den betydande administrativa apparat som en utjämning skulle er-fordra. År 1963 tog kommittén för näringslivets lokalisering på nytt upp frågan om utjämning av prise'

Prop. 1979/80:109 17

på bensin och eldningsolja. Kommittén ansåg att en reducering av de högsta frakttilläggen, som togs ut i Norrlands inland och de nordvästra delarna av Svealand, framstod som angelägen frän lokaliseringssynpunkt och föreslog därför att förhandlingar om en sådan utjämning skulle tas upp med oljebranschen. Om dessa förhandlingar inte gav resultat borde möjligheterna att införa en clearing i statlig regi övervägas. Kommitténs förslag avvisades emellertid av regering och riksdag. Vidare har frågan på regeringens uppdrag utretts av SPK, som avlämnade sitt förslag år 1975. Förslaget ansågs dock förenat med sådana nackdelar att ytterligare utredningsarbete fordrades. Inget förslag om åtgärder för att lösa problemet har sålunda hittills ansetts lämpligt att genomföra. Vårt utredningsuppdrag skall ses mot den nu angivna bakgrunden.

Som framgått var SPK:s utredning väsentligen inriktad på att utforma en teknisk lösning för utjämning av de regionala och lokala prisskillnaderna. Ett stort antal remissinstanser riktade emellertid kritik mot förslaget och hävdade att det inte gav något underlag för en bedömning om det var lämpligt att vidta den föreslagna utjämningen. Eftersom värt uppdrag har varit att granska olika möjligheter att mildra verkningarna av de nuvarande orts- och zontilläggen, har vi sökt komplettera redan föreliggande material i syfte att få ett underlag för en diskussion kring förutsättningarna för och konsekvenserna av olika system med utjämnade priser på oljeprodukter.

9.2 Problemets omfattning

I kapitel 6 har vi belyst de nuvarande prisskillnadernas ekonomiska betydelse för olika förbrukarkategorier. I den följande diskussionen, som först gäller eldningsoljan förutsätts att den maximala effekten av en utjäm-ningsåtcärd Innebär att frakttilläggen stannar pä en

Prop. 1979/80:109

nivå som motsvarar det vägda genomsnittliga tillägg

som kan beräknas utifrån det nuvarande tilläggssyste-

3 3

met - ca 32 kr per m för eo I och ca 30 kr per m

för de tjocka eldningsoljorna. Som tidigare nämnts har det inte ifrågasatts att vidta åtgärder som innebär att transportkostnaderna helt subventioneras bort.

på eldningsoljesidan förekommer f.n. ortstillägg som varierar mellan 18 kr och 83 kr per m . De allra högsta tilläggen tas ut av ett mycket begränsat antal förbrukare. Någon mer betydande förbrukning finner man först i Kiruna som har 76 kr per m i ortstillägg.

När det gäller industrin är det i första hand i malmfälten i Norrland som förbrukningen är av betydande omfattning på orter med höga tillägg. Huvuddelen av oljeleveranserna till denna gruvindustri sker idag i LKAB:s egen regi och omfattas inte av tilläggssystemet. En utjämning av ortstilläggen enligt den av SPK föreslagna modellen skulle för industrin i Kiruna med hänsyn till den höga årliga förbrukningen av eldningsolja medföra en ganska betydande reducering av oljekostnaderna. Förutom i Norrbotten förekommer gruvindustri på orter med relativt höga ortstillägg i Kopparbergs län. I övrigt är lokaliseringen av större oljeintensiva industrianläggningar till orter med höga tillägg i huvudsak begränsad till vissa järn- och stålverk och ett fåtal anläggningar för massa- och pappersproduktion. Vid sidan härav sker industriförbrukningen av eldningsolja i de inre delarna av landet vid mindre anläggningar. Även om oljeförbrukningen vid dessa industrier i allmänhet inte är särskilt stor kan den totala oljekostnaden naturligtvis i enskilda fall innebära en jämförelsevis betydande belastning och ortstilläggen därmed få en viss betydelse.

Vad vi nu sagt om prisskillnadernas betydelse för industrisektorn har begränsats till de förhållanden som

Prop. 1979/80: 109 189

råder för närvarande och till situationen för inlandsindustrin. Vilka konsekvenser olika utjämningsåtgärder kan komma att få för industrin totalt sett behandlas i avsnitt 9.4.

De lokala prisskillnadernas betydelse när det gäller bostadsuppvärmning kan belysas på olika sätt. Vi har bl.a. tittat på vilken merkostnad ortstilläggen innebär för en normalvilla. I orter som har det genomsnittliga tillägget - 32 kr per m - och en årlig oljeför-

3 brukning på ca 4 m betalar villaägaren således 128

(4x32) kr per år i form av ortstillägg. För villaägaren i Kiruna med en årsförbrukning på ca 5 m blir motsvarande kostnad 1580 (5x76) kr dvs 252 kr högre. Av denna skillnad beror 176 (252-76) kr på prisskillnader till följd av ortstilläggssystemet medan resten förorsakas av den högre årsförbrukningen. Det bör framhållas att de av klimatet betingade förbrukningsskillnaderna påverkar uppvärmningskostnaderna i väsentligt högre grad än rådande prisskillnader. Således medför detta i det nyss angivna exemplet en prisdifferens på omkring 860 kr per år.

Frågan om en utjämning av de oljekostnadsskillnader som beror på att oljeförbrukningen på grund av klimatförhållandena varierar mellan olika delar av landet faller naturligtvis utanför vårt uppdrag.

När det gäller prisskillnadernas betydelse i fråga om hyresfastigheter har vi som tidigare nämnts inte gjort någon närmare undersökning. Vid de bedömningar som ändock gjorts har emellertid inget framkommit som tyder på att ortstill-läggen - relativt sett - skulle ha en större ekonomisk betydelse för hyresgästerna än för villaägarna.

Med det nuvarande zontilläggssystemet har de regionala prisskillnaderna på drivmedel mycket liten betydelse för bilisterna. Tilläggen utgör i 1-zon ca en halv procent och i 2-zon ca en procent av det totala bensinpriset. Utgående från de tidigare lämnade uppgifterna om genomsnitt-

Prop. 1979/80:109 190

liga ärliga körlängder kan årskostnaden i form av zontillägg beräknas till ca 15 kr i 1-zon och 30 kr i 2-zon. Även för den bilägare i 2-zon som har en årlig körsträcka på 3 000 mil och en bensinförbrukning över genomsnittet ryms utgifter för zontillägg inom beloppet 100 kr per år. Sett i relation till de totala kostnader som bilinnehav för med sig framstår nu nämnda kostnader som små. Även när det gäller transportmarknadens taxor har de nuvarande regionala prisskillnaderna på drivmedelmycket liten betydelse.

Vi har i detta avsnitt och även tidigare, utan att göra några mer omfattande utredningar, genom olika exempel sökt belysa betydelse.n av de nuvarande regionala prisskillnaderna. Enligt vär mening finns det inte anledning att tro att förhållandena på de områden som inte berörts särskilt i det föregående ger någon avvi-vikande bild. Sammantaget är de av orts- och zontilläTr-cn orsakade prisskillnaderna på petroleumprodukter i allmänhet inte av nägon större omfattning för de olika förbru-karkategorierna. Detta gäller i synnerhet pä drivmedelsområdet. Inte heller för industrin på orter med höga till-lägg har oljeprisskillnaderna i allmänhet nägon större betydelse men för vissa företag som har hög relativ oljeförbrukning kan naturligtvis ortstilläggen få en mer påtaglig betydelse

Det bör påpekas att vi beträffande eldningsolja i flera fall haft Kiruna som utgångspunkt. Det innebär att mer-kostnadsteräkningarna i stort sett visar den maximala belastning som ortstilläggssystemet medför. För de i tabell 6:1 redovisade kommunerna med höga ortstillägg ligger det vägda genomsnittet ca 20 kr lägre än det tillägg som gäller för Kiruna. Vid jämförelse mellan sistnämnda genomsnittsvärde och det för hela landet genomsnittliga ortstillägget framstår den ekonomiska betydelsen av prisskillnaderna som än mer begränsad.

Prop. 1979/80:109 191

9.3 Regionalpolitiska aspekter

I debatten om prisskillnaderna på eldningsolja och bensin har som främsta skäl för en utjämning åberopats att den skulle ligga i linje med samhällets regionalpolitiska strävanden. Vid remissbehandlingen av SPK:s förslag ansåg också de tillstyrkande instanserna att ett genomförande av förslaget skulle ge gynnsamma regionalpolitiska effekter. Bland dem som avstyrkte förslaget fanns dock n.gra som ifrågasatte om det från regionalpolitisk utgångspunkt kunde anses lämpligt med en utjämning som skulle medföra ökade oljekostnader i Norrlands kustland.

Den moderna regionalpolitiken tog sig första gången uttryck i det beslut om en mer aktiv och målmedveten lokaliseringspolitik som riksdagen fattade år 1964. Med statliga stödinsatser skulle industrisysselsättningen ökas i landets norra delar. Den statliga regio-nalpolitilcen har sedan byggts ut på olika sätt.

Väsentligt för regionalpolitiken är att tillgången till arbete, service och god miljö blir sä likvärdig som möjligt för människor i olika delar av landet. Politiken är inriktad på att undanröja förvärvshinder och fördela arbetstillfällen inom landet så att en rimlig regional balans uppnås. övriga grundläggande mål är att ge människorna tillgång till kommersiell och kulturell service och en god miljö i vid mening.

Den geografiska avgränsningen av de delar av landet där behovet av stödåtgärder bedömts vara störst har gjorts genom en särskild stödområdesindelning. Riksdagen har beslutat (prop 1978/79:112, AU 1978/79:23, rskr 1978/79:435) om en ändrad indelning i sex stödområden. Den viktigaste utgångspunkten vid denna stödområdesindelning är det nuvarande och framtida behovet av arbete för de människor som bor i regionen. Befolk-

Prop. 1979/80:109 192

ningsutvecklingen är en annan viktig faktor när det gäller att bedöma behovet av insatser i skilda kommuner.

Det regionalpolitiska stödet till näringslivet skall ha karaktären av inledningsstöd och utgå både till företagens investeringar och dess personalkostnader.

Även ifråga om den offentliga sektorns verksamhet görs regionalpolitiska bedömningar i olika sammanhang. I det nämnda riksdagsbeslutet framhålls det angelägna i att den offentliga sektorn i ökad utsträckning planeras från regionalpolitiska utgångspunkter.

Till regionalpolitiken hänförs också särskilda åtgärder för glesbyggderna.

Ett i den regionalpolitiska debatten återkommande ämne, som direkt berör vår fråga, är de nackdelar som i olika avseenden följer med de länga avstånden. För att kompensera företagen inom stödområdet för det avlägsna läget i förhållande till företag i södra och mellersta Sverige infördes år 1971 det transportstöd, som vi beskrivit i avsnitt 8.3.

Ifråga om de regionalpolitiska effekterna för industrins del av en prisutjämning på eldningsolja har vi tidigare lämnat vissa uppgifter om oljekostnadernas betydelse för olika industrier. För de flesta industrier i områden med höga ortstillägg, som i stort sett sammanfaller med det inre stödområdet, är de totala oljekostnaderna av begränsad betydelse. Det förefaller därför inte troligt att en så liten sänkning av dessa kostnader, som en utjämning medför, i någon nämnvärd grad skulle påverka industrilokaliseringen. För sådan inlandsindustri där oljekostnaderna spelar något större roll - det gäller främst gruvindustrin -är lokaliseringsaspekterna i allmänhet inte aktuella.

Prop. 1979/80:109 193

Den oljeintensiva industrin och den oljebaserade kraftproduktionen torde inte heller komma att påverkas lokaliseringsmässigt av den begränsade åtgärd som en utjämning av ortstilläggen innebär.

Regionalpolitiken syftar som nämnts bl.a. till att åstadkomma likvärdiga levnadsförhållanden mellan olika delar av landet. Från dessa utgångspunkter finns det skäl att genom någon form av utjämning av prisskillnaderna på oljeprodukter söka uppnå större jämställdhet mellan enskilda konsumenter i olika delar av landet.

I detta sammanhang bör ocksä beröras de invändningar om vissa regionalpolitiska nackdelar med en total utjämning av oljeprisskillnaderna som framfördes vid remissbehandlingen av SPK:s förslag. Det gäller främst eldningsoljan. I sin nuvarande utformning medför ortstilläggssystemet att tilläggen är förhållandevis låga även i orter längs norrlandskusten. Ortstillägget i Luleå är detsamma som i Stockholm och ligger ifråga om eo I ca 10 kr per m under det genomsnittliga tilllägget. Vid en total utjämning skulle oljepriset i Luleå koma att stiga med detta belopp. Även om oljepriset i Norrbottens inland samtidigt sjunker med högre belopp, kan den regionalpolitiska lämpligheten av en prishöjning i kustlandet ifrågasättas.

9.4 Industri- och energipolitiska aspekter

Även i andra avseenden än de som nämnts i föregående avs.nitt berörs industrin av en oljeprisutjämning.

SPK:s förslag möttes av kritik från flera företrädare för näringslivet. Kritikerna ansåg att en oljeprisutjämning av den föreslagna modellen skulle medföra stora problem för en stor del av den kustbaserade svenska industri som i hög grad är exportinriktad. Den oljeprishöjning som skulle drabba industrin kunde allvar-

13 Rik.sdagen 1979180. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 194

ligt försämra dess konkurrenskraft på utlandsmarknaderna.

Ett annat genomgående tema i industrins kritik mot SPK:s förslag var att åtgärden, genom att den tog sikte pä en enskild insatsvara, kunde få svåröverskådli-ga konkurrenseffekter. Det hävdades att verkningarna för industrin skulle bli beroende på oljeförbrukningen inom repsektive verksamhet. Om utjämningsförslagets bakomliggande syfte var att i stort förbättra förutsättningarna på vissa orter borde i stället åtgärder av mera generell natur tillgripas.

Det är enligt vår mening möjligt att en sådan oljeprisutjämning som SPK föreslog skulle kunna få negativa verkningar för den kustlokaliserade och exportinrik-tade industrin. Även om prisförändringarna, som vi tidigare sagt, blir relativt begränsade kan de med hänsyn till att denna industri har att verka i härd internationell konkurrens medföra negativa effekter av viss betydelse. I detta sammanhang kan påminnas om de särskilda nedsättningsregler som tillämpas för industrin vid energibeskattningen. Dessa regler, som beskrivits i avsnitt 8.2.4 har tillkommit för att undvika att i första hand den exportinriktade storindustrin belastas alltför hårt av den inhemska energibeskattningen .

Det är också klart att en åtgärd som förändrar priset på eldningsolja ger en ojämn verkan inom industrisektorn beroende på skillnader i oljeförbrukning.

Allmänt gäller att frågan om utjämning av de regionala prisskillnaderna inte har några särskilda energipolitiska aspekter. I avsnitt 8.4.4 har vi dock något berört förhållandena ifråga om den olja som använts för produktion av elkraft och fjärrvärme. Dessutom kan påpekas att några kritiska instanser vid remiss-

Prop. 1979/80:109 195

behandlingen av SPK:s förslag hävdade att en åtgärd som innebar ett främjande av oljeförbrukningen i de inre delarna av landet inte låg i linje med den av statsmakterna uttalade strävan att totalt sett begränsa oljekonsumtionen i landet. En ökad förbrukning av eldningsolja i landet skulle också medföra ökad drivmedelsförbrukning för oljetransporter. Enligt vår mening är farhågorna för en sådan utveckling överdrivna och problemet därmed inte av den storleksordningen att det behöver beaktas särskilt.

9 . 5 Transportekonomiska aspekter

Det nuvarande orts- och zontilläggssystemet innebär att tilläggen endast delvis omfattar de faktiska transportkostnaderna för olika oljeprodukter. Zontilläggen är schabloniserade och täcker endast en del av transportkostnaderna. Ifråga om ortstilläggan beaktas i huvudsak de komponenter som föranleder att kostnaderna för transport av olja varierar mellan orterna i landet. På gru.-id av de särskilda förutsättningar som uppställs vid beräkningen av ortstilläggen speglar dessa i högre grad en idealtransport än de faktiska tra.nsportförhållandena för olika oljeföretag. I den män företagens transportkostnader inte täcks av de särskilda tilläggen får de beaktas när produkternas grundpris skall bestämmas i likhet med vad som gäller för mänga andra varor. Även med de nu angivna utgångspunkterna finns det anledning att framhålla vikten av att olika möjligheter att rationalisera oljetransporterna, t.ex. genom samdistribution, tas tillvara.

I den debatt som uppstod med anledning av SPK:s förslag hävdades från några håll att en utjämning av transporttilläggen kunde medföra risk för konservering av den rådande distributionsstrukturen. Kritikerna a.n-såg att eftersom oljeföretagen genom utjämningssyste-

Prop. 1979/80:109 196

met skulle fä ersättning för sina transportkostnader i särskild ordning kunde i.nci tamentet att finna rationellare transportlösningar komma att minska. Riskerna för nu antydda konsekvenser av ett utjämningssystem är svåra att bedöma. Enligt vår uppfattning torde faran för en sådan utveckling inte vara särskilt stor. Med hänsyn till de konkurrensförhällanden som råder på den svenska oljemarknaden torde, även i ett läge med utjämnade transportkostnader, drivkraften hos enskilda oljebolag att genom distributionsrationaliseringar stärka sin ställning gentemot konkurrenterna finnas kvar. Vi förutsätter också att den myndighet som skall administrera utjäm.ningen noga övervakar transportsystemet.

9.6 Pris-, konkurrens- och marknadsaspekter

Olika utjämningsåtgärders inverkan på prisutvecklingen och på konkurrensförhållandena inom den svenska oljemarknaden har naturligtvis betydelse vid frågans bedömning.

SPK hävdade att den föreslagna totala utjämningen inte borde påverka den allmänna prisnivån. Enligt SPK:s uppfattning skulle utjämningsförfarandet inte komma att genomsnittligt påverka det allmänna kostnadsläget även om utjämningen i viss utsträckning skulle komma att förändra det relativa kostnadsläget för industriföretag inom samma bransch.

Flera remissinstanser kritiserade SPK:s uppfattning om utjämningens effekter på den allmänna prisutvecklingen. Kritikerna hävdade att förslaget i vart fall på längre sikt kunde leda till vissa kostnads- och prishöjningar. Som huvudskäl anfördes att utjämningssystemet kunde komma att medföra ökad etablering i in-

Prop. 1979/80: 109 197

landet av energikrävande verksamhet och därmed ökade transportkostnader för företagen. Dessutom hävdades att utjämningen på drivmedelssidan kunde föranleda att de fordon i t.ex,fjärrgodstrafik som f.n. oftast tankas i O-zon i ökad grad skulle komma att köpa sitt drivmedel i inlandet. Detta skulle innebära en ökning av de längre drivmedelstransporterna. En höjning av utjämningsavgiften och därmed också av det totala drivmedelspriset skulle bli följden. Slutligen pekade några remissinstanser på det förhällandet att en utjämning skulle försämra oljans konkurrenskraft i kustområdena gentemot andra bränslen. Om oljekonsumtionen i dessa områden av det skälet minskade skulle höjning av utjämningsavgiften erfordras.

Vi har tidigare framhållit att även en total utjämning av de regionala oljeprisskillnaderna torde få begränsad effekt på industrins lokalisering. Någon ökning av förbrukningen av eldningsolja i landets inre delar kan därmed inte förutses. Inte heller bör man räkna med någon minskning av förbrukningen i kusttrakterna. När det däremot gäller eventuella förändringar av inköpsmönstret i fråga om drivmedel kan utvecklingen vara svårare att överblicka men dessa förändringar torde inte heller vara av nämnvärd betydelse. Någon särskild inverkan på den allmänna prisnivån torde därför inte kunna förutses vid en fullständig utjämning av oljeprisskillnaderna. Vad vi nu sagt gäller naturligtvis även för mer begränsade utjämningsalternativ.

I fråga om utjämningens inverkan på konkurrensförhållandena inom oljebranschen ansåg bl a NO att SPK:s förslag inte skulle komma att påverka företagens möjligheter att driva en för konsumenterna fördelaktig priskonkurrens, eftersom utjämningen endast skulle avse transportkostnaderna. I utformningen av vissa detaljer i SPK:s förslag såg NO emellertid vissa nackde-

Prop. 1979/80: 109 198

lar i konkurrenshänseende. Det avsåg bl.a. frågan om behandlingen av de fristånde återförsäljarna i utjämningen. Vi har i avsnitt 8.4.4 tagit ställning för den uppfattning som NO deklarerade. Vissa administrativa konsekvenser uppkommer genom att de nämnda återförsäljarna bör få redovisa sina leveranser direkt till RSV. Jämfört med den av SPK föreslagna metoden medför en sådan ordning en administrativ belastning för RSV med hänsyn till det stora antalet återförsäljare. Denna belastning minskar givetvis om utjämningen begränsas så att endast ett mindre antal återförsäljare berörs.

En utjämning enligt SPK:s modell skulle enligt NO ställa stora krav på företagens rapporteringsförmåga. De mindre företagen som inte har ADB-redovisning skulle få ökade kostnader för att kunna lämna erforderliga uppgifter som sina levera.nser. Jämfört med de stora oljebolagen skulle konkurrenssituationen för dessa mindre företag försämras. De av NO framförda synpunkterna bör enligt vår mening beaktas när man tar ställning i utjämningsfrågan. Det kan dock framhållas att det är fråga om ett mindre antal företag med relativt liten försäljningsvolym som skulle komma att få vissa problem med den redovisning som en utjämning kräver. Problemen minskar naturligtvis med en mindre omfattande utjämningsåtgärd.

9.7 Förslag

I kapitel 8 har vi diskuterat olika metoder att utjämna de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter och därav framgåratt det i första hand finns två alternativ som kan användas. Det rör sig i båda fallen - total utjämning och ma;':imering av tilläggen - om åtgärder som dire.kt tar sikte på de idag tillämpade orts-och zontilläggen. Att åstadkomma en utjämning med hjälp av skattedifferentiering eller transportstöd fann vi inte vara lämpligt.

Prop. 1979/80:109 199

Betydelsen av de prisskillnader på oljeprodukter som förorsakas av det nu tillämpade systemet m.ed orts-och zontillägg har belysts på olika sätt i det föregäende och sammanfattats i avsnitt 9.2. Enligt vår uppfattning får prisskillnaderna inte anses vara av någon större betydelse för förbrukarna i de inre delarna av landet. Det bör framhållas att utgångspunkten för denna bedömning är att en utjämning maximalt reducerar de högsta tilläggen till en genomsnittsnivå för hela landet. Den begränsade ekonomiska inverkan som prisskillnaderna ger framstår som särskilt uppenbar när det gäller dri-vmedel. Vid en total utjämning skulle genomsnittsbilisten i nuvarande 2-zon få en årlig kostnadsminskning med 15 kr. I detta sammanhang bör också beaktas att övriga kostnader som följer med bilinnehav - kostnader för garage, parkering, reparationer m. m.- i allmänhet är lägre på orter i inlandet än i t,ex.storstadsområdena. Jämfört med förhållandena på drivmedelssidan betyder prisskillnaderna på eldningsolja något mer men även där är de årliga merkostnaderna relativt måttliga. De regionala förbrukningsskillnaderna som beror på klimatet har större ekonomisk betydelse.

Mot bakgrund av bedömningen av orts- och zontilläggens faktiska effekt och då de utjämningsåtgärder som kan komma ifråga medför inte obetydliga olägenheter kan det ifrågasättas om en utjämning över huvud taget bör genomföras. Utöver frågans ekonomiska betydelse bör emellertid även andra aspekter beaktas.

Vid den slutliga avvägningen synes det lämpligt att behandla otts- och zontilläggen var för sig. Vi tar först upp ortstilläggen.

Prop. 1979/80: 109 200

Redogörelsen för frågans tidigare behandling visar - med de återkommande kraven på en utjämning - att en lösning av problemet framstår som mycket angelägen för olika intressenter. Vid riksdagsbehandlingen har också vid flera tillfällen uttalats att det rör sig om en viktig fråga. I den långvariga debatten är det i första hand frågans rättviseaspekter som kommit att få betydelse. En annan faktor är de regionala skillnaderna i förbrukningen av eldningsolja. De högsta ortstilläggen tas ut på orter där förbrukningen på grund av klimatet är störst. Det har vidare framgått att inte endast tilläggssystemet utan även variationer i rabattgivning i viss mån kan medverka till högre priser i de inre delarna av landet. Slutligen sammanfaller området med höga tillägg i stort sett med det inre stödområdet. Trots olika regionalpolitiska insatser kvarstår en rad problem som gör förhållandena för näringsliv och befolkning besvärligare i detta område än i andra delar av landet.

Av det sagda framgår att det finns såväl skäl som talar för som skäl som talar mot en utjämningsåtgärd. Vid en samlad bedömning har vi stannat för att någon form av utjämning av ortstilläggen pä eldningsolja och dieselbrännolja bör komma till stånd.

När det sedan gäller valet av åtgärd har vi först övervägt förutsättningarna för en utjämning av ortstilläggen i den form som SPK föreslog. Vi har, bl.a. genom att beakta de synpunkter aom framkom vid remissbehandlingen, utformat ett utjämningssystem som nägot skiljer sig från SPK:s förslag. Genom undantag för den cargolevererade oljan skulle belastningen för de kust-lokaliserade storförbrukarna vid en utjämning kunna undvikas. När det gäller frågan om behandlingen i utjämningssystemet av det stora antalet återförsäljare av eldningsolja som inte är registrerade hos RSV anser vi att de bör beredas möjlighet att redovisa direkt

Prop. 1979/80:109 201

till RSV och detta får anses medföra en avsevärd administrativ belastning jämfört med SPK:s förslag. Sammantaget anser vi inte att en total utjämning av tilläggen med de av oss angivna justeringarna pä ett sådant sätt skiljer sig från det tidigare avvisade förslaget från SPK att utjämningen nu skulle vara lämplig att genomföra. Nackdelarna framstår som alltför stora vid en jämförelse med de måttliga problem som de nuvarande prisskillnaderna kan medföra.

Det andra alternativet innebär en reducering av de högsta tilläggen. Vi har då i första hand sett möjligheterna att maximera ortstilläggen inom ett visst område. Med nuvarande tillägg har vi bedömt som lämpligt att sätta den högsta tillåtna ortstilläggsnivån vid 44 kr per m . Beträffande området har vi tidigare angivit två möjligheter till avgränsning. Man kan antingen välja ut de 4 2 kommuner i inre Norrland och västra Svealand (se sid 87-88) som till övervägande del har orter med till-lägg över maximinivån eller därutöver låta åtgärden omfatta orter med sådana tillägg i ett antal kommuner som tillhör stödområde 5-och 6, nämligen Ange, Sollefteå, Ragunda, Bräcke, Vindeln, Vännäs och Överkalix. Med hänsyn till de skäl som anförts för en utjämning har vi funnit att den lämpligen bör innefatta även de sistnämnda kommunerna. Utjämningen skulle därmed omfatta 49 kommuner. Dessa anges på kartan, sid 183. Genom den föreslagna åtgärden mildras verkningarna av det nuvarande ortstilläggssystemet samtidigt som mer betydande prishöjningar för oljeförbrukarna i kusttrakterna kan undvikas och administrationen av utjämningen kan hållas på en måttlig nivå. Enligt vår uppfattning bör man med hänsyn till det aktuella problemets omfattning stanna för denna begränsade åtgärd. Utjämningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1980.

Vad sedan gäller frågan om utjämning av zontilläggen för bensin och dieselbrännolja har visserligen i dis-

Prop. 1979/80: 109 202

kussionen liknande synpunkter anförts som beträffande ortstilläggen. Med hänsyn till de små prisskillnader som de nuvarande tilläggen medför anser vi emellertid inte att en utjämning här är påkallad. Enligt vår mening får den utjämning av de regionala prisskillnaderna på drivmedel som det nu tilläi-npade zontilläggssystemet faktiskt innebär anses tillräcklig. Även om en utjämning av dessa skillnader i vissa avseenden fordrar en mer begränsad administrativ insats än ifråga om eldningsoljan framstår en åtgärd ändock som onödig med hänsyn till de obetydliga fördelar den skulle medföra för vissa förbrukare. Vi utgår från att det nuvarande systemet består men om en ytterligare differentiering av zontill-läggen i framtiden skulle leda till att statsmakterna finner det nödvändigt att vidta en utjämning bör den i så fall enligt vär mening begränsas till en maximering av zontilläggen. .Man skulle således - utgående från ett nytt zonsystem - bestämma ett högsta tillätet zontill-lägg i landet. Tilläggsreducering bör därvid i huvudsak komma ifråga för det omräde som vi angivit för eldningsoljan. För leveranser till det område som får tilläggsreduktion skulle bidrag utgå med skillnaden mellan leveransortens tidigare zontillägg och maximizontillägget. Systemet bör kunna administreras på i huvudsak samma sätt som det vi redovisat för ortstilläggsmaximeringen.

Hu-vuddragen av vårt förslag om en maximering av ortstilläggen framgår av avsnitt 3.5. Det bör framhållas att de angivna uppgifterna om t.ex. ma;ä, bidragsbehov och avgift naturligtvis måste hänföras till de förhållanden som råder när systemet införs. Den närmare utformningen av utjämningen framgår av vårt författningsförslag och specialmotiveringen till detta.

Prop. 1979/80:109

203

Område med u t] a.iin inq_ ay _T,r.t.? til Ijq

Värmlands r
1	Eda
n	Torsby
3	Hagfors
Örebro län
il	Hällefors
5	Ljusnarsberg
6	Hora
7	Li ndesberg
Västmanlands län
8	Norberg
9	Fagersta
Kopparbergs län
10	Vansbro
1 1	Malung
12	Gagnef
13	Leksand
]h	Rät tv ik
15	Orsa
16	Alvda1 en
17	Smedjebacken
18	Mora
19	Bor 1änqe
20	Ludv i ka
Gävleborgs lär.
21	Ovanåker
22	Ljusda1
Västernorrlands län
23	inge
24	Soilef-eå
Jämtlands läi
25	Ragunda
26	Bräcke
27	Krokom
23	Strömsund
29	ire
30	Berg
31	Härjeda1 en
32	Östersund
Västerbottens län
33	V i nd e 1 n
3'»	Norsjö
35	Storuman
36	Sorsele
37	Vännäs
38	Vi Ihelmina
39	Åsele
1.0	Lycksele
Noi	-rbottens län
Ul	Arv idsjaur
1*2	Arjeplog
1*3	Jokkmokk
kk	Överkalix
4S	Övertorneå
kb	Paja 1 a
hl	Gä 11 i vare
48	Haparanda
hS	K i runa

ftop. 1979/80:109 204

10 SPECIALMOTIVERING

10.1 Förslag till lag om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter

Vårt förslag innebär att riksdagen skall ange riktlinjerna för ortstilläggsutjämn.ingen medan den närmare utformningen bör ankomma på regeringen. Lagförslaget innehåller sålunda i huvudsak olika bemyndiganden för regeringen. Bestämmelserna i lagen är till stor del kommenterade genom beskrivningen av .maximeringsalternativet i avsnitt 8.5. Lagen fordrar därför endast några kompletterande upplysningar. Den föreslagna tillämpningsförordningen behandlas något utförligare i följande avsnitt.

Som framgår av 1 § bör enligt vår mening riksdagen ange de kommuner som skall omfattas av utjämningen.

Det transportbidrag som enligt 2 § skall utgå som kompensation för transportkostnader som inte blir täckta på grund av utjämningen fastställs av regeringen, som därvid naturligtvis har att pröva skäligheten av de ifrågavarande kostnaderna. Det bör betonas att eftersom utjämningen avser ortstilläcgen är det endast de transportkostnadselement som ingår i dessa som skall beaktas när bidraget bestäms. Enligt värt förslag skall även de förbrukare som köper eldningsolja i cargoform och själva ombesörjer landtransporten kunna fä transportbidrag. Bemyndigande för regeringen att föreskriva rätt till bidrag för sådana förbrukare har därför tagits in i 2 §.

I fråga om den transportavgift som enligt 3 § skall tas ut för att täcka kostnaderna för utjämningen anser vi att den har sådan karaktär att det enligt regeringsformen är möjligt att delegera beslutanderätten till regeringen.

Prop. 1979/80:109 205

Här bör erinras om att vi funnit det lämpligt att anknyta administrationen av transportavgift och transportbidrag till uttagandet av allmän energiskatt. Författningstek-niskt har detta i fråga om avgiften gjorts huvudsakligen genom allmänna hänvisningar till lagen (1957:262) om allmän energiskatt. Ett närmare återgivande av energiskattelagens tillämpliga bestämmelser har vi inte ansett praktiskt genomförbart.

I detta sammanhang vill vi påpeka att i betänkandet genomgående använts beteckningen dieselbrännolja i enlighet med bruket i oljebranschen och i flera andra sammanhang. Denna beteckning överensstämmer också med den nomenklatur som används i utrikeshandelsstatistiken. Med hänsyn till sambandet med energiskattelagen har vi emellertid funnit det lämpligast att i författningstexten välja den beteckning som förekommer i den lagen, nämligen motorbrännolja. Av motsvarande skäl har vi tagit in regeln i 4 §. I den förteckning över bränslen som är skattepliktiga enligt energiskattelagen återfinns nämligen såväl beteckningarna motorbrännoljor och eldningsoljor som bunkeroljor.

10.2 Förslag till förordning om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter

Ortstillägg

i §

För att undvika en svårhanterlig redovisning i flera led bör maximeringen av ortstilläggen endast tillämpas vid försäljning till sådan förbrukare som inte är registrerad som skattskyldig till allmän energiskatt för de produkter som omfattas av utjämningen. Ortstillägg med högre belopp än det av regeringen fastställda maximibeloppet får således även i fortsättningen tas ut vid försäljning till återförsäljare och registrerad skattskyldig. Om den som sålunda erlagt högre tillägg säljer

Prop. 1979/80: 109 206

bränslet vidare har han att tillämpa maximeringen vid försäljning till oregistrerad köpare och blir då berättigad till det transportbidrag som gäller för den slutliga leveiansorten. Registrerad förbrukare får del av utjämningen genom att han, när oljan förbrukas, blir berättigad till det transportbidrag som gäller för förbrukningsorten .

Transportbidrag

2 §

Som vi tidigare nämnt skall SPK lämna förslag till regeringen om transportbidragens storlek. Med den konstruktion vi valt för utjämningen kommer även fortsättningsvis ortstillägg över den fastställda maximinivån att tillämpas vid vissa försäljningar. SPK kan därför ta dessa tillägg till utgångspunkt vid de beräkningar som skall utgöra underlag för förslaget till regeringen. Transportbidragen fastställs sedan efter en bedömning av skäligheten av de .kostnadselement som ingår i ortstilläggen .

Den ortsförteckning som används för de nuvarande tillläggen innefattar ett mycket stort antal orter. Det kan enligt vär mening finnas anledning att SPK i samråd med ol jef öretage.n ser över förteckningen i samband med införandet av utjämningen.

3 §

I paragrafen anges vilka som är berättigade till transportbidrag. Punkt 1 innefattar alla som säljer de ifrågavarande produkterna och som samtidigt sköter transport. Under denna punkt faller således även vissa mindre återförsäljare som enligt vad vi tidigare sagt själva bör medverka i utjämningen med hänsyn till kravet på skydd för affärshemligheter. I de fall en återförsäljare, som. köper oljan av ett oljebolag, debiterar kunden men transporten sköts av bolaget bör bidraget kunna utgå

Prop. 1979/80:109 207

till oljebolaget. Fallet regleras i punkt 2. Förbrukare som är registrerad som skattskyldig är berättigad till bidrag enligt punkt 3. Om förbrukare som inte är registrerad som skattskyldig importerar bränsle får han erlägga den föreslagna transportavgiften vid införseln. Förbrukar han sedan detta bränsle på ort som omfattas av. utjämningen får han rätt till bidrag enligt punkt 4.

4 §

Bestämmelsen anger när rätten till transportbidrag inträder. När det förbrukade bränslet använts för framställning av annat bränsle bör transportbidrag inte utgå.

5 §

Ansökan om transportbidrag skall ges in till riksskatteverket. Förfarandet skiljer sig åt beroende på om den bidragsberättigade är registrerad som skattskyldig eller inte.

Den registrerade skall ansöka om bidrag i samband med redovisningen av den föreslagna transportavgiften. Eftersom uppbörden av avgiften föreslås följa energiskatteuppbördens regler skall ansökan om bidrag avse kalenderkvartal och ges in inom en månad efter utgången av det kvartalet. En nettoredovisning av avgift och bidrag bör göras. I de fall bidraget överstiger avgiften skall RSV enligt författningsförslaget utbetala skillnaden. Om det skulle anses lämpligt kan givetvis även rätt till kvittning mot den allmänna energiskatten införas.

De som har rätt till bidrag och inte är registrerade som skattskyldiga hos RSV skall ansöka om bidrag månadsvis.

6 §

Hänvisningen till lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning ger RSV möjlighet att kontrollera riktigheten av uppgifterna i ansökan om transportbidrag.

Prop. 1979/80:109 208

Vid oriktiga uppgifter bör för mycket utbetalat transportbidrag kunna krävas tillbaka. Återkravsrätten bör begränsas till fem år.

8 .§

Ett annat återbetalningsfall avser transportbidrag som utgått för bränsle som sedan återtas efter återgång av köp. Även om, fallet torde vara ovanligt bör med en sådan bestäminelse förhindras att bidrag utgår två gånger för samma bränsle.

Transportavgift

Utformningen av bestämmelsen innebär att transportavgift på motorbrännolja och eldningsolja, när det gäller avgiftsplikten, helt samordnas med den allmänna energiskatten.

10 §

I stället för att enbart göra en allmän hänvisning till energiskattelagen har vi valt att något närmare ange vem som är avgiftsskyldig och när den skyldigheten inträder .

11 §

När transportavgiftens storlek skall fastställas måste behovet av transportbidrag och kostnaderna i övrigt för utjämningen beräknas. Dessutom måste man göra en uppskattning av hur det totala underlaget för avgiftsuttaget kommer att utvecklas. Underlagsmaterial för regeringens beslut om avgiftens storlek bör tas fram av SPK.

12 §

I fråga om reglerna om uppbörd och kontroll för trän-

Prop. 1979/80:109 209

sportavgiften görs en direkt hänvisning till lagen om allmän energiskatt. Vissa undantag framgår dock av 13 och 14 §§.

13 §

Jämfört med energiskattelagen föreslås vissa avvikelser när det gäller vilka avdrag som får göras i deklaration för transportavgift. Avdragen i 13 § 1 och 2 har motsvarigheter i energiskattelagen och behövs för att undvika att dubbel avgift tas ut. Även avdragspunkterna

13 § 4 och 6 finns i energiskattelagen. Punkt 4 avser
export då avgift inte bör utgå och avdraget i punkt 6
innebär att den avgiftsskyldige inte behöver betala av
giften om han inte kunnat ta ut den av köparen. Avdra
get i punkt 3 gäller endast fartyg i utrikes trafik me
dan motsvarande avdrag i energiskattelagen avser all
förbrukning i fartyg. Jämfört med energiskattelagen sak
nas bestämmelse om avdrag för olja som gått till kommu
nikationsföretag för bandrift eller därmed likartat än
damål. Inte heller bör enligt vår mening avdraget i

24 § f) energiskattelagen vara tillämpligt för transport avgiften. Genom avdragsrätt för olja som använts för framställning av avgiftspliktigt bränsle, 13 § 5, undviks dubbel avgift. Däremot saknas anledning att undanta bränsle som används för framställning av elektrisk kraft från avgiften.

14 §

I paragrafen anges att avgiftsbeloppet, i förekommande fall efter avräkning av yrkat transportbidrag, skall sättas in på särskilt postgirokonto.

Särskilda bestämmelser

15 §

Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 10.1

14 Riksdagen 1979180. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80:109 210

16 §

Beslut om transportbidrag torde vara av sådan karaktär att det är lämpligt att besvär handläggs av kammarrätt.

17 §

RSV bör ha möjlighet att meddela verkställighetsföreskrifter.

Prop. 1979/80: 109 211

SÄRSKILT YTTRANDE

Av sakkunnige Bo Jönestedt

Som industrins företrädare i utredningen kan jag i huvudsak acceptera de resultat och förslag som utredningen framlägger.

I ett avseende vill jag emellertid på industrins vägnar reservera mig mot utredningens förslag. Det gäller uppfattningen att industrins cargoleveranser av eldningsolja skall inkluderas i det föreslagna systemet för utjämning av skillnaderna av ortstilläggen i det s.k. maximeringsalternativet. Mot denna uppfattning talar följande skäl.

Rent principiellt måste det betraktas som oskäligt, att industrins cargoinköp, som utgör det mest rationella sättet att anskaffa olja och för vilka ortstillägg inte är tillämpliga, skall drabbas av en kostnad som syftar till att minska totalkostnaderna på oljan för andra kategorier av konsumenter. När man beaktar att ortstill-läggen är en följd av varierande kostnader till resp. ort framstår det som egendomligt, att de cargoimporte-rande företagen som huvudsakligen är baserade i kustlandet skall vara med och subventionera depåleveranser.

Utredningen accepterar i princip denna uppfattning eftersom den är beredd att undanta cargoleveranserna från utjämningssystemet om man valde totalutjämningsalter-nativet.

I maximeringsalternativet anförs administrativa skäl som huvudsaklig orsak att ej exkludera cargoleveranser. Dessa skäl är enligt min mening ej av den storleksordningen att det finns anledning att inte undanta cargoleveranser även i maximeringsalternativet.

Prop. 1979/80:109 212

Slutligen kan man konstatera att de industrier som importerar olja i form av cargoleveranser är i hög grad de stora exportindustrierna, som är starkt energiberoende. Det kan inte vara lämpligt att belasta dessa industrier med kostnader av denna karaktär.

Med anledning av vad jag ovan framfört vill jag alltså reservera mig mot utredningens beslut att inkludera cargoleveranser i maximeringsalternativet.

Prop. 1979/80: 109 213

Bilaga 2.2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet (Ds H 1979: 3) Utjämning av ortstillägg.

1 Allmänna synpunkter på en utjämning av ortstillägg

1.1 Hovrätten för Nedre Norrland

Beträffande frågan om utjämning av ortstilläggen vill hovrätten anföra följande: Högsta ortstillägget för 1966 var 65 kr. per mOljepriset per m' för samma år uppgick till 173 kr. Motsvarande siffror var .'il kr. och 210 kr. för 1972, 64 kr. och 590 kr. för 1977 samt 83 kr. och 1 060 kr. för 1979 (juli). Ortstilläggen har i takt med de höjda oljepriserna fått en alltmer marginell betydelse. Detta förhållande kan förutses bli bestående. Det kan mot bakgrund härav och med beaktande även av att förfarandet skulle komma att medföra icke obetydliga kostnader för administration och kontroll ifrågasättas om en utjämning över huvud taget bör genomföras.

1.2 Kommerskollegium

Kollegiet har som myndighet ingen sakkunskap om eller särskild erfarenhet av de förhållanden som behandlas i betänkandet. Från mera allmänna utgångspunkter önskar kollegiet emellertid anföra viss tveksamhet mot föreliggande förslag. Sålunda konstateras i betänkandet att de regionala prisskillnader på oljeprodukter som förorsakas av systemet med orts-och zontillägg har begränsad ekonomisk betydelse. Dessutom föreslås en utjämning endast av ortstilläggen och därvid en reducering av enbart de högsta tilläggen. Såvitt kollegiet kan bedöma torde de positiva effekterna av en sådan utjämning bli ytterligt begränsade. Mot bakgrund härav vill kollegiet ifrågasätta det rimliga i att tillskapa ytterligare en administrativ reglering till en årlig kostnad av 400000 kronor.

1.3 Riksskatteverket

Om en utjämning av ortstilläggen på eldningsolja och dieselbrännolja över huvud taget skall göras tillstyrker riksskatteverket (RSV) maximeringsalternativet. Det bör emellertid observeras, att den betydelse transportbidragen kommer att få för utjämning av prisskillnaderna på oljor endast är marginell. Med ledning av de genomsnittliga ortstillägg som utredningen uppgett gälla vid leveranser till fyrtiotvå kommuner i inre Norrland och västra Svealand som har ortstillägg över 44 kr. per m-* (tabell 6: 1, s. 87-88) skulle transportbidragen per m' vid leveranser bli I-10 kr. till 23 kommuner, 11-20 kr. till 12 kommuner, 21-30 kr. till 6 kommuner och 31 kr. till en kommun (Kiruna). Som jämförelse kan nämnas att högstpriset på eldningsolja I exklusive ortstillägg har höjts per m' från 710 kr. till 760 kr. den 3 mars, till 860 kr. den 19 maj och till 1 060 kr. den 19 juli 1979.

Prop. 1979/80:109 214

1.4 Näringsfrihetsombudsmannen

Även om åtgärdens betydelse för enskilda förbrukare i kommuner inom det aktuella området som i dag har mycket höga ortstillägg kan bli påtaglig, måste effekterna av den föreslagna maximeringen av ortstilläggen i förhållande till samhällets sammanlagda regionalpolitiska åtgärder betraktas såsom begränsade och isolerade.

Ingripanden i marknadsmässig! bestämda kostnader och priser bör, enligt NO:s mening, göras med viss återhållsamhet. Sådana ingrepp bör därför förbehållas fall där klara brister i marknadsmekanismen föreligger, t. ex. på grund av ofullständigheter i befintlig företagsstruktur. I annat fall riskerar man att samhällets åtgärder genom en svåröverskådlig mängd regleringar som var och en är av förhållandevis ringa betydelse i praktiken motverkar uppnåendet av väsentliga mål. En uppsplittring av regionalpolitiskt stöd på många olika regleringar torde också i regel föra med sig högre administrativa kostnader - både hos myndigheterna och hos företagen.

På grund av olika yttre betingelser varierar förhållandena mellan olika
regioner i en mångfald olika hänseenden. Om samhället syftar till att
utjämna eller upphäva effekten av sådana regionala skillnader bör man
enligt NO:s mening undvika att skapa ett administrativt och organisato
riskt otympligt system knutet till enskilda produkter och tjänster. Det
borde övervägas att i stället åstadkomma mer generella lösningar och i
aktuella regioner ge stöd t. ex. i form av skattetekniska åtgärder.

Sammanfattningsvis vill NO ifrågasätta om inte den åsyftade regionalpolitiska målsättningen skulle kunna uppnäs genom lämpliga skattetekniska åtgärder. Härigenom torde samhället kunna undvika att behöva tillämpa flera olika, till enskilda produkter och tjänster knutna stödformer. En sådan mångfald av stödformer blir erfarenhetsmässigt mer kostsam. 1 detta sammanhang må påpekas att utredningsmannen endast summariskt beräknat kostnader såvitt avser SPK och RSV men inte för övriga som berörs av förslaget.

1.5 Statens pris-och kartellnämnd

Sedan utredningsrapporten färdigställts har ortstilläggen ökat ytterligare. Så har t. ex. ortstillägget för Kiruna ökat från 76 till 94 kr. per m\ vilket innebär - utgående från de förbrukningsvärden som redovisas i rapporten — en årskostnad (för en villaägare) i Kiruna på ca 480 kr. per m' och i Göteborg på ca 86 kr. per år, dvs. skillnaden mellan dessa bägge orter har ökat från ca 325 till ca 394 kr. per år. Prisgapet mellan kustorter och inlandsorter ökar successivt beroende på att biltransportdelen - den del som är mest avståndsberoende - i ortstilläggskalkylen väger tyngst.

Av redovisningen ovan följer att en utjämning av ortstilläggen för eldningsolja skulle ge en påtaglig ekonomisk fördel för de som bor i landets inre och nordliga områden. Härtill kommer det förhållandet att konsumentema har mindre möjlighet att påverka sin bränslekostnad än många andra kostnader i hushållsbudgeten.

1.6 Konsumentverket

Enligt konsumentverkets uppfattning talar uppenbara skäl för en utjämning av ortstilläggen på eldningsolja. Konsumenter bosatta i den del av landet där klimatet är strängast, och där förbrukningen av eldningsolja för

Prop. 1979/80:109

215

uppvärmning därför är störst, tvingas f.n. också att betala de högsta ortstilläggen. De områden där ortstilläggen är störst sammanfaller vidare i huvudsak med de områden som ur regionalpolitisk synpunkt i första hand bör stödjas (stödområde 5 och 6). Konsumentverket är samtidigt medvetet om att en utjämning av ortstilläggen endast i begränsad utsträckning påverkar skillnaderna i uppvärmningskostnader mellan olika delar av landet.

1.7 Arbetsmarknadsstyrelsen

Arbetsmarknadsstyrelsen anser det ur regionalpolitisk synpunkt värdefullt att uppnå en utjämning av de regionala prisskillnaderna på oljeprodukter. Det får ses som ett led i att skapa mer likvärdiga produktionsbetingelser och levnadsförhållanden i olika delar av landet.

1.8 Statens industriverk

Effekterna av utredningens förslag är små: för enskilda konsumenter rör det sig bara om småbelopp och företagens kostnader påverkas knappt märkbart. Även om effekterna således är små anser industriverket att det är principiellt felaktigt att bedriva inkomstfördelningspolitik på detta sätt.

Frågor rörande regionala inkomstomfördelningar bör enligt industriverkets mening behandlas samlat inom ramen för den av riksdagen beslutade regionalpolitiken, snarare än genom manipulering av priser på enskilda produkter. Om så sker kan man lättare skilja på åtgärder motiverade av inkomstfördelningshänsyn och åtgärder som kan motiveras med en effektivare arbetsfördelning mellan olika regioner i landet, vilket är till gagn för resurshushållningen i hela samhället.

Enligt industriverkets uppfattning kan den önskade inkomstomfördelningen enklast ske genom mer generella medel, t. ex. genom kommunala skatteutjämningsbidrag. som dessutom har fördelen att de inte påverkar relativa resurspriser. Ett villkor för ett samhällsekonomiskt effektivt utnyttjande av landets resurser är att den samlade resursuppoffringen i olika verksamheter betalas till priser som avspeglar resursernas alternativut-nyttjandevärden. Det föreslagna systemet skulle innebära en avvikelse från denna princip.

Det föreslagna systemet innebär att man tar i anspråk resurser till en kostnad av 400000 kronor för att fördela om 17 miljoner kronor i ett nytt system, i stället för att kostnadsfritt utnyttja befintliga system för ändamålet.

Det är inte förenligt med ett effektivt utnyttjande av samhällets resurser.

Industriverket avstyrker med dessa motiveringar det förslagna systemet.

1.9 Statens vattenfallsverk (Centrala driftledningen har avlämnat likaly
dande svar)

Utjämning av lokala och regionala prisskillnader på energi försvagar de ekonomiska motiven att utnyttja lokala energiresurser. Speciellt om de principer som nu föreslås för utjämning av prisskillnader på eldningsolja i en framtid skulle komma att tillämpas även på fasta bränslen, torde rationell användning av inhemska energitillgångar avsevärt försvåras. Statens vattenfallsverk och Centrala driftledningen får därför med hänvisning till bifogad PM (utgörs här av de två följande styckena) avstyrka betänkandets

Prop. 1979/80:109 216

förslag till lag om utjämning av ortstillägg för vissa oljeprodukter.

Från statens sida görs stora insatser för att minska användningen av olja, bland annat genom att stimulera till övergång till inhemska bränslen. En utjämning av ortstilläggen på olja skulle motverka denna målsättning. De kommuner som berörs av ortstilläggen synes i samtliga fall vara inlandskommuner i skogslän och därmed ha förutsättningar för eldning med vedbränslen och torv. Den subventionering av oljan som den föreslagna utjämningen av ortstilläggen utgör skulle minska vedbränslenas och torvens konkurrenskraft gentemot oljan.

Principen med utjämning av ortstillägg kan bli ännu mer besvärande ur allokeringssynpunkt om den i en framtid skulle komma att tillämpas på förutom olja även fasta bränslen. Om vedbränslen och torv, som många tror, i stor utsträckning kommer att ersätta olja skulle krav kunna ställas på utjämning av prisskillnader som geografiskt ginge i rakt motsatt riktning mot nu aktuell utjämning. Vid hantering av fasta bränslen finge dessutom transportkostnaderna i förhållande till energivärdet väsentligt större betydelse.

1.10 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

En utjämning av tilläggen upplevs fortfarande av länsstyrelsen som mycket angelägen utifrån inte minst allmänna regionalpolitiska och rättvisesynpunkter.

1.11 Svenska kommunförbundet

En utjämning av kostnaderna för bensin och eldningsolja skulle enligt styrelsen med all sannolikhet få en positiv regionalpolitisk effekt och bidra till att skapa gynnsammare förutsättningar för näringslivets utveckling i de aktuella områdena.

1.12 Landstingsförbundet

Den av samhället förda regionalpolitiken syftar bl. a. till att åstadkomma likvärdiga levnadsförhållanden mellan olika delar av landet. Från dessa utgångspunkter anser styrelsen att det finns skäl att genom någon form av utjämning av prisskillnaderna på oljeprodukter söka uppnå jämställdhet mellan enskilda konsumenter i olika delar av landet.

De av ortstilläggen föranledda höga kostnaderna på oljeprodukter belastar vidare både offentlig och privat verksamhet och verkar hämmande på näringslivets utveckling. En lika kostnad för oljeprodukter får en positiv regionalpolitisk effekt och medverkar till att ogynnsamma förutsättningar för olika näringsgrenars expansion i viss mån undanröjes inom de berörda områdena.

1.13 Sveriges grossistförbund

Det synes som om utredningen mer baserar sitt förslag på politiska än på ekonomiska grunder. Utredningen säger nämligen att det mot bakgrund av orts- och zontilläggens faktiska effekt kan ifrågasättas om en utjämning över huvud taget bör genomföras. Man framhåller också att de utjämningsåtgärder som kan komma i fråga medför "inte obetydliga olägenheter".

Utöver dessa ekonomiska faktorer åberopar utredningen emellertid

Prop. 1979/80:109 217

även andra aspekter, främst rättviseaspekter. Detta motiv kan i och för sig vara beaktansvärt men kan rimligen ändå inte få ta över de tungt vägande ekonomiska aspekter som redovisas i ärendet.

Till bilden hör att en utgångspunkt för arbetet enligt direktiven skulle vara att resultatet inte får innebära att en tyngande och kostsam administration byggs upp. Enligt vår mening kan utredningens förslag inte anses uppfylla denna förutsättning. De administrativa kostnader som utredningen anger kan inte anses rimliga i förhållande till det förväntade resultatet.

Mot denna bakgrund kan den förslagna utjämningen inte anses motiverad. Det är enligt vår mening angeläget att man gör en totalekonomisk bedömning och ställer effekten av ortstilläggen i relation till andra kostnader i ifrågavarande områden. Att särbehandla ortstilläggen kan inte anses ändamålsenligt. Det bör i stället ingå i en samlad bedömning av behovet av regionalpolitiska åtgärder.

På angivna grunder avstyrker vi således utredningens förslag om utjämning av ortstilläggen på eldningsolja.

1.14 Sveriges köpmannaförbund

Ingripanden i marknadsmässig! bestämda kostnader och priser bör en
dast ske i undantagsfall då annars marknadsekonomins resursallokerande
effekter kan skadas. Regionalpolitiska stödåtgärder bör i största möjliga
utsträckning genomföras på ett mer övergripande plan och så långt möjligt
är ej innefatta administrativa regleringar av enskilda varu- och tjänsteom
råden. ----

Köpmannaförbundet är införstått med att vissa konsumenter i kommuner med de högsta ortstilläggen kan erhålla påtagliga kostnadsminskningar genom det av utredningen föreslagna utjämningssystemet. 1 000-tals av förbundets medlemmar lever och verkar inom berörda kommuner. Vi vill i detta sammanhang påpeka att vi i grunden stöder ett samhälle präglat av solidaritet och önskar icke motsätta oss en utjämning - särskilt när kostnadsökningarna för "de solidariska" blir blygsamma.

1.15 Norrlandsförbundet

Det högsta ortstillägget tas i dag ut på orter där förbrukningen är störst på grund av klimatet. Detta kan inte anses vara rättvist. Det ligger nära till hands att jämföra distribution av olja med distributionen av elkraft. Vid elkraftsdistribution från norra till södra Sverige tillämpas dock inga zon-eller ortstillägg.

1.16 Svenska petroleum institutet (Sveriges redareförening ansluter sig till
detta yttrande)

Institutet, som visseriigen godtog SPK:s tidigare förslag om en generell utjämning av orts- och zontillägg, kan inte finna motiverat att inrätta en särskild statlig administration för föreliggande, mycket begränsade förslag, särskilt som utredningen klart deklarerat, att de regionala prisskillnader på oljeprodukter som förorsakats av systemet med orts- och zontillägg har begränsad ekonomisk betydelse för förbrukarna.

En maximering av ortstillägget till 44 kr. per m' skulle enligt SPI:s beräkningar för en villa- och småhusägande familj innebära en besparing av högst 4 % och i genomsnitt mindre än 1 % av gällande pris för eldnings-

Prop. 1979/80: 109 218

olja. Som jämförelse kan nämnas atl om ulomhuslemperaluren är 1° C högre än normalt, minskar förbrukningen med 3-4 %.

Om förhållandena för näringsliv och befolkning är besvärligare i det inre stödområdet och inom andra av förslagel berörda kommuner, förefaller del Institutet vara rationellare och riktigare att komma till rätta med kvarstående orättvisor genom regionalpolitiska insatser. Det kan visserligen tyckas, alt en administrationskostnad av 400000 kr. per år kan verka rimlig. Enligt Inslitulets mening måste utredningen emellerlid dels ha underskattat kostnaderna för den statliga administrationen, dels icke beaktat de kostnader som förslaget medför för oljeföretagen. Om del verkligen inte skulle vara möjligt alt med hjälp av regionalpolitiska insatser komma till rätta med problem, som gör förhållandena för näringsliv och befolkning besväriigare i det inre stödområdet och andra av förslaget berörda kommuner än i andra delar av landet, vill Institutet inte motsätta sig föreslagen utjämning av ortstilläggen.

1.17 Svenska värmeverksföreningen

Inom det område av landet som föreslås få begränsade orlstillägg har föreningen för närvarande sex medlemmar med fjärrvärmedistribution. Dessa orter förbrukar tillsammans endast cirka 2,5 % av den lotala oljeförbrukningen för fjärrvärmeproduktion i landet. Den reduktion i förhållande till nuvarande ortstillägg, som skulle kunna bli aktuell för dessa orter uppgår i genomsnitt till cirka 10 kronor per m' eldningsolja. Delta är en låg summa i förhållande till dagens oljepris på cirka 800 kronor per m' och kan knappast motivera den administrativa apparat som skulle erfordras för att genomföra utjämningen. Sett från hela fjärrvärmekollektivets synpunkt skulle systemet vidare medföra en fördyring av bränslekostnaderna. Den reduktion av oljekostnaderna som skulle komma de aktuella värmeverken till del kan nämligen beräknas till sammanlagt cirka 400000 kronor, medan värmeverken totalt skulle fä en ökad kostnad på cirka 2 100000 kronor p. g .a. avgiften till utjämningssystemet.

Värmeverk i övre Norrlands inland anser dock att varje reduktion av de höga oljekostnaderna är angelägen, och vill för sin del tillstyrka förslaget.

Vid många värmeverk diskuteras för närvarande möjligheterna att utnyttja alternativa bränslen till olja, i första hand kol för större kustföriagda fjärrvärmeverk samt torv eller vedflis för mindre värmeverk i inlandet. De senare sammanfaller ofta med de orter som skulle omfattas av reducerade ortstillägg. En reduktion skulle då kunna få den effekten att torvens eller flisens konkurrenskraft gentemot olja försämrades i de orter där ett utnyttjande av dessa bränslen är mest naturligt. Övergången till inhemska bränslen för fjärrvärmeproduktion kan därigenom försenas. Enligt föreningens mening bör man ta hänsyn även till sådana effekter vid en diskussion om utjämning av ortstillägg.

1.18 Svenska busstrankförbundet

Vid sin bedömning av utredningens redovisade förslag och motiven till dessa har SBF funnit att ett genomförande av förslagen endast skulle få marginella effekter på busstrafikföretagens driftekonomiska förhållanden. För hela den yrkesmässiga busstrafiken skulle utjämningen (sammanlagda transfererade beloppet för utjämning av drivmedelskostnaderna) röra sig om högst några hundra lusen kronor inom en total årlig driftkostnad om i

Prop. 1979/80: 109 219

storleksordningen närmare tre miljarder kronor. Mol denna bakgrund och med hänsyn till de nya administrativa resurser och kostnader som blir förknippade med etl bidrags-/avgiftssyslem av detla slag framstår den föreslagna reformen inte som angelägen för den verksamhel, som SBF har att företräda. Det kan heller inte bedömas att utjämningen skulle medföra några mätbara effekler på priserna för ulnyttjande av bussföretagens Irans-porttjänster.

1.19 Svenska åkeriförbundet

För den yrkesmässiga laslbilstrafikens del får den föreslagna utjämningen endast marginella effekter.

Vad belräffar eventuella iransporlpriseffekter på grund av föreslagen utjämning bedöms det inte medföra nämnvärt mätbara förändringar.

Med beaktande av ovanstående och mot bakgrund av att nya administrativa resurser och kostnader, som förknippas med etl bidrags-/avgiftssy-stem enligt förslagel, framstår ålgärderna inte som angelägna vad gäller den yrkesmässiga biltrafiken.

Förbundel vill för sin del inte tillstyrka utredningens förslag.

1.20 Landsorganisationen

LO:s principiella inställning är att prissättningen skall följa kostnaderna. I vissa fall råder speciella konkurrens- och marknadsförhållanden så att en sådan överensstämmelse inte skapas, utan samhället bör ingripa med särlösningar. Samhället måste bedriva en sammanhållen och aktiv regionalpolitik för att näringsutvecklingen skall kunna ske med acceptabel regional balans. Därvid kan motiv anföras för att göra ingrepp i transportkostnads-förhållandena, såvida inte allmänna regionalpolitiska ålgärder är lillräckliga.

LO anser inte att utredningen klart visal att en reglering av orts- och zonlilläggen fyller en uppgift som i denna mening förbättrar den regionala utvecklingsbalansen på ett unikt sätt, som inte åstadkoms eller kan åstadkommas med generella medel. Samtidigt kan viss nackdel uppstå i form av ökad administration. Utredningen föreslår att den transportavgift som skulle finansiera en utjämning samt iransportbidragen knyts till uttagandel av allmän energiskatt. De möjliga nackdelarna med att eventuella transportbidrag kan påverka konkurrensen för vederbörande Iransportmarknad anser LO bör beaktas. LO vill vidare anföra att en uljämning av transportkostnaderna för oljeprodukter kan komma att följas av krav på att kostnadsutjämningen senare också skall gälla transporler av kol och andra fasta bränslen.

Zon- och ortstilläggen liksom vissa skillnader i rabattgivningen har emellertid väckt en aktiv opinion för att en utjämning beträffande transportkostnaderna för oljeprodukter skall införas. Under 1970-talel har frågan aktualiserats varje år i riksdagen genom motioner eller frågor. Utredningsdirektiven från år 1977 pekar på behovet av att frågan prövas på nylt inför denna opinion.

Med hänvisning till vad som anförts ovan vill LO inte motsätta sig Utredningens förslag, men vill å andra sidan konstatera att det är lämpligare att behandla denna fråga inom ramen för en bedömning av regionpolitiken i stort.

Svenska skogsarbetareförbundet (vars bedömningar och förslag LO instämmer i):

Prop. 1979/80:109 220

Nu har emellertid regeringen framlagt en proposiiion om kraftigl höjda energiskatter, vilka avses att träda i krafl redan under 1979. Detla gör att utredningens ovan beskrivna förslag måste anses överspelat. Enligt uppgifter i pressen har regeringen anfört alt hänsyn skall las till de regionalpolitiska effekler som en generell höjning av energiskatten får för stödområdet. Delta skulle få innebära atl skattehöjningens effekter på ett eller fiera sätt elimineras för Norrlandsområdel eller för hela stödområdet. Om detta skall bli möjligt måste långt större åtgärder vidtas än vad som utredningen föreslagil från och med den 1 juli 1980.

I princip anser Skogsarbetareförbundel att den slatliga regionalpolitiken
måste utformas så, att man så långt som möjligt åstadkommer likvärdiga
levnadsförhållanden mellan olika delar av landet. I de norra och inre
delarna av landet medför det kärvare klimatet att kostnaderna för upp
värmning av bostäderna blir avsevärt högre än i södra och mellersta
Sverige. Vidare är som regel avstånden stora inom stödområdet när man
skall besöka sociala inrättningar eller institutioner som har med samhälls
service att göra. Eftersom kollektiva kommunikationsmedel inte heller
förekommer i samma omfattning som i övriga delar av landet blir också
arbetskraften i stor utsträckning beroende av egen bil för färd till och från
arbetet.-----

Den nu föreslagna höjningen av energiskatten innebär självklart hårda påfrestningar för både näringslivet och befolkningen i hela landet. Hårdast kommer dock skattehöjningen atl drabba stödområdet, därest man inle differentierar skattesatser eller kompenserar skattehöjningen på annat sätt. Selektiva bidrag till näringslivet löser dock inte problemen för befolkningen inom området. Det vore därtor i högsta grad önskvärt att fackföreningsrörelsen på något sätt finge möjlighet att påverka utformningen av de kompensationsförslag som regeringen enligt uppgift ämnar lägga fram beträffande slödområdet.

1.21 Tjänstemännens centralorganisation

Vad beträffar de regionalpolitiska effekterna av ifrågavarande prisutjämning, synes denna inte i någon större utsträckning komma att påverka industrins val av lokaliseringsort, bl. a. beroende på att de totala oljekostnaderna i relation till övriga produktionskostnader för flera av industrierna är av relativt begränsad betydelse. TCO vill emellertid framhålla att oljekostnaden kan för enskilda förelag utgöra en förhållandevis betydande belastning. En utjämning av ortstilläggen kan således för sådana företag upplevas som positiv och kan tillsammans med andra regionalpolitiska åtgärder utgöra ett incitament till val av lokaliseringsort. Betydelsen av utjämningsförfarandet som regionalpolitiskt medel blir naturligtvis större, ju lägre maximalt ortstillägg som fastställs.

1.22 Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

Avslutningsvis framhåller dock SABO att nyttan av ett system för utjämning av regionala och lokala skillnader givetvis måste vägas mot det administrativa merarbete som erfordras. Betydelsen av dessa skillnader har onekligen minskal väsentligt som följd av den snabba prisuppgången på eldningsoljor under senare tid. Kostnadsskillnader för uppvärmning av bostäder betingas mer av klimatskillnader, husens och värmesystemens utformning och skötsel samt de boendes beteende än av de prisskillnader som behandlas av utredningen.

Prop. 1979/80:109 221

1.23 Sveriges fastighetsägareförbund

Förbundet känner tveksamhet inför förslagel ur principiella synpunkier. Det medför nämligen ytterligare krångel och byråkratisering samt innebär ett ingrepp i den fria marknadsekonomin. Som framgår av de exempel som redovisas i ulredningen är vidare den merkoslnad som ortstilläggen innebär för bosladsuppvärmningen begränsad.

Även om förbundet har viss förslåelse för de krav på uljämning som framförts, får förbundet med hänsyn lill ovan angivna synpunkier avstyrka förslaget.

2 Utjämningsmetod

2.1 Hovrätten för Nedre Norrland

Om kraven på en utjämning likväl på någol säll bör tillgodoses framstår det förslag utredningen stannat för lämpligare än övriga alternativ.

2.2 Kammarräten i Sundsvall

Av de redovisade alternativen finner kammarrätten sålunda, liksom utredningen, det som innebär en maximering av ortstilläggen vara det som bör komma i fråga. Som ulredningen framhåller är alla de tänkbara utjämningsåtgärder som redovisas i betänkandet förenade med nackdelar. Om åtgärder skall genomföras synes emellertid den ordning som utredningen föreslår vara den som i skilda hänseenden framstår som lämpligasl. Särskilt är atl framhålla att förslaget - samtidigt som det åstadkommer en kostnadsmaximering i de delar av landet där en sådan är mest angelägen -framstår som mindre administrativt betungande och mindre kostnadskrävande än övriga alternativ och den ordning som SPK:s tidigare förslag innefattade. Det förhållandet att det även om förslaget genomförs kommer att kvarstå .skillnader i prishänseende mellan skilda delar av landel finner kammarrälten mot den bakgrunden få accepteras.

2.3 Försvarets materielverk

1. Inget bidrag från statskassan om f. n. enligt utredningen ca 17 miljoner kronor bör utges.

2. Ingen transportavgift om f.n. enligt utredningen 75 öre/m bör uttagas.

3.1 stället fastställes ett grundpris på bensin, dieselbrännolja och eldningsolja som inkluderar en viss täckning av transportkostnaden om så verkligen skulle behövas (i likhet med vad som sker då det gäller bensin och dieselbrännolja ex-pump), så atl följande zontillägg skulle kunna till-lämpas:

Bensin och dieselbrännolja ex-pump För bensin, dieselbrännolja

och eldningsolja i bulk

i O-zon	0:-/m
i 1-zon	IO:-/m
i 2-zon	20:-/m'

Bör tillägg I 2.S:-/m'

göras med | 35:-/m

f. n. ca I 45:-/m

4. Ortstilläggen utgår fr. o. m. den 1 juli 1980.

Prop. 1979/80: 109 222

2.4 Slatensjärnvägar

Med anledning av remissen får SJ anföra att det från SJ:s sida inle finns något att erinra mot den i betänkandet föreslagna utjämningen av ortstill-lägg för vissa oljeprodukter.

2.5 Transportnämnden

TN har ulifrån de uigångspunkter nämnden har att förelräda inget atl erinra mol utredningens förslag.

2.6 Riksskatteverket

Om en uljämning av orlslilläggen på eldningsolja och dieselbrännolja över huvud laget skall göras tillstyrker riksskatteverket maximeringsalternativet.

2.7 Generaltullstyrelsen

Tullverkets befattning med det av ulredningen föreslagna utjämningssystemet begränsar sig lill uppbörd av transportavgift i de fall avgifisplik-tigt bränsle införs till rikel av annan än den som är registrerad hos riksskatteverket som skatlskyldig till allmän energiskatt för sådant bränsle.

Från de synpunkter som tullverket närmast har att bevaka finns inget att invända mot utredningens förslag.

2.8 Konsumentverket

Utredningen har beträffande ortstilläggen övervägt några olika system. En total uljämning anses vara förenad med sådana nackdelar att den med hänsyn till problemets omfattning inte är lämplig att genomföra. 1 stället förordas en begränsad utjämning där de högsta tilläggen reduceras. Därigenom mildras verkningarna av tilläggen för förbrukarna i landets inre delar. Som skäl anges att prisnivån för övriga förbrukare i landet därvid inle påverkas nämnvärt saml atl åtgärden kräver en mindre administrativ insats.

Enligt konsumentvekels uppfattning skulle ulredningens förslag inle innebära alt de under efterkrigstiden omdiskuterade problemen med ortstillägg löses. Regionala prisskillnader skulle fortfarande kvarstå om än på en lägre nivå. Samtidigt synes det föreslagna systemet erfordra en permanent priskontroll.

2.9 Överstyrelsen för ekonomiskt försvar

Den behandlade problemaliken ligger i allt väsentligt vid sidan av de uppgifter som det ankommer på överstyrelsen atl handlägga. Överstyrelsen finner dock att del nu framlagda förslaget till utjämning av ortstillägg är enklare än vad som framkommit vid tidigare gjorda överväganden varför det förefaller vara väl ägnat alt tillgodose önskemålel om att mildra verkningarna av de nu utgående tilläggen. Från överstyrelsens synpunkt föreligger därför ingen erinran mot att belänkandet läggs till grund för ny lagstiftning på området.

Prop. 1979/80:109 223

2.10 Arbetsmarknadsstyrelsen

Ulredningens förslag innebär en påtaglig reducering av ortslillägg på eldningsolja och dieselbrännolja för de kommuner som har det besvärligaste arbetsmarknadsläget. Genom att ortstilläggen reduceras inom ett visst begränsai område kan enligt utredningens beräkningar mer betydande prishöjningar undvikas för oljeförbrukarna i övriga landet, inklusive orter längs norrlandskusten.

2.11 Länsstyrelsen i Jönköpings län

Länsstyrelsen släller sig mycket tveksam lill utredningens förslag och utredningen är själv tveksam till om del ur ekonomisk synpunki finns lillräckligt starka moliv för atl genomföra reformen.

Den mångåriga diskussionen om en regional utjämning ur rättvisesynpunkt synes emellertid vara det avgörande skälet till att utredningen trols allt föreslagit en reducering av de högsta ortstilläggen för eldningsoljan.

Ur regional utjämningssynpunkt kan berättigade krav ställas på alt oljepriserna för landets olika delar blir mera enhelliga än vad som nu är fallet. Länsstyrelsen anser att utredningens förslag inle i tillräckligt hög grad tillgodoser dessa krav. 1 första hand vore därför en fullständig utjämning av oljepriserna att föredra.

Om däremot, som utredningen anför,de administrativa kostnaderna för ett sådant system blir alltför höga anser länsstyrelsen atl det knappast finns någon anledning att ändra på det nu existerande ortstilläggssystemet.

2.12 Länsstyrelsen i Kronobergs län

Utredningen konstaterar att del är tveksamt huruvida ortslilläggen hafl
någon större regionalpolitisk betydelse. Men det är dock dels ur rättvise
synpunkt och dels med hänsyn till den högre oljeförbrukningen i de före
slagna orterna angeläget att en utjämning kommer till stånd. Den föreslag
na finansieringen innebär en mycket marginell kostnadsökning med 75 öre
per kubikmeter eller 0,06 % för eldningsolja 1.

Länsstyrelsen tillstyrker ulredningens förslag.

2.13 Länsstyrelsen i Gotlands län

Gotland tillhör de sysselsättningssvaga områdena i landet med en befolkning med låg inkomstnivå. Även om utredningen anser att orts- och zontilläggen har begränsad ekonomisk betydelse för förbrukarna är det angeläget att de gotländska förbrukarna inte åsamkas högre kostnader än jämförbara grupper på fastlandet. I debatten om orts- och zontillägg är det i första hand frågans rättviseaspekter som kommit att få betydelse. Föreliggande förslag innebär ej alt de nu missgynnade gotländska företagen och konsumenterna får bättre villkor. Ett upphävande av regionala prisskillnader på oljeprodukter skulle utgöra ett komplement till övriga regionalpolitiska åtgärder.

Länsstyrelsen finner det förslag till utjämning som utredningen förordar otillräckligt och anser att en total uljämning vad avser priset på oljeprodukter bör komma till stånd.

Prop. 1979/80: 109 224

2.14 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen har i och för sig ingen invändning mot utredningens förslag. De regionalpolitiska effekterna av de utjämnade ortstilläggen synes emellertid blygsamma och bör ställas i relalion lill den ökade adminislralion som införandet av transporlbidrag och transportavgifler innebär. Del ursprungliga förslaget frän statens pris- och kartellnämnd har enligt länsstyrelsens mening vissa fördelar genom atl del syftar till enhelliga priser utan statssubventioner.

2.15 Länsstyrelsen i Kopparbergs län

Det framlagda utredningsförslaget medför enligt vår uppfattning en avsevärd uljämning av de geografiska prisskillnader som i dag råder på olja. Förslagel skulle om det genomförs medföra en sänkning av oljepriserna i 11 av länets 15 kommuner. Vi tillstyrker därtor alt en maximering av ortstilläggen sker enligt ulredningens förslag.

Enligt vår uppfattning måste det dock vara nödvändigt alt finna en lösning som på sikt innebär en total uljämning av olje- och bensinpriserna i landel. Vi föreslår därför att frågan om en sådan utjämning las upp till förnyad diskussion om exempelvis tre år. En sådan diskussion kan då föras bl.a. mot bakgrund av ertarenhelerna från det nu föreslagna systemet.

2.16 Länsstyrelsen i Gävleborgs län

Del förslag utredningen framför om maximering av orlstilläggen innebär för Gävleborgs län atl konsumentpriset på eldningsolja och dieselbrännolja från tankbil blir något lägre i Ovanåkers och Ljusdals kommuner. I övriga kommuner ligger ortstilläggen lägre än den föreslagna maximigränsen och dessa ortstillägg påverkas därior inte.

Länsstyrelsen tillstyrker att ulredningens förslag genomförs.

2.17 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Länsstyrelsen vidhåller principiellt sin lidigare uppfattning om en total utjämning av transporttilläggen för ifrågavarande oljeprodukler.

Utredningen har emellerlid lagt fram vissa ekonomiska och administrativa skäl för en begränsad utjämning genom maximering av orlstilläggen. Med hänsyn till dessa kan länsstyrelsen i huvudsak tillstyrka de i belänkandet föreslagna åtgärderna. Totalutjämning av transporltilläggen bör komma till stånd när klart lägre administrativa kostnader för reformen än hitlills kunnat presenteras.

I de fall en tolalutjämning av transporltilläggen skulle komma ifråga tillstyrker länsstyrelsen utredningens förslag om undantag för cargoleveranser liksom inrättandet av en särskild nämnd för administration av utjämningssystemet. Nämnden bör lokaliseras till Sundsvall, där viss samordning kan ske med verksamhelen inom RSV:s norra dislriklskonior.

2.18 Länsstyrelsen i Jämtlands län

Länsstyrelsen tillstyrker förslaget.

Det är samtidigt länsstyrelsens förhoppning att de svårigheter som alltsedan 1940-talet stått i vägen för frågans lösning äntligen kan övervinnas och en ökad prisutjämning snarast kan genomföras.

Prop. 1979/80:109 225

2.19 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Länsstyrelsen lillstyrker utredningens förslag om transporlbidrag och
transportavgift som elt medel att nä uljämning av regionala och lokala
skillnader.-----

En utjämning av tilläggen till rikels genomsnittsnivå ligger bättre i linje med de regionalpoliliska stödnivåerna där 50-75 procenl är vanliga. T. ex. är det statliga stödel lill investeringar i bensinanläggningar 50 procenl. Om gränsen sätts vid 32 kr. blir genomsnittsutjämningen 45 procent. Länsstyrelsen vill därför förorda atl beloppsgränsen för utjämning av orlstilläggen av regeringen sätts vid den nivå som en fullständig uljämning skulle medföra och för länets del omfatta de kommuner som ulredningen förordat.

2.20 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Länsstyrelsen har inte ändrat uppfattning sedan år 1975 om atl en fullständig uljämning är att föredra från regionalpolitisk synpunki och sett till det totala ekonomiska utfallet för länel. Samiidigi anser länsstyrelsen att det kompromissförslag som ulredningen förordar ändå innebär högst påtagliga kostnadssänkningar för länets inlandskommuner.

Utredningens förordade alternativ går inte så långt som länsslyrelen anser önskvärt. Genom att de stora merkostnaderna för orter i inlandet kapas till rimlig nivå anser länsstyrelsen att förslagel ändå utgör ett storl steg i rält riktning.

2.21 Vägtrafikskatteutredningen

VSU kan nu inte se att föreslagen utjämning av ortstillägg skulle innebära några komplikationer vid en eventuellt ändrad beskaltningsform för de dieseldrivna fordonen.

2.2 Energiskattekommittén

Energiskattekommittén har ingenting att invända mot utredningens förslag om utjämning av orlstillägg.

2.23 Energisparkommittén

Mot bakgrund av de relativt sett höga priserna på petroleumprodukter anser energisparkommittén atl den marginella sänkning av priset, för vissa delar av landet, som utredningen föreslår inte invekar menligt på framtida energihushållsningsinsatser. Med anledning av detta har energisparkommittén inget att erinra mol utredningens förslag till ålgärder, och stöder därmed utredningens uppfattning.

2.24 Svenska handelskammarförbundel

Under de senaste åren har regionalpolitiken blivit allt mera omfattande och såväl de selektiva som generella medlen har ulökats. Svenska handelskammarförbundel slöder den regionalpolitik som förs, men har framhållit vikten av att de regionalpolitiska stödformerna ska vara generella så långl detta är möjligt. Utredningens förslag till utformning av orlstillägg kan betraktas som ett sådant generellt regionalpolitiskt medel. 15 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 226

Ortstilläggen på olja kommer ej i nuvarande utformning eller efter en minskning atl ha en avgörande belydelse för näringslivets lokaliserings val. Som en av många åtgärder för alt ge de glesast befolkade delarna i landet en stabilare befolkningsmässig och ekonomisk utveckling, är dock den föreslagna åtgärden riklig. För näringslivet i dessa regioner är förslagel klart positivt och inte minst skogsbrukets mekaniserade avverkningar och långa landsvägtransporter får klara fördelar.

Svenska handelskammarförbundel ställer sig således positivt till att utredningens förslag om maximering av ortstilläggen genomföres.

2.25 Svenska kommunförbundet

Styrelsen anser därför atl en fullständig utjämning av ortstilläggen bör ske i enlighet med det alternativ som redovisats av utredningen. Även zontilläggen bör utjämnas på motsvarande sätt. Däremot anser styrelsen inte alt en ny myndighet behöver inrättas för att administrera utjämningssystemet. Riksskatteverket och SPK bör kunna klara även den utökade insatsen som etl fullständigt utjämningssystem kan medföra.

Skulle emellertid vid en fullständig utjämning de administrativa problemen bedömmas som alltför slora, vilket styrelsen betvivlar, är styrelsen beredd att acceptera de begränsade utjämningsåtgärder som utredningen föreslagit.

2.26 Landstingsförbundet

Förbundets styrelse finner det naturligt, att en fullständig utjämning sker av tilläggen för såväl eldningsoljor som bensin och dieselbrännolja. Därigenom ökar förutsättningarna för all en för riket enhetlig prisnivå på oljeprodukter kan uppnås. Samtidigt förutsätter styrelsen att garantier skapas för leveranser av oljeprodukter till de orter som omfattas av utjämningen. Ersättning för de transportkostnader som till följd av utjämningen inte blir täckta kan lämnas i form av särskilda transportbidrag såsom utredningen föreslagit.

2.27 Sveriges köpmannaförbund

Förbundet finner det framlagda förslaget i och för sig kunna läggas till grund för lagstiftning men önskar samtidigt påpeka att betydligt mer genomgripande åtgärder torde bli erforderliga för att i någon avgörande grad förbättra servicestrukturen i glesbygderna.

2.28 SHlO-familJeföretagen

Sett ur strikt marknadsekonomisk synvinkel finns det skäl att gå emot utredningens förslag att utjämna prisskillnaderna ifråga. Men i detta fall anser organisationen att de positiva regionalpolitiska följderna som förslaget syftar till överväger eventuella nackdelar som kan följa när avsteg görs från de rena marknadsekonomiska principerna. Det är just de långa avståndens och klimatförutsättningarnas handikapp som utredningen vill mildra. En utjämning av ortstilläggen är också ett exempel på ett lämpligt generellt verkande regionalpolitiskt medel.

Prop. 1979/80: 109 227

2.29 Oljekonsumenternas förbund

OK:s uppfallning i uljämningsfrågor och specielll i detla ärende har
tidigare belysls. Vi delar därför utredningens uppfattning all man bör med
hänsyn till del aktuella problemels omfattning stanna för begränsad åtgärd
under förutsättning att maximinivä, bidragsbehov och avgift naturligtvis
måste hänföras lill de förhållanden som råder när systemet införs.

Tillämpas föreslagen maximinivå på dieselbrännoljeförsäljning från bensinstation kan effekten inträffa all dieselprisel vid bensinstationsförsäljning ökar från nuvarande 2 zon = 2 öre/lit. till enligt utredningsexemplet Kr. 44:-/m-' = 4,4 öre/lit.

I utredningen framgår ej några förslag hur redovisning skall tillgå när orts- och zontillägg lillämpas vid olika försäljningsformer.

Ytterligare utredning om dessa effekter måste ske så att orättvisa mellan försäljningsformer och redovisning för erhållande av transporlbidrag ej skapas.

2.30 Lantbrukarnas riksförbund

LRF har i remissvar över lidigare utförda utredningar på områdel, bl. a. det av SPK avlämnade förslaget ijuli 1975, ställt sig bakom en utjämning. Enligt förbundets uppfattning har inga skäl tillkommit för atl ändra den ståndpunkt som förbundet tidigare intagit. LRF förordar därför fortfarande ett borttagande av de speciella orts- och zontilläggen eller effekterna av dessa. Bakom förbundets bedömning ligger dels regionalpoliliska överväganden och dels ett ifrågasättande av del riktiga i all lillämpa elt syslem där vissa hamnar på västkusten skall anses uigöra basområden för systemet då betydande kvantiteter importeras även till andra delar av landet. I detta senare avseende är zon-systemet bättre än systemet med ortstillägg.

2.31 Norrlandsförbundet

Norrlandsförbundet har inte ändrat uppfattning sedan 1975. om att en fullständig uljämning är alt föredra selt från regionalpolitisk synpunki och setl till del lotala ekonomiska utfallet för hela Norrland.

Utredningens förordade alternativ går inte så långl som Norrlandsförbundet anser önkvärt ur regionalpolitisk synvinkel. Utredningen har dock lagl fram vissa ekonomiska och administrativa skäl för en begränsad uljämning. Med hänsyn till detla kan förbundet, med de angivna reservalionerna, i huvudsak tillstyrka de föreslagna åtgärderna som ett första steg mot en total utjämning.

2.32 Svenska Taxiförbundet

Svenska Taxiförbundet, som beretts tillfälle atl avge yttrande över rubricerade betänkande får härmed framföra, att det från förbundets sida inget finns att erinra mot förslaget.

2.33 Tjänstemännens centralorganisation

Enligt TCO.s uppfattning bör ett utjämningssystem inte ulformas så atl ett omfattande merarbete uppstår för förelagen eller att nya oskäliga kostnader överförs på industrin i andra delar av landet. Dylika kostnader

Prop. 1979/80: 109 228

medför risk all denna indusirins konkurrenskrafi härigenom kan komma alt försämras. Utredningens förslag med en ny transporlavgift om 75 öre per m-* - grundpriset för eldningsolja är för närvarande ca 800-1 100 kr. per m beroende på kvalitet - synes enligt TCO ej komma all medföra några avgörande konstnadsproblem härvidlag.

2.34 Sveriges fiskares riksförbund

Vi delar utredningens slutsals att skall nägon utjämning av ortstilläggen ske bör del inle vara någon totalutjämning utan bara en reducering som begränsar sig till de högsta tilläggen.

2.35 Sveriges allmännyttiga bostadsföretag

SABO kan i och för sig ansluta sig till utredningens principiella förslag att genomföra en begränsad utjämning av orlslilläggen.

Genomförs en sådan utjämning anser vi det dock vara befogal att samtliga orter i landel som har pristillägg över en vald maximinivå bör få del av utjämningen.

2.36 Hyresgästernas riksförbund

Ett av ulredningens motiv lill alt begränsa utjämningen är att mer betydande prishöjningar för oljeförbrukarna i kusttrakterna kan undvikas. Del är självklart att behovet av prishöjningar på orter som idag är gynnade slår i direkt proportion till vilken grad av utjämning som eftersträvas. Förbundet anser alt konsumenter av olika oljeprodukter solidariskt skall bära kostnaderna för transporter inom landet av respeklive oljeprodukt och förordar därför en fullsländig utjämning av orts- och zonlilläggen.

2.37 Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund

HSB tillslyrker förslaget beträffande sänkning av högsia ortstillägg för eldningsolja samt införande av transportavgift.

2.38 Sveriges Villaägareförbund

Sveriges Villaägareförbund har i egenskap av riksorganisaiion inget principiellt emot åtgärder av regionalpolitiskt syfle men å andra sidan kan vi heller inle acceptera atl ålgärderna kan komma att medföra negativa biverkningar och försämringar för villaägare i vissa områden.

Beträffande metoden till lösning av problemen har vi intet att invända.

3 Utjämningens omfattning och flnansiering

I detta avsnitt redovisas de yttranden som behandlar ett utjämningssystems geografiska omfattning, dess finansiering samt om cargoleveranser av olja skall omfattas av systemet eller ej.

3.1 Hovrätten för Nedre Norrland

Några bärande skäl för atl ej undanta s. k. cargoleveranser i detta förslag har emellertid ej framkommit. Hovrätten ansluter sig i denna del till vad som anförts i det särskilda yttrandet.

Prop. 1979/80:109 229

3.2 Kammarrätten i Sundsvall

Maximeringen bör, på de skäl utredningen anför, genomföras så att ortstilläggen inom vissa kommuner, främst i det inre stödområdet, reduceras och att transporlbidrag, finansierade genom en generell transporlavgift, införs för att ersätta transportkostnader som till följd av reduceringen inte blir täckta.

3.3 Slatensjärnvägar

SJ har utgått från att transportbidrag erhålles även när eldnings- och motorbrännolja transporteras i cisternvagn lill berörda orter.

3.4 Konsumentverket

Utredningen har med hänvisning till regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående finansiering av reformer (Dir. 1978:40) avfärdat möjlighelen att utjämna ortstilläggen genom subventionering via statsbudgeten. Konsumentverket anser emellertid att en sådan finansiering borde ha prövats. Det av utredningen föreslagna uppbördssyslemel för transportavgifler skulle därvid falla bort. Delta skulle medföra besparingar för såväl staten som petroleumbranschen. Enligt verkets bedömning borde även besparingar kunna göras genom att utbetalningen av transportbidragen gjordes mer schablonmässigt. Därigenom skulle de totala administrativa kostnaderna för utjämningssystemet begränsas. Enligt konsumentverkets uppfattning kan utgifterna för en utjämning av ortstilläggen täckas genom en höjning av energiskatten.

3.5 Statens vattenfallsverk (likalydande svar har avgivits av Centrala drift
ledningen)

Skulle lagförslaget antagas bör enligt vattenfalls och CDL:s uppfattning cargoleveranser av olja undantagas från prisutjämningssystemet.

I betänkandet "utjämning av ortslillägg" föreslås alt alla oljeleveranser för kraftindustrins elproduktion, även cargoleveranser, inlemmas i det föreslagna prisutjämningssystemet. Härigenom uppkommer en belydande nettomerkostnad för kraflindustrin och därmed för elkonsumenterna eftersom elproduktion i oljekraftverken till helt övervägande del ligger i områden där transportbidrag ej skall utgå (södra och mellersta Sverige samt Norrlands kustland). Beträffande cargoleveranserna, som svarar för slörre delen av kraftindustrins oljetillförsel, har utredningens sakkunnige, Bo Jönestedt, i särskilt yttrande framhållil att del rent principiellt måsle betraktas som oskäligt att cargoinköp, som utgör det mest rationella sättet atl anskaffa olja och för vilka ortstillägg inte är tillämpliga, skall drabbas av en kostnad som syftar till att minska totalkostnaderna på oljan för andra kategorier och konsumenter.

3.6. Länsstyrelsen i Jönköpings län

Del reducerade orlslilläggei skall enligt utredningens förslag vara geografiskt avgränsat till atl endast omfatta västra Svealand och Norriands inland. Detta skulle medföra atl kommunerna Nässjö, Eksjö, Aneby, Sävsjö och Vaggeryd lillsammans med sju andra kommuner i syd- och mellansverige fick landels dyraste eldningsolja.

16 Riksdagen 1979/80. I saml. Nr 109

Prop. 1979/80: 109 230

3.7 Länsstyrelsen i Kronobergs län

Ulredningen föreslår alt man ser över den orlsförteckning som används för de nuvarande ortstilläggen. Länsstyrelsen tillstyrker della. men anser alt en översyn även bör göras på regional nivå. Det finns orter som har elt högre ortslillägg än andra trots all de kommunikationstekniskl ligger närmare införselhamnen.

3.8 Länsstyrelsen i Skaraborgs län

För all läcka de kostnader som maximeringen av orlslilläggei medför föreslås en generell avgifi på 75 öre per m"* eldningsolja och dieselbrännolja.

När del gäller denna maximering av ortstilläggen är länsstyrelsen tveksam till om den enbart skall gälla för orter inom det inre stödområdet och orler i västra Svealand med höga ortstillägg.

I Skaraborgs län är del 9 av 16 kommuner som helt eller delvis ligger inom del område som för närvarande har ett orlstillägg överstigande 44 kr./ m'. Av dessa kommuner har Gullspång, Karlsborg och Töreboda av länsstyrelsen tidigare föreslagils ingå i stödområde. Del är väsentligt att företagens konkurrenskraft inte försämras i just detla område. Delta blir fallet om ortstilläggen är bland de högsta i landet och i princip tillåts höjas i obegränsad utsträckning i en framtid.

Länsstyrelsen föreslår att den maximigräns pä 44 kr./m' som ulredningen förordar skall gälla hela landet samt att den särskilda transportavgiften anpassas lill detta.

3.9 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

1 utredningens s. k. maximeringsalternativ, som länsstyrelsen således i stort förordar, bör beträffande den geografiska avgränsningen särskilt understrykas vikten av att låta utjämningsåtgärderna omfalta även de sju kommuner inom stödområde 5 och 6 (däribland Ange och Sollefteå kommuner) som för en mindre andel av sina orler har transporttillägg över den föreslagna maximinivån. Däremot ifrågasätter länsstyrelsen från regionalpolitiska synpunkter om orlstilläggen behöver maximeras inom samtliga föreslagna kommuner i västra Svealand, där 16 av 20 kommuner ingår i stödområde 2, 3 och 4.

Beträffande industrins cargoleveranser av olja vill länsstyrelsen i maximeringsalternativet föreslå en regional differenliering. Cargolevererad olja till hamnar i Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län bör undantas från utjämningsförfarandel. Detta kan ses som en begränsad men ändå viktig åtgärd för att utjämna rådande regionala obalanser i landel. De administrativa svårigheterna på grund härav torde vara mycket begränsade. Eventuellt merarbete liksom övriga nya arbetsuppgifier till följd av reformen kunde för Norrlandslänens del huvudsakligen utföras inom ramen för en förstärkning med tvä nya tjänster vid norra distriktskontorel inom riksskatteverket. Genom en obetydlig höjning av föreslagen transportavgift skulle statsverkels kostnader för detta täckas in.

3.10 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Likaså tillstyrker länsstyrelsen utredningens förslag om att samtliga kommuner i länets inland omfattas av utjämningen.

Prop. 1979/80: 109 231

3.11 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Enligt utredningen kommer de oljeleveranser som sker till induslrin i företagens egen regi atl undantas från uljärnningssystemei. Kustbaserade exportindustrier drabbas härigenom inte av fördyringar vilket givetvis är posilivi för stål- och massaindustrin i länet. För inlandsbaserade industrier som köper olja i cargoform föresläs bemyndigande för regeringen ali föreskriva rält till iransportbidrag. Länsstyrelsen anser alt detta bemyndigande bör nyttjas lill fördel för den norrbottniska gruvinduslrin med lanke på den konkurrensnackdel de höga landlransporlkoslnaderna ulgör.

3.12 Svenska handelskammarförbundet

Förbundel kan dock ej biträda förslaget till reformens finansiering. Förslaget innebär visserligen en ganska blygsam kostnadsökning för oljeförbrukarna i dagslägel, men det är principielll felaktigt atl kostnader för en regionalpolitisk ålgärd ska fördelas på det föreslagna sättet.

Förbundel anser atl finansieringen av reformen, i likhei med det regionalpolitiska transportstödet, lämpligast sker över statsbudgeten. Härigenom uppnås också möjligheten alt göra en avvägning mellan anslagen lill de olika formerna av regionalpoliliska ålgärder. Ett system med en subvention över statsbudgeten skulle dessutom ha den fördelen atl de totala kosinaderna för reformen lättare kan utläsas.

3.13 Svenska kommunförbundet

Dock bör kostnaderna för de lokala transporterna i samband med car-goolja beaktas vid utjämningen.

3.14 Norrlandsförbundet

Vi anser det vidare helt felaktigt att - enligt ulredningens förslag -försäljning av dieselbrännolja över pump skall drabbas av ökad kostnad.

Till skillnad mol ulredningen anser förbundet, att den geografiska avgränsningen beträffande maximeringsalternativet skall gälla hela kommuner och inte vissa orter inom en kommun. Del innebär alt samtliga kommuner inom stödområde 5 och 6 bör innefattas av utjämningsåtgärderna. Vi ifrågasätter från regionalpoliliska synpunkier om ortslilläggen behöver maximeras inom samtliga föreslagna kommuner i väsira Svealand, där 16 och 20 kommuner ingår i stödområde 2, 3 och 4.

Beträffande oljeleveranser (cargo) som sker till industrier vill förbundet föreslå en regional differenliering. Cargolevererad olja till hamnar i Norrbottens. Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län bör undantas från utjämningsförfarandet. I det fall en totalutjämning av transporttilläggen skulle komma ifråga tillslyrker förbundet utredningens förslag om undantag för cargoleveranser.

3.15 Sveriges fiskares riksförbund

Skulle utredningens förslag genomföras innebär det en ökad koslnad för
i stort sett alla Sveriges fiskeförelag. Vi anser det principiellt fel att belasta
fisket med ökade kostnader när näringen befinner sig i en situation där
stödåtgärder från samhällets sida måste till för att öka lönsamheten.

Prop. 1979/80: 109 232

Vi hävdar även med det ovan sagda som bakgrund att man bör försöka finna vägar alt hålla fisket utanför etl eventuellt kommande syslem. Den tänkta avgiften på 75 öre per kubikmeter har en, som utredningen påpekar, relativt liten betydelse för de flesta bränsleförbrukare men för ett fiskeföretag med en stor bränsleförbrukning kan det ändå bli en betydande belastning.

Sveriges fiskares riksförbund föreslår att om en utjämning av ortstilläggen skall genomföras skall det ske på ell sådant sätt alt fiskel inte drabbas av ökade kostnader. Detta kan enligt vår mening ske på två sätl;

1) Fiskel lämnas ulanför systemet.

2) Finansieringen sker via statskassan.

3.16 Sveriges allmännyttiga bostadsförelag

Ulredningen anser vidare atl de 12 kommuner "i allmänhet har tillägg som endast obelydligl överstiger maximibeloppet" samt "dessutom ligger förbrukningstalen för uppvärmning på grund av klimatförhållandena i genomsnitt något lägre än i de nordligare kommunerna".

SABO kan inle instämma i dessa påståenden. 1 utredningen har myckel riktigt noterats all Laxå har ett tillägg på 52 kr. per m' i tillägg. Till saken hör också atl Nässjö och Östersund ligger på samma höjd över havet (300 m). Vinterförhållandena i Nässjö kan säkeriigen jämställas med eller vara "sämre" än åtskilliga av de 49 orter som ingår i utjämningen av ortslillägg. Den eftersträvade rättviseaspekten uppnås således endast till en del genom

förslaget.----- Genomförs en uljämning anser vi det vara befogat att

samtliga orler i landel som har pristillägg över en vald maximinivå bör få del av utjämningen.

3.17 Hyresgästernas riksförbund

Även cargoleveranser bör omfattas av utjämningen.

4 Utjämningens administration

4.1 Statistiska centralbyrån

SCB vill i detta sammanhang, liksom med anledning av den tidigare utredningen, nämna de underlag för kontroll och skälighetsbedömning som verkel kan bidra med vid den periodvisa översynen av dessa belopp.

SCB beräknar numera i sin reguljära produklion årligen pris- och volym-indexar för yrkesmässiga lastbilstransporter. Dessa indexar anger prisutvecklingen per tonkilometer för transporterna totalt och för enskilda varuslag. F. n. publiceras endast en totalindex för lastbilstransporterna. Men beräkningar finns för enskilda varuslag, däribland mineraloljor och mineraloljeprodukter. Möjligheter finns även till fördelning av transporterna på olika transportavstånd som kan vara av intresse i detta sammanhang.

SCB beräknar även en faktorprisindex för lastbilstrafik. Denna index, som utgör en delindex i entreprenadindex (H 63) och främst avser kortväga transporler av byggnadsmaterial m. m., grundas på en sammanvägning av ett antal kostnadsfaktorer, som hämtas ur annal prismaterial. Sålunda ingär exempelvis löner, reparation och värdeminskning, administrationskostnader, skatter. SCB är för sin del beredd att vid behov utveckla en faktorprisindex som omfattar även långväga lastbilstransporter av oljor.

Prop. 1979/80: 109 233

4.2 Riksskatteverket

Utredningen föreslår atl den transporlavgift (75 öre per m') som behövs för alt täcka kostnaderna för Iransportbidragen skall las ul i samband med uppbörden av energiskatt på bränslen. Den som är registrerad hos RSV som skattskyldig för energiskalt på bränslen avger förutom energiskalte-deklaration även deklaration för särskild beredskapsavgift för motorbrännolja, eldningsolja och bunkerolja. Kontrollen av iransporlavgiflen kan därför kopplas ihop med den energiskaltekontroll och den kontroll av beredskapsavgift som sker. Utredningens förslag alt avgiften skall las ut på all dieselbrännolja, alltså även den som säljs från pump. innebär atl kontrollen blir relativt enkel.

De regler som medför rält till transportbidrag sammanfaller inle hell med de regler som gäller för skyldigheten atl betala transportavgift, varför vissa extra kontrollåtgärder fordras. Den del av dieselbrännoljan som levereras med ortstillägg bör enligt ulredningens mening omfattas av utjämningen. medan transportbidrag inle skall utgå för olja som omfattas av zontilläggssystemet. Detta måsle uppmärksammas i samband med kontrollverksamheten. Slutligen måste särskilt kontrolleras, att den transportbidragsberäl-tigade oljan verkligen levereras till förbrukare inom bidragsberättigade områden och atl transportbidrag inte utgår för olja som levereras till andra områden. Eftersom de elva rikstäckande oljeföretagen svarar för den dominerande delen av oljeförsörjningen kan en slor del av kontrollen förläggas dit. Med tanke på den redovisningsstandard, som dessa företag har. bör man inte befara atl det föreslagna systemet i dessa delar medför alll för stora kontrollproblem. Detta innebär självfallel inte att man kan underiåla alt uppmärksamt följa upp bidragssidan. När del gäller inle rikstäckande leverantörer av transportbidragsberätligade oljor lorde redovisningsstandarden variera och uppvisa stora brister bl. a. hos vissa leverantörer, som inte är registrerade hos RSV.

Utredningen har beräknat kostnaden för den statliga adminislralionen av del geografiska maximeringsalternativet till ca 400000 kr. per år, varav ungefär hälften faller på slalens pris- och kartellnämnd och hälften på RSV.

Enligt RSV:s uppfattning kan koslnaden för adminislralion och kontroll komma att överstiga utredningens beräkningar. För del merarbeie som uppslår inom RSV föreligger behov av tvä helårsrevisorer på fältet och en halv årsarbetskraft för hanleringen av deklarationer för transporlavgift och ansökningar om transportbidrag.

4.3 Näringsfrihetsombudsmannen

I fråga om administrationen av det nu föreslagna utjämningssystemet har av NO tidigare framförda synpunkter på bl. a. lämnande av leveransupp-gifler beaktats genom alt mindre leveranlörer ska kunna lämna leveransuppgifter direkt till RSV och inle behöva gå genom konkurrerande oljebolag.

4.4 Statens pris- och kartellnämnd

SPK har i sin anslagsframslällning för budgelåret 1980/81 konstaterat att del finns väsentliga krav på nämndens prisövervakande och utredande verksamhet vilka inte kan tillgodoses inom ramen för befintliga resurser.

Prop. 1979/80: 109 234

De begränsade personella resurserna som stått till nämndens förfogande har inneburit all en effekliv övervakning inte har kunnat upprätthållas på alla för konsumenten viktiga varu- och tjänsteområden. Resursbrist förekommer på så angelägna områden som bostäder, olja, transporter, kommunala taxor och avgifier saml frukt- och grönsaker. Mot den bakgrunden är del en absolut förutsätlning för nämndens medverkan i del föreslagna utjämningssystemet att eriorderliga resurser slälls lill nämndens förtogande. Nämnden har beräknai att det merarbeie som skulle följa med etl utjämningssystem av föreslagen typ kräver ell resurstillskott hos SPK med en byrådireklör i lönegrad F 15 till en kostnad - inklusive följdkostnader - av 145 000 kr. per år. För vissa beräknings- och skrivarbeten krävs härulöver en halviidsanslälld assislent i lönegrad F 5 lill en årskostnad av 55 000 kr. Sammanlagt erfordras för SPK:s medverkan i utjämningssystemet således etl resurstillskott med minsl 200000 kr. per år.

4.5 Länsstyrelsen i Skaraborgs län

För atl undvika de särskilda administrationskostnader som av ulredningen beräknas till 400 tkr/år, föreslår länsstyrelsen att den tilltänkta Iransporlavgiflen inräknas i grundprisel. Redan nu täcks ju en del av transportkostnaderna in av grundpriset då orlstilläggen är schablonberäk-nade och enbart svarar för en del av kostnaderna.

4.6 Lantbrukarnas riksförbund

Enligt förbundets uppfattning är del nödvändigl atl ett utjämningssystem sker i former så att fördyrande administration undviks. Mot den bakgrunden vill förbundet föreslå all i försia hand övervägs möjligheterna till uljämning i oljebranschens regi. i andra hand en utjämning via energiskattesystemet. Differentiering av fordonsskatten kan användas för atl utjämna vissa transportkostnader.

5 Zontillägg

5.1 Hovrätten för Nedre Norrland

Hovrätten delar utredningens bedömning alt någon uljämning avseende de nuvarande zonlilläggen inle är påkallad.

5.2 Kammarrätten i Sundsvall

Däremot har någon uljämningsålgärd inte funnits påkallad när det gäller zontilläggen på drivmedel. Kammarrätten finner ingen anledning lill invändningar mot detta. De små prisskillnader zontilläggen medför ger inte anledning lill åtgärder, i synnerhet som del i systemet faktiskt redan inrymmes en viss utjämning.

5.3 Näringsfrihetsombudsmannen

De i dag förekommande orlstilläggen på eldningsolja synes i stort spegla faktiska skillnader i transportkostnader. Zontilläggen på drivmedel är däremot schablonmässiga och tar endast i begränsad omfattning hänsyn till

Prop. 1979/80: 109 235

skillnader i transportkostnader. En viss utjämning kan därför sägas ha skett beträffande zonlilläggen och NO delar utredningens bedömning atl zontilläggens ekonomiska betydelse för normalbilisten är av sådan marginell betydelse alt yllerligare utjämning och därmed följande administration inte för närvarande kan anses påkallad.

5.4 Statens pris- och kartellnämnd

De zontillägg som las ut för att täcka kostnaden för iransporl av bensin inom landel utgör en liten del av det totala priset. En uljämning genom en sänkning av tillägget i zon 2 från 2 till I öre per liter skulle innebära en prissänkning med mindre än en halv procent. 1 ulredningen redovisas att årskostnaden i form av zontillägg för bilägare kan beräknas till ca 15 kr. i zon 1 och lill ca 30 kr. i zon 2, ulgående från en genomsnittlig årlig körsträcka på ca 1 300 mil. Bensinkonsumenlen har vanligen slörre möjlighet än eldningsoljekonsumenten atl själv bestämma över sin konsumtion. SPK instämmer därför i utredningens uppfattning att del för närvarande inte finns skäl atl utjämna zontilläggen på bensin.

5.5 Konsumentverket

Ulredningen lämnar ingel förslag beträffande utjämning av zontilläggen på bensin. Enligt konsumentverkets uppfattning bör zontilläggen utjämnas. Priset på bensin är till följd av zontilläggel högre i inlandet och högst i områden som nära sammanfaller med de regionpolitiska stödområdena 5 och 6. I dessa områden kan avstånden till arbetsplatser och olika serviceutbud vara mycket slort.

Administrationen av ett utjämningssystem enligt de olika alternativ som skisserats skulle emellerlid inte stå i rimlig proportion lill zontilläggens hushållsekonomiska verkningar. De tillämpade zonlilläggen är myckel schablonmässigt beräknade, och återspeglar endast i begränsad utsträckning kostnaderna för transporten till återförsäljarna.

Tidigare har ett mer differentierat system för zontillägg tillämpats. För atl utjämna prisskillnaderna mellan olika delar av landet slopade OK 1967 de tre högsta zonlilläggen samtidigt som O-zonen utvidgades. Övriga oljebolag anpassade sig lill denna förändring. Mol bakgrund av detta anser konsumentverket atl SPK närmare bör undersöka möjligheterna alt även slopa återstående zonindelning.

Konsumentverket vill avslutningsvis framhålla atl prisökningen till följd av zonlilläggen har begränsad belydelse för förbrukarna i glesbygd. Betydligt viktigare ur konsumentpolitisk synpunkt är atl det finns etl välför-grenat nät av försäljningsställen för drivmedel på landsbygden. Därför är det angeläget alt lillräckliga resurser avsäits för atl samhället genom bl. a. planering, vidgning av servicefunktioner i glesbygdshandeln samt direkta stödinsatser verkar för att inköp av drivmedel kan göras med rimliga transportuppoffringar för konsumenter bosatta i glesbygd.

5.6 Länsstyrelsen i Jönköpings län

Beträffande bensinpriserna förordar utredningen inte någon förändring av nuvarande system beroende på frågans ringa ekonomiska betydelse. Länsstyrelsen delar denna bedömning.

Prop. 1979/80: 109 236

5.7 Länsstyrelsen i Gotlands län

Vid pumpförsäljning av dieselbrännolja och bensin indelas landel med utgångspunki från importhamn och deras närmaste omland i tre zoner. 0-zon, 1-zon och 2-zon. Hela Gotland tillhör 2-zon. - - -

Föreliggande förslag innebär ej att de nu missgynnade gotländska företagen och konsumenterna för bäitre villkor. - - - Länsstyrelsen - - -anser alt en lotal utjämning vad avser prisei på oljeprodukter bör komma till stånd.

5.8 Länsstyrelsen i Skaraborgs län

Utredningen har granskal olika möjligheter att minska verkningarna av de nuvarande orts- och zonlilläggen. Ulredningen konstaterar att det inte finns någon anledning lill förändring när det gäller zonlilläggen. Länsstyrelsen biträder denna åsikt.

5.9 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Tilläggets relativa andel av det toiala prisei minskar i takt med oljeprisernas ökning. Landet har tidigare varil indelat i sex priszoner vilka numera är reducerade till tre. Länsstyrelsen vill därför förorda att upphävande av zontilläggen tas upp till förhandling med bensinbolagen i samband med förhandlingar mellan siaten och bensinbolagen om höjning av bensinpriset.

5.10 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Vid nuvarande zonlillägg på drivmedel skulle en uljämning som innefaltar dessa vid en körsträcka på 1 500 mil molsvara en kostnadssänkning på 15 kronor per år i 2-zon. Jämfört med orlstilläggen på oljeprodukler har zonindelningen för drivmedel väsentligt mindre betydelse för hushåll och företag i länets inland.

5.11 Svenska kommunförbundet

Styrelsen anser därför att en fullständig utjämning av ortstilläggen bör ske i enlighet med del alternativ som redovisats av utredningen. Även zontilläggen bör utjämnas på motsvarande sätt.

5.12 Landstingsförbundet

Förbundets styrelse finner det naturligt, alt en fullständig utjämning sker av tilläggen för såväl eldningsoljor som bensin och dieselbrännolja.

5.13 Sveriges köpmannaförbund

Utredningen fastslår emellertid att de nuvarande orts- och zontilläggen har en relativt liten ekonomisk belydelse för förbrukarna. Man anser t. o. m. atl effekterna av en utjämning av zontilläggen på bensin och dieselbrännolja är så små atl en sådan utjämning är onöding med hänsyn till de obetydliga fördelar det skulle medföra. I detta avseende delar Sveriges köpmannaförbund utredningens ställningstagande. Ett slopande av zonlill-

Prop. 1979/80: 109 237

läggen skulle inte innebära några mer betydelsefulla förbättringar, eftersom merkostnaden per konsument och år inte uppgår lill mer än 15 å 20 kronor med nuvarande system.

1 utpräglade glesbygdsområden, där befolkningsunderlaget och därmed köpkraften är otillräcklig för all detaljhandeln annars skall kunna erbjuda en tillräcklig kommersiell service kombinerar ofta detaljhandeln del traditionella serviceutbudet med olika former av annan service. Många av våra medlemmar säljer drivmedel lill fordon frän singelanläggningar i anslulning lill sina butiker. I slället för alt fundera över zonindelningen är del för oss mera angelägel att söka förbättra marginalstrukturen för våra medlemmar och att säkerslälla atl dessa även långsiktigt får tillgång till drivmedel för vidareförsäljning. De problem vi primärl har för ögonen - den långsikliga varuförsörjningen i glesbygd och därmed också arbets- och lönsamhetssituationen för främsl landhandeln — kräver andra insatser av mer samhälls-övergripande nalur.

5.14 Oljekonsumenternas förbund

Enligt vårt bedömande har efter den utveckling som skett inom bensin-slationselablering och indragning av försäljningsställen i glesbygd skapat andra konkurrensförhållanden än de som rådde när zontilläggen 3, 4 och 5 slopades 1967.

Nyetablering speciellt i fråga om nya lågprisstationer sker i första hand inom importhamnarnas närområden och mer sällan i glesbygd. Företag som driver denna etableringspolitik slipper utjämna de dyrare längre transporterna i silt bensin/dieselpris.

Till lägre transportkostnader kommer också att elablerings- och driftkostnader för bensin/dieselanläggning med som regel låg omsättning ej heller behöver finansieras av totalkostnaderna.

Vårl förslag för rättvisare bensin/dieselhandel är att områden med orts-lilläggsuljämning erhåller översyn och att ytterligare differenliering av zontilläggen sker som moisvarar utjämningen i likhei med ortstillägg.

5.15 Lantbrukarnas riksförbund

LRF förordar-------- ett borttagande av de speciella orts- och zontilläg
gen eller effekterna av dessa - - -

Riksförbundet vill samtidigt uppmärksamma behovet av ytterligare åtgärder beiräffande bränsle och drivmedelsdislribulion i glesbygderna. Mellan I januari 1977 och I januari 1978 hade antalet försäljningsställen för drivmedel reducerats från 5 118 till 4 906 enheter. Den största nedgången har skelt inom gruppen singelanläggningar som under 1977 minskade med ett hundratal anläggningar. Det behöver även uppmärksammas att problem uppstått för de ca 600 livsmedelsaffärer i glesbygderna som tidigare köpt sina bensinpumpar från oljebolagen då dessa för 5-6 år sedan genomförde en omfattande strukturrationalisering. Av de 600 torde i dag finnas 400-500 märkeslösa singelpumpar kvar. Många av dessa har fått problem genom atl oljebolagen börjal slopa de rabatter på 11-12 öre som normall ges lill återförsäljaren. Genom detta har drivmedelsförsörjningen i glesbygden försvårats ytteriigare samtidigt som ett bortfall ofta medför att kunderna för att skaffa drivmedel måste åka till närmaste tätort varvid även övriga förnödenheter inköps där. Genom detta har lanthandelns kundunderlag ytterligare urholkats.

Prop. 1979/80: 109 238

LRF förordar atl statsmakterna i sina överläggningar med petroleum-handeln försöker åstadkomma någon form av samhällskontrakt varvid glesbygdens drivmedels- och oljeförsörjning garanteras. — — -

Grundprincipen bör enligt LRF:s uppfattning vara atl tillgången till sysselsättning och service samt kollektiva kommunikationer på orten skall läggas till grund för etl utjämningssystem. De subventioner som storstadsbefolkningen och andra slörre tätorter får via satsningen på kollektiva kommunikationer bör kompenseras genom motsvarande stöd till enskilda transporler i glesbygdsområden där inte kollektivtrafiken på etl tillfredsställande sätt kan sköta transporterna.

5.16 Norrlandsförbundet

En utjämning av zontilläggen på bensin och dieselolja har inle ansetts påkallad med hänsyn till de små prisskillnader som de nuvarande zonlilläggen medför. Utredningen beräknar merkosinaden per år i zon 1 till 15 kronor och i zon 2 lill 30 kronor. Den faktiska skillnaden för konsumenten blii dock avsevärl större mellan kust och inland och mol bakgrund av att bensin- och dieselfordon i många fall är det enda kommunikationsmedel sum finns att tillgå i inlandet. Från rättvisesynpunkt borde även denna skillnad utiämnas.

5.17 Svenska taxiförbundet

Förbundet delar således utredningens mening, att en utjämning av zonlill-läggen på bensin och dieselbrännolja inte är påkallad med hänsyn till de '-:må prisskillnader som de nuvarande zontilläggen medför.

5.18 Mutormännens riksförbund

1 yttrande 975-09-22 över SPK:s förslag till upphävande av regionala och lokala prisskillnader på oljeprodukter i konsumenlledel förklarade M atl förbundet i princip inte hade att erinra mot förslagel såsom det presenterades i SPK:s ulredning.

Detta tidigare ställningstagande till trots vill M i dag biträda vad ulredningen säger om utjämning av zontilläggen för bensin och dieselbrännolja, nämligen att med hänsyn till de små prisskillnader som de nuvarande tilläggen medför - en årlig kostnad på ca 30 kr. i nuvarande 2-zon jämfört med O-zon för genomsnittsbilisten - anses en utjämning inte påkallad.

5.19 Kungliga automobil klubben

KAK anser i princip att priserna på motorbrännolja bör vara enhetliga över hela landet, vilket också framgår av KAK:s yttrande över SPK:s förslag till teknisk lösning av prisutjämningsfrågan 1975. Det kan därför synas orättvist att bilägarna i glesbygd, vilka förvisso har det största behovet av bilen som fortskaffningsmedel, skall belastas med ett högre drivmedelspris. Å andra sidan drabbas bilisterna i I-zonen av så många andra kostnader att totalkostnaden för fordonets utnyttjande inom detta område i många fall blir högre än inom glesbygdsområdena. Utredningen har också framhållil atl de regionala prisskillnaderna på drivmedel har myckel liten betydelse för bilisterna.

Prop. 1979/80: 109 239

Mol bakgrund av della och de övriga moliv som ulredningen framlagt anser sig KAK därtör icke böra molsätla sig ulredningens förslag att bibehålla nuvarande regler.

5.20 Motorförarnas helnykterhetsförbund

Del kan förefalla rimligl atl kosinader för bilinnehav inte skall vara beroende av konsumentens hemvist. Ä andra sidan förekommer i samhället en mängd prisskillnader på förnödenheter av olika slag, som är beroende av transportkostnader, konkurrensförhållanden inom orten m.m. Effekten och nödvändigheten av prisutjämnande ålgärder kan i vissa fall ifrågasättas. När del t.ex. gäller en bilist kan pristilläggen i 1- och 2-zon medföra en mindre ökning av milkostnaden men kompenseras av lägre kosinader för annan förbrukning. Behovet av direkla ingrepp från myndigheterna i den lokala prisbildningen kan ifrågasättas också från den synpunkten alt de områden, där prissänkning på petroleumprodukter skulle vinnas, i slor ulslräckning sammanfaller med s. k. stödområden, där lokaliseringspoliliska älgärder skall verka allmänl gynnande. När det speciellt gäller drivmedel kan dock priserna på dessa ha en så väsentlig betydelse för förbrukarna, att MHF anser att ålgärder i prisutjämnande syfte kan vara motiverade. Men härvid måste man förutsätta att de administrativa kostnaderna för regleringen kan hållas inom sådana gränser att förhöjningar av grundpriserna inte framtvingas.

5.21 Hyresgästernas riksförbund

Förbundel anser alt konsumenter av olika oljeprodukler solidariskt skall bära kosinaderna för transporter inom landel av respeklive oljeprodukt och förordar därför en fullständig uljämning av orts- och zontilläggen.

5.22 Sveriges villaägareförbund

Vi har heller inget att invända mol atl zontilläggen även i fortsättningen medför vissa regionala prisskillnader, ehuru av mindre natur.

Prop. 1979/80: 109 240

Innehåll

1. Allmänna synpunkter på uljämning av ortstillägg ....... 213

2. Utjämningsmelod ......................................................... . 221

3. Utjämningens omfattning och finansiering ................. 228

4. Utjämningens administration ..................................... . 232

5. Zontillägg....................................................................... 234

Prop. 1979/80:109 241

Bilaga 2.3

Förslag till

Lag med bemyndigande om sänkning av ortstillägg för vissa oljeprodukter, m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

1 S Med olja avses i denna lag dieselbrännolja och eldningsolja.

2 § Regeringen får, om det behövs för atl minska sådana prisskillnader pä olja som förorsakas av alt säljare tillämpar särskilda lillägg för sina transportkostnader (ortstillägg). föreskriva det högsia ortslillägg som får tas ul vid försäljning av olja lill förbrukare inom de kommuner som anges i bilaga till denna lag.

3 § Kompensation för sådana transportkostnader som en säljare inle kan täcka till följd av föreskrifier om högsia ortstillägg skall lämnas till säljaren i den utsträckning som regeringen föreskriver det. Kompensationen lämnas i form av elt särskilt bidrag (transportbidrag). I den mån regeringen så föreskriver lämnas transportbidrag också till förbrukare inom de kommuner som avses i 2 §. Regeringen får överlåta ät myndighel all meddela föreskrifier om transportbidrag.

Ansökningar om transportbidrag prövas av regeringen eller den myndighel som regeringen besiämmer.

4 § Regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter rörande uppgiftsskyldighet i ärende om transportbidrag.

5 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsålligen eller av oaklsamhel bryter mol föreskrifier om högsta orlstillägg.

1 ringa fall döms inte till straff.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80: 109

242 Bilaga

Värmlands län Eda Torsby Hagfors

()rchro län

Hällefors

Ljusnarsberg

Nora

Lindesberg

Västmanlands län

Norberg

Fagersla

Kopparbergs län

Vansbro

Malung

Gagnef

Leksand

Rättvik

Orsa

Älvdalen

Smedjebacken

Mora

Borlänge

Ludvika

Gävleborgs län

Ovanåker

Ljusdal

Väslernorrlands län

Ange

Sollefieå

Jämllands län

Ragunda

Bräcke

Krokom

Strömsund

Äre

Berg

Härjedalen

Östersund

Västerbottens län

Vindeln

Norsjö

Storuman

Sorsele

Vännäs

Vilhelmina

Asele

Dorotea

Lycksele

Norrbottens lån

Arvidsjaur

Arjeplog

Jokkmokk

Överkalix

Överlorneå

Pajala

Gällivare

Haparanda

Kiruna

Norstedts Trycken, Siockholm 1980