1 Prop. 1979/80:1

Regeringens proposition 1979/80:1 om socialtjänsten;

beslutad den 28 juni 1979.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLA ULLSTEN

GABRIEL ROMANUS

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny social vårdlagstiftning. Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag och socialhjälpslag samt barnomsorgs-lag föreslås bli ersatta av en ny socialtjänstlag, som skall vara gemensam för hela vårdområdet. Benämningen socialvård utgår ur lagtexten. Verksamheten kallas enligt förslaget socialtjänst.

Helhetssynen blir utmärkande för socialtjänsten. Det innebär bl. a. att en enskilds eller grupps sociala situation skall ses i förhåUande tUl hela den sociala miljön. Socialarbetaren skall sträva efter att finna en samlad lösning på sociala svårigheter i den enskildes eller gruppens totala situation. Ett annat grunddrag i reformen är att all vård och behandling inom socialtjänsten skall ske i frivilliga former. Endast när det gäUer barn och ungdom behålls möjligheterna till vård mot den enskildes vilja.

Socialtjänsfiagen föreslås få karaktären av målinriktad ramlag. I lagens inledande paragraf sägs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det heter vidare att socialtjänsten under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation skall inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Verksamhelen skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Varje kommun skall svara för socialtjänsten inom sitt område. Kommunen skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. För att fullgöra kommunens

1   Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Huvudsakligt innehåll 2

uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en socialnämnd. Denna nämnd ersätter den nuvarande lagstiftningens barnavårds-, nykterhets- och socialnämnder.

De bestämmelser i socialtjänstlagen som hittills har nämnts bildar ramen för socialtjänsten. Inom denna ram får kommunen i stort ordna verksamheten efter egna fömtsättningar och behov. Socialtjänstens mera betydelsefulla uppgifter anges dock i lagen.

Inom socialvården har man huvudsakligen arbetat med individuellt inriktade insatser. Ökad vikt skall nu läggas vid strukturinriktade insatser som medverkan i samhällsplaneringen, fält- och grannskapsarbete och uppsökande verksamhet samt åt allmänt inriktade insatser som information och åtgärder som verkar för den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

Till de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten hör omsorger om barn och ungdom, äldre människor och människor med handikapp samt stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd åt familjer och enskilda som behöver det.

Av central betydelse är bestämmelsen om den enskildes rätt till bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tiUgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser för ett självständigt liv.

I socialtjänstlagen anges vissa allmänna riktlinjer för socialtjänsten. Det sägs att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar. Socialnämnden bör i sin verksamhet underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra. Nämnden skall kunna utse en särskild person (kontaktperson) eller familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det. Övervakning mot den enskildes vilja skall däremot inte kunna förekomma inom socialtjänsten.

Till omsorgerna om barn och ungdom hör förskole- och fritidshems-verksamhet. De viktigaste bestämmelserna i barnomsorgslagen flyttas över till socialtjänstlagen utan några sakliga ändringar. I socialtjänstlagen ges socialnämnden ett särskilt ansvar att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden. Barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt skall få det skydd och det stöd som de behöver. Om hänsynen tiU den unges bästa motiverar det, skall socialnämnden sörja för att den unge får vård och fostran utanför det egna hemmet.

Inom äldreomsorgen skall socialnämnden verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt och till en aktiv och me-

Prop. 1979/80:1    Huvudsakligt innehåll 3

ningsfull tillvaro i gemenskap med andra. De nuvarande ålderdomshemmen föreslås bli ersatta av bostäder med gemensam service (servicehus), övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas.

I fråga om människor med handikapp anges i lagen att socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

För människor — unga eller vuxna — som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna skall det finnas familjehem och hem för vård eller boende. Med familjehem avses såväl de nuvarande fosterhemmen som andra enskilda hem. Hem för vård eller boende blir det sammanfattande begreppet för socialtjänstens institutioner. Det innesluter nuvarande barn- och ungdomshem, ungdomsvårdsskolor, nykterhetsvårdsanstalter, inackorderingshem för narkotikamissbrukare m. m.

Kommunerna och landstingskommunerna skall enligt lagförslaget ha ansvar för att behovet av hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosett. Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan för varje landstingskommun. Huvudmannaskapet för de nuvarande statliga ungdomsvårdsskolorna och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare föreslås bli överfört till i första hand landstingskommunerna. Förhandlingar om ett sådant överförande pågår f. n. mellan statens förhandlingsnämnd och landstings- och kommunförbunden.

I lagen ges särskilda regler till skydd för underåriga. De ersätter framför allt de nuvarande reglerna om fosterbarnsvård i barnavårdslagen. Fosterbarnsbegreppet föreslås avskaffat. Åldersgränsen höjs frän 16 till 18 år bl. a. när det gäller krav på socialnämndens medgivande till att barn får tas emot för vård och fostran i hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom.

Den föreslagna socialtjänstlagen innehåller också bestämmelser ora nämndorganisationen, handläggning av ärenden och register. Kommunerna ges möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder under socialnämnden. Liksom distriktsnämnderna enligt nuvarande lagstiftning skall de främst handlägga ärenden om vård eller andra åtgärder beträffande enskilda personer. Distriktsnämnderna föreslås emellertid också kunna få vidgade uppgifter jämfört med nu.

Vissa regler kompletterar på socialtjänstens område bestämmelserna i den sekretesslag som regeringen denna dag har föreslagit om handlingssekretess och tystnadsplikt inom den offentliga sektorn. Socialnämndernas rutinmässiga rapporteringsskyldighet i körkortsärenden ersätts av en möjlighet att inhämta yttrande från socialnämnden i vissa fall. Det föreslås också regler som, med vissa undantag, förbjuder att det i personregister hos socialnämnden tas in uppgifter om ömtåliga person-

Prop. 1979/80:1    Huvudsakligt innehåll 4

liga förhållanden. Anteckningar och andra uppgifter i personakter och personregister hos socialnämnden skall av hänsyn till den enskildes integritet gallras efter fem år. Undantag görs bl. a. för forskningsändamål.

I propositionen behandlas även forskning och utvecklingsarbete samt statistik inom den nya socialtjänsten.

Socialstyrelsen föreslås ha tillsynen över socialtjänsten i riket. Till ledning för socialtjänstlagens tillämpning skall styrelsen utfärda allmänna råd.

Länsstyrelserna föreslås få i uppgift att följa lagens tillämpning, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna i deras verksamhet och se till att nämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

En omfattande omorganisation av socialstyrelsen kommer senare att föreslås i en särskild proposition. En särskild social enhet inrättas vid länsstyrelsema.

Socialtjänstlagen föreslås slutligen innehålla bestämmelser om rätt för den enskilde att hos länsrätten överklaga socialnämndens beslut i ärenden om rätt tUl bistånd m. m.

En fristående lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) föreslås för att garantera behövlig vård när sådan inte kan ges med den unges eller föräldrarnas samtycke. Bestämmelserna ersätter i viss utsträckning barnavårdslagens bestänmielser om omhändertagande för samhällsvård. Vård med stöd av LVU skall beredas den som är under 18 år, om brister i omsorgen om den unge eller hans eget beteende medför risker för hans hälsa eller utveckling. För den som behöver vård p. g. a. sitt beteende kan vård med stöd av lagen beslutas tills den unge fyller 20 år.

Vård med stöd av LVU beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Kan länsrättens beslut inte avvaktas, får nämnden i vissa fall besluta att omedelbart omhänderta den unge. Sådana beslut skall underställas länsrättens prövning.

Beslut om omhändertagande eller om vård enligt lagen medför rätt för socialnämnden att bestänmia hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall noga följa vården av den unge och regelbundet pröva om vården enligt lagen kan upphöra. I fråga om unga som bereds vård p. g. a. sitt eget beteende skall nämnden minst en gång i halvåret pröva om vården kan upphöra. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden förklara vården avslutad. När det gäller personer över 20 års ålder skall det inte längre vara möjligt att besluta om vård utan samtycke enligt sociallagstiftningen. I StäUet föreslås att lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) skall kompletteras med vissa bestämmelser om missbrukare., Enligt lagförslaget skall den som är beroende av alkohol eller narko-

Prop. 1979/80:1    Huvudsakligt innehåll 5

lika och till följd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna kiihna beredas vård oberoende av samtycke, om utebliven vård skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för någon annans personliga säkerhet eller hälsa. Vård med stöd av lagen skall kunna pågå i högst fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om intagning av en missbrukare. Socialnämnden blir skyldig att upprätta en plan för den vård som missbrukaren kan behöva efter det att sjukhusvistelsen har upphört. Vid överklagande av beslut om intagning för vård enligt den nya regeln gäller en rätt till särskilt snabb besvärsprövning.

I avvaktan på en översyn av lagstiftningen föreslås vissa andra ändringar i LSPV. Bestämmelsen om ansökan som förutsätlning för intagning på sjukhus slopas. Möjlighet öppnas att bereda vård vid andra institutioner än de sjukhus som nu omfattas av lagen. Ändrade regler föreslås vidare i bl. a. de s. k. konverteringsfallen. Reglerna om utskrivning och utskrivning på försök får ett något ändrat innehåll.

De nuvarande utskrivningsnämnderna får en avsevärt ökad roll i bevakningen av patienternas rättssäkerhet. Nämnderna får därvid fler lekmannaledamöter. Bl. a. skall en ledamot ha särskild erfarenhet av sociala frågor. Nämnderna byter också namn till psykiatriska nämnder. Lagen föreslås bli benämnd lag om psykiatrisk vård i vissa fall (LPV).

Slutligen innehåUer propositionen förslag om ökad användning av offentligt biträde i mål och ärenden om vård oberoende av samtycke bl. a. enligt LVU och LPV. Brottsbalkens bestämmelse om överlämnande för vård enligt barnavårdslagen som påföljd för brott av unga ersätts av överlämnande för vård inom socialtjänsten. Bestämmelsen om överlämnande för vård enligt lagen om nykterhetsvård upphör att gälla. Den nya socialtjänstlagen medför också följdändringar i ett stort antal andra lagar.

Samfliga lagförslag föreslås träda i kraft den 1 januari 1981. Förberedelser för en omfattande utbildning av förtroendevalda och anställda har redan inletts. En särskild information till aUmänheten förbereds också.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 6

1    Förslag tUl Socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser

Socialtjänstens mål

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor och

aktiva deltagande i samhäUslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Kommunens ansvar

2 §   Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.

3 §   Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

4 §   För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall
det i varje kommun finnas en socialnämnd.

Socialtjänstens innehåll

Socialnämndens uppgifter

5 §   Till socialnämndens uppgifter hör att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,

medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,

informera om socialtjänsten i kommunen,

genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

Rätten till bistånd

6 § Den enskilde har rätt tiU bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 7

Allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet

7 § Socialnämndens medverkan 1 samhällsplaneringen skall bygga på
nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utform
ningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall
också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer
utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att ålgärder vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

8 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

9 § Socialnäimidens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tiUsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

10 § Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan
service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med
andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.

Omsorger om barn och ungdom

11 §   Socialnämnden skaU

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet

12 § För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas
förskole- och fritidshemsverksamhet.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra stycket skollagen (1962: 319).

Fritidshemsverksamheten avser skolplikliga barn till och med tolv års ålder.

13 § Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det
år då de fyller sex år. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om
året.

De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra stycket skollagen (1962: 319) skall anvisas plats i förskola.

14 § De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver sär
skilt stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 8

anges i 13 § första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte barnens behov av sådant stöd tUlgodoses på något annat sätt.

15 § Kommunen skaU genom en planmässig utbyggnad av förskole-
och fritidshemsverksamheten sörja för att de barn som på grund av för
äldrarnas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver om
vårdnad utöver vad som följer av 13 och 14 §§ får sådan omvårdnad,
när inte behovet tillgodoses på annat sätt.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av minst fem år.

16 § Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för insfitutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fritidshemsverksamhet.

17 § Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritidshemsverksamhelens organisation.

Omsorger om äldre människor

18 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet alt leva och bo självständigt och att ha en akliv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

19 § Socialnämnden skall verka för alt äldre människor får goda bostäder och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta bostäder med gemensam service (servicehus).

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom information och annat stöd.

Omsorger om människor med handikapp

20 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får
möjlighet att delta i samhällels gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skaU medverka till att den ensldlde får en meningsfull sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efler hans behov av särskilt stöd.

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende

21 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller
bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem
för vård eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med de anhöriga och kontakt med hemmiljön.

22 § Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för
kommunerna inom en landstingskommun skall tillgodoses av landstings
kommunen och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 9

kommunerna i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrelsen.

23 § Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas
i samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Särskilda regler till skydd för underåriga

24 § Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas
i hemmet eUer annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara
för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta tiU socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om något gör att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning i fråga om vad de får veta i sin yrkesverksamhet.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet.

25 § En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot
för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör
någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om
honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den
underårige vård i ett visst familjehem.

Ar det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det, skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet upphör att gälla om inte barnet har tagils emot i hemmet inom ett år från det medgivandet lämnades.

26 §   Socialnämnden skall

medverka till att de underåriga som avses i 25 § får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden,

verka för att de får lämplig utbildning och

lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, stöd och annan hjälp som de behöver.

27 § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda en person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfäUig.

28 § Socialnämnden får för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 25 §, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.

Om det finns sannolika skäl för att en sådan risk föreligger men den behövliga utredningen inte har kunnat slutföras, får ett tUlfälligt förbud meddelas att gälla 1 avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte att barnet skiljs från hemmet på gmnd av ett beslut enligt 21 kap. föräldrabalken.

29 § Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligt 28 §, om
socialnämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eUer allvarlig
olägenhet.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 10

Ett förbud som ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaktan på nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från ordförandens beslut.

30 § Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av social
nämnden i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller
ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden
i den kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 § andra stycket meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna enligt 26 § samt beslutar i frågor som avses i 28 §.

31 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verk
samhet som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 §.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna för-medlingshjälp m. m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp.

32 § Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1979:
000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Avgifter m. m.

33 § Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde
har erhållit enligt 6 §, endast om den har lämnats som förskott på en
förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6 §, får socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning.

34 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär som socialnämn
den har beslutat om medför inte kostnadsansvar för den enskilde vård-
tagaren,

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver.

35 § För andra sociala tjänster får kommunen ta ut skäliga avgifter
enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte över
stiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 13 och 14 §§ får avgift tas Ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

Om avgifter för platser i servicehus för äldre människor finns särskUda bestämmelser.

36 § ViU socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte
betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 § eller för vård
kostnad som kommunen har haft enligt 34 § andra stycket, skall talan
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom.
Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskUde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifaUas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eUer annars synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

37 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldig
het som avses i 33 § och 34 § andra stycket.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 11

Nämndorganisationen

Socialnämnden

38 § Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) gäl
ler i tiUämpliga delar socialnämnd

2 § om antalet ledamöter m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätt till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § oro tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sam-

manträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslutförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning m. m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket eUer 6 § kommunallagen.

39 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens
talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning an
kommer på socialnämnden.

Socialnämnden skall även i övrigt ha hand om förvaltning och verkställighet »nom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifter inte tillkommer någon annan enligt beslut som avses i 3 kap. 14 § kommunallagen (1977: 179).

40 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övri
ga nänmder och hos andra myndigheter göra de framställningar som
nämnden finner påkaUade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunstyrelsen och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.

Social distriktsnämnd

41 § Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller flera sociala distriktsnänmder, var och en för ett geografiskt distrikt.

42 § En social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande sam-häUsnuljöii, den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verksamheten.

43 § De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt denna lag eUer annan författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person, om inte kommunfullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp av ärenden.

44 § Om kommunfuUmäktige beslutar det, får socialnämnden uppdra åt distriktsnämnderna att

1. göra framställningar tiU fullmäktige,

2. besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i distriktet,

3. handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som annars förvaltas av socialnämnden.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 12

4. handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämndens verksamhetsområde.

45 § Om distriktsnämnder har inrättats, får kommunfuUmäktige föreskriva att distriktsnämnderna skaU lämna sina budgetförslag tUI socialnämnden inom den tid som kommunstyrelsen har bestämt. Socialnämnden skall i sådant fall med eget yttrande överlämna distriktsnämndernas budgetförslag tUl kommunstyrelsen.

46 § Vad som sägs i denna lag eller annan författning om socialnämnd tillämpas också på sociala distriktsnämnder. I frågor som avses i 39 § andra stycket och 40 § första stycket gäUer dock bestämmelserna i 44 §.

Om det i lag eller annan författning har meddelats någon bestämmelse som avviker från vad som har sagts nu, gäller den bestämmelsen.

Delegation

47 § Uppdrag att beslula på socialnämndens vägnar får inte avse vad
som ankommer på nämnden enligt 2, 5 och 6 §§, 11 § första och andra
styckena, 17 § tredje stycket samt 18 § lagen (1979: 000) med särskUda
bestämmelser om vård av unga.

I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild avdelning som består av ledamöler eller suppleanter i nämnden.

48 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäUer
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken,

2 kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7 § eUer beslut att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt 9§,

3 kap. föräldrabalken,

7 kap. 2 § och 7 § föräldrabalken, dock inte om avtalet innefaltar åtagande att utge engångsbelopp, samt 11 § föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25, 27 eller 28 § denna lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen (1964: 143) om bidragsförskott.

49 § Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns
bestämmelser i 29 § första stycket och i lagen (1979: 000) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

Handläggning av ärenden m. m.

50 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som
genom ansökan eUer på annat sätt har kommit tUl nämndens kännedom
och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

51 § Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse
för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så att den som är obehörig inte får tillgång till dem.

52 § Den enskUde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och andra anteckningar som förs om honom.

53 § I ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971: 290) om jäv.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 13

Dessutom skall, utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen, i alla ärenden enligt denna lag följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas 6 § om ombud och biträde,

8 § om vägledning av part,

9 § om tolk, 10 § om remiss.

54 § Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot
enskUd, skall följande bestämmelser i förvaltningslagen (1971: 290) till-
lämpas

14 § om parts rätt till insyn,

15 § om kommunikation,

16 § om parts rätt att meddela sig muntligen,

17 § om beslutsmotivering,

19 § om rättelse av beslut,

20 § om ansvar.

Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som har lämnats av någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäUer också när det är fråga om en ansökan eUer ett yttrande tiU en annan myndighet i ett mål eUer ärende som rör myndighetsutövning mot enskUd hos denna.

55 § Den som enligt vad som sägs i 54 § skaU ges tUlfälle att yttra
sig enligt 15 § förvaltningslagen (1971: 290) har rätt att få företräde in
för nämnden, om inte särskUda skäl föranleder annat.

Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få företräde inför nämnden.

56 § Barn som har fyUt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål
och ärenden enligt denna lag.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

57 § Socialnänmden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna
eller erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som
har lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden.

58 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med
tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

Register m. m.

59 § I sådana personregister hos socialnämnden som utgör samman
ställningar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga
förhåUanden.

Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgärder som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighetsutövning och den bestämmelse på vUken ett beslut om en sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterUgare föreskrifter om registren.

60 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör so
cialnämndens personregister skaU gaUras ut fem år efter det sista anteck
ningen gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över tUl
en annan socialnämnd, skaU tiden för gallringsplikten räknas från den
sista anteckningen i akten hos den nämnden.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 14

Uppgifter i personregister som avses i 59 § första stycket skall gallras ut fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gallringsskyldigheten inträdde.

61 § I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk databehandling finns bestämmelser i datalagen (1973: 289).

62 § Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap eller om underhållsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 60 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva andra undantag från gaUringsskyldigheten.

63 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för angelägna statistiska ändamål.

64 § Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

65 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till denna lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga utbetalningar från det aUmänna.

66 § Bestämmelserna i 7 kap. 4 § sekretesslagen (1979: 00) hindrar inte socialnämnden att polisanmäla brott som är riktade mot socialnämnden eller berör den verksamhet som nämnden har ansvar för.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

67 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

68 §    Länsstyrelsen skall inom länet

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag, informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten, biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet, främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan,

även i övrigt se till att socialnämnderna fuUgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt.

Hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller landstingskommun står under länsstyrelsens tiUsyn.

69 § Vill en enskild person eUer sammanslutning inrätta ett hem för
vård eller boende, skaU tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem
står under tUlsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är belä
get. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäUer även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

70 § Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård
eUer boende, skaU länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att av
hjälpa missförhåUandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 15

Övriga bestämmelser

Överflyttning av ärende

71 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande
en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna
nämnd samtycker tUl det.

Överklagande av beslut

72 § Socialnämndens beslut överklagas hos länsrätten genom besvär,
om nämnden har meddelat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 §, medgivande enligt 25 §, förbud enligt 27 eller 28 § eller eftergift enligt 37 §.

73 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om tiUstånd enligt 69 § eller om
föreläggande eller förbud enUgt 70 § får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och kammarrätts motsvarande beslut gäller omedelbart.

Böter

74 §   TUI böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eUer 28 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eUer boende som avses
i69§,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verk
samheten vid ett hem för vård eUer boende.

AUmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av socialnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Kommuner utanför landsting

75 § Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall Ullämpas
också på en kommun som inte tUlhör någon landstingskommim.

Övergångsbestämmelser

I. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Genom lagen upphävs

1. baraavårdslagen (1960: 97),

2. lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

3. lagen (1956: 2) om sociaUijälp,

4. lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.,

5. lagen (1976: 381) om barnomsorg,

6. lagen (1936: 56) om socialregister.

2. Bestämmelserna i 60 § om gaUring tUlämpas tidigast den 1 januari 1986 i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser tiden före den 1 januari 1981.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätt tiU ersättning från en aiman koimnim för kostnader som har uppkommit före utgången av år 1980 för socialhjälp enligt 12 § lagen (1956: 2) ora

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstlagen 16

socialhjälp eller för utgifter i samband med omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97).

4. Bestämmelsema i lagen (1956: 2) om socialhjälp gäller fortfarande i fråga om kommuners rätt tiU ersättning av enskilda för socialhjälp som har länmats före utgången av år 1980. Talan om ersättning som förs efter denna tidpunkt skaU dock väckas vid länsrätten. I fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängiga vid länsstyrelsen gäller bestämmelserna i punkt 5.

5. Sådana mål vid länsstyrelserna som avser besvär över en socialnämnds beslut om socialhjälp eller ersättning för utgiven socialhjälp och som inte har avgjorts före utgången av år 1980 skall efter den tidpunkten prövas av länsrätterna.

6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Bestämmelser i lag eller annan författning om fosterbarn, fosterföräldrar eller fosterhem tillämpas dock i den betydelse som de har i den författningen.

Prop. 1979/80:1    LVU

2    Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

1 § Den som är under 18 år skall beredas vård med slöd av denna lag, om
det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den
eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år,
av honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annal förhållande i hemmet
medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom
missbmk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annal därmed jämförbart beteende.

Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fy 111 18 men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård.

2 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter
ansökan av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser all anordna.

3 § Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnit laga kraft, gäller beslutet inte längre.

4 § Beträffande värdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1979:00) och föreskrifterna i 11-16 §§.

5 § Socialnämnden skall noga följa vården av den som har berells vård med stöd av denna lag. När vård enligl lagen inle längre behövs, skall nämnden besluta att vården skall upphöra.

Har den unge berells vård med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutel pröva frågan om vård med stöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning.

Vård som har beslutats med slöd av 1 § andra stycket t skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med slöd av I § andra slyckel 2 eller iredje stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast prövade frågan om vårdens upphörande, får dock vård med stöd av lagen pågå längst tills denna lid har gått ut. 2   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    LVU 18

Omedelbart omhändertagande

6 § Socialnämnden får beslula atl den som är under 20 år skall omhän-
denas omedelbart

om det är sannolikl atl den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag och

rättens beslul inle kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får beslut om omhändertagande fallas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

7 § Ell beslul om omedelbarl omhänderlagande skall underställas läns
rätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall
beslutet jämle handlingarna i ärendet lillslällas rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och, om synnerliga hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingama har kommit in till rätten.

Om underställning inte har skett inom föreskriven lid, upphör omhändertagandet.

8 S Om länsrätten fastställer ett beslul om omedelbart omhänderta
gande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhänderta
gandet verkställdes ansöka hos länsrätten om atl den unge skall beredas
vård med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör, om

1. ansökan om vård inle har gjorts inom den lid som anges i första stycket,

2. ansökan om vård inte bifalls,

3. den unge häktas.

Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet, skall socialnämnden besluta atl della genast skall upphöra.

Målens handläggning

9 S    Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt.

Om den unge är omhändertagen, skall länsrälten hålla förhandling i målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

10 § I mål om vård enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna skall upplysas om sin rätl atl begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallals vid vite alt inställa sig personligen vid förhandling, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller till en senare dag.

Vården

11 § När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt
denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas
och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antas vara bäst ägnat atl främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Prop. 1979/80:1    LVU 19

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha uppsikt över den unge och, i den mån del behövs för.all genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

12 S För vård av unga som på någon grund som anges i 1 S andra slyckel 2 eller tredje stycket behöver slå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens beslämmande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

13 § Om omedelbarl omhänderlagande eller vård av den unge har beslutals på någon grund som anges i 1 § andra slyckel 2 eller iredje stycket och han vistas i ell sådant hem som avses i 12§, får han hindras atl lämna hemmet och i övrigl underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att värden skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när del påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhel.

14 § Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får inle inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller något annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet. Påträffas sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll atl han inte bär på sig någol som han inle får inneha där. Delsamma gäller om det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visilering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall ell vittne närvara.

15 S Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får underkastas över
vakning av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med
hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden.
För della ändamål får den som föreslår vården vid hemmet öppna och ta
del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Om en
ankommande försändelse innehåller någol som den unge inle får inneha,
skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offenlliga biträde skall vidarebefordras ulan föregående granskning.

16 8 Om del är nödvändigl med hänsyn lill ändamålei med vård eller
omhändertagande med slöd av denna lag, får socialnämnden

1. bestämma hur den rätt lill umgänge med den unge som kan tillkomma
en förälder eller någon annan som har vårdnaden om honom skall utövas
eller

2. bestämma alt den unges vistelseort inle skall röjas för föräldern eller
vårdnadshavaren.

Övriga bestämmelser

17 S I ell ärende enligl denna lag får socialnämnden besluta om läkarun
dersökning av den unge saml ulse läkare för undersökningen. Om under
sökningen inte lämpligen kan genomföras i den unges hem, får nämnden
bestämma någon annan plals för den. 1 ett mål enligl denna lag har rätlen
samma befogenhet.

Läkarundersökningskall, om den inte av särskilda skäl är obehövlig, äga rum innan nämnden gör ansökan enligl 2 S,

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller av rätten lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för atl inställa den unge lill läkarundersökningen.

Prop. 1979/80:1    LVU 20

18        § Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon
ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnal lämna biträde för atl
genomföra beslut om vård eller omhänderlagande med slöd av denna lag.

Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats på någon grund som anges i I § andra slyckel 2 eller iredje slyckel och den unge är intagen i ell sådanl hem som avses i 12 §, skall polismyndigheten på begäran av den som föreslår vården vid hemmet lämna biträde för att efterforska och återhämla den unge, om denne har avvikit från hemmet, eller för atl ombesörja annan förflyttning av honom.

19 § Har den unge fyllt 15 år, har han räll all själv föra sin lalan i mål och ärenden enligl denna lag.

20 § Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär, när nämnden har

1. beslulal om var värden av den unge skall inledas eller beslutat atl flytta den unge från del hem där han vistas,

2. beslutat i en fråga om vård med slöd av lagen skall upphöra,

3. med slöd av 16§ beslutat om umgänget med den unge eller beslutat atl dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslul av nämnden enligl denna lag får inle överklagas. Rätlens beslul enligt 17 § om läkarundersökning får inte överklagas.

21       S Socialnämndens beslul enligl denna lag gäller omedelbart, om
nämnden inte förordnar något annal. Detsamma är fallel med sådana
beslul om omedelbarl omhänderlagande som har meddelats av ordföran
den eller någon ledamot i nämnden.

Rätten fär förordna atl ell beslut som rätten har meddelat skall gälla omedelbart.

22 § Om offentligt biträde och annan rällshjälp i mål och ärenden enligl denna lag finns bestämmelser i rällshjälpslagen (1972:429).

23 § Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän ingå i rätlen.

24 S Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhändertagits enligl 14 eller 15 S eller påträffats inom ell sådant hem som avses i 12 § ulan all del finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligl bestämmelsema om beslagtagen egendom i 2§ I första slyckel lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller stålen.

Delsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag Iräder i krafl den I januari 1981,

2. Om del före den I januari 1981 har meddelats beslut om förebyggande ålgärder eller om samhällsvård enligt barnavärdslagen (1960:97), gäller barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst lill den I juli 1981. Om rätlen efter underställning eller besvär över ell beslul, som har meddelats av en barnavårdsnämnd före den 1 januari, efler denna tidpunkt beslutat om förebyggande åtgärder eller samhällsvård gäller barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst lill den I juli 1981.

3. Om rätten efler underställning eller besvär har fastställt en barna
vårdsnämnds beslul om omhänderlagande för samhällsvård enligl barna
vårdslagen (1960: 97), skall beslutel anses som ett beslul om vård med slöd

Prop. 1979/80:1    LVU 21

av den nya lagen. Beslul enligl 25 S första stycket a) barnavårdslagen anses härvid som beslul med stöd av 1 § andra stycket I den nya lagen och beslut enligt 25 § första stycket b) barnavårdslagen som beslut med stöd av 1 § andra stycket 2 eller iredje slyckel den nya lagen. Den i 5 S andra stycket den nya lagen angivna tiden sex månader skall därvid räknas frän den I januari 1981.

4. Har enligt barnavårdslagen (1960: 97) beslutats om omhändertagande för utredning, gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådant omhändertagande även efler den I januari 1981. Dessulom tillämpas reglerna i 8S den nya lagen om ansökan lill länsrätten och omhändertagandels upphörande saml 9§ andra stycket samma lag.

5. I fråga om underställning och överklagande av beslul som har meddelats före den I januari 1981 gäller bestämmelserna i barnavårdslagen (1960:97). Om beslutet avser omhändertagande för samhällsvård, skall prövningen ske enligl den nya lagens regler om beredande av vård. Andra beslul prövas enligt äldre bestämmelser.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

dels all i 4 och 13 §§ ordet "barnavårdsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot ordet "socialnämnd" i motsvarande form,

dels all 1,3 och 6 SS skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse Föreslagen lydelse

I S'

Har brott begåtts av någon som Har brott begåtts av någon som

vid liden för brottet ej fyllt aderton vid tiden för brottet ej fyllt aderton

år. må, utöver vad som följer av 20 år,Jur, ulöver vad som följer av 20

kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare

beslula att ej tulu å brottet, beslula all ej åtala brottet,

om den underårige ställes under om den underårige bereds vård

övervakning  jämlikt   26§   burnu- med stöd av lagen (1979:000) med

vårdslugen,     omhänderlages    för särskilda bestämmelser om vård uv

samhällsvård enligt 29§ sagda lag unga eller blir föremål för annan

eller blir föremål för annan därmed därmed jämförlig åtgärd eller ulan

jämföriig åtgärd eller utan dylik åt- dylik åtgärd blir föremål för annan

gärd blir föremål för annan hjälp- hjälp- och stödåtgärd saml del med

och stödåtgärd samt del med skäl skäl kan antas alt därigenom vidtas

kananiagas atthårigenomvidlages vad som är lämpligast för honom,

vad som är lämpligast för hans lill- eller
rättaförande, eller

om brottet uppenbarligen sketl av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkl.

' Senaste lydelse 1971:241.

Prop. 1979/80:1    LVU

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

22

3 §

Föreligger skälig anledning alt ej tala å brott, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från burnu-vårdsnärnnden i den kommun, där den underårige vistas, inhämta yllrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser alt vidiagu åtgärd beträffande den underårige saml huruvida enligl nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för huns tiUrättuförunde.

Föreligger skälig anledning alt ej åiulu brolt, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från 5ocia/-nämnden i den kommun, där den underårige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser alt vidtu åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligl nämndens mening sådan ålgärd kan anses vara lämpligast för honom.

Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner del erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling saml hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.

Del åligger nämnden all avgiva silt yllrande skyndsamt.

Är brottet ringa, må åklagaren utan all barnavårdsnämndens yllrande inhämtats beslula all ej tulu å brollel.

Angående prövning huruvidu åtal bör väckas mol den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola eller som intagils å allmän vårdunslull för alkohoimissbrukare är särskill stadgal.

6 §

Är brollel ringa, får åklagaren Ulan all socialnämndens yttrande inhämtats beslula all ej åtula brollel.

Misstänks någon som med slöd av I § andru stycket 2 eller tredje stycket lugen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga har intagits i ett sådant hem som avses i 12 § sagdu lug för att hu begått brott innun vården vid hemmet hur uvslututs och hör brottet under ullmänl åtal, skull åkluguren pröva om åtal lämpligen bör ske. Innun åtulsfrågun uvgörs, skall den som förestår vården vid hemmet höras, om det inte finns obehövligt.

Denna lag Iräder i kraft den I januari 1981.

1 fråga om den som vid lagens ikraftträdande är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola skall bestämmelsema i 69 § barnavårdslagen (1960:97) gälla vid prövning av ålal för brolt som har begåtts före den I juli 1981.

Prop. 1979/80:1    LPV 23

4    Förslag till

Lag  om   ändring   i   lagen   (1966:293)  om   beredande   av   sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

dels atl rubriken till lagen skall lyda lag om psykiatrisk vård i vissa fall,

dels att i 25, 27 och 33 §§ ordet "utskrivningsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot orden "psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels alt i 25, 31 och 33 §§ orden "psykiatrisk nämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot orden "cenlral psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels alt nuvarande 37 och 38 §§ skall belecknas 38 respektive 39§§',

dels alt I - 12, 14 - 24, 26, 28 - 30, 32, 34 - 35 och 36 a§§ skaU ha nedan angivna lydelse,

dels all rubriken närmast före 3§ skall sättas närmast före 4§, och rubriken närmasl före 13 § sättas närmasl före 12 §,

dels atl i lagen skall införas två nya paragrafer, 20 a och 37 §§, av nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen atl ha följande lydelse från och med den dag då denna lag Iräder i kraft.

Nuvarande lydelse Föreslugen lydelse

Lag om beredande av sluten psykiat-     Lag om psykiatrisk vård i vissa fall risk värd i vissa fall

Inledande bestämmelser

I §==

Den som lider av psykisk sjuk- Den som lider av psykisk sjuk
dom får oberoende av eget sam- dom får oberoende av eget sam
tycke beredas sluten psykiatrisk tycke beredas psykiatrisk vård med
vård med stöd av denna lag, om stöd av denna lag, om sådan vård är
sådan vård är oundgängligen påkal- oundgängligen påkallad med hän-
lad med hänsyn till sjukdomens art syn lill sjukdomens art och grad
och grad och till att han och till att han

a) dels lill följd av sjukdomen up- a) dels till följd av sjukdomen up
penbariigen saknar sjukdomsinsikt penbariigen saknar sjukdomsinsikt,
eller tdl följd av beroende av nurko- dels kan få sitt tillstånd avsevärt
tiska medel uppenbarUgen är ur förbättrat genom vården eller avse-
stånd att rätt bedöma sitt behov av värt försämrat om vården uteblir,
vård, dels kan få sill tillstånd avse
värt förbättrat genom vården eller
avsevärt försämrat om vården ute
blir.

' Senaste lydelse av 37 § 1969:212. Senaste lydelse av 38 § 1974: 581. ''Senaste lydelse 1971:638.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde Ivdelse

Föreslugen lydelse

24

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för egel liv,

c) lill följd av sjukdomen är ur stånd atl laga vård om sig själv,

d)      lill följd av sjukdomen har elt för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt eller

e)      till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annal av
lagstiftningen skyddat inlresse som icke avses under b).

Med psykisk s]ukdom jämställes Med psykisk s]ukdom jämstäUs i

i  denna  lag  psykisk  abnormitet,     denna lag psykisk abnormitet, som

som icke är psykisk sjukdom eller utgöres av hämning i förståndsutvecklingen.

Vård beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukavdelning.

icke är psykisk sjukdom eller ulgörs av hämning i förståndsutvecklingen.

2 §3

För behandling av vissa frågor enligt denna lug finnus ulskriv-ningsnärnnder med de verksamhetsområden regeringen bestämmer och en för riket gemensam psykiatrisk nämnd.

Den som är beroende av alkohol eller narkotiku och till följd härav är i trängande behov uv avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna får oberoende av egel samtycke beredas vård med stöd av dennu lug, om utebliven vård innebär allvarlig furu för huns hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Intagning

3 §

Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rum efter ansökan eller på grund av domstols förordnande enUgt 31 kap, 3 § brottsbalken. Intagning efter ansökan får icke ske på grund av omständighet som avses i I S första stycket e).

Vård enligt denna lag bereds på sjukhus som drivs av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun. Vård får i den mån regeringen föreskriver det även beredas på annan vårdinstitution. Vad i denna lag sägs om sjukhus gäller även sådan institution.

= Senaste lydelse 1974:581.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

25

Vud som sägs om överlukure i dennu lug avser även biträdande överläkare som har unförtrotls särskild sjukuvdelning. Regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer får uppdra ål annan läkure ull fullgöru uppgifter som enligt dennu lug unkommer på överläkare.

För behandling av vissa .frågor enligl denna lug ftnns psykiutrisku nämnder med de verksumhelsom-råden som regeringen bestämmer och en för riket gemensum centrul psykiutrisk nämnd.

Intagning

4 §"

Ansökun om intagning får görus Uv muke till den som unsökningen avser, om makurnu summunbo, uv annan som stadigvurande sam-monbor med honom eller uv huns burn, fuder, moder, syskon, förmyndare eller gode mun. Ansökun får görus även uv ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd, nyk-terhelsnåmnd eller hälsovårdsnämnd eller uv polismyndighet. Om kommunfullmåklige beslula det, äger socialnämnden uppdrugu åt annan ledamot i nämnden än ordföranden eller ål tjänstemun i ledunde ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.

Läkure vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk vård icke meddelas, eller vid sjukhem för lältsköllu psykiskt sjuku eller spe-ciulsjukhus för psykiskl ulvecklingsstörda eller rektor fiir särskola eller föreståndare för vårdhem för psykiskt utvecklingsstörda får göra ansökun i frågu om den .fiir vurs vård hun svurur. Militär chef, dock lägst kompunlchef eller motsvurunde chef, får göru ansökan beträf

Intagning på sjukhus enligt dennu lug äger rum med stöd uv vårdintyg eller på grund uv domstols förordnande enligl 31 kup. 3 § brottsbalken.

Intagning med slöd av vårdintyg får icke ske på grund av omständighet som uvses i I H förslu stycket e).

Undersökning för utt utfärdu vårdintyg får förelus endusl om del ftnns skälig unledning därtill.

Undersökningsläkaren skall se till atl vårdintyget kommer in till det sjukhus där intagning avses ske.

' Senaste lydelse 1979:000

Prop. 1979/80:1    LPV 26

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lände den som slår under hans be-[fäl.

I .fråga om den som genom lagakraftvunnen dom dömts till skyddslillsyn eller som villkorligt frigivils från kriminulvårdsunslull eller villkorligl utskrivits från urbetsunstall eller som överförts till vård ulom anstalt efter ull hu dömts tdl internering får unsökun görus UV ordförunden i den över-vukningsnånmd under vars tillsyn hun står.

Beträftande den som är intagen i kriminulvårdsunslull, urbelsan-stult, häkte, ullmän vårdunslull för ulkoholmissbrukure eller ungdomsvårdsskola och vislas inom anstalten får ansökun göras endusl uv tjänslemun som hur att sörja för den intugne. Sådun ijänslemän får i unnut full un som uvses i iredje stycket göra ansökan även i frågu om den som vislas utom unstulten utan atl vuru slutligt utskriven därifrån.

Regeringen äger förordna om behörighet atl vid krig eller krigsfuru göru unsökun i frågu om den som tillhör försvarsmakten.

5 §5

Ansökan om intagning göres skriftligen. Vid ansökningshandlingen skall fogas vårdintyg angående den som ansökningen avser. Vårdintyget får icke vuru äldre än en månud. når unsökningen göres.

Värdinlyg   skall,   om   annat   ej Wärdintyg skaW I fall som avses i

följer av 7 S andra slyckel, innehål- / , om annal ej följer av 7 § andra la dels uttalande all sannolika skäl slyckel, innehålladels uttalande all föreUggu för all den som unsök- sannolika skäl/öre/Zger för all den ningen avser lider av psykisk sjuk- som intyget avser lider av psykisk dom och för all sluten psykiatrisk sjukdom och för all psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad vård på sjukhus är oundgängligen med hänsyn till sjukdomens art och påkallad med hänsyn lill sjukdo-grad och lill någon eller några av de     mens art och grad och till någon

5 Senaste lydelse 1974:581,

Prop. 1979/80:1   LPV

Nuvurunde lydelse

i I § första slyckel a)-d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigl som föranleda vårdbehovet.

Regeringen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses i andra slyckel.

27

Föreslugen lydelse

eller några äv de i I § första stycket a)-d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigl som föranleder vårdbehovet.

Ifall som uvses i 2 § skall vårdintyget innehållu dels ultulunde att sunnollku skäl föreUgger för att den som intyget avser är beroende av alkohol eller narkotika och tillföljd härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i sambund med denna och att utebliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller Uv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa, dels redogörelse för de omständigheter i övrigt .som föranleder vårdbehovet.

Regeringen/År förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses i första och andra styckena.

6 §«

Behörig atl utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt den som ulan ull vura legitimerud ärförord-nud utt uppehålla befattning som läkare i allmän tjänst och genomgått för medicine licentiatexamen föreskriven kurs i psykiatri. Från sistnämnda krav äger socialstyrelsen medge undanlag, om särskilda skal.föreUgga. Vårdintyg med åberopande av omständighet som avses i 1 § första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som har specialistkompetens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av delta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som ansökningen avser. Den som får göra ansökan om intagning äger föranstalta om sådan undersökning.

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Från detta krav får socialstyrelsen medge undantag, om särskilda skäl föreUgger. Vårdintyg med åberopande av omständighet som avses i 1 § första stycket a) får dock utfärdas endasi av läkare som har specialistkompetens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detla slag.

Värdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser.

Senaste lydelse 1971:638.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

Vårdintyg utfärdat uv läkure, som tjänstgör inotn den sluinu p.sy-kiutrisku vården, får icke godtagas för intagning på det sjukhus där läkaren är verksam. Om betydande olägenhet skulle uppstå genom anlitande UV unnun läkure, får dock vårdintyg utfärdut av läkare vid sjukhuset godtagas för intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Vårdintyg får icke godtagus, om det är utfärdat av den som gör ansökan om intagning.

Bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971:290) äga icke tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.

28

Föreslagen lydelse

Vårdintyg får godtas för intagning på del sjukhus där den läkure som har utfärdat Intyget tjänstgör endusl under jörutsältning utt in-tugning sker pä annan klinik än den där han är verksam.

År patient imagen för psykiutrisk vård på sjukhus på egen begäran eller med slöd av 2 §, jur unduntug görus .från beslämmelsen i Iredje stycket, om det skulle uppslå bety-dunde olägenhet av att anlltu unnun läkare.

Vid utfärdande av vårdintyg gäller bestämmelserna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen (1971: 290) även för läkare som utövar yrket enskilt.

1 §

Föreligga sannolika skäl för alt någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polismyndighet omhändertagu honom, om fara är i dröjsmål.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i 6 § andra stycket. Utfärdas vårdintyg, skall polismyndigheten genast ansöka om den omhändertagnes intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. I fall som avses i denna paragraf behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika skä\ föreUgga för att den omhändertagne på gmnd av psykisk sjukdom är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är fariig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte

Föreligger sannolika skäl för atl någon lider av psykisk sjukdom enligt I § eller tiU följd av beroende uv alkohol eller narkotiku är i trängun-de behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i sambund med dennu enligt 2 § samt för att hun är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, får polismyndighet omhänderta honom / brådskande full.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast föranstalta om undersökning som avses i 6 § andra stycket. Utfärdas vårdintyg, skall polismyndigheten genast föranstalta om att den omhändertagne tas in på sjukhus för psykiatrisk vård. I fall som avses i / § behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika skäl föreligga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i behov av psykiatrisk vård och för att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfattning.

Sker intagning enligl 8 Jj, skall polismyndigheten senast andra dagen efter dagen för intagningen lill-siätla överläkaren protokoll rörande de omständigheter som föranlett ansökningen.

Utfärdas icke vårdintyg eller avslås ansökningen om intagning, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med slöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra-fjärde styckena ågu icke tillämpning, om den omhändertagne redan inlagils på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt 16 §. Friges den omhändertagne i sådanl fall icke omedelbart av polismyndigheten, skall hun genast förus llll .sjukhusel.

29

Föreslagen lydelse

iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfattning.

Sker intagning enligl 8 S, skall polismyndigheten senast andra dagen efler dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande de omständigheter som föranlett alt vårdintyg hur utfärdats.

Utfärdas icke vårdintyg eller beslutus ull Intagning ej skull ske, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra-fjärde slyckena skull icke lillämpus. om den omhändertagne redan inlagils på sjukhus med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligl 16 S. Friges den omhändertagne i sådanl fall icke omedelbart av polismyndigheten, skall dennu genast förunstullu om utt han får behövlig vård.

Överensstämma an.sökan och vårdintyg med föreskrifierna i 4 — 7 iJS och föreligga sannolika skäl för all vård kan beredas med slöd av denna lag, får den ansökningen avser inlagas på sjukhus.

Om intagning beslutar överiäka-ren. Om särskilda skäl .föreligga, äger han överlåta på annan läkare vid sjukhuset atl beslula om intagning.

Överensstämmer vårdintyget med föreskrifterna i 5-7 §§ och föreligger sannolika skäl för alt vård på sjukhus kan beredas med stöd av / ,'!' eUer. om vårdintyget har det innehåll st>ni unges i 5 S andra stycket, med slöd uv 2 , får den som vårdintyget avser tus in på sjukhus.

Vårdintyg får ej godtas som underlag för inlagningsbeslul, om det är iilfärdal mer än fjorton dugur före beslutet.

Om intagning beslutar överiäka-ren. Om särskilda skäl föreUgger, får han överlåta på annan läkare vid sjukhuset alt beslula om intagning.

Beslul om intagning får ej meddelas av summa läkare, som hur ulfiirdul vårdintyget, såvidu det ej föreliggerfaU som uvses i 6 §.fjärde stvcket.

9 §

Sker intugning enligl 8§.   skall överiäkaren efter undersökning av

Beslutas enligl 8!) intagning med stöd av 1 i>. skall överläkaren efler

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

patienten snarast möjligt och senast tionde dagen efter dugen jör iniug-ningen pröva om vård kan beredas patienten med stöd av dennu lug. Hur som grund för unsökningen om intugning åberoputs ull putienten är furiig för unnuns personligo säkerhet, får med prövningen unslå till femtonde dugen efler dugen för intugningen, om särskildu skäl föreUggu och intugningen icke beslutuls med slöd uv vårdintyg uv innehåll som avses i 7H andru stycket.

Finner överläkuren alt vård kan beredas med stöd av dennu lag, skall han besluta ull putienten även i fortsättningen skull varu inlugen på sjukhuset. I annat fall skull överläkuren omedelbarl utskriva honom.

30

Föreslugen lydelse

undersökning av patienten snarast möjligt och senasl åttonde dagen efler Intagningsbeslulei pröva om vård kan beredas patienten med stöd av I §. Finner överläkaren all dettu är fullet, skall han besluta all patienten även i forlsältningen skall vara inlugen på .sjukhuset. I unnat juli skull hun omedelburt skriva ut putienten.

Beslutus enligl 8 § intagning med slöd av 2§, skull överläkuren efter undersökning av putienten snurusl möjligt och senast fjärde dugen efter intagningsbeslulei pröva om putienten är 1 behov uv psykiutrisk vård. Finner överläkuren utt dettu är fallet, skall han besluta alt patienten även i jorlsätlningen skall varu inlugen på sjukhuset. I unnat fall skall hun omedelburt skriva ul patienten.

Den prövning som avses i första och undru styckenu skull i stäUet görus av psykiutrisku nämnden om

1. intugningen I full som uvses i 6 § fiärde slyckel har grundats på vårdintyg ulfärdul uv läkure som är verksum vid den klinik där intugningen hur gjorts,

2. vårdintyget har utfärduts eller intugningen beslutuls Irols alt omsiändighel som grundlägger jäv enligt 4 § förvaltningslagen (1971:290) hur.förelegul.

3. överlukuren själv har ulfärdul vårdintyget eller jäv enligl 4 § för-vultningslugen föreligger mol honom.

10

Beslul enligl 8 eller 9 får icke meddelas av läkure som ulfärdul vårdintyget.

Beslul enligl 8 eller 9 § skuU gällu i forlsältningen, om putienten överförs till unnut sjukhus utun ull hu utskrivits enligl 16 §.

II  t)

Beslul enligl 8 eller 9§ äger.fört-suit gihighel,  om putienten över-

Har någon med slöd uv 31 kup. 3 () broitsbulken genom lugakrufi-

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

Jöres lill unnut sjukhus utun utt hu ulskrivils enligt 16 §.

12 Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats tdl sluten psykiutrisk vård. skull socialstyrelsen förunstullu om att hun utun dröjsmål intages på sjukhus för sådan vård. År han redan intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård, skall hun i fortsättningen anses intagen på grund uv domstolens förordnunde.

31

Föreslugen lydelse

vunnen dom överlämnuls till psykiutrisk vård enligt dennu lag, skall socialstyrelsen förunstuhu om utt hun utun dröjsmål intus på sjukhus för .sådun vård. År hun redan intagen på sjukhus för psykiatrisk vård, skall han i fortsättningen anses intagen på grund av domstolens för-ordnunde.

Bestämmelser om patienterna

Överläkaren eUer den han har bemyndigat skull utun dröjsmål underrätta sociulnämnden om putient som bereds vård med stöd uv 2 § behöver stöd och hjälp genom so-ciultjänsten. Sociulnämnden skull senust inom en vecku från underrättelsen efter samråd med läkaren och tillsammans med patienten upprätta en plan för den eftervård som bedöms nödvändig.

Bestämmelser om patienterna

13 §

Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att lämna sjukhuset och fär i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn lill ändamålei med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

14 § Patient kan få tillstånd att vistas p.-i egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn, om det icke medför fara för annans personliga säkerhel eller hans egel liv. Sådant tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tiUstånd utt vistus på egen hand utom sjukhusområdet beslutar överläkuren, om unnat ej följer av Iredje stycket. Om särskilda skäl föreUggu, äger hun beträffunde viss putient överlåtu på unnun läkure vid sjukhuset att besluta om tillstånd.

I frågu om patient som avses i Bestämmelserna   i  17 §  om   ui-

17 S andru stycket beslutur utskriv- skrivning lillämpas på fråga om till-ningsnämnden om tillstånd atl vis- stånd enligt första stycket. Nämn-tus på egen hand utom sjukhusom-     den får  beträffande   viss   patient

Senaste lydelse 1969:212.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

rådet. Nämnden äger belräffande viss patient överlåta på överiäkaren atl beslula om tillstånd.

Överläkaren får återkalla tillstånd atl vislas på egen hand ulom sjukhusområdet, om förhållandena påkalla det.Om särskilda sked föreligga, äger han beträffande viss putient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkullu tiUstånd.

32

Föreslagen lydelse

överlåta på överläkaren all besluta om lillslånd.

Överiäkaren får återkalla tillstånd all vislas på egen hand ulom sjukhusområdel, om förhållandena påkalla del.

Överläkaren får om del jlnns särskilda skäl överlåta sin beslulanderäll enligl dennu purugruf på annan läkare vid sjukhuset.

15 §»

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eUer vara olämpligt med hänsyn tiU syftet med vården eller kan handling som patient önskar avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, får överläkuren besluta utt handlingen skaU kvarhållas.

Handling som är ställd till utskrivningsnämnden , psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitie-kanslem eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, samt handling ställd tUl eller avsedd för advokat eller offentligt biträde skall vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev tiU myndighet, skall beslutet understäUas utskrivningsnämndens prövning.

Om det finns särskilda skäl, får överläkaren eller den han har bemyndigat tu del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämpligt med hänsyn till syfiet med vården eller kan handling som patient önskar avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, fåc handlingen kvarhållas.

Handling som är ställd till psykiatriska nämnden, centrala psykiatriska nämnden, socialslyrelsen, hälso- och sjukvårdens ansvurs-nämnd, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Vad nu sagts skull också gälla handling som är ställd tUl offenllig försvarare för patienten.

Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighel än dem som anges i andra stycket och som rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, saml handling ställd till eller avsedd för offentligt biträde eller annan advo-kut än offentlig försvarare skall vidarebefordras.

* Senaste lydelse 1973: 129,

*■ FörutsäUer bifall lill prop, 1978/79:220.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

Visar del sig all handling, som är ställd till annan än utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall den vidarebefordras.

33

Föreslagen lydelse

Visar det sig att handling, som är ställd lill annan mottagure ån dem som unges i undru stycket, är avsedd för någon av dessa, skall den vidarebefordras.

Beslut ull kvarhålla handling fallas av psykiutrisku nämnden efter frumställning uv överläkuren. I uv-vakian på nämndens beslut får överläkuren tu hund om hondling-en.

Utskrivning

16 S

Den som berells vård med slöd av beslut enligl 9§ undru slyckel eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas, om fömlsällningar enligt I S för atl bereda honom vård icke längre.föreUggu. Omständighet som avses i I § första stycket e) får icke ulgöra grund för kvarhållande i annal fall än då patienten berells vård på grund av domstols förordnande.

Den som berells vård med slöd av / .(f jämlikt beslul enligl 9 § eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas från vården, om förulsällningar för all bereda honom vård icke längre yö-religger. Omsiändighel som avses i I S första slyckel e) får icke ulgöra grund för kvarhållande i annal fall än då patienten berells vård på grund av domslois förordnande.

Den som beretts vård enligl 2 § skall utskrivas från vården när behov UV psykiatrisk vård icke längre föreligger, dock senust fyru veckor .från dugen för intugningsbeslulet.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

17 S"

Om utskrivning beslutar överläkaren, om annal ej följer av andra slyckel. Hanäger hänskjula frågan om utskrivning till ulskrivnings-nåmnden.

Ulskrivnlngsnämnden beslutar om utskrivning enligl 16 S av patient som intagits på grund av domstols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom begått brott mol annans personliga sä-

Om utskrivning beslutar överläkaren, om annal ej följer av andra stycket. Han får hänskjula frågan om utskrivning lill psykiatriska nämnden.

Psykiatriska nämnden beslutar om utskrivning enligl 16 § .första stycket av patient som intagits på grund av domslois förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom begått brotl mol annans

' Senaste lydelse 1974:206,

3   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

kerhel, för vilkel åtal icke väckts, eller som varit intagen i kriminalvård sanstalt för undergående av påföljd för brolt och under liden för anslaltsvården eller i samband med atl denna upphört inlagils försluten psykiatrisk vård med slöd av denna lag och icke skall återföras lill anstalten.

34

Föreslagen lydelse

personliga säkerhel, för vilkel åtal icke väckls, eller som varil inlagen i kriminalvårdsanstall för undergående av påföljd för brolt och under tiden för anstaltsvården eller i samband med alt denna upphört inlagils för psykiatrisk vård med stöd av / § och icke skall ålerföras till anstalten.

När anledning föreligger lill utskrivning av patient som avses i andra stycket, skall överläkaren ofördröjligen anmäla detta hos nämnden.

Psykiutrisku nämnden .får även i unnat juli än i andra stycket sägs utskrivu putient.

18 §

Patienten eller hans make, om makarna sammanbodde vid liden för intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom, eller hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man får göra ansökan om utskrivning.

Ansökan hos ulskrivnlngsnämnden göres skriftligen. Om patient som avses i 17 § andra stycket ger lill känna uti hun icke vill vuru inlugen på .sjukhuset, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet alt ansöka om utskrivning och tillfälle beredas honom atl upprätta erforderiiga handlingar.

Ulskrivnlngsnämnden är icke skyldig atl pröva ansökan om utskrivning, förrän tre månader förflutit från prövningen av lidigare ansökan.

Ansökan hos psykiutrisku nämnden görs skriftligen. Om patient som avses i 17 § andra stycket eller unnun, som enligt förslu stycket får unsöku om utskrivning uv putienten, ger lill känna önskan atl vården enligl denna lag skall upphöra, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighel all ansöka om utskrivning och tillfälle beredas honom all upprälla erforderliga handlingar.

Psykiutrisku nämnden är icke skyldig alt pröva ansökan om utskrivning, förrän en månud förflutit från prövningen av lidigare ansökan.

19 S

Patient får ulskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och del icke medför fara för annans personliga säkerhel eller hans egel liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som

Patient som har intagits med stöd av I § får Ulskrivas på försök och beredas fortsatt vård uianför sjukhuset, om del ftnns särskilda skäl och del icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans egel liv.

Utskrivning på försök skall avse viss lid, högst sex månader, som

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

kan föriängas med högst sex månader«/ gången. Patienten får åläggas alt iuktiugu särskilda föreskrifter och slällas under tillsyn av lämplig person.

35

Föreslugen lydelse

kan förlängas med ytterhgare sex månader. Har någon varit försöks-utskriven under en sammunhäng-ande tid av ett år, får förlängning ske endasi om synnerliga skäl föreligga. Beslut om sådan förlängning meddelus uv psykiatriska nämnden för högst sex månader åt gången.

Har den tid som bestämts förför-söksutskrivningen gått till ända utan att tiden har förlängts, skaU patienten anses som utskriven enligl 16 §.

Patienten får under tid då han är utskriven på försök åläggas atl iaktta särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Bestämmelserna i 17 och 18 §§ avse även utskrivning på försök.

Vid beräkning av tidsfristen i 18 § tredje stycket likställs ansökan om utskrivning på försök med ansökan om utskrivning.

20 §

Den som utskrivits på försök får återintagas på sjukhuset, om förhållandena p«A:a//fl del.

Om ålerintagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl/öre/ig-ga, äger han beträffunde viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om ålerintagning.

Den som utskrivits på försök får återintas på sjukhuset, om förhållandena prt/:a//ar del.

Om ålerintagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreUgger, får han överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om ålerintagning.

20 a §

Har patient vårdats på sjukhus under tre månuder med stöd uv denna lag och anser överläkaren utt patienten behöver fortsatt sådan vård, skall han snarast göra anmälan därom till psykiutrisku nämnden. I unmälun skall han unge skälen för sitt ställningstu-gunde.

Finner psykiutrisku nämnden efter sådun unmälun beträffunde viss patient skäl därtill, skaU nämnden ta upp fråga om utskrivning enligt 16 § eller om utskrivning på försök.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

Föreslagen lydelse

36

Efler den i första slyckel angivna anmälan skall molsvarande unmälun ske vur tredje månud så länge patienten vårdas på sjukhuset.

Besvär m. m.

21  § Talan får föras mot läkares beslul enligt denna lag, om läkaren

intagit någon på sjukhus eller enligl 9 § andra slyckel beslutat alt patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus.

intagit någon pä sjukhus eller enligl 9 § beslulal all patient alltjämt skall vara intagen på sjukhus.

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet hell eller delvis ulan bifall eller återkallat sådanl tillstånd,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök,

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller

återintagit patient under utskrivning på försök.

I övrigt får talan icke föras mot läkares beslul enligt denna lag.

Talan  föres   hos   utskrivningsnämnden genom besvär.

Talan .förs hos psykiatriska nämnden genom besvär. Har som grund för intagning eller fortsatt vård på sjukhus åberopats 2 §, skall talan prövas senast på fiärde dagen efter det att framställningen kom in till nämnden.

22 §"

Talan får föras mot utskrivningsnämnds beslut, om nämnden

ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut enligt 9 § andru stycket,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband  med  utskrivning på försök ålagt patient atl iukttaga sär-

Talan får föras mol psykiutrisku nämndens beslul, om nämnden

enligt 9 § beslutut utt putient ulli-jämt skall vara inlagen på sjukhus,

ogillat besvär över beslut om intagning eller läkares beslut enligl 9§,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök, ogillat besvär över läkares beslul om avslag på sådan ansökan eller, i ärende som avses i 20 u § andra stycket, beslutat att utskrivning eller utskrivning på försök ej skull ske, eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iaktta sär-

"> Senaste lydelse 1971:638.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslul i sådana frågor hell eUer delvis ulan bifall.

1 övrigl får lalan mol utskrivningsnämnds beslul enligl denna lag föras endast i fall som avses i 26 S.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

37

Föreslagen lydelse

skilda föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor hell eller delvis ulan bifall.

I övrigl får lalan mol psykiatrisk nämnds beslul enligl denna lag föras endasi i fall som avses i 26 §.

Talan förs hos ceniralu psykiatriska nämnden genom besvär.

23 §"
Mot psykiatriska nämndens be- Mol centrulu psykiatriska nämn-

slul enligt denna lag får talan icke     dens beslul enligl denna lag får la-
föras. lan icke föras.

24 §'

Talan enligt 21 eller 22 § får föras av den som enligl 18 § äger ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning lill viss lid. I fråga om prövning av talan enligt 21 § äger beslämmelsen i 18 § tredje stycket molsvarande tillämpning.

Talan enligt 21 eller 22 § får föras av den som enligt ISS/ör ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning lill viss tid så länge patienten vårdus med stöd uv dennu lug. Talan.får därjämte.föras under tre veckor från den dag patienten utskrevs. I fråga om prövning av talan enligt 21 § hur bestämmelserna i 18§ iredje slyckel och 19 § sjätte slyckel molsvarande tilllämpning.

25 S

På begäran av överläkaren skall utskrivningsnämnds beslut underställas psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort förbehåll om underställning senasl vid det sammanträde då beslutel fattades och begärt underställning inom tre dagar därefter.

På begäran av överläkaren skall psykiatrisk nämnds beslut underställas centrulu psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort förbehåll om underställning senast vid del sammanträde då beslutet fattades och begärt underställning inom ire dagar därefter.

Talan mot beslul, varigenom psykiatrisk nämnd utlåtit sig om ersällning som avses i 32 S första slyckel eller 33 § iredje slyckel, föres hos centrala psykiatriska nämnden genom besvär.

26 S' Talan mot beslut, varigenom ulskrivningsnämnd utlåtit sig om ersättning som avses i 32 S eller 33 § tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

" Senaste lydelse 1979:247, " Senasle lydelse 1971:638. ' Senasle lydelse 1973: 129.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

Föreslagen lydelse

38

27 §

Beslul som meddelas enligl denna lag länder omedelbart till efterrättelse. Har förbehåll gjorts enligt 25 S, får dock ulskrivningsnämnds beslul, varigenom patient fått tillstånd alt vistas på egen hand ulom sjukhusområdel eller utskrivits eller utskrivits på försök, verkställas försl sedan beslutet blivil beslående.

Beslut som meddelas enligl denna lag länder omedelbart till efterrättelse. Har förbehåll gjorts enligt 25 §, får dock psykiatrisk nämnds beslut, varigenom patient fått tillstånd atl vistas på egen hand ulom sjukhusområdel eller utskrivits eller utskrivits på försök, verkställas försl sedan beslutet blivit beslående.

Nämnderna

28 §'

Utskrivningsnämnd beslår av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskill kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv.

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domar-tjänst, två läkare som äro särskill kunniga i psykiatri och två personer med erfarenhel i allmänna värv.

För ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden finnas en eller flera suppleanter. Bestämmelserna om ledamot gälla även suppleant.

Psykiatrisk nämnd beslår av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domartjänsl, en läkare som bör vara särskill kunnig i psykiatri, en person som är särskill insutl i sociulu frågor och ylterligure två ledamöter.

Centrulu psykiatriska nämnden beslår av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domartjänst, två läkare som äro särskill kunniga i psykiatri, en person som or särskilt insutl i sociala frågor och ytterligare två ledamöter.

För ledamot av psykiatrisk nämnd eller ceniralu psykiatriska nämnden finnas en eller flera suppleanler. Bestämmelserna om ledamot gälla även suppleant.

29 §'

Ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden förordnas av regeringen för högst fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eUer försäkrun enligt 4 kup. II § rättegångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får icke som ledamot deltuga i handlägg-

Ledamot av psykiatrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämnden förordnas av regeringen för högsl fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared.

Läkare som tjänstgör inom den psykiatriska vården får icke som ledamot deltu  i  handläggningen av

" Senaste lydelse 1974:581, ' Senaste lydelse 1974:581.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

ningen av ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. Om jäv mol ledamot gäUa i övrigl bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mol domare.

39

Föreslugen lydelse

ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gäller i övrigt bestämmelsema i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mol domare.

30 §

Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skola överläkaren och patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranledu annal. Föres talan av annan än patienten, skall den som för lalan beredas tillfälle atl närvara, om icke särskilda skålförunledu annat.

Vid sammanträde med psykiutrisk nämnd skuU överläkaren och patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl förunleder annat. Förs talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle atl närvara, om icke särskilda skälförunleder annal.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan atl nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minsl en av ledamöterna har sådan kännedom.

Från kravet i andra stycket på personlig kännedom om putienten får görus undantag, om det finns synnerligu skäl.

31  §

1 ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äga bestämmelserna i 30 § första stycket motsvarande tillämpning.

1 ärende hos centrala psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hällas, om ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid har bestämmelserna i 30 § första stycket motsvarande tillämpning.

32 §'

Patient eller annan som för lalan hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, i den mån det finnes skäligt. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Patient eller annan som för talan hos psykiutrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, i den mån del finnes skäligl. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Den som för talan hos nämnden skall genom nämndens försorg upplysas om den rätt tiU ersättning och förskott som kan föreligga.

Senaste lydelse 1974:581.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande Ivdelse

Föreslugen lydelse

40

Närmare bestämmelser om ersättning och förskoll meddelas av regeringen.

33 §

I ärende hos ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får förhör anordnas med den som kan antagas ha upplysningar av belydelse att lämna.

I ärende hos psykiutrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämnden får förhör anordnas med den som kan unius ha upplysningar av belydelse all lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annal.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestämmelsema om ersättning av allmänna medel till vittnen molsvarande tilllämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 §■

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter öro närvarande. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i 32 § eUer 33 § tredje stycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslut som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelsema i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Psykiatrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samtliga ledamöter är närvarande. I fuU som avses i 21 § tredje stycket andra meningen får ärendet dock i psykiatrisk nämnd avgöras av ordförunden jämle en unnun ledamot. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i 32§/örs;ö stycket eller 33 § tredje stycket får på nämnds vägnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslul som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt har motsvarande tillämpning på avgörande av psykiutrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden.

Beslut som har fatlats av ordföranden och en annan ledamot enligt första stycket skall av ordföranden anmälas för hela nämnden vid nästa sammanträde.

Särskilda bestämmelser

34 a §18

I ärende, vari I7§ förvaltningslagen (1971:290) äger tillämpning, får skälen för beslutet utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålet med vården annars skulle motverkas.

" Senaste lydelse 1979:247. '«Tillagd genom lag 1971:638.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvarande lydelse

1 läkares beslul enligl 8 eller 9§ eller varigenom ansökan om utskrivning avslagits saml i molsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden skola alltid anges de i I § angivna förutsättningar på vilka bestulet grundas.

41

Föreslagen lydelse

I läkares beslul enligl 8 eller 9§ eller varigenom ansökan om utskrivning avslagils saml i motsvarande beslul av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden skall alltid anges de i 1 eller 2 § angivna förutsäitningar pä vilka beslutet grundas.

35 S
Polismyndighet      skall      lämna Polismyndighet skall lämna/)/7ra-

handräckning

på begäran av läkare som enligt 6 § första slyckel är behörig atl utfärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke ställer sig till förfogande för undersökningen eller läkaren behöver skydd för sin personliga säkerhet,

pä begäran av överläkaren, om den som med stöd av denna lag skull intagas på sjukhus icke inställer sig på sjukhuset,

de

på begäran av läkare i ullmun tjänst som enligt 6§ första slyckel är behörig alt utfärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke släller sig lill förfogande för undersökningen,

på begärun uv läkure som enligl 6 § första Slyckel är behörig att utfärdu vårdintyg, om hun behöver skydd för sin personliga säkerhet,

på begäran av läkare i allmän tjänst som hur utfärdat vårdintyg eller överläkaren, om den som med stöd av denna lag avses bli intagen på sjukhus icke inställer sig på sjukhuset.

på begäran av överläkaren, om patient avviker från sjukhuset eller icke återvänder dil, sedan liden för lillständ atl vislas pä egen hand utom sjukhusområdet eller för utskrivning på försök gått ul, eller icke inställer sig på sjukhuset, sedan tillstånd alt vislas på egen hand ulom sjukhusområdel återkallats eller beslul meddelats om ålerintagning under utskrivning på försök.

Om särskilda skål föreligga, må överläkaren beträffunde viss putient överlåta på annan läkare vid sjukhuset all begära hundräckning.

Om det finns särskilda skäl, får överläkaren överlåta pä annan läkare vid sjukhuset att begära biträde UV polisen.

36 S Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med slöd av denna lag atl avvika från sjukhuset, dömes lill böter eller fängelse i högsl två år. För försök dömes till ansvar enligl 23 kap. brottsbalken.

Har med slöd av 13 § omhändertagits alkoholhaltiga drycker eller

36 a S"" Har överläkare med stöd av I3S omhändertagit alkoholhaltiga dryc-

' Tillagd genom lag 1976: 373.

Prop. 1979/80:1    LPV

Nuvurunde lydelse

ker eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommil lill den som är inlagen på sjukhus med slöd av denna lag, skall den omhändertugnu egendomen bevisligen förstärus eller försäljus enligl bestämmelserna om beslaglagen egendom i 2S lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp, som erhållits vid sådan försäljning, tillfaller slaten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits med slöd av denna lag vårdas, får berusningsmedlen omhåndertugus av sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset, om känd ägare lill berusningsmedlen ej finnes. Första stycket har molsvarande tillämpning på sälunda omhändertagen egendom.

42

Föreslugen lydelse

andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommit lill den som är inlagen på sjukhus med stöd av denna lag, skall överläkaren låla bevisligen förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligl bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § / första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp, som erhållits vid sådan försäljning, tillfaller slaten.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som intagits med stöd av denna lag vårdas, får berusningsmedlen omhändertas av sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset, om känd ägare till berusningsmedlen ej finns. Första slyckel har motsvarande tilllämpning på sålunda omhändertagen egendom. Vad som där föreskrivs om överläkuren skull I stället gällu den som omhåndertagii egendomen.

Bestämmelserna i förslå och andra slyckena har molsvarande tilllämpning på injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

37

Den som år inlagen för vård med stöd UV dennu lug skull så snurt huns tillstånd medger del genom överläkurens försorg upplysus om sin rätt

atl få intagningen prövad av den psykiatriska nämnden,

att i övrigt föra tulan mot beslut som hur ful tals med slöd uv lugen,

alt anliiu ombud eller biträde enligt forvaltrnngslagen (1971:290),

att begära rättshjälp gent>m of-Jenlligl biträde enligt rätlshjulpslu-gen (1972:429).

Dennu lag skall finnas unslagen inom sjukhuset väl synlig för puti-fnwrtia.

Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen 43

Nuvarande lydelse Föreslugen lydelse

37 § 38 §

Tillsyn över efterievnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med slöd av lagen utövas av socialslyrelsen.

38!) 39§

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, av socialstyrelsen.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

2. Har ansökan gjorts, vårdintyg upprättats eller intagningsbeslut fattats före ikraftträdandet, skall för förfarandet i samband med intagning och prövning enligl 9S gälla äldre bestämmelser.

3. Är patient vid ikraftträdandet utskriven på försök, skall för försöks-utskrivningen i fortsättningen gälla 19 § i dess nya lydelse.

4. Utan hinder av 24 S får talan enligl 21 eller 22 § föras under tre veckor från ikraftträdandel.

5. Föreskrift i lag eller annan författning om psykiatriska nämnden skall i stället gälla centrala psykiatriska nämnden, och föreskrift om ulskrivningsnämnd skall gälla psykiatrisk nämnd.

5   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 4l-45§§ rättshjälpslagen (1972:429)' skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

41 §2
Rättshjälp genom offentligt biträ- Rättshjälp genom offentligt biträ
de lämnus i mål eller ärende de beviljus i mål eller ärende

1. hos utskrivningsnämnd eller 1. hos psykiutrisk nämnd eller
psykiatriska nämnden angående in- centrulu psykiatriska nämnden vid
tagning enligt 8 eller 9§ eller ut- talan mot beslut om intagningenligt
skrivning enligt 16 eller 19 § lagen 8 eller 9 § eller Wcf utskrivning enligt
(1966:293) om beredande av sluten 16 eller I9§ lagen (1966:293) om
psykiatrisk vård i vissa fall, psykiatrisk vård i vissa fall.

2.                                            hos beslutsnämnd eller psykia- 2. nos beslulsnämnd eller cen-
triska nämnden angående inskriv- trala psykiatriska nämnden an-
ning i eller utskrivning från vård- gående inskrivning i eller utskriv-
hem eUer specialsjukhus enligt la- ning från vårdhem eller specialsjuk-
gen (1967:940) angående omsorger hus enligl lagen (1967:940) an-
om   vissa   psykiskt   utvecklings- gående omsorger om vissa psykiskl

' Lagen omtryckt 1979: 240. ' Senaste lydelse 1979:690.

Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen

44

Nuvurunde lydelse

störda eller placering av särskol-elev enligt 28 § samma lag.

3. hos förvultningsdomslol un-gående Ivångsintugning i allmän vårdunstaU för ulkoholmissbrukure enhgt 18 eller 55 § lugen (1954:579) om nykterhetsvård eller kvurhål-lunde enhgt 45 § samma lag.

4. angående omhändertagande för samhällsvård enUgt 29 § barnavårdslagen (1960:97) eller utredning enligt 30 § summu lug eller un-gående sådan samhällsvårds slut-Uga upphörande enUgt 42 § samma lag,

5. hos förvaltningsdomstol angående intagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligt barnavårdslagen (1960:97),

6. angående förpassning eller utvisning enligt utiänningslagen (1954:193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning eller utvisning,

7. angående avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger att underställa ärendei den centrala utlänningsmyndighe-ten eller utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt
utlänningslagen, om anledning före
ligger att underställa ärendet den
centrala utlänningsmyndigheten
med stöd av 58 § andra stycket sam
ma lag eller hänskjula ärendet dit
med stöd av 58 § tredje stycket
samma lag eller om utlänningen en
ligt 35 § samma lag hållits i förvar
längre än en vecka,

9.   angående föreskrifter som
meddelats enligt I0§, 34§ eller 51 §
femte stycket utlänningslagen,

10. angående hemsändande av
ufiänning med stöd av 71§ första

Föreslagen lydelse

utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligl 28 § samma lag.

3. angående beredande uv vård enligt lugen (1979:000) med särskildu beslämrnelser om vård av unga eller omedelbarl omhändertagande enligt 6 § samma lag eller angående upphörande av sådun vård enUgt 5 § summu lag eder hos förvuU-ningsdomstol vid överklugunde enUgt 20 § första stycket I samma lag,

4. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommit om förpassning eller utvisning,

5. angående avvisning enligt utlänningslagen, dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten eUer utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

6. angående verkställighet enligt utlänningslagen, om anledning föreligger att underställa ärendet den centrala utlänningsmyndigheten med stöd av 58 § andra stycket samma lag eller hänskjula ärendet dit med stöd av 58 § tredje stycket samma lag eller om utlänningen enligt 35 § samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

7.  angående föreskrifter som
meddelats enligt 10§, 34 § eller 51 §
femte stycket utlänningslagen,

8. angående hemsändande av ut
länning med  stöd av  71 § första

Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

45

stycket utlänningslagen,

//. angående förverkande av villkorligt medgiven frihet enligl 26 kap. brottsbalken,

12. angående ålerintagning i an-stall enligt 30 kap. brottsbalken,

13. angående verkställighet ulomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbele med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

14. angående utlämning enligl lagen (1970:375) om utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

16. hos regeringen enligt 1 § andra stycket lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

stycket utlänningslagen,

9. angående förverkande av vill
korligl medgiven frihet enligl 26
kap. brottsbalken,

10.    angående ålerintagning i an
stalt enligl 30 kap. brottsbalken,

//. angående verkställighet utomlands av frihetsberövande påföljd enligl lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. eller lagen (1972:260) om inlemationelll samarbele rörande verkställighet av brottmålsdom,

12. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samtycke till åtgärden ej lämnats,

14. hos regeringen enligt 1 § andra slyckel lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

42 §

/ ärende som anges i 41 § I -5 och 11-15 skaU offentligt biträde utses för den som ätgärden avser, om det behövs för tillvaratagande av dennes rätt. Vid bedömningen av behovet skaU särskUt beaktus om i väsentUgt hänseende motstridiga sakuppgifter lämnats under utredningen eller betydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara.

I ärende som anges i 41 § 6 — 10 och 16 skall offentligt biträde utses, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas.

Rättshjälp genom offentligt biträde skad beviljas den som åigärden avser och i mål eller ärende som avses 141 § 3 även vårdnadshavaré, om det ej måste antugus utt behov UV biträde suknus.

43 §

Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller då annars anledning föreligger.

Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökanfår göras av den som kan beviljas rättshjälp och i mål eller ärende

Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

46

Biträde förordnas av den myndighel som handlägger målel eller ärendei.

Dock ankommer prövningen

i ärende hos barnavårdsnämnd, social centralnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 §4 på länsrätten.

i ärende som avses i 41 § 6-10 eller 16 på rättshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet enligl 41  14 på länsrälten saml

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 6-/0 eller 16 på deparlementsljänsteman som regeringen beslämmer.

som anges i 41 § 1 även uv unnun som får föru tulun i målet eller ärendet.

Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger målel eller ärendet.

i ärende hos socialnämnd eller social distrikisnämnd enligt 41 S i på länsrätten,

i ärende som avses i 41 § 4-

i ärende hos polismyndighet enligt 41 § 72 på länsrätten samt

i annat ärende hos regeringen än som avses i 41 § 4-8 eller 14 på departemenlsljänsieman som regeringen bestämmer.

Har myndigheten skilt målet eller ärendei från sig, äger under tiden till dess talan fullföljts eller liden för fullföljd utgått andra stycket motsvarande tillämpning.

Förordnunde gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslul underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighels avgörande.

Ansökan om offentligt biträde ges in lill den myndighel som handlägger målet eller ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 41 § 6-10 eller 16, ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får förordnu offentUgi biträde skall till behörig myndighel med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av offentligt biträde.

Rättshjälp utgår även när talan fullföljs eller meddelat beslul underställs annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges in till den myndighet som handlägger målel eller ärendet. Gäller ansökan ärende som avses i 41 4—8 eller 14, ges dock ansökan in till rättshjälpsnämnden.

Myndighet som inte själv får be-vilju rättshjälpen skall till behörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovel av offentligt biträde.

44 §

Har den som åtgärden avser till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader

Har den som beviljals rättshjälp enligt 41 § till offentligt biträde själv föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avse-

Prop. 1979/80:1    Rättshjälpslagen 47

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

eller i övrigl särskilda skäl föranie-     värt ökade koslnader eller i övrigl
der annat. särskilda   skäl   föranleder   annal.

Har både den unge och vårdnadshavaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses i 41 § 3, förordnas gemensamt biträde, om det ej finns motstridiga intressen mellan dem.

I fråga om offentligt biträde äger bestämmelserna i 21 § första stycket sisla meningen, andra och iredje slyckena, 22 S första och andra styckena saml 23 § molsvarande tillämpning.

I fråga om beslul som meddelas med stöd av andra stycket äger 43 § andra och tredje styckena motsvarande tillämpning.

Ersättning lill offentligt biträde utgår av allmänna medel.

45 §
I mål eller ärende som avses i 1 mål eller ärende som avses i
41 § fär offentligt biträde föran- 41 § får offentligt biträde föran
stalta om sådan ulredning som är slalta om sådan utredning som är
skäligen påkallad för tillvaratagan- skäligen påkallad för tillvaratagan
de av dens räll som åigärden avser de av dens räll som beviljals rälts-
och som ej kan erhållas genom hjälpen och som ej kan erhållas ge-
myndighet som handlägger målet nom myndighet som handlägger
eller ärendei. Har offentligt biträde målet eller ärendei.
ej utsetts, får rätlshjälpsnämnden Har offentligt biträde ej utsetts,
på ansökan av den som åtgärden får rätlshjälpsnämnden på ansökan
avser beslula om ulredning. av den som beviljats rättshjälpen

beslula om ulredning.

Den som efler beslul av offentligt biträde eller rällshjälpsnämnd medverkat vid utredning har räll lill ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. I fråga om fastställande av ersättning äger 43 S andra och tredje styckena molsvarande tillämpning.

1. Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1981.

2. Bestämmelserna i 41 S 4 och 5 i deras lydelse före den I januari 1981
gäller till utgången av juni 1981 i mål eller ärende som där avses. Härvid
lillämpas vad som i 42-44 §§ föreskrivs om mål eller ärende som avses i
41 §3.

Prop. 1979/80:1 48

6   Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken'

dels alt i I kap. 4 §, rubriken till 2 kap., 2 kap. 1-9 §§, 3 kap. 5-8, 11 och 12 §§,4 kap. 6 och 10 *i§, 6 kap. 9 och 10§«?,7kap. 2, 7 och 11 SS, 11 kap. 17 §, 20 kap. 9 § samt 21 kap. 2, 5, 8 och 9 S§ ordet "barnavårdsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ul mot "socialnämnd" i motsvarande form,

dels atl i 21 kap. 2, 8 och 9 S§ ordet "barnavården" skall bytas ul mol "socialtjänsten".

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

7 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken

dels all 31 kap. 2 § skall upphöra atl gälla.

dels all 17 kap. 12 §, 28 kap. I § , 31 kap. I S och 38 kap. 2 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

17 kap,

12 §
Hjälper man den, som är fånge. Hjälper man den, som är fånge,

häktad eller anhållen eller eljest är häktad eller anhållen eller eljest är

för annal än sjukvård eller vård en- för annal än sjukvård berövad fri-

ligt burnavårdslagen eller lagen om heten all komma lös eller främjar

/7vA7eWie;.jiY;r(/berövad friheten atl man.  efler del  han avvikit,  hans

komma lös eller främjar man, efter flykt genom atl dölja honom eller

det han avvikit, hans flykt genom genom annan sådan ålgärd, dömes

all dölja honom eller genom annan för    främjande    av    fly kl lill

sådan  åtgärd,   dömes  för   fram- böler eller fängelse i högsl två år.
jande   av   flykt   lill böler eller
fängelse i högst två år.

28 kap.

I S Skyddstillsyn må ådömas för brolt vara kan följa fängelse, såframt det prövas erforderiigt alt den lilllalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

' Senasle lydelse av 1-3 kap,. 6 och 7 samt 11 kap, 1976: 612,  Senaste lydelse 1979:000.

Prop. 1979/80:1

Nuvarande lydelse

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddslillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enUgt burnuvårdsla-gen.

49

Föreslagen lydelse

Den som är under aderton år må ej dömas till skyddstillsyn, med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård inom sociultjänsten.

Är det lindrigaste straff som är stadgat för brollel fängelse i ell år eller däröver, må dömas lill skyddslillsyn allenast om särskilda skäl äro därtill.

31 kap.

I §

Kan den som begått brottslig gärning bliva föremål för vård enUgt burnuvårdslugen, må rälien, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, ifråga om den som är inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans styrelse, överlämna ål nämnden eller styrelsen alt föranstalta om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrättaförande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård enligt burnuvårdslugen dömas till dagsböter, högsl etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för vård med stöd uv lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård uv ungu eller eljest enligt socialtjänstlagen (1979:000), må rätlen efter hörande av socialnämnd överlämna ål nämnden att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten.

Om del för den dömdes tillrätta-förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till vård inom socialtjänsten dömas till dagsböter, högsl etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

38 kap.

2 §

Har domstol överlämnat någon till vård enligt barnavärdslagen eller lagen om nykterhetsvård men finnes, vid prövning i därför stadgad ordning, att i lag angivna förutsäitningar icke föreligga för sådun vård eUer vård av del slag som bur-nuvårdsnämnd eller nykterhetsnämnd i yllrande till domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av äklagare den rätl som först dömt i målel undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brottet.

Har domstol överlämnat någon till vård inom socialtjänsten men finnes därefter alt vården ej kun genomföras med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför stadgad ordning, all i lag angivna fömtsättningar brister för vård av det slag som socialnämnd i yttrande lill domstolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målet undanröja förordnandet om överlämnande lill vård och döma till annan påföljd för brottet.

1. Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1981.

2. Vad i denna lag stadgas skall, med del undantag som kan följa av 3.
äga liUämpning även på gärning som har begåtts före den 1 januari 1981.
4   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1 50

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3. Har före den 1 januari 1981 beslutats om förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97) får, om åtgärderna eller vården består vid tiden för domen, 31 kap. 1 § i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni 1981.

8    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Härigenom föreskrivs att lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhäUs-fariig asocialitet skall upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

9    Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977: 477)

Härigenom föreskrivs att 39 § och rubriken närmast före 39 § körkortslagen (1977: 477) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Domstolsförfarandet Domstolsförfarandet m. m.

39 § Länsrätt prövar frågor som rör körkortsingripanden i de fall som anges i särskild författning.

I mål som avses i första stycket I mål som avses i första stycket

har   domstol   samma   befogenhet     har domstolen samma befogenhet
som länsstyrelse har när den hand-      som   länsstyrelsen   har   när   den
lägger   körkortsärende.   Domstols     handlägger ett körkortsärende,
beslut om varning eller återkallel- Finns det anledning att anta att

se skall delges  den  som  beslutet     någon   inte  bör  ha  körkort  eller
rör. traktorkort på grund av sina nyk-

terhetsförhållanden, får länsstyrel
sen eller domstolen höra social
nämnden, om nämndens yttrande
har betydelse för ärendets avgö
rande.
Mot  beslut  om  varning  enligt Domstolens beslut om varning

denna lag får talan ej föras. eller återkallelse skall delges den

som beslutet rör. Mot beslut om varning enligt denna lag får talan inte föras.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Prop. 1979/80:1 51

10    Förslag till

Lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

1 § För finansiering av slalsbidrag lill förskole- och fritidshemsverksamhet inom kommunernas barnomsorg erläggs årligen socialavgift.

2 § Arbetsgivare skall erlägga avgift beräknad enligt de grunder som anges för arbetsgivares socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen i 19 kap. 1 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3 § Fysiska personer som har haft inkomst av annat förvärvsarbete än anställning enligt 3 kap. 2 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall erlägga avgift enligt de grunder som anges för sjukförsäkringsavgift i 19 kap. 2 § samma lag.

4 § Avgifterna utgår med 1,9 % av det belopp på vilket de skall beräknas.

5 § I fråga om debitering och uppbörd av avgifter enligt 2 § tillämpas lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 3 § finns bestämmelser i uppbördslagen (1953: 272). Avgifterna tillförs staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

11    Förslag tiil

Lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning

Härigenom föreskrivs att lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning skall upphöra alt gälla vid utgången av år 1980.

12    Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister

Härigenom föreskrivs att lagen (1936: 56) om socialregister skaU upphöra att gälla vid utgången av år 1980.

Prop. 1979/80:1 52

13    Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242)

Härigenom föreskrivs atl 24 och 27 §§ sjukvårdslagen (1962: 242) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

24 §1

Om intagning på sjukhus beslutar inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen bestäml vederbörande överiäkare, sjukstuguläkare eller sjukhems-läkare. Denne äger vid behov överlåta sin beslutanderätt på annan vid sjukhuset anställd läkare.

Vad i första stycket stadgas om intagning på sjukhus skall, om ej annat är särskilt föreskrivet, äga motsvarande tillämpning beträffande utskrivning av intagen person.

I fråga om intagning i vissa fall 1 fråga om intagning i vissa fall

för beredande av sluten psykiatrisk för psykiatrisk vård och utskriv-
vård och utskrivning efter sådan ning efter sådan intagning medde-
intagning meddelas bestämmelser las bestämmelser i lagen (1966:
i särskild lag. 293) om psykiatrisk  vård i  vissa

fuU.

27 §2
Den som driver sjukhus äger be- Den  som   driver   sjukhus   äger

stämma efter vilka grunder och till     bestämma efler vilka grunder och vilket belopp vårdavgifi skall er-     lill vilket belopp vårdavgift skall läggas till sjukhuset för där med-     erläggas till sjukhuset för där meddelad   sjukvård,   dock  att   beträf-     delad sjukvård. fande vårdavgift, som det jämlikt lagen om socialhjälp eller barnavårdslagen   åligger   kommun   att vidkännas, skall gälla vad i sagda lagar finnes stadgat.

Sättes vårdavgift till lägre belopp för sjuka från det egna sjukvårdsområdet än för andra sjuka, må ej till sistnämnda grupp hänföras den, som vid intagningen är bosatt inom sjukvårdsområdet.

Vårdavgift må ej uttagas för vård och underhåll på allmän sal av den som enligt smittskyddslagen är berättigad att kostnadsfritt åtnjuta vård och underhåll på sjukhus.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

1 Senasle lydelse 1970: 211. -' Senaste lydelse 1968: 232.

Prop. 1979/80:1

53

14    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäk-ringi

dels atl 3 kap. 18 § skall upphöra att gälla,

dels att i 10 kap. 2 § ordet "fångvårdsanstalt" skall bytas ut mot "kriminalvårdsanstalt",

dels att 3 kap. 15 §, 4 kap. 20 §, 10 kap. 3 §, 16 kap. 12 § samt 18 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvurunde lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

15 § Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår
bistånds- och katastrof utbildning;

b) är intagen i annat barnhem b) är intagen i sådant hem som

än   mödrahem   eller   i   ungdomsvårdsskola;

avses i 12 § lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga med slöd uv 1 § andru stycket 2 eller tredje stycket sugdu lug;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårds- eller arbetsanslalt;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstall;

d) i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad.

För dag då försäkrad är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbrukare skad sjukpenning minskas på säll som framgår uv bestämmelserna i 4 § andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under c vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning till försäkrad som avses under b och c vid sjukdom som inträffar under tid då han vårdas eller eljest får vistas utom skola eller anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

4 kap.
20 §3
Bestämmelserna i 2  kap.  10 § Bestämmelserna i 2 kap.  10  §

samt 3 kap. 12 § och 16—18 §§     samt 3 kap. 12, 16 och 17 §§ äga

1 Omtryckt 1977: 630.

2 Senaste lydelse 1979: 505.

3          Senaste lydelse 1979: 644.

Prop. 1979/80:1

54

Föreslagen lydelse

motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning. I fall som avses i 3 kap. 12 § skall föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 11 §§ alltid ulgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 § minskad med den sjukpenning som skulle belöpa på vårdersällningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 § första och andra styckena äga molsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 §§.

Nuvarande lydelse

äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning. I fall som avses i 3 kap. 12 § skall föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 11 §§ alltid utgå med minst ett belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4 § minskad med den sjukpenning som skulle belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna i 3 kap. 7 § första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 § första stycket.

Allmän försäkringskassa får när det finns skäl till det påfordra all förälderns rätt till särskUd föräldrapenning enligt 11 § fjärde stycket styrkes genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning som en dag.

Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vilken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd besluta om utbetalning tdl annan enligt 3 kap. 18 §.

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i barnhem, ungdomsvårdsskola, fångvårdsanstalt eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare, får försäkringskassan på framställning av föreståndare för inrättningen besluta, att den föräldrapenning som tillkommer modern skall utbetalas till föreståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

Beträffande föräldrapenning, som tillkommer förälder vUken ej har uppnått aderton års ålder, får försäkringskassan på framställning av socialnämnd besluta att föräldrapenningen helt eller delvis skall utbetalas lill annan person eller till nämnden att användas tdl förälderns och hans familjs nytta.

Är moder vid tiden för barnets födelse intagen i kriminalvårdsanstalt eller hem som avses i 12 § lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, får försäkringskassan på framställning av föreståndare för anstalten eller hemmet besluta, att den föräldrapenning som tillkommer modern skall utbetalas till föreståndaren för att användas till kvinnans och barnets nytta.

10 kap. 3 §

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas   utom   anstalten,   äger   den

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfäUigt vistas   utom   anstalten,   äger   den

Prop. 1979/80:1

55

Nuvarande lydelse

som driver anstalten all, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensions-berättigades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning för del fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgifl, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Föreslagen lydelse

som driver anstalten alt, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberälligades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall, dock ej då fråga är om ålderspension, äga motsvarande tillämpning för det fall alt den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barnlillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 § sisla stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så slor del av barntillägg för månaden som svarar mol vårdkostnaden.

16 kap. 12 §

På framslällning av nykterhetsnämnd eller styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare äger allmän försäkringskassa besluta alt pension tillkommunde den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § lagen (1954: 579) om nykterhets-vård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberälligades make eller annan person att användas till den pensionsberälligades och hans familjs nylta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd alt själv omhänderhava honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa besluta, att pensionen skall utbetalas till annan enligt vud i första stycket sägs.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande pension, må allmän försäkringskassa besluta, att pensionen helt eller delvis skall utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberälligades make eller annan person att an-

Prop. 1979/80:1

56

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

vändas till den pensionsberälligades och hans familjs nytta.

18 kap.

5 § Allmän försäkringskassa må ej utan stöd av särskilt lagstadgande be-

bestämmel-

driva annan verksamhet än som angives i denna lag eller ser, som utfärdats med stöd av densamma.

I den mån regeringen så förordnar, är allmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavandet av annan verksamhet ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som handhar arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

I den mån regeringen så förordnar, är aUmän försäkringskassa pliktig att biträda vid handhavandet av annan verksamhet.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet, försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar, i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som handhar arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs må ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde. Om rätt för socialnämnd att av allmän försäkringskassa erhålla uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats tdl enskild stadgas i 57 § socialtjänstlagen (1979: 000).

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

15    Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1947: 529) om allmänna barn-bidraga

dels att i 4 § ordet "barnavårdsnämnd" skall bytas ut mot "socialnämnd",

dels att 5 § skall ha nedan angivna lydelse. 1 Omtryckt 1973: 449. Senaste lydelse av 4 § 1976: 617.

Prop. 1979/80:1

57

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5  §

Finnes någon, som enligt 4 § äger uppbära allmänl barnbidrag icke vara skickad att handhava detsamma, får allmän försäkringskassa på framslällning av barnavårdsnämnd förordna att bidraget skall utbetalas tdl den andre av föräldrarna eller annan lämplig person. Om synnerliga skäl föreligga får bidraget utbetalas till nämnden att användas för barnets bästa.

Om synnerliga skäl föreligga, får bidraget på framställning av socialnämnd utbetalas till den andre av föräldrarna eller annan lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

16    Förslag fill

Lag om ändring i iagen (1964:143) om bidragsförskott

Härigenom föreskrivs att 9 och 19 §§ lagen (1964: 143) om bidrags-förskotl skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §

Bidragsförskott utbetalas lill vårdnadshavaren. Vistas barnet i annat enskilt hem, får försäkringskassan efter framställning från vårdnadshavaren betala förskottet till den som fostrar barnet.

Finnes någon, till vilken bidragsförskott enligt första stycket skull utbetalas, icke vara skickad atl handhava förskottet, må försäkringskassan efter framställning från barnavårdsnämnd förordna, att förskottet i stället skall utbetalas lill lämplig person. Om synnerliga skäl föreligga, får förskottet utbetalas till nämnden att användas för barnets bästa.

Ar barnet under hel månad omhändertaget för samhällsvård, utbetalas bidragsförskottet till det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden.

Om synnerliga skäl föreligga, får förskottet på framställning av socialnämnd utbetalas till lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.

Vårdas barnet under hel månad / familjehem eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten, utbetalas bidragsförskottet tiU det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden.

1 Omtryckt 1976: 277.

Prop. 1979/80:1 58

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Del bidragsförskotlsbelopp som först förfaller till betalning efter beslul om förskott må, där barnet under den tid å vilken förskottsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning av allmänna medel, fill den del beloppet motsvarar vad den myndighet som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit för barnels försörjning uppbäras av myndigheten.

19 §

AUmän försäkringskassa äger erhålla polismyndighetens biträde för efterforskande av underhållsskyldig, som häftar i skuld för utgivet bidragsförskott, ävensom för verkställande av utredning rörande den underhållsskyldiges förmåga att återgälda förskottet.

Vad i 95 och 96 §§ barnavårds- I mål eller ärenden enligt denna

lagen är stadgat skall äga motsvu- lag  får  delgivning  inte  ske   med

runde     tillämpning     beträffande tdlämpning av  15  §  delgivnings-

ärenden om bidragsförskott. lagen (1970: 428).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

17   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda

dels att i 45, 47 och 49 §§' orden "psykiatrisk nämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot orden "central psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels att 44 och 53 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

44 §

Mot beslut varigenom

någon inskrivits i särskola eller vårdhem eller i specialsjukhus i annat fall än som avses i 37 §,

särskolplikt eljest ålagts,

särskolelev ålagts att bo i annat enskilt hem än det egna, i inackorderingshem eller i elevhem,

ansökan om befrielse från skolgången i särskola avslagits,

begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom elevhem, vårdhem eller specialsjukhus avslagits helt eller delvis eller sådant tillstånd åter-kaUats,

1 Senaste lydelse av 45 § 1979: 248. 47 § 1973: 130. 49 § 1973: 130,

Prop. 1979/80: 1

59

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ansökan om utskrivning från särskola, vårdhem eller specialsjukhus avslagits,

undervisning i särskola återupptagils eller ålerintagning i vårdhem eller specialsjukhus skett efler utskrivning på försök,

någon i samband med utskrivning på försök ålagts att iakttaga särskilda föreskrifter eller ställts under tillsyn

får talan föras genom besvär hos den psykiatriska nämnd som avses i lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande uv sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 § första stycket får dock talan icke föras.

får talan föras genom besvär hos den centrala psykiatriska nämnd som avses i lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall. Mot beslut som avses i 23 § första stycket får dock talan icke föras.

Mot beslul varigenom omsorg enligt denna lag vägrats eller någon uttagits till specialundervisning eller hänvisats lill annan skolform i samma särskola får talan föras hos huvudtillsynsmyndigheten genom besvär, om annat ej framgår av tredje stycket.

Mot beslut av lokal styrelse för specialskolan får talan föras hos länsskolnämnden genom besvär.

I övrigt får talan icke föras mot beslut i fråga om omsorger om någon enligt denna lag.

53  § Skolstyrelse skall vidtaga åtgärder för att den som är i särskolpliktig ålder och kan antagas behöva undervisning i särskola erhåller sådan undervisning.

Barnuvårdsnämnd skall, utöver vad som följer av barnavårdslagen den 29 aprd 1960 (nr 97), vidtaga åtgärder för utt den som ej fyllt 18 år och som kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Socialnämnd skall vidtaga ålgärder för att den som kan antagas behöva vård enligl denna lag beredes sådan vård.

Socialnämnd skall, om det ej ankommer på barnavårdsnämnden, vidtaga åtgärder för att den som fyllt 18 år och kan antagas behöva vård enligt denna lag beredes sådan vård.

Skolstyrelse och socialnämnd äger ombesörja undersökning, som behöves för att vidtaga åtgärd enligt denna paragraf.

Skolstyrelse, barnavårdsnämnd och socialnämnd äger ombesörja undersökning, som behöves för att vidtaga åtgärd enligl denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Prop. 1979/80:1 60

18    Försiag tiil

Lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § lagen (1976: 380) om arbelsskadeförsäkring* skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

5 §
Ersättning betalas ul i den ord- Ersättning betalas ut i den ord
ning som regeringen föreskriver. ning som regeringen föreskriver.
Bestämmelserna i 3 kap. 18 § samt Bestämmelserna i 16 kap. 12 och
16 kap. 12 och 13 §§ lagen (1962: 13 §§ lagen (1962: 381) om allmän
381) om allmän försäkring om ut- försäkring om utbetalning till an-
betalning till annan än den för- nan än den förmånsberätligade
månsberättigade och om utbetal- och om utbetalning utom rikel har
ning utom riket har motsvarande motsvarande tillämpning i fråga
tillämpning i fråga om ersättning om ersättning från arbetsskadeför-
från arbetsskadeförsäkringen. säkringen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

19    Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs att 60 och 69 §§ lagen (1977: 293) om handel med drycker skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

60 §

1 ärende om tillstånd till serve- I ärende om tillstånd till serve
ring av alkoholdrycker enligt 37 § ring av alkoholdrycker enligt 37 §
första stycket 1 och 2 skall till- första stycket 1 och 2 skall till
ståndsmyndigheten alltid inhämta ståndsmyndigheten alltid inhämta
yttranden från länsnykterhets- yttranden från polismyndighet och
nämnd, polismyndighet och kom- kommunfullmäktige i den kom
munfullmäktige i den kommun där mun där serveringen skall bedri-
serveringen skall bedrivas. vas.

I ärende om tiUstånd till servering av alkoholdrycker inom eller invid militärt område skall tillståndsmyndigheten, utöver vad som sägs i första stycket, inhämta yttrande från vederbörande mUitära chef.

Kommunfullmäktige får uppdraga åt kommunalt organ eller åt särskilt utsedda personer att i fullmäktiges ställe avgiva yttrande.

1 Lagen omtryckt 1977: 264.

Prop, 1979/80:1 61

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

69 §
Socialstyrelsen utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden  av
denna lag.

Det åligger länsstyrelse, länsnyk- Det åligger länsstyrelse, social-
terhetsnämnd,  kommunal  nykter- nämnd   och    polismyndighet    att
hetsnämnd och polismyndighet att övervaka efterievnaden av bestäm-
övervaka efterlevnaden av bestäm- melserna i denna lag.
melserna i denna lag.

Polismyndighet  och   kommunal Polismyndighet och socialnämnd

nykterhetsnämnd skall  underrätta skall  underrätta länsstyrelsen om

länsstyrelsen om sådant förhållan- sådant förhållande som är av be-

de som är av betydelse för länssty- lydelse för länsstyrelsens tillsyn,
relsens tillsyn.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

20   Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 47) om krigshjälp

dels att i 1, 2, 4, 5, 9, Il och 12 §§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att 3 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3  § Det åligger kommun att utgiva krigshjälp till den som är bosatt i eller eljest tagit uppehåll i kommunen. Länsstyrelsen må, när särskilda skäl äro därtill, förordna att kommunen skall utgiva krigshjälp enligt 2 § första stycket även till den som tillfälligt vistas i kommunen.

Kommun   är   icke   skyldig   att Kommun är icke skyldig att ut-

utgiva socialhjälp till den, som giva ekonomisk hjälp enligt 6 §
saknar medel av anledning som i socialtjänstlagen (1979:000) tUl
2 § första stycket sägs. den, som saknar medel av anled-

ning som i 2 § första stycket sägs.

6 §1 I varje kommun skall finnas en krigshjälpsnämnd för handhavande av de uppgifter, som åvila kommunen enligt denna lag. Kommunen får tillsätta särskild krigshjälpsnämnd eller uppdraga åt annan nämnd att vara krigshjälpsnämnd. Har så ej skett är socialnämnden krigshjälpsnämnd.

1 Senaste lydelse 1977: 207.

Prop. 1979/80:1 62

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 fråga om särskild krigshjälpsnämnd tillämpas bestämmelserna i 3 kap. 2 §, 3 § första stycket, 4 §, 5 § Iredje stycket, 7 och 8 §§, 9 § första stycket och 10—12 §§ kommunallagen (1977: 179) på motsvarande sätt. I annan kommun än Stockholms kommun tillämpas även bestämmelserna i 3 kap. 5 § första stycket och 6 § nämnda lag på motsvarande sätt.

Krigshjälpsnämnds protokoU be- Föreskrifter   om   i   vilken   ut-

höver ej upptaga annat än uppgift     sträckning beslut skall innehålla de om närvarande ledamöter, beslutet     skäl som ha bestämt utgången fin-i varje ärende och uppgift om re-     nas i 17 § förvaltningslagen (1971: servution. Föreskrifter om i vilken     290). utsträckning  beslut skall innehålla de skäl som ha bestämt utgången finnas i 17 § förvahningslagen (1971:290).

Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290) äga 4 och 5 §§ nämnda lag tillämpning i samtliga ärenden hos särskild krigshjälpsnämnd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

21    Försiag till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom föreskrivs att i 2 kap. 5 § giftermålsbalken' ordet "barnavårdsnämnden" skall bytas ut mot "socialnämnden".

Denna lag trader i kraft den I januari 1981.

22    Förslag tiU

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att i 51 kap. 25 § rättegångsbalken orden "enligt barnavårdslagen" skall bytas ut mot "inom socialtjänsten".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Omtryckt 1973: 645.

2 Senaste lydelse av 51 kap. 25 § 1979: 681.

Prop. 1979/80:1 63

23    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958: 642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs atl i 5 och 6 §§ lagen (1958: 642) om blodundersökning m. m. vid utredning av faderskap' ordet "barnavårdsnämnd" skall bytas ul mot "socialnämnd".

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

24   Förslag tiii

Lag om ändring I namnlagen (1963: 521)

Härigenom föreskrivs att i 38 § namnlagen (1963: 521) ordet "barnavårdsnämnden" skall bytas ut mol "socialnämnden".

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

25    Försiag tiil

Lag om ändring i iagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §
Barnuvårdsnämnd och nykter- Socialnämnd skall på begäran
hetsnämnd skola på begäran av av skyddskonsulent, skyddsassi-
skyddskonsulent, skyddsassistent, stent, personundersökare, åklagare
personundersökare, åklagare eller eller domstol meddela upplysning
domstol meddela upplysningar be- ar beträffande misstänkt, med vil-
träffande misstänkt, med vilken ken nämnden har att taga befatt-
nämnden har att taga befattning, ning, samt föreslå de åtgärder, som
samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för
nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i sam-
att främja hans anpassning i sam- hållet.
häUet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1      Omtryckt 1976: 620.

2      Senaste lydelse av 38 § 1976: 623.

Prop. 1979/80:1 64

26    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fali för utgivna underhållsbidrag

Härigenom föreskrivs att i 1 § lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag' ordet "barnavårdsnämnden" skaU bytas ut mot "socialnämnden".

Denna lag Iräder i kraft den 1 januari 1981.

27    Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande

Härigenom föreskrivs att i 2 § lagen (1973:558) om tiUfälligt omhändertagande ordet "barnavårdsnämnden" skall bytas ut mot "socialnämnden".

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

28    Försiag till

Lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1)

Härigenom föreskrivs att 54 a § utsökningslagen (1877:31 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

54 a §2
På grund av skriftlig, av två per- På grund av skriftlig, av två per
soner bevittnad förbindelse får ut- söner bevittnad förbindelse får ut
mätning äga rum för bidrag, som mätning äga rum för bidrag, som
någon enligt förbindelsen skolat någon enligt förbindelsen skolat
utgiva till fullgörande av under- utgiva till fullgörande av under
hållsskyldighet jämlikt giftermåls- hållsskyldighet jämlikt giftermåls-
eller föräldrabalken eller skolat eller föräldrabalken eller skolat
erlägga till barnavårdsnämnd så- erlägga till socialnämnd såsom er-
som ersättning för barns vård jäm- sättnirig för barns vård jämlikt
likt burnuvårdslugen (1960:97). 34 § andru stycket socialtjänst-
Beträffande underhållsbidrag som lagen (1979: 000). Beträffande un
skall utgivas till gäldenärens make derhållsbidrag som skall utgivas
för makens egen del eller för ma- till gäldenärens make för makens

1       Senaste lydelse av 1 § 1976: 625.

2       Senaste lydelse 1978: 856.

Prop. 1979/80:1

65

Nuvarande lydelse

kärnas bam skaU dock vad nu sagts äga tiUampning endast om makarna under den tid bidraget avser ej varaktigt bodde tillsammans och alltjämt ej göra det.

Föreslagen lydelse

egen del eller för makarnas barn skall dock vad nu sagts äga tUl-lämpning endast om makarna under den tid bidraget avser ej varaktigt bodde tillsammans och alltjämt ej göra det.

Är talan om förbindelsen anhängig vid domstol, äger denna förordna, att utmätning på gmnd av förbindelsen tills vidare ej får äga rum.

Den som vUl erhålla utmätning skall ingiva förbindelsen i huvudskrift, eUer om utmätningsmannen anser det tillräckligt, i bestyrkt avskrift.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

29    Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål

Härigenom föreskrivs att 3, 5 och 7 §§ lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3  §1

Rätten får ej förordna att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller till vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att rättspsykiatrisk undersökning företagits.

Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte är intagen på sjukhus för psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 § första stycket lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande eller är utskriven på försök enligt 19 § samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda med stöd av 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. I sådant fall är det tillräckligt att i målet föreligger utlåtande av socialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den

Förordnande som avses i första stycket behöver dock ej föregås av rättspsykiatrisk undersökning om den misstänkte är intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket lagen den 16 juni 1966 (nr 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller på grund av domstols förordnande eller är utskriven på försök enligt 19 § samma lag eller är inskriven i specialsjukhus för psykiskt ut-vecldingsstörda med stöd av 35 § lagen den 15 december 1967 (nr 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. I sådant fall är det tiUräckligt att i målet föreligger utlåtande av so-

1 Senaste lydelse 1969: 40.

5   Riksdagen 1979/80.1 saml. Nr 1. Del A

Prop. 1979/80:1

66

Nuvarande lydelse

cialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den misstänkte kan beredas fortsatt vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller med stöd av 35 § lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Föreslagen lydelse

misstänkte kan beredas fortsatt vård med stöd a\ 1 § lagen om psykiatrisk vård i vissa faU eUer med slöd av 35 § lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.

Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättningarna för att bereda den misstänkte vård med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 § lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående. Anser undersökningsläkaren att den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för annan ålgärd än sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall detta anmärkas.

Utlåtande över rättspsykiatrisk undersökning skall, om annat ej följer av rättens beslut, innehålla uttalande dels om förutsättningarna för att bereda den misstänkte vård med stöd av 1 § lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, dels om den misstänktes sinnesbeskaffenhet vid gärningens begående. Anser under-sökningsläkaren att den misstänkte på grund av sin sinnesbeskaffenhet bör bli föremål för annan åtgärd än psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall detta anmärkas.

Undersökningsläkaren skall i utlåtandet ange de omständigheter på vilka han grundar sina uttalanden.

7 §2

Den som är häktad och skall undergå rättspsykiatrisk undersökning skall så snart det lämpligen kan ske överföras till den klinik vid vilken undersökningen skall utföras. Om undersökningen ej skaU utföras vid rättspsykiatrisk klinik, skall han i stället förvaras i kriminalvårdsanstalt eller häkte.

Har misstänkt, som är häktad, för rättspsykiatrisk undersökning förvarats på annan plats än i häkte, skall han återföras till häktet så snart undersökningen avslutats. Är han enligt undersökningsläkarens utlåtande i behov av sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus, skall han i stället förvaras på rättspsykiatrisk klinik.

Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus och därvid förklarat att han skall vara häktad, skall han vårdas

Har rätten förordnat att någon skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus och därvid förklarat att han skaU vara häktad, skall han

1       Senaste lydelse 1967: 947.

2       Senasle lydelse 1974: 207.

Prop. 1979/80:1

67

Nuvarande lydelse

på rättspsykiatrisk klinik eUer psykiatrisk avdelning j kriminalvårds-räjong till dess han intages på sjukhus enligt 12 § lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller på specjalsjukhus. Han får, även sedan domen i målet vunnit laga kraft, hindras att lämna kliniken eller avdelningen och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för alt skydda honom själv eller omgivningen.

Föreslagen lydelse

vårdas på rättspsykiatrisk klinik eller psykiatrisk avdelning vid kriminalvårdsanstalt till dess han intages på sjuklius enligt 11 § lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall eller på specialsjukhus. Han får, även sedan domen i målet vunnit laga kraft, hindras att lämna kliniken eUer avdelningen och i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

30    Förslag till

Lag om ändring i passlagen (1978: 302)

Härigenom föreskrivs i fråga om passlagen (1978: 302)

dels att i 22 och 28 §§ ordet "utskrivningsnämnd" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "psykiatrisk nämnd" i motsvarande form,

dels att i 28 och 29 §§ orden "psykiatriska nämnden" skall bytas ut mot "centrala psykiatriska nämnden",

dels att 20 § skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

Passtillstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt I § lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller utskriven på försök från sjukhus som nu har angivits, dock endast om

PasstiUstånd fordras för den som är intagen på sjukhus enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, inskriven i specialsjukhus enligt 35 § lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller utskriven på försök från sjukhus som nu har angivits, dock endast om

1. Överläkaren vid sjukhuset i den ordning regeringen föreskriver har gjort anmälan om aft pass ej får utfärdas utan sådant tillstånd,

Prop. 1979/80:1

68

Föreslagen lydelse

2. sådana förhållanden föreligger som avses i 17 § andra stycket lagen om psykiatrisk vård i vissa fall eller 42 § tredje stycket lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, eller

Nuvarande lydelse

2. sådana förhållanden föreligger som avses i 17 § andra stycket lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 42 § tredje stycket lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, eller

3. för patienten tidigare utfärdat pass efter intagningen eller inskrivningen har återkaUats på grund av framställning enligt 24 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

31   Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

28 §

Vad i 25—27 §§ är föreskrivet om brev gäUer även annat skriftligt meddelande. Bestämmelserna i dessa paragrafer rörande intagen gäUer även sammanslutning av intagna.

För psykiatrisk avdelning gäUer i StäUet för 25—27 §§ i tiUämpliga delar bestämmelserna i 15 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skall dock alltid vidarebefordras utan granskning.

För psykiatrisk avdelning gäller i stället för 25—27 §§ i tiUämpliga delar bestämmelserna i 15 § lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa faU. Brev från intagen till svensk myndighet eller advokat skaU dock alltid vidarebefordras utan granskning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:1 69

32    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1944: 133) om kastrering skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1 Kastrering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tUlstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är omyndigförklarad hans förmyndare, om han är gift hans make samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.

A den som fyllt tjugutre år och A den som fyllt tjugutre år och
är i stånd att lämna giltigt sam- är i stånd att lämna giltigt sam
tycke må kastrering enligt 1 § tycke må kastrering enligt 1 §
andra stycket företagas utan so- andra stycket företagas utan so
cialstyrelsens tillstånd, därest den cialstyrelsens tillstånd, därest den
läkare som utför ingreppet samt läkare som utför ingreppet samt
annan läkare i den tjänsteställning annan läkare i den tjänsteställning
regeringen föreskriver, i skriffiigt regeringen föreskriver, i skriftligt
utlåtande, med angivande av grun- utlåtande, med angivande av grun
den för åtgärden på heder och den för åtgärden på heder och
samvete förklarat förutsättningar- samvete förklarat fömtsättningar
na för densamma vara förhanden, na för densamma vara förhanden.
Vad nu sagts skall dock ej gälla Vad nu sagts skall dock ej gälla
den som är intagen i fångvårdsan- den som är intagen i kriminal-
stall, arbetsanslalt, häkte, allmän vårdsanstalt eller häkte eller som
vårdanstalt för alkoholmissbruka- är intagen på sjukhus med stöd av
re eller ungdomsvårdsskola eller lagen (1966:293) om psykiatrisk
som är intagen på sjukhus med vård i vissa fall.
stöd av lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1 Senaste lydelse 1975: 692.

Prop. 1979/80:1 70

33   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1 Registret skaU innehålla uppgifter angående dem som av domstol i riket

1. dömts till fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn eUer internering;

2. överiämnats till sluten eller 2. överlämnats tiU sluten eller öppen psykiatrisk vård eUer tiU öppen psykiatrisk vård eUer till vård i specialsjukhus för psykiskt vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda    eller,    om   för utvecklingsstörda; eller

brottet är stadgat fängelse, till vård enligt lagen om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd med verkstäUighet av förvandlingsstraff.

Har brott, för vilket dömts tiU skyddstUlsyn, enligt domen begåtts under inflytande av sådan själsUg abnormitet som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, skall detta särskilt anmärkas i registret.

I registret skall antecknas brottet samt uppgift om verkställd personutredning och om domen eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

34    Förslag tUI

Lag om ändring i iagen (1964:168) om förvandling av böter

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (1964: 168) om förvandling av böter2 skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §
När någon på grund av medde- När någon på grund av med
lat beslut intagits å allmän vård- delat beslut enligt 1 § andra styc-
anstalt för alkoholmissbrukare el- ket 2 eller tredje stycket lagen
ler frivilligt ingått å sådan anstalt (1979: 000) med särskilda bestäm-
och därvid förbundit sig att kvar- melser om vård av unga intagits i
stanna å anstalten sex månader el- hem som avses i 12 § nämnda lag,
ler när någon intagits å arbetsan- förfaller beslut om förvandling
stall eller för samhällsvård i ung- som dessförinnan meddelats. Böter
domsvårdsskola,   förfaller   beslut som ådömts före intagningen må ej

1       Senaste lydelse 1979: 000.

2       Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:191.

Prop. 1979/80:1 71

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om förvandling som dessförinnan förvandlas. Böter, som ådömts ef-

meddelats. Böter som ådömts före ter intagningen men före utskriv-

intagningen må ej förvandlas. Bö- ningen,   må   ej   förvandlas   med

ter, som ådömts efter intagningen mindre den som förestår vården

men före utskrivningen, må ej för- vid hemmet påkallar det.
vandias med mindre anstaltens el
ler skolans styrelse påkallar det.

Vad i första stycket sägs skall Vad i första stycket sägs skall
äga motsvarande tiUämpning be- äga motsvarande tillämpning be
träffande den som efter förord- träffande den som efter förord
nande enligt 31 kap. 3 § brottsbal- nande enligt 31 kap. 3 § brotts
ken för vård intagits å sjukhus balken för vård intagits å sjukhus
samt den som intagits i fångvårds- samt den som intagits i kriminal
anstalt för att undergå fängelse vårdsanstalt för att undergå fäng-
som ådömts på viss tid, minst två else som ådömts på viss tid, minst
år. två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

35    Förslag tiU

Lag om ändring i införseliagen (1968: 621)

Härigenom föreskrivs att 1 och 6 §§ införsellagen (1968: 621) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1 Införsel får äga rum för följande grupper av fordringar, nämligen

1. underhållsbidrag enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken,

2. bidrag, som tillkommer kom- 2. bidrag för vård, som tillkommun för omhändertaget barn en- mer kommun enligt 34 § and' ligt 72 § andra stycket barnavårds- ra stycket socialtjänstlagen (1979: lagen den 29 april 1960 (nr 97) 000),

eller till hjälptagares försörjning enligt 40 § lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp,

3. skatter occh allmänna avgifter i fall som särskilt föreskrives samt
böter och viten.

6 §

Införsel för kommuns fordran Införsel för kommuns fordran

på bidrag får äga rum, om be- på bidrag får äga rum, om belop-

loppet fastställts genom förbindel- pet faslställls genom en skriftlig,

1 Senaste lydelse 1979:194.

Prop. 1979/80:1

72

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

se eller lagakraflvunnet beslut en-     av två personer bevittnad förbin-Ugt vad därom är föreskrivet. In-     delse. Införsel får ej avse annat bi-försel får ej avse annat bidrag än     drag än sådant som belöper på ti-sådant som belöper på tiden efter     den efter faslställelsen. faslställelsen eller, när denna skett på ansökan, efter det ansökningen gjordes.

Bestämmelserna i 5 § första stycket andra punkten samt andra och tredje styckena äger motsvarande tUlämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

36    Förslag tiii

Lag om ändring i datalagen (1973: 289)

Härigenom föreskrivs att 4 § datalagen (1973: 289)i skall ha nedan angivna lydelse.

4 §

Nuvarande lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångsingripande enligt barnavårdslagen (1960:97), lagen (1954:579) om nykterhetsvård, lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda, lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet eUer utlänningslagen (1954: 193) får endast om synnerliga skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåller uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att

1 Lagen omtryckt 1979: 334.

Föreslagen lydelse

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om att någon misstankes eller dömts för brott eller avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller varit föremål för tvångsingripande enligt lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av ungu, lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller utlänningslagen (1954: 193) får endast om synnerliga skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som i övrigt innehåUer uppgift om någons sjukdom eller hälsotillstånd eller uppgift att

Prop. 1979/80:1

73

Nuvarande lydelse

någon erhållit socialhjälp, nykterhetsvård eller Uknande eUer varit föremål för åtgärd enligt barnavårdslagen eller utlärmingslagen får endast om särskilda skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Föreslagen lydelse

någon erhållit ekonomisk hjälp enligt 6 § socialtjänstlagen (1979: 000) eller vård inom socialtjänsten eller varit föremål för åtgärd enligt utlänningslagen får endast om särskilda skäl föreligger meddelas annan än myndighet som enligt lag eller annan författning har att föra förteckning över sådana uppgifter.

Tillstånd att inrätta och föra personregister som innehåller uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning får meddelas endast om särskilda skäl föreligger. Vad som sagts nu gäller dock ej personregister som sammanslutning avser att föra beträffande sina egna medlemmar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

37    Förslag tili

Lag om ändring i iagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14, 18 och 20 §§ lagen (1971:289) om aUmänna förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 §

Länsrätt prövar

1. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.

2. mål enligt barnavårdslagen
(1960:97), lagen (1954:579) om
nyklerhetsvård, utlänningslagen
(1954: 193), smittskyddslagen

(1968: 231) och lagen (1970: 375) om utlämning till Daimiark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken.

2. mål enligt socialtjänstlagen
(1979:000), lugen (1979:000)
med särskilda bestämmelser om
vård av unga, utläimingslagen
(1954: 193), smittskyddslagen

(1968: 231) och lagen (1970: 375) om utlämning tiU Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken,

3. såvitt gäller svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, mål om varning eller återkallelse och, såvitt gäller utländskt körkort, mål om

1 Lagen omtryckt 1979:165.

Prop. 1979/80:1 74

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

varning eUer vägran alt godkänna körkortet, aUt enligt vad därom är särskilt föreskrivet.

18 § Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1. när åtgärd som avser endast måls beredande vidtages,

2. vid sådant förhör med vittne eUer sakkunnig som begärts av annan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende enligt utiänningslagen (1954: 193) som begärts med stöd av 40 § samma lag,

3. vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4. vid beslut, såvitt gäUer svenskt körkort, trafikkort eller traktorkort, om återkaUelse tills vidare eller, såvitt gäller utländskt körkort, om vägran tills vidare alt godkänna körkortet, när det är uppenbart alt sådant beslut bör meddelas,

5. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål.
Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av

fullsutten rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål om utdömande av vite,

2. mål enligt bevissäkringslagen (1975: 1027) för skatte- och avgiftsprocessen, enligt lagen (1978: 880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna kontrolluppgift enUgt taxeringslagen (1956: 623),

3. mål om omhändertagande 3. mål om omedelbart omhän-för utredning enligt 30 § barna- dertagande enligt 6 § lagen (1979: vårdslagen (1960: 97),                          000)  med särskilda bestämmelser

om vård av unga,

4. mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt,

5. mål om uppdelning av taxeringsvärde enligt 8 § 3 mom. sista stycket kommunalskattelagen (1928: 370),

6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 500 kronor,

7. mål enligt skatte- och taxeringsförfattningarna i vilket beslutel överensstämmer med parternas samstämmiga mening,

8. mål i vUket saken är uppenbar.

20 § Valbar tiU nämndeman i kammarrätt och länsrätt är myndig svensk medborgare, som är kyrkobokförd i länet och inte har fyllt sjuttio år.

Tjänsteman vid allmän förvalt- Tjänsteman vid allmän förvalt
ningsdomstol, länsstyrelse, läns- ningsdomstol, länsstyrelse eller un-
nykierhetsnämnd eller under läns- der länsstyrelse lydande myndig
styrelse lydande myndighet, läns- het, länsläkare, biträdande läns
läkare, biträdande länsläkare, .jo- läkare, lagfaren domare, åklagare
cialvårdskonsulent, lagfaren do- eller advokat eller annan som har
mare, åklagare eller advokat eller till yrke att föra andras talan inför
annan som har till yrke att föra rätta får inte vara nämndeman.

Prop. 1979/80:1 75

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.

Nämndeman i länsrätt får inte samtidigt vara nämndeman i kammarrätt.

Den som har fyUt sextio år eller uppger annat giltigt hinder är inte skyldig att mottaga uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att mottaga nytt uppdrag förrän efler sex år.

Rätten prövar självmant den valdes behörighet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

38    Förslag tiU

Lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1965: 94) om polisregister m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1 I uppgift från polisregister må, om ej annat följer av 7 a §, ej medtagas anteckning om

1. böter, sedan fem år förflutit från dom, beslut eller godkännande av strafföreläggande;

2. vUlkorlig dom, skyddstUlsyn, 2. villkorlig dom, skyddstillsyn, fängelse som ådömts enligt 28 kap. fängelse som ådömts enligt 28 kap. 3 § brottsbalken, överlämnande 3 § brottsbalken, överlämnande till särskUd vård, dom varigenom till särskild vård, dom varigenom någon enligt 33 kap. 2 § brotts- någon enligt 33 kap. 2 § brottsbalken förklarats fri från påföljd, balken förklarats fri från påföljd, dom vari förordnats om villkorligt beslut av åklagare att icke tala å anstånd med intagning i arbets- brolt eller beslut om förpassning anstalt, beslut av åklagare att icke eller utvisning sedan tio år förflu-tala å brott eller beslut om för- tit från dom eller beslut; passning eller utvisning sedan tio

år förflutit från dom eller beslut;

3. fängelse i annat fall än som 3. fängelse i annat fall än som avses i 2., internering eller intag- avses i 2. eller internering sedan ning i arbetsanslalt sedan tio år tio år förflutit från frigivningen förflutit från frigivningen eller eller övergången till vård utom övergången tiU vård utom anstalt; anstalt;

4. vandel i övrigt, sedan tio år förflutit från den händelse som föranlett anteckningen.

Anteckning om förvisning medtages under tid, som är föreskriven för brottspåföljd vilken ådömts jämte förvisningen.

1 Senaste lydelse 1979: 688.

Prop. 1979/80:1 76

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har före utgången av tid som nu sagts beträfffande sanama person ånyo meddelats dom eller beslut eller förekommit händelse, som antecknats i registret och icke avser endast förändring av påföljd eUer verkställighet av tidigare dom eUer beslut, må båda anteckningarna medtagas så länge någondera må medtagas enligt första eller andra stycket. Förekomma flera anteckningar, äger vad nu sagts motsvarande tiUämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

39   Förslag tiU

Lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967)

Härigenom föreskrivs att 41 § värnpliktslagen (1941: 967)i skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 §2
Såsom laga förfall enligt denna Såsom laga förfall enligt denna
lag anses att någon är inskriven lag anses att någon är intagen i
som elev vid ungdomsvårdsskola, sådant hem som avses i 12 § lagen
intagen i häkte, kriminalvårdsan- (1979: 000) med särskdda bestäm-
stalt, arbetsanslalt eller allmän melser om vård av unga med stöd
vårdanstalt för alkoholmissbruka- av 1 § andra stycket 2 eller tredje
re eller att han är sjuk eller ge- stycket sagda lag, intagen i häkte
nom annan omständighet, som han eUer kriminalvårdsanstalt eller att
ej bort förutse eller som eljest ut- han är sjuk eller genom annan
gör gUtig ursäkt, hindrats att full- omständighet, som han ej bort för
göra vad som ålegat honom. utse eller som eljest utgör giltig

ursäkt,  hindrats att fullgöra vad som ålegat honom.

Värnpliktig som är inskriven i sjömansregister skall anses ha laga förfall när han är anstäUd som sjöman enligt sjömanslagen (1973: 282) på svenskt handelsfartyg i när- eUer fjärrfart.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

1      Lagen omtryckt 1969: 378.

2      Senaste lydelse 1975: 555.

Prop. 1979/80:1 77

40   Förslag till

Lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520)

Härigenom föreskrivs att 25 § familjebidragslagen (1978: 520) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 § I fråga om särskild familjebidragsnämnd tiUämpas 3 kap. 2 §, 3 § första stycket, 4 §, 5 § tredje stycket, 7 och 8 §§, 9 § första stycket och 10—12 §§ kommunaUagen (1977:179). I annan kommun än Stockholms kommun tiUämpas även 3 kap. 5 § första stycket och 6 § nämnda lag

Familjebidragsnämndens proto- Föreskrifter   om   i   vilken   ut-

koll behöver ej upptaga annat än     sträckning   beslut  skaU   innehålla uppgift om närvarande ledamöter,     de skäl som har bestämt utgången beslutet i varje ärende och upp-     fiims   i   17   §   förvaltningslagen gift om  reservation.  Föreskrifter     (1971: 290). om  i  vUken  utsträckning  beslut skall innehåUa de skäl som har bestämt utgången firms i 17 § förvaltningslagen (1971: 290).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

41    Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)

Härigenom föreskrivs att anvisningarna tiU 41 b § kommunalskattelagen (1928: 370) skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Anvisningar tiU 41b §1 Med egenavgifter förstås sjuk- Med egenavgifter förstås sjukförsäkringsavgift eldigt 19 kap. 2 § försäkringsavgift enligt 19 kap. 2 § lagen (1962: 381) om allmän för- lagen (1962: 381) om aUmän försäkring, socialförsäkringsavgift till säkring, socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen och tUläggs- folkpensioneringen och tilläggspensionsavgift enligt 19 kap. 3 § pensionsavgift eiUigt 19 kap. 3 § sanuna lag, avgift etUigt 7 kap. 2 § samma lag, avgift enligt 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976:380) tredje stycket lagen (1976:380) om   arbetsskadeförsäkring,   avgift    om   arbetsskadeförsäkring,   avgift

1 Senaste lydelse 1979: 360.

Prop. 1979/80:1 78

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt 21 § andra stycket lagen enligt 21 § andra stycket lagen
(1979: 84) om delpensionsförsäk- (1979: 84) om delpensionsförsäk
ring, avgift enligt 16 § lagen (1976: ring, avgift enligt 3 § lagen (1979:
381) om barnomsorg samt avgift 000) om finansiering av statsbidrag
enligt 4 § lagen (1968: 419) om tdl förskole- och fritidshemsverk-
allmän arbetsgivaravgift. samhet samt avgift enligt 4 § la-

gen (1968: 419) om allmän arbetsgivaravgift.

Avdrag medges för egenavgifter som påförts såsom slutlig skatt. Har skatlskyldig för det beskattningsår till vUket avgifterna hänför sig medgivils schablonavdrag enligt punkt 2 a av anvisningarna till 22 § och punkt 9 a av anvisningarna till 29 §, medges dock avdrag endast för det belopp varmed egenavgifterna överstiger schablonavdraget. Om schablonavdrag för visst beskattningsår medgivits med belopp överstigande summan av de egenavgifter, som påförts såsom slutlig skatt för samma beskattningsår, skall skillnadsbeloppet tagas upp som intäkt.

Avdrag medges även för egenavgifter som har påförts såsom tillkommande skatt samt för belopp varmed medgivet schablonavdrag för visst beskattningsår har reducerats i samband med ändring av taxeringen. Som inläkt upplages egenavgifter, som restituerats, avkortats eller avskrivits, samt belopp varmed schablonavdrag för visst beskattningsår i samband med ändring av taxeringen medgivits utöver tidigare åtnjutet schablonavdrag.

Belopp som — efter beaktande i förekommande fall av tidigare medgivet schablonavdrag — är avdragsgiUt eller skattepliktigt enligt andra eller tredje stycket hänförs till det beskattningsår under vilket slutlig eller tiUkommande skalt har påförts eller restitution, avkortning eller avskrivning har skett. Har schablonavdrag medgivits eller har tidigare medgivet schablonavdrag ändrats, skall, såvida taxeringsåtgärden icke föranleder omräkning av egenavgifterna för beskattningsåret i fråga, avdraget eller intäkten hänföras tiU det beskattningsår under vUket beslutet angående taxeringsåtgärden har meddelats.

Har den skattskyldige antingen brukat en eller flera jordbruksfastigheter eller bedrivit en eller flera rörelser under det beskattningsår som anges i fjärde stycket, skall i nämnda stycke avsett avdragsgillt eller skattepliktigt belopp hänföras till den förvärvskälla som ger störst underlag för beräkning av schablonavdrag. Har den skattskyldige under nämnda beskattningsår både brukat jordbruksfastighet cch bedrivit rörelse, faslställes i forsla hand det inkomstslag inom vilket underlaget för avdrag är störst. Inom detta inkomstslag hänföres avdrag eUer intäkt till den förvärvskälla som ger störst underlag. Har den skattskyldige under beskattningsåret varken brukat jordbruksfastighet eller bedrivit rörelse, medges avdraget såsom allmänt avdrag enligt 46 § 2 mom. medan intäkten upptages såsom intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:1

79

42    Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)

Härigenom föreskrivs att 1 §, 3 § 1 mom. och 27 § 1 mom. uppbördslagen (1953: 272) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1  §1

Med skatt förstås i denna lag, där icke annat angives, stadig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgifter, sådana socialförsäkringsavgifter till folkpensioneringen och tiU-läggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 § lagen om allmän försäkring, sjukförsäkringsavgifter enligt 19 kap. 2 § sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter enligt 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, delpensionsf örsäkringsavgi f-ter enligt 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäkring, socialavgifter enhgt 16 § lagen (1976: 381) om barnomsorg, sådana arbetsgivaravgifter enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksförsälcringsverket, skattetillägg eller förseningsavgift enligt taxeringslagen, ävensom annuitet å avdikningslån.

Med skatt förstås i denna lag där icke annat angives, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel, skogsvårdsavgifter, sådana socialförsäkringsavgifter till folkpensioneringen och till-läggspensionsavgifter som avses i 19 kap. 3 § lagen om allmän försäkring, sjukförsäkringsavgifter enligt 19 kap. 2 § sistnämnda lag, arbetsskadeförsäkringsavgifter enligt 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring, delpensionsförsäkringsavgifter enligt 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäkring, socialavgifter enligt 3 § lagen (1979:000) om finansiering uv statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet, sådana arbetsgivaravgifter enligt lagen om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m., avgifter enligt lagen om allmän arbetsgivaravgift och enligt lagen om avgift för sjöfolks pensionering vilka icke uppbäras av riksförsäkringsverket, skattetillägg eller förseningsavgift enligt taxeringslagen, ävensom annuitet å avdikningslån.

Regeringen må, om särskilda omständigheter därtiU föranleda, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dyUk föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna lag stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.

3 §

1 m om.'''' I den omfattning nedan angives skall skattskyldig ut-

1          Senaste lydelse 1979: 361

2          Senaste lydelse 1979: 361.

1 mo m.2 I den omfattning nedan angives skall skattskyldig ut-

Prop. 1979/80:1 80

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

göra preliminär skatt med belopp, göra preliminär skatt med belopp,
vilket så nära som möjligt kan an- vilket så nära som möjligt kan an
tagas motsvara i den slutliga skat- tagas motsvara i den slutliga skat
ten ingående statlig inkomstskatt, ten ingående statlig inkomstskatt,
statlig förmögenhetsskatt, social- statlig förmögenhetsskatt, social
försäkringsavgift till folkpensione- försäkringsavgift till folkpensione
ringen enligt 19 kap. 3 § lagen ringen enligt 19 kap. 3 § lagen
(1962: 381) om allmän försäkring, (1962: 381) om allmän försäkring,
tilläggspensionsavgifl, sjukförsäk- tUläggspensionsavgift, sjukförsäk
ringsavgift, arbetsskadeförsäkrings- ringsavgift, arbetsskadeförsäkrings
avgift, delpensionsförsäkringsav- avgift, delpensionsförsäkringsav
gift, socialavgift enligt 16 § lagen gift, socialavgift enligt 3 § lagen
(1976:381) om barnomsorg, av- (1979:000) om finansiering av
gift enligt 4 § lagen om allmän ar- statsbidrag till förskole- och fri-
betsgivaravgift, kommunal in- tidshemsverksamhet, avgift enligt
komstskatt och landstingsmedel. 4 § lagen om allmän arbetsgivar
avgift, kommunal inkomstskatt och
landstingsmedel.

27 §

1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av gmndbeloppet, som har fastställts att gälla för den preliminära skatt, vUken skall avräknas mot den slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt uträknas med ledning av den skattesats som för inkomståret gäller i beskattningsorten;

att kommunal inkomstskatt uträknas i en post, varvid skattebeloppet vid öretal över 50 avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas enligt bestämmelserna i 1 § lagen (1946: 324) om skogsvårdsavgift;

att tiUäggspensionsavglft uträknas med tillämpning av den för inkomståret fastställda procentsatsen för avgiftsuttaget, varvid öretal bortfaller;

att kommunal inkomstskatt debiteras med belopp som har uträknats av lokal skattemyndighet i det fögderi där beskattningsorten är belägen;

att i 1 § nämnd sjukförsäkringsavgift debiteras enligt 19 kap. lagen (1962: 381) om allmän försäkring på gmndval av uppgifter om försäkringsförhållanden som lämnas av allmän försäkringskassa;

att socialförsäkringsavgift till folkpensioneringen såvitt gäller person med inkomst av annat förvärvsarbete än anställning debiteras med tilllämpning av bestämmelsema i 11 kap. 4 § samt 19 kap. 3 och 4 a §§ lagen om allmän försäkring;

att i 1 § nänmd arbetsskadeförsäkringsavgift debiteras med ledning av bestämmelserna i 7 kap. 2 § tredje stycket lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring;

att i 1 § nämnd delpensionsförsäkringsavgift debiteras med ledning av

1 Senaste lydelse 1979: 489.

Prop. 1979/80:1

n

Nuvarande lydelse Föreslugen lydelse

bestämmelserna i 21 § andra stycket lagen (1979: 84) om delpensionsförsäkring;

att i 1 § nämnd socialavgift de- att i 1 § nämnd socialavgift de-

biteras med ledning av bestämmel- biteras med ledning av bestämmel
serna i 16 § lagen (1976: 381) om serna i 3 § lagen (1979: 000) om
barnomsorg; finansiering av statsbidrag tdl för-

skole- och frilidshemsverksamhel;

att i 1 § nämnda arbetsgivaravgifter debiteras i en gemensam post; samt

att i 1 § nämnd annuitet eller, om skattskyldig har att eriägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, varvid öretal bortfaller.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1981.

43    Förslag tiil

Lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967:198)

Härigenom föreskrivs att 23 och 24 §§ folkbokföringsförordningen (1967: 198) skaU ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23  §

ger. Riksdagen 1979/80. 1 saml. Nr 1. Del A

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem i annan församling än den, där han rätteligen var eller bort vara kyrkobokförd när han flyttade till ålderdomshemmet, får kyrkobokföras i sistnämnda församling. Han kyrkobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under rubrik på församlingen skrivna eller, om särskUda skäl föreligger, på annan fastighet.

Den som för vård eller tillsyn vistas på ålderdomshem och är kyrkobokförd i den församling där hemmet ligger får kyrkobokföras på annan fastighet i församlingen, om särskilda skäl föreligger.

Den som för vård eller tillsyn är helinackorderad i servicehus inom äldreomsorgen i annan församling än den, där han rätteligen var eller bort vara kyrkobokförd när han flyttade till servicehuset, får kyrkoTjokföras i sistnämnda församling. Han kyrkobokföres då på den fastighet, där han förut var bokförd, eller under rubrik på församlingen skrivna eller, om särskilda skäl föreligger, på annan fastighet.

Den som för vård eller tillsyn är helinackorderad i servicehus inom äldreomsorgen och är kyrkobokförd i den församling där servicehuset ligger får kyrkobokföras på annan fastighet i församlingen, om särskilda skäl förelig-

Prop. 1979/80: 1

82

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

24 S

Intagning på sjukvårdsinrättning ändrar icke den intagnes kyrkobokföring. Förhållanden som inträffar efler intagningen beaktas vid kyrkobokföringen, som om han ej varit intagen på sjukvårdsinrättningen.

Första stycket äger molsvarande tillämpning i fråga om den som intages eller intagits i förbättrings-, uppfostrings-, fångvårds- eller arbetsanslalt. Den som frigivits eller utskrivits villkorligt från fångvårds- eller urbetsunstuli eller som efter alt ha dömts till ungdomsfängelse eller internering överförts till vård utom anstalt anses vid kyrkobokföring vara intagen i anstalten även under prövotiden eller vården utom anstalt.

Första slyckel äger molsvarande tillämpning i fråga om den som intages eller intagits i kriminalvårds-anstalt eller i sådanl hem som avses i 12 § lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av ungu. Den som frigivits villkorligt från kriminalvårdsanstalt eller som efter att ha dömts till internering överförts till vård utom anstalt anses vid kyrkobokföring vara intagen i anstalten även under prövotiden eller vården utom anstalt.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1981.

44    Förslag till

Lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)

Härigenom föreskrivs att 71 § utlänningslagen (1954: 193)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslugen lydelse

71   §

Regeringen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller socialhjälp eller omhänderlages jämlikt barnavårdslagen, lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller 35 § lagen angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som icke är politisk flykting.

Regeringen meddelar bestämmelser om hemsändande av utlänning, som erhåller ekonomisk hjälp jämUkt 6 § socialtjänstlagen (1979: 000) eller bereds vård jämlikt lagen (1979: 000) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (7966.- 293) om psykiatrisk' vård i vissa fall eller 35 § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och som icke är politisk flykting.

1 Omtryckt 1975: 1358,

Prop. 1979/80:1 83

Efter avtal med främmande siat om behandling av fripassagerare äger regeringen stadga avvikelser från bestämmelserna i denna lag ävensom meddela de föreskrifter som i övrigl erfordras för liUämpning av avtalet.

Om utlämning för brott och om överförande lill främmande stal för verkstäUighet av här i riket ådömd frihetsberövande påföljd samt om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Prop. 1979/80:1    Inledning 85

Utdrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1979-06-28

Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och statsråden Sven Romanus, Mundebo, Huss, Rodhe, Wahlberg, Hansson, Enlund, Lindahl, De Geer, Gabriel Romanus

Föredragande: statsrådet Gabriel Romanus

Proposition om socialtjänsten

1    Inledning

Socialvården regleras f. n. huvudsakligen i lagen (1954: 579) om nykterhetsvård (NvL), lagen (1956: 2) om socialhjälp (ShjL) samt i barnavårdslagen (1960: 97) (BvL). Bland andra viktiga lagar för kommunernas sociala verksamhet märks vidare lagen (1976: 381) om barnomsorg. En översikt över de sociala vårdlagarna bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. För en närmare redogörelse av gällande lagstiftning m. m. hänvisas till de betänkanden av socialutredningen som nämns i det följande.

Socialutredningen' tillsattes år 1968 för att göra en allmän översyn av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen avlämnade bl. a. år 1974 principbetänkandet (SOU 1974: 39) Socialvården. Mål och medel och år 1977 slutbetänkandet (SOU 1977: 40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv.

Slutbetänkandet innehåller förslag till genomgripande förändringar av lagstiftningen på socialvårdsområdet. De nuvarande vårdlagarna föreslås sålunda ersatta av en enda lag, socialtjänsfiagen. Denna — som har karaktär av ramlag — har bl. a. regler om socialtjänstens mål, det kommunala ansvaret samt riktlinjer för socialnämnds uppgifter och verksamhet.

En del av den behovsprövade ekonomiska socialhjälpen föreslås över-

' Ledamöter vid slutbetänkandets avlämnande f. d. landshövdingen Thure Andersson, ordförande, förbundsordföranden Sven Ahlgren, landstingsdirektören Gillis Albinsson, byråchefen Ingemar Andersson, förbundsordföranden Bengt Blomdahl, riksdagsledamoten Lars Henrikson, direktören Gunnar Krantz, riksdagsledamöterna Erik Larsson, Blenda Littmarck och Grethe Lundblad, hovrättsrådet Nils Mangärd, förbundsordföranden Inga Sylvander och f. d. riksdagsledamoten Daniel Wiklund.

Prop. 1979/80: 1    Inledning 86

flyttad till socialförsäkringen som ett socialförsäkringstillägg, administrerat av de allmänna försäkringskassorna. Bestämmelser om detta har tagits upp i ett förslag till lag om socialförsäkringstillägg.

Socialutredningen föreslår vidare att närmare regler om socialtjänstens verkställande organ, handläggningen av ärenden och vissa sekretessregler m. m. skall tas upp i en särskild socialnämndslag. De nuvarande reglerna om foslerbarnsvård i BvL föreslås överflyttade till föräldrabalken. Bestämmelserna i NvL om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall enligt förslaget inte få någon motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Socialutredningen hänvisar till den psykiatriska vård som kan genomföras oberoende av patientens vilja enligt lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV).

Beträffande barn och ungdom som inte kan ges behövlig vård med eget eller föräldrarnas samtycke föreslås en särskild lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Vidare föreslås bl. a. ändringar i brottsbalken och rällshjälpslagen (1972: 429).

Socialutredningens författningsförslag, med vissa undantag som framgår av det följande, bör fogas till prolokollet i detta ärende som bilaga 2. Socialutredningens slutbetänkande har remissbehandlats. En sammanställning över remissvaren, med vissa undantag som framgår av det följande, bör fogas fill protokollet i detta ärende som bilaga 3. De remissinstanser som har avgelt yttranden över betänkandet finns uppräknade i sammanställningen.

I propositionen läggs nu fram förslag till en ny enhetlig socialtjänstlag. Den skall träda i stället för de nuvarande vårdlagarna som var och en gäller på sitt enskilda vårdområde. Socialtjänsfiagen ersätter vidare bl. a. lagen om barnomsorg. Propositionen grundar sig på socialutredningens förslag. Dessa återfinns trämst i slutbelänkandel. I åtskilliga frågor bygger propositionen emellertid också på resonemang i principbetänkandet. Ett tredje betänkande, som i viss mån ligger till grund för propositionen, är fosterbarnsutredningens' betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård. Slutligen har åtskilligt material i propositionens avsnitt om omsorger om äldre människor hämtats ur pensionärsunder-sökningens betänkande (SOU 1977: 98) Pensionär -75. En kartläggning med framtidsaspekter.

Ar 1975 startade en försöksverksamhet inom socialvården — senare kallad Skåneprojektet — som syftade till atl praktiskt pröva förslagen i socialutredningens principbetänkande och fosterbarnsutredningens betänkande. Resultatet av försöksverksamheten, som bedrevs fram till den 1 januari 1979, har successivt redovisats i olika rapporter. Ledningsgruppen för försöksverksamheten har lagt fram sin bedömning i rapporten

1        Utredare riksdagsledamoten Gördis Hörnlund.

2        Utredare kanslirådet Birger Forslund.

Prop. 1979/80: 1    Inledning 87

(Ds S 1979: 1) Försöksverksamheten inom socialvården och den framtida socialtjänsten.

Efler en översyn av LSPV som har gjorts av en expertgrupp inom socialslyrelsen (den s. k. LSPV-gruppen) har lill regeringen överlämnats ett förslag till Lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14). Förslaget bar remissbehandlats. Frågor om vård utan samtycke inom socialvård och sjukvård har på grundval av bl. a. socialulredningens förslag och förslagel från LSPV-gruppen beretts särskill av en arbetsgrupp inom regeringskansliet. I arbetsgruppens rapport (Ds S 1978: 8) finns en redovisning av gällande lagstiftning, utredningsförslag och remissynpunkter i dessa frågor.

I en lagrådsremiss den 18 december 1978 om vård ulan samtycke inom socialtjänst och sjukvård har tagits upp förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM). Lagrådsremissen innehåller också förslag lill ändringar i bl. a. brottsbalken och rättshjälpslagen. Till lagrådsremissen har fogals arbetsgruppens rapport, socialutredningens lagförslag i de delar som berörs av remissen och en sammanställning av remissynpunkter på socialulredningens förslag när det gäller vård av underåriga oberoende av samtycke. Lagrådsremissen bör fogas till prolokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har yllral sig över förslagen i lagrådsremissen. Uldrag av lagrådels protokoll den 27 februari 1979 bör fogas lill prolokollet i detta ärende som bilaga 5. Mina överväganden med anledning av lagrådets synpunkler redovisar jag längre fram (avsnitt 2.25).

Som en följd av de erinringar som vid remissbehandlingen har gjorts beträffande socialutredningens förslag om socialförsäkringstillägg har det inom socialdepartementet tillsatts en särskild samrådsgrupp med uppgift att komplettera utredningsförslaget i bl. a. försäkringstekniskt avseende. Samrådsgruppen avser atl redovisa silt uppdrag i en rapport senare i år. I rapporten kommer också att ges en särskild sammanställning över remissvaren när det gäller socialförsäkringstillägget. Sedan samrådsgruppen har avgetl sin rapport, får ställning tas till den vidare behandlingen av socialulredningens förslag i denna det.

I proposition (1979/80:2) med förslag till sekretesslag, m.m., som har beslutats lidigare denna dag, har föreslagils nya regler för handlingssekretess och lysnadsplikl. Till grund för den föreslagna regleringen av sekretessen på socialtjänstens område har bl, a. legat förslag av socialutredningen. En sammanställning av remissyttrandena över socialulredningens slutbetänkande i dessa delar finns fogad lill den nämnda proposifionen. Vissa följdfrågor m. m. om sekretessen på socialtjänstens område behandlas i del följande (avsnitt 2.18).

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 88

2   Föredragandens överväganden

2.1 Reformens inriktning m. m.

Som en bakgrund lill mina närmare överväganden om en socialljänslre-form vill jag först översiktligt beskriva den socialpolitiska ulvecklingen i modem tid (avsnill 2.1.1). Jag ämnar vidare söka teckna en bild av de förändringar i samhället som har haft betydelse för socialvården särskill under del senaste decenniet och redogöra för socialulredningens arbete (avsnitt 2.1.2). Därpå följer en redovisning av de riktlinjer som enligl min mening bör gälla för reformarbetet (avsnitt 2.1.3).

2.1.1 Den socialpolitiska utvecklingen Socialpolitiken och industriuliseringen

Fattigvården som allmän skyldighet har i Sverige sitt ursprung i medeltiden. Genom århundradena förblev denna verksamhet den enda formen av offenllig omvårdnad. Under fattigvården hörde även omhändertagande och vård av barn och gamla. Vården av sjuka var tidigt en del av verksamheten.

Det ansågs tidigt atl staten hade ett ansvar för undersåtarnas existens i nödsituationer. Atl fattigvården ändå kom all bli en kommunal angelägenhet torde bl.a. bero på alt möjlighelerna alt kontrollera behoven var myckel större än om slalen hade hand om verksamhelen. Redan år 1763 hade lagts fast i lag alt varje socken var skyldig all försörja sina faltiga. Under det omfattande utredningsarbetet under 1800-talet om fattigvården var man dock inle alls främmande för all se fattigvården som en statlig angelägenhet. Denna uppfattning hade t. ex. 1837 års fattigvårdskommillé. Då kommittén ändå kom fram till att elt kommunalt huvudmannaskap borde behållas berodde det på vad som har sagis nu. Man menade således all fömtsättningarna för konlroll försämrades om stålen skulle ombesörja verksamheten, vilkel öppnade möjligheter till ell missbmk som rent av kunde hota slalens bestånd. Inle minsl den kommunala finansieringen av verksamheten skulle göra kommunerna angelägna att motverka missbmk av hjälpen. Den betydelse man då gav kontrollfrågan förklaras av atl fattigvården var del enda ekonomiska stöd samhällel gav de hjälpbehö-vande.

Sverige var ända in på 1900-talet ell utpräglat jordbmksland. Stadsbefolkningen utgjorde bara tio procent av den totala befolkningen och endast några få städer hade över 10000 invånare. Den ekonomiska och sociala strukturen i jordbrukssamhället karakteriserades lill stor del av en naturahushållning. Denna gav i viss mån ell socialt och ekonomiskl oberoende som bara missväxten kunde hola. Den allmänt låga standarden övergick då

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 89

i hungersnöd. Stora eftersatta gmpper hade ett visst beskydd av anhöriga och husbönder.

Under 1800-talet omgestaltades jordbmkets ekonomiska och sociala stmktur. Samtidigt ökade befolkningen kraftigt. Sambanden mellan jordbmkets omdaning och befolkningsökningen samt utvecklingen av levnadsstandarden för berörda gmpper är svåröverskådliga. Men det står klart att de egendomslösa gmppema inom jordbmksbefolkningen ökade. Många levde under svåra ekonomiska och sociala förhållanden. Det skulle dröja ännu en tid innan den expanderande industrin förmådde "suga upp" den arbetskraft som jordbmket inte kunde sysselsätta. För många blev emigrationen en väg ut ur arbetslöshet och försörjningssvårigheter.

Den starka tillväxten av antalet egendomslösa som stannade i landel utan att kunna få sin utkomst innebar att arbetslösheten och fatligvårdsbe-hoven ökade. Samfidigt hade de många små och fattiga jordbrukskommu-nema dåliga fömtsättningar atl klara fattigvården.

En viss reformering av fattigvården hade genomförts i mitten av 1800-talet. I fattigvårdslagstiftningen fastlades kommunernas skyldighet atl i vissa situationer utge fattigvård. De fattiga fick också ökad möjlighet att flytta meUan socknarna. Dessa lättnader låg i linje med den liberalisering av näringspolitiken som skulle främja en begynnande industriell expansion. Genom 1862 års kommunreform skapades också nya organisatoriska fömtsättningar genom att fattigvården frigjordes från kyrkan och blev en borgeligt kommunal angelägenhet.

Ökade ekonomiska svårigheter under 1860-talet ledde till att den tidigare fattigvårdslagsstiftningen ersattes av 1871 års restriktiva fattigvårdsförordning. Den fattiga befolkningen hade ingen rösträtt och kunde inte påverka riksdagsbeslutet. Genom 1871 års fattigvärdsförordning eliminerades praktiskt taget den rätt till ekonomisk hjälp som hade fastställts för vissa fall i fattigvårdslagstiftningen vid seklets mitt. Man log också bort besvärsrätten.

Sammanfattningsvis kan sägas att den förindustriella "socialpolitiken" huvudsakligen bestod av en restriktiv fattigvård. En förklaring härtill var att samhället saknade ekonomiska resurser. En annan orsak är all finna i de forhärskande politiska idéerna, som gick ut pä att en restriktiv politik mot de egendomslösa och beroende gmppema var nödvändig för alt upprätthålla ordning och vilja till självförsörjning. Det kunde visserligen anses åligga staten att svara för den ekonomiska hjälpen men ett kommunalt huvudmannaskap möjliggjorde effektivare kontroll.

Samhällsförändring och socialpolitik

Den kraftiga industrieUa expansion som satte in i slutet av 1800-talel skapade både nya fömtsättningar för och behov av socialpolitiska reformer.

Industrialiseringen ledde till att en allt större andel av arbetskraften togs

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 90

i anspråk för arbele utanför hemmet. Industrins förläggning innebar ofta alt arbetssökande måste flytta från hemorten. Kravel på en rörlig arbelskrafl ökade således starkt. Många av de äldre och handikappade som hade sysselsältning och försörjning i det gamla samhället fick ökade svårigheter i det nya. Mekanisering och effektivering gav inte längre plals för deras begränsade arbetsinsatser. Den nya tidens industriarbetare var också svårt trångbodda. Knappa löner inom penninghushållningens ram gav inle heller så myckel utrymme i kosthåll och logi för äldre och handikappade anförvanter. Även kvinnorna avskildes till stor del från arbetsgemenskapen, till skillnad från vad som gällde i del äldre samhället.

Den gemenskap på gott och ont som fanns tidigare fungerade inte längre i ell samhälle med nya fömtsättningar för produktionen. Enskild välgörenhet och social patriarkalism elc. inom näringslivet kunde endast skjuta upp och något modifiera en utveckUng som innebar alt staten och kommunerna tog över försörjning och omsorg för de icke yrkesverksamma gmppema. Ekonomiska restriktioner och ell eftersläpande socialpolitiskt synsätt fick visserligen till följd atl de reformer som skulle svara mot de ändrade behoven dröjde. Men socialpolitiska förändringar kom så småningom att bryta väg. Den ändrade behovsstmktur som följde med omgestaltningen av produktions- och samhällsförhållandena för bortåt etthundra år sedan utgör en viklig grund även för den sociala servicen i dagens svenska samhälle.

Politik och idéer

I det förindustriella samhället präglades de "socialpolitiska" idéema av slarka patriarkaliska inslag. De falliga ställdes i starkt beroende av myndighelernas och husböndernas makt. Vid sidan av kristen barmhärtighets-etik var främjandet av myndigheternas makt av cenlral betydelse. Individens intressen och välfärd skulle underordnas samhällsnyttan. Fattigdom och beroende sågs som uttryck för brister hos individen. Samhällets stödjande åtgärder måsle enligt detla synsätt hållas nere för att inte förstärka den enskildes brister och motverka samhällsintresset.

De liberala och socialistiska teorierna, vars betydelse växte med samhällsomvandlingen, bröt kraftigt mot de tidigare föreställningarna och idéema. Under den första hälften av 1800-talet inleddes industrialiseringen av Sverige. En fömtsättning för denna utveckling var avskaffandet av skråväsendel, merkantilismen och andra för handel och näringsliv hindrande regleringar. Motiveringarna för avskaffandet av dessa handelshinder hade sitt urspmng i den engelska ekonomiska liberalismen. Industrialiseringen innebar ökad produktion och innebar att Sverige successivt kunde ulvecklas från ett mycket fattigt bondesamhälle till ett samhälle med växande totala resurser. Detta var förutsättningen för att landet skulle kunna utvecklas till en välfärdsstat. Den ekonomiska liberalismens teorier blev verklighet redan under ståndsriksdagen innan det fanns några egentliga politiska organisationer i Sverige.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 91

Först efter tvåkammarriksdagens införande 1866 uppstod efterhand tendenser lill partibildningar. Både liberala och socialdemokratiska sammanslutningar var knutna tiU olika folkrörelser som fackföreningsrörelsen, nykterhetsrörelsen, bildningsverksamhelen, frikyrkorörelsen och rösl-rättsrörelsen. Dessa folkrörelser medverkade lill viktiga reformsträvanden som i hög grad kom de sämst ställda till del. Den organiserade liberalismen i Sverige var redan från början socialt reforminriklad.

Den politiska och fackliga arbetarrörelsen hade på sitt program en omvälvande socialistisk samhällsförändring. Rörelsen hade sin förankring främst hos de politiskt och ekonomiskt maktlösa grupperna i samhället, samtidigt som mänga bland de sämst ställda torde ha saknat politisk medvetenhet. Socialisterna såg roten lill människornas svårigheter och nöd i orättfärdiga samhällsförhållanden och inte främst i individuella brister. Det skulle emellertid dröja innan socialpolitiken kom att bli en viktig del i rörelsens samhällspolitik. På grund av de odemokratiska rösträtlsreg-lema stod majoriteten av befolkningen ulan direkt politiskt inflytande. Detta drabbade i första hand socialdemokraterna men också liberalerna. Bristen på politiskt inflytande långt in på 1900-talet parades med en stark misstro mot möjligheterna atl inom den rådande maktstrukturen få till stånd avgörande socialpolitiska reformer. Som framgår av det följande organiserade arbetarna själva en viss solidariskt grundad stödverksamhet i form av självhjälpskassor m. m. som senare följdes av samhällsinsatser.

Reformer inom urbetslivet

Industrialiseringen och penninghushållningen skärpte kraven på skydd främsl i fråga om sjukdom, arbetslöshet och olycksfall.

Sjukförsäkring

Särskilda självhjälpskassor grundades bl.a. för ekonomiskt understöd vid sjukdom. Denna kassaverksamhet hade en motsvarighet i de gamla skrånas sociala verksamhel. Den inbördes hjälpen vid sjukdom fick sin fortsältning i de frivilliga sjukkassorna. Här gick det allmänna ganska tidigt in genom en sjukkasselag år 1891. Sjukkassorna registrerades och fick av staten ell litet förvaltningsbidrag, som förbättrades genom 1910 års sjukkasselag. En viktig motivering för slödel var all sjukförsäkringen avlastade fattigvården.

Arbetslöshetsförsäkring

Liksom sjukdom var arbetslöshet ett svårt hot mot de arbetandes och deras familjers existens. Därför uppstod det arbeislösheiskassor som grundades på inbördes hjälp. Del skulle dröja lill in på 1930-talei, innan vi fick en statsunderstödd frivillig arbetslöshetsförsäkring. Direkta åtgärder mot arbetslösheten vidtogs i någon mån underförstå världskriget. Vissa möjligheter lill understöd i fatligvårdsliknande former liksom till omhänderta-

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 92

gande med slöd av lösdrivarlagen påminde om de förindustriella förhållandena.

Arbetarskydd

Genom den tillväxande industrin ökade riskerna för olycksfall, yrkesskador och förslitning av arbetskraften. Det hänsynslösa utnyttjandet av barnen som arbetare ledde i mitten av 1800-talet till vissa anspråkslösa skyddsbestämmelser, vilka i praktiken inte kunde upprätthållas men som senare förstärktes och utvidgades och då kom all avse även kvinnor i industriarbete. Som en direkt följd av en slor liberal socialpolitisk motion år 1889 antogs en lag mot yrkesfara i industrielU arbete. Samma år inrättades yrkesinspektionen. Sedan 1907 års rösträttsreform hade börjat påverka riksdagens sammansältning kunde den liberala ministären driva igenom ett bättre arbetarskydd, reglerat i 1912 års arbetarskyddslag. Arbetarskyddet blev del första större området för socialpolitiska åtgärder i det allt mer industrialiserade samhällel.

Ol y ek sfall sf örsäk ri ng

Även del ekonomiska skyddet vid olyckor blev elt tilltagande problem, som till vissa delar löstes genom 1901 års lag om ersättning vid olycksfall i arbete och 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Yrkessjukdomarna ingick dock inle i försäkringen.

Andru reformområden Barnavårdsreformer

Under den pågående samhällsomvandlingen blev frågan om barnens situation mer aktuell än lidigare. Från politiskt ansvarigt håll såg man en fara i del uppväxande släktets "sedliga förvildning". År 1902 genomfördes flera viktiga barnavårdsreformer. Slraffmyndighelsåldern höjdes från 14 lill 15 år. Vidare antogs lag om tvångsuppfoslran, vilket innebar alt ungdom i åldern 15- 18 år i stället för straff kunde dömas lill tvångsuppfoslran på allmän uppfostringsanstalt. Detla innebar i varje fall principiellt den viktiga ändringen atl ungdomarna inle skulle bli föremål för straff utan för "uppfostran". Men man stannade inle vid detta. Genom den samtida vanartslagen kunde samhället tvångsomhänderta barn under 15 år som var "vanartade" eller "i sedligt avseende försummade". Samhället fick här rätt lill omhändertaganden mot föräldrarnas vilja, vid sidan av skoltvånget en viktig inskränkning i föräldrarnas bestämmanderätt över sina barn. Reformen lade fasl principen om samhällels skyldighet atl meddela och barnels räll atl fä uppfostran och vård. Enligl den nya lagen fattades beslut i administrativ ordning. Vi kom därmed i Sverige beträffande tvångsingripanden till hjälp för barn och ungdom alt slå in på en annan väg än de flesla andra länder. Vid molsvarande tid infördes nämligen uianför Norden i land efler land elt domslolsförfarande när del gäller beslut i sådana ärenden.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 93

De svåra förhållandena för fosterbarnen ledde samma år (1902) till en lag om fosterbarns vård. Därmed erkändes i princip samhällels ansvar för fosterbarnens förhållanden. Men lagen var starkt begränsad. Den gällde således endast barn under 7 år. Utackorderade barn över 7 år var utan skydd och tillsynen av lagens efterievnad var otillfredsställande. De ogifta mödrarna hade ända fram till 1917 rätt att vara okända och det drevs en omfaltande handel med ogifta mödrars barn.

Det var vanligt atl de utom äktenskapet födda barnen levde i svåra förhållanden. Statsmakterna ville därför förbättra deras ställning, men någon jämstäUdhel med de i äktenskapet födda barnen åstadkom man inte. Genom 1917 års lag om barn ulom äktenskapet och den följande familje-rältsliga lagstiftningen, som lag om barn i äktenskap, adoption m.m., reglerades föräldrars och barns inbördes rättigheter och skyldigheter bl. a. i fråga om att fastställa föräldraskap, underhållsskyldighet och bislånd till den ogifta modern genom särskilt förordnad barnavårdsman.

En ny barnavårdslag trädde i kraft år 1924. Fatligvärdsstyrelsernas lidigare uppgifter rörande barnen överfördes nu på barnavårdsnämnden. En sådan nämnd skulle finnas i varje kommun. Grunder för ingripande av barnavårdsnämnden var misshandel eller vanvård i hemmet, vanart som berodde på brister hos föräldrarna och vanart som krävde särskilda upp-fostringsålgärder. Flera olika åtgärder kunde ifrågakomma. De bestod liksom i 1902 års lagstiftning av förmaning till föräldrarna, varning lill barnet, aga eller anlitande av anstalt som elt komplement till hemuppfostran. Om dessa åtgärder inte ansågs tillräckliga skulle barnet omhändertas för skyddsuppfoslran. Ätgärderna skulle alltså efterhand skärpas.

Alkoholistlag m. m.

Under århundraden har statsmakterna förl en molslridande och konflikt-fylld alkoholpolitik. Som en reaktion mol etl utbrett alkoholmissbruk växte det fram en folklig nykterhetsrörelse, inte minsl inriktad pä alkohol-missbmkel inom arbetarklassen. Men della var inle tillräckligt. År 1913 beslöt riksdagen all anla den första alkoholisllagen. Denna gav myndigheterna rätt att besluta om tvångsinternering, som dock skulle föregås av åtgärder av tillrältaförande slag, dvs. vad som senare kallades hjälpåtgärder. Lagsliftningen hade både humanitära och sociala motiv. Rena skyddssynpunkter var emellertid framträdande. Bl. a. dessa kunde tillgodoses genom ingripande åtgärder. Nykterhetsvården fick en fast organisation på så sätt alt i vaije kommun skulle finnas nyklerhetsnämnd (som sådan fungerade falligvårdsslyrelsen om inle särskild nämnd utsågs).

Alkoholistlagen utsatles för kritik som hade lill utgångspunkl atl omsorgen om individen borde vara utslagsgivande. Etl sådanl synsätt satte spår i den följande - 1931 års alkohoUsllag. Det nya i denna lag var atl de individuella insatserna fick en mer framlrädande plats, liksom särskilt stadgade hjälpåtgärder som skulle förebygga behovel av anstaltsvård. 1931 års lag blev i stort sell oförändrad fram lill 1954 års reform.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 94

Fattigvård och socialförsäkring

Den fattigvård som gmndades på 1871 års restriktiva lagstiftning var i många avseenden så bedrövlig och de faltigas förhållanden så eländiga alt den lidigl gav upphov till en upprörd kritik från främsl liberala krafter och den framväxande arbetarrörelsen. Utmärkande drag för fattigvårdens lillslånd in på del nya seklet var faltigauktioner och ulackordering av de fattiga och deras arbelskrafl lill den lägslbjudande liksom kringgång (rotegång) vilket innebar alt den fattige efter viss turordning fick kost och logi hos de bättre ställda sockenborna. Anslaltsbehovet för de många som i det nya indusirisamhällel inle längre kunde las om hand av anhöriga var inle tillgodosett. De även efter den tidens mall svåra missförhållandena är väl dokumenterade.

Det följande reformarbetet kom all följa två linjer.

Den ena gick ul på atl reformera fattigvården. Den andra syftade till all genom socialpolitiska reformer minska beroendet av fattigvården.

Faltigvårdsreform

År 1918 ersalles den gamla fattigvårdsförordningen med en ny fattigvårdslag. Lagen gav personer som var minderåriga eller arbetsoförmögna räll till fattigvård när deras behov inte kunde tillgodoses på annat sätt. Besvärsrällen återinfördes. Samtidigt bibehölls en möjlighel för kommunerna all därutöver utge s. k. frivillig fattigvård. Vidare ålades kommunerna atl inrätta falligvårdsanstalter, som skulle godkännas av länsslyrelsen. En slallig faltigvårdsinspeklion inrättades. Hemortsrättsbestämmelserna förenklades. Samlidigl syftade man till alt skärpa och effeklivera försörjningsplikten. Genom arbelsföreläggande och placering på arbetshem fick fattigvärden möjlighet att med tvång omhänderta försumliga försörjare. En omfattande återbelalningsskyldighet infördes. I fråga om hjälpnivän ändrade regeringen det tidigare lågt salta rättesnöret "nödtorftigt underhåll" lill "erforderligt underhåU". Regeln all den som tog emol fattigvård förlorade sin politiska rösträtt behölls.

Den första socialförsäkringen — folkpensionen

I en liberal socialpolitisk motion fill riksdagen 1884 föreslogs en utredning om flera för arbetarna vikliga Irygghetsfrågor. Till dessa hörde kravel på en ålderdomsförsäkring för arbetare. Den obligatoriska pensionsförsäkring som nära trettio år senare (1913) genomfördes på förslag av en liberal regering begränsades inte lill arbetarna, vilkel var vanligt i andra länder. Del blev i stället en allmän folkpension beslående av ålderspension från 67 år och invalidpension. Pensionen finansierades med avgifler av de försäkrade (förslag om arbetsgivaravgift genomfördes inle). Pensionsbeloppen var obetydliga. Därför kunde reformen bara lill en mindre del lillgodose syftel att göra medellösa arbetsoförmögna och äldre ekonomiskl oberoende av fattigvård och av anhörigas underhåll. För atl minska pensionärernas

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 95

falligvårdsberoende införde kommuner särskilda understöd utan fatiig-vårdskaraklär (ingen återbelalningsskyldighet m. m.) till behövande folkpensionärer.

Kritiken mol folkpensionen gick ut på - liksom i fråga om vissa senare reformer - att de allmänna ekonomiska anordningarna inte beaktar vårdbehoven. Den debatt som fördes om delvis skattefinansiering av reformen visar alt man fortfarande var främmande för det solidariska åtagande som i viss mån utmärkte folkpensionen. Reformen inledde också en i det fortsatta reformarbetet återkommande kritik atl socialförsäkringen motverkade strävandena alt göra fattigvården till en  'värdig hjälpform".    

Sociala insatser på frivillig grund

Som jag har antytt medförde bristen på samhällsskydd mot de ökade sociala och ekonomiska riskerna i arbete och samhällsliv att frivilliga krafter trädde till. Frivilliga insatser i form av fosterbamsvård kan här nämnas. Många exempel kan ges på en helhjärtad fostrargärning men bristen på offentlig kontroll av fosterhemmen ledde till atl ett stort antal bam for mycket illa. De anstalter för barn och ungdom som började växa fram tiUkom i stor utsträckning efter frivilliga initiativ. Anstalterna styrdes patriarkaliskt och de intagna fick lära sig att vela sin plats. Men deras förhållanden kunde ändå vara bällre på anstalten än utanför, eftersom de hade mat och husrum.

Del svåra nyklerhetsfiUståndet i landet väckte motkrafter i form av nykterhetsorganisalioner med återhållsamhet eller helnykterhet på programmet. Både inom denna folkrörelse och på privat initiativ inrättades enskilda alkoholistanstalter och asyler.

Även inom den framväxande frikyrkorörelsen gjordes insatser för vård och stöd till människor som levde under miserabla förhållanden. Detsamma kan sägas om många andra frivilliga organisationer med inriktning på välgörenhet.

Dåtidens socialpolitik hade starka patriarkaliska inslag. Sedan gammah utgick från exempelvis jämbruken understöd till "arbetsfolket" i form av fria bostäder, spannmål från landsbygdsindustriernas jordbmk osv. Varor från företagens ofta förekommande handelsrörelse ingick i lönen eller avräknades denna. Företagens sociala engagemang minskade behovet av offenllig hjälp men gjorde samtidigt arbetama beroende och bundna till arbetsgivaren. Som reaktion mot de dåliga bostadsförhåUandena växte fram en av både företagen och staten understödd egnahemsrörelse. Inle bara den framväxande massan av industn'arbetare levde under svåra förhållanden. Även småbmkarna samt jordbmks- och skogsarbetarna hade många gånger hårda sociala och ekonomiska villkor.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 96

Självhjälp på folklig gmnd

De patriarkaliska och filantropiska hjälp- och stödinsatserna hade ofta sin förankring i samhällsklasser som stod över föremålet för välgörenheten - de svårt ställda befolkningsgmpperna. Då den fackliga och politiska arbetarrörelsen växte sig starkare uppstod inom eller i förbindelse med rörelsen kraftfulla strävanden atl inte bara genom politiska och fackliga åtgärder utan även på andra sätt främja arbetarnas intressen och förbättra deras förhållanden. Som resultat av detta utvecklades folkligt förankrade verksamheter som i dag hör till våra främsta folkrörelser. Det gäller här folkbildningsverksamhet, kooperation, nykterhetsföreningar, bostadsföreningar m.m.

Som jag har nämnt tidigare växte det även fram en ekonomisk stödverksamhet som närmast kan betecknas såsom etl slags kollektiv, inbördes självhjälp med rötter i de gamla hanlverksskråna ända ner i medeltiden. När skråväsendet avskaffades i mitten av 1800-talet, försvann även gmnden för de tiU skråväsendel knutna kassorna. Impulserna till de självhjälpskassor som sedan inrättades kom från olika håll. De på liberal gmnd baserade arbetarföreningarna experimenterade med bl.a. sparkassor, sjuk- och begravningskassor etc. Även arbetsgivarna, som faltigvårdslag-stiftningen ålade försörjningsplikt mot anställda under tid arbetsavtalet gäUde, hade intresse av att överflytta denna plikt på arbetarna själva genom fabrikskassor som trädde till ekonomiskt vid sjukdom och dödsfaU. Många fackföreningar startade sjukkassor. Kassor för hjälp vid olycksfall förekom sparsamt och någon i kassor organiserad inbördes hjälp vid ålderdom synes inte ha funnits.

Den här beskrivna verksamheten var visserligen begränsad och ersättningarna vanligen små. Den på gmppsolidaritet gmndade inbördes hjälpen är emellertid principiellt en betydelsefull del av den outvecklade sociala verksamheten i dåtidens Sverige. Dessa anordningar till inbördes hjälp får ses dels mot bakgmnd av att de offentliga åtgärderna på ifrågavarande områden var obefintliga eller otillräckliga, dels som ett uttryck för inbördes solidaritet och vilja att ha direkt inflytande över viktiga angelägenheter. Delar av den modema socialpolitiken, som t. ex. sjukförsäkringen, har sitt urspmng inte främst i en byråkratisk tradition utan i en folkligt förankrad gmppsolidaritet.

Reformer

Under den socialdemokratiskt-liberala koalitionsministären (1917-1920) genomfördes en rad viktiga reformer. Här kan erinras om bl.a. åttatimmarsdagen och den allmänna rösträtten även för kvinnor.

Den kraftiga omgestaltningen av det svenska samhället fram till 1930-talet skapade nya behov som påverkade även den socialpolitiska utvecklingen. Behovet av arbetarskydd och försäkringar mot inkomstbortfall av olika slag ledde till vissa begränsade reformer. På det egentliga social-

Prop. 1979/80:1    Re.fonnens inriktning 97

vårdsområdel genomfördes förändringar som syftade lill atl skydda barnen, råda bol mot svåra missbruksförhållanden och lindra den ekonomiska nöden. Även om reformer genomfördes, grundades dessa ofla på uppfattningar som var rådande i det gamla samhällel. En patriarkalisk hållning med starka inslag av välgörenhet mot och uppfostran av de lägre klasserna i samhällel präglade den socialpolitiska inställningen. Synen på relationen mellan samhällsmiljö och individ var ofta atl den enskilde hade sig själv alt skylla för de svårigheter han råkade i. Industrialiseringen skapade ökade samhällsresurser för sociala insalser, men resurserna var ännu så länge slarkl begränsade. Härtill kommer alt tiden ännu inle var mogen för alt se en väl utvecklad socialpolitik som en nödvändig del av del politiska och ekonomiska samhällssystem som var under utveckling. Reformerna blev därför begränsade.

Socialpolitiskt reformskede

Den socialdemokratiska regering som tillträdde år 1932 aktualiserade under 1930-talels svåra arbetslöshetskris en aktivare socialpolitik, vars långsiktiga utveckling hade sina förutsättningar i produktionsökningen. Nya impulser i ekonomisk teori och ett efter hand ökal socialmedicinskt inflytande blev av belydelse för den sociala reformpolitiken. Även om betydelsen i olika avseenden av dessa reformer ställts under debatt slår ändå klart atl man här kan tala om inledningen till en förnyelse av svensk socialpolitik.

Vissa gmnddrag i den på 1930-talet inledda irygghetspoliiiken, som går igen även i dagens socialpolitik, tas upp i det följande.

De områden som i första hand behandlas gäller arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, socialförsäkringarna och familjepolifiken.

Arbetsmarknadspolitiken

Under 1930-talets depressionsår inleddes en reformering av den tidigare arbetslöshetspolitiken inle bara kvanlilaiivt ulan även kvalitativt. De lidigare blygsamma statliga arbetsmarknadspoliliska kostnaderna - initiativ och utgifter hade näslan hell legat på kommunerna - mångdubblades under några få år.

Den nya politiken bröt mot den tidigare arbelslöshelspolitikens principer. Systemet med nödhjälpsarbeten skulle ersättas av produktiva offentliga arbeten mot avtalsenliga löner. Reservarbetena skulle avse angelägna objekt. Arbetsförmedlingsverksamheten upprustades och gjordes obligatorisk, utbildningskurser anordnades för arbetslös ungdom elc. År 1934 tillkom den med statsbidrag underslödda arbetslöshetsförsäkringen. Underbalansering av budgelen och slatsupplåning blev för första gången konjunklurpoliliska inslmmenl.

Under andra världskriget, då arbetsmarknadskommissionen inrättades, breddades arbetslöshetspolitiken lill en arbelsmarknadsmässig reglering i 7   Riksdagen 1979180- I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 98

syfte alt slussa arbetskraften till för folkhushället vitala områden. Arbetsförmedlingen förstatligades provisoriskt 1940 (definitivt 1948). Bristen på arbelskrafl gav ökade arbelsliilfällen för kvinnor och handikappade.

Del rådde nära nog full sysselsällning från kriget och fram lill mitten av 50-talet, dvs. arbetslösheten höll sig omkring 2-3% inom fackförbunden. Under de följande årens konjunkturnedgång fick arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), som inrättades år 1948, väsentligt utökade resurser. De ökande resurserna gällde bl.a. flyllningsbidrag, uibildningskurser, invesleringsstimulans, statliga beställningar hos induslrin saml beredskapsarbeten.

Bakom de kraftiga satsningarna låg en nyorientering av arbetsmarknadspolitiken. Idéerna innebar bl.a. krav på en selektiv politik som skulle sättas in för alt rätta lill bristande arbetskraflsbalans inom olika yrkes- och näringsgrenar saml inom olika geografiska områden. Arbetsmarknadspolitiken skulle befrämja arbetskraftens anpassning och rörlighel mellan skilda sektorer av arbetsmarknaden. Den nya inriklningen skapade förutsättningar för ökal löneutrymme och fackföreningsrörelsens solidariska lönepolitik. Denna politik gick ut på alt likvärdiga arbelen skulle ge samma lön oberoende av arbetsgivarens vinstsituation och oavsett löntagarens kön, ålder osv. I övrigl skulle löneskillnaderna vara måttliga och de lägsta lönerna höjas mest.

Även del traditionella arbelslöshelsbegreppel ändrades. Man började från 1963 undersöka inle bara hur många som öppet sökte arbete ulan även den latenta eller dolda arbetslösheten, dvs. hur många som var villiga att ta arbete men som fann det utsiktslöst alt söka, därför all det inte fanns lämpligl arbele på orten eller därför att de saknade yrkesutbildning, inte kunde ordna tillsyn av barnen vid förvärvsarbete osv.

Den arbetsmarknadspolitiska nyorienteringen har inneburit forlsall ökade insalser. Anlalel personer i arbetsmarknadsutbildning har ökal kraftigt. Under de senaste årtiondena har kvinnorna efterfrågat förvärvsarbete i mycket större utsträckning än tidigare. Deras andel av arbetskraften har ökat från knappl 37 % år 1963 till 44 % januari 1979. Under den nämnda perioden ökade andelen förvärvsarbetande bland kvinnorna från 54,5 % lill 71,9 %. Av kvinnor med barn under sju år var motsvarande tal 38 % år 1963 och 68,8 % januari 1979.

Den kraftigt utvecklade arbetsmarknadspolitiken har inneburit en hög ambitionsnivå från början av 1930-lalel och framåt. Politiken har bl. a. gått ut på att minska den dolda arbetslösheten bland kvinnor och handikappade. Genom lokaliserings- och regionalpolitiken har slalen sökt eliminera eller minska arbetslösheten inom områden med brist på arbetstilirällen. Arbetsmarknadspolitiken har syftat till all mera aklivi än tidigare motverka arbetslösheten eller ålminstone ge den arbelslöse elt för honom själv och samhället bättre alternativ i form av utbildning. Arbetslösheten och utslagningen på arbetsmarknaden har föranlett många förslärkla och nya

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 99

åtgärder av närings-, arbetsmarknads- och socialpolitisk karaktär bl.a. i syfte alt trygga sysselsättningen för äldre och handikappade. Utslagningen och ungdomsarbetslösheten är trots de gjorda insatserna svåra samhällsproblem.

Bostadspolitiken

Före 1930-talet var de socialt bostadspolitiska insatserna myckel begränsade. I början av seklet infördes slatliga egnahemslån och statligt garanterade hypoleksinslitul för nybyggda bostäder och vissa krisålgärder sattes in i samband med första väridskriget. På industriorter stod företagen fören lokalt ordnad bostadspolitik. Under 1920-talet växte fram en hyresgäströrelse och en bostadskooperation, som bl.a. krävde ökade offentliga insatser på bostadsområdet. Bostadsstandarden för arbetarhushåll och bamfamiljer var låg i fråga om både utrymme och utmstning. Förhållandena på landsbygden var ännu sämre än i städerna. Kraven på en akliv bostadspolitik byggde på folkhälsoskäl, hänsyn till barnens uppväxtförhållanden, den låga nativiteten och konjunkturpolitiska överväganden.

Under åren 1933-1947 lade bosladssociala utredningen fram en rad förslag som resulterade i statlig lånefinansiering av bostadsbyggande för att bringa ned bamfamiljernas bostadskostnader, skärpta hälsovårdsbestämmelser och en uppmstad bostadsinspektion samt statligt stöd till kommunema för anordnande av pensionärshem. En allmän hyresreglering infördes, vilken kom att bestå elt trettiotal år, dvs. in på 1970-talet, och långivningen utvidgades. De vidtagna åtgärderna innebar ökat offentligt inflytande över bostadsproduktionen. Kommunala, allmännyttiga och kooperativa bostadsföretag svarade för en stigande andel av produktionen.

Efter andra världskriget lade riksdagen fast bostadspolitiska rikllinjer som gick ut på att höja de stora folkgmppernas bostadsstandard till en skälig kostnad (för en normalfamilj högst 20 % av en industriarbetarlön). Bostadsbristen skulle man bygga bort fram till omkring år 1960. Medlen för att förverkliga programmel var dels allmänna i form av statliga lån och dels särskilda i form av inkomstprövade bostadsbidrag till folkpensionärer och bamfamiljer.

Målet att inom den angivna tiden bygga bort bostadsbristen kunde inte uppnås, därför att behovet hade underskattats och investeringama i bostadsbyggandet till viss del fick stå tillbaka för exportindustrin. I början av 1%0-talet lades ett nytt bostadsprogram fast med sikte på att bygga bort bostadsbristen till mitten av 1970-talet genom en nyproduktion av 100000 lägenheter per år under en tioårsperiod. En ny trångboddhetsnorm infördes. En normalfamilj om två vuxna och två bam skulle ha minst 3 rum och kök, mot tidigare 2 mm och kök, för att inte räknas som trångbodd. Kommunema skulle upprätta femåriga kommunala bostadsbyggnadsprogram. Hyresregleringen skulle avvecklas i takt med att bostadsbristen hävdes och del aUmänna bostadsstödet till nyproduktion ersattes med

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 100

ulbyggl riklat bostadsstöd till inkomslsvaga familjer. Denna förslärkning genomfördes i slulel av 1960-talel under benämningen bosladstillägg.

Då det s. k. miljonprogrammet var genomfört i mitlen av 1970-talel hade bostadsbristen hävts och följts av tomma lägenheler på vissa håll. Ell nytt bostadspolitiskt program 1974 angav för de följande tio åren en sänkt bostadsproduktion. Vidare angavs som en önskvärd utveckling slörre hyresgäsfinflytande, bällre boendemiljö och en mera mångsidig sammansättning av befolkningen i de olika bostadsområdena. Den senaste lidens utveckling kännetecknas av ett starkt ökal småhusbyggande.

I stort karakteriseras ulvecklingen av att de slörre folkgruppemas bostadsförhållanden har förbättrats starkt. Ensidig sammansättning av befolkningen i vissa områden utgör emellertid ell svårt problem, och del finns fortfarande mänga bristfälliga boendemiljöer. Etl inte obetydligt antal personer saknar egen bostad.

Socialförsäkringarna

Ännu i början av 1930-talet var fattigvården i stort sett del enda ekonomiska skydd som del allmänna svarade för vid ålderdom, invaliditet, sjukdom och andra förhållanden som medförde försörjningssvårigheter. Förändringarna inom näringslivet skapade nya behov men också ökade resurser all tillgodose dessa behov. Del fanns förutsättningar för betydelsefulla reformer på socialförsäkringens område.

I fråga om folkpensioneringen var emellertid beloppen länge otillräckliga. Ända in på 1940-lalei hade ungefär var tredje pensionär med inkomstprövade förmåner även fattigvård. Försl genom den reform som trädde i kraft år 1948 blev pensionerna så slora alt de räckte till en knapp försörjning. Genom värdesäkring, standardförbättringar i form av pensionstillskott, kommunala bostadstillägg och utbyggd familjepensionering har det ekonomiska skyddet för pensionärsgrupperna väsenlligl förbällrats. Härtill kommer ändrade bestämmelser i fråga om förtidspensioneringen som medfört etl ökat antal förtidspensionärer.

Folkpensionen kan sägas svara för en allmän grundtrygghet med därutöver viss differentiering efler behov (inkomstprövade kommunala bostadstillägg elc.) och med en betydande fördelningseffekt. Den på 1960-talet genomförda ATP-reformen är uppbyggd efter helt andra principer. Pensionen är begränsad lill personer med arbetsinkomst. Pensionens storlek är beroende av den tidigare inkomstens storlek. Reformen, som kommer alt vara hell genomförd i början av 1980-talet, är alltså uppbyggd efter "inkomstbortfallsprincipen" och syftar till "standardtrygghet". Från utjämningssynpunkt är den mest påtagliga effekten en utjämning av de tidigare skillnaderna mellan arbetare och Ijänslemän. Pensionärernas försöijnings-nivå kommer att följa de försäkrades tidigare anknytning till arbetslivet. Bland t. ex. socialhjälpstagare finns många som har en osäker och ostadig anknytning till arbetsmarknaden. Tidigare undersökningar visar också att

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 101

personer som får socialhjälp vanligen har lägre pensionspoäng än andra. Socialhjälpstagarna hör alltså lill de grupper vilka även som pensionärer får en lägre försörjningsnivå än befolkningen i övrigl, i den mån inte skillnaden kommeratt utjämnas genom andra socialpolitiska ätgärder.

Den sjukförsäkring som växle fram inom folkrörelserna under 1800-lalel fick förbättrade villkor genom 1931 års beslut om statsunderstödda, erkända sjukkassor. Under 1930-talel fram till år 1940 femdubblades statsbidragen lill sjukkassorna. Frivillighelen begränsade emellertid försäkringens effeklivitel. En tredjedel av befolkningen stod utanför försäkringen och beloppen var ofta låga. Fram lill millen av 1950-lalel var frågan om en obligatorisk försäkring aktuell genom utredningsförslag, riksdagsbeslut och uppskjutna ikraftträdanden. Då den obligatoriska sjukförsäkringen slulligen trädde i kraft år 1955, blev sjukpenningen graderad efter inkomsl liksom lidigare yrkesskadeförsäkringen, och de båda försäkringsformerna samordnades delvis. Till försäkringen knöts även moderskapsförsäkring och mödratandvård, varigenom den år 1937 beslulade mödrahjälpen kunde avvecklas.

Sjukförsäkringsförmånerna har efter hand förbättrats, bl.a. genom en höjning av sjukpenningen. Försäkringen ulgör en viklig del av den organisaioriskl och lagmässigl samordnade allmänna försäkringen, som trädde i kraft år 1963.

Sjukpenningen skall alltså ge skydd mot inkomstbortfall. Sjukförsäkringen kan tas som exempel på hur allmänna reformer minskar behovel av socialhjälp. Fram till 1940-talel beviljade kommunerna behovsprövad ekonomisk hjälp för sjukvårdskostnader till 70-80000 personer vissa år. Nu lorde del röra sig om någol tusental. Även de kontanta ersättningarna (sjukpenning etc.) har avlastat socialhjälpen.

Efler långdragna ulredningar kunde också en arbetslöshetsförsäkring fogas in i 1930-lalets socialpolitiska reformarbete, långt senare än i många andra länder. 1934 års reform, som har vissa likheter med den samtida sjukförsäkringsreformen, innebar statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, organiserade som understödsföreningar med frivillig medlemsanslutning. Försäkringen har traditionellt nära anknytning lill fackföreningsrörelsen.

Försäkringen har på olika sätt förbättrats under de senasle årtiondena och antalet försäkrade har vuxit kraftigt. Arbelslöshelsersällningen är beroende av inkomstbortfallets storlek. Under år 1978 framlades elt utredningsförslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

De behovsprövade kommunala kontantunderslöden avlöstes år 1974 av kontant arbetsmarknadsstöd (KAS).

Inom den allmänna försäkringens område har således under de senare åren reformarbetet fortsatt. De belopp som i dag utbetalas från den allmänna försäkringen molsvarar ungefär en fjärdedel av den privala konsumtionen, vilket innebär en fördubbling under de senaste tio åren. Pen-

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 102

sionsåldern har sänkts lill 65 år och pensionssystemet har gjorts mer rörligt genom att man nu har ökade möjligheler all själv bestämma tidpunkten för pensioneringen mellan 60 och 70 år och atl minska arbetsinsatsen stegvis genom delpensionering. En väsenllig fråga som återstår att lösa är efterlevandepensionens framtida utformning.

Till de viktigaste reformområdena under 1970-talet hör reformeringen av ersättningssystemet för öppen medicinsk vård, varigenom patienten betalar endasi en låg enhetlig avgift. Även medicinkostnaderna för den enskilda konsumenten hålls nere genom läkemedelsrabatter. Elt lidigare eftersatt behov tillgodosågs, då en allmän tandvårdsförsäkring trädde i kraft år 1974.

En ny lag om arbelsskadeförsäkring ersatte år 1977 lagen om yrkesskadeförsäkring.

Familjepolilik och social service

Familjepolitiken inleddes under 1930-talet. Utgångslägel var bl.a. de låga födelsetalen som gav särskild tyngd ål kravel på omfördelning av inkomsterna mellan familjer med olika stor barnförsörjningsbörda. Den familjepolilik som då började utformas fick snabbt ell allmänt politiskt slöd.

Del följande utredningsarbetet avsatte en rad reformer i slutet av 1930-lalet. Beslul om en förebyggande mödra- och barnavård med landstingsanknutna centraler och stationer fattades år 1937. Fri förlossningsvård, kostnadsfria skyddsläkemedel, förbud att avskeda kvinnor på gmnd av havandeskap, mödrahjälp och bidrag till oförsörjda bam hör till samma reformskede. Karaktäristiskt för de familjepolitiska bidragen var naturahjälpen.

Under 1940-lalel fortsatte reformarbetet genom s.k. husmoderssemes-ler för mindre bemedlade familjer, livsmedelsrabatler för låginkomstfa-miljer, fria skolmåltider elc. En fördelningspolitiskl viktig reform var det allmänna barnbidraget (1948). De tidigare barnavdragen på beskaltningen hade gynnat högre inkomsttagare och nästan saknat värde för de lägsta. Genom reformen minskade de ekonomiska skillnaderna inte bara mellan barnlösa och barnfamiljer utan också mellan barnfamiljerna inbördes.

Under perioden fram lill mitten av 1960-talet konsoliderades familjepolitiken genom förbättringar av de tidigare beslulade reformerna och även genom nya insatser, exempelvis genom riktlinjer för familjerådgivningen (1960) samt förstärkning och utbyggnad av 1937 års bidragsförskottsreform (1964). Flera andra reformer, som nämns i annat sammanhang har givetvis stor familjepolitisk belydelse. Till de främsta exemplen hör ekonomiskt bostadsstöd och familjeservice.

Den tidigare moderskapsförsäkringen ersattes år 1974 av en föräldraförsäkring som därefter har byggts ut i flera etapper. Föräldraförsäkringen ger alla föräldrar ett ekonomiskt stöd vid barns födelse eller sjukdom. Den ger samtidigt föräldrar och barn ökade möjligheteratt vara tillsammans. Refor-

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 103

men syftar även lill att skapa ökad jämlikhet mellan könen, då försäkringen gäller både män och kvinnor. Möjlighelen för föräldrarna att själva bestämma hur de skall tidsmässigt disponera försäkringen har vidgats. Utbyggnaden av föräldraförsäkringen fortsätter. Senast har riksdagen efter förslag i prop. (1978/79: 168) om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen m.m. beslulal om förbättringar av föräldrapenningen vid barnets sjukdom och av den särskilda föräldrapenningen.

Utbyggda och förbättrade bidragsförskott och bosättningslån är nu betydelsefulla ekonomiska stödformer för många barnfamiljer.

En av de viktigaste utvecklingslinjerna från 1960-talet är den kraftiga utbyggnaden av olika former av socialpolitisk service. Tidigare fanns bara vissa ansatser till en servicebetonad socialpolitik. Från år 1944 började exempelvis staten utge begränsade bidrag till barnstugor och tiU social hemhjälp. Den sociala servicen har framför aUt inriktats på de äldres, bamfamiljernas och de handikappades behov. Den kraftiga expansionen får ses mot bakgrund av de brister i omvårdnaden som socialpolitiska kartläggningar och ulredningar påvisade under 1950- och 1960-talen.

Utbyggnaden av den sociala servicen för barnfamiljerna har ökat väsentligt från senare delen av 1960-talet och framåt. En allmän förskola infördes år 1975. Det innebär en lagfäst skyldighet för kommunema atl anvisa plats i förskola för alla bam som fyller sex år under året och vidta särskilda insatser för yngre bam som av olika skäl kan behöva plals i förskola. En annan viktig resurs för barnfamiljerna är den sociala hemhjälpen.

Behovet av en utbyggd barnomsorg har givetvis samband med flera faktorer. En viktig faktor är att alltfler kvinnor söker sig ul i förvärvsarbete och föräldrarna inte själva längre helt kan svara för barntillsynen. Gemenskapen med andra bam är också viktig. Barnfamiljernas försörjningsbehov, strävandena till lika villkor för båda könen och uppfostringsmässiga mofiv bildar bakgmnd lill bl.a. den ulbyggnad av barnomsorgen som nu pågår. Etl av riksdagen antaget utbyggnadsprogram innebär att 100000 nya platser i daghem och 50000 nya platser i fritidshem skall färdigställas under åren 1977-81, vartill kommer ett ökat anlal platser i familjedaghem.

Bamomsorgens innehåll har stor betydelse och en omfattande utvecklings- och försöksverksamhet pågår inom förskoleområdet. Samfidigt planeras utvecklingen av en utbildning som skall ge de vuxna ökade fömtsättningar att klara sina uppgifter som föräldrar - en föräldrautbildning. En allmän föräldrautbildning i anslutning till bams födelse skall sålunda enligt vad riksdagen nyligen har beslutat genomföras med början är 1980 (prop. 1978/79: 168).

Familjepolitiken har minskat men inte avskaffat de skillnader i ekonomisk standard som följer av olika försörjningsbörda. Olika undersökningar visar att de faktiska bamkostnadema väsentligt överstiger det ekonomiska värdet av de socialpolitiska insatserna. Socialhjälpsberoendet är fortfarande väsentligt högre bland större barnfamiljer än för övriga befolkningsgmpper.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 104

Omsorgerna om de äldre har genom befolkningsutvecklingen kommil att bli en allt viktigare socialpolitisk fråga. Under perioden 1975-90 kommer antalet personer som är 65 är eller äldre all öka från omkring 1 1/4 milj. lill närmare I 1/2 milj. Ulvecklingen av det moderna samhället har inneburit stora förändringar på både gott och ont för de äldre i befolkningen.

Ett vikligl mål inom äldreomsorgen är alt göra det möjligt för de äldre alt leva kvar i sina hem under goda förhållanden i stället för atl i förlid nödgas bo under mer institutionella former. Delta välfärdspoliliska mål förutsätter en utbyggd service, något som är samhällsekonomiskt fördelaktigt och även ger ökad sysselsällning. Under de senasle årtiondena har den sociala hemhjälpen till äldre och handikappade byggts ut krafligl. Ungefär i/3 milj. personer får nu sådan service. Till den sociala hemhjälpen är knuten en rad olika serviceformer av typ matdistribution, fotvård elc. Även hemsjukvården är en viktig del av den service som syftar till bibehållet självständigt boende.

En annan viktig bostadspolitisk insats med samma syfte är det program för upprustning av åldringsbosläder som inleddes år 1964. Självklart betyder de kommunala bostadstilläggen myckel för pensionärernas möjligheter att bo kvar i sin bostad eUer flytta tiU en ny av god standard.

Riskerna för äldre och handikappade all passiveras och bli isolerade möls med elt stort utbud av verksamheler, både genom kommunerna och pensionäremas egna organisationer. Av slor betydelse för möjlighet till kontakt och gemenskap med andra är den färdtjänst som är under uppbyggnad i kommunerna. Färdtjänsten har under senaste åren byggts ut kraftigt. Sedan år 1978 finns färdtjänst i alla kommuner. En vikfig fråga i detta sammanhang är förhållandet mellan färdtjänsten och kollektivtrafiken i övrigt. En väl utvecklad kollektivtrafik, anpassad lill trafikanter med rörelsehinder osv., minskar givetvis behovet av särskild färdtjänst.

På 1960-talet inleddes även en kraftig utveckling av insatserna för handikappade. Denna utveckling fortsätter. Inom verksamhelen har utformats vissa övergripande principer. Man söker skapa förutsättningar för de handikappade atl i största möjliga utsträckning "leva som andra". Ett viktigi led i dessa normaliseringsslrävanden är inriktningen på atl bryta de handikappades isolering genom flexibla åtgärder och etl omfattande och varierat utbud av insatser. Hit kan räknas särskilt utmstade bostäder, bostadsbidrag, färdtjänst, hemhjälp, vårdartjänst, undervisning, tekniska hjälpmedel, arbelsrehabilitering, arbetsanskaffning etc. Såväl landstingen som kommunema och enskilda organisationer är engagerade i verksamheten.

Själva begreppel handikappad är sammansatt och i debatten omdiskuterat och ifrågasatt. Det torde nu stå mer klart än tidigare att de berörda människomas svårigheter inte kan ses isolerat som en följd av individuella egenskaper utan måsle ses i samband med den miljö i vilken de lever. Begreppet handikapp är relativt och situationsbetingat. Handikapp är en fråga om hur människa och miljö förhåller sig till varandra.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 105

Övrigt

Jag har nu behandlat centrala socialpolitiska områden. Del bör sägas att den avgränsning som här har gjorts långl ifrån är invändningsfri. Många andra områden svarar för insatser som är väsentliga från socialpolitisk och välfärdspolilisk synpunkl. Som viktiga exempel kan här nämnas hälso- och sjukvårdspolitiken, utbildningspolitiken, kriminalvårdspolitiken, miljöpolitiken, förhållandena inom arbetslivet etc.

I fortsättningen skall jag la upp den nuvarande socialvårdslagstiftningen. Ser man till kosinadema kan del konstateras alt socialvården svarar för en ganska liten del av samhällels, dvs. statens, landstingskommunernas och kommunernas, totala socialpolitiska utgifter. Samtidigt är socialvårdens andel av kommunernas tolala utgifter betydande, eftersom verksamheten huvudsakligen finansieras av kommunerna.

De gäUande socialvårdslagurna

Under 1950- och 1960-lalen genomfördes reformer som resulterade i nya lagar för de tre socialvårdsgrenarna. Alkoholisllagen från 1931 ersattes 1954 av en nykterhetsvårdslag (1954:579). År 1957 avlöste socialhjälpslagen (1956:2) 1918 års falligvårdslag. Slutligen ersattes 1924 års bama-vårdslagaven ny lag fr. o.m. 1961 (1960:97). Reformarbetet var emellertid på de flesla områden inle av genomgripande natur. De viktigaste nyheterna i de nämnda lagarna tas upp i det följande.

Nykterhelsvårdslagen

Den nu gällande nykterhelsvårdslagen ingick som en del i den omfattande alkoholpolitiska reform, vilken genomfördes fr.o.m. den I oktober 1955. Ell omfattande utredningsarbete hade föregått reformen.

De lidigare inslagen av förebyggande nykterhetsvård förstärktes i den nya lagen. Redan i lagen från 1931 hade förebyggande åtgärder skjutits före internering av alkoholister. Då skapades också lagliga möjligheter till övervakning, som lidigare praktiserats ulan lagligt stöd. Den efter hand ändrade inriktning, som de tre lagarna från 1913 och framåt markerar, kan uttryckas så atl den urspmngligen så gott som enda uppgiften att tvångs-omhänderta alkoholister övergick i ökande grad till att förebygga missbmk. Namnändringen från "alkoholistlag" 1931 till "nykterhetsvårdslag" 1954 är etl uttryck för den nämnda utvecklingen. Man kan här tala om en betydande skillnad mellan dessa lagar.

Den förra lagens tillämpning var nämligen begränsad till personer hemfallna åt alkoholmissbmk, som medfört vissa angivna skadeverkningar (1 §). Den senare lagen (1954) däremot vidgades till att omfalta även alla som missbrukar alkoholhaltiga drycker. Missbmkare är enligt lagen den som "ej blott tillfälligt använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig själv eller annan". Mot missbmkaren skall nykterhetsnämnden vidta åtgärder "för atl återföra honom till etl nyktert liv" (I §). Tvångsåt-

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 106

gärder kan tillgripas mot de "hemfallna" medan endasi mindre ingripande åtgärder kan förekomma mot andra missbmkare.

Strängt tagel innebär lagen en skyldighet för nämnden atl vidla åtgärder mot aUa alkoholmissbmkare. Detla skulle emellertid fömtsatta en synnerligen långl gående samhällskontroll över den enskilde. Utvidgningen av lagens tillämpningsområde medförde ändå en kraftig ökning av antalet "nyklerhetsvårdsfall". Särskill de s.k. undersökningsfallen ökade slarkl. Det är här fråga om personer som blivit föremål för nämndens undersökning humvida del förelåg alkoholmissbmk. Mellan 1954 och 1956 ökade siffroma för nämnda år från 7 300 till 26400 undersökningsfall. Även "ål-gärdsfallen", där alltså insatserna inte begränsades till enbart undersökning, ökade väsentligl, från 31 800 till 46800. Sammantaget är det fråga om en dryg fördubbling - från 39000 lill 73000 nyklerhetsvårdsfall mellan 1954 och 1956.

Lagen behöU i aUt väsenlligt den äldre lagstiftningens auktoritära prägel. Den har också som jag har antytt tidigare kvar den lidigare lagens delvis mycket preciserade bestämningar av begreppel "hemfallen åt alkoholmissbmk". Bestämningama bygger till stor del på verklighetsuppfattningar och värderingar som nu är förlegade. De har i vissa delar även kommit all framstå som uttryck för en klasslagstiftning. Tvångsintagningarna på nyk-terhelsvårdsanstaltema omfattar nästan enbart personer ur de ekonomiskt och socialt sämst ställda gmpperna i samhället, medan vårdbehövande i andra gmpper till stor del får vårdbehovet tillgodosett inom sjukvården.

TiU alkoholmissbmkare som kan tas om hand med tvång hör vidare de som "utan att söka ärligen försörja sig, för elt kringflackande liv", de som dömts för tre fylleriförseelser etc. under viss lid, de som är farliga för eller grovt stör andra, de som försummar plikterna mot familjen eller ligger "det allmänna eller sin familj eller annan till last" m.m. Tvångsomhändertagande kan alltså göras av hänsyn lill annan än missbmkaren själv.

Den traditionella förmyndarmässiga socialvårdens kraftiga prägel på den nuvarande nykterhelsvårdslagen visar sig också i all denna från den lidigare alkohollagstiftningen har behållit t.ex. begreppel "lydnadsföreskrifter". Beslul om sådana föreskrifter kan fattas i samband med villkorligt anstånd med tvångsintagning. De kan sägas komplettera övervakning och inskränker i olika avseenden den enskildes handlingsfrihet i avseende på sysselsättning, vistelseort och annat i syfte att återföra honom till ett nyktert liv.

Socialhjälpslagen

Den nuvarande socialhjälpslagen bygger i hög grad på 1918 års fattigvårdslag som i sin tur har vikliga drag gemensamma med 1871 års fattigvårdsförordning, även om begreppet "fattigvård" byttes ut mol benämningen "socialhjälp". Fömtsättningarna för s.k. obligatorisk hjälp (12 § ShjL, 1 § FvL) och möjlighetema i fråga om s. k. frivillig hjälp (13 § ShjL,

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 107

2 § FvL) är nästan desamma i socialhjälpslagen som i dess närmasle föregångare. Rälien lill socialhjälp vidgades dock i ett avseende. Obligatorisk socialhjälp kan således utgå även lill den som inte är helt arbetsoförmögen men "som av hälsoskäl bör hell eller delvis avhålla sig från arbete". Det är alltså fråga om en viss modifiering av kravel på arbetsoförmåga som viUkor för hjälp. Rätt till socialhjälp kan grundas på del förhållandel att återgång i arbete vid en viss tidpunkt bedöms som riskabelt för den framtida hälsan, även om personen i fråga inte är sjukskriven och arbetsoförmögen vid den akluella tidpunklen. Denna utvidgning är ullryck för ell inlresse, som försl formulerades av den förslagsslällande socialvårdskommittén, atl ge den nya lagen en mer förebyggande karaktär än den gamla.

Den enskildes ersättningsskyldighet för socialhjälp till sig själv eller anhöriga mildrades och bestämmelserna om ersättning mellan kommunerna för socialhjälp i enskilda fall förenklades.

Socialhjälpen skulle vara en i huvudsak konlant hjälpform, och vård i ålderdomshem avskildes redan efter 1946 års folkpensionsreform frän behovsprövad ekonomisk hjälp in natura. En särskild frivillig hjälpform av förebyggande slag som togs med i lagen var rätt för socialnämnden all teckna borgen för lån (14 §). Utöver hjälp till uppehälle och i vissa fall till vård och uppfostran skall socialnämnden inte endast lämna råd och upplysningar som har samband med verksamhelen. Nämnden skall, "där så lämpligen kan ske", ge etl längre gående bistånd i personliga angelägenheter.

Socialhjälpslagen behöll, liksom den nya barnavårdslagen, de äldre bestämmelsema om arbetsföreläggande och intagning i arbetshem i fråga om "försumliga försörjare". Dessa bestämmelser slopades i båda lagarna år 1964, samtidigt som den äldre lösdrivarlagstiftningen ersattes av lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Därmed innehåller socialhjälpslagen inte längre bestämmelser som möjliggör tvång mot enskilda.

År 1968 ändrades socialhjälpslagen i syfte all klarlägga kommunernas kompetens att tillgodose den enskildes behov. Kommunen skall se till att den som vistas i kommunen erhåller en tillfredsställande omvårdnad (I §). Socialnämnden har därför all göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad (6 §).

Socialhjälpslagen liksom dess föregångare bygger på behovsprövning. Denna prövning gäller bl. a. olika, strängt personliga förhållanden. Behovsprövningen kan därför upplevas som elt hol mot den enskildes integritet och torde i många fall ha fått lill följd atl hjälpbehövande personer och familjer avstått från att söka socialhjälp. Sådana hänsynstaganden liksom behov av administrativa rationaliseringar har letl lill alt den ekonomiska prövningen på olika sätt förenklats i det stora flertalel kommuner under 1970-lalet. Man har bl.a. infört nya socialhjälpsnormer som har gjort det möjligt att ge hjälp efter en prövning som är mindre detaljerad än lidigare.

Prop. 1979/80:1    Re.fonnens inriklning 108

Barnavårdslagen

Nu gällande barnavårdslag, som antogs år 1960, bygger i slor utsträckning på 1924 års lag. Den speglar därmed också delvis molslridande inlressen som präglat den traditionella socialvårdslagsliftningen, nämligen individens intresse av att få vård- och behandlingsbehov tillgodosedda och samhällels inlresse av skydd mol den enskilde. Vissa ändringar i den nya lagen kan sägas på en och samma gång tjäna båda dessa inlressen.

Till de viktigare ändringarna i förhållande lill den äldre lagen hör att barnavårdsnämndens verksamhel vidgades lill all omfalta vissa nya åldersgrupper. Gränsen för s. k. skyddsuppfoslran och samhällsvård höjdes från 16 till 18 år. Vidare gavs ökad lyngd åt den allmänt förebyggande verksamhelen inom barn- och ungdomsvården. Till skillnad från tidigare nämner således lagen uttryckligen som en viktig allmänl förebyggande verksamhel all förbällra ungdoms fritidsförhållanden. Särskild uppmärksamhel skulle vidare ägnas de grupper av barn och ungdom som kunde anses vara särskill utsatta för risk all ulvecklas ogynnsamt. Även i fråga om individuell vård och behandling gavs förebyggande insatser större utrymme, vilkel ofla förulsalle samverkan med andra myndigheler. Den nya lagen ger vård i enskilt hem principiellt företräde framför anstallsvård. Reformen omfattade inle heller någon väsenllig omdaning av barnavårds-anstalterna.

På foslerbarnsvårdens område infördes krav på barnavårdsnämnds tillstånd för räll alt ta emol fosterbarn. Nämnderna gavs vidare befogenhet all förbjuda förflyttningar som skulle vara lill avsevärd skada för fosterbarnet. Verksamhel för foslerbarnsförmedling skulle enligl den nya lagen inle få bedrivas ulan lillständ från socialstyrelsen.

En starkt uppmärksammad fråga i reformarbelet gällde den juridiska sakkunskapens medverkan i barnavårdsnämndernas arbete. Denna medverkan kunde anses vara av belydelse både för den enskilde och för samhället. För den enskilde uigjorde jurislmedverkan en viss garanti för alt de bestämmelser som tillvaralog hans inlressen ocksä följdes. Samtidigt kunde ökad medverkan av juridisk sakkunskap bidra lill att skydda samhället genom effektivare ålgärder mot unga lagöverträdare. Atl bygga ut eller ens behålla den äldre lagstiftningens kvalifikalionsbestämmelser m.m. för ledamöler var principielll otillfredsställande. Man begränsade sig därför lill vissa rekommendationer och föreskrifter i syfte atl tillgodose behovet av juridiskt biträde i nämndarbelel. Lagen, som kom lill före förvaltningslagen, log in flera bestämmelser som har direkt betydelse för den enskildes möjligheler atl hävda sina intressen genlemol barnavårdsnämnden. Hit hör rätten atl anlita biträde och rätten alt på olika sätt komma till tals med nämnden och få veta vad den grundar sitt beslut på.

Som jag har anlyll redan finns del i barnavärdslagen kvar också ell samhällsskydd som går ulöver den enskildes inlresse. Därmed följer ell auktoritärt inslag i denna lagsliflning. Lagen öppnar således möjligheler alt

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 109

i vissa fall omhänderta ungdom för utredning, bl. a. för alt hindra brottslig eller skadlig verksamhel. Vidare gavs polismyndighet vidgade befogenheter all la asocial ungdom i fillfälligl förvar. Från den äldre lagen överfördes bestämmelserna om tvångsåtgärder etc. mol "försumliga försörjare" i avvaklan på alt dessa åtgärder skulle komma atl regleras i särskild lag.

2.1.2 Socialutredningens förslag m. m. Samhällsulveckling och deball

Under 1960-lalel undergick samhällsdebatten vikliga förändringar. Synen på samhällsproblemen ändrades, vilkel sedan kom all prägla opinionen i socialvårdsfrågor. Några av de områden det här gäller skall i korthet nämnas.

En växande insikt om den väridsomspännande miljöförstöringen och slöseriet med ändliga resurser och de risker och skadeverkningar som denna redan på kort sikl innebar bidrog till en mer allvarlig och konflikt-laddad syn på samhällsulveckHngen. Överallt i världen, om än starkast i de högindustrialiserade länderna, har man blivit alltmer medvelen om all vetenskapens och teknikens utveckling kan innebära inte bara ökade möjligheter lill lycka och välfärd för människorna ulan även elt hol om olycka och undergång. Med växande skärpa ställdes därför frågan hur etl sådant hol skall kunna avvärjas och hur vetenskapernas och samhällenas uiveckling i sin helhel skall kunna länkas in på banor och utnyttjas i former som säkrar mänsklighetens fortbestånd och ökar utsikterna lill ett meningsfullt liv.

Politiken har från 1960-talet i ökad grad inriktats pä samhällsplanering och miljöfrågor. Många insalser har gjorts för alt bygga ut naturskyddet. Under senare delen av 1960-ialel inleddes t.ex. förberedelserna för en fysisk riksplanering. De ledde sedermera lill av 1972 års riksdag beslutade rikllinjer för hushållningen med mark och vatten.

Andra viktiga frågor som har fått ökad politisk aktualitet och avsatt vissa resullal gäller boendet och arbelslivel. Frågor om maklfördelningen inom arbelslivel och förhållandena inom arbetsmiljön har kommil atl framstå som några av de viktigaste sociala frågorna.

Miljöfrågorna hade nära samband med debatten om människornas levnadsförhållanden i slorl och om välfärdens fördelning. Kriliska "verklighetsreportage" både utomlands och i Sverige rubbade allvarligt föreställningen om en given samhällsulveckling mol allt slörre "välfärd". De ekonomiska fördelningsfrågorna och låginkomslproblemel hör lill de frågor som blev brännande politiska angelägenheter. Föreställningar alt en myckel långl gående inkomstutjämning hade åstadkommits genom social-och skattepolitiken kom all ifrågasättas. Genom den ekonomiska och sociala utvecklingen hade visserligen del äldre samhällets resursfattigdom kunnat avskaffas. Levnadsstandarden för del slora flertalet hade förbätl-

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 110

rals kraftigt. Men välfärdssamhället hade inle löst det tidigare samhällets problem så radikalt som många trodde. Inte bara "restproblem" kvarstod. Med samhällsutvecklingen följde också nya eller intensifierade ekonomiska och sociala svårigheier för olika grupper. Tilltagande arbetslöshet bland ungdom, ökad utslötning i samband med strukturrationaliseringar m.m. och kraftigl ökade levnadsomkostnader innebar direkt försämrade levnadsförhållanden i vikliga avseenden för de drabbade. Slora skillnader mellan olika samhällsgrupper kvarstod i fråga om såväl ekonomiska resurser som levnadsförhållanden i övrigt och i deras möjligheler alt påverka sin silualion. Till de "traditionella" samhällsproblemen som ett utbrett alkoholmissbruk innebar kom bl.a. elt ökal narkotikamissbruk att bli elt allvarligt socialt problem.

Socialvården speglar samhällsförhållandena

De sociala problem som drabbar människorna i etl visst samhälle och under en viss tid får socialvården direkla erfarenheler av. Vilka svårigheter människorna möler i samhällel avspeglas således åtminstone till en del i de ålgärder som socialvården sätter in och i den omfattning som dessa får. Socialhjälpen, som under senare delen av 1%0-ialel ökade starkt, belyser delta förhållande. Olika undersökningar har visat att arbetslöshet och socialhjälpsbehov fortfarande har ell starkt samband. Även de höga bostadskostnaderna i framför allt tätorternas nybyggda bostadsområden har trols utbyggnaden av bostadsstödet lill barnfamiljerna kommil att framstå som en av orsakerna till ökat socialhjälpsberoende.

Sedan lång tid tillbaka har anlalel hjälpberoende inom stadsbefolkningen varit högre än inom landsbygdsbefolkningen. Som orsaker härtill har anförts sådana sociala och ekonomiska förhållanden i det urbaniserade samhällel som skulle innebära ökande risker för hjälpberoende. I debatten har som en betydelsefull orsak lill ökal socialhjälpsberoende i snabbi expanderande lälorler framhållits olika brisier i samhällsplaneringen. Särskilt socialhjälpens omfattning har kommit atl framstå som någol av en "indikator" på brisier inom samhällel och politiken.

Socialvården reformmogen

De under 1950- och 1960-talen reformerade socialvårdslagarna byggde på värderingar som hade sin grund i lidigare samhällsförhållanden. De anslöt i huvudsak lill den äldre lagsliftningen. Del mer omfattande och ingripande reformarbetet hade gällt andra områden av socialpolitiken.

Redan lidigl under 1960-lalel blev socialvården och socialvårdslagarna föremål för kritik. Till en början begränsades den till huvudsakligen praktiska frågor om meloder, organisation och resurser inom en traditionellt utformad socialvårdsverksamhel. Den kanske viktigaste förändringen var atl allt fler kommuner försökte att så långt som möjligt överbrygga specialiseringen och funktionsuppdelningen inom verksamheten och i stället till-

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 111

lämpa en s. k. familjevårdsprincip. Enligl denna borde all kommunal socialvård som rörde en och samma person eller familj i princip handläggas av en och samma tjänsteman. En sådan handläggning innebar fördelar för såväl klienter som myndighet genom atl man slapp dubbelarbete och fick slörre överskädlighet i fråga om ulrednings- och behandlingsarbetet m. m. Kritiken mol socialvården kom alt breddas och intensifieras. Den inspirerades av den lidigare berörda inlernalioneHa kriliska sociala deballen. Kritiken belyste skarpt de negativa sidorna i samhällsutvecklingen och de politiska åtgärdernas många gånger otillräckliga eller direkl skadliga effekler. Men den svenska socialvårdskriliken hade också andra källor. Den s.k. nyklerhelsvårdsundersökningen framlade år 1967 ett betänkande (SOU 1967:36) som skarpt kritiserade nykterhelsvården. Utredningen visade bl.a. all nykterhelsvårdens ålgärder riklade sig mol framför allt de sämre ställda i samhället, medan andra medborgare fick hjälp med sina alkoholproblem inom sjukvården. 1 betänkandet föreslogs att socialvårdslagarna skulle ses över och tvångsåtgärderna avskiljas från socialvården. Samma år ställde socialchefernas organisation, Sveriges socialchefers förening, krav på en översyn av den sociala lagstiftningen i riktning mot en helhetssyn och frivillighet i behandlingsarbetet och med inriktning på ökad service. Denna förening liksom andra fackliga och ideella socialarbetar-organisalioner och klientsammanslutningar kom under de följande åren alt bli av stor opinionsbildande belydelse för del fortsatta arbetet på en reformering av socialvården.

Socialulredningen tillsätts

Utvecklingen ledde fram lill att socialutredningen tillsattes i december 1967.

Direktiv - fortsatt debatt

I direktiven konstaterade dåvarande chefen för socialdepartementet atl samhällsutvecklingen och strukturomvandlingen skapar särskilda problem och medför ökade krav på samhället i fråga om personlig vård och omvårdnad. Han konstaterade vidare att intresset för en aktiv socialvård ökal och att den kurativa verksamheten trätt i förgrunden. Ett led denna utveckling är satsningen på "uppspårande" insatser och en effektiv upplysningsverksamhet. Etl effektivt förebyggande arbele hade blivit allt angelägnare och som elt led i denna utveckling hade socialvården allt oftare kommit att tillämpa en på en helhetssyn byggd familjevårdsprincip. Kommunreformen var här av slor betydelse för möjligheterna att skapa effektivare anordningar.

I fråga om de handikappade är målet alt på ett naturligt sätt inlemma dem i samhällhet. Elt annat drag i ulvecklingen gäller strävandena lill ökad samordning mellan socialvård och sjukvård. Samordningen på riksplanet genom sammanslagningen av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen ska-

Prop. 1979/80:1    Refortnens inriktning 112

pade bättre förutsätlningar för en samordning även på del regionala och lokala planet, som på längre sikt kunde leda till en långtgående integration.

Del konstaterades vidare all vårdlagstifiningen är i viss mån splittrad och oenhefiig såväl i fråga om utformning som innehåll. En bättre samordning lorde ge möjligheler alt bättre utnyUja resurserna och för all lillgodose medborgarnas behov av vård och omvårdnad. Möjlighelerna atl sammanföra de tre socialvårdslagarna borde därför förutsättningslöst undersökas. De grundläggande principerna för den gällande lagstiftningen "har sin förankring relativt långt tillbaka i liden". "Socialvårdens olika grenar bör i lagsliftningshänseende såvitt möjligt inle vara skilda från varandra". Utredningen skulle även undersöka om inle reglerna kunde utformas så atl del blev möjligt för kommunerna all låla en enda nämnd ha hand om socialvården. Ulredningen skulle även behandla frågan om delegationsrätten och pröva om inle särskilda dislriktsorgan kunde skapas i kommuner, där detta var lämpligt.

Förutom en lagleknisk samordning borde utredningsarbetet omfalta frågor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose vård- och hjälpbehov och med inriktning på all göra vården effektivare. I direktiven pekas särskilt på all bristande kännedom om sociala hjälpanordningar eller bristande initiativ inle får vara orsaken till all någon lider nöd eller inle får vård och behandling. Del var vidare angelägel alt de ansvariga följer resultatet av insalta åtgärder.

Frågor om huvudmannaskapet för vissa institutioner var etl viktigi utredningsuppdrag. Utredningen borde således i fråga om ungdomsvårdsskolor och allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare förulsällningslöst pröva huvudmannaskapsfrågan. 1 övrigl borde utredningsarbetet bedrivas med utgångspunkt från all ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för hälso- och sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad. Utredningen borde dock uppmärksamma de problem som kan höra samman med del delade ansvaret för vården, däri även inräknat arbetsvärden.

1 fråga om de olika vårdlagarna anförde dåvarande departementschefen bl. a. följande.

Socialhjälpslagen är uppbyggd huvudsakligen med sikte på ekonomisk hjälp. Socialförsäkringssystemels uppbyggnad har minskal betydelsen av socialhjälpsverksamhelens försörjningsfunktion. Andra ekonomiska stödåtgärder vid sidan av socialförsäkringarna, exempelvis förbättringen av de allmänna barnbidragen och bidragsförskotten samt det utvidgade bidragssystemet i fråga om orlopediska och andra hjälpmedel, har verkat i samma riktning. Trots delta kan uppkomma situationer där det vid sidan av de generella anordningarna måste finnas möjligheler atl ge ekonomiskt bistånd efter individuell prövning av den lyp som socialhjälpen representerar.

Två kalegorier som under senare år rönt samhällets uppmärksamhet i allt högre grad är åldringar och handikappade. Behov av vård och omvård-

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 113

nad från samhällets sida kan för bl. a. dessa kategorier föreligga oavsell om
del finns ell ekonomiskl hjälpbehov eller inte. Rikllinjer för den sociala
omsorgen om dessa grupper, anordningar för öppen vård m. m. bör ingå
som vikfiga moment i en ny vårdlagsliflning. Ansvarsfördelningen mellan
primärkommuner och landsting bör närmare preciseras. Möjligheterna till
samverkan mellan primärkommunerna inbördes och mellan dessa och
landstingen bör beaktas särskilt då del gäller planeringsfrågor men även i
fråga om 1. ex. intagning på sjukhem eller ålderdomshem och i frågor som
rör social hemhjälp och hemsjukvård.-

Uppgifterna för ålderdomshem och andra inackorderingshem - t.ex. hem och servicebostäder för handikappade och åldringar - bör prövas, varvid även frågan om debitering av inackorderingsavgifier bör uppmärksammas. Vidare bör uppmärksamhel ägnas registrering, tillsyn m.m. av enskilda vårdhem saml vård och behandling vid dessa.

Enligt nuvarande bestämmelser har vislelsekommun som lämnat socialhjälp till svensk medborgare rätt alt i vissa fall få ersättning av den kommun, där den hjälpte är mantalsskriven. Utredningen bör pröva om inle denna sista rest av det s. k. bosladsbandel kan slopas och reglerna om kommunernas inbördes ersältningskyldighel utgå ur lagstiftningen. Samtidigt bör utredningen granska reglerna om fördelningen mellan stal och kommun av sådana socialhjälpskoslnader som slaten nu svarar för. Frågan om en begränsning av kommuns rätl lill ersättning av enskild för lämnad socialhjälp bör likaså prövas.

Belräffande burnuvårdslugen anförde dåvarande departementschefen atl den översyn som skall ingå i den allmänna översynen av vårdlagstifiningen även borde avse det maleriella innehållei, de nuvarande barnavårdsorganens funktioner och funktionsförmåga, lämplighelen och verkningarna av de i lagen angivna ålgärderna, vård och behandling m. m.

I fråga om samverkan mellan olika samhällsorgan inom barnavården anfördes bl.a. följande.

En effektiv samordning av olika ålgärder och organ bör komma lill stånd bl. a. med tanke på de problem som sammanhänger med det tilltagande narkotikamissbmkel. Detta gäller inle minsl samarbetet med det allmänna skolväsendel. På grund av skolplikten kommer alla barn i konlakl med skolan. Det är angeläget atl pröva huruvida inle etl fastare samarbele kan organiseras mellan skolväsendet och socialvården. Vidare bör möjlighelerna att få till stånd samarbele i mera fasl organiserade former med den psykiska barna- och ungdomsvården samt familjerådgivningen särskilt uppmärksammas. Även möjlighelerna all skapa ell förtroendefullt samarbete i olika former mellan samhällsorganen och den enskilde bör beaklas.

Utredningen skulle vidare pröva ungdomsvårdsskolornas funktion och ställning. En nära anknytning till den psykiatriska barn- och ungdomsvården samt de psykiatriska bam- och ungdomsklinikerna och till del allmänna skolväsendet föreföll nalurlig. En lösning kunde vara att knyta ungdomsvårdsskolorna lill den psykiska vården t.ex. i form av behandlingshem.

Andra frågor utredningen skulle pröva gällde barnavårdslagens bestämmelser om vårdkostnader saml spörsmålet om jurisimedverkan i vissa fall. 8   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 114

I fråga om nykierhelsvårdslugen helte del vidare i direktiven all den måste anpassas lill samhällsutvecklingen och till den förändrade syn man har på alkoholmissbmk och alkoholmissbrukare. Ulredningen borde därvid la del av och överväga de resullal som redovisats av främsl nyklerhelsvårdsundersökningen. Vid översynen av samhällels nyklerhetsvård borde övervägas i vad mån nykterhetsvården kan knytas närmare lill sjukvärden. Del erinrades även om all medicinalslyrelsens narkomanvårdskommillé hade framhållil, all en allmän vårdlag skulle kunna medföra bättre samordning och enhetlighet belräffande vården av läkemedelsmissbrukare och dessutom lösa vissa viktiga frågor om ansvarel för denna vård.

Rörande tvångsmässiga samhällsingripanden anfördes följande.

Barnavårdslagen och nykterhelsvårdslagen innehåller bestämmelser om tvångsmässiga samhällsingripanden. 1 allvarligare fall leder dessa ingripanden till administrativa frihetsberövanden i form av intagning på anstalt för vård och behandling. En översyn av barnavårdslagen och nykterhelsvårdslagen bör även avse möjligheterna alt som ett särskill avsnitt i en allmän socialvårdslag eller i en särskild lag sammanföra bestämmelser om tvångsingripanden inom socialvårdens ram. Det bör vidare övervägas i vad mån del kan vara lämpligl all i organisatoriskt hänseende skilja uppgifter som bygger på frivillig medverkan från den enskilde medborgarens sida från uppgifter av tvångskaraklär.

I fråga om samordning av olika funktioner och verksamheler skulle ulredningen undersöka förutsättningarna för atl skapa socialcenlra i kommunerna. Möjligheterna till en samordning mellan den verksamhel som bedrivs av landslingen - främsl den öppna sjukvården - och de allmänna försäkringskassornas verksamhel borde beaklas. När del gällde den sociala rådgivnings- och upplysningsverksamhelen borde familjerådgivningen särskill uppmärksammas.

Ulredningen skulle även se över lagen om socialregisier och pröva om lagstiftning på området alltjämt behövdes.

Direktiven tog även upp frågan om de stulligu myndighelernus uppgifter.

De statliga myndighelernas uppgifter när det gäller socialvården avser främsl tillsyn, samordning, planering och utveckling. Reglerna för de statliga organens uppgifter har ulformals olika för de tre vårdområdena.

Ulredningen bör uppmärksamma de nu berörda frågorna. En angelägen uppgift bör vara alt söka dra klara gränslinjer mellan socialstyrelsens och länsstyrelsernas uppgifter på socialvårdsområdel i fråga om utveckling, planering, samordning, rådgivning och tillsyn.

I direktiven underslryks all en effektiv och rationell organisation på det regionala planet var en nödvändig förutsättning för en väl fungerande social omvårdnad. Det skulle ankomma på ulredningen alt pröva behovel

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 115

och utformningen av den regionala organisationen på vårdområdet. Allt för viltgående specialisering för tjänstemännen borde så långt möjligt undvikas. Ell vikligl krav var all socialslyrelsen snabbi och effektivi skulle kunna verka genom de regionala organen.

Avslutningsvis framhölls att utredningen i sill arbele borde beakla utvecklingen på det internationella planet och särskilt de nordiska harmoni-seringsslrävandena.

Socialulredningens arbele kom alt följas med stor uppmärksamhet av främsl socialarbetarnas föreningar och av klientorganisationer. De politiska partierna, vars reformsträvanden i huvudsak hade varit inriktade på generella irygghelsformer inom i första hand socialförsäkringen, kom i ökande grad all intressera sig för den framlida socialvården. Della log sig bl.a. Ullryck i program för inle bara socialpolitiken i slorl ulan även för socialvården. Elt uttryck för dessa politiska strävanden alt dra upp riktlinjer för den framlida socialvårdens utformning var t. ex. den dåvarande socialministerns s. k. tiopunklsprogram, som presenterades vid det nordiska socialpolitiska ministermölel år 1971.

Organisatorisk bakgrund för en helhetssyn

Utredningsdirektiven kom i vissa delar all kompletteras genom särskilda utredningsuppdrag och vissa frågor har utredningen haft atl behandla med förtur. Socialutredningens tre delbelänkanden är resultatet av sådana särskilda uppdrag och prioriteringar.

Två av dessa delbelänkanden gäller vissa avgiftsfrågor - Ålderdomshemsavgifter (Ds S 1970:6) och Avgifler inom långtidsvården (Ds S 1977:2).

Del förslå delbelänkandel, Lagsliflning om sociala nämnder i kommunerna (Ds S 1969: 11) gick ut på atl skapa formella möjligheler för kommunerna alt samordna socialvårdsverksamhelen lill en social nämnd. Ulredningen ansåg då inle liden mogen för tvingande bestämmelser, varför förslaget byggde på frivillighei. Varje kommun borde själv få avgöra om den skulle gå över till den nya nämndorganisalionen. Ulredningen föreslog även atl lagliga möjligheler skulle öppnas för kommunerna alt inrälta sociala distriktsnämnder. Dessa skulle i socialnämndens ställe handlägga ärenden som gällde enskild person. Förslaget antogs av riksdagen är 1970. Därmed gavs kommunerna bällre förulsällningar all lillämpa en helhels-syn i del sociala arbelel.

Principbetänkandet

År 1974 lade socialutredningen fram belänkandet Socialvården - mål och medel (SOU 1974:39). 1 belänkandel behandlas de principiella målfrågorna inom socialvården och medel för all förverkliga målen. Den socialvårdsreform som skisseras i betänkandet innebär att stegel tas fullt ul från elt funktionelll avgränsat ansvar lill en kommunal socialvård som har ell primärt ansvar för människornas sociala välfärd.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 116

Helhetssyn

Socialutredningen söker i sitt principbetänkande konsekvent lillämpa en helhetssyn. Helhetssynen innebär enligt betänkandet atl varje enskilt ärende skall bearbelas i alla sina aspekter och med insats av alla de resurser socialvården förfogar över. Även insatser från andra samhällsorgan skall initieras och samordnas. Helhetssynen innebär också en ökad uppmärksamhet på de miljöfaktorer som kan skapa sociala svårigheter.

Socialvårdens mål och medel

Socialulredningen ulgår ifrån att den framtida socialvården som politiska riktmärken behöver vissa övergripande mål. Ulredningen anger följande sådana mål av övergripande karaktär: demokrati; jämlikhet; solidaritet; trygghet. Dessa mål söker ulredningen konkretisera i följande huvudfunktioner.

Medverkan i sumhällsplunerlngen: Sociala nämnder och socialarbetare har genom sin verksamhet omfattande och ingående kännedom om samhällsförhållanden och människors villkor. Socialutredningen anser att dessa erfarenheler och kunskaper måste las väl lill vara i samhällsplaneringen. 1 den mån legala förutsäitningar saknas härför bör sådana tillskapas.

Socialvården bör medverka i samhällsplaneringen genom sammanställningar och analyser och därmed bidra till underiaget för planeringen. Denna medverkan bör komma in redan i det programarbete som föregår del mera lekniska planeringsarbetet. Färdiga planförslag bör remissbehandlas av den sociala nämnden. Socialvården bör även medverka i uppföljning och erfarenhetsanalys efter det all planerna genomförts.

Som en uppgift för socialvården i samhällsplaneringen ingår att initiera samhällsarbete, s. k. grannskapsarbete. Grannskapsarbetet skall bedrivas inom den ram som lag, tillsynsmyndighet och social nämnd anger. Ärenden som aktualiseras i grannskapsarbetet skall handläggas enligt samma principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som gäller för andra ärenden.

Socialulredningen anger - utifrån de sociala mål som bör gälla för socialvården - de förändringar av samhällsmiljön som socialvårdens insatser bör syfta till då det gäller bostadsområden, arbetsplatser, kommunikationer, fritidsaktiviteter och utbud av sociala tjänster.

Allmänt Jörebyggunde Insutser: Förebyggande syfte har enligt socialutredningen särskill följande delar av socialvården: uppsökande verksamhet och kartläggning påverkan av yttre förutsättningar rådgivning och bislånd.

För att påverka miljöer och mekanismer som tenderar alt stöta ut människor med sociala problem rekommenderar ulredningen bl. a. stöd till olika organisationer, fritidsverksamhet, stöd fill ungdomsgrupper i riskzon, samarbele med skolan samt med företag och fackföreningar i syfte att skapa slörre förståelse och socialt ansvarstagande för sociala problem.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 111

Socialulredningen framhåller vidare behovet av en väl utbyggd rådgivning.

Sociul information: Ulredningen anger som den sociala informationens huvudsyften dels att ge medborgarna kännedom om sina rättigheter och skyldigheter, dels all förmedla värderingar och kunskaper som är av belydelse för opinionsbildningen. Informationen är också av grundläggande belydelse för alt medborgarna skall få insyn och inflytande.

En aktiv samhällsinformalion ökar den enskildes möjligheler att återföra erfarenheler och synpunkter till socialvården. Informationen bör alltså vara ömsesidig.

Socialulredningen har särskill uppmärksammat att socialvården i många fall inte kan tillrättalägga bristfällig eller felaktig information som kan förekomma i massmedierna. Utredningen finner dock inte skäl alt utvidga de formella möjligheterna atl lämna ut uppgifter som rör enskild person.

Behovsprövad ekonomisk hjälp: Socialutredningen anser att behovet av socialhjälp bör minskas genom fortsatt ulbyggnad av de allmänna socialpolitiska insatserna som bl. a. socialförsäkringen och andra generella åtgärder. I avvaktan på en sådan utbyggnad föreslår dock ulredningen all rätten till socialhjälp vidgas. Denna hjälp, som utredningen kallar socialbidrag, föreslås bli basbeloppsreglerad. Bidraget skall tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsstandard. Socialulredningen finner det vidare nödvändigt atl en utjämning av socialhjälpsnormerna mellan kommunerna kommer till stånd.

Sociulu tjänster: De sociala tjänsterna bör medverka till atl främja jämställdhet i samhället i fråga om materiell levnadsstandard och personliga utvecklingsbetingelser. Behovet av slöd och hjälp till dem som lever under ogynnsamma villkor måste särskilt beaktas. Tjänsterna bör tillhandahållas efter klart angivna riktlinjer och under medverkan från den som berörs.

De sociala tjänsterna måste vara lätta alt nå. Det kan därtör vara lämpligt att samordna förmedling av sådana tjänster med annan verksamhet. Socialcentraler ger också goda förutsättningar för lätt åtkomlig allsidig service. Utredningen redovisar olika områden för sociala insalser.

Insatser i öppen socialvård: Som en allmän princip framhålls alt utredningsarbete och problembearbetning måsle bedrivas i samarbele med klienten. Denne måste uppfatta arbetssätt, lösningar och beslul som resultat av gemensamma insatser. Den enskildes personliga integritet skall skyddas och respekteras. I samarbetet gäller att klienten själv behåller ansvaret för sin situation. Om socialvården vidtar en åtgärd som inte är överenskommen med klienten skall grunderna och beslutsunderlaget redovisas.

Socialvårdens insatser skall syfta till att frigöra och förstärka klientens egen förmåga. Val av åtgärder görs med hänsyn till den akluella situationen samt klientens egna fömtsättningar.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 118

Institutionell vård och behandUng: Ulredningen finner del vikligl att institutionell och mera öppen vård och behandling samordnas bättre. Man anger följande tre grundläggande principer, nämligen kontinuitet, flexibilitet och närhet. Enligt utredningen ger landslingskommunalt eller kommunalt huvudmannaskap de bästa förutsällningarna för all dessa principer skall kunna förverkligas.

Kravet på kontinuitet innebär att kontakt med den "öppna" socialvården skall bibehållas och utnyttjas även under institulionsvislelse.

Det är viktigt att de institutionella insatserna svarar mot behovet och sätts in när de behövs. För detta krävs bl. a. alt resurserna är lätt åtkomliga.

Man bör som regel även sträva efler all förlägga den institutionella vården så nära hemorten som möjligt.

Socialutredningen redovisar olika individuella behov som kan erfordra behandling vid institutionen. Dessa är rådgivning, kontakt för personer i riskzon för missbruk och för kriminellt beteende, behandling av ungdomar och vuxna i akula krissituationer av destruktiv karaktär, ulredning och vård av småbarn i behov av omedelbara ålgärder, observation och behandling av allvarligt störda barn, utredning i fråga om unga lagöverträdare, problemlösning i fråga om ungdomar och vuxna som är motiverade för behandlingsplanering, inackordering för huvudsakligen missbrukare med komplicerade arbets- och bostadsproblem saml skyddade miljöer för vissa äldre gravt alkoholskadade och socialt utslagna.

Resursplaneringen skall enligl utredningens förslag göras så all del i varje län upprättas en inslitulionsplan. Denna fastställs av länsslyrelsen för viss lid och ses över årligen. Av planen bör framgå vilka inslilulioner som skall finnas inom elt län och vilka huvudmän som skall tillhandahålla dessa.

Sociul konlroll: Utredningen behandlar akula former av social kontroll, bl.a. direkla tvängsingripanden. Målel var alt slarkl minska behovel av ingripanden utan den enskildes samtycke. Ulredningen föreslog emellertid atl vissa möjligheter till tvångsomhänderiaganden skulle kvarstå inom den framlida socialvården inte bara i fråga om barn ulan även då del gällde vuxna.

Nuvarande beslämrnelser om övervakning föreslås bli ersatta med frivilligt förordnade konlaktpersoner. Ulredningen föreslår vidare alt besläm-melserna om föreskrifter, förmaning och varning utmönstras ur lagstiftningen.

Primärkommunernas vårdansvar

Socialutredningen anser all primärkommunen bör ges ell yttersta ansvar för den enskildes sociala situation. Kommunen bör tillse all den enskilde ges en tillfredsställande omvårdnad.

Med kommunernas yttersta vårdansvar följer en skyldighet all avhjälpa

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 119

sådana individuella hjälpbehov som inle tillgodoses av annat samhällsorgan. Socialulredningen anser alt rätten lill bistånd genom socialvården skall vidgas. En individuell räll lill bislånd bör föreligga i det fall åigärden erfordras för att den enskilde på etl skäligl säll skall kunna klara sin livsföring.

Organisation, arbelsformer, ekonomi m. m.

Socialulredningen behandlar vidare frågor som gäller melodik i arbelel, behovet av forsknings- och utveckling.sarbete och statistik inom socialvården saml den sociala utbildningen.

I fråga om den framtida regionala socialvårdsorganisalionen säger ulredningen att kommunerna till följd av kommunsammanläggningarna har bättre förutsättningar som huvudmän för socialvården än lidigare. Behovel av konlroll och tillsyn över kommunerna bör därför minska. Andra behov av regional verksamhel torde däremol öka. En regional socialvårdsorganisation kommer därför all behövas även i fortsättningen. Verksamhelen bör samordnas.

Nämnd och förvallning

Som en konsekvens av helhetssynen föreslår ulredningen all socialvården i kommunerna företräds av en nämnd. Ulredningen ansåg alltså nu alt tiden var mogen att slopa den kommunala valfriheten i fråga. Nämnden bör beslula i frågor som gäller planering, rikllinjer, principfrågor och uppföljning. Huvuddelen av beslut som rör enskilda personer bör genom delegation fallas av tjänstemän.

Kommunerna bör som nu ha räll atl införa sociala distriktsnämnder.

Helhetssynen släller också krav på förvaltningsorganisationens utformning. Förvaltningen bör byggas upp som en enhetlig organisation med etl sammanhållet ansvar för den individuella behandlingen.

Klienterna förutsälls alliså få konlakl med en organisation och med socialarbetare som har bred kompelens. Utan all bryta mol denna huvudprincip kan del. särskill i slörre kommuner, vara nödvändigt med viss specialisering. I etl arbetslag bör en sådan kunna förslärka hela gruppens kompelens. Specialisering kan också avse alt finna former för att utnyttja en särskild expert i hela organisationen.

Socialutredningen understryker behovet av samarbete och samverkan mellan socialvården och andra verksamhetsområden.

I fråga om slalens medverkan i socialvårdens finansiering förordar ulredningen etl allmänt driftbidrag saml utvecklingsbidrag och bidrag till försöksverksamhet m.m.

Enligl ulredningens mening bör vidare den lagsliflning som skall ersätta de nuvarande sociala vårdlagarna utformas som en målorienierad ramlag.

En utförlig sammanfattning av principbetänkandet redovisas i SOU 1974:40.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 120

Remissutfall och regeringsinitialiv

Principförslaget blev föremål för en mycket omfattande remissbehandling och debatt. Utredningen fick i huvudsak slöd för sina överväganden och förslag.

1 flera centrala frågor var dock kritiken kraftig och omfattande. Förslagel all möjlighelerna lill tvångsomhänderiaganden av vuxna skulle behållas inom socialvårdens ram var myckel omtvistat. Bl.a. socialarbetarnas organisationer ställde sig slarkl kriliska till förslaget. Däremot fick utredningens förslag om socialvårdens fortsalla möjligheler lill omhändertaganden av bam och ungdom ulan den enskildes samtycke starkt stöd i remissbehandlingen. Vid sidan av frågan om "vuxentvånget" torde utredningens förslag atl vidga rätlen till socialhjälp vara den fråga som blev föremål för särskilt starka och omfattande negativa omdömen. Genom årliga ökningar sedan mitten av 1960-talet hade socialhjälpen kommit att både ekonomiskt och arbetsmässigl belasta kommunerna hårdare än tidigare. Såväl på dessa konkrela grunder som av principiella skäl vände sig många remissinsianser emol en utbyggnad av socialhjälpsverksamheten. Man ansåg all en förbällrad ekonomisk grundtrygghet skulle i stället åstadkommas genom allmänna reformer av socialförsäkringskaraktär. Andra frågor som varit kontroversiella gäller bl.a. de övergripande målen och socialvårdens ställning i samhällel. Även ulredningens ekonomiska redovisningar och förslag i fråga om statens medverkan i finansieringen föranledde anmärkningar och kritik från åtskilliga håll.

Socialutredningen har redovisat en omfattande remissammanställning i belänkandel Socialutredningen och remissorganens syn på framlidens socialvård (Ds S 1975: 15).

1 februari 1975 överlämnade den dåvarande regeringen remissyttrandena till utredningen. Regeringen uttalade då bl. a. följande: "Vid utformningen av förslaget till ny socialvårdslag m. m. bör åtgärder ulan den enskildes samtycke vad gäller barn och ungdom regleras i särskild lag med utgångspunkt i det av utredningen föreslagna förfarandet, innefattande socialnämndens medverkan. Beträffande övriga åtgärder utan den enskildes samtycke bör utredningen undersöka möjligheterna till enhetliga bestämmelser utanför socialvårdslagsliftningen." Vidare skulle enligl regeringens beslul ulredningen inte längre syssla med huvudmannafrågorna. Dessa skulle med utredningens förslag som grund i fortsättningen handläggas i annan ordning.

Senare under året utökades kommittén med representanter för de tre fackliga huvudorganisationerna varigenom de anställda i socialvården blev direkt företrädda i utredningen.

Liksom tidigare kom socialutredningens fortsatta arbete att starkt uppmärksammas i den socialpolitiska debatten.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 121

Socialutredningens slutbetänkande

Socialutredningen avslutade år 1977 sitt mångåriga arbete med belänkandet Socialtjänst och socialförsäkringstillägg (SOU 1977:40).

Principbetänkandet utgör grunden för utredningens förslag. Till slor del bör slutbetänkandet genom såväl lagförslagen som i övrigt ses som en konkretisering, precisering och vidareutveckling av de i principbetänkandet givna intentionerna. Som framgår av det följande skiljer sig dock flera av ulredningens viktigaste förslag från tankegångarna i principbetänkandet. Det gäller särskilt frågor om tvångsåtgärder mot vuxna, den ekonomiska tryggheten och statens medverkan i finansieringen av den kommunala socialvården. Utredningen föreslår f.ö. att sistnämnda begrepp ersätts av benämningen socialtjänst. Denna benämning anses bättre än termen socialvård läcka det framtida breda verksamhetsfället.

Utredningens förslag i slutbetänkandet innebär sammanfattningsvis följande.

En ny sociallagstiftning

De nuvarande tre centrala lagarna på socialvårdsområdet, socialhjälpslagen, nykterhelsvårdslagen och barnavårdslagen, ersätts av en lag -socialtjänstlagen.

De formella reglerna om förfarandet i socialnämnd m.m. har samlats i en särskild socialnämndslag. Vidare föreslås en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

1 en lag om socialförsäkringstillägg ges förslag till en socialförsäkringsreform. Utredningen redovisar även förslag-till ändringar i bl. a. föräldrabalken, brottsbalken och rättshjälpslagen.

Sociakjänstens mål och innehåll

Den föreslagna socialtjänstlagen är lill sin karaktär en målinriktad ramlag. Utredningen anger inledningsvis de mål som bör gälla för socialtjänsten. Inom ramen för dessa mål anges härefter kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Särskilt betydelsefullt är därvid ulredningens förslag om alt kommunen genom socialtjänsten skall ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Mot denna skyldighet för kommunen svarar en rätt för den enskilde till insatser från socialnämnden. Enligt förslagel har den enskilde rätl lill bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigl, om hans behov inte tillgodoses på annat sätt.

Socialtjänstens uppgifter fördelar sig enligt utredningen på tre huvudområden, nämligen

stmkturinriktade insatser

allmänt inriktade insatser

individuellt inriktade insatser.

Till de viktigaste förslagen hör de som gäller socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen inom ramen för de strukturinriktade insatserna.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 122

Under allmänt inriktade insatser redovisar utredningen barnomsorgen. Hit räknar ulredningen hela den kommunala socialljänslens verksamhel för barn och ungdom. Förskole- och frilidshemsverksamhel ingår som delar i denna omsorg.

Betänkandet behandlar särskill frågor hur omsorgen om äldre och handikappade skall utformas för all de i siörsta möjliga utsträckning skall kunna leva som andra och själva bestämma över sina förhållanden. Ulredningen anser bl. a. att de nuvarande ålderdomshemmen i framliden bör ersättas av servicehus.

Socialnämndens insalser bör inriklas på alt hjälpa och slödja den enskilde i hemmel. Så långl möjligt bör förebyggas atl barn måsle skiljas från sina föräldrar.

Socialnämnden skall ansvara för att den som behöver vård i annat hem än del egna las emol i familjehem eller annal hem för vård eller boende. I enlighel med direktiven framlade ulredningen redan i sill principbetänkande förslag som innebar atl slalen inle längre skulle vara huvudman för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsinslilutioner samt angav riktlinjer för en omdaning av institutionsvården. Då dessa frågor enligt tidigare regeringsbeslut skall lösas i annan ordning på grundval av principbetänkandet begränsar sig socialutredningen lill att med utgångspunkt i principbetänkandet redovisa vissa synpunkter på den framtida institutionsvården.

Ulredningen lägger även fram förslag i fråga om den slalliga tillsynen över den kommunala socialtjänsten.

Socialförsäkringsfillägg

En mer framträdande nyhet i belänkandel är förslaget om en ny socialförsäkringsreform. Utredningen vill överföra en slor del av den nuvarande socialhjälpen från socialvården lill försäkringskassorna genom elt nytt inkomstprövat socialförsäkringstillägg (soft). Soft skall komplettera olika socialpolitiska ersättningar och andra inkomsler när dessa ger etl otillräckligt försörjningsslöd.

Med anledning av de invändningar av framför allt försäkringsleknisk art som under remissbehandlingen har framförts mol förslagel har en särskild samrådsgrupp tillsatts inom socialdepartementet för all komplellera socialutredningens förslag. När den kompletlerande ulredningen har genomförts, kommer ställning atl las till förslaget.

Särskilda bestämmelser om vård av underårig m. m.

Ulredningen lägger fram förslag lill lag med särskilda beslämrnelser om vård av underårig. Enligl lagen skall till skydd för barn och unga vårdat-gärder kunna vidlas även ulan samtycke av dem som berörs därav. De situationer där det kan bli nödvändigl all bereda underårig vård har avseende på dels den underåriges hemförhållanden, dels hans egel beleende. Lagen är tillämplig endast på den som är under 18 år. Den enskildes

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 123

rättssäkerhet skall stärkas bl. a. genom bestämmelserom vårdtidens längd, muntlig förhandling inför länsrätt, särskilda lidsfrister och obligatoriskt förordnande av offentligt bilräde.

Belänkandel behandlar även frågan om vilka konsekvenser ulredningens förslag all begränsa tvångsingripandena till dem som är under 18 år får för de unga lagöverträdama. Utredningen framhåller bl.a. att ett överlämnande till socialtjänsten för frivillig vård och behandling bör kunna tjäna som alternativ till andra påföljder för brott. Därför föreslås den ändringen i brottsbalken atl domstolen skall kunna överlämna ål socialnämnden att föranstalta om erforderlig vård av den dömde inom socialtjänsten. Bestämmelserna är inle knutna till någon viss åldersgrupp eller något visst värdbehov.

Vården av vuxna missbrukare

Ulredningens förslag innehåller inte några bestämmelser om vård ulan samtycke av den som har fyllt 18 år. Ulredningens majoritet framhåller att lagen om beredande av psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV) ger möjlighet alt la om hand och kvarhålla sådana alkohol- eller narkotikasjuka som det ocksä frän socialtjänstens synpunkler framslår som mest angelägel alt oberoende av eget samtycke snabbt kunna bereda en tids institutionell vård och behandling. I syfte alt nå kontinuitet i vården och vinna en nödvändig samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården föreslår socialulredningen alt i LSPV skall las in bestämmelser om etl samrådsförfarande beträffande de missbrukare som bereds vård med stöd av lagen. Utredningens förslag skall inte leda lill en vidgad tillämpning av LSPV.

Utredningen redovisar även etl av en minoritet inom utredningen förordal alternativ, som bygger på principbetänkandets förslag. Enligl detta altemativ skall länsrätten på ansökan av socialnämnden kunna beslula om vård inom socialtjänsten utan den enskildes samtycke. Beslutet skall gälla en tid av högst tre månader och avse vissa särskill angivna situationer.

Nya regler om tystnadsplikt och handlingssekretess

På sekrelessområdel föreslås enklare regler om tystnadsplikt och handlingssekretess samtidigt som sekretesskyddet beträffande personliga förhållanden förstärks. Huvudregeln bör vara all den som är eller har varit verksam inom socialtjänsten har tystnadsplikt om vad han erfarit om enskilds personliga förhållanden. Likasä bör förbud råda mot att lämna ut handling med uppgift som det råder tystnadsplikt om. Undantag från sekretessen skall få göras endast när detla anges i lag. Sekretessen på sjukvårdsområdet bör enligl utredningen utformas på samma sätl. Enligl ulredningens mening bör tystnadsplikten liksom i dag utgöra hinder mol all lämna ut uppgifter till massmedierna.

Socialregistret föreslås slopat. Vidare föreslås förbud mot att inom socialtjänsten föra register med s. k. mjukdata.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 124

En viklig nyhet är att utredningen föreslår gallringsbeslämmelser, som främst är motiverade av integritetsskäl. Enligl förslagel skall personakter och register utgallras och förstöras tre år efter det senaste anteckning har gjorts.

Organisation, samverkan, ekonomi m. m.

Av de många intentioner från principbetänkandet som fullföljs i slutbelänkandel gäller etl flertal olika organisationsfrågor. Ulredningen föreslår således som har nämnts att organisationen med en social nämnd i kommunen skall göras obligatorisk. Barnavårdsnämnd, nyklerhetsnämnd och socialnämnd ersätts enligt förslaget av en socialnämnd. Möjligheten att inrälta sociala distriktsnämnder behålls. Utredningen tar i sina förslag även upp frågor som gäller nämndens sammansältning och verksamhelsformer. Utgångspunkten har därvid varil att nå överenstämmelse med kommunallagens motsvarande bestämmelser.

Utredningen betonar betydelsen av att socialtjänstens organ samverkar med andra organ i samhällel och med frivilliga organisationer. Samtidigt är utredningen emellertid angelägen att framhålla att samarbetet i enskilda ärenden som regel inte bör få förekomma ulan atl den enskilde har samtyckt därtill. Samarbele med andra organ bör inte heller fä ske, om det inte är påkallat ur vårdsynpunkt. Därför bör bl. a. nykterhelsnämndernas skyldighet all avge yttranden i körkortsärenden upphöra.

Utredningen föreslår alt socialtjänsten liksom hittills huvudsakligen skall finansieras med kommunalskallemedel. Därutöver bör emellertid kommunerna tiUföras ekonomiska resurser genom att det tidigare nämnda föreslagna socialförsäkringstillägget minskar kommunernas socialhjälpskostnader; statsbidrag tillförs kommunerna genom ett skatteutjämningsbidrag som tar hänsyn till sociala faktorer samt att utvecklingsbidrag utgår för vissa verksamheter inom socialtjänsten.

Av övriga förslag bör nämnas atl offenfiigt biträde alltid skall förordnas när det blir fråga om omhändertagande av underårig utan samtycke. Ett annat förslag är att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet skall upphävas.

2.1.3 RiktUnjer för reformarbetet

För den genomgripande omgestaltningen av socialvården till en framtida socialtjänst har socialutredningen genom sitt principbetänkande lagt en viktig gmnd, som utredningens slutbetänkande bygger vidare på. I reformarbetet måste, som utredningen också har sökt göra, tas lill vara erfarenheterna av den socialpolitiska utvecklingen i vårt land och till de brett förankrade uppfattningar som förts fram under en mångårig debatt om hur den framtida socialtjänsten bör vara utformad. Den politiska bedömning som ytterst bestämmer reformarbetets inriktning och utformning måste ha sina utgångspunkter i den faktiska socialpolitiska utvecklingen och i den

Prop. 1979/80:1    Reformetts inriktning 125

demokratiska opinionsbildningen i fråga om socialtjänstreformen, som inte minsl socialutredningen och dess förslag är ell ullryck för.

Remissutfallet i fråga om socialutredningens slutbetänkande är i sina gmnddrag positivt. Detla gäller inte minst den helhetssyn som ulredningen har sökt att tillämpa i sina förslag till omdaning av socialljänslen och som jag återkommer till strax. Alt helhetssynen har elt starkt slöd i opinionen framgick redan vid remissbehandlingen av socialutredningens principbetänkande.

Innan jag går in på socialtjänstreformens olika delar, vill jag ge vissa rikllinjer som bör gäUa för den framtida socialtjänsten i dess helhet. Här vill jag försl erinra om de av socialulredningen föreslagna övergripande målen - demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet. Liksom vid remissbehandlingen av principbetänkandet har utredningens i slutbetänkandet behållna förslag i fråga om övergripande mål fått elt starkt stöd, även om några finner dem för allmänt hållna. Jag anser liksom en klar övervikt bland remissinstansema att målet bör tas in som en portalparagraf i socialtjänstlagen. De bör därmed också utgöra en ram för de rikllinjer som jag drar upp i det följande.

Vaije människa bör ha rätl lill elt meningsfullt arbele, en fullvärdig bostad och en lämplig utbildning. Vissa remissinstanser har kritiserat utredningen för att detla inte framgår av förslagel till övergripande mål. Jag är för min del överens med socialutredningen om atl exempelvis rätten lill arbete bör ses som en demokratisk rättighet och att denna rätt även följer av de andra övergripande målen. De konkreta rättigheter det här är frågan om - arbete, bostad och utbildning - är emellertid så vikfiga för den enskilde att det kan finnas skäl alt framhålla dem tydligare än vad utredningen har gjort. Jag återkommer till detta senare.

Helhetssyn

Gmnd för reformen

Socialtjänsten bör i olika avseenden präglas av en helhetssyn. Som framgår av den tidigare redovisningen har begreppet kommit att vidareutvecklas. Helhetssynen innebär bl.a. etl uppbrott från den traditionella socialvårdens synsätt och metoder, som utmärktes av atl verksamheten var uppdelad på olika funktioner. Därmed var risken slor att socialvården kom att alltför mycket koncentrera sig på och isolera delar av de svårigheter och problem den enskilde behövde hjälp med. Därmed fanns också en tendens att stanna vid den enskildes "symptom" utan atl söka finna etl djupare sammanhang. Det modema behandlingsarbetet måste ha en annan strategi, bedrivas utifrån en helhetssyn som beaktar individens totala situation och omgivning. Här avses då inte bara hans relationer till den egna familjen utan ett vidare socialt sammanhang, där boende- och arbetsförhållanden hör till de viktigare faktorerna, men där också mänga andra aspekter på relationen mellan individ och samhälle kan behöva beaktas.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 126

Fördelama med en helhetssyn är uppenbara. En annan sak är all helhetssynen, så som den hittills har tillämpats, har ansetts leda till atl man eftersatt vissa vårdbehov. Del torde här ha varit fråga om övergångssvårigheter i samband med organisationsförändringar eller att själva utvecklingen av vissa stöd- och hjälpbehov har kommit att ta oväntat stora resurser i anspråk till förfång för andra behov av bistånd. Efler en viss lid bör sådana svårigheter kunna redas ut. På sikl bör då fördelarna med liUämpningen av helhetsprincipen komma att framstå lydligare.

Hur helhetssynen skall utvecklas och lUlämpas inom socialljänslen blir beroende av bl.a. samhällsvetenskap och social forskning när det gäller såväl social teoribildning som empiriska undersökningar. Men även en mindre väl utvecklad form av helhetssynen har slora förtjänster.

Helhetssynen har mer eller mindre direkl ingripande belydelse för de flesta rikfiinjer som här skaU dras upp för reformarbetet.

1 detla sammanhang skall jag hell kort nämna de mest näraliggande konsekvensema.

Organisation, verksamhet, lag

Huvudansvaret för socialtjänsten bör i alla kommuner ligga på en nämnd. Organisationen med en social nämnd bör vara obligatorisk. Det bör vara möjligt även i fortsättningen atl inrätta distriktsnämnder. Sådan nämnd skaU ha hand om ärenden rörande enskilda personer men bör också bedriva uppsökande och förebyggande verksamhet inom socialtjänsten. Med utgångspunkt i socialutredningens förslag kommer jag alt förorda bestämmelser som gör det möjligt att ge distriktsnämnderna större befogenhet att besluta.

Inom socialförvaltningen bör socialarbetare i direkt klientkontakt arbeta med flera vårdområden samtidigt. Är deras eget arbete begränsat efter funktionsprincipen, bör det vidgas eller ingå i etl arbetslags verksamhet som täcker det vidgade arbetsområdet. Viss specialisering i fråga om ärendenas art eller särskild kompetens hos vissa socialarbetare kan emellertid vara nödvändig och lämplig. Detta dock endast under förutsättning att sådan specialisering inte leder till att helhetssynen på olika problem försummas.

Av helhetssynen följer att socialtjänsten skall omfatta stmkturinriktade insatser. Jag återkommer tiU detta.

Även lagstiftningen bör ses i ett helhetsperspektiv. Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar socialtjänstens mål, varför jag här inskränker mig till några korta kommentarer. Redan tidigare harjag förordat vissa övergripande mål. Lagen bör vidare i vissa delar ha karaktär av ramlag för att ge socialtjänsten tillräckligt utrymme för insatser utifrån en helhetssyn.

Jag fäster samtidigt stort avseende vid den oro som flera handikapporganisationer och även vissa andra remissinsianser har uttalat i fråga om en ramlag. Det har sagts att en mer detaljerad lagstiftning behövs för att säkra

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 127

en jämn standard mellan kommunerna osv. En avvägning mäste göras mellan de olika intressen som bör vägleda lagens utformning.

Socialtjänstens finansiering

Även socialutredningens förslag om statens medverkan i finansieringen av socialljänslen kan ses i etl helhetsperspektiv. Förslaget innebär bl. a. atl kommunerna skall få statsbidrag i form av skatteutjämningsbidrag. Alternativet hade varit ett särskill driftbidrag till socialtjänsten. Storleken av etl sådant bidrag blir emellertid beroende enbart av kommunens kostnader för socialtjänsten och inte av kommunernas förmåga att av egna kommunalskattemedel finansiera socialljänslen.

Etl driftbidrag utjämnar inte tillräckligt kostnadsskillnaderna mellan kommunerna.

Det är emellertid samtidigt viktigt att statsbidrag ulgår till vissa socialtjänstområden som t. ex. för barnomsorg i form av stimulansbidrag.

Frågan har även samband med överflyttningen av huvudmannaskapet för vissa institutioner. Jag återkommer lill dessa frågor senare.

Bredare samhällsorientering

Omdaningen av den nuvarande socialvården går bl. a. ul på att ge ökad vikt åt verksamhetens samhällsorientering. Härmed kommer det att skapas bättre balans i förhållande till den individinriktning som tidigare helt dominerade socialvården och som senare har behållit en myckel stark ställning inom verksamheten. Strävan till en ökad inriktning på slmkturella frågor ligger, som jag nämnde nyss i linje med bl. a. helhetssynen.

I den kriliska debatten har den traditionella socialvården framställts som en "städgumma" som genom sitt hjälparbete sopat undan de individuella följdema av skadliga förhållanden inom arbele och samhäUsliv i övrigl. Denna kritik drabbar särskill en individorienterad, avhjälpande socialvård. Den nya verksamhelen däremol skall utöva inflytande på samhällsutvecklingen. Socialtjänsten skall medverka i planeringen och tillföra denna sociala kunskaper, erfarenheter och värderingar som får vägas in i ett samlat planeringsunderlag. Socialtjänsten kan inle ges en särställning i dessa sammanhang framför andra instanser. I stället bör utvecklingen innebära atl sociala hänsynstaganden vinner ökat insteg inom de andra instansemas syn på en önskvärd samhällsutveckling. För atl socialtjänstens insatser skall bli av slörre belydelse måste dess sociala mål vara förankrade även inom andra samhällsverksamheter. En akliv samhällsorienterad socialtjänst måste å andra sidan även svara för individuellt inriktade insatser genom all liksom tidigare bistå bl. a. människor i olika behovssituationer.

Medverkan i samhäUsplaneringen

Jag delar socialutredningens mening att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör bli en synnerligen viktig insats. Genom denna medverkan skall socialtjänsten påverka olika samhällsförhållanden.

Prop. 1979/80:1    Refortnens inriktning 128

Socialnämndens medverkan bör i enlighet med socialutredningens förslag avse olika insatser, nämligen atl tillföra underlag lill planeringen, delta i planeringen, yttra sig över färdiga planförslag saml della i uppföljningen. Del belyder atl socialnämnden får möjlighel att påverka planeringen i dess olika skeden.

Det är även viktigt att tillföra planeringen på regional och riksnivå sociala aspekter.

Samhällsarbete i övrigt

Genom social fältverksamhel och s. k. grannskapsarbete kan socialtjänsten gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt för att därigenom söka bryta den negativa ulvecklingen i samarbete med dem som lever inom området. Samhällsarbele måsle bedrivas i samverkan med frivilliga organisationer av olika slag.

Del som motiverar ell av socialtjänsten bedrivet samhällsarbele är både del förhållandel alt många bland de mest ulsalla människorna inle är politiskt aktiva och all de politiska organisationerna inte tar upp och driver alla de frågor som för socialtjänsten kan framslå som angelägna. De svenska erfarenhelerna är begränsade och verksamhelen bör utvecklas och värderas innan den kan sägas ha funnil sin plals inom socialtjänsten. Som allmän riktlinje bör dock gälla atl samhällsarbetet så lidigl som möjligt skall söka aktivera dem del gäller och kanalisera verksamhelen så atl socialljänslens fortsalla insalser blir onödiga.

Den uppsökande verksamheten ser socialulredningen som en slmklurin-riklad insats. I varje fall kan den vara ell led i en sådan insats. Genom uppsökande verksamhel kan socialtjänsten bl. a. skaffa sig kunskaper som underlag förde stmklurinriktade insatserna. Den uppsökande verksamhelen, som bl. a. aktualiserades genom ändringar i socialhjälpslagen år 1968, ger socialljänslen möjlighet all informera medborgarna och bidra lill alt deras resursbehov i olika avseenden blir tillgodosedda. Samtidigt måsle verksamhelen utformas sä atl den personliga integriteten skyddas i siörsta möjliga ulslräckning.

Vidgad samverkan

Helhetssynen fömlsäller ell nära samarbete över seklorsgränser. Det är viktigi all socialtjänsten samverkar med andra organ i samhället och med bl.a. folkrörelsernas frivilliga organisationer. Del är samtidigt angelägel atl samarbele i enskilda ärenden som regel inte genomförs med mindre den enskilde har samtyckt lill det. Samarbele med andra organ bör som regel inte heller tillåtas, om det inte är påkallat ur vårdsynpunkl.

Ansvar och trygghet Kommunens yttersta ansvar Kommunen har ell yllersla ansvar för den enskildes sociala situation.

Prop. 1979/80:1    Re.ftnmens inriktning 129

Detla bör framgå av socialtjänstlagen. Ansvarel gör det lällare alt finna vägarna lill den hjälp och service som samhällel kan ge.

Den enskildes rätt

Mol denna skyldighet skall svara en räll för den enskilde alt få det bislånd som han behöver för atl klara den dagliga livsföringen. Socialtjänstlagen innebär i della avseende en anpassning lill den utveckling som redan har påbörjats bl. a. inom ramen för nuvarande sociallagsliftning.

Samhällels bistånd är inte villkorslöst. Den som exempelvis genom arbete kan försörja sig på ett lillfredsslällande sätl skall inle som ell allernaliv ha räll lill samhällets bistånd för sin försörjning. Socialtjänstens bistånd bör vidare ulvecklas så all den främjar den enskilda människans självverksamhel och molverkar passivering.

Samhälls- och individperspekliv

Rätten till bistånd under vissa förutsätlningar och på vissa villkor gmndas på en samhällssyn som rymmer såväl ett samhälls- som ett individuellt perspektiv. Från samhällsperspektivet medför utvecklingen för slora grupper av människor onda verkningar som innebär sociala problem och åtföljande hjälpbehov. Dessa problem omöjliggör eller begränsar i skiftande grad de drabbade människornas frihet och utvecklingsmöjligheter.

Samtidigt gäller från del individuella perspektivet all varje människa har inneboende resurser som förulsällning för fortsall utveckling. För all kunna "förverkliga sig själv" måsle dessa resurser frigöras. En utveckling som såväl den enskilda människan som samhället har ansvar för.

Socialljänslen bör arbeta med båda dessa perspektiv. De strukturella problemen innebär ofrihet och svårigheier på del individuella planet, vilket socialtjänsten måste möta med säväl struktur- som individinriktade insatser.

Samlidigl är del så att en människa har inneboende resurser för utveckling och växt, handlingsmöjligheter och ansvar. Att la ifrån en människa eget ansvar kan innebära alt man frånkänner henne personlig värdighet. Del är emellertid lika ostridigl alt grupper eller enskilda kan leva under så svåra förhållanden all deras valfrihet i själva verket är ringa eller praktiskt tagel ingen alls.

Under remissbehandlingen har man ansett att utredningen trots sina intentioner inle lillräckligl klart har gett uttryck för den enskildes ansvar för sitt liv. Jag delar den meningen och kommer därför senare all föreslå all socialtjänstlagen kompletteras så att individens ansvar kommer till klart uttryck.

Demokratiskt förankrud socialtjänst

Demokratin inom socialtjänsten gäller alla de grupper som berörs av verksamhelen. 9   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 130

De förtroendevalda

Till skillnad från t.ex. hälso- och sjukvården har socialvården från början ombesörjts av förtroendevalda. Deras insatser i det individuella vårdarbetet har numera till allra största delen övertagits av utbildade tjänstemän. Socialvården har därmed lill viss del "professionaliserals". Även inom socialtjänsten bör man emellertid behålla den demokratiska instans som den förtroendevalda socialnämnden utgör. Anledningen är den att socialtjänsten, liksom socialvården, på skilda nivåer är en politisk verksamhet. Del gäller verksamhetens allmänna inriktning, hur den utformar de stmklurinriktade, de allmänl inriktade och de individuellt inriktade insatsema och vilka avvägningar som görs mellan dessa olika verksamhetsområden.

Jag vill i korthel redovisa den utveckling som har sketl belräffande de förtroendevaldas arbele .- en utveckling som jag ansluler mig lill. De förtroendevaldas insatser har alltmer fåll sin tyngdpunkt i planering, riktlinjer, principfrågor och uppföljning. På förtroendemannanivå förs därutöver upp sådana individuella ärenden som kräver beslut för vilka principiella riktlinjer saknas eller som har djupt ingripande betydelse för enskild person. De förtroendevalda leder verksamheten. Genom kontakt med tjänstemännen följer de klientarbelet och håller därigenom reda på de faktiska förhåUandena, hur riktlinjerna efterlevs osv. Detta bidrar till atl hälla de förtroendevalda väl förtrogna med människornas levnadsvillkor.

Ulvecklingen har på olika sätl medfört atl färre medborgare än förr medverkar i olika kommunala angelägenheter, däribland även de socialpolitiska. Inrättande av distriktsnämnder är ett sätt att motverka denna utveckling.

Tjänstemännen

Socialarbetarna har kommil alt genom delegation få hand om allt mer av det individuella behandlingsarbetet, som inle kräver principiella beslut. Denna utveckling är motiverad från effektivitetssynpunkt och bör fortsätta. Del står dock klart all förutsällningarna för vad som kan och bör delegeras bl. a. till tjänstemän varierar mellan kommuner av olika sloriek och stmktur. Kommunerna bör därför genom kommunfullmäktige själva bestämma hur delegationen skall närmare utformas.

Jag vill här någol gå in på personalens situation. Mänga upplever socialvårdens svårigheier all genom individinriktade insatser bryta deslmkliva drag i samhällsutvecklingen. Socialarbetarna kan i många fall inte på etl avgörande säll bidra lill att ändra olyckliga levnadsförhållanden eller hindra en försämring i form av ökad utslagning, isolering, missbruk elc. Inom vissa socialförvaltningar är personalomsättningen mycket hög. Det finns inga enkla lösningar på dessa problem, men de bör självfallel beaklas i utformningen av kommunernas personal- och utbildningspolitik.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 131

Frivilliga organisationer

Det har lidigare framgått av inledningen atl folkrörelsema har varil en drivkraft i den socialpolitiska utvecklingen. Olika frivilliga organisationer gör även i dag slora insalser för atl öka gemenskapen mellan människor, förmedla kunskap och stimulera till engagemang i samhällsfrågor. Inte minst gäller delta ungdomsorganisationerna. Såväl dessa sammanslutningar som idrottsorganisationema engagerar elt mycket stort antal ungdomar. Fackföreningama har alltmer böljat utarbeta socialpolitiska program och gått in för atl stödja enskilda medlemmar i sociala frågor. Sludieförbunden når i sin studie- och bildningsverksamhel ut till många människor. Handikapporganisationer och andra föreningar som vänder sig till särskilda målgmpper har ofta självupplevda erfarenheter av sociala problem. Klient-organisationerna bör ha ett stort värde för socialtjänsten. Bland pensionärerna förekommer mnt om i landet en omfattande föreningsverksamhet. Olika kyrkliga samfund bedriver sedan länge en betydande social verksamhet. Svenska Röda Korset, Rädda barnen och nyklerhelsorganisationema är andra sammanslutningar, som gör väsentliga insatser på det sociala området.

Folkrörelsemas insatser bidrar lill att öka gemenskapen och förankra de solidaritetsidéer som är en nödvändig gmndval för socialpolitiken. De är drivkraft för nya idéer och metoder i socialarbete och tillför detta arbete personella resurser av stort värde. Socialtjänstens kontakter med organisafioner vars verksamhet helt eller delvis sammanfaller med socialtjänstens bör inle bindas genom av statsmakterna givna formella bestämmelser utan måste ulvecklas i enlighet med de lokala fömlsätlningama och de särskilda behov som de olika frågorna inom verksamheten medför. Självfallet har socialtjänsten atl i denna samverkan beakta skyddet av den personliga integriteten. Socialtjänstens samarbete i lämpliga former med inle minst organisationer av folkrörelsekaraktär bör motverka en byråkratisering av socialtjänsten och bidra till att ge den en folklig förankring. Detta bör hindra atl socialtjänsten blir en isolerad samhällsfunktion och bidra till att främja allmänhetens förtroende för verksamheten.

"Lekmannainsatser"

Som har nämnls tidigare är en "professionalisering" av socialtjänsten genom en välutbildad tjänstemannakår nödvändig för att verksamheten i viktiga avseenden skall kunna skötas effektivt och rationellt. Samtidigt har det stor betydelse atl socialtjänsten i lämpliga former anlitar frivUliga medarbetare som vill göra en insats för andra människor. Det kan gälla enskilda eller familjer som är beredda att gå in i en stödkontakt med en annan familj, ta emot bam och ungdom i sitt hem, arbeta som kontaktpersoner inom socialtjänsten och utveckla närkontakter med äldre, sjuka och isolerade människor. Erfarenheterna får visa hur och i vUka former dessa frivilliga insatser skall kunna vidareutvecklas.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 132

Klienldemokrali''

Socialvårdens konlrollerande funktioner har inneburit alt klienternas inflyiande har varil begränsat. Ett tecken på detta kan sägas vara att klienter i barnavårds- och nykterhelsvårdsärenden i liten utsträckning själva har tagit kontakt med myndigheten. Endast i socialhjälpsärenden lar de allra flesla klienter själva kontakt. Detaljregleringen i socialvårdsla-gama har i vissa avseenden slarkl och i andra försvagal klienlernas möjligheter lill inflyiande över hur deras ärende skall handläggas. Socialvårdens möjligheter enligt NvL och BvL alt tillgripa tvångsåtgärder innebär självfallel en begränsning. Social forskning har också visal alt de flesta klienter anser sig ha litet all säga till om.

Inom socialtjänsten skall klienternas inflytande förstärkas. Verksamhelen skall bygga på respekt för människors självbestämmande och integritet och socialtjänstens insalser skall utformas och genomföras tillsammans med den del gäller. Kontakterna skall i fråga om vuxna bygga på frivillighet. Endasi i svåra nödsituationer kan en insats på annan grund från socialtjänstens sida godtas.

Klienternas möjlighet till medinflylande inom socialtjänsten är också beroende på de aUmänna värderingar som gäller i samhället i fråga om människor och gmpper som på olika säll är beroende av socialljänslens insatser. Dessa inställningar innebär svåra och komplicerade problem och beror på många olika faktorer. Ett brett utbud av tjänster inom den nya socialtjänsten som ulnylljas av många kommer att avdramatisera kontakter med socialtjänsten. Även allmän information och de frivilliga organisationernas arbete bör kunna bidra lill att minska de negativa attityderna mot vissa gmpper av klienter. Därmed stärks deras självkänsla och beredskap att ta ansvar i behandlingssilualionen.

Att främja sociul gemenskup

Samhällsutvecklingen har på olika områden inneburit koncentration och specialisering. Till de viktigaste områdena där denna utveckling varit påtaglig hör administrativ indelning genom bl. a. kommunsammanläggningar och boendel genom en fortgående urbanisering i förening med en ulglesning av vissa delar av landet. Vidare bör nämnas strukturrationalisering inom näringslivet och fortskridande specialisering, separation och skiktning i fråga om människors livsinnehåll när det gäller arbete, boende, frilid osv. Denna utveckling har medfört en kraftig förbättring av de många människomas materiella standard och valmöjligheter genom ökat ekonomiskl välstånd, bättre bostäder, slörre utbud av fritidsakliviteter, bättre utbildning, kvinnornas inträde på arbetsmarknaden osv. Den har också i hög grad bidragit till atl förstärka socialvårdens och den övriga socialpolitikens möjligheter till insatser i fråga om de resurssvaga gmpperna i samhällel.

Särskilt utifrån ett vidgat välfärdsbegrepp har del emellertid kommit att

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 133

framstå allt tydligare all denna utveckling krävt sitt pris genom uleslängning och utslagning från arbetsmarknaden, kvarstående eller förstärkt segregation i boendel, försämrade sociala relationer genom ell utglesal socialt nätverk elc. De problem det här är fråga om berör praktiskt taget alla samhällsområden, däribland socialtjänsten. De kan också sägas ha relevans för de flesla av här uppdragna rikllinjer för socialljänslen.

Behovet av sociala relationer har samband med vårt behov av gemenskap, solidaritet och trygghet. Sociala relationer kan ha olika innebörd. De kan innebära vänskap, arbetsgemenskap, samverkan med andra i föreningsarbete, kontakt med samhällsorgan för bislånd osv. Del är viktigi atl söka bygga upp ett socialt kontaktnät som ökar människornas möjlighel all i samverkan förbällra sin silualion.

Den lidigare behandlade medverkan i samhällsplaneringen syflar bl. a lill att skapa ell samhälle som främjar konlakler mellan människorna. Även genom annal samhällsarbele kan socialtjänsten medverka i denna utveckling. Etl medel är en aktiv information om samhällels socialpolitiska anordningar. Inle minsl rent organisatoriska faktorer bör beaklas, som en decentralisering av socialljänslen lill olika bostadsområden i kommunerna, inrättande av distriktsnämnder m. m. Socialtjänsten behöver för sin medverkan i uppbyggnaden av de sociala relationerna mellan människor stöd av den sociala forskningen och en fortlöpande metodutveckling.

FriviUlghet som grund

Socialvården speglar de rådande samhällsförhållandena. Historiskt har den djupa rötter i en auklorilär människosyn, som bl. a. innebar atl socialvården skulle skydda samhället och andra samt uppfostra den som var direkl berörd. Denna inriklning förutsatte inle sällan en konlroll genom tvångsmedel.

De senaste årens utveckling inom socialvården har inneburit atl tvångsåtgärderna skjutits i bakgrunden. Under 1960-talet slopades socialnämndernas och bamavårdsnämndernas möjligheter atl förelägga "försumliga försörjare" arbele på arbetshem. Även inom nykterhelsvården har ulvecklingen inneburit ökade frivilliga och minskade tvångsmässiga ålgärder.

Denna utveckling mot frivillighei i behandlingen fortsätter genom socialvårdens omvandling till en socialtjänst, vars lagstiftning inte ger möjlighel lill tvängsingripanden mot vuxen.

Alt utjämnu klyftor

Ell centralt socialpolitiskt mål är utjämning, en strävan lill jämlikhet i människors levnadsförhållanden (förverkligade livsvillkor). Begreppel jämlikhet kan visserligen vara svårt alt bestämma. Olika människor sätter värde på olika förhållanden i sin livssituation osv. Dessa svårigheter gör sig emellertid i första hand gällande på det teoretiska planet. 1 den socialpolitiska verkligheten är målen vanligen konkrela, nämligen atl i bestämda

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 134

avseenden minska stora och påtagliga skillnader i olika gmppers levnadsförhållanden eller atl motverka de uivecklingsfaklorer i samhället, som bidrar till all öka skillnaderna. Den progressiva skattepolitiken liksom regionalpolitiken och olika socialpolitiska anordningar m.m. främsl utanför socialvårdens ram har haft sådana syften.

Även socialljänslen skall ha som mål att på olika säll främja en utjämning mellan olika gruppers levnadsförhållanden (levnadsnivåer).

Sociala mål i samhällsplaneringen m. m.

Flera av de sociala målen för socialtjänstens medverkan i samhällsplanering och samhällsarbete syflar lill en utjämning. Del gäller t.ex. målet all motverka boendesegregation, all ge alla möjlighet lill olika kultur- och fritidsaktiviteter, atl skapa elt lillräckligl och väl lokaliserat utbud av social service osv.

Socialljänslens möjligheler atl på etl avgörande sätl åstadkomma en utjämning i fråga om befolkningens levnadsnivå skall inle överdrivas. Socialljänslen är endast en del av del socialpolitiska verksamhetsfältet som i sin tur ingår i den allmänna samhällspolitik, som går ut på all minska de sociala och ekonomiska klyftorna eller motverka att de vidgas. Samlidigl slår det klart atl socialtjänsten utifrån etl helhetsperspektiv har all verka på många olika områden som gäller människornas levnadsvillkor. Socialljänslen skall således lämna bistånd i den meningen alt människor som behöver del tillförsäkras resurser. Genom socialtjänsten skall de beredas skäliga levnadsvillkor, varvid behov av förebyggande eller rehabiliterande insatser bör beaktas.

Ekonomiskl stöd

Förebyggande och rehabiliterande insalser inom den kommunala behovsprövade hjälpens ram kommer all få ökad vikl. Del kommunala behovsprövade slödel har givetvis stor betydelse för de människor som behöver denna hjälp, även om dess utjämningseffekter på det hela taget är marginella.

Sekreless- och registreringsfrågor

Till reformen hör för socialtjänsten vikliga ändringar i fråga om sekretesskydd och regislrering. Dessa ändringar går ut på alt förstärka skyddet av den personliga integriteten. Människor skall i ännu mindre utsträckning än i dag kunna mol sin vilja få sina personliga förhållanden utlämnade lill annan. 1 denna riklning verkar de sekretessbestämmelser som har föreslagits i den lidigare denna dag beslulade propositionen med förslag lill sekretesslag, m.m. liksom begränsningarna i socialljänslens uppgiftslämnande i vissa ärenden. Samma gäller förslagel om all socialregisterlagen slopas och att socialljänslens registrering begränsas i avseende på art, omfång och varaklighel genom återkommande gallringar m. m.

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 135

Mänga människor torde uppleva en närgången och varaktig registrering av sina förhållanden i sociala register med ett inte fullgott sekrelesskydd som någol av en brännmärkning. Del ger dem en känsla av att tillhöra en gmpp i samhällel som skiljer sig från andra. De föreslagna reformema i form av minskad registrering och ökal sekretesskydd kan därför med viss rätt anses utjämna klyftor mellan olika grupper i samhället. Samma gäller förslaget all socialtjänsten inle längre skall ha en mtinmässig rapporteringsskyldighet i körkortsärenden m. m.

Sociala serviceområden

Den socialljänstreform som nu föreslås innebär etl definitivt uppbrott från det synsätt som har präglat den traditionella socialvården. Den tidigare socialvårdsideologin har inneburit en kalegorisering och stämpling av människor i termer av "vi" och "de". De förra har utgjort subjekt i form av myndigheler som har haft de senare som objekt för insatser, vilka har gått ut på alt hindra eller mildra "sociala avvikelser".

Socialtjänslreformen fullföljer en utvecklingslinje som har blivit aUt mer framträdande inom den moderna socialvården. Den nya socialtjänsten skall utformas som en servicebetonad samhällstjänst. Socialtjänsten skall vara tjänstvillig, uppmärksam, angelägen att människor kommer och söker hjälp och råd så snart de behöver del och inte för sent. Ingen skall behöva dra sig för all vända sig till socialtjänsten. Verksamhetens krav på motprestationer skall bygga på allmänna riktlinjer, som samtidigt kan anpassas till vad som är möjligt och rimligl för den enskilde. Den sökande skaU behandlas som en jämställd med egel ansvar och med rätt att kräva respekt för sina åsikter och synpunkler.

Denna serviceanda bör prägla socialtjänstens stmklurinriktade insatser i form av medverkan i samhällsplaneringen, samhällsarbete och uppsökande verksamhel. Den bör utmärka de allmänt inriktade insatsema när det gäller information och omsorgerna om bam och ungdom, äldre människor och människor med handikapp. Det är inom dessa aUmänt inriktade områden som serviceinslällningen växt fram. Inom den framtida socialtjänsten är del av särskild vikl att samma inställning kommer att utmärka de individuellt inriktade insatserna.

Allmänt inriktade reformer

Reformarbetet har följt den huvudlinje i svensk socialpolitik som innebär alt där så kan ske skall anordningama vara generella. De skall inte innehålla onödiga bestämmelser och spärrar för människor som behöver de olika tjänstema.

Viktiga fördelar med detta är atl det blir lättare för medborgama att sätta sig in i vilka rättigheter de har. Administrationen kan som regel göras enklare. Allmänt utformade tjänster som barnomsorg och äldreomsorg

Prop. 1979/80:1    Reformens inriktning 136

m. m. får inle heller de negaliva stämplingseffekter som kan följa med en prövning som berör den enskildes integritet och självkänsla.

Det står samtidigt klart alt hushållningen med knappa resurser som skall bidra till en social och ekonomisk utjämning kräver prioriteringar. Vid nödvändiga inskränkningar i fråga om allmänna socialpolitiska anordningar bör resurserna inriklas på de mest resurssvaga grupperna som har slörst behov av en resursförstärkning samlidigl som prövningen görs så enkel som möjligt.

Förebyggunde inriktning m.m.

Socialtjänsten skall arbeta förebyggande. Av stor belydelse blir här de stmklurinriktade insatsema främsl i form av medverkan utifrån sociala mål i samhällsplaneringen. Även samhällsarbete och insatser i samband med en aktiv uppsökande verksamhet som innefattar information och erbjudande av tjänster har vikliga förebyggande aspekter. Även de allmänt inriktade tjänstema, som omfattar de slora serviceområdena, har synnerligen stor belydelse genom atl göra det möjligt för ensamslående och familjer att försörja sig, alt klara etl självständigt boende och även i övrigt kunna bestämma Qver sitt liv. Därigenom förebygger socialtjänsten passivitet och beroende. De individinriktade insatserna har inom socialvården i stor utsträckning verkat kompenserande och avhjälpande, men de har också omfattat aktiva rehabiliteringsåtgärder. Dessa uppgifter blir betydelsefulla även inom socialtjänsten. Del är emellertid viktigt att de individinriktade insatsema sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt. De bör därmed kunna få ökad förebyggande betydelse. Så bör bli fallel med bl. a. det ekonomiska stödet i form av socialbidrag.

En fömtsättning för att socialtjänstens insatser i olika avseenden skall få förebyggande effekt är att orsakema till behovet av insatser klarläggs och att de insatta resursema utformas ändamålsenligt och realistiskt.

För att socialtjänsten skall kunna lösa dessa uppgifter är det angelägel att kunskapema om människornas villkor och om möjligheterna alt påverka dessa fortlöpande förbättras. Socialtjänsten behöver här stöd av forskning och utvecklingsarbete inom flera områden. Etl annal viktigi underlag för utformningen av en förebyggande socialtjänst blir en ändamålsenligt uppbyggd statistik. Det sociala arbetet kräver slutligen en yrkesmässig kompetens som omfatlar såväl teoretiska kunskaper som praktiska erfarenheter. Social forskning och metodutveckling, statistisk information och social utbildning kommer att utgöra viktiga fömtsättningar för socialtjänstens framtida utveckling.

Jag skaU efter denna inledning ta upp de olika inslagen i socialtjänslreformen till närmare behandling.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål 137

2.2 Socialtjänstens mål

2.2.1 AUmänna synpunkter

De tre gällande vårdlagarna innehåller flera bestämmelser som anger målen för verksamhelen. Enligl 1 § BvL har barnavården "lill syfte all främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigl för dem". Nykterhelsvårdens uppgift enligt I § NvL är att återföra missbmkaren tiU "elt nyktert liv". Enligt I § ShjL skall kommunen se till atl den som vislas i kommunen "erhåller den omvårdnad, som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande".

De mål som finns uppställda i de nuvarande vårdlagarna är således var för sig begränsade. De kan inte heller vara annat. Socialvården regleras ju inle av en sammanhållen lag ulan av flera lagar, som har kommil lill vid olika tiUfällen och för olika ändamål.

Målfrågorna har spelat en betydelsefull roll i socialulredningens arbele. Detla gäller såväl frågan om övergripande mål inom den framtida socialtjänsten som de delmål som utredningen vill ställa upp för verksamheten. Behovel av övergripande mål blir särskilt framträdande i ett reformarbete som går ut på alt omgestalta en funktionelll uppdelad socialvård till en sammanhållen socialtjänst som präglas av en helhelssyn. Det är också först i detta läge som det finns praktiska fömtsättningar att finna en gemensam målsättning av övergripande karaktär. Jag har lidigare (avsnitt 2.1.3) i princip anslutit mig till de övergripande mål - demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet - som socialutredningen har föreslagit skall gälla för socialtjänsten. Jag ämnar nu la upp målfrågorna lill en mer ingående behandling.

Inledningsvis vill jag redan här helt kort diskulera de delmål som bör gälla under de övergripande målen. Dessa delmål bör samtidigt ses som medel för all förverkliga mål på en högre nivå, ytterst de övergripande målen. Socialutredningen har här haft en svår uppgift. Del är svårt att bygga upp ell system av mål och medel för socialtjänsten som tillgodoser inte minsl leoreliska anspråk på klarhet och konsekvens. De förslag lill mål och medel som ulredningen redovisar uppfyller dock enligt min uppfattning i huvudsak de praktiskl-politiska anspråk som man här måsle ställa.

Utredningen kan sägas ha arbetat med i princip två olika "uppsättningar" underordnade mål och medel.

Den ena uppsättningen sådana mål/medel består hell enkelt av olika föreslagna verksamheter (huvudfunktioner) för den framlida socialtjänsten, som medverkan i samhällsplaneringen, allmänt förebyggande insalser av olika slag osv, Frågor om hur man skall dela in socialljänslens verksamheler tar jag upp senare (avsnill 2.4).

Den andra uppsättningen mål/medel avser de särskilda mål eller riktlinjer som bör gälla för socialtjänstens olika verksamheler. Sådana mål

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål 138

anges för socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen, för äldreomsorgen m.m. Dessa mål är underordnade de övergripande målen genom alt de är partiella både i förhållande till hela verksamhelen och till övergripande mål.

Sammanfattningsvis består socialutredningens föreslagna mål- och me-delslmklur av följande nivåer.

Övergripande mål: demokrati, jämlikhet och solidaritet, trygghet

Underordnade mål: socialtjänstens verksamheler ("huvudfunktioner") särskilda mål för dessa verksamheter.

2.2.2 De övergripande målen

Socialulredningens förslag lill övergripande mål har fått kraftigt stöd vid remissbehandlingen. En positiv eller övervägande positiv instäUning har bl.a. socialstyrelsen, kommun- och landstingsförbunden och de fackliga huvudorganisationerna. Föreningen Sveriges socialchefer anser all de allmänt hållna målen har etl berättigande genom att de anger en viljeinriktning och på så sätt kan påverka utvecklingen inom socialvårdsområdet. Bland kommunerna ullalar i.ex. Västerås att med målen klart utsagda i lagen skapas det bättre förutsätlningar för att värderingama hålls levande och akluella i såväl del dagliga arbetet som det mer långsikliga reformarbe-tel.

Del saknas dock inle kriliska synpunkler på förslaget. Den vanligaste kritiken är atl målen har blivit för allmänt hållna. Enligl bl. a. riksåklagaren borde den inledande beslämmelsen i socialtjänstlagen ta sikte på de delmål som lagen behandlar i de följande avsnitten. Därmed kunde målsättningen få erforderlig pregnans och klarhet.

De övergripande målen måsle enligt min mening med nödvändighet vara allmänt utformade. Dessa mål bör i första hand ses som politiska riktmärken för socialljänslens långsiktiga utveckling. Som flera remissinsianser har framhållil är de långsikliga målen även en markering av ell nytt förhållningssätt i del dagliga arbetet till människor som söker bislånd. De övergripande målen uttrycker såväl samhällets roll i olika problemprocesser som en positiv tilltro till människans egen förmåga.

Med de formuleringar som socialutredningen har valt för de övergripande målen har enligl flera remissinstansers mening utredningen dock inle helt lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för sill liv. Jag delar på denna punkl remisskritikens uppfattning. Jag föreslår att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så att individens ansvar kommer lill klarare uttryck i lagen. Socialtjänsten får inte ges lill uppgift alt la över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring. Vad socialtjänsten bör och kan göra är alt förslärka och komplettera människans egna resurser. Inle ulan fog har socialvårdens

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål 139

"fixarroll" kritiserats. Jag har tidigare pekat på alt det innebär en kränkning att frånta den enskilde ett personligt ansvar för hans liv och handlande. Därmed riskerar man passivering och beroende. Å andra sidan får självfallel della konstaterande inte tas som ulgångspunkt för konservativa värderingar av socialtjänstens roll i förhållande till människor som står inför övermäktiga svårigheter och vilkas valmöjligheter är hårt beskuma.

En annan kritik av utredningens förslag går ut på alt det skulle råda bristande samstämmighet mellan socialtjänst och övergripande mål. Denna kritik har flera varianter. En har till innebörd atl socialtjänsten inte kan förverkliga portalparagrafens mål och åstadkomma t.ex. "jämlikhet i lev-nadsviUkor". Här vill jag bara erinra om att socialtjänsten enligl lagförslaget skall/röwja en sådan utveckling. Självfallel är socialtjänsten bara en faktor bland många. Andra faktorer betyder ofta mer för att främja en ökad jämlikhet. Därmed är svaret också givet på en annan kritik som framhåller atl de övergripande målen inle är exklusiva för socialtjänsten utan gäller, eller bör gälla, många andra samhällsverksamheter. Till denna kritik knyts ibland synpunkten att de övergripande målen inte har sin plats i en enskUd författning utan i gmndlagen. Socialulredningen säger i denna fråga att sociala mål som överensstämmer med regeringsformens principer bör vägleda inle bara socialtjänsten utan all samhällsverksamhet. Jag delar socialutredningens mening. Socialtjänsten är en av många verksamheter som skall sträva efter att uppfylla de sociala målen. Del har slor betydelse atl dessa riktlinjer läggs fast i den lag som skall reglera omdaningen av den tradUionella socialvården till en socialtjänst.

De övergripande målen bör kunna bidra till atl blotta alltför kortsiktiga åtgärder och inbördes molslridande insatser. De innebär även en öppen redovisning av de värderingar som bör prägla verksamheten. Detta är att föredra framför strävanden som slyrs av dolda värderingar vilka på elt mer okontrollerat sätl kan påverka en verksamhet. De övergripande målen skall visserligen konkretiseras och preciseras i delmål, men sådana delmål gör inle de övergripande målen överflödiga. Dessa bör få betydelse för den socialpolitiska debatten inte bara pä riksplanet och regionalt utan också i kommunema. Man kan t.ex. fråga sig hur praktiska reform- och budgetförslag som läggs fram överensstämmer med de övergripande målen; vilka målkonflikler man möter här, vilka prioriteringar man då bör göra osv.

Det finns slutligen två olika krifiska inslag i opinionen kring målfrågorna som jag har fäst mig särskilt vid. Från helt skilda ulgångspunkter kan båda sägas gälla frågan om den livskvalitet som socialtjänsten skall medverka till atl tillförsäkra människorna.

Den ena utgångspunkten är att socialutredningen borde starkare ha betonat den enskildes rätt tiU ett meningsfullt arbete och en fuUgod bostad. T.ex. skolöverstyrelsen betecknar rätten lill arbete som en väsenfiig livskvalitet i varje ung människas tillvaro. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund säger att avsaknad av arbete eller bostad ofta tillhör de förhållan-

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål 140

den som orsakar sociala problem. Jag har självfallel samma uppfattning som dessa remissinstanser om de grundläggande värden som rätten till arbete och rätten till bostad utgör. Dessa rättigheter kan, som framgår av vad jag har nämnt tidigare (avsnitt 2.1.3) härledas ur de övergripande målen. Jag anser rätten lill arbele och rälien lill bostad ha en så avgörande betydelse för den enskildes sociala situation atl de bör framhävas lydligare i socialtjänstlagen än som har sketl i socialutredningens förslag. Vidare har särskilt ungdomsarbetslösheten konkret visat att utbildning är av grundläggande betydelse för möjlighelerna all få och behålla elt arbele. En bristfällig utbildning kan givetvis vara ett svårt handikapp även i övrigl i etl så komplicerat samhälle som vårt. Jag återkommer till dessa frågor senare (bl. a. i avsnill 2.4 Socialtjänsten - funktion och uppgifter).

Den andra utgångspunkten är alt ulredningen har skjutit den materiella tryggheten alltför myckel i förgmnden. Detta skulle enligl vissa remissinstanser, som KDS, Svenska diakonsällskapet m.fl., innebära all begreppen livskvalitet, solidaritet och gemenskap har fått en mindre cenlral StäUning än den borde ha. I anslulning till dessa påpekanden vill jag understryka de värden som ligger i att alla människor känner och tar ell ansvar för sina medmänniskor. En aldrig så väl fungerande socialtjänst kan inte ersätta del ansvar och den solidaritet med sin nästa i ord och gärning som måste vara en hömsten i samhällsgemenskapen. Del finns tyvärr tecken som tyder på att det moderna samhällets utveckling med urbanisering, befolkningsomflyttning m. m. har lett till etl ökat främlingskap i samhäUet där ansvaret för medmänniskan i den-omedelbara omgivningen löper risk att komma på undantag. Dessa frågor bör liksom andra ideella faktorer i begreppel livskvalitet få sin berättigade betoning när vi drar upp riktlinjema för den framtida socialtjänsten.

2.2.3 Målinriktad ramlag

Socialutredningens förslag om en målinriktad ramlag har fått stark uppslutning under remissbehandlingen. Kommunema anses få stor frihet att anpassa biståndet efter skiftande behov och önskemål. Socialstyrelsen pekar på att socialtjänsten är till för alla medborgare och att lagen avser all motverka målgmppsinriktade och symptomorienterade åtgärder. Samtidigt kommer kritik inte minst från handikapprörelsen, där man menar att förslaget möjliggör stora standardskillnader mellan kommunerna och att det är de svagaste gmppema i samhället som får lida mest av detla.

Jag ämnar i del följande på olika områden föreslå ålgärder som leder till en fastare reglering än vad socialutredningen har föreslagit utan atl lagen samtidigt förlorar sin karaktär av målinriktad ramlag.

När fömlsätlningama för att införa en målinriktad ramlag på socialtjänstens område skall undersökas bör en allmän utgångspunkt kunna vara att ju bättre lagstiftarna i lagen anger mål och syften, desto mindre blir behovet av en fast, detaljerad reglering. Saken kan också med socialutred-

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens mål 141

ningens ord uttryckas så all "ju sIöitc frihel som ges atl ulforma socialtjänsten, desto slarkare blir kravet på atl lagen anger vägledande mål för verksamheten".

En mindre fast reglerad lagstiftning ger större frihet vid val av tillvägagångssätt och gör det möjligt att la slörre hänsyn lill vad den enskilde vill och behöver. Det ligger i linje med den helhelsprincip som präglar socialtjänstreformen att hänsyn skall kunna tas till många samverkande faklorer när socialtjänsten tiUsammans med den del gäller skall finna den mest ändamålsenliga åtgärden eller kombinationen av insatser. En alltför detaljerad lagstiftning kan här ulgöra ell hinder.

Som både ulredningen och remissinstanserna har pekat på ger en målinriktad reglering också utrymme för en positiv utveckling av socialtjänstens metoder och arbetssätt.

Utan att ge avkall på standardkraven måste kommunerna ha etl utrymme atl utforma socialtjänsten så att den bäsl tillgodoser kommunmedlem-mamas behov. Slmkturella olikheter mellan kommunema kan motivera vissa skillnader i socialtjänstens uppbyggnad och verksamhet. Som jag kommer att gå in på senare måsle denna frihel givetvis ha sina gränser.

Den föreslagna lagen bör naturligtvis också ses mot bakgrunden av att kommunsammanläggningarna har gett dagens kommuner bättre fömtsättningar, ekonomiska och andra, atl bedriva en effektiv socialtjänst. Inte minst viktig i sammanhanget är den kår av utbildade tjänstemän som har vuxit fram inom den kommunala socialvården under de senare årtiondena.

Jag återkommer senare till de frågor om utbildning av såväl förtroendevalda som tjänstemän som aktualiseras av sociahjänslreformen (avsnitt 2.26).

En målinriktad ramlag skapar nya fömtsättningar för resultatvärdering. Även om metodproblemen är betydande, kommer resultatet av olika insalser atl kunna jämföras med olika konkreta och preciserade delmål som endera finns direkl intagna i lagen eller som utarbetas med ledning av lagen och dess förarbeten.

Kommunförbundet har i sitt remissvar kritiserat utredningens förslag för att det kan ge upphov till delaljföreskrifter och allmänna råd som i alltför hög grad kommer att begränsa kommunemas politiska handlingsfrihet.

De flesta kritiker har som framgått av vad jag har sagt tidigare dragit en annan slutsats, nämligen att ramlagen leder lill risker för ojämnheter i standard mellan kommunema och osäkerhet över skyldigheter och rättigheter. Flera juridiska instanser, klientorganisalioner m.fl. står bakom en sådan kritik. Inte bara lagstiftningen utan även utredningens förslag atl minska de specialdestinerade statsbidragen och öka de generella anses kunna bidra till att standardskillnaderna mellan kommunema behålls eller rentav ökar. TCO föreslår att ämbetsverken skall ges befogenhet atl ställa upp vissa minimikrav både kvantitativt och kvalitativt i fråga om utbudet av tjänster till medborgama. Vidare bör enligt TCO:s mening socialstyrel-

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 142

sen utfärda alternativa rekommendalioner i fråga om t.ex. vissa inlag-ningsregler och avgiftslaxor.

Jag anser atl man måsle fästa stort avseende vid de risker för standardskillnader och osäkerhet om skyldigheter och rättigheter som kritiken har pekat på. Samlidigl bör man hålla i minne alla de faklorer som balanserar en ogynnsam utveckling. Jag vill erinra om alt socialtjänstlagen inte möjliggör ålgärder som slår i strid mot den enskildes vilja. Andra vikliga funktioner som verkar för konkretisering av den enskildes skyldigheter och rättigheter samt en jämnare standard mellan kommunerna är dels besvärsinslitutet och de rättsvärdande instansernas prövning dels tillsynsmyndigheternas vikliga roll.

Vikligl i sammanhanget är även vad medborgama i kommunerna kräver. Liksom socialstyrelsen vill jag understryka atl de tjänster ramlagen kan erbjuda är lill för kommunens samlliga medborgare. Det politiska ansvaret för hur socialtjänsten sköts kan komma alt få ökad tyngd.

2.3 Kommunens ansvar

2.3.1 Ett yttersta unsvur

I 1 § ShjL anges atl varje kommun skall se lill att den som vislas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Kommunen skall vidare sörja för att den som vistas i kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan hjälp enligl vad som sägs i lagen. Enligt 6 § ShjL åligger det socialnämnden att bl. a. göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för atl delta blir tillgodosett.

Enligt NvL skall nykterhetsnämnd bl. a. verka för allmänt nykterhetsfrämjande åtgärder och genom stöd- och hjälpinsatser söka återföra den som missbrukar alkohol till elt nyktert liv.

Kommunens ansvar för barnavärden slås fast i 2 § BvL. Enligt denna bestämmelse skall varje kommun sörja för sin barnavård enligl vad som sägs i lagen samt även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt för dem.

Socialutredningen framhåller att den enskilde i ett allt mer komplicerat samhäUe får aUt större svårigheter all finna vägarna till den hjälp och service som samhället kan ge. Det är därför enligt ulredningen angeläget att ett organ i samhället får uppgiften att förmedla hjälpinsatser från andra samhäUsorgan och tillgodose det behov av bistånd som dämtöver kan föreligga i del enskilda fallel. Ulredningen anser alt del härigenom skapas bättre garantier för att den som behöver samhällets bistånd ges del stöd och den hjälp som kan behövas i varje särskilt fall. Man bör lägga fast vilket organ som har det yttersta ansvaret för atl den enskilde får den hjälp som han behöver. Enligl ulredningen har kommunen de bästa fömlsätlningama för delta.

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 143

Vidare framhåller socialutredningen atl ell sådanl yllersla ansvar innebär flera uppgifter för kommunen. Del bör således ankomma på kommunen alt ta rätl på de hjälpbehov som finns i kommunen. Den enskilde bör få råd och anvisningar om de hjälpmöjligheter som finns i samhällel. Kommunen bör vid behov förmedla insalser från andra samhällsorgan. Kommunen bör vidare fillgodose sådana individuella behov som inte klaras av annat samhällsorgan. I första hand bör kurativa och ekonomiska åtgärder komma i fråga. Som den yttersta konsekvensen av del kommunala ansvarel bör enligl ulredningen följa skyldigheten all bereda den enskilde behövlig värd. Jag återkommer till frågan om ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och andra vårdområden.

Ulredningen konslalerar alt tanken om etl övergripande ansvar för kommunen för den enskildes sociala silualion har kommit lill klart uttryck i de ändringar som genomfördes i ShjL år 1968. Utredningen vill fullfölja tanken och föreslår att det i socialtjänstlagen skall tas in en bestämmelse om att kommunen har det yttersta ansvaret för alt de som vistas i kommunen får det slöd och den hjälp som de behöver.

När del gäller räckvidden och innebörden av det kommunala ansvaret påpekar ulredningen alt kommunens ansvar vidgas i förhållande lill gällande räll. Den enskildes ekonomiska förhållanden skall enligl förslagel inle tillmätas självsländig betydelse för kommunens skyldighet att ge behövlig vård.

Bland remissinslanserna är del en allmän uppfattning alt kommunen bör ha del yttersta ansvarel för alt de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialutredningens förslag i denna del tillstyrks därför eller lämnas utan erinran genomgående.

Jag vill för min del inledningsvis påpeka atl socialtjänstens karaktär av kommunal angelägenhet anges på skiftande sätt i de nuvarande sociala vårdlagarna. I ShjL och BvL kommer den kommunala kompetensen till klart uttryck, medan den däremol i NvL anges på ett mera indirekt sätt. Socialutredningens förslag all del i socialtjänstlagen uttryckligen skall föreskrivas all varje kommun svarar för socialljänslen inom silt område har inte mött någon erinran under remissbehandlingen. Jag delar utredningens uppfattning all socialtjänsten också i framtiden i första hand bör vara en kommunal angelägenhet. Detla bör liksom nu framgå av lagstiftningen på området.

Kommunens ansvar för sociala insalser är i dag begränsat till de särskilda hjälpbehov som anges i vårdlagarna. Den enskildes ekonomiska silualion lilläggs i vissa fall avgörande betydelse för rätten till bistånd. Efter hand har emellertid tanken på elt mera övergripande kommunall ansvar för den enskildes välbefinnande växt fram. 1 lagstiftningen har della kommil lill uttryck genom 1968 års ändringar i ShjL. Genom dessa tillades alt kommunen skall se lill all den som vislas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn lill hans behov och förhållanden i övrigt kan anses

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 144

tillfredsställande. Tillägget gjordes för alt undanröja den tvekan som kunde finnas om kommunernas kompelens atl tillgodose den enskildes behov av omvårdnad. Med tanke på socialutredningens allmänna översyn av vårdlagstifiningen begränsades emellertid ändringarna till vad som oundgängligen behövdes för alt kommunerna inle längre skulle tveka om sin rätl att aklivi engagera sig i hithörande frågor. Kompletteringen var inle avsedd atl medföra någon ändring i förhållande till gällande rätt när det gällde innebörden av begreppet socialhjälp.

Kommunens yttersta ansvar för att de som vislas i kommunen får del slöd och den hjälp som de behöver är enligt min mening en viklig fömtsättning för atl den enskildes ekonomiska och personliga trygghet skall kunna garanteras av samhällel. Som jag återkommer lill längre fram föreslås den enskilde få en rätt lill bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigt (avsnitt 2.5). Del innebär atl kommunen, utöver de skyldigheter för barn-och ungdomsvård, nyklerhetsvård och annan socialvård som den är ålagd enligl de gällande vårdlagarna, också får en skyldighet atl bistå nya grupper t.ex. äldre och handikappade som behöver insalser i form av social hemhjälp o. d. Kommunens ansvar innebär vidare en skyldighet all hjälpa den enskilde när han har svårt atl finna vägarna lill den hjälp och service som samhällel i övrigl kan ge. Som slalens invandrarverk har betonat gäller delta inte minst invandrarna. Även andra grupper av hjälpbehövande kan på grund av sin utsatta silualion ibland sakna tillräcklig initiativkraft för att nå räll i vårt komplicerade samhälle. Jag delar därför i likhel med remissinslanserna ulredningens uppfattning all kommunen bör ha elt yttersta ansvar för att den enskilde får de stöd- och hjälpinsatser som han behöver.

Den beskrivning av innebörden i ansvaret som ulredningen har lämnat ger enligl min uppfattning en god bild av kommunens uppgifter. Huvuduppgiften är atl bistå med sådana hjälp- och stödinsatser som inle faller inom något annal samhällsorgans ansvarsområde (t. ex. sjukvårdens). Därutöver är del enligl min mening uppgifterna alt ge den enskilde råd och anvisningar och atl vid behov förmedla insatser från andra organ som är särskill belydelsefulla.

Som utredningen påpekar följer av kommunens ansvar även uppgiften all vidta tillfälliga ätgärder i väntan på alt en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig vård. Jag kommer senare att beröra denna uppgift i samband med alt jag går in på frågor om behovet av en klarare gränsdragning mellan socialtjänsten och sjukvården. 1 delta sammanhang vill jag emellertid underslryka all uppgiften atl provisoriskt bislå den som har ell akut hjälpbehov redan i dag utgör en nalurlig del av det sociala arbetet.

2.3.2 Människuns eget unsvar

Några remissinstanser, bl.a. Föreningen Sveriges socialchefer och SACO/SR, uttrycker farhågor för att etl ulvidgat kommunalt ansvar för

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 145

den enskildes levnadsförhållanden samtidigt kan uppfattas som en begränsning av den enskildes egel ansvar.

Som jag framhöll i fråga om de övergripande målen för socialtjänsten bör det vara socialtjänstens uppgift atl förstärka och komplettera människans egna resurser, inte atl begränsa hennes ansvar för sin egen silualion. I socialtjänstlagen kommer detta atl framgå inle bara av den inledande målparagrafen. Också i de bestämmelser som skall reglera rälien till bistånd anges det att biståndet skall utformas så att del stärker den enskildes resurser för ett självständigt liv. Mitt ställningstagande i frågan om vård utan samiycke av vuxna missbmkare, som innebär att det inom socialtjänsten inte skall finnas några lagregler som ger möjlighel alt ingripa mot den enskildes vilja, arom man så vill ett annat uttryck för att missbrukaren själv måsle ta ansvaret för sitt liv. Den syn som således på olika sätt kommer till uttryck i den nya socialtjänsllagstiflningen bör vara ägnad alt motverka att del nya och utvidgade kommunala ansvarel får den utveckling som man har befarat frän en del häll.

I detta sammanhang är det också angeläget atl stryka under ansvaret för medmänniskoma. LO har i sitt remissvar påpekat att det är väsentligt att kommunemas yttersta ansvar inte leder till att enskilda och organisationer fritar sig från ansvar att solidariskt stödja och hjälpa sina medmänniskor. Flera andra remissinstanser för fram liknande synpunkler. Jag delar hell dessa åsikler.

De insatser som görs av enskilda och organisationer är inte bara i sig värdefulla, de är också betydelsefulla komplement tiU den kommunala socialtjänsten. Så kan t. ex. tidigt insatta hjälpinsatser på frivillig väg ofta förhindra att det uppkommer behov "av mera omfattande sociala åtgärder. Ett förtroendefullt samarbete mellan socialtjänsten och de frivilliga organisationerna är viktigi.

Jag vill samlidigl stryka under atl del här inle bara är fråga om de enskilda organisationemas insatser. Dessa är väl kända och erkända. Men också den enskilda människan måsle i det vardagliga livet vara beredd all efter förmåga bistå en medmänniska - det kan vara att hjälpa etl bam som mobbas, en invandrare som diskrimineras, en sjuk eller bemsad människa som ligger hjälplös på gatan, en gammal eller handikappad människa som behöver elt handtag. I dessa och liknande situationer är det nödvändigt atl den enskilde bryr sig om och visar solidcuilel med sin medmänniska.

Jag viU slutligen påminna om atl jag som ett resultat av synpunkterna under remissbehandlingen har stannat för atl föreslå att socialtjänstlagens målparagraf skall kompletteras så atl den enskildes ansvar för sin och andras sociala situation kommer till klarare uttryck.

2.3.3 Gränsdragningsfrågor

I frågan om gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra verksamhetsområden framhåller socialutredningen att förslagel inte avser att leda 10   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 146

till ändring av del ansvar som författningsenligt åvilar huvudmän för andra vårdområden. Förslagel är t. ex. inte tänkt alt leda till någon vidgning av kommunens ansvar i förhållande till sjukvården. Med det yttersta ansvaret följer emellertid enligt ulredningen uppgiften för kommunen all liksom nu vidta ålgärder i väntan på att en ansvarig huvudman kan ge den enskilde behövlig vård.

Hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) har i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet ål frågor som rör samarbetet mellan socialtjänsten och sjukvården. Mol denna bakgmnd har socialulredningen avstått från atl närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården. En detaljreglering kunde också bli ell hinder för utvecklingen. Socialtjänsten bör enligt utredningen inriktas på atl i en flexibel samverkan meUan de olika vårdområdena söka nå garantier för atl den enskilde alltid kan beredas den hjälp som han har rätt till.

Enligt socialutredningen medför förslaget inte heller i förhållande till kriminalvården någon principiell ändring av de ansvarsförhållanden som nu råder. Utredningen understryker dock all utgångspunkten måste vara all kriminalvårdens klienter skall ha samma rätl till socialtjänstens insatser som andra medborgare. Delta synsätt medför enligt utredningen i praktiken etl uttryckligt erkännande av socialtjänstens ansvar även för denna grupp.

Etl stort anlal remissinstanser uppehåller sig vid frågan om gränsdragningen mellan ansvaret för socialtjänsten och ansvaret för insatser på andra områden, särskill sjukvårdens och kriminalvårdens områden. Utredningen kritiseras i della sammanhang för atl inte tillräckligt noga ha angett gränsema för olika ansvarsområden. Socialstyrelsen har uppfattningen att kommunens yttersta ansvar måste ges en klarare bestämning i förhåUande till andra huvudmäns ansvarsområden, främst då gentemot sjukvården och kriminalvården. I annat fall kan det enligt slyrelsen finnas risk att en kommun med sitt yttersta ansvar får ta på sig uppgifter som normalt skaU ulföras av annan huvudman. Styrelsen menar atl svåra gränsdragnings-problem finns framför allt inom äldreomsorg och vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbmkare. Även ulvecklingen mot öppnare vårdformer inom psykiatri och kriminalvård ställer krav på precisering av ansvars- och kompetensområden mellan dessa verksamheter och socialtjänsten. Socialstyrelsen anser vidare att andra huvudmän bör åläggas motsvarande skyldighet all inom silt ansvarsområde tillhandahålla behövliga resurser.

Riksrevisionsverket anser att behovet av en närmare ansvarsreglering mellan kommunerna och sjukvårdshuvudmännen framstår särskilt klart när det gäller äldreomsorg och behandling av missbmkare. Inom båda dessa områden krävs ofta både medicinska insatser från landstingskommu-nema och sociala insatser från kommunema. När vårdresurserna är knappa, kan i dessa fall en oklar reglering av ansvaret lätt leda till att berörda

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 147

huvudmän inte sätter in tillräckliga resurser för sin verksamhet utan i stället föriilar sig lill andra huvudmäns åtgärder. En klarare ansvarsfördelning kan enligt verkel också vara betydelsefull för atl huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål. Liknande synpunkler förs fram av flera länsstyrelser och kommuner.

Även Kommunförbundel påtalar risken för att andra huvudmän undviker atl bygga ul angränsande resurser. Del är därför enligt förbundet angelägel all det kommunala ansvarel i princip begränsas lill det kommunala kompetensområdet. Förbundel är emellertid införstått med alt del inle går atl dra skarpa kompetensgränser mellan olika huvudmän och framhåller atl gränsfrågor så långl möjligt bör lösas i samförstånd mellan huvudmännen. För del fall atl della undanlagsvis inle kan göras föreslår förbundel all ansvarsregeln komplelleras med bestämmelser om rätt till ersättning från annan huvudman. Andra remissinsianser menar alt det ansvar som ligger hos andra huvudmän bör anges i författningar som gäller för dem.

Enligl min uppfaUning behöver frågan om en mera ingående ansvarsfördelning mellan socialtjänsten och andra huvudmän övervägas främsl i fråga om vårdinsatser. De ekonomiska resurser som krävs för bistånd av detla slag är ofta betydande. Remissinstanserna har främst pekat på omsorgerna om äldre, vården av psykiskt sjuka och vården av missbmkare som områden där gränserna mellan socialtjänst och sjukvård traditionellt är oskarpa. Vårdbehoven är på dessa områden ofta sammansatta, och det kan vara svårt alt urskilja gränserna mellan sjukvård och social rehabilile-ring. Någon gång kan del rentav framslå som beroende på slumpen om en institution på sjukvårdens område eller en på socialvårdens område anlitas för all klara vårdbehovet. Gränserna suddas också ut genom alt man till socialvårdens inslilulioner knyler sjukvårdspersonal och all man på motsvarande sätt inom sjukvården anställer kuraliv personal. Mol denna bakgmnd är del begripligt atl remissinslanserna ställer sig kriliska mol att utredningen inte har försökt att närmare precisera ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården utan har nöjt sig med atl hänvisa lill hälso- och sjukvårdsutredningen och till behovel av samarbele mellan de båda ansvarsområdena.

Del förtjänar dock all understrykas all del i allmänhet inte möler några svårigheier alt avgöra om elt vårdbehov skall tillgodoses av landstingskommunen inom sjukvårdens ram eller av den kommunala socialtjänsten och atl detla gäller även i flerlalel fall av sammansatt vårdbehov. I den mån den som är intagen för sjukvård under vårdtiden också har behov av en klarl urskiljbar social tjänst, t.ex. barntillsyn eller social hemhjälp, behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma. Socialnämnden har här ett klart ansvar. På samma sätl följer del klarl av del kommunala ansvaret all socialnämnden skall svara för den sociala rehabilitering som

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 148

kan krävas t.ex. belräffande alkohol- och narkotikamissbmkare sedan det omedelbara behovet av sjukvård har lillgodosells. I dessa frågor kan jag f. ö. hänvisa lill mina överväganden när del gäller vård utan samtycke (avsnitt 2.25 och bilaga 4).

Man skulle i och för sig kunna länka sig att man gjorde en inventering av de vårdområden som innehåller sammansatta behov av de slag som tidigare har nämnts och direkl i författning angav vilken huvudman som hade ansvaret för de olika områdena. En sådan lösning skuUe uppfylla krav på fömtsebarhet och möjlighel lill noggrann planering. Av olika skäl kan jag emellertid inle finna atl det skulle vara en bra lösning. Svärighelerna är stora atl på della säll fömtse alla gränsområden. Med en förändring av samhällel kan nya gränsområden uppkomma som måsle regleras med påföljd alt vårdbehov kanske inle tillgodoses under avsevärd tid. Lösningen är därför enligl min mening inte tillräckligt smidig.

Om man vidare 1. ex. slog fast att kommunen svarade för alla omsorger om äldre oavsett vårdbehovels nalur, skulle detta innebära alt kommunerna fick ta på sig uppgifter inom sjukvården som landstingskommunen iraditionelll har haft hand om. Omvänt skulle landstingskommunen få la ansvar för rent sociala behandlingsinsatser i en omfattning som är främmande för denna huvudman. Möjlighelerna alt göra ralionaliseringsvinsler och utnyttja överkapacitet skulle minska. En alltför skarp ansvarsfördelning skulle också kunna leda till totalt ökade kostnader. Jag anser också atl del finns risk för alt del värde som ligger i ökal kunskapsutbyte genom samarbete mellan kommuner och landstingskommuner skulle gå förlorat.

Mol bakgrund av vad jag har sagt nu är jag inle beredd all föreslå detaljerade regler för ansvarsfördelningen mellan socialljänslen och sjukvården. Jag ulgår i stäUet från atl de tveksamheler som kan komma upp i fråga om denna fördelning smidigasi får sin lösning genom överenskommelser mellan huvudmännen. På detla sätt kan bl.a. lokala behov och önskemål bäst tillgodoses. Som jag har sagt tidigare innebär principen om etl yllersla ansvar för kommunerna inte någon ändring i fördelningen av de uppgifter som i dag ligger hos kommunerna resp. landstingskommunerna.

Del är således inle heller i framtiden en kommunal uppgift alt bygga upp resurser för sjukvård. För alt åskådliggöra detta vill jag framhålla alt socialnämnden, om den i elt enskilt fall finner all behov av sjukvård föreligger, i första hand har alt hänvisa den hjälpsökande lill sådan vård och vid behov förmedla kontakt mellan den hjälpsökande och vårdinrättningen. Kommunen har givelvis ingen skyldighet all ens inlerimisliskl tillhandahålla sjukvårdsinsatser men skall svara för insatser som ligger inom ramen för socialtjänsten och som är bäst ägnade atl slödja och hjälpa den enskilde.

Å andra sidan är del angeläget alt landstingskommunen i möjligaste mån begränsar sina uppgifter lill de sjukvårdande. Varken kommuner eller landstingskommuner är i längden betjänta av alt landstingskommunen

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 149

t. ex. bygger upp sociala resurser inom den öppna vården som är parallella lill socialljänslens. All kommunerna inle sällan är för små för att klara större institulionella resurser och atl landstingskommunerna i dessa avseenden måste fylla viktiga sociala funktioner är en annan sak. Jag återkommer senare lill frågorna kring kommunernas och landstingskommunernas ansvar för den tyngre sociala institutionsvården (avsnitt 2.13).

Vad jag har anfört nu i fråga om ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och sjukvården bör kunna tillämpas generelll i fråga om gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra verksamhetsområden. När det gäller gränsdragningen mol kriminalvården krävs det dock särskilda överväganden. Jag återkommer strax lill dessa.

Som jag har framhållil tidigare understryker fiera remissinsianser viklen av all andra huvudmäns ansvar anges i författningar som gäller för dem. Jag delar denna synpunkt och vill betona atl man härigenom underlällar samarbele! mellan dem som ansvarar för olika verksamhelsomräden. Något behov av att nu göra en samlad översyn av de författningar som kan komma i fråga anser jag dock inle alt det finns. Frågor av delta slag bör i stället beaktas i det löpande lagstiftningsarbetet.

Jag föreslår alt beslämmelsen om kommunens yttersta ansvar i socialulredningens förslag till socialljänsfiag skall kompletteras så att det tydligare framgår alt delta ansvar inte innebär en inskränkning i det ansvar som vilar på andra huvudmän.

Några remissinstanser har i delta sammanhang tagil upp frägor som rör ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och andra grenar av den kommunala verksamhelen. Jag återkommer till sådana frågor senare (avsnitt 2.16).

2.3.4 Särskilt om gränsdragningen mot kriminulvården

Jag vill till en början understryka socialutredningens uttalande atl kriminalvårdens klienter skall ha samma rätt till socialtjänstens insatser som andra medborgare. All på della sätl otvetydigt slå fast socialljänslens ansvar bör såvitt jag kan finna i allmänhel inle leda lill några oklarheter. Redan i dag råder del dock viss osäkerhet främst om kostnadsansvaret för vissa klienter som vårdas i frihel.

1 juni 1977 redovisade en särskild arbetsgrupp i en rapport lill brottsförebyggande rådet synpunkler på slalens och kommunernas kostnadsansvar för vissa behandlingsåtgärder inom kriminalvården. Arbetsgruppen konslalerade inledningsvis all några oklarheter beträffande kostnadsfördelningen mellan kriminalvården och andra huvudmän inte lorde behöva uppstå under den lid en person är inskriven i och vislas på anstalt. Även i fråga om fördelningen av koslnader för frivårdens klienter (villkorligt frigivna, dömda till skyddstillsyn m.fl.) torde principen enligt arbetsgruppens mening vara helt klar. I det förra fallel svarar staten som huvudman för kriminalvården för alla vårdkostnader, i det senare bärs kostnaderna av

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 150

kommunerna som huvudmän för socialvården. Enligt min mening finns det heller inte anledning att gå ifrån dessa principer när den nya socialtjänst-lagstiftningen genomförs.

Oklarheter föreligger däremol när det gäller kostnadsansvaret för de klienter som formellt är inskrivna på anstalt men faktiskt vistas på annat håll. Denna situation kan föreligga i två fall. Det ena är alt klienten har medgells frigivningspermission för all söka ordna sin sociala silualion och om möjligt påbörja anslällning eller sludier. Enligl arbelsgmppens mening bör kriminalvården för dessa klienler bestrida koslnader som uppstår när påföljden verkställs (resor lill och från anstalten, uirustningsbidrag m. m.), medan koslnader som kan uppkomma vid annan vård (hyra, mal. kläder, sjukhusvård) bör bestridas av resp. huvudman. I de fall en frigivnings-permiiienl placeras i enskilt hem eller på behandlingshem för t. ex. narkotikamissbrukare bör den kommunala socialvården i hemkommunen svara för kostnaderna. Jag ansluler mig lill den uppfattning som arbelsgmppen redovisade för dessa fall.

Del andra fall som arbetsgruppen nämnde i delta sammanhang är del där klienlen med slöd av 34 S lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt har medgetts räll alt under anstallstiden vislas uianför anstalt. Några problem med kostnadsfördelningen mellan olika huvudmän har inle uppstått vid placering på sjukhus eller vid olika skolor. 1 dessa fall läcks kostnaderna av socialförsäkringen, utbildningsbidrag, studielån m. m. Oklarheter föreligger däremot enligl arbelsgmppen i fråga om principerna för kostnadsfördelning mellan stat och kommun vid placering i enskilt hem eller på behandlingshem för narkotikamissbrukare. Under en tidsperiod som arbelsgmppen särskill granskade visade det sig all kriminalvården svarade för hela kostnaden i något mer än hälften av fallen och all kriminalvården och hemkommunen inle sällan delade kostnaderna. I samlliga fall svarade dock kriminalvården för hela koslnaden för kläduiruslning och resor i samband med placeringen.

Arbetsgruppen konstaterade all möjligheten lill vistelse uianför anstalt har kommil atl utnyttjas i allt högre grad. Gruppen slog också fast alt kriminalvården enligl gällande regler måsle bära kostnadsansvaret för klienten eftersom denne inle är formellt utskriven från kriminalvård i anstalt. Kriminalvården saknar dock anslag för denna vård och har därför svårigheier alt följa gällande princip för kostnadsansvaret. Arbetsgruppen hänvisade lill socialulredningens och kommunalekonomiska utredningens arbete och menade alt principerna för kostnadsfördelningen mellan stal och kommun vid placering av klienler enligt 34 § måsle följa de huvudprinciper för ansvarsfördelning mellan de olika huvudmännen som dessa utredningar drar upp.

Sedan arbetsgruppen lämnade sin rapport, har kriminalvårdsstyrelsen träffat en principöverenskommelse i frågan med Kommunförbundel. Denna innebär alt så länge verkställigheten pågår i 34 S-fallen skall kriminal-

Prop. 1979/80:1    Kommunens ansvar 151

vårdsslyrelsen svara för kostnaderna. Men fr. o. m. den beräknade dagen för villkorlig frigivning eller frigivningspermission övergår kostnadsansvaret på kommunen, om klienlen vislas på etl enskilt hem vars hems vårdare avlönas av kommunen eller i ett behandlingshem som drivs av kommunen.

Jag vill för egen del till en början framhålla atl ansvarel för atl behövliga vårdinsatser i 34§-fallen kommer fill stånd för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt av naturiiga skäl inte primärt kan åvila socialtjänsten. Anser socialnämnden att den intagnes anpassning i samhället kan underlättas genom t. ex. placering i enskilt hem, lär det dock knappast vara någol hinder för nämnden all föreslå kriminalvårdsmyndighelerna en sådan placering. Initiativet lill placering får dock anlas i det övervägande antalet fall komma från kriminalvårdsmyndigheterna. Av arbetsgmppens rapport framgår atl elt villkor för placering i behandlingshem för narkotikamissbmkare eUer i enskilt hem är alt planeringen av vistelsen alltid sker i samråd med den sociala myndigheten och att kommunen godkänner placeringen. När en framställning görs om placering av delta slag och kommunen finner att den intagne är i behov av den föreslagna insatsen, ler det sig självklart alt kommunen har samma ansvar för alt en adekvat placering sker som när det gäUer andra vårdbehövande. Några oklarheter i detta avseende lär knappast behöva uppkomma.

Mera tveksam är emellertid frågan vem som skall svara för kostnaderna för vården. Socialutredningen har inle tagit uttrycklig ställning i denna fråga. Arbetsgruppen menade atl man måste följa de huvudprinciper som skall gälla för ansvarsfördelning mellan olika huvudmän. I fråga om kostnadsansvaret för institutionsvärden innebär dessa huvudprinciper enligt utredningens förslag atl landstingskommunerna skall ha ansvaret för de tyngre institutionerna, medan kommunerna i regel kommer att få svara för kostnaderna för t.ex. behandlingshem för narkotikamissbmkare. Kosinadema för placering i enskilt hem blir en kommunal angelägenhet. Som jag återkommer till närmare längre fram (avsnitt 2.13), bör emellertid kommunema ha ett visst kostnadsansvar även i de fall landstingskommunen är huvudman. Delta ansvar bör fullföljas genom att kommunen betalar avgifter för vården.

Det finns enligl min mening för den kommunala socialtjänstens del inte anledning alt i nuvarande läge förorda någon ändring i den principöverenskommelse som nyligen har ingåtts mellan kriminalvårdsstyrelsen och Kommunförbundet.

Jag vill avslutningsvis poängtera att det sagda inte innebär någon begränsning av klientens rätt atl på samma villkor som gäller för andra få ekonomisk hjälp eller annal bislånd inom socialtjänsten.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 152

2.4 Socialtjänsten — funktion och uppgifter

2.4.1 Socioltjänstens huvudfunktioner

Socialutredningen delade i sitt principbetänkande in socialljänslen i åtta huvudfunktioner. Under remissbehandlingen var några inslanser kriliska. Sålunda förordade t.ex. socialstyrelsen i slällel en indelning i tre huvudgrupper, nämligen samhällspåverkande ålgärder, sociala ijänsler och avhjälpande ålgärder.

I slutbetänkandet tar socialulredningen begreppel social tjänst som ulgångspunkt för den fortsalla systematiseringen. Alla former av socialnämndens sociala verksamhet vill utredningen kalla för sociala tjänster. "Med social tjänst bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse." Socialtjänstens medel sammanförs nu av ulredningen i tre huvudfunktioner.

Strukturinrlktude insutser, som syflar till en god samhällsmiljö.

Hit räknas medverkan i samhällsplanenngen, arbete med sociala problem i samhällel, uppsökande verksamhel.

Allmänt inriktade insatser, varmed åsyftas generelll utformade sociala insatser inom exempelvis barnomsorgen och äldreomsorgen.

Av särskild vikl är insatser som avser all tillgodose behov av information, barns och ungdoms omvårdnad och utveckling, arbete och försörjning, självständigt boende m. m., socialjour.

Individuellt inriktade insatser, som avser sociala tjänster direkt anpassade tiU den enskilde individens behov.

Hit räknas bl. a. kommunal behovsprövad ekonomisk hjälp, upplysningar, samtal och rådgivning om ekonomi, barnuppfostran, samlevnad osv., andra förebyggande insalser och hjälpåtgärder som motiveras av den aktuella situationen, fortlöpande kontakt för stöd och rådgivning vid problembearbetning (bl.a. familjerådgivning, gruppterapi, psykodrama), erbjudande om behandling och vård i olika former, insatser som gäller nyinflyttades och invandrares förhållanden.

Jag delar utredningens uppfattning alt en hell klar gränsdragning inle är möjlig. En viss social ijänsl kan vara sammansatt och beröra mer än en huvudfunktion. Det är snarast bedömningen av tjänstens huvudsakliga inriklning, eller annoriunda uttryckt var ijänsten har sin tyngdpunkt, som har fått bestämma indelningen.

Vissa av socialtjänstens vård- och serviceområden griper över alla huvudfunktioner och då framför allt allmänt inriktade insatser och individuellt inriktade insatser. Det gäller samhällets omsorger om barn och ung-

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 153

dom. omsorgerna om äldre människor liksom omsorgerna om människor med handikapp.

Det är här fråga om områden inom socialtjänsten som är mycket omfattande med hänsyn lill del antal människor de berör och de stora resurser de tar i anspråk. Jag behandlar därför dessa områden särskilt senare i mitt anförande (avsniu 2.9-2.11). Hela huvudområdet individuellt inriktade insalser är f ö. så omfattande atl jag här kommer aU inskränka mig till all huvudsakligen hänvisa lill vad jag anför längre fram.

Inte heller bestämningen av begreppet social tjänst går hell fri från kritik. Kommunförbundet påpekar atl om t.ex. fritidsgårdsverksamhelen drivs av socialnämnden i en kommun, kommer den att räknas som en social Ijänsl, medan den i en annan kommun där verksamhelen drivs av fritidsnämnden hänförs till fritidsverksamhet. Förbundel vill avgränsa begreppel lill socialnämndens lagbundna verksamhel, vilkel inte skulle hindra alt kommunen svarar för sociala tjänster i vidare mening.

Jag vill här erinra om att det är kommunen som inom silt område skall ha ansvaret för socialtjänsten (avsnitt 2.3). I fråga om strukturinriktade och allmänt inriktade insalser bör del med ell undanlag slå kommunen fritt all överlåta åt särskilt organ all ha hand om vissa uppgifter, medan del övergripande ansvarel ligger kvar på socialnämnden, som bör anmäla hos kommunen om uppgiften inte sköts på avsett sätt. Undantag från kommunens valfrihet avseende organisationen av sådana insatser är socialnämndens uppgift att medverka i samhällsplaneringen. Det utesluter givelvis inte alt också fakultativa organ, t.ex. fritidsnämnden och kulturnämnden bör vara med i denna planering. Individinriklade insatser bör enbart socialnämnden eller social distriktsnämnd ha hand om. Jag återkommer senare närmare lill olika kommunala kompetensfrågor i samband med behandlingen av den kommunala socialförvaltningens organisation m.m. (avsnitt 2.19).

Med hänvisning lill vad jag har sagt nu föreslår jag alt med social tjänst skall avses varje social insats som socialnämnden unsvurar för och som direkl eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse. Härmed avses också verksamhet som socialnämnden inle direkl har hand om men har etl övergripande ansvar för. Därmed bör man kunna undvika alt samma slags insats i vissa kommuner räknas som social tjänst och i andra kommuner inle räknas som social ijänsl beroende på om den sköts av socialnämnden eller inte.

Socialulredningens slutliga förslag om indelning i de tre huvudfunktionerna har mött få invändningar. Till de remissinstanser som uttalar sig direkl posilivt om förslagel hör TCO och Sveriges socionomförbund, som säger atl indelningen är ändamålsenlig. Även SACO/SR är huvudsakligen positiv. Nykterhetsrörelsens landsförbund anser att grupperingen lägger en värdefull grund för en fortgående analys av samhällsutvecklingen och för fortsatt socialt arbete.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 154

Socialstyrelsen vill kalla "strukturinriktade insalser" för "samhällspåverkande insalser". I styrelsens utvecklingsarbete är motsvarande benämningar samhällspåverkande åtgärder, allmänt inriktade ålgärder och avhjälpande ålgärder.

Socialutredningen har i slutbetänkandet lill stor del beaktat socialstyrelsens tidigare kritik mot den indelning som föreslogs i principbetänkandet. De ändringar som utredningen gjorde som en följd av kritiken var enligt min mening ändamålsenliga. Jag vill däremot inte ansluta mig lill socialstyrelsens förslag lill ändringar i den systematik som socialutredningen slutligen stannade för. Benämningen "påverkande" kan sålunda enligl min mening inle förbehållas de stmklurinriktade insatserna. Den har viss relevans också för allmänt och för individinriktade insatser. En aktiv socialtjänst måste - med alla förbehåll som bör göras - sträva efter all påverka enskilda människor och deras direkta livssituation genom individuella åtgärder. Jag anser inte heller all socialstyrelsens term "avhjälpande åtgärder" för individinriktade insatser är väl vald. Begreppet ger inte utrymme för de förebyggande insatserna på individnivå. Även om de strukturinriktade insatserna är primärt förebyggande och de individinriktade insatserna sekundära i delta avseende, kan de senare inle begränsas till att spela enbart en "avhjälpande" roll. Jag behandlar senare i flera andra sammanhang frågor om förhållandet mellan samhällel och den enskilde. I fråga om principerna för insatser hos den enskilde och familjer (avsnitt 2.7) stryker jag särskilt under att en aktiv socialtjänst skall i samverkan med klienlen kunna ställa krav och aktivt påverka honom eller henne. "Påverkan" markerar emellertid ett resultat som självfallet inte är känt när en viss åtgärd initieras. "Inriktning" anger däremot målinriktning och syfte. Jag finner sålunda utredningens formuleringar riktiga och tillstyrker indelningen i huvudområdena stmkturinriklade, allmänt inriktade och individuellt inriktade insatser.

Också utredningens syn på vilka verksamheter som bör anses ingå i de olika huvudområdena har i huvudsak godtagits av remissinstanserna. Socialstyrelsen anser emellertid att uppsökande verksamhet hör till allmänt inriktade insatser snarare än de strukturinriktade. Styrelsen menar alt det sociala arbetet sammantaget kommer atl ulgöra kunskapsunderlag för de stmkturinriktade insatserna.

Som Kommunförbundets s.k. SAlSP-projekt (sociala aspekter i samhällsplaneringen) visar kan många olika personalkategorier bidra med sina kunskaper. Dessa kunskaper bygger på en kontakt med människor och deras förhåUanden inom en vidare ram än vad som avses med uppsökande verksamhet i vanlig mening. Den uppsökande verksamheten är ett av flera medel för såväl samhällsplaneringen som för individuella insatser. Med hänsyn till den betydelse som den uppsökande verksamheten bör få för samhällsplaneringen anser jag emellertid att den i första hand bör ses som en stmkturinriktad insats.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 155

Många olika personalkategorier är verksamma med sociala insatser inom det vida verksamhetsområde som de sociala ijärislerna omfatlar. De har olika tjänsteställningar, yrkesbeleckningar och organisationstillhörighet m. m. En i modernt språkbruk vanlig benämning på många av dem är socialarbetare. Härmed avses närmasl de yrkesgrupper som har hand om utredningar och behandlingsinsatser i individuella ärenden. Utifrån en helhetssyn anser jag del önskvärt att begreppel vidgas lill att omfalla bl. a. olika grupper av vårdarbetare, t. ex. hemtjänstpersonal. Enligt min mening bör ålminstone de kallas socialarbetare som utför sociala Ijänsler genom medverkan i planering, utredning, beslul, behandling och vård, när del inte är fråga om renl konlorslekniska eller administrativa göromål och man knappast längre kan lala om en "social insals". Jag är medvelen om atl benämningen socialarbetare också kan vara tillämplig på socialt verksam personal inom andra vårdområden i samhällel som socialnämnden inte har ansvaret för.

Vad jag har sagt nu har visseriigen ingen belydelse för lagstiftningen eller i något annat formellt avseende. En enhetlig syn i dessa frågor bör ändå kunna få en praktisk, positiv belydelse. Den gemensamma benämningen socialarbetare understryker att de olika yrkesgrupperna har en gemensam uppgift och atl allas insatser har samma värde oberoende av tjänsteställning och formella meriter. En sådan vidgning ligger väl i linje med den helhetssyn som präglar socialtjänstreformen.

2.4.2 Strukturinriktade insatser Medverkan i samhällsplaneringen

Socialtjänstens aktiva deltagande i samhällsplaneringen är elt viktigt inslag i socialtjänstreformen. Utvecklingen av samhällel har bl. a. inneburit att alltmer av ansvar för n)änniskors livssituation har lagts på kommunema. Kommuninvånarnas olika anspråk har också efter hand blivil alltmer kännbara. Knappa resurser och miljömässiga och andra kvaliletsbe-slämmelser reglerar möjlighetema att infria invånarnas önskemål. Stora krav måste därför ställas på del kommunala beslutsunderlaget och på den planeringsprocess genom vilkel underlaget arbetas fram och behandlas.

En förändrad planeringssyn har vuxit fram. Sociala element har i allt högre grad förts in i diskussionen, vid sidan av överväganden om fysiska och ekonomiska resurser. Intresset för de sociala sammanhangen och människors välfärd markeras också starkt i socialutredningens belänkande.

Samhällsproblem betraktas inte längre huvudsakligen som frågor som det gäller att finna "tekniska" lösningar på. Synsättet har vidgats. Individers eller gruppers sociala svårigheter ulvecklas i elt samspel med miljön. Inte sällan uppstår de i ett komplicerat växelspel mellan förändringar i samhällsstrukturen och människors behov, intressen samt möjligheter och

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 156

förmåga atl klara dessa förändringar. Del finns ofla slor kunskap hos socialljänslens förtroendemän och anslällda om sociala problem och deras samband med bakomliggande faklorer. Socialljänslens skyldighet all aktivt della i samhällsplaneringen tillhör därför de viktigaste inslagen i socialtjänslreformen.

Socialutredningen menar alt den sociala seklorns medverkan i samhällsplaneringen skall syfta till

- alt utjämna skillnader i levnadsvillkor;

- all se lill att den sociala tryggheten omfatlar alla;

- all förslärka gemenskap och solidaritel mellan människorna;

-  all främja medborgarnas engagemang i gemensamma angelägenheter.
Della innebär all socialljänslen genom sill dellagande i samhällsplane
ringen skall verka för grupper som är i olika avseenden underförsörjda.

Utredningen har i sina överväganden om de sociala organens medverkan i samhällsplaneringen framför allt diskuierat den lokala - den kommunala

-  nivån och den kommunala socialljänslens möjligheler all della i plane
ringsprocessen. Ulredningens förslagom socialtjänstens medverkan i sam
hällsplaneringen har fåll elt i del närmasle enhälligt positivt mottagande av
remissinstanserna.

Kommunernas arbete med samhällsplaneringen är grundläggande när det gäller att påverka samhällsstrukturen. Jag är överens med ulredningen alt socialsektorns medverkan skall ha sin tyngdpunkt på lokal nivå. Där finns kunskapen om människors villkor och där mäts effekterna av samhällsplaneringen bäsl.

Som socialulredningen har pekat på finns det emellertid etl viktigt ansvar för samhällsplaneringen också på läns- och riksnivå. Och det är väsentligl all av de sociala aspeklerna bevakas på alla samhällsnivåer. Planeringen påverkar nämligen villkoren för medborgarna på vilken nivå den än genomförs. Sociala svårigheier som de sociala organen i kommunen ställs inför har ofla samband med brister eller oförutsedda effekler av planeringen på andra nivåer. Jag återkommer därför strax särskilt till de sociala organens medverkan i planeringen på läns- och riksnivåerna.

Socialutredningen har i silt sliilbetänkande betonat hur ingripande samhällels planering i dess olika former är i människors levnadsvillkor och hur beroende individens välfärd är av samhällels åtgärder inom många olika sektorer. Samhällels planering bör enligl utredningen leda fram till åtgärder som samverkar på bästa säll för den enskilda människan och för grupper av människor. Del blir då viktigt atl bygga planeringen på kunskap om människors eller gruppers silualion. I annal fall riskerar man en bristfällig förståelse av de faktiska villkoren och en dålig anpassning av sam-hällsåtgärderna lill de individuella förulsältningarna.

Jag delar detta synsätt. Planeringen måste formas från bl. a. kunskapen om sociala villkor och i planeringsprocessen måsle denna behandlas med samma tyngd som kunskap om teknik, ekonomi, juridik elc. Del finns

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 157

däremot inte skäl att bedriva en särskild social planering som beskrivs och läggs fasl i särskilda plandokumeni och som behandlas vid sidan om annan övergripande planering, t.ex. fysisk och ekonomisk. De sociala organen bör på olika nivåer i samhällel medverka i samhällsplaneringen och med sina kunskaper och erfarenheler bidra lill all planeringen inriktas och utformas i linje med det synsäll som jag har förordal.

Planering på kommunal nivå

De tre gällande vårdlagarna, BvL, NvL och ShjL, innehåller samtliga generelll utformade bestämmelser som ålägger respektive nämnd långtgående uppgifter i förebyggande syfte. Socialvården skall göra sig förtrogen med människors levnadsförhållanden och tillgodose föreliggande behov genom såväl allmänna anordningar som individinriktade insatser. Några bestämmelser som ger respektive nämnd rätt eller skyldighet alt aktivt medverka i samhällsplaneringen finns del dock inte i dessa lagar.

Socialutredningen erinrar om att kommunerna successivi har fått etl ökat ansvar för samhällsplaneringen, och atl denna planering påverkar praktiskt taget alla sidor av medborgarnas levnadsvillkor.

Ulredningen ger exempel på kommunala besluts påverkan på människornas förhållanden. Genom den f\'sisku pluneringen påverkas bebyggelsestrukturen, trafiksystemet, förutsättningarna för rekreation och service saml samordningen av olika funkfioner i den fysiska miljön. Kommunen har även ansvar för planering av bostadsför.sörjningen. Denna vidgas alllmer lill program för hela boendemiljöns uiveckling. Socialulredningen pekar på socialtjänstens ansvar för befolkningsgrupper som har speciella bostadsbehov. Till dessa hör ungdomar, äldre, handikappade och personer i olika stadier av rehabilitering. Kommunen har vidare i ökad omfattning fäll ansvarel för en sysselsätlningsplanering som slräcker sig längre än till den planering av arbeisplalsområden som ingår i den fysiska planeringen. Ulredningen pekar i del sammanhanget på sysselsällningsulredningens belänkande (SOU 1975:90) Arbete ål alla där del betonas atl bl. a. kommunernas planering bör underlätta skapandet av nya arbetstillfällen och undanröja förvärvshinder. För vissa grupper t. ex. för ungdomar med brister i utbildning och yrkeserfarenhet samt för personer under rehabilitering är det ofla nödvändigl med särskilda ålgärder för alt skapa sysselsättningsmöjligheter. Till de nu nämnda planeringsformerna kommer planeringen UV kommunens egen verksumhet, dvs. planering av institutioner och verksamhel inom bl. a. kullur. ulbildning, friiidsverksamhel och social service. Socialnämnden bör medverka i den planering som har nämnls nyss. Delta är en förutsättning för alt nämnden i etl tidigt skede i enlighet med vad jag har sagl lidigare skall kunna främja den enskildes möjligheter lill arbele, bostad och utbildning.

Vissa remissinstanser har pekat på betydelsen av socialljänslens egen verksamhetsplanering som en av förutsättningarna för en akfiv medverkan

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 158

i samhällsplaneringen. Konstruktionen med en ramlag i kombination med det ökade kommunala ansvaret och den enskildes rält och möjligheler atl genom besvär få beslul prövade leder till alt del behövs mer detaljerade målsättnings- och verksamhetsplaner för socialtjänsten. Handlingsprogram och planer bör upprällas för olika seklorer. Lagen bör därför enligt dessa remissinstanser ange en skyldighet för kommunen att utarbeta sådana program.

Jag inslämmer med socialutredningen och flera remissinstanser i uppfattningen att en väsentlig del av socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen är den egna verksamhetsplaneringen. Planeringen av den egna sektorn är en av utgångspunkterna för etl deltagande i den mer övergripande planeringen. Del är nödvändigl att göra planeringen mer samlad och målinriktad, atl följa upp genomförda planer och all förmedla kunskaper och erfarenheler till beslutsfattarna. Den ger vidare, vilkel också vissa remissinstanser har pekat på, ramlagstiftningen ett mer konkret innehåll. Ett politiskt och administrativt ansvar kan därigenom lättare utkrävas. En långsiktig verksamhetsplanering av socialtjänsten ökar också möjligheterna till gemensam planering med andra organ. De resurser som kommunen har tillsammans med framför allt landslingen kan också komma alt ulnylljas bättre. Det gäller exempelvis omsorgerna om äldre och handikappade saml vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare.

Som jag återkommer till bör socialstyrelsen i sin egenskap av tillsynsmyndighet följa samhällsplaneringen också på den kommunala nivån. En utvecklad planering av socialtjänsten i de olika kommunerna kan ge socialstyrelsen ell underlag för atl följa upp och värdera hur socialtjänsten ulvecklas i landel. Den ger också socialstyrelsen underlag för sammanställningar och återföring av kunskaper lill kommunerna.

I kommunerna har redan nu utvecklats olika former av planering av socialvården. Denna planering kan emellertid vara mer eller mindre väl utvecklad i fråga om olika delar av verksamheten. Verksamhetsplaneringen i dess helhet har också kommit olika långt i olika kommuner. En väl utvecklad verksamhetsplanering kommer att få stor belydelse för att utforma socialtjänsten. Delta blir fallet både för atl fördela resurserna efler de behov som föreligger och för atl omdisponera resurser och ändra verksamhetsinriktning med hänsyn till väntade förändringar i behovet av socialtjänstens olika insatser inom kommunen.

Jag vill sålunda starkt underslryka att den nuvarande verksamhetsplaneringen av socialvården bör vidareutvecklas i kommunerna. Bl. a. ramlagen bör kunna göra det lättare för socialnämnden att i planeringen få en samlad överblick över resurserna och hur dessa med hänsyn till behoven lämpligast bör disponeras. Verksamhetsplaneringen bör beröra samtliga socialtjänstens uppgifter. Med hänsyn till atl kommunema redan i stor omfattning har en sådan planering harjag inte funnit del nödvändigt atl ta in en särskild bestämmelse om planeringen av socialtjänsten i lagstiftningen.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 159

I sitt förslag alt socialtjänsten genom atl medverka i den kommunala samhällsplaneringen skall ges möjlighet atl påverka samhällsstrukturen pekar ulredningen på tre slag av insalser. Dessa är all socialljänslen

- tillför underlag till planeringen;

- deltar i planeringen;

- deltar i uppföljningen.

De föreslagna insatserna tillstyrks i del närmaste enhälligt av remissinstanserna. Flera understryker alt den uttalade salsning på strukturinriktade insatser i del sociala arbetet som utredningen för fram markerar en strävan att minska behovet av individuella tjänster. Ulredningens uppfattning alt socialtjänstens möjligheter atl påverka samhällsplaneringen är etl villkor för en mera genomgripande förändring av arbetsformerna inom den sociala verksamhelen delas också av många remissinsianser. Så pekar t.ex. socialstyrelsen på atl socialtjänsten genom denna nya arbetsmetod kan bryta sin isolering och tvingas redogöra för sitt arbetsområde och använda sina kunskaper i elt vidare sammanhang. Socialtjänsten blir en akliv problemsökare som kan beskriva sociala problem och missförhållanden i samhällel.

Vissa remissinsianser anser all den föreslagna medverkan från socialtjänstens sida borde utvecklas ytterligare. Praktiska erfarenheler och pågående forsknings- och utvecklingsarbete måste vara grunden i en sådan utveckling. Delta gäller t. ex. frågor kring boendesegregations uppkomst och former, den sociala gemenskapens villkor och sambanden mellan yttre miljö och sociala problem.

Liksom socialutredningen och flertalel remissinsianser anser jag alt socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen är ell av de viktigaste inslagen i den nya socialtjänsten. Den markerar lydligl uppbrollel från den symptom- och individinriklade lagstiftning som hittills huvudsakligen har reglerat del sociala arbelel i kommunerna. Den ger socialljänslen möjligheter au förebygga sociala svårigheter på etl mer aklivi säll än den nuvarande lagstiftningen.

Samtidigt som socialtjänsten mäsle beskriva sociala problem som en grund i planeringen, måsle den också vara beredd all redovisa de mänskliga och maleriella resurser som finns och hur dessa kan användas som en ylterligare grund i planeringen.

Många frågor återstår atl lösa innan socialtjänsten har funnil formerna för denna nya slora uppgift. Formerna för medverkan i planeringsarbetet måste ulvecklas ylterligare och lång lid måsle ägnas försöks- och uiveck-lingsarbele. Också ulbildningen på delta område blir viklig. Socialljänslen befinner sig i början av en utvecklingsprocess.

Socialutredningen har ansell atl formerna för socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen inte bör regleras närmare i socialtjänstlagen. Motivet är bl. a. de varierande organisatoriska och andra förulsällningar Som råder i kommunerna. Enligt förslagel skall det ankomma på nämnden att i samverkan med övriga facknämnder närmare utveckla dessa former.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 160

Förslagel har i detta hänseende fått elt någol blandat mollagande av remissinstanserna. Medan vissa inslanser delar socialulredningens uppfattning, anser andra all utredningen närmare borde ha angett formerna för socialnämndens medverkan och att ulredningen inle lillräckligl konkret har redovisat socialljänslens ansvarsområde på denna punkt.

Bl.a. del lidigare nämnda SAlSP-projeklel visar att planeringsformerna och socialtjänstens medverkan måste anpassas till den enskilda kommunens organisation. Jag anser således all del varken är möjligt eller lämpligl all lägga fasl formerna för socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen närmare.

Socialljänslens uppgift i samhällsplaneringen är enligl socialulredningen främsl alt tillföra planeringen kunskapsunderiag. Remissinslanserna är också ense om att socialtjänstens anslällda har slora kunskaper och erfarenheler all tillföra planeringsprocessen om sociala svårigheters uppkomsl och orsaker. Många anser emellertid all socialljänslen kan få svårt alt redovisa sina kunskaper och erfarenheler på ell tillgängligt och förståeligt sätl.

Man anser del nödvändigl alt socialljänslen finner praktiska former och meloder all beskriva och formulera sina erfarenheler och kunskaper om människors livsvillkor.

Jag kan i allt väsenlligl instämma i denna beskrivning. Genom uppsökande verksamhel och del individinriklade arbetet får socialtjänsten kännedom om sociala förhållanden och kontakt med brisier och missförhållanden i samhället som kan ha sin förklaring i bristande planering eller i oförutsedda effekter av planeringen.

Erfarenheter från iiivecklingsarbeie på omrädel visar alt personalen på alla socialljänslens verksamhelsomräden har omfaUande erfarenheler av människors sociala förhållanden. Del gäller således förutom dem som arbetar direkt med socialt behandlingsarbete också t.ex. barnomsorgspersonal och hemsamariler. Denna kunskap måste las till vara såväl i socialtjänstens egen verksamhetsplanering som när socialtjänsten medverkar i övrig samhällsplanering.

Planeringen måsle bygga på politiska mäl och kunskaper om människors villkor. Jag vill betona all den systematisering av kunskaper och de beskrivningar som görs i första hand skall användas av de förtroendevalda i den politiska processen. För alt man i tillräcklig grad skall kunna la sociala hänsyn i planeringsarbetet måste socialtjänstens kunskaper och erfarenheler föras fram redan i del skede då de utgör underlag för politiskt arbele med målformulering och programskrivning. Jag finner det viktigi alt socialljänslens medverkan redan från början inriktas på all följa och beskriva ulvecklingen för de grupper som har del särskill svårt i samhällel.

En melod som socialulredningen föreslår all socialljänslen skall använda för atl tillföra underlag ål planeringen är all slälla samman sociala områdesbeskrivningar som kompletterar tekniska, geografiska och andra data i den fvsiska olanerincen.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 161

Jag vill för min del instämma i socialutredningens uppfattning atl tekniska och andra data behöver kompletteras med sociala fakta i den fysiska planeringen. Socialtjänstens uppgift i detta hänseende bör främst vara atl dokumentera och analysera sociala förhållanden och problem och au belysa sambanden mellan sociala problem och samhällsstrukturen. För atl kunna fullgöra denna uppgift måsle socialtjänsten, förutom kunskaper om kommunen, också skaffa sig kunskap om de rön på området som tillhandahålls av den sociala forskningen.

De sociala omrädesbeskrivningar som socialtjänsten enligl förslaget skall arbeta fram har i hög grad gemensamma drag med de bostadssociala inventeringar som boendeuiredningarna har föreslagit alt kommunerna skall göra i samband med bostadsplaneringen. Bostadsslyrelsen har fått regeringens uppdrag att utveckla metoder för bostadssociala inventeringar. Dessa skall avse dels bostadsförhållanden, dels de förulsällningar bostadsmiljön ger för atl tillfredsställa hushållens och individernas behov av konlakl, verksamheler och annal som har betydelse för välfärden. Ulvecklingsarbelel skall bedrivas i nära samverkan med Kommunförbundel saml med statens planverk och andra myndigheter. Jag fömlsäller att socialslyrelsen som tillsynsmyndighet för socialljänslen kommer att få en betydelsefull roll i detta arbele.

När del gäller socialtjänstens deltugunde i planeringsarbetet pekar socialulredningen på alt delta bör vara så organiserat att socialtjänstens förtroendemän och tjänstemän ges tillfälle atl naturiigt della i hela planeringsprocessen - från programskrivning lill genomförande. Flera remissinsianser har berört denna fräga, liksom socialtjänstens förhållande lill övriga nämnder och styrelser och hur erfarenheler av social nalur från dessa skall kunna tillföras planeringsprocessen.

Bl. a. Kommunförbundet framhåller att det inle får vara förbehållet socialljänslen all bidra med sociala hänsyn i planeringen av samhällel. Inte heller får etl ökat engagemang från socialtjänstens sida innebära atl övriga facknämnders ansvar minskar. Några remissinstanser, däribland LO, framhåller att ell aktivt deltagande i planeringen av socialljänslen inle får innebära all ansvarel för att de sociala aspeklerna blir beaklade flyttas över från kommunstyrelsen lill socialnämnden.

För egen del vill jag slryka under all ansvaret för all kommunal planering enligt kommunallagen vilar på kommunstyrelsen. I planeringsansvaret ligger att samordna och avväga olika facknämnders synpunkter. Del ankommer på kommunslyrelsen alt åstadkomma ell sädani arbetsklimat och öppet samarbele över fackgränserna alt olika verksamheter inte konkurrerar med varandra ulan strävar efter atl finna helhetslösningar som kan accepteras från skilda synpunkler.

Jag ansluler rnig lill socialulredningens förslag till regler i socialijänslla-gen om socialljänslens deltagande i samhällsplaneringen. Socialnämnden skall "medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra sam-11    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 162

hällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda verka för goda miljöer i kommunen". Socialnämnden skall sålunda tillföra planeringsunderlag och delta i planeringsprocessen. Nämnden bör dessulom initiera och finna former för samverkan med andra kommunala organ vars erfarenheler och kunskaper krävs för atl få fram etl mer fullständigt planeringsmaierial. Jag vill emellertid belöna all delta inle innebär all socialljänslen ges ell övergripande ansvar för all planeringen bedrivs med hänsyn lill människors behov och förulsällningar. Däremol måsle socialnämnden anses ha en skyldighet att påverka planeringen till ell sådanl hänsynstagande.

Socialutredningen har föreslagit all socialljänslens företrädare i silt arbele med planeringsfrågorna för nya bostadsområden och vid sanering av gamla skall verka för all följande delmål uppfylls:

-   en allsidigt sammansatt social struktur;

-   en planering av närmiljön som främjar konlakl och gemenskap;

- möjligheler lill differentierade kultur- och fritidsaklivileler för alla;

- ell tillräckligt och väl lokaliserat utbud av social service;

-  en lokalisering av lämpliga arbetsplatser och andra verksamheler som
bidrar lill alt ge bostadsområdena etl mångsidigt socialt liv;

-  väl utbyggda kollekliva resmöjligheler som tillgodoser även de handi
kappades behov;

-  etl bostadsulbud som tillgodoser också speciella sociala bostadsbehov i
icke segregerade former;

-  offentliga platser och byggnader så utformade atl de blir tillgängliga för
alla;

-  differentierade sysselsättnings- och lUbildningsmöjligheler för grupper
med behov av särskilda insalser;

-  en aktiv konsumentverksamhel med inriklning i första hand på alt
slödja resurssvaga grupper.

Jag ansluter mig till socialulredningens förslag till delmål, vilka har lillsiyrkls praktiskt laget enhälligt av remissinstanserna. Dessa delmål svarar bl.a. mot förslaget atl i socialijänstlagen ange att socialnämnden skall främja den enskildes räll lill arbele, boslad och ulbildning.

I debatten har visserligen hävdals alt samhörighet och gemenskap kan stärkas om människor med samma etniska eller socio-ekonomiska tillhörighet bor inom samma område. Man måsle emellertid räkna med all effekterna av en sådan långt driven boendesegregation blir övervägande negaliva och riskerar atl leda lill en ökad isolering mol samhällel i övrigl. Enligl min mening svarar delmålen väl mol de krav som man bör ställa på en god bostadsmiljö för olika kategorier av boende. Bostadsslyrelsen har påpekat all i delmålen bör ingå all göra det möjligt för invånare i äldre områden alt bo kvar sedan en sanering har genomförts. En sådan ambition kan enligt min uppfattning läsas in i flera av de delmål som socialutredningen nämner. Jag vill i del sammanhanget gärna tillägga alt del i saneringsarbelet i äldre bosladsområden alllid måsle göras en avvägning mellan före-

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 163

slagna ändringar och deras ekonomiska och andra konsekvenser för människornas möjligheter atl bo kvar efter förändringen. I bostadsdepartementet har tillsatts en särskild arbetsgrupp som sysslar med stadsförnyelsefrå-gor. På det kommunala planet har socialtjänsten en viklig uppgift i detta arbete.

En fråga som fiera remissinsianser har tagit upp är om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen bör regleras inle bara i socialtjänstlagen ulan också i annan lagstiftning. Flera remissinsianser anser alt detta bör ske, företrädesvis i byggnadslagstiflningen.

Remissinstanserna framhåller bl. a. att om socialljänslen skall ha någon möjlighel atl kunna della i samhällels planering och påverka samhällets struktur räcker det inte med regler om detta i sociallagsliftningen. En sådan bestämmelse får genomslagskrafl först om andra samhällsplanerande organ, exempelvis byggnadsnämnden, åläggs atl efterfråga socialnämndens medverkan i planeringen och redovisa framförda sociala aspekter inför beslutande organ. Man påminner om atl socialulredningen i sill principbetänkande ansåg att socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen borde regleras förutom i sociallagsliftningen även i annan berörd lagstiftning.

Statens planverk - som i övrigt är myckel positivt till förslaget om ökad medverkan av socialnämnden i samhällsplaneringen - avstyrker att bestämmelser las in i annan författning än socialtjänstlagen. Verkel framhåller bl. a. att del kan finnas en risk alt på det sättet stadfästa ell remissförfarande som skulle kunna tolkas så atl enbarl färdiga planförslag remitteras till socialnämnden. Den snabba ulvecklingen leder till organisatoriska förändringar som gör det mindre lämpligt att i författning reglera etl samrådsförfarande genom atl där t. ex. räkna upp de förvaltningar, vilkas mening byggnadsnämnden i olika fall skulle vara skyldig att inhämta. Planverket förutsätter alt kommunstyrelsen ulan särskilda bestämmelser tillförsäkrar socialnämnden inflytande på hela planeringen inom kommunen.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för bostadsdepartementet. F. n. pågår arbetet med en ny plan- och bygglagsliflning. Till gmnd för arbetet ligger etl betänkande av den s.k. bygglagutredningen, SOU 1974:21. Förslag väntas bli remitterat under år 1979. Utan att föregripa kommande ställningslagande lill förslaget villjag understryka vikten av att socialnämnden bereds tillfälle all tillföra den fysiska planeringen sina kunskaper och åsikter.

Socialnämndens uppgift atl medverka i samhällsplaneringen kommer att läggas fast i socialtjänstlagen. Tillsammans med del samordningsansvar som åvilar kommunstyrelsen och den allmänna samrädsskyldighet som byggnadsnämnden har - och som jag föruisätter kommer att behållas eller förstärkas i den nya bygglagsliftningen - är detla enligt min mening en tillräcklig grund för att socialtjänstens kunskaper och erfarenheter utnytt-

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 164

jas redan på etl lidigl sladium och även fortlöpande i planeringen. Jag delar därför socialutredningens uppfattning all någon särskild bestämmelse om socialnämndens medverkan i den fysiska planeringen inle behövs vid sidan om socialljänsllagens besiämmelser.

Flera remissinsianser har framhållil alt den nya uppgift som socialtjänsten får att aklivi medverka i planeringen kommer all kräva ylterligare resurser och leda till ell slorl behov av fortbildning och vidareutbildning av såväl förtroendevalda som tjänstemän. Man anser del också väsenlligl alt öka kunskaperna om socialnämndens verksamhel och socialljänslens möjligheter lill medverkan i planeringen bland övriga personalgrupper och förvaltningar i kommunen.

De nya arbetsuppgifterna måste få återverkningar på bl.a. socialtjänstens organisation. Denna måste i fortsättningen möjliggöra både alt det utvecklas ett planeringslänkande och att utvecklingsarbetet på området kan följas. Jag återkommer senare till de krav som ett nytt arbetssätt ställer på organisationen (avsnitt 2.19) samt till de utbildningsinsatser som reformen aktualiserar (avsnitt 2.26).

Planering på riksnivå och regional nivå

Det finns nära kopplingar mellan samhällsplaneringen på kommunal nivå och planeringen på riks- och regional nivå. Socialulredningen har också pekat på detta förhållande. Den sociala strukturen i kommunen påverkas i hög grad av beslul som fattas på regional nivå och på riksnivå.

En social planeringssyn bör givelvis vara förhärskande också på dessa nivåer i samhället.

När del gäller den centrulu nivån har socialdeparlemenlel och socialslyrelsen ett särskilt ansvar. Socialstyrelsens uppgifter blir i sammanhanget dels att medverka i översiktlig planering, dels alt ge grundförutsättningar för insatser på övriga nivåer. Styrelsen skall ge underlag för politiska beslut om resursfördelning på riksnivå och beslul som avser övergripande verksamhetsplanering inom den sociala sektorn. En viklig uppgift för styrelsen blir också alt bidra med underlag för beslul som avser andra sektorer på riksnivå.

Styrelsens uppgift blir också atl bistå landstingen och kommunerna i deras planering genom att tillhandahålla olika former av planeringsunderlag. En viktig del av styrelsens arbete blir vidare all översiktligt följa det lokala kommunala arbetet på planeringsområdel och förmedla kunskaper och erfarenheter lill kommunerna.

Socialstyrelsens organisation har varit föremål för översyn. Frågan om den framtida utformningen av verket har därefter beretts av en särskild gmpp i socialdepartementet. Socialstyrelsens roll och funktion i fråga om den sociala sektorns medverkan i planeringen - såväl i den sociala sektorns egen verksamhetsplanering som i den övergripande samhällsplaneringen - har därvid prövats. Gruppens arbete bildar underlag för den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 165

Samhällsplaneringen på den regionula nivån har behandlals korlfailal av socialulredningen. För egen del vill jag konslalera all ambitionerna på regionalpolitikens område har ökal under senare är. De fastlagda målen för regionalpolitiken innebär atl människorna i olika delar av landel skall erbjudas allsidig sysselsättning och service samt god miljö. Det är väsenlligl atl den regionala ulvecklingen sker på elt säll och i en lakl som människorna kan överblicka och förslå. En sådan lokalisering av sysselsättning, service och bosläder bör eftersträvas all människorna kan erbjudas goda lokala arbetsmarknader och möjligheler till en god social förankring.

De ökade ambitionerna på regionalpolitikens område har gett upphov till en omfaUande planeringsverksamhel i form av den återkommande länsplaneringen. \ länsplaneringen preciseras de allmänna regionalpoliliska målen för respektive län. Där anges vilka problem som måste lösas och vilka ålgärder som behövs för detla. På grundval av länsplaneringen utformas förslag lill riktlinjer och handlingsprogram för regionalpolitiken.

Riksdagen tog under hösten 1976 ställning lill regional- och sysselsättningspolitiken (prop. 1975/76:211, AU 1976/77:7, rskr 1976/77:79). Den ställde sig också bakom en vidareutveckling av länsplaneringen, som innebär att en fullständig länsplanering skall göras i huvudsak vart femte år och att den däremellan skall följas upp årligen. Regeringen förordnade i juni 1978 att fullständig länsplanering - benämnd Länsplanering 1980 - skall genomföras åren 1978- 1980 av länsstyrelsema och redovisas före utgången av år 1980. Landstingens roll i länsplaneringen kommer all aktualiseras i samband med regeringens ställningstagande lill en länsdemokralisk reform. Regeringen har vidare i prop. 1978/79: 112 föreslagit inriklningen av den framlida regionalpolitiken.

Jag har noterat ett större inslag av sociala hänsyn såväl i uppläggningen av och riktlinjerna för Länsplanering 1980 som i den regionalpolitiska propositionen. Man har t.ex. i samband med länsstyrelsernas arbele med Länsplanering 1980 arbetat fram etl särskill underiag för hur sociala aspekter kan beaklas i länsplaneringen (Underiag för länsplanering 1980 Sociala aspekter). I detla pekas på möjliga arbelsmeloder och exempel på yllerligare kunskap som kan ge planeringen ell förstärkt socialt innehåll.

Underlaget bygger lill slor del på erfarenhelerna från elt utvecklingsarbete som har bedrivits i Norrbottens län med finansiellt stöd av social- och industridepartementen, som också har följt arbetet i projektels ledningsgrupp. Projekl Social utvecklingsplanering i Norrbottens län är elt samarbetsprojekt mellan kommunerna, landstinget och länsstyrelsen saml socialstyrelsen. Det syftar till att ge berörda samhällsorgan etl vidgat underlag för deras ordinarie planeringsverksamhet. Underlaget skall beskriva människors sociala problem och levnadsförhållanden samt analysera sociala konsekvenser av regionens utveckling. Vidare ingår att precisera hur etl socialt planeringsunderlag kan användas och att pröva former för samarbete mellan organ på skilda nivåer.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 166

Den kommande propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation avses innehålla förslag om en särskild social enhet, som skall ingå i länsslyrelsen. En av enhetens arbelsuppgifler blir atl tillföra den regionala samhällsplaneringen sociala aspekter.

Det saknas i dag social kompelens inom länsslyrelsen för insalser i anslulning lill samhällsplaneringsuppgifier. Socialkonsulenterna har hittills inle heller dellagil i länsslyrelsens planeringsarbete annat än i begränsad omfallning. Den sociala sakkunskapen behövs för länsstyrelsens arbete med all ulveckla samhällsplaneringen mol en mer individanpassad och miljöcenlrerad planering.

Förutom länsplanering skall länsstyrelsen samordna statlig, kommunal och landstingskommunal planering. 1 korthel kan länets planering delas in i tre områden;

- regionalpolitisk planering, dvs. för all fördela arbele, bostäder och service inom och mellan skilda områden.

- fysisk planering, dvs. för att skapa en god och funktionell miljö,

- regional   trafikplanering,   dvs.   för   all   skapa   en   tillfredsställande Iransportförsörjning.

Jag anser all del är vikligl att den sociala enheten deltar i arbetet på alla områden. Enhetens medverkan bör utformas på olika sätt och på olika nivåer, allt efter uppgifternas art.

För all man i planeringsprocessen skall kunna ta social hänsyn krävs det ett tillföriilligl faktaunderiag atl göra bedömningar efter. Det är därför viktigt att de erfarenheler som fortlöpande vinns i arbetet inom socialtjänsten samlas in och bearbetas på etl systematiskt sätt. Detta förutsätter alt den sociala enheten har ett väl utvecklat samarbete med såväl kommuner och landsting som socialslyrelsen.

Arbete med sociulu problem i samhället -fält- och grannskapsarbete

Till socialtjänstens strukturinriktade insalser hör att arbeta med sociala problem i samhällel. Socialulredningen benämner delta fält- och grannskapsarbete.

Utredningen angav i sitt principbetänkande som en av uppgifterna för socialtjänsten alt aktivera medborgargrupper lill insatser för att påverka sin situation. Där konstaterades att denna uppgift som utredningen kallade grannskapsarbete, nära ansluter sig till den sociala fältverksamhel som inriklas på miljöer där sociala svårigheter finns eller kan befaras uppstå. Grannskapsarbetet har utvecklats ur fällverksamhelen. De båda arbetsformerna har därför mycket gemensamt.

Socialutredningen avgränsar området för fält- och grannskapsarbete till alt gälla sådana lokala förhållanden som riskerar all ulvecklas socialt ogynnsamt. Verksamhelen skall drivas i kontakt med de människor som berörs och i samverkan med andra samhällsorgan och med frivilliga organisationer.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 167

Ulredningen pekar på all fäll- och grannskapsarbetet bör stimulera till medverkan i ideellt, poliliskl och fackligi föreningsliv och lill andra former av intressegemenskap. Del skall bidra lill atl förebygga en ogynnsam utveckling av den lokala miljön och avhjälpa konkrela brister där.

Liksom annan verksamhet inom socialljänslen bör enligl utredningen fäll- och grannskapsarbele bedrivas inom ramen för de mål och rikllinjer som författningarna och socialnämnden anger. Ärenden som aktualiseras i arbetet bör handläggas enligl samma principer för kompetensfördelningen i besluisprocessen som andra ärenden.

Flerlalel remissinsianser ställer sig bakom socialutredningens uppfaUning all fält- och grannskapsarbele är en resurs i del sociala arbelel. Brottsförebyggande rådet pekar på dess belydelse ur förebyggande synvinkel, men belönar samtidigt all verksamheten inte får avskärmas från den mer individinriklade delen av socialljänslen.

Viss Iveksamhel lill värdet av fäll- och grannskapsarbele förs fram av TCO och Sveriges socionomförbund som påpekar alt den hittills bedrivna verksamhelen med grannskapsarbele inle har varil framgångsrik, men väl har gell nylliga kunskaper och erfarenheler. En av erfarenhelerna är all socialarbetarens roll i förhållande lill politikerns måsle klarläggas.

Också utredningens beskrivning av arbetsformerna får kritik från några av remissinslanserna. Man menar att utredningens uttalanden all fält- och grannskapsarbetet skall bedrivas inom ramen förde mål och riktlinjer som förtaliningarna och socialnämnden anvisar leder lill en slyrning av icke önskal slag. Del skulle vara varken möjligt eller lämpligl atl på så sätl delaljslyra verksamheten. Enligl denna uppfaUning innebär grannskapsarbele all kommunen och socialljänslen släller resurser till förfogande och på så sätt gör del möjligt all engagera olika grupper. Arbelel måsle emellertid få drivas på dessa gruppers villkor och ansvar. Detta är vikligl för att frivilliga organisationer och föreningar skall kimna della. Dessa måsle få arbeta utifrån sina egna värderingar.

Moisall uppfaUning framförs ocksä. Västerås kommun anser all eftersom arbetsformerna är friare än i del iradilionella socialarbeiel är det vikligl alt del skapas garantier för alt verksamhelen hålls inom ramen för de mål och rikllinjer som lagstiftningen och socialnämnden anger.

Jag har i min inledning om socialijänstreformens inriktning (avsnitt 2.1) antytt socialtjänstens möjlighet alt påverka samhällsslrukiuren genom fåli-och grannskapsarbele. Jag har då pekal på möjlighelen lör socialljänslen att gå in i lokala miljöer som riskerar att utvecklas ogynnsamt, och att tillsammans med dem som lever i området och med frivilliga organisationers insalser söka bryta den negaliva ulvecklingen.

Fällverksamhet och särskilt grannskapsarbele ärav relativt imgl dalum i vårt land. Eriarenhelerna är fortfarande begränsade, och jag anser au del är väsenlligl all verksamhelen får ulvecklas och ordentligt värderas innan den kan sägas ha fått sin funktion organisaioriskl och innehållsligt förankrad i socialljänslen.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 168

Del behövs kvalificeral forsknings- och utvecklingsarbele som inriklas på atl pröva och ulveckla olika meloder för sociali fältarbete. De erfarenheter från fäll- och grannskapsarbele som har gjorts visar all kontakt och gemenskap främsl utvecklas ur en värde- och intressegemenskap, all man känner samhörighel med sill område och atl det finns naturliga sociala situationer som underlällar mölen mellan människor. Jag anser därtör all fäll- och grannskapsarbele i så hög grad som möjligi bör bygga på de insalser som görs av politiska och ideella organisafioner och föreningar i de lokala miljöerna.

Socialtjänstens medverkan motiveras av all många av de mest utsatta i samhället också är politiskt fatliga ulan någon organisationstillhörighet. Socialljänslen kan därför spela en viklig roll i etl inledande skede för att därefter söka kanalisera verksamheten på så säll all etl fortsatt engagemang inle behövs. Målel är all de boende i området efter hand själva skall la över ansvarel.

Jag delar socialutredningens uppfattning all under den lid socialtjänsten deltar i social fällverksamhet och grannskapsarbele med egna personella resurser, bör aklivilelerna bedrivas inom ramen för de mål och rikllinjer som författningarna och socialnämnden anger. Jag anser all del i värt samhälle måsle ankomma på de politiska partierna och organisationerna all skapa den politiska medvetenheten och viljan lill förändring av lokala miljöer. Erfarenhelerna från Skåneprojektel lalar också för att grannskapsarbetet så långl möjligi bör bygga på insalser från organisationer och lokall föreningsliv. Socialljänslens roll i sammanhängd är bl.a. all slödja och bidra med sin kompelens i enlighel med de mål och rikllinjer som är fastställda för verksamhelen.

Socialnämndens insals i fäll- och grannskapsarbeiel kan emellertid la allernaliva former, bl.a. genom ekonomiskt eller annal slöd lill lokala organisationer och föreningar. Della stöd kan givelvis inle förenas med villkor som hindrar de berörda organisationerna från atl bedriva sitt arbele i enlighel med sina värderingar.

Uppsökande verksamhet

I socialhjälpslagen finns bestämmelser om socialnämndens skyldighet all bedriva uppsökande verksamhet. Nämnden skall bl.a. "göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för all della blir tillgodosell". Förutom all på della säll få ingående kännedom om de enskilda människornas behov i olika avseenden skall den uppsökande verksamhelen. enligt socialstyrelsens Råd och anvisningar, vara elt underlag för kommunernas planering på lång sikl av den sociala verksamhelen.

Också barnomsorgslagen har bestämmelser om uppsökande verksamhel. Kommunerna skall genom denna ta reda på vilka barn som behöver anvisas plals i förskola eller fritidshem på grund av all de behöver särskill slöd i sin uiveckling.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 169

Pensionärsundersökningen har också berört behovet av uppsökande verksamhel. Där belönas alt den uppsökande verksamhelen bör ses som en garanti för alt individens personliga vård och omvårdnad är tryggad på samma säll som lagen om allmän försäkring är en viklig grund för ekonomisk trygghet.

Socialulredningen har behandlal den uppsökande verksamheten som en av socialljänslens slmklurinriktade insalser. I förslagel till socialljänsfiag sägs atl socialnämnden skall "genom uppsökande verksamhel och på annal säll främja förulsältningarna för goda levnadsförhållanden".

Utredningen betonar atl den uppsökande verksamheten måste utformas så atl den personliga inlegrilelen inle äventyras. Utgångspunkterna för verksamhelen bör därför vara dels alt den är generell i den meningen att den vänder sig lill alla i en viss grupp, dels alt den skall avse information och erbjudanden av samhällets hjälp och ijänsler. Den bör alltså rikla sig till alla i grupper som kan väntas behöva särskill stöd, t. ex. barnfamiljer, invandrare och ålderspensionärer.

Socialulredningen betonar alltså informalionsinslagen i den uppsökande verksamhelen. Della överensslämmer väl med barnomsorgsgruppens lolkning av begreppel uppsökande verksamhel som del anges i belänkandel Samverkan i barnomsorgen, SOU 1975:87.

Barnomsorgsgruppen lolkar begreppel uppsökande verksamhel så all "uppsökande" innebär ell krav på aklivilel från socialljänslen. Denna akliviiel skall emellertid så långl del är möjligi vara fri från "uppspårande" och konlrollerande momenl. I slällel bör ambitionen vara att lämna alla en avpassad och personlig information, att ge möjlighet till diskussion i frågor av särskilt intresse för den enskilde, att genom initiativ lill och medverkan i olika förebyggande verksamheler bygga upp etl förtroende för socialtjänsten samt att i dialog med de boende få underlag för en bättre social planering. Del förtroende som socialljänslen härigenom kan få kommer sannolikl all medföra en ökad benägenhet från allmänheten alt vid evenluelll begynnande problem kontakta den socialarbetare man tidigare träffat och har förtroende för. Därvid förbättras också förutsättningarna för atl socialljänslens individuella stödinsatser skall få bestående värde.

Socialulredningen har emellertid skilt mellan uppsökande verksamhet och socialljänslens skyldighet all ge mer allmän information. Till del senare återkommer jag (avsnill 2.4.3).

Jag delar, liksom flertalel remissinsianser, socialulredningens syn på vad den uppsökande verksamhelen bör innehålla och hur den bör ulfor-mas. Verksamhelen bör svara för upplysningar och dialog, förmedla olika slag av bislånd och ge kunskap för planering.

Genom alt verksamhelen har förls lill de siruklurinriklade insatserna betonas alt den har generell positiv belydelse för karlläggning och analys av den sociala situationen i kommunen.

Stalskonloret och riksrevisionsverket har för sin del menal all den uppsökande verksamhelen bör begränsas lill mer pålagliga riskgrupper.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 170

Jag anser atl en så definierad verksamhel har vissa nackdelar. Ju mer generella insalser som görs, deslo positivare bemöts de. Den uppsökande verksamheten kan riskera atl förlora sin positiva innebörd om den begränsas tiU olika grupper i riskzonen.

1 anslutning till socialutredningens principbetänkande vände sig flera remissinstanser mol en alltför långl driven uppsökande verksamhel, med tanke på atl en sådan riskerar att inkräkta på den personliga integriteten. Uppfattningen var alt hänsyn lill integriteten måsle sältas före kravet på atl de sociala organen skall känna lill ullu förhållanden som kan visa på behov av sociala tjänster.

Under remissbehandlingen av socialulredningens slutbetänkande har frågan aktualiserats på nytt om risker för konflikt mellan en uppsökande verksamhet och den personliga integriteten. LO anser alt del är myckel väsentligt att människornas rätl lill personlig inlegrilel respekteras. Det får inle bli så att människor påtvingas uppfattningar och service som kommunen tillhandahåller. LO betonar dessulom atl del är den enskilde själv som skall avgöra hur han vill leva så länge del inle går ut över andra. Samma uppfattning har Kommunförbundet som underslryker att individens fundamentala rält atl själv ha inflyiande över sin silualion måsle respekleras även om delta innebär att man kommer i konflikt med syftel bakom den uppsökande verksamheten.

Målet för den uppsökande verksamheten bör enligl min mening vara alt socialtjänsten genom verksamhelen skall få så god kännedom om människors situation att väsentliga behov kan tillgodoses. Med den inriktning av verksamheten som jag har förordat nyss kan förmodligen många av de integritelsproblem lösas som diskuteras i samband med den uppsökande verksamhelen. Socialstyrelsens försöksverksamhet med uppsökande verksamhel bland barn och barnfamiljer ger slöd för denna uppfaUning. Genom all aktivt och positivt informera om sina möjligheler lill slöd och hjälp kan socialljänslen få kontakt med enskilda eller grupper av människor som av olika skäl inte själva söker upp socialljänslen. Den nya socialtjänsten som lill skillnad från den nuvarande socialvården i slor utsträckning kommer att vara befriad från kontrollerande inslag bör kunna få elt ökat förtroende hos allmänheten så alt människor som behöver stöd och hjälp i högre grad än i dag själva söker denna.

Man måste samlidigl räkna med att det även i framliden kommer all finnas hjälpbehövande människor som inle önskar konlakl med socialljänslen. Då måsle hänsynen lill den personliga inlegrilelen få en avgörande betydelse. Från denna princip måsle givelvis göras undanlag i sociala nödsituationer eller under andra svåra sociala förhållanden. Den personliga integriteten får inle hindra socialtjänsten från all gripa in för att hjälpa människor som befinner sig i nöd. Inte minsl hänsynen till barnens bästa måsle ibland få innebära alt socialljänslens uppsökande verksamhel iräder föräldrarnas personliga inlegrilel för när.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 171

Vissa remissinsianser, t.ex. Botkyrka kommun och skolöverstyrelsen, anser att den uppsökande verksamheten bör ske i samverkan med andra organ. Botkyrka kommun pekar på de möjligheter som finns atl arbeta tillsammans med skolan, med olika lyper av institutioner och med fria organisationer med fungerande lokal verksamhet och eget uppsökande arbete som t. ex. hyresgästorganisationer i bostadsområdena, fackföreningar på arbetsplatserna, invandrarföreningar, länkrörelse och Ver-dandi-verksamhet.

Jag delar denna uppfattning. Det är viktigt att socialtjänsten arbetar utåtriktat och atl den samarbetar med andra - kommunala organ och frivilliga organisationer. Jag anser emellertid att tyngdpunkten i socialtjänstens samverkan med föreningar och andra frivilliga organisationer inte bör vara i den uppsökande verksamheten. Socialtjänstens grannskapsarbete och den allmänna informationsverksamhet som socialtjänsten bedriver är lämphgare för denna typ av samverkan.

Liksom skolöverstyrelsen förordar jag etl nära samarbele med skolan. I den uppsökande studie- och yrkesorienterande verksamheten (SYO) når skolan genom en personlig kontakt alla ungdomar som lämnar grundskolan. Det bör i detta sammanhang också erinras om att skolstyrelsen enligl beslutet om reformering av skolans inre arbele (SIA) skall bedriva uppföljande studie- och yrkesorientering för att stödja ungdomar under 18 år som efter avslutad grundskola varken studerar eller har arbete. Enligt senare beslul (prop. 1978/79: 180 s. 102, UbU 45, rskr 422) skall skolstyrelsen ges ett övergripande uppföljningsansvar för alla ungdomar i den akluella åldern.

SYO-verksamheten är etl lämpligt samarbetsområde för socialtjänsten och skolan. Men också i övrigt bör socialtjänsten arbeta i nära kontakt med skolans elever och personal.

Den uppsökande verksamheten bland litet äldre barn och ungdomar är ett viktigt arbetsfält. Detta visar bl. a. Skåneprojektel. Försöksverksamheten pekar på att det behövs ett fördjupat utvecklingsarbele för alt samordna insatser från social-, fritids- och skolförvaltningarnas sida. Här kan finnas "kompetensproblem" som kräver en klarare rollfördelning för all kunna lösas.

Rollfördelningen bör - som ledningsgruppen för projektet framhåUer -kunna innebära atl socialförvaltningarna satsar mindre på fritidsverksamhet i egen regi och mera på uppsökande verksamhet, gängbearbetning, gmppsamtal m. m. i samarbete med såväl fritidsförvaltningarna som skolan.

Fritidsförvaltningarna bör liksom hittills ta sig an även barn och ungdomar med sociala problem. Medverkan i uppsökande verksamhet är en naturlig uppgift också för personal inom fritidsverksamheten.

En samverkan meUan förvaltningarna från här antydda utgångspunkter bör leda fill att kommunens resurser för arbete bland barn och ungdom utnyttjas effektivare.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 172

2.4.3 Allmänt Inriktude insutser Injörmulion

Enligl förslagel till socialtjänstlag hör del till socialnämndens uppgifter atl ge information om socialtjänsten i kommunen.

Socialulredningen anger följande mål för informationen: atl upplysa om samhällels socialpolitik, atl ge kunskaper om rälligheler och skyldigheter för medborgarna på delta område, alt belysa sociala förhållanden och problem och dessa problems utbredning och tänkbara orsaker, att stimulera till ökad aktivitet och ge förulsällningar för var och en atl framföra erfarenheler och synpunkter samt tillvarata sin rätt till medinflylande i sociala frågor.

Ulredningen framhåller atl informationen måste göras begriplig. Det bör också vara möjligt för medborgarna all i upplysningsverksamheten kunna återföra erfarenheler och synpunkler till samhällets organ. Här har folkrörelserna stor betydelse och det är viktigi att socialtjänsten samverkar med föreningar och organisationer.

De remissinstanser som har yllral sig i frågan framhåller överlag att informationen bör vara lättfattlig och nå breda gmpper. Vissa har betonat atl informationen inte bara bör gå ul på upplysningar i sak om rättigheter och skyldigheter m. m. utan också på alt söka ändra allmänhetens inställning lill den verksamhet som vi i dag kallar socialvård.

Enligt min mening bör informationen ha de två syften som vissa remissinstanser har pekal på. I själva verket kan man inte dra någon skarp gräns mellan dessa båda funktioner. Redan sakupplysningar om sociala problem, deras orsaker och verkningar har betydelse för opinionsbildningen.

Det står samtidigt klarl alt informationen inte bör få komma ensidigt från myndighelerna. Information är som flera remissinstanser har framhållit en grannlaga uppgift. Folkrörelser och andra frivilliga organisationer, som företräder särskilda intressen, idéer och politiska uppfattningar måste också ges en betydelsefull roll i upplysningsverksamheten. Först därigenom kan informationsutbudet få en önskvärd variation och bredd. Samtidigt ökar förutsättningarna att förankra socialtjänstens innehåll och mening inom olika befolkningsgrupper.

Genom en bred utbildnings- och informationsverksamhet bland de många organisationernas medlemmar skapas även bättre förutsättningar för ell återflöde av fakta om goda och dåliga förhållanden och av åsikter och förslag från medborgarna till myndigheterna. Negativa inställningar kan givetvis inte "informeras bort" i många fall. När de grundas på sociala och ekonomiska missförhållanden krävs det politiska åtgärder. Informationsflödet från medborgarna till myndigheterna kan vara en viktig gmnd för sådana nödvändiga politiska insatser.

Vilka skall nås av upplysningsverksamheten? Jag delar den i remisssvaren vanliga uppfattningen att viss information bör i princip nå alla medan annan information bör inriklas på särskilda gmpper i befolkningen.

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 173

När det gäller mera speciella "målgrupper" kan jag endasi ge exempel. Till dessa hör elever i grund- och gymnasieskolan, vämpliktiga och vuxen-sluderande. Del är inle minsl vikligl all yngre elever som elt led i sin medborgarutbildning får kunskaper om socialtjänsten och vad den syftar lill. En annan avgränsad, men ändå slor grupp, ulgör barnfamiljerna. Andra vikliga grupper är invandrare och språkliga minorileler. Del är likaså angelägel att nå ut med informationen lill personer med olika slag av handikapp. Handikappförbundels centralkommitlé har särskill nämnt blinda, döva, dövblinda och utvecklingsstörda. Information är viktig för äldre personer bl.a. som ett led i förberedelse av en förestående pensionering. Jag tar upp frågan om de äldres informationsbehov senare (avsnill 2.10).

Den krafligl ökade förtidspensioneringen är till stor del en följd av utvecklingen inom arbetslivet i form av strukturrationaliseringar, ändrade arbetsmetoder och ökade krav på arbetstagarna. Aktiv information om alternativ sysselsättning kan för många förtidspensionärer bli etl viktigt led i strävanden till att återföra dem till samhällsgemenskap och en meningsfull tillvaro. De arbetslösa är en annan viktig grupp med liknande problem. Den omfattande arbetslösheten bland ungdomen, inte sällan redan från skolavslutningen, hör till våra svåraste samhällsproblem i dag. Även här är en aktiv informationsverksamhet med inriktning på atl främja de arbetslösas möjligheter att skaffa arbete av största betydelse. Informationen måste ges i praktiska aktionsprogram som syftar till konkreta lösningar av olika gruppers grundläggande svårigheter som ofla gäller arbete, bostad och ulbildning.

Som både socialutredningen och remissinstanser, t.ex. länsstyrelsen i Norrbottens län, med olika uttryck har stmkit under måsle informationen nå de mest eftersatta. Del gäller här grupper av människor som samtidigt som de har stora behov av information är svåra atl nå kanske både konkret och bildligt, dvs. det är svårt att göra upplysningen meningsfull, begriplig och acceptabel för dem. De finns delvis bland de redan nämnda grupperna. Men de finns också t. ex. bland andra som i dag får socialhjälp och som har problem utöver de ekonomiska. Härtill kommer behövande grupper som socialtjänsten över huvud tagel inte når. Våra kunskaper om hur mänga de är och under vilka förhållanden de lever är myckel ofullständiga.

Informationen måste inriktas på att vara både förebyggande och avhjälpande. 1 fråga om metoder och tillvägagångssätt blir som jag antydde nyss samverkan med såväl andra myndigheter som organisationer på central, regional och lokal nivå en nödvändig förutsättning för alt verksamheten skall kunna nå önskvärda resultat. Upplysningsverksamheten bör så långt möjligt läggas upp och genomföras tillsammans med de organisationer och sammanslutningar som tillvaratar gmppernas intressen. Här räknar jag med inte minst etl folkrörelseengagemang även för människor som i dagens samhälle står utanför organisationerna. "De föreningslösa" hör lill dem som det är mest angeläget atl nå. Samtidigt som jag stryker under

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 174

upplysningsverksamhelen som en gemensam uppgift för många är jag väl medvelen om alt organisationerna måste få verka utifrån sina principiella grunder och förutsättningar i övrigt.

Formerna för informationen bör självfallel avpassas efter ändamålet. Är syftet alt nå stora delar av landel, bör massmedierna utnyttjas. Broschyrer med posten för olika verksamheter, gemensamma upplysningsskrifter om ekonomiska anordningar, utbildningsmöjligheter, kullur- och fritidsaktiviteter m. m. bör likaså bli vikliga medel för alt sprida upplysning. Inte minst väsentligl är här som annars att människor får reda på vart de skall vända sig, när de kommer i en situation där de behöver bistånd eller service.

En aktiv verksamhel i bostadsområden, medverkan på arbetsplatser, i skolor, bibliotek, inom förebyggande mödra- och barnavård, äldreomsorg och inom föreningar bör bli vikliga informationsvägar.

Del är inle möjligt all fastställa en definitiv arbetsfördelning av informa-lionsuppgifterna. Denna fördelning blir beroende av inte bara resurser utan även av skiftande förutsättningar i övrigt liksom av förändringar som följer med utvecklingen. Detta gäller också i frågan om hur informationsverksamheten skall organiseras. Bl. a. Linköpings kommun har pekat på att en fristående informationscentral kräver ett relativt stort befolkningsunderlag för att fylla en viklig funktion. 1 stället kan förstärkning av olika receptioner med informationsmaterial från olika håll vara ett enkelt medel att förbättra informationen. Enligt kommunen har områdeslokaler för enbart upplysningar haft svårt att bli godtagna till skillnad från information som ett led i en vidare social verksamhet. Jag kan för egen del peka på de möjligheter all sprida information i enskilda områden som erbjuder sig på biblioteksfilialer, fritidsgårdar, dagcentra för äldre elc. I detta sammanhang villjag understryka betydelsen av att man söker värdera resultatet av olika informationsinsatser.

Som har framhållits i remissvaren är det vikligl att informationen planeras så alt man undviker dubbelarbete. Visst informationsmaterial bör kunna las fram centralt som service ål landsting och kommuner. På central nivå bör socialslyrelsen och Kommunförbundet samarbeta. Motsvarande samarbete måste utvecklas på regional och lokal nivå mellan informationsgivarna.

Kommunstyrelsen har ell övergripande ansvar för kommunens information. Del är en viktig fråga för kommunslyrelsen hur informationen om socialtjänsten skall kunna samordnas med annan näraliggande informaUon på ett ändamålsenligt sätt. Del är nödvändigt att socialnämnden verkar för att informationen om socialtjänsten breddas lill atl omfalta andra socialpolitiska områden. I många fall framstår en längre gående samverkan som naturlig, t. ex. med kulturnämnden.

Informationen utgör en del av socialtjänstens allmänna insatser. Som jag har nämnt lidigare rymmer socialnämndens strukturinriktade insatser starka inslag av information när del gäller samhällsplanering, arbete med

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 175

sociala problem i samhällel och uppsökande verksamhel (avsnill 2.4.2). Samma gäller i hög grad de individuelll inrikiade insalserna (avsniu 2.4.4). Jag återkommer till dessa frågor även i andra delar av mitl anförande.

Arbete ocli försörjning

Socialulredningen framhåller all ell av socialljänslens syften skall vara att stärka den enskildes egen förmåga all la tillvara sina inlressen och reda upp sina problem. Av grundläggande belydelse här är möjligheten till försörjning genom egel arbele. Långvarig arbeislöshei och svårigheier all kunna få ell nyll arbete är ofta grund för andra problem. Sociala insatser av direkl betydelse för möjlighel till arbele är bilräde vid arbelsanskaffning m. m. Del är här fråga om all förmedla konlakl med arbetsförmedling och arbetsvärd eller i vissa fall med arbetsgivare. En viklig del av verksamhelen bör också gälla förmedling av utbildning för arbele. Arbetsberedande ålgärder i inskränkt mening är många gånger inte lillräckligl. Vissa grundläggande förulsällningar måste i många fall klaras dessulom, t.ex. handikappades möjligheler all la sig lill och från arbelsplalsen. Della släller krav på resurser när det gäller allmänna kommunikalionsmedel, färdljänsl eller fordon för rörelsehindrade, någol som i vissa fall fömlsäller ekonomiskl bislånd i form av socialbidrag som komplement lill slatliga bidrag för ändamålei (avsnitt 2.6). Jag återkommer senare till socialtjänstens medverkan för alt handikappade skall få arbele (avsnill 2.11). Också pensionärernas rätl lill arbete behandlar jag senare (avsnill 2.10).

Inte sällan är det nödvändigt att stärka den enskildes förulsällningar alt kunna få och all behålla ell arbele genom individuella insalser av annal slag. både i form av ekonomiskl bislånd och andra siödinsalser.

Som socialulredningen har framhållil har förskole- och fritidshemsverksamheien slor betydelse inle bära utifrån barnens behov och intressen. Verksamheten är också viklig för föräldrarnas möjlighet atl genom förvärvsarbete eller utbildning få en tryggad försörjning och nå personlig uiveckling. Barnomsorgen återkommer jag senare till (avsnill 2.9).

Frågan om samarbele med arbelsmarknadsorganen älerkommer jag också senare lill i samband med behandlingen av socialljänslens samverkan med andra verksamhetsområden (avsnill 2.14). En viklig del av delta samarbele gäller planering av sysselsätiningsinsalser. Socialulredningen har underslrukii atl socialnämnden bör samarbeta med dislriktsarbelsnämnd och förekommande lokala planeringsråd för sysselsällning. Ulredningen framhåller all socialnämndens erfarenheler och kunskaper bör utnyttjas för gemensamma inventeringar av behovel av arbelsplalser och hur dessa behov skall kunna tillgodoses. Särskild uppmärksamhel bör ägnas den dolda arbeislösheten. Också allmänna förvärvshinder bör som redan har nämnls undanröjas genom utbyggnad av barnomsorgsresurserna och förbättrade transportmöjligheter.

Socialtjänsten bör vidare i samverkan med arbelsmarknadsorgan göra

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 176

den enskilde så välrustad som möjligt för all möta de krav som ett arbete ställer. Genom individuellt avpassade insatser bör man sträva efter att förebygga och så långl möjligi undanröja utbildningsbrisler saml fysiska, psykiska och sociala handikapp. Men del är också nödvändigl all den arbelslöse får ell arbele som svarar mot hans förulsällningar. Socialnämnden bör i samarbete med arbetsförmedlingen uppmärksamma behovel av individuell anpassning av arbetsinnehållet liksom introduktionen på arbetsplatsen för all den enskilde så snabbi som möjligt skall kunna komma in i arbetsgemenskapen.

Redan i samband med socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen harjag berört kommunens vidgade ansvar för sysselsällningsplaneringen och behovet av särskilda åtgärder för all skapa sysselsättningsmöjligheter åt bl. a. ungdomar och personer under rehabilitering. När det gäller ungdomar som lämnar skolan är del viktigt atl samarbele sker med skolan.

Några remissinsianser har ansell alt socialutredningen inte tillräckligt ingående har belyst sambandet mellan insatser inom ramen för den arbelsmarknadspolitiska verksamhelen och socialvårdens uppgifter. T.ex. ar-belsmarknadsslyrelsen erinrar om sambandel mellan hög arbelslöshelsnivå och antalet socialhjälpstagare respektive förtidspensionerade. Kommunerna och socialnämnderna bör enligt dessa remissinstanser sälta in mer kraftfulla åtgärder än vad som framgår av ulredningen för alt motverka särskill ungdomsarbetslösheten. Sysselsällningsuiredningen hör till de remissinsianser som menar att socialulredningen har ägnal frågorna om sysselsättning för lilen uppmärksamhet i belänkandel. Slörre utrymme borde ha getts åt frågor om hur utslagningen skall förhindras och de sociala myndigheternas uppgifter i sammanhanget, arbetets belydelse i rehabiliteringen av personer med olika lyper av handikapp osv.

Jag har redan behandlal kritiken mot utredningen för atl den inle lillräckligl slarkl skulle ha underslrukii den enskildes räll lill ell meningsfulli arbele (avsnill 2.2). Denna rättighet kan visserligen härledas ur de föreslagna övergripande målen för socialtjänsten. Men som jag har nämnt bör denna rätt framhävas tydligare i socialtjänstlagen än vad som har skett i socialutredningens förslag.

Socialtjänsten kan på de vägar socialulredningen har angett bidra lill lösningar av sysselsältningssvårigheter både allmänl och i enskilda fall. T. ex. har försök alt placera ungdomar med sociala svårigheter på arbetsmarknaden bedrivits framgångsrikt i Södertälje och Uppsala. Det måste vara en viktig uppgift för socialnämnden att främja människors möjlighel atl få meningsfull sysselsällning och ulkomst. Samtidigt får man som LO har påpekat inle blunda för all socialljänslens möjligheler alt skapa arbetstillfällen är begränsade. Här är del framför allt den allmänna ekonomiska politiken, arbels- och näringspolitiken som har belydelse. liksom trygghetslagarnas roll när del gäller alt tillförsäkra människor med sociala svårigheter sysselsättning. LO menar atl socialljänslens vikfigasle upp-

Prop. 1979/80:1    Ftmktion och uppgifter 111

gifter ligger i alt vara kontaktorgan med arbetsförmedling och arbetsvärd. Arbetsmarknadsstyrelsen poängterar särskill betydelsen av att del finns resurser för framålsyflande insalser inom ramen för arbetsmarknadspolitiken.

Flera remissinstanser har understrukit kommunernas ansvar för sysselsällningsplaneringen. Försöksverksamhel med sysselsätlningsplanering i flera kommuner har visat alt del fanns en betydande dold arbeislöshei, särskill bland kvinnorna, i dessa kommuner. Del framgårav sysselsältningsutredningens belänkande (SOU 1978:42) Kommunernas medverkan i sysselsättningsplanering. Jag anser det vara viktigt alt kommunerna tar reda på det verkliga behovet av arbetstillfällen i kommunen. Därmed får de etl underlag för den fortsatta planeringen. Resullalen av försöksverksamheterna får behandlas närmare i samband med atl ställning tas lill sysselsättningsutredningens betänkande.

Genom en bättre planering ökar också möjligheterna att anpassa rekryteringen så att vissa projekt kan lidigareläggas med hänsyn lill arbetsmarknadsläget. Jag finner det vara av slor belydelse all socialtjänstens erfarenheter och kunskaper om sociala svårigheter utnyttjas i denna planering. Som sysselsättningsutredningen framhåller kan del vara lämpligl att det i kommunens allmänna planeringsfömlsältningar lämnas en redogörelse för socialnämndens erfarenheter. Kommunslyrelsen eller kommunfullmäktige får sedan ta ställning till i vilken utsträckning planeringen kan ske inom den kommunala förvaltningen på grundval av denna information och med ledning av arbetet inom anpassningsgrupperna i kommunen. Redogörelsen bör även delges arbetsmarknadsorgan så att den kan utnyttjas i deras planering.

Planeringen är också viktig som ett underlag för arbetsförmedlingens diskussioner med företagen och för ytterligare åtgärder i enlighet med främjandelagstiftningen.

Jag vill till sisl erinra om alt många invandrare har en utsatt situation på arbetsmarknaden med en hög arbetslöshet. Invandrarna har därför etl stort behov av stödinsatser av olika slag från bl. a. kommunernas sida. Även för dem erfordras samordnande insatser mellan socialnämnden och andra kommunala och statliga organ.

Självständigt boende

En av förutsättningarna för ett självständigt liv är en egen fungerande bostad. Socialutredningen har framhållit atl en av socialtjänstens uppgifter av allmänt inriktat slag är alt medverka till att människor som till följd av sjukdom, handikapp eller ålder har svårt all klara sig själva får möjlighet att bo kvar i sin egen bostad. Socialtjänsten kan göra detla möjligt genom att förmedla hjälp till hushållsgöromäl och lill den personliga hygienen och vården. Ett alternativ till denna boendeform, är som utredningen anför serviceboendet, där en mer omfattande gemensam service kan erbjudas. 12   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Funktion och uppgifter 178

Till slor del rör diskussionen om det självständiga boendel och socialljänslens möjligheter atl slödja della äldre och handikappade. Mina överväganden i dessa frågor älerkommer jag mera ulförligl till senare (avsnitt 2.10 och 2.11).

St>ciul jour

Socialutredningen har ansett del angelägel atl behovel av social jour tillgodoses på etl lillfredsslällande säll i kommunerna. Behoven är dock olika i I.ex. läibefolkade urbaniserade kommuner och i glesbygdskommuner. Med förbehåll för sådana olikheler nämner ulredningen ivå huvudområden där allmänhelen behöver komma i konlakl med socialtjänsten även under kvällar, helger osv.

Det ena området gäller främsl ensamstående. En stor grupp av dem Ulgör de äldre. Men här ålerfinns också många yngre och medelålders personer. Det andra behovsområdet omfattar i första hand barn och ungdom.

Lagen (1973: 558) om tillfälligt omhänderlagande (LTO) ställer krav på en social jour- och beredskaps verksamhel, som långt ifrån alltid tillgodoses i kommunerna.

Liksom remissinstansema vill jag framhålla värdet av en väl utbyggd socialjour. En sådan social beredskap är viktig inte minst ur förebyggande synpunkt. Olika remissinstanser som kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet och skolöverstyrelsen har från skilda utgångspunkter belyst det angelägna i en väl fungerande jourverksamhet inom socialtjänsten. Svenska läkaresällskapet framhåller alt del f n. kan vara svårt att under vissa tider snabbi få till stånd etl omhändertagandebeslut vid t. ex. barnmisshandel. Del förekommer atl barnavdelningar och barnpsykiatriska kliniker i brisl på social jour får ta in barn som inte behöver medicinsk ulredning. Dessa barn måste "beredas tak över huvudet" inom sjukvården trots att etl omedelbart omhändertagande genom socialvården vore lämpligare.

Försöksverksamhel med social jour bedrevs under åren 1974— 1976 i tjugoen kommuner. Socialslyrelsen har värderat verksamheten (Socialstyrelsen redovisar 1977:4). Erfarenheterna visar bl.a. atl jouren i stor utsträckning kontaktades av människor som var ensamma eller befann sig i en konflikisiiuation. Många hade redan kontakt med socialvården. De vanligaste ålgärderna bestod i att man gav upplysningar och gjorde hänvisningar. Vidare förekom stödjande samtal, ekonomisk hjälp, anskaffning av logi etc.

Samarbetet mellan socialvården och sjukvården var problemfyllt och socialjourens tillkomst medförde inle någon genomgripande förbättring i detta avseende. För atl jouren skall fungera är det även viktigt att den integreras i del sociala arbelel vid socialbyråerna och att det finns tillgängliga resurser som jouren kan använda sig av.

Prop. 1979/80:1    Rätten till bistånd 179

Den närmare utformningen av jourverksamheten måsle bli beroende av de lokala förhållandena. Verksamhelen kan samordnas med en mer allmänl inriktad samhällsjour och med läkarjour. I mindre kommuner lorde som flera remissinsianser har framhållil behovel kunna tillgodoses genom samarbete mellan flera kommuner.

2.4.4 Individuelll inriktade insatser

De individuella insatsernas inriklning och innehåll behandlar jag senare i mitt anförande i flera olika sammanhang. Jag vUl här sammanfattningsvis peka på några av dessa.

1 samband med behandlingen av reformens inriktning m. m. (avsnitt 2.1) har jag gell vissa allmänna rikllinjer för individuelll inrikiade insatser. Samma gäller socialljänslens mål (avsnill 2.2) och det kommunala ansvarel (avsnill 2.3). Mol kommunens ansvar svarar den enskildes rält lill bislånd (avsnill 2.5), som jag strax återkommer lill. Därefter lar jag upp vilka principer som bör gälla för insalser hos enskilda och familjer både i och ulom det egna hemmel (avsnill 2.6). Dessa slällningslaganden ger den principiella grunden för cenirala områden av socialljänslens verksamhel. Hit hör vidare omsorgerna om barn och ungdom, äldre saml personer med handikapp (avsnitt 2.9-2.11). Dessa insalser har en allmän inriktning med starka inslag av individuellt riklade åtgärder av olika slag. Den senare behandlingen av familjehem och hem för vård eller boende har sin tyngdpunkt i individuelll inrikiade insalser (avsnill 2.12 och 2.13). Också socialljänslens samverkan med andra verksamhetsområden gäller ofta planering och åtgärder på individnivå (avsnitt 2.14). Den enskildes förhållanden, bl.a. i fråga om hans rättigheter och skyldigheter samt skyddet av hans inlegrilel är naiurliglvis cenirala bl.a. när del gäller handläggning av ärende, sekretesskyddet, uppgiftslämning, registrering (avsnitt 2.17-2.20) liksom frågor om besvär m.m. (avsnitt 2.22). Jag vill här lill sisl nämna individuellt inriktade ålgärder i form av vård ulan samiycke av unga och av vuxna missbrukare (avsniu 2.25).

2.5 Rätten till bistånd

2.5.1 Rätten till bistånd enligt vårdlagarna

De allmänna socialpolitiska anordningarna bildar i dag grunden för det sociala trygghetssyslemet. Inom delta ulgör socialförsäkringarna en hörnslen. Deras syfte är bl.a. atl garantera kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom eller av annan orsak. Utmärkande för socialförsäkringarna är alt de knyter rälien till ekonomiskt bistånd till generella förutsättningar och att de inte bygger på en individuell béhovsprövning. Socialförsäkringarna svarar nu till alldeles övervägande grad för människornas ekonomiska trygghet vid sjukdom, ålderdom, arbetslöshet osv. Andra viktiga trygghetsanordningar är den socialservice som lämnas inom t. ex.

Prop. 1979/80:1    Rätten till bistånd 180

barnomsorgen och generella stödåtgärder inom arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik.

Som framgår av min beskrivning av den socialpolitiska ulvecklingen var det emellertid ännu för några decennier sedan huvudsakligen den kommunala fattigvården som efler behovsprövning hade all svara för försörjningen av den som var minderårig eller arbetsoförmögen. I den gällande lagstiftningen är det främsl ShjL:s bestämmelser om socialhjälp som reglerar kommunernas skyldighet all hjälpa när de generella stödformerna inte är tillräckliga. Del ekonomiska stöd som årligen utgår i socialhjälp är emellertid mindre än en proceni av de totala socialpolitiska utgifterna.

1 systemet för grundtrygghet i samhället ingår, förutom de generella och individuella stödformer som jag har nämnt nu, även anordningar som syftar till att trygga den enskildes behov av personlig omvårdnad och vård. Här har samhällel genom bestämmelser om rält lill vård eller annan hjälp enligt BvL, NvL och ShjL inom varje vårdområde sökt lillgodose den enskildes behov av bislånd i olika situationer. Sedan lång lid tillbaka lar också insatserna inom t. ex. barn- och ungdomsvården och inom nykterhelsvården i anspråk en långl slörre andel av den kommunala socialvårdens ekonomiska och personella resurser än vad den ekonomiska socialhjälpen gör.

Förutsällningarna för ekonomiskl bistånd inom socialvården anges i 12 och 13 §§ ShjL. Räll lill socialhjälp lill livsuppehälle och behövlig vård har enligl 12 § den som inle kan försörja sig genom egel arbete på grund av ålder, sjukdom, lyte eller annars bristande kropps- eller själskrafter. Samma rätt tillkommer den som av hälsoskäl helt eller delvis bör avhålla sig från arbele. Som förulsällning för rält till socialhjälp gäller dock alt den enskilde själv saknar medel och all hans behov inle tillgodoses på annat sätl. I fräga om den som inte har fyllt 16 år skall hjälpen även avse uppfostran.

Bestämmelser om s. k. frivillig socialhjälp ges i 13 § ShjL. Enligt denna paragraf kan kommunen lämna socialhjälp även i andra fall än dem som anges i 12 §. Sådan socialhjälp meddelas enligt grunder som kommunfullmäktige bestämmer eller, om grunder inte har fastsiällts, i den ulslräckning som socialnämnden anser alt den behövs.

Utmärkande för rälien lill bistånd enligl 12 § ShjL är den direkla anknytningen lill behovet av ekonomisk hjälp. Övriga vårdlagar har andra utgångspunkter för den hjälp de tillförsäkrar människorna.

Om någon som inle har fyllt 18 år behöver vård och fostran på grund av att föräldrarna har avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden enligl 31 § första slyckel BvL omhänderta honom för samhällsvård, om behovel inte tillgodoses på annat sätl.

1 31 S andra slyckel BvL föreskrivs att barnavårdsnämnden även i andra situationer skall omhänderta barnet för samhällsvård. Är någon som inle har fyllt 18 år i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom

Prop. 1979/80:1   Rätten till bistånd 181

hemmel på grund av all föräldrarna inle kan bereda honom sädan vård eller annars underiäter aU tillfredsställande sörja lör honom, och kan behovel inle tillgodoses på annal sätt, skall nämnden omhänderta den unge för samhällsvård. Omhänderlagande som har sagts nu sker endast på begäran av föräldrarna eller med deras samiycke. Barnel skall lämna siu samiycke om del har fylll 15 år. Kravel på barnets samiycke är inle ovillkoriigt. Om särskilda skäl föreligger kan avsteg göras från huvudregeln.

Bestämmelserna i 25. 26 och 29 §S BvL har samma utgång.spunkter. Barnavårdsnämnden har enligt dessa paragrafer skyldighet att vidta vissa åtgärder lill skydd och omvårdnad för den unge. Mol dessa skyldigheter får anses svara en rätt för barnet atl i de angivna situationerna få bistånd genom samhällets försorg.

Enligt 14 § NvL skall nyklerhetsnämnden vidta hjälpåtgärder när någon missbrukar alkohol. Till sådana åtgärder hör att hjälpa alkoholmissbrukaren till lämplig anställning eller att byta verksamhet eller vistelseort liksom atl förmå honom att bl. a. rådfråga läkare eller frivilligt söka lämplig vård.

NvL har också en bestämmelse som svarar mot 31 § BvL. 1 58 § NvL ges möjlighet för den enskilde att efter hänvändelse till nyklerhetsnämnden få behövligt bistånd. Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan enligt denna paragraf efter egen ansökan beredas vård på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. För intagning fordras bl.a. att den vårdbehövande skriftligen förbinder sig att stanna på vårdanstalten under den tid som anses nödvändig med hänsyn till vårdbehovet, dock högst sex månader.

Även med etl allt finmaskigare generellt trygghetssystem av socialförsäkringar och annan samhällsservice kommer det också i framtiden att finnas behov av ekonomisk hjälp och annat stöd efler individuell behovsprövning. Jag skall nu behandla de allmänna förutsättningarna för rält till bistånd genom socialtjänsten. Bl. a. formerna för det ekonomiska slödel lar jag upp särskill (avsnitt 2.6 Socialbidrag).

2.5.2 Den allmänna utformningen av rätlen till bistånd

Den enskildes rättigheter beskrivs således nu inom varje vårdområde för sig. Detta följer av den funktionella indelning som präglar den nuvarande socialvårdslagstiftningen.

Utvecklingen inom socialvården har emellertid alltmer gått mol att göra en bedömning av den enskildes och hans familjs hela situation. Denna helhelssyn, som jag mera utförligt berör i annat sammanhang, tillämpas numera allmänt.

Ett uttryck för helhetssynen är den sammanhållna socialtjänstlag som skall ersätta de nuvarande vårdområdesbundna lagarna. Den enskildes rätt atl få vård, omvårdnad, ekonomisk hjälp eller annal bistånd som är anpassat efter individuella förutsäitningar och behov bör också bestämmas mot denna bakgrund.

Prop. 1979/80:1    Rätten till bistånd 182

Socialutredningen har föreslagit alt del i socialljänsllagen skall införas en allmän bestämmelse om den enskildes rält lill bislånd. Enligl den föreslagna beslämmelsen skall den enskilde ha räll lill bislånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigl, om hans behov inle tillgodoses på annat sätl. Som jag återkommer lill strax innehåller bislåndsparagrafen vidare vissa anvisningar om hur del bislånd skall se ut som den enskilde skall vara tillförsäkrad.

Den föreslagna utformningen av en räu lill bislånd har i sina huvuddrag lillsiyrkls eller lämnats ulan erinran av remissinstanserna.

För egen del är jag också överens med socialutredningen om huvuddragen i den lilliänkta bislåndsparagrafen. Som utredningen framhåller bör en given utgångspunkl för hur rätlen lill bislånd skall utformas vara atl den enskildes räll lill sociala insalser inte begränsas i förhållande lill vad som gäller i dag. Rätten lill bislånd bör således lill all börja med avse alla de silualioner som enligl de nuvarande vårdlagarna berättigar till stöd och hjälp. Som en förulsällning för bislånd bör också liksom nu gälla all den som lill följd av olika omständigheter inle kan klara sin försörjning eller sin livsföring i övrigl skall få den hjälp som han behöver genom samhällets försorg.

Syftet med rätten lill bislånd enligt socialljänsllagen skall således vara all tillförsäkra den enskilde en räll lill slöd och hjälp av samhället när han på grund av bristande arbetsförmåga, handikapp, ålder eller annan liknande omsiändighel befinner sig i en situation som gör insatser från samhällels sida nödvändiga. Rälien lill bislånd bör med andra ord inlräda så snart den enskilde behöver socialtjänstens insatser för sin försörjning eller sin livsföring i övrigt. Denna rätt kommer härigenom all vila på samma principiella grunder som kommer till ullryck i t.ex. 12 § ShjL, som ju på molsvarande säll gör rätten till ekonomisk hjälp beroende av att den ekonomiska hjälpen är en nödvändig förutsältning för atl den enskilde skall kunna klara sin försörjning. Samma synsäll kommer till uttryck i 31 § BvL, som tillförsäkrar föräldrarna samhällets bistånd vid vården av barn i de fall de inle själva kan dra försorg om barnel.

Som framgår av vad jag har sagt skall rätten till bistånd inte bara gälla i silualioner då den enskilde behöver l. ex. ekonomisk hjälp till sin försörjning. Rätt lill bislånd Iräder också in när I.ex. äldre eller handikappade i siu dagliga liv är beroende av andras insalser. Andra viktiga exempel på när räu lill bislånd kan föreligga är när barn som far illa behöver las om hand eller på annal säll hjälpas av socialnämnden eller när den som missbrukar alkohol eller narkotika behöver vård och behandling genom nämndens försorg. Den som för sin dagliga livsföring inle kan undvara särskilda insatser är således berättigad till stöd och hjälp av socialnämnden.

En bestämmelse av det innehåll som jag har förordal nu skiljer sig från bestämmelserna i gällande vårdlagar på så salt alt rätten lill bislånd inle

Prop. 1979/80:1    Rätten till bistånd 183

har knutits till all den enskilde behöver hjälp av någon särskild orsak som anges i lagen. Flera remissinsianser har kritiserat socialulredningens förslag lill utformning av rälien till bislånd i detta hänseende. Man menar atl rätten har blivit allt för oklar och oprecis. Den enskilde kan därför inle få en uppfattning om sina rälligheler. Inle heller kommunerna och besvärs-myndighelerna har enligl dessa remissinstanser tillräckligt underlag för att bedöma biståndets omfaUning.

Del är givelvis önskvärt all bedömningen av rälien lill bislånd blir så enhetlig som möjlig. Ur den synpunkten borde biståndets innehål) regleras fasiare. Även kraven på all del skall vara möjligi all förulse myndighels beslut talar i denna riklning. Jag har därför i och för sig förståelse för önskemålen om all få biståndels förutsättningar och innehåll bällre preciserade.

Olika skäl lalar dock mol att i lagen knyla rätlen lill bislånd lill vissa särskill angivna situationer som sjukdom, ålder eller bristande arbetsförmåga. Det skulle således knappast vara förenligt med den helhetssyn som i framliden skall karaktärisera del sociala arbelel alt anknyla rälien till bislånd till vissa konkreta situationer. Det skulle vidare möta betydande svårigheier all ulforma lagsliftningen så att den kom all avse alla de silualioner där del bör finnas en räll till bislånd. Jag ansluler mig därför lill socialulredningens uppfaUning alt rätten till bistånd i första hand bör knyias till att den enskilde är beroende av socialljänslens insalser för sin försörjning och sin livsföring i övrigl.

Jag vill på nyll erinra om alt en rätt till bistånd som besläms på della säll kommer alt avse alla de rättigheter som nu omfattas av de gällande vårdlagarna. Hit hör rätten till ekonomisk hjälp enligt 12 § ShjL liksom rälien till vård m.m. enligt 25, 26 och 31 SS BvL resp. 14 och 58 SS NvL. Den uttolkning som dessa och andra bestämmelser om rätl lill sociala stöd- och hjälpinsatser har fåll bör kunna ge vägledning när den nu föreslagna beslämmelsen skall lillämpas.

Avsikten är att socialslyrelsen bl. a. efter samråd med Kommunförbundel skall få lill uppgift all utfärda allmänna råd som vägledning för tillämpningen av socialtjänstlagen. Inle minsl gäller delta rälien till bistånd.

2.5.3 Behovet av bistånd

Socialutredningen har föreslagil atl den nya bislåndsparagrafen skall utformas så att den ger den enskilde räll till bislånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigl, om hans behov inte tillgodoses på annal sätl. Detla har av åtskilliga remissinsianser tolkals så alt räll lill bislånd skulle kunna inlräda, även om den enskilde hade förmåga all försörja sig t.ex. genom egel arbele. Som regel vänder sig remissinstanserna mol elt sådant synsäll och betonar vikten av all frågan klargörs.

Jag vill för egen del underslryka all rält lill bislånd av socialnämnden förutsätter alt del föreligger ell hjälpbehov. Den som på egen hand kan

Prop. 1979/80:1    Rätten till bistånd 184

klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt kan som regel inte anses ha elt sådant behov. Som socialutredningen framhåller bör dock rält till lilljäUig ekonomisk hjälp 1. ex. kunna föreligga även om den hjälpsökande bedöms vara i stånd atl genom arbete klara sin försörjning. Del bör vidare uppmärksammas att det i socialnämndens ansvar ligger en skyldighet alt vidta tillfälliga åtgärder i väntan på all ansvarig huvudman avhjälper vårdbehovet. Del visar att rätt till bislånd av socialnämnden kan föreligga i ännu en situation då den enskildes livsföring normalt tryggas på annal säll. Som jag har nämnt förut lämnar socialvården redan i dag sådant bistånd. Även andra situationer kan självfallet tänkas uppkomma då socialnämndens ansvar inte är lika klart uttalat men då det skulle framstå som oförenligt med de mål som har ställts upp för socialljänslen att avvisa den enskildes begäran om hjälp. Med de påpekanden som jag har gjort nu är jag dock beredd all tillmötesgå remissinstansernas önskemål och föreslår atl det i lagtexten skaU anges att rätt till bistånd förutsätter att den enskildes behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

2.5.4 Biståndets utformning

Socialutredningens förslag innebär att det ingenstans i lagtexten anges vilka ålgärder som nämnden skall vidta när den lämnar den enskilde bistånd.

Flera remissinstanser har kritiserat detta och menat all biståndets innehåll därmed har blivil oklart. Kammarrätten i Göteborg framhåller exempelvis att helhetssynen och det övergripande ansvarel ställer stora krav på en lagstiftning som ger kommunen stor handlingsfrihet vid bedömningen av vilka sociala insatser som bör sättas in för att bistå den enskilde. Men samtidigt som en sådan handlingsfrihet är nödvändig för socialnämnden är det enligt kammarrätten en förutsättning för den enskildes rättssäkerhet att lagen konkrel anger hans rättigheter. Kammarrätten anser det från flera utgångspunkter angeläget att man i lagen preciserar den enskildes rättigheter. Enligt kammarrättens mening bör problemet lösas på det sättet atl man begränsar rätten till socialt bistånd till att gälla, förutom ekonomiska behov, elementära behov på äldreomsorgens, barnomsorgens och handikappomsorgens områden. När det gäller sådana behov förutsätter kammarrätten alt socialt bistånd skall tillhandahållas utan hinder av resursknapphet. När det däremot gäller andra former av socialt bistånd, bl. a. sådana som är starkt beroende av tillgången på personal, måste man ge lagstiftningen en annan utformning. Man kan t.ex. föreskriva en skyldighet för kommunerna atl tillhandahålla sociala tjänster av olika slag i den omfattning som kan anses motsvara behovet bland invånarna i kommunen. En sådan skyldighet ger enligl kammarrättens mening inte den enskilde kommunmedlemmen en direkt rätt till förmånen. Liknande synpunkter anförs av bl. a. kammarrätten i Sundsvall och JO. Några remissinstanser anser att miniminormer eller liknande bestämningar bör ges för socialtjänstens innehåll.

Prop. 1979/80:1    Rätten till bistånd 185

Jag vill mol bakgrund av remisskritiken underslryka att syftel med bestämmelserna om rätt till bislånd är att tillförsäkra den enskilde slöd och hjälp inom socialtjänsten när sådana insatser är nödvändiga för all den enskilde skall kunna klara sin försörjning och sin livsföring i övrigl. Det bör som jag har sagl lidigare inle möta alltför stora svårigheter för socialnämnden att med ledning av de principer som redan nu gäller i fråga om rätten till sociala stöd- och hjälpinsatser fastställa när rätlen till bistånd inträder. I dessa situationer är nämnden skyldig atl bislå den enskilde. Nämnden skall i varje särskilt fall vidta de åtgärder som behövs för atl avhjälpa det uppkomna behovel. Valel av åtgärder kommer därvid alt bero på förhållandena i del enskilda fallel. Rälien lill slöd och hjälp från nämnden kan emellertid inle avse andra insatser än sådana som bedöms kunna tillgodose den enskildes behov på etl lämpligl sätt. Av socialtjänstens allmänna bestämmelser följer alt insatserna skall utformas i samförstånd med den enskilde hjälpbehövande. Den enskilde har dock givetvis inle någon ovillkorlig rält atl erhålla en viss bestämd insats. Vid valet av åtgärd måste således hänsyn las till vilka alternativa resurser som finns att tillgå inom kommunen.

När det gäller den ekonomiska hjälpen torde det knappast uppstå några svårigheter. Behövlig vägledning kan man få om man jämför med rätten lill ekonomisk hjälp enligt 12 S ShjL. Jag vill erinra om att bestämmelserna om ekonomisk hjälp enligl ShjL är mer preciserade enbarl i fråga om grunderna för rätten men inle beträffande hjälpens sammansättning och den levnadsnivå den skall tillförsäkra den enskilde. När det däremol gäller insalser av vård- och behandlingskaraklär kan däremol svärighelerna bli slörre. Dessa är emellertid ingalunda oöverkomliga. Även om behov av bistånd kan uppkomma i de mest skiftande situationer, lär del som regel av omständigheterna komma att framgå vilka åtgärder som är bäst ägnade att avhjälpa behovel. Regler av del slag som har förordats av kammarrätten i Göteborg leder lätt till att de slag av insatser som särskilt anges i författningen framstår som mera önskvärda än andra slöd- och hjälpinsalser. Ramlagens syfte atl ge kommunerna möjlighel alt anpassa insatserna efter lokala önskemål och behov kan på detta sätt komma att motverkas. Samma invändningar kan riktas mot elt syslem med miniminormer. När det gäller sådana regler måste man vidare uppmärksamma risken för att kommunerna i ett ansträngt ekonomiskl läge undviker att lämna bistånd i slörre utsträckning än vad normerna föreskriver, även om det i det enskilda fallet skulle te sig befogal att göra en mera omfaltande insats.

Det är således enligt min mening inte förenligt med det synsäll som bör prägla socialtjänsten att del i lagen särskill anges vilka insatser den enskilde skall vara berättigad till i en uppkommen silualion. Med hänsyn till statens tillsyn och till den besvärsräll som skall tillkomma den enskilde anser jag alt det finns tillräckliga garantier för alt vi får en ordning som är betryggande från rättssäkerhetssynpunkt, om lagrummet ges den uiform-ning som jag har tillstyrkt.

Prop. 1979/80:1    Rätten till bistånd 186

2.5.5 Skälig levnudsnivå

Enligt socialutredningens förslag skall den enskilde genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall enligt förslaget vidare utformas så att del stärker den enskildes resurser för ell självständigt liv.

Många remissinsianser anser atl begreppel skälig levnadsnivå är alllför svävande. Kommunförbundet menar all ulan en klar definilion av begreppel kan tvekan uppslå om den enskilde skall ha rätl till samma levnadsnivå som han har haft tidigare eller om den skäliga levnadsnivån innebär en miniminivå, som evenluelll blir olika beroende på var man bor.

Sveriges folkpensionärers riksförbund påpekar alt den levnadsnivå som anses som skälig i en kommun ofta inle framslår som skälig i en annan. Förbundel framhåller som exempel all det kommunala bostadstillägget i sloriek varierar krafligl från en kommun till en annan. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer anser all levnadsnivåbegreppel måsle relaleras till mera konkrela begrepp. Enligl dessa båda remissinstanser kan delta endast ske genom atl en praxis utformas med hjälp av besvärsinsliluiei. Man anser all della kommer all leda lill det otillfredsställande förhällandet att frågan om enskildas skäliga levnadsvillkor, som är en fråga av socialpolitisk karaktär, kommer att avgöras av domstolar med Ulgångspunkt från ett juridiskt belraklelsesäll. Även Sveriges kommunal-ijänslemannaförbund gör sig till tolk för en sådan uppfattning.

TCO och Sveriges socionomförbund menar atl begreppel livsföring i övrigl måsle ulvecklas yllerligare. De anser della nödvändigl bl. a. därför all det i början kan vara svårt att precisera biståndet på en nivå som främjar personlig utveckling och akliv livsföring.

Det skulle enligl min mening vålla slora svårigheter atl i lagtexten närmare söka ange vad som skall anses som skälig levnadsnivå. Bl. a. måste detta bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever. Del måsle därför överlämnas ål kommunerna alt fastställa vilken levnadsnivå som skall anses skälig. Enligt socialulredningens uppfaUning kan de normer som ulredningen har föreslagil för ell socialförsäkringstillägg vara lill viss vägledning.

Valet av ålgärd bör som jag framhöll nyss bli beroende av omständigheterna i varje särskill fall. Syftel med insalsen måsle emellertid sträcka sig längre. Biståndet måsle samtidigt utformas på elt sådant sätt atl den enskildes förulsällningar all i framliden klara sin försörjning och sin livsföring förbällras. Del framgår för övrigl redan av bestämmelserna i ShjL atl hjälpen skall lämnas i sådana former all den behövande om möjligt blir i stånd all för framliden genom eget arbete försörja sig och de sina (14 S ShjL). Rehabiliieringssynpunkten måsle således tilläggas stor betydelse när biståndet skall bestämmas. Del är under sådana förhållanden inle möjligt all i lagen låsa fast vare sig de ålgärder som nämnden skall vidla eller den konkreta förändring av den enskildes förhållande som insalsen i varje särskilt fall skall syfta till. Lagstiftningen måsle i slällel lämna relativt

Prop. 1979/80:1    Rätten lill bistånd 187

slorl uirymme för socialnämnden alt anpassa insalserna så atl de på bästa sätl kommer all främja deh enskildes forlsalla rehabililering. Del är således enligl min mening angeläget all del av lagen klarl framgår atl de insalser som ges inte bara skall syfta till alt avhjälpa del föreliggande vårdbehovet ulan även underiälla för den enskilde alt i framliden själv klara sin försörjning och sin livsföring i övrigl. Jag ansluler mig följakfiigen till den lydelse av lagrummet som socialutredningen i denna del har föreslagil.

2.5.6 Behovet uv bestämmelser för "frivillig hjälp"

Socialulredningen har föreslagil att del i socialtjänstlagen, ulöver den allmänna regeln om rält lill bislånd (5 S i förslaget), skall tas in en föreskrift om alt den enskilde även i andra fall inom ramen för socialtjänstens syften kan ges ekonomisk eller annan hjälp av socialnämnden (6 § i förslaget).

Bara ett fåtal remissinstanser berör förslagel i denna del. Länsstyrelsen i Jämtlands län sätter i fråga om del är nödvändigt att göra en uppdelning av biståndsreglerna. Enligt länsstyrelsen kan förekomsten av 6 § ha en återhållande effekt på kommunernas benägenhet att lämna bistånd enligl 5 §. Dessulom anser länsslyrelsen alt det finns risk för ett normtänkande i likhet med det som 12 § ShjL i dag ger upphov till. Det kan enligt länsstyrelsen befaras alt 5 S utnyttjas för bistånd upp till "normen" medan 6 § utnyttjas i övriga fall. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund tar fasla på alt bistånd enligt 5 § skall ge en skälig levnadsnivå och frågar från denna ulgångspunkt vilken levnadsnivå bistånd enligt 6 S skall ge och vilka funktioner etl sådanl bislånd skall fylla.

Nuvarande regler i ShjL innebär följande. Enligl 12 S skall socialhjälp lämnas om den enskilde på grund av särskilda i lagen angivna omständigheter själv saknar medel till sitt uppehälle eller till erforderlig vård. En ytterligare förutsättning är atl behovel inle tillgodoses på något annat sätl, 1. ex. genom all hjälp lämnas av en myndighet. När det inle finns ett behov av socialhjälp enligt 12 S, kan s.k. frivillig socialhjälp ulgå enligt 13 §. Sådan kan ges enligt grunder som kommunfullmäktige beslämmer - och del har i praktiken nästan aldrig förekommit - eller "efter vad socialnämnden prövar erforderligt". Den frivilliga socialhjälpen är avsedd atl vara ell komplement lill övriga sociala förmåner och skall utgå när annan hjälp är otillräcklig eller inte kan erhållas.

Uppdelningen i obligatorisk resp. frivillig hjälp går tillbaka på bestämmelser som infördes i 1871 års fattigvärdsförordning. Den särskilda bestämmelsen om frivillig socialhjälp tjänar i dag endast syftet att ge kommunen kompetens att lämna ut annan hjälp än den obligatoriska som den enskilde alltid har rätl till. Enligl min mening vore det av principiella skäl tilltalande att i den nya socialtjänstlagen avstå från en fortsatt uppdelning på detta sätt.

Jag har i det föregående tillstyrkt att den enskildes rätt till bistånd skall

Prop. 1979/80:1   Socialbidrag 188

ges en slörre räckvidd än den obligatoriska socialhjälpen har i dag. RäUen lill bislånd skall inte längre knyta an till sådana särskilda omständigheter som anges t. ex. i 12 § ShjL. Oavsell bakgrunden till oförmågan skall den vars behov inle kan tillgodoses på annat sätl ges bislånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Föreskriften all den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå ger, i förening med de möjligheter som ramlagstiftningen innehåller, stort utrymme för socialtjänsten att variera hjälpinsatserna. De förhållanden som jag har pekat på nu minskar enligt min uppfattning i avsevärd grad behovel av en bestämmelse om s. k. frivilligt bislånd.

Den enskilde kan emellertid behöva stöd och hjälp från nämnden även i andra situationer, t.ex. för att förebygga aU det senare uppkommer ett behov av akut hjälp. Det kan vara fråga om olika former av rehabiliterande insatser som på så vis faller utanför rälien till bistånd. Socialnämden har enligt kommunallagens bestämmelser inte rätt all ulan stöd i lag ge en enskild kommunmedlem sådan hjälp. Socialnämndens kompelens all lämna sådan hjälp måste således under alla förhållanden framgå av socialtjänstlagen.

Enligt de regler som jag har förordat lidigare skall kommunen ansvara för au den som vislas i kommunen får del bistånd som han behöver. Vidare kommer det i lagen alt anges att socialnämnden som en av flera vikliga uppgifter har atl lämna bl. a. ekonomisk hjälp och annat bislånd ål familjer och enskilda som behöver del. Genom dessa regler i den nya lagstiftningen ges enligt min mening kommunen otvetydigt nödvändig kompetens all ge den enskilde slöd och hjälp även i andra situationer än dem som omfattas av rätten till bistånd. Jag anser följaktligen atl det därutöver inte finns behov av en särskild bestämmelse om s. k. frivilligt bistånd inom socialtjänsten.

Frågan om kommunernas möjlighet att enligt den nya lagen ge bistånd utöver det som framgår av den enskildes rätl i vissa fall kan behöva belysas ytterligare i socialstyrelsens allmänna råd.

1 fortsättningen går jag in på de ekonomiska formerna av bistånd -socialbidrag. Jag återkommer då också till frågan om det "frivilliga" biståndet.

2.6 Socialbidrag

Rätten fill bislånd innebär som framgår av vad jag har sagt tidigare i princip en rad olika individinriktade insatser, av vilka den ekonomiska hjälpen bara är en. Jag har påpekat tidigare att insatsema inom t. ex. barn-och ungdomsvården och inom nykterhetsvården har tagit i anspråk en större del av socialvårdens resurser än vad den ekonomiska hjälpen, socialhjälpen, har gjort. Det hindrar inte alt socialhjälpen i nuvarande och äldre lagstiftning har haft en i flera avseenden central roll. En rad särskilda

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 189

frågor knyler också an till just denna form av hjälp. Det är därför naturligt atl ägna dessa frågor speciell uppmärksamhet.

Som socialutredningen har pekat på kan den ekonomiska hjälpen antingen avse bidrag till den enskildes försörjning och vård eller ha förebyggande ändamål. Man kan om man så vill i likhel med utredningen kalla den försl nämnda sortens bidrag för grundbidrag och den senare för rehabiliteringstillägg. En sådan indelning kan ibland vara meningsfull.

Som ett samlat namn på del ekonomiska biståndet har socialulredningen föreslagit termen socialbidrag. Jag ansluler mig liksom de allra flesla remissinslanserna lill detla förslag. Samlidigl anser jag i likhet med utredningen att det inte finns anledning atl i socialtjänstlagen använda något särskilt namn för den del av biståndet som avser ekonomisk hjälp.

Innan jag går in närmare på formerna för del framlida socialbidragel vill jag ge en redogörelse för socialhjälpen och dess utveckling under senare år.

2.6./ Sociulhjälpen

Socialhjälpen har med tiden alltmer blivil ell komplement till de allmänna socialpolitiska anordningarna. Några siffror kan belysa utvecklingen. I början av 1900-talet var den kommunala behovsprövade hjälpen (fattigvården) praktiskt taget den enda samhälleliga ekonomiska hjälpfor-men. Trettio år senare svarade den för ungefär en fjärdedel av de socialpolitiska kostnaderna. I mitten av 1960-talel hade andelen nedbringats till omkring en procent. Socialhjälpskoslnaderna har därefter legat på eller under enprocentnivån.

Sociulhjälpsnormer

Socialhjälpen bygger som har nämnls lill skillnad från t. ex. socialförsäkringarna på en fri behovsprövning. Särskilt socialförvaltningarna i de slörre kommunerna ansåg emellertid rätt tidigt atl de behövde vissa vägledande beloppsnormer för främst den obligatoriska socialhjälpen (12 § ShjL) som var avpassade efter familjens storlek m. m. för att ge stadga åt behovsprövningen. Så småningom har praktiskt taget alla kommuner kommit att tillämpa sådana normer för livsuppehället ulöver den faktiska bostadskostnaden m.m.

Frivillig socialhjälp (13 § ShjL) avser i första hand varierande behov av förebyggande och rehabiliterande insatser, som inte kan normeras på samma sätt som när gmndläggande försörjningsbehov skall tillgodoses. Som jag har nämnt redan får kommunfullmäktige fastställa grunder för den frivilliga socialhjälpen, men knappast i någon kommun har fullmäktige begagnat sig av denna möjlighet. Den frivilliga hjälpen meddelas därför "efter vad socialnämnden prövar erforderligt".

Efter initiativ av Slockholms socialnämnd i början av 1970-talel har det stora flertalet kommuner förenklat behovsprövningen i olika avseenden.

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 190

Många har infört s. k. bmllonormer, som täcker mer av livsuppehällel än de lidigare normerna gjorde.

Slatistiska centralbyrån genomför årligen riksomfatlande undersökningar av kommunernas normer. Den I oklober 1978 hade 274 av landets 277 kommuner fastställt vägledande normer för utgivande av socialhjälp. Samlliga dessa 274 kommuner har knutit normerna till basbeloppet. I 123 av de 274 kommunerna (45 %) tillämpades bmllonormer, om dessa definieras som normer vilka är basbeloppsanknutna och omfatlar bl. a. bidrag lill kläder, gas- och elavgifter. Samtliga kommuner med normer gav dämtöver som regel tillägg liU faktiska bostadskostnader inklusive bränsle. Nor-mema avser obligatorisk socialhjälp men används även för frivillig socialhjälp vid prövning av sökandens ekonomi i förhållande till försörjningsbördan.

57 kommuner hade olika normer för korttids- och långtidshjälp. Gränsen gick vid 3-4 månader. Korttidsnormerna är lägre eftersom mera tillfälligt hjälpbehövande anses kunna klara sig på mindre belopp. Skälet härtill skulle vara all mera långsikliga behov inle hinner aktualiseras. Normerna för uppehälle varierade starkt, i.ex. för ensamslående vuxen mellan 56 och 96 % av basbeloppet, räknal per år, och mellan 34 och 82 % av basbeloppet för ungdom i övre tonåren. Normer för långtidshjälp och normer som inle skiljer på hjälpens varaktighet uppvisar mindre men ändå betydande variationer mellan kommunerna.

De stora differenserna för år 1978 i normnivån kan rimligen inte genomgående motsvaras av lika stora faktiska skillnader i fråga om den materiella levnadsnivå som kommunerna tillförsäkrar socialhjälpstagarna. Regler för behovsprövningen i övrigt liksom utbetalningar över normnivån kan innebära en viss utjämning.

Antul mottagare av socialhjälp

Den kommunala behovsprövade ekonomiska hjälpen - socialhjälpen och dess föregångare fattigvården - kan genom fortlöpande årsstatistik för riket följas någorlunda säkert mer än elt hundra år tillbaka i tiden. Statistiken omfattar både obligatorisk och frivillig hjälp ulan särredovisning. Andelen personer i befolkningen som under ett kalenderår längre eller kortare tid har tagit emot behovsprövad hjälp har varit tämligen konstant. Här avses hjälptagare, och i den statistiska redovisningen räknas samtliga medlemmar i en familj som hjälptagare, oavsett om hela familjen eller endast någon av dess medlemmar har fått hjälp. Under de flesta åren har andelen uppgått till 4-6 %. Även om äldre uppgifter inte är helt jämförbara med senare kan nämnas att t.ex. år 1875 fick 4,4 % och år 1975 5,1 % ifrågavarande hjälp.

Den ganska stora stabiliteten i fråga om hjälpens omfattning förklaras av att kommunema i enlighet med lagstiftningens intentioner tillämpar ell "relativt fatligdomsbegrepp". Således har hjälpstandarden höjts, när det

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 191

slora flertalet människors maleriella levnadsförhållanden har förbättrats. Även om dessa höjningar inte alltid har skelt i takr med de allmänna förbällringarna, har de molverkal all siandardklyflorna vidgais mellan de sämsl ställda och befolkningen i övrigt.

Samlidigl gäller del kända och slalisliskl redovisade socialhjälpsberoen-del för alt vara någol av en fingervisning om hur del är slälll i samhällel. Relativt höga socialhjälpssiffror anses vittna om tilltagande samhällsproblem eller brister i del socialpolitiska trygghetssystemet för hela landel eller om ökade ekonomiska och sociala svårigheier på regional eller lokal nivå. All procentlalet moltagare av ekonomisk hjälp varit i stort sett konstant utesluter nämligen inte belydande variationer. Den såvitt känt lägsta andelen hjälptagare avser år 1964 då 3,5 % av befolkningen fick socialhjälp under längre eller kortare tid av året. Den högsta andelen, 9,5 %, avser krisåret 1933. Dessa siffror är medeltal för riket med en betydande spridning kring medeltalen.

Enskilda kommuner har och har haft såväl väsentligt högre som lägre tal. Ett anlal kommuner i Stockholmsområdet har nu en ovanligt hög andel socialhjälpstagare. År 1977 fick 14 % av medelbefolkningen i Botkyrka socialhjälp. För Haninge och Tyresö var molsvarande andel 10 %, för Huddinge och Södertälje 9 %. Även Eskilstuna och Västerås redovisar ungefär samma andel. I många andra kommuner uppgår socialhjälpsbe-roendel lill någon ensiaka procent. Under de ca tjugo år som ShjL varit i kraft har tyngdpunkten i hjälpberoendel förskjutits från norrländska glesbygdskommuner lill tätorlskommuner söderui. År 1957 hade etl antal norrboltenskommuner de högsla socialhjälpstalen (Hieianiemi 19,6 %, Övertorneå 13,7% osv.).

Skillnaderna mellan inte bara kommunerna utan även länen är betydande. 1 Slockholms, Uppsala, Södermanlands och Väslmanlands län hade över 6 % av invånarna socialhjälp år 1977. År 1957 hade Norrbollens län den högsla siffran (7,3 %). Även andra norrlandslän hade höga siffror. 1 Kristianstads län och Hallands län var år 1977 molsvarande siffror ungefär 2 %. Dessa län låg tillsammans med vissa andra län i södra Sverige lägst också år 1957.

Från mitlen av 1960- och in på 1970-talel ökade socialhjälpssiffrorna i medeltal för rikel för varje år. Därefter har de åler börjat sjunka men ligger fortfarande relativt högl. Fortfarande är således omkring 200000 familjer och ensamslående personer ("hjälpfall") eller sammanlagl ca 375 000 vuxna och barn (hjälplagare) beroende av socialhjälp längre eller kortare tid under årel.

Socialhjälpskoslnaderna

Socialhjälpen och dess administration finansieras av kommunerna. Statsbidrag ulgår lill kostnaderna i vissa enskilda fall vartill kommer återbetalning frän hjälplagare för utgiven hjälp inklusive förskotlering av so-

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 192

cialförsäkringsförmåner m.m. Del finns ingen slatislik över den lolala omfaiiningen av dessa bidrag och ersätlningar, men de lorde svara för en ganska liten del av kommunernas socialhjälpsutgifler.

Kommunernas koslnader för ulgiven socialhjälp har ökal årligen räknal i löpande penningvärde, från ca 145 milj. kr. år 1965 lill 750 milj. kr. år 1977. I fast penningvärde har emellertid de senasle årens ulgifier i slorl sett varil oförändrade och vanligen något lägre än kostnaderna under vissa tidigare år av 1970-talet (i 1965 års penningvärde ca 145 milj. kr. år 1965, 350 milj. kr. år 1972 och 335 milj. kr. år 1977).

Socialhjälpskostnaderna utgör under alla förhållanden en myckel lilen del av samhällels lolala socialpolitiska utgifter - mindre än en procent. 1 den kommunala budgelen väger socialhjälpen naturligtvis tyngre. År 1976 svarade socialhjälpen för närmare 7 % av nellokoslnaderna för socialvård och socialförsäkring i kommunernas driflbudgel och för knappl 3 % av deras totala nettokostnader. Skillnaderna mellan kommunerna är belydande.

Familjetyp, ålder m.m.

Behovel av socialhjälp är mer utbrett bland ej gifta män än inom någon annan civilståndslyp. (Till gruppen ej gifta män räknas ogifta, frånskilda, änklingar.) Även bland barn under 16 år är socialhjälp vanligare än inom medelbefolkningen.

År 1965 hade 36 av 1 000 ej gifta män haft socialhjälp under längre eller kortare lid av årel, vilkel motsvarade genomsnillel för hela befolkningen (samtliga familjetyper). År 1976 hade 62 av I 000 ej gifta män socialhjälp. Del belyder all socialhjälpsberoendel bland dem under 1970-lalet har ökat kraftigare än inom hela befolkningen. Genomsnillet låg år 1976 på 48 per 1 000. Utvecklingen är en annan för ej gifta kvinnor. År 1965 var socialhjälp vanligare bland dem (43 per 1000) än bland ej gifta män. Sedan ändrades delta i slulel av 1960-lalel så alt hjälpberoendel alllsedan dess är vanligare hos männen (62 mot 48 för de ej gifta kvinnorna per I 000).

Ell otillfredsställande faktum är även det traditionellt höga socialhjälpsberoendel bland minderåriga barn. Hjälpberoendel - 73 av 1000 barn -var år 1976 slörre hos dem än hos de ej gifta männen. Hjälpberoendel hos barnen har dock under de senasle åren reducerats mer än hos någon annan gmpp (från 103 år 1972 lill 73 år 1976 per 1 000), men är ändå fortfarande högst. Olika undersökningar från 1950-talet och framåt visaratt särskill de slörre burnfumlljernu är så ekonomiskl sårbara alt de lällare än andra kommer i socialhjälpsberoende.

Bland gifta personer är socialhjälpsberoendet liksom tidigare relalivi lågl.

Av den nämnda ulvecklingen följer all de ensamstående männen har kommil alt ulgöra en allt större andel av samlliga som får hjälp, och det absoluta antalet ensamstående män med socialhjälp har minskat ganska

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 193

obetydligt sedan år 1973, då socialhjälpssiffrorna vände nedåt igen. Samma tendens gäller för gruppen ensamslående kvinnor med barn. Statistiken antyder all i gruppen ensamstående kvinnor dröjer mödrarnas socialhjälpsberoende kvar på en relativt hög nivå. För gruppen gifta/samboende par däremol synes socialhjälpsberoendel ha minskal väsenlligl bland inte bara familjer med barn utan även familjer utan barn.

Det finns vissa strukturella skillnader mellan hjälpberoende grupper i olika kommuner, t. ex. i fråga om små och stora kommuner. I de tre största utgjorde år 1975 ensamma män utan bam närmare hälften (47 %) av samtliga s. k. hjälpfall, medan gifta par eller sammanboende som hade bam svarade för endast 10 %. 1 kommuner med mindre än 10000 invånare däremol uigjorde de hjälpberoende ensamma männen knappt en tredjedel (31 %), medan den ovan nämnda barnfamiljegruppen svarade för närmare en fjärdedel (23 %).

Ser man lill hjälptagarnas ålder har utvecklingen inneburit två viktiga förändringar. För det första har socialhjälpsberoendel bland högre åldersgmpper bringats ner krafligl. Sedan mitten av 1960-talet minskar således andelen socialhjälpstagare i samtliga åldersgrupper från 60 år och uppåt. Även åldersgruppen 50-59 år har minskal någol under år 1976.

För del andra breder socialhjälpsberoendel ul sig i åldersgrupperna under 50 år. De minderårigas hjälpberoende ligger som har nämnts på en hög nivå. Bland personer i åldern 16-29 år var socialhjälpsberoendet nära tre gånger högre år 1976 än det var år 1965, f. ö. den enda åldersgrupp med stegrat socialhjälpsberoende mellan 1975 och 1976. Även i de högre ålders-gmppema upp till 50 är har hjälpberoendel ökat avsevärt. Tendensen är densamma i samtliga familjetyper.

Ett annat sätt alt mäta socialhjälpsberoendel är alt undersöka hur stora procentandelar olika åldersgrupper utgör av samtliga hjälptagare. Det kan då konstateras att för år 1965 utgjorde de minderåriga 35 % och för år 1976 34 % av alla hjälptagare, medan motsvarande procenttal för 16-29-åringar-na hade mer än fördubblats - från 13 lill 28. Åldersgruppen 67 år och äldre minskade samtidigt kraftigl sin andel från 13 lill 4 %.

Hjälpens vuruktighel i enskildu full

Medeltalet hjälpmånader (= kalendermånader då hjälp har getts) har minskal från år 1965 till år 1976, främst beroende på atl hjälp under årets samtliga tolv månader har blivit mycket ovanligare under perioden (siffran sjönk från 14 % till 5 %).

Genomsnittstiden har minskal för alla familjetyper utom för ensamstående män ulan barn. År 1965 hade de i medeltal 3,3 hjälpmånader mot 3,6 år 1976. Socialhjälpsberoendel bland de ensamstående männen har således inte blivil bara mera utbrett utan också något långvarigare.

För ensamstående kvinnor utan barn har hjälptiden nedbringats allra kraftigast, nämligen från 5,2 % till 3,7 %. 13   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 194

Hjälpens omfuttning och ändumål

Socialhjälp är sällan enda hushållsinkomsten ens under ett så kort skede som en månad. Socialhjälpsundersökningen år 1968 visade att omkring 90 % av familjer med socialhjälp i maj 1968 också hade andra inkomster under månaden. Sociala förmåner som folkpension, sjukpenning, barnbidrag, bostadsbidrag svarade för någol mer än tvä tredjedelar av inkomslerna vid sidan av socialhjälpen, medan arbelsinkomsler, underhållsbidrag m.m. svarade för närmare en Iredjedel.

Eftersom socialhjälpen främsl komplelterar andra inkomster är de utgivna socialhjälpsbeloppen vanligen relalivi måttliga.

Från en i och för sig ganska låg beloppsnivå på 526 kr. år 1965 har del genomsnittligt utbetalda beloppet höjts under perioden med mer än hälften räknal i fast penningvärde enligt konsumentprisindex eller till 883 kr. (1 979 kr. i löpande penningvärde). Konsumentprisindex kan dock vara en sämre mätare på socialhjälpens realvärde än på andra inkomsler för övriga grupper i samhällel. Om socialhjälpstagarna använder en slörre andel av inkomsten på livsmedel och livsmedelspriserna stiger kraftigare än andra varor, tenderar de för socialhjälpen angivna beloppen i fasl penningvärde atl bli för höga. Under perioden 1965-1978 har livsmedelsposten i indexet stigit med 164 % medan totalindexels ökning stannat vid 147 %.

Det socialpolitiska reformarbetet har inte bara begränsat socialhjälpens omfattning i hjälptider och belopp utan även i fråga om ändamål. Ett exempel är den allmänna sjukförsäkringen som kraftigt har bringat ned behovet av socialhjälp för sjukhusvård. Året innan den allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft - 1954 - fick t.ex. 42800 personer fattigvård lill vård i sjukvårdsinrättning (under vissa år på 1930- och 40-talen var antalet av storleksordningen 80000). Siffran sjönk då försäkringen trädde i kraft år 1955 till 17400. Sista året som detta socialhjälpsändamål särredovisades i den officiella statistiken, 1966, var antalet nere i 4 900.

Fastän socialhjälpen har blivil mer kompletterande än tidigare är rena försörjningsbehov på gmnd av höga hyror elc. framträdande, samtidigt som hjälp med förebyggande och rehabiliterande inriktning torde svara för en inte obetydlig del av socialhjälpskostnaderna.

Orsuker tid hjälpbehoven

Tidigt påvisade olika undersökningar att flertalel vuxna personer som fick socialhjälp var sjuka och arbetsoförmögna. Förbättringarna av sjukförsäkringen har minskat behovet av socialhjälp i samband med sjukdom. En annan traditionellt viktig socialhjälpsorsak är arbetslöshet. Den arbetslöse kan komma i fråga för frivillig socialhjälp men har enligt gällande regler inte rätt tiU obligatorisk socialhjälp, vilket familjen dock kan ha. Vid ökad arbetslöshet bmkar också socialhjälpen tillta. Som tidigare har framgått har ungdomar och ensamma män kraftigt ökat sina andelar av samtliga med socialhjälp. Här torde det gälla arbetslösa, sjukskrivna och utslagna.

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 195

Under senare år har även andra orsaker kommit in i bilden, nämligen att löneinkomsterna av heltidsarbete inte förslår, särskilt inle om familjen är stor och hyran hög trols utgående bostadsbidrag. Fortfarande lorde del dock vara så alt många av dem som behöver socialhjälp inte bara har mindre pengar i förhållande till utgifterna än andra. De är sämre ställda också i andra avseenden, såsom i fråga om arbele, bostad, hälsa och utbildning.

Ålderspensionärerna behöver som har nämnls inle socialhjälp i tillnärmelsevis samma ulslräckning som förr. Det står klarl alt pensionsrefor-mema har haft avgörande belydelse för denna uiveckling.

Del finns alliså myckel som lalar för all socialhjälpsberoendet besläms av olika samhällsförhållanden, däribland del socialpolitiska reformarbetet i övrigt. Samtidigt har det emellertid konstaterats alt andelen hjälptagare inom befolkningen har varil relalivi konstant ända sedan 1800-lalet. Man kan lycka alt socialförsäkringarna skulle redan ha så gotl som ulrotal behovet av socialhjälp. En viktig förklaring till atl så inle redan har skett har nämnts. Här avses det förhållandet att socialhjälpsnivåerna har följt med i standardutvecklingen. Fattigdom är etl relalivi begrepp. En annan viktig förklaring är att nya behov tillkommer eller atl vissa behov ökar, behov som socialhjälpen måste tillgodose innan de täcks på annat säll i del fortlöpande reformarbetet. Del är här delvis fråga om onda följder av samhällsutvecklingen i form av utslagning. Den ökande stora andelen ensamstående män i produktiv ålder bland hjälptagarna, särskilt inom storsladsområdena, har säkerl samband med denna utveckling.

2.6.2 Förutsättningar för rätt till socialbidrag

Det ekonomiska biståndet kan ofta behöva kombineras med andra sociala tjänster. Dessa skall utgöra erbjudanden, varför del i princip bör vara möjligt för den enskilde alt efterfråga en viss social tjänst, t. ex. ekonomisk hjälp, och samlidigl avslå från erbjudanden om andra insalser, som avser behandling. Della innebär emellertid inle all socialtjänsten är förhindrad alt stäUa vissa villkor. Tvärtom fömtsätter rätlen till bislånd alt det föreligger ett faktiskt behov och alt behovel inle kan tillgodoses på annat sätl.

Socialslyrelsen och andra remissinsianser har å andra sidan underslrukii att villkoren för bistånd inte får bli för restriktiva. Även jag vill belöna detta. En långl gående lolkning av de föreslagna bestämmelserna om rätl lill bistånd skulle kunna leda till atl den som har kunnat försörja sig men inle gjort det och därför saknar medel lill försörjning under den närmasle liden inte i något fall skulle ha rätl till ekonomiskt bislånd. En sådan lolkning skulle innebära en skärpning i förhållande lill vad som tillämpas inom den nuvarande socialhjälpen.

ShjL medger också till skillnad från dess föregångare fatligvärdslagen rätt lill hjälp i vissa fall, då arbetsförmågan inte utnyttjas. Enligt 12 § kan således en person vara berättigad till socialhjälp om han av hälsoskäl bör

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 196

helt eller delvis avhålla sig från arbele, Beslämmelsen syftar på hjälpbehövande som visseriigen kan utföra arbete och därmed hell eller delvis försörja sig, men som med hänsyn till hälsolillslånd och framlida arbetsförmåga bör avstå från arbele. Del kan i.ex. gälla en konvalescenl eller en person i elt tidigt skede av en sjukdom. Tillståndet i dessa fall behöver inle innebära arbetsoförmåga, men arbele kan innebära en fara för den fortsatia arbetsförmågan. Enligt min mening bör i förebyggande syfte samma begränsningar i arbets- och självförsörjningskravel som i nuvarande lagstiftning gälla för räll till socialbidrag.

Jag vill ocksä påminna om alt socialbidragel liksom nu socialhjälpen kommer alt fungera som "en sisla resurs" för bl.a. människor som har sociala och personliga svårigheier av olika slag, men som inle alllid är i siånd all dokumentera arbetsoförmåga för den närmast föregående liden. De kan nu få lillfällig hjälp för all inle en direkt nödsilualion skall uppslå och för alt få möjlighet att reda upp den akuta situationen. Inom ramen för socialbidraget bör i motsvarande fall finnas en rält lill lillfällig hjälp.

I fråga om socialtjänstens mål harjag understrukit all verksamheten inte skall ta över ansvarel för enskilda människors handlingar och livsföring och därmed riskera alt de passiveras och blir beroende. Del slår samlidigl klart all de sämsl ställda i samhällel ofla lever under slora svårigheier och med hån beskurna valmöjligheler.

Socialljänslen måsle så långl möjligi i samråd med den enskilde klara ul om och hur ett forlsall hjälpbehov skall kunna förebyggas. Del kan gälla krav på den enskilde alt undergå läkarundersökning av hälsotillstånd och arbetsförmåga, godta lämpliga rehabiliteringsåtgärder som syftar till all han ålervinner eller förbältrar sin arbetsförmåga, alt han anmäler sig som arbetssökande vid arbetsförmedlingen osv. Socialljänslens arbetsuppgifter belräffande de människor del här är fråga om innebär ofta svåra bedömningar, som föruisäller en ingående kännedom om deras individuella förulsällningar och om den miljö de lever i. Den helhetssyn som skall prägla socialtjänsten gäller givetvis även här.

2.6.3 Socialbidragets ändamål Försörjningsstöd

I det följande kommer jag atl behandla socialbidragels huvudsakliga uppgifter all vid behov irygga försörjning och vård saml lämna bidrag i förebyggande och rehabiliterande syfte. Del bör genast sägas alt en klar gränsdragning mellan dessa bidragsformer inte är möjlig. Socialbidrag som tryggar t.ex. försörjningen har i viss mening inte sällan en förebyggande och rehabiliterande effekt. Della blir särskill lydligl i vissa rehabiliterings-situationer där socialljänslen kan behöva kompleltera andra former av ersältningar med visst bidrag till uppehällel.

Jag vill framhålla atl liksom hittills har det största betydelse att försörjningsstödet i lillräcklig ulslräckning kombineras med andra insatser av

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 197

förebyggande och rehabiliterande karaktär. I annat fall kan ett fortlöpande bidrag lill försörjningen verka passiverande och direkl molverka den enskildes möjlighel all få och behålla ett arbele och försörja sig själv. Den risken kan gälla t.ex. ungdom som ännu inle har fått någol arbete och personer som lidigare har varit yrkesverksamma, men som har förlorat fotfästet på arbetsmarknaden. Till den senare gruppen har tillströmningen av ensamstående män varit belydande. Till gruppen hör också många ensamslående föräldrar som inte längre är så bundna till vårduppgifter alt de inte skulle kunna la ett arbele. 1 de nu nämnda fallen kan socialtjänstens insatser exempelvis gå ut på atl förmedla konlakl med arbetsmarknadsmyndigheterna eller andra samhällsorgan.

Jag har framhållil tidigare all det för all skapa lillräckligl anlal arbetstillfällen så atl rätten lill arbete skall kunna förverkligas krävs fortlöpande kraftfulla närings- och arbetsmarknadspolitiska insatser som inte socialljänslen råder över. Försörjningsstöd i form av socialbidrag under längre eller kortare tid kan vara del enda som återstår för att människor inte skall fara iUa eller lida nöd.

Genom utbyggnaden av de allmänna socialpolitiska anordningama har socialhjälpen kommil alt få en alltmer kompletlerande funktion. Del står emellertid klart alt socialbidragel även i framtiden kommer alt få betydelse som försörjningsstöd i vissa situationer och för vissa gmpper av människor. En orsak till detta är att trygghetssystemet inte är tillräckligt utvecklat för alt läcka alla de situationer då ett ekonomiskl slöd kan behövas. Också efter en fortsatt ulbyggnad av den ekonomiska tryggheten i generella former kan det behövas en behovsprövad hjälpform för särskilda, kanske ovanliga behovssituationer.

Socialbidrag till kostnader för vård m. m.

Enligl 12 § ShjL har den som själv saknar tillräckliga medel rätt att få socialhjälp till bl.a. den vård som han behöver, om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. För några årtionden sedan svarade den kommunala behovsprövade hjälpen i etl mycket stort antal fall för kostnader för sjukhusvård, läkarvård, tandvård och annan vård eller behandling vid sjukdom och för sjukresor elc. Den enskildes ekonomiska skydd i fråga om kostnader i olika vårdsituationer har därefter byggts ut kraftigt. Reformarbetet har omfattat prisnedsättning eller kostnadsbefrielse i fråga om läkemedel, läkarvårdsersätlning, ersättning för sjuk vårdande behandling, resekostnader, sjukhusvård, hjälpmedel till handikappade, tandvård, nedsättning av patientavgifter i öppen sjukvård m. m. Del är här fråga om ersältningar enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) och därtiU knutna författningar. Hämtöver har sjukvårdshuvudmännen i vissa avseenden infört avgifismaximeringar och nedsällningar av kosinadema för personer med omfaltande vårdbehov. Detta skydd är inte enhelligl utformat ulan varierar mellan sjukvårdshuvudmännen. Socialpolitiska sam-

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 198

ordningsutredningen (S  1975:02) har i år lagt fram ett förslag om ell enhelligl skydd mol höga vård- och läkemedelskostnader (SOU 1979: 1).

Genom det omfaltande reformarbete som jag har antytt nu har del blivit mycket mindre vanligt än tidigare alt människor behöver söka socialhjälp till olika slag av sjukvårdskostnader. Även inom socialljänslen kan det emellertid uppslå behov av ekonomiskl stöd i form av socialbidrag lill särskilda kostnader i samband med sjukdom. Detta kan bli fallet i huvudsakligen ivå olika silualioner.

Den ena gäller personer som inte är inskrivna i försäkringskassan och därför inte omfattas av den allmänna försäkringen. Det är här fråga om icke svenska medborgare som vistas i landet men inte har blivit bosatta. I vissa fall måste de själva svara för en vårdavgift eller en del av denna med krav på sig att betala i förskott eller lämna godtagbar ansvarsförbindelse. Det kan i dessa fall bli nödvändigt atl socialtjänsten medverkar I.ex. genom alt intyga all patienten inte kan belala avgifterna i syfte alt få dessa avskrivna eller genom alt bevilja socialbidrag lill kostnaderna. Att stå utanför den allmänna försäkringen innebär atl den enskilde saknar ekonomiskt skydd också i flera andra situationer som har samband med sjukdom e.d. Det betyderaU socialtjänsten kan behöva träda till och utge socialbidrag i sådana situationer, om del ekonomiska behovel inte tillgodoses på annat sätl.

Den andra situationen gäUer det förhåUandel atl den enskilde inte själv kan betala den kostnad som återstår efter ersättningen från socialförsäkringen eUer kostnadsnedsättningen. Under lidigare år var det vanligt att socialnämnderna i mer eller mindre generella former svarade för klienternas medicinkostnader, en förmån som också folkpensionärer med kommunalt bostadstillägg kunde få del av. Flera förhållanden har bidragit till all begränsa denna hjälpverksamhet. Den läkemedelsrabattering som äger mm enligl den allmänna sjukförsäkringen har minskat kosinadema för många och därmed behovet av socialhjälp till medicin. De reella förbättringarna av folkpensionerna har verkat i samma riktning. Vidare har de genereUa bmllonormer som alltmer har börjat användas inom socialhjälpen tenderat atl inkludera medicinkostnadema i normen för uppehälle så att endasi ovanligt höga läkemedelskostnader föranleder extra hjälp. Även kostnader för behövlig tandvård som inte täcks av tandvårdsförsäkringen kan föranleda socialhjälp. Del blir samma sak med socialbidraget. Även begravningskostnader skall vid behov täckas av socialbidrag.

Jag viU erinra om aU det i främst samhällets regi finns flera former av vård och service - inom barn- och äldreomsorgen - som är avgiftsbelagda. Villkor om ersättning och kostnadsnedsättningar etc. regleras genom kommunala beslul. Avgifterna är oftast gmndade på betalningsförmågan, varför socialbidrag i princip inte skall behöva utgå till sådana kostnader. Vid betalningssvårigheter bör huvudmannen för verksamheten enligt min mening i stället kunna reglera avgiften på sådant sätt alt den enskilde inte skall behöva söka socialbidrag till kostnader.

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 199

Förebyggande och rehabiUlerande inriklning

Som socialutredningen har fråinhållil kommer den kommunala behovsprövade hjälpen alt ha kvar uppgifter med förebyggande och rehabiliterande inriktning. Del kan här vara fråga om kompletterande slöd till insatser från andra delar av socialljänslen eller andra verksamheter på kommunal, landstingskommunal eller statlig nivå. 1 den nuvarande socialhjälpsverksamheten tillgodoses rehabiliieringsbehov inom ramen för den frivilliga socialhjälpen enligl 13 § ShjL. Jag delar socialulredningens uppfattning att det är angelägel atl bidrag till rehabiliteringsändamål liksom i dag i viss utsträckning och i vissa former skall kunna ulgå under de fömtsättningar som anges för rätlen till bislånd. Dessa insalser inom socialbidragels ram bör utgöra en grund för en mer långsiktig uppbyggnad av den bidragsberältigades möjligheter att helt eller delvis försörja sig och till en aktiv livsföring. Biståndet skall med andra ord ges en förebyggande inriktning.

När del gäller t.ex. skolungdom kan utöver ekonomiskl stöd till del direkla livsuppehället andra ekonomiska stödinsatser behöva sättas in i samarbete med den skolsociala verksamheten. Socialbidraget bör liksom socialhjälpen enligl 12 S ShjL under vissa fömtsättningar svara för kostnader som avser minderårigs uppfostran. En av flera orsaker till att en elev har svårigheter i skolan kan vara all han eller hon har del sämre ställt än skolkainratema och inle har samma ekonomiska möjligheler som de. Det kan här gälla bl. a. vissa slag av utmstning som inte ryms inom ramen för bistånd till uppehället. Ett särskilt ekonomiskt stöd bör här kunna få betydelse för all förebygga att eleven t. ex. avbryter skolgången. Detla är elt exempel på hur socialbidragel liksom hittills kan fylla en uppgift inom den förebyggande barn- och ungdomsverksamheten.

Socialbidraget bör också tillgodose sådana ändamål som nu avses med hjälpåtgärder enligt 26 S BvL och täcka kostnader för rådfrågning, undervisning, behandling, utbildning, resor, utrustning m.m. Prövningen av behovet blir emeUertid inle längre bunden till enbart vissa förhållanden, t.ex. sådana som nu anges i 25 S BvL, utan kommer all göras enligl de allmänna gmnderna för rätt till bistånd.

För vissa familjer med sociala problem kan olika former av stödinsatser i hemmet förebygga att ett barn måste tas om hand för vård utanför sitt hem. Ekonomiskl slöd i form av socialbidrag har ibland visal sig vara en nödvändig hjälpålgärd vid sidan av andra insalser.

Rätten lill arbete hör till de grundläggande sociala värden som socialtjänsten skall medverka till att förverkliga. Ekonomisk hjälp i enskilda fall för att främja della mål lär ofla bli av mer kompletterande karaktär. Arbelsmarknadspolitiska insatser utanför socialtjänsten för bl.a. arbetshandikappade, somjag återkommer till (avsnitt 2.11) har mer grundläggande betydelse. Även socialbidragel blir emellertid i olika silualioner av värde. I fråga om personer med svårigheter på arbetsmarknaden är det

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 200

nödvändigt atl socialtjänsten och arbelsmarknadsorganen samarbetar. Här spelar socialhjälpsverksamheten sedan länge en inte oväsentlig roll genom att vid behov främst komplellera olika slalliga siödinsalser, I. ex. genom näringshjälp till arbetsredskap m. m., bidrag lill fortskaffningsmedel för all personer med rörelsehinder skall kunna ta sig till och från arbetet osv. Molsvarande möjligheler bör finnas inom socialtjänsten.

Alla människor bör ha rätt lill en god boslad. Socialljänslen bör även fortsällningsvis i samarbele med främsl bosladsförmedlingen genom ekonomiskl slöd kunna bidra lill all hjälpa familjer och enskilda med sociala problem all få goda bosläder i samma bosladsområden som andra bostadssökande. Denna bidragsverksamhel är för övrigl etl av många exempel på det lidigare nämnda förhållandel atl man inte alltid kan dra en tydlig gräns mellan å ena sidan stöd lill försörjning (inkl. boslad) och å andra sidan bidrag med rehabiliterande och förebyggande inriklning.

Personer med socialbidrag kommer liksom nu är fallel med socialhjälpstagarna, atl vara försäkrade enligt AFL och samtidigt med den kommunala behovsprövade hjälpen uppbära socialförsäkringsförmåner av olika slag. Jag räknar med atl behovel av ett kvalificerat samarbete mellan socialtjänsten och försäkringskassorna kommer all öka. Etl vikligl organ för della samarbele i fråga om rehabilileringsärenden bör de lokala rehabiliteringsgrupperna bli. Här kan socialbidrag behövas som komplemenl till socialförsäkringsförmåner, utbildningsbidrag m.m. under ell rehabilile-ringsskede.

Socialtjänsten får också breda kontaklylor med hälso- och sjukvården. Del kommer ofta att bli fråga om sociala rehabiliteringsinsatser efter avslutad medicinsk behandling i samband med sjukdom, missbmk av beroendeframkallande medel etc. Inle sällan kommer del vid sidan av andra åtgärder alt behövas ekonomiskt slöd för såväl försörjning som rehabililering.

Särskildu grupper

Som framgår av vad jag har sagl lidigare om rätten till bistånd kommer socialbidrag atl kunna utgå också till arbetsföra personer med heltidsarbete, fömlsatl all de har otillräckliga inkomsler i förhållande lill försörjningsbördan. Det gäller hjälpbehövande personer vilkas hjälpbehov i dag tillgodoses inom ramen för den s. k. frivilliga socialhjälpen (13 § ShjL).

En betydande del av socialhjälpen lämnas i dag till personer som är arbetslösa. Med hänsyn till de kvalificeringsvillkor som gäller och också i fortsättningen kan antas komma atl gälla inom arbetslöshetsförsäkringen måste vi räkna med att socialbidrag i viss omfattning kommer att behövas vid arbetslöshet bäde till försörjning och lill förebyggande ändamål.

Icke svenska medborgare som är arbetsföra men som saknar arbetstillstånd har enligl gällande lag inte rätt till socialhjälp. Inte sällan ger man dem i stället frivillig socialhjälp. I den nya konstruktionen kommer de atl omfattas av rätten till bistånd.

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 201

Socialulredningen har haft i särskill uppdrag alt överväga reglerna för socialhjälp ål personer som är i arbetskonflikl. För en närmare redovisning av bakgrunden lill utredningens förslag får jag hänvisa lill slutbelänkandel (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg, s. 364-368.

Utredningen föreslär nu att socialbidrag lill konfliktberörda skall ulgå efter samma gmnder som socialbidraget i övrigt. Sålunda skall hjälp lämnas efler samma prövning, normberäkning och rikllinjer i övrigl som för andra hjälpsökande. Några särbestämmelser för behovsprövning i konfliktfallen bör således inte finnas.

Socialutredningen anser all del med hänsyn till neutralitetskravel är motiverat atl föreskriva ålerbelalningsskyldighet för socialbidrag som har betalats ut i samband med arbetskonflikt. En sådan bestämmelse kommer att utgöra elt undanlag från den huvudregel som utredningen föreslår, enligt vilken socialbidrag inte skall vara återbelalningspliktigl. I övrigl anser utredningen del sålunda inte nödvändigt att i lagen ta in några särbestämmelser i fråga om socialbidrag till personer i arbetskonflikt. Utredningen vill endasi understryka betydelsen av all konfliklberörda som söker socialbidrag omgående informeras om ålerbelalningsskyldighelen.

Jag tillstyrker för min del i likhel med bl. a. Föreningen Sveriges socialchefer och LO utredningens förslag om möjlighel lill socialbidrag vid arbetskonflikt. Som ulredningen har framhållit bör aterhelalning inle utkrävas, om den ersältningsberälligade genom all återbetala socialbidragel eller någon del av della skulle komma all sakna medel lill försörjningen eller om i det enskilda fallet andra synnerliga skäl talar emot återkrav. Av hänsyn till neutralitetsprincipen bör å andra sidan kommunerna inle ulan en närmare prövning enligt dessa kriterier efterge kravet på återbetalning. Jag återkommer senare lill frågorna om ålerbelalningsskyldighet (avsnitt 2.15 Avgifter m. m.).

När det gäller de studerande anser jag i likhet med socialutredningen att del rent principielll inte bör vara en uppgift för socialtjänsten att svara för vuxnas koslnader i samband med sludier. Grundregeln bör därför vara all socialbidrag inle skall ges till studerande som i övrigt är arbetsföra. Från denna regel måsle emellertid undanlag kunna göras när det är fråga om vissa ukutu situationer. I anslutning till den praxis som redan gäller torde således socialljänslen komma all behöva träda in med kompletterande socialbidrag också i särskilda fall på eftergymnasial nivå. Del kan exempelvis gälla personer med partiella studiehinder på grund av sjukdom eller handikapp, rehabiliterande åtgärder i förebyggande syfte, studerande med minderåriga bam etc.

2.6.4 Socialbidragets InnehåU och nivå Vad socialbidragel skaU täcka

Jag vill påminna om att enligt förslaget till rätt till bislånd skall den enskilde under tidigare nämnda villkor ha rätl till bistånd till sin försörjning

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 202

och sin livsföring i övrigl. När ShjL infördes framhöll dåvarande departementschef bl. a. att hjälpen skulle omfatta inte bara vad som åtgår till mal, husrum och kläder utan även vad som behövs för inventarieutrustning och annat dylikt, Della bildar en nalurlig utgångspunkt också för mina överväganden om vad socialbidragel kan täcka.

Socialbidniget bör således svara för grundläggande behov i fråga om mal och dryck, beklädnad och bostad inkl. elström. I överensstämmelse med den praxis som redan tillämpas av kommunerna bör bidragel även läcka andra hushållsulgifier för Iväll och rengöring, olika förbmkningsartiklar liksom försäkringar samt lillgodose behov av förströelse, rekreation och kommunikation genom all innefalta löpande kostnader för telefon, TV-licenser, dagstidning, smärre resor etc. Vidare bmkar hjälpen läcka andra personliga utgifter för hygien, fritidssysselsättningar och sociala kontakter.

Del är nu vanligt all den kommunala socialvården täcker dessa behov inom ramen för socialhjälpens grundbelopp eller s.k. bmllonormer. Genom sådana normer tillförsäkras den som behöver bislånd en viss levnadsstandard utan alt varje behov prövas för sig särskilt. Den enskilde får därigenom lättare atl hålla reda på om han i en viss silualion kan få detta gmndläggande bistånd eller inle. Han får också en viss frihet atl inom den ram för hushållsbudgelen som normerna sätter disponera socialbidraget på det sätl som passar honom bäst.

Huvudregeln för beräkning av bidrag till bostadskostnader bör vara all sökandens faktiska nettokostnader för bostaden och dess uppvärmning beaktas hell, om bosladsstandarden och bostadskostnaderna inte överstiger vad som är skäligl.

Behövlig hemulmslning hör till den standard som socialbidraget bör garantera. Vad som skall anses behövligt kan varken i fråga om hemulmslning eller annat fastställas en gång för alla. Bedömningen måste i stort anpassas efler den allmänna slandardutvecklingen i samhällel, dvs. till vad människor i allmänhel kan kosta på sig.

Hänsyn bör också las till fördyrade levnadsomkostnader på gmnd av arbele, bl.a. barnomsorgskoslnader, eller särskill kosthåll.

Jag har nämnt lidigare alt socialbidrag under vissa fömtsättningar skall kunna utgå lill koslnader för vård inkl. landvård, läkemedel, m. m.

Den som behöver miljöombyle och inle kan få delta inom kommunens hem e.d. bör kunna få bidrag till vistelse för vila och rekreation i andra lämpliga former.

Olika slag av skuldsättning kan ulgöra elt allvarligt hinder för all en person skall återvinna arbetsförmåga och möjligheler alt försörja sig själv och i förekommande fall sin familj. I vilken utsträckning socialljänslen skall ha atl svara för "ekonomiska saneringar" beror på förhållandena i det enskilda fallel. Men biståndet bör allmänt ges en förebyggande karaktär. Det heter redan om socialhjälpen att denna bör "lämnas på sådanl sätt.

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 203

all den behövande såviit möjligt blir i stånd all för framliden genom eget arbete försörja sig och de sina" (14 § ShjL). Samma ansats fanns f. ö. även i den äldre fattigvårdslagstiftningen. När det gäller socialbidraget bör tyngdpunkten förskjutas mot förebyggande och rehabiliterande insatser.

Socialbidragel bygger ytterst pä en individuell behovsprövning, vilket innebär att bidrag skall kunna utgå med andra belopp och lill andra ändamål än vad som gäller enligt särskilda fastställda normer. Bislånd som går ulöver grundbeloppet enligt de s. k. brullonormerna bör bli föremål för en mer ingående individuell bedömning. Humvida rätt till sådanl bistånd skall anses föreligga beror givetvis i hög grad på förhållandena i det enskilda fallel.

Som framgår av vad jag har anfört tidigare bör bl. a. ekonomiska stöd-och hjälpinsatser kunna ges i vidare omfattning än som följer av den enskildes rätt till socialbidrag. Frågan om insatsernas art och den enskildes kostnadsansvar bör därvid bestämmas efter samråd med honom. Detta bör bl.a. innebära alt kommunens fullmäktige liksom nu (14 S ShjL) skall kunna medge socialnämnden atl i stället för kontant bidrag teckna borgen för lån när det är fråga om ekonomiska insatser som framstår som ändamålsenliga men som socialtjänsten inte kan anses skyldig atl svara för inom ramen för socialbidraget.

En del av den nuvarande socialhjälpen utbetalas f. n. som förskott på socialförsäkringsförmåner i väntan på att försäkringskassans prövning skall bli klar. Det är vanligen pension och sjukpenning som förskolleras. Bestämmelser om förskotten finns i 33 § ShjL (om hjälptagares återbelalningsskyldighet) och 17 kap. 4 S AFL (rätl för myndighel som tillhandahållit försöijning atl uppbära del av pension). Förskotteringen av förstagångs-ulbetalningar måste skiljas från de s. k. förmedlingsärendena. Exempel på ett sådant ärende är att socialnämnden för att hjälpa en pensionär tar i samförstånd med honom emot pensionen på hans vägnar och portionerar ut den med jämna mellanmm. Det är oftast missbmkare som på detta sätt får hjälp med atl hushålla med sina inkomster.

Socialutredningen har framhållil atl det borde vara försäkringskassan och inle som nu socialnämnden som vid behov förskotterade socialförsäkringsförmåner. Utredningen har pekat på möjlighelen att meddela interimistiska beslut i bl.a. pensionsärenden.

Även förskotlering av ersättning från andra myndigheler än socialförsäkringsorganen borde enligl socialutredningen på sikt avvecklas. Om det inte går att åstadkomma på annat sätt föreslår utredningen att förskotten i fortsättningen skall utgå inom det föreslagna systemet med socialförsäk-ringstiUägg.

Jag delar helt socialulredningens uppfattning atl man bör sträva efter att på sikt avveckla socialnämndernas förskotteringsverksamhei. Förskott genom socialhjälp/socialbidrag är föga tillfredsställande vare sig från den enskildes eller från socialadministrativa synpunkter.

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 204

Frågan om att på lämpligaste säll avlasta kommunerna förskotterings-verksamheten prövas f.n. av socialpolitiska samordningsutredningen (S 1975:02). Därvid övervägs möjlighelerna all öka förulsältningarna för försäkringskassorna all meddela s.k. provisoriska beslul. Samordnings-utredningen vänlas lägga ett förslag i frågan senare i år. Även om del på detla sätl skulle gå atl väsenlligt reducera antalet förskotlsärenden för socialnämndema, måsle man räkna med all del också i framliden kommer att finnas behov av att i vissa fall få förskott på förmåner som ännu inte har beviljals. Jag ulgår därför från alt en av socialbidragels funktioner fortfarande kommer atl bli all inom ramen för rälien till bislånd ge förskott på förmåner som är under prövning av andra myndigheler.

Socialbidragets nivå m.m.

Den föreslagna rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen innebär att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så atl det stärker den hjälpbehövandes resurser för ell självständigt liv.

Somjag har redogjort för tidigare (avsniu 2.5) vill flera remissinstanser atl begreppet skälig levnadsnivå skall preciseras. Detla harjag delvis gjort genom atl ange fömtsättningarna för socialbidragel som rättighet saml socialbidragets ändamål och innehåll. Socialulredningen har för sin del framhåUit att det lämpligaste sättet att liUförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå är att använda del system med basbeloppsreglerade bmllonormer och med ersättning för skäliga bostadskostnader som numera tillämpas ganska aUmänl i kommunerna. Skillnaderna i normnivåer är emellertid betydande. Socialutredningen har vidare framhållit att jämlikhetsmålet fömtsätter atl enhelliga bidragsnormer eftersträvas inom socialtjänsten, även om skälig hänsyn bör kunna tas till variationer mellan kommunema i levnadskostnader och allmän inkomstnivå.

Socialutredningen har övervägt möjlighelen alt regeringen skulle fasl-släUa vissa miniminormer för socialbidraget, som således inte skulle få underskridas, men ansett alt övervägande skäl talar mot en sädan lösning. Jag delar denna bedömning. Jag förordar i stället att socialstyrelsen efter samråd med Kommunförbundet utformar sina aUmänna råd om socialtjänstlagens tillämpning så atl de molverkar alltför stora skiUnader i norm-nivåerna. Kommunförbundels länsavdelningar har för övrigt sedan länge arbetat på mer enhetliga normer bland kommunerna i respektive län.

Genom syslemel med basbeloppsreglerade s. k. bmllonormer kan socialbidragets realvärde skyddas. Under remissbehandlingen av socialutredningens förslag har några remissinstanser dock menat atl konsumentprisindex och basbelopp innebär en underskattning av koslnadsför-ändringama för de lägre inkomsttagarnas hushåll. Om livsmedlen, som har varit faUel under senare år, ökar snabbare i pris än övriga poster i indexet, kommer detta index inle alt fullt ul visa koslnadsfördyringarna för lågin-

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 205

komsthushåll, som ju måste använda en relativt stor andel av pengarna till livsmedel. Jag vill för min del påpeka att det på konsumentprisindex gmndade basbeloppet enligl AFL svarar för värdebeständigheten inom många olika socialpolitiska anordningar. Någon särlösning för enbart socialbidraget kan enligl min mening inte motiveras.

En annan fråga gäller realförbätlringar av socialbidragel. Här finns inte den tidigare nämnda automatiken som syftar till all skydda mol direkta försämringar av den reella standarden. Förbättringar av socialbidragets slandard (i form av höjda procenlsalser av basbeloppet för socialbidragsnormer) måsle liksom hiuills ske genom politiska beslut. Allmänna standardförbättringar för stora grupper inom befolkningen måsle naturligtvis även komma de ekonomiskt hjälpbehövande lill del.

Numera utgår socialhjälpen näslan alllid i konlant form. Della bör givelvis vara en regel med få undantag också för det framlida socialbidraget. Den lid är sedan länge förbi då man i praktiken omyndigförklarade den som var tvungen all söka socialhjälp genom all ulan slörre urskiljning ge honom mal- eller klädeskuponger i slällel för pengar. Jag vill i della sammanhang ocksä underslryka del slora värde som del i vissa fall kan ha i behandlingen av en klienl all han belros med en sä jämförelsevis enkel sak som all själv sköta sina hyresinbelalningar. Somjag har nämnl lidigare är del angelägel all socialljänslen inle lilldelas en "fixarroll". Klienlen skall i slällel hjälpas all i siörsla möjliga ulslräckning själv la ansvar för sina handlingar och sitt liv.

2.6.5 Övrigu.frågor

Särskilda bestämmelser finns i dag om slalsbidrag till bl. a. kommunerna för socialhjälp ål ulländska medborgare m.fl. Dessa frågor älerkommer jag lill senare (avsnill 2.23).

Också nuvarande beslämrnelser om ersällning mellan kommunerna för utgiven socialhjälp behandlar jag i del följande (avsnitt 2.16). Delsamma gäller frågan om den enskildes ersättningsskyldighet för uppburna socialbidrag m. m. ål sig och familjen (avsnitt 2.15).

Socialulredningen har också övervägl frågan om inle socialbidragel borde beskallas och göras pensionsgrundande.

Praktiska erfarenheler visar bl.a. all socialhjälpslagarna vanligen har lägre pensionsgrundande inkomst än andra grupper i samhällel och att de därmed också kommer all få lägre ATP. Om socialbidraget gjordes pensionsgmndande, skulle socialbidragstagarnas pensionsnivå höjas. Med hänsyn till socialbidragets kompletterande funktion torde emellertid den faktiska effekten som regel bli blygsam. Enligt vad jag har förordat tidigare bör socialbidraget få ökad förebyggande inriktning, vilket bl.a. innebär utbetalning av engångsbelopp till särskilda ändamål. Sådana utbetalningar lämpar sig mindre väl för beskattning. Del kan inte heller vara ändamålsenligt atl dela upp bidraget på beskattade och obeskallade förmåner. Jag

Prop. 1979/80:1    Socialbidrag 206

ansluler mig därför lill ulredningens mening atl socialbidraget inte bör beskattas eller göras pensionsgrundande.

Socialulredningen har övervägl om inle socialbidraget borde betalas ut av försäkringskassan. Beslut och finansiering skulle däremot vara en uppgift för kommunen. Utredningen har pekat på att socialförvaltningarnas utbetalningsmtiner synes fungera tillfredsställande och all del inle skulle innebära någon rationalisering i strikt mening alt låta försäkringskassan ta över. Man skulle emellertid få en mer enhetlig utbelalningsordning, om även socialbidraget utbetalades av försäkringskassan, och socialbidragel skulle i den allmänna uppfattningen jämställas mer med socialförsäkringsförmåner än med den tidigare socialhjälpen. Socialutredningen har därför ställt sig positiv till atl man på sikt för över utbetalningen av socialbidrag på försäkringskassan. Några av det fåtal remissinstanser som har yllral sig i frågan, däribland riksförsäkringsverket, vill ha en sådan ordning genomförd mer eller mindre snabbt. Andra ställer sig kriliska till förslagel, bl. a. med hänsyn till all försäkringskassan i onödan skulle få insyn i socialbidragsärenden.

Socialvården och försäkringskassan har redan nu ett samarbele som innebär kontroll och insyn i enskilda ärenden. Något avgörande hinder mol att sträcka ut samarbetet till att gälla samordnande ulbelalningsfunklioner bör det inle finnas. Frågan har emellertid för dagen inte en sådan aktualitet all del finns anledning att närmare pröva den i detla sammanhang.

Somjag har framhållil inledningsvis har ulbyggnaden av den ekonomiska gmndlryggheten i form av socialförsäkringar m.m. bidragit till att minska behovet av kommunal behovsprövad ekonomisk hjälp. Olika ekonomiska, politiska och sociala förhållanden kommer atl bli avgörande för det framtida behovel av socialbidrag. En fortsatt utbyggnad av näringspolitiska, arbetsmarknadspolitiska och socialpolitiska åtgärder kommer att minska behovel av socialbidrag till försörjningen. Därmed skapas ökat utrymme för den inriklning på förebyggande och rehabiliterande insatser somjag anser att socialbidragsverksamhelen bör få.

De försök som efler socialulredningens förslag om socialförsäkringstill-lägg har pågått i bl. a. SundsvaU, Solna och Slockholm (Gubbängen) med förenklad socialhjälpshandläggning visar på möjlighelen all även förenkla prövnings- och handläggningsrutinerna inom ramen för socialhjälpsverksamheten. Det är enligt min mening viktigi all dessa erfarenheler tas tillvara. En förenklad handläggning av vissa socialbidragsärenden medför avlastningseffekter. Denna avlastning bör komma socialtjänsten i övrigt till godo och bl.a. bidra lill ändrade arbetsmetoder med slarkare inriktning på arbete ute i samhället.

Prop. 1979/80:1    Principer 207

2.7 Principer for insatser hos enskilda och familjer

1 den framlida socialtjänsten kommer betydelsen av siruklurinriklade insatser att öka. Att man vidgar de arbetsuppgifter som är riktade på samhällsförhållandena innebär inle att de individuellt inriktade insalserna kommer atl minska i faktisk omfallning och belydelse i varje fall inle på kort sikt. Först på längre sikt kan socialtjänstens bredare samhällsorientering väntas leda till en minskning av olika behov av individinriktade stödinsatser. Självfallel blir omfattningen av detta behov i ännu högre grad beroende av sådana ekonomiska, politiska och sociala tillstånd och förändringar i samhället som socialtjänsten endera inte råder över eller bara delvis kan påverka. Jag delar därför den av socialulredningen starkt understmkna uppfattningen att socialtjänstens mål måsle gälla alla områden och verksamheter som har betydelse för samhället. Den omedelbara effekten av reformen blir att de individuellt inrikiade insatserna minskar endast relativt, dvs. i förhållande till utbyggda stmkturinriklade insalser. De principer som skall gälla för individuelll inriktade insalser i framliden har därför en avgörande belydelse för socialtjänsten i dess arbele med enskilda och familjer. I del följande skall jag ge en mera sammanfattande syn på de principer som enligt min mening bör gälla för individuellt inriktade insatser.

2.7.1 Helhetssyn

Vägledande för arbetet med socialtjänstreformen har varit atl få till stånd en verksamhet som präglas av en helhetssyn i stället för det "symp-tomtänkande" och den funktionella uppdelning som karaktäriserar den traditionella socialvården. Helhetssynen innebär att en enskilds eller en gmpps sociala situation och de problem han eller gmppen upplever skall ses i förhåUande till hela den sociala miljön. Inte bara familjen och "närmiljön" i övrigt utan också den enskildes förhållanden i vidare mening hör hit. Det rör frågor om möjlighet all få arbele, boslad, positiva fritidsförhållanden, att kunna undvika utslagning, segregation och fattigdom i både materiell och mer vidsträckt mening, dvs. att kunna nå värden som brukar sammanfattas i begreppet livskvalitet. Utifrån detta betraktelsesätt får helhetssynen vittgående konsekvenser för socialtjänstens framtida arbete med enskilda, organisationens utformning, samverkansbehov m.m.

Det jag har sagl nu innebär att socialtjänsten inte enbart skall söka orsaker eller lösningar på problem i samspelet mellan individen och hans närmaste (primärgmppen) utan även i de fömtsättningar som samhället i stort erbjuder. Socialtjänsten skall också sträva efter all finna samlade lösningar för den enskildes eller gmppens totala situation.

Detta ställer krav på atl samhällets resurser samordnas bättre än nu och på att behandlingsplaneringen ges en planmässig uppläggning. Del är i det sammanhanget viktigt att kunna konstatera att helhetssynen redan är all-

Prop. 1979/80:1    Principer 208

mänl acceplerad inom socialvården och även inom angränsande verksamhelsomräden.

Under remissbehandlingen av socialulredningens slutbetänkande haren instans framhållil all de anhörigas roll i det sociala arbelel inte har lagits upp lill behandling i lillräcklig grad i della sammanhang. Jag vill med anledning av della underslryka alt de resurser som anhöriga och andra närslående ulgör är en del av del sociala nätverk som bör ingå i beskrivningen av situationen. De mänskliga resurser som anhöriga och andra närstående utgör skall givetvis tas till vara vid behandlingsplaneringen och när behandlingsinsalsema genomförs. Del finns dock anledning all påpeka atl delta inte bör ske annat än när det står i samklang med principen om frivillighet och självbestämmande.

2.7.2 Frivillighei och självbestämmunde

Socialulredningen har framhållit vikten av aU klienterna har medbestämmande i handläggningen av sina ärenden och att vård och behandlingsinsatser grundas på den enskildes frivilliga medverkan. 1 den föreslagna socialtjänstlagens inledande "portalparagraf heter del också all verksamhelen skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet, liksom all den skall inriklas på atl frigöra och ulveckla enskildas och gmppers egna resurser. Som en allmän riktlinje anges det vidare i lagförslaget att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom.

Del innebär att frivillighet och självbestämmande skall vara vägledande vid handläggningen av enskilda ärenden inom socialljänslen. Frivillighet och självbestämmande skall gälla vid såväl vård- och behandlingsinsatser som andra av socialljänslen förmedlade sociala insatser. Ett exempel kan vara atl någon som behöver stöd i sitt boende så långt möjligt får välja mellan hemsamarilinsatser och flyttning lill ett kollektivt boende.

I samarbetet mellan socialtjänsten och den enskilde är det viktigt atl klienten själv behåller ansvaret för sin situation.

Dessa riktlinjer för verksamhelen har i allmänhet fått starkt stöd eller lämnats utan erinringar av remissopinionen. Föreningen Sveriges socialchefer anser att principerna om frivillighet och självbestämmande är så allmänt omfattade att kommentarer är överflödiga, medan exempelvis TCO talar om elt väsentligl framsteg för den sociala metodiken. Det blir nu formellt möjligt all socialtjänsten och den enskilde tillsammans väljer lämpligaste framkomstväg för rehabiliteringen. Västerås kommun erinrar om alt dessa principer går tillbaka på gmndläggande demokratiska värderingar. Detla bör gälla även för människor med socialt avvikande beteende. Kommunen betonar att del är viktigt med hänsyn också till behandlingsresultatet att även dessa människor får uppleva att socialtjänstens beslut om vård och behandling fattas med deras egen medverkan. Detta behöver dock inte vara liktydigt med en helt kravlös inställning. Hjälp och

Prop. 1979/80:1   Principer 209

stöd som ges hell ulan förbehåll blir lätt passiverande och förlänger hjälpberoendel. Andra remissinsianser pekar på svårigheterna då klienten och socialarbetaren har olika uppfattningar. Dessa situationer kräver ansvarskänsla och omdöme hos socialarbetaren och utbildning i behandlingsarbete samt i vissa fall handledning.

Vissa remissinstanser har en mer uttalad kritisk hållning till vad utredningen säger om frivillighet och självbestämmande för den enskilde som principiella rikllinjer. Jag bortser här från den kritik som har sin utgångspunkt i utredningens förslag att socialtjänsten inte skall kunna tvångsomhänderta vuxna personer. Den frågan tas upp senare (avsnitt 2.25). Men det förekommer aU även remissinsianser som lillslyrker detla förslag knyter vissa reservationer till ulredningens resonemang om den enskildes ställning i förhällande till socialtjänsten. Stockholms kommun menar atl klientens föreslagna möjlighel all välja och förkasla enkell ullryckt tilldelar socialtjänsten rollen atl tillhandahålla kunden vad han eller hon efterfrågar. Det ifrågasätts om inte ulredningen alltför onyanserat och med förankring i nu modifierade åskådningar sätter upp kravlöshet som ideal. 1 alla mänskliga sammanhang, arbetsliv och föreningsliv, äktenskap, trafik och affärer, bygger växelverkan mellan människor pä ömsesidigt godtagna uttalade eller underförstådda normer, solidaritelskrav och förväntningar. Alt inom socialtjänstens ram nedklassa ömsesidighet betyder att man samtidigt nedklassar de människor man har att göra med. Inom dagens socialvård har behandlingsarbetet, inle minst inom den frivilliga institutionsvården, i mycket hög grad kommil att betona den ömsesidiga solidariteten och bestämda krav som individen måste acceptera. Socialtjänstens serviceinriktning får enligt Slockholms kommun inle gå så långt alt man -för att göra klienten lill viljes - medverkar till åtgärder som är olämpliga från behandlingssynpunkt. Svea hovrätt för fram liknande synpunkter.

Jag ansluter mig helt till den föreslagna huvudprincipen all klienlen själv bestämmer om han eller hon skall ta emot erbjudande om en viss social tjänst eller inte. Av detla följer alt del slulligen måste vara klienlen som också gör valet då det finns flera alternativ. Alt det bör vara så anser jag vara självklart. Vissa remissinstansers reaktioner visar emellertid atl jag inte kan nöja mig med det här sagda. Frågan kommer också igen i andra sammanhang. Det synes i viss utsträckning snarare vara fråga om ofullsländigheler i utredningsförslaget än om verkliga meningsmotsättningar. Redan i samband med de föreslagna övergripande målen framhöll jag alt utredningen inte hell lyckats ge uttryck för sina intentioner när det gäller den enskildes ansvar för siu liv. Även där har kritiken gjort gällande all förslagen är eller kan tolkas som uttryck för en önskan att skapa en socialtjänsi, som inte får slälla villkor och rikta krav mol den enskilde. Del skulle vara fråga om en service, som kunde få passiverande följder. Kritik riklades för övrigl redan mot det i principbetänkandet redovisade synsättet att de sociala problemen i första hand var resultat av samhällsförhållan-14   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Principer 210

dena och förändringar i dessa. Man menade att utredningen därmed i alltför hög grad såg människan som en osjälvständig produkt av samhällel. Utredningen skulle ha bortsett från den individuella komponent som gör alt vi reagerar olika på samma eller näslan samma miljö. Detta synsätt, menade man, kunde leda lill en pessimislisk och passiv syn på möjligheterna att genom aktiva insatser nå resultat.

Socialutredningens kraftiga markering av samhällels skyldighet och individens rält får delvis ses mol socialvårdens hisloriska bakgrund. Som framgår av den hisloriska översikl som jag lämnade inledningsvis har samhällels på individen slarkl inriktade vårdverksamhet präglats av auktoritet och kontroll. Även om den moderna socialvården slagit in på andra vägar saknar inte del Iradilionella synsället förespråkare och inflytande. 1 lider av ökande ekonomiska och sociala svårigheier i samhället får för övrigt en moraliserande och privatiserande syn pä människors problem atl anpassa sig ökad genomslagskrafl. Därför är del vikligl all som socialulredningen har gjort hävda samhällets grundläggande skyldighet atl bistå den enskilde liksom dennes rätt all själv bestämma över sin situation. Della synsäll överensslämmer med reformens syfte alt fördjupa demokratin inom socialljänslen. Denna fråga har många aspekter som omfallar dem som verkar inom socialljänslen, folkrörelserna och de frivilliga organisationerna, allmänhelen och sisl men inle minsl de människor som efterfrågar socialtjänster.

Som jag har sagl redan misstar man sig om man tror att delta är detsamma som en kravlös, för alt inte säga menlös socialtjänst. Vad innebär den föreslagna "portalparagrafens" bestämmelser all socialljänslen skall "inriktas på all frigöra och ulveckla enskildas och gruppers egna resurser"? Den speglar den demokraiiska grundsynen alt människor har inneboende möjligheler till personlig utveckling och växt. För atl dessa möjligheter skall kunna förverkligas inom socialljänslen krävs en samverkan mellan de människor och grupper som berörs och socialtjänstens företrädare. Den enskilda socialarbetarens eller arbetslagets tillvägagångs-säll måsle här anpassas till olika förhållanden.

Del är inle ovanligi all människor som behöver socialljänslens insatser är isolerade, osäkra och ångestfyllda med nedsall självkänsla, ulan inilialiv, kravlösa och "medgörliga". För dessa människor har samhällels före-irädare ofla en preslige som kan förstärka känslan av underlägsenhet och otillräcklighet. Här är det av särskild vikt alt socialljänslens serviceinrikl-ning kommer till klarl uttryck i samspelet mellan socialarbelare och klienl. Denna inriklning bör bl. a. innebära all den sociala verksamhelen är Ijänsl-villig och uppmunirande, angelägen alt den enskilde behandlas som jämställd och all inte för slora krav slälls på honom eller henne. Denna mindre kravfyllda hållning kan i dessa fall vara etl nödvändigl förslå led i ell rehabilileringsinriktat behandlingsarbete. 1 andra situationer återigen kan socialtjänsten redan från början verka

Prop. 1979/80:1    Principer 211

mer aktivt genom att klargöra vad som kan och bör göras, vad man finner felaktigt eller skadligl i en människas livsföring och hur man bör gå till väga för atl förbättra situationen och slarka individens möjligheler all själv la ansvar för sin silualion. Socialljänslen har här många uppgifter. Den skall tillsammans med klienten söka klara ut vilka handlingsallemaliv som finns och vilkel livsinnehåll dessa kan länkas ge den enskilde. Men socialtjänsten skall också i detla samspel vid behov argumentera, försöka skapa insikt, ställa krav och aktivt påverka klienten. Denna relation påminner mycket om andra medmänskliga kontakter där ena parten med respekt för den andre och omtanke om honom genom fakta och argument försöker avvärja en olycklig utveckling och främja den andres väl. Skillnaden ligger i att socialarbetaren har yrkeskunskap som nödvändig resurs. Därför är det inte fråga om vilken relation som helst utan om en behandlingssituation.

Vad jag har sagl nu stämmer väl med vad socialutredningen framhöll i principbetänkandet i fråga om förslagel att slopa föreskrifter och förmaningar enligl BvL. Utredningen framhöll som en självfallet "viktig uppgift för socialvården alt i samarbete med den enskilde medverka lill att denne når ökad kännedom om hur han bör komma till insikt om hur han bör handla och vilka följdema kan väntas bli av olika behandlingsalternativ. Sådant stöd i form av upplysningar, råd och rekommendationer etc. bör emellertid ingå som etl naturligt led i det vardagliga socialvårdsarbetet." Den meningen förtjänar ännu större eftertryck.

Ett specielll problem inom socialvården är risken för våldshandlingar riktade mot personalen. Socialarbetaren ställs också inför hotfulla situationer. Detta är framför allt storsladsproblem. Personalen kan lidvis leva i en atmosfär av otrygghet och ibland rädsla. Förhållanden som hos vissa människor resulterar i undergivenhet utlöser hos andra aggressiv självhävdelse. Gmndorsaker kan vara arbetslöshet, bostadsbrist, rotlöshet och främlingskap. Missbmk finns ofta med i bilden. Minskningen av institutionsvården inom flera vårdsektorer har medfört en ökad belastning på den "öppna" socialvården. Även lidspress och täta personalbyten ökar konfliktriskerna.

Det är i och för sig förståeligt alt socialvården sökt "lekniska" lösningar på dessa hotfulla relationer genom vakter, larm, slussar där klienten kan kontrolleras före inslapp, porttelefoner och reträttdörrar i arbetsrummen, dubbelbemanning elc.

Praktiska försök i bl.a. Linköpings kommun lyder emellertid på alt våldet inom socialvården kan förebyggas genom att socialarbetare ges lillräcklig lid att fortlöpande ägna sig åt människor som har benägenhet atl reagera aggressivt och våldsamt. På sikl kan då byggas upp ett förhållande mellan socialvården och dessa människor som överensstämmer med den frivillighet och det självbestämmande som skall utmärka socialtjänsten.

Sist men inte minst bör erinras om viUkoren för bistånd enligt förslaget till socialtjänstlag. Av förslaget framgår att den som själv kan klara sin

Prop. 1979/80:1    Principer 212

försörjning och livsföring i övrigt som regel inte har räu lill socialtjänstens bistånd. Jag har redan lidigare behandlat den här frågan mer ingående (avsnillen 2.5 och 2.6).

Som jag har sagl nyss måste socialtjänsten i sin helhelssyn i fråga om klientens situation la hänsyn till de yllre levnadsförhållanden som i hög grad bestämmer hans eller hennes möjligheler lill utveckling och växt. Men socialtjänsten skall också räkna med människans egel ansvar för vad hon gör av sitt liv. För många är valmöjligheterna i livet små. Det är socialljänslens uppgift atl såväl påverka den yttre situationen som all söka skapa motivation hos den enskilde. Rätten till bistånd fömtsätter all det finns etl behov som inle kan tillgodoses på annal sätt. I fråga om barns och ungdoms levnadsvillkor anser jag att samhället har etl ansvar som griper över många olika förhållanden och som motiverar all socialljänslen förfogar över möjligheter till konlroll och till omhändertaganden som kan gå emol den enskildes vilja. I fråga om vuxna bör socialljänslen däremol inle ha möjlighet all vidla Ivångsätgärder (avsnitt 2.25 och bilaga 4).

Jag har försökt visa att socialtjänstens insatser bör anpassas till den aktuella situationen. Målet måste då hela tiden vara att socialtjänsten så långt möjligt samverkar med klienlen så att han eller hon frivilligt och aktivt medverkar i och beslämmer om planering och behandling m. m. Jag anser all den föreslagna socialtjänstlagen i viss mening ställer slörre krav på den enskilde än vad de nuvarande vårdlagarna gör. Socialtjänstlagen innebär i förhållande till nuvarande lagsliflning att ansvaret för valel av lämplig och möjlig behandlingsinsats i ökad grad läggs på klienlen.

Tar socialtjänsten avstånd från den enskildes krav på en särskild insats, bör man noggrant klargöra för honom varför man säger nej. Här bör också beaktas klientens möjligheler atl anföra besvär om han anser all han inle fått del bistånd som han har rätl till (avsniu 2.22).

Sammanfattningsvis vill jag säga att den framtida socialtjänsten skall vara både serviceinriktad och aktivt förebyggande och räkna med både samhäUets och medborgarens eget ansvar.

2.7.3 NormaUsering

Redan i principbetänkandet angav socialutredningen normalisering som ett mål för sociala omsorger. Normaliseringsprincipen bör enligl min mening vara ett riktmärke för socialtjänstens olika verksamheler. Den har sedan länge varit riktgivare för service till äldre och handikappade. Med normalisering bör avses samhällets insatser för all slödja medborgarens strävan efter att så långl möjligt kunna vara som andra och ha del som andra, vilket samtidigt betyder rält atl vara sig själv. Inom äldreomsorgen försöker man på olika sätt att bl. a. göra del möjligt för de äldre all bo kvar i sin normala miljö. Della har underlättats genom en kraftig utbyggnad av hemtjänsten och genom att man tillhandahåller vård och omsorg i hemmet eller i närbelägna servicelokaler av olika slag. Även vid behandling av bam

Prop. 1979/80:1    Principer 213

och ungdomar och vid insatser för missbrukare m.fl. får normaliseringsprincipen stor betydelse i den framtida socialtjänsten. Här avses inriktningen på förebyggande stödinsatser i hemmel och att vård utom hemmel ordnas i så normala och litet särskiljande former som möjligt. Av särskilda individinriktade anordningar som samtidigt tillgodoser normaliseringskrav villjag nämna alkoholpolikliniker, fritidslokaler i närmiljön m.m.

Foslerbarnsuiredningen framhåller i sitt betänkande atl samhällets insatser för människor med särskilda behov bör få en sådan ulformning atl de i så liten utsträckning som möjligt upplevs som särbehandling. En ulbyggnad av barnomsorgen med samtidig möjlighel att ge förtur åt bam med särskilda behov är, som jag ser det, etl ylterligare exempel på denna utveckling. Likaså är socialutredningens förslag om en nyorientering av socialtjänsten mot allmänna och slmklurinriktade insatser en strävan till atl undvika åtgärder vilka upplevs som särbehandling.

Med någol undantag godtar remissinstansema socialulredningens överväganden om normalisering som en princip för socialtjänstens verksamhet. Den kritik som förekommer går ut på att principen är svår att förverkliga då socialvårdens insalser upplevs som särbehandling.

Som jag har försökt visa skall vi i omdaningen av den nuvarande socialvården mer än tidigare arbela efter normaliseringsprincipen. Del sker genom alt satsa mer på stmkturinriktade och allmänt inriktade insalser men också genom att så långt möjligt "normalisera" de individinriktade insatsema så att människor som behöver sådant stöd inte känner sig stämplade och utpekade, avskiljda från gemenskapen i samhällel. Det är en svår uppgift, men inom de traditionella sociala serviceområdena har man redan kommit långt, och en utveckling i samma riktning bör förverkligas inom andra delar av socialtjänsten.

Till slut vill jag erinra om att normalisering är en socialpolitisk princip som slräcker sig långt utanför socialtjänsten. Jag avser här våra strävanden all genom främsl allmänna anordningar bygga upp en trygghet som gäUer oss aUa.

2.7.4 Principer för vård utom det egna hemmet

Socialutredningen har både i principbetänkandet och i slutbetänkandet utförligt beskrivit de principer som bör gälla för vård utom det egna hemmet. Dessa vidareutvecklas och konkretiseras senare i fråga om olika vårdinsatser, t. ex. vården av unga, institutionsvård m. m. Därför skall jag här bara kortfattat redovisa principernas innebörd. Dessa riktlinjer för vård utom det egna hemmel har inle sällan gmndläggande betydelse också för vård i hemmiljön.

Kontinuitet

FVincipen om kontinuitet ulgår från fömtsättningen att trygga och förtroendefulla relationer utgör gmnden för etl framgångsrikt individuellt

Prop. 1979/80:1    Principer 214

behandlingsarbete. Här fordras många gånger att den enskilde får möjligheter atl hålla konlakl med samma socialarbelare även när behandlingsfor-mema växlar. En lids institutionell vård får alliså inte betyda atl klienten hell förlorar kontakten med den eller dem inom socialtjänsten som han eUer hon tidigare har haft att göra med och känner förtroende för. Jag är naturligtvis väl medvelen om del bekymmer som någon remissinstans har pekat på nämligen den stora personalomsättningen. Det får emellertid inte hindra att vi så långt möjligt eftersträvar en kontinuitet i behandlingsarbetet. Ökad inriklning på fortbildning, handledning och lagarbete kan för övrigt molverka de påtalade följderna av hög personalomsättning.

Principen om kontinuitet ligger i linje med en helhetssyn som bör förhindra att verksamheten sektoriseras i ett otal specialiteter. Därigenom bör man också kunna undvika att kommunmedlemmarna "slussas' fram och tillbaka meUan olika befattningshavare.

Kontinuitetskravet liksom andra principer jag har tagil upp får konsekvenser för arbetsmetodiken, socialtjänstens organisation och i arbetsfördelningen dels inom socialtjänsten och dels mellan socialtjänsten och andra organ vid gemensam planering och i övrigt.

Flexibilitet

De sociala tjänstema skall anpassas till den enskildes akluella fömlsällningar och behov och till hans eller hennes tolala sociala situation. Detla kommer att kräva etl brett register av olika handlingsalternativ både när det gäUer insatser i hemmet och när det blir fråga om placeringar utanför hemmiljön.

Några remissinstanser hyser farhågor för att detta förslag skall få lill följd att vård i hemmet sätts främst även då behandling utanför hemmel är ett bättre altemativ. Etl sådanl förfarande kunde enligl kritiken leda lill en stegvis upptrappning av de olika sociala insatserna. Jag vill dock framhålla att vi av tradition inom socialvården har haft ett "upptrappningsförfa-rande" i den meningen att man har tagil till mer och mer ingripande åtgärder när mindre ingripande inte hjälper. Idén om flexibilitet innebär i princip ett uppbrott från en sådan stel vård- och behandlingsfilosofi. De olika insatsema bör givetvis inte vara graderade som i en "slraffskala" utan bedömas utifrån deras ändamålsenlighet i varje särskild situation. Det skaU aUtså inte vara nödvändigt att vårdinsatserna i del enskilda faUet följer något slags upptrappningsmönster. Kravet på flexibilitet bör tvärtom leda tiU att i t.ex. ett ärende bedöms insalser i det egna hemmet som en första mest ändamålsenliga åtgärd, medan i elt annat ärende bedöms vård utom det egna hemmet vara den åtgärd som man bör vidta redan från början.

Närhet

Redan i den aUmänna debatten i början av 1970-talet om socialvårdens inriktning framhöUs att vårdinsatser så långt möjligt bör sättas in i boende-

Prop. 1979/80:1    Principer 215

miljön. Både foslerbamsutredningen och socialulredningen har sedan understmkit närhetsprincipens betydelse. Jag ansluter mig till dessa båda utredningars redovisning. Några förhållanden villjag särskilt peka på. Det kan vara viktigi all behandlingen inle begränsas lill klienlen. Eftersom individens problem ofla är elt ullryck för svårigheier och brisier i omgivningen bör behandlingen då omfatta ett bredare perspektiv, och om möjligt utformas som I.ex. familjelerapi. Della förutsätter givetvis all klienlen inle avskiljs från sin urspmngliga miljö. Del är också i denna miljö, hemkommunen, som socialljänslen har de bäsla fömtsäUningarna all samlal bedöma behovet av insatser och alt även sätta in sådana.

Närhetsprincipen innebär vid vård utom det egna hemmel all denna skall förläggas så nära hemmiljön som möjligt. Jag anser därför alt en lämplig begränsning är alt placeringen görs inom den egna kommunen. Eftersom kommunernas storlek skiftar starkt kan närhet i geografisk mening få myckel olika innebörd. Men somjag framhöll nyss är del också så atl den egna kommunen i flera avseenden har de bästa fömtsäUningarna att bistå den enskilde.

Remissinstanserna ansluter sig över lag lill närhetsprincipen så som den har redovisats av social- och fosterbarnsutredningarna. Behovet av att i vissa fall göra undantag från denna princip diskuteras dock i flera remisssvar.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att det kommer atl bli synnerligen svårt för de stora kommunerna att finna familjehem om närhetsprincipen drivs för hårt. Genom allmänna uttalanden om denna princip kan det finnas risk för att man glömmer vad som egentligen är bäsl för barnel. Botkyrka kommun anser att socialvården i dag bidrar lill dåliga placeringar av barn och vuxna utanför det egna hemmet i fosterhem och institutioner av olika slag. Placeringarna är dåliga på det saltet atl man redan från början vet att man genom atl flytta människor till avlägset belägna fosterhem eller institutioner närmast omöjliggör normal kontakt med klienten och dennes närmaste miljö, liksom den kontinuitet socialvården i övrigt eftersträvar i behandlingsarbetet. I dessa fall väljer oftast socialvården del minst onda av två onda ting. Del går av någon anledning inle att fortsätta hjälp- och stödarbetet i det egna hemmet, utan någon form av separation måste ske. Ofta förgäves söker man då efter fosterhem eller i förekommande fall institutionsvård i klientens närmaste miljö. Kommunen betonar alt socialvården aktivt måsle verka för alt skapa nödvändiga behandlingsresurser så nära människors egen miljö som möjligt. Kostnadsansvar och huvudmannaansvar för dessa behandlingsresurser måsle enligt kommu-:iens mening bli föremål för närmare studier.

Helsingborgs kommun underslryker att fördelarna med närhetsplaceringar är uppenbara och uppger atl kommunens socialförvaltning under försökstiden med det s. k. Skåneprojektel i stor utsträckning har placerat bam i kontrakterade familjehem inom kommunen i stället för som tidigare i bamhem på annan ort. Närheten har dock i vissa fall också inneburit

Prop. 1979/80:1    Principer 216

problem genom att tidigare nedbrytande miljö och kamratkontakter varit alllför lätta all nå. Sådana konsekvenser av närhelsprincipen måsle enligl kommunens mening beaklas bl.a. vid ändrat huvudmannaskap för vissa vårdinstitutioner.

Sveriges läkarförbund menar att man bör värna om närhelsprincipen så långt möjligt. Man måsle dock kunna erbjuda klienterna behandling långl ifrån hemorten i vissa fall. Missbrukare kan behöva vistas i en giftfri miljö ulan frestelser atl skaffa sig del begärliga preparatet. Ungdomar som på annal sätt har kommil snell i tillvaron kan behöva ell genomgripande miljöombyle. Liknande synpunkler förs fram av bl. a. Föreningen Sveriges socialchefer.

Fosterföräldrarnas riksförbund intar en mera kritisk instäUning till närhetsprincipen. Inom fosterbarnsvården kan den enligt förbundets mening vara direkt skadlig för ett barns positiva utveckling. Förbundel pekar på faror i all de biologiska föräldrarna, som visal sig oförmögna all ta hand om sina barn, genom närheten får möjlighel att negativt påverka barnen. Den ökade belastning som fosterhemmet härvid utsätts för kan äventyra bamets fostran och vård, särskilt som kommunerna i allmänhet inte ställer några hjälpresurser lill förfogande. Förbundel framhåller också att bam och ungdomar med missbruksproblem kan fara illa av närhetsprincipen. Normaliserings- och närhetsprinciperna åberopas enligt förbundet som stöd för att i det längsta håUa barn och ungdomar kvar i den biologiska familjen. Stödinsalsema i dessa hem är kvalitativt otillräckliga. Fosterhemmen får sedan en svår, kanske omöjlig uppgift atl "reparera" ska-doma hos de för sent omhändertagna barnen och ungdomarna.

Jag är medveten om att det i särskilda fall måste vara till fördel för klienten att närhelsprincipen får stå tillbaka. Men jag befarar atl skador som beror på placering långt från hemmiljön kan vara vanligare än skador som har samband med tillämpning av närhetsprincipen. Fosterbarnsutredningen visade atl närmare 30% av de omhändertagna fosterbarnen hade placerats i fosterhem 30 mil eller längre från föräldrarnas bostad. Vartannat fosterbarn var placerat minst 10 mil bort från föräldrama. Kontakterna mellan fosterbarnen och deras föräldrar avtog med avståndet. Många fosterbarn hade ingen som helst kontakt med de biologiska föräldrarna.

Nästan hälften av fosterbarnen var yngre än 4 år då de omhändertogs. Över 60% av alla fosterbarn omhändertogs på begäran av föräldrama eller med deras samtycke och därutöver grundades omhändertagandet i drygt 30% på fostrarens olämplighet eller oförmåga. Missbmk av olika slag hos bamet, som kan vara en viktig anledning till ätt radikalt skilja barnet från den aktuella miljön, var alltså ingen särskilt vanlig orsak till placering i fosterhem.

Jag anser att det behövs mycket ingående undersökningar innan man skiljer barn och ungdomar från hemmel. Dessa undersökningar bör också omfatta utredning och redovisning av möjliga placeringsalternativ. Det kan

Prop. 1979/80:1    Principer 217

då komma i fråga att bryta närhetsprincipen med en placering som innebär etl längre avslånd från hemmel. Placering på annan ort, kanske i släk-linghem, kan ibland vara del lämpligaste vårdallernativel. Särskilt ungdomar med narkotika- eller alkoholproblem eller som uppvisar elt accelererande kriminellt beleende kan snabbi behöva komma lill en ny miljö. Delta är inle sällan en fömtsättning för alt missförhållandena skall kunna hävas.

Foslerbamsutredningen nämner som exempel på situationer då närhetsprincipen skall kunna frångås så svåra hemförhållanden atl vistelsen utanför föräldrahemmet måste bli långvarig. Jag anser dock atl man även i dessa fall bör beakla fördelarna med närhelsprincipen. Placeringar med långa avstånd från hemmet bör vanligen komma i fråga under kortare perioder och gälla främsl tonåringar med exempelvis missbruksproblem. När det gäller mindre barn får ett skiljande frän hemmet en helt annan dimension och konsekvenserna av separationen från föräldrarna är myckel mer svårbedömda. Jag anser därför all barn som omhändertas på gmnd av vårdnadshavarens oförmåga eller liknande orsaker bör kunna placeras nära hemmet. Då bör man lättare kunna mildra och komma till rätta med ogynnsamma verkningar av ell skiljande från hemmet och samarbetet med socialtjänsten underlättas. Om barnet löper särskilda risker, bör dock närhetsprincipen brytas även då det gäller yngre bam.

Fosterföräldrarnas riksförbund har somjag nämnde nyss i sitt remissvar pekat på att närhetsprincipen kan innebära en ökad belastning på familjehemmet. Detta behöver dock inle alllid innebära någon nackdel för barnet. Jag fömtsätter att socialtjänsten lämnar familjehemmen stöd och service.

2.7.5 Plunering av behandUng

Socialutredningen har i princip- och slulbetänkandena utförligt redovisat bakgmnd, uppläggning och lämpliga metoder för en ändamålsenlig planering av individ- och familjeinriktade helhetsinsatser. Remissinstanserna är ense med utredningen om vikten av att det kommer till stånd en ändamålsenlig behandlingsplanering. Till dessa remissinstanser hör bl. a. JO, brottsförebyggande rådet, länsstyrelserna i Gollands län och i Malmöhus län, Stockholms och Linköpings kommuner saml Sveriges läkarförbund.

Jag anser det vara viktigt att den som ärendet rör själv medverkar i uppläggningen av en behandlingsplan. I annat fall blir principema om frivUlighet och självbestämmande bara tomma ord.

Det är emellertid också nödvändigt atl socialtjänstemän samarbetar med myndigheter och andra som har särskild sakkunskap av betydelse för ärendet.

Det innebär alltså att behandlingsplaneringen kommer atl siäUa krav på en mer eller mindre bred samverkan. Jag fömtsätter alt olika myndigheter vid uppbyggnaden av sina organisationer tar hänsyn till behovet av resurser för en sådan samverkan.

Vid behandlingsplaneringen i det enskilda fallet måste man också upp-

Prop. 1979/80:1    Principer 218

märksamma vilka förändringar som på sikl kan behöva göras när del gäller allmänt inriktade och slmkturinriklade insatser.

Underlag för behandlingsplaneringen bör kunna utarbetas av socialstyrelsen efter samråd med Kommunförbundet och med andra myndigheter som kommer att beröras av socialtjänstens verksamhet. Behandlingsplanen bör innehålla problembeskrivning, tänkbara insatser i tidsföljd med möjliga altemativa handlingsvägar, kostnadskalkyler, väntade effekter. Den bör också ange när insatsema skall värderas. Behandlingsplanen bör kunna revideras och kompletteras med lämpliga värderingsinslmment som gör det möjligt alt bedöma resultatet och ärendets utveckling. Även dessa värderingsinstrument bör utarbetas av socialslyrelsen efter samråd med Kommunförbundet.

2.7.6 Försöksverksamheten i Skåne

Som jag har nämnt redan startade år 1975 en försöksverksamhet i syfte atl mot bakgmnd av socialutredningens och fosterbarnsulredningens förslag ge praktiska erfarenheter från reformarbetet inom socialvården. Till försöksverksamheten knöts bl. a. en ledningsgmpp. I denna ingick företrädare för socialdepartementet, socialstyrelsen, landstings- och kommunförbunden m.fl. Ledningsgmppen valde Malmöhus och Kristianslads län som försöksområde. Hela området har berörts av försök som gäller institutionsvården (ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter). Dessulom har elva skånska kommuner drivit särskilda projekl. Verksamheten har följts av en ulvärderingsgmpp från sociologiska institutionen i Lund.

Försöksverksamheten pågick under åren 1975-1978. Den finansierades med sammanlagt 12,5 milj. kr. över statsbudgeten. Vidare anvisades 3 milj. kr. från allmänna arvsfonden för vissa projekt som särskilt berörde bam och ungdom. En rad olika projekt och verksamheter prövades under försöksperioden.

Utrymmet tillåter inte någon egentlig beskrivning av de försök som ägde rum inom Skåneprojektel. Jag skall dock här i största korthet nämna några av verksamheterna.

Till den uppsökande och förebyggande verksamheten har hört försök med gängbearbelning i Ystad med inriktning på atl bryta kriminella mönster hos ett pojkgäng i 13- 17-årsåldern. Vidare har uppsökande verksamhet bedrivits bland barn och ungdom i etl nybyggt bostadsområde i Perstorp. En liknande verksamhet har förekommit i del s. k. Genarpsprojektel som har haft till syfte att förebygga sociala stömingar bland bam och ungdom. TiU stöd och hjälp i hemmet åt barnfamiljer med särskilda problem har det bedrivits stödfamiljsverksamhet i Malmö och Lund med totalt 63 stödfamiljer engagerade i verksamheten. Andra exempel är familjearbete (hemma-hos-arbete) i nio olika kommuner och familjeterapi.

När del gäller vården i annal enskilt hem har man inom försöksverksamhetens ram framför allt prövat fosterbarnsutredningens förslag beträffande kontrakterade och kommunala familjehem.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 219

För människor med främst alkoholproblem men också andra sociala problem har del i fyra av kommunerna bedrivils stödjande och aktivitets-skapande dagcenlralverksamhet. I Ystad har man haft försök med kontakt-och rådgivningsbyråverksamhel.

De allmänna principer för institutionsvården som hade föreslagits av social-och fosterbarnsutredningarna har prövats vid ungdomsvårdsskolorna i Örkelljunga (Ryagårdens yrkesskola och Spångs skolhem) och Lund (Råby yrkesskola). Inom nykterhelsvården har de nya principerna prövats vid vårdanstalterna Holma-Karlsvik och Björnslorp.

Slutligen vill jag nämna all man inom försöksverksamheten också har prövat ett par av socialutredningens modeller för samarbete mellan socialvärden och hälso- och sjukvården.

Ulvärderingsgmppen har avlämnat följande rapporter.

Familjegemenskap som behandlingsalternativ? (ang. familjehem) September 1976.

Kamrat på tjänstetid (ang. hemma-hos-verksamhet) Januari 1977.

Godvän-familjen (ang. slödfamiljer) Augusti 1977.

Aktiv frilid eller värmestuga? (ang. dagcenlraler) Augusti 1977.

Ungdomsvärdens sista utpost (ang. ungdomsvårdsskolor) November 1977.

Utvärderingsgruppens slutrapport från försöksverksamheten inom socialvården i Skåne 1975-1978, dalerad oktober 1978.

Dessulom har ledningsgruppen under december månad 1978 i en enkät följt upp berörda kommuners och institutioners erfarenheter av försöksverksamheten.

Ledningsgruppen har i januari 1979 redovisat promemorian (Ds S 1979: 1) Försöksverksamheten inom socialvården och den framtida socialtjänsten.

Jag anser del inle lämpligt all i propositionen ge någon sammanfallande redogörelse för erfarenhelerna av de olika försöken i Skåneprojektel. I slällel harjag för avsikt att redovisa en del av dessa erfarenheter när jag senare kommer in på olika områden inom den framtida socialtjänsten. 1 övrigt får jag hänvisa till utvärderingsgruppens del- och slutrapporter och lill den sammanfattande diskussion som ledningsgruppen gör i sin slutrapport.

2.8 Stöd- och hjälpinsatser i hemmet

2.8.1 Nya utgångspunkter

De Slöd- och hjälpinsatser som socialvården nu gör för enskilda regleras i de tre vårdlagarna - BvL, NvL och ShjL. Somjag har nämnt tidigare kan

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 220

den nuvarande lagstiftningen och de olika insalserna sägas bygga på en s. k. irappslegsmodell. Denna innebär atl socialvården lill en början sälter in en mindre ingripande ålgärd om den sociala problematiken inle är alllför svårartad eller när ärendet nyligen har blivil känt. Efter hand trappas graden av ingripande upp dels beroende på hur stor man anser all den sociala avvikelsen är och dels utifrån allmänpreveniiva synpunkler.

Under 1970-lalel har man börjat se annoriunda på frågan när olika sociala åtgärder bör vidtas. Den delvis ändrade synen innebär alt man söker anpassa insalserna efter behoven. Dessa kan hos samma person förändras på olika sätt. De kan långl ifrån alltid tillgodoses genom ålgärder som följer ett schablonmässigt "upptrappningsmönster".

"Trappstegsmodellen" är inte bara en metodfråga utan också en fråga om idéer och värderingar. Till denna "modell" knyts lätt ell straff-tänkande, ett hänsynslagande lill samhällsskyddet även om del skulle gå ut över den enskilde och innebära tvångsåtgärder. Ålgärder som bestäms av behoven i varje särskilt fall och en inriklning på insatser som vidtas i samråd med den det gäller har fått ökad betydelse under 1970-lalet. Denna utveckling bör också ligga till grund för socialljänslens stöd- och hjälpinsatser i hemmet. Det är därför viktigt all melodulvecklingen forlsäller.

När jag i det följande anger behandlingsmetoder, som bör kunna komma i fråga inom den framtida socialljänslen, villjag underslryka att de enbarl är exempel. Bl. a. bör behandlingsplanering och uppföljning av de insalser som har förekommit i olika ärenden kunna påskynda metodutvecklingen. Den nya socialtjänstlagens karaktär av ramtag bör också stimulera lill en fortlöpande metodutveckling i del sociala arbelel.

2.8.2 Nuvurunde bestämmelser

Enligt BvL skall barnavårdsnämnden lämna den som har vårdnaden om barn stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. På begäran av vårdnadshavaren skall nämnden utse barnavårdsman alt lämna sådant bislånd. 1 övrigt är nämndens skyldighet atl vidla åtgärd knuten lill vissa i lagen särskilt angivna indikationer. Förekommer missförhållanden i fråga om barns och ungdoms vård, fostran och utveckling, skall barnavårdsnämnden ingripa med en eller flera förebyggande åtgärder eller besluta att omhänderta den unge för samhällsvård.

Lagen anger fyra olika slag av förebyggande åtgärder, nämligen hjälpåtgärder, som innefattar råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter om den unges levnadsförhållanden och övervakning. Som exempel på råd och slöd nämns i förarbelena behandling inom den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU/BUP), medicinsk eller annan sakkunnig rådgivning eller undersökning, behandling av sjukdom, kroppsfel eller lyte, byte av vistelseort eller bostad, utbildning och arbetsanställning, fritidssysselsättning och föreningsanslutning m. m. Förmaning är avsedd alt riktas till föräldrar eller annan fostrare, varning endast till den unge själv. Föreskrif-

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 221

ter får meddelas den unge själv, hans föräldrar eller annan fostrare. En sådan föreskrift kan gälla behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel elc.

NvL beskriver olika hjälp- och vårdformer i fråga om dels öppen vård utan samband med anstallsvislelse, dels vård under villkorligt anstånd med tvångsintagning på vårdanstalt, dels vård under permission eller efter utskrivning från anstalt. Till hjälpåtgärder räknas t.ex. hjälp till lämplig anslällning. ombyte av verksamhet eller vistelseort eller kontakt med läkare liksom övervakning. Övervakning kan komma i fråga för den som är hemfallen åt alkoholmissbruk och dessutom uppfyller någon av de special-indikationer som anges i lagen. Övervakning skall också anordnas för den som har beviljats villkorligl anstånd med tvångsinlagning på vårdanstalt.

Om det behövs får också föreskrifter meddelas om vederbörandes sysselsältning, vistelseort eller annat. Sådana föreskrifter kan avse t. ex. vistelse i viss kommun eller i viss anvisad bostad eller gälla en viss sysselsättning eller arbetsplats. Under permission från vårdanstalt åligger del nyklerhelsnämnden i den permitterades vislelsekommun att bislå honom med lämpliga hjälpåtgärder. Den som är permitterad skall i regel stå under övervakning. Vare sig övervakning anordnas eller inte, får anstaltens styrelse som villkor för permission meddela sådana föreskrifter som nämndes nyss.

Den som av olika skäl inle kan försörja sig och inle kan få sina behov tillgodosedda på annal sätt har enligt ShjL rätl atl få socialhjälp lill siu livsuppehälle och lill behövlig vård. Socialhjälp kan också ulgå i andra fall. Om den enskilde behöver vård skall socialnämnden se lill all den i förslå hand lämnas i den vårdsökandes hem (14 S fjärde slyckel). Möjlighelen lill vård enligt ShjL är knulen lill behovel av ekonomisk hjälp. Vårdbehovet kan tillgodoses i det egna hemmel t. ex. genom att socialnämnden betalar vården (avsnitt 2.6.3).

2.8.3  Vissu utredningsförslag

Fosterbarnsutredningen ansåg i sitt betänkande (SOU 1974: 7) Barn- och ungdomsvård att man i slörre utsträckning än hittills bör kunna ge vård och behandling medan barnen bor kvar i föräldrahemmet. Föräldrarna bör enligt utredningen kunna få både ekonomisk hjälp och hjälp av personelll slag. En utgångspunkt är alt barn inle skall behöva skiljas från sin familj av maleriella skäl. Ekonomisk hjälp lill föräldrarna kan i mänga fall förebygga all barnel las om hand för samhällsvård. Utredningen pekar också på alt det finns samhällsekonomiska skäl för alt öka insatserna i barnens egna hem. Kostnaderna för vård i fosterhem, barnhem pch ungdomsvårdsskola är avsevärda. Om etl barn trots allt måsle omhändertas, bör etl omfattande och mångsidigt ekonomiskt slöd kunna leda lill all barnel snabbare kan

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 222

återvända till hemmet och riskerna minska för elt nytt omhändertagande. Del bör enligt ulredningen inte heller accepteras att barn placeras i annan familj eller i institution därför att föräldrarna saknar t. ex. bostad, barntillsyn eller arbele. Utredningen betonar förskolans, dagbarnvårdarnas och fritidshemmens roll i fråga om hjälp med barntillsyn och deras belydelse för vårdarbetet.

Ålgärder av servicekaraktär skall enligl foslerbamsutredningen också kunna åsladkommas genom att hemvårdare och barnvårdare utnyttjas för mer direkt vård. För all hemvårdare skall kunna göra en effektiv insals i barnfamiljer med sociala problem bör de få bättre möjligheler än f n. till fortbildning. Ulredningen föreslår att försöksverksamhet med fortbildning av hemvårdare skall påbörjas i arbetsmarknadsstyrelsens regi och i samarbete med skolöverstyrelsen och Kommunförbundet.

Slufiigen framhåller utredningen all hittillsvarande erfarenheler från försök i både Sverige och andra länder tyder på att i många fall bättre resultat kan uppnås med s. k. familjeterapi än med traditionell vård. Familjeterapin som stödform behandlas mer utföriigt i det följande.

1 många fall är del också angelägel att förbättra familjens eller de enskilda familjemedlemmarnas störda relationer till omvärlden, t. ex. grannar, arbetsplatsen, skolan, myndigheler etc. (samhällsarbete).

Fosterbarnsutredningens förslag om ökat stöd från samhällels sida för vård i föräldrahemmet tillstyrks eller lämnas ulan erinran av nästan alla remissinstanser. Detsamma gäller förslagel om ökad satsning på den sociala hemhjälpen och försöksverksamhel med fortbildning på detta område. Vikten av resursförstärkning och samordning av insatser understryks på flera håll, liksom kravet på välutbildad personal.

Socialutredningens såväl principiella som konkreta överväganden och förslag gäller lill stor del familjen och barnen. Jag återkommer till utredningens ställningstaganden i dessa avseenden både här och i andra sammanhang, bl.a. när jag behandlar omsorgerna om barn och ungdom (avsniu 2.9).

2.8.4 Information och rådgivning

Information och rådgivning till enskilda och familjer är viktiga stödinsatser. Jag har lidigare behandlat informationen inom socialtjänsten (avsniu 2.4). Här villjag peka på följande. En huvuduppgift för socialljänslens uppsökande verksamhet bör vara att ge information bl.a. genom barnavårdscentralerna.

Upplysningarna kan gälla vilka resurser som socialtjänsten har, vilka insatser som verksamheten kan göra i olika situationer, vilken hjälp som andra organ, t.ex, sjukvården, kan tillhandahålla den enskilde i olika behovssituationer osv.

Det kan t. ex. vara fråga om en familj har rätl till ekonomisk hjälp och i så fall hur mycket. Andra frågor kan gälla t.ex. uppfostringsproblem.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 223

Informationen bör vara saklig och odramatiserad, positiv och erbjudande. En sådan information bör göra det lällare för bl. a. familjer som behöver hjälp i olika frågor att bli öppnare än nu i kontakten med barnomsorgen. Jag tror också alt människor tidigare än nu kommer att vända sig till socialtjänsten när behov av socialt bislånd av ell eller annal slag har uppstått.

Jag kommer senare att föreslå atl socialtjänstens uppgiftsmaterial om enskilda skall gallras efter viss tid etc. (avsnitt 2.20). Det förslärkla inlegri-tetsskyddet bör också göra det lättare för människor atl vända sig lill socialtjänsten. Allmänheten bör upplysas om dessa ändringar.

Rådgivning är en annan viktig insats i det individuella behandlingsarbetet. En klar gräns kan inle alltid dras mellan rådgivning och information. Rådgivning gäller den enskildes förhållanden och kan inte sällan kräva en mer ingående behandling, som förutsätter viss utredning eller kartläggning för att klarlägga en särskild situation. Rådgivningen kan t.ex. avse hjälp med att ställa upp en budget för familjens utgifter och inkomsler. Det kan också vara fråga om alt ta reda på vilken myndighet som bäst kan hjälpa den enskilde i en särskild situation samt hjälpa honom eller henne att få kontakt med rätt instans. Det kan gälla rådgivning i frågor som rör familjeproblem, barns och ungdomars svårigheter osv.

Att ge råd består ofta i att utifrån gemensamma kunskaper om den problematiska situationen tillsammans med den enskilde klara ut vad del finns för realistiska handlingsalternativ och vilka följderna kan vänlas bli av olika handlingsval. Ett aktivt samspel med den enskilde i rådgivningssituationer behövs för att denne skalL kunna motiveras till all ändra sin situation på ett meningsfullt sätt. Man bör undvika all registrera rådgivning åt en enskild, om inte särskilda skäl lalar för det.

2.8.5   Ekonomiskt stöd

Familjen har oftast en avgörande betydelse för barnens möjligheter atl utvecklas till socialt mogna människor i vuxen ålder. Del är då väsentligt att uppmärksamma barnfamiljernas behov av ekonomiska resurser för alt kunna få och behålla en god bostad och en innehållsrik fritid m. m. Socialpolitiska ekonomiska reformer som exempelvis bostadsbidrag kan givetvis inte tillgodose alla behov av inkomstförstärkningar. Särskilt familjer med slor försörjningsbörda är sårbara vid mer eller mindre tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. Rätten till behovsprövat ekonomiskt bidrag som har förordats tidigare bör ge de sämst ställda barnfamiljerna en ekonomisk gmndtrygghet (avsnitt 2.6). Jag återkommer till frågan om ekonomiska stödinsatser för bam och unga (avsnitt 2.9).

2.8.6   Familjeterapi m.m.

Både socialutredningen och fosterbarnsutredningen har i sina betänkanden redovisat olika behandlingsinsatser som kan komma i fråga. Jag kommer i det följande atl behandla vissa av dessa insalser.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 224

Allt fler kommuner bedriver på försök eller reguljärt en verksamhet som foslerbamsutredningen kallar hemma-hos-arbete. Med detla avses praktiska insatser i form av hushållsarbete och samtal med mer eller mindre behandlingsmässig inriklning. Hemma-hos-arbetel syftar till aU tillvarata och utveckla familjens egna resurser och därmed göra del möjligt för den atl bättre bemästra en silualion i fråga om både inre och yttre villkor. Det är mycket viktigt au del i verksamheten finns handledare som hemma-hos-arbelarna kan vända sig till för all få hjälp med all bearbeta de problem som uppslår under arbelel i familjen.

Familjelerapin är mer direkl inriklad på relalionsbearbetning. Det kan gälla såväl familjens inre relationer som dess relationer till omgivningen, grannar, skola, fritid m. m.

Familjepedagogiskl inriktade insatser har i ökad omfattning satts in för att underlätta främst invandrares svårigheter. Det är angeläget att verksamheten följs upp.

Flera av de instanser som har yttrat sig över socialutredningens förslag, som TCO, Sveriges socionomers riksförbund m. fl., har lämnat synpunkter på bl. a. hemma-hos-verksamheten. I stort har arbetsmetoden fått ett positivt mottagande. Remissvaren och rapporten om Skåneprojektel ger underlag för en bedömning av den ifrågavarande verksamhetens möjligheter och begränsningar. Del kan således ligga en fara i en hemma-hos-verksamhet, om denna får ersätta en nödvändig, mer ingripande åtgärd. Hemma-hos-lerapi är inget alternativ till ell barns placering i exempelvis familjehem, då förhållandena påkallar ell omedelbart ingripande enligt lagstiftningen om vård utan samtycke. Ett sådant tillvägagångssätt strider mot principen om flexibilitet, som bl.a. innebär att åtgärderna skall avpassas efter behoven. Del innebär också en tillämpning av den upptrappningsme-tod som jag har kritiserat tidigare. Jag anser det vidare lämpligt att man tydligare än hittills skiljer på hemma-hos-verksamhet och familjeterapi och klargör dessa båda verksamheters olika förutsättningar.

Med hemma-hos-insalser bör avses en behandlingsmetod som syftar till att hjälpa familjer all klara ut olika praktiska saker som exempelvis skötseln av etl hem, liksom de enklare problem som kan uppstå i samband med detla. Här börden barnvårdarverksamhet som kommunerna bedriver kunna bli av betydelse. Stödet bör liksom socialutredningen har föreslagit syfta till all tillvarata och utveckla familjens egna resurser och därmed göra det möjligt för den att själv bemästra de situationer som kan uppstå i fråga om familjens yttre och inre villkor.

Familjeterapi bör sältas in i situationer som kräver en mer ingående bearbetning av familjens relationer dels mellan de olika familjemedlemmarna och dels mellan familjen och omgivningen. Detla ställer krav på en beteendevetenskaplig utbildning hos behandlaren. Det kan gälla socionomer, psykologer eller liknande. Denna behandlingsform eller arbetsmetodik tillämpas nu allmänt i olika situationer av socialvården men även av

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 225

andra sociala organ som familjerådgivningen och den psykiska barn- och ungdomsvården. Jag ser det därför som en naturlig utveckling atl socialljänslen, familjerådgivningen och den psykiska barn- och ungdomsvården lill organisation och funktion närmar sig varandra. Dessa nu splittrade resurser kan därigenom komma flera lill del.

De barnvårdare, socialassislenler eller andra befallningshavare som kommer all arbela med olika terapiformer bör ges den grund- eller fortbildning som dessa behandlingsmeloder kräver. De bör också ha handledning och annat stöd i sitt arbete. Erfarenheterna från Skåneprojektel bör las till vara bl.a. då del gäller frågan hur handledningen bör utformas. Handledning och ulbildning är nödvändiga men inle tillräckliga förulsällningar för alt den berörda verksamheten skall lyckas. Del behövs också, här som i annal sociali arbele, all man når fram till en meningsfull kontakt med de olika familjemedlemmarna. Della fömlsäller ertärenheter. medkänsla och förmåga all förslå och göra sig förstådd. Det som gör socialt arbete av del här slagel särskill känsligl är möjlighelerna lill en närgången social konlroll som kan ulnylljas i olika sammanhang. Del är vikligl både för familjerna och för socialarbetarna all yrkesrollen klarläggs i bl. a. detla avseende.

Ledningsgruppen för Skåneprojektet framhåller all hemma-hos-verksamheten kan fyUa en visseriigen relativt begränsad men ändå positiv roll inom socialtjänsten. Rimliga förväntningar och arbelsfömtsäilningar måste emellertid till. om svåra bakslag och besvikelser skall kunna undvikas. Orealistiska förväntningar är vanliga och måste motverkas genom bättre kunskaper och rollfördelning. Familjen, socialassistenten och hemma-hos-arbeiaren bör inledningsvis försöka klara ut vad som kan vara rimligl atl uppnå. Samarbele mellan hemma-hos-arbelare med varierande kompetens kan vara vikligl. En realislisk målsätlning får inle innebära atl de sämsl slällda familjerna lämnas ål sitt öde.

Yrkesetiska och juridiska spelregler måsle enligl ledningsgruppen redovisas. Hemma-hos-insalserna får inle förfalla till "spioneri" och "förmyn-deri". En begränsning av den myndighetsulövade (vertikala) sociala kontrollen med ökad vikt på samarbete och förtroende - i enlighel med socialulredningens förslag - bör gynna behandlingen och slarka familjernas inlegrilel. Ledningsgruppen framhåller vidare att risken för atl hemma-hos-arbeiet verkar stämplande inte kan hell uleslulas. Men den kan begränsas om bosladsområdels egna invånare och organisationer så långl möjligi svarar för insalserna. Även allmänl inriktade insatser kan kompensera sådanl och minska riskerna lör stämpling.

Ledningsgruppen konstaterar också all behovel av handledning och ulbildning är uppenbart men all resurserna för delta är otillräckliga. Om familjerådgivningen fördes över lill kommunerna, skulle del ge bättre förulsällningar för en god handledning. Socialslyrelsen bör enligl gruppen ta initiativ till utbildningsinsatser som behövs för all säkerställa en rimlig kvalitet i verksamhelen. Samtidigt får inte utbildningens roll överbelonas. 15   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 226

"Personlig lämplighet. Iivsert'arenhet och kunskap om samhällsprocesser är ofla mer avgörande än någon speciell form av ulbildning."

Del är vidare nödvändigl all hemma-hos-personalen har ordnade anställningsförhållanden, tillgång till arbetslokal och telefon, möjligheter atl överlägga med arbelskamralcr. Ledningsgruppen säger vidare all det är direkt olämpligt, för all inte säga omöjligt, all i samma ärende arbela både som socialassistent och hemma-hos-arbetare. Däremol kan del vara lämpligl all socialassistent under vissa perioder eller i etl visst ärende går in som hemma-hos-arbelare.

Jag vill slulligen för egen del framhålla all jag anser del lämpligl alt socialstyrelsen i samband med den nya lagstiftningen utarbetar underlag för lokall program- och utvecklingsarbete genom all ställa samman kunskaper och ertärenheter av allmän karaktär om hemma-hos-verksamheten.

2.8.7 Koniaktfumiljer, vuxenkumrui

Socialutredningen har redovisat synpunkter på de verksamheter med stöd- eller konlaklfamiljer eller med vuxenkamrat som bedrivs på sina håll inom socialvården. Jag finner liksom socialulredningen all benämningen konlaklfamilj är den lämpligaste. Remissopinionen är positiv till dessa verksamheler. Man pekar på gynnsamma effekler och anser all insatser av detta slag bör ingå i socialtjänstens framlida arbelsmeloder.

Med konlaklfamilj menas alt socialvården anlitar familjer som frivilliga medarbetare med uppgift all på olika sätt ha kontakt med och vara etl stöd för personer eller familjer med sociala problem. Begreppet vuxenkamral svarar mot samma slag av stöd från en enskild person.

Del är viktigi all i verksamhelen löna ner den traditionella vårdare- och klienlrollen och bygga upp en medmänsklig kontakt och gemenskap som grundas på elt gemensamt ansvar. Insalserna måste kunna avpassas efter behovet - frän en vardaglig, återkommande gemenskap till särskilda insatser i akuta silualioner. Liksom inom hemma-hos-arbete bör konlaklfamil-jerna inte lUnyttjas som en utredningsresurs för socialtjänsten. Detla skulle försvåra etl förtroendefulll samarbele med den man söker slödja. Del är vikligl alt man i samarbetet söker vidga stödmollagarens sociala konlakler. Det kan exempelvis gälla frilidssiuialionen. arbelsplalsen, bostadsområdet eller i skolan.

Fackliga organisationer, idrottsföreningar m.m. bör kunna hjälpa till med och har också visal inlresse för atl mobilisera denna lyp av resurser. Jag ser del som en naturlig utveckling atl sådana insalser i framliden initieras och förmedlas inom arbelsplalsen. bosladsområdet eller liknande ulan atl socialtjänsten blir formellt inblandad. Samhällsarbelel och grannskapsarbeiel bör kunna stimulera lill en sådan utveckling. Socialljänslen har också ansvar för ulbildning. evenluell ekonomisk kompensation m.m.

Erfarenhelerna från bl.a. Skåneprojektel lyder på alt denna stödform har uivecklingsmöjligheler. De visar också pä olika svårigheier med denna

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 227

typ av verksamhel. Man får räkna med alt det blir fråga om etl långvarigt utvecklingsarbete med sikte på aU så långl som möjligi låla människorna själva och deras organisationer frivilligt ta över elt ansvar för varandra. I etl sådanl läge skulle socialljänslens roll i sammanhängd kunna minskas.

Ledningsgruppen för Skåneprojeklei framhåller all kontaklfamiljsverk-samhelen kan bli en positiv resurs endast om man visar stor respekt för enskilda människors integritet. Dessutom krävs medvetenhet om risker för uppkomst av bindningar och beroendeförhållanden.

Det är också nödvändigl all klara ut metoders begränsningar och möjligheler. Socialljänslen bör vidare ge nödvändigl ekonomiskl stöd och bistånd med kompletterande ulbildning och handledning.

Ledningsgruppen anser del angelägel alt man ytterligare prövar föreningslivets medverkan. Sådan medverkan torde ge bättre fömtsättningar för alt människor med samma värderingar, erfarenheter, språk etc. skaU kunna mötas, slödja varandra och samarbeta på lika villkor. När kommunen går in med insalser till stöd för enskilda är förutsättningarna för ett möte på lika villkor i regel mindre gynnsamma.

Det förefaller vikligl all undvika att kontaktfamiljer får alllför "lunga" ärenden. Det nu sagda utesluter inle enligl gruppen all konlaklfamiljer i enstaka fall kan utnyttjas, även när problemen är svåra och kanske måste kombineras med - eller i varje fall föregås av - mera yrkesmässigt socialt och psykologiskt stöd. Det kan finnas skäl att - med varsamhet och en kritisk hållning - ytterligare pröva detta.

Enligt min mening bör socialstyrelsen kunna medverka till den fortsatta metodutvecklingen. Slyrelsen bör också kunna behandla verksamheten med konlaklfamiljer i rapporter eller allmänna råd.

2.8.8 Kontaktperson

Socialutredningen föreslår all "kontaktman" skall kunna förordnas med den enskildes samiycke. Jag föredrar att i stället använda benämningen kontaktperson. Dennes uppgift skall vara alt hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter. Enligt utredningens förslag skall övervakningsinstitutet i nuvarande vårdlagar inte få någon motsvarighet inom socialtjänsten. Kontaktpersonen skall bl. a. kunna svara för uppgifter som nu fullgörs av en barnavårdsman. Denna institution föreslås därför inte få någon direkt motsvarighet i den nya lagstiftningen.

Möjligheten atl förordna kontaktperson är avsedd att kunna utnyttjas i betydligt fler situationer än de som nu föranleder atl man utser en övervakare eller förbindelseman. Kontaktperson skall kunna förordnas så snart den enskilde har behov av atl få stöd, råd eller hjälp. Del kan t. ex. vara fråga om alt en vårdnadshavaré begär hjälp i vårdnaden eller att nämnden med hänsyn till barns förhållanden söker kontakt med föräldrar och erbjuder kontaktperson. Det kan gälla ungdom med lonårsproblem eller missbrukare som behöver personligt slöd.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 228

Kontaktpersonens väsentligaste uppgift skall vara att fungera som etl personligt stöd och hjälpa till på olika sätt. Om den enskilde t. ex. missbrukar alkohol eller narkolika kan kontaktpersonen förmedla läkarbesök, besök på alkohol- eller narkomanvårdsklinik elc. I vissa fall kanske en kontaktperson även kan hjälpa den enskilde alt bryta sig loss ur en i sammanhanget olämplig miljö. Kontaktpersonen skall även kunna underlätta för den enskilde all ordna ulbildning. all söka arbete och alt skaffa bostad. Han skall ocksä söka hjälpa den enskilde lill en meningsfylld frilidssysselsäitning. Del är samtidigt viktigi atl kontaktpersonen inte "lar över" vad den enskilde kan göra själv ulan i slällel söker aktivera honom.

Det slår klarl atl myckel av konlakipersonens arbele kommer all kräva särskilda kunskaper. Socialulredningen finner det därför vikligl alt ulbildning på delta område kommer till stånd både för socialtjänstens personal och för andra som vill arbeta som kontaktpersoner.

Del är vikligl alt konlaklpersonen ges förulsällningar alt kunna fylla sin funktion. Insalser av kontaktpersonen kan i vissa akuta situationer krävas under hans arbetstid.

Förslagel att socialnämnden - bl.a. i slällel för övervakare - skall ulse en konlaklperson lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Endasi etl mindre anlal lar uttrycklig ställning direkl för eller emol förslaget. Dessa remissinsianser synes främst ha övervägt förslaget om konlaklperson i förhållande lill övervakningsinslilutel. medan man ägnar motsvarande förslag i fråga om barnavårdsman och förbindelseman mindre uppmärksamhet.

Göteborgs kommun och-Övervakarnas riksförbund hör till de remissinstanser som lillslyrker ulredningens förslag att institutet övervakning slopas till förmån för konlaklperson, som kommer all kunna förordnas i betydligt fler situationer.

JO. Linköpings kommun och ungdomsfångelseutredningen ifrågasätter däremol om del är ändamålsenligt alt avsäga sig alla möjligheler atl förordna kontaktperson annal än med vederbörandes samiycke. Ungdomsfångelseutredningen anser del inle lillfredsslällande all socialljänslen frånhänder sig möjlighelen atl även utan den enskildes samtycke förordna konlaklperson. eftersom del även i framliden kommer all finnas fall där alla försök till samarbete misslyckas. Linköpings kommun menar all del finns skäl som lalar för alt socialnämnden även i forlsältningen bör kunna beslula om kontaktperson trols all del inle föreligger samtycke. Andra remissinsianser tar upp frågan om när den enskilde skall ha rätl all få en konlaklperson utsedd. JO vill exempelvis atl della skall klariäggas ylleriigare.

Förslaget att slopa möjligheterna att utse övervakare behandlar jag senare mera utförligt när del gäller frågor om vård ulan samiycke (avsnill 2.25). Jag kan därtör nu inskränka mig lill några få synpunkler i just den frågan.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 229

Vissa remissinstansers belänkligheler mol all en konlaklperson alllid skall utses i frivilliga former avser personer som inte är motiverade för en sådan ålgärd och som kanske löper risk alt senare omhändertas utan samiycke. I sådana ärenden har emellertid socialljänslens egna Ijänslemän ett särskill ansvar för att noggrant följa t. ex. sådana barn eller ungdomar som befinner sig i riskzonen. Elt sådanl förtärande bör kunna vara effektivare än all förordna en konlaklperson mol den enskildes vilja. Au i.ex. den unge inle accepterar all en konlaklperson förordnas trots alt socialnämnden anser att det finns elt sådanl behov, bör uppfällas som en varningssignal, och som sagl föranleda att socialtjänsten noggrant följer förhållandena. Del skulle kunna verka passiverande all behålla möjlighetema till tvångsförordnanden. Man kan inle bortse från risken atl socialtjänsten i vissa fall skulle kunna nöja sig med all ulse en kontaktperson och sedan förlita sig på denna.

Enligt socialutredningen ankommer det på socialnämnden atl pröva om del finns behov av konlaklperson. Någon räll lill kontaktperson molsvarande den rätl till barnavårdsman som nu finns enligl 3 a S BvL kommer det inte all finnas. Liksom socialulredningen anser jag all skillnaden inte blir slor i praktiken. Den som begär konlaklperson lorde också behöva en sådan.

Kontaktpersonerna kommer enligt utredningens förslag att kunna ges betydelsefulla och mångskiftande uppgifter. Delta kommer atl slälla slora krav på såväl personliga egenskaper som kunskaper. I vissa fall behöver kontaktpersonen ägna åtskillig lid ål sin uppgift. Socialutredningen anser all det inle sällan kan vara all föredra alt man anlilar en förlroendevald eller en hell uianför socialljänslen slående person. Bl.a. har det stor betydelse atl den enskilde får en konlaklperson som han känner förtroende för. Kontaktpersonen bör därför kunna utses bland såväl socialljänslens personal och förtroendevalda som andra personer. Samverkan med olika organisationer bör få belydelse för rekryteringen.

Ersättningen till kontaktpersonerna bör enligl min mening variera beroende på insatsernas omfallning och inriktning. Jag föruisäller au Kommunförbundel kommeratt utarbeta rekommendationer i ersättningsfrågan. På samma säll som när del gäller ersättningen lill vårdare i familjehem kan det vara lämpligl all dela upp ersättningen i en omkostnadsdel och en arvodesdel.

Kontaktpersonen bör enligl min mening inle vara skyldig alt avge rapporter till nämnden. Det gäller att bygga upp förtroendefulla relationer mellan klienl och konlaklperson. Redovisning och genomgång av ärendei bör kunna genomföras t. ex. i form av samlal mellan klienten, kontaktpersonen och en socialarbelare.

2.8.9 Dugcentruler m.m.

Yllerligare en melod som har prövats för alt hjälpa enskilda i akuta krissituationer är alt inrätla dagcentraler. Dessa enheter har som främsta

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 230

syfte all hjälpa enskilda och familjer i deras hemmiljö. Verksamhelen går ul på alt ge besökarna möjligheter lill en mer akliv och meningsfull tillvaro. Den kan vara mer eller mindre inriktad på slöd- och behandlingsinsatser. Enheterna ulgör främsl en resurs inom den s. k. öppna vården men kan också med fördel användas för all erbjuda lillfällig dygnsvård.

Dagcentralverksamheien har prövats inom ramen för Skåneprojektel. Denna har i första hand varil avsedd för olika missbrukargrupper och då främsl alkoholmissbrukare. Erfarenhelerna från Skåneprojeklei visar aU del har varil svårt all sammanföra exempelvis ungdomar och äldre alkoholmissbrukare med varandra. Del bör emellertid framhållas alt dagcentralerna i Skåneprojektel har arbetat med myckel svåra missbruksproblem. Della lorde ha bidragii lill all andra som har kommil i konlakl med dagccniralen inle har käni samhörighel med verksamhelen.

De misslyckade integrationsslrävandena förklaras bl.a. bero på otillräckliga personalresurser för konfliklbearbetning. "Del vore fel alt påstå all del är meningslöst all försöka integrera grupper." Socialstyrelsen redovisar däremol en kritisk syn på de realistiska möjlighelerna all sammanföra ungdomsgrupper och missbrukare (Socialstyrelsen redovisar 1978:4). Ledningsgruppen för Skåneprojektel säger om dagceniralerna bl.a. följande.

För de grava missbrukarna framstår behovel av omvårdnad och social träning mera framlrädande än del egenlliga sociala behandlingsbehovet. Eu skyddat boende i kombination med dagcentralverksamheien kan vara ell allernaliv. Insalserna måsle då också ligga på en lägre kravnivå och ha lägre förändringsmål. Andra grupper behöver ha mera sirukturerade inslag i verksamhelen på dagcenlralen och en högre kravnivå. Slutsatsen blir atl en dagcenlral väl kan frekventeras av skilda grupper av alkoholmissbrukare men den bör då ha elt varierande program med olika grad av krav och slruklur.

Dagcentralerna bör enligl min menmg kunna fylla en viklig uppgifl i I.ex. Slora bosladsområden med många missbruksproblem och andra sociala svårigheter. Även här måsle man bygga på de erfarenheler och kunskaper som man efter hand vinner när det gäller att utforma verksamhelen med hänsyn till dem man skall vända sig lill. syftet och innehållet som verksamheten skall ha.

Bostadssegregationen har på en del orter bl.a. medfört en viss uppdelning i olika problemområden. Så kan exempelvis ell vissl bosladsområde ha en hård missbruksproblemalik. ell annal framlrädande ungdomsproblem av annal slag. ell iredje kraftig anhopning av falliga ensamslående och isolerade småbarnsföräldrar, osv. Dagceniralerna bör därför utformas utifrån de behov som finns i bostadsområdet.

En första förulsällning för all nå bl. a. missbrukare och framför allt dem som tillhör den s.k. dolda missbrukargruppen är den information som socialljänslen skall bedriva på generell och individuell nivå. All alkohol-

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 231

missbukare undviker dagens socialvård anser jag lill slor del bero på de följdeffekter som drabbar missbrukaren om socialvården får vetskap om missbruket. Jag tänker närmasl på nykterhelsnämndernas hantering av körkortsärenden och den regislrering som nu sker. De ändringar som i dessa avseenden följer med reformen bör framhållas i den information som lämnas lill allmänheten.

En annan orsak lill socialvärdens svårigheter alt få kontakt med missbrukare är del begränsade ulbud av resurser och handlingsallemaliv som socialvården har i dag. Resurserna är dessulom i hög grad inrikiade på de svåraste alkoholproblemalikerna. Del är viktigt alt socialtjänsten differentierar utbudet av insalser för de olika missbmkargmpperna och utarbetar metoder för att behandla begynnande missbruk.

För de svåraste missbrukargrupperna har vissa kommuner satt in särskilda resurser som går ut på all ordna arbetstillfällen, bostäder som är mer eller mindre skyddade och möjligheter till aktiviteter på fritiden,

Bosladsanskaffningen för missbrukare underlättas genom att de får förtur av sociala skäl. Efter en institutions- eller sjukhusvistelse kan de behöva etl skyddal boende exempelvis i inackorderingshem. Detta kan kompletteras med s. k. övergångslägenheler, dvs. att de bor i en vanlig lägenhet men får visst bislånd från socialtjänsten.

Det förekommer också särskilda former av kollektivt boende i en skyddad miljö. Bl. a. Nyköpings kommun har byggt upp en vårdkedja av skyddal kollektivt boende, slöd i boendet, arbetsberedande insalser, fritidssysselsättning, alkoholpolikliniska resurser med socialmedicinska insatser. Kommunen har goda erfarenheler av den behandlingskedja som har byggts upp för personer med grava missbruksproblem.

2.8.10 Utveckling uv sumverkan

Ansvarel för olika sociala stöd- och hjälpinsatser i hemmet är fördelat på flera huvudmän. En viklig fråga är hur dessa insatser skall organiseras för atl få största möjliga effekt. Här är i princip två vägar möjliga. Den ena leder till en prövning av själva huvudmannaskapsfrågan. Den andra riktas mot frågor om hur samverkan mellan de olika huvudmännen lämpligen bör utformas. De verksamhetsområden som jag avser är familjerådgivningen, den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU/BUP) och den skolkuraliva verksamheten. Innan jag går närmare in på dessa frågor vill jag erinra om de båda kommunförbundens och socialstyrelsens omfattande arbele på alt finna ändamålsenliga former för uppgiftsfördelning och samverkan mellan de medicinska och sociala vårdområdena (avsnitt 2.14).

Familjerådgivningen

Socialutredningen skulle enligt sina ursprungliga direktiv överväga samordningen mellan samhällels olika organ för vård och service. Delta berör socialljänslens egna uppgifter och de sociala uppgifter som bl. a. landsting-

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 232

et i egenskap av sjukvårdshuvudman fyller. Del gäller främsl familjerådgivningen, PBU/BUP och övriga kuralorsfunklioner.

Den kompetensfördelning som råder nu har behandlals av utredningar under hela 1970-ialel. Foslerbarnsuiredningen berörde bl.a. frågan om PBU/BUP:s huvudmannaskap. Socialulredningen har särskill ägnal familjerådgivningen uppmärksamhel. Kommun- och landslingsförbunden har genom olika projekl enals om principer för ansvarsfördelningen.mellan huvudmännen (avsnill 2.14).

Alla projekl och ulredningar som har sell över huvudmannafrågorna och kompetensfördelningen mellan landsting och primärkommun har kommit fram lill att socialtjänsten bör svara för de sociala och psykologiska insatserna.

1955 års familjerådgivningskommiité föreslog år 1957 atl man skulle anordna en altmän familjerådgivning, som skulle bedrivas vid särskilt inrättade familjerådgivningsbyråer.

Familjerådgivningen skulle hjälpa människor atl lösa sina samlevnadsproblem och därigenom bidra till all minska antalet skilsmässor och aborter med alla dessas följdverkningar. Verksamhelen skulle framför allt genom denna inriktning söka skapa harmoniska hemförhållanden. Familjerådgivningsbyråerna skulle enligl förslagel förläggas i centralt belägna lokaler ulan anknytning till vare sig sjukhus eller socialbyrå.

Familjerådgivningen regleras f n. genom kungörelsen (1960:710) om statsbidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning. Verksamheten beskrivs i kungörelsen som rådgivning och behandling i samband med konfliktsituationer i äktenskap och familj samt upplysningsverksamhet om samlevnadsproblem. Enligl kungörelsen skall huvudmannen som konsuller knyta två eller flera läkare till verksamheten. Varje familjerådgivningsenhet skulle förfoga över två eller flera kuratorer (familjerådgivare). Socialutredningen har framhållit alt familjerådgivningen till uppgifl och karaktär ligger myckel nära socialtjänsten. Utredningen har därför föreslagit atl kommunerna skall svara för familjerådgivningen. Alla medborgare oavsett samlevnadsform bör ges möjlighel att kostnadsfritt få kvalificerad hjälp med bearbetning av relationsproblem. Familjerådgivningen bör i detta syfte byggas ut och dess förebyggande karaktär förstärkas. Informationen om verksamheten bör förbättras, nödvändig sekreless, inkl. frihel från registrering, bör garanteras den som söker familjerådgivningens tjänster.

Hur familjerådgivningen skall inlemmas i socialtjänslorganisationen bör kommunerna enligl socialutredningen själva avgöra. Ulredningen har redovisat tre alternativa organisatoriska lösningar, nämligen atl familjerådgivningen

a) utgör en självständig förvaltning under socialnämnden

b) bildar en särskild enhet eller molsvarande inom socialtjänstförvall-ningen

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 233

c) ingår i socialtjänsten ulan alt bilda en särskild organisatorisk enhet för uppgiften.

Vid valel mellan de tre alternativen bör kommunerna beakla nödvändiga förutsättningar för alt familjerådgivningen skall kunna fungera lillfredsslällande. Socialulredningen understryker atl sekretessen och klientens möjligheler atl vara anonym har en grundläggande betydelse. De komplicerade och ömtåliga problem familjerådgivningen slälls inför motiverar viss specialisering också i en ny organisation. Därigenom kan man lättare ta lill vara bl.a. behovel av fortbildning, fördjupning i metodfrågor och yrkesmässig erfarenhet. Det är enligl ulredningen vidare angelägel all erfarna familjerådgivare kan utnyttjas för handledning och samråd. Tillgången på konsuller är också en viklig förutsättning som bör tryggas genom avlal med i första hand landstingen. Familjerådgivningen bör dimensioneras så alt den kan fullgöra den utåtriktade, pedagogiska verksamheten.

Socialulredningen betonar vidare all organisationsfrågan bör lösas utifrån varje kommuns behov och förulsällningar. Ulredningen anser del därför olämpligt att förorda en konsekvent tillämpning av endasi ell av de tre skisserade allernaliven, även om ulredningen ger förord för allernaliv b). Socialulredningen har pekal på alt del kan leda titt svårbemästrade rollkonflikter att förena familjerådgivning med andra uppgifter inom socialljänslen. Slutsatsen bör bli att befattningshavare som är verksam inom den kommunala socialtjänsten inle bör förena familjerådgivning med andra socialtjänslpräglade uppgifter.

Några särskilda beslämrnelser om familjerådgivningen har inle lagils upp i förslagel lill socialljänsfiag. Familjerådgivningen bör enligl socialulredningen ingå i socialnämndens allmänna rådgivande verksamhel.

Förslagel all den kommunala socialljänslen skall vara huvudman för familjerådgivningsverksamhelen tillstyrks av del övervägande anlalel remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Till dessa hör socialslyrelsen. ett stort antal länsstyrelser, barnomsorgsgmppen, Kommunförbundel, Landslingsförbundet. flertalel kommuner. Kommunal- och landslingsanställda familjerådgivares förening, LO, SACO/SR, Sveriges socionomers riksförbund, Sveriges läkarförbund och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund.

Flera av de remissinsianser som lillslyrker förslagel är dock tveksamma om de mindre kommunernas möjligheter all anordna familjerådgivning.

Kommunförbundet anser all för de mindre kommunerna som inle har behov av Ijänsler i slörre omfallning bör den hiUillsvarande landslingsor-ganiserade familjerådgivningen ge möjlighel atl erhålla en välbemannad familjerådgivningsbyrås resurser. Genom all köpa ijänsler skulle dessa kommuner slippa all bygga ul verksamhelen med ell hell personalteam eller all använda oulbildad och orulinerad personal. Utvägen atl i någon form behålla familjerådgivningsverksamhel inom landslingen för all lösa

Prop. 1979/80:1    Siöd och hjälp i hemmet 234

de mindre kommunernas problem förordas också av bl. a. några länsslyrel-ser.

Frågan om familjerådgivningsverksamhetens organisatoriska placering inom kommunen diskuteras av åtskilliga remissinsianser. De flesla anser alt verksamhelen bör bilda en särskild enhet eller molsvarande inom social vårdsförvallningen.

Socialstyrelsen finner del uppenbart all familjerådgivningen på vissa orter har fåll bällre förulsällningar atl utveckla motoder för sin verksamhel än socialvärden i övrigl. Enligt styrelsens mening bör del få positiva effekter för socialljänslen i sin helhel om familjerådgivningen organisaioriskl inordnas i socialljänslen. Della förordas därför av slyrelsen. Under en övergångslid kan man dock behöva söka organisatoriska lösningar inom socialtjänsten som ger möjligheter till ömsesidigt kunskapsutbyte mellan familjerådgivningen och övrig verksamhet för atl på längre sikl leda till integrering.

Enligt Landslingsförbundel bör övergångsbestämmelser utfärdas för atl underlätta samverkan kring förändringen av familjerådgivningen kommunerna emellan och mellan kommuner och landsting. Inle minst viktigi är del all finna former för konsultmedverkan från psykiater, gynekolog, den psykiska barn- och ungdomsvården och andra av landslingens verksamheler. Förbundel ulesluier inle all del i vissa delar av landel kan visa sig lämpligl all landstingei under en övergångslid behåller huvudmannaska-pei.

Elt mindre antal remissinsianser lar hell avslånd från primärkommunalt huvudmannaskap. Västerås kommun t. ex. anser all del inle finns skäl alt överföra familjerådgivningen från landstinget lill kommunerna. Den nuvarande verksamhelen fungerar enligl kommunens uppfaUning lillfredsslällande. Ett kommunalt huvudmannaskap skulle medföra problem i fråga om sekretess och tillgång lill medicinsk expertis. Det finns därför risk för alt familjerådgivningen skulle bli mindre attraktiv i allmänhetens ögon.

Huvudmotiven för atl inrätla familjerådgivningsbyråer var som jag har nämnl redan alt minska anlalel skilsmässor och aborter. Vår syn på relationsproblem i äklenskapel har sedan dess nyanserats. Familjerådgivningens uppgift bör snarare uttryckas som att hjälpa makarna all komma fram lill en lösning på problemen som minskar konflikter och påfrestningar. Även i de fall en skilsmässa inle kan undvikas, kan familjerådgivningens insals ha slor belydelse.

En sådan förebyggande och behandlande uppgift är exempel på en av socialljänslens framlida viktigare uppgifter. Redan nu arbetar socialvården i hög grad med en sådan inriktning. Även när en skilsmässa har blivit ell faklum, kan socialvården träda in och försöka lindra separationens negativa verkningar för båda makarna och eventuella barn. 1 de vårdnadsutredningar som socialvården utför nu görs elt omfattande sådant förebyggande arbete.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 235

Det andra motivet för all inrälta familjerådgivningen var atl minska anlalel aborter. Den nya abortlagstiftning som sedan dess har antagits, anvisar andra vägar för den i och för sig viktiga uppgiften alt förebygga aborter. Det är i första hand en uppgifl för prevenlivrådgivningen, som handhas av sjukvården och mödrahälsovården. Dessulom bör socialtjänsten verka för all ingen av ekonomiska eller sociala skäl känner sig tvingad att begära abort.

Jag anser följaktligen all de moliv som låg till gmnd för att inrätta familjerådgivning inte längre är lika aktuella. Trols detta har familjerådgivningen enligt min mening eU starkt existensberäuigande också i framtiden och då främsl när del gäller bearbelning av relationsstörningar. Jag anser vidare all familjerådgivningen är en viklig resurs för psykosociala insalser i barnfamiljer, i separalionssiluationer, för föräldrainformation och rådgivning i uppfostringsfrågor m. m.

Redan fosterbarnsutredningen tog upp frågan om att tillföra den kommunala socialvården kvalificerade behandlingsresurser. 1 utredningen diskuterade man alt inrätla en särskild behandlingsenhet. Denna enhet skulle bestå av exempelvis barnpsykiatrisk expertis, psykolog och terapeut. Även socialutredningen har underslrukii all det behövs en kvalificerad handledning av personalen vid socialbyråerna och kvalificerade terapeutiska resurser för atl bredda utbudet av sociala tjänster. Både fosterbarnsutredningen och socialutredningen har pekal på problem som följer med att behandlingsresurser som skall vara människorna till hjälp splittras på olika myndigheler.

Sedan familjerådgivningskommiltén vid mitten av 1950-talet övervägde frågan om huvudmannaskapet har förutsättningarna för valet av huvudman ändrats i fiera betydelsefulla avseenden. Viktigast är givetvis de kommunsammanläggningar som hargenomförls. Socialvårdens organisatoriska och kvalitativa utveckling har också slor betydelse i sammanhanget, liksom den pågående utbyggnaden av den öppna hälso- och sjukvården.

Det är lättare nu än förr att få biträde av medicinsk sakkunskap och att etablera elt lagarbete. Den offentliga rättshjälpens omorganisation har gjort det lättare att få juridisk hjälp. Vidare har statsmakterna så sent som år 1973 beslutat att förlägga den frivilliga medlingen i äklenskapstvister till primärkommunerna. Denna uppgifl bör, som lagutskottet har sagt, en successivi utbyggd familjerådgivning på längre sikt kunna överta.

Vad jag har sagl nu utesluter inte att etl primärkommunalt huvudmannaskap också kommer alt skapa problem. Många kommuner är fortfarande för små för att bilda tillräckligt underlag för en väl fungerande familjerådgivning.

Enligt socialutredningens undersökningar domineras familjerådgivarnas verksamhet av samtalsbehandling med tyngdpunkt lagd på bearbetning av relationsproblem samt information i juridiska och sociala frågor. De vanligaste problemen i de ärenden som har varit aktuella vid byråerna var

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 236

otrohet i äktenskapet, sexuella, ekonomiska och juridiska problem saml alkohol- och lablellmissbruk m. m. Genomgående tyder de olika slagen av ärenden på en sociul eller p.sykologisk problematik och inle på behov av medicinska insalser. Arbelsmeloderna är utformade därefter. De är egentligen desamma som numera tillämpas inom socialvården. Det gäller främst sådana meloder som familjelerapi m.m.

Den personal som betjänar rådgivningsbyråerna är i huvudsak sociali utbildad personal. Den vidareutbildning som anordnas avser främst olika terapiformer, grupp-, familje- och individualterapi med psykodynamisk inriktning. Familjerådgivarna rekryteras ofta från socialbyråerna. De får sedan vidareutbildning och handledning från erfarna kollegor. De konsulter som är representerade vid familjerådgivningsbyråerna är främsl psykiater, gynekologer och jurister.

Socialljänslen kommer även i framliden att ha ell behov av de alternativa behandlingsmöjligheter med kvalificerade resurser som familjerådgivningen har. Socialtjänstens insalser i enskilda ärenden är i dag somjag har antytt lidigare inle sällan olika former av relalionsbearbetning. Jag menar att socialtjänsten genom nya arbelsmeloder redan har utvecklats i samma riktning som familjerådgivningen. Denna utveckling kommer atl fortsätla.

Familjerådgivningen kommer enligt den föreslagna nya sekretesslagstiftningen inle all jämställas med socialljänslen. Den kommer som socialulredningen också har föreslagil alt få en särbehandling ur lystnadsplikis-och handlingssekretessynpunkt. Jag redovisar de nya sekretessbestämmelserna översiktligt längre fram (avsnitt 2.18).

Den utveckling som pågår visar atl kommunen alllmer kommer all inom samtliga verksamhetsområden svara för de sociala och psykologiska insalserna, medan landstinget svarar för hälso- och sjukvårdsinsalserna. Behov av Ijänsler från annan huvudman kommer atl tillgodoses genom samarbete i olika former. Delta fungerar redan i dag på flera områden. Både Landslingsförbundet och Kommunförbundet är i egenskap av intresseorganisationer eniga om en sådan arbetsfördelning.

Av del anförda framgår att jag i likhel med många remissinsianser anser atl starka skäl talar för all familjerådgivningen efler hand tas över av primärkommunerna. Somjag återkommer till i samband med behandlingen av frågoma om ekonomin (avsnitt 2.23.2) upphör statsbidraget till familjerådgivningen att ulgå fr.o. m. den I januari 1980. Därmed försvinner den enda form av statlig reglering av familjerådgivningen som finns f n. Jag anser att det inte finns någon anledning att i samband med socialtjänslreformen införa särskilda bestämmelser om familjerådgivningen. Det bör ankomma på landstingskommunerna och kommunerna att själva avgöra i vilken mån och takt som familjerådgivningen skall tas över av kommunema.

För- och nackdelar med olika former för familjerådgivningens organisatoriska inplacering har utförligt redovisats av socialutredningen och flera remissinstanser. Som jag har antytt redan bör frågan ses i samband med

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmel 237

bl.a. den psykiska bam- och ungdomsvården. Sammanförs de båda verk-samhelema kan det bl. a. skapas bättre förulsällningar för elt underlag som möjliggör egna enheler inom socialförvallningen, I annal fall riskerar man att enhetema i många kommuner blir för små. I en sådan situation aktualiseras frågan om familjerådgivningen skall integreras helt i de ordinarie socialassistentuppgiftema.

En tänkbar möjlighet är alt mindre kommuner genom avtal med grannkommuner anordnar en gemensam familjerådgivning.

För de medelstora och större kommunerna innebär en egen familjerådgivning inte samma problem. Del finns nu kommuner med omkring 30000 invånare som redan har kommunala familjerådgivningsbyråer. Piteå är etl exempel på detta. I kommuner som har en socialmedicinsk enhet kan denna och familjerådgivningen sammanföras.

Här kan f ö. erinras om att ledningsgruppen för Skåneprojektel i sin slutrapport anser det angeläget atl socialutredningens arbete följs upp av en Scunordnad översyn av resursfördelning och organisatorisk samordning och samverkan mellan främsl socialtjänsten inklusive familjerådgivningen samt PBU/BUP och den skolkuraliva verksamheten.

Sammanfattningsvis anser jag således att slarka skäl lalar för atl familjerådgivningen får kommunalt huvudmannaskap, och alt kommunerna själva får bestämma om verksamhetens organisation. Dessa frågor bör emeUertid som ovan antytts belysas av en ulredning. De har ett nära samband med den psykiska barn- och ungdomsvården, somjag nu går över tiU att behandla.

Psykisk barn- och ungdomsvård (PBU/BUP)

Fosterbarnsutredningen framhöll atl del på grund av splittrade behandlingsresurser på flera huvudmän inom barn- och ungdomsvården (PBU/ BUP) fanns svårigheter all förverkliga nya principer som frivillighei, medinflylande i behandlingen, närhet och flexibilitet. Den främsta orsaken var den arbelsfördelning som gäller mellan landslingen och primärkommunerna. Men även inom kommunerna var behandlingsarbetet splillral på flera förvaltningar.

Fosterbarnsutredningen föreslog alt primärkommunerna skulle bli huvudmän för den psykiska barn- och ungdomsvården. Behandlingsresurserna borde samordnas i en behandlingsenhel inom den kommunala socialvårdsorganisalionen. Landslingsförbundel anförde i sill remissvar alt foslerbarnsuiredningen inle hade beräknal vilka personella eller ekonomiska resurser som de nya behandlingsenheterna skulle kräva. Sambandet mellan PBU/BUP och behandlingsenheten framgick heller inte. Landslingsförbundet menade att det var oklart om del var fråga om en successiv sammansmältning av PBU/BUP och behandlingsenheten eller om det handlade om tjänsteköp mellan de två huvudmännen.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 238

Socialulredningen underslryker all socialljänslens kunskaper om uppkomsten och utvecklingen av psykiska problem måsle vidgas och fördjupas. Härigenom skulle socialljänslen få större möjligheler att förebygga uppkomsten av sociala problem.

I yllranden över socialutredningens principbetänkande anförde flera remissinsianser lungl vägande skäl för en närmare knylning mellan socialljänslen och den psykiska barn- och ungdomsvården. Socialutredningen delade i slutbelänkandel bedömningen men var för egen del inte beredd att förorda all huvudmannaskapet för PBU skutte flyttas över från landstingen till primärkommunerna.

Socialutredningen ansåg bl.a. all del inle skulle vara möjligt för de mindre kommunerna att bygga upp egna specialistresurser. Med hänsyn lill de knappa specialistresurser som nu finns på det barnpsykiatriska området ansåg ulredningen att det skulle innebära risker all splittra dessa på elt stort antal små enheler.

Enligt utredningen borde PBU/BUP:s samverkan med socialtjänsten underlättas genom alt man lokaliserade en öppen barnpsykiatrisk enhet till varje slörre kommun i anslutning lill socialbyrån. För de mindre kommunerna borde landslingen organisera en ambulani sådan enhet. Personal från PBU/BUP skulle exempelvis varje veckaeller vid behov kunna ha dels patientmottagning på socialbyrån, dels ingående samråd med socialtjänstens personat om barn och ungdomar med sammansatta psykosociala problem.

Socialutredningens stäUningstagande i slutbetänkandet delas av några remissinstanser som SACO/SR, Sveriges läkarförbund m. fl.

Föreningen Sveriges socialchefer. Kommunförbundet m.fl. ställer sig tveksamma till förslagel. Kommunförbundet anser alt med den inriktning som den öppna barnpsykiatriska verksamheten har fått under de senaste åren skulle denna resurs bäst komma lill användning inom den kommunala socialljänslen. Eftersom frågan ännu inle är lillräckligl utredd så att konsekvenserna av ett förändrat huvudmannaskap i synnerhet för de mindre kommunerna kan överblickas, avstår dock förbundel från att nu ta definitiv ställning. Många skäl talar enligl förbundel för en översyn av frågan om hur man skall tillgodose den kommunala socialtjänstens och skolans behov av psykologiska och barnpsykiatriska rådgivnings- och behandlingsinsatser.

Vissa andra remissinsianser som exempelvis socialslyrelsen är inte heller beredda atl la ställning till socialulredningens förslag. Socialstyrelsen anser atl man bör yllerligare överväga frågor som rör organisation och huvudmannaskap för PBU/BUP och övrig barn- och ungdomspsykiairisk verksamhet.

Jag anser liksom bl. a. foslerbarnsuiredningen, socialulredningen, Kommunförbundel och socialstyrelsen atl del finns ett nära samband mellan den   öppna   psykiska   barn-   och   ungdomsvården   och   socialtjänsten.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 239

Socialtjänsten har storl behov av de kvalificerade resurser som finns där. PBU/BUP har också slorl behov av de resurser som socialljänslen disponerar över. Del kan vara foster- eller behandlingshem, barnomsorg, barnvårdare m. m.

PBU/BUP började byggas upp på 1940-talel. Mentalsjukvårdsdelega-lionen föreslog i etl belänkande (SOU 1957:40) Psykisk barn- och ungdomsvård vissa riktlinjer för en fortsatt uppbyggnad. Delegationen föreslog bl. a. följande.

Barn- och ungdomspsykialriska lasarellsavdelningar med tillhörande öppna mottagningar skulle snarast möjligi inrättas inom varje landstingskommun saml i mån av resurser även frislående centraler och filialer. Eftersom den slutna vården måsle lillmälas stor belydelse som basorganisation för den öppna, var del angelägel all lasareltsavdelningarna fick företräde vid utbyggnaden.

I storstäderna skulle tyngdpunkten ligga på frislående cenlraler, dvs. moltagningar som var utrustade med fullständiga team (läkare, psykologer, barnpsykialriska kuralorer och evenluelll pedagogkonsuller). Eventuellt skulle här barnavårdsnämnd eller skolmyndighet kunna leda verksamheten.

Organisationen borde så snart som möjligt kompletteras med behandlingshem för all möjliggöra forlsall behandling av barn som efter vård på avdelning eller cenlral av någon anledning inle kunde vislas i det egna hemmel eller annat enskill hem.

Verksamhelen skulle vidare vara avgiftsfri vid öppen barn- och ungdomspsykiairisk verksamhel, men vid tasarellsavdelningarna borde ordi-närl avgiftssystem tillämpas.

Ell inlimi samarbele förutsattes äga rum med den vuxenpsykialriska verksamhelen. När ungdomar i 20-21-årsåldern fortfarande behövde vård eller kontakt skulle de överföras lill vuxenpsykiatrin.

Mentalsjukvårdsptatser för psykiskt sjuka barn och ungdomar borde inrättas på regionnivå. helst förlagda lill universitetsstäderna med hänsyn till behovet av nära kontakt med barnpsykialrisk forskning och undervisning m. m.

Utbyggnaden av den psykiska bam- och ungdomsvården har i stort skelt enligl de inientioner som faslslälldes år 1957. Tyngdpunklen i vården har dock förskjutits från en lidigare dominerande psykosvård lill behandling av neuroser, som bottnar i psykologiska och sociala problem. Detta har i sin tur lell lill atl behandlingen nu allt oftare riktar sig mol den grupp, t.ex. familjen, som paiienlen tillhör. Som en konsekvens av delta har det utvecklats olika terapeutiska aktiviteter, t.ex. familjelerapi. Det har också varit naturligt att engagera psykologer, kuratorer, sjukvårdspersonal saml även terapeuter med annan, icke psykiatrisk erfarenhel.

Från en utredning som Landstingsförbundet gjorde år 1975 framgår anmälningsorsaker och behandlingsalternativ. Flerlalel av de ärenden som

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 240

blir aktuella vid PBU-centraler initieras av patienten själv, anhörig, skolan eller socialvården. Enbarl etl ringa anlal ärenden kommer från den övriga sjukvården som exempelvis mollagningsläkare. Flertalet av anmälningsorsakerna har som bakgrundsfaktor sociala problem.

De behandlingsalternativ som den psykiska barn- och ungdomsvården använder sig av är sluten sjukvård, barnpsykialrisk konsuliation, ulredning med rådgivning, ulredning med ullåtande. fortlöpande konlakt saml psykoterapi. Sluten sjukvård svarar för en mindre del av de olika behandlingsalternativen, omkring en femtedel. År 1974 fanns för den slutna vården 759 platser vid barnpsykiatriska eller vid specialkliniker. Vid behandlingshem fanns samlidigl 54 platser. I den öppna vården mottogs samma år 115 000 besök.

Jag anser all del finns grundläggande likheter mellan den psykiska barn-och ungdomsvården, familjerådgivningen och den kommunala socialvården. Det gäller såväl inriktning och arbetsmetoder som de problem som förorsakar behov av behandling och slöd hos barn, ungdom och familjer.

Socialvården har under senare år mer och mer i sitt behandlingsarbete börjat tillämpa terapeutiska behandlingsmeloder. Dessa arbetsmetoder bygger på den enskildes egen medverkan och syftar bl.a. lill all frigöra klientens egna resurser. Klienten får därigenom möjlighet att la ell slörre ansvar för sin silualion. En sådan utveckling bör enligt min mening forlsalla inom ramen för den nya socialljänslen.

Socialvårdens ijänslemän har hittills varil bundna vid en betungande administration genom dokumenthantering, ekonomiska ulredningar, lagbundna insatser m.m. Sannolikt skulle tillämpningen av terapeutiska arbelsmeloder, allmän rådgivning i olika frågor m. m. ha utgjort ett betydligt större inslag i socialassistenternas arbele. om de inle hade haft denna adminislralion.

En möjlighet är all sammanföra familjerådgivningen, PBU/BUP och socialljänslen till en huvudman. Man kan då räkna med all den kvalitativa nivån på socialtjänstens insalser kommer all höjas. Erfarna socialarbelare behöver inte lämna den kommunala socialljänslen för all vidareuiveckla sig lill kvalificerade behandlare. Genom au också PBU/BUP:s behandlingsarbete har starka sociala inslag finner jag del nalurligt all primärkommunen blir huvudman för verksamhelen. Genom en sådan samordning kommer man ifrån den nuvarande uppspliiiringen på klienlgmpper, som slammer mindre väl överens med en helhetssyn.

Resurserna för insatser av del slag jag talar om är och kommer under överblickbar lid all vara begränsade. Del är rimligl alt anla all en samordning gör det möjligt all ulnyllja resursema bällre. Samverkansproblem, kompelenskonflikler och andra oklarheler liksom spliltrade vårdinsatser kan då undvikas eller reduceras.

Det framgår av socialstyrelsens vårdsimklurulredning från år 1973 all det behövs en omfattande utbyggnad av den öppna barn- och ungdomspsy-

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 241

kiatriska vården, huvudsakligen på primärvårdsnivå och på mindre eller större vårdcentraler. Inom tätbefolkade samhällen bör enligl ulredningen ungdomsmottagningar inrättas främst för svårnådda, socialt avvikande ungdomar, i synnerhet missbmkare. Detla bör enligt min mening också ses i samband med frågan om man genom organisatoriska förändringar kan uppnå ell större resursutbud och ett effektivare resursutnyttjande.

Socialtjänsten, familjerådgivningen och PBU/BUP kan samordnas och organiseras på olika sätl. De allernaliv som socialulredningen skisserade för familjerådgivningen kan övervägas även om PBU/BUP inordnas under kommunall huvudmannaskap. Helhetsprincipen måsle självfallet beaktas. Valet av organisationsmodell blir beroende av många olika faklorer. Jag nöjer mig här med all peka på att, om både familjerådgivningen och PBU/ BUP inordnas under kommunalt huvudmannaskap, så ökar förulsältningarna för att dessa verksamheter bildar en sammanhållen enhet (rådgivningsbyrå) inom socialförvallningen. Till denna enhet kan även andra experter överföras. Jag avser då kommunall anslällda psykologer, lerapeu-ter och kuratorer som alltså redan finns inom den kommunala organisationen. De flesta kommuner torde i dag ha ett sådanl befolkningsunderlag all ifrågavarande specialistresurser behövs och kan ingå som en del av den kommunala socialljänslen. För de kommuner som inle har ell sådanl befolkningsunderlag kan lämpligtvis flera kommuner sluta avtal med varandra för atl tillsammans klara denna rådgivningsverksamhet.

Också de ungdomsmoUagningar och socialmedicinska avdelningar som redan finns inrättade i en del kommuner skulle kunna inordnas i en sådan sammanhållen enhet. Som konsuller till verksamhelen kunde knyias i.ex. jurisl, gynekolog, psykiairiker, sexualrådgivare.

Verksamhelen (rådgivningsbyrån) kan förutom mottagningen för allmänheten vara en konsult- och expertresurs för den övriga socialtjänsten, skolan och fritiden. Med övrig socialtjänst avser jag de olika aklivilelerna barnomsorg, utrednings- och behandlingsarbete inom barn- och ungdomsvården m. m.

Även den skolkuraliva verksamhelen omfatlar uppgifter som mer eller mindre sammanfaller med socialvårdens. Utvecklingen av socialvården till en socialtjänsi kommer att göra delta samband ännu tydligare. Därför behandlar jag nu den skolkuraliva verksamheten. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Rodhe.

Skolkurativ verksamhet

Den kurativa personalen inom skolans elevvård är i de flesta kommuner knulen lill skolslyrelsen. Del förekommer numera i flera kommuner all skolkuraiorerna har knulils fasiare lill socialförvaltningen. I en del kommuner har socialförvallningen och skolstyrelsen delat på tjänster så till vida alt samma befattningshavare tjänstgör både som socialassistent och som skolkurator. Erfarenhelerna från denna form av samverkan mellan 16   Riksdagen I979I80. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 242

socialförvallning och skolan har varil goda. I kommuner med en sådan organisation har skolan bl.a. i ökad ulslräckning använt socialnämndens resurser i slällel för all bygga ul en egen verksamhel.

I principbelänkandel redovisade socialulredningen mer ulförligl socialvårdens och skolans behov av varandra och förvaltningarnas gemensamma problem. Skolan och socialvården har behov av både ömsesidigt informa-lionsiubyle och samarbele i såväl allmänl förebyggande syfte som i individuella behandlingsärenden.

1 1 S skollagen (1962:319) faslslås alt "undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdighet saml i samarbele med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar ". Skollagen anger således två jämställda mål: kunskapsförmedling och social fostran. I delta sammanhang är del senare målel av särskill intresse. Målets innebörd utvecklas närmare i avsnittet "Mål och rikllinjer" i läroplan för grundskolan (Lgr 69). Där sägs bl.a.

all skolan har elt särskill ansvar för de elever som av fysiska, psykiska eller andra skäl har svårigheter i skolarbetet

att varje lärare bör känna till barns normala utvecklingsgång och de vanligaste orsakerna till beteendestörningar så att han kan bidra lill att hindra och häva förekommande anpassningssvårigheter och skapa psykologiskt rikliga förutsättningar för verksamhelen inom skolan. Han måsie också ha kunskaper om de olika slag av fysiska och psykiska handikapp, som kan försvåra elevernas verksamhel i skolan

all skolan som elt led i elevernas sociala utveckling skall skapa förslåel-se för de grupper som har särskilda problem i del moderna samhällel saml

alt del gemensamma ansvarel och intresse! för de ungas utveckling bör förena hem, skola och samhälle i ett fruktbärande samarbete.

I dessa mål för skolan ligger gmndläggande förutsättningar för samverkan mellan socialvården och skolan. De innebär atl bl.a. skolan och socialvården har etl gemensaml ansvar för samhällels insalser för barns och ungdoms sociala fostran.

Socialulredningen föreslår i slulbelänkandel alt den skolkuraliva personalen skall behållas under skolstyrelsens huvudmannaskap och all deras arbele skall samordnas med övrig skolpersonals verksamhel. Socialulredningen anser all samarbetet mellan socialtjänsi och skola måste vidgas och ges ell reelll innehåll. Några speciella samarbelsformer redovisas inle ulan de bör ulvecklas i enlighet med socialulredningens allmänna samarbelsre-kommendationer.

De remissinsianser som lar upp frågan om skolkuralorernas organisatoriska hemvist delar vanligen socialulredningens mening. Positiva lill alt den skolkuraliva personalen även framdeles skall slå under skolslyrelsens huvudmannaskap är bl.a. skolöverslyrelsen, en länsstyrelse, några kommuner och SACO/SR.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 243

Flera remissinser är emellertid tveksamma eller uttalat negativa till ulredningens ställningstagande. Hit hör socialstyrelsen, Kommunförbundel, Föreningen Sveriges socialchefer och några mindre kommuner.

Sociala anpassningssvårigheter som ger sig lill känna i skolan kan bearbetas med i princip tre olika slag av insalser, nämligen

dels allmänl förebyggande insatser uianför skolmiljön,

dels förändringar av skolans arbetsformer i fråga om både det inre arbelel och kontakten med närsamhället,

dels individuelll inriktade insatser inom och utom skolan i syfte aU underlätta elevernas anpassning.

När det gäller den första typen av insatser delar flera organ ansvaret för initiering och planering - framför allt skola, socialvårdsorgan, fritidsnämnd och polis. Att genomföra insatserna ankommer närmast på socialvårdsorganen och ibland på fritidsnämnd. För den andra och tredje typen av ålgärder har skolan ett förstahandsansvar. Beträffande individuellt inriktade insalser inträder dock ett primärt ansvar för socialvården i de fall då åtgärder bör vidtas utanför skolmiljön.

Oavsett vem som har det primära ansvaret behövs det ett samarbele vid alla lyper av insatser. Samarbetet syftar bl. a. lill all åstadkomma helhets-präglade bedömningar och lösningar. Delta är inte minst viktigt i samband med individuella elevvårdsärenden, där man dessutom kan behöva utnyttja flera organs samlade resurser.

Den skolkuraliva personalens arbele är i fråga om gmndskolan huvudsakligen inriktat på

- medverkan i allmänt förebyggande verksamhel

- rådgivning och konlakt med skolans övriga personal, elever och målsmän

- sociala utredningar och bedömningar i det individuella elevvårdsarbetet

-  fortlöpande kontakt med representanter för kommunens socialvård.
Riksdagen anlog år 1976 prop. (1975/76:39) om skolans inre arbete -

SIA-reformen. Till de allmänna principerna i denna reform hör att skolstyrelsen i samverkan med andra kommunala organ skall ta ansvar för barnen under en slörre del av dagen än hittills - skolstyrelsen är huvudman för den samlade skoldagen - all kontakterna med samhället och framför allt arbetslivet utanför skolan skall ägnas ökad uppmärksamhel inom ramen för de normala arbetsformerna och att undervisning, fria aktiviteter och elevvård skall integreras bättre än hittills.

Den nuvarande organisationen av den kommunala socialvården innebär att flera förvaltningar och nämnder arbetar med socialtjänsluppgifier. Fritidsförvaltningen som bedriver ungdomsverksamhet i kommunen arbetar med förebyggande barnvård och svarar för ungdomsgårdar, tillfälliga aktiviteter under skollov m. m. Därutöver samarbetar fritidsförvaltningarna sedan länge med idrottsföreningar och andra frivilliga organisationer. Inom fritids- och ungdomsgårdarna bedrivs individuellt och generellt förebyggande socialt arbete.

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemtnet 244

Kulturförvaltningen bedriver inom ramen för biblioteksverksamheten etl allmänt förebyggande arbele. Den riktar sig både till särskilda grupper som exempelvis ungdomar och pensionärer och till allmänheten i slorl.

Den skolsociala verksamheten återkommer jag strax lill mera utförligt.

Socialtjänstens uppgifter bör sättas in i della perspektiv, dvs. att socialt arbete bedrivs inom etl flertal kommunala förvaltningar. Denna organisatoriska splittring innebär en seklorisering som försvårar samverkan i enskilda ärenden och samordning av resurserna. Ibland förekommer även kompelenskonflikler och skilda synsätt på hur olika sociala svårigheter bör lösas. Jag menar atl de sociala funktionerna inom olika förvaltningar behöver närma sig varandra för atl man skall kunna få elt mer enhetligt synsätt på sociala svårigheter, hur de uppslår och hur de skall lösas.

De intentioner som SIA-reformen ger uttryck för och den slutsats socialutredningen har kommit lill innebär att skolan bör bli öppnare gentemot det övriga samhället än vad som nu är fallel. Del skulle då vara olyckligl om skolan och andra förvaliningar eller organ bygger ul egna resurser som är parallella med socialtjänstens.

De olika verksamheterna bör så långt möjligt kompleltera varandra och inte dubbleras. Finns det t. ex. behov av sociala insatser inom skolan, bör socialtjänsten svara för atl dessa behov tillgodoses. Ett sådanl synsätt gäller f. ö. inte enbart socialtjänsten utan också de fria aktiviieler som bedrivs inom skolans ram. Omvänl bör skolans resurser kunna komplellera socialtjänsten och dess funktion. Skolkuratorernas arbetsuppgifter varierar mycket från kommun till kommun liksom från skolenhet till skolenhet. I vissa kommuner har skolkuratorernas-arbete inriktats på behandling och i andra kommuner på information och förebyggande insatser. Dessa olika inriktningar, delvis beroende på skiftande lokala förulsällningar, måste givetvis beaktas när man överväger frågan om huvudmannaskapet.

Skolöverstyrelsen har år 1978 i en rapport "Skolkuralivt arbete" angell de arbetsuppgifter av generell och individuell karaktär som en skolkurator lämpligen bör ha.

Flera av dessa uppgifter skiljer sig inle nämnvärt från de arbelsuppgifler som andra funktionärer inom skolan eller närstående samhällsorgan som t.ex. socialvården och fritidsförvaltningen har. Jag avser främst sådana uppgifter som att skolkuratorn skall medverka till utformningen av mjukare övergångar mellan olika stadier som exempelvis från förskolan lill grundskolan, delta i planeringen vid ny- och ombyggnad av skolor, initiera samråd mellan elev, lärare, föräldrar, skolsköterskor, skolpsykologer, syokonsulenter m.m., uppmärksamma elevernas behov av fritidssysselsättning, elevdemokralifrågor, information i invandrarärenden samt medverka i undervisning av studiecirklar kring samlevnadsfrågor m. m.

När det gäller medverkan till att utforma mjukare övergång från förskola till lågstadium anser jag det vara angelägnare att förskolans personal liksom socialassislentpersonal direkt medverkar i dessa uppgifter. Barnom-

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 245

sorgens personal har kännedom om de olika barnens speciella behov och socialassistenten kan känna till barns hemförhållanden. Del kan därt"ör vara lämpligare med en direktkontakl mellan barnomsorgs-, socialassistent- och lärarpersonal för att uppnå bra resultat. Om dessa uppgifter åligger skolkuratorn, innebär det att man inrättar ett mellanled i kommunikationen mellan de berörda.

När det gäller kuralorns uppgifl alt uppmärksamma elevens behov av fritidssysselsättning och informera om områdets utbud och fritidsverksamhet m.m. vill jag erinra om följande. Fritidsförvaltningarna bedriver en omfattande förebyggande barn- och ungdomsverksamhet i kommunerna. Flera kommuner har börjal lägga ut administrationen distriklsvis. Jag anser alt sådan information som här avses kan fritidsförvaltningen lämna direkt. Denna kommer då på ett naturligt säll in i skolans verksamhet och kan informera, knyla konlakler och få information om vilka aktiviteter som behövs. Annars kan fritidsförvaltningens möjlighet att komma in i skolan avskärmas och medföra att sektorsgränserna förstärks.

När del gäller information om invandrarnas förhållanden vill jag erinra om atl flera kommuner har inrällal tjänster som s. k. invandrarkonsu-lenter. Dessa resurser bör las till vara för den här informationen.

Det är samtidigt angeläget att olika invandrarorganisationer får komma lill tals under särskilda informationsdagar elc. Upplysning om samlevnadsproblem, mobbning, missbruk elc. är en uppgift för flera och då främsl för socialtjänsten. En arbelsfördelning kan inle sällan behövas, I.ex. så alt skolkuratorn behandlar mobbningsproblem medan en socialarbetare informerar om missbruksproblem. En annan socialarbetare (familjerådgivare) kan vara den lämpligaste atl lämna information i samlevnadsfrågor elc.

För alt skolan inle skall bli elt slutet system är det viktigt alt bl. a. olika kommunala verksamheler i fråga om socialtjänst, frilid och kultur får direkta kontakter med skolpersonal och elever. Man måsle utifrån en helhetssyn ta hänsyn till behovet av samverkan över sektorsgränserna.

De arbetsuppgifter av individuell karaktär som kuratorn skall ha kräver närhet till skolan. Den som skall fullgöra uppgifterna måsle leva i skolmiljön och arbeta tillsammans med lärare och elever. Men det är självfallet också i det individuella behandlingsarbetet viktigi alt skolan nyttjar de resurser som finns uppbyggda inom andra förvaltningar för alt inom skolan klara av olika svårigheter. Så sker även ofla. En tredjedel av ärendena som handläggs inom PBU/BUP anmäls från skolan. Ytteriigare en iredjedel anmäls från socialvården. Om PBU/BUP skulle överföras till primärkommunerna och tillsammans med familjerådgivningen utgöra en gemensam enhet, bör skolan la till vara dessa resurser i de individuella ärenden i skolan som behöver kvalificerade behandlingsinsatser.

I en del kommuner har man vall att samordna distrikten för socialassislentpersonal och barnomsorgspersonal med skolans rektorsområden. En samordning av de geografiska distrikten innebär all del inom elt rektors-

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 246

område kan finnas en till tre socialassistenter och en till två barnomsorgsassistenter, som svarar för den sociala omsorgen inom kommundelen. Vid behov kan socialassisienien närvara vid elevvårdskonferenser. Social-assislenlen kan på ett naturligt sätl även gå in i individuella ärenden inom skolan liksom all han eller hon svarar lör ärenden utanför skolan. Ett ärende inom skolan och ell ulom kan gälla samma familj. Del kan vara lämpligl all också skolkuralorsfunklionen svarar för en sådan kontinuitet och lar hand om individuella ärenden såväl inom som utom skolan. I princip skulle valel bli beroende av vilken Ijänslemän som i del enskilda ärendei hade de bäsla fömlsätlningama alt klara uppgifterna.

Somjag haf anlyll tidigare bör kretsen av medarbetare kunna vidgas. En föreståndare vid fritidsgården kan vara bäsl lämpad aU ha direktkontakten med 1. ex. en tonåring och hans familj. Denne bör då få möjlighel alt även kunna verka inom skolan. Man uppnår därigenom en bättre kontinuitet mellan fritid och skola för ett barn eller en tonårig i en krissituation.

Enligl socialljänsllagens inientioner skall elt barn som behöver vård i familjehem i möjligaste mån placeras inom den egna kommunen. Det innebär all de barn som kommer all placeras i enskilda hem redan är kända av socialljänslen. Au skilja barn från hemmel innebär ofla slarka känslo-konflikier. De närmast berörda är aggressiva, förtvivlade och ångeslfyllda. Socialarbetaren känner kanske bäst av alla till siluationen. Han eller hon kunde då ha hand om barnens silualion även i skolan.

Min redogörelse för den skolkuraliva verksamhelen reser frågor om hur denna verksamhel bör vara utformad och organiserad utifrån en helhelssyn på samhällels resurser.

2.8.11 Behov uv ytterligure utredning

Som framgår av del sagda har familjerådgivningen, den psykiska bam-och ungdomsvården (PBU/BUP) saml kuralorer och psykologer inom elevvården arbelsuppgifler som berör eller är gemensamma med främsl socialljänslen men också med andra kommunala verksamheter inom framför allt kultur- och fritidssektom. Många remissinstanser stöder tanken alt familjerådgivningen bör bli en primärkommunal angelägenhet. När det gäller den psykiska barn- och ungdomsvården är ulgångslägel mera oklart. Del finns olvivelakligl önskemål om atl denna skall samordnas med eller knyias närmare den kommunala verksamhelen i övrigl och då särskill socialtjänsten. Därmed skulle också inle så slora kommuner få lillräckligl underlag för all t. ex. organisera de nämnda verksamheterna som en sammanhåUen eiihel (rådgivningsbyrå) inom socialförvallningen, om inle en längre gående samordning bedöms lämplig. Mindre kommuner skulle kunna gå samman om en gemensam enhel. Mina överväganden gäller PBU/ BUP:s sociala resurser (psykologer och kuralorer) och lämplighelen av all flylta över dessa lill ett kommunalt huvudmannaskap. Barnpsykialrikerna skulle förbli landslingsanställda men vara konsuller hos socialljänslen. Till

Prop. 1979/80:1    Stöd och hjälp i hemmet 247

verksamhelen vid den skisserade sociala enhelen kan också knyias andra redan kommunalt anslällda experter - psykologer, terapeuter, kuratorer - liksom personal vid befintliga ungdomsmottagningar.

Socialstyrelsen har föreslagil att en översyn skall göras av både den öppna och den slutna barn- och ungdomspsykialriska vårdens målsättning, organisation och huvudmannaskap. Enligl Kommunförbundel lalar många skäl för en översyn av frågan hur socialljänslens och skolans behov av psykologiska och barnpsykialriska rådgivnings- och behandlingsinsatser skall tillgodoses. Föreningen Sveriges socialchefer vill föra över fristående enheter inom PBU/BUP lill den kommunala socialtjänsten. Socialdeparte-meniels sjukvårdsdelegalion underslrök förra årel all den psykiska barn-och ungdomsvården borde sluderas. Här avsågs bl.a. förhållandel lill socialvården och dennas behov av barnpsykiatrisk expertis. Socialstyrelsen har i samband härmed framhållil all den psykiska barn- och ungdomsvården är i slorl behov av ell struklurprogram men alt problematiken är utomordentligt komplex.

Även i fråga om den skolkuraliva verksamheten var en betydande remissopinion tveksam eller direkl negativ till socialutredningens förslag om oförändrat huvudmannaskap elc. Socialstyrelsen ville att huvudmannaskapsfrågan skulle utredas ytteriigare. Kommunförbundet ansåg att varje kommun själv borde få bestämma vilken förvaltning som skolkuratorerna skall höra lill. Föreningen Sveriges socialchefer ansåg alt skolkuratorerna borde ställas under socialt huvudmannaskap.

Våren 1978 lillsaites en elewårdsulredning som berör bl. a. skolkuratorerna - psykologerna och sköterskorna saml även PBU/BUP. Utredningen har lill uppgifl att analysera erfarenheterna av skolans elevvårdsarbete, kartlägga samverkan med olika organ samt föreslå åtgärder i syfte alt bryta de hinder för samverkan som kan finnas. Ulredningen skall därvid "ulgå från den syn på dessa frågor som regering och riksdag kommer att redovisa

i samband med alt man tar ställning till socialutredningens förslag    ".

Enligt direktiven skall utredningen vidare redovisa de förutsäitningar som finns för gemensaml personaluinyiljande mellan skolan och andra kommunala och landstingskommunala myndigheter.

Jag kommer inom kort att begära regeringens bemyndigande att fä tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för att utreda några av de frågor som jag har behandlat nu. Kommittén bör bl. a. få tiU uppgift att göra en översyn av frågan om huvudmannaskapet för den psykiska bam-och ungdomsvården (PBU/BUP) samt alt överväga hur denna verksamhet och familjerådgivningen kan organiseras på lämpligaste sätt. Vid övervägande av olika organisatoriska lösningar bör kommittén undersöka fömtsättningar - både i ett kort och elt långt perspektiv - för såväl en mer självständig organisation inom socialtjänsten som för en integrering med socialtjänsten. Kommittén bör ha en allsidig sammansättning och förfoga över social och medicinsk expertis.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 248

2.9 Omsorger om barn och ungdom

2.9.1  Utgångspunkter

Den senaste stora reformen på vårdlagarnas område när det gäller omvårdnaden av barn och ungdom genomfördes år l%l, när 1924 års BvL ersattes med den nuvarande. Den nya BvL innebar bl.a. all den allmänt förebyggande verksamhelen betonades slarkare, proceduren i barnavårds-ärenden fick en bättre reglering och vård i enskill hem gavs i princip företräde framför vård i institution.

Ulvecklingen inom barn- och ungdomsvården i vid mening har långl ifrån stått stilla under de snart 20 år som har gäll sedan nuvarande BvL infördes. Tvärtom har samhällels insatser för barn och ungdom förändrats och byggts ut kraftigt. Framför allt gäller del på förskole- och fritidshems-området. Detla markeras av de nya lagar som har beslutats vid sidan om de traditionella vårdlagarna, nämligen lagen (1973: 1205) om förskoleverksamhet vilken har efterträtts av den nu gällande lagen (1976:381) om barnomsorg.

Andra vikliga stödformer för barn och ungdom som har vuxit fram eller byggts ut under de senaste två decennierna har varit inriktade på atl hjälpa barnfamiljerna ekonomiskt och på annat sätt. Jag kan påminna om t.ex. bostadsbidragen som medverkar till att ge barnfamiljer goda och rymliga bostäder och reglerna om föräldrapenning och föräldraledighet som gör det möjligt för föräldrarna atl under vissa perioder stanna hemma från arbetet för atl vårda sina barn. Jag vill i sammanhanget också omnämna att barns och barnfamiljers villkor och hur dessa har förändrats över tiden har varit föremål för en ingående belysning och analys genom barnmiljöuiredning-ens arbete (SOU 1975: 30-33, 35-38).

Riksdagen har nyhgen antagit en proposition (1978/79; 168) om föräldrautbildning och förbättringar av föräldraförsäkringen m. m.

Det pågår f. n. också en övergripande översyn av samhällsstödet till de ensamslående föräldrarna och deras barn. En parlamentariskt sammansatt kommitté skall bl. a. kartlägga de stödbehov som finns och hur nuvarande stödformer svarar mol dessa behov. En annan kommitté har nyligen tillkallats för alt utreda barnfamiljernas, särskilt flerbarnsfamiljernas, ekonomiska situation.

Socialutredningens förslag innebär att den kommunala omvårdnaden av bam och ungdom blir en integrerad del av den nya socialtjänsten. Principema för och innehållet i socialtjänsten gäller givelvis barn och ungdom lika mycket som andra gmpper. Vissa insalser för bam och ungdom behandlar jag emellertid särskill i samband med vård i familjehem m.m. (avsnitt 2.12) och hemmen för vård eller boende (avsniu 2.13). Motsvarigheten till de nuvarande reglerna om omhändertagande för samhäUsvård behandlar jag också särskilt som en del av problematiken kring vård utan samtycke (avsnitt 2.25). En mera utförlig genomgång av dessa frågor har

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 249

jag gjort i lagrådsremissen om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård (bil. 4).

De reformer som jag har nämnl lidigare när del gäller omsorgerna om barn och ungdom och familjepoliliken har byggt på förslag från flera utredningar som delvis har arbetat parallellt med socialutredningen. För socialutredningen har uppgiften i dessa delar främst varit all överväga i vilken mån de nya insatserna behövde lagtekniskt anpassas lill den nya socialtjänstlagstiftningen. Del har däremol inle legat i utredningens uppdrag att göra någon översyn av innehållet i de reformer som bygger på förslag från de mera specielll inriktade utredningarna.

2.9.2 Nuvurunde insatser

Nu gällande lagstiftning ger barnavårdsnämnden ell förstahandsansvar att se till all barns och ungdomars uppväxtmiljöer är lillfredsslällande och att deras utveckling i olika avseenden blir positiv.

I BvL ges barnavårdsnämnden omfattande uppgifter när det gäller atl känna till barns och ungdomars villkor och att arbeta för goda förhållanden för dem i kommunen. Nämnden skall dessutom bedriva en akliv verksamhet för att förebygga problem och tillgodose barns och ungdomars allmänna och individuella behov.

I 3 § BvL regleras barnavårdsnämndens allmänna ansvar för barn- och ungdomsgmpperna. Bamavårdsnämnden skall göra sig väl förtrogen med bams och ungdoms levnadsförhållanden och speciellt uppmärksamma sådana bam och ungdomar som på grund av olika omständigheter riskerar att utvecklas ogynnsamt. Nämnden skall också arbeta med syfte alt förbättra kommunens bam- och ungdomsvård och i mån av behov och möjligheter medverka till att bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom skapas. Nämnden skall vidare stödja den personlighetsutvecklande och samhälls-fostrande verksamhet som ungdomens egna sammanslutningar bedriver. Dessutom skall bamavårdsnämnden ge råd och upplysningar till allmänheten om nämndens verksamhet.

Med stöd av denna paragraf har kommunerna kunnal ulveckla en omfaltande förebyggande verksamhel inom barn- och ungdomsvården. Barnomsorgen, fritidsverksamheten och del sociala fältarbelel är exempel på sådana verksamhetsgrenar som har kommit atl få en allt större betydelse.

Barnomsorgslagen ålägger kommunerna all bedriva förskole- och fritidshemsverksamhel för de barn som är kyrkobokförda i kommunen eller som stadigvarande vistas där. Kommunen skäll också genom uppsökande verksamhel la reda på vilka barn som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver särskilt slöd i sin utveckling och som av den anledningen skall anvisas plats i förskola tidigare än enligt lagens huvudregel (höstterminen del år då barnel fyller sex år). Syftet med barnomsorgen är att i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighelsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barnen.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 250

Förutom allmänl förebyggande och slödjande verksamhet har barnavårdsnämnden ålagts atl ingripa i individuella fall, om situationen så kräver. I 25 och 31 SS BvL finns regler om sådana speciella ingripanden. Nämnden skall agera för all skydda barn och ungdom från olämpliga uppväxtmiljöer. Etl annal skäl för ingripande är all den unge brisier i anpassning till omgivningen eller samhället. Om föräldrarna begär del eller samlycker lill det, kan barn las om hand för samhällsvård. Samma gäller för barn som har förlorat sina föräldrar eller som har övergivils av dem.

För de uivecklingsslörda barnen har landstingskommunerna ell särskilt ansvar. I lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl ulvecklingsstörda (omsorgslagen) åläggs landsiingskommun alt bereda psykiskl ulvecklingsslörd som är bosall inom kommunens område undervisning, vård och omsorger i övrigl. i den mån ingen annan gör det. I lagen finns även bestämmelser om förskola för psykiskl ulvecklingsstörda barn. I 3S sägs att undervisning meddelas i särskola. Särskolan omfatlar bl. a. förskola. Denna överensslämmer närmasl med den i barnomsorgslagen nämnda dellidsgmppen.

2.9.3 Insatsernu för barn och ungdom inom socialljänslen

Socialtjänstens olika verksamheter skall i enlighet med socialutredningens förslag föras samman i tre huvudgrupper: siruklurinriklade, allmänl inriktade och individuellt inrikiade insalser (avsnill 2.4). Barn- och ungdomsfrågor berör som jag nyss antydde alla dessa olika insatser. I socialtjänstens arbele med att påverka samhällsstrukturen, för all därigenom förebygga uppkomsten av individuella hjälpbehov, är givelvis barn- och ungdomsgruppen en av de vikfigasle målgrupperna. På samma säll är slöd lill barns och ungdoms omvårdnad och uiveckling i form av allmänt inriktade insalser en av socialljänslens mer väsentliga uppgifter. Bestämmelserna om den enskildes räu lill bislånd skall självklarl gälla elt barn eller en ung människa på samma sätt som de gäller andra i kommunen som behöver socialnämndens hjälp.

Jag har lidigare redogjort för mina överväganden beträffande socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen. Jag kommer därför all i del följande främst begränsa diskussionen lill socialtjänstens roll i del allmänt slödjande och förebyggande arbetet med barn och unga. Vidare skall jag kort redovisa mina slällningslaganden lill socialnämndens ansvar för atl lillgodose barns och ungdomars individuella behov av slöd och hjälp och då specielll diskulera rätlen lill bislånd enligl socialljänsllagen och hur denna förhåller sig till barns och ungdomars särskilda behov.

Socialulredningen anser alt bland de viktigaste uppgifter som socialtjänsten har alt arbeta med av allmänt inriklad karaklär är sådana som rör barn och ungdom. Ulredningen föreslår air de mål för förskolan som barnstugeulredningen angav i belänkandel (SOU 1972:27) Förskolan ll skall gälla alla sociala ijänsler som avser all slödja barns omvårdnad och uiveckling. Dessa mål är:

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 251

- Förskolan bör siräva efler atl i samarbete med föräldrarna ge varje barn bäsia möjliga betingelser all riki och mångsidigl ulveckla sina känslo-och lankemässiga tillgångar.

- Förskolan kan därigenom lägga grunden till att bamet utvecklas fill en öppen, hänsynsfull människa med förmåga lill inlevelse och till samverkan med andra i stånd alt komma fram lill egna omdömen och problemlösningar.

- Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja au önska och använda kunskap för alt förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor.

Socialutredningens ställningstaganden till insatser till stöd för barns och ungdoms omvårdnad och utveckling bygger delvis på arbelen som har utförts av andra ulredningar. I betänkanden från den nämnda barnstugeulredningen (SOU 1972:27) liksom från foslerbamsutredningen (SOU 1974:7), barnomsorgsgruppen (SOU 1975:87), barnavårdsmannautred-ningen (SOU 1972:65) och invandrarulredningen (SOU 1974; 69) redovisas överväganden om den kommunala verksamheten för barn och ungdom.

Socialulredningen framhåller alt familjens sätt att fungera har fundamental betydelse för barnens sociala och personlighetsmässiga utveckling. Svårigheier att fungera som vuxen grundläggs ofta i barndomen. Detta är inga nya rön. Forskning och erfarenheler har påvisat de tidiga uppväxtårens belydelse för utvecklingen. Att förbättra uppväxtförhållandena hör därför lill de bästa förebyggande insatser som kan göras.

En god ekonomi har slor betydelse för familjen och dess möjligheter att ge barnen en trygg uppväxt. Barnfamiljernas behov av ekonomiskt stöd bör i första hand tillgodoses genom en fortsatt ulbyggnad av mer generella socialpolitiska anordningar.

Men sådana anordningar, bostadsbidrag kan nämnas som exempel, kan givetvis inte tillgodose alla behov av inkomstförstärkningar. Särskilt familjer med stor försörjningsbörda är sårbara vid mer eller mindre tillfälliga inkomstbortfall eller utgiftsökningar. Man får därför räkna med att socialtjänsten måsle kunna gå in i olika situationer med ekonomisk hjälp för att förhindra en negativ utveckling av barn och unga. Socialbidraget bör liksom hittills kunna ges som hjälp lill en bra hemulmslning, omkostnader för fritidsverksamhet i form av lekredskap, utmstning för all barn och unga skall kunna vara med i olika sportaktiviteter osv.

Socialulredningen pekar på att familjen behöver stöd i olika former. Samtidigt kommer behovet av omsorg och service uianför familjen alt ställa stora krav på olika sociala anordningar. Samtliga sådana resurser som ställs till familjers, barns och ungdomars förfogande föreslår utredningen skall innefattas i begreppet barnomsorg. Detla begrepp skulle alltså omfalta hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksamhet för barn och ungdom.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 252

1 stället fördel nu gällande barnomsorgsbegreppel - dvs. kommunernas ansvar för atl anordna och driva förskolor och familjedaghem och annan kompletterande förskoleverksamhet samt deras ansvar för fritidshemsverksamheten - föreslår socialutredningen atl man skall använda begreppen förskoleverksamhet och fritidshemsverksamhel. Ulredningen betonar att dessa båda verksamhetsområden har stor betydelse för kommunernas stödjande arbele för barn och ungdom.

Som inslag i del förebyggande och slödjande arbelel framhåller utredningen vidare flera andra verksamhetsområden. Social hemhjälp är en social tjänst som fyller en viktig funktion som stöd för familjer vid tillfälliga sjukdomsperioder hos föräldrar eller vid andra tillfällen då omvårdnaden av barnen riskerar alt bli eftersatt. Social hemhjälp kan alltså användas som ett led i mer omfattande insatser för att stödja en familj och därmed också barnens utveckling. Möjligheten atl få råd och slöd i frågor som rör barn och deras utveckling framhålls av utredningen som en viktig del i den förebyggande verksamheten. Också föräldrautbildningen är betydelsefull, något som också har understmkits i flera andra sammanhang, bl.a. i fosterbarnsutredningens och barnomsorgsgruppens betänkanden.

Socialutredningen pekar också på betydelsen av samhällets fritidsverksamhet för barn och ungdom. Utredningen anser all samhällel lydligare än nu måste ta ansvar för att barns behov av lek och av aktiv och stimulerande frilid kan tillgodoses. Ulredningen betonar särskill atl möjligheler lill gemensamma aktiviteter för olika åldrar bör tas till vara.

Ett stort antal remissinstanser har behandlal socialulredningens förslag om åtgärder för barns och ungdoms omvårdna'd och utveckling. En genomgående uppfattning som förs fram är alt socialtjänsten har en av sina viktigaste uppgifter på detla område.

Utredningens förslag om all utvidga begreppet barnomsorg till att avse hela den del av den kommunala socialtjänsten som rör verksamhet för barn och ungdom tillstyrks av flertalet remissinstanser, däribland socialslyrelsen och Kommunförbundet. Detsamma gäller utredningens förslag att de mål för barnomsorgen som barnstugeutredningen angav i betänkandet Förskolan II skall gälla all samhällets omsorg om barn och ungdom. Socialstyrelsen anser dock atl begreppet Omsorg om barn och ungdom är mer adekvat. Andra avslyrker en utvidgning, med motivering atl begreppet i dess nuvarande lydelse är nytt och att utredningens förslag ger ordet barnomsorg eU helt nyU innehåll. Så t.ex. framhåller Svenska facklärarförbundet att från att vara enbart en pedagogisk allmän verksamhet som erbjuds föräldrar, kan barnomsorg enligt förslaget också innefatta "ingripanden" i fråga om barn som vistas i olämpliga uppväxtmiljöer, är socialt missanpassade, värnlösa eller nödställda. Förbundet anser att om den föreslagna integrationen genomförs, kommer det att försämra främsl daghemmens status av allmän förskola, som är en pedagogisk resurs för alla barn.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 253

Socialstyrelsen, som sålunda i övrigt är positiv lill atl barnomsorgen ges en vidare innebörd, beklagar att inle ulredningen närmare har analyserat vad barnomsorgens ulbyggnad och dess sociala och pedagogiska verksamhet belyder för utvecklingen av socialljänslen. Konsekvensen bör enligl styrelsen bli att sociala och pedagogiska synsäll närmar sig varandra. Delta kan leda till mer konstruktiva insatser för barn och ungdomar inom hela socialtjänsten.

För egen del vill jag till en början framhålla att samhällels ansvar för föräldrar, barn och ungdomar har vidgais successivi. Jag har lidigare nämnl de familjepolitiska insatserna och vissa ekonomiska stödformer. Kommunernas siörsta ålaganden har i dag servicekaraktär. Detla har bl. a. sin grund i ett förändrat familjemönster och en annorlunda rollfördelning mellan föräldrarna. Vårdansvaret för barnen delas i högre grad. Båda föräldrarna arbetar också numera utanför hemmel i långl slörre usträckning än tidigare.

Kraven på olika sociala serviceinsalser har ökat. Barnavårdsnämndens verksamhet var lidigare lill stor del inriklad på förebyggande och avhjälpande insatser i förhållande till etl enskilt barn eller en gmpp av barn eller ungdomar. I dag har de sociala organen i kommunerna getts ett vidgat ansvar för omsorger om barn och unga. I begreppel omsorg ligger såväl "traditionella" insatser av både förebyggande och individuellt slödjande karaklär som nu finns reglerade i BvL som olika sociala verksamhelsformer som har vuxil fram lill slöd för barn och föräldrar. Jag länker då främsl på förskole- och fritidshemsverksamheien, den sociala hemhjälpen, föräldrautbildningen och fritidsverksamheten. Dessa anordningar har givetvis också en klart förebyggande karaktär.

Jag delar socialstyrelsens uppfattning atl en vidgning av begreppel på del sätl som utredningen har föreslagit kommer alt få effekler på ulvecklingen av socialtjänsten, såväl organisatoriskt som arbetsmässigl. Atl på delta sätl integrera socialt och pedagogiskt arbete ger socialtjänsten vidgade möjligheter i arbetet med barn- och ungdomsfrågorna. Liksom socialstyrelsen anser jag att detta kan leda till mer konstruktiva insatser för barn och ungdomar inom hela socialtjänsten.

Jag vill därför i överensstämmelse med socialstyrelsens förslag förorda att begreppet Omsorger om barn och ungdom förs in i socialtjänstlagen som en sammanfattande beteckning för all den verksamhel som socialljänslen skall bedriva för barn- och ungdomsgrupperna. Jag ansluter mig samtidigt lill de mål för verksamhelen som socialulredningen har föreslagil skall gälla för alla sociala ijänsler för alt stödja och vårda barn och ungdom och som en gång har slällls upp för förskoleverksamheten. Socialljänslens insalser bör syfta lill all underlätta familjens uppgift all ge barnen en materiell och känslomässig Irygghel. De skall också medverka lill en positiv idenlilelsuiveckling hos barn och unga och i övrigl stimulera och lillvarala barns resurser och tillgodose olika behov. Insatserna skall öka

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 254

barnens förulsällningar all lära in vissa grundläggande normer och värderingar, samtidigt som barnen bör bibringas förmågan till kritisk prövning. Grundläggande principer skall här vara Irygghel. jämlikhet, solidaritet och medansvar. Individens självständighet och hans önskan alt tillfredsställa egna behov måsle balanseras mol en solidariiel med andra och en insiki om behovet av samarbete.

Vår kullur avspeglar sig i vår foslran av de unga. Liksom vår kullur är vår uppfostran sammansatt av både gemensamma, grundläggande värderingar och delvis molslridande intressen och uppfattningar. Socialtjänstens medverkan i de ungas sociala foslran bör gå ul på all förankra de grundläggande värderingar som kommer lill uttryck i de sociala målen. En viktig uppgifl blir all medverka lill alt ge barn och unga förmågan all analysera konfliktsituationer, diskutera olika säll all lösa problem och all klarlägga konsekvenser av olika handlingssält. Jag tror all bl.a. en sådan inriktning av insatserna kommer att ge barn och ungdom förulsällningar all förebygga och lösa olika konfliktsiluationer och bidra lill alt molverka sociala svårigheier och avvikelser som kan skada dem själva eller andra.

Genom all benämna verksamhelen Omsorger om barn och ungdom ges begreppet den vidgade betydelse som vissa remissinstanser har efterlyst. Socialnämndens ansvar slräcker sig från insalser för de minsla barnen och deras föräldrar lill insalser för ungdomar upp lill 20-årsåldern. När del gäller allmänl förebyggande och slödjande arbele vill jag inle begränsa insalserna genom att lägga fast någon åldersgräns uppål. Som framgår av min framslällning belräffande reglerna för vård av unga oberoende av samtycke skall beslul om sådan vård inte kunna meddelas sedan den unge har fyllt 20 år (avsnill 2.25).

Flera remissinsianser lar upp behovel av en speciell bevakning av ungdomsfrågorna och pekar pä behovet av en speciell ungdomsomsorg med en lagfäst skyldighet för socialnämnden att göra upp en plan för den liksom för barnomsorgen. Också socialnämndens möjligheter alt följa andra nämnders verksamhel för barn och ungdom tas upp av remissinstanserna. Så t.ex. anser Kommunförbundet att de angivna målen för omsorger om barn och ungdom också bör gälla sådan verksamhel som lill viss del handhas av andra kommunala organ än socialnämnden, t. ex. fritidsgårds-verksamhet och kulturella aktiviieler.

Kommunernas förebyggande arbele för barn och ungdom är enligl min mening en av de vikfigasle uppgifterna som kommunerna har. Denna är emellertid inle bara en socialtjänstens uppgifl. Som socialutredningen också har pekal på har del i kommunerna vuxil fram en omfaltande förebyggande barn- och ungdomsverksamhet, där framför allt frilids- och kulturnämnderna tillsammans med de sociala organen har dellagil i uppbygg-nadsarbelet. En allmän uppfaUning är alt 3 S BvL har bidragii lill denna utveckling. Enligt denna paragraf skall barnavårdsnämnden bl.a. "verka för önskvärda förbällringar i fråga om kommunens barnavård samt därvid i

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 255

mån av behov och möjligheler främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom" samt "slödja den personlighelsutvecklande och samhällsfoslrande verksamhel som utövas av ungdomens egna sammanslutningar".

Genom dessa bestämmelser har sålunda barnavårdsnämnden/sociala centralnämnden i kraft av sill ansvar för det förebyggande arbetet kunnat bevaka olika insalser för alt främja ulvecklingen på området. Socialtjänstlagen ger ell motsvarande fast ansvar. De särskilda bestämmelsema om socialnämndens insatser för barn och ungdom ger nämligen tillsammans med de allmänna riktlinjerna om ålgärder för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för bl. a. barn och ungdom socialnämnden ett särskill bevaknings- och samordningsansvar. Della gäller inle minsl del förebyggande arbetet med barn- och ungdomsgmpperna i kommunen.

1 fråga om behovel av en särskild "ungdomsomsorgsplan" villjag hänvisa till vad jag har uttalat tidigare om planeringen av socialtjänsten inom den kommunala verksamheten. Genom att en sådan planering bör omfatta alla socialnämndens uppgifter kommer den också att inbegripa förebyggande verksamhet för barn och ungdom. För dessa gmpper är en gemensam planering med övriga berörda kommunala nämnder nödvändig. Det är också väsentligt all de frivilliga organisationernas resurser beaktas i planeringen. Mot den här bakgmnden anser jag att det inte finns något behov av en särskild plan för omsorgerna om ungdomen.

2.9.4 Särskilt om barnomsorgs- och omsorgslagarna

Som jag har antytt tidigare har barnomsorgslagen med dess bestämmelser om kommuns ansvar för att anordna och driva förskole- och fritidshemsverksamhel en central roll när det gäller samhällets service till bamfa-miljema.

En rad olika frågor om barnomsorgen utreds f. n. i arbetsgmpper och ulredningar som vänlas lägga fram förslag under del närmasle året. Således remissbehandlas f. n. en promemoria från socialdepartementet som rör frågor om gmppstorlek, personaltäthet och personalutbildning m. m. inom förskolor och fritidshem. I detla sammanhang diskuteras även stalsbidragsreglerna för förskolor och fritidshem. Överläggningar skall vidare tas upp med Kommunförbundet om barnomsorgens fortsatta utbyggnad. Barnomsorgsgmppen fortsätter silt arbele med alt ularbela förslag till föräldrautbildning för föräldrar med barn i förskole- och skolåldrarna. Familjestödsutredningen utreder verksamheten för små barn i daghem.

Jag får tillfälle all ålerkomma till denna viktiga del av kommunemas omsorger för barn och ungdom och mera utförligt redovisa min syn på olika bamomsorgsfrågor när de olika utredningsförsiagen har presenterats. Det finns därför inte anledning för mig att nu ytterligare belysa dessa frågor.

Låt mig emellertid få påminna om atl kommunen enligl bamomsorgsla-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 256

gen bl. a. är skyldig all anvisa barn plals i förskola från sex års ålder och alt bam som av olika skäl behöver särskill stöd för sin utveckling skall anvisas plats tidigare. Till kommunens skyldigheter hör också all genom uppsökande verksamhel ta reda på vilka barn som skall beredas plals tidigare. Kommunen skall vidare genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheien sörja för atl barn får den omvårdnad dämtöver som de på gmnd av föräldrarnas förvärvsarbete eller studier o. d. behöver.

Riksdagen har lidigare slagit fasl atl förskole- och fritidshemsverksamheten skall ha ett socialt och ett pedagogiskt innehåll. Den skall ge barnen trygghet och stimulans och föräldrarna det stöd som gör det möjligt atl förena föräldrarollen med rollen som aktiv samhällsmedlem. Den kan också vara en väsenfiig stödresurs i det individuella förebyggande och behandlande arbetet.

De handikappade bamens speciella problem har behandlats bl.a. av barnomsorgsgmppen i eU särskilt betänkande (Ds S 1976:7) Samverkan i bamomsorgen 11 - Handikappade barns förskolevislelse. Barnomsorgsgmppen betonar att de handikappade barnen bör integreras i den reguljära förskolan och förordar ett primärkommunalt gmndansvar. Della gmndan-svar och landstingens slödjande och kompleUerande uppgifter bör vara vägledande för rollfördelningen meUan landsting och kommunen.

Kommunförbundet och Landstingsförbundet har i en särskild överenskommelse rekommenderat sina medlemmar all lillämpa vissa rikllinjer för samarbete och ansvar vid integrering av handikappade barn i primärkommunal förskoleverksamhet. I korthet innebär dessa riktlinjer atl kommunen anordnar, betalar och utformar förskolevislelsen för varje bam som går i kommunens förskola, oavsett fysiskt eller psykiskt handikapp eller annan omständighet. Landstingens ansvar gäller insatser av hälso- och habililerande karaktär inom ramen för gällande sjukvårds- och omsorgslagstiftning. Landstingens insatser skall så långt möjligt samordnas med barnens förskolevistelse.

Enligt min mening är det naturligt att barnomsorgslagens centrala bestämmelser om samhällets service till barnfamiljerna tas in i socialtjänstlagen som en integrerad del av socialtjänsten. Lagtekniskt bör bestämmelsema fogas in i ett avsnitt om Omsorger om barn och ungdom. Jag hänvisar i övrigt till specialmotiveringen.

Jag har tidigare (avsnitt 2.4) behandlal den uppsökande verksamheten som en av socialtjänstens strukturinriktade insatser. Där har också kort berörts hur den i bamomsorgslagen reglerade uppsökande verksamheten har utvecklats och de studieaktiviteter som socialstyrelsen har tagit initiativet till kring dessa frågor. Det är väsentligt att kommunens uppsökande verksamhet bland förskolebarn samordnas med övrig sådan verksamhet. Särskill bör uppmärksammas del samarbete som barnomsorgsgmppen i betänkandet (SOU 1975:87) Samverkan i bamomsorgen föreslår skaU finnas med olika organ inom landstingens arbetsfält.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 257

Omsorgema om vissa psykiskt utvecklingsstörda, som är en angelägenhet för landstingskommunerna; är f n. föremål för översyn av omsorgs-kommitlén (S 1977:12). I det sammanhanget kommer ocksä särskolans -inkl. särförskolans - roll och organisatoriska tillhörighet alt behandlas. I direktiven till kommittén (Dir. 1977: 89) sägs alt omsorgslagens karaktär av säriag bör diskuteras. Därvid bör prövas om och hur utvecklingsslördas Irygghel kan upprätthållas och förstärkas om man minskar anlalel särbestämmelser. Kan del visas att förändringar i dessa avsenden leder till förbällringar för uivecklingsslörda, skall förändringarna göras. Frågorna om omsorgen om de psykiskt uivecklingsslörda kommer således all prövas i elt senare sammanhang. Jag vill för min del understryka att också de utvecklingsstörda givetvis omfattas av den kommunala socialtjänsten i den mån inle landstingen har getts ett särskilt ansvar i omsorgslagen.

2.9.5 De ungas rätt till skydd och stöd

Jag går nu in på frågan om de individuelll inriktade åtgärderna och då särskilt i vad mån de föreslagna bestämmelserna om omsorger om barn och ungdom tillgodoser deras rätl lill skydd och stöd. Vissa remissinstanser anser nämligen att socialutredningen i silt lagförslag inle tillräckligt har betonat att åtgärder skall vara motiverade främst med hänsyn till barnets bästa. Detta skuUe få till följd en försämring av barns rättsliga ställning i förhåUande till nu gällande lagstiftning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttrycker saken så, all bamavårdsnämnds ställning i BvL som en "barnens ombudsman" försvinner.

Också JO pekar på att utredningen har betonat de vuxnas - föräldrarnas — behov på etl sådant sätt att samhället avhänder sig myckel av ansvarel för de bam som inte själva kan ställa krav på socialtjänsten. JO anser därför att socialnämndens ansvar för alt barn som far illa får den hjälp från samhällels sida som behövs måste slås fast. Liknande synpunkter har framförts av utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt, Frälsningsarmén, och Föreningen bamens rätt i samhället.

Flera remissinsianser anser det vara en brisl all utredningen i förslaget tiU socialtjänstlag inte har tagit in regler som molsvarar bestämmelserna i 31 § BvL om skyldighet att i vissa fall ta om hand barn för samhällsvård på föräldramas begäran eller med deras samtycke. Man delar inte ulredningens uppfattning aU de föreslagna bestämmelserna om rätt lill bislånd enligt socialtjänstlagen i tillräcklig grad beaktar barnens rätt. Utredningen om bamens rätt anser t. ex. därför atl paragrafen bör formuleras om eller atl en särskild bestämmelse bör tas in i avsnittet om Omsorger om bam och ungdom där det klart framgår att barn och unga i vissa silualioner har rält till vård och fostran genom samhällets försorg. Samma uppfattning har Stockholms kommun som framhåller att utredningen har utgått från att bistånd till föräldrarna i form av placering av barn utom hemmet också är att tiUgodose bistånd till barnet och atl någon intressekonflikt inte kan 17   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 258

föreligga i dessa silualioner. Den möjlighel som i dag finns i 31 S BvL bör enligt kommunen samordnas med övriga bestämmelser om omsorg om barn och ungdom och bör således inte omfattas av de föreslagna bestämmelserna om rält lill bistånd.

Jag vill för min del peka på all ell genomgående tema i hela förslaget till socialtjänstlag är atl socialtjänsten har skyldighet all på olika sätt bevaka de enskilda kommuninvånarnas intressen och deras rätt atl få hjälp och stöd. Socialnämnden skall antingen själv svara för de nödvändiga tjänsterna eller också förmedla dessa. Detta ligger i bestämmelsen om kommunens yttersta ansvar. Vidare gäller bestämmelserna om enskilds räll till bistånd alla som bor i kommunen, oavsell ålder. Socialnämnden har självfallet skyldigheter också mot de unga. Bislånd skall således inte bara tillgodose föräldrarnas behov eller ges på deras villkor. Också de ungas behov av slöd skall tillgodoses med slöd av bislåndsbeslämmelsema. Samtidigt är jag införstådd med att den föreslagna lagtexten kan uppfaUas som otydlig när det gäller atl uilrycka barnens och ungdomarnas rältigheter. Det heter ju atl den enskilde skall ha rätl till bislånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat säll. Som utredningen om barnens rätt har framhållit kan det vara svårt atl av della läsa ul atl sådan vård som nu anges i 31 § BvL ingår i rätten lill bistånd.

Jag förordar därför atl socialtjänstlagen kompletteras med en bestämmelse som tydligt uttrycker socialnämndens skyldighet att - med föräldramas samtycke - sörja för att barn och ungdom som på gmnd av särskilda omständigheter riskerar atl utvecklas ogynnsamt får del skydd och stöd som de behöver. I den ulslräckning som de ungas bästa motiverar det bör de erbjudas vård och fostran utanför hemmet. Denna socialtjänstens skyldighet har givelvis elt nära samband med andra insatser för dessa åldersgmpper och beslämmelsen bör därför tas in i anslulning till de övriga bestämmelserna om omsorger om barn och ungdom.

2.9.6 Vissu allmännu insalser för ungdom

Ungdomsåren präglas generellt av en successiv frigörelse från en relativt skyddad tillvaro i familjekrelsen till en strävan efter en självständig och kravfylld vuxenroll. De unga skall under denna period finna och ulveckla en identitet i ett slörre socialt sammanhang.

De ungas möjligheteratt få olika behov tillgodosedda, utveckla intressen och alt uppfylla de krav och lösa de konflikter som de möter bestäms av en rad faklorer. Inle minsl de vuxnas hållning, samhällels tilldelning av resurser och framför allt de förutsättningar de unga har med sig från yngre år.

Familjegruppens lidigare funktioner har alllmer flyttats över på olika samhällsinstitutioner. Barnomsorgens och fritidshemmens utveckling ser jag som exempel på en sådan förändring. Konsekvenser av bl.a. denna samhällsförändring är atl vi numera har en mindre kontaktyta mellan olika generationer och därmed större skillnader i normer och värderingar.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om barn och ungdom 259

Socialutredningen har i sitt principbetänkande lämnat en rad exempel på insalser som kan behövas för att möta de särskilda problem och behov som många ungdomar har. Utan att fördjupa mig i denna invenlering vill jag framhålla vissa faklorer i detla sammanhang.

Hur den unge lyckas växa in i vuxenrollen beror lill stor del på hur han har kunnal införliva vissa grundläggande normer och värderingar och kunnal ulveckla en Irygghel i förhållande lill omvärlden. Också en positiv stimulans under den viktiga ulvecklingen i barnaåren har stor betydelse för en gynnsam utveckling till en vuxen människa. Familjen men även bamomsorgen har här en nyckelroll under särskill den första barndomstiden. Skolan får sedan en allt mer betydelsefull roll för de ungas utveckling både genom undervisningen som sådan och genom skolans möjligheter att träna självständigt arbele och verksamhel i gmpp. Den har också en viklig uppgift i att förbereda tonåringarna för arbetsliv, självständigt boende, fritidsverksamhet m. m. Den utvecklade SIA-skolan får en stor betydelse i denna förberedelseprocess.

Socialtjänstens olika uppgifter för barnfamiljer har i de flesla avseenden även relevans när det gäller unga. Socialtjänstens samverkan med frilids-verksamheten som fritidsgårdar, föreningar av olika slag har också en synnerligen stor belydelse för denna målgrupp.

Atl ungdomar som har slutat skolan får inleda sill vuxna liv med att deras insatser inte efterfrågas, dvs. med arbetslöshet innebär slora sociala risker. Socialtjänsten måsle medverka lill alt minska ungdomsarbetslösheten även om detla problem kräver politiska insatser uianför socialtjänstens ram. Riksdagen har också vid olika tillfällen beslulal om särskilda ålgärder mol ungdomsarbelslöshel. Dessa har gälli arbelsförmedlande insalser, beredskapsarbeten för ungdom, inrättande av praktikplalser, utbildningsåtgärder och särskilda åtgärder inom skolans område. Jag har tidigare erinrat om den uppsökande och uppföljande SYO-verksamheten (avsnitt 2.4.2).

Trots delta finns det här vikliga uppgifter för socialtjänsten. Det kan t. ex. gälla all få fram praklikplalser. Socialvården är en personalkrävande verksamhel och innehåller många inslilulioner som barnstugor, servicehus m.m. Inom socialljänslen bör del därför finnas uirymme för atl skapa möjligheler för ungdom att få yrkespraktik. Socialljänslen har även ell ansvar au uianför den egna organisafionen tillsammans med arbelsförmed-lingen söka få till slånd praklikplalser m. m.

Flera kommuner har redan initieral sådana insalser. Huddinge kommun samarbetar med byggmästarföreningen för all inrätla lärlingsplalser åt ungdomar som har genomgått introduktionskurser inom byggområdet. Västerås kommun satsar på korla utbildningar inom de yrkesområden där arbelskrafl efterfrågas. Lycksele kommun har i samarbete med landstinget getl etl antal ungdomar prakfiska erfarenheter i friskvård. Kommunförbundet har nyligen getl ut en skrift som behandlar elt urval av praktiska

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 260

exempel på lämpliga insatser som syflar till all skapa arbelsmöjligheter för ungdom.

Socialljänslen har även elt ansvar atl kartlägga dold ungdomsarbetslöshet och genom den uppsökande verksamhelen förmedla konlakler mellan den enskilde och arbelsförmedling (avsnill 2,4.3).

En annan form av stödverksamhet som ell tretliotal kommuner redan bedriver sedan etl anlal år tillbaka är ungdomsmottagningar. Ungdomsmottagningarna lämnar råd och hjälp till ungdomar i medicinska, psykiska och sociala frågor. Socialslyrelsen har år 1977 gett ut "En rapport om imgdomsmotlagningar", där del framgår all en sådan uppläggning av rådgivningen har getl bra resullal. Ungdomsmoltagningarna har dock haft svårt all få konlakl med ungdomsgrupper som befinner sig i riskzonen. Jag anser därför all de bör knyias närmare till de vårdorgan som i övrigl behandlar barn- och ungdomsproblem. Med sådana vårdorgan menar jag PBU/BUP, familjerådgivning och socialljänslen.

2.10 Omsorger om äldre människor

Den föreslagna socialljänsllagens inledande "portalparagraf säger all socialljänslens insatser skall inriklas på atl frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Della mål sätter inga åldersgränser. Målel gäller självfallel även de äldre. Deras kunskaper och livserfarenheter måsle i ökande grad las tillvara som en resurs för samhällel, vilkel samlidigl innebär fördelar för både deras personliga uiveckling och deras medverkan i samhällslivei.

Innan jag behandlar omsorgerna om de äldre i den framlida socialljänslen, vill jag översiktligt beskriva några drag i ulvecklingen av värden av de äldre. Översikten grundar sig delvis på en redovisning som socialutredningen har gell i silt slutbetänkande. Jag skall vidare belysa de äldres situation i dagens samhälle med uigångspunkl i pensionärsundersökningens belänkande (SOU 1977:98) Pensionär 75.

2.10.1 De äldre i sumhällsutvecklingen De äldre före industrialiseringen

1 del gamla bonde- och hanlverkarsamhället hade de äldres erfarenheler och kunskaper många gånger en slor belydelse för yngre generationer. 1 olika samhällsklasser rådde inte sältan en arbetsgemenskap mellan generationerna. I kollektivet tillgodosågs ofta tittsyns- och undervisningsbehov av olika slag. och det fanns utrymme för de äldres insatser och också behov av dessa. De äldre hade en plats i produktionen, och deras insalser var ofta meningsfulla. När de gamla bodde, levde och arbetade tillsammans med anhöriga av yngre generationer, förmedlade de kunskaper från en gången tid. Även livels början och slui - födelse och död - ingick som en naturlig del i den livsordning som rådde i bondesamhället.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 261

En annan bild av del gamla bonde- och hanlverkarsamhällel är all de sysstor som anförtroddes de äldre ofla inle hörde till de mest ansedda. Arbelel kunde vara krävande. De äldre inom den självägande bondeklassen och de agrara underklasserna siod vanligen under andras välde, inom eller ulom familjen. De äldres auktoriiel gällde särskill genlemol barnen. Undantagsstugorna för åldringarna inom bondeklassen lämnade mycket övrigl att önska. Många gamla, sjuka och fattiga - även barn - hänvisades lill en eländig "gemenskap" i dåtidens fattigstugor. De trängdes även ul till primitiva bosläder i byarnas utkanter och var tämligen avskärmade från social gemenskap med det starkt skiktade samhällel i övrigl.

De äldre i industrisumhället

Människors villkor, inte minsl de äldres, förändrades krafligl i lakl med den induslriella expansionen. Arbele uianför hemmel blev allt vanligare. Krav slälldes på arbetskraftens rörlighel. Industriarbetarnas trångboddhet och knappa löner inom penninghushållningens ram gav inle utrymme för kost och logi lill medellösa äldre anförvanter. Mekanisering och effektivering gav heller inle plals för de äldre i produktionen.

Den gemenskap - del sociala kontaktnät - på gotl och ont som fanns i naturahushållningens värld var inte längre funktionell i etl samhälle med nya förulsällningar för produktionen. Kvar fanns de känslomässiga banden mellan generationerna. De helhjärtade insatser som gjordes av yngre för äldre anförvanter kan symboliseras med den s. k. hemmadotlerns uppoffrande insalser för sina föräldrar. Enskild välgörenhel och social pairiar-kalism inom näringslivel hade begränsad betydelse. Utvecklingens huvudström var alt stal och kommun log över försörjning av och omsorg om de äldre.

Jag har lidigare gett en översikt över ulvecklingen inom socialpolitiken inbegripet reformerna på pensionsområdet (avsnitt 2.1.1).

2.10.2  Ulvecklingen uv samhäUets insatser för de äldre 1947 års rejorm

År 1947 fattade slalsmaktema etl viktigt beslut som kan ses som en kursändring av samhällets insatser för de äldre. Beslutel avsåg atl ändra främsl på två utmärkande olägenheler inom vården i ålderdomshem.

Som en konsekvens av folkpensionsreformen år 1946 skulle ålderdomshemmens karaktär av faltigvårdsanstalter avskaffas. Omhändertagandet på hemmen under denna lid motiverades lill slor del av försörjningssvårigheter. Vidare skulle den s.k. klienlelblandningen avskaffas. På många av ålderdomshemmen "hystes" vad man kallade sinnessjuka eller sinnesslöa, kroppssjuka och fysiskt invalidiserade människor i olika åldrar tillsammans med friska s. k. försörjningsfall.

Ett yllerligare kännetecken för dåtidens ålderdomshem var atl de inle erbjöd någon akliv vård. Ålderdomshemmen var i stort sell förvaringsan-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 262

ställer. Dessa förhållanden och den låga slandarden skapade en utbredd fruktan bland de gamla för denna vårdform. Den mörka bilden hade naturligtvis också ljusa inslag i form av personalens behjärtade insalser, låt vara all de ofla präglades av en auklorilär välvilja mol de s. k. underslödsla-garna.

Genom 1947 års beslul ville man skapa en boendeform som de gamla inle behövde frukia eller känna molvilja inför. De skulle inle ses som under-slödslagare ulan som inackorderingsgäsler. Folkpensionsreformen syftade lill atl göra dem ekonomiskt oberoende. Ålderdomshemmen skulle ruslas upp och ges en bällre standard. Del gamla samboendesyslemet skulle, för dem som så önskade, ersällas med enskilda rum. Vidare borde endasi äldre och handikappade, som var i behov av omvårdnad och tillsyn, bo i ålderdomshem. Äldre personer som var i behov av vård i sjukvårdsinrättning skulle vårdas där. En förutsättning för denna avgränsning var dock att vårdmöjligheterna utökades för vad man kallade sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka.

1947 års beslut alt ålderdomshemmens karaktär av fattigvårdsanstalter skulle försvinna ansågs innebära alt bestämmelsen om ålderdomshem borde las upp i särskild lagsliflning. 1 avvaktan på alt 1952 års åldrings-vårdsuiredning blev färdig med sill arbele fick dock lagbestämmelserna kvarstå i ShjL, när denna år 1956 eflerträdde 1918 års fattigvårdslag.

I och med ShjL blev ålderdomshemmen öppna hem dil man kunde söka sig av fri vilja. Man tog bl.a. bort lagbestämmelserna om arbetsplikt och rätten atl vidla disciplinära ålgärder mol den som bodde i ålderdomshem.

1957 års riktlinjer

År 1957 ulformade slalsmaklerna rikllinjer för vården av åldringar i ålderdomshemmen m. m. Till grund för besluiel låg åldringsvårdsutredningens belänkande. Man konstaterade att massfatligdom inle längre fanns och därför inle krävde samhällsinsatser för de äldre. Insalserna borde i stället grundas på de äldres behov av bosläder, omvårdnad och service. Efterfrågan borde tillgodoses inom ramen för ell så långl som möjligt fritt konsumlionsval. Insalserna förde äldre skulle inte bindas till vissa bestämda och en gång för alla fastställda handlingsmönster. Man ansåg all särskilda hjälpåtgärder borde vidlas för atl så många gamla som möjligt i framliden skulle kunna leva kvar i sin invanda miljö. I fråga om vårdinsalserna inom ålderdomshemmen uttalades all någon akliv sjukvård inle skulle lämnas men väl sådan sjukvård som kunde belecknas som en god hemsjukvård. Sjukvårdens insalser för de äldre skulle syfta lill atl återföra dem lill hälsa eller relativ hälsa. Beslämmelserna om ålderdomshemmen fick stå kvar i ShjL.

När de nya folkpensionerna infördes år 1948, medförde de enligl föredragande departementschefen ell ekonomiskl oberoende - men på en blygsam nivå - för de flesla äldre. Förutom indexlillägg fick pensionärer-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 263

na standardhöjningar av folkpensionen. Även den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande år 1955 påverkade de äldres situation. Folkpensionärernas realinkomster hade ökat i takt med andra inkomsttagares. Omkring två tredjedelar av pensionärerna hade inkomsler vid sidan av pensionen. För ca en iredjedel motsvarade dessa sidoinkomster omkring eller mer än hälften av folkpensionen för ensamstående.

Gamla människor bodde företrädesvis i det äldsta bostadsbeståndet. Etl betydande antal gamla bodde i lägenheler som saknade vatten, avlopp, wc och cenlralvärme. Särskilda ålgärder hade vidlagits för all förbättra boendet. Pensionärshem och pensionärsbosläder hade byggts i flerfamiljshus. Lån och bidrag hade lämnats lill förbättringar av äldre bostäder.

Bostadstillägget för pensionärer förbättrades efterhand. Enligl åldrings-vårdsutredningen var emellertid bostadstillägget inte så stort att de äldre kunde konkurrera om moderna lägenheter. Utredningen ansåg del vikligl alt bostadstilläggen i så slor ulslräckning som möjligt knöls lill de faktiska bostadskostnaderna. På grund av pågående utredningar kunde departementschefen inte mer än i princip instämma i utredningens uttalande.

Sedan år 1947 hade det gjorts betydande framsteg inom vården vid ålderdomshem. Främst gällde della upprustning och modernisering av hemmen. Kommunreformen, del ökade skalteunderiaget saml slatsbidrag som hade införts för ny- och ombyggnad av ålderdomshem hade slor betydelse för denna utveckling. Fattigvårdskaraktären undanröjdes även formellt när ShjL trädde i kraft år 1956. Folkpensionerna höjdes så att de äldre kunde belala för sig och inte betraktas som försörjningsfall. Av detta följde, ansåg dåvarande departementschefen, att avgiften på ett ålderdomshem inte skulle vara högre än alt en pensionär med full folkpension kunde belala avgiften. Riksdagen slog fast att denna princip borde uppställas som huvudregel.

I ell avseende hade ulvecklingen inom vården i ålderdomshem inle varil så positiv. Detta gällde den s.k. klientelblandningen. 1 sin behandling av propositionen år 1957 underströk riksdagen att frågan var minsl lika aktuell vid della fillfälle som då slatsmaklerna log beslutet år 1947. Andelen sjuka i ålderdomshemmen hade sedan år 1950 varit konstant. Del hade dock skett en bättre differentiering av dem som behövde vård.

De gamlas fruklan för ålderdomshemmen hade i allmänhet försvunnit. Inte sällan sökte sig de äldre självmant lill ålderdomshemmen i en utsträckning som överträffade platslillgången.

I propositionen ultalades vidare att ålderdomshemmen i princip inte tillhörde sjukvårdsorganisationen. Hemmen var inle avsedda för akut eller långvarigt sjuka personer. Utgångspunkten för vilka som kunde beredas plats i ålderdomshemmen skulle vara ShjL:s bestämmelser. Hemmens uppgifter reglerades dock av en hård verklighet. Under en avsevärd framtid kom det att finnas sjuka åldringar i ålderdomshemmen. Del innebar inte atl departementschefen därmed accepterade att en del ålderdomshem fungerade som sjukvårdsanstalter.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 264

Sjukvården borde byggas ut så atl det blev möjligt atl ge alla äldre .sjuka en vård som syftade till alt återföra dem till hälsa eller relativ hälsa. Även gamla människor kunde behandlas med framgång. Del föreslogs alt beteckningen kroniskt sjuk skulle mönstras ut och ersättas med långvarigt sjuk. I fråga om sjukvården borde olika former av öppen vård uppmuntras. Del framhölls i propositionen atl en kvalificerad vård krävde väl utbildad personal.

Ambitionen var all så många gamla som möjligt skulle leva kvar i sin invanda miljö. Särskilda åtgärder borde vidtas för de gamla i hemmen, s. k. öppen åldringsvård. Skälet till delta var att hålla tillbaka behovet av instilutionsvård. Även med avsevärda finansiella insalser ansågs en öppen vård vara direkl ekonomiskl gynnsam för samhällel.

Den s. k. hemtjänsten för gamla hade vuxit ut förhållandevis snabbt under 1950-talet. Hemvårdarinnornas arbete spelade alltjämt den största rollen inom den sociala hemtjänstens åldringsvårdande verksamhet. Även om statsbidrag inle föreslogs utgå till hemljänstverksamheten, ansåg departementschefen att det var väsentligt atl kommunerna fortsatte ulvecklingen av verksamhelen i de former den hade fåll. FriviUiga organisationers insatser borde stödjas.

I den s. k. hemtjänsten för gamla engagerades deltidsanställd personal. Det ansågs värdefullt ur folkhushålleis synpunkt att ta tillvara arbetsförmågan och yrkeskunnighelen hos husmödrar och andra kvinnor uianför den vanliga arbetsmarknaden. Den anlitade arbetskraften måste dock uppfylla vissa krav på kunnighet och smidighet. Ersättningen för arbetet borde inte sättas för lågt.

I propositionen underströks värdet av den verksamhet som höll på att växa fram för atl bereda gamla förströelse. Vidare uttalades förhoppningen atl sysselsättningsverksamheten vid ålderdomshemmen skulle utvecklas vidare.

Statsmakternas beslut år 1959 om allmän tilläggspension var en fortsättning av samhällets insatser för att förbättra de äldres ekonomi. Beslutet kan sägas på sikl radikalt ha förändrat de äldres ekonomiska situation i det svenska samhället.

1964 års program

År 1963 lade socialpolitiska kommittén fram en kartläggning av åldringsvården. På grundval av denna beslöt riksdagen år 1964 om vissa reformer inom åldringsvården. 1 propositionen konstaterade dåvarande departementschefen att samhällets insatser syftade till alt bereda de gamla ekonomisk självständighet, en god bostad och vid behov personlig vård och omvårdnad. Ökningen av anlalel äldre ansågs skärpa behovet av samhällels insalser.

De äldre hade i ekonomiskl avseende nått större oberoende och fåll större valmöjligheler. Del var närmasl den allmänna försäkringen - främst

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 265

pensioneringen - som hade förbältrat de äldres silualion. 1 framliden skulle förhållandena ylleriigare förbättras genom den allmänna tilläggspensioneringen. En fortsatt successiv standardhöjning av folkpensionerna ansågs ha grundläggande betydelse för all de äldre skulle få del av den materiella välståndsutvecklingen.

1964 års program syftade till dels en kraftig salsning på bällre bosläder och en utbyggnad av särskilda insatser så alt äldre så länge som möjligi skulle kunna bo kvar i sin invanda miljö, dels en snabb ulbyggnad av långtidssjukvården. Del underströks att de stora olikheterna mellan kommunerna belräffande åldringsvården var mindre tillfredsställande.

Bostäder för äldre ansågs vara en del av den allmänna bostadsförsörjningen för vilken kommunen hade ansvarel. De äldres bostadsbehov skulle därför beaktas i det kommunala bostadsbyggandet. Det behövdes en snabb och omfattande uppmstning av de äldres bostäder. Förslag lades fram om dels en inventering av de äldres bostäder, dels en ökning av den verksamhet som avsåg förbättringslån lill bostäder för äldre, dels anordnande av temporära bosläder för äldre.

Samtidigt som man förbättrade de äldres bostadssituation borde de gamla få en effektivare tillsyn och vård i hemmet. Den sociala hemhjälpen borde byggas ut i betydande grad. Förslag lades fram om statsbidrag med 35% av nettokostnaden för hemhjälp till äldre, handikappade och barnfamiljer. Statsbidraget skulle medverka till atl verksamhelen över hela landet byggdes ut så att behoven täcktes.

Del fanns vidare behov av att stimulera en snabb utveckling av långtidssjukvården. Ett tidsbegränsat lånestöd till byggande av sjukhem infördes. Lånen skulle vara ränte- och amorteringsfria under fem år. Som villkor för lånen gällde bl. a. atl sjukhemmen skulle inrättas och utrustas så atl de fick en hemliknande miljö. Man framhöll bl.a. alt sjukhemmet för många patienter skulle vara deras hem för en mycket lång tid, kanske återstoden av deras liv. Det ansågs möjligt alt slälla dessa krav ulan att ge avkall på sjukvårdsresurserna.

Utbyggd omsorg

Genom en ändring i ShjL år 1968 har kommunerna getts en skyldighet atl bedriva uppsökande verksamhet. Beslutet avser alt skapa en trygghet och garanti för god personlig vård och omvårdnad för människorna. Den uppsökande verksamheten är avsedd att vara ett väsenfiigt inslag i del sociala välfärdssystemet. Den skall vara en garanti för individens personliga vård och omvårdnad - den personliga tryggheten - på samma sätt som lagen om allmän försäkring är en viktig grund för ekonomisk trygghet.

År 1974 antog riksdagen förslag om nya slatsbidragsregler för social hemhjälp. Statsbidraget utgår numera med 35% av kommunernas bruttokostnader för hemhjälpsverksamhelen. 1 bidragsunderlaget ingår även kostnader för hår- och fotvård, badservice, maldistribuiion, snöröjning

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 266

och hemhjälpsledare. Även serviceinsalser som ges äldre och handikappade i servicehus är slaisbidragsberältigade liksom färdtjänsten.

2.10.3 De äldre i dagens samhälle

Den följande redovisningen bygger på material från såväl socialutredningen som pensionärsundersökningen. Pensionärsundersökningen hade lill uppgifl att mol bakgrund av socialpolitiska kommitténs kartläggning belysa ulvecklingen och följa upp effekterna av 1964 års program. Vidare skulle ulredningen kartlägga pensionärernas situation i dagens samhälle och analysera de framtida utvecklingslinjerna. Utredningen stödjer sig på uppgifter från en intervjuundersökning som gjordes bland ålders-, förtids-och blivande pensionärer under mitten av år 1975. Fömtom en redovisning av viss central statistik har pensionärsundersökningen i april 1975 också genomförl en enkät bland landets samtliga kommuner. Vidare lillslälldes samtliga sjukvårdshuvudmän i december 1975 en enkät rörande hemsjukvården. Utredningen redovisar också resultatet av en enkät om den somatiska långtidssjukvården som socialstyrelsen hade genomfört på utredningens uppdrag i oklober 1975. En liknande undersökning inom den psykiatriska vården tillställdes huvudmännen i februari 1976.

Omsorgerna om de äldre berör många samhällsområden. Inom regeringskansliel har nyligen tillsatts en äldreberedning med representanter för social-, budget-, utbildnings-, bostads- och arbetsmarknadsdepartementen. Äldreberedningen skall åt regeringen bereda frågor om de äldres levnadsförhållanden. 1 första hand skall man behandla aktuella frågor om boende och vård. Beredningen skall även vara etl organ där man diskuterar övergripande prioriteringar inom äldreomsorgen. Avsikten är att regeringen i anslutning till äldreberedningens arbete skall inbjuda till överläggningar med pensionärernas organisationer, landsfings- och kommunförbunden och med forskare och andra som har särskilda kunskaper eller erfarenheler av äldre-msorgen.

De äldres allmänna situation

Pensionärsundersökningen visar att de äldre i allmänhet är i ett förhållandevis gott fysiskt och psykiskl välbefinnande långt upp i åldrarna. Ulredningen ger alltså en mer positiv bild av pensionärernas verklighet än vad som hittills har varit känt. Den aktiva levnadstiden visar sig - enligt pensionärsundersökningens olika undersökningar - vara genomsnittligt längre än vad man tidigare har trott. Det är försl i slutet av 70-årsåldern som behovet av stöd och hjälp från omgivningen relativt snabbt ger sig tillkänna. De småkrämpor o.d. som visar sig dessförinnan kan ofta framgångsrikt behandlas eller kompenseras med tekniska hjälpmedel.

Denna beskrivning, som bl. a. forskningen har tagil fram, öppnar enligt min mening stora möjligheter lill framgångsrika insatser från samhällets sida i fråga om omsorgerna om de äldre. Den stämmer väl med vad jag

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 267

framhöll inledningsvis atl de äldres kunskaper och livserfarenheter i ökande grad måsle las tillvara i samhällslivet. Materialet ger enligl min mening anledning lill omprövning på många punkter av de värderingar som hittills har gällt om de äldre i samhällslivet. Forlsall forskning behövs men del forskningsmalerial som vi redan har bör studeras ingående och las tillvara när vi skall förverkliga de politiska riktlinjerna för den framlida äldreomsorgen. Del kan också bli fråga om all göra vissa omprövningar av de verklighelsföreslällningar och värderingar vi har om de äldre i samhället.

Förr var fritiden och rekreationsmöjligheterna begränsade. De positiva faktorerna var gemenskap med anhöriga och en väl känd krets uianför familjen. 1 dag är del tolala utbudet till pensionärerna myckel storl. Del finns kursverksamhet, resor, föreningsliv och andra kulturella aktiviteter, förströelse och övriga former av samvaro. Del är framför allt pensionärernas egna organisationer som ansvarar för utbudet men även inom den kommunala äldreomsorgen görs betydande insatser.

Flerlalel pensionärer trivs enligl pensionärsundersökningen med pen-sionsliden. Men ensamhet och sysslolöshet är inte ovanligi. Ekonomiska svårigheter, sysslolöshet, bristande självkänsla och utanförkänsla är störst bland nyblivna pensionärer (60-69 år). Ensamhet är del största problemet i den äldsta åldersgruppen (80 år och äldre).

Pensionärsundersökningen visar atl knappt hälften av ålderspensionärerna kände lill sina rältigheter. Pensionärerna var bäsl informerade om pensionens storlek och sämst om hyresbidrag, bostadstillägg m. m.

Behovel av samhällsservice bland äldre har vuxil under senare år. År 1975 fick 327000 ålderspensionärer eller 27% av gruppen hjälp av samhällel i någon form. Enligl pensionärsundersökningen anlitade ungefär var tjärde ålderspensionär med bostad i den öppna marknaden service av något slag. Prakliskl laget alla pensionärer i åldern 90 år och däröver var i behov av samhällels slöd i en eller annan form. Behovet av hjälp stiger efter 75 års ålder. Enligl pensionärsundersökningen anlilade år 1975 närmare var femle ålderspensionär social hemhjälp. Efterfrågan var störst i åldersgruppen 85-90 år. Efterfrågan av service i ålderdomshem och inom den somatiska långtidsvården var störst i den högsta åldergruppen. 90 år och äldre.

Del är alltså personer i de äldsta åldersgrupperna som behöver mest slöd. I framliden, som i dag. kommer de kvinnliga pensionärerna atl behöva mest hjälp. Pensionärsundersökningen konslalerar också alt de ensamslående har slörre behov av hjälp och slöd än gifla och sammanboende. Dödlighelen bland dem som inle lever ensamma är påfallande låg i jämförelse med ensamslående i samma ålder.

Trols alla insalser som görs för de äldre nu är jag medvelen om atl det finns brisier i dagens samhälle. Ensamhet och isolering, framför allt i lälorler är etl svårt problem bland alli för många, kanske särskill för den som överlever jämnåriga, anhöriga och vänner. Nedsall rörlighel och

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 268

hinder i boendemiljön liksom del ändrade livsmönsirel i det moderna samhällel medverkar till alt många äldre upplever tillvaron som problemfylld.

Arbele

I ökande grad har pensionärerna lämnat arbelslivel. Somliga har kunnal göra det av fri vilja, andra mol sin vilja. I dag behöver äldre heller inte arbela efler pensionsåldern för all Irygga sin maleriella slandard. Sirukiur-omvandlingen medför särskilt stora risker för den äldre arbelskraflen. Detta gäller även rationaliseringar och effektiviseringar i företagen. Arbetsmarknadspoliliska åtgärder har satis in för att molverka en sådan utveckling och trygga arbetet för de äldre. De s. k. trygghetslagarna på arbetslivels område har haft samma syfte.

Pensionärsundersökningen visar atl skälen till att de äldre arbetar efler pensioneringen är behovel av sysselsättning, varefter följer inlresset för arbetet. Försl på Iredje plals kommer ekonomiska skäl. En näslan lika slor andel pensionärer arbetar för atl komma i konlakl med andra.

Pensionärsundersökningen framhåller alt det är förenat med slora svårigheier alt försöka förutse andelen förvärvsarbeiande bland de äldre i framtiden. Av de uppgifter som har framkommit i ulredningen förefaller del dock som om andelen äldre förvärvsarbeiande kommer all minska.

Arbelel är en källa till försörjning med del kan och bör också ge en positiv självupplevelse utifrån medvetenheten all människan gör en insats, medverkar i produktionen. Arbelel är också en källa lill gemenskap. Upplevelserna av arbelslivel i detta avseende är dock mycket skiftande. En del pensionärer har vid pensionsålderns inträde åtskilliga levnadsår kvar både med förmåga och vilja till alt arbela. Andra är slilna av ell hån arbete under ell hell liv. Del är här ofla fråga om brisier som försl en demokratisering av arbelslivel och forlsalla förbällringar av arbetsmiljön kan avhjälpa.

Enligt socialutredningen är del av siörsla belydelse all de som vill även skall kunna behålla sill arbele efler uppnådd pensionsålder. Naiurliglvis måste det vara etl arbele i förhållande lill deras arbetsförmåga. Den enskilde i åldern 60-70 år måste enligl ulredningen ges reella möjligheter atl välja mellan arbete och pensionering eller all kunna kombinera dessa.

Jag delar helt den principiella ståndpunkt som socialulredningen har gett uttryck för. Den röriiga pensionsålder som har genomförts inom den allmänna försäkringens ram på senare år med möjligheler för den enskilde atl mellan 60 och 70 års ålder välja pensionstidpunkl och delpension har också delta syfte. Del går dock inte alt blunda för alt den nuvarande strukturtör-ändringen inom arbetslivet medför slora risker för den äldre arbelskraflen. De arbetsmarknadspoliliska ålgärder som har satts in för att molverka denna utveckling måste fortsätta.

Jag är överens med socialulredningen om atl brisier i arbelslivel. som

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 269

gör alt arbelel upplevs negaiivi bör avhjälpas genom en demokratisering av arbelslivel och forlsalla förbällringar av arbetsmiljön. Skälen lör pensionärernas intresse av all arbeta är som har framgått av pensionärsundersökningen främst behovel av sysselsällning och konlakl samt inlresset lör arbelel. I den mån de äldre inle kan vara kvar i arbelslivel måste samhällel i andra former ta tillvara den kunskap och erfarenhel denna grupp har. Jag återkommer lill delta.

Jag anser emellertid atl ulgångspunklen måsle vara all alla äldre som så önskar skall få och behålla etl arbele. Regeringen har beslutat tillsätla en särskild utredning som skall kartlägga och analysera de möjligheler och hinder som finns för äldre atl förvärvsarbeta.

Inkomst

Pensionärsundersökningen har gjort en specialbearbetning av inkomstslatistiken för inkomståret 1974. Den visar all drygl en halv miljon personer över 67 år hade enbarl folkpension som inkomstkälla. Nästan lika många hade också annan pension, vanligen ATP.

Som en konsekvens av samhällels reformer under de senasle årtiondena kommer de äldres ekonomiska situation atl ylleriigare förbättras. De äldres ekonomiska välfärd är därför säkrad i framtiden. Både folkpension och ATP är värdebeständiga genom deras anknytning till basbeloppet. Pensionärsundersökningen har visal atl andelen pensionärer som kommer att få ATP successivi ökar. Men ännu år 1990 kommer en fjärdedel av ålderspensionärerna all vara utan ATP. De tillkommande pensionärerna får efler hand högre pension genom all anlalel mtjänade poängår ökar.

Pensionärsundersökningen redovisar en slatislik i 1973 års priser som visar all medelinkomsien för inkomsttagare i åldern 67 år och däröver sleg från 11900 kr. år 1961 till 15000 kr. år 1973. De äldres ekonomiska situation har således förbätlrats betydligt. Kvinnornas pension är i genomsnitt lägre än männens (år 1974 var den sammanlagda medelpensionen 10399 kr. för kvinnor och 14216 kr. för män).

En tredjedel av personer med skalleplikliga förmögenheter (mer än 200000 kr.) var personer i åldern 65 år och däröver. De ägde också en tredjedel av den samlade skattepliktiga förmögenheten (87 miljarder kr.). Det råder alltså stora välslåndsskillnader mellan pensionärerna liksom inom befolkningen i övrigt.

Boende

Riksdagen har begärt en kartläggning och översyn av pensionärernas boendeförhållanden. Denna övervägs f n. somjag har nämnt lidigare inom äldreberedningen. Jag vill dock här något beröra de äldres boende. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för bostadsdepartementet.

Jag har tidigare påmint om statsmakternas uttalande år 1957 atl särskilda insatser måste vidlas för alt så många gamla som möjligt i framliden skall

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 270

kunna leva kvar i sin invanda miljö och om besluiel år 1964 att genom vissa ålgärder snabbi skapa bättre bostadsförhållanden för de äldre.

Socialutredningen har fullföljt dessa tankegångar. Utredningen uttalar alt en ändamålsenlig boslad är en självklar förutsältning för goda livsvillkor. Målen självbestämmanderätt och normalisering, somjag kommeratt behandla senare, innebär atl de äldre skali ha valfrihet och kunna leva och bo som andra och med andra så långl detta över huvud tagel kan förverkligas.

Socialulredningen betonar att man bör eftersträva en variationsrik utformning av boendemöjligheterna för äldre. Förulsällningar måste ges för samvaro och gemenskap mellan olika åldersgrupper.

De äldres behov av ändamålsenliga bostäder måste beaklas i kommunernas bosladsförsörjningsprogram menar socialutredningen. Av pensionärsundersökningen framgår även all de flesla kommunerna avser att täcka pensionärernas bostadsbehov inom det allmänna bostadsbyggandet.

Pensionärerna tillbringar en stor del av sin tid i bostaden. Det är då viktigt alt bostaden är modern och välplanerad och i vissa fall individuellt anpassad och utrustad med tekniska hjälpmedel. Utbudet av sociala tjänster till äldre måste också vara väl avvägt och differentierat. Härigenom minskar även pensionärernas behov av hjälp. Della är enligt socialutredningen en följd av målet normalisering - de äldre bor i en normal miljö.

Socialutredningen uttalar vidare atl pensionärernas miljö måste planeras i samråd med dem. Miljön mäste ses i ett helhetsperspektiv så att den ger möjlighet till både enskildhet och gemenskap. 1 bostadsområdet bör dag-och områdescenlraler upprättas, menar utredningen. De skall vara tillgängliga för alla invånare i ett geografiskt område. 1 första hand för barn och pensionärer vilka är de grupper som har den mesta fritiden. Jag återkommer till denna fråga.

Pensionärsundersökningen har framhållit att bostadsstandarden för pensionärer i glesbygden måste uppmärksammas i den allmänna bostadsplaneringen.

Pensionärsundersökningen ger exempel på hur kommunerna kan gå till väga när ett bostadsområde, där det bor ett större anlal pensionärer, skall förändras. Del bör enligt utredningen övervägas om inle en fastighet eller en del av en sådan bör inrymma servicebostäder. Härigenom får pensionärerna möjlighet alt bo kvar i det gamla bostadsområdet.

Pensionärsundersökningen hänvisar till boende- och bostadsfinansieringsutredningarnas slutbetänkande (SOU 1975: 51) Bostadsförsörjning och bostadsbidrag i fråga om det framtida boendel. Utredningsförsiagen bereds f. n. inom bostadsdeparlemenlel. I dessa utredningar framhålls att bostadspolitiken måsle grundas på en helhelssyn. Med detta menas inte enbart lägenheterna och deras standard utan också den yttre miljön och de sociala förhållanden som gäller i ell bostadsområde. Enligl utredningarna skall bostadspolitiken främja en utveckling av bostadsmiljöerna som präglas av

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 271

etl mångsidigt socialt liv och som ger förulsällningar för konlakler mellan människor i olika levnadssilualioner. I varje bosladsområde måste det enligt utredningarna finnas väl utbyggd service så atl inte vissa grupper, bl. a. pensionärerna blir utestängda från området. Del krävs en fortlöpande anpassning lill förändrade behov. Ålgärder som syflar till förbällring för svaga grupper som redan bor i ell område bör komma i första hand. Utredningarna föreslog en särskild lag om bostadsförsörjning m.m. med föreskrifter om bl.a. bostadssocial invenlering.

Pensionärsundersökningen visar atl det finns en ålderssegregation i boendel. I de centrala och äldre delarna av de större lälorterna är ålderspensionärerna i allmänhet krafligl överrepresenlerade. 1 förorlsområdena är andelen ålderspensionärer låg. Socialulredningen ultalar att segrega-lionslendensen i boendel måsle bryias.

Jag ansluler mig liksom remissinslanserna lill uppfallningen all del bör anses normalt all människor behåller sin boslad när de blir äldre. Denna princip måsle vara grundläggande för den framlida äldreomsorgen. Del betyder all ell differentierat utbud av service måsle erbjudas pensionärerna.

De äldres behov av ändamålsenliga bosläder måsle beaktas i kommunens bosladsförsörjningsprogram. Strävan skall vara all så långt möjligt ge de äldre bostäder i del vanliga bosladsbeslåndel. Genom atl knyta de äldres behov av ändamålsenliga bostäder till bosladsförsörjningsprogram-met får man de bäsla möjligheterna atl molverka ålderssegregation i boendet. I saneringsområden bör pensionärsundersökningens idé om atl en fastighet eller en del av sådan bör inrymma servicebostäder vara elt riktmärke.

Den helhelssyn som bör gälla inom bostadspolitiken berör inle bara lägenheterna och deras standard utan också den yttre miljön och de sociala förhållanden som gäller inom ell bosladsområde. Jag menar all bostadsmiljön måste präglas av ell mångsidigl socialt liv. Härigenom ges förutsättningar för konlakler mellan människor i olika åldrar och levnadssilualioner. Till förulsältningarna hör som Pensionärernas riksorganisalion har betonat en läUillgänglig områdesbunden service.

En konsekvens av min inslällning all de äldre så långl som möjligt skall bo kvar i sin invanda miljö blir all huvudlinjen bör vara alt undvika en kalegorisering i boendel för äldre.

År 1975 bodde nio av lio (88 9?) ålderspensionärer i bosläder på öppna marknaden. Resten bodde således i bosläder avsedda för pensionärer eller i inslilution. Andelen inslilutionsboende stiger naturligt nog med ökande ålder. Pensionärsundersökningen visar också all gamla, ensamstående pensionärer i glesbygd barden lägsla bostadsstandarden. Blivande pensionärer hade bällre standard än de som redan var pensionerade.

År 1960 bodde enligt folk- och bostadsräkningen närmare hälften (47%) av "hushållsföreståndarna" i åldern över 65 år i omoderna bostäder. Del

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 272

var bosläder som saknade en eller flera bekvämligheter som vatten, avlopp, wc. cenlralvärme eller bad.

År 1975 bodde endasi 10% av "hushållsföreståndarna" i nämnda ålder i omoderna bosläder. Samhällets bostadspolitik, bl. a. de åtgärder som riksdagen beslöt år 1964. har således medförl en avsevärd förbältring av lägenheternas kvalitet. Trols denna förbällring menar pensionärsundersökningen all pensionärsgruppen bor i sämre bosläder än befolkningen i övrigl. Uppgifter som styrker denna uppfaUning är hämtade ur bl. a. utredningens egen intervjuundersökning saml folk- och bostadsräkningarna.

Av intervjuundersökningen framgår atl nära 10% av ålderspensionärerna saknade vatten och avlopp, ca 15% varmvatten och omkring 19% dusch/bad. En tredjedel av rörelsehandikappade ålderspensionärer bodde i handikappanpassad bostad eller i inslilution. Del förefaller därför som två tredjedelar av rörelsehandikappade ålderspensionärer inte bor i handikappanpassad boslad. Var femte (22%) ålderspensionär bodde en eller flera trappor upp i hus som saknade hiss. Molsvarande uppgifl för rörelsehandikappade ålderspensionärer var 15%.

Pensionärsundersökningen undersökte även den yttre miljön för pensionärer. Av intervjuundersökningen framgår att rörelsehandikappade hade längre väg än andra människor till livsmedelsaffär, kommunikationer och postkontor. Äldre människor hade i allmänhet längre väg än yngre till sådan service.

För äldre människor är närhet lill läkare, sjuksköterska och apotek särskilt betydelsefull. Var femte ålderspensionär och en lika slor andel av de blivande pensionärerna hade mer än en mil lill läkare, var tionde hade mer än en mil lill sjuksköterska.

Till en god boendemiljö hör möjlighel atl vislas ute i friska luften. Ca hälften av pensionärerna, bland de äldsta 70%, hade inle tillgång lill balkong enligt pensionärsundersökningen.

Konlakl med andra människor är myckel viklig lör all man skall uppleva livei som meningsfulli. Pensionärsundersökningen har försökt redovisa hur många människor som befinner sig i riskzonen mol ensamhet. Drygl en tredjedel (19% av männen och 47% av kvinnorna) av samlliga ålderspensionärer var ensamboende i sin bostad. Andelen ökar naturligt nog med sligande ålder. Endasi 4% av ålderspensionärerna bodde tillsammans med sina barn. En fjärdedel av ålderspensionärerna hade inle konlakl med grannar. En iredjedel av ålderspensionärerna uppgav all de hade någon person eller familj i bosladsområdel som de ulbylle ijänsler med. Enligl vissa jämförelser som pensionärsundersökningen har gjort bodde ålderspensionärerna i mindre ulslräckning än övriga befolkningen i områden där människor utbyter tjänster med varandra.

Som jag har nämnt tidigare bor drygt var tionde pensionär i särskilda bostäder som är avsedda för dem. Särskilda bostäder för pensionärer är -förutom institutioner inom sjukvården - pensionärshem, insprängda pen-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 273

sionärslägenheler, temporära bostäder samt ålderdomshem och servicehus.

Är 1962 fanns del 32000 lägenheler i pensionärshem. År 1975 hade antalet lägenheter ökal lill 41 300. Kartläggningen år 1975 visar all slandarden var låg både utrymmes- och utmstningsmässigl. 1 mer än hälften av lägenheterna fanns varken bad eller dusch.

Enligt de planer som nu finns i kommunerna kommer man att ändra en förhållandevis stor andel av bostäderna i pensionärshem. Vissa bosläder kommer alt rivas, andra kommer att ändras till servicehus. Kommunerna avser också all hyra ul bostäderna till andra hyresgäster än pensionärer.

Under perioden 1962- 1975 näslan fördubblades antalet insprängda pen-sionärslägenheler - från 11 400 lill 22000. Hälften av lägenheterna fanns i de s. k. storstadslänen.

Statsmakternas beslut år I9()4 innebar bl.a. att man skulle förbällra pensionärernas bosladsförhållanden i glesbygden. Del skulle anordnas s. k. temporära bostäder - monteringsfärdiga hus. Byggandet ökade kraftigt fram till år 1968 men har sedan avtagit i allt snabbare takt. En viss uppgång skedde dock år 1973. Enligl pensionärsundersökningen kan dessa bostäder på sikt vara en lösning på problemen för de äldre i glesbygd.

Pensionärsundersökningen visaratt pensionärernas boendeförhållanden har förbättrats påtagligt under det senaste decenniet. Det finns ändå allt för mänga pensionärer som har ofillfredsslällande boendeförhållanden, särskill rörelsehindrade och handikappade. Del gäller både lägenheternas standard i olika avseenden och brist på kontakter med omgivningen. 1 de områdesbeskrivningar som jag har nämnl tidigare (avsnitt 2.4) bör enligl min mening ingå s.k. bostadssociala inventeringar bl.a. av de äldres bostadssituation. Genom regelbundna beskrivningar får man en löpande kunskap om boendeförhållandena.

Somjag har nämnl lidigare bör man så långl möjligt undvika kalegorisering i boende för äldre. Vissa av de nuvarande pensionärshemmen och temporära bostäderna bör kunna omformas och kompletteras med behövliga serviceanordningar så alt de tillgodoser det servicebehov som socialulredningen har avsett i fråga om servicehusen. Jag återkommer till servicehusen senare (avsnill 2.10.5 Serviceboende). De insprängda lägenheterna tillgodoser del viktiga normaliseringskravel all så långl möjligt minska kalegoriboendel. Del är vidare viktigt all de pensionärerna kan bo kvar i sina gamla bosläder när de blir äldre. Bostadsförbällringslånen och bostadsanpassningsbidragen har spelat en slor roll för atl möjliggöra della. De frågor somjag har berört nu bör närmare övervägas av äldreberedningen.

En yllerligare huvudlinje i framliden måste vara alt bygga ut konlaklverksamhelen och skapa aktiv sysselsällning för pensionärerna. Jag älerkommer lill denna fråga. 18   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 274

2.10.4 De äldres andel uv befolkningen

Slatistiska centralbyrån (SCB) gör med jämna mellanrum beräkningar av den framlida befolkningen efter ålder och kön enligl vissa anlaganden. Den senasle ulgår från befolkningsfördelningen vid slutet av år 1977 (Befolkningsprognos för riket 1978—2000 med utblick mot 2025. Information i prognosfrågor. 1978:5).

Sveriges befolkning kommer enligl SCB alt öka mycket litet under den närmaste tioårsperioden. I dag uppgår befolkningen lill 8,27 milj. människor, och den beräknas år 1986 vara 8.36 milj. Därefter kommer folkmängden all börja minska. Vid sekelskiftet beräknas den vara lika slor som nu, dvs. 8.27 milj. Under början av 2000-lalel pekar prognosen mol en kraftigare nedgång. År 2025 ger beräkningarna en folkmängd som är mindre än 7,8 milj.

Befolkningens ålderssammansättning kommer atl förändras. Antalet barn och ungdomar minskar med ungefär 10% fram till sekelskiftet och minskningen beräknas fortsätta under början av 2000-lalet. Fram lill år 2000 ökar åldersgruppen förvärvsarbeiande något, varefter den beräknas minska under början av nästa sekel. Anlalel pensionärer kommer all öka. Ökningen gäller framför alli de allra äldsta, de över 85 års ålder - där vårdbehovet är myckel stort. Fram till sekelskiftet beräknas denna åldersgrupp öka med 80%, från ca 90000 lill 160000 personer. Under böijan av näsla sekel beräknas åldersgruppen minska något.

Åldersgruppernas andel av totalbefolkningen och deras förändring vill jag belysa med några proceni siffror i runda lal för åren 1977, 2000 och 2025.

Bam i åldrarna 1. o. m. 14 år minskar från 20 lill 18 % år 2000 för all vara nere på 17% år 2025. För åldrarna 15-64 år ökar andelen från 64% lill 66% år 2000 för all sedan sjunka lill 63 %. De äldsla - 65 år och äldre -har i slorl selt oförändrad andel mellan år 1977 och år 2000 - ca 16% -men ökar lill 20% år 2025.

Det är en självklarhet all ulformningen av samhällels insalser för de äldre från flera synpunkler får ökad belydelse av all antalet äldre, enligl tillgängliga uppgifter, ökar i förhållande till andra åldersgrupper.

2.10.5 SamhäUets framtida insatser för de äldre

Jag har hittills främst beskrivit samhällels hiUillsvarande insalser för de äldre, pensionärernas nuvarande situation och den vänlade befolkningsutvecklingen. Innan jag går över lill all behandla de framlida insatserna inom samhällels äldreomsorg villjag ge några sammanfattande utgångspunkter.

Även om den obligatoriska skolan hade en begränsad omfattning när dagens pensionärer var barn, har kunskapsnivån höjls i förhållande lill lidigare generationer. Samlidigl har samhällel blivit mer sekloriseral och komplicerat. Andra krav slälls i dag på kunskap och samhällsorientering än förr.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 275

Som jag har nämnt tidigare har de äldre i ökande grad tvingats lämna arbelslivel framför alli på grund av strukturomvandlingen inom industrin. Genom förbättrade pensioner och vidgade möjligheter till pensionering har de äldres materiella slandard tryggats. Även om det finns brister har deras bosladsförhållanden och omsorgerna om dem förbällrals. En utveckling pågår för att öka de äldres deltagande i samhällslivet. Alllför många äldre människor upplever dock tillvaron problemfylld.

Målen för samhällels insatser inom socialtjänsten kommer lill uttryck i portalparagrafen i förslaget till socialtjänstlag och i helhetssynen. Den särskilda målsättningen för äldreomsorgen återkommer jag strax till. Insatsema måsle inriktas på all förändra de brister i välfärden som bl.a. socialutredningen och pensionärsundersökningen har redovisat.

Med ett ökande antal äldre behövs ökade samhälleliga insatser för dem. De har själva under sin levnadstid arbetat för en materiell trygghet under pensionsliden. Jag anser att en gmndläggande utgångspunkt för samhällets äldreomsorg bör vara atl med den materiella tryggheten som gmnd medverka till en meningsfylld livssituation för de äldre.

Samhällels framtida insatser inom äldreomsorgen måste utgå från synsättet att de äldre är en tillgång för samhällel. Deras kunskaper och livserfarenheter måste i ökande grad tas tillvara i samhällslivet. Denna utgångspunkt stöds av pensionärsundersökningens redovisning att de äldre visar ett förhåUandevis gott fysiskt och psykiskt välbefinnande långt upp i åldrama. Pensionäremas verklighet är trols allt mer positiv än vad vi hiuills har föreställt oss.

Mål för äldreomsorgen

Socialutredningen föreslår att delmålen för äldreomsorgen skall vara självbestämmanderätt och normalisering. Självbestämmanderätt inom äldreomsorgen förutsätter ett differentierat utbud av stöd- och serviceformer. Individen skall själv kunna välja mellan dessa. Den service som den äldre har valt skall ges ulan ingrepp i den personliga integriteten. De äldre själva och deras organisationer bör aktivt medverka i utformningen av äldreomsorgen.

Med normalisering som delmål inom äldreomsorgen menar socialutredningen att samhällels insatser skall underlätta för de äldre att bo i sin vanliga miljö. Vård och service bör tillhandahållas i de äldres bostäder eller i närbelägna servicelokaler av olika slag. Insatserna för de äldre bör så långt det är möjligt ges i samma former som för övriga medborgare. De särskilda krav som kan gälla för äldre personer bör beaktas.

Socialutredningens förslag om äldreomsorg får elt mycket gott mottagande av remissinstanserna. Dessa delar utredningens förslag till principer och riktlinjer. Genomgående betonas viklen av att insatserna för de äldre vägleds av självbestämmanderätt och normalisering. Några remissinstanser anser att avsnittet tillhör betänkandets mest förtjänstfuUa. Den övervä-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 276

gande delen av remissinstanserna tillstyrker oreserverat ulredningens förslag.

Jag ansluter mig lill uppfattningen att självbestämmanderätt och normalisering bör gälla som delmål för äldreomsorgen. Somjag framhöll nyss är det också viktigt att vi ser de äldre som en tillgång i samhällel. Deras kunskaper och erfarenheter, vilka de har förvärvat under etl långl liv, måsle komma till uttryck i samhällslivet. Della innebär inle bara all pen-sionärema skall ges möjlighel till ell aktivt liv för att molverka isolering och passivitet, utan även alt de aktivt skall delta inom olika områden av samhällslivet.

De äldres egna initiativ skall stimuleras

Av det sagda följer all pensionärernas egna initiativ skall stimuleras. Som socialutredningen framhåller utgör den allt större pensionärsgruppen en betydelsefull maktfaktor i samhället, främst genom sina organisationer. Enligt pensionärsundersökningen var ca 60% av ålderspensionärerna anslutna till någon pensionärsförening, någol politiskt parti, eller någon fackförening, frikyrka eller handikapporganisation. Pensionärsorganisatio-nema anslöt ca 30% av ålderspensionärerna. Därefter kom de politiska och fackliga organisationerna. Inte mindre än 89% av ålderspensionärerna uppges ha röstat vid 1973 års val. Bland de yngsta ålderspensionärerna var andelen 96%. Kvinnoma röstade i mindre utsträckning än männen. Siffroma pekar på det stora inlresse pensionärerna har för samhällsfrågorna.

En form av aktivitet för pensionärerna är föreningsarbete. Enligt socialutredningen behöver pensionärernas föreningar slöd för sin verksamhet i olika former genom bidrag eller genom hjälp med lokaler. Sådanl slöd stämmer väl med principen om självbestämmanderätt. Enligl normaliseringsprincipen skall verksamhet bedrivas inom många föreningar. När det krävs direkt kommunalt engagemang kan detla genomföras inom kommunens olika verksamhetsområden, bl.a. socialnämndens, fritidsnämndens och kultumämndens.

Kommunema understöder eller driver själva en omfaltande fritidsverksamhet utanför institutionerna enligt pensionärsundersökningen. Den vanligaste sysselsättningen är studier men också olika lyper av hantverk och hobbyarbeten. Film, musik och föreläsningar för pensionärerna förekommer också liksom utstäUningar och distribution av böcker via bokbussar. Vidare förekommer sådan verksamhet som dans, sång, motionsidrott och utflykter.

Besök hos anhöriga, vänner och olika institutioner är en viktig form av aktiv tillvaro. För detta krävs goda kommunikationer. Vissa kommuner lämnar subventioner till pensionärema för all de skall kunna besöka teater, bio eller andra nöjestillslällningar - ibland i form av särskilda föreställningar för pensionärer.

Enligt socialutredningen bör det vara en gemensam uppgift för arbels-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 277

marknadspartema, framför allt för fackföreningarna, atl ta ansvaret för att de äldre får en meningsfull och berikande konlakl och gemenskap med varandra även efler uppnådd pensionsålder. Ulredningen menar att socialtjänsten vid behov bör la initiativ i denna fräga.

Pensionärsundersökningen erinrar om all socialpolitiska kommittén lade fram förslag om kontaktpersoner - by- och kvartersvis - som olika organisationer kunde stå för. 1 utredningen redovisas etl projekl kallat "Grannansvar" i vilkel man har prövat en komplettering av den sociala hemtjänsten med elt nät av kontakter med människor inom de äldres närmaste omgivning.

I framtiden anser pensionärsundersökningen atl man kan räkna med atl pensionärema själva, inte minst genom sina organisationer, kommer alt göra större insalser för sysselsättnings- och kontaktverksamhet m. m.

Socialutredningen framhåller atl man bör försöka finna en avvägning mellan å ena sidan de specialiserade intressen som pensionärerna har för att säkerställa sin situation och å andra sidan en helhetssyn över ålders-gränsema. Enligt principen normalisering är det viktigt all pensionärema aktivt medverkar i hela samhällslivet. Via pensionärsråd i kommunerna och förtroenderåd vid ålderdomshem eller servicehus menar socialutredningen att de äldre kan stärka sina möjligheter till inflytande över sina villkor i enlighet med principen om självbestämmande. Pensionärernas miljö måste planeras i samråd med dem och ses i ett helhetsperspektiv så att den ger möjlighel till enskildhet och gemenskap.

Flertalet remissinsianser som har ullalat sig i denna fråga tillstyrker förslagen. Några remissinsianser anser att ekonomiskt stöd bör utgå.

Av delmålel självbeslämmanderält följer enligl min mening alt de äldres egna initiativ skall stimuleras. Jag ansluler mig lill vad socialulredningen och pensionärsundersökningen har sagl i dessa delar. Jag anser del angelägel alt samhället även i fortsättningen slödjer pensionärernas organisationer.

Del är som socialutredningen bl. a. har påpekat angelägel atl pensionärema medverkar i hela samhällslivet. De bör spela en viklig roll i etl organisations- och samhällsliv, som omfattar alla åldrar. Det är samtidigt etl samhällsintresse att det finns ell varierat och mångfacelleral föreningsliv, som inom samhällsramen förelräder olika gruppers inlressen.

Kommunerna stödjer i dag på olika sätt och i varierande omfallning pensionärernas organisationer. De har de bästa förulsältningarna atl bedöma de lokala organisationernas behov av stöd och i vilka former della bör lämnas. Jag anser atl äldreberedningen bör kartlägga hur och i vilken omfattning kommunema stödjer pensionärernas egna organisationer samt hur de bedömer behovet av ytterligare stödinsatser av ekonomiskt och annat slag.

För att tillgodogöra sig kostnaderna för vård eller försörjning har kommunen rätl enligl  10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring alt uppbära

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 278

pensionärens folkpension. Enligl pensionärsundersökningen fick i april 1975 mindre än hälften av ålderdomshemmens pensionärer sin pension själva. Socialutredningen menar atl denna inskränkning i rälien för ålderdomshemmens pensionärer alt själva uppbära sin folkpension är otidsenlig och bör upphävas. Beslämmelsen, som infördes år 1962, gmndar sig enligl ulredningen på etl förlegal synsäll. Som jag har nämnl lidigare beslöt riksdagen år 1947 att ålderdomshemmen inle längre skulle vara försötjningsansialler. Enligt socialulredningen har beslämmelsen från år 1962 inle följt ulvecklingen ulan bygger på det synsäu som gällde före år 1947. All bibehålla bestämmelserna strider enligt utredningens uppfaUning mol delmålen för äldreomsorg.

Socialulredningen menar att pensionärer som så önskar även i fortsätl-ningen bör ha möjlighel atl få service från kommunerna genom att dessa lyfter pensionen. Denna form av service skall då bygga på pensionärens fria vilja. Del begränsade anlalel ärenden då belalningsvägran förekommer måsle enligt ulredningen lösas på annat säll än genom atl inskränka rätten för samtliga pensionärer i ålderdomshem att uppbära sin pension. Förslaget all upphäva inskränkningarna i pensionärernas räu till pension har tillstyrkts i del närmaste enhälligt av de remissinstanser som har utlalal sig i frågan.

Jag delar helt socialutredningens uppfattning atl del är en otidsenlig bestämmelse all kommunen skall äga räll all uppbära den pensionsberälligades folkpension och att beslämmelsen är oförenlig med de delmål som gäller för äldreomsorgen. Jag föreslår därför alt den skall upphävas.

Plunering av äldreomsorgen

Åtskilliga remissinsianser anser all det bör införas en laglig skyldighel för kommunen all upprälla en plan för äldreomsorgen i likhel med vad som gäller för barnomsorgen. Frågan har inle behandlals av socialulredningen.

Socialpolitiska kommittén log upp frågan om planering av äldreomsorgen i sill betänkande år 1964. Enligl pensionärsundersökningens kommun-enkät förekom det är 1975 inle någon mer syslemalisk och organiserad planering av äldreomsorgen. Översiktsplaner för äldreomsorgen har dock därefter vunnit spridning i kommunerna. Den kommunalekonomiska långtidsplaneringen (KELP) är etl viktigi planeringsinstrument enligt pensionärsundersökningen. Den redovisar dock inle beräknad uiveckling av t.ex. vård- och hjälpbehov för pensionärer. Detta utgör en brist. På sjukvårdssidan finns det dock enligl ulredningen mera omfaUande planer rörande äldre.

Pensionärsundersökningen anser all kunskaper och erfarenheler om äldreomsorgen fortlöpande bör samlas in. sammanslällas, syslemaliseras och kompletteras med sikte på användning för planeringsändamål. SCB:s slatislik är inle lillräcklig. Den bör bearbelas för all man skall få en vidgad och fördjupad bild av de äldres silualion. Inte enbarl kvanlilaliva utan

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 279

också kvalitativa välfärdsaspekler bör ingå. Samordningen mellan huvudmännen bör också uppmärksammas.

Del ökande antalet pensionärer och behovel av utbyggda insatser för äldre från samhällets sida gör det enligt pensionärsundersökningen nödvändigt alt skjuta planeringen i förgrunden. Planema bör utarbetas på riks-, läns- och kommunnivå. De bör gälla både hälso- och sjukvård saml socialtjänst. De måste omfalta behov och resurser för olika verksamheter. Även personalfrågor och personalutbildning bör ingå i planerna. De skall utgöra gmnden fören utveckling med syfte att ge de äldre bra levnadsbetingelser.

Enligt vad jag har inhämtat upprättar flertalet kommuner numera särskilda planer för äldreomsorgen. Del är med lillfredsslällelse jag har noterat atl landstings- och kommunförbunden, socialstyrelsen och Spri i ett samarbetsprojekl rörande primärvården och äldreomsorgen har påtalat behovet av utveckling av planeringsarbelel inom kommunerna. Samordningsfrågorna mellan kommun och landsting tas också upp till behandling.

Äldreomsorgen bör ingå som en viklig del i den planering av socialljänslen som jag har behandlat tidigare (avsnitt 2.4). Därmed tillgodoses i huvudsak de önskemål om en plan för äldreomsorgen som remissinstanserna och pensionärsundersökningen har framställt. Det bör, liksom i fråga om övriga områden inom socialtjänsten, ankomma på socialstyrelsen att sammanställa kommunernas och landstingens planer. Jag återkommer till detta (avsnitt 2.21).

Förberedelse inför en meningsfylld pensionstid

Genom de senaste årens pensionsreformer har allt fler aktiva och vitala människor fått möjlighel till ålderspension. Somliga når en hög ålder med relativt väl bevarade krafter och funktioner, medan andra långt tidigare får betydande försämringar av fysisk eller psykisk natur. De biologiska förändringarna påverkas av den sociala situationen t. ex. genom förlust av make, andra anhöriga, gamla vänner eller genom utträde ur arbetslivet. Pensioneringen blir därför för många en ny situation som man måste förbereda sig inför.

Direkta förberedelser inför pensioneringen tycks vara mindre vanliga. Under senare år har det kommit igång viss kursverksamhet som syftar till att underlätta övergången från aktivt yrkesliv till pensionering. Enligt socialutredningen är det viktigi att genom information m. m. underlätta anpassningen till de nya förhållandena så att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv.

Pensionärsundersökningen anser att den verksamhet som nu håller på alt växa fram för förberedelse till livet som pensionär är splittrad lill såväl innehåll som organisation. En samordnad ledning saknas. Ett samarbete bör komma till slånd mellan statliga och kommunala myndigheler, utbildningsanstalter, fackliga organisationer, pensionärsorganisationer, studie-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 280

förbund och arbetsgivare. Utredningen anser att de problem som möter blivande och nyblivna pensionärer inle har belysts på ett tillfredsställande sätt. Bättre kartläggningar och analyser bör därför ligga till grund som underlag för åtgärder.

Både socialutredningen och pensionärsundersökningen anser del vikligl att blivande pensionärer förbereds på de förändringar pensioneringen för med sig. Härigenom ökar förutsättningen för att pensionstiden upplevs som meningsfull och positiv för den enskilde. Enligl socialutredningen är detta en uppgift för såväl myndigheter och folkrörelser som förelag och fackliga organisationer. Socialutredningen har föreslagit en särskild bestämmelse i socialtjänstlagen om stöd för att underlätta övergången från elt yrkesverksamt liv.

Jag anser del självklart atl pensionstiden måsle få upplevas som meningsfull och innehållsrik för den enskilde. Antalet pensionärer har ökal kraftigt dels genom den sänkta pensionsåldern, dels förändringarna i åldersstmkturen. Detla stryker alldeles särskill under vikten av att samhället medverkar i ulvecklingen. En god början är, som både socialulredningen och pensionärsundersökningen framhåller, alt myndigheter, folkrörelser, förelag och fackliga organisationer samverkar i förberedelserna inför pensioneringen. Som har framhållits under remissbehandlingen av bl.a. LO, Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer är det vikligl att pensionärerna kan hålla kontakt med tidigare arbetskamrater.

Frågor om förberedelsen inför pensioneringen hör till dem som bör tas upp av äldreberedningen. Jag vill för egen del peka på önskvärdheten av att det i den del av kommunernas verksarhhetsplanering som gäller de äldre också ingår ett avsnitt om behovet av samordnade resurser för atl förbereda människor inför pensioneringen. Det är kommunerna som bäst känner de enskildas situation. Kommunerna har också goda kontakter med folkrörelser, fackliga organisationer och företag. De bäsla insalserna lorde därför kunna göras inom ramen för kommunens samordningsansvar.

Kontaktverksamhet med aktiv sysselsättning

Som jag har erinrat om redan var fritiden och rekreationsmöjligheterna förr mer begränsade än nu. Gemenskap med anhöriga och en välkänd krets utanför var då en positiv faktor. 1 dag är det totala utbudet till pensionärerna mycket stort.

Socialutredningen uttalar att socialtjänsten kan och bör medverka till en positiv utveckling av samhället som befrämjar gemenskap och bryter isolering och passivitet. Många gamla känner sig ensamma. Pensionärsundersökningen har visat att många också vill att kommunen ordnar med kontaktverksamhet.

Genom information bör de enskildas levnadsbetingelser underlättas och förbättras. En mer allmän informationsverksamhet bedrivs av samhället. Genom socialkatalogen ges f.n. en allmän information om socialförsäk-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 281

ringar, socialvården och hälso- och sjukvården. Olika ämbetsverk liksom kommuner och landsting, i de senare fallen dock inte alla, lämnar också allmän information.

Behovet av information är stort, har pensionärsundersökningen visal. Var fjärde ålderspensionär och blivande pensionär kände inle lill sina rättigheter och förmåner eller vart de skulle vända sig för alt få uppgifter om dessa.

Pensionärsundersökningen menar all det behövs större informationsinsatser, framför allt av kommunerna. Pensionärernas organisationer har också en viktig uppgifl. Det behövs en kommunal självprövning av om informationsinsalserna lill de äldre är fillräckliga och lämpligl utformade. Belydande informationsbehov har enligt socialutredningen inte lillgodosetts trots att upplysningsverksamheten har byggts ul krafligl. Informationen blir effektiv först när den är anpassad lill lokala förhållanden och inriktade på dessa.

För många pensionärer är ensamhet och isolering ett slorl problem. På kvällar, nätter och helger är oron ofta störst samlidigl som möjlighelerna att få konlakt är minst. Detla förhållande begränsar valfriheten för de äldre när del gäller deras boende. Socialutredningen anser det angelägel alt behovel av en allmän socialjour tillgodoses i kommunerna.

Enligl utredningen måste målet för samhällels socialtjänst vara alt ha så god kännedom om människors silualion atl vissa väsentliga behov kan tillgodoses. Ett av medlen för att nå detla mål är den uppsökande verksamheten. Jag har tidigare behandlat denna verksamhel (avsnill 2.4). De äldre är en särskilt viktig grupp i detta sammanhang.

Pensionärsundersökningen studerade den uppsökande verksamhetens organisation och omfattning. Av kartläggningen framgår atl verksamhelen i de flesta kommuner inle är den garanti för personlig trygghet som har avsetts och förutsatts.

Alla vägar bör enligt pensionärsundersökningen prövas för att få kontakt med människor. Kommunen skall via den uppsökande verksamhelen söka nå den enskilde och kunna erbjuda tjänster. Den betydelsefulla kunskap som kommunen får för sin planering via den uppsökande verksamheten är också viktig. Decentraliseringen av resurser ul i bostadsområdena är enligt pensionärsundersökningen ell sleg i rält riklning för alt komma nära människorna.

Jag kan i allt väsentligt instämma i pensionärsundersökningens uppfaUning. Samtidigt vill jag när del gäller den uppsökande verksamheten betona att det är viktigt atl verksamhelen utformas så atl den enskildes integritet skyddas.

All personal som arbetar inom socialtjänsten skall enligl min mening kunna förmedla kunskaper om invånarnas rättigheter och förmåner. Bl. a. via den sociala hemtjänsten kan delta ske lill pensionärerna.

Kommunerna har byggt ut olika tjänster som telefonservice eller larm-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 282

syslem för au öka pensionärernas Irygghel. Della har varil möjligt, eftersom flerlalel pensionärer enligt pensionärsundersökningen har telefon. Genom dessa tjänster kan pensionären påkalla hjälp vid skilda nödsituationer. Ytterligare åtgärder som syftar till alt skapa Irygghel för pensionären är möjligheten alt erhålla ledsagare under promenader. Besöksverk-samhel/vänljänst har etablerats i vissa kommuner för att bryta ensamhet och isolering. Åtminstone en iredjedel av kommunerna har sådan verksamhel.

Jag vill erinra om all jag lidigare har slälll mig positiv till projekt som befrämjar atl nät av kontakter människor emellan byggs upp i bostadsområdena. Pensionärernas egna organisationer kommer här atl ha en slor belydelse för de äldres situation.

Enligl pensionärsundersökningens kommunenkät fanns del näslan 750 dagcenlraler i april 1975. I dessa fanns ell varierande ulbud av ijänsler och aktiviteter: handledd hobbyverksamhet, studie- eller nöjesbesök, musik, teater, filmunderhållning, lunchservering, fotvård etc. och biblioteksverksamhet. I ökande omfattning förekommer lämplig industriell sysselsättning.

Dessa dag- eller områdescenlraler kan användas för att skapa sociala kontakter över åldersgränserna i ett bostadsområde. 1 första hand för bam och pensionärer, som har den mesta fritiden. Socialutredningen uttalar atl del i en dagcenlral kan ingå I.ex. etl fritidshem, socialmedicinsk service saml uirymme för skiftande aktiviieler. Dessa kan exempelvis vara sludie-, biblioieks- och hobbyverksamheler av olika slag beroende på de boendes önskemål.

De remissinstanser som har berört de frågor som jag har behandlat nu närmast är positiva till vad socialulredningen har uttalat. Dessa verksamheter stämmer väl med normaliseringsmålet, och de kan ulgöra ell värdefullt steg i ulvecklingen. Jag vill samtidigt betona alt det är nödvändigl alt genom försöksverksamhet få erfarenheter för att kunna bedöma en dagcentrals lämpliga utformning.

Serviceboende

1964 års beslut av riksdagen pekade på atl del behövdes alternativa boendeformer för de äldre. Först under 1970-talel har sådana boendeformer utvecklats i någon mer nämnvärd omfallning. Debatten under senare år har gällt servicebostäder som allernaliv till ålderdomshem.

Socialulredningen har framhållil all del cenirala i beslämmelserna om ålderdomshem i ShjL inle är aU tillgodose de äldres behov av boslad, ulan all erbjuda vård och tillsyn som inle ges i annan form.

Del har lillkommil 20000 platser i ålderdomshem under de senasle 15 åren. Del finns i dag drygl 60000 platser. Kommunerna planerar all bygga 3 300 nya plalser under åren 1975- 1985. Anlalel ålderdomshem har minskal i rikel, medan anlalel plalser har ökal. Samlidigl har del skett en successiv förnyelse av hemmen.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 283

Nästan alla vårdplatser finns i dag i enkelrum. Standarden har stigit men den är inte tillfredsställande vid många ålderdomshem. Fortfarande förekommer flerbäddsrum och toaletter i korridorer i äldre och omoderna hem.

I dag finns det så gotl som inga icke ålderspensionärer i ålderdomshem. Drygt två tredjedelar av ålderdomshemsgästerna var år 1972 över 80 år. Knappt hälften av pensionärerna i ålderdomshem är gravt handikappade visar pensionärsundersökningen.

Många av pensionärerna i ålderdomshemmen (16%) är mycket vårdkrä-vande eller har behov av långtidssjukvård. Variationen är dock stor mellan länen. Pensionärsundersökningen anser all tillsyns- och vårdbehovet för boende i ålderdomshem är större i dag än för 15 år sedan, när vårdbehovet undersöktes.

Pensionärsundersökningen menar all ålderdomshemmen är bättre ms-lade alt ta hand om mera vårdkrävande pensionärer i dag än år 1%2. Den utbildade personalen har ökat liksom personaltätheten. Också läkarmedverkan har ökat. År 1975 fanns del sysselsättningshandledare vid nästan alla ålderdomshem. Vid ca 75 % av ålderdomshemmen fanns förtroenderåd eller samrådsgrupper.

Som jag har nämnl inledningsvis har nya boendeformer för de äldre ulvecklals under de senasle åren. Del gäller främsl s. k. servicehus. 1 vissa kommuner benämns dessa pensionärshotell, bostadshotell e.d. Ibland avser också begreppet en del av en fastighet. Av pensionärsundersökningens kommunenkäl år 1975 framgår atl 61 kommuner hade servicebostäder, flertalet i kommuner med mer än 60000 invånare. Antalet bostäder var 6 500 i vilka del bodde 6900 hyresgäster. Enligt kommunernas planer för perioden 1975- 1985 skall ytteriigare 10400 lägenheter byggas i servicehus.

Flertalet lägenheter (70 %) omfattade etl mm och kök eller kokvrå, 27 % av lägenheterna hade två rum och kök eller kokvrå och resterande andel tre rum eller flera. Det fanns betydande standardskillnader inom denna typ av bostäder.

Ett varierande serviceutbud lämnades i anslulning till servicebostäderna. Omkring fyra femtedelar av servicebostäderna hade tillgång till hobbylokaler, restaurang/matsal och läsrum/bibliotek. Badavdelning fanns i anslulning till tre fjärdedelar av lägenheterna. Till ungefär två tredjedelar av lägenheterna fanns rum för fot- och hårvård och gmpprum/sludiemm. Till knappl hälften av servicebostäderna fanns det motionsrum.

Enligt pensionärsundersökningen var 28 % av de boende i servicebostäderna relativt gravt handikappade.

Personalen vid servicebostäderna var anställda inom den sociala hemtjänsten. Drygt en fjärdedel hade föreståndare som arbetsledare och knappt en fjärdedel hemvårdsassistent. 1 övrigt var personalen anknuten till den reguljära hemljänstverksamheten.

Socialstyrelsen och Kommunförbundet har försökt stimulera kommu-

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 284

nerna att bygga servicehus. År 1972 gav socialstyrelsen ut en skrift Servicehus (Socialslyrelsen redovisar nr. 28). 1 denna anges de krav som enligl socialstyrelsen bör gälla för alt en anläggning skall kunna kallas servicehus. Det genomgående kravet är självständighet i boendel. Kommunförbundet gjorde i samverkan med socialslyrelsen en inventering av servicebostäderna år 1975. Materialet från inventeringen finns redovisat i skriften Serviceboende för äldre.

Enligt socialulredningen måste del inom överskådlig tid finnas en boendeform som molsvarar den som ålderdomshemmen representerar. Del finns annars risk för att gmpper av pensionärer inle får den service som motsvarar deras behov. Pensionärsundersökningen menar all ålderdomshemmen har en viktig funktion inom äldreomsorgen. En alltför omfaltande och kanske passiverande omvårdnad får emellertid inle ges i dessa hem. Utredningen anser det vara synnerligen angeläget att den inledda utvecklingen med standardförbättringar av skilda slag inom ålderdomshemmen fortsätter.

I såväl utrymme som former för service skiljer sig ålderdomshem från servicehus enligt socialulredningen. Medan pensionären i ålderdomshemmet som regel har etl egel mm, har han eller hon i servicehuset egen lägenhet. 1 bästa fall finns det möjlighet atl koka kaffe e. d. i ålderdomshem där pensionären är helinackorderad och betalar för allt i ett pris. I servicehuset hyr pensionären lägenheten och har där möjlighet att själv laga sin mat. Kommunalt bostadstillägg för hyran kan utgå till äldre som bor i servicehus. Pensionären får betala för de ijänsler han eller hon önskar.

Socialulredningen uttalar sammanfattningsvis atl de äldre i ålderdomshemmet framför allt får sitt trygghetsbehov tillgodosell genom den omfaltande service och omvårdnad som ges där. Servicehusen däremot tillgodoser en högre grad av självständighet utan alt åsidosätta tryggheten.

Enligt socialutredningen bör servicehus vara ett gemensamt begrepp för olika former av boende med gemensam service. Servicehus markerar att inte bara äldre utan även andra med särskilda servicebehov kan komma i fråga som hyresgäster. Utredningen ställer upp tre gmndläggande krav för att denna form av boende skall kunna betecknas som servicehus:

- bostaden skall var så utformad och utrustad att den boende kan utveckla sina personliga resurser atl leva ett självständigt liv

- den boende skall varje tid på dygnet kunna erhålla de tjänster som krävs för atl den boende skall kunna klara sin tillvaro och känna sig trygg

- det skall finnas tillgång på personal som kan bedöma när det behövs social eller medicinsk vård och som kan svara för alt sådan ges.

Socialutredningen föreslår att de nuvarande ålderdomshemmen skall ingå i begreppel servicehus. Dessa bostäder är servicehus med omfattande service och vård. Kommunen måste inom överskådlig tid ha möjlighet att erbjuda de äldre också sådan omvårdnad. Utredningen ultalar sig för en

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 285

utveckling från ålderdomshemmets form av helinackordering till ell boende som är förenal med ell mer differenlieral ulbud av ijänsler. En sådan uiveckling vänlas medverka lill alt de äldre aktiveras.

Servicehusen bör vara cenlrall placerade i olika kommundelar. Av trivselskäl bör inte servicehusen bli för stora. Servicelägenheterna bör kunna utnyttjas flexibelt både i fråga om uirymme och ulruslning. Lägenheterna bör i regel inte understiga två rum och kök. I de kommuner som har få ålderdomshemsplatser bör servicehusen kunna utformas med hänsyn lill det servicebehov som skall tillgodoses. Socialutredningen anser att en utvärdering om förslagsvis fem år bör göras för aU vinna kunskap om hur omfattande vård- och servicebehov som kan tillgodoses inom ramen för serviceboendet.

Utredningen menar alt det i framtiden bör bli allt vanligare atl en särskild avgifl tas ut för varje slags tjänst. Eftersom ålderdomshemmen enligt förslaget skall finnas kvar som en typ av servicehus med mer omfattande service och vård, bör avgiftsformen för dessa inte förändras. Om man inför ett system där avgift tas ul för varje Ijänsl, bör den enskilde garanteras ett belopp för personliga utgifter, som minst motsvarar garantibeloppet vid helinackordering. När serviceavgifterna utformas, bör man ta hänsyn till dels den avgift som helinackorderade betalar, dels de kostnader som pensionärer som bor i annat hem än servicehus har för sin dagliga livsföring.

Finansieringen av bostäder för äldre bör enligl socialutredningen vara enhetlig för att kommunerna skall stimuleras till en önskvärd variation av boendet. Olika finansieringsregler gäller för ålderdomshem och servicehus. Utredningen föreslår att den särskilda by';gnadskvoten för ålderdomshem skall slopas och inräknas i en kvot för servicehus. Den föreslår vidare att hela kostnaden för servicehus skall finansieras med statliga lån. Utredningen anser också all en särskilt reglerad granskning av ritningar och andra byggnadshandlingar inte är påkallad. Även kostnader för gemensamhetsanläggningar som är avsedda för pensionärer utanför servicehuset bör ingå i lånet.

Det finns i dag skillnader i finansieringen av driftkostnaderna. Driftkostnaderna för ålderdomshem är inle statsbidragsberättigade. Dessa kostnader avser insatser som svarar mot hemtjänst, för vilket kommunerna får statsbidrag. Utredningen menar att denna inkonsekvens bör rättas till och atl lika villkor bör gälla för statsbidrag.

En alternativ boendeform, som har diskuterats länge men som aldrig har fått någon större utbredning, är kollektivhuset. De erfarenheter som i dag finns av kollektivhus visar enligl socialutredningen att de ursprungliga idéerna i många fall har fått överges. Vissa erfarenheter visar dock att denna boendeform har slora fördelar för många människor. I elt kollektivhus ges bl.a. tillfällen till kontakter och aktiviteter utanför den egna lägenheten. Då ökas bl. a. kontakten mellan generationerna. Del är möjligt alt i kollektivhusen bygga in service för såväl åldringar som barnfamiljer.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 286

Socialutredningen framhåller att möjligheterna för de äldre att skapa en god boslad ofla är beroende på deras möjligheler att få kommunalt bosladstillägg lill hyreskostnaden. Det kommunala bostadstilläggets beloppsnivåer och grunder i övrigt skiljer sig avsevärt mellan kommunerna. 1 pensionärsundersökningens kommunenkät påpekade ett flertal kommuner att om pensionärerna fick kommunall bosladstillägg lill hela hyreskostnaden, behövde kommunerna inte bygga speciella pensionärslägenheter.

Remissinslanserna har i allmänhet instämt i socialutredningens förslag om atl bygga ut servicehusen. Man tillstyrker genomgående en kraftig utbyggnad av pensionärsbosläder med tillgång till särskild service.

Som jag har påpekat lidigare är det först på 1970-lalet som alternativa boendeformer för äldre har kommil till. Det byggs i dag allt färre ålderdomshem. Kommunerna satsar i större utsträckning på andra boendeformer, t, ex. servicehus. Socialstyrelsen och Kommunförbundet har verksamt bidragit till denna utveckling. Jag kan för min del ansluta mig till socialutredningens förslag att använda ordet servicehus som ett gemensamt begrepp för olika former av boende med gemensam service, under förutsättning atl de uppfyller de lidigare nämnda tre grundläggande kraven. 1 begreppel servicehus ingår då också de nuvarande ålderdomshemmen som bostäder vilka tillgodoser omfattande behov av service och vård. Strävan bör vara att successivt övergå från den helinackordering som erbjuds vid ålderdomshemmen till elt boende med mer individuellt anpassad service. Pensionärsundersökningen konstaterar atl begreppen servicehus och serviceboende ännu inte är klart definierade och avgränsade. Socialulredningen har som jag nämnde nyss förordat en utvärdering av servicehusen. Denna bör nu komma till stånd och genomföras av den tillkallade äldreberedningen.

Jag har tidigare förordal att den bestämmelse i lagen om allmän försäkring som ger kommunerna rätl alt uppbära folkpensionen för den som vistas i ålderdomshem skall upphävas. Jag är överens med socialutredningen om atl man bör sträva efter ett system där man tar betalt för varje särskild tjänst av den som bor i servicehus. För ålderdomshemmens del bör dock nuvarande avgiftssystem finnas kvar. Med den utveckling som jag förutsätter alt ålderdomshemmen kommer alt genomgå bör avgiftssystemet vid servicehusen på sikl komma till användning även inom ålderdomshemmen.

När det gäller finansieringen av bostäder för äldre har socialutredningen föreslagit alt alla kostnader för att bygga servicehus, inberäknat de nuvarande ålderdomshemmen, skall kunna finansieras med hjälp av statliga lån. Lånen bör enligt utredningen kunna avse inte bara bostäder ulan också lokaler som är gemensamma för pensionärerna. Utredningen har vidare föreslagit att bidrag till driften av ålderdomshem skall kunna ulgå i överensstämmelse med bestämmelserna om slatsbidrag för social hemhjälp. Dessa frågor kommer att övervägas ytterligare inom regeringskansliet.

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 287

Jag vill slutligen peka på möjligheterna alt bygga kollektivhus. Det är enligt min mening angelägel alt man prövar olika allernaliva boendeformer.

För all pensionärerna så långl möjligt skall kunna bo kvar i sin invanda miljö är del angelägel all del kommunala bostadstillägget får en sådan utformning och en sådan nivå alt pensionären fritt kan välja bostad. Riksdagen har tidigare i år beslutat om ändrade regler för de kommunala bostadstilläggen som verksami bör kunna bidra lill ell sådanl val.

Social hemtjänst

Den sociala hemhjälpen har byggts ul kraftigl. År 1976 fick drygt 340000 äldre och handikappade social hemhjälp. Den ökade splittringen av hushållsgemenskapen och en ökad andel kvinnor på arbetsmarknaden är enligt pensionärsundersökningen några orsaker till utvecklingen. De förbättrade bostadsförhållandena gör också atl en allt större del av de äldre kan bo kvar i sina hem.

Den mesta hjälpen lämnas av anhörig eller granne. Antalet hjälptimmar per år och person är enligt pensionärsundersökningen i det närmasle dubbelt så slorl för åldersgruppen över 85 år som i åldersgruppen 75-84 år. Andelen med social hemhjälp är större bland ensamstående än bland flerpersonhushåll.

Socialulredningen menar all del är ekonomiskl försvarbart all tillhandahålla hemhjälp med 20 limmar per vecka i stället för all upplåla plals i ålderdomshem eller molsvarande. Ca 70% av hushållen hade hjälp mindre än 20 timmar under april 1975 enligt pensionärsundersökningen. I genomsnitt gavs hemhjälp 19 limmar per hjälpt hushåll. Var gränsen skall gå för det lämpliga antalet timmar bör dock enligl socialulredningen avgöras i del enskilda fallel. Ulredningen menar atl omfattningen av insatserna måsle bestämmas av sociala och humanitära hänsyn och all de ekonomiska skälen inle i första hand får vara avgörande.

Omfaiiningen av hjälpen varierade slarkl mellan kommunerna, vilkel pensionärsundersökningens kommunenkäl visade. I kommunerna i södra landsändan fick ålderspensionärerna i genomsnitt mindre hjälp än i kommunerna i Norrland. Behoven och möjlighelerna atl lillgodose dem varierar från ort lill ori och från lid lill annan. Del är därför enligl pensionärsundersökningen omöjligt atl fastställa några allmänna normer för social hemhjälp.

Socialutredningen betonar aU det är viktigi att de som arbetar i hem-ijänsien inle direkl övertar sysslor och åligganden från den person de hjälper. Personalens uppgift är all gå in som en förslärkning. Ulredningen säger all personalen skall utgå ifrån vad personen kun och inte från vad han inle kan. Ett vikligl led i hjälpen är all pensionären får träffa någon medmänniska och får stimulans i umgänge med andra. En viklig uppgift för personalen är alt informera pensionären orn de möjligheter och rälligheler

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 288

han har. Den sociala hemhjälpen ulvecklas alllmera lill en servicebetonad sociul hemtjänst.

Enligt socialutredningen bör hemtjänsten organiseras så all tjänsterna är lätta alt nå. Förmedling av hemtjänst bör därför samordnas med annan verksamhet för äldre i t. ex. en dagcenlral eller i anslutning till ell servicehus. Dylika lokaler kan ulgöra en bas för personal som arbelar inom elt vissl bosladsområde. Del gör del lättare för arbetsledande personal och övrig personal att arbela i grupp. Med denna organisation bryts den isolering i arbetssituationen som är vanlig för hemsamariterna. Socialutredningen menar att socialljänslen också kan organiseras så alt service lill allmänheten tillhandahålls i integrerade enheler inom varje bosladsområde.

Pensionärsundersökningen, som har studerat hemtjänstens organisation, anser att den sociala hemtjänstens roll, uppgifter och organisation bör ändras. Det gäller inte bara atl tillfredsställa materiella behov. Verksamheten bör också medverka lill att den enskilde behåller sin intellektuella, emotionella och fysiska förmåga. Därigenom kan pensionären leva etl aktivt liv och i största utsträckning klara sig själv. Med denna inriktning kan personalen också komma atl fylla en funktion inom den uppsökande verksamheten. Utredningen menar alt organisationen av hemljänslen bör spridas ut i kommunen. Allt fler kommuner delar in kommunen i dislrikl för social hemljänsl och social service. I dessa bildas arbelslag.

Socialutredningen framhåller atl det pågår viss verksamhel med själv-siyrande grupper. Denna innebär atl anslällda inom ell område själva beslutar om fördelning av arbetsuppgifterna. De svarar även för schemaläggning och vakansfrågor elc.

Enligl socialutredningen bör arbelel inom hemljänslen nu göras till elt fullvärdigt yrke och etl hellidsarbeie. Den tid är förbi då hemljänstverksamheten byggde på medelålders deltidsarbetande icke yrkesutbildade kvinnor. Utbildningen bör därför förbättras och ges ell nytt innehåll. Det bör enligt utredningen övervägas i vilken mån utbildningen kan bli gemensam för hemtjänstpersonal och andra yrkesgrupper med vissa vårduppgifter.

Samtliga remissinsianser som har uttalat sig om hemtjänsten är ense om all ulbildningen och anslällningsförhållandena för hemljänstpersonalen behöver förbättras högsl betydligt.

Jag vill för min del lill en början konstatera alt den sociala hemtjänsten har utvecklats kraftigl under senare år. Trols delta finns del pensionärer som inle får hjälp fasl de behöver del. Variationer förekommer också mellan kommunerna i riket. Jag förutsätter alt brislerna i framliden kommer alt uppmärksammas bättre genom atl vi får en effektivare uppföljning och en planering av äldreomsorgen.

Vad socialulredningen har ullalal om utformningen av uppgifterna inom hemljänslen är vikligl. Personalen bör siräva efler atl stödja den hjälpbehövande och fullgöra de sysslor i hemmel som han eller hon inte har

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 289

förutsätlningar att klara själv. Däremol bör personalen inle överta sysslor från den de skall hjälpa. Jag vill också underslryka de i egentlig mening sociala inslagen i hemljänslen - all vara en konlakt. etl sällskap för den hjälpbehövande. 1 likhet med socialulredningen och pensionärsundersökningen anser jag alt nya organisationsformer bör prövas inom hemtjänsten. Av målet normalisering följer all verksamhelen bör decentraliseras och integreras med andra verksamheter.

Arbete inom den sociala hemtjänsten måste nu betraktas som etl fullvärdigt yrke och i princip som etl heltidsarbete. Personalen inom hemtjänsten är en stor tillgång inom den kommande socialtjänsten. I likhel med Kommunförbundel anser jag all verksamhelen kommer all förändras och all hemtjänslpersonalen kommer all betraktas som en resurs för skilda insatser inom socialtjänsten. Hemtjänslpersonalen är spridd i kommunen och kan bli en viklig kontakt mellan människor.

Begreppel social hemljänsl ligger i linje med de mål som gäller för äldreomsorgen. Benämningen hemsamariler på personalen bör enligl min mening ändras. Det ankommer dock inle på mig all föreslå en annan benämning. Jag utgår från att berörda parter på arbetsmarknaden kommer att ta upp frågan lill prövning. Jag har lidigare (avsnitt 2.4) diskuierat begreppel socialarbetare och föreslagil atl också personal inom del sociala serviceområdet skall benämnas så.

Utbildningen för personalen inom den sociala hemtjänsten bör förbättras och förändras. Jag återkommer strax lill denna fråga.

Färdtjänst och teknisku hjälpmedel

Färdtjänsten för handikappade har utvecklats sedan millen av 1960-lalel och främst under 1970-talet. I dag finns det färdljänsl i alla kommuner. Sammanlagl 221000 personer hade lillslånd au anlila färdljänsl den 1 oklober 1977. Av de färdljänstberättigade var 174000 65 år och äldre.

Färdtjänsten är enligl socialutredningen en specialform inom kollektivtrafiken och bör inte ses som en fristående service. Kollektivtrafiken bör utformas så atl den kan användas också av äldre, som har något handikapp. För den som inle kan använda allmänna färdmedel bör en färdtjänst ge motsvarande service både i fråga om resans ändamål och dess kostnad. Färdtjänsten bör dimensioneras så alt den kan möta de behov av service som finns hos såväl yngre som äldre.

Socialutredningen pekar på att den lekniska utvecklingen bl. a. har inneburit ökade möjligheter all liUverka hjälpmedel av olika slag. Den dagliga tillvaron kan därigenom göras lättare för den som av någon orsak har svårt att klara sin dagliga tillvaro. Olika hjälpmedel har lagits fram. Till hjälpmedel hänförs också sådana som främst har betydelse för utseendet och därför kan förebygga psykiska störningar i anpassningen. Socialutredningen framhåller all del är viktigt att man inom den kommunala socialtjänsten 19   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 290

väl känner till de hjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen tillhandahåller och möjlighelerna alt få dem.

Remissinstanserna tillstyrker allmänl vad socialutredningen har sagl om färdtjänst och lekniska hjälpmedel.

Rörelsehinder, avtagande krafter och försämrad hälsa leder lill inskränkningar i den enskildes möjligheler all föra ell aklivi liv och all umgås med andra. Som en konsekvens av målel normalisering menar jag all kollektivtrafiken i siörsla möjliga utsträckning bör göras ändamålsenlig också för äldre människor som är rörelsehindrade eller på någol annal säll handikappade. Del finns elt stort behov av att anpassa de kollekliva färdmedlen och trafikanläggningarna lill handikappades behov och förulsällningar. Del är här fråga om människans möjligheler all delta i samhällslivet på lika villkor. Kraven på kommunernas färdtjänst blir beroende av i vilken utsträckning kollektivtrafiken är ändamålsenlig också för äldre och handikappade. Naturligtvis måsle färdljänslen liksom annan service skapas och utvecklas efter de behov som föreligger i de enskilda kommunerna.

Jag vill också ansluta mig till vad socialulredningen har framhållil beträffande de lekniska hjälpmedlen.

Vård

Långvariga och vårdkrävande sjukdomstillstånd är av naturliga skäl vanligare i högre åldrar. Det kan mänga gånger vara svårt att avgöra om det är sjukdom eller annan orsak som är huvudanledningen till att någon behöver vård. När det råder brisl på resurser inom såväl kommunerna som landstingen leder detta läll till olika meningar om vem som har vårdansvaret. För den enskilde kan sådana oklarheter föra med sig betydande olägenheter.

Av vad jag har sagl lidigare framgår att behovet av vård och omsorg av de gamla kommer atl bli större framöver. Samtidigt vet man atl de allra fiesta vill bo kvar i sill egel hem så länge som möjligt i slällel för atl vårdas i en institufion. Enskilda människor gör i dag stora insatser genom atl vårda sina anhöriga i hemmel. Vård i hemmel bör i ökad utsträckning bli ett alternativ till instilutionsvård av de skäl somjag har nämnl. Det är då nödvändigl atl anhöriga som vårdar gamla, sjuka eller handikappade i hemmel ges slöd.

Mol den bakgrunden önskar jag tillkalla en parlamentarisk utredning som skall pröva hur stödet kan förbättras.

Enligt pensionärsundersökningens kommunenkäl var drygt hälften av patienterna inom den somatiska långtidssjukvården 80 år eller äldre. Flertalet var kvinnor.

Drygt en femtedel av palienlerna bedömdes ha felaktig placering. De fiesta av dem borde omplaceras inom långtidssjukvården. Men ganska många (3,5%) skulle kunna skrivas ut till egen boslad eller lill ålderdomshem (5 %),

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 291

Pensionärsundersökningen gjorde även en enkäl om den psykiairiska vården. Av denna framgår all antalet äldre palienler inom psykiatrin har ökal kraftigl.

Etl krav för all landslingen skulle få slalsbidrag lill utbyggnad av sjukhemmen inom långtidssjukvården enligt l%4års program var all sjukhemmen skulle ha en hemliknande miljö. Enligl pensionärsundersökningen har denna målsätlning inte fullföljls. Nära hälften (48%) av palienlerna inom långdssjukvården fanns i rum med fyra sängar eller fiera.

Pensionärsundersökningens hemsjukvårdsenkäl visar atl drygl 40000 palienler fick hemsjukvård i rikel år 1975. Landslingen planeraren väsentlig utbyggnad av hemsjukvården.

Pensionärsundersökningen framhåUer alt utbyggnaden av den somatiska långtidssjukvården under 1970-lalel inle har ökal i lillräcklig ulslräckning. Med hänsyn lill del ökande anlalel äldre skulle det ha varit nödvändigl med en kraftigare ulbyggnad.

Socialutredningen uttalar atl elt enhelligl huvudmannaskap för långtidssjukvård och äldreomsorg inte bör komma i fråga. Ulredningen menar atl del bör slås fasl vilkel ansvar var och en av huvudmännen har. Olika former av samarbele mellan dem bör dock byggas ut. Ulredningen anser all sjukvårdshuvudmannen bör svara för all hälso- och sjukvård för de äldre, även för dem som bor i servicehus. Socialnämndens uppgift bör vara atl verka för all en nödvändig samverkan ulvecklas mellan kommun och landsting så all behovet av medicinska insalser blir tillgodosett så väl som möjligi. Sjukvårdshuvudmannen bör svara för inslilulionell vård och andra insatser när del finns etl medicinskt vårdbehov. Delta kan anlas föreligga när ell vårdbehov mer varaktigl kräver insalser dygnel runl.

I fråga om kommunens insatser inom långtidssjukvården hänvisar socialulredningen lill eu principprogram för långtidssjukvård som år 1976 hade utarbetats av socialslyrelsen. I della sägs att samarbete med den långtidssjukvård som har kommimen som upptagningsområde kan innebära alt kommunen svarar för sociala tjänster under insliluiionsboendel. Dessa Ijänsler inkluderar kurativa uppgifter och vissa konlakler med anhöriga. Della utesluter enligt socialstyrelsen inte all personal som svarar för sådana insatser helt eller delvis har sin arbetsplats inom vårdinstitutionen.

Socialulredningen ullalar alt primär- och landstingskommuner inie bör bygga upp lämligen likartade vårdresurser. Strävan bör vara atl tillsammans och i samverkan tillhandahålla de vårdresurser som krävs. Ulredningen pekar på olika samverkansiniiialiv mellan huvudmännen.

I november 1969 utfärdade de båda kommunförbunden rekommendationer om samverkan genom särskilda organ (SLA KO) på såväl läns- som kommunal nivå. Enligl socialutredningen finns sådana organ i slor ulslräckning på länsnivå. De har ulvecklals lill samrådsorgan även i andra frågor än äldreomsorg och långtidssjukvård. I februari 1968 utfärdade Landstingsförbundet en rekommendation lill landstingskommunerna atl

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 292

använda ell utarbetat förslag lill principavtal att användas i de fall landstinget ville anlila den kommunala hemsamariiorganisalionen för insatser inom hemsjukvården. Landslingsförbundet rekommenderade i juni 1973 vissa ersätlningsnormer för vård av långtidssjuka i ålderdomshem. I förarbetena lill rekommendationen sägs alt ålderdomshemmen inte skall vara en ersällning lör sjukhem. Landstingskommunernas inslilulioner skall inte heller vara ersällning för bristande kommunala resurser.

Socialutredningen hänvisar vidare till ell under åren 1974 och 1975 gemensamt bedrivet ulvecklingsprojekl mellan kommiinlörbunden rörande samordning av medicinsk och social service (SAMSS). Projektet syftade lill all finna praktiska meloder och bällre samordning mellan kommuner och landsting i gränsområdet mellan sjukvård och socialvård.

År 1978 har kommunförbunden i samarbete med socialstyrelsen och Spri getl ut elt antal rapporter vilka är avsedda som underlag för kommimernas och landslingens planering saml för uiveckling av deras samarbele. Rapporterna behandlar primärvård, boende, service och vård för äldre, sjukvård i hemmel, social hemtjänst, omhänderlagande av åldersdemenla. långtidssjukvård i samverkan och dagsjukvård inom primärvård.

Socialutredningen uttalar atl det är angelägel all kvaliteten på insalser inom hemsjukvården hålls på en hög nivå. Delta förutsäller en lämplig lUbildning för personalen. Ulredningen understryker särskilt all distrikts-skölerskeorganisationen måste byggas m väsentligt för alt motsvara sjiik-vårdsbehovel. Della inkluderar krav på hemsjukvård i servicebosläder.

Hemsjukvården har enligl pensionärsundersökningen i vissa fall börjal kompletteras, ofta som försöksverksamhet, med olika personalinsatser. Varierande former har börjat växa fram som t.ex. sjukhusansliuen hemsjukvård, hemsjukvårdspatruller och dagsjukvård. Pensionärsundersökningen Ultalar atl del administrativa föifarandel i samband med ansökan om hemsjukvård är ell tungrott system. Avståndet mellan beslutsfattare och den enskilde patienten är storl.

Pensionärsundersökningen framhåller atl vården av sjuka i hemmet kan sägas innefalia ire komponenler. Den förslå är den renl sociala omvårdnaden som är en uppgift för primärkommimen. även inom hemsjukvården. Den andra är medicinsk vård och behandling som åligger sjukvårdshuvudmannen. Den kräver en väl ulbyggd primärvård. Av avgörande belydelse är den verksamhet som bedrivs av distriklsskölerskorna. Den tredje komponenten är finansieringen av vårdkostnaderna. Kostnaderna för såväl social som medicinsk vård i hemmet bör enligt lUredningen finansieras på det sätl som är brukligt i resp. vårdform.

I ShjL finns särskilda bestämmelser om s. k. störande vårdlagare (21 S). Med dessa avses i huvudsak äldre gravt alkoholskadade personer som man anser inle kan vislas i ålderdomshem. Landslingen och kommunerna bör enligl socialulredningen ansvara för all dessa personer fär behövlig värd och tillsyn. F. n. finns 14 särskilda hem för denna grupp. Utredningen ser

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 293

inte någon anledning till all behålla några särskilda bestämmelser för denna gmpp i socialtjänstlagen. Socialutredningens förslag om instiliuionella vårdresurser och vårdinsatser omfatlar också denna grupp.

Enligl pensionärsundersökningen visar gjorda undersökningar all ca 5'/? av personer som är 65 år och äldre får allvarlig åldersdemens. Ytterligare ca 8%' får lällare social invalidilel med behov av vård i exempelvis ålderdomshem. Utredningen ullalar all vården av denna grupp är spridd på olika vårdformer.

Socialutredningen bedömer atl gruppen senildemenla pensionärer kommer all öka i antal. Omvårdnaden och tillsynen av denna grupp bör kunna ordnas i lugna och hemlika miljöer i mindre institutioner ulan alltför slora koslnadsanspråk. För pensionärer med vårdbehov av annal slag kan del vara slörande atl bo tillsammans med senildemenla. Med hänsyn lill dessa palienler och lill andra skall sjukvårdshuvudmannen ansvara för alt de senildemenla bereds en i förhållande lill deras behov anpassad vård. Pensionärsundersökningen ullalar molsvarande uppfattning. Den framhåller också att del behövs forskning kring denna grupp och en utveckling av metoder för vård och behandling.

Remissinstanserna visar ell stort intresse för socialulredningens slällningsiagande i vårdfrågan. Ulredningens förslag all ell enhetligt huvudmannaskap för långtidssjukvård och äldreomsorg inte skall komma i fråga får myckel slor anslulning. Förslagel lill åtskillnad mellan sociala och medicinska insatser inom äldreomsorgen är klarl och redigt enligl vissa remissinsianser. De menar all förslagel kommer atl lösa många av de tvistefrågor som f n. så lätt uppkommer mellan primärkommuner och landsting. Även jag tycker alt utredningens förslag i hithörande frågor är väl genomtänkta. Jag lillslyrker därför ulredningens förslag i denna del.

Jag vill i detla sammanhang peka på nödvändigheten av praktisk samverkan mellan kommun och landsting. Som exempel vill jag nämna den samverkan som sker mellan kommuner och landsting inom social hemtjänst och sjukvård i hemmel. Del är viktigt all samarbetslormerna utvecklas mellan kommun och landsting.

Jag har lidigare strukit under betydelsen av samordnad planering. När det gäller äldreomsorgen ter sig en samordnad planering mellan huvudmännen viktigare än någonsin med hänsyn till del ibland myckel nära sambandel mellan långtidssjukvård och vissa vårdformer inom äldreomsorg.

Pensionärsundersökningen visar alt sjukhemmen inle har fåll den hemliknande miljö som var villkor från slalens sida i 1964 års program. Ulbyggnaden av den somatiska långtidssjukvården har heller inte skelt i takt med del ökande anlalel äldre. Enligl pensionärsundersökningens slatislik är del också fler personer som bör komma lill långtidssjukvården från den kommunala äldreomsorgen än motsatsen. Somjag har redovisat tidigare kommer de äldre atl öka i antal. Det är särskill den äldsla åldersgruppen med

Prop. 1979/80:1    Omsorger om äldre 294

slorl behov som kommer all öka. Jag föreslår med hänsyn härtill atl äldreberedningen får i uppdrag alt sludera frågan närmare och komma med förslag lill ålgärder.

Jag delar socialulredningens uppfattning all några särskilda bestämmelser rörande s. k. störande vårdlagare inle behövs i socialljänsllagen. Denna vårdfråga återkommer jag lill senare (avsnill 2.13). Jag lillslyrker även ulredningens förslag att huvudansvaret för vården av senildemenla skall falla på sjukvårdshuvudmannen.

2.10.6  Forsknings- och utvecklingsarbele inom (ddret)msorgen

Den kraftiga ökningen av anlalel äldre och problemen kring åldrandet och de äldres silualion i samhällel medför alt äldreomsorgen blir en myckel belydelsefull samhällsangelägenhel många år framöver. Enligl socialulredningen behövs forskning och utvecklingsarbele för den forlsalla planeringen och reformverksamheten av äldreomsorgen.

Enligl pensionärsundersökningen har forsknings- och uivecklingsverk-samhel kring åldrandel och dess problem hiuills varit relalivi begränsad både internalionelll och inom Sverige. Behovel av forsknings- och utvecklingsarbele är storl inom äldreomsorgen. Ulredningen erinrar om atl ulvecklingen. och inle minsl den hiuills bedrivna forskningen, har förl fram lill en förändrad positiv syn på åldrandel. Ell program efterlyses för forsknings- och ulvecklingsarbcle. Programmel bör ulgöra en ledning för forskningsinstitutioner, myndigheler m.fl. Del måsle vara ivärvelenskap-ligt och spänna över etl vitt fäll såsom medicin, socialmedicin, gerialrik. geronlologi. psykologi och sociologi. Även praktiska ålgärder, organisationslösningar o.d. bör ingå i programmel. Ulredningen ger exempel på lämpliga projekl samt angelägna forskningsområden. Pensionärsundersökningen erinrar om all det inom delegationen för social forskning genomförs en karlläggning av behovel av forsknings- och utvecklingsarbete i fråga om åldrandet och de äldres silualion.

Behovel av forsknings- och ulvecklingsarbcle inom äldreomsorgen är uppenbarligen myckel slorl. Del är därtör nödvändigl med ökade insalser inom denna forskning. Den måste vara tvärvetenskaplig. Inom delegationen för social forskning har en särskild s. k. inilialivgrupp arbetat med att initiera forsknings- och ulvecklingsarbcle inom äldreomsorgen. I årets budgetproposition har vidare tre milj. kr. beräknals för alt slödja ulvecklingsprojekl och försök av särskild betydelse för omvårdnaden och aktiveringen av de äldre. Äldreberedningen får i samråd med delegationen för social forskning överväga de yllerligare initiativ som behövs för all ulreda frågan om forsknings- och utvecklingsarbetets uppläggning och organisation.

2.10.7  Behov av utbildad persimul

Pensionärsundersökningen anför all de ökade kraven på äldreomsorgen både inom primärkommunerna och landstingen kommer alt medföra ökade

Prop. 1979/80:1    Omsorger för hanHikappade 295

behov av personal. En faktor som skärper behovel är alt del inom den sociala hemljänslen är förhållandevis många som av åldersskäl lämnar sina anställningar.

De stora förändringar som kan vänlas inom äldreomsorgen under den närmaste framtiden i fråga om organisation och arbetsmetoder släller krav på ökade utbildnings- och fortbildningsinsatser. Jag anser all äldreberedningen bör skaffa fram ett säkrare planeringsunderlag beträffande lillgången på personal och behovet av utbildning.

2.11 Omsorger om människor med bandikapp

2.11.1  Handikupp som begrepp

Handikappfrågan är en fråga om att göra samhället tillgängligt. Det politiska målel på handikappområdet är att handikapppade skall vara med i samhäUets gemenskap och leva som andra. För dessa strävanden används begreppen integration och normalisering. De är vägledande gmndsatser för arbetet på detla betydelsefulla område.

Handikappade är inte någon särgmpp eller en avgränsbar grupp människor. Det handlar i slällel om människor som till följd av en skada eller en sjukdom har svårt alt della i olika slags verksamhet.

Liksom socialutredningen ser jag handikapp som en relativ företeelse. Om skadan läks, eller sjukdomen botas, försvinner handikappet. Om den enskilde erhåller personlig och teknisk hjälp eller annal slöd, kan handi-kappel också försvinna eller ålminslone minskas. En svårtillgänglig eller otillgänglig miljö eller verksamhel kan anpassas och därigenom minska eller upphäva handikappet hos människor med skador eller sjukdomar.

Jag har när det gäller omsorgerna om människor med handikapp samrått med statsrådet Lindahl.

2.11.2  Samhällel och de handikappade

Handikapp är alltså inte en egenskap hos en person med en skada eller en sjukdom. Handikapp är i stället etl förhållande mellan skadan eller sjukdomen och personens omgivning. Det är således fullt rimligl alt tala om verksamhet som till följd av bristande anpassning och omtanke förorsakar svårigheter eller reser hinder för människor med skador och sjukdomar. Detta synsätt - som egentligen flyttar handikappet från de enskilda människorna lill deras omgivning - är väsenlligl, ty del lägger elt ansvar på alla huvudmän, samhälleliga som enskilda, alt verksamhet som de bedriver skall vara tillgänglig.

Handikapporganisationerna har i hög grad medverkat lill att utveckla den uppfattning somjag har redovisat nu. Den innebär att handikappfrågan är etl samhällets ansvar och alltså etl ansvar för alla människor. Kravel på integration och normalisering riktar sig till oss alla. Samhällets anpassning

Prop. 1979/80:1    Omsorger för handikappode 296

fömtsätter allas solidariska engagemang. Handikapprörelsen uttrycker saken så: insatserna på handikappområdet behövs inte bara för handikappades skull utan för hela folkets skull, ty en gemenskap som inle omfallar alla är en fattigare gemenskap. Jag delar även della synsäll och anser det utgöra del gmndläggande motivet för åtgärderna på detta område.

1 etl sådanl synsäll ligger alt handikappfrågan inle kan få ses som en särfråga. Det måsle vara ell vikligl kännetecken för samhällets utveckling all en bällre levnadsnivå kommer alla lill del. De senasle årtiondenas slora generella politiska reformer på socialljänslens och andra områden har medfört omvälvande förbällringar även för handikappade. Totall sell är emellertid ulvecklingen inle alldeles entydig. Jag måste konstalera att landvinningarna t.ex. inom tekniken har en benägenhet atl slälla människor med skador och sjukdomar utanför. Uppfattningen alt handikapp ökar i ett alltmer mångskiftande samhälle har enligt min mening således fog för sig. Därigenom ökar självklart också behovet av åtgärder för all molverka detta drag i ulvecklingen.

Kravet på inlegration och normalisering fömlsäller specialinsalser till komplettering av de generella anordningarna. Handikapp är inle bara någonting relativt ulan också en individuell företeelse. Häri ligger atl del måsle finnas tillgång lill förslärkningsanordningar och särskilda resurser på handikappområdet. Detla gäller under överblickbar lid snart sagt all verksamhel som bedrivs i samhäUel.

2.11.3 Utvecklingen uv sumhällsstödet lill hundikuppude

Del stöd som staten ger har avgörande betydelse för handikappade både ekonomiskt och på många andra sätt. Landstingen svarar bl.a. för medicinska insatser och för hjälpmedel som den som är handikappad kan behöva. Kommunemas del i omsorgerna om handikappade beslår av kurativa insatser, personlig omvårdnad, färdtjänst, hjälp med bostadsanskaffning mm. Härtill kommer kommunernas yttersta ansvar för alla i kommunen, vilket inte minst har belydelse för människor med handikapp. Jag har berört den frågan lidigare (avsnill 2.3).

Samhällels insatser på handikappområdet har som socialulredningen visar utvecklats snabbi under de senasle 15 åren. Del gäller både slaten och landstings- och primärkommunerna. Arbelel har försiggått i nära samverkan med handikapprörelsen. Den har haft avgörande belydelse för utformningen och inriktningen av verksamheten. För alt belysa ulvecklingen kan nämnas atl enbart statens kostnader för mera direkta handikappålgärder över statsbudgeten och den allmänna försäkringen för budgetåret 1979/80 har beräknats lill 13 000 milj. kr. Budgetåret 1964/65 utgjorde dessa kostnader 600 milj. kr. Landstingens och kommunemas insatser för olika ändamål på handikappområdet har utvecklats på etl molsvarande sätt.

Reformarbetet under perioden har avsett en rad viktiga områden för

Prop. 1979/80:1    Omsorger för handikappade 297

samhällets verksamhet. En nydaning har skelt av förskolan, skolan och det högre utbildningsväsendet. För att handikappade skall få sin ulbildning tillsammans med andra har säranordningar inom den tidigare s. k. vanförevården och inom särskolan i slor ulslräckning utmönstrats, och eleverna går i klasser och skolor inom det reguljära skolsystemet. Förslärkningsanordningar i form av personella, tekniska och andra stödåtgärder har förts in i alla stadier av utbildningsverksamheten för alt garantera handikappade lika bra utbildning som andra får. Omsorgslagen medförde belydelsefulla förändringar inte bara för psykiskl utvecklingsslördas skolgång utan också för deras livssituation i övrigt. För elever i eftergymnasial studiesituation och vid folkhögskolor har vårdartjänsten avgörande betydelse genom alt i det dagliga livet tillhandahålla behövlig omvårdnad.

Inom arbetsmarknadspolitiken har omfattande resursförstärkningar genomförts för att öka handikappades möjligheler lill arbete. En avsevärd del av de totala arbetsmarknadspoliliska resurserna är inriktade på slöd ål arbetshandikappade. Insalserna avser rehabiliterings- och stödåtgärder för svårplacerade saml olika sysselsättningsskapande åtgärder. De gäller vidare både den reguljära arbetsmarknaden och den skyddade verksamheten. Reformeringen av arbelslivslagsliflningen under 1970-lalel, 1. ex. medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen, lagen om anställningsskydd och främjandelagen, ulgör också ett vikligl stöd för handikappade.

Den allmänna försäkringens ulbyggnad under de gångna åren har särskilt inriktats på förbättring av handikappades villkor. Inom försäkringens ram har handikappersättningen och vårdbidraget lillkommil som elt hell nytt generellt stöd för all bl. a. täcka merkostnader som följer av handikapp.

Även för boendet kännetecknas de senasle'årtiondena av betydelsefulla reformer. Reglerna i byggnadsstadgan om bostäders, arbetsplatsers och allmänna lokalers tillgänglighet har gmndläggande belydelse för anpassning av den fysiska miljön. Bosladsanpassningsbidragel har utvidgats till elt generellt stöd för individuell anpassning av bosläder för alla handikappade. Serviceboende har införts och utvecklats krafligl. Del ekonomiska slödel genom olika slags hyressubvenlioner har förstärkts.

Hela organisationen för personlig hjälp inom den sociala hemhjälpen har tillkommit och utvecklats under den akluella perioden. Delsamma gäller färdtjänsten. Samtidigt har uppmärksamheten på ell klart säll inriktats på anpassning av de allmänna kommunikationerna till handikappades behov. Också hjälpmedelsverksamheten har i stort sett byggts upp under den senasle 15-årsperioden.

Slora insatser har gjorts inom kulturpolitiken för all handikappade skall kunna la del av del alltmer mångskiftande utbudet. Till åtgärder som har särskild betydelse hör reformerna för synskadades och andra gmppers litteraturförsörjning, tolktjänsl för döva och text i televisionen. Hit hör även den kraftiga utbyggnaden av förstärkningsresurser inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Handikapporganisationerna har erkänts som

Prop. 1979/80:1    Omsorger Jör handikappade 298

folkrörelse och förhandlingspart med samhällsorganen. DeUa har gmndläggande belydelse för alla handikappfrågor. Handikapprörelsens ställning har befästs under perioden, och erkännandet har markerats genom tillkomsten av statens handikappråd, handikappråd i kommuner och län samt inte minst genom en kraftig ulbyggnad av statens, landstingens och kommunernas finansiella stöd lill organisationerna.

Jag är på del klara med all allijäml slora krav måsle slällas på samhällel för atl målen på handikappområdet skall nås. Handikappade är nämligen fortfarande eflersaila. Ulvecklingen i samhällel för med sig såväl nya möjligheler som nya svårigheier för handikappade. Arbetet med handikappfrågorna kräver fortsatta insatser.

2.11.4 Inriktningen uv insatserna för handikappade

Socialutredningens riktlinjer för utbyggnaden av socialtjänsten på handikappområdet bygger på de grundsatser som har utvecklats under de senasle årtiondena. Den föreslagna socialtjänstlagens målparagraf stämmer väl överens med den syn som sedan länge är vägledande för arbelel inom detta område. Del är därvid enligt min mening betydelsefullt att de grundläggande principema om normalisering och integration bekräftas genom atl socialtjänsten enligt stadgandet skall främja jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt dellagande i samhällslivet.

Jag har lidigare (avsnill 2.4) i samband med behandlingen av socialtjänstens funktion och uppgifter redogjort för mina bedömningar av socialtjänstens insatser inom samhällsplaneringen. Av vad jag anförde då framgår att jag ser del som en viktig uppgifl för socialtjänsten atl bevaka alt den yttre miljön - t.ex. bostadsområdena, olika allmänna servicefunktioner m. m. - utformas med hänsyn till handikappades situation.

Socialulredningen har funnit det behövligt att för handikappades del komplettera socialtjänstlagens generella bestämmelser med en särskild bestämmelse som rör människor som av fysiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring, alltså människor med handikapp. I den särskilda beslämmelsen föreskrivs alt kommunen skall verka för alt sådana människor får möjlighel atl delta i samhällels gemenskap och att leva som andra. Den precisering av socialljänslens allmänna och övergripande mål som görs i och med detta innebär en markering av handikappfrågan som även jag finner angelägen och riktig.

Det väsentliga motivet för den särskilda bestämmelsen är enligt min mening handikappades eflersaila ställning. Bestämmelsen fäster på etl klarare sätt uppmärksamheten på handikappades situation. Samtidigt klarlägger och bekräftar den all kommunerna liksom när del gäller omsorgerna om barn och ungdom och omsorgerna om äldre människor har etl gmndläggande och primärt ansvar för omsorger om handikappade. Det är en slyrka för handikappade och deras organisationer. Jag delar således re-

Prop. 1979/80:1    Omsorger för handikappade 299

missinstansernas uppfaUning alt kommunernas skyldigheler mot handikappade skall vara direkt ullryckt i lagen.

Socialulredningen betonar atl dess beslämning av gruppen handikappade - således de som av fysiska eller andra skäl möler belydande svårigheter i sin livsföring - skall ges en vid tolkning. Det är således fråga även om personer med psykiska handikapp, alkoholprobtemaliker och andra med svåra sociala problem. Även jag har denna mening. Sociali handikappades silualion är ofla särskill svår, främsl för dem själva men i hög grad också för samhället när del gäller all lillgodose de enskilda människornas behov. Dessa problem kräver därför särskild uppmärksamhel. Handikappbegreppet bör således i della sammanhang ges en vid tolkning.

Del bör på nytt understrykas att gruppen handikappade inte är lydligl avgränsbar. Den kan inle statistiskt beskrivas, och det går i princip inte all ange antalet handikappade efler handikappels art och orsak. Del kommunala ansvar för omsorgerna om handikappade som den särskilda beslämmelsen är etl ullryck för uigår i hög grad från den enskildes svårigheier i livsföringen. Om han har betydande sådana svårigheier är han handikappad, och beslämmelsen skall således lillämpas.

2.11.5 Socialtjänstens unsvur för hundikuppude

Socialulredningen lar i avsniitet om omsorger om människor med handikapp upp en rad områden där handikappades situation särskilt måsle uppmärksammas. Jag ämnar i del följande ålerkomma lill dessa.

I gällande ShjL:s I och 6§S gjordes år 1968 en ändring som närmasl syftade till atl undanröja den oklarhet som då rådde om den kommunala kompetensen på handikappområdet. Ändringen har haft slor belydelse som etl uttryck för den viktiga grundsatsen om en aktiv, uppsökande verksamhel.

Socialljänsllagen innebär ell yllerligare klarläggande av kommunernas förstahandsansvar för handikappade. Den bestämmelse om enskilds rätl lill bislånd för sin försörjning och livsföring i övrigl somjag i enlighel med socialulredningens förslag har förordal tidigare gäller handikappade lika väl som andra. Jag hänvisar lill vad jag har sagl tidigare (avsnitt 2.5).

Socialutredningen har vidare föreslagil elt särskill åläggande för kommunema all verka för alt handikappade - med en vid bestämning av gmppen - får möjlighet all della i samhällels gemenskap och leva som andra. Jag anser del lämpligl alt på della sålt få även de vägledande gmndsalserna om integration och normalisering direkt angivna i lagen och lillslyrker all förslagel genomförs.

Kommunernas ansvar är långtgående. Någon gräns för ansvarel anges inte, om man bortser från del ansvar som andra huvudmän har och som begränsar socialtjänstens verksamhel över huvud. Del omfallar alla situationer då människorna har svårt alt bryia sin isolering och della i samhäl-

Prop. 1979/80:1    Omsorger för handikappade 300

lels gemenskap och då de för sin dagliga livsföring behöver stödåtgärder som står till förfogande på handikappområdet,

Socialljänslen har som grundläggande förutsältning atl samhället känner lill människornas situation, problem och behov. Socialtjänsten niåste således vara en aktiv, uppsökande verksamhel. Den skall skaffa sig kännedom om förekomsten av handikapp och verka för atl de svårigheier som handikapp innebär bemästras. Del är betydelsefullt att denna väsentliga utgångspunkl och melod för det kommunala arbetet får sin bekräftelse i socialtjänstlagen. Denna uppfattning har under remissbehandlingen också starkt hävdals av handikapporganisationerna och bl, a, slalens handikappråd. Del är min övertygelse att kommunerna är beredda att bedriva en aktiv, uppsökande socialtjänst för att tillgodose handikappades behov. Erfarenhelerna från tillämpningen av det stadgande om delta som år 1968 logs in i socialhjälpslagen visar della.

Socialtjänstlagens åläggande för kommunerna atl ha ansvar för omsorgerom handikappade förändrar somjag har antytt tidigare inte de andra huvudmännens skyldighet alt svara för åtgärder som ankommer på dem. Kommunerna är därmed inte skyldiga all vidla ålgärder som landslingen eller slalen pä grund av särskilda bestämmelser svarar för. 1 sådana fall medför kommunernas yllersla ansvar skyldighel för dem all lill den andre huvudmannen förmedla kunskap om de behov som kommunen har skaffat sig kännedom om genom sin aktiva, uppsökande socialtjänsi. Jag vill också påminna om alt del i del yllersla ansvar som kommunerna har för alla sina medborgare ligger atl socialljänslen skall hjälpa den enskilde genom alt förmedla insalser som andra huvudmän svarar för.

1 delta sammanhang villjag erinra om omsorgskommitléns (S 1977: 12) arbete. Dess uppdrag avser bl.a. huvudmannaskapsfrågor på handikapp-områdel. Därvid har kommittén särskill atl i olika avseenden pröva kom-pelensfrågor mellan kommunerna och landstingen belräffande omsorgen om psykiskl uivecklingsslörda.

2.11.6 Åtgärder på handikappområdet

Jag övergår nu lill att behandla vissa särskilda frågor i anslulning lill socialutredningens redovisning för åtgärder på handikappområdet.

Jag delar ulredningens uppfaUning all en bra boslad är en förutsätlning för att handikappade skall kunna della i samhällels gemenskap och leva som andra. Jag vill också understryka alt målel för bosladspolitiken måsle vara att alla har en egen boslad. Inslilulionen som livsform för handikappade är numera en klart föråldrad föreleelse. Dess ofrånkomliga särprägel sirider mot grundläggande värderingar. Det senaste årtiondets strävanden alt överge institutionellt boende bör fortsätta.

För atl tillgodose kvalificerade behov - jag länker bl.a. på behov av omfaUande omvårdnad och behandling av åldrande människor - är naturligtvis även i forlsältningen vissa institutionella former nödvändiga. Det är

Prop. 1979/80:1    Omsorger för handikappade 301

angelägel atl dessa genom hemliknande, god och ombonad prägel molverkar intryckel av gammaldags anstalt. Den goda bostaden med väl avpassad personlig och teknisk service uppskjuter, som HCK pekar pä i siu remiss-svar, människornas behov av institutionell omvårdnad och behandling. Jag vill även för egen del stryka under denna synpunkl.

Bostaden bör enligl min mening inle uleslutande ses som en leknisk lösning för alt lillgodose primära boendefunklioner, atl äta, sova, vila och skola sin hygien. Till en god boslad hör hemhjälp och hjälpmedel i den omfattning sådant behövs. Bostaden är en del av en miljö, som måsle vara ålkomlig för människorna. Kommunikationer och övrig service skall så långl möjligi fungera för alla.

Kommunerna har ansvar för bosiadsförsörjningen. Ansvaret gentemot handikappade kommer lill ell viktigt utlryck i 42 a S byggnadsstadgan, som föreskriver atl bostäder skall vara tillgängliga även för dem. Bostadsförsörjningen för handikappade med mera omfattande behov av individuella ålgärder underiällas genom det statliga bosladsanpassningsbidragel.

Den allmänt stigande bosladsstandarden i förening med stödåtgärder som direkt riktar sig till handikappade har förbältrat deras boendeförhållanden väsenlligl. Ännu återstår emellertid myckel att göra. Del gäller i synnerhet i fråga om mera kvalificeral serviceboende för personer med stora svårigheter i den dagliga livsföringen. För alt ge dem möjligheter till ell aktivt liv måsle del allijäml göras belydande insatser. Liksom hittills bör således socialnämnden medverka lill all den enskilde får elt boende som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

Somjag nyss var inne på, bör personlig hjälp ses som en del av boendet. Tillräcklig social hemhjälp är en förutsätlning för all handikappade skall kunna leva självständigl. Denna kommunala service har utvecklats gynnsamt inle minst genom det statsbidrag som infördes år 1964 och förstärktes år 1974.

Den sociala hemhjälpen har naturligtvis en tyngdpunkt i anslulning till själva bostaden såsom hjälp med all handla, laga mat och städa. Jag ser den emellertid som en personlig service i boendet i den vidare bemärkelsen. Den bör slå till handikappades förfogande i de situationer de behöver sädan service. Hemhjälpsverksamheten bör alltså - som redan har skett på en del håll - utvecklas lill en social service som genom rikl varierade insalser gör del möjligt för handikappade atl leva självsländigl i egna bostäder och della i olika verksamheter efter egna önskemål. Den utgör då ell vikligl medel för all bryta isolering och skapa goda livsvillkor kulturellt och socialt.

Betydelsefulla uppgifter för den sociala hemhjälpen är enligl min mening även all ledsaga handikappade ulom hemmel, 1. ex. för au besöka vänner, della i kulturlivet eller bara promenera. Det har också stor belydelse att den tillgodoser anhörigas behov av avlösning i omvårdnaden av handikappade.

Prop. 1979/80:1    Omsorger för handikappade 302

Färdtjänsten är en kommunal - i några fall landslingskommunal -service som har slor belydelse för handikappade. Den är viklig för alt de skall kunna leva ell aklivi liv och delta i kulturliv och annan verksamhel efter fritt val. Numera finns färdljänsl i alla kommuner, och den har utvecklats snabbi med slöd av del statsbidrag som infördes år 1975.

Som jag har nämnl lidigare är emellertid färdljänslen synnerligen skalande kommunerna emellan. På många håll gäller begränsningar, I.ex. i fråga om anlalel medgivna resor. Jag föruisäller att kommunerna är beredda atl ordna sin färdtjänst så atl yngre såväl som äldre handikappade som är beroende av den kan anlila den efler behov. Stalsbidragel, som infördes för all underlätta denna uiveckling, bör göra detla möjligi.

Socialulredningen framhåller belydelsen av socialljänslens medverkan för all handikappade skall få arbete. Rälien till arbete och meningsfull sysselsättning är frågor som särskill belönas i remissvaren.

Som socialulredningen också framhåller är ulgångspunklen för samhällels samlade ålgärder när del gäller arbete och sysselsällning ål handikappade inte bara att arbete ger försörjning ulan också delaklighel i den sociala gemenskapen. Bra boslad och service av skilda slag, främsl social hemhjälp, färdljänsl och hjälpmedel, är, som t.ex. arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, viktiga förulsällningar för att handikappade skall klara elt arbete. Kommunerna bör också kunna förmedla kunskap om enskildas problem till arbetsmarknadsmyndigheten. Även av dessa skäl måsle enligt min mening således slällas krav på en effektiv socialtjänst.

Det är angelägel atl samarbelel mellan socialljänslen och arbelsmark-nadsmyndighelen fördjupas både för all lösa enskilda människors problem och för att mera allmänt klara sysselsättningsfrågorna. Samarbelel bör bl.a. gälla planeringen av sysselsällningen inom kommunen, såväl i kommunens egen som i andras regi. Inom varje kommun hör kommunen själv lill de siörsla arbelsgivarna, ofla med en slark variation i arbelsuppgifier-nas art. Della bör ge kommunen förhållandevis goda möjligheler all bereda även handikappade arbele.

En god socialljänsl innefatlar ansvar för dem som är förtidspensionärer och inle fär meningsfull sysselsällning på annal sätl. För dem bör kommunerna kunna medverka lill all de får en lämplig sysselsällning. Enligl min mening bör den omfaUande verksamhelen med dagcenlraler som omsorgshuvudmännen svarar för kunna ulvidgas till mera generella insalser på delta viktiga område. Jag har redan lidigare tagil upp frågor om socialljänslens uppgifter när det gäller sysselsättning (bl. a. avsnill 2.4).

Handikappades egna organisationer har varit en viklig förulsällning för samhällels ökade insatser på handikappområdet. Genom sin mångskiftande simklur finns inom handikapprörelsen en unik erfarenhel och kunskap samlad om skilda handikappgruppers silualion, problem och behov. Denna kunskap har förmedlats till samhällsorganen. Därigenom har handikappade själva haft slor belydelse både vid ulformningen av målen för samhäl-

Prop. 1979/80:1    Omsorger för handikappade 303

lels insatser och i del fortlöpande reformarbelel. I slora, principiella och gemensamma frägor handlar handikapporganisationerna samfällt utifrån en enad grundsyn. På så sätt har handikapprörelsen vunnil opinion för handikappades sak bland andra medborgare och skapai fömlsällningar för en bred uppslulning kring reformverksamhelen.

Handikapprörelsen har nära 300000 medlemmar. Den är genom sina drygl I 200 föreningar förelrädd i hela landel. Organisationerna är demo-kraiiskl uppbyggda, medlemmarna beslämmer själva med lika stort inflytande för var och en över verksamhelen. Inom rörelsen förs en öppen deball om dess uppgifter och mål. Handikapprörelsen bärs av en gemensam idé som medlemmarna arbelar för; all handikappade har lika värde som andra och därför skall ha samma räll som de.

Handikappföreningarna ute i kommunerna är handikapprörelsens gmnd och styrka. Där finns människorna, och där kommer man problemen nära. Del lokala föreningslivet inom handikapprörelsen har spelat stor roll för ulbyggnaden av de kommunala anordningarna på handikappområdet. Kommunerna har insett betydelsen av nära samverkan med handikapporganisationerna och utformat sin service i samarbele med dem. Organisationerna har också haft betydelse för den aktiva, uppsökande verksamheten genom sin kännedom om enskilda människors behov.

Samarbetet mellan de kommunala organen och de lokala handikappföreningarna har kommit till elt viktigt uttryck i de kommunala handikappråden och i länshundikuppråden. Sådana råd finns numera i nästan alla kommuner - och i alla landsting - och därigenom har del skapats fasta former för kommunernas samarbete med handikapprörelsen. Statens handikappråds Rapport om handikappråd år 1978 ger vid handen att de kommunala handikappråden sinsemellan skiftar starkt bäde organisatoriskt och arbetsmässigl. Handikappråden visar sig dock ha stor belydelse. Del är min övertygelse atl de även i fortsäliningen kommer alt spela en viktig roll i del kommunala arbelel.

1 arbelel för all förbällra handikappades livsvillkor kommer samhället framöver liksom hittills att vara beroende av handikapprörelsens medverkan. Dess fortsatta förmåga att samla och slälla kunskap om behoven till förfogande är en förutsättning för atl samhällel skall kunna lillgodose dem. Det gäller i lika hög grad slalens organ som landstingens och kommunernas.

Därför ser jag del som ell samhällsintresse av hög rang att ge handikapp-organisationema goda arbetsbetingelser. Stal, landsting och kommuner måste ställa stora anspråk'på medverkan från handikapprörelsens kommunföreningar, länsorgan och riksförbund i arbetet på handikappområdet. Enligt min uppfattning måste handikappades sakkunskap anlitas än mer i del fortsatta arbelel. Det är fråga om medverkan på många samhällsområden både i fortlöpande reformarbele och i praktisk ulformning av anordningar som skall betjäna människorna.

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 304

Såväl staten som kommunerna och landslingen har på senare år högsl avsevärt ökal sina ekonomiska bidrag lill handikapporganisationerna. Detta har stärkt organisationernas möjligheter atl medverka i samhällets arbele för atl förbällra handikappades villkor. Del har givelvis grundläggande belydelse au handikapporganisationerna också i forlsältningen ges möjligheter att utveckla sill arbete.

2.12 Vård 1 familjehem m. m.

2.12.1 Familjehem som vårdresurs

Socialulredningen har ansett alt vård i annat enskill hem än del egna, vård i familjehem, är en viklig resurs inom socialljänslen. 1 den nuvarande sociallagsliftningen finns denna vårdform endasi reglerad som fosterbarnsvård, alltså i barnavårdslagens bestämmelser om fosterbarn, fosterföräldrar och fosterhem. Under senare år har familjevård i ökande ulslräckning börjat användas också för äldre ungdomar och för vuxna inom både socialvården och sjukvården, t.ex. den psykiatriska vården.

Socialulredningens förslag beträffande vård i familjehem avser både bam och vuxna. Tyngdpunklen i familjehemsvården kommer dock säkerligen även i framtiden alt ligga bland barn och ungdom. En stor del av della avsnitt tas också upp av en redovisning av de särskilda regler som skall gälla för dessa gmpper och som motsvarar de nuvarande fosterbarnsreg-lema. Först skall jag emellertid behandla vård i familjehem som en allmän resurs inom socialtjänsten.

Socialutredningens ställningstaganden bygger delvis på arbete som har utförts av foslerbarnsuiredningen och som har presenterats i ett belänkande (SOU 1974:7) Bam- och ungdomsvård. Viktiga delar av fosterbarnsutredningens undersökningar och överväganden kommer därför all presenteras jämsides med socialulredningens.

Vårdformen

Som fosterbarn räknas enligt barnavårdslagens regler dels barn som har placerats i enskilt hem efter all ha tagits om hand för samhällsvård, dels bam som av föräldrama själva har placerats i fosterhem, s. k. privatplace-rade barn. Jag kommer i fortsättningen atl reservera begreppel familjehem för sådana hem, där en placering sker genom socialnämndens försorg. De privatplacerade barnen kallar jag barn i annal enskill hem.

Enligt en undersökning som gjordes av foslerbamsutredningen i början av 1970-talel hade de nämndplacerade fosterbarnen i många fall placerats på långl avstånd från föräldrarna, och en majoritet av placeringarna hade skett utanför hemortskommunen. Fosterbarn från störte samhällen och tätorter placerades i många fall i mindre kommuner. Utredningen fann att valet av placeringsort inle alltid styrdes av behandlingsmotiv.

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 305

Många av fosterbamen kom från enförälderfamiljer, en tredjedel hade vistats i föräldrahemmet när föräldrarna separerade. 1 det närniaste hälften av de omhändertagna bamen hade någon gång vistats i barnhem och dessa bamhemsplaceringar hade till övervägande del ägt rum samma år som barnel hade fölls. Nära en tredjedel av barnen hade fått någon form av barnpsykialrisk behandling eller vård. Av de omhändertagna barnen hade en fjärdedel tidigare varil placerade i annat foslerhem. I en femtedel av fallen upphörde placeringen därför alt fosterföräldrarna inte själva ville fortsätta vården.

Foslerbamsutredningen tog principerna om normalisering, närhet, frivillighei och medinflylande som utgångspunkt för vård och behandling av bam och ungdom i annal hem än den unges egel.

Med normalisering avsåg utredningen alt samhällels insalser för människor med särskilda behov skulle ha en sådan utformning all de i så lilen ulslräckning som möjligt upplevdes som särbehandling. En omplacering av elt bam skulle således innebära så begränsade förändringar i barnets livsföring som möjligt.

Med närhet avsåg ulredningen atl insatser för den enskilde i största möjliga utsträckning bör sättas in i närmiljön. En placering av etl barn i annan familj bör i princip inriklas på ålerförening av barnet och föräldrarna. Återföreningen torde i flertalet fall underlättas om kontakter förekommer mellan bam och föräldrar också under den tid barnet vårdas utanför sitt eget hem. Placeringar på korta avstånd från hemmet underlättar givelvis sädana kontakter. Utredningen föreslog därför .tt placeringar i första hand skulle ske inom den egna kommunen.

Foslerbamsutredningen föreslog bl.a. att fosterbarnsvården i nuvarande form skulle ersättas av vård i enskilda och kommunala familjehem. De enskilda familjehemmen svarar mot de foslerhem som i dag används av bamavårdsnämndema för placering av barn som är omhändertagna för samhällsvård. De kommunala familjehemmen är en utvecklad form av familjehem, där minsl en av vårdarna är anställd på heltid av kommunen. Utredningen nämner också vad som skulle kunna kallas en mellanform, nämligen kontrakterade familjehem. Dessa håller enligl avtal med kommunen en beredskap för att med kort varsel ta emol elt visst högsla antal bam för omvårdnad. Placeringar i enskill hem som äger mm på privat väg skulle enligt fosterbarnsulredningens förslag inte längre omfattas av några särskilda bestämmelser. Jag återkommer till socialulredningens förslag i denna del och mitt ställningstagande lill det i det följande.

Jag har tidigare (avsnitt 2.7.6) redogjort för den försöksverksamhet -Skåneprojektel - som har bedrivils för att pröva bl.a. fosterbarnsulredningens förslag. Fosterbarnsutredningen såväl som socialutredningen har lagt vikt vid att samhället bygger ut sina insatser för att hjälpa barnet eller den vuxne i hemmiljön. På det sättet anser utredningarna att del bör vara möjligt att minska antalet placeringar för vård utanför det egna hemmel. 20   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 306

För de barn eller vuxna som inte kan få tillräcklig hjälp eller vård i det egna hemmet är vård i familjehem i allmänhet att föredra framför annan vård. Socialutredningen anser således, som jag har antytt redan, atl vård i familjehem många gånger kan vara ell bällre allernaliv än instilutionell vård också för vuxna.

Enligt socialulredningens förslag till socialtjänstlag skall socialnämnden ha ansvarel för atl de som genom nämndens försorg las emol i annal hem än del egna får god vård. Vården i familjehem.skall givelvis vara präglad av den helhelssyn på människan och hennes silualion som är grundläggande för den nya socialtjänsten. Lika självklart är atl principen om atl socialljänslens insalser så långl möjligt skall utformas tillsammans med den enskilde också skall gälla vården i familjehem.

Som jag återkommer lill längre fram (avsnill 2.25) måste bam och ungdom i vissa särskill angivna situationer kunna beredas vård även om det inle går att få samtycke lill vården. Om sådan vård har beslutats, är det socialnämnden som beslämmer var den unge skall vislas under vårdtiden och hur vården skall anordnas. Även i sådana fall bör socialnämnden enligt socialulredningens förslag i första hand pröva om vård i annat enskilt hem kan komma i fråga.

Under remissbehandlingen av socialulredningens belänkande har flertalel inslanser slälll sig positiva lill vård i familjehem som resurs inom socialljänslen och belonai värdet av atl vårdformen också görs tillgänglig för vuxna. Man framhåller bl. a. all familjehemmen kan ge en individuellt anpassad och personligt utformad vård som ligger nära etl normalt säll att leva och alt vården i allmänhet ger goda resultat. En viss tveksamhet uttrycks dock på en del håll inför möjligheten alt i ökad utsträckning engagera familjehem. Det är svårt att rekrytera familjehem, och kommunerna konkurrerar om de resurser som finns i dag.

Några av de kommuner som har omfattats av Skåneprojektel framhåller all försöken med kontrakterade familjehem har visat på stora fördelar ur vårdsynpunkl och därför har stora utvecklingsmöjligheter. Malmö kommun pekar på de svårigheier som finns när del gäller arbelsrättsliga samt försäkrings- och skallelekniska frågor. Helsingborgs kommun anför att det inle finns skäl all i delalj reglera vården i olika typer av familjehem. Flera av remissinstanserna har samma uppfaUning och menar all kommunerna bör ges slora möjligheler alt själva utforma familjevården utifrån lokala förhållanden och de akluella behov som skall tillgodoses.

Bl. a. kriminal vårdsslyrelsen och brotlsförebyggande rådel haren positiv inslällning lill förslagel att vidga vård i familjehem lill all i högre grad omfatta även vuxna. Enligt rådets uppfattning bör resurserna ökas så alt barn, föräldrar och familjehem kan få det önskvärda stödet.

Svenska nyklerhelsvårdsförbundel anser all man jämsides med utveckling av familjehem måsle ulveckla de inslilutionella resurserna specielll för tonåringar och missbmksgrupper. Sveriges läkarförbund och Svenska lä-

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 307

karesällskapel har samma uppfaUning och anför all ungdomar i många fall har svårt all smälla in i en familj och i slällel bättre klarar elt boende i små behandlingsinslitutioner eller tonårshem. Kommunförbundel anser all samspelet mellan olika former av socialt behandlingsarbete - vård i familjehem resp. inslilution - inle har belysts lillräckligl i ulredningen.

Jag kan för egen del i allt väsentligt instämma i de synpunkler och förslag på den framlida vården i familjehem som foslerbarnsuiredningen och socialulredningen har lagl fram.

Vård i familjehem är i dag den dominerande vårdformen för barn och ungdom som behöver vård uianför del egna hemmel. Ulredningarna anser också liksom en i slort sell enig remissopinion atl vård i annal enskill hem som regel skall prövas före vård i inslilution i de fall barn och ungdom behöver beredas vård utanför del egna hemmel. All vård i familjehem i flertalet fall anses överlägsen vård i institution beror på den nära anknytningen lill vuxna föräldraersällare och den känslomässiga relalion som uppslår mellan dem och barnel. Della är oflasl en förulsällning för barnets utveckling lill en irygg, harmonisk och väl fungerande människa. Jag ansluler mig alliså lill uppfallningen all vård av barn och ungdom som inle längre kan bo i sina egna hem bör ges pä ell sådanl säll all förhållandena för barnel så lilel som möjligi avviker från den unges normala förhållanden. Vård i familjehem uppfyller enligl min mening della krav. Somjag har sagl tidigare (avsnitt 2.7) bör målet vidare vara alt vård skall beredas så nära den enskildes hem som möjligt. Man måsle emellertid samtidigt vara klar över all undantag kan vara nödvändiga av vårdmässiga och andra skäl. Bra vård och rätt vårdresurs måsle gå före vård på nära håll.

Skåneprojeklei har getl många värdefulla erfarenheter när del gäller såväl vårdens ulformning och genomförande som frågor av mer praktisk och administrativ karaktär. I slutrapporten från Skåneprojektel har ledningsgruppen pekat på atl konlraklerade familjehem i den egna kommunen eller dess närhel ger förulsällningar för en konslruktiv problembearbelning men också släller krav på aktiva insatser för alt få etl samarbele till stånd mellan alla berörda parter. Ledningsgruppen anser all del är viktigt atl det finns tillgång till resurser i kommunen av det slag som de s.k. sociala basstationerna i Malmö representerar. Man menar också atl del är angeläget all den ansvarige socialarbelaren får hjälp med handledning och kompletlerande insalser vid analys och bearbetning av problem inför viktiga ställningstaganden i fråga om placeringar. Del gäller I.ex. all väga konsekvenserna av separation i sociala krissituationer mot riskerna för att barn far illa på grund av t. ex. gravt missbruk hos den som vårdar barnel. Frågor om försummelser, vanvård och liknande måsle alllid avgöras efler en bedömning om vad som är minst skadligl för barnel. Etl angeläget behov enligt rapporten är vidare all utbildningskurser ordnas och all organiseral slöd ges lill familjehemmen. Ledningsgruppen anser atl personalomsättning och arbelsbelaslning i den kommunala socialvården försvårar elt längsikligl behandlingsarbele och en konlinuilet i vården.

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 308

Några av de problemområden försöksverksamheten har riklat uppmärksamhelen på prövas nu närmare av socialslyrelsen.

Ulmärkande för den nya socialljänslen är del kontinuerliga vårdansvar som socialnämnden skall ha oavsell om den enskilde vårdas i familjehem eller inslilution - hem för vård eller boende. Närt. ex. etl barn skall flyttas över från en institution till ett familjehem måsle del alliså ske i nära samarbele mellan berörda vårdenheler och socialnämnden. Konlinueriig samverkan mellan socialarbelaren inom den kommunala socialljänslen och den enskilda familjen har slor betydelse. Jag anser därför - i likhet med flera av remissinstanserna - all vården i familjehem kräver en fasl central organisation inom kommunen för tillsyn och service. Delta gäller i synner-hel de slörre kommunerna. Det utredningsarbete som nu pågår rörande vård i familjehem av missbrukare bör i flera avseenden kunna resultera i överväganden och förslag som får betydelse också för annan vård i familjehem.

Jag vill i della sammanhang också lill viss del inslämma i de synpunkler som har framförts under remissbehandlingen när del gäller behovel av att inrälla särskilda behandlingskollektiv eller lonårshem för tonåringar och äldre ungdomar som är missbrukare. En del ungdomar som genom socialljänslens försorg skall beredas vård uianför del egna hemmet är i en sädan ålder alt en flytlning från föräldrarna upplevs som naturlig. Samlidigl saknar dessa ungdomar den mognad och självsländighel som är nödvändig för all klara ell boende på egen hand. 1 sådana fall kan en placering i ell mindre behandlingskollekliv många gånger vara att föredra. För ell sådanl ställningstagande talar också några uttalanden som citeras i slutrapporten från Skåneprojektel. Projektels utvärderingsgrupp menar alt familjehemmens möjligheter alt träda i slällel för existerande och tillgängliga inslitu-lionsresurser är begränsade. Utvärderingsgruppen menar att del är rimligare och på sikl fmklbarare atl satsa på en utveckling av insliluiionsresur-serna än alt driva en utveckling mot alltmer "kvalificerade" familjehem. Gruppen menar dock atl en satsning samtidigt bör ske på familjehemsverk-samhelen. Försöken visar all kommunerna behöver salsa mer på introduktion av placerade, information, slöd från socialassistenter och andra, handledning och parallella ålgärder i det biologiska hemmel.

Vård i familjehem uv narkotikamissbrukare m. ni.

I prop. 1977/78: 105 om åtgärder mot narkotikamissbruk, som antogs av riksdagen våren 1978, behandlas bl. a. vård i enskilt hem av narkotikamissbmkare. I propositionen konstaterar den dåvarande socialministern att vård i enskilt hem har många positiva inslag. Del ger möjlighet lill nära anknylning lill några få personer i en nalurligl fungerande miljö. Familjevård kräver dock liksom andra vårdformer kunskap, planering och uppföljning. Värdfamiljerna behöver slöd, handledning och utbildning. Många

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m.m. 309

problem av praktisk och principiell nalur måsle lösas för alt familjevården skall kunna ulvecklas. Särskilt gäller detla ulformningen av stöd och handledning i det praktiska arbetet.

I enlighet med vad som föreslogs i propositionen kommer statsbidraget lill kommuns koslnad för vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare också att kunna ulgå vid placering av narkotikamissbmkare i behandlingsenheter med upp till fyra platser.

Flera myndigheter och organisationer arbetar f n. med utveckling av vård i enskill hem. Inom socialslyrelsen har barn- och ungdomsvården studerats i del s. k. BUF-projeklel (mål och meloder i vården av barn och ungdom i familjehem). Projektet har redovisats i rapporten (Socialstyrelsen redovisar 1978; 10) Barn och ungdom i familjehem. Socialstyrelsen ansvarar också för översyn av familjevård inom den psykiairiska vården. Forsknings- och utvecklingsarbete pågår vidare inom bl. a. kommuner och ideella organisationer.

1 juni 1978 har - som ett resullal av det tidigare redovisade arbetet med åtgärder mol narkotikamissbruk - tillkallats en särskild utredare (S 1978:05) för att initiera, samordna och utvärdera viss försöksverksamhet saml med ulgångspunkt i detta ulreda vissa frågor rörande vård i familjehem av missbmkare. Försöksverksamheten avser att pröva olika möjligheler till rekrytering av familjehem och olika former för ulbildning, handledning och stöd till de personer som ger vård i enskilt hem. Ulredaren skall bl. a. ge en beskrivning av vård i enskilt hem och undersöka föru t sätt ni ng-ama alt lösa problemen med ansvars- och försäkringsfrågor.

Utbildning

Många remissinsianser har hävdat alt det finns ett stort och uppdämt behov av utbildning för vårdare i familjehem. Man framhåller bl. a. utbildningens belydelse för rekrytering av nya familjer. Örebro kommun anför att nära hälften av alla omplaceringar i foslerhem är en följd av all fosler-föräldrarna har tröUnat. SACO/SR och Sveriges Socionomers Riksförbund poängterar att familjevårdsverksamhelen kräver en fasl, central organisation för tillsyn och service. Utbildningen måste enligl dessa inslanser vara omfaltande och ersättningen så hög att samhället kan slälla slora krav på hemmens engagemang och funktion.

Utbildningsfrågorna har enligl min mening väsenllig belydelse för utformningen av vård i familjehem. En förbällrad ulbildning är avgörande för hur socialljänslen i framliden skall kunna lillgodogöra sig de slora resurser som familjevården erbjuder. Den är bl.a. också ell medel alt söka minska antalet skadliga omflyttningar av unga från elt hem till ett annal. Socialslyrelsen liksom vissa sludieförbund utarbelar studiemalerial för sådan ul-bildningsverksamhel.

Utbildningen bör sikta till alt ge djupare insikter i det som är specifikl för vård av bam och ungdomar. Särskild uppmärksamhet måsle ägnas utbild-

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m.m. 310

ningen av dem som skall ha hand om familjevård för vuxna. Ulbildningen bör med fördel kunna knyta an lill de vårduppgifter familjevårdarna redan har, eller kommer att ha. Det bör vara möjligt alt anordna ulbildning i samarbele med familjevårdarnas föreningar och Kommunförbundet och dess länsavdelningar. Också socialarbetare som placerar klienlen i familjehem bör ansvara för eller i varje fall la del av den ulbildning som familjevårdaren får. Ell viktigi inslag i ulbildningsverksamhelen är möjligheterna för familjevårdarna att utbyta erfarenheler och diskulera gemensamma problem.

Ersättning

Foslerbarnsuiredningen föreslog i silt belänkande all kommunerna skulle dela upp ersällningen för familjevärden i Ivå delar, en som avsåg vissl arvode per barn och månad och var skailepliklig, en annan som avsåg icke skallepliklig omkoslnadsersättning för mat, kläder osv. Förslaget ledde bl.a. till en ändring i skattelagstiftningen. Socialutredningen har anslutit sig lill foslerbarnsulredningens synpunkler i ersättningsfrågan. Numera lorde del system som foslerbarnsuiredningen rekommenderade tillämpas genomgående i landels kommuner. De allra flesla följer de rekommendalioner lill kommunerna när del gäller ersällningarnas sloriek m.m. som Kommunförbundel har ularbelal. Ersätlningsbeloppen följer sedan år 1975 basbeloppel för januari varje år. Kommunförbundel sluderar fortlöpande ersältningarna lill familjehem för såväl barn och ungdom som vuxna. Rekommendalioner avseende vuxna saknas hittills.

De instanser som under remissbehandlingen av socialulredningens slut-belänkande har haft synpunkler i ersättningsfrågan har pekat på nödvändighelen av all ge familjehemmen en ersällning som gör det möjligi all slälla höga krav pä deras funktion och engagemang. Nlågra remissinsianser anser all del finns för få rikllinjer för ersällningen och all flera av kommunema inle följer de rekommendalioner som finns i dag. Bl.a. Föreningen Sveriges socialchefer föreslår all Kommunförbundet skall ges i uppdrag all utarbeta riktlinjer för ersättning inom familjevård för vuxna på samma sätt som nu gäller fosterbarnsvården. Foslerföräldraföreningen föreslår en kraftig uppjuslering av ersätlningsbeloppen och vill all ersällning lill familjehemmen i framliden skall faslslällas i förhandlingar mellan foslerföräldraföreningen och Kommunförbundet.

Mol bakgrund av den utredningsverksamhel som enligl vad jag har redogjort för redan pågår och som bl. a. har all behandla ersältningarna lill familjehemmen finns del enligl min mening inle anledning att i delta sammanhang la någol ylterligare initiativ i ersällningsfrågan.

2.12.2 Särskild tillsyn över burn i fumiljehem och unnat enskilt hem Nuvurunde regler om foslerburnsvård

Med fosierbarn avses barn under 16 år, som vårdas och foslras i annat enskill hem än hos föräldrarna eller särskill förordnad förmyndare, vilken

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 311

har vårdnaden om bamet (46 S BvL). För dessa barn gäller all de mera stadigvarande får sin dagliga omvårdnad och uppfostran av någon annan än föräldrarna eller annan vårdnadshavaré men all vårdaren ändå inle har det fulla bestämmandel över barnet. Den rättsliga vårdnaden har vårdnadshavaren kvar, dvs. i allmänhet föräldrarna. De kan därför när som helst bestämma all barnel skall vara någon annanslans än i foslerhemmel, de är allijäml barnels förmyndare osv. Rätten att bestämma om bamels vistelseort gäller dock inle om barnel enligl 25 S och 29 S BvL har tagits om hand för samhällsvård, eftersom barnavårdsnämnden då har övertagit föräldrarnas uppgifter.

Ell barn kan komma lill foslerhem på olika sätl. I de flesta fall, omkring tre fjärdedelar av alla, har barnavårdsnämnden placerat barnel i enskilt hem efler atl ha tagit barnet om hand för samhällsvård. Men det förekommer också att föräldrama själva tar initiativet och placerar sitt bam i fosterhem. Anledningen kan vara att föräldrarna på gmnd av sjukdom, arbele eller ulbildning på annan ort, utlandsvistelse eller liknande under en tid inle själva kan svara för barnets dagliga behov. Man talar i dessa fall, som jag har nämnl lidigare, om privalplacerade barn. Inle sällan blir det barnets mor- eller farföräldrar eller någon annan nära släkting som blir fosterföräldrar. Har föräldrarna inle själva någon som är villig att ansvara för barnel, kan barnavårdsnämnden bislå med fosterhem.

Hur barnet än har kommit att bli placerat i fosterhem gäller att bamavårdsnämnden skall ha godkänl foslerhemmel. Nämnden skall också ha fortlöpande tillsyn över att barnel har del bra medan det vistas där.

Burn i fumiljehem

Jag kommer senare (avsnitt 2.25) alt föreslå att barn och ungdom upp till 18 års ålder skall kunna beredas vård utan samtycke när del finns brister i omsorgen om den unge eller den unge själv missbrukar beroendeframkallande medel eller begår brott. I de senare fallen skall den unge under särskilda förutsätlningar kunna tas om hand upp till 20 års ålder. En viklig vårdresurs i dessa sammanhang kommer att utgöras av familjehemmen. Det kan också antas alt socialnämnderna i ökande omfattning kommer att vilja förmedla familjehem som ell led i en samförslåndslösning med föräldrama.

Som framgår av vad jag har sagt tidigare ansvarar nämnden i båda dessa situationer för kvalitén på del ulvaida hemmel såväl före placeringen som under hela vårdtiden. Utredningama och remissinstanserna är dock överens om att del liksom hittills dessutom finns anledning atl för dessa fall för de ungas del behålla de särskilda regler om tillsyn som barnavärdslagen i dag innehåller för fosterbarnen.

Socialutredningen understryker atl det är viktigt att nämnden medverkar till att bamets kontakter med de egna föräldrarna består under tiden som det vårdas i det andra hemmet. Fosterföräldrarnas kontakter med föräld-

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem rn. m. 312

rama bör också upprätthållas så att dessa kan la del i beslul som rör bamel. Foslerföräldrama bör få slöd och hjälp av nämnden och la konlakl med denna innan de beslular i frågor som har slor belydelse för barnet.

Jag delar utredningarnas uppfattning. Del innebär i korthel all socialnämnden skall svara för all barnel under liden i familjehemmet får god vård och fostran och en lämplig utbildning. Det innebär vidare en skyldighet för nämnden all lämna både barnels föräldrar och den som vårdar bamel det råd och stöd eller den hjälp av annat slag som de behöver.

Privutplucerude burn

Mera delade meningar råder det om värdet av särskilda regler vid prival-placering av barn i annat hem än del egna. Foslerbarnsuiredningen föreslog att det obligatoriska tillstånds- och tillsynsinslitutel skulle avskaffas i dessa fall. Utredningen framhöll bl. a. atl man i allmänhel inle kan anse all andra eller högre krav skall ställas på de enskilda familjer som föräldrarna har vall att låta barnet bo hos än på föräldrarna själva. Samhällets ansvar för att bamen får en så god uppväxt som möjligt bör vara lika starkt om bamet vårdas i en annan familj. Behöver samhällel ingripa mot missförhållanden, bör detta ske enligl samma regler oberoende av var barnet vislas. Foslerbarnsuiredningen pekade vidare på svärighelerna att kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna om tillståndstvång och alt ingripa mot placeringar som redan har skett utan tillstånd.

Vid remissbehandlingen av fosterbarnsutredningens betänkande gick remissinstansema i stor utsträckning emol utredningen. Man ansåg att blotta förekomsten av en lagregel med krav på tillstånd hade en preventiv effekt och atl den hade förebyggt olämpliga placeringar. Åtskilliga instanser hävdade att lillslåndslvångel hade elt värde som skydd för barnen och stöd för föräldrarna, både de biologiska och de blivande fosterföräldrarna.

Socicilutredningen har instämt i de kritiska synpunkler som framfördes under remissbehandlingen av fosterbarnsutredningens belänkande. Utredningen har stannat för att barn under 16 år inte utan nämndens medgivande bör få beredas vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavares. Man framhåller bl. a. all nämnden genom sin medverkan kan förhindra en placering som är olämplig från bamets synpunkt. Socialutredningen anser det inte vara tillfredsställande atl den som väljer alt på egen hand placera bamel i en annan familj skall vara underkastad andra regler än den som vänder sig till socialnämnden för alt få dess medverkan. Barnet bör inte genom föräldrarnas beslut kunna undandras det slöd och den hjälp som reglerom medgivande avser att tillförsäkra barnet i en situation som ofta är svår för bamet.

Socialutredningens förslag har föranlett delade meningar bland remissinslanserna. De flesta som har yttrat sig i frågan slöder dock utredningens förslag. Bland dessa märks flera länsstyrelser, Föreningen Sveriges socialchefer, SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund. Dessa remissin-

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem rn .m. 313

stanser upprepar i huvudsak de argument som framfördes mot foslerbarnsulredningens förslag.

Mol socialulredningens förslag i denna del framförs emellertid också kritik från flera håll. Kammarrätten i Göteborg menar alt del finns skäl atl anta alt socialnämnden i framliden i slörre ulslräckning kommer alt medverka vid placering av barn i foslerhem, oavsell om regler om tillstånd finns eller inte.

Malmö kommun anser bl. a. all privalplaceringar av barn i enskilt hem i de flesta fall är något som föräldrarna har genomfört lill barnets bäsla och all den familj som tar hand om barnet ser som sin uppgift atl erbjuda en god miljö och en god foslran. Enligt kommunens uppfattning skulle krav på godkännande och kontroll från nämnden kunna få en avhållande effekt, även när en privalplacering skulle vara till fördel för barnets utveckling och välbefinnande. Kommunen förordar emellertid, i likhel med bl.a. TCO och Sveriges socionomförbund, atl föräldrarna skall vara skyldiga alt göra anmälan till nämnden när de mera varaktigt överlåter barnets vård och fostran på annan person. Kommunförbundel avslyrker socialutredningens förslag och förordar fosterbarnsutredningens.

För egen del ansluler jag mig till socialutredningens ställningstagande. Jag föreslår alltså att man skall behålla kraven på socialnämnds tillstånd och tillsyn även beträffande de barn som utan nämndens inilialiv eller särskilda medverkan kommer alt vårdas och fostras i annat hem än vårdnadshavarens. Som skäl för detla villjag framhålla följande.

Det är här fråga om barn som under en längre tid - inte sällan flera år, ibland hela bamets uppväxtlid - skall få all'sin omvårdnad och uppfostran i ett hem som inle är föräldramas. Samtidigt saknar de den rättsliga StäUning i förhållande till de vuxna i sin närmaste omgivning som etl barn har i förhållande till sina egna föräldrar. Fosterföräldrarna är t. ex. inte förmyndare för barnet, och barnet har inte rätt till arv eller annan ekonomisk trygghet vid fosterföräldrarnas frånfälle. Normall sell skall barnet i stället så snart förhållandena tillåter det återförenas med sina biologiska föräldrar. Dessa har också i princip ett beslämmande inflytande över när bamets vistelse i del andra hemmel skall upphöra.

De barn som på della sätt av sina föräldrar har placerats för vård i annal hem än del egna har därför otvivelaktigt en mera ulsatl ställning än andra bam. De flesta överenskommelser som träffas mellan ett barns föräldrar och dess blivande vårdare görs säkerligen efler noggrant övervägande och med barnels bästa för ögonen. Det hindrar inle att barnets ställning både rättsligt och rent faktiskt blir sådan atl det enligt min mening finns skäl att ha särskilda regler till skydd för barnet.

En förälder som av någon anledning ser sig nödsakad att skiljas från den direkta vården och omsorgen om sitt bam för en längre tid måste normalt sett känna oro inför delta beslut och vad del kan komma alt medföra för framtida verkningar för barnet, för honom själv och för deras inbördes

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 314

relationer. Även om de tillämnade fosterföräldrarna är personer som föräldern och barnet känner väl och har förtroende för, finns det alltid risk för atl del senare skall uppslå missförslånd eller meningsskiljakligheler i frågan om vården av barnel. Det kan därför ha slor belydelse all någon utomstående redan från början aklivi bevakar barnels inlressen.

Socialnämnden kan med silt kunnande och sina resurser slödja såväl föräldrarna - ibland kanske t. o. m. på ett sådanl salt all någon skilsmässa bam-föräldrar inle alls blir nödvändig - som de blivande foslerföräldrama. En viklig uppgifl för nämnden blir alt för båda parter klargöra deras rältigheter och skyldigheter gentemot barnel och mol varandra. En annan viktig uppgift blir att bedöma de konsekvenser som en separation kan ha. Under tiden som bamel vistas i det andra hemmet är del ofta en viktig uppgift för nämnden all på olika sätt slödja barnels föräldrar och underlätta deras konlakl med barnel.

Som jag strax skall återkomma till anser jag det nödvändigl att vi i den nya lagstiftningen behåller en regel som gör det möjligt för socialnämnden atl under vissa förulsällningar förbjuda en vårdnadshavaré all ta tillbaka ell bam från dess foslerhem. För atl nämnden över huvud tagel skall kunna bevaka barnels rätl i dessa situationer måste nämnden vara väl förtrogen med barnels situation och någon tvekan får inte råda om bamets status och nämndens ansvar för det. Även detta förhållande talar för att de nuvarande reglerna om tillstånd och tillsyn bör behållas i framtiden. Dessa regler ger nämnden ett formellt ansvar och garanlerar atl nämnden kontinuerligt vakar över barnets förhållanden. Med de möjligheler som nämnden har alt slödja föräldrarna och barnets vårdare förbättras också utsikterna atl barnet skall kunna återvända till sina föräldrar ulan att detta behöver bli en dramatisk eller skadlig upplevelse för bamet.

Jag vill avslutningsvis också understryka alt de flesta privalplaceringar av bam självklarl äger rum under förhållanden som är tiUfredsstäUande för bamet. Att nämndens roll i dessa sammanhang blir begränsad förringar inte värdet av regler som har lill syfte alt stödja bam, föräldrar och vårdare. Jag är givetvis medveten om atl liksom hittills privalplaceringar av barn i inle obetydlig omfattning kommer alt ske utan att socialnämnderna i förväg får vetskap om dem. Jag tror emellertid alt regler om lillståndsplikl och tillsyn har etl värde också därför alt de anger normer för hur vi så långl möjligt skall garantera dessa barn en Irygg existens.

Visielsebarn

Enligl 46 S andra slyckel BvL får barnavårdsnämnd när del finns särskilda skäl beslula att bam under 16 år, som vislas i annal enskilt hem än hos föräldrarna eller annan vårdnadshavaré, skall anses som fosterbam även när barnet inte är fosterbarn. Sådanl barn kallas även "vistelsebam". Bestämmelsen avser främsl atl förhindra alt någon försöker undgå fosier-bamstillsynen genom att påstå all del bam som vistas hos honom inle

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 315

"foslras" i hemmel. Även i fall där del står alldeles klart atl någol fosler-barnsförhållande inte föreligger - t.ex. när barnel vistas hos någon som sommarbarn - kan nämnden bestämma att barnet skall anses som fosierbarn och vara underkastat reglerna om tillsyn m. m.

Socialulredningen har inte funnit skäl all föreslå en molsvarande regel i den nya lagsliftningen. Mol detla har heller inle väckls några invändningar från remissinslanserna. Däremol vill ulredningen behålla den nuvarande regeln i 51 S BvL, enligl vilken nämnden om del behövs från barnavårds-synpunkl har befogenhet atl förbjuda person som har sill hem inom kommunen alt ulan nämndens medgivande ta emol annans barn under 16 år för vistelse i hemmel annat än lillfälligl. Inle heller i den delen har remissinslanserna haft något all erinra.

Också jag anser all en regel som ger möjlighel atl meddela någon förbud alt la emot vistelsebarn bör vara etl lillräckligl skydd för barn som placeras lillfälligl hos andra för kortare lider. Någon beslämmelse som ger rätt atl anordna särskild tillsyn i dessa fall behövs således inte. Inte heller vid mera långvariga vistelser hos annan än vårdnadshavaren finns det enligl min mening behov av bestämmelser vid sidan av dem som jag redan har föreslagil om skyldighel atl söka lillslånd och om särskild tillsyn.

Jag delar alltså socialulredningens uppfaUning alt den nuvarande regeln i 46 S andra slyckel BvL inle bör få någon ny motsvarighel, men all socialnämnden skall ges möjlighel all även i forisallningen meddela förbud mol all la emol visielsebarn. Socialulredningen har ansell all del inle finns lillräcklig anledning atl på samma sätl som i dag låla förbudei gälla vid flyllning till annan kommun eller all ålägga nämnden all underrätta den andra kommunen om ell meddelai förbud. Jag ansluler mig till denna uppfattning.

2.12.3 Foslerbarnsbegreppet

Foslerbarnsuiredningen föreslog alltså alt samhällets tillsyn över barn som vårdas och fostras i annat hem än del egna skulle begränsas lill fall då placeringen hade anordnats genom socialnämndens medverkan. För dessa fall föreslog foslerbarnsuiredningen också alt man skulle tala om vård i familjehem och alt begreppel foslerhem - och därmed begreppen fosterbarn och fosterföräldrar - skulle utmönstras ur lagstiftningen.

I likhel med fosterbarnsutredningen vill socialutredningen förbehålla termen vård i familjehem sådan vård i enskilt hem som anordnas genom socialnämndens medverkan, antingen den har åstadkommils på frivillig väg eller med slöd av den särskilda lag, som enligl vad jag älerkommer lill skall medge vård ulan samiycke. Vård och fostran av barn i annan familj än den egna skall däremol inle anses som vård i familjehem om den har skell på prival väg ulan nämndens medverkan. Även socialulredningen ansluler sig dock, om än med tvekan, lill foslerbarnsulredningens förslag alt inte längre i lag använda begreppen foslerhem, fosierbarn eller fosler-föräldrar.

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehetn m. m. 316

De remissinstanser som har yttrat sig över socialutredningens förslag i denna del har moisall sig förslagel. De har bl.a. anförl alt begreppet fosterbam inle har den negativa klang som har gjorts gällande. Flera remissinsianser har dessutom uttalat farhågor för alt en utmönstring av foslerbarnsbegreppel kan medföra svårigheter i rältslillämpningen. Någon har åberopat atl begreppel har en inlernationell förankring.

Jag känner för egen del slark sympati för de moliv som ligger bakom båda utredningarnas förslag atl mönstra ut foslerbarnsbegreppel. Oavsell om begreppel hos den enskilde har en dålig eller god klang, kan del inle förnekas atl de barn som får benämningen fosierbarn på sig riskerar atl känna sig annorlunda än andra barn. Del finns enligt min mening inle heller någol sakligi behov av all med en särskild lerm kunna utmärka de barn som genom socialtjänstens medverkan eller på föräldramas egel inilialiv för kortare eller längre tid har beretts vård i annat enskill hem än del egna. Deras silualion skiljer sig för övrigl ofla i praktiken inte mycket från andra fall av familjevård, l. ex. när någon - barn eller vuxen - genom sjukvårdens försorg har berells plals för eftervård i enskill hem. Den särskilda tillsyn av socialnämnden som enligl vad jag har förordat lidigare skall gälla när bam mera varaktigt placeras i ett annal hem än del egna ulgör i sig inle lillräcklig anledning all behålla begreppel fosierbarn. All begreppel kan avvaras också rent lagtekniskt visar de båda utredningarnas resp. lagförslag. Givetvis finns del inle anledning all i den svenska lagstiftningen behålla termer som man av andra skäl vill frigöra sig ifrån bara därför alt de också förekommer i andra länder. Med del anförda ansluler jag mig till utredningarnas förslag att utmönslra foslerbarnsbegreppet ur lagstiftningen.

2.12.4 Åldersgränsen för särskild tillsyn

Den nuvarande åldersgränsen för tillämpning av reglerna om fosterbarn är 16 år. När barnel uppnår denna ålder, skall den särskilda tillsynen regelmässigt upphöra. Barnavårdsnämnden har emellertid möjlighel all om del påkallas av särskilda skäl förlänga tillsynen (46 § Iredje slyckel BvL). Maximitiden för föriängd tillsyn är tre år. Beslut om förlängning måste meddelas innan barnel har fyllt 16 år.

Socialulredningen har - ulan all närmare gå in på frågan - föreslagit alt sexlonårsgränsen skall behållas. Däremol har man inle föreslagil någon möjlighel all förlänga tillsynen för liden därefter.

Flera remissinsianser har emellertid lagil upp åldersgränsen till behandling och förordat att gränsen skall höjas lill 18 år. Till dessa remissinsianser hör socialstyrelsen, ell slort anlal länsslyrelser, några kommuner och Föreningen Sveriges socialchefer. Man har särskill pekat på de problem som den unge möter när han har fullgjort sin gmndulbildning, och det behov han och hans närmaste kan ha av slöd i denna situation. Någon remissinstans påpekar alt om gränsen höjs lill 18 år, får man en nalurlig anknylning lill föräldrabalkens regler om föräldrars ansvar.

Prop. 1979/80:1    Vård i.familjehem m.m. 317

Jag vill för min del till en början peka på all frågan om atl höja den nuvarande foslerbarnsgränsen från 16 lill 18 år har väckts flera gånger. Ungdomamas skolgång har numera förlängts så att flertalet ungdomar i åldern 16-18 år ännu går i skola. Svårigheier på arbelsmarknaden gör att de inte sällan även efler avslutad skolgång har behov av särskilt stöd. Det är emellertid samtidigt klart att behovel av tillsyn från socialnämndens sida när den unge vårdas i annal hem än det egna minskar ju högre upp i åldrama den unge kommer.

Myndighetsåldern har sänkts undan för undan och är nu 18 år. Fram lill denna tidpunkt behåller föräldrarna silt vårdnadsansvar för den unge. Det är i dag en slrävan i allt lagstiftningsarbete atl komma fram lill så enhelliga åldersgränser som möjligi. Visserligen ger bestämmelser i föräldrabalken den unge större möjligheler alt råda över sig själv när han fyller 16 år (i. ex. att under närmare angivna förutsättningar själv ta anställning och förfoga över den egna arbetsförtjänsten). Jag anser dock alt man får en myckel nalurligare anknylning om reglerna för lillslånd och lllsyn när den unge vårdas i annat enskill hem än del egna ges en övre åldersgräns som sammanfaller med myndigheisåldern. Någon olägenhet av alt tillsynen förlängs på detta säll kan jag inte se. 1 de relalivi få fall där den unge före 18 års ålder har etablerat etl självsländigl liv genom all flylla från föräldra-hemmel kommer givelvis frågan om lillslåndsgivning och tillsyn av socialnämnden över huvud laget inte upp. Med del sagda ansluler jag mig lill de önskemål som har framförts under remissbehandlingen från många håll om alt höja åldersgränsen från 16 till 18 år.

Jag finner ingen anledning att vid sidan härav i vissa fall behålla en möjlighet atl föriänga tillsynen yllerligare.

2.12.5 Socialnämndens uppgifter Godkännande av hem

Enligl nuvarande regler (47 S förslå och andra styckena BvL) får barn inte las emot i enskill hem som fosierbarn ulan alt barnavårdsnämnden i den kommun där hemmel är belägel har meddelat tillstånd lill del. TiUslånd får lämnas endast om nämnden finner all barnel kommer atl få god vård och foslran och i övrigl gynnsamma levnadsförhållanden. Bestämmelsema föreskriver således främsl en granskning av del blivande foslerhemmel och fosterföräldrarnas möjligheler atl ge barnel goda uppväxtförhållanden. Från kravel på särskilt tillstånd görs i 47 S fjärde slyckel undanlag för barn som är omhändertaget för samhällsvård och av barnavårdsnämnden placeras i foslerhem inom kommunen.

Socialulredningen har föreslagil att den nya regeln om lillslånd skall få den utformningen atl barn under 16 år inle utan socialnämndens medgivande får beredas vård och foslran i annal enskill hem än vårdnadshavares. Avsikten är inle all ge nämnden befogenhel att hell förbjuda föräldrar all lämna sitt barn till annan för värd och fostran. Socialnämnden skall bara

Prop, 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 318

ges möjlighel att på etl tidigt sladium gå in och bevaka barnels inlressen i denna situation och atl slödja och hjälpa barn, föräldrar och de nya vårdarna.

Jag ansluler mig lill socialutredningens förslag med den ändringen all regeln skall avse barn under 18 år. Nämnden skall göra samma prövning som den som i dag ultrycks i 47 S andra slyckel BvL. Är del föreslagna foslerhemmel lämpal för barnel i fråga skall således ansökan bifallas. Är nämnden själv initiativtagare lill placeringen i etl visst familjehem får nämndens beslul anses innefalia del särskilda medgivandet all la emot barnel. Bestämmelsen bör i den nya lagsliftningen ges en formulering som överensslämmer med den ultalade innebörden.

Bl.a. utredningen om barnens rätl har påpekat alt med den lydelse av regeln, som socialutredningen har föreslagit, varje annan person än vårdnadshavaren, således också en förälder som är skild från vårdnaden men har rält till umgänge med barnet, blir skyldig alt begära tillstånd om barnet mera varaktigl skulle komma alt vislas hos honom. Della är inte fallel enligt nuvarande regler. Regeln om lillslåndslvång vid placering av barn i enskill hem bör ges en sådan utformning atl föräldrars hem - oberoende av om föräldrarna är vårdnadshavaré eller inte - undantas från kravet på medgivande från socialnämnd.

Förhandsprövning

Enligl 47 S tredje slyckel BvL kan den som vill ta emol fosterbarn få förhandsbesked från barnavårdsnämnden om hemmets allmänna lämplig-hel som fosterhem. Ell sådant besked är inle bindande för nämnden vid dess prövning om lillslånd att la emot fosterbarn skall ges.

Socialutredningen anser all del inle längre finns något behov av alt erhålla sädant förhandsbesked. Dock finns del enligt utredningen ell sådanl behov vid adoption av ulländska barn. Utredningen föreslår därför atl i 4 kap. föräldrabalken - adoplionsbeslämmelserna - skall tas in en regel som ger socialnämnd möjlighel all meddela förhandsbesked om ett hems lämplighet som adoptivhem. Har sådanl förhandsbesked lämnals. skulle något tillstånd atl ta emol bam för vård och foslran sedan inle behövas. Jag älerkommer strax lill della.

Flertalet remissinstanser har lämnat utredningens ullalanden i denna del utan erinran. Några inslanser har dock menat atl beslämmelsen om förhandsgodkännande har stor belydelse särskill för de fall då kommunerna har behov av all snabbt bereda en ung människa vård i annat hem än föräldrahemmet. Man har därvid framhållit att det är av stort värde för kommunen alt ha en reserv av familjehem som är bedömda som lämpliga redan på förhand.

Beslämmelsen om förhandsbesked tillkom efler lagändring år 1962. Skälei härtill var främst alt det hade visal sig all kommunerna i praktiken, utan direkt slöd i lagen, på begäran lämnade förhandsbesked om hems lämplig-

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 319

hel som foslerhem. Ell sådanl beslul kunde inle överklagas om del blev negativt. Den nya regeln försågs därför också med en särskild besvärsregel.

För egen del anser jag att kommunerna bör söka tillgodose behovel av familjehem genom en förutseende planering. Redan idag förekommer del således försök med kontrakterade familjehem. Dessa bör kunna visa sig värdefulla främst i akutsitualioner i avvaktan på utredning om annan lämplig placering. Försök pågår också på något håll med s. k. familjehemsbanker.

När del gäller enskilda personers behov av all kunna få sill hem bedöml som lämpligt redan innan etl visst barn har kommil i fråga, menar jag atl nackdelarna med elt förhandsgodkännande väger över fördelarna. Del har i praktiken visal sig svårt för nämnderna all i ärende om lillslåndsgivning gå ifrån ell godkännande som hargells i förhand. Detta har varit fallel även om del när frågan om lillständ senare har kommit upp har varit mera tveksamt om barnet och de blivande fosterföräldrarna har passat väl ihop. Jag anser också liksom socialutredningen atl det i normalfallet inte finns något behov av förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet att ta emot barn för vård och fostran.

Emellertid finns del, som socialutredningen har uppmärksammat, en lyp av fall där förhandsbesked i praktiken har visat sig så gotl som nödvändigt. Del är vid en föreslående adoption av utländskt barn. Flera av de länder från vilka de blivande adoptivbarnen vanligtvis kommer kräver för lillslånd lill ulflyltning alt de blivande adoptivföräldrarna kan visa att deras hem är godkänl som adoplivhem. En arbelsgmpp inom socialdepartementet, som i april 1978 avgav en rapport (Ds S 1978:6) Intemationella adoptioner, riktlinjer och organisationsförslag, framhöll att det är önskvärt att förhandsbeskeden görs obligatoriska på samma sätt som kravet på tillstånd att ta emot fosierbarn är del i dag. Skälet till arbetsgruppens ställningslagande var främsl atl man med en sådan ordning skulle säkerställa att alla blivande adoptivföräldrar i god tid kommer i konlakl med kommunens bam- och ungdomsvårdande organ. Dessa fick då samtidigt en möjlighet alt vägleda och hjälpa sökandena, innan dessa lar steget att söka barn för adoption i ett annat land.

I proposition 1978/79: 108 om organisationen av verksamheten med intemationella adoptioner m. m. - som nyligen har antagits av riksdagen -har jag liksom flertalet remissinsianser anslutit mig till arbetsgmppens uppfattning. Jag har vidare framhållit att man på lämpligl sätl skulle kunna anknyla lill den nuvarande regeln i BvL om skyldighet att begära barnavårdsnämndens tillstånd innan ett barn får tas emot som fosterbarn. Skyldigheten atl skaffa tillstånd att få ta emol elt barn skulle då föreligga 1. ex. innan barnet har lämnat sill hemland. Skyldigheten skulle gälla oavsett om sökanden går ul på egen hand eller söker genom en auktoriserad organisation. Jag har i propositionen fömiskickat alt jag avsåg att återkomma till frågan i samband med förslag om ny sociallagstiftning.

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 320

Socialutredningens förslag innebär all en ny lyp av förhandsbesked skulle skapas för ulländska blivande adoptivbarn. Den regel som utredningen har föreslagit skulle ha samma utformning som den nuvarande regeln i 47 S Iredje slyckel BvL, dvs. en räll för socialnämnd alt meddela sådant besked men ingen skyldighet för de blivande adoptivföräldrarna all skaffa sådant. Vidare innebär förslagel alt om förhandsbesked har medde-lals, skulle del ersälla kravel på medgivande atl ta emol bam för vård och fostran. Det s. k. förhandsbeskedet skulle alltså i praktiken vara ell definitivt godkännande som socialnämnden senare inte kunde ompröva.

Som framgår av vad jag har anfört i den lidigare nämnda propositionen anser jag det lämpligt all införa någon form av obligatorisk prövning på ell lidigl stadium när del gäller adoption av ulländska barn. Prövningen bör mynna ut i ett godkännande och inte i ett förhandsbesked. Det är också den faktiska innebörden av socialutredningens förslag. Vid prövningen bör socialnämnden bedöma hemmets allmänna lämplighet all la emol barn för vård och fostran. Normalt avser ju prövningen inte etl vissl barn i förhållande till dess blivande föräldrar. Beslutel bör med hänsyn till sill speciella syfte kunna innehålla särskilda uttalanden i lämplighetsfrågan, t.ex. atl endast bam i viss ålder eller av visst kön bör komma i fråga. Liksom socialulredningen anser jag all denna lyp av godkännande på grund av sin speciella karaklär bör ges begränsad giltighetslid.

Har socialnämnden gell tillstånd atl ta emot utländskt barn för adoption behövs del inle någon ny tillståndsprövning, när barnel kommer till Sverige och del blivande adoptivhemmet. Detta överensslämmer i sak med vad socialutredningen har föreslagit. Har prövningen i samband med tillståndsgivningen varit noggrann, bör denna i kombination med den utredning nämnden skall göra i själva adoplionsärendel vara fulll belryggande för bamel. Atl hemmet blir föremål för sedvanlig tillsyn är däremot viklig.

För att socialnämnderna skall få vetskap om de fall då ett utländskt barn har kommil till en familj i Sverige föreslår jag liksom socialutredningen all paslorsämbelena i samband med kyrkobokföringen skall ges i uppgifl all avisera socialnämnden om samlliga utländska barn som vistas här i landet hos annan än de egna föräldrarna. Del bör ankomma på riksskalleverket att efter samråd med socialstyrelsen meddela de föreskrifter som kan vara nödvändiga.

Förbud mot flyttning uv burn

Enligl 50 § BvL får barnavårdsnämnden i den kommun där fosterhemmet finns för viss lid eller lills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet all la del från fosterhemmet om del föreligger risk som inte är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa, ifall det skiljs från fosterhemmet. Interimistiskt förbud får meddelas för högsl fyra veckor i avvaktan på utredning. Förbud enligl beslämmelsen hindrar

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m.m. 321

inte att bamet skiljs från foslerhemmel på grund av beslul enligt 21 kap. föräldrabalken.

Bestämmelsen gäller inte barn som på gmnd av beslut om omhändertagande för samhällsvård enligl 25 S och 29 S BvL vislas i fosterhem. Så länge omhändertagandel består, är den befogenhet som föräldrarna har enligl sin vårdnadsrätt att bestämma över barnets vistelseort salt ur krafl.

I 21 kap. föräldrabalken (FB) ges regler för verksiällighei av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. Här finns också regler för del fall all vårdnadshavaren ulan dom eller beslul av domstol vill påkalla länsrättens åtgärd, när bamet vistas hos annan och det skall överflyttas lill vårdnadshavaren. Reglerna är gemensamma för länsrättens handläggning och bedömning av överflyitningsärendet. Länsrälten kan innan den förordnar om verkställighet uppdra åt t. ex. en tjänsteman inom barnavården eller annan lämplig person att verka för all den som har hand om barnel frivilligt skall fullgöra vad som åligger honom. Har barnel fyllt 15 år, får verkställighet inte ske mot dess vilja utan all länsrätten finner det nödvändigl av hänsyn tiU bamets bästa. Samma är förhållandel om barnet inte har fyllt 15 år men nått en sädan mognad att barnets vilja ändå bör beaktas. Länsrätten kan vägra verkställighet, om del finns risk som inle är ringa för skada på bamets kroppsliga eller själsliga hälsa.

Socialutredningen har föreslagit atl regeln om flyltningsförbud i 50 S BvL skall föras över i princip oförändrad till den nya lagstiftningen. Förslagel har i sak inte mött någon invändning under remissbehandlingen.

I samband med atl de nuvarande reglerna om verkställighet i 21 kap. FB tiUkom år 1967 diskuterades om 50 S BvL i fortsättningen hade någon praktisk funktion att fylla. Man konslalerade då all verkställighetsreglerna inte kunde bidra till skydd mol olämpliga förflyttningar annat än när ett verkställighetsärende verkligen hade väckts. En fråga om att flytta elt barn kunde emeUertid komma upp utan samband med något verkställighelsär-ende, nämligen då vårdnadshavaren direkt till fosterföräldrarna fram-stäUde krav på att få tiUbaka barnel. Fosterföräldrarna kunde då vända sig tiU bamavårdsnämnden och få denna atl meddela förbud mol alt flylta bamet. Flyttningsförbudets främsta betydelse skulle dock i framliden bli att åstadkomma att också dessa fall av flyttning av barn kom under länsrättens prövning.

De skäl som anfördes år 1967 i samband med verkställighelsbestämmel-semas tillkomst har enligt min uppfattning samma giltighet ännu. Jag ansluter mig därför till socialutredningens förslag att socialnämnden skall ha kvar möjligheten att förbjuda vårdnadshavaré att ta bamel från fosterhemmet.

Frågor som rör överflyttning av barn enligt FB prövas f. n. av utredningen (Ju 1977:08) om bamens rätt.

21   Riksdagen I979I80. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Vård i familjehem m. m. 322

Nämndens ansvarsområde

Enligt gällande regler är del barnavårdsnämnden i den kommun där elt planerat foslerhem ligger som skall pröva en fråga om lillslånd till atl barnel får las etnot i hemmet i fråga. För barn från Slockholm gäller i vissa fall särskilda regler. Enligl 49 S BvL skall barnavårdsnämnden öva noggrann tillsyn över alla foslerhem i kommunen.

Socialulredningen har inle föreslagil någon ullrycklig lagregel om vilken kommun som skall ha ansvarel för lillslåndsgivning och tillsyn. 1 en specialmolivering säger dock ulredningen atl det ankommer på nämnden i den kommun där vårdnadshavaren är bosatt all pröva fråga om medgivande lill foslerhemsplacering. Vidare ullalar ulredningen atl de uppgifter som nämnden har i fråga om medverkan i barnels vård och uppfostran åvilar den nämnd som har lämnat tillstånd till vården eller med andra ord nämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Utredningen anför vidare atl nämndens ansvar kvarstår även då barnel placeras i hem i annan kommun. I sådana fall kan emellertid anledning föreligga all överflylta ärendet - och därmed ansvarel - till socialnämnden i den kommunen. Däremol föreslår Ulredningen en uitrycklig regel om alt nämnden i den kommun där foslerhemmel är beläget skall falla beslul i fråga om förbud för vårdnadshavaré alt ta barnet från foslerhemmel. Som skäl anför utredningen atl ärenden av denna art ofta kräver snabb handläggning och att utredning sker snabbast i den kommun där hemmet är beläget.

De principer som socialulredningen har föreslagil om ansvarig nämnd molsvarar i stort foslerbarnsulredningens förslag i samma frågor.

Några remissinsianser har framfört invändningar mot socialulredningens förslag i denna del. Såluna ifrågasätter t.ex. Göteborgs kommun om inte ulredningen frångår helhetssynen och för fram molsägande förslag då den ger den placerande kommunen tillsynsansvaret för hem i annan kommun och samtidigt lägger fast varje kommuns yttersta ansvar för den som vistas i kommunen. Och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län pekar på all överflyttning av ärende om vård enligl 29 S förslagel lill socialnämndslag får ske endasi om mollagande socialnämnd går med på det. Länsslyrelsen anser alt del finns en risk för att många fosierbarn i realiielen blir ulan tillsyn. Man anser därför atl vistelsekommunen bör ha lillsynsansvarel liksom fallel är enligl barnavårdslagen.

Flera instanser anser del olämpligi atl en annan nämnd än lillsynsnämn-den kan ha all beslula om förbud mol förflyttning av barnet. Befogenheten all meddela förbud bör enligl flera remissinstansers mening tillkomma den kommun som har föranslallal om placeringen och har vårdansvaret.

Socialutredningen ulgår i likhel med foslerbarnsuiredningen från gmndprincipen all vård i annat hem än det egna bör beredas den vårdbehövande så nära det egna hemmel som möjligi. Foslerbarnsuiredningen föreslog en ullrycklig regel om all vård i familjehem i förslå hand bör ske inom den kommun där den unge har sin hemort. Någon molsvarande regel har dock

Prop. 1979/80:1    Vård ifamiljehehtm.m. 323

inte föreslagils av socialutredningen och förordas inte heller av mig. Jag har emellertid lidigare anslutit mig lill de principer om närhet, konlinuilet och flexibililei som socialulredningen har angell som förulsällningar för all vård och behandling av behövande. För alla de fall där närhelsprincipen följs blir del nalurligl atl socialnämnden vid behov av placering i familjehem främst söker tillgodose behovel inom den egna kommunen. Över dessa hem kommer naluriiglvis nämnden själv atl också utöva tillsyn.

Närhetsprincipen kan emellertid inle alllid följas. Det kan vara olämpligt från behandlingssynpunkt eller del finns kanske etl släkthem i en annan kommun som står berett att la emol barnet och som barnel gäma vill komma lill. Även i framliden kommer således barn i viss utsträckning att vistas i enskilda hem inom annan kommun än den där vårdnadshavaren är bosatl. 1 de allra flesla fall har dock barnet ofta en starkare knytning till vårdnadshavarens hemortskommun än lill vistelsekommunen. Det är också socialnämnden i vårdnadshavaren hemortskommun som har bäst möjligheler all slödja denne och förbereda en ålerflyllning av barnel.

Jag ansluter mig därför till socialulredningens förslag om atl socialnämnden i vårdnadshavarens hemortskommun alltid skall vara den nämnd som både godkänner etl enskilt hem för vård och fostran av ett bam och därefter utövar tillsyn över barnels förhållanden i hemmet. Socialnämnden i hemortskommunen bör dock regelmässigt rådgöra med nämnden i den blivande vislelsekommunen innan den lämnar sill godkännande. SkuUe bamet ha eller senare få en fast anknytning till vistelsekommunen bör det finnas goda möjligheter att flytta över ärendet till nämnden där. Nämnden i bamets vislelsekommun är under alla förhållanden på grund av sill yttersta ansvar för alla som vistas i kommunen skyldig att också ge detta bam del stöd och den hjälp som barnet behöver.

Med den konstmktion av tillsynsansvaret somjag har förordat nu anser jag del angeläget att nämnden i barnets vistelsekommun - i de fall den är en annan än placeringskommunen - snarast får uppgifl om all en annan socialnämnd har placerat ell barn i familjehem eller har gett tillstånd till att ett barn får tas emot i enskilt hem inom kommunen. En bestämmelse om delta bör tas in i den nya lagsliftningen. I likhet med socialutredningen menar jag också all hela vårdärendel bör kunna flyttas över, om det finns skäl för detta och vistelsekommunen är beredd att ta på sig ansvaret. 1 privalplaceringsfallen utgår jag från att överflyttning blir regel.

När det gäller frågan om vilken nämnd som skall pröva frågor om förbud mot flyttning av barn som finns i familjehem eller annat enskill hem delar jag remissinstansernas uppfattning alt det bör vara den nämnd som har bästa kännedomen om de aktuella förhållandena. Normalt sett måste detta vara den nämnd som har ansvaret för tillsynen. Jag föreslår därför, till skillnad från socialutredningen, atl den nämnd som har tillsynen över hemmet, normalt alltså nämnden i den placerande kommunen, skaU bli beslutsfattande också i frågor om alt meddela etl flyttningsförbud.

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 324

2.12.6 Den laglekniska regleringen

Socialutredningen har föreslagit att de regler som molsvarar dagens regler om foslerbam skall föras in i föräldrabalken under kapitlet om vårdnad. Som skäl anför ulredningen del nära sambandet med vårdnads-reglema.

Förslagel har bemötts övervägande kritiskt av remissinstanserna. Man framhåller bl.a. atl reglerna om fosterbarn är offenlligrättsliga, medan föräldrabalken reglerar del familjerätlsliga förhållandel mellan barn och föräldrar. Remissinslanserna pekar också på alt regler om vård i familjehem på detla säll kommer all återfinnas på två håll, i socialtjänstlagen och i föräldrabalken. Man framhåller alt all lagsliflning om den sociala verksamheten om möjligt bör finnas samlad i en enhetlig sociallag och föreslår atl reglema om vård av barn som vislas i annal enskill hem än del egna skall arbetas in i socialljänsllagen. Jag ansluter mig till remissinstansernas uppfattning. Också beslämmelserna om medgivande atl la emol elt ufiändskl bam för adoption bör få sin plals i socialljänsllagen.

2.13 Hem för vård eller boende

2.13.1 Socialvårdens Institutioner

Inslilutionerna inom socialvården är liksom den övriga socialvården uppdelade på olika vårdområden. Del finns således bl.a. särskilda barna-vårdsanslalter. ungdomsvårdsskolor och vårdanslaller för alkoholmissbmkare. Varje lyp av institution är utformad för alt vårda sina klienter och varje inslilulionsslag regleras av sina beslämrnelser.

Besiämmelser om barnavårdsanslaller ges i första hand i 8 kap. BvL. Med barnavårdsanslall förstås sådan för vård och foslran av barn och ungdom under 18 år avsedd anslall, som inle är all hänföra lill sjukvårdsanstalt, lill hem för psykiskl efterblivna, blinda, döva eller vanföra eller lill sådant elevhem som slår under tillsyn av cenlral skolmyndighet. Särskilda former av barnavårdsanstalter är barnhem, som t. ex. spädbarnshem. mödrahem, upplagningshem och specialhem. barnkolonier, som lar emol barn för vistelse under en begränsad del av året, förskolor och fritidshem samt elevhem. Närmare bestämmelser om vården ges i stadgan (1960:595) för barna värdsanstalier.

Ungdomsvårdsskolornas verksamhel regleras i 9 kap. BvL. Ungdomsvårdsskolorna har lill uppgift all bereda vård. foslran och ulbildning ål dem som har omhändertagils för samhällsvård och inskrivils som elever vid skolorna. Vården ger möjlighel all hålla kvar eleverna mot deras vilja. Närmare bestämmelser om skolornas organisation, grunderna för elevernas fördelning på olika skolor och avdelningar saml verksamhelen och ordningen vid skolorna finns i stadgan (1960:728) om ungdomsvårdsskolorna.

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 325

Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare tar emot den som är hemfallen ål alkoholmissbruk för vård enligt NvL:s bestämmelser. Allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är dels anslall eller avdelning därav som slaten har inrättat för sådant ändamål, dels anslall eller avdelning av anstalt som har anordnats av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan och som har erkänts av regeringen som allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Närmare föreskrifter om vården vid sådan anslall ges i kungörelsen (1955:298) med vissa lillämpningsföreskrifler lill lagen om nyklerhelsvård och i sladgan (1956:551) för allmänna vårdanslaller för alkoholmissbrukare.

1 de allmänna vårdanstalierna - slalliga resp. erkända - vårdas enligt NvL dels ivångsinlagna, dels frivilligt ingångna som har förbundit sig all stanna på anslalten viss lid, högsl sex månader. Vidare finns del uianför NvL:s ram enskilda vårdanslaller för alkoholmissbrukare. Vid dessa förekommer bara frivillig intagning. Dessulom finns inackorderingshem för alkoholmissbrukare och inackorderingshem och behandlingshem för narkotikamissbrukare. Dessa hem drivs i kommunal, landslingskommunal eller enskild regi.

Som huvudmän för institutionerna inom socialvården finns således staten, landstingskommuner, kommuner och enskilda rättssubjekl.

Socialulredningen föreslår genomgripande ändringar av institutionsvården. Socialljänsllagen skall enligl förslagel innehålla enhelliga bestämmelser för socialljänslens institutioner, utan uppdelning på vårdområden. Institutionerna föreslås sammanförda under benämningen hem för vård eller boende. Inslilulionsvården skall vara en behandlingsresurs bland andra inom socialljänslen. Den skall så långl möjligt ledas av samma mål och principer som socialljänslen i övrigl. Vården skall utformas så all den medger en hög grad av flexibililei. Inslilutionerna skall inle som nu styras av delaljerade föreskrifter i lagar och förordningar. Slalen skall inte längre vara huvudman för några institutioner. Landstingskommunerna och primärkommunerna skall ha etl gemensaml ansvar för institutionsvården inom socialtjänsten. Behovel av hem för vård eller boende inom elt landstingsområde och ansvaret för deras inräiiande och drift skall enligl socialulredningens förslag redovisas i en plan. Planen skall upprällas av landstingskommunen och kommunerna i området gemensaml. Planen skall redovisas för länsstyrelsen.

Remissinstanserna har överlag tillstyrkt den utformning av inslilulionsvården inom socialtjänsten som socialutredningen har föreslagit. Också jag kan i allt väsenlligt ansluta mig lill förslagen. Förhandlingar pågår f n. med landstings- och kommunförbunden om ändrat huvudmannaskap för de Slalliga ungdomsvårdsskolorna och vårdanstalierna för alkoholmissbrukare. En ändring planeras äga rum samlidigl som den nya socialtjänsten genomförs. Resultatet av förhandlingarna kommer atl redovisas för riksdagen i en särskild proposition senare imder riksmötet. I denna proposition

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 326

kommer också frågor om konsekvenserna tor den berörda personalen av elt ändrat huvudmannaskap atl las upp. Jag ulgår från alt den berörda personaten liksom vid tidigare huvudmannaskapsförändringar skall kunna beredas fortsall anställning hos de nya huvudmännen.

Mina överväganden i del följande om den framtida inslilulionsvården inom socialljänslen får ses mol bakgrund av all förhandlingarna ännu inte är avslutade. Skulle förhandlingarna i någol avseende leda lill förändringar av de rikllinjer som jag har förordal, kommer della atl behandlas i den särskilda propositionen. Ett överförande av huvudmannaskapel från stålen förutsäller naturligtvis också all man kan komma fram lill en uppgörelse som är godtagbar för parlerna bl. a. frän ekonomisk synpunkl.

2.13.2 Instiliitionsbegreppel

Helheissynen inom vård- och behandlingsarbelel innebär alt socialnämnden skall lämna stöd, hjälp och annat bistånd efler en bedömning av den enskildes och hans familjs samlade behov. Utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen är atl kommunerna skall kunna anpassa resurserna inom socialtjänsten lill kommunens egna förulsällningar och behov. Med denna inriklning finns del inle samma behov av all genom delaljerade besiämmelser reglera de resurser som skall finnas inom socialljänslen. Lagsliftningen bör i slällel syfta lill alt ge rikllinjer för hur den enskildes behov inom socialtjänsten skall tillgodoses och all fastställa ansvarsfördelningen lör resurserna inom socialljänslen. Inle heller finns del längre behov av atl lagstiftningsvägen binda resursuppbyggnaden lill särskilda gruppers behov.

Jag har lidigare närmare berört frågan om den vård som skall kunna ges den enskilde i annat enskill hem än del egna eller vad som i förslaget har kallals vård i familjehem. Mänga hjälpbehövande behöver emellertid mer omfattande insalser än dem som kan ges i enskill hem. Den enskildes förhållanden kan slälla krav på mer omfaltande behandlingsinsatser från särskilt utbildad personal. Del blir här fråga om dygnel-mnt-insalser i särskill anpassade lokaler. Den institutionella vården kommer i framtiden liksom i dag alt bli en viklig resurs inom socialljänslen. Socialtjänstlagens regler om inslilulionsvården skall främsl syfla lill all slå fast ell ansvar för all socialljänslen har lillgång lill inslilulioner av sådan arl och lill sådanl anlal all den enskildes behov av vård inom socialljänslen kan tillgodoses på ell ändamålsenligl säll.

Socialulredningen har definieral inslilulionen som en i adminislralivt hänseende avgränsad resurs, vilken med särskilda lokaler som bas möjliggör dygnel-runt-insalser i syfte all ge omvårdnad, slöd och behandling. För alt del skall vara fråga om institution bör man enligl ulredningen fömlsälla all flera klienter samtidigt kan erbjudas de akluella tjänsterna. Jag kan för min del ansluta mig till denna beskrivning av inslilulionen som begrepp.

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 327

Som jag återkommer till längre fram skall landstingskommuner och kommuner ha ansvar för att behovet av hem för vård eller boende inom socialtjänsten blir tillgodosell. Med hem för vård eller boende kommer således all avses i förslå hand inslilution inom socialtjänsten som lar emot klienter för dygnsvård och som drivs av landsiingskommun eller kommun. Också en institution som drivs av enskild person eller sammanslutning (avsnill 2.13.12) kan räknas som hem för vård eller boende, om den tar emot socialnämndens klienter. Under begreppet hem för vård eller boende kommer att falla de nuvarande barnhemmen, ungdomsvårdsskolorna och de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Under begreppet kommer emellertid även att falla andra lyper av institutioner som i administrativ! avgränsade former lar emot enskilda för dygnsvård t. ex. inackorderingshem och behandlingshem för alkohol- eller narkotikamissbrukare. Uianför begreppel hem för vård eller boende faller barnstugorna, omsorgsvården för psykiskl ulvecklingsstörda, elevhem som drivs i samband med skolverksamhet och de inslilutionella resurser som föreslås ingå inom äldreomsorgen och som regleras i särskild ordning.

Socialulredningen har i principbetänkandet delat upp institutionerna i typer efter de behov som kan tillgodoses. Vad ulredningen kallar typinsti-lulion 1 skall vara till för ulredning och vård av spädbarn och yngre barn (1-12 år) som har behov av omedelbara åtgärder t.ex. vid misshandel, vanvård, vårdares sjukdom etc. I samma institution skall företas observation och behandling av barn i samma ålder med allvarliga sociala, intellek-luella och emotionella utvecklingsstörningar. Ofta är del fråga om gränsfall mellan olika vårdområden och ibland om svårplacerade barn.

Typinstitution II föreslås lillgodose behovel av krisbehandling av ungdomar och vuxna i akula krissiiualioner av destruktiv karaklär. Missbruk av alkohol, narkotika och thinner i förening med relationsstörningar och konflikter inom primärgrupperi skall också kunna tas om hand på denna institution, liksom unga lagöverträdare (15- 17 år) med tilltagande kriminellt beteende, ofta aktuella hos polis och åklagare.

Typinstitulion III avses ta emot ungdomar och vuxna som är motiverade för behandlingsplanering och en lids problembearbelning.

Typinsiiiulion IV skall erbjuda skyddade miljöer för äldre gravi alkoholskadade och socialt utslagna personer som saknar eller har dålig anknylning till en primärgrupp och som saknar bostad och har betydande arbetshinder.

Typinstitution V föreslås tillgodose behovel av inackordering för huvudsakligen alkohol- eller narkotikaskadade klienter med komplicerade arbets- och bostadsproblem men med gynnsammare rehabilileringsprognos än de som behöver en skyddad miljö.

Remissinstanserna tog endasi undanlagsvis ställning till den föreslagna lypindelningen. Några ställde sig allmänt positiva och underströk atl insti-tuiionssirukturen behövde omdanas. Andra var kriliska och menade l. ex.

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 328

atl indelningen var för leorelisk och pekade på olika praktiska svårigheier. De flesla valde alt mer utförligt kommentera de föreslagna principerna för den inslilulionella vården (avsnill 2.13.3). Jag finner för egen del inie anledning all la ullrycklig slällning lill den gjorda lypindelningen. Enligl min mening kan denna dock tjäna till viss ledning vid instituiionsplanering-en.

2.13.3 Principer för den inslilutionella vården

Den institutionella vården blir en del av de samlade resurser som skall finnas att tillgå inom socialtjänsten. Det måste finnas elt nära samband med den institutionella vården och den övriga verksamheten inom socialtjänsten. Det är således vikligl atl den institutionella vården inte isoleras från övriga sociala insalser, någol som allvarligt skulle försvåra gemensamma behandlingsinsatser och atl resurserna blir effektivi uinyltjade.

Den institutionella vården måste ha sin grund i samma principer som gäller för socialljänslen i slort. Vården vid en institution kan således inle bedrivas efler andra mål än dem som gäller för den övriga socialtjänsten.

Det är enligl min mening vidare angeläget att de grundläggande demokratiska värderingar som annars gäller i samhällslivet också får vara en bas för vårdarbetet inom institutionsvården. Della innebär bl. a. all personalen måste ges möjlighel alt lillgodose de vårdades krav på medinflylande och medansvar i behandlingsarbelel. De risker för passivering och institutions-anpassning som fortfarande finns inom delar av inslilulionsvården genom en stel och formell organisationsstruktur bör kunna minska, om de nya principerna får genomslagskrafl. En fast social struktur inom inslilulionen bör kunna skapas utifrån långsiktiga vårdprogram och långvariga konstruktiva relationer mellan personal och vårdade.

Socialutredningen tog i sitt principbetänkande upp de problem som präglar många institutioner och konstaterar att upprepade återfall i alkohol- eller narkotikamissbruk, långt avstånd mellan klienlen och hans hemmiljö, ett stort antal miljöbyten saml avbrott i personkontinuiteten mellan klient och socialarbetare ofta dominerar bilden av institutionsvården, Ulredningen ville lägga fast delvis nya riktlinjer för att förändra inslilulionsvården. De tre grundläggande principerna som utredningen anger är kontinuitet, flexibilitet och närhet. Dessa harjag redan behandlal lidigare (avsnitt 2.6) men jag vill ytterligare slryka under följande.

Liksom remissinslanserna inslämmer jag i socialutredningens mening all de insatser som i dag ges med stöd av vårdlagarna tyvärr ofla har kännetecknats av en bristande behandlingskontinuitet.

Jag vill särskilt belöna de svårigheier som i många fall har blivil följden av splillrade insliiuiionsresurser. Att institutionerna har delats upp efter skilda symptom har enligl min mening i många fall haft lill följd atl den enskildes problem har befästs. Denna uppdelning har också kunnal ge upphov till onödiga flyttningar. Man kan inte bortse från de problem som

Prop. 1979/80:1    Hem för vcird eller boende 329

skapas i och med själva flytlningen och som har samband med uppbrottet från stabila och irygga personrelationer som klienten kan ha fåll på den gamla institutionen.

Det är samtidigt viktigt all hålla i minnel att förutsättningarna inom institutionsvården har förändrats avsevärt under den lid som socialutredningen har arbeiat. Under de senare åren har del riktats ökad uppmärksamhel mot jusl de problem som hänger samman med bl.a. personkonti-nuilel i vård och behandling. Mer uivecklade behandlingsprogram har ularbelats vid vissa institutioner.

Socialtjänsten skall enligt socialulredningens förslag behålla vårdansvaret också när den enskilde vistas i institution samlidigl som det omedelbara behandlingsansvarel vilar på institutionen. Delta förslag, som jag återkommer till strax, skapar enligl min mening förutsätlningar för en bällre kontinuitet i behandlingen. 1 de fall socialtjänstens övriga insalser bedöms vara otillräckliga och en lids institulionsvislelse därför nödvändig, skall socialarbetaren eller arbetslaget inom socialtjänsten hålla en obruten kontakt med sin klient. Dessa skall även ta del i del behandlingsarbele som bedrivs på institutionen och aklivi förbereda klienlen för en utslussning i eftervård och återgång till samhället.

Om en klient flytlas från en institution till en annan, skall den ansvarige socialarbetaren inom kommunens socialtjänst på motsvarande säll följa ärendei och under hela behandlingsperioden upprätthålla ell övergripande vårdansvar för klienlen. Förslaget om ell kommunalt yllersla vårdansvar bidrar tillsammans med ell ändrat huvudmannaskap väsentligt lill alt ge den enskilde klienten elt sammanhang i vården och en kontinuerlig personrelation lill den socialarbelare som ursprungligen har initieral vården i institutionen. Det skapar också bättre förutsättningar för långsikliga vårdprogram i enskilda fall. Självfallel är deUa synsäll lällasl all prakliskl förverkliga när närhelsprincipen lillämpas.

Socialulredningen ansåg all del spliltrade huvudmannaskapet försvårar elt fiexibelt nyttjande av resurser och molverkar möjlighelerna lill alt successivi anpassa resurserna lill nya slöd- och behandlingsbehov. Många inslilulioner har periodvis en överkapacilei som med elt mer flexibelt ulnyltjande skulle kunna användas för andra behandlingsbehov.

Ulredningen menar all den beredskap som är nödvändig all hålla inom inslilulionsvården för alt möla eftertVågan i slällel skulle kunna upprätthållas på annal säll. t. ex. genom all anlila konlraklerade familjehem när del gäller barn och ungdom eller genom all vid behov öka personalinsatserna vid hög belastning på inslilutionerna.

Under remissbehandlingen har denna fråga uppmärksammats främst i samband med förslagel om förändrat huvudmannaskap. Man har i huvudsak inslämt i de nya synpunkter som ulredningen har framfört. Jag delar för min del ulredningens bedömning alt ell ändrat huvudmannaskap bör göra det möjligt att utnyttja de insliiuiionsresurser som finns mera flexi-

Prop. 1979/80:1    Hemför vård eller boende 330

belt. Principen om flexibilitet ställer krav på en anpassning efter nya förutsättningar och skiftande behov. Ett intensifierat samarbele mellan skilda inslilulioner och mellan socialljänslen och inslilutionerna kommer all rikla ökad uppmärksamhel på de olika insliiuiionsresurser som slår lill buds. Man kan däremol ha skäl all slälla sig någol tveksam lill ulredningens förslag all hålla en resursreserv i form av konlraklerade familjehem. Del är klienlens aktuella behov som skall avgöra valel av resurs, inle en evenluell brisl på insiituiionsplatser. Möjligheten att använda familjehem i detta sammanhang får därior inle överskattas. Del är inle heller alllid möjligi all belägga plalser som slår lillfälligl lediga på en inslilution. Inte sällan slår platsen tom efler en klienl som är korttidspermilterad, har avvikit eller har lagts in på sjukhus elc.

I många fall har de som vårdas i institution långt lill sin hemort. Della beror i sin lur delvis på den differentiering efler sympiom, kön, ålder m. m. som präglar institutionsvården. Socialulredningen. som - liksom foslerbarnsuiredningen - anser principen om närhet grundläggande, pekar på några väsentliga problem som har samband med lokaliseringen av institutionerna och brislen på närhel lill klienlens hemmiljö. Det finns en risk för all behandlingsslrävandena begränsas och koncentreras till den enskilde individens problem utan tillräcklig hänsyn lill hans livsmiljö. Detla är oförenligt med den helhelssyn som bör prägla vård- och behandlingsarbetet. Även om viss hänsyn måsle las lill behovel av speciella resurser som är avpassade efler yttre beteenden och sympiom. bör valet av inslilution i princip slyras av andra och för behandlingsarbelel mer relevanta faktorer. Närheten lill hemorten och behovel av all kunna bearbeia relationsproblem inom familjegruppen är en sådan faklor.

Somjag har sagl lidigare orsakar de ofla långa avstånden mellan klienlens hemort och den inslilution han kommer lill också svårigheier för socialljänslen all hålla en siadig kontakt med klienten och med institulionspersonalen.

Jag delar i likhel med remissinstanserna socialulredningens principiella inställning till kravet på geografisk närhet. Del är angelägel atl den enskilda klienlen inle vårdas långl boria från sin invanda miljö under isolering från familj och kamraler. Del har lidigare ibland varil så att klienlen inle bara har kommil på långt avslånd från hemmiljön ulan också har undandra-gits del slöd från den kommunala socialvården som han har varil berättigad till. 1 många fall har ansvarel för den enskilde klienlen övervällrals på den institution som har tagit emol honom eller henne.

Nödvändighelen av all i vissa situationer göra undantag från principen om närhel harjag redan behandlal förhåUandevis ulförligl (avsnill 2.6). Jag skall därför nu bara peka på följande.

Del behov klienten har av all hålla konlakl med familj och anhöriga kan ibland ulan slörre svårigheier tillgodoses även om avslåndet lill hemorten är lämligen långl. I vissa fall kan en planerad och väl förberedd konlakl

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 331

mellan klienten och hans anhöriga också vara betydligt mer positiv än de sponlankontakter som är möjliga vid en närplacering.

inle sällan blir del kosinadema som får avgöra hur ofta klienlen kan besöka sina anhöriga. Här har både socialnämnden och inslilulionsled-ningen etl ansvar för alt klientens möjligheler all hålla kontakten med hemmiljön underlättas.

Man kan inle heller bortse från all många klienler, kanske främst äldre ensamstående alkoholiserade män, saknar relationer lill anhöriga och atl närheten lill hemmiljön skulle försvåra behandlingen. I sådana fall får behandlingen ofla en inriktning som motiverar all närhetsprincipen får stå tillbaka för kravel på adekvata vårdresurser.

Möjligheterna att tillämpa närhetsprincipen är givelvis också beroende på lillgången till institutioner. Storstäderna liksom regioner med lågl befolkningsunderlag kommer i varje fall under en övergångsperiod säkerligen alt nödgas placera klienter på vissl avstånd från hemmiljön.

Utvecklingen inom institutionsvården har de senare åren gått i riktning mot minskad differentiering efler ålder, kön och symptom. Erfarenheterna av s. k. samkönade institutioner anses enligt socialutredningen nu allmänt vara övervägande goda. Inom ungdomsvårdsskolorna förefaller en uppdelning mellan skolhem för yngre och yrkesskolor för de äldre eleverna onödig i många fall. Ulredningen framhåller all många av dem som placeras vid yrkesskolor uppvisar samma behov av skolundervisning som de yngre skolplikliga eleverna. Del har i praktiken inneburit atl de pedagogiska insatserna vid yrkesskolorna har blivit allt vanligare. Vid ungdomsvårdsskolorna har man vidare gjort framgångsrika försök med samtidig vård av frivilligt och tvångsvis intagna elever. När det gäller barnhemmen börjar man också ifrågasätta gängse uppdelning i åldersgrupper. Enligl socialulredningen lorde de allra yngslas behov kunna tillgodoses inom särskild avdelning vid inslilutionsenhelen. Utredningen pekar på det nära sambandel mellan differentiering av vården och bristen på närhet vid placering på institution.

I remissbehandlingen är meningarna delade lill förslaget att så långl möjligt avskaffa differentieringen inom institutionsvården. Några remissinstanser framhåller att man inte bör göra åtskillnad t. ex. mellan klienter som missbrukar alkohol och de som missbrukar narkotika. Det är miss-bmksbenägenhelen som skall angripas och inle valet av missbruksmedel.

Flera av remissinstanserna - däribland SACO/SR, Sveriges socionomers riksförbund och TCO - menar å andra sidan atl det är nödvändigl all se mer nyanseral på möjlighelerna au undvika alla former av differentiering. Principen är inle möjlig alt tillämpa konsekvent, om man vill behålla och vidareutveckla kvalificerad behandling av t.ex. svårt störda barn och ungdomar med skilda och svårbehandlade symptom. Avgörande för om man på sikt kan minska en differentiering efter symptom är utvecklingen av behandlingsmetoderna, personalutbildningen och tillgången på övriga

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 332

resurser. Flera remissinsianser anser alt det ofla försvårar behandlingsarbetet att behandla skilda missbrukarkalegorier tillsammans.

Jag anser del för egen del önskvärt atl man ft)rtsäller på den inslagna vägen med en minskad differentiering inom institutionsvården. All helt undvika en differentierad vård för framtiden lär inte vara möjligt efter vad man nu kan bedöma. För all del skall vara möjligi all ulveckla nya behandlingsformer inom inslilulionsvården får man också acceptera all behandlingen i vissa fall ulformas för särskilda grupper.

Att vårda frivilligt och tvångsvis intagna ungdomar i samma institution har prövals med framgång. Sådana vårdformer är enligl min mening möjliga alt vidareutveckla. Den grupp ungdomar det gäller är jämgamla och har ungefär samma problem som del går all la fasla på i behandlingsarbelel.

Inslagen av tvångsvård av alkoholmissbmkare kommer atl försvinna i den framtida socialtjänsten. Samtidigt ger det ökade möjligheler alt vårda alkoholmissbmkare tillsammans med narkotikamissbmkare. En sådan samvård kan göra att vårdresurserna blir bättre uinyltjade. Men också rena vårdskäl kan tala för atl man i större ulslräckning går in för en samvård av olika missbmkargrupper. Man får dock länka sig att göra undantag i vissa fall. Äldre gravt alkoholiserade män med avancerade sociala problem har således ofta behov av en mer tolerant och slödjande vårdmiljö än som i vissa fall går atl förena med en mer kravfylld och aktivt problembearbetande miljö för yngre missbrukare, främsl narkotikamissbmkare.

2.13.4 Resursansvaret

Med resursansvar menas i det följande ansvarel all planera, anordna och driva institutioner och atl administrativt tillhandahålla därtill knutna resurser.

F. n. har såväl staten som landstingskommuner och kommuner ett ansvar för att inrätta och driva socialvårdens institutioner. Statens ansvar gäller institutioner där vård ulan den enskildes samtycke får bedrivas med stöd av BvL:s och NvL:s bestämmelser. Den vård som bedrivs vid ungdomsvårdsskolor och allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare skiljer sig i viss utsträckning till former och innehåll från övrig inslilulionell vård. Jag har tidigare förordat all de inslilulionella resurserna skall ingå som en del av de behandlingsinsalser som skall kunna erbjudas den enskilde inom socialtjänsten. Institutionerna skall i princip stå öppna för alla dem som behöver vård inom socialtjänsten. Särskilda insliiuiionsresurser avsedda enbart för dem som bereds vård ulan samtycke förutsälls inte finnas i fortsättningen. De nuvarande förutsällningarna för statligt huvudmannaskap ändras därmed.

Viktigare är emellertid att kraven på närhel, flexibilitet och kontinuitet i institutionsvården blir svåra alt lillgodose om man behåller elt statligt

Prop. 1979/80:1    Hem.för vård eller boende 333

huvudmannaskap lör en avgränsad del av institutionsvården. Givetvis lalar också önskemålen om all i görligasie mån föriägga vårdansvarei närmare människorna för elt ändrat huvudmannaskap.

Mol denna bakgrund ansluter jag mig lill socialulredningens förslag all ansvarel för ungdomsvårdsskolorna och de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare om möjligt skall föras över till kommuner och landsting. Någon annan uppfattning har på del hela laget inle heller kommil till uttryck i remissvaren.

SocialiUredningen framhåller atl kommunerna inom socialljänslen kommer alt lillgodose myckel varierande behov av institutionsvård. De lokala förutsällningarna bör få elt stort inflyiande på hur inslilulionsvården ulformas. Enligt socialulredningen bör del principielll vara den vårdansvariga kommunen som skall sörja för att behövliga institutionella resurser finns all tillgå inom kommunen. Landets kommuner har emellertid etl befolkningsunderlag som gör atl behovel av instilutionsvård kommer alt skifta. Många kommuner saknar underlag all själva ansvara för all tillräckliga och lämpliga insliiuiionsresurser finns att tillgå. Med landstingskommunen som huvudman blir del lällare all få lill slånd uppiagningsområden som omfallar flera kommuner. Därmed ökar också möjligheterna till mer differentierade insliiuiionsresurser. En jämnare vårdstandard kan sannolikt också garanteras, om resurserna vid en inslilution kan nyttjas av flera kommuner i landslingsområdel. Möjlighelerna atl lUnyllja specialiserad vård blir enligl ulredningens mening sannolikl också slörre med landstinget som huvudman.

Enligt utredningens förslag skall landstingskommunen och kommunerna i området ha ett gemensamt ansvar för sådana inslilulionella resurser som en kommuns upptagningsområde är oiillräckligl för. Socialulredningen ansåg all det var realisliskl all räkna med all landstingskommunen i de flesla fall skulle bli huvudman för insliiulionerna. även om primärkom-munall huvudmannskap ibland kunde komma atl anses lämpligl också för slörre inslilulioner.

Remissinslanserna är somjag har nämnl redan positiva lill ulredningens förslag om huvudmannaskapel. Kommunförbundet anför all socialulredningens synsäll i praktiken kommer all innebära ell landstingskommunalt ansvar förde "tyngre" inslilutionerna, ungdomsvårdsskolor och vårdanslaller för alkoholmissbrukare, medan de mindre institutionerna av typ behandlingshem fortfarande i slor ulslräckning kommer all ha kommunen som huvudman. Landslingsförbundel motsätter sig inle heller ulredningens förslag, men belönar all en förulsällning för all landslingen skall överta ansvarel för vissa inslilulioner är all de får fuUsländig ersällning från slalen för de koslnader som har samband med etl ändrat huvudmannaskap för inslilulionsvården.

Somjag har framhållil lidigare bör kommuner och landstingskommuner ges stor frihel alt utforma den inslilutionella vården.

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 334

Institutionsvård mäsle finnas för all möla högsl olika behov av vård och behandling. För all kunna ge kvalificerad behandling inom inslilulionsvården krävs del behandlingsresurser av skilda slag. Del är enligl min mening angelägel att en utveckling sker av hehandlingsinnehället för alt institutionerna skall ha bättre möjligheler alt lillgodose del behandlingsbehov som klienterna har. Urvalel av klienter gör alt insiilutionsvårdens behandlings-uppgifter tillhör de svårasle och mest kvalificerade inom socialljänslen. Mot denna bakgrund är del nödvändigl att man släller höga krav på ulbildning hos personalen och all man sörjer för fortbildning och för kvalificerad handledning och arbetsledning.

Behovet av kvalificerad vård liksom en mer specialiserad vård gör atl slörre upptagningsområde än en kommun ofla blir nödvändigl. Det kan också ibland vara mindre lämpligt atl den enskilda kommunen på egen hand söker tillgodose kvalificerade institutionella behov. Litet befolkningsunderlag och behovel av differentierade insalser kan leda lill alt den enskilda kommunen inte annat än i undantagsfall själv kan tillgodose behovel av instilutionsvård. Jag anser därför atl del parallelll med kommunens ansvar för socialtjänstens resurser måsle finnas elt ansvar för en annan huvudman. De vårdbehövande som del här gäller behöver ofla insalser från fler verksamhetsområden än del sociala. Inom såväl barn-och ungdomsvården som missbruksvården finns del behov av all samordna inslilutionella resurser med olika vårdnivå och med olika grader av medicinska resurser. Delta kan motivera ell landstingskommunall huvudmannaskap. Landstingsområdet ulgör i de flesta fall också elt lämpligt geografiskt upptagningsområde för sådana institutionella resurser som skall kunna tillgodose flera kommuners behov. Både landstingskommuner och kommuner bör därför kunna ha ansvarel för de inslilutionella resurserna inom socialtjänsten. Fördelningen mellan kommunala och landslingskommunala insliiuiionsresurser kommer all variera beroende på lokala förhåUanden.

Mol bakgrund av de skäl somjag har redovisai forell ändrat huvudmannaskap kan del anlas atl landstingskommunerna - ulöver de institutioner som de redan är huvudmän för - i slor utsträckning kommer alt ta över verksamheten vid de statliga och kommunala vårdanstalterna för alkoholmissbrukare och vid de statliga ungdomsvårdsskolorna. Etl oförändrat enskill huvudmannaskap kan länkas för vissa anstalter med speciell inriktning av vårdprogrammel. Om enskilda vårdanslaller skall inlemmas i en sammanhållen inslilulionsorganisalion. fömlsäller det all landstingskommunen eller kommunen övertar del ekonomiska ansvar som f.n. vilar på slalen.

2.13.5 Planeringen

De bestämmelser om instilutionsplanering som finns i gällande vårdlagar och stadgor ger inle sällan dålig överblick över behov och resurser. Del kan leda till brister i samordning och resursutnyttjande.

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 335

För vaije landstingskommun skall socialstyrelsen pä förslag av landstingei faslslälla en s. k. barnhemsplan. Någon liknande inslitulionsplan finns däremol inle för ungdomsvårdsskolorna, vårdanslalterna och inackorderingshemmen för alkoholmissbrukare och behandlingshemmen och inackorderingshemmen för narkotikamissbrukare.

Socialulredningen föreslår en regional samordning av inslilulionsvården när del gäller planering, anordnande och drift. Del skall åligga kommunerna inom etl landstingsområde och landstingskommunen all i en inslilu-lionsplan redovisa behovel av insliliuioner i området och hur del skall tillgodoses. Utredningen ulgär i della sammanhang fiån all också de mindre, av primärkommimerna drivna instiiuiionerna beaklas vid bedömningen av behovel av "tyngre". (Örelrädesvis landstingskommunala institutioner. De eventuella molsällningar och Ivisler som kan komma all uppslå när kommunerna och landstingskommunerna gemensaml skall upprälla en institutionsplan föreslås bli lösta i organ där det ingår företrädare för landstingei och kommunerna i länel. Socialulredningen nämner i della sammanhang de politiska samarbelsorganen mellan landstingskommuner och kommuner, s.k. SLAKO-grupperna. I dessa behandlar landstingskommunen och kommunerna i områdel frägor av gemensaml inlresse. Ulredningen fömlsäller all parlerna i de allra flesla fall kan komma överens om vilka resurser som behövs och vem som skall ha ansvarel för all de anordnas. Den gemensaml upprätlade planen skall enligl förslagel redovisas lör länsstyrelsen.

Flerlalel remissinsianser är eniga om behovel av en noggrann planering av insliiutionsresurserna och lillslyrker utredningens förslag ulan närmare kommenlarer. Kommunförbundel ser med lillfredsslällelse atl ulredningen har funnil insliliilionsplaneringen vara en fråga för kommunerna och landstinget. Enligt förbundet bör de kompelenslvister som kan uppslå kunna lösas i samband med all planerna upprättas.

Även Landslingsförbundet tillstyrker förslaget och framhåller all insiitu-lionsplanerna närmasl blir inslmmenl för dimensionering och lokalisering av insliliUionerna inom länen. Planeringen bör enligl förbundels mening omfalta inle bara de "tyngre" inslilutionerna ulan också kommunernas inackorderingshem för alkoholmissbrukare och landslingeis inslilulioner för barn och ungdom.

Även jag finner det vara vikligl all planer för insliliuionsvården upprällas för varje landstingsområde. Planen bör beskriva de resurser som finns inom landslingsområdel. I planen bör säledes anges samlliga institutioner, såväl allmänna som enskilda som finns inom kommunerna. Av planen bör vidare framgå hur del framlida behovel av institutionsvård skall tillgodoses inom landslingsområdel. Regelmässigi kommer landstingei all bli huvudman för de institutioner som har större upptagningsområde än den enskilda kommunens. Planen blir del instrument med vilkel ansvarsfördelningen för de behövliga resurserna fastställs mellan landstingskommuner och kommuner.

Prop. 1979/80:1    Hetn för vård eller boende 336

1 vissa fall kan del finnas behov av all kunna utnyttja mer specialinrik-lade insalser. Efterfrågan på sådana resurser kan komma atl bli begränsade. Del kan därför bli nödvändigl med slörre uppiagningsområden än landslingsområdel. I ensiaka fall kan det även finnas behov av inslilulioner med hela rikel som upplagningsområde. Samråd mellan landslingen får i dessa fall ske regionvis. Här kan de principer för samverkan mellan sjukvårdsregioner som nyligen har föreslagits av rcgionsjukvårdsuiredningen i belänkandel (SOU 1978:70) Regionsjukvården ijäna som vägledning.

Jag utgår från alt inslilutionsplaneringen görs i samråd mellan landstingskommunen och kommunerna i länel. Planen bör redovisas för länsslyrelsen.

Somjag återkommer lill senare (avsnill 2.21) skall socialslyrelsen ha en övergripande tillsyn över socialtjänsten. Under socialstyrelsen bör länsstyrelserna ha etl särskilt tillsynsansvar över bl.a. institutionsvården i länel. Genom redovisningen av inslilutionsplaneringen får slalen möjlighel att följa ulvecklingen och vid behov ta upp överläggningar med huvudmännen.

Somjag har nämnl tidigare regleras verksamhelen vid inslilutionerna av olika lagar, särskilda stadgor och andra föreskrifter. Jag kommer längre fram atl redovisa de särskilda bestämmelser som bör gälla för de unga som bereds vård med slöd av lagen med särskilda bestämmelser om värd av unga (LVU). För den institulionella vården i övrigt bör de nuvarande bestämmelserna avlösas av vissa cenirala besiämmelser i socialljänsllagen och den tillämnade socialljänstförordningen. Jag återkommer till dessa i specialmoliveringen till lagen. I siörsla möjliga ulslräckning bör det emellertid överlämnas åt huvudmännen alt själva utforma reglerna för inslilulionsvården.

2.13.6 Vårdansvarei

Kommunen skall enligl socialljänsllagen ha ansvarel för au de människor som vistas i kommimen får det bislånd. också i form av vård och omvårdnad, som de behöver och som de inle kan få på annat säll. Della ansvar bör enligl socialulredningen också gälla när den enskilde vårdas i en institution. Inslilulionsvården är ju bara en av de resurser som kommunens socialljänsl skall ha alt tillgå. Elt så utformat vårdansvar kräver ell inlimi samarbele mellan förelrädare för kommunens socialtjänst och institutionsledningen.

Ingen remissinstans har haft någol all erinra mol förslagel om elt kommunall vårdansvar för hela institutionsvården. Flera av remissinslanserna är positiva till förslaget och pekar på atl mänga vårdlagare i dag flyttas mellan kommunala, landstingsdrivna och statliga inslilulioner som kanske vidtar motstridiga eller kortsiktiga ålgärder. Problemen hänger samman med bristen på samordning av vård- och behandlingsålgärder. I remisssvaren poängteras därför viklen av all kommunen lar på sig huvudansvaret

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 337

för vården. Man framhåller att detta innebär atl socialljänslen aktivt skall följa sin klienl genom vå|-dkedjans alla länkar. Della släller krav på en effektiv samordning och ett väl utvecklat samarbete mellan företrädare för den "öppna vården" och institutionsvården.

Jag delar ulredningens och remissinsiansernas uppfaUning atl kommunen bör behålla ell övergripande vårdansvar även när den enskilde ges vård i en institution. Inte minsl för kontinuiteten i behandlingen är del viktigt atl socialljänslen upprällhåller koniaklen när den enskilde vislas i en institution som drivs av landstingskommunen. Principen om ell sammanhållet och kontinuerligt kommunall vårdansvar praktiseras redan på många håll inom del sociala arbelel och erfarenhelerna är övervägande positiva. Atl kommunen har vårdansvarei oavsell om siödinsalser sälls in i hemmiljön eller i inslilution kommer enligl min uppfaUning dessutom att bidra lill atl avsevärt minska insiilutionsvårdens isolering.

2.13.7 BehandUngsunsvur

Socialulredningen anser all behandlingsansvarel. dvs. del omedelbara ansvarel för insalserna vid inslilulionen, bör åvila den som är huvudman för institutionen.

Jag delar liksom remissinslanserna ulredningens uppfaUning i fråga om behandlingsansvarel. När det gäller enskilda inslilulioner kan del emellertid finnas anledning all skilja mellan ell ansvar för de dagliga, praktiska vård- och behandlingsinsatserna och ett mer övergripande ansvar. Det omedelbara ansvaret för del praktiska vård- och behandlingsarbelel har givelvis inslilutionsledningen. Landstingei eller kommunen som huvudman måsle dock ha ett övergripande ansvar också för inslilulionsvården.

Jag vill samtidigt betona atl del är angelägel all den socialarbelare som svarar för socialtjänsten i övrigt också lar elt ansvar för närkonlaklen med klienten under inslilulionsvislelsen och är aktivt engagerad under hela instilulionsskedel. Socialarbelaren skall också förbereda klienten för en återgång ut i samhällslivet och ha huvudansvaret för den vikliga eftervårdande insats som behövs för atl institutionsvistelsen skall kunna få en mer långtgående rehabiliterande effekt. Detta får inle utesluta atl eftervården ordnas så att man kan la till vara de relationer som har uppkommit under vistelsen vid hemmet också i den forisatta behandlingen. Det får ankomma på den enskilda kommunen och företrädaren för resp. institution atl finna samarbetsformer som gynnar ell sådanl aktivt deltagande i vårdplaneringen från socialtjänstens sida.

I rapporten från Skåneprojektel har ledningsgruppen pålalal all kommunerna har svårt alt klara sin del av samarbetet med inslilulionsvården. En väsenllig orsak lill della var personalomsällningen och arbetstrycket i den "öppna" socialvården.

En minskad personalomsättning inom socialvården bör självfallel eftersträvas. Det är en förutsättning för konlinuiiel i vårdarbelel och etl fungerande samarbele med institutionsvården. 22   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Hem.för vård eller boende 338

2.13.8 Kosinadsansvaret

Socialulredningen uttalade i principbelänkandel den uppfallningen all med vårdansvar bör vara förenat elt kostnadsansvar även för de instilu-tionsanknuina resurserna. I slutbelänkandel har emellertid ulredningen frånlrätl sitt tidigare slällningstagande. Ulredningen har mol bakgrund av förslagen i fråga om resursansvarel framhållil all förslagen kommer all leda lill atl landstingen i vid omfallning kommer atl få resursansvarel för de institutioner som har atl lillgodose behovel av mer kvalificerad vård och behandling av den arl som f.n. ges bl.a. vid ungdomsvårdsskola. Det skulle komma atl innebära atl kommunen skulle ha kostnadsansvaret för den relativt omfattande inslilulionella vård som kommer all ges vid landslingskommunala inslilulioner. Della skulle kunna leda till adminislraliva svårigheter,

Enligl Ulredningens uppfaUning skulle adminislralionen kunna avsevärt förenklas om huvudmannen för institutionen även hade kosinadsansvaret för den vård som ges där. Varje huvudman skulle härigenom få svara för sina egna koslnader för vården. Ulredningen pekar på de lolkningstvister som skulle kunna uppslå om primärkommunen har elt kostnadsansvar, men inle ett resursansvar. Ulredningen pekar också på alt bältre förutsättningar nås atl integrera den sociala institutionsvården och den därtill angränsande sjukvården om landstingei som huvudman för institutionen även har ell kostnadsansvar för den värd som ges där. Del är mol den bakgrunden som ulredningen i slulbetänkandel föreslår all den som är huvudman för insliliuionen även skall svara för kostnaderna för den vård som ges där.

En slor majoritet bland remissinslanserna ger ullryck för en positiv eller övervägande positiv inställning lill ulredningens förslag. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslagel utan närmare kommenlarer märks flera länsslyrelser. älskilliga kommuner, däribland Slockholm och Göleborg. Föreningen Sveriges socialchefer. Sveriges socionomlörbund och Svenska kommunalljänsiemannaförbimdet.

Landstingsförbundet anser alt den huvudman som driver en institution också i princip bör ha det formella kosinadsansvaret för verksamhelen. Principen för kostnadsfördelning mellan landsting och kommuner bör ulformas i överenskommelser mellan de Ivå kommunförbunden. Decenlrali-seringsulredningen. som ansluler sig lill förslagel i fråga om resursansvarel, framhåller alt en av förutsällningarna för atl syslemel skall fungera är all del klarl sägs ut vilkel organ som har kostnadsansvaret och vilket som skall söija lör att den som behöver social samhällsvård också får del. Länsslyrelsen i Blekinge län anser atl landstinget som huvudman för inslilution också bör ha koslnadsansvarei.

Flera remissinsianser vänder sig emellertid mol föislagel atl kosinadsansvaret inle generelll skall ligga på kommunen. Riksrevisionsverkei anser all den huvudman som för all uppfylla sill ansvar vill la i anspråk inslilu-

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 339

lionsresurser också i första hand bör svara för de koslnader som är förenade med delta. Liknande synjiunkler förs fram av nägra kommuner. Malmö kommun anser all del primärkommunala kostnadsansvaret har stora fördelar när det gäller alt samordna metodutveckling och resursulveckling, och all del därför bör övervägas om det inle går all förena del med elt landslingskommunalt huvudmannaskap. Kommunen anser alt della syfte skulle kunna uppnås I.ex. genom alt landstingei avgiftsvägen tar ul hela vårdkostnaden i del enskilda ärendet av primärkommunen. Landstingei skulle då få täcka evenluella underskoll lill följd av låg beläggning eller oförutsedd kostnadsutveckling.

Även SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund ger uttryck för den uppfallningen atl vårdansvar och kostnadsansvar bör följas ål. Socialslyrelsen betonar all riskema för all institutionsvården isoleras och på samma säll som i dag blir en speciell behandlingsform blir minsl om kommunerna ges ell ansvar för koslnader och resursutveckling. Ell förenal vård- och kosinadsansvar skulle medverka lill en slarkare inlegrering mellan öppen och sluien vård och är därför alt föredra. Skulle kostnads-och resursansvar övertas av landstingskommun, blir det enligl slyrelsen av än slörre belydelse alt den "öppna" vårdens resurser förstärks.

Sveriges läkarförbund framhåller alt del finns starka skäl för alt vidhålla kommunens ansvar för de institulionella resurserna. Där så är möjligt bör instilutionsbunden socialvård organisaioriskl anknylas lill "öppen" socialvård. En viklig och kanske nödvändig drivkraft till en sådan utveckling är enligl förbundel all kommunerna ges kostnadsansvaret för de inslilu-lionsbundna resurserna. Förbundel anser all en generell tendens att ålägga landslingen huvudmannaskapel jämle kostnadsansvaret för institutions-bunden social vård har flera nackdelar. Man riskerar sämre samband mellan "öppen" socialvård och institutionsvård. Del blir svårare all till-lämpa principer om närhel och normalisering i vården. Tvister kan också uppslå huruvida en viss person skall beredas plals på en inslilution eller inle. Del är också Iveksaml om landstingei med sitt lunga ansvar för sjukvården kommer all mäkla med all bygga ul en instilutionsbunden socialvård.

Jag vill för egen del framhålla följande. Även om landstingskommunen i huvudsak torde få resursansvarel för det\ instilutionsvård som kräver slörre upplagningsområde än den enskilda kommunens, är del kommunen som kommer all ha vårdansvarei. Det innebär bl.a. att det åligger kommunen alt se lill atl den enskilde vid behov får vård uianför det egna hemmet, all följa vården vid institutionen, all vid behov medverka lill atl den enskilde bereds vård i annan inslilution och atl efler institutionsvårdens avslutande ge den enskilde det slöd och den hjälp som han kan behöva därutöver.

Kommunen kommer således, liksom när den i övrigl tar i anspråk resurser inom socialtjänsten, atl ha inflytande över hur institutionerna

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 340

skall ulnylljas. Kommunen bör då också enligl min uppfattning ha ett visst kosinadsansvar för inslilutionerna. även i de läll landstingskommunen är huvudman. Detta kosinadsansvar kan ges den innebörden au kommunen får erlägga avgifler för de plalser som tas i anspråk. Hur dessa frågor skall lösas bör emellertid las upp vid de pågående förhandlingarna om ändral huvudmannaskap. Jag kommer senare atl behandla förälders kostnadsansvar lör den vård som ges underårigt barn i annal hem än det egna (avsnitt 2.15).

2.13.9 Institutionen som behandlingsresiirs

Den institutionella värden skall som jag har framhåUit lidigare vara en del av de samlade resurser som skall finnas inom socialtjänsten. Avgörande för vilken form av insats som skall väljas blir den enskildes behov i varje särskill fall. För den inslilulionella vården skall gälla samma principer som lör vården i övrigl. Kommunerna och landstingskommunerna bör ha möjlighel all Ulforma den inslilulionella vården efler kommunens förulsällningar och behov inom ramen för de övergripande mål som skall gälla för socialljänslen.

Inslilulionsvården får aldrig ses som en isolerad vårdinsals ulan skall alllid ingå som ell led i ell behandlingsprogram. Den nuvarande lagstiftningen, som knyler institutionerna lill olika vårdområden, bör avlösas av besiämmelser som är anpassade lill de förulsällningar som jag nämnde nyss. Kommunerna och landstingskommunerna bör ges uirymme all ulforma inslilulionsvården i lakl med den pågående ulvecklingen och med beaktande av förändringar i kommunens behov. De nuvarande beslämmelserna om barnavårdsanslaller. ungdomsvårdsskolor och vårdanslaller för alkoholmissbrukare bör därför upphöra. Som jag har framhållil lidigare skall den nya lagsliftningen inskränka sig lill vissa cenirala bestämmelser, medan del i siörsla möjliga ulslräckning skall överlämnas ål huvudmännen själva all bestämma närmare om värdens utformning.

Del är mol denna bakgrund somjag i del följande lar upp frågan om vilka inslilulionella behandlingsresurser kommunerna och landstingskommunerna bör ha lillgång lill inom socialljänslen.

Inslilulioner för barn uth iingdtim

Spådharnslwm och mödralicm drivs i dag i huvudsak av landstingskommunerna. Anlalel sådana hem har under senare år avsevärl minskals, samlidigl som platsantalel på varje hem har sjunkit. Nedgången av anlalel spädbarnshem och mödrahem får ses mol bakgrund bl.a. av den förändring av samhällels syn på barn vars föräldrar inle är gifla och de vidgade möjligheler föräldern i dag har atl själv la hand om siu barn.

Socialulredningen anser alt vården på spädbarns- och mödrahem till stor del kan ersättas av vård i familjehem. Jag delar i likhet med remissinslanserna utredningens uppfattning all dessa hem successivi kan avskaffas.

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 341

Motsvarande resurser bör som redan har skelt i många fall kunna erbjudas inom ramen för en utbyggd och förbällrad familjevård. Del finns emellertid anledning all noga invenlera de alternativa vårdmöjligheler som finns, innan spädbarns- och mödrahemmen avvecklas.

Upptugningslicmmen är huvudsakligen lill för barn som behöver tillfällig vård och lösiran eller som behöver slå under observation efter omhänderlagande för samhällsvård eller ulredning enligt BvL. Del är i huvudsak landstingen som svarar för inrättande och drift av iipptagningshemmen.

Försöksverksamheten inom Skåneprojektet har bl. a. syftat till all finna ersällningsformer lör iipptagningshemmen. Ulvärderingen av projektet visar alt vård ål ifrågavarande grupp barn i s. k. konlraklerade familjehem i någon ulslräckning har kunnal ulgöra allernaliv till placering i upplagningshem. Också Gotlands kommun liksom Stockholms läns landsting och Slockholms kommim har sedan en del år drivii en verksamhel som ulgör elt komplemenl lill upplagningshemmen och i viss mån en ersällning för dessa.

Jag kommer i del följande alt föreslå atl del i en särskild lag (LVU) skall tas in bestämmelser som ger möjligheler all ingripa med vård utan samtycke belräffande den som är under 20 år. om den unge genom brisier i omsorgen om honom eller genom sill egel beteende utsätts för risker lill hälsa eller utveckling. För dessa unga. som ofla har behov av akul vård. behövs bl.a. en behandiingsresurs av det slag som i dag finns all tillgå inom upplagningshemmen. Del kommer sällan att vara möjligt all erbjuda lillräcklig beredskap eller nödvändig uppsikl endasi genom alt anordna akut vård i enskilt hem. Även när vården anordnas på begäran av vårdnadshavaren eller med hans samtycke, föreligger del ofla ell akul vårdbehov.

För en rationellt fungerande "öppenvård" är det således i många fall en förulsällning alt del finns en institutionsvård, som har beredskap atl snabbi la emol barn som har akul behov av vård. En motsvarighet lill upplagningshemmen kommer därför även i forlsältningen atl fylla en viktig funktion. Jag vill samtidigt betona att den försöksverksamhel som har pågått bl.a. i Skåneprojektel har getl så pass goda erfarenheter av atl bereda akul vård i enskilda hem all del finns starka skäl för all tillvarata och ulveckla de resurser som familjehemmen ulgör. Del bör enligl min mening vara möjligt all koppla denna typ av familjehemsresurser till upplagningshem så atl man genom all välja mellan olika behandlingsresurser alllefler den unges skiftande behov kan lillgodose både krav på skyndsam placering och bäsla möjliga värdform.

Specialhem är huvudsakligen avsedda lör barn som behöver en längre tids vård och foslran och som inle lämpligen kan placeras i enskilda hem. Som regel är landstingskommunen huvudman för specialhemmen, även om många kommuner har inrällal liknande inslilulioner.

Enligt socialutredningens uppfattning bordet inom den framtida instilu-

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 342

tionsvården finnas en motsvarighel till specialhemmen. Inslilulionen skall ha lill uppgifl all svara för såväl ulredning och vård av barn i behov av omedelbara åtgärder som vård av barn med grava sociala, emotionella eller intellektuella störningar som behöver en längre tids vård. Insalserna vid hemmet föreslås beslå i observation och utredning saml i de fall mer långvariga vårdbehov föreligger i kvalificerade socialpedagogiska och terapeutiska insatser. Vid institutionen skall man bedöma vårdinsatsens intensitet och längd och pröva förutsättningarna för all återföra barnel lill del egna hemmet. 1 många fall måste enligt ulredningen vårdbehoven bedömas bli långvariga och inslilulionen därtör ha tillräckliga resurser för atl kunna bereda sådan långsiktig vård och behandling. Den nedgång av plalsanlalel som gäller för inslilulionsvården i slorl har enligt ulredningen också gällt specialhemmen.

Bland de remissinstanser som har haft synpunkter på specialhemmen har det inte funnits någon avvikande mening om behovet av sådana insliiuiionsresurser. Däremot har några remissinstanser slälll sig Iveksamma till att vid samma institution ta emol såväl unga som behöver kortsiktig vård i samband med utredning och observation som de som behöver en längre tids vård och behandling. Slockholms läns landsting anför atl den samlade erfarenheten inom landstingels barn- och ungdomsvård talar för all akul-och korttidsvård inle lämpligen kan kombineras med instilutionsvård för längre tids behandling. Bam- och ungdomshem med långsikliga behandlingsprogram fordrar en miljö som inle i alllför hög grad bryter kontinuiteten i gruppsammanställning och arbelsuppläggning. Dessulom avgör vård-lidens längd delvis vilka krav som skall slällas på personalen i fråga om ulbildning och arbelsmelodik.

Del är enligl min mening uppenbarligen förenal med svårigheier all vid en och samma institution tillgodose två så skilda behov som all erbjuda en bas för utredning och observation och därvid utgöra en inledande fas i en mer långsiktigt syftande vård och samtidigt kunna ge adekvat vård och behandling åt de barn som är i behov av långsiktig instilutionsvård. Jag anser följaktligen atl man i den framtida planeringen av inslilulionsvården måste la hänsyn lill atl vården på specialhemmen kan vara avsedd atl tillgodose skilda behov, som kan göra del nödvändigl all föriägga den vid olika inslilulioner eller avdelningar. Den oro som kan skapas om man vid en behandlingsinriklad inslilution behöver la emot akula placeringar riskerar all inverka slörande och negaiivt på vården av de barn som vårdas på inslilulionen för en längre tid.

Ungdomsvårdsskt)lurna

Ungdomsvårdsskolorna är avsedda för ungdomar som har omhändertagils för ulredning eller samhällsvård på grund som anges i 25 S b) BvL. Skolorna slår under slalligl huvudmannaskap.

Anlalel i ungdomsvårdsskola vårdade elever har under den senasle

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 343

tioårsperioden avsevärl minskal, samlidigl som anlalel skolor har minskal från 25 år 1965 lill 18 år 1975. Vid slulel av år 1977 fanns del lolall 809 elever inskrivna vid landels ungdomsvårdsskolor. Av dessa vårdades 446 inom och 363 ulom skola. Antalet plalser per ungdomsvårdsskola har också kunnat nedbringas avsevärt, men ungdomsvårdsskolorna är fortfarande den barnavårdsinslilution som har del högsla platsantalel per inslilution.

Genom ändring i lagstiftningen har ungdomsvårdsskolorna fåll möjlighel att bedriva samvård av pojkar och flickor, och resultaten av denna försöksverksamhet har varit goda. Försök med att ta emot elever i frivilliga former vid skolorna har också gjorts, och resultaten av denna verksamhel är positiva, även om försöksverksamheten bl.a. på grund av plalsbrisl inte har fått den genomslagskraft och omfallning som man hade önskal. Inom ramen för Skåneprojeklei har prövats en mer konsekvent regional anknylning av institutionsresurserna, där närhelsprincipen och ett sammanhållet vårdansvar har kunnat omsättas i praktiken. Försöksverksamhelen har bl.a. inneburit möjlighel till frivillig vård av bl.a. någol äldre ungdomar och till ett förenklat intagningsförfarande.

1 sin analys av skilda behandlingsbehov inom institutionsvården har socialutredningen ansett all i huvudsak två klienlgmpper lämpar sig för vård i ungdomsvårdsskola. Den ena är ungdomar i akula, deslruktiva krissituationer där relationsstörningar i förening med missbruk av thinner, alkohol eller narkotika motiverar en institutionsvård. Den andra är unga lagöverträdare som till följd av sitt brottsliga beteende är aktuella hos polis och åklagare. Utredningen konstaterar att vårdbehoven ofta hade den karaktären atl slutna avdelningar är nödvändiga. Behoven av sådan vård är enligt utredningen slörst i storstadsregionerna. Med hänsyn till närhetsprincipen bör skolor med sådana resurser förläggas främst till dessa regioner.

Vissa remissorgan har framhållit alt det lorde vara realistiskt att även i framtiden räkna med att det kommer att behövas särskilda institutioner för den minoritet tvångsomhändertagna ungdomar som saknar eller har dålig motivation för problembearbetning. Tvångsåtgärder bedöms som nödvändiga för främst två gmpper, unga missbrukare och unga lagöverträdare.

TCO anser atl socialutredningen inte har förmått ge en realislisk bild av de institutionsinsatser som krävs för att komma tillrätta med den grupp ungdomar som har dålig motivation för behandling och förändring. Inadekvata institutionslyper kan enligt TCO medföra ogynnsamma effekler ur vårdsynpunkt. Utan särskilda institutioner kan det också finnas en risk för att en stor del av dagens ungdomsvårdsskoleelever, med behov av kvalificerade vårdinsatser och psykosocialt stöd, förs över till kriminalvården därför att åklagarmyndigheter och domstolar i dessa fall skulle bedöma socialtjänstens insatser som otillräckliga för unga lagöverträdare. Den enskildes behov skall vara avgörande för de vårdinsatser som görs men det

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 344

är orcalistiskl all Iro all iniressel av ell vissl samhällsskydd mol unga lagöverträdare med kvalificerad kriminalitet inte kommer att göra sig gällande också i framtiden.

Jag inslämmer i all del i varje fall för den framlid som kan överblickas nu kommer all finnas behov av sådan vård och behandling som ges i den nuvarande ungdomsvårdsskolan. Jag vill underslryka att del här rör sig om en minoritet av svårbehandlade och svagt motiverade ungdomar som i många fall uppvisar etl avancerat lagslridigt beleende. Många ungdomar har också allvarliga relationsproblem i förening med olika former av missbruk.

Man måste således räkna med all det i varje fall till en början kommeratt finnas behov av en motsvarighet till de nuvarande ungdomsvårdsskoloma inom den nya socialtjänsten. Det är emellertid önskvärt att den utveckling som pågår sedan flera år tillbaka får fortsätta i riktning mot att utveckla vården vid ungdomsvårdsskolorna så atl de måhända bättre än hitfills kan möla ungdomamas individuella vårdbehov. Ulvecklingen mol institutioner med färre platser och en mera varierad vård bör gå vidare. Den utveckling av ahernativa vårdformer som samtidigt pågår är mycket angelägen och måste ges möjligheter all fortsätta.

Olika vårdbehov bör kunna tillgodoses vid dessa institutioner. Man bör kunna ge både samtalsbehandling och jagstärkande behandling. Det synsätt som lillämpas vid miljöterapeutiska institutioner bör här kunna ge viss vägledning. Intensiva behandlingsinsalser förutsätter resurser för fortbildning och handledning av personal, atl man utarbetar långsikliga behandlingsprogram m. m. Inte minst viktigt är del atl formulera mål för behandlingsarbelel som bygger på gemensamma värderingar och referensramar.

Somjag har antytt tidigare bör del vara en viktig uppgift för institutionsvården atl skapa vårdmöjligheter även för ungdomar med starkt utage-rande, provokativt eller normlöst beteende. För detta krävs det såväl kvalificerad personal som speciella lokalmässiga resurser.

Jag anser att man när det gäller de ungdomsgrupper som i dag vårdas i ungdomsvårdsskola för framtiden bör eftersträva mindre institutioner i storleksordningen högst 25 platser. Mindre enheter ger större förutsättningar för nära mänsklig kontakt, överblick, medinflylande och ansvarstagande. Samtidigt bör enhetema ha en sådan storlek att de har tillgång tiU varierande resurser.

Institutionsvården bör ingå som en del i etl längre vårdprogram som kanske omspänner flera år. Det är inle minst mot den bakgrunden viktigt att institutionen har möjlighel alt både påverka intagningsproceduren och förbereda och upprätthålla en meningsfull kontakt med den vårdade efter vistelsen i institutionen. Erfarenheterna från Skåneprojektet och annan pågående försöksverksamhel bör här kunna bli av värde.

Prop. 1979/80:1    Hem .för vård eller boende 345

Enligt förslaget till LVU, somjag återkommer till senare (avsnitt 2.25.2), skall unga som bereds vård på grund av sill eget beteende kunna hindras atl lämna del hem för vård eller boende där de är inlagna och i övrigl underkaslas den begränsning av rörelsefrihelen som är nödvändig för all vården skall kunna genomföras. Besiämmelser av delta slag ställer särskilt höga krav på personalen vid hemmet och på vården i övrigl. Bestämmelserna bör därför inte kunna tillämpas vid alla institutioner som tar emot unga för värd. Det föreslås därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skall beslula vid vilka hem för vård eller boende de skall få tillämpas.

Alt det inom socialljänslen kommer all behövas hem som motsvarar de nuvarande ungdomsvårdsskolorna innebär emellertid inte all det bör tillskapas institutionella resurser som är avsedda enbart för dem som med stöd av LVU bereds vård på grund av silt beteende. Vid dessa hem bör även kunna tas emot sådana unga som själva vill medverka till den vård som ges där.

Vårdanstaher för ulkoholmissbrukure

Anlalel vårdade på de allmänna anstalterna har under senare år varit tämligen oförändrat, samlidigl som tillströmningen lill de enskilda anstalterna har ökat. Av det totala antalet intagningar på olika vårdanstalter har de frivilligt sökande under de senare åren ökat markant, från 65% år 1%5 till drygl 90% tio år senare. (Utvecklingen har belysts ytterligare i lagrådsremissen, sid. 58-59.) Denna förändring kan förklaras av ett flertal samverkande faktorer. Diskussionen om frivillighet eller ivång inom socialvården kan vara en. Förändringen lill en mer öppen och serviceinriktad nyklerhetsvårdspolitik är sannolikl en annan. Den omständigheten att sjukpenning fr. o. m. mitten av år 1974 utgår även till intagna på allmänna anstalter lorde också ha spelat en viss roll.

Som jag återkommer lill längre fram (avsniu 2.25) bör det inte längre finnas möjligheter att ingripa med tvång mot vuxna inom socialtjänsten. Det Ivång som för en minoritet kommer att vara nödvändigt skall i framtiden helt vara en uppgift för sjukvårdshuvudmannen inom ramen för lagen om psykiatrisk vård i vissa faU (LPV).

LPV kommer att öppna möjlighet till vård tvångsvis även utanför de psykiatriska klinikema och sjukhusen. Denna möjlighel skall finnas även inom missbmksvården. Del är ur vårdsynpunkl och rationell synpunkt angeläget att missbmkama inte vårdas på en högre omhändertagandenivå än som är nödvändig. Vården vid de psykiatriska sjukhusen bör därför så snart det är möjligt avlösas av vård i sjukhem eller annex under ledning av läkare. Delsamma gäller naturiigtvis även vård i frivillig form. Vissa av våra nykterhetsvårdsanstalter, allmänna eller enskilda, bör kunna utnyttjas som sådana annex i framtiden. Redan i dag finns del dessutom i åtskiUiga landsting sjukhem som utnyttjas på ett liknande sätt. Där är dock

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 346

symptombilden hos patienterna blandad. 1 vad mån de nykterhelsvårdsan-stalter som utnyttjas på det sätt som jag har antytt nu kommer atl behålla sin prägel som institutioner enbart för nyklerhetsvård måsle komma att bero på den lokala planeringen och dess fömtsättningar.

Andra nykterhetsvårdsanstalter kan i framliden utnyttjas för en mera socialt betonad vård under socialnämndens ledning. Som jag har nämnl tidigare kommer det att behövas närbelägna institutioner för dessa insatser. Även om dagens inackorderingshem i viss utsträckning kan ulvecklas atl fylla denna roll, finns del skäl atl förmoda atl man också kommer all behöva inrätla nya hem för dessa uppgifter.

Socialutredningen menar att verksamheten vid vårdanstalterna ofta präglas av en hög grad av omhändertagande. Man vidtar ofta i bäsla syfte alltför omfattande stöd- och vårdåtgärder. Men dessa torde inte sällan passivera klienten och försvåra rehabiliteringen. Hur institutionsmiljön är utformad och vilken melodik som tillämpas spelar här en cenlral roll. liksom hur institutionen är uppbyggd och lokaliserad. Det finns som har nämnts tidigare enligt socialulredningens uppfattning en stor risk för alt behandlingssträvandena begränsas och koncentreras lill en individs problem utan atl man tar hänsyn till hans livsmiljö. Svårigheier och spänningar i klientens hemmiljö kan därför lätt förbises, och orsakerna till störningarna förblir obearbetade. Valet av institution har ofta gjorts på grundval av de registrerade och mest påtagliga yttre symptomen.

Flera av remissinstanserna inslämmer i ulredningens kritik av vården vid en del av de nuvarande vårdanstalterna som beskrivs som terapifallig. Meningarna är delade när det gäller den differentiering efter symptom och val av missbruksmedel som utredningen vill komma tillrätta med. Några av remissinstanserna hävdar all det är missbruksbenägenheten som skall angripas och inte valet av missbruksmedel, medan andra menar att man även i fortsättningen kommer atl behöva skilja mellan dem som missbrukar alkohol och dem som missbrukar narkotika.

Några av remissinslanserna, däribland socialstyrelsen, har i sammanhanget erinrat om bristen på vårdresurser för avgiftning och lillnyktring. De bristande resursema har lett till att man ofta inte har kunnat fullfölja avsikten att ge vård åt berusade personer sedan de har omhändertagils av polisen. Socialslyrelsen understryker liksom bl.a. Kommunförbundel att ökade resurser för avgiftning och lillnyktring är en förutsättning för social och medicinsk rehabilitering av alkoholmissbrukare.

Remissinstanserna har också understrukit nödvändighelen av att noggrant förbereda och planera en vistelse i vårdanstalt. Jag delar denna uppfattning hell. Det bör ske genom insatser i den "öppna" vården och genom att utnyttja de resurser som där står till buds. Tillgång till tillnyktringsenheter och alkoholpolikliniker spelar härvid en viktig roll. Atl tillhandahålla sådana resurser bör enligt min mening vara en kommunal och landstingskommunal uppgifl. Utökade sådana resurser skulle otvivelaktigt

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 347

bidra till att institutionsplaceringar i många fall kunde undvikas. När en sådan vistelse är oundgängligen hödvändig. skall resurserna vara så väl ulformade all de leder till positiva resultat för den enskilde klienten. För detta krävs här som vid all annan institutionsvård behandlingsresurser som kan möta varierande vårdbehov. Inte minst gäller del i fråga om personallålhel, utbildning och fortbildning av personalen och kvalificerad handledning och arbetsledning. Jag återkommer i samband med behandlingen av tvångsåtgärderna inom missbruksvården närmare lill dessa frågor (avsnill 2.25).

Socialutredningen framhåller alt de människor som även i en framlid kommer atl ha behov av vård i skyddad miljö framför allt är vuxna - oflasl äldre - gravt alkoholskadade och socialt utslagna. Ofta saknar de eller har bristfällig anknylning lill en primärgrupp. Dessa klienler saknar inie sällan boslad, har belydande arbetshinder av såväl fysisk som psykisk art och dålig alkoholtolerans. Täta återfall i missbruk eller behov av daglig alkoholkonsumtion leder lätt till konflikter för dessa människor och förstärker deras sociala isolering.

Utredningen menar atl denna grupp klienler tidvis behöver vislas i en lillrällalagd miljö, där loleransen för återfall i missbruk och olika avvikelser i sociali hänseende måsle vara en förulsällning. Vislelsen bör syfta till att i möjlig utsträckning ge social och medicinsk rehabililering och lill atl tillvarata och ulveckla klienlens återstående funktionsförmåga. Insatser av skilda sociala, medicinska och arbetsvårdande organ är nödvändiga. De differentierade insatserna skall syfta till att också stärka klientens självförtroende och upplevelse av social gemenskap.

Utredningen anför vidare all denna khenigmpp - som i dag är förhållandevis liten - skall kunna minskas yllerligare genom en ökad salsning på inackorderingshem och andra öppna vårdformer som gör mer ingripande vårdinsatser onödiga.

Jag inslämmer liksom flerlalel remissinstanser i ulredningens syn på behovet av vård i skyddad miljö. Jag vill tillägga atl del för denna grupp klienler är viktigi atl institutionen uppfyller kraven på en god och tolerant boendemiljö.

Bland de nu angivna vårdbehövande finns s.k. störande vårdlagare. Enligt ShjL ankommer det på landstingskommun all ge behövlig vård och tillsyn ål den som med hänsyn till sitt beleende inte lämpligen kan bo i ålderdomshem. Gruppen består huvudsakligen av äldre, gravt alkoholskadade män. men också av senildemenla personer.

Socialulredningen har inte funnit det nödvändigl all i socialljänsllagen la in särskilda besiämmelser om slörande vårdlagare. Del bör enligl ulredningen ankomma på kommunen all lillgodose denna grupps vårdbehov inom åldringsvården. Belräffande den grupp som huvudsakligen består av senildemenla personer och som med hänsyn till sitt tillstånd är i behov av dygnel-mnl-iillsyn lorde del vara sjukvårdshuvudmannens uppgifl all sörja för behövliga vård- och behandlingsinsalser.

Prop. 1979/80:1    Hemför vård eller boende 348

Jag ansluler mig till utredningens förslag, som inle har föranlett någon erinran under remissbehandlingen. Samlidigl vill jag belöna all del är angelägel alt man även för denna svårbehandlade grupp så långl möjligi undviker särvård och differentiering och söker lillgodose behoven inom den reguljära kommunala resp. landslingskommunala institutionella vården. Jag är emellertid medvelen om atl del i många fall - främsl inom slorstadsregionerna - kommer all bli nödvändigl all i särskilda inslilulioner lillgodose dessa vårdbehov. Jag vill slulligen erinra om all familjevård för vuxna även inom delta område i vissa fall kan vara ell allernaliv till vård i inslilution.

Inuckorderingshcm för ulkoholmissbrukure

Inackorderingshem för alkoholmissbrukare drivs företrädesvis av kommunerna som en halvöppen vårdform för sådana alkoholmissbrukare som bl. a. har bostadsproblem men som har möjligheter all klara av ell arbete. Klienierna bor och inlär sina måltider på hemmel och tillbringar också en slor del av sin frilid där. Hemmen fyller en funktion som ett mellanled i behandlingskedjan mellan vistelse på vårdanstalt för alkoholmissbrukare och hell "öppen" värd. Många alkoholmissbrukare kan ulnyllja inackor-deringshemmel efler alt ha vårdats på sjukhus.

Socialulredningen menar all beläggningen på inackorderingshemmen är relativt låg. och all hemmen ofla måsle användas för klienter som har en sämre arbetsanpassning än vad hemmen egenfiigen har resurser för all klara. Endasi ca 20% av de boende hade förvärvsarbete enligl en undersökning år 1974. (Motsvarande siffra år 1966 var 75%.) Detla innebär all många vislas på inackorderingshemmen även dagtid. Del har skell en förskjuining så all hemmen från alt lidigare ha utgjort en övergång från anstaltsvård lill vård i fuUsländig frihet numer i många fall har kommil all bli elt allernaliv till anstallsvård. Många klienler har egna bosläder men vistas på inackorderingshem när de har svåra alkoholproblem, någol som ylterligare har försiärki inlryckel av all hemmen beiraktas som en ersättning för anstallsvård. Vislelsetiderna har genom åren blivil relalivi långa, och flera av klienierna har upprepade visielser på inackorderingshemmen.

Nyklerhelsvårdens anstallsulredning har år 1977 gjorl en karlläggning av inackorderingshemmens verksamhel. Utredningen konstaterar all del finns elt behov av såväl hem med tonvikt på vård och behandling som hem för ell mera permanenl boende i skyddad miljö. Anslallsutredningen anser all de inackorderingshem som inriklas på behandling som regel inle bör ha fler än 10- 12 plalser. De bör ha personal lill hands dygnel runl och även lillgång lill särskill utbildad personal som finns inom vårdområdet.

Anslallsuiredningen anför vidare all del för de alkoholmissbrukare som uppvisar en dålig rehabilileringsprognos - del gäller här äldre, ofla förlids-pensionerade personer - finns behov av etl skyddal boende av mer permanenl karaklär. Della skyddade boende kräver lägre omhänderlagande nivå

Prop. 1979/80:1    Hem .för vård eller boende 349

och mindre personella resurser. Boendel och den service som lillhandahålls får därt"ör ses som ett inslag i kommunernas övriga ansvar för ålders-och förtidspensionerade. Del är anslaltsutredningens uppfaUning alt denna differentiering mellan rehabiliteringsbara resp. mindre rehabilileringsbara är nödvändigl för alt vårdarbelel för den förra gmppen inle skall försvåras av alt personalresurser las i anspråk för arbete med den mindre rehabiliteringsbara gruppen. Del skyddade boendel av mer permanenl karaklär kan utformas på olika säll. Elt allernaliv är atl kommunen hyr lägenheler som i andra hand upplåts till gäster som får sin tillsyn genom kommunens hem-serviceverksamhcl. Ell annal alternativ är att utnyttja olika kollektiva boendeformer. De hem som redan finns för s. k. störande vårdlagare lorde i en del fall kunna användas för denna grupp missbrukare. Socialutredningen har i stort anslutit sig till anslaltsutredningens synpunkler och förslag.

Under remissbehandlingen har socialutredningens förslag om förbällringar i fråga om personaltillgång och platsantal vid inackorderingshemmen fått etl posilivi bemölande. Några av remissinslanserna framhåller att insliiulionerna lill följd av den ökade satsningen på öppen vård kommer att få möla elt mer vårdkrävande klientel och att därför satsningar på stöd till personal samt ulbildning kommer all vara en angelägen uppgift. Flera av remissinstanserna har i sammanhanget pekat på bristen på tillnyktrings-kliniker och har hävdat alt sådana resurser tillsammans med kommunala alkoholpolikliniker ulgör en förutsättning för en social och medicinsk rehabilitering av alkoholmissbrukare och för en konstruktiv samverkan mellan socialtjänst och sjukvård.

Som socialulredningen har påpekat fungerar i dag ett antal inackorderingshem enligl de riktlinjer som nykterhetsvårdens anstaltsutredning har föreslagit. I och med att beläggningen vid flera inackorderingshem de senare åren inte har varit alltför hög. har del funnits möjligheter att skära ner antalet platser vid flera inackorderingshem. Jag anser att utvecklingen mot etl lägre platsanlal bör fortsätta.

Jag delar också socialutredningens uppfaUning alt många av inackorderingshemmen med fördel skulle kunna ändras lill mindre hem för vård och boende som inle endasi bör slå öppna för alkoholmissbrukare. Dessa hem får enligl min mening därigenom en inriktning på behandling och kommer atl utgöra inte bara etl mellanled i vårdkedjan ulan ofta ett alternativ till behandling i andra former. De kan i vissa fall ersätta vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. En sådan utveckling är önskvärd bl. a. därför att den harmonierar med principen om närhet och ger såväl klienten möjlighet att hålla kontakt med hemmiljö och familj som socialarbetaren tillfälle att utöva den stödkontakt som enligl principen om ett obrutet vårdansvar är oundgängligen nödvändig.

Det finns anledning att särskilt fästa uppmärksamheten vid de behov som gravt alkoholiserade, ofta förtidspensionerade, män har. Dessa män, som inle sällan behöver relalivi långa vislelsetider i en skyddad och tillråt-

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 350

talagd miljö kan vara svåra att placera i ålderdomshem, och sjukvårdens insalser blir ofla av lillfällig natur och insalta i akula skeden och på gmndval av medicinska indikationer. Inslilulionell vård eller annan form av skyddad tillvaro kan för denna grupp ibland vara etl allernaliv lill placering i ålderdomshem. Elt annal alternativ är atl nyttja inackorderingshemmen. De större kommunerna förfogar över relalivi goda resurser härvidlag.

Inackorderingshem och behandlingshem för narkotikamissbrukare

Med inackorderingshem och behandlingshem för narkotikamissbrukare avses institutioner som erhåller statsbidrag för all bereda vård ål narkotikamissbrukare. Gränsdragningen mellan de hem som kallas inackorderingshem och de som kallas behandlingshem är fiylande. 1 villkoren för statsbidrag till verksamhelen görs ingen principiell skillnad mellan dessa behandlingshem och inackorderingshemmen. Samlliga hem har betydande inslag av behandling och utnyttjas som regel för längre lids vård. 1 forisallningen kallar jag dem behandlingshem för narkotikamissbrukare.

Det är enligt ell riksdagsbeslut år 1968 sjukvårdshuvudmännen som har ansvaret för att det finns tillgång till behandlingshem för narkotikamissbrukare, såvida inte överenskommelse träffas om fördelning av vårdansvaret på annat sätt. 1 storstadsregionerna har eu flertal sådana behandlingshem inrättats av kommunerna. F. n. har kommunerna elt större anlal sådana behandlingshem än landslingen. Del är också vanligt atl olika stiftelser driver behandlingshem. Slatsbidrag till driftkostnader vid behandlingshem/inackorderingshem för narkotikamissbrukare beräknas f. n. täcka omkring 50% av kostnaderna. Vid de stiftelseägda hemmen måste resterande del av kostnaden täckas genom en särskild vårdavgift. Denna kan finansieras från de vårdbehövandes socialbidrag eller sjukpenning, eller genom kommunalt bidrag.

De mindre kommunerna, som har mer sporadiska behov av sådana vårdplatser, har svårigheter att själva inrälta och driva denna typ av behandlingshem. De har ibland även svårt att utnyttja platser vid stiftelse-drivna hem, eftersom dessa platser ofta abonneras av de större kommunerna. Socialutredningen pekar i dessa fall på möjligheten atl utnyttja inackorderingshemmen även för narkotikamissbrukare. Man menar också att nuvarande differentiering så långt möjligt bör undvikas.

Flera av remissinstanserna har framhållit atl många narkotikamissbrukare utestängs från olika vårdinrättningar. Enligl remissinstanserna får narkotikamissbrukama ofla sjukhusvård först i ett sent skede, när de är fysiskt mycket nedgångna. Bristen på behandlingshem har lett till långa köer för narkotikamissbrukare som söker vård. Detta gör öppenvårdsarbetet svårt för kommunema som inte kan erbjuda missbmkama etl behandlingsalternativ.

Någon remissinstans har pekat på möjligheten att ta resurser tiU behand-

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 351

lingshemmen från de nuvarande värdanstalterna för alkoholmissbrukare. Del belönas också i remissvaren all narkotikamissbrukarna måsle förberedas för ell liv ute i samhällel och inle. som i dag. för ell liv inom vårdappa-raien.

Några av remissinstanserna, däribland kriminalvårdsstyrelsen, framhåller atl socialulredningen tycks ha en svävande uppfattning om behovet av inslilutionsplalser för narkotikamissbrukare, och all det i utredningen saknas underlag i form av analyser av missbrukssiluationen.

Inom vården av narkotikamissbrukare har förhållandena ändrals under den lid socialulredningen har arbelal. Dessa förändringar är kanske slörre än inom någol annal vårdområde. Missbruket av narkotika har under sextiotalets senare år och under början av sjultiolalel, ökal i omfallning och under hand förändrats. Della har helt självklart skapai svårigheier för såväl den kommunala socialvården som landstingets sjukvård.

Riksdagen fattade våren 1978 beslut om väsentligt ökade insalser mot narkotikamissbmkel. Beslutel grundade sig på förslag från ledningsgmppen för narkotikafrågor i rapporten (Ds S 1978: 2) Ålgärder mol narkotika-missbmk. Huvudvikten lades vid en kraftig ulbyggnad av vårdresursema både kvantitativt och kvalitativt. Platsantalel vid behandlingshemmen beräknades bli i del närmaste fördubblat. Ulöver de 182 stalsbidragsberättigade plalser vid 18 behandlingshem som fanns den 1 januari 1978 beräknas således ytteriigare omkring 160 sådana platser tillkomma under en tvåårsperiod. Statsbidraget per plats höjdes enligt riksdagens beslul från 47000 kr, lill högsl 60000 kr. per år fr. o. m. budgetåret 1978/79. För budgetåret 1979/80 höjs gränsen till 63 000 kr.

Som bl. a. framgår av beslutet om ökade insatser mot narkolikamissbru-kei har anslrängningarna intensifierats all skapa små behandlingshem för narkotikamissbrukare. Somjag har framhållil lidigare bör del i många fall också vara möjligi all la i anspråk de resurser som finns inom nuvarande inackorderingshem för alkoholmissbrukare.

Jag vill också på nyll underslryka att en förändrad ulformning av de nuvarande vårdanslalterna för alkoholmissbrukare kan komma all leda till alt narkotikamissbrukare kan las emot för vård på dessa hem för vård eller boende.

Jag vill vidare peka på de möjligheler som slår lill buds när del gäller familjevård för missbrukare. Viss försöksverksamhel inom bl.a. Skåneprojeklei visar all familjevård för missbrukare ofla kan ge goda rehabiliie-ringsresullai. Som jag har nämnl tidigare har en särskild utredare tillkallats för alt bl.a. påbörja en särskild försöksverksamhel med familjevård för missbrukare över 18 år. Familjevården kan användas inle endasi som allernaliv lill vård i behandlingshem ulan också i förebyggande vård och i eftervård. Jag vill därvid framhålla atl del är nödvändigl all ge ell slarkl slöd lill de enskilda familjer som lar på sig den svåra uppgiften atl la emol missbrukare för familjevård.

Prop. 1979/80:1    Hem för vård eller boende 352

2.13.10 Enskilda institutioner

Somjag återkommer till närmare i del följande (avsnill 2.14) kan folkrörelser och andra organisationer ha slor belydelse för socialljänslen i olika avseenden. De bidrar lill all öka gemenskap och förankra solidarilelsidéer, de är inte minsl en drivkraft för nya idéer, insatser och meloder i socialt arbele och de tillför del sociala arbelel personella resurser av slorl värde. Del är följaktligen angeläget alt organisationerna får slöd att bedriva en akliv verksamhel. En särskild fråga är om enskilda organisationer i allmänhet skall slå som huvudmän för de inslilutionella verksamheler som del annars ankommer på det allmänna alt svara för. 1 denna fråga har socialutredningen, liksom f ö. foslerbarnsuiredningen, en principielll avböjande inställning. Avsteg från en huvudprincip om atl enskilda inle skall bedriva institutionsvård bör dock enligt socialulredningen prövas i positiv anda när det finns bärande motiv för della. Ulredningen ger exempel på sådana moliv och anför alt del kan röra sig om kvalificerad försöksverksamhel eller konlaktcenlra, lägerverksamhet och liknande verksamheler som inle binder slora resurser. I övriga fall bör del allmänna svara för den inslilulionella vården.

Flera remissinstanser har diskuterat de frivilliga institutionernas roll i dag och hur de resurser som de erbjuder skall kunna las tillvara i den framtida socialtjänsten. Del råder i stort sell enighet om all de frivilliga organisationema även i fortsättningen måste kunna få bedriva institutionell verksamhet.

Flera remissinstanser menar atl frågor som gäller organisationernas insatser i instilutionssammanhang har fått en olillräcklig belysning i socialulredningens belänkande. Ulredningens ambition all begränsa ulrymmel för nya insliiulionsengagemang från organisationernas sida kommer enligl dessa remissinsianser all försvåra en positiv uiveckling inom områdel. I remissvaren pekas på socialulredningens konstalerande atl frivilliga organisationer i många fall har varil banbrytande när del gäller behandlingsformer och all det har funnits en vilja alt finna nya vägar och skapa försöksverksamheler.

Jag är angelägen all framhålla alt det är etl offenlligl ansvar all socialtjänsten i lillräcklig omfattning har tillgång lill nödvändiga institutionella resurser. Della ansvar kan det allmänna inle frånhända sig genom atl anlita institutionsvård som drivs i annans regi. Samlidigl bör del dock framhållas all de enskilda insliiulionerna även i framliden kommer atl kunna vara ell komplemenl lill offenlliga inslitutionsresurser. Enskilda initiativ och salsningar bör få spela en belydelsefull roll för meiodulveck-ling, t. ex. i samband med slarlande av nya institutioner och försöksverksamheter. Del finns många exempel på banbrytande insatser som har gjorts på delta sålt. Jag anser emellertid atl inslilulioner som skall lillgodose vårdbehov som faller inom socialljänslens ansvarsområde inte bör få inrättas ulan offentlig konlroll. En förulsällning bör vara all de kan infogas

Prop. 1979/80:1    Samverkan 353

i den aUmänna instilulionsplaneringen, och all del finns garantier för aU driften kan fortsätta sedan de en gång har inrättats. Vill enskild eller sammanslutning inrälta institution, bör därför tillstånd sökas hos länsslyrelsen, som bör inhämla de kommunala huvudmännens mening. Institutionen skall därefter stå under tillsyn av socialnämnden i den kommun där institutionen är belägen.

Alt socialtjänsten kommer all ha ell kontinueriigt vårdansvar för den enskilde som följer honom också när han vislas i institution bör kunna garantera att vissa av principerna för socialljänslen får genomslagskraft också för vården i enskilda institutioner.

Planen över institutionsvården i landstingsområdet får givelvis la hänsyn till de institutioner som drivs av enskild eller sammanslutning. I synnerhet om institutionen drivs med allmänna medel är del nalurligl all den belraklas som en resurs inom socialtjänsten.

2.14 Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden

2.14.1 Allmänt om sumverkun

Socialljänslens mål, organisation och verksamhelsformer påverkar enligl min mening behovel av samverkan på ålminstone två olika säll. Den iradilionella socialvårdens uppdelning pä skilda funktioner och verksamhelsomräden krävde ell omfaltande samarbete över de olika områdesgränserna. När verksamheten organiseras efter en helhetsprincip (avsniu 2.7) uppkommer del etl behov av samarbele inom den sammanhållna organisationens olika arbetsenheter, mellan förvallningen och nämndorganisalionen m.m. (avsnit 2.16). Men tillämpningen av helheisprincipen medför också ett ökal behov av samverkan mellan socialljänslen och samhällel i övrigt. Del behovel följer av all individens, familjens eller gruppens svårigheier sälls in i etl större socialt sammanhang. Därför måste också socialtjänstens behov av kontakt och samverkan ses i ell brelt samhällsperspektiv.

Redan i principbetänkandet behandlar socialulredningen ingående socialljänslens slora behov av samverkan med olika samhällsorgan och organisationer. Slulbelänkandels överväganden och förslag i frågan bygger på de rikllinjer som drogs upp i principbelänkandel. I ell viktigt organisatoriskt avseende har socialutredningen under intryck av remissopinionen modifierat sitt tidigare slällningstagande. I principbelänkandel menade Ulredningen all del i många fall kunde vara lämpligl all kommunen bildade ell gemensaml samarbetsorgan för socialljänslen, skolan, fritidsverksamheten, sjukvården, den allmänna försäkringen, arbetsmarknadsmyndigheterna, polisen och kriminalvården. Befintliga organ kunde ingå i della. I slulbelänkandel lägger utredningen slörre vikl vid all samarbelsorgan för skilda områden och särskilda frågor verkligen inrättas i slällel för atl olika samarbelsorgan inom en kommun sammanförs lill elt enda. 23    Rikstlagen 1979180. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Samverkan 354

Socialnämnden bör enligl ulredningen ha ell särskill. lagfäst ansvar för all samverkan kommer lill slånd.

Många remissinsianser anser att del behövs en klarare och mer entydig gränsdragning mellan de landstingskommunala och primärkommunala huvudmannaområdena. Somjag har sagt lidigare delar jag socialulredningens mening atl del knappasi är möjligt eller önskvärt atl nu fixera dessa gränser mera bestäml (avsniu 2.3). Alt man inrällar samarbetsorgan får inte innebära alt della organ tar över någon del av ansvaret från resp. huvudman. Samarbelsorganel bör ses som ett hjälpmedel, en resurs, för all lösa problem som berör flera huvudmän. Ett sådant organ bör I.ex. kunna medverka lill all reda upp oklara gränsdragningsfrågor och kompelenslvister. Genom en samverkan bör man kunna undvika att flera myndigheler - var och en pa sill häll - utreder och försöker tillgodose samma eller likartade behov. Samverkan behövs för atl samhällels gemensamma resurser skall kunna ulnylljas på bäsla sätt.

Del finns alltid en risk lör alt den enskildes inlegrilel kommer i kläm när informalion lämnas mellan olika organ. Som huvudregel bör därtör gälla all ingen informalion skall föras över lill andra samhällsorgan om inle den som informationen rör har gett sitt samiycke lill della. Jag återkommer senare lill de ofrånkomliga undantagen från denna regel (avsniu 2.18).

Med samverkan avses här såväl en mera allmän sådan om samhällsplaneringen m. m. som en samverkan i enskilda ärenden. Samverkansparter kan vara andra myndigheler som primär- och landslingskommunala organ, försäkringskassan, arbelsmarknadsmyndigheterna. polisen m.fi. eller frivilliga organisationer av olika slag. Ibland kan det vara. eller bli fråga om. fasta samarbelsorgan och i andra fall enbarl en informalionsövertöring.

Samverkan bör ske på olika nivåer. Särskilt när del gäller planering och rikllinjer för verksamhelen är del självklarl atl de förtroendevalda skall ha en akliv och ledande roll. I fråga om bl.a. meloder och behandling bör givetvis den handläggande personalen engageras i samarbetet. Del är dessulom vikligl all man finner former för klienlernas medverkan i deras egna ärenden.

2.14.2 Lagfäst ansvar

Förslagel all socialnämnden i socialljänsllagen skall åläggas ell förstahandsansvar för all samverkan med andra organ i samhällel kommer till slånd har tillstyrkts av de flesla remissinslanserna. Jag ansluler mig lill utredningens förslag. Jag delar också utredningens uppfattning all formerna för samverkan däremol inle bör bindas genom lagbeslämmelser.

Förstahandsansvarel för socialnämnden medför även en skyldighel alt lill andra huvudmän förmedla upplysningar om de behov som nämnden skaffal sig kännedom om genom sin uppsökande verksamhet. De andra huvudmännen - landslingen, slaten. försäkringskassorna m.fi. - bör också ha ell motsvarande lagstadgat ansvar för samverkan.

Prop. 1979/80:1    Samverkan 355

2.14.3 Sumverkun på olika tnnråden

Efter de tidigare allmänna och principiella synpunkterna lar jag nu upp frågor som mer direkt avser samarbelel på olika områden. Därefter behandlar jag frågor som gäller särskilda föreskrifter om samverkan i enskilda ärenden.

Samhållsplanering

Redan tidigare har jag ansluiii mig lill socialulredningens förslag om socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen (avsniu 2.4). Jag hänvisar till vad jag sade då.

Skida

Riksdagen har beslutat om en reformering av skolans inre arbete (SIA) m. m. Reformen kan ses som en förändring av skolans innehåll, arbelssäll och arbetsformer i syfte alt skapa ökade förulsällningar för varje elev att uppleva skolarbetet som meningsfullt. SIA-reformen är därmed en elevvårdsreform i vid bemärkelse.

Ansvarel för den elevvårdande verksamhelen vilar på skolledningen. För skolläkare, skolsköterskor och syo-funktionärer finns instruktioner och anvisningar som har utfärdats av skolöverstyrelsen. För övriga arbetstagare inom elevvården saknas en sådan central reglering. Som jag har nämnt tidigare är elevvårdsarbelel föremål för översyn av elevvårdskommillén (U 1978:06).

Elt effektivi elevvårdsarbete kännetecknas av ett nära och väl fungerande samspel mellan hemmen på ena sidan och skolan och övriga samhälleliga organ inom barn- och ungdomsvården på den andra. Olika samhällsorgan är alltså utöver skolan engagerade i delta arbele - i kommunerna främst sociala centralnämnden, fritidsnämnden och kulturnämnden samt lokala statliga organ I.ex. polismyndigheten och i landslingen bl.a. di-siriklshälsovården, omsorgsslyrelsen och den psykiska barn- och ungdomsvården. Det är naturligt all de därvid nära samverkar med varandra och bygger sin verksamhel på gemensamma uppfallningar om mål, medel och arbelsformer.

Jag har lidigare ulförligl behandlal den skolkuraliva verksamheten (avsniu 2.8).

Arbelsmarknadsorgan

Arbetet har grundläggande betydelse för människors förhållanden. Del gäller försörjningen. Men arbelel bör också berika den enskildes liv och posilivt påverka hans eller hennes självkänsla och sociala identitet. Jag har därför redan då jag behandlade socialtjänstens funktion och uppgifter (avsnitt 2.4) liksom i andra sammanhang understrukit socialljänslens viktiga uppgifter att i samverkan med arbetsförmedlingen m. m. försöka bistå den enskilde för all han skall få elt arbele.

Prop. 1979/80:1    Samverkan 356

Frågor som gäller sysselsällningen kräver insalser från både arbetsmarknadsorganen och socialljänslen. Socialljänslens medverkan kan beslå av bl.a. uppsökande verksamhel, socialkurativi slöd och sociala tjänster som förskole- och fritidshemsverksamhel samt färdljänsl. För della behövs smidiga samarbelsformer mellan arbelsförmedling och socialbyrå/ servicecentral.

Samarbetet med arbelsmarknadsorganen bör genomföras på fiera nivåer. När del gäller all planera sysselsältningsinsatser bör socialnämnden samverka med dislriktsarbelsnämnd och förekommande lokall planeringsråd för sysselsättning. 1 dislriktsarbelsnämnd ingår förelrädare för kommunen.

En samverkan mellan socialljänslen och arbelsmarknadsorganen anser jag särskilt betydelsefull när det gäller att följa upp arbetshandikappades, socialt handikappades, äldre personers och ungdomars behov av stöd för att finna och behålla lämpligl arbele.

Bostad.sförmedUng och bostadsföretag

Socialljänslen skall på olika säll bidra lill ell självsländigl boende. Denna uppgift harjag behandlat tidigare (avsnitten 2.4 och 2.10). Jag kan därför nu fatta mig kort.

Det är för hela samhället nödvändigt all bekämpa segregation i boendel och alt förhindra en förslumning av vissa bostadsområden. Svärighelerna alt finna bosläder till en del invandrargrupper och människor med sociala handikapp är belydande. ResultaleJ har blivil all olika grupper har koncentrerats till vissa bosladsområden. Här måsle hyresvärdarnas inlressen underordnas samhällets sociala mål atl skapa bra bostadsmiljöer för alla grupper i samhällel och en fördelning av bostäderna på ett ur social synpunkl lämpligt sätt. Det är angeläget au bostadsförmedlingen och hyresvärdarna samarbetar på ett ändamålsenligt sätl.

I bl.a. socialt rehabiliteringsarbete är lillgången lill bostad viklig. Det kan gälla såväl att skaffa bostad som hjälp atl kunna behålla den. Det är angelägel att socialtjänsten aklivi samarbelar med bosladsförmedling och bostadsföretag/hyresvärdar och finner lämpliga former för della samarbele.

Försäkringskassa

Socialulredningen framhöll i principbelänkandel all en person som var akluell inom socialljänslen ofta hade samtidig konlakl med försäkringskassan. Samordningsbehov kunde då ofta tillgodoses genom informationsutbyte. Det borde enligt ulredningen ankomma på socialstyrelsen och riksförsäkringsverket atl utarbeta behövliga rutiner för detta. Utredningen framhöll vidare au i glesbygdsområden med elt otillräckligt befolkningsunderlag för socialtjänst- och socialförsäkringsfunktionerna borde man utveckla etl gemensamt personal- och lokalsambruk.

Socialutredningen underslryker i slutbelänkandel atl behovel av sam-

Prop. 1979/80:1    Samverkan 357

ordning finns inle bara i glesbygdsområden. Även i befolkningsläla områden bör en samordning uiveckläs. bl.a. genom all de båda funktionerna samlokaliseras i socialcenlraler elc. Enligl ulredningens mening är det vidare angelägel att den kommunala socialtjänsten är representerad i försäkringskassornas cenirala och lokala rehabilileringsgrupper. Ulredningen upprepar sitt lidigare förslag alt riksförsäkringsverket och socialstyrelsen gemensamt skall pröva den fortsatta utvecklingen av en utbyggd samverkan.

Jag kan erinra om atl genom en lagändring år 1975 fick försäkringskassorna möjlighet alt medverka i personal- och lokalsambruk mellan kassa och kommun. Sådan samverkan förekommer nu i etl anlal kommuner.

Olika försöksverksamheler ang. samverkan mellan bl.a. försäkringskassa och socialnämnd pågår på fiera håll i landel. Bl. a. i Linköping. Luleå och Skara. Sådanl samarbele skulle underiättas om man i större utsträckning än nu samordnar såväl gränserna för de olika verksamheternas distriklsindelning som principerna för ärendefördelningen och tillgodoser behov av gemensam utbildning och informalion m. m.

1 lagen (1962:381) om allmän försäkring sladgas all rehabilileringsålgärder skall vidlas senast när en sjukskrivning har pågått 90 dagar i följd. Riksförsäkringsverket har föreskrivit att centrala och lokala rehabiliteringsgrupper skall finnas vid försäkringskassorna för samråd i dessa ärenden med socialvård, arbetsförmedling (arbetsvärd) och sjukvård. Jag delar socialutredningens mening att dessa organ bör vidareutveckla sitt samarbete med bl.a. den kommunala socialljänslen.

Socialstyrelsen och riksförsäkringsverket bör tillsammans med Kommunförbundet och i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, på grundval av bl,a. praktiska erfarenheter från försöksverksamhet m.m., utarbeta riktlinjer för hur fortsaU samverkan skall organiseras. Jag vill här erinra om atl riksdagen i år har beslutat om en ny organisation av den yrkesinriktade rehabiliteringen.

Lundsting m.m.

En långtgående samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården är etl viktigt mål. En omfattande ulrednings- och försöksverksamhet med sådan samverkan har bedrivits på olika håll i landet. Så har gemensamma vårdcentraler prövals i bl. a. Skaraborgs län. Sedan 1974 pågår en organiserad samverkan mellan sjukvård och socialvård vid vårdcentralen i Dalby. Syftet med verksamheten är bl.a. att få liU stånd elt samordnat program för sjukvård och socialvård. Till verksamheten har knutits olika forsknings- och utbildningsprojekt (Samverkan sjukvård-socialvård i en vårdcentral. Socialstyrelsen redovisar, 1977:3).

Erfarenheterna av den verksamheten har bedömts som övervägande positiva av såväl socialvårdens som sjukvårdens personal. Därtill kommer erfarenheterna från Tierpprojeklet med en gemensam hälsocentral. Vidare

Prop. 1979/80:1    Samverkan 358

har socialstyrelsen redovisai SOSAM-projeklet (Social samverkan) i Falu, Linköpings och Ljusdals kommuner (Socialstyrelsen redovisar, 1977: 10). Del har avsett planering, social informalion och klientarbeie. Socialslyrelsen har även lidigare redovisai resullal av olika projekt som gäller samarbete niellan socialvård saml hälso- och sjukvård. (Några försök med samarbete mellan socialvård saml hälso- och sjukvård, Samarbele mellan socialvård saml hälso- och sjukvård i några landstingsområden, Socialslyrelsen 1975, Samarbele mellan socialvård saml hälso- och sjukvård, socialstyrelsen 1/77).

Den myckel breda uppslulningen i ulrednings- och försöksverksamhelen från säväl huvudmän som cenirala inslanser visar att man i dag upplever ett slarkl behov av samverkan. Delta kommer också lill uttryck i remisssvaren. T. ex. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer anser alt behovel av rikllinjer är angelägel. Jag har samma mening. Riktlinjer behövs för alt utvecklingen så snart som möjligt skall kunna länkas in i mera enhelliga former. Del primära ansvarel för denna samverkan åvilar självfallel de kommunala huvudmännen. Det bör ankomma på socialslyrelsen alt följa den primär- och landslingskommunala planeringen, tillhandahålla planeringsunderlag och medverka till alt klariägga huvudmannaskapsfrågor och former för samverkan mellan de sociala och medicinska seklorerna. Del skapas då förulsällningar för vissa gemensamma rikllinjer för samverkan.

För atl uppnå en närmare anknylning mellan socialtjänsten och den psykiska barn- och ungdomsvården harjag tagit upp frågan om en överflyttning av huvudmannaskapet för PBU från landstingen till primärkommunerna. Jag har föreslagil en översyn av huvudmannaskapsfrågan (avsnitt 2.8).

Jag vill i det följande ytterligare belysa de vikliga utvecklingssträvanden som sedan lång tid är på gång i fråga om landslingens och kommunernas sociala verksamhel.

Eu av de båda kommunförbundens förslå inilialiv för atl nå fastare samarbetsformer över huvudmannaskapsgränserna var utredningen Samordnad åldringsvård - långtidsvård som lades fram år 1969. Som en följd av rekommendationerna i denna har i de flesta län bildats samrådsorgan mellan landsting och kommuner.

Samverkansfrågorna belysles ur en annan aspekl i den s. k. KOS-rap-porten (samordning av sociala insalser mellan landsting och kommuner), som presenterades år 1972 av en arbelsgmpp med represenlanler för Landslingsförbundel, Kommunförbundel och Svensk kuralorsförening. Gruppens uppgifl hade varil alt finna former för bältre samordning mellan landslingens kuratorer och socialvårdens personal, men arbelel vidgades lill en analys av behov och innehåll i sociala ijänsler inom sjukvården över huvud lägel. Dessa behov slälldes sedan i relalion till kommunernas önskemål om medicinsk service från landstingens sida.

Prop. 1979/80:1    Samverkan 359

Arbetsgruppen föreslog en utveckling som skulle utmynna i all kommunema log över den sociala verksamhet som finns inom både öppen och sluien sjukvård, med undanlag för vissa specialiserade grupper. Della borde ske samlidigl som landslingen skulle tillhandahålla kommimerna medicinska ijänsler. Kostnadsfördelningen mellan landsting och kommuner skulle i princip vara oförändrad.

Socialulredningen gick i principbelänkandel ell sleg längre i denna fråga. Landslingen tilldelades hela det medicinska ansvarel och kommunerna ansvarel för social omsorg var än behovel uppslår.

KOS-rapporlens förslag fick elt mycket blandat mottagande av remissinstanserna. Motståndet mol en huvudmannaskapsförändring för kuratorerna var mycket slarkl bland förelrädarna för denna yrkeskalegori och inom läkarkåren, medan socialslyrelsen. de fackliga organisaUonerna i övrigt m. fl. i storl sett lillsiyrkle förslaget,

Kommunförbundel föreslog i sill remissvar över KOS-rapporlen all landstings- och kommimförbunden gemensaml skulle ularbela en organisationsplan inom ell landstingsområde. I en sådan plan borde den sociala verksamhelen renodlas under primärkommunall huvudmannaskap och alli behov av läkartjänsler tillgodoses av sjukvårdshuvudmannen. Organisationsplanen borde därefter prövas och följas upp.

Kommunförbundels förslag ledde lill inlensiva diskussioner mellan de båda förbunden under våren 1973. Resulialei blev atl slyrelserna för landstings- och kommunförbunden beslöt atl tillsammans genomföra ell uiveck-lingsarbele, som skulle syfta till bällre samordning mellan kommuner och landsting av uppgifterna i gränsområdet mellan sjukvård och socialvård. Arbelel skulle genomföras under åren 1974 och 1975 i form av ell särskilt projekl, som sedermera fick namnet SAMSS (samordning av medicinsk och social service).

Av SAMSS-rapporlen som kom år 1976 framgår bl. a. att tyngdpunklen i kuratorsarbetet lidigare låg inom den slutna sjukvården, men att en förskjutning har ägt rum mot de öppna mottagningarna. Vidare kan nämnas att Ulbyggnaden av kuratorsservicen under de senaste åren har varil mesl markanl inom den psykiatriska vården, för såväl barn och ungdom som vuxna.

SAMSS-projektet visade alt socialutredningens alternativ om fördelat huvudmannaskap var möjligt all genomföra. Del bedömdes emellertid dä inte som lämpligt att genom adminislraliva beslut ändra huvudmannaskapel för kuralorer och kommunall anslällda läkare.

Med utgångspunkt från samverkansprojektel föreslog de båda förbunds-slyrelserna alt landstingen skulle tillhandahålla primärkommunerna behövliga medicinska tjänster och alt kommunerna skulle tillhandahålla sociala tjänster, i första hand inom primärvården.

Kommun- och landstingsförbunden saml socialslyrelsen och Spri har dessulom nyligen slutfört elt utvecklingsprojekt som behandlar primärvård, äldreomsorger och samverkan.

Prop. 1979/80:1    Samverkan 360

Projektet redovisades i sex rapporter, varav en behandlar primärvårdens innehåll och utveckling. Av denna skrift framgår att utgångspunkten för vilken huvudman som skall tillgodose den enskildes service- och hjälpbehov i fortsättningen bör vara den kompetens som krävs för alt ulföra insalsen och inle dess orsak. Detla innebär atl om del finns behov av sociala eller psykologiska insalser, bör primärkommunen i egenskap av huvudman för socialljänslen svara för nödvändiga insalser.

Socialstyrelsen har under år 1978 lämnat ell förslag lill principprogram för den psykiairiska hälso- och sjukvården, "Psykiatrisk hälso- och sjukvård" (Socialslyrelsen redovisar 1978:5). Princippgrogrammets innebörd är att hälso- och sjukvårdens uppgifter i primärvården inte omfatlar sådan vård som kräver insalser av enbarl psykologer och socialarbelare eller dämtöver så begränsade insatser av medicinskt skolad personal atl dessa kan tillgodoses i konsullform. Ansvaret för sådana insalser skall ankomma på socialtjänsten.

Inom Skåneprojektel har prövals etl samarbele med sjukvårdshuvudmännen som molsvarar vad socialulredningen i sill principbetänkande betecknade som "tjänsleköp". I Helsingborg och Ystad har läkare från lasarettets psykiatriska akutmottagning tjänstgjort vissa veckolimmar inom socialvården. Tjänstgöringen har i Helsingborg gällt socialläkampp-gifter i konventionell mening och har i övrigt varil förlagd till nyklerhels-vårdsanstalt. I Ystad har läkarens arbele varil förlagt till rådgivningsbyrå. I Lund har samarbele etablerats mellan psykiatriskt sjukhus och nykler-hetsvårdsanslall. Verksamheten har byggts ut under 1979. I Kristianstad har samarbete inletts mellan barn- och ungdomspsykiatriska kliniken och en ungdomsvårdsskola genom att läkare och psykolog haft del av tjänslgö-ringsliden förlagd till skolan. 1 övrigt har det varit svårt atl etablera någol djupare samarbete mellan barn- och ungdomspsykiatriska klinikema och ungdomsvårdsskolorna. Från Råby ungdomsvårdsskola uppges bl.a. atl "Flödel mellan institutionell socialvård (i detta fallet Råby) och barnpsykialrisk vård går näslan uteslutande i en riktning nämligen från sjukvården till Råby". Ungdomsvårdsskolan pekar också på del oacceplabla förhållandet atl vid inläggning av akut psykiskt sjuka 14-15-åringar har man varil Ivungen all vända sig till de vuxenpsykialriska sjukhusen.

1 Krislianslad och Lund har psykologer ulnylljals som handledare för i kommunerna verksamma familjearbelare.

De prövade samarbetsformerna har främsl gällt slöd ål alkoholmissbrukare. Ledningsgruppen för Skåneprojektel framhåller all "Rollfördelningen mellan sjukvård och socialvård ofla har varit diffus med risk för dubbelarbete men också lell lill att personer hamnar mellan huvudmännens ansvarsområden". Man pekar emellertid också på positiva effekler. Med personal som har bred förankring i såväl sjukvårds- som socialvårdsorgani-salionerna förbällras förulsäliningarna för kontinuitet och flexibililei i vården, och omhänderlagandel kan anpassas bällre lill behoven. Möjlighe-

Prop. 1979/80:1    Samverkan 361

tema all få sjukhusvård i etl akul berusningslillstånd har ökal. Samarbelel har förbätlrat kunskapema oni tillgängliga resurser och lett till diskussioner om verksamhetens inriklning. Socialvården har emellertid haft begränsade möjligheler alt efler avslutad sjukhusvård ge särskill grava alkoholmissbmkare behövligt stöd. De har kommil all cirkulera mellan dålig boslad, sjukhus och anstalt. Erfarenheterna lyder på alt del för gmppen äldre grava alkoholmissbmkare måste prövas andra former för boendel, som ger ökad trygghet och kontinuitet. Ledningsgruppens sammanfattande omdöme är att de många positiva resultat som samarbetet ändå har visal iroligen är i högre grad etl resultat av del ökade samarbetet som sådant än av den valda metoden.

Jag anser det viktigt att huvudmännen utvecklar vårdresursplaneringen och metodema för denna. En försöksverksamhet med sådan planering har nyligen redovisats (Socialstyrelsen, Inslitutionsutredningen, Rapport 3).

Omsorger om burn och ungdom

När det gäller omsorgerna om barn och ungdom bör socialtjänsten söka kontakt så tidigt som möjligt. Det är vikfigt att få till stånd en ändamålsenlig samverkan meUan socialtjänsten och mödra- och barnhälsovården. Detta kan bl.a. ske genom att socialtjänsten har mottagning vid mödravårds- och bamavårdscenlralerna. Del blir då naturligt att senare fortsätta samarbelel i förskolan. På motsvarande sätt bör sedan samverkan komma till stånd med skolhälsovårdens företrädare. På en del håll finns särskilda ungdomsmottagningar.

Det finns inte några självklara och enkla lösningar på hur samarbetet skulle gå fill inom olika kommuner. Jag anser i likhet med socialutredningen att kommunerna själva bör få söka sig fram till lösningar som bäsl överensstämmer med de behov och önskemål som finns lokalt.

Vissa erfarenheler från samarbetet mellan sjukvården och bam- och ungdomsvården inom Skåneprojektet harjag redovisai nyss.

Förebyggande verksamhet i övrigt

Som framgår av vad jag har sagt tidigare skall socialnämnden ta initiativ tiU samverkan med andra myndigheler och organisationer, vars verksamhetsfält tangerar eller griper in i socialtjänstens område. Jag är också överens med socialutredningen om att olika samverkansgmpper kan bestå av såväl förtroendevalda som tjänstemän. Liksom utredningen anser jag emeUertid att formema för samverkan får bli beroende av olika lokala fömtsättningar, som kommunens storlek och stmktur och de frågor som behandlas.

Det finns redan riktlinjer uppdragna för samarbele mellan barnavårdsnämnd, skola och polis i regeringens cirkulär (1970:513) om intensifierat samarbete mellan dessa myndigheter. Det gäller att främja bams och ungdoms utveckling samt förebygga och motverka brottslighet och annan

Prop. 1979/80:1    Samverkan 362

missanpassning. Hur della arbele har utvecklats framgår av rapporter från brottsförebyggande rådet. Etl exempel är rapporten (1977: 5) Lag och rätt i skolan. I denna rapport lägger rådets arbelsgmpp fram förslag lill rikllinjer för utvecklingsarbete och försöksverksamhel i fråga om normbildningen i skolarbetet. Rapporten lar bl. a. upp frågan om socialvårdens och rällsvä-sendels medverkan i skolarbelel.

Även när det gäller vuxna lagöverträdare och missbmkare av alkohol eller narkotika är del viktigt att man samordnar tillgängliga resurser. Socialnämnden bör därför ta initiativ lill samverkan med andra myndigheler och organisationer beträffande vuxna som behöver samhällets hjälp. Också i fråga om kriminalvårdens klienter bör normaliseringsprincipen gälla, nämligen att de skall ha tillgång till sociala tjänster på samma villkor som andra medborgare. Å andra sidan medför de skilda huvudmannagränserna alt del kan uppstå "skarvar" mellan olika behandlingsinsatser och att dessa också kan bli delvis molslridande och mindre effektiva. För att uppnå en bällre kontinuitet behövs en samordning mellan socialtjänsten och kriminalvården när del gäller behandlingsinsatser i enskilda fall.

Del är en viklig fråga hur samarbetet skall utformas mellan socialtjänsten och kriminalvården. Denna samverkan kan behöva utformas och organiseras på olika sätl beroende på alt omfattningen, behoven och förhållandena i övrigl varierar mellan kommunerna. Brottsförebyggande rådet logar 1976 inilialiv lill en försöksverksamhel med samarbele mellan frivården och andra samhällsorgan. Försöksverksamhelens resullal bör kunna få belydelse för den forlsalla utformningen av denna samverkan.

Den fortsatta utvecklingen torde fordra både impulser och viss vägledning. Därför bör socialstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen efter samråd med skolöverslyrelsen, arbelsmarknadsslyrelsen, brotlsförebyggande rå-del och de båda kommunförbunden utfärda allmänna råd om hur samarbetet skall ordnas i kommunerna.

Frivilliga orgunisulioner

Folkrörelsernas insatser är väl kända och erkända. De svarar för olika slags insalser som syftar till att öka gemenskapen mellan människor, förmedla kunskap och stimulera till engagemang i samhällsfrågor. Speciellt viktig är folkrörelsernas och de frivilliga organisationernas frihet all verka inom sina områden efter de målsättningar de själva har satt upp. Stöd från olika samhällsorgan får inte medföra en styrande effekt på organisationerna. Inte heller får - som Sveriges kommunaltjänstemannaförbund i sill remissyttrande varnar för - en samverkan inkräkta på organisationernas inlegrilel, initiativförmåga och vitalitet.

Folkrörelsernas och de frivilliga organisationernas insatser kommer inle att bli mindre vikliga i framliden. Jag anser all vi bör satsa ännu mer på att genom folkrörelserna la till vara den enskildes inneboende förutsätlningar och resurser. Inte minsl gäller detta ungdomsorganisationerna. Det ligger

Prop. 1979/80:1    Samverkan 363

därför i socialtjänstens inlresse atl samhällsslödel lill ungdomsorganisationerna får en sådan omfallning all organisalionei-na kan bedriva en akliv och skiftande verksamhel. Här villjag även erinra om alt många idrollsför-eningar svarar för betydelsefulla insalser för ungdom. SociaUjänslen bör finna lämpliga former för samarbele med idrottsrörelsen.

Från de fackliga organisationerna har de tidigare nämnda anpassningsgrupperna belönats som en ny resurs i del sociala rehabiliteringsarbetel. 1 dessa grupper ingår förutom arbetsgivare- och fackliga förelrädare också representanler för arbelsförmedlingen. En samverkan mellan anpassningsgrupperna, arbetsförmedlingen och socialljänslen anser jag vara viklig. På motsvarande säll lorde konlakler kunna etableras mellan socialtjänstens inslilulioner saml regionala och lokala fackliga organ.

Inom folkbildningsorganisalionerna finns en bred konlaklyta med många människor som deltar i sludiecirklar och kurser m. m. Denna verksamhel har slor belydelse för atl bryta en isolering för vissa människor. Till detla kommer den uppsökande verksamhel som några bildningsförbund slartal. Genom denna har de lyckats få konlakl med nya grupper. Sådan uppsökande verksamhel har bl. a. bedrivils bland invandrare, på arbelsplalser och i speciella bosladsområden. Jag anser atl en samverkan mellan socialljänslen och folkbildningsorganisationerna behövs för all vi skall kunna la vara på samhällets samlade resurser.

Som jag har framhållil lidigare är del ell samhällsinlresse av rang atl handikapporganisationerna får goda arbelsbelingelser. Genom organisationernas bredd finns inom handikapprörelsen en unik kunskap samlad om skilda handikappgruppers silualion, problem och behov. Samarbetet mellan socialljänslen och de lokala handikappföreningarna har funnil etl bra utlryck i de kommunala handikappråden. Somjag har sagt lidigare (avsnill 2.11) är jag övertygad om att dessa även i fortsättningen kommer atl bli av stor betydelse i del kommunala arbelel.

Insatserna från länkarna, riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbrukare m.fl, klientorganisalioner har under senare år kommil all få en alli betydelsefullare roll. Dessa organisationers erfarenheler av sociala behov och svårigheter kan socialtjänsten inte undvara om den skall arbela efter föreslagna riktlinjer. Många nya idéer när del gäller behandling har kommil frän företrädare för organisationema. Man bör även i forlsältningen tillsammans kunna pröva nya idéer och arbela fram nya meloder för sociali arbele.

Jag har lidigare behandlal bl.a. frågor om samverkan belräffande de äldre. Därför fållar jag mig kort nu. Bland pensionärerna bedrivs en alltmer omfattande föreningsverksamhet. Även om en allmän strävan bör vara all driva åldersintegrerad verksamhel, är den dagverksamhei som drivs av pensionärsorganisationerna viklig för all bryla den isolering som äldre ofta hamnar i. Föreningsverksamheten kan ge värdefulla kontakter mellan grannar, yrkeskolleger m. fl. som ger nytt liv efter pensionering. Via pen-

Prop. 1979/80:1    Samverkan 364

sionärsorganisationema kan också represenlanler utses lill kommunala pensionärsråd och förtroenderåd.

Jag har tidigare behandlal frågor om invandrarnas situation och deras behov av insatser från socialtjänsten. Del är viktigi alt socialljänslen håller kontakt med deras organisationer, samverkar med dem för all klarlägga behov och medverkar till alt lösa olika problem för dessa grupper,

2.14.4 Sumverkun i enskildu ärenden

Flera av remissinstanserna har framhållit att socialtjänsten vid samverkan med andra organ i enskilda ärenden kan komma i konflikt med inlresset atl skydda berörda personers integritet. Från olika håll har därför vamals för atl driva samarbetsfrågan i enskilda ärenden för långl. Socialulredningen har också framhållit att del är angelägel all besluten om samarbele inte fattas över den enskilda personens huvud och all han har möjlighel all molsälla sig samarbelel.

1 vissa fall kan dock samarbetet mellan myndigheler vara så vikligl från samhäUssynpunkl all uppgifter måsle lämnas ut, oavsett om den enskilde samlycker eller inle. Avgörande blir då om del inlresse som lalar för ufiämnande eller iniressel av inlegrilelsskydd väger lyngsl. Samverkan med andra myndigheler eller organisationer genom informationsutbyte i ärenden som rör enskild person bör inle ske annal än när personen har samtyckt till samarbetet såvida inle t.ex. en uppgiftsskyldighel uUryckligen har angetts i lag. Jag återkommer till dessa frågor senare (avsnillen 2.17-2.19).

Polis

Samverkan mellan polis och socialvård regleras genom olika besiämmelser. Här kan nämnas alt polisen enligl 3 S polisinslruklionen (1972:311) skall samarbeta med socialvårdsmyndighelerna och ofördröjligen under-rälla sådan myndighel när polisen får kännedom om förhållanden som bör föranleda ålgärd av myndighelerna. En svårighel i sammanhanget är all socialarbetare och polis ofta har olika utgångspunkter och referensramar för silt arbele. Del är viktigt atl bl.a. i utbildningen öka kunskaperna om varandras yrkesuppgifter och förulsältningarna för samverkan. Förslag med denna inriktning har nyligen lagts fram av 1975 års polisutredning (SOU 1979:6) Polisen. Vidare kommer socialljänslen - om än i begränsad utsträckning - all behöva polisens hjälp med viss handräckning. Vissa bestämmelser om handräckning i nuvarande BvL kommer dock inle att återfinnas i den nya lagsliftningen (avsnill 2.25). I de fall då det finns kvar en laglig räll lill handräckning bör sådan polishjälp begäras endasi om uppgiften inle kan lösas på annal sålt.

Kriminulvård

Remissinstansema är i allmänhet positiva till vad socialutredningen har anfört om samverkan mellan kriminalvården och socialtjänsten. Det gäller

Prop. 1979/80:1    A vgifter m. m. 365

bistånd lill dem som skall friges från kriminalvårdsanstall, dem som redan är frigivna och dem som bl.a. dömts lill skyddslillsyn. Förhållandena till anhöriga är ofla anslrängda, den ekonomiska siluationen är myckel besvärlig, bosladsfrågan är svår all lösa, ulbildningen är dålig och arbetsmöj-lighetema är små. 1 detta sammanhang, liksom i fråga om samarbelel med polisen, är socialulredningens förslag om all inrälla särskild jourverksamhel inom socialtjänsten angeläget. Sådana slöd- och hjälpåtgärder som socialljänslen lämnar andra medborgare och således tillhör dess normala arbetsfält, bör givetvis omfatta även dem som finns i kriminalvården. Jag har varil inne på dessa frågor lidigare i samband med förebyggande verksamhel och vid behandlingen av del kommunala ansvarel (avsnill 2.3).

2.15 Avgifter m.m.

2.15.1 Hjälptagares skyldighel utt ersättu mottuget bistånd

Den som har uppburit socialhjälp enligl 12 S ShjL (obligatorisk hjälp) är i princip inle skyldig alt belala tillbaka denna. Bara om socialhjälpen har utgjort förskott på förmån som hjälplagaren har rätl lill och senare uppbär skall pengarna återbetalas. Delsamma gäller bidrag som har ulgålt på gmnd av oriklig uppgifl som hjälplagaren har lämnal uppsåfiigen eller av grov oaktsamhel.

Däremol är socialhjälp som har ulgålt enligl 13 S ShjL (frivillig hjälp) i princip återbetalningspliktig för hjälplagaren. Undanlag ulgör de fall där hjälplagaren är under 16 år. Enligl 37 S ShjL har socialnämnden rätl alt efterge ersällningsskyldighel i samtliga fall.

Enligl 72 S förslå slyckel BvL får kommun, när någon har omhändertagils för samhällsvård, som ersällning för vårdkoslnaden uppbära underhållsbidrag eller annan periodisk förmån som tillkommer den omhändertagne och som belöper på vårdtiden. Kommunen får också ta ul ersällning för sådan kostnad av egendom som tillhör den omhändertagne vid ingripandel eller som tillfaller honom medan han är omhändertagen.

För koslnad som kommunen har haft för någon som har omhänderlagils för samhällsvård och inte fyllt 16 år är enligl 72 S andra slyckel BvL föräldrarna ersällningsskyldiga. Enligl 72 S iredje slyckel BvL får barnavårdsnämnd helt efterge ersättningsskyldighet.

Belräffande all ersällningsskyldighel har genom en särskild kungörelse (1973:764) förordnats om etl årligt högsla ersättningsbelopp, 5 000 kr. Från det beloppet skall avräknas allmänl barnbidrag, bidragsförskott, barnpension och barntillägg lill pension i den mån förmånen betalas ul till annan än vårdnadshavaren.

Enligl särskilda föreskrifter i lagen (1964: 143) om bidragsförskott resp. lagen (1962:381) om allmän försäkring har barnavårdsnämnden räll att uppbära bidragsförskoll och barnpension och barntillägg inom folkpensioneringen för barn som nämnden har omhänderlagit för samhällsvård. Lik-

Prop. 1979/80:1    A vgifter m. m. 366

nande beslämrnelser finns i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag. Dessa sociala förmåner kan ofla komma all överstiga det högsta ersättningsbelopp som den omhändertagne och hans föräldrar har alt eriägga för vården enligl 72 S BvL. Genom avräkningsregeln i kungörelsen innebär della all någon ersällning inle kan las ul av den enskilde för vården. Maximeringsregeln i kungörelsen inkräklar emellertid inle på barnavårdsnämndens rält all uppbära sådana sociala förmåner som utgår för det omhändertagna barnel. Skulle de sociala förmånerna översliga del av regeringen fastsiällda högsla ersällningsbeloppel. har barnavårdsnämnden likväl räll all uppbära förmånerna oavkortade för all läcka vårdkoslnaden.

För sådana sociala Ijänsler som kommun har lagil på sig, I.ex. social hemhjälp, färdljänsl m. m., lar kommunen regelmässigi ul en avgift av den som lar Ijänslen i anspråk. Ofla görs detla efter en individuell prövning av den enskildes betalningsförmåga. Särskilda författningsbeslämmelser om avgifter finns i kungörelsen (1971: 830) om avgifter vid ålderdomshem och i lagen (1976: 381) om barnomsorg. 1 övrigl finns det en rad rekommendalioner från Kommunförbundet om principerna för avgiftsuttag.

Socialutredningen har föreslagil alt all ekonomisk hjälp som ulgår inom ramen för rälien tiil bislånd som regel skall vara fri från återbelalningsskyldighet. Det gäller alltså sådanl bistånd som den enskilde får lill sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inle kan tillgodoses på annal sätt. Undantag skall gälla för dels bislånd som har lämnats som förskoll på förmån eller ersättning, dels bislånd lill den som befinner sig i arbelskon-flikl. Socialutredningen ullalar vidare alt en enskild som har erhållil bislånd lill följd av vilseledande uppgifter i enlighel med allmänna rälts-grundsalser bör vara ålerbelalningsskyldig för de kostnader som har uppkommit.

Har ekonomisk hjälp inte utgått med stöd av beslämmelserna om rält till bislånd men ända inom ramen för socialtjänstens syften, föreslås den däremot enligt huvudregeln bli ålerbelalningspliklig under förulsällning alt hjälpen har lämnats på sådana villkor. En särskild regel om eftergift av ersällningsskyldighelen som molsvarar 37 S ShjL och 72 S Iredje slyckel BvL föreslås också.

Socialulredningen har vidare föreslagit alt en hjälplagare aldrig skall ha kosinadsansvar för slöd- och hjälpinsalser av behandlingskaraklär, som har beslutals av socialnämnden. Således skall vård i annat hem än del egna liksom värdinsatser som ges i den behövandes egel hem aldrig medföra några ekonomiska förplikielser för hjälplagaren.

Slutligen har ulredningen föreslagil en uttrycklig lagregel all kommunen får la ut avgifl för annan social tjänst enligt grunder som kommunen beslämmer. Delta innebär bl.a. atl för sådana sociala Ijänsler som I.ex. hemhjälp och färdljänsl, vilka har lämnats med stöd av den föreslagna biståndsparagrafen, skall del föreligga ell kosinadsansvar för den enskilde. Ulredningen erinrar också om atl särskilda regler nu finns om avgift för plats i förskola och inom äldreomsorgen.

Prop. 1979/80:1    Avgifter m.m. 367

Del övervägande anlalel remissinsianser har inle haft någon erinran mot dessa förslag.

Förslagen innebär jämfört med nuvarande lagsfiftning endasi mindre ändringar. Den skyldighel för den unge som nu finns enligl BvL alt ersätta vårdkoslnaden med ev. förmögenhelslillgångar under lid då han är omhändertagen för samhällsvård faller således bort. Till jusl denna fråga, som hänger samman med föräldrars kosinadsansvar, får jag emellertid anledning atl ålerkomma. Vidare görs inle längre undantag från betalningsskyl-dighel för den som är under 16 år och uppbär molsvarighelen lill frivillig socialhjälp. I praktiken lorde del ökade ansvarel för den unge dock endast vara skenbart.

Jag ansluler mig lill utredningens förslag beträffande den enskildes kostnadsansvar. Jag anser således all huvudprincipen bör vara all ekonomisk hjälp som utgår med stöd av bestämmelserna om rätt till bistånd inte är återbetalningspliktig. Undantag bör göras för de fall då ekonomiskl bistånd ges som förskoll på förmån eller ersällning och då det ges till en biståndsta-gare som befinner sig i arbetskonflikl. Jag anser vidare all slöd- och hjälpinsalser av behandlingskaraklär inle bör medföra någon ersällningsskyldighel för den som behandlingen avser. Jag skall i det följande ta upp en del frågor som anknyter till dessa huvudprinciper liksom andra frågor som berör den enskildes kostnadsansvar.

När del gäller principerna för atl la ul avgifter för sociala serviceåtgärder i allmänhel anser jag liksom socialulredningen all del bör ankomma på kommunerna själva atl bestämma grunderna för detta. Frågorna om avgifler inom äldreomsorgen harjag behandlat tidigare (avsnitt 2.10).

2.15.2 Anhörigs skyldighet utt ersättu mottuget bistånd

Enligt 35 § ShjL är en make skyldig att utge ersättning för obligatorisk socialhjälp enligt 12§ som har lämnals åt andra maken. Det görs dock undantag för makar som lever åtskilda till följd av domstols beslut och inte är underhållsskyldiga mot varandra, för en make som på gmnd av frihetsberövande inte är i slånd att fullgöra sin underhållsskyldighet och för en make som själv uppbär obligatorisk socialhjälp.

Enligt 36 § ShjL är vidare föräldrar solidariskt ansvariga för obligatorisk socialhjälp som har utgått till deras barn under 16 år. Undantag gäller för föräldrar lill "barn utom äktenskap", som enligl elt för barnet bindande avtal har åtagit sig all ulge underhållsbidrag genom engångsbelopp. Det finns också vissa andra undantag från huvudregeln, bl. a. när en förälder på gmnd av frihetsberövande inle kan fullgöra sin underhållsplikt.

Ersättning skall ulgå med del belopp som kommunens kostnader för ulgiven socialhjälp skäligen kan uppskaUas lill. Socialnämnd får, liksom när del gäller hjälplagaren själv, efterge ersättningsskyldigheten.

Föräldrama är vidare enligl 72 § andra stycket BvL ersällningsskyldiga för kostnad som kommun har haft för barn under 16 år som har omhänder-

Prop. 1979/80:1    Avgifter m. tn. 368

tagits för samhällsvård. Samma undantag från regeln gäller som i fråga om socialhjälp.

Bamavårdsnämnden har enligt 72 S tredje slyckel räll alt efterge ersällningsskyldighel.

Socialulredningen har föreslagil att all ersällningsskyldighel för make skall avskaffas. Som skäl för della anför utredningen att reglerna om makars inbördes underhållsskyldighel i prakfiken har blivil så uttunnade all del inle finns någon anledning all i den sociala lagstiftningen ålägga make ersällningsskyldighel för bislånd som har ulgåll lill andre maken. Jag ansluler mig till förslaget, som remissinstanserna har lämnal utan erinran.

När det gäller föräldrars ersättningsskyldighet har utredningen inle föreslagit något motsvarighel till de nuvarande reglerna i ShjL. Föräldrar skall alltså enligt förslagel inle vara skyldiga all ersälla ekonomisk hjälp som har ulgått till deras barn med slöd av bestämmelserna om rätl lill bislånd.

1 prop. 1978/79: 12 om underhåll till barn och frånskilda, m.m., som riksdagen har antagit, görs uttalanden av innebörd atl föräldrarnas ansvar för bamens underhåll går före dessas räll till socialhjälp. Med della som utgångspunkt måsle man därför förutsätta att om ekonomiskl bistånd har utgått till ett barn, så beror det på alt dess behov inle har kunnal tillgodoses av föräldrarna. Det är då rimligt all också befria föräldrarna från ersättningsskyldighet. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag i denna del.

Däremot har utredningen föreslagit alt föräldrar skall vara skyldiga atl delta i kostnaden om en underårig, dvs. ett barn under 18 år, genom socialnämndens försorg får vård i annat hem än det egna. Enligt förslagel skall regeringen föreskriva grunderna för ersättningsskyldigheten. Föräldramas ersättningsskyldighet skall enligl förslaget omfatta såväl vård i familjehem som hem för vård eller boende (institution). Den omständigheten att barnet bereds vård ulom hemmel genom socialnämndens försorg bör enligt utredningens mening inte leda till atl föräldrar avlastas del kostnadsansvar som de annars skulle ha haft enligt föräldrabalkens regler om underhållsskyldighel.

Enligt de regler som gäller fr. o. m. den 1 juli 1979 är föräldrarna i princip underhällsskyldiga mot sina barn lill dess de fyller 18 år. Om barnel då inle har avslutat gymnasiestudier eller annan gmndutbildning, står dock underhållsskyldigheten kvar så länge barnet studerar. Den upphör dock senasl när barnet fyller 21 år. Föräldrarnas underhållsskyldighet blir i fortsättningen aldrig ovillkoriig utan görs beroende av föräldrarnas ekonomiska förmåga och bamets behov. Enligl lagen får en förälder rätt atl förbehålla sig ett belopp för sitt eget underhåll när underhållsbidrag skall bestämmas till ett barn. Normalbeloppel för förälderns vanliga koslnader är angell till 1,2 basbelopp per år. Till detta kommer skälig koslnad för boslad. I vissa fall skall föräldern kunna förbehållas också ett belopp för hemmavarande makes och barns försörjning.

Prop. 1979/80:1    Avgifler m.m. 369

Socialulredningen har anfört följande i fråga om skyldigheten för en förälder att delta i koslnaden föf ell barn som genom socialnämndens försorg vårdas uianför del egna hemmet. Del kostnadsansvar som skall åvila föräldrama bör inte vara obegränsal. Regeringen bör liksom f n. faslslälla ett vissl högsla åriigt belopp. Från vad föräldern sålunda skall betala lill nämnden skall avräknas vad nämnden får uppbära i form av underhållsbidrag och bidragsförskoll, barnbidrag eller barnpension eller andra därmed jämsiällda sociala förmåner som tillkommer barnel. Om föräldrarna själva uppbär sådana medel som tillkommer barnel, påverkar del således inte deras ersättningsskyldighet mot nämnden. Socialutredningen har vidare framhållit alt bamets egna lillgångar inle bör få las i anspråk vilket slår i överensslämmelse med den princip som ulredningen förordar alt insalser av vård- och behandlingskaraktär inte skall vara förenade med kosinadsansvar för klienten. Däremol anser ulredningen atl samma undantag bör gälla från förälders ersättningsskyldighet som i dag gäller enligl BvL, alltså i fall då underhållsbidrag har utgått i form av engångsvederiag, när föräldern saknar förmåga atl betala lill följd av frihelsberövande osv.

Flertalet remissinstanser har lämnat ulredningens förslag och uttalanden i dessa delar ulan erinran. Mol själva huvudprincipen om föräldrars ersällningsskyldighel har emellertid några, bland dem socialstyrelsen, anfört atl del kan vara olyckligl all genom etl kostnadsansvar ylterligare belasta föräldrarna i svåra situationer, särskilt när del gäller barn som har tagits om hand mol föräldrarnas vilja. Vidare framhåller man all samhällels inläkter i dessa fall måsle anses ha marginell belydelse.

Några instanser är kriliska lill förslagel all barnels egna lillgångar inle skall kunna las i anspråk. Man framhåller främsl all föräldrarnas ersäll-ningsansvar i dessa fall kan lägga en slörre börda på föräldrarna än den de har enligl föräldrabalken. Några menar atl del i första hand bör vara barnels lillgångar som las i anspråk och all föräldrarna bör rycka in försl när dessa inle räcker lill. Flera inslanser pekar på nackdelarna med en fasl övre beloppsgräns och på de orällvisor som kan uppslå i de fall ena föräldern betalar underhållsbidrag och den andre är vårdnadshavaré.

Jag delar socialulredningens uppfaUning alt föräldrar som har barn som vårdas i annal hem än del egna inte bör fritas från skyldigheten all efler förmåga svara för kostnaden för sina barns uppehälle och utbildning precis som andra föräldrar. Ell sådanl ansvar är viktigt när del gäller atl försöka upprätlhålla samhörighelskänslan mellan föräldrar och barn som genom omständigheterna inle kan vislas tillsammans. Att barnels uppehälle är särskill koslsami, I. ex. när det vistas i en inslilution, bör dock inle medföra alt föräldrarna måste belala mer än de normall skulle ha gjorl om underhållsskyldighelen hade faslställls 1. ex. i samband med en skilsmässa. Jag anser därför all principerna för ersällningsskyldighel bör knyla an till reglema om underhållsskyldighet i föräldrabalken, dvs. vara beroende av barnels behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. 24    Riksdagen 1979/80. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Avgifler m.m. 370

Föräldrarna bör sinsemellan la del i kostnaderna för bamets underhåll var och en efler sin förmåga. Av föräldrabalken följer att vid beslämmande av föräldrarnas underhållsskyldighel hänsyn skall tas till bl.a. bamets tillgångar. Jag anser däremol inte alt del här finns skäl alt frångå den huvudprincip somjag tidigare har lagil slällning för, nämligen alt hjälplagaren själv inle skall behöva ersätta kostnaden för egen vård eller behandling. Detta innebär alltså all barnels egna lillgångar inte skall få tas i anspråk i den mån de inle ulgörs av underhållsbidrag från föräldrama.

För all underiälla beslåmmandel av föräldrarnas ersättningsskyldighet och för att undvika oskäliga resultat i det enskilda fallet bör ersättningsbeloppet genlemol kommunen för var och en av föräldrarna begränsas uppåt, förslagsvis så att del sammanfaller med normen för bidragsförskott enligl bidragsförskotlslagen. All kommunen skall vara berättigad alt liksom f n. uppbära allmänl barnbidrag osv. behöver inte anges särskilt utan får följa av bestämmelser i resp. lagar.

Liksom socialulredningen anser jag atl de närmare gmnderna för föräldrarnas ersällningsskyldighel bör bestämmas av regeringen. De riktlinjer somjag här har angell bör då beaklas.

2.15.3 Återkruv av lämnal bistånd Särskild ersättningslalun

Om en hjälptagare eller annan som enligl reglerna i ShjL är skyldig alt ersätta utgiven socialhjälp inte godvilligt gör detta, får kommunen föra talan om återbetalning (39 S). Detta görs hos länsstyrelsen i det län där den betalningsskyldige skall svara vid domstol i tvistemål, dvs. vanligtvis där han har sill hemvist. Länsslyrelsen får inte bifalla elt anspråk på ersättning för socialhjälp, om den ersätlningsskyldige genom all återbetala kostnaden kan antas komma atl sakna tillräckliga medel för sin och sin familjs försörjning eUer om annars synnerliga skäl talar mot bifall. Är föräldrar eller make skyldiga all ersätta socialhjälp som barn eller andre maken kan beräknas uppbära stadigvarande, får länsstyrelsen, likaså på lalan av kommunen, ålägga dessa att i lämpliga poster fortlöpande ersätta kommunen för dess utlägg. Länsstyrelsen kan alltid ompröva sitt beslut i dessa faU. Kommunen kan, även sedan länsslyrelsen har meddelat sitt beslut, efterge betalningsskyldigheten (40 S ShjL).

Liknande regler gäller enligl 72 § BvL för hjälptagaren/barnet eller barnels föräldrar (73 och 74 S§ BvL). Här fömtsätts dock som huvudregel när det gäller föräldrars belalningsplikl att ersättningen skall utgå som bidrag på lämpliga tider, så länge ett omhändertagande för samhällsvård består. Vidare sägs det att bidragsskyldigheten får fastställas genom skriftlig förbindelse, som har bevittnats av två personer.

För samtliga fall gäller i princip att kommuns ansökan om återbetalning skall ha kommit in till länsstyrelsen inom tre år från det hjälpen lämnades. Om inte detta görs, föriorar kommunen sin rätt till ersättning.

Prop. 1979/80:1    Avgifler m.m. 371

Socialulredningen har föreslagil en gemensam regel för samtliga fall av återbelalningsskyldighet. Enligl denna skall kommun som vill föra lalan mol enskild om ersättning för ekonomisk hjälp eller vård väcka lalan hos länsslyrelsen inom tre år från del fordran uppkom. Vidare sägs del all lalan om ersällning inte får bifallas, om den ersätlningsskyldige genom alt återbetala koslnaden eller del därav kan anlas bli ur stånd alt klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigl eller annars synnerliga skäl lalar mot bifall till ersättningsanspråket. Liksom f. n. skall socialnämnden också hell eller delvis få efterge ersällningsskyldighel.

Socialutredningens förslag skiljer sig från de regler som nu gäller främsl på del sättet alt bidrag som har utgått lill hjälplagare på grund av dennes orikliga uppgifter inle kan sökas åter hos länsstyrelse. I slällel lär sådan lalan få föras vid allmän domstol enligl reglerna om ivisiemål eller som målsägandelalan i broUmål. 1 övriga fall av ersätiningstalan föreslås all länsslyrelsen i den bidragsgivande kommunens län skall bli den behöriga länsstyrelsen. Någon möjlighel för länsslyrelsen alt faslslälla framlida bidragsskyldighel skall del inte finnas enligl förslagel,

Flertalel remissinstanser har ingen erinran mol utredningens förslag.

JO menar dock all det vore mera tilltalande all knyta den sociala prövningen av den ålerbelalningsskyldiges betalningsförmåga redan lill kommunens återkrav, dvs. ange betingelserna för atl återkrav skall få ske och inte bara när ersällningslalan får bifallas. Anspråkels lillållighet bör enligl JO:s mening rimligen inle vara beroende av om den enskilde går med på del eller inte.

I den föreslagna föreskriften alt talan om ersällning inte får bifallas om den ersätlningsskyldige genom all belala inle längre skulle klara sin försörjning får anses ligga etl krav ocksä på kommunen atl, innan denna väcker lalan, ha förvissat sig om all del finns förulsällningar för bifall. Som datainspektionen har påpekat i silt remissvar måsle en ersällningslalan också alllid föregås av krav enligt 6 S inkassolagen (1974: 182). Atl kommunen redan innan den inleder elt sådanl inkassoärende skulle kunna ulreda den enskildes betalningsförmåga vid kravtillfället - som kan ligga i tiden åtskilligt efter utbelalningslillfällel - anser jag föga realisliskl. Jag anser all man här liksom i belalningsförhållanden i allmänhel får lita till atl den ersätlningsskyldige gör invändning om sin bristande belalningsför-måga. Jag vill därför föreslå alt regeln när det gäller grunderna för att pröva kommunens ersättningstalan skall få den utformning som socialutredningen har föreslagil.

FastsläUande av framtida betalningsskyldighet

En förulsällning för alt ersällningslalan skall bifallas är enligl socialulredningens förslag alt ersällningen eller bislåndel har belalals ul. Någon möjlighel alt, som man f.n. kan göra enligl 74 S BvL, fastställa framlida betalningsskyldighet genom myndighels beslul finns det således inte. Detla

Prop. 1979/80:1    Avgifter m.m, 372

kan naturligtvis komma att medföra vissa praktiska nackdelar, särskilt i de faU då föräldrar skall bidra lill sina barns vistelse i annal hem. Jag är emeUertid överens med socialutredningen om alt del är lämpligt all socialnämnden och föräldem kommer överens om hur mycket som föräldern skall betala per månad. Någon lagregel för hur etl sådanl avlal skall iräffas behövs inte.

Behörig instans för särskild ersättningslalun

Flera remissinstanser har haft invändningar mol socialutredningens förslag atl behålla länsslyrelsen som den myndighel som skall pröva ersättningstalan enligt socialljänsllagen. Dessa remissinstanser menar att det vore lämpligare att mål av denna lyp prövas av domstol - länsrätt eller allmän domstol. Mot utredningens påslående att allmän domstol inle kan jämka eller ogilla eU ersättningsanspråk av hänsyn till gäldenärens ekonomiska eUer sociala förhållanden, invänder t.ex. JK och datainspektionen atl det inte torde vara främmande för domstolarna alt vid bedömningen av om och i vilken mån en förpliktelse skall åläggas någon ta hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation. Som exempel nämner de 6 kap. 2 S skadeståndslagen. Dalainspektionen framhåller alt del för en sådan prövning inte är avgörande vilken myndighet som gör den, utan vilka regler den gmndas på.

Jag delar den uppfattning som har kommit fram under remissbehandlingen att mål om ersättning som enskild har att utge lämpligen bör prövas av domstol. För all undvika de nackdelar som kan vara förknippade med en prövning vid tingsräll - främsl reglerna om förenklad handläggning i mål om beialningsföreläggande - anser jag alt länsrätten är den lämpligaste instansen. Länsrätterna har visserligen nyligen omorganiserats genom länsrätlsreformen den 1 juli 1979, men jag kan - efter samråd med chefen för jusliliedepartemenlel - inte finna atl förslagel i denna del skulle medföra någon slor arbetsökning eller ändrad uppgiftsinriktning för läns-rällema. Jag vill också föreslå att regeln ulformas så alt länsrätten i svarandens hemvistkommun blir behörigt forum. Della står enligl min mening bäsl i överensstämmelse med lagstiftningens allmänna målsättning aU värna om den enskildes inlressen i första hand.

Talan vid ullmun domstol

Regeln om talan om återkrav täcker bara de fall som avser ulgiven ekonomisk hjälp och utgifter för underårigs vård i annat hem än del egna. Däremot gäller den inle för avgifler som kommunen lar ul för andra sociala tjänster. Socialutredningen menar alt dessa avgifler vid bristande betalning får krävas ul vid allmän domstol.

Som jag har nämnt tidigare har socialutredningen inle föreslagil någon regel molsvarande den som finns i dag om räll lill återkrav av obligatorisk socialhjälp när denna har betalats ut på vilseledande uppgifter. Talan om

Prop. 1979/80:1    Avgifter m.m. 373

ersättning i sådana fall skulle alltså föras vid allmän domstol främst enligl reglema om skadeslånd.

1 denna fråga har kammarrätlen i Göleborg erinral om all en lalan vid allmän domsiol innebär all den enskilde slälls uianför del skydd som jämkningsregeln annars skulle ha tillförsäkrat honom. Vidare menar kammarrätten atl en prövning vid länsstyrelse sannolikl ställer sig både enklare och billigare för säväl den enskilde som socialnämnden.

Som jag ser del lär underiätenhelen alt reglera förulsällningama för återkrav på grund av vilseledande uppgifter i praktiken komma att innebära atl lalan om sådan ersällning kan föras enbart i uppsåtliga fall och då främsl som målsägandelalan i brottmål (2 kap. 4 S skadeståndslagen / 1972:207/). Härvid blir en regel i 6 kap. 2 S skadeståndslagen tillämplig, som medger jämkning av skadestånd i fall detla skulle bli oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden. Detla får enligt min mening anses vara ell tillräckligt skydd för den enskilde i dessa situationer. Inte heller lär några rättegångskostnader bli aktueUa för vare sig den enskilde eller kommunen i mål där allmän åklagare för lalan. Jag ansluter mig därför till socialutredningens förslag att inte i socialljänsllagen ge särskilda reglerom återkrav i vilseledandefallen.

Sammanfattningsvis innebär således mitl förslag att talan om att återfå ekonomisk hjälp som har betalats ut enligt bestämmelsen om rätt lill bistånd (förskott och bidrag under arbetskonflikl), av annan ekonomisk hjälp och lalan om ersättning för barns vård i annal hem än det egna skall föras hos länsrälten i det län där den ersällningsskyldige har all svara vid allmän underräU i tvistemål. Talan om ersättning för ekonomisk hjälp, som har utbetalats på gmnd av vilseledande uppgifter, och för serviceåtgärder får föras vid allmän domstol.

Preskription av fordran

Endasi etl fåtal remissinstanser har motsatt sig socialutredningens förslag om att behålla den treåriga preskriptionslid som gäller f. n. Någon har dock velal utsträcka liden till fem år för att i möjligaste mån undvika kravmål som bara har lill syfte att avbryta preskription. Jag anser att övervägande skäl talar för att behålla den treåriga preskriptionstiden. Jag fäster därvid särskild vikt vid atl riksdagen nyligen har beslutat atl preskriptionstiden för fordran på underhållsbidrag fr.o.m. den 1 juli 1979 skall sänkas från tio till just tre år (prop. 1978/79: 12). För ersättningstalan som förs vid allmän domstol gäller allmänna regler om preskription av fordran.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 314

2.16 Socialtjänstens organisation

2.16.1 Enhetlig nämndorgunisution

Så länge vi har haft en socialvårdslagstiftning här i landel har bestämmelser getts för varje vårdområde för sig. Mol denna vad man skulle kunna kalla funktionella uppdelning av socialvården svarar en nämndorganisalion med en nämnd för varje vårdområde. Således skall för vart och ell av vårdområdena barnavård, socialhjälpsverksamhel och nyklerhetsvård i varje kommun finnas en särskild nämnd, som skall vara kommunens förvaltnings- och verkställighetsorgan för vårdområdet: barnavårdsnämnd, socialnämnd och nyklerhetsnämnd. Barnavårdsnämnden får vid befattning med ärenden som gäller ungdom över 15 år kalla sig ungdomsnämnd. Kommun får tiUsätta särskild nyklerhetsnämnd. Om så inle skell är socialnämnden nykterhetsnämnd.

Synen på socialvården har efter hand ändrals. Helhetssynen har börjal tillämpas. Den innebär - som framgår av vad jag har sagt lidigare - bl. a. att en enskilds eller en gmpps sociala situation och de svårigheier han eller gmppen har skall ses i förhållande till hela den sociala miljön. Denna syn på vård- och behandlingsarbetet har kommit i konflikt med en lagsliflning som är strikt knuten tiU vårdområden. Ell första steg mot att skapa en bättre samordning togs genom lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. (SCL). Denna öppnade möjlighet för kommunen all införa en enhetlig nämndorganisation, dvs. en enda social centralnämnd skulle i princip svara för socialvården i kommunen.

Socialutredningen framhåller atl möjligheten alt inrälta social centralnämnd har utnyttjats i stor omfattning. De erfarenheter som har vunnits talar för att låta denna organisationsform bestå. Huvudansvaret bör alltså enligt utredningens förslag i alla kommuner ligga på en nämnd. Denna skall inför kommunens fullmäktige svara för kommunens sociala verksamhel och samordningen av resurserna för denna. Det finns enligt ulredningen inte längre skäl att behålla specialiserade nämnder för olika vårdområden. Organisationen med en social nämnd bör vara obligatorisk. Denna nämnd bör benämnas socialnämnd.

Socialutredningens förslag om en enhetlig nämndorganisation biträds av aUa remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

Nästan alla kommuner har nu inrättat en social centralnämnd. Somjag har framhållit tidigare är helhetssynen i vård- och behandlingsarbetet en av de bärande principema i del här framlagda förslagel. Det är inte förenligt med denna syn att behåUa en nämndorganisation som är uppbyggd efter sympiom. Det bör finnas elt sammanhållet ansvar för socialtjänsten i kommunen. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag om en enhetlig nämndorganisation för socialljänslen.

Om en social centralnämnd har inrättats, får fullmäktige enligl SCL också besluta all i kommunen skall inrättas två eller flera distrikts-

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 375

nämnder, var och en för ett socialvårdsdislrikl, med uppgift all avgöra ärenden om vård och behandling eller annan ålgärd belräffande enskild person enligl vårdlagama. Kommunens fullmäkfige får uppdra ål nämnden atl även i övrigl avgöra ärenden som avser vård och behandling eller annan ålgärd belräffande enskild person.

Möjlighetema all inrätla sociala dislriklsnämnder för bestämda geografiska områden bör enligt utredningens förslag behållas. Jag återkommer strax till denna fråga.

2.16.2 Kommunullugsreglerude nämnder inom sociultjänsten

Vissa kommunala nämnder är obligatoriska enligl föreskrifter i särskilda författningar. Utöver dessa specialreglerade nämnder har emellertid kommunema enligl 3 kap. 13 S andra stycket kommunallagen (KL) möjlighel all lillsätta de nämnder som behövs. Sådana fakultativa nämnder kallas i förarbetena lill KL kommunallagsreglerade nämnder.

I förarbetena till de nu gällande vårdlagarna har man bara sparsamt kommenterat kommunens möjligheter all inrätla fakultativa nämnder inom vårdområdena. 1 propositionen (1960; 10) med förslag till BvL framhöll föredragande statsrådet atl det även framdeles borde slå varje kommun fritt att, om den fann det lämpligl, uppdra ål särskill organ all handlägga frågor om allmän ungdomsvård. Belräffande en sådan organisationsform lorde några särskilda bestämmelser inle behöva införas i lagen. Av della följde enligt föredraganden att ifrågavarande organ i kommunalrätisligl hänseende blev atl betrakta som s.k. oreglerad (kommunallagsreglerad) nämnd.

Föredraganden anförde vidare all BvL:s bestämmelser om den allmänt förebyggande verksamhelen borde ges samma innebörd som i den äldre bamavårdslagen. Barnavårdsnämnden borde således åläggas all tillse all vad som borde göras för ungdorhen också blev gjorl, antingen genom andra organ ellergenom nämnden själv. Om ungdomsslyrelse eller molsvarande organ hade lillsatls inom kommunen, medförde detla all nämndens arbetsbörda lättades, men del innebar inle all nämnden befriades frän alli ansvar för den allmänna ungdomsvården inom kommunen. Föredraganden framhöll all barnavårdsnämnden som del cenirala organet för samhällels barnavård alllid yiiersl har ansvarel för all behövliga ålgärder vidlas för all främja goda uppväxtförhållanden för ungdom.

Kommunen kan således inom barnavårdsnämndens ansvarsområde tillsätta en särskild nämnd för att fullgöra vissa uppgifter. Delta innebär emellertid inle alt barnavårdsnämnden i molsvarande mån fritas från ansvarel för de uppgifter som åvilar nämnden enligl BvL.

Enligl ShjL ankommer del i princip på socialnämnden all ombesörja alla de angelägenheler i fråga om socialhjälpen som kan hänföras lill förvallning och verksiällighei. Kommunens fullmäktige får dock bestämma all viss egendom som hör lill kommunens socialhjälpsverksamhel - i.ex. ell

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 376

ålderdomshem — skall förvaltas av en annan nämnd än socialnämnden eller av en särskild styrelse.

Socialulredningen framhåller all med den föreslagna socialljänsllagen följer en principiell frihel för kommunen i fråga om såväl verksamhetens uppbyggnad som dess organisation. Utredningen har emellertid funnil del nödvändigt att inom ramen för de mål som lagen anger reglera verksamheten i vissa hänseenden för atl nä en enhetlig utveckling av socialtjänsten o h för alt bestämma den enskildes rättigheter och skyldigheter. De uppgifter som socialnämnden skall ha enligt förslaget sammanför ulredningen i stmkturinriktade, allmänt inriktade och individuelll inriktade insalser. 1 de två första hänseendena bör det slå kommunen fritt atl överlåta ål ell särskilt organ atl sköta vissa uppgifter. Socialnämnden skall dock ha etl övergripande ansvar också för sådan verksamhet. Socialnämnden skall enligt utredningens förslag anmäla hos kommunen om uppgifterna sköts på ett sätt som inte svarar mol de syften som har angetts för verksamheten. Inom det individueUa slöd- och hjälparbelet bör verksamheten ankomma på socialnämnden ensam eller i förekommande fall på social distrikts-nämnd .

Under de stmklurinriktade insatserna faller enligt utredningens förslag deltagande i samhäUsplaneringen. Denna uppgift syftar till atl tillföra planeringsunderlaget social sakkunskap. För att denna uppgifl skall kunna fuUgöras bör den utövas av den nämnd som genom sina uppgifter i övrigt har de största fömtsättningarna atl få -vetskap om dessa förhållanden. Denna uppgift bör därför enligt utredningen läggas på socialnämnden. Detta bör emeUertid inte utesluta att även fakultativa organ, t. ex. frilids-nämnder, ges tillfäUe att medverka i samhällsplaneringen.

Frågan om kommunemas befogenheter att organisera socialtjänsten har kommenterats av ett flertal remissinstanser. Brottsförebyggande rådet anser att frågan om ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och vissa fakultativa nämnder, t.ex. fritidsnämnder, inte har klarlagts tillräckligt. Den skyldighet som nämnden ges att anmäla för kommunen om de uppgifter som en fakultativ nämnd har inte sköts är enligt rådet en alltför passiv funktion. En stor del av den allmänt förebyggande och uppsökande verksamheten för bam och ungdom bedrivs i dag av sådana fakultativa nämnder. I konsekvens med den sociala helhetssynen bör verksamheler som riktar sig till bam och ungdomar med mer eller mindre uttalade tecken på personliga problem bedrivas inom socialtjänsten med ett direkt ansvar för socialnämnden. Nämnden bör följaktligen ha ett ansvar att planera och genomfora förebyggande och uppsökande verksamhet för barn och ungdom så snart socialt stödjande åtgärder kommer in i bilden.

Kommunförbundet erinrar om att den gmndläggande principen för all nämndförvaltning - oavsett om den är fakultativ eller specialreglerad - är att förvaltningen är odelbar. Samtliga nämnder är sidoställda. En nämnd kan inte utan lagstöd överordnas en annan.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 377

Undantag från detta finns i lag, t.ex. när det gäller kommunstyrelsens övergripande ansvar och i fråga om sociala dislriklsnämnder. Tiilsäller man en särskild nämnd för vissa uppgifter inom I.ex. fritidsverksamhet, barnomsorgen eller äldreomsorgen, kommer inle socialnämnden ulan uttryckligt lagstöd alt ha någol övergripande ansvar.

Uppsala kommun biträder utredningens synpunkler och förslag men underslryker alt om t.ex. en fritidsnämnd har inrättats, så är del den nämnden som inför fullmäktige skall ha del fullsländiga ansvarel för bud-gel och verksamhet. Malmö kommun bilräder förslaget lill ansvarsfördelning mellan socialnämnden och en kommunallagsreglerad nämnd. Del behövs dock enligl kommunen ytterligare klarlägganden om gränserna för ansvar och befogenheter.

Göieborgs kommun finner del tillfredsställande alt ulredningens lagförslag lämnar slorl uirymme för kommunerna all välja olika organisaloriska lösningar för sin socialtjänst. Administrativa uppgifter kan således enligl förslagel föras över från socialnämnden lill en annan kommunal nämnd. Deiia innebär en fiexibililet som gagnar ulvecklingen mol ökad effektivering av den kommunala förvaltningen. Kommunen efterlyser dock klarläggande motivullalanden som visar all en fakulialiv nämnd, I. ex. en frilids-nämnd, inom ramen för sill reglemenie har del direkla ansvaret inför kommunfullmäktige för verksamheten.

Jag har tidigare närmare ulvecklal min syn på konsekvenserna av all socialljänsllagen ges karaklär av ramlag. Somjag har framhållil då innebär ramlagskonslmkiionen all kommunen får frihel alt med vissa begränsningar utforma socialtjänsten i kommunen från kommunens egna förutsättningar och behov. Kommunen skall också ha principiell frihel när det gäller verksamhetens organisation. Den friheten begränsas emellertid genom att vissa uppgifter i lagen knyts direkl lill socialnämnden. Socialnämnden skall dock enligl del lagförslag som jag förordar ha vissa beslämda uppgifter. Dessa begränsar således kommunens möjligheter all inrälla särskilda nämnder som kan avhända socialnämnden någon del av dess ansvar för alt dessa uppgifter fullgörs.

Av socialnämndens uppgifter syftar de siruklurinriklade insalserna, bl.a. medverkan i samhällsplaneringen, till en god samhällsmiljö. Med de allmänl inrikiade insatserna åsyftas generelll utformade sociala insatser för t.ex. barns och ungdoms omvårdnad och utveckling. Med individuelll inrikiade insatser avses sociala Ijänsler som är direkl anpassade lill den enskildes behov. Hit hör omsorgerna om barn och ungdom, äldre människor och människor med handikapp.

All kommunen således inle genom atl inrätta särskilda nämnder kan avhända socialnämnden dess ansvar får emellertid inle uppfällas så att del innebär ell förbud mot all kommunen tiilsäller särskilda nämnder, vars verksamhel delvis kan sägas falla inom socialnämndens ansvarsområde. Lagstiftningen får således inte hindra atl kommunen organiserar verksam-

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 378

heten inom kommunen på det sätt som bedöms lämpligt med hänsyn lill förhållandena i kommunen. Har en fakultativ nämnd lillsatls, kommer den all vara sidoordnad socialnämnden. Nämnderna svarar var för sig inför kommunfullmäktige för sin verksamhel. Den konslmklion somjag föreslår leder emellertid lill att socialnämndens ansvar för socialljänslen kvarstår även om en särskild nämnd, l.e\. en fritidsnämnd, har inrätlals. Är de insalser som kan ges genom fritidsnämndens försorg otillräckliga, selt utifrån de intressen som socialnämnden har atl företräda, åligger det således socialnämnden all vidta de ålgärder som man anser behövliga dämtöver. Svarar i.ex. en fritidsnämnd för en begränsad del inom barn- och ungdomsvården, I.ex. för driften av vissa fritidsanläggningar, ankommer del pä socialnämnden all vidla de övriga ätgärder som bedöms nödvändiga inom ramen för de allmänt inrikiade uppgifterna för barn och ungdom. Detla innebär således inle all socialnämnden skall ha elt ansvar för del sätl på vilkel fritidsnämnden beriver sin verksamhel. Förslagel leder endast lill en skyldighel för socialnämnden atl vidta de yllerligare ålgärder som kan åvila nämnden enligt socialljänsllagen. En ansvarsfördelning från angivna ulgångspunkler kan inle anses oförenlig med principen om del odelade nämndansvarel. Del ligger i sakens nalur all frågan om kompelensfördel-ning och verksamhelsformer kan ändras av fullmäktige på framslällning av I.ex. socialnämnden.

Del jag har sagl nu gäller i förslå hand de slmklurinriktade och allmänl inrikiade insatserna inom socialtjänsten. Väsenlligt annorlunda ställer del sig när del gäller de individinriktade insalserna. Jag har framhållit tidigare atl den enskildes behov av slöd och hjälp inom socialtjänsten skall prövas från en helhetssyn. Det förutsätter atl bedömningen av behovel sker hos den nämnd som har del samlade ansvarel för socialljänslen inom kommunen, socialnämnden. Sedan nämnden har bedöml hjälpbehovel, skall den enskilde erbjudas de insatser som är bäst ägnade all avhjälpa hans behov. De samlade resurser som gör del möjligt alt välja mellan olika åtgärder finns hos socialnämnden. Del finns därför enligt min mening inte anledning att skapa lill särskilda nämnder som skall svara för avgränsade individuella stöd- och hjälpinsalser inom socialljänslen. För dessa bör socialnämnden uleslutande ha ansvarel. Jag älerkommer i det följande lill socialnämndens kompelens när sociala distriktsnämnder har inrättats.

Del sagda hindrar emellertid inte alt särskilda nämnder kan inrällas för förvaltning och drift av anläggningar eller inslilulioner inom socialljänslen. Lokala organ av della slag kan inrällas för ungdomsgårdar, fritidsanläggningar m.m. Har I.ex. en särskild slyrelse inrältals för en eller flera fritidsanläggningar, innebär del alt fritidsnämndens verksamhetsområde begränsas. Förvaltningen av anläggningen flyttas från fritidsnämnden lill den särskilda styrelsen. Fritidsnämnden kan då inle ges en överordnad ställning i förhållande lill institutionsstyrelsen.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 379

2.16.3 Orgunisution med distriktsnämnder

Somjag har sagl tidigare skall enligt KL varje kommun vara en odelad förvaltningsenhet. För varje förvaltningsområde skall det i princip finnas ett enda förvaltningsorgan för hela kommunen. Denna huvudregel innebär all nämnderna var och en inom silt verksamhetsområde skall ansvara för förvaltning och verkställighet. Ett undantag från huvudregeln utgör, som jag har sagt tidigare, bl. a. de sociala distriklsnämnderna.

Möjligheten all inrälta en särskild dislriklsorganisation för socialvården öppnades försl genom SCL. Skälen för en sådan organisation var delvis organisatoriska och hängde ihop med den kommunindelningsreform som då förestod. All inrätta distriktsnämnder framstod emellertid också som en god lösning från kommunaldemokratisk synpunkl, eftersom flera lekmän inom den slora kommunen skulle kunna knyias lill förvallningen av social-vårdsangelägenheierna. Genom en dislriklsindelning skulle även besluls-funklionerna kunna läggas närmare kommunmedlemmarna.

Enligl socialulredningen bör möjligheterna alt inrälla dislriklsnämnder behållas. Härigenom blir det lättare för förtroendemännen all skaffa sig ingående kunskaper om de sociala förhållandena i ett mindre omräde av kommunen och om de problem som invånarna där möter i sill dagliga liv.

Den 1 juli 1977 hade 24 kommuner inrättat sociala distriktsnämnder. Bland dessa kan nämnas Slockholms, Göieborgs, Malmö, Uppsala, Norrköpings, Linköpings, Jönköpings och Helsingborgs kommuner.

Jag ansluter mig, liksom de remissinstanser som har yllral sig i frågan, lill socialulredningens förslag. Kommunfullmäktige bör således få beslula atl i kommunen skall inrättas två eller flera dislriklsnämnder, var och en för ell geografiskt dislrikl.

Som framgår av vad jag har sagt tidigare är det f. n. inte möjligt att inom den oreglerade kommunala förvallningen inrälta flera nämnder, som var och en inom ell geografiskt område skall svara för förvaltningsuppgifter av samma slag.

Riksdagen har nyligen efter förslag i en proposition (1978/79: 181) om lokala organ i kommunerna beslutat alt möjlighel skall öppnas atl inrälla distriktsnämnder, kommundelsråd eller andra lokala organ även inom den oreglerade förvaltningen (lag (1979; 408) om vissa lokala organ i kommunerna). Syftet med reformen är att förbällra kommuninvånarnas möjligheler atl påverka och della i del kommunala arbetet. 1 propositionen föreslås en lag om vissa lokala organ i kommunerna. Förslagel innebär all kommundelsråd i forisallningen kan handha förvallnings- och verkslällighets-uppgifler inom del kommunallagsreglerade områdel. Kommunerna ges också räll all inrälla dislriklsnämnder för sådana uppgifter. Instilulions-slyrelser skall liksom hiuills kunna tillsällas för förvaltning och verkställighet i frågor som rör en eller flera anläggningar. Lagstiftningen är utformad så atl kommunerna ges siörsta möjliga frihel atl själva beslula om organisation och verksamhetsformer.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 380

2.16.4 Kompetensfördelningen mellan socialnämnd och social distriktsnämnd

Enskildu vårdärenden

Distriktsnämnden har enligt 4 S SCL uteslutande behörighet att avgöra ärenden, som avser vård och behandling eller annan ålgärd belräffande enskild person enligt vårdlagarna. Belräffande andra åtgärder som avser enskild person och alliså inle är reglerade i värdlagarna, t. ex. ärenden om fördelning av plalser vid ålderdomshem, slår det kommunen frilt atl lägga dessa uppgifter på dislriktsnämnden eller sociala centralnämnden.

Enligt socialutredningens förslag skall del ankomma på dislriktsnämnden att avgöra ärenden som rör vård och behandling eller annan åtgärd beträffande enskild person, om ärendena enligt socialljänsllagen eller annan lag eller författning åvilar socialnämnden. Del finns emellertid frågor som gäUer åtgärder för enskilda, men som inte är knutna till distriktet på ett sådant sätl all de bör ankomma på dislriktsnämnden all avgöra dem. Det kan t.ex. gälla ärenden om intagning i förskola eller servicehus inom kommunen. Det kan vara lämpligt atl sådana frågor, som gäller utnyttjande av resurser som är gemensamma för kommunen, handläggs centralt. Ulredningen föreslår därför en bestämmelse som ger fullmäktige möjlighel att från distriktsnämndens kompetensområde undanta vissa grupper av ärenden som i StäUet skall handläggas av socialnämnden. Socialnämnden kan sedan, efter beslut av fullmäktige, delegera dessa ärendegmpper på tjänsteman inom kommunen.

Utredningens förslag i fråga om kompetensfördelningen har inte föranlett några uttalanden av remissinstanserna.

Jag biträder ulredningens förslag om att enskilda vårdärenden skall falla inom distriktsnämndens verksamhetsområde. Man kan därför ställa sig tveksam till den av ulredningen föreslagna möjligheten för fuUmäktige atl förbehålla socialnämnden beslutanderätt i individuella ärenden som gäller t. ex. barnomsorg och äldreomsorg. Av vad jag har sagt tidigare framgår att såväl bamomsorgen som äldreomsorgen faller inom socialtjänsten. Att anvisa en plals i förskola eller inom äldreomsorgen kan vara en av de åtgärder som bör kunna erbjudas den enskilde när han behöver nämndens bistånd. Det kan sägas vara mindre väl förenligt med de uppgifter som i övrigt skaU tiUkomma distriktsnämnden all avhända nämnden beslutanderätten i frågor som gäller att utnyttja sådana resurser som kan falla inom ramen för den enskildes rält till bistånd. En sådan kompetensfördelning skulle kunna innebära svårigheter för distriktsnämnden i dess arbete. Samtidigt måste emellertid kravet på likformighet mellan kommunmedlemmama beaktas. Om varje distriktsnämnd gavs en självständig beslutande-räu, skulle det kunna innebära risker för att resurserna blev ojämnt utnyttjade av de olika distrikten. Det är uppenbart alt en sådan ordning skulle kunna leda till alt likställighetsprincipen åsidosattes.

Jag har vid en avvägning av de olika intressen som här måsle beaktas

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 381

anslutit mig lill utredningens förslag. Del innebär således alt kommunen bör ges frihel all själv bestämma om vissa ärendegriipper skall undanlas från dislriktsnämndens kompelensområde.

Generelll förebyggunde verksamhet

Sociala dislriktsnämndens kompelens regleras uttömmande i 4 S SCL. Somjag har sagl nyss gäller distriklsnämndens kompelens endasi enskilda vårdärenden. 1 förarbelena till SCL framhölls bl.a. att eftersom den ekonomiska förvallningen har ansetts böra centraliseras lill sociala centralnämnden, som ensam skall ha rätl all göra framställningar och avge yttranden till fullmäktige, var del olämpligi alt ge dislriktsnämnden beslutanderätt när det gäller förebyggande och planerande verksamhet. Att distriktsnämnden ändå skall följa hithörande frågor om social service och hos centralnämnden skall föreslå de åtgärder som behövs ligger i sakens nalur och har inle ansetts kräva särskild föreskrift i lagen.

Dislriktsnämnden har alltså atl bl.a. göra sig väl förtrogen med den enskildes levnadsförhållanden inom distriktet och atl verka för att den enskildes behov av omvårdnad blir tillgodosett. Centralnämndens uppgift blir således all svara för organisation, administration och ekonomisk förvallning, för samordning, informalion och uppföljning belräffande socialvårdsverksamhelen, för planering inom socialvårdssektorn, för socialvårdens medverkan i den allmänna samhäUsplaneringen samt för ett allmänl förebyggande arbete i syfte atl motverka uppkomsten av sociala stömingar.

Enligt socialutredningen bör distriklsnämnderna inom den framtida socialtjänsten tilldelas en mer akliv roll än hittills i kommunernas socialpolitik och i del uppsökande och förebyggande arbelel. Dislriktsnämnderna bör ges omfattande uppgifter när det gäller medverkan i samhällsplaneringen och det övriga förebyggande arbetet i distriktet. Utredningen framhåller atl distriktsnämnderna i vård- och behandlingsarbetet får ingående kännedom om sådana förhållanden inom distrikten, som bör beaktas vid den kommunala planeringen, vid resursuppbyggnaden och vid utnyttjandet av befinlliga resurser. Utredningen föreslår därför atl det i sociallagstiftningen skall tas in en bestämmelse som anger alt distriktsnämndema skall följa utvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovet av ålgärder när det gäller samhällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänl förebyggande verksamheten. Enligt utredningens förslag skall socialnämnden vidare kunna uppdra åt distriktsnämnd alt bereda ärende som faller inom del angivna ansvarsområdet.

Bl.a. Malmö kommun tillstyrker förslaget att vidga distriktsnämndens kompelens. Också Helsingborgs kommun är positiv. Förslagel gör det enligt kommunen möjligt att både aktivera distriktsnämndema och djupare förankra ärendena hos såväl socialarbetarna som invånama i distriktet.

Vissa remissinstanser vill gå längre än socialutredningen. Enligt För-

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 382

eningen Sveriges socialchefer ter det sig konsekvent all, mol bakgrund av socialljänslens ulökade ansvar och befogenheter när del gäller strukturinriktade insalser, också de sociala distriktsnämnderna får etl ökat inflytande även på dessa mer allmänl sociala frågor inom del geografiska verksamhetsområdet. Föreningen erinrar om all KL i vid omfallning utgår från atl kommunema så långl möjligt själva bör få avgöra hur fördelningen av vissa frågor mellan olika kommunala organ skall ske. Även om de sociala distriktsnämndema inte har åsyftats i della sammanhang, är del uppenbarligen så, atl de gmndläggande tankegångarna om en minskad statlig detaljreglering och ökad frihet för kommunerna atl anpassa sin organisation efter det praktiska behovel i hög grad gäller även förhållandet mellan social centralnämnd och distriktsnämnder. Föreningen anser därför att det är angeläget att kommunfullmäktige ges befogenhet alt, om man så önskar, tillägga distriktsnämndema beslutanderätt även i andra frågor än sådana som berör enskild person.

På motsvarande säll anser Sveriges socionomers riksförbund all ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och distriklsnämnderna bör kunna decentraliseras mer än vad utredningen föreslår. Det gäller bl.a. övergripande frågor inom distriktet.

Enligt min mening ligger det väl i linje med de mål för socialtjänsten som har föreslagits tidigare att vidga medborgarnas inflyiande över socialtjänstens inriktning och uppbyggnad. Genom alt sprida de politiska besluten på fler förtroendevalda och genom atl skapa en distriktsindelning av kommunen vidgas möjlighetema lill en närmare konlakl mellan de förtroendevalda och kommunmedlemmarna i distriktet.

De frågor som aktualiseras inom den allmänt förebyggande verksamheten har ofta direkt betydelse endast för en del av kommuninvånarna. Del kan gälla frågor om atl bygga ut fritidsanläggningar för ungdomen inom etl visst distrikt, åtgärder för att förbättra förhållandena inom ett visst bostadsområde eller andra särskilda åtgärder, som berör etl distrikt. Det är från kommunaldemokratisk synpunkt värdefullt att besluten ligger nära dem som berörs genom förtroendevalda i distriktet. Brister i miljön drabbar särskih hårt de sämst ställda och mest utsatta gmpperna. Beslut i sådana frågor bör därför kunna fattas av distriktsnämnderna inom en för nämnden anvisad rambudget. Härigenom kan den sociala sakkunskap de förtroendevalda har fått vid handläggningen av enskilda vårdärenden tillföras den allmänt förebyggande verksamheten inom distriktet. Starka skäl lalar därför enligl min mening för att lagstiftningen inte bör hindra en beslutsordning som kan främja en vidgad kommunikation mellan de förtroendevalda och kommunmedlemmama och elt bättre beslutsunderlag. Samtidigt är det viktigt att behålla socialnämndens övergripande ansvar för socialtjänsten.

Organisationen får inte ges en sådan utformning atl man rycker undan fömtsättningama för socialnämnden atl upprätlhålla en jämn och likformig standard inom socialtjänsten för kommunens alla delar. Jag anser att

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 383

frågan kan lösas så atl fullmäktige med stöd av socialljänsllagen skall kunna ge socialnämnden befogenhel atl uppdra ät distriktsnämndema att utöva beslulanderäll inom den allmänl inrikiade och slmklurinriktade verksamheten. En sådan ordning ligger väl i linje med strävandena att ge kommunerna så stor frihel som möjligi all anpassa verksamhelen lill de olika förutsätlningar som kan föreligga inom kommunema.

Lagen om vissa lokala organ i kommunema innehåller en annan regel. Enligl denna skall kommunfullmäktige beslämma de lokala organens uppgifter. Del skall ankomma på kommunfullmäktige ensam all beslämma kompelensfördelningen mellan centralnämnd och lokala organ. För alt samordningen skall underlättas föreslås bestämmelser som ger de lokala organen med förvallnings- och verkställighetsuppgifter en i viss mån underordnad ställning i förhållande till centralnämnden. Det gäller frågor om rälien alt väcka ärenden hos fullmäktige och rälien alt ge in eget budgetförslag till kommunstyrelsen.

Jag vill i delta sammanhang la upp frågan om budgelansvaret. Del finns enligl min mening inle anledning alt föreslå några principiella ändringar i socialnämndens och distriktsnämndernas nuvarande budgetberedning. Det bör således ankomma pä socialnämnden att lämna budgetförslag till kommunslyrelsen. Som elt led i beredningen av socialnämndens budgetförslag bör socialnämnden höra distriktsnämnderna. Härigenom får distriktsnämnderna tillfälle att redovisa de behov som föreligger inom nämndemas kompetensområde. Inget hindrar att socialnämnden i sitt budgetförslag anger kostnadsramar för verksamheten inom de olika distrikten.

De separata stater för de olika distrikten som anges i förslaget kan härefter prövas av kommunfullmäktige i samband med alt budgeten fastställs. Dislriktsnämnden bör, om fullmäktiges beslut inte föranleder annat, i princip vara oförhindrad att vidta smärre omfördelningar inom anvisad rambudget.

För distrikisnämnd gäller KL:s regler om nämnder. Om inget annat har föreskrivits, innebär detta all dislriktsnämnden med stöd av 4 kap. 4 S KL kan lämna in sitt budgetförslag direkl liU kommunslyrelsen. I lagen om vissa lokala organ i kommunerna finns en ullrycklig bestämmelse som innebär att fullmäktige får föreskriva att etl lokall organs budgetförslag skall lämnas till facknämnden och att denna i sin lur skall överlämna förslagen till kommunstyrelsen och samtidigt yttra sig över dem. Jag anser att en motsvarande bestämmelse bör tas in i socialtjänstlagen för de kommuner där sociala dislriklsnämnder har inrättats. Genom dessa befästs f ö. en ordning som redan lillämpas i kommunen. Man undanröjer därmed den tvekan om dislriktsnämndernas medverkan i budgetberedningen som bestämmelsema i 4 kap. 4 S KL kan ge upphov till. Samtidigt garanteras den nödvändiga samordningen i budgetsammanhang.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 384

Förvahning och verkstäUighet i övrigt

Beslulanderällen i kommunen tillkommer fullmäktige (I kap. 5 S KL). Kommunslyrelsen leder förvallningen av kommunens angelägenheter och har inseende över övriga nämnders verksamhel. Styrelsen skall hos fullmäktige och övriga nämnder liksom hos andra myndigheter göra de framställningar som slyrelsen finner påkallade (3 kap. 1 S KL).

Kommunfullmäktige kan bestämma atl förvallning och verkställighet i fråga om egendom och handläggning av personalfrågor skall skötas av kommunslyrelsen eller av annan nämnd än den som annars har hand om dessa frågor. Del finns vissa inskränkningar i fullmäktiges rätt att beslula delta (3 kap. 14 S KL).

De sociala nämnderna har enligt särskilda bestämmelser i vårdlagarna inom sitt verksamhetsområde en omfattande kompetens utöver de centrala arbetsuppgifterna. De skall föra talan i mål eller ärende, förvalla egendom och föra kommunens lalan i mål eller ärende, angående verksamhelen. De skall även i övrigl ombesörja sådana angelägenheter som avser verksamhelen och som kan hänföras lill förvallning och verksiällighei. Somjag har sagl nyss kan fullmäktige begränsa denna allmänna kompelens (3 kap. 14 S KL).

Delta innebär alltså alt om dislriklsnämnder har inrältals, så tillkommer förvaltnings- och verkställighelsuppgifier varje dislriklsnämnd för sig inom nämndens kompetensområde. Del gäller emellertid inle oreserverat. Sålunda tillkommer den ekonomiska förvaltningen, egendomsförvallningen och personaladminislralionen centralnämnden.

Personaludminislrution och egendomsförvaltning

Socialulredningen har i sina förslag inle tagit upp några särskilda bestämmelser om personaladministrationen. Enligt ulredningens mening bör i del hänseendel beslämmelserna i 3 kap. 14 S KL gälla. Del innebär enligt ulredningen att frågan om vilken nämnd som skall svara för personaladminislralionen är oreglerad lill dess fullmäktige fattar beslul. Fullmäktige kan då välja alt lägga denna uppgift på slyrelsen eller annan nämnd. Genom de begränsningar som nu finns i vårdlagarna kan fullmäktige f n. inte lägga några uppgifter på social distriktsnämnd. Dessa begränsningar skall enligt utredningens förslag upphöra. Del skall aUtså vara möjligt för fullmäktige att lägga I. ex. personalfrågor direkl på dislriktsnämnden.

Utredningens förslag berörs av endast etl fåtal remissinsianser. Slockholms kommun pekar på all vid tillkomsten av SCL var en av utgångspunkterna alt den administrativa förvallningen skulle koncentreras till centralnämnden. Erfarenheterna från verksamheten i Stockholm har emellertid visat att en sådan koncentrafion är förenad med många nackdelar, när organisafionen når över en viss sloriek. Som exempel på ärenden som med fördel bör kunna handläggas av distriklsnämnderna nämns ansläll-ningsfrågor och personalfrågor av olika slag. Även vissa andra administra-

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 385

liva uppgifter bör emellertid med fördel kunna handläggas lokalt. Kommunen erinrar om atl kommunernas inöjligheler atl organisera sin verksamhel efler det praktiska behovel och med minsla möjliga byråkrati har uppmärksammats av olika statliga ulredningar under senare tid.

De grundläggande tankegångarna om minskad slallig delaljreglering och ökad frihel för kommunerna all anpassa sin organisation efler del praktiska behovel, som har kommit lill ullryck i bl. a. förarbelena lill nya KL, gäller enligl Slockholms kommun i hög grad även förhållandel mellan socialnämnd och sociala dislriklsnämnder. Kommunen anser därför atl del är angelägel alt fullmäktige ges befogenhet atl tilldela distriklsnämnderna beslulanderäll även i vissa adminislraliva frågor. Föreningen Sveriges socialchefer delar Slockholms kommuns uppfattning i denna fråga.

Helsingborgs kommun finner del angeläget all distriklsnämnderna får möjligheler all besluta i vissa personalärenden. Kommunen lolkar ulredningens förslag så all distriklsnämnderna kan tilldelas beslutanderätt i t.ex. personalärende som är all hänföra lill dislrikien, om fullmäktige beslular del.

Sveriges socionomers riksförbund anser all del är väsenlligl alt KL:s vidgade möjligheler för socialnämnden all bl.a. handlägga pesonaladmi-nislraliva frågor ulnylljas. När del gäller anställningsärenden m. m. måsle enligl Mjölby kommun facknämnden ha ett avgörande inflyiande.

Syftet med beslämmelserna i 3 kap. 14S KL har somjag nämnde nyss varit atl underlätta för kommunerna alt organisera sin personaladministration på det sätl som de själva anser mesl ändamålsenligt. Kommunfullmäktige har ansetts bäst skickade atl avgöra om personaladministrationen bör överföras till en central nämnd eller om dess uppgifter bör skötas av varje nämnd för sig. Bestämmelsens syfte har således varil all öppna möjlighel för en cenlraliserad personalförvallning. Ingenting i förarbelena lalar för all syfiet dessulom skulle ha varil all reglera kompelensfördelningen mellan cenlralnämnd och dislriklsnämnd.

Även om jag delar socialulredningens uppfaUning all möjlighet bör öppnas all överföra personalfrågor på dislriktsnämnden, anser jag således inte all beslämmelserna i 3 kap. 14 § KL ger den nödvändiga kompetensen för en sådan ansvarsfördelning. Jag föreslår därför atl socialnämnden i socialljänsllagen skall ges befogenhet all, efter beslut av fullmäktige, uppdra åt social dislriklsnämnd all beslula i frågor om anställning, ledighel, vikarial eller skiljande från ijänsl och i andra frågor som rör personalen inom dislriktsnämndens verksamhetsområde.

Jag har redan lidigare berört frågan om den ekonomiska förvallningen. Somjag har anförl där bör distriklsnämnderna la del i budgelberedningen och de bör även självsländigl kunna svara för den ekonomiska förvallningen inom del kompelensområde som tillkommer nämnden. För detta behövs det enligl min mening inle någol lagslöd.

När del gäller egendomsförvaltningen föreslår socialulredningen att den-25   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Sociotijänslens organisation 386

na uppgift skall ankomma på socialnämnden, om den inte på grund av lag eller annan författning eller fullmäktiges beslul skall ankomma på social distriktsnämnd eller annan nämnd.

I fråga om vården och skötseln i vid mening av fasl eller lös egendom ligger del i sakens natur all distriklsnämnderna bör kunna svara för den egendom som är direkl knulen lill nämndens verksamhel. Det kan här gälla lokaler för förvaltningsorganisationen. Den nuvarande lagstiftningen hindrar emellertid au dislriktsnämnden ges ansvarel för vården och skötseln av sådan egendom liksom för inslilulioner eller andra vårdinrättningar inom distrikiel.

Jag anser mot bakgmnd av de motiv som har varil vägledande för tillkomsten av bestämmelserna i 3 kap. 14 S KL all de nuvarande hindren mol all egendomsförvaltningen anförtros distriklsnämnden bör undanröjas. Med hänsyn lill det övergripande ansvar för socialljänslen i kommunen som bör tillkomma socialnämnden bör distriktsnämnden ges befogenhel alt förvalla egendom endast om socialnämnden beslular del. Socialnämnden bör således efter fullmäktiges bemyndigande kunna uppdra ål dislriklsnämnd all svara för sådana insliiuiionsresurser som skall lillgodose kommunmedlemmarnas behov av slöd och hjälp inom dislriklel.

Den egendomsförvallning som jag har talai om nu bör skiljas från den egendomsförvallning som kan tillkomma särskild institutionsstyrelse. En sådan insliiuiionsstyrelse ulgör en särskild nämnd i KL:s mening. Med mitl förslag lär del inte finnas något behov av all låla en dislriklsnämnd ulgöra särskild institutionsstyrelse, även om del inte bör finnas någol principielll hinder emot del.

Rån för dislriklsnämnd atl göra framslällning till fullmäktige

Enligt SCL får social distrikisnämnd inte göra framställning eller avge yttrande till kommunfullmäktige, Socialulredningen föreslår ingen ändring i fråga om framslällning, I fråga om rälien all avge yllrande anser emellertid ulredningen all denna räu bör följa av den kompelens som i övrigl tillkommer nämnden. Det ligger enligt utredningens uppfaUning i sakens natur all distriklsnämnden, utan särskilt stöd i lag, skall kunna avge yttrande i ärende som rör vård eller annan ålgärd belräffande enskild person.

Endasi etl par remissinsianser har yttrat sig i denna fråga. Stockholms kommun anser all fiera skäl lalar för alt del uiiryckliga förbudei för social dislriklsnämnd all göra framslällning och avge yllrande lill fullmäktige bör slopas. I enlighet med den allmänna principen alt kommunen själv skall ha frihel all bygga upp och organisera sin verksamhel, bör del kunna överlämnas åt fullmäktige att beslula om distriktsnämnd skall ges sådan befogenhet beträffande vissa grupper av ärenden. Erfarenheterna från Slockholms kommun visar all distriklsnämnderna i slor ulslräckning gör framställningar som gäller samhällsservice, som frågor om sjukvård och apo-

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 387

leksservice, busslrafik, skola och kullurulbud. 1 remissyttrande framhåller man all det givetvis vore prakliskl om dislriktsnämndernas framställningar kunde göras direkt lill det organ inom eller ulom kommunen, som beslular i frågan. Likaså anser kommimen all distriktsnämnden bör ges befogenhet all avge yllrande lill fullmäktige i vissa grupper av ärenden. Praktiska skäl talar för all dislriktsnämnden skall kunna yttra sig direkl i sladsplaneären-den, som enbarl berör del enskilda dislriklel. Givetvis måste den sociala dislriklsnämnden därvid beakla eventuella riktlinjer som lidigare har utfärdats av socialnämnden. Slockholms kommun anser vidare alt dislriklsnämnden även bör kunna yllra sig över motioner som har väckls i fullmäktige och som berör enbarl de lokala förhållandena i dislriklel.

Sveriges socionomers riksförbund framhåller all i konsekvens med den ökade decenlraliseringen är det vikligl all en dislriklsnämnd har rält all slälla förslag till fullmäktige.

Jag anser för egen del alt det förbud som f n. gäller för dislriklsnämnd all göra framställning eller avge yttrande lill fullmäktige bör ses i samband med de förhållandevis begränsade uppgifter som distriklsnämnden har nu. Dislriklsnämndernas kompetens kommer emellertid med mitt förslag lill organisation inom socialljänslen all vidgas avsevärl. Nämnderna skall således kunna falla beslul inom ramen för den allmänt förebyggande verksamheten. I konsekvens med den ändrade ställning som nämnderna nu får bör deras rätt alt göra framställning och avge yttrande till fullmäktige omprövas.

Jag anser i likhel med Stockholms kommun att del förbud som nu råder bör upphävas. Har dislriktsnämnden efler beslul av socialnämnden fåll räll atl beslula inom den allmänt förebyggande verksamhelen bör dislriklsnämnden även inom della kompelensområde kunna göra framslällning lill fullmäktige. Rälien alt göra framslällning bör emellertid liksom när det gäller de nya uppgifterna inom den förebyggande verksamhelen m.m. göras beroende av fullmäktiges medgivande och socialnämndens beslul. Del är väl förenligl med den självsländiga slällning som bör tillkomma dislriklsnämnden, all nämnden får göra framslällning direkt lill fullmäktige. Inle heller bör hinder möla mol all dislriktsnämnden inom silt kompelensområde avger yllrande lill fullmäktige.

2.16.5 Nämndens summunsättning m. m.

Del bör liksom f.n. ankomma på kommunfullmäktige alt välja och bestämma anlalel ledamöter i socialnämnden. KL:s bestämmelser i fråga om val av ledamöter och suppleanler och minsla antalet ledamöler i kommunstyrelse bör som socialutredningen har föreslagit göras tillämpliga på socialnämnd genom hänvisning i socialtjänsllagstiflningen. Även när del gäller valbarhel till ledamol eller suppleanl i nämnd bör de besiämmelser i KL som gäller för ledamol och suppleant i kommunstyrelse ges molsvarande tillämpning. KL:s bestämmelser om mandattid för ledamot

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens orgonisation 388

och suppleanl. val av ordförande och vice ordförande m.m, bör också gälla för socialnämnd.

Jag ansluler mig vidare lill socialutredningens förslag atl KL:s bestämmelser för kommunstyrelse om räll lill ledighel för uppdrag, beslutsförhet, förfarandet vid fattande av protokoll, förande av protokoll, justering av protokoll, tillkännagivande av justering, reservation och arkivvård skall göras tillämpliga på socialnämnd.

Enligt KL skall protokoll utvisa vilka ledmöier som har varit närvarande. Vidare skall prolokollel för varje ärende innehålla en kortfallad redogörelse för ärendels beskaffenhet, uppgifl om de förslag och yrkanden i ärendet som inte har återkallats och styrelsens beslul, Evenluell reservation och. når omröstning har skell öppet, uppgifl om hur var och en har röstat skall också antecknas.

De nuvarande vårdlagarna lar upp bestämmelser som avviker från KL:s när del gäller innehållet i protokoll.

Socialnämnds protokoll behöver endast innehålla uppgifl om närvarande ledamöler. om beslutet i varje ärende och om reservation. På grund av bestämmelsen i 17 S förvaltningslagen (FL) gäller också atl beslutet i regel skall innehålla de skäl som har besläml utgången, under förutsätlning atl FL är tillämplig på beslutel. Della har i vårdlagarna markerats genom en hänvisning till 17 S FL. Barnavårdsnämnds protokoU och social- och distriktsnämnds protokoll i barnavårdsärende skall dämlöver innehålla vad som har framkommil vid ulredning av belydelse i ärendei, om del inle lillvaralas på annat belryggande sätt.

Skälen lill denna begränsade prolokollsskyldighel har varil dels all man har ansell att nämnden bör avlastas betungande skrivarbete, dels alt nämndens beslul är av ömtålig nalur, eftersom de avser ålgärder och ingripanden som direkl berör eller är riktade mol enskilda personer och det kan vara lill uppenbar skada om vederbörande får kännedom om ledamölernas personliga slällningstagande (L2U 1955: 29). Efler mönster av vårdlagarna har molsvarande bestämmelser om begränsningar av protokoUsskyldighe-len införts i familjebidragslagen (1946:99) och lagen (1964:47) om krigshjälp.

Socialulredningen har föreslagil all det för socialljänslen inle skall gälla någon bestämmelse som begränsar innehållet i protokoll i förhållande lill vad som gäller enligl KL. Remissinstanserna har inte haft något all erinra mol ulredningens förslag.

Del är för förtroendet för socialljänslen av siörsla belydelse alt den enskilde ges insyn i ärende hos nämnden som rör honom. En vidsträcki rätl lill insyn finns f n. i 39S SekrLoeh, om FL är lillämplig, enligl 14 och 15 SS FL. Det finns enligt min mening ingen anledning att försvåra denna insyn genom atl vissa uppgifter i ärendet inte las upp i prolokollel. Med hänsyn till de förslag om handlingssekretess och lystnadsplikt som regeringen denna dag har beslulal all förelägga riksdagen lorde del inte följa

Prop. 1979/80:1    Socioltjänstens organisation 389

någon ökad risk för all obehöriga får del av uppgifter om enskilds personliga förhållanden med en utvidgad prolokollsskyldighel.

Jag anser därför i likhel med socialutredningen atl del i fråga om innehållet i protokoll endasi bör göras en hänvisning lill KL:s molsvarande bestämmelse''. 1 ärende där FL är lillämplig kommer det därjämte atl gälla all beslul som avgör elt ärende i regel skall innehålla de skäl som har besläml utgången.

Enligt familjebidragslagen och lagen om krigshjälp är socialnämnden familjebidrags- resp. krigshjälpsnämnd, i den mån denna funktion inle fullgörs av en särskilt tillsatt nämnd eller någon annan nämnd i kommunen. Denna ordning bör bestå. Även i dessa lagar bör därför bestämmelserna om begränsad prolokollsskyldighel ersällas av oreserverade hänvisningar lill KL.

2.16.6 Nämndens urbelsformer Delegution

Enligl 3 kap. 12 S KL får kommunslyrelsen uppdra ål särskild avdelning, som består av ledamöter eller suppleanler i slyrelsen, åt ledamol eller suppleanl eller åt tjänsteman hos kommunen alt på styrelsens vägnar besluta i vissa grupper av ärenden. Sådan delegalion får bara ske. om fullmäktige har beslutat det. De ärenden som kan delegeras skall anges i reglemenie som fullmäktige har antagit eller i särskill beslul. Framställning eller yllrande lill fullmäktige liksom yllrande med anledning av överklagande av slyrelsens beslut får dock beslutas endast av slyrelsen sam-fäUl.

Beslul som har fatlals på grund av delegalion är i alla avseenden atl anse som ell av styrelsen fallal beslul. Samma regler som annars gäller således i fråga om överklagbarhel. Elt beslul som har fattats med stöd av delegalion kan inte ålerkallas av slyrelsen. Styrelsen kan däremol givetvis återkalla delegationen. Beslut som har fallals med slöd av delegalion skall anmälas till slyrelsen. Slyrelsen beslämmer i vilken ordning del skall ske.

För de sociala nämnderna gäller genom hänvisning KL:s bestämmelser om delegation. När del gäller barnavårdsnämnder och nyklerheisnämnder har emellertid av rällssäkerhelsskäl delegaiionsrällen begränsais. Från delegation har enligt 7S andra slyckel BvL undanlagils bl.a. beslul om omhändertagande för samhällsvård, framslällning om inlagning i ungdomsvårdsskola, vissa beslul som gäller fosierbarn och om ålgärder enligl föräldrabalken.

Socialulredningen har föreslagit alt KL;s regler om delegalion även skall gälla för socialnämnd. Har sociala distriktsnämnder inrätlals, skall beslämmelserna om delegalion även avse dem.

Socialutredningen har när del gäller beslul som kan fallas enligl socialljänsllagen ansell all del inle behövs några särskilda undanlag från delegaiionsrällen.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens orgonisation 390

Däremol har man ansett atl vissa begränsningar av delegationsrätten är påkallade från rällssäkerhelssynpunkl i fråga om beslul som nämnden kan falla med slöd av LVU. Enligl förslagel skall i princip undantas beslut som gäller ansökan till länsrätl, omedelbarl omhändertagande och vårdens upphörande.

Utredningen framhåller emellertid all i den praktiska verksamhelen del kan finnas behov av en begränsad delegalion även i fråga om sådana beslul i kommuner där del inle finns dislriklsnämnder. Flertalel socialnämnder i sådana kommuner arbelar nu vanligen med omfaltande delegation till ilskoll eller delegationer. På del sättet får man en uppgiftsfördelning mellan nämndens ledamöler som många gånger är nödvändig. Socialulredningen föreslår därför alt i kommun där distrikisnämnd inle har inrältals delegation skall kunna ske lill särskild avdelning som består av ledamöler eller suppleanter i nämnden, Däremol skall delegalion lill enskild ledamol eller lill suppleanl inte vara möjlig.

Finns det dislriklsnämnder, behövs del enligl socialulredningen ingen sådan delegalion. Ulredningen anser atl regeln därför bör vara all social dislriklsnämnd genom samfällt beslut avgör ärenden om ansökan till länsrätl, om omedelbart omhändertagande och om vårdens upphörande.

De undanlag från delegaiionsrällen som ulredningen har föreslagil i övrigl svarar i huvudsak mot undantagen i BvL.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva lill ulredningens förslag. Socialslyrelsen anser all delegation av ärenden från socialnämnd eller distriktsnämnd i första hand bör ske till enskilda tjänstemän. Genom en delegalion lill Ijänslemän åstadkommer man en förenkling för hjälpsökanden och bidrar till all ändra socialarbetarens roll och funktion. Om de förtroendevalda i ökad omfattning kan avlastas detaljfrågor, ökar också deras möjligheler att utöva inflyiande över planering och inriklning av verksamheten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser emellertid all frågan om ulformningen m.m. av delegationsbeslut kräver slörre uppmärksamhet än vad socialutredningen har gell den.

Kommunförbundet framhåller atl vid delegalion inom socialvården gäller samma regler i fråga om anmälningsskyldighel som för kommunslyrelsen. De uttalanden som har gjorts i prop. (1975/76: 187) med förslag till ny kommunallag pekar på aU det skulle kunna krävas individuell anmälningsskyldighet i varje ärende. Della är med tanke på del stora antal delegationsbeslut som förekommer inom socialsektorn orimligt av administrativa skäl. Som har framhållits i förarbelena lill KL är del viktigaste för nämndens del kontroll- och informationsbehovet. Della kan tillgodoses genom stickprov. Enligt förbundel bör denna fråga klarläggas ytterligare. Förbundel anser vidare all gränserna för delegationen bör beslämmas på samma säll över hela den kommunala sektorn och erinrar därvid om vad konslilu-lionsulskollel (KU 1976/77: 25) har anfört i denna fråga. Delegationen bör i förslå hand avse beslul som får överklagas självsländigl. Della bör beaktas i lagstiftningsarbetet.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 391

Malmö, Helsingborgs och Kalmar kommuner tillstyrker utredningens förslag. Håbo kommun framhåller viklen av alt kommunerna själva får bestämma hur delegationsreglerna skall lillämpas. En strävan bör vara att de förtroendevalda utformar principerna för arbelel och utformar målen, som skall vägleda förvaliningsmyndigheterna vid delegationens utövande. Enligt Sundsvalls kommun bör en långt driven delegation av beslutande-rätlen gynna konlinuileien i behandlingsarbelel. För alt kravel på demokrati skall tillgodoses måste dock vid en sådan långtgående delegation riktlinjer utformas för socialljänslens olika verksamhetsgrenar.

Jag anser i likhet med socialutredningen alt delegationsreglerna för socialnämnd och social dislriklsnämnd bör svara mol dem som gäller för kommunens oreglerade nämnder. Någon annan mening har inle heller kommil fram i remissyllrandena. Beslämmelserna i 3 kap. 12 S KL bör säledes göras lillämpliga på socialnämnd och social distrikisnämnd,

I prop. (1975/76: 187) om kommunal demokrati, ny kommunallag m.m. redovisar föredragande departementschefen vissa principiella synpunkter på delegalionsinslitutels användning. Departementschefen framhåller atl man måste göra en avvägning mellan demokraliaspekierna och kravel på effektivitet i den kommunala förvaltningen. De förtroendevalda i nämnderna har del politiska ansvarel och måsle därför kunna falla beslut och utöva inflytande över frågor som är av betydelse för medborgarna. Det innebär atl de förtroendevalda bör kunna följa den fortlöpande kommunala verksamheten, även om man inle fållar beslul i varje enskill ärende. Delegalion i mindre vikliga ärenden kan ge de förtroendevalda möjlighel alt ägna mer tid ål planering, riktlinjer och andra principiella frågor. Delegalion bör förekomma främsl i rutinärenden, t. ex. i ärenden där del är fråga om en direkl tillämpning av rikllinjer som nämnden har faslslälll.

Några närmare anvisningar för tillämpningen av delegalionsinslilulei föreslogs inle i propositionen. Del framhölls i stället all förulsäliningarna för vad som kan och bör delegeras varierar mellan kommuner av olika sloriek och atl det därför, liksom hittills, bör tillkomma kommunerna att själva beslämma hur delegalionsreglerna skall tillämpas. När delegations-förfarandets tillämpning övervägs är del enligl föredraganden nödvändigt atl noggrant beakla de krav som har ställts på ell vidgai inflyiande och en förbällrad information från de förtroendevaldas och från medborgarnas sida.

Jag kan för socialtjänstens vidkommande anslula mig till de allmänna rikllinjer för delegalionsinslitutels tillämpning som har gells i den nämnda propositionen. Kraven på vidgat inflyiande och förbällrad informalion ligger väl i linje med de övergripande målen för socialljänslen.

Del bör således ankomma på kommunfullmäktige atl pröva vilka ärendegrupper inom socialljänslen som bör omfattas av nämndens delegalions-räll. Kommunförbundel har till kommunernas vägledning i fråga om socialvårdsärendena Ularbelal en förteckning över de ärendegrupper som

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 392

man har ansell bör kunna komma i fråga för delegalion. Del kan förutsäUas att Kommunförbundel kommer au bistå kommunerna även när det gäller socialljänslen.

Nämnden får själv ta slällning lill i vilken ulslräckning den vill utnyttja den delegationsrält som fullmäktige har beslulal om. Med anledning av de synpunkter som förts fram i remissyttrandena villjag erinra om atl endasi beslul med karaklär av slulligl avgörande föruisäller fullmäktiges medgivande för au kunna delegeras. Delegationsrätten omfatlar således endasi verklig beslutanderätt, dvs. rält att fatta beslul som får överklagas självsländigl.

Nämnden kan när som helsl återkalla delegationsrätten. Nämnden kan också genom egel handlande föregripa delegalens beslul i elt enskilt ärende genom all själv la över ärendei och beslula. Del kan gälla elt från principiell synpunkt viktigi ärende som nämnden anser all den bör beslula själv i.

Yttrande med anledning av besvär över beslul som har fatlals med slöd av delegalion kan avges antingen av socialnämnden samfällt eller av den avdelning eller den person som har fattat del överklagade beslutel.

Lagens krav på samfällt yttrande gäller endast vid besvär över nämndens egna beslut. För atl nämnden skall kunna få insyn i hur delegationsrätten utövas kan det ofla vara ändamålsenligl all låla rälien all avge yttrande med anledning av besvär tillkomma nämnden. Del gäller särskilt för beslut i fråga om rält till bislånd som fattas med slöd av delegalion. Besvären kan här ofta komma atl röra frågan om hur begränsade resurser inom kommunen skall ulnylljas.

Jag delar socialulredningens uppfattning all vissa beslut som fallas med slöd av LVU inte bör kunna delegeras. Del gäller beslul atl ansöka om vård utan samtycke, beslut om omedelbarl omhänderlagande och om vårdens upphörande. Dessa beslul är ofla djupt ingripande för den enskilde. De förutsäller en ingående prövning av den unges förhållanden. Beslutanderätten i sådana frågor bör därför inte tillkomma en person ensam. Del är från rättssäkerhetssynpunkt angeläget all sådana frågor avgörs av de förtroendevalda.

I kommuner utan dislriklsnämnder arbelar flera socialnämnder med omfaUande delegalion till s. k. ulskoll eller delegationer. En sådan ordning kan ofla vara lämplig för all nå en ändamålsenlig fördelning av uppgifterna mellan nämndens ledamöter. Jag ansluler mig lill socialulredningens förslag alt i kommuner ulan distriktsnämnder beslutanderätten i frågor enligl LVU skall kunna delegeras lill flera förtroendevalda. Härigenom kan en snabbare beslutsordning nås ulan alt kravel på rälissäkerhel i förfarandel eflersälts.

Som framgår av vad jag har sagl lidigare kommer bestämmelser om tillstånd atl ta emot annans barn för vård och foslran, om förbud atl flylla sådanl barn från hemmel eller all molia visielsebarn all las in i socialljänsl-

Prop. 1979/80:1    Socialljänslens organisation 393

lagen. Ifrågavarande beslul är i dag undandragna delegalion. Beslul i de angivna frågorna bör i enlighel med socialulredningens förslag allijäml vara undanlagna från delegationsrätten. Likaså bör undanlag gälla i vissa ärenden enligt föräldrabalken. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag och lagen (1964: 143) om bidragsförskott, i vilka delegalion inte heller kan ske i dag.

Ordförandebeslut

Enligl 8 S ShjL får socialnämndens ordförande I. v. bevilja socialhjälp, om någon är i så trängande behov av sådan hjälp alt socialnämndens sammanträde inte kan avvaklas. Ordförandens beslul kan inte ålerkallas. Beslutel skall anmälas vid nämndens näsla sammanträde.

Kan barnavårdsnämndens beslut inle avvaktas, får på motsvarande säll enligl 11 S BvL barnavårdsnämndens ordförande vidta vissa ålgärder och falla vissa beslul som särskill anges i lagen. Ordförandens behörighet omfallar lill en början varje åtgärd som ankommer på nämnden enligt 4 och 5 kap. BvL, Ordföranden kan alliså bl. a, omhänderta underårig för ulredning eller samhällsvård, besluta alt samhällsvård skall återupptas efter villkorligl upphörande och meddela lillslånd all la emol fosierbarn.

Ordförandens beslul enligl II S BvL gäller omedelbarl. Del kan inte överklagas, och del skall inle underställas enligl de regler som gäller för nämndens beslut, Beslutel gäller endast i avvaktan på nämndens prövning. I vissa fall skall ordföranden omedelbarl sammankalla nämnden för alt besluta i ärendei.

Socialutredningen föreslår alt ordföranden skall kunna besluta i Ivå avseenden, nämligen om omedelbart omhändertagande enligt LVU när socialnämndens beslul inle kan avvaklas och om förbud mol atl flylla barn från fosterhem när nämndens prövning inte kan avvaklas utan fara eller allvarlig olägenhet. Ordföranden föreslås även få räll att erhålla polishandräckning för all genomföra beslul om vård eller omhänderlagande enligl LVU.

Ulredningens förslag berörs endasi av etl fåtal remissinstanser, JO ifrågasätter om utredningen anförl tillräckliga skäl för all frångå den reglering som I", n. gäller enligt 11 S BvL.

Jag anser för min del atl beslul som nämnden i övrigl kan falla med stöd av socialljänsllagen inle har den beskaffenhelen all del gör del nödvändigl med en särskild beslutsordning för brådskande fall. Jag ansluler mig således till socialulredningens förslag.

2.16.7 Förvullningsorganisuiionen

Förvaltningsorganisationen inom socialvården utgör nu den siörsla enhelen av de olika kommunala förvaltningarna sell från koslnads- och personalsynpunkl. Den kommunala socialvården lar i dag i anspråk omkring 30% av kommunens samlade driftkostnader. Det är givetvis angelä-

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens orgonisation 394

get all kommunerna finner former för organisationen som ansluler lill de ändrade förulsällningar för socialtjänsten som följer av förslagen.

Några drag i ulvecklingen

Förvaltningsorganisationen präglas alltjämt av en stark funktionsindelning trots atl nära nog alla kommuner har inrällal sociala centralnämnder. Verksamheten är i åtskilliga kommuner delad på olika avdelningar. Som regel finns del en ulrednings- och behandlingsavdelning som svarar för de individuella vårdåtgärderna. Vid sidan av denna finns det ofla en serviceavdelning som svarar för servicefunktionerna inom barn- och äldreomsorgen, I en del kommuner har också serviceavdelningen delats i en avdelning för äldreomsorg och en för barnomsorg. Vid sidan av dessa avdelningar finns också en avdelning för de kamerala funktionerna.

De olika avdelningarna använder sig av olika syslem för att fördela ärendena. Socialassistenterna inom utredningsavdelningen använder ofla fördelning efler personnummer eller begynnelsebokstäver av enskilda ärenden. Inom barnomsorgen fördelas inle sällan ärendena genom all ijänslemännen har olika specialistfunklioner. Hemvårdsassislenterna inom äldreomsorgen arbelar däremot vanligtvis inom olika geografiska dislrikl.

Inom de olika avdelningarna har ulvecklals olika specialistfunktioner. Inom utrednings- och behandlingsavdelningarna görs arbelet ofla av famil-jerältsassislenler, foslerbarnsinspeklörer, fällassistenter, familjelera-peuler, grannskapsarbelare eller andra specialisler.

Särskilda fältassistenttjänster började inrällas i början av 1970-talel. Fältassistenterna skulle vara socialbyråns förlängda arm ute i kommundelarna och huvudsakligen svara för uppsökande verksamhel, gängbearbetning, grannskapsarbete, kontakter med ungdomsgårdar m.m. Det förutsattes att assistenterna skulle samarbela med de socialassislenler som hade sin huvudsakliga sysselsällning på socialbyrån. Del har emellertid blivil alli vanligare alt fältassislenlerna i silt arbele ser sig som frislående från socialbyrån och ulan rapporleringsskyldighel lill denna i fråga om iaktlagna missförhållanden. Som skäl för della åberopar man all en förulsällning för all fältassistenten skall få konlakl med ungdomar i riskzonen är alt assislenien inle identifieras med socialbyrån. Delta har ibland lell till att det inom fältassistentarbelel har utvecklats särskilda normer och värderingar för hur del sociala arbelel skall bedrivas. Därmed har läll konfiiklsi-tualioner uppslån i förhållande lill nämnden och till övriga socialassislenler. Del har mol den bakgrunden setis som alllmer angeläget alt samlliga assistenler fullgör fältuppgifter. På del sällel kan en bättre kontakt nås mellan handläggarna och behovsgrupperna ute i de ohka distrikten. För all del skall kunna genomföras krävs en ändring av personalens arbetstider, någol som har visal sig svårl all genomföra. Genom en breddning av fäliarbelel kan på sikt en sådan organisation uppnås.

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 395

Assistenler Jör.faniiljeräiisligu ärenden började införas i samband med att lagsliftningen om barnavårdsmän upphörde att gälla. Man fann all utredningar om faderskap och faslslällande av faderskap ofta var så komplicerade atl de krävde insalser av personal med särskild sakkunskap. Antalet komplicerade faderskapsutredningar har emellertid under senare år minskal. Familjerällsassislenlernas arbete har härigenom alltmer kommit alt förskjutas mol informalion och rådgivning lill föräldrar om vårdnad, om konsekvenser av sammanboende och om andra familjerälisliga frågor.

Familjerättsassistenlerna får också i stor utsträckning svara för värdnadsuiredningar och adoplionsulredningar. En melodik som under senare år alltmer har börjat atl tillämpas av familjerältsassistenlerna i handläggningen av vårdnadsärenden är all i förslå hand genom terapeutiska insalser försöka ena föräldrarna i vårdnadsfrågan.

En annan specialislfunklion som på senare tid har börjat inrällas inom de sociala avdelningarna är s. k. vårdgrupper. Syfiet med alt tillsätta en sådan grupp är atl förstärka kvalileten på omsorgerna om de s.k. tunga alkoholmissbrukarna. En kommun inrättade för etl antal år sedan en sådan vårdgrupp. Gruppen bestod av en socialinspeklör och fyra socialassislenler. Gruppen har nyligen ulvärderat sin verksamhel. Del visade sig all det hade varil svårl alt faslslälla vårdgruppens ansvarsområde. Man var framför alli osäker på om gruppen skulle svara även för den ekonomiska hjälpen och för barnavårdande insalser. Kompelenskonflikler hade härigenom uppkommil mellan vårdgruppen och övriga socialassislenler. Det framkom ocksä all personalomsättningen inom gruppen hade varil hög. Personalen hade inle orkat med atl arbeta med enbart lunga och komplicerade ärenden.

Inom avdelningarna för ledning och adminislralion av barnomsorgen finns del ofta en långt gående specialisering. Del förekommer all en barn-assislenl svarar för familjedaghemmen, en annan för daghemmen och en tredje för dellidsgrupperna osv. Del förekommer också all man inom avdelningarna inrällar specialislljänsier som barnomsorgspsykolog och barnomsorgskurator. Psykologen arbelar enbarl med barn som får kommunal barnomsorg och inle med övriga barnavårdsärenden, som handläggs av en annan avdelning. Kuratorn kopplas in i ärenden där del finns behov av andra sociala Ijänsler än barnomsorg. Del kan gälla ekonomiskl bislånd, siödinsalser i hemmel, placering i enskill hem eller liknande insatser. Del förekommer all barnomsorgen svarar för en uppsökande verksamhel ulan alt denna samordnas med den övriga uppsökande verksamhelen för bam och ungdom som bedrivs i kommunen.

1 syfte alt ulnyllja socialvårdens samlade resurser bällre har barnom-sorgsassistenlernas verksamhel i en del kommuner förlagts lill distrikt. Assislenien får inom ell geografiski dislrikl svara för kommunens samlade utbud av barnomsorg. Pä sä sätt får assistenten en samlad kunskap om distriktets behov av insatser inom barnomsorgen. Samverkan med andra

Prop. 1979/80:1    Socialtjänstens organisation 396

avdelningar och framför allt med andra myndigheter som t, ex. barnavårdscentraler har härigenom kunnat underlättas.

Verksamheten inom äldreomsorgen har i fiera kommuner uppdelals på en avdelning för "öppen" vård och en avdelning för "sluten" vård. Social-assisienlerna har specialiserat sig inom de olika avdelningarna. Del förekommer således alt en hemvårdsassislenl svarar för den uppsökande verksamhelen, en annan för hemhjälp och en Iredje för färdtjänst. En sådan upogiftsfördelning har visal sig medföra avsevärda nackdelar. Man har fui.nit att en mer ändamålsenlig ordning kan nås om de olika delarna av äldreomsorgen integreras. Då kommer samma hemvårdsassislenl att svara för behovsbedömning och ev. beslul i fråga om samlliga sociala Ijänsler som kan komma i fråga. Hemvårdsassislenlen kan på så sätl svara för del samlade utbudet av äldreomsorg inom ell geografiski dislrikl. Den hjälpbehövande kan få direkl besked, vilket innebär en snabbare handläggning och en slörre Irygghel för honom eller henne.

Synpunkler på den framlida förvullningsorganisuiionen

Behovel av sociala insalser varierar från kommun till kommun beroende på de lokala förhållandena, Ell gemensaml drag i ulvecklingen är all behovet av barnomsorg och äldreomsorg har ökal mycket kraftigt under senare år. Denna utveckling kan väntas fortsätla. Den släller krav på ökade resurser för de verksamhelsgrenar som skall svara för äldre- och barnomsorgen. De ökande kostnaderna inom denna del av socialljänslen släller också krav på en genomtänkt planering och resursfördelning inom socialljänslen.

De mål som skall gälla för socialljänslen kommer givelvis atl bli vägledande även för förvaltningsorganisationens ulformning. Helheissynen i vård- och behandlingsarbelel gör det således nödvändigl med en organisation som medger en samlad bedömning av den enskildes behov. Del är inie förenligt med en sådan syn alt man behåller en organisation som är uppbyggd efter olika behovskategorier. Den hjälpsökande bör i princip kunna vända sig lill ett siälle för att få den hjälp och del slöd som han behöver. Ell krav som bör slällas på organisationen är således atl den kan åstadkomma ell sammanhållel ansvar för alt de behov som anges i varje enskilt behandlingsprogram blir tillgodosedda. Ulan alt man bryter mol denna princip kan det framför allt i slörre kommuner bli nödvändigt med viss specialisering inom socialvården. En sådan specialisering kan vara nödvändig för all möjliggöra den särskilda kompetens som behövs i vissa ärenden. Om organisationen utformas så all den leder lill olika arbelslag, kan en sådan specialisering inom arbetsgruppen bidra lill all förstärka hela gruppens kompelens. SammanfaUningsvis bör således funktionsindelning förekomma i så liten ulslräckning som möjligi. Jag anser det myckel viktigi all den framtida socialljänslen öppnar vägen för elt närmare samarbele mellan socialassislenler. barnomsorgsassislenler och hemvårdsassi-slenler.

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 1,91

Nära sammanhängande med della är kravet på kontinuitet. Organisationen bör ulformas så all den enskilde inle behöver vända sig till flera olika tjänstemän för att få hjälp eller service. Socialtjänstens olika funktioner bör närmas varandra och onödiga kompelensgränser bör suddas ul. En högl specialiserad organisation kan försvåra tillämpningen av kontinuiteten i vård- och behandlingsarbelel inom socialljänslen.

Vid utformningen av socialtjänslorganisationen bör man också lägga slor vikl vid närhelskravet, Socialljänslen och de hjälpbehövande bör vara geografiskt nära varandra. Det kan för all tillgodose närhelskravet vara lämpligl all lokalisera socialtjänsten tillsammans med andra serviceorgan i olika delar av kommunen eller i slörre bosladsområden. Olika organs verksamhel bör således kunna omfalla samma geografiska områden.

Vid en uppdelning på distrikt måste man emellertid beakla kravel på tillräckligt befolkningsunderlag. En för slor spridning av resurserna kan medföra svårigheier alt upprälthålla en lillfredsslällande servicenivå. Ell allernaliv kan vara atl en del av de sociala tjänsterna tillhandahålls ute i de olika kommundelarna, medan de specialiserade resurserna finns centralt. En sådan organisation kan dock medföra svårigheier all upprållhålla konlinuileien i personkontakten.

Flera skäl talar således för en så sammanhållen organisation som möjligt. Del underlällar för den hjälpsökande all finna räll inslåns. Om socialljänslen skall organiseras i mindre enheler som verkar i olika kommundelar, bör förulsällningen vara all enhelen ges lillräcklig kompelens för alt direkl kunna klara av siörsla delen av de frågor som aktualiseras där.

På sikl bör man enligl min mening eftersträva en sammanhållen organisation. Ell förslå sleg mol en sådan sammanhållen organisation har redan tagils i flera kommuner genom all man med bibehållna avdelningar för ulrednings- och behandlingsarbete, barnomsorg och äldreomsorg har inrällal gemensamma dislrikl på handläggarnivå. Dessa geografiska dislrikl kan samordnas med andra huvudmäns verksamhelsomräden. Gemensamma dislrikl kan på del sällel inrällas för i.ex. socialljänsl, skola, mödravård och barnhälsovård.

2.17 Handläggning av ärende

2.17.1 Allmänl om utredningen

1 1 kap. 9 S regeringsformen sägs alt domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offenlliga förvallningen skall i sin verksamhel beakla allas likhet inför lagen saml iaktta saklighet och oparliskhel. Jag finner det nalurligl alt inledningsvis erinra om denna också för de sociala myndigheternas verksamhet grundläggande handlingsregel.

Beteckningen utredning används i vårdlagarna om all den verksamhet som syftar till all göra del möjligi för en nämnd atl falla beslut i ell ärende

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 398

hos nämnden. Jag tänker i fortsättningen använda begreppet ulredning inom socialtjänsten i samma belydelse.

Enligt 14 S BvL skall ulredning inledas ulan dröjsmål, om del enligl BvL eller annan förfaUning åligger barnavårdsnämnden att med anledning av en ansökan eller annars pröva viss fråga eller om nämnden genom anmälan eller på annal sätl har fåll kännedom om fall där åtgärd som ankommer på nämnden kan anlas vara påkallad.

Nyklerhetsnämnd, som genom anmälan eller på annal sätt har fåll kännedom om all någon har använt alkoholhalfiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall enligt 12 S NvL skyndsaml låla verkställa utredning.

Enligt 16 § ShjL skall socialnämnden göra sig noga underrällad om de omsländigheier som råder innan man beslutar i ärende om socialhjälp och utreda hur behovel på lämpligasle säll bör avhjälpas.

Vårdlagarna innehåller ulöver dessa centrala besiämmelser ålskilliga delaljerade föreskrifter om vilken ulredning som skall göras och hur den skall bedrivas. Del gäller bl.a. vem som skall höras under ulredningen, inhämlande av yllrande av läkare eller annan sakkunnig saml viie och polishandräckning.

Socialulredningen konslalerar inledningsvis all del för den enskildes rälissäkerhel är vikligl all myndighelerna gmndar sina avgöranden på en lillföriitlig ulredning. När regler om ulredning ulformas, måsle man väga del inlrång i den personliga inlegrilelen som långt gående befogenheter för myndighelen medför mot de inlressen som myndigheten skall lillgodose genom silt beslut. Ju mer ingripande de beslul är som nämnden får falla, deslo angelägnare framslår kravel på elt tillförlitligt beslutsunderiag. Förändras de sociala insatsernas karaklär så all de endasi omfattar stöd- och hjälpåtgärder i samförstånd med den enskilde, finns del enligl socialulredningen inle längre behov av särskilda ivångsmedel för alt säkerslälla be-slulsunderlagel.

Med della som ulgångspunkt föreslår socialulredningen att del i den nya lagsliftningen skall las in en regel av följande lydelse. "Socialnämnden skaU utan dröjsmål inleda utredning om vad som genom ansökan eller på annal sätt har kommit lill nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden. Nämnden får höra den saken rör och annan som kan lämna upplysning i ärendei,"

Socialulredningen framhåller bl.a. atl en ulredning skall begränsas lill all avse omsländigheier som har belydelse för bedömningen av sökandens behov av slöd eller hjälp. Ofta räcker det med ett samlal med sökanden. Ibland kan nämnden behöva vända sig lill en annan myndighet, t.ex. för all få reda på vilka åtgärder myndighelen har vidtagit. Nämnden kan också behöva samordna sina hjälpinsatser med en annan myndighet. Samråd med en annan myndighel bör som regel inle ske ulan klienlens samiycke. Behöver nämnden under utredningen kontakta arbetsgivare eller annan

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 399

enskild person förutsätter det alt det görs i samförstånd med klienten. Molsälier sig klienten atl hans uppgifter kontrolleras, får enligl utredningen denna omständighet bedömas tillsammans med andra när ärendei avgörs. Del nu sagda gäller när den enskilde själv har sökt hjälp.

När del gäller den uppsökande verksamhelen skall nämnden vända sig till den saken rör, upplysa om vad som har blivil känl och föreslå slöd- och hjälpinsatser. Endast i samförstånd med den enskilde bör utredning inledas, säger socialutredningen. I sociala nödsituationer får dock enligt ulredningen inle hänsyn lill den personliga inlegrilelen hindra socialljänslen frän att göra nägot äl svårigheterna. Bam och ungdom måste i vissa silualioner få vård även mol föräldrarnas eller den unges vilja. Socialutredningen framhåller all nämnden genast måste inleda utredning om del kan antas atl sådan vård behövs. Det är enligt ulredningen uppenbar! atl nämnden då inle kan vara bunden av den enskildes samiycke för all kunna genomföra en ulredning. Nämnden bör enligt socialutredningen i dessa fall också kunna lämna de upplysningar om den enskildes personliga förhållanden som behövs för alt ulredningen skall kunna genomföras. Delsamma gällerom vård behövs enligl omsorgslagen eller LSPV.

Slutligen påpekar socialulredningen alt del sisl sagda bör gälla även när socialnämnden enligl lag eller annan förfaUning skall avge yttrande lill annan myndighel, t. ex. lill domsiol i vårdnadsärende, eller göra ansökan, t.ex. till domstol i faderskapsmål. Även i dessa ärenden bör nämnden således kunna höra myndighel och annan som kan lämna upplysningar i ärendei ulan all den som yllrandel eller ansökan avser har lämnal sill samiycke. Den saken rör skall emellertid underrättas om utredningen så snart den inleds.

Socialutredningen framhåller vidare att det inte finns någol behov av all ge nämnden befogenhel alt kalla den enskilde vid vile eller mol hans vilja genomföra läkarundersökning eller hembesök i de fall då klienlen själv har väni sig lill nämnden. Inle heller när nämnden skall lämna yttrande eller göra ansökan lill domsiol eller annan myndighel finns del enligl ulredningens mening någol prakliskl behov av all ge socialnämnden särskilda ivångsmedel för alt kunna genomföra ulredning. Annorlunda är dock siluationen när nämnden måsle överväga vård enligt LVU. 1 dessa fall bör nämnden kunna påkalla polishandräckning för atl genomföra läkarundersökning av den unge.

Remissinslanserna har i alli väsenlligl slulil upp bakom den syn som socialutredningen har redovisat på hur utredningen av ärenden vid socialnämnd bör bedrivas. Från flera håll framhålls viklen av atl ulredningen bedrivs med hänsynslagande till den enskildes inlegrilel. Några remissinstanser utlrycker viss iveksamhel främsl i fråga om nämndens handlande i ärenden som gäller ungdomars skydd, Särskill JO har här anförl belänkligheler mol ulredningens förslag och menat all del är nödvändigl all socialnämnderna ges möjlighel all ulreda ärenden om barn- och ungdomsvård

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 4()()

oberoende av föräldrarnas samiycke också i fall när vård enligt LVU ännu inte är akluell.

1 denna fråga har jag i alli väsenlligl samma inslällning som JO. Jag behandlar den senare i samband med frågorna om vård ulan samiycke (avsnitt 2.25), Jag uppehåller mig därför nu närmasl enbarl vid sådan verksamhet av socialnämnden som inte tas upp i del sammanhanget.

Ell ärende kan aktualiseras hos nämnden på flera salt. Det kan ske genom inilialiv av den som söker nämndens bislånd, men del kan också ske genom all annan enskild person eller myndighet påkallar nämndens uppmärksamhet och visar på atl någon kan vara i behov av nämndens bislånd. I vissa fall har del i lag föreskrivils skyldighel atl göra sådana påpekanden lill nämnden (t. ex. 7 S lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB) och 3 S polisinslruklionen (1972:511). Enligl andra författningar åligger del social nämnd all själv la initiativ till ålgärd hos annan myndighel eller bislå med ulredning i ärenden på begäran av annan myndighel (I. ex. 53 S omsorgslagen, 2 kap. m, fl. besiämmelser i föräldrabalken). Som framgår av vad jag har sagt tidigare (avsnill 2.3) åligger del socialnämnden alt inom ramen för det yttersta ansvar som nämnden har vara aktiv i alla de situationer där man har anledning atl tro all någon inom nämndens ansvarsområde far illa och är i behov av slöd och hjälp.

I alla de fall som jag har nämnl nu måste enligt min mening nämnden vidta utredningsålgärder i den bemärkelse som jag har angell inledningsvis. Även etl hembesök eller en annan individuelll inriklad uppsökande ålgärd bör ses som en inledd utredning. Delta får främsl belydelse för all bestämma dokumentationsskyldighelen. Frågan blir närmasl all avgränsa vilken omfattning den inledda ulredningen skall få ta ulan atl den enskilde själv har gell sitt godkännande. Jag anser all socialulredningens beskrivning i della hänseende är väl avvägd. Jag skall därför bara hell kort sammanfalla de handlingsregler som bör gälla.

Om en enskild själv söker nämndens bislånd, bör uppgifter lill grund för besluiel hämlas främsl från honom själv. Uppgifter från ulomslående -enskild eller myndighel - bör primärl inle få inhämlas om inte sökanden själv har gåll med på det. Sökanden bör innan han ger sill lillslånd informeras om vilka uppgiflskällor nämnden anser sig böra höra. Särskild försiktighet bör iakttas när uppgifter inhämtas från enskilda, även om sökanden har getl sitt tillstånd lill åtgärden. Påkallas nämndens bistånd av någon annan än den hjälpbehövande själv, måsle den förslå ulredningsålgärden som regel bli att kontakta den som har uppgelts behöva hjälp eller i förekommande fall legal ställföreträdare för honom. Vad nämnden då kan göra är all erbjuda slöd och hjälp. Avvisar den hjälpbehövande erbjudandel, kan någon ylterligare åtgärd som regel inte vidtas av nämnden. Undantag måste dock göras för de fall där den enskilde på grund av brisier i mognaden eller i sinnesfunktionerna inte inser sill egel bäsla. Delta är

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 401

fallel när det inle kan uleslulas alt den enskilde är i behov av vård oberoende av silt samiycke enligt den lagstiftning som reglerar detla. Här måsle nämnden inom ramen för sill yllersla ansvar ha skyldighel all agera Ulan den enskildes tillstånd för atl få nödvändig vård lill stånd. Ett annal undantag är när nämndens skyldighel all agera eller bislå med ulredning har föreskrivits i lag eller annan författning. I dessa fall fär den enskildes samtycke till utredningsåtgärderna begränsad betydelse. För nämndens handlande gäller dock i samma mån som i andra fall au utredningen bör bedrivas med stor hänsyn lill den enskildes inlresse av integritet och ulan all kravel på saklighet och opartiskhet eftersatts.

Socialutredningen har inte ansett del nödvändigl att föreslå någon motsvarighel i den nya lagstiftningen lill de regler som nu finns i vårdlagarna om all ulredning skall bedrivas skyndsamt och så all obehag eller olägen-hel inte onödigtvis vållas den enskilde. Jag delar denna uppfaUning. De angivna kraven är principer som gäller för all offenllig förvallning,

2.17.2 Dokumentution och insyn i utredningsmulerialei

Vårdlagarna innehåller också vissa föreskrifter om ulredningsprolokoU m.m. Jag kommer senare i samband med behandlingen av frågor om personregister och personakter all behandla dokumenialionen vid socialnämnd rent allmänt (avsnitt 2.20.1). 1 detta sammanhang vill jag emellertid ta upp ett par frägor som mera direkt berör sättet att bedriva ulredning.

Socialulredningen har bl. a. framhållil alt nämnderna uppenbarligen måste föra anteckningar om vidlagna ålgärder och om skälen lill dessa. Dokumentationen bör emellertid begränsas till detta. Uppgifter som innefattar subjektiva värderingar av den enskilde bör inte förekomma. Socialulredningen framhåller vidare alt det för den enskildes förtroende för socialtjänsten är viktigt atl han får insyn i de anleckningar som görs om honom under pågående vård och behandling. Dessa anteckningar bör därför enligl utredningen upprällas tillsammans med honom när del är möjligi. Har så inle kunnal ske, bör den enskilde i efterhand få möjlighel att ta del av anteckningarna.

Socialutredningen föreslår att de nämnda principerna för dokumentation skall komma till uttryck i två bestämmelser i den nya lagstiftningen. I den ena sägs atl vad som har framkommit vid utredning och som har betydelse för ärendets avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt och atl handling som rör enskilds personliga förhållanden skall förvaras så att den inte kan kommas åt av den som är obehörig. I den andra sägs all den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar som förs beträffande honom.

Socialutredningens uttalanden i frågan om dokumentation av uppgifter som kommer fram under en utredning har godtagits ulan kommentarer av flertalet remissinstanser. Särskilda synpunkler har dock framförts från vissa håll, främsl av JO. JO ifrågasätter inledningsvis socialulredningens 26   Riksdagen I979I80. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 402

påstående atl dokumentationen skall begränsas lill uppgifter om vilka ålgärder som har vidtagits och skälen för dessa samt all uppgifter som innefattar subjektiva värderingar inle får förekomma. JO anför:

Enligt JO:s mening bör dokumentationsskyldighelen rimligen omfatta även uppgifter om åtgärder som övervägts men av olika skäl inte genomförts saml om de överväganden som legat bakom dessa bedömningar. Inte heller kan man kräva all subjektiva värderingar inte skall få förekomma. Vissa uppgifter är av del slaget att de endasi kan lämnas i form av en subjektiv värdering. De behöver för den skull inte vara irrelevanta. Vad som åsyftats är måhända att uppgifterna skall vara underbyggda och av belydelse för ärendet och au de inle bör innefalta förklenande värdeomdömen om klienlen, Generelll bör gälla atl dokumentation, för alt vara godtagbar, måste omfatta alla uppgifter som är nödvändiga för en rätlvi-sande bedömning såväl av del enskilda ärendei som av ärendets handläggning.

Vidare anför JO bl, a,:

Även med hänsyn till all del yllersla ansvarel för ärendenas handläggning inle åvilar tjänstemännen utan de politiska förtroendemännen är del vikligl alt dokumenlationen inle görs alllför sparsam. Politikerna mäsle säledes ha möjlighet all sälta sig in i enskilda ärendens handläggning och kontrollera i vad mån tjänstemännen följl nämndens rikllinjer och inientioner, Självfallel kan inte nämnden kontrollera alla enskildheter. Det bör emellertid finnas möjlighel atl göra stickprovskontroller liksom all undersöka speciella frågor, t. ex. om en viss tjänsteman fått kännedom om att elt barn faril illa och vilka ålgärder som i så fall vidlagits. En sak som nämnden ofta borde ha anledning alt fråga sig är om ijänslemännen i lillräcklig omfaUning för upp ärenden för beslul i nämnden. Konsekvensen av all en ijänslemän underlåter atl fårdigslälla en ulredning och förelägga nämnden förslag lill beslul är att nämnden aldrig får kännedom om åren-del. Om tjänsiemännens dokumenlafion i form av journalanteckningar dessulom är lorflig kan allvarliga missförhållanden inom en socialförvallning undgå all uppiäckas. Enligl JO:s erfarenhel är del ofla oklart för socialarbelarna när och i vilken omfallning dokumentalionsskyldighet föreligger.

Jag kan i alli väsentligl inslämma i vad JO har anfört. Jag vill särskilt understryka atl del många gånger är befogat atl också anteckna uppgifter som har subjektiv karaklär, fömlsatl att de har lillräckligl fakliskl underlag och har betydelse för ulredningen. I rimlig omfallning måsle vidare sådana påståenden kunna refereras som har gjorts i en anmälan eller ansökan till nämnden, även om de då inte kan beslyrkas. Del är emellertid viktigi alt så långt möjligi undvika alla nedsällande omdömen i de anleckningar som förs.

Den bestämmelse som socialulredningen har föreslagit om dokumenialionen i ärenden vid socialnämnd utlrycker enligl min uppfaUning de angivna rikfiinjerna tillfredsställande. Jag vill samtidigt poängtera viklen

Prop. 1979/80:1    Handläggning ov ärende 403

av ad den blivande socialarbelaren redan under ulbildningstiden får or-denllig undervisning i principerna för saklig och korrekt dokumentation. Jag återkommer senare lill behovel av allmänna råd av socialslyrelsen i dessa frågor (avsnitt 2.20.1).

När del sedan gäller frågan om klientens insyn i utredningsmaterialet vill jag lill en början påminna om alt klienten enligl tryckfrihetsförordningens och sekrelesslagstiflningens beslämrnelser i princip alllid har rält alt la del av en handling som rör honom själv och som har upprällals inom socialljänslen. Beslämmelserna i 14 och 15 SS FL - som kommer att bli tillämpliga i ärende hos socialnämnd som innefallar myndighetsutövning - innebär vidare bl. a. alt sökande, klagande eller annan part har rätt alt la del av det som har tillförts ärendet med de begränsningar som kan följa av sekretesslagstiftningen. Bestämmelserna innebär vidare all ärende inle får avgöras ulan alt parten har underrättats om del som har tillförts ärendet genom annan än honom själv och tillfälle har beretts honom all yllra sig över del.

Bl.a. JO har mot denna bakgrund ifrågasail om den beslämmelse som socialutredningen har föreslagil om att den enskilde bör hållas underrättad om de journalanleckningar eller andra anteckningar som förs belräffande honom tjänar något självständigt syfte. JO undrar hur utredningen har länkl sig alt del renl prakliskl skall gå lill all, när del är möjligi, upprälla anleckningar tillsammans med den enskilde och i annat fall delge honom dessa i efterhand. JO ultrycker oro för alt den föreslagna beslämmelsen I. o. m. kan fä lill konsekvens alt socialarbetarna drar sig för att anteckna relevanta uppgifter, som man tror kommer all uppfällas negaiivt av klienten.

För egen del ser jag saken på följande sätt.

De anteckningar som förs som etl led i socialnämndens utredande verksamhel är avsedda all ulgöra underlag för beslul som angår den enskilde och som. bl. a. har karakiären av myndighelsuiövning. För skyldighelen all föra denna lyp av anleckningar har jag också föreslagit en ullrycklig föreskrift i lagen. Dessa utredningsanteckningar blir underkastade FL:s regler om rätt för den enskilde till insyn och kommunikation. Det finns däremol momenl i socialnämndernas verksamhel som inle direkl syflar lill sådana beslul. Hit hör I.ex. rådgivande verksamhel, behandlingsarbete och fortlöpande tillsyn under en pågående vårdperiod. För löpande åtgärder i sådan verksamhel föreslås ingen utlrycklig dokumenlalionsskyldighel i lagen. 1 praktiken förs emellertid sådana anteckningar i betydande omfaUning, särskilt i form av journaler vid olika vårdinrätlningar. För dessa handlingar blir FL:s regler inle omedelbarl lillämpliga ulan här grundas rätlen lill insyn på tryckfrihetsförordningens och sekretesslagens besiämmelser.

Jag anser liksom socialutredningen att det har största betydelse för allmänhelens förtroende för socialtjänsten att del råder öppenhet mellan

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 404

myndighelen och dess klienter. Det är därför viktigt att var och en som tar myndighelens Ijänsler i anspråk också är klar över i vilken ulslräckning hans förhållanden dokumenleras av myndighelen. Man bör enligt min mening vidare sträva efler all finna sådana former för de sociala myndighelernas umgänge med medborgarna alt del ter sig självklarl alt socialarbelaren tillsammans med den enskilde uppräiiar de anleckningar om klienten som är nödvändiga. De ålgärder som socialljänslen vidtar bör man komma fram till i fullt samförstånd med den hjälpsökande. Delta förutsäller i de fiesta fall att klienten också är införslådd med vad som antecknas om honom.

Jag är samlidigl medveten om de svårigheier som kan uppslå när del gäller alt införa de rutiner som socialulredningen har föreslagil i praktiken. Den regel som utredningen har föreslagil har också bara fåll formen av en rekommendation alt hålla den enskilde underrättad om journalanleckningar och andra anleckningar som förs om honom. Jag vill tillägga alt del enligt min mening inle är lillräcklig anledning att inle föra anleckningar tillsammans med klienten alt man befarar alt han kan uppfatta dem som negativa. En socialtjänst som bygger på frivillighei och respekt för den enskildes självbeslämmanderält och integritet förutsäller klienlens medverkan så snart denna är prakliskl möjlig. En annan sak är all vad som har tillförts ulredningen frän annat håll kan behöva hållas hemligl för klienlen. I 7 kap. 6 S förslagel lill ny sekrelesslag, som jag strax älerkommer till (avsnill 2.18), finns regler om sekretess mol klienlen i vissa fall. Dessa regler skall skydda 1. ex. en anmälare av barnmisshandel som annars skulle riskera repressalier. Med del sagda ansluler jag mig, med gjorda kommenlarer, lill vad socialulredningen har anförl om sällel all föra journalanleckningar och andra anteckningar om klienlen. Socialstyrelsen bör enligl min mening utforma allmänna råd lill socialnämndernas vägledning i denna fråga.

2.17.3 Förfurundet

Enligl 1 S FL gäller förvaltningslagen vid handläggning av ärende hos förvaltningsmyndighet. Har i lag eller i förfaUning som haf beslulais av regeringen eller riksdagen meddelats någon bestämmelse sonri avviker från lagen, skall dock den beslämmelsen gälla. Från FL;s tillämpning undantas bl. a. ärenden hos kommunal myndighet, om ärendet avgörs genom beslul som överklagas genom kommunalbesvär eller besvär hos kommunal besvärsnämnd (2S 2 p).

Enligt BvL (14S fjärde slyckel) skall ulan hinder av 2S 2 FL följande beslämrnelser i FL gälla belräffande barnavårdsnämnds handläggning av ärende, alliså också sådant ärende i vilket besluiel överklagas genom kommunalbesvär: 6S (om ombud eller bilräde), 8S (om vägledning av part), 9S (om tolk), 10 S (om remiss) saml - om annal ej följer av 3 S FL -14 S (om ärendeinsyn), 15 S (om kommunikation), 17 § (om beslutsmotivering), 19 S (om rättelse av beslul) och 20 S (om ansvar).

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 405

1 3 FL sägs atl beslämmelserna i 14-20 SS FL gäller endasi iden mån del är fråga om utövning av befogenhet all för enskild beslämma om förmån, rältighel, skyldighel, disciplinpåföljd, avskedande eller annal jämförbarl förhållande. Härmed avses alltså att uttrycka att de angivna bestämmelserna i FL är tillämpliga endast i ärende som innefaltar s. k. myndighetsutövning mot enskild.

För nykterhetsnämnds och socialnämnds verksamhet saknas motsvarighet tiU 14 S fjärde stycket BvL. Däremot finns uttryckliga föreskrifter om att FL:s reglerom jäv (4 och 5 §§ FL) skall tillämpas i alla typer av ärenden hos samfliga nämnder (7 S BvL, 3 S ShjL, 5 S NvL, 3 S lagen (1970; 296) om social centralnämnd m. m.).

Socialutredningen har föreslagit att reglerna om jäv i 4 och 5 SS FL skall få samma tillämpningsområde som hittills och att regeln i 14 S fjärde stycket BvL skall få tillämpning i alla ärenden vid socialnämnd. Ulredningen föreslår vidare de utvidgningarna i förhållande till bestämmelserna i nuvarande vårdlagar att också 16 § FL om parts räu att muntligen lämna uppgift i ärende skall fä motsvarande giltighet och atl reglerna i 14- 17 SS och 19—20SS FL skall gälla på motsvarande sätt, när socialnämnd gör ansökan eller avger yttrande till annan myndighel i mål eller ärende som rör myndighetsutövning hos denna.

De remissinstanser som har yttrat sig över förslagen i dessa delar har varit i huvudsak positiva. JO, som inledningsvis anmärker atl ulredningens lagförslag på elt föredömligt enkell sätt klargör vilka regler i FL som skall tillämpas hos socialnämnden, gör dock nägra påpekanden. Han framhåller atl vissa ärenden som i dag överklagas genom kommunalbesvär och på gmnd av begränsningsregeln i 2S 2 FL inle är underkastade den lagens regler nu med ulredningens förslag kommer alt falla under dessa. Särskill besvärlig kan då bli regeln om kommunikation i ärende som innebär myndighelsuiövning. Till den nya grupp av ärenden som alltså förs in under FL:s regelsystem hör bl.a. ärenden om fördelning av daghemsplalser och pensionärsbosläder. JO ifrågasäller om det är prakliskl genomförbart all upprätlhålla ell krav på fuUsländig kommunikation i alla dessa fall. Det torde enligl JO innebära slora svårigheier all låla alla som har förbi-gålls i kön få tillfälle att yllra sig över de omsländigheier som har gjorl alt någon annan har beviljals förtur.

Jag ansluler mig i likhel med remissinslanserna i princip lill socialulredningens förslag belräffande reglerna för socialnämndens förfarande. Jag skall här endasi någol ulföriigare beröra frågan om vilka konsekvenser den utvidgade skyldighelen alt kommunicera ärenden kan komma all medföra. I I5S FL anges alt ärende inle får avgöras ulan alt "sökande, klagande eller annan pari" har underrältals om uiredningsmaterialel och har berells tillfälle all yllra sig över del. Av FL;s förarbelen framgår all begreppel "part" skall ges en förhållandevis snäv innebörd. Del räcker således inle med all saken på ell eller annat sätt angår en person ulan därutöver krävs

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 406

all vederbörande har förvärvat slällning som part. Som pari i FL:s mening blir därför i första hand alt beteckna den som faktiskt uppträder i ärendei som saklegilimerad sökande, klagande eller förklarande (Hellners, Förvahningslagen, 2:a uppl., s. 169). För de fall som JO nämner bör enligt min mening varje ansökan om förtur i elt i övrigt "köpräglai" syslem kunna behandlas som ell separat ärende. Det innebär atl i della ärende primärt sökanden ensam får anses som kommunikalionsberätiigad part. För atl undvika onödig tveksamhet vill jag dock föreslå au man i lagen gör ell ultryckligt undantag från kommunikaiionsskyldighelen enligt 15 S FL i ärende som gäller förmån lill enskild beträffande uppgifter som rör annan sökande.

2.17.4 Rån tiU föreiräde inför nämnd

I 19S BvL sägs allom någon som enligt 15S FL skall beredas tillfälle all yllra sig begär all bli muntligen hörd inför nämnden skall förhör med honom anordnas, om inte särskilda skäl föranleder annat. Den som bereds tillfälle alt yttra sig skall erinras om rätlen all påkalla sådanl förhör. Vid förhöret skall den som ärendei rör få ulveckla sin talan och förebringa bevisning. Begär han upplysning eller annan utredning skall han få del, om det kan anlas all åtgärden skulle äga betydelse.

Någon molsvarande regel finns inle i NvL eller ShjL. 1 12 S NvL sägs dock att ansökan om tvångsinlagning inte får göras av nyklerhetsnämnd utan atl den som ansökan avser personligen har hörts av nämnden eller, där så inle lämpligen kan ske, av ledamol av nämnden eller ijänslemän hos denna. Undanlag får göras om särskilda skäl föranleder det.

Socialutredningen föreslår atl den rätl lill personlig inställelse som den enskilde har enligl BvL skall göras lillämplig i alla ärenden enligt den kommande lagstiftningen. Del kan enligt utredningen framslå som en trygghetsfaktor för den enskilde att han personligen för nämnden kan få lämna uppgifter i anslutning lill en verkställd social ulredning.

En remissinstans har anmärkt alt den angivna rätten lill företräde inför nämnden har gjorts för omfaltande och borde begränsas till ärenden som avgörs av hel nämnd. Den enskilde har enligt denna uppfattning i ärenden där beslutsrätlen har delegerais lill ordförande eller Ijänslemän andra möjligheter au ta till vara sin räll, t. ex. möjlighelen alt anföra besvär.

Den bestämmelse som nu finns i 19 S BvL om rält för part all personligen bli hörd inför nämnden syftar lill alt främja samförståndet mellan nämnden och den som ärendei rör och alt stärka dennes förtroende för utredningen och bedömningen. Enligt min uppfattning är delta syfte värt all beakla i alla sociala ärenden och oberoende av på vems inilialiv ärendei har lagils upp. Jag ansluter mig därför till socialutredningens förslag atl rätten all bli hörd personligen skall gälla i ulla ärenden. Del finns enligt min mening inle anledning alt göra undantag för de fall då ärendei på grund av delegation från nämnden avgörs av enskild ledamot eller tjänsteman. Det kan visserli-

Prop. 1979/80:1    Handläggning av ärende 407

gen göras gällande alt rälien att få företräde inför en tjänsteman i praktiken följer redan av FL:s regler om rätt alt meddela sig muntligen (16S). Man kunde därför ifrågasälla om den föreslagna regeln tjänar någol syfte i annal fall än när hela nämnden måsle fatta beslul. Man kunde även ifrågasätta om rätlen all få företräde borde ges den innebörden att part alllid har räll alt påkalla förhandling inför hela nämnden också i ärende där delegationsuppdrag annars skulle ge ensam ledamot eller tjänsteman beslulanderäll.

Om nämnden har delegerat sin beslutsräli i en viss fråga till en enskild ledamol eller lill ijänslemän hos nämnden, får emellertid enligl min mening rälien alt bli personligen hörd anses innebära rält att bli hörd av besluisfal-laren. Detta är en längre gående räu än den som följer av 16S FL. I motivullalanden till den bestämmelsen underslröks nämligen alt regeln inle gav part någon räll att kräva atl myndighelen föranslallade om elt formligt sammanträde. Inte heller ger 16S FL part någon räll all avhandla sitt ärende med just den eller de tjänstemän som har atl beslula i ärendet. Med del syfte som den föreslagna regeln har. dvs. atl ge den enskilde möjlighel alt lägga fram sin sak direkl inför dem som har avgörandet i sin hand, anser jag det därför nödvändigt att vid sidan av 16 S FL ha den nu behandlade regeln.

En nämnds beslut all delegera beslutsrätlen är inle oålerkalleligi. Nämnden kan när som helst la tillbaka sin beslutsrätt generelll eller i ell vissl ärende. Skulle del alltså i ell vissl fall anses värdefulh atl hela nämnden tar ställning till ell visst ärende och hör en pari, finns del alliså möjlighet lill delta. Parlen själv har dock inle rätt att genomdriva det. Det är nämnden som avgör frågan.

2.17.5 Barns rätt uti själv föru tulan

Enligl 15 § BvL får var och en som ärendei rör eller som anlas kunna lämna upplysningar av betydelse höras under ulredningen. Den som skall höras får kallas all insiålla sig vid nämnden eller särskill uiseli ombud för nämnden. Skall barn under 15 år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa barnet delges föräldrarna eller annan som har barnel i sin vård. Enligt BvL skall läkarundersökning i vissa fall äga rum. Om kallelse lill sådan undersökning gäller enligl 16 S BvL vad som har sagts nyss om kallelse all inställa barnet. I 19S BvL ges bestämmelser om räll för den enskilde au bli munlligen hörd av nämnden. Denna räll har var och en som enligt 15 S FL skall beredas tillfälle au yllra sig, om inle särskilda skäl föranleder annal. Är del emeUertid fråga om barn under 15 år, skall beslämmelserna i 15S FL och 19S BvL gälla endasi föräldrama. Vidare gäller enligt 20 S BvL atl föräldrarna bör vara närvarande när barn under 18 år skall höras av nämnden eller förelrädare för denna, om del kan ske ulan men för utredningen.

1 23 S BvL sägs all när barnavårdsnämnd har meddelai beslul mot vilkel lalan får föras enligl BvL, besluiel skyndsaml skall delges den del rör. Är

Prop. 1979/80:1    Handläggning ov ärende 408

del fråga om barn under 15 år, behöver beslutet såvitt det angår barnet delges endast föräldrarna.

Även i etl annat hänseende gäller särskilda regler om delgivning. Enligl 24 S BvL skall nämnd som har beslulal all omhänderta någon enligt 29 eller 30 S BvL ofördröjligen delge honom besluiel, om han har fylll 15 år, och hans föräldrar, om han är under 18 är. Lämnar inle den som skall erhålla del av besluiel sitt samiycke lill omhändertagandet, skall beslutel underställas länsrällens prövning. Slulligen vill jag erinra om 31 S BvL, där del sägs att den som har fyllt 15 år endast efler egel samtycke får omhändertas med stöd av detta lagmm, om inle särskilda skäl föranleder annal. Omhändertagande som har beslulais med slöd av 31 S BvL skall, om inle särskilda skäl föranleder annal, förklaras avslulal om den omhänderlagne begär del efter del han har fyllt 15 år. Undantaget har tillkommit med tanke bl.a, på de faU då barnets samtycke saknar betydelse på grund av debilitel eller liknande sinnesbeskaffenhet.

Några särskilda regler om underårigs rätl all föra lalan eller yllra sig i ärende enligt ShjL finns inle. För dessa fall får därför anses gälla allmänna regler om föräldrars eller annan särskild förmyndares slällföreträdarskap. Enligl 23 S NvL skall ansökan om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för yllrande delges den som ansökningen avser och, om han är omyndig, den som enligt lag har atl sörja för hans person.

Socialulredningen föreslår en beslämmelse all barn som har fylll 15 år skall ha rätl atl själv föra sin lalan i mål eller ärende enligt socialljänsllagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Av utredningens motivuttalanden framgår att beslämmelsen avses uttrycka samma rättsliga förhållande som nu gäller enligl BvL.

Remissinstanserna har i huvudsak lämnal ulredningens förslag ulan erinran. Några påpekar särskilt vikten av atl barnels mening så långt möjligt inhämtas även före del barnel har fylll 15 år.

Bam och föräldrar måsle inle sällan i ärenden hos socialnämnd anses ha gemensamma intressen i saken. De lär i sådana fall komma all båda inla ställning av part i förvallningsrälislig mening. Enligt vanliga förvallnings-processuella regler företräder samtidigt föräldern/vårdnadshavaren barnet som ställföreträdare med stöd av föräldrabalkens besiämmelser. Della gäller enligt huvudregeln så länge barnel är omyndigt, dvs. i allmänhet lill dess barnel har fyllt 18 år. Barnel har alliså inte rätt alt ensamt föra lalan, inte räll att självt yttra sig i ärendei eller få del av alla handlingar i delta utan föräldrarna företräder barnet i dessa avseenden. Genom BvL:s regler har den ålder lill vilken föräldrama företräder barnel i de nu angivna hänseendena sänkts från 18 till 15 år. Efter den åldern är barnet således aU anse som självsländig part i ärendet, ibland dock alltjämt vid sidan av föräldrarna.

Från de nu beskrivna förhållandena bör skiljas de där barn - eller andra personer - hörs som elt led i en myndighets ulredning ulan atl hörandel är

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 409

en formell förutsätlning för att ärendet skall kunna avgöras eller på annat sätt medför någon direkt rättsverkan.

Jag vill till en början ansluta mig till socialulredningens uppfattning att även omyndiga barn, som har uppnått en tillräcklig mogenhetsgrad, precis som f n. bör kunna ges en självsländig partsställning i mål eller ärenden inom socialljänslen och som berör dem. Ulredningen har därvid vall atl beslämma åldersgränsen till 15 år i enlighet med vad som nu gäller enligt BvL.

Det har i olika sammanhang pekats på all barn allmänl borde ges en slarkare räiislig slällning i förhållande lill sina föräldrar. Man har därvid sall i fråga bl.a. om inle barn även långt före 15 års ålder borde ges självsländig partsslällning i mål och ärenden som rör barnel och inie vara beroende av föräldrarnas beslämmande. Man har också menal all även mycket små barns mening bör inhämtas i t.ex. vårdnadsärenden.

Jag har slor förståelse för sådana synpunkter. Jag anser att barns rält till självständighet hittills inte har beaklals i tillräcklig grad och att respekten för barns vilja inte sällan har blivit eftersalt. Del har naluriiglvis i allmänhel skell i syfte alt skydda barnet från svåra och besvärliga upplevelser. Resulialei har dock ofla blivit all för barnen djupl ingripande beslul har fallals över deras huvuden och mot deras vilja trols att de mycket väl hade kunnal della i övervägandena.

Ulredningen (Ju 1977:08) om barnens rält arbelar f.n. med dessa och näraliggande frågorom barns rättsliga slällning. Bl. a. överväger ulredningen om barnel genom det allmännas försorg alllid skulle få en frislående förelrädare i ärenden som rör både barnel och dess föräldrar. I avvaklan på ulredningens slällningslaganden anser jag all tiden inle nu är mogen alt föreslå någon särskild ordning för mål och ärenden inom socialtjänsten. Jag ställer mig därför bakom socialulredningens förslag all barn över 15 år skall själva få föra sin lalan, medan barn under denna ålder skall företrädas av sin lagliga ställföreträdare. Däremot finner jag det önskvärt att det av lagtexten framgår klarare än vad del gör i ulredningens förslag, all också mindre barn bör höras, om del kan vara lill nytta för utredningen och barnet inte kan antas la skada av det.

Jag föreslår atl regeln om barns laleräll komplelleras med en föreskrift om della.

2.18 Sekretessen inom socialtjänsten

2.18.1 Inledning

Socialljänslen skall bygga på respekt för människornas självbeslämmanderält och integritet. Della kräver bl.a. atl del finns sekrelessregler som skyddar den som vänder sig till socialtjänsten från obehörig insyn i hans privalliv. Sådana sekrelessregler är samlidigl grundläggande för möjlighelerna att få till stånd ell förtroendefulll förhållande mellan socialarbelaren

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 410

och hans klienl. Del finns två slags sekretessregler. Dels sådana som inskränker den rätl som medborgarna har enligl tryckfrihetsförordningen (TF) all få lillgång lill allmänna handlingar, således regler om handlingssekretess. Dels sådana som inskränker de offentligt anställdas frihet all som andra medborgare muntligen uttala sig om del som de känner lill, således regler om tystnadsplikt.

Huvudreglerna om sekreless på socialvårdsområdel finns i dag i olika lagar. Frågan om i vilken ulslräckning allmänna handlingar får hemlighållas regleras sålunda i 14 och 39 SS lagen (1937: 249, omlrycki 1977: 1029) om inskränkningar i rätten alt utbekomma allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen (SekrL). Tyslnadspliktsbeslämmelserna är däremot inlagna i vårdlagarna, 91 S första stycket BvL, 64 § andra slyckel NvL och 64 S första stycket ShjL. I Iryckfrihelsförordningen och lagen (1977: 1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för broll mol tystnadsplikl finns regler om meddelarfrihel som påverkar sekrelesskyddel i förhållande lill pressen.

Under senare år har del bedrivils etl omfattande utredningsarbete om såväl handlingssekretessen som tysinadspliklen på hela del offentliga områdel. Förslag belräffande handlingssekrelessen har bl.a. lagts fram av offentlighets- och sekrelesslagstiflningskommiltén (OSK) i betänkandet (SOU 1975:22) Lag om allmänna handlingar. Tystnadspliktskommitlén (TK) har lagl fram förslag om lyslnadsplikten i belänkandet (SOU 1975: 102) Tyslnadsplikl och yttrandefrihel.

Socialutredningen har yllral sig över bägge dessa belänkanden och har därefter själv lagl fram egna förslag till sekrelessregler inom socialljänslen. OSK:s och TK;s förslag har överarbetats inom justiliedeparlemenlet. Arbetet har redovisats i en promemoria (Ds Ju 1977: I och 11) Handlings-sekretess och tyslnadsplikl. Promemorian innehåller förslag lill en ny enhetlig sekretesslag med regler om både handlingssekreless och tystnadsplikt.

Promemorieförslaget har remissbehandlats ungefär samtidigt som socialulredningens slulbelänkande. Ell förslag lill sekrelesslag, m. m. remille-rades av regeringen lill lagrådet den 7 december 1978. Förslagel rörde sekrelessen på hela del offentliga området, inberäknal socialljänslen. Regeringen har denna dag beslulal en proposition (1979/80: 2) med förslag till sekrelesslag m. m. Propositionen bygger i alli väsenlligt på del förslag som remitterades lill lagrådel. Jag skall mol bakgrund av de nuvarande reglerna inom socialvården ge en översiktlig beskrivning av de föreslagna reglerna inom socialljänslen. Jag skall vidare la upp några följdfrågor i anslulning till den nya sekretesslagstiftningen.

2.18.2 Gällande rätl Hundlingssekretess

Enligl 14 S SekrL omfattar sekrelessen på socialvårdsområdel handlingar i ärenden rörande socialhjälp (ulom beslul), samhällels barnavård och

Prop. 1979/80:1    Sekrelessen 411

ungdomsskydd eller eljest barnavårdsnämnds verksamhet, räll för enskilda att inköpa alkoholhaltiga drycker, behandling av alkoholister eller eljest nyklerhetsnämnds verksamhel. Vidare gäller sekretesskyddet för handlingar rörande uppsökande verksamhel som enligl lag åligger socialnämnd. Del bör också nämnas all sekrelesskyddel omfattar handlingar rörande familjerådgivning som drivs av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet.

Handlingarna får i samtliga fall hemlighållas endast i den utsträckning de rör enskilds personliga förhållanden.

Sekrelesskyddel på del sociala området gäller även barnavårdsnämnds och nyklerhetsnämnds beslul och beslut som meddelas av social cenlralnämnd eller social dislriklsnämnd i barnavårds- och nykterhelsvårds-ärende. Däremol gäller sekretesskyddet inle beslut i socialhjälpsärende, Sekreless gäller på det sociala områdel inle heller beslul som har meddelats av tillsynsmyndigheter eller besvärsmyndigheler. Förvaltningsdomstol har emellertid under vissa förutsättningar möjlighet all sekretessbe-lägga sina beslul och domar med slöd av 36 S sekretesslagen.

1 fråga om barn- och ungdomsvården gäller sekretessen förutom ärenden enligt BvL även exempelvis ärenden hos de sociala nämnderna om faslslällande av faderskap, vårdnad och adoption av barn.

Sekrelessen i sociala ärenden gäller inte enbarl i fråga om ärenden hos de sociala nämnderna ulan även - frånsell besluien - i fråga om handlingar hos besvärsmyndigheter och tillsynsmyndigheter.

Sekrelessen gäller 70 år räknat från dalum för handlingens upprällande.

Sekrelesskyddel gäller inle om den vars personliga förhållanden handlingen angår lämnar silt samiycke lill all handlingen lämnas ut till annan. Vidare får sekretesskyddet vika och handlingen lämnas ul "om, med hänsyn lill del ändamål för vilket utlämnande åstundas och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen, all det ej kommer atl missbrukas till skada eller förklenande för den vilkens personliga förhållanden i handlingen avses eller för hans nära anhöriga".

I flera lagrum i SekrL föreskrivs del all nödvändiga förbehåll bör göras innan allmän handling lämnas ut. Så är bl. a. fallel i fråga om handling som är sekretessbelagd enligl 14 S SekrL. Förbehåll får också göras när handling lämnas ul ulan samiycke därför all irygghel anses vara för handen all uppgifterna inle kommer all missbrukas. FörbehåUel kan vara atl handlingen inte får visas för annan eller all materialet inte får publiceras så att namnel på den som förekommer där avslöjas. Den som bryter mot ell meddelai förbehåll kan straffas enligl 41 S SekrL.

SekrL reglerar endast frågan om inskränkningar i allmänhelens räu all ta del av allmänna handlingar men tillämpas i praktiken analogivis i viss utsträckning även genlemol myndigheler.

Sekrelesskyddel hindrar i regel inle atl den i vars inlresse handlingen är sekrelessbelagd lar del av denna. Del är endasi i vissa särskill angivna

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 412

ilualioner som utlämnande till denne får vägras. Della kan enligt 14 8 indra slyckel SekrL ske i två fall. Förutsättningarna i det första fallet är oljande. Handlingen skall angå någons intagning, vård eller behandling i inställ eller inrällning eller värd eller behandling av läkare annorstädes, /idare skall det finnas grundad anledning alt anla alt ändamålet med 'ården eller behandlingen skulle motverkas eller någons personliga säker-lei sältas i fara om handlingen lämnades ut. Del andra fallet avser skydd ör den som har gjort anmälan eller lämnat upplysningar i ärende som rör lam- och ungdomsvård eller nyklerhetsvård. Del är lillåiel att vägra all ämna ut handling, som visar vem som har gjort anmälan eller lämnat ipplysningar, om det finns grundad anledning all anla all den om vilken inmälan har gjorts eller upplysningar lämnals, skulle missbruka kännedom lärom lill skada för annan person.

Bestämmelsen i 14 S andra slyckel SekrL bör jämföras med vad som iladgas i 39 S SekrL. I denna paragrafs förslå slycke anges som huvudre-;el all den som är pari har rält att oavsell sekrelessbestämmelserna få del IV alla handlingar i mål eller ärende, 1 andra slyckel av samma paragraf !Örs emellertid undanlag från denna rält för parlen. Där sägs, atl parlen får 'ägras atl utfå annan handling än dom eller beslut, om del av hänsyn till lUmänna eller enskilda inlressen är av synnerlig vikl all handlingen inle ippenbaras. Härmed åsyftas bl. a. det i 14 S andra stycket SekrL angivna inonymitetsskyddel för anmälare och uppgiftslämnare i barnavårds- och lyklerhets vårdsärenden.

Även om den saken rör inte får ta del av handlingen, kan del likväl vara nöjligl att låla hans ombud få del av den.

''yslnudspUkt

I var och en av de tre sociala vårdlagarna finns det en bestämmelse om Ltl den som är eller har varil verksam inom vårdområdel inle får obehöri-;en yppa vad han därvid erfaril om en enskilds personliga förhållanden 91 S första slyckel BvL, 64 S andra slycket NvL och 64 S första stycket >hjL). Den som bryler mol denna tystnadsplikl kan bli straffad enligl 20 ;ap. 3 S brottsbalken.

Däremol finns det inle någon i lag förankrad tystnadsplikl för familjeråd-;ivningen. Socialslyrelsen har emellertid utfärdat en normalinslmktion för len,statsunderstödda familjerådgivningen, i vilken det finns ell förslag lill )eslämmelse om lyslnadsplikl (1962-10-31 MF nr 94). Föreskrift om lysl-ladsplikl som har gells i inslmklion före den I januari 1975 för sådan ämiljerådgivning gäller enligl punkl 6 i övergångsbestämmelserna till rege-ingsformen (RF) alltjämt. Efter detla dalum kan däremot tystnadsplikt iläggas endasi genom lag eller efler bemyndigande i lag (2: 12 RF).

Inrnälningsskyldighet och vittnesplikt Från lyslnadsplikten gäller vissa undanlag. Sålunda är enligt 93 S första stycket BvL myndigheter vilkas verksamhet

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 413

berör barn- och ungdomsvården och befattningshavare hos sädana myndigheler skyldiga all ofördröjligen anmäla lill barnavårdsnämnd om de i sin verksamhet har fåll kännedom om någol som kan föranleda nämndens ingripande. Delsamma gäller f ö, läkare, lärare, sjukskölerskor och barnmorskor som inle är anslällda i allmän ijänsl.

I princip är var och en skyldig all medverka som viitne i rättegång. Undanlag från denna skyldighet har dock föreskrivits i 36 kap, 5 S förslå slyckel rättegångsbalken i fråga om sådanl som någon enligl lag är pliktig atl hemlighålla. Emellertid anses en tystnadsplikl som förbjuder "obehörigt" yppande inle innebära alt den som har tystnadsplikl är skyldig all hålla någol hemligl vid villnesförhör. Tyslnadsplikl av del slag som finns i BvL, NvL och ShjL viker m.a.o. för vittnespliklen. Däremol fär kurator vid kommunal familjerådgivningsbyrå enligt 36 kap. 5 S andra styckel rätlegångsbalken som regel inte höras som vitlne om vad som har anför-trolts honom eller som han har fåll vela i samband med rådgivning. 1 propositionen med förslag lill sekretesslag, m. m. föreslås vissa ändringar i 36 kap. 5 S rätlegångsbalken. Ändringarna innebär dock ingen avvikelse från vad som sålunda f n. gäller på socialvårdens område.

Tryckfrihet och meddelarskydd

Varje svensk medborgare har enligl TF en principiell räll all ulge skrifter ulan förhandsgranskning av myndighelerna. Om man bara iakllar vissa regler som har föreskrivits till skydd för enskild rält och allmän säkerhet, har man rätt alt ytlra sina länkar och åsikler, offentliggöra allmänna handlingar och meddela uppgifter och underrällelse i vilkel ämne som helsl. Man får också - om inle annal sägs i TF - meddela uppgifter och underrällelser i vilkel ämne som helsl för all de skall offenlliggöras i iryckt skrift (meddelarfrihel).

Enligt 7 kap. 3 S TF kan den som i strid med en bestämmelse om tystnadsplikt lämnar elt meddelande för publicering i tryckt skrift m.m. fällas lill ansvar för delta endasi om gärningen var uppsåtlig och den åsidosatta lyslnadsplikten finns angiven i en särskild lag. I lagen (1977: 1035) om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för brotl mol tystnadsplikl anges i vilka fall en föreskrift om lyslnadsplikl bryler igenom meddelarfriheten. Enligt propositionen med förslag till sekretesslag m. m. förs reglerna om ansvar på tryckfrihetsförordningens område för broii mot tystnadsplikt över lill 16 kap. sekrelesslagen.

I TF finns ett vidsträckt anonymitetsskydd för författare och för den som har lämnal uppgifter och underrällelser för offeniliggörande i Iryckl skrift. Den som bryler mol dessa bestämmelser om anonymitetsskydd kan straffas.

För missbruk av tryckfnhelen kan man bara åtalas och fällas lill ansvar i en iryckfrihelsprocess.

Liknande besiämmelser gäller i fråga om radio och TV (radioansvarig-

»rop. 1979/80:1    Sekretessen 414

etslagen 1966:756. ändrad senasl 1978:477, och lagen 1978:480 om an-varighet i försöksverksamhel med närradio).

.18.3 Socialutredningen och proniemt>rieförslaget

Socialulredningen har framhållil all för all socialljänslen skall kunna nå ill mål kommer del all krävas att klienterna känner förtroende för dem om sköter socialljänslen och att klienierna med Irygghel kan anförtro dem ina och närståendes personliga problem. Ulredningen har vidare under-Imkit alt detla förutsäller klara regler om lyslnadsplikl och handlingssek-eless.

Utredningen har undersökl möjlighelerna atl införa en särskild förtroen-lesekreless inom socialtjänsten av samma slag som den som i dag finns nom hälso- och sjukvården men ansell all en sådan legelutformning har så lora nackdelar all den inle bör införas.

I slällel har ulredningen föreslagil en i princip absolut sekreless inom ocialljänsten. Uppgifter skall inle lämnas ul, om inle den enskilde har amtyckt lill del. De nödvändiga undaniagen skall anges i lag.

Sekrelessen inom hälso- och sjukvården bör enligt socialulredningen ilformas efter samma principer som de som utredningen har föreslagil för ocialljänsten. Man har vidare bl. a. framhållil all del bör finnas sekreless-egler på skolans område som gör del möjligi all ha ell samarbele mellan ocialnämnd och skola som är iryggare än del nuvarande.

1 jusliliedepariemenlels lidigare nämnda promemoria presenleras Ivå iliemaliva lösningar när det gäller sekreless inom hälso- och sjukvården. In som bygger på samma principer som socialutredningens för socialtjäns-ens del, och en som i huvudsak överensslämmer med dagens sekreless. 3ei senare allernalivel innebär en slarkare sekreless för sådana uppgifter ;om har lämnals i förtroende.

Belräffande socialljänslen föreslås i promemorieförslagel som huvudre-»el att sekreless skall gälla, om del inle måsle anlas alt uppgifl kan röjas lian men.

Socialutredningens förslag lill sekrelessregler har vunnit slor anslulning jland remissinstanserna. Man har betonat atl de föreslagna bestämmelser-la är enkla och klara och de ger skydd för den enskildes personliga nlegriiel. Några remissinstanser har å andra sidan pekal på atl socialul-■edningens förslag i vissa siycken leder lill en alllför långl gående sekre-ess.

2.18.4 Propositionen med.förslag till sekretesslag, m.m. Allmänl om sekretessen inom socialtjänsten

1 propositionen konstaleras atl socialvården liksom hälso- och sjukvår-len hör till de områden där kraven på sekretess kring enskildas personliga Förhållanden gör sig starkast gällande. Med hänsyn lill delta och lill den samverkan som måsle kunna äga rum mellan vårdområdena föresläs all de skall regleras på i princip samma sätl.

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 415

Sedan det i propositionen har framhållits vissa nackdelar med såväl förtroendesekreless som en generell absolut sekreless, föreslås följande gemensamma regler för hälso- och sjukvärden och socialljänslen. Sekreless skall gälla för uppgifl om enskilds personliga förhållanden, om del inle står klart all uppgiften kan röjas utan alt den enskilde eller någon honom närslående lider men. Sekrelessen skall i princip gälla såväl genlemol allmänhelen som i förhållande till andra myndigheler.

Regeln innehåller således vad som kallas ett omvänl skaderekvisil. Detta innebären principielll förbud för myndighelerna och förde personer som dellar i dessas verksamhel all röja sekrelessbelagd uppgift, vare sig del sker genom att allmän handling lämnas ut eller det sker munlligen eller på annal sätt. Undanlag från sekrelessen får bara göras efler en viss skadebedömning i det enskilda fallet. Handling eller uppgift får alltså lämnas ul, om den som gör del är övertygad om atl del kan ske ulan all del haren negativ innebörd för den enskilde eller någon närslående till honom.

Enligt förslagel får emellertid en sekrelessbelagd uppgift lämnas vidare från en myndighet till en annan eller frän en verksamhetsgren inom en myndighel lill en annan verksamhelsgren inom samma myndighel, om uppgiftsskyldighel följer av lag eller förordning.

Även om sekreless gäller för viss uppgifl, får den dessulom lämnas ul lill annan myndighel eller annan verksamhetsgren inom myndighelen om uppgiften behövs där i följande tre fall. För det första får uppgiften lämnas ul för förundersökning, räliegång eller annal jämförbarl rällsligl förfarande vid myndighelen eller verksamhetsgrenen mol någon rörande dennes dellagande i verksamhelen vid den myndighel där uppgiften förekommer. -För del andra får uppgiften lämnas ul när del behövs för en omprövning av beslul eller åtgärd av den myndighet eller verksamhetsgren där uppgiften förekommer. - För del tredje får uppgiften lämnas ut för tillsyn eller revision hos den myndighel eller verksamhelsgren där uppgiften förekommer.

Som huvudregel gäller att sekretess inte skall få hindra myndigheterna från alt utväxla uppgifter i situationer där iniressel av alt uppgifterna lämnas ul enligt gängse värderingar måsle ges föreiräde framför iniressel av all uppgifterna inte lämnas ut. Denna huvudregel gäller dock inle för uppgifter inom socialljänslen och hälso- och sjukvården. Därför är sekrelessen gentemot andra myndigheler slrängare här. Ufiämnande av uppgifter måste grundas på lag eller förordning. Som exempel på uppgiftsskyldighet som grundas på lag eller förordning kan nämnas att socialnämnderna är skyldiga atl lämna uppgift lill allmän domsiol i vårdnadsmål och i brottmål när det gäller päföljdsfrågor.

Del kan vidare framhållas all del finns en beslämmelse om alt sekreless inle hindrar atl uppgift lämnas ut, om del är nödvändigl för alt den utlämnande myndighelen eller verksamhelsgren inom denna skall kunna fullgöra sin verksamhel. Kolleger och överordnade inom en myndighel

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 416

måste ofla underrättas för alt beslul skall kunna fallas och verkställas. Meddelande till annan myndighel kan ingå som ell från verksamhelen i övrigl oskiljaktigt moment. Även konlakl med enskilda kan vara nödvändig. Som exempel på när denna beslämmelse kan bli lillämplig kan nämnas anmälan till polis- eller åklagarmyndighet vid misstanke om barnmisshandel och i fall då någon genom vilseledande uppgifter har försökl tillskansa sig socialhjälp.

Slutligen får sekrelesskyddad uppgifl som regel lämnas ut, när den enskilde samtycker tiU del.

I vissa fall får uppgifterna inte lämnas ut till den som berörs av dem. Sålunda föreslås för såväl hälso- och sjukvården som socialtjänsten ell särskill skydd för uppgift om vem som har gjort anmälan eller ullalal sig om någons hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigl, om uppgiftens röjande kan antas medföra atl fara uppkommer för atl den som har gjort anmälan eller avgell ulsagan eller någon honom närstående ulsälls för våld eller annat allvariigl men. Delta sekrelesskydd gäller även genlemol den som avses i anmälningen eller ulsagan. Slulligen skall uppgifl om underårigs vistelseort kunna hemlighållas för hans föräldrar, om den unge vårdas mol sin eller föräldrarnas vilja (jfr även liknande beslämmelse i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. se avsnitt 2.25).

För uppgift i allmän handling föreslås sekretessen gälla i högst 70 år från handlingens tillkomst.

Bestraffande parts rätt till insyn behålls oförändrade regler.

För den kommunala familjerådgivningen slulligen kommer det all gälla en starkare sekretess. Här får uppgifterna inte lämnas ut efter skadeprövning.

Tillämpningsområdet

Sekretessens tillämpningsområde är enligt förslagel socialljänslen. Därmed förstås först och främst den verksamhel som avses i den kommande socialtjänstlagen. Verksamheten behöver inte bestå i handläggning av ärenden ulan kan utgöras av rent faktisk verksamhet. Sekretessen kommer sålunda bl.a. all omfalla handlingar och uppgifter i övrigl som gäller uppsökande verksamhel, social hemhjälp, färdljänsl, kontaktverksamhet, förskole- och fritidshemsverksamhel, vård och behandling i familjehem och hem för vård eller boende saml över huvud laget social service och socialt bistånd som lämnas av social nämnd.

Ärenden om fördelning av daghemsplatser och pensionärslägenheter hänförs till socialljänslen. En annan sak är att någon sekretess i allmänhet inle kommer all gälla i sådana ärenden. Det kan dock förekomma förtursfall av så känslig natur att sekretessregeln hindrar alt uppgifter om enskilda lämnas ul. Detta är närmast fallel när speciella förhållanden motiverar all turordningen frångås.

Till socialtjänsten räknas också handläggning och åtgärder enligl sär-

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 417

skild lagstiftning om omhänderlagande av någon utan hans samtycke, dvs. enligt LVU. Härigenom inbegrips i sekrelessen socialnämnds utredning och framställning om vård med slöd av LVU. Också polisens medverkan lill verksiällighei kommer all omfaUas av sekrelessen för polismyndighets verksamhel enligl 7:19 si. 1 p. 3 förslagel lill sekretesslag, m. m.

Till socialtjänst hänförs vidare arbelsuppgifter som i övrigt enligl lag åligger social nämnd. Härmed avses nämndens befallning med t.ex. ärenden som rör fastställande av faderskap och underhåll, vårdnad, förmyn-derskap, namnbyle, påföljd för broll och handräckning enligl 21 kap. föräldrabalken. Till socialtjänst skall enligl förslagel också räknas annan myndighets omprövning av social nämnds beslul och den särskilda tillsyn som annan myndighel ulövar över nämndens verksamhet.

Sekretesskyddade uppgifter

Sekrelessens föremål är enskilds personliga förhållanden. Även uppgifter om någons bosladsadress och anslällning är i och för sig all räkna lill personliga förhållanden. En skadebedömning kan emellertid ge slöd för all sådana uppgifter kan lämnas ul.

Sekrelessen omfallar uppgifter som kan vara offenlliga hos annan myndighel. Den gäller även beslut, vare sig de fattas av social nämnd eller av överinstans. Från sistnämnda regel görs dock del viktiga undanlaget all alla beslul om omedelbarl omhändertagande eller vård av någon ulan samiycke är offenlliga. En skadebedömning lorde f. ö. i vissa fall medge att också andra beslul lämnas ul. För domstolarna gäller särskilda sekreless-beslämmelser.

Sekrelessen skall givetvis i första hand gälla för personer som är anställda hos de myndigheter som ansvarar för socialljänslen. Men också upp-dragstagare och likställda kan vara underkastade sekrelessbeslämmelsen. Del sislnämnda har särskild betydelse jusl på socialljänslens område. Ledamölerna i socialnämnd och dislriklsnämnd, konlaktpersoner, hemhjälpspersonal, personer som har slälll sig lill socialljänslens förfogande med s.k. konlraklerade familjehem och lolkar som anlitas av socialtjänsten kommer sålunda all vara skyldiga all iaklla sekretess. Däremol skall sekretessen enligt uttalande i propositionen inte gälla vanliga fosterföräldrar eller andra vårdare i enskilt hem.

1 lagrådsremissen framhålls atl del bör åligga myndigheterna alt, helst skriftligen, göra såväl egna tjänstemän som uppdragstagare och likställda uppmärksamma på den sekreless som gäller.

Särskilda sekretessregler

I etl hänseende har offenllighetsintressel ansetts så slarkl alt sekretess inle får gälla. Del avser beslul inom socialtjänsten om tvångsmässig vård av enskild. Sådana beslut skall - i likhet med beslut inom sjukvården av bl. a. psykiatrisk nämnd, beslutsnämnd och centrala psykiatriska nämnden 27   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Sekrelessen 418

- alllid vara offenlliga. Däremot anses del inle nödvändigl atl i övrigl föreskriva mindre slräng sekretess i de ärenden till vilka dessa beslul hänför sig. Frågan huruvida andra uppgifter än sådana som omfallas av besluten får lämnas ut skall alliså enligl propositionen bedömas på samma säll som när uppgifl i allmänhel begärs ullätnnad från hälso- och sjukvården eller socialljänslen.

Beträffande kommunal familjerådgivning föreslås en slrängare sekretess än för socialljänslen i övrigl. Sekretessen är absolut så till vida all den saknar skaderekvisil. Om famljerådgivning ombesörjs av familjerältsassi-slent som även har andra uppgifter inom socialtjänsten, är han följaktligen skyldig atl iaktta en slrängare sekretess beträffande vad som förekommer vid familjerådgivningen än i fråga om vad som har framkommil vid verksamhelen i övrigt,

1 likhet med vad som gäller för socialljänslen bryts sekrelessen för upgifier inom den kommunala familjerådgivningen genlemol annan myndighel och gentemot annan verksamhetsgren inom samma myndighet, om upplysningsskyldighei följer av lag eller förordning. Jag återkommer till familjerådgivningen i del följande (avsnill 2.18.5).

Förslagel innehåller vidare en beslämmelse om skyldighel alt registrera allmänna handlingar. Möjlighel ges dock att vid registreringen utesluta sådana uppgifter som skulle genombryla sekrelesskyddel.

Meddelarfrihelen föreslås få vika för den sekreless som gäller på socialljänslens område. Sekretessbelagda uppgifter får alliså enligl förslaget inte lämnas ut till massmedier.

Belräffande vittnespliklen görs ingen ändring i vad som f. n. gäller. För socialtjänstens del innebär delta alt vittnesplikt råder utom i fråga om familjerådgivning.

1 förslaget lill sekrelesslag finns också sekrelessbeslämmelser för det obligatoriska skolväsendel och gymnasieskolan. 1 slort sell kommer del enligt förslaget atl gälla samma sekreless för psykolog och kuralor som inom socialljänslen, medan del för den elevvårdande verksamhelen i övrigt skall råda sekreless, om del kan anlas att den som uppgiften rör eller någon hans närstående lider men om uppgiften röjs. Delta innebär vad som kallas ell rakl skaderekvisil, dvs, atl sekreless inträder bara om man tror att det kan leda till skada all man lämnar ul uppgiften. Detta lill skillnad från del omvända skaderekvisiiel inom socialtjänsten som utgår från atl det skall gälla sekretess, om man inle är klar över atl uppgiften kan lämnas utan att del leder till skada. För den hälso- och sjukvård som bedrivs inom skolan gäller sjukvårdssekrelessen. som också har elt omvänl skaderekvisil.

Med tanke på samarbelel mellan socialljänslen och andra sociala områden vill jag lill sisl nämna atl i huvudsak samma sekreless som inom socialtjänsten kommer atl gälla i ärenden om arbetsförmedling, yrkesvägledning, arbetsvärd, antagning lill arbetsmarknadsutbildning, hjälp och

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 419

slöd vid arbeislöshei eller andra ålgärder i anslällningsfrämjande syfte eller för atl främja enskilds anpassning lill arbetslivet.

Vid allmän försäkringskassa blir sekrelessen däremol nägot svagare. Där skall sekreless gälla för uppgifl om någons hälsolillslånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas atl den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Således elt rakt skaderekvisil.

Så som förslagel lill sekreless inom socialljänslen slulligen har ulformals uppfyller del i slorl sell de krav som socialulredningen har ansett sig böra slälla på della område. Man tillgodoser den enskildes inlresse av all så långl del är möjligt få uppgifter om sina personliga förhållanden skyddade. Beslämmelserna har vidare ulformals på ell sådanl sålt all de bör kunna bli förhållandevis enkla all lillämpa. Samlidigl har de remissinsianser som har ansell alt socialulredningens förslag i frågan skulle leda lill alllför slor slulenhel fåll vissl gehör för sina synpunkler.

Med den ulformning sekrelessen föreslås få inom hälso- och sjukvården resp. skolan underiällas också socialtjänstens samarbete med dessa områden.

2.18.5 Följdlagstiftning till den nya sekretesslagen

Socialulredningen har i sill förslag lill socialnämndslag lagil upp flera undanlag från sekrelessen inom socialljänslen. Med den utformning förslagel till ny sekretesslag har fått i propositionen blir dock en del av dessa undantagsbestämmelser överflödiga.

Ell av de undanlag som socialulredningen har föreslagit gäller den skyldighel som nu finns reglerad i 93 S BvL alt göra anmälan om barnmisshandel eller annal missförhållande som rör barn. Detla undanlag omfallar alla myndigheler vars verksamhet rör barn och ungdom jämte där anslällda saml läkare, lärare, sjukskölerskor och barnmorskor som inte har sådan anställning. Bestämmelsen är ulomordenlligl viklig för alt förhindra atl barn far illa och för all möjliggöra för socialnämnden all fullgöra sina uppgifter inom omsorgerna för barn och ungdom. Jag förordar därför all en beslämmelse med föreslaget innehåll tas in i socialtjänstlagen.

Vid remissbehandlingen har bl. a. JO pekal på frågan huruvida den som i egenskap av kommunal familjerådgivare får kännedom om barnmisshandel skall vara skyldig all anmäla delta.

Familjerådgivningen rymmer för de enskilda människorna synnerligen känsliga uppgifter. Del måsle därför föreligga myckel slarka skäl för all inskränka sekretessen på detla område. Skyddet för de unga måste dock väga tyngre än skyddel för inlegrilelen. Del finns därför enligl min mening inte anledning alt uleslula familjerådgivarna från skyldighel all anmäla alt elt bam misshandlas i hemmet. Detta bör anges i lagen.

Socialutredningen har föreslagit undanlagsbestämmelser som skulle göra del möjligi alt lämna uppgifter mellan dem som är verksamma inom

Prop. 1979/80:1    Sekretessen 420

socialljänslen såväl inom samma socialnämnd som mellan olika socialnämnder. Jag vill med anledning härav försl underslryka all socialljänslen skall bygga på frivillighelens grund och atl den enskildes samtycke därför i princip måste inhämtas innan sekretesskyddade uppgifter rörande honom lämnas vidare. Av I kap. 5 S i den föreslagna sekrelesslagen framgår all sekrelessbeslämmelserna inle hindrar myndigheler och verksamhelsgrenar inom samma myndighel att utväxla sekretesskyddade uppgifter, om det är nödvändigt för atl den myndighel som lämnar ui uppgifterna skall kunna fullgöra sina åligganden. Jag anser därför inle all del på delta område krävs yllerligare undanlagsbeslämmelser.

Socialulredningen lar även upp frågan om vilka undanlag från sekrelessen som behövs för all socialnämnden skall kunna göra polisanmälan i samband med brolt. Jag vill i det sammanhanget framhålla följande.

Som framgår av vad jag har sagl tidigare skall sekrelessbestämmelserna inle hindra myndighel all lämna ul uppgifter, om del är nödvändigl för all den skall kunna fullgöra sina egna åligganden. 1 sådana fall då brollel riktas mol socialnämnden och dess befallningshavare eller dess verksamhel i övrigl. som fallel I.ex. är vid socialhjälpsbedrägeri eller våld mol ijänslemän vid nämnden, finns del ingel hinder mot all nämnden gör polisanmälan. Della bör emellertid klart framgå av socialljänsllagen. Delsamma gäller när brotl riktas mot någol som rör nämndens ansvarsområde. Sekretess utgör alltså inle hinder mol all polisanmäla barnmisshandel.

En fråga som har diskulerals mycket är i vad män socialnämnderna skall medverka med uppgifter i körkortsärenden m,m. Denna fråga och de sekretesspörsmäl som anknyter till denna behandlas särskilt i det följande (avsnill 2.19),

Eftersom socialregisierlagen avskaffas, behövs del särskilda besiämmelser som gör del möjligt all lämna ut sekretesskyddade uppgifter för forskning och statistik och för konlroll av ekonomiska ulbelalningar. Jag älerkommer också till della i det följande (avsnill 2.20).

2.18.6 En summunfultning av sekrelessen inom socialljänslen

Reglerna om handlingssekreless och lyslnadsplikl samlas i en ny sekrelesslag. Sekrelessen blir på socialljänslens område slarkare än tidigare. Det gäUer såväl genlemol enskild som mol myndighet. Uppgift om personliga förhållanden får som regel inle lämnas ul. Utlämnande får dock ske, om den som lämnar ul uppgiften är övertygad om all della kan ske ulan atl den enskilde eller någon honom närstående lider men. Frågan om men föreligger eller inte skall prövas med ulgångspunkt från hur den enskilde uppfattar del. Finns del anledning all anta all den enskilde eller någon honom närstående kommer all uppfälla del som skadligl eller pålagligl obehagligt alt uppgiften lämnas ut, får uppgiften som regel inle lämnas ul. Oavsell dessa sekrelessregler får uppgifl om personliga förhållanden lämnas ul lill annan myndighel eller annan verksamhelsgren inom samma

Prop. 1979/80:1    Körkorisärenden 421

myndighel, dels om del är föreskrivet i annan lag eller förordning, dels i vissa faU som särskill anges i sekretesslagen. I sekrelesslagen kommer det sålunda alt föreskrivas alt myndighel får lämna ul uppgift, om del är nödvändigl för all den myndighel eller verksamhetsgren som förfogar över uppgiften skall kunna fullgöra sin verksamhet. Vidare får enligt sekrelesslagen uppgift lämnas ul för bl. a. räliegång mol någon om hans dellagande i verksamheten vid den myndighel där uppgiften förekommer, för omprövning av beslul eller ålgärd av den myndighet där uppgiften förekommer och för tillsyn eller revision hos denna myndighel.

Vad angår föreskrifter om uppgiftsskyldighel i andra lagar och förordningar kan - förutom föreskrifter i socialljänsllagen - som exempel nämnas beslämmelserna om yttranden i vårdnadsärenden enligl föräldrabalken och yllranden i påföljdsfrågor enligl broUsbalken.

Frågan om en annan myndighel kan få del av en uppgifl om klienls personliga förhållanden får alltså avgöras enligl sekretesslagen eller genom konlroll av om del finns någon uppgiftsskyldighel som följer av annan lag eller av förordning. Sekrelesskyddad uppgifl får inle lämnas ut enbarl på den gmnden all den efterfrågande myndighetens intresse av all få del av uppgiften anses väga tyngre än den enskildes inlresse av sekreless. För socialljänslens del har man gjorl undanlag från vad som annars skall gälla i detta avseende enligl sekrelesslagen.

I fråga om sekrelessens omfallning inlräder den skillnaden genlemol lidigare att beslut om ekonomisk hjälp (socialbidrag) blir sekretesskyddade, medan beslut om vård mot den enskildes vilja aldrig kan hållas hemliga.

För hälso- och sjukvården kommer enligl sekrelesslagen samma sekrelessregler som för socialljänslen alt gälla i fråga om personliga uppgifter. Slutligen förs sekretessregler in även på skolans område.

2.19 Uppgiftsskyldigheten i körkortsärenden m. m.

Socialulredningen har föreslagil atl registreringen av personuppgifter inom socialtjänsten skall begränsas kraftigl. Jag har varil inne på dessa frågor lidigare (avsniu 2.17), och jag återkommer också till dem mera utförligt i samband med all jag behandlar personregisler och personakler (avsniu 2.20).

Särskilt viktigt har socialulredningen ansell del vara all socialnämnderna inle generellt bevarar rapporter om onykterhet, vilket nu görs i stor utsträckning. En förutsältning för all en nyklerhelsvård som bedrivs på frivillighetens grund skall fungera tillfredsställande är att klienterna har förtroende för sekrelessen inom socialtjänsten.

Uppgiftspliklen för socialnämndema i körkortsärenden utgör enligl utredningen en så väsentlig inskränkning i sekretessen all denna av klienterna beiraktas som iUusorisk. Nykterhelsvårdens nuvarande befaUning

Prop. 1979/80:1    Körkort.särenden 422

med körkorisärenden kan därior slarkl avhälla den som har missbruksproblem från all frivilligt la konlakl med den nyklerhctsvardande verksamhelen. Socialulredningen anser del nödvändigt all socialnämnderna befrias från uppgiftspliklen i körkorisärenden. Ulredningen pekar i sammanhanget på all en sådan uppgiftsplikt dessulom ger ell ofullsländigl resullal, eftersom nyklerhelsvård i slor utsträckning numera bedrivs inom sjukvården.

Trafiksäkerhetsintressena får enligl socialulredningens mening tillgodoses genom au polisen bereds tillfälle all själv regislrera omhändertaganden av berusade personer och på grundval därav göra lämplighelsuired-ning.

Socialulredningens förslag om alt socialnämnderna skall befrias från skyldigheten atl lämna uppgifter i körkorisärenden har. som jag återkommer lill strax, fått etl mycket blandat mottagande av remissinstanserna. Av de kommuner som uttalar sig i frågan betonar samtliga viklen av all förslagel genomförs. Länsslyrelserna är däremot, med endast någol undantag, starkt negaliva lill förslagel.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikalionsdepartemenlel och med chefen för jusiitiedeparlemenlel.

2.19.1 Lugstiflningen

Före den 1 januari 1977 hade straff för fylleri särskild belydelse för rälien atl få eller behålla körkort. I fråga om den som hade dömls för fylleri fick körkorlstillslånd inle meddelas innan två år hade förflutit från del förseelsen begicks, om del inle kunde anses uppenbart all sökanden ändå var en skölsam person. Körkort skulle ålerkallas bl.a. om körkortsha-varen hade gjorl sig skyldig lill fylleri och del inle kunde anses uppenbart atl han ändå var en skölsam person, eller om körkorishavaren med hänsyn lill onykleri levnadssäli inle borde ha körkort.

Den I januari 1977 avskaffades fyllerislraffei. Samlidigl infördes lagen (1976: 511) om omhänderlagande av berusade personer m. m. (LOB). En konsekvens av all fyllerislraffei slopades var all sådana räiisverkningar som tidigare knöls lill fyllerislraffei föll borl i fortsäliningen. I kraftlrädan-del samordnades med all vissa reformförslag genomfördes belräffande körkortsregleringen.

I prop. 1975/76:155 drogs riktlinjerna upp för en körkorlsreform. En huvudlinje i reformen var all körkorisprövningen skulle göras mera individualiserad och nyanserad. Det framhölls all man måsle se lill helhelsbilden av vederbörandes situation och beakla om denne med hänsyn lill den samlade ulredningen om de personliga förhållandena kunde anses lämplig som förare.

När del gällde frågan om nyklerhetskravel delade föredragande slalsrå-del så till vida de tankar som låg till grund för dåvarande regler som alt etl omhändertagande på grund av berusning ingav så slark misstanke om

Prop. 1979/80:1    Körkortsärenden 423

opålitlighet i nyklerhcishänseendc all (örarens nyklerhelsförhållanden borde utredas. Varje omhändertagande på grund av berusning borde därior föranledu prövning från körkorismyndighelens sida. Prövningen skulle dock göras med utgångspunkl i den personliga helhelsbilden. I syfte all kunna göra en lämplig avvägning i del enskilda fallel borde bl, a. presumlionsreglerna angående fylleri upphävas. Författningsmässigt borde de förordade rikfiinjerna kunna uilryckas så alt del vid prövning av fråga om körkortslillslånd särskill skulle beaklas om sökanden var känd för nyktert levnadssätt och alt körkortet skulle ålerkallas om körkorishavaren på grund av opålitlighet i nyklerhelshänseende inte borde ha körkort.

Riksdagen (TU 1975/76:28. rskr 1975/76:390) lämnade förslaget ulan erinran i denna del och framhöll all nyklerhetsförhällandena måste särskill uppmärksammas när del gällde prövningen av förare. Avkall på skölsam-het i nyklerhelshänseende som ell krav för innehav av körkort fick således inle göras.

I prop. 1976/77:113 redovisades de förfallningsförslag som föranleddes av de nya rikfiinjerna. I samband härmed förulsalle riksdagen (TU 1976/ 77:25, rskr 1976/77:334) all vad som lidigare hade anförts om all nykler-hetsförhållandena måste särskill uppmärksammas när det gäller prövningen av förare också skulle iakllas vid ulformningen av de delaljföreskrifter om lämplighelsutredningen som rikspolisslyrelsen efler samråd med irafik-säkerhetsverket och socialslyrelsen föreslogs meddela.

Den I januari 1978 ersalles den tidigare körkortskimgörelsen av kör-kortslagen (1977: 477) och körkortsförordningen (1977: 722).

Enligl 7 S körkorislagen får körkorlstillslånd meddelas endasi den som med hänsyn lill sina personliga och medicinska förhållanden kan anses lämplig som förare av körkorlspliktigt fordon. Vid prövningen av de personliga förhållandena skall särskill beaklas om sökanden är känd för nyktert levnadssätt och om del kan anlas att han som förare av körkorisplikiigi fordon kommer all respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken.

Ell körkort eller ell körkortslillslånd skall enligl 16 S körkorislagen ålerkallas bl. a. om körkorishavaren på grund av opålitlighel i nyklerhelshänseende inte bör ha körkort.

Frågor om att meddela körkortstillstånd prövas av länsslyrelsen och frågor om återkallelse av körkortslillslånd eller körkort prövas av länsrätten. Besluten kan överklagas lill kammarrätten. Regeringsrätten är sista instans.

Enligl 86 S körkorlsförordningen åligger del nyklerhelsnämnd att i körkortsärenden m. m. lämna uppgifter om den enskildes nyklerhelsförhållanden. Har nämnden beslutat all slälla körkorishavaren under övervakning eller har nämnden gell in ansökan till länsrält om atl en sådan person skall las in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, skall nämnden omedelbart underrätta den länsstyrelse som har meddelat körkortstillslåndet.

Prop. 1979/80:1    Körkortsärenden 424

Även i "annal fall" skall nämnden underrälia länsslyrelsen. om den finner all rätten att ha körkort m. m. bör omprövas. Nämnden skall i nu nämnda fall yllra sig om den det gäller bör ha körkort.

Ulöver den nu nämnda skyldighelen atl lämna uppgifter lill körkoris-myndighel fär enligl 96 S körkorlsförordningen uppgifter inhämtas från bl.a. sociala organ som kan lämna upplysningar av belydelse för lämplig-helsbedömningen. Föreskrifter om personutredning av polismyndighet meddelas av rikspolisstyrelsen efter samråd med statens trafiksäkerhetsverk och socialstyrelsen.

Med slöd av detla bemyndigande har rikspolisstyrelsen den 9 december 1977 utfärdat provisoriska föreskrifter och anvisningar om personutredning enligt körkortsförordningen m. m.

All fyllerisiraffen har slopals har i della sammanhang medförl en särskild komplikation. Före avkriminaliseringen regislrerades dessa straff centralt hos riksskatieverkei och regislrering kunde även äga rum i lokalt polisregister. Dessa uppgifter kunde ijäna lill ledning vid körkorismyndighelens bedömning av vederbörandes nyklerhelspålillighel. Vad som nu gäller är atl polismyndigheten enligt 10 S NvL ofördröjligen skall anmäla hos nyklerhelsnämnd när någon har omhänderlagils på grund av berusning enligt LOB. Vidare skall polisen enligl 87 S körkorlsförordningen anmäla lill länsstyrelse när körkortshavare har omhändertagits enligl LOB. Anmälningarna förs in i körkorisregislrels belaslningsdel.

Belräffande den som har omhänderlagils enligl 3 S lagen om lillfälligt omhändertagande (LTO) har det inte förekommit någon molsvarande anmälningsskyldighel. Sådana omhändertaganden anses i regel inte heller ha betydelse för körkorisprövningen. Omsländighelerna vid ell omhänderlagande kan emellertid ha varii sädana all del i del särskilda fallel bedöms ha belydelse för all belysa den omhändertagnes nyklerhelsförhållanden. Sådana fall är i regel kända för den sociala nämnden, eftersom polisen enligt 10 S NvL har en allmän skyldighel all anmäla till nyklerhelsnämnd när den får kännedom om all någon har använt alkoholhaltiga drycker lill uppenbar skada för sig själv. Enligl 3 S polisinslruklionen (1972:511) har polisen vidare en allmän skyldighel all omedelbarl underrälia socialvårdsmyn-dighel när den får kännedom om förhållanden som bör föranleda ålgärd av myndighelen.

Enligl 6 S LTO gäller slulligen atl ulredning skall göras beträffande den omhändertagnes personliga förhållanden i den mån behov av sådan utredning kan anses föreligga. Ulredningen skall om möjligt göras av förelrädare för social myndighel och den skall enligl 8 S LTO slulföras innan omhänderlagandel har upphört. Socialstyrelsen har ulfärdal anvisningar om den ulredning som socialnämnden skall göra (SoS FS [S] 1978:7).

Den ordning som lidigare gällde i körkorisärenden med en lämplighelsuiredning, verksläitd genom polismyndighelens försorg, har i princip sin molsvarighel i den nya lagstiftningen. Den ändringen har emel-

Prop. 1979/80:1    Körkortsärenden 425

lertid genomförts atl utredningen - personutredningen - inte längre skall innehålla nägot omdöme om lämplighelen ulan endast innehålla en redogörelse för vederbörandes personliga förhållanden. Polismyndigheien skall höra nyklerhelsnämnden i varje enskilt fall och nämndens yllrande skall beslå av en redovisning av de faktiska förhållandena.

NvL innehöll lidigare ett formellt stadgande om handläggning av körkorisärenden (8 S). vilket upphävdes den I juli 1977.

2.19.2 Remissinslansernus syn på socialutredningens Jörslug

Som jag har nämnl lidigare är remissopinionen slarkl splittrad inför socialutredningens förslag alt socialtjänsten inle skall vara skyldig alt lämna upplysningar i körkorisärenden.

Till de många kommuner som slöder socialutredningens förslag hör Slockholm. Kommunen framhåller alt skyldighelen alt lämna uppgifter om en sökandes missbruksproblem länge har upplevts som etl hinder för kontaklarbelei inom nykterhetsvården. Socialnämndens nyklerhelsvår-dande insalser bör inle försvåras genom Ivånget all lämna sådana uppgifter. Väslerås kommun hänvisar till att utredningens förslag om en lyslnadsplikl som innebär all sådana uppgifter inle får lämnas är konsekvenl och rikligt med tanke på socialtjänstens inlresse av alt människor söker frivillig hjälp. Samhällels behov av atl få insyn för ulredning av körkorts-lämplighei elc. bör kunna tillgodoses genom polisens egna uppgifter. Skellefteå kommun hälsar reformen med slor lillfredsslällelse. Liknande synpunkler återkommer i övriga kommuners remissvar i frågan. Bl.a. Föreningen Sveriges socialchefer finner reformen så angelägen alt den bör brytas ul ur den övriga socialtjänstreformen och förverkligas så snart som möjligt. Även socialstyrelsen, Kommunförbundel, SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund hör lill de remissinsianser som slöder utredningens förslag.

Kammarrätlen i Göleborg. som i huvudsak ansluler sig lill socialulredningens förslag lill reform av sociallagsliftningen, anser atl med den uppbyggnad som förslaget har talar slarka skäl för alt socialnämnderna skall befrias från uppgiftspliklen i körkortsärenden. Som utredningen har påpekat ger uppgiftspliklen inle heller en rättvisande bild, eftersom åtskillig nyklerhelsvård bedrivs av andra organ, bl.a. sjukvården. Om polismyndigheien får möjlighel all föra någon form av "nyklerhetsregisler", anser kammarrätlen all förslaget att slopa uppgiftsplikten för socialnämnden bör kunna godtas. Kammarrätten betonar emellertid alt del inte är fråga om alt socialnämnderna skall vara förhindrade alt lämna ut uppgifter i körkortsärenden ulan endast all del inle skall finnas någon skyldighel all göra del. Med vederbörandes samtycke bör självfallet socialnämnden kunna lämna ut uppgifter om hans nyklerhelsförhållanden. Detta kan få belydelse när handlingarna i elt ärende hos körkorlsmyndighelen inger Iveksamhel om en sökande bör belros med körkort eller om en körkortshavare bör få

Prop. 1979/80:1    Körkorisärenden 426

behålla sitt körkort. Tveksamheten kan t. ex, bero på alt polismyndigheten har registrerat vederbörande i del särskilda legislrel för omhändertagna berusade personer. Han bör då ges lilllVille all visa au han ändå kan anses pålitlig i nyklerhelshänseende. lex. genom ell yllrande från socialnämnden,

Länsslyrelserna, av vilka näslan samlliga är negaliva lill förslagel i denna del, redovisar genomgående sina synpunkler i omfaUande yllranden.

Länsslyrelsen i Uppsala län pekar på alt del i förarbetena till den nyligen genomförda reformen på körkorlslagslifiningens område starkt betonas atl del vid körkorisprövningen är helhelsbilden av personen och dennes situation som måste bedömas. Delta innebär all ett mera differenlieral synsäll bör komma lill stånd. Till grund för denna bedömning skall enligt departementschefens uttalande ligga polisens lämplighetsutredning, i vilken ingår yllrande från vederbörande sociala organ. Socialulredningens förslag innebär all till grund för körkorismyndighelens bedömning av en persons helhetsbild och situation kommer att ligga en uppgifl från polismyndigheien om eventuella omhändertaganden i berusat tillstånd eller begångna brolt. Alt av en sådan uppgift dra slulsalser angående en persons tolala silualion kommer alt ställa körkorlsmyndighelen inför oöverstigliga svårigheter. Della kan komma alt medföra en återgång lill en icke önskad schablonartad bedömning av körkorisärenden och ålerkallelse av körkort även i fall där en sådan ålgärd inte är motiverad av trafiksäkerhetsskäl. En sådan situation kan inle heller med hänsyn lill körkortets slora betydelse för människors sociala silualion vara önskvärd. Länsslyrelsen avslyrker därför förslagel att undantag från socialnämndens tystnadsplikt inle skall göras i körkorisärenden. Det erinras om all regeringen numera har meddelai föreskrifter om sekrelesskydd för vissa uppgifter i körkorlsregisirel.

Länsslyrelsen i Södermanlands län framhåller bl. a. all nyklerhelsnämn-dernas bedömningar i flera fall torde bli betydligt mera nyanserade och tillförlitliga än polisens. Nyklerhelsvårdens befattning med körkortsärenden är därtör enligl länsslyrelsen av stor belydelse för sökandenas ansträngningar all få körkort och därmed möjligheter lill rehabililering.

Andra länsslyrelser belönar mera entydigt Irafiksäkerhelsinlressei och den kunskapskälla nykterhelsvården i detla sammanhang utgör saml svårigheterna all uianför socialnämnden bygga upp ell molsvarande doku-menlalionsmalerial. Därmed försämras enligl dessa länsslyrelser trafiksäkerheten väsenlligl. Det framhålls all körkorislagen innebär all de individuella förhållandena skall prövas mer ingående än som har gjorts lidigare. Sådana synpunkler anför bl.a. länsslyrelsen i Östergötlands län, som samtidigt framhåller all den nuvarande anmälningsplikten enligl körkorlsförordningen (86 S) däremol lorde kunna avskaffas. Även länsstyrelserna i Malmöhus län och Örebro län anser ati denna skyldighel kan las bon.

Prop. 1979/80:1    Körkortsärenden 427

JK finner utredningens förslag betänkligt ur irafiksäkerhelssynpunkl. Med hänvisning lill all socialnämnden här bättre törulsällningar än polismyndigheten all ge underlag för en bedömning avslyrker JK utiedningens förslag. Även rikspolisstyrelsen går på samma linje.

Brottsförebyggande rådet erinrar om alt polisen inte är generelll skyldig all registrera berusade, omhändertagna personer. Framförallt de som körs till sin boslad eller lill sjukvårdsinrällningar kan inle registreras. De omhändertagna är inle heller skyldiga all legitimera sig inför polisen, "Del är mol denna bakgrund som polisregistreringar - i varje fall som systemet fungerar f. n. - inle kan läggas till grund för bedömningar av en persons lämplighel all inneha körkort". Enligl socialulredningens förslag skall ivångsälgärder kunna vidtas mot personer under 18 år. Rådel anser därför all socialnämnden bör lämna uppgifter om nyklerhelsförhållanden för denna åldersgrupp. Belräffande äldre missbrukare bör däremol ulredas hur en lillfredsslällande registrering kan åsladkommas. Till dess atl denna fråga lösts bör enligl rådet socialnämndens uppgiftsskyldighel kvarstå även för denna grupp.

2.19.3 StHialtjänslens medverkan i körkorisärenden

Del finns enligt min mening två viktiga utgångspunkter lör ett prakliskl slällningsiagande lill socialulredningens förslag om socialljänslens medverkan i prövningen av rälien till innehav av körkort m. m. Jag bortser då från frågan om del allmänna sambandel mellan en persons nyklerhelsförhållanden och hans lämplighet som fordonsförare ur irafiksäkerhelssynpunkl. Den frågan har ju relalivi nyligen behandlals i samband med körkortsreformen. Den förslå ulgångspunklen gäller socialljänslens faktiska möjligheter alt pä ell verkningsfulli sätl medverka lill ökad trafiksäkerhet. Den andra gäller hur denna medverkan påverkar socialljänslens möjligheler all få konlakt med personer som har missbruksproblem och alt positivt medverka i rehabiliteringsarbetet. Detla kan vara av betydelse inle bara för dem själva och deras omgivning ulan även från irafiksäkerhelssynpunkl.

Socialljänslens möjligheter

Alkoholmissbruket är så omfaUande och har sådana verkningar all del hör lill våra siörsla socialmedicinska problem. Endasi en mindre del av de personer som har missbruksproblem lorde vara kända av de sociala myndighelerna. Detla "dolda" missbruk begränsar självfallel socialljänslens möjligheter all lämna korrekta och rällvisande uppgifter till polismyndighet i samband med personulredningar.

Socialnämnden är oftast huvudman för de ca 140 alkoholpolikliniker som finns i landel. Vid dessa kliniker registreras palienlerna vanligen inle, några anmälningar görs inle och de har möjlighel atl vara anonyma för förvallningen i övrigl och för andra myndigheler. Socialnämnden saknar

Prop. 1979/80:1    Körkorisärenden 428

även i dessa fall uppgifter till ledning för bedömning av patientens pålitlighet i nyklerhelshänseende.

Socialulredningen konslalerade all beslut om Ivängsomhänderlagande inom nyklerhelsvärden har minskal kraftigl. Bl.a, i fräga om dessa personer skall socialnämnden underräua länsslyrelsen. medan molsvarande inle gäller för den som går in frivilligt pä enskild nyklerhetsvårdsanstall. Om de senare har f. ö. socialnämnden ofla inle några uppgifter som kan lämnas till polisen i samband med personutredning.

Utredningen framhåller vidare alt allt fler personer med alkoholproblem bereds vård inom sjukvården. Del övervägande anlalel bereds vård på egen begäran och i många fall torde socialnämnden inle känna till dessa personer. Läkare har ingen skyldighet alt anmäla dessa fall lill körkorlsmyndighelen. Enligl ett cirkulär frän socialstyrelsen bör läkaren lill länsläkaren anmäla patient som kan förmodas vara körkortshavare och vars narkomani eller alkoholmissbruk kan anlas innebära trafikrisk. Patienten bör underrättas. Vidare sägs del all del i tveksamma fall kan vara lämpligt all läkaren avvaktar med atl göra anmälan och i slällel genom förtroendefulll samlal söker förmå paiienlen. evenluelll under en begränsad observationstid, all avslå från alt föra motorfordon. Länsläkaren har all rapportera lill länsslyrelsen "vad han för ärendels avgörande funnil vara väsentligl" och föreslå länsslyrelsen åtgärd (MF 1975: 81).

Jag konslalerar således all olika lömlsäitningar gäller för rapportering av en person med alkoholproblem till körkortsmyndighel. beroende på om han har hamnal inom den medicinska vården eller inom den sociala vård som inte avser alkoholpolikliniker eller enskilda vårdanslaller för alkoholmissbmkare.

Nämndens uppgiftsskyldighel i samband med polisens personutredning omfallar av nämnden vidlagna faktiska ålgärder, som bl. a. har föranlelts av lidigare från polisen erhållna LOB-anmälningar och under vissa omständigheter även LTO-anmälningar. Jag vill erinra om vissa brisier i del underlag som polisen förser nämnderna med och som sedan skall åierrap-porleras lill polismyndigheten. Praxis för omhändertagandet - LOB eller LTO - kan variera lokall och i fråga om såväl LOB som LTO gäller all den omhändertagne inle kan kvarhållas för identifiering. Socialnämndens uppgifter blir därmed lill viss del beroende av polisens praxis i fråga om laglig grund för omhänderlagandel och i vilken omfallning den omhänderlagne lämnar uppgifter om sin idenlilet eller denna kan ulrönas på annal säll. Om en person omhändertas uianför hemkommunen varierar praxis i fråga om vilken socialnämnd som polisen underrällar.

Det finns inga lagfästa gallringslider, som kommunema måsle iaklla för ifrågavarande malerial. Vissa kommuner gallrar LOB- och LTO-anmälningar efler t.ex. sex månader. Variationerna mellan olika kommimer i fråga om praxis lorde vara betydande.

Enbarl en återrapporlering av anmälningar har föga värde. Frågan är då

Prop. 1979/80:1    Körkorisärenden 429

hur vanligl del är all nämnden kan lämna ylleiligare sakupplysningar, främsl om vidlagna behandlings- och vårdålgärder. Enligl vad man har uppgell från socialvårdshåll har anmälningar till socialvärden i de allra flesla fall engångskaraktär, även om man får räkna med lokala variationer. Dessa engångsanmälningar föranleder vanligen inga åtgärder från nämnden. De sparas en tid och kan resullera i etl behandlingserbjudandc, informalion om befinllig alkoholpoliklinik elc. Vid förnyad anmälan kallas den enskilde för samlal. Socialnämnden förhör sig om hans förhållanden avseende arbele, bostad m. m. Oftast lorde del fä bero med detla. Härtill kommer atl ofta förekommande personalbylen inom socialvården inle sällan försvårar socialvårdens möjligheler all ge polisen behövligl underlag.

Del belyder all socialvården inte har några mera ingående kunskaper om de allra flesta som polisen aktualiserar i samband med körkort.

Del kan för övrigl anmärkas all denna LOB-ålerrapporlering från socialnämnden behövs bara i fråga om dem som ime har körkort. Polismyndigheten rapporterar direkl lill länsstyrelsen om en körkortshavare har omhändertagits enligl LOB.

Om socialnämnderna skall anses vara skyldiga all vidarebefordra varje lill nämnden inkommen anmälan enligl LOB, måsle nämnderna lägga upp formliga regisler över sädana anmälningar. Någon sådan skyldighel finns del inle enligl gällande förfaltningar. Frågan om regislrering har behandlals av JO i elt beslut den 14 februari 1979 med anledning av klagomål mol socialslyrelsen angående styrelsens anvisningar för utredningar i körkortsärenden. JO framhåller bl. a. följande.

I den allmänna deball som under senare är förls kring olika slag av regisler har uppmärksamhelen alltmer kommil all riktas mol den enskildes behov av skydd för sill privalliv och sin personliga sfär. Antecknandet av personupplysningar har kommil all uppfällas som elt inträng i den personliga integriteten. Sådant inlrång har man menat bör godtagas endasi då del är moliveral av särskilda skäl och då garantier kan ges för all uppgiften är saklig, dvs. både riklig lill sill innehåll och relevant för registreringsända-målel. Det är bl. a. mol bakgrund härav och med hänsyn till atl omhändertaganden enligl LOB och LTO inle ulgör något broll som polismyndigheien inle längre får föra någol sökbart personregisler över personer som omhändertagits enligl dessa lagar.

Del ler sig i detta läge naturligtvis något egendomligt atl de sociala organen, som inle har någon författningsenlig skyldighel alt föra regisler över omhändertagandena, skall träda in i polisens ställe som regislrerings-organ och i sin tur förse polisen med uppgifter som polisen inle själv får anleckna i personregisler. Del är därför onekligen en brisl i den beslulade körkorlsreformen all man inle uUryckligl behandlat frågan hur regislrering skall ske av nyklerhelsanmälningar.

JO ulgår från all man vid del fortsatta arbetet inom regeringskansliel med bl. a. socialulredningens förslag angående den framlida ulformningen

Prop. 1979/80:1    Körkorisärenden 430

av socialregistrel lar upp frågan om regislrering av nykterhelsanmärkning-ar för körkorismyndighelens behov, Ulredningens förslag all någon annan än socialnämnden får svara för registreringen kah då enligl JO prövas.

Förlrt>endel Jör sot ialljånslcn

En myckel lilen andel av nyklerhelsvårdens klienler vänder sig frivilligt lill socialvården. Såväl forskning som praktiska erfarenheler visar på utbredda negaliva altityder till den Iradilionella socialvården lill skillnad från inslällningen lill både den allmänna försäkringen och de slora serviceområdena inom den sociala sektorn. Vi vel för lilel om orsakerna till dessa negaliva altityder. Den mångåriga kriliska deballen om socialvården och de många redovisade praktiska erfarenheterna talar emellertid etl ganska entydigt språk. Det är enligt dessa källor socialvårdens formella konlroll i form av tvångsåtgärder, bristande sekretess och för den enskilde belastande uppgifter lill andra myndigheler som utgör elt avgörande hinder.

Som en del i della konlrollsyslem ingår socialvårdens uppgifler i avgöranden om körkort. Ertarenheler lyder klarl på all körkoriel för många människor har en så slor både praktisk och symbolisk belydelse all de håller sig undan den behandling de behöver, om koniaklen med vård-organet skulle kunna innebära någon som helsl risk för dem all förlora körkortet. En risk som de måhända slarkl överdriver men som ändå negaiivt påverkar deras benägenhet atl söka vård. Det är mol den bakgrunden man får se socialulredningens förslag.

Vi vel inte hur benägna vårdbehövande kommer alt bli att själva ta kontakt med socialtjänsten. Grunden för reformen är dock atl vi skall bygga upp en socialljänsl som medborgama har förtroende för och all de för vårdbehövande avhållande inslagen i verksamhelen därior skall bli så få som möjligt.

Yttranden i körkorisärenden

Socialulredningens förslag all socialljänslen inle skall ha någon uppgifts-plikt i körkortsärenden förtjänar noggrant övervägande. Trafikolyckorna liksom alkoholmissbrukel hör lill våra allvariigasle samhällsproblem.

Jag vill lill en början slå fasl atl man med hänsyn lill de brisier som vidlåder del nuvarande syslemel allvariigl måsle ifrågasälla den faktiska belydelse som socialvårdens ruiinmässigu rapport- och uppgiftslämnande har från irafiksäkerhelssynpunkl. AU rapporleringspliklen drabbar de enskilda människorna ojämnt är dessutom klarl.

Del är ulan tvekan så att den nuvarande rapporteringsskyldigheten inverkar menligt på de sociala myndighelernas möjligheler all hjälpa alkohol- och narkofikamissbrukare. Om denna skyldighel kunde slopas i samband med socialtjänslreformen, skulle del ge ökade möjligheler i del förebyggande nyklerhelsvårdsarbetel. Socialljänslen skulle kanske därmed också komma att tjäna irafiksäkerhelsintressena bällre än vad socialvården gör i dag.

Prop. 1979/80:1    Körkortsärenden 431

Som ell avgörande skäl mot all slopa rapporteringsskyldigheten inom socialljänslen har del anförts atl del f n. inle finns någol annat sätl atl bevaka och ålerrapporiera de anmälningar om omhänderlagande på grund av berusning som nu kommer in lill nyklerhetsnämnderna. Möjligheterna atl lägga över en regisireringsskyldighel på någon annan myndighel har diskuterats under remissbehandlingen av kamniarrällen i Göleborg och brotlsförebyggande rådel och av JO i beslutet den 14 februari 1979. En arbetsgrupp kommer inom kort all tillsällas inom regeringskansliel för alt närmare pröva regislreringsfrågan. Arbetet skall vara inriktat på all få fram förslag som kan genomföras senasl den 1 januari 1981, då sociahjänslreformen avses Iräda i krafl.

Del bör således vara möjligi all ersälla socialnämndernas rapporleringsskyldighel med ell annal syslem för all göra de nödvändiga regislre-ringarna av framför alli LOB-omhänderlaganden av personer som inle finns uppiagna i körkorlsregisirel. Även rapporteringsskyldigheten enligt 86 S körkorlsförordningen bör upphöra. Del bör i så fall också vara möjligt alt avstå från del rutinmässiga uppgiftsinhämlande från nyklerhelsnämn-den/sociala centralnämnden som i dag äger rum i samband med person-uiredningen.

Mol denna bakgrund har jag också övervägt om myndighelerna inom socialljänslen över huvud taget bör medverka i körkorlsärendena. Som har framgåll av min redogörelse gäller emellertid kritiken mol del nuvarande systemet främst nämndernas rutinmässiga rapport- och uppgiftslämnande. När del gäller all bedöma lämplighelen och värdel av de ulredningar och yllranden som nämnderna gör på särskild begäran av körkortsmyndighe-lerna är lägel något annorlunda. Här måste en uigångspunkl vara riksdagens tidigare nämnda beslul 1976 och 1977 med anledning av den nya körkorislagsliftningen, nämligen att nyklerhelsförhållandena måsle särskill uppmärksammas när del gäller prövningen av förare och all prövningen skall göras mera individualiserad och nyanserad än lidigare. Del måste således vara möjligt för körkortsmyndigheierna atl få en tillförlitlig ulredning om en körkorlssökandes eller körkorishavares nyklerhelsförhållanden. Denna utredning kan man i vissa fall få bara från nyklerhetsnämnden. Slopas möjlighelen all höra nämnden, kommer prövningen i körkortsären-det all beslå i endast ell konslalerande av om det finns några LOB-anmälningar, trafiknykterhelsbroll m. m. eller inle. Den helhetsbedömning som skall göras enligt körkortslagstiftningen blir således inte möjlig i de fall då del föreligger nyklerhelsanmälningar.

Jag anser därför atl körkortsmyndigheterna - länsslyrelserna och de allmänna förvallningsdomstolarna - även i fortsättningen bör ha kvar en möjlighel all begära utredning och yttranden från socialljänslen. Jag länker då på de körkorisärenden i vilka del finns särskild anledning all komplellera underlaget för prövningen. En begången förseelse eller någon annan anmärkning kan ha aktualiserat frågan all inle meddela ett sökt körkorts-

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 432

tillstånd eller atl ålerkalla etl körkort. Dessa fall kan många gånger anses jämföriiga med de yttranden i påföljdsfrågan i brollmål som myndighelerna inom socialtjänsten är skyldiga all avge.

Jag föreslår all det i körkortslagen skall las in en beslämmelse som innebär etl undanlag från sekrelessen i förhållande lill körkortsmyndigheierna i de nu nämnda fallen.

Jag vill anmärka all del i dessa fall ofla kan anlas all sökanden/körkorls-havaren inle har något emol att de sociala myndighelerna yllrar sig. Del får överlämnas ål den lidigare nämnda arbetsgruppen all undersöka vilka närmare föreskrifter som behövs för det nya förfarandel med socialtjänstens medverkan i körkortsärenden. F. n. verkställs kvalificerade sociala ulredningar i körkorisärenden av nyklerhelsvårdskonsulenterna. Efler socialijänstreformens genomförande kommer konsulenterna att ingå i den nya sociala enheten vid länsslyrelsen. Jag återkommer senare till denna enhet (avsnill 2.21.8). Arbelsgmppen bör bl. a. pröva förulsältningarna att la lill vara de erfarenheter som finns inom den sociala enhelen när del gäller atl avge de kvalificerade yttranden som det här är frågan om.

Socialulredningen har föreslagil all socialnämnden inte heller skall lämna uppgifler i ärenden rörande vapenlicenser eller besvara förfrågningar om enskildas lämplighel för anställning inom bevakningsföretag, för anlagande som hemvärnsman e.d. Remissinsiansernas inslällning är här densamma som i fråga om socialnämndens medverkan i körkorisärenden. Jag anser all behövliga uppgifler i dessa fall bör kunna inhämtas från socialtjänsten med den enskildes samtycke och ansluler mig följaktligen lill socialulredningens förslag. Arbetsgruppen inom regeringskansliet bör även pröva konsekvenserna av en slopad uppgiftsskyldighel i dessa ärenden.

2.20 Personregister och personakter

2.20.1 AUmänt orn dokurnentutionen inom sociultjänsten

För de kommunala nämnderna gäller vissa generella bestämmelser om protokollföring enligt kommunallagen. I de nuvarande sociala vårdlagama föreskrivs dock en del begränsningar i fråga om innehållet i de sociala nämndernas protokoll. Som socialutredningen har framhållil saknas det anledning alt upprälthålla denna skillnad. Jag har därför föreslagit (avsnitt 2.16.5) atl beslämmelserna i kommunallagen om protokollföring hos kommunala nämnder ulan inskränkning skall få gälla socialnämnden och sociala distriklsnämnderna.

1 de sociala vårdlagarna ges f. n. olika bestämmelser om skyldighet alt dokumenlera vad som har framkommil vid ulredning i ärende hos nämnden. Vidare finns del särskilda föreskrifter om dokumentation inom olika områden för den sociala verksamheten, t.ex. i fråga om tillsynen över fosterbarnsverksamheten.

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 433

Socialutredningen har föreslagil all del i socialljänsllagsliftningen skall föreskrivas all vad som har framkommit vid ulredning och som har betydelse för ärendels avgörande skall tillvaratas på belryggande säll. 1 syfte alt ge klienten insyn i de anteckningar som görs om honom under pågående vård och behandling har utredningen vidare föreslagil en beslämmelse om atl klienlen bör hållas underrällad om de journalanteckningar eller andra anleckningar som förs om honom. Jag har behandlal denna fråga tidigare (avsnitt 2.17.2).

Till skydd för rättssäkerheten i förvaltningsärenden ges i FL särskilda föreskrifter om handläggning av ärenden hos myndighelerna. FL:s bestämmelser har dock endasi begränsad räckvidd för den kommunala förvallningen. Enligt 2 S 2. FL gäller lagen inte för ärenden, där beslutel överklagas genom kommunalbesvär. I 3 kap. 14 S BvL har dock intagits bestämmelser som innebär att förvaltningslagens föreskrifter i belydande utsträckning blir gällande i barnavårdsärenden även när beslut överklagas genom kommunalbesvär. Dessa undantagsbestämmelser har lillkommil för all stärka rättsskyddet för enskilda i ärenden om barn och ungdomsvård.

Socialutredningen har nu föreslagit att FL:s bestämmelser med vissa begränsade undanlag skall gälla i alla socialtjänstärenden hos socialnämnden. För handläggning av ärenden som rör myndighetsutövning, dvs. ärenden om förmåner och skyldigheter saml ingripanden mot enskilda, ges särskilda bestämmelser i 14-19 SS FL. I 14 och 15 SS finns bestämmelser om rält för den som är part i ärendet alt ta del av utredningen och om skyldighet för myndigheten att kommunicera utredningen i ärenden med denne innan ärendet avgörs. För all kunna fullgöra dessa bestämmelser krävs det i allmänhet att myndigheterna i sådana ärenden dokumenterar den utredning som har gjorts.

De bestämmelser somjag har nämnt nu gäller protokollföring hos socialnämnd och dokumentation av ulredning i ärenden hos nämnden och sädan dokumentalionsskyldighet som det gäller särskilda föreskrifter för. Hämtöver finns det också en allmän skyldighet atl i behövlig utsträckning dokumentera verksamheten. Sådan skyldighet är dock inte reglerad i författning utan anses följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer. Som socialutredningen har framhållit blir räckvidden och omfattningen av denna oreglerade dokumentalionsskyldighet beroende av den typ av verksamhet som det gäller. Denna oreglerade dokumentalionsskyldighet får för socialljänslens del betydelse för sådan verksamhel som inte direkl kan hänföras till handläggning av ärende. Som exempel på sädan verksamhet kan nämnas löpande kontakter med klienterna, behandlingsarbete och annan kuraliv verksamhel.

Dokumenlation av verksamheten är av flera skäl nödvändig. Somjag har sagl tidigare är det i allmänhet en förutsättning för att den enskilde skall kunna få insyn i ärenden som gäller myndighetsutövning. För atl en klient hos socialtjänsten skall ha möjlighet alt begära rättelse och anföra klago-28   Riksdagen I979I80. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Personregisler och personakter 434

mål är del viktigt all det som har förevarit mellan honom och sociahjänslen dokumenleras i behövlig utsträckning. Dokumentationen bör i allmänhel ske i samråd mellan den enskilde och socialarbelaren.

För all kommunernas revisorer och slatliga lillsynsorgan som JO, JK och länsslyrelserna skall kunna utöva sina uppgifter krävs del all verksamhelen dokumenteras i viss ulslräckning. En eventuell besvärsprövning fömisätier att del överklagade beslutet och underlaget för della finns bevarat. Även för socialtjänstens egen del är viss dokumenlation nödvändig. För all kunna fullgöra sina uppgifter måsle socialarbetaren ofta anleckna de uppgifter som klienterna lämnar och som han själv skaffar fram. Vård- och behandlingsarbetet förutsäller vanligen kännedom om klienlens förhållanden och lidigare vidlagna ålgärder. Del är särskill viktigt all det finns lillräckliga anleckningar om della, när en annan socialarbelare lar över behandlingsarbelel. Som jag har nämnl lidigare är personalomsättningen slor i många socialförvallningar.

För alt kommunens socialljänsl skall kunna planeras krävs del vidare en överblick som man endasi kan få om del finns lillräcklig dokumenlation. Socialulredningen har här pekat på arbels- och resursfördelning inom kommunens socialljänsl, budgelering och ekonomisk konlroll, bevakning av förfatlningsstadgade frisler, åierkravsverksamhel, uppföljning av vidlagna ålgärder, generella bedömningar av ålgärdsbehov, miljömässiga bedömningar m.m. Inte minst viktigi är det vidare all socialnämndens förtroendevalda ledamöler i stor utsträckning måste falla tillbaka på den dokumentation som finns för alt kunna fullgöra sin uppgifl alt i storl följa och överblicka nämndens verksamhel. Dokumenlation krävs även när sådan verksamhel som det utgår slalsbidrag för skall redovisas. Slulligen vill jag framhålla att viss dokumenlafion är nödvändig för all socialljänslen skall kunna lämna dala lill socialstalisliken och för all kunna lillgodose socialforskningens behov.

Som jag nämnde nyss finns del regler i KL om prolokollföring hos nämnden. Vidare följer i praktiken en viss dokumentalionsskyldighet av FL:s bestämmelser om handläggning av ärenden rörande myndighels-utövning. Socialulredningen har föreslagit atl del i likhel med vad som gäller nu skall föreskrivas dokumenlalionsskyldighel inom socialljänslen för ulredning i ärenden hos nämnden. Del kan diskuleras om del härulöver krävs generella föreskrifter för dokumenialionen inom socialljänslen. Socialutredningen har övervägt denna fråga och inle funnil anledning föreslå sådana föreskrifter. Som skäl för della har socialulredningen anförl alt det rör sig om dokumentation för olika ändamål och all förhållandena varierar mellan olika kommuner. Utredningen har därför inle funnil det vare sig önskvärt eller prakliskl lämpligl alt föreslå sådana föreskrifter. Inle heller remissinslanserna har föreslagit något sådant.

Jag delar socialutredningens uppfaUning och anser därför att det inle behövs andra generella föreskrifter om dokumenlation inom socialljänslen

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 435

än som har föreslagils i socialljänsllagsliftningen (avsnill 2.17.2) och som följer av KL och FL. Socialutredningen framhåller dock atl del vore värdefulh om socialslyrelsen efter samråd med Kommunförbundet utfärdade allmänna råd om dokumenlationen inom socialljänslen. Flera remissinsianser, bl.a. Föreningen Sveriges socialchefer, understryker behovet av allmänna råd i dessa frågor. Även jag anser alt del föreligger behov av allmänna råd på delta område.

Även om del inle behövs några yllerligare föreskrifter om dokumentationsskyldighelen, anser jag dock atl omfattningen av dokumentationen behöver regleras i syfte atl stärka klienternas inlegrilel och öka deras förtroende för socialtjänsten. Det gäller att se till att del inle förs mer omfaltande dokumentation om klienternas personliga förhållanden än som är behövligl för verksamhelen. Det är också väsenlligl all dokumenlationen inte sparas längre än nödvändigt. Av belydelse från inlegrilelssyn-punkl är framför allt sådana sammanställningar av uppgifler som gör del lätt att få fram upplysningar om en viss person. Sådana sammanställningar bmkar benämnas personregister. Registren kan vara antingen manuella eller sådana som förs med hjälp av automatisk databehandling. Elt personregister kan också bestå av akter som förvaras på ett sådant sätt att det går att få fram personakten på dem som finns i regislrel. Socialnämndernas personakter med sökregister som hör dit bildar därför personregister. Jag återkommer till dessa frågor i del följande.

2.20.2 Socialregisterlagen

Lagen (1936:56) om socialregisier föreskriver att social nämnd eller annat kommunalt organ skall föra register över hjälpverksamheten i kommunen. I detta regisler skall antecknas dem som erhåller socialhjälp eller hjälp i annan form. Lagen ger inle några närmare föreskrifter om hur registren skall föras. Della har medfört all regislren har fåll olika omfattning och utformning ute i kommunerna. Det är självklart att man inom socialtjänsten måste registrera utbetalad ekonomisk hjälp och andra viktigare hjälpåtgärder för atl ha en nödvändig överblick över verksamhelen och för att undvika dubbelbetalningar och bevaka de återkrav som behöver göras. I de flesta kommuner innehåller emellertid registren långt fler uppgifter än som krävs enligt socialregisteriagen. Som socialutredningen har redovisat närmare har det från juridisk synpunkt rått oklarhet om vilken dokumentation som egentligen omfattas av socialregisterlagen.

Socialutredningen framhåller atl det bör överlåtas ål de sociala nämnderna att själva bestämma vilka register som behövs för deras verksamhel. Utredningen har därför föreslagil all socialregisteriagen skall upphävas. Förslagel har inte föranlett någon kritik från remissinstanserna. De som har uttalat sig i saken har tillstyrkt att lagen upphävs.

Jag delar socialutredningens uppfattning att det inte längre finns något behov av en lag som innehåller tvingande bestämmelser för kommunerna

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 436

att registrera hjälpverksamheten. Jag föreslår därför all socialregisierlagen skall upphävas.

Socialregisierlagen innehåller emellertid även annal än tvingande föreskrifter om regislrering. Där finns besiämmelser om sekrelesskydd och föreskrifter om uppgiftsplikt till andra myndigheler och bestämmelser om vilka myndigheler som kan få upplysningar från socialregislren. Vidare innehåller lagen bestämmelser om utlämnande av uppgifler ur socialregislren för slalislik och forskning. Om lagen upphävs måsle dessa frågor lösas i annan ordning. Jag återkommer lill della i del följande.

Jag vill till sist erinra om all del i olika sammanhang finns föreskrifter om skyldighel all lämna uppgifter till kommunernas socialregisier. Sådana besiämmelser bör upphävas samtidigt med socialregisierlagen. Om de fortfarande är sakligi motiverade, bör de ersällas med molsvarande bestämmelserom uppgifisplikl lill socialnämnderna.

2.20.3 Sekreless

1 den nu gällande sekretesslagen (SekrL) finns i 14 S bestämmelser om sekreless för handlingar som rör barn- och ungdomsvård, nyklerhelsvård och socialhjälp m.m. Sekreless gäller för uppgifter som rör enskilds personliga förhållanden. I paragrafens andra slycke anges i vilka fall sådana handlingar inle heller får lämnas ul lill den enskilde själv och i iredje slyckel ges särskilda sekrelessregler om beslut. 1 paragrafens fjärde slycke sladgas slulligen all uppgifter och anleckningar, vilka tillhör socialregislren inle får utlämnas i vidare mån än som följer av lagen om socialregisier.

Av beslämmelserna i socialregisierlagen framgår all uppgifler ur socialregislren inle får lämnas ul till enskilda personer och inle ens lill den som uppgiften rör. I mål som har gällt all få la del av allmänna handlingar har dock socialregislerbegreppet fält en snäv tolkning och endasi ansetts gälla sädana register som har utgjort sammanställningar av uppgifler. En närmare redogörelse för socialregislersekrelessen har lämnats av socialulredningen i slulbelänkandel.

Socialulredningen har i samband med förslagel all upphäva socialregisteriagen ullalal all del inle finns behov av särskilda sekrelessregler för de regisler som kommer all föras inom socialtjänsten och alt sekretessen för sådana regisler kan regleras av de sekretessbestämmelser som skall gälla för socialtjänstens handlingar i övrigt. 1 förslaget till ny sekretesslag föreslås all sekreless skall gälla inom socialljänslen för uppgift om enskilds personliga förhållanden, om del inle slår klarl atl uppgiften kan röjas ulan alt den enskilde eller någon honom närstående lider men. Föredragande departemenlschefen förklarar i proposifionen all han delar socialutredningens uppfaUning all del allmänna sekrelesskydd som skall gälla för uppgifter inom socialljänslen om enskilda bör vara lillräckligl även för regislemppgifter. Någon speciell beslämmelse om regislersekreless för

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 437

socialljänslen föreslås alltså inle. Della innebär således all den nuvarande speciella begränsningen för enskilda all ur socialregisier få la det av uppgifler om sig själva upphör.

I socialregisterlagen har meddelats förbud mol alt obehörigen yppa uppgift från regislrel. Eftersom förslagel till ny sekrelesslag har ulformals så all reglerna åstadkommer både handlingssekreless och tystnadsplikt saknas anledning all behålla en särskild lyslnadspliklsregel för innehållet i socialljänslens regisler.

Somjag har nämnl tidigare medger socialregisterlagen inle all uppgifter lämnas ul till enskilda personer. Vilka myndigheter och andra organ som får la del av uppgifler ur socialregister anges i 6 och 7 SS lagen om socialregister. Denna räll tillkommer främsl de kommunala organ som bedriver hjälpverksamhet. Vidare har statliga myndigheter och vissa andra organ rätl atl för behandling av en ersättningsfråga efter framställning få uppgift om ersällning som har betalats ut lill viss person som finns i regislrel.

Nu gällande sekrelesslag innehåller inskränkningar i enskildas räll enligl Iryckfrihelsförordningen alt la del av allmänna handlingar. Däremol reglerar den inle ufiämnande av uppgifler i annan form och ufiämnande av uppgifter lill andra myndigheler.

Förslagel till ny sekrelesslag innebär i molsals till nu gällande lagsliflning i princip förbud mot all lill annan myndighet eller lill annan verksamhelsgren inom samma myndighel lämna ul uppgifter som är sekrelesskyd-dade. Borlsell från vissa undanlagsbestämmelser om utlämnande av uppgifter lill bl.a. besvärs- och tillsynsmyndigheter skall sekretesskyddade uppgifler inom socialtjänsten endasi få lämnas ul lill annan myndighel som begär alt få ta del av dem med åberopande av uppgiftsskyldighel som följer av lag eller förordning. Del behövs därför uiiryckliga bestämmelser om all socialnämnden lill annan myndighet eller annan verksamhelsgren inom samma myndighel skall lämna ut uppgifterom ulgiven ekonomisk hjälp för alt förhindra felaktiga ulbelalningar. Sådana beslämrnelser hör hemma i socialljänsllagen. Denna fråga behandlas närmare i specialmoliveringen. När fråga uppkommer om all lämna uppgifler lill andra organ än myndigheter blir de allmänna bestämmelserna i sekretesslagen lillämpliga.

Socialregisierlagen innehåller även besiämmelser om utlämnande av uppgifter för forskning och statistik. Jag återkommer lill della.

2.20.4 Personregisler

Uppgifter om de enskilda klienterna finns i socialnämndens protokoll och bilagor lill dessa, i socialregisier och andra hos nämnden förda regisler och framför alli i personakterna. Dessa personakler innehåller en mängd olika uppgifler om klienlen och hans anhöriga. Som regel finns det en journal som innehåller löpande anleckningar över samtal med klienten, vidlagna vård- och behandlingsåtgärder m. m. Dessutom finns det i personakterna handlingar av skiftande nalur. Där förvaras ulredningar och kopior

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 438

av beslul i lidigare avgjorda ärenden, kopior av yttranden lill andra myndigheler, inkomna anmälningar och rapporter, läkarintyg, skriftväxling med andra socialförvaltningar, arbelsförmedling, länsstyrelse, m.fl. myndigheler. I personaklerna förvaras ofla också kopior av ulbelalningar och andra verifikationer. Som sökregister lill personaklerna finns etl slag- eller sökregister som är upplagt på namn och personnummer. Socialulredningen har närmare redogjort för mtinerna vid uppläggning av personakler och frågor som sammanhänger med della. Som har sagis lidigare bildar sökregister och därtill hörande akter etl personregisler.

1 socialutredningens belänkande framhålls all socialnämnden liksom andra myndigheler är skyldig att iaktta objektivitel och saklighel i sin verksamhet. Av della följer alt del i personaklerna endasi bör las in sådana uppgifler som har belydelse för socialljänslens bedrivande. Ulredningen underslryker även atl uppgifter som dokumenleras i ulredningarna skall vara korrekia och väl underbyggda. Värdeomdömen som inle slöds av redovisade faktiska förhållanden skall undvikas. Socialulredningen anser emellertid att del är prakliskl omöjligi all närmare ange vilken dokumentation som bör samlas i personaklerna. Utredningen framhåUer viklen av att nämnderna och tillsynsmyndigheterna vakar över alt personakterna inle tillförs uppgifler som är onödiga eller förklenande för klienierna.

Flera av remissinslanserna, bl.a. socialstyrelsen och LO, stöder de principer som ulredningen har redovisat. Remissinslanserna har inle förordal all särskilda föreskrifter skall utfärdas om innehållet i personaklerna. Inle heller jag anser detla nödvändigl. Jag vill dock framhåUa alt dessa frågor i behövlig utsträckning kan behandlas i de allmänna råd som socialstyrelsen avses utfärda i fråga om dokumentationen inom socialtjänsten. Ulgångspunklen bör då vara alt personakterna inle skall tillföras onödiga uppgifler och att värdeomdömen som inte är fakliskl underbyggda skall undvikas. Klientens svårigheter och problem bör beskrivas på ett sakligt och objektivt säll.

Fömtom personakterna och sökregister till dessa finns det olika lyper av regisler, som innehåller sammanslällningar av uppgifler om klienterna. I många fall förs regisler över klienierna och vidtagna åtgärder med hjälp av automatisk databehandling. 1 de flesla fall förs sådana register enligl del s.k. KOSlS-syslemet, vilkel finns beskrivet i socialulredningens belänkande. Del finns även andra regisler med olika innehåll. Regisler över utbetalningar som har gjorts är vanliga. Därutöver finns olika lyper av sammanställningar, t. ex. inkomna rapporter som är ordnade i personföljd, servicekort m.m. Rutinerna varierar hos olika kommuner. I molsats lill personaklerna, som även de bildar personregisler, rör del sig här somjag nämnde nyss om sammanslällningar av uppgifler om klienierna. Dessa regisler i mer inskränkl bemärkelse är upprältade för att underlätta administrationen av socialljänslen. Från inlegritelssynpunkt skiljer sig dessa personregisler - i del följande benämnda "regisler" - från personak-lema.

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 439

Socialutredningen framhåller all uppgifter i sådana register är tillgängliga på etl mer omedelbarl sålt än som är fallel med uppgifter i personaklerna. De lämnar upplysningar om den enskilde klienten utan att samtidigt kunna ge en fullständig och objektiv beskrivning av hans förhållanden. Regislren framstår därför som särskill känsliga från integriielssynpunkl. DärtiU kommer atl de är mer lällillgängliga och används av ell långl slörre anlal ijänslemän vid socialförvallningen än som är fallel med den enskilda personaklen.

Socialulredningen föreslär all i registren endast skall fä tas in sådana personuppgifter som i andra sammanhang normall är offenlliga, som namn, personnummer, adress, yrke och civilslånd. Ulredningen föreslår dock all i regislren skall få las in beslul i socialljänslen om ålgärd som innebär myndighetsutövning och del lagrum som della grundas på. Sekretesskyddade uppgifter om klienterna skall i övrigt inle få antecknas. Således skall enligt utredningens förslag uppgifl aldrig få las in om orsak lill fallat beslut eller annan uppgift som kan innefatta värdering av klientens förhållanden eller annars röja sekretesskyddade förhållanden. Inte heller skall del få las in uppgifter om vidtagna åtgärder som grundas pä meddelande från andra myndigheter, t.ex. rapporter om ingripande enligl lagen om tillfälligt omhänderlagande.

Socialulredningens förslag om begränsning av innehållet i regisler har balsals med lillfredsslällelse av flera remissinsianser, bl.a. Sveriges socionomers riksförbund. Föreningen Sveriges socialchefer och socialförvaltningen i Helsingborg, Däremol har Kommunförbundet kritiserat förslagel därför atl del enligl förbundets mening endasi skulle ha en marginell belydelse men samtidigt medföra en kraftig kostnadsökning för adminislralionen.

Jag har lidigare föreslagil all socialregisterlagen skall avskaffas och all de sekretessregler som gäller för socialljänslen i övrigl skall gälla för registren. I elt sådanl läge anser jag för min del all innehållei i regislren på någol sätl bör regleras.

När registren har byggts upp inom socialvården, har det ofta i den allmänna debatten framhållits all regislren inle bör innehålla s.k. "mjukdala". Vad som i olika sammanhang avses med begreppet "mjukdala" är väl inle alltid fullt klart. Enligt de försök lill närmare precisering som har föreslagits kan mjukdala innefalta belyg, värderingar och andra subjektiva omdömen eller åsikler om en annan person, i.ex. av lypen "nervöst lagd", "troligen alkoholmissbrukare", eller över huvud lägel värderande omdömet) om människors familjeförhållanden, uppförande, samhällsan-passning, psykiska status, studieintensilet, prestation i arbelslivel m.m. (se prop. 1978/79: 109 om ändring i datalagen och datalagsliftningskommitléns delbetänkande (SOU 1978: 54) Personregister - Datorer -Inlegrilel). Till följd av datalagens bestämmelser begränsas möjlighelerna all la in sådana uppgifler i  personregisler som  förs  med  hjälp av  automatisk

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakler 440

dalabehandling. Även när det gäller andra typer av register inom socialtjänsten är del angelägel all de hålls rena från "mjukdala". Socialulredningens förslag innehåller enligl min mening en i sak lämpligl avvägd gränsdragning.

Även om utredningens förslag i viss ulslräckning kan ge anledning lill ändrade adminislraliva rutiner ule hos socialförvallningarna, anser jag ändå skälen för all reglera innehållei i regislren vara så slarka all ulredningens förslag bör genomföras. Jag föreslår därför atl del i socialljänsllagen skaU las in en beslämmelse med det innehåll som socialulredningen har angett.

Syftel med den föreslagna beslämmelsen är som framgår av vad jag har sagl lidigare alt regislren inom socialtjänsten endasi skall innehålla uppgifter som i andra sammanhang normalt är offenlliga. Socialulredningen har föreslagit all della i lagtexlen skall uilryckas så att i regislren inle bör tas in "uppgifler som är ägnade alt röja enskilds personliga förhållanden". Som framgår av motivullalanden till den föreslagna nya sekretesslagen avses med uttrycket "personliga förhållanden" alla uppgifter som rör enskild person som I.ex. uppgifter inom folkbokföringen. Således täcker detta begrepp även neutrala uppgifler om yrke, ålder, adress elc. P.g.a. den skadeprövning som i förekommande fall skall föregå beslut om utlämnande kommer emellertid sådana uppgifler som regel all kunna lämnas ul. Med hänsyn lill den innebörd som uttrycket "personliga förhållanden" kommer atl få i sekrelesslagen blir emellertid del förslag som socialulredningen har lämnal att bli lerminologiskl missvisande. Jag vill därför föreslå all den av socialulredningen föreslagna begränsningen i fråga om innehållet i regisler ullrycks på del sättet all i regislren inle får las in "uppgifler om ömlåliga personliga förhållanden". Del framgår då lydligl att hinder inle finns mol all la in neuirala uppgifler. Jag älerkommer i specialmotiveringen till frågan om sekrelesskyddel för sådana register.

Som utredningen har föreslagil bör föreskrifierna tas in i socialtjänstlagen. Eftersom del inle är lämpligt all meddela alllför detaljbelonade föreskrifter i lagen, anser jag del nödvändigt alt på denna punkt komplettera lagen med närmare föreskrifter. Sådana meddelas av regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer. Ansvarel vid delegering bör i första hand anförlros socialslyrelsen, som innan föreskrifterna meddelas bör samråda med Kommunförbundet.

Eftersom registren i många fall förs med hjälp av automatisk databehandling, villjag påpeka all den föreslagna bestämmelsen i socialljänsllagen och med stöd av denna utfärdade föreskrifter inte inskränker dalainspektionens möjligheter atl meddela föreskrifter med stöd av datalagen. I socialljänsllagen bör las in en erinran om delta.

Med hänsyn till vad vissa remissinstanser har anfört om skyldighelen att föra diarier viU jag fästa uppmärksamhelen på all del jag har behandlal nu är personregisler. Med diarier förslås i kronologisk ordning förda regisler

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 441

över inkomna och upprättade allmänna handlingar hos myndighelerna. Skyldighel alt föra diarier regleras i förslaget lill ny sekretesslag. Om socialslyrelsen anser alt del behövs, kan slyrelsen även behandla diarieföringen i allmänna råd om dokumentationsskyldighelen hos socialnämnderna.

2.20.5 Utlämnande uv uppgifter för forskning

Enligl socialregisteriagen får uppgifler lämnas ut till enskild för vetenskaplig eller annan jämförlig undersökning om "Irygghel kan anses vara för handen" all uppgifterna inle kommer atl missbrukas lill men för enskild. Frågorom utlämnande prövas av socialslyrelsen.

Socialslyrelsen beviljar årligen ell inle obelydligl antal tillstånd alt för forskningsändamål erhålla uppgifter ur socialregislren. Socialstyrelsens lillslånd gäller endasi uppgifler ur socialregister, varvid begreppel socialregisier har gells en snäv lolkning och har ansells gälla endasi själva regislrel. Socialulredningen har i silt slulbelänkande lämnat en redogörelse för praxis när uppgifler lämnas ur socialregisier för forskningsändamål.

Forskare som önskar la del av andra handlingar hos socialnämnderna har enligl iryckfrihelsförordningens allmänna bestämmelser att vända sig lill den myndighel där handlingarna förvaras, dvs. till socialnämnden. Nämnden skall då pröva framslällningen i enlighel med sekretesslagens besiämmelser. Del är främsl innehållei i personaklerna som har varil aktuelll.

Av 14 S förslå slyckel gällande sekretesslag framgår att även ulan samtycke från den person som handlingen rör skall handling lämnas ul, om del med hänsyn lill ändamålei och omsländighelerna i övrigl finns irygghel för atl etl ufiämnande inle kommer au missbrukas lill skada eller förklenande för den vars personliga förhållanden handlingen rör eller för hans nära anhöriga. Behövliga förbehåll bör göras när en handling lämnas ul. Socialnämnden skall alliså pröva frågan om en handling skall lämnas ut för forskningsändamål mol bakgrund av dessa bestämmelser.

Om socialregisterlagen upphävs, försvinner även de särskilda bestämmelser som nu finns om att lämna ul uppgifler ur socialregisier för forskningsändamål. I forisallningen gäller i slällel beslämmelserna i den föreslagna nya sekrelesslagen. Så blir fallet i fråga om såväl uppgifler i själva regislren som andra uppgifler inom socialljänslen. Del blir då socialnämnden som får pröva saken, eftersom handlingarna i allmänhel förvaras där. Socialulredningen har inle haft någol atl erinra mot alt så blir fallel.

1 13 kap. 3 S förslagel till ny sekrelesslag föreskrivs atl när myndighet i sin forskningsverksamhel från annan myndighel erhåller uppgift som där är sekretessbelagd, gäller sekrelessen också hos den mollagande myndighelen. Den sekretess som gäller inom socialljänslen för uppgift om enskilds personliga förhållanden förs alltså över till den myndighet där forskningen bedrivs.

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakler 442

I moliven till 7 kap. 4 S förslaget lill ny sekrelesslag anför chefen för justiliedepartemenlel bl.a. följande om sekrelessen inom socialtjänsten.

Som socialulredningen framhåller bedrivs i allmänhel den forskning för vilken uppgifter från socialljänslen kan behövas vid någon slallig inslilution. För uppgifler som från socialljänslen lämnals lill sådan inslilution kommer till följd av 13 kap. 3 S sekretesslagen alt gälla samma sekreless vid inslilulionen och för dess personal som hos socialljänslen. Utlämnande skulle, bl.a. med hänsyn härtill, åtminstone i viss utsträckning stödjas på att någon risk för men inle föreligger. För alt undanröja tvekan och slippa tvingas lill en lolkning av skaderekvisiiel som på andra områden skulle minska dess skyddseffekt synes man emellertid böra meddela en ullrycklig föreskrift i lag om all uppgifl kan lämnas för forskningsändamål. Föreskriften kan byggas ut med vissa rekvisit för prövningen. Det är dock all märka all mollagande inslilution eller funktionär i sin hanlering av moltagna uppgifter kan bindas endast av sekretesslagen. Bestämmelser av angivet slag behöver inte föras in eller särskill omnämnas i sekrelesslagen så länge fråga endasi är om ufiämnande lill myndighel eller dess personal. De kan lämpligen få sin plats i den föreslagna sociallagstiftningen. Någon särskild föreskrift om utlämnande av uppgifler lill forskare som inle är knuten till myndighet på säll anges i 1 kap. 7 S sekrelesslagen förefaller inle behövlig. Skaderekvisiiel utesluter nämligen inle all uppgifter kan lämnas ut lill sådan forskare. Möjlighelen enligt 14 kap. 9 S all föreskriva tystnadsplikt m. m. för mottagaren bör f ö. regelmässigt utnyttjas i sådana fall. Slulligen kan regeringen enligl 14 kap. 8 S pröva om uppgiften får lämnas ul.

Av 14 kap. I S förslagel till ny sekrelesslag följer atl sekretesskyddade uppgifler inom socialljänslen får överlämnas med slöd av lag eller förordning, i vilken uppgiftsskyldighel är föreskriven. När nuvarande bestämmelser i socialregisterlagen försvinner, anser jag atl det bör utfärdas uttryckliga föreskrifter om överlämnande av sådana uppgifter till annan myndighet för forskningsändamål. Sådana föreskrifter bör las in i socialtjänstlagen.

Socialutredningen framhåller bl. a. viklen av atl de enskilda klienlernas inlegrilelsskydd tillgodoses så all tilltron till sekrelessen inom socialljänslen tryggas. Ulredningen framhåller all det med hänsyn härtill krävs nödvändiga garantier för att lämnade uppgifter inte kommer att missbrukas. Eftersom forskningen vanligen bedrivs vid någon statlig forskningsinslilu-lion, bör lillståndsbesluten enligt utredningens mening riktas lill den myndighel där forskningen skall bedrivas och inle lill den enskilde forskaren. Möjlighet skall dock finnas all utlämna uppgifter även till enskilda forskare, om forskningen inle är avsedd atl bedrivas vid eller under ledning av myndighel. Mol bl.a. den här bakgrunden anser ulredningen all del i ullämningsbesluien bör anges samlliga personer som skall få la del av individrelaierade uppgifler som omfallas av lillslåndel och inle bara den forskare som leder projeklel. Andra än de som omnämns i besluiel bör alltså inte få la del av uppgifterna. Vidare bör man ålägga dem som får del av uppgifterna tystnadsplikl. För alt åstadkomma en enhetlig tillämpning i

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 443

fråga om utlämnande av uppgifter eller handlingar för forskningsändamål föreslår utredningen vidare all regeringen skall uppdra ål socialslyrelsen alt utfärda allmänna råd till socialnämnderna. Socialulredningens synpunkler har inte föranlett någon kritik under remissbehandlingen.

Jag föreslår alt del i socialljänsllagen skall las in en bestämmelse om alt socialnämnder på begäran lill slallig myndighel för forskningsändamål skall lämna ul uppgifter rörande klienlernas personliga förhållanden, om det kan ske ulan risk för all den enskilde eller någon honom närstående lider men. De synpunkler som socialulredningen har framfört bör vara vägledande för en sådan prövning. Jag återkommer lill delta i specialmotiveringen. Med hänsyn lill innehållet i 13 kap. 3 § i förslaget till ny sekrelesslag saknas det anledning all föreslå särskilda tyslnadspliklsbesiäm-melser för den personal som hos den mollagande myndighelen är behörig att ta del av uppgifterna. Jag anser atl socialstyrelsen bör få i uppdrag all utfärda allmänna råd lill socialnämnderna i fråga om ufiämnande av sekre-lesskyddade uppgifler inom socialljänslen för forskningsändamål.

Ufiämnande av sekretesskyddade uppgifter lill enskilda forskare regleras omedelbarl av sekretesslagens bestämmelser. Som chefen för juslitiedepartementet har framhållit utesluter inle sekrelesslagens besiämmelser au uppgifter kan lämnas även i ell sådanl fall. Del lorde då regelmässigt bli aktuellt att meddela nödvändiga förbehåll enligl 14 kap. 9 S sekrelesslagen om inskränkningar i motiagarens räll alt förfoga över utlämnande av uppgifter m. m. Även detta kan närmare behandlas av socialstyrelsen i de allmänna råden.

Slutligen bör erinras om att datainspektionen har möjlighet atl meddela särskilda föreskrifter om innehållet i sådana regisler som förs med hjälp av automatisk databehandling.

2,20.6 Utlämnunde uv uppgifter för stutislik

I socialregisierlagen har del registerförande organet ålagls alt lämna statistiska uppgifter ur register enligl de föreskrifter som regeringen låter utfärda. Sådana bestämmelser har utfärdals i kungörelsen (1968:492) om socialvårdsslalistiska uppgifler av kommun. I denna sägs det att det åligger kommun alt lill statistiska centralbyrån (SCB) årligen före den I april lämna statistiska uppgifter för nästföregående kalenderår om socialhjälp, åldringsvård saml vård om barn och ungdom inom kommun och vissa uppgifter rörande tvångsåtgärder enligt NvL.

Vidare skall kommun efter anmaning lämna sådana uppgifter som behövs för särskilda statistiska undersökningar på socialvårdens område. Uppgifterna skall lämnas på blankett enligt formulär som har fastställts av SCB i samråd med socialstyrelsen och efler hörande av Kommunförbundet.

Kungörelsen lämnar således myckel vida ramar för SCB all föreskriva vilken slatislik som skall lämnas. I fråga om de uppgifter om individer som nu lämnas från kommunerna kan i korthel sägas följande.

Prop. 1979/80:1    Personregisler och personakter 444

Inom barn- och ungdomsvården lämnas uppgifler om barn som har varil föremål för social nämnds ingripande enligl BvL och om fosierbarn som slår under nämnds tillsyn.

Inom nykterhelsvården lämnas uppgifter om anstånd med tvångsinlagning på vårdanstalt, om förverkande av sådanl anstånd och om upphörd övervakning enligt NvL. Dessa uppgifter innehåller inte redovisning av orsak lill åtgärder. Beslul om övervakning enligl 15 S NvL redovisar kommunen lill riksskalleverket. Riksskalleverket vidarebefordrar dessa uppgifter lill SCB.

Inom socialhjälpsomiådel lämnas uppgifl om utgiven socialhjälp med angivande av nalionaliiel. familjetyp, antal barn, anlal månader varunder utbetalning av socialhjälp har förekommit och om hjälp har lämnals för bekostnad av utbildning, näringshjälp eller annat frivilligt ändamål saml om ersättning har sökts för ulgiven socialhjälp som anses ulgöra förskoll på socialförsäkringsförmån. Uppgiftema omfattar i övrigl inte orsak lill socialhjälpen.

Resultaten redovisas i SCB:s publikation Socialvården och i serien Statistiska meddelanden. Syftel med produklen är all ge en samlad redovisning av socialvårdsstatisliken. Huvudkonsumenler är socialdepartementet, socialslyrelsen. Kommunförbundel. kommuner, sociala forskningsin-sliiulioner, riksdagens upplysningsljänst, massmedier m. fi.

Den individrelaierade statistiken är således f.n. knuten till beslul som nämnderna har fattat som gäller myndighetsutövning, t. ex. tvångsåtgärder inom barn- och ungdomsvården och nykterhelsvården saml lämnad socialhjälp. Socialtjänsten kommer i fortsäliningen att i betydligl mindre Ulslräckning innefalia myndighelsuiövning. Della medför all underlaget för den framlida statistiken kommer atl bli hell annorlunda och att nya krav kommer atl slällas på sialislikrapporleringen. Socialutredningen har framhållil all det även i fortsäliningen kommer atl ha slor belydelse all få fram en cenlral statistik för all man skall kunna överväga om behovet av stödåtgärder inom socialljänslen och följa upp de vidtagna åtgärdernas effekt.

Ulredningen har inle behandlat frågan hur socialstalisliken i framliden bör ulformas men understryker atl man från inlegritelssynpunkt i möjligaste mån bör undvika individrelalerad statistik inom socialljänstområdet. Detla har enligt ulredningens mening väsenllig belydelse för atl klienierna skall få förtroende för sekretesskyddet inom socialtjänsten. Ulredningen framhåller vidare följande. En mängdrelaterad stalistikrapporiering bör i allmänhel vara tillräcklig som underlag för den centrala socialtjänststalisfi-ken. även om denna inte blir lika förfinad. När del är nödvändigl all ta fram individrelaierade uppgifter, bör detla inte sällan kunna ske genom selektiva undersökningar som ulförs av SCB eller forskare och som baseras på det primärmalerial som finns i kommunerna eller del primärmalerial som har undantagits från gallring. Synnerligen angelägna samhällsbehov

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 445

kan motivera en individrelalerad statistik som möjliggör resultatredovisningar m. m. över längre tidsperioder. Kraven på restriktivitet i fråga om sådan statistikproduktion bör kunna iakllas vid den beslutsprocess som skall göra del möjligi atl sälta igång ell sådant program. När SCB skall begära anslag hos regeringen för sådan statistikproduktion, bör SCB vara skyldig atl redovisa de förhållanden som anses innebära alt denna slalislik svarar mol "synnerligen angelägna samhällsbehov". Regeringen inhämlar datainspektionens yllrande före sill beslul resp. förslag lill riksdagen, som då slulligen beslular. På della sätl finns de bäsla tänkbara garantier för all man tillgodoser säväl den enskildes behov av sekretesskydd som samhällels behov av underlag för social planering, åtgärdsinriktade insalser och reformpolitik saml för den demokraiiska opinionsbildningen och besluisprocessen över huvud.

Under remissbehandlingen har synpunkler på slatistikproduklionen framförts från Kommunförbundel, SCB och länsslyrelsen i Blekinge län.

Kommunförbundel inslämmer i atl man i görligaste mån bör undvika individrelalerad statistik. Förbundel framhåller även all del måsle vara kommunernas egel behov av informalion som skall vara avgörande för slatistikinsamlandet. SCB förklarar alt man i princip delar utredningens uppfattning atl restriklivilel bör iakltas i fråga om individrelalerad slalis-likredovisning inom socialtjänslområdet. SCB framhåller dock att statistiken till vissa delar förutses behöva bli baserad på en redovisning i vilken individen kan identifieras I.ex. genom personnummer eller ärendenummer. Exempel på delta är statistik över samhällels insalser för medlemmar i familjer eller hushåll, longitudinella studier och vissa specialundersökningar. Länsstyrelsen i Blekinge län anser atl det behövs en individrelalerad statistik för en redovisning av sociala problem på det regionala och lokala planet. Länsslyrelsen förklarar dock alt den i princip är överens med socialulredningen om all en individrelalerad statistik inom social-tjänstområdel i möjligasle mån bör undvikas.

Enligl min mening har socialulredningen framfört välgrundade skäl för all den individrelaierade slalistiken inom socialtjänslområdel bör begränsas. Denna principiella uppfaUning har heller inle mött någon kritik under remissbehandlingen. Jag förordar all de av ulredningen framlagda principerna för stalislikredovisningen skall ijäna som grund för ulformningen av den framlida socialstalisliken. När socialregisierlagen upphävs, bör beslämmelsen i denna om utlämnande av uppgifler för statistik ersättas med en molsvarande beslämmelse i socialljänsllagen. Föreskrifter om vilka regler som skall gälla för all lämna ut individrelaierade slalislikuppgifler från socialljänslen bör dock meddelas av regeringen. Utlämnade uppgifler kommer atl omfattas av sekrelesslagens bestämmelser om sekrelesskydd för slalisliskl primärmalerial.

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakler 446

2.20.7 Gullring

Kommunerna beslämmer själva om vården av sina arkiv. Kommunallagen föreskriver all arkiven skall vårdas enligl de föreskrifter som kommunfullmäktige beslutar. Det finns inle några generella gallringsföreskrifter för de kommunala arkiven. På regeringens uppdrag har riksarkivet efler samråd med Kommunförbundel ulfärdal råd och anvisningar om gaUring av socialnämndernas arkiv. I socialulredningens slulbelänkande lämnas en redogörelse för delta. Personaklerna omfattas dock inle av dessa råd och anvisningar. Vanligen arkiveras dessa utan gallring.

Socialulredningen har framhållil alt del hos socialförvaltningarna finns en omfattande dokumentation som berör de enskilda klienterna och all del från integriielssynpunkl är angeläget all denna minskas. Ulredningen anför vidare all tyngdpunkten av socialnämndernas verksamhel kommer all förskjutas från myndighelsulövande uppgifter till service och rådgivning och därmed jämförlig verksamhel. Som en följd av detta föreslås också en förhållandevis långtgående sekretess för de uppgifler som därvid lämnas. Man kan därför enligt utredningen vänta sig all anteckningar i personakterna i än högre grad än vad som är fallel nu kommer att innehålla känsliga uppgifter om klienlernas och deras anhörigas personliga förhållanden. Del är uppgifler som ofla har lämnals i förtroende. Del framstår då som myckel angeläget och följdriktigt att gallringsbestämmelser utfärdas så all sådana uppgifter inte förvaras för längre tid än som är moliveral från vård- och behandlingssynpunkt. Ulredningen utlrycker förståelse för all socialtjänstens klienter kan känna oro över all känsliga uppgifler av personlig karaklär om dem själva och deras anhöriga arkiveras ulan lidsbegränsning, så som är fallel f n.

Mot bakgrund av socialljänslens behov av dokumentation för atl genomföra sina uppgifter föreslår socialulredningen en generell gallringsfrist på tre år belräffande personakterna. Av praktiska skäl föreslås tiden räknad från dalum för sista anteckningen i akten. Utredningen belönar del angelägna i att anleckningar kontinuerligl förs i akten när det är fråga om pågående förhållanden. Från gallringen skall enligt förslagel undantas handlingar om fastställande av faderskap och underhåll med hänsyn till dessas värde som bevisurkunder. Ulredningen förklarar vidare att forskningens behov av primärmaterial bör kunna lösas genom atl viss del av materialet tas undan från gallringen. Utredningen säger dock all den inle har haft anledning aU presentera någol förslag i denna del, eftersom dessa frågor inte har legat inom ramen för utredningens uppgifler. Beträffande registren föreslår ulredningen en molsvarande gallringstid på tre år räknal från den lid anteckningen avser. Detta innebär att anleckningar som rör elt pågående förhållande. I.ex. placering av ett barn utanför hemmel, skall gallras ul försl ire år efler att det förhållande som anteckningen avser har upphört. Gallringsförslagel har fåll elt blandat mollagande av remissinstanserna.

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakler 447

Det stora flertalet av dem har dock antingen uttryckligen slöli förslagel eller inle riklal någon krilik mot delta. Bland dem som stöder förslagel är socialslyrelsen och Kommunförbundel. Sundsvalls kommun fiamhäller all del är viktigi all gallringsförslagel genomförs därför all många människor i dag avslår från atl uppsöka socialvården av rädsla för atl "hamna i papperen". Helt negaliva lill förslagel släller sig däremol Svea hovräu och Sveriges läkarförbund.

Vissa remissinsianser som har yllral sig i frågan anser all gallringsfrislen är alltför kort för all del skall vara möjligt all lillgodose kravel på en helhelssyn inom socialljänslen och behövligl underiag för ulredningar. Bland dessa remissinsianser finns fiera länsstyrelser, bl.a. i Malmöhus. Gävleborgs och Örebro län.

Flera av remissinstanserna har kritiserat förslagel därför all de har ansett gallringsfrislerna alllför korla med hänsyn till kravet på utredningar i ärenden om barn- och ungdomsvård. Dil hör bl. a. kammarrätten i Göleborg, länsslyrelsen i Älvsborgs län och Slockholms kommun. JO ullalar atl även om en lidsgräns på Ire år kan godtas när del gäller vuxna klienter, skulle en sådan gallringsregel få olyckliga konsekvenser för barn- och ungdomsvårdens del. JO säger vidare att anlagandet atl äldre uppgifler skulle sakna relevans för bedömningen av ell enskill ärende inte kan upprällhållas inom barn- och ungdomsvården. Den omständigheten all inga anmärkningar mol elt barns förhållanden har kommil in på tre år utgör ingen garanti för alt barnel har haft del bra under denna lid. Del är ofla slumpen som avgör om och när anmälningar görs om i.ex. barnmisshandel eller andra missförhållanden i ell barns hemmiljö. Beträffande vissa slags uppgifler är del enligt JO vidare av särskill inlresse alt kunna bevaka om etl mönster upprepas. Sådana uppgifter är t.ex. tidigare misshandel eller vanvård av äldre syskon till barnet. Även vissa psykiska sjukdomstillstånd hos barnels vårdare eller annan i dess omgivning förtjänar atl uppmärksammas. JO anser därför att den föreslagna gallringsregetn inle bör genomföras generellt ulan måsle förses med vikliga reservationer, när del gäller uppgifler om allvarliga missförhållanden som rör barn. Enligl JO:s mening bör gallringsregeln konslmeras så all dylika uppgifler inle gallras lidigare än efler lio år eller den senare dag när barnel uppnår myndig ålder.

Sveriges socionomers riksförbund lillslyrker i princip förslagel men framhåller alt uppgifler om tvångsingripande mol olämpliga vårdare måsle sparas längre än ire år. För all lillgodose barnens rätt måsle speciella regler skapas för arkivering av sådana handlingar.

Många remissinstanser framhåller all man måsle klargöra forskningens behov av materialet och utfärda särskilda bestämmelser för detla ändamål, innan gallringsförslagel kan leda till lagsliflning. En sådan uppfattning redovisas av bl.a. SACO/SR. brottsförebyggande rådel. rektorsämbetet vid Stockholms universitet och institutionen för socionomulbildning -socialhögskolan vid Slockholms universilel. Vissa remissinsianser ifråga-

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 448

sätter om det över huvud tagel är möjligi all genomföra förslaget med hänsyn lill effekterna på den sociala forskningen. Sådana synpunkler framförs av bl. a. medicinska fakulieisnämnden vid Lunds universilel, Diakonsällskapel och Sveriges socialförbund. Andra remissinsianser. bl.a. samhällsveienskapliga inslilulionen vid Slockholms universilel. presenlerar egna principförslag om gallring. SCB framhåller all de föreslagna gaUrings-reglerna medför att exempelvis specialstudier över en längre period bakåt i liden inle kan göras. SCB vill därför rikla uppmärksamhelen på all den kommande behovsanalysen av slalislik inom socialtjänsten kan resullera i att man behöver göra vissa undanlag från gallring för all lillgodose statistiska ändamål.

De föreslagna gallringsbestämmelserna har behandlats utföriigt i elt remissyurande av riksarkivet. Riksarkivet framhåller all socialulredningens förslag i viss mån innebär en ny syn på gallringsfrågan, eftersom utredningen har låtit sill synsäll beslämmas av inlegriielssynpunkler. Om man väljer all lösa gallringsfrågan enligl ulredningens förslag, blir forskningen näslan hell hänvisad till de lypområden som kan komma att väljas ul. Urvalel av sådana områden blir därför av siörsla betydelse. När forskarna vill klarlägga orsaker och utvecklingslinjer, blir de i hög grad hänvisade till longitudinella sludier i vilka individer och händelseföriopp följs genom tiden. Motsättning mellan de etiska-moraliska gallringsönskemålen och den moderna på slora samhällsförlopp inrikiade forskningen är sålunda i vissa avseenden skarp. Vid avvägningen måste enligt riksarkivets mening de vetenskapliga kraven ges etl avsevärl slörre beaktande än vad socialulredningen har gjorl. Den problemorienterade forskningen är med nödvändighet beroende av källmaterial, som redovisar missförhållanden och brister, eftersom del är svårigheier av sådan art som forskarna främsl vill söka avhjälpa. I ell samhälle som har blivit alltmer beroende av vetenskapligi ulvecklingsarbcle kan dessa behov inte förbises. Riksarkivel förordar för sin del att gallringsfrågan löses genom all mindre väsenfiiga handlingar gallras ur personaklerna enligl regler, som bör övervägas särskill. Om emellertid regeringen väljer att föreslå all personaklerna skall gallras ul i sin helhel, bör materialet bevaras inom klart angivna områden som utväljs efter ingående undersökningar och överiäggningar med forskare och under hänsynslagande lill andra molsvarande urvalsförhållanden.

För egen del vill jag säga följande. För all socialtjänsten skall kunna ge människorna en effektiv hjälp är det nödvändigl all klienterna med förtroende kan lämna uppgifter till socialtjänsten om sig själva och sina anhöriga. Socialljänslen skall i princip vila på frivillighelens grund. En förulsällning för verksamhelen blir då all människorna frivilligi söker upp socialbyråerna. Som socialulredningen har pekat på är del emellertid så all många avhåller sig från delta av rädsla för atl personliga uppgifler om dem då kommer alt arkiveras för framtiden. Från allmänna inlegriielssynpunkler framslår del även i princip som olämpligi all ömlåliga personliga uppgifter

Prop. 1979/80:1    Personregister och personakter 449

om enskilda människor sparas för längre lid än de behövs för det ändamål för vilket de har samlats in. Vid sidan av dessa integriietsskäl måste också beaktas atl del av arkivekonomiska skäl förr eller senare måsle bli nödvändigl atl i någon form gallra socialnämndernas personregister. Enligl min mening finns det säledes mycket starka skäl för alt gallra de personregister som förs inom socialljänslen. Jag anser därför att det i den nya lagstiftningen bör tas in en bestämmelse om gallringsplikt för socialnämndernas personregister i huvudsak i enlighet med vad socialutredningen har föreslagit. Förslaget om gallring av personregister är inle avsell att inskränka på dalainspektionens möjligheter att med stöd av dalalagen meddela föreskrifter om gallring av sådana personregisler som förs med hjälp av automatisk databehandling. En uttrycklig erinran om detta bör tas in i socialtjänstlagen.

Samlidigl som jag således - i likhet med bl.a. socialstyrelsen och Kommunförbundel - tillstyrker att socialulredningens förslag om obligatorisk gallring genomförs - vill jag inte bortse från att förslaget i vissa delar har utsatts för en kraftig och i många avseenden välgrundad kritik. Vad först gäller liden för gallringens genomförande anser jag att denna är alltför snävt tilltagen. Jag föreslår i stället att gallringsfristen skall bestämmas till fem år. Därmed bör kravet på tillförlitligt underlag för utredningar i nya socialljänstärenden i allmänhet bli tillgodosett. Har ansvarel för socialtjänsten åt en klient förts över till en annan nämnd, skall gallringsplikten räknas från sista anteckning i akten hos den nämnden. Så länge kontakterna med socialtjänsten inte varaktigt har avbrutits, skall nägon gallring inte äga rum.

När det gäller barn- och ungdomsvården kan del emellertid inte uteslutas att ens en utsträckt gallringsfrisl alltid är tillräcklig för att tillgodose behovet av tillförlitligt material som grund för utredningar i ärenden om vård av barn och ungdom. Det får inte bli så att de ungas rättssäkerhet äventyras. Framför allt när del gäller ärenden, i vilka det har varil aktuellt att ingripa mot olämpliga vårdare, finns del ett behov att spara gjorda utredningar för en längre tid. Jag kan i allt väsenlligt ansluta mig till de synpunkler som har framförts av JO och Sveriges socionomers riksförbund.

Vilka urvalskriterier som skall gälla för att utredningsmaterialet skall bevaras för längre tid och vilka gallringsfrister som kan accepteras beträffande sådant material bör bli föremål för närmare överväganden. En utgångspunkt måste då enligl min mening vara att undantag från gallring bör göras enligl objektivt fastställda regler. Handlingar om vissa klienter får inte sparas efter en subjektiv prövning, som av dessa kan uppfattas som godtycklig.

De remissinstanser som på ett eller annat sätt företräder forskningen har i allmänhet ställt sig kntiska till gallringsförslaget. De har ansett att detta skulle äventyra den framtida sociala forskningen. Många av dem synes 29   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 450

likväl i princip vara positiva lill gallring, under förulsällning alt forskningens behov av primärmaterial kan tillgodoses. Jag delar i princip socialulredningens bedömning all denna fråga kan lösas genom all viss del av materialel undanlas från gallring. Socialulredningen har inle lämnal någol förslag om hur detta skall gå lill. Någol sådanl har heller inle ingått i ulredningens uppgifter.

Del måsle enligl min mening vara en strävan all finna regler som säkrar den framlida sociala forskningen. Del kan inle uteslutas atl det blir nödvändigl med relativt långtgående undanlag för all säkerslälla forskningens behov. Frågan är så viklig all den bör bli föremål för särskild ulredning. Jag kommer därför inom kort all begära regeringens bemyndigande all få tillkalla en ulredare jämte experter för att undersöka vilka undantag från gallringen som behövs för all säkra den framtida forskningens behov av primärmalerial. Ulredningsarbetel, som är avsett all bedrivas skyndsaml, skall ske i nära samarbete med riksarkivel och Kommunförbundel. Ulredningsuppdragel innefallar även frågan om behövliga undanlag från gallringen för all Irygga rällssäkerhelen inom barn- och ungdomsvården. Ulredningen skall vidare behandla vissa specialproblem som har uppmärksammats under remissbehandlingen. Mol bakgrund av denna utredning får del sedan ankomma på regeringen all meddela de undantag från gallring som har förulsälls i lagförslaget. I sammanhanget bör man även ulreda behovel av särskilda föreskrifter om aklbildningen i socialnämndernas personregisler och de praktiska problem som kan uppslå när ansvarel för socialljänslen ål en klienl har gåll över lill en annan socialnämnd.

För nyiillkommel material blir det enligt lagförslaget akluelli med gallring fem år efler lagens ikraftträdande, dvs. försl under 1986. Till dess finns del enligl min mening gotl om lid all avgöra vilka undanlag som måsle göras från den generella gallringspliklen. I fråga om nyiillkommel malerial föreligger således inle någol hinder mol all redan nu lagstifta om gallringsplikl för socialnämndernas personregisler. Annorlunda förhåller del sig med sådanl malerial som har lillkommil före socialljänsllagens ikrafiirädande. En gallring av det äldre materialel bör självfallel inle göras innan nödvändiga undanlagsföreskrifler har meddelats. Jag föreslår därför en särskild övergångsbestämmelse till den nya lagstiftningen med innebörd att gallringsbeslämmelserna belräffande malerial som härrör sig till tiden före lagens ikraftträdande träder i krafl försl den I januari 1986.

2.21 Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

Regeringen tillsatte år 1974 på förslag av socialstyrelsen en ulredning för översyn av socialstyrelsen (ÖSoS). Enligl regeringens direktiv skulle styrelsen pröva om slyrelsens organisation och arbelsformer behövde ändras. Utredningen redovisade år 1978 sina förslag (Socialstyrelsens framtida organisation och arbelsformer, del I cenirala verkel, del 2 regional organi-

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 451

sation). Efter remissbehandling av utredningen tillsattes en särskild beredningsgmpp inom socialdepartementet méd ujjpgift atl utarbeta beslutsunderiag för regeringens slällningstagande till socialstyrelsens framtida uppgifter och organisation. Gruppen har i april 1979 slutfört sitt uppdrag och redovisat sill arbete i rapporten Socialstyrelsen - roll, uppgifler, organisation. Regeringens förslag kommer inom kort all läggas fram i en särskild principproposilion om socialstyrelsens uppgifler och organisation.

De förslag i den nämnda propositionen som gäller socialstyrelsens roll och uppgifter i fråga om socialtjänsten har gmndats på vad jag i fortsättningen kommer alt säga om styrelsens verksamhetsformer på central och regional nivå. Jag behandlar vidare länsslyrelsens tillsynsuppgifter beträffande socialtjänsten.

2.21.1 Den statliga tUlsynen

Enligt nuvarande bestämmelser skall slaten utöva en tämligen omfaltande tillsyn över den kommunala socialvården.

Socialstyrelsen är den centrala myndigheten för nykterhetsvården. Såväl länsnykterhetsnämnder som kommunala nykterhetsnämnder står under socialstyrelsens tillsyn och skall rätta sig efler styrelsens anvisningar för verksamheten (3 och 4 SS NvL). På det regionala planet skall länsnykterhetsnämnden bl. a. se till att de kommunala nykterhelsnämndema fullgör sina uppgifter. Kan länsnykterhetsnämnden inte åstadkomma rättelse på annat sätt eller om etl omedelbart ingripande behövs, skall nämnden vidta de åtgärder som den kommunala nämnden är skyldig att fuUgöra. Arbetet hos länsnykterhetsnämnden leds av en nykterhetsvårdskonsulent.

Inom socialhjälps- och barnavårdsområdena är socialstyrelsens uppgifter av rådgivande och vägledande karaktär (53 S ShjL, 5 S BvL). Länsstyrelserna skall övervaka socialnämndernas och barnavårdsnämndemas verksamhet. Länsstyrelsen skall noga följa tillämpningen av ShjL och se till att verksamheten sköts på ett ändamålsenligt säll. Om en kommun inte lämnar behövlig obligatorisk socialhjälp, skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet. Länsstyrelsen skall också vidta den åtgärd som behövs för alt avhjälpa annat missförhållande (52 S ShjL). För bam- och ungdomsvården finns motsvarande bestämmelser (4 S BvL).

Länsslyrelseinstmktionen innehåller en allmän bestämmelse om att länsstyrelsen inom sitt verksamhetsområde skall vaka över atl kommunerna fullgör vad som åligger dem enligt lag eller annan författning.

Socialvårds- och barnavårdskonsulenter bilräder länsslyrelserna med frågor som rör socialhjälp resp. barn- och ungdomsvård. Dessa konsulenter är inle som nyklerhelsvårdskonsulenterna representanter för en fristående regional myndighet. Barnavårdskonsulenten hör under länsstyrelsen, medan socialvårdskonsulenten har socialstyrelsen som huvudman. Socialvårdskonsulenten skall biträda länsslyrelsen i fråga om socialhjälp och bamavård, gå socialstyrelsen till banda samt råda och upplysa social-

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 452

nämnder och barnavårdsnämnder. Barnavårdskonsulenten har motsvarande uppgifter i förhållande lill länsslyrelsen, myndigheler och enskilda om barn- och ungdomsvård.

1 praktiskt tagel alla län har de tre konsulenlverksamhelerna (nyklerhelsvård, socialvård, barnavård) samordnats.

2.21.2 Socialulredningens förslug

Utredningen drar redan i principbelänkandel upp vissa riktlinjer för den slatliga tillsynen. Socialdepartementets uppgifter sammanfallas i fyra huvudpunkter, nämligen formulering av övergripande mål och samordning av olika verksamheler inom ämnesområdet, planering, anslagsfrågor, lagstiftningsfrågor. Socialdepartementet skulle enligl ulredningen inle la del i den direkla, fortlöpande uppföljningen.

Socialslyrelsens uppgifler borde enligl utredningen förskjutas från traditionell myndighetskontroll till samordnings- och utvecklingsuppgifter. Denna förändring underlällades om slyrelsen i enlighel med ulredningens förslag befriades från att vara huvudman för institutioner och alt handlägga enskilda vårdärenden. Ulredningen sammanfaltar socialslyrelsens uppgifter i sex punkter, nämligen allmän utveckling av ämnesområdel, ularbe-tande av rikllinjer, utveckling av socialvårdsmelodik, planering, upplysnings- och utbildningsverksamhet, uppföljning. Det sociala arbetet borde enligt ulredningen inte bindas av delaljerade föreskrifter. Socialslyrelsens nuvarande rätt atl ge kommunerna bindande anvisningar för nykterhetsvården skulle upphöra.

Utredningen föreslog vidare i principbelänkandel länsslyrelsen som lillsynsorgan för den kommunala socialljänslen. Den sociala verksamhelen på länsnivå borde samordnas och inordnas som en enhel i länsslyrelsen. Socialslyrelsen skulle ha rält alt ge direktiv i sakfrågor direkl lill enhelen, som föreslogs bli ell konlakiorgan mellan slyrelsen och socialljänslen. Enhelen borde vidare ha lill uppgifl all ge informalion och vägledning saml impulser lill utvecklingsarbele, vara "klagomur" för allmänhelen, tillföra den regionala planeringen sociala aspekier samt medverka i bl. a. planering och samordning av de inslilulionella vårdresurserna.

Remissopinionen var övervägande positiv till den föreslagna lyngd-punktsförskjuiningen i socialslyrelsens uppgifler. Flera remissinstanser, bl.a. socialstyrelsen, underströk emellertid alt lillsynsuppgiften måste tillmätas stor betydelse även i framtiden. Remissinstanserna var i slort sett överens med socialulredningen om den regionala socialljänslorganisa-tionen. Bl.a. Kommunförbundel och stalskonloret ifrågasatte emellertid behovet av en sådan organisation. Några remissinstanser ville all socialslyrelsen skulle vara huvudman för enheten.

I slutbetänkandet går socialutredningen på i storl sell samma linje som i principbelänkandel. Utredningen framhåller atl den föreslagna målinriktade ramlagen skapar delvis nya förulsällningar för den statliga uppfölj-

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länssf.na   . 453

ningen oeh tillsynen. Lokala variationer i servicenivån är visserligen inte önskvärda. Men detaljanvisningar och traditionell myndighetskontroll är enligl utredningen inle förenligl med inlenlionerna bakom lagkonsimk-lionen alt anpassa medel och metoder till den aktuella situationen i varje särskilt fall.

Della föruisätter bl.a. elt flexibelt regelsyslem. Ulredningen vill därför ge ökad tyngd i fillsynen ål allmänna rikllinjer, utvecklingsarbete, forskning, försöksverksamhel saml fort- och vidareulbildning.

Som närmare kommer all framgå av propositionen om uppgifler och organisation överensstämmer socialutredningens överväganden och förslag i allt väsentligl med översynsulredningens (ÖSoS).

Jag kommer nu att redovisa min syn på socialslyrelsens framlida roll och uppgifter i fråga om socialljänslen. Dessa frågor kommer också all behandlas i propositionen om socialstyrelsens uppgifler och organisation.

2.21.3 Allmånno utgångspunkter

Jag är överens med en kraftig remissopinion om all socialstyrelsens tillsyn bör utvecklas i andra former än detaljanvisningar och traditionell myndighetskontroll och att tillsynen bör ges ett ökat inslag av allmänna rikllinjer. Vissa remissinstansers avvikande mening i fråga om verksamhetens inriklning återkommer jag lill.

En viktig utgångspunkt för en omprövning av verksamhelen är atl socialslyrelsen har fåll nya och vidgade arbelsuppgifler i lakl med all socialvårdens och hälso- och sjukvårdens arbelsfäll har byggis ul. Här kan erinras om ulbyggnaden av barnomsorgen, äldreomsorgen, inlensifierad hälsoupplysning, inräiiande av en läkemedelsavdelning för läkemedels-konlroU, ulvecklad hälso- och sjukvårdsplanering saml ulvecklingsarbete för bältre samverkan mellan socialvård och hälso- och sjukvård. År 1978 fick slyrelsen också etl samlal ansvar för samhällets alkoholpolitik och en särskild socialstyrelsens alkoholnämnd har inrätlals.

Ulvecklingen inom bl.a. hälso- och sjukvården och socialvården går mol en helhelssyn. Den kom lidigl lill konkrel ultryck på riksplanel när de lidigare cenirala ämbelsverken för social och medicinsk vård år 1968 sammanslogs i den nya socialslyrelsen. På socialvårdsområdel har, som jag har redogjort för lidigare, denna helhetssyn också lett till en mer enhetlig kommunal organisation. En motsvarande utveckling kan väntas på hälso- och sjukvårdsområdet.

En viklig bakgrund vid bedömningen av socialstyrelsens framtida uppgifler är alt kommuner och landsting har fått ell slörre ansvar för all lillgodose sociala och medicinska vård- och servicebehov. Detla traditionella ansvar har förstärkts och vidgats genom olika reformer. En viktig fömtsättning för denna utveckling har varit att primärkommuner har lagts samman. Della har inneburil atl anlalel kommuner minskal sedan milten av 1960-talet från närmare 1 000 till nuvarande 277. Inom socialvården har

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 454

personalresurserna byggis ul. Tillgången på sociali utbildad personal och kvalificerad sakkunskap för planering och adminislralion har ökal. Därmed har det blivit möjligt att minska främst den centrala detaljregleringen och decentralisera uppgifter till regional eller lokal besluts- och verkställighetsnivå.

Denna strävan motiveras inte enbart av administrativa lämplighelsskäl ulan är också poliliskl betingad. Det är från demokratiska ulgångspunkter vikligl att bl.a. socialtjänsten så långl möjligt får sin politiska förankring ute i kommunerna nära de människor som verksamheten angår. Därmed förstärks den kommunala demokratin.

Samtidigt måsle tillsynen ulformas så att den tillgodoser det av socialutredningen angivna jämlikhelsmålel och skillnader mellan kommunerna i servicenivå molverkas.

Socialtjänslreformen syftar lill all i viktiga avseenden omdana den nuvarande socialvården. Ramlagen kommer att ge ökat utrymme för flexibla insatser som är anpassade till de individuella behoven. Verksamheten skall ha en mer samhällsorienterad inriktning, som bl. a. innebär alt socialtjänsten skall medverka i samhällsplaneringen. Redan dessa förändringar släller ökade krav på rikllinjer, planering, forskning och utvecklingsarbete, upplysning och utbildning samt uppföljning av verksamheten. Även mot denna bakgmnd måste socialstyrelsens framtida uppgifter bedömas.

Som jag tidigare har varit inne på kommer socialstyrelsen att avlyftas uppgifter om huvudmannaskapel för vissa institutioner och därmed handläggning av enskilda ärenden överförs från staten. Även ändrade slatsbidragsbestämmelser kommer att innebära adminislraliva lättnader för socialstyrelsen.

2.21.4 Sociulstyrelsens slällning

De övergripande målen för socialljänslen fastställs av statsmakterna. Inom de ramar som statsmakterna drar upp har kommunema elt självständigt politiskt och ekonomiskt ansvar för verksamheten. Socialslyrelsen skall som cenlral myndighet för bl. a. socialtjänsten företräda riksintresset. Styrelsen skall tolka och vidareutveckla statsmakternas mål och med stöd av erfarenheterna från verksamheten ge underlag lill de ändringar av målen som kan behövas. I samråd med de kommunala huvudmännen skall slyrelsen svara för övergripande planering, följa hur statsmakternas beslul till-lämpas inom socialtjänsten och hur samverkan utvecklas mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens arbetsuppgifter bör alltså mer inriklas på samordnings- och ulvecklingsarbete och mindre gälla detaljkontroll.

Dessa allmänna riktlinjer för socialstyrelsens roll råder det stor enighet om. Det står emellertid klart att socialstyrelsens roll måste stämmas av mot delvis molslridande intressen. Även detta kommer tiU klart ultryck i remissvaren på socialutredningens slutbetänkande. Mot kravet på kommu-

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 455

nal handlingsfrihet står kravet på en statlig konlroll som med socialulredningens ord "molverkar skillnader mellan kommunema i fråga om servicenivå och som innebär all målen för insalserna är desamma i alla kommuner".

Vissa remissinsianser anser emellertid alt socialulredningen inle tillräckligt har beaktat den kommunala självbestämmanderätten. Kommunförbundet menar atl kommunernas och socialnämndernas politiska ansvar är den bäsla garantin för att socialtjänsten utvecklas tillfredsställande. En tillsynsmyndighet bör inle kunna inspektera politiska organs beslul om socialtjänstens kvantitativa och kvalilativa innehåll, främsl när del gäller generella ålgärder på detla område. Administrativa myndigheter bör inte ha möjlighel atl relalivi delaljerat inkräkla på kommunernas bestämman-deräll om inriklning, priorilering och ulbyggnad av kommunala resurser. Några remissinsianser framhåller alt en långtgående slyrning sirider mol själva ramlagsidén som förutsätter att socialtjänsten inle skall uniformeras Ulan utformas efter lokala önskemål och behov. Hit hör Göteborgs kommun, Skövde kommun och Föreningen Sveriges socialchefer.

Klientorganisalioner, vissa fackliga organisationer och myndigheler menar däremol atl ramlagen ger möjligheter till standardskillnader som måste motverkas genom den statliga tillsynen. Sveriges socionomers riksförbund stöder utredningsförslaget men ser som en viktig uppgifl för den slatliga tillsynen atl bevaka att servicenivån inte varierar mellan kommunerna. Statskontoret anser att del kan finnas skäl att ge de slatliga organen en starkare roll mot kommunerna än vad socialulredningen föreslår. Riksrevisionsverket har en liknande inställning. Kammarrätten i Sundsvall finner det angeläget att socialstyrelsens ställning förstärks. Alkoholproblemali-kernas riksorganisation. De handikappades riksförbund, Sveriges socionomförbund och MS-förbundel för fram liknande synpunkler. Sveriges sociologförbund anser att förslaget innebär ökat inflytande åt Kommunförbundet, som har att se till kommunernas, främst ekonomiska, inlressen. Socialstyrelsen, som har till uppgift att se inte minst till de svaga gruppernas intressen, har redan fält en mindre styrande och övervakande uppgifl än tidigare. Sociologförbundet ser med oro på den ulvecklingen.

Av de remissinstanser som vill ha en starkare tillsynsfunktion anser flertalet atl länsstyrelsernas handlingsmöjligheter bör förslärkas. Jag återkommer till den frägan (avsnitt 2.21.8).

Somjag har sagt redan bör det vara en central uppgift för socialstyrelsen alt aktivt verka för att de mål och rikllinjer för socialtjänsten som riksdagen lägger fast blir förverkligade. Den uppgiften bör i huvudsak kunna genomföras på annat sätl än genom traditionell myndighetsutövning och detaljkontroll. Genom att sammanställa och dokumenlera kunskaper om socialtjänstens innehåll, organisation, resurser och behov av sociala tjänster bör socialstyrelsen ge både statsmakterna och kommunerna underiag för socialtjänstens utveckling. En sådan vägledning bör medverka till att den kommunala demokratin fördjupas och servicenivån utjämnas.

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 456

Enligt min uppfattning krävs del elt övergripande och samordnande arbete på riksplanel och i kommunerna för att de fastställda målen för socialtjänsten skall kunna förverkligas. Den kommunala handlingsfriheten i fråga om bl. a. socialtjänsten stäUer krav på ell centralt utvecklings- och rådgivningsarbele som gmnd för kommunernas handlande. Hur socialtjänsten utvecklas i förhåUande till de mål som statsmakterna fastställer behöver således följas upp från centralt håll.

Somjag har sagl tidigare skall socialstyrelsen som cenlral förvahningsmyndighel la akliv del i detta arbete som statens främsta förelrädare. Socialslyrelsen skall här självfallel grunda sitt arbete på de beslul som statsmaklerna fållar. Styrelsens viktiga uppgifter i fråga om tillsyn, planering, utvecklings- och försöksverksamhet bör avgränsas och preciseras bättre än nu.

2.21.5 Sociulstyrelsens tiUsyn

När man utformar statens tillsyns- och kontrollfunktioner, måste man la hänsyn lill de delvis motstridiga inlressen somjag har nämnt tidigare. Det är knappast möjligt atl slälla upp en allmängiltig princip om hur intresset av ökal lokall inflytande skall vägas mol inlresset av rättssäkerhet och lika tillgång på samhällets tjänster. En sådan avvägning måste göras för varje område. Frågan gäller inte minst vilken statlig styrning som är förenlig med den kommunala självstyrelsen.

Krav på rättssäkerhet och lika tillgång på samhällsservice är framträdande i remissyttrandena över socialslyrelsens förslag. Jag ansluler mig lill denna bedömning och finner för min del alt socialvård och hälso- och sjukvård har sådan vikt för den enskilde medborgaren alt kravet på rättssäkerhet och lika tillgång till samhällsservice i sista hand måste kunna kontrolleras genom slallig tillsyn. Den statliga tillsynen och kontrollen bör dock självfallet utformas så atl kommunernas och landslingens självständighet och möjlighet att anpassa sin verksamhet efler lokala förhåUanden inte träds för nära.

Jag förordar all del i socialtjänstlagen klart sägs ul att socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Socialutredningens lagförslag har inte någon motsvarande bestämmelse.

De senaste årens politiska inriktning på att öka handlingsfriheten för landsting och kommuner har bl.a. gått ut på att mönstra ut onödiga detaljföreskrifter. T.ex. slalskontrollkommittén och decentraliseringsutredningen arbetar med denna fråga och centrala statliga myndigheter har på regeringens uppdrag sett över gällande föreskrifter som berör landsting och kommuner i syfte alt ta bort sådan tillsyn och kontroU som inte behövs. Som jag har sagl tidigare hävdar bl.a. Kommunförbundel att behovet av statlig tillsyn och kontroll över kommunerna har minskat. Staten behöver samtidigt behålla och kvalitativt utveckla sin överblick särskilt då en verksamhet är under uppbyggnad, t. ex. när del gäller barnomsorgen.

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 457

Till slalens nuvarande tillsynsformer hör föreskrifter, anvisningar och råd. 1 del nämnda uppdragel till de cenirala slalliga myndighelerna erinrar regeringen om all decenlraliseringsulredningen i sitt principbetänkande har förordal att begreppel anvisningar inte längre skall användas. Anvisningar är inle formelU bindande. De skall ijäna som vägledning vid rältslill-lämpningen. Den lerminologi som används i fråga om statlig tillsyn är i viss mån oklar. Även andra begrepp än de tre nämnda används. Del är angeläget atl man använder begrepp som klarl anger vad som är juridiskt bindande och vad som endasi skall tjäna som vägledning. Decentraliserings-utredningen har föreslagit atl bara Ivå benämningar skall förekomma, nämhgen föreskrifter och aUmänna råd. Jag anser det lämpligt all använda dessa båda begrepp men inga andra för socialtjänstens del.

Föreskrifter är rättsregler som är bindande för tillämpningen. Enligl den nya regeringsformen krävs det ett bemyndigande i lag för att regeringen skall kunna uppdra åt t. ex. socialstyrelsen att utfärda föreskrifter. Socialstyrelsen har nu bemyndiganden all utfärda föreskrifter i åtskilliga avseenden inom hälso- och sjukvårdsområdet. Liknande befogenheter torde i betydande utsträckning komma all behövas även inom den framtida hälso-och sjukvården.

På socialvårdsområdet har socialstyrelsen enligl NvL rätt att utfärda bindande anvisningar för nykterhetsnämnderna. Någon sådan rätt finns inte i fråga om barnavården och socialhjälpen. När NvL mönstras ut, försvinner också den nämnda rätlen. Även inom socialtjänsten bör emellertid socialstyrelsen ges bemyndigande all utfärda föreskrifter inom insti-tuiionsområdel. Jag återkommer lill denna fråga.

Som central tillsynsmyndighet skall socialstyrelsen enligt förslaget till socialtjänstlag utfärda allmänna råd lill ledning för lagens tillämpning. RäUen all ulfärda aUmänna råd är en del av tillsynsfunktionen.

Begreppet tillsyn är i dag inte fullt klart. Jag kommer därför alt gå närmare in på frågan vad socialstyrelsens tillsyn över den kommunala socialljänslen skall innebära. Socialstyrelsen skall följa verksamheten bl. a. genom kontroll i form av inspektion eller andra besök. Inspektionerna och besöken bör som regel syfta till utbyte av information och erfarenheter. Socialstyrelsens företrädare får då tillfälle att föra fram synpunkter och fakta och göra påpekanden i syfte atl få rättelser lill stånd eller i övrigl främja den kommunala socialtjänstens utveckling. Socialstyrelsens inspektion bör i största möjliga utsträckning ha en rådgivande och övergripande inriktning och syfta till ett ömsesidigt informationsutbyte. Jag förutsätter atl initiativ till sådana besök också skall kunna tas av socialnämnden för att denna skall kunna få en viss fråga om verksamhetens utformning bedömd. Styrelsens tillsyn innefaltar även skyldighel att påtala om lagar och förordningar inte följs på det sätt som riksdag och regering har avsett. Styrelsen bör också granska påstådda missförhållanden och uttala sig om anmärk-ningama har varit befogade. Vid bedömningen bör slyrelsen ta hänsyn inle

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 458

bara lill rådande förhållanden ulan också till planerad utbyggnad av den kritiserade verksamheten. Somjag nämnde nyss bör socialstyrelsens tillsyn huvudsakligen ha en övergripande inriklning. När slyrelsen finner anledning atl låta undersöka bl.a. sådana förhållanden som mer eller mindre direkt har sin utgångspunkl i enskilda ärenden bör den ha möjligheter atl klarlägga förhållandena i samverkan med länsstyrelsen och dess socialtjänstenhet. Men även en övergripande tillsyn berör ytterst enskilda människor och deras förhållanden. Jag är därför inte beredd att söka avgränsa socialstyrelsens tillsynsfunktion så att denna inte skulle kunna omfalla enskilda fall.

Socialslyrelsen skall följa och stödja kommunernas planering av socialtjänsten. Detla är angelägel med hänsyn lill den stora betydelse som planeringen bör ha inom den framlida socialtjänsten. Socialstyrelsen bör därvid efter samråd med huvudmän för socialtjänst och statistikproduktion närmare pröva vilka uppgifter som behövs för detta på riksnivå.

Vissa tekniska och organisatoriska frågor återkommer jag till i den särskilda propositionen. Jag nöjer mig här med några påpekanden. Statistiska centralbyrån (SCB) svarar nu för den tekniska bearbetningen. En med socialtjänstdata utbyggd långtidsplanering bör kunna tillställas socialstyrelsen och socialljänstenhelen vid länsstyrelserna (avsnitt 2.21.8). Med visst biträde av dessa enheter bör socialstyrelsen sedan - med sikte på huvuddragen i planema - analysera och kommentera materialet utifrån statsmakternas socialpolitiska intentioner och mål. Härigenom bör socialslyrelsen kunna ge kommunerna slöd i deras planering och vid behov tillhandahålla statsmakterna underiag för politiska beslul. Har statsmaktema på något område getl klara riktlinjer bör socialslyrelsen genom sin verksstyrelse uppmärksamma kommunen i fall det finns påtagliga avvikelser från dessa rikfiinjer. Om en kommun i planeringsstadiet vill ha socialstyrelsens synpunkter bör styrelsen i princip vara skyldig atl avge ett sådant yttrande.

Socialstyrelsens tillsynsfunktioner skall således gå ut på att följa, leda och utveckla socialtjänsten genom att ta emot och förmedla kunskaper, redovisa uppfattningar om och påpeka behov av förändringar. De medel slyrelsen bör ha lill sitt förfogande är föreskrifter inom den sociala institutionsvården, aUmänna råd om hur socialtjänsten bör utvecklas inom ramen för riksdagens och regeringens beslut, inspektion eller andra besök för informationsutbyte och opinionsbildning samt inhämtande av planer om socialtjänsten som underiag för kunskaper vilka skall återföras till kommunema.

Socialstyrelsen skall också medverka till att statsmakterna får underiag för planering av det fortsatta reformarbetet inom styrelsens verksamhels-område och meddela förhållanden som kan anses motivera lagändringar.

Styrelsen skall även på andra vägar påverka utvecklingen. Jag syftar här på socialstyrelsens framtida uppgifter inom ulvecklingsarbete i fråga om

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 459

social metodik m.m. och medverkan i utbildning och informalion inom socialljänslen. Även slyrelsens planeringsfunklioner återkommer jag lill.

Socialslyrelsen har genom adminislralionen av olika slalsbidrag hiuills fåll informalion om skilda förhållanden inom socialvården. Förändringarna i fråga om slalsbidragen (avsnitt 2.22) innebär att socialslyrelsen till viss del kommer all föriora delta informationsunderiag. Molsvarande kunskaper måsle slyrelsen då skaffa sig genom en aktiv tillsyn.

2.21.6 Socialstyrelsens planeringsuppgifter

Socialstyrelsen skall med utgångspunkt i statsmakternas intentioner i fråga om socialljänslens mål och inriklning ge kommunerna ett allmänt underiag förderas planering. Detla kunskapsunderiag bör ha karaktären av allmänna råd och således inle vara bindande.

Som jag har varil inne på tidigare skall slyrelsen vidare ge regering och riksdag underiag för överväganden och beslul om socialtjänsten.

Enligt socialutredningen bör socialslyrelsens uppgifter i fråga om planeringen vara att utveckla metodiken för social planering, all sammanställa riksplaner som ger en samlad överblick över socialtjänstens planerade utveckling samt att tillhandahålla planeringsunderlag till kommunerna. Socialstyrelsen får därmed ell underlag för att påverka socialtjänstens utveckling. Jag ansluter mig i princip lill socialulredningens förslag som också har fått stöd vid remissbehandlingen.

Frågan om planeringsverksamhetens organisation, leknik och metodutveckling återkommer jag till i den särskilda propositionen om socialslyrelsens uppgifter och organisation. Jag vill emellertid redan här understryka betydelsen av att socialstyrelsens planeringsarbete får en konkret och åtgärdsinriktad prägel, som anpassas till kommunernas behov av planeringsunderlag. Av särskilt slor belydelse är att socialslyrelsen följer och sammanställer resultat av pågående utvecklingsarbete och återför dessa kunskaper till kommunerna och därmed medverkar till en ändamålsenlig metodutveckling inom socialtjänsten. Styrelsen har också etl särskilt ansvar för att underlätta samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården bl.a. genom att ge huvudmännen underlag för en samordnad planering.

Socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen i kommunerna är ett vikligl inslag i socialtjänstreformen. De sociala aspeklerna måste också bevakas i planeringen på riks- och regional nivå. Socialslyrelsen bör här ha en viktig uppgift. Del är emellertid en ny uppgift, vars praktiska former får växa fram i takt med vunna erfarenheter. Socialstyrelsens underlag för den kommunala verksamhetsplaneringen bör utformas så alt den även kan bli lill nytta i socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Genom att bl. a. analysera hälsorisker och sociala problem i olika samhällsmiljöer bör styrelsen kunna tillföra planeringen viktig kunskap.

Socialslyrelsen bör vidare medverka i en fortlöpande personal- och

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 460

utbildningsplanering. Jag behandlar dessa frågor närmare i den särskilda propositionen.

2.21.7 Social forskning

Det starkt ökande iniressel för social forsknings- och utvecklingsverksamhet (FoU) har lett lill atl socialslyrelsen har fått ta på sig omfattande FoU-uppgifler. Verksamhelen har huvudsakligen finansierats med särskilda bidrag vid sidan av reguljära anslag.

Socialulredningen föreslår all socialslyrelsen själv skall kunna ta ansvar för sådan social forskning som ingår i utvecklingsarbele, försöksverksamhet eUer uppföljning av social verksamhet. Utöver detla bör socialslyrelsen inte vara huvudman för social forskning men hålla myckel nära konlakt med övrig social forskning. Slyrelsens konlakt bör gå ut på atl dels förmedla problem och ge underlag för forskningsarbetet och dels föra ul forskningsresultaten lill socialtjänsten.

Socialt forsknings- och utvecklingsarbele är naturligtvis nödvändigl för socialtjänstens utveckling. När del gäller frågan om socialstyrelsens framtida uppgifter på delta område får man ta hänsyn lill remissreaktionen och till föreslående ändringar av den sociala forskningens organisation m. m.

Socialslyrelsen underslryker i remissyttrandet över socialutredningens slutbetänkande all FoU är mer utvecklad inom hälso- och sjukvården än inom socialvården. Slyrelsens framtida roll inom forskningssektorn bör enligl remissyttrandet sammanfattningsvis bestå i:

- alt beställa bearbetning av befintlig kunskap för praktisk tillämpning,

- att till forskningssektorn redovisa socialljänslens läge och uiveckling och förulsällningar för FoU i praktisk verksamhet samt strävandena till kontakter mellan forskningen och den kommunala socialtjänsten för genomförande av FoU-projekl saml ge forskarna underlag för FoU-aktiviteter,

- alt lill forskningen sammanställa och redovisa behov av FoU-insatser,

- att bidra till att förbällra kontakterna inom den sociala forskningen och meUan forskare och praktiker,

- atl tillsammans med kommunerna stödja och följa FoU och försöksverksamhel.

Socialstyrelsen anser alt dess ansvar för FoU bör vidgas och att styrelsen för denna verksamhel bör fä anslag i budgeten. En belydande remissopinion ställer sig emeUertid kritisk lill socialslyrelsens hittillsvarande verksamhel på området och till att styrelsen skall ha ett direkt ansvar för en del av den sociala forskningen eller bedriva egen forskning. Statskontoret stöder bl. a. översynsutredningens uppfattning att socialstyrelsen inte bör bedriva egen forskning. Sveriges socionomers riksförbund är tveksamt till om styrelsen skall bedriva forskning kring egna projekt och verksamheter och menar för övrigt alt av de viktigaste vägarna mellan forskning

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 461

och fältet, dvs. praktiskt sociali arbele, går över socialarbelarnas gmnd-och vidareulbildning.

TCO och Sveriges socionomförbund anser all socialslyrelsen bör mer aklivi medverka lill metodutveckling inom socialtjänsten. Socialslyrelsen har enligl de båda remissinstanserna spelat en passiv roll och lämnal kommunerna utan vägledning i fråga om olika konkreta problem. Socialstyrelsens medverkan i metodutvecklingen bör ofta kunna vara praktisk, genom all slyrelsen hell enkell håller reda på ulvecklingen i kommunerna och stimulerar och sprider kännedom om utveckling av meloder som bedöms vara av allmänl inlresse. Socialslyrelsens medverkan i melodulvecklingen förutsäller inte främsl utredningsprojekt med långsiktig planering och breda målformuleringar.

Bl. a. TCO "har direkt negativa erfarenheter av sådana utvecklingsprojekt inom socialstyrelsen som trots myckel slora resursinsatser inle lell till några konkrela resultat av något större värde för de på fältet verksamma". TCO säger också att socialstyrelsens passivitet i alllför hög grad har förklarats med alt styrelsens åtgärder inle får föranleda merkostnader för kommunerna. "Enligt TCO;s uppfaUning är del rimligl alt melodulvecklingen i vissa fall leder lill kostnadsökningar och trots detta önskvärt atl ell ämbetsverk på etl aktivt sätt medverkar till atl förverkliga regeringens socialpolitik."

1 remissvaren på översynsutredningens förslag säger Kommunförbundel bl. a. att forskningen bör bedrivas av organ som är fristående från förvallande myndigheter. LO reagerar mot atl en stor del av styrelsens verksamhel bedrivits genom särskilda projektanslag för FoU.

Som jag har sagl lidigare måsle socialstyrelsens roll i fråga om FoU bedömas bl. a. mot bakgmnd av den sociala forskningens organisation och utveckling. Jag redovisar delta närmare i propositionen om socialstyrelsen och nöjer mig nu med en sammanfattning.

Forskningssamverkanskommittén (FOSAM) har föreslagit en förstärkning och omorganisation av den forsknings- och utvecklingsverksamhet som faller under arbetsmarknads-, social- och utbildningsdepartementen. Ett från den I juli 1980 ombildat socialforskningsinstitui (SOFI, som föreslås få namnet Institutet för social- och arbetsmarknadspolitisk forskning, ISAF) bör enligt förslagel tillgodose de tre sektorernas behov av dels en högt kvalificerad och lättillgänglig resurs för social- och arbetsmarknadspolitisk forskning uianför högskolan, dels en administrativ bas för FoU-insatser inom arbelsmarknads- och socialpolitik. Ell ombildal social-forskningsinslilul bör kunna ulnylljas även av högskolan som komplement lill egna resurser för utbildning och forskning. Till institulets viktigaste forskningsområden bör höra socialpolitiska aspekter på hälso- och sjukvård, missbrukets sociala följder, socialförsäkringssystemets effekter med tyngdpunkt på makroaspekter. Institutet bör bygga upp en social rapportering, som belyser samhällsförändringarnas betydelse för uppkomslen av

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länssLna 462

sociala problem och för välfärden. Även samhällsplaneringens sociala följder bör vara en viklig forskningsuppgift för inslilulel, menar FOSAM. Jag är av samma mening som en lungt vägande remissopinion alt socialstyrelsen i princip inte bör bedriva egen forsknings- och utvecklingsverksamhet. Del kan anmärkas all styrelsen inte har behövt medverka i den medicinska forskningen för all upprållhålla sin kompetens på området. Samma måste sägas i princip gälla det sociala områdel.

Forskning som gäller leoribildning av långsiktig betydelse för socialtjänsten hör naturiigtvis till universitetsområdet och särskilda forskningsinstitut. Samma gäller till stor del andra slag av långsiktigare utvecklingsarbele och forskning.

En tredje kategori utgör verksamhelsanknulel utvecklingsarbete och försöksverksamhet. Hit hör det mesta av den FoU-verksamhet som socialstyrelsen och kommunerna svarar för eUer deltar i. Frågan om målinriktad FoU inom soeialdepartemenlets verksamhetsområde återkommer jag till i propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation. Socialdepartementels delegation för social forskning bör även i förtättningen svara för ledning i fråga om samordning och prioritering av social forskning och utveckling. Detta förutsätter att främsl delegationen för social forskning tar reda på behov av forskning, utveckling och försöksverksamhet inom området och verkar för att FoU inriktas på viktiga uppgifter. Socialforsk-ningsdelegationen bör lämna bidrag till sådana insalser och medverka lill att resultaten kommer ut i praktisk användning. Självfallet bör inte alla förslag till FoU-insalser komma från delegationen. De kan komma från socialstyrelsen, socialforskningsinslitutet, forskare, kommuner osv. Det viktiga är att delegationen som medelsbeviljande organ kan leda och samordna verksamheten.

Vad jag har sagt innebär inte att socialslyrelsen fråntas möjlighelen att bedriva ulvecklingsarbete inom sitt verksamhetsområde.

Del står således styrelsen fritt atl inom ramen för sina personella och ekonomiska resurser bedriva det utvecklingsarbete som behövs för myndighelens verksamhet. Styrelsen bör i första hand inom den ordinarie personaluppsättningen ha kompetens att initiera eller i undantagsfall bedriva FoU som behövs för att verket skall kunna fullgöra sin myndighetsfunktion, främst planerings- och lillsynsuppgifler. Styrelsen bör också ha resurser för att kunna bedöma utvecklingen på det sociala området samt analysera och föra fram problem, som kräver åtgärder.

Planeringsfunktionen kan fordra vissa utvecklingsinsatser, där särskilda medel kan behövas för medverkan av sakkunniga utanför verket.

Dessa medel för FoU bör ge socialslyrelsen möjlighel alt anlita utomstående forskningsexpertis eller ge forskningsuppdrag till universitet och forskningsinstitut elc. eller samarbela med kommunerna i försöksprojekt. Socialstyrelsen bör även initiera FoU-insatser vid olika forskningsinstitutioner, som dessa finansierar.

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 463

Genom alt la egna inilialiv och i övrigl hålla sig underrällad om pågående forskning och uiveckling i kommunerna bör socialstyrelsen sprida kännedom om och främja melodulvecklingen inom socialljänslen.

Ett viktigt olöst problem är hur den kunskap som en omfattande FoU-verksamhet ger skall kunna föras ut i praktisk tillämpning och ulveckla socialtjänsten på etl ändamålsenligt sätt. Problemel gäller dokumentation och upplysning, som ligger varandra nära. Reformarbelel gör problemel alltmera akut. Vi har i dag en splittrad dokumentationsverksamhet. Volymen av FoU gör det tveksamt om dokumentation och upplysning kan läggas på etl enda organ. Del står under alla förhållanden klarl atl informalion och dokumenlation på FoU-områdel bör samordnas och systematiseras bättre än nu. Della är inte minst viktigt för kommunerna. Jag anser atl socialstyrelsen bör ha del i detla arbete.

Socialstyrelsen kommer givetvis även i framtiden all ha som en viktig uppgift all ge information till allmänheten i olika socialpolitiska frågor, även om denna uppgift i första hand bör åvila huvudmännen. Styrelsen bör därför i sin upplysningsverksamhet samarbeta med huvudmännen och deras centrala organisationer. Den centrala informationsverksamheten kan omfatta både färdigproducerad information i olika former och elt centralt framtaget informationsunderlag eller en basinformation som service åt huvudmännens regionalt och lokalt anpassade upplysningsverksamhet. Informationen bör i vissa fall vara allmänt riktad och i andra avse särskilda målgmpper inom t.ex. äldreomsorgen. Socialstyrelsens medverkan i utbildnings- och upplysningsarbetet i samband med socialtjänslreformen återkommer jag till (avsnitt 2.26).

2.21.8 Den regionulu tillsynen

Jag har tidigare angell huvuddragen i den nuvarande regionala tillsynen och socialutredningens förslag i principbetänkandet (avsnillen 2.21.1-2.21.2). I slutbelänkandel håller utredningen i storl sett fast vid principbetänkandets förslag.

Utredningen föreslår således all länsslyrelsen skall ulöva den formella tillsynen. Länsstyrelsen skall kunna företa inspektion eller verkställa ulredning. Vid behov skall styrelsen kunna påkalla ändring hos kommunens socialnämnd. Tillsynsorganet bör enligt ulredningen kunna göra påpekanden men inle ha befogenhet atl ålägga kommuner viss ålgärd.

Jag är överens med både ulredningsförslag och en närmast enhällig remissopinion om atl länsstyrelsen skall vara regionall lillsynsorgan för socialtjänsten. Enligt förslagel lill socialtjänstlag skall länsstyrelsen inom länel följa tillämpningen av socialljänsllagen, informera och ge råd till allmänhelen i frågor som rör socialtjänsten, bilräda socialnämnderna med råd i deras verksamhel, främja samverkan på socialljänslens område mellan kommuner och andra samhällsorgan och även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ell ändamålsenligl säll. TiUsynen skall också omfalla de sociala insliiulionerna.

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:na 464

En socialtjänstenhet på länsnivå bör enligt socialulredningen få slor betydelse för socialtjänstens utveckling. Vissa av enhetens uppgifter bör lösas i samverkan med Kommunförbundets länsavdelningar. Del gäller särskill utvecklingsarbete, utbildning och informalion. Medverkan i inslilutionsplaneringen föruisätter samverkan med både länsavdelningen och med landstingskommunen.

Enhelen bör adminislralivt inordnas i länsslyrelsen. Därmed samordnas den slalliga förvallningen på länsnivå, enhelen kan få administrativ service, och länsplaneringen får social sakkunskap.

Socialulredningen anser del viktigi all socialslyrelsen ges möjlighet all direkl påverka socialtjänslenhelens arbete.

Socialljänstenhelen bör enligl ulredningen ha lill uppgifl

all vara kontaktorgan mellan socialstyrelsen och den kommunala socialtjänsten

all upplysa och vägleda saml initiera ulvecklingsarbcle

atl informera allmänhelen (vara "klagomur")

atl tillföra samhällsplaneringen sociala aspekier

all tillhandagå länsstyrelsen och länsrätten i socialljänstärenden.

I budget- och personalfrågor bör enheten vara en del av länsstyrelsen. Enheten bör också tiUhandagå länsstyrelsen i den formella tillsynen av kommunernas socialtjänst. Den skall också gå länsrätten till hända i ärenden angående vård av unga och i besvärsärenden. I övriga ärenden bör enhelen vara underställd socialslyrelsen.

Den statliga eftervårdsorganisationen föreslås avskaffad och glesbygdskonsulenternas uppgifler inordnas under socialtjänslenhelen.

De flesta remissinstanserna är överens med socialulredningen om att det behövs en regional social enhet. Till de positiva remissinstansema hör socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverkei, flertalel länsstyrelser, handikapporganisationer och kommuner. Kommunförbundel, Föreningen Sveriges socialchefer och decentraliseringsutredningen vill begränsa den föreslagna verksamheten.

Jag ansluter mig också till förslagel om en regional social enhet, som skall vara administrativt inordnad i länsstyrelsen. När del gäller alt ta ställning lill socialutredningens förslag atl enhelen skall ha många vittomfattande uppgifter måste flera förhållanden beaktas. Som flera remissinstanser har stmkit under har den kommunala socialljänslen byggts ut kraftigt och förfogar nu över en omfattande sakkunskap och kompetens. Splittrade och vittomfattande arbetsuppgifter kan äventyra möjligheterna för enheten alt nå och vidmakthåUa effektiv kapacitet. Även översynsutredningen har tryckt på behovet av att uppgifterna renodlas. Man måste också uppmärksamma riskerna för dubbelarbete gentemot Kommunförbundets länsavdelningar.

Jag anser alt verksamhelen främsl bör inriklas på uppgifter inom länsstyrelsen och länsrätten. Den sociala enheten bör medverka i länsstyrel-

Prop. 1979/80:1    Soc.styr:n och länsst:tm 465

sens tillsynsarbete och bislå länsrälten med sociala bedömningar. Enheten bör vidare råda och upplysa enskilda (vara "klagomur"), säml medverka som social expertis i den regionala samhällsplaneringen. Enhelen skall vidare handlägga alkoholärenden.

Det är också vikligl all bygga upp ett nära samarbele och goda kontakter mellan socialstyrelsen och den regionala nivån. Socialslyrelsen bör kunna utnyttja enhelen som ett led i kontakten med fältet och enhelen behöver fortlöpande information från socialstyrelsen om utvecklingstendenser inom olika områden av den sociala seklorn. En viktig del av den sociala enhetens arbele bör emellertid vara alt gå länsslyrelsen lill banda i tillsynsarbetet. Delta bör ha sin huvudsakliga inriktning på att genom överläggningar med förtroendevalda och tjänstemän följa och medverka till alt socialtjänsten utvecklas på elt ändamålsenligt sätt i enlighet med lagstiftningens intentioner.

Den av socialulredningen föreslagna uppgiften för enheten atl ge den kommunala socialtjänsten "information och vägledning samt impulser lill utvecklingsarbete" bör inle vara en självständig uppgifl. Enhelen bör här ha en förmedlande och biträdande funktion inom ramen för i första hand länsstyrelsens men i vissa fall också socialstyrelsens myndighetsuppgifter.

Länsstyrelsema saknar nu social kompelens i fråga om samhällsplanering. Socialkonsulenterna har hittills i endast begränsad utsträckning varil med i detta arbete. Den sociala enheten bör här kunna tillföra planeringen social sakkunskap. Frågan kommer att utvecklas närmare i propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation. Här nöjer jag mig med alt säga atl enheten i planeringsverksamheten bör ha särskilda förutsättningar att bevaka svaga och utsatta gruppers förhållanden och behov.

Som jag har varit inne på tidigare bör den sociala enheten på det regionala planet kunna medverka i socialslyrelsens uppföljning av den kommunala planeringen av socialtjänsten. Jag anser atl detta bör underlätta socialstyrelsens arbete på atl få etl grepp över de många huvudmännens planer. Socialslyrelsen kan då sammanställa och bedöma på riksnivå hur planema överensstämmer med statsmakternas intentioner.

Jag har tidigare sagt att socialtjänstenheten bör råda och upplysa enskilda (vara "klagomur"). Den juridiska service som i dag utgår centralt från socialslyrelsen bör i framtiden delvis kunna ersättas av den sociala enhetens verksamhet i samverkan med den juristexpertis som länsslyrelsen i övrigt förfogar över. Samma gäller upplysningar lill myndigheler och organisationer. De regionala organen bör emellertid ha möjlighel alt hänskjula särskilt komplicerade rättsfrågor lill socialstyrelsen.

Jag vill vidare framhålla att socialstyrelsen bör medverka vid fort- och vidareutbildning av den sociala enhetens personal. Den regionala organisationen bör också ha möjlighet att medverka i utbildning och konferenser, som anordnas för förtroendevalda och tjänstemän i kommunerna.

Somjag har sagl tidigare anser socialutredningen all del inle är nödvän-30   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Överklagande 466

digl all ha kvar elt inslmmenl som ger möjlighel all direkl ålägga en kommun alt lämna del bislånd som den enskilde har räll till. Mol bakgrunden av den kraftiga ulvecklingen av kommunernas sociala sakkunskap och resurser på området och med hänsyn lill del lokala polifiska ansvarel delar jag ulredningens uppfaUning atl denna lyp av statliga ingrepp inte bör finnas i den kommunala socialtjänsten.

2.22 Överklagande av beslut

2.22.1 Ulgångspunkter

Socialtjänstlagens karaktär av ramlag kommer att ge kommunerna större möjligheler än nu atl utforma socialtjänsten efter egna förutsätlningar och behov. Socialnämnden skall också ulan atl styras av delaljerade bestämmelser kunna anpassa insatserna lill den enskildes behov. En lagstiftning som på della sätl i stor omfattning lämnar frågan om de olika slöd- och hjälpinsalsernas utformning öppen för avgörande i varje särskill fall släller krav på en effektiv slallig tillsyn.

För den enskilde är det emellertid vikligl att det finns en möjlighel all överklaga beslut inom den kommunala socialljänslen lill en högre instans. De nuvarande vårdlagarna ger alla bestämmelser om förvallningsbesvär. Enligl NvL kan man således överklaga olika beslul av nyklerhelsnämnden hos länsrällen. Enligl 54 S ShjL finns besvärsräll, föruiom mol beslul som rör ålderdomshemsavgifter, även mol beslut i ärenden om socialhjälp. Besluten överklagas hos länsslyrelsen. Även enligl 80S BvL får besvär föras, förutom mol ålskilliga förpliklande beslul, också när nämnden har avslagit framslällning om samhällsvård enligl 31 S BvL. 1 dessa fall är länsrällen besvärsinslans.

Bortsett från dessa förvallningsbesvär över särskill angivna beslul ger vårdlagarna ingen annan möjlighet all klaga än den som alla kommunmedlemmar har alt föra talan mol kommunala beslul genom kommunalbesvär. Jag återkommer strax närmare till vad dessa besvär belyder.

2.22.2 Kommunalbesvär och förvallningsbesvär inom socialtjänsten
Socialljänsllagen kommer i slor ulslräckning all inskränka sina före
skrifter till allmänna rikllinjer för socialnämndens verksamhel. Social
nämnden kommer enligl lagen alt kunna fatta beslut som rör kommunmed
lemmarna generelll men även beslul i enskilda ärenden. Ulmärkande för
dessa beslul är all de inte är knutna till särskilda förulsällningar och villkor
som anges i lagen. En lagsliflning som på della säll ger nämnden möjlighel
all ulforma besluten inom givna ramar och ulan detaljstyrning kommer att
ligga nära de beslul som en kommunal nämnd annars faltar inom ramen för
den kommunala självstyrelsen. Del är ell viktigi allmäninlresse all kom
munmedlem ges möjlighel till granskning av hur kommunen utövar den
kompelens som lagen ger den. En sådan granskning kan nås genom kom-

Prop. 1979/80:1    Överklagande 467

munalbesvär. Socialutredningen har också föreslagil atl möjlighelerna atl föra lalan mot socialnämnds beslut i allmänhel skall begränsas till kommunalbesvär.

Kommunalbesvären möjliggör således en konlroll av den kommunala förvallningen. Det är inle heller enligl min mening möjligi alt införa förvaltningsbesvär i ärenden där socialnämnden får besluta frilt inom ramen för en given kompetens. Förvaltningsbesvären innebär atl besvärsmyndigheten vid bifall till besvären i princip skall sätta etl nytt beslut i det överklagade beslutets ställe. Det skulle för de ärenden som del nu gäller innebära all besvärsmyndigheten vid besvärsprövningen skulle gripa in i den kommunala självslyrelsen. Delta skulle komma att strida mol syfiet med lagens konstruktion all ge kommunerna frihet att inom ell angivet kompetensområde utforma verksamhelen efter egna förutsättningar och behov. Jag anser således i likhet med socialutredningen att liksom i dag endast kom-munalbesvärsvägen bör stå öppen när det gäller beslut som nämnden enbart fattar på grundval av den kompetens som ges i socialtjänstlagen.

Socialtjänstlagen tar emellertid också upp bestämmelser som mer konkrel anger den enskildes rättigheter och därmed också socialnämndens skyldigheter. Bestämmelserna om rätl till bistånd, som jag har berört tidigare, skiljer sig från övriga bestämmelser i socialtjänstlagen på så sätt att socialnämnden genom dessa bestämmelser åläggs en skyldighet att under vissa omsländigheier ge den enskilde slöd och hjälp inom socialtjänsten. Enligt de föreslagna bestämmelserna har den enskilde rätt lill bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Vidare sägs det i bestämmelserna bl.a. att den enskilde genom biståndet skall tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Socialutredningen har framhållit att del är viktigt för den enskildes rättssäkerhet att han ges möjlighet att få frågan om rätten till bistånd prövad efler besvär. Kommunalbesvären lämpar sig mindre väl för en sådan prövning. Det är enligt ulredningen först om besvärsmyndighelen ges möjlighet atl sälla annat beslut i det överklagade beslutets ställe som besvärsrätten kan ges etl reellt innehåll för den enskilde. Socialutredningen anser därför att talan mot beslut i fråga om rätl lill bistånd skall kunna föras genom förvallningsbesvär.

Socialutredningens förslag om förvaltningsbesvär i frågor som gäller rätten till bistånd har gett upphov till delade meningar bland remissinstanserna. De remissinstanser som är positiva eller övervägande positiva lill förslaget är kammarrätterna i Göteborg och i Sundsvall, länsstyrelserna i Kalmar, Södermanlands och Västerbottens län, statens handikappråd, Kommunförbundet, flera kommuner, Svenska nyklerhelsvårdsförbundel, Handikappförbundens centralkommitté, Sveriges socionomförbund, LRF och stalskontroUkommittén. Dessa remissinstanser anser i allmänhet att en utvidgad rätl till förvaltningsbesvär har belydelse från rättssäkerhetssynpunkt och stärker den enskildes slällning.

Prop. 1979/80:1    Överklagande 468

Bland de kriliska remissinslanserna kan nämnas riksrevisionsverkei, länsslyrelserna i Slockholms, Gollands, Blekinge, Kristianslads, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län, JO, fiera kommuner och Föreningen Sveriges socialchefer. I kritiken mot förslagel förs bl.a. fram all besvärsrällen saknar verkligt innehåll. Några remissinsianser anser all den frihel all utforma socialljänslen efter lokala behov och önskemål som ramlagsliflningen skall ge beskärs genom besvärsprövningen.

JO framhåller atl besvären ofla kommer all gälla frågor om fördelning av ekonomiska resurser vilka inte förslår lill atl täcka alla behov. JO pekar på att förslaget innebär atl ett slort antal rena köärenden inkl. frågor om förtur, som tidigare har kunnal överklagas endasi genom kommunalbesvär, kommer atl föras in under förvaliningsbesvärens tillämpningsområde. Sammanfattningsvis framhåller JO atl den myckel allmänna formuleringen av bislåndsparagrafen i förening med den föreslagna besvärsrätten kommer au leda lill svårigheier i rältslillämpningen.

Riksrevisionsverkei anser på motsvarande säll att besvärsrällen i vissa fall lorde bli en rältighel som inle har någol reellt innehåll, eftersom del många gånger på kort sikl kan finnas resursresiriktioner. Verkel anser därför all del inom vissa serviceområden kan vara tillräckligt att kunna anföra kommunalbesvär. En konflikl vid besvärsprövningen mellan den enskildes rätl till bistånd och kommunens resurser påtalas också av de andra remissinsianser som är kritiska mot förslaget. Några remissinstanser varnar för all besvärsprövningen kan leda till styrande ingrepp i den politiska beslutsprocessen. Hit hör Kommunförbundel som anser atl länsrättens möjligheler att styra biståndets utformning och omfallning bör begränsas lill all avse enbarl ekonomisk hjälp.

Jag vill för egen del säga följande. Med förvallningsbesvär syflar man lill all nå en materiell överprövning av meddelade förvaltningsbeslut. Det innebär bl.a. alt besvärsmyndighelen skall kunna pröva ärendet i dess helhel och i förekommande fall sälla elt nyll beslut i det överprövade beslutels ställe. Kommunalbesvär är å andra sidan avsedda att ge en enskild kommunmedlem möjlighet lill insyn i hur den kommunala självbe-slämmanderällen ulövas. Kommunalbesvären har också ulformals från denna utgångspunkt. Sålunda har varje kommunmedlem besvärsrätt. Besvärsprövningen är i dessa fall emellertid begränsad till atl avse sådana förhållanden som att beslutet sirider mot lag eller annan förfaUning, kränker klagandens enskilda rätl eller annars vilar på orättvis grund. Besvärsmyndighelen kan inte sälta etl nytt beslul i del överklagade beslutets ställe utan endasi undanröja del felaktiga beslutet.

Förvaltningsbesvären ger förulsällningar för en belydligl mer allsidig prövning än den som kan åsladkommas genom kommunalbesvär. Jag anser därför i likhel med flerlalel remissinsianser all beslul i fråga som rör rälien till bistånd bör föras genom förvallningsbesvär.

Prop. 1979/80:1    Överklagande 469

2.22.3 Närmare om förvaltningsbesvär

Flera remissinsianser har hävdat atl den besvärsprövning som är förutsatt vid förvaltningsbesvär inle kan genomföras fulll ul med den ulformning som rätlen till bistånd har fåll. Olika förslag har gells under remissbehandlingen om hur besvärsprövningen skall genomföras.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar på att rälien lill bislånd inle avser vissa i lagen angivna insatser så som är fallet enligt nuvarande ordning med t.ex. socialhjälp enligt 12S ShjL. Besvärsmyndigheten bör därför enligl länsstyrelsen först beslämma om del föreligger räll lill bislånd och därefter pröva vilken hjälpform som bäsl tillgodoser den enskildes behov. Länsstyrelsen framhåller att en sådan besvärsprövning utan en bestämd avgränsning av "processföremålel" kan bli mycket komplicerad och omfaUande. Den tid som kan komma atl gå ål för besvärsmyndighelen all skaffa in lillräckligl beslutsunderlag lorde bli alllför lång för alt besvärsinsliluiei skall kunna tjäna etl egentligt syfte.

Sveriges socionomers riksförbund anser att konflikten bör lösas genom att länsrättens prövning endast fär omfatta de lagliga förulsältningarna för rätt till bistånd, men däremol inte biståndets innehåll och omfallning. Samma uppfattning redovisas av Föreningen Sveriges socialchefer. Enligl föreningens mening kommer det inte all skapas fömtsållningar för en renl rältslig prövning av innehållet i del bislånd som socialnämnden lämnar. De avvägningar som måste göras kommer många gånger atl kräva myckel omfattande kunskaper om socialt arbete. Del kan gälla att väga olika terapiformer mol varandra eller all i en given silualion avgöra om bistånd i hemmet är alt föredra framför institutionsvård. Föreningens slulsats blir därför alt besvärsprövningen bör inskränkas lill alt gälla rätten lill bislånd.

JO framhåller all det av socialutredningens förslag inle framgår hur detaljerad den prövning skall vara som skall göras av besvärsmyndighelen. Man kan därför inte förutse i vilken mån besvärsmyndighetens beslul kommer all ges en sådan ulformning alt det genast kan läggas till grund för verkställighelsåtgärder. JO menar dock atl del knappasi är möjligt och inte heller lämpligt att en besvärsmyndighet lämnar detaljerade föreskrifter om t.ex. social hemhjälp. I de flesta fall av bifall lill besvär rörande bislånd kommer del således enligl JO uppenbarligen alt krävas ytterligare beredning och beslut hos kommunen. 1 princip måste kommunen därvid anses vara skyldig att följa besvärsmyndighetens beslut, även om detta inte har formulerats som elt åläggande för kommunen att vidla viss ålgärd. Dessa frågor medför dock svåra avvägningar och lorde dessutom i vissa fall kunna vara politiskt kontroversiella. Besvärsmyndighetens befogenheter alt i ärenden rörande bistånd besluta om konkrela ålgärder från kommunens sida bör därför enligt JO:s mening preciseras i lagtexten.

Jag vill för egen del säga följande. Bestämmelserna om rätt till bistånd innebär en skyldighet för nämnden alt ge den enskilde slöd och hjälp när han behöver del för sin försörjning och livsföring i övrigl. Det kan enligt

Prop. 1979/80:1    Överklagande 470

min mening inle uppstå oöverkomliga svårigheter för nämnden eller, efler besvär, besvärsmyndighelen alt bedöma när den enskildes förhållanden är sådana atl insatser från nämndens sida är nödvändiga. Den föreslagna bestämmelsen kan således, sett utifrån frågan om räll lill bislånd föreligger eller inte, väl lämpa sig för en besvärsprövning i förvaliningsbesvärens form. Någon annan mening har inle heller gjorts gällande av remissinslanserna.

Det är först när del gäller all ta ställning till vilka insalser som skall vidtas när rätlen till bistånd inträder som del kan uppkomma svårigheter. Jag har tidigare framhållil att man med tanke på de skiftande behov som kan behöva tillgodoses inom ramen för den föreslagna rätlen knappasi i lagen kan räkna upp de slöd- och hjälpinsatser den enskilde skall ha rätt lill i varje situation. Det får här bli en prövning från fall till fall. Vid denna prövning måste man uppenbarligen väga den enskildes behov mot de resurser som finns inom kommunen. Den föreslagna rälien lill bistånd sträcker sig således som har nämnts nyss inte så långt all den rymmer också rälien till viss bestämd insals. Nämnden är dock alltid skyldig atl med tillgängliga resurser tillgodose den enskildes behov av bistånd. Nämnden kan aldrig underlåta atl ge bistånd i någon form.

Nämndens beslut bör därför enligt min mening kunna överklagas genom besvär såväl när den enskildes begäran om bislånd har lämnats ulan bifall under hänvisning lill all någon sådan rätt inte föreligger som när rätt lill bistånd visserligen har ansetts föreligga, men nämnden har beslutat om en annan insats än den som den enskilde har begärt. Besvärsmyndigheten skall då göra samma prövning som nämnden. Det är uppenbart atl besvärsprövningen måste göras med beaktande av såväl de omständigheter som åberopas av den enskilde som dem som anges av nämnden. Innan besvären avgörs, skall nämnden således ha berells tillfälle att inkomma med yttrande. Del ligger i sakens natur atl besvärsmyndigheten vid sin prövning skall beakta vilka alternativa möjligheter alt tillgodose etl föreliggande behov som finns att tillgå inom kommunen. Det kan således enligt min mening inte komma i fråga att besvärsmyndighelen beslutar i uppenbar strid mot vad som får anses rimligt och möjligt med hänsyn till kommunens resurser. Besvärsmyndigheten måste dock alttid anses oförhindrad att på samma sätt som nämnden i beslutet ta ställning till dels den enskildes behov, dels det sätt på vilket detta behov bäst kan tillgodoses. Som jag framhöll nyss ligger det i biståndets natur att nämnden aldrig kan underlåta att ge den enskilde hjälp i någon form, om den enskilde behöver socialtjänstens insatser för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. All besvärsprövningen sker från samma ulgångspunkt kan inte anses oförenligt med den kommunala självbestämmanderätten eller annars sägas på elt otillbörligt sätt gripa in i den politiska beslutsprocessen i kommunen.

Prop. 1979/80:1    Överklagande 471

2.22.4 Frågan om ålerförvisning

Några remissinstanser har ansett ätt del i många fall kan vara lämpligl all besvärsmyndigheten återförvisar ärendet lill socialnämnden när räll till bistånd har ansells föreligga för atl nämnden skall beslämma biståndets närmare innehåll. Länsslyrelsen i Uppsala län anser all sådan återförvisning regelmässigt bör ske. Enligt länsstyrelsen är detla en naturiig följd av en domstolsprövning som huvudsakligen bör avse rätlsfrågor. Övriga remissinstanser som har tagil upp frågan är dock negativt inställda eller tveksamma lill en utvidgad tillämpning av möjlighelerna lill återförvisning. Kammarrätten i Sundsvall anser alt den föreslagna ulformningen av rälien lill bislånd inte sällan kommer aU tvinga de besvärsprövande myndigheterna all återförvisa ärendet lill socialnämnden. En sådan ordning rymmer enligt kammarrätten flera olägenheler. Föruiom den extra lidsutdräkl en ålerförvisning innebär kommer klaganden atl på nyll vara beroende av socialnämndens prövning av hans framställning om bistånd. Enligl kam-marrättens mening lorde också fall kunna inlräffa där socialnämnden vid-maklhåller ell lidigare beslul med samma motivering som tidigare. Skulle socialutredningens förslag leda till en ökad användning av återförvisnings-institutet, ökar enligt kammarrättens mening därmed också risken för atl en besvärsmyndighets beslul till en klagandes fördel inle kommer att medföra någol för klaganden gynnande beslut från socialnämnden. Delta är inte acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att etl ökande anlal ålerförvis-ningar innebär all man gör avsteg från vad som år brukligt vid förvaltningsbesvär. Frånsett denna mera principiella synpunkt anser länsstyrelsen att man av en besvärsmyndighel vid bifall lill besvären bör kunna kräva besked om den praktiska innebörden av della genom all man ultryckligt anger summor eller åtgärder. TCO och Sveriges socionomförbund anser att länsrätten endast skall kunna falla nytt beslul eller lämna besvären ulan bifall. Som skäl för denna uppfaUning anges all besvärsinslansen endast på della sätt ges möjlighet alt svara för en likartad behandling av ärenden i olika kommuner.

Jag vill i anslulning lill vad jag har sagt tidigare framhålla att besvärsmyndigheten i princip skall pröva frågan i hela dess vidd och vid bifall lill besvären sätta ett nytt beslul i det överklagade beslutels ställe. Besvärsmyndigheten bör på grundval av den utredning som har lagts fram i ärendet oftast ha möjlighet atl i sitt beslut även ange på vilket säll den enskildes behov skall tillgodoses. Omständigheterna kan emellertid vara sådana atl besvärsmyndighelen bör återförvisa ärendei till nämnden sedan den har funnit rätt till bistånd föreligga. Många gånger är det således en lämplig ordning att nämnden ger närmare anvisningar om hur t.ex. en social hemhjälp skall genomföras. Detla är på ingel säll främmande för förvalt-ningsbesvärsinstitutef. En återförvisning kan således på elt naturligt sätt kompleltera den besvärsprövning som  sker hos besvärsmyndigheten.

Prop. 1979/80:1    Överklagande 472

Ålerförvisning får dock inle bli regel. Om elt ärende återförvisas av besvärsmyndigheten, måsle socialnämnden beakta de omsländigheier som har ulgjorl grund för ålerförvisningen. Nämnden är således bunden av besvärsmyndighelens slällningstagande i fråga om rälien lill bistånd liksom av skälen för ålerförvisning. Det torde således inle kunna komma i fråga alt nämnden på samma grunder som lidigare lämnar framslällningen om bistånd utan bifall.

2.22.5 Omrädel för förvallningsbesvär

Jag finner alltså i likhet med socialulredningen alt lalan skall kunna föras genom förvallningsbesvär mol beslul i fråga om räll lill bistånd, medan rättsmedlet vid övriga beslul om stöd eller hjälp enligt socialtjänstlagen bör vara kommunalbesvär. Frågan om gränsdragningen mellan dessa båda besvärsområden har berörts av endasi ett fåtal remissinstanser. Kammarrätterna i Sundsvall och Göleborg biträder förslaget i denna del liksom också länsstyrelsen i Göieborgs och Bohus län. Några remissinstanser anser emellertid alt gränsdragningsfrågan bör övervägas på nyll. Länsslyrelsen i Gävleborgs län pekar på atl förslagel kommer alt leda till all ärenden enligl socialtjänstlagen kan följa olika besvärsvägar. Länsstyrelsen framhåller vidare - liksom länsslyrelsen i Jämtlands län - att förslaget kommer all slälla stora anspråk på precision i beslul och besvärshänvisningar. Även andra länsstyrelser anser all den valda gränsen kan leda lill praktiska svårigheter.

Den valda skiljelinjen kommer att kräva atl socialnämnden i varje särskill fall anger om beslut har fattats med stöd av socialtjänstlagens bestämmelser om rätl till bislånd eller om beslutet avser ålgärd inom del kompetensområde som i övrigl tillkommer nämnden enligl lagen. Del ligger i sakens nalur all del yrkande som har framställts vid nämnden blir bestämmande för om beslutel skall avse rätt lill bislånd eller beslul om stöd och hjälp i övrigl enligl socialtjänstlagens bestämmelser. Förvaltningsbesvär skall således kunna föras över beslut som innebär avslag på ansökan som grundas på rälien lill bislånd. De svårigheier som kan uppkomma är enligt min mening inte sådana atl de bör föranleda annan avgränsning än den som jag har föreslagil nu. Jag vill tillägga att om beslutel gäller rätt till bistånd -mot vilket talan enligt vad jag har sagl förut får föras genom förvaltningsbesvär - så skall nämnden allfid ge besvärshänvisning. Är del fråga om beslut mot vilkel lalan endast får föras genom kommunalbesvär, bör det inte finnas någon motsvarande skyldighet att ge besvärshänvisning. Socialnämnden bör dock alltid slå lill tjänst med upplysningar om besvärsordning, om klienten begär del.

Kammarrätlen i Göleborg anser alt del bör finnas möjlighel att anföra förvaltningsbesvär även mot avgiftsbeslul. Kammarrätten erinrar om att del i dag är möjligt för den enskilde att anföra förvaltningsbesvär för att få ändring i beslul om avgift vid ålderdomshem. Enligt kammarrätten vore

Prop. 1979/80:1    Överklagande 473

del en fördel om liknande besvärsräll tillerkändes den enskilde även i fråga om andra avgiftsbeslut. De rikllinjer som ulredningen har föreslagit när det gäller avgiftssystemet - särskill kraven på en enhefiig bedömning och möjlighelen till individuelll hänsynslagande i särskilda fall - lalar enligl kammarrättens mening också för atl del bör finnas en möjlighet till förvalt-ningsbesvärsprövning av avgiftsbeslul. Bl.a. kan den enskilde då få avgiftsdebiieringen prövad i nära anslulning lill all denna görs.

Jag vill framhålla all om del uppkommer etl kostnadsansvar för den enskilde för insatser som ges honom inom ramen för den angivna rätlen till bistånd, så är det möjligt att föra talan mol beslutet genom förvaltningsbesvär. Uppkommer det i annal fall fråga om kosinadsansvar för sociala slöd- och hjälpinsalser, kan den enskilde på molsvarande säll under hänvisning till sin räll lill bislånd överklaga beslutet genom förvallningsbesvär. Åberopar den enskilde inte rätten till bislånd som skäl för befrielse från kosinadsansvar, lorde som regel grunden för bestridandet vara att nämnden har åsidosatt de normer eller taxor som gäller för avgiften. I sådana fall är det enligl min mening riktigt atl avgiftsbeslutet överklagas genom kommunalbesvär. Jag anser därför att det inle finns lillräckliga skäl att införa en särskild besvärsregel i fråga om avgiftsbeslulen. Det måste samtidigt uppmärksammas atl en särskild besvärsregel som avser avgiftsbeslut kan få begränsad betydelse. Som regel kommer den enskildes kostnadsansvar all prövas försl sedan socialnämnden har väckt lalan mot honom vid domstol. Jag har berört denna fråga lidigare (avsnitt 2.15).

2.22.6 Besvärsmyndighet

Socialutredningen har föreslagil alt länsrätten skall vara besvärsmyndighet. Av de remissinsianser som har yttrat sig i denna fråga tillstyrker flerlalel ulredningens förslag. Kammarrätten i Göleborg framhåller atl man genom atl göra länsrälten till besvärsmyndighel uppnår att lekmän kommer all delta i avgörandena. Den kunskap och erfarenhet som nämndemännen kan vänlas tillföra domstolen bör enligt kammarrätlen vara av värde inle minst i de mål som den nya socialtjänstlagen kommer alt ge upphov lill. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser all medverkan av nämndemän har väsenllig belydelse. Enligl länsstyrelsens mening bör något annat organ än länsrälten inte komma i fråga som besvärsinslans på länsnivå. Andra länsslyrelser framhåller önskemålet om större organisatorisk reda mellan olika myndigheter som skäl för att länsrätten bör vara besvärsmyndighel.

Riksrevisionsverket och länsslyrelserna i Kalmar och Norrhollens län är kritiska mot förslagel. Riksrevisionsverket framhåller att det vid besvärsprövningen många gånger kan bli fråga om att väga samman den enskildes behovssituation och kommunens möjligheter alt tillgodose behoven. För de skälighetsbedömningar som det här kan bli fråga om krävs såväl social och medicinsk sakkunskap som kunskap om servicenivå och resurser i den

Prop. 1979/80:1    Överklagande 474

aktuella kommunen och jämförbara kommuner. Sådan kunskap finns inle naturligen hos länsrälten. Länsslyrelsen i Kalmar län betonar alt länsslyrelsen redan är besvärsinslans och har befattningshavare med erfarenhet och kompetens för uppgiften bl. a. till följd av tillsynsutövningen. Länsslyrelsen i Norrbottens län anför bl.a. alt man bör eftersträva atl frågor om socialt bislånd handläggs efler sociala melodprinciper. Delta leder enligt länsslyrelsen fram lill alt den besvärsprövande funktionen bör ligga hos länsslyrelsen.

Jag vill för egen del säga följande.

Inom länsrällens kompetensområde faller i dag ärenden enligt BvL och NvL. medan länsslyrelsen är besvärsmyndighet i frågor om socialhjälp. De rättigheter som tillkommer den enskilde enligt nu gällande vårdlagar skall enligt milt förslag sammanföras under bestämmelserna om rätt till bistånd. Besvären måste följaktligen föras till en och samma myndighel.

Rälien lill bislånd gäller frågor som kan ha stor betydelse för den enskilde i personligt och ekonomiskl hänseende. Dessa frågor kommer i hög grad all vara rättsfrågor. Det kommer att bli en viklig uppgift för besvärsmyndigheten att medverka till en enhetlig bedömning på socialtjänstens område. Dessa omständigheter talar enligl min mening för att länsrätten bör vara besvärsmyndighet.

Att rätten till bislånd också inrymmer frågor som kräver social och medicinsk sakkunskap är enligl min mening inte tillräcklig anledning att välja etl annat organ än länsrätt som beslutsorgan. Länsrälten är enligl 8§ FPL skyldig alt se lill au ett mål blir tillföriilligl ulrett. Rätten får enligt 24 S samma lag inhämta yttrande över fråga som kräver särskild sakkunskap från myndighet, tjänsteman eller den som annars har att yttra sig i ämnet eller anlita annan sakkunskap. Dessa bestämmelser ger enligt min mening garantier för atl länsrätten grundar sina beslul på erforderlig medicinsk, social eller annan behövlig sakkunskap.

Jag har tidigare föreslagit atl en social enhet skall inrättas vid länsstyrelsen. En viktig uppgift för denna enhet blir alt tillhandagå länsrälten med yttranden i sociala frågor. Länsrätten kan på detta sätt tillföras den sakkunskap som målens beskaffenhet kan kräva. Jag vill liksom kammarrätten i Göteborg också framhålla atl vid länsrätlsprövningen kommer nämndemän atl delta i avgörandet. Den kunskap och erfarenhel som nämndemännen representerar har storl värde i de mål som det här gäller.

Länsstyrelsen skall i enlighel med vad jag har föreslagil lidigare (avsniu 2.21) ges eu tillsynsansvar för socialtjänsten. Som socialutredningen har framhållit är det inte tillfredställande alt ge en och samma myndighet både tillsynsuppgifter och uppgiften all pröva besvär.

Jag ansluler mig således till socialutredningens förslag alt länsrätten skall vara besvärsmyndighel i mål som gäller överklagade beslul om rätt till bislånd. De nuvarande länsdomslolarna, dvs. länsrätterna, länsskatte-rätterna och fastighelslaxeringsrällerna, skall fr. o. m. den I juli 1979 bry-

Prop. 1979/80:1    Ekonomi 475

tas ut från länsstyrelserna och läggas samman lill en ny fristående förvaltningsdomstol i varje län. De ulbrulha domstolarna får namnet länsrält. Den nya organisationen kommer än tydligare atl markera länsrättens slällning av en från förvallningen hell frislående domsiol.

2.22.7 Informalion om lånsrättens beslut

Jag vill slulligen nämna all några remissinstanser har lagil upp frågan om värdel av information om länsrättens beslul och uppföljning av detla. Länsslyrelsen i Uppsala län anser alt avskrift av beslut bör tillställas länsslyrelsen som i egenskap av tillsynsmyndighet bör följa ärendei. Länsslyrelsen bör också ges befogenhet att som allmänt ombud la upp frågan i domstol igen, om socialnämnden inte följer domstolens i beslutet ultalade intentioner eller underlåter att ge behövligl bistånd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län trycker på behovet av atl snabbt kunna sprida informalion om utvecklingen. I detla syfte bör länsrätternas beslul i besvärsärenden kontinueriigt sändas över till socialstyrelsen som härefter kan förmedla information lill kommunerna. Västerås kommun anser på molsvarande sätt alt del är angelägel atl besvärsinstansernas prejudicerande utslag snabbi når ut till kommunerna.

Jag delar uppfattningen att del ligger etl stort värde i att länsslyrelsen som tillsynsmyndighet får kännedom om länsrättens beslul. Särskill i de fall länsrätten har återförvisat ärendet lill nämnden kan länsstyrelsens tillsynsfunktion få en stor betydelse. Länsstyrelsen kan i elt sådanl fall i egenskap av tillsynsmyndighet se till att socialnämnden beaktar de omständigheter som har föranlett ålerförvisningen.

Det är självfallel också viktigt atl kommunerna får del av sådana rättsliga avgöranden som kan vara vägledande för rättsutvecklingen. Jag förutsätter att socialstyrelsen vidtar nödvändiga åtgärder så all kommunerna kan ges en sådan information.

2.23 Ekonomi

2.23.1  Utredningsförslag

Socialutredningen förordade i principbetänkandet år 1974 att den kommunala socialtjänsten skulle tillföras ett allmänt driftbidrag saml tidsbegränsade utvecklingsbidrag i syfte att stimulera kommunerna att sätta i gång eller bygga ut en viss verksamhet. Bidrag för olika "symptomgrupper" ansågs oförenligt med en helhetssyn.

I det fortsatta arbelel övergav socialutredningen tanken på ett driftbidrag med hänsyn lill de förslag om ändral beräkningsunderlag för skatteutjämningsbidragen som kunde väntas från 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76). Ändringarna gick ut på atl man skulle föra in nya beräkningsfaktorer om bl. a kommuninvånarnas ålderssammansättning.

Socialutredningen fann nu, bl. a. på basis av gjorda beräkningar, att etl

Prop. 1979/80:1    Ekonomi 476

allmänt driftbidrag inle kunde tillräckligt utjämna kostnaderna mellan kommunerna. Bidragel skulle inle heller påverkas av kommunernas förmåga all själva finansiera verksamhelen. Härtill kom de avgränsningsproblem som orsakades av skillnader mellan kommunerna i fråga om socialtjänstens organisation.

Socialulredningen har därför i silt slutbetänkande förordat atl kommunerna skall tillföras resursförstärkningar genom skatteutjämningsbidrag som lar hänsyn lill sociala faklorer, bl. a. åldersfördelningen. Vidare skall enligl förslagel kommunernas kostnader minska genom en utbyggd socialförsäkring i form av ett socialförsäkringstillägg (soft). Slulligen bör ulveck-lingsbidrag utgå för en del verksamheler.

Vissa av de nuvarande specialdestinerade bidragen bör således enligt socialulredningen behållas i form av utvecklingsbidrag. Ulredningen har föreslagit oförändrade statsbidrag till barnomsorgen och ett vidgat bidrag till social hemhjälp så atl detta skulle omfatta även molsvarande insatser i bostäder med kollektiv service (bl.a. ålderdomshem). Vidare vill utredningen ha kvar statsbidrag i fråga om färdljänsl, alkoholpolikliniker saml vårdcentraler för narkotikamissbrukare. Statsbidraget för socialhjälp lill flyktingar bör enligl utredningen vidgas till att gälla socialbidrag även lill icke svenska medborgare under den tid deras ansökan om uppehållstillstånd behandlas, även om de sedan vägras flyktingstatus. Utredningen har inte tagit ställning till hur man skall finansiera vissa sociala institutioner, som kan beröras av ett ändrat huvudmannaskap. Sådana frågor skall enligt regeringens beslul lösas i särskild ordning.

Socialutredningen har bl. a. ansett all tillämpningen av helhetsprincipen motiverar atl vissa specialdestinerade slatsbidrag inom den sociala sektorn slopas och ersätts av skatteutjämningsbidrag. Det gäller bidrag till den kommunala nykterhetsvårdens administration och särskilda vårdinsatser, vård i enskilt hem av narkotikamissbrukare, ferievislelse för barn, familjerådgivning, ersättning för kostnader för olika sociala insatser för andra icke svenska medborgare än de gmpper jag nämnde nyss. Ulredningen har ansett att det heller inte finns skäl att behålla statsbidrag som avser särskilda folkgrupper. Utredningen vill således slopa statsbidrag till insalser för den svenska zigenarbefolkningen saml till insatser för socialt handikappade ulomnordiska zigenare och familjepedagogiska insalser för nordiska zigenare. Statsbidraget till socialhjälp till renskölande samer bör inte heller få någon motsvarighet inom socialtjänsten.

Socialutredningen har vidare föreslagit att nuvarande bestämmelser om ersättning mellan kommunerna för kostnader för socialhjälp och barnavård inle skall få någon motsvarighet inom den framtida socialtjänsten. Ett viktigt motiv för förslagel är all de flesla kommunerna bara har etl fåtal sådana ersättningsärenden och att skillnaden mellan vad den enskilda kommunen får in och vad den ger ut i ersättning vanligen är ringa.

Socialutredningen har gjort en beräkning av socialtjänstens kostnader år

Prop. 1979/80:1    Ekonomi 477

1980 i jämförelse med år 1976. Enligl denna beräkning kommer stålens koslnader atl öka med omkring 2,7 miljarder kr. och kommunernas koslnader all vara i storl sell oförändrade (1976 års priser). 1 beräkningen ingår del föreslagna socialförsäkringslillägget som beräknas minska behovet av socialhjälp (socialbidrag) med 325 milj. kr. och öka statens kostnader med 340 milj. kr. Vidare ingår i beräkningen ett vidgat bidrag till social hemhjälp på 163 milj. kr.

De flesta remissinstanser som har yttrat sig i frågan är iveksamma lill Ulredningens koslnadsbedömning. Hit hör bl.a. socialstyrelsen, de båda kommunförbunden. Föreningen Sveriges socialchefer, KEU 76 och riks-revisionsverket. Osäkerheten gäller bl, a. effekterna av den föreslagna socialförsäkringsreformen. Behovet av resurstillskott inom olika delar av socialljänslen anser flera remissinstanser vara slörre än vad ulredningen kommit fram lill. Bl.a. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer framhåller att beräkningarna har gjorts i etl gynnsammare ekonomiskl läge än det som råder i dag. Flera remissinsianser menar atl prioriteringar måsle göras. Kommunförbundel, KEU 76 m. fl. hänvisar lill all lidigare beslulade prioriteringar av barnomsorg och äldreomsorg begränsar möjlighelerna till expansion inom övriga kommunala verksamheter och därmed också i fråga om andra delar av socialtjänsten.

En framträdande uppfattning är atl kommunerna får vidkännas en större andel av de lolala kostnaderna för socialtjänsten än vad utredningen har räknal med. Flera kommuner och länsstyrelser. Föreningen Sveriges socialchefer. SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund hör till dem som anser att staten bör la etl betydligt ökat ansvar för kostnaderna.

Det finns hos remissopinionen en klar övervikt för socialulredningens förslag att skalleuljämningsbidragel skall avlösa vissa av de nuvarande särskilda slalsbidragen, Remissinslanserna delar också utredningens syn på behovel av atl behålla vissa specialdestinerade statsbidrag som utvecklingsbidrag.

Remissorganen lillslyrker näslan genomgående utredningens förslag all avveckla de interkommunala ersättningarna.

2.23.2 Reformerat statsbidragssystem

Riksdagen har tidigare i år fattal beslul med anledning av regeringens proposition om den kommunala ekonomin (prop. 1978/79:95). Beslutet innebär viktiga reformer i fråga om skalleuljämningsbidragel. de kommunala bostadstilläggen till folkpension och de statskommunala bostadsbidragen, bidragsförskolten och vissa specialdestinerade statsbidrag m. m. Genom besluiel har slalsmaklerna redan lagil slällning till flertalel av socialutredningens förslag om statens medverkan i finansieringen av den kommande socialtjänsten.

Reformerna, som grundar sig på ett omfaltande utredningsarbete som slutfördes av KEU 76, överensstämmer i fiera viktiga avseenden med

Prop. 1979/80:1    Ekonomi 478

socialulredningens förslag. Jag kommer i det följande alt ange sådana huvuddrag i reformen som har belydelse för socialljänslen.

Förbättrad skatleutjämning. Enligl det nya skalleuljämningssystemet indelas kommuner och landsting i lolv skaltekraflsklasser, från 103% till 136% av medelskaltekraften. Denna indelning svarar för skatleutjäm-ningssystemets grundgaranli. Vid kommunens inplacering i skattekrafts-klasser har man beaktat faklorer som kommunerna inte kan påverka och som orsakar särskill slora kostnadsskillnader.

Grundgaranlin kompletteras för kommunerna med hänsyn lill åldersstruktur och befolkningsminskning. Hänsyn tas till åldersstrukturen genom tillägg till eller avdrag från grundgarantin. De kommunala verksamheler som påverkas av åldersfaktorer är pensionärsservice, grundskola, obligalorisk förskola (dellidsgrupper), barnomsorg (exkl. förskolans deltidsgrupper), kommunala bostadstillägg till folkpension (KBT) samt statskommunala bostadsbidrag. Grundgaranlin komplelleras vidare med tillägg lill de kommuner som har en snabb befolkningsminskning.

Avdrag för gynnsam åldersslruktur får inle leda till att en kommun får lägre skattekraflsgaranli än 100% av medelskaltekraften. Vidare garanteras samtliga kommuner en viss höjning av skattekraftsgarantin, så all denna inte understiger 1979 års nivå, ökad med en procentenhet av medelskattekraften.

Kommuner och landstingskommuner med egen skattekraft som överstiger den garanterade slår även i fortsättningen uianför skatteutjämningssyslemel.

De totala kostnaderna för skalleutjämningssyslemel uppgår år 1981 lill ca 7350 milj. kr. Kostnadsökningen i förhållande till ordinarie skalleuljämningsbidrag år 1979 är ca 3 600 milj. kr. Om även det särskilda statsbidraget för 1979räknas in, uppgårökningen till 2875 milj. kr. (-(-64%). Kommuner inkl. landstingsfria kommuner beräknas få närmare 4180 milj. kr. vilkel innebär en ökning med drygt 1470 milj. kr. i jämförelse med 1979 års skatteutjämningsbidrag. Skatteutjämningsreformen genomförs i två etapper med ungefär jämn fördelning på åren 1980 och 1981.

Det ordinarie skatteutjämningssyslemel skall även i fortsättningen kompletteras med extra skatteutjämningsbidrag. Sådant bidrag skall kunna komma i fråga bl. a. när enskilda kommuner särskilt missgynnas genom att specialdestinerade bidrag avvecklas. Jag återkommer till denna avveckling.

Statsbidrag lill visst bostadsstöd. Etl nytt statsbidrag införs fr. o. m. den

I januari 1980 lill kosinadema för kommunall bostadstillägg till folkpensionärer (KBT). Stalsbidragsbeslämmelserna samordnas med motsvarande regler för slalskommunala bosladsbidrag för barnfamiljer m.fl. Reformen skapar förulsällningar för alt jämna ul de nuvarande stora skillnaderna mellan kommunerna i fråga om KBT-nivå. Villkoret för statsbidrag är atl

Prop. 1979/80:1    Ekonomi 479

KBT före ev. inkomslavdrag täcker minsl 80% av bostadskostnaden upp till den övre hyresgränsen för slalskommunala bostadsbidrag. Fr.o. m. år 1980 är denna gräns 700 kr. per månad för ensamstående och 800 kr. per månad för makar. Samtidigt med atl man inför del nya stalsbidragel lill KBT sänks slalsbidraget till slalskommunala bostadsbidrag så att de båda bidragen får en gemensam stalsbidragsnivå på 43%. Därmed kommer merkostnadema för en allmän höjning av nuvarande KBT-belopp till de övre hyresgränserna att falla på slaten.

Specialdestinerade bidrag m.m. Statsbidrag lill social hemhjälp, färdtjänst och bamomsorg bör behållas tills vidare. Omsorgen om de äldre behöver fortfarande viss stimulans, och vissa kommuner som ligger ulan-för skatleutjämningssystemet är beroende av bidrag för en fortsatt utbyggnad. Statsbidragen till social hemhjälp och färdtjänst bör dock omprövas regelbundet.

Riksdagens beslut alt räkna in vissa av de nuvarande specialdestinerade bidragen inom den sociala sektorn i del förbällrade skalteuljämningssystemet har som jag har nämnl sin bakgrund i bl. a. förslag av KEU 76, som i stort överensslämmer med socialutredningens förslag.

De särskilda statsbidrag som upphör fr. o.m. den 1 januari 1980 är bidrag till ferievislelse för barn, bidrag till familjerådgivning, bidrag till de kommunala nykterhetsnämndernas koslnader för adminislralion m. m., statsbidrag till hjälp åt utländska medborgare, svenska och finska zigenare samt renskölande samer. Vidare slopas bl.a. slalsbidraget till anordnande av vissa institutioner för psykiskt ulvecklingsstörda och kostnadsansvaret för skyddsympningar förs över på sjukvårdshuvudmännen. De slopade statsbidragen molsvarar ca 250 milj. kr. per år. Dessa medel har tillförts det nya skatteutjämningssystemet. Den kommunala ersällningen för bidragsförskotten slopas samtidigt.

2.23.3 Socialulredningens övriga förslug

Som jag har nämnl redan har socialutredningen i ett särskill avseende velat vidga kommunernas rält lill ersättning från staten för hjälp till icke svenska medborgare. En särskild arbetsgrupp för flyktingfrågor inom ar-belsmarknadsdepartemenlet har senare föreslagil delsamma som socialulredningen. Nu får kommunerna ingen ersättning från staten om utlänningen vägras flyktingstatus för s. k. frivillig socialhjälp.

Jag är överens med bl.a. socialutredningen om alt kommunerna bör få ersällning för hjälp till utländska medborgare under den tid deras ansökningar om uppehållstillstånd behandlas. Jag har därför tidigare i år tillsatt en interdepartemental arbetsgrupp, som i juni i år har slutfört sill arbete (Ds S 1979; 7) och lagt fram förslag om ersällning till kommunerna för hjälp ■ lill flyktingar och personer som väntar på uppehållstillslånd. Jag räknar med atl arbetsgruppens kommande förslag kan genomföras senasl samlidigl med socialtjänslreformen.

Prop. 1979/80:1    Ekonomi 480

Socialutredningen har föreslagit att nuvarande regler för interkommunal ersättning för socialhjälp skall slopas och att även motsvarande bestämmelser om ersättning för barnavårdskostnader skall avvecklas. De interkommunala ersätiningarna gäller vanligen ell fåtal ärenden och ersättningsbeloppen är ringa, särskilt om man ser lill skillnader mellan vad kommunen får in och ger ut i sådana ersätlningar. Härtill kommer sedan administrationskostnader.

En nästan enhällig remissopinion slöder socialutredningens förslag alt slopa ersällningsskyldighelen mellan kommunerna för ulgiven socialhjälp och koslnader för insalser inom barn- och ungdomsvården.

Jag ansluler mig till förslagel och föreslår att nuvarande lagbestämmelser som reglerar kommunernas inbördes ersällningsskyldighel för ekonomisk hjälp och barn- och ungdomsvård i vissa fall inte skall få någon molsvarighel i den nya socialljänstlagstiflningen.

2.23.4 Utvecklingslinjer

Socialulredningen har i sill slutbetänkande gell sin syn på den utveckling av socialtjänstens resurser som ulredningen finner angelägen. Utredningen framhåller att resursanspråken är ett ultryck för såväl behoven i kommunema som de ambitionsnivåer som man har där.

EnUgt utredningen är av socialtjänstens strukturinriktade insatser medverkan i samhällsplaneringen ännu svagt ulvecklad och kommer att kräva resursförstärkningar såväl personellt som i fråga om utbildningsinsatser.

Även arbete med sociala problem i samhällel och uppsökande verksamhet StäUer enligt utredningen anspråk på all man har tiUräcklig personal.

Av allmänl inriktade insatser anser utredningen att information kommer att kräva ökade resurser liksom barns och ungdoms omvårdnad och utveckling. Utredningen lägger här tyngdpunkten pä ulbyggnaden av barnomsorgen och markerar att staten finansierar siörsta delen av kostnadsökningen. Även äldreomsorgen kommer atl slälla väsenlligt ökade krav på sociala tjänster. Den sociala jouren behöver enligt utredningen byggas ul, vilket kommer all kräva förstärkningar, främsl i fråga om personal.

Beträffande de individuellt inrikiade insatserna erinrar socialutredningen om atl det föreslagna yttersta ansvaret för kommunerna innebär en vidgning i förhållande till gällande rätt. Även här anser utredningen alt det behövs ett resurstillskott men framhåller också att den ökade satsningen på stmkturinriktade insatser och allmänt inriktade insatser kan vänlas minska behovel av individuella stödåtgärder.

Jag vill i delta sammanhang försl starkt betona den samhällsekonomiska betydelsen av att den kommunala expansionstakten anpassas lill de överenskommelser som iräffas mellan regeringen och kommun- och landslingsförbunden. Jag viU också erinra om vad regeringen har sagt i komplelteringspropositionen (prop. 1978/79: 150 bil. 2, s, 71): "En framgångsrik politik förutsätter emellertid också all den kommunala konsumlionens

Prop. 1979/80:1    Ekonomi 481

tillväxt kan bringas ned och begränsas till de områden som enligl eniga politiska bedömningar måste prioriteras dvs. barnomsorg, äldrevård och långtidssjukvård. Härav följer atl utrymmet för vidgade insatser på andra områden måsle bli ytterst begränsat". Riksdagen uttalade i anslutning härtill (FiU 1978/79:40 s. 26) atl ytteriigare åtgärder att begränsa den kommunala tillväxten måste prövas om den kommunala expansionen visar tecken att fortsätta i samma snabba takt som hittills, trots träffade överenskommelser.

Enligt nu aktuella bedömningar är utrymmet för den kommunala konsumtionsökningen starkt begränsat i varje fall under 1980-talets första hälft. Del sociala reformarbetet inom bl.a. den kommunala seklorn måste därför genomföras steg för steg i en långsiktig planering när de samhällsekonomiska fömtsäUningarna ger utrymme härför. Det är också viktigt att de ökade resurser som tillförs kommunerna genom den kommunalekonomiska reformen tas i anspråk för att minska eller hålla tillbaka det kommunala skattetrycket.

SocialutrednJngen har framhållit att den föreslagna reformen innebär ambilionshöjningar i olika avseenden. Jag vill emellertid här understryka vad jag sade nyss att utrymmet för vidgade kommunala insatser på andra områden än de prioriterade är ytterst begränsat under de närmaste åren. Utvecklingen inom socialtjänsten måste därför anpassas till de samhällsekonomiska fömtsättningama. Behovet av resurskrävande förändringar och möjlighetema att tillgodose dessa behov torde variera avsevärt mellan kommunema. Utvecklingen inom socialtjänsten måste därför också anpassas till förhållandena i de enskilda kommunerna. Jag vill samtidigt erinra om vad jag har sagt lidigare att de övergripande målen för socialtjänsten bör vara desamma i alla kommuner och alt utvecklingen av den framtida socialtjänsten bör ha som mål en jämnare standard mellan kommunerna.

Jag vill understryka vad som sägs i propositionen om den kommunala ekonomin (prop. 1978/79:95, s. 24) alt statsmakternas beslut om reformer som förutsätts bli genomförda av kommunerna och landstingskommunerna fortsättningsvis bör baseras på övergripande bedömningar av konsekvensema för stat och kommun och för samhällsekonomin i stort. I propositionen uttalas också (s. 8) att staten i första hand bör påverka kommunerna och landstingskommunerna genom allmänna riktlinjer och ramar för verksamheten. Riksdagen (FiU 1978/79: 35 s. 6) ansluter sig till denna gmndsyn och anför att strävan bör vara att minska omfattningen av statlig reglering av olika delar av den kommunala verksamheten.

Allmänt kan sägas om socialtjänstreformen att utgångspunkten måste vara atl inom nuvarande resursramar göra behövliga omdispositioner. Genom generella insatser, som är ett viktigt inslag i reformförslaget, bör ålminslone på sikl behovet av individuella stödinsatser kunna minskas. Genom att se över organisation, verksamhetsformer och arbetssätt torde man i vissa avseenden kunna göra den sociala verksamheten i kommuner-31   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 482

na effektivare. De förenklingar i socialhjälpshandläggningen som vissa kommuner prövar visar t.ex. på ökade möjligheter till ändrade arbetsmetoder. Del slår också klart alt i.ex. den föreslagna rälien lill bislånd i väsenfiiga delar innebär en anpassning lill praxis i kommunerna.

Ell konkrel resursbehov uppkommer i samband med reformens genomförande. Del gäller ulbildning av förtroendevalda och personal inom socialljänslen och näraliggande områden saml informalion till allmänheten. Jag återkommer till frågan om slalens medverkan vid finansieringen av denna inbildnings- och upplysningsverksamhel (avsnill 2.26).

2.24 Forskning och utvecklingsarbete, statistik

2.24.1 Sociultjänsten och .forskningen

Socialulredningen redovisar i principbelänkandel sina överväganden i fråga om behovel av ökade kunskaper som underlag för verksamhelen. Jag delar ulredningens allmänna uppfattning atl den framtida socialtjänsten behöver omfaUande slöd av forskningsinsalser. Då jag nu och senare för enkelhetens skull lalar om "forskning" ger jag begreppel en vid innebörd. Det omfattande offenlliga uiredningsarbelet på olika nivåer inom den socialpolitiska sektorn står forskningen nära även om del inte fyller strikta forskningskrav. Jag kommer i del följande inte heller atl dra någon klar gräns mellan forskning och ulredning. Samma gäller ulvecklingsarbcle och försöksverksamhel av olika slag. Vidare är slalistiken både en del av forskningen och en frislående informationskälla. Jag kan därför inte genomgående skilja ul statistiken från forskningen, även om jag senare lar upp vissa statistikfrågor särskill.

Del är för övrigl vanligl alt forsknings- och utvecklingsarbele (FoU) används som ell sammanhållet begrepp. OECD har föreslagil följande definilion av FoU-verksamheten som ofta används pä del tekniska och naturvetenskapliga men också på del samhällsveienskapliga områdel.

Grundforskning: atl sysiemaliskl och melodiskl söka efter ny kunskap och nya idéer ulan någon bestämd tillämpning i sikte.

TiUämpud forskning: atl sysiematiskl och metodiskt söka efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd tillämpning i sikte.

UtveckUngsarbete: all sysiemaliskl och metodiskt utnyttja forskningsresultat och vetenskaplig kunskap och nya idéer för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya syslem eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

Det bör anmärkas att många insatser är så sammansatta att de inte kan hänföras till endasi ell av dessa begrepp. Sociali ulvecklingsarbete ulförs ofla i form av försöksverksamhel.

Jag har lidigare (2.4) ansluiii mig lill socialulredningens förslag all sysiemaliskl dela in socialljänslens verksamhel i de Ire huvudfunktionerna

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 483

stmkturinriklade insalser, allmänl inriktade insatser och individuellt inriktade insalser. Som framgår av vad jag kommer all säga krävs självfallel forskning och utvecklingsarbete inom alla dessa områden.

Den helhelssyn som är grundläggande för socialljänslen begränsas givetvis inle till de interna relationerna mellan socialljänslens förelrädare och dem som efterfrågar sociala ijänsler. Den innebär också all socialljänslen är en del av hela socialpolitiken, som både påverkar och påverkas av samhällels lillslånd och förändringar i övrigl. Därmed vill jag ha sagl att hela samhällsforskningen har mer eller mindre direkl belydelse för socialljänslen. Här kommer jag emellertid att i första hand behandla den för verksamheten centrala forskningen.

Den framtida tvärvetenskapliga samhällsforskningen måsle, liksom nu är fallet, avse olika verksamhelsnivåer. Den skall bilda underlag för planering och utveckling av socialtjänsten på riks-, regional- och lokalnivå.

Socialutredningen betonar i sill principbetänkande alt det måste byggas upp en nära samverkan mellan forskningen och fältet, dvs. den praktiskt verksamma socialtjänsten. Somjag återkommer till har bl.a. reformarbetet i fråga om den sociala utbildningen getl nya förutsättningar härför.

2.24.2 Forskningens inriktinng

Om befolkningens levnudsförhållunden

Den socialpolitiska planeringen behöver etl omfattande kunskapsunderlag om människornas levnadsförhållanden i olika avseenden. Som en del av den socialpolitiska verksamheten gäller detta även socialtjänsten. Jag ansluter mig här till socialutredningens uppfattning atl vidgade kunskaper om behovsslmkturen hör lill de mesl angelägna för planeringen av socialpolitiska insatser och då även dem som gäller socialtjänsten. Socialslyrelsen har i likhet med andra remissinstanser understrukit samma sak. 1 remissvaret på slulbetänkandel pekar statistiska centralbyrån på betydelsen av de kunskaper om behovsstrukturen som s. k. levnadsnivåundersökningar (välfärdsmätningar) ger.

Den första omfaltande levnadsnivåundersökningen genomfördes av låg-inkomstutredningen år 1968. Undersökningen syftade till att genom intervjuer med elt representativt urval av befolkningen i åldern 15-75 år ge en bild av "hur svenska folkel har det". Undersökningen omfattade nio olika välfärdsområden eller levnadsnivåkomponenler, nämligen hälsa, arbete, utbildning, ekonomiska resurser, politiska resurser, uppväxt- och familjeförhållanden, bostadsförhållanden, kost, fritid och rekreation. Det var första gången som man har gjort en så omfattande undersökning med syfte all statistiskt beskriva människors förhållanden på politiskt centrala områden.

1 enlighet med riksdagens beslut gjorde socialforskningsinstitutet en motsvarande s. k. replikationsundersökning för år 1974 med i stort sett samma urval. Institutet fick i uppdrag atl närmare konkretisera idén om en

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 484

social rapportering och arbela med de forskningsmässiga problemen i välfärdsforskningen.

Sedan år 1974 genomför statistiska centralbyrån årligen levnadsnivåundersökningar (undersökningar rörande levnadsförhållanden, ULF). Hittills har cenlralbyrån i form av intervjuer med etl represenlativi urval personer genomfört omfattande undersökningar i fräga om komponenterna ulbildning. sysselsällning, ekonomi, boende, hälsa, frilid, sociala relationer, iransporler och kommunikationer, trygghet och säkerhel, politiska resurser. I år gäller undersökningarna arbelslivs- och utbildningsfrågor. För de närmasl följande åren planeras molsvarande undersökningar av hälsolillslånd, vårdkonsumtion och social omsorg. Centralbyrån genomför således mer omfattande undersökningar av någon eller några komponenter för varje år. Urvalet varieras efler en s.k. rolalionsprincip. Dämlöver ingår årligen från samtliga komponenter etl mindre urval faklorer, som gäller centrala och snabbt föränderliga förhållanden.

Många problem är förknippade med undersökningar av det här slagel. En inle oväsenfiig andel personer som ingår i urvalel har mol bakgrund av den deball som pågåll om dalabehandling av personuppgifter visat sig Iveksamma eller direkt negaliva till atl lämna ut uppgifler om sina personliga förhållanden. Bortfallet i vissa undersökningar har därför varit belydande. För all kunna förankra sådana undersökningar i medborgarens förtroende fordras en omfaUande informalion om undersökningarnas syfte och om del inlegrilelsskydd som ges. Frågan om integritetsskyddet och hur detla på bäsla sätl skall tillgodoses måsle forfiöpande ägnas slor uppmärksamhet.

Levnadsnivåundersökningarna ger ett mycket omfattande faktamaterial om svenska folkeis levnadsförhållanden. Del är här fråga om basfakta som bör ingå i det underlag som samhället i första hand på cenlral nivå behöver för den socialpolitiska planeringen. Materialet ger också vissa möjligheler till redovisningar av levnadsnivåvariationer på länsnivå och i någon ulslräckning även på kommunnivå. I den fortsatta ulvecklingen av levnadsnivåundersökningar kan närmare prövas behov av och förulsällningar för atl undersöka bl.a. barns och äldres saml särskill ulsalla gruppers levnadsförhållanden.

Enligl arbelsgruppen för låginkomslfrågor skulle levnadsnivåundersökningar kunna ange olika problems siorieksordning, vilka grupper som drabbas och sambandel mellan olika problem. Undersökningarna skulle på så säll kunna fungera som varningsklocka (Ds In 1972: 19).

Del har grundläggande belydelse all bl. a. levnadsnivåundersökningarna blir föremål för forskningsmässiga analyser. Dessa bör bl.a. syfta lill aU söka klariägga samhällsfaktorer som påverkar de empiriska undersökningarnas resullal i fråga om tillstånd och förändringar avseende levnadsförhållandena. Sådana analyser bör kunna bidra lill en bedömning av vilka resullal som är särskill vikliga. Men statistiken kan självfallet aldrig säga vud som bör göras. Detla är lill sisl ell poliliskl avgörande.

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 485

Även om resultaten från levnadsnivåundersökningarna har kommit till användning på olika sätt, har de hittills inte utnyttjats lill fullo. Orsakerna är säkert fiera och gäller bl. a. informalion om saml spridning och presenia-tion av undersökningsresultaten. Jag tror också atl mottagarna är osäkra över hur de skall hantera del omfaUande kunskapsunderiaget. Det är viktigt aU ulveckla en metodik för hur materialet skall kunna användas i olika sammanhang. Statistiken måste anpassas lill behovel av statistik och till förändringar av detta behov. Del fordras därför atl bl. a. socialtjänsten utifrån verksamhelens mål och uppgifter analyserar och preciserar de konkreta behoven av kunskaper om olika samhällsförhållanden och för fram dessa behov till dem som svarar för forskning och slatislik.

Redovisningar av faktiska lillslånd som undersökningarna hiuills har svarat för är emellertid inte tillräckligt. Man måste även söka beskriva och analysera förändringar och orsaksförhållanden. Dessa krav gäller emellertid inte bara levnadsnivåundersökningarna. Jag återkommer till dessa frågor senare.

Olika funktioner inom socialljänslen kommer atl behöva mer kalkyler-bara kunskaper än levnadsnivåundersökningarna ger om behovsslmkturen på fiera nivåer för planeringen. Det kan gälla behov av t.ex. ekonomiskl bislånd, barnomsorg och äldreomsorg i olika avseenden. Den enda "mätare" samhället i dag många gånger har är köerna lill olika befinlliga serviceinrättningar. Här bör efterfrågeundersökningar kunna ha betydelse. Därmed får man en bättre kunskap om människors upplevda behov av samt vilja och förmåga att acceptera sociala tjänster, sysselsättning m. m. Sådana undersökningar kan emellertid bli missvisande, om de snarare ger ultryck för människornas anspråksnivå än för deras faktiska behov. Personer som lever under otillfredsställande förhållanden torde inle sällan ha lägre anspråk än dem som lever under goda. Även svarsborlfallet kan vara särskill slort inom den försl nämnda gruppen. Undersökningarna bör därför inle begränsas till att mäta enbart altityder ulan komplelleras med objektiva dala, som möjliggör en bättre bedömning av del faktiska behovet. Här som i många andra projekt måsle behovet av inlegrilelsskydd uppmärksammas.

Välfärdsmätningar och efterfrågeundersökningar bör kompletteras med områdesbeskrivningar för kommunerna. Som jag har anlyll tidigare kan levnadsnivåundersökningar bara i vissa fall redovisas på kommunnivå. Slatistiska centralbyrån har börjal producera områdesbeskrivningar i fråga om befolkningens sammansältning och förändringar, inkomstförhällanden m. m. Områdesbeskrivningar och efterfrågeundersökningar är av värde för socialtjänstens verksamhetsplanering och medverkan i den övriga samhällsplaneringen. Som cenlralbyrån påpekar i sitt remissvar redovisar också folk- och bostadsräkningarna speciella områdesbeskrivningar, som har utformats i samråd med represenlanler för kommunal planering.

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhel, statistik 486

Förändringur, orsaker, teorier

Vi behöver analyser av de sociala processerna för planeringen både i fråga om strukturinriktade, allmänl inrikiade och individuellt inriktade insatser. Dessa analyser måsle ha en problem- och orsakssökande inriklning. Vilka faklorer ger de viktigaste förklaringarna till dåliga villkor i fråga om inkomster, arbete elc? Vilken belydelse har olika faktorer i boendemiljön för de sociala relationerna i elt område och för individens personliga utveckling? Vilka faklorer kan kommuner och socialljänsl påverka? Skall man kunna påverka brisier i samhället, krävs del alt man kan angripa orsakerna. Forskningen bör även sludera positiva sociala processer. Även sådan forskning bör kunna ge bättre kunskaper och därmed möjligheler lill bättre meloder.

Jag vill samtidigt slryka under all socialtjänsten måsle kunna arbela utan all alltid grunda sina insatser på entydiga vetenskapliga resultat. Praktiska ålgärder måsle många gånger snabbi sällas in för alt söka undanröja sociala missförhållanden. Detta kan gälla i fråga om såväl planeringen i storl som insatser för enskilda människor eller familjer.

Socialtjänsten behöver en praktiskt och konkrel inriklad forskning som kan tillämpas i del dagliga arbetet på olika nivåer. Men den behöver också en mer teoretiskt inriktad forskning, som arbelar med orsaksteorier och förklaringsmodeller till sociala problem i samhället, som arbetslöshet, främlingskap, missbruk osv.

Metodulveckhng

Den föreslagna socialtjänstlagen kommer atl ge socialtjänsten en betydande frihel all i samråd med klienterna sätta in olika slag av ålgärder och metoder i det förebyggande och avhjälpande arbetet. Även strukturinriktade insatser m. m. kan utformas olika. Det är som socialutredningen och remissinstanserna har understrukit viktigi all utveckla meloderna för socialt arbele på olika nivåer. Hur skall vi ulnyllja våra kunskaper om sociala problem och deras orsaker när det gäller alt avgöra vilka behandlingsinsatser som bör sältas in i en given situation? Under vilka förulsällningar bör en viss behandlingsmetod väljas? Vilka miljöpåverkande åtgärder bör man genomföra för all åstadkomma en viss förändring? Jag kommer senare att ge exempel på projekt som sysslar med konkreta frågor som mer eller mindre direkt gäller metodutveckling inom socialt arbele.

Uppföljning och värdering

En viktig förutsättning för bl.a. metodutvecklingen inom socialtjänsten är all man följer upp insalserna och genomför resulialvärderingar. Uppföljning och värdering har en myckel stor spännvidd, och de rymmer självfallet många metodproblem på olika nivåer. Omfattande socialpolitiska reformer, t. ex. reformerna inom förtidspensioneringen, behöver följas upp fortlöpande och så långt möjligt värderas. På samma säll mäsle socialtjäns-

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 487

tens individinriklade insalser följas och bli föremål för en resultalvärdering.

Som socialulredningen har påpekat måste socialarbelarna i sin uppföljning systematisera och bearbeta sina erfarenheter från fältarbelel. Tar socialtjänsten tillvara sina vunna erfarenheler och gör nödvändiga ändringar, kan socialtjänsten efterhand förbällra sina insatser.

Socialtjänsten måste alltså kritiskt pröva hur verksamheten fungerar. Det bör göras en fortlöpande uppföljning och resultalvärdering mot bakgrund av de kunskaper om sociala problem som vi har utifrån praktiska erfarenheter, levnadsnivåundersökningar, forskning m, m. Samtidigt måste vi realisliskl bedöma vad man inom den samlade samhällspolitiken kan begära alt socialtjänsten skall klara. Socialtjänsten kan främja en god social utveckling i samhällel, men den kan inte ensam ulan endasi genom samverkan med andra samhällsverksamheler nå mer beslående och belydelsefulla resullal.

Jag delar som sagl socialulredningens uppfaUning att de problem som socialarbetarna möter i sitt praktiska arbete måste vara ell viktigi underlag för beslut om inriklningen av forskning och ulvecklingsarbete. Genom all socialtjänstens förelrädare analyserar egna insalser och erfarenheler kan de ge impulser lill ulvecklingsprojekl och försöksverksamhel. Socialarbelare som är lämpliga och intresserade för uppgifterna bör också på olika sätl delta i forsknings- och ulvecklingsprojekl. Här bör den reformerade socionomutbildningens forskningsanknytning bli av stor betydelse.

Genom denna anknytning och möjlighelerna lill forskarulbildning bör den framtida socialtjänsten kunna tillföras forskarkrafter bällre än lidigare. Genom de studerandes erfarenheter av socialt arbele bör forskningen kunna tillföras nya erfarenheter. En forskning som är knulen till den sociala utbildningen bör spela en viktig roll både i fråga om metodutveckling inom socialtjänstens huvudområden och en nödvändig resultalvärdering av socialtjänslreformen i dess olika delar.

Jag vill här ytterligare underslryka den reformerade socionomutbildningens betydelse för socialtjänstreformen. Den nya utbildningen syftar till atl tillgodose de utbildningsbehov som den av socialutredningen formulerade helhetssynen på det sociala arbetet innebär. Utbildningen har i större utsträckning gjorts obligatorisk och de olika ämnena har integrerats bättre än lidigare.

Behoven av återkommande utbildning och vidareutbildning har beaktats. Målen för utbildningsreformen är all fördjupa och förstärka utbildningens arbetsfältsanknylning och skapa fömlsällningar för en forskningsanknyl-ning av ulbildningen. Del nya integrerade tvärvetenskapliga ämnel socialt arbete är avsell att bilda grund för säväl yrkesverksamhet på det sociala området som för forskarulbildning. Ämnel skall ge kunskaper för sociala arbetsinsalser i vid mening och omfalla såväl socialljänslens möjligheter all lösa problem och lillgodose behov - meloder i sociali arbete som andra

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 488

former för sociala åtgärder i etl brelt socialpolitiskt perspektiv. Utbildningen skall vara probleminriklad och ge kunskaper som behövs för problemanalys och problembearbetning.

En viklig del av underiaget för den forskning som är knulen till ulbildningen skall vara de praktiska erfarenheter som socialarbelarna får från sin verksamhet på fallel. Samlidigl som forskningen tillgodogörs dessa erfarenheler, måste forskningsresullalen föras ut och tillvaratas bl.a. genom ell fortlöpande utvecklingsarbete inom den praktiskt verksamma socialtjänsten. Forskning och forskarutbildning inom ämnet socialt arbete avser såväl individer och familjer, grupper och organisationer ("mikronivå") som hela samhällel ("makronivå"). Utbildnings- och forskningsinsatserna bör ha som ansatser såväl beskrivning av sociala förhållanden och svårigheter som förklaring av bakomliggande sammanhang och orsaker. De bör också inriktas på alt utveckla och analysera åtgärder som kan påverka problematiska förhållanden.

Utbildningsreformen en är bara något år gammal. Del är självfallet viktigi atl gmndutbildning, vidareutbildning och forskning inle låses utan anpassas lill ändrade behov och nya problem som följer med samhällsutvecklingen och som den framtida socialtjänsten har att möla. Genom att forskningen knyts närmare fältet bör kommunerna få ökade förutsätlningar för aktiva insatser.

2.24.3 Dokumentution och informution om sociul forskning och utveck-lingsurbete

Jag delar socialutredningens mening att dokumentation och informalion kring forsknings- och utvecklingsprojekt har stor betydelse för socialtjänstens möjligheler atl fullgöra sina uppgifter på bästa sätt. Denna dokumentation är viktig både som kunskapskälla och som idégivare för fortsalla insalser. Den till socialdepartementet knutna delegationen för social forskning har lill uppgift att svara för bedömning och samordning av forsknings-och utvecklingsarbete samt försöksverksamhet inom den sociala sektorn. Delegationen skall också initiera projekl som är betydelsefulla för socialpolitiken. Den publicerar årligen en katalog över de projekt som socialdepartementet har beviljat anslag eller som efter delegationens tillstyrkan fått medel från allmänna arvsfonden. Projektkatalogen är ett led i delegationens informationsverksamhet. År 1976 inledde delegationen en initiativ-verksamhet rörande forsknings och utvecklingsarbete inom olika socialpolitiska områden.

Enligt delegationens bedömning är äldreomsorg och social planering särskilt angelägna att satsa fortsatt forsknings- och utvecklingsarbele på.

Delegationen beviljar även medel till konferenser och annan informationsverksamhet genom bl.a. socialstyrelsen liksom till Kommunförbundets "idé- och erfarenhetsbank".

Kommunförbundets dokumentationsverksamhet är en fortsättning på

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 489

Föreningen Sveriges socialchefers utvecklingsprojekt "Social idébank" från 1973. Kommunförbundel genomför sedan 1977 en ireårig försöksverksamhel på områdel bl.a. genom en årlig rapport "Sociala idéer och erfarenheler", som omfallar 400-500 projekt. Erfarenheterna har dock visal all en skriftlig dokumenlation inle är lillräcklig. Därför ordnas också konferenser om forskning och utvecklingsarbele. Delegationen för social forskning stöder försöksverksamhelen, som bedrivs delvis i samarbele med bl.a. socialslyrelsen, institutet för social forskning och de fackliga organisationerna.

Dokumenlation av forskningsresullal bör kunna bli ett viktigt idé- och kunskapsunderlag för den framtida socialtjänstens utveckling, om materialet las tillvara på avsett sätl. Socialslyrelsen bör i konlakl med bl.a. delegationen för social forskning följa ulvecklingen och överväga på vilkel sätt dokumentationen av social forskning och utvecklingsarbete bör organiseras.

2.24.4 Vissu forsknings- och utvecklingsprojekt

Jag kommer i fortsäliningen atl konkretisera mina tidigare synpunkler på social forskning och utvecklingsarbete genom alt ge exempel på vissa akluella projekl. Dessa får illustrera initiativ i fråga om inriktningar och områden somjag finner angelägna. Det utesluter inle alt andra projekl kan vara från olika synpunkler lika vikliga eller viktigare än de nämnda. Urvalel innefattar inle heller någon bedömning av projektens utformning och hittillsvarande resullal. Den indelning somjag gör i del följande för min redovisning följer delvis den framlida socialljänslens verksamhetsområden. Men liksom dessa verksamhelsomräden griper över varandra omfallar många projekt fiera sådana områden. Vissa av dessa projekt harjag behandlal som "övergripande".

Övergripunde och summunsultu projekt

Viktiga principer för den framtida socialtjänsten går ut på atl så långl möjligt förlägga den inslilutionella vården nära klientens egen miljö och all skapa kontinuitet och flexibilitet i behandlingsarbetet. Vården och behandlingen skall utformas så att de inte "stämplar" och isolerar den enskilde (normalisering). Socialtjänstens insatser skall utmärkas av frivillighet och medinflylande från klienlernas sida. Dessa principer har prövats i den av socialdepartementet finansierade försöksverksamheten inom socialvården, det s. k. Skåneprojektet. Försöksverksamheten har omfattat hemma-hos-verksamhet, kontrakterade familjehem, stödfamiljsverksamhet, akli-vitetsskapande ungdomsverksamhet, dagcentralsverksamhet m. m. Jag har tidigare gett en översiktlig beskrivning av Skåneprojektet (avsnitt 2.7). Också på andra håll pågår en försöksverksamhel som syftar till atl ändra socialbyråarbetet så atl socialarbelaren får mer tid över för behandlingsinsatser och samhällsinriktat arbete. En betydande försöksverksamhet inom

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 490

flera kommuner går ut på att förenkla behovsprövning och utbetalning av socialhjälp. Del mest uppmärksammade försöket med rationaliserad socialhjälpshandläggning har socialnämnden i Sundsvall bedrivit i samarbete med försäkringskassan. Även Stockholm, Göleborg, Malmö och Solna hör lill de kommuner som har initierat försöksverksamhel med förenklad socialhjälpshandläggning bl. a. för att skapa förulsällningar för ell mer grupp-orienleral arbelssäll.

Socialslyrelsen bedriver två projekl med inriktning på atl framställa utbildnings- och informationsmaterial om socialtjänslreformen, nämligen Socialt arbele, innehåll och form (SOA) och Sociala Metoder (SM-projek-tet). Kommunförbundel genomför projeklel Utveckling av social omsorg (USO).

Siruklurinriktude projekl

Jag har lidigare behandlal socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen (avsnitt 2,4) och då framhållit att socialtjänstens insatser måste bygga på både egna erfarenheler av sociala förhållanden och problem och de kunskaper som bl. a. den sociala forskningen ger. Del är också nödvändigt atl utveckla meloder för denna medverkan på olika nivåer. I sammanhanget nämnde jag särskill projektet Social utvecklingsplanering i Norrbottens län. Projektet anknyter lill den diskussion som har förts av socialutredningen om Socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Bl. a. ett projekt i Göteborg har haft samma utgångspunkt - hur socialvårdens medverkan i samhällsplaneringen skall gå till.

Jag fäster slort avseende vid forsknings- och ulvecklingsarbete som är inriktat på ålgärdsorienlerade analyser av sociala problem i bostadsområden. Exempel på sådan forskning är Arbele och bostad i Gårdslen, som bl. a. syftar till att studera förutsällningarna för att tillföra områdel arbetsplatser som kan förläggas i anslulning till bostäder samt projekt för dokumentation av erfarenheterna från upprustning av den yttre miljön i Bollmora, Tyresö kommun. Kommunen fick miljöförbältringsbidrag till upprustningen. Tekniska högskolan genomför en undersökning i fråga om effekterna av de statliga miljöförbätlringsbidragen. Centralförbundet för socialt arbele (CSA) har under forskarmedverkan redovisat projekt om sociala problem i nya bosladsområden. Karolinska institutets socialmedicinska forskningsenhet i Luleå analyserar bl.a. segregation och anpassning i nya bostadsområden. I projektet Tätort i omvandling, som Uppsala universitet genomför, studerar man hur spridningen av arbetsplatser, bostäder, service och rekreationsområden påverkar människors handlingsmönster. Socialstyrelsens projekt Resurstillgång och resursutnyttjande inom olika delar av Dalbyregionen syftar till att beskriva dels hur invånarna i olika miljöer anser sig ha fått minimikrav i fråga om olika levnadsförhållanden tillgodosedda, dels vilken anspråksnivå de har. Detla är några exempel på projekl som gäller fysisk miljö och sociala förhållanden av betydelse för planeringen.

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhel, statistik 491

Inom ramen för socialslyrelsens projekt i Vilhelmina bedriver högskolan i Östersund social forskning. Syftel är att bl, a. undersöka sambandet mellan samhällets struktur och människors levnadsförhållanden.

Flera projekl med de sociala centralnämnderna som huvudmän gäller socialvårdens medverkan i saneringen av bosladsområden i bl.a. Slockholm, Göleborg och Malmö.

Projeklel Kommunplanering i glesbygd, avser planeringen av social service i glesbygdskommuner i Norrbotlens och Västerbotlens län. Kommunförbundels projekl Sociala aspekier i samhällsplaneringen (SAISP) med försöksverksamhet i tre kommuner har bl. a. syftat till att olika per-sonalgmppers och förtroendevaldas problembeskrivningar skall föras in i planeringen.

Jag har tidigare behandlal fäll- och grannskapsarbele saml uppsökande verksamhel som en uppgift för socialtjänsten (avsnill 2.4). Många kommuner har under senare lid satt igång olika projekt som omfattar grannskapsarbete. Som exempel kan nämnas Ivå projekt som slarials av sociala cenlralnämnden i Malmö. Del ena projeklel syftar till atl i ell starkt problembelaslat bostadsområde försöka aktivera de boende att börja arbeta på att förändra sin situation. Del andra projektet går ut på all söka bryla anonymilel och brisl på konlakler mellan barn, lonåringar och vuxna saml integration med grupper av invandrare. En liknande inriktning har många andra projekt, dvs. alt försöka förbättra kontakter och förståelse mellan olika grupper och atl aktivera dem lill all själva la över.

Statens ungdomsråd har omfattande uppgifler på del ungdoms- och frilidspoliliska området. Av akluella ulredningar kan jag nämna kommunernas insatser för barn- och ungdomsverksamhet; hur del kommersiella fritids- och kulturulbudel påverkar ungdomars miljö och ungdomsorganisationernas arbetsvillkor samt försöksverksamhet som syflar lill all undersöka hur ungdomars behov av en meningsfull fritid tillgodoses och hur ungdomarna i organiserade former kan påverka sin silualion.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har givetvis grundläggande betydelse för socialtjänstens villkor och behovet av sociala tjänster för utslagna, arbetslösa, och undersysselsatta. Inle minst de handikappades och arbetslösa ungdomars problem behöver särskilda insatser. Jag har tidigare behandlal socialtjänstens medverkan i arbetet på atl bereda människor sysselsättning (avsnitt 2.4). Det pågår en mycket omfattande forsknings- och utredningsverksamhet om arbetsmarknaden. Institutet för social forskning redovisade 1978 en omfattande inventering av arbetsmarknadsforskningen i Norden.

Den ökande ungdomsarbetslösheten har föranlett olika statliga och kommunala åtgärder ifråga om arbelsförmedlande verksamhet, beredskaparbeten för ungdom, praklikanställning, utbildning osv. Etl flertal projekl har salts igång som bl. a. gäller ungdomars, kvinnors och arbetshandikappades situation på arbelsmarknaden. Sysselsättningsutredningen har svarat för

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 492

ell omfaltande utredningsarbete som även omfattar forskning och försöksverksamhet.

Många invandrare befinner sig i en ulsatl situation som kräver särskilda insalser. Det finns etl behov av ökade kunskaper om de problem som uppkommer och kan kvarstå i samband med invandringen. En särskild expertgrupp för invandrarfrågor (EIFO) har inrättats. Gruppen har att fastställa forskningsbehov ifråga om in- och utvandring, invandrares situation m. m. saml följa och initiera forskning i sådana frågor.

Även statens invandrarverk spelar en viklig roll ifråga om dokumentation om information angående forsknings- och utvecklingsarbete rörande invandrar- och minoritetsfrågor. Verket slöder ekonomisk försöksverksamhel i olika kommuner, t.ex. del sk. k. SIG-projektel (samverkan i grannskapet), som skall främja samverkan mellan svenskar och invandrare, särskill barn och ungdom.

AUmänt inriktade projekl

Della huvudområde av den framlida socialtjänsten omfattar bl.a. service och omsorg för barn och ungdom, äldre samt personer med handikapp. Inom samlliga dessa serviceområden pågår väsentlig forskning samt utrednings- och utvecklingsarbete.

Iriom bamomsorgen har slatliga utredningar dragit upp riktlinjer för verksamhelens mål, innehåll och former. Till de viktigasle hör barnstugeulredningen, ulredningen om skolans inre arbele (SIA) och familjestödsutredningen. Socialstyrelsen bedriver en omfattande försöksverksamhet inom bamomsorgen. Flera delprojekt i bl.a. förskoleverksamheten har redovisats. Ell antal fristående försöks- och forskningsprojekl genomförs i samverkan med socialslyrelsen. Elt fiertal projekt gäller uppsökande verksamhel och föräldrautbildning; arbetssätt, organisation och miljö i förskola och fritidshem; invandrares barn och hemspråklräning; samverkan mellan förskola och andra verksamheter m. m.

Redan befolkningsutvecklingen kommer alt medföra atl äldreomsorgen i kommunerna måste byggas ut. Ett slorl anlal kommuner arbetar numera fram fleråriga planer för olika delar av äldreomsorgen. För att förbättra samverkan mellan huvudmännen i planeringen har de båda kommunförbunden tillsammans med socialslyrelsen och Spri bedrivit ett utvecklingsarbele om service och vård m.m. Etl projekt om boendeservice och vård för äldre avslutades 1978. Som jag har redovisat tidigare (avsnitt 2.10) har pensionärsundersökningen lagt fram ett omfattande material om bl. a. pensionärernas situation i dagens samhälle (SOU 1977:98-100). Vidare kan nämnas att en omfattande regional försöksverksamhel för att förbättra de äldres levnadsförhållanden har pågått inom Stockholms län (POMS). En omfaltande Ivärvelenskaplig forskning om ålderspensionärernas situation och hälsa genomförs av karolinska institutet. En longitudinell undersökning gäller "70-åringar i Göteborg", som bl.a. skall klargöra vad som är normall åldrande.

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 493

Vissa andra projekl återigen gäller uppsökande verksamhet bland pensionärer och handikappade; dagcenlerverksamhet, bl. a. genom insalser av pensionärerna själva (Sollenluna) och grannansvar för pensionärer och mellan pensionärer (Eskilsluna), grannansvar som komplemenl till hemservice (sociologiska institutionen vid Stockholms universitet). Den sociala hemtjänsten liksom annan service, boende och vård avseende innehåll, organisation och samverkan är föremål för utvecklingsarbele i ell belydande anlal kommuner.

I fråga om personer med handikapp har bl. a. sysselsältningsulredningen redovisat resultat från arbetsmarknadspolitisk forskning och ulvecklingsarbete.

Statens handikappråd har till uppgift atl främja ett fortlöpande samarbete med bl.a. handikapporganisationerna. Rådel bedriver en omfaUande informalionsverksamhel. En undersökning av handikappråden i landsting och kommuner redovisades 1978. Elt nordiskt samarbete på handikappforskningens och hjälpmedelsförsörjningens område har etablerats genom att man har inrällal nordiska nämnden för handikappfrågor. Nämnden redovisar årligen projekl inom handikappområdet. Under 1978 redovisades drygl 200 projekt.

Individuelll Inriktude projekl

Det forsknings- och utvecklingsarbete som jag har behandlat redan angår liU sist enskilda människor. Särskilt vissa delar av projekten är också inriktade på individuella insatser, även om de i sin helhet kan bedömas ha en huvudsakligen struktur- eller allmänt inriktad karaktär. Omvänl gäller alt knappasi några projekl är enbart individinriklade. Jag skall i fortsäliningen begränsa mig lill all la upp några lidigare inte nämnda aktiviteter som gäller rådgivning, behandling och vård.

Hemma-hos-arbete, familjeterapi och olika former av rådgivning synes numera ingå i många kommuners reguljära verksamhel. Utöver det tidigare nämnda Skåneprojektets försöksverksamhet har tillkommit några nya projekl, bl.a. Systematisk belysning av korttids familjelerapi, som genom socialslyrelsen har lagts ut på Stockholms universitet.

Inom institutionsvården har bl.a. ungdomsvårdsskolorna varit föremål för försöksverksamhel. Socialslyrelsen redovisade 1978 en sammanställning av erfarenheter från försöksverksamhel vid ungdomsvårdsskolor 1977/78 med frivillig intagning. Även Skåneprojektet har innefattat vård vid ungdomsvårdsskola. Sociala centralnämnden i Stockholm har initieral olika projekt vid barnbyn Skä. Etl flertal andra gäller familjehemsvärd.

OmfaUande resurser satsas på bearbetning av missbruksproblem. Den till socialstyrelsen knutna nämnden för alkoholfrågor fördelar anslag lill viss försöksverksamhet och lill informalion inom alkoholområdel. I anslulning lill nämndens lillkomsl fick socialslyrelsen vissa medel lill forskning i alkoholfrågan. En viklig resursförstärkning innebär det också atl det nyligen har inrätlals Ire professurer i alkoholforskning.

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 494

En omfaUande kartläggning av nykterhelsvården har genomförts inom ramen för socialstyrelsens s.k. NyS-projekl (nykterhetsvärdens struktur-gmpp). Som bakgmnd lill projektet kan erinras om atl socialutredningen ställer samhällets nykterhetsvård i en delvis ny situation. För att finna konstmkfiva lösningar i enlighet med socialljänslreformens riktlinjer krävs kunskaper om svårigheier och en realistisk bedömning av olika fram-komslmöjligheler. Projeklels slutrapport (Vården av alkoholmissbrukare. Problem och möjligheter, Socialstyrelsen redovisar 1978:4) ligger till gmnd för en omfattande ulbildningsverksamhel, som genomförs av socialslyrelsen och de båda kommunförbunden i samverkan med de fackliga huvudorganisalionerna.

I della sammanhang kan också nämnas all försöksverksamhel med lillnyktringsenheter planeras eller är på gång inom skilda delar av landet. Andra former av försöksverksamhel m. m. i kommunerna gäller t. ex. olika behandlingsformer, informalion, arbele med äldre missbrukare, förbättring av bosladsförhållanden och sociala kontakter, sysselsättningsinsatser, dagcentraler för alkoholmissbrukare, samarbete med fackföreningar, kartläggning av dold alkoholism.

Narkotikamissbruk förekommer ofta tillsammans med missbruk av alkohol.

Åtgärder kan därför på sikt inte ses isolerade för narkotikamissbrukare. Detla synsäll, som är vägledande för socialtjänslreformen, redovisar ledningsgmppen för narkotikafrågor i sin slutrapport. Ledningsgruppens förslag i fråga om insalser för narkotikamissbrukare biträddes i den proposition som antogs av riksdagen förra årel.

I del anlagna ålgärdsprogrammel ingår ökad forskning och ulvärdering av pågående insatser. Det fortsatta arbelel omfallar bl. a. försöksverksamhel i olika delar av landet i syfte att pröva familjevård (vård i enskilt hem) som altemativ till inslutionsvård. Särskilda insalser mol ungdomsarbetslösheten nämner ledningsgruppen som en av de mest angelägna förebyggande insatserna. Skolan har speciella förutsäitningar alt nå ungdom i riskzonen. Försöksverksamhet har satts igång på flera håll, för vilken skolöverstyrelsen har samordningsansvar. En särskild arbetsgrupp har till uppgift atl föreslå åtgärder i anslulning till missbrukarnas situation på arbetsmarknaden. I utredningsarbetet skall särskilt uppmärksammas samarbetet mellan narkomanvården och arbelsmarknadens organ. Arbetsmarknadsstyrelsen har här samordningsansvar.

Jag kan till slut nämna att socialstyrelsen förra året publicerade en uppföljning av en grupp frivUligt vårdade narkotikamissbrukare ("226 narkomaner"), den mesl omfaUande uppföljningsstudien av detta slag som hittiUs har publicerats.

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 495

Med min sammanfattande översikt harjag velat antyda det omfattande forsknings- och ulvecklingsarbete som pågår inom redovisade delar av den socialpolitiska seklorn. Verksamheten ulgör en viktig grund för den framtida socialljänslens uiveckling. Del förutsätter emellertid bl. a. atl resultaten förs ut på ell sådant sätt all de kan omsättas i socialtjänstens prakliska verksamhet. Jag har redan lidigare underslrukii behovet av en samordnad dokumentation och all den forlsalla utvecklingen på detta område följs. Del är också vikligl att resurserna och insalserna inom forsknings- och ulvecklingsarbcle samordnas så all de kan las tillvara på bäsla säll.

2.24.5 Statistik

Socialutredningen redovisar i sitt principbetänkande vissa allmänna överväganden om den framlida socialljänslslaiisliken. Enligt ulredningen skall statistiken göra del möjligt atl på riksnivå följa del socialpolitiska reformarbetet och bedöma behovel av ändringar i sociallagstifiningen. På den regionala nivån behövs bl. a. kunskaper om de sociala resurserna som underlag för regional planering m. m. Likaså behöver kommunerna statistiskt underlag i fråga om de sociala förhållanden i kommunerna för den kommunala socialpolitiska verksamheten.

Den framlida statistiken bör enligl ulredningen liksom den nuvarande bestå av både löpande åriig slalislik och specialundersökningar. Den årliga statistiken skall översiktligt redovisa behov av olika insatser, de gjorda insatserna och kostnaderna för dessa. En mer orsakssökande resultatinrik-tad statistik måsle emellertid bygga på specialundersökningar i samarbete med forskningen. Ulredningen pekar vidare på att den skisserade utformningen rymmer en lång rad svårlösta problem, varför statistiken på kort sikt inte kan väntas få etl väsentligt ändrat innehåll.

Remissopinionen var i storl sell positiv. Man ansåg alt en översyn av den nuvarande statistiken var nödvändig och statistiska cenlralbyrån hänvisar här lill pågående ulvecklingsarbete. Socialstyrelsen pekade på bl. a. behovel av all kunna koppla socialljänslens statistik till andra redovisningssystem över förhållanden som påverkar människors levnadsbetingelser, t.ex. hälso- och sjukvårdsstatistiken. Samtidigt underslrök styrelsen, statistiska centralbyrån m.fl. från olika utgångspunkter integritels-och sekretessproblem. Kommunförbundel ansåg alt den löpande statistiken borde begränsas lill förmån för specialundersökningar inom angelägna områden.

I slutbetänkandet konstaterar socialutredningen att den nuvarande individrelaierade statistiken än knuten till av de sociala nämnderna fattade beslul som gäller myndighetsutövning, som tvångsåtgärder inom barnavården och nykterhelsvården och lämnande av socialhjälp. Socialtjänsten kommer att i betydligt mindre utsträckning befatta sig med sådana ärenden, varför hell nya krav kommer alt slällas på statislikrapporteringen lill slatistiska centralbyrån (SCB). Med hänvisning till principbetänkandet fin-

Prop. 1979/80:1    FoU-verksamhet, statistik 496

ner ulredningen att en central statistik även i fortsättningen kommer att ha stor belydelse. Från integriielssynpunkl bör dock individrelalerad siaiis-likrapportering i möjligasle mån undvikas. Sådan slalislik gör del möjligi au identifiera personer som ingår i statistiken. Genom olika meloder och regler för handläggningen vid SCB har dessa möjligheler begränsais. En mängdrelaterad slatistikrapporlering - som endast anger anlal personer elc. - bör enligl socialulredningen i allmänhet var lillräcklig. Om del är nödvändigl alt ta fram individrelaierade uppgifter bör delta vanligen kunna göras genom särskilda undersökningar som baseras på primärmaterial i kommunerna, bl.a. sädani som har undantagits från den föreslagna gallringen. Rapportering till statistiska centralbyrån av uppgifler som identifierar den enskilde bör enligt ulredningen kunna förekomma enbart när riksdagen eller regeringen efler alt ha hört datainspektionen finner atl det finns synnerligen angelägna samhällsbehov. Vidare anser ulredningen att bestämmelser om uppgiftslämnande för forskningsändamål bör skärpas. Utredningen är inte beredd att ange hur socialtjänslstatistiken bör ulformas.

Den komplicerade frågan om forsknings- och statistikbehoven inom socialtjänsten och hur dessa skall tiUgodoses i avvägning mot andra intressen har bl. a. samband med beslämmelserna om personregister och personakter. Jag har behandlal dessa frågor tidigare (avsnitt 2.20).

1 sitt remissvar över slutbetänkandet redovisar statistiska centralbyrån synpunkter på de behov av statistisk information som den nya socialtjänsten kan väntas ha. Dessa ansluter i stort till utredningens olika överväganden i frågan. Cenlralbyrån framhåller bl. a. att enhetliga definitioner och klassifikalioner måste utformas. I fråga om den uppföljningsstatistik som aktualiserades i slutbetänkandet understryker centralbyrån att avvägningen mellan mängdrelaterat och individrelaterat underlag till statistiken måste övervägas närmare. Man erinrar också om att efter slutbetänkandets publicering har sekretesslagen ändrals för att ytteriigare stärka skyddet för statistiska uppgifler.

Statistiska centralbyrån genomför nu i samverkan med centrala socialpolitiska myndigheter, kommunförbund, forskningsinstitutioner m. m. en översyn av socialstalisliken i syfte att anpassa den till den framtida socialtjänstens behov.

Min lidigare redovisade syn på forskningens och utvecklingsarbetets inriktning är i huvudsak tillämplig ocksä på den framtida socialtjänststatistikens ulformning. Denna statistik måste ge ett väsentligt kunskapsunderlag för socialtjänstens verksamhel och utveckling inom de tre huvudområdena siruklurinriklade, allmänl inriktade och individuellt inriktade insatser. Den reguljära socialtjänststatistiken bör här vid sidan av forskning, levnadsnivåundersökningar och försöksverksamhet m. m. utgöra en del av det totala informationsunderlag som socialtjänsten kommer att behöva. Vidare bör statistiken omfatta såväl basinformation i form av

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 497

löpande statistik som särskilda undersökningar. Statistiken bör vidare byggas upp så atl den ger informalion på riks-, läns- och kommunal nivå.

Den nuvarande socialstalisliken bygger i huvudsak på redovisningar av de prestationer och delvis de resurser som socialvården svarar för. Den framlida statistiken måste ändras i väsentliga avseenden. Den bör genom reguljär statistik och forskningsbelonade särskilda statistiska undersökningar i princip utformas så att den bidrar till att bl. a. belysa

1. gmppers och enskildas behov av socialpolitiska resursförstärkningar och förändringar av dessa behov,

2. bakgmnden till sådana behov,

3. i vilken utsträckning del ankommer på socialtjänsten atl förslärka gmppers och enskildas resurser och tillgodse deras behov,

4. på vilkel sätt socialtjänsten tillgodoser denna uppgift, dvs. vilka resurser som verksamhelen förfogar över, vilka insalser som görs och vilka metoder som tillämpas,

5. i vilken utsträckning socialtjänsten har tillgodosett de behov av resursförstärkningar för gmpper och enskilda som det ankommer på verksamheten att svara för, dvs. vilka effekter som insatserna har haft och vilka resultat som har uppnåtts,

6. vilka förändringar i arbetssätt och metoder som kan behövas för all uppnå bättre resultat.

Jag är medveten om att en avvägning måste göras mellan olika intressen. Hänsyn måste tas till medborgarnas integritet samt uppgiftslämnares och statistikproducents arbetsinsalser och kostnader i förhållande lill del praktiska värdel av stalistikprodukten. Del värdet blir inte minsl beroende av hur man i det pågående statistiska utvecklingsarbetet lyckas lösa svåra mät- och metodproblem som socialulredningen har påtalat och som statistiska centralbyrån bekräftat. Av stor betydelse är också hur statistikprodu-cenlen gör den slatistiska produkten tillgänglig i olika avseenden för kon-sumenlema (socialtjänsten) och hur dessa kan utveckla metoder så statistikinflödet kommer till meningsfull användning i verksamheten och dess planering.

Frågor som gäller organisationen av statistiken inom bl.a. den sociala sektorn behandlas i den särskilda propositionen om socialstyrelsens uppgifter och organisation.

2.25 Vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård och därmed sammanhängande frågor

2.25.1  Utgångspunkter

Mina överväganden hittills har när det gäller socialtjänstens stöd och hjälp åt den enskilde uteslutande rört en verksamhet i frivilliga former. 32   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 498

Enligl den föreslagna portalparagrafen skall verksamhelen bygga på respekt för människornas självbeslämmanderält och inlegrilel. I överensslämmelse härmed har den grundläggande förulsällningen varil all socialljänslens ålgärder skall vidlas i samförstånd och samarbele med den enskilde.

Del är emellertid samlidigl uppenbart all samhällel inle hell kan avvara möjligheterna att vårda den enskilde ulan hans samtycke. När del gäller de unga har uppfaliningarna skill sig endasi i fråga om de närmare förulsältningarna och formerna för en sådan vård. F.n. innehåller BvL regler om omhänderlagande för samhällsvård mol föräldrarnas eller den unges egen vilja.

I fråga om vården av vuxna missbrukare av alkohol eller narkolika har del å andra sidan under hela arbelel med socialtjänslreformen varil slora meningsskiljakligheler om del skall finnas möjlighel enligl sociallagsliftningen att vårda någon mot hans vilja eller om de möjligheter som står till buds enligl den psykiairiska ivångslagsliftningen (lagen om beredande av sluien psykiatrisk vård i vissa fall. LSPV) skall vara lillräckliga. F.n. kan enligl NvL alkoholmissbrukare under vissa förulsällningar Ivångsinlas på allmän vårdanslali, I belydande omfallning vårdas alkoholmissbrukare också inom sjukvården med slöd av LSPV. För narkotikamissbrukare finns det endast möjligheler till vård oberoende av samtycke enligl LSPV.

Socialulredningen har i fråga om de unga föreslagil att bestämmelser om vård utan samtycke skall tas in i en särskild lag. I fråga om vuxna missbrukare har socialutredningen ansell alt sociallagsliftningen i fortsäliningen inte bör innehålla några bestämmelser om vård ulan samiycke. Utredningen hänvisar i den delen lill beslämmelserna i LSPV.

Socialutredningen har även föreslagil ändringar i rällshjälpslagen (1972:429) i syfte all vidga rälien till offenlligl biträde. I ulredningens förslag ingår vidare besiämmelser om överlämnande för vård inom socialtjänsten som en påföljd förbrott av unga.

En expertgrupp inom socialslyrelsen har lagl fram förslag till nya bestämmelser om psykiatrisk tvångsvård. Förslagel har beretts samtidigt med socialutredningens förslag belräffande vården av vuxna missbrukare. En särskild arbetsgrupp inom regeringskansliel har haft i uppdrag alt på grundval av bl.a. socialulredningens förslag och remissbehandlingen av della redovisa ell beslulsunderlag för regeringens slällningsiagande i frågor om vård ulan samiycke av vuxna missbrukare av alkohol eller narkotika. Arbelsgruppen avgav i maj 1978 en rapport (Ds 1978:8) Vård utan samiycke inom socialvård och sjukvård.

Sedan frågorna om vård ulan samiycke hade beretts ytteriigare inom socialdepartementet, beslöt regeringen den 18 december 1978 atl inhämla lagrådels yllrande över förslag lill

1. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU),

2. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 499

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

5. lag om ändring i brottsbalken.

Lagrådsremissen har fogats lill protokollet i detta ärende som bil. 4. Lagrådet har yttrat sig över förslagen den 27 februari 1979. Yllrandel har fogats till protokollet i detla ärende som bil. 5.

Jag kommer i det följande atl la upp frågorna om vård utan samtycke till förnyat övervägande.

1 lagrådsremissen harjag utförligt redogjort för bakgrund och moliv lill förslagen om vård utan samtycke i fråga om både de unga och i fråga om de vuxna missbrukarna. För alt inte behöva upprepa vad jag har sagl där kommer jag nu atl relativt korlfailal redogöra för mina slällningslaganden särskill då i belysning av lagrådels yllrande. För en mera utförlig redovisning får jag i slällel hänvisa till lagrådsremissen. I specialmoliveringen ger jag senare en sammanhängande kommenlar lill de lagförslag i frågorna om vård utan samtycke somjag lägger fram i proposifionen.

2.25.2 Vården av unga

Socialutredningen har föreslagil all de nödvändiga beslämmelserna om vård av barn och ungdom utan samtycke skall regleras i en särskild lag vid sidan av socialljänsllagen. Till skillnad från de nuvarande bestämmelserna i BvL skall enligt förslaget beslut om sådan vård fattas av en domstol -länsrätten - efter ansökan av socialnämnden.

Jag ansluter mig i likhet med de allra flesta remissinslanserna till den föreslagna konstruktionen. I det följande skall jag under särskilda rubriker ta upp de olika delarna i förslagel till en översiktlig behandling.

Lagens grunder

Samhällel har ell särskill ansvar för barn och ungdom. Inom socialtjänsten skall socialnämnden tillsammans med föräldrarna medverka till att de unga får trygga uppväxtförhållanden och i övrigt gynnsamma levnadsbetingelser. Socialnämnden kan ofta i frivilliga former inom socialtjänsten ge föräldrar och barn det stöd och den hjälp som de behöver. Kan samförstånd inle näs, måsle emellertid socialnämnden ha möjlighel alt gå in vid sidan av föräldrarna och med sådana befogenheter att en ogynnsam utveckling för den unge kan förhindras. Behöver den unge samhällels bistånd men kan föräldrarnas och i vissa fall den unges medverkan inte erhållas, måste del alltså finnas en möjlighet atl bereda den unge vård i alla fall. Hur detta skall gå till bör regleras i en lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

LVU skall således trygga samhällels möjligheter atl alltid kunna ge barn oeh ungdom den vård och behandling som de behöver. LVU kompletterar på så sätt socialtjänstlagen i situationer när de frivilliga insatser som kan

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 500

ges med slöd av socialljänsllagen är otillräckliga. Lagen skall med andra ord lillämpas först när det visar sig all del inle går atl få samtycke lill den vård som är nödvändig för den unge. Som jag har nämnl tidigare får den unge. om han har fyllt 15 år. själv beslula i frågor som rör vården om honom. Del innebär att lagen kan tillämpas på den som har fylll 15 men inte 18 år. om inle samtycke kan nås av både vårdnadshavarna och den unge.

Tillämpningen av lagen bör emellertid inte ovillkorligen vara knuten lill om del finns ett formellt samtycke eller inle. Nämnden kan ha grundad anledning all anla all föräldrarnas samiycke inte är allvarligt menal. Del kan också finnas silualioner när del är skäl all iro att den unge själv inle kommer att medverka lill den vård som han har förklarat sig införstådd med. Somjag återkommer närmare till i specialmoliveringen har det därför som en förulsällning för lagens tillämpning angelts all del kan anlas att behövlig vård inle kan ges med den unges egel och vårdnadshavarens samiycke.

Vård med slöd av lagen bör kunna komma i fråga i Ivå huvudfall, nämligen dels när brisier i omsorgen om den unge eller annat förhållande i hemmel medför fara för hans hälsa eller uiveckling, dels när den unge ulsäller sig för allvarlig fara i sådanl hänseende genom missbruk av beroendeframkallande medel, broilslig verksamhel eller annal därmed jämförbarl beteende. Grunderna för vården ansluler till den nuvarande uppdelningen i 25 S BvL. där 25 S a) avser brisier i den unges hemförhållanden och 25 S b) den unges eget beteende.

Syftel med beslämmelserna i 25 S b) är atl lillgodose den unges behov av vård men också alt hindra beteenden som är skadliga för samhället. Beslut om vård med slöd av LVU får primärl endasi grundas på att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom sill beleende.

Tre av lagrådets ledamöler har menat alt en förskjutning kommer all inlräda i den balans som f n. upprällhålls med slöd av 25 S BvL genom all enligt LVU samhällsskyddet inle längre skall få åberopas som grund för vård ulan samiycke. Jag anser för min del all risken för della inle är särskill slor. I fråga om unga som har fylll 15 år ger siraffrällsskipningens regelsyslem förulsällningar för en nödvändig balans mellan vård- och skyddssynpunkter. När det gäller unga som är under 15 år och som gör sig skyldiga lill brott av så allvariig beskaffenhet au de bör omhändertas finns del som regel eu sådanl vårdbehov som kan och bör tillgodoses inom socialljänslen.

Åldersgränserna

Åldersgränsen för lagens tillämpning bör i fråga om vård på grund av brister i omsorgen om den unge liksom i dag vara 18 år. När del gäller ungdom som behöver vård på grund av siti egel beteende bör lagen i första hand också för dem gälla när de är under 18 år. Del bör emellertid finnas en

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 501

möjlighel all bereda även den som är över 18 år vård med slöd av lagen. Vård bör således kunna besluias belräffande den som har fylll 18 men inle 20 år. om sådan vård med hänsyn lill den unges behov och personliga förhållanden i övrigl är uppenbart lämpligare än annan vård. En utförligare bakgrund till mina slällningslaganden harjag lämnal i lagrådsremissen (sid. 14-17).

Insatsernas art

Enligl BvL skall barnavårdsnämnden, om förhållandena är sådana som anges i 25 S BvL, i första hand vidla förebyggande ålgärder. De förebyggande åtgärder som avses är hjälpåtgärder som innefatlar råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden saml övervakning. Sådana förebyggande ålgärder bör enligl min mening ersällas av andra slöd- och hjälpåtgärder som socialnämnden kan erbjuda den enskilde inom socialtjänsten. Dessa åtgärder tjänar sill syfte bäsl när de ges i samförstånd med föräldrarna och den unge.

Den enda ålgärd som LVU bör anvisa är beredande av vård utanför den unges egel hem. Om del föreligger sådana förhållanden somjag förut har beskrivit och kan nödvändiga stöd- och hjälpinsalser inte ges den unge i samförstånd med honom själv och hans föräldrar, så bör ålgärder kunna vidlas för alt ge den unge vård uianför del egna hemmel. Som jag återkommer till strax behöver det inle inneböra all den unge under hela vårdtiden skall vårdas utanför sitt hem. Men under alla förhållanden förutsälls del atl omständigheterna gör det önskvärt all ålminstone inledningsvis skilja den unge från hans hem.

Vårdtiden

Den vård som ges uianför den unges egel hem skall ingå som en del av en samlad behandling. Syftet skall vara all så långl möjligt skapa förutsätlningar för den unge atl återknyta gemenskapen med familjen under irygga förhållanden. När vård med stöd av lagen är nödvändig för all förhindra alt brister i omsorgen om barnet medför skada för den unge, är förhållandena ofta sådana alt insatser under en längre lid är nödvändiga. Det kan i dessa situationer ofla vara svårl all förulse under hur lång lid den unge behöver beredas vård uianför sitt egel hem. Övervägande skäl talar därför enligt min mening för all behovel av vård och uifallel av nämndens insalser bör beslämma vårdtidens längd och att denna därför inte bör fastställas från början.

Del bör emellertid åligga nämnden att kontinuerligt följa vården så att denna inte pågår längre än som är nödvändigt. För alt underiälla denna konlroll bör den tjänsteman som har det direkta ansvarel för vården vara skyldig alt årligen anmäla för nämnden hur vården bedrivs och hur den unges och föräldrarnas förhållanden har utvecklat sig. Nämnden kan efler en sådan anmälan ta upp ärendet till prövning. Om vården på ett betryg-

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 502

gande säll kan fortsätta i frivilliga former, skall nämnden beslula all vård med slöd av LVU skall upphöra.

En av lagrådets ledamöter har ansett att del för denna grupp unga bör finnas en lagfäsi garanti för alt socialnämnden minst en gång om årel går igenom den unges vårdläge och prövar om frågan om vården kan upphöra. Ledamoten anser vidare del mesl förenligl med andan i 2 kap. regeringsformen alt vårdbeslutel underkaslas en tidsgräns, och förordar en omprövning av länsrällen vart tredje år.

När det gäller förslaget om en omprövning av länsrätten vart iredje år vill jag peka på alt del är nämnden som skall ha tillsyn över den vård som länsrätten har beslutat om. Den myndighet som har atl nära följa vården har också de bästa förulsältningarna att bedöma behovel av forlsall vård. Atl föra över denna prövning på länsrätten skulle kunna leda till att socialnämndens kontroll av vården försvagades och atl vården blev slentrianmässig under tiden mellan de återkommande prövningarna i länsrätten. Jag anser därför inle all del finns anledning alt frångå det remitterade förslaget i denna det.

När det gäller vård som bereds den unge på grund av hans beteende kan man förutse en kortare vårdtid. En obestämd vårdtid kan i dessa fall ofta försvåra rehabiliteringsarbelel. Somjag har utvecklat närmare i lagrådsremissen (sid. 23) bör det i dessa fall göras en obligatorisk prövning av vårdbehovet var själle månad. Del bör ankomma på den nämnd som har ansvaret för vården att göra denna prövning. Vårdinstilutet är så konstruerat att, sedan rätten har meddelat beslut om vård med stöd av lagen, så fortsätter vården tills det beslutas att den skall upphöra. Som lagrådel har framhållit bör nämndens prövning avse frågan om vården skall upphöra.

Som framgår av vad jag har sagt lidigare skall vård med stöd av lagen inte få beslutas efter det atl den unge har fyllt 20 år. Della innebär emellertid inte att vård som har beslutats innan den unge har fyllt 20 år ovillkorligen bör upphöra så snart den unge når denna ålder. En sådan bestämmelse skulle kunna leda lill all vård som har beslutats strax innan den unge har fylll 20 år måste avslutas kanske redan efter några dagar och vid en tidpunkt som är oförenlig med den unges vårdbehov. Jag anser därför alt vård som har beslutats av länsrätt eller högre rätt innan den unge fyller 20 år bör få pågå den behandlingsperiod om sex månader som har nämnls nyss, om inte socialnämnden dessförinnan vill avsluta vården. På molsvarande sätt bör beslul av socialnämnden att inte låta vården upphöra som har fattats före 20-årsdagen gälla även därefter, dock i sammanlagt högsl sex månader.

I lagen bör det anges inom vilken tid vård med stöd av lagen skall ha påbörjats för atl inle beslutet skall anses ha förfallit. Denna tid bör bestämmas till fyra veckor. Tiden bör räknas från det att vårdbeslutet vann laga kraft. Att därjämle, som hade föreslagils i lagrådsremissen, anknyla lids-

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m.m. 503

beräkningen till den dag då beslutet på grund av räliens förordnande har kunnat verkställas skulle, som lagrådet har framhållil, kunna medföra lillämpningssvårigheter.

Beslut om vård som grundar sig på brister i omsorgen om den unge förfaller, om vården inte har inletts innan den unge fyller 18 år. För den som är omhändertagen på grund av egel beteende och som har fyllt 18 år gäller att vården skall ha beslutats innan den unge fyller 20 år. Som framgår av vad som har sagts tidigare förfaller beslutet om vård, om vården inle har inletts inom fyra veckor från den dag då beslutet om vård vann laga kraft. I annat fall får vården pågå längst sex månader från beslutet. Jag vill till sist i detta sammanhang understryka all de vårdlider som jag har behandlat nu uteslutande gäller tider för vård med stöd av LVU. Ingel hindrar att vården fortsätter längre men då i frivilliga former.

Vårdansvaret och nämndens befogenheter

Sedan länsrätten har beslutat om vård med stöd av LVU. övergår ansvaret för vården på nämnden. För de unga som bereds vård på grund av brister i omsorgen övertar nämnden det ansvar för vården som annars tillkommer föräldrarna enligt föräldrabalken. När beslut om vård har sin gmnd i den unges eget beteende, kan de nödvändiga befogenheterna för nämnden inte alltid härledas ur föräldrabalken. Nämndens befogenheter måste i stället ses mot bakgrund av de omständigheter som har nödvändiggjort vården. Nämnden måste kunna vidta de ålgärder som är nödvändiga för att kunna genomföra vården. Detta innebär emellertid inte atl, om den unge vårdas i t, ex. ett familjehem, den som har ansvarel för vården där skall ha längre gående befogenheter än vad föräldrarna i molsvarande fall skulle ha haft. Som jag återkommer närmare till i specialmotiveringen bör det ankomma på regeringen eller efter regeringens bemyndigande på socialstyrelsen att ange vilka hem som får ta emol unga som bereds vård på grund av sitt eget beteende och som behöver särskilt noggrann tillsyn. Den som är intagen i en sådan institution bör kunna underkaslas den begränsning av sin rörelsefrihet som är nödvändig för hans egen. övriga intagnas eller personalens säkerhet, för att upprätthålla ordningen och för all hindra att han lämnar institutionen. I specialmotiveringen behandlar jag också frågor om kroppsvisitering, isolering m. m.

En särskild fråga gäller vilka befogenheter som bör tillkomma läkare när det gäller unga som bereds vård med slöd av lagen och som under vårdtiden tas emot på sjukhus. Enligl min mening bör läkaren inte ha större befogenheter för atl genomföra vården än vad föräldrarna har i motsvarande situation. Del innebär bl.a. att läkaren i samma omfaUning som en förälder kan hindra att barnet lämnar sjukhuset.

Liksom i dag bör nämnden kunna meddela föreskrift om hur den umgängesrätl som kan tillkomma förälder eller annan vårdnadshavaré skall få utövas. Nämnden bör därvid kunna besluta att den unges vistelseort inte får röjas för vårdnadshavaren.

prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. tn. 504

Vårdens ulformning

Rättens beslut om vård innebär således all ansvaret för vården av den unge övergår på nämnden. Det är nämnden som beslutar om var den unge skall vistas under vårdtiden. Nämnden skall kontinuerligl följa vården. Denna kan på försök förläggas lill den unges egel hem sedan han vårdats i ett annal enskilt hem eller i en institution. Så länge den beslulade vården pågår kan nämnden på nytt bereda den unge vård utanför hans egel hem om förhållandena påkallar del. Vården bör lill silt innehåll inle skilja sig från den som kan ges i frivilliga former. Här kommer alliså socialljänsllagens bestämmelser all gälla också för dem som vårdas med stöd av LVU.

Utredning

Somjag har nämnl lidigare (avsnill 2.17) skall nämnden inleda ulredning så snart del kan antas alt barnet eller den unge behöver hjälp från samhällels sida. Utredningen skall så långl möjligt bedrivas i samförslånd med dem som berörs av en ålgärd. För atl ulredningen skall bli fuUständig är läkarundersökning ofta nödvändig. Den unge bör ha genomgått läkarundersökning innan nämnden ansöker om vård, om inte särskilda skäl gör en sådan undersökning obehövlig. Undersökningen bör i första hand genomföras i den unges egel hem. Motsätter sig föräldrarna undersökningen, bör nämnden ha möjlighel att få biträde av polismyndighet för att få tillträde till hemmel. Skall undersökningen genomföras utanför det egna hemmet, bör på motsvarande sätl nämnden kunna få biträde för atl föra den unge till undersökningen. Bilräde av polis kan också behövas för att få vård som har beslutats med slöd av lagen genomförd.

Ulredningen bör avslutas med en plan över den vård som nämnden anser nödvändig. Del är på grundval av den planen som föräldrarna och i förekommande fall den unge själv skall la slällning lill om de samlycker lill den vård som nämnden har ansell nödvändig.

Omedelbarl omhändertagande

På samma säll som i dag är fallel enligt BvL bör socialnämnden kunna omhänderta den unge i avvaktan på att länsrätten prövar frågan om vård med stöd av lagen. Som en förutsätlning för ell sådanl omhänderlagande bör gälla atl del finns sannolika skäl för att den unge på grund av brister i omsorgen om honom eller på grund av sitt egel beteende behöver beredas vård utanför det egna hemmet. Vidare bör gälla att prövningen av det fortsatta vårdbehovet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling. Liksom i dag bör vidare omedelbart omhändertagande kunna komma i fråga när det är nödvändigl av utredningsskäl därför att den fortsatta utredningen allvarligt skulle kunna försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Beslut om omedelbarl omhändertagande måste kunna fattas med kort varsel. Förutom socialnämnden bör därför nämndens ordförande eller annan ledamot som utses av nämnden kunna fatta etl sådant beslut.

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. rn. 505

Eftersom del är länsrälten som skall avgöra om vård med slöd av lagen skall komma till slånd. bör rälien också föröva om etl omedelbarl omhänderlagande som har faltals av nämnden bör beslå. Beslutet bör underställas länsrättens prövning så snart som möjligt och senast inom en vecka från den dag då beslutel fattades.

Del är viktigi alt det underställda beslutet sedan prövas av länsrällen så snart som möjligt. Prövningen bör ske senast inom en vecka från den dag då beslutet kom in lill länsrällen. Bara om det finns synnerliga hinder bör det enligt min mening vara möjligt alt sträcka ul liden ylterligare.

Ett omedelbarl omhändertagande bör givelvis inte bestå längre än som är nödvändigt. Det skall då genast hävas av nämnden. Om omhändertagandet består, bör nämnden senasl inom fyra veckor ge in en ansökan om vård lill länsrällen. Har del inle gjorts, skall omhänderlagandel genasi upphöra.

För alt säkerställa all målet prövas utan dröjsmål av länsrällen bör del finnas tidsfrister även för den fortsatta handläggningen. Sålunda bör, om den unge är omhändertagen, förhandling i målel hållas inom två veckor från den dag ansökan om vård kom in lill länsrätten. De olika lidsfristerna behandlas utföriigare i specialmotiveringen.

Handläggningen i länsrätten

Det har stor belydelse från rällssäkerhelssynpunkl att mål om vård med stöd av LVU inte avgörs på handlingarna i den enskildes frånvaro. Munfiig förhandling bör därför föreskrivas för dessa mål. En sådan regel bör emeUertid inte göras ovillkoriig. Del kan förekomma prövningar av länsrätten där en muntlig förhandling framstår som helt onödig. Är det enligl länsrättens mening uppenbart obehövligt att hålla muntlig förhandling, bör därför en sådan förhandling kunna underlåtas. Begär å andra sidan någon av parterna muntlig förhandling, bör en sådan förhandling alllid hållas. Mål enligl LVU bör alltid handläggas skyndsamt.

Det är som regel av slor vikt för utredningen atl föräldrarna och i förekommande fall den unge är närvarande vid förhandlingen i målel. Länsrätten eller högre rält bör därför kunna förordna om hämtning till förhandlingen av den som åigärden avser. Rätlen bör också på samma sätt som nämnden kunna förordna om läkarundersökning och få polishandräckning för att få undersökningen genomförd.

Överklagande uv beslul

Sedan länsrätten har beslulal om vård, ankommer det på socialnämnden au bestämma var den unge skall vistas under vårdtiden. 1 lagrådsremissen harjag erinrat om att länsrättens prövning skall ske på grundval av den Ulredning som nämnden har gjorl. Nämndens ansökan om vård bör innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna ålgärder och den vård som nämnden länker ordna. Länsrättens beslul om vård, som alltså kan överklagas, grundar sig på en bedömning av den tilltänkta

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 506

vårdformen. Det kan därför ifrågasältas om del finns skäl all föreskriva en besvärsräll även i fråga om del beslul som nämnden omedelbarl härefter fållar om var den unge skall vislas under vårdtiden.

Lagrådel har i silt yttrande framhållit atl vad som skall prövas i mål om vård är fråga huruvida socialnämnden skall få en generell fullmakt atl anordna tvångsvård i det aktuella fallel. i princip inle hur vården skall ordnas. Del är socialnämndens sak all bestämma om vilken vård den unge skall få. Det finns enligt lagrådets mening inte anledning att göra skillnad mellan nämndens första placeringsbeslut och senare sådana beslut av nämnden, beslul som enligl förslagel skall kunna överklagas. Lagrådet har vidare bl. a. framhållil all placeringsfrågan inle kan komma under länsrättens prövning när rätlen tar ställning till besvär över socialnämndens beslul om atl vård inle skall upphöra. Länsrälten kan då vara nödsakad all hålla fasl vid alt det finns elt behov av fortsatt vård med stöd av lagen, samtidigt som den kan ha den uppfallningen atl den av socialnämnden valda vårdformen är olämplig. Lagrådet anser därför atl alla placeringsbeslut, inbegripet beslut om var vården skall inledas bör få överklagas.

Vid ulformningen av besvärsrällen måsle man enligt min mening la hänsyn lill den unges behov av trygga och stabila förhållanden under vårdtiden. En besvärsräll för föräldrarna belräffande det första placeringsbeslutet kan i värsta fall äventyra möjligheterna att tillgodose detta behov. Föräldrarna i familjehemmet och den unge kan känna osäkerhet om den placering som nämnden har beslutat om kommer atl föras under länsrällens prövning. Samlidigl är del emellertid enligt min mening angeläget från rättssäkerhetssynpunkt att besvärsrällen får en sådan utformning att den som är missnöjd med nämndens beslut kan överklaga detta beslut direkt. Den ståndpunkt som har intagits i lagrådsremissen leder till alt en förälder som är missnöjd med socialnämndens beslut om placering måste överklaga länsrättens beslul om vård med stöd av lagen, även om han i och för sig inte har något alt erinra mol vårdbeslutet. Härtill kommer, som lagrådel också anmärker, all placeringsfrågan trots överklagande ändå inle kan bli rätlskraftigt avgjord.

Jag finner därför mot bakgrund av vad lagrådel anförl alt även nämndens första placeringsbeslut bör kunna överklagas. Även ändringar i vården som nämnden beslular om senare bör kunna överklagas.

Alla beslut av nämnden som rör fråga om att vård med slöd av lagen skall upphöra bör vidare kunna överklagas, liksom beslul av nämnden som gäller föräldrarnas umgänge med den unge eller hemlighållande av hans vistelseort.

Den som har fylll 15 år bör själv kunna föra sin lalan i mål om vård med slöd av lagen. En erinran om della bör, som lagrådet framhåller, las in i lagen. Såväl den unge, om han har fylll 15 år, som hans vårdnadshavaré bör således ha besvärsräll.

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 507

Den som är under 15 år kan säledes inle överklaga ell beslul om vård med stöd av lagen. Rätl atl överklaga tillkommer inle heller det offenlliga bilräde som har förordnats för barnet. Frågan om besvärsräll i situationer som avses här kommer enligl vad jag har erfarit all tas upp av ulredningen om barnens rätt.

2.25.3  Vården uv vuxnu missbrukure

I lagrådsremissen (sid. 57-60) harjag redogjort för min syn på missbruksvården inom socialtjänsten. Jag har särskilt sirukit under del ansvar som måsle vila på kommunerna både för insalser i syfte all förebygga missbruk och för insalser ål den som lill följd av elt missbruk har behov av särskill slöd och hjälp. Jag har också poängleral vikten av alt även landstingskommunerna genom sjukvården är beredda atl ta sin del av ansvarel för missbrukarnas vårdbehov.

Min sammanfallande syn är alt ell rikl och varieral utbud av förebyggande åtgärder och av vård- och behandlingsinsalser ger de bäsla möjlighelerna att begränsa behovet av Ivångsingripanden. Det råder också en allmän enighet om atl vård och behandling av missbrukare så långl som möjligt skall ges i frivilliga former. Samtidigt är del uppenbart atl samhällel inle passivt kan acceptera att en individ lider allvarlig skada på grund av missbruk av alkohol eller narkolika.

Förutsätlnlngur för vård utun sumlycke

Jag har i lagrådsremissen framhållit all jag anser att tvångsingripanden mot vuxna missbrukare bör få ske för att rädda liv eller förhindra allvarlig kroppslig eller psykisk skada i situationer då den enskilde är ur stånd att själv inse sitt behov av hjälp. Vården bör syfta till all möla ett akut hjälpbehov och alt försälta den hjälpbehövande i en sådan fysisk och psykisk kondition atl han kan motiveras för fortsatt vård i frivilliga former. Alla åtgärder som har elt annat och längre gående syfte måste vidtas som stödinsatser i samförstånd med den enskilde. Denna uppfattning överensstämmer med socialutredningens majoritets och med fiertalet remissinstansers.

Tre av lagrådets ledamöter har uttalat alt förslagel skulle innebära en klar förskjutning av tyngdpunkten i den nuvarande balansen mellan samhällsintressena och hänsynen till den enskildes integritet till nackdel för de förra.

Detta ger mig anledning att framhålla alt erfarenheten visar atl om det finns adekvat hjälp atl erbjuda, så blir den också efterfrågad. Det är inle genom tvångsåtgärder som man bäst undanröjer de för samhället skadliga effekterna av missbruket. Detta gör man i stället genom all kunna erbjuda missbrukare goda stöd- och hjälpinsatser. Om man anser sig böra tvinga någon att undergå vård, så skall man också kunna garantera alt vården normalt leder lill förbättring av den enskilde. Del bör alltså inle få före-

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 508

komma all samhället berövar en människa hennes frihel enbarl för all skydda sig mot henne. Man måste samlidigl kunna ge henne en meningsfull vård.

Med uigångspunkl i mili slällningsiagande all syftet med vården främst skall vara atl rädda liv eller alt skydda hälsa harjag funnil del rimligl alt den vård och behandling del härar fråga om skall ges av sjukvården. Det är endasi när missbruket har gjorl den enskilde oförmögen atl söka vård eller atl rätl bedöma sitt behov av vård som det finns grund för en vård oberoende av samiycke. Syftet med denna vård bör som jag redan har framhållit vara bl. a. att försälla den enskilde i en sådan fysisk och psykisk kondilion all han kan motiveras för fortsatt medicinsk och social rehabilitering i frivilliga former. Jag föreslår därför att bestämmelserna i NvL om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare inle skall få någon motsvarighet i den nya sociallagsliftningen. Av samma skäl bör lagen (1964: 450) om åtgärder mol samhällsfarlig asocialitet - som i praktiken inle längre tillämpas - upphävas.

Särskild iniugningsgrund enligl LSPV

Jag har liksom socialulredningen funnit att det redan nu finns möjligheter all ge beroende missbrukare sjukvård med stöd av LSPV. Av skäl som jag har redovisat utförligt i lagrådsremissen (sid. 63-66) föreslår jag dock atl det i LSPV skall tas in en ny särskild beslämmelse, 2 S. Den föreslagna beslämmelsen bör ange atl om någon är beroende av alkohol eller narkotika och på grund härav är i trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna, så skall han få beredas vård enligt lagen oberoende av silt samtycke. Som förutsättning skall också gälla att utebliven vård skulle medföra allvarlig fara för missbrukarens hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhel eller hälsa.

Beslut om intagning enligt 2 S skall fattas på samma sätt som gäller enligl LSPV i övrigl, dvs. av en överläkare. Dessförinnan skall en annan läkare ha bedöml vårdbehovet och utfärdat etl s. k. vårdintyg. Senast på fjärde dagen efter beslutel om inlagning skall överläkaren undersöka patienten och avgöra om han är i behov av psykiatrisk vård. Med psykiatrisk vård i detta sammanhang avses såväl avgiftning som motivationsbehandling. Finner läkaren atl patienten behöver psykiatrisk vård, skall han fatta beslut om alt vården skall fortsätta, annars skall han skriva ut patienten. Utskrivning skail dock - till skillnad från övriga intagningar enligt LSPV -alltid ske senasl fyra veckor efler intagningen.

Försöksutskrivning skall med hänsyn till den korta vårdtiden inte kunna

förekomma. Inte heller skall domstolsförordnande om påföljden sluten

psykiatrisk vård (31 kap. 3 S brottsbalken) kunna avse vård med stöd av

2§.

Är patienten missnöjd med intagningen och vägras han utskrivning av

läkaren, kan han överklaga beslutet hos en psykiatrisk nämnd. Nämnden

är skyldig att behandla hans överklagande inom fyra dagar.

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m.tn. 509

Vården bör inledas på en psykiatrisk sjukvårdsenhet men bör under en pågående vårdperiod kunna ges även på I. ex. etl behandlingshem som har tillräckliga sjukvårdsresurser under ledning av överiäkaren vid del psykiatriska sjukhuset eller annan särskill utsedd läkare som har en behörighet som molsvarar specialistkompetens i psykiatri.

Överläkaren skall vara skyldig atl skyndsaml underräua socialnämnden om han bedömer all paiienlen - vilkel oftast kan anlas vara fallel - är i behov av insalser också från socialtjänsten. Socialnämnden blir skyldig atl efler samråd med läkaren och fillsammans med paiienlen inom en vecka efler underrätielsen upprälla en behandlingsplan för behövlig eftervård.

De förutsäitningar för vård somjag har angell nu i 2 S skiljer sig på Ivå punkter från vad som angavs i den lagtext som regeringen remitterade till lagrådel. Ändringarna har gjorts som en följd av de synpunkler som bl.a. lagrådet har lagl på förslagel. Den krilik som har framförts mot förslaget har främst gåll ul på all lagen inle bör utformas så atl del finns risk för alt någon bereds vård oberoende av egel samtycke inom psykiatrisk klinik utan alt lida av psykisk sjukdom.

Enligl den remitterade lagtextens 2 § kan "den som missbrukar alkohol eller narkotika, även om han inte kan anses lida av sjukdom som avses i I §", beredas vård enligl lagen om de övriga i bestämmelsen angivna förulsäliningarna är uppfyllda. Den inskjulna "även om"-salsen har av många kommil alt läsas fristående och utan samband med bestämmelsen i övrigl.

I den allmänna diskussionen om lagförslagels innebörd synes man ofta ha förbiseu all för omhändertagande enligt 2 S skulle krävas alt personen i fråga är i "irängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna". Del har också hävdats all ultryckel "den som missbrukar alkohol eller narkolika" skulle vara en alllför vag beslämning. som skulle medge omhänderlagande enligt lagen i fall av mer lillfällig berusning.

För all klargöra all delta inte är avsikten föreslår jag atl begreppet "beroende" förs in i lagtexten i stället för "missbruk".

I debatten har del vidare hävdals alt det skulle strida emot inlemationelll vedertagna yrkesetiska regler inom psykiatrin all tillgripa tvångsomhändertagande enligl lagrådsremissens 2 S mol personer som inle är atl beteckna som psykiskl sjuka.

För alt undvika missförstånd och oklarhet om bestämmelsens innebörd föreslår jag att den inskjutna satsen "även om ... " utgår ur lagtexlen. Paragrafen får då följande lydelse:

Den som är beroende av alkohol eller narkotika och lill följd härav är i Irängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna får oberoende av egel samtycke beredas vård med stöd av denna lag, om utebliven vård innebär allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 510

Av den reviderade lagtexten framgår atl omhänderlagande enligl 2 S endasi kan komma i fråga när en person som är beroende av alkohol eller narkolika befinner sig i ett sådanl lillslånd atl han är i trängande behov av avgiftning. Därmed lorde den psykiatriska yrkesetikens krav på psykiskl sjukdomsiillslånd vara uppfyllt.

Pariamenturisk utredning

De regler om vård ulan samiycke av vuxna missbrukare som jag nu föreslår bör inte uppfällas som en definitiv ulformning av lagsliftningen om vård utan samiycke av alkohol- och narkotikamissbrukare. En fråga som ytterligare bör belysas är om den föreslagna vårdtiden, högsl fyra veckor, är lämpligl avvägd. Tillämpningen av de nya beslämmelserna får 1. ex. visa om vårdtiden enligt 2 S är tillräcklig så atl missbrukaren hinner motiveras för en fortsatt vård. Jag vill i det sammanhanget underslryka all den valda metodiken inte hindrar all en missbrukare i vissa fall kan bli intagen enligt I S LSPV för en längre lid. Jag återkommer lill denna och andra frågor kring tillämpningen av 1 resp. 2 S i specialmoliveringen.

Jag ämnar inom kort begära regeringens bemyndigande att få tillsätta en kommitté med parlamentarisk sammansättning för alt fortsätla översynen av lagstiftningen om vård mol den enskildes vilja. Avsiklen är atl den nya kommittén bl.a. skall följa tillämpningen av de nya bestämmelserna för alkohol- och narkotikamissbrukare och föreslå de ändringar som erfarenhelerna kan ge anledning lill.

2.25.4 Övriga ändringar i LSPV

Ulöver de nya regler för vården av missbrukare som jag har förordal nu anser jag det angeläget all göra vissa smärre reformer i LSPV:s regelsyslem i avvaklan på resultatet av den nya kommitténs arbele. Ändringsförslagen bygger i huvudsak på förslag som har lagts fram av socialslyrelsens expertgrupp. Förslagen redovisas nu översiktligt. En mera fullständig redogörelse finns i lagrådsremissen (sid. 70-81) och i specialmofiveringen fill propositionens lagförslag.

Enligl LSPV fordras för intagning dels en skriftlig ansökan, dels eU vårdintyg. Jag bortser då från de fall dä intagning sker efter domstols förordnande.

Jag föreslår nu all vårdinlygel ensaml skall ulgöra grund för intagning. Föreskrifter om ansökan från vissa i lagen uppräknade behöriga sökande slopas alltså. Efter förslag av lagrådet förordar jag samtidigt att undersökningsläkaren skall se till all vårdinlygel kommer lill det sjukhus där patienten bör beredas vård, om ingen annan föranstaltar om atl behövlig vård kommer till slånd. Jag föreslår också aU undersökningsläkaren - om han är i allmän tjänst - skall få begära biträde av polisen för all få patienten all inställa sig på sjukhuset. Denna rätt har nu enbart överiäkaren. Själva intagningsbeslulei skall liksom f n. fallas av överiäkare vid psykiatrisk vårdenhet.

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m.m. 511

LSPV bygger på all ivå av varandra oberoende läkare skall bedöma vårdbehovet innan intagningen sker, s. k. ivåläkarprövning. Lagen bygger vidare på tanken all den som frivilligt söker psykiatrisk värd inle skall behöva riskera all under sjukhusvislelsen bli föremål för beslul om vård mol sill samiycke. Båda dessa principer har väsenllig betydelse för patienternas rättstrygghet.

Emellertid kan den rådande ordningen i vissa fall få en negativ effekt för den sjuke. Även om hans lillslånd molsvarar kraven för vård enligt LSPV, måste han skrivas ut om han begär det. Ny intagning får sedan inte sällan göras med hjälp av polismyndigheten. Del säger sig självt att etl sådanl förfarande kan avsevärt försämra den sjukes tillstånd.

Jag föreslår därför att man nu överger förbudei mot vad som brukar kallas konvertering från frivillig vård fill vård ulan samiycke. I della syfte bordel öppnas möjlighel för en och samma läkare all utfärda vårdintyg och falla inlagningsbeslul i särskill brådskande fall. Utnyttjas denna möjlighet, skall det fortsatta vårdbehovet dock alltid prövas inom några dagar av den nämnd som i dag heter ulskrivnlngsnämnden och som i lagförslaget benämns psykiatriska nämnden. Jag återkommer lill frågan om nämnderna.

Enligl nuvarande regler skall överläkaren inom i regel lio dagar efler intagningen undersöka patienten och på nytt bedöma om han behöver beredas vård utan sitt egel samtycke. Jag föreslår nu atl tidsfristen för flerlalel fall skall förkortas till åltu dugur från beslutel om intagning. För de fall som regleras i den nya 2 § förordar jag i enlighel med lagrådets förslag en ännu kortare tidsfrist, fyra dagar, Detla får ses mot bakgrund av den korta vårdlid som gäller för 2 S-patienter.

Vård enligt LSPV ges på psykiatriskt sjukhus eller på psykiatrisk klinik. Jag föreslår nu - vilket jag redan har varil inne på när del gäller vården av alkohol- och narkotikamissbmkare - att del skall öppnas möjligheter all i vissa fall ge vården också på undru behandlingsenheter, lag avser därvid framför alli sjukhem och behandlingshem, Syfiet med reformen är atl kunna bereda olika patientgrupper, t.ex. patienter som lider av senil demens, vård på enheler som är särskill anpassade för deras behov. Enheterna skall alltid stå under överinseende av läkare med psykiatrisk specialistkompetens.

Beslul om intagning, forlsall vård och om utskrivning enligl LSPV fattas som regel av den överläkare som ansvarar för patientens vård. Jag bortser då från de fall där vården är en följd av domstols beslul. Samtliga dessa läkarens beslul kan överklagas av patienten. Prövningen görs i en ulskrivningsnämnd, som består av en ordförande som är eller har varit domare, en läkare och en lekman. Ulskrivningsnämndens beslul kan överklagas till psykiatriska nämnden, som består av en domarordförande, två läkare och två lekmän och som är högsta instans.

Jag föreslår nu alt nämnderna utökas och byter namn. Utskrivningsnämnderna föreslås hela psykiatriska nämnder och utökas till fem leda-

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 512

möler, nämligen ulöver ordföranden och läkaren Ire ledamöler, varav en skall vara särskilt insatt i sociala frågor. Psykiatriska nämnden föreslås i stället hela cenirala psykiairiska nämnden och få sex ledamöler,

Somjag har nämnt tidigare förordar jag att nämnderna, som i och för sig är skyldiga atl alltid pröva överklaganden skyndsaml, skall åläggas all i 2 S-fallen pröva klagandens lalan senast på fjärde dagen efter det atl överklagandet kom in till nämnden. Föreskriften motiveras av den korta vårdtid som gäller för 2 S-fallen. För att begränsa de problem spm föreskriften kan komma atl medföra för nämndernas arbetsvillkor föreslår jag samlidigl alt etl ärende av detla slag skall få prövas av endasi två av nämndens ledamöler: ordföranden och en annan ledamol. Ordföranden skall därefter vara skyldig atl redovisa ärendei för hela nämnden vid dess näsla sammanträde.

Jag föreslår nu också all nämnderna skall få vissa vidgade arbelsuppgifler. Somjag har nämnl redan lidigare skall nämnden ersätta överiäkaren i hans prövning av vårdbehovet, om en läkare har utfärdat vårdintyget och faUai intagningsbeslulei i samband med en konvertering. På samma sätl föreslår jag alt nämnden skall ersätta överläkaren, om i samband med en konvertering vårdintyget har utfärdals av en läkare vid den klinik där intagningen skall ske och vidare om någon av de båda läkare som har bedömt vårdbehovet i samband med intagningen har varit jävig.

Jag föreslår också att nämnderna skall få en fortlöpande tillsynsfunktion när del gäller alla inlagna och oberoende av om de själva har begärt nämndens prövning. Ett inte obetydligt antal patienter vårdas mycket långa tider enligt LSPV:s bestämmelser. Det skall i fortsäUningen åligga överläkaren att var tredje månad redovisa patientens tiUstånd för nämnden och ange de skäl som föreligger för fortsatt vård enligt lagen. Om nämnden i någol fall finner anledning all sälla läkarens bedömning i fråga, skall nämnden självmant ta upp frågan om utskrivning på försök eller slulligl. Jag ser detta som en väsentlig förstärkning av patienternas trygghet.

Vissa ändringar föreslås i reglerna om utskrivning på.försök, vilka också kommer alt beröra nämndens verksamhet. Förslaget innebär att försöksutskrivning normalt skall få pågå i högst etl år med omprövning av beslutet efter sex månader. Försöksutskrivningen får dock förlängas även sedan den har pågått i ett år, om det finns synneriiga skäl. Beslut om sådan förlängning skall dock i fortsättningen meddelas av nämnden för högst sex månader ål gången. Om någol beslul om föriängning inle fattas innan den bestämda försöksutskrivningstiden har gåu ut, skall patienten anses vara slulligl ulskriven.

Jag föreslår också all nämnderna skall bli skyldiga all pröva ansökningar om uiskrivning som avser samma pafient oftare än f n. saml alt i vissa fall besluta om kvarhållande av brev från och till patienterna.

Jag vill till sist när det gäller nämndernas arbelsuppgifler nämna att avsiklen är att den kommitté som skall se över lagstiftningen om vård utan

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m.m. 513

samtycke skall få i uppdrag all pröva möjlighelerna att föra över befogenheten att beslula om intagning på en fristående instans och all i någon form knyta nämndens arbetsuppgifter lill länsrätten.

1 lagrådsremissen har föreslagits all LSPV skall ges en ny rubrik, "lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall, (LPM)". Lagrådet har, under åberopande bl.a. av att även 2S avser psykiatrisk vård, föreslagil alt rubriken i slällel skall vara "lag om psykialrisk vård i vissa fall m. m.". Jag ansluler mig till förslagel med den ändringen aU jag anser "m.m." vara överfiödigl. Jag utgår från att lagen i slällel skall kunna förkortas "LPV".

2.25.5  Åndring i lagen (1964:167) med särskildu bestämmelser om vård av
underårig

Den som bereds vård på gmnd av sill eget beteende enligt LVU skall som tidigare har framhållits kunna beredas en institutionell vård som svarar mol den som nu ges på ungdomsvårdsskola. Denna vård bör, som jag närmare har angett i lagrådsremissen, också i framtiden kunna ersätta den påföljd som annars skulle följa på brolt som den unge har begått, Åtalsunderlåtelse bör därför i likhet med vad som nu gäller enligt 69 S BvL kunna meddelas i dessa fall. Bestämmelser om detta bör tas in i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

2.25.6  OffentUgi biträde i mål eller ärende om vård oberoende uv sam
tycke m.m.

Områdel för offentligt biträde

I 41 S rättshjälpslagen anges de mål eller ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas. Den nu föreslagna lagstiftningen om beredande av vård utan samtycke aktualiserar vissa ändringar i beslämmelserna.

Det finns inte skäl att föreslå några ändringar i området för offentligt biträde i mål eller ärenden enligt LPV. Offentligt biträde skall således kunna förordnas i mål eller ärenden hos psykiatriska nämnder eller centrala psykiatriska nämnden angående intagning enligt LPV. Vidare skall offentligt biträde kunna förordnas när en psykiatrisk nämnd eller centrala psykiairiska nämnden prövar fråga om utskrivning eller utskrivning på försök.

Som närmare har angetts i lagrådsremissen (sid. 88) bör offentligt bilräde kunna förordnas i mål och ärenden enligt LVU så snart fråga uppkommer i nämnden om alt omedelbart omhänderta den unge eller bereda honom vård med stöd av lagen.

Alla socialnämndens beslut som rör placeringen av den som bereds vård med stöd av LVU skall i enlighet med vad jag har anfört tidigare kunna överklagas till länsrätten. Med hänsyn till den stora betydelse del i vissa fall kan ha för den unge att få sin placering överprövad, bör offentligt 33   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Vård ulan samtycke m. m. 514

biträde kunna förordnas hos länsrällen eller högre räu, när lalan förs mol socialnämndens beslul i fråga om var vården skall inledas eller i fråga som gäller förflyttning av den unge från del hem där han vislas.

Borisen från atl vissa bestämmelser om offenlligl biträde i ärende om ivångsiniagning av alkoholmissbrukare enligl NvL m. m. förlorar sin belydelse genom den nya lagsliftningen och därför bör upphävas, föreslås inga ändringar i fräga om områdel för offenlligl bilräde.

Förutsätlningar för förordnande uv ojfenlligt biträde

Man har i den prakliska tillämpningen av rällshjälpslagen varil relativt återhållsam med all förordna offenlligl biträde. Rättshjälp genom offenlligl bilräde har därigenom inle kommil alt molsvara den önskan om förslärkla rällssäkerhelsgaraniier för den enskilde som låg bakom rällshjälpsrefor-men.

Del finns slarka gemensamma moliv för offenlligl bilräde i de ärenden som anges i 41 S rällshjälpslagen. Del finns enligl min mening inle anledning all göra åtskillnad mellan olika lyper av ärenden i fråga om förutsällningarna för offenlligl bilräde.

Jag anser efler samråd med chefen för juslitiedepartementet att regeln om förordnande av offenlligl bilräde i samlliga fall bör ulformas som en enhetlig regel. Den kan lämpligen ulformas på samma sätt som den särskilda regel som nyligen har införts i ullänningsärenden, nämligen alt offenlligl bilräde skall förordnas, om del inle måsle anlas atl behov av bilräde saknas.

Gemensamt bilräde i mål enligl LVU

Jag har i lagrådsremissen framhållil all både föräldrar och barn är all anse som parter i mål eller ärenden enligl LVU, eftersom ålgärd enligl lagen avser såväl föräldrarna som barnel. Finns del molstridiga intressen mellan föräldrar och barn. bör därför offentligt bilräde kunna utses för såväl föräldrarna som barnet. I andra fall lorde offenlligl bilräde kunna utses för föräldrarna och barnel gemensaml.

Enligl rällshjälpslagen skall offenlligl bilräde utses för "den som åtgärden avser", Lagrådel framhåller all av vad som har anförts rörande delta utlryck i förarbelena kan slutas all därmed åsyftas den som är föremål för del frihelsberövande ingreppel. Följakfiigen kan biträde f n. inle förordnas för vårdnadshavaren i ärende angående samhällsvård. I mål om omhänderlagande för samhällsvård är del således barnel som får bilräde, oavsell om barnel har partsställning och oberoende av vilken slällning förälder eller annan vårdnadshavaré inlär i målel. Lagrådel har för sin del förordnal all beslämmelserna skall ulformas så atl del direkl framgår all även vårdnadshavaren skall kunna beviljas rällshjälp genom offenlligl biträde i mål enligt LVU.

Prop. 1979/80:1    Vård utan samtycke m. m. 515

Vård med stöd av LVU innebär en begränsning av den vårdnadsrätt som annars tillkommer förälder och en förändring av bamets situation. Del kan därför väl hävdas all en åtgärd med slöd av LVU avser såväl föräldern som barnel. Med hänsyn lill den uttolkning som uttrycket "den som åtgärden avser" hittills har getts i förarbelena till rällshjälpslagen ansluter jag mig lill det förtydligande som lagrådet har föreslagit. Av rällshjälpslagen bör säledes framgå alt rättshjälp genom offenlligl bilräde skall beviljas den som åigärden avser och, i mål enligl LVU, även vårdnadshavaré, om del inle måste antas att behov av biträde saknas.

2.25.7 Överlämnunde lill särskild vård som påföljd.för broll

De förslag som har lagts fram i lagrådsremissen om alt vård inom socialtjänsten i vissa fall skall kunna ersälla påföljd för broll har inle mött någon erinran i lagrådet. I det följande redovisar jag en sammanfattning av förslagen och hänvisar i övrigt till vad jag har sagl i lagrådsremissen.

Enligl gällande rätt kan åtgärder enligl BvL ersätta påföljd enligl brottsbalken (BrB) när det gäller brolt som har begåtts av unga. Domstolen kan enligt 31 kap. 1 S BrB som brottspåföljd överlämna ål barnavårdsnämnd eller slyrelse för ungdomsvårdsskola all föranslalla om behövlig vård enligt BvL av den som enligt beslämmelserna i denna lag kan bli föremål för sådan vård.

Den ulformning som socialtjänsten i framtiden kommer att få när det gäller unga som har gjorl sig skyldiga lill broll överensstämmer i alli väsenfiigl med vad som f. n. gäller enligl BvL. Enligt LVU kan således den som är under 20 år och som har gjort sig skyldig lill brottslig gärning under vissa förhållanden beredas vård mot sin vilja. Den som kan bli föremål för vård enligl LVU bör som påföljd för brolt kunna överlämnas lill sådan vård. Au inskränka möjligheterna till överlämnande till att avse enbart vård med stöd av LVU skulle emellertid innebära en väsenllig inskränkning i förhåUande lill vad som gäller nu. Det skulle medföra atl överiämnande inle skulle kunna ske i de fall då den behövliga vården kan ges med föräldrarnas och den unges samtycke. Jag förordar därför en ordning som innebär att överlämnande till särskild vård skall kunna ske beträffande den som är under 20 år vare sig del är fråga om vård med slöd av LVU eller annars med stöd av socialtjänstlagen.

Enligt 31 kap. 2S BrB får domstolen, om den som har begått brottslig gärning kan bli föremål för vård enligl NvL genom övervakning eller tvångsintagning i vårdanslali, överlämna ål nyklerhelsnämnd all föranstalta om erforderlig vård. Det är enligt min mening uppenbart all denna kortvariga psykiairiska vård som föreslås för missbrukare enligl LPV inte kan användas som en särskild påföljd. Inle heller finns det anledning all förorda all frivilliga insatser som kan ges inom socialljänslen skall kunna användas som påföljd för brottet. Jag förordar därför att bestämmelserna i 31 kap. 2 § BrB upphävs utan all ersättas med någon molsvarande möjlighel till överlämnande av vuxna lagöverträdare till vård inom socialtjänsten.

Prop. 1979/80:1    Utbildning och genomföronde 516

2.26 Utbildning och genomförande

2.26.1 Någru utgångspunkter

För all genomföra sociahjänslreformen krävs det ulbildning av förtroendevalda och anställda på slallig, regional och kommunal nivå. Även perso-nalorganisalionerna och vissa andra inlresseorganisalioner bör få kunskap om reformen. Del är vidare viktigi all allmänhelen får informalion om lagstiftningens innebörd och konsekvenser. Socialutredningen har i sill slulbelänkande slarkl underslrukii behovet av en omfaUande ulbildningsverksamhel. Dessa synpunkter har krafligl stöd i remissopinionen. Slals-konlorel m. fi. belönar liksom socialulredningen all reformen kommer all innebära ett nytt arbetssätt och att utbildningsbehovet får ses mot bakgmnd av detta. Brotlsförebyggande rådel menar bl. a. atl ulbildningen bör kunna närma förtroendevalda och anslällda lill varandra. Flera remissinstanser, bl. a. LO och Örebro kommun, framhåller atl det behövs en bred utbildningsinsals. Universitels- och högskoleämbelel m. fl. sätler in frågan i ett vidare perspektiv och tar upp behovel av fortsatt utveckling av den sociala grund- och vidareutbildningen samt forskningen. Denna mera långsikliga utveckling harjag behandlal lidigare (avsnitten 2.21 och 2.24). Vad jag nu kommer atl ta upp gäller ulbildning och information i direkl samband med reformens genomförande.

Den mångåriga debatten och det omfattande utredningsarbetet i fråga om den framlida socialtjänsten har främsl hos vissa socialarbelargmpper lagl gmnden för kunskaper om reformens innebörd. Del är framför allt den debatt som har förls av olika organisationer på områdel och de förslag som har lagts av särskill socialulredningen, foslerbarnsuiredningen och barn-slugeuiredningen som bildar kunskapsunderlag. Dessa insalser har följis av en omfaUande ulbildningsverksamhel av socialstyrelsen, Kommunförbundel och olika organisationer.

Redan socialutredningens principbetänkande remissbehandlades på ell omfaUande sätt i bl.a. kommuner, landsting, fackliga och övriga intresseorganisationer. Remissarbetet av ca 400 remissinsianser innebar att ålskilliga av de målgrupper som nu bör omfallas av uibildningsinsalser har lagil del av socialutredningens förslag. Man måsle emellertid räkna med all kunskapsnivån varierar starkt både mellan olika grupper och enskilda.

Även slutbelänkandel har varil föremål för en ingående remissbehandling. Kommunförbundet och enskilda kommuner m.fl. har också bedrivii en belydande kursverksamhet kring socialulredningens slutbetänkande för såväl förtroendevalda som anställda.

Kommunförbundels kursverksamhei under 1978 och 1979 för förtroendevalda och Ijänslemän har redovisai ulredningsförslagen och förmedlal kunskap som underiag för ulformningen av organisation och verksamheter samt särskilda behandlingsinsalser i enlighel med den föreslagna lagstiftningens inientioner.

Prop. 1979/80:1    Utbildning och genomförande 517

Ulöver dessa utbildningsakliviteter har politiska och fackliga m. fl. organisationer bedrivit utbildningsverksamhet kring socialutredningens ivå hu-vudbetänkanden.

Det finns alltså ell kunskapsunderlag att bygga på. Del fordras emellertid informations-och fortbildningsinsatser i samband med genomförandel.

2.26.2  Förberedelseurbelet på reformens genomföronde

Arbelel på fortbildningens genomförande har redan slartal. Del leds av en slyrgmpp med represenlanler för socialdeparlemenlel, socialstyrelsen. Kommunförbundet, Landslingsförbundel, nämnden för samhällsinformalion (NSl), LO, TCO och SACO/SR. Gruppen ansvarar för att vissl fortbildningsmalerial las fram och leder den cenirala planeringen av fortbildningens genomförande. Socialslyrelsen sköter sekrelarialsfunklionen. Fortbildningen avses förmedla kunskaper om den beslulade reformens innebörd både i fråga om synsäll och besiämmelser.

Socialstyrelsen har hittills beviljats medel för planering av fortbildningsinsatserna med 2 milj. kr. för vardera budgetåren 1978/79 och 1979/80. Dessa medel tas i anspråk för materialframställning och regional ulbildning av två till tre studieplanerare per kommun och landsting. Del gäller i huvudsak basinformation.

Varje huvudman fömisätts ansvara för fortbildningen av sin personal på gmndval av del tidigare nämnda centralt utarbetade kursmaterialet. Kommunförbundets länsavdelningar medverkar i utbildningen av sludieplane-rare. Avsiklen är all de i samarbele med socialkonsulenlerna också skall medverka i fortbildningens planering och genomförande på lokal nivå.

Fortbildningen omfatlar ire delar, nämligen basinformation, fördjupad utbildning och särskilda insatser. Härtill kommer information till allmänhelen.

För många bör basinformationen ge en tillräcklig kunskap i deras arbete, en kunskap som för övrigt kan byggas ut genom del informations- och diskussionsflöde som inte minst massmedierna kommer att förmedla i samband med att reformen genomförs. De grupper som nu avses är givetvis de som inte har sin verksamhel förlagd till socialtjänsten. De senare bör få en fördjupad fortbildning i samband med atl reformen genomförs. Del gäller också viss personal med socialt inriktade arbelsuppgifler utanför socialtjänsten, t.ex. sjukvården.

2.26.3  Särskildu insutser

Socialtjänslreformen kräver utbildningsinsatser med olika inriktningar, därför alt den får skiftande återverkningar på skilda samhällsseklorer och verksamheler och berör olika intressen. Man kan därför räkna med att huvudmän och organisationer lämnar informationen om socialtjänsten vidare från sina särskilda intressen och behov. Kommunförbundet har också planer på en ulbildning kring särskilda frågor för kommunala förtroendevalda och tjänstemän.

Prop. 1979/80:1    Utbildning och genomförande 518

2.26.4 Informution tiU ulhnänhelen

För all socialljänslen skall kunna arbela i riklning mot uppsalla mål och reformen fä en verklig innebörd är det angelägel atl en noggrant förberedd information om den nya lagen och dess betydelse når ut till medborgarna. Allmänhelen måsle få kunskap om lagens mål och inriktning, all den nya socialtjänsten är till för alla invånare i en kommun och atl kommunens ansvar i och med della har uiökais.

När det gäller information i sociala frågor måsle en avvägning göras mellan slalliga och kommunala insalser. I fråga om slatliga insalser för socialpolitisk information till allmänhelen kommer socialslyrelsen all ha en viklig uppgift. Informationen till allmänhelen om den nya socialljänslen motiverar en slallig insals, eftersom det rör sig om en stor och ny reform och innehållet har etl slorl intresse för medborgarna. Denna information blir viktig också med lanke på all del nu inle kan bedömas när en ny socialkatalog lill alla hushåll kan komma ul.

Syftet med en cenlral statlig informalion om den nya socialljänslen bör vara alt på olika vägar ge allmänheten kunskap om lagen - lidpunkt för ikraftträdandet, lagens väsentligaste delar och hänvisning till vart medborgarna kan vända sig för att få en mera detaljerad och personligt riktad information.

Upplysningen till allmänhelen kommer bl. a. all omfalla socialljänslens mål, medverkan i samhällsplaneringen, den ökade rälien till bislånd, barnomsorg, äldreomsorg, sekretessfrågor och besvärsbestämmelser.

För alt nå önskad effekt avses informationskampanjen om den nya socialljänslen pågå före, under och efler det lagen har trätt i kraft. Del är dock inle möjligt att den planerade informationen kan få fullständig genomslagskraft. Erfarenheter från lidigare liknande kampanjer visar alt det krävs fortlöpande upplysning särskill om del saken gäller är kompliceral. Bl.a. av den anledningen behövs del också en kompletlerande informationsverksamhet i kommunerna (avsnitt 2.4).

Sedan lagen har varit i kraft en lid, kan det finnas anledning att göra punktinsatser inom vissa områden som exempelvis äldreomsorgen. Information kan utformas centralt eller lokalt. Det är en naturlig uppgifl för socialstyrelsen att svara för att underlag las fram som service och slöd för kommunernas egen upplysningsverksamhet.

Ansvaret för att planera och genomföra informationskampanjen åvilar socialstyrelsen. En arbetsgrupp för informationsfrågor rörande den nya socialtjänstlagen finns redan inom slyrelsen med representanter för verksamhelen inom socialslyrelsens olika fackbyråer: barn- och ungdomsvård, socialvård och äldreomsorg, nykterhets- och narkomanvård, planering samt lagfrågor. Informationsverksamheten bör också planeras och genomföras i samarbele med andra myndigheler och inlresseorganisalioner m. fl.

Jag avser att återkomma lill frågan om medel för informationsinsatserna i anslutning till socialtjänstreformens ikraftträdande i budgetpropositionen 1980.

Prop. 1979/80:1 519

3   Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört nu har det inom socialdepartementet upprättals förslag till

1. socialtjänstlag,

2. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga,

3. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

4. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluien psykiatrisk vård i vissa fall,

5. lag om ändring i rällshjälpslagen (1972:429),

6. lag om ändring i föräldrabalken,

7. lag om ändring i brottsbalken,

8. lag om upphävande av lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,

9. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

10. lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhel,

11. lag om upphävande av lagen (1926:72) angående meddelande av förbud för bam att idka viss försäljning,

12. lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister,

13. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242),

14. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

15. lagom ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,

16. lag om ändring i lagen (1964; 143) om bidragsförskott,

17. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,

18. lag om ändring i lagen (1976; 380) om arbetsskadeförsäkring,

19. lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker,

20. lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp,

21. lag om ändring i giftermålsbalken,

22. lag om ändring i rättegångsbalken,

23. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap,

24. lag om ändring i namnlagen (1963; 521),

25. lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål,

26. lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersällning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

27. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande,

28. lag om ändring i uisökningslagen (1877; 31 s. 1),

Prop. 1979/80:1 520

29. lag om ändring i lagen (1966: 301) om rällspsykialrisk undersökning i brollmål,

30. lag om ändring i passlagen (1978: 302),

31. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

32. lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering,

33. lag om ändring i lagen (1963:197) om aUmänl kriminalregisler,

34. lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter,

35. lag om ändring i införsellagen (1968:621),

36. lag om ändring i dalalagen (1973:289),

37. lag om ändring i lagen (1971:289) om aUmänna förvaltningsdomstolar,

38. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.,

39. lag om ändring i värnpliklslagen (1941:967),

40. lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520),

41. lag om ändring i kommunalskallelagen (1928; 370),

42. lag om ändring i uppbördslagen (1953; 272),

43. lagom ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198),

44. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

Förslagen har upprättals i samråd med chefen för justitiedepartementet beträffande 3, 5-8 och 21-38,

statsrådet Lindahl beträffande 4, 13 och 17,

chefen för försvarsdepartementet beträffande 39-40,

chefen för kommunikationsdepartementet beträffande 9,

chefen för budget- och ekonomidepartementen beträffande 41-43,

chefen för arbetsmarknadsdepartementet beträffande 44.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 521

4    Specialmotivering

Socialutredningen har föreslagil all de huvudsakliga reglerna om socialljänslen skall meddelas i Ire olika lagar, en socialtjänstlag, en socialnämndslag och en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Dessutom har utredningen föreslagit all beslämrnelser som huvudsakligen motsvarar 7 kap. BvL skall tas in i föräldrabalken. Några remissinstanser är kriliska emol uppdelningen av beslämmelserna på fiera lagar och ultalar sympatier för all de förs samman i en lag för alt underlätta tillämpningen. Jag kan i storl selt ansluta mig lill dessa synpunkler. Jag anser atl lagstiftningen bör göras mer sammanhållen än vad ulredningen har föreslagil. Jag förordar därför all beslämmelserna förs samman i en lag kallad socialljänsfiag. Beslämmelserna om vård av unga ulan samiycke bör däremot som ulredningen har föreslagil tas upp i en särskild lag.

Den nya socialljänsllagsliftningen för med sig relalivi omfaUande följdändringar i annan lagstiftning.

4.1 Förslaget till socialtjänstlag (1)

Socialtjänstlagen ersätter alla de nuvarande centrala lagarna på det sociala vård- och serviceområdet, nämligen BvL, NvL, ShjL och bamomsorgslagen. Lagen innehåller i den ulformning som den har fått i propositionen alla viktigare bestämmelser pä området. Ett betydelsefullt undantag utgörs dock av den samtidigt föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), som reglerar förutsättningarna för vård av unga mol föräldrarnas eller den unges egen vilja.

Socialtjänstlagen är disponerad så att den i några inledande paragrafer anger socialtjänstens mål och kommunernas ansvar för socialtjänsten. I en andra avdelning av lagen anges i korthet socialnämndens viktigaste uppgifter inom socialtjänsten, den för den enskilde centrala bestämmelsen om rälien lill bistånd och vissa aUmänna riktlinjer för socialnämndernas verksamhel. Vidare innehåller denna avdelning bestämmelser på tre tunga vård- och serviceområden - omsorger om barn och ungdom, omsorger om äldre människor och omsorger om människor med handikapp - samt bestämmelser om vården i annat hem än den enskildes egna - vård i familjehem och hem för vård eller boende.

I en särskild avdelning har gells särskilda regler till skydd för underåriga. Dessa regler motsvarar framför allt BvL:s kapitel om fosterbarnsvård m.m. Bestämmelser om avgifter m.m. inom socialtjänsten avslutar den del av lagen som kan sägas ange det materiella innehållet i socialtjänsten.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 522

En avdelning om nämndorganisalionen ger så föreskrifter för socialnämndens sammansällning m. m., om social dislriklsnämnd och om delegation. I fortsättningen finns bestämmelser om bl.a. nämndernas handläggning av ärenden och nämndernas register.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifler inom socialtjänsten anges i en särskild avdelning. Lagen avslulas med bestämmelser om bl. a. överklagande av beslut.

Socialljänsllagen förkortas här och i övriga specialmotiveringar lill lagförslagen SoL.

Inledande bestämmelser

Socialljänslens mål

IS

Samhällels socialtjänst skall pä demokratins och solidaritetens gmnd främja människomas

ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor och

aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriklas på all frigöra och ulveckla enskildas och gmppers egna resurser.

Verksamhelen skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Första stycket. Lagens inledande paragraf - ofla kallad portalparagrafen - anger de övergripande målen och de grundläggande värderingarna för samhällels socialtjänst. Bakgrunden har getts i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.2). Socialtjänsten skall medverka i en samhällsutveckling som syftar till jämlikhet i levnadsvillkor och social och ekonomisk trygghet för människoma. Verksamheten skall syfta till att öka den enskildes möjligheler att ta del i samhällels gemenskap, förebygga uppkomslen av sociala svårigheter och begränsa eller avhjälpa enskildas och gruppers behov av stöd och hjälp.

Andra styckel. Paragrafen ger inle bara vägledning för socialtjänstens inriklning utan även för formerna för verksamhetens bedrivande. Del är då viktigt att beakta den enskildes ansvar för såväl sin egen som medmänniskornas sociala situation. Socialtjänsten skall således inte inriktas på atl ta över detta ansvar, utan på att frigöra och ulveckla den enskildes egna resurser. Samlidigl slår del klarl all den enskildes faktiska möjligheler kan vara mycket begränsade.

Tredje stycket. Ulmärkande för den nya lagen är atl den så starkt betonar att socialtjänsten skall ha sin utgångspunkt i rätten för den enskilde att själv bestämma över sin situation. I del avseendet innebär socialtjänsten slutpunkten för en utveckling som har inneburit atl de kontrollerande eller tvingande inslagen inom socialvården successivi har för-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 523

svunnit ur lagstiftningen. Nu betonas således atl socialtjänstens insalser skall bygga på respekt för människornas självbeslämmanderält och inlegrilel. I avsnittel med allmänna riktlinjer sägs vidare i 9S atl socialnämndens insatser för den enskilde skall ulformas och genomföras tillsammans med honom.

Kommunens ansvar

2S

Varje kommun svarar för socialljänslen inom silt område.

Del är kommunen som har ansvarel för socialljänslen. Verksamhelen skall inom ramen för de övergripande målen växa fram med den kommunala självstyrelsen som grund. Kommunens valfrihel begränsas bara i den mån lagen har ålagt kommunen särskilda uppgifler inom socialtjänsten -som exempelvis i 6S om rälien lill bislånd och i 24-31 SS med regler lill skydd för underåriga. Lagen ger således kommunen en långt gående frihel atl beslämma sin verksamhet.

Att det är kommunen som svarar för socialtjänsten inom sill område utesluter inte atl också andra kan ha uppgifler inom verksamheten. Av 22 S framgår all också landstingskommunerna gemensamt med kommunerna har ell ansvar för socialtjänstens inslilulioner - hemmen för vård eller boende. Socialslyrelsen och länsslyrelserna häri 67-70 SS gells bl. a. vissa övervakande uppgifler inom socialtjänsten.

3S

Kommunen har det yttersta ansvaret för atl de som vislas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

Della ansvar innebär ingen inskränkning i del ansvar som vilar på andra huvudmän.

Första styckel. Kommunens yttersta ansvar har utförligt behandlats i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.3). Med detla ansvar följer en skyldighel för kommunen att i samverkan med andra samhällsorgan medverka till atl den enskilde får arbele, bereds sjukvård eller får del stöd eller den hjälp som han i övrigt behöver. Med ansvaret följer också en skyldighet för kommunen att tillfälligt ge den enskilde behövlig vård i väntan på att ansvarig huvudman vidtar behövliga insalser.

Det är vislelsekommunen som skall lämna den enskilde stöd och hjälp. Del är således den kommun där den enskilde befinner sig, när hjälpbehovel inträder, som har ansvarel för atl den enskilde får den hjälp som han behöver. Delta bör emellertid inle leda till all vislelsekommunen skall vidla alla de åtgärder som kan behövas också när den enskilde är bosatt i annan kommun. Vistelsekommunen bör kunna flylla över ärendet till hemkommunen, om den enskildes hjälpbehov lämpligen kan tillgodoses där. En sådan överflyttning lär dock bara komma i fråga när den enskilde

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 524

under en längre lid har behov av insalser inom socialtjänsten. Man bör således inle flylla över elt ärende om tillfällig hjälp under l. ex. en resa.

Mol denna bakgrund har i 71 S SoL tagits in en beslämmelse enligt vilken socialnämnd får flylta över ärendei lill socialnämnd i annan kommun. För alt man skall vara säker på all behövliga ålgärder verkligen kommer lill slånd bör en sådan överflyttning inle få göras om inte den andra nämnden samlycker lill all la emol ärendei. Har del således kommit uppen fråga om all bereda vård med slöd av LVU. får inte ärendei flyttas över lill den andra socialnämnden förrän socialnämnden där har underrättats och förklarat sig villig all la emol del. Socialnämnden i vistelsekommunen är ensam ansvarig för all behövliga ålgärder kommer lill slånd lill dess atl socialnämnden iden andra kommunen har samtyckt lill att ta över ärendet. Andra stycket. Bakgrunden till beslämmelsen framgår av avsnitt 2.3.3 och 2.3.4. Avsiklen med bestämmelsen om kommunens yttersta ansvar är givelvis inte att kommunen skall Iräda i en annan huvudmans siälle. Del är för all understryka detta som det här har angetts all del yllersla ansvaret inle innebär någon inskränkning av det ansvar som åvilar andra huvudmän. Del kan emellertid uppslå silualioner då kommunen i väntan på att en annan huvudman ingriper under en begränsad tid får sörja för att den enskilde får nödvändig hjälp. De ålgärder som vidlas inom socialtjänsten blir därvid temporära och hjälpen får ges med de resurser som finns tillgängliga inom socialtjänsten. Det yttersta ansvarel får således inte leda lill atl man inom socialtjänsten upprättar behandlingsresurser för all tillgodose sådana behov som faller inom en annan huvudmans verksamhetsområde. I vissa fall kan del vara osäkert vilken huvudman som har att ombesörja vården. Av lagmmmel följer elt ansvar för kommunen i avvaktan på att frågan löses om vilken huvudman som bär ansvaret.

4 S

För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall det i varje kommun finnas en socialnämnd.

Av paragrafen framgår alt det i varje kommun skall finnas en nämnd, socialnämnden, för atl fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten. Som närmare anges i de allmänna övervägandena hindrar bestämmelsen inle atl kommunen inrättar kommunallagsreglerade nämnder för allmänt förebyggande uppgifler som faller inom socialtjänsten. Har en sådan nämnd inrättats, I.ex. en fritidsnämnd, innebär detta emellertid inte att denna nämnd övertar det ansvar för verksamheten som vilar på socialnämnden. Även om en fritidsnämnd har inrättats, kvarstår således del övergripande ansvarel för socialnämnden. Som framgår av de allmänna övervägandena innebär detta att det åligger socialnämnden att vidta de ytterligare åtgärder inom den allmänl förebyggande barn- och ungdomsvården som kan behövas för atl den målsättning som lagen anger skall kunna förverkligas.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 525

Bestämmelser  om   socialnämndens   sammansällning  och   kompetens m. m. finns i 38-49SS.

Socialtjänstens innehåll

Socialnämndens uppgifter

5 S

Till socialnämndens uppgifler hör all

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,

medverka i samhällsplaneringen och i samarbele med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,

informera om socialljänslen i kommunen,

genom uppsökande verksamhel och på annat säll främja förulsäliningarna för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar, råd, slöd och vård, ekonomisk hjälp och annal bislånd lill familjer och enskilda som behöver del.

Under denna paragraf anges de uppgifler som åvilar socialnämnden inom socialljänslen. Dessa uppgifler har ulförligl beskriviis i de allmänna övervägandena (bl.a. i avsnill 2.4). Som framgår av lagmmmet är syftel inle all närmare reglera det säll på vilkel socialnämnden skall fullgöra uppgiftema. Om delta ges bl.a. vissa allmänna riktlinjer (7-10SS). Del innebär alt verksamhetens inriklning och ulformning i stor utsträckning får bedömas med ulgångspunkt i behovsstrukluren i kommunen.

Rätlen tdl bistånd

6 S

Den enskilde har rält lill bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigl, om hans behov inle kan tillgodoses på annal säll.

Den enskilde skall genom bislåndel tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Bislåndel skall ulformas så all del slärker hans resurser att leva etl självsländigl liv.

Denna paragraf anger den enskildes rätt lill insalser inom socialljänslen. Beslul i sådan fråga får, som framgår av 72 S, överklagas genom förvallningsbesvär.

Rälien lill bistånd är inte knuten till några särskilt angivna insalser. När det föreligger sådana förhållanden som anges i lagrummet, skall den enskilde beredas ekonomisk eller annan hjälp som är anpassad efler hans behov. Förhållandena i varje särskill fall får därvid beslämma insatsernas arl och ulformning. Under rälien lill bislånd kan således, föruiom ekonomisk hjälp, falla t.ex. färdljänsl, social hemhjälp och plats i förskola lika väl som inslilulionell eller annan vård eller behandling.

Rälien till bislånd inlräder om den enskilde behöver hjälp för sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Den som på grund av otillräckliga arbetsin-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 526

komster behöver ekonomisk hjälp kan vara berättigad lill delta. Som yllerligare fömlsätlning för rälien till bislånd gäller emellertid alt den enskilde själv saknar förmåga all tillgodose del föreliggande behovel. Den som är arbelsför och som kan beredas lämpligl arbele är endasi tillfälligt och lill dess alt han själv kan klara sin försörjning berättigad lill bislånd enligt denna paragraf. När rätten till bislånd skall bedömas, skall del alliså vägas in i vilken omfallning den enskilde själv genom egna ålgärder kan lillgodose del föreliggande behovel. Gäller del ekonomisk hjälp måste hänsyn las lill såväl sådana omsländigheier som har sagts nyss som den enskildes egna lillgångar. Vägledning kan hämlas från den tillämpning ShjL har i dag.

Som framhölls nyss omfallar rälien lill bislånd inle bara ekonomisk hjälp. Är den enskildes förhållanden sådana all han för sin dagliga livsföring är beroende av slöd- och hjälpinsalser i hemmel, men saknar han möjlighel all på egen hand skaffa sådan hjälp, kan han vara berättigad till bislånd även om han har egna tillgångar. Rätten kan då t. ex. omfalta social hemhjälp med skyldighet för den enskilde all delta i kostnaderna för denna genom avgifler.

Under rätten till bislånd faller även slöd- och hjälpinsatser i andra fall som t.ex. sådan vård som nu anges i 31 S BvL eller instilutionell eller annan vård som nu kan ges med slöd av NvL. Det är vidare uppenbart att rätl lill bislånd föreligger om del föreligger ett sådant hjälpbehov som anges i I S LVU.

Vid bedömningen av om den enskilde har rält till bistånd måsle hänsyn också las lill del ansvar som kan vila på annan huvudman. Räll lill bislånd föreligger således inte om den enskildes behov kan tillgodoses genom någon annan huvudmans försorg.

Tolkningssvårigheler kan uppslå såväl i fråga om när del föreligger en räll IiU bislånd som i fråga om valel av ålgärd. Som har nämnts nyss kan emellertid i fråga om den ekonomiska hjälpen vägledning hämlas från den tillämpning ShjL har i dag. När del blir fråga om andra insatser än ekonomiska får del göras en helhelsbedömning av den enskildes förhållanden och en bedömning av vilka insalser som kan anses behövliga och skäliga för atl ge honom möjlighel all på egen hand klara sin livsföring. Del är uppenbart all valel av insals även måsle ske med beaklande av vad som är möjligi och rimligt med hänsyn till kommunens resurser. Delta får emellertid inle tolkas så att socialnämnden får avvakta atl ge bistånd i någon form om den enskildes förhållanden är sådana atl han behöver socialtjänstens bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt.

Bislåndel skall syfta lill att ge den enskilde en skälig levnadsnivå och det skall ulformas så att del stärker den enskildes resurser för elt självständigl liv. Här kan hänvisas till vad som har sagts i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.5.5).

Socialljänsllagen innehåller inte någon molsvarighel lill den beslämmel-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 527

se om s. k. frivillig hjälp som finns i ShjL. Nämndens kompetens i fråga om rätten atl ge sådan hjälp framgår redan av 5S. Nämnden kan således med stöd av detta lagrum ge den enskilde ekonomisk eller annan hjälp även om förhållandena inte är sådana atl den enskilde kan kräva alt fä hjälp enligl beslämmelsen om rätt till bislånd.

AUmännu riktUnjer för soclulnämndens verksumhet

7 S

Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på nämndens sociala erfarenheter och särskill syfla till all påverka utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall också verka för atl offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas så all de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ lill och bevaka all ålgärder vidtas för all skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällels särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till arbele, boslad och ulbildning.

Förslu stycket. De sociala organen får i sin dagliga verksamhet erfarenheler av otillfredsställande sociala förhållanden för enskilda och grupper. Paragrafens formulering att socialnämndens medverkan skall bygga på nämndens sociala erfarenheler avser delvis sådana allmänna sociala erfarenheler. Men socialnämnden skall även överföra den kunskap som nämnden i övrigt skaffar sig på samhällsplaneringen. Formerna för nämndens medverkan har behandlats ulförligl i de allmänna övervägandena (avsnill 2.4.2).

I lagmmmel har särskill angells all socialtjänsten bör medverka inle bara i planeringen av nya samhällsområden ulan också i sanering och annan förändring av befintliga områden. Begreppet bosladsområde har här en vid innebörd. Del omfatlar hela boendemiljön och de serviceanordningar m.m. som behövs för all områdel skall kunna fungera på elt tillfredsställande säll. Vidare skall nämnden verka för att offentliga lokaler och aUmänna kommunikationer blir lätt tillgängliga för alla. Med detta avses bl.a. atl ifrågavarande anordningar skall vara så ulformade att de blir lätt tillgängliga även för rörelsehindrade personer och föräldrar med små bam.

I undru slycket vidgas riktlinjerna för nämndens uppgifter till atl gälla initiativ i fråga om en god samhällsmiljö över huvud. Del belyder i princip all alla faklorer ingår som har belydelse för begreppel "god samhällsmiljö". Vidare gäller initiativen ålgärder som är ägnade all skapa goda förhåUanden för olika gmpper som behöver samhällels särskilda slöd. Näraliggande planeringsobjekl är här olika anordningar inom omsorgerna för bam och ungdom liksom servicehus, områdescentraler och andra serviceanordningar för äldre, handikappade, barnfamiljer m. fl.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 528

Som har framgåll av de allmänna övervägandena (avsnill 2.2.2) har rälien lill arbete, boslad och ulbildning ansetts ha så grundläggande belydelse för den enskildes sociala situation atl den tydligt bör framgå av lagen. En erinran om socialnämndens skyldighet alt främja dessa rättigheter för den enskilde har därför lagits in i detta stycke.

8 S

Socialnämnden skall i den uppsökande verksamhelen upplysa om socialtjänsten och erbjuda gmpper och enskilda sin hjälp. När del är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

Lagmmmet ger vissa rikflinjer för den uppsökande verksamhelen. Etl viktigt led i denna verksamhet är all lämna informalion om socialljänslen. Nämnden bör sprida kunskap om de olika slöd- och hjälpinsalser som kan ges den enskilde inom socialljänslen. Nämnden skall i den uppsökande verksamhelen särskill inrikta sig på enskilda och grupper som av olika orsaker kan anlas behöva stöd och hjälp av nämnden. Av 1 S följer att verksamheten skall bedrivas med respekt för den enskildes självbestämmanderätt och inlegrilel.

En viklig fömtsättning för nämndens uppsökande verksamhel är atl nämnden får kännedom om de sociala förhållandena i olika delar av kommunen. Som framgår av paragrafen skall nämnden, när del är lämpligl, samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och föreningar. Nämnden bör samverka inte bara med myndigheler ulan även med organisationer och då inte bara sådana med huvudsakligen sociala uppgifter utan även t. ex. fackföreningar, invandrarorganisationer m. m.

9 S

Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

Som framgår av de allmänna övervägandena har bestämmelsen atl nämndens insalser för den enskilde skall ulformas och genomföras tillsammans med honom grundläggande belydelse för socialtjänstens arbele. Beslämmelsen riktar sig i första hand lill socialarbelarna. Den anger klart och tydligt att socialtjänsten inte får vidla insalser "över huvud" på klienten. En annan sak är all del kan bli nödvändigl alt med slöd av LVU ingripa till skydd för bam och ungdom, när samförstånd inle kan uppnås. Likaledes kan del bli nödvändigt att som en följd av det yttersta ansvarel se till alt en vuxen alkohol- eller narkotikamissbrukare blir läkarundersökt när man kan anta atl han behöver tas om hand enligl lagen om psykialrisk vård i vissa fall, LPV. Men även i dessa fall gäller riktmärket att socialnämndens insalser - så långt del då är möjligi - skall utformas och genomföras tillsammans med den enskilde.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 529

Den enskilde är ofla samtidigt i behov av insatser inom socialtjänsten och av insalser från annal samhällsorgan. Nämnden skall i sådant fall samverka med del organet så atl olika insatser kan samordnas. Ibland kan det även vara lämpligt att nämnden samverkar med organisationer eller föreningar. En enskilds medlemskap i t. ex. en förening kan således bli av betydelse i en frivillig samverkan mellan honom, föreningen och socialnämnden.

10 S

Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker lill det.

Första styckel. Nämndens insatser bör i första hand inriklas på att göra det möjligt för den enskilde hjälpbehövande alt bo kvar i den invanda miljön. Genom olika sociala serviceinsatser kan nämnden underlätta boendel för den som på gmnd av ålder eller av annan orsak har svårt att klara sig själv. Samtidigt är det viktigt att nämnden på olika sätl medverkar till att bryta den isolering som kan följa av t. ex. etl handikapp. Nämnden skall även i övrigt ge den enskilde det stöd och den hjälp som han behöver.

1 andra stycket ges exempel på i vilken form verksamheten kan bedrivas. Den här gjorda uppräkningen är på intet sätt uttömmande.

Tredje stycket. Enligt 3 a S BvL kan nämnden på begäran av vårdnadshavaren ulse särskild tjänsteman eller förtroendeman hos nämnden eller annan lämplig person alt lämna vårdnadshavaren stöd och hjälp vid utövandet av vårdnaden. Förevarande bestämmelse gäller var och en som behöver hjälp i personliga angelägenheter. Samtidigt pekas på möjligheten att utse en kontaktfamilj för att bistå den enskilde. 1 de allmänna övervägandena (avsnitt 2.8.7) har getts exempel på sådan verksamhet. Nämnden kan givetvis ta upp frågan om en särskild kontaktperson eller familj såväl på eget initiativ som på begäran. Däremot medger inte lagen att en kontaktperson utses mot den enskildes vilja.

Det bör uppmärksammas att kontaktperson eller kontaktfamilj kan utses även i det fall en umgängesberätligad förälder anser sig behöva stöd och hjälp av nämnden vid umgängesrättens utövande. Vårdnadshavarens medgivande krävs inte för att en kontaktperson skall kunna utses i dessa situationer. Medger inte vårdnadshavaren att det utses en kontaktperson åt den umgängesberättigade, kommer emeUertid vid oenighet mellan föräldrama om hur umgängesrätten skall utövas kontaktpersonens möjligheter att bistå föräldrama och barnet att vara begränsade. I lagen sägs ingenting om att kontaktpersonen bör ha särskilda kvalifikationer. Till 34   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 530

konlaklperson kan socialnämnden utse var och en som är lämplig för uppgiften och således såväl förtroendeman eller ijänslemän hos nämnden som någon annan. Den enskildes hjälpbehov blir avgörande för vilka kvalifikationer som konlaklpersonen skall ha.

Omsorger om barn och ungdom

11  S

Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

i nära samarbele med hemmen främja en allsidig personlighelsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och

sörja för all barn och ungdom som riskerar atl ulvecklas ogynnsamt får del skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen lill den unges bästa motiverar det, vård och foslran uianför del egna hemmel.

1 11 S har gells allmänna, mälinriklade bestämmelser för kommunernas omsorger om barn och ungdom i vid mening. Särskilda bestämmelser för förskole- och frilidshemsverksamheten finns i 12-17 SS. Syftel med omsorgema om barn och ungdom har angetts vara atl verka för all barn och ungdom växer upp under Irygga och goda förhållanden. Della överensslämmer nära med den beskrivning av syftel med samhällets vård av barn och ungdom som nu finns i 1 S BvL. Vidare skall enligt 11 S SoL kommunen i nära samarbele med hemmen, främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom. Detla syfte, som i dag har angelts särskilt för den förskole- och fritidshemsverksamhet som behandlas i lagen (1976: 381) om barnomsorg, kommer således atl gälla hela den del av den kommunala socialljänslen som avser verksamhel för barn och ungdom.

I 11 S sägs vidare alt nämnden skall sörja för atl barn och ungdom som riskerar all utvecklas ogynnsamt får del skydd och del slöd som de behöver. Beslämmelsen svarar nära mol den som nu finns införd i BvL. Slulligen sägs del i paragrafen alt om den unges bäsla motiverar del, skall nämnden sörja för alt den unge får vård och foslran utanför del egna hemmel. F. n. finns bestämmelser i 31 S BvL som i vissa fall ger den unge rätl till stöd och hjälp av nämnden. De situationer som anges där faller under rätten lill bislånd enligt 6 S. Del har emellertid ansells påkallat att vid sidan av beslämmelserna om räll lill bislånd i lagen skriva in det ansvar som nämnden har för all de unga vid behov kan få vård uianför det egna hemmet.

12 S

För barn som stadigvarande vislas i kommunen skall bedrivas förskole-och frilidshemsverksamhel.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder och bam vilkas skolgång har uppskjulils enligl 32 S andra styckel skollagen (1962: 319).

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 531

Fritidshemsverksamheien avser skolplikliga barn till och med tolv års ålder.

13       S

Bam skall anvisas plats i förskola från och med hösUerminen del år då de fyller sex år. Förskolan skall omfalla minsl 525 limmar om årel.

De barn vilkas skolgång har uppskjulils enligl 32 S andra stycket skollagen (1962: 319) skall anvisas plats i förskola.

14       S

De bam som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt slöd i sin utveckling skall anvisas plals i förskola lidigare än som anges i 13 S första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte barnens behov av sådant stöd tillgodoses på något annal säll.

15       S

Kommunen skall genom en planmässig ulbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten sörja för alt de barn som pä grund av föräldrarnas förvärvsarbele eller sludier eller av andra skäl behöver omvårdnad utöver vad som följer av 13 och 14 SS får sådan omvårdnad, när inte behovet tillgodoses på annal säll.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av minst fem år.

16       S

Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall huvudmannen för inslilulionen sörja för alt barnet får tillfälle atl delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fritidshemsverksamhel.

17       S

Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och fritidshemsverksamhelens organisation.

12-17 M

Bestämmelser om den kommunala förskole- och fritidshemsverksamheten ges i lagen (1976:381) om barnomsorg. Lagen reglerar kommunernas ansvar för dessa verksamheter och ålägger kommunerna skyldighet att svara för en planmässig utbyggnad. Lagen är ell ullryck för den stora vikt som statsmakterna fäster vid förskolorna och fritidshemmen. Syftet med samhäUets bamomsorg är alt ge barn möjlighel lill en god och trygg uppväxtmiljö. En mycket slor andel av de kommunala resurserna tas f n. i anspråk för att uppfylla det ansvar som åläggs i barnomsorgslagen. Samtidigt utgår det betydande statsbidrag till kommunerna som stöd i driften av bl.a. daghem och fritidshem. En stor del av socialnämndernas verksamhetsområde upptas numera av arbetsuppgifter som följer av bamomsorgslagen.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 532

Mol bakgrund av den viktiga roll som förskole- och fritidshemsverksamheten således har inom den sociala seklorn har del ansells rikligast alt foga in bamomsorgslagen i SoL, 1 12-16 SS SoL har därför lagils in de cenirala bestämmelsema, medan de ytterligare föreskrifterna om förskole- och fritidshemsverksamhelens organisation avses bli inlagna i en särskild barnomsorgsförordning. Vidare föreslås atl de nuvarande beslämmelserna om finansiering av slalsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamheien skall få sin plats i en särskild lag, lagen om finansiering av statsbidrag till förskole- och frilidshemsverksamhel (lagförslag 10).

När beslämmelserna på så sätl har fogals in i SoL har del skell med uigångspunkl i alt beslämmelserna med oförändral innehåll och så långl möjligi också i oförändrad form skall ta plats i den nya lagsliftningen. Förskole- och fritidshemsverksamheien har varil och är fortfarande i viss omfallning föremål för särskilda ulredningar i speciella kommilléer och arbetsgmpper.

12 § första Slycket svarar mot 4 § barnomsorgslagen. 12 S andra och tredje styckena svarar mol 1 S tredje slycket samma lag.

13 § svarar mol 5 S första slyckel saml andra styckel förslå punklen bamomsorgslagen. 5 S andra slyckel andra punkten - särskilda bestämmelser om förskola för avlägset boende barn - avses få sin motsvarighet i bamomsorgsförordningen.

14 § svarar mol 6 S första slyckel barnomsorgslagen. 6 § andra slyckel barnomsorgslagen avses bli förd till barnomsorgsförordningen. De ändringar som har gjorts i beskrivningen av barn som behöver särskilt slöd är redaktionella och anpassade lill beskrivningen i 20 S. Någon ändring i sak har således inte åsyftats.

15 § svarar mol 8 S barnomsorgslagen.

16 § svarar mol 9 S barnomsorgslagen.

17 § I den blivande barnomsorgsförordningen avses bli intagna de besiämmelser som f. n. finns i 2 och 3 SS, 5 S andra slycket andra punklen, 6 S andra slyckel och 7 S barnomsorgslagen. Dessa bestämmelser avser planeringen av verksamhelen. Bestämmelsen i 12 S barnomsorgslagen ersäUs av 68 S SoL.

Omsorger om äldre människor

18 S

Socialnämnden skall verka för atl äldre människor får möjlighel atl leva och bo självsländigl och alt ha en akliv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

I de allmänna övervägandena (avsnill 2.10) har samhällels insalser för äldre människor behandlals relativt ingående. I denna och följande paragraf ges en kortfattad beskrivning av socialnämndens uppgifter på detta område. Det bör samlidigl liksom i de allmänna övervägandena strykas

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 533

under atl del är en viklig uppgifl för olika folkrörelser, förelag och fackliga organisationer alt medverka i arbelet för de äldre.

1 paragrafen anges syftet med socialljänslens insalser för de äldre. De gmndläggande kraven på självbeslämmande och normalisering läggs fast. Socialnämnden skall genom sina insatser ge de äldre valfrihet. Nämnden skall skapa förulsällningar för alt äldre människor som önskar del kan bo kvar i sin invanda miljö. Samtidigt skall nämnden medverka till alt bryla isolering och öppna möjlighet för de äldre till kontakter med anhöriga och andra och till att även i övrigl la del i gemenskapen i samhället. Man bör verka för att äldre människor får möjlighel lill en aktiv sysselsällning. Likaså bör de äldres medverkan i samhällsliv och föreningsliv stimuleras.

Vissa sociala tjänster blir särskilt betydelsefulla för de äldres möjligheter atl leva självständigt. Det gäller insalser som gör det lättare all bo hemma, all behålla handlingsfrihel och all känna irygghel. Till sådana sociala tjänster hör social hemhjälp, färdtjänst och social jour samt tillhandahållande av tekniska hjälpmedel.

19 S

Socialnämnden skall verka för atl äldre människor får goda bosläder och ge dem som behöver det slöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskill stöd skall kommunen inrälta bostäder med gemensam service (servicehus).

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom information och annat stöd.

Första stycket. Som framgår av de allmänna övervägandena är det alltjämt sä all äldre personer, generellt sett, bor sämre än andra. I lagmmmet har därför lagts särskild vikt vid att socialnämnden verkar för atl de äldre får goda bostäder. Samtidigt är äldre människor ofla i behov av slöd-och hjälpinsalser i hemmet. Såväl socialjour som andra anordningar som ger de äldre möjlighet att vid behov kunna komma i kontakt med någon är av stor betydelse för tryggheten i boendet. Nämnden skall sörja för att de äldre också ges annan service som kan underlätta boendet. I lagrummet understryks att servicen skall vara lättåtkomlig. Äldreomsorgen måste vara så anordnad atl de äldre verkligen kan få den hjälp som de behöver. Här har informationen om vilka sociala insatser som slår till buds stor belydelse. Men frägan om lätlålkomligheien gäller även avstånd, kommunikationer och tider. All service kan inte ges i hemmet. Det kan bli nödvändigt alt samordna insatser vid servicecentraler av olika slag.

Andra stycket. När de insatser som kan ges i hemmet är otillräckliga, skall de äldre kunna erbjudas ett boende som kan tillgodose kraven på en högre grad av omsorg. Lagrummet innebär en skyldighet för kommunen att inrätta bostäder med gemensam service. Innebörden härav, bl. a. att de äldre bör erbjudas ett boende och en service som är anpassad till deras behov, har behandlats ingående i de allmänna övervägandena. Bostäderna skall i fortsättningen benämnas servicehus.

Lägenhet i servicehus hyrs på samma sätl som andra bosläder och kan berättiga till kommunalt bostadstillägg. Servicehusen kan vara del av fas-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 534

tighet. Serviceanordningar som I.ex. social hemhjälp lar den boende i anspråk efler egel beslämmande och beialar härför enligl gällande taxor. Boendet bör vara så utformat all den enskilde även nattetid kan erhålla de tjänster som han eller hon behöver för all klara sin tillvaro och känna Irygghel.

Även de nuvarande ålderdomshemmen kommer att omfaUas av begreppel servicehus. Slrävan bör vara all successivi övergå från den helinackordering som erbjuds vid ålderdomshemmen lill ett boende med mer individuelll anpassad service.

I tredje slycket anges särskill nämndens ansvar för information och andra insalser som är ägnade all förebygga eller begränsa omställningssvårigheter när de äldre lämnar yrkeslivet. Del är här i första hand fråga om olika former av informalion som belyser de förändringar i den enskildes liUvaro som pensioneringen innebär eller kan innebära, upplysningar om föreningsverksamhet och andra aktiviteter som slår till buds liksom särskilda rälligheler i samband med pensioneringen. Med "annal stöd" avses individuelll inrikiade insalser såsom råd i personliga angelägenheler, hjälp i vissa praktiska frågor om boslad och hushåll och i förekommande fall ekonomiska frågor.

Omsorger om människor med handikupp

20 S

Socialnämnden skall verka för all människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möler belydande svårigheter i sin livsföring får möjlighel alt della i samhällels gemenskap och all leva som andra.

Socialnämnden skall medverka lill alt den enskilde får en meningsfull sysselsällning och atl han får bo på ell säll som är anpassat efler hans behov av särskill slöd.

Lagmmmet behandlar kommunens ansvar för atl personer med olika handikapp får de särskilda omsorger som de behöver. Bestämmelsen tar sikte inte bara på rörelsehindrade, syn- eller hörselskadade utan också på personer med psykiska handikapp och på dem som har missbruksproblem eller andra svåra sociala problem. Lagrummet ger utlryck för de gmndsatser för arbetet på handikappområdet som bmkar sammanfattas under begreppel inlegration och normalisering. I övrigt kan hänvisas till de allmänna övervägandena (avsnitt 2.11).

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende

21 S

Socialnämnden skall sörja för alt den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ell familjehem eller i ell hem för vård eller boende.

Socialnämnden ansvarar för all den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så all den främjar den enskildes samhörighel med de anhöriga och kontakt med hemmiljön.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 535

Med värd i familjehem avses sådan värd i enskilt hem som anordnas genom socialnämndens medverkan. Vård i familjehem avser inte bara vård av bam. Också för vuxna personer kan sådan vård komma i fråga. För placering av barn i annan familj än den egna gäller även beslämmelserna i 25-27 SS.

Med hem för vård eller boende avses alla de olika lyper av institutioner som förekommer inom den nuvarande socialvården, således såväl barn-och ungdomshem, ungdomsvårdsskolor och nykterhelsvårdsanstaller som övriga institutioner av inackorderings- eller behandlingskaraktär.

Enligt andra stycket har socialnämnden ansvaret för all den som vårdas i annat hem an det egna får god vård. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen skall sådan vård som här avses som regel ingå som ell led i en sammanhållen vård och behandling. Socialnämnden som har ansvaret för vårdplaneringen har således kvar sitt ansvar även i del fall någon del av vården ges genom annan huvudmans försorg. I Iredje slyckel har gmndsaisen om närhet kommil till uttryck. Vården bör föriäggas och genomföras på sådant sätl alt samhörigheten och kontakt med de anhöriga och med hemmiljön främjas.

22 5

Det behov av hem för vård eller boende som är gemensaml för kommunerna inom en landsiingskommun skall tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i områdel.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. Planen upprällas av landstingskommunen och kommunerna i området gemensamt. Det skall redovisas för länsstyrelsen.

Landstingskommunen och kommunerna inom en landsiingskommun har ansvarel för att behovet av hem för vård eller boende blir tillgodosell. Behovet av sådana hem skall redovisas i en plan. Planen blir del instrument genom vilkel ansvaret för institutionernas inrättande och drift fördelas mellan landstingskommunen och kommunerna. Vilkel behov som är gemensamt för kommunerna inom landstingskommunen är givetvis en fråga som får bedömas av de berörda parterna från fall lill fall. Bestämmelsen tar emellertid främsl sikte på de tyngre institutionerna, dvs. dem som motsvarar dagens nykterhetsvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor. Dessa institutioner torde ofta kräva sådana resurser och så stort befolkningsunderlag att de kräver etl slörre upptagningsområde än kommunens. Även andra, mindre hem t.ex. barnhem, som kommunerna i ett landstingsområde har ett gemensamt behov av skall redovisas i planen.

Utanför bestämmelsema faller sådana mindre hem som i dag drivs av varje primärkommun för sig. Delta innebär emellertid inle att de skall lämnas obeaktade vid planeringen. De utgör tvärtom ett nödvändigl underlag när behovel av sådana hem som skall vara gemensamma för flera kommuner skall fastställas.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 536

Del är viktigt att inslilutionsplaneringen blir så fiexibel som möjligt. Planen skall ulgöra ell instrument för ansvarsfördelning och inle en detaljreglering av institutionerna.

Ansvarel för upprällande av planen skall åvila landstingskommunen och kommunerna gemensaml. De frågor som därvid kan uppkomma fömtsätts bli lösta i regionala samrådsorgan. Planen skall redovisas för länsstyrelsen.

23 S

Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Socialnämnden har ansvaret för att den enskilde får den vård som han behöver. Detta ansvar gäller också sedan den enskilde har tagits emot i familjehem eller i hem för vård eller boende. Del innebär all vården i hemmel skall planeras i samråd med nämnden. Vidare bör nämnden hållas underrättad om i varje fall alla större förändringar i den enskildes förhållanden under vistelsen i hemmel.

När del gäller formerna för intagning i hem som har annan huvudman än kommunen bör det ankomma på landstingskommunerna och kommunerna att gemensamt utarbeta rikllinjer, som tillgodoser berättigade anspråk på medinflylande från socialnämnderna. Det är viktigt att dessa riktlinjer utformas på ett sådant sätt alt man behåller kontinuiteten i vårdarbetet och att de medger elt snabbi och smidigt förfarande.

Enligt andra stycket fömlsälts regeringen meddela ytterligare föreskrifter. Nuvarande stadgor bör därvid ersättas med en förordning. I denna bör ges vissa övergripande riktlinjer för vårdens bedrivande. Regeringen föreslås vidare få möjlighet atl överlåta sin befogenhet att meddela ytterligare föreskrifter på en myndighel. Avsikten är att uppdra åt socialstyrelsen att meddela de ytterligare föreskrifter som kan anses behövliga.

Särskilda regler till skydd Rir underåriga

24 §

Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet eller annars behandlas där på ell sådant sätt att det är fara för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är anstäUda hos sådana myndigheler är skyldiga att genast till socialnämnden anmäla om något gör atl socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd. Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte har sådan anställning i fråga om vad de får veta i sin yrkesverksamhet.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kommunal familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig misshandlas i hemmet.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 537

Första och andra styckena motsvarar 93 S BvL.

Första stycket har till syfte all säkerslälla all socialnämnden så snarl som möjligi får kännedom om när en underårig far illa i hemmel. Uppmaningen lill allmänhelen all anmäla missförhållanden har knutits till fall av misshandel eller annan behandling som innebär fara för den unges hälsa eller utveckling. Det innebär alltså en inriklning på sådana fall där det allmänna har en skyldighet all ingripa genom etl straffrättsligt förfarande (3 kap. 5 S brottsbalken) eller vårdålgärder (1 S LVU). Det finns i detta sammanhang också anledning atl påminna om det förbud mot kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling av barn som har tagits upp genom ell tillägg till 6 kap. 3 S föräldrabalken och trätt i kraft den 1 juli 1979.

Beslämmelsen i första styckel är liksom i BvL en rekommendation. Den saknar alliså straffsanktion.

Andru stycket innebär däremol en plikt för vissa offentliga organ och befallningshavare vid dessa all göra anmälningar. Anmälningsskyldigheten gäUer för

1. myndighel vars verksamhet berör barn och ungdom; härmed avses främst åklagar- och polismyndigheter, skolmyndigheter, centraler för psykisk bam- och ungdomsvård, barnavårdscentraler samt de särskilda organ som kan finnas inrättade för allmän ungdomsvård;

2. anställda vid de myndigheter som avses under 1;

3. läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor även om de är privat verksamma.

Anmälan skall göras till socialnämnden om något gör att nämnden behöver ingripa till underårigs skydd. Med detta avses alla de fall då det kan anlas att brister i omsorgen om en underårig eller något annat förhållande i hemmet medför fara för den underåriges hälsa eller utveckling och det kan finnas anledning för socialnämnden att bevaka den unges intressen, i sista hand med stöd av LVU.

Den som underlåter att fullgära anmälningsplikten kan riskera påföljd i disciplinär ordning. Något allmänt straffansvar är däremot inte föreskrivet.

Tredje stycket. Bestämmelserna i andra stycket tar inte sikte på socialnämndens tjänstemän och förtroendevalda. För dem gäller en allmän skyldighet att ingripa till de ungas skydd. De sekretessregler som enligt den föreslagna sekrelesslagen skall gälla inom kommunal familjerådgivning innebär emeUertid att uppgift från familjerådgivningen kan lämnas till annan myndighet endasi med stöd av särskild föreskrift i lag eller förordning. Därvid har fömtsätts att sådana undantagsregler om uppgiftslämnandet skuUe samlas i SoL samt att del knappast kunde bli fråga om att uppgifter skall lämnas från familjerådgivningen annat än i mycket speciella undantagsfaU. I enlighet med dessa intentioner har det i detta stycke angetts att anmälningsplikten gäller också för den som är verksam inom kommunal familjerådgivning, om han i denna verksamhet får kännedom om att ett bam misshandlas i hemmet.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 538

25 S

En underårig får inte utan socialnämndens medgivande las emol för stadigvarande vård och foslran i etl enskill hem som inte tillhör någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som elt medgivande anses socialnämndens beslul atl bereda den underårige vård i elt visst familjehem.

Är del frågan om alt ta emol ett utländskt barn i syfte alt adoptera det, skall medgivandel inhämlas innan barnel lämnar sill hemland. Medgivandet upphör att gälla om inle barnel har lagils emol i hemmet inom etl år från del medgivandel lämnades.

Beslämmelserna i 25-30 SS har behandlats i de allmänna övervägandena, avsnitt 2.12.2-5. Reglerna ersätter reglerna i 7 kap. (47-54 SS) BvL om foslerbarnsvård m.m. Vissa kompletlerande regler avses bli meddelade genom verkslällighetsföreskrifter.

Första stycket motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 47 S första och fjärde styckena BvL om tillstånd atl ta emol fosierbarn. Som en följd av bestämmelsen i 30 § att nämnden i vårdnadshavarens hemkommun är den nämnd som har det samlade lillsynsansvarel har i andra punkten gjorts ett generellt undantag från kravet på medgivande i de fall då nämnden själv har ombesörjt vård i ett visst familjehem. Detla gäller alltså både när en placering har skelt med slöd av LVU och när den enbarl har skelt enligt reglerna i SoL.

Vilka kriterier som skall gälla för atl ett medgivande skall lämnas har inte särskilt sagts ut i lagen. Vid bedömningen bör ledning hämtas från regeln < 26 §, som uttrycker vilka förhållanden barnet bör kunna tillförsäkras i det nya hemmel. Barnet bör alltså kunna garanteras en god vård och foslran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Det bör kunna erbjudas en lämplig utbildning.

1 kravet på gynnsamma uppväxtförhållanden bör liksom i BvL inbegripas sådana faklorer som en för barnet lämplig familjesammansättning och goda förhållanden både i hemmet och dess omgivning. Sålunda bör beaktas de blivande vårdarnas och deras närmastes hälsotillstånd. Barnets speciella personlighet eller läggning, dess behov och förutsättningar bör klarläggas.

Kravet på medgivande gäller för underåriga, dvs. barn upp till 18 års ålder. Det ligger i sakens natur att ungdomar i de övre åldersskikten ibland lämnar föräldrahemmet för att bo hos andra t. ex. för att studera på annan ort. Del är då som regel inte fråga om att barnel får vård och fostran i det nya hemmet. Något medgivande enligt bestämmelsen krävs inle i sådana fall.

Andra stycket är elt specialfall av kravet på medgivande enligl förslå slycket. Det har tillkommit som en följd av del ökade antalet s. k. internalionella adoptioner under det senasle årtiondet. Många av de barn som kommer till Sverige i syfte all de skall adopteras här har under en längre eller kortare lid innan adoptionen är slutligen genomförd en särskilt utsatt slällning. De liksom deras blivande föräldrar är därför i behov av särskilt

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 539

stöd från samhället. Del är vikligl alt della slöd kan ges så lidigl som möjligi och lill alla som berörs.

Bestämmelsen saknar direkl molsvarighel i BvL. Den kan dock jämföras med instiiutel förhandsbesked enligl 47 S iredje stycket i del avseendet att prövningen av hemmel sker innan elt vissl barn har kommil i fråga. Den är dock lill skillnad från förhandsbeskedet utformad som ett krav för de blivande adoptivföräldrarna all skaffa sig ell medgivande. Har ell medgivande lämnals, innebär det också till skillnad från förhandsbeskedet ell definitivt godkännande, dvs. det krävs ingen ny prövning när barnel har kommil till hemmet.

När nämnden överväger om ett medgivande skall lämnas måsle bedömningen koncentreras på hemmets och de blivande föräldrarnas lämplighel. Man får bedöma om dessa allmänt sett kan antas kunna ge ell barn god vård och fostran och i övrigl gynnsamma uppväxtförhållanden. Med hänsyn till den speciella karaktären av denna prövning bör i etl medgivande kunna anges t. ex. atl föräldrarna får ta emot elt barn i en viss ålder eller av etl vissl kön eller atl de har möjligheter atl la hand om ett sjukt eller handikappat barn. Medgivandets karaklär av förhandsprövning har också moliverat beslämmelsen i andra punkten atl medgivandet upphör all gälla, om barnel inte har kommit till hemmet inom ett år från det medgivandet gavs.

Medgivande skall sökas innan barnet lämnar sitt hemland. Skulle del i något fall förekomma alt barnet kommer till Sverige ulan atl medgivande har inhämtats dessförinnan, befriar det inte de blivande föräldrarna från skyldighet alt söka medgivande enligt huvudregeln i första stycket.

Den som inte följer föreskrifierna i 25 S kan dömas lill böter (74 S). Skyldigheten att inhämta socialnämndens medgivande åvilar dem som tänker ta emol etl barn i sill hem. Detta hindrar självfallet inte alt barnets vårdnadshavaré eller annan kan göra framställningen lill nämnden om att vidta prövning enligt bestämmelsen.

26 §

Socialnämnden skall

medverka till alt de underåriga som avses i 25 S får god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden,

verka för alt de får lämplig utbildning och lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd, slöd och annan hjälp som de behöver.

Beslämmelsen molsvarar i huvudsak 49 S BvL. Den gäller oavsell om barnet är placerat i familjehem genom vårdnadshavarens eller genom socialnämndens försorg eller har kommit till hemmet under sådana omständigheter som avses i 25 S andra stycket. Den utlrycker socialnämndens skyldigheler mol barnet men också mot dess vårdnadshavaré och dem som har barnet i sin vård.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 540

Nämnden bör hålla en fortlöpande konlakt med både barnels föräldrar och det hem där barnet får sin vård och foslran. Den bör se lill atl barnel har det bra där del är men också på olika säll främja barnels och vårdarnas konlakler med föräldrahemmet. Man bör alltid hålla i minnel att i normalfallet barnel efler en längre eller kortare tid skall återförenas med sina föräldrar.

Föreskriften alt nämnden skall verka för att bamet får en lämplig ulbildning innebär skyldighel för nämnden alt genom råd och vägledning och, v,m det behövs, olika slag av praktisk hjälp söka åstadkomma att barnet får en utbildning som är lämplig med hänsyn lill dess anlag och övriga omständigheter.

Nämndens insalser bör anpassas till behoven i varje särskilt fall. Nämndens ansvar kvarstår till dess barnet fyller 18 år.

Närmare föreskrifter om i vilka former nämndens skyldigheter enligl

26 S skall ulövas avses bli meddelade genom verkställighetsföreskrifter.

27 8

När etl barns bästa kräver det. får socialnämnden förbjuda en person som har siu hem inom kommunen atl utan nämndens medgivande ta emol andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är tillfällig.

Bestämmelsen har överförts från 51 S första styckel BvL utan annan ändring i sak än att även här åldersgränsen höjs från 16 till 18 år. Den har betydelse främst för att förhindra olämpliga feriebarnsplaceringar. Den kan emellertid också användas för att komma till rätta med missförhållanden i ett familjedaghem.

Ett förbud behöver inte vara generelll. Det kan begränsas till alt avse t. ex. barn i en viss ålder eller mottagande i en viss bostad eller förbindas med andra villkor. Det kan återkallas eller ändras, när förhållandena ger anledning till det.

Någon motsvarighel till 51 S andra och tredje styckena BvL har inte ansetts behövlig i den nya lagstiftningen. 1 dessa bestämmelser angavs bl. a. att ett meddelat förbud gällde också vid flyttning till en annan kommun.

28 S

Socialnämnden får för viss tid eller lills vidare förbjuda den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 25 S, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.

Om det finns sannolika skäl för att en sådan risk föreligger men den behövliga utredningen inte har kunnat slutföras, får ett lillfälligt förbud meddelas att gälla i avvaktan på all ärendei kan slutligt avgöras, dock högst fyra veckor.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte atl barnel skiljs från hemmel på grund av elt beslut enligt 21 kap. föräldrabalken.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 541

Bestämmelsen svarar mot nuvarande 50 S BvL. Den har belydelse främsl för barn som har placerats i ett enskilt hem utvalt av föräldrarna, eller genom socialnämndens försorg har beretts vård i etl familjehem utan atl vara föremål för vård med slöd av LVU. Så länge den unge är föremål för vård med slöd av LVU är den i vårdnaden ingående befogenheten att bestämma barnets vistelseort satt ur kraft.

Bestämmelsen syflar lill atl bevaka barnens bästa. Grundförutsättningen är all vårdnadshavaren har rätl atl bestämma var barnel skall vislas. Denna räll kan dock i vissa fall komma atl stå i strid med vad som är bäsl för barnet. Regeln ger en möjlighet att sätta vårdnadshavarens bestämmanderätt över barnel ur krafl. Förutsättningen är därvid atl del föreligger en inle obelydlig risk för att bamets kroppsliga eller själsliga hälsa skulle ta skada, om det tvingades flylla från det hem där det befinner sig. Enbart en övergående störning eller annan tillfällig olägenhet är inte lillräckliga skäl för att meddela ett förbud.

Bland de omständigheter som skall beaktas är barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar. Vidare måsle beaktas den lid barnel har vårdats på annan plats än hos föräldrarna, de levnadsförhållanden bamel har och dem som det skulle komma till. Föräldramas kontakter med bamel under den tid som de har varit åtskilda bör också kunna vägas in.

En viktig faklor vid bedömningen om del föreligger behov av att meddela etl förbud mot flyttning är barnets egen vilja. Har barnel fyllt 15 år bör dess vilja inte frångås utan vägande skäl. Men även yngre barns instäUning bör beaklas. Barnets önskemål kan ha betydelse för bedömandet av risken för skada på barnet vid en flyttning. Det bör i sammanhanget uppmärksammas alt ett förbud mot flyttning genom de nya reglerna kan meddelas ända till dess barnet fyller 18 år.

Socialnämndens befogenhet att meddela förbud med slöd av 28 S är underordnad reglerna i 21 kap. FB om verkställighet av dom eller beslut rörande vårdnad m. m. Delta ultrycks genom paragrafens tredje stycke. Det innebär bl. a. att nämndens beslut upphör alt gälla om länsrätten med stöd av 21 kap. 6 S FB har beslutat att barnel skall överflyitas till vårdnadshavaren. Del säger sig självt att nämnden inte bör meddela förbud mot flyttning när länsrättens förordnande redan föreligger.

1 andra styckel ges nämnden möjlighel alt meddela ell tillfälligt förbud i avvaktan på alt ärendet kan avgöras slutligt. Skälet är alt nämnden i annal fall riskerar alt bli ställd inför faktum alt vårdnadshavaren redan har genomfört förflyttningen. Ett tillfälligt förbud gäller i högst fyra veckor.

29 S

Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligl 28 S, om socialnämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvariig olägenhet.

Eu förbud som ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaklan på

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 542

nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudei ulan dröjsmål och senast inom lio dagar från ordförandens beslut.

Del kan vara nödvändigl atl meddela ell förbud mot flyttning enligt 28 S med största skyndsamhel för all förhindra all ett barn lider allvarlig skada. Socialnämndens ordförande har därför gells behörighel all falla ell sådanl beslul, om nämndens prövning inle kan avvaklas ulan fara eller allvarlig olägenhet. En molsvarande bestämmelse finns i 11 S BvL.

Ordförandens beslut gäller omedelbart. Det kan inte överklagas. Det skall dock prövas av hela nämnden skyndsaml och senasl inom tio dagar från beslutel. Även detta molsvarar i sak vad som nu gäller enligl 11 S BvL.

30 S

Elt medgivande enligt 25 S förslå styckel meddelas av socialnämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den kommunen innan den fattar sitt beslul.

Ell medgivande enligl 25 S andra slyckel meddelas av socialnämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnal medgivande enligl 25 S fullgör skyldighe-lerna enligl 26 S samt beslutar i frågor som avses i 28 S.

Förslu och tredje slyckena. Genom bestämmelsen i 30 S uttrycks den princip som är ny i SoL, nämligen att en och samma socialnämnd skall ha det sammanhållande ansvarel för alla beslut, som rör ett barn i ett annat hem än det egna. Del skall alltså primärl vara en nämnd som har all göra medgivandeprövningen enligl 25 S. har ansvaret för tillsyn och kontakter enligt 26 S och meddelar etl eventuellt förbud mot återflyttning enligl 28 §. Del har ansetts vikligl alt principen om det samlade ansvaret tydligt framgår av lagen.

Medgivande all ett barn får tas emol för vård och fostran i ett hem som inte tillhör dess föräldrar eller en särskilt förordnad förmyndare skall alltså enligl huvudregeln meddelas av nämnden i vårdnadshavarens hemkommun. Skulle barnets vårdnadshavaré vara bosatta i olika kommuner, torde i och för sig båda socialnämnderna bli all anse som formellt behöriga. Normall lär dock barnel ha en slarkare faktisk anknytning till någon av vårdnadshavarna. Med hänsyn lill syftet med beslämmelsen, dvs. att det samlade ansvaret för barnet skall främja kontinuiteten i kontakterna mellan föräldrahemmet och vårdarhemmel och underiätta en framtida återflyttning av barnel lill dess hem, bör som regel nämnden i den kommun där barnel har sin slarkasle anknytning vara den som är närmast ansvarig. Skulle del senare visa sig att en annan nämnd är lämpligare för att upprätlhålla den tillsyn och fullgöra de övriga skyldigheter som åvilar nämnden enligt 26 S- bör ärendei kunna flyttas över till den nämnden med stöd av 71 S.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 543

Om det hem som skall prövas i ell ärende om medgivande ligger i en annan kommun än den där vårdnadshavarna är bosalla. kan del vara svårl för den beslulsfallande nämnden all ensam göra en så fuUsländig prövning av hemmels lämplighet som regeln om medgivande i 25 S förutsäller. Del har därför föreskrivits en skyldighet att samråda med socialnämnden i den kommun där hemmel är belägel innan medgivande lämnas. Härigenom uppmärksammas även den andra nämnden på atl del inom kommunen kommer atl finnas ell barn, vilkel den nämnden som en följd av del yllersla ansvar som föreskrivs i 3 S SoL också har en skyldighel all värna om.

Från huvudregeln om all nämnden i vårdnadshavarens hemkommun är beslulsfallande görs i andra stycket etl självklarl undantag för de fall där medgivande söks all få ta emot ell adoptivbarn från utlandet. Här är det i stället nämnden i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun som är ansvarig.

31 S

Enskilda personer eller sammanslutningar får inle bedriva verksamhel som syflar lill all förmedla underåriga till hem som avses i 25 S.

Om rält för auktoriserade sammanslutningar atl i vissa fall lämna för-medlingshjälp m. m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om internationell adoptionshjälp.

54 S BvL innehåller ett förbud för enskild person eller sammanslutning alt utan tillstånd av socialstyrelsen bedriva förmedlingsverksamhet belräffande fosierbarn.

Både fosterbarnsutredningen oeh socialutredningen har föreslagit att det inle längre skall finnas någon möjlighet all meddela tillstånd till förmedlingsverksamhet. Vid remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande har förslaget lämnats ulan erinran. 1 prop. 1978/79: 108 om organisationen av verksamhelen med internationella adoptioner m. m. har regeringen föreslagil alt en viss lyp av förmedlingsverksamhet skall regleras i en särskild lag, lagen om internationell adoptionshjälp. Lagen antogs av riksdagen i maj 1979 och har trall i krafl den I juli 1979. I samband med riksdagsbehandlingen ultalades (SoU 1978/79:41, rskr 346) atl - med del undantag som kommer att finnas i lagen om inlernationell adoptionshjälp - del i sociallagstiftningen bör finnas elt generellt förbud för enskilda personer och sammanslutningar mol alt bedriva fosterbarnsförmedling. Förbudet borde, framhöll riksdagen, tas in i den socialtjänstlag som regeringen förväntades lägga fram för riksdagen inom kort.

Den nu föreslagna bestämmelsen innebär alltså ett generellt förbud för enskilda personer att bedriva verksamhel som syftar till alt förmedla barn till människor som önskar ta emol andras barn för vård och fostran. Samma förbud gäller enskilda sammanslutningar med det undantag som nu regleras genom lagen om internationell adoptionshjälp. För innebörden av begreppel "bedriva verksamhel" kan i delta sammanhang hämlas ledning

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 544

av vad jag har anförl i propositionen 1978/79: 108. Jag har där förordat bl.a. att enskilda personer med begränsade kontakter i utlandet i regel skall tillåtas atl förmedla enstaka adoptivbarn. Det bör på motsvarande sätt inte anses vara en otillåten verksamhet om en enskild i något ensiaka fall utan att det kan anses ske planmässigt förmedlar kontakter mellan villiga vårdare och elt barns företrädare.

Den som bryler mol förbudet i första styckel kan ådömas straffpåföljd enligl 74 S.

32 S

Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1979:00) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

1 paragrafen erinras om att ytterligare regler med syfte att ge särskilt skydd åt barn och unga finns i LVU. Det bör anmärkas att LVU inte bara avser underåriga ulan innehåller regler som kan gälla unga upp till 20 år och i visst fall även något däröver.

Avgifter m. m.

33 §

Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde har erhållit enligl 6 S, endasi om den har lämnats som förskott på en förmån eller ersättning eller fill den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annal fall än som avses i 6 S, får socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning.

Bestämmelsen har behandlals i de allmänna övervägandena, avsnitt 2.15.1.

Första stycket. Ekonomisk hjälp som har lämnats som bistånd med stöd av 6 S är enligt huvudregeln inte förenad med återbetalningsskyldighet. I bestämmelsen anges i vilka fall undantag från denna huvudregel får göras.

Räll till bistånd i form av ekonomisk hjälp kan inträda vid mer fillfälliga hjälpbehov. Den enskilde kan vara berättigad till bislånd i avvaktan på utbetalning av en förmån eller ersättning, t. ex. lönefordran. Har biståndet i ett sådant fall getts under förutsättning atl det skall utgöra förskott, är den enskilde i enlighet med vad som har överenskommits skyldig att återbetala vad han har tagit emot.

Återbetalningsskyldighet föreligger även för ekonomisk hjälp som har lämnats till den som är indragen i arbetskonflikt. Även här är det angeläget att sökanden blir informerad om ålerbelalningsskyldighelen. Nämnden bör mot bakgrund av motiven till 36 S andra styckel och 37 S vänta med återkrav till dess den enskilde har återvunnit sin betalningsförmåga.

Återkrav kan även komma i fråga när den enskilde har fått bistånd genom ofullständiga, oriktiga eller annars vilseledande uppgifter. Återbe-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 545

talningsskyldighet kan i sådana fall föreligga på allmänna skadeståndsrälls-liga grunder. Talan om ålerkrav får föras vid allmän domstol och för sådanl ålerkrav gäller den preskriplionslid som är föreskriven för civila fordringar.

Andra stycket. Socialnämnden får som framgår av de allmänna övervägandena, avsnitt 2.5, ge den enskilde ekonomisk eller annan hjälp även i andra fall än när del föreligger en rätl lill bistånd. Sådan ekonomisk hjälp får enligt andra styckel återkrävas. Ålerkrav förutsätter emellertid atl den enskilde när hjälpen lämnades har underrättats om sin återbelalningsskyldighet. 1 lagrummet har därför föreskrivits alt räU fill återkrav föreligger, om hjälpen har lämnals under villkor om återbetalning. Har således nämnden lämnat den enskilde ekonomisk hjälp i annal fall än som avses i 6 S men dä inte gjorl klart att återbetalningsskyldighet föreligger, har nämndens rätl att begära ersättning av den enskilde fallit bort.

Säkerhet för åierbetulning

Jag vill i detta sammanhang aktualisera en annan fråga som har uppmärksammats av såväl socialutredningen som bl.a. JO vid tidigare tillfällen. Jag tänker på den praxis som kommunerna i många fall tillämpar, nämligen att redan i samband med utbetalningen av ett bidragsbelopp låla bidragstagaren utfärda en fullmakt för kommunen att uppbära en framtida fordran och där fullmakten i praktiken innebär att bidragstagaren överlåter fordran på kommunen. Del är här inte fråga om sådana förskottsfall där kommunerna redan genom bestämmelse i lag (t.ex. 17 kap. 4 S AFL) har rätt all få ersättning för en förmån som har förskotterats i avvaklan på beslul av annan myndighel.

Som socialulredningen har påpekat kan man främst av två skäl diskutera lämpligheten av den praxis som har utvecklat sig vid sidan av lagbestämmelser. För det första kan socialnämnden på detta sätt komma atl sätta den regel ur spel som säger att kommunen inle har rätt att få ersättning för sina utlägg, om den ersättningsskyldige genom betalningen skulle komma att sakna behövliga medel för sig och de sina (36 S andra stycket SoL). Den prövning som är en förutsättning för rätlen fill återbetalning riskerar alltså att aldrig bli gjord. För det andra gäller enligt svensk rätt att vissa fordringar inte kan överiåtas med bindande verkan, innan de har förfallit tiU betalning. Hit hör bl.a. fordran på lön. DeUa har ibland förbiseUs i den praktiska tillämpningen.

Av vad jag har sagl nu framgår att jag liksom bl. a. socialutredningen anser atl man måste använda fullmakter i samband med utbetalning av ett bidrag med försiktighet och omdöme. Att förbjuda användningen av fullmakter skulle dock kunna leda till orimliga konsekvenser. Som allmän handlingslinje villjag förorda följande.

Om ett bidrag beviljas under den förutsättningen aU det är ett förskott på någon fordran som hjälplagaren är berättigad till från annan men som inte 35   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 546

kan överlåtas innan den har förfallit lill betalning - t.ex. lön - bör del göras hell klart för hjälplagaren alt han i princip är skyldig atl betala tillbaka hjälpbeloppet när den andra fordran förtaller lill betalning. I samband härmed bör del kunna förekomma alt hjälplagaren ger socialnämnden fullmakt all lyfta del vänlade beloppel. Hjälplagaren bör då upplysas om aU fullmakten kan åtevkallas av honom. Socialnämnden är bara au anse som ombud för hjälplagaren. Delta innebär alliså inle all hjälplagaren samlidigl medger all socialnämnden också får lillgodogöra sig del uppburna beloppel den dag del belalas ul. För att kunna göra della måste nämnden kontakta hjälplagaren på nyll och konlroUera att han är införstådd med all avräkning sker mol förskottet. Nämnden bör därvid pröva om hjälplagaren har möjlighet all klara åierbelalningen. Om nämnden anser all hjälplagaren är i slånd lill della men hjälplagaren molsälier sig all nämnden tillgodogör sig beloppel. får nämnden väcka lalan enligl vanliga regler. Eftersom nämndens fuUmakl därmed måsle anses återkallad, åligger del nämnden all redovisa beloppel lill hjälplagaren. Någon möjlighel för nämnden all innehålla beloppel i avvaklan på all nämndens talan prövas finns inle. Har nämnden i samband med utbetalningen försett sig med någon säkerhel för åierbelalningen, i.ex. i form av pani, får den däremol naluriiglvis behålla säkerheten lill dess tvisten är avgjord.

Ekonomisk hjälp som faller utanför rätten lill bislånd skall ju enligl huvudregeln ålerbeialas, om förbehåll har gjorts om della i samband med all hjälpen beviljades. Regelmässigt kommer man därför redan vid uibelal-ningen all ta upp frågan med klienlen om hur återbetalningen skall göras. Även här måsle socialnämnden beakta den enskildes ekonomiska villkor i samband med älerkravel sä alt detta inle leder lill alt den ersällningsskyldige kommer all sakna medel till sin eller familjens försörjning. Skulle så vara fallet, kan nämnden överväga all i slällel skjuia upp kravel lill en senare lidpunki eller kanske helt efterge det. Även i dessa fall kan det finnas anledning för nämnden all förse sig med en säkerhel för åierbelalningen. Samma principer bör då gälla som i förskoltsfallen.

34 S

Slöd- och hjälpinsalser av behandlingskaraklär som socialnämnden har beslulal om medför inle kosinadsansvar för den enskilde vårdlagaren.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ell annal hem än del egna, är föräldrarna skyldiga all i skälig ulslräckning della i kommunens koslnader enligl grunder som regeringen föreskriver.

Enligl huvudregeln skall slöd- och hjälpinsalser av behandlingskaraklär inle vara förenade med koslnader för den enskilde hjälpbehövande. Den som genom socialnämndens försorg bereds vård i ell enskill hem eller på en institution skall således inle behöva svara för kostnaden för detta. Beslämmelserna i AFL om reduceringar i vissa fall av socialförsäkringsförmåner bör dock uppmärksammas. Likaså bör uppmärksammas all sådana

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 547

slöd- och hjälpinsalser som inle har vård eller behandling som primärl syfte - t.ex. inackordering på etl inackorderingshem - kan medföra elt kosinadsansvar för den enskilde.

Från huvudregeln görs i lagrummets andra slycke del undanlagd atl förälder är skyldig all i skälig ulslräckning della i kommunens koslnader för vård som genom socialnämndens försorg bereds underårig i annal hem än del egna. Föräldrarnas kosinadsansvar bör dock inle vara obegränsat. Avsiklen är all regeringen liksom nu enligl kungörelsen (1973:764) om högsta ersättningsbelopp enligt 72 § BvL skall fastställa ell visst högsla årligl belopp. Principerna för ersällningsskyldigheten har jag behandlat i de allmänna övervägandena, avsnitt 2.15.2.

Beslämmelsen gäller för det fall att kostnader för vården har uppkommil för nämnden. Är den vård som genom nämndens förmedling bereds den underårige kostnadsfri för nämnden, 1. ex. på grund av alt vården finansieras med statsbidrag, är beslämmelserna i 34 S andra slycket inte tillämpliga.

35 S

För andra sociala tjänster får kommunen ta ut skäliga avgifler enligl gmnder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inle överstiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 13 och 14 SS får avgifl tas ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 523 timmar om årel.

Om avgifter för platser i servicehus för äldre människor finns särskilda bestämmelser.

I bestämmelsens/örs/ö stycke anges kommunens rätt atl ta ut avgifter för sociala tjänster av servicekaraktär, t.ex. social hemhjälp och färdtjänst. Avgiften bestäms av kommunen men får inte överstiga kommunens självkostnad. För tjänster av detta slag som kommunen tillhandahåller har hittillsvarande rättsliga prövningar gett kommunerna rält att la ut differenfierade avgifter, dvs. grundade på hjälptagarens ekonomiska villkor. Någon annan regel om principerna för individuellt bestämda avgifter än att de skall vara skäliga, har inte ansetts böra ges i det här sammanhanget.

Som framgår av följande paragrafer (36 och 37 SS) omfattas inte avgifterna enligl 35 S av dessa bestämmelser. Det innebär att kommunen får föra talan om ersättning vid allmän domstol på "samma sätt som gäller för andra fordringar. Det innebär vidare atl vanliga preskriptionsregler gäller och att eftergiftsmöjligheten enligt 37 S inte gäller primärt. Det senare bör emellertid inte innebära att socialnämnden i ett fall av uppenbar betalningsoförmåga hos den enskilde är förhindrad atl efterge sin fordran enligt 35 § precis som vilken annan fordringsägare som helst.

1 undra stycket har tagits in en bestämmelse som nu återfinns i barnomsorgslagen (11 S). Skälet till det är att de centrala reglerna i bamomsorgsla-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 548

gen om kommuns skyldighet all anordna förskole- och frilidshemsverksamhel har förts över lill och arbetats in i socialtjänstlagen (12-17 SS). Bestämmelsens innehåll är oförändral i sak.

I Iredje stycket har lagils in en hänvisning tiil den särskilda förfaUning som skall reglera avgifterna vid helinackordering för äldre, F.n. finns motsvarande regler i kungörelsen (1971:830) om avgifter vid ålderdomshem.

36 S

Vill socialnämnden föra lalan om ersällning som en enskild inte betalar godviUigt för ekonomisk hjälp som avses i 33 S eller för vårdkostnad som kommunen har haft enligl 34 S andra slyckel, skall lalan väckas hos länsrällen inom Ire år från det kommunens kostnad uppkom. Talan väcks vid länsrällen i del län där den enskilde är bosall.

Talan om ersällning får inle bifallas, om den ersätlningsskyldige genom atl återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur slånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl lalar mol bifall lill ersällningsanspråkel.

Beslämmelsen har behandlats i de allmänna övervägandena, avsnill 2.15.3.

Enligl bestämmelserna i 33 S och 34 S andra slyckel är enskilda personer i vissa fall skyldiga all lill nämnden ulge ersättning för ekonomisk hjälp och för vård av underårig. Föreligger ersättningsskyldighet bör sättet och liden för belalning regelmässigi prövas i samråd med den ersättningsskyldige och med beaklande av dennes betalningsförmåga. Det kan t.ex. finnas anledning all dela upp betalningen under en längre tid. Krav skall således föregås av en bedömning av den enskildes ekonomiska förhållanden. Nämnden bör inte vidhålla sina ersättningsanspråk, om detta leder lill alt den ersätlningsskyldige kommer all sakna medel för sin eller familjens försörjning eller annars synnerliga skäl lalar mol alt göra anspråket gällande. Detla får molsättningsvis anses framgå av förutsättningarna för bifall lill en ersällningslalan i andra slyckel av beslämmelsen. I sådana silualioner kan nämnden överväga om kravel i stället bör efterges i enlighel med bestämmelserna i 37 S.

Med tanke på den prövning som bör föregå etl krav från nämnden saml nämndens möjligheter till eftergift lorde del endasi undantagsvis bli nödvändigl för nämnden all på rättslig väg söka åler vad nämnden har all fordra. I de fall en sådan lalan blir nödvändig skall enligt vad som framgår av bestämmelsen talan väckas hos länsrällen. Länsrättens prövning kommer all omfalla frågan om ersällningsskyldighel föreligger i enlighel med beslämmelserna i 33 eller 34 S. Som framgår av andra styckel skall emellertid prövningen även omfalla frågan om den enskildes förhållanden är sådana all han bör åläggas ersältningsskyldighet. Sålunda får anspråk på ersällning inie bifallas, om den ersällningsskyldige genom all återbetala

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 549

kostnaden eller någon del av den kan anlas bli ur slånd all klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigl eller annars synnerliga skäl talar mot ersättningsanspråket.

När en förälder under en längre lid skall ulge ersällning lill nämnden för vård som bereds elt underårigt barn, är det lämpligl alt socialnämnden och föräldern kommer överens om hur slort månatligt belopp som skall erläggas. Någon särskild reglering i lag av formerna för etl sådanl avlal (jfr 74 S andra slycket BvL) har inle funnits behövlig. Inle heller medger de föreslagna reglerna någon räll för kommunen all få en framlida belalning faslslälld av domstol. Skulle en förälder vägra all belala. får betalnings-skyldighelen faslslällas av länsrällen såvill avser förfallel belopp. Följakl-ligen har del inte heller lagits upp någon molsvarighel lill bestämmelsen i 74 S iredje stycket BvL om omprövning av vad som genom avtal eller länsstyrelsens beslul blivit bestämt om framlida betalningar. Del ligger i sakens nalur all elt avlal om framtida betalning ingås under den förulsällningen all omprövning skall kunna ske vid ändrade förhållanden.

Som framgår av paragrafen skall talan väckas hos länsrällen inom tre år från del fordran uppkom. Detla innebär således en ovillkorlig ireårig preskriptionstid för de fordringar som det här är fråga om. Preskriptionen kan avbrytas endasi genom ansökan lill länsrälten. Har lalan inle väckls inom Ire år föreligger alltså ingen rättslig skyldighel för den enskilde all ersätta nämnden dess koslnader för ekonomisk hjälp eller för vård. Har länsrällen faslslällt betalningsskyldighet, helt eller delvis, lorde reglerna för tioårig preskription gälla därefter. Har länsrätten funnil all ersältningsskyldighet föreligger men ogillat talan på sociala skäl innebär detla alt kommunens fordran mot den enskilde har fallil borl. Ell av länsrällen fallal beslul om ersällningsskyldighel hindrar inle all ersällningsskyldighelen senare kan efterges i enlighet med beslämmelsen i 37 S.

37 S

Socialnämnden får hell eller delvis efterge den ersällningsskyldighel som avses i 33 S och 34 S andra slyckel.

Beslämmelsen svarar mol 37 S och 40 S sisla slyckel ShjL och mol 72 S tredje slycket BvL. Innebörden är alt socialnämnden får efterge ersällningsskyldigheten, även om det föreligger sådana förhållanden som enligl 33 och 34 SS grundar ersältningsskyldighet. Nämndens prövning av frågan om ersättning har inte knutits lill några särskilda förutsätlningar. Nämnden får således fritt pröva om eftergift skall ske eller inte. Det kan finnas anledning till eftergift, föruiom i de silualioner som avses i 36 S. bl.a. när en eftergift kan anlas kunna medverka till en forlsall rehabilitering. Även risken för all belalning kan inverka negaiivi på etl uppnått behandlingsresultat kan ulgöra grund för eftergift. Belräffande efiergiftsmöjlighel för fordringar enligl 35 S, se kommenlaren lill den bestämmelsen.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 550

Nämndorganisationen

Socicdnämnden

38 S

Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) gäller i tilllämpliga delar socialnämnd

2 S   om anlalel ledamöler m. m.,

3 S

4 S

5 S

5 S

6 S

7 S

8 S

9 S

10 s

II S

12 S

första styckel om valbarhet m. m., om rätl lill ledighel från anställning, första styckel om mandattid, Iredje stycket om verkan av ledamots avgång, om ordförande och vice ordförande,

om tid och plals för sammanträde saml om närvarorätt vid sammanträde.

om suppleants tjänstgöring m. m.. första stycket om beslutförhet, om beslutsförfarande och protokoll m. m., om delgivning m.m., om reglemente och delegalion. För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första slyckel eller 6 S kommunallagen.

Paragrafens förslu stycke avses ersätta 7 S första och iredje slyckena BvL, 3 § första och andra styckena ShjL, 5 S andra och fjärde slyckena NvL saml 3 S första och andra styckena lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. (SCL).

Hänvisningen till 3 kap. 2 S KL innebär bl.a. att ledamöter och suppleanter i socialnämnd liksom i kommunstyrelse skall väljas av kommunfullmäktige lill det antal som dessa bestämmer. Anlalel ledamöler får dock inte vara under fem. Antalet suppleanler bör vara minsl lika stort som anlalel ledamöter (3 kap. 2 S första slyckel). Alt val till socialnämnd under viss förutsättning (begäran av minst så många ledamöter som motsvarar den kvot vilken erhålls om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer valet avser, ökat med en) skall vara proportionellt framgår direkt av 2 kap. 23 § första slycket KL. Om förfarandet vid proportionellt val saml om ordningen för suppleanternas Ijänstgöring då sådant val ägt rum finns bestämmelser i lagen (1955: 138) om proporfionellt valsätt vid val inom landsting, kommunfullmäktige m.m. Väljs suppleanter inte proportionellt, skall vid valet även bestämmas den ordning i vilken de skall inkallas till tjänstgöring (3 kap. 2 S andra stycket).

1 3 kap. 3 S första slyckel KL finns bestämmelser om valbarhet till ledamot eller suppleant i kommunstyrelse, verkan av atl valbarheten upphör och ledamots eller suppleants rätt att avsäga sig uppdrag.

Enligt 3 kap. 4 S har ledamol och suppleant rält till den ledighel från anställning som behövs för uppdraget. Bestämmelsen molsvarar 4 kap. 6 S RF om riksdagsledamots och ersättares rätt lill ledighet för att fullgöra riksdagsuppdrag och har samma innebörd. Det kommunala förtroendeupp-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 551

draget lar sålunda rättsligen över skyldighet alt fullgöra ijänsl eller uppdrag som inle låler sig förena med della.

Enligl 3 kap. 5 S första styckel KL väljs ledamöler och suppleanler i kommunstyrelsen för Ire år. räknal från och med den I januari årel efter del år då val \ hela rikel av fullmäktige har ägi rum. Avgår ledamol som har ulsells vid proporlionelll val under ijänslgöringsliden inlräder suppleant, enligl den ordning mellan suppleanterna som har beslämts vid valet, i ledamotens siälle för ålersioden av tjänstgöringstiden. Hänvisningen till 3 kap. 5 S första slyckel gäller, som framgår av paragrafens undru slycke. inle för socialnämnd i Stockholms kommun. Kommunen har ansells böra få behålla den hittillsvarande möjlighelen all förrälla årliga val till nämnderna (jfr KU 1976/77:25 s. 92). Avgår annan ledamol. lörrällas fyllnadsval för ålersioden av ijänslgöringsliden (3 kap. 5 S Iredje slycket).

3 kap. 6 S KL handlar om ordförande och vice ordförande i kommunstyrelse m. m. Enligl paragrafen ulser kommunfullmäktige för den lid som fullmäktige bestämmer bland slyrelsens ledamöler en ordförande och en eller två vice ordförande. Kan varken ordföranden eller vice ordförande närvara vid sammanträde med slyrelsen skall styrelsen utse annan ledamol all för tillfället föra ordet. Är ordföranden på grund av sjukdom eller annars för längre tid hindrad att fullgöra sitt uppdrag, får slyrelsen ulse annan ledamot att som ersällare för ordföranden fullgöra dennes uppgifter.

Hänvisningen lill 3 kap. 6 S KL gäller, som anges i undru styckel. inle för socialnämnd i Slockholms kommun. I Slockholm ulser nämligen enligl 3 kap. 18 S KL kommunslyrelsen borgarråd lill ordförande i specialreglerad nämnd, om inte annal har föreskrivils i lag eller annan författning eller bestämts av fullmäktige. Borgarråd tjänstgör som ordförande i nämnd lill dess han avgår som borgarråd. Den som av kommunslyrelsen har förordnats till vikarie för borgarråd utövar även borgarrådels uppdrag som ordförande i nämnden.

I ell par hänseenden gäller de särskilda bestämmelserna för kommunslyrelsen i Slockholms kommun inle för socialnämnd där. Del i 3 kap. 3 S andra slyckel KL föreskrivna hindrel för borgarråd au bli vald lill ledamot eller suppleanl i styrelsen gäller inle vid val lill socialnämnd. Enligt 3 kap. 5 S andra styckel väljs i Stockholms kommun ledamöter och suppleanter i slyrelsen åriigen för tiden intill nästa val vid första sammanträde med fullmäktige under Ijänslgöringsårel. Som har nämnts nyss har Stockholms kommun ansetts böra få behälla den hittillsvarande möjlighelen all förrälla åriiga val till nämnderna. Eftersom något hinder inle bör möla mol all mandattiderna för ledamöler och suppleanler i socialnämnd i Slockholms kommun besläms lill tre år, har någon hänvisning inte gjorts lill 3 kap. 5 S andra stycket KL.

Hänvisningen lill 3 kap. 7 S KL innebär all socialnämnd liksom kommunstyrelse beslämmer tid och plals för sina sammanlräden. Sammanlrä-de skall även hållas när minst en iredjedel av nämndens ledamöler begär

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 552

del eller ordföranden anser all del behövs (3 kap. 7 S förslå slyckel). Vidare innebär hänvisningen lill nämnda paragraf all nämnden får kalla ledamol eller suppleanl i fullmäktige, i annan nämnd eller i beredning eller tjänsteman hos kommunen eller särskild sakkunnig atl närvara vid sammanträde med nämnden. Den som har kallats till sammanträde får, om nämnden beslutar det, delta i överläggningarna men inte i besluten (3 kap. 7 S andra slyckel).

På grund av 3 kap. 15 S KL kan kommunfullmäktige med bindande verkan för nämnd beslula alt förtroendeman i annan nämnd skall ha närvaro- och yttranderätt. Om en nämnd i en viss fråga behöver upplysningar från en förtroendeman som inle omfallas av beslul enligl 3 kap. 15 S, kan 3 kap. 7 S andra slyckel lillämpas. Denna beslämmelse ger också nämnden rält all tillkalla Ijänslemän och särskilda sakkunniga. Vad gäller de senare har 3 kap. 7 S andra slyckel KL för de sociala nämndernas del ersatt bl. a. de bestämmelser i ShjL, BvL och SCL, där de föreskrevs atl socialnämnd, barnavårdsnämnd respektive social central- eller dislriklsnämnd vid behov fick tillkalla särskilda sakkunniga all delta i nämndens överläggningar och anlita det bilräde i övrigt som fordrades. Även NvL:s, ShjL:s, BvL:s och SCL:s bestämmelser om anlilande av särskild fackkunskap m. m. har ersatts av nämnda paragraf Den som kallats med stöd av denna har, som framgår av lagtexlen, om nämnden medger del räll all delta i nämndens överiäggningar men inte i besluten. Härav har ansetts följa atl utomstående förtroendeman, tjänsteman eller särskild sakkunnig inle heller bör ha räu att få egen mening antecknad i prolokollet.

I 3 kap. 8S KL behandlas suppleants tjänstgöring i kommunstyrelsen. Enligt paragrafen äger bestämmelserna i 2 kap. 11 S KL om suppleants tjänstgöring i fullmäktige motsvarande tillämpning beträffande suppleant i styrelsen. I fråga om dessa detaljerade föreskrifter hänvisas till sistnämnda lagrum och motiven lill delta och lill 3 kap. 8S. Enligl 3 kap. 8S har suppleanterna ratt atl närvara vid sammanträden och skall alllid underrättas om tid och plats för sammanträde. Någon föreskrift om yttranderätt för suppleanl som är närvarande men inte tjänstgör eller rätl för sådan suppleant att få särskild mening antecknad i protokollet har inte ansells behöva las in i lagtexten. Sådana frågor har ansetts böra få avgöras av fullmäktige eller styrelse själva.

Enligt 3 kap. 9 S första styckel KL får styrelsen handlägga ärende endasi om mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Närvarokravel gäller alltså inte bara när beslut skall fallas utan också vid handläggningen i övrigt. Avsaknaden av hänvisning till 3 kap. 9S andra slycket KL innebär all KL:s regler om jäv för ledamol i slyrelsen eller annan som har alt handlägga ärende hos slyrelsen inle ansetts böra göras tillämpliga på ledamöter m.fl. i socialnämnd. Av 53 S SoL framgår atl FL:s jävsbesläm-melser i stället skall lillämpas.

Beslämmelserna om proportionellt val gäller enligl 3 kap. 10 S KL också

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 553

vid val av bl. a. sådan avdelning av slyrelsen som enligl 3 kap. 12 S KL kan få i uppdrag all i vissa ärenden besluta på slyrelsens vägnar. I 3 kap. 10 S KL ges vidare besiämmelser om förfarande vid fattande av beslul, förande av protokoll, protokolls innehåll, justering av protokoll, tillkännagivande om justering, reservation och arkivvård. Beslämmelserna har huvudsakligen formen av en hänvisning lill vad KL i 2 kap. 22, 25 och 26 SS föreskriver i dessa frågor.

Beslutsförfarandel beskrivs detaljerat i 2 kap. 22 S- Beslämmelserna refereras inte här. Protokoll skall föras vid sammanlräde pä ordförandens ansvar. I fråga om KL:s innehåll och övervägandena belräffande innehållet i protokoll hänvisas till de allmänna övervägandena. Här skall bara tilläggas atl möjlighel inte torde föreligga för ledamol i socialnämnd eller i annan specialreglerad nämnd all avstå från all rösta i ärende som avser myndighelsuiövning. Uiiryckliga föreskrifter om etl sådanl undanlag från vad som anses gälla för beslutsfallandel i övrigl i kommunala nämnder finns inle i andra specialförfallningar och har inte ansells behöva tas in i SoL. Prolokollel skall jusleras av ordföranden och minsl en ylleriigare ledamol som slyrelsen för varje gång ulser bland de närvarande. Juslering-en skall äga rum senasl 14 dagar efler sammanlrädesdagen på tid som ordföranden bestämmer och tillkännager vid sammanträdet. Juslering får också verksiällas av slyrelsen antingen genast eller vid näsla sammanlräde. Tillkännagivande om justering sker på kommunens anslagstavla. Den som vid slyrelsens sammanträde har deltagit i avgörande av ärende får anföra reservation mot del fattade beslutel. Reservation skall anmälas innan sammanträdel avslutas saml, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avges senast när protokollet jusleras. Slulligen föreskrivs i 3 kap. 10 S au slyrelsens protokoll och de övriga handlingar som hör till slyrelsens arkiv skall vårdas och förtecknas enligl föreskrifter som. i den mån annat inte är särskilt föreskrivet, meddelas av fullmäktige.

3 kap. 11 S första slyckel KL hänvisar lill 7 S FL. Hänvisningen innebär all handling anses ha kommil in lill kommunslyrelsen den dag då handlingen eller avi om betald postförsändelse, i vilken handlingen är innesluten, anlänl lill slyrelsen eller kommil behörig ijänslemän lill hända. Underrälias slyrelsen särskilt om att telegram till styrelsen anlänl till telegrafanslalt. anses telegrammet ha kommit in redan när underrättelsen nått behörig tjänsteman. Kan det antas atl handlingen eller avi om denna viss dag avlämnats i slyrelsens lokal eller avskilts för styrelsen på poslanstall, anses den ha kommil in den dagen, om den kommit behörig Ijänslemän lill hända närmasl följande arbelsdag. Telegram eller annal meddelande som inle är underskrivel skall bekräftas av avsändaren genom egenhändigt undertecknad handling, om styrelsen begär del.

Enligt 3 kap. 11 S andra stycket KL sker delgivning med slyrelsen med ordföranden eller den som enligl reglemenie, instruktion eller särskilt beslul är behörig au ta emot delgivning.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 554

Hänvisningen lill 3 kap. 12 S KL innebär slulligen dels all fullmäktige får anla reglemenie med närmare besiämmelser om socialnämndens verksamhel, dels all nämnden, om fullmäktige beslular det, får delegera beslulanderällen i viss grupp av ärenden, vilkas beskaffenhet skall anges i reglemente eller särskill beslut, till särskild avdelning, bestående av ledamöler eller suppleanler i nämnden, till ledamot eller suppleanl eller lill ijänslemän hos kommunen. Delegation skall således ske i Ivå led, försl etl bemyndigande av fullmäktige och därefter etl beslul av nämnden varigenom viss beslulanderäll uppdras ål avdelning, ledamot, suppleanl eller tjänsteman. Båda leden är nödvändiga villkor för alt de beslul som fallas med slöd av delegalion skall anses lagliga. Framställning eller yllrande lill fullmäktige liksom yllrande med anledning av besvär över nämndens beslul får inle besluias annal än av nämnden samfälll. Yllrande med anledning av besvär över beslul som har fallals med slöd av delegation kan avges antingen av styrelsen samfälll eller av den avdelning eller den person som har fattat det överklagade beslutet. Samtliga beslul som har fallats med slöd av delegalion skall anmälas lill nämnden. Del ankommer på nämnden atl beslämma hur anmälningsskyldigheten skall fullgöras. Lagen anger ingen lid inom vilken besluten skall anmälas.

39 S

Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer på socialnämnden.

Socialnämnden skall även i övrigl ha hand om förvahning och verkställighet inom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifler inte tillkommer någon annan enligl beslut som avses i 3 kap. 14 S kommunallagen (1977: 179).

Paragrafen motsvarar 4 S 2 mom. NvL och, till den del dessa bestämmelser rör egendomsförvaltning, förande av talan och annan förvallning och verkställighet som inte särskill anges, 6§ första slycket ShjL och 3 S BvL. Av paragrafens lydelse jämförd med 3 kap. I S andra stycket 5 KL framgår att endast socialnämnd och, enligl 46 S denna lag, social dislriklsnämnd får föra kommunens talan i mål eller ärende som rör nämndens uppgifter enligt socialtjänstlagen eller annan författning.

Enligt andra stycket skall socialnämnden även i övrigt handha förvaltning och verkställighet. Dessa uppgifter kan, som framgår av lagrummet, genom fullmäktiges beslut läggas på annan nämnd. Här kan hänvisas lill 3 kap. 14 S KL, där det sägs att fullmäktige får besluta att styrelsen eller annan nämnd skall ha hand om förvallning och verkställighet i fråga om egendom som annars förvaltas av annan nämnd. Som framgår av den allmänna motiveringen har det inle varil meningen att med bestämmelserna i 3 kap. 14 S KL också reglera kompelensfördelningen mellan social cenlralnämnd och social distriktsnämnd. I SoL ges bestämmelser om denna kompetensfördelning i 44 S.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 555

Vad som nu har sagts gäller även personalärenden. Även i della hänseende gäller reglerna i 3 kap. 14 S KL. Där sägs atl fullmäktige får. i den mån annal inle är föreskrivel i lag eller annan förfaUning, beslula all slyrelse eller annan nämnd skall handlägga frågor om anslällning, ledighel, vikariat, skiljande från tjänst saml andra frågor belräffande personal som är underställd annan nämnd.

40 S

Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunslyrelsen och övriga nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden finner påkallade.

Socialnämnden får inhämla yllranden och upplysningar från kommunslyrelsen och övriga nämnder och från beredningar och Ijänslemän i den egna kommunen, när del behövs för nämndens verksamhel.

Paragrafen molsvarar 6 S tredje slyckel ShjL och 9S första slyckel BvL. I socialnämndens uppgifl som förvaltningsorgan ingår atl hos bl.a. kommunfullmäktige och kommunstyrelse framställa de förslag som nämnden finner påkallade. Vidare föreskrivs räll för nämnden atl infordra behövliga yttranden och upplysningar från kommunens organ och befattningshavare. Motsvarande bestämmelser för kommunstyrelsens del finns i 3 kap. I S första och fjärde styckena KL.

Om rätt för dislriklsnämnd att göra framslällning lill fullmäktige ges bestämmelser i 44S. 1 övrigl gäller vad som sladgas i 40 S också distriktsnämnder.

Lagen innehåller inga bestämmelser om vad som skall gälla i fråga om rätten att avge yttrande. Denna räll bör följa av den kompetens som nämnden i övrigl har. Del ligger i sakens nalur att dislriklsnämnd, om en sådan har inrättats, utan särskill slöd i lag skall kunna avge yttrande i ärende som rör vård eller annan ålgärd belräffande enskild person, eller i ärende som socialnämnden, efler medgivande av kommunfullmäktige, har uppdragit ål nämnden att handlägga (jfr 44 S).

Social distriktsnämnd

41S

Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller fiera sociala dislriklsnämnder, var och en för ett geografiskt distrikl.

Paragrafen motsvarar delvis 1 S andra slycket SCL. Enligt SCL får således kommunfullmäktige, som nu beslutar om inrättande av social centralnämnd, också inrätta två eller flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett socialvårdsdistrikt, för att i den omfattning som framgår av 9S SCL ha hand om uppgifter som ankommer på socialnämnd, barnavårdsnämnd och nyklerhetsnämnd.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 556

Kommun som vill inrälta distriktsnämnder skall ha minsl två dislriklsnämnder, vilkas dislrikl skall läcka kommunens hela yla. Finns del med hänsyn till kommunens folkmängd eller ytvidd inte behov av minsl tvä distrikl, kan kommunen utnyttja möjlighelen lill delegalion enligl 38S denna lag.

42 S

En social distriktsnämnd skall följa ulvecklingen inom dislriklel och hos socialnämnden anmäla behovel av åtgärder belräffande samhällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänl förebyggande verksamhelen.

Som framgår av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.16.4) skall distriklsnämnden ges en mer aktiv roll än hittills i kommunens socialvårdspolitik och i det uppsökande och förebyggande arbetet. Distriklsnämnden skall ha belydande uppgifter när del gäller medverkan i samhällsplaneringen och det övriga förebyggande arbetet inom distriktet. Dislriktsnämnderna får i vård- och behandlingsarbetet ingående kännedom om sådana förhållanden som bör beaklas i den kommunala planeringen, vid resursuppbyggnaden och vid utnyltjandel av befintliga resurser. I förevarande paragraf anges nu all dislriklsnämnden skall följa ulvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovel av ålgärder.

Av KL får anses följa att dislriklsnämnden skall kunna vara etl beredningsorgan ål socialnämnden. Det har därför inle ansetts nödvändigl atl särskill ange i SoL all nämnden kan ha sådana uppgifler.

43 S

De sociala dislriktsnämnderna avgör ärenden som enligl denna lag eller annan förfaUning ankommer pä socialnämnden och som avser vård eller någon annan ålgärd belräffande en enskild person, om inle kommunfullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp av ärenden.

Har social dislriklsnämnd inrältals, är del dislriktsnämnden som skall avgöra sådana ärenden som enligt SoL eller annan författning ankommer på nämnden och som rör vård och behandling eller annan ålgärd belräffande enskild person.

Det finns emellertid frågor som gäller åtgärder belräffande enskilda, som inte på så säll är knutna lill distriktet alt det bör ankomma på distriklsnämnden all avgöra dem. Det kan t. ex. gälla ärenden om inlagning i förskola eller servicehus i kommunen. Det kan vara lämpligl all sådana frågor, som gäller hur kommunens gemensamma resurser skall ulnylljas, handläggs cenlrall. Kommunfullmäktige har därför fåU möjlighet atl från distriklsnämndens kompelensområde undanta viss grupp av ärenden för handläggning av socialnämnden. Socialnämnden kan sedan, efter beslul av fullmäktige, delegera dessa ärendegrupper.

Det bör uppmärksammas all den här valda konslruklionen skiljer sig från vad som gäller i dag. Sålunda finns i 9S SCL en beslämmelse om all

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 557

det ankommer på dislriklsnämnden atl avgöra ärenden som avser vård eller behandling eller annan ålgärd belräffande enskild person enligl ShjL, BvL och NvL. Dislriklsnämnden är således ensam behörig all avgöra ärenden rörande enskild person, men endast när del gäller ärenden enligl vårdlagarna. Belräffande andra ålgärder som avser enskild person kan kommunen nu välja om den vill lägga dessa funktioner på cenlralnämnden eller på distriklsnämnderna. Anledningen lill den konslruklionen som har valls nu är all del inte har gåll all dra någon gräns mellan de ärenden där distriklsnämndens kompelens bör vara beroende av fullmäktiges beslul och andra ärenden belräffande enskild. Dislriktsnämnden har därtör gells behörighel i fråga om alla enskilda vårdärenden med möjlighel för fullmäktige atl föreskriva begränsningar i denna behörighel.

44 S

Om kommunfullmäktige beslular del. får socialnämnden uppdra ål di-slriklsnämnderna all

1. göra framställningar lill fullmäktige,

2. beslula i frågor som gäller den allmänl förebyggande verksamhelen i dislriklel.

3. handha förvaltning och verksiällighei i fråga om egendom som annars förvaltas av socialnämnden,

4. handlägga frågor om anställning, ledighel, vikarial eller skiljande från Ijänsl saml andra frågor belräffande personal inom dislriktsnämndens verksamhelsområde.

I förarbelena till SCL (prop. 1970: 121) diskuterades de samordningsproblem som kunde uppkomma om distriklsnämnderna fick en självständig beslutanderätt i vissa ärenden. Det framhölls atl man inte hell kunde bortse från risken för all skilda normer och principer i fortsättningen kunde komma all gälla inom olika delar av kommunen. En garanfi för atl del ulvecklades en enhetlig praxis inom kommunen borde enligl propositionen vara atl cenlralnämnden hade möjlighel atl utfärda allmänna råd och anvisningar för distriktsnämndernas verksamhet. Den viktigaste garantin för enhetlighet inom socialtjänsten låg emellertid i atl distriktsnämndernas kompelens var begränsad till vissa enskilda vårdärenden, medan cenlralnämnden hade del övergripande ansvarel för verksamheten i övrigl.

1 denna paragraf vidgas dislriklsnämndernas kompelens till all avse rälien atl göra framslällning till fullmäktige och lill att avse beslulanderäll även i andra ärenden än enskilda vårdärenden. Frågan om centralnämndens övergripande ansvar får i och med del en förnyad aktualilet.

En väsentlig utgångspunkt för den föreslagna socialtjänsten har varil att ett organ i kommunen skall ha del politiska och juridiska ansvarel för all verksamhelen får en ulformning som svarar mol de övergripande målen. Della ansvar bör innefalta en skyldighel atl fastställa riktlinjer och ge anvisningar för socialljänslen i kommunen såväl i förhållande till distriklsnämnderna som till förvaltningsorganisationen. Samtidigt är det viktigt atl

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 558

della ansvar inle lägger hinder i vägen för en ändamålsenlig fördelning av uppgifterna mellan socialnämnden och disiriklsnämnderna.

Enligl den nyligen beslutade lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna får kommunfullmäktige tillsätta lokala organ i kommunerna. Fullmäktige bestämmer de lokala organens uppgifter och verksamhetsområden. Del innebär atl om en cenlral nämnd och dislriklsnämnder har inrätlals, så ankommer det på fullmäktige all beslämma kompelensfördelningen mellan dem. Om fullmäktige på molsvarande säll för den specialreglerade förvallning som socialljänslen utgör skulle ges ensam behörighet alt fastställa kompelensfördelningen mellan socialnämnden och distriklsnämnderna, skulle del självständiga ansvar som bör tillkomma socialnämnden kunna tunnas ul. Fullmäktige skulle med en sådan ordning formellt kunna överföra sådana uppgifter till distriktsnämnderna atl socialnämnden inte kunde ulöva ett övergripande ansvar.

Det har inle ansetts atl den specialreglerade förvaltning som socialljänslen ulgör bör jämställas med den kommunallagsreglerade förvaltningen. Inom denna förvaltning råder del full frihel för kommunen all tillsälla de nämnder som behövs och med de uppgifler som fullmäkfige faslsläller. För denna oreglerade förvallning kan det därför sägas vara principielll rikligl att fullmäkfige också skall ensam reglera uppgiftsfördelningen mellan en centralnämnd och distriktsnämnder. För den specialreglerade förvaltningen gäller däremol som regel en skyldighel för kommunen all lillsätta nämnder för atl fullgöra uppgifler som anges i särskild lagstiftning. Med en lagstiftning, som förutsätter all det inom kommunen skall finnas en nämnd som har det övergripande ansvaret för verksamheten, har del inle ansetts kunna förenas en rätl för fullmäktige all självsländigl besluta i fråga om kompelensfördelningen mellan en sådan cenlral nämnd och distriktsnämnder.

1 paragrafen anges atl distriklsnämnden skall kunna ges uppgifter ulöver dem som följer av all nämnden skall ha hand om enskilda vårdärenden. Om kommunfuUmäktige beslutar det skall socialnämnden således kunna vidga distriktsnämndens kompetens genom atl uppdra åt dislriktsnämnden att göra framställning till fullmäktige, fatta beslut inom den allmänt förebyggande verksamheten, ha ansvarel för vården och skötseln av sådan egendom som är direkt knulen lill nämndens verksamhet samt handlägga frågor som rör personalen inom distriktsnämndens verksamhetsområde.

Punkl I avser således rälien all göra framslällning lill fullmäktige. Sådan rätl bör kunna tilläggas distriktsnämnden inom ramen för de uppgifter som i övrigl har ansells böra tillkomma nämnden.

Punkl 2 gäller rälien all beslula i frågor som rör den allmänl förebyggande verksamhelen inom kommunen. Här avses frågor om planeringen av den förebyggande verksamhelen. som ärenden om all inrälla särskilda anordningar för barn och ungdom, frågor om planeringen av bosladsområden inom distriktet saml ålgärder för all tillgodose olika gruppers behov av särskilt stöd.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 5.'i9

Punkterna 3 och 4 avser egendomsförvaltning och personaladminislra-lion. Som framgår av de allmänna övervägandena gäller beslämmelserna i 3 kap. 14 S KL inle frågan om kompetensfördelningen mellan socialnämnd och distriktsnämnd. En särskild bestämmelse i denna del har därför ansetts behövlig. Det är dock att märka att fullmäktige kan beslula all lägga uppgifler som här avses på en enda nämnd för hela kommunen. De nu föreslagna beslämmelserna hindrar inle detta utan avser endasi all klarlägga all socialnämnden kan lägga den beslulanderäll som annars skulle ha tillkommit socialnämnden på distriklsnämnderna. Med slöd av förevarande paragraf kan således socialnämnden, efter medgivande av fullmäktige, ge distriktsnämnden ansvaret för driften av institutioner eller andra inrättningar inom distriktet. På molsvarande säll kan nämnden uppdra ål dislriklsnämnden all handlägga frågor som gäller personalen inom distriklsnämndens verksamhetsområde.

45 S

Om distriktsnämnder har inrätlals. får kommunfullmäktige föreskriva au dislriktsnämnderna skall lämna sina budgelförslag lill socialnämnden inom den tid som kommunstyrelsen har bestäml. Socialnämnden skall i sådanl fall med egel yttrande överlämna dislriklsnämndernas budgelförslag till kommunslyrelsen.

KL: s regler om nämnder gäller också för distriklsnämnden. Della innebär all om inget annal har föreskrivils, så får distriktsnämnden enligl 4 kap. 4S KL lämna sill budgelförslag direkt lill kommunstyrelsen. I lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna har del, för att främja samordningen mellan en central nämnd och lokala organ, angetts all fullmäktige får föreskriva atl ell lokall organs budgelförslag skall lämnas lill centralnämnden. En molsvarande bestämmelse har ansetts böra införas i socialtjänstlagen.

Som framgår av de allmänna övervägandena bör rambudgetar kunna upprällas för dislriktsnämndernas verksamhet. Något hinder mot atl distriklsnämnden vidtar omfördelningar inom anvisad budgetram finns inle, om fullmäktige använder sig av etl sådanl syslem. Det ankommer på fullmäktige atl beslämma om i vilken utsträckning dislriktsnämndernas verksamhel skall bindas genom en mera detaljerad budget.

46 S

Vad som sägs i denna lag eller annan författning öm socialnämnd tillämpas också på sociala distriktsnämnder. I frågor som avses i 39 S andra slyckel och 40 S första slyckel gäller dock bestämmelserna i 44 S.

Om del i lag eller annan författning har meddelats någon beslämmelse som avviker från vad som har sagis nu, gäller den beslämmelsen.

Paragrafen erinrar om alt de bestämmelser som gäller för socialnämnd i denna lag eller annan förfaUning skall lillämpas också på social dislrikls-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 560

nämnd. Från delta gäller två undanlag. För all distriklsnämnden skall få besluta i frågor som avses i 39 S andra slyckel krävs del all del gäller ärende enligl 43 S eller alt socialnämnden har uppdragit beslutanderätten till distriklsnämnden med slöd av 44 S. Även rätten för distrikisnämnd all göra framslällning till ftiUmäklige blir beroende av sådanl uppdrag som avses i denna paragraf.

Andra slyckel innehåller emellertid den reservationen all om del i lag eller annan författning har föreskrivils annorlunda, så skall den beslämmelsen gälla framför socialljänsllagens molsvarande regel.

Delegalion

47 S

Uppdrag all beslula på socialnämndens vägnar får inte avse vad som ankommer på nämnden enligt 2. 5 och 6 SS, US första och andra slyckena, 17 S Iredje slyckel saml 18 S lagen (1979:000) med särskilda besiämmelser om vård av unga.

I de kommuner där sociala dislriklsnämnder inle har inrättats får dock beslulanderällen i frågor som avses i första slyckel uppdras ål en särskild avdelning som beslår av ledamöler eller suppleanler i nämnden.

Ulöver KL: s allmänna undanlag från rätten atl delegera ärenden har i 47 och 48 SS efler förebild i 7 S andra slyckel BvL och 5 S tredje slycket NvL införts bestämmelser som innebär all socialnämnden inte får delegera vissa uppgifter på särskild avdelning, ledamot, suppleant eller tjänsteman.

Av den hänvisning som har gjorts i 38 S till 3 kap. 12 S KL följer aU från delegation har undanlagils befogenheten all göra framställning eller avge yUrande till fullmäktige eller yUrande med anledning av överklagande av nämndens beslul. Denna beslämmelse innebär ingen ändring i förhållande lill vad som gäller nu.

I 47 S har från delegation undanlagits de besiämmelser i LVU som gäller ansökan till länsrätl (2S), beslut i frågor om vårdens upphörande (5S), beslut om omedelbart omhändertagande (6S), beslut i fråga om vårdens anordnande (IIS första och andra slyckena), saml begäran om biträde av polisen enligt 17 S tredje styckel och 18 §. Enligt US LVU ankommer det på nämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Enligt tredje slyckel i detla lagrum får nämnden bestämma om den unges personliga förhållanden, när del behövs för atl genomföra vården. Beslul i sådana frågor är ofta av den beskaffenhelen alt de bör kunna fallas av den tjänsteman som har del direkta ansvarel för vården. Del har därför inle anseUs vara något hinder mot att delegera beslutanderätten i sådana frägor. Enligt 17 S första stycket LVU kan socialnämnden beslula om läkarundersökning och att utse läkare för undersökning. Även beslul i sådan fråga bör kunna fattas av den tjänsteman som har det omedelbara ansvarel för ulredningen. Att beslut i fråga om biträde av polisen enligl 17 och 18 SS LVU har undantagits från delegation beror på

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 561

alt det i dessa lagrum har öppnats möjlighet för ledamol av nämnden och, i fall som avses i 18 S, tjänsteman hos nämnden atl fatta sådana beslut.

Som har framgått av de allmänna övervägandena bör del emellertid i kommuner där social distrikisnämnd inle har inrättats finnas möjlighel atl delegera beslutanderätten i frågor enligt LVU till en särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

48 S

Uppdrag alt besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4S föräldrabalken,

2 kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7§ eller beslut aU inte påbörja utredning eller atl lägga ned en påbörjad utredning enligl 9S,

3 kap. föräldrabalken,

7 kap. 2S och 7S föräldrabalken, dock inle om avtalet innefattar åtagande att utge engångsbelopp, samt 11 S föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta befogenhet att meddela beslul i frågor som avses i 25, 27 eller 28 S denna lag eller alt fullgöra vad som ankommer på nämnden enligl 5S lagen (1947:529) om aUmänna barnbidrag eller enligt 9S lagen (1964: 143) om bidragsförskott.

Lagrummet svarar mot bestämmelserna om delegation i 7S BvL.

49 §

Om rätl att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns bestämmelser i 29 S första stycket och i lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Någon allmän bestämmelse om s. k. ordförandebeslul, motsvarande 11 S BvL och 8S första och tredje styckena ShjL, har inte ansetts behövlig. Rätten för ordförande eller ledamot i nämnden eller befattningshavare hos kommunen att fatta beslut har skrivits in i de särskilda lagrum som reglerar nämndens uppgifter. Sålunda har i anslutning lill beslämmelserna i 28 S om förbud alt flytta barn som stadigvarande vårdas och foslras i annal enskill hem än förälders eller annan vårdnadshavares, ordföranden i 29 S första styckel getts befogenhet atl beslula i sådan fråga. Paragrafen hänvisar till denna bestämmelse. I situationer som kan föranleda omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU kan på motsvarande sätt omständigheterna vara sådana atl beslut måste fattas med sädan skyndsamhet atl nämnden inte hinner sammankallas. Nämndens ordförande eller särskilt förordnad ledamot har ansetts böra få befogenhet att besluta ensam i sådana fall. Även när det gäller fråga om biträde av polisen enligt 17 och 18 SS LVU har del ansetts att ordföranden bör ha beslulanderäll, och när del gäller biträde enligt 18 § ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat.

Genom bestämmelserna i denna paragraf görs ingen inskränkning i den behörighet som enligt annan författning kan tillkomma ordföranden eller 36   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 562

ledamol i nämnden eller befallningshavare hos kommunen all göra framställning om ålgärd eller avge yllrande.

Handläggning av ärenden m. m.

50 S

Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda ulredning av vad som genom ansökan eller på annal säll har kommil lill nämndens kännedom och som kan föranleda någon ålgärd av nämnden.

Beslämmelsen erinrar om nämndens skyldighel all göra utredning. Med ulredning avses all den verksamhel som syflar till alt göra del möjligt för nämnden att falla beslul i ell ärende hos denna.

Vilka ålgärder nämnden är skyldig att vidla följer av SoL:s bestämmelser men också av föreskrifter i vissa andra lagar. Är nämnden skyldig atl vidta åtgärd, är den också skyldig att genomföra utredning. Det bör särskilt erinras om kommunens yttersta ansvar för alt de som vistas i kommunen får del slöd och den hjälp som de behöver (3 S). Della gäller oberoende av från vem initiativet kommer. Blir del känl alt någon kan vara i behov av stöd eller hjälp, är alltså socialnämnden skyldig att också utreda hur behovet skall kunna avhjälpas. Om den enskilde avvisar den erbjudna hjälpen, så kan nämnden oftast inle vidta nägon åtgärd. Utredningen måste då också vara avslutad. Undanlag ulgörs av de fall då nämnden oberoende av den enskildes vilja är skyldig atl handla. Elt sådant fall regleras genom beslämmelserna i LVU. Ett annal fall ges i 53 S lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Ett iredje fall utgörs av det då den enskilde sannolikl kan bli föremål för vård enligl LPV.

Utredning skall inledas skyndsaml. En viktig bedömning, som dock alltid bör göras innan utredningen sätts igång, är huruvida de sakförhållanden som har påkallat utredningen kan leda till någon ålgärd av nämnden. Ulredning bör alltså inle vidlas om del redan från början slår klarl att nämnden inle kan eller inte bör vidta några åtgärder. En redan inledd ulredning bör avslulas när och om det blir klarlagt alt någon åtgärd inte är påkallad i det enskilda fallel. En ulredning får alltså inte bedrivas för dess egen skull.

Utredningen skall ges den omfattningen att den kan leda till ell sakligt korrekt beslul. Någon särskild beslämmelse i lagen som uttrycker denna princip har inle ansetts behövlig. Inte heller har del ansetts behövligt atl, som socialulredningen föreslog, i lagtexten ange att nämnden under utredningen får höra den saken rör och annan som kan lämna upplysning i ärendet. Vilka avvägningar som bör göras innan nämnden kontaktar en utomstående uppgiftslämnare och vilkel handlingssätt som bör prägla inhämtandet av uppgifter har behandlats utföriigt i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.17.1). Av 57 S framgår all nämnden alltid har räll alt av allmän försäkringskassa eller erkänd arbelslöshelskassa få uppgifler om ekonomisk hjälp som har lämnats lill en person.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL .563

51 S

Vad som har kommil fram vid ulredning och som har belydelse för ell ärendes avgörande skall lillvaralas på ell belryggande sätt.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så aU den som är obehörig inle får tillgång lill dem.

Bestämmelsens/ör,?/a stycke uttrycker kravet på all del sker en ordentlig dokumentation av vad som har kommit fram under en utredning. Frågan har behandlats i de allmänna övervägandena (avsnill 2.17.2).

Regeln avser atl uttrycka alt dokumenlationen, för alt vara godlagbar, måsle omfalta alla uppgifler som är nödvändiga för en rättvisande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av ärendets handläggning. Kravet på atl uppgifterna skall vara av belydelse för ärendets avgörande innebär samtidigt att t.ex. personliga värdeomdömen om enskilda personer bör återges endast med största varsamhet. All uppgifterna skall tillvaratas på ett belryggande sätl innebär alt muntliga uppgifter som regel måsle antecknas skriftligen och handlingar av belydelse fogas lill aklen i ärendet.

Regeln i andra stycket är av väsentlig betydelse som ett komplemenl lill reglerna om sekreless. På samma sätl som sekretessreglerna syftar den här regeln till att skydda den som vänder sig till socialtjänsten från obehörig insyn i hans privatliv. Den tar alltså närmasl sikte på sådana handlingar för vilka det gäller sekretess. Obehörig får anses vara envar som inle har legitim anledning att ta del av handlingen i sin tjänsteutövning.

52 S

Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanleckningar och andra anteckningar som förs om honom.

Bestämmelsen har behandlats i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.17.2).

Regeln syflar till att understryka den öppenhet som måste råda mellan den sociala myndighelens företrädare och dem som söker dess tjänster eller på annal säll kommer i konlakl med den. Den riktar sig främst till de tjänstemän hos nämnden som har att verkställa utredningar och atl dokumentera sina utredningsåtgärder. Regeln uttrycker en längre gående skyldighet för tjänstemannen än vad som följer av 14 och 15 SS FL. Del bör alltså vara tjänstemannens sak atl själv informera den enskilde orn sin skyldighet att föra anteckningar och ungefärligen om vilka uppgifter som han dokumenterar. Däremot bör bestämmelsen inte ges den innebörden all den enskilde har rätt alt kräva en viss utformning av anteckningarna. Inte heller innebär regeln någon obligalorisk skyldighet att ge den enskilde kopia av anteckningarna. Den enskildes rätt att få del av handlingar och avskrifter av dem regleras uttömmande genom tryckfrihetsförordningen jämförd med sekretesslagen och genom 14 och 15 S§ FL.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 564

53 S

I ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 SS förvaltningslagen (1971:290) om jäv.

Dessulom skall, ulan hinder av 2S 2 förvahningslagen, i alla ärenden enligl denna lag följande besiämmelser i förvahningslagen tillämpas 6S om ombud och bilräde, 8 S om vägledning av part, 9S om tolk, 10S om remiss.

Av beslämmelsen framgår dels vilka jävsregler som skall gälla för socialnämnden, dels i vilken omfallning FL:s besiämmelser skall lillämpas när besvärsmedlei är kommunalbesvär.

Första styckel svarar mol besiämmelser i de nuvarande vårdlagarna. Del ger enhetliga jävsregler för socialnämnden oavsett vilken typ av ärenden nämnden handlägger. Samma jävsregler gäller när nämnden fattar beslut i ell personalärende som när nämnden beslular om slöd- och hjälpålgärd enligt SoL.

Andra stycket har lill skillnad från della endasi tillämpning på sådana ärenden som nämnden handlägger enligl SoL. De i lagrummet uppräknade beslämmelserna gäller oavsell del undanlag som finns i 2 S 2 FL.

1 6 S FL sägs all den som för lalan i ärende får anlila ombud eller biträde men är skyldig all ändå medverka personligen om myndighelen begär del. Vidare ges regler om fall då myndighelen har räll alt avvisa etl vissl ombud saml om talan mol etl sådanl avvisningsbeslul.

I 8 S FL ges skyldighet för myndighel all vägleda enskild sökande som behöver hjälp alt komplettera ofullständiga handlingar.

1 9 S FL föreskrivs alt myndighel bör anlila lolk när den har atl göra med en icke svensklalande eller allvariigl hörsel- eller lalskadad person.

I 10 § FL ges regler om vad en myndighet har atl iaklla innan och i samband med all den beslular all inhämla etl yttrande genom remiss. Bestämmelsen syftar till aU säkerställa att etl utredningsförfarande blir ändamålsenligt och atl handläggningen inle försenas genom onödiga remisser.

54 S

Om elt ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot enskild, skall utan hinder av 2S 2 förvaltningslagen (1971:290) följande bestämmelser i förvahningslagen lillämpas

14 S om parts räll lill insyn,

15 S om kommunikation,

16 S om parts rätl aU meddela sig muntligen,

17 S om beslutsmotivering,

19 S om rättelse av beslut,

20 § om ansvar.

Beslämmelserna i 15 S förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter som har lämnats av någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan eller ett yttrande till en annan myndighel i ett mål eller ärende som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 565

I 14-20SS FL ges särskilda bestämmelser för ärendehandläggning i fråga om insyn, kommunikation, rätt alt bli muntligen hörd, beslutsmotivering och besvärshänvisning. Av 3 S första slyckel FL följer alt de särskilda bestämmelserna i 14-20 SS är lillämpliga endast när det är fråga om alt för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighel, disciplinpåföljd, avskedande eller annal jämförbart förhållande. Dylik verksamhet brukar sammanfattningsvis betecknas som myndighetsutövning mol enskild. Della uttryck återfinns även i regeringsformen. I förarbetena till denna hänvisas i fråga om innebörden av begreppel myndighetsutövning till vad sägs om det i FL och i propositionen till den lagen. Begreppel myndighetsutövning finns även i brottsbalken och skadeståndslagen (1972: 207) och ulgör där elt av de fundamentala rekvisilen för myndighelsbrott enligt 20 kap. I S BrB och för del allmännas skadeståndsansvar. Myndighetsutövning har här en någol annorlunda innebörd. Eftersom begreppet myndighelsuiövning i socialljänsllagen gäller ärendehandläggning, är del tillräckligt atl redovisa begreppel myndighetsutövning i FL.

Myndighetsutövning mot enskild innebär alltså atl för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annal jämförbart förhållande. För att det skall vara fråga om myndighetsutövning fordras atl myndigheten ensidigt bestämmer i fråga som direkt angår den enskilde. Utanför myndighetsutövningen faller därför beslut som grundas på avtal eller annan överenskommelse mellan myndigheten och den enskilde. Till myndighetsutövning räknas alltså inte t. ex. myndigheternas affärsverksamhet. När den enskilde befinner sig i etl beroendeförhållande lill myndighelen, t.ex. därför att endasi myndighelen kan tillhandahålla en tjänst eller atl den erbjuds under särskill förmånliga villkor, torde förhållandet dock bli att betrakta som myndighetsutövning, även om del formellt sluts ett avtal mellan den enskilde och myndigheten. Sålunda torde upplåtande av lägenheter i etl servicehus inom äldreomsorgen vara all betrakta som myndighetsutövning trols alt del sluts ett civilrällsligl hyresavtal. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller, enligt vad som framgår av 3 S andra stycket FL, normbeslul av olika slag, t. ex. beslul alt fastställa normer för ekonomisk hjälp eller färdtjänst eller att fastställa principer för turordning till tjänster inom barnomsorgen eller äldreomsorgen.

1 ärenden där alltså socialnämnd utövar myndighel i den bemärkelse som har angetts nu skall den också enligl/öri/a styckel lillämpa de uppräknade bestämmelserna i förvaltningslagen. Della skall gälla oavsett om beslut i ärendet överklagas genom förvaltningsbesvär eller kommunalbesvär. Nämnden är alliså i princip skyldig all låta part få insyn i utredningsmaterialet (14 S), få del av och yttra sig över utredningsmaterialet innan ett ärende avgörs (15 §), lämna muntlig uppgift i ärende och få den antecknad (16S). Nämnden är vidare i princip skyldig att i sina beslut ange de skäl som har bestämt utgången (17 S).

I den uppräkning av lagrummen i FL som görs i bestämmelsens första

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 566

slycke har 18 S FL uielämnals. Denna beslämmelse har väsentlig betydelse för partens rätt att la sin räll lill vara. I I8S FL anges att part skall underrättas om innehållet i beslul varigenom myndighet avgör ärende, om det inte är uppenbart obehövligt. Är del uppenbart atl beslutet går honom emol, skall han också underrättas om hur han skall göra för all överklaga beslutel och om skiljaktig mening som har antecknats i protokoll eller annan handling. Underrättelsen får ske genom delgivning.

Atl 18 S inte har tagits upp bland de bestämmelser som anges i första slyckel får inte uppfattas så att den inte är tillämplig i ärende hos socialnämnd. Tvärtom följer redan av FL:s regler att 18 § är tillämplig i ärende hos myndighel, vilkel innebär myndighetsutövning, och i vilket beslutet överklagas genom förvaltningsbesvär. Atl 18 S inte anges här beror alltså endast på atl regeln om underrättelse om beslut inle bör bli tillämplig också i ärenden som överklagas genom kommunalbesvär. För sådana ärenden gäller kommunallagens regler om tillkännagivande och justering av protokoll.

I andra styckel har lagits upp ett undantag från skyldigheten i 15 S FL atl bereda part tillfälle att ytlra sig över vad någon annan än han själv har tillfört ärendet innan detta avgörs. Bestämmelsen avser atl klargöra atl det inte är nödvändigt att ge alla sökande till t. ex. en plats i förskola rätt att yttra sig innan platsen ges åt någon viss av dessa.

1 tredje styckel föreskrivs att reglerna i första styckel skall gälla även i sådana ärenden hos nämnden som i och för sig inle syflar till beslut hos denna och därför inte kan anses utgöra myndighelsuiövning men som är ett led i en sådan myndighetsutövning hos en annan myndighet. Del innebär bl. a. alt nämnden är skyldig alt bereda den som berörs av en ulredning i t.ex. ett vårdnadsärende vid allmän domstol tillfälle atl yttra sig över utredningen och nämndens förslag lill yttrande, innan dessa lämnas lill domstolen.

55 S

Den som enligl vad som sägs i 54 S skall ges tillfälle att yllra sig enligt 15 S förvaltningslagen (1971:290) har rätt att få föreiräde inför nämnden, om inle särskilda skäl föranleder annal.

Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt all få företräde inför nämnden.

Bestämmelsen svarar i storl mol 19 § första styckel BvL. Motiven framgår av de allmänna övervägandena, avsnitt 2.17.3.

Bestämmelsen är främst tillämplig i ärenden som innebär myndighetsutövning. Som framgår av 54 S andra styckel gäller dock rälien att få företräde inte i ärenden som gäller plats i förskola etc. Å andra sidan gäller en sådan rätt även i de fall som anges i 54 S iredje stycket när handläggningen hos nämnden inte primärt kan anses innebära myndighetsutövning.

Ordet "nämnden" i beslämmelsen belyder antingen nämnden i dess

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 567

helhel eller den person som på grund av delegalion har räu all falta beslul på nämndens vägnar. Rätlen alt få föreiräde inför nämnden är alliså rälien all få föreiräde inför den som skall falta beslut i det enskilda ärendei.

Nämnden eller beslutsfallaren kan vägra den enskilde räll lill föreiräde, om särskilda skäl föranleder del. Ell sådanl särskilt skäl kan vara t. ex. atl en framslällning i elt vissl ärende är uppenbart ogrundad. Föreiräde får däremot inte nekas av den anledningen atl nämnden anser den personliga inställelsen sakna värde ur utredningssynpunkt.

Enligl andra styckel är nämnden skyldig att underrätta den som skall ges tillfälle atl yttra sig om hans rält atl få föreiräde inför nämnden.

56        S

Barn som har fyllt 15 år har rätt atl själva föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.

Beslämmelsen har behandlats utförligt i de allmänna övervägandena, avsniu 2.17.5.

Regeln i första stycket uttrycker rätten för underåriga barn att, om de har fyllt 15 år, vid sidan av sina legala ställföreträdare eller ensamma föra sin talan i mål eller ärenden enligl SoL. En motsvarande regel har tagits in i LVU(I9§).

1 andra stycket erinras om att nämnden inle bör underlåta att ge även elt barn under 15 år möjlighet att lämna sin syn på en fråga, vars avgörande berör barnet. Bestämmelsen kräver omdöme vid tillämpningen. Lämpligheten av att höra barnet får avgöras med ledning av dess ålder och mognad, vilken betydelse ärendet kan anlas ha för barnet men också vilken inställning barnets siällförelrädare har lill frågan om barnel skall höras.

57        §

Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden.

Enligt 65 § får socialnämnden, med avsteg från den sekreless som kommer att gälla enligt den föreslagna sekrelesslagen, på begäran av annan myndighet lämna uppgift till denna myndighet om utgiven ekonomisk hjälp, om syftel är att undvika felaktiga ulbelalningar från del allmänna.

På motsvarande sätl har det i förevarande paragraf föreskrivils en rätl för socialnämnden att få uppgifter från allmän försäkringskassa eller erkänd arbetslöshetskassa om ekonomisk hjälp som har lämnals lill enskild, som har ett ärende hos nämnden.

58       S

I mål och ärenden enligl denna lag får delgivning inte ske med tilllämpning av 12 eller 15 S delgivningslagen (1970:428).

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 568

I SoL saknas särskilda regler om skyldighel för beslutsfallande organ all delge pari innehållei i beslut eller andra handlingar. Regler om sådan skyldighet fanns i t. ex. 23 S BvL och 57 S ShjL. Ledning för när delgivning får eller bör ske får nu i stället hämlas ur reglerna i FL och FPL. Regler av betydelse för frågan om delgivning finns i 12 S, 15 S andra stycket och 18 S FL samt i 47 S FPL. AU underrättelseskyldighet enligt 15 och 18 SS FL kan fullgöras även på annal sätt än genom delgivning i vissa fall framgår av dessa bestämmelser.

Om delgivning sker, så skall den verkställas enligt delgivningslagen (1970:428, DelgL). Lagen anvisar möjligheten att i vissa fall verkställa delgivning genom att en handling lämnas till annan än den sökte (substi-lutsdelgivning). Enligt 12 S DelgL får, om den sökte har känd hemvist inom rikel men inte iräffas där, handlingen i stället lämnas till vuxen medlem av det hushåll han tillhör eller lill hyresvärd. Enligt 15 S DelgL får delgivning ske genom kungörelse (kungörelsedelgivning), om den sökte saknar känd hemvist och det inte kan klarläggas var han uppehåller sig.

1 58 S anges att substitutsdelgivning och kungörelsedelgivning inle får ske i mål och ärende enligl SoL. Motsvarande regel fanns i 95 S BvL, 66 S NvL och 57S ShjL. Motivet lill atl bestämmelsen har gjorts generellt lillämplig på ärenden enligt lagen är att samtliga ärendetyper får anses kunna innehålla inslag av så personlig karaktär atl det för den enskilde framstår som väsenlligt att en utomstående inte onödigtvis får kännedom om dem.

Register m.m.

59 §

I sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställningar av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden.

Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgärder som har beslutats inom socialljänslen och som innebär myndighetsutövning och den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om regislren.

Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte innehållet i de personakter som ingår i socialnämndernas personregister ulan endast sådana regisler i mer inskränkt bemärkelse som utgör sammanställning av uppgifter. Hit hör framför allt de databaserade personregistren. Till register av förevarande slag räknas även alla former av manuella register såsom t. ex. kort-register över utbetalningar, bevakningsregister av olika slag, servicekort etc.

1 de register som avses här får inle tas in integritetskänsliga uppgifter rörande t. ex. sjukdom, arbetsförmåga, missbruk, kriminalitet. Om sådana

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 569

anteckningar behöver göras, blir det nödvändigl all lägga upp en person-akl. I regislrel får sedan göras hänvisning lill personaklen.

Av prakliska skäl är del dock nödvändigt atl i dessa register anteckna inom socialtjänsten vidtagna åtgärder som innefattar myndighetsutövning.

Detta begrepp har här samma innebörd som i FL och är således inte begränsat lill tvångsingripanden. Begreppet myndighetsutövning har kommenterats vid 54 S. Skälen för vidtagna åtgärder får inte återges i vidare mån än som framgår av hänvisning till den författning på vilken åtgärden har grundats.

Den nya sekrelesslagen innehåller inte några särbestämmelser för innehållet i socialljänslens register. Uppgifter inom socialtjänsten rörande enskildas personliga förhållanden kommer därför att åtnjuta samma sekretesskydd oavsett i vilken form de förvaras.

Register av förevarande slag begränsas således - föruiom särskilt angivna undanlag - lill sådana uppgifter som normalt är offentliga t. ex. namn, adress, civilslånd, födelsedatum, yrke etc. Det förekommer dock regisler inom socialtjänsten vilka är av sådan karaktär alt blotta förekomsten i registret är ägnal att röja den enskildes personliga förhållanden. Trots silt begränsade innehåll kommer därför många register att bli skyddade av sekretesslagen.

I andra stycket har det tagits in ell bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer atl meddela ytterligare föreskrifter om personregisler. Avsikten är att uppdra ål socialstyrelsen att - efter samråd med Kommunförbundet - meddela sådana föreskrifter.

60 S

Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens personregister skall gallras ut fem år efter det sista anteckningen gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över till en annan socialnämnd, skall tiden för gallringsplikten räknas från den sista anteckningen i akten hos den nämnden.

Uppgifter i personregister som avses i 59 S första stycket skall gallras ut fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efler det att gallringsskyldigheten inträdde.

Gallringsplikten beträffande personaklerna innebär att dessa skall utgallras sedan fem år har förflutit från den sista kontakten med socialtjänsten. Dalum för sista anteckning i akten bildar utgångspunkt för beräknande av gallringsfristen. Det är därför viktigt att anteckning görs om förekommande kontakter. Detta får behandlas närmare i de allmänna råd som socialstyrelsen avses utfärda rörande socialnämndernas dokumentationsskyldighet. Syfiet med gallringsreglerna är att klienternas handlingar skall gallras bort, sedan deras kontakter med socialtjänsten har avbrutits.

I sådana fall då ansvaret för socialtjänsten har övergått till annan nämnd, t. ex. i samband med klientens flyttning, skall gallringsfristen beräknas från

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 570

den lidpunki då dennes kontakt med den senaste nämnden har upphört. Socialnämnderna måste därför bevaka hur gallringsfrislen beräknas när etl ärende flyttas över till en annan nämnd.

Vad gäller registren skall gallringsfrislen beräknas med utgångspunkl från när del förhållande upphörde som en anteckning i registret avser. Således skall, t. ex. när det gäller placering av underårig utanför hemmet, gallring ske fem år efter del att placeringen utanför hemmet har upphört.

6IS

I fråga om pei sonregister som förs med hjälp av automatisk databehandling finns bestämmelser i datalagen (1973; 289).

Med stöd av datalagen kan dalainspektionen meddela föreskrifter rörande sådana register som förs med hjälp av automatisk databehandling. Beslämmelserna om register m. m. utgör inget hinder för datainspektionen att utfärda mer reslriktiva föreskrifter. Paragrafen erinrar om detta.

Datainspektionen kan således meddela mer restriktiva bestämmelser rörande innehållet i personregister t. ex. med anledning av registrets tilltänkta användningsområde. Vidare kan meddelas bestämmelser om gall-ringsfrisler som är betydligt kortare än som föreskrivs i SoL. Även när del gäller uttag av regisler för forskningsändamål kan del bli aktuellt med särskilda föreskrifter.

I sammanhanget förtjänar del även påpekas att det i datalagen finns bestämmelser om utlämnande av uppgifter till den registrerade och om tystnadsplikt.

62      §

Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap eller om underhåUsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelsema i 60§.

Regeringen eller den myndighel som regeringen bestämmer får föreskriva andra undantag från gallringsskyldigheten.

För att tillgodose forskningens behov av primärmaterial kommer det att bli nödvändigt atl meddela andra föreskrifter om undantag från gallring. Även i övrigt kan bli nödvändigt att meddela undantagsföreskrifter framför allt när det gäller vissa typer av handlingar inom barn- och ungdomsvården.

63 S

Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur personregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för angelägna statistiska ändamål.

Som framgår av de allmänna övervägandena skall belydande restriklivilel iakttas när det gäller att infordra individrelaierade statistiska uppgifter från socialnämnderna. Della bör endasi ske när det är påkallat av verkligt angelägna samhällsbehov. Del ankommer på regeringen alt besluta om delta.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 571

Beslämmelserna i denna paragraf gäller endast sådana uppgifler som omfattas av sekretesskydd. Utlämnande av mängdstatislik från socialnämnderna regleras i annan ordning.

64S

Socialnämnden skall lämna ul uppgifter ur personregisler lill ställiga myndigheter, när delta begärs för forskningsändamål och det kan ske ulan risk för alt den enskilde eller någon honom närslående lider men.

Lagen (1936:56) om socialregister föreslås upphävd genom atl SoL träder i kraft. Därmed försvinner de särskilda regler som finns i socialregisierlagen om utlämnande av uppgifter för forskningsändamål. Enligl den nya sekretesslagen får sekretesskyddade uppgifler inom socialtjänsten lämnas ut lill annan myndighet endasi med stöd av lag eller förordning.

I förslaget lill ny sekretesslag förutsätts det atl behövliga bestämmelser om utlämnande av uppgifter för forskningsändamål skall tas in i SoL. Forskningen bedrivs vanligen vid en statlig institution. Beslut atl lämna ut uppgifterna skall därför riktas lill den statliga myndighet där forskningen bedrivs och inte till den enskilde forskaren. Prövningen åligger socialnämnden. Vid prövning om uppgift kan lämnas ul utan risk för men kan det bli anledning att ta hänsyn till skilda omständigheter. Formerna för forskningens bedrivande måste beaktas, t. ex. om del kan bli fråga om personintervjuer. Vidare bör bl. a. beaktas hur stor personkrets vid forskningsinstitutionen som skall få ta del av individrelaierade uppgifter, hur uppgiftema förvaras och formema för deras publicering. Uppgifterna bör endast lämnas ut om det är fullt klart att forskningsresultaten kommer att publiceras i sådan form att enskilda personer och deras närstående, vilka berörs av uppgifterna, inte kan identifieras.

Som framhålls i propositionen med förslag till sekretesslag m. m. kan mottagande institution eller funktionär i sin hantering av mollagna uppgifter endasi bindas av sekretesslagen. Enligl 13 kap. 3 S förslaget till sekretesslag kommer uppgifterna hos forskningsinstitutionen alt ålnjula samma sekreless som hos socialtjänsten.

Bestämmelserna om utlämnande gäller uppgifter inom socialtjänsten. De bör inte tillämpas på uppgifter som kan ha antecknats i samband med familjerådgivning som bedrivs av socialnämnden. Sekretesskyddade uppgifter inom familjerådgivningen måste alltid anses ha sådan karaktär atl det finns risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men. De bör således inte lämnas ut av socialnämnden för forskningsändamål.

När det gäller uUämnande till enskilda forskare blir reglerna i sekretesslagen omedelbart tillämpliga. När det blir aktuellt att lämna ut uppgifter lill sådan forskare, bör utlämningsbeslulel regelmässigt förses med förbehåll beträffande uppgifternas användning.

I allmänna råd från socialstyrelsen kan behandlas hur sådana förbehåll bör utformas. Härvid kan ledning hämtas från de villkor som nu brukar

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 572

ställas upp när uppgifter lämnas ut från socialregister för forskningsändamål.

65        S

Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighel till denna lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är all undvika felaktiga utbetalningar från del allmänna.

När socialregisteriagen upphävs, försvinner de möjligheter som nu ges andra myndigheter att på begäran få uppgift om utbetald ekonomisk hjälp. Detta kan i vissa fall behövas för att förhindra felaktiga dubbelulbetal-ningar och för alt motverka att enskilda missbrukar hjälpmöjligheter genom att begära ersättning från flera håll. Det torde många gånger vara tveksamt om sådant uppgiftslämnande kan ske ulan men för den enskilde som avses i sekretesslagen. Det föreligger därför behov av uttryckligt författningsstöd.

Uppgifter om utbetald ekonomisk hjälp skall endast lämnas ut på begäran i det enskilda fallet. Det åligger socialnämnden att pröva utlämnandet med hänsyn till syftet med detta. Lagrummet ger således inte stöd för ett generellt uppgiftslämnande. Inte heller får uppgifler lämnas ut, om syftet är aU kontrollera den enskildes solvens eller kreditvärdighet.

66        S

Beslämmelserna i 7 kap. 4 S sekrelesslagen (1979:000) hindrar inle socialnämnden att polisanmäla brott som är riktade mot socialnämnden eller berör den verksamhet som nämnden har ansvar för.

Bakgrunden till bestämmelsen framgår av de allmänna övervägandena (avsnill 2.18.6). Bestämmelsen erinrar om att sekretessen inte hindrar nämnden att göra polisanmälan i sådana fall som avses i paragrafen. Anmälan får endast göras av nämnden samfällt eller med slöd av delegation.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

67 8

Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

Socialstyrelsens tillsynsuppgifter har behandlats utförligt i de aUmänna övervägandena (avsnitt 2.21). Genom sin tillsyn skall socialstyrelsen följa socialtjänsten bl.a. genom vad som av hävd betecknas som inspektioner och genom andra besök. Denna verksamhet skall i största möjliga utsträckning vara rådgivande och övergripande och syfla till etl ömsesidigt informationsutbyte. Styrelsens tillsyn innefattar också skyldighet att påtala om

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 573

lagar och förordningar inle följs och om framförda anmärkningar har varil befogade. Slyrelsen bör i sådana situationer som har sin utgångspunkl i enskilda ärenden klarlägga förhållandena i samverkan med länsslyrelsen och dess sociala enhel.

Likaså skall styrelsen leda och ulveckla socialljänslen genom all ta emol och förmedla kunskaper och medverka lill förändringar bl. a. genom föreskrifter inom den sociala institutionsvården (23 S andra stycket SoL), allmänna råd om hur socialtjänsten bör utvecklas inom ramen för riksdagens och regeringens beslut saml genom tidigare nämnda konlakler med kommunerna och inhämlande av planer och återföring av kunskaper till kommunerna.

68 S

Länsstyrelsen skall inom länet

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,

informera och ge råd lill allmänhelen i frågor som rör socialtjänsten,

biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,

främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och andra samhällsorgan,

även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätl.

Hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller landstingskommun står under länsstyrelsens tillsyn.

Första stycket. I de allmänna övervägandena (avsnitt 2.21.8) har länsstyrelsens uppgifter inom socialtjänsten behandlats relativt utförligt. Länsstyrelsen skall svara för vägledning, stimulans, utveckling och samordning, vilket framgår av att länsstyrelsen enligl lagrummet skall följa socialnämndernas tillämpning av lagen, bilräda nämnderna med råd i deras verksamhet saml främja samverkan med andra samhällsorgan.

I den särskilda propositionen om socialslyrelsens uppgifler och organisation kommer del alt föreslås all en socialenhel skall inrättas och ingå som en sektion i någon av länsslyrelsens avdelningar. Enhelen skall fullgöra uppgifter för såväl länsstyrelsen som socialstyrelsen. Närmare bestämmelser om den sociala enheten avses bli intagna i länsslyrelseinslruktionen. Bland de uppgifter som skall åvila enheten märks bl. a. alt ge råd lill allmänheten i frågor som rör socialtjänsten.

Av lagrummet framgår även att länsstyrelsen har en formell tillsyn över socialtjänsten. I sista ledet i första stycket sägs atl del åligger länsstyrelsen all se lill all socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt sätt. Med denna tillsyn följer ulan någon särskild bestämmelse en rätt för länsslyrelsen alt företa inspektioner och verkställa utredning av förhållanden inom den kommunala socialtjänsten.

Andra stycket. Länsstyrelsens tillsynsuppgifter gäller hela den kommunala socialljänslen och därmed också den verksamhel som bedrivs vid kommunens eller landstingskommunens hem för vård eller boende.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 574

När del gäller hem som har inrätlals för kommunerna inom ett landstingsområde gemensamt - och som ofta torde ha landslingskommunall huvudmannaskap - framgår länsstyrelsens lillsynsuppgifter inte lika klart Ulan särskild bestämmelse. Här har därför tagits in en bestämmelse om länsstyrelsens tillsyn över hem för vård eller boende.

69 S

Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta elt hem för vård eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står under tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget. Nämnden har rätl alt inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första styckel gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

Bakgrunden till beslämmelserna i första styckel framgår av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.13.10). Till skillnad från landstingskommunala och kommunala hem för vård eller boende får således privala sådana hem inte drivas utan tillstånd av länsstyrelsen. Det bör framhållas atl fill hem för vård eller boende för vilka det krävs tillstånd bl. a. hör privala storfosterhem. Sålunda bör i överensstämmelse med vad fosterbarns- och social-uiredningarna har ansett alla hem, där verksamhelen bedrivs yrkesmässigt eller där antalet vårdade eller boende regelbundet överstiger fyra, anses som hem för vård eller boende. Ett förhållande som kan peka på att det föreligger yrkesmässighet är att familjens huvudsakliga försörjning kommer från driften av hemmet.

Del är socialnämnden i den kommun där hemmel är belägel som skall ha tillsyn över hemmet. 1 socialnämndens tillsynsuppgifter ingår enligt en särskild bestämmelse en rätl för nämnden alt inspektera verksamheten vid hemmet.

En fråga som kan uppkomma vid den praktiska tillämpningen av denna paragraf är gränsdragningen mellan hem för vård eller boende och institutioner som bedriver en verksamhet av en annan karaktär, exempelvis kurs-eller utbildningsverksamhet, och inte behöver tillstånd enligt denna lag. Gränsdragningen lär i flertalet fall inte erbjuda några problem. 1 andra fall kan dock gränsen vara mera oklar. Det kan här erinras om att åtskilliga behandlingsinslitutioner inom exempelvis missbruksvården under senare tid har strävat efter att undvika vårdbegreppet och föredragit att ge verksamheten andra benämningar, som t. ex. utbildning. Patienterna kallas ofta "gäster" eller ibland "elever". Även om någon helt entydig gränsdragning här inte är möjlig alt göra, bör det understrykas all det naturiigtvis är verksamhetens faktiska innehåll och inte dess yttre benämning som bör vara avgörande för ställningstagandet till frågan om institutionen är att hänföra till den kategori som avses i 69S. En enskild institution som kan anses tillgodose vårdbehov som faller inom socialtjänstens verksamhets-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 575

område måste sålunda betraktas som institution för vård eller boende, även om dess verksamhel av huvudmannen beskrivs som exempelvis kursverksamhei.

Bestämmelserna om tillstånd och tillsyn har i andru styckel gjorts tilllämpliga även på enskilda hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnet. Härigenom kommer - liksom f. n. enligt BvL - bl. a. de privata förskolorna under samhällels kontroll.

I tredje stycket har tagits in en erinran om de särskilda bestämmelser som gäller för enskilda vårdhem. Dessa har meddelats i sladgan (1970: 88) om enskilda vårdhem m. m. Denna har till syfte atl åstadkomma en enhetlig tillsyn och konlroll över enskilda hem för sjukvård eller annan personlig omvårdnad. Det ankommer på länsstyrelsen att ge tiUslånd till sådan verksamhet. Länsstyrelsen skall även ulöva tillsyn över verksamheten. Socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget har den löpande tillsynen över hemmel.

70 S

Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård eller boende, skall länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet all avhjälpa missförhållandet.

Om missförhållandet är allvariigl och länsstyrelsens föreläggande inte efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda forlsall verksamhel.

Lagmmmel gäller såväl de landstingskommunala och kommunala hemmen för vård eller boende som de hem som drivs av enskilda. Som framgår av första slyckel har länsstyrelsen till uppgifl att förelägga hemmels ledning atl avhjälpa vad som brister, om det föreligger missförhållande vid hemmet. Motsvarande bestämmelser finns nu i 61 S BvL. Länsstyrelsen har också rätl alt meddela förbud mol forlsall verksamhet.

Enligl 69 8 är det socialnämnden som har tillsynen över enskill hem inom kommunen. Att det trots det har lagts på länsstyrelsen att pröva frågan om att stänga etl hem där det råder missförhållanden, beror på den stora verkan ett sådant ingripande har mot enskild. Del kan emellertid förutsättas att ett förbud mot fortsatt verksamhet vid sådant hem kommer atl aktualiseras hos länsstyrelsen av socialnämnden.

Övriga bestämmelser

Överfiyttnlng av ärende

71 S

Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd belräffande en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna nämnd samtycker till del.

Bestämmelsen har kommenterats vid 3 S.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 576

Överklugunde uv beslut

72 §

Socialnämndens beslul överklagas hos länsrätten genom besvär om nämnden har meddelat beslul i fråga om

bistånd enligt 6S,

medgivande enligt 25 S,

förbud enligl 27 eller 28 S eller

eftergift enligl 37 S.

Mot socialnämndens beslut i fråga som avses i 6 S skall talan kunna föras genom förvaltningsbesvär. Vänder sig den enskilde lill nämnden för ekonomisk eller annan hjälp, har nämnden i första hand att pröva om rätl till bistånd föreligger i enlighet med bestämmelserna i 6 S. Finner nämnden vid sin prövning atl sådan rätt inte föreligger lämnas den enskildes begäran utan bifall, om inle nämnden likväl finner atl han i enlighel med socialtjänstlagens bestämmelser i övrigt bör ges stöd eller hjälp.

Har nämnden avslagit den enskildes begäran om bislånd, skall nämnden ge besvärshänvisning. Överklagar den enskilde beslutet, kommer länsrättens prövning atl i första hand avse frågan om rätten till bistånd. Finns det enligt rättens bedömning inte någon sådan rätt, skall besvären ogillas. Vid bifall lill besvären kommer prövningen att omfatta också frågan om vilka åtgärder som bör vidtas för att tillgodose den enskildes behov. Denna bedömning görs på gmndval av vad som i målet har blivit upplyst om den enskildes behov och om de resurser som finns inom kommunen. Vid den besvärsprövningen måsle rimlig hänsyn las till de resurser som kommunen har att tillgå. Som har framhållits i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.22.4) kan det vid bifall till besvären ibland vara påkallat att återförvisa ärendei till socialnämnden för att nämnden skall kunna besluta om insatsernas närmare utformning.

Som framgår av lagrummet får talan föras genom förvallningsbesvär också mol beslut som avses i 25, 27, 28 och 37 S§. I övrigl kan beslul inom socialtjänsten bara överklagas genom kommunalbesvär.

73 §

Länsslyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 S eller om föreläggande eller förbud enligt 70 S får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 S och kammarrätts motsvarande beslut gäller omedelbart.

Första stycket anger besvärsrätten mot beslul av länsstyrelsen. Bestämmelserna i andra stycket har sin motsvarighet i 86 S BvL och 58 § tredje stycket ShjL.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 571

Böter

74        S

Till böler döms den som

1. åsidosäller beslämmelserna i 25 S eller 31 S första stycket, om inte gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 S,

3. utan tillstånd driver ell sådanl hem för vård eller boende som avses i 69 S,

4. i slrid mol ell förbud som har meddelats enligt 70 S fortsätter verksamheten vid ell hem för vård eller boende.

Allmänl åtal får väckas endasi om gärningen har anmälts till åtal av socialnämnden, länsslyrelsen eller socialstyrelsen.

I överensstämmelse med vad som gäller enligt nuvarande socialvårds-lagstiftning har det ansetts nödvändigt att sanktionera vissa föreskrifter i SoL. Åtal får dock väckas endasi efler anmälan av myndighel som är verksam inom socialtjänsten, således socialnämnden, länsstyrelsen eller socialslyrelsen.

Kommuner utunför lundsting

75        S

Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas också på en kommun som inte tillhör någon landsiingskommun.

Enligt 22 S skall behovet av hem för vård eller boende som är gemensaml för kommunerna inom en landstingskommun tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området. Kommunerna skall även gemensamt upprätta en plan över behovet av sådana hem. Enligt förevarande paragraf skall vad som sägs om landstingskommun ha motsvarande tillämpning på kommun som inte tillhör landstingskommun. Det innebär t.ex. för Gotlands kommun atl kommunen ensam svarar för institutionerna inom kommunen, liksom atl det åligger kommunen alt upprätta inslitutionsplanen.

Övergångsbestämmelser

I. Denna lag iräder i krafl den I januari 1981. Genom lagen upphävs

1. barnavårdslagen (1960:97),

2. lagen (1954:579) om nyklerhelsvård,

3. lagen (1956:2) om socialhjälp,

4. lagen (1970:296) om social cenlralnämnd m. m.,

5. lagen (1976:381) om barnomsorg,

6. lagen (1936:56) om socialregisier.

Den nya lagsliftningen ersätter vårdlagarna och övriga uppräknade lagar vid SoL:s ikraftträdande den 1 januari 1981. 37   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 578

För BvL:s del gäller att vissa av beslämmelserna om omhänderlagande för samhällsvård m.m. kommer all ersällas av beslämmelserna om vård ulan samiycke i LVU. De särskilda regler som i det sammanhanget har ansells behövliga under elt övergångsskede föreslås därför som övergångsbestämmelser till LVU, När del gäller BvL föranleder den nya lagstiftningen i övrigt en övergångsbestämmelse i en viss fråga om ersällning för vårdkostnad (p. 3).

NvL:s tvångsbeslämmelser får ingen motsvarighet i den nya lagstiftningen. Del har inle ansells påkallat all föreslå några särskilda övergångsbestämmelser i den delen. Del innebär all alla besiämmelser om tvångsomhändertagande och övervakning upphör alt gälla den I januari 1981. Den som är intagen med ivång på allmän vårdanslali för alkoholmissbrukare kan inle hållas kvar längre. Vården kan dock givelvis forlsalla i frivilliga former i enlighel med beslämmelserna i SoL. Den som har gått in frivilligt på vårdanslali enligl 58 S NvL och i samband därmed skriftligen förbundil sig atl slanna kvar viss lid kan på molsvarande sätl inle hållas kvar mol sin vilja efter den 31 december 1980. Likaledes gäller atl beslut om övervakning upphör atl verka vid denna lidpunki. Den som slår under övervakning kan i slällel erbjudas en konlaklperson enligl SoL:s besiämmelser.

Mål som pågår vid domsiol om beredande av vård eller annan ålgärd med slöd av NvL bör vid ikraftträdandel av den nya lagstiftningen avföras från vidare handläggning.

Förhandlingar pågår f.n. med landstings- och kommunförbunden om ändral huvudmannaskap för de statliga ungdomsvårdsskolorna och vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. En ändring planeras äga rum samlidigl som den nya socialtjänsten genomförs. Resulialei av förhandlingarna kommer all redovisas för riksdagen i en särskild proposition senare under riksmöiet. I denna proposition kommer också atl behandlas frågan om del behövs särskilda övergångsregler belräffande insliiulionerna inom socialljänslen.

De besiämmelser om vite som finns i BvL och NvL har ingen molsvarighel i SoL. Av allmänna rätlsgrundsalser följer alt vite inle kan utdömas efter den I januari 1981.

I BvL och NvL finns vidare bestämmelser om ansvar för brotl. Dessa bestämmelser saknar molsvarighel i den nya lagsliftningen. Här kan som ell exempel nämnas beslämmelsen i 68S NvL om ansvar för den som hjälper någon alt avvika från allmän vårdanstalt. Av 5S andra styckel brollsbalkens promulgalionslag följer all om annan lag gäller när dom meddelas, så skall den lagen lillämpas, om den leder lill frihel från slraff.

I punkl 4 har föreslagils vissa bestämmelser med anledning av att ShjL upphävs.

Upphävandet av övriga lagar föranleder inga särskilda övergångsbe-stämmelser.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv SoL 579

2.

Beslämmelserna i 60 S om gallring lillämpas lidigasl den I januari 1986 i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser liden före den 1 januari 1981.

I fråga om skälen lill beslämmelsen hänvisas lill de allmänna övervägandena, avsnill 2.20.7.

3.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätl till ersättning från en annan kommun för kostnader som har uppkommil före utgången av år 1980 för socialhjälp enligt 12 S lagen (1956: 2) om socialhjälp eller för utgifter i samband med omhändertagande för samhällsvård enligl barnavårdslagen (1960:97).

De bestämmelser om interkommunala ersätlningar som finns i ShjL och BvL har ingen motsvarighel i den nya lagstiftningen. Övergångsbestämmelsen innebär au beslämmelserna i äldre lag fortfarande skall tillämpas i fråga om kostnad som har uppkommil före den I januari 1981.

4.

Bestämmelserna i lagen (1956: 2) om socialhjälp gäller fortfarande i fråga om kommuners rätl till ersättning av enskilda för socialhjälp som har lämnats före utgången av år 1980. Talan om ersättning som förs efter denna tidpunkt skall dock väckas vid länsrätten. I fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängiga vid länsstyrelsen gäller bestämmelserna i punkt 5.

1 ShjL finns bestämmelser om kommuns rätt till ersättning för utgiven socialhjälp som skiljer sig från reglerna i SoL. Beslämmelserna i 35 S ShjL om makars inbördes ersättningsskyldighet har t.ex. ingen motsvarighet i SoL. ShjL:s regler bör därför gälla belräffande socialhjälp som har lämnats före den nya lagens ikraftträdande. Det har därmed ansetts lämpligt alt föreskriva att talan fr. o. m. den I januari 1981 skall väckas vid länsrälten, som skall pröva alla mål om ersättning enligt SoL. Av punkt 5 framgår att länsrätten också skall ta över mål som när den nya lagen träder i kraft ännu inle är avgjorda av länsstyrelsen.

5.

Sådana mål vid länsstyrelserna som avser besvär över en socialnämnds beslut om socialhjälp eller ersättning för utgiven socialhjälp och som inle har avgjorts före utgången av år 1980 skall efter den tidpunkten prövas av länsrätterna.

Av bestämmelsen följer atl mål om socialhjälp som har överklagats till länsstyrelse och mål om ersättning för utgiven socialhjälp som har väckts vid länsstyrelse skall prövas av länsrält, om de inte är avgjorda när den nya lagen träder i kraft. Avsikten är att regeringen i förordning skall meddela

»rop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 580

le närmare föreskrifter som behövs för atl reglera frågorna i samband med nålens överlämnande till länsrällcrna.

Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har rsalts genom en beslämmelse i denna lag. lillämpas i slällel den nya leslämmelsen,

Besiämmelser i lag eller annan förtaltning om fosierbarn, fosterföräldrar ller foslerhem lillämpas dock i den belydelse som de har i den förfallning-n.

Förslu slyckel. Flera av de föreskrifter som finns i vårdlagama försvin-ler och ersätls av andra genom den nya lagsliftningen. Detla föranleder indringar i etl slorl antal förfallningar. Här skall bara erinras om alla öreskrifier som gäller barnavårdsnämnd och nyklerhetsnämnd och som i orisällningen skall avse socialnämnd. Övergångsbestämmelsen innebär ill de nya föreskrifierna blir lillämpliga även i de fall någon förfallnings-indring inle har hunnil vidlas.

Andru slyckel. Besiämmelser om fosierbarn. foslertöräldrar och fosler-lem lorde finnas i ell lämligen slorl anlal andra förfallningar. Dessa legrepp lär i allmänhel ges den innebörd som de har i 46 S BvL. I den nya ociallagsliflningen finns inle några molsvarande begrepp. Regler av i luvudsak samma maleriella innebörd har lagits upp i 25-29SS SoL. En ■iktig ändring görs dock, nämligen atl åldersgränsen höjs från 16 lill 18 år. )el har inle varit möjligi all i della sammanhang överblicka vilka följd-'erkningar del skulle få alt generelll låla begreppen fosierbarn osv. i annan agsliftning få molsvarande äldersgränsförskjulning. Övergångsvis har del lärför föreskrivits all begreppen fosierbarn, fosterföräldrar och fosterhem annan författning alljämt skall lillämpas i den betydelse som de har sedan idigare i respektive förfaUning.

t.2 Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om värd av unga (2)

Beredande av vård

I S

Den som är under 18 år skall beredas vård med slöd av denna lag, om del IV honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annal förhållande i hemmel nedför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom nissbruk av beroendeframkallande medel, broilslig verksamhel eller någol mp.al därmed jämförbarl beleende.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 581

Vård med slöd av andra styckel 2 får även beredas den som har fylll 18 men inle 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn lill den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan värd.

Förslå slycket. Lagens syfte är atl till skydd för den unge kunna bereda honom vård i vissa silualioner då del inte går atl få samiycke till vården. Molsälier sig föräldrarna eller annan vårdnadshavaré insalser som nämnden anser vara nödvändiga kan en tillämpning av lagen komma i fråga. Också den unges egen mening skall lillmälas självsländig belydelse vid prövningen av lagens tillämpning om den unge har fylll 15 år.

Lagen är emellertid inle ovillkorligen knulen lill frågan om samiycke föreligger eller inle. Även i en silualion då någon av föräldrarna 1. ex. på grund av utlandsvislelse eller annars inle kan nås av nämnden kan lagen bli lillämplig. Del kan också förekomma alt föräldrarna lidigare har undandragit sig alt medverka till den vård lill vilken de har samiycki. Nämnden kan av delta eller andra skäl ha grundad anledning all anla alt föräldrarnas samtycke inte är allvarligt menat och atl de inte är villiga all pä sikt låta nämnden genomföra vården så som nämnden finner nödvändigl. På molsvarande säll kan nämnden med hänsyn lill omsländighelerna ha grundad anledning anta atl den unge inle kommer alt medverka till den vård som han har samtyckt till. I lagrummets första slycke har därför som förutsättning för lagens tillämpning angells all del kan anlas all behövlig vård inle kan ges med den unges egel och vårdnadshavares samiycke.

Genom atl samlycka till den vård som nämnden finner behövlig, förklarar sig föräldrarna och i förekommande fall den unge sig villiga atl medverka till vården och att följa de anvisningar som nämnden bedömer nödvändiga för alt genomföra vården. Del är därför vikligl atl nämnden noggrant redogör för innehållet i och formerna för den nödvändiga vården innan samiycke lämnas. Delta kan ske genom den plan över behandlingen som det ankommer på nämnden all upprätta. Som närmare anförs under 2S skall en sådan plan bl. a. ange vilken vård eller behandling som den unge behöver och hur nämnden tänker ge honom den. Med hänsyn till den betydelse som samtycket alltså kan få är del nödvändigl alt det lämnas skriftligen. Förälder eller annan vårdnadshavaré liksom den unge. om han har fylll 15 år. skall således skriftligen förklara sig villiga all medverka så all den planerade vården kan genomföras.

1 andra slycket 1 och 2 har angells de närmare förhållanden som kan föranleda en tillämpning av lagen. Dessa gäller dels den unges hemförhållanden, dels hans eget beteende.

I andra stycket 1 anges som grund för ålgärd från samhällels sida atl brisier i omsorgen om den unge eller annal förhållande i hemmel medför fara för hans hälsa eller utveckling. Härmed avses situationer då den unge inle får lillräcklig omvårdnad i sitt hem eller där utsätts för en behandling som innebär fara för hans psykiska eller fysiska hälsa eller sociala ulveck-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 582

ling. Med hemmel menas såväl föräldrahemmet som annat hem där den jnge vistas stadigvarande. Under den gjorda beskrivningen ryms bl. a. fall Jär den unge utsätts för misshandel i hemmel. Redan vid ringa grad av nisshandel får fara för den unges hälsa eller uiveckling anlas uppkomma. Motsätter sig föräldrarna i sådant fall de insalser som nämnden bedömer lödvändiga för den unges skydd, kan det alltså bli aktuellt att tillämpa agen. Vid misshandel av allvarligare art bör den unge regelmässigt bere-las vård ulom det egna hemmet, i varje fall för en lid.

1 likhel med vad som nu gäller enligt BvL kan beslämmelsen också illämpas i de fall föräldrarna slår i begrepp all placera den unge i en miljö iom innebär fara för hans hälsa eller uiveckling eller när de inle hindrar lonom från atl vistas i en sådan miljö.

Lagrummet omfattar således alla de situationer där barnel utsätts för (roppslig misshandel eller vanvård. Även då föräldrarna genom sina personliga egenskaper framkallar fara för barnets psykiska hälsa kan lagen lara tillämplig. Utsätts barnel genom föräldrarnas beleende, 1. ex. genom itändigt återkommande uppträden i hemmel till följd av missbruk av alko-lol eller narkotika eller på grund av föräldrarnas psykiska särart eller illslånd, för fara till psykisk hälsa eller utveckling bör vård kunna beredas garnet med stöd av lagen.

Andra stycket 2 omfattar den unges eget beteende. Här anknyts frågan jm åtgärder från samhällels sida till den risk för den unges hälsa eller Jtveckling som kan följa av hans beleende. Utsätter den unge sig för illvarlig fara till hälsa eller utveckling genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbarl bete-;nde skall han kunna beredas vård med stöd av lagen.

Det måste således krävas atl omständigheterna är sådana all del förelig-;er allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. Farorekvisilel har iåledes skärpts i förhållande till förslå punkten. Detla skall ses mot bakgrund av dels att bestämmelserna är tillämpliga på framförallt äldre barn, onårsungdomar med sociala anpassningssvårigheter, dels atl inle varje nissbruk liksom inte heller varje brottslig gärning bör få medföra så ångtgående åtgärder som vård med stöd av lagen kan komma att innebära. 3et blir här fråga om en avvägning mellan den unges rätt till självbestäm-nande och den rätt till adekval vård och behandling som bestämmelserna ivser alt tillförsäkra honom i en situation då han inte själv förmår bryta en -.riminell eller annars destruktiv utveckling.

Det förtjänar att framhållas att bestämmelsens utformning öppnar möj-ighet att bereda underårig vård redan innan skadeverkningar av social ;ller medicinsk natur har inträn. Redan den allvariiga faran för sådana kadeverkningar utgör tillräcklig grund för beslut om vård enligt LVU.

1 beskrivningen har som exempel särskilt angetts missbruk av beroende-ramkallande medel. Med sådana medel avses alkohol, narkotika eller lärmed jämställda tekniska preparat som thinner. Ett regelbundet bruk av

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 583

sådana preparat i barn- och ungdomsåren kan myckel snarl leda till fara för den unges hälsa eller utveckling. Ur bruket av alkohol kan utvecklas etl beroende som den unge inle själv förmår la sig ur. Redan i ulvecklingen mol en beroendesiluation kan del således sägas ligga en fara för den unges hälsa och utveckling. Uppenbarligen skall i första hand insalser i den unges egel hem ge honom stöd och hjälp. Missbruket kan emellertid ha nått den grad all del föreligger allvarlig fara och all del behövs vård ulom del egna hemmet. Går det i etl sådanl fall inle atl få samtycke lill vården, kan det bli nödvändigl atl bereda den underårige vård med slöd av LVU.

Det förekommer inte sällan all ungdomar använder narkotiska preparat vid någol enstaka tillfälle, men alt missbruket upphör av sig självt. Ensiaka bruk av lung narkolika som t.ex. heroin liksom en längre lids frekvent missbruk - oavsett vilkel preparat del är fråga om - kan däremot innebära en allvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling. På motsvarande sätl kan lagen bli tillämplig vid alli icke medicinskt bruk av läkemedel som innefaltar allvarlig fara för den unges hälsa eller uiveckling. Kan i sådanl fall behövlig vård inle ges den unge i frivilliga former, bör LVU:s bestämmelser kunna bli lillämpliga.

Som en grund för beslut om vård enligt lagen anges även brottslig verksamhet. Under beskrivningen faller givelvis inte rena bagatellförseelser och inte heller ensiaka andra broll som inte är av allvarlig art. Del är först vid en brottslighet som ger utlryck för en sådan bristande anpassning till samhällslivet att del kan sägas föreligga ell vård- och behandlingsbehov som det kan bli fråga om atl bereda den unge vård med stöd av LVU.

I beskrivningen har således som exempel på beteenden som kan föranleda vård enligt lagen angetts missbruk av beroendeframkallande medel och brottslig verksamhet. Det står emellertid klart att det kan finnas även andra jämförbara yttringar av en livsföring, ell beleende, som kan sägas innefatta allvarlig fara för den unge. Den unge kan ha begått något eller några enstaka allvariiga brott ulan all man för den skull kan tala om brottslig verksamhet. Ett annat exempel är om den unge - flicka eller pojke - är prostituerad.

LVU skall primärt möjliggöra för socialtjänsten alt tillgodose den unges behov av vård. Del blir del föreliggande vårdbehovet och vad som i stunden och för framliden kan göras för au lillgodose detta behov som blir bestämmande för socialnämndens insatser. Som jag har framhållil i den allmänna motiveringen kan lagen däremol inte primärt användas för atl tillgodose samhällsskyddet. En annan sak är att om den unge genom sin brottsliga verksamhet behöver beredas vård med slöd av LVU, della även får konsekvenser när del gäller samhällsskyddet.

Socialnämnden skall vidta behövliga åtgärder så snart den finner alt del föreligger förhållanden som har angetts i andra styckel I eller 2. Del kan I.ex. ha kommil lill nämndens kännedom alt ett barn ulsälls för olämplig

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 584

behandling eller direkl fara i hemmet. Förhållandena kan vid företagen ulredning visa sig vara sådana att barnet bör beredas vård utom det egna hemmet. Nämnden bör då i första hand söka tillgodose behovet av vård i samförstånd med föräldrarna. Kan emellertid nämnden och föräldrarna inte komma överens i frågan om hur barnel bör beredas vård, måste nämnden vända sig lill länsrälten för att få beslut om vård med slöd av LVU med en därmed följande befogenhet för nämnden att beslämma om hur vården skall ulformas.

Ett annat exempel är atl en socialassistent i den uppsökande verksamheten träffar på en tonåring som är påverkad av narkolika. Under den ulredning som nämnden sedan företar kommer det fram atl den unge på grund av narkotikamissbruket utsätter sin hälsa och utveckling för allvarlig fara. Nämnden är då skyldig att se lill alt den unge får det stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Nämnden bör i samråd med föräldrarna och den unge ge honom hjälp i hemmet när delta är tillräckligt. Finner nämnden att åtgärder i hemmel är otillräckliga och kan samförstånd inte nås om att ge den unge vård utom hemmet, skall nämnden hos länsrätten begära beslut om vård med stöd av LVU.

Tredje slycket. Bestämmelserna i LVU avser i första hand den som är under 18 år. Som framgår av vad jag har anförl i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.25) kan också många unga i åldrarna närmast däröver lill följd av försenad mognad eller utveckling ofla ha etl slort behov av de insalser som kan ges inom socialljänslen. För unga missbmkare kan således den vård som kan ges genom socialnämnden vara bättre ägnad all förhindra all missbruket leder lill skada för den unges utveckling än de insalser som kan ges genom annal samhällsorgans försorg. På motsvarande sätt kan den unges personliga förhållanden vara sådana att de särskilda insalser som kan ges inom socialtjänsten och som är anpassade till de ungas behov av personlig vård och omvårdnad ger bättre förulsällningar för en social rehabilitering än den behandling som kan ges inom t.ex. kriminalvården. En förutsättning för att LVU i de fall som avses i andra punkten skall få tillämpas på den som är äldre än 18 år är att vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård. Högsta åldersgräns för beslul om vård enligt LVU är 20 år. Vård som har inletts med stöd av LVU dessförinnan skall, som framgår av 5 S, kunna pågå viss tid därefter.

2 §

Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna ålgärder och den vård som socialnämnden avser atl anordna.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 585

Socialnämnden har det yttersta ansvaret för atl den unge får den vård som han behöver. Nämnden skall därför inleda utredning om den unges behov av vård så snarl del finns anledning atl anta all den unge har ell sådanl. Ulredningen skall syfla lill all klariägga den unges förhållanden, och den skall mynna ul i en bedömning av vilkel behov av slöd och hjälp som föreligger. Anser nämnden del nödvändigl atl bereda den unge vård ulom del egna hemmel, bör nämnden upprälla en plan över behandlingen. Del finns emellertid skäl all också i detla sammanhang beröra nämndens planering av vårdinsatser för unga. Av planen bör framgå vilka insalser nämnden lidigare har vidlagil. den unges nuvarande situation samt det behandlingsbehov som föreligger och del sätt på vilkel nämnden avser all lillgodose delta behov. Planen bör också visa hur den vård som skall äga mm ulom hemmel skall ingå som en del i etl vårdprogram. Planen får emellertid inle låsa den fortsatta behandlingen. Den skall ge uirymme för de förändringar i vårdinnehållet som ulvecklingen kan föranleda.

Planen skall så långt möjligt upprättas i samråd med föräldrarna och i förekommande fall den unge själv. Del är således vikligl alt den unge så snarl han har nått tiUräcklig mognad själv får ge sin mening lill känna. Del är på grundval av den planen som föräldrarna skall ta slällning lill om de skall samlycka lill den föreslagna vården.

Vård enligl LVU skall till skillnad från den ordning som gäller enligl BvL beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Sä snarl del har visal sig all den nödvändiga vården inte kan ges med föräldrarnas eller annan vårdnadshavares samtycke eller den unges eget samiycke ankommer del på nämnden all la ställning till om ansökan skall ges in lill länsrällen. Den prövningen kan inte delegeras. 1 kommun där social dislriklsnämnd inle har inrälials kommer dock beslulanderällen i sådan fråga alt kunna uppdras ål särskild avdelning som består av ledamöter eller suppleanler i nämnden (se 47 S SoL).

För förfarandel när nämnd skall beslula om ansökan till länsrätten skall enligl 54 S iredje slyckel SoL bestämmelserna i FL lillämpas. Del innebär atl bl.a. FL:s regler om parts räll lill insyn, om kommunikation, om parts räll att meddela sig munlligen och om beslutsmotivering är tillämpliga.

Som framgår av andra slycket skall nämndens ansökan till länsrälten innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidlagna åtgärder samt den vård som socialnämnden avser att anordna. Det är därvid lämpligt att nämnden när ansökan görs ger in den plan över behandlingen som enligt vad nyss har sagts bör upprättas. En fyllig redovisning är av vikt för att länsrällen skall få elt fullgott beslutsunderlag vid sin prövning. Det är givetvis inte minst viktigt för länsrättens prövning att det klart framgår vilken vård som nämnden ämnar anordna.

Länsrällens prövning avser enbarl frågan om vård skall beredas den unge med slöd av lagen därför att del inle går alt få den unges eller vårdnadshavares samiycke. Länsrällen skall däremot inte la slällning till

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 586

nämndens val av vårdform. Som framgår av 11 S ankommer det på nämnden all sedan länsrällen har beslulal om vård beslämma om vårdens närmare ulformning. Vård som har beslulais med slöd av lagen skall alllid inledas utanför den unges hem.

Samlycker den unge och hans föräldrar lill den planerade vården sedan nämnden har gjorl ansökan hos länsrällen om vård med slöd av LVU får nämnden bedöma om samtycket bör föranleda att ansökan återkallas. Detla beror givetvis på om nämnden anser atl samtycket är allvarligt menal och om vården kan anlas bli genomförd i frivilliga former även på sikl. Vidhåller nämnden sin ansökan, kan också länsrätten komma all få göra samma prövning och eventuellt lämna ansökan ulan bifall.

3 S

Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutet har vunnil taga kraft, gäller beslutet inle längre.

Det är angeläget från rättssäkerhetssynpunkt all nämnden ser lill att vården av den unge inleds så snart som möjligt efter rättens beslul. Nämnden bör inte kunna hålla den frågan svävande under någon längre tid. Eftersom gmnden för beslutet om vård med stöd av LVU är att vård inle har kunnat beredas i frivilliga former, ligger det i sakens natur att vården måste inledas uianför den unges eget hem. En bestämmelse om alt vården skall inledas utanför den unges eget hem har tagits in i 11 S andra stycket. I förevarande lagrum föreskrivs att rättens beslul om vård förfaller, om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från det att rättens beslul har vunnit laga kraft. Det innebär således atl vård i familjehem eller annal hem som avses i SoL skall ha inletts inom den angivna tiden. Som regel kan den unge nås av nämnden när beslutet skall verkställas. Är den unge inte omhändertagen och vägrar han att inställa sig vid det hem där vård skall ges honom, kan enligt vad som närmare framgår av 18 S socialnämnden påkaUa polishandräckning. Det kan emellertid i undantagsfall komma att inträffa att den unge hindrar verkställigheten genom alt hålla sig undan. Kan nämnden i sådant fall inte bereda den unge vård inom den angivna tidsfristen förfaller beslutet. Detta hindrar dock inte alt etl nytt beslut kan fattas på samma grunder som del tidigare beslutet. Dessa fall torde dock bli sällsynta.

Del har övervägts om inte tidsfristen borde räknas också från den dag då beslut om vård på grund av rätlens förordnande enligt 21 S får verkställas. Som lagrådet har anfört (bil. 5 s. 6) skulle emellertid en sådan lidsberäkning kunna föranleda åtskilliga svårigheter i tillämpningen.

4 S

Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1979:00) och föreskrifterna i 11-16SS.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 587

LVU skall göra del möjligt för nämnden all genomföra nödvändig vård när del inle går all få samiycke lill vården. Närmare bestämmelser om vården i dessa situationer ges i 11- I6SS. Lagen kompletterar på så säll socialljänsllagen som innehåller besiämmelser om vårdens innehåll och ulformning. En erinran om della har gells i förevarande lagrum.

5 S

Socialnämnden skall noga följa vården av den som har berells vård med slöd av denna lag. När vård enligl lagen inle längre behövs, skall nämnden beslula att vården skall upphöra.

Har den unge beretts vård med stöd av I S andra stycket 2 eller tredje slyckel, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verksiällighei av vårdbeslulel pröva frågan om vård med slöd av lagen skall upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senasle prövning.

Vård som har beslulais med slöd av 1 S andra slycket I skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av 1 S andra slyckel 2 eller iredje slycket skall upphöra senasl när den unge fyller 20 år. Har sex månader då inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast prövade frågan om vårdens upphörande, får dock vård med stöd av lagen pågå längsl tills denna tid har gått ut.

Första stycket. Har rätten beslutat om vård med slöd av lagen övergår ansvarel för den unge på socialnämnden. Det är nämnden som i föräldrarnas ställe skall bestämma om den nödvändiga vården. Härav följer också att det är en viktig uppgift för nämnden att se till atl denna vård inle pågår under längre tid än som är nödvändigt med hänsyn till omständigheterna. Vården skall förklaras avslutad så snarl det inle längre finns behov av att utöva de särskilda befogenheter som lagen ger nämnden. Visserligen är nämndens förpliktelser att noga följa de vårdåtgärder som andra på nämndens uppdrag rent faktiskt vidtar en del av del vårdansvar som tillkommer nämnden. Del har emellertid mol bakgrund bl.a. av den tillämpning BvL har i dag ansetts viktigt att den uppsiktsplikl som nämnden har kommer lill klart ultryck i lagen.

Andra stycket. Lagen innehåller - bortsett från åldersgränserna - inga föreskrifter om vårdtidens längd. Det är den unges behandlingsbehov som skall vara bestämmande för hur lång tid vården skall bestå. Del ankommer på nämnden, som efter rättens beslut har ansvaret för vården, atl pröva under hur lång tid vård med stöd av lagen skall pågå. Del är vikligl alt nämnden får sådan insyn i hur vården bedrivs och att nämnden kontinuerligt kan följa vården. Den tjänsteman som under nämnden har ansvaret för vården bör därför med bestämd tidsintervall anmäla för nämnden hur vården bedrivs och hur barnets och föräldrarnas förhållanden har utvecklat sig. En sådan underrättelse kan föranleda atl nämnden tar upp frågan om vårdens bestånd till prövning. Det ankommer på nämnden att ge behövliga föreskrifter om när och i vilka former en sådan anmälan skall

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 588

ske. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsniu 2.25) bör underrällelse lill nämnden lämnas minsl en gång om årel. Närmare föreskrifter avses bli inlagna i en verkslällighetsförordning till lagen.

I fråga om ungdomar som bereds vård på grund av sill egel beleende kan som regel kortare vårdlider förutses. I enlighel med vad som har förordals i den allmänna motiveringen har del för dessa fall gells en ullrycklig bestämmelse i LVU om en halvårsvis omprövning av beslutet om vård med slöd av LVU såvida vården inte redan dessförinnan har kunnal avslulas. Socialnämnden skall således inom sex månader från dagen för verkställighet av beslutet och därefter senasl var själle månad pröva frågan om vården skall upphöra. Som har framgåll av den allmänna motiveringen skall vård som har beslulats innan den unge fyller 18 år kunna forlsalla även därefter. Omprövningen av vårdbehovel skall i dessa liksom i andra fall avse frågan om de omsländigheier som nödvändiggjort vården allijäml beslår.

Bestämmelserna i I S Iredje stycket LVU avser de fall då frågan om vård kommer under räliens prövning efter det alt den unge har fylll 18 år. Bestämmelserna syftar bl. a. till atl öppna möjlighet att i slällel för påföljd för broll bereda unga i åldersgruppen 18-20 år vård inom socialljänslen. Del blir här fråga om en vid beslulstillfällel gjord avvägning mellan olika behandlingsalternativ.

Har rätten funnit atl vård bör beredas den unge med slöd av lagen, skall den omprövning som därefter sker i nämnden avse frågan om det kvarstår ell sådant vårdbehov som gör fortsatt vård med slöd av lagen nödvändig eller om vården skall upphöra. Det ligger i sakens natur att nämnden därvid inle på nytt skall la ställning lill den av rätlen gjorda avvägningen mellan olika behandlingsalternativ.

Somjag framhöll inledningsvis är det den unges behandlingsbehov som skall bestämma hur länge vården skall bestå. Del kan finnas anledning att påpeka att om elt särskill behandlingsprogram har fastställts för den unge som varar längre än sex månader, så är detla givetvis en omständighet som nämnden får beakla när den skall pröva om vården enligt LVU skall upphöra eller inte. Etl gynnsamt behandlingsresultat bör inte äventyras av alt nämnden förklarar vård enligl LVU upphörd.

För nämndens befaUning med dessa ärenden blir bestämmelserna i FL tillämpliga. Enligt de gemensamma bestämmelserna i SoL har den saken rör räll att företräda inför nämnden och nämnden skall också underrätta den enskilde om all del föreligger en sådan räll. Vid prövning av behovel av forlsall vård bör den unge själv och hans föräldrar vara närvarande, om del inle finns några särskilda skäl emot det. Det finns emellertid inte anledning att ge nämnden möjlighet att utfärda föreläggande om sådan

inställelse.

I enlighet med vad som föreslås i SoL kan beslut om vårdens avslutande delegeras till särskild avdelning som beslår av ledamöter eller suppleanter i nämnden, endasi om social dislriklsnämnd inle har inrättats i kommunen. Mot nämndens beslut får talan föras enligt 20 S.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 589

Tredje och.fjurde styckenu. Vård med slöd av lagen kan endast beslutas i fråga om den som vid tiden för beslutel inte har fylll 18 år, eller om sådana särskilda omsländigheier som anges i I S Iredje styckel föreligger. 20 år. Har vården beslutats med stöd av I S andra styckel I, skall värden upphöra senasl när den unge fyller 18 år. För den vård som har beslulais med slöd av I S andra slycket 2 eller I S tredje styckel gäller en annorlunda reglering. I dessa fall skall vården kunna fortgå längst sex månader efler del all den unge har fyllt 20 år. räknal från dagen för rättens beslut om vård eller socialnämndens beslul all den pågående vården inte skall avslutas.

Omedelbart omhändertagande

6 S

Socialnämnden får beslula atl den som är under 20 år skall omhändertas omedelbart

om del är sannolikt atl den unge behöver beredas vård med slöd av denna lag och

rätlens beslul inle kan avvaklas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller lill all den forlsalla ulredningen allvariigl kan försvåras eller vidare ålgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhänderlagande inle avvaklas, får beslul om omhänderlagande fallas av nämndens ordförande eller någon annan ledamol som nämnden har förordnal. Beslutet skall anmälas vid nämndens nästa sammanlräde.

Första styckel. För all ell beslul om omedelbarl omhändertagande skall kunna fallas måsle del vara sannolikl all den unge behöver beredas vård enligl lagen med stöd av 1 S andra slycket I eller 2 eller tredje styckel. Därutöver gäller för paragrafens liUämpning atl del finns ell omedelbarl behov av vård eller all del av ulredningsskäl behövs etl omedelbarl omhänderlagande.

I de situationer som anges i I S kan det ibland vara nödvändigt all la den unge om hand i avbidan på en ulredning om hans vårdbehov. Socialnämnden kan 1. ex. få kännedom om alt ell barn ulsälls för vanvård i hemmel. Föräldrarna kan inle anträffas. Del är uppenbart all nämnden i ell sådant fall måste kunna la barnel om hand i avvaklan på den forlsalla utredningen. Del ankommer på nämnden atl så snart som möjligt la konlakl med föräldrarna för all tillsammans med dem pröva den unges behov av fortsatt vård. Kan den vården ges i frivilliga former, skall omhänderlagandel genasi upphöra.

På molsvarande säll kan del vara nödvändigt atl ta hand om t.ex. en tonåring som anträffas under sådana förhållanden all omedelbara vårdinsatser är nödvändiga. Även här kan anledningen till omhändertagandet vara all den unge inte vill medverka till vården eller alt förhållandena inle medger all föräldrarnas inställning lill vården inhämlas. Grund för omhänderlagande kan även vara all den unge genom brottslig verksamhel har visal sig vara i omedelbarl behov av socialnämndens insalser.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 590

Som framgår av lagrummet kan nämnden beslula om omedelbarl omhänderlagande, endast om förhållandena är sådana all rättens besut inle kan avvaklas med hänsyn lill den fara för den unges hälsa eller utveckling som föreligger. Del bör uppmärksammas all nämnden kan beslula om omedelbarl omhändertagande även under lid mål om vård med slöd av lagen efler besvär är anhängigt hos högre räll.

Omedelbart omhänderlagande kan även komma i fråga om det föreligger risk för all föräldrarna eller den unge inle vill medverka vid ulredning om den unges behov av vård. Som exempel kan här nämnas atl föräldrarna avviker med barnel eller all de molsälier sig en läkarundersökning som nämnden anser vara nödvändig eller all de på annal sätl hindrar eller försvårar utredningen.

Det kan också hända atl sedan ulredningen har avslulals sådana förhållanden uppkommer som påkallar omedelbar vård av barnel och all nämnden därför inle kan avvakla länsrättens prövning. Även i sådana fall bör den unge omedelbart kunna las om hand av nämnden.

Nämnden bör i beslul om omedelbarl omhändertagande ange på vilken grund omhändertagandel sker. Av beslutet bör således framgå om omhändertagandel sker på grund som anges i I S andra styckel I eller 2 eller I S tredje stycket.

Andru stycket. Det är socialnämnden som skall fatta beslut om omedelbarl omhändertagande. Ofta är det emellertid myckel bråttom. Det är då inte alltid möjligt att tillkalla nämnden för att denna skall beslula i frågan. Nämndens ordförande eller annan ledamol som nämnden har förordnat har därför getts rätt alt beslula om omhändertagande, om nämndens beslul inte kan avvaklas. Nämnden kan således fördela beslutanderätten så alt del vid helger och under semestrar alltid finns någon som lätt kan nås för prövning av fråga om omedelbart omhändertagande. Del bör anges vem som vid varje tidpunkt har alt fatta beslut i frågor som avses här.

Beslul som har fattats av nämndens ordförande eller annan ledamot kan inte ändras av nämnden. För att ge nämnden insyn i hur dessa ärenden handläggs har emellertid föreskrivits en anmälningsplikt till nämnden. Beslutel skall anmälas vid nämndens näsla sammanträde. Det ligger i sakens natur att beslul om omhänderlagande genast skall kunna verkställas. En särskild bestämmelse om omedelbar verkställighet har getts i 21 S.

7 S

Elt beslul om omedelbarl omhändertagande skall underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall beslutet jämte handlingarna i ärendei lillslällas rätlen.

Länsrälten skall pröva beslutel så snart det kan ske oeh. om synneriiga hinder inle föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna har kommit in till rätlen.

Om underställning inte har skett inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 591

Första stycket. Del har ansetts nödvändigl från rällssäkerhelssynpunkl alt länsrätten även prövar ett omedelbart omhänderlagande. Del har därför föreskrivits all nämndens beslul om omhänderlagande skall underslällas länsrällens prövning. Sådan underslällning skall ske ulan dröjsmål. Regelmässigi kan besluiel och skälen för detla dokumenleras samma dag som det fallas. Hinder torde därför inle möla mol all nämnden eller den som annars har fallat beslutel redan samma eller påföljande dag ger in beslutet lill länsrällen. Del kan emellertid vara nödvändigl alt vid beslutet foga även annan utredning som finns tillgänglig hos nämnden. Vid helger kan det vara svårt atl få tag på sådan ulredning. Också den försening av postbefordran som mellankommande helgdagar kan innebära måste beaktas. Tiden för underställning har beslämts till en vecka. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnill 2.25) är denna tid någol längre än vad socialulredningen hade föreslagil. Beslutet och handlingarna i ärendet skall ha kommit in lill länsrätten inom den angivna tidsfristen. 1 44 S FPL ges besiämmelser om när handling skall anses inkommen. Vid beräkning av liden bör vidare uppmärksammas all om liden för underställning går ut på en helgdag eller vissa andra särskill angivna dagar, gäller lagen (1930: 137) om beräkning av lagstadgad tid. Del innebär alt tidsfristen går ut först nästa helgfria dag.

Andru stycket. Underställt beslul måste prövas skyndsaml. Del har därför föreskrivils all länsrällens prövning skall ske så snarl som möjligi och senasl inom en vecka från del handlingarna kom in till rätten. Även denna lid är någol längre än vad ulredningen hade föreslagil. Finner länsrälten del nödvändigt atl få ulredningen komplelterad eller föreligger annat hinder som omöjliggör prövning inom den angivna liden, kan avvikelse ske från den angivna huvudregeln. Förulsällning är alt länsrätten anser atl det föreligger synnerligt hinder mot prövning. I sådanl fall skall prövningen ske omedelbart efter det hindret har fallit borl.

Tredje styckel. Har underställning inte skett inom föreskriven lid, upphöromhändertagandet. Att omhändertagandel skall upphöra om länsrätten inle faslsläller del underställda beslutet ligger i sakens nalur och behöver inte sägas ul i lagen.

8 S

Om länsrätten faslsläller etl beslul om omedelbarl omhändertagande, skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet verkställdes ansöka hos länsrätten om alt den unge skall beredas vård med slöd av denna lag.

Omhändertagandel upphör, om

1. ansökan om vård inle har gjorts inom den lid som anges i första slycket,

2. ansökan om vård inte bifalls.

3. den unge häktas.

Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet, skall socialnämnden besluta atl della genasi skall upphöra.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 592

Första stycket. I syfte all ge garantier för alt omhänderlagande inte består under längre lid än som oundgängligen behövs har lidsfrister också beslämts för den forlsalla handläggningen. Har länsrälten faslslällt beslul om omhänderlagande, åligger del socialnämnden alt inom fyra veckor inge ansökan om vård lill länsrällen. Denna lidsfrist är ovillkorlig. Tiden räknas från dagen för del faktiska omhänderlagandel och inle från besluisdagen. Ansökan skall, på molsvarande sätl som är fallet vid underställning, ha kommit in till länsrätten innan tidsfristen har gåll till ända.

Andra stycket. Försummar nämnden all inom föreskriven lid ge in ansökan till rälien om värd av den som är omhändertagen, skall omhändertagandel genasi upphöra. Del får anses följa av allmänna rällsgmndsatser atl ell nyll beslul om omhänderlagande i sådant fall inle får träffas på samma grunder som föranledde del lidigare besluiel. Det är uppenbart all en regel av della innehåll, vars syfte är alt förstärka rällssäkerhelen i förfarandel. släller ell oawisligl krav på nämnden all iaklla lidsfrislen. Den omsländigheten all omhänderlagandel enligl vad förut har sagts skall upphöra utgör självfallet inte hinder mol all nämnden ansöker om vård enligl LVU och all länsrätten prövar sådan ansökan.

Frågan om vård skall beredas den unge med slöd av LVU skall prövas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Syftet med ett omedelbart omhänderlagande är all säkerställa de vårdålgärder som anses nödvändiga under liden fram till dess rätlen prövar ansökan om vård. Lämnar rätten ansökan utan bifall, får beslutel omedelbara rättsverkningar i del fall den unge är omhändertagen vid tiden för beslutel. Det ligger i sakens nalur att sådana åtgärder som är beroende av myndighels lillslånd inle får vidlas efler det atl myndighelen har funnil atl laga grund för ålgärderna saknas. I dessa fall är räiiskraften inte beroende av att myndighetens beslut vinner laga kraft. Vad som har sagts nu innebär emellertid inte att besvär över sådant avslagsbeslul ar uteslutna. Som närmare anförs under 20 § kan nämnden överklaga länsrättens beslut att lämna ansökan ulan bifall.

Om ansökan om vård inte bifalls, saknas således grund för fortsaU omhändertagande. Omhändertagandet skall därför genast upphöra. Om rälien lämnar ansökan om vård ulan bifall, bör rätlen i beslutet erinra om all omhändertagandet därmed också omedelbart skall upphöra.

Lagrådet har ifrågasatt om inte domstol, som efter besvär av socialnämnden skall pröva frågan om vård med stöd av lagen, även bör kunna pröva frågan om omedelbart omhändertagande på ansökan av nämnden. En sådan ordning skulle emellertid inle kunna gå att helt förena med de grunder som har angetts för omedelbart omhändertagande. Som framgår av 6 S kan omedelbarl omhändertagande komma i fråga när det är sannolikl all vård behöver beredas den unge med stöd av lagen och när beslul om vård inle kan avvaktas. Har länsrätten vid sin prövning funnit att grund för vård med slöd av lagen inte föreligger, bör det finnas skäl för etl nytt beslut om omedelbarl omhänderlagande endasi om del har kommil lill nya om-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 593

ständigheter efter det atl länsrätten lämnade ansökan om vård utan bifall. 1 elt sädant fall får socialnämnden själv besluta om nytt omhändertagande. Det har mot den bakgrunden inte ansells föreligga lillräckliga skäl för atl ge även besvärsmyndigheten en rätl att beslula om omedelbarl omhändertagande.

Det ligger i sakens nalur alt beslut om omhändertagande inle skall bestå om den unge häktas. Även i ett sådanl fall skall omhändertagandel genasi upphöra.

Tredje slycket. Socialnämnden har ansvarel för atl omhändertaga..de inte beslår under längre tid än som är behövligt med hänsyn till den unges vårdbehov. Visar det sig under den forlsalla utredningen atl grund för vård enligl lagen inte föreligger, skall nämnden besluta all omhändertagandel genast skall upphöra. I motsats till vad som är fallet i de situationer som anges i andra stycket krävs således etl särskill beslul av nämnden i fråga om omhändertagandets fortsatta bestånd. Finner nämnden all del inle finns grund för vård enligl lagen aktualiseras självfallet inte heller någon ansökan om vård. Finner nämnden atl den unge bör beredas vård med slöd av lagen, men att skäl för fortsatt omhändertagande likväl inte föreligger, skall nämnden på motsvarande sätt besluta att omhändertagandet genast skall upphöra.

Lagrådet har föreslagil all domstol vid vilken mål om vård är anhängigt skall kunna beslula alt omedelbarl omhänderlagande skall upphöra. Den i lagen valda konslruklionen innebär emellertid all det ankommer på domstolen att pröva de rättsliga förutsällningarna för åtgärd enligl lagen, medan ansvaret för den fortsatta vården skall åvila nämnden. Det ankommer således på nämnden att kontinuerligt pröva behovet av fortsatt omhändertagande och så snart skäl föreligger häva beslutet. Det har därför inte ansetts finnas tillräcklig anledning alt vid sidan härav ge domstolen en befogenhet att självmant besluta i fråga om omhänderlagandels forlsalla bestånd. Det är bara när frågan om omhänderlagande har kommil under domstolens prövning efter besvär som den kan besluta om detta.

Målens handläggning

9 S

Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt.

Om den unge är omhändertagen, skall länsrälten hålla förhandling i målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

Har socialnämnden funnit det nödvändigt att ansöka om vård, är del som regel angeläget atl få ansökan prövad skyndsaml. Förvaltningsprocesslagen (1971:201, FPL), som reglerar handläggningen, innehåller inga bestämmelser om handläggningstiden vid denna typ av mål. Det har därför ansetts nödvändigt att komplettera FPL med särskilda bestämmelser i LVU. 38   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 594

Är den unge omhändertagen av socialnämnden och därmed berövad friheten, är del särskilt vikligl au målel prövas av länsrätten så snart som möjligt. I andra styckel anges därför all förhandling i målet skall hållas inom två veckor från del ansökan om vård kom in lill länsrälten. Som framgår av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.25) har tiden ökats från en lill Ivå veckor jämförl med socialulredningens förslag. Lagen har ingel krav på alt målel skall vara avgjort inom den angivna liden. Del är lillräckligl all länsrällen har tagil upp målel till förhandling inom liden. Visar del sig vid förhandlingen all del behövs ytterligare ulredning, är del ingel hinder mol alt länsrätten lar upp målet lill ny förhandling även efler tidsfristens utgång.

Omsländighelerna kan vara sådana all förhandlingen inle kan hållas inom den föreskrivna liden. Den unge eller hans föräldrar kan ha gilligt hinder för inställelse. Del kan ha kommil in en framslällning om komplettering av Ulredningen. Det kan visa sig all länsrällen under den förberedande handläggningen finner I.ex. läkarundersökning nödvändig och all undersökningen inle kan genomföras omedelbarl. I lagrummet anges därför all om yllerligare ulredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt, så får den föreskrivna tidsfristen förlängas.

Undanlagsregeln är avsedd all kunna lillämpas endast i sällsynta fall. Länsrällen bör därför pröva behovel av kompleUerande ulredning och beslämma dag för förhandling så snarl ansökan har kommil in till rälien.

Som framgår av kommentaren till 8 S kan i undanlagsfall den siluationen uppslå all socialnämnden, sedan nämnden har förl lalan hos kammarrätlen mol länsrällens beslut att lämna ansökan om vård ulan bifall, på grund av nya omständigheter beslular all den unge skall omhändertas omedelbarl. Del ligger i sakens nalur alt kammarrätlen i det fall den unge på så säll är berövad sin frihet skall pröva målel med särskild skyndsamhel. Någon föreskrift om delta utöver den som har tagils in i första slyckel, har emellertid inie ansells påkallad.

10 S

I mål om vård enligl denna lag skall länsrälten och kammarrätlen hålla muntlig förhandling, om della inle är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alllid hållas, om någon pari begär del. Parterna skall upplysas om sin rält alt begära munllig förhandling.

Uleblir enskild part som har kallals vid vile all insiålla sig personligen vid förhandling, får rälien förordna all han skall hämlas lill rälien antingen omedelbart eller lill en senare dag.

Förslu Slyckel. Enligt FPL är förfarandel i länsräll skriflligl. De mål del här är fråga om är för den enskilde ofla av djupl ingripande art. Som har framgåll av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.25) bör därför länsrättens och kammarrätlens prövning ske efler muntlig förhandling.

I förevarande paragraf anges nu som huvudregel all länsrätten och kammarrätten skall hålla muntlig förhandling i mål om vård enligl lagen.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 595

Föräldrarna och den unge själv, om han har nätt lillräcklig mognad, bör vara närvarande när målel prövas. Rätlen bör därför som regel kalla parterna till personlig inställelse. Målets beskaffenhet kan emellertid någon gång föranleda undanlag härifrån. Har I. ex. föräldrarna fört lalan mol nämndens beslul och skall besvären uppenbarligen bifallas, kan personlig inställelse vara onödig. Del bör således ankomma på rälien all i varje särskill fall pröva behovet av personlig inställelse. Här blir beslämmelserna i 14 S FPL tillämpliga. Där framgår att rälien får kalla den enskilde atl inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd alt hans utevaro inle ulgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. I del senare fallel får parlen själv ta slällning till om han vill närvara vid förhandlingen.

Andru slyckel. Finner rätten att muntlig förhandling är uppenbart obehövlig, får rätten avgöra målet genom skriftligt förfarande. Part skall i sådant fall underrälias innan målel avgörs och beredas tillfälle all påkalla muntlig förhandling. Begär part muntlig förhandling, skall sådan förhandling alllid hållas.

Omständigheterna i målet kan ofta vara sådana att rätlen vid sin prövning bör ha tillgång lill social, psykologisk eller medicinsk sakkunskap. Vad som åligger rätten i sådant hänseende framgår redan av FPL, varför någon särskild bestämmelse om detla inle behövs.

Tredje stycket. Ibland kan omständigheterna vara sådana all det för rätlen framstår som nödvändigt att höra föräldrarna eller den unge innan målet avgörs. Hörsammar inle föräldrarna eller den unge räliens kallelse, bör rätten därför ha möjlighet alt förordna atl den enskilde skall hämtas till förhandlingen genom polismyndighetens försorg. Eftersom FPL inle innehåller några bestämmelser om detla, har det här tagils in en särskild bestämmelse om hämtning av enskild part till förhandlingen.

Om vite och om besvär över beslut att utdöma vite finns det bestämmelser i FPL.

Värden

II §

När elt beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge all den unge vislas i sitt eget hem, om detla kan antas vara bäst ägnat all främja vården av hononj. Vård med slöd av denna lag skall dock alltid inledas uianför den unges egel hem.

Nämnden eller den ål vilken nämnden har uppdragil vården skall ha uppsikl över den unge och, i den mån det behövs för att genomföra vården, bestämma om hans personliga förhållanden.

Första styckel innehåUer enbarl sådana bestämmelser som är nödvändiga för all socialnämnden skall kunna genomföra vården av den unge. när detla inte kan ske i frivilliga former. De övergripande beslämmelserna

Prop. 1979/80:1    Spec.moliv LVU 596

om nämndens vårdansvar finns i socialtjänstlagen. Det föreskrivs där bl. a. att nämnden ansvarar för atl den som genom nämndens försorg har tagils emol i annat hem än det egna får god vård (21 S SoL). Det har mol den bakgrunden inle ansells påkallal all - som lagrådel har föreslagil - i förevarande lag la in en särskild bestämmelse om nämndens vårdansvar i LVU.

Med socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande och länsrällens beslut om vård följer en räll för socialnämnden atl bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Grunden för beslutet är all den unge - ålminstone i ell inledande skede -behöver beredas vård utanför del egna hemmel. Det ankommer på nämnden alt la Slällning till om den unge skall ges vård i annal enskill hem, familjehem, eller om hans förhållanden nödvändiggör vård på en institution, I.ex. vad som i SoL kallas hem för vård eller boende. Det ligger i sakens nalur alt nämndens beslut i sådan fråga kan verkställas genasi. Nämnden är därvid i och för sig inle bunden lill de ålgärder som har redovisais för länsrälten i samband med ansökan om vård. Nya omsländigheier kan föranleda avvikelser från de tidigare planerna.

Andru styckel. Del anses inle vara förenligt med gällande bestämmelser i BvL. atl placera den unge för fortsall vård i hans egel hem så länge han är omhändertagen för samhällsvård. Som har framgåll av de allmänna övervägandena (avsnitt 2.25) bör del inle vara något hinder enligt LVU mot atl placera den som vårdas med slöd av LVU i hans egel hem, om man i elt senare skede av vården anser della vara del bäsla för alt främja vården av honom. En särskild erinran om detta har tagils in här. Så länge beslul om vård med slöd av LVU gäller kan den unge i och för sig åler tas ifrån sill hem. om della skulle visa sig nödvändigl. Atl låla barnel byta miljö flera gånger är dock oftast skadligl för barnel. Det finns också skäl all understryka alt del så långl möjligi måsle finnas garantier för atl den unge kan få en betryggande omvårdnad i sill egel hem innan man låter honom komma tillbaka. Har länsrällen beslulal att etl barn skall vårdas med slöd av LVU därför all del har funniis brisier i omsorgen om barnel som har ulgjorl en fara för barnels hälsa eller uiveckling, är del alldeles givel aU nämnden måsle vara försiklig innan den ålertör barnel lill hemmel. Del är emellertid inte möjligt all uttala någol generelll om under vilka förulsällningar della bör låla sig göra. Del ena fallel är inle del andra likl.

Tredje styckel. Nämnden har efter beslul om omedelbart omhänderlagande eller om vård inlrält vid sidan av föräldrarna eller i deras ställe. Den bör därmed, i den omfallning som behövs för all genomföra vården, ha samma skyldigheler och befogenheter som tillkommer föräldrarna. I likhet med föräldrarna kan nämnden således vidta åtgärder som behövs för alt den unge inte skall skada sig själv eller annan. Nämnden bör därför på samma säll som föräldrarna t. ex. kunna hindra alt den unge rymmer. Nämnden bör också i likhel med föräldrarna kunna besluta i frågor som rör

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 597

den unges personliga förhållanden. Del kan här gälla frågor som medicinsk vård eller behandling, om räll för den unge alt företa resor eller all påböija arbetsanställning. I överensstämmelse med de principer som skall gälla i värdarbetet om socialtjänstens samverkan med den enskilde bör nämnden när förhållandena medger det samråda med föräldrarna i sådana frågor. Den omsländighelen all nämnden har lagil över ansvarel för vården av den unge får således inte leda till all föräldrarna frånias allt inflyiande. Föräldrarna liksom den unge själv bör så långl möjligt medverka vid vårdens Ulformning. Del är således endasi i de hänseenden del är nödvändigl för att genomföra vården som nämnden genom länsrättens beslul lar över föräldrarnas bestämmande över den unge.

12 S

För vård av unga som på någon grund som anges i I S andra slyckel 2 eller Iredje slycket behöver slå under särskill noggrann tillsyn skall det finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens beslämmande, socialslyrelsen beslular vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

De nuvarande institutionerna, bl.a. ungdomsvårdsskolor, barnavårdsanstalter och vårdanstalter för alkoholmissbrukare, har i SoL sammanförts under benämningen hem för vård eller boende. Dessa hem skall i princip stå öppna för alla som behöver institutionsvård, också för unga som bereds vård med slöd av LVU. Hemmen kommer således inle enbarl atl vara inrättade för att la emol unga som behöver kunna kvarhållas och i övrigl underkaslas begränsningar i sin rörelsefrihet.

Det kommer emellertid att vara nödvändigl alt ulforma vården vid vissa institutioner på elt sådant säll all unga, som bereds vård av anledning som anges i I S andra stycket 2 eller tredje styckel, kan ställas under särskilt noggrann tillsyn vid hemmel. I lagrummet ges regeringen bemyndigande att fastställa vilka hem som skall anses som sådana hem för särskild tillsyn. Regeringen kan överlåta på socialstyrelsen atl fastställa detta. Avsikten är all uppdra ål socialstyrelsen all ta upp dessa hem i en särskild förteckning.

De hem som här avses kommer i allt väsentligt atl få ta över de uppgifler som i dag fullgörs av ungdomsvårdsskolorna. Det har emellertid inte ansetts atl del finns skäl all ulforma vården så all den medger möjligheler till sådan särbehandling som i dag förekommer inom ungdomsvårdsskoleorganisationen. Någon direkl motsvarighel till den vård på specialavdelning som nu kan ges enligl sladgan (1960: 728) för ungdomsvårdsskolorna förutsätts sålunda inte kunna bli anordnad enligl den nya lagsliftningen. Det hindrar inle all den unge, om det behövs, skall kunna avskiljas från övriga inlagna vid hemmel och ställas under särskild uppsikt inom ramen för de befogenheter som enligt 13 S skall tillkomma den som har ansvarel för vården.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 598

13 S

Om omedelbarl omhändertagande eller vård av den unge har beslutals på någon grund som anges i I S andra stycket 2 eller tredje styckel och han vistas i ett sådant hem som avses i 12 S, får han hindras all lämna hemmel och i övrigt underkaslas den begränsning av rörelsefrihelen som är nödvändig för atl vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när del påkallas av övriga inlagnas eller personalens säkerhel.

Belräffande sådana ungdomar som bereds vård på grund av silt egel beleende har nämnden fått befogenheter som går längre än annars för att genomföra vården. Som framgår av 12 S skall del finnas särskilda hem för vård eller boende som skall kunna ta emot de unga som på grund av sitt beleende behöver särskill noggrann tillsyn. För all vården vid dessa hem skall kunna genomföras har del ansells nödvändigl att ge den som har ansvaret för vården vid hemmel särskilda befogenheler. Det kan således förutsäUas alt många av dessa unga, i varje fall inledningsvis, av olika skäl försöker undandra sig vården. Del kan också hända all de lill följd av missbruk eller av annan orsak allvariigl stör vården vid det hem där de vislas. Sådana omständigheter kan göra det nödvändigt alt begränsa den unges rörelsefrihet i hemmet. Enligl förevarande lagrum får den unge underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för all vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får vidare inskränkas när del påkallas av övriga inlagnas eller personalens säkerhel.

Lagen innehåller inga närmare besiämmelser om hur vården i dessa fall skall genomföras. Vården får utformas utifrån den unges behov i varje särskilt fall. Det är emellertid nödvändigt all i elt par hänseenden begränsa den kompetens som skall tillkomma nämnden. Sålunda bör i princip isolering inle få förekomma under vården. Alt en isolering kan få skadliga verkningar för den unge är numera allmänt erkänt. En annan sak är atl det kan vara nödvändigt att i vissa extrema situationer - t.ex. när den unge under akut påverkan av alkohol eller narkolika eller av annan orsak är starkt "utagerande" - under kortare tid hålla den unge avskild från övriga vårdbehövande. Han bör emellertid i ett sådanl fall stå under ständig uppsikt av vårdpersonalen. Dessa begränsningar i de befogenheter som ges nämnden i denna paragraf bör tas in i verkställighetsföreskrifter.

Har socialnämnden beslutat att den unge skall tas in på elt hem som medger särskild tillsyn gäller för vården där de särskilda beslämmelserna i 13-I5SS.

Som lagrådet har påpekat gör delta alt det blir nödvändigt att i beslut om omedelbart omhändertagande säga ul vilken av de i IS uppiagna grunderna för beredande av vård som sannolikl blir atl tillämpa belräffande den unge. Bestämmelser om detta kommer all meddelas i verkslällighetsföreskrifter till lagen.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 599

14 S

Den för vilken bestämmelsema i 13 S gäller får inle inneha alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller någol annal som kan vara lill men för vården eller ordningen vid hemmel. Påträffas sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer lill hemmel för konlroll all han inte bär på sig någol som han inle får inneha där. Detsamma gäller om det under vislelsen i hemmel uppkommer misslanke alt sådan egendom skall pålräffas hos honom.

Vid visilering skall iakltas all den hänsyn som omsländighelerna medger. Om möjligi skall ell viilne närvara.

Lagrummel avser den som bereds vård av anledning som anges i I S andra slycket 2 eller Iredje slyckel och som har tagils in i hem som avses i 12 S och som därför enligl 13 S får underkaslas begränsningar i rörelsefrihelen.

Första stycket. Här har på lagrådels förslag tagils in bestämmelser om förbud för nu ifrågavarande unga att inneha egendom som kan vara lill men för vården eller ordningen vid hemmet och befogenhel för vårdpersonalen alt omhänderta sådan egendom. I lagrummet har särskill angells alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, narkolika, injeklionsspmla eller kanyl, men beslämmelserna gäller även annan egendom som kan slöra vården eller ordningen. Här kan som exempel nämnas vapen, tillbygge eller annat föremål som kan vara farligt för övriga intagnas eller personalens säkerhet. Det ges även möjlighet all la om hand mediciner, som vid orikligt bruk kan skada den unge. I sådant fall bör den som har ansvaret för vården vid hemmel snarast underrätta läkare, som får la ställning lill den unges behov av sådana mediciner.

I 24 S finns bestämmelser om atl omhändertagen egendom i vissa fall får förstöras eller säljas. Där finns också bestämmelser om förfarandel med sådan egendom som saknar känd ägare. Annan omhändertagen egendom får lillslällas person som den unge anvisar eller förvaras för den unges räkning i avvaklan på atl vården vid hemmet upphör. Egendomen kan också länkas bli förverkad med stöd av annan lagstiftning.

Beslämmelsen har utformats efter mönsler av 2 och 7 SS lagen (1976: 371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl.

Andra stycket. Det kan vara nödvändigt att kroppsvisitera ungdomar som efler beslut om omedelbart omhändertagande eller vård på grund av alkohol- eller narkotikamissbruk elc. eller kriminalitet skall tas in på sådanl hem för särskild tillsyn som avses i 12 S. På grund av bestämmelserna i 2 kap. 6 och 12 SS regeringsformen, som tillförsäkrar den enskilde skydd mol bl. a. sådan ålgärd. är del nödvändigl all särskill reglera denna fråga i LVU.

Enligt de föreslagna bestämmelserna får den unge när han kommer till hemmet kroppsvisiteras för kontroll att han inte bär på sig något som han

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVV 600

enligl första slyckel inle får inneha vid hemmet. Kroppsvisitation får göras när den unge kommer till hemmel. Härmed avses såväl de fall när den unge försl las emot vid hemmet som när han efler permission eller annan tillfällig bortovaro återkommer till hemmet.

Den unge får emellertid även kroppsvisiteras under vislelsen på hemmel om man misstänker att han har kommit i besittning av sådanl som han inle får inneha på hemmel. Del kan t. ex. ha förekommit någol som gör atl det kan finnas anledning atl anla all den unge efler ell besök eller genom någon annan som vårdas i hemmet har kommit i besittning av narkotika eller annat berusningsmedel. Under beslämmelserna faller även all den unge underkaslas en mera yllig visitation för kontroll av evenluelll innehav av vapen eller annal farligt föremål. Del kan I.ex ha kommit upp misstanke om att den unge länker rymma från hemmel och atl han för delta ändamål har utrustat sig med tillhygge eller annal fariigl föremål.

Med kroppsvisilalion avses undersökning av någons kläder eller av väska eller annal som han för med sig. Del kan i och för sig övervägas om inte lagen även borde innehålla beslämrnelser om kroppsbesiklning, dvs. undersökning av någons kropp. För de unga som del här är fråga om finns det dock regelmässigt ingel behov av så långl gående kontrollåtgärder. Del skulle vara svårt att förena med syfiet med vården, om vårdpersonalen gavs möjlighet all genomföra så inlegritelskränkande ålgärder som en kroppsbesiktning innebär. I de fall den unge kan misstänkas för atl i kroppen medföra någol som han inle får inneha kan nödvändig grad av säkerhet nås om den unge ställs under särskild uppsikt inom hemmet.

Tredje stycket. Del ligger i sakens nalur all man vid visilering skall iaktta all den hänsyn som omsländighelerna medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

15 S

Den för vilken beslämmelserna i 13 S gäller får underkastas övervakning av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med hänsyn till ordningen vid hemmel eller den unges särskilda förhållanden. För detta ändamål får den som föreslår vården vid hemmel öppna och la del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Om en ankommande försändelse innehåller något som den unge inte får inneha, skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans offenfiiga bilräde skall vidarebefordras utan föregående granskning.

Bestämmelserna gäller unga som bereds vård i hem som avses i 12S av sådan anledning som anges i I S andra stycket 2 eller tredje stycket och som följaktligen enligt 13 S får underkastas begränsningar i rörelsefriheten.

Första styckel. Del kan i vissa fall finnas anledning atl granska den unges brevväxling, t. ex. om det kan misstänkas att den unge i samråd med någon annan tänker avvika från hemmel eller att han i brev eller annan

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 601

försändelse kommer all la emol narkotika eller något annal som han enligl 14 S inle får inneha. Den som har ansvarel för vården har då räll all öppna och la del av både ankommande och avgående försändelser. Härmed avses såväl brev som pakel.

Finner den som är ansvarig för vården all försändelsen innehåller någol som den unge inte får inneha, skall försändelsen omhändertas. Är det fråga om berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, fär egendomen förverkas i enlighet med beslämmelserna i 24 S. Innehåller försändelse annan egendom som kan vara till men för vården eller ordningen, t.ex. föremål som kan användas som vapen eller användas av den unge i syfte atl rymma från hemmel, får egendomen förvaras av den vårdansvarige i avvaklan på atl den unge skrivs ul från hemmet. Vad som har sagts om förvaring av egendom gäller emellertid inle brottsverktyg eller annal som skall förverkas i enlighet med bestämmelserna i BrB eller enligl annan författning.

Andra stycket. Vissa undanlag bör gälla från möjlighelerna atl granska den unges brevväxling. Han har således alllid rätl alt fritl meddela sig skriftligen med tillsynsmyndighet - socialstyrelsen eller länsslyrelsen -eller annan myndighel, 1. ex. JO, eller med advokat eller offenlligl biträde. Av bestämmelserna följer att den unge därvid inle får utsållas för någon konlroll eller påverkan från vårdpersonalens sida. Andra slycket har utformats efter mönster av 9S första stycket lagen om behandling av häktade och anhållna m. fl. och 25 S lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

Avsikten är att ge närmare bestämmelser om granskning av brevväxling i verkställighetsföreskrifter till lagen.

16 S

Om del är nödvändigl med hänsyn lill ändamålet med vård eller omhändertagande med stöd av denna lag, får socialnämnden

1. beslämma hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma
en förälder eller någon annan som har vårdnaden om honom skall utövas
eller

2. bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller
vårdnadshavaren.

Socialnämnden bör vid vårdens genomförande så långt möjligt samarbeta med föräldrarna och medverka till alt kontakterna mellan föräldrarna och den unge upprätthålls. Beslut om omhändertagande eller om vård bör som har sagts förut inte leda till andra begränsningar i föräldrarnas umgänge med den unge än som är nödvändigl för att genomföra vården.

Omständigheterna kan emellertid vara sådana att föräldrarna under den tid som vården pågår inte bör träffa den unge. Del kan t. ex finnas risk för att föräldrarna obehörigen griper in i vården. Föräldrarnas personliga förhållanden kan också, exempelvis vid långtgående missbruk eller vid psykisk sjukdom, vara sådana att de över huvud tagel inte bör träffa barnet eller den unge. Befogenheten att civilrättsligt bestämma om umgänget med

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 602

förälder som inte har vårdnaden tillkommer, även om den unge är föremål för omedelbart omhändertagande eller vård med slöd av lagen, enligl 6 kap. IIS FB allmän domstol. Socialnämnden bör emellertid om det är nödvändigl med hänsyn lill ändamålei med vården eller omhänderlagandel kunna ge föreskrift om hur den umgängesrätl skall ulövas som tillkommer vårdnadshavaren eller som kan ha blivil bestämd genom avtal eller av rätten. Bestämmelsen svarar i huvudsak mol 41 S andra slyckel BvL.

För alt en föreskrift om umgängesrätl skall bli effektiv kan det i vissa fall vara nödvändigt att nämnden håller barnets vistelseort hemlig för föräldrarna. Denna rält följer f n. av bestämmelsen i 41 S andra stycket BvL.

De föreslagna bestämmelserna om begränsningar i umgängesrälten bör tillämpas reslriklivl. Del bör således endasi i rena undantagsfall behöva förekomma att nämnden håller den unges vistelseort hemlig för föräldrarna.

Av 20 S framgår all socialnämndens beslul enligl denna paragraf får överklagas hos länsrätten.

Övriga bestämmelser

17 S

I elt ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarundersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Om undersökningen inte lämpligen kan genomföras i den unges hem, får nämnden bestämma någon annan plats för den. I etl mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet.

Läkarundersökningen skall, om den inte av särskilda skäl är obehövlig, äga rum innan nämnden gör ansökan enligl 2§,

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller av rätten lämna bilräde för all bereda läkaren tillträde lill den unges hem eller för alt inställa den unge till läkarundersökningen.

Första och andra slyckena. Läkarundersökning är oftast nödvändig för att nämnden skall kunna bedöma den unges behov av vård med stöd av lagen. Inte minst vid misstänkt barnmisshandel har det stor belydelse att läkarundersökning kommer till ständ utan dröjsmål. Även när nämnden överväger att ansöka om vård av den unge på grund av hans egel beteende, är läkarundersökning som regel ett viktigt led i undersökningen. I första stycket föreskrivs därför att socialnämnden får besluta om läkarundersökning och utse läkare för undersökningen. Förordnandet behöver inte avse en bestämd läkare. Det kan t. ex. avse läkare vid viss barn- och ungdomspsykiairisk klinik. 1 mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet. Läkarundersökning skall, som framgår av andra styckel, ha ägt rum innan nämnden ansöker om vård enligt lagen, om inte särskilda skäl gör en sådan undersökning obehövlig. Sådana särskilda skäl kan vara aU den unge redan lidigare har genomgått läkarundersökning eller atl det annars föreligger en tillfredsställande utredning om hans hälsotillstånd.

Framför allt när del är fråga om små barn är det av slorl värde att

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 603

undersökningen kan genomföras i den unges eget hem. En undersökning i en främmande miljö kan i en silualion när elt omhänderlagande övervägs vara ell så oroande inslag all undersökningen allvarligt kan försvåras. Omständigheterna kan å andra sidan vara sådana alt undersökningen inte lämpligen kan genomföras i hemmet. Den unge måsle kanske stå under observation under någon tid. I sådant fall får nämnden beslämma annan plats för undersökningen.

Tredje stycket. Motsätter sig föräldrarna läkarundersökning kan denna omsiändighel, tillsammans med vad som i övrigl har kommil fram i ärendet, vara lillräcklig anledning för nämnden all besluta om omedelbarl omhänderlagande enligt 6S. Anser nämden alt del inle finns tiUräcklig anledning för elt sådanl beslul, bör nämnden ha möjlighel atl på annal säll få undersökningen genomförd. Nämnden har därför gells möjlighel alt få biträde av polisen för att bereda läkaren tillträde till hemmel eller för att föra den unge till läkarundersökning på annan plals som nämnden har bestämt. Del ligger i sakens nalur alt nämnden endasi i undanlagsfall bör utnyttja en sådan befogenhet. Oftast finns del förutsättningar all vid samlal med föräldrarna få deras förståelse för del nödvändiga i all undersökningen genomförs.

Polismyndigheten skall lämna biträde på begäran av socialnämnden. Ordföranden kan i nämndens ställe påkalla sådant biträde. Polismyndighet skall även på begäran av länsrätt och högre rätl lämna biträde som har sagts nu.

18 §

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna biträde för all genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag.

Om omedelbarl omhändertagande eller vård av den unge har beslulats på någon grund som anges i I § andra styckel 2 eller iredje slycket och den unge är inlagen i ett sådant hem som avses i 12 S, skall polismyndigheten på begäran av den som föreslår vården vid hemmet lämna bilräde för atl efterforska och återhämta den unge, om denne har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja annan förflyttning av honom.

Första stycket. Sedan länsrätten har beslutat om vård, övergår ansvarel för vården på nämnden. Nämnden har även ansvaret för vården av den som genom nämndens beslut har tagits om hand omedelbarl. Om föräldrarna eller den unge själv inte vill medverka till att beslutet genomförs, har socialnämnden enligl denna paragraf rätt att påkalla biträde av polisen. Av detta följer också atl nämnden, om den unge lämnar det hem där han enligt nämndens beslämmande skall vislas, får begära biträde av polisen för att efterspana och återföra den unge till hemmet. För att beslul skall kunna fallas med nödvändig skyndsamhet har även ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat getts befogenhet atl påkalla biträde av polisen.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 604

Andra slyckel. 1 fråga om de ungdomar som vårdas på grund av sill beleende (I S andra slyckel 2 eller tredje styckel) i sådanl hem för särskild tillsyn som avses i 12 S har den som förestår vården vid hemmel rält all få bilräde av polisen för atl leta efter eller hämla tillbaka den som har avvikit eller för annan förfiyttning. Det bör observeras atl möjlighelen lill polis-hjälp inle finns när del gäller den som frivilligt vårdas på sådant hem. I fråga om barn som vårdas på grund av brisier i omsorgen om dem enligt I S andra slyckel I LVU kan biträde av polisen erhållas endast med slöd av första slyckel i förevarande lagrum.

19       S

Har den unge fylll 15 år, har han räll att själv föra sin lalan i mål och ärenden enligl denna lag.

Beslämmelsen har en motsvarighet i 56 S SoL. Moliven har behandlats tidigare (avsnitt 2.17.5).

20       S

Socialnämndens beslul får överklagas hos länsrällen genom besvär, när nämnden har

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat atl flylla den unge från del hem där han vislas,

2. beslutat i en fråga om vård med stöd av lagen skall upphöra,

3. med stöd av 16S beslulal om umgängel med den unge eller beslulal alt dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas. Rättens beslut enligt 17 S om läkarundersökning får inte överklagas.

Första stycket. Beslul om vård upphör att gälla enligt 3S, om vård uianför den unges hem inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslul om vård har vunnit laga krafl. Länsrällen lar i sitt beslut inte formellt ställning lill vilken vård den unge skall ges. Del är som framhålls i lagrådets yttrande (bil. 5) socialnämndens sak att besluta om delta. Även om länsrätten skulle ogilla den placeringsform som nämnden har angett i sin ansökan till rätten och för sin del föredrar andra vårdåtgärder utanför den unges eget hem än dem socialnämnden planerar, kan länsrätten vara i det läget att den måste besluta alt vård skall beredas med stöd av lagen. Härav följer även att den som är missnöjd med den av nämnden valda vårdformen inle kan få denna fråga prövad genom att överklaga länsrättens beslut. 1 första punkten har öppnats möjlighet för vårdnadshavaren och i förekommande fall den unge själv atl överklaga nämndens beslut om var vården skall inledas.

Klagorält enligt första punkten föreligger också om nämnden efter det atl den unge har beretts vård i t. ex. familjehem finner att omständigheterna har ändrats så, att den unge bör flyttas till ett annal familjehem eller att den unge i stället bör få institutionell vård. Skälen för denna klagorält har angetts i lagrådsremissen (bil. 4 sid. 48-50). Länsrättens prövning skall

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 605

avse frågan om den ändring i vården som socialnämnden har beslulal om är förenlig med den unges bäsla. Länsrällen måsle därvid beakla vilka faktiska möjligheter som finns att bereda den unge vård. Länsrällen kan självfallet inte besluta atl den unge skall slanna kvar i ett familjehem om man där har förklaral all man inle har möjlighel all bereda honom forlsall vård. Som framgår av 21 S förslå slyckel får nämndens beslul verksiällas ulan hinder av alt beslutet inte har vunnit laga kraft.

Klagorätten gäller bara vid flyttningar under den vårdlid som följer efler det all länsrällen har beslutat om vård. Del går således inle alt överklaga ell beslul av nämnden efter ell omedelbart omhänderlagande all flylla den unge från ell hem till etl annal.

Del står den unge och hans föräldrar fritt att när som helsl begära all vården skall upphöra. Lämnas en sådan begäran utan bifall, får beslutet överklagas enligt punkt 2. Klagorätten avseräven del fall atl nämnden mol föräldrarnas eller den unges vilja förklarar vården avslutad. Del har ansells all föräldrarna även i sådanl fall bör kunna överklaga besluiel. Delsamma gäller om nämnden vid den prövning som skall ske enligl 5 S andra slyckel finner all vård med slöd av lagen skall forisälta.

Enligt punkl 3 går del slufiigen att klaga om nämnden med stöd av 16 S har beslutat att meddela föreskrift belräffande umgänget med den unge eller att vägra att uppge dennes vistelseort.

Andra stycket. Enligl SoL får lalan föras genom förvallningsbesvär mol bl.a. beslul i fråga om rälien lill bislånd, medan del för övriga beslul för vilka särskill rällsmedel inle har angells i lagen kommunalbesvärsvägen står öppen. Lagrådet har i sitt yttrande (bil. 5) tagil upp frågan om alla beslut av socialnämnden, för vilka förvallningsbesvär inle har angetts som rättsmedel i denna paragraf, skall kunna klandras genom kommunalbesvär. Som lagrådel anför måsle kommunmedlemmarna anses ha etl svagi intresse av alt kunna påfordra legalitetsprövning av alla de deialjbeslul som ivångsvårdssilualionen kan föranleda. Genom beslämmelserna i detta stycke har nu möjlighelen all överklaga nämndbeslut genom kommunalbesvär tagits bort.

Tredje stycket. 1 fråga om rätten atl klaga på beslut av länsrätten ges bestämmelser i FPL. Enligt vad som sägs där överklagas länsrätts beslul genom besvär hos kammarrätten. Kammarrätlens beslut överklagas hos regeringsrätten. Del har ansetts att del inle finns lillräckliga skäl atl medge fullföljd av länsrätts eller kammarrätts beslut om läkarundersökning.

21 S

Socialnämndens beslul enligl denna lag gäller omedelbarl, om nämnden inle förordnar någol annal. Delsamma är fallet med sådana beslul om omedelbart omhändertagande som har meddelats av ordföranden eller någon ledamot i nämnden.

Rätlen får förordna atl elt beslul som rätten har meddelat skaH gälla omedelbart.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 606

Första slyckel. Socialnämndens beslut enligl lagen kommer genomgående atl avse vårdsituationer. På förslag av lagrådet har en generell regel lagits in om all ell sådanl beslul skall gälla omedelbarl, om inle nämnden förordnar annorlunda. Beslämmelsen avser bl. a. beslut om vårdens upphörande enligl 5 S förslå stycket, beslut enligl 5 S andra stycket, beslut om omhändertagande enligt 6 S, beslul om hur värden skall ordnas m,m. enligt 11 S och beslul om föreskrift om umgänge med den unge m. m. enligt 16 S.

Andra slycket. Det skall ankomma på länsrätt aU i varje särskilt fall själv förordna om dess beslul skall gälla omedelbarl. Kammarrällen har samma valfrihel. Av 28 S FPL följer all länsrält och högre rätl har befogenhet att interimistiskt förordna om beslul som genom besvär förs under domstolens prövning.

22       S

Om offentligt bilräde och annan rällshjälp i mål och ärenden enligl denna lag finns besiämmelser i rällshjälpslagen (1972:429).

Del har med tanke på LVU:s karaktär av tvångslag ansells lämpligt all la in en hänvisning lill rällshjälpslagens bestämmelser om bl.a. offentligt bilräde. Angående förslag till ändring i rällshjälpslagen såvitt avser rätlen till offentligt biträde i mål eller ärende som här avses, se avsnill 2.25.4.

23       S

Vid handläggning i kammarrätt av mäl enligt denna lag skall nämndemän ingå i rälien.

Beslämmelsen svarar i huvudsak mot 84 S BvL. Enligt de i 84 S BvL tillämpade grunderna för urval av de mål i vilka nämndemän skall delta i kammarrätt skulle samtliga mål som enligl LVU kan komma alt handläggas i kammarräti hänföras lill denna grupp utom de som anges i 20 8 första slyckel 3. Tillräckliga skäl har inte ansetts föreligga för att nu undanta denna målgrupp.

24      §

Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhändertagils enligl 14 eller 15 S eller påträffats inom ell sådanl hem som avses i 12 S utan au det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligl bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 S I förslå slyckel lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits vid försäljning tillfaller slalen.

Detsamma skall gälla i fräga om injektionssprutor och kanyler, som kan användas för insprutning i människokroppen.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 607

Bestämmelserna, som får tillämpas endast vid hem som avses i 12 S. molsvarar i huvudsak 88 a S BvL. En utföriig redovisning av grunderna för beslul som här avses har lämnals av lagrådel i dess yllrande (bil. 5).

Övergångsbestämmelser

I. Denna lag Iräder i kraft den I januari 1981.

Om det före den I januari 1981 har meddelats beslul om förebyggande ålgärder eller om samhällsvård enligl barnavårdslagen (1960:97), gäller barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst lill den I juli 1981. Om rätlen efler underställning eller besvär över ett beslul, som har meddelats av en barnavårdsnämnd före den I januari, efler denna lidpunkt beslulal om förebyggande åtgärder eller samhällsvård gäller barnavårdslagens regler i fråga om ålgärderna eller vården längsl lill den I juli 1981.

BvL avses bli upphävd genom att SoL träder i kraft den 1 januari 1981. Beträffande många unga kommer det vid lagens ikrafiirädande all föreligga beslut om förebyggande åtgärder enligt 26 eller 79 S BvL resp. omhänderlagande för samhällsvård enligt 29 eller 31 S BvL. Eftersom förebyggande ålgärder inle längre skall kunna besluias mol den enskildes vilja, blir del en viklig uppgift för socialnämnden all pröva förulsäliningarna för fortsatta insalser i frivilliga former enligl socialljänsllagens besiämmelser. Slår den unge vid lagens ikraftträdande under övervakning, bör nämnden överväga alt i samråd med den unge och hans föräldrar i stället utse en kontaktperson. För alt övergången skall bli så smidig som möjligi har del i punkl 2 föreskrivits all BvL:s regler om sådana ålgärder och sådan vård som har beslulats före den nya lagens ikraftträdande skall gälla även därefter, dock längsl lill den 1 juli 1981. Men BvL:s regler bör under samma lid även gälla för det fall nämndens beslul om sådana ålgärder och sådan vård efter underställning eller besvär fastställs av rätten efter den nya lagens ikraftträdande.

3.

Om rätten efter underställning eller besvär har fastställt en barnavårdsnämnds beslut om omhänderlagande för samhällsvård enligt barnavärdslagen (1960: 97), skall beslutel anses som ell beslul om vård med slöd av den nya lagen. Beslul enligl 25 S förslå slyckel a) barnavårdslagen anses härvid som beslul med slöd av I S förslå slyckel 1 den nya lagen och beslul enligl 25 S förslå slyckel b) barnavårdslagen som beslut med stöd av 1 S andra stycket 2 eller iredje styckel den nya lagen. Den i 5 S andra stycket den nya lagen angivna tiden sex månader skall därvid räknas från den I januari 1981.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LVU 608

Har rätten efler underslällning eller besvär faslslälll beslul om omhändertagande för samhäUsvård. bör den nya lagens ikraftträdande inle leda till en omprövning av besluiel. I förevarande punkl jämslälls beslul med slöd av 25 S BvL med beslul med stöd av 1 S LVU. Av punkl 2 följer emellertid atl fram lill den 1 juli 1981 gäller BvL:s regler om genomförande av sådan vård. I 5 S LVU föreslås särskilda besiämmelser om omprövning av beslul om sådan vård som har meddelals med slöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje slyckel LVU. Den där angivna sexmånadersliden bör räknas från den I januari 1981. Av punkl 2 följer emellertid atl vården, oavsett innehållet i 5 S LVU, alllid får pågå fram till den I juli 1981.

4.

Har enligl barnavårdslagen (1960:97) beslutats om omhänderlagande för utredning, gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådanl omhändertagande även efler den I januari 1981. Dessulom lillämpas reglerna i 8 S den nya lagen om ansökan lill länsrällen och omhänderlagandels upphörande saml 9 S andra slyckel samma lag.

LVU:s grunder för omedelbart omhändertagande slammer nära överens med dem som anges för omhänderlagande för ulredning enligl 30 S BvL. Del har därför föreskrivils alt beslut som har fattats före den nya lagens ikraftträdande skall gälla även därefter. Beslämmelserna i LVU om den tid inom vilken nämnden skall ge in ansökan om vård, om omhändertagandets upphörande och om länsrättens prövning av mål beträffande den som är omhändertagen skall dock gälla även vid omhändertagande som har skelt enligl BvL.

5,

I fråga om underslällning och överklagande av beslul som har meddelats före den 1 januari 1981 gäller bestämmelserna i barnavårdslagen (1960:97). Om beslutel avser omhändertagande för samhällsvård, skall prövningen ske enligl den nya lagens regler om beredande av vård. Andra beslut prövas enligt äldre bestämmelser.

Bestämmelserna innebär bl.a. atl beslut om omhänderlagande för samhällsvård skall underställas länsrättens prövning i enlighel med bestämmelserna i 24 S BvL.

Har fråga om omhändertagande för vård efler underställning kommit under rätlens prövning efter den nya lagens ikraftträdande, skall behovel av vård prövas enligl de grunder som anges i LVU. Beslut om förebyggande åtgärder som har fatlals före den nya lagens ikraftträdande och som därefter efter besvär kommer under rättens prövning, bör avgöras enligt BvL:s regler. Oavsett vilken lag som blir tillämplig i fråga om grunderna för åtgärderna eller vården, skall dock i fråga om åtgärdernas eller vårdens genomförande BvL:s regler gälla fram lill den Ijuli 1981.

Prop. 1979/80:1 609

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (3)

1 5

I lagmmmel har gjorts de ändringar som följer av LVU. Hänvisningarna till BvL har ersatts med en hänvisning till bestämmelserna om vård med stöd av LVU. Del förhållandel atl någon motsvarighet till bestämmelserna i 26 § BvL om förebyggande åtgärder inte har tagits in i LVU bör inte leda lill en restriktiv tillämpning av 1964 års lag. Den principen bör även framdeles upprätthållas atl de insalser som kan ges inom socialtjänsten bör ges företräde framför påföljd för brolt av unga i åldrarna 15-18 år. Kan den unge genom socialnämnden och föräldrarnas försorg ges de omsorger som han behöver, bör åtal som regel kunna underlåtas.

1 I S i dess nuvarande lydelse används uttrycket tillrättaförande. Uttrycket, som återfinns i 25 8 BvL men inte i LVU, för tanken till atl de insatser som ges inom socialtjänsten också primärt skall tillgodose samhällsskyddet. De åtgärder som skall vidtas inom socialtjänsten syftar emellertid till att lillgodose den unges behov av vård eller andra omsorger och kan bara indirekt fylla en funktion i fråga om samhällsskyddet. Åtalsprövningen har därför i stället anknutits till frågan om vilka åtgärder som kan antagas vara lämpligast för den unge.

3 §

Den ändring som har föreslagits i 1 8 bör, som lagrådet har anfört, föranleda att i 3 S första stycket orden "för hans tillrättaförande" byts ut mot "för honom".

6 8

Lagmmmel innehåller i sin nuvarande lydelse en hänvisning lill bestämmelsema om åtalsunderlåtelse i 698 BvL och 57 S NvL. Eftersom berörda bestämmelser om vård enligl NvL upphör att gälla vid ikraftträdandet av SoL, har hänvisningen till NvL utgått. Till 6 8 har samtidigt överförts en motsvarighet till den åtalsregel som nu finns inlagen i 69 8 BvL. Vidare har i andra meningen uttrycket "den som har ansvaret för vården vid hemmet" efler mönster av 18 8 LVU ersatts med "den som förestår vården vid hemmet".

Övergångsbestämmelser

Lagen skall träda i kraft den I januari 1981. Enligt övergångsbestämmelserna till LVU skall i fråga om samhällsvård som har beslutats före den I januari 1981 BvL:s bestämmelser gälla under en övergångstid av sex månader. Det innebär bl. a. att BvL:s bestämmelser om vård vid ungdomsvårdsskola kommer att gälla under denna övergångstid. I konsekvens härmed bör bestämmelserna i 69 8 BvL gälla i fråga om åtalsprövning för brott som har begåtts av elev vid ungdomsvårdsskola före den 1 juli 1981. 39   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 610

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. (4)

Rubriken

Lagen föreslås få en ny rubrik. Lag om psykialrisk vård i vissa fall. Sålunda ulgår ur den nuvarande rubriken orden "beredande av sluien". Det har ansells vara av belydelse all la bort begreppel "sluten", som ibland har vållal missförslånd. Begreppet har uppfallals som elt uttryck för tvångsvård i slällel för vad del rätteligen belyder, nämligen vård på sjukhus. Ordet "sluien" har därför också fåll ulgå ur den följande laglexlen.

1 S

Ur I 'k första stycket föreslås ulgå den del av a)-indikalionen som avser den som lill följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur slånd all räll bedöma sill behov av vård.

Ändringen är en följd av den nya intagningsbeslämmelse för missbmkare av alkohol och narkolika som föreslås i 2 8. Enligl den statistik som har redovisats i socialslyrelsens rapport (Socialstyrelsen redovisar 1977:14) Lag om viss psykiatrisk vård. Förslag (s. 448) så skrevs del år 1975 ul 2 974 palienler som hade berelts värd enligl LSPV med diagnosen Alkoholism. Samma år skrevs 391 palienler ut med diagnosen Narkomani, missbruk av droger. Av palienlerna med diagnosen alkoholism hade 2 213 st. (70%) haft högst 29 dagars vårdtid. Av de älersläende 761 patienterna skrevs 411 ul före två månaders vårdtid. På molsvarande säll vårdades 244 (62%) av 391 narkomanipalienler mindre än en månad. Av de älersläende 147 palienlerna skrevs 55 ul innan två månader hade gåll. Med hänsyn lill all den nya

2 S lar sikle på alt från I S:ns tillämpningsområde skilja ul de palienler som
nu vårdas enligt de angivna diagnoserna kommer 1 S sannolikt alt få en
begränsad tillämpning på missbrukare i framliden. Del finns dock ingel
hinder mol alt tillämpa I S på missbruksfall. En djupt nedgången missbm
kare som företer sådana psykotiska drag all han olvivelakligl måsle anses
lida av psykisk sjukdom av sådan arl och grad som avses i 1 8 bör givelvis
kunna tas om hand enligt 1 S, när förulsällningar därför föreligger i övrigl.

1         all synnerhet gäller delta om hans psykiska skador har den karakiären all
man redan från början måste räkna med all maximiliden fyra veckor för
vård enligt 2 8 inte kommeratt vara tillräcklig.

Bestämmelsema i nuvarande ireilje och jjärde styckenu har av redaktionella skäl förts till en ny 3 S (se nedan). Samlidigl har rubriken närmast före 3 S salts närmast före 4 8.

2 S

Paragrafen är ny. Den avser alt uttrycka en frislående inlagningsgmnd vid sidan av dem som anges i 1 S. Avsiklen med beslämmelsen är att klart markera alt en person som uppvisar den behovsbild som beskrivs i para-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 611

grafen skall kunna beredas vård oberoende av egel samiycke. De kriterier som ställs upp är I. beroende av alkohol eller narkotika; 2. etl till följd av beroendet trängande behov av avgiftning och annan psykialrisk vård i samband med denna; 3. allvarlig fara för missbmkarens liv eller hälsa om vård uleblir eller 4. allvarlig fara för annans personliga säkerhet eller hälsa om vård uteblir. Sålunda skall kriterierna enligt 1 och 2 alltid föreligga och dämtöver något av kriterierna enligt 3 eller 4.

Intagning enligt paragrafen kan endasi ske vid beroende av alkohol eller narkotika. Begreppet narkotika bör definieras enligl beslämmelserna i narkotikaförordningen (1962:704). Därmed faller bl.a. thinnersniffning och sädana vanebildande läkemedel som av socialslyrelsen inle har klassats som narkotika utanför.

Som har framgåll av kommentaren till I 8 tas åtskilliga patienter in med stöd av I 8 under diagnosen alkoholism eller narkomani. Dessa tillstånd har aUtså ansells kunna vara psykiska sjukdomstillstånd av sådan art och grad att vård enligl LSPV är oundgängligen påkallad. Della överensstämmer också med motivullalanden till bestämmelsen. Det har emellertid salts i fråga säväl från läkarhåll som från patienthåll, om detta synsätt är rikligl. Åsiktsskillnaderna har bl. a. ansetts avspegla sig i en ojämn tilllämpning av lagen mellan olika sjukhus och olika läkare när det gäller användningen av dessa diagnoser.

Det råder emellertid inte någon avgörande åsiktsskillnad om alt en person som uppvisar den sympiom- och behovsbild som nu beskrivs i 2 8 bör kunna beredas vård oberoende av silt samiycke. Inte heller anses det råda något tvivel om att det är en uppgift främst för psykiatrin att möta de angivna behoven. Delta har kommil lill ullryck bl. a. i alt det har ansetts alt det inte finns behov av atl inrätta någon särskild medicinsk specialitet för gruppen beroendesjukdomar. Det har i stället ansetts alt allmänpsykiatrin har och skall ha det primära vårdansvaret även för dessa sjukdomar (se t. ex. SoU 1975/76:18 och 1976/77:24). Från dessa utgångspunkter har det nu ansetts lämpligt att ta upp de kriterier som skall gälla för intagning av missbmkspatienterna i en särskild beslämmelse vid sidan av I 8.

I 2 8 anges nu i stället för begreppet "psykisk sjukdom" begreppet "beroende". Med detta avses en psykisk sjukdom eller störning som har framkaUats genom vanemässigl bmk av alkohol eller narkotika och som har medfört atl missbrukaren har ett tvångsmässigl behov av medlen i fråga och inte själv kan viljemässigl styra sitt begär. Härutöver anges vilka följder beroendet skall ha medfört för all kunna motivera intagning med stöd av beslämmelsen, nämligen elt trängande behov av avgiftning och annan psykiatrisk vård i samband med denna.

Inom missbmksvården brukar man skilja mellan begreppen lillnyktring och avgiftning.

Tillnyklring är det tillstånd som föreligger under den tidsperiod som går åt för atl elt rus skall klinga av. Ell alkoholrus går i regel över inom loppet

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 612

av ell antal timmar och lillnyktringen omfallar i varje fall inle mer än högsl etl dygn. Det är detla tillstånd som kan ge anledning till omhändertagande under högsl ålta limmar enligl lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB).

Om del efler lillnyklringen kvarslår kroppsliga eller psykiska sympiom, som är betingade av missbrukel, föreligger del elt behov av avgiftning. Denna kan beroende på lyp av missbruk, missbmkels längd och omfallning saml individens biologiska disposition la olika lång tid: ibland några dagar, vanligen 1-2 veckor och i vissa fall upp till några veckor. I praktiken kommer avgifiningen ofta all inledas redan under lillnyktringsperio-den, vilkel inle rubbar den principiella skillnaden mellan avgiftning och lillnyktring.

För atl 2 S skall kunna lillämpas skall del alltså föreligga etl behov av avgiftning. Della föruisätter ell medicinskt beroendeförhållande. Den som I.ex. i samband med regelbundel veckoslulssupande får ell behov av tillnyklring men inle av avgiftning omfallas alliså inle av denna paragraf. Enbart del förhållandet alt en patient utgör en fara för sig själv eller andra är således inle lillräcklig grund för inlagning eller kvarhållande enligl 2 8. Hos vissa missbrukare kan del ha uppkommil psykiska komplikationer av den arl all inlagning enligl I 8 blir aktuell. Della kan I. ex. gälla i vissa fall av delirium iremens och andra alkoholpsykoser. Del hindrar givelvis inte att en deliriös eller dement missbrukare, som samtidigt har ell trängande behov av avgiftning och annan psykialrisk vård i samband med den kan las in med slöd av 2 S.

Under avgiftningsfasen brukar missbrukaren drivas av etl starkt begär efter de medel som missbruket omfatlar, abstinenssymptom. Oftast föreligger det belydande såväl kroppsliga som psykiska symptom, som upplevs plågsamma. För att avgifiningen skall kunna genomföras framgångsrikt krävs del därför all missbrukaren förmås alt slanna kvar på en vårdinstitution under avgiflningsperioden och alt han får medicinsk hjälp att lindra obehagliga sympiom. Risken för komplikationer minskar om man sälter in medicinsk behandling.

I avgiftningen ingår inslag som delvis kan ses som relativt tekniska och behandlingsinsatser som är i huvudsak renodlat farmakologiska. Emellertid är de psykiska symptomen ofta slarkl dominerande och del fömlsälts all dessa möls och lolkas på ell rikligt säll. DeUa är nödvändigl dels för all så långl som möjligt undvika Ivångsinslag i behandlingen, dels för all skapa bäsla möjliga förutsäitningar för alt hjälpa missbmkaren lill motivation för mera långsikliga behandlingsinsalser. Dessulom finns som en av orsaks-faklorerna bakom missbrukel ofta någon form av psykisk reaktion eller störning. För all känna igen dessa och ge adekval behandling krävs del psykialrisk kompetens. Delsamma gäller när del lill missbmkel finns psykiairiska komplikafioner, vilkel inle är ovanligt.

Atl vårdbehovel i 2 8 har angelts vara avgiftning och annan psykialrisk

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 613

vård i samband med denna är alliså en metod all konkrel beskriva vilken behandling de avsedda missbruksgrupperna normall behöver.

De psykiairiska arbelsmeloderna bör kännelecknas av all medicinska, psykologiska och sociala faktorer på ell likvärdigl sålt integreras i behandlingsarbelel. De sociala bakgrundsfaktorerna och den sociala ulslölningen av missbmkare mofiverar all man redan inom ramen för avgiftningen och den psykiatriska behandlingen i anslutning lill denna påbörjar etl sociali ulrednings- och behandlingsarbele. Della anses vara synnerligen vikligl för all mofivera missbrukaren lill forlsall rehabililering efter del alt behandlingen med slöd av 2 8 har avslulals. 1 begreppel annan psykialrisk vård avses alliså ingå även ell motiverande behandlingsarbele. Della har belydelse också för den vårdbehovsprövning som skall ske enligl 9 8 andra slyckel och enligl uiskrivningsregeln i 16 8 andra slycket. 112 8 föreskrivs en skyldighel för överiäkaren atl skyndsaml underrätta socialnämnden om en patient som bereds vård med stöd av 2 S behöver slöd och hjälp av socialtjänsten.

Som har framgått redan av kommenlaren till 1 8 har de hittillsvarande vårdtiderna för flertalel missbrukare inle översfigit en månad. Av 16 8 lagförslaget framgår all den vård som bereds dem som las in enligl 2 S inte skall få pågå mer än i högst 4 veckor. Av 16 8 framgår också all om behovel av psykialrisk vård upphör lidigare, så skall pafienten skrivas ul.

3 8

Beslämmelserna i denna paragraf har delvis förls över från nuvarande 1 8 Iredje och fjärde slyckena och 2 S.

1 förslu stycket har tillagts ett nytt led enligt vilket vård enligl lagen i den mån regeringen föreskriver får beredas även på annan vårdinstitution än sjukhus, som drivs av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör landsiingskommun. För sådan institution skall gälla vad som i lagen sägs om sjukhus.

I undru stycket har öppnats en möjlighet för regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer all uppdra ål annan läkare än överläkare eller bilrädande överläkare att fullgöra de uppgifter som enligl lagen ankommer på överläkaren.

Syfiet med de tillagda beslämmelserna är all när del från vårdsynpunkl är lill fördel för patienterna kunna bereda dessa vård på andra enheter inom sjukvårdsorganisationen än på psykiatriska sjukhus eller kliniker ulan alt för den skull eftersätta rättssäkerheten eller vårdkvalitén. Genom beslämmelserna ges också möjlighet all föreskriva att vid t. ex. elt behandlingshem, som inle är alt anse som sjukhus, ändå skall få beredas vård enligt lagen.

De patientgrupper som bestämmelserna främst tar sikle på är de som i och för sig behöver vård enligt lagen men ändå inte har behov av alla de vårdresurser som de psykiairiska klinikerna kan erbjuda. Hit hör vissa

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 614

gmpper av äldre, gravt demenia patienter, som anses kunna beredas vård på elt sjukhem för psykiskt sjuka. Vidare förutsätts det att de palienler som bereds vård med slöd av 2 S efler den inledande avgiftningsfasen på en psykialrisk klinik, i vissa fall skall kunna ges den fortsatta psykiatriska behandlingen på t. ex. etl behandlingshem, som har godkänls för ändamålet. Överföringen kan i sådant fall ske med iakttagande av 10 5, enligt vilken intagningsbeslut enligt 8 S eller, beslut om fortsall vård enligl 9 8 skaU äga fortsall gihighel, om paiienlen förs över lill annal sjukhus utan all ha skriviis ul enligl 16 S.

Tredje stycket. Såväl när sjukhem som när annan vårdinrättning används för vård åt palienler, med slöd av denna lag, måsle en särskild läkare utses att fullgöra överläkarens skyldigheter och befogenheler enligt lagen. Uppdragel lämnas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av annan myndighet. Den myndighel som avses är socialstyrelsen. Det fömtsätts atl uppdragel att utöva överläkarens åligganden ges ål läkare med motsvarande medicinsk kompetens, dvs. specialistkompetens i psykiatri.

4 8

Försto och undru styckenu har sin motsvarighet i nuvarande 3 S. Ändringama i förhållande lill 3 S i dess gällande lydelse föranleds av förslaget om atl ansökan från vissa särskill angivna behöriga sökande skall avskaffas som förutsätlning för inlagning.

Inlagning skall i stället äga rum med stöd av vårdintyg. Vårdintyget kommer därför att utgöra den formella grunden för intagningen i de lidigare ansökningsfallen.

Samtidigt som bestämmelserna om ansökan om inlagning tas bort försvinner också en regel i nuvarande 6 8 andra styckel, som anger atl den som får göra ansökan om intagning också får föranstalta om läkamnder-sökning för att erhålla vårdintyg.

Tredje stycket. Risken för missbruk av möjligheten att föranstalta om läkamndersökning måsle beiraktas som ringa. Del har efter förslag av lagrådet ändå ansetts kunna vara av värde atl i lagen ta in en beslämmelse om alt undersökning för utfärdande av vårdintyg får företas endast när det finns skälig anledning till det.

När kravet på formell ansökan faller bort, kommer ett ärende om intagning enligt lagen i stället att anhängiggöras genom att vårdintyget kommer in till sjukhuset. I själva ingivandet av vårdintyget måste därvid anses ligga också en ansökan om intagning. För atl säkerställa att en vårdbehövande kommer under vård enligt lagen har det efler förslag av lagrådet i ell nytt fiärde stycke lagits in en regel, som ålägger undersökningsläkaren atl se till all vårdintyget kommer in lill det sjukhus där intagning skall ske. Den innebär alltså i första hand att läkaren skall förvissa sig om att någon är beredd att ge in vårdintyget till sjukhus. Finns det ingen sådan person, blir läkaren själv skyldig all ge in inlygel.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 615

Delta innebär dock inle all läkaren ensam är ansvarig för att paiienlen kommer under vård. Enligl 3 S SoL skall kommunen (socialnämnden) ha del yllersla ansvarel för all den enskilde får den vård som han behöver. Av della följer också en skyldighel för nämnden all ta initiativ till läkarundersökning enligt denna lag, t- ex. när en missbrukare behöver vård enligl 2 S och inle själv söker sådan vård. Nämnden är ocksä skyldig att se till alt vårdinlygel kommer in lill sjukhus. Även polisen får anses ha motsvarande skyldighel att göra en läkare uppmärksam på alt det kan finnas behov av vård med stöd av lagen (2 8 polisinslruklionen).

Del finns f n. inga bestämmelser som ålägger läkare all göra undersökning för all i särskild ordning ulfärda värdinlyg. Frågan om atl införa en sådan skyldighel för vissa läkare i allmän Ijänsl kommer all las upp i annal sammanhang.

5 S

I del nya undru stycket ges besiämmelser om vad värdinlyg skall innehålla i fall som avses i 2 S. Av beslämmelsen, som lill sin ulformning svarar mot första slycket, framgår att inlygel skall innehålla dels uiialande all del föreligger sannolika skäl för all förhållandena är sådana som anges 12 8, dels en redogörelse för de omsländigheier i övrigl som föranleder vårdbehovet.

Del till lagrådel remitterade lagförslaget innehöll även etl nyll tredje stycke. Bestämmelserna i della avses nu - efter ell påpekande av lagrådet - i stället få sin plats i en verkslällighetsförordning.

6 8

Enligt första stycket i dess nya lydelse skall behörighet all utfärda vårdintyg i fortsättningen endasi tillkomma legitimerad läkare. Läkare under utbildning skall således inle vidare kunna ulfärda vårdintyg. Skärpningen av kompetenskravet bör ses mol bakgrund av bl. a. alt ansökningsförfarandet avskaffas och att i vissa fall läkare som har utfärdat vårdintyg också skall kunna besluta om intagning.

Från kravet på legitimation bör emellertid kunna göras undantag om särskilda skäl föreligger. Dispens bör liksom f n. meddelas av socialslyrelsen. Dispensmöjlighelerna avses i första hand gälla utländska läkare som tjänstgör i Sverige och som kan anses medicinskt kompetenta att ulfärda vårdintyg. Därutöver kan i vissa vakanssituationer dispens medges för I.ex. AT-läkare. Socialstyrelsens dispens behöver inle avse viss läkare. Paragrafens lydelse ger möjlighel till generell dispens.

1 tredje stycket föreslås ett par ändringar i nuvarande bestämmelser om förbud mol atl godla vårdintyg för intagning när intyget har uifärdals av läkare vid sjukhusel. Beslämmelsen har omformulerats så all den gäller också inlyg från annan läkare än den som tjänstgör inom den psykiatriska vården. Skälet härtill är atl enligt förslaget möjligheterna skaU vidgas att

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 616

bereda vård även vid sjukhem och annan vårdinrättning (se kommenlaren lill 3 S). Samlidigl blir del möjligt alt godta vårdintyg för inlagning på annan klinik än den där den läkare tjänstgör som har ulfärdal intyget. Kravel på belydande olägenhet för alt intagning i dessa fall skall få ske på det sjukhus där läkaren tjänstgör har alltså tagits bort.

Av nuvarande bestämmelser anses följa att en patient som vårdas frivilligt enligl SjvL:s bestämmelser inte kan föras över till vård enligt LSPV utan alt patienten först har skrivits ut och lämnat sjukhusel. Detta har ibland medfört aUvarliga negaliva konsekvenser för vården. För att elt smidigare förfarande skall bli möjligt i dessa s. k. konverteringsfall har en särskild bestämmelse tagits in i fjärde stycket.

Enligt denna får undantag göras från tredje styckets förbud mol intagning vid samma klinik där den läkare som har utfärdat intyget är verksam. Skulle det uppslå betydande olägenhet att anlila annan läkare för aU utfärda vårdintyg belräffande patient som bereds psykiatrisk vård frivilligt enligt SjL:s bestämmelser, kan den läkare som vårdar patienten själv utfärda intyg. I så fall skall emellertid psykiatriska nämnden pröva behovel av fortsatt vård - se 9 8 tredje slycket.

Som närmare framgår av 16 S andra slyckel skall en patient som bereds vård enligt 2 8 skrivas ut senast fyra veckor efler dagen för intagnings-beslutet. Visar det sig vid utgången av denna tid eller annars att patienten behöver beredas vård med stöd av 1 8, skall de bestämmelser som i övrigl gäller vid beredande av vård med stöd av denna lag iakltas. Del innebär bl.a. att nytt vårdintyg skall utfärdas och nytt intagningsbeslut meddelas. Även för detta fall har det öppnats en möjlighet för läkare på den kUnik där patienten vårdas att utfärda vårdintyget. Även här skall behovet av fortsatt vård med stöd av lagen prövas av psykiatriska nämnden i enlighet med bestämmelserna i 9 8 tredje stycket.

Enligt 6 8 sista stycket i den nu gällande lydelsen skall bestämmelserna i 4 och 5 88 förvaltningslagen (FL), som gäller jäv, inte äga tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg. Anledningen härtill är alt strängare regler i detta sammanhang inte har ansetts böra gälla för läkare i allmän tjänst än för andra läkare. I förarbetena tiU FL (prop. 1971:30 s. 629-630) uttalades att med denna lösning inte var sagt att det är lämpligt att en läkare utfärdar vårdintyg beträffande en nära anhörig. En läkare borde över huvud taget helst avstå från atl utfärda vårdintyg, om förhållandena var sådana att han kunde misslänkas för bristande objektivitet. Detta gällde lika mycket läkare i allmän tjänst som annan läkare. Del ansågs lämpligast att läkaren fritt fick ta ställning i denna fråga under beaktande av omständighetema i det enskilda fallet och utan att vara bunden av FL:s regler.

Som har framgått av vad som har sagts tidigare kommer vårdintyget i och med atl beslämmelserna om ansökan utgår ur lagen att få en annan rättslig betydelse. Det föreligger främst med hänsyn härtill inte längre

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 617

lillräckliga skäl atl undanta läkare i allmän tjänst från bestämmelserna i 4 8 FL. Givelvis bör inte heller läkare i enskild Ijänsl vara undaniagen från jävsbestämmelserna. Som framgår av 5 S FL innebär detla ingel hinder mol all läkaren, även om jäv emol honom föreligger och annan läkare inte kan uppbringas, i akula fall utfärdar vårdintyg. Om så sker skall dock bestämmelsen i 9 8 tredje slycket andra punkten iakttas.

7 S

Enligt paragrafens nuvarande lydelse kan polismyndighet i vissa fall omhänderta den som sannolikt lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. 1 del lill lagrådel remitterade lagförslaget anfördes bl.a. atl paragrafen inle skulle vara lillämplig på missbmkare av alkohol eller narkotika som behöver tas om hand för vård med stöd av 2 S. Som skäl angavs atl bestämmelserna i LOB fick anses ge lillräckliga möjligheler i delta hänseende. Lagrådet har i siu yllrande över förslaget anfört bl. a. att LOB medger omhänderlagande endasi av den som pålräffas på eller i anslulning lill allmän plals. Även i fråga om den som anträffas på enskill område har polisen vissa möjligheler all ingripa som elt led i sin brottsbekämpande verksamhet. Dessa möjligheter, anför lagrådel, läcker dock inle alla situationer då en missbmkare, som skulle kunna beredas vård enligl 2 S, utgör en omedelbar fara för annans personliga säkerhel eller eget liv. Mot bakgrund härav bör enligt lagrådet möjlighel finnas till omhändertagande genom polisen även i fråga om missbrukare enligl 2 8.

Paragrafens,/ör5/fl och andra siycken har nu utformats med beaklande av lagrådels synpunkter. Det innebär alltså att polismyndigheten inte behöver göra annan bedömning av sjukdomstillståndel i samband med ingripandel än all det sannolikl kan föranleda vård med slöd av antingen 1 eller 2 S. Något behov av förenklat vårdintyg i fråga om missbrukare som anses böra beredas vård enligl 2 § har inle ansells föreligga. Andra stycket har ulformals med beaklande av delta. I fråga om den enskilde polismannens befogenhet atl verkställa omhändertagande i fall som avses nu finns bestämmelser i I S LTO.

Femte stycket anger i sin nuvarande lydelse att patient, som redan är intagen på sjukhus med stöd av denna lag och som inte har skrivits ut därifrån, genast skall föras till sjukhuset, om patienten i sådant fall inte omedelbart friges. I många fall kan patientens tillstånd vara sådant att han omedelbart behöver beredas somatisk eller annan vård. Det kan vara nödvändigt att polismyndigheten för patienten till ett närbeläget sjukhus i avvaktan på att patienten kan föras till det sjukhus, där den fortsalla vården skail ges. I den föreslagna nya lydelsen har föreskrivits att det ankommer på polismyndighet att föranstalta om atl den vårdbehövande får behövlig vård.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 618

8 8

Ändringarna i paragrafens förslu stycke föranleds av dels all ansökan har lagils borl som krav för inlagning, dels den nya 2 S. Av den ändrade lydelsen följer atl intagande läkare inte får falla etl inlagningsbeslul med åberopande av någon grund i I 8, om vårdintyget hänvisar till 2 8, och omvänl.

Andru stycket är nyll. Del ersäller en motsvarande beslämmelse i nuvarande 5 8 första stycket.

Fjärde slyckel är också nytt. Del molsvarar vad som f. n. sägs i 10 8, nämligen atl den läkare som har ulfärdal vårdinlygel inle också får falla beslul om inlagning. Från denna huvudregel görs undanlag för de konverteringsfall som regleras i del nya fjärde styckel av 6 8.

9S

Första stycket avser patienter som bereds vård med slöd av I 8. Det innebär all den överiäkarprövning, som nu skall ske senast tionde dagen efter dagen för intagningen och i vissa fall försl på femtonde dagen, i stället alltid måsle göras senast på åttonde dagen efter intagningsbeslulei. Det fömisätts därvid att inlagningsbeslul och intagning som regel sammanfaller i liden.

Andra stycket avser patienter som bereds vård med stöd av 2 8. Med hänsyn till den korta vårdtid som är avsedd för dessa och till alt frågor som rör dem i övrigt skall handläggas särskill skyndsamt, föreskrivs här att överläkaren skall göra sin prövning enligt paragrafen senast på fjärde dagen efter intagningsbeslutet.

Som har framgått av motiveringen till 2 8 är avsikten att missbmkare som bereds vård med stöd av den bestämmelsen skall kunna bli föremål för psykialrisk vård i form av bl.a. motivationsbehandling för att därigenom öka möjUghelerna till en fortsatt vård i frivilliga former. Denna behandling bör självfallet sältas in så snarl som möjligt och redan under den pågående avgiftningen. Som också har framgått av motiveringen till 2 8 kan avgiftningen ibland vara avslutad efter en myckel kort lid. Atl själva avgiftningen är slutförd behöver emellertid inle innebära att det beroende av miss-bmksmedlet, som har medfört avgiftningsbehovet, har upphört. Delta tillstånd kvarstår inte sällan en längre tid och missbmkaren måste alltså allijäml anses ha ett psykiatriskt sjukvårdsbehov. Det måste för dessa fall finnas uirymme alt bereda patienten fortsatt psykiatrisk vård med slöd av lagen.

Av detta skäl används här begreppet psykiatrisk vård som ett samlingsbegrepp för den vård som kan vara aktuell: fortsatt avgiftning i kombination med motivalionsbehandling men också om det är önskvärt annan psykiatrisk vård, I.ex. i form av motivalionsbehandling, enbart. Uttrycket "behov av" avser här atl erinra om att prövningen bör göras med iakttagande av de rekvisit som anges i 2 8, nämligen att utebliven vård skulle

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 619

innebära allvarlig fara för missbrukarens eget liv eller hälsa eller för annans personliga säkerhet eller hälsa. Av de skäl som här har redovisats har även utskrivningsregeln i 16 8 andra styckel gells en motsvarande ulformning. Även i detta sammanhang bör erinras om atl enligt 16 S andra slycket får vård med slöd av 2 S aldrig pågå längre än i fyra veckor.

Tredje stycket reglerar de fall då den psykiairiska nämnden skall ersälla överläkaren i hans prövning enligl 9 S. Det rör sig om tre silualioner: I. om vårdinlygel har utfärdats av läkare vid samma klinik eller icke klinikinde-lade sjukhus där sedan intagningen har skett; 2. om jäv har förelegat i samband med utfärdande av vårdintyget eller i samband med intagningen; 3. om överläkaren själv har utfärdat vårdintyget eller om han annars är jävig vid 9 S-prövningen.

Förslu punkten. Föreskriften gäller de fall som avses i 6 S fjärde slyckel. Den gäller alltså bäde i fall då två olika läkare har svarat för vårdintyg och inlagningsbeslul om de är verksamma inom samma klinik eller sjukhus som inte är klinikindelat, och i fall då en och samma läkare med stöd av 8 8 fjärde stycket har svarat för intyg och inlagningsbeslul. Har däremot en läkare vid en annan klinik än intagningskliniken utfärdat vårdintyget, gör överläkaren prövningen enligt 9 8 på vanligl sätt.

Andra och tredje punkterna. Jävsreglerna i FL gäller såväl för den läkare som utfärdar vårdintyg som den som beslutar om intagning. Enligl 5 8 FL kan läkare, även om han är jävig, vidta åtgärd som inte utan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan. Därmed avses alla åtgärder som hör till ärendels handläggning. Om läkare som var jävig har utfärdat vårdintyg eller beslutat om intagning beträffande en patient som var i elt akut behov av vård skall nämnden i stället för överläkaren pröva om del föreligger behov av vård med stöd av lagen. I konsekvens med detla skall nämnden i stället för läkaren göra den prövning som avses i första stycket, om överiäkaren själv har utfärdat vårdintyget eller om jäv föreligger mot honom.

Atl del har förelegat en situation som skall föranleda nämndprövning enligt 9 8 bör stå klart för överläkaren vid intagningstillfället eller kort därefter. Han måste alltså genast underrätta nämnden om detta. Närmare föreskrifter om underrättelseskyldighet bör ges som verkställighetsföre-skrtfter. Skulle överläkaren i tiden mellan intagningen och den dag då nämnden har att göra 9 S-prövning finna att patienten inte längre behöver beredas vård enligt lagen, bör han skyndsamt underrätta nämnden också om detta. Det får därefter bli nämndens sak att bedöma om nämndprövningen behöver tidigareläggas. Överläkaren kan i avvaktan på nämndens prövning, om så finns lämpligt, meddela elt beslut enligt 14 8.

10 5

Nuvarande bestämmelse i 10 8 har utgått. Förbudet för överiäkaren atl beslula om intagning och göra 9 8-prövningen när han själv har utfärdat

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 620

vårdintyg kan nu i stället utläsas redan i 8 8 fjärde stycket resp. 9 8 andra styckel. Under 10 8 tas nu upp den regel som f. n. finns i 11 8.

11       8

Beslämmelsen molsvarar vad som f. n. sägs i 12 8 LSPV. För alt det inte skall behöva uppslå något missförstånd om atl det endasi är påföljden överiämnande till sluten psykialrisk vård enligl 31 kap. 3 S brottsbalken som avses i bestämmelsen, så har lagrummet i brottsbalken angetts i slällel för ordel "sluien".

12       8

Värd med slöd av 2 S av personer som är beroende av alkohol eller narkolika kommer som regel att vara endasi under en kortare tid. Oflasl behöver paiienlen forlsall behandling som är inriktad på antingen medicinsk eller social rehabililering eller båda delarna. Somjag har sagl tidigare skall den vård som ges enligt 2 8 också kunna innehålla behandling i syfte all motivera patienten till fortsatt vård i frivilliga former. Del är angelägel atl insalserna samordnas på etl sådant sätl att socialtjänsten så snart som möjligt tillsammans med patienten kan planera den behövliga eftervården.

I förevarande lagrum föreskrivs att överläkaren eller den han har bemyndigat skall underrätta socialnämnden om patienten har behov av stöd och hjälp genom socialtjänsten. Sådan underrällelse skall med hänsyn till den relativt korla vårdtiden lämnas utan dröjsmål.

Det har inte ansetts nödvändigt att kräva atl patienten skall lämna sitt medgivande. Ofta befinner sig för övrigt patienten i det inledande avgift-ningsskedel i ett sådant tillstånd att hans samtycke inte kan inhämtas.

Del ankommer på överläkaren alt avgöra behovel av socialnämndens eflervårdsinsatser. Han kan emellertid överlåta uppgiften på annan. Det kan t.ex. vara lämpligt att den för vården direkt ansvarige läkaren får avgöra behovet av kontakter med socialtjänsten. Uppgiften kan även läggas på en psykolog eller en kurator vid sjukhuset.

Sedan socialnämnden har fått kännedom om patientens behov av stöd och hjälp, skall nämnden enligt förevarande lagrum efter samråd med läkaren och tillsammans med patienten upprätta en plan för den eftervård som bedöms nödvändig. Detta avses innebära att planen kan innehålla förslag inte bara om sociala stödåtgärder utan även om fortsatta medicinska vårdinsatser. Föreskriften atl behandlingsplanen skall upprättas tillsammans med patienten, betyder att planeringarbetet inte får ske över huvudet på honom eller henne. Vill patienten inte aktivt medverka i arbetet, kan han dock inte tvingas till det. Planen får då göras med hjälp av del material som slår till buds och presenteras för patienten, som kan anla eller förkasta de förslag som planen innehåller. Eftervården kan ju endast ske i samförslånd med patienten. Planen bör med tanke på den begränsade tid som patienten kan vårdas med stöd av lagen upprättas snarast möjligt. 1

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 621

förslaget har angells atl den skall upprättas inom en vecka från underräilel-sen.

Socialnämnden bör kunna delegera uppgiften all planera eftervården på tjänsteman vid socialförvaltningen. Den socialnämnd som avses är nämnden i patientens hemkommun.

14       8

Beslämmelsen i del nuvarande u/jra slyckel om vem som får besluta om lillslånd för paiienlen alt vislas på egen hand utanför sjukhusområdel har ulgåll. I slällel har lagils in en hänvisning till molsvarande bestämmelser om utskrivning i 17 S.

Genom elt nytt fiärde stycke har öppnats möjlighel för överiäkaren atl delegera sin beslutanderätt i alla ärenden som avser rält för patienten att på egen hand vislas ulom sjukhusområdel lill annan läkare vid sjukhuset. Rälien alt delegera har därvid utvidgats även på det sällel alt delegationen inte behöver avse viss patient. Om del belräffande viss palienl finns anledning all begränsa delegationen, kan överläkaren göra nödvändiga förbehåll.

15       8

Del har ansells Iveksaml om förevarande paragraf i den nu gällande lydelsen ger överläkaren räll all överlåla på annan att svara för granskning av brev m. m. Då överläkaren på grund av lidsbrisl och av andra skäl ofta inle själv kan svara för granskningen, har det genom ett tillägg i bestämmelsen gjorts klart att överläkaren får bemyndiga annan alt sörja för den behövliga granskningen. Detta innebär emellertid inte alt överläkaren kan överlåta på annan alt besluta om granskning av patientens brev alls skall ske. Rätlen alt uppdra ål annan alt svara för granskningen avser enbart den verkställighet som följer av överläkarens beslul om granskning. Sådanl bemyndigande kan ges annan läkare, psykolog, kuralor eller annan lämplig person som är anställd vid sjukhuset.

Enligt undru slycket skall handling ställd lill vissa myndigheler vidarebefordras utan granskning. Till de handlingar som nämns där har fogals handling som är slälld till offentlig försvarare. Detta stämmer överens med bestämmelserna i 9 § första stycket lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl., där del anges atl brev till patientens offentiige försvarare inle får granskas eller kvarhållas. Vidare har tillfogats hälso-och sjukvårdens ansvarsnämnd. Enligl förslag i prop. 1978/79:220 skall denna frislående nämnd ersälla den nuvarande medicinalväsendels ansvarsnämnd - som åren del av socialslyrelsen - den 1 juli 1980.

Del förekommer relalivi sällan alt det meddelas beslul att kvarhålla en handling. I de fall överiäkaren finner all del finns skäl för kvarhållande är del från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att prövningen görs av nämnden. 1 etl nytt femte stycke av förevarande paragraf föreskrivs därför att

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 622

beslul om all kvarhålla handling skall fallas av psykiairiska nämnden efler framslällning av överläkare. Omsländighelerna kan vara sådana all nämndens beslul inle kan avvaklas. Överiäkaren har därför gells räll att interimistiskt la handlingen om hand.

16 8

Vård med slöd av 2 8 får som framgår av del nya andra styckel pågå längst fyra veckor. Själva avgiftningsskedet kan ha ganska kort varaktighet. Som har ulvecklals närmare vid kommenlaren lill 2 8 kan del ändå finnas ell behov av fortsalla psykiatriska vårdinsatser efter avgiftningen för att förhindra etl fortsall missbruk. Insikten om delta har i viss mån kommit till utlryck i den medicinska indikationen i nuvarande I S LSPV, som omfatlar dem som lill följd av sitt beroende av narkotiska medel uppenbariigen är ur stånd att rält bedöma sitt behov av vård.

I 2 S och 9 8 andra styckel har angetts att fortsatt psykiatrisk vård med stöd av lagen kan komma i fråga även sedan patienten har avgiftats. Efter det avgiftning har skell kommer tyngdpunkten alltmer atl förskjutas mol ell behov av psykialrisk vård i form av motivalionsbehandling kombinerad med en karlläggning av behovet av sociala slöd- och hjälpinsalser. Andra stycket har fått den föreslagna utformningen efter påpekande av lagrådel. Därvid har även första styckel genomgått en viss justering.

Den längsta vårdtiden har bestämts lill fyra veckor. Om patienten efter denna lid skulle behöva fortsatt sjukvård, får detta tillgodoses i frivilliga former enligt SjvL:s allmänna bestämmelser eller evenluellt genom konvertering till vård med slöd av I 8 LSPV. Den nära samverkan mellan sjukvård och socialvård som de föreslagna reglerna förutsätter har behandlats vid 12 8.

Den angivna vårdtiden i 2 S-fallen är som har framgått en maximitid. Om fömtsättningar för fortsall vård inte längre föreligger, skall vården givetvis avslutas redan dessförinnan.

17 8

Nämnden kan f n. skriva ul en patient enligt 16 8 företrädesvis i vissa i andra styckel särskill angivna fall. En prövning i nämnd av andra ärenden än som anges i andra slyckel föruisäller således atl ärendet har förts till nämnden genom besvär eller att frågan om uiskrivning har hänskjutits till nämnden med slöd av 17 8 första stycket. Genom det föreslagnai/ärJe stycket vidgas nämndens kompelens lill en generell räll att besluta om uiskrivning. Det innebär således alt nämnden kan la upp elt ärende till prövning om del genom anmälan lill nämnden eller på annat sätt har kommil till nämndens kännedom alt sådana omständigheter föreligger beträffande en patient, atl det kan övervägas om han skall skrivas ul.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 623

18S

Ändringen i undru slyckel har gjorts för alt klargöra alt överiäkarens skyldighel omfallar föruiom paiienlen själv även dem som annars får ansöka om utskrivning av patienten och att skyldighelen gäller även genlemol palienl som är ulskriven på försök.

Enligt tredje stycket är nämnden f n. inle skyldig atl pröva en ny ansökan om utskrivning förrän Ire månader efter del att den lidigare ansökan prövades. Tiden föreslås nu bli förkortad till en månad. Skälet till della är främst all en palienls tillstånd kan förbällras mycket snabbi i.ex. genom medicinering.

19 8

Del är önskvärt all paiienlen så snarl som möjligt kan lämna sjukhusel för alt undvika negativa följder av den institutionella vården. Samtidigt står del klarl att en uiskrivning kan medföra avsevärda svårigheier för patienten. Del kan vara svårigheter av såväl social som medicinsk art, som t.ex. risk för återfall om patienten inle sköter sin medicinering. Mol den angivna bakgrunden har möjlighelerna utvidgats atl använda uiskrivning på försök. I de fall en stegvis utslussning i samhällel bedöms vara nödvändig bör således försöksulskrivning kunna användas för all minska liden för sjukhusvislelsen och för all i ell tidigt skede Iräna paiienlen all klara sig ute i samhället utan del ständiga stöd som en vistelse på sjukhus innebär. Det står klart att en vidgad användning av försöksutskrivning ställer större krav pä den öppna vårdens resurser. I lagrummel har angetts atl patienten får skrivas ut på försök och beredas fortsall vård utanför sjukhusel, om särskilda skäl föreligger och del inle medför fara för honom själv eller annan. Som framgår av della skall vården alllid inledas på sjukhus.

Vård som bereds med slöd av 2 S skall inle i någol fall kunna pågå längre lid än fyra veckor. Beslämmelserna om försöksutskrivning har därför inte ansells böra gälla den som bereds vård med stöd av della lagrum. Delta framgår av atl i första slyckel hänvisning endasi görs lill I 8.

Del har förekommit atl palienler har varil utskrivna under lång tid utan att de samlidigl har undergått en behandling som har moliveral denna vårdform. I undru slycket har reglerna skärpts för hur länge en försöksutskrivning skall få pågå. Har patienten under en sammanhängande lid av etl år varit utskriven på försök, bör patienten som regel kunna skrivas ul från vård enligt denna lag. Omsländighelerna kan emellertid vara sådana atl synneriiga skäl för fortsall försöksutskrivning föreligger. Del kan I.ex. vara nödvändigl all konlroUera atl patienten följer de föreskrifter som har meddelals i fråga om medicinering. 1 sådana fall skall fortsall försöksulskrivning kunna besluias av psykialrisk nämnd för högst sex månader ål gången.

F. n. råder det oklarhel om huruvida en palienl, som inle har skrivits ut slulligl, sedan liden för försöksutskrivning har löpt ut ändå skall anses som

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 624

Ulskriven. I förtydligande syfte har del i elt nyll tredje stycke tagils in den beslämmelsen, alt om tiden för försöksutskrivning har gåll till ända utan att föriängning har skell, skall patienten belraklas som ulskriven. Det får i första hand anses ankomma pä överläkaren atl se lill atl lidsfristerna bevakas och att försöksulskrivning föriängs när det finns skäl lill della. Sådan konlakl bör hållas med paiienlen atl ell evenlueUt beslut om förlängning kan förberedas i god lid.

I paragrafens sisto stycke har tagits in en bestämmelse enligl vilken ansökan om utskrivning skall likställas med ansökan om utskrivning på försök vid beräkning av tidsfristen i 18 8 tredje slyckel.

20 S

I konsekvens med förslaget i bl. a. 14 och 17 SS har den ändringen gjorts i 20 S all överläkaren har tillagts en generell rätt att överlåta på annan läkare vid sjukhuset atl besluta om ålerintagning. Skulle överläkaren beträffande viss patient vilja förbehålla sig rätten all själv beslula, kan han göra detta.

20 a S

Det åligger överläkaren enligl 16 8 tredje stycket att fortlöpande pröva om en patient behöver beredas fortsatt vård med stöd av lagen. Det innebär emellertid från rättssäkerhetssynpunkt avgjorda fördelar om psykiatriska nämnden därjämte, sedan viss tid har förflutit från det patienten logs in för vård, prövar patientens behov av fortsatt vård på sjukhus med stöd av lagen. 1 första styckel har del tagils in en bestämmelse som ålägger överiäkaren alt snarast efter tre månader från den dag, då patienten logs in för vård, anmäla till psykialrisk nämnd om läkaren anser alt patienten är i behov av fortsatt vård pä sjukhusel. För all ge nämnden insyn i den fortsatta vården av patienten skall det vidare enligt tredje stycket ankomma på överläkaren atl på nytt göra sådan anmälan till nämnden var tredje månad sä länge patienten värdas på sjukhuset.

I paragrafens undra stycke föreskrivs att nämnden, om den efter överläkarens anmälan finner anledning att sätta i fråga dennes bedömning av det fortsatta vårdbehovet, skall ta upp fråga om utskrivning enligt 16 8 eller om utskrivning på försök. Resulterar nämndens prövning i atl utskrivning inle skall ske, får beslutet överklagas av patienten enligt ett föreslaget tillägg lill 22 S. Finner nämnden inle skäl att ta upp etl ärende lill särskild behandling enligt andra stycket, får nämnden lägga överiäkarens anmälan till handlingarna. Varken ell sådant beslut eller ett beslut att ta upp ett ärende om utskrivning eller försöksulskrivning kan - som lagrådet har påpekat - anses innefatta myndighetsutövning och är inte heller överklag-bart.

Överläkarens anmälningsskyldighet inskränker sig inte lill sådana patienter beträffande vilka han själv är behörig atl fatta beslut om utskrivning

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 625

ulan gäller lika för alla palienler. Visserligen får nämnden anses ha skyldighel all belräffande de palienler som avses i 17 8 andra slyckel, dvs. främsl de domstolsöverlämnade, fortlöpande pröva frågan om utskrivning enligl föreskriften i 16 8 iredje slyckel. Delta utesluter dock inle behovet av att överläkaren även beträffande dessa patienter åläggs alt med jämna mellanrum motivera varför enligt hans mening vården bör fortsätta. Hans skyldighet atl uppmärksamma nämnden på att en domstolsöverlämnad patient bör skrivas ul framgår redan av 17 8 Iredje slycket.

21 S

I tredje stycket har det föreskrivils en skyldighet för psykiatriska nämnden att pröva besvär eller annan talan som förs beträffande patient som vårdas med slöd av 2 8, dvs. missbruksfallen, senast på fjärde dagen efter det all framställningen kom in till nämnden. Atl särskilda regler har ansetts motiverade för denna grupp av palienler beror på den korla vårdlid som är möjlig för dessa. Del utesluter emellertid inte atl alla besvär eller framställningar från patienter skall behandlas så skyndsaml som möjligt av nämnden (jfr 7 8 instruktionen (1966: 566) för utskrivningsnämnderna).

Som framgår av 34 8 kan nämnden avgöra ärende där den korta tidsfristen måste iakttas med endast två ledamöter. Någon motsvarande skyldighet för den centrala psykiatriska nämnden att pröva lalan från 2 S-patienter inom viss kortare tid har inte föreskrivits.

Om den Qärde dagen infaller på en helgdag eller vissa andra särskilt angivna dagar, så gäller lagen (1930: 173) om beräkning av lagstadgad tid. Prövningen kan då få anstå till näsla helgfria dag. Det bör dock poängteras alt i en sådan situation prövningen om möjligt bör ske redan före helgen.

22 8

Har den psykiatriska nämnden ersatt överläkaren vid prövning och beslut angående det fortsatta vårdbehovet enligt 9 8, får talan mot sådant beslul enligt den tillagda bestämmelsen i första styckel föras hos den centrala psykiairiska nämnden.

I första stycket har också lagts till en regel som möjliggör talan av patient mot psykiatriska nämndens beslut atl inte skriva ut slutligt eller på försök vid prövning enligt den föreslagna nya 20 a S.

24 S

Enligt vad som gäller nu får talan enligt 21 eller 22 8 föras ulan inskränkning till viss tid. Detta har kunnat leda till att besvär har anförts sedan lång tid har förflutit från det patienten skrevs ut från sjukhuset. En så vidsträckt besvärsrätt är uppenbarligen inte påkallad. Därför har nu angetts att besvär får föras utan inskränkning till viss tid så länge patienten vårdas med stöd av lagen. Har patienten skrivits ut från sjukhuset, skall besvärsrätt därjämte föreligga under tre veckor från dagen för utskrivningen. Tidsfris-40   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 626

len har beslämis med beaktande av de frisler som regelmässigt gäller vid förande av lalan mol myndighels beslul.

28 S

1 uiskrivningsnämnderna ingår f. n. tre ledamöler: en lagfaren ordförande, en läkare och en lekmannarepresentant. Nämnden får nu bl.a. nya uppgifler av väsenllig belydelse för den enskildes rälissäkerhel. Det skall således bl.a. ankomma på nämnden atl återkommande pröva patientens behov av vård med stöd av lagen. Del har främst med hänsyn härtill ansetts påkallal all förslärka lekmannainflylandel i nämnden. Det har vidare anseUs angelägel all förse nämnden med särskilda kunskaper i sociala frågor. I paragrafen anges nu alt i nämnden skall ingå fem ledamöler. Ordföranden skall liksom nu vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänsl. I nämnden skall därjämte ingå en läkare som bör vara särskill kunnig i psykiatri, en person som är särskilt insall i sociala frågor och ivå andra lekmannaledamöter.

Också centrala psykiatriska nämnden föreslås bli förstärkt med en person som är särskill insall i sociala frågor.

29 8

Enligt rätlegångsbalken finns del numera endast möjlighet att avlägga en enhetlig ed på heder och samvete. Hänvisningen i andra stycket till möjligheten all avlägga försäkran har därför ulgått.

30 S

Enligl lagrummel i dess nu gällande lydelse råder ett absolut förbud mot atl nämnden avgör ärende som handläggs i patientens frånvaro utan att nämndens ledamöter före avgörandet har skaffat sig personlig kännedom om patienten. Omständigheterna kan emellertid vara sådana att nämnden saknar möjlighet atl skaffa sig kunskap om patienten. Det kan t.ex. gälla en palienl som har lämnal landel. Därför har möjlighel öppnats för nämnden atl om synnerliga skäl föreligger avgöra ärende utan att sådan personlig kännedom om patienten föreligger. Beslämmelsen har tagits in i ett nytt tredje stycke.

32 8

Enligl förevarande lagrum kan den som för talan hos psykiatrisk nämnd eller centrala psykiatriska nämnden efter beslut av nämnden tillerkännas ersällning för koslnad för resa och uppehälle i samband med inställelsen inför nämnden. Del har visat sig att patienter och andra som är berättigade lill ersättning inle känner till detla. Lagrummet har därför kompletterats med en bestämmelse enligt vilken den som för talan hos nämnden genom nämndens försorg skall upplysas om den rält lill ersättning och förskott som kan föreligga.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 627

34 8

I första slycket har lagts till en undantagsregel som möjliggör för psykiatrisk nämnd att i fall som rör talan från 2 S-patient avgöra ärendei i förminskad sammansällning. Möjligheten all handlägga ärendei på delta sätl innebär emellertid inte någol avsteg från övriga handläggningsregler. Sålunda skall t. ex. i normalfallet patienten och överläkaren vara närvarande vid nämndens sammanlräde. Den korla tiden för prövning av patientens talan gör det också nödvändigt all nämnden, så snart ärendet har kommil in, föranstaltar om förordnande av offenlligl biträde för den klagande (jfr förslaget till ändringar i rättshjälpslagen).

I tredje slycket ges föreskrift om skyldighet för ordföranden att anmäla sådanl avgörande som har fattals i förminskad sammansättning för hela nämnden vid dennas nästa sammanlräde. Anmälan bör innehålla en redogörelse för hela ärendet, således grunden för intagning, besvären, beslutel och skälen för della. Föreskriften om anmälan medför inte någon möjlighet för nämnden atl ompröva beslutel.

35 8

Lagmmmel behandlar förutsättningarna för biträde av polis. I förslagel används termen "biträde" i stället för "handräckning", eftersom begreppel handräckning har visal sig kunna leda till missförstånd (se SOU 1979:6, s. 159).

Enligt lagrummet i dess nu gällande lydelse kan läkare, som skall undersöka patienten för ett eventuellt vårdintyg, begära polishandräckning om patienten inte ställer sig till förfogande för undersökningen. Dessförinnan måste emellertid som regel ansökan ha upprättats enligt bestämmelserna i 4 8.

När ansökningsförfarandet nu faller bort, har det ansetts påkallat att begränsa den krets av läkare som skall kunna begära biträde av polisen till läkare i allmän tjänst. Som har framgått av vad som har sagts tidigare bör det åligga distriktsläkare och vissa poliklinikläkare atl utföra undersökning för eventuellt vårdintyg. För atl kunna fullgöra sina åligganden bör sädan läkare kunna begära biträde av polisen.

Enligl 35 S i dess nuvarande lydelse skall polismyndighet lämna handräckning på begäran av överläkaren om den som skall tas in enligt lagen inte inställer sig på sjukhusel. Del är således den på sjukhuset intagande läkaren som får begära polishandräckning. Vårdintygsskrivande läkare har inte denna rätt. Bestämmelsen har föranlett åtskillig kritik. Det har inte ansetts rimligt att behovet av handräckning skall bedömas av en läkare som inte själv har undersökt patienten. Den läkare som bäst kan bedöma behovet av biträde av polisen i dessa fall är den läkare som har utfärdat vårdintyget. Sådan läkare bör därför också kunna begära biträde. Kretsen av läkare bör emellertid - utom för det undantagsfaU att läkaren behöver skydd för sin personliga säkerhet - begränsas till att avse läkare i allmän tjänst.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv LPV 628

De praktiska möjligheterna för intagning kan bäsl bedömas av inlag-ningsläkaren. Innan annan läkare begär polisens hjälp, bör intagningsläkaren alllid kontaktas. Lämnar denne inte sill godkännande, bör bilräde inle begäras.

I många fall kommer inlagning att ske först sedan inlagningsläkaren har fåll vårdintyget sig tillsänt. På grund av t.ex. platsbrist kan han behöva avvakta med intagning kortare tid. Om patienten därvid inte vill inställa sig på sjukhuset, kan i enlighet med nu gällande bestämmelser intagningsläkaren begära polishandräckning. Denne behöver inte besluta om intagning, innan han begär handräckning. Detta har i den nya lagtexten kommit till uttryck genom att del har angetts som förutsättning för biträde av polisen alt patienten avses bli intagen vid sjukhusel.

Enligl 35 8 sisla stycket i den nu gällande lydelsen får överläkaren belräffande viss palienl överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning. Överläkare kan emellertid överlåta på annan läkare vid sjukhusel all beslula om inlagning. 1 konsekvens härmed bör molsvarande delegationsmöjligheler föreligga i fråga om biträde av polisen. Lagmmmet har ändrals i enlighet härmed.

1975 års polisutredning har i betänkandet (SOU 1979; 6) Polisen (s. 159) påpekat vikten av att polishjälp begärs bara när uppgiften inte kan lösas på annat sätt. Jag delar i princip polisutredningens mening. Till skillnad från utredningen anser jag dock all någon uttrycklig bestämmelse om delta inte behövs.

36      a 8

] förslu stycket har vidtagits en ändring i syfte att klarare ange atl det är överiäkaren som har ansvaret för atl bestämmelserna i 2 8 lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. iakttas beträffande den omhändertagna egendomen.

Vidare har i första stycket hänvisningen till 1958 års lag begränsats att avse 2 8 1 första stycket. Denna ändring liksom ändringama i undra och Iredje styckena har gjorts efter påpekanden av lagrådets ledamöler.

37      8

Nuvarande 37 och 38 §8 har betecknats 38 och 3988. Bestämmelserna i den nya 37 8 föranleds av atl det har visal sig att patienterna ofta inte känner till sina möjligheteratt få intagningen prövad av nämnden eller att i övrigt klaga mot de beslut som har meddelats med stöd av lagen. Den skyldighet som föreskrivs i FL att underrätta patienten om hur han kan föra talan mol beslut har således inte aUtid iakttagits. Patienten har också ofta saknat kännedom om sin rätl till offentligt biträde enligt rättshjälpslagen. Det får anses särskilt viktigt alt patienter som vårdas oberoende av sitt samtycke ges ordenllig information om sina rälligheler. En beslämmelse har därför tagits in som gör sådan information obligalorisk åt alla patienter. Det skall ankomma på överläkaren att sörja för att patienten får

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 629

information. Patientens tillstånd kan emellertid i vissa fall vara sådanl alt det är meningslöst att underrätta patienten om hans rättigheter. Del har därför angetts att upplysning skall lämnas så snart patientens tillstånd medger det.

Att överläkaren har getts ansvarel för atl patienten blir informerad innebär givetvis inte atl han alltid själv behöver informera patienten. Han kan t. ex. sörja för atl informationen lämnas patienten genom annan läkare vid sjukhusel, psykolog, kuralor eller annan lämplig person.

1 sisla stycket har föreskrivits all lagen skall finnas anslagen inom sjukhuset väl synlig för patienterna. Även denna föreskrift har tillkommit för att stärka patienlernas rättssäkerhet.

Övergångsbestämmelserna

1.

Lagändringarna föreslås träda i krafl den I januari 1981. DeUa har bedömts vara lämpligl främsl med hänsyn till att viktiga delar av förslagen hänger samman med hela socialtjänstreformen.

4.

Genom den ändring som föreslås i 24 8 begränsas besvärsrätten för patient som inte längre vårdas med stöd av lagen tiU en tid av tre veckor från dagen för utskrivningen. För patient som har skrivits ul före ikraftträdandet bör gälla en övergångstid innan denna regel blir tillämplig. Tiden har bestämts till tre veckor från ikraftträdandet.

5.

Bestämmelser om ulskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden finns även i annan lagstiftning än LSPV. Med hänsyn härtill har lagits in en bestämmelse om att föreskrift i lag eller annan författning om utskrivningsnämnd i stället skall gälla psykiatrisk nämnd. Vidare skall äldre föreskrift om psykiairiska nämnden i stället gälla centrala psykiatriska nämnden.

4.5 Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429) (5)

41 §

Första punkten. Bestämmelserna svarar i huvudsak mot vad som gäller nu. Del bör dock uppmärksammas atl enligl 17 § fjärde stycket och 20 a S LPV ges psykiatrisk nämnd en generell rätt att besluta om utskrivning enligt 16 eller 19 8 LPV. I ärenden om utskrivning som på så sätl kommer under nämndens prövning kan offentligt biträde förordnas.

Genom de ändringar som föreslås i LPV kommer prövning om intagning enligl 9 § i vissa fall atl göras av psykialrisk nämnd i stället för av överläkaren. Så är bl. a. fallet när läkare har beslutat om intagning enligt 8 S trots att han har varit jävig. 41    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del A

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 630

Det har inte ansetts alt del finns anledning all i dessa fall öppna möjlighet till offenlligl bilräde redan i ärendet hos psykiairiska nämnden. RäU till offentligt bilräde bör, i likhel med vad som gäller när överläkaren enligl 9 S LPV har beslutat om inlagning, inlräda först när beslutel överklagas. Bestämmelserna har utformats i enlighet härmed.

Tredje punklen. Offentligt biträde skall kunna förordnas i mål eller ärenden angående beredande av vård med slöd av LVU, omedelbarl omhändertagande enligl samma lag och upphörande av sådan vård enligl lagen. Beslämmelserna svarar mol vad som nu enligl 418 4 rällshjälpslagen gäller ärenden enligl BvL. Tredje punklen omfallar dessutom yllerligare ärendegrupper. Socialnämndens beslul om var vården skall inledas får överklagas.

Även nämndens beslul alt fiylla den unge från det hem där han vislas får överklagas. Enligl förevarande punkl kan offenlligl bilräde förordnas hos förvallningsdomslol vid överklagande av beslul som har sagts nu.

Övriga punkter. Av de framlagda förslagen följer att punklerna 3 och 5 skall upphöra all gälla. Detla föranleder en ändrad numrering av punklerna. Lagrummel svarar i övrigl mol den nu gällande lydelsen.

42 S

Den presumlionsregel som nu gäller för ullänningsärenden har gjorts lillämplig på samtliga ärenden enligl 41 S. Regeln innebär aU rällshjälp genom offenlligl bilräde skall beviljas om del inle av omsländighelerna framgår atl behov av biträde saknas. Som har anförts i de aUmänna övervägandena kan en sådan omsiändighel vara atl beslut i ärendet inle kommer all gå den enskilde emol.

Del bör här uppmärksammas au förhållandena undantagsvis kan vara sådana atl myndighelen inte kan vänta med ärendels handläggning i avvaklan på alt biträde utses. Etl beslul om omedelbarl omhändertagande enligt LVU får således inle fördröjas av den anledningen atl offenlligl bilräde ännu inle har utsetts. I sådanl fall kan offentligt bilräde i regel förordnas innan beslul om omhändertagande prövas i länsrätten.

Enligl första styckel skall rättshjälp genom offentligt biträde kunna beviljas även vårdnadshavaré om del föreligger molstridiga inlressen mellan vårdnadshavaren och barnet. Motstridiga intressen får regelmässigt anlas föreligga när beslul om omhändertagande eller ansökan om vård gmndas på all föräldrarna har brustit i sina omsorger om barnet. Som närmare framgår av 44 S kan i annal fall gemensamt bilräde förordnas för den unge och vårdnadshavaren i mål eller ärende som avses här.

43 §

Rättshjälp genom offentligt bilräde skall beviljas enligt 42 8, om det inle måste antas att behov av biträde saknas. Vederbörande myndighel måsle därför alllid pröva frågan om rällshjälp ex officio. Ansökningen Ijänar

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 631

närmasl syftel all underrälia myndighelen om hur den sökande själv ser på rällshjälpsbehovel och atl över huvud tagel tillföra myndigheten material till belysning av rältshjälpsärendel. I förevarande lagrum sägs nu all rällshjälp genom offenlligl biträde beviljas efler ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp i mål eller ärende som avses i 41 S.

Enligt 18 och 24 88 LPV får bl. a. nära anhörig lill paiienlen ansöka om uiskrivning av patienten saml överklaga överläkares eller psykiairiska nämndens beslul. Det har ansells au den som på så vis får föra lalan bör kunna ansöka om offenlligl bilräde för paiienlen. Eftersom den som har laleräll i mål eller ärende enligl LPV får anses inla paris slällning, får han även föra lalan mol beslul i fråga om offenlligl bilräde i sådanl mål eller ärende. All enskild part får föra lalan framgår av 49 S rällshjälpslagen.

44 8

I förevarande lagrum har, som nämnls tidigare, tagits in en bestämmelse om au gemensamt biträde skall förordnas för föräldrar och barn i fall som avses 1418 3, om del inte finns molstridiga inlressen mellan dem. Lydelsen av lagrummel har i övrigt anpassats lill beslämmelserna i 41-43 SS.

45 8

Första stycket har utformats i överensslämmelse med bestämmelserna i 41-4488. Orden "den som åigärden avser" har således bytts ut mol "den som beviljas rättshjälpen". I enlighet med lagrådels förslag har andra meningen förts till ett särskilt stycke.

Övergångsbestämmelser

Enligl övergångsbestämmelserna lill LVU skall BvL:s bestämmelser gälla under en övergångstid av sex månader. Rällshjälpslagen bör ges en motsvarande tillämpning i de mål eller ärenden för vilka BvL:s bestämmelser på så säll skall gälla. Det innebär atl den vidare rätt till rällshjälp genom offentligt biträde som nu införs skall gälla även sådanl mäl eller ärende.

4.6 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken (7)

17 kap. 12 8, 28 kap. 1 S, 31 kap. I S och 38 kap. 2 8.

I fråga om ändringama i 28 kap. 18,31 kap. I S och 38 kap. 2 8 hänvisas lill specialmoliveringen i lagrådsremissen (bild. 4 s. 128-132).

Ändringen i 17 kap. 12 8 (främjande av fiykt) föranleds av alt vård enligt BvL och NvL inte längre kommer atl finnas. Som jag har framhållit i lagrådsremissen (s. 51) harjag inte heller funnit skäl att i LVU la upp någon regel som motsvarar den som nu finns i 89 S BvL och som närmast molsvarar brottsbalkens bestämmelse om främjande av flykt.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 632

Övergångsbestämmelserna 1.

Denna lag iräder i kraft den 1 januari 1981. 2.

Vad i denna lag sladgas skall, med undanlag som kan följa av 3. äga tillämpning även på gärning som har begåtts före den 1 januari 1981. 3.

Har före den I januari 1981 beslutats om förebyggande ålgärder eller omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97) får, om ålgärderna eller vården beslår vid liden för domen, 31 kap. 1 8 i dess äldre lydelse tiUämpas lill utgången av juni 1981.

Enligt övergångsbestämmelserna till LVU skall förebyggande ålgärder eller omhändertagande för samhällsvård, som har beslutats med slöd av BvL före den I januari 1981, kunna bestå längst lill den I juli 1981. Bestämmelsen vid punkt 3 har föranlelts av önskemålet atl samordna domstolarnas och socialnämndernas handlande under övergången till LVU. 31 kap. I 8 i dess äldre lydelse skall således kunna tillämpas under första halvåret 1981, när del finns etl beslul om förebyggande åtgärder eller om omhändertagande för samhällsvård.

4.7 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (8)

Förslaget har berörts i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.25.3).

4.8 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) (9)

Förslagel behandlas utföriigt i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.19.3).

4.9 Förslaget till lag om fmansiering av statsbidrag tiU förskole- och fritids
hemsverksamhet (10)

I lagen har ulan ändring i sak tagits in bestämmelser som svarar mot 14-18 88 lagen (1976:381) om barnomsorg. Avgiftens storiek har vid 1978/79 års riksmöte fastställts fill 1,9% av avgiftsunderiaget (prop. 1978/79: 100 bU.8, SoU 28, rskr 262).

4.10   Förslaget till lag om upphävande av lagen (1926:72) angående medde
lande av forbud for barn att idka viss försäljning (11)

Som socialutredningen har anfört torde denna lag numera ha spelat ut sin roll, och den bör därför upphävas. I den mån ett barn på etl olämpligt säu skulle användas för aU bjuda ut eller dela ut trycksaker eller varor, bör det åligga socialnämnden att på annat sätt komma till rätta med saken.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 633

4.11    Förslaget till lag om upphävande av lagen (1936:56) om socialregister

(12)

Förslagel har kommenterats i de allmänna övervägandena till SoL (avsnitt 2.20.2).

4.12     Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) (13)

Enligt 24 8 socialhjälpslagen och 71 8 barnavårdslagen kan regeringen faslslälla taxa för ersättning som skall ulgå för vård på anstalt eller annan inrättning. Någon motsvarande beslämmelse föreslås inte i SoL, varför hänvisningen härom i 27 S sjukvårdslagen har lagils bort. Dessulom har vissa ändringar gjorls på grund av all begreppel sluien vård föreslås ulgå ur LPV.

4.13    Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

(14)

Socialulredningen har framhållit att vissa bestämmelser i bl. a. lagen om altmän försäkring innehåller rätt för försäkringskassa alt på framslällning av socialnämnd betala ut förmån till annan än den försäkrade elc. om betalningsmottagaren inte är skickad att bruka beloppet. Socialulredningen anser att denna möjlighet står i strid mot de principer om frivillighet och självbestämmanderätt som skall ligga till grund för den framtida socialljänslen. Beslämmelserna berör förutom socialtjänsten även andra vårdområden. De bör därför enligt ulredningen bli föremål för övervägande i annal sammanhang,

1 avvaklan på en sådan prövning har dock beslämmelserna i AFL ansetts behöva anpassas fill den nya socialtjänstlagstiftningen.

3 kap. 15 §

I första stycket föreskrivs att sjukpenning inte utgår bl.a. för tid då försäkrad är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola. Beslämmelsen har nu begränsats till att avse intagning med stöd av LVU vid de institutioner som kommer att ersätta ungdomsvårdsskolorna, nämligen sådana hem som avses i 12 8 LVU.

I andra stycket föreskrivs nu att då försäkrad är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbrukare skall sjukpenning minskas på samma sätl som vid inlagning på sjukhus. Vård av vuxna missbrukare utan deras samtycke skall i enlighet med vad som har föreslagits lidigare endasi kunna ske på sjukhus eller annan vårdinstitution med stöd av 2 8 LPV. Bestämmelserna i 3 kap. 4 S andra stycket om minskning av sjukpenning då försäkrad vårdas på sjukhus blir då direkt tillämpliga. Övrig vård av missbrukare förutsätts ske i frivilliga former. De ekonomiska angelägenheterna mellan social-

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 634

Ijänslen och den iniagne bör då kunna lösas genom överenskommelser i varje särskill fall. Andra slycket i paragrafen har därför fåll utgå.

Någon vårdform som molsvarar vård utom skola av ungdomsvårdsskoleelev föreslås inle i den nya lagstiftningen. Paragrafens iredje slycke har med hänsyn härtill ändrats till att avse endast den som vårdas utom kriminalvårdsanstall.

3 kup. 18§, 4 kup. 20§ första tnh Jjärde slyckena och 16 kup. 12 § första
slyckel

Enligl 3 kap. 18 8 får allmän försäkringskassa på framställning av socialnämnd besluta atl sjukpenning som tillkommer försäkrad, som är hemfallen ål alkoholmissbruk och på vilken dessulom indikalionerna i 15 8 nyk-lerhelsvårdslagen är tillämplig, helt eller delvis skall betalas ut till kommunal myndighel eller den försäkrades make eller annan person atl användas lill den försäkrades och hans familjs nylta.

Motsvarande bestämmelser finns i 4 kap. 20 S första stycket om föräldrapenning och i 16 kap. 12 8 första stycket om pension.

Med hänsyn till den allmänna synen på förhållandel mellan klienl och socialtjänst som tidigare har berörts har lagbestämmelserna om att missbrukares försäkringsförmåner skall utan hans medverkan kunna belalas ul till annan än honom själv tagits bort. Dessa frågor bör kunna lösas genom överenskommelser mellan den enskilde och socialtjänsten i varje särskill fall.

I 4 kap. 20 8 fjärde stycket har hänvisningen till 3 kap. 18 8 ersatts med det sakliga innehållet i denna, nu upphävda, bestämmelse. Detta innebär ingen ändring i sak.

4 kap. 20§ själle stycket

1 4 kap. 20 8 sjätte slyckel föreskrivs atl försäkringskassa beträffande moder som vid barnets födelse är intagen bl. a. i barnhem, ungdomsvårdsskola eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare får efter framställning av föreståndare för inrättningen besluta om utbetalning av föräldrapenning till föreståndaren för att användas till kvinnans och barnels nytta. Bestämmelsen har begränsats lill att avse, föruiom intagen på kriminalvårdsanstalt, intagna pä de hem som kommer atl ersälla ungdomsvårdsskolorna.

10 kap. 3

1 de allmänna övervägandena (avsnill 2.10.5) har föreslagits atl inskränkningarna i rätten för ålderdomshemmens pensionärer all själva uppbära sin folkpension skall upphävas. Förslaget innebär ändring i förevarande paragraf.

18 kap. 5 §

Ändringen i andra slycket föranleds av all lagen om socialregister föreslås upphöra.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 635

I iredje slycket har lagits in en erinran om den rätl socialnämnd enligl 57 8 SoL har atl av allmän försäkringskassa erhålla uppgifler om ekonomisk hjälp som har lämnats lill enskild.

4.14    Förslaget till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbi
drag (15)

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:143) om bidragsförskott (16)

Möjlighelerna all betala ut allmänna barnbidrag och bidragsförskoll lill annan än vårdnadshavaren eller den som löslrar barnel har begränsais lill atl avse fall när synnerliga skäl föreligger. Ändringen har vidtagils för all markera alt del bara är i rena undanlagsfall och efter noggrann prövning som en vårdnadshavaré eller någon annan som är berälligad all uppbära barnels bidrag skall kunna frånias sin räll all själv sörja för barnel. Ell synnerligl skäl kan vara I. ex. all det är klarlagt att barnels bidrag används för alt finansiera missbruk av alkohol eller narkolika, äventyrligt spel e.d.

4.15    Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäk-

ring (18)

I 8 kap. 5 8 hänvisas belräffande ulbelalning av ersättning för arbetsskada bl.a. lill bestämmelserna i 3 kap. 18 8 lagen (1962:381) om allmän försäkring. Nämnda bestämmelse föreslås upphöra (se 4.13). Hänvisningen lill den paragrafen kan därför utgå.

4.16    Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp (20)

Förslaget till lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520) (40)

På skäl som har anförts i de allmänna övervägandena (avsnitt 2.16.5) har beslämmelserna i dessa lagar om begränsad prolokollsskyldighel ersätls av oreserverade hänvisningar till kommunallagen.

4.17     Förslaget till lag om ändring i lagen (1944:133) om kastrering (32)

Vissa bestämmelser i 4 8 som gäller bl. a. inlagna på ungdomsvårdsskola har inle ersalls av någon motsvarighet enligt LVU, eftersom åldersgränsen 23 år aldrig kan bli aktuell i dessa fall. Lagrummet har vidare ändrats med hänsyn lill atl lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet föreslås upphävd.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 636

4.18     Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalre
gister (33)

Med hänsyn lill föreslagna ändringar i brottsbalken har bestämmelsema i 2 8 punkl 2 om all kriminalregisler bl. a. skall innehålla uppgifler om dem som överiämnas lill vård enligl lagen om nyklerhetsvård tagits borl.

4.19    Förslaget till lag om ändring i lagen (1%4:168) om förvandling av böter

(34)

Bestämmelsen i 11 S om all beslut om förvandling av böler förfaller när någon på grund av meddelat beslut las in på vårdanslali för alkoholmissbrukare, arbelsanslalt eller ungdomsvårdsskola skall i fortsättningen avse dem som med stöd av LVU tas in i hem som anges i 12 8 denna lag. Dessa hem motsvarar närmasl de nuvarande ungdomsvårdsskolorna. Vården av alkoholmissbrukare förulsälls i forlsältningen ske i frivilliga former bortsett från kortvariga omhändertaganden för avgiftning och annan psykiatrisk vård med slöd av LPV. Del har ansetts atl del inte finns någon anledning alt då ha kvar särbestämmelsen i detta avseende för denna missbrukargrupp. Någon arbetsanslalt kommer inte att finnas efter upphävande av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Befogenheten i 11 8 för slyrelse för anstalt eller skola atl i vissa fall påkalla förvandling av böter har förts över till att gälla den som förestår vården vid hemmel.

4.20 Förslaget till lag om ändring i införsellagen (1968:621) (35)

Beslämmelserna i I och 6 88 har anpassats till de föreslagna reglerna i 33 och 34 88 socialtjänstlagen om enskilds ersättningsskyldighet för ekonomisk hjälp eller vård.

1 74 8 andra stycket BvL föreskrivs atl bidragsskyldighet enligl 72 8 BvL (bl.a. förälders skyldighel att ersätta kommunens kostnad för etl barn under 16 år som har omhänderlagils för samhällsvård) får fastställas genom skriftlig, av två personer bevittnad förbindelse. Om den ersällningsskyldige vägrar att ulfärda sådan förbindelse, besläms bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen.

Den nuvarande lydelsen av 6 8 införsellagen bygger på regleringen i bl. a. BvL. 1 SoL har däremol inle någon bestämmelse motsvarande 74 S andra stycket BvL tagits upp. Som har framgått av de allmänna övervägandena (avsnill 2.15.2) och av specialmoliveringen lill 36 8 SoL förutsätts att kommunen och föräldrarna kommer överens om hur slorl månalligt belopp, som föräldrarna skall eriägga och att någon särskild reglering i lag av formerna för eU sådanl avtal inle har funnits behövlig. Skulle en förälder vägra att betala får betalningsskyldigheten fastställas av länsrätten såvitt avser förfallet belopp.

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 637

Förslaget till ändring i 6 8 första styckel införsellagen innebär alltså alt införsel kan äga rum för kommuns fordran på bidrag från föräldrarna enligl föreskriften i 34 8 andra stycket SoL, men enbart i det fall föräldrarna har skrivit på en förbindelse, bevittnad av två personer. Förslaget här innebär däremot inte någon föreskrift om vilken form avtalet mellan kommunen och föräldrarna bör ha enligt SoL. En dom av länsrätten, som alltså bara kan avse ersättning för redan förfallna bidragsbelopp, kan enligt vad som framgår av 6 8 inte heller bli föremål för införsel. Jämför här även 54 a 8 utsökningslagen.

4.21     Förslaget till lag om ändring i datalagen (1973:289) (36)

Vissa bestämmelser i 48 om tillstånd att inrätta och föra personregisler m. m. har anpassats till SoL, LVU och LPV.

4.22     Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvalt
ningsdomstolar (37)

Vissa bestämmelser i 14, 18 och 20 88 har anpassats till den nya lagstiftningen.

4.23    Förslaget till lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.

(38)

Förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967) (39)

I lagen om polisregister har företagits en ändring, som föranleds av att AsocL föreslås upphävd.

I värnpliktslagen har gjorts dels motsvarande ändring, dels ändringar som följer av att reglema om ungdomsvårdsskolor i BvL ersatts av regeln i 1 8 andra stycket 2 och tredje stycket samt i 12 8 LVU och atl NvL:s regler om aUmänna vårdanstalter m.m. upphör att gälla.

4.24   Förslaget till lag om ändring i foikbokföringsförordningen (1967:198)

(43)

23       §

Särbestämmelsen i 23 8 för dem som vistas på ålderdomshem skall i fortsättningen gälla dem som är helinackorderade i servicehus inom äldreomsorgen.

24       §

Bestämmelsema i 24 8 har moderniserats och anpassats till ny terminologi. Hänvisningen till arbetsanstalter har tagits bort. Enligt beslut vid 42   Riksdagen I979I80. I saml. Nr I.DelA

Prop. 1979/80:1    Spec.motiv 638

1978/79 års riksmöte skall påföljden ungdomsfängelse avskaffas den  I januari 1980. Ordet "ungdomsfängelse" har därför strukits.

4.25    Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1954:193) (44)
71 a

Bestämmelsema om hemsändning 1718 anpassas lill SoL och LVU.

4.26     Övriga lagförslag (6, 17, 19,21-31,41-42)

1 övrigl måste ändringar göras i åtskilliga lagar. 1 huvudsak rör del sig endast om formella ändringar som föranleds av atl barnavårds-, nykterhets- och länsnykterhetsnämnder försvinner o. dyl. De kommenteras därför inte särskilt.

Del bör i della sammanhang nämnas alt även vissa andra lagar, som inte har tagils upp här, kan behöva ändras som en följd av reformförslagen. Till dessa hör bl. a. lagen (1977: 265) om statligt personskadeskydd och brottsskadelagen (1978:413). I dessa finns bestämmelser om statens ersättningsansvar för skador på eller orsakade av intagna vid bl. a. ungdomsvårdsskoloma. Ersätlningsansvarel hänger nära samman med frågor som behandlas vid de pågående förhandlingarna om huvudmannaskapet för dessa och andra institutioner. Jag avser atl ålerkomma med behövliga lagändringar i den proposition där resultatet av förhandlingarna skall redovisas (jfr avsnitt 2.13.1). Även stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem kan i anslutning till inslitutionsfrågoma behöva genomgå vissa justeringar. Jag återkommer också till detta i särskild ordning.

Prop. 1979/80:1 639

5   Hemställan

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen alt anlaga förslagen lill

1. socialljänsfiag,

2. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga,

3. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

4. lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluien psykiatrisk vård i vissa fall,

5. lag om ändring i rällshjälpslagen (1972: 429),

6. lag om ändring i föräldrabalken,

7. lag om ändring i brottsbalken,

8. lagom upphävande av lagen (1964:450) om ålgärder vid samhällsfarlig asocialitet,

9. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

10. lag   om   finansiering   av   statsbidrag   lill   förskole-   och   fritids
hemsverksamhel,

11. lag om upphävande av lagen (1926:72) angående meddelande av förbud för barn att idka viss försäljning,

12. lag om upphävande av lagen (1936:56) om socialregister,

13. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242),

14. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

15. lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag,

16. lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott,

17.   lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskl utvecklingsstörda,

18. lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring,

19. lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker,

20. lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp,

21. lag om ändring i giftermålsbalken,

22. lag om ändring i rättegångsbalken,

23. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid Ulredning av faderskap,

24. lag om ändring i namnlagen (1963: 521),

25. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i broUmål,

26. lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag,

27. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande,

28. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. I),

29. lag om ändring i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål.

Prop. 1979/80:1 640

30. lag om ändring i passlagen (1978:302),

31. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

32. lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering,

33. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänl kriminalregisler,

34. lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter,

35. lagom ändring i införsellagen (1968:621),

36. lag om ändring i datalagen (1973: 289),

37. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

38. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m. m.,

39. lag om ändring i värnpliklslagen (1941:967),

40. lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520),

41. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

42. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

43. lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967; 198),

44. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

Prop. 1979/80:1 641

6   Beslut

Regeringen ansluler sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1979/80:1 642

InnehåU

Regeringens proposition  ................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll   ............................. ...... I

1 Förslag till socialtjänstlag............................................... 6

2 Förslag lill lag med särskilda bestämmelser om vård av unga .... 17

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare      21

4 Förslag till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall          23

5 Förslag till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)        43

6 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken..................... ... 48

7 Förslag till lag om ändring i brottsbalken   .................... ... 48

8 Förslag lill lag om upphävande av lagen (1964:450) om ålgärder

vid samhällsfarlig asocialitet   .......................................     50

9 Förslag till lagom ändring i körkorislagen (1977:477)   ..     50

10 Förslag till lag om finansiering av slalsbidrag till förskole- och frilidshemsverksamhel            51

11 Förslag till lag om upphävande av lagen (1926:72) angående meddelande av förbud för barn atl idka viss försäljning......................................................................     51

12 Förslag till lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregister           51

13 Förslag fill lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)         52

14 Förslag till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring     53

15 Förslag lill lag om ändring i lagen (1947; 529) om allmänna barnbidrag         56

16 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott .    57

17 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger

om vissa psykiskl utvecklingsstörda   ............................ 58

18 Förslag lill lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring              60

19 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:293) om handel med drycker       60

20 Förslag lill lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp             61

21 Förslag lill lag om ändring i giftermålsbalken  ................ 62

22 Förslag till lag om ändring i rätlegångsbalken   ............. 62

23 Förslag lill lag om ändring i lagen (1958: 642) om blodundersökning

m. m. vid ulredning av faderskap   ................................     63

24 Förslag till lag om ändring i namnlagen (1963; 521)  ....     63

25 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 542) om personundersökning i brottmål               63

26 Förslag till lag om ändring i lagen (1969: 620) om ersäUning i vissa

fall för utgivna underhållsbidrag  .................................. .. 64

27 Förslag till lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande      64

28 Förslag till lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. I) 64

29 Förslag till lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål         65

30 Förslag till lag om ändring i passlagen (1978: 302)   ..... 67

31 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt   68

Prop. 1979/80:1 643

32 Förslag lill lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering          69

33 Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänl kriminalregister             70

34 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter     70

35 Förslag till lag om ändring i införsellagen (1968: 621)   71

36 Förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289)   ..... 72

37 Förslag till lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar            73

38 Förslag lill lagom ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m. 75

39 Förslag till lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967)        76

40 Förslag till lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520)          77

41 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370)   ... 77

42 Förslag till lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272) 79

43 Förslag till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198) 81

44 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193)      82

Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1979-06-28      85

Proposition om socialtjänsten   ......................................... .. 85

1 Inledning   ...................................................................... 85

2 Föredragandens överväganden  .................................... .. 88

2.1  Reformens inriktning m.m......................................... 88

2.1.1   Den socialpolitiska ulvecklingen.................... .. 88

Socialpolitiken och industrialiseringen   ........ 88

Reformer inom arbetslivet   .......................... 91

Andra reformområden   ................................ .. 92

Reformer ...................................................... 96

Socialpolitiskt reformskede   ......................... .. 97

De gällande socialvårdslagarna  .................. 105

2.1.2   Socialutredningens förslag m. m................... 109

Socialvården reformmogen   ........................ 110

Socialutredningen tillsätts   .......................... Ill

Principbetänkandet   .................................... 115

Socialutredningens slutbetänkande   ........... 121

2.1.3   Riktlinjer för reformarbelet   ......................... 124

Helhelssyn   .................................................. 125

Bredare samhällsorientering   ...................... 127

Ansvar och trygghet   ................................... 128

Demokratiskt förankrad socialtjänst   ........... 129

Att främja social gemenskap   ...................... 132

Frivillighei som grund .................................... 133

Au utjämna klyftor   ...................................... 133

Förebyggande inriklning m.m........................ 136

2.2  Socialljänslens mål .................................................. 137

2.2.1 Allmänna synpunkler   .................................. 137

2.2.2 De övergripande målen ................................ 138

2.2.3 Målinriktad ramlag   ...................................... 140

2.3  Kommunens ansvar  ................................................ 142

2.3.1 Etl yttersta ansvar ........................................ 142

2.3.2 Människans eget ansvar  ............................. 144

2.3.3 Gränsdragningsfrågor   ................................ 145

2.3.4 Särskilt om gränsdragningen mot kriminalvården   ... 149

2.4  Socialtjänsten - funktion och uppgifter..................... 152

2.4.1      Socialtjänstens huvudfunktioner................ 152

Prop. 1979/80:1 644

2.4.2   Strukturinriktade insatser............................. .. 155

Medverkan i samhällsplaneringen................. .. 155

Planering på kommunal nivå   ...................... .. 157

Planering på riksnivå och regional nivå  ....... .. 164

Arbete med sociala problem i samhällel - fält- och

grannskapsarbele ........................................ 166

Uppsökande verksamhet   ........................... 168

2.4.3   Allmänl inriktade insatser   ........................... 172

Information .................................................. 172

Arbete och försörjning   ............................... . 175

Självständigt boende  .................................. . 177

Social jour .................................................... . 178

2.4.4   Individuellt inriktade insalser   ...................... . 179

2.5  Rätten lill bistånd  ................................................... . 179

2.5.1 Rätten till bistånd enligt vårdlagama   ......... . 179

2.5.2 Den allmänna utformningen av rätlen till bislånd   ... 180

2.5.3 Behovet av bistånd   .................................... . 183

2.5.4 Biståndels utformning .................................. . 184

2.5.5 Skälig levnadsnivå ....................................... . 186

2.5.6 Behovet av bestämmelser för "frivillig hjälp"   187

2.6  Socialbidrag ............................................................. . 188

2.6.1   Socialhjälpen   .............................................. 189

Socialhjälpsnormer   ..................................... 189

Antal mottagare av socialhjälp   ................... 190

Socialhjälpskostnaderna .............................. 191

Familjetyp, ålder m. m................................... . 192

Hjälpens varaktighet i enskilda fall............... . 193

Hjälpens omfattning och ändamål................ . 194

Orsaker till hjälpbehoven  ............................ . 194

2.6.2 Förutsättningar för rätt lill socialbidrag.......... 195

2.6.3 Socialbidragets ändamål  ............................. 196

Försörjningsstöd   ........................................ 196

Socialbidrag till kostnader för vård m.m........ 197

Förebyggande och rehabiliterande inriktning     199

Särskilda grupper.......................................... 200

2.6.4   Socialbidragets innehåll och nivå   ................ 201

Vad socialbidraget skall täcka ...................... 201

Socialbidragets nivå m.m.............................. 204

2.6.5   Övriga frågor   .............................................. . 205

2.7  Principer för insatser hos enskilda och familjer   ..... . 207

2.7.1 Helhetssyn   ................................................. . 207

2.7.2 Frivillighei och självbestämmande  ............... . 208

2.7.3 Normalisering................................................ 212

2.7.4 Principer för vård utom det egna hemmet .... 213

Kontinuitet   ................................................. 213

Flexibilitet ..................................................... 214

Närhet   ........................................................ 214

2.7.5 Planering av behandling   ............................ 217

2.7.6 Försöksverksamheten i Skåne...................... 218

2.8  Stöd- och hjälpinsatser i hemmet............................. 219

2.8.1 Nya utgångspunkter   .................................. 219

2.8.2 Nuvarande bestämmelser............................. 220

2.8.3 Vissa utredningsförslag................................. 221

Prop. 1979/80:1 645

2.8.4 Information och rådgivning   ................. 222

2.8.5 Ekonomiskt stöd   ...................... ;...... 223

2.8.6 Familjeterapi m.m................................ 223

2.8.7 Konlaklfamiljer, vuxenkamrat   ............... 226

2.8.8 Kontaktperson   ................................. 227

2.8.9 Dagcentraler m.m................................ 229

2.8.10 Utveckling av samverkan ...................... 231

2.8.11 Behov av ytterligare utredning   ............ 246

2.9 Omsorger om bam och ungdom....................... 248

2.9.1 Ulgångspunkter   ................................ 248

2.9.2 Nuvarande insatser ............................. 249

2.9.3 Insatserna för barn och ungdom inom socialtjänsten 250

2.9.4 Särskilt om barnomsorgs- och omsorgslagarna         255

2.9.5 De ungas rätt till skydd och stöd............ 257

2.9.6 Vissa allmänna insatser för ungdom ........ 258

2.10................................................................ Omsorger om äldre människor    260

2.10.1 De äldre i samhällsutvecklingen  ............ 260

De äldre före industrialiseringen ............. 260

De äldre i industrisamhället  .................. 261

2.10.2 Utvecklingen av samhällets insatser för de äldre .... 261

1947 års reform.................................. 261

1957 års riktlinjer  .............................. 262

1964 års program   ............................. 264

Utbyggd omsorg.................................. 265

2.10.3 De äldre i dagens samhälle ................... 266

De äldres allmänna situation   ............... 266

Arbete   ........................................... 268

Inkomst   .......................................... 269

Boende............................................. 269

2.10.4 De äldres andel av befolkningen  ........... 274

2.10.5 Samhällets framtida insatser för de äldre         274

Mål för äldreomsorgen   ....................... 275

De äldres egna initiativ skall stimuleras.... 276

Planering av äldreomsorgen .................. 278

Förberedelse inför en meningsfylld pensionstid 279

Kontaktverksamhet med aktiv sysselsättning          280

Serviceboende   ................................. 282

Social hemtjänst ................................ 287

Färdtjänst och tekniska hjälpmedel   ...... 289

Vård  ............................................... 290

2.10.6 Forsknings- och utvecklingsarbete inom äldreomsorgen       294

2.10.7 Behov av utbildad personal  .................. 294

2.11................................................................ Omsorger om människor med handikapp         295

2.11.1 Handikapp som begrepp ....................... 295

2.11.2 Samhället och de handikappade   ........... 295

2.11.3 Utvecklingen av samhällsstödet till handikappade   .. 296

2.11.4 Inriktningen av insatserna för handikappade   298

2.11.5 Socialtjänstens ansvar för handikappade.. 299

2.11.6 Åtgärder på handikappområdet .............. 300

2.12................................................................ Vård i familjehem m.m    304

2.12.1    Familjehem som vårdresurs ............... 304

Vårdformen........................................ 304

Prop. 1979/80:1 646

Vård i familjehem av narkotikamissbmkare m.m.   .. 308

Ulbildning  ......................................... 309

Ersättning   ....................................... 310

2.12.2 Särskild tillsyn över barn i familjehem och annat en
skill hem   ......................................... 310

Nuvarande regler om fosterbarnsvård  ..... 310

Barn i familjehem................................. 311

Privatplacerade barn ........................... 312

Vistelsebarn   .................................... 314

2.12.3 Fosterbarnsbegreppet  ......................... 315

2.12.4 Åldersgränsen för särskild tillsyn   ........... 316

2.12.5 Socialnämndens uppgifter   ................... 317

Godkännande av hem   ........................ 317

Förhandsprövning  .............................. 318

Förbud mot flyttning av barn................. 320

Nämndens ansvarsområde .................... 322

2.12.6 Den lagtekniska regleringen ...................   324

2.13 Hem för vård eller boende   ..........................   324

2.13.1 Socialvårdens institutioner....................   324

2.13.2 Institutionsbegreppel   .........................   326

2.13.3 Principer för den institutionella vården   ..   328

2.13.4 Resursansvaret ..................................   332

2.13.5 Planeringen  ......................................   334

2.13.6 Vårdansvaret   ...................................   336

2.13.7 Behandlingsansvar...............................   337

2.13.8 Kostnadsansvaret   .............................  338

2.13.9 Institutionen som behandlingsresurs   .....   340

Institutioner för barn och ungdom   ........   340

Ungdomsvårdsskolorna   .......................   342

Vårdanstalter för alkoholmissbrukare   .....  345

Inackorderingshem för alkoholmissbrukare       348

Inackorderingshem och behandlingshem för narkoti
kamissbrukare   ..................................   350

2.13.10...................................................... Enskilda institutioner     352

2.14 Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden .  353

2.14.1 Allmänt om samverkan ......................... 353

2.14.2 Lagfäst ansvar   ................................. 354

2.14.3 Samverkan på olika områden   ............... 355

Samhällsplanering  .............................. 355

Skola   ............................................. 355

Arbetsmarknadsorgan .......................... 355

Bostadsförmedling och bostadsföretag   .. 356

Försäkringskassa ................................ 356

Landsting m.m.................................... 357

Omsorger om barn och ungdom   ............ 361

Förebyggande verksamhet i övrigt  ......... 361

Frivilliga organisationer   ...................... 362

2.14.4 Samverkan i enskilda ärenden................. 364

Polis   ............................................... 364

Kriminalvård   ..................................... 364

2.15................................................................ Avgifter m.m     365

2.15.1 Hjälptagares skyldighet att ersätta mottaget bistånd .  365

2.15.2 Anhörigs skyldighet att ersätta mottaget bistånd .... 367

Prop. 1979/80:1 647

2.15.3    Återkrav av lämnal bistånd   ...................... 370

Särskild ersättningstalan ............................. 370

Fastställande av framlida betalningsskyldighet               371

Behörig instans för särskild ersättningstalan      372

Talan vid allmän domstol   ............................ 372

Preskription av fordran ................................ 373

2.16                                                                                  Socialljänslens organisation          374

2.16.1 Enhetlig nämndorganisation   ...................... . 374

2.16.2 Kommunallagsreglerade nämnder inom socialtjänsten 375

2.16.3 Organisation med distriktsnämnder  ............ . 379

2.16.4 Kompetensfördelningen mellan socialnämnd och social distriktsnämnd              380

Enskilda vårdärenden  ................................. 380

Generellt förebyggande verksamhet ............ 381

Förvallning och verkställighet i övrigl ............ 384

Personaladministration och egendomsförvaltning   ... 384
Rätt för distrikisnämnd alt göra framställning till full
mäktige   ...................................................... 386

2.16.5 Nämndens sammansättning m. m................. 387

2.16.6 Nämndens arbetsformer ............................... 389

Delegation  ................................................... 389

Ordförandebeslut ......................................... . 393

2.16.7 Förvaltningsorganisationen   ........................ . 393

Några drag i utvecklingen   .......................... 394

Synpunkter  på den  framtida förvaltningsorganisa
tionen ........................................................... . 396

2.17                                                                                  Handläggning av ärende              397

2.17.1 Allmänt om utredningen  .............................. . 397

2.17.2 Dokumentation och insyn i utredningsmaterialet .... 401

2.17.3 Förfarandet .................................................. . 404

2.17.4 Rätt till företräde inför nämnd ...................... . 406

2.17.5 Barns rätt att själv föra talan  ...................... 407

2.18                                                                                  Sekretessen inom socialtjänsten              409

2.18.1 Inledning   .................................................... . 409

2.18.2 Gällande räu ................................................. 410

Handlingssekretess   ................................... 410

Tystnadsplikt   .............................................. 412

Anmälningsskyldighet och vittnesplikt   ........ 412

Tryckfrihet och meddelarskydd   ................... 413

2.18.3 Socialutredningen och promemorieförslaget. 414

2.18.4 Propositionen med förslag till sekretesslag, m.m. ... 414

Allmänt om sekretessen inom socialtjänsten       414

Tillämpningsområdet..................................... . 416

Sekretesskyddade uppgifter......................... . 417

Särskilda sekretessregler   .......................... . 417

2.18.5 Följdlagstiftning till den nya sekretesslagen   419

2.18.6 En   sammanfattning   av   sekretessen   inom   socialtjänsten               420

2.19                                                                                  Uppgiftsskyldighelen i körkortsärenden m. m       421

2.19.1 Lagsliftningen................................................ 422

2.19.2 Remissinstansernas syn på socialutredningens förslag 425

2.19.3 Socialtjänstens medverkan i körkortsärenden   427

Socialtjänstens möjligheter   ........................ 427

Prop. 1979/80:1 648

Förtroendet för socialljänslen  .....................   430

Yllranden i körkorisärenden   .......................   430

2.20 Personregister och personakter   ...........................  432

2.20.1 Allmänt om dokumentationen inom socialtjänsten   .. 432

2.20.2 Socialregisterlagen........................................ . 435

2.20.3 Sekretess  .................................................... 436

2.20.4 Personregister............................................... . 437

2.20.5 Utlämnande av uppgifter för forskning   ....... . 441

2.20.6 Utlämnande av uppgifter för statisfik............ . 443

2.20.7 Gallring   ....................................................... . 446

2.21 Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter  ........ 450

2.21.1 Den slatliga tillsynen .................................... 451

2.21.2 Socialutredningens förslag  .......................... 452

2.21.3 Allmänna ulgångspunkler.............................. 453

2.21.4 Socialslyrelsens ställning  ............................. 454

2.21.5 Socialstyrelsens tillsyn   ............................... 456

2.21.6 Socialstyrelsens planeringsuppgifter   .......... 459

2.21.7 Social forskning  ........................................... 460

2.21.8 Den regionala tillsynen  ................................ 463

2.22 Överklagande av beslul ........................................... 466

2.22.1 Utgångspunkter  .......................................... . 466

2.22.2 Kommunalbesvär och förvaltningsbesvär inom socialtjänsten   466

2.22.3 Närmare om förvaUningsbesvär   ................. 469

2.22.4 Frågan om återförvisning ............................. 471

2.22.5 Området för förvaltningsbesvär   .................. 472

2.22.6 Besvärsmyndighet  ....................................... 473

2.22.7 Information om länsrättens beslut   ............. 475

2.23 Ekonomi ................................................................... 475

2.23.1 Utredningsförslag   ....................................... . 475

2.23.2 Reformerat statsbidragssystem   ................. 477

2.23.3 Socialutredningens övriga förslag ................ . 479

2.23.4 Utvecklingslinjer   ......................................... 480

2.24 Forskning och utvecklingsarbete, statistik   ............. 482

2.24.1 Socialtjänsten och forskningen   .................. 482

2.24.2 Forskningens inriklning   ............................... 483

Om befolkningens levnadsförhållanden ....... 483

Förändringar, orsaker, teorier....................... . 486

Metodutveckling   ......................................... 486

Uppföljning och värdering  ........................... . 486

2.24.3 Dokumentation och information om social forskning och utvecklingsarbele       488

2.24.4 Vissa forsknings- och utvecklingsprojekt   .... 489

Övergripande och sammansatta projekt   .... 489

Strukturinriktade projekt   ............................ 490

Allmänt inriktade projekt  ............................. 492

Individuellt inriktade projekt ........................ 493

2.24.5 Stafislik  ........................................................ 495

2.25                                                                                  Vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård och där
med sammanhängande frågor.................................. 497

2.25.1 Utgångspunkter   .........................................   497

2.25.2 Vården av unga   .........................................  499

Lagens grunder   .........................................   499

Prop. 1979/80:1 649

Åldersgränserna .......................................... . 500

Insatsernas arl   ........................................... 501

Vårdtiden    .................................................. 501

Vårdansvaret och nämndens befogenheler  503

Vårdens ulformning....................................... 504

Utredning   ................................................... 504

Omedelbart omhänderlagande..................... 504

Handläggningen i länsrällen......................... 505

Överklagande av beslut   ............................. . 505

2.25.3 Vården av vuxna missbrukare ...................... 507

Förulsällningar för vård utan samtycke   ...... 507

Särskild intagningsgrund enligt LSPV   ......... 508

Parlamentarisk utredning  ........................... . 510

2.25.4 Övriga ändringar i LSPV   ............................. . 510

2.25.5 Ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om vård av underårig            513

2.25.6 Offentligt biträde i mål eller ärende om vård oberoende av samtycke m. m        513

Områdel för offentligt biträde   ..................... 513

Förutsättningar för förordnande av offentligt biträ
de   .............................................................. 514

Gemensamt biträde i mål enligl LVU   ........... 514

2.25.7  Överiämnande lill särskild vård som påföljd för brolt   515
2.26 Utbildning och genomförande   ..............................   516

2.26.1 Några ulgångspunkter ................................. . 516

2.26.2 Förberedelsearbetet pä reformens genomförande  ... 517

2.26.3 Särskilda insatser ........................................ . 517

2.26.4 Information till allmänheten.......................... . 518

3 UppräUade lagförslag   ..................................................   519

4 Specialmotivering   .........................................................   521

4.1 Förslaget fill socialtjänstlag (I)   ..............................   521

4.2 Förslaget lill lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

(2)   .........................................................................   580

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (3)      609

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande

av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (4)   ................   610

4.5 Förslaget lill lagom ändring i räUshjälpslagen (1972:429) (5)     629

4.6 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken (7)   ......   631

4.7 Förslagel till lag om upphävande av lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (8)                 632

4.8 Förslaget till lagom ändring i körkortslagen (1977:477) (9)   ..  632

4.9 Förslaget till lag om finansiering av statsbidrag lill förskole-och fritidsheinsverksamhet (10)     632

4.10 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1926: 72) angående meddelande av förbud för barn atl idka viss försäljning (II)   .  632

4.11 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1936: 56) om socialregisier (12)     633

4.12 Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242) (13)    633

4.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring (14)        633

4.14 Förslagel till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag (15)                635

Prop. 1979/80:1 650

Förslagel till lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsför
skott (16)   ..............................................................   635

4.15 Förslagel till lag om ändring i lagen (1976; 380) om arbelsskadeförsäkring (18)             635

4.16 Förslagel till lag om ändring i lagen (1964:47) om krigshjälp

(20)   .......................................................................  635

Förslaget lill lag om ändring i familjebidragslagen (1978:520)
(40)..........................................................................   635

4.17 Förslagel till lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering (32)        635

4.18 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister (33)          636

4.19 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling

av böler (34)   ......................................................... . 636

4.20 Förslaget till lagom ändring i införseflagen (1968:621) (35)   .. 636

4.21 Förslaget till lag om ändring i datalagen (1973: 289) (36)         637

4.22 Förslagel till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar (37)          637

4.23  Förslagel till lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister

m. m. (38) ................................................................ 637

Förslaget till lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967) (39) 637

4.24 Förslaget till lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198)(43)       637

4.25 Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1954; 193) (44) 638

4.26 Övriga lagförslag (6, 17, 19, 21-31,41-42)   ............ 638

5 Hemställan   ...................................................................   639

6 Beslut .............................................................................   641

Bil. 1 Översikt över de sociala vårdlagarna Del B

Bil. 2 Socialulredningens författningsförslag Del B

Bil. 3 Remissammanställing Del B

Bil. 4 Lagrådsremiss om vård utan samtycke inom socialtjänst och

sjukvård Del C Bil. 5 Utdrag av lagrådels protokoll den 27 februari 1979 Del B

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979

Prop. 1979/80:1 I

Bilaga 1

Översikt över de sociala vårdlagarna

1    Inledning

Socialvården regleras huvudsakligen i lagen (1954: 579) om nyklerhelsvård (NvL), lagen (1956:2) om socialhjälp (ShjL) och i barnavårdslagen (1960:97), (BvL). Målsällningen för lagsliftningen framträder i inlednings-bestämmelserna till de ire lagarna. ShjL, som inlär en central ställning bland dessa, slår fasl ell ansvar för primärkommun all se lill all den som vislas i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigl kan anses lillfredsslällande saml alt sörja för alt han får den socialhjälp som finns behövlig. Samhällels barnavård har lill syfte all främja en gynnsam uiveckling av de unga och goda uppväxlförhållan-den i övrigl för dem. Nyklerhetsvården skall verka för allmänl nyklerhels-främjande ålgärder och i enskilda fall syfla lill all ålerföra den som missbrukar alkohol lill etl nyktert liv. För uppgifterna ansvarar kommunen.

För varje vårdområde skall finnas en särskild kommunal nämnd med uppgift all vara kommunens förvallnings- och verkslällighelsorgan, nämligen barnavårdsnämnd, nyklerhelsnämnd och socialnämnd. Enligt lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. får efler beslul av kommunens fullmäktige de uppgifler som ankommer på de särskilda nämnderna i stället tas om hand av en för de tre vårdområdena gemensam social cenlralnämnd.

På nämnderna är följande besiämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) lillämpliga: 2 S om val av ledamöter och deras anlal, 3 8 förslå slyckel om valbarhet, 4 8 om rätl till ledighel från anslällning, 5 8 första och Iredje slyckena om mandattid och verkan av ledamots avgång, 6 8 om ordförande och vice ordförande, 7 8 om lid och plals för sammanlräde saml om närvarorätl vid sammanlräde, 8 8 om suppleants Ijänslgöring m. m., 9 8 förslå stycket om beslutsförhet, 10§ om beslulsförfarande och prolokoll m.m., 11 8 om delgivning m. m., saml 12 S om reglemente och delegalion. Från delegalionsbeslämmelserna i 3 kap. 12 8 undanlas i BvL och NvL vissa särskilt angivna ärendetyper, I.ex. utdömande av vite och framslällning om inlagning i ungdomsvårdsskola eller allmän vårdanstalt.

Ordförande i barnavårdsnämnd och socialnämnd får själv falta beslut i brådskande ärenden. För ordförande i barnavårdsnämnd anges uUryckligen vilka ålgärder som får vidlas och vilka beslut han får falta om nämndens prövning inle kan avvaklas utan fara eller allvarlig olägenhel. Hil hör alla beslut om ingripande, som nämnd har all fatta enligl lagen. Socialnämndsordförande får bevilja socialhjälp om han bedömer någons behov av socialhjälp så trängande att det inte kan anstå att avhjälpa det till dess nämnden sammanträder. Beslut av ordförande i barnavårdsnämnd skall 1    Riksdagen I979I80. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 2

prövas av nänuiden, I vissa fall åligger det ordföranden att för prövning av ett faltal beslut omedelbarl kalla samman nämnden. Beslut som har fatlats av socialnämndsoidföiande skall anmälas för nämnden för kännedom och registering. Det får inte återkallas av nämnden.

Handläggningen av ärende vid nämnderna regleras i princip av förvaltningslagen (1971:290) och av de särskilda föreskiifter som har tagils in i våldlagarna. För oiganisationeii av barnavården, nykterhelsvården och socialhjälpsveiksamheten i Stockholms kommun gäller särskilda bestämmelser. .Även i annan kommun finns del möjlighel att efler dispens genom-löra en oiganisation som avviker från de allmänna bestämmelserna.

Om social centialnänuid inrällas kan fullmäktige också besluta atl i komnnmen skall finnas tva eller flera sociala dislriklsnämnder, var och en för sill geogiafiska socialvårdsdislrikl, Dislriklsnämnd får avgöra ärenden enligt vårdlagama som avsei" våid och behandling eller annan ålgärd beträffande enskild person. Fullmäktige får uppdra åt nämnden alt även i övrigt avgöra sådant iiiende, I de kommuner där social centralnämnd och distrikisnämnd har iniiiilats gäller för dessa nämnder vad i det följande sägs om de säiskikla nänuideina,

2    Allmänt förebyggande verksamhet

s

Det åhggerbaniavårdsnö/nntl alt bediiva en allmänt förebyggande verksamhet. Nämnden har stor frihet vid dess utformning. BvL anger endast vissa allmänna riktlinjer för verksamheten. Där sägs bl.a. atl nämnden kall göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden inom kommimen och diirvid särskill uppmärksamma sådana underåriga, som med hänsyn lill sin kroppsliga eller själsliga hälsa och utrustning, hem-och familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas ogynnsanU. Nämnden skall vidaie verka för önskvärda förbättringar i komnninens barnavård samt i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom. Nämnden skall även slödja den personlighelsutvecklande och samhällsfoslrande verksamhet som utövas genom ungdomens egna sammanslutningar. Del åligger barnavårdsnämnd, liksom varje annan nämnd, atl lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som har samband med nämndens verksamhet.

Kommunerna har utvecklat en alltmer omfaUande verksamhet när det gäller de allmänt förebyggande insatserna. Barntillsynen, fritidsverksamheten och fäliverksamheten är några av de verksamhetsgrenar som har kommil alt tillmätas en allt slörre belydelse.

På molsvarande sätl War nyklerhetsnämnd lill uppgift atl övervaka nyk-terhetslillståndei och att vidta åtgärder för dess förbällrande. Särskilt åligger det nyklerhelsnämnd alt söka förebygga och motverka onykterhet genom bl, a, upplysningar, råd och anvisningar till försäljare av alkoholhal-

Prop. 1979/80:1 3

liga drycker samt atl verka för nykterhelsfrämjande ålgärder genom framställningar lill myndigheler. Nämnden har också att gå enskilda personer till hända med råd och upplysningai".

Inom NvL:s ram har kommunerna lagil nya inilialiv och prövat nya åtgärder. Detta har bl.a. letl till en betydande uppbyggnad och utveckling av t. ex polikliniker och rådgivningsbyråer.

Socialnämnden har ansvarel för atl den enskilde ges behövlig vård. Det åligger nämnden atl göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för alt detla blii tillgodosell. På grundval av den uppsökande verksamhelen kan nämnden också planera sina insatser, bäde genereUa och individuella, både kortsiktiga och långsikliga. Särskild belydelse har detla för nämndens uppgifter när del gäller åldringsvård och vård av handikappade.

3   Individuellt inriktade åtgärder

Nämnd skall lämna den enskilde den hjälp och den värd han behöver. Enligl samlliga ire vårdlagar är nämnds skyldighel all vidla ålgärd knuten till vissa särskilt angivna indikationer. Nämnd kan emellertid även i andra fall med den enskildes medgivande lämna honom den hjälp och det stöd som man anser all han behöver. Inom del individuella vård- och behandlingsarbelel har del varil en lydlig inriklning mot tidigt insatta ålgärder. Nya former för stöd och behandling - t.ex. gmpplerapi, familjeterapi, hemma-hos-arbete - hårväxt fram.

Burnuvårdslugen

Barnavårdsnämnden skall ingripa om del förekommer missförhållande barns och ungdoms vård, foslran eller uiveckling. Ingripandel kan bestå förebyggande ålgärder men även i all barnet tas om hand för placering annal hem eller på inslilution. Ärende kan anhängiggöras hos nämnden genom anmälan från såväl enskilda som myndigheler. Slatliga och kommunala  myndigheter,   vilkas  verksamhel  berör  barnavården,   befattningshavare hos sådana myndigheler saml alla läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor, oavsell om de innehar allmän befallning eller inte, är skyldiga att göra anmälan. Vidare bör var och en som får kännedom om att någon under 18 år misshandlas eller blir ulsall för annan skadlig behandling i hemmel anmäla della till nämnden. Nämnden har också en vidsträcki skyldighel alt självmani la upp ell ärende lill behandling.

Ulredning skall inledas ulan dröjsmål, om ålgärd som ankommer på nämnden kan anlas vara påkallad. Ulredningen skall syfta lill all allsidigt klariägga de omständigheter som har belydelse för ärendels bedömning. Den skall genomföras så skyndsaml som möjligt och bedrivas på ell sådanl sätt alt ingen vållas obehag och olägenhet eller kostnad i onödan. Alla som ärendet rör eller som anlas kunna lämna upplysningar av betydelse kan

Prop. 1979/80: 1 4

höras och kallas att inslälhi sig inför nämnden eller ombud för nämnden. Om det behövs bör yttrande inhämlas av läkare eller annan sakkunnig. 1 vissa ärenden skall del finnas ett läkarintyg om den unge, 1 sådanl fall skall den unge kallas till undersökning hos anvisad läkare. I kallelse till förhör eller liikamndersökning kan föreskrivas vite. Även hämtning kan förekomma.

För en fullständig ulredning behöver utredaren ibland göra hembesök. Hembesök föruisäller i regel all lilllräde lill hemmel lämnas frivilligt, I vissa fall far dock hembesök genomföras mol den enskildes vilja med anlilande av polishandräckning. Polishandräckning kan påkallas även för all efterforska underårig som är föremål för ulredning i ärende enligl 25 S BvL, verkställa beslul om omhänderlagande, efterforska och hämla tillbaka omhändertagen som har avvikit saml för all ombesörja annan förfiyit-ning av omhändertagen.

Om ulredningen visar atl bam eller ungdomar lever under missförhållanden, skall nämnden vidta förebyggande ålgärder eller beslula om omhändertagande. Förulsäliningarna för ingripande anges i 25 8, Beslämmelsen skiljer mellan förhållanden som avser föräldramas eller annan foslrares olämplighel eller oförmåga alt själva fostra barnet, 25 8 a), samt förhållanden som avser den unges egel beleende, 25 8 b). Sålunda sägs i 25 8 a) BvL att om någon, som inle har fyllt 18 år, misshandlas i hemmel eller eljest där behandlas på sådant säll all hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan foslrares olämplighel som fostrare eller bristande förmåga atl foslra honom, så skall nämnden vidla åtgäider som anges i lagen, Samma är förhållandet enligt 25 8 b) om någon som inle har fyllt tjugo år på grund av brottslig gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning behöver särskilda tillrällaförande ålgärder från samhällets sida.

Nämnden bör i första hand försöka avhjälpa missförhållanden genom förebyggande åtgärder. Lagen tar upp fyra olika slag av sådana åtgärder: hjälpåtgärder som innefatlar råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden saml övervakning.

Kan missförhållandena inte rättas lill genom förebyggande ålgärder eller bedöms sådana ålgärder vara gagnlösa, ankommer del på nämnden all oinhäiiderta den unge för samhällsvård. Nämnden får även i vissa fall, då missförhållande som anges i 25 8 inle föreligger, ta om hand barn och unga för samhällsvård. Om någon som inle har fyllt 18 år behöver vård och foslran på grund av atl föräldrarna har avlidil eller övergivit honom, skall nämnden, om behovet inte tillgodoses på annal säll, omhänderta honom för samhällsvård. Nämnden kan vidare med föräldrarnas och den unges, om han har fyllt 15 år, samiycke omhänderta den unge om föräldrarna inle lillfredsslällande kan sörja för honom (31 8).

Prop. 1979/80:1 5

Beslul om ingripande enligl 25 S skall föregås av ulredning. 1 vissa fall får nämnden omhänderta den unge innan ulredningen har slulföris, Fiir att omhändertagande för utredning skäll få ske, skall del finnäs sannolika skäl för att ell ingripande med stöd av 25 S är påkallat och snabba åtgärder från nämndens sida vara nödvändiga för all förhindra skadliga verkningar. Omhändertagandet får beslå i högsl fyra veckor.

Beslul om omhändertagande för samhällsvård förfaller om det inle har börjat verkställas inom sex månader från den dag del vann laga krafl. Sådant beslul förfaller också, om det inte har börjat verkställas innan den unge har fylll 18 år eller i fall som avses i 25 8 b) innan han har fylll 20 år.

Har barnavårdsnämnd beslutat om omhändertagande för samhällsvård eller ulredning av anledning som anges i 25 8 skall beslutel ofördröjligen delges den som beslutel gäller om han har fylll 15 år, och hans föräldrar, om han är under 18 år. De skall anmodas alt skriftligen förklara, om de går med på all beslutel verkställs. Lämnar inte alla berörda sill samiycke till verkställighet, skall beslutel underslällas länsrätten för prövning inom tio dagar från beslutet.

Den som har omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och foslran saml den ulbildning som hans personliga förulsällningar och övriga omsländigheier påkallar. Den omhänderlagne skall överlämnas till enskill hem eller placeras i lämplig inslilution. Inlagning i ungdomsvårdsskola får ske endast om han har omhändertagits för samhällsvård eller ulredning av anledning som avses i 25 8 b). Vård i enskill hem bör alllid komma i fråga i första hand.

Är den omhänderlagne inle elev vid ungdomsvårdsskola, skall barnavårdsnämnden själv eller genom den åt vilken nämnden har anförlrolt vården öva uppsikl över honom och i den mån behandlingen kräver det beslämma rörande hans person och personliga förhållanden. Den omhändertagne får underkaslas den begränsning av rörelsefrihelen som betingas av syftel med omhänderlagandel. Nämnden kan även beslämma i fråga om föräldrarnas rätl till umgänge med bamet. Nämnden beslular om samhälls-vårdens upphörande. Vården skall upphöra senast när den omhändertagne fyller 18 år, eller, om han har omhändertagits med slöd av 25 S b) efter del atl han har fyllt 15 år, senast tre år efter omhändertagandel. För den som har omhändertagils enligt 25 S kan beslutas alt samhällsvården skall upphöra villkorligl. Nämnden kan i samband därmed meddela föreskrifter eller besluta om övervakning. Samhällsvården kan i dessa fall ålemppias när som helsl, om del behövs för all uppnå syftel med vården.

Socialslyrelsen beslular om intagningi ungdomsvårdsskola. Sådan skola inrällas och drivs av slalen. Vården sker i eller utom skola. Vård ulom skola skall anlilas snarasl. Sådan vård ges i enskill hem eller vid lämplig institution. Skolans slyrelse ulövar den beslulanderäll i fräga om elev vid skolan som för andra omhändertagna ligger på nämnden. Skolans styrelse beslular om uiskrivning. Genom sådanl beslul upphör samhällsvården.

Prop. 1979/80:1 6

Styrelsen kan dock i vissa fall förordna all samhällsvården skall beslå.

BvL innehåller också bestämmelser om vården -dy Jöslerburn. Med foslerbam uvses barn under 16 är som vårdas och foslras i annal enskill hem än hos föräldrama eller hos särskilt förordnad förmyndare, som har vårdnaden om bamet. Det kan här således vara fråga både om barn, som efter beslul om omhänderlagande för samhällsvård har placerats i enskilt hem, och om barn som ulan atl sådanl beslut föreligger omhändertas i annal enskilt hem än sill egel. Nämnden får beslula om förlängd fosterbarnslill-syn under högsl Ire år efter del barnel fylll 16 år. Nämnden har ansvar för de barn som enligt vad som har sagts nu vislas i annal enskill hem än det egna.

Bam får inle las emol som fosierbarn ulan all nämnden i den kommun där foslerhemmel är beläget har lämnal lillslånd lill det. Tillslåndskravet gäller inle bam som är omhänderlagel enligl lagen och som av nämnden placeras i fosterhem inom den egna kommunen. Nämnden skall utöva en fortlöpande noggrann tillsyn över alla foslerhem i kommunen för atl Irygga att varje fosterbarn erhåller god vård och fostran saml i övrigl gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall verka för all fosterbarn får den ulbildning som kan anses lämplig med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter. Nämnden har atl lämna råd och ge foslerföräldrama vägledning. Regeringen kan i vissa fall medge befrielse från tillämpningen av dessa bestämmelser under högst lio år. - Vid missförhållanden skall nämnden vid behov skaffa omhändertagen underårig en annan placering i samma eller annan vårdform. Är den underårige inle omhändertagen kan nämnden inte ingripa om inle 25 8 är tillämplig, nämnden får i vissa fall hindra en för barnet skadlig förflyttning från foslerhemmel till vårdnadshavaren.

Kortare lids placering hos annan under ferier, under skoltermin eller då vården annars mera lillfälligt överlåts på annan omfattas inle av fosler-barnsreglerna. Enligt lagen får dock barnavårdsnämnden om särskilda skäl föreligger besluta all sådant s.k. visielsebarn skall anses som fosierbarn. Bestämmelsen har tillkommit för alt hindra all nägon felakligl undgår foslerbarnstillsynen. Nämnden kan även meddela förbud alt ta emot vistelsebarn, om del bedöms erforderligt ur barnavårdssynpunkt. Förhällandet i hemmet skall då vara sådant atl del kan befaras all barn som las emol för vistelse där inle kommer alt få tillfredsställande vård eller atl barnels uiveckling kommer all påverkas i ogynnsam riktning. Ell förbud innebär atl den förbudet gäller inte ulan nämndens medgivande får la emol annans barn under 16 år annal än lillfälligl.

Barnavårdslagen innehåller också besiämmelser om burnuvårdsan-stalier. Med barnavårdsanslall förslås därvid inslilution som är avsedd lör vård och foslran av barn och ungdom under 18 år och som inle är atl hänföra lill sjukvårdsanslall, lill hem för psykiskt uivecklingsslörda, blinda, döva eller vanföra eller till sådanl elevhem som står under tillsyn av

Prop. 1979/80:1 7

central skolmyndighet, Beslänunelserna är inte lillämpliga pa ungdomsvårdsskolor. Lagen anger vissa särskilda former av barnavårdsanslaller, nämligen bamhem (spädbanishem, mödrahem, upplagningshem och specialhem), barnkolonier, förskolor och fritidshem saml elevhem.

För vaije landsiingskommun skall socialslyrelsen fastställa en bain-hemsplan. Del åligger landsiingskommun all inrätta och driva de barnhem som finns upptagna i planen, i den mån inle annan drar försorg därom. Avser kommun eller landsiingskommun atl inrätta bamhem skall plan för hemmel och dess verksamhel underslällas regeringen eller, eflei' regeringens bemyndigande, socialstyrelsen för prövning. När verksamhelen påbörjas vid annan barnavårdsanslall än barnhem, skall anmälan göras hos föreskriven myndighet.

Barnavårdsnämnden skall ha tillsyn över vaije barnavårdsanslall inom kommunen. Finner nämnden anledning lill anmärkning skall anmälan ofördröjligen göras hos länsslyrelsen. Om länsslyrelsen finner atl missförhållande föreligger vid barnavårdsanslall inom länet skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare all vidla behövliga ålgärder. I sisla hand kan lämnal lillständ återkallas eller fortsalt verksamhet förbjudas.

Kommunen har i vissa fall räll all av slalen eller annan kommun erhålla ersällning för ulgifl som har föranlells av alt någon har omhändertagits för samhällsvård. Kommunen får vidare som ersällning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan periodiskt utgående förmån som tillkommer den omhändertagne och belöper på vårdtiden. För kostnad som kommunen har haft för någon som har omhändertagils för samhällsvård och inte har fyllt 16 år är föräldrarna i princip ersättningsskyldiga. Den ersättning som får tas ul är begränsad till visst årligt belopp. Utger den enskilde inle ersällning får kommunen föra lalan mot honom vid länsstyrelse.

BvL innehåller också bestämmelser om besvär över beslul av barnavårdsnämnd, slyrelse för ungdomsvårdsskola eller länsrätt samt vissa ansvarsbestämmelser.

Nykterhelsvårdslagen

Har nyklerhetsnämnd genom anmälan eller på annat säll fåll velskap om all någon missbrukar alkohol, skall nämnden skyndsaml göra utredning. Anmälningsskyldiga är polismyndighet och under särskilda förutsättningar läkare. I vissa fall skall nämnden föranslalla om läkarundersökning. Nämnden får kalla den som är föremål för ulredning au personligen inställa sig inför nämnden eller särskill utsett ombud för denna eller inför läkare som nämnden har anvisat. Nämnden får även kalla annan som kan lämna upplysningar i ärendei. I kallelse kan föreskrivas vite. Även hämtning kan komma i fråga.

Kommer del vid ulredningen fram all den undersökle missbrukar alkohol skall nämnden i förslå hand vidta hjälpåtgärder. Lagen ger anvisning

Prop. 1979/80:1 8

om vilka åtgärder som därvid kan vidtas. En ålgärd kan vara atl nämnden försöker förmå missbrukaren att under viss lid, högsl etl år, fortlöpande hälla konlakl med nämnden eller med person som nämnden har utselt. En sådan fortlöpande konlakl får inle ges formen av övervakning utan skall utmärkas av en samarbelsanda. En annan ålgärd kan vara all nämnden försöker förmå missbrukaren atl rådfråga läkare och följa dennes föreskrifter eller alt frivilligt söka lämplig värd.

Om ulredningen ger vid handen all ell längre framskridel missbruk eller med lagens ord "hemfallenhel" ål alkoholmissbruk föreligger, kan nämnden beslula om övervakning. Vissa i lagen angivna indikationer skall därvid föreligga. Dessa är all missbrukaren a) lill följd av sill missbruk är farlig för annans personliga säkerhel eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för egel liv, b) utsäller någon, som han är skyldig atl försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brisier i sina plikter mol sådan person, c) ligger del allmänna, sin familj eller annan till last, d) är ur stånd atl la vara på sig själv, e) för etl för närboende eller andra grovi slörande levnadssätt. Övervakning får fortgå i ett år eller, där särskilda förhållanden påkallar längre övervakningstid, högsl ivå år.

Den som är hemfallen ål alkoholmissbruk får ivångsintas på allmän vårdanslali för alkoholmissbrukare, när förulsällningar för anordnande av övervakning föreligger saml hjälpälgärder har vidtagils eller övervakning varil anordnad utan atl han har kunnat återföras lill elt nyktert liv. Samma är förhällandet då hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller försök med hjälpälgärder eller övervakning inte kan avvaktas med hänsyn till missbrukarens farlighet.

Tvångsinlagning beslutas av länsrätten på ansökan av nyklerhelsnämnden. Kan man inte utan olägenhel avvakla framställning från nyklerhelsnämnden med hänsyn till atl missbrukaren som följd av silt missbruk är farlig för annans personliga säkerhel eller lill annan i lagen särskilt angiven orsak, får polismyndigheten i orten göra ansökan. Länsrätten kan vid sin prövning i slällel för alt besluta om ivångsiniagning förordna om hjälpåtgärder eller övervakning eller ge nyklerhelsnämnden i uppdrag alt föranstalta om detla. Beslul om tvångsinlagning gär i verkställighet omedelbart om inte länsrätten förordnar annorlunda. Det ankommer på länsrällen all i vissa särskill angivna fall se till all besluiel verkställs. I övriga fall ankommer verkslällighelen på nyklerhelsnämnden. Missbrukaren kan beviljas villkorligt anstånd med tvångsinlagning. Han skall därvid slällas under övervakning. Även lydnadsföreskrift kan meddelas honom.

Har verkställighet av beslutet om tvångsinlagning inte påbörjats inom ell år från besluiel, så förfaller besluiel.

Allmän vårdanslali för alkoholmissbrukare är anslall eller avdelning därav som slalen har inrättat för sådant ändamål saml molsvarande inrättningar som har anordnats av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan och som har erkänis som allmän vårdanslali.

Prop. 1979/80:1 9

Liingsta vårdtiden vid anstalten är enligt huvudregeln elt år. Har den iniagne förut varil inlagen på anslall och är inlagningsbeslulel meddelat inom fem år från senasle utskrivningsdagen, är dock längsta vårdtiden två år. Vårdtiden kan i vissa fall förlängas med yllerligare två år. Anslallens slyrelse beslutar om uiskrivning före vårdtidens utgång. Även socialslyrelsen kan, efler ansiallsslyrelsens hörande, förordna om utskrivning. Den utskrivne skall slällas under övervakning, om det inle på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt. Lydnadsföreskrift kan meddelas honom. Vid misskötsamhet kan länsrälten beslula om ålerintagning.

Den som är hemfallen ål alkoholmissbruk lår gå in frivilligt på allmän vårdanstalt, om han bl.a. skriftligen förbinder sig atl slanna kvar på vårdanstalten under viss lid, högsl sex månader.

I lagen anges särskill i vilka fall lalan får föras mot nykterhelsnämnds, anslaltsslyrelsesoch länsrälts beslul.

Socitilhjälpslagen

Socialnämnden har tre huvuduppgifter, nämligen all lämna ekonomisk hjälp, alt lämna bislånd i personliga frågor saml all ombesörja vård. Den ekonomiska hjälpen kan vara av ivå slag, dels obligalorisk socialhjälp, dels frivillig socialhjälp.

Den obligatoriska hjälpen är avsedd atl svara för en grundläggande trygghet, medan den frivilliga hjälpen är avsedd alt ulgöra ell slöd som varje kommun efler egel bedömande kan lämna behövande personer. Nämndens skyldighel atl ge socialhjälp är knuten lill vissa förhållanden som anges i lagen. Som förulsällning för rätt till obligalorisk socialhjälp gäller alt den enskilde hell eller delvis saknar förmåga atl försörja sig genom egel arbele. Oförmågan kan ha sin grund i minderårighet eller ålderdom. Den kan vara förorsakad av sjukdom eller handikapp eller brislande kropps- eller själskrafter. RäUen till ekonomisk hjälp förutsäller dessulom alt den enskilde saknar medel lill sill livsuppehälle och lill behövlig vård och all hans behov inte tillgodoses på annal sålt. Den obligatoriska socialhjälpen omfallar vad som bedöms täcka kostnaderna för livsuppehälle och behövlig vård. I fråga om den som är under 16 år skall hjälpen även avse uppfostran.

Nämnden kan också meddela socialhjälp i andra fall, antingen enligl grunder som kommunens fullmäktige beslämmer eller, om sådana grunder inle har faslställls, efler vad nämnden prövar skäligl. Denna frivilliga socialhjälp har som regel en förebyggande inriklning och avser behov som del inte åvilar annan myndighel alt avhjälpa. Socialnämnden kan också - i slällel för att bevilja konlanl undersiöd - med fullmäkfiges medgivande leckna borgen på fn som skall bekosla ulbildning eller inköp av redskap eller verklyg eller gå lill annal liknande ändamål.

Socialhjälp bör lämnas pä sådanl säu atl den behövande såvill möjligi blir i slånd all i framliden försörja sig och de sina genom eget arbele.

Prop. 1979/80:1 10

Hjälpen bör utgå i form av konlant understöd, om inle hjälpbehovels art föranleder annal och del inle heller finns anledning atl anta atl understödet kommei- lill obehiiiig användning. Den som vill ha hjälp skall göra anmiikin om det till socialnämnden i vislelsekommunen. Det är således vistelsekommunen som har ansvarel lör all den enskilde beieds erlördeiiig hjälp. Anmälan kan göras hos nämndens ordförande, ledamol av nämnden eller hos den nämnden hai' utsett all la emol sådan anmälan. I praktiken görs anmälningarna hos ijänslemän i den sociala förvallningen. Ansökningsförfarandel äl i övrigt inle formbundel. Rätlen till socialhjälp är emellertid inte beroende av föregående anmälan. Socialnämnden har i lagen ålagts skyldighet atl ombesörja atl den som vislas i kommunen och befinnes vara i behov av socialhjälp erhåller sådan. Denna skyldighel gäller emellertid inle enbarl ekonomisk hjälp utan även behovet av vård. Nämnden skall därior bedriva en aklivi uppsökande verksamhel i syfte alt skaffa sig kännedom om de hjälpbehov som finns.

Etl anhängiggjorl ärende skall ulredas av nämnden. Utredningen grundar sig i första hand på vad den hjälpsökande själv uppger. Del kan emellertid i vissa fall vara nödvändigl all komplettera utredningen med läkarundersökning. Under ulredningen kan uppgifter även hämlas in från myndigheter och andra. ShjL ger - i molsats till vad som är fallel enligt BvL och NvL - inle nämnden möjlighet att anlila särskilda tvångsmedel under ulredningsförfarandet.

Del allmänna står för huvuddelen av kostnaderna för socialhjälpen. Den övervägande delen stannar på den kommun som har beviljat hjälpen. Krav på ersällning för utgiven socialhjälp kan emellertid i vissa fall resas mol annan kommun eller staten. Avser hjälpen svensk medborgare är vistelsekommunen berättigad alt med iakttagande av vissa i lagen närmare angivna föreskrifter kräva aierbelalning för obligalorisk socialhjälp av den kommun där den hjälpbehövande är manlalsskriven - ersätlningskommunen. Är hjälplagaren inle mantalsskriven i riket eller kan hans manlalsskriv-ningsorl inle utrönas, skall kravet riktas mol staten. Rätt till ersättning av statsmedel föreligger även för obligatorisk socialhjälp till personer som saknar svenskt medborgarskap.

Ersättning för obligatorisk eller frivillig socialhjälp kan under vissa förutsätlningar krävas även av enskild. När del gäller obligalorisk socialhjälp samt frivillig socialhjälp, som har givits ul lill någon innan han har fylll 16 år, föreligger ersällningsskyldighel för hjälplagaren själv endast under vissa speciella förulsällningar. Däremol föreligger en längre gående skyldighel för vissa anhöriga all ersälla utgiven hjälp. Make är sålunda enligt huvudregeln skyldig att ersätta obligalorisk socialhjälp som har beviljats andra maken. Obligalorisk socialhjälp som har ulgåll lill barn under 16 ar kan i princip tas ul av barnels far eller mor eller, i fråga om adoplivbarn, av adoplanlen. Frivillig socialhjälp, som har ulgålt till någon efter del alt han har fyllt 16 år, är i allmänhel ålerbelalningspliklig för hjälplagaren själv.

Prop. 1979/80:1 11

Rälien lill ersällning viker dock. om del kan anlas all hjälplagaren genom alt betala tillbaka koslnaden eller någon del av den kan komma alt sakna erforderliga medel till underhall för sig eller de sina eller annars synnerliga skäl talar emot ersättningsanspråket. Anser komnuinen atl förulsällningar för återbeUilningsskyldighel föreligger, skall kommunen i forsla hund söka få lill slånd en överenskommelse med hjälplagaren om återbetalning. Lyckas inte det kan kommunen föra talan om ersällning. Sådan talan skall anhängiggöras hos länsstyrelse inom tre år efter det atl hjälpen lämnades. Sker inte det är rälien lill ersättning förlorad.

Socialnämnden har ansvarel för all den enskilde ges den vård som han behöver. Nämnden skall efler vad som med hänsyn lill vårdbehovets arl och omständigheterna i övrigl prövas lämpligl föranslalla om all vårdbehövande får vård i hemmel eller atl han inackorderas i annal enskill hem. Nämnden skall vidare i förekommande fall förmedla sjukhus- eller annan anstallsvård eller bereda den enskilde vård i ålderdomshem. Del åligger kommunen att anordna och driva hem för åldringar och andra personer, som är i behov av vård och tillsyn och som inte tillgodoses på annal sätt.

Socialnämnd är - liksom barnavårdsnämnd och nyklerhetsnämnd - skyldig all gå allmänhelen till banda med råd och upplysningar i frågor som äger samband med nämndens verksamhelsområde. Elt vikligl led i nämndens uppsökande verksamhel är all inom ramen för den individuella rådgivningen lämna informalion om de sociala förmåner som finns.

Över socialnämnds beslul i ärende om socialhjälp får besvär föras hos länsstyrelse.

4   Tillsyn

Nyklerhetsnämnderna slår under tillsyn av socialstyrelsen och har atl slälla sig lill eflerrältelse de anvisningar angående verksamhelen som socialstyrelsen meddelar. Socialstyrelsen är oCkså cenlral myndighel för de allmänna och de sialsunderstödda enskilda vårdanstalierna. Inom övriga vårdområden är socialslyrelsens uppgifter huvudsakligen av rådgivande och vägledande karaktär. Slyrelsen har all genom råd och anvisningar verka för all socialhjälpsverksamheten ordnas och utvecklas på etl ändamålsenligl säll. Slyrelsen har vidare all följa barnavårdsverksamhelen i riket, atl genom råd och anvisningar verka för atl den utvecklas ändamålsenligt saml att öva tillsyn över barnavårdsanslaller. Slyrelsen är slutligen cenlralmyndighel för ungdomsvårdsskolorna.

Länsslyrelserna övervakar socialnämndernas och barnavårdsnämndernas verksamhel. I ShjL sladgas sålunda alt länsslyrelserna, var inom silt län, noga skall följa tillämpningen av lagen saml därvid se lill att social-hjälpsverksamhelen ordnas och handhas pä ell ändamålsenligl sålt. Underlåter kommun all lämna behövlig obligatorisk socialhjälp, skall länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighel. Länsstyrelsen skall

Prop. 1979/80:1 12

även i andra fall vidta den åtgärd som man anser behövs för alt avhjälpa evenluella missförhållanden. Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i BvL. Länsstyrelserna biträds i dessa frågor av barnavårds- och social-vårdskonsulenter.

Några bestämmelser om tillsyn från länsslyrelsens sida över nykterhelsvården har inle lagits upp i NvL, I viss mån molsvarande uppgifler ligger i slällel på länsnyklerhelsnöninderna. Det åligger sådan nämnd bl.a. att hälla sig noggrant underrällad om de kommunala nyklerhetsnänmdernas verksamhet, att öva tillsyn över alt dessa fullgör sina uppgifter samt alt lämna vägledning och bistånd. Åsidosätter kommunal nyklerhelsnämnd sina åligganden, skall länsnyklerhelsnämnden söka åstadkomma rällclse genom råd och anvisningar. Kan rätlelse inte åstadkommas eller fordrar ärendets art ett omedelbart ingripande, skall länsnykterhetsnämnden vidla de ålgärder som annars ankommer på den kommunala nämnden. Länsnyklerhelsnämnden är emellertid i första hand elt stödjande organ. Länsnyk-lerhelsnämndens vikligaste uppgift får anses vara all lämna de kommunala nämnderna vägledning och bislånd.

Prop. 1979/80:1 13

Bilagu 2

Socialutredningens författningsförslag

1 Förslag till Socialtjänstlag

Härigenom föreskrives följande.

Socialtjänstens mål

I § Samhällets socialtjänst skall pä demokratins och solidaritetens gmnd
främja människomas

ekonomiska och sociala trygghet,

jämlikhet i levnadsvillkor och

aktiva deltagande i samhällslivet.

Verksamheten skall bygga på respekt för människomas självbestämmanderätt och integritet och inriktas pä att frigöra och utveckla enskildas och gmppers egna resurser.

Det kommunala ansvaret

II Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.
Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen fiir

det stöd och den hjälp som de behöver.

3 § För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten finns i varje kommun en socialnämnd.

Närmare bestämmelser om socialnämnden ges i socialnämndslagen (1978:00).

Socialnämndens uppgifter

4 § Till socialnämndens uppgifter hör aU göra sig väl förtrogen med enskildas levnadsförhållanden i kommunen, medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan, organisationer, föreningar och enskilda verka för goda miljöer i kommunen, ge informalion om socialtjänsten i kommunen.

Prop. 1979/80:1 14

genom uppsökande verksamhel och på annal säll främja römlsältningarna för goda levnadsförhållanden,

lämna upplysningar, råd, stöd, vård, ekonomisk och annan hjälp till familjer och enskilda som behöver det.

Rätten till bistånd m. m.

5       § Den enskilde har rätt lill bislånd av socialnämnden för sin försörjning och
sin livsföring i övrigl, om hans behov ej tillgodoses på annal säll.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Bislåndel skall ulformas så all del stärker den enskildes resurser för ett självsländigl liv.

6       § Den enskilde kan även i andra fall än som sägs i 5 § inom ramen för so
cialtjänstens syften ges ekonomisk eller annan hjälp av nämnden.

Allmänna riktlinjer for socialnämndens verksamhet

7       § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall ske med ut
gångspunkt i nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka
utformningen av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden
skall också verka för alt offenlliga lokaler och allmänna kommunikationer
blir tillgängliga för alla.

Socialnämnden bör även i övrigt taga initiativ till åtgärder för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för bam och ungdom, äldre och andra gmpper som har särskilt behov av samhällets stöd.

8 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda gmpper och enskilda sin hjälp. När del är lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och med organisationer och föreningar vilkas verksamhel berör socialtjänsten.

9 § Socialnämndens insalser för den enskilde skall ulformas och genomföras tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra samhällsorgan, organisationer och föreningar.

Bestämmelser om vård av underårig i vissa fall ges i lagen (1978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

10     § Socialnämndens insatser bör inriktas på att underiätta för den enskilde
att bo hemma och ha kontakter med andra. Detla kan ske genom hjälp i hem
met, färdtjänst eller annan service.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer, sociala servicecentraler, social jour eller annan därmed jämföriig verksamhet.

Med den enskildes samiycke kan utses särskild person (kontaktman) eller familj med uppgift atl hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheler.

Prop. 1979/80:1 15

11      § Vård som beredes den enskilde i annat hem än del egna bör utformas
så att samhörigheten med anhöriga och kontakten med hemmiljön främjas.

Socialnämnden ansvarar för atl deri som genom nämndens försorg har lagits emot i sådant hem får god vård.

Barnomsorgen

12      § Kommunen skall genom barnomsorgen

verka för att bam och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighelsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom.

13 § För bam som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole-och fritidshemsverksamhet.

14 § Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år då barnet fyller sex år.

Barn vars skolgång har uppskjutits enligl 32 § andra slyckel skollagen (1962:319) skall beredas möjlighel alt fortsätta förskolan ylleriigare ell år,

15      § Barn som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga eller andra skäl behöver
särskilt stöd i sin utveckling skall anvisas plals i förskola lidigare än som an
ges i 14 § första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om ej bar
nels behov av sådant stöd tillgodoses på annal sätt.

Socialnämnden skall genom uppsökande verksamhet laga reda på vilka barn som behöver anvisas plals i förskola eller fritidshem enligt första styckel,

16 § Kommunen skall genom en planmässig ulbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamhet sörja för att de bam som pä gmnd av föräldramas förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver omvårdnad ulöver vad som följer av 14 och 15 88 får sådan omvårdnad, om ej behovet tillgodoses på annat sätt.

17 § Regeringen meddelar ytteriigare föreskrifter om förskole- och fritidshemsverksamhetens organisation och omfattning.

Åldreomsorgen

18      § Kommunen skall genom äldreomsorgen verka för att de äldre får möj
lighel till självständighet i livsföring och boende och till en aktiv och me
ningsfull tillvaro i gemenskap med andra.

Övergången från elt yrkesverksamt liv skall underiällas genom information och annat stöd.

19      § Kommunen skall verka för att de äldre lår goda bostäder och ge dem
som har behov därav stöd och hjälp i hemmel och en i övrigl lättåtkomlig ser
vice.

Prop. 1979/80:1 16

För äldre med särskilda behov av slöd skall kommunen inrätla bostäder med gemensam service (servicehus).

A nnan särskild omsorg

20 § Kommunen skall verka för all de som av fysiska eller andra skäl möler betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet au dellaga i samhällels gemenskap och atl leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till atl den enskilde (år etl boende som är anpassat efter hans särskilda behov,

Familjehem och andra hem for vård eller boende

21      § Socialnämnden skall sörja för alt den som behöver vårdas eller bo i an
nal hem än del egna tages emot i familjehem eller annat hem för vård eller
boende.

Bestämmelser om socialnämndens ansvar när barn vårdas i annat hem än det egna finns även i föräldrabalken.

22      § Det behov av hem för vård eller boende som är gemensaml för kom
munerna inom ett landstingsområde skall tiUgodoses av landstingskommu
nen och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift skall redovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och kommunerna i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrelsen.

23      § Vård i familjehem eller annal hem för vård eller boende skall bedrivas
i samråd med socialnämnden.

Regeringen meddelar ytteriigare föreskrifter om värd i sådant hem.

Avgifter m. m.

24      § Socialnämnden får åteikräva ekonomisk hjälp enligl 5 §, om den har
lämnats som förskott på förmån eller ersättning eller till den som befinner sig
i arbetskonflikt.

Socialnämnden (år även återkräva ekonomisk hjälp som har lämnats med stöd av 6 §, om hjälpen har givits under villkor om återbetalning,

25      § Får underårig genom socialnämndens försorg vård i annat hem än det
egna, är föräldrarna skyldiga att deltaga i kostnaden enligl gmnder som re
geringen föreskriver.

Av socialnämnden beslutade stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär är ej förenade med kostnadsansvar för den enskilde i andra fall än som har sagts nu.

26      § För annan social tjänst fiir kommunen taga ut avgift enligt gmnder som
kommunen bestämmer. Avgiften får dock ej översliga kommunens själv
kostnad.

Prop. 1979/80:1 17

Om avgift för plals i förskola som avses i 14 och 15 §§ och om avgift inom äldreomsorgen finns särskilda besiämmelser.

27      § Vill kommun föra talan mot enskild om ersättning för ekonomisk hjälp
eller vård som avses i 24 och 25 §§, skall talan väckas hos länsstyrelsen inom
tre år från del fordran uppkom.

Talan om ersättning fär ej bifallas, om den ersättningsskyldige genom att återbetala koslnaden eller del därav kan antagas bli ur stånd alt klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigl eller annars synneriiga skäl lalar mol bifall lill ersällningsanspråkel.

28      § Socialnämnden får hell eller delvis efterge ersättningsskyldighet som
aväes i 24 och 25 §§.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

29 § Socialstyrelsen skall följa och vidareutveckla socialtjänsten i riket. Till ledning för socialnämndernas verksamhel utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

30 § Länsslyrelsen skall

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,

biträda nämnderna med råd i deras verksamhet,

främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunema och andra samhällsorgan,

även i övrigt tillse att socialnämnderna fullgör sina uppgifter pä ett ändamålsenligt sätt.

Hem för vård eller boende som har inrättats för kommunema inom ett landstingsområde gemensamt står under länsstyrelsens tillsyn.

Övriga bestämmelser

31      § Vill enskild person eller sammanslutning inrätta hem för värd eller bo
ende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Sådant hem står under tillsyn av
socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.

Vad som sägs i första styckel gäller även hem som har inrättats för vård under en begränsad del av dygnel. Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

32      § Föreligger missförhållande vid hem för vård eller boende skall länssty
relsen förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa missförhållandet.

Är missförhållandet allvariigl eller efterkommes ej av länsstyrelsen meddelat föreläggande, får länsstyrelsen meddela förbud mol fortsatt verksamhet.

33      § Till böter dömes den som

1,    utan tillstånd driver hem för vård eller boende som avses i 31 §, eller

2,    i strid mot förbud som har meddelats enligl 32 § fortsätter verksamheten
vid hem för vård eller boende,

Allmänl åtal får väckas endast efter anmälan av länsstyrelsen.

2   Riksdagen I979I80. 1 saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 18

34 § Vad i denna lag sägs om landsiingskommun och landstingsområde skall på molsvarande säu gälla kommun som ej tillhör landsiingskommun och sådan kommuns område,

35 § Talan föres genom besvär

1, mol socialnämnds beslul i fråga om bislånd enligl 5 § hos länsrälten,

2, mol länsstyrelsens beslul i fräga om ersällning enligl 27 § hos kammarrätlen,

3,    mol länsslyrelsens beslul i fråga om lillslånd enligl 31 § eller förbud en
ligt 32 §

hos socialslyrelsen.

Denna lag iräder i kraft den Genom lagen upphäves

1, barnavårdslagen (1960:97),

2. lagen (1954:579) om nyklerhelsvård,

3, lagen (1956:2) om socialhjälp,

4. lagen (1976:381) om bamomsorg.

2 Förslag till Socialnämndslag

Härigenom föreskrives följande

Socialnämnd

1       § 1 varje kommun skall finnas en socialnämnd.

Socialnämnden fullgör uppgifter enligl socialtjänstlagen (1978:00), lagen (1978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig eller annan författning.

2       § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens lalan i
mål och ärenden som enligt socialtjänstlagen (1978:00) eller annan lag eller
författning ankommer pä socialnämnden,

-Socialnämnden skall även i övrigl handha förvaltning och verkställighet i den mån det ej på gmnd av lag eller annan författning eller fullmäktiges beslut ankommer på social distriktsnämnd eller på annan nämnd,

3       § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelse och övriga
nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden
finner påkallade.

Socialnämnden Hr inhämla yttranden och upplysningar från kommunstyrelse och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhel.

Prop. 1979/80:1 19

Social distriktsnämnd

4 § Kommunfullmäktige fiir besluta all i kommunen också inrätta två eller flera sociala dislriklsnämnder, var och en för ett distrikt.

5 § Social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande samhällsmiljön, den sociala planeringen och den allmänl förebyggande verksamhelen.

Socialnämnden fär uppdra åt distriktsnämnd att bereda ärenden som avses i första slyckel.

6 § Social dislriklsnämnd avgör ärende som enligt socialtjänstlagen (1978:00) eller annan lag eller författning ankommer på socialnämnden och som avser vård eller annan åtgärd belräffande enskild person, om ej kommunfullmäktige har beslutat annoriunda beträffande viss gmpp av ärenden.

7 § Vad i denna lag eller annan författning sägs om socialnämnd skall ha motsvarande tillämpning på social distriktsnämnd. Detta gäller ej vad som sägs i 2 g andra stycket och i 3 § första slycket beträffande framställning hos fullmäktige.

Har i lag eller annan författning meddelats beslämmelse som avviker från vad nu sagts, gäller dock den bestämmelsen.

Socialnämndens sammansältning m. m.

8§ Följande bestämmelser i 3 kap. kommunlagen(1977:179) gälleri lillämpliga delar socialnämnd

2 § om antalet ledamöler m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätt till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 S, utom Stockholms kommun, om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde saml om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslutsförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning m. m.,

12 § om reglemenie och delegation.

9       § Uppdrag atl besluta på socialnämndens vägnar får ej avse vad som an
kommer på nämnden enligl 2, 6 och 7 S§ lagen (1978:00) med särskilda be
stämmelser om vård av underårig.

I kommun där social distriktsnämnd ej har inrättats får dock beslutanderätten i fråga som avses i första styckel uppdras åt särskild avdelning som består av ledamöler eller suppleanter i nämnden.

10      § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar för när del gäller föräld
rabalken och lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag avse endasi uppgifter

Prop. 1979/80:1 20

som anges i följande lagrum

1 kap, 4 S, 2 kap,, dock ej uppgifter enligl 7 , 3 kap,, 7 kap, 2 , 7 S, dock ej om avtalet innefattar åtagande alt ulge engångsbelopp, och 11  föräldrabalken,

5 ?; lagen om allmänna barnbidrag,

11 § Om rält för nämndens ordförande eller särskilt förordnad ledamol att i vissa fall falta beslul finns bestämmelser i föräldrabalken och i lagen (1978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Handläggning av ärende

12      § Socialnämnden skall ulan dröjsmål inleda utredning av vad som genom
ansökan eller på annat säu har kommit till nämndens kännedom och som
kan föranleda åtgärd av nämnden.

Nämnden får höra den saken rör och annan som kan lämna upplysning i ärendei.

13      § Vad som har framkommil vid utredning och som har belydelse för ären
dets avgörande skall tillvaratagas på betryggande säll.

Handling rörande enskilds personliga förhållanden skall förvaras så att den icke kan ålkommas av obehörig,

14      § Den enskilde bör håUas undenäuad om de journalanleckningar eller
andra anteckningar som förs belräffande honom.

15      § I ärende hos socialnämnd gäller 4 och 5 §8 förvaltningslagen (1971:290)
om jäv.

Därjämle gäller, oavsett vilka besvärsregler som är lillämpliga, i alla ärenden enligl socialtjänstlagen (1978:(X)) följande bestämmelser i förvaltningslagen

6 § om ombud och bilräde,

8 § om vägledning av part,

9 8 om lolk, och 10 § om remiss,

16     § Avser ärende hos socialnämnd myndighetsutövning, gäller oavsett be
svärsmedlei därjämle följande bestämmelser i förvaltningslagen (1971:290)

14 § om parts rätl lill insyn,

15 8 om kommunikation,

16 § om parts rätl au meddela sig munlligen,

17 § om beslutsmotivering,

19 § om rätlelse av beslut, och

20 § om ansvar.

Vad som sägs i första slyckel gäller på molsvarande sätt då fråga är om ansökan eller yttrande lill annan myndighet i mål eller ärende som rör myndighetsutövning hos denna.

Prop. 1979/80:1 21

17      § Den som enligt 16 8 denna lag eller 15 § förvaltningslagen (1971:290)
skall ges tillfälle all yllra sig har räu all få företräde inför nämnden, om ej sär
skilda skäl föranleder annal.

Den som beredes tillfälle atl yllra sig skall underrättas om sin rätl atl få företräde inför nämnden,

18      § Barn som har fyllt 15 år har räll all själv föra sin lalan i mål eller ärende
enligl socialljänsllagen (1978:00) eller lagen (1978:00) med särskilda bestäm
melser om vård av underårig.

Lämnande av uppgifter m. m.

19 § Om förbud att lämna ut allmän handling och om tystnadsplikt finns bestämmelser i sekretesslagen (1978:00),

20 § Om det är behövligl från vårdsynpunkt eller för handläggning av ärende, får uppgifter rörande enskilds personliga förhållanden lämnas mellan ijänslemän och andra som är verksamma inom socialtjänsten,

21 § Socialnämnden Hr lämna ul uppgifler rörande enskilds personliga förhållanden, om nämnden finner del nödvändigt för att

1, lillgodose behov av vård enligl lagen (1978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda och lagen (1966:293) om beredande av sluten psykialrisk vård i vissa fall,

2, kunna göra ansökan eller avge yttrande i ärende enligt föräldrabalken, namnlagen (1963:521), lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål och brottsbalken,

3, förhindra dubbelutbelalningar av ekonomiska bidrag,

4, kunna föra talan om återkrav beträffande utgiven ekonomisk hjälp,

5,   göra polisanmälan om misstänkt föreslående eller begånget brott.
Om skyldighel för nämnden atl i övrigt avge yttrande i frågor som rör en
skilds personliga förhållanden finns särskilda bestämmelser i lag eller med
Slöd av lag meddelade föreskrifter,

22      § Vad som sägs i 20 och 21 i;S gäller ej uppgifler, som erhållits i familje
rådgivnings- och medlingsverksamhet.

23      § Var och en som får kännedom om all underårig misshandlas i hemmel
eller annars där behandlas på sådanl säu att del är fara för hans hälsa eller ut
veckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndighet vars verksamhel berör barn och ungdom samt den som är anställd hos sådan myndighet är skyldig all genasi till socialnämnden anmäla förhållande beträffande underårig som påkallar ålgärder av nämnden. Vad som nu har sagts gäller även läkare, lärare, sjukskölerskor och barnmorskor som ej har sådan anslällning.

Prop. 1979/80:1 22

24 § Socialnämnden har rält all av allmän försäkringskassa eller erkänd arbetslöshetskassa få uppgifler om ekonomisk hjälp som har utgivits till enskild.

Socialnämnds register

25      § I sådant personregister hos socialnämnd som ulgör sammanställning av
uppgifler får ej inlagas uppgifler som är ägande att röja enskilds personliga
förhållanden.

Vad som sägs i första stycket ulgör ej hinder mot atl i personregister taga in uppgifter om enskilds inkomst- och förmögenhetsförhållanden samt om sådan inom socialtjänsten beslutad åtgärd som innebär myndighetsutövning och lagmm vara beslul om sådan åtgärd gmndas.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om register som sägs i forsla styckel.

26      § Anleckningar och andra uppgifter i personakt som tillhör socialnämnds
personregister skall utgallras ire år efter del sisla anteckning i aklen gjordes.

Uppgift i personregister som avses i 25 § första stycket denna lag skall utgallras tre år efter det de förhållanden uppgiften avser har upphört.

Gallring skall vara avslutad senast kalenderåret efter det gaUringsskyldigheten inlrädde.

27      § Originalhandling som rör ulredning om fastställande av faderskap och
underhållsbidrag får ej gallras med stöd av bestämmelsema i 26 §.

Regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer Hr medge även annal undanlag från gallringspliklen.

28     § Regeringen kan beslula all socialnämnd ur personregisler skall lämna ul
uppgifter lill statistiska centralbyrån.

Övriga bestämmelser

29 § Ärende som avser vård eller annan åtgärd beträffande enskild person kan flyttas över till annan socialnämnd, om denna samtycker till det.

30 § I mål eller ärende enligt socialtjänstlagen (1978:00) eller lagen (1978:00) med särskilda bestämmelser om vård av underårig Hr delgivning ej ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

Denna lag iräder i kraft den då lagen (1970:296) om social centralnämnd m. m. upphör att gälla.

Prop. 1979/80:1 23

3    Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrives i fråga om föräldrabalken'

dels all nuvarande 6 kap, 14 § skall belecknas 6 kap, 15 8 och nuvarande 11 kap. 17 § betecknas 11 kap, 18 8,

dels att 4 kap. 10 och 11 88 samt mbriken till 6 kap. skall ha nedan angiven lydelse,

dels au i balken skall införas nya bestämmelser, 6 kap, 14 och 16-23 i;8 och 11 kap. 17 §, samt närmasl före 6 kap. 1 och 16 §§ nya mbriker av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

4 kap.

10 8

I ärende om antagande av adoptiv- I ärende om anlagande av adop-

bam skall rälien inhämta upplys- tivbarn skall rälien inhämta upplys
ningarom barnet och sökanden samt ningar om bamet och sökanden samt
humvida vederiag eller bidrag till humvida vederiag eller bidrag till
barnets underhåll är givet eller ut- barnets underhåll är givet eller ut
fäst. Har barnet ej fyllt 18 år, skall fäst. Har barnet ej fylll 18 är, skall
yUrande inhämtas från barnavårds- yllrande inhämlas från socialnämn-
nämnden i den kommun där sökan- den i den kommun där sökanden är
den är kyrkobokförd och från barna- kyrkobokförd och från soclalnämn-
vårdsnämnden i den kommun där den i den kommun där den som har
den som har vårdnaden om barnet är vårdnaden om barnel är kyrkobok-
kyrkobokförd. förd. Socialnämnden kan lämna för-

handsbesked om enskilt hems lämplighel som adoplivhem. Förhandsbeskedet gäller längsl elt år.

Fader eller moder, vars samiycke till adoptionen ej erfordras, skall ändock höras, om det kan ske. Vid adoption av adoptivbarn skall vad nu sagts i stället gälla adoptanten eller, om make adopterat andre makens barn, var och en av makarna. Finns särskild förmyndare vars samtycke ej erfordras, skall även han höras.

n§

Mot rättens beslut i ärende om antagande av adoptivbarn får talan fullföljas av sökanden eller den som skall höras i ärendet.

Mot socialnämnds beslul an genom förhandsbesked förklara hem icke vara lämpligt som adoptivhem får lalan foras hos länsrätten genom besvär

Prop. 1979/80:1 24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. Om vårdnaden 6 kap. Om vårdnad och vård

Vårdnaden

1-13 88 14 §

Innan rätten avgör mål eller ärende ungäende vårdnad om barn skad rätten, om föräldrarna ej äro ense eller det eljest föreligger särskilda skäl därtill, höra socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om barnet är kyrkobokförd.

Vården

16 8

Barn under 16 år får ej ulan socialnämndens medgivande beredas vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavares.

Har förhandsbesked lämnals enligl 4 kap. 10 §, erfordras ej medgivunde enligl förslu stycket.

17 §

Sociulnämnden skall medverka lill att barn som avses i 16 § får god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden, verka for an barnet får lämplig ulbildning saml lämna vårdnadshavaren och den som vårdar barnel råd, stöd och annan hjälp som de behöva.

Socialnämnden skaU följa värden av barnel tiU dess barnel har fyllt 16

18 8

Om del erfordras från barnavårds-synpunkt, fär socialnämnden förbjuda person som har sill hem inom kommunen atl utan nämndens medgivande mottaga annans barn under 16 år för vistelse i hemmet som ej är tillfällig'

Prop. 1979/80:1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25

19

Har barn mottagits för vård och fostran i hem som avses i 16 §, får socialnämnden i den kommun där hemmel är belägel Jör viss lid eller lills vidare förbjuda vårdnadshavaré all laga barnel från hemmel, om det föreligger risk som ej är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa om del skiljes.från hemmet.

Beslul som sägs i första slyckel får meddelas att gälla i avvaklan på alt ärendei kan slutligt avgöras, dock högsl fyra veckor, om sådant förbud är påkallal av sannolika skäl men erforderlig utredning ej har kunnat slutföras.

Förbud enligl denna paragraf ulgör ej hinder för att barnet skiljes frän hemmet pd grund av beslul enlig! 21 kap.

20 8

Socialnämndens ordförande jår meddela förbud enligt 19 §, om socialnämndens prövning ej kan avvaklas utan fara eller allvariig olägenhel.

Beslut som ordföranden har fattat med slöd av första stycket gäller lills vidare i avbidan på nämndens prövning. Nämndens sammanlräde skall hållas utan dröjsmål och senast inom lio dagar från ordförandens beslul.

21 8

Enskild person eller sammanslutning får ej bedriva verksamhet for for-medling av barn under 16 år.

22 §

Mol socialnämndens beslul I fråga som avses i 16, 18 och 19 §§får talan föras hos länsrällen genom besvär.

23 §

Den som åsidosätter bestämmelserna i 16 eller 21 § eller överträder forbud som har meddelats med slöd av

Prop. 1979/80:1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26

18 eller 19 § dömes tiU böter.

AUmänt ålal .för brott som avses i första styckel får väckas endasi efter anmälan av socialnämnden.

11 kap.

17 §

Finner socialnämnden att någon bör förklaras omyndig eller att god man bör förordnas för honom, skall nämnden anmäla detla llll överförmyndaren. Anmälan till överförmyndaren skall också göras, om nämnden finner alt någon ej längre bör vara omyndtgfbrklarad.

Denna lag träder i kraft den

4   Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrives atl 10 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 10 kap.

3§'

Därest pensionsberättigad i annal fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas ulom anstalten, äger den som driver anstalten atl, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så slor del av den pensionsberälligades å månaden belöpande folkpension, som svarar mol kostnaderna för vården eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla vissl belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skaU äga motsvarande tillämpning JÖr det fall all den penslonsberätiigade åtnjuter vård

' Senasle lydelse 1974:510.

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten atl, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så slor del av den pensionsberälligades å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för värden eller försörjningen på anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov.

Prop. 1979/80:1 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller försörjning mot avgifl, som erlägges UV kommun eller lundsiings-kommiin.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 § sisla Slyckel under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av barnlillägg för månaden som svarar mol vårdkostnaden.

Denna lag träder i kraft den

5   Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Härigenom föreskrives alt lagen (1964:450) om ätgärder vid samhällsfariig
asocialitet skall upphöra att gälla vid utgången av

6   Förslag till

Lag om finansiering av statsbidrag till föreskole- och fritidshemsverksamhet

Härigenom föreskrives följande

1 § För finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamheien inom kommunernas barnomsorg skall arbetsgivare årligen eriägga avgift beräknad enligt de gmnder som anges för arbetsgivares socialförsäkringsavgift till sjukförsäkringen i 19 kap. 1 8 lagen (1962:381) om allmän försäkring. Avgiften utgår med en och tre tiondels procent av det belopp på vilkel avgiften skall beräknas.

2§ I fråga om debitering av uppbörd av avgift har lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m. motsvarande tilllämpning. Avgifterna tillföres staten.

Denna lag träder i kraft den

7    Förslag till Barnomsorgsförordning

Härigenom föreskrives följande.

1 § I denna förordning ges närmare bestämmelser om den förskole- och fritidshemsverksamhel inom bamomsorgen som föreskrives i socialtjänstlagen (1978:00).

Prop. 1979/80:1 28

2 § Förskoleverksamheten avser barn som ej har uppnått skolpliktig ålder och barn vilkas skolgång har uppskjulils enligt 32 8 andra slyckel skollagen (1962:319).

Förskoleverksamheten bedrives i form av förskola och familjedaghem och annan kompleUerande förskoleverksamhet.

Förskola kan organiseras som daghem eller som deltidsgmpp. 1 daghem mottages barn för vistelse minst sju timmar om dagen. I deltidsgmpp mottages barn under tid som undersfiger den som gäller för vistelse i daghem.

3§ Fritidshemsverksamheien omfattar barn till och med 12 års ålder,

Frilidshemsverksamheten bedrives i form av fritidshem och därtill anknuten fritidsverksamhet samt familjedaghem.

I fritidshem mottages barn för vistelse den del av dagen då barnel ej vislas i skolan.

4 § Förskola som avses i 14 § första stycket socialtjänstlagen (1978:00) skall
omfatta minsl 525 limmar om årel.

Kan förskola på gmnd av bamens restider eller av andra skäl icke bedrivas i den omfattning som anges i första stycket. Hr den delas upp pä två år. Bam som beröres av sådan uppdelning skall anvisas plals i förskolan från och med höstterminen det år då barnel fyller fem är. Sådan förskola skall omfatta sammanlagt minst 700 timmar.

5 § Socialnämnden skall verka för att bam som avses i 14 och 15 §8 socialtjänsfiagen (1978:00) utnyttjar den plats som har anvisats och informera föräldrama om verksamheten och syftet med denna.

6 § I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige anlagen plan för förskole- och frilidshemsverksamheten. I planen skall redovisas behovel av förskolor, familjedaghem, fritidshem och annan förskole- och frilidshemsverksamhel inom kommunen samt på vilket säll behovet skall tillgodoses. Planen skall avse en period av minsl fem år.

7 § Vislas barn på sjukhus, i bamhem eller annan institution, skall huvudmannen för denna sörja för all barnel får tillfälle att dellaga i verksamhel som molsvarar den som erbjudes i förskola eller frilidshemsverk.samhel,

8 § Kommunens räu enligt 26 8 socialtjänstlagen (1978:00) alt laga ul avgift för plats i förskola gäller endasi i den mån verksamhelen överstiger 15 timmar i veckan eller 525 timmar om året.

Denna förordning träder i kraft den

Prop. 1979/80:1 29

Bilaga 3

SaminanstäUning av remissvar

Socialutredningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv

(Sammanställningarav remissvaren i frågorom vård utan samiycke. handlingssekreless och tystnadsplikt samt socialförsäkringstillägg har getts plals i andra sammanhang - se avsnitt I Inledning lill propositionen.)

Prop. 1979/80:1

30

Förkortningar

JO

KEU 76

Kommunförbundel

LO

LRF

SACO/SR

SAF

Spri

SU

TCO

UHÄ

justitieombudsmannen

utredningen (Fi 1976: 06) om kommunernas ekonomi

Svenska kommunförbundel

Landsorganisationen i Sverige

Lantbrukarnas riksförbund

Centralorganisationen SACO/SR

Svenska arbetsgivareföreningen

sjukvårdens och socialvårdens planerings- och

rationaliseringsinstitut

socialutredningen

Tjänsiemännens centralorganisation

universilets- och högskoleämbelel

Prop. 1979/80:1 31

1    Remissinstanser

Efler remiss har yttranden över socialulredningens (SU) belänkande kommit in från regeringsrätten, justitiekanslern, riksåklagaren. Svea hovräu, kammarrätten i Göleborg, kammarrällen i Sundsvall, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisslyrelsen, broltsförebyggande rådet, datainspektionen, överbefiilhavaren. socialslyrelsen, riksförsäkringsverket, stalskontorel. statistiska cenlralbyrån. riksrevisionsverkei. riksskalleverket. riksarkivel. universilets- och högskoleämbelel (UHÄ), skolöverslyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk, slalens planverk, bostadsslyrelsen, länsslyrelserna i Stockholms, Uppsala. Södermanlands. Östergötlands. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar. Gotlands. Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus. Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämfiands, Västerbotlens och Norrbottens län. instilulel för social forskning, nämnden för samhällsinformation, slalens handikappråd, slalens ungdomsråd, familjelagssakkunniga (Ju 1970:52), ungdomsfängelseutredningen (Ju 1974:16), decenlraliseringsulredningen (Kn 1975:01), utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätl. barnomsorg.sgruppen (S 1973:07). socialpolitiska samordningsuiredningen (S 1975:02). ulredningen (Fi 1976:06) om kommunernas ekonomi (KEU 76). studieslödsutredningen (U 1975: 16). sysselsättningsutredningen (A 1974:02). }0 Leif Ekberg, Svenska kommunförbundet (Kommunförbundet), Landslingsförbundel efler hörande av samtliga landstingskommuner. Botkyrka. Slockholms. Håbo, Tierps, Uppsala, Linköpings, Kalmar, Klippans, Helsingborgs, Malmö, Halmstads, Göieborgs, Stenungsunds, Borås, Skövde, Vara, Arvika, Grums, Karlstads, Örebro, Västerås, Falu, Gävle, Östersunds, Skellefteå, Vilhelmina och Luleå kommuner. Landsorganisationen (LO), Tjänsiemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska arbelsgi-vareföreningen (SAF). Försäkringskasseförbundel, Sveriges socionomers riksförbund. Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomförbund, Försäkringsansiälldas förbund. Svenska kommunalarbelareförbun-det, Sveriges socialförbund, Sveriges sociologförbund. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, Sveriges kommunaltjänslemannaförbund, Sveriges advokaisamfund, Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapel. De handikappades riksförbund. Pensionärernas riksorganisalion, Sveriges folkpensionärers riksförbund. Sjukvårdens och socialvårdens planerings-och rationaliseringsinslilul (Spri), Sociologiska institutionen vid Slockholms universilel, Nyklerhelsvårdens anslallsförbund, Nyklerheisrörel-sens landsförbund. Svenska nyklerhelsvårdsförbundel, Cenlralförbundel för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), Handikappförbundens cenl-ralkommilté. Sällskapels Länkarnas riksförbund. Länkens Kamralför-bund. Riksförbundet mol alkoholmissbruk, Alkoholproblemalikers riksor-

Prop. 1979/80:1 32

ganisalion. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Riksförbundet för social och mental hälsa, Riksförbimdci av föräldraföreningarna mol narkolika. Rikslörbiindel Hem och Skola, Kommunal- och landsiings-anslällda familjerådgivares förening. Svensk kuralorsförening. Övervakarnas riksförbund. Svenska diakonsällskapel. Svenska röda korsel, Frälsningsarmén, FosleriÖräldrarnas riksförbund. Svenska kyrkans diakoni-nämnd och Föreningen barnens räll i samhället.

DessuU)m har yllranden kommil in från elt slorl anlal andra kommuner, organisationer, föreningar och enskilda, Remissinslanserna har i en del fall bifogat yttranden som de har inhämtat.

2    Allmänna synpunkter

Ålskilliga remissinsianser har lämnat allmänna synpunkler på betänkandets innehåll och utredningens underlag för sina överväganden. Synpunkterna redovisas oftast i form av en sammanfallande bedömning. Flera remissinstanser ger i detla sammanhang ullryck för sin uppfattning om den föreslagna lagstiftningens uppbyggnad. I det följande redovisas yllranden av de slag som nu har nämnts, varvid allmänna synpunkler på lagstiftningens uppbyggnad redovisas under särskild rubrik. Del bör dock uppmärksammas all ell särskilt avsniu i remissammanställningen ägnas äl synpunkler på förslagel alt ge lagsliftningen karaklär av ramlag.

Riksåklagaren påpekar au reformarbetet inom socialvården syflar lill all bota de brister i miljön och i övrigl förebygga de risker för social missanpassning som ulgör en grogrund för kriminalitet. Enligl riksåklagarens mening tillgodoser socialulredningens slulbelänkande i allt väsenlligl della syfte och är i slora delar väl ägnal att läggas till grund för lagstiftning.

Svea hovrätt anser det värdefullt atl del nu har sketl en karlläggning av sociala vårdåtgärder samt gjorts ingående analyser av socialvårdens syften och mål. Ulredningens arbele kommer enligl hovrättens mening därigenom all för lång tid framåt få stor belydelse för reformverksamheten inom socialvården.

Kammarrällen i Göleborg framhåller alt del i betänkandel görs en synnerligen noggrann genomgång av det sociala verksamhelsfällel, och atl ulredningen ulförligl beskriver hur del fakliska innehållei i framlidens socialvård bör utformas. Ulredningens förslag präglas enligl kammarrällens mening av en myckel hög ambitionsvinå. Den nya socialljänslen är länkl all fylla en långl större uppgift i samhällel än den nuvarande socialvården. Ibland får kammarrätlen dock intrycket av all utredningen har slälll målen väl högl när del gäller socialtjänstens möjligheter. Kammarrällen vill vidare påpeka ali ulredningen genom sina förslag har lagl grunden till en socialvård som skall kunna verka mer enhelligl och heltäckande. Man kan enligl kammarrättens mening över huvud tagel säga all de som behöver bislånd

Prop. 1979/80:1 33

från socialvården får en allt slörre plals i del sociala arbelel och därmed större inflyiande när det gäller all bedöma vilka sociala insalser som kan vara lämpliga. Respeklen för människomas självbeslämmahderätl och inlegrilel har satis i högsätel. Kammarrätlen anser all de formella ramar som verksamheten ges i utredningens lagförslag är lämpligl utformade. Vad kammarrällen däremol har svårl all bedöma är vad den nya socialljänslen kan komma all beiyda renl konkrel. Slulligen lillslyrker kammarrätlen all termen socialvård ersätts med socialtjänst. Socialljänsl är enligl kammarrällens mening en riktigare benämning av den verksamhel som ulredningen länker sig alt socialnämnden skall svara för i framliden. Socialljänsl bedöms också ha en positivare klang än socialvård.

Socialstyrelsen har en positiv inställning till utredningen och stöder i princip de olika förslagen. Intentionerna bakom lagförslagen kan enligt slyrelsen bli början lill mer genomgripande förändringar av förhållnings-sätl och arbelsmeloder inom socialvården. Slyrelsen anser vidare atl de förslag socialutredningen nu lägger fram ökar möjlighelerna till elt omfattande nydaningsarbele inom socialljänslen, Detla mäsle dock ske i samarbele med andra verksamheter och socialulredningen har också behandlal olika behov av samverkan. Enligl slyrelsens mening finns del dock även problem som inle lillräckligl gmndligl har analyserals av socialutredningen. Exempel på sådana problem är de som uppkommer i samband med flytlning inom landel och inflylining från andra länder. Invandrarna kommer i ökad ulslräckning från ulomeuropeiska länder med helt annan kullur. Slora kullurella skillnader och en låg beredskap all la emol dem leder till sociala problem och störningar i form av kullurkonflikler, idenlitetslös-het och rotlöshet. Motsättningarna mellan svenskar och invandrare har skärpts under senare år. Vid försämrade konjunklurer ökar konkurrensen om arbelslillfällena. Della kan komma all yllerligare öka molsällningarna mellan svenskar och invandrare. Slyrelsen anser all invandrarproblemen i Sverige med slor sannolikhel kommer all bli stora i framtiden, vilkel kommer alt kräva betydande insatser såväl av socialtjänsten som av andra samhällsorgan. - Socialslyrelsen diskuterar också behovet av verksamhetsplanering i kommunernas socialnämnder och beklagar all ulredningen föreslår sådan planering endasi på särskilda områden av socialljänslen. Slyrelsen anför.

Verksamhetsplanering i reglerade former sker i dag endast när del gäller förskolan. För de statliga institutioner som övergår till annan huvudman förutsätter ulredningen en reglerad planering i samverkan mellan primärkommuner och landsting. Socialslyrelsen vill gärna underslryka belydelsen av atl institutionerna blir föremål för särskill inlresse. En fortlöpande verksamhetsplanering för enbart instilutionsvård anser styrelsen däremot vara olämplig. Planering i de former som antyds i utredningen bör endast vara temporär och helsl en engångsföreteelse. 1 fortsättningen bör verksamhetsplaneringen för socialt arbete innefalta alla former av åtgärder och ha sin huvudanknylning lill de uppgifler socialljänslen har i den primär-3   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 34

kommunala öppna vården, I principbelänkandel betonades kraven på verksamhetsplanering i kommunernas socialnämnder. Dessa krav har inle lagils upp i lagförslagen annal än för två ovan nänmda områden - barnomsorgen saml institutioner drivna av landslingen. Del finns enligl socialstyrelsen slarka moliv för all i lagsliftningen fastslå atl hela socialtjänslområdel bör bli föremål för en samlad planering, Erfarenhelerna frän bl. a socialslyrelsens insliiuiionsulredning (försöksplaneringen) visar lydligl på behovel av en sådan planering. Den visar också på slora svårigheier när del gäller all bryla ut en del av verksamhelen och detaljplanera den. Instilutionsvård, öppen vård och familjerådgivning är exempelvis sä beroende av varandra atl en redovisning och planering av endasi den ena verksamhelen ler sig lämligen meningslös. På samma sätl är del nödvändigl alt få till slånd samordnad planering mellan olika huvudmän som är beroende av varandras insalser och mellan vilka del finns gränsområden med oklar ansvars- och kompelensfördelning. En gemensam långsiktig planering av verksamheterna är särskill angelägen mellan landstings- och primärkommuner. Utöver institutionerna finns det behov av gemensam planering av resurser, t.ex, när del gäller omsorger om äldre och handikappade, vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare och del psykiairiska verksamhetsområdet. Den nya ramlagen och de föreslagna ändringarna avseende slalsbidrag lill kommunernas socialljänsl innebär all kommunernas möjlighel all självsländigl ulveckla och planera del sociala arbelet ökar. Medlen alt från slalens sida påverka den kommunala socialljänslen kommer i första hand alt innebära rådgivning om innehållet och kvalitén i de olika resurserna. En samlad planering av hela socialtjänsten ger lill-synsmyndighelen underlag all följa upp och utvärdera hur socialljänslen Ulvecklas. Den ger också möjligheter lill rikssammanställningar och återföring av kunskaper till kommunerna. De demokratiska aspeklerna ijänar också alt framhållas i della sammanhang. En långsiktig plan. ell program för socialtjänstens utveckling i kommunerna ger allmänhelen insyn och möjlighel alt påverka ulvecklingen. Ell exempel härpå är barnomsorgsprogrammen som i vissa kommuner remissbehandlats och väckt deball på del lokala planet.

Slalens invandrarverk är posilivi lill socialutredningens förslag lill allmän inriklning av den framlida socialtjänsten och menar all den i väsenlli-ga delar överensslämmer med riktlinjerna i vår invandrar- och minorilels-polilik. Verket konstaterar emellertid, att ulredningen i sill slutbetänkande inle analyserat invandrarnas silualion och deras särskilda behov och de insalser. som krävs för alt tillgodose dessa. Del finns i belänkandel. när del gäller invandrarfrågor, inga vägledande rikllinjer och delta innebär en påtaglig risk för au kommuner kan underlåta all ulveckla socialljänslen på ell sådanl säll all även invandrarnas behov tillgodoses. Verkel framhåller all invandrarna i dag ulgör ca 109f av Sveriges befolkning och all vid sekelskiftet en iredjedel av befolkningen i de yngre åldrarna beräknas vara invandrare eller barn till invandrare. Verket påpekar vidare alt utredningen i silt principbetänkande har framhållil. all problem, som har samband med samhällets sätl atl fungera också gäller invandrarna och alt dessa problem ofta är mer accentuerade för dessa och förstärks av faklorer. som hänger

Prop. 1979/80:1 35

samman med själva invandringen. Ulredningen pekar bl, a. på språksvårigheter, kullurella problem, identitelsproblem och kontaktproblem och borde därför enligl verkels mening ha lagil konsekvenserna av.dessa konstateranden och i arbelel med slulbelänkandel särskilt beaktat invandrar- och minorilelsaspekten.

Länsslyrelsen i Slockholms lan finner atl de förslag som socialulredningen för fram i en del avseenden är positiva och väl ägnade alt förbättra del sociala arbelel. Dock anser länsslyrelsen att utredningens förslag på fiera andra punkter mäsle omarbetas och kompletteras.

Länsstyrelsen I Hallands län påpekar all den sociala verkligheten förändras liksom ocksä idéer och uppfattningar om socialpolitikens mål och medel. Socialulredningen har enligt länsstyrelsens mening lämnat utmärkta beskrivningar härav. Möjligen kan sägas, all problemen ibland framslår som mindre allvariiga än vad de är. Länsslyrelsen framhåller alt elt kärvare samhällsklimal med omsiällnings- och andra svårigheter på arbetsmarknaden sami ökning av anlalel ulslagna på senare tid har slälll socialvärden inför slörre svårigheier än lidigare. Av della märker länsstyrelsen emellertid inle mycket i belänkandet. Beskrivningarna och förslagen förefaller därför länsstyrelsen ibland väl optimistiska. Med någon reservation bedöms emellertid förslagen väl ägnade atl ulgöra grundvalen, på vilken del fort-sälta reformarbelet inom socialvården kan bygga.

Länsstyrelsen i Göieborgs och Bohus län vill särskill underslryka att benämningen socialtjänstlag är adekval och tilltalande.

Länssstyrelsen i Jumtlunds län framhåller all helhetssynen i del sociala arbelel har fåll direkl förankring i lag, vilket länsslyrelsen finner rikligl. Länsstyrelsen lillslyrker därför i princip ulredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västerbouens län finner ulredningens förslag föga kon-iroversiella och anser atl de ulgör en god grund för del fortsalla lagsfiftningsarbetet. Länsslyrelsen framhåller alt principerna stämmer väl överens med de värderingar som dominerar i samhällel.

JO anser atl uppläggningen av reformen är tilltalande ur många synpunkler. Reformen innebär enligt JO också en välkommen modernisering och uppmstning av socialvården i slorl. JO ansluler sig lill ulredningens grundläggande principer med dess helhelssyn på socialljänslens insalser och påpekar atl förslagel öppnar nya möjligheler för det sociala arbelel. dels genom all socialljänslen kan verka också inom andra områden än de för socialvården Iradilionella, dels genom all insalserna kan anpassas mera ändamålsenligl efler behoven i varje särskill fall. Sociala synpunkler kan härigenom få slörre belydelse för samhällsplaneringen, vilkel anses angeläget. Förslaget lämnar enligl JO även storl uirymme för nya inilialiv, såväl inom del allmänl förebyggande arbelel som i fråga om individuella behandlingsinsalser. Della är på längre sikl ägnal all förbällra de sociala arbetsmetoderna och därmed utfallet av hela verksamhelen. JO ansluter sig även till ulredningens åsikt att ålgärder som rör den enskilde bör ge-

Prop. 1979/80:1 36

nomföras i samförslånd med honom, lät vara atl della såvitt gäller barn och ungdom inie kan gälla reservalionslösl. Förslaget innehåller enligl JO:s uppfattning således många värdefulla momenl och kan. rält ulformal, innebära en förnyelse av socialvården som länge känts angelägen, framförallt inom den Iradilionella socialhjälpsverksamhelen och nykterhelsvården.

JO anser dock all uppläggningen av förslagel medför vissa komplikationer i den prakliska tillämpningen dels genom frånvaron av preciseringar och vägledande uttalanden i många delar, dels genom den valda lagsysle-maliken som innebär all mänga olika lagar måsle lillämpas samtidigt. JO:s främsta anmärkningar mol förslaget avser emellertid barnavården. Enligl JO:s uppfattning kan ulredningens förslag på della område komma alt leda till en försvagning av socialvårdens barnavårdande funktioner. (JO:s ylterligare synpunkler i denna fråga redovisas i avsniliel Socialljänslen - funktion och uppgifter).

Enligl Kommunförbundels mening kommer socialutredningens arbele all bli av slort värde för det framlida sociala arbetets inriklning och innehåll. Förbundel avser främst den kritiska analysen av nu gällande lagstiftning inom det sociala områdel. avstämningen av den utveckling som ägt rum saml den framålsirävan som ulredningen represenlerar genom all bl. a, betona del politiska arbetets belydelse saml kravel på melod- och organisationsutveckling som en förulsällning för en uiveckling av den kommunala socialljänslen, Förbundel släller sig i huvudsak positiv lill ulredningens avståndslagande till en symptominriklad socialtjänst, till del mera generella synsäll som ligger lill grund för förslagel om införandel av den kompletterande socialförsäkringsförmånen (SOFT) saml lill ulredningens markering av socialljänslens inriklning mol förebyggande insalser bl.a. i form av slrukiurinrikiai arbele. Förhoppningarna om alt ulredningen skulle ge förslag om en klarare gränsdragning mellan olika vårdområden har emellertid enligl förbundels mening inle infriats, I del fortsatta lagstiftningsarbetet bör därför enligl förbundet denna fråga preciseras.

Lundstingsförbundei framhåller all den överarbetning, som socialulredningen genomförl av principbelänkandel som helhet innebär ell klarläggande och förtydligande av ulredningens slåndpunkler. Den helhelssyn, som beskrevs i principbelänkandel och som innebär all socialljänslen skall behandla varje enskilt ärende ur alla aspekier och med hjälp av alla tillgängliga resurser förefaller i de nu framlagda förslagen ha modifierats och givils en mera verklighelsanknulen innebörd. Förslagen ulgör enligl förbundel i slort sett en logisk följd av de erfarenheter och forskningsresullal inom det sociala områdel. som vunnits under senare år. Förbundel kan i huvudsak anslula sig lill de principiella synsäu som framförs i belänkandel och delar ulredningens uppfattning att de övergripande målen skall ges slor lyngd och utgöra sociala och politiska riktmärken för del forlsalla reformarbelel inom den sociala sektorn. Den nya socialljänsllagen bör enligl

Prop. 1979/80:1 37

förbundels mening med sin utformning som målinriktad ramlag kunna utgöra en ny och bällre planform för delta arbele.

Slockholms kommun menar att utredningen i många siyckeii har sin utgångspunkt i förhållanden som inle längre är aktuella. Kommunen ansluler sig dock lill ulredningens slrävan mol helhelssyn och dess uppfaUning om socialljänslens funklionsuppgifter liksom också betonandet av socialvårdens medverkan i samhällsplaneringen. Slrävan bör enligt kommunen vara atl olika organ som arbelar med människor ges sådan kapacilel atl särbehandling av människor med speciella behov kan undvikas. Kommunen påpekar all ulredningen inte i alla avseenden har lyckats klarlägga vilken ansvarsfördelning som skall råda mellan slal, landsting och kommun.

Norrköpings komniun vill betona all ulredningens förslag innebär möjligheler lill en väsentlig och sedan länge önskad förändring av sociala insalser i samhällel.

Riksförbundet Hem och Skola finner atl socialulredningen på ell framgångsrikt säll förmån undanröja väsentliga delar av den traditionella för-myndarlradiiion som präglat vårdlagstifiningen, Förslagel lill socialijänst-lag förankrar enligl förbundet det sociala arbelel vid en ambition alt upp-rätlhälla respekl och aklning även för de svaga medborgarna i samhällel, Förbundel vill å andra sidan framhålla atl ulredningen undvikit all behandla de svårigheier som socialarbetare nästan alltid hamnat i om de bedrivit s. k. samhällsarbele. Socialulredningens lysinad i detla avseende beror enligt förbundets mening ytterst sett på att man inom ulredningen ägnal socialvården en myckel brislfällig politisk analys. Förbundel menar all en sådan analys skulle visal all socialvårdens gränser mol samhällel inte i första hand besläms av resurser och ambitioner ulan framför alli i vilken mån vi i vårt samhälle acceplerar infiyiandei från en yrkesgrupp som i försia hand är ombud för ekonomiskt, socialt och psykologiskt svaga gmpper i vårt samhälle.

Sveriges folkpensionärers riksförbund vill belöna all begreppet "social tjänst" är atl föredra framför "social vård". "Vård" för enligt förbundels uppfattning tanken till något som berör den enskildes inlegrilel medan "Ijänsl" är ell vidare och mera neulralt utlryck.

Föreningen Sveriges socialchefer menar alt del vikfigasle i socialulredningens slulförslag är all del markerar eu historiskt uppbrott frän den slarkl sympiom- och individinriklade lagstiftning som sedan sekelskiftet regleral socialvården. Den målinriktade ramlag som ulredningen utformat ger enligl föreningen en ny och bällre plattform för socialtjänsten. Föreningen instämmer i de huvudprinciper för den framlida socialljänslen som ulredningen för fram och pekar också på all belänkandel innehåller många delaljförslag som bör kunna bidra lill en positiv uiveckling av del sociala arbelel.

LO framhåller alt del i belänkandel föreslås en genomgripande omvandling av socialvården, som innebär atl de sisla resterna från den gamla fat-

Prop. 1979/80:1 38

ligvården - tvång, förmynderi och förnedrande behandling genlemol människor som lever under svåra förhållanden — suddas ul. I dess ställe kommer en socialtjänst som bygger på frivillighet, service och självklar rättighet till bistånd frän samhället. Därmed försvinner ännu ell par klasslagar. Ulredningens reformförslag är enligl LO:s mening principiellt rikliga och ligger i linje med LO:s allmänna inslällning.

TCO och Sveriges socionomförbund är av uppfaUningen all lagförslagen innebär ell vikligl uppbrott från en särlagstiftning som karakläriserals av moralism och sympiombehandling mol ell synsäll som betonar helhetssyn, solidaritel och en tilltro till människors egen handlingsförmåga.

Slatskontrollkommiltén anser atl förslagel präglas av en modern och adekval syn på kommunernas roll i samhällsarbetet. Kommittén framhåller särskilt att kommunerna ges stor frihet att själva organisera de olika verksamheterna efter lokala behov och förutsättningar,

BrotisJÖrebyggunde rådel menar atl ulredningens förhoppning om framlida landvinningar på kunskapsområdet borde ha byggts under med beskrivningar av inhemska och ulländska erfarenheler och resullal av olika sociala insalser och behandlingsmeloder. Ulredningen redogör visserligen för olika behandlingsförsök och för utvecklingstendenser, men enligt rådels bedömning har man ännu inle funnil några genvägar för alt lösa sociala problem. Uppföljningar av olika insalser ger tyvärr ofta nedslående resultat. Rådet gör vidare den bedömningen, all man på kort sikl inte kan förvänta några stora omdaningar av det prakliska socialarbeiel. Den övervägande andelen tjänster kommer all bestämmas av vilka problem och önskemål som de sökande har, liksom av vilka kunskaper och resurser som socialljänslen förfogar över.

Slatskonlorel framhåller inledningsvis atl det finns risker med alt utredningar arbetar under så lång tid som socialutredningen. Samhällsutvecklingen medför läll atl ulredningens utgångspunkter blir föråldrade. Annat reformarbete inom en sektor kan försenas om man under en lång tidsperiod anser sig ivungen all avvakla slulförslag från en central utredning. Ulredningsarbetel skulle enligl slalskontorets mening ha kunnal delas upp i flera etapper. Del hade då varil lällare all behandla ulredningens olika delförslag, såväl i ulredningens egen framställning som vid remissbehandling och i den allmänna samhällsdebatten. Slulbelänkandels omfång kan också försvåra för många intresserade all ta mera aktiv del av innehållet. Slatskonlorel anser vidare all ulredningen har lagt för slor vikt vid belydelsen av atl byla benämning och påpekar alt del är verksamhelens arl och kvali-lel som slulligen avgör hur den kommer alt uppfattas och inte dess benämning. Del finns enligl stalskonlorels mening skäl som lalar för all behålla begreppel socialvård.

Länsstyrelsen i Ösiergöllands län påpekar atl en samhällsekonomiskt svårbemäslrad silualion med omslällningsproblem på arbelsmarknaden har slälll socialvården inför betydande svårigheier. Della ålerspeglas dock enligt länsslyrelsen endasi i mindre omfattning i belänkandel.

Prop. 1979/80:1 39

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser all en omvandling av den svenska socialvården i enlighel med vad ulredningen har föreslagil är en fiäga på lång sikt om man däri. särskill vad avser irygghelsmålél. lägger mer än mycket allmänl angivna delmål. Länsstyrelsen påpekar all under den lid som socialulredningen arbelal har vi i Sverige i stort selt hafl goda konjunklurer med ekonomisk lillväxl, vilket synes ha påverkal ulredningen, .Även om del å andra sidan inle finns anledning atl låta del nuvarande kon-junklurlägel påverka våra långsikliga mål synes del länsstyrelsen finnas skäl atl - med hänsyn lill den osäkerhei som råder om bedömningen av den ekonomiska och samhälleliga ulvecklingen i västvärlden under 1980-lalel - inla en mer försiklig attityd när del gäller all ställa upp allmänna mål för vår egen utveckling och planering, Mol denna bakgrund anser länsslyrelsen all Ulredningen redovisai en alllför optimistisk syn på samhällels möjligheler, säväl ekonomiska som personella, att bl.a. erbjuda ett rikligl ulbud av sociala ijänsler efler individuella behov.

Länsslyrelsen i Malmöhus län sälter i fråga om inle utvecklingen i samhällel i dag och de problemkomplex som följl därav och som socialvården och dess företrädare nu ställs inför delvis har förbigåll ulredningen, Ui-slagningsmekanismer i dagens samhälle vars orsaker ännu inle kunnat ulredas eller överblickas har gjorl all socialvårdarna får möla människor, som kommit atl hamna utanför det normala arbets- och gemenskapslivel, och ta ilu med svåra problem, som lill siörsta delen har med samhällsutvecklingen all göra. I deballen har även framförts all alla samhällsorgan i ansvarig slällning liksom arbetsgivare och fackliga represenlanler gemensaml måsle söka komma lillrälla med bakomliggande orsaker lill utslagningen och medverka lill problemlösningar. Frågan är därför om inle en så vid ramlag som den framlagda socialljänsllagen kan komma all bli svår au praktiskt lillämpa och därför öka den maktlöshet som många av socialvårdens företrädare getl uttryck för inför dagens problem. Länsstyrelsen framhåller vidare atl det liksom i principbelänkandel saknas försök till kartläggning av del klienlel som socialvården har all arbeta med och även en analys av hur de ökade resursema inom olika socialvårdsområden kommit klienterna lill del. I motiveringarna lill sina förslag har utredningen av-slåll från alt åberopa resullal från den om än bristfälliga forskning om uppkomslen och lösandet av sociala problem som bedrivils. Sådan forskning har nämligen ulförts såväl inom som ulom landel. De slulsalser som utredningen anser sig kunna dra i olika frågor framstår för länsslyrelsen emellanåt som vaga och ej heller alllid väl underbyggda. Forskning i berörda hänseenden måsle enligl länsstyrelsen anses oundgängligen nödvändig som underlag för socialvårdens föreslagna medverkan i samhällsplaneringen.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län konstaterar alt utredningens förslag i princip innebär all verksamhelen på del sociala fallet övergår från symptom-orienterade insalser lill en alllmer ulvecklad helhetssyn. En sådan ulveck-

Prop. 1979/80:1 40

ling förefaller länsstyrelsen riktig, I likhel med länsslyrelsen i Malmöhus län anser länsslyrelsen emellertid all de slulsalser som ulredningen drar i olika frägor emellanåt framslår som vaga och inle alllid väl underbyggda. Sveriges sociologförbund är av uppfallningen all ulredningen vilar på ett påfallande bräckligt empiriskt underlag.

Slutens handikappråd framhåller all socialulredningen har ulgåll från vissa allmängilliga mål och mol bakgrund av dem sökt härleda hur olika sociala insalser bör vara utformade för all målen skall uppnås. Della får enligl rådets mening oftast till resullal atl begrepp relateras lill varandra på ell leoreliskl plan ulan all någon verklig kunskap förmedlas. Konkrela frågeställningar har hamnal i skuggan. Stålens handikappråd anser all man i större omfattning skulle sökt analysera och strukturera de behov av olika åtgärder som finns och läiii dessa ulgöra en grund för hur olika sociala insalser bör ulformas. Belänkandet är enligt rådet i många stycken alllför allmänl hållet för alt man skall kunna få någon klar uppfaUning om vilka konsekvenser förslagen får för det praktiska socialarbeiel.

Nyklerhelsvårdens unslullsförhund belönar atl nykterhelsvårdslagen har utgjort stommen i elt föri"attnings-, organisations- och bidragssyslem som, Irols åtskilliga brister, har markerat och verksami främjat samhällets ansvarslagande för alkolholskador. Även om en övergång lill samordnad, mindre symplomfixerad vårdlagsliflning får anses påkallad, förefaller del sätl på vilket socialutredningen vill förverkliga dessa intentioner vara ägnal all väcka oro. Elt anlagande av den föreslagna socialljänsllagen, där nykterhelsvården spårlöst försvunnit, framslår i förening med de förordade slatsbidragsprinciperna som klar nedloning av nyklerhelsvårdens belydelse. Delta ter sig närmasl paradoxalt i ett läge, där alkoholskadornas utbredning och svårighetsgrad ulgör pälrängande realiteter, som hos omdömesgilla och sansade bedömare framkallar allvarliga bekymmer för framliden. Förbundel avstår från all närmare ulveckla dessa aUmänna synpunkler, som inte specielll rör institutionsvården, men vill underslryka all de alkoholskadades vårdbehov synes kräva belydligl slörre uppmärksamhel än vad som skell i slulbelänkandels allmänna motivering och laglext. Svensku nyklerhelsvårdsförbundel framhåller all utredningen mera ingående borde ha berört missbrukarnas problematik i ulredningens olika avsnill.

Riksförbundet för hjälp ål läkemdelsmlssbrukure finner all utredningens brisl på egna undersökningar och brislen på hänvisningar lill andra undersökningar gjorda på socialpolitikens område är skrämmande. Socialutredningen skulle enligl förbundets mening under sina tio ulredningsår ha kunnal göra en banbrytande socialpolitisk insals genom alt t.ex. undersöka sociala missförhållanden. Förbundet frågar sig varför ulredningen inle har gåll in i bosladsområden i förortssamhällen och undersökt t.ex. slruktu-rer, boendesegregation och anledningarna lill atl människor är i behov av socialhjälp. Ulredningen borde enligl förbundel också ha hunnil med all undersöka några s. k. mulliproblemfamiljers silualion.

Prop. 1979/80:1 41

Riksjörbundet för social t)ch mental hälsa menar all del finns en allvarlig brisl i betänkandet som beslår i all ulredningen inle lillräckligl har analysera! de slruklurella och andra förhållanden som orsakar eller bidrar lill "störningar" i samhällel. Här borde ulredningen enligl förbundets mening hafl etl mera ulvecklal samråd med bl. a. symptomlörbunden inom handikapprörelsen.

Svenska röda korsel finner all utredningen inle närmare har analyserat de faklorer i samhällel som medverkar lill all människor ivingas lämna arbetslivet, att ensamhet, isolering, missbruksproblem, ekonomisk otrygghet elc. uppkommer, I den allmänna socialvårdsdebalten har enligl organisationen en viss pessimism vunnil insteg belräffande socialtjänstens möjligheler att molverka negaliva processer och bidra lill slruklurella förändringar. En analys av orsaksförhållandena hade enligl organisationens uppfaUning kunnal påvisa socialljänslens möjligheter och begränsningar, när del gäller all påverka och förändra de faklorer i samhällel, som är ogynnsamma för enskilda och grupper.

Lagstiftningens uppbyggnad

Kammarrätlen I Göteborg anser atl ulredningens förslag till laglext genomgående är skrivna pa elt enkell och ledigt språk. Texterna är klarl och redigt uppbyggda. Man kan därför enligt kammarrällen förulse all lagarna blir förhållandevis lällillgängliga såväl för de Ijänslemän och förtroendevalda som skall bära ansvarel för den praktiska tillämpningen som för en bredare allmänhel.

Enligl kammarrällen i Sundsvall är del förenal med uppenbara fördelar all förutsällningarna och villkoren för kommunernas stöd och hjälp åt dem som är i behov därav anges i en och samma lag. Därigenom främjas övergången från det nuvarande vårdområdesbundna belraklelsesätlel till den helhetssyn inom vård- och behandlingsområdel som varil en ledstjärna för hela del omfaUande ulredningsarbelel. Kammarrätten har sålunda inget all erinra mol den sammanföring av besiämmelser som förslagel lill socialljänsfiag innefaltar.

Ulredningens förslag lill indelning av lagsliftningen i olika lagar lillsiyrks uUryckligen av länsslyrelsen i Blekinge län. Övriga remissinsianser som har angell sin sländpunkl i frågan tar emellertid avstånd från förslaget.

Till de remissinsianser som är kriliska i della avseende hör socialslyrelsen som anför.

Socialulredningen föreslår alt den nuvarande lagstiftningen skall ersällas av fyra nya lagar, nämligen socialljänsllagen, lagen om social nämnd, lagen om socialförsäkringstillägg och lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Härtill kommer en del särskilda bestämmelser och ändringar i annan lagstiftning, t. ex. föräldrabalken. Därmed har utredning-

Prop. 1979/80:1 42

en avslåll från atl realisera den i principbelänkandel framlagda idén all åstadkomma en enhetlig sociallag där all väsentlig lagstiftning om den sociala verksamheten finns samlad. En forlsall uppsplittring på flera lagar medför enligt socialslyrelsens uppfaUning mindre överskädlighet och svårigheter vid liUämpningen. När del gäller t.ex, den sociala barnomsorgen föreslås denna bli reglerad i såväl socialljänsllagen som i lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Socialstyrelsen anser all del finns skäl alt ifrågasälla det slora anlalel lagar och alt man bör överväga en samordning av lagstiftningen i en "socialbalk".

Socialstyrelsen är vidare tveksam inför uppdelningen av socialtjänstlagen i de tre målgrupperna barn, äldre och handikappade. Enligt slyrelsen sirider en sådan uppdelning mol ramlagens mälsäilning och kan molverka syftet all ulveckla en socialtjänst som är öppen för alla. Slyrelsen betonar i detla sammanhang alt del är angelägel all en ramlag inte ger preciseringar som kan styra del sociala arbelet i icke önskad riklning.

Länsslyrelsen i Stockholms län anser atl en fortsall uppsplittring på flera lagar medför brislande syslemalik, mindre överskådlighei och därmed svårigheier vid fillämpningen. Genom en enhefiig sociallag skulle enligl länsslyrelsen en önskvärd samordning kunna uppnås bl. a. när del gäller barnomsorgen, som nu föreslås bli reglerad i såväl socialtjänstlagen som i lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig och i föräldrabalken. Länsslyrelsen i Värmlands län, Falu kommun och Sveriges socialförbund för fram liknande synpunkter.

Länsslyrelsen i Jämtlands lån ifrågasäller om inle i varje fall beslämmelserna i socialnämndslagen skulle kunna las in i lagen om socialtjänst. Även lagen med särskilda besiämmelser om vård av underåriga borde enligl länsstyrelsens mening kunna inordnas i socialljänsllagen.

JO framhåller alt man enligl förslagel i etl fiertal barnavårdsärenden mäste lillämpa såväl socialtjänstlagen, socialnämndslagen, lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig och föräldrabalken som bestämmelser i förvaltningslagen och förvallningsprocesslagen. Man kan enligl JO inte frigöra sig från inlryckel all önskemålet all reglera alla Ivångsälgärder på annal säll än genom socialtjänstlagen har fåll dominera förslagel i alllför hög grad på bekostnad av de prakliska synpunkterna. JO till-lägger all vissa föreslagna regler fåll en direkl olämplig placering och menar alt man inte kan bli annal än överraskad då man finner 1. ex. beslämrnelser om förbud mol all moltaga visielsebarn under kapillel om vårdnad i föräldrabalken eller den allmänna beslämmelsen om skyldighet alt anmäla barnmisshandel m.m. i socialnämndslagen.

3    Övergripande mål

En klar övervikt bland remissinslanserna lillslyrker att sådana övergripande mål som ulredningen har föreslagit las in i socialtjänstlagen. Behovel

Prop. 1979/80:1 43

av ytterligare övergripande mål påtalas i flera remissvar. Rätlen till arbele nämns främst i delta sammanhang.

Kritiken mol förslaget går främst ul på alt målen ulgör allmänl hållna grundsatser som inte har en plals i socialtjänstlagen. De remissinsianser som ger uttryck för en sådan uppfattning föredrar i allmänhel all målen för samhällets socialljänsl anges mera konkrel och preciseral.

Tillstyrkande remissvur

De remissinstanser som har en positiv eller övervägande positiv inslällning lill förslagel i denna del år kammarrätten i Göteborg, kriminalvårdsstyrelsen , brottsjörebyggande rådet, socialslyrelsen, skolöverslyrelsen, arbelsmarknadsslyrelsen, länsslyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Västerbotlens och Norrbotlens län. Kommunförbundet, Landslingsförbundel, flerlalel kommuner, sociologiska inslilulionen vid Slockholms universilel, Nykierheisrörelsens landsförbund. Svenska nyklerhelsvårdsförbundel. Sällskapet Länkarnas riksförbund. Länkens KamratjÖrbund, Alkoholproblemalikers riksorganisation. Handikappförbundens cenlralkttmmilté. De handikappades riksförbund. Kommunal- och landslingsanställda familjerådgivares förening, Övervakurnus riksförbund. Svenska Diakonsällskapet, Föreningen Sveriges socialchejer, LO, TCO, SACOISR, Sveriges socionomers riksjörbund, Sveriges socitmomförbund, Sveriges socialjörbioid. Svenska kyrkans dia-koninämnd och KDS.

Kammarrällen i Göleborg underslryker all del i en lag av ramlagskarak-lär är av särskild vikl all lagstiftaren klart markerar syftet med den verksamhel som beskrivs i lagen. Därigenom underiällas enligl kammarrällen lolkningen och tillämpningen av de enskilda beslämmelserna.

Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer anser all de allmänt hållna målen har etl berättigande genom att de anger en viljeinriktning och pä så säll kan påverka utvecklingen inom socialvårdsområdet.

Malmö och Väslerås kommuner ser de övergripande målen som politiska riktmärken för en utveckling på längre sikl. Västerås kommun betonar atl den föredrar den formulering ulredningen har föreslagil framför en mer konkrel anknytning lill socialtjänstens verksamhel. Med målen klart uisag-da i lagen skapas enligl kommunens mening bältre förulsältningar för all värderingarna hålls levande och akluella såväl i det dagliga arbelet som i del mer långsiktiga reformarbelel.

Linköpings kommun anser alt en fördel med övergripande mål är all förslag och ålgärder i det prakliska arbetet kan prövas mol dessa mål. SACOISR framför liknande synpunkler.

Flera remissinsianser ser i de övergripande målen en markering av etl nytt förhållningssätt lill människor som söker bistånd. TCO anser all detta förhållningssätt är betydelsefullt genom att man betonar att andra proces-

Prop. 1979/80:1 44

ser än främst individuella utlöser eller förstärker psykiska och sociala svårigheter, Linköpings kommun vill särskill fästa uppmärksamheten på den positiva människosyn som kommer lill ultryck i portalparagrafen. Malmö ktmimiin finner alt innehållet i portalparagrafen markerar ell besläml avståndstagande från den konservativa syn i socialpolitiken som ser orsaken lill människors sociala problem i brisier hos den enskilde individen. Enligl kommunen framhåller målformuleringen i slällel samhällets roll i olika problemprocesser och ger ultryck lör en positiv tilltro till människan som handlande varelse. Skövde komniun framhåller all målen på etl förtjänslfulll sätt anger den anda som bör genomsyra socialtjänstens verksamhet. - Andra remissinsianser som framför liknande synpunkler är socialslyrelsen, Sveriges socitmomförbund och Sitnds\'alls kommun.

Även skolöverstyrelsen ger ullryck för en positiv inslällning till de föreslagna övergripande målen och konslalerar all dessa stämmer väl överens med molsvarande mål för skolan.

En betydande andel av de remissinstanser som lillslyrker förslaget belönar alt socialljänslen inle ensam kan förverkliga målen och förordar därför att målen ges giltighet även på andra samhällsområden, varvid särskill nämns bosladspolitikens, arbelsmarknadspolilikens och näringspolitikens områden. Till dessa remissinsianser hör flera länsstyrelser och kommuner. Svenska nyklerhelsvård.sjörbiindel. Länkens Kamrulförbnnd, De handikappades riksförbund. Övervakarnas riksförbund. Föreningen Sveriges stwialchefer, S\'eriges socialförbiind, LO, SACOISR och Sveriges st>cii>-ntoners rik.sförbiind.

Flera remissinstanser är av den uppfaUningen alt utredningen borde ha markerat klarare alt rätten till arbele är etl av de mål som sociahjänslen bör verka för.

Arbelsmarknadsslyrelsen betonar del lydliga sambandel mellan insalser inom ramen för den arbetsmarknadspoliliska verksamhelen och socialvårdens uppgifler. Styrelsen anför.

Arbetslivet har en myckel belydelsefull roll för individens sociala silualion, inle enbart vad gäller försörjningsmöjligheter. Arbelslivel har också en viktig roll för den enskildes möjlighel till självförverkligande och självrespekt, för atl förverkliga mål om ökad jämslälldhel mellan olika grupper saml för upplevelsen av delaklighel i samhällel. Slyrelsen vill därför slarkl understryka viklen av all alla som kan och vill förvärvsarbela bereds lill-fälle lill sysselsättning. Del finns enligl olika undersökningar ett klarl samband mellan hög arbelslöshelsnivå och anlal socialhjälpslagare resp. förtidspensionerade. Det är också vår erfarenhel all de akluella personerna i försia hand vill ha arbele. Styrelsen vill därför poängtera belydelsen av alt resurser skall finnas lill förfogande för framålsyflande insalser inom ramen för arbelsmarknadspoliliken. Samhällels slrävan alt genom arbelsmarknadspolitiska och andra insalser bereda arbele åt alla som kan och vill arbeta är därför av avgörande betydelse för atl förhindra uppkomslen av sociala problem. 1 della sammanhang vill slyrelsen peka på den ökade inrikt-

Prop. 1979/80:1 45

ning mol åtgärder för atl förebygga arbetsHishel och underiälla omslällning som de arbelsmarknadspolitiska insalserna fåll under senare år. Som exempel på sådana insatser kan nämnas utbildningsinsatser i (örelagen och olika sysselsällningsstöd för all uppskjula eller förhindra permilleringar och uppsägningar. Samtidigt har också behovet av ålgärder som underlällar och främjar nyanslällning av personal framträll alli tydligare. Del är också enligl slyrelsens uppfaUning vikligl all så långt möjligt anpassa arbelsuppgifler och arbelsplalser till de arbetssökandes önskemål och förulsältningar för alt möjliggöra för grupper som f n. slår uianför arbelslivel, framför alli de arbelshandikappade, all få folfäsle på arbetsmarknaden. För många arbelshandikappade krävs även andra förändringar I.ex, vad gäller arbelsorganisation. arbetstidens förläggning och arbelskamraternas och arbelsledarnas inslällning lill de villkoriigl arbelsföra. Det k<-ävs således omfaUande insatser från samhällels sida för alt förhindra utslagning och  förbällra  sysselsällningsmöjlighelerna  för de arbelshandikappade. Samhället påtar sig slora kostnader för försörjning av dem som bedöms som ulslagna frän arbelslivel medan slor återhållsamhet råder inför de resurser som skulle behövas för att förebygga eller upphäva en sädan utslagning. Slyrelsen vill i delta sammanhang erinra om den analys och de förslag för alt förbällra förhållandena för de arbelshandikappade som nyligen framlagts av sysselsällningsuiredningen. Anpassningsgmpperna, som bygger på ireparlssamverkan mellan förelag, fackliga organisationer och arbelsförmedlingen, kan spela en viktig roll när del gäller all främja rekryle-ringen av arbelshandikappade på den reguljära arbelsmarknaden liksom när det gäller all molverka utslagning av arbetskraft från förelagen. Men hiuills har arbelsförmedlingen inle förfogat över de personalresurser som är nödvändiga för atl anpassningsgruppernas arbele skall molsvara för-väntningama. Slyrelsen vill dock, liksom socialulredningen, belöna alt del utöver service från arbetsförmedlingens sida, ofta krävs andra individinriklade åtgärder för all handikappade skall kunna la och behålla förvärvsarbele. De handikappade är i hög grad beroende av sådant stöd från kommunernas sida som arbetsmarknadsmyndigheten inle kan bidra med, 1. ex. vad gäller bosladsfrågan och möjlighelerna till dagliga resor mellan boslad och arbetsplais. När del exempelvis gäller de social-medicinskt handikappade erfordras totallösningar där stödinsatser omfattar såväl arbele som frilid. Styrelsen anser det också viktigt atl betona kommunernas ansvar för sysselsättningsfrågorna och att det är angelägel alt kommunema i större utsträckning än f. n. tar aktivt ansvar för sysselsällningsplaneringen i samverkan med arbetsmarknadsmyndigheten. Denna planering kan beslå i all analysera brisier i lokala arbetsmarknader, ulnyllja den kommunala budgelen i sysselsätlningspoliliskt syfte och all beakla sysselsätlningsfrågoma vid verksamhelsplanering och planering av bostadsbebyggelse eller annan fysisk planering. Sysselsättningsfrågorna bör således på ett bättre sätl än f n. ingå i den kommunala planeringen. Del är vidare angelägel all kommunerna i egenskap av slora arbelsgivare förbättrar framförhållningen när del gäller lämpliga sysselsättningsobjekl som kan utnyttjas vid lägen med hög arbetslöshet. Denna planering bör alltså vara slarkl inriklad på all snabbt sälla in åtgärder.

Skolöverstyrelsen vill för sin del beleckna rätten och möjlighelen lill arbele som en väsenllig livskvalitei i varje ung människas tillvaro. Enligl slyrelsen följer del av kommunens uppföljningsansvar - ylleriigare under-

Prop. 1979/80:1 46

slrukel genom sysselsällningsulredningens förslag till inlensifierad arbelsförmedling för ungdom - atl slor vikl bör läggas vid detla grundläggande sociala mål.

Föreningen Sveriges socialchefer underslryker all ell av de vikligaste målen bör vara all tillförsäkra alla medborgare i arbelsför ålder ell meningsfullt arbete. Föreningen påpekar all arbetet har en grundläggande betydelse för människors möjligheler alt behälla eller ålervinna sin delaktighet i den sociala gemenskapen. Rälien lill arbele bör därför enligl föreningen lagfästas.

Även Sveriges socionomers riksjörbund anser all rälien till arbele bör las in i portalparagrafen, Förbundel anför.

Allas rält lill arbete är en förulsällning för atl utredningens intentioner med den framtida socialtjänsten skall kunna förverkligas. Den bör därför finnas med som en väsentlig bakgrundsfaktor även om socialtjänsten inle ensam kan garantera allas räll lill arbele. Men socialljänslen kan verka för denna rält i samarbete med de organ som har den primära skyldighelen all förverkliga den fulla sysselsällningen dvs. i försia hand arbelsmarknadens organ. Somliga kanske hävdar atl denna räll ingår som en självklar del i de övriga fyra övergripande målen. Förbundel delar den uppfallningen men menar all allas räll lill arbete är av så viial belydelse för människans sociala situation att den särskilt måsle markeras och belönas.

Andra remissinsianser som belönar rälien till arbele som en belydelsefull del av en övergripande målsältning för socialljänslen är Övervakarnas riksförbund. TCO. Slockludms, Kulmur och Grums kommuner saml Sveriges socialförbiind.

TCO påpekar vidare all inle bara rälien lill arbete ulan även rälien lill en boslad är en viktig förutsättning för social rehabilitering.

Sveriges socialförbund anser all del i lagsliftningen bör markeras all socialljänslen - ulöver rätlen lill arbele - bör verka för rälien lill utbildning.

Sveriges socionomers riksförbund framhåller atl rälien lill personlig inlegrilel genomsyrar hela socialulredningens förslag. Ulredningen föreslår bl.a. skärpning av handlingssekrelessen och lysinadspliklen inom socialljänslens område och tvingande besiämmelser om gallring av socialregislren. Förbundel delar ulredningens syn all respeklen för människans inlegrilel är ulomordenlligl viktig dels för atl kunna utveckla socialljänslen enligl principerna om frivillighet och samverkan med den enskilde, dels få människor med sociala problem all självmant söka samhällels bistånd. Enligl förbundets mening bör därför rälien till personlig integritet ingå i portalparagrafen och ulgöra elt övergripande mål för socialljänslen.

Brotlsförebyggande rådet anser atl det hade varil av värde om ulredningen i förslaget till ramlag markerat att förebyggande av alkohol- och narkotikamissbruk och åtgärder mot ungdomsbrottslighet skall vara viktiga mål för socialtjänstens verksamhet.

Prop. 1979/80:1 47

Även annan krilik än önskemålet om en slarkare belöning av vissa mål förs fram av remissinsianser som i princip är positiva till förslagel.

SACOISR anser att den enskildes ansvar för sill egel liv bör komma lill klarare ultryck i lagen. Det råder enligt organisationen ingen tvekan om atl Ulredningens intentioner är all den enskilde har ansvarel för sig själv och sina handlingar och att socialljänslens insatser blir akluella när de egna re-■Surserna behöver förstärkas eller kompletteras. Praktiskt verksamma socialpolitiker och socialarbetare har emellertid erfarenheler av alt enskilda medborgare och samhällsorgan ofta agerar som om socialvården kunde la över ansvaret för enskilda människors handlingar och livsföring. Organisationen anser därför atl socialulredningens inientioner om den enskilde individens ansvar för sin sociala silualion måste komma till klart ultryck i lagens försia paragraf

Även Göieborgs kommun och Alkoholproblemalikers riksorganisation betonar den enskildes egel ansvar. Göieborgs kommun påpekar all den föreslagna lagstiftningen ger socialtjänsten en myckel aktiv och framträdande roll i samhällslivei. Kommunen befarar alt delta kan leda till ett minskal ansvarstagande frän den enskilde när del gäller dennes egen sociala silualion, 1 slällel bör socialljänslen genomgående verka utifrån förulsällningen all den enskilde har ell sådanl ansvar. Bislånd bör således ges på ell sådant säll, att den enskilde behåller sill ansvar. Del är härvid enligl kommunen av vikt all hjälpen fåren förebyggande och rehabiliterande inriklning. Den får alltså inle ulformas på etl säll som medför en passivisering och/eller ell permaneniande av hjälpbehovel. Kommunen underslryker alt det är olyckligl om effekterna av socialljänsllagen blir all människorna i ökad ulslräckning överlåier på socialljänslen all lösa sina problem.

Några remissinsianser anser all utredningen har skjutit den ekonomiska tryggheten allt för mycket i förgrunden. Till dessa hör KDS som finner alt socialvården ges en slarkl materiell markering. Begreppen levnadsnivå, trygghet och jämlikhet får enligt KDS elt enbart materiellt innehåll, medan begreppen livskvalitei, solidaritet och gemenskap får en mindre cenlral slällning än de borde ha. Svenska diakonsällskapel år av samma uppfaUning och framhåller alt utredningen alllför okriiiski har godlagii samhällsutvecklingens ensidiga inriklning på den leknologiska och ekonomiska expansionen. Därmed riskerar man enligl sällskapel också atl målsättningen för den framlida socialvården blir alllför materielll inriklad, så all begrepp som levnadsnivå, irygghel, jämlikhel fylls med enbarl malerielll innehåll. Begrepp som livskvaliiei. solidariiel. inlegrilel, gemenskap skjuls därmed läll ål sidan som mindre belydelsefulla. Även Svenska kyrkans diakoni-nämnd ger ultryck för denna uppfattning,

Avsiyrkandc remissvar

Negaiivi eller övervägande negativt inställda lill förslaget år justitiekanslern, riksåklagaren, Svea hovråll, kammarrällen i Sundsvall, daluin-

Prop. 1979/80:1 48

spcklit>nen, riksrevisiimsverkcl, länsstyrelserna i Ösiergöllands, Jönköpings, Gollunds, Krisiianslads. Malmöhus. Hallands. Ålvshtirgs och Ktip-parhergs lån. Halmstads konimiin. Rik.sjörbundet mol alkoholmissbruk. Riksförbundet för hjiilp öl låkemcdelsmisshriikarc. Svensk kiiratorsför-eiiing. Föreningen Sveriges jrivårdsljänslemån, Sveriges konimunalljåns-lemannajörbimd, SAF, LRF, Svenska röda korset och Föreningen barnens riitl i samhällel.

I kritiken mol förslagel förs nära nog genomgående fram uppfattningen all de föreslagna övergripande målen är alli för allmänl hållna och atl målen för socialljänslen i stället bör anges mera konkrel.

Riksåklagaren framhåller att värderingar av den arl som de föreslagna målen ålerspeglar inle är unika för socialpolitiken ulan lorde gälla all samhällsverksamhet i slort. De uppfyller ej heller sädana krav på enlydighel och konkretisering som bör ställas i en lag av denna lyp. Enligl riksåklagaren borde eri"orderlig pregnans och klarhel kunna vinnas om den inledande bestämmelsen i slällel lar sikle på de delmål som lagen behandlar i de följande avsnitten.

Kammarrällen i Sundsvall är av samma uppfaUning och förordar all portalparagrafen ges en lydelse som mera direkl lar sikle på socialtjänsten. Andra remissinsianser som ger ullryck ål denna lanke årjusiiiiekanslern, Svea hovräu, daiainspektitinen, riksrevisionsverkei, länsstyrelsernu i Jönköpings, Kristianslads, Hullands och Kopparbergs län, Halmsiuds kommun, Riksjörbundet för hjälp ål läkemedelsmissbrukare. Svensk kuralorsförening. Föreningen Sveriges frivårdsljänstemån, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, SAF, LRF och Svenska röda korset.

Länsslyrelsen i Ålvsborgs lån anser att målbeskrivningen är någol av en framtidsvision. Enligl länsslyrelsen är del vikligl alt gällande räll framför alli är ell arbelsredskap för de personer och organ som skall lillämpa lagsliftningen. Länsslyrelsen finner dessulom alt formuleringen av målen är vilseledande. Länsslyrelsen anför i della sammanhang.

Som exempel på det felslut I 8 kan leda lill kan nämnas all en jämförelse med 6 S i förslagel ger vid handen all socialnämnd får laglig möjlighel all i ell enskill fall ge ekonomiskt eller annal bidrag enbarl i syfte all åstadkomma jämlikhel i levnadsvillkor. I 6 8 i förslagel sägs nämligen atl den enskilde kan "inom ramen för socialljänslens syfte ges ekonomisk eller annan hjälp av nämnden" medan etl av syftena i 1 8 är all äsladkomma jämlikhel i levnadsvillkor. Att något behov av hjälp för uppehälle eller dylikt ej behöver föreligga framgår av 5 8. Kommentarer med anknylning lill bland annat 6 8 visar atl avsiklen med denna beslämmelse är all ge socialnämnd möjlighel all i klienlarbetet använda de medel som bäsl gagnar individen i den situation han befinner sig. Det är således fråga om etl renodlat socialt arbele. Denna beslämmelses innebörd lillsiyrks därför. Med den föreslagna ulformningen av I och 6 SS ges kommunerna emellertid anvisning all agera långt utanför den sociala seklorn. Del torde ej vara socialutredning-

Prop. 1979/80:1 49

ens mening all ulan alt tala om del i klara ordalag så radikalt söka förändra den kommunala socialvården. Fastmer kan antagas all ulredningen ej tillräckligt beaktat de konsekvenser förslagel kan få. Enbarl denna omständighet säger således all målformuleringen är oklar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län betonar all målen är så allmänt formulerade alt det kan bli svärl för varje kommun att formulera de konkrela mål som behövs för att successivt bygga ut socialljänslen såväl kvantilativi som kvalitativt. En fördel med konkretisering anser länsslyrelsen vara atl det blir lättare all relatera verksamhelen lill uppslällda mål. Därmed uppnås en effektivare socialljänsl. Mer konkreta övergripande mål och delmål skulle enligt länsstyrelsen även kunna innebära en ständigt pågående kritisk debatt kring socialljänslen. Därmed skulle förutsätlningar skapas för en dynamisk socialljänsl, inom vilken ständigt nya och bättre verksamhelsformer ulvecklas.

Föreningen barnens rätt i samhällel välkoinnar socialljänslens målsätlning Irygghel på solidaritelens gmnd. Del måsle enligl föreningen vara en medborgerlig rältighel all få slöd från samhällel i de situationer där man inle själv kan sörja för sig. Föreningen ser emellertid en risk i den nya ulformning socialtjänsten har fåll. Den leder inle enbarl lill en demokralise-ring och normalisering som vill förhindra all de som ålnjuler socialhjälp blir en utpekad och särbehandlad grupp. Den kan enligt föreningen tvärtom också leda lill ell fariigl acceplerande av rådande missförhållanden och frila maklhavarna från den mänskligl sell myckel viktigare uppgiften alt ge ulslagna människor möjlighel lill ell meningsfulli liv. Föreningen anser all den nuvarande politiken leder fram till ell samhälle som är myckel barn-fienlligl och all den skapar grupper av så isolerade människor alt de i sin vanmakt utsäller sina barn för psykisk och/eller fysisk misshandel.

Länsslyrelserna i Malmöhus och Gollunds län saml Riksförbundet mol alkohol- och nurkoiikumissbruk anser att övergripande mål av del slag utredningen har föreslagit inte bör anges i en specialförfatlning ulan komma lill ullryck i grundlag.

Tidigare har redovisais alt flera remissinsianser som i princip lillslyrker den föreslagna målformuleringen har ullalat önskemål om atl även rätten till arbete skall markeras i den övergripande målbeskrivningen. Även några remissinsianser som har en negaliv inställning till utredningens förslag betonar vikten av meningsfull sysselsällning. Till dessa remissinsianser hör Riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbrukare och Svenska röda korsel.

Sveriges kommunultjänslemunnuförbund underslryker betydelsen av såväl arbele som bostad. Förbundel anför.

Avsaknad av arbete eller bostad tillhör ofta de förhållanden som orsakar sociala problem. Tillgång till dessa faklorer avgör också ofla möjligheten till en meningsfull fritid, som i sin tur har stor betydelse för den enskildes 4   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 50

möjlighel all utveckla sin förmåga och personlighel. Förbundet menar därför all del är viktigare all varje individ garanleras rält lill arbele och boslad. än all oprecisa och övergripande mål anges i en speciallag. I della sammanhang vill förbundel också understryka sin uppfattning att arbete i försia hand bör söka erbjudas på den öppna arbelsmarknaden, Arbelslivel måsle ges en ulformning som möjliggör atl också socialt eller på annal säll handikappade får plats här. Den utslagning som nu förekommer, och som ger arbelsmarknaden ell A- och ell B-lag är oacceptabel. Som facklig organisation är förbundet bereti atl aklivi bidra lill önskvärd förändring av förhållandena, I samband med diskussioner om socialljänslens övergripande mål. och den betydande höjning av ambitionsnivån som socialutredningen i olika avsnill ger uttryck ät. vill förbundel som sin uppfattning framhålla all utredningen har en alltför stor tilltro lill vad som kan åsladkommas med nuvarande metoder och resurser. Förvisso har uppsökande verksamhel, medverkan i samhällsplaneringen, hemmahosarbele, grannskapsarbele, socialjour och samverkan med andra myndigheler betydelse för socialtjänstens möjligheler, men säväl meloderna som de personella och ekonomiska resursema är helt otillräckliga i förhållande lill de målsätlningar som föreslås för socialtjänsten, där graden av måluppfyllelse dessutom är omäl-bar. Eftersom rätten till arbete och bostad är fundamental i rehabiliteringen bör en beslämmelse las in i socialljänsllagen som ålägger socialljänslen tillsammans med arbetsmarknadsmyndigheterna resp. bostadsmyndigheterna alt aktivt verka för att alla erhåller arbele och boslad. Som förbundet påpekat saknas för samhällsverksamheten som helhel lagstiftning som ger den enskilde absolut räll atl kräva arbete eller bostad. Samhället bör söka finna former för en sådan garanti.

4    Ramlag

Förslaget alt utforma den framlida lagsliftningen på socialtjänstens område som en målorienierad ramlag lillsiyrks av fierlalel remissinstanser. Bland positiva omdömen nämns främsl atl kommunerna får slor frihel all anpassa bislåndel efler skiftande behov och önskemål, Ell betydande anlal av de remissinsianser som i princip lillslyrker förslagel varnar dock för all standardskillnader kan uppkomma mellan kommunerna.

De remissinstanser som avslyrker förslagel bedömer i allmänhel behovel av en jämn slandard mellan kommunerna i fråga om socialljänslen vara så belydelsefulll all en mera detaljerad lagsliflning är all föredra. Några remissinstanser skärper kritiken mol förslaget och anser all della bäddar för godtycke och brislande rälissäkerhel.

Tillstyrkande remissvar

Remissinstanser som i princip tillstyrker förslagel är riksåklagaren, kammarrätlen i Göleborg, hroltsförebyggande rådel, socialslyrelsen, sialsktmtoret, riksrevisionsverkei, länsslyrelserna 1 Slockholms, Östergötlands,  Kronobergs.  Kalmar,  Göieborgs och Bohus,  Ålvsbtwgs,   Värm-

Prop. 1979/80:1 51

lands. Örebro, Västmanlands, Gåvleht)rgs. Västernorrlands och Jämtlands lån. decenlraliseringsulredningen. KomniunjÖrbundel, Landslingsförbundel, flerlalel kommuner. Svenska nyklerhelsvård.sförbundel, Övervukarnas rik.sförbund. Föreningen Sveriges socialchefer, LO, TCO, SACOISR, Sveriges sociont>mförbiind, Sveriges socialförbiind, Sveriges socionomers riksförbund, Sveriges koinmunalljånslemannaförbund. Föreningen Sveriges frlvårdsljånstemån, Sveriges läkarförbund. Svenska lå-kuresållskapei och KDS.

Kummurrätten i Göleborg framhåller all en ramlagskonstruklion ger kommunema slor frihel all ulforma socialljänslen efter kommunens egna förulsällningar och kommunmedlemmarnas behov. Kammarrällen anser all en sådan lagkonslruklion med dess möjligheler lill fiexibililet är ändamålsenlig och lillslyrker därför i princip atl de lagar som skall reglera den sociala verksamhelen i framliden byggs upp på del säll som ulredningen har föreslagil.

Enhgt siuiskonlorel haren övergång från lagsliflning med delaljbesläm-melser lill ramlagstiftning på socialvårdsområdet givna fördelar. Genom den föreslagna lagen ökar i förhållande lill nuvarande lagsliflning kommunernas möjligheler all la hänsyn lill de lokala förhållandena och till den enskildes behov och önskemål. Socialvårdens möjligheler alt ulveckla meloder för verksamhelen och all anpassa denna lill nya kunskaper och erfarenheter bör också bli slörre. En övergång lill ramlagstiftning på socialvårdsområdet kan enligt verket ses som en följd av den sedan lång lid pågående förskjulningen i uppgiftsfördelningen mellan slalliga och kommunala organ. Denna förskjuining innebär minskad statlig detaljreglering av den kommunala verksamhelen. Förulsällningar för denna utveckling har skapals genom kommunsammanslagningarna och tillväxten i kommunernas och landslingens ansvar och verksamhel. En utbyggnad har skell av såväl statlig som kommunal förvaltningsorganisation på regional och lokal nivå och tillgången på kvalificerad sakkunskap har därigenom ökat. Detla har medfört ökade möjligheter för en decentralisering av beslul och arbetsuppgifter från den centrala slalliga förvaltningen. Stalskontorel påpekar all del förslag till ny organisation för socialstyrelsen som har lämnals av översynsulredningen inom socialslyrelsen (ÖSoS) som viktig utgångspunkt har den nu berrda utvecklingen inom socialsektorn och samhällel i övrigt.

Decenlruliseringsulrednlngen anser att förslagel om en ramlag för socialtjänsten tillgodoser flera av de krav utredningen ställer i sill decenirali-seringsarbele - t.ex. att samhällsförvaltningen skall förenklas och del lokala inflytandet öka. Ramlagen ersälter flera av de nuvarande vårdlagarna. Den förbätlrar därmed överblicken över arbelel inom hela del sociala fältet. Genom atl mycket av den nuvarande detaljregleringen avvecklas ökar möjlighelerna förde ansvariga sociala organen alt successivi förändra meloderna så all de anpassas lill den enskildes behov och önskemål. Decen-

Prop. 1979/80:1 52

iraliseringsulredningen framhåller vidare all den nya lagen skapar förulsällningar för en organisation som inie är låst i rutiner och handlingsmönster. Elasticiteten i grundbeslämmelserna ger kommunerna en handlingsfrihel i sättet alt lösa problemen.

Bland övriga remissinstanser som betonar viklen av alt kommunema fär anpassa socialljänslen efter lokala behov och önskemål finns riksåklagaren, brtyli.sförebyggandv rådel. Riksrevisit>nsverket. liera länsstyrelser och kt>mmiiner, TCO. SACOISR. Sveriges socionomförbiind. Sveriges sikIo-nttmers rik.sjörhioid. Sveriges läkarförbund. Svensku läkaresällskapet och Sveriges kommiinalljänsteinannaförbund.

Socialstyrelsen slär fasl all de Ijänsler ramlagen kan erbjuda är lill för kommunens samlliga medborgare och alt lagen avser alt molverka mål-gruppsinrikladc och symtomorienteradc ålgärder. 1 slällel fömlsäller lagen erbjudande insalser som är oberoende av grupp- eller klasstillhörighel. Socialslyrelsen är därför positiv till ramlagstiftningen. Till den positiva inslällningen hör enligl slyrelsen en tilltro lill kommunernas möjlighet all förverkliga en bra socialljänsl utan etl delaljeral regelsyslem.

Enligl Kommunförhundel måsle del grundläggande syftel med en målstyrd ramlag vara att ge kommunfullmäktige, kommunslyrelsen och del politiskt ansvariga organet för socialljänslen pä kommunal nivå relativt slorl utrymme för egna målformuleringar, inriklning av verksamhelen, prioriteringar saml bestämmande av servicenivåer för olika verksamheter inom socialtjänsten. Denna beslämmanderält skall ulgå från en allmänl formulerad målsätlning lör bl.a, socialljänslen. Förbundel konslalerar all ulredningen i linje med detta har betonat en tillii lill den politiska demokratin i kommunerna, 1 diskussionen om en målslyrd ramlag ligger dock enligt förbundel inbyggd en konflikl mellan slallig slyrning av den kommunala verksamhelen och den kommunala självslyrelsen. Ju mer omfaUande och detaljerad lagregleringen blir desto mindre blir emellertid ulrymmel för politiska ställningstaganden på kommunal nivå och därmed minskas också Ulrymmet för kommuninvånarna all utkräva ett politiskt ansvar. Förbundel ansluter sig lill ulredningens förslag om portalparagraf men är iveksaml lill om slalsmaklerna dämlöver skall formulera mer konkreta och preciserade mål för socialtjänstens uppgifler, Enligl förbundels mening är del t, ex, rikligt all slalen anger en allmän målsätlning för äldreomsorgen. Däremot avvisar förbundet tanken att slalen genom lagstiftning skall ange vilka medel kommunerna skall använda för all uppnå målel. Likaså anser förbundet del rikligt all stålen anger en allmän mälsäilning för barnomsorgen. Däremot bör slalen enligl förbundels mening inle ges möjlighel atl med slöd av socialtjänstlagen styra omfattningen och inriktningen av verksamhelen. I stället anser förbundet att kravel på målformuleringar på kommunal nivå bältre borde ha kommit till uUryck i utredningens förslag. Förbundel påpekar att del i flera avsnill av belänkandet i enlighet med ramlagstiftningens intentioner enbarl redovisas inriklning och

Prop. 1979/80:1 53

s.k. ramar för socialljänslens konkrela innehåll. Dämlöver skall föreskrif ler. allmänna råd eller liknande ularbelas av olika cenirala ämbetsverk. Förbundel anser etl sådanl förfarande ötillfredsslällande av flera skäl. Förfarandet innebär all remissinslanserna inle ges möjlighel alt la slällning lill elt komplell (inklusive delaljföreskrifter) förslag lill ny lagstiftning. Risk föreligger all delaljföreskrifterna eller de allmänna råden som de cenirala myndighelerna ger blir så slyrande att de inle medger någon mcijlighel för de enskilda kommunerna all själva konkretisera utformningen av socialljänslens innehåll. Därmed avses inle frågor om rälissäkerhel och personlig integritet, som regleras i särskild ordning. Enligl förbundels mening bör alliså begränsningar i den enskilda kommunens politiska handlingsfrihel så långl del är möjligi undvikas. Med dessa reservationer tillstyrker förbundet dock förslaget om en målinriklad ramlag.

Landslingsförbundet finner för sin del all den nya socialljänsllagen med sin ulformning som målinriklad ramlag bör kunna utgöra en ny och bättre planform för del forlsalla reformarbelel inom den sociala seklorn.

Föreningen Sveriges socialchefer framhåller alt förslagel lill ramlag innebär elt sammanförande av element i den nuvarande, på olika vårdområden uppsplillrade, sociallagsliftningen, och kan ses som en anpassning till den helhetssyn som numera hell dominerar socialvården. 1 princip får enligl föreningens mening ramlagsmodellen betecknas som etl sleg framåt och del är föreningens övertygelse alt en väl avvägd och ändamålsenligt utformad ramlagstiftning bör komma till slånd som ersällning för nuvarande vårdlagar.

Som tidigare har redovisats förs viss krilik mol förslagel fram även av remissinsianser som i princip lillslyrker della. Denna krilik gäller främsl risken för en ojämn slandard mellan kommunerna.

Statskontoret påpekar att del irots de senaste årtiondenas resurstillväxt inom kommunerna fortfarande finns belydande skillnader i den sticiala slandarden mellan olika kommuner. Kommunernas ökade frihel att genom ramlagstiftningen själva lägga upp verksamhelen kan enligl verket medföra all dessa nivåskillnader kommer all beslå och kanske öka. Del blir också svårare all genom lagen fastställa kommunernas och den enskilde medborgarens absoluta skyldigheter och rältigheter. Den slalliga uppgiften inom socialvårdsområdel, som rör rälissäkerhel, likformig fördelning av vårdresurser i landel saml likvärdig social slandard och trygghet för medborgarna måsle därför enligl verkel även i fortsättningen lösas genom lagar, regler, planerings- och utvecklingsarbete samt genom tillsyn från den cenirala lör-valtningsmyndighelen på områdel. dvs. socialslyrelsen. Riksrevisionsverkei för fram liknande synpunkler.

Föreningen Sveriges socialchefer framhåller all ramlagen genom sin elaslicilel ger uirymme inte bara för en önskvärd förbättring av socialvårdens kvalitet utan även för molsalsen och för en konservering av olikheler kommunerna emellan i fråga om socialvärdens slandard. I vilken mån la-

Prop. 1979/80:1 54

gens intentioner kan förverkligas blir inle minsl beroende av den framlida socialljänslens för närvarande svårbedömda ekonomiska förutsätlningar. Socialljänslen som helhel liksom olika seklorer inom densamma blir då också sannolikl i högre grad än hiuills beroende av vad som för lillfällel är politiskt gångbart och uppmärksammat av olika påtryckningsgrupper. Det är däiför enligl föreningen av vikl att man som komplemenl lill de abslrak-ta, övergripande målen ger de av ulredningen uppslällda delmålen inom socialtjänstens huvudfunktioner en deslo mera konkrel ulformning -verklighetsnära och operationella mål, som kan ge vägledning i del prakliska handlandet.

Andra remissinstanser som varnar för risken av standardskillnader mellan kommunerna är länsslyrelserna i Slockholms. Västmanlands. Gävleborgs och Väslernorrlands lån. Tierps, Karlslads och Gävle kommuner. Svenska nyklerhelsvårdsförbundel, TCO, Sveriges socionomförbund, Sveriges låkarjörbund och Svenska läkaresällskapet.

Några remissinsianser påpekar - i likhel med stalskonloret - atl en ramlagstiftning gör det svårare atl faslslälla kommunernas och den enskilde medborgarens absoluta skyldigheler och rälligheler. Till dessa hör länsstyrelserna i Ålvsborgs och Jämtlands län. Även Sveriges kommiinalijåns-lemunnuförbund har denna uppfattning och befarar för sin del atl en lagstiftning som inte preciserar kommunens skyldigheter mot den enskilde kan leda till en nedtrappning av de sociala insatserna.

Broli.sJÖrebyggande rådel finner atl den föreslagna lagen släller ökade krav på förtroendevalda och anslällda i fråga om klienlernas likabehandling och rällsskydd. Rältssäkerhelsaspekler berörs också av länsstyrelserna i Väslmanlands och Väslernorrlands lån samt Övervakarnas rik.sförbund.

A vstyrkande remissvar

Negafiva eller övervägande negaliva lill förslagel är Svea hovrätt. kammarrällen i Sundsvall, länsslyrelserna i Blekinge och Malmöhus län, slalens handikappri°id, JO, Rik.sförbundel mot alkoholmissbruk. Alkoholproblematikers riksorganisalion. Riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbrukare, HandikappjÖrbundens ceniralkommilté. De handikappades riksförbund. Svenska Diaktnisällskapel, Sveriges smiologjÖrbund och MS-förbiindet.

Svea hovrätt anser all flera skäl lalar för all regleringen görs lämligen omfaUande och klargörande. En omsiändighel av konsliluiionell arl är enligt hovrälten all del knappast kan anses överensslämma med den nya regeringsformens anda all urholka riksdagens lagstiftningsmakt genom lagar av ramkaraktär på så väsenlliga områden som det förevarande. Enligl hov-rällens mening kan del ocksä sällas i fråga om den nya lagen inte borde er-sälta även andra sociahällsliga förfallningar än dem ulredningen har före-

Prop. 1979/80:1 55

slagil. - Hovrätten vill inie bortse frän alt en ramlug har de obestridliga förtjänslerna, all den låler sig anpassas lill skiftande situationer, att den lillålei alla goda initiativ - men den hindrar ej de dåliga, Ålminslone pä nu ifrågavarande omräde anser hovrälten all en ramlag sådan som den föreslagna är förenad med avsevärda nackdelar. Del måste enligt hovrätten tyvärr sägas ut. au förslagel lill socialtjänsllag enligl hovrättens mening inle fyller de krav pä klarhel och redighei som mäste ställas. Den som läser lagförslaget kan enligl hovräitens mening inte bilda sig en någorlunda välgrundad uppfattning om vad socialljänslen konkret kan erbjuda en hjälpsökande och ännu mindre om vad den är skyldig alt erbjuda. Hovrätten bedömer all del blir omöjligi all avgöra vad som i det särskilda fallet är den enskildes räll och rälligheler och atl del ligger alllför nära lill hands all anla atl bedömningarna blir skiftande inte endasi mellan skilda socialnämnder ulan även mellan handläggare inom samma nämnd.

JO finner all den frihel som ramlagen ger socialnämnderna ur vissa synpunkler kan inge iveksamhel. JO har i sin verksarrihel många gånger kunnal konslalera all värderingarna i den sociala verksamhelen kan skifta avsevärt frän kommun lill kommun. Del bör enligl JO inle accepteras att sådana skillnader i värderingar leder till olika social standard i kommunerna. Enligt JO:s mening lämnar inle förslagel tillräckliga garantier i detta avseende. Förslagel lägger över huvud tagel en sådan vikt vid stora rikllinjer all de nödvändiga praktiska tillämpningsreglerna ofta inte har fåll den uppmärksamhel som varit påkallad.

Svärighelerna att prakliskl lillämpa den föreslagna lagstiftningen underslryks av länsslyrelserna i Malmöhus och Blekinge län. Enligl länsslyrelsen i Malmöhus län kan dessa svårigheter öka den makilöshel som många av socialvårdens förelrädare har getl ullryck för inför dagens problem.

Risken för siandardskillnader mellan kommunerna anges i fiera remisssvar som huvudsakligl skäl för alt avstyrka en ramlagstiftning.

Alkoholproblemalikers riksorgunisulion framhåller all det är viktigi all inse, all en ramlag läll kan anpassas inte bara till olika individers speciella behov ulan också lill kommunernas ekonomiska resurser och lill kommunala priorileringar inom snäva ekonomiska ramar. Organisafionen anser all den nuvarande ekonomiska ulvecklingen i Sverige inger farhågor för all en lagstiftning som inle preciserar kommunernas skyldigheter genlemol den enskilde medborgaren kommer all leda lill en nedlrappning av kommunernas sociala insalser. Den föreslagna ramlagsliflningen är enligl organisafionen alllför oprecis, vilket leder lill all del blir oöversligliga hinder för all få fram en vägledande praxis för uiformande av en enhetlig och räii-vis socialljänsl.

Även Svensku Diakonsällskapel diskulerar i detla sammanhang kommunernas skiftande ekonomiska förulsällningar all förverkliga den föreslagna socialljänslen. Sällskapel påpekar atl det dominerande kommunalpoliliska problemet för närvarande är atl begränsa skaltehöjningar. Denna angelä-

Prop. 1979/80:1 56

genhet angår alla kommuninvånare, medan socialtjänsten enbarl berör en liten del. Det är därför enligl sällskapel skäl au befara, atl ramlagens allmänna formuleringar inle ger en tillräcklig garanti för en ändamålsenlig och progressiv social verksamhet i kommunerna. Det finns enligl sällskapels uppfattning en risk för atl kommunerna kommer atl göra besparingar på socialvårdens bekoslnad som en följd av en alllför diffus laglexi. Risken för alltför stora olikheler mellan kommunerna i fråga om social service bedöms också vara uppenbar.

De handikappades riksjörbund anser all del finns många starka argument som talar för en lagsliflning, som inle detaljreglerar verksamhelen. Förbundel har dock många negaliva erfarenheler av den kommunala själv-beslämmanderällen. Ulvecklingen av färdljänslens utbyggnad i kommunerna är enligt förbundel elt tydligt exempel på hur illa det kan gå, när del inle finns några riktlinjer för verksamhelen. Enligl förbundels uppfaUning måsle en jämn slandard kunna garanleras på de Ijänsler och den service som samhällel tillhandahåller, Förbundel kan inte acceplera de slora olikheter, som i dag finns mellan kommunerna och menar all del med en lagsliflning som enbart anger målen för verksamheten finns slora risker för all skillnadema blir ännu slörre.

Risken för siandardskillnader pålalas också av bl. a. Rik.sförbundel mol alkoholmissbruk och HandikappjÖrbundens centrcdkommilii}.

Kammarrätlen i Sundsvall framhåller all den enskildes möjligheler all få vetskap om vilka rälligheler han är tillförsäkrad blir myckel begränsade till följd av att förslagel till socialtjänsllag är ulformal som en ramlag. Kommunen eller socialnämnden kommer enligl kammarrätlen att besitta all information om socialtjänstens reella innehåll. Genom den sålunda valda lagstiftningstekniken kommer den enskilde i slor utsträckning atl Ivingas förlila sig på de uppgifler som lämnas av förelrädare för socialljänslen, ef-lersom upplysningar genom laglexlen ej går atl få. Kammarrätlen anser atl del härigenom skapas utrymme inle bara för en icke önskvärd olikhet i lill-lämpningen mellan kommunerna utan även för en icke ringa risk för all ell vissl godlycke kan komma atl sälla sin prägel på tillämpningen av den föreslagna lagen.

Andra remissinsianser som ullrycker oro för godtycke eller minskad rättssäkerhet vid tillämpningen av den föreslagna lagstiftningen är statens handikappråd. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. De handikappades riksjörbund, Svensku Diukonsullskapel, Sveriges sociologförbund och MS-förhundet.

Frågan om miniminormer

Elt inte obetydligt antal remissinstanser har i skilda sammanhang fört fram önskemål om miniminormer, garantinivåer eller liknande för samhällels socialljänsl. En samlad redovisning av dessa synpunkler lämnas under denna rubrik.

Prop. 1979/80:1 57

7CO anser all det är en viklig uppgift för socialslyrelsen all på etl aktivare sätl än under senare år bevaka.alt konsumenternas behov av sociala Ijänsler tillgodoses på en likartad riksnivå, Della krav förslärks enligl TCO;s uppfaUning av all slalsbidragen enligl socialulredningens förslag inle kommer alt vara specialdestinerade utan utgå efter generella regler. Med bibehållen respekl för den kommunala självslyrelsen bör del enligl TCO:s mening vara möjligt alt här ge ämbetsverket befogenheter all se lill all vissa minimikrav i fräga om kvantilel och kvalitet hos utbudet garanteras de enskilda konsumenlerna oavsett i vilken kommun dessa är bosatta. TCO påpekar att denna fråga lekniskl kan lösas bl.a, genom sladgor lill vederbörande lagsliflning eller, som när del t.ex. gäller nuvarande regler om förskola för sexåringar, genom direkla bestämmelser i lag.

TCO föreslår vidare atl socialslyrelsen utifrån riksdagens och regeringens inientioner med socialljänslen skall ulforma rekommendationer angående I.ex. inlagningsregler och avgifistaxor. Dessa bör enligt TCO ulgå från fördelningspoliiiska mål och leda lill all enhellighet i dessa avseenden gäller för hela landel. TCO anför i denna fråga.

Som exempel på behovel av förändringar i dessa avseenden kan nämnas atl arbetslöshet hos en av föräldrarna i en del kommuner leder lill atl barnel får lämna sin plals på daghemmel medan i andra kommuner någon sådan ålgärd inle blir akluell. Såväl när del gäller kösysiem till barnomsorg som avgiftslaxor förekommer ell olal olika syslem i olika kommuner. En flyllning över kommungränsen kan därigenom få slora konsekvenser för ekonomin för en familj med bam i förskoleåldern. Hiuills är det visserligen vanligt atl åtskilliga kommuner aniar taxor, som rekommenderas av Svenska kommunförbundet, men mot dessa kan invändas all de i förslå hand är ulformade ifrån kommunalekonomiska ulgångspunkter. Intagningsregler och avgiftstaxor bör enligt TCO:s uppfattning i stället utformas med utgångspunkl från målen med samhällels barnomsorg och blir därmed en nalurlig del av socialslyrelsens uppgifler. Därmed inle sagl alt socialslyrelsen skall föreskriva sådana regler. De bör kunna ularbelas i samarbele med I.ex. kommunförbundet och förelrädare för konsumenlinlressen, I.ex. bl.a. de fackliga cenlralorganisalionerna och föreläggas kommunerna i form av allernaliva förslag, men med kommentarer som analyserar de fördelningspoliiiska och kommunalekonomiska effekterna.

Sveriges socionomförbund ger i de frågor som nu har redovisais uttryck för samma uppfattning som TCO.

Länsstyrelsen I Kalmur län ulgår från förslaget all rälien lill bislånd skall molsvara en skälig levnadsnivå. Enligl länsstyrelsen är delta begrepp emellertid myckel elastiskt. Länsslyrelsen anser därför all del krävs fasla och över hela landel gällande normer för socialljänslen.

Alkoholproblemalikers riksorgunisulion anser alt förslaget innehåller oklarheler i fråga om den enskildes rättigheter och att del därför blir omöjligt för den som behöver socialt bistånd atl åberopa lagen. Del måste enligt organisationen klart framgå av lagtexten vilka minimikrav som den enskil-

Prop. 1979/80:1 58

de kan ställa på samhället. Organisationen påpekar vidare au man redan nu kan se slora orällvisor mellan olika kommuner. Lagsliftningen mäsle därför ges en sådan utfornuiing atl man förhindrar standardskillnader mellan kommunerna och alt godlycke och bristande rältssäkeihel förhindras. Med slulbelänkandels förslag, ulan tvingande lagbestämmelser och allruk-liva slalliga bidragsmöjligheter, finns det enligl organisationen en risk att skillnaderna mellan kommunerna förstärks och alt rena slumkommuner uppstår.

Handikappförbundens centrulkontnutié menar all den föreslagna besvärsrällen kommer all sakna verklig belydelse om inle miniminormer för socialtjänsten slås fast. Enligt kommittén bör del vara en uppgift för tillsynsmyndigheterna atl ange kvalitetsnivån och denna bör omprövas kontinuerligt. De handikappades rik.sförbund är av samma uppfattning.

KDS finner del nalurligl alt olika kommuner vill satsa sina resurser pä att lösa skilda sociala problem. En sådan anpassning av socialvården till lokala förhållanden som en följd av socialljänsllagens utformning bedöms som positivt. Denna anpassning får enligl KDS;s mening dock inte gå så långt all alltför slora skillnader uppstår mellan kommunerna, då det gäller människors ekonomiska irygghel och personliga omvårdnad i en social nödsilualion. KDS menar all del måsle finnas garanlier för alt kommunerna inte, t. ex. med hänvisning till ekonomiska svårigheier, underskrider en viss standard på sin sociala service.

Andra remissinstanser som betonar behovet av miniminormer för socialtjänsten är Svensk kuralorsförening. Övervukarnas riksjörbund, Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän och MS-jÖrbundet.

5    Utbildning, forskning m. m.

5.1  Utbildning

Remissinstansema understryker utredningens uppfattning all en omfattande utbildningsverksamhet krävs i samband med reformen. I fiera remissvar ges synpunkler på utbildningens innehåll och organisation. Del bör framhållas atl synpunkler som rör behovel av utbildning på särskilda områden av socialtjänsten som regel ålerfinns i de avsnitt där respektive område behandlas. Vissa synpunkler på utbildningens innehåll och organisation återges också i avsniliel Tillsyn.

Brotlsförebyggande rådet menar all del slår över all diskussion all ulbildning behövs inför socialnämndens nya och vidgade uppgifter. Rådel vill i samband härmed poänglera, all ulbildningen samtidigt kan användas i annal posilivi syfte, nämligen som elt närmande mellan de förtroendevalda och de anslällda. I dag är avståndet ofta alllför långl mellan dem. Missförslånd och felakfiga förväniningar från ömse håll har ibland orsakai onödiga

Prop. 1979/80:1 59

svårigheier i arbetet. Rådet anser därför all någon del av ulbildningen obli-galoriskl skall anordnas gemensaml lör de förtroendevalda och anslällda som prakliskl skall arbela tillsammans.

Datainspektionen framhåller alt en nära lill hands liggande ålgärd lill skydd för inlegrilelen är ulbildning av berörd personal. Utbildning underlällar enligl dalainspeklionen för personalen all i alla avseenden handla och uppträda på etl med hänsyn till inlegritelsriskerna omdömesgilli sätl. Dalainspektionen vill därför understryka vad socialulredningen anförl om ulbildning.

Stalskonloret betonar all ell införande av den föreslagna socialljänsllagen och ett förverkligande av lagens intentioner kommer all innebära ell hell nyll arbelssäll och nya arbetsuppgifter särskill för Ijänslemännen. Den nya verksamheten fordrar bl. a. atl man prövar sig fram med olika former av försöksverksamhel. Tjänstemännens kompelens måste innefalia såväl vårdarbele i mera Iradilionell mening som förebyggande arbele inklusive medverkan i samhällsplaneringen. Del nya arbelssällel och de nya kraven innebär ett stort behov av fort- och vidareulbildning för både förtroendevalda och tjänstemän, vilkel måsle tillgodoses på etl så tidigt sladium som möjligi. 1 syfte all underiälla samverkan mellan olika kommunala organ bör enligt statskontoret även information och utbildningsinsatser sällas in hos övriga kommunala nämnder och förvaliningar om socialvårdens nya roll och arbelsuppgifler.

UHÅ anser all ulredningen i mycket lilen utsträckning beaktat frågan om utbildning och forskning - resurser som borde vara utomordentligt belydelsefulla i samband med en reformverksamhet av förevarande arl. som berör slora och väsenlliga delar av samhällel och de övergripande målen för verksamheten inom den sociala sektorn och för socialpolitiken. UHÄ vill underslryka viklen av alt reformverksamhelen följs upp och kombineras med insalser i fråga om utbildning och forskning. Samhällsförändringar av den omfallning som föreslås av socialutredningen ställer enligt UHÄ nya krav på såväl grundutbildningen och forskarutbildningen som på forskningen. Vad gäller utbildningen av blivande socialarbetare har socialutredningens förslag beaktats i den mån del varit möjligt i den reformerade utbildningen inom social linje som startade fr.o.m. höstterminen 1977. Därmed har en grund lagts för den anpassning av ulbildningen som måste komma till stånd. Behovel av yllerligare förändringar måsle dock prövas sedan beslul fallats på grundval av socialutredningens slutbetänkande. Den omställning och anpassning som därvidlag erfordras kan enligt UHÄ vara belydande och i del längre perspeklivel oundgängligen nödvändig om bl. a. en ulvärdering av effekterna av förändringama skall kunna genomföras och redovisas. UHÄ anser vidare all del lör reformens genomförande är nödvändigt atl del sker en omfattande salsning på fort- och vidareulbildning. - En synpunkl som enligl UHÄ:s mening är myckel viklig är den samordning av ulbildnings- och forskningsresurserna som bör genomföras

Prop. 1979/80:1 60

och den roll UHÄ kan spela även när del gäller fort- och vidareulbildnings-frflgorna inom de av förändringarna berörda samhällssektorerna. UHÄ föruisäller all de angelägna samordningsfrågorna beaklas bl.a. vid den översyn av inslilulel för social forskning som aviserats i 1978 års budgel-proposilion.

Länsstyrelsen i Stockholms lån finner all socialljänsllagens ulformning kommer all slälla ylleriigare krav på erfarenheter och kunskaper hos socialtjänstens personal. Om inlenlionerna med den nya lagen skall kunna förverkligas med de möjligheler lill elt frill ålgärdsval som en målinriktad ramlag medger måste enligl länsslyrelsens mening förtroendevalda och anställda få en omfaltande ulbildning. Länsstyrelsen menar atl det annars finns risk för att denna typ av lagstiftning kommer all skapa osäkerhei som på sina håll kan leda till uteblivna eller i vart fall otillräckliga insatser i situationer, där del tidigare gavs preciserade anvisningar om hur man skulle gå tillväga. Del är därför enligl länsslyrelsen en brisl i ulredningen alt inte ulbildningsbehovel och resurserna härför närmare har kartlagts och kostnadsberäknats.

Örebro kommun anser atl del krävs en omfattande statlig satsning på ulbildning av personal och förtroendemän. Den nya socialljänslen kommer enligl kommunen all kräva en vidareulbildning av snart sagl alla som på ell eller annal säll vänlas bli engagerade i verksamheten. Kommunen understryker alt denna utbildning inle enbart skall ge informalion om de nya lagarnas innehåll ulan också måsle ge kunskaper om nya metoder och arbetssätt. En betydande del av utbildningen bör enligl kommunens mening med fördel kunna anordnas gemensaml för socialtjänstens personal och personal inom angränsande verksamhetsområden.

Svenska nyklerhelsvårdsförbundel underslryker viklen av att det i ulbildningen ges ett brett utrymme åt alkohol- och narkotikafrågor med speciell tonvikt på drogberoendet och dess yttringar.

Handikappförbundens centralkommitlé menar atl den höga ambitionsnivå socialutredningen redovisar då det gäller en helhetssyn på socialvärden, samverkan och samordning med andra organ i samhällel osv. kommer alt ställa stora krav på utbildning av personal, förtroendemän m.fi. Central-kommillén anför vidare.

För all underslryka behovel av delta kan vi nämna alt ca 80 % av den sociala hemhjälpen har över huvud taget ingen utbildning alls. Detla är en yrkeskategori som i sin verksamhel kommer i konlinueriig och nära kontakt med handikappade och därför bör ha en viss kunskap att bedöma handikappades behov av service, tekniska hjälpmedel m. m. Tyvärr leder yrkets låga "status" till att personalomsällningen är stor varför intresset atl satsa på vidareutbildning av hemsamariter är begränsat. Vi vill i detta sammanhang framhåUa aU kunskaper om handikapp skaU ingå i grund-, fort- och vidareutbildning för de yrkeskategorier som kommer i kontakt med handikappade, t, ex. personal inom vårdsektorn, på arbelsförmedling och för-

Prop. 1979/80:1 61

säkringskassa, företagsanställda m.fi. Del är också vikligl all information om handikapp når ut lill all personal inom skolan, inle minst til! eleverna. Här bör HCK:s informatörer - som fåll särskild ulbildning för sin uppgift - kunna medverka.

Övervakurnus rik.sförbund vil! belöna all ulbildningen även skall omfalta övervakarna och andra frivilliga socialarbetare. Utbildningen bör enligt förbundel så långt del är möjligi söka klargöra hur de nya sociala reformerna på bäsla säu prakiskt skall kunna förverkligas på del lokala planel. Ulbildningen bör dessulom inriklas på hur man skall kunna ulveckla socialtjänstens mål och intentioner.

Föreningen Sveriges sociulchefer påpekar all ramlagstiftningen kräver successiva förändringar av organisation, metoder Och arbelsformer. För alt lagens intentioner skall kunna förverkligas fordras enligt föreningen genomgripande förändringar i attityder och arbetssätt. Det krävs därför snarasl ulbildning av verksamma tjänstemän och förtroendemän, ändrad grundutbildning för bland andra socionomer, ökad möjlighet lill social forskning, saml allmän informalion.

TCO finner alt utbildningsfrågorna i samband med den föreslagna reformen berörs av ulredningen pä elt mycket korlfailal säll. TCO delar ulredningens uppfaUning alt en omfattande utbildningsverksamhet är nödvändig för reformens genomförande, men vill understryka att berörda personalorganisationer på jämställd nivå med socialstyrelsen och kommunförbunden får möjlighel atl medverka till dennas innehåll och genomförande. Om metoderna inom vad som i vid mening kan betecknas som socialt arbele skall kunna utvecklas krävs emellertid enligl TCO också både långsikliga insalser och insalser för konlinueriig fortbildning och utvecklingsarbele. TCO konslalerar här med tillfredsställelse atl förslag lagts fram i årets statsverksproposition om en andra professur i socialt arbete med placering vid sociala linjen i Stockholm. Ulbyggnaden av forskningsresurserna i sociali arbele måste nu fullföljas till atl successivt innefatta professurer vid samlliga högskoleorter. Samlidigl är det enligl TCO vikligl atl också andra utbildningslinjer inom vårdområdet blir föremål för forskningsanknytning. Det pågående utvecklingsarbetet avseende sjukskölerskelinjerna bör således intensifieras och breddas också till andra linjer. Della utvecklingsarbete är resurskrävande och måsle stimuleras med centrala insalser. TCO påpekar att organisationen när det gäller fortbildningsfrågan tidigare har uttalat atl sådana insalser måste komma lill slånd för alla personalkategorier i arbelsgivarens regi. Fortbildning liksom medverkan i utvecklingsarbete bör ses som ett nalurligt och nödvändigt inslag i anställningen. Såväl när del gäller de särskilda uibildningsinsalser som motiveras av socialtjänslreformen som mera kontinuerliga fortbildningsinsatser och medverkan i kommunall utvecklingsarbete ser TCO del som önskvärt all dessa organiseras så atl olika personalkategorier utbildas tillsammans. Särskill viktigi

Prop. 1979/80:1 62

är del enligl TCO atl medverkan i forsknings- och ulvecklingsarbete på lika villkor kommer alla personalkategorier lill del och av arbelsgivaren belraklas som en självklar del i yrkesrollens utveckling. Sveriges stxionttm-förbund för fram liknande synpunkter och menar bl. a, att del är viktigt all också förvaltningslinjer blir föremål för forskningsanknytning. Förbundel påpekar all det i della syfte pågår utvecklingsarbele inom UHÄ. Della ulvecklingsarbete är resurskrävande och måsle enligl förbundels uppfattning påskyndas.

Sveriges sociuljörbund framhåller atl en viktig förutsätlning för all lagen skall få genomslagskrafl är alt såväl Ijänslemän som förtroendevalda ges informalion och fortbildning om lagens intentioner och möjligheler. Förbundel vill underslryka angelägenhelen av all denna fortbildning i stor utsträckning organiseras gemensaml för förtroendemän och Ijänslemän. Den dialog som därvid ofla uppslår är enligl förbundels erfarenhel av slorl värde för socialvårdens uiveckling och genomslagskraft i kommunerna.

Föreningen Sveriges frivårdsljänstemån finner alt påpekandel all ulbildning är nödvändig vid en reforms genomförande lyvärr inle är överfiödigl. Alllför många gånger har enligt föreningen snålhet på denna punkl hindral nya länkar och arbelssäll all slå igenom.

LO påpekar all den socialljänsl som ulredningen föreslår i stor utsträckning kräver helt andra arbetsmetoder än i dag. Tvång mol vuxna kommer inte atl finnas kvar som en möjlig utväg för socialtjänstpersonalen. Hjälp-och stödåtgärder skall planeras tillsammans med den enskilde. Samverkan skall i avsevärt slörre omfattning än f n. ske med organisationer och andra myndigheter. Det innebär enligl LO alt fler personalgrupper än i dag kommer all medverka i socialljänslens arbete. Det gäller inte minst hemtjänst-personal, sjukhuspersonal saml personal på olika inslilulioner. Den förändring som beskrivs här tillstyrks helt av LO. Det innebär enligl LO också atl betydande resurser måste satsas på utbildning av personalen, såväl från stat som kommun. Dessa insatser måste gälla all personal som på ett eller annal sätl kommer all ingå i socialljänslens verksamhet. Särskilt vikligl anser LO del vara all utbildningsresurser ges till den personal, som genom den nya sociahjänslen får väsenlligt ändrade yrkesroller. LO menar all det är så alt just dessa grupper hittills varit lågpriorilerade vad gäller utbildningsinsatser. Det är därför enligl LO ell slarkl jämlikhetskrav all de ges en sådan utbildning alt de väl kan fylla de uppgifter som utredningen föreslår för dem i den nya socialljänslen.

SACOISR underslryker all en väl fungerande socialtjänst, ulöver tillräckliga ekonomiska resurser, fordrar erfarenhet och kunnande hos personalen. SACO/SR framhåller att organisationen vid elt flertal tillfällen i andra sammanhang har underslrukii behovet av en forskningsanknulen socionomulbildning för att bl. a, skapa förutsättningar för en naturlig dialog mellan forskning och ulbildning. Detla krav har börjat tillgodoses genom att UHÄ föreslagil alt elt mindre antal forskartjänster skall knyias till socio-

Prop. 1979/80:1 63

nomutbildningen. SACO/SR vill här poänglera, mol bakgrund av den föreslagna lagsliftningen. all det är synnerligen vikligl all denna uiveckling påskyndas. DeUa krav får enligl SACO/SR självfallel inle begränsas till enbarl socionomutbildningen utan måste gälla samtliga högskoleulbildade yrkesgrupper som kommer alt verka i den framtida socialtjänsten. SACO/SR påpekar vidare all socialtjänsten genom sin nya inriklning och sina nya arbelsformer kommer all slälla nya krav inle enbarl på socionomerna ulan även på övriga yrkesgrupper som kommer att ingå i "vårdlaget", t. ex, läkare, psykologer och jurisler. Under en övergångsperiod kan organisationen acceptera atl olika yrkesgrupper ges kompleUerande utbildning för alt kunna verka i sin nya yrkesroll. Men del är enligl organisationens mening mycket viktigi all underslryka all sludieplanema inom högskolan för de yrkeskalegorier som kommer atl arbela inom socialljänslen måsle ses över så au de i tillämpliga avsnill anpassas till en ny arbetssituation. SACO/SR menar all della förhållande även måsle leda lill all den kompletterande utbildningen, som kommer all ges lill redan nu verksamma yrkesgmpper akluella i den framlida socialtjänsten, måste planeras och genomföras i samverkan med högskolan.

Sveriges socionomers riksförbund framhåller inledningsvis atl ulredningens förslag har gjorl all kravel på all socialarbelaren skall ha socionomulbildning yllerligare har accenluerals. Förbundet anser vidare all ulredningen på ell uppseendeväckande knapphändigt säll behandlal utbildningsbehoven för socialarbetarna. Förbundel delar dock ulredningens uppfattning då den ullalar atl en forskningsanknulen social yrkesutbildning av socionomer är en viktig förutsätlning för socialtjänstens prakliska förverkligande. Detla gäller enligl förbundet även på förvaltningslinje då de kvalificerade förvaltaruppgiftema inom socialtjänsten kan väntas öka i omfallning. Förbundet anser atl del är av särskild vikl all denna förvali-ningspersonal har den likartade gmndulbildning och referensram som erhålls inom socionomulbildningen. Del hade enligl förbundels mening också varil önskvärt alt utredningen hafl synpunkter på innehållet i både grund- och vidareutbildningen för socionomer. Del nalurliga hade enligt förbundel varit alt ulredningen föreslagil en förbättrad socionomulbildning och en legitimation för socionomer. - Förbundet påpekar att socialutredningen förutsätter alt såväl socialslyrelsen som Kommunförbundet kommer all svara för en omfaltande utbildningsverksamhet i samband med reformen. Förbundet har ingen erinran mot detta men konstaterar med förvåning all socialhögskolorna tydligen inle anses ha någon funktion i sammanhängd. - Förbundel hävdar all det är naturiigt atl staten slår för kosinadema för den nödvändiga ulbildningen och förutsätter alt den nya sociallagsliftningen inle Iräder i kraft förrän ulbildningen genomförts. Del är vidare enligl förbundel angelägel atl en samordning av ulbildningsinsatser-na med socionomutbildningen sker så att färdiga socionomer inle behöver någon särskild introduktion eller ulbildning om jusl socialtjänstreformen.

Prop. 1979/80:1 64

Förbundel menar all en sädan ulbildning självfallel bör vara inlegrerad i socionomulbildningen.

Även Sveriges läkarförbund vill framhålla viklen av forskningsanknulen socialyrkesulbildning. Viss gemensam ulbildning för socionomer och en del yrkeskalegorier inom sjukvården lorde vidare enligl förbundet underlätta samarbetet över vårdomrädesgränserna.

Behovet av utbildningsinsatser i anslulning till reformens genomförande underslryks också av länsslyrelsen i Gävleborgs lån. Landstingsförbundet. Håbo. Helsingborgs. Stenungsunds. Skövde. Vuru, Karlstads och Villielmina kommuner. Svensk kuralor.sförenlng och LRF.

5.2 Forskning och utveckling

Synpunkler som mera direkl rör tillsynsmyndigheternas uppgifter på detla område redovisas i avsniliel Tillsyn.

UHÅ anser all en satsning på forskning och forskarutbildning som ståls-makterna gjorl under de senasle ivå åren när del gäller sociali arbete är väl motiverad med hänsyn till socialutredningens förslag. UHÄ anser det emellertid ulomordenlligl angelägel all utvecklingen härvidlag inle avstannar ulan all den sociala forskningen ges förutsättningar atl spela en viktig roll bl. a. när det gäller ulvärdering av en ändrad socialpolitik och en ändrad socialvårdsorganisation.

Statens handikappråd och Hundikuppförbundens centrulkomniiité vill underslryka belydelsen av en konlinueriig utvärderingsforskning vars resullal offenlliggörs.

Linköpings kommun finner all den föreslagna laglekniska konslruklionen med en ramlag främjar forskning och metodutveckling på del sociala områdel och även leder lill krav på sådana insatser. 1 del sammanhanget finns del enligl kommunen anledning atl betona att sådan forskning och metodutveckling måste förankras och ges resurser pä lokal nivå - i den kommunala socialljänslen. De problemställningar socialvården slälls inför, bl. a. från metodsynpunkt, synes enligt kommunens mening också vara av det slagel alt de med fördel kan angripas inom ramen för s. k. tema-orienlerad forskning.

Örebro kommun menar alt det finns anledning atl efterlysa en ökad salsning på statligt stödda utvecklings- och forskningsprojekt. Enligt kommunens mening bör dessa projekt i första hand inriklas på områden där socialutredningen föreslår utvidgningar av verksamhetsområdet eller mera omfaltande förändringar. Projekten bör bedrivas under medverkan av prakliskl verksamma socialarbetare.

Sociologisku institutionen vid Stockholms universitet pekar på svårigheterna för socialnämnden all medverka aklivi i samhällsplaneringen och menar all dessa beror dels på all önskemål och behov skiftar starkt inom olika skikt och grupper i samhällel, dels på att kunskaperna om orsakerna

Prop. 1979/80:1 65

till all problem och hjälpbehov uppslår är ofullständiga. Institutionen vill därför understryka del på flera håll i ulredningen framförda påpekandet om behov av ökad forskning inom socialvårdens område som kontrast lill den enligl institutionens uppfattning i hög grad på tyckande grundade debatt, som förekommit rörande t, ex. lämpliga vårdinsatser, effekter av olika vård- och behandlingsåtgärder saml av olika boendemiljöer. En syslemalisk uppföljning av olika vårdålgärder är enligt institutionens mening väsentlig för alt ge underlag för framtida åtgärder inom området.

Sveriges sociulförbund vill starkt underslryka behovel av all statsmakterna satsar tillräckliga resurser för etl omfaltande utvecklings- och forskningsarbete inom socialvården. Den nya och i flera avseenden utvidgade uppgiften för socialtjänsten kräver enligl förbundets mening i sig omfaltande ulveckiings- och utbildningsinsatser om den nya lagstiftningen skall få genomslagskrafl i kommunema. Men även de slora koslnadsökningar som socialvården i vid bemärkelse medförl för kommunerna motiverar enligl förbundel ökade forskningsresurser så atl kommunens invånare skall få ut så positiva effekler som möjligi av olika samhällsinsatser.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund menar atl de slmklurinriktade insatser som utredningen föreslår kräver en inlensifierad social forskning som är direkt anknuten lill socialtjänstens verksamhet. Förbundet anser därför atl en kraftig utbyggnad av den sociala forskningen är väl motiverad. Väsenlligt är enligt förbundet, att en sådan forskningsorganisation byggs upp så att etl direkl samarbete kommer till stånd mellan den sociala verksamheten, forskningen och grundutbildningen av socialarbetare. Förbundel betonar att vidareulbildning och forskning för många socialarbetare är av stor betydelse för att de skall kunna utvecklas i arbelel och klara av sin svåra psykiska arbelsmiljö. Socialforskningsinstitutet (SOFI) bör enligt förbundets uppfaUning organisatoriskt knytas till grundutbildningen av socialarbelare för att resurserna bättre skall komma socialtjänsten tillgodo.

5.3 Socialvårdsstatistik

Frågor som rör den framtida socialvårdsstatisliken behandlas utförligt i yttrande av statistisku centralbyrån. Yttrandet fogas till sammanställningen som bilaga I.

6    Det kommunala ansvaret

Remissinstanser som har yttrat sig över förslaget i denna del är bl. a. riksåklagaren, kummurrätlerna 1 Göteborg och Sundsvall, brottsförebyggande rådet, socialstyrelsen, riksrevisionsverket, statens invandrurverk, fiertulet länsstyrelser och kommuner. Kommunförbundet, Lundstingsförbundet, LO, TCO, SACOISR och/Zera Intresseorganisationer. 5   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 66

Del är en allmän uppfattning bland remissinstanserna all kommunen bör ha det yllersla ansvarel för atl de som vistas i kommunen får det slöd och den hjälp som de behöver. Utredningens förslag i denna del lillsiyrks därför eller lämnas ulan erinran genomgående.

Ell slorl antal remissinstanser uppehåller sig vid frågan om gränsdragningen mellan ansvarel för socialljänslen och ansvarel för insalser på andra samhällsområden, särskill sjukvårdens och kriminalvårdens områden. Ulredningen kritiseras i delta sammanhang för atl inle lillräckligl noga ha angell gränsema för olika ansvarsområden. Flera remissinsianser anser att della kan leda lill atl andra huvudmän drar sig undan sill ansvar eller alt parallella resurser byggs upp pä I.ex. sjukvårdsområdel.

Några remissinsianser varnar för risken all elt ulvidgat kommunall ansvar för den enskildes levnadsförhållanden kan leda lill ell minskal ansvarslagande för den egna siluationen. 1 någol remissvar sätts i fråga om det utvidgade ansvaret går all förena med kommunemas rätt att göra prioriteringar mellan olika insalser. Även annan kritik mol förslagel förs fram.

De remissinsianser som särskill ullrycker en positiv syn på förslagel betonar främsl värdet för den enskilde av velskapen alt det alltid finns en myndighel som är skyldig atl anfingen själv vidla hjälpinsalser eller förmedla sådana.

Riksåklaguren ger utlryck för denna uppfattning och framhåller all en beslämmelse med den föreslagna innebörden ulgör en avgörande förutsättning för en framgångsrik tillämpning av helhetssynen. Riksåklagaren pekar vidare på all kommunens principiella ekonomiska ansvar för denna del av förvallningen slås fasl genom förslaget, vilket inte minst för kriminalvårdens frivårdsklienlel innebär belydande fördelar jämfört med nuläget.

Kummurrätten i Göteborg betonar att den omständigheten all del i ett vissl fall kan råda Iveksamhel om vilken huvudman som är ansvarig för alt nödvändigt bislånd ges inle får gå ul över den enskilde. Det är därför enligt kammarrällens mening en slor fördel atl få klart fastslaget alt ett organ i samhället har det yttersta ansvaret för medborgarna. Inte minst viktigi är detla i och med alt samhällel blir alllmer kompliceral.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån anser att förslaget kan innebära ett maximalt ulnyltjande av samhällels samlade resurser. Brottsförebyggunde rådet hälsar med fillfredsställelse alt del slås fasl all i vari fall en inslåns inle kan frånsäga sig ansvarel för en hjälpsökande. Liknande synpunkler förs fram av LRF, Håbo, Linköpings, Kalmur och Helsingborgs kommuner samt Sveriges folkpensionårers riksförbund.

Stolens invundrurverk framhåller atl många människor har svårigheter atl hilla rätt bland samhällets många serviceställen. Inte minst invandrarna har storl behov av all något samhällsorgan ser till atl de får del slöd och den hjälp de behöver. Verket instämmer därför i förslagel.

Sociulstyrelsen finner all förslagel ligger i linje med de strävanden som präglar dagens socialljänsl och innebär ell försiärki kommunall infiytande över socialljänslens innehåll och utformning.

Prop. 1979/80:1 67

Några remissinstanser, bl. a. LO och Länkens Kumrutförbund, betonar atl den föreslagna ordningen med etl yllersla kommunalt ansvar ökar möj-lighelema all ge medborgama en enkel information om den sociala service som finns.

Flera remissinsianser understryker utredningens uppfaUning all det yllersla ansvarel för kommunen förutsätter ell väl fungerande samarbele med andra samhällsorgan.

Borås kommun finner det uppenbart alt förslaget om det yttersta ansvarel innebär en tvingande nödvändighet för socialljänslen att finna och utveckla smidiga samverkansformer med näraliggande verksamheter. Denna process kräver enligl kommunen dock en hög grad av ömsesidighet. som torde gynnas av gemensamma sociala mål och klarl ultalade ansvarsområden för resp. parter.

Spri betonar all del krävs en samordnad planeringsprocess mellan primärkommuner och landsting. Med utgångspunkt från gemensamma principiella riktlinjer kan del inom ramen för en sådan planeringsprocess ske en fördelning av vem som skall ansvara för vad. En sådan mer preciserad ansvarsfördelning får enligt Spri ses som etl instrument all förbällra nödvändig samverkan mellan socialvård och sjukvård. Även riksrevisionsverket. Föreningen Sveriges sociulchefer och Västerås kommun framhåller behovet av en samordnad planering för primärkommuner och landsting som en följd av del kommunala ansvaret.

Andra remissinstanser som i delta sammanhang uttalar sig för ett nära samarbete mellan kommunerna och andra samhällsorgan är brottsf örebyggnnde rådet, Botkyrko och Vara kommuner samt Länkens Kumrulför-bund.

LO finner del väsentligt alt påpeka att kommunernas yttersta ansvar inte får medföra atl enskilda och organisationer kan frita sig från ansvar att solidariskt stödja och hjälpa sina medmänniskor. Del får inte bli så atl anställda "experter" på människor och deras problem tar över allas vårt ansvar. Då finns det enligt LO risk för alt solidariteten uttunnas och vi får ett känslokallt och ännu mer privatiserat samhälle. I stället måste socialtjänsten, som det uttrycks i målparagrafen "inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser". LO anser att detta i första hand bör ske i form av stöd lill det sociala arbete som bedrivs av de organisationer på arbetsplatser och i bostadsområden som verkar för att förbättra människomas livsvillkor. Det är enligt LO också viktigt att man inte glömmer bort de insatser fackföreningsrörelsen gör för sysselsättning, god arbelsmiljö och bättre villkor överhuvudtaget i arbetslivet. LO framhåUer att den sociala gemenskap som fackföreningsrörelsen bidragit till atl skapa på arbetsplatserna är av stort värde.

Intresset av att enskilda och organisationer även i framtiden tar etl ansvar för att stödja och hjälpa medmänniskor understryks också av Svenska nyklerhelsvårdsförbundel,  Länkens  Kamratförbund och Övervakurnus

Prop. 1979/80:1 68

riksförbund. Länkens Kamratförbund anser dock atl en förulsällning för all detla skall kunna ske är elt betydligt förbättrat slöd till det sociala arbele som bedrivs av organisationerna.

Även den enskildes eget ansvar för sin silualion betonas av några remissinstanser.

Föreningen Sveriges st)clulchcfer menar alt det är vikligl alt individens egel ansvar framhålls även i en silualion där kommunen har ett yttersta ansvar för atl slöd- och hjälpinsatser kommer till slånd. Föreningen påpekar i detta sammanhang all synsältel all individen måste ha etl egenansvar för sin silualion i övrigl präglar förslagel lill socialljänsfiag där tvånget och de-laljreglerade åtgärder ställs ål sidan och individen förutsattes ha störst möjlighel atl bedöma sin egen silualion.

Även Norrköpings kommun. SACOISR och Svenska nyklerhelsvårdsförbundel underslryker all principen om kommunens yllersla ansvar inle får lolkas så all den enskildes ansvar för sin egen situation flyttas över på kommunen.

Som tidigare har aniytls kriliserar ell belydande antal remissinstanser ulredningen för all den inle har preciseral ansvarsfördelningen mellan socialljänslen och andra samhällsområden.

Socialstyrelsen år av uppfattningen att kommunens yllersla ansvar måsle ges en klarare beslämning i förhållande till andra huvudmäns ansvarsområden, främsl då genlemol sjukvården och kriminalvården. I annal fall kan del enligl slyrelsen finnas risk all en kommun med sill yllersla ansvar får la på sig uppgifler som normalt skall ulföras av annan huvudman. Styrelsen menar all svåra gränsdragningsproblem finns framför allt inom äldreomsorg och vård och behandling av alkohol- och narkotikamissbrukare. Även utvecklingen mot öppnare vårdformer inom psykiatri och kriminalvård släller krav på precisering av ansvars- och kompetensområden mellan dessa verksamheler och sociaUjänsten. Socialslyrelsen anser vidare all andra huvudmän bör åläggas molsvarande skyldighet atl inom sill ansvarsområde tillhandahålla erforderliga resurser.

Riksrevisionsverkei anser att behovel av en närmare ansvarsreglering mellan kommunema och sjukvårdshuvudmännen framslår särskill klart när det gäller äldreomsorg och behandling av missbrukare. Inom båda dessa områden krävs ofla bäde medicinska insatser från landstingen och sociala insalser från kommunerna. När vårdresurserna är knappa kan i dessa fall en oklar reglering av ansvarel lätt leda lill all berörda huvudmän inle sälter in tillräckliga resurser för sin verksamhet utan i stället förlitar sig lill andra huvudmåns ålgärder. En klarare ansvarsfördelning kan enligt verkel också vara belydelsefull för all huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål.

Länsstyrelsen i Stockholms lån uttalar sig för en klarare bestämning av socialljänslens ansvarsområde främst i förhållande till sjukvård och kriminalvård. I annat fall kan del enligl länsslyrelsen finnas risk för all kommu-

Prop. 1979/80:1 69

nen i vissa fall får la på sig uppgifler som egentligen borde utföras av annan huvudman. Länsslyrelsen menar atl svåra gränsdragningsproblem finns framför alli på äldrevårdssidan men alt även ulvecklingen mol mer öppenvård inom mental- och kriminalvården har lell lill ökad belastning på den kommunala socialvården av psykiskl svårt störda och insufficienta personer. Detsamma gäller alkohol- och narkotikaberoende personer vilkas efterfrågan på medicinsk vård också synes ha ökat. För all kommunens yttersta ansvar skall bli möjligt all bära och därmed meningsfullt anser länsstyrelsen all andra vårdhuvudmän bör åläggas en molsvarande skyldighel all tillhandahålla erforderliga resurser inom sill ansvarsområde. Det framstår dessutom som nödvändigl för länsslyrelsen som tillsynsmyndighel och för besvärsinslanser all få innebörden i och gränserna för kommunens yllersla ansvar klarlagda. Den föreslagna paragrafen måsle enligl länsslyrelsens mening därför komplelleras för att mer konkret ange kommunens skyldigheter och därmed sammanhängande rättigheter för den enskilde. Länsstyrelsen ifrågasätter vidare om inte en beslutsinstans bör finnas för att avgöra gränsdragnings- och ersättningsfrågor mellan olika huvudmän.

Länsstyrelsen i Mulmöhus län vill alt räckvidden av och innebörden i kommunens ansvarsområden får en klar avgränsning, sä atl bestämmelsen inte blir till allt eller intet förpliktande. Redan nu ställs enligt länsstyrelsen förväntningar på att socialvården skall kunna lösa samhällsproblem som faller utanför dess ansvarsområde. För den enskilde är del även av vikt alt få fastslaget olika huvudmäns ansvarsområden. För länsstyrelsen och länsrätten som besvärsinslanser framstår det emellertid inle bara som angeläget utan också som nödvändigt att såväl lagens syfte som gränserna

för det kommunala organets befogenheter och förpliktelser anges i gripbara termer.

Länsstyrelsen i Värmlunds län konstaterar alt utredningen inte närmare har tagit upp frågan om avgränsningen av socialljänslen mot sjukvården med hänsyn till att samarbetsfrågoma är föremål för särskild utredning. Enligt länsslyrelsens uppfattning hade del emellertid varil av slort värde om utredningen ändå klart hade redovisai en uppfattning. För kommunerna är del angeläget att den kommunala socialvården inte belastas med kostnader för all avhjälpa vårdbehov, som del ankommer på sjukvårds-myndigbelen all ombesörja. Landslingen å sin sida får nu la hand om vård av människor, som egenlligen borde omhändertas av socialtjänsten. Denna saknar emellertid adekvata vårdresurser. Läget kommer enligt länsslyrelsens mening knappasi alt förbällras om det kommunala ansvarel vidgas. Länsslyrelsen anser del därför vara i samlliga huvudmäns inlressen all bestämmelserna blir så utformade att kompetenslvisler i möjligasle mån undviks.

Stockholms kommun delar ulredningens uppfattning att primärkommunen har de siörsta förutsättningarna alt la det yttersta ansvaret för den enskildes sociala situation, men vill understryka nödvändighelen av klarare

Prop. 1979/80:1 70

gränser mellan skilda vårdhuvudmäns ansvarsområden. Erfarenheterna av nuvarande -   i praktiken -  uliimaiiva vårdansvar för kommunen visar klarl behovel härav, främsl då genlemol sjukvården vars vårdansvar är alllför allmänl formuleral. Olaliga exempel kan enligt kommunen anföras på de negaliva konsekvenser della har fåll för socialvården, framför allt på äldrevårdssidan. För den öppna socialvården i övrigt har ulvecklingen mol en ökad öppenvård inom menlal- och kriminalvården medfört en ökande tillströmning av psykiskl slörda och insufficienta personer. Också antalet alkohol- och narkolikaberoende personer har ökat starkt. Skyldighelen för kommunen all bereda erforderlig vård innebär i praktiken en i många fall omöjlig uppgift. Kommunen menar all del redan vid nuvarande formella ansvarsfördelning inte är ovanligt vid en del av socialvårdens inslilulioner att man nödgas mottaga eller alltför länge behålla klienler för vilkas adekvata vård man saknar resurser. 1 valet mellan vad man kan erbjuda och ingen vård alls får då en nödlösning accepteras som kan innebära all såväl klienlen som hans medklienter och vårdpersonal far illa. Del är kommunens uppfaUning all så länge denna situation beslår löses inle frågan om gränsdragning mellan socialljänslens och sjukvårdens ansvarsområden genom den av ulredningen föreslagna samverkan. En sådan samverkan kan i bästa fall la »ara på de vinsier som ligger i en mobilisering av den goda viljan hos berörda parter men ökar inte de resurser man faktiskt har atl röra sig med. Av avgörande belydelse är atl respektive ansvarig huvudman erhåller erforderliga resurser för atl kunna fullfölja sin del av vårdansvaret. Göieborgs kommun betonar all socialtjänstlagen inle får leda till all myndigheler och organisationer skjuter över sill ansvar på socialtjänsten. Ansvarsområdena för olika huvudmän måste därför enligt kommunen definieras och avgränsas så klart som möjligt. I annat fall kan förslaget om kommunens yttersta ansvar leda till godlycke och passivitet från andra myndigheler och organisationer och föranleda kompetenslvisler, kanske främsl mellan kommun och landsting.

Mulmö kommun beklagar att utredningen har avstått från atl klargöra ansvarsfördelningen mellan socialtjänst och sjukvård. Kommunen framhåller vidare att utredningen inle heller har klarlagt om eller på vilket sätt det yttersta ansvarel skall förenas med direkta befogenheter för socialtjänsten. Om exempelvis narkolika- eller alkoholmissbrukare inle kan erhålla erforderlig medicinsk vård ankommer det på socialtjänsten atl i någon form ersälla den uteblivna adekvata vården. Andra samhällsseklorer kan således visa sig sakna möjligheter att molsvara sina författningsenliga åligganden. Riskema för ett permanent provisorium är därför enligl kommunen inte obetydliga även om socialutredningen säger sig vilja molverka en sådan utveckling. Kommunen underslryker vidare att det trots socialtjänstlagens regler måsle vara kommunstyrelsen som har det yttersta ansvaret inom kommunen och atl det är styrelsen som liksom hittills skall verka för att kommunens olika organ samarbetar till medborgarnas bästa.

Prop. 1979/80:1 71

Det är vidare enligt kommunens mening absolut nödvändigl att klarlägga kompelensgränserna även i förhållande lill fakullaliva nämnder. 1 annal fall kan man enligt kommunens mening befara myckel besvärliga kompelenskonflikler till nackdel för hela den kommunala verksamhelen.

Helsingborgs kommun finner all såväl rällssäkerhelsskäl som behovel av enhetlighet mellan kommunerna fordrar alt kommunens kompetens genlemol andra huvudmän blir båltre klariagd. Detla gäller i första hand avgränsningen mol landstingets verksamhetsområde. Fastläggande av det yllersla ansvarel enligl 8 2 i socialljänsllagen implicerar enligl kommunen en risk för passivitet för såväl andra myndigheler som enskilda. Myndigheten kan underlåta atl ge erforderligt slöd med hänvisning till socialtjänstens yttersta ansvar. Den enskildes sociala ansvar och vilja alt bislå människor i omgivningen som behöver konlakl och slöd kan reduceras. Socialljänslen kan bli den isolerades och ulslöltes ställförelrädande kamral och vän. Kommunen anser dock alt socialtjänstlagen, med kännedom om att denna risk föreligger, genom ett utvecklat förebyggande arbete med bl. a. information kan motverka en sädan utveckling.

Örebro kommun menar alt en så oklar gränsdragning som ulredningen har angett av flera skäl är förkastlig. Om socialljänslen skall hålla sig ä jour med fillståndet inom områden där det redan finns samhällsorgan med motsvarande uppgifler så krävs det enligt kommunen en resursuppbyggnad som inte är samhällsekonomiskt försvarbar. Kommunen finner all erfarenheten också visar all samarbetet mellan olika verksamhetsområden och huvudmän i hög grad försvåras om ansvars- och uppgiftsfördelningen är oklar. Enligl kommunens mening måste därför strikta gränser eftersträvas. Detta måste ske genom alt ansvarsområdena för hälso- och sjukvård, kri-minimalvård, skolans elevvård elc. preciseras bättre.

Vilhelminu kommun uppehåller sig särskilt vid skyldighelen för socialtjänsten atl vidta åtgärder i avbidan på att ansvarig huvudman kan bereda den enskilde erforderlig vård. Kommunen anser alt utredningen går förbi de problem som är förknippade med denna skyldighel. Inte heller i förhållande till kriminalvården är enligt kommunen den av utredningen gjorda gränsdragningen invändningsfri. Enligl kommunens uppfattning försvåras samarbetet mellan olika verksamhetsområden och huvudmän om ansvars-och uppgiftsfördelningen är oklar. Kommunen anser det därför nödvändigt med ett förtydligande av de olika huvudmännens ansvarsområden.

Spri och Norrköpings kommun understryker atl det kommunala ansvaret inte får leda till skyldighet för socialtjänsten all skapa resurser om brisl föreligger hos annan huvudman.

Sveriges sociulförbund finner det betänkligt att föreskriva ell ultimalivl ansvar för primärkommunen så länge tillräckliga medicinska resurser inte finns som möjliggör för socialvården att förmedla erforderlig vård. Förbundet framhåller att så länge denna situation beslår löses inle frågan om gränsdragningen mellan socialtjänstens och sjukvårdens ansvarsområden genom allmänna rekommendationer om samverkan.

Prop. 1979/80:1 72

SACOISR konstaterar inledningsvis all del råder slor enighet om den grundläggande principen, nämligen atl kommunen skall ha del yttersta ansvaret för all de som vislas i kommunen får del slöd och den hjälp de behöver. Men man skall enligl förbundel i della sammanhang inte glömma bort all frågan om del yttersta ansvarel är komplicerad när den skall lillämpas renl praktiskt. En orsak härtill är alt etl hjälpbehov ofta innehåller fiera olika aspekier. Förbundel anser alt lagförslaget kan resullera i en märkbar förskjutning av ansvar och maktförhållanden inom kommunen och anför i detta sammanhang.

Det nya lagförslaget innebär alt det yttersta ansvarel för människors sociala situation, såväl på strukturell nivå som på individnivå, läggs hos den framtida socialtjänsten. Härigenom kommer denna att bli den förvaltnings-apparatur som har slörst tyngd. Socialnämnden och dess förvallning får på della säll del yllersla ansvaret inom kommunen. Del måsle innebära alt förslagel kan lolkas som om sociala nämnder inte bara har rätl men också plikt atl påvisa eventuella brisier inom andra förvaltningsområden och nämnder, t, ex. sjukvård och skola m. m. Detta kan läll leda till en oklarhel om kompelensområden och därför medverka lill konflikter. SACO/SR finner att olika förvaltningars kompetensområden, avgränsning och samarbelsformer närmare bör ulredas och klargöras.

SACO/SR anser vidare alt socialnämnden inte kan åläggas ansvar för förhållanden som nämnden inte har möjlighet atl på etl avgörande sätl påverka. Om socialljänslen skall ha ansvarel för alt kommuninvånarna har tillfredsställande bostäder måsle enligl förbundel socialtjänsten ha möjlighet all styra såväl bostadsproduktion som fördelning av bostäder. Samma sak gäller resursuppbyggnad och resursfördelning inom en rad andra samhällsområden. Eftersom avsikten uppenbarligen inte är atl socialtjänsten skall få en styrande roll när del gäller andra samhällsfunktioner anser förbundet att rälien lill bostad etc. måsle garanleras av de organ som förtögar över resurserna.

SACOISR påpekar att utredningen i sina överväganden om ansvarsfördelningen använder flera olika ansvarsbegrepp; yttersta ansvar, kostnadsansvar, vårdansvar och behandlingsansvar. Enligt principbetänkandets definition innebär ett "yttersta ansvar" elt "vårdansvar" enbart när inget annat samhällsorgan står för vården. På andra ställen synes enligt förbundet del yttersta ansvaret emellertid utsträckas till att också gälla samtidigt som annat samhällsorgan står för vården. Förutom oklarheten beträffande termen "yttersta ansvar" leder enligl förbundet den konstlade uppdelningen i ett vård- och ett behandlingsansvar tiU oklarhet. Dessa oklarheler i begreppen skapar en motsvarande oklarhet beträffande den faktiska ansvarsfördelningen, vilkel innebär risker för övervältring av ansvar, för dubbelarbete eller för att ingen instans tar ansvar för etl konkret hjälpbehov. Förbundet anser att socialutredningens beskrivning av gränsområdena mot

Prop. 1979/80:1 73

andra samhällsfunktioner därför i många fall blir oklar. För all undvika kompelenslvisler bör enligl SACO/SR:s mening termen "yllersla ansvar" definieras så noga som möjligt, varvid man i huvudsak bör kunna utgå från principbetänkandets definition. Kravel på mera precis definition av använda termer måste enligt förbundet även gälla termerna vård- och behandlingsansvar.

Även Svenska läkuresållskupel och Sveriges läkarförbund förordar en definiering av begreppet "yllersla ansvar" med utgångspunkl från princip-belänkandels definilion. Dessa båda remissinsianser anser vidare atl den av utredningen använda termen "behandlingsansvar " bör utgå och i stället lermen "vårdansvar" konsekvenl användas där ell vård- och behandlingsansvar avses.

Några remissinsianser understryker särskill risken lör atl en oklar ansvarsfördelning kan leda till all andra huvudmän drar sig undan sill ansvar med hänvisning lill kommunens yllersla ansvar. Till dessa remissinsianser hör kammarrätten i Sundsvall. Uppsala och Skövde kommuner saml De handikappades riksjörbund.

1 linje med den sisl nämnda invändningen ligger ell av fiera remissinsianser framfört önskemål alt det ansvar som ligger hos andra huvudmän skall anges i författningar som gäller för dem. Remissinsianser som har denna uppfattning är bl.a. Uppsala, Vara, Skellefteå och Norrköpings kommuner samt Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Även Kommunförbundet påtalar risken för all andra huvudmän undviker all bygga ut angränsande resurser. Del är därför enligt förbundet angelägel all del kommunala ansvaret i princip begränsas lill det kommunala kompetensområdet. Förbundel är emellertid införstått med atl det inle går atl dra skarpa kompetensgränser mellan olika huvudmän och framhåller alt gränsfrågor så långl möjligt bör lösas i samförstånd mellan huvudmännen. För del fall all delta undanlagsvis inle kan ske föreslår förbundel att ansvarsregeln kompletteras med bestämmelser om räll lill ersällning från annan huvudman. Delta för enligt förbundel över på frågan hur tvister bör regleras mellan olika huvudmän om ersällning för den vård del yttersta ansvarel för med sig. Även här gäller i försia hand all della bör lösas på frivillighetens väg. Förbundel kommer att överväga vilka former som därvid kan stå till buds. I varje fall anser förbundet atl domstolprövning inle är lämplig och förutsäller att denna fråga blir föremål för fortsatta överväganden mellan kommun- och landstingsförbunden. Till della vill förbundel foga all bestämmelserna om del kommunala ansvarel måste utformas på etl sådant sätt att man inte fråntar kommunstyrelse och kommunfullmäktige deras rätt all priorilera och fördela resurserna i den enskilda kommunen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län lar i likhel med Kommunförbundel upp frågan om förhållandet mellan det ansvar som kommunema föreslås få och den kommunala kompetensen. Länsstyrelsen finner atl den ulformning som utredningen har gett ansvarsregeln kan komma att slå i slrid med

Prop. 1979/80:1 74

kommunallagens kompelensregel och dessulom komma i konflikt med den rättspraxis som under en lång följd av år har utvecklats. Enligl länsslyrelsen kommer sannolikt också problem alt uppslå för de besvärsprövande myndighelerna när det gäller alt bedöma huruvida en kommun skall anses ha överskridit sina befogenheler.

Bland övriga remissinstanser som är kritiska mot eller tveksamma till ulredningens förslag då del gäller ansvarsgränserna mol andra samhällsorgan finns flera länsslyrelser och kommuner, Lundsling.sjÖrbundel. Föreningen Sveriges socialchefer. Sveriges socitmomers riksjörbund och Sveriges kommunultjänslemunnuförbund. Kritiken rör i första hand gränsdragningen mot sjukvården. I flera remissvar påtalas emellertid oklara gränser också mol kriminalvården.

7    Socialtjänsten — funktion och uppgifter

7.1 Allmänna synpunkter

Kammarrätten i Göteborg finner atl ulredningens förslag innebär all socialljänslen kommer att få en alltmer framlrädande roll i samhällel. Mol den föreslagna utvidgningen av del sociala verksamhelsområdel har kammarrällen inget all erinra. Snarare kan del enligt kammarrätlen sägas att en sådan utvidgning ligger väl i linje med den satsning på förebyggande insatser som präglar den moderna socialvården. Allt talar enligl kammarrällens mening för all ökade satsningar bör göras på förebyggande och allmänt inriktade insalser.

Kummurrätten i SiindsvuU har ingel alt erinra i sak mot ulredningens beskrivning av socialnämndens uppgifter. 1 den beskrivningen anser dock kammarrätten det angelägel all den enskildes berättigade krav på hänsyn till den personliga integriteten betonas slarkare än vad ulredningen har gjort.

Kommunförbundet påpekar inledningsvis all utredningen med social Ijänsl avser varje social insals som socialnämnden svarar för och som direkl eller förmedlal Ijänar den enskilde och ulgör medel för verksamhelens måluppfyllelse. Enligt förbundels mening har ulredningen inle närmare belyst konsekvenserna av denna vida definition. En konsekvens kan bli att vad man i en kommun betraktar som social tjänst i en annan kommun inte betraktas som sådan. Förbundel avser då t.ex. fritidsgårdsverksamhelen. Om denna typ av verksamhet drivs av socialnämnden i en kommun kommer den där att betraktas som social tjänst medan den kommer att betraktas som friiidsverksamhel i en annan kommun där verksamhelen drivs av fritidsnämnden. Den i allmänna motiveringarna givna definitionen på "social tjänst" har inte kommit till ullryck i lagtexlen. Förbundel vill förorda en mer preciserad definilion av begreppel "social ijänsl" med utgångs-

Prop. 1979/80:1 75

punkt från "kommunens ansvar" och "rätten lill bislånd". Avgränsningen kan enligl förbundels mening lämpligen ulgå från socialnämndens lagbundna verksamhel. Delta behöver dock inte utgöra hinder för all kommunen svarar för sociala Ijänsler som går härulöver.

De medel som utredningen har angell för socialljänslen - siruklurinriklade insatser, allmänl inrikiade insalser, individuella insatser - är enligl förbundels mening en lämplig verksamhetsindelning och kan utgöra underlag för socialtjänstens uppgifter. Förbundet vill dock understryka att samtliga uppgifler som föreslås inle är tillämpbara i alla kommuner. Exempel på sådana insalser är socialjour och grannskapsarbele. Del är därför angelägel alt underslryka alt kommunerna inle åläggs all utföra alla de verksamheler som nämns. Förbundel ser därför indelningen och uppgifterna som bra exempel på verksamheter som socialtjänsten kan bedriva. Förbundel vill även betona att de anvisningar som skall komplettera lagstiftningen inle skall ålägga de enskilda kommunerna elt vissl handlingsmöns-ler ulan enbart vara av allmän karaktär.

Förbundel påpekar vidare att utredningen i olika sammanhang lalar om samverkan med övriga facknämnder. Även förhållandet till kommunslyrelsen är emellertid enligt förbundel av slort inlresse med lanke på kom-munslyrelsens övergripande och samordnande ansvar för hela den kommunala verksamhelen. Beskrivningen av socialnämndens generella uppgifler i förslagel lill socialtjänstlag langerar pä olika sätt kommunstyrelsens uppgifter. Förbundet efterlyser därför en klarare avgränsning av socialnämndens generella uppgifler i förhållande till kommunslyrelsen.

Även Övervukunuis riksförbund berör socialljänslens roll i förhållande till andra verksamheter i kommunen och menar all denna borde belysas och diskuteras bättre. Enligl förbundet är del av värde alt kommunerna upprättar handlingsprogram, där olika kommunala verksamheters skyldigheter och åtaganden klart anges för alt undvika målkonflikter.

Sveriges socionomers riksförbund framhåller att förbundel helt delar ulredningens slarka belöning av de siruklurinriklade och allmänl inrikiade insalserna. Linköpings kommun anser alt det är bra all ulredningen utgår från krav som bör slällas på den sociala miljön i stort, liksom generella behov av sociala tjänster. Kommunen uppfattar detla så aU den sociala verksamhelen i slörre utsträckning får sin ulgångspunkt i de allmänna behov människorna har och som kan vara svåra atl lillgodose för i första hand resurssvaga grupper. Liknande synpunkter förs fram av Stenungsunds kommun som menaratt allmänl inriktade insalser måste prioriteras ylterligare i syfte atl förbällra de sämsl slällda gruppernas villkor och därigenom minska behovet av socialhjälp och andra individinriklade insalser. - Å andra sidan anser länsstyrelsernu i Mulmöhus och Ålvsborgs län all tyngdpunkten i socialnämndens verksamhel även i framliden bör ligga i all lämna den enskilde råd, stöd och hjälp, vilket bör markeras genom en omredigering av den föreslagna 4 8 i socialljänsllagen.

Prop. 1979/80:1 76

Länsstyrelsen i Uppsala län år av den uppfattningen alt de allmänl inriktade insatserna bör vara en helt naturlig uppgift för socialtjänsten, även om det bör betonas all medverkan måste ske från andra organ i samhällel. De individuelll inrikiade insalserna som är socialvårdens traditionella uppgift bör enligl länsstyrelsen, på det säll lagen föreslås ulformad, i begreppels verkliga mening kunna bli individuella och fiexibla. Länsstyrelsen varnar dock för risken all flexibiliteten inle bara blir beroende av individens behov ulan även av den politiska viljan och de ekonomiska resurserna i kommunen. Även Borås kommun framhåller i della sammanhang atl kommunernas ekonomiska resurser blir av avgörande belydelse för möjligheten all genomföra förslagel.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån konslalerar alt de allmänl inrikiade insatserna omfallar många områden. Länsslyrelsen framhåller i della sammanhang belydelsen av alt socialljänslen har etl välorganiserat samarbete med föreningslivet som kan utnyttjas såväl som informationskanal som medarbetare. Slalens ungdomsråd stöder ulredningens uppfaUning alt ökade ekonomiska resurser bör ges lill frivilliga organisationer, klientgrupper och samarbelsgrupper där dellagarna själva har inflyiande på verksamheten.

7C0 och Sveriges socionomförbund är positiva lill ulredningens beskrivning av de individuellt inrikiade insalserna men påpekar all en brist i förslagel är all ulredningen inle hell lyckats precisera målel för den individuella behandlingen. Organisationerna är införstådda med all della är en svår uppgifl men anser all man i proposilionsarbelel bör söka nå en mer ensartad målbeskrivning. Man framhåller att det i betänkandel finns alllför många målangivelser på individnivå ("frigöra", "förslärka", "ulveckla ", "lillvarala" och "råda över förhållanden" osv.). En ensarlad målangivelse bedöms vara av belydelse inle minsl ur synpunkten om vad som skall lilläggas begreppet "bislånd för sin livsföring".

Västerås kommun beklagar all utredningen i samband med redovisningen av de individuelll inrikiade insalserna inle alls berör frågor som hänger samman med metodiken i behandlingsarbelel. Enligt kommunens uppfattning ger utredningen ullryck för en behandlingsoplimism som man emellertid inle alls visar belägg för. Kommunen anför vidare.

De individuella insalserna lar i försia hand sikle på en förändring av den sociala situationen, men ulredningen tänker sig också former som mer direkt syflar lill förändringar hos den som söker hjälp och nämner gmpplerapi och psykodrama. Del hade varit värdefulh om ulredningen hade analy-seral sådanl terapeuliskl behandlingsarbele inom socialljänslen, I.ex. i fråga om socialarbelarnas roll som samhällsrepresentant eller klientombudsman. På det principiella planet skulle del ha varit av inlresse att få klarlagt om portalparagrafens människosyn och lagens frivilliga karaklär går alt förena med en social kontroll, som belönar och motiverar individen att bete sig på elt för samhällel acceptabelt sätt. Skall socialtjänsten lyckas

Prop. 1979/80:1 77

i sill arbele med all frigöra resurser hos människor med olika sociala problem - vikligl inte minst med lanke på anslrängningarna all undvika ivångsälgärder - är melodfrågorna angeliigna all komma lill rälla med. Metodfrågorna hänger också nära samman med medvelenhet, människosyn och etisk hållning. Därför är del en brist atl socialulredningen inle haft uirymme för ell bidrag lill den diskussion om dessa frågor som förs bland socialarbelarna.

Sveriges socionomers rik.sförbund framhåller alt ulredningens förslag kommer all medföra all del sociala arbelel och därmed innehållei i socionomernas yrkesroller krafligl förskjuts i riklning mol mer kvalificerade arbelsuppgifler. Behovel av gemensamma bedömningsgrunder och kunskaper kommer enligt förbundet alt förslärkas för att arbetsuppgifterna skall kunna ulföras efler de mål och riktlinjer som ulredningen förordar. Förbundel anser alt ulredningen har försummal all närmare behandla socionomernas yrkesroller och arbetsfördelningen mellan förtroendemän och personal. Det är vidare enligl förbundel yitersl beklagligl all ulredningen inte har använt sig av några modeller med slöd av pågående projekt för all beskriva hur del sociala arbele som ulredningen rekommenderar skall kunna ulföras. Förbundel anför vidare.

Förbundel anser all förtroendemännens huvudsakliga arbelsuppgifter bör vara atl faslslälla mål och planer för verksamheten saml beslul i frågor av övergripande slag. Det måste sedan ankomma på de anslällda atl med sina yrkeskunskaper och i samverkan med andra myndigheter, verka för alt målen förverkligas. Detta innebär också all socialarbetarna skall besluta i alla enskilda ärenden i enlighet med lagarna och de allmänna riktlinjer som politikerna fastställer. Den ökade samverkan med klienten samt med andra myndigheler och organisationer som ulredningen förordar föruisäller också alt socionomen i ökad omfattning har den beslulanderäll som krävs för att samarbetet skall kunna fungera. Ett bra innehåll i samarbetet kan äventyras om inle Ijänslemännen kan fatta de nödvändiga besluten ell konstruktivt samarbete förutsäller. Socialtjänstens kvalilelskrav medför också all basljänslerna inom den primärkommunala socialvården skall be-sätlas med socionomer. Socionomerna kommer i allt slörre omfattning atl arbela i grupp eller ingå i leam eller projekt. Särskill den lilla gruppen vänlas få alllmer ökad belydelse som arbelsinslrumenl. (För all inga missförslånd skall uppslå vill förbundel underslryka all vi med arbetsgrupp avser personer från samma personalkategori medan ell leam består av människor med olika yrkeskunskap.) Såväl socionomernas verksamhelsområde som konlaklyta kommer atl ulökas krafligl om ulredningens inientioner genomförs. Förbundet anser del därför myckel väsentligt au del sociala arbelel bedrivs så all socionomerna kan repliera på i försia hand hela den offentliga organisafionen i närsamhällel. Först härigenom kan en i verklig mening helhetssyn lillämpas vid bearbelning av människors problem, oavsell om problemel(-en) berör en enskild person eller en grupp. Team och projeklgrupper bör således sammansältas efter arbeisuppgifternas art. So-cionomljänsterna bör också i princip vara enhetliga och utbytbara mellan olika verksamhetsområden. Inriktning mot t. ex. socialt grupparbete, sam-

Prop. 1979/80:1 78

hällsarbele eller uppsökande arbele bör således kunna ske ulan atl kommunen därför inrällar speciella Ijänsler. Del bör i slällel handla om arbetsområden. Individuelll inrikiade insalser kommer iroligen också i framliden att ulgöra grunden för del sociala arbelel och vara det siörsla arbetsområdet. Atl längre lider tjänstgöra på skilda arbetsområden kan dessutom vara till fördel för den enskilde socionomen som för socialvårdsorganisalionen. Del gäller främsl i de siörsla kommunerna. Socionomerna måsle även i framliden ha den samhällsveienskapliga bredden i sin ulbildning. Med de uppgifter som socialtjänsten skall klara blir en omfaUande kunskap om samhällel absolut oundgänglig för alt socionomen skall kunna fungera som samordnare av insatser i närsamhället. Den mångfald av arbelsuppgifter som föreslås rymmas i socialljänslen gör del dock nödvändigl atl socionomerna i sin yrkesutövning prakliskl måsle inrikta sig på skilda arbetsområden inom socialljänslen. Delta kommer Iroligen alt medföra all behovet av intern samverkan kommer atl öka kraftigt. Det blir särskill vikligl atl finna en bra modell för denna inlerna samverkan.

Även Helsingborgs kommim anser atl ulredningen har behandlat den framtida socialarbelarrollen allt för översiktligl. Enligl kommunens uppfaUning bör denna fråga bli föremål för särskilda sludier innan den nya lagen Iräder i krafl. Kommunen ger vidare ultryck för följande synpunkter.

Den nya lagen medför höjda ambitioner. Helhetssynen skall utgöra grunden för det dagliga arbetet. Hur skall helhetssynen kunna tillgodoses med beaklande av de differentierade krav på insalser som fordras inom socialljänslen? Kan en socialarbetare syssla med så vill skilda arbetsuppgifter som familjelerapi och fällverksamhet? Har denne också kunskap om förfarande vid utredningar som i.ex. leder till omhändertagande av barn och är dessa arbelsuppgifler förenliga? Socialljänslens organisation lorde härvid spela en avgörande roll. En organisation grundad på lagarbete men med möjlighet lill viss arbelsdifferenliering inom lagen kanske är en lösning. Helhetssynen innebär också att den omfattande kunskap om levnadsförhållanden inom etl begränsat område, som såväl barnomsorgsassislenler som hemvårdsassislenler besitter, måsle knytas samman med erfarenheter från det individ- och familjeinriktade arbelel. För all få en socialljänsl som fungerar enligl ulredningens intentioner måsle således socialarbelarrollen i vid mening och socialtjänstens organisation bli föremål för särskilda sludier.

Kommunförbundet påpekar att socialarbelaren i den framtida socialtjänsten förutsätts - utifrån en helhelssyn - arbela ulåtriktal, aktivt och med bredd i kunnandet. En specialisering av socialarbelarrollen i olika fack kan enligt förbundets mening lill en del sägas motverka en uiveckling mol del målel. Om I.ex. socialassislenlrollen beskärs p.g.a. specialiseringar av typ grannskapsarbete, invandrarfrågor, familjerätt elc. uppstår läll två effekter: dels utarmas socialassisteniens arbete till att omfatta enbarl "tunga" ärenden vilkel i sin lur sannolikl medför svårigheier atl rekrytera assistenter, dels uppkommer en tröghet i organisationen som kan leda till alt helhetssynen i praktiken inte kommer atl lillämpas. Med delta

Prop. 1979/80:1 79

vill förbundet instämma i ulredningens resonemang angående organisationsstrukturen inom socialljänslen.

Flera remissinsianser har ullalal sig orn ulredningens förslag all föra samman socialtjänstens medel i huvudgrupperna siruklurinriklade insalser, allmänl inriktade insatser och individuelll inriktude insatser.

Länsslyrelsen i Kalmar län finner all indelningen är riklig och nalurlig och ulgör en förulsällning för atl framtidens socialtjänst skall kunna uppnå sin målsättning. Nykterhetsrörelsens landsjörbund framhåller all den föreslagna gmpperingen lägger en värdefull grund för en forlgående analys av samhällsulvecklingen och för elt forlsall sociali reformarbele. TCO och Sveriges socionomförbund anser all indelningen av socialljänslens huvuduppgifter är ändamålsenlig. Även SACOISR släller sig i huvudsak positiv lill den föreslagna indelningen.

Socialstyrelsen år kritisk mot begreppel "strukturinriktade insalser" och vill för de insalser som ryms under detla begrepp i stället använda "samhällspåverkande insatser". Styrelsen anför i denna fråga.

Socialutredningen beskriver de olika uppgifler som åvilar den framlida socialtjänsten. Ulredningen skiljer mellan strukturinriktade insalser, allmänl inriktade insatser och individuellt inrikiade insalser. I socialslyrelsens ulvecklingsarbcle är molsvarande benämningar: samhällspåverkande ålgärder, allmänt inrikiade åtgärder och avhjälpande ålgärder. Dessa begrepp förekommer också i utvecklingsarbete på andra håll. Styrelsen anser därför alt siruklurinriklade insalser i stället bör benämnas samhällspåverkande insatser eftersom den benämningen redan blivit etablerad.

Socialstyrelsen anser vidare alt uppsökande verksamhel hellre bör ses som en allmänl inriktad insats än - som ulredningen har föreslagil - en slmklurinriktad (samhällspåverkande) insals. Styrelsen motiverar delta på följande sätl.

Enligl styrelsens mening kommer det sociala arbetet atl sammanlagd utgöra kunskapsunderlag för det samhällspåverkande arbetet. Några särskilda kunskaper kan alltså inte hämlas ur just den uppsökande verksamheten. Detta anlagande stöds också av pågående försöksverksamhel. Styrelsen anser därför att man hellre bör se den uppsökande verksamheten som en allmän Ijänsl. Avgränsningen mellan huvuduppgifterna är av belydelse för del teoretiska arbelel och för planeringen men påverkar givelvis också innehållet i verksamheten.

Även Örebro och Vilhelminu kommuner vänder sig mot ulredningens uppfaUning all uppsökande verksamhel bör belraklas som en slruklurin-riktad insals. Dessa båda remissinstanser anser vidare all socialjour hellre bör ses som en individuelll inriktad än en allmänt inriklad insals och påpekar atl del med lanke på förestående planerings- och ulvecklingsarbcle inte är likgiltigt vilken lerminologi och vilken indelning av verksamhelsområdel som används.

Prop. 1979/80:1 80

7.2 Strukturinriktade insatser

7.2.1 Medverkan i samhällsplaneringen Allmänna synpunkter

Socialulredningens förslag om socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen får ett i del närmasle enhälligt posilivt mottagande av remissinstanserna. Bland de remissinstanser som tillstyrker förslaget i denna del mårksriksåklagaren. kammarråtlerna i Götehtng och Sundsvall, kriminalvårdsstyrelsen, socialslyrelsen, slatskonlorel, riksrevisionsverkei, skolöverstyrelsen, statens plunverk, bosludsstyrelsen, sumlligu länsslyrelser som ultalar sig i denna del, statens handikupprud. Svenska kommunförbundel, samtliga kommuner som lar upp.frågan, LO, SACOISR, TCO, De handikappades riksjörbund, Sveriges .folkpensionärers riksförbund, Sveriges stxialförbiind, Sveriges socionomers riksförbioid, Sveriges läkarförbund och LRF.

Socialstyrelsen anser all beleckningen siruklurinriklade insalser bör ersättas med samhällspåverkande insatser, eftersom denna beteckning redan är etablerad. Genom all man för in samhällspåverkande insalser i del sociala arbelel markeras sirävandena all minska behovel av individuella Ijänsler. Styrelsen framhåller all det är nödvändigl alt betona samarbelel mellan de nya uppgifterna all påverka samhällels struktur och arbetet på individplanel. Genom del individinriklade arbelel och de allmänna Ijäns-terna får sociahjänslen kunskap om brisier och missförhållanden i samhällel och om de förhållanden människor upplever som problem. Slyrelsen anser, liksom socialutredningen, all socialljänslens möjlighel all påverka samhällsplaneringen är etl villkor för en mera genomgripande förändring av arbetsformerna inom den sociala verksamheten. Härigenom bryler socialtjänsten sin isolering och Ivingas redogöra för siu arbetsområde och sina kunskaper. Socialtjänsten blir en akliv problemsökare som kan beskriva sociala problem och missförhållanden i samhället. Sammantagna kan de erfarenheler och kunskaper som fås genom personkännedom och områ-desinriklad verksamhel i kommunerna saml resultaten av forsknings- oich ulredningsinsalser väsentligl öka förulsältningarna för en konkrel medverkan i samhällsplaneringen. Skolöverstyrelsen finner all ulredningens ambifioner, all socialljänslen aklivi skall påverka samhällets utformning, stämmer väl med aktuella strävanden inom skolan. De delmål som anges innebär all närmiljön bör göras så levande och rik som möjligt med skilda slag av verksamheter. Slyrelsen anser del viktigt atl del finns uttryck för etl allsidigt samhällsliv såväl i barnens boendemiljö som i deras skol- och fritidsmiljö. Frågor av detta slag berördes bl.a. i utredningsarbetet kring skolans inre arbele. För att förverkliga den goda närmiljö som SIA-reform-arbetel både fömlsälter och strävar efler är den fysiska och sociala planeringen i kommunerna väsenllig.

Prop. 1979/80:1 81

Del viktigaste i socialutredningens slutbetänkande är, enligl slalens plunverk. all del markerar ell uppbroil från den symlom- och individinriklade lagsliflning som hittills reglerat socialvården. Verket framhåller all del är i försia hand kommunslyrelsen som har alt svara för all de av stats-maktema och kommunen uppslällda sociala målen och värderingarna vägleder samhällsbyggandet. Sociala cenlralnämnden har numera fäll en slarkare koppling lill kommunstyrelse och fullmäktige än lidigare och socialvårdens förelrädare lorde i allmänhet ges tillfälle att framföra sina synpunkler, inle bara på färdiga planlörslag ulan även under planarbelels gång. Myckel lalar emellertid för all denna samverkan behöver ulökas och fördjupas. Sociala hänsyn måsle enligl planverket prägla hela planeringsarbelel. Planerade åtgärder bör ulgå från kunskap om kommuninvånarnas levnadsvillkor och allmänna förulsällningar. Antingen det gäller fysisk planering, bosladsplanering eller sysselsältningsplanering är del angeläget all planeringen inleds med invenlering, beskrivning och analys av de sociala behoven. All få fram meloder som på etl tillfredsställande sätt kan mäta och värdera den sociala situationen och ulvecklingen är således angeläget, liksom alt diskutera de olika sociala komponenlernas belydelse i planeringen. 1 analysen av den sociala siluationen är del särskill vikligl att kunna beskriva denna situations sannolika bakgrund, för all därigenom ge etl underlag för riktiga insatser. De hundikuppades riksförbund understryker behovel av atl sociala aspekter i myckel högre grad än som nu är fallet får påverka all framlida samhällsplanering. Socialljänslen måsle ges en slarkare ställning framför allt när del gäller all formulera målen för den kommunala planeringen. Förbundel ser därför mycket positivt på förslaget om socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen. Planeringsarbelel kommer kanske alt ta längre lid, nya rutiner måste arbelas fram osv., men möjlighelerna all få en samhällsplanering, som ulgår från människornas levnadsvillkor, bör öka. Behov finns bl. a. av samordning av olika planerings-ålgärder för att få fram en helhetssyn på den sociala miljön. En ny samordnad social syn på samhällsplanering är därför nödvändig. Här kan socialtjänsten göra stora insatser. L/?F finner det angelägel att socialtjänsten ges möjlighel alt påverka samhällsplaneringen på alla nivåer. Strukturomvandlingen i samhället går snabbt och del är därför väsenlligl alt sociala hänsyn tillåts balansera de ofta annars dominerande effektivitetshänsynen. LRF understryker särskilt viklen av all sociala hänsyn las vid lokalisering av ulbud av social service och möjligheler till sysselsällning. Särskill i bygder med glesl befolkningsunderlag, där även andelen äldre vanligen är hög, är det angeläget att sociala överväganden prioriteras, framhåller förbundet.

Några remissinsianser, Mulmö kommun, TCO, Sveriges socionomförbund och Alkoholproblemulikers riksorgunisulion är kriliska lill vad socialulredningen föreslår om socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen.

Mulmö kommun, TCO och Sveriges .socionomförbund anser att avsnit-6   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 82

tel om sociaUjänslens medverkan i samhällsplaneringen behöver ulvecklas med slöd av bl. a. vunna prakliska erfarenheter och del forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs. En sådan översyn behövs också för atl nyansera vissa lämligen kategoriska påslåenden om boendesegregationens uppkomst och utveckling, den sociala gemenskapens villkor och sambanden mellan yltre miljö och sociala problem. Här är, menar man, verklighelen belydligl mer sammansall och komplicerad än vad socialulredningen gör gällande. Alkoholproblemalikers riksorgunisulion skräms av länken all socialljänslen skall verka som en självsländig politisk kraft. Del är inle svårl all tänka sig vilka reaktioner man skulle möla om man gav t.ex. polisen, som ju också kommer i konlakl med sociala problem, samma uppgift. Socialljänslen skall alliså, i likhel med andra nämnder och organ, endasi redovisa sina erfarenheter. Del är vikligl all politikerna får en allsidig informalion om människornas problem, men del är fel all ge socialljänslen en särställning i detla avseende. Det kommer alllid atl finnas andra sätt atl se på de sociala problemen, än dem som socialarbetarna redovisar. Socialutredningen har I.ex. inte föreslagit all klienierna skall få några speciella möjligheter att påverka politikerna. Socialljänslen kan, genom grannskapsarbete och andra liknande projekt, komma all la från människor deras egna initiativ och avpolilisera deras kamp för förändringar. Del är också risk för atl socialarbelarna tar över arbelsuppgifler som borde vara människors gemensamma angelägenheler. En ökad social kontroll från myndighelerna blir också effeklen. Det är politiska och andra organisationer som skall driva samhällspolitiska frågor. Organisationen anser alliså, lill skillnad från socialutredningen, att socialtjänstens uppgifler skall klarl avgränsas i förhållande till andra samhällsfunktioners.

Former för sociulljänslens medverkun i samhällsplaneringen

Formerna för socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen las upp av ålskilliga remissinsianser. Vissa remissinsianser delar socialutredningens uppfattning atl det ankommer på socialnämnden att i samverkan med övriga facknämnder närmare utveckla formerna för denna medverkan, medan andra remissinstanser anser atl socialulredningen borde närmare angell formerna för socialnämndens medverkan. All vissa remissinsianser önskar atl socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen bör skrivas in även i annan lag än socialtjänstlagen redogörs för i avsnill 1.3.

Inledningsvis kan man nolera att broltsförebyggande rådet anser, att socialulredningen inte redovisar socialtjänstens ansvarsområde tillräckligt konkret. Vad sedan gäller formerna för socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen anför socialslyrelsen att som socialutredningen påpekar krävs del ell inledande ulvecklingsarbcle som i försia hand dokumenlerar socialljänslens kunskaper om sociala missförhållanden. Enligl ulredningens förslag åläggs socialslyrelsen en belydande roll när det gäller alt medverka lill all kommunerna får erforderligt basmaterial för sitl arbele. Forsknings- och ulredningsinsalser om bl. a. människors närmiljö är ell av

Prop. 1979/80:1 83

flera vikliga kunskapsunderlag för slyrelsens arbele. På kommunal nivå gäller det också all förändra arbetsrutinerna för redan etablerad adminislralion så atl socialljänslen får möjlighel all påverka beslut som fallas om förändringar av den fysiska miljön eller om hur ekonomiska resurser skall ulnyUjas. I flerlalel kommuner saknas i dag förulsällningar för all bedriva ell sådanl arbele. Del år därför angelägel all ulbildning och metodulveckhng för medverkan i samhällsplaneringen snarasl breddas och fördjupas. Statens plunverk anser alt det inle räcker med höga sociala målsätlningar och medverkan från social sakkunskap för alt planeringen skall leda till önskal resullal. Planeringen bör, som också ulredningen anlyder, leda till en samordning av kommunens resurser och verksamhet. De människor som berörs av planeringen måste få en lidig insyn i planeringsarbelel för all därigenom få möjlighel all påverka della. Handläggningsregler om della finns inom byggnadslagstiftningens ram. Del ankommer enligl ulredningen på socialnämnden all i samverkan med övriga facknämnder och kommunslyrelsen närmare utveckla formerna för nämndens medverkan i planeringen. Eftersom organisaloriska och andra förulsällningar varierar kraftigt mellan kommunerna bör formerna inte delaljregleras i socialljänsllagen. Planverket anser alt det är lillräckligl om planeringsarbelel organiseras så all socialvårdens represenlanler ges tillfälle all medverka i programarbete, vid analys av olika planalternaliv, vid planering av ålgärder och då samordnade insalser genomförs. Della kan exempelvis ske genom all tjänstemän inom socialvården adjungeras lill planeringsorganet eller atl särskilda arbelsgmpper som beslår av representanter för byggnadsnämnd, socialnämnd och andra nämnder bildas på förtroendemannaplanet. Malmö kommun framhåller atl eftersom socialtjänstens medverkan i de här frågorna är en ny arbetsuppgift måsle en längre lids försöks- och ulvecklingsarbcle få lillålas pågå. På olika håll söker man sig också fram lill lämpliga arbelsmeloder och modeller liksom man förbällrar kunskapsunderlaget. Ett inledande skede för socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen lorde främst bli atl i vissa angivna avseenden (exempelvis på basis av levnadsnivåkomponenler) följa och beskriva ulvecklingen för gmpper som har del särskilt svårt (sociala problem) liksom aU tala om när den sociala och ekonomiska situationen tenderar all relalivi sell försämras eller om resursbris-ler blir särskilt pålagliga för olika befolkningsgrupper. Den sociala seklorn skall således granska planeringen ur en angiven aspekl och föreslå åtgärder för all komma tillrätta med brislerna. Della slag av medverkan kan vara förhållandevis anspråkslösl och är närmasl elt säll alt i ord beskriva människors levnadsförhållanden, villkor eller vardag.

Liknande synpunkter anförs av andra remissinsianser.

Några remissinstanser pekar på alt socialulredningen borde närmare preciseral formerna för socialljänstens medverkan i samhällsplaneringen. Länsstyrelsen i Stockholms lån framhåller alt om den föreslagna lagstiftningens intentioner skall uppfyllas är det vikligl atl formerna för social-

Prop. 1979/80:1 84

tjänstens medverkan i planeringen klargörs. Tyvärr ger inle utredningen annat än allmänna rekommendationer. Några direkt bindande anvisningar om hur della vikliga arbete skall gå lill i praktiken och vilka nya resurser som krävs förekommer inle. Örebro kommun finner del nalurligl all socialutredningen lalar myckel om vad socialljänslen skall göra och mindre om hur del skall göras. Della gäller inte minsl avsniliel om socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen. Socialvårdens medverkan i samhällsplaneringen har länge diskulerals. men del utvecklingsarbele som hiuills bedrivils är myckel blygsamt. Socialutredningen tänker sig uppenbarligen att socialljänslen skall spela en mera cenlral roll i planeringssammanhang än lidigare. Ulredningen säger exempelvis all socialnämnden bör la inilialiv lill ålgärder även inom andra förvailningsområden. För alt socialljänslen framgångsrikl skall kunna inlervenera inom andra verksamhelsomräden krävs naluriiglvis en avsevärd kunskapsuppbyggnad som i sin lur släller stora krav på socialljänslens informationssystem. Inom della område fordras alltså ett fortsaU ulvecklingsarbete, belönar kommunen. Luleå kommun anser att socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen måsle klart slås fasl. För all denna medverkan skall bli möjlig måsle emellertid socialljänslen snarasl ulveckla instrument, rutiner och meloder härför. Svenska röda korset framhåller atl socialutredningen inte anger hur socialljänslens slriikturpåverkande insatser skall ulformas, men atl det finns skäl anta alt denna inriktning av socialtjänsten kommer att anpassas efler lokala förhållanden och förulsällningar. En remissinstans. Föreningen barnens rätt i samhullet, förordar all socialnämnden får velorält lill planer i de fall de planerade förändringarna inte lar lillräcklig hänsyn till människornas livsmiljö.

Lugbestämmelser om sociulljänslens medverkun i sumhällsplunerlngen

En fråga som många remissinstanser har synpunkler på är om socialljänstens medverkan i samhällsplaneringen bör regleras inte endast i socialtjänstlagen utan även i annan lagstiftning.

Några remissinsianser, bl.a. länsslyrelsen i Kopparbergs län, framhåller alt socialljänslens medverkan i samhäUsplaneringen bör säkerställas genom uiiryckliga besiämmelser i lillämpliga lagar och andra förfaltningar. Länsstyrelsen anger dock inle i vilka förfallningar dessa besiämmelser skall tas in. Karistads kommun saknar en tvingande regel för kommunstyrelsen atl höra socialnämnden i planeringsfrågor och Svenska Diakonsällskapet sätter i fråga om del inle föreligger behov av all ålägga de för samhällsplaneringen särskill ansvariga organen skyldighel all samverka med socialnämnden. Sådana föreskrifter, framhåller sällskapet, skulle öka genomslagskraften av den föreslagna rollen för socialvården i samhällsplaneringen.

Flertalel av de remissinsianser som kommenterar denna fråga framhåller, all om socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen skall slås fasl

Prop. 1979/80:1 85

även i annan lag än socialljänsllagen bör della i försia hand göras i byggnadslagstiftningen. Positiva lill all bestämmelser härom tas in i byggnadslagstiftningen är bl.a. följande remissinsianser. Sociulstyrelsen, länsstyrelsernu i Slockholms, Ålvsborgs och Jämtlands län, Stockholms, Vara och Arvika kommuner saml Föreningens Sveriges sociulchefer, SACOISR, Sveriges socionomers riksförbund och Länkens Kumrulför-bund.

Endast en remissinstans, slutens planverk, anför skäl mot att bestämmelser om socialljänstens medverkan i samhällsplaneringen las in i annan författning än socialtjänstlagen.

Av de remissinstanser som är positiva lill alt bestämmelser om socialljänslens medverkan i samhällsplaneringen tas in i byggnadslagstiftningen pekar socialstyrelsen på att socialulredningen i sill principbetänkande ansåg alt socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen borde regleras föruiom i sociallagstiftning även i annan berörd lagstiftning. Mesl aktuell ansågs då byggnadslagstiftningen vara. 1 sill slutliga förslag anser socialulredningen atl behov inle föreligger av yllerligare regler för socialtjänstens dellagande i samhällsplaneringen. Socialstyrelsen ifrågasäller ulredningens motivering och föreslår atl man särskill prövar behovel av regler i främsl byggnadslagstiflningen för socialtjänstens medverkan i planeringsarbetet. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges sociulchefer framhåller alt med den utformning som lagförslaget fått finns slora risker att utredningens intentioner vad gäller socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen inte kommer atl kunna uppfyllas. Beslämmelsen får genomslagskraft först om andra samhällsplanerande organ, exempelvis byggnadsnämnd, åläggs all efterfråga socialnämndens medverkan i planeringen och redovisa framförda sociala aspekier inför beslulande organ. Byggnadsnämnden och övriga planeringsorgan skall ha skyldighel all redan i början av en planering samarbela med socialtjänsten. Sveriges socionomers riksförbund, vars uppfattning i denna fråga delas av bl. a. SACOISR, framhåller alt socialutredningen har nu i någon mån utvecklat sina taiikegångar kring socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Utredningen har bl. a. formulerat ett anlal delmål som socialljänslen skall verka för. Ulredningen föreslår däremot inte all socialljänstens medverkan i samhällsplaneringen skall regleras i annan lagsliflning än socialtjänstlagen. Della är anmärkningsvärt då socialutredningen i principbetänkandet påpekade atl även byggnadslagstiftningen skulle behöva förändras. Förbundet underslryker all socialtjänsten måste få en reell makt att påverka planeringen. Detla kräver ändringar även i annan lagstiftning än sociallagarna. Som exempel nämns all igångsällningslillsiånd för byggnation av I.ex. bosläder, fritidsområden, kommunikationer och industriområden bör få lämnas först sedan socialnämnden bedömt de sociala konsekvenserna. Även andra former av lagreglering av socialljänstens medverkan är tänkbara, anför förbundet.

Prop. 1979/80:1 86

Den enda remissinstans som uttryckligen anger all socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen inte bör komma till utlryck i någon annan författning än socialljänsllagen är, som tidigare nämnls, statens planverk. Verkel anser alt utöver socialtjänstens medverkan i planeringens olika sla-dier bör, som socialulredningen framhåller, färdiga planförslag remitteras lill socialnämnden för yttrande. Verkel belönar emellertid att det är viktigt all en sådan ordning inle låses i lagstiftningen, eftersom della skulle kunna lolkas som atl det vore tillräckligt atl färdiga planförslag remitteras lill socialnämnden. Eu annat skäl är alt den snabba utvecklingen på olika områden leder lill organisatoriska förändringar som gör det mindre lämpligt atl i förfaUning reglera omfattningen av samrådsförfarandet genom all där I.ex. räkna upp de förvaliningar. vilkas mening byggnadsnämnden i olika fall skulle vara skyldig all inhämla. Del måsle förulsällas all kommunslyrelsen tillförsäkrar socialnämnden inflytande på hela planeringen inom kommunen.

Socialnämndens förhållande till övriga facknämnder

Flera remissinstanser kommenterar socialljänstens samverkan med övriga facknämnder. De flesta av dessa remissinsianser behandlar frågorna om samverkan hell korlfailal och de inskränker sig ofta lill atl framhålla, alt del är av siörsla vikt alt socialljänslen aktivt samarbelar med andra nämnder om socialulredningens inientioner skall kunna förverkligas eller atl de ser myckel posilivi på ell sådanl samarbele. Några remissinsianser utvecklar dock sina synpunkler på samverkansfrågorna.

Kommunförbundet anför all av socialljänslens uppgifler i den lotala kommunala verksamheten följer alt socialtjänsten genom sina resurser skall uppfylla huvudparlen av del kommunala ansvarel. Arbelel med all ta fram planeringsunderlag kräver medverkan från flera kommunala organ och kanske också från ulomkommunala organ. I delta arbele bör någol organ ges uppgiften all vara initiativtagare och administrativ samordnare av verksamheten. Dessa uppgifler kan enligl slyrelsen läggas på socialnämnden. Della behöver inle innebära all socialljänslen ges en överordnad roll i förhållande lill andra nämnder. I stället bör socialtjänsten ges en praktisk samordningsroll. Möjligheten för den enskilda kommunen att ge annan nämnd denna roll bör även finnas. Även om annat kommunalt organ ges denna samordningsuppgift bör inget hindra atl socialnämnden lar initiativ lill etl sådanl arbete, framhåller förbundet. Statens handikuppråd pekar på all socialulredningen framhåller, all en förutsättning för atl utredningens inientioner skall kunna uppfyllas är ell väl utvecklat samarbete mellan och inom olika samhällsorgan och mellan olika yrkeskalegorier. Rådel frågar sig hur della samarbele prakliskl skall kunna realiseras och vilka ylterligare resurser del kommer all krävas. Dessa problem har utredningen tyvärr inte gåll närmare in på ulan de överlämnas i stort selt lill kommunerna atl lösa. Visserligen framhåller socialutredningen behovet av centrala direktiv

Prop. 1979/80:1 87

för samverkan och speciellt angelägenheten av riktlinjer för samverkan mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården, men det sker i yUersl svepande ordalag. Del måsle understrykas alt samverkan aldrig är etl mål i sig, anför rådet. Uppsala kommun framhåller alt om socialljänstens medverkan i samhällsplaneringen skrivs in i lagen får della inle uppfällas så alt det bara blir socialnämnden som svarar för de sociala målen i kommunens planering. Del bör vara självklarl för de olika facknämnderna alt planera sin verksamhet efter sociala mål. I praktiken är en förutsättning alt det finns effektivi och smidigt fungerande samarbelsformer mellan de olika facknämnderna och förvaltningarna. Arvika kommun anser atl socialtjänsten ensam inle kan ange den sociala dimensionen i samhällsplaneringen och atl det är nödvändigt atl kommunerna organiserar ett väl utbyggt och fungerande planeringsorgan där social, ekonomisk och fysisk planering kan samordnas. Sveriges kommunultjänslemunnuförbund ställer sig i vissa avseenden tveksamt till vad som i utredningsförslaget sägs om samarbete med exempelvis föreningar. Ett sådant samarbete kan, enligt förbundet, leda till att socialtjänsten indirekt kommeratt styra föreningsakliviieterna och därmed minska föreningarnas initiativförmåga och vitalitet. Förbundel vill inskränka det lagbundna samarbetet genom atl föreslå följande lydelse av 4 S i förslaget lill socialtjänstlag: "Till socialnämndens uppgifter hör att göra sig väl förtrogen med enskildas levnadsförhållanden i kommunen och genom stöd av generell art genlemol föreningar, organisationer och enskilda verka för goda miljöer i kommunen, ge informalion om socialljänslen i kommunen." Den föreslagna lydelsen av paragrafen innebär självfallel att socialnämnden skall ta tillvara föreningslivets positiva möjligheter atl aktivera grupper och enskilda, betonar förbundet.

Övrigu nämnders och styrelsers medverkan i den sociulu planeringen

Flera remissinstanser framhåller att del får inte vara förbehållet socialtjänsten att bidra med sociala synpunkter på planeringen av samhället. Även andra nämnder och styrelser, t.ex. kulturnämnd och skolstyrelse, har erfarenheter av och kunskap om sociala frågor även om underlaget för dessa ofta är mera begränsat än för socialnämnden. Att dessa nämnder och styrelser bör fä medverka på lika villkor då det gäller att tillföra samhällsplaneringen social kunskap, betonas av fiera remissinsianser.

Statens planverk anser alt den kommunala planeringen skall vara etl lagarbete. Således har inte bara sociala centralnämnden viktiga bidrag till planeringen, utan hälsovårdsnämnd m.fl., vilka alla har erfarenheter av den sociala situationen i kommunens olika delar. Borås kommun finner det angeläget att ta tillvara den kunskap som finns inom en förvaltning. Socialtjänstens kunskaper bör dock varken överskattas eller underskattas. Socialtjänsten är enbart ett av flera samhällsorgan med kunskaper om den sociala verkligheten och socialtjänsten kan ensam inte göra anspråk på att

Prop. 1979/80:1 88

ange den "sociala dimensionen". Del är vikligl att den kommunala planeringen omfatlar även social sakkunskap från skilda håll och med varierande perspektiv. Sundsvalls kt/nimun poängterar alt socialljänstens ökade ansvar och engagemang i samhällsplaneringen inte får innebära all andra facknämnders och samhällsorgans sociala engagemang minskar. TväiHom bör den sociala medvetenheten och ansvarel för människors sociala silualion genomsyra alla samhällsorgan. Föruiom all tillföra social sakkunskap i enskilda planeringsprojekl, bör således socialljänstens uppgifl bli alt mera lolall och längsikligl verka för all denna sociala medvelenhel ökar hos även andra samhällsorgan. Liknande synpunkler förs fram även av andra remissinsianser, bl.a. Kommunförbundel, Skövde kommun. Svenska läkaresällskapel och 5 veriges kornmunalljänsiemannaförhund.

Barnomsorgsgruppen anser all socialarbelarnas personliga erfarenheler av sociala problem inom olika områden kan bidra med mycket malerial lill planeringen, men gruppen finner atl socialulredningens beskrivning av hur planeringen lillförs underlag är koncenlrerad lill socialarbelarna på ell olyckligl sätl. Inom socialljänslen har även andra yrkesgrupper än socialarbetarna, exempelvis barnomsorgspersonal, slora erfarenheler som bör las fillvara. Även föräldrautbildningen bör ges stor belydelse i della sammanhang. Genom den inriklning barnomsorgsgruppen ger föräldrautbildningen, där föräldrar sinsemellan och i samspel med personal förulsälls utbyta erfarenheler och kunskaper som bl.a. gäller samhälleliga förhållanden bör verksamhelen ge ell rikhalligl underlag för planeringsarbelel. I målel all ge föräldrarna möjlighet atl påverka sin och barnens silualion bör även ingå all kunna påverka den samhälleliga planeringsprocessen.

Några remissinstanser ullrycker farhågor för all socialulredningens förslag kommer atl medföra, alt ansvaret tor atl de sociala aspekterna blir beaklade vid planeringen övergår från kommunslyrelsen lill socialnämnden.

Brottsjörebyggande rådel anser alt ansvarel för atl de sociala aspeklerna blir beaklade i all kommunal planering fortfarande skall ligga hos kommunstyrelse/fullmäktige. De olika facknämnderna (byggnadsnämnd, skolstyrelse, fritidsnämnd elc.) bör dock under pågående planeringsarbete regelmässigi samverka med socialljänslen. På molsvarande säll bör socialnämnden samarbeta i sill planeringsarbele. Enligl Ktmimunförbundel är kommunslyrelsen del organ i kommunen som har ansvaret för övergripande kommunal planering. Enligl förbundels mening skulle del vara olyckligl om man gav yllerligare ell kommunall organ molsvarande ansvar. Förbundel avvisar socialulredningens förslag all socialnämnden skall ges ell övergripande ansvar för atl tillföra planeringen sociala aspekier.

Riksrevisitmsverkel framhåller all elt lagsladgal ansvar för all sociala mål beaktas i planeringen bör ligga på kommunslyrelsen och att det för socialnämnden snarare bör vara en lagsladgad befogenhel än en obligalorisk skyldighel all medverka i planeringsprocessen.

Enligt statens planverk är del i försia hand kommunslyrelsen som har alt

Prop. 1979/80:1 89

ansvara för atl de av slalsmaklerna och kommunen uppslällda sociala målen och värderingarna får vara vägledande för samhällsbyggandel.

LO finner del nödvändigl all betona deis all socialtjänsten inte fär ulvecklas till etl andra kommunall sladsarkileklkonlor, dels all socialljänslen inle får la över kommunstyrelsens roll som samordnare och ledare av den kommunala planeringen.

Delmål att beakla i pluneringen

Socialulredningen anger i sill slulbelänkande tio delmål som socialljänslens förelrädare skall verka för då de deltar i planeringen av nya bosladsområden och sanering av gamla. De remissinstanser som kommenterar socialulredningens förslag i denna del är positiva lill de uppsalla delmålen. Endasi en remissinslans, brott.sförebyggande rådel. är iveksam lill de angivna delmålen. Rådel anser atl för flera av delmålen har andra samhällsorgan del verkslällande ansvarel, vart"ör socialulredningens formuleringar kan förorsaka problem beträffande kompelensgränserna mellan de olika ansvarsorganen.

Övriga remissinstanser tillstyrker de uppsatta delmålen. Bostadsstyrelsen anser all delmålen är väl formulerade och lorde omfallas av de flesla parter. Dock saknar slyrelsen i detla avsnill målel att göra del möjligi för invånarna i äldre områden all bo kvar efter en sanering. Slyrelsen pekar också på all utredningen inle berör några av de svårigheier som föreligger för all förverkliga många av målen - svårigheier som även socialljänstens företrädare kan ha svårl atl klara av. Länsstyrelsen i Blekinge län finner atl delmålen i och för sig inte är nya i samhällsdebatlen. De har däremol ofla fått slå tillbaka på grund av bl. a. lekniska och ekonomiska reslriklioner. En bidragande orsak lill all så har blivit fallel kan enligl länsslyrelsen vara att ingel av de i planeringen dellagande organen har känl specielll ansvar för de sociala aspeklerna. Vidare lorde inle heller konsekvenserna lör samhället av ett brislande hänsynslagande lill de sociala aspekterna vara lillfredsslällande belysta. Länsslyrelsen ansluler sig sålunda lill de av ulredningen angivna delmålen. Västerås komniun menar all delmålen svarar mol de krav man kan slälla på en god bosladsmiljö med hänsyn lill behoven hos olika kalegorier av boende. Alt medverka till en sådan god bosladsmiljö bör vara ell rimligt mål för socialljänslen.

LO och Länkens Kamratförbund anser att förteckningen över delmålen är ulomordenlligl värdefull och alt det måsle vara en angelägenhet för hela samhället atl se lill atl målen uppnås. De finner det därför halvhjärtat när utredningen endast föreslår att detta är punkter som skall bevakas av socialtjänsten. Eftersom delmålen är mycket angelägna borde de ingå som en obligatorisk checklista i varje planeringssammanhang. Listan borde därför införas i byggnadslagstiftningen så att det blir ett åliggande för byggnadsnämnden och kommunslyrelsen alt se till att de angivna delmålen uppnås.

Prop. 1979/80:1 90

Områdesbeskrivningar

1 den fysiska planeringen ingår som regel en omfattande leknisk och geografisk områdesbeskrivning. Socialulredningen föreslår all planeringen komplelleras av en social områdesbeskrivning. Några av remissinslanserna har synpunkter på delta förslag.

Statistiska centrulbyrån anser atl uppgiften alt framställa sociala områdesbeskrivningar med informalion om befolknings-, inkomsl-, boende och andra förhållanden är av sådan karaklär atl slalistisk fackkunskap behövs. Områdesbeskrivningar föruisäller kunskap om bl. a. olika informationskällor, statistiska meloder och presenlalionsformer. Det bör i försia hand vara en uppgifl för en slalistisk forskningsmyndighet att här söka ge behövlig service genom alt tillhandahålla etl enhetligt slalisliskl underlag av detta slag.

Skolöverslyrelsen framhåUer all den sociala områdesbeskrivningen bör delvis ske i samverkan med skolmyndighelema.

Enligl statens planverk kan en social områdesbeskrivning enligt utredningens förslag innehålla uppgifter om befolkningens sammansältning, inkomstförhållanden, bosladsförhållanden, serviceslandard samt förekomst av sociala problem. Dessa uppgifter har i allmänhet använts vid den fysiska planeringen, i varje fall de fyra första typerna av uppgifter. Vanligtvis har kommunstyrelsen numera lill sill förfogande elt planeringssekretariat som lar fram många av dessa uppgifler med hjälp av allmän statistik och den egna förvaltningen. Sociala problem av olika slag har dock mera sällan dokumenterats och analyserats i plansammanhang. Även länsstyrelsen i Blekinge län underslryker atl uppgifter om befolkningens sammansättning, inkomstförhällanden och bostadsförhållanden sedan länge ingår som en stor del av underlaget för såväl den regionala som den lokala planeringen. Den i dag tillgängliga statistiken ger i dessa avseenden tämligen goda möjligheter lill social områdesbeskrivning med den huvudsakliga innebörd som ulredningen lägger i begreppet. Vad som däremot får anses otillfredsställande belyst i flera planeringssammanhang är förekomsten av sådana problem som kan ha sin grund i samhällsmiljön. Enligt länsslyrelsens mening är det framför allt inom delta område som socialnämnden kan lämna väsentliga bidrag lill planeringsunderlaget. Linköpings kommun understryker vikten av att sociala mål ligger lill grund för samhällsplaneringen. En social områdesbeskrivning utöver de tekniska och geografiska områdesbeskrivningar som vanligen förekommer är här väsenllig. Tendenser lill seklorisering av planeringen, som lätt uppslår vid indelning i ekonomisk planering, fysisk planering, planering för speciella områden m. m.. måste så långt möjligt motverkas. Annars försvåras den överblick som krävs för ett samlal planeringsarbele mol de sociala målen.

Former för redovisning av socialnämnds kunskaper och erfarenheter

Av remissvaren framgår att remissinstanserna är ense om att socialarbelarna har slora kunskaper och erfarenheler om sociala problems uppkomst

Prop. 1979/80:1 91

och orsaker. Flera remissinstanser anser dock atl socialljänslen kan få slora svårigheier med all redovisa sina kunskaper och erfarenheler på elt lillgängligl och förslåeligi sätl.

Slalens plunverk framhåller all inom den kommunala socialvården finns erfarenheler av och kunskap om orsaker lill villkoren lör enskilda och grupper som bör förmedlas. De frågor som hör samman med alt samla in. syslemalisera och presenlera eriarenheterna är dock otillräckligt beaklade. Man måste framdeles undersöka vilka modeller som kan bidra till en mer nyanserad verklighetsbeskrivning som underlag för politiska beslul i kommunerna. Del är således enligl planverket väsenlligl all sociala be-skrivningssyslem utvecklas och prövas. Sådana syslem kan ge ell bätlre underlag bl. a. vid den kommunala fysiska planeringen och vid värderingen av denna. För atl fullgöra uppgiften all förmedla information förutsälls vidare alt socialvården lar tillvara de uppgifter som den sociala och tvärvetenskapliga forskningen tillhandahåller.

Även länsslyrelsen i Su>ckliolms län pekar på all socialljänslen måste finna prakliska former och metoder för att kunna beskriva och formulera sina erfarenheler och kunskaper om människors livsvillkor i lermer som kan förslås och användas av poliliker, lekniker och planerare.

Liknande åsikler förs fram av länsslyrelsen i Västmanland saml Helsingborgs och Gävle ktimmiiner.

Sumhullsplunering på riks- och länsnivå

Några remissinstanser berör i sina remissvar frågan om hur medverkan i samhällsplaneringen skall ske på riks- och länsnivå. Länsstyrelsen i Sit>ck-holms län framhåller alt på riksnivå (socialdepartementet, socialstyrelsen, statens planverk m.fl.) bör medverkan i samhällsplaneringen syfta till att formulera översiktliga mål på grundval av de kunskaper som finns där. Länsslyrelsernu i Kronobergs och Värmlands län finner del angelägel med en ökad medverkan från socialvårdens sida även i den planering som sker på läns- och riksnivå. På den regionala nivån bör socialkonsulenlerna i ökad utsträckning kunna engageras i arbetet med länsplaneringen. Socialkonsulenlerna kan bidra med synpunkler på och underlagsmaterial för den sociala servicen i kommunerna framför allt i fråga om barna- och åldringsvård och komma med förslag lill ålgärder inom dessa områden. Botkyrka kommun anser att det bör ligga i sakens nalur alt socialsektorns medverkan i samhällsplaneringen har sin lyngdpunkl på lokal nivå, där kännedomen om människors villkor och om effektema av samhällsplaneringen finns. Det är emellertid viktigi alt man på regional nivå får del av socialvårdens erfarenheter på detla område. Det är nämligen myckel svårl alt genom lokall samhällsplanerande förändra den sociala strukturen i kommunen på grund av del slarka infiytandel från regionen i övrigt.

Prop. 1979/80:1 92

Socialtjänstens resurser

De remissinsianser, som tar upp frågan om socialljänslens framlida resurser, understryker samlliga atl det är nödvändigl med kraftiga förstärkningar UV socialljänstens resurser om medverkan i samhällsplaneringen skall bli effektiv och ge resullal. Länsstyrelsen i Värmlands lån framhåller au socialnämnden måsle fö möjligheler all bevaka alt den får de resurser som krävs för all socialtjänstlagens mål skall kunna uppnås inom ramen för kommunens resurser, Håbo kommun anser all slalen bör träda in med slöd, som säkersiäller atl socialnämnden kan medverka i samhällsplaneringen. Borås kommun finner atl socialutredningens förslag om ylterligare sociala insalser kommer alt medföra betydande krav på förstärkning av socialljänslens resurser. Försl på längre sikl lorde resuhalet av allmänl förebyggande insalser slå igenom och påverka behovet av hjälpinsalser på individnivå. Enligt kommunen lorde vare sig vinslerna genom soft-reformen ellergenom en omfördelning av resurserna inom socialljänslen ha särskill slor belydelse. Arviku kommim framhåller all de väsenlligt förändrade målen för socialt arbele innebär ell ökal behov av resurser som endast i mycket begränsad omfaUning kompenseras genom den föreslagna soft-reformen. De nya arbetsuppgifterna kommer all innebära omfördelning av ekonomiska och personella resurser, krav på nya ekonomiska resurser och krav på utbildning av ijänslemän och förlroendemän. Sveriges kommu-nalijänstemannaförbiind underslryker all ytteriigare personalförslärkning behövs för all berörda tjänstemän i realiteten skall kunna aklivi arbela med strukturinriktade insatser. Resurserna är i dag så knappa all insalser utom de individviella är ovanliga. Föreningen barnens rätt i samhället betonar all skall de barnavårdande insalserna kunna förbällras krävs etl nytänkande i resursfrågorna. Etl belydande anlal nya Ijänsler måsle skapas. Dessa tjänster måsle vara avpassade efter klienlelets sloriek och beskaf fenhei och efter tumregler för hur lång lid varje klienl måste få ta på socialbyrån, inom mödravårdscentral, barnavårdscentral, hos skolpsykolog, kurator, sköterska och andra sedan länge underbemannade områden. De faktiska problemen kan inle längre lösas med "omfördelning av resurser".

Utbildning

Ålskilliga remissinsianser betonar alt de nya uppgifterna för och kraven på socialljänslen kommer all leda lill ell slort behov av fort- och vidareutbildning för såväl förtroendevalda som tjänstemän. Bland de remissinstanser som särskilt betonar behovel av ulbildning märks socialstyrelsen, stalskonloret, länsstyrelsernu i Östergötlunds, Jönköpings och Örebro län, Uppsala, Kalmar, Vura, Arvika, Falu, Öslersiinds, Skellefteå, Sunds-vulls och Vilhelmina kommuner, Sveriges socionomers riksförbund samt Sveriges kmnmiinalljånstemaniiuförbiind.

Skellefteå kommun framhåller alt om del skall bli möjligt för socialtjäns-

Prop. 1979/80:1 93

len alt meningsfulli medverka på del säu som socialutredningen tänkt sig, fömlsäller della bl.a. avsevärda uibildningsinsalser för de förtroendevalda och för socialljänslens anställda. Detla gäller även för övriga grupper som är ansvariga för samhällels planering.

Sundsvulls ktnnmim ser del som mycket angelägel all socialljänslens allt större engagemang i samhällsplaneringen föregås och följs upp av utbildning för atl därigenom göra det möjligt för socialarbelare atl förslå de begrepp och den lerminologi som planerare använder och därmed på elt bällre säll kunna lillgodogöra sig erfarenheterna av medverkan i samhällsplaneringen. Del finns slora fördelar alt vinna i att gemensaml med i.ex, byggnadsnämnd och sladsbyggnadskontor bedriva kurs- och konferens-verksamhel. Iniemulbildning i denna form ger personlig konlakl mellan olika berörda ijänslemän och poliliker, varvid förväniningar, roller, kunskaper, frågor om målsätlning, organisaloriska frågor osv. kan diskuteras. Sveriges koinmiinulijänslemannaförbiind anser alt del är nödvändigl all allt slörre resurser avsätts för de stmklurinriktade insatserna, I dag saknas emellertid den kunskap som erfordras för atl sociala cenlralnämnden med någon slörre framgång skall kunna ulvidga denna verksamhel. Förbundel framhåller att en omfattande fort- och vidareutbildning av socialarbetarna är nödvändig för dessa arbetsuppgifter. Exempelvis behövs ökade kunskaper om samhällsplanering, kommunal ekonomi och planering. Elt samarbele i planeringssammanhang kräver förståelse mellan olika förvaltningar och funktioner i kommunen. För att denna förståelse skall komma lill slånd är del väsenlligt all kunskaperna om socialnämndens verksamhet ökar bland övriga personalgrupper/förvaltningar i kommunen. Fortbildning, fortlöpande diskussioner och personalutvecklingsprojekt med förelrädare för olika delar av kommunens verksamhel, är här elt verksami medel för alt få lill stånd en bätlre förståelse.

Liknande synpunkter anförs av flertalet av de remissinstanser som uttalar sig i denna fråga.

Forskning

Behovet av forskning vad gäller socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen kommenleras av nägra remissinsianser. Lånsstyrelsen i Gävleborgs län anser all del är väsenlligt atl forskningen om orsakssambanden mellan de sociala problemen och samhällsslrukiuren ulökas. Det är också angeläget atl exislerande forskningsresullal och målsättningar inom den sociala sektorn sprids lill dem som är verksamma inom såväl socialvården som samhällsplaneringen. Sociologiska Inslilulionen vid Slockholms universilel anser all det är svårt för socialnämnden atl medverka aktivt i samhällsplaneringen. Svårigheten beror dels på all önskemål och behov skiftar slarkl inom olika skikt och grupper i samhället, dels pä att kunskaperna om orsakerna lill alt problem och hjälpbehov uppslår är ofullständiga. Institutionen underslryker därför del på flera håll i ulredningen framförda påpe-

Prop. 1979/80:1 94

kandei om behov av ökad forskning inom socialvårdens omräde som kontrast till den i hög grad på tyckande grundade debatt, som lörekommit rörande t.ex. lämpliga vårdinsatser, effekter av olika vård- och behandlings-åtgärder samt av olika boendemiljöer. En systematisk uppföljning av olika vårdålgärder är enligt inslitulionens uppfattning väsenlligl för all ge underlag för framlida ålgärder inom områdel. Sveriges kommiinalljänstemanna-förbiind framhåller alt de strukturinriktade insalserna kräver en inlensifierad social forskning som är direkl knulen till socialljänslens verksamhet. Förbundet anser därför att en kraftig utbyggnad av den sociala forskningen är väl motiverad, Väsentligl är, all en sådan forskningsorganisation byggs upp så all elt direkl samarbele kommer lill stånd mellan den sociala verksamheten, forskningen och grundutbildningen av socialarbelare. Vidareulbildning och forskning är för många socialarbelare av stor betydelse för atl kunna utvecklas i arbelel och för alt klara av sin svåra psykiska arbetsmiljö. Socialforskningsinstilulet (SOFI) bör enligt förbundets uppfattning organisatoriskt knytas lill grundutbildningen av socialarbelare för alt resurserna bällre skall komma socialljänslen tillgodo,

7.2.2 Fältverksamhel och grannskapsarbete

Flertalet remissinstanser är posilivi inställda lill fällverksamhet och grannskapsarbele som resurser i det sociala arbelel. Viss krilik riklas dock mol ulredningens sätl alt beskriva arbetsformerna, vilket anses kunna leda till en styrning som inle går all förena med de frivilliga inilialiv som ulgör grundvalen för en framgångsrik verksamhel på detla område. I linje med denna invändning understryker flera remissinstanser behovel och värdel av ell nära samarbele mellan socialljänslen och föreningslivet i arbelet på fallet.

Broltsförebyggande rådel finner atl fällverksamhet och grannskapsarbete är av cenlral betydelse från förebyggande synpunkt och alt ulvecklingen av dessa arbetsmetoder bör förstärkas. Rådel vill dock understryka vikten av atl arbetsområdena inle avskärmas från den mer individinriklade delen av socialljänslen. Erfarenheten har enligl rådet visal all konkurrensförhållanden har kunnat uppslå inom socialförvallningen mellan t.ex. fältverksamhel och ulrednings/behandlingsverksamhel. De skilda arbelsmeloderna har ibland varil orsak till all socialarbelarna hafl olika uppfallningar om sina resp. ansvarsområden. Della har i sin lur fåll lill följd endera all man dubbelarbelat eller atl önskvärda insatser inte alls kommil lill stånd. Förebyggande synpunkler betonas också av riksåklagaren, som menar all grannskapsarbete är av slor belydelse då del gäller alt molverka kriminali-lel och annat asocialt beleende. Riksåklagaren anser all en ökad salsning på della område därför är angelägen.

Även Sundsvalls kommun ger utlryck för en odelat positiv inställning lill fäll- och grannskapsarbete. Kommunen anför.

Prop. 1979/80:1 95

Inom Sundsvalls socialkontor bedriver en av de vård- och behandlingsgrupper som arbelar inom sociala avdelningen etl mera okonventionellt arbete med sociala problem. Man har genom eu pågående försök med förenklad socialhjälpshantering enligl SOIT-modellen skapai utrymme för atl i ökad ulslräckning gå ul på fältet och därmed i projektform pröva en del grupporienlerade meloder med samtalskontakt som grund. Man har därvid Htl olika målgrupper alt aktivera sig. formulera krav på sin omgivning osv. i syfte alt förbällra sin situation. Gruppen har sell della nya säll all arbela som en angelägen och framkomlig väg för sociali arbele,

TCO och Sveriges socionomförbiind är nägot Iveksamma lill värdet av dessa verksamhelsformer och anför.

Den hiuills bedrivna verksamhelen med grannskapsarbele har inle varil hell framgångsrik, men väl getl nyttiga kunskaper. Den har bl. a. pekat på nödvändigheten av värdegemenskap, av människors behov av alt känna varandra, av all känna samhörighet med sitl område och av atl ha en social förankring. Den myndighetsulövade sociala kontrollen har varil elt annal hinder för en utveckling av en naturlig social gemenskap. De vunna erfarenheterna av grannskapsarbete pekar vidare på behovet av att klariägga socialarbetarens roll i förhållande lill politikems.

Klippuns kommun anser atl grannskapsarbetets funktion bör yllerligare analyseras. Erfarenheler från genomförda projekl visar enligl kommunen all man med använda metoder kan uppnå goda resultat på korl sikl, men atl verksamhelen stagnerar eller går tillbaka när socialarbetarnas direkla engagemang upphör.

Föreningen Sveriges socialchefer är Iveksam lill utredningens beskrivning av grannskapsarbetet. Föreningen utgår från ulredningens uttalande alt delta arbele "liksom annan verksamhel inom socialljänslen skall bedrivas inom ramen för de mål och rikllinjer som förfatlningarna och socialnämnden anger. Ärenden som aktualiseras i arbetet bör handläggas enligt samma principer för kompetensfördelningen i beslutsprocessen som andra ärende." Enligl föreningens mening är det varken möjligt eller lämpligl alt detaljslyra den verksamhel som bedrivs inom ramen för ell grannskapsarbele. Grannskapsarbele innebär i många fall alt socialförvaltningen släller resurser lill förfogande som gör del möjligt för en grupp alt bearbeia gemensamma problem. Della arbete måsle bedrivas pä gruppens villkor och ansvar. Föreningen påpekar alt del i sammanhängd även bör observeras all grannskapsarbete i många fall bedrivs genom olika organisationer. Organisationema måsle enligl föreningen i sådana fall arbela utifrån sina egna värderingar i exempelvis politiskt och religiöst hänseende. Även SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund reagerar negativt på detla uttalande av ulredningen och understryker aU grannskapsarbete innebär atl samhället tillför resurser och på så säll möjliggör en aktivering av olika intressegrupper men aU dessa grupper själva beslämmer innehållei och lar ansvarel för verksamhelen. Liknande synpunkler förs fram av bl.a. Örebro och Vilhelmina kommuner.

Prop. 1979/80:1 96

Västerås kommun inslämmer med utredningen om all arbete med sociala problem i människors närmiljö bör vara en socialtjänstens uppgifl. Grannskapsarbete kan enligt kommunen sägas fylla dubbla funktioner genom all dels aktivera invånarna lill gemensamma insatser pä ell bosladsområde (grannsamarbele), dels ge enskilda människor tillfälle lill gemenskap och sysselsältning på sin frilid. Många belönar också de möjligheter till slörre medvetenhet om slruklurella sammanhang som dellagande i sådana aktiviteter kan ge. Behoven på varje bostadsområde får avgöra om arbele med sociala problem är meningsfulli där. Kommunen betonar dock atl grannskapsarbele av flera skäl är omdiskuierai bäde med hänsyn till mål och metoder. De problem som kan uppstå på ett område är i försia hand en angelägenhet för dem som bor på områdel, I många fall kan del emellertid vara nödvändigl alt ulomslående lar initiativ för all organisera ell arbete med sikte på förbättringar av områdets miljö. Det behöver nödvändigtvis inte vara socialnämnden som tar sådana inilialiv. Man kan också länka sig frilidsnämnd, politiska organisationer, hyresgäsirörelsen eller andra. Mälet bör vara att verksamheten efter hand helt överlämnas lill de boende. De personella resurser som kan komma all friställas när vissa socialhjälpsärenden enligl ulredningens förslag överflyitas till försäkringskassorna bör enligl kommunens mening kunna användas lill fäll- och grannskapsarbele i människors närmiljö. De delmål som skall gälla kan vara mer eller mindre ambitiösa och i fråga om meloderna ålersiår mycket av utvecklingsarbetet. Eftersom arbetsformerna också är friare än i del traditionella socialarbeiel anser kommunen atl det är vikligl all del skapas garanlier för atl verksamheten hålls inom ramen för de mål och riktlinjer som lagstiftningen och socialnämnden anger. Kommunen framhåller också all del bland förvaltningens personal finns vissa belänkligheler inför socialar-belarens roll som grannskapsarbelare eftersom i den finns inbyggd dubbla funktioner. Dels den som Iradilionell socialarbelare med inslag av social konlroll, dels den som uppsökande, förebyggande och aktiverande. Det kan vara svårl all förena dessa roller eftersom socialarbelaren - samtidigt som han släller sina Ijänsler lill förfogande lör de boende - kan nödgas initiera Ivångsälgärder i i. ex. bamfamiljer.

LO anser all organisalionslivels insalser inle värderats lillräckligl väl när det gäller utredningens behandling av fält- och grannskapsarbele. Del fria organisalionslivel har enligl LO:s mening gjorl och gör myckel slora sociala insalser i bostadsområdena. Tyvärr är erfarenheterna av samhälleligl grannskapsarbete ofta atl del skelt i konkurrens med föreningslivet i ställd för som stöd till det. LO anser att en första utgångspunkt bör vara att allt fält- och grannskapsarbete skall bygga pä de resurser som redan finns i bostadsområdena, främsl genom föreningslivel. Sådana insalser har slörre förulsättningar alt lyckas eftersom de bygger på människornas egna aktiviteter. Dessutom kan de begränsade kommunala resursema användas på ett effektivare sätl än atl anställa egen personal när del redan finns

Prop. 1979/80:1 97

engagerade föreningsledare i områdel. Stödet bör dock vara selektivt, dvs. ges lill sådana organisationer som arbelar efler de mål utredningen satt upp för socialljänslen som sådan i målparagrafen.

Malmö kommun framhåller belydelsen av att grannskapsarbele drivs i nära samarbete med folkrörelser och föreningar. Det är enligt kommunens mening försl genom ett aktivt dellagande i en organisation som människor kan förändra och påverka sin situation och omgivning. Det bäsla sättet all arbela med sociala problem i samhället är att möjliggöra för folkrörelser och föreningsliv atl nå alla grupper. Kommunen påpekar vidare all grannskapsarbete är en tämligen ny verksamhetsform och att erfarenheterna är blandade. Kommunen tror dock alt med stöd ay vunna erfarenheter grannskapsarbetet bör kunna bli mer framgångsrikt än hittills. Det har exempelvis visat sig att kontakt och gemenskap främsl ulvecklas ur en värde- eller intressegemenskap, atl man känner samhörighel med sitt område, att man vet någol om varandra och alt det finns sociala situationer som underlättar möten mellan människor. Sådana egenlligen ganska självklara förhållanden bör enligl kommunen bilda basen för hur man planerar insatserna.

Vikten av atl grannskapsarbete bedrivs i nära samarbele med organisalionslivel understryks även av Skövde och Varu kommuner samt Länkens Kamratförbund.

7.2.3 Uppsökande verksamhel

Ingen remissinstans ifrågasätter värdet av en fortlöpande uppsökande verksamhel. Risken för konfiikt mellan en sådan verksamhet och inlegriielssynpunkler påtalas emellertid av fiertalet remissinstanser. 1 några remissvar föreslås all verksamhelen skall begränsas lill riskgmpper eller liknande.

Riksåklagaren och brottsförebyggande råder betonar — liksom i fråga om grannskapsarbele - viklen av uppsökande verksamhet i förebyggande syfte. Föreningen Sveriges sociulchefer och Svenska Diakonsällskapel finner det lillfredsslällande atl begreppet uppsökande verksamhel hargells en definition, som i korthel innebär att verksamheten så långt möjligt skall vara fri från uppspårande och kontrollerande momenl. Även Linköpings kommun betonar vikten av alt verksamheten inle blir av uppspårande natur. TCO, Sveriges socionomförbund och Mulmö kommun noterar med tillfredsställelse alt ulredningen vid beskrivningen av den uppsökande verksamhelen har övergett tanken på alt samla information om människor utifrån någon "kriskalalog". Helsingborgs kommun konstaterar att utredningen genom att insortera uppsökande verksamhet under strukturinriktade insatser betonar den uppsökande verksamhetens generella positiva betydelse när det gäller karlläggning och analys av den sociala situationen saml information till medborgarna om deras rättigheter. Medborgarnas egna intressen och behov skall styra verksamhelens ulformning. Elt sådant 7   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 98

synsätt stämmer enligt kommunen väl överens med socialtjänstens inriktning i övrigl.

Handikappförbundens ceiiiratkoininliié anser atl en eftékliv uppsökande verksamhet är en förulsällning för atl de grupper i samhällel som i olika avseenden har det sämst ställt - hit hör handikappade - skall få information om sina rältigheter och möjligheler alt få sina behov tillgodosedda. Kommilién framhåller vidare all den uppsökande verksamhelen är väsentlig också för den behovsinventering som måste utgöra grunden för all planering inom kommunen. En bristfällig uppsökande verksamhel ger en skev bild av förhållandena och därmed ell felakligl planeringsunderlag. De handikappades riksförbund och Riksförbundet för hjälp ut låkemedelsmiss-briikare belönar alt behovet av uppsökande verksamhel är myckel slorl och anser all man i framtiden måste salsa myckel mer på denna verksamhetsform. Sveriges folkpensionärers riksförbund år av uppfallningen alt den uppsökande verksamhel som bedrivs i dag inte fungerar hell lillfredsslällande. Ulredningens förslag atl den skall göras mer konlinueriig och systematisk tillstyrks därför av förbundel. Enligl förbundels mening borde alla 65-åringar t.ex. tillfrågas om någol vårdbehov föreligger eller om vederbörande önskar besök av representant för socialnämnden. Med jämna mellanrum borde därefter en allmän kollationering av vårdbehovel göras. Slatskonlorel utgår från ulredningens uttalande all den uppsökande verksamhelen skall ges en bred inriklning och rikla sig lill alla grupper där särskilda behov kan länkas förekomma. Del är enligt statskontorets uppfattning viktigt, av såväl inlegrilelsskäl som av ekonomiska skäl, all en mer akliv uppsökande verksamhel begränsas till närmare preciserade riskgrupper inom resp. målgrupp. Riksrevisionsverkei ger ullryck för samma uppfattning och anser alt det i fråga om grupper, som inle bedöms vara påtagliga riskgmpper, bör räcka med mer allmän informalion om vilka slöd-, vård- och hjälpåtgärder socialljänslen kan erbjuda.

Botkyrka kommun anser för sin del alt socialvården i dag varken har resurser, melodik eller kunskaper för all bedriva uppsökande verksamhel. Frågan är enligl kommunen om en uppsökande verksamhel som bedrivs från en instans med myndighetsprägel kan uppnå resultat som slår i proportion lill nedlagda arbelen. om man inle med uppsökande verksamhel menar någon form av kartläggning av problem i vissa områden, vissa gmpper av människor elc. och som sker utan all den enskildes integritet störs eller inkräktas. Enligt kommunens uppfattning bör en uppsökande verksamhet som ter sig meningsfull i slällel utgå från andra kriterier och andra strukturer - skolor, olika lyper av institutioner, fria organisationer med fungerande lokal verksamhet i form av gruppverksamhet och egen uppsökande verksamhel som I.ex. hyresgäslorganisalioner i bosladsområdena, fackföreningar på arbelsplatsema. Länkrörelse- och Verdandiverksamhel. Med dessa bör ell frivilligi samarbele kunna ske från socialljänslens sida. Skolöverstyrelsen år av samma uppfaUning såviit gäller förhållandet mel-

Prop. 1979/80:1 99

lan socialljänslen och skolan och påpekar all man i skolan kommer i konlakl med bam och ungdomar med sociala problem. Skolöverstyrelsen anför vidare.

För skolans del gäller uppsökande verksamhet också uppsökande studie- och yrkesorienterande verksamhel (SYO). Den lidsperiod då ungdomarna lämnar grundskolan och går över lill gymnasieskolan alternativt väljer att inte gå över - är ytterst belydelsefull. SYO-personalen skall genom sin uppsökande verksamhet ta personlig konlakl med alla som lämnar grundskolan. I sysselsältningsulredningen föreslås i Inlensifierad arbetsförmedling för ungdom all man bl.a. i "vägledningsgrupper", vari social-tjänstpersonal kan delta, skall samverka lill den unges bästa. Skolöverstyrelsen menar atl socialljänslen dels i den uppsökande verksamhelen, dels även i andra sammanhang bör arbela mer i nära konlakt med skolans elever och personal.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län konstaterar atl socialnämnden enligt den gällande socialhjälpslagen skall tillse, alt den som vistas i kommunen erhåller den omvårdnad som med hänsyn lill hans behov och förhållandena i övrigt kan anses tillfredsställande. Nämnden skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov av omvårdnad och verka för atl detta blir tillgodosett. Dessutom åligger del nämnden all sörja för atl den som finnes vara i behov av hjälp erhåller socialhjälp. Länsstyrelsen anser all del inle är troligt atl alla nämnder kunnat leva upp till dessa lagens intentioner om en uppsökande verksamhet, men de har funnits som ett mål för det sociala arbelel. Enligl 8 8 i förslagel till socialtjänstlag skall socialnämnden "i den uppsökande verksamhelen upplysa om socialljänslen och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp". Den uppsökande verksamheten har enligt länsstyrelsens mening nu utformats som en betydligt mer passiv verksamhel än som följer av gällande socialhjälpslag.

Socialstyrelsen finner att del råder delade meningar om vad begreppet uppsökande verksamhet skall stå för. Del finns risk för att ordel "uppsökande" fattas som uppspårande och atl verksamhelen därmed karaktäriseras som en negativ social kontroll från samhällets sida. Slyrelsen anser därför att det är viktigt atl innebörden i begreppet klarläggs och atl tonvikten därmed läggs på förmedling av information om socialtjänstens möjligheter att erbjuda olika tjänster. - Andra remissinstanser som betonar att förmedling av information bör utgöra det viktigaste inslaget i en uppsökande verksamhel är Håbo, Skövde, Vara och Örebro kommuner.

Frågor om förhållandel mellan en uppsökande verksamhel av del slag som utredningen beskriver och skyddet för den personliga integriteten berörs av flera remissinstanser.

Dalainspeklionen är av den uppfattningen atl ulredningen har tagit allt för lätt på integritetsproblemen i della sammanhang och ulvecklar denna ståndpunkt på följande sätl.

Prop. 1979/80:1 lOO

För all en uppsökande verksamhel skall fungera krävs all de sociala myndighelerna på någol säll skaffar sig kännedom om var deras insalser skall göras. Nära lill hands ligger då all uppgifler om della skaffas från andra myndigheters regisler eller all hos de sociala myndighelerna själva samlas informalion lill hjälp i den delen. Ell sådanl utnyttjande av andra regisler eller uppbyggnad av egna "informalionsbanker" i form av regisler eller på annat säll kan inle godlas från inlegriielssynpunkl. Dalainspektionen vill här peka på två nägot uppmärksammade "fall". Härom aret lade några forskare fram förslag om atl vissa uppgifter om personer skulle samlas in och registreras för all man från dessa skulle kunna få fram presumtiva självmordsfall och hinna ingripa och förebygga självmord eller försök därtill. Även om della kan vara velenskapligl moliveral får det med hänsyn lill inlegritelsriskerna anses betänkligt. Etl annal exempel är all en kommun ville ha löpande uppgifler belräffande samlliga kommuninnevånare från försäkringskassan i kommunen, vilka skulle kunna "vara bra all ha" för alt planera den sociala uppsökande verksamhelen. Datainspektionen anser all slarka inlegrilelsskäl talar mol båda de angivna förfarandena och anser del vara slor risk för all liknande synpunkler skulle göra sig gällande om socialljänslen kom all syfta lill en långlgående uppsökande verksamhel. Dalainspeklionen delar de farhågor som framförts av vissa remissinstanser i anslutning lill utredningens principbetänkande och som föranlett etl avståndslagande från verksamhet som kan leda lill regislrering av "människor som i vissa avseenden avviker från en tänkt idealbild av normal personlighetsutveckling". Uppsökande verksamhet kan givetvis inle hell undvaras men bör av hänsyn bl. a. till den personliga inlegrilelen begränsas i förhållande lill ulredningens förslag. Del kan dessutom komma att slå i strid mot ulredningens länkar om ell förtroendefullt samarbete mellan sociala myndigheler och enskilda om myndigheterna söker upp den enskilde och under frivillighet - som helt vissl stundom är skenbar - ger vård och hjälp som inle har efterfrågats. Förtroendefull samverkan, som frän inlegritetssynpunkt är högst eftersträvansvärd, synes förutsätta måttfullhet från myndighelerna i nu behandlade avseenden. Utredningen har för övrigt uttalat, atl med hänsyn till alt stöd och hjälp skall lämnas endasi vid samiycke del inle föreligger behov av atl vid vite kunna kalla den enskilde lill socialnämnd eller behov av befogenhel för nämnden all göra hembesök. Detta slår i samklang med vad utredningen yttrat i specialmotiveringen till 12 8 socialnämndslagen. Behovet av en långtgående uppsökande verksamhel lorde kunna begränsas om de sociala myndighelerna ges möjlighel all arbela i små enheler med lämplig lokalisering. Dalainspeklionen anser del vara väsenlligl att arbelel bedrivs på ell sådant sätt. Möjlighelen atl ulnyllja sociala dislriklsnämnder bör härvid beaktas. Också en vidsträckt informalion om socialtjänsten och den enskildes rättigheter, därvid alla länkbara kanaler ulnylljas, kan anlas ha goda effekter. Dessutom bör inle effeklen av en allmän samhällsinformalion förringas.

LO anser atl den uppsökande verksamhelen är ytterst väsentlig för att framför alli tillgodose de sämsl ställdas behov av vård och service. Enligt LO:s mening är det emellertid mycket väsenlligl att människomas räll lill personlig inlegrilel respekleras och alt den uppsökande verksamheten därför äger rum i form av etl erbjudande av samhällels sociala ijänsler. Del får inie bli så all människor påtvingas uppfattningar och service som kommu-

Prop. 1979/80:1 101

nen tillhandahåller. Då förfaller myckel av utredningens egen idé med socialljänslen, frihel och frivillighei. LO betonar vidare all det är den enskilde själv som skall avgöra hur han villlevå så länge det inle gär ul över andra.

Kommunförbundel underslryker atl individens fundamentala rält att själv ha inflytande över sin situation lill fullo skall respekleras även om detla innebär all man kommer i konflikt med syfiet bakom den uppsökande verksamhelen.

Svensku läkuresållskupel påpekar att uppsökande verksamhel från socialtjänsten bör bedrivas mjukt och i en positiv anda. Man måsle dock betona socialtjänstens absoluta skyldighet all söka upp familjer som undviker kontakt med barnhälsovård, skolhälsovård, barnmedicinsk och ibland barn- och ungdomspsykiairisk expertis. 1 dessa fall måste den uppsökande verksamheten intensifieras och barnens behov av skydd gå före föräldrarnas behov av bevarad inlegrilel. Ansvarel här vilar på socialtjänsten, då barnavårdscentralens karaklär av frivillig sökinstans ej får förändras. Från barnavårdscentralens sida fordras dock en noggrann individuell bedömning av varje familj innan ärendet rapporteras till socialtjänsten: man måste kontrollera att familjen ej har skäl all utebli från barnavårdscentral, såsom t.ex. regelbundna kontroller på barnklinik eller barnpsykiatrisk klinik, vilket kan göra barnavårdscentralkontroller onödigt belastande. Huvudprincipen bör dock vara att även sjuka och handikappade barn går på ordinarie barnavårdscentralsbesök.

Andra remissinsianser som i detta sammanhang betonar viklen av skydd för den personliga integriteten ärjuslitiekunslern, länsstyrelsernu i Slockholms, Jönköpings och Kronobergs län. Klippuns och Malmö kommuner samt Länkens Kamrutförbund.

7.3 Allmänt inriktade insatser

7.3.1 Informution

De remissinstanser som har yttrat sig i ämnel understryker över lag betydelsen av en lällfaUlig information som når ul till breda grupper. Från denna ulgångspunkt förs fram olika synpunkter på informationens innehåll och utformning.

Länsstyrelsen i Stockholms lån anser att en förutsättning för att den nya socialtjänsten skall få den betydelse som utredningen förväntar sig är atl aUmänheten ges en bred och allsidig information som talar om de rättigheter och tjänster som socialtjänsten kan erbjuda. Men det behövs även -och framför allt - en informalion som syftar lill alt förändra allmänhetens inställning lill socialvård och sociala problem. En bältre kunskap bland allmänheten om de förhållanden i samhället som skapar problem för enskilda människor kan enligt länsstyrelsen förhoppningsvis leda till ökad tolerans - kanske även frivilliga hjälpinsatser - och därmed minska risken för so-

Prop. 1979/80:1 102

cial ulsiölning och isolering. Nya informalionsmetoder där socialljänslen I.ex. medverkar i informalion på skolor och arbetsplatser behöver därför prövas så all kunskaperna förbättras om olika gruppers villkor i samhällel. Även Gävle kommun anser det väsenlligt alt informationen i större utsträckning riktar sig lill skolan.

Skolöverstyrelsen vill framhålla viklen av informalion om socialpolitik och socialljänsl till medborgare i egenskap av föräldrar och vuxenslude-rande. Samverkan om informationens uppläggning och innehåll med föräldraorganisationer och elevorganisationer bedöms som värdefull i detla sammanhang.

Länsslyrelsen i Kalmar lån anser all utredningen allt för lilel har belyst burman har tänkt sig all informationsverksamheten skall ulformas. Ulredningen omnämner etl flertal mål för informationen, men nöjer sig därefter med atl framhålla, atl slora svårigheter föreligger att nå vissa behövande grupper. Olikheten i programomfatlning mellan de olika kommunerna är slor och skapar enligl ulredningen samordningsproblem. Länsslyrelsen ef lerlyser här en mera specificerad skrivning om hur och i vilken omfallning de enskilda socialnämnderna åläggs alt föra ul information lill målgrupperna. Denna specificering är enligt länsstyrelsen också önskvärd från ekonomisk synpunkl eftersom socialnämnden skall kunna motivera sina anslagsäskanden inför varje budgetår.

Nämnden för samhällsinformation konstaterar atl den sociala informationen har haft svårt atl nå fram fill alla grupper i samhällel och all ulredningen har pekat på detta förhållande. Informationsproblematiken ulvecklas dock inte närmare i betänkandet. Enligl nämnden saknas en djupare analys av informationens principiella inriklning och belydelse. Nämnden vill därför betona vikten av alt informationen ses som en integrerad del i den förebyggande sociala verksamheten och del sociala behandlingsarbetet och atl informationen får en mer framträdande roll än f n. i den kommunala och statliga budgelen.

Nämnden framhåller vidare atl ulredningen inle närmare lar upp hur informationen konkret skall föras ul. Detla är enligt nämndens uppfattning en grannlaga uppgift och det är inte möjligt all fastställa en definitiv arbetsfördelning för informationsarbetet mellan olika sociala organ. Nämnden vill ändå framhålla några principer som bör vara vägledande i detla informationsarbete. För det försia kan och bör vissl informationsmaterial tas fram cenlrall. Detta som en service åt kommuner och landsting för att dessa inle skall behöva la fram eget malerial. För det andra är del viktigt atl planeringen och samordningen sker så att onödigt dubbelarbete undviks. Atl gå ul med dubbel informalion från exempelvis socialstyrelsen och kommunförbundet eller från olika regionala förvaltningar är enligl nämndens mening olyckligt. För det tredje är det väsentligt alt både korl- och långsiktiga informationsprogram utvecklas. Detla innebär bl.a. alt olika informationsinsatser las med och budgeteras redan i proposilionsarbetet med anledning av socialulredningen.

Prop. 1979/80:1 103

Nämnden anser atl en principplan för hur informationen skall föras ut lill medborgarna måsle ularbelas och realiseras. All information om socialljänslen och sociallörsäkringslillägg når allmänhelen är enligl nämnden en förulsällning för all reformen skall kunna genomföras.

Del är enligl nämndens uppfaUning också av siörsla belydelse all utbildningen av de berörda personalgrupperna och informationen ses som en inlegrerad enhel. Principplanen bör alliså omfalta både information och ulbildning. I ulbildningen kan också informalionsbeleende ingå som en del. I ulbildning och informalion till de som kommer all arbela enligt den nya sociallagstiftningen måsle nya grupper som traditionellt inle berörts tidigare komma att ingå. Del gäller t.ex. polis, domstolar, lärare, arbetsförmedlingen, distriktssköterskor, försäkringskassor och kriminalvård. Den samverkan och helhetssyn som förordas i ulredningen släller slora krav på utbildning och information till dessa grupper. Vidare ansluter sig nämnden lill utredningens bedömning all slora informationsbehov inte är tillgodosedda. Etl allvarligt problem är all få konlakl med de grupper som behöver information och förebyggande ålgärder. Frågoma kring dessa behov måsle enligl nämnden ges ökad betydelse. Detla innebär atl de som har informationsansvar i dessa frågor måsle ges större resurser. Ökade krav på dessa informationsansvarigas insatser när del gäller samordning, begriplighet och tillgänglighet måste också ställas.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att socialvårdsinformationen är en utomordentligt svår och viklig funktion. Strävan måsle vara aU effektivt nå ut med informationen lill alla medborgargrupper - och allra främsl de mest eftersatta. Samtidigt måsle man enligl länsslyrelsen etablera goda kanaler för information från medborgama lill myndigheterna. Detla är en nödvändig förutsättning för all samhällels socialvårdsinsatser skall kunna optimeras och komma de bäst behövande till godo. Länsstyrelsen påpekar vidare att informationen är en mycket grannlaga verksamhet, där stränga sekretesskrav måsle sättas upp i frågor som rör den personliga inlegrilelen. Detta förhållande påverkar naturligen myndighelemas mellanhavanden med massmedia. I opinionsbildningen kring socialpolitiken måsle vid sidan av myndighelema organisationema spela en tongivande roll. Del finns enligl länsstyrelsen djupgående fördomar om "avvikande beteende" och de allmänna kunskaperna om socialpolitikens uppgift och innehåll är många gånger bristfälliga. Del är därför viktigt atl väl tilltagna resurser avsätts för atl öka informationen och stimulera opinionsbildningen i sociala frågor. Massmedia har med sin slora genomslagskraft ett alldeles specielll ansvar på delta område. - Viklen av att i ökande utsträckning ta massmedia i anspråk för den sociala informationen understryks även av Sveriges folkpensionårers riksförbund och Sveriges kommunaltjänstemunnu-förbund.

Skövde kommun menar att den sociala informationen, som dock i något avseende rör de flesta människorna i samhället, i de flesta kommuner är

Prop. 1979/80:1 104

försummad i förhållande lill annan samhällsinformation, t.ex. om försäkringskassans verksamhet, om arbetsförmedlingen, om bostadsbidrag till barnfamiljer, om kulturulbudel m.m. Hänsyn lill språkliga minorileler måsle enligt kommunens mening las vid ulformningen av den sociala informationen.

HandikappjÖrbundens centralkommitté slår fast all medborgarnas räll lill information är grundlagsfäst. Del innebär enligl kommittén att alla medborgare måsle kunna nås av informalion vilket bl.a. kräver speciella insalser för blinda, döva, dövblinda och utvecklingsstörda. Kommittén framhåller vidare att olika organ svarar för olika hjälpåtgärder och finner det därför viktigt atl kommunens socialnämnd initierar en samlad informalion.

Varu kommun anser att det är viktigt atl den sociala informationen sker på lokal nivå. Enligt kommunens mening bör man dock på central nivå kunna ge kommunerna råd om hur informationen skall gå till och sammanställa visst informationsmaterial i stil med socialkatalogen. Håbo kommun påpekar att man bör överväga formerna för informationsinsatserna i små kommuner med begränsade resurser. Borås kommun framhåller atl den nya kommunallagen ger kommunstyrelsen ett övergripande ansvar för kommunens information. Denna lag och förslaget till socialtjänstlag överensslämmer alltså inte, varför lagarna bör samordnas. Ansvaret för informationen om socialtjänsten bör enligt kommunen ligga på socialnämnden. Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelsen i Västernorrlunds län. Klippuns kommun och LRF understryker betydelsen av atl informationen ges en klar och lättfattlig ulformning.

LO vill starkt underslryka den sociala informationens betydelse och framhåller att informationen kommer alt spela en stor roll i den ändrade karaktär socialtjänsten skall få. Det är då enligl LO viktigt atl organisationslivets informationsverksamhet ges allt tänkbart stöd. Det är vidare LO:s bestämda uppfattning atl den information som knyter an till organisationernas idéburna verksamhet också är den som bäst förstås av allmänheten och särskill de s. k. resurssvaga grupperna. Däremol kan en alllför stark betoning av den rena kommunala informationen bli ell svårt konkurrensmedel för föreningslivet.

Andra remissinsianser som betonar värdet av den sociala informalion som kan ges av föreningar och organisationer är s/a/e/ti- ungdomsråd samt Helsingborgs och Gävle kommuner.

Linköpings kommun påpekar atl det under perioden 1973-1976 har bedrivits en försöksverksamhel med social samverkan i kommunen. Verksamheten omfattade bl.a. information och ledde i denna del fram till följande slutsatser.

Personal, som har omfattande kontakt med allmänheten, har en viktig roll som informatörer om samhällets hela utbud av service. Orientering om olika samhällsorgans verksamhet genom kunnig perso-

Prop. 1979/80:1 105

nal. förstärkt av informationsmaterial och genom studiebesök, är ell verksamt medel att stimulera personalen i denna uppgifl.

Organiserade former för samveikari i behandlingsarbete kräver atl berörd personal får kunskap om olika organs arbelsformer och resurser och tillfälle all gemensaml diskulera mål och meloder i arbelel.

Utbildning, styrd av personalens förutsättningar och önskemål, måste ingå som ell vikligl led i introduktionen och som elt fortlöpande stöd i ulvecklingen av gemensamma handlingslinjer och arbetsmetoder.

En fristående informationscentral kräver ell relativt slorl befolkningsunderlag men kan då fylla en viklig funktion som heltäckande och neulralt in-formalionsställe.

Förstärkning av olika receptioner med informationsmaterial från olika håll är ell enkelt medel atl förbättra informationen till allmänhelen.

Områdeslokaler för enbarl informalion har svårt all bli godtagna. Informationen bör ingå som en del i befinllig verksamhel vid vårdcentraler, bibliotek etc.

Faktablad, som innehåller ett koncentrat av upplysningar om en viss verksamhel, kan utnyttjas både som stöd i olika personalgruppers informationsarbete och som information lill allmänhelen i viss fråga.

En faktapärm. lik den i Linköping, är etl hjälpmedel som underiättar och breddar personalens och förtroendemännens information till allmänheten. Den kräver dock introduktion och resurser för å-jourhållning.

En samordnad katalog hell anpassad lill servicen inom en kommun och med genomarbetad indelning och lätlbegriplig text bör ulgöra basen i myndighelernas gemensamma information till allmänheten.

Utvärderingen av informationsinsatserna visar all material av typ kommunkatalog och faktablad observeras jämförelsevis mer än allmänt tillgängliga broschyrer och annonser.

Information via TV och postförsänl material får den bredaste spridningen i olika grupper av medborgare och också det bästa mottagandet. Ulöver en allmän information behövs dock riktad information lill grupper i viss aktuell situation, t.ex. äldre (som närmar sig pensionsåldern), barnfamiljer, handikappade, arbetslösa m. fi.

7.3.2 Burns och ungdoms omvårdnud och utveckling

Utredningens förslag om åtgärder för barns och ungdoms omvårdnad och utveckling behandlas av ett slort anlal remissinstanser. Dessa för genomgående fram uppfattningen alt socialtjänsten på della område har en av sina viktigaste uppgifter. Flera remissinstanser anser att utredningen inte tillräckligt noga har beaktat de ungas rält till skydd och stöd. Även annan kritik mot förslaget förs fram. Det råder delade meningar bland remissinstanserna om den föreslagna utvidgningen av begreppel barnomsorg till att omfatta hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksamheten för barn och ungdom.

Prop. 1979/80:1 106

Kommunjörhiindct inslämmer i ulredningens uppfaUning atl de mål för verksamhelen som finns angivna i barnomsorgslagen i framliden skall gälla hela samhällels omsorg om barn och ungdom. Förbundel saknar dock en analys av vad de föreslagna målen innebär för åldersgruppen 12-18 år. Enligl förbundets mening bör vidare målen gälla även om viss del av verksamheten - t.ex. frilidsgårdsverksamhel och kullurella aktiviieler -handhas av andra kommunala organ än socialljänslen.

Slutens ungdomsråd anser all man vid målformuleringen, utöver de mål som ulredningen har föreslagil, även bör knyla an lill de allmänna mål för samhällels ungdomspolilik som riksdagen har faslslällt.

Länsslyrelsen i Kronobergs län uttrycker besvikelse över all hela den del av den kommunala socialtjänsten som avser verksamhelen för barn och ungdom las upp under rubriken barnomsorg i förslagel lill socialtjänsllag. Samhällels problem med ungdomen och ungdomens egna problem är enligl länsslyrelsen av sådan siorieksordning i dag alt ungdomsomsorgen måsle ges en egen ulformning med lagfäsi skyldighel för socialnämnden all göra upp en plan för den liksom för bamomsorgen. Även Falu komniun finner all del föreligger behov av en särskild plan för kommunens ungdomsverksamhet.

LO betonar all en myckel verkningsfull form av bislånd ulgörs av en väl ulbyggd barnomsorg. Även broltsförebyggande rådet och Sveriges kommunultjänslemunnuförbund underslryker värdel allmänl sett av insalser på delta område. Länkens Kumruiförbund påpekar alt en mycket slor del av de sociala problem människor lider av kan hänföras lill bristfälliga förhållanden i barna- och ungdomsåren. Det måsle därför enligl förbundel vara en av socialljänslens allra vikfigasle uppgifler alt sörja för barns och ungdoms behov. Del kommer också all slällas slora krav på samhällel i fråga om ulbyggnad av barnomsorg m.m. Även på skolans område kommer det all krävas slora insalser. Här bör enligl förbundels mening organisationernas möjligheler all göra insalser tillvaratas på elt betydligt bällre sätt än som hittills varil fallel.

Stockholms kommun finner att en ulomordenlligl viklig del av de allmänt inriktade insalserna är förskole- och frilidsverksamhelen som har tilldragit sig speciell uppmärksamhet under senare lid. Här finns enligt kommunen en bred uppslutning från hela samhället för en snabb ulbyggnad. Au dessa planer kan förverkligas har en avgörande betydelse för socialvården som helhet, vilkel får ses mot bakgrund av all förskolan kommil all bli socialvårdens främsla medel inom den förebyggande barnavården. Föreningen Sveriges sociulchefer år av samma uppfaUning och framhåller vidare all förskolan är en unik resurs i del uppsökande arbetet i och med atl den har kontinuerliga, nära konlakler med såväl barn som föräldrar och därigenom är en naturlig bas för olika insatser. För all ulredningens inlen-lioner om förskolans belydelse i del förebyggande sociala arbelel skall uppfyllas krävs dock enligt föreningen god tillgång på plalser, hög kvalitet i

Prop. 1979/80:1 107

verksamhelen och framför alli speciella insatser för de barn, som behöver del. I delta arbele behöver förskolan lillräckligl med utbildad personal samt lillgång lill handledare och konsuller. En sådan salsning kräver all slora resurser slälls till förskolans förfogande.

Även statens invandrarverk anser atl förskolan måste få en cenlral placering i barnomsorgen. Via den öppna förskolan kan man nå även hemmaföräldrar och olika åtgärder för slöd och hjälp i föräldrauppgiflen fär en naturlig anknylning lill förskolan. Kommunerna måsle vidare enligl verkels mening aktiveras all genom uppsökande verksamhel motivera invandrar-föräldrar all låla barnen ta del i den hemspråkslräning, som lagen ger dem räll lill. Verkel påpekar atl gällande barnomsorgslag, som föresläs ingå i socialljänsllagen, föreskriver att barn som av fysiska, psykiska, språkliga eller andra skäl behöver särskill slöd i sin utveckling, skall anvisas plals i förskola redan före sex års ålder. Såväl invandrarulredningen som barnstugeutredningen har utförligt moliveral invandrarbarns behov av förskolevislelse och akliv hemspråkslräning. Slalsbidrag lill hemspråkslräning beviljas för sexåringar medan lagen föreskriver förskola i lidigare åldrar för barn, som av språkliga skäl behöver särskill slöd i sin utveckling. Enligt verkets uppfattning skall hemspråkslräning i förskolan ges även äl barn före sex års ålder. 1 annal fall föreligger risk all hemspråksreformen kommer all förfuskas. Verkel anser all slalsbidrag bör utgå för samtliga invandrarbarn som dellar i hemspråkslräning. Verkel påpekar dock alt man inte får glömma, all föräldrarna ulgör de viktigasle förmedlarna av hemspråket. Invandrarföräldrarna skall däiför på etl lidigl stadium upplysas om hemspråkets belydelse för barnels personliga utveckling.

Svenska läkaresällskapet underslryker behovet av psykologiskl stöd under gravidiielen och barnavårdscenlralemas cenirala roll vid uppföljningen. En förulsällning - vilken i dag inle är uppfylld - är dock enligl sällskapet alt bammorskor vid mödravårdscentral och sjukskölerskor vid barnavårdscentral får lillräcklig ulbildning och slöd av psykologisk expertis i della arbele. Sällskapel delar ulredningens uppfattning all det är väsentligt alt antalet nyfödda per sjuksköterska begränsas och anser del rimligl all en riksnorm angående barn per sjuksköterska anges i författning eller i direktiv från socialslyrelsen. Slora variationer och olika priorileringar hos skilda huvudmän medför enligl sällskapet i dag stora geografiska orällvisor, som inte beror på brist på utbildad personal, utan på skillnader i antalet inrättade tjänster. - Läkaresällskapel anser vidare att en samordning av landstingens och socialtjänstens barnavårdande resurser (bamavårdscen-traler, distriktsläkarvård, barnpsykiater) är väsenllig. Här bör ell konstruktivt samarbele utvecklas så alt man utnylljar varandras kompetens och resurser, samtidigt som dubbelarbete kring enskilda familjer undviks. Sällskapel menar all överensstämmande geografiska ansvars- och uppiagningsområden väsenlligt underlättar dessa funktioner och kontakter. Om samma personal inom ett geografiskt litet område engageras såväl i föräld-

Prop. 1979/80:1 108

rautbildning som i uppsökande och terapeutiskt arbete kan man på ett naturligt säu överbrygga klyftan mellan allmänl förebyggande och individinriklade insalser. För all bibehålla sin kunskap och kompelens bör också personal av della slag arbela såväl inom förebyggande som behandlande verksamhel.

Förslagel all ge regeringen bemyndigande alt meddela ytterligare föreskrifter om förskole- och fritidshemsverksamhelens organisation och omfallning kritiseras av Kommunförbundet som menar alt den föreslagna regeln sirider mol 8 kap. 5 8 regeringsformen, enligt vilken sådana föreskrifter skall meddelas i lag. Regeringen kan enligl förbundels mening inle heller genom lag bemyndigas alt ulfärda sädana föreskrifter. Förbundet påpekar vidare all regeln inte finns i i gällande bamomsorgslag och atl den skulle kunna medföra en slallig slyrning. Även stuiskontrollkommitlén är Iveksam lill förslagel från konstitutionell synpunkt och anför.

Av 8 kap. 5 8 regeringsformen framgår all grundema för ändringar i rikels indelning i kommuner saml grundema för kommunernas organisation och verksamhelsformer och för den kommunala beskallningen skall bestämmas i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigl och om deras åligganden. Riksdagen saknar befogenhel atl delegera beslulanderällen lill regeringen i frågor som avser bl. a. kommunernas organisation och verksamhelsformer (jfr 8 kap. 7 8 RF). Såvill kommilién kan bedöma lorde det sålunda krävas att alla mera väsenlliga föreskrifter om förskole- och fritidsverksamhetens organisation och omfallning inlages direkl i socialtjänstlagen. För befogenhet all meddela rena verkslällighetsföreskrifter och andra föreskrifter som inle enligl regeringsformen behöver ges i lag krävs inle något bemyndigande av del slag som har tagits in i den föreslagna 17 8 socialtjänstlagen.

TCO finner del överraskande atl socialulredningen inlegrerar den gällande barnomsorgslagen i sill förslag lill socialtjänstlag ulan atl diskulera behovel av ändringar i regleringen av denna seklor. TCO vill i detta sammanhang hänvisa till del kongressbeslut som togs av 1976 års TCO-kon-gress om barnomsorgens utbyggnad. Detla innefattade bl.a. krav på obligatorisk förskola för alla fem- och sexåringar före 1980, heldagsförskola och fritidshemsplaiser, molsvarande full behovsläckning lill början av 1980-lalel. Dessa mål föreslogs uppnås bl. a. genom Ivingande lagregler för utbyggnaden innefattande regler för markreservation vid planering av bosladsområden, regler för ulbyggnad i befintliga bosladsområden och regler för fördelning på olika omsorgsformer. Vidare föreslogs all förskoleplanerna skulle kompletteras med regler för kvalitetshänsyn i fråga om personaltäthet, personalens utbildning och fördelningen på olika personalkategorier. Dessa regler föreslogs inlagna i en stadga till den reviderade förskolelagen. TCO menar att delta kongressbeslut kan ses som ett exempel på organisationens syn på samhällsplaneringen och behovel av styrmedel för att viktiga sociala mål skall kunna uppnås. TCO konslalerar emellertid all so-

Prop. 1979/80:1 109

cialulredningen när del gäller barnomsorgen har nöji sig med atl föra över nu gällande allmänna lagbeslämmelser till den föreslagna socialljänsllagen. Utredningens förslag på denna punkl kommer därför enligt TCÖ:s mening inle alt lillräckligl påverka utvecklingen av denna vikliga förebyggande funktion.

TCO diskuterar vidare utredningens syn på barnomsorgens pedagogiska funktioner och frågan om samverkansformer mellan förskola och grundskola och anför i detla sammanhang.

Här kan för del försia konsialeras atl socialulredningen behandlar socialslyrelsens framlida uppgifler uteslutande i socialvårdslermer. Det förekommer inte ens en anlydan om alt lillsynsansvarel innefattar också en myckel omfaUande pedagogisk verksamhel i kommunerna. Vid tidpunkten för den planerade reformens genomförande kan enbarl förskoleverk-samhelen ha uppnått en sådan omfattning atl den blir minsl lika resurskrävande som den obligatoriska skolan, detla enligl den kvantitativa utveckling som redovisas i barnomsorgsplanerna för perioden 1977-1981. Mol denna bakgrund ser TCO del som en brisl atl ulredningen ej för en ingående diskussion om barnomsorgens pedagogiska funktioner. Della leder vidare lill all socialljänslens behov av speciell kompelens inom barnomsorgen inte exemplifieras med personal som genom sin fackulbildning och fällerfarenhet har speciell kompelens för ledningsfunklioner inom områdel. DeUa beslår i allt väsentligt av barnpedagogisk verksamhel i förskola och fritidshem samt i familjehem, även om vidgning av barnomsorgsbegreppel sker enligl socialutredningens förslag. Det barnpedagogiska arbelel är fyllt av problem som en följd av den snabba utbyggnaden i flertalel kommuner. Man Ivingas på många håll atl i hög grad arbela med provisorier, både personal- och lokalmässigl, såväl på fältet som inom administrationen. Det är enligt TCO;s uppfattning otillfredsställande att det inte i betänkandel finns en anlydan om medvetenhet om dessa allvarliga problem inom del egenlliga barnomsorgsområdet. 1 sin diskussion om organisatorisk anknytning av förskolan lill ulbildnings- resp. socialpolitiken redovisade barnstugeulredningen i princip likvärdiga motiv för båda allernaliven. Au de socialpolitiska moliven kom alt väga över berodde bl. a. på all skolan då inle ansågs "mogen" för ell sådant sleg. För all kunna uppnå en djupare pedagogisk inlegrering mäste etl närmande ha skett därhän, all "skolan ulvecklingspsykologiskl lar vid där förskolan slular", ansåg barn-slugeulredningen. Riksdagens beslul 1971 om SIA-skolan innehåller rikllinjer för ulvecklingsarbelel, som går längre än vad barnstugeulredningen skisserade. Utöver den utvecklingspsykologiska anknylningen anges all också förskolans pedagogik och arbelssäll är en viklig grund för skolan all bygga vidare på. Vidare framhålls fritidshemmens betydelse för skolan som en både pedagogisk och social resurs, men också som etl viktigi komplemenl till den i skoldagen inbyggda omsorgsfunktionen. Ett ökande antal kommuner börjar dra prakliska slutsatser av riksdagens riktlinjer för utvecklingen av skolans inre arbete. Olika modeller för integration mellan förskola, lågstadium och fritidshem prövas runl om i landel. Hittills har del huvudsakligen gällt sådan lokalmässig samordning, som underlättar kontakt mellan de olika verksamhetsformerna, men även pedagogisk integration är Under utveckling, bl. a. med slöd av ett integrationsprojekt i samarbete med skolöverslyrelsen och socialstyrelsen. Det finns lokala projekl

Prop. 1979/80:1 1 lo

som syftar lill en lolal integration mellan förskola/lågsladium/frilidshem på grundval av gruppindelning enligl "syskonmodellen" i anläggning som ulformals med daghemsfunklionen som förebild, Ulvecklingen går alliså i den riklning som TCO verkal för i sina program för ulbildnings- och familjepolilik från slulel av 1960-lalel.

Socialslyrelsen är positiv till all socialulredningen har lagil med barnomsorgen i socialljänsllagen men beklagar samtidigt all ulredningen inle närmare har analyserat vad barnomsorgens utbyggnad och dess sociala och pedagogiska verksamhel belyder för ulvecklingen av socialljänslen på olika nivåer. Slyrelsen anför vidare.

Barnomsorgen har slor belydelse för föräldrarnas livsvillkor och för barnens uppväxtmiljö. Riksdagen har fastslagit alt barnomsorgen skall ha ell socialt och pedagogiskl innehåll. För barnen innebär det atl de skall tillförsäkras en uppväxtmiljö som ger dem stimulans och irygghel. Förföräldrarna innebär del ell slöd som gör del möjligi all förena rollen som förälder med rollen som akliv samhällsmedlem. Barnomsorgen har som målsättning atl fungera på alla barns villkor och ge slöd ål var och en efler behov ulan all skilja ul och erbjuda särlösningar vid sidan av det "normala". Denna målsältning finns inskriven i 8 6 i nuvarande barnomsorgslag. Arbelssällel bygger på della synsäu och kallas efler förslag från barnslugeulredningen för "dialogpedagogiskt". Del av barnslugeulredningen mynlade begreppet "barn med särskilda behov" har emellertid medfört svårigheier. Bakom begreppet låg en ambition atl barnomsorgen skulle la hänsyn lill de individuella barnens och föräldrarnas silualion. Kommunen ålades i delta syfte all bedriva uppsökande verksamhel. Tanken all barnomsorgen bör ulformas så all den passar alla barn har vidareuivecklals av barnomsorgsgruppen i betänkandel Samverkan i barnomsorgen II (Ds 1976:6). Barnomsorgsgruppens förslag innebär bl. a. all specialinslitulioner bara skall komma ifråga i yllersla undanlagsfall. 1 stället skall barnen gå i reguljär förskola och fritidshem som skall få slöd av fackutbildad personal. För många har begreppel "barn med särskilda behov" likväl framslåll som en vidgning av handikappbegreppel, vilket bl. a. lelt lill all man begärt atl få kriterier för atl faslslälla när elt barn kan belraklas som ell "barn med särskilda behov". Socialslyrelsen ser allvariigl på della problem och vill därför principielll redovisa silt synsäll på denna fråga. Ell klarläggande på denna punkt är viktigi för den kommande ulvecklingen av socialtjänsten. Socialslyrelsen ser inle barn med behov av särskilt stöd som någon speciell grupp som vare sig bör eller går alt avgränsa och föreslå speciella åtgärder för. Barns problem måste ses i sill sammanhang och inle som beslående egenskaper hos den enskilda individen. Hur man kan hjälpa barn och föräldrar i svåra silualioner är någol som fordrar inlevelse och kunskap i varje enskill fall och kan inte besvaras med hjälp av kategoriska kriterier. Samhällels barnomsorg måsle ha som målsältning atl fungera på alla barns villkor och ge slöd åt var och en efler behov utan att skilja ul. ge beteckningar och erbjuda särlösningar vid sidan om det "normala". Det har kommil all framstå som allt mer lydligl all man i delta sammanhang måste diskutera förskolans och fritidshemmens roll i relalion till andra verksamheler som har till uppgift all ge slöd och hjälp lill barn och barnfamiljer. Man arbelar ju idag ganska isolerat från varandra, var och en med sin uigångspunkl och

Prop. 1979/80:1 111

huvuduppgift. Slödel lill barnfamiljer äi uppdelat på många händer. Det är angelägel atl samla ihop resurserna och se vad man kan göra tillsammans, hur var och en kan bidra lill ell gemensamt mål. De diskussioner som har förls om barn med särskilda behov kan tillämpas i alla de sammanhang där socialljänslens verksamhet är tillämpbar. Slyrelsen anser därför all man bör undvika sådana formuleringar alt också andra grupper kan komma all betraktas som föremål för ålgärder pga "särskilda behov". En förulsällning för ell förverkligande av barnomsorgens mål är all sociala och pedagogiska synsäu närmar sig varandra. Socialarbelare som arbelar i avhjälpande arbele med barnfamiljer kommer i framtiden alli oftare all behöva arbela pedagogiskl. Pä molsvarande säll kommer förskolans och frilids-hemmens personal all få alli slarkare sociala inslag i sill arbele. Della kan leda lill mer konstruktiva insalser inom hela socialtjänsten. Enligt barnomsorgslagen åligger det socialnämnden all aklivi informera alla småbarnsföräldrar om socialljänslen och andra frågor som har betydelse för barnfamiljerna. Denna aktiva informalion och konlakt är en viktig och nalurlig del av socialtjänstens omsorg om barnen. I de försök som socialslyrelsen bedrivii i samarbele med olika kommuner rörande ulälriktal arbele i barnomsorgen finns många exempel på förbällringar som kunnal vidlas genom den kunskap socialljänslen erhållil genom samtal med föräldrarna. Socialtjänstens effeklivitel och anpassning lill verkliga behov har därigenom ökal.

Socialstyrelsen diskuterar också frågan om barnomsorgsplanering och framhåller bl. a. följande.

Bamomsorgsplaneringen tillkom efter förslag av barnstugeulredningen och innebär atl alla kommuner från och med 1 juli 1975 skall upprätta rullande femårsplaner för barnomsorgen. Planema behandlar både kvantitativa och kvalitativa frågor. Bamomsorgsplaneringen har under de försia åren av naturiiga skäl kommit att koncentreras pä frågan om förskolans och fritidshemmens ulbyggnad. Socialslyrelsen har dock redan 1976 rekommenderat kommunerna all även behandla för barnfamiljerna vikliga kvalitativa frågor. Det sker ockå i mänga kommuner. Bamomsorgsgruppen föreslog i betänkandet Samverkan i bamomsorgen (SOU 1975:87) atl barnomsorgsplaneringen skulle ulvecklas i riktning mot ett bam- och ungdomspoliliskt program. Socialulredningen har i slutbetänkandet inte behandlal barnomsorgsplaneringen. Socialslyrelsen vill därför framhålla belydelsen av alt planeringen kan vidareutvecklas och inordnas i de framlida planeringsformer för sociali arbele som slyrelsen fömlsäller måste komma lill slånd.

Föräldrauibildningens belydelse i arbelel med barnomsorgen berörs i några remissvar.

Skolöverstyrelsen påpekar all den samlade skoldagen, som föreskrivs genom riksdagens SIA-beslut, innebär atl skolan skall ansvara för eleven under vistelse i skolan såväl i undervisning som under fritidsaktiviteier. På molsvarande säll framhåller socialulredningen för sin del hur socialtjänsten har atl la ansvar för kommunens barn och ungdomar. Skolöverslyrelsen menar atl skola och socialljänsl bör slödja varandra när det gäller alt hjälpa t. ex. de skoltrölta. de som skolkar, de som slular i förlid eller med

Prop. 1979/80:1 112

ofullständig grundskolkompelens. Dessa elever för många gånger med sig sina problem in i skolan från miljön uianför skolan. Skolan ensam kan därför inte komma till rätta med problemen. Insatsema under skoltiden blir otillräckliga, om de inle följs upp i hem- och frilidsmiljön. Föräldrautbildning kan därvid enligl slyrelsen bli en god hjälp, Slyrelsen anser all ansvaret för föräldraulbildningen snarasl bör faslslällas. Oberoende av vem som har ansvarel, bör en förbättrad samverkan mellan de berörda ske när del gäller alt ge råd och slöd i frågor som rör bams och ungdoms utveckling. Även Borås kommun anser del vara av vikt atl frågan om ansvaret för föräldraulbildningen får en lösning,

Enligl sunens invundrurverk är det nalurligl att föräldrauibildningens ulformning omfallas med siörsla intresse av invandrarorganisationer. Samtalsgrupper av föräldrar med olika nalionaliteler kan öka förståelsen mellan majoritets- och minoriteisbefolkning. Föräldrautbildningens möjlighet all nä ut lill invandrarföräldrar är enligl verkel Iroligen hell avhängig av om invandrarorganisationerna ges lillfälle alt påverka verksamhelens inriktning.

Barnomsorgsgruppen anser all del hade funniis behov av en någol fördjupad diskussion kring föräldrauibildningens belydelse. De mål barnomsorgsgruppen sall upp för en allmän föräldrautbildning är all den skall leda lill atl alla föräldrar får ökade kunskaper som ell stöd i sin föräldraroll. Vidare bör den bidra till all skapa konlakt och gemenskap mellan föräldrar. Den bör också medverka till all föräldrar får inflyiande över sin egen och barnens silualion. Föräldraulbildningen skall vidare bidra till all skapa medvelenhel om hur föräldrarnas säll atl förhålla sig till barnen påverkas av samhälleliga förhållanden och samspel med andra människor. De arbetsformer barnomsorgsgruppen har vall alt föreslå är s. k. föräldrautbildningsgrupper, dvs. grupper av föräldrar som - utan styrt urval - träffas tillsammans med personal vid den akluella samhällsinstitutionen för samtal, informellt umgänge och aktivitet. Föräldrautbildningen företer enligl gruppen slora likheter med flera av de verksamhetsformer I.ex. grannskapsarbete och uppsökande verksamhel, som socialulredningen diskuterar. Föräldraulbildningen fyller delvis samma funktioner som dessa verksamheter och det är angelägel all ulvecklingen av de olika arbetsformerna inte sker separal från varandra isolerade. Man bör därför enligl gruppen sträva efler all finna gemensamma former för arbelet.

Föreningen barnens rått i samhället förordar att en obligatorisk föräld-raträning prioriteras, knuten lill mödra- och barnavårdscentraler, militärutbildningen, grundskolans högstadium och förskolan. Mycket av den vanvård och olämpliga behandling av barn som förekommer i dag kunde enligl föreningens mening undvikas med upplysning och träning och verkningarna av det sociala arvet mildras. Barnels reaktioner på en brislfällig vård och felaktiga krav ökar påfrestningarna på en redan utsatt familj och kan leda lill alt föräldrarna provoceras fill misshandel i interaklionen med bar-

Prop. 1979/80:1 113

nen. En lokall placerad föräldralräningskurs skulle också kunna ge konlakler mellan föräldrar i samma område till ömsesidigt slöd och ulbyle. Isolering är en myckel lungl vägande orsak i många fall av barnmisshandel.

En ulvidgning av begreppet "barnomsorg" till atl avse hela den del av den kommunala socialljänslen som avser verksamhelen för barn och ungdom tillstyrks uttryckligen av brottsförebyggande rådet, socialslyrelsen, Kommunförbundel och några kommuner. Enligt socialstyrelsens mening är del dock riktigare alt i detta sammanhang tala om "Omsorg om barn och ungdom".

Länsstyrelsen I Malmöhus län är kritisk mol den föreslagna utvidgningen och framhåller atl begreppet fick sin nuvarande belydelse så sent som år 1976. Även Svensku facklärarförbundel kriliserar utvidgningen och sätter dessulom i fråga om del är motiverat alt reglera verksamhelen i förskola och fritidshem i socialtjänstlagen. Förbundet anför.

Utredningen föreslår all kommunernas uppgifler enligt nuvarande barnomsorgslag inordnas i den nya enhelslagen om socialtjänst och alt begreppel barnomsorg ska omfalla den sociala barna- och ungdomsvården i dess helhel. Det senare innebär atl barnomsorgsbegreppet radikalt ändrar karaktär. Från att nu avse enbart en allmän, pedagogisk verksamhet som erbjuds föräldrarna vidgas del att innefatta även ''ingripanden ifråga om barn och ungdom som vistas i olämpliga uppväxtmiljöer, är sociaU missanpassade eller värnlösa eller nödställda". Barnstugeutredningens förslag atl samla grundläggande bestämmelser om förskoleverksamheten i en speciallag aktualiserades genom förslaget om "allmän" förskola. Denna modell valdes i stället för en "obligatorisk" bl.a. för atl undvika koppling lill tvångssituationer. I målsättningen för avsnittet Barnomsorg i socialtjänstlagen får molsvarande pedagogiska mål i gällande barnomsorgslag en underordnad ställning till den målskrivning som hämtas från barnavårdslagen och som ytterst fungerar med tvångsmedel. Förbundet anser att ett genomförande av den föreslagna integrationen kommer all försämra främsl daghemmens stalus av allmän förskola, en pedagogisk resurs för alla barn. Förbundel avstyrker därför förslaget och föreslår all barnens rättigheter och samhällels skyldigheter i förhållande till förskola och fritidshem även fortsättningsvis regleras genom speciallagstiftning. Del nya barnomsorgsbegreppet skulle härigenom kunna förbehållas socialtjänsten och dess övergripande ansvar för barns och ungdoms uppväxtvillkor. För en sådan lösning talar också atl förskola och fritidshem befinner sig i dl intensivt utvecklingsskede både pedagogiskt och organisatoriskt. Det kan snabbi bli aktuellt atl förändra och komplettera beslämmelserna i nuvarande barnomsorgslag, vilket underiättas om del berör enbart en speciallag.

Som tidigare har antytts anser flera remissinstanser alt ulredningen inte tillräckligt noga har beaktat de ungas rätl till skydd och slöd.

Slalens invandrurverk anser del anmärkningsvärt all ulredpingen i silt förslag till socialtjänstlag inte har betonat att åtgärder skall vara motiverade med utgångspunkt från barnels bästa. Denna brist i utredningens förslag 8   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 114

innebär enligl verkels mening en risk för försämring av barns rättsliga ställning i förhållande till nu gällande lagstiftning.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län finner all ulredningens förslag medför den principiella förändringen, all barnavårdsnämnds slällning i barnavårdslagen som en "barnens ombudsman" försvinner samfidigl som den verksamhel, som nu ligger uianför barnavårdsnämnds egenlliga område, görs lill samhällels huvudsakliga insalser för barnen. Det saknas emellertid enligt länsslyrelsen anledning till övertro på daghemmens och fritidshemmens möjligheler all självsländigl skapa goda livsvillkor för alla barn. Samtidigt ges socialnämnden inle längre någon möjlighel lill "ingripanden" eller ens lill hembesök i en problemfamilj så länge man där inle frivilligi går med på åigärden eller fråga uppslån om all omhänderta barnel. Möjlighelen all komma till lals med den enskilde, vårdnadshavaren, om barnels silualion och all bistå barnel har härigenom försvårats. Länsstyrelsen anser därför atl socialutredningens förslag innebär all barnens räll försvagas. Barnavårdslagens anda all barnens räll och bäsla skall sällas i främsla rummet är dock så värdefull alt någol av dessa tankegångar enligl länsstyrelsens mening bör las in i den nya lagen. Spörsmålet om barnens slällning bör därför ägnas ylleriigare uppmärksamhel.

Ulredningen om barnens rån påpekar all besiämmelser lill skydd för barnen nu finns i barnavårdslagen. 1 denna lag är samhällels skyldigheler genlemol barnen klarl angivna, Socialulredningen borde vid ulformningen av sina lagförslag ha tagil slörre hänsyn lill de speciella krav som barn har på stöd och omvårdnad från samhällels sida. Den räll som barn enligl nu gällande lag har till skydd och slöd borde därför komma lill klart ullryck. JO menar alt hela uppläggningen av reformen tycks bygga pä antagandel all man bara har all göra med vuxna personer, vilka själva kan ta ställning till sitl behov av hjälp från socialljänslen. Socialljänstens relation lill de vuxna har fåll iräda i förgrunden på ell sådanl sätl alt samhällel avhänder sig myckel av ansvarel för de barn som inle själva kan slälla krav på socialljänslen. Denna lendens framlräder enligl JO på många slällen i förslagel. Tillsammans kan dessa förslag komma all leda lill en väsentlig försvagning av socialvårdens barnavårdande funkfioner. Enligl JO:s mening bör man slå fasl atl socialnämnden har ell ansvar för alt barn som far illa får den hjälp som erfordras från samhällets sida.

Frälsningsarmén slår fasl alt förslagel innebär alt möjlighelerna för socialnämnden atl t.ex. i tid utföra förebyggande arbele i mångproblemfamil-jerna försvinner, såvida vederbörande familj inte frivilligt går med på ålgärder. Barnens räll lill hjälp från samhällels sida försvagas därmed. Del förefaller armén som om föräldrarnas rälissäkerhel av ulredningen fillmätls alltför stor betydelse på bekoslnad av misshandlade och värnlösa barns behov av skydd och vård. Dessa påpekanden görs utifrån de erfarenheter armén har från sina barnhem och sommargårdar. Frälsningsarmén framhåller all dess sociala officerare liksom socialarbetare landel runt med

Prop. 1979/80:1 115

förtvivlan har kunnat konstatera all barn mer än någonsin tidigare är ulsalla för hårdhel i hemmen lill följd av föräldrars alllmer lilliagande missbruk av alkohol och/eller narkolika.

Föreningen barnens räll i samhället anser sig kunna konslalera alt förslagel leder till att föräldrarätten stärks oberoende av föräldrarnas förmåga och vilja all la hand om sina bam och atl allvarliga risker alliså las på barnels bekoslnad. För alt motverka en sådan utveckling och irygga barnels rättsliga slällning föreslår föreningen olika ålgärder. En sådan ålgärd är atl del lill socialljänslen knyis leam av barnsakkunniga som har lill uppgift atl genom uppsökande verksamhel garantera atl samlliga bam i riskmiljöer får del av samhällets värd och omsorg, saml all barn i kris kommer i åtnjulan-de av den hjälp och behandling som bäst gagnar dem. En annan ålgärd är alt det till jurislemas notarieutbildning knyts krav på etl års Ijänstgöring som fällassislenl eller därmed jämförlig social Ijänslgöring. Föreningen menar alt man genom en sådan Ijänslgöring hos ämbelsmännen kan öka förståelsen för människors levnadsomständigheter och bams livssilualion i slorl. Enligl föreningens mening borde del vidare i varje län upprällas en speciell Bamdomslol, som hade alt döma i alla för barn livsavgörande mål som vårdnadstvister, tvångsomhänderiaganden, ungdomsbrollslighel osv. Rätlens ordförande borde här föruiom sin juridiska kompetens ha viss bampsykologisk utbildning och praktisk erfarenhet av arbete med barn i kris. Till dessa domstolar skulle också knytas elt team av barnsakkunniga. Föreningen anser del också vara ell oavvisligt krav all barn får inflytande som part i målet med egel ombud när det gäller frågor av livsavgörande betydelse för barnet självi, alltså i vårdnadsärenden, vid fosterhemsplacering och förflyttningar från en miljö till en annan. - 1 fråga om förfarandel i vårdnadsärenden anför föreningen särskill.

Det läggs i dag belydande och onödiga resurser på ulredningar och domstolsförhandlingar i vårdnadstvisler. Ärendena förs ofta elt obegränsal antal gånger genom alla inslanser. Dessa vårdnadstvisler för med sig uppslitande erfarenheter för såväl barn som föräldrar och leder till billerhei som försvårar vidare kontakt mellan föräldrarna lill skada för barnel. Föreningen föreslår därför all del innan ell vårdnadsärende las upp i rätlen slälls krav på att föräldrarna ska ha genomgåtl konfliktbearbetning för att tillsammans med kompetent person ha gells tillfälle atl lösa sina konflikter kring vårdnaden. Del ska göras på elt sådant sätt att barnets bäsla blir tillgodosell. Barnel ska under tiden ha fåll bearbeta sina känslor inför den akluella siluationen med hjälp av en erfaren barnlerapeul i trygg miljö och getts tillfälle alt komma underfund med och uttrycka sina önskningar om var del vill vara.

Även Räddu burnens riksförbund ger ultryck för uppfattningen att utredningen i många stycken förstärkt föräldrarätten på barnens bekostnad. Riksförbundet Hem och Skola finneratt socialutredningen allvarligt underskattat svårighetsgraden när det gäller att lösa sådana problem som svårt

Prop. 1979/80:1 116

missbruk, otillfredsställande uppväxlvillkor för barn osv. I dessa fall kan man enligl förbundels mening knappasi räkna med all samverkan med klienlen kommer all prägla det sociala arbelet. Klienten upplever sällan intressegemenskap med den socialarbelare som vill omhänderta ell barn i familjen.

Flera remissinstanser bedömer del som en brisl alt ulredningen i förslagel lill socialljänsfiag inle har lagil in regler som molsvarar beslämmelserna i 31 S barnavårdslagen om skyldighel i vissa fall all omhänderla barn för samhällsvård på föräldrarnas begäran eller med deras samtycke.

Ulredningen om barnens rätl konstaterar all möjligheten till sådanl omhänderlagande enligl motivullalanden i och för sig ryms under rätten till bislånd enligt 5 8 i förslaget till socialtjänsllag. Utredningen anser dock all paragrafen bör formuleras om eller all en särskild bestämmelse bör tas in i kapillel om barnomsorgen så all del av lagen klarl framgår all barnet i vissa silualioner har rält all få vård och foslran genom samhällets försorg.

Slockholms kimimiin framhåller alt den vård som nu bereds barn och ungdom enligt 31 8 barnavårdslagen bygger antingen på frivillig framslällning från föräldrarna eller med deras samtycke, men endast efter vissa i lagen angivna indikationer, vilka tar sikle på barnels behov. Den nu föreslagna bestämmelsen i 5 8 socialljänsllagen ger föräldrarna räll atl såsom bislånd få barn placerat ulom hemmel. Varken lagtexten eller kommentarerna ger anvisning om atl ett skiljande av barnet från hemmel skall vara motiverat med hänsyn lill barnets behov och bästa. Kommunen finner atl Ulredningen har utgått från all bislånd till föräldrarna i form av placering ulom hemmet också är all lillgodose bislånd till barnel och alt någon in-tressekonfiikl inte kan föreligga i dessa silualioner. Så är enligt kommunen dock ofta fallet. Erfarenhelerna har visal alt det finns ell inle ringa anlal föräldrar med "problem" som har en mycket ambivalenl inslällning lill sina barn. De har en benägenhet all begära dem placerade - under hänvisning lill "problemen" - för all när barnen har varil borta en korl tid, begära hem dem igen. och återigen, sä snart barnen upplevs som besvärliga, begära ny placering. Kommunen uppger all del vid en regislemndersökning i Slockholms barnavårdsnämnd år 1968 av omhändertagna förskolebarn framkom atl vart Iredje barn hade varil placeral i tre lill nio olika miljöer, innan de hade fyllt sju år. Vid samma undersökning visade del sig all barn, som under förskoleåldern placerals för iredje gången, därefter placerats upprepade gånger. Inte ens med nuvarande lagstiftning har man enligl kommunens mening lyckats förhindra upprepade separationer. Med utgångspunkl från senare års forskningsrön om de skador som barn åsamkas genom upprepade separationer eller omflyttningar mellan olika miljöer måste uppmärksamheten skärpas så all endasi absolul nödvändiga placeringar av barn utom hemmel kommer lill slånd. Kommunen finner del anmärkningsvärt atl ulredningen ulan vidare kommenlarer överfört denna viktiga del av barnomsorgen lill en allmän bestämmelse som avser alt till-

Prop. 1979/80:1 117

försäkra den enskilde skäliga levnadsvillkor, vilkel lämnar fälld frill för onödiga separationer i högre grad än vad som nu är fallet. Den del av barnomsorgen som gäller vård ulom hemmet enligl 31 8 barnavärdslagen bör enligt kommunen samordnas med övriga bestämmelser om barnomsorgen och således inle omfallas av den föreslagna 5 8 i socialljänsllagen. - Liknande synpunkler förs fram av Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges sociuljörbund och Rädda barnens riksförbund.

7.3.3 Arbete och försörjning

De stora flertalet remissinstanser lämnar utan erinran utredningens synpunkter och förslag i fråga om socialljänslens verksamhet för arbete och försörjning. De få som yttrar sig godlar i slort sett vad utredningen säger i denna fråga. Flera remissinsianser menar emellertid atl utredningen är för knapphändig och inte ägnar frågan tillräcklig uppmärksamhet.

Sysselsällningsuiredningen anser således atl ulredningen ger sysselsättningsfrågorna etl lilel utrymme i betänkandet. Av totalt över tusen sidor ägnas ca fem sidor åt arbetsmarknaden. Enligt sysselsällningsulredningens uppfaUning återspeglar denna avvägning en underskattning av arbetets betydelse för de enskilda människornas sociala välfärd. En väsenllig förklaring till alt många människor behöver hjälp av socialvården är att de förlorat sina arbeten, atl kontaktema med arbetsmarknaden har upphört och atl de sedan har svårt all få elt nytt arbete. Socialulredningen borde mot denna bakgrund ha ägnat betydligt större uirymme åt frågan om hur utslagning från arbetsmarknaden skall förhindras och de sociala myndigheternas roll i detta sammanhang. Samtidigt borde man också ha tagit upp ungdomens sysselsättningsförhållanden, speciellt arbetslösa ungdomar med socialmedicinska problem. Del är enligt sysselsältningsutredningens mening likaså anmärkningsvärt atl socialulredningen förbigår arbelets belydelse i rehabiliteringen av personer med olika typer av handikapp, inte minst psykiska och socialmedicinska. Försäkringsanstålldas förbund och Försäkringskasseförbundet framför liknande synpunkter och betonar i sina yttranden arbetets betydelse vid rehabilitering av människor med olika handikapp.

Håbo, Kulmur och Västerås kommuner ansluter sig lill uppfattningen att utredningen har gell ett för litet utrymme ål sysselsättningsfrågorna. Väslerås kommun saknar för sin del särskilt en analys och beskrivning av vad som kan göras av kommunerna för alt bereda t. ex. arbetslös ungdom sysselsättning. Utredningen borde enligt kommunens mening ha inbegripit olika former av beredskapsarbete för ungdom som en socialtjänstens uppgift. Även Stenungsunds kommun anser all frågor om sysselsättning för ungdom bör falla inom ramen för del kommunala ansvaret.

Linköpings kommun framhåller att arbetslöshet i många fall kan vara inledningen till social missanpassning, missbruk m.m. Kommunen ser det

Prop. 1979/80:1 ,18

därför som en angelägen uppgift för socialtjänsten atl bidra lill att öka möjlighelerna för den enskilde all försörja sig genom eget arbete. Insalserna kan dels vara individinriktade, t.ex. bilräde vid arbetsanskaffning, förmedling av ulbildning osv. Dessulom krävs dock mera allmänl inriktade insatser, såsom alt undanröja förvärvshinder genom utbyggd förskole- och friiidsverksamhel, färdtjänst (för handikappade) osv. Genom slmklurinriktade insalser bör socialtjänsten slulligen i möjligasle mån underlätta och möjliggöra för den enskilde all inneha ell arbele. Del är enligl kommunen vikligl all socialtjänsten pekar på och hos berörda myndigheler och beslutsfattare medvetandegör den slora belydelse lillgång fill arbele har för den enskilde, förutom för möjligheterna till försörjning även för den sociala siluationen i övrigt.

LO påpekar alt socialtjänstens möjligheler all göra insalser för all skapa arbelsmöjlighder för de människor som har sociala problem är begränsade. Här är del enligl LO framför allt den allmänna ekonomiska politiken, arbels- och näringspolitiken som är av betydelse. Dessulom bör trygghetslagarnas betydelse för en tryggad sysselsättning för människor med sociala problem uppmärksammas. LO menar all socialljänslens viktigaste uppgifler ligger i all vara konlakiorgan med arbetsförmedling och arbetsvärd. När det gäller socialtjänstens uppgifter för att skapa arbete måsle det enligt LO betonas all del inle bara är för försörjningens skull. Arbetets värde i sig är minsl lika viktigt. Att ha etl arbete skapar självkänsla och gemenskap med andra. Atl inle ha ett arbele upplevs av de fiesta som att man blir placerad utanför samhället och gemenskapen med medmänniskorna. Länkens Kamrulförbnnd för fram liknande synpunkler.

7.3.4 Självständigt boende m.m.

Synpunkler på förslaget i denna del redovisas i kap. 9 Äldreomsorg och kap. 10 Omsorg om personer med handikapp.

7.i.5 Social jour

Remissinslanserna underslryker värdet av en väl ulbyggd social jour. I främsta rummet nämns verksamhelens betydelse från förebyggande synpunkl. Några remissinstanser framhåller dock alt verksamheten blir resurskrävande. Förutsättningarna för mindre kommuner att anordna verksamhelen berörs i några remissvar.

Kriminalvårdsstyrelsen nolerar med lillfredsslällelse all utredningen så kraftigl betonar behovet av en utvecklad jour- och beredskapsverksamhet i socialtjänsten. Styrelsen påpekar all kriminalvården som ell led i förverkligandet av normaliseringsprincipen slrävar efter att tillgodose klienlernas behov av slöd och behandling genom all anlila samhällets allmänna serviceorgan, bl. a. den kommunala socialvården. Brisier på fungerande socialjour i många, även vissa slörre kommuner, har föranlett frivården att för sina klienters räkning upprätlhålla viss social service, som eljesl ankom-

Prop. 1979/80:1 119

mer på kommunen. Kriminalvårdsstyrelsen har inlell viss försöksverksamhel med försiärki frivård, som bl. a. innebär alt fältarbelel utsträcks lill kvällslid. I den mån denna försöksverksamhel kan ulvecklas och perma-nenlas erbjuds goda möjligheler lill samverkan med socialtjänsten, särskilt om jour- och beredskapstjänslen utvidgas i enlighel med ulredningens förslag. På vissa håll kan del enligl styrelsen visa sig ändamålsenligl alt två eller flera närliggande, små kommuner anordnar gemensam socialjour. Riksåklaguren anser för sin del all utredningens förslag om inräiiande av särskild jourverksamhel inom socialtjänsten är i hög grad beaktansvärt.

Brottsförehyggunde rådet vill, speciellt beträffande barn- och ungdomsgruppen, förstärka utredningens slällningstagande för socialjourverksamhet. Rådel anför.

Mot bakgmnd av en undersökning om handläggning av ungdomsmål, som BRÄs arbetsgrupp för barn- och ungdomsfrågor genomförl (Rapport 1977:6), och ett studium av 1975 års unga lagöverträdare i S-bergs kommun, som gjorts inom BRÅs utvecklingsenhet (Kansli-PM 1976: 21), framstår behovet av socialjour än tydligare. Enligt 168 2 st. förundersökningskungörelsen har polisen skyldighet att underrätta barnavårdsnämnden, bl. a. för att ge den möjlighet att genom ombud närvara vid förhör med underårig. Detta torde myckel sällan kunna ske i verklighelen. BRÅ anser alt det från förebyggande synpunkt är väsentligt att kontakten mellan den unge, föräldrarna och socialtjänsten kommer till stånd snabbt. Enligl BRÅs undersökningar tar det ofta alllför lång tid från det att polisen upptäckt att en ung person begått en lagöverträdelse och till dess anmälan registreras hos nämnden. Samma förhållande gäller tidsutdräkten mellan anmälningsdagen och dagen för handläggarens försia kontakt med den unge eller föräldrarna. Detta är olyckligt av flera skäl. Vi vet inte vilka påfrestningar som väntetiden kan innebära för ungdomar eller föräldrar. Vi vel däremot att tidigt insatta hjälpåtgärder och snabba reaktioner på överträdelser har positiva värden. En jourverksamhet, eller åtminstone en snabbare handläggning, skulle i dessa fall ha stor betydelse. Samtidigt skulle informationsbehovet när det gäller delmålel all ge kunskap om socialljänslen och om rättigheter och skyldigheter kunna täckas just när del är akut och när informationen kanske bäst kan tas emot. En direkt presentation av hjälpmöjligheterna bör ge positivare resultat än en social konlakl flera veckor eller månader efter det alt någol hänt. Framför allt gäller detta för de familjer som tidigare inte känner till eller är kända av socialljänslen.

Skolöverstyrelsen anser all det är synnerligen angeläget att behovet av en allmän social jour tillgodoses på etl tillfredsställande sätt i kommunerna. Inle minst behöver barn och ungdomar kontakt och hjälp i olika akuta problemsituationer som inträffar efter skoldagens slut då personalen har lämnat skolan.

Svenska läkuresållskupel menar all behovel av social jourtjänsl ur barnsynpunkt måste betonas ytterligare. Nu införs många akuta fall till barn-medicinsk och barnpsykiatrisk jour, när i stället akuta insatser från socialtjänsten erfordras. Det kan vara fråga om fysisk barnmisshandel eller so-

Prop. 1979/80:1 120

matisk sjukdom hos barnet, där ell omhänderlagandebeslui fordras för all ulredning och adekval ålgärd skall kunna vidlas. I andra fall måste barnet omhändertas akul för att skyddas från en farlig omgivning. I mänga kommuner har man stundom svårl all nå ordföranden i socialnämnd eller annan, som han har delegerat för omhändertagandebeslut - i synnerhet under långa helger eller under högsommaren. En akul social ulredning behöver ofta påbörjas direkl innan tidsperspektiv och informella personkontakter kan förändra muntliga rapporter och vittnesmål. Detla framhålls ofta från länsåklagare och polis som i barnmisshandelsmål stundtals anser sig för sent inkopplade, på grund av all den medicinska och sociala utredningen tagit för lång tid, beroende på mellankommande helgdagar. Läkaresällskapet påpekar vidare alt vissa barnavdelningar och barnpsykialriska kliniker ibland i brist på socialjour får ta in barn som ej fordrar medicinsk ulredning, endast för all "bereda tak över huvudet". DeUa ansvar åvilar socialljänslen och del måste anses fel all placera sådana barn i sjukhusmiljö, när de huvudsakligen behöver emotionellt stöd.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser atl del följer av kommunens yttersta ansvar alt kommunens service ständigt finns tillgänglig genom social jour. Länsstyrelsen framhåller att den i sin tillsyn regelmässigt har verkat fören uppbyggnad av socialjourverksamhet i länets kommuner. Från polisiärt håll har länsstyrelsen erfarit en efterfrågan på större sociala resurser under helger och icke kontorstid bl. a. med hänsyn lill intentionerna i lagen om tillfälligt omhändertagande (LTO). Del blir enligl länsslyrelsens uppfattning med den nya lagstiftningen än mer angeläget att behovel av en allmän social jour tillgodoses på ell tillfredsställande sätt i kommunerna. Mindre kommuner bör enligl länsslyrelsen kunna gå samman och klara detta gemensaml.

Länsstyrelsen i Kronobergs län vill kraftigt underslryka behovet av social jour för såväl äldre som yngre människor i krissituationer inte minst med tanke på att tillämpningen av lagen om tillfälligt omhänderlagande (LTO) och lagen om omhänderlagande av berusade personer m. m. (LOB) förutsätter snabbt insatta sociala åtgärder. Länsslyrelsen i Kalmar län framför liknande synpunkter.

Andra remissinstanser som betonar värdet av en social jour är LO, länsstyrelsen i Blekinge län, flera kommuner och Sveriges socionomförbund.

Flera remissinstanser framhåller all den föreslagna jourverksamheten kommer atl bli resurskrävande. Kalmar kommun påpekar således att särskilda personalresurser måste sältas in för denna uppgift. Håbo kommun menar att det för mindre kommuner med ett mycket begränsat antal socialassistenter ställer sig hell orimligt att utföra social jour med befintliga resurser. Klippans kommun anser att behovet av socialassistentjour i första hand bör tillgodoses genom samarbete mellan fiera kommuner. Även LO ärav uppfattningen att verksamhelen kommer alt bli mycket personal- och kostnadskrävande och menar att delta är anledningen till att den ännu inle

Prop. 1979/80:1 121

har byggis ut så krafligl som är önskvärl. Då den sociala jouren i praktiken kommer att betjäna mänga olika huvudmän är det enligl LO fråga om inte ett delat huvudmannaskap och ålminslone kostnadsansvar borde införas mellan stal, landsting och kommun.

7.4 Individuellt inriktade insatser

Remissinstansemas synpunkter på principema för sociala insalser för enskilda och familjer och på innehållet i socialljänslens ulbud av individuellt inrikiade insatser redovisas i huvudsak i annat sammanhang. Här hänvisas främsl lill 8. Rätlen till bislånd, 9. Äldreomsorg. 10. Omsorg om personer med handikapp, 11. Principer för sociala insalser för enskilda och familjer, 12. Slöd och hjälpinsatser i hemmet, 13. Vård i familjen, 14. Institutionell vård och behandling.

8    Rätten till bistånd

8.1 Allmänna synpunkter

Utredningens förslag atl ge rätlen till bislånd generell räckvidd och att vidga biståndet till nya grupper tillstyrks i princip eller lämnas utan erinran av remissinstanserna. Luleå kommun ser det som särskilt positivt att rätten lill bistånd föreslås omfalta även slöd- och vårdinsalser. Länsstyrelsen i Gävleborgs län konslalerar att förslaget innebär fördelar för äldre och handikappade. Länsstyrelsen påpekar också värdet i all behovet av bistånd inte längre skall kopplas samman med den enskildes ekonomiska förhållanden. Fördelarna för de äldre betonas också av LRF. Helsingborgs kommun finner all förslagel uividgar den enskildes grundtrygghei och skapar förutsättningar för att frigöra och ulveckla hans resurser. Stockholms och Linköpings kommuner och Föreningen Sveriges sociulchefer framhåller all kommunerna får stora möjligheler alt variera insatserna efter de skiftande behov som kan finnas.

Flera remissinsianser anser del särskilt betydelsefullt all den enskilde blir mera jämbördig part i förhållande till myndigheterna. Sådana synpunkter förs fram av bl. a. Kommunförbundet och brottsförehyggunde rådet.

TCO och Sveriges socionomförbund menar att förslaget kommer atl leda till atl man i kommunerna klarare markerar de politiska ambitionerna och motiven bakom prioriteringar.

Andra remissinstanser som är uttalat positiva lill förslaget är socialslyrelsen, LO, Länkens Kamrutförbund och Malmö, Stenungsunds, Östersunds och Vilhelmina kommuner.

Kritiken mol förslagel rör bl. a. förulsällningama för räll lill bistånd. Etl flertal remissinstanser anser atl förslagel - som del har kommit till uttryck

Prop. 1979/80:1 122

i 5 8 socialtjänstlagen - kan lolkas så att räll lill bislånd föreligger även om den enskilde har förmåga all försörja sig t. ex, genom eget arbele. Som regel vänder sig remissinslanserna mol elt sådant synsätt. Vissa andra remissinstanser ulgår från att ulredningen inte har avsett all ge rätten lill bistånd ell så vidgai tillämpningsområde och hänvisar till uttalanden i motiveringarna till förslagel.

Lånsstyrelsen i Stocholms län anser all en ovillkorlig rätt lill bislånd knappasi kan upprätthållas generelll. Flera andra länsstyrelser och även en del kommuner underslryker alt den enskilde måsle ges dt eget ansvar för sin silualion och all hans räll lill bislånd måste sällas i förhållande lill hans förmåga all försörja sig genom eget arbete.

SAF anser all del ingenstans i belänkandet framhålls den enskildes egel ansvar för sin silualion. Mol utredningens ensidiga betonande att den enskilde har rätt att ställa krav på samhället i olika avseenden vill SAF hävda synsättet atl rättigheter och skyldigheler måsle följas ål. Del ligger enligt SAF en fara i all socialnämnden alllid slår till reds alt tillförsäkra "en skälig levnadsnivå" helt oberoende av vederbörandes attityd till sin försörjning. SAF menar all en alllför generös lolkning av socialtjänstlagen skulle kunna skapa molsällningar mellan socialhjälpslagare och andra, särskill bland hårt arbetande låginkomsttagare, och anser det väsenlligt att samhällel hävdar arbelets värde och att motivationen till egna arbetsinsatser inte försvagas ytterligare. Härvid kommer enligl SAF givetvis även skattesystemets utformning in i bilden.

Sveriges kommunaltjunslemunnaförbund understryker att socialtjänsten inte kravlöst bör stå lill den enskildes eller gruppers tjänst utan anser att motprestationer skall fordras allt efter den enskildes egen förmåga. På detta sätl kan enligt förbundet den enskildes självkänsla höjas och fömlsätlningama för rehabilitering öka.

Socialstyrelsen, å andra sidan, anser att möjligheten att erhålla ekonomisk hjälp skall vara en rättighet för den enskilde som inte bör förenas med Ivingande krav. Slyrelsen anser därför att krav om alt la lämpligt arbele inte skall införas i lagstiftningen.

De remissinsianser som med stöd i motivullalanden ulgår från att rätten till bistånd skall vara beroende av den enskildes egen förmåga, understryker vikten av att detta anges i lagtexten. Hit hör fiera länsstyrelser och kommuner. Kummurrätten i Göteborg betonar att det inte kan godlas alt begränsningar av vad som framstår som lagstadgade rättigheter görs genom motivullalanden. Enligt kammarrällens mening bör det av förslaget också klart framgå att rätl till bistånd inte föreligger när behovel skall och kan tillgodoses genom annan än kommunen. 70 anser för sin del att en sådan begränsning som utredningen har tänkt sig inte är självklar för den enskilde som vänder sig till socialtjänsten.

Mot den uppfattning som nu har redovisais anför Västerås kommun att en inskränkning av den föreslagna regeln skulle ge uttryck för en mera re-

Prop. 1979/80:1 123

siriktiv hållning än vad utredningen har avsett. Den skulle enligt kommunen kunna leda lill atl den som självförvällat har råkal i en nödsilualion inle skulle ha rätl till hjälp.

I åtskilliga remissvar framhålls all 5 S i förslaget lill socialljänsfiag även i andra avseenden har getts en sådan ulformning att den kommer alt leda lill tolknings- och tillämpningssvårigheter. Dessa synpunkler redovisas under rubriken Biståndels innehåll.

Lånsstyrelsen i Örebro län framhåller all det praktiska värdet av den ul-vidgade rälien till bislånd till slut ändå kommer all beslämmas av den enskilda kommunens resurser. Liknande synpunkler förs fram av bl, a. riksrevisionsverket, länsstyrelsen I Ålvsborgs län, statens handikuppråd och Sveriges sociologjörbund.

Flera remissinsianser anser att rätlen lill bislånd bör utformas så, atl garantier ges för en minimistandard eller liknande. Dessa synpunkter redovisas tillsammans med andra remissvar med liknande innehåll i avsnill 8.3.

I några remissvar framhålls all råtlen till bislånd har gells en sådan konstruktion atl barnens rätl gentemot föräldrama sätts ät sidan vid en intressekonflikt. En samlad redovisning av remissvar som rör barnomsorg lämnas i avsnill 7.3.2.

SACOISR ifrågasäller om valel av lermen bislånd är hell lyckad. Organisationen framhåller atl lermen är upplagen för bislånd i u-länderna och alt den ger snäva associationer till enbart ekonomisk hjälp. Enligt organisationen är termen "rätt all erhålla socialtjänst" lämpligare.

8.2 Biståndets innehåll

Elt flertal remissinstanser framhåller alt biståndets innehåll har getts en allt för oklar eller oprecis beslämning. Den enskilde kan därför inte få en uppfattning om sina rättigheter. Kommunerna och be-svärsmyndighelerna anses inle heller ha ett tillräckligt underlag för att bedöma biståndets omfattning.

Kummurrätten i Göteborg anser atl helhetssynen och del övergripande ansvarel släller krav på en lagstiftning som ger kommunen stor handlingsfrihet vid bedömningen av vilka sociala insatser som bör sättas in. Men samtidigt som en sådan handlingsfrihel är nödvändig för socialnämnden är det enligt kammarrätten en förutsättning för den enskildes rättssäkerhet att lagen konkret anger hans rältigheter. Att i lagen precisera enskildas rältigheter anser kammarrällen angeläget från flera ulgångspunkler. Kammarrätten anför.

Man måsle t.ex. förutsätta alt del kan uppkomma meningsskiljakligheler mellan socialarbelare och klienl i fråga om vilka sociala insalser som bör erbjudas klienten. Sell från den enskildes synpunkt måste det i sådana fall vara värdefullt att kunna hänvisa till rättigheter som finns fastlagda i lag. Om så är faltet, öppnar lagen i regel tillika en möjlighet till förvall-

Prop. 1979/80:1 124

ningsbesvär för den enskilde. Del belyder alt han kan klaga sig lill förmåner som socialnämnden vägrat honom. Som förslagel är utformat är det knappasi möjligt all fastslå var gränsen går för medborgarnas ovillkorliga rätl till socialljänsl. Den räu som lilläggs medborgarna i 5 S ger visserligen intryck av alt vara av myckel vidslräckl och generell natur. Av moliven framgår emellertid all rälien är avsedd all vara betydligl mer begränsad än vad lagens ordalydelse ger vid handen. Vid besvärspiövningen skall sålunda hänsyn las till de resurser som finns inom kommunen. En prövning med sådana hänsynslaganden kan i sämsla fall leda lill all den enskilde inte får den socialljänsl som alla parter i och för sig anser all han är berälligad lill. En annan ofrånkomlig konsekvens är all rälien lill socialt bislånd får olika innehåll från kommun lill kommun. Inom en och samma kommun kan också innehållet i biståndet komma all skifta på grund av förändringar i resurslägel eller i fråga om ambitionsnivån. Den reglering av rälien till socialt bislånd som socialulredningen föreslår är inle lillfredsslällande från fiera synpunkler. Dess innebörd är i mer än ell hänseende oklar, och den är därigenom ägnad alt ge upphov till belydande svårigheier på det rättsliga planel. Del grundläggande felet i den föreslagna regleringen är att den enskilde i lag (5 8) tillförsäkras rätl lill bislånd i en omfallning som i mänga fall måsie komma all översliga kommunernas resurser. Särskilt gäller della sådana former av bistånd som tillhandahållande av barndaghem, pensionärs-bostad, färdtjänst och social hemhjälp. Del är inle tänkbart att de kommunala resursema - i synnerhet på personalsidan - skall förslå för att lillgodose alla de i och för sig väldokumenterade behov som kan föreligga. Ulredningen är uppenbariigen medvelen om della. Å andra sidan betonar den att den enskilde skall ha valfrihet mellan olika sociala tjänster. Svagheten i den föreslagna lagtekniska konstruktionen träder i dagen inle minsl när del blir fråga om överprövning av socialnämndens beslul all vägra bislånd av det slag som den enskilde har begärt. Liksom utredningen anser kammarrätten att en i författning föreskriven rätl till en förmån bör vara kombinerad med en i princip obegränsad klagorält över avslagsbeslut. 1 enlighet härmed föreslår utredningen i 35 5 att socialnämnds beslut i fråga om bistånd enligl 5 8 skall få överklagas genom förvaltningsbesvär. Enligt ordalagen borde detta innebära all den besvärsprövande myndighelen -länsrätten, kammarrätlen och regeringsrätten - skulle ha befogenhel alt pröva biståndsfrågan i dess helhet, dvs. inte bara frågan om sökanden är i behov av det sökta bislåndel ulan även t.ex. frågan om del är rikligt alt kommunen saknar resurser för att tillgodose hans behov eller frågan om han skall komma i åtnjutande av kommunens begränsade resurser på området framför någon annan som också har liknande behov. Utredningen har visserligen uppmärksammat dessa problem och gjort vissa uttalanden om hur de skall lösas, uttalanden som knappast i allo kan anses stå i överensstämmelse med lagtexten. Emellertid är uttalandena också sinsemellan motsägelsefulla och ger därför inte någon tillfredsställande ledning för att lösa svårigheterna. Sålunda heter det å ena sidan atl besvärsprövningen skall "omfatta jämväl frågan om vilka åtgärder som bör vidlas för att tiUgodose den enskildes behov" saml att "denna bedömning sker på grundval av vad i målet blivil upplyst om den enskildes behov och om de resurser söm finns inom kommunen". Å aiidra sidan framhåUs att prövningen "i princip inte skall leda till atl frågor som gäller hur tillgängliga resurser inom t. ex barnomsorgen skall fördelas mellan kommunmedlemmarna förs in under länsrättens prövning". Men om nu sökanden bestrider riktigheten av kommunens påstående att det saknas resurser för att bereda hans barn

Prop. 1979/80:1 125

plats på barndaghem eller hävdar alt hans barn bör beredas sådan plals framför någol annat barn. Skall domstolen då i varie läge godta socialnämndens ståndpunkt och t.ex. konsekvent avvisa bevisning eller annan ulredning som klaganden vill åberopa lill stöd för sin slåndpunkl? En sådan ulformning av en domstolsmässig besvärsprövning är enligt kammarrällens åsikt orimlig.

Enligl kammarrällens mening bör problemel lösas på del sättet atl man begränsar rätlen till socialt bistånd lill atl gälla, föruiom ekonomiska behov, elementära behov på äldreomsorgens, barnomsorgens och handikappomsorgens områden. När del gäller sådana behov förutsätter kammarrällen atl tillhandahållandet av socialt bislånd inle skall hindras av resursknapphel.

När del däremol gäller andra former av sociah bislånd - bl.a. sådana som är slarkl beroende av tillgången på personal - måste man enligl kammarrällen ge lagstiftningen en annan ulformning. T.ex. kan man föreskriva en skyldighel för kommunerna all tillhandahålla sociala Ijänsler av olika slag i den omfattning som kan anses molsvara behovel bland invånarna i kommunen. En sådan skyldighel ger inle den enskilde kommunmedlemmen en direkl räu till förmånen.

Kummurrätten i Sundsvull anser också all den i 5 S i förslagel till socialtjänstlag valda uttrycksformen kan komma att skapa svårigheter vid rättstillämpningen och då särskilt vid besvärsprövningen. Svårigheter kan uppstå för den enskilde som inte genom lagen får någon ledning i fråga om vilken typ av bistånd han har räll till. Samma svårigheier slälls en besvärsprövande instans inför när del gäller att avgöra vilken lyp av bistånd en enskild klagande kan vara berälligad lill. Enligt kammarrättens mening måste därför del område som omfattas av förvaltningsbesvärsrälten på någol sätl närmare preciseras. Detta borde kunna ske genom att i 5 8 lämnas en exemplifierande uppräkning av de lyper av bislånd en enskild är berälligad till. Härigenom vinns enligl kammarrällen dels all den enskilde får kunskap om vilken socialtjänst han kan efterfråga och dels all besvärsinslan-serna får ledning vid prövning av besvär. Visserligen är del i ell skede av snabb utveckling på socialvårdsområdel ej önskvärl atl i lagen ge en ut-lömmande reglering av de bislåndsiyper som skall kunna komma i fråga. Kammarrätten anser dock att intresset av all ddaljreglera så litet som möjligt måsle vägas dels mol den enskildes berälligade krav på all få vela vad socialljänslen kan erbjuda honom och dels mol kravet på att beslämmelserna har en sådan utformning all en överprövning inom besvärsorganisationens ram framstår som meningsfull och från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar. Oklara och oprecisl ulformade bestämmelser kan dessutom leda till att tillämpningen varierar från kommun lill kommun och att utrymmet för rent godtycke ökar. Utredningens mening är atl kommunerna måsle få frihet alt själva utveckla sin socialtjänst och att en delaljreglering därvid skulle kunna verka hämmande. Enligl kammarrätlen kan den föreslag-

Prop. 1979/80:1 126

na lagstiftningen dock får samma hämmande effekt om den genom sin oklarhel skapar osäkerhei och iveksamhel i rätlslillämpningen.

Kammarrällen framhåller också all kommunen skall ha elt yttersta ansvar för dem som vistas i kommunen, dvs. kommunens ansvar anknyts inte lill hemvislbegreppd utan tiil den faktiska vistelseorten. Även sell ur den synpunklen är del enligt kammarrätlen av värde all precisera vad som avses med bistånd enligl 5 8 i socialtjänstlagen, eftersom de som ej är kommunmedlemmar men ändå vislas inom kommunen endast har en besvärs-väg öppen, nämligen rätlen all anföra förvaltningsbesvär.

Även riksrevisionsverket och jlera länsstyrelser betonar att det är väsentligt från rällssäkerhelssynpunkl atl rälien lill bistånd ges en klar precisering.

JO framhåller atl del är tillfredsställande all man lagfäster en så viktig princip som rälien lill bislånd. JO vill också anslula sig till tanken all man bör slå fasl generelll atl den enskilde har rätt alt kräva en skälig levnadsnivå och all socialnämnden skall lämna erforderligt bislånd för della i former som svarar mol varje individs särskilda behov. Uppenbarligen bör en så central bestämmelse utformas på etl sådanl sätt atl den inte leder till alllför stora tillämpningssvårigheter. Den föreslagna utformningen - rätl lill bistånd för sin försörjning och sin livsföring i övrigl - är emellertid enligt JO mycket vag och kan tänkas avse snart sagt vilka behov som helsl. Den ger snarasl uttryck för en önskan all ange mål också för socialljänstens individinriktade verksamhet. Däremot ger den inle myckel ledning för den praktiska tillämpningen och avgränsningen av socialtjänstlagen. JO menar atl man därför kan förulse belydande svårigheter för kommunema och besvärsmyndigheterna när det gäller prövning av frågor om rätt till bistånd. Enligt JO:s mening bör man siräva efler atl bältre precisera vilka lyper av behov som kan grunda räll till bistånd.

JO pekar vidare på all förslagel inle innehåller några bestämmelser varigenom kommunen åläggs ett direkt ansvar för all erforderiiga hjälpinsalser kommer till stånd i del enskilda fallel. JO förmodar alt socialulredningen har ansett detta följa bl. a. av den föreslagna rätten till bistånd och av de grundläggande principerna för socialnämndens verksamhel. Enligl JO:s mening bör dock kommunens ansvar för atl väsenlliga individuella hjälpbehov blir tillgodosedda, klargöras genom en uttrycklig anvisning i lagen, inte minst därför all lagen kommer atl tillämpas och läsas av många som saknar juridiska insikler. Frånvaron av besiämmelser som anger socialnämndens ansvar för au erforderliga ålgärder vidlas i enskilda fall blir enligt JO särskilt påfallande vad gäller barnavården.

Kommunförbundet betonar atl biståndets innebörd måsle klargöras ylterligare eller kommunerna ges garanti alt själva få utforma och närmare konkretisera innehållet i biståndet.

Etl slort anlal remissinsianser kritiserar den beslämning av bislåndels innehåll som har kommit till uttryck genom begreppen "skälig levnadsnivå" och "livsföring i övrigl".

Prop. 1979/80:1 127

Kommunförbundet uppfattar begreppet "skälig levnadsnivå" som synnerligen diffust. Exempel på problem som kan uppkomma ulan en klar definilion är enligl förbundet om den enskilde har rält till én levnadsnivå som han tidigare har haft eller om den skäliga levnadsnivån innebär en miniminivå, som eventuellt blir olikartad beroende pä var man är bosatt.

Sveriges folkpensionärers riksjörbund påpekar all den levnadsnivå som anses skälig i en kommun ofla inte är skälig i en annan. Förbundet framhåller som exempel alt del kommunala bostadsbidraget i sloriek varierar yitersl kraftigt från kommun lill kommun.

Svenska Diakonsällskapet anser att begreppet "skälig levnadsnivå" måsle relateras till mera konkrela begrepp och definieras för att bli meningsfyllt. Sällskapet ifrågasäller om inle generella regler måsle ställas upp för biståndels innehåll och påpekar att resulialei i så fall inle blir helt olikt nuvarande detaljerade lagstiftning.

Också Stockholms kommim och Föreningen Sveriges socialchefer anser att levnadsnivåbegreppet måste relaleras lill mera konkrela begrepp. Enligt dessa båda remissinsianser kan detta enligl förslagel ske endast genom alt en praxis ulformas med hjälp av besvärsinslitutet. Man anser atl della kommer all leda till det otillfredsställande förhållandel all frågan om enskilda skäliga levnadsvillkor, som är en fråga av socialpolitisk karaklär, kommer att avgöras av domstolar med utgångspunkl från etl juridiskt betraktelsesätt. Även Sveriges kommiinalljänstemunnuförbund gör sig till lolk för en sådan uppfattning.

Andra remissinstanser som från liknande synpunkter kriliserar begreppel "skälig levnadsnivå" är länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Hullands, Västmanlands och Västernorrlunds län. Kulmur, Klippans och Örebro kommuner, SACO/SR och Sveriges socionomers riksförbund.

TCO och Sveriges socionomförbund menar all begreppel "livsföring i övrigt" måste ulvecklas ytteriigare. Detla anses nödvändigl bl.a. därför att del i början kan vara svårt alt precisera bistånd på den nivå som främjar personlig utveckling och akliv livsföring.

1 ett remissvar, av Linköpings kommun, framhålls dock alt närmare preciseringar av rätten till bistånd kan vara svåra att göra utan att den generella rätt som åsyftas, i praktiken begränsas.

Frågan om förhållandel mellan 5 och 6 SS i förslagel till socialtjänstlag behandlas i några remissvar.

Kummurrätten i Sundsvall anför att de föreslagna besvärsreglema fömlsäller atl det av beslut i enskilda ärenden klart framgår om beslutet är fattal med slöd av 5 8 eller 6 8. Enligt kammarrätten måsle man därför i lagstiftningen klarare ange vilka former av bistånd som är atl hänföra till de olika paragrafema. Länsstyrelsen i Jämtlands län år av samma uppfattning och sätler dessutom i fråga om det överhuvudtaget är nödvändigt med den föreslagna uppdelningen av bislåndsreglema.  Enligl länsslyrelsen kan

Prop. 1979/80:1 128

förekomsten av 6 8 ha en återhållande effekt på kommunemas benägenhet atl lämna bistånd enligt 5 8. Dessutom anser länsslyrelsen all det finns en risk för elt "normtänkande" i likhet med del som 12 § socialhjälpslagen i dag ger upphov till. Del kan således befaras att 5 8 ulnylljas för bistånd upp till "normen" medan 6 S utnyttjas i övriga fall.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund tar fasla på att bislånd enligt 5 8 skall ge en skälig levnadsnivå och frågar från denna uigångspunkl vilken levnadsnivå bistånd enligt 6 S skall ge och vilka funktioner ell sådanl bislånd skall fylla.

Kummurråiien I Göteborg kan inte dela ulredningens uppfaUning atl borgen inte kan komma i fråga när den enskilde har räll lill bislånd enligl 5 8 ulan bara när bislånd ges med slöd av 6 §. Såvitt kammarrällen har kunnal förstå ankommer det på den enskilde och socialnämnden atl - när väl formell rätl lill bislånd föreligger - i samråd enas om vilka insalser som skall erbjudas den enskilde. Några lagregler som begränsar valet av insalser finns inle och bör inle heller finnas.

Några remissinsianser anser att rätten till bistånd bör omfalla även andra in sal se rån de som utredningen har berört.

Kriminalvårdsstyrelsen uppfattar del som en brisl att utredningen i samband med behandlingen av rätten till bistånd inle har berört socialtjänstens ansvar för kriminalvårdens klienler. Slyrelsen anför.

All praktisk erfarenhet och några statistiska klienlundersökningar visar atl de flesla kriminalvårdsklienler, både i anstalter och frivård, under någol skede av rehabiliteringsprocessen blir i behov av socialvårdens insalser. Vissa klienlundersökningar som under åren 1974-1975 utfördes av Frivårdens storsladsutredning ger anledning förmoda all mellan två tredjedelar och Ire fjärdedelar av frivårdens klienter är akluella i socialvården.

Lånsstyrelsen 1 Göieborgs och Bohus län påpekar all inget ullrycklig! harangens i socialtjänstlagen om den slora grupp med särskilda hjälp- och vårdbehov som ulgör personer som missbrukar alkohol eller andra beroendeframkallande medel. Enligl länsslyrelsens uppfattning bör i socialljänsllagen uttryckligen fastslås en skyldighel all erbjuda den vårdbehövande missbrukaren lämplig hjälp och vård. Länsstyrelsen framhåller följande.

Många, särskill större kommuner kommer säkerl all ha resurser alt erbjuda hjälp och vård i olika avseenden och former, men hur ställer det sig i de mindre kommunerna? Kommer en social myndighet alltid atl anse atl del ankommer på myndigheten att erbjuda en alkoholmissbrukare vård utan all ha formligt slöd för della i lagen? 1 varje fall kan man befara alt kommunerna ulan sådant åläggande i lag inte kommer atl anse sig ha skyldighet härtill. Detta gäller framför allt sådana kommuner där redan nu vården av missbrukare i vissa fall är eftersatt. För all nå denna grupp erfordras en intensiv uppsökande verksamhel och en skyldighet härvidlag bör inskrivas i socialtjänstlagen. I detla sammanhang bör framhållas alt missbrukaren f n. ofta har kontakt med de sociala myndigheterna genom att han

Prop. 1979/80:1 129

tvingas söka socialhjälp till sill uppehälle. Då socialhjälpen har föreslagils i belydande ulsträckning bli ersatt med socialförsäkringstillägg, som administreras av försäkringskassan, kan del befaras atl de sociala myndighelerna ofla kommer i kontakt med missbrukarna försl på ell belydligl senare sladium än nu. De sociala skadeverkningarna kan då ha hunnil bli än allvariigare.

Nykterhetsrörelsens landsfärbund anser all rätlen lill bistånd också bör ges den utformningen alt det inräUas ett alkoholpolitiskt råd i varje kommun. Pä riksplanel finns nu en nämnd för alkoholfrågor knulen till socialstyrelsen. Enligt förbundets mening behövs eU sådant organ i varje kommun. Ell alkoholpoliliski råd skall enligl förbundel ha som uppgift all la inilialiv för all förbällra nykterhelslillslåndel i kommunen. Rådel bör vara obligaloriskl och ha förslagsrätl lill kommunens beslulande organ. Rådet bör få en sammansältning liknande den som socialslyrelsens nämnd för alkoholfrågor har fått. kompletterat med företrädare för de i kommunfullmäktige representerade politiska partierna.

Länsslyrelsen i Hallunds lån lar upp frågan om bistånd ål utlandssvenskar som återvänder till Sverige och framhåller följande.

En speciell hjälp åt behövande svenska medborgare, vilka som regel inte är mantalsskrivna i den kommun, där hjälpbehovet uppkommer, utgår enligl kungörelsen angående bislånd ål utlandssvenskar som återvänder lill Sverige m.m. Detta bistånd har tre former, motlagningshjälp, starthjälp och rörelselån. Den förstnämnda administreras av länsstyrelserna och de övriga av arbetsmarknadsverkets organ. Socialulredningen har inte berört hjälpen åt utlandssvenskarna. Länsstyrelsen vill därför framhålla, alt i vart fall starthjälpen bör kunna upphöra och sådan ekonomisk hjälp, som avses, ingå i den kommunala socialtjänsten. Frågan om upphörande av såväl starthjälpen som övriga biståndsformer enligt kungörelsen synes lämpligen böra prövas i samband med socialulredningens förslag.

Även länsslyrelsen i Kopporbergs län anser att del är en brist i utredningens förslag alt frågan om bistånd åt utlandssvenskar som återvänder till Sverige inte har berörts. Enligl länsstyrelsens mening har man på senare lid kunnal röna ett visst nymornat intresse för denna biståndsform.

8.3 Socialbidrag (socialhjälp)

Socialutredningen lade redan i principbelänkandel fram förslag om all den nuvarande socialhjälpen skulle ersällas av ell socialbidrag med slarkare inriklning på förebyggande och rehabiliterande uppgifter. Utredningen återkommer i slutbelänkandel med i slorl sell samma men i vissa avseenden mer ulförligl förslag om socialbidrag. 1 slulbelänkandel har ulredningen också lagl fram förslag om ell socialförsäkringstillägg (soft), som är av-9   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 130

sell alt minska behovel av socialbidrag lill försörjningen. Remissinslanserna har främsl kommenterat förslaget om sof; och gör vanligen inga erinringar mol den föreslagna ulformningen av socialbidragel.

Socialpidiiiska samordningiiiredningen är positiv lill socialulredningens mening all behovel av socialhjälp bör nedbringas.

Prövningen och kontrollen av om räll lill socialhjälp föreligger kan upplevas som förödmjukande av den sökande. Hjälpberätligade kan dra sig för au söka hjälp och syslemel kräver stora arbelsinsalser. Vi delar ulredningens uppfaUning och ser möjlighelen all minska behovel av socialhjälp som den viktigasle principiella grunden för att införa soft.

Andra remissinsianser såsom länsslyrelsen i Blekinge län. ansluler sig lill ulredningens uppfaUning all en behovsprövad ekonomisk hjälp kommer all behövas även i fortsättningen och atl denna bör omfalta såväl försörjningsslöd som insalser i förebyggande och rehabiliterande syfte i enlighel med ulredningens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån kommenlerar ulredningens förslag alt den nuvarande uppdelningen i "obligalorisk" och "frivillig" hjälp skall slopas. Länsslyrelsen anför all "nuvarande uppdelning i obligalorisk och frivillig hjälp ofla är eu hinder för ell konslruklivi socialvårdsarbele och välkomnar således att denna försvinner".

Flera remissinsianser lar upp frågor om den levnadsslandard som socialbidraget bör tillgodose och vilka normer som bör gälla.

Länsstyrelsen 1 Norrbottens län anför följande.

Socialulredningens förslag lill socialbidrag för att lillgodose behov av ekonomisk försörjning innebär en påtaglig anpassning till nyare tankegångar om jämlikhel och solidariiel medborgarna emellan.

Socialbidragels syfte skall vara au tillförsäkra den enskilde möjlighet till skälig levnadsslandard. ullrycker ulredningen del. Detta innebär en ulvidgning av nuvarande socialhjälps omfallning som är positiv. De personliga uivecklingsmöjligheler den enskilde har, kan bättre tillvaratas oberoende av i vilken social situation han befinner sig. De aktiva levnadsförhållandena förändras lill del bällre. Den enskildes ekonomiska silualion upphör all vara enda grunden för ell värdigt samhällsliv. Alla medborgare skall beredas lika möjlighel lill ell fullvärdigt liv. Behovsprövningen förutsätts av utredningen bli enkel. Del nuvarande socialhjälpssyslemet uppfällas av den enskilde som byråkraliskl och tillkrånglat. Det är därför värdefullt om tillämpningen kan förenklas. Svårigheter uppstår dock alltid vad gäller ulredningssidan, varför den enskilde ändock kan komma all uppfatta ut-fåendel av socialbidrag som byråkraliskl. All undvika en sådan uiveckling kan ske genom en omfaUande informalion lill medborgarna. Länsslyrelsen delar slulligen ulredningens uppfaUning atl ersällningsskyldighel för socialbidragel inte skall föreligga. Ersäitningsskyldighel innebär enbarl en risk för försämring av en lidigare besvärande social situation.

Prop. 1979/80:1 131

Flera remissinsianser vill all de nuvarande normerna för den ekonomiska hjälpen skall utjämnas mellan kommunerna. De slöder socialulredningens rekommendation atl anpassa normerna för socialbidragel lill de föreslagna basbeloppsanknutna normerna för soft. Sådana eller liknande synpunkler redovisar länsstyrelsen i Skuraborgs län. Kommunförbundel. Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomförbiind, LO, TCO. fiera kommioier som Mulmö, Örebro, Klippan och Högsby.

Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser all de föreslagna normerna för soft är för höga och släller sig därför kritisk lill all samma normer skall gälla för socialbidragel.

En beräkning enligl dessa föreslagna normer ger vid handen all exempelvis en familj med tre minderåriga barn kan, alli efler familjens koslnad för boslad, i vari fall efler de vänlade kraftiga ökningarna av den kommunala uldebileringen, ha räll lill socialbidrag upp lill en nivå. som ungefär motsvarar den slatliga löneskalans 20:e lönegrad (ca lOOOOO kr/år). Endast några få procent av de slalligl anslällda har ijänsl i denna eller högre lönegrad. Länsslyrelsen vill med della peka på nödvändighelen av all normer-för ekonomisk hjälp besläms på sådanl sätl, att del för flertalet alltjämt skall vara mesl allraklivl all försörja sig genom arbele.

SACOISR och Sveriges socionomers rik.sförbund vill att soft-nivån skall bli högre än enligt socialulredningens förslag. De föreslår all nivån blir densamma som för folkpension (inkl. pensionslillskoll). Folkpensioner och sofl-belopp för make bör vara lika slora som för ensamslående, vilkel inle anses vara "någon radikal förändring ulan denna ordning bör gälla redan i dag", Enligl de båda förbunden bör sociulbidrugets miniminormer överensstämma med normerna för soft och tillsammans med denna "bli en av staten fastställd enhetlig miniminivå för landets kommuner".

Socialulredningens förslag vad gäller personkretsen kommenleras från skilda ulgångspunkler. Ulredningen föreslår bl. a. all den som är arbetslös skall kunna ha rätl lill socialbidrag. Ingen vänder sig mol förslagel. Några vill gå längre. De anser atl rätlen till socialbidrag inte bör vara förbunden med krav på att ta lämpligt arbete. Sociulstyrelsen anför följande.

Varken i socialtjänstlagen eller i motiveringarna framgår del klarl om 5 8 i lagen innebär skyldighel för enskild att ta anvisat arbele. 1 specialmotiveringen uiialas: "Den som är arbelsför och kan beredas lämpligl arbele är således endasi lillfälligt och lills han själv kan klara sin försörjning berälligad till ekonomiskl bislånd enligl denna paragraf". Enligt traditionella ar-bdsmönsler för socialvården i vissa kommuner kan della tolkas som all rälien lill bidrag i princip skall förenas med skyldighel all söka och la lämpligl, anvisal arbele.

Socialslyrelsen anser, och har också i lidigare yttrande framhållit, atl möjlighelen all erhålla ekonomisk hjälp skall vara en rältighel för den enskilde som inte bör förenas med ivingande krav. Styrelsen anser alltså inle atl krav om atl la lämpligt arbete skall införas i lagen. Della skall emellerUd klart framgå såväl av laglext som specialmolivering och anvisning.

Prop. 1979/80:1 132

Även Sveriges socionomers riksförbund framhåller, med hänvisning lill sill yllrande över principbelänkandel, all räll till socialbidrag inle bör förbindas med skyldighel all la erbjudet lämpligl arbete.

Socialutredningen anser vidare all socialljänslen, där det behövs bör lämna ekonomiskl stöd lill yngre för all de skall kunna fullfölja sludier i gymnasieskola. Däremot bör inle brisl på medel till försörjningen i samband med eftergymnasiala studier grunda generell räu till socialbidrag. Utredningen finner del angelägel au ulbyggnaden av del sludiesociala stödel forlsäller och ulformas så all behov av socialbidrag inle skall behöva uppslå.

Studieslödsutredningen anför följande.

Socialljänslen bör visserligen tillse och medverka lill att de studerande erhåller del sludiesociala slöd de är berättigade lill, men eftersom della Slöd. enligl socialulredningens mening, försämrats under de senasle lio åren, kan del dock och har varil nödvändigl all socialbidrag ges återkommande lill elever pa dessa utbildningsnivåer.

Studieslödsutredningen gjorde en beräkning av vad del skulle kosla alt låla del selektiva stödet i studiehjälpen ulgå med samma belopp som i socialhjälpssammanhang i Stockholms kommun beräknas för en hemmaboen-de gymnasiestuderande i åldern 16-19 år. Socialhjälpsnormerna i Slockholms kommun överensslämmer med de regler för exisiensminimum som riksdagen fastställde år 1975 och som nu också socialulredningens förslag lill sociallörsäkringslillägg bygger på. Sludiestödsuiredningen fann alt en sådan höjning av studiehjälpen skulle kosla ungefär en halv miljard kronor.

Socialutredningen betonar i sill belänkande all sociallörsäkringslillägg och socialbidrag inte får ses som någon "permanenl lösning" av den försäkrades försörjningssvårigheier. De ekonomiska tillskotlen från socialförsäkringen skall som regel endast svara för försörjningsbehov som inle tillgodoses på annal säll. Behovel av långvarigl försörjningslillskott mäste, framhåller socialulredningen, tillgodoses på annal säu.

Studiestödsutredningen vill med krafl inslämma i delta resonemang. Det fortsalla reformarbelel i samhällel måsle successivi minska behovel av mera långvariga ulbelalningar av socialförsäkringstillägg och socialbidrag. En framlida arbelslöshdsförsäkrinp och en reformering av del sludiesociala stödel kan nämnas som exempel. Försiärki socialpoliliskl slöd lill barnfamiljer och - kanske framför allt - fortsatt inriklning på alt höja de lägsta lönerna är andra exempel,

Sveriges konimiinalijänsieniannaförbiind redovisar liknande synpunkler.

SKI F önskar vad gäller rikllinjer för socialbidrag lill studerande anföra alt dessa i princip inle bör fä sill sociala slöd genom socialbidrag. 1 ställd bör en sådan fortsatt reformering av det sludiesociala slödel komma lill stånd all della lill fullo kan läcka de studerandes omkostnader. Av slor belydelse är all vuxensludiestödet ytterligare byggs ul så all även familjeförsörjare med slörre försörjningsbörda får rimliga möjligheler till sludier. Förbundel anser dock ur socialpolitisk och arbetsmarknadspolitisk syn-

Prop. 1979/80:1 133

vinkel det angeläget all socialbidrag kan ulgå för sludier under en övergångsperiod i avvaklan på förbättringar i del sludiesociala systemet.

Skolöverslyrelsen inslämmer i socialulredningens uppfaUning all del inle är en uppgifl för socialljänslen all svara för den enskildes koslnad i samband med studier. Slyrelsen underslryker samlidigl "all sociahjänslen bl.a. bör kunna hjälpa yngre elever i gymnasieskola i akula ekonomiska svårigheier för all siudierna skall kunna fullföljas".

Malmö kommun redovisar liknande synpunkler.

Socialulredningens förslag au den som deltar i arbetskonflikt skall kunna ha rätt till socialbidrag med äterbetalningsskyldighel har kommenterats relativt utförligt av Svenska arbetsgivareföreningen.

Förslaget innebär atl även den som själv dellar i konflikl kan få socialbidrag. Vi kan inle finna alt utredningen anförl några bärande skäl för alt pfl della säll ulvidga möjligheterna för den som dellar i arbelskonflikt au erhålla socialbidrag. Vi anser del ulomordenlligl väsenlligl atl principen om samhällets neulralild vid arbetskonflikt upprällhålls. I annal fall försvåras möjlighelerna all iräffa kollektivavtal och därmed uppnå arbetsfred. För au parterna inför eller i en konflikisiiuation skalt ha ell tryck på sig all "göra upp" fordras balans i slyrkeförhållandd. Redan nu föreligger lill följd av anställningsskyddslagens permilteringslönebestämmelser (21 S) och vissa inslag i 1969 års lag om begränsning av samhällsstöd vid arbelskonflikt obalans lill arbdsgivarsidans nackdel. Än slörre skulle obalansen bli om arbelslagarsidans medlemmar skulle kunna påräkna ekonomiskl Slöd ulöver vad konfliklfonder och liknande kan tillhandahålla. Särskill siölande skulle del vara om den som dellar i en olovlig konflikl och alliså bryler mol samhällels rällsregler skulle kunna få ekonomiskt slöd från samhället.

På samma linje går också länsstyrelsen i Ålvsborgs län.

1 frågan om rätl lill ekonomiskl bislånd av allmänna medel vid arbetskonflikl gäller för närvarande dels lagen (1969:93) om begränsning av sam-hällsslöd vid arbelskonflikt dels ock den regeln, atl obligalorisk socialhjälp ej kan ges den som saknar medel till sitt livsuppehälle därtör att han deltar i konflikl. Socialulredningens förslag all socialbidrag skall ulgå vid sådana konflikler och således även vid så kallad vild sirejk innebär alltså ell avsteg från den av samhällel lidigare iakliagna neuiralilden.

Spelet mellan arbelsmarknadens parter ulgör i myckel en kraftmälning mellan dessa. Samhällel har, som nämnts, markerat sin opartiskhet i della spel och överiåtil ål de direkl berörda all själva beslämma om löner och övriga arbetsvillkor. Den utveckling som sketl i Sverige i della avseende lalar ej för alt del kan föreligga någol egenlligl behov av samhällelig inblandning i nu berört avseende. Parlerna disponerar för övrigl egna medel bland annal för konflikländamål.

I den prakliska bisiåndssilualionen är slulligen all märka, atl hemarbelande maka och minderåriga barn enligt nu gällande räll är berälligade lill socialhjälp även om familjeförsörjaren befinner sig i arbdskonflikl. En fakulialiv ej förpliktande möjlighel all hjälpa öppnas ocksä i 6 8 i förslaget.

Socialulredningens förslag i den del del innebär all samhällel skall bislå

Prop. 1979/80:1 134

den som dellar i arbetskonflikl grundar sig enligl uppgift i belänkandel pä vissa förfrågningar per lelefon. Underlaget för ställningslagandet bedömer länsslyrelsen därför som alllför bräckligt. Frågan bör prövas ånyo inför ett slutligt slällningstagande. Därvid bör ålminslone reservanten Anderssons synpunkl beaktas.

Andra remissinsianser underslryker socialvärdens allmänna skyldighel all tillse all ingen lider malerieU nöd och lillslyrker därför utredningens förslag. Hil hör Föreningen Sveriges socialchefer saml Slockholms och Malmö kommuner.

LO anför följande.

Utredningen tar också upp frågan om socialhjälp vid arbetskonflikl. Här föreslås atl socialbidrag skall kunna lämnas efter samma normer som gäller för andra hjälpsökande, men motlagaren skall vara skyldig all ålerbelala sådan hjälp. LO delar denna uppfaUning, men vill framhålla all den generösa inslällning som enligl praxis visals när del gäller återbetalning bör till-lämpas även fortsällningsvis.

Länsstyrelsen I Mulmöhus län konslalerar.

Belräffande ålerbelalningsskyldighelen för ekonomiskl slöd vid arbdskonflikl har synbarligen en kompromiss gjorls med lanke pä myndighelernas slrävan till neutralitet vid arbetskonflikt och godlages däri'ör, särskill som texten klargör att aierbelalning ej kan bli akluell däresi medel till försörjning skulle saknas.

Socialulredningens förslag är atl rätten till socialbidrag endast i undantagsfall skall vara förbunden med återbetalningsskyldighet har föranlett enstaka kommenlarer. Socialstyrelsen säger om förslaget.

När det gäller ålerkrav har styrelsen i yttrandet över principbelänkandel diskuterat behovet av bestämmelser för ålerkrav mol enskilda och härvid ullalal alt kostnaderna för all göra ålerkrav sannolikl är slörre än de belopp som kan indrivas, varför besiämmelser om ålerkrav helst inle bör införas.

Klippans kommun varnar däremol för all om förslagel genomförs "kan della medföra slörre reslrikliviiel och minska möjlighelerna lill individuellt anpassade ålgärder. Kommunen anser därför all en möjlighel alt ge socialbidrag med ålerbelalningsskyldighel bör införas i förslagel".

Ulredningens förslag all socialbidragel inle skall beskallas eller göras ATP-grundande lillsiyrks eller lämnas ulan erinran. Uppsala kommun ifrågasäller emellertid om det är lämpligl alt olika regler härvid skulle gälla för sofi och socialbidrag.

Socialulredningen är i princip positiv lill all försäkringskassan även svarar för uibdalningen av socialbidrag. Utredningen menar dock alt delta får ses som en lösning på längre sikl och efler del alt erfarenheler vunnits av soft-reformen. Även remissinslanserna behandlar vanligen frågan i samband med den föreslagna socialförsäkringsreformen (sofl). Flera uttalar sig

Prop. 1979/80:1 135

posilivi om förslagel som sådanl medan uppfallningen om rätl lidpunki för genomförandd kan variera. Riks.försäkringsverkei, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län saml i Skuruborgs län, Borås, Uppsala och Umeå kommuner m. fl. förordar en sådan utbelalningsordning. Andra kommuner däremot, som Storfors, anser det uteslutei att försäkringskassan skall utbetala socialbidragel, vilkel skulle leda lill all två myndigheler hell i onödan får befallning med och insyn i ärendei. Slatskonlorel anser all frågan bör beaklas i fortsatt ulredningsarbete om sofl.

Redan i principbelänkandel föreslog socialulredningen all den kommunala behovsprövade ekonomiska hjälpen skulle kallas socialbidrag och ulredningen vidhåller förslagel i silt slulbelänkande. Förslagel har inle väckt erinringar i remissbehandlingen. Någon ensiaka remissinslans som Hässleholms kommun, lillslyrker direkt förslaget.

9   Äldreomsorg

9.1 Allmänna synpunkter

Socialutredningens förslag lill äldreomsorg får elt myckel goli mottagande av remissinstanserna. Dessa delar utredningens förslag till principer och riktlinjer för äldreomsorgen. Genomgående betonas viklen av all insatsema förde äldre vägleds av självbeslämmanderält och normalisering. Några remissinsianser anser atl avsniitet tillhör betänkandets mest förtjänstfulla, och den övervägande delen av remissinstansema tillstyrker oreserverat utredningens förslag. Alla är ense om au de äldre, så långl del över huvud tagel är möjligt, skall beredas möjlighet all bo kvar i den egna bostaden och all del ankommer på kommunen, när detla inle längre är möjligi, all tillhandahålla en boslad med lillgång lill de speciella fiänsler som svarar mol den enskildes behov. - Remissinslanserna har dock ålskilliga synpunkler på hur de äldres boende skall närmare ulformas och utbyggas. - Vikten av alt de äldre får möjlighel atl stanna kvar i siu arbele så länge de kan och vill, liksom viklen av all övergången till pensionärslill-varon förbereds på ett lämpligt sätt framhålls av många remissinstanser. Remissinstanserna understryker även betydelsen av alt pensionärerna ges möjlighel lill ell aktivt samhällsliv för all molverka isolering och passivitet. Ulredningens förslag till villkor för finansiering av bosläder med gemensam service och förslaget om alt statsbidrag lill hemhjälp bör utgå oavsett om ijänsierna ges vid boende med gemensam service eller i annal egel hem tillstyrks av remissinstanserna. Enigheten om alt upphäva nuvarande inskränkningar i vissa pensionärers rätl all själva uppbära sin pension är i det närmaste total.

Prop. 1979/80:1 136

9.2 Förberedelser inför pensionering

Socialulredningens betoning pä vikten av all man förbereder pensioneringen mottas väl av remissinstansema. Stt>ckhi>lms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer underslryker vikten av all övergången från yrkeslivel till pensionärstillvaron upplevs så posilivt som möjligt. Möjlighelen till konlakl med arbelslivel även efler pensioneringen skulle vara myckel värdefull för slora grupper av pensionärerna. DeUa synes dock, menar man, kräva någon form av lojalilelsförklaring från arbelsmarknadens parter. För fackföreningsrörelsen, framhåller LO, är del en särskill viktig uppgifl atl se lill all pensionärerna kan hålla konlakl med lidigare arbelskamralcr och de fackliga strävandena. Organisationen är för sin del beredd all förorda att sådana insalser görs inom de fackliga lokalavdelningarna och klubbarna. Svenska röda ktvset finner alt myndighelerna i dessa frågor saknar aklivi engagemang och konslalerar all Sverige i jämförelse med andra europeiska länder är efler i ulvecklingen. En mer Ivingande skrivning i fråga om myndighelernas ansvar för resurstilldelning till denna verksamhel hade varil motiverad.

9.3 Enskilt boende

Ulredningens förslag, alt det normala bör vara atl människor behåller sin boslad även när de kommer upp i åren, tillstyrks genomgående av remissinstanserna. Bostadsslyrelsen ansluter sig till de mål och värderingar ulredningen har för boendeomsorgen om de äldre, dvs. i försia hand att äldre skall leva och bo som andra och med andra så långt delta över huvud laget kan förverkligas. Denna syn på de äldres boende ställer krav på etl slörre hänsynslagande lill de äldre vid sladsombyggnad och nyexploatering än vad som i dag är vanligl. Utredningen visar dock inte hur långt man kan gå när del gäller alt möjliggöra för de äldre alt bo kvar i invanda områden eller välja ny bostad i del vanliga beståndet. Målet atl göra del möjligt för de äldre att bo kvar kan framförallt i del äldre fasiighelsbeslåndd komma atl kollidera med målel om en allsidigt sammansatt befolkning. Vid ombyggnad av bosläder i del äldre fastighetsbeståndet bör därför de äldres och handikappades särskilda behov alltid beaktas. Enligl styrelsen är delta av största betydelse för dessa gruppers möjligheter alt bo kvar i sina bosläder eller i varje fall i sina bostadsområden. Pensionärernus riksorgunisulion framhåller aU målet måste vara ökade möjligheter till dl självständigt boende i en miljö, där man känner sig hemma och har alla sina sociala kontakter. För atl förverkliga detla krävs en förbättrad service och en lättillgänglig, områdesbunden medicinsk service och vård av god kvalitel, anför organisationen. Några remissinstanser framhåller, att i glesbygden finns det fortfarande behov av bostäder för äldre människor som ogärna flyttar från sin hemort. Etl varieral utbud av bostäder för äldre, som utredningen

Prop. 1979/80:1 137

föreslår, innebär också enligl dessa remissinstanser atl del i lälorler kan finnas behov av avskilt belägna bosläder enbarl för äldre, eftersom många äldre Irivs bäst i en lugnare miljö och tillsammans med människor i samma åldersgrupp.

9.4 Bostadstillägg

Frägan orn de kommunala bostadstilläggen tas upp av ett flertal remissinstanser. Länsstyrelsen i Västernorrlands lån anser det angelägel med en översyn av bestämmelserna om de kommunala bostadstilläggen. Pensionärernas riksorganisalion, som ansluler sig lill boendeulredningens förslag, atl ensamstående pensionär skall ha en lägenhel om minsl två rum och kök och gifla och sammanboende pensionärer tre rum och kök. anser atl de kommunala bostadstilläggen måsle läcka kostnaderna för denna boendeslandard. Sveriges folkpensionårers riksförbund, LO och ell flertal andra remissinstanser anför liknande synpunkler på de kommunala bo-sladslilläggen. Några remissinstanser, bl.a. TCO, Sveriges socionomförbund saml flera kommuner, anser alt bosladslilläggen för pensionärer bör vara en slallig eller en slalskommunal angelägenhet Härigenom skulle bostadstilläggen och de äldres bostadsstandard bli lika i hela landet, anför man.

9.5       Allmänt om utbyggnad av servicehus

Den av utredningen föreslagna ulbyggnaden av s. k. servicehus las i allmänhet väl emot av remissinstansema. Genomgående tillstyrks en kraftig ulbyggnad av pensionärsbostäder med lillgång lill särskild service. Flera remissinsianser har dock synpunkler pä hur utbyggnaden bör ske. Byggnadsstyrelsen anför all enligl socialulredningen måsle byggnaden vara lillräckligl slor för att man skall kunna erbjuda ett varieral utbud av sociala tjänster och aktiviteter samlidigl som den av irivselskäl inle bör bli för slor. Del förekommer all del byggs servicehus med mer än 150 och ibland ända upp lill 300 lägenheler. Bosladsslyrelsen anser all konventionellt ulformade anläggningar med uppål 300 lägenheter i varje fall är för stora. Servicehusen bör så långt möjligt inte ulformas så att de får karaktär av vårdinstitution, avsedda fören enda kategori av känniskor. Bostadsslyrelsen anser liksom socialutredningen att man bör undvika atl särskilja de äldre. Det innebär atl stora servicehus enbart för äldre inte bör byggas. För atl servicehusen verkligen skall efterfrågas av andra grupper än äldre måsle utbudet av verksamheler vända sig lill fler kalegorier och organisationen ulformas så alt den kan möta både äldre och yngre hushålls önskemål om gemensamt boende och kollekliv service. Enligt slyrelsen släller socialutredningen irite upp några krav på kvalitet för lägenheter och utemiljö. Styrelsen framhåUer viklen av att de äldre ges en god utrymmessian-

Prop. 1979/80:1 138

dard som medger olika aktiviteter och umgänge inom lägenhelen. Många av de servicehus som byggs i dag innehåller lägenheler med läg standard i fräga om både uirymme och ulrustning. Ulemiljön är i dag dessulom ofla olämpligi ulformad med hänsyn lill de äldres slörre känslighet för I.ex. buller och blåsl. anför slyrelsen. Länsslyrelsen i Norrbotlens län finner del önskvärl alt socialstyrelsen sammanställer eifarenheter från servicehus som tagits i bruk. Härigenom kan kommunerna då man planerar nya servicehus undvika uppenbara olägenheler som t.ex. små och trånga bosläder. Allt för små lägenheler kan leda till atl de ej efterfrågas. De blir genomgångsbostäder med risk att så småningom förslummas. Stockholms kommun anför all i Stockholm planerar man alt bygga yllerligare etl anlal bosladsholell under den kommande femårsperioden. Dessa bostadshotell är kategorihus i socialulredningens mening och ulgör alltså etl avsteg från normaliseringsprincipen. Anledningen lill atl man bygger bostadshotell är pensionärernas egna önskemål, men bostadshotellen är också ett ullryck för målsällningen alt förena kravel på irygghel med kravet på personlig frihet och oberoende. Del är kommunens uppfaUning atl pensionärerna föredrar atl bo i nuvarande form av bosladsholell. dvs. kaiegorihus framför servicehus av den lyp socialulredningen skisserar. Del är vidare kommunens erfarenhet att bostadshotellen är en god satsning från såväl vård- som service- och personalsynpunkt. Den service som tillhandahålls inom bo-sladshoiellen avses till viss del också betjäna de äldre personer, som är bosalla i hotellens omgivningar. Tanken är härvid all kringboende pensionärer - i överensslämmelse med normaliseringsprincipen - genom att utnyttja bostadshotellets service skall kunna bo kvar i sin gamla bostad längre tid än som eljest varit möjligt. En boendeform, som länge varit föremål för diskussioner, men som aldrig fåll någon slörre utbredning, är kollektivhuset. De erfarenheler som man i dag har av kollektivhus visar alt de ursprungliga idéerna i många fall fått överges. Dock finns erfarenheler som visar att denna boendeform har slora fördelar för många människor; ett kollektivhus ger bl.a. tillfällen till oplanerade konlakler och aktiviteter utanför den egna lägenhetens ram, varvid bl.a. kontakten mellan generationerna ökar. Det är möjligt all i kollektivhus bygga in service för såväl åldringar som för bamfamiljer. Erfarenheten visar dock all de flesta pensionärer föredrar att umgås med andra pensionärer. Bl. a. därför är del självklart atl kollektivhusen inte bör ta sikte på atl åstadkomma en boendeform som passar alla, utan måsle vända sig lill de grupper som efterfrågar den. Kommunen anser atl det finns många fördelar med kollektivboende och förespråkar en allvariig prövning av denna boendeform. I förslagel att pröva kollektivboende för de äldre instämmer andra remissinstanser, bl. a. Föreningen Sveriges socialchefer.

Göieborgs kommun år för sin del tveksam lill utredningens kraftiga ställningstagande för servicehus som kategorihus för äldre. Det kan nämligen sättas i fråga om någon mera belydande efterfrågan finns på denna typ av

Prop. 1979/80:1 139

boende från andra grupper än pensionärer. Del kan ju inte heller vara fråga om annat än att. då efterfrågan på lägenheler i servicehus överstiger tillgången, dessa i försia hand måste erbjudas pensionärer med klart uttalade servicebehov. Skövde komniun anser atl den önskvärda blandningen av äldre och yngre boende ej bör åstadkommas inom servicehuset utan i dess grannskap. De flesta äldre vill visserligen kunna följa vad som händer och sker omkring dem, men de vill samfidigt ha möjligheler alt dra sig undan och ej riskera störningar från grannar. Inom servicehuset bör man kunna blanda såväl äldre som yngre pensionärer med slörre eller mindre servicebehov. Servicehusen bör placeras mycket cenlrall. Linköpings kommun uppger all man har myckel goda erfarenheter av servicehus och del har bl. a. visal sig atl personer med storl behov av omvårdnad med fördel kan bo i servicehus. Servicelägenheterna har dessutom ofta en högre boende-standard än ålderdomshemmen och i servicelägenheterna kan de äldre lällare klara av dagliga sysslor som slädning och mallagning. Enligl kommunen undviks på så säll "övervärd" och beräkningar som kommunen gjorl tyder också på atl de resurser, som frigörs genom all "övervård" undviks, från ekonomisk synpunkl väl läcker merkoslnaderna för den högre slandarden i servicehus. Pensionärernas riksorganisation framhåller atl del är viktigt alt den slora ulbyggnaden av servicehus inle leder till all de äldre koncentreras lill elt område och bildar ell samhälle utanför det övriga samhället. Organisationen förordar alt man försöker integrera de äldre med övriga åldersgrupper i själva boendet och inle enbarl via dagcenlraler, Della medför all byggnationen av servicehus måste spridas över alla bosladsområden, så all man så långl del är möjligt undviker all flylla äldre från sin gamla miljö, anför organisafionen. Malmö kommun anser all den service och det aktivitetsulbud, som enligl utredningens förslag skall finnas och omfatta även andra än pensionärer, inte nu bör uppställas som villkor för all få uppföra servicehus.

9.6 Finansiering av servicehus

Socialutredningen föreslår i sill belänkande all lånenivån höjs så atl hela kostnaden för servicehus kan finansieras med slalliga lån och atl finansieringsvillkoren skall vara desamma för byggande av olika bostäder med gemensam service.

Remissinstansema delar ulredningens förslag till finansieringsformer och vissa instanser understryker kraftigl atl ökade lånemöjligheler underlällar för kommunerna all bygga upp en äldreomsorg som svarar mol det ökande behovel.

Några remissinstanser, bl.a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och Klippans kornmun, vill gå etl steg längre och anser alt de förbättrade finansieringsmöjligheterna bör gälla även ombyggnader och förbättringar på befintliga ålderdomshem.

Prop. 1979/80:1 140

9.7 Beteckningen servicehus

Utredningens förslag om all införa ell gemensaml begrepp, servicehus, för alla former av boende med gemensam service får, liksom utredningens syn på ålerdomshemmens framlida slällning, ell blandat mollagande hos remissinstanserna.

Lånsstyrelsen i Norrbollens lån anser all socialulredningens förslag all ålderdomshemmen skall ingå under beteckningen servicehus är välbelänkl och kan förhoppningsvis leda fram till att del motstånd som fortfarande finns mot ålderdomshemmen förbyls lill en positiv inställning. Länsstyrelsen i Kalmur lån ställer sig positiv till ulredningens förslag till benämningen servicehus, vilken enligl länsstyrelsen inte är så negaliv och kalegori-bunden som ålderdomshem. Länsstyrelsen i Göieborgs och Bohus lån anser atl del inte är frill från invändningar att använda beteckningen servicehus i lagtexlen. Denna beteckning hör i försia hand hemma i kommersiella sammanhang. Enligt länsstyrelsens mening bör i ställd användas beskrivningen "hem för gemensamt boende med möjlighet till omvårdnad dygnet runt".

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser alt del inle finns skäl för atl ulan åtskillnad ändra beleckningen ålderdomshem till servicehus. Etl stort antal ålderdomshem uppfyller nämligen inle ulredningens krav på servicehus.

Liknande synpunkler anförs av andra remissinstanser. Kommunförbundel anser alt begreppel servicehus felaktigt kan föra tanken lill dels särskilda hus. dels stora enheter med inbyggd service och gemensamhelslokaler. Slyrelsen anser all begreppet servicehus därför kan skapa osäkerhei i kommunerna. Enligl styrelsens uppfattning handlar det om sättet all bo och därför torde benämningen serviceboende bättre ge utlryck för tankarna bakom begreppet. Det vikliga i ell serviceboende är dygnd-mnl-lryggheten och den sociala servicen. Denna kan ges även i små enheter integrerade i övrig bebyggelse. Förbundel anser all del finns tveksamheler med en namnförändring av ålderdomshemmen då de nuvarande ålderdomshemmen av bl.a, byggnadslekniska skäl knappast kommer atl motsvara del försia av de grundläggande kraven på servicehus, nämligen möjlighel lill självsländigl liv. På ålderdomshemmen pågår en utveckling av både verksamhel och organisation mot serviceboende. Enligt förbundets mening är det därför bältre att ge ålderdomshemmen en benämning som svarar mol vad dessa hem efter sina förulsältningar kan ulvecklas mot och låta begreppel serviceboende slå för sådana boendeformer som uppfyller de grundläggande krav ulredningen ställer upp och som förbundet ansluler sig lill. Västerås kommun anför atl ålderdomshemmen bör förändras så, atl de så långl som möjligt normaliseras i förhållande till vanligt boende. Ändras inte de nuvarande funktionerna vid ett ålderdomshem mol servicefunktioner bör ell sådanl ålderdomshem inte få kallas service-

Prop. 1979/80:1 141

hus och slalsbidrag lör hemhjälpsinsatserna inte ulgå, Begreppel ålderdomshem bör följaktligen, enligt kommunen, inte ulmönstras ur lagen.

Även om vissa remissinsianser sålunda är tveksamma till beteckningen servicehus, är dock flertalel positiva till au begreppet införs som etl enhetligt begrepp för samtliga former av boende med gemensam service.

Flertalet av remissinslanserna delar också utredningens uppfattning au en resurs med den höga grad av omsorg som ålderdomshemmen i dag erbjuder bör under överskådlig tid finnas inom äldreomsorgen. Länsstyrelsen i Ösiergöllands lån belönar all behovel av den vårdfunktion som ålderdomshemmen i dag represenlerar kommer all kvarstå också inom den framlida äldreomsorgen, inte minst med lanke på den personalkonlinuild som ålderdomshemmen kan erbjuda, och enligl länsstyrelsen i Malmöhus län har ålderdomshemmen en given plals i elt differenlieral boendesystem för äldre oavsett vad som ibland åberopas mot dem. Landsting.sförbundet anser alt del i och för sig är oinlressani vilken benämning vård- eller boendeformen har under förutsäUning atl funkticn,;n finns kvar. För många äldre utgör ålderdomshemmet en utmärkt boendeform, för vilken man snarare borde överväga en utbyggnad än den minskning, som på många håll äger rum till förmån för mindre servicekrävande boende. Förbundel understryker därför bestäml belydelsen av att ålderdomshemmen, som funktion och med etl inom kommunen differentierat ulbud av värd och service, fär finnas kvar. Enligt Pensionärernas riksorgunisulion måste ålderdomshemmens nuvarande funktion förändras så alt mera tidsenliga former för de äldres gemenskap och boende kommer till stånd i de fall då trygghetsbehovet kommer i första hand. Sveriges Jölkpensionurers rik.sförbund anser all både ålderdomshem och servicehus behövs. På landsbygden bör man behålla de mindre och trivsamt ulformade ålderdomshemmen kring vilka man kan skapa den miljö som känns igen från den boslad man måst lämna. För den som inle längre kan klara sig på egen hand bör kommunen alllid kunna slälla ett välutruslal och väl fungerande ålderdomshem lill förfogande, anför förbundet. Sveriges socionomförhund anser att utvecklingen mot normalisering och självbestämmanderätt för de äldre ytterligare kan förslärkas om nuvarande ålderdomshem blir föremål för översyn i syfte atl antingen avvecklas, omvandlas till sjukhem eller ändras till servicehus enligl socialulredningens inientioner.

9.8 Pensionärs rätt att uppbära pension

De remissinsianser. som ultalar sig om utredningens förslag om alt inskränkningarna i rätten för ålderdomshemmens pensionärer att själva uppbära sin folkpension skall upphävas, tillstyrker i del närmasle enhetligt förslagel.

Några remissinsianser, bl. a. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges sociulchefer ansluler sig lill ulredningens förslag men påpekar all so-

Prop. 1979/80:1 142

cialulredningen synes förbigå de problem som kan uppslå vid belalningsvägran m. m. De efterlyser därtör förslag till lösningar på denna punkt. Av de fåtaliga remissinsianser. som anser atl kommunens räll att uppbära helinackorderade pensionärers folkpension skall finnas kvar. pekar Vura kommun på. atl i de inle ofta förekommande fall där kommunen med Ivång omhändertar en pension har en nogrann ulredning gjorts och omhändertagandel är väl motiverat. Karlslads kornmun anser, atl kommunens räll all uppbära folkpension bör finnas kvar vid dokumenterad betalningsvägran annars skapas troligen problem både för vissa hyresgäster och kommunen.

9.9 Villkor för flnansiering av hemhjälp och motsvarande service

Utredningens förslag om att hemhjälp och motsvarande service bör få samma villkor i fråga om slalsbidrag lillsiyrks av remissinslanserna. Vissa remissinstanser har dock en från ulredningen delvis avvikande uppfaUning.

Länsstyrelsen i Ålvsborg län anser all slalsbidrag lill social hemhjälp inle bör ha karaklär av uivecklingsbidrag som kan avvecklas. KEU 76 förordar alt slalsbidragen lill social hemhjälp på sikt arbelas in i skalleutjämningssyslemel. Ulredningens förslag att utvidga bidragsunderlaget för den sociala hemhjälpen lill atl gälla även ålderdomshemmen tillstyrks inle av utredningen. Svenska koinmunalorheiarförbundel tillstyrker förslaget om enhelliga villkor för finansieringen men anser dessulom att slalen bör la ell större direkl kosinadsansvar för personalkostnaderna. Även Sveriges folkpensionärers riksförbund tillstyrker förslaget i denna del. Förbundet betonar emellertid, i likhel med andra remissinsianser, också viklen av atl hemhjälpen förstärks och byggs ut.

9.10    Kontakt och gemenskap

De remissinsianser som ultalar sig om vad utredningen anför under rubriken "kontakt och gemenskap med hela samhällel" är positiva till vad som där ullalas.

Länsstyrelsen i Värmlunds län underslryker särskill all det är angelägel med "träffpunkler" i servicehus eller i olika former av centraler, som be-Ijänaralla invånare i ett bosladsområde och där I.ex. ell fritidshem kan ingå och servicelägenheler föriäggas i anslulning lill centralen. Här kan t. ex. barn och pensionärer Iräffas och de äldre ges meningsfulla uppgifter i samvaron med barnen. Sveriges folkpensionärers riksförbund belönar all verksamhelen vid dagcentraler bör ålminslone delvis ske i pensionärsorga-nisalionernas egen regi.

Liknande synpunkler framförs även av andra remissinsianser.

Västerås kttmmun anser del mycket angeläget all dagcentralverksamheien byggs ul. Kommunen anser dock all utredningen inte uppmärksammar

Prop. 1979/80:1 143

dagcentralerna lillräckligl och endasi betraktar centralerna som "iräff-punkler" för i första hand barn och pensionärer. All man vid dagceniralerna skall kunna la emol även andra än äldre människor, är naiurliglvis önskvärt men samlidigl en sekundär fråga för äldreomsorgen, som ju i första hand måste syfta lill atl klara de sociala insalserna för de äldre. Då det problemet i framliden kommer atl bli den alli annat överskuggande uppgiften för många kommuner borde socialutredningen i stället för talet om områdescentraler för alla invånare - en uppgift som närmast berör fritidsgårdarna - belonai detla problem i slörre ulslräckning. En dagcenlral kan naturligtvis byggas in i en fritidsgård men del är då enligt kommunens mening närmasl en fråga om samlokalisering av olika aktiviteter. Svenska läkuresällskupet anser all en långlgående inlegration mellan äldre och yngre kan vara önskvärd men del primära målel för dagcenlerverksamhelen bör inle vara integration utan en möjlighel all erbjuda ökad service ät de äldre, som i särskild utsträckning behöver slöd och aktiviteter. Enstaka yngre personer eller grupper av personer med visst och för dagcenlerverksamhelen avpassat servicebehov, kan erbjudas det tjänsteutbud som förekommer inom dagcenlerverksamhelen. Del är också viktigi all man inom dagcenlerverksamhelen strävar efler att få pensionärerna all knyla kontakter i avsikt alt kunna stödja/hjälpa varandra.

9.11 Aktiv sysselsättning

Göteborgs kommun delar ulredningens uppfattning atl verksamhel som avser all ge de äldre aklivilel, sysselsältning och gemenskap i belydande utsträckning bör beredas inom föreningslivel. Ulredningen har dock behandlat del allmänna föreningslivel och dess förulsättningar all fylla denna funktion alllför översiktligt. Kommunen föreslår att ett statligt aktivitetsstöd införs, ulformal i princip såsom det som föreningsverksamhel för ungdom ålnjuler. Detla slöd bör kunna erhållas av såväl pensionäremas egna organisationer som av andra föreningar som riktar aktiviteter lill pensionärer. Linköpings kommun understryker vikten av en meningsfull sysselsällning för de äldre. Västerås kommun är nöjd med förslagen om de äldres räll lill arbele eller meningsfull sysselsällning, men Kurlstuds kommun anser alt socialulredningen tagit alllför lätt på de problem som finns för äldre all slanna kvar i arbetslivet. Svenska röda korset anser alt kommunerna borde starta försöksverksamhet med alt förmedla tjänster och uppdrag anpassade för pensionärer samt atl politiskt arbele och föreningsliv kan för många vara en god ersällning för ett yrkesarbete. Betydelsen av informalion. ulbildning, föreningsliv och andra aktiviteter för de äldre understryks av Pensionärernus riksorganisuiion. som dock anser alt bidragen till organisationen är otillräckliga med hänsyn till de slora insatser organisationen gör inom dessa områden.

Sammanfattningsvis kan man nolera att fiertalet av de remissinstanser som ullalar sig i denna fråga sluler upp bakom utredningen.

Prop. 1979/80:1 144

9,12 Personal inom den sociala hemhjälpen

Utbildning och arbdslörhällanden för hemhjälpspersonalen tas upp av flera remissinstanser. Skolöverstyrelsen anser all lämpliga grundutbildningar för socialt hemhjälpsarbele redan nu finns i gymnasieskolan och inom kommunal vuxenulbildning. Dessa ulbildningar kan ylterligare anpassas till de krav som gäller för social hemhjälp. Statens invandrurverk understryker vikten av atl man vid planeringen av utbildningen beaktar behovel av Ivåspråkig personal och personal med kunskaper om invandrarna. Komniunjörhundei anser alt i en inlegrerad socialtjänst kommer sannolikl förväntningarna pä äldreomsorgspersonalen - liksom pä övriga personalkategorier - alt förändras. Inle bara så atl deras egel verksamhetsområde kan förändras ulan också så alt de kommer alt belraklas som en resurs för insatser på andra områden än dem de själva betraktar som silt. Förbundel finner därför atl otryggheten för denna personalkategori motiverar ulbildning, fortbildning, handledning och gruppverksamhel. Stockholms kommun framhåller atl hemhjälpsverksamhelen brottas i dag med svåra rekryteringsproblem. Flera faktorer spelar in, bl.a. det faktum atl rekryleringsunderiaget. dvs. medelålders icke yrkesarbetande kvinnor, minskal kraftigl. För att trols detla uppnå en önskvärd rekrytering behövs förbällrad utbildning, förbättrade löneförmåner och förbättrade ansläll-ningsförhållanden i övrigl. Sveriges kommunultjänsiemannaförbund underslryker all yrkesskador och förslitningar är oacceptabelt höga inom hemserviceverksamheten. Förbundel menar all socialtjänsten måste få till slånd sådana förbällringar i servicetagamas hem all arbdsmiljön blirgod-Uigbar för de anslällda.

Samlliga remissinsianser som uttalar sig i denna fråga är ense om alt utbildningen och anställningsförhållandena för hemhjälpspersonalen behöver förbättras högst betydligt.

9.13 Färdtjänst och tekniska hjälpmedel

Vad socialutredningen säger om färdljänsl och tekniska hjälpmedel tillstyrks allmänl av remissinstanserna.

Några instanser, bl.a. länsstyrelsen i Västernorrlunds län och Sveriges sinionomers riksförbund går vidare och menar att samma regler för den kommunala färdtjänsten bör gälla i hela landet. KEU 76 förordar att statsbidragen till färdljänsl på sikl arbetas in i skatteutjämningssystemet. Syftel med bidraget lill färdljänsl, menar ulredningen bör vara all möjliggöra ulbyggnaden av kommunemas färdtjänst för personer med handikapp, och atl bidragsunderiagel bör begränsas till denna grupp, medan Pensionärernas riksorgunisulion anser atl färdtjänsten bör byggas ut till en form av kompletteringslrafik för alla som bor så atl de inte har tillgång lill allmänna kommunikationer inom rimligt avstånd från bostaden.

Prop. 1979/80:1 145

9.14 Vård

Utredningens ställningstagande i vårdfrågan har rönt dt myckel stort inlresse hos remissinslanserna. Särskill frågorna om huvudmannaskap för långtidssjukvård och åldringsvård, primärkommunernas yllersla ansvar för äldreomsorgen saml frågan om samverkan mellan huvudmännen föranleder ålskilliga remissinsianser att redovisa sina synpunkter.

Socialutredningens förslag atl ett enhelligl huvudmannaskap för långtidssjukvård och åldringsvård inte skall komma i fråga lillsiyrks enhälligt av remissinstansema.

Vissa remissinsianser finner all socialulredningens förslag lill ålskillnad mellan sociala och medicinska insalser inom äldreomsorgen är klarl och redigt och alt förslaget kommer alt lösa många av de tvistefrågor som för närvarande så lätt uppkommer mellan primärkommuner och landsting.

Mulmö kommun finner att socialutredningens klara ålskillnad mellan sociala och medicinska insatser belyder all man nu får förutsättningar atl lösa gräns- och kompetensfrågor mellan primär- och landstingskommuner. Även andra remissinsianser anser all socialutredningens förslag till avgränsning av de sociala och medicinska insatserna är klar och entydig. TCO anser alt en av de cenirala punkterna i avsnittet om äldreomsorg är socialutredningens klara slällningstagande i vårdfrågan. Dvs. när den enskildes tillstånd kräver aktiva, medicinska insatser och en längre tids instilutionell vård då faller vårdansvaret på sjukvårdshuvudmannen medan det i övrigl är social huvudman som har vårdansvaret. Slällningslagandet kan förefalla enkelt, men ansvarsfördelningen har hitintills inte varit klar, varför organisafionen finner starka skäl för att stödja socialulredningens genomtänkta linje. Ell beslul enligl ulredningens förslag skulle leda till att man fick avgörande förutsättningar atl komma tillrätta med de nu så svåra kompetenskonfliktema mellan landsting och primärkommun. Organisationen ser ställningstagandet i denna fråga som en nyckelfråga för äldreomsorgen. Det motverkar nämligen också inrättandet av särskilda sjukavdelningar inom den sociala äldreomsorgen liksom det underlättar hemvårdens anknytning till servicecentra.

Flertalet av de remissinstanser som uttalar sig i denna fråga anser dock att kommunernas yttersta ansvar i förhållande till landstingens ansvarsområde bör ges en klarare bestämning, varvid man pekar särskilt på de svåra gränsdragningsproblem som finns framför allt inom äldreomsorgen.

Socialstyrelsen anser att kommunens yttersta ansvar bör ges en klarare bestämning i förhåUande till bl.a. sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde. 1 annal fall kan det finnas risk atl en kommun får la på siguppgifler som normall skall ulföras av annan huvudman. Kompdensfrågöma är särskilt svåra att bedöma inom äldreomsorgen. Statskontoret dch riksrevisionsverket anser att behovel av en närmare ansvarsreglering mellan kommunerna och sjukvårdshuvudmännen framstår särskilt klart när del gäller 10   Riksdagen I979I80. 1 saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 146

bl. a, äldreomsorg. Inom delta område krävs ofta både medicinska insatser från landslingen och sociala insatser från kommunerna. När vårdresurserna är knappa kan i dessa fall en oklar reglering av ansvaret läll leda lill att berörda huvudmän inle sätler in tillräckliga resurser för sin verksamhel ulan i stället förlitar sig lill andra huvudmäns åtgäider. En klarare ansvarsfördelning kan också vara belydelsefull för alt huvudmännen inte i onödan skall bygga upp parallella resurser som är avsedda för samma ändamål. Spri betonar att del är angeläget atl fä lill slånd ett principielll ställningslagande lill ansvarsgräns mellan de Ivå huvudmän som verkar inom äldreomsorgen. Samlidigl konslalerar instilulel all en hell skarp gräns inte går all åstadkomma och inte heller är önskvärd då del måsle finnas uirymme för en fiexibililel i den enskilda siluationen. Sveriges kimimunultjänstemunna-förbund framhåller all gränsdragningama mellan primärkommunernas och landstingskommunemas kompelensområde inom åldringsvården måste bli klarare. Detla kan enligt förbundel åstadkommas endasi om landslingen får ell individuelll vårdansvar inom sjukvården.

Behovel av samverkan mellan primärkommunerna och landstingskom-munema understryks genomgående av remissinslanserna.

Socialslyrelsen understryker atl en utveckling mol serviceboende kommer all slälla krav på sjukvårdens resurser både i fråga om öppna och slul-na vårdformer, Särskill för äldre, som behöver vård på institution, krävs en nära samverkan mellan primärkommuner och landstingskommuner, framhåller styrelsen. Riksrevisionsverkei anser all en samordnad planering av kommunernas och sjukvårdshuvudmännens äldreomsorg bör komma lill slånd. En sådan planering bör avse både öppenvårds- och slutenvårds-insatser hos de olika huvudmännen saml även bosiadsfrågor och andra kommunala ålgärder som inle är direkt hänförliga till socialtjänsten. Planeringen skall, anför verket, underlätta för huvudmännen atl anpassa sina åtgärder till de äldres behov och deras förändringar saml därvid främja en god resurshushållning. Länsstyrelsen i Jämtlunds län ulgår ifrån all samverkansfrågorna kommer all behandlas i ulredningen om ny lagsliflning för hälso- och sjukvården. Spri påpekar, all om områdel äldreomsorg skall kunna fungera så alt enskilda människor inle drabbas av all Ivå huvudmän har olika ansvar synes del helt nödvändigl atl det skapas förulsättningar för en gemensam och samordnad planering av resurserna inom äldreomsorgen. I en sådan planering bör det vara möjligt för de båda huvudmännen att mer konkret ange vilket ansvar som skall åvila resp. huvudman. Det bör också vara möjligi alt komma fram till behovet av vård- och serviceinsatser och vem som skall ansvara för resp. insals. Denna gemensamma planering bör avse både korl och lång sikl. Del är nödvändigl atl meloder för en sådan planering ulvecklas, underslryker instilulel. Även Kommunförbundel finner del angelägel all de båda huvudmännen kommer överens om gränserna för sina ansvarsområden och påpekar särskill att socialulredningen borde klarare ha belysl denna fråga.

Prop. 1979/80:1 147

9.15 Kommunala planer för äldreomsorg

En fråga som inle behandlas av socialulredningen men som las upp av ålskilliga remissinstanser är frågan om kommunerna skall ha skyldighet alt upprätta planer för äldreomsorgen i likhet med vad som nu gäller för bamomsorgen. De remissinstanser, som berör frågan i sina remissvar är ense om all kommunema bör åläggas en sådan skyldighel. Bland dessa remissinsianser märks länsslyrelsernu i Kronobergs. Mulmöhus. Ålvsborgs. Skaraborgs och Västernorriands län, Vara och Falu kommuner, Sveriges socionomförbund, TCO, Sveriges kommunulljänslemannaförbund saml Frälsningsurmén.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller all med lanke på del ökande anlalel åldringar de kommande åren är del angelägel alt äldreomsorgen får en lagfäsi planering, 1 en sådan plan bör redovisas resursbehovel inom såväl den öppna som den slulna vården. Här måste en samverkan med landslingen äga rum. Länsslyrelsen vill därför föreslå atl i lagen las in en skyldighet för kommunema all upprälla en femårsplan för lösning av behovet av äldreomsorg i likhel med vad som gäller för barnomsorgen. Länsslyrelsen i Malmöhus län anser att samhällsansvaret för äldrevården bör vara övergripande. Kommunerna bör på samma säll som i fråga om barnomsorgen upprälla planer för äldreomsorgen med länsslyrelsen som tillsynsmyndighet. Detla bör gälla såväl den öppna som den slulna åldringsvården och bör framgå av 30 8 angående länsslyrelsens tillsyn. Länsslyrelsen i Ålvsborgs län finner, mot bakgrund av det ökande antalet äldre personer under de kommande åren, alt det bör föreskrivas att varje kommun skall ha en plan för äldreomsorgen. En sådan plan bör omfatta behovet av såväl "servicehus", social hemhjälp för äldre, färdtjänst m. m. som sättet att läcka della behov.

Även Vara kommun finner all det ökande anlalel åldringar i landel kräver en noggrann planering av äldreomsorgens verksamhel. Av tillgänglig statistik framgår klart att antalet pensionärer i de högre åldrarna kommer all öka kraftigl. För all möla denna ökning är del nödvändigl med en ordenllig planering inom äldreomsorgen. Del borde därför anses lika väl moliverat atl en särskild äldreomsorgsförordning görs på samma säll som inom bamomsorgen. 1 denna förordning skulle också skrivas in all i kommunen skulle finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för äldreomsorgen, där man redovisar bl.a. plalser i servicehus, hemhjälpstimmar, färdtjänstfrågor och bosläder för äldre. Kommunen finner det däremot Iveksaml om denna plan skall revideras varje år som barnomsorgsplanen. Det borde vara tillräckligt med vart tredje år. Sveriges socionomförbund och TCO, som båda ansluter sig lill socialulredningens principiella syn på äldreomsorgen, anser dock atl frågorna om äldreomsorgen borde ha behandlats på ett mera konkret sätt. De ser t.ex. gäma att kommunema fär en lagfäsi skyldighet att upprätta äldreomsorgsplaner.

Prop. 1979/80:1 148

9.16 Forskning

Behovel av forskning inom äldreomsorgen tas upp endasi av etl fålal remissinstanser.

Stålens invandrarverk framhåller all forskning om de åldrande invandrarnas levnadsvillkor och särskilda behov bör inledas ulan dröjsmål. Svenska läkaresällskapet anser all forsknings- och ulvecklingsarbcle vad gäller den sociala servicens optimala ulformning för alt tillgodose de äldres behov är vikligl. Sådan forskning kan bli av tvärvetenskaplig nalur där medicinska, sociala och psykologiska faktorer spelar roll och får avvägas mol varandra vid ulformningen av en optimal service/boende/vårdnivå för de äldre. Gcrontologiski centrum i Lund anför sammanfattningsvis all de ekonomiska problem som, enligt bl.a. Europarådel, väntar vårdseklom i framliden kan minskas eller undanröjas både inom områdel för prevention och inom det kliniska området. Vad gäller prevention måsle man skapa en god miljö, inom i.ex, arbetslivet, redan årtionden innan man pensioneras. En förbättring av miljön kan förväntas atl som bieffekt ge en högre produktion. Inom det kliniska områdel bör en mer effektiv ulbildning och dl mer realistiskt intag till ulbildning kunna minska personalomsällningen och de exlra kostnader som orsakas av personalomsältning samt ge en effektivare vård.

9.17 Vård av senildementa och störande vårdlagare

Flerlalel av de remissinsianser som lar upp frågan om vård av senildemenla och störande vårdlagare är positiva till vad socialulredningen föreslår i denna del. Några remissinsianser framför dock kriliska synpunkler.

Spri delar uppfaUningen all dessa palienler behöver en speciellt anpassad miljö men understryker atl vården - beroende på art och grad av beteenden - bör ske i såväl öppna som slutna service- och vårdformer. Alltså av både primärkommuner och landsting. Uppsulu kommun betonar att den stora gruppen lindrigt senildemenla måsle uppmärksammas i planeringen. De befinlliga ålderdomshemmen kan också i fortsäliningen ha omvårdnad om dessa så länge de inle upplräder slörande. Svensku läkaresällskapet anser all vården av åldersdemenla är ett belydande problem inom den sociala äldreomsorgen och all plalsbrisien inom sjukvården för denna pa-tientkategori under överskådlig lid kommer att bestå. Det är därför angelägel alt den fortsatta ulbyggnaden av långtidssjukvården tillgodoser dessa behov, saml alt del inom den sociala äldreomsorgen skapas tillräckliga resurser för atl på ell tillfredsställande sätl under ell övergångsskede lillgodose sådana vårdbehov. Sällskapel beklagar all ulredningen inle ansett särskilda bestämmelser nödvändiga för vård av gravi alkoholskadade. Och sällskapet förmodar därför all denna grupp av äldre svårplacerade personer också i fortsäliningen kommer på efterhand när del gäller vård. Stock-

Prop. 1979/80:1 149

holms ktnnmun anser atl värden av senildementa skall åligga sjukvårdshuvudmannen. Kommunen finner däremol förslaget om all s.k. slörande vårdlagare skall beredas vård genom kommunen, och inle som hiuills genom sjukvårdshuvudmannen, direkl olämpligt. Del är kommunens uppfattning alt nuvarande bestämmelser om störande vårdlagare skall las in i föreliggande förfaltningsförslag.

10   Omsorg om personer med handikapp

10.1    Allmänna synpunkter

Socialutredningens förslag lill ålgärder för de handikappade får dt blandat mottagande hos remissinstansema. Vissa remissinstanser är övervägande positiva till utredningens förslag. Till dessa hör bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län, Linköpings, Helsingborgs, Vara, Västerås och Skellefteå kommuner samt Sveriges låkarjörbund. Andra remissinsianser delar i slorl ulredningens syn på handikappomsorgen men har på enskilda punkter en avvikande uppfaUning. Åler andra redovisar en mera negaliv inslällning. Dessa remissinsianser, i/ö/c/ti handikuppråd. Stockholms kommun. Hun-dikuppjörbundens cenlralktmimttié. De handikappades riksförbund. Föreningen Sveriges socialchefer och Sveriges socialförbund, menar främst att handikappfrågoma är alltför knapphändigt behandlade.

Remissinstanserna är dock genomgående positiva till de principer som socialutredningen ställer upp för handikappomsorgen. Även utredningens syn på handikapp som ett relalivi begrepp delas av remissinslanserna. Flera remissinstanser anser all det är rimligl att kommunens skyldigheler mot de handikappade regleras i lag. Man slryker dock under all om utredningens intentioner skall förverkligas krävs etl långsiktigt arbele som måsle omfalla alla samhällsområden. De handikappades speciella behov måsle beaktas vid miljöutformning, trafikplanering elc. Omsorg om personer med handikapp är alltså inte en uppgifl för enbart socialljänslen. Man framhåller också alt målen för handikappomsorgen måste finnas inom fier verksamheler än sociahjänslen för atl ge effekt.

10.2    Socialtjänstens medverkan i samhällsplanering

Socialljänslens ansvar när del gäller atl påverka samhällsstrukturen och att medverka i samhällsplaneringen tas upp av flera remissinstanser.

Statens handikappråd framhåller utredningens påpekande, all del åligger socialljänslen alt påverka samhällsstrukturen och della i samhällsplaneringen för atl minska eller helt undanröja svårigheterna för handikappade. För att uppnå långsiktigt förebyggande effekter, påpekar rådet, är det nödvändigt atl socialsektom med sina speciella kunskaper medverkar i samhällsplaneringen. De sociala aspektema måste komma in redan vid den

Prop. 1979/80:1 150

övergripande planeringen. Det är när man beslämmer var arbetsplatser, bostäder, kommunikationer, serviceenheter elc. skall vara belägna som man avgör ell samhälles funktionsduglighet och "tillgänglighet" i vidaste bemärkelse, anför rådd.

Liknande synpunkler förs fram av andra remissinstanser.

Stockholms kimimun anser alt socialförvallningens roll i fråga om bevakningen av den yltre miljön inte preciseras tillfredsställande i socialulredningens förslag. Gölebi>rgs ktnnmun anför atl med nuvarande vårdideologi och arbelsmeloder finns del slora grupper psykiskt och socialt handikappade som ej får del av socialvårdens verksamhel. För all sociahjänslen skall klara en vidgad handikappverksamhel och därmed bidra till all ge människor, som nu slås ul, en värdig samhällslillhörighd krävs således den aktiva roll som utredningen föreslår. Kommunen finner emellertid en klar brist i ulredningen vad gäller konkrela förslag till hur denna aktiva roll, i synnerhet vad gäller generella insalser på handikappområdet, skall åstadkommas. De handikappades riksjörbund understryker behovet av att sociala aspekter i myckel högre grad än vad som nu är fallel måste påverka all framtida samhällsplanering. Socialtjänsten måste därför ges en starkare slällning framför allt när del gäller all formulera målen för den kommunala planeringen. Förbundet ser därför mycket positivt på förslagel om social-fiänstens medverkan i samhällsplaneringen.

10.3 Samverkan

Socialljänslens behov av samverkan betonas av remissinstansema.

Skolöverstyrelsen anser alt när del gäller handikappade ungdomars yrkesanpassning måste samarbetsformer mellan bl. a. skola, socialtjänst och arbetsmarknad ytterligare ulvecklas inom t.ex. SSA-råden. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker starkt betydelsen av all distriktsarbelsnämnderna ulnylljas som medel för samverkan mellan kommun, arbetsmarknadens parter och arbetsförmedlingen, varvid frågor om planering av samor-nade insalser för all lösa problem på arbelsmarknaden är ell vikligl inslag. Della är särskill belydelsefulll när det gäller att bevaka bl. a. arbetshandikappades behov av slöd för all finna och behålla lämpliga arbelsuppgifter. Inle minsl viktig är dock samverkan mellan handläggande personal vid socialbyrå och arbelsförmedling. Arbetsmarknadsverket har försökl ulveckla smidiga arbetsformer mellan arbetsförmedling och socialbyrå och är berett att medverka till sådana förändringar i samverkansformerna som kan leda lill elt bättre utnyttjande av de gemensamma resurserna. Svensku läkaresällskapel anser, att socialutredningen inte lillräckligl betonat socialtjänstens behov av samarbete med sjukvården. Landslingsförbundet instämmer i viklen av samarbele mellan sjukvårdshuvudmännen och socialnämnderna i fråga om handikappade bam, men poängterar att etl sådant samarbele är nödvändigl belräffande handikappade i alla åldrar. Statens

Prop. 1979/80:1 151

handikappråd inslämmer helt i socialulredningens upplänning, att elt väl ulvecklal samarbele mellan och inom olika samhällsorgan och mellan olika yrkeskalegorier är en förutsättning för att ulredningens intentioner på handikappområdet skall kunna uppfyllas. Rådel frågar sig dock hur detla samarbele praktiskt skall ske och vilka ylterligare resurser del kommer all kräva. Dessa problem har utredningen, enligl rådels mening, lyvärr inte gäll närmare in på ulan de överlämnas i stort sell till kommunema. Rådel pekar också pä att samverkan mellan myndigheler ofla försvåras av all myndigheterna har olika distriktsindelning. En sä långl som möjligi enhetlig distriktsindelning för myndighelema bör ge bältre möjligheler lill en samordnad insats av olika åtgärder. Det bör vidare anses som en självklarhet, alt handikappades behov och krav beaktas på etl lidigl sladium vid all planering samt alt handikapprådens särskilda kunskaper tas till vara, anför rådel. Liknande synpunkler förs fram av HandikuppjÖrbiindens ceniralkommilté.

10.4   Uppsökande verksamhet

Statens handikappråd. De hundikuppudes riksförbund och Hundikuppförbundens cenirulkommitié pekar på atl behovet av uppsökande verksamhet är mycket stort och att det fortfarande finns handikappade som lever under hell orimliga förhållanden. Stora informationsinsatser, framför allt som uppsökande verksamhel, behövs därför. Etl ytterligare skäl för atl man måste salsa betydligt mer på uppsökande verksamhel är. all om socialtjänsten verkligen skall kunna bidra med erfarenheter i samhällsplaneringen måste en kartläggning av de sociala förhållandena i kommunen komma till stånd. För atl klara denna uppgift fordras bl. a. en uppsökande verksamhet. För att den uppsökande verksamheten skall komma igång fordras dock att särskilda resurser ställs till förfogande. De tre remissinslanserna förordar därför alt statsbidrag, i form av utvecklingsbidrag, skall utgå till verksamheten.

10.5   Boende

Bosludsstyrelsen, som ansluter sig till de mål och värderingar utredningen har beträffande de handikappades boende, framhåller att vad slyrelsen uttalar om de äldres boende äger till stora delar giltighet också för de handikappades boende. Kommunförbundet understryker att boendet så längl möjligt skall planeras och ulformas så att institutionsprägeln undviks. Den vägledande grundsynen på serviceboendet bör vara alt del skall planeras för alla som behöver del, oavsett ålder. Gemensamhelslokaler bör finnas i närheten och kan vara till för alla boende i området. Skellefteå kommun anser att socialutredningens förslag om slatliga bostadslån för finansiering av serviceenheter bör gälla alla bostäder för handikappade. Svensku läku-

Prop. 1979/80:1 152

resällskapet finner, alt det avsnitt i ulredningens förslag som lar upp frågan om socialnämnds medverkan i atl anskaffa bostad bör konkretiseras. De handikappades riksförbund anför atl enligl ulredningens förslag skall socialnämnd medverka till alt den enskilde får elt boende, som är anpassat efter hans särskilda behov. Förbundel är myckel posilivt till detla, då del bör påskynda ulbyggnaden av boendeservicen lör handikappade i kommunema. Förbundel framhåller dock besläml all boendeservicefrågorna för handikappade skall särskiljas från äldreomsorgens område. Ulredningen menar atl serviceenhelerna för handikappade kan förläggas i närhelen av etl dagcentrum. Målel all dagcentra på sikt skall ulvecklas lill alt betjäna alla invånare i områdel. anser förbundel vara posilivi, men all i dag särskill knyla ihop dagcentrumet med dessa serviceenheler finns del inga skäl för. Det medför snarare slora risker för all kommunerna hillar lösningar på handikappades behov av boendeservice, genom en ulbyggnad av servicebosläder för äldre, vilkel förbundel inle kan acceptera. Förbundel önskar alltså en klarare formulering i den här frågan. Handikappförbundens ceniralkommilté understryker betydelsen av att det finns fler tillgängliga bosläder med olika lillgång till service och med möjligheter att få den tillsyn och den medicinska behandling som krävs i eller nära bostaden. Särskilt viktigt är del alt skapa former för serviceboende som är användbara även då det gäller människor med grava handikapp. Det gäller här att finna boendeformer som förenar största möjliga trygghet med integritet och hemkänsla och som ändå uppfyller kraven på service och tillsyn. Del finns också behov av en specialislservice knulen lill boendet. Denna funktion skall vara lill för både enklare och mera komplicerade krissituationer. Specialisterna bör kunna fungera ute i del integrerade boendel och gripa in i akuta situationer. "Brandkårsslyrkan" kan bestå av t. ex. en psykolog, en kurator och en sjuksköterska. Väsenlligt är att denna grupp specialisler känner människoma i bostadsgruppen och har regelbunden konlakl med dem. Vid planering av boende måste man också ha kunskap om exempelvis vilken samhällsservice som finns alt få, behovet av att undvika segregerade boendemiljöer etc. Etl varieral ulbud av olika boendeformer med anpassad service minskar och skjuter upp behovet av instilutionsvård. förutom att detta är positivt för den enskilde innebär det också all man undviker all människor vislas inom dyrare vårdformer än de egenlligen behöver, anför kommilién.

10.6 Arbete och sysselsättning

Rätlen till arbete och meningsfull sysselsättning för de handikappade tas upp av remissinstanserna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser att det är viktigt atl så långl som del är möjligt anpassa arbetsuppgifter och arbetsplatser till de arbetssökandes önskemål och förutsättningar för att göra det möjligt för grupper som f. n.

Prop. 1979/80:1 153

slår uianför arbelslivel. framför allt de arbetshandikappade, atl få fotfäste på arbelsmarknaden. För många arbelshandikappade krävs även andra förändringar I.ex. vad gäller arbelsorganisation. arbetstidens förläggning och arbdskamralernas och arbelsledarnas inställning till de villkorligl arbelsföra. Del krävs således omfaUande insalser frän samhällels sida för all förhindra ulslagning och förbällra sysselsällningsmöjlighelerna för de arbelshandikappade. Anpassningsgruppema, som bygger pä Ireparlssamverkan mellan förelag, fackliga organisationer och arbetsförmedlingen, kan spela en viklig roll när del gäller atl främja rekryteringen av arbelshandikappade på den reguljära arbelsmarknaden liksom när del gäller alt molverka ulslagning av arbetskraft från förelagen. Slyrelsen belönar, liksom socialulredningen. all det ulöver service från arbetsförmedlingens sida. ofla krävs andra individinriklade åtgärder för alt handikappade skall kunna la och behålla förvärvsarbele. De handikappade är i hög grad beroende av sådanl slöd från kommunemas sida som arbetsmarknadsmyndighelen inle kan bidra med, 1. ex. vad gäller bosladsfrågan och möjlighelerna till dagliga resor mellan boslad och arbdsplals. Slyrelsen anser del också vikligl all belöna kommunemas ansvar för sysselsällningsfrågorna och all del är angeläget alt kommunerna i slörre ulslräckning än f n. lar aktivt ansvar för sysselsällningsplaneringen i samverkan med arbetsmarknadsmyndighelen. Denna planering kan beslå i all analysera brister i lokala arbels-marknader. utnyttja den kommunala budgelen i sysselsätlningspoliliskt syfte och alt beakta sysselsättningsfrågorna vid verksamhetsplanering och planering av bostadsbebyggelse eller annan fysisk planering. Sysselsättningsfrågorna bör således på elt bällre säll än f. n. ingå i den kommunala planeringen. Del är vidare angelägel atl kommunerna i egenskap av stora arbelsgivare förbätlrar framförhållningen när del gäller lämpliga sysselsättningsobjekl som kan utnyttjas vid lägen med hög arbetslöshet. Denna planering bör alliså vara slarkl inriklad på alt snabbt sälla in ålgärder, anför styrelsen.

Länsslyrelsen i Malmöhus län framhåller atl det är iveksaml om den nya lagstiftningen på något sätl förändrar de handikappades situation om ej fler och bätlre resurser ställs till förfogande. Frågan om en särlagstiftning med åläggande för förelag, stat och kommuner all slälla upp med en viss kvot arbetsplatser för handikappade och de förutsäitningar som bör gälla härför lorde ganska snart få las upp lill ingående överväganden. I försia hand bör dock de handikappades lillgång till arbetstillfällen om möjligt tryggas genom rekommendationer från staten, kommunförbunden och företagarorganisationerna. Länsstyrelsen i Gotlands län anser alt socialutredningen inte har närmare angivit hur en meningsfull sysselsättning skall kunna erbjudas de fysiskt och psykiskt handikappade. Arbetsvärdens prestationskrav skärps då allt fler i dag även av rent sociala handikapp kan få förtidspension. Arbetsvärdens uppgifter utreds nu i annan ordning. I denna utredning är det önskvärt att man beaktar atl socialtjänsten saknar såväl

Prop. 1979/80:1 154

ekonomiska resurser som erfarenheler för att kunna tillgodose de förtidspensionerades behov av meningsfull sysselsällning. Slockholms kommun anser atl allas rält lill arbele förutsätter all kraftlag sätts in för att bereda framför alli yngre handikappade normalt arbele. Annars måsle kvotering övervägas för alt ge de olika handikappgrupperna arbelsliilfällen såväl hos enskilda arbelsgivare som hos stal. landsting och primärkommuner.

Luleå kommun pekar på att rätlen till arbele är myckel väsenllig för de handikappade. Ofta hänvisas de emellertid lill förtidspensionering och den passivisering som kan följa därav. 1 slällel för förtidspension bör ell ökat anlal skyddade arbelsplalser tillkomma på den öppna marknaden, menar kommunen. Försäkringsansiälldas förbund finner del märkligt atl socialulredningen ägnal endasi några få sidor åt sysselsättningsfrågorna och hell gåu förbi arbelets betydelse vid rehabililering av människor med olika handikapp. Människans möjlighel att få della i arbetslivet är mycket väsenlligl och satsningen på förebyggande ålgärder i della syfte kan därför inle nog betonas. Sveriges socionomers riksförbund anser alt rätlen till arbete för handikappade bör skrivas in i lag.

10.7 Utbildning

Skolöverstyrelsen finner det särskill betydelsefullt alt handikappade ungdomar bereds ökade möjligheler till utbildning och arbete på den egna hemorten. Styrelsen är medveten om alt anordningar och byggnader, som skall kunna ta emol handikappad ungdom, kan komma all dra ökade koslnader. Principen skall dock vara hell klar. Inom all utbildning av handikappade bör enligl slyrelsen en friare resursanvändning efler lokala beslul komma lill slånd så alt de handikappade får möjlighet lill en mer individuell undervisning saml träning i alt fungera i grupp. Stockholms kommun anser att det ofla inle är lillräckligl all anvisa handikappade barn under sex år plats i förskola. Många gånger är särskilda insatser nödvändiga för att barnen skall kunna tas emol i förskolan och för att vistelsen där skall bli meningsfull för barnen. Erfarenhelerna i Slockholm visar, all många barn i förskolan behöver kvalificerade insalser framför alli av pedagogisk och psykologisk art men även i annan form. En ökad satsning på förskolan är därför nödvändig, anför kommunen. Handikappförbundens centralkommitté anser alt om man i ökande omfattning rekryterar handikappade till yrken som har konlakl med handikappade skulle de handikappade genom sin erfarenhet av det egna självupplevda handikappet ha en unik kunskap som de skulle kunna lillgodogöra sig i sin yrkesverksamhet.

10.8 Värdare av handikappade

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det viktigi att i synnerhet föräldrar, som vårdar handikappat barn, och andra vårdare av handikappade

Prop. 1979/80:1 155

får stöd och ulbildning i handikappfrågor. Bl.a. Sttnkholms konimioi och Sveriges socionomers riksjörbund anser atl anhöriga värdare skall ha lillgång lill avbylare. Sveriges lökurförbund påpekar, all en fråga som ulgjort ell slort problem under mänga år gäller ersällningen till familjemedlemmar för värd av handikappade i hemmet. Såväl av älder som pä annat sätt handikappade personer mår oftast bäsl av alt få slanna kvar i sin invanda miljö och där skötas av människor som de känner. Det är, anför förbundel, angelägel alt anhöriga, som vårdar hjälpbehövande familjemedlemmar, fär full täckning för evenluelll inkomstbortfall resp. marknadsmässig ersällning. De hundikuppades riksjörbund framhåller all i många familjer där en familjemedlem är handikappad gör anhöriga slora arbetsinsalser. Påfresl-ningama på familjen kan bli stora. Anhöriga kan då regelbundel behöva lediga dagar atl använda lill såväl personliga angelägenheler som till samvaro med familjen. För all stödja dessa familjer måste hemhjälpens resurser byggas ul. Enligl förbundel bör därför behovet av ätgärder till slöd för familjer med handikappade ulredas ytterligare.

10.9 Statliga bidrag

Slutens hundikuppråd, Hundikuppförbundens cenirulkommitié och De handikuppudes riksförbund anför, all enligl socialulredningens förslag kommer socialtjänsten inle att erhålla något riklat bidrag, och specialdestinerade medel kommer i slort sell atl försvinna. De vill inte tillstyrka denna inriklning. Då det gäller så väsenlliga funktioner som den kommunala servicen lill handikappade i form av färdtjänst och social hemhjälp bör statsbidraget vara förknippat med krav på en viss minimistandard. Stalsbidragel lill dessa tjänster föreslås vara kvar i form av utvecklingsbidrag. De tre remissinstansema anser att dessa bidrag skall vara permanent specialdestinerade. De bör alltså inle avvecklas efter en tid. SACOISR anser, att kommunemas ekonomiska resurser för handikappomsorgen skall ökas och alt denna ökning skulle kunna ske med nya former av slatliga specialdestinerade bidrag.

Uppfattningen atl de statliga bidragen även framdeles skall vara riktade delas också av andra remissinstanser.

11    Principer för sociala insatser för enskilda och familjer

De principer för sociala insalser för enskilda och familjer som ulredningen lägger fram får ett positivt gensvar hos del övervägande antalet remissinstanser. Till dessa hör riksåklaguren, kriminalvårdsstyrelsen, brollsföre-byggunde rådet, länsstyrelsen i Gävleborgs län. Kommunförbundet, fiertulet kommuner. Föreningen Sveriges sociulchejer, TCO, SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund.

Prop. 1979/80:1 156

Den krilik som förs fram mol förslaget gäller främst principen om frivillighei och självbeslämmande. Kritiken redovisas i del följande.

11.1  Allmänna synpunkter

Kriininalvårdssiyrelsen framhåller alt de vägledande principerna för sociala insalser, frivillighet, helhetssyn, normalisering, kontinuitet, flexibilitet, närhet och behandlingsplanering ansluter sig myckel nära lill de riktlinjer som ligger till grund för 1973 års kriminalvårdsreform. Slyrelsen ansluler sig oförbehållsami lill dessa principer och vill, åberopande fyra års erfarenhel av försök all omsälla dessa principer i konkret behandlingsarbete, anföra följande.

Klienlens/nvi7//iJö medverkan är enligl slyrelsens mening en utomordentligt viklig. om än inle i varje enskild silualion absolut nödvändig förulsällning för framgångsrikt socialt arbele. Kriminalvårdens tjänstemän lill-varalar givetvis varje lillfälle atl väcka och vidmaklhålla behandlingsmoli-valion hos klienlen. Kriminalvården måste emellertid bedriva sin verksamhet oberoende av behandlingsmolivalion. - Inle heller i fråga om begreppel helhelssyn arbelar socialvård och kriminalvård under samma villkor. Broltspåföljden är specifikt inriklad på individen med de begränsningar detta medför i fråga om valel av behandlingsåtgärder. Denna omsiändighel hindrar självfallel inle kriminalvårdstjänslemännen från alt söka problemlösningar i en tolalanalys av klienternas sociala situation. Kriminalvården är dock genom sin bindning till brottspåföljden och kontrollfunktionen i mycket hög grad beroende av insatser från angränsande vårdområden, i första hand socialtjänsten. - På samma säu förutsätter normalise-ringsprincipen ell ökal engagemang i kriminalvården från socialvård, sjukvård, arbels- och bostadsförmedling etc. Vissa behandlingsåtaganden som kriminalvården iklätl sig, t.ex, hjälp till del dagliga uppehällel, klienlbo-städer, sjukvård m.m.. slår i principiell motsättning till normali.serings-principen och bör, med hänsyn till de förslag till en kraftig generell ulvidgning av socialtjänstens ansvarsområde som ulredningen framlägger, i framtiden kunna överläs av kommunerna. Kriminalvårdens arbete med all omsätta normaliseringsprincipen i praktiskt behandlingsarbete bedrivs efler flera linjer. Vissa lagsliftningsområden innehåller särregler för straffade, som innebär en diskriminering av kriminalvårdens klienler. Så är fallel beträffande t.ex. kontant arbetslöshetsstöd samt sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Kriminalvårdsstyrelsen ser som sin uppgifl atl verka för alt sådan lagstiftning ändras. På vissa områden t. ex. tandvård och personskadeskydd, har sådan diskriminerande särlagstiftning redan omarbetats. Mellan kriminalvårds- och arbetsmarknadsverken har upprältats avtal som reglerar samarbetet på central och lokal nivå. På grundval av detta avtal har ell fruktbart samarbete utvecklats. San:verkansfrågorna mellan de båda verken är föremål för regelbundna överläggningar mellan de båda verken. Även mellan kriminalvården och dess kanske viktigaste samarbetspartner, den kommunala socialvården, har vissa samarbetsöverenskommelser kunnal Iräffas. 1 viktiga frågor, t.ex. beträffande vissa mellanformer mellan anstallsvård och frivård, har normaliseringsprincipen dock inle

Prop. 1979/80:1 157

kunnal fullföljas, eftersom kriminalvårdens och socialvårdens huvudmän fortfarande har skiljaktiga uppfallningar om hur del ekonomiska ansvaret bör fördelas. En arbetsgrupp inom broltsförebyggande rådd har pä basis av lokal försöksverksamhet ularbelal vissa samarbdsprinciper. som förhoppningsvis kan bidra lill atl ulveckla samverkansformerna. - Kravel på .flexibilitet i socialt rehabilileringsarbde bör enligt styrelsens mening komma lill utlryck däri all olika former av socialvård bör ges fordrade framför kriminalvård i de silualioner där behandlingsaspeklen sätts i förgrunden. De lagar och författningar som styr kriminalvårdens verksamhel möjliggör inie alllid all behandlingsinsalsema snabbi och smidigt kan anpassas till förändringar i vårdbehovel. - De tidigare nämnda klienlundersökningarna har även visal att en sejour inom kriminalvården för de flesta klienler innebär en kort parentes i en mångårig konlakt med socialvården. Eftersom del långsikliga vårdansvarei för klienierna alllid ligger på socialvärden ulgör även kraven på planmässighel. konlinuilet och närhel starka incilameni för ell större engagemang i kriminalvården från socialtjänstens sida.

Uppsalu kommun påpekar alt de huvudprinciper som utredningen talar om redan tillämpas av dagens socialarbelare. De begränsningar som finns orsakas av brislen på lillräckliga resurser och del är ell problem som knappast kommeratt lösas de närmasle åren. Här är del enligt kommunens mening vikligl alt familjeterapin uppmärksammas som en resurs för barnet eller den unga människan vid en placering ulom föräldrahemmet och någol som också kan underlätta återgången lill den biologiska familjen.

Klippans kommun ansluler sig till de allmänna principer för insalser för enskilda som anges i ulredningen. Kommunen vill dock framhålla behovel av utveckling och anpassning av socialvårdens meloder och behandlingsformer. Kommunen pekar vidare på all del i utredningen saknas en redogörelse för skolans möjligheter all via de meloder och institutioner som anges i SIA - skoldaghem, internat, lägerskolor etc. - medverka i behandlingsarbelel. De fiesta ungdomar som är föremål för socialvårdande ålgärder är ju också skolelever.

Helsingborgs kommun framhåller alt kommunen med tillfredsställande resultat har hafl möjlighet att inom ramen för del s. k. Skåneprojektet till-lämpa de principer som ulredningen föreslår.

Borås kommun ansluler sig med vissl förbehåll lill de föreslagna principerna men belönar all tillämpningen av dessa kräver ell brett register av vårdmöjligheler jämle socialarbetare med lid för varje klienl. Den utvidgade rätten lill bislånd och den starka betoningen av socialtjänstens erbjudande, icke-repressiva karaktär, kan enligl kommunens mening förväntas leda lill atl allmänhelen kontaktar socialtjänsten i större utsträckning med önskemål om behandling och hjälp med personliga problem. Frågan är då vilken ambitionsnivå som kan anses acceptabel för socialtjänstens insalser i del individuella fallet. Bestämningen av den nivån måste ta hänsyn bl. a. lill ovannämnda principer och problemens svårighetsgrad. Kommunen är orolig för atl det skapas en övertro på socialarbele i form av s. k. problem-

Prop. 1979/80:1 158

lösning pä individnivå. Om en slulsats skall dras av socialvårdens erfarenheler hittills i denna del. torde enligt kommunen dessa snarare ge en bestämd fingervisning om möjlighelernas begränsning än molsalsen. Kommunen vill därför underslryka all den inle är odelal positiv till utredningens skissering av den framlida utvecklingen vad gäller socialljänstens insatser genom stöd och behandling i individuella fall. Det måsle klargöras, inle minst för allmänheten, atl kvalificerade behandlingsinsalser av lyp familjelerapi, hemmahosarbele eller gruppsamarbde mellan socialarbetare, läkare, psykolog etc. jämte klienlen själv är och kommer alt vara exklusiva och speciella insatser. Socialljänslens möjligheter all fungera som "pro-blemlösare" i enskilda ärenden bör lönas ner. annars skapas orealistiska förväniningar. Därmed är det enligt kommunen inte sagl atl metodutveckling elc. skall avstanna. Men denna skall ske med syfte all omgående söka föra över erfarenhelerna lill generella, förebyggande insalser.

Örebro kommun finner all socialulredningen ger utlryck för ell synsätt som med viss förenkling kan sägas innebära atl vård i öppna former i första hand bör eftersträvas, därefter vård i familjehem och i sisla hand vård i institution. Kommunen kan i princip dela delta betraktelsesätt men vill underslryka all huvudregeln bör vara alt del i varje särskild situation bäsla vård- och behandlingsalternativet bör väljas. En god vård i familjehem eller institution får inte avvisas till förmån för en sämre vård i öppna former. Särskild vaksamhet kan vara på sin plals när del gäller val mellan familjehem och institution. Små institutioner i närmiljön kan enligl kommunens mening i många fall vara etl bältre allernaliv än familjehem. Föreningen Sveriges sociulchefer och Vilhelmina kommun ger utlryck för liknande åsikler.

Luleä kommun påpekar all svårigheterna inte skall underskattas då del gäller atl i del dagliga vård- och behandlingsarbelel lillämpa de föreslagna principerna. Redan ulredningen belyser konflikterna. Därtill kommer atl nya vårdprinciper förs fram i debatten och prövas, vissa stick i stäv med vad socialulredningen innehåller. Enligt kommunens mening måste därför en ständig analys ske av vård- och behandlingsresultat och meloderna i förhållande lill övergripande mål och fastlagda principer för socialvårdsar-belet.

Riksförbundet uv föräldraföreningarna mot narkotiku lar upp de anhörigas roll i del sociala arbelel och anför.

Vård och behandling är i dag begränsad till symptombäraren ensam. Missbrukaren eller de med psykiska eller sociala störningar blir isolerad och ell objekt för samhällels åtgärder. Problemen privatiseras och individualiseras. De anhörigas behov av stöd och hjälp nonchaleras fullständigt - samlidigl som man förvänlar sig all de skall slälla upp i alla lägen. Var log helhetssynen vägen? Vårdfrågan är ingel som går att hänskjula lill experter. Honnörsord som solidaritet och gemenskap förblir ord, så länge som man inle tar tillvara de mänskliga resurser, som finns i det sociala nä-

Prop. 1979/80:1 159

ld kring en avvikare. Föräldrar och andra inom förbundel kräver all få vara delaktiga i vårdprocessen, ta sin del av ansvarel och arbela med sin del av problematiken.

11.2 Helhetssyn

Ulredningens betoning av helheissynen i del sociala arbelet lillsiyrks eller lämnas ulan erinran genomgående. De få remissinsianser som alls berör principen nöjer sig - i likhel med Föreningen Sveriges sociulchefer - med att konslalera all denna är allmänl omfaltad.

11.3 Frivillighet och självbestämmande

Ulredningens uttalanden om den enskildes medverkan vid beslul om slöd- och hjälpinsalser har föranleit delade meningar bland remissinstanserna.

Föreningen Sveriges sociulchefer anser - liksom i fråga om helhetssynen - alt principen om frivillighei och självbeslämmande är så allmänl omfallad alt kommentarer är överflödiga. TCO och Sveriges socionomförbund finner atl utredningens ställningslagande kan sägas vara ett väsentligl framsteg för den sociala metodiken genom atl del nu formellt blir möjligi att tillsammans med den enskilde välja lämpligaste framkomstväg för rehabiliteringsarbetel. Sociologisku institutionen vid Slockholms universitet delar utredningens uppfattning att den som behöver bistånd bör kunna välja mellan olika former av insalser och även bör kunna efterfråga ensiaka socialljänsler och samtidigt avvisa erbjudanden om andra insatser som avser behandling. SACOISR understryker vikten av atl medborgarna alltid behåller sin självbestämmanderätt.

Västerås kommun menar all rälligheten all själv få beslämma över den hjälp och behanding som socialljänslen erbjuder grundar sig på demokratiska värderingar och bör vara huvudprincip. Detta bör gälla även för människor med sociali avvikande beleende. Kommunen betonar atl det är vikligl med hänsyn också lill behandlingsresultatet alt även dessa människor får uppleva all socialljänslens beslul om vård och behandling fattas med deras egen medverkan. Detta behöver dock inle var liktydigt med en hell kravlös inslällning. Då socialarbelaren engagerar sig i en annan människas livssituation, lar henne på allvar och tror på hennes förmåga, innebär del också ell krav på all den enskilde lar ansvar för sill liv och själv försöker åstadkomma en förändring. Kraven måsie alltid anpassas till individens förmåga och situation. Sökandens aktiva medverkan för all lösa sina problem kan molverkas om man bortser från personens egel ansvar för sina förhållanden.

Alt inte alla gånger få precis den hjälp man begär kan ibland tvinga en person att själv ta itu med sina förhållanden på etl konslruklivi säll. Hjälp

Prop. 1979/80:1 160

och slöd som ges hell ulan förbehåll, blir läll passiviserande och förlänger hjälpberoendet. Socialtjänstens inslällning till klienierna bör naturligtvis hela tiden vara positiv och tolerant. Elt kravlösl erbjudande av hjälp kan ibland uppfattas som likgiltighet för enskilda människors problem, Däremol är det för socialarbelaren en tidskrävande och påfrestande arbetsmetod atl engagera sig i olika människors livssilualion och aktivera dem i en förändringsprocess, som enligl portalparagrafens värderingar syftar till atl frigöra och ulveckla de enskildas egna resurser.

Halmstads kommun delar utredningens uppfattning alt insalser för den enskilde skall ulformas och genomföras tillsammans med honom. Kommunen vill emellertid understryka svårighderna i alt genomföra en insals. där klient och socialarbelare har olika uppfattningar och där klienlens självbe-slämmanderätl måsle respekteras. Della kräver ansvarskänsla och omdöme hos socialarbelaren och ulbildning i behandlingsarbele. Varu kommun menar att man får akta sig för all ha en alltför slor övertro på socialvårdens möjligheler all lösa alla problem genom frivillighet.

Sveriges ktiinmunulljänsieinunnaförbund påpekar all det är väsenlligl all vårdlagaren i så slor ulslräckning som möjligt behåller ansvaret för sin silualion. Samtidigt som socialtjänsten ger en rält lill bislånd så får detta bislånd inle ges kravlösl. Prestalionskrav bör slällas på den enskilde efler dennes förmåga. Förbundel anser del också angeläget atl man vid val av stöd och behandlingsformer ocksä tar hänsyn lill socialarbetarnas situation. Den anställde skall inte behöva underordna sig vilka silualioner som helst för alt den enskilde skall få en fullständig frihet att välja service. Exempelvis måsle hänsyn tas till socialarbetarens arbetsmiljö. Förbundet anser del därför väsentligl alt ansvaret för socialarbelarnas arbelsmiljö påtalas och all även servicdagarna här av olika anledningar måsle göra vissa avsleg från rälien att frilt välja service. Della leder enligl förbundels mening inle till en försämrad relalion mellan socialarbetare och servicdagare, snarare kan relationen härav för båda parter upplevas som mer äriig och att beroendet är ömsesidigt.

Stockholms kommun menar all möjligheten all efterfråga enstaka sociala fiänsler och samtidigt avvisa erbjudanden om andra insatser speglar en inslällning som i olika sammanhang kommer lill ullryck i belänkandel och som. enkell ullryck. tilldelar socialljänslen rollen all tillhandahålla kunden vad kunden efterfrågar. Fråga är enligl kommunen om inle ulredningen alllför onyanserat och med förankring i åskådningar som under ulredningens arbele hunnil modifieras, säiler upp kravlöshden som ideal. 1 alla mänskliga sammanhang, arbelsliv och föreningsliv, äktenskap, trafik och affärer, bygger växelverkan mellan människor på ömsesidigt godtagna, uttalade eller underförstådda normer, solidaritetskrav och förväntningar. Att inom socialljänstens ram nedklassa ömsesidigheten belyder alt man samlidigl nedklassar de människor man har all göra med. Inom dagens socialvård har ju behandlingsarbelel. inle minsl inom den friviUiga institutions-

Prop, 1979/80:1 161

vården, i mycket hög grad kommil all betona den ömsesidiga solidariteten och bestämda krav som individen måste acceplera. Betoningen av socialljänslens serviceinriklning får enligt kommunen t.ex. inle innebära skyldighet alt för aU göra klienten lill viljes medverka till åtgärder som från behandlingssynpunkt bedöms olämpliga.

Sveu hovrätt delar inle uppfallningen all ål den hjälpsökande skall överlämnas en sä långl gående beslämmanderäll som ulredningen länkl sig. Liksom hiuills bör del få ankomma på den eller dem som har ansvarel för socialvården - socialijänsleman eller socialnämnd - all från fall lill fall bedöma vilka ålgärder som lämpligen bör sällas in. All del därvid gäller all försöka vinna den hjälpbehövandes förtroende och hos honom väcka en samarbelsvilja anser hovrällen klarl. Men i yllersla fall måsle den som "har del yllersla ansvarel för all de som vistas i kommunen får del slöd och den hjälp som de behöver" också ha inle bara möjlighet ulan även skyldighel all i enlighel med della ansvar beslämma om hjälpålgärd. Hovrällen finner emellertid all ulredningens ullalanden närmasl innebär all socialljänslen befrias från alli ansvar ulöver skyldighel all effektuera beslällningar.

Rikspolisstyrelsen konslalerar all ulredningens uigångspunkl har varil au skapa regler för en socialvård som så långt möjligi är grundad på frivillighei från den hjälpbehövandes sida och byggd på ell förtroendefullt samarbele mellan hjälpsökande och social myndighel samt med sä få inslag av ivång som möjligi. Slyrelsen kan i och för sig dela denna grundläggande uppfattning i fråga om inriklningen av det sociala arbetet. Denna uppfattning får dock inle ensidigt av vårdideologiska moliv drivas så långl all andra skyddsvärda samhällsinlressen hell skjuls i bakgrunden. Polisen är del samhällsorgan som yllerst bär ansvarel för alt allmänhelens krav på säkerhel lill liv och hälsa blir tillgodosedda. För all kunna lösa denna uppgifl på eu godtagbart sätl måsle polisen ha möjlighet all i vissa fall ulöva tvång mol bl. a. missbrukare av skilda slag, vilka ulgör en fara för sin omgivning och som inle kan förmås all på frivillighelens väg söka behandling för silt missbruk. Polisens rätt atl utöva Ivång måsle vara stadgad i lag och så entydigt ullryckt all någon ivekan om dess tillämpning inte föreligger. Polis-arbdels särskilda beskaffenhet innebär atl skilda uppfallningar kan uppkomma om vilka inlressen som bör ges företräde i del sociala lagsliflningsarbeiel - den hjälpsökandes möjligheler all erhålla frivillig anonym behandling eller andra personers, l. ex. familjemedlemmars krav på omedelbart och effektivt skydd för sin personliga säkerhel. Den avgörande avvägningen av dessa molsiående inlressen måsle träffas av lagstiftaren. Enligl rikspolisslyrelsens uppfattning har utredningen överskattat samhällels möjligheler all få framför allt missbrukare av olika berusningsmedel att frivilligt söka vård för sitl missbruk. Slyrelsen anser även att den viktiga frågan om samhällels möjligheler all ingripa med Ivång i vårdärenden och vilka myndigheter som i framtidens samhälle bör la befallning med sådana 11   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 162

ärenden inle fäll den ingående behandling som är nödvändig. En undersökning och Ulvärdering av dessa betydelsefulla frågor framslår därför som nödvändig.

Sällskapet Länkarnas riksförbund menar all socialutredningens förslag att all vård av missbmkare skall grundas på frivillighet innebär all socialvården och dess Ijänslemän kopplas borl från de verkligl "besvärliga" fallen - alliså de som vägrar frivlligvård. Därmed kommer den för ändamålei bäsl ulbildade yrkeskåren alt i huvudsak uppehålla sig vid de välmotiverade och lerapibejakande medan de sämsl slällda och därmed bäsl behövande hänvisas till polisiära och kriminalvårdande utmärker. Förslagel framstår som ogenomtänkt i synnerhet som skaran av förändringsmoliverade endasi utgör en försvinnande lilen del av den lolala avvikargruppen. Majorileien varken vågar eller orkar knyla an lill den frivilliga vården. Del siörsla iniressel i vårdplaneringen måsle därför läggas på de slora, lunga och vårdskepliska grupperna. En minoriiel av frivilliga får enligl förbundets mening inle bli normgivande för uppbyggnad av den framlida vården.

11.4    Normalisering

Remissinstanserna godtar vad ulredningen anför i detla sammanhang. Borås kommim anser dock alt principen om normalisering för socialtjänstens del innebär en viss begränsning i ambilionshänseende. Enligt kommunens mening blir följden av all en social myndighet tar initiativ till service eller ingripande, dvs. i praktiken går in i närmiljön och verkar i stället för enskilda atl della upplevs som en särbehandling av både den enskilde individen och av hans omgivning. Socialvårdens erfarenheler härvidlag ger så klara signaler, all detta måste tas på allvar. Kommunen menar all normaliseringsprincipen därför är synnerligen svår all förverkliga inom del område som vanligen benämns socialt behandlingsarbele.

11.5    Principer för vård utom det egna hemmet

Principerna om konlinuiiel och fiexibililel lillsiyrks eller lämnas ulan erinran av remissinstanserna.

Borås kommun vill dock framhålla alt principen om personkontinuitet i behandlingsarbetet motsägs av den rörlighet som vårt samhälle uppvisar. Socialarbelare, vårdpersonal elc. byler Ijänsl, skaffar annat arbete, flyttar osv. precis som andra arbetstagare. Som exempel anför kommunen.

De 18 tjänster som svarar för behandlingsarbetet på socialkontoret i Borås innehades av 38 socialarbetare under år 1976, dvs. i genomsnitt mer än två socialarbelare per tjänst. Endast nio tjänster kan uppvisa förutsättningar för kontinuitet i den mening utredningen förelräder. Ändå är inte semestervikarier eller vikarier vid längre tids sjukdom inräknade. Räknas även

Prop. 1979/80:1 163

detla in blir resultatet över 50 handläggare på arton tjänster under della år. Förhållandel torde inle vara unikt för Borås.

Kommunen menar atl man då del gäller konlinuileien socialarbetare-klient inte bör utgå från att denna är regel ulan undantag. Det är därför inte realistiskt all planera och bygga upp behandlingsinsatser inom socialtjänsten som förutsätter konlinuilet i denna mening.

Remissinslanserna ansluler sig över lag även lill närhelsprincipen. Behovel aU i vissa fall göra undanlag från denna princip diskuteras dock i flera remissvar.

Lånsstyrelsen i Gävleborgs län menar atl del kommer all bli synnerligen svårl för de slora kommunema all finna familjehem om närhetsprincipen drivs för hårt. Närhetsprincipen kan enligt länsslyrelsens mening inle diskuleras generellt. Genom allmänna uttalanden om denna princip kan det föreligga risk för atl man glömmer vad som egenlligen är bäsl för barnel. Man måsle också beakta fosterföräldrarnas behov av lid och andrum för atl etablera konlakt med barnel innan de kan la sig an föräldrarna.

Botkyrka kommun anser att socialvården i dag fullt medvetet bidrar till "dåliga" placeringar av barn och vuxna utanför det egna hemmel, i fosterhem och institutioner av olika slag. Placeringarna är "dåliga" på det sättet att man redan från början vet att man genom att flytta människor till avlägset belägna fosterhem eller institutioner närmasl omöjliggör normal konlakl med klienten och dennes närmaste miljö liksom den kontinuitet socialvården i övrigt eftersträvar i behandlingsarbetet. 1 dessa fall väljer oftast socialvården det minsl onda av två onda ting. Del går av någon anledning inte att fortsätta hjälp- och stödarbetet i det egna hemmet, utan någon form av separation måste till. Ofta förgäves söker man då efter foslerhem eller i förekommande fall institutionsvård i klientens närmaste miljö. Kommunen betonar alt socialvården aktivt måsle verka för att tillskapa nödvändiga behandlingsresurser så nära människors egen miljö som möjligt. Kostnadsansvar och huvudmannaansvar för dessa behandlingsresurser måsle enligl kommunens mening bli föremål för närmare studier.

Helsingborgs kommun understryker atl fördelarna med närhetsplaceringar är uppenbara och uppger alt kommunens socialförvaltning under försökstiden med del s. k. Skåneprojektel i slor ulsträckning placerat barn i kontrakterade familjehem inom kommunen i slällel för som tidigare i barnhem på annan ori. Närheten har dock i vissa fall också inneburil problem genom att tidigare nedbrytande miljö och kamratkontakter varit alllför lätta atl nå. Sådana konsekvenser av närhetsprincipen måste enligt kommunens mening beaklas bl. a. i diskussionerna om ändral huvudmannaskap för vissa vårdinstitutioner.

Sveriges läkarförbund anser att man bör värna om närhetsprincipen så långt möjligt. Man måsle dock kunna erbjuda klienierna behandling långt ifrån hemorten. Missbrukare kan behöva vistas i en giftfri miljö ulan fres-

Prop. 1979/80:1 164

telser att skaffa sig del begärliga preparalet; ungdomar, som på annat sätl har kommit snett i tillvaron, kan behöva definitivt miljöombyle. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Föreningen Sveriges sociulchefer.

Fosterföräldrarnas rik.sförbund intar en mera kritisk inställning lill närhelsprincipen och menar all denna är Ivivelaklig. Inom fosterbarnsvården kan den enligt förbundets mening vara direkl skadlig för ell barns positiva utveckling. Förbundel påpekar all omhänderlagande ofta har skett på grund av del biologiska hemmets oförmåga all tillfredsställande klara barnels vård och foslran och frågar sig om de biologiska föräldrarna då, genom sin närhel. skall ges slora möjligheler all även i fosterhemmet negaiivi påverka sina barn. Den ökade belastning som foslerhemmel härvid ulsälls för kan ävenlyra barnels foslran och vård, särskill som kommunerna i allmänhel inle släller några hjälpresurser lill förfogande. Förbundel framhåller också alt barn och ungdomar med missbruksproblem kan fara illa av närhetsprincipen. Förbundet påpekar vidare all normaliserings- och närhetsprinciperna används som slöd för alt i del längsla hålla barn och ungdomar kvar i del biologiska hemmet, gärna med hjälp av insalser från familjeterapeuter, vilka är "på model". Atl dessa terapeuter ofla saknar ulbildning och kunnande all klara problemen bortser man lyvärr ifrån. Fosterhemmen får många gånger ta hand om ungdomar, som på detta sätt alltför länge kvarhållils i ell olämpligt hem. Atl då "reparera" de ofla djupgående störningar som erhållils under lång lid kan enligl förbundel vara näsl intill omöjligi.

11.6 Planering av behandling

De remissinstanser som yllrar sig i frågan betonar viklen av en sådan behandlingsplanering som ulredningen föreslår.

Broltsförebyggande rådet menar alt uppgiften atl beskriva och analysera problem, förväntade effekter och resultat torde vara en nödvändig del av arbetet med att ulveckla de sociala metoderna.

Länsstyrelsen I Gotlands lån anser all man som grund för den behandlingsplanering som förutsälls bör analysera de förväntade effeklerna av olika ålgärder för all det bäsla alternalivel skall kunna väljas. Della arbelssäll kräver all socialarbeiel omsimklureras. Handledning och vidareulbildning av socialarbelarna erfordras också enligl kommunens uppfaUning.

Länsslyrelsen i Malmöhus län år av uppfattningen all behandlingsplanering som är direkl individinriktad bör stödjas upp av konkretiserade mål och delmål för rehabiliteringen samt all behandlingsplan skall vara obligalorisk för varje enskill fall.

Slockholms kommun vill underslryka all socialtjänsten måste lägga upp långsiktiga behandlingsplaner och all övriga samhällsinsatser, t.ex. ar-

Prop. 1979/80:1 165

belsmarknadsorganen, solidariskt måste ställa upp och la sill ansvar för att den enskilde skall känna det moliveral all ingå i en behandlingsaklivitet.

Linköpings kommun påpekar all man inom kommunen har pröval syslemalisk behandlingsplanering som en melod för all underiälla medverkan från klientens sida och samverkan mellan olika organ. Försöken, som inleddes inom försöksverksamheten Social samverkan, vidareutvecklas nu inom del s.k. SI B A-projektet (Samverkan i behandlingsarbele). Kommunen uppger atl socialstyrelsen i sin sammanfallande rapport över försöksverksamheten med social samverkan drar följande slulsalser om metoder för utveckling av samverkan i individuelll behandlingsarbete.

Etl geografiskt avgränsal område bör utgöra bas.

De organ och den personal som har direktkontakten med klienterna eller som har tillgång till behandlingsresurser bör permanenl eller tillfälligt ingå i samarbetsgrupper.

Formerna för samverkan bör ulvecklas av personalen och ses som en fortlöpande process för utveckling av arbelsmeloder.

Ett ärendes omfattning och art bör avgöra en samarbdsgrupps sammansältning — endast den personal som är berörd bör della.

Om syftet är ömsesidig informalion i fiera ärenden samtidigt, bör den personal delta som kan ge eller bör motta information.

Den melod för behandlingsplanering som redovisas i rapporterna bör kunna utnyttjas som underlag för utveckling av en gemensam behandlingsplan.

Formerna för klientens medverkan och medansvar måste fortlöpande diskuleras. Ingen planering får ske utan klientens direkta eller indirekta medverkan.

Något organ och någon medarbetare hos detta måste åta sig alt svara för samordningen av gruppens arbele och fungera som "molor" i utvecklingsarbetet.

Gemensamma utbildningsinsatser som introduktion till och fortlöpande stöd för samarbelsgruppen bör ingå som en inlegrerad del i personalens fortbildning.

Systematisk behandlingsplanering ingår i den del av SIBA-projeklel som är inriklad på utveckling av metoder i det individuella behandlingsarbelel. I anslulning härtill syftar projektet också lill all finna en basorganisalion för samverkan på primärvårdsnivå. Parallelll sker inom kommunen en successiv anpssning till beslutad gemensam distriklsindelning. Denna indelning avser primärkommunal, landslingskommunal saml slallig verksamhel på del sociala och medicinska oiurådel. Genom den gemensamma geografiska indelningen underiättas samverkan i de olika distrikten. Inriklningen av försöksverksamheten ligger sålunda väl i linje med den utveckling av det sociala arbetet som utredningen anger. Erfarenheterna hittills visar att en sådan förändring av det sociala arbetet innebär en process, som både lar lid och kräver belydande utbildningsinsatser. Inte minst måste beaklas de olika synsäu och värderingar i fråga om det sociala/medicinska arbelel som av naturiiga skäl finns bland de många olika yrkesgrupper som har att samverka.

Örebro och Vilhelmina kommuner år positiva till samverkan i arbetslag vid behandlingsplaneringen men vill framhålla atl inrättandet av arbetslag

Prop. 1979/80:1 166

kräver en långlgående anpassning inle enbarl av socialljänslens utan även av hälso- och sjukvårdens organisation och arbelsformer.

Sveriges läkarförbund framhåller att utvärdering av behandlingen i dag är ell eflersall område. I samband med behandlingsplanering bör man parallelll ularbela ulvärderingsinslrumenl och kontinuerligt utvärdera arbetet. Förbundel menar alt della på korl sikl gagnar den pågående verksamhelen och på lång sikl blir det minsl kostnadskrävande sällel atl förnya och effektivisera socialtjänsten.

JO nolerar med tillfredsställelse all utredningen så kraftigt underslryker vikten av att en behandling planeras omsorgsfullt och bl. a. omfallar analys av vilka förändringar som eftersträvas och av de förväntade effeklerna av olika handlingsalternativ. I JO:s verksamhet har del förekommit en hel del fall där socialförvallningar vidtagit vårdåtgärder till synes närmast för all "någol måsle göras". Frånvaron av långsiktig planering har ofla kommil lill ullryck i ryckighd, onödiga omfiyitningar av barn osv. JO vill därför inslämma i ulredningens överväganden på denna punkl, och i del sammanhängd även framhålla viklen av all behandlingsplanen och de överväganden som föregåli uppräliandd av planen dokumenleras så all della malerial kan las tillvara i del forlsalla arbelel.

12    Stöd- och hjälpinsatser i hemmet

12.1 Stöd och hjälp i hemmet

Remissinslanserna slöder ulredningens uiialande alt man så långl möjligt skall respektera den enskildes önskan au bo hemma och inle avskära de kontakter som han i regel har där. Då det gäller barnens silualion påtalas emellerfid i flera remissvar all denna princip inle får drivas så långl all barnens räll lill skydd och hjälp kommer i fara. Åtskilliga remissinsianser uppehåller sig vid del utbud av sociala fiänsler som krävs för all enskilda vårdbehövande skall kunna bo hemma.

Brottsförebyggande rådet slår fasl all ju bällre och mer varierade insalser som kan göras desto slörre borde möjlighelerna bli all undvika mera ingripande ålgärder.

Örebro kommun vill framhålla all socialljänslen måsle ha lillgång lill många och rikl differentierade slöd- och hjälpåtgärder. Det melodulveck-lingsarbde som hittills bedrivils inom områdel har varit relativt begränsat och endast undanlagsvis skell med slalligl slöd. En ökad slallig satsning på utveckling av meloder för individinriklade insalser efterlyses därför av kommunen.

TCO och Sveriges socionomförbiind ser del som direkt betydelsefullt all slöd- och hjälpinsalser har som primär uigångspunkl all den enskilde skall kunna bo kvar i sitl egel hem och sin normala miljö. Av del skälet anses ulbyggnaden av barnomsorg, social hemhjälp och friiidsverksamhel särskill

Prop. 1979/80:1 167

viktig. Dessa funktioner bedöms ha slor belydelse också i del individinriklade arbelel. Föruiom dessa allmänl förebyggande insalser bör man enligt dessa bada remissinsianser ocksä vidareutveckla hemma-hos-arbeie, slödfamiljer, dagcenlraler elc. Dessa ftmklioner nämns som exempel på områden där personal- och resurskrävande ulvecklingsarbcle måsle genomföras. - Liknande synpunkler förs fram av bl. a. SACOISR. Sundsvalls och Malmö kommuner saml Rik.sförbundel för hjälp ot lukemedelsniissbruku-re.

Även Sveriges socionomers riksförbund belönar all principen om siödinsalser inom hemmet är vikligl och all den fordrar ell väl ulbyggl näl för hjälpinsatser för olika målgrupper. Enligl förbundels mening måste försöksverksamhet av olika slag undersiödjas, Förbundel påpekar all familjebehandling lordrar väl utbildad personal som terapeuter och au handledar-behovel måsle tillgodoses. Förbundel vill även framhålla nödvändighelen av all man skyddar den enskildes och familjens inlegrilel vid valel av vårdform.

Skolöverslyrelsen konslalerar all resursen "hemma-hos-lerapeuler" har ökal inom några kommuner och uppger all erfarenhelerna av denna verk-samhelsform är goda från skolans sida. Slyrelsen framhåller vidare all en annan stödform, kallad "vuxenkamral" också har prövals. Denna stödform innebär, all en vuxen uianför familjen, I.ex. blivande förskollärare eller fritidspedagoger, regelbundel sammanlräffar med barnel och familjen. Erfarenhelerna av denna verksamhel är också positiva.

Slutens invandrarverk betonar med ulgångspunkt från invandrarnas situation att en förutsättning för atl slöd- och hjälpinsatser i hemmel skall ge önskal resultat är en ökad salsning på utbildning av tvåspråkiga personer för hemma-hos-insalser av olika slag. Verket menar att tvåspråkiga hemvårdare är av stor betydelse för en invandrarfamilj, om en i vanliga fall hemarbelande förälder på grund av sjukhusvistelse eller av annat skäl måste ersättas av kommunal hemvårdare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansluler sig till ulredningens uppfaUning om förskolans och fritidshemmens betydelsefulla roll i del förebyggande arbetet och anser att förebyggande ålgärder bör breddas på alla nivåer. Länsstyrelsen är också av uppfattningen att hemma-hos-arbete som stödinsats kan vara ytterst värdefull om den är räll organiserad. Man bör dock enligt länsstyrelsen vara medveten om att detta är en mycket ingripande insats i en familj, som ställer stora krav på samtliga parter. - Förslaget om att engagera stödfamiljer bedömer länsslyrelsen som dåligt underbyggt. Då denna behandlingsform är relalivi ny hade del enligl länsstyrelsens uppfaUning varit av värde om utredningen hade redovisat erfarenheter av de försök som pågåU, t.ex. Skåneprojektel.

Uppsalu kommun menar att de former för stöd- och hjälpinsatser i hemmet som utredningen beskriver utgör en sammanställning av de bästa föresatser som finns i dagens socialvård. Det måste enligt kommunen under-

Prop. 1979/80:1 168

strykas hur vikligl del är all del finns väluibildade familjelerapeuter lör all kunna ge den hjälp som behövs. Vidare bör del ske en kraftig utbyggnad av den barnpsykialriska värden och ett fast samarbele utvecklas med socialtjänsten.

Socit.tlogiska institutionen vid Stockholms universilel vill poänglera ulredningens uppfaUning alt de människor som behöver hjälp eller slöd i första hand skall ges dylikt slöd utan omhändertagande för inslilulionsvård och menar all slödsamlal och terapi i så slor ulslräckning som möjligi bör ges i klienlens hem eller i en hemliknande miljö.

Sverigs läkarförbund framhåller all hemma-hos-arbetel under de senaste åren inte bara har ulvidgals i fiera kommuner ulan aU del dessulom har utvecklats. Man har kunnal göra upp en läroplan som redan tillämpats. I många kommuner finns del dock fortfarande hemterapeuter som inle bara saknar utbildning utan dessulom saknar kompetent handledning. Förbundet påpekar all arbelel - om del bedrivs på ett sådant sätt - kan leda lill all sociala missförhållanden döljs och konserveras hos familjerna och alt terapeuten utsätts för onödigt slitage. Kommunerna bör därför enligt förbundets mening organisera hemma-hos-arbetel så att hemterapeuterna ges möjlighel till regelbunden handledning och adekvat utbildning. Förbundet vill vidare framhålla viklen av alt man kontinuerligl mäter effeklen av behandlingen. Man måste enligl förbundet vara uppmärksam på risken av atl det kan föreligga dolda missförhållanden, t. ex. barnmisshandel.

Föreningen Sveriges socialchefer ansluler sig till utredningens förslag men vill peka på ett för många kommuner betydande problem. Efterfrågan på barnvårdare stiger i stort sett i takt med utbyggnaden av daghem och fritidshem trols de förbättrade förmånerna inom föräldraförsäkringen. Trots de speciella rekryleringskampanjer som bedrivs har det ofla inle varit möjligt att få tillräckligt med personal till verksamheten. Barnvårdarna arbetar alltid ensamma och upplever sig därför ofta isolerade i sitt arbete. För atl minska denna isolering - och därigenom på sikt förbättra rekryleringsmöjlighetema - bör enligt föreningens mening möjlighelerna all knyla barnvårdarna till daghemmen undersökas. Ett visst hinder för en sådan omorganisation ulgörs dock av nuvarande statsbidragsbestämmelser för social hemhjälp. Enligl dessa bestämmelser utgår ej slatsbidrag för del av löner, som avser barnvårdares tjänstgöring på barnstuga. Föreningen förespråkar därför en ändring av stalsbidragsbeslämmelserna i denna del. Stockholms kommun förelräder samma åsikt men vill för egen del framhåUa att det med tanke på den utbyggnad av daghems- och fritidsverksamheten som f n. sker är tveksamt om det för framtiden blir möjligt att i tillräcklig omfattning rekrytera barnvårdare - eventuella stimulansåtgärder till trots. Troligen kommer insatser av helt annat slag att krävas för atl tillförsäkra barnen omsorg under deras sjukdomsperioder. En sådan insats kan enligl kommunen vara utbyggd föräldraförsäkring. Skellefteå kommun understryker vikten av att de erfarenheter som görs

Prop. 1979/80:1 169

av stöd- och hjälpinsalser i hemmel ulvärderas och all kunskap om erfarenhelerna sprids.

SltKkholms kommun betonar all olika slöd- och hjälpinsalser i hemmel inte får användas som elt alternativ till omhändertagande av elt barn som uppenbart far illa i sin hemmiljö.

JO ulgår från ulredningens uttalande all när det gäller underåriga som måste beredas vård ulom hemmel det skall åligga socialnämnden all verka för atl vården så snarl som möjligi åler kan förläggas lill den underåriges eget hem. Detla uiialande är enligt JO:s uppfaUning alllför kategoriskt. Skulle del lillämpas som del är formuleral, skulle man så snarl förbättringar i barnels hemförhållanden kunde anlas ha inlräll verka för all barnel skulle få komma hem på försök. Erfarenhden säger att en sådan tillämpning är direkl olämplig ur barnels synpunkt och kan få olyckliga konsekvenser för barnels utveckling. Det bör därför enligl JO:s mening klargöras all man inte avser alt uppmuntra ständiga försök med atl flytta hem omhändertagna barn. Över huvud lagd bör omplaceringar av barn undvikas. Som riktmärke bör gälla atl barnet inte flytlas förrän man känner sig någorlunda säker på att den nya placeringen kan bli varaktig. Della bör gälla såväl vid återtlyttning lill föräldrahemmet som vid flyllning lill annal hem.

Även Helsingborgs kommun anser all ulredningen ullalar sig alllför ka-legoriskl då del gäller skyldighelen all verka för all vården av barnel åter förläggs lill del egna hemmel. Kommunen vill framhålla, all vissa hemmiljöer är uppenbart skadliga för barn och ungdomar och kommer all sä förbli även efler behandlingsinsalser från socialljänslen. Vården av bam och ungdomar från sådana hem måsle därför inriklas på en frigörelse från föräldrar och lidigare hemmiljö.

Skövde kommun pekar på all risker finns för alt insalser i hemmel görs till ell sa övergripande medel, alt missförhållanden tolereras, som yiiersl går ul över barnen, vilka ej har möjligheler all freda sig eller all föra sin lalan. I barnfamiljerna måsle alllid vissa grundlömlsällningar finnas i form av samarbetsvilja hos föräldrarna, en malerieU och känslomässig grund-irygghd och lillgång lill slöd av del slag, som socialulredningen räknar upp för alt insalser i hemmet skall bli meningsfulla. Föreningen Sveriges socialchefer och Luleå kommun ger ullryck för liknande åsikler.

12.2 Familjerådgivning

Förslagel alt den kommunala socialtjänsten skall vara huvudman för familjerådgivningsverksamheten tillstyrks i princip av del övervägande antalet remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Till dessa hör sociulstyrelsen, länsslyrelsernu i Stockholms, Uppsula, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Hullunds, Skuruborgs, Värmlunds, Koppurhergs och Gävleborgs län,  burnomsorgsgruppen, Kommunförbundet,  Lundslings-

Prop. 1979/80:1 170

förbundet, flertalet kommuner, Koniinioud- och landsiingsunställdu.familjerådgivares Jörcning, Övervakarnas riksförbund. Svenska Diakonsällskapet, Sveriges sociulförbund, LO. SACOfSR, Sveriges socionomers riksjörbund, Sveriges lökurförbund, Sveriges kommiinaltjänslemanna.förbund. Svenska kyrkans diakoninämnd, Delegulionen jör familjerådgivning och KDS.

Flera av de remissinsianser som tillstyrker förslaget ger dock ultryck för tveksamhet då del gäller de mindre kommunernas möjligheler all anordna familjerådgivning.

Kommunförbundet anser all för de mindre kommunerna som inle har behov av ijänsler i större omfaUning bör den hittillsvarande landslingsor-ganiserade familjerådgivningen, men med möjlighel för kommunerna all köpa tjänster, vara en möjlighet tiil alt erhålla en välbemannad familjerådgivningsbyrås resurser ulan alt behöva bygga ul denna verksamhet med elt helt personalieam eller all använda inom denna specialitet outbildad och orulinerad personal. - Ulvägen all i någon form behålla familjerådgivningsverksamhet inom landslingen för atl lösa de mindre kommunernas problem förordas också av länsstyrelsernu i Hullands, Skuruborgs och Koppurbergs län saml Grums kommun.

Möjlighelen för mindre kommuner att samordna verksamhelen pålalas av bl. a. Håbo komniun, Sveriges socionomers riksjörbund, Sveriges kom-munaltjänstemannuförbund och Svensk kurutorsförening.

Fumiljelagssakkunniga anser att ålskilliga skäl kan anföras för alt elt landstingskommunalt huvudmannaskap vore att föredra medan andra skäl, särskilt att familjerådgivningen på sina håll byggts upp av primärkommunen, kan tala för en annan lösning. Primärkommunalt huvudmannaskap i så obestämda former som socialutredningen föreslår kan dock länkas leda till att landstingen lägger ner sin rådgivningsverksamhet utan att primärkommunerna bygger ut familjerådgivningen i tillräcklig omfattning. Den vikt man tillmätt familjerådgivningen vid 1973 års skilsmässoreform och bl. a. del förhållandet att medlingsinslitutel ansågs böra bestå endasi övergångsvis i väntan på familjerådgivningens utbyggnad talar enligt de sakkunnigas mening för alt familjerådgivningens organisation och ställning bör regleras närmare genom en av riksdagen antagen lag i vilken enskildas räu till familjerådgivning uttryckligen slås fast. I en sådan lag måsle fastläggas var skyldigheten aU anordna familjerådgivning skall ligga, men till detta har de sakkunniga inte ansett sig ha anledning all f. n. la slällning.

Skövde kommun menar alt huvudmannafrågan bör lämnas öppen för frivilliga överenskommelser mellan kommuner och landsting inom resp. län. Enligt Landstingsförbundets åsikt bör övergångsbestämmelser utfärdas, som bl. a. underiättar samverkan kring förändringen av familjerådgivningen kommunerna emellan och mellan kommuner och landsting. Inle minst viktigi är att finna former för konsultmedverkan från psykiater, gynekolog, den psykiska barn- och ungdomsvården och andra av landstingens verk-

Prop. 1979/80:1 171

samheler. Det kan enligl förbundets uppfattning inle uleslulas alt del i vissa delar av landel kan visa sig lämpligl all landsiingd under en övergångslid behåller huvudmannaskapel.

Etl mindre antal remissinsianser lar hell avslånd frän primärkommunall ansvar för familjerådgivningsverksamheten.

Botkyrka kommun menar all del är lika självklart som belräffande 1. ex. mödraverksamhden all huvudmannaskapel finns hos landstinget, då man i annat fall kan befara all kommuner som bäsl behöver dessa resurser av ekonomiska skäl inle klarar av en erforderlig utbyggnad.

Karistads kommun framhåller all familjerådgivningsenhelerna i landel drivs huvudsakligen i landslingkommunal regi och finner del iveksaml om etl överförande av huvudmannaskapel till kommunerna skulle innebära några fördelar. Skälen för della slällningsiagande är enligt kommunen all de fiesla landsting redan har en fungerande familjerådgivning och dessutom har lättare än kommunerna att knyla lärarkonsuller lill verksamhelen, atl de landstingsanslällda rådgivarna kan arbela över kommungränserna, all mindre kommuner kan förutsäUas få svårigheter att rekrytera personal med adekvat ulbildning och förslagel om gemensam Ijänsl för fiera kommuner lorde medföra avsevärda organisaloriska problem samt atl särskilda sekretessregler gäller för familjerådgivningen. Mycket synes enligl kommunens mening i slällel lala för all verksamhelen bibehålls som en landslingskommunal angelägenhet - liksom PBU enligl ulredningens förslag. Samma argument som används i del sammanhängd kunde vara till-lämpliga avseende familjerådgivningen. Kommunen anser slutligen all till-gänglighden bör ökas genom ell ulbyggl filialsyslem och verksamhelen göras mera känd genom bällre informalion.

Västerås kommun anser inle alt det finns skäl att som utredningen föreslår överföra familjerådgivningen från landstinget till kommunema. Den nuvarande verksamheten fungerar enligt kommunens uppfattning av allt att döma tillfredsställande. Då elt kommunall huvudmannaskap skulle medföra problem i fråga om sekreless och tillgång lill medicinsk expertis finns risk lör all familjerådgivningen skulle bli mindre attraktiv i allmänhetens ögon.

Svenska läkuresällskupet understryker atl familjerådgivningen på många håll har funnit sin form och gör en väsentlig insals med bl. a. rela-lionsbearbelning inom familjerna. Överförs familjerådgivningen till kommunema finns del enligl sällskapel risk för en försämring av denna verksamhet. Särskill de små kommunema kan knappast länkas lösa sin familjerådgivning på annat säll än alt den får uppgå i den övriga socialvården. Risk finns då att verksamheten förlorar sin profilering. Även Tierps kommun tar främst de små kommunemas svårigheier atl anordna familjerådgivning som intäkt för all förorda elt fortsall landslingskommunall huvudmannaskap.

Elt betydande antal remissinstanser anser att familjerådgivningen bör

Prop. 1979/80:1 172

vara en lagsladgad uppgift lör kommunerna eller, i vissa fall, alt behovel av verksamheten på annat säll bör markeras tydligare än i förslaget.

Länsslyrelsen i Slockholms län anser del otillfredsställande atl ulredningen inle i lagförslaget närmare har angett och definieral familjerådgivningsverksamhelen som en lagsladgad uppgifl för kommunen. Delta kan enligl länsslyrelsens mening bl.a. leda till komplikationer i sekretesshänseende.

Enligt länsslyrelsen i Uppsala lån inger del en viss oro atl man nu, i molsals lill i principbelänkandel, inle lalar om verksamheten som en lagsladgad skyldighel för kommunerna. Länsslyrelsen framhåller all familjerådgivningen är en elablerad verksamhel i samhällel och vill underslryka vikten av all den i framliden får behålla sin särprägel, såväl vad gäller innehållei som bestämmelserna om sekreless, befrielse från skyldighet alt vittna elc. All verksamhelen överförs lill kommunerna är likaledes en fördel men den bör ges en sådan organisation atl ingen Ivekan uppslår hos allmänhelen om dess oförändrade karaktär.

Familjelagssakkunniga anför all man med utgångspunkl från utredningens lidigare deklaration atl familjerådgivningen skall regleras i lag hade vänlat sig all i lagförslagen finna konkrela besiämmelser om familjerådgivningen. Sådana saknas emellertid och i slällel finner man några allmänna regler om socialnämndens uppgifler. De sakkunniga anser alt sådana allmänl hållna regler inte är lillräckliga.

Svenska Diakt/nsällskapet menar att verksamhelen läll kan sugas upp i den allmänna socialljänslen om den inle regleras i lag. Verksamhelen riskerar härigenom all förlora sin särart och specifika uppgifl.

Andra remissinsianser som anser all komnumerna i socialljänsllagen bör åläggas skyldighel all anordna familjerådgivning är länsslyrelsen i Östergötlunds län, Kommunförbundel, Slockht/lms, Håbo och Halmsiuds kommuner. Kommunal- och lundsiingsunslällda familjerådgivares Jörcning, Svensk kurutorsförening, Övervukurnus riksförbund, Sveriges sociulförbund, Sveriges socitmomers rik.sförbund. Svenska kyrkans diakoninämnd. Delegationen för familjerådgivning och KDS.

Landslingsförbundet framhåller alt del förhållandel all förslagel angående familjerådgivningen närmast har formen av en rekommendation kan inge vissa farhågor för dess framlid. Verksamhelen blir beroende av kommunernas priorileringar och detla kan - speciellt i mindre kommuner - leda till all invånarna i ännu mindre utsträckning än nu får tillgång lill della stöd. Landslingsförbundel tillstyrker emellertid trots allt förslaget i denna ulformning men vill markera belydelsen av att en väl fungerande rådgivning kommer lill stånd.

Frågan om familjerådgivningsverksamhetens organisaloriska placering inom kommunen diskuteras av åtskilliga remissinstanser. Flertalet av dessa finner atl verksamhelen bör bilda en särskild enhet eller molsvarande inom socialvårdsförvallningen.

Prop. 1979/80:1 173

Länsstyrelsen i Kalmar län anser atl en förutsätlning för en rationellt fungerande familjerådgivning är atl rådgivningen ulgör en självsländig enhel, avgränsad lill organisation och lokal, med utsagd inriktning pä rela-lionsbehandling. Klienlernas konlakl med familjerådgivningen skall vidare alllid vara frivillig.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller att efter 25 ärs försöksverksamhet inom landsting och några primärkommuner med mycket goda erfarenheter har familjerådgivningsorganisationen fåll en yrkeskår som specialiserat sig på samlevnadsproblem och som genom vidareulbildning och yrkeserfarenhet tillägnat sig fördjupade kunskaper i relationsbehandling. Om familjerådgivningen även efler inlemmandel i den kommunala socialvårdsomsorgen skall ha möjlighel all vidareuiveckla metoder elc. bör den enligl länsstyrelsens uppfaUning bilda en särskild enhel inom socialförvallningen.

Familjelugssukkunnigu belönar all familjerådgivningen måsle ges en från kommunens socialvård frislående ställning om den skall kunna bibehålla det fulla förtroende från allmänheten som byggts upp under försöksverksamhelen.

Kommunförbundel tar avstånd från tanken alt familjerådgivningen bör ingå som en även lokalmässigl inlegrerad avdelning inom socialbyrån. Verksamhelen lorde enligt förbundel närmast böra jämföras med samhällels erbjudande av rättshjälp, somatisk och psykisk hälso- och sjukvård, yrkesrådgivning etc, vilka verksamheter också har social inriktning utan atl för den skull lokalmässigt samordnas med socialtjänsten - exemplifierade verksamheter ej ens organisatoriskt.

Lundstingsförbundet finner del nalurligl att organisafionen görs beroende av lokala förhållanden och resurser. De gångna årens erfarenheter har emellertid enligt förbundel visal all familjerådgivningen fungerar bäsl om den får bilda en särskild enhel med möjligheler lill lagarbete mellan flera rådgivare.

Svensku kyrkuns diukoninämnd och Delegulionen Jör familjerådgivning förordar all verksamhelen organiseras som en särskild enhel och anför i likalydande yttranden.

Vi anser det myckel oroande att som utredningen uttalar, kommunerna ska ha frihet "alt - med beaklande av de särskilda förutsäitningar som angivits i principbetänkandet - välja den organisaloriska lösning som kommunen finner lämplig." Del kommer att innebära mycket slora risker för familjerådgivningens fortsatta verksamhet och kvalitet. Den yttersta konsekvensen blir alt en kommun "bakar in" familjerådgivningen i den allmänna socialtjänsten med motivering all socialtjänstens omfattning också inbegriper familjerådgivning. Genom della kommer den fina melodik och arbelssäll alt bryias ner, som byggis upp under avsevärd tid. Det kan inte vara rimligl all en drygl 25-ån'g försöksverksamhet, som visat en så positiv utveckling och som vunnil så slor respekl och förtroende, nu ska riskera all allvariigt försämras.

Prop. 1979/80:1 174

Detla kommer all drabba den enskilde individen och dennes familj. Den helhelssyn som ulredningen så posilivi bejakar kan inle behöva innebära all socialljänslen ska inlegrera den nu så väl fungerande familjerådgivningen. Tvärtom måsie detta att hävda människans helhelssyn innebära all man förslår all i vissa ömlåliga silualioner. i. ex. i samlevnadskonfiik-ler, behöver människor få känna lugn och irygghel i en avskild miljö, där del finns tillräckligt med tid avsatt för varje ärende. Vi måsle vara realistiska och se att sådana resurser f. n. inte finns och under avsevärd tid framöver inle kommer alt kunna erbjudas av kommunerna då del gäller den allmänna socialtjänsten.

Kommunal- och landsiingsunställdu familjerådgivares förening anför.

Del fanns i ulredningens behandling av familjerådgivningsverksamhelen i principbelänkandel en tilltro till familjerådgivning som resurs. Även om denna i dag är en fungerande verksamhet som kvalitativt sell gör en betydande förebyggande insals i vårt samhälle så är den en i förhållande lill socialvården i stort mycket lilen verksamhet. Om den skall kunna bevaras som resurs måsle dess speciella karaktär bibehållas. Om den integreras i socialljänslen utan all bli en egen enhel med speciell ulformning och slandard kommer denna speciella karaktär all gå förlorad. Familjerådgivningens förebyggande insals kommer då all försvagas i slällel för alt förslärkas som ulredningen avsett. Vissa remissinstansers förslag atl lösa rollkonflikter genom byte av "handläggare" verkar mol denna bakgrund helt orealistiskt. Om klienter skulle få kännedom om atl deras familjerådgivare i andra sammanhang kan åläggas alt exempelvis göra värdnadsuiredningar, skulle delta bli ett allvarligt hinder för den öppenhet från deras sida som är förulsällningen för all få hjälp i en relationskonflikl. Det är uppenbart, all allmänhetens förtroende för kommunens familjerådgivning under sådana förhållanden skulle undergrävas. Vissa remissinstanser jämställer som en konsekvens av helhetssynen samlevnadsproblem med symlom av olika slag. Enligl vår erfarenhel kan relalionskonflikler i hem och familj, om de inle behandlas i lid, ulvecklas lill olika former av sociala, psykosomatiska eller psykiska symlom både hos vuxna och barn, som ofla kräver mång-dubbell slörre insalser från samhällels sida. 1 della perspektiv medverkar familjerådgivningsverksamhelen lill samhällsbesparingar. Vidare påslås av en rad remissinsianser "all samlevnadsproblem inle på någol principielll säll skiljer sig från andra former av sociala slörningar och ofla är inlimi relalerade lill andra sociala problem". Vi som har direkt ertarenhel av familjerådgivningsarbele vel alt de relationsproblem vi arbetar med ofta för berörda parter innebär att la slällning lill en familjs splillring eller fortlevande, och atl della upplevs som en djupt personlig fråga. Visst kan "sociala slörningar" både vara en av orsakerna lill samlevnadsproblem och bli följden av sådana. Men i den akluella situation, då motsättningarna blivit så djupa atl man söker en ulomslående för atl finna en lösning, eller då man inför en separation eller skilsmässa vill ha hjälp atl enas i vårdnads-och umgängesfrågan, är del inle som "en form av social slörning som inle på något principielll säll skiljer sig från andra former av sociala slörningar" man upplever della ulan som en otillräcklighet på del personliga planel. Vi vel all vad människor i denna ömtåliga och kanske livsavgörande silualion efterfrågar inle är allroundinrikiade och allroundkunniga so-

Prop. 1979/80:1 175

cialarbelare, hur skickliga de än är, ulan människor vars speciella yrkesinriktning, kunskaper och yrkeserfarenhet kan tänkas garantera atl man får den hjälp man behöver.

Familjerådgivningen har drygt 25 års erfarenhet av all behandla rela-tionskonfiikler mellan i första hand de vuxna parlerna i en familj, som ofta söker hjälp i krissituationer. Familjerådgivarna är socionomer med lång erfarenhel av socialt arbele och menlalhygienisk vidareulbildning. En ny familjerådgivare erhåller i sill behandlingsarbele fortlöpande handledning under minsl ell år av en erfaren kollega. All sländigi arbela med människors inbördes konflikter är personligl och psykologiskl krävande. Inom familjerådgivningen pågår alllsedan verksamhelens början en kontinuerlig melodulveckling. Den slandard delta ger har skapai ell fast grundal förtroende hos förelrädare för andra inslilulioner och hos allmänheten för denna form av psykosocialt behandlingsarbele. En enkätundersökning som gjordes vid familjerådgivningen i Slockholms kommun 1973 visar all familjerådgivning efterfrågas i alla samhällsgrupper. Della bekräftas yllerligare av inom Slockholms och Malmö kommuner samt inom Kopparbergs län gjorda översikter av klienlernas yrkeslillhörighd. Del kan yllerligare understrykas hur vikligl det varil all verksamhelen iniliall präglals av en psykosocial grundsyn som också avspeglals i all den adminislraliva ledningen innehas av en socionom. Verksamhelen har i hög grad befrials från sjukdomsprägel, vilkel varil gynnsaml. Frihden all ulveckla adekvata behandlings- och arbelsmeloder har bidragit till en klar profilering och en befäst yrkesidentitet hos familjerådgivarna. Föreningens årliga studiedagar har bidragit till alt verksamheten kunnat ulvecklas och hålla en relalivi enhetlig slandard över hela landel. Med hänsyn till familjerådgivningsverk-samhdens utformning och slandard saml lill tillgången på erfarna handledare placerar fortbildningskurserna vid Socialhögskolan i Stockholm och Lund elever för i ulbildningen ingående handledd praktik bl. a. på tillgängliga familjerådgivningsbyråer. Härigenom är familjerådgivningsverksamheten redan en utbildningsresurs för socialvården. Genom atl den kommande statliga psykoterapiulbildningen av samma skäl räknar med familjerådgivningsbyråer som utbildningsinstilulioner kan familjerådgivningen som utbildningsresurs komma all yllerligare förstärkas. Två av de 16handledare som utbildades vidden försia slatliga handledarutbildningen i UKÄ:s regi var familjerådgivare.

Den av utredningen uttalade friheten för kommunen "all - med beaklande av de särskilda förulsällningar som angivils i principbelänkandel -välja den organisatoriska lösning som kommunen finner lämplig" kan resullera i atl den resurs som familjerådgivningsverksamhelen hade avsells bli i den framtida socialtjänsten utplånas. Om verksamhelens organisation och slandard inle på något säll regleras kommer följden all bli aU fiertalet kommuner inte kommer att kunna erbjuda en familjerådgivning med dagens utformning och standard. 1 detta läge kommer människor med goda ekonomiska möjligheler all vända sig till privata familjeterapeuter med skiftande ulbildning och metodik och människor med religiös anknylning till kyrkliga familjerådgivningsbyråer. Ett sådant segregerande utbud av hjälpmöjligheter i familje- och andra relalionskonfiikter skulle vara synnerligen olyckligt och även pä della område leda lill en ökad ojämlikhd.

Andra remissinstanser som föredrar alt verksamhelen anordnas i en särskild enhel är länsstyrelserna i Ösiergöllands och Jönköpings län saml Håbo, Helsingborgs, Hulmslads och Borås kommuner.

Prop. 1979/80:1 176

Socialstyrelsen finner det uppenbart all familjerådgivningen på vissa orter fåll slörre förutsättningar atl ulveckla metoder för sin verksamhel än socialvården i övrigl. Eli organisaioriskl inordnande av familjerådgivningen i sociahjänslen bör således enligl slyrelsens mening fä positiva effekler för socialtjänsten i sin helhet och förordas därför av slyrelsen. Under en övergångstid kan dock organisaloriska lösningar inom socialljänslen behöva sökas, som ger möjligheler till ömsesesidigl kunskapsulbyle mellan familjerådgivningen och övrig verksamhel för all på längre sikl leda till integrering.

Skellefteå kommun påpekar atl frågan om verksamhelens organisaloriska placering självfallel måsle bli föremål för överläggningar med berörd personal och fackliga organisationer, men kommunen vill närmast anslula sig lill en lösning som innebär all familjerådgivningen ingår som funktion i socialvården ulan atl vara en särskild organisatorisk enhel.

SACOISR betonar all del är viktigt all familjerådgivningen inle försämras och förlorar sin profil om den överförs till kommunema. Särskill de små kommunema kan dock enligl organisationen knappast tänkas lösa sin familjerådgivning på annal sätt än alt den får uppgå i den övriga socialtjänsten. Sveriges läkarförbund ärav samma uppfattning.

Sveriges socionomers rik.sförbund anser att när kvalitativa resurser på sikl har byggis upp inom socialljänslens behandlingsinriktade verksamhel bör familjerådgivningen inlegreras i den reguljära sociala verksamhelen. Della måsle dock ses som en lösning på lång sikl. Till dess är det nödvändigt all familjerådgivningen, som i dag fyller en myckel viklig funktion, under en relalivi lång övergångsperiod utformas som en särskild enhet eller molsvarande inom socialvårdsförvallningen. Förbundel vill vidare underslryka all överföringen av verksamhelen lill kommunema kräver klara övergångsbeslämmelser och direktiv så all inrällandei av familjerådgivningen inom socialtjänsten svarar mot de principer som socialulredningen anger som förulsällningar för verksamhelen. Del finns annars en myckel slor risk all den kvalitativa resurs som familjerådgivningen i dag utgör försvinner.

Sveriges kommunaltjänstemunnaförbund underslryker all de individuelll inrikiade insalserna måsle ske utifrån en helhetssyn. För att tillägna sig denna helhetssyn behöver socialarbelarna arbela med hela socialljänslen. Bl. a. härtör bör enligl förbundels mening familjerådgivningen inlegreras med socialljänstens övriga arbetsuppgifter. Den specialislkunskap som familjerådgivningen besiller kommer all bli en belydande tillgång för socialtjänsten. Socialvården bedriver redan familjerådgivning och det framstår som naturligt atl socialljänslen i huvudsak bör ansvara för och erbjuda sådana Ijänster även i fortsäliningen.

Den familjerådgivningsverksamhet som bedrivs av bl. a. kyrkan och ideella organisationer berörs i fiera remissvar. Familjelugssukkunnigu anser det angeläget att påpeka all familjerådgiv-

Prop. 1979/80:1 177

ningsbyråer som drivs av ideella organisationer bör ges möjligheler att forlsalla sin verksamhel.

Uppsalu kommun framhåller all kommunerna inle skall ha monopol på familjerådgivning och all samarbele bör kunna ske med t. ex. kyrkan.

Svensko Diakonsällskapel anför.

Diakonsällskapel, som i samarbele med Sladsmissionen i Slockholm driver en Kyrkans byrå för familjerådgivning och personlig rådgivning, vill här erinra om den lillgång som den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen utgör, både som komplement lill kommunernas och landstingens byråer och som etl altemativ för människor i ett pluralistiskt samhälle. Den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen är en väl fungerande verksamhet, som sedan 1954 arbetar med samma målsätlning som kommunemas/landstingens byråer. Denna verksamhet torde även i framtiden komma att fortsätta. Diakonsällskapel önskar därför särskilt betona vikten av atl familjerådgivningsverksamhelen byggs ut i den omfattning som föreslagits i socialutredningens principbetänkande såsom en lagstadgad uppgift för kommunema, och av att samarbete bör ske mellan kommunemas familjerådgivning och den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen, där kvalificerad personal med erfarenhel från sådan rådgivning borde vara en tillgång för samhället.

Delegationen för familjerådgivning anför.

Jämsides med samhällels familjerådgivning bedriver kyrkorna sedan 1953 sådan verksamhet vid 23 byråer och med ca 30 familjerådgivare anställda. Under 1976 handlades ca 2000 ärenden. Sedan 1974 finns en delegation för familjerådgivning som är en riksorganisation för den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen. Delegationen är ekumeniskt uppbyggd och har lill uppgift att främja utvecklingen med kyrklig/ekumenisk familjerådgivning. Del föreligger f n. ett stort intresse för denna verksamhet hos kyrkorna. Man är väl medveten om att samlevnadsproblem finns bland alla kategorier och man ser verksamheten som ett led i det diakonala och själavårdande arbelel i församlingarna. Det är självklart atl också kyrkorna bedriver familjerådgivning, eftersom man medverkar till alt människor ingår äktenskap (vigseln) och tidigare medverkade i samband med separation (den obligatoriska medlingen). Del är naturiigt att man tillhandahåller hjälp när människor får problem i sina relationer. Vi ser den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen som ett komplement till samhällets verksamhet och anser att båda verksamheterna behöver utvecklas och växa fram sida vid sida. Detla för att erbjuda människor valmöjlighet då man befinner sig i en krissituation. Rätten att få välja den verksamhet man har mesl förtroende för anser vi vara en självklarhet om man skall kunna hävda atl man omfattar en helhetssyn av människan. Till de kyrkliga/ekumeniska byråerna kommer alla kategorier av människor och inte bara kristna. Anledningen till att man vänder sig till våra byråer kan vara att man känner trygghet då det gäller oron inför register och journaler. Våra byråer ligger ofta lugnt och enskilt och uppfattas inte som någon "myndighet" eller "organisation". Av lång erfarenhet vet vi att detta är/viktiga faktorer att ta hänsyn till då människor är i kris och söker familjerådgivning. Vi har samma höga krav då det gäller medarbetarnas kompetens, som man har vid samhällets byråer. Våra konsultteam har samma sammansättning 12   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 178

men vi har dessulom en präsl med, Sällel all arbeta på skiljer sig inte från samhällels byråer, men den som kommer lill en kyrklig/ekumenisk byrå skall naiurliglvis kunna få diskulera livsåskådningsfrågor på samma självklara säll som man diskulerar övriga frågor. Delegafionen för familjerådgivning driver dessulom fortbildning bland sina medarbelare. Till dessa forlbildningskurser inbjuds också familjerådgivare från samhällets byråer. Kurserna går över tre år med en intensiv kursvecka varje sommar med sludier på hemorten. Familjerådgivningens metodik är huvudämnet. Dessulom anordnas årliga studiedagar med aktuella lema. Delegationen för familjerådgivning har också samarbete med den kyrkliga familjerådgivningen i Danmark. Finland och Norge. Medarbetarna vid byråerna är aktivt engagerade i ulålriklat arbete vid olika ulbildningsanslaller. Inom delegationen och de kyrkliga och frikyrkliga sludieförbunden arbelar man med studiematerial i samlevnadsfrågor och konfirmandmaterial.

Delegationen för familjerådgivning ser med tillförsikt fram mol en fortsatt positiv utveckling med den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen. Vi har sedan delegationens tillkomst fåll resurser all ulveckla verksamhelen och hoppas kunna få göra del jämsides med samhällels familjerådgivning. Även om man från samhällels sida inle kommer all utveckla verksamhelen med familjerådgivning efler de rikllinjer som hittills tillämpats och som visat sig vara av värde, kommer vi inom den kyrkliga/ekumeniska familjerådgivningen all ulveckla vår verksamhet efter nuvarande riktlinjer. Vi är hell övertygade om alt del är den enda framkomliga vägen atl driva verksamheten på, med bibehållande av den höga slandard på familjerådgivning, som f. n. råder. Vi hoppas dock att även kommunerna kommer all låla familjerådgivningen forlsalla som fristående verksamhel.

KDS anser del självklarl att också kyrkor och samfund som sedan länge bedriver en av socialulredningen posilivi värderad familjerådgivning även i framliden kan vara huvudmän för sådan verksamhet.

Flera remissinsianser understryker - liksom Kommunförbundel - behovel av särskild ulbildning för familjerådgivaren och möjligheter för denne till samråd med andra i samma verksamhel.

12.3 Kontaktman

Förslagel atl avskaffa övervakningsinstilutd och i ställd införa möjlighet lill förordnande av konlaklman lämnas ulan erinran av flerlalel remissinstanser. Endast dt mindre anlal remissinsianser lar uUryckligen stäUning för eller emol förslagel. Bland dessa är meningarna delade om värdet av förslagel.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län upplever förslaget om kontaktman som posilivi och framhåller all denna arbelsform länge har använls enligl nyk-terhelsvårdslagens mönster även inom barnavårdslagens ram. Del är enligl länsslyrelsen välgörande all finna all ulredningen har en så seriös inslällning lill de svåra familjerälisliga ärendena, och alt dessa kräver speciella insatser av socialljänslen. Erfarenhdsmässigl har man funnil, alllsedan

Prop. 1979/80:1 179

barnavårdsmannainslitutionen upphörde, all ju mera lid man ägnar resp. parter vid I.ex. samarbele kring faderskapsutredningar, deslo mindre lid behöver man lägga ned på "medling" och annal arbete i samband med framlida konfiiklsitualioner kring barnen. Arbelssällel kring t.ex. värdnadsuiredningar har också under senare år förändrats betydligt, men ambitionen all i den ulslräckning del är möjligi ena parlerna kan enligl länsslyrelsens uppfaUning vara oerhört tidskrävande.

Göteborgs kommun instämmer i förslaget. Kommunen framhåller all det har uttalats farhågor för att omhändertagande för vård skulle komma atl tillgripas i onödan beroende på all konlaklmannaskap i vissa lägen inle skulle bedömas som lillräckligl betryggande. Under förulsällning all socialljänslen kommer all kunna arbela med ell brell ulbud av ålgärder torde det enligl kommunens mening emellertid inle finnas skäl för dessa farhågor. Konlaklmannaskap innebär enligt kommunen elt förlroendeförhållan-de och är därför överlägset påtvingad övervakningskonlakl.

Även Övervakurnus riksförbund delar ulredningens uppfaUning all inslilulel övervakning bör slopas och all man i slällel bör införa möjlighel all i samråd med den enskilde ulse konlaklman. Förbundel slöder också uppfallningen all möjlighelerna all förordna konlaklman bör kunna ulnylljas i belydligl fier situationer än de som f n. föranleder förordnande av övervakare.

Sveriges läkarförbund har en positiv inslällning lill möjlighelen all förordna kontaktfamiljer och framhåller all liknande arrangemang med framgång har prövals i den barn- och ungdomspsykialriska verksamhelen och av omsorgsnämnden.

Riksåklaguren har ingen principiell erinran mol förslagel men påpekar all del medför vissa kriminalpoliliska konsekvenser bl. a. när del gäller tilllämpningen av inslilulel åtalsunderlålelse för unga lagöverträdare och påföljden överlämnande till särskild vård. Riksåklagaren anför i della sammanhang.

Jag medger all del från socialvårdens ulgångspunkler är mesl följdrikligl alt ersälla övervakningsinsiiluiet med ell frivilligi konlaklmannaskap. Om så sker saknas skäl all behålla beslämmelserna om föreskrifter, förmaning och varning. Även dessa ändringar får viktiga kriminalpolitiska konsekvenser. Enligl brottsbalken har domstolen vid påföljdsvalet all iaklla vad som krävs för atl upprätlhålla allmän laglydnad. Samma lanke ligger bakom inskränkningarna i åklagarens räll alt underiåta åtal mol unga lagöver-irädare. Konirollfunktionen ingår således som etl nödvändigt momenl i allt kriminalvårdsarbele och skiljer därigenom kriminalvärden från de flesla andra vårdområden. Eftersom socialljänslen avhänder sig merparten av nuvarande konlroUmöjligheler framslår den föreslagna påföljden överlämnande för vård inom socialljänslen som klarl olillräcklig och från principiell synpunkl direkl olämplig. Denna påföljd bör knappasi komma i fråga i andra fall än dem som fömlsäller en tillämpning av lagen med särskilda besiämmelser om vård av underårig. Flertalet unga lagöverträdare bör följ-

Prop. 1979/80:1 180

aklligen ådömas påföljd i kriminalvårdens regi. Med hänsyn lill den pågående Ulvecklingen i riklning mol en ökad användning av kriminalvård i frihel lorde denna överströmning lill kriminalvården inle behöva innebära nägon skärpning av pålöljdssyslemei förde unga. Det förtjänar framhållas all de antydda konsekvenserna av socialulredningens förslag ligger hell i linje med grundlankarna i BRÅ:s förslag till nytt straffsystem, Enligl dessa skall Slraff bygga på ansvar, slraff och vård hållas isär och straffen ulformas sä all lämplig värd skall kunna sältas in under verkställighet. Förslagel innebär all påföljden överlämnande lill särskild vård utmönstras ur syslemel. När del gäller frivården föreslås Ire olika former av påföljder, nämligen villkorlig dom. skyddslillsyn och inlensivövervakning. Sistnämnda påföljd är avsedd som en upptrappning av de övriga frivårdspåfölj-derna och innebär en mer intensiv konlroll än skyddslillsyn. Härigenom ökar möjigheterna atl på ett effektivt säll fånga upp sociala behov och lägga gmnden för positiva insalser i samarbele med den dömde, någol som framslår som särskill angelägel med lanke på all en alli större del av fri-vårdsklienielel har svära problem av social och annan nalur. Denna uppgifl bör enligl förslagel lösas av frivårdsorganisationen i samråd med socialljänslen, Ulredningen har förulsall. all övergången lill en vidgad frivillighei i vårdarbelel inom socialljänslen inte bör leda lill atl unga lagöverträdare blir föremål för åtal i vidare ulslräckning än som förulsälls i ålals-rätiskommilténs förslag. Del är emellertid osäkert i vad mån della förslag kommer all leda lill lagstiftning. Frågan bör därför bedömas med utgångspunkl frän gällande räll. Del framslår därvid som uppenbart, alt avsaknaden av adekvata ivångsälgärder inom socialljänslen i avsevärd män begränsar möjlighelerna au använda åtalsunderlåtelse i resocialiseringssyfle. I synnerhet slopandet av övervakningsinstilutd måsle medföra en markanl ökning av anlalel åtal. En ordning, enligl vilken åtalsfrågan görs beroende av om den unge förklarar sig beredd all underkasla sig viss frivillig värd, som han när som helsl kan avbryta, framstår inte som ändamålsenlig och kan även ifrågasältas från principiell synpunkl. Jag vill i della hänseende ånyo hänvisa lill BRÅ:s rapport om dl nyll siraffsyslem. En av huvudprinciperna i förslagel är all brolt skall följas av slraff. I den mån man avser all begränsa kriminaliseringen pä etl vissl område, bör man därför i försia hand använda sig av siraffrällsliga medel. Della synsäu bör enligl rapporten leda till all man ökar ulrymmel för påföljdseflergift så all dom-siolen får samma möjlighel all underlåta påföljd som åklagaren all underlå-la ålal med undanlag för vissa återfalls- och konkurrenssituationer, där processekonomiska skäl lalar för slörre åtals- än påföljdseflergift, Socialulredningens förslag lorde inle lägga hinder i vägen för en lösning av ålals-underiåielseproblemaiiken enligl de rikllinjer som förordats i rapporten.

Sveu hovrätt anser all även en ny lagstiftning bör under klart angivna förulsältningar erbjuda möjlighel all ulan den enskildes samtycke meddela föreskrifter och tillsalta kontaktman.

Ungdomsfångelseutredningen utgår från att del även i framtiden kommer att finnas fall där alla försök till samarbele misslyckas. När del gäller dessa fall är det från många synpunkler olämpligt all hell underiåta atl beivra brottslighet. De rätlsvårdande myndighelerna skulle därför, i avsaknad av övervakning och andra mindre ingripande åtgärder enligt social-

Prop. 1979/80:1 181

lagsliftningen, vara nödsakade att kräva antingen all tvångsmässig vård kommer till stånd enligl den av socialutredningen föreslagna lagen om vård av underårig eller att anordna övervakning inom kriminalvården. Båda dessa lösningar är dock enligl ungdomsfängelseutredningens mening olyckliga. Ungdomsfängelseutredningen vill särskill peka pä all kriminalvård i frihet förutsäUer att frihetsberövande inom kriminalvården kan anordnas i de fall den dömde inte rältar sig efter de besiämmelser som gäller för frivårdspåföljden. Ungdomsfängelseulredningen avslyrker mot bakgrund av del som nu sagts atl möjlighelen all inom socialvården anordna övervakning av underåriga lagöverträdare avskaffas.

JO ifrågasätter om del är ändamålsenligl alt avsäga sig alla möjligheler all förordna konlaklman annat än med vederbörandes samiycke. Della medför bl. a. alt man, om kontaktman avböjs, inte har några andra åtgärder till buds såvitt avser barnen, än omhändertagande enligl lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Det måsle enligl JO:s mening emellertid finnas många ärenden med barnavårdsproblemalik där behovet av stöd och hjälpinsalser är påtagligt men där man likafullt inle kan anse att kriterierna för omhändertagande enligl den särskilda lagen är uppfyllda. Dessa ärenden måsle då lämnas utan ålgärd. JO ifrågasätter om man inle närmasl med lanke på dessa fall borde behålla möjlighelen till övervakning, eller om man så vill, alt förordna kontaktman oberoende av samtycke. Det kan mycket väl länkas att vederbörande till en början motsätter sig att kontaktman förordnas, men senare ändrar uppfaUning lill följd av kon-laklmannens verksamhel. En sådan mindre långtgående åtgärd kan ju också leda till atl socialnämnden kanske kan undvika all la lill mera ingripande åtgärder.

JO framhåller vidare atl det i förslaget om konlaklman finns vissa oklarheter och anför i detta sammanhang.

1 belänkandet får man inte klart svar på frågan om kontaktman kan förordnas för flera personer samtidigt eller om var och en skall ha egen kontaktman. Man undrar vidare om kontaktman skall förordnas för vissl ändamål. I del exempel som omnämns (s. 183) kan ju den umgängesberältigade t. ex. ha alkoholproblem och därför ha fåll en egen konlaklman förordnad. Skall då denna konlaklman biträda sin klienl i alla ärenden, dvs. även i umgängesrättsfrågan? Om så är avsett - vilket ligger närmasl till hands - bör det sägas ut direkt.

Uppsala kommun anser att del förhållandet att det finns elt övervakningsinstitut kan medföra en smidigare behandling av unga lagöverträdare. Rätt använt kan det leda till atl övervakaren och klienlen ges en chans all utveckla de goda relationer som förutsätts i den kontaklmannafunklion som ulredningen talar om.

Linköpings kommun finner alt möjligheten alt utse konlaklman är värdefull, bl. a. av del skälet att man kan la speciella hänsyn, t. ex. vid person-

Prop. 1979/80:1 182

val. Kommunen anser emellertid all del finns skäl som lalar för alt socialnämnd även i fortsättningen bör kunna besluta atl förordna kontaktman för den unge utan atl samiycke föreligger.

Länsstyrelsen i Stockholms län är av den uppfallningen all frivilliga kontaktmän inte i alla silualioner kan ersälla behovel av ell övervakningsinsli-lul. Däremot hälsar länsslyrelsen med lillfredsslällelse förslagel om möjlighel för en förälder, som inle är vårdnadshavaré, all begära konlaklman för atl få hjälp med umgängesräll eller liknande angelägenheter och påpekar alt en sådan möjlighel sedan länge har varil efterfrågad.

Utredningen om burnens räll påpekar atl det givelvis är bäsl om man kan få den enskilde att godla alt det förordnas en kontaktman. När det gäller små barn kan det emellertid i vissa situationer finnas behov av någon annan än föräldrarna som särskilt bevakar barnets intressen. Del skulle därför kunna diskuteras om inle konlaklman eller annan skulle kunna förordnas mol vårdnadshavarens vilja i dessa fall. Frågan bedöms emellertid vara alllför komplicerad för atl utredningen nu skall kunna la slällning. Emellertid avser utredningen - eftersom frågan om hur barn skall representeras i olika krissituationer omfattas av dess uppdrag - att återkomma lill frågan om förordnande av någon representant för bam mol vårdnadshavares vilja.

Föreningen burnens rätt i sumhäUet anser all del är av största vikt att barnavårdsman kan utses även mol vårdnadshavarens vilja om siluationen är sådan att det är påkallal. Hänsynen till förälderns vilja kan här enligt föreningen under inga omständigheter få gå före barnets väl. Föreningen vill underslryka att den hade föredragit atl barnavårdsmannainslitutionen fått vara kvar som obligatorium för barn till ensamslående föräldrar och skilsmässobarn och alt den nu inle kan medverka lill all denna institution ylleriigare urholkas.

Kammarrätten i Sundsvall konstaterar att någon obligatorisk rätt att få kontaktman förordnad inle åsyftas av utredningen. Enligt kammarrättens mening bör detta förhållande markeras klarare.

Frågor som rör kontaktpersonens roll och kvalifikationer berörs i några remissvar.

Broltsförebyggande rådet anser att det behöver framhävas slarkare, att kontaktmannens uppgift försl och främsl innebär all vara medmänniska. Del finns annars en risk för att den "fixarroll", som socialarbetaren lätt hamnar i, nu i stället läggs över på kontaktmannen.

Linköpings kommun menar aU den socialarbdarroll - socialassistentroll - utredningens förslag leder till i många stycken liknar den roll utredningen föreslår för kontaktmannen. Här kan gränsdragningsproblem uppstå. Välmotiverade krav på ersällning för förlorad arbetsförtjänst och bällre ersättning i övrigt för konlaktmännen kan enligl kommunens mening också leda till alt gränserna blir oklara.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet påpekar att det finns en risk för att

Prop. 1979/80:1 183

man - med de krav som slälls på kontaktmannen - skapar en särskild so-cialarbdartjänsl på hellid. DeUa skulle enligt förbundets mening vara en olycklig utveckling eftersom mycket i konlaklmannens belydelse och värde jusl ligger i del frivilliga, ideella engagemanget för en enskild.

Länsstyrelsen I Värmlands län påpekar alt ulredningen inle lar upp frågan om hur långl socialnämnden måsle lillmölesgå bislåndsbehövandes önskemål i fråga om val av konlaklman. Länsslyrelsen finner del uppenbart all nämnden kan vägra utse en person som den bedömer som hell olämplig, men frågar sig om socialnämnden också kan vägra godkänna en person endasi därför alt nämnden önskar ulse en annan som är bätlre utbildad eller eljesl lämpligare eller däiför all den konlaklman som den bi-ståndsbehövande önskar få släller för höga ersällningsanspråk. Enligt länsstyrelsens uppfattning måste socialnämnden få ha etl avgörande inflyiande över personvalet, även om därmed service- och frivilligiankarna i socialtjänstlagen i viss mån får mindre utrymme.

Stockholms kommun framhåller atl kontaktman bl.a. skall överta de uppgifter som nu enligt 3 a 8 barnavårdslagen åligger barnavårdsman. Bar-navårdsmannauppdragen i Slockholm innebär enligt kommunen ofla arbete med komplicerade separalions- och umgängesrältsproblem. Denna rådgivnings- och behandlingsverksamhel kräver specialkunskaper. Kommunens mening är atl verksamheten i och för sig kan inordnas i kontaklman-nainslitulet, men all det är vikligl atl socialtjänsten kan anlita utbildade socialarbetare, inte bara lekmän, för konlaktmannauppdrag. Kommunen påpekar att det sistnämnda självfallet kan gälla även andra typer av ärenden, där kontaktman förordnas. Svenska Diukonsullskapet för fram liknande synpunkter.

Kurlstuds kommun anser atl utredningen andas en allt för slor optimism när det gäller socialtjänstens möjligheter atl få privatpersoner att engagera sig som kontaktpersoner i slörre omfallning än vad som sker i dag.

Frågan om skyldighel för kontaklmannen alt rapportera lill nämnden las upp av Västerås kommun, som fömtsätter att tillsynsmyndigheterna eller andra utfärdar regler för kontaktmannens ställning i detta hänseende. Kommunen menar att sådana regler är betydelsefulla, särskill som del finns vårdideologiska skäl som talar emot rapporteringsskyldighet. Övervakurnus riksförbund menar att rapporteringsskyldigheten måsle slopas om ett ömsesidigt förtroendefulll samarbete skall kunna uppnås.

Flera remissinstanser diskuterar frågor om ekonomisk ersällning och andra förmåner lill kontaktpersonerna och utbildningen av dessa.

Riksåklagaren underslryker viklen av allsidig och gedigen ulbildning för konlaklmännen med hänsyn lill deras mångskiftande och belydelsefulla uppgifler. Del är enligl riksåklagarens mening vidare angeläget all ersätiningarna besläms så all yrkesverksamma personer i slor ulslräckning kan engageras lill uppdragen.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län anser att frågan om ersällning lill kon-

Prop. 1979/80:1 184

lakimännen kommer alt bli föremål för en alllför varierande bedömning om kommunerna själva skall lösa denna fråga. Cenirala rekommendalioner i likhel med dem som lämnas från Kommunförbundel om I. ex. fosterlöner bör enligt länsslyrelsens mening lämnas även här.

Uppsala kommun understryker atl del krävs resurser i form av ulbildning och speciella stödåtgärder för konlaklpersonerna.

Skellefteå kommun år av uppfallningen all frågan om ersällning lill konlaklman bör regleras cenlrall för all skapa likvärdiga villkor i hela landel. Av samma skäl bör genom cenirala beslul fastslällas enhetliga beskattningsregler. Även frågan om rätt lill ledighel bör lösas cenlrall, evenluelll genom fackliga avtal.

Norrköpings kommun delar utredningens uppfaUning atl konlaklman vid behov skall kunna beredas erforderlig ledighel från arbelel saml all ersättningsfrågan måsle lösas på ell lillfredsslällande säll. Kommunen vill samlidigl peka på atl ersällningsfrågan för kriminalvårdens motsvarande funktioner beaklas, då dessa ersättningsregler ofta kan bli normgivande också för den primärkommunala ersättningsfrågan avseende socialljänslens konlaklman.

Svenska nyklerhelsvårdsförbundel betonar alt rätten till erforderlig ledighet från arbete samt ersällningsfrågan för konlaklpersonerna måsle klarl regleras. Förbundel vill i detla sammanhang påpeka belydelsen av all socialljänslen lillskapar möjlighel för en fortlöpande konlakl med dessa frivilliga medarbelare saml tillgodoser deras behov av ulbildning och fortbildning. Även Svenska Diakonsällskapel framhåller behovel av ulbildning.

13    Vård i familjehem

13.1 Vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavarens

De särskilda problem som kan vara förbundna med foslerbarnsvård berörs ulförligl i några remissvar.

Föreningen barnens rätl i samhällel anför.

Vad belräffar priorileringen av de enskill inrikiade insalserna upplever vi inom BRIS alt foslerbarnen är den grupp som omedelbarl bör komma i ålnjulande av ökad omsorg från samhällels sida. Foslerbarnen är den mesl svaga och ulsalla gruppen i samhällel. De har innan de placerades i foslerhemmel ofla genomgålt svåra upplevelser. Om vi inle sätler in lämpliga stödälgärder här vet vi all dessa barn med siörsta sannolikhel blir vårdfall för resten av livel. Både ur mänsklig och samhällsekonomisk synvinkel bör del därför vara angelägel atl tidigt ge dem adekvat hjälp. Vi kräver en precisering av på vilka indikationer en foslerhemsplacering skall ske. Vi är krafligl emol del uttalande som görs i kapitlet om vård av underårig i särskilda fall: "Även om svåra missförhållanden föreligger skall om möjligt

Prop. 1979/80:1 185

vårdbehovel tillgodoses på frivillig väg." Barnets behov av irygga upp-växllörhällanden och konlinuiiel bör här ovillkorligen prioriteras. Erfarenheten säger au en lidig foslerhemsplacering har större förulsällningar all lyckas. Då barnet kommil upp i skolåldern har redan skapals bindningar som är svära all bearbeia. Barn från dåliga miljöer har då ofla blivil så allvarligt slöida all del är svart, ja stundom omöjligt atl komma lillrälla med barnels problem. Del leam av barnsakkunniga vi föreslagit' skall knytas lill socialnämnden skall också ha lill uppgift all bearbeia barnels och föräldrarnas separation från varandra saml välja ul och ge konlinueriig handledning lill fosterföräldrarna. Denna nya resurs kan alltså inte fungera med löst anknutna eller dellidsanslällda familjelerapeuler. Den måste få heltidsanställda medarbelare. BRIS vill reservera sig mol principen om när-helsplacering och en läl konlakl mellan de biologiska föräldrarna och foslerhemmel, som nu föreslås bli generell oberoende av hur barnels familjerelation ser Ul. Enligl vad vi erfaril kan della leda lill slora problem särskill lör ungdomar som lagils om hand på grund av sill egel beleende saml för små barn. De små barnen orkar inle alllid med en läl konlakl med de biologiska föräldrarna. De blir oroliga, splillrade och vel inle var de hör hemma. En inskolningstid i foslerhemmel är nödvändig. Men del gäller också när barnet skall återtoras till del biologiska hemmel. Vi måste ha klarl för oss all del nu gäller en upprepning av den smärtsamma upplevelse en separation alllid innebär för dl lilel barn, vilkel gör den dubbelt farlig. Del är därför viktigt all foslerföräldrama får la akliv del i barnets återanpassning lill sill biologiska hem, saml all de får umgängesrätl med barnel om del vislals hos dem en längre lid.

Fosierföruldrurnus riksförbund anför.

Fosterföräldrar till barn som placerals genom den kommunala socialvårdens försorg känner i dag ofla en slor osäkerhei i sin silualion. Osäkerhelen har fiera orsaker. Bland dessa kan nämnas - dålig eller ingen informalion om fosterbarnets bakgrund saml orsaken lill placeringen - avsaknad av information om tillämpade lagrums innebörd - osäkerhei belräffande konlakler med vårdnadshavaré och tillsynsmyndighet - ovisshel om hur länge barnel skall slanna - svårigheier all få slöd i akula krissituationer. Nuvarande lagsliflning söker trygga rättssäkerheten för barn och vårdnadshavaré. Fosterföräldrarna har ej motsvarande Irygghel ulan är mer eller mindre objekt i en vårdapparat. Av detta framgår all del för fosterföräldrar kan vara svårt all etablera djupare känslomässig konlakl med fosterbarn, eftersom fosterföräldrarnas situation ofta är olrygg. Det finns behov av fastare regler för familjehemmens slällning. Regler som anger skyldigheler och räuighder för fosterföräldrarna. Enligt nuvarande bestämmelser saknar fosterföräldrarna rätlen att överklaga beslut rörande fostervården då ärendei ej rör dem. Del är svårt aU förslå all personer som under lång fid byggl upp känslomässiga relafioner ej skall vara berörda av plötsligt avbrott av relationen. Familjehemmet måste även få rätl alt överklaga i de fall de ej anser att socialnämnden följer vården och ger det slöd och den hjälp som erfordras för all kunna fullgöra vården. Familjehemmen känner sig ofta utelämnade när slöd och hjälp behövs. 1 vissa fall kan det vara svårt att ta kontakt med den nämnd som har tillsyn över ärendet av rädsla

Se avsniitet Sociahjänslen - funktion och uppgifter.

Prop. 1979/80:1 186

atl della skall belraklas som elt misslyckande för fosterföräldrarna. En förlroendefuU relalion med delal ansvar mellan socialnämnd och foslertöräldrar måsle skapas. Den nuvarande lagsliftningen lägger huvudvikten vid rättssäkerheten för de biologiska föräldrarna. 1 andra hand kommer hänsynen till barnen. Hänsyn till fosterföräldrar är inte ens omnämnd.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån anser att del hade varil lämpligt atl ulredningen även behandlat möjlighetema all fasiare kunna binda fosierbarn lill foslerhem i de fall, då de biologiska föräldrarna under längre lid ej visal något inlresse för barnel.

Förslagel all ulmönslra begreppel fosterbarn ur lörfallningar-na bemöts posilivi av Helsingborgs kommun. Övriga remissinsianser som har yllral sig i frågan har en negaliv inslällning lill förslagel. Till dessa hör justitiekanslern, socialslyrelsen, kammurrutten i Sundsvull, länsstyrelserna I Slockholms, Östergötlands, Gollands, Mulmöhus, Ålvsborgs, Skuruborgs, Västmunlunds, Koppurbergs, Gävleborgs, Västernorrlunds och Jämtlands län, utredningen om barnens rätt, Stockholms, Borås, Vara, Kurlstuds och Västerås kommuner, Föreningen Sveriges sociulchefer och Fosierföruldrurnus riksförbund.

Remissinslanserna anser genomgående au begreppel fosierbarn inle har den negaliva klang som har gjorls gällande. Flera remissinsianser påpekar dessulom - i likhel med sociulstyrelsen - all begreppel har en direkt molsvarighel i andra länders språk. Justitiekanslern ifrågasäller om del inle från lagleknisk synpunkl är fördelaktigare alt behåUa begreppel fosierbarn. Kammarrätten i SundsvaU befarar all en ulmönsiring av begreppel kan medföra svårigheier i rällstillämpningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar atl begreppel foslerbarnsvård har en förankring inle bara internalionelll ulan även litterärt. Flera remissinsianser, bl.a. Borås kommun och Föreningen Sveriges socialchefer framhåller svårighelen alt finna adekvata ersällningsbegrepp. Västerås kommun år av uppfallningen all man i brisl på ersällningsbegrepp under alla förhållanden kommer atl använda begreppet fosterbarn även i framtiden. Länsstyrelsen i Västmunlunds län menar för sin del atl begreppet är inbyggt i del allmänna medvetandet och att det är upplysande och lätthanterligt.

Det råder delade meningar bland remissinstanserna om värdet av atl la in reglerna om foslerbarnsvård i föräldrabalken. Förslaget tillstyrks av sociulstyrelsen och kummurrätten i Göteborg. Även kammarrätten i Sundsvall kan acceptera förslaget. Kammarrätten är medveten om atl förslaget kan föranleda viss tvekan med hänsyn lill all en sådan överflyttning i viss mån står i strid mot den i direktiven angivna målsällningen att sammanföra bestämmelserna i de tre vårdlagarna till en lag. För en överflyttning talar dock enligl kammarrällens mening bl.a. att i föräldrabalken redan nu återfinns bestämmelser om barnavårdsnämnds uppgifler i vissa avseenden.

Bland de remissinsianser som har yttrat sig över förslaget i denna del in-

Prop. 1979/80:1 187

tar en klar övervikl dock en kritisk hållning mol förslagel.

Lånsstyrelsen i Slockholms län påpekar alt reglerna om fosterbarn är offentligrättsliga och tillerkänner barnavårdsnämnd vissa befogenheter genlemol lilliänkta och ulsedda fosterföräldrar. Till barnets skydd har nämnden även befogenheler gentemot de biologiska föräldrarna. Föräldrabalken reglerar det familjerätlsliga förhållandet, framför allt vårdnadsfrågan mellan barn och föräldrar, och tvister härom avgörs traditionellt och med rätta av allmänna domstolar. Placering i familjehem avser inle någon förändring i del familjerältsliga förhållandel. Enligl länsslyrelsens mening sammanblandas redan nu ofta begreppen vård och vårdnad och denna sammanblandning måste bli ännu slörre med föreliggande förslag. Bestämmelser rörande fosterbarn och deras förhållanden är en fråga om barnomsorg och bör därför enligt länsslyrelsen sammanföras under denna rubrik i socialtjänstlagen. Länsstyrelsen understryker all all väsenllig lagstiftning om den sociala verksamheten om möjligt bör finnas samlad i en enhetlig sociallag. - Synpunkler av samma slag förs fram av länsslyrelserna i Östergötlunds, Malmöhus, Ålvsborgs, Gävleborgs och Jämtlunds län, Stockholms kommun och Sveriges sociulförbund.

JO är också av uppfaUningen att beslämmelserna inle hör hemma i föräldrabalken och påpekar all föräldrabalken i princip behandlar de rällsliga relationerna mellan föräldrar och barn, inle hur barn i allmänhel bör vårdas. De föreslagna nya beslämmelserna, som i huvudsak hämtats från 7 kap. barnavårdslagen, handlar om jusl detta. Det är här fråga om vård som anordnas av socialnämnden eller som står under dess tillsyn och om nämndens befogenheter i dessa frågor. JO kan inle finna något bärande skäl för att i föräldrabalken placera I.ex. bestämmelsen om att socialnämnden i vissa fall kan meddela förbud mol att ta emot s. k. visielsebarn. Enligt JO har man inte heller konsekvent genomfört principen om att reglerna om vård i familjehem skall slå i föräldrabalken. Sådana bestämmelser finns även i socialtjänstlagen. JO menar atl det närmasl är så atl huvudparlen av de bestämmelser som innehåller regler om konlroll, förbud och slraff brutits ut ur socialtjänstlagen och placerats i föräldrabalken och finner alt en sådan systematisering inte verkar meningsfull. JO anser därför atl de föreslagna 16-23 88 i 6 kap. bör inarbetas i socialtjänsfiagen, vilken för övrigt redan innehåller bestämmelser om kontroll och förbud såviit gäller inslilulionsvården.

Föreningen burnens rält i samhället betonar att del är önskvärl alt alla lagar som reglerar barns rällsliga ställning och levnadsförhållanden samlas under en huvudrubrik och all detta även gäller regleringen av fosterbarnens situation.

Kravel på medgivande av socialnämnden för atl bereda barn under 16 år vård och foslran i annal enskilt hem än vårdnadshavarens föranleder delade meningar bland remissinslanserna. En övervikt av dem som har yttrat sig i frågan stöder dock utredningens förslag.

Prop. 1979/80:1 188

Länsstyrelsen i Sit)ckht>lms län framhåller att fosterbarnsulredningens förslag alt slopa tillsynen över privatplacering av bam vid remissförfarandet mötte hårt motstånd. Länsslyrelsen ser med lillfredsslällelse all socialulredningen nu föreslår all gällande besiämmelser bibehålls.

Även länsslyrelsen i Väslernorrlands län lillslyrker krav på medgivande. Länsslyrelsen konslalerar emellertid alt del är ulredningens mening all kortare tids placeringar av barn i enskilda hem skall kunna ske ulan socialnämndens godkännande. En sådan ordning bör enligl länsslyrelsens mening endasi lillämpas då så oundgängligen erfordras och prakliska skäl lalar mot all nämnden beslular. Länsslyrelsen har den erfarenhelen alt placeringar som först varil avsedda som tillfälliga i flera fall övergåll lill all bli varaktiga.

Borås kommun anser alt det är posilivt alt ulredningen har slannat för att lillslåndslvångel för mollagande av fosierbarn skall vara kvar. Som kommunen uppfaltar del föreligger del här en utvidgning. Socialnämnderna skall dels faktiskt godkänna att föräldrarna lämnar ifrån sig vården av barnel, dels godkänna elt enskill hems lämplighel all la emol barnel.

Andra remissinstanser som uttryckligen lillslyrker utredningens förslag i denna del är länsstyrelserna i Göieborgs och Bohus och Gävleborgs län, utredningen om barnens rätl, Stockholms, Uppsala, Göteborgs och Örebro kommuner. Föreningen Sveriges socialchefer, SACOISR och Sveriges socionomers riksjörbund.

Kammurrutten i Göteborg finner all övervägande skäl talar för att lillslåndslvångel inle bör behållas i en ny sociallagstiftning. I sådana fall där vårdnadshavaren väljer all anförtro vården av barnel åt nära anhörig förefaller lillslåndslvångel enligl kammarrättens mening särskilt omotiverat. Kammarrätten anför.

Foslerbarnsuiredningen föreslog i belänkandel Barn och ungdomsvård (SOU 1974: 7) atl kravel på lillslånd av barnavårdsnämnden för all ta emot fosterbarn i enskill hem skulle las bort. Bakom förslaget låg uppfallningen atl förhållandena inom barna- och ungdomsvården inle längre motiverade elt generellt lillslåndslvång vid privalplacering. Utredningen ansåg au samhällel inle borde slälla slörre krav på foslerföräldrama än på föräldrar-na själva. Om samhällel behövde ingripa mol missförhållanden, borde della ske enligt samma regler oberoende av var barnel vislades. Svårighelei na all kontrollera efterlevnaden av bestämmelserna anfördes ocksä som skäl mot tillståndstvånget. Även om del förekommer endast i ett fåtal fall all ansökningar om lillslånd avslås, har det mot fosterbarnsulredningens förslag invänts att kravel på lillslånd har hindral olämpliga privalplaceringar av barn. Utredningen anser härutöver bl. a. att det till skydd för barnet och även lill stöd och hjälp åt föräldrarna är befogal med bestämmelser som ger socialnämnden möjlighet atl medverka vid bedömningen om ett visst hem är lämpligt som foslerhem. Enligt utredningen är det inte tillfredsställande atl barnel genom föräldrarnas beslut kan undandras den Irygghel som tillförsäkras barnet genom att socialnämnden får medverka vid placeringen. Frågan om lillslåndslvång eller inle vid placering i foster-

Prop. 1979/80:1 189

hem bör enligl kammarrällens mening ses mol bakgrund av de övriga bestämmelser som skall gälla för socialljänslen i framtiden. Särskild vikl bör dä naluriiglvis fästas vid de regler som ulredningen föreslår införda i föräldrabalken. Socialljänslen skall bli en verksamhel som huvudsakligen skall inriktas på slöd, hjälp och bislånd i frivilliga former. Tonvikten skall läggas på allmänl inriktade och förebyggande insatser. Över huvud laget omgärdas socialljänslen med lagregler som skall ge fömtsättningar för ell förtroendefullt förhållande mellan socialarbetare och klienl samt höja benägenheten hos medborgarna all vända sig till socialnämnden. Med en sådan inriktning på verksamheten bör också förutsättningarna för atl familjer med problem vänder sig lill socialnämnden förbättras. Del finns därför skäl att anta atl socialnämnden i framtiden i större utsträckning kommer all medverka vid placering av barn i foslerhem, oavselt om regler om lillslånd finns eller ej. Med en sådan utveckling minskar självfallel behovel av särskilda tillståndsregler. Härtill kommer att socialnämnden i likhet med vad som gäller i dag skall ha rätl alt förbjuda person som har silt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande moltaga annans barn under 16 år för vistelse i hemmel som ej är lillfällig. Denna regel bör ge viss garanti för all olämpliga privatplaceringar av barn inle kommer till stånd. Härtill kommer de skäl som fosterbarnsutredningen har anfört mol all kräva tillstånd för alt placera barn prival i annat hem för vård och foslran.

Kominiinförbundel kan inle anslula sig till ulredningens linje angående lillslåndslvångel. Förbundet påpekar all ulredningen ulförligl har beskrivit de svårigheier kommunerna har all överblicka och följa upp privalplace-ringarna. Della kan enligl förbundet i och för sig användas som argumenl mol lillslåndslvång. Om en ulredning härom kommer till slånd försl då ell barn vistats en längre lid i etl annal hem än del egna. förlorar lillslåndslvångel lill stor del sin betydelse. Förbundet går i della sammanhang på fosterbarnsulredningens förslag.

Malmö kommun kan inie heller bilräda utredningens förslag i denna fråga. Kommunen påpekar att föräldrar av en rad skäl kan anse del lämpligl all för en viss lid, i en del fall ganska långvarig, låta barnet vislas i annan familj - oftast hos nära anhöriga eller vänner. 1 allmänhet är del då fråga om en åtgärd som är avsedd all undvika atl barnel onödigtvis rycks borl från sin miljö - skola, kamralkrels elc. Del kan röra sig om atl barnel irols föräldrarnas flyllning skall få fullfölja sin skolgång, att barnel självi molsälier sig en flyllning i. ex. på grund av slark bindning lill kamraler eller någon anhörig. Andra skäl kan vara alt barnet på grund av föräldrarnas sjukdom, misshälligheier i äktenskapet, ekonomiska problem, boslads-problem eller av något annal skäl kommer all få en bällre lillvaro hos en annan familj. Del är kommunens uppfaUning atl privalplaceringar av barn i enskill hem i de flesla fall är någol som föräldrarna genomfört lill barnels bäsla. Likaså finns det all anledning alt anla all den familj som är villig atl la hand om barnel verkligen ser som sin uppgifl all erbjuda en god miljö och ge en god foslran, Enligl kommunens uppfaUning kommer de av socialulredningen föreslagna bestämmelserna snarast all ha negativa effek-

Prop. 1979/80:1 190

ler. Del är iroligl all kravel på godkännande och konlroll från socialnämnden kommer alt avhålla många föräldrar och presumtiva fosterföräldrar frän all föranslalla om privatplacering i enskild familj, irots all delta skulle vara till fördel för barnets utveckling och välbefinnande. Kommunen inslämmer i ulredningens uppfattning all vissa privalplaceringar kan vara till nackdel för barnel. Den familj där barnel skall vistas kan vara olämplig eller så kan skilsmässan från föräldrarna visa sig ha negaliva effekter på barnel oavselt foslerföräldrarnas lämplighel. Enligl kommunens uppfaUning är del emellertid fulll lillräckligl all kräva all föräldrarna lill socialnämnden anmäler en mera varaktig vistelse. Socialnämnden kan sedan genom en preliminär undersökning, t.ex. genom kontroll av regisierdaia, avgöra om en mera ingående undersökning är nödvändig. Om en sådan undersökning visat all foslertöräldrarna är olämpliga finns möjlighelen all enligt 18 8 i förslagel lill ändring i föräldrabalken meddela förbud mol au de lar emol annans barn i siu hem. Om foslerföräldrama är lämpliga, men del ändå visar sig all problem uppslår är del fulll lillräckligl au försöka komma lillrälla med dessa genom slöd- och hjälpälgärder i samråd med vårdnadshavaré och fosterföräldrar eller om del är nödvändigl genom all hos länsrällen ansöka om vård av den underårige.

Även ICO och Sveriges socionomförbund anser all del är lillräckligl om föräldrarna anmäler en mer varaktig vislelse lill socialnämnden och menar all en preliminär granskning är lillräcklig för alt ge svar på frägan om en mer ingäende undersökning är motiverad.

Svenska kyrkans diakoninämnd finner all ulredningens förslag innebär all socialnämndens medgivande måsle sökas, sä snarl ell barn under 16 år skall vårdas i annal hem än vårdnadshavarens, I. ex. hos släktingar medan föräldrarna vislas ulrikes ell anlal månader. Nämnden anser all elt sådanl lillslåndslvång är orimligi och föreslår all del i laglexlen markeras atl lillslånd krävs endasi då del är fråga om alt stadigvarande bereda värd och fostran i annans hem.

Några remissinsianser påpekar - i likhel med ulredningen om burnens rält - all den föreslagna beslämmelsen om medgivande vid privalplacering av barn innebär, om den lolkas ordagrant, all exempelvis en um-gängesberälligad förälder måste ha socialnämndens lillslånd för alt under en längre tid ha sitt eget barn hos sig, vilkel inte krävs enligl barnavårdslagen. Ulredningen om barnens räu ifrågasäller om denna konsekvens är avsedd eller önskvärd. Länsstyrelsen i Malmöhus län menar all innebörden av bestämmelsen är alltför långlgående, eftersom del inle sällan förekommer all barn placeras hos en förälder som inle är vårdnadshavaré. Länsslyrelsen i Hallunds län och Väslerås kommun för fram liknande synpunkler. Förslagel alt beslämmelserna om medgivande lill vård och fostran i annans hem och lillsynsskyldighel vid sädana placeringar skall gälla endasi om barnel är under 16 år lämnas ulan erinran av del övervägande anlalel remissinsianser. Flera remissinsianser förordar dock en höjning av åldersgränsen.

Prop. 1979/80:1 191

Socialslyrelsen har erfarenhel av alt en del foslerhemsplacerade ungdomar i åldern 16- 18 är och deras fosterföräldrar har myckel stora behov av slöd från socialvården. Därför anser slyrelsen all socialnämnden i vissa fall bör ha tillsyn enligl den föreslagna 17 S i föräldrabalken även över fosterhemsplacerade ungdomar i åldern 16- 18 år.

Länsstyrelsen i Östergötlands lån konslalerar atl ulredningen inte närmare har diskuierat frågan om 16-årsgränsen för fosterbarnsförhållandels och därmed tillsynens upphörande. Om särskilda skäl föreligger, ger gällande lag möjlighel till förlängning av lillsynen i högsl tre är efter del atl barnel fylll 16 är. Utredningens förslag innebär alt denna möjlighet avlägsnas. Enligl länsstyrelsens mening föreligger ej sällan behov av fosierbarns-lillsyn lill 18 år. Den föriängda skolplikten och de ökade svårigheterna för ungdomar på arbelsmarknaden har bidragii lill all skapa behov av stöd för denna åldersgrupp. Med en fortsatt utbyggnad av de förebyggande insalserna kommer enligl förslagel anlalel barn och unga som behöver vård uianför del egna hemmel all minska. Della kan dock få som konsekvens all de som måsle beredas värd i foslerhem kommer alt ha slörre vårdbehov och all många av dessa kommer all befinna sig nära 16-årsgränsen vid placeringen. 1 följd härav bör enligl länsslyrelsens mening foslerbarnsåldern höjas lill 18 år, varigenom en nalurlig anknylning lill föräldrabalkens regler om föräldrars ansvar erhålls. Länsstyrelsen i Stockholms lån har samma uppfaUning.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller all barnen i dag är 16 år när de normall slular grundskolan. Vid denna ålder är problemen mesl akula om barnen skall få forlsall utbildning eller gå ul i förvärvslivet. Enligl länsslyrelsens uppfaUning måsle socialnämnden följa upp dessa barns räll lill lämplig ulbildning även om barnel fyllt 16 är.

Länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar också all skolulbild-ningen oftast inte är avslutad vid 16 års älder och all etablering i yrkeslivet då ännu inle har sketl. Både "fosterföräldrar" och barn behöver stöd jusl då. Särskill gäller detta när "foslerföräldr-arna" är gamla t.ex. mor- eller farföräldrar, som inte orkar möla och bearbeia barnels problem på ell adekval sätl. Många skäl lalar därför enligl länsstyrelsens mening för all lillsynen bör kvarslå tills den unge fyller 18 år.

Länsstyrelsen i Värmlands län påpekar att det finns en inte obelydlig grupp ungdomar mellan 16 och 18 år, som har sociala problem och där kuralorer, ungdomarnas föräldrar eller de själva därför ordnar prival placering i enskill hem, i s.k. storfoslerhem, familjekollekliv eller i andra oreglerade former av gemensamhelstillvaro. Dessa ungdomar omfattas inte av fosterbarnslagsiiftningen. Verksamhet i kollektiv av olika slag regleras inte heller i stadgan om enskilda vårdhem. Sociala centralnämnden har därför begränsade möjligheter all lämna ungdomarna stöd och hjälp. Länsstyrelsen konstaterar att utredningen inte närmare behandlar dessa ungdomars problem. Enligt länsstyrelsens erfarenhet är del emellertid myckel

Prop. 1979/80:1 192

angelägel all samhällel får möjlighel atl följa de förhållanden som dessa ungdomar lever under. Detta skulle kunna ske genom all beslämmelserna om vård i annat enskill hem än vårdnadshavarens utvidgades lill all omfalta även ungdom upp t.o. m. 18 års ålder, oavsett om del förelåg ell lillfälligl eller ell långvarigl vårdbehov och oavsell vem som medverkal vid placeringen, enskild eller myndighel. En samordning av bestämmelserna med sladgan rörande enskilda vårdhem borde enligt länsslyrelsens mening också ske.

Andra remissinsianser som uttalar sig i riktning mol en höjning av åldersgränsen till 18 år är länsslyrelsernu i Ålvsborgs, Gävleborgs, Västernorrlunds och Jämilunds län, Slockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer.

Föreningen burnens rätt i sumhäUet framhåller alt föreningen har föreslagit alt vård enligl lagen med särskilda besiämmelser om vård av underårig skall kunna utsträckas lill den unge fylll 20 år, då man anser all exempelvis unga missbrukare av beroendeframkallande medel och ungdoms-brollslingar är mer betjänla av den vård som kan ges inom socialljänslens ramar än inom kriminalvården. Föreningen anser all della gäller även för barn i foslerhem. Då ungdomar mellan 16 och 20 år, som placeras i annat enskill hem än vårdnadshavarens, ofla är de som har de svåraste problemen anser föreningen del yUersl angelägel all del även för denna ålders-gmpp finns krav på godkännande av "fosterhemmet". Föreningen föreslår all barn under 18 år inle ulan socialnämndens medgivande får beredas vård och foslran i annal enskilt hem än vårdnadshavarens och all medgivande skall krävas även för ungdomar upp fill 20 år om särskilda skäl föreligger. Ulredningens förslag all den nämnd som har lämnal medgivande lill placeringen skall ha tillsyn över vården även då hemmet är belägel i en annan kommun får ell blandat mollagande av remissinslanserna. Förslaget tillstyrks uttryckligen av Örebro och Norrköpings kommuner. Övriga remissinstanser som redovisar sin uppfattning i frågan ger emellertid utlryck för en negaliv eller tveksam inställning lill förslagel.

Föreningen Sveriges sociulchefer menar alt förslaget kan accepteras när del gäller barn som placeras genom socialnämnden men släller sig Iveksam till en utvidgning av såväl lillslåndsgivning som lillsynen lill all omfalla även "privatplacerade" barn i annan kommmun. Det kan enligt föreningen ifrågasättas om det är meningsfullt att införa en sådan bestämmelse, eftersom det torde bli svårt för de fiesta kommuner all på etl riktigt sätl uppfylla syftet med bestämmelsen ulan all barnels vistelsekommun i hög grad engageras. Föreningen menar att det i praktiken torde bli så att kommunerna kommer att begära överflyttning enligt de föreslagna bestämmelserna härom. Stockholms kommun har samma uppfattning.

Även länsstyrelsen I Jämtlunds län redovisar en Iveksam inställning till förslagel. Länsstyrelsen lar också upp de evenluella ekonomiska konsekvenserna för vislelsekommunen och framhåller alt elt barn som placeras

Prop. 1979/80:1 193

enligt socialljänsllagen i en annan kommun - ulan lillslånd - är placeringskommunens ekonomiska ansvar. Upphör emellertid socialljänstpla-ceringen formelll men barnel blir kvar' i foslerhemmel eller inom kommunen, får vislelsekommunen la över del ekonomiska ansvarel ulan all ha kunnal påverka ulvecklingen dillills annat än i speciella fall.

Länsstyrelsen i Mulmöhus län framhåller all erfarenhelen har visal all konfliktsituationer kan uppkomma mellan nämnden i den kommun, där föräldrarna bor, befattningsnämnden, och i den, där fosterhemmet är belägel, den lokala nämnden. Del förekommer i.ex. all slörre kommuner vid placering av fosierbarn i annan kommun förbigår den lokala nämnden och bortser från dess befogenheler i sammanhängd. Del är enligl länsslyrelsens mening angelägel all formerna för samarbelel mellan dessa nämnder närmare regleras saml atl en skyldighel lill samråd i tillståndsfrågor fastställs. - Kommunen framhåller vidare att del i 298 förslaget till socialnämndslag anges atl befallningen med ärendei kan överflyttas till annan kommun, men påpekar att detta inte kan ske förrän lillslånd redan lämnats och tillsynen påbörjats. En omarbetning i denna del av lagförslaget bör enligl länsslyrelsens uppfattning ske. För den lokala nämnden är del nämligen väsentligt atl ha kännedom om vilka fosterhem, som finns i kommunen, bl. a. i samband med nämndens uppgift att beslula om förbud mot förflyttning av fosierbarn enligt 19-2088.

Länsstyrelsen i Hullunds län anser att det i laglexlen bör tas in en särskild föreskrift om skyldighet för den placerande nämnden att i tillståndsärenden höra nämnden i vistelsekommunen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har en mera uttalat negativ inställning till förslagel och framhåller bl.a. att man skall kunna överflytta ärendet lill vistelsekommunen endast om vislelsekommunen går med på detta. Risk föreligger då enligt länsslyrelsens mening för alt många "fosterhem" i realiteten blir utan tillsyn och därmed följande hjälp och slöd, särskill om barnel placeras på långl avstånd från hemkommunen och denna underlåter att överföra ärendet till vislelsekommunen. Länsslyrelsen anser all "fosterbarnsvården" lorde vara mera betjänt av att också vislelsekommunen har tillsynsansvar, såsom enligl gällande barnavårdslag.

Göieborgs kommun ifrågasätter om inte utredningen frångår helhetssynen och för fram molsägande förslag, då den ger den placerande kommunen tillsynsansvaret för hem i annan kommun och samtidigt fastlägger kommunens yttersta ansvar för den som vistas där. Fosterbarn och fosterföräldrar skulle härigenom få en särställning genom atl inle lill alla delar omfallas av del kommunala ansvaret. Det vore enligt kommunens uppfattning olyckligl om vistelsekommunen på detta sätt befrias från skyldigheter och rättigheter gentemot familjehemmen.

Länsstyrelsen i Östergötlunds län konstaterar att vistelsekommunernas nuvarande tillsynsansvar för fosierbarn kommer alt upphöra om förslagel

13   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 194

genomförs och menar alt del finns skäl all meddela övergångsbeslämmelser i della avseende. Atl förverkliga närhetsprincipen kan nämligen enligt länsslyrelsens mening beräknas la förhållandevis lång tid.

13.2 Förflyttning av fosterbarn

Ulredningens förslag i denna del har kommenierals av endasi ell mindre anlal remissinstanser.

Kummurrätten i Sundsvall konslalerar atl de föreslagna reglerna - liksom de nuvarande i barnavårdslagen - ger en räll all förhindra en förflyll-ning av ell barn från dt foslerhem om del föreligger risk som ej är ringa för skada på barnels kroppsliga eller själsliga hälsa om del skiljs från foslerhemmel. Detta rekvisit, som för övrigt ålerfinns också i 21 kap. 5 S andra styckel föräldrabalken, har enligl kammarrällens mening medförl svårigheter när del gäller all äsladkomma en likformig fillämpning. Kammarrällen vill därför aktualisera frågan om del inle finns skäl alt utforma föreskrifterna så all de tar sikle på skador hos barnel som inle är av övergående nalur.

Övervakarnus riksförbund anser all de regler om fiytining av fosierbarn som gäller i dag är myckel oklara och har skapai en ur del utsatta barnels synvinkel fruktansvärd silualion. Förbundel finner del angelägel all delta uppmärksammals och delar ulredningens uppfaUning all socialnämnden skall få rätten alt meddela beslut. Enligt förbundets mening är del väsentligt all man i siörsta möjliga ulslräckning lar hänsyn till barnels egen vilja och mening.

Även Föreningen barnens räll i samhällel betonar all barnels vilja måsle lillmälas slor belydelse och underslryker all del under inga omsländigheier får skiljas från ell goli fosterhem mol sin vilja. Barnel får heller inle skiljas från foslerhemmel om del föreligger risk för skada på barnels kroppsliga eller själsliga hälsa om del skiljs från hemmel. Enligt föreningens uppfattning bör beslul mol förflyttning meddelas all gälla under obegränsad tid eller lills förhållandena förändrats så all hinder av detla slag inle längre föreligger.

Malmö kommun anser all befogenhelen all meddela förbud bör fillkomma den kommun som föranslallal om placeringen och har vårdansvarei. Kommunen anför.

Enligl utredningens förslag skall den placerande kommunen ha uppgiften alt följa värden i familjehemmet och måsle därigenom också vara bäsl skickad all avgöra om en förflyltning kan vara lill skada för barnel. Som skäl för silt förslag anför ulredningen alt den kommun där fosterhemmet är belägel bäsl kan klara den snabba handläggning som ofla är nödvändig. Motiveringen förefaller knappasi hållbar med lanke pä all denna kommun helt saknar kunskap om ärendei. Den placerande kommunen borde däremol ha underlag för en snabb handläggning. Med den ökade närhel i fa-

Prop. 1979/80:1 195

miljehemsplaceringarna som kan förväntas minskar yllerligare skälen för ulredningens förslag. Kommunen anser all ulredningens förslag i denna del sirider mol principerna om konlinuilet och vårdansvar samlidigl som del inte ger de prakliska fördelar som anges i motiveringen.

Även TCO och Sveriges socionomförbund är av uppfallningen alt placerande kommun bör vara den som meddelar förbud då det gäller skadlig förflyttning av barn och att del vårdansvar som är kopplal till placerande kommun gör det nalurligl med ett sådanl förfarande. JO är inne på samma tankegång och anför.

1 6 kap. 19 8 ålerfinns bestämmelser molsvarande nuvarande 50 8 barnavårdslagen. Bestämmelserna är i huvudsak oförändrade. Det är sålunda alltjämt vislelsekommunen som beslular om förbud mot fiyllning av fosterbarn. Enligt min mening borde utredningen här ha uppmärksammat möjligheten all samordna prövningen av sådanl förbud med en eventuell prövning om upphörande av vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Jag har i några fall observerat att onödigt långdragna och uppslitande processer orsakals av den nuvarande bristande samordningen i motsvarande situationer. Föräldrarna begär t. ex. att samhällsvården för barnet skall upphöra. De får inte bifall till sin talan förrän i kammarräti eller regeringsrätten. De väntar sig då att få hem barnet, men möts av ett förbud enligt 50 8 barnavårdslagen, varefter en ny lång process börjar. Under tiden lever alla de inblandade i plågsam ovisshel. Detta skulle lill en del kunna undvikas om den instans som hade atl ta ställning till frågan om upphörande av samhällsvården även gjorde en prövning av frågan om hinder ändå mötte mol hemtagning av barnel med hänsyn lill bamets anknylning till fosterhemmet. Prövningen skulle således i princip företas av nämnden i hemkommunen men i förekommande fall lämpligen ske efter hörande av vislelsekommunen. Ofta kan det dessutom vara samma kommun som omhändertagit barnet och som är vistelsekommun. Detta får antagas bli fallet i ännu högre grad i framliden. Det framslår då som än mera opraktiskt atl man i vissa fall kan behöva föra ivå långa processer efler varandra, om vad som ur den enskildes synpunkl måste te sig som en enda sak, nämligen om barnel får komma hem eller inte.

Göteborgs kommun anser all den föreslagna lidsfristen om fyra veckor för interimistiskt beslul är för kort för atl socialtjänsten skall hinna ulreda och vidtaga åtgärder.

13.3 Förhandsbesked

Ulredningens förslag alt möjligheten lill förhandsbesked rörande ell hems allmänna lämplighel skall finnas kvar endast såvitt avser blivande adoplivhem lämnas utan erinran av flertalel remissinsianser. De få remissinstanser som UUryckligen har lagil slällning i frågan är dock kriliska mol förslagel.

Kummurråiien I Sundsvull menar all silualioner kan uppslå då nämnden har behov av atl snabbi kunna placera ell barn i etl enskill foslerhem. I ell

Prop. 1979/80:1 196

sådant fall kan del enligl kammarrättens mening vara värdefulll om nämnden redan har föreiagil en undersökning om hemmels lämplighel, Kammarrällen kan inle finna all de skäl ulredningen anförl för ell avskaffande av möjlighelen att erhålla förhandsbesked är lillräckligl vägande. Någon påtaglig olägenhel lorde del ej medföra om möjlighelen finns kvar. Kammarrällen anser snarare all del såväl från den enskildes som från socialnämndens synpunkl kan vara av värde all behålla lörhandsbeskedsinsliiu-lei.

Länsstyrelsen i Koppurbergs län konslalerar alt förslagel innebär en återgång till vad som gällde före år 1969, då möjligheten till förhandsbesked infördes för all anpassa lagsliftningen till en praxis som kommil att utvecklas vid sidan av lagen. Enligt länsstyrelsens mening har utredningen inte redovisai någol skäl varför riskerna för en sådan utveckling numera skulle vara mindre. 1 avvaktan härpå finner länsstyrelsen möjligheten till förhandsbesked böra bibehållas i samma utsträckning som f n.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län anser alt förhandsbesked är etl bra instrument för socialnämnden att tidigt kunna utmönslra olämpliga hem.

Vuru kommun är av uppfattningen alt förhandsgodkännande av foslerhem ger ökade möjligheter för särskilt de större kommunema atl relativt snabbt få lag på ett lämpligt fosterhem för bam som hastigt omhänderlages. Om man har ell förhandsgodkännande skulle i vissa sammanhang en institutionsvård ej behöva tillgripas utan bamel direkt placeras i fosterhem. Kommunen betonar dock all precis som i nuvarande lagstiftning ett definitivt godkännande av fosterhemmet också måste ske. Samma tidsbegränsningsregler av förhandsgodkännandet som gäller vid adoption av utländska barn bör enligl kommunens mening gälla.

Örebro kommun anser atl elt förhandsgodkännande rörande etl hems allmänna lämplighel som fosterhem bör finnas kvar och påpekar att foslerbarnen ofta måste placeras med mycket kort varsel. Socialnämnden är därför beroende av all ha foslerhem "på lager". Det är enligt kommunens mening av myckel slort värde atl dessa hem har ett förhandsgodkännande. Hell nalurligl måsle etl nyll lillslånd ges i samband med barnets placering men detta underlättas om etl förhandsgodkännande redan finns. Kommunen bedömer del också vara vikligl all på etl tidigt stadium kunna ge blivande fosterföräldrar ett besked om nämndens bedömning av deras lämplighel. En sådan ordning främjar rättssäkerheten eftersom möjlighet finns all överklaga elt negativt beslul. Vilhelmina kommun för fram liknande synpunkler.

13.4 Förmedlingsverksamhet

Utredningens förslag i denna del lämnas utan erinran av remissinstansema. Några få remissinstanser, kammarrätten i SundsvaU, länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län och Uppsala kommun, tillstyrker uttryckligen förslagel, dock ulan atl närmare kommentera detta.

Prop. 1979/80:1 197

13.5 Värd i familjehem som resurs inom socialtjänsten

13.5.1 Allmännu synpunkter

Remissinslanserna är över lag posilivi inställda lill vård i familjehem som en resurs inom socialljänslen. I flera remissvar betonas värdet av all denna vårdform i ökad ulsträckning blir tillgänglig för vuxna. En viss Iveksamhel yppas emellertid rörande möjlighelen all i önskad ulslräckning engagera familjehem. Några remissinstanser varnar för atl familjehem, särskill de kommunala, kan ulvecklas lill instilulionsliknande inräilningar. Då del gäller lonåringar anser flera remissinsianser all vård i små institutioner i vissa fall kan vara all föredra framför vård i familjehem,

Skövde kommun uppger sig ha en mycket positiv inställning lill familjehem eftersom dessa kan ge individuell och personlig vård närmare normalt liv och dessutom är billigare än institutioner, men ändå i allmänhet ger bättre vårdresultat. För att stimulera familjer att åtaga sig rollen som familjehem krävs dock enligl kommunens mening större trygghet i arbetsförhållandena, en rimlig lön och omkoslnadsersättning, utbildningsinsatser och fortlöpande kontakt och stöd från den vårdansvarige socialarbetaren. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare betonar att placering i familjehem är ett mycket viktigt komplement till annan vård. - En uttalat positiv inställning till vård i familjehem uttrycks också av bl. a. länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges socionomers riksförbund.

Mulmö kommun vill för sin del - på grundval av viss försöksverksamhet - framhålla att de kommunala och konlraklerade familjehemmen ur vårdmässig synpunkt visal sig ha stora fördelar och utvecklingsmöjligheter. Försöksverksamheten har emellertid samtidigt visat på svårigheter av arbetsrättslig karaktär och av försäkrings- och skattekaraktär. Med hänsyn till de kommunala och kontrakterade familjehemmens fördelar ur vårdsynpunkt beklagar kommunen all socialutredningen inte föreslagil bestämmelser som kan skapa administrativa förutsättningar för atl vidareutveckla verksamheten. Kommunen anser det nödvändigt att den pågående försöksverksamheten i Skåneprojektel på deUa område får fortsätta lUls man summerat erfarenheterna och utformat riktlinjer för fortsatt verksamhet.

Helsingborgs kommun påpekar att man i kommunen inom ramen för Skåneprojektet har prövat verksamhet med kontrakterade och kommunala familjehem. Med ledning av vunna erfarenheter delar kommunen utredningens bedömning, att skäl inte finns aU i lagsliftningen ddaljreglera vården i olika typer av familjehem.

Kriminalvårdsstyrelsen understryker att det för kriminalvården är elt värdefullt förslag att familjevård i större utsträckning skall erbjudas vuxna klienter och att kostnadsansvaret skall åvila socialtjänsten. En sådan utveckling av familjevårdsinstitutet torde enligt slyrelsen få positiva konsekvenser för kriminalvården, som genom en ny lagstiftning beretts möjligheter att under vissa förutsättningar verkställa frihetsstraff utanför anstalt.

Prop. 1979/80:1 198

t.ex. i enskilt hem eller behandlingskollekliv. Delta institut (34 8 lagen om kriminalvård i anstalt) har fått särskill stor belydelse för vården av missbrukare av beroendeframkallande medel men har i någon mån begränsats av kommunernas Iveksamhel all äta sig kostnadsansvaret. Genom föreliggande förslag synes enligt styrelsens mening denna begränsning kunna undanröjas. Även 7"CO och Sveriges socitmomförbund vill framhålla all kriminalvårdens frivård efterfrågar den resurs som vård i familjehem innebär och anser det därför värdefullt alt ulredningen klargör att socialnämnden bör få betalningsansvaret, eftersom ekonomiska gränsdragningsproblem av denna art länge har försvårat samarbelel mellan kriminalvården och den primärkommunala socialvården.

Betydelsen av vård i familjehem som en resurs även för vuxna betonas vidare av bl.a. länsstyrelsen i Östergötlands lån. Stockholms kommun, Föreningen Sveriges socialchefer och Sveriges socialförbund.

Brottsförebyggande rådet anser att en utveckling mol ett minskat behov av placeringar i enskilt hem är ett givel mål. Samtidigt eftersträvas alt antalet institutionsplaceringar skall nedbringas och atl familjehemsvård i slällel skall användas. Rådel konstaterar all detta senare också innebär ett ökal vårdbehov hos dem som kommer alt vårdas i enskilt hem och menar att utredningen inte har lämnat någon bedömning av det personella resursbehovet för nämndens vårdansvar. Enligt rådets uppfattning behöver resursema ökas för all del önskvärda stödet lill barn, föräldrar och familjehem verkligen skall kunna lämnas. Slockholms kommun påpekar att det enligt utredningens mening är önskvärt att barnel eller den unge som regel bereds vård på kortare avstånd från föräldrahemmet än vad som nu oftast sker. Placering i den egna kommunen bör vara huvudregel, även om man måste frångå denna regel om delta är nödvändigt med hänsyn lill en olämp-hg hem- eller kamratmiljö. Kommunen anser detla vara en viktig allmän regel men vill samtidigt påpeka att avstegen från regeln inle enbart kan hänföras till ovan angivna förhållanden. Vissa större kommuner, exempelvis Stockholm, har så storl behov av fosterhem att detla inte på långl när kan täckas genom placeringar inom kommunen eller närliggande kommuner. Det kan nämnas, att ca tre fjärdedelar av de av sociala centralnämnden i Slockholm placerade fosterbarnen erhållit fosterhem inom andra kommuner. Ungefär hälften är placerade inom ett närhetsområde, omfattande Stockholms kommun och län samt Uppsala, Västmanlands och Södermanlands län. Den andra hälften, ca 1 150 barn och ungdomar, är placerade över hela landet. Håbo kommun framhåller att vård i familjehem medför stora svårigheter redan i dag på grund av bristen på sådana. Kommunerna konkurrerar om familjehemmen. Speciellt kännbart är detta för mindre kommuner, som ligger i närheten av landets större kommuner. -Andra remissinstanser som uppehåller sig vid bristen på familjehem år Linköpings, Borås, Kurlstuds och Luleå kommuner. Länsstyrelsen 1 Jämtlands län menar att det är viktigi att man är upp-

Prop. 1979/80:1 199

märksam på all de föreslagna kommunala familjehemmen inle ges inslitu-tionsprägel, med allt vad detla medför av negativa konsekvenser för vårdmiljön. Norrköpings kommun är av samma uppfattning och finner del angelägel atl framhålla all de kommunala familjehemmen inle får ulvecklas lill någon form av mindre institutioner. Della kan enligt kommunens mening läll bli fallet om heltidsanställning sker av "vårdgivare" med ersättare genom den kommunala socialtjänsten vid ledigheler. Kommunen framhåller alt de administrativa frågorna måsle lösas så att trygghet finns i de konlraklerade kommunala familjehemmen men detta bör ske under sådana former att familjeprägeln bevaras och institulionsprägeln undviks. Här är det enligt kommunen verkligen erforderligt med möjligheler för kommunerna atl utforma verksamhelen så all den på bästa säll anpassas till lokala förhållanden och erfarenheter. Kommunens erfarenheter av den sedan flera år pågående verksamhelen i storfosterhem är bakgrunden till denna bedömning av ulredningens förslag. - Kommunen underslryker vidare alt samverkan med framför allt sjukvårdshuvudmannen i delta sammanhang bör leda till att kontrakterade familjehem också kan användas i barn- och ungdomspsykiatriska verksamheten som en stödresurs eller eftervårdsresurs. Det synes enligt kommunens mening inte rimligt atl tillskapa liknande familjehem för detta ändamål utan lämpligen bör integrering kunna ske, varvid specialistpersonal bör medverka i fortbildning och stödverksamhet för de kontrakterade familjehemmens ansvariga. Linköpings kommun och Svenska nykterhetsvårdsförbundet för fram liknande åsikter. Svenska nykterhetsvårdsförbundet är också av uppfattningen att man jämsides med utvecklingen av familjehem måste se över och utveckla de institulionella resursema speciellt för lonåringar och missbruksgrupper. Förbundet avser med detta små institutioner där krav och inriktning mot normaliserat boende i närheten av hemorten tillgodoses. Även SACOISR betonar vikten av en vidareutveckling av andra vårdformer än vård i familjehem.

Skolöverstyrelsen anser atl det vid socialnämndens placering av barn i skolåldern i annat hem än föräldramas bör ingå kontakt med den nya skolan som etl viktigt led. Genom omplaceringen bryts ibland värdefulla kontakter både med andra vuxna än föräldrarna och med kamraler. Vid barnets anpassning till sin nya miljö är trivseln i skolan en viktig faklor. Speciella åtgärder från skolans sida kan vara av betydelse. Skolan bör från början kunna stödja barnet i en önskad utveckling. Även kontinuiteten i elevens skolarbete kräver samråd mellan socialtjänsten och skolorna. Enligt skolöverstyrelsen sker det nu ofta omplaceringar utan nämnvärda förberedelser och barn med problem ges liten chans atl få en god start i den nya skolmiljön. Styrelsen uppger atl den i samråd med socialstyrelsen har tagil upp några av de problem som kan uppstå och angett riktlinjer för placeringar.

Statens invandrarverk framhåller att åtgärden alt placera elt invandrarbarn i ett svenskt hem ofta av språkliga och andra skäl är olämpligt. Det

Prop. 1979/80:1 200

krävs därför enligt verkels mening insalser från kommunernas sida för atl få fram familjehem bland invandrarfamiljer och för alt utbilda dagbarnvårdare med invandrarbakgrund.

Kommunförbundel menar all utredningens avsnitt om vård i enskill och kommunalt familjehem präglas av länkande i fastlåsta konventionella modeller. Samspelel mellan olika former av socialt behandlingsarbete - vård i familjehem eller på institution - har enligt förbundets mening inte belysts lillräckligl. Någon diskussion om hur dessa resurser kan samordnas och berika varandra förs ej och något nytänkande i denna riktning finns inte enligt förbundets mening. Förbundet anser liksom utredningen att det i många fall kan vara fördelar med att barnet/ungdomen har få vuxna atl knyta an till vid en familjehemsplacering, men det kan enligt förbundets mening också finnas fördelar med instilutionsvård, där det finns flera vuxna alt knyla an till. Mycket talar t.ex. för små institutioner framför kommunala familjehem. Förbundet vill i del här sammanhanget lydligare än utredningen skjuta fram tveksamheten inför de kommunala familjehemmen vars konstruktion visat sig innehålla mänga svårlösta problem.

Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet anser att det är en grundläggande princip när det gäller barn att vård i annat hem än det egna i första hand skall ges i enskilt hem. Denna princip bedöms emeHertid inte alltid vara lika tillämplig på ungdomar. Ungdomarna har svårare att smälta in i en ny familj och klarar ofta bätlre boende i små behandlingsenheter -lonårshem. - Läkaresällskapet tillägger i detta sammanhang atl om den barn- och ungdomspsykialriska kliniken har haft behandlingsansvarel för elt barn och väsenlligl medverkat till dess inslussning i fosterhem, borde det vara nalurligt all socialvården skulle kunna delegera sill behandlingsansvar även i framliden till den barnpsykiatriska vården. Hänsyn skall därvid tas till klientens och fosterfamiljens behov och önskemål.

Linköpings kommun menar atl erfarenhelen lalar för atl det är mycket svårt att placera tonåringar i enskilda hem. vilkel gör del angeläget att se över och ulveckla de institutionella resurserna för här akluella målgrupper.

13.5.2 Utbildning och ersättning m. m.

Etl stort antal remissinstanser understryker behovet av utbildning och fortbildning av dem som i sitt hem lar emot annan för vård.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det på detta område finns ett storl och uppdämt utbildningsbehov som det är nödvändigt att tillgodose. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller vikten av utbildningsinsatser för att rekrylera nya fosterhem och för att utbilda fosterföräldrar. Örebro kommun delar utredningens uppfattning att det är en viktig uppgift för socialnämnden att medverka vid utbUdning och fortbildning av dem som i sina hem tar emot barn och ungdom eller andra för vård. Kommunen vill i sammanhanget peka på att nära nog hälften av alla omplaceringar av fos-

Prop. 1979/80:1 201

lerbarn framtvingats av atl fosterföräldrarna "iröllnat". Del är därför enligl kommunens mening vikligl all understryka behovel av all foslerlöräld-rar får elt effektivt slöd i sitl arbete. Luleå kommun påpekar atl vårdformen i jämförelse med inslilulioner är föga resurskrävande men framhåller att den å andra sidan måste tillföras hell andra möjligheler än tidigare i form av ulbildning, stimulans, handledning, Irygghel i anställningen, betalning etc. Svensku nyklerhelsvårdsförbundel finner det angeläget all famil-jehemmds tillgång på maleriella resurser (pedagogiskl material, lerapiul-rustning m. m.) är tillfredsställande. Därjämle krävs del enligl förbundets mening en fortlöpande konlakt och utbildning från kommunens socialljänsl.

SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund vill med skärpa poänglera all familjehemsverksamheten kräver en fast, cenlral organisation för tillsyn och service. Ulbildningen måste bli omfattande och ersättningen till familjehem så hög att samhället verkligen kan ställa slora krav på hemmens engagemang och funktion. Dessa båda remissinsianser anser vidare att en positiv utveckling inom området förutsätter att dessa frågor kring utbildning, tillsyn, organisation, handledning och service löses innan familjehemsverksamheten utvidgas, TCO menar att del är angeläget att garanlier tillskapas för all familjehemmen håller en vårdmässigt tillfredsställande kvalild. Utbildning måsle ges de berörda familjerna och tillsyn av hemmen måste ske oftare än vad som i dag är fallet.

Norrköpings kommun betonar att familjehemmens stöd genom ulbildning måste tillgodoses på eU bättre sätt än f n. Såväl centralt som regionall bör kommunerna kunna få medverkan härtill genom dels kursmaterial, dels med anordnande av fortbildningsverksamhel. 1 deUa bör vidare medverkan kunna lämnas av specialisler hos andra huvudmän. I.ex. läkare, psykologer m,fl. Den regionala insalsen bör enligl kommunens mening kunna ulformas så att särskilt ulbildade handledare svarar för lokala, kontinueriiga resurser.

Föreningen barnens rätt i samhället menar alt del är viktigt att det i fosterföräldrarnas ulbildning ägnas tid ål samhällsanalys för all ge fosterföräldrarna insikt i de utslagningsmekanismer som letl lill att de biologiska föräldrarna inle klarat att själva la hand om sina barn. Om fosterföräldrarna inte har förståelse för denna problematik är det enligt föreningens mening svårt för dem att förmedla känslan att barnet och dess föräldrar har ett värde, något som är viktigt för barnets personlighelsutveckling och allas inbördes relationer.

Fosierföruldrurnus riksförbund underslryker all utbildning av fosterföräldrar är ett sätt all skapa förtroende mellan nämnd och fosterhem. Någon form av utbildningsplan bör utarbetas och alla fosterföräldrar ges möjlighet att kunna få en gmndutbildning. Därvid måste enligl förbundel prakliska frågor som bampassning och ersättning för inkomstbortfall lösas.

Andra remissinstanser som i detta sammanhang betonar vikten av ut-

Prop. 1979/80:1 202

bildning är länsstyrelsen i Malmöhus län och Riksjörbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.

Frågor om ersäUning lill familjehemmen tas - utöver vad som lidigare har redovisais - upp särskilt i några remissvar.

Håbo kommun menar alt en del av svårighelen alt rekrylera familjehem beror på ersällningsfrågorna. Enhelliga regler för ersäUning lill familjehem för landets kommuner bör enligt kommunens mening tillskapas. I dag finns endasi rekommendalioner, som inle har anlagils av samlliga kommuner. Ekonomiska resurser bör slällas till förfogande som möjliggör för kommunerna all ersätta familjehemmen i den omfallning som är nödvändig.

Föreningen Sveriges sociulchefer anser alt del i dag inom familjevård för vuxna råder en besvärande brist på rikllinjer. Det är enligt föreningens mening angelägel atl Kommunförbundet här ges uppdrag alt utarbeta sådana i fråga om ersättningsnormer på molsvarande sätt som gäller för fosterbarnsvården. Sveriges socialförbund är av samma uppfattning.

LRF framhåller att ett stort antal ungdomar varje år bereds möjlighel att vislas i lantbmkarhem. Samtidigt är efterfrågan på sådana hem större än tillgången. Detta sammanhänger enligt förbundet sannolikt med att antalet lantbmkare minskar men har säkert i en del fall samband med ersättningsreglerna och därmed sammanhängande frågor. Det är därför enligt förbundets mening väsentligt att en huvudman åläggs ansvaret för denna verksamhet. Förbundet vill betona atl en förutsätlning för att behovet av familjehem bättre skall kunna tillgodoses är att ersättningarna höjs i förhållande lill nuvarande nivå samt alt kommunens respektive familjens ansvar i dessa frågor klarläggs. Så är det t. ex. f n. oklart i vilken ulsträckning en lantbrukare åläggs arbetsgivaransvar om ungdomar som vistas i lantbmkarhem tidvis deltar i lantbruksarbdel. Vidare måste det enligt förbundet klarläggas vilka sociala förmåner vårdfamiljen har rätl lill.

Fosterföräldrarnas riksförbund anser att ersättningsfrågoma måste lösas mer tillfredsställande än vad som nu är fallet och konstaterar att socialutredningen och fosterbarnsutredningen föreslår att ersättning skall utgå enligt det mönster som nu rekommenderas av Kommunförbundet. Denna rekommendation måste enligt förbundets mening i fortsättningen utarbetas i samarbete med förbundet och ersättningsbeloppen måste kraftigt justeras upp. Förbundet menar att ersättningen är blygsam i jämförelse med den ersättning som lämnas för dagbarnvård och de kostnader som blir följden av institutionsplacering. Det kan enligt förbundets mening inte undvikas att man ibland får en känsla av att det fortfarande rör sig om en ulackordering till lägslbjudande.

Prop. 1979/80:1 203

14    Institutionell vård och behandling

14.1 Institutioner som behandlingsresurs

Remissinslanserna är genomgående positiva eller övervägande positiva till de allmänna rikllinjer som utredningen har dragit upp för den institutionella vården och behandlingen. Ålskilliga remissinsianser kriliserar dock förslaget på särskilda punkter eller lämnar förslag lill förbättringar av den föreslagna institutionsstrukturen. Dessa synpunkler redovisas i det följande utan försök till indelning i positiva eller negativa ullalanden. Del förtjänar alt framhållas atl remissinslanserna har förl fram synpunkter av samma eller liknande slag även vid behandlingen av utredningens förslag under rubrikerna Principer för sociala insalser för enskilda och familjer, Stöd-och hjälpinsalser i hemmel och Vård i familjehem m. m. Synpunklerna har redovisais i det sammanhang i vilket de har tagils upp av remissinslanserna.

Riksåklagaren menar alt övervägandena i betänkandel om de framlida institutionernas struktur, innehåll och resurser behöver konkretiseras närmare. Enligl riksåklagarens mening är del uppenbart att en slor del av de nuvarande inrättningarna bör kunna behållas. Riksåklagaren vill i detta sammanhang särskilt framhålla att ungdomsvårdsskolorna är välulrustade och försedda med goda personalresurser.

Brottsförebyggande rådel framhåller all förslagen innebär förbällringar, framför alli i fråga om organisation, närhel och möjligheter till samarbele, vilket är yttre förändringar som är angelägna atl göra. Rådel saknar dock en målbeskrivning när del gäller innehållei i den institutionella vården och behandlingen och påpekar all innehållei i de olika vårdmöjligheler som kan erbjudas har väsentligl slörre belydelse än de yllre formerna.

Nyklerhelsvårdens anslallsförbund finner all en brisl i ulredningen är all innehållei i inslitulionssyslemd inle klarlagts mer belräffande vårdinnehåll och personella resurser. Förbundel vill särskill framhålla viklen av all institutionerna vid ändral huvudmannaskap tillförsäkras en jämn och hög vårdstandard som blir enhetiig över hela landel. För insliiulionerna är del enligl förbundels mening värdefulh med ell närmare samarbele med sjukvården vars resurser på ell bältre sätt än nu kan komma insliiulionerna lill del.

Länsslyrelsen i Slockholms län belönar all ambitionerna all så långt möjligt undvika instilutionsvård till förmån för öppenvård i klienlens egen miljö inte får drivas så långt all en instilulionsplacering utnyttjas först i ell sä sent skede i behandlingskedjan atl en sådan placering inle kan ge avsell resullal. Vid valet av lämpliga insalser bör instilutionsvård finnas med som en posifiv behandlingsresurs som inle ulan vidare uppfällas som elt misslyckande i behandlingsarbelel. Del är enligl länsslyrelsens mening vikligl all behandlingen pä inslilution ges elt målinriktat innehåll och ses som etl

Prop. 1979/80:1 204

av flera led i en längre behandlingsplan. - Länsslyrelsen lar också upp frågor om samverkan mellan socialljänslen och andra organ i della sammanhang. Länsslyrelsen anför.

Länsslyrelsen vill vidare underslryka nödvändighelen av elt inlimi samarbete mellan socialljänslen och den som har ansvarel för insliiutionsresurserna. Även samarbelel mellan inslilution och andra berörda organ såsom arbelsvård, sjukvård, bosladsförmedling och skola måsle avsevärl förbällras. Den isolering av institutionsvården från den öppna socialvården, som i dag är vanlig, försvårar gemensamma behandlingsinsalser och ell rationellt uinylljande av befinlliga resurser. Eli sammanhållel vårdansvar är därtör nödvändigl för all möjliggöra inlegrering mellan institutionsvården och socialljänslen. Länsslyrelsen lillslyrker därför förslaget all öppenvården skall ha vårdansvarei för den enskildes institutionsvård, Detla ligger i linje med kommunens yttersta ansvar och syftet all institutionsvården som resurs skall vara en del av den kommunala socialljänslen. Organiserade samarbelsformer mellan inslilution och öppenvård mäsle dock komma till sländ för all åstadkomma en gemensam behandlingsplanering för såväl inslilulionsvislelsen som de forlsalla öppenvårdsinsaiserna, -Del synes enligl länsslyrelsens uppfattning vara en brisl all utredningen inle närmare diskuterat samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvärden vad gäller inslilulionell vård och behandling. Otvivelaktigt finns i dag en alllmer uiialad slrävan från domstolarnas sida all ge olika påföljder ett mer vårdinriklal innehåll. Härigenom har samverkan mellan kriminalvård och socialvård fåll ökad belydelse. Kriminalvårdsklienteld består i slor ulslräckning av personer som samlidigl med insalser från kriminalvårdens sida är aktuella för ålgärder från socialvården. Behovel av en decentraliserad kriminalvård i nära samverkan med socialvårdens insliiuiionsresurser borde enligl länsslyrelsens uppfattning närmare diskuleras. Fördelarna med ell närmare samarbele borde vara slora såväl vad gäller behandlingsresultat som elt ralionelll uinylljande av de samlade vårdresurserna.

Även Stockholms kommun varnar för risken all driva insalser i öppen vård så långt att en instilulionsplacering inle kan ge avsell resullal. Kommunen belönar atl en realistisk avvägning av insatserna alllid mäsle ske i del enskilda fallel.

SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund underslryker all valel mellan öppen vård och inslilulionsvård alllid måsle göras mol bakgrund av de problem som skall lösas och all parlerna själva bör få möjlighel atl välja i samband med en analys av problemen.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län anser all del är viktigi all insliiulionerna blir en del av de samlade resurser socialljänslen har all erbjuda. Sällskupet Länkurnus riksförbund år av samma uppfaUning och vill dessulom framhålla betydelsen av all de frivilliga organisationernas alla möjligheler ulnylljas i rehabilileringsarbdet.

Belydelsen av en samordning mellan öppen vård och institutionsvård understryks också av Örebro, Vilhelmina och Norrköpings kommuner.

Hundikuppförbundens centrulkommitté anser atl man i större utsträck-

Prop. 1979/80:1 205

ning än vad utredningen har gjort behöver klargöra institutionens speciella förutsättningar som ett led i den vård- och servicekedja som ytterst syflar lill en så fullständig rehabililering som möjligt.

Rik.sjörbundet mot ulkohot- och narkotikamissbruk finner all dagens vårdinnehåll måsle ses över och radikalt förändras. Del behövs enligt förbundets mening bl.a. en genomtänkt och samordnad utbildning för den personal som skall svara för missbrukargmppernas behov och rehabilitering. Förbundel vill vidare med stöd av erfarenhel som huvudman för tre framgångsrika behandlingshem framhålla viklen av alt vårdlagar- och personalrepresentanter får vidgai inflytande i utvecklingsarbetet när det gäller inslilulionernas form och innehåll och all dessa allleflersom förvandlas från slutna kommunikationssyslem lill öppna demokratiska organisationer.

Göteborgs kommun är av uppfattningen att den ökade satsningen på förebyggande vård och familjehem kommer att innebära atl inslilutionerna får la emot allt mer krävande vårdlagare. Detta kommer enligt kommunen att ställa slora krav på personalutbildning och -fortbildning. Det är vidare av vikl alt institutionerna utformas till små enheter, där man ägnar stor uppmärksamhet åt själva vårdinnehållet. Kommunen vill slutligen understryka vikten av en väl fungerande samverkan mellan institutionerna och olika öppna vårdformer.

Lundsttngsförbundet framhåller att förverkligandet av principerna om kontinuitet, närhel och flexibilitet liksom de korta vårdtidema kommer att medföra omfattande förändringar inom de redan existerande institutionerna och en omstrukturering av institutionsvården. Personalen kommer att få ändrade yrkesroller med delvis större inriktning på kris- och korttidsbehandling. Troligen kommer klienterna alt bli ännu mera vårdkrävande än i dag. Förändringsprocessen måsle enligt förbundets mening mötas med omfattande stöd till personalen och ökade utbildningsinsatser.

Principen om närhel inom institutionsvården berörs i ålskilliga remisssvar. Remissinslanserna, bl.a. Kommunförbundet, TCO, SACOISR, Sveriges socionomers riksförbund. Nykterhetsvårdens anstultsförbund, Sällskupet Länkurnus riksförbund, Sveriges sociulförbund och fleru kommuner, ultrycker en positiv grundinställning lill principen. I flera remissvar ulvecklas dock behovet all i särskilda fall göra undanlag från principen.

Riksåklagaren anser att del i synnerhet i fråga om ungdomar och missbrukare ofta kan vara nödvändigt atl åstadkomma en brytning med tidigare miljö och kamratkrets. Ibland kan enligt riksåklagarens mening även alltför täta kontakter med anhöriga inverka störande på behandlingen.

Länsslyrelsen i Stockholms län menar all närhelsprincipen är riklig som huvudprincip men all den inle kan lillämpas konsekvenl i alla situationer. Del måsle enligt länsstyrelsens mening i vissa fall vara mera angelägel alt kunna erbjuda institutioner med lämpliga vårdresurser och meloder än alt i försia hand länka på närhelen lill hemmiljön. För vissa ungdomar och vux-

Prop. 1979/80:1 206

na med missbruksproblem kan del enligl länsstyrelsen dessulom vara önskvärl med en lids miljöombyle och dislans lill en kamralkrels och nedbrytande närmiljö som försvårar eller kanske renl av omöjliggör all problembearbelning. Stockholms kommun är av samma upplänning och underslryker all jusl närmiljön med dess gängbildningar och negaliva Iryck har inneburil nedbrytande och deslmkliva faklorer för många ungdomar som kommer i fråga för placering på instiluiion.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet betonar all närhetsprincipen inte får lillämpas undantagslöst. Speciellt när det gäller vård av missbrukare kan del enligt förbundets mening i många fall vara betydelsefullt atl kunna placera vederbörande mera avskärmat från hemmiljön. Härigenom kan risken för fortsatta negativa kontakter minskas. Länsstyrelsen i Gotlands län menar alt närhelsprincipen i många fall kan vara etl hinder i behandlingsarbetet, särskilt då del gäller ungdomsklienleld. Länsslyrelsen i Blekinge lån ansluler sig lill en tillämpning av närhetsprincipen men betonar alt vissa avsteg från den ibland kan bli nödvändiga. Även Gävle kommun anser att närhetsprincipen är en riktig huvudprincip, men vill framhålla att det för vissa vårdlagare kan vara önskvärt med en viss distans lill den miljö som omöjliggör önskvärd problemarbelning. Kommunen påpekar vidare all närhetsprincipen måste kunna brytas för atl man skall få tillgång lill institutioner med adekvata vårdresurser och vårdmetodik.

Utredningens uttalande alt differentiering efter ålder, kön och symptom så långt det är möjligt bör undvikas föranleder kommenlarer hos några remissinstanser.

Riksförbundet mol alkohol- och narkotikamissbruk understryker att man vid behandling på institutioner inte bör göra ålskillnad mellan klienter som missbrukar alkohol respektive narkotika. Del är enligl förbundels mening missbruksbenägenhden som skall angripas, inte det eller de preparat som utgör sympiom på missbrukel. Även Klippans, Örebro och Sundsvalls kommuner ger uUryckligl slöd åt ulredningens uppfaUning. Örebro kommun vill dock framhålla att det är lätt all föreslälla sig situationeräven i framtiden då en viss differentiering inte kan undvikas. Samtidigt är del enligt kommunens mening angelägel att betona flexibilitetskravet. En institution måste kunna förändras i lakl med atl förulsältningarna och behoven skiftar.

SACOISR vill nyansera principen om att differentiering med hänsyn till olika symptom bör överges. Den principen är enligt organisationens mening inte möjlig att konsekvent tillämpa om man vill behålla och ulveckla en kvalificerad behandling av t.ex. svårt störda barn med skilda svårbehandlade symptom. Del måste vara utvecklingen av behandlingsmetoderna, personalens utbildning och de övriga resurser som ställs lill förfogande som avgör hur fort principen om differentiering efler sympiom kan överges. SACO/SR påpekar att utredningen lidigare har konstaterat atl de problem som döljer sig bakom missbruk av beroendeframkallande medel sak-

Prop. 1979/80:1 207

nar enlydigt samband med valel av missbruksmedel och all ulredningen har dragit den slutsaisen all det inle finns skäl för en fortsall uppdelning av institutionerna efter missbruksmedel. SACO/SR menar all i praktiken leder ofta en sambehandling av olika missbrukarkalegorier till svårigheier i behandlingsarbelel. Ceniralorganisationen har därför svårl all tänka sig en konsekvenl genomförd sambehandling. Sveriges socionomers riksförbund har samma uppfaUning.

ICO och Gävle kommun gör gällande alt en möjlighel till differentiering måsle finnas även i framliden för de mesl resurskrävande ungdomarna.

Flera remissinsianser diskulerar behovet av särskilda resurser för missbrukare.

Socialstyrelsen vill erinra om den akuta bristen på vårdresurser för lillnyktring och s. k. avgiftning av alkoholmissbrukare - en brist som framslår ännu mer tydligt efter den I januari 1977, då lagen om omhänderlagande av berusade personer m. m. (LOB) trädde i krafl. Samtidigt som polisen efler LOB;s ikrafiirädande i mindre ulslräckning än lidigare omhändertar akul berusade personer, avvisas många som frivilligt söker vård från sjukhusens akuimollagningar. Syftel med LOB - all av polisen omhändertagna personer skall beredas vård - har enligl styrelsens uppfaUning inle kunnal fullföljas på grund av brislande vårdresurser. Mindre än 10% av alla omhändertagna personer enligl LOB under försia halvård 1977 överfördes till vård. Styrelsen vill underslryka all ökade vårdresurser för tillnyklring och avgiftning är en nödvändig förulsällning för social och medicinsk rehabililering av alkoholmissbrukare och för en konslmktiv samverkan mellan socialljänsl och sjukvård.

Kommunförbundet menar all resurser i foim av tillnyktringsenheler och avgifiningskliniker är ovärderliga om kommuner och landsting skall kunna bedriva en effektiv och ändamålsenlig vård av missbrukare. Med hänsyn lill den kommunalekonomiska siluationen och lill den korla lid (2-3 veckor) som huvudmännen hade pä sig mellan riksdagens beslul all anla lagen om omhändertagande av berusade personer och lagens ikraftträdande har kommunerna hell nalurligl ännu inte kunnal uppfylla intentionerna i riksdagsbeslutet. Eftersom slalsmakiernas målsältning var alt på sikt skapa sådana vårdresurser au berusade kan beredas vård inom nyklerhelsvårdens och sjuk värdens ram utanför polissiation har alltså inle några direkla krav om en omedelbar utbyggnad av dessa resurser ställts frän regering och riksdag. Eftersom denna typ av resurser bedöms som angelägna krävs del enligl förbundels mening dt ekonomiskl tillskoll från stålens sida om kommuner och landsting skall kunna leva upp till målsättningen i lagen.

SACOISR påpekar all utredningen noterar all del fakliska anlalel och anlalel uinyltjade vårdplatser i inslilulioner "för vård och boende" har gåll ner kraftigl. SACO/SR anser all delta inle får lolkas som om behovel av vårdplalser minskal och anför.

Prop. 1979/80:1 208

När del gäller t. ex, vårdanslaller för alkoholmissbrukare och ungdomsvårdsskolor kan del snarare handla om all socialvården ändral synsäll när det gäller den kontinuerliga koniaklen mellan socialassistenten och klienlen. saml alt nedgången är ell uttryck lorden krilik som riktats mol de oflasl stela och "lerapifalliga" vårdformerna, dvs. socialassistenterna undviker instilulionsplacering så länge som möjligt. Della har i sin tur medverkal lill den kraftiga ökningen av missbrukare inom psykialrisk vård och ökningen av klienter inom frivården. De senasle två årens irend vad gäller värdsökande bland vuxna missbrukare har dessulom brutils. Köerna lill inslilulioner för frivillig vård är i dag olyckligl långa, Irols all anlalel vårdplalser inom denna seklor ökal pålagligl. Del är också uppenbart all efterhand som de allmänna värdanslallcrnas värdinnehåll förbällras så kommer också anlalel vårdsökande all öka.

SACO/SR vill underslryka all behandlingsbehovei för akul alkohol- och narkotikaskadade inle är tillräckligt tillgodosell. Varken socialvärden eller psykiatrin har i dag lillgång till adekval och ändamålsenlig vård mer än undantagsvis. SACO/SR menar all en förändring är nödvändig här. Organisationen pekar vidare på all ulredningen föruisäller all socialljänslen i samarbele med paiienlen och annan vårdgivare skall upprälla en behandlingsplan i alla ärenden. Delta är utomordentligt väsentligl. För missbrukare krävs då all avgiftning alltid sker innan behandlingsplanen diskuteras. Della släller slora krav på såväl resurser som vårdinnehåll vid abslinensbe-handling och avgiftning. Behandlingsplanen förutsäller i sin lur au ell differenlieral vårdutbud finns. För den tvängsintagne inom nykterhelsvården finns i dag bara den anslall där han råkal hamna. Och för den LSPV-omhänderlagne finns bara öppen vård eller den inslilution som råkar ha en plals ledig. Organisationen menar all della förhållande är inhumant. Det är dessulom terapi- och molivalionshämmande saml nedbrytande för tilltron till vården. SACO/SR framhåller vidare all redan fyllerislraffulredningen föreslog all samhällel skulle ordna inslilulioner som alternativ till polisar-reslerna. Utredningens förslag ledde dock inte lill någon ulbyggnad av lill-nyklringsslalionerna då fyllerislraffei avskaffades. SACO/SR anser del oacceplabell all reformer på della säll genomförs ulan all resurser slälls till förfogande. De korla och lill inlel förpliklande vårdperioder som nu erbjuds akul alkohol- och narkotikaskadade leder till all socialvården i regel inle kan äsladkomma nägon meningsfylld konlakt med värdgivare i öppen vård. SACO/SR hävdar all del behövs adekvata resurser för akul behandling med avgiftning, abstinensbehandling, vårdnivåbeslämning, motivalionsbehandling och social service. Dessa vårdresurser måsle bli inlegrera-de med såväl psykiatrin som socialtjänsten. Del krävs dessulom etl ulomordenlligl omfaUande samarbele med övriga samhällsorgan. Della kan tillgodoses genom en gemensam planering på regional nivå.

Sveriges socionomers riksjörbund för fram samma synpunkler som SACO/SR.

Nykterhetsrörelsens lundsförbund föreslår att det i varje kommun inrättas alkoholpoliklinik och lillnyklringsstalion. Förbundel anför.

Prop. 1979/80:1 209

Vissa kommuner har i dag alkoholpolikliniker. Dessa fyller ell slort behov. Försöksverksamhet med tillnyklringsstaiioner bedrivs f n. med statsunderstöd. Förbundel anser all alkoholpolikliniker och lillnyktringsslatio-ner med rådgivningsbyråer och eftervårdsresurs i princip måste finnas i varje kommun. Tillsynsmyndigheten bör dock kunna ge dispens för mindre kommuner som har möjlighel all ulnyllja poliklinik i närbelägen slörre kommun.

Sällskapel Länkurnus rik.sförbund betonar all sjukhusens akulpoliklini-ker är klart otillräckliga och all lillnyklringssiationer måste upprättas. På dessa skall möjligheler finnas till konlakl med frivilligorganisationer såväl som läkare och övrig vårdpersonal saml socialarbelare.

Riksförbundet jör hjälp åt lukemedelsmissbriikure menar all som förhållandena är i dag uleslängs mänga narkotikamissbrukare. Förbundel är av uppfaUningen all missbmkare tillåts komma in på en akulmoUagning försl då liv står på spel och framhåller atl tillräckliga resurser måsle lill för avgiftning. Man kan I.ex. använda resurser från psykvården och skapa små enheler. Med små enheler menar förbundel 3-4 plalser. På akuimollag-ningarna eller dessa avgiftningsenhder skall även fältassislenler och kuralorer finnas som anfingen hjälper missbmkaren lill fortsall långsikfig behandling om del behövs eller hjälper lill all ordna boslad och arbele. Enligt förbundels mening avgiftas i dag missbrukare som sen skrivs ul lill ingenfing. Den sociala silualionen efler avgiftningen är inte förändrad. - Förbundel framhåller vidare atl del är långa köer lill behandlingshem och kräver en omfördelning av resursema. Plalser på behandlingshem kan enligl förbundets mening tas från de 45000 platserna på tvångsinslilutionerna. Förbundel menar all del är uppenbart all del behövs fler frivilliga behandlingshem. Innehållei i behandlingshemsverksamhden måsle enligl förbundels uppfaUning bygga på de ertarenheler som hiuills finns samlal bl. a. från förbundets kollektivverksamhei. Behandlingshemmen måsle förbereda folk för livel ule i samhällel. 1 dag förbereder många behandlingshem för ell forlsall liv inom vårdapparalen. Missbrukarna blir fullfjädrade lera-peuliska objekl. För all molverka detla menar förbundet alt konlakler måste knyias med fackföreningarna, med arbetsplatserna, med skola, med arbetsmarknadsmyndigheter etc.

Tierps kommun betonar betydelsen av sådana behandlingshem inom nykterhelsvården där närkontakten behålls och socialarbetaren kan göra besök och bättre planera för en rehabilitering av vederbörande. Dessulom är del enligt kommunens mening av vikt i nykterhetsvårdsarbdet aU eU gott samarbete etableras med fackföreningsrörelsen och arbetsplatserna i kommunerna. För att erhålla en attitydförändring till missbmkama bland allmänheten anser kommunen en utväg vara att påverka föräldrar m. fl. genom studiecirklar. I övrigt bör man redan i förskolan informera om alkoholens skadeverkningar, varvid socialarbetare bör medverka.

Kriminalvårdsstyrelsen menar att utredningen tycks sväva i tvivelsmål 14   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 210

beträffande behovel av insiituiionsplatser för narkotikamissbrukare. Styrelsen vill i sammanhanget erinra om atl senare undersökningar av platsbehovet pekar på att väsenlliga förstärkningar på detla område är nödvändiga och framhåller all ledningsgruppen för narkotikafrågor på basis av noggranna fältstudier föreslår en fördubbling av antalet platser på behandlingshem.

Svensku röda korset finner all del i ulredningen saknas underlag i form av analyser av missbrukssiluationen, vårdbehov elc. Del torde enligt organisationen vara ell välkänt faklum för missbrukare, vårdpersonal och socialarbetare samt aktiva i frivilligorganisationer atl brislen på frivilliga behandlingsalternativ är slor. Organisationen vill därför kraftigt betona vikten av all en ulbyggnad sker av behandlingsresurserna för narkotikamissbrukare. Det positiva i en vård byggd på frivillighet och på den enskildes medverkan och ansvar blir annars ell loml slag i luften. Organisationen anför.

Brislen på behandlingsalternativ förde hundralals missbrukare som stod i kö var en av anledningarna till atl Svenska röda korsd/Ungdomens röda kors i samarbele med Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, RFHL, år 1973 bildade en fasl arbetsgrupp i syfte all slödja bildandel av inackorderingshem och kollekliv för narkotikamissbrukare. En annan anledning var all man genom kolleklivverksamhelen ville visa pä allernaliv lill den traditionella inslilulionsvården. Arbelsgruppen är f n. huvudman för ire inackorderingshem med vardera sju plalser. Inackorderingshemmen drivs i stiftelseform där represenlanler för lokal Röda korsorganisation ingår i slyrelsen. Vidare har arbelsgruppen slöll elt 25-lal gårdar och kollektiv som lar emol missbrukare. Slyrkan med kollekliven är all man där kan erbjuda någon form av produktivt arbele eller sludier. en hemmiljö med möjlighel lill nära personlig konlakl. krav och slöd från slabila människor. I arbelel på kollektiven ulgär man frän en helhelssyn på människan, där man bearbeiar problemen pä olika nivåer; individuelll, i relalion lill den närmasle gruppen och sell i ell samhälleligl perspektiv. SRK har på så säll velal bidra till ulvecklingen av boende- och behandlingsallernaliv där man stimulerar och tillvaratar människors egna resurser och som inle tvingar in människor i en passiv vårdlagarroll. Inom SRK/URK anser vi del också vikligl all som frivilligorganisalion koppla på där inackorderingshemmen och kollekliven inle ensamma förmår arbela 1. ex. genom ul-ålriklad informations- och opinionsbildande verksamhet, gemensamma aktiviteter i form av kurser, läger elc. Det är av synnerligen slorl värde atl denna verksamhel bedrivs av "vanliga" människor och ej av anslällda ijänslemän inom socialvården.

7CO anser all ulredningens beskrivning av klienlbehov och insliiulions-lyper inte ger en realistisk bild av den problemalik, som är aktuell i fråga om dagens ungdomsvårdsskoleelever. Organisationen anför.

Av de instiluiionsiyper socialulredningen beskriver, lorde del vara ivå, som ansells tillämpliga på dagens ungdomsvårdsskoleelever. Den första av dessa instiluiionsiyper. inslilulioner för krisbehandling, lorde vara avsedd

Prop. 1979/80:1 211

för i tidshänseende så begränsade insalser, alt de endasi i ringa mån molsvarar nuvarande ungdomsvårdsskolors funktion. Den andra inslitulions-lyp socialulredningen lar upp är avsedd för bl. a. ungdomar som är motiverade för behandlingsplanering och en tids problembearbelning. Platslillgången för kvalificerad frivillig vård vid ungdomsvårdsskolor och andra behandlingsinsliluiioner understiger behovet av sådan vård. Del lorde dock vara realisliskl alt, som också socialutredningen gjorl. räkna med alt Ivångsälgärder mot en belydande minoritet unga lagöverträdare och missbrukare ej kan undvaras under överskådlig lid. Enligl TCO:s uppfaUning har dock socialulredningen inle gell en realislisk beskrivning av de inslitu-lionsinsalser som eribrdras för dessa ungdomar med dålig motivation för problembearbelning. Inadekvala instiluiionsiyper kan medföra ogynnsamma effekler ur vårdsynpunkl. En annan följd skulle sannolikl bli alt en förhållandevis slor del av dagens imgdomsvårdsskoleelever, med behov av kvalificerade vårdinsalser och psykosocialt slöd, överförs lill kriminalvården därför alt åklagarmyndigheter och domstolar i dessa fall skulle bedöma socialvårdens insalser som otillräckliga för unga lagöverträdare. Socialulredningen har också uttalat alt den enskildes behov skall vara avgörande för socialvärdens insalser. Del är dock orcalistiskl all tro all iniressel av ell vissl samhällsskydd mol unga lagöverträdare med kvalificerad kriminalilel inle kommer all göra sig gällande ocksä i framliden. Socialulredningen har inle berört problemel all ungdomar med denna bakgrund skulle överföras till kriminalvården. Etl förslag i den riklningen måste förenas med ålgärder för all tillskapa vård- och behandlingsresurser, som kriminalvården behöver för all bereda dessa ungdomar kvalificerad vård minsl molsvarande den som i dag ges på ungdomsvårdsskolorna. Någon beredskap härför finns inte i dag.

TCO ulgår från alt ungdomsvårdsskolorna eller inslilulioner med ungefär molsvarande funktion även i framliden får uppgiften alt la hand om huvuddelen av unga lagöverträdare och missbrukare med anpassningssvårig-heler och vårdbehov som är särskill resurskrävande. Organisationen belönar vidare all den forlsalla utvecklingen av inslilulionsvården mäsle ske i en öppen och realislisk anda med klarl angivande av vilka inlressen som skall tillmätas belydelse. Della är enligl TCO;s mening en angelägenhet av största betydelse för dem som blir föremål för framtida institutionsvård, men också för den personal som skall ombesörja den.

Gävle kommun påpekar all del är utredningens uppfattning atl nuvarande spädbarns- och mödrahem saml upptagningshem bör kunna utmönstras. Delta synes kommunen rikligl när del gäller spädbarns- och mödrahem, men diskutabelt när del gäller upplagningshem. Kommunen anser vidare all del kan ifrågasältas om man inom ramen för den gjorda typbeskrivningen av inslilulioner har möjligheler all ge de inslilulionsinsalser som erfordras för ungdomar och belönar all inadekvala instiluiionsiyper och orealistiskt korta vårdlider kan medföra ogynnsamma effekler ur vårdsynpunkl.

Slutens invundrurverk framhåller all inslilulioner behöver lillgång lill tvåspråkig personal ålminslone vad gäller de slörre invandrarspråken.

Prop. 1979/80:1 212

Nyklerhelsvårdens unsialisförbund beklagar all ulredningen inle har gäll in på den särskilda frågan om rätlen alt omhänderla rusdrycker från den som är inlagen på vissa inslilulioner, Förbundel anför.

För allmän vårdanslali för alkoholmissbrukare gäller nu all föresländare får omhänderla berusningsmedel som anlräffas och all straffar stadgat för den som lill inlagen lämnar berusningsmedel. Av intresse i sammanhanget är också ell JO-beslul år 1975 angående omhänderlagande av rusdrycker vid ålderdomshem och enskilda vårdanslaller för alkoholmissbrukare m. m. Dessa frågor belecknas av JO som ell problemkomplex, som del erbjuder belydande svårigheier all komma lillrälla med. Avvägningar måsle göras i samklang med de allmänna målsäiiningarna för socialvården. Frägan borde därför enligl JO:s mening bedömas inom socialulredningens ram. varför ulredningen fick del av besluiel.

14.2 Frågor om huvudmannaskap

En slor majoriiet biand remissinslanserna ger ultryck för en positiv eller övervägande positiv inslällning till ulredningens förslag rörande vårdansvar, resursansvar och koslnads- och behandlingsansvar. Remissinsianser som lillslyrker förslaget ulan alt närmare kommenlera della är länsstyrelserna I Kalmur. Mulmöhus och Koppurbergs län, Botkyrku, Stockholms, Uppsula, Linköpings, Helsingborgs, Göieborgs, Varu, Västerås, Fulu, Gävle och Skellefteå kommuner, Svensku nykterhetsvårdsförbundet, Övervukurnus riksförbund. Föreningen Sveriges sociulchefer, Sveriges socionomförbund, Sveriges kommunultjänsiemannaförbund och LRF.

Kommunförbundet släller sig bakom ulredningens synsäll och påpekar atl delta praktiskt kan komma atl innebära all de "tyngre institutionerna" - ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbrukare - i många fall inte kommer atl ha ett primärkommunalt huvudmannaskap medan de mindre institutionerna av typ behandlingshem fortfarande i slor ulsträckning kommer atl ha primärkommunen som huvudman. Möjlighelen lill differentierade insliiuiionsresurser kan emellertid enligl förbundets mening erbjudas genom atl kommuner sinsemellan går samman.

Landstings.fÖrbundei molsälier sig inle ulredningens förslag men betonar all en förulsällning för all landslingen skall överta ansvarel för vissa inslilulioner är all de får fullständig ersällning från slalen för de koslnader som har samband med etl ändral huvudmannaskap för inslilulionsvården. Förbundel ger vidare ullryck för uppfallningen all den huvudman som driver en institution också i princip bör ha del formella kosinadsansvaret för verksamhelen. Principen för kostnadsregleringen mellan landsting och kommimer bör enligl förbundels mening utformas i överenskommelser mellan de Ivå kommunförbunden,

Luleå kommun anser del rikligl atl kommunerna får dela koslnadsansvarei med främsl landslingen. Kommunen förordar också en regional sam-

Prop. 1979/80:1 213

ordning av de inslilulionella resurserna och menar all della mäsle ske inle minst i BD-län med 1/4 av landels yla. Vissa principer såsom närhel lorde enligl kommunens mening också fä annan innebörd här än annorstädes. För alt institutionerna skall fylla sin uppgifl fordras en intim samverkan med kommunerna både i enskilda ärenden och i melodulveckling. Slora förändringar är nödvändiga, förberedelserna blir särskill vikliga och slora insalser för inlroduklion och ulbildning måsle lill.

Alkoholproblemalikers riksorganisuiion framhåller all kommunerna enligl förslagel ges skyldighel alt se till alt de som vislas i kommunen får den hjälp och del slöd som behövs och menar all kommunerna mol denna bakgrund bör i lag åläggas ell konkrel vårdansvar. Om i slällel landslingen ålades ell utvidgal vårdansvar, skulle detla enligl organisationens mening innebära atl helhetssynen blev lidande. Landslingens starka inriktning på sjukvård skulle vidare kunna innebära all vikliga aspekier kom vid sidan.

Riksförbundet uv Jöräldraföreningurnu mot narkolika nolerar med glädje all ulredningen uppmärksammal de problem som hänger samman med primärkommunall, landstings- och slalligl vårdansvar och bristen på samverkan mellan olika vårdinslanser. Förbundel menar att människor/värd-lagare i dag bollas mellan kommunala, landstingsdrivna och slatliga inrättningar som plottrar med olika och molsägande ålgärder. Ekonomiska och byråkratiska hinder stoppar mänga bra försök till hjälpinsatser. Ingen känner sig ha huvudansvard. Förbundel vill därför poänglera viklen av atl primärkommunen tar på sig huvudansvard för vården och framhåller au della innebär atl socialljänslen aklivi skall följa sin klienl genom en vårdkedjas alla länkar. Detla släller slora krav på samverkan mellan framför alli de sociala och de medicinska resurserna. Samordningsproblemen måste lösas. Siluationen förvärras enligl förbundets mening av atl vårdresurserna är synnerligen ojämlikt fördelade över landet. Förbundet framhåller att många kommuner hell saknar resurser för vård av missbrukare — framför allt av unga missbrukare och att drogmissbruk i dag inte är något slor-sladsfenomen. Brislen på värdplatser är enligl förbundels mening kaia-slrofal och måsle avhjälpas.

DecentruUseringsulredningen delar uppfallningen all verksiällighei i samhällsarbelel av den lyp institutionsvården ulgör inle skall vara en uppgifl för det cenirala slalliga organet inom den sociala verksamhelen. Del bör som socialulredningen föreslår vara möjligi för landstingskommunerna alt driva I. ex. ungdomsvårdsskolorna och anslallerna för missbrukare, samlidigl som kommunerna har vårdansvarei. En av förulsäliningarna för all syslemel skall fungera är dock enligl decentraliseringsulredningens mening all det klarl sägs ut vilkel organ som har koslnadsansvarei och vilkel som skall sörja för atl den som behöver social samhällsvård också får det.

Länsslyrelsen 1 Blekinge län finner starka skäl som talar för att landstingskommunen blir huvudman för sådana institutioner som i dag närmast motsvaras av ungdomsvårdsskolor och allmänna nykterhetsvårdsanstalter

Prop. 1979/80:1 214

för alkoholmissbrukare. Del behov av sjukvårdsresurser som måste tillgodoses lalar också för landstinget som huvudman. Del är enligl länsstyrelsens mening orealistiskt all tro all andra än de siörsla kommunerna i landet skall kunna driva sådana institutioner. Del kan enligl länsstyrelsens mening också sättas i fråga om varje enskill landsting förmår anskaffa nödvändiga resurser. Det förefaller länsslyrelsen nödvändigl all flera landsting gemensaml driver den typ av hem för vård eller boende, som skall bli beleckningen på de nya institutionerna, om inte kostnaderna skall bli orimliga eller vården åsidosättas. - Då det gäller vården av barn och ungdom -bortsett från del allra mesl vårdkrävande klientelet - menar länsstyrelsen all kommunernas socialtjänst torde kunna bygga upp erforderliga resurser, men alt ell nära samarbele är erforderligt med landstingei och dess barnpsykiatriska verksamhet. - Länsstyrelsen anser vidare att det är logiskt atl kommunen med det yllersla ansvaret också har vårdansvarei medan behandlingsansvaret bör delas mellan landstinget och kommunen. För kontinuiteten i behandlingen är del väsentligt all kommunen inte mister kontakten med en person som vårdas på en landstingsdriven institution. Då det gäller kostnadsansvaret är frågan enligl länsstyrelsens mening mera kontroversiell. Länsslyrelsen anser dock all landstinget såsom huvudman för institutionen även bör ha kostnadsansvaret. Resursansvaret bör enligl länsstyrelsens mening delas av landstinget och kommunen.

Flera remissinsianser vänder sig mot utredningens uppfattning att kostnadsansvaret inte generellt bör ligga på kommunen utan att i övrigl underkänna ulredningens förslag.

Riksrevisionsverkei menar all den huvudman som för all uppfylla sitl ansvar finner sig böra ta i anspråk insliiuiionsresurser också i första hand bör svara för därmed förenade kostnader. Kostnadsfrågan kommer då att få sin rätta tyngd vid val mellan olika möjligheter att tillgodose ell aktuellt hjälpbehov. Liknande synpunkter förs fram av Borås, Skövde, Örebro, Sundsvulls och Vilhelmina kommuner. Örebro och Vilhelmina kommuner påpekar i detla sammanhang alt oavsett hur frågan om kostnadsansvaret finner sin lösning är det vikligl all socialnämnden får ell avgörande inflytande vid bedömningen av vårdtidens längd i varje särskilt vårdärende. Om kommunen inle bereds möjligheter till etl sådant inflytande torde den få svårt att svara upp mot de krav som kommer att ställas på det yttersta vårdansvaret.

Malmö kommun framhåller att man i och för sig inser de administrativa och andra nackdelar som är förknippade med etl primärkommunalt kostnadsansvar då huvudmannaskapet är landslingskommunall. Del primärkommunala kosinadsansvaret har enligl kommunens mening å andra sidan så stora fördelar när del gäller all samordna melodulveckling och resursutveckling all man bör överväga om del inte går att förena det med landslingskommunall huvudmannaskap. Kommunen anser all delta skulle kunna uppnås t. ex. genom all landstinget avgifisvägen tar ul hela vårdkoslna-

Prop. 1979/80:1 215

den i del enskilda ärendet av primärkommunen. Landstinget skulle då endast få täcka eventuella underskott lill följd av låg beläggning eller oförutsedd kostnadsutveckling.

Även SACOISR och Sveriges socionomers riksjörbund ger ullryck för uppfallningen att vårdansvar och kostnadsansvar bör följas åt.

Ett mindre antal remissinsianser redovisaren mera utlalal krilisk inslällning till utredningens bedömning av frågorna om huvudmannaskap.

Kriminalvårdsstyrelsen anser alt del råder vissa motsättningar mellan ä ena sidan närhetsprincipen och utredningens övervägande i huvudmannaskapsfrågan saml å andra sidan en rikt differentierad och ändamålsenlig institutionsvård. Förslagel att förlägga huvudmannaskapet lill de största primärkommunerna och lill landslingen innebär enligl slyrelsens mening små uppiagningsområden och därmed starkt begränsade differenlieringsmöjlig-heler i instilutionemas behandlingsprogram. Slyrelsen finner vidare atl den splittrade ansvarsfördelningen, som den presenteras i belänkandel, med primärkommunall vårdansvar, landslingskommunalt resursansvar och statligt kostnadsansvar ger utrymme för motsättningar mellan de olika intressenterna och för en ojämn utveckling av institutionsvården. Vissa skäl kan enligt styrelsens mening tala för atl bibehålla staten vid etl odelal ansvar för ungdomsvårdsskolorna och vissa vårdinstitutioner för missbrukare av beroendeframkallande medel.

Socialstyrelsen betonar att riskerna för atl inslilulionsvården isoleras och på samma sätt som i dag blir en speciell behandlingsform är minsl om primärkommunerna har ansvar för kostnader och resursutveckling. Elt förenal vård- och kostnadsansvar skulle medverka till en starkare inlegrering mellan öppen och sluten vård och vore därför att föredra. Skulle kostnadsansvar och resursansvar övertas av landstingen blir del enligl socialstyrelsens mening av ännu större betydelse alt de öppna vårdresurserna förstärks. Styrelsen framhåller vidare alt socialtjänsten måste ha lillräckliga resurser för kvalificerat behandlingsarbete om man skall kunna upprälthålla en övergång till öppna och preventiva vårdformer. Detla är enligl styrelsens mening en förutsättning för riktiga prioriteringar mellan olika vårdformer. Den öppna vården bör vid behov utnyttja institutionerna som en av många resurser.

Länsstyrelsen I Gotlunds län framhåller inledningsvis alt det ulbud av alternativa vårdresurser som erfordras för att tillgodose skiftande individuella behov inle kan tillgodoses inom en ensam kommun som Golland och alt det därför krävs en samverkan med andra kommuner. Enligl länsslyrelsens mening skulle utredningens förslag om huvudmannaskap få allvariiga konsekvenser om man på samma sätt som förekommer inom åldringsvården indelar socialt utstötta och problemfyllda människor i vårdlunga och mindre vårdtunga grupper, där de vårdtunga behandlas av sjukvårdshuvudmannen och de enklare fallen av socialtjänsten. Länsstyrelsen påpekar att det ofta förekommer att åldringar är för sjuka för ålderdomshem men

Prop. 1979/80:1 216

för friska för långvårdssjukhus. De blir antingen kvar inom akutsjukvården för länge eller skrivs ut lill bostaden, där de inle erhåller någon eller endasi rudimentär vård. Länsslyrelsen belönar all del måsle förhindras alt sådana mellangrupper uppkommer bland sociali problemfyllda människor. Del är länsslyrelsens uppfaUning all landstingets huvudmannaskap kan förhindra institutionsplacering efler individuellt vårdbehov och den enskildes önskemål. På samma sätt som inom sjukvärden kan man förmoda alt endast i ell akutskede inslilulionsvård erbjuds ulom del egna landstingei. Därefter överförs vederbörande till hemortslandstingels vårdinstitution för fortsall behandling så snarl ske kan.

Länsstyrelsen i Västmanlands lån menar alt utredningen i principbetänkandet lade fram klara regler om ansvarsfördelningen mellan huvudmännen och alt det inle finns skäl all gå ifrån denna fördelning.

Sveriges läkarförbund framhåller alt utredningen i slutbelänkandel har frångått den slarka betoningen av kommunens ansvar för instilulionsbund-na sociala insatser. Enligl förbundels mening föreligger fortfarande samma skäl som anfördes i principbelänkandel all där så är möjligt organisatoriskt anknyta instilutionsbunden socialvård lill öppen social vård. En viktig och kanske nödvändig drivkraft till en sådan utveckling är enligt förbundet alt ge kommunerna kostnadsansvar för inslilutionsbundna sociala vårdinsatser. Förbundet anser att en generell lendens atl ålägga landslingen huvudmannaskapel jämte kostnadsansvaret för instilutionsbunden socialvård har flera nackdelar. Man riskerar sämre samband mellan öppen socialvård och instilutionsbunden socialvård. Del blir svårare all tillämpa principer om närhel och normalisering i vården. Tvister kan uppstå huruvida en viss person skall beredas plals på en institution eller inte. Del är också tveksamt om landstingen med sill tunga ansvar för sjukvården kommer att mäkta med atl bygga ul en instilutionsbunden socialvård. Sammanfattningsvis bör enligt förbundets mening därför kommunerna åläggas etl odelat kostnadsansvar för instilutionsanknulna sociala insatser och vidare också åläggas ett ansvar atl där så är möjligt organisera familjehem eller annat hem för vård eller boende avsedda för dem som behöver vårdas eller bo i annat hem än det egna. I den mån den enskilda kommunen inte kan anordna lämpade institutioner bör behovet tillgodoses genom landstingskommunerna enligl planer som upprättas gemensamt av landstingskommunen och kommunerna i områdel och redovisas för länsstyrelsen. Svenska läkuresällskupet är av samma uppfattning och tillägger för egen del atl del finns åtskilliga erfarenheler som talar för all ett genomförande av socialutredningens slutbetänkande kan innebära svårslitna tvister i det praktiska arbetet. Sådana tvister är enligt sällskapets erfarenhel på intet sätt ovanliga när det gäller attacker på sjukvården för alt man inte lar hand om "vårdbehövande" alkoholmissbmkare eller åldringar och omvänl klagomål på I. ex. alkoholislanslaller för all man väljer och vrakar bland vårdbehövande alkoholmissbrukare. Tvister av della slag har också lell lill all

Prop. 1979/80:1 217

landstingen ålagil sig ell odelat kostnadsansvar lör åldringssjukvården, oavsell på vilken inslilution den sjuke värdas. Denna tillämpning av principen om dt generelll kosinadsansvar synes i många avseenden ha minskal irrilationen i del prakliska vårdarbelel. Det synes därför sällskapel knappasi vara moliveral all införa en moisall reform när del 1. ex. gäller vården av missbrukare.

TCO menar all frågan om huvudmannaskapet är oiillräckligl utredd och hävdar alt en närmare beslämning av institutionsvårdens roll och omfattning i förhållande till sjukvården - och även kriminalvården - allijäml krävs som underlag för all la slällning. Ell lämpligl avvägl primärkommunalt kostnadsansvar bör dock enligl TCO vara en av ulgångspunklerna för den forlsalla prövningen av denna fråga. Vidare bör en jämlik vårdstandard garanleras oberoende av varierande förulsällningar i fråga om befolkningsunderlag och ekonomi i olika delar av landel.

14.3 Institutionsplanering

Remissinstanserna är eniga om behovel av en noggrann planering av in-stilulionsresurserna. Det råder däremol delade meningar rörande omfattningen av planerna och förfarandel i samband med all planerna upprättas.

Utredningens förslag tillstyrks ulan närmare kommenlarer av länsslyrelsernu I Slockholms, Kalmar och Malmöhus län, Uppsala, Linköpings, Göteborgs, Vara, Gävle, Skellefteå och Norrköpings kommuner, Övervakurnus riksförbund, Sveriges kommunultjänstemunnuJÖrbund och LRF.

Kommunförbundet ser med tillfredsställelse att utredningen anser all instilutionsplanering är en fråga för kommuner och landsting och inle en uppgift för länsstyrelserna. Enligl förbundets mening bör de kompetenskonflikter som kan uppstå vid delal huvudmannaskap kunna lösas i samband med all insliiutionsplanerna upprällas.

Lundstingsförbundet tillstyrker förslagel och framhåller all insliiutionsplanerna närmast blir instrumenl för dimensionering och lokalisering av institutioner inom länen. Planeringen börda enligt förbundets mening vidgas att omfatta även andra former av institutionell vård än den "tyngre" dvs. den som motsvarar dagens nykterhetsvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor. Förbundel avser här exempelvis kommunernas inackorderingshem för alkoholmissbmkare, som måste beaktas för en riktig fördelning av resursansvarel för de olika typerna av hem. I inslilutionsplaneringen mäsle enligt förbundet vidare ingå landstingens nuvarande institutioner för barn och ungdom. Även om beläggningen på dessa successivt har minskal under senare år till förmån för placeringar i enskilt hem genom socialvårdens försorg torde det enligt förbundets mening vara svårt att i framtiden vara helt utan institutionsresurser även för mindre barn.

TCO delar utredningens bedömning av behovet av institutionsplaneringar, men anser att facklig medverkan bör förekomma i planeringsprocessen.

Prop. 1979/80:1 218

TCO upplyser att sådan medverkan förekommer i nu pågående försök med instilulionsplaner. HundikuppJÖrbtmdens centrulkommitté menar atl inslilutionsplaneringen i dag är loppstyrd och föreslår all man i framliden lar till vara ert"arenheter från bl. a. vårdare och "palienler".

Nykterhetsvårdens anstultsförbund anser atl ålminstone i det skede där envar anställs plals i de nya länsplanerna skall avgöras - och där anslalts-förbundets medverkan synes böra övervägas - måsle det betecknas som en viklig tillgång och ell välgrundat krav all anslallens erfarenheler och synpunkler blir framförda och beaklade. Anslaltsförbundd anför vidare.

För de inslilulionskalegorier som är representerade i Nyklerhelsvårdens anslaltsförbund innebär i åtskilliga hänseenden del föreliggande förslaget, om det förverkligas, den siörsla omvälvning som sketl under de senasle sextio åren. Landstingels inlräde jämle primärkommunerna såsom ordinär huvudman och de härmed sammanhängande omläggningarna i fråga om anstalternas finansiering har för samlliga anstalter djupgående principiell och praktisk belydelse.

Främst för de allmänna anstalternas vidkommande innebär slopandet av nykterhelsvårdslagen - vilken innefaltar eller ulgör gmnd för de bestämmelser som nu i huvudsak reglerar verksamheten - alt deras hittillsvarande ram försvinner. Som led i övergången till en ny ordning får räknas med att befinlliga anstalter kan få starkt förändrade uppgifler, ändrat platsantal eUer ställas inför nedläggning. Självfallel måste inslilulionssektorn underkasta sig och aktivt främja en anpassning till ändrade förutsättningar och krav. Samtidigt är det, för den verksamhet som slår inför omvandling och för de människor som är engagerade däri, ett intresse att osäkerheten om framtiden inle blir alllför tyngande. I delta hänseende förefaller behandlingen av de instilulionsfrågor som socialutredningen aktualiserat vara mindre lycklig. 1 reformfrågor som för institutionerna varit långt mindre omfattande och ingripande har vanligen bedömningar kunnal göras och yllranden avgivas på basis av relativt klara och konkrela förslag. 1 molsals härtill förefaller behandlingen av inslitutionsfrågoma i socialutredningens slutbetänkande mera allmän och översiktlig. På praktiskt taget varje punkt där en i anstallsarbde verksam organisation eller person söker svar på frägor om den "egna" institutionens sannolika framtid och blivande villkor lämnar betänkandel endast plats för antaganden. Den oro och osäkerhet som detta framkallar dämpas inte av det förhållandet att grundläggande förutsäitningar för institutionernas verksamhet i stället gjorls beroende av förhandlingar på hög nivå, vari institutionerna inte har inflytande eller insyn.

Enligl anstallsförbundds åsikt skall vid behov i länsplaneringen även kunna ingå inslilulioner som inle är belägna inom del egna länel men som genom sin placering och användning kommer alt ingå i en region som be-Ijänar mer än elt län. Förbundet ifrågasäller vidare om man inle i samband med upprällande av inslilulionsplan även borde upprälla någon plan för vad insliiulionerna skall ha för resurser och vari man syflar med den behandling som skall lämnas. Härigenom skulle en klarare bild framstå av inslilutionerna och vilka resurser de har.

Prop. 1979/80:1 219

Länsstyrelsen i Skuraborgs län uppfattar den föreslagna lösningen som smidig och rationell och anser att den är gynnsam från samarbelssynpimkl, Arviku komniun bedömer instilutionsplanering som särskill viklig under den period när de slalliga institutionerna liiggs ned eller omvandlas lill förmän för primärkommunala och landslingskommunala institutioner. Svenska nyklerhelsvårdsförbundel ser med tillfredsställelse atl ulredningen från-gålt sitl förslag i principbelänkandel all länsslyrelsen skall faslslälla institutionsplanen och i slällel föreslår all planen endast skall redovisas lill länsslyrelsen. Della är enligl förbundels mening mera i linje med del genomgående kommunala huvudansvaret för vårduppgiften inom det sociala området. Förbundel vill underslryka viklen av atl del i inslilutionsplanen redovisas såväl medicinska som sociala behov och betonar all del är väsenlligl all parallella resurser inle skapas.

DecentruUseringsulredningen anser del vara ell sleg i räll riklning att socialutredningen har gått från sill tidigare förslag om en statlig prövning av planerna. Decentraliseringsutredningen ansluter sig till meningen i del senaste betänkandet au huvudmännen sannolikl i de allra flesta fallen kommer att enas om vilka resurser som behövs. Den planeringsdialog som socialutredningen länker sig kommer enligl decenlraliseringsutredningens mening atl vara en lillräcklig garanti för all länets institutioner skall drivas och vid behov byggas ut på elt ändamålsenligt sätl. Utredningen kan därför inte se att länsstyrelsen eller något annal slalligl organ behöver ha någon samordnande funktion enligl de länkar socialulredningen har redovisat.

Statskontoret ifrågasätter om det är lämpligt all planera vissa delar av socialvårdens resurser i särskild ordning. Om man ulgår från den helhelssyn som utredningen företräder borde det enligl slalskontorets mening vara naturiigare med en allmän vårdresursplanering som innefatlar dels större och mindre institutioner, dels socialvården i övrigl. Härigenom skulle det också bli möjligt att utnyttja de samlade resurserna bältre. - Stalskontorel framhåller vidare att institutions- eller hellre vårdresursplaneringen för socialtjänsten kommer att bli eu av de viktigaste instmmenten för att förverkliga framtidens socialvård. Hur statsmakternas intentioner förverkligas kommer i hög grad att återspeglas i vårdresursplaneringens ulformning. För atl de statliga organ som är berörda, länsstyrelsen och socialstyrelsen, skall kunna fylla sina uppgifter i deUa hänseende är det enligt statskontorets mening inle tillräckligt atl vårdresursplanerna endast anmäls för länsstyrelsen. Förslaget att adjungera tjänstemän från länsstyrelsens socialtjänstenhel och insliiulionerna lill regionala samrådsorgan kan enligt slalskonlorels mening leda lill oklarheler i ansvarsfördelningen m.m. Slatskonlorel är därför av uppfallningen alt länsslyrelserna och socialslyrelsen bör ha en formell delaklighel i ularbdande av värdresurs- eller instilutionsplanering enligl principbelänkandeis modell eller del av slatskonlorel i remissvaret på principbetänkandet diskuterade alternativa förfarings-

Prop. 1979/80:1 220

sällel, som innebär all granskningen av insliiutionsplanerna sker inom länsstyrelserna, medan faslslällandel av planerna i slällel åvilar socialslyrelsen, som därmed direkl får ell underlag för all bedöma hur slalsmakiernas intentioner beträffande socialvårdens uppbyggnad förverkligas. I båda dessa fall bör den av ÖSoS föreslagna sociala och miljömedicinska enhelen aklivi medverka i länsstyrelsernas insalser pä området. Riksrevisionsverkei för fram liknande synpunkler och framhåller bl. a. all det är nödvändigl alt planerna ges in till socialslyrelsen för all denna skall kunna fullgöra sin centrala planerings- och iippföljningsroll.

Spri framhåller alt planering av de institutioner socialutredningen diskulerar endasi är en del av planeringen inom både kommun och landsting. De båda huvudmännen har atl med ulgångspunkt från behov planera vård-och serviceresurser inom olika områden. Atl låta planering av institutioner handläggas av ett särskilt organ förefaller därför felaktigt. I stället bör planering av erforderliga institutioner ingå i en samordnad planeringsprocess mellan primärkommuner och landsting. Berörda huvudmän bör tills vidare ha frihet alt själva ulforma den organisation som krävs för alt genomföra en samordnad planering.

Länsstyrelsen i Blekinge län är för sin del av den uppfallningen all del bör skrivas in i lagen att länsslyrelsen har all faslslälla en för länet gällande inslilulionsplan om överenskommelse inle kan nås mellan landsting och kommun. Länsslyrelsen i Gävleborgs län menar atl del med den föreslagna lösningen av inslilutionsplaneringen blir svårt för länsstyrelsen all fylla de krav på tillsyn som föreskrivs i socialljänsllagen. Länsstyrelsen I Värm-lunds län fömlsäller all inslilutionsplanen kommer atl upprällas i ell för kommuner och landsting gemensamt organ där också länsstyrelsen blir representerad. Med hänsyn härtill synes det länsstyrelsen knappasi meningsfullt alt - som ulredningen föreslår - tillsätla ett parlamentariskt organ på länsnivå för att nå överenskommelse om planen, då samarbelsorganel inte kunnat uppnå enighet. Kan enighet inle nås inom samarbelsorganel bör enligl länsstyrelsens mening frågan i slällel överlämnas lill regeringen eller socialslyrelsen. Länsslyrelsen förordar all socialstyrelsen far falla beslul med besvärsräll lill regeringen. Länsstyrelsen i Koppurbergs lån föreslår med hänsyn till behovel av en samlad överblick över rikets vårdinslilutioner lill såväl funktion som lokalisering all inslilulionsplaner-na underställs socialslyrelsen. Oberoende av vilken myndighet som i detta sammanhang väljs bör vidare enligl länsstyrelsens mening myndighetens uppgifl beslå i annal och mera än all endast stå som mottagare av redovisade planer. Länsstyrelsen förordar därför att redovisade planer också prövas av tillsynsmyndigheten och att denna i fall av underkännande tilläggs befogenhel atl ulfärda erforderiiga ålägganden. Helsingborgs kommun är av uppfattningen atl institulionsplanerna också bör omfatta institutioner av typ behandlingshem inom den psykiatriska verksamheten. Sundsvalls kommun ser det som viktigt alt även mindre hem och institutioner som i

Prop. 1979/80:1 221

dag drivs av enskilda primärkommuner, t.ex. inackorderingshem för barn och vuxna, behandlingshem, sommargårdar, lonårshem osv. tas upp i inslilulionsplan vid bedömningen av behov, resurser m. m. Denna lyp av inslilulioner utgör enligt kommunens mening en betydande resurs, som del vid en helhelsbedömning av instilutionsbehov inle lorde vara möjligi all bortse ifrån.

14.4 Institutioner som drivs av frivilliga organisationer

Flera remissinstanser diskuterar den roll inslilulioner som drivs av frivilliga organisationer spelar i dag och de möjligheter som finns atl även i framliden la till vara de resurser sådana institutioner innebär.

Nykterhetsvårdens unslullsförbund påpekar alt organisationer av vitt skilda slag står bakom en del av institutionerna för alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare och att frågan i vad mån sådana existerande engagemang kan innefatta värden, som förtjänar all tillvaratagas vid övergången lill en ny organisation, har förbigåtts av utredningen. Däremol har ulredningen funnil del viktigt all begränsa ulrymmel för nya insliiulionsengagemang från organisationernas sida. Utredningens magistrala påpekande all del inte kan vara någol angelägel intresse för organisationerna atl binda resurser i institutionsverksamhet borde osökt ha väckt frågan varför organisationer på sätt som skett gått in i ell besvärligt och notoriskt olönsamt arbele. Sammanfattningsvis måste det enligt förbundels mening konstateras all de frågor som gäller organisationers insalser i instilutionssammanhang fåll en helt otillräcklig belysning. Förbundel kan inle dela utredningens åsikl, all endasi kommun och landsting skall vara huvudmän för institutionerna utan vill framhålla vikten av alt frivilligorganisationerna även i fortsättningen ges möjlighel all bedriva institutionell verksamhel.

Nykterhetsrörelsens lundsförbund anser atl utredningens tankar belräffande organisationers möjligheter alt starta nya institutionella vårdresurser kommer all förhindra en progressiv utveckling. Förbundel framhåller all många frivilliga organisationer har slarlal och sedan länge drivii vårdinsli-lulioner och atl de i många fall har varil banbrytande när det gäller behandlingsformer. Del måsle enligt förbundels mening vara fel alt inle la till vara den resurs som dessa institutioner utgör. Förbundel fömtsätter därför att lagsliftarna kommer atl ålägga kommuner och landsting att vid arbetet med institulionsplanerna positivt pröva de frivilliga organisationernas möjligheter både atl fortsätta alt driva befintliga institutioner och atl starta nya.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet vill betona att samverkan i institutionsfrågor inle enbarl skall ske mellan primärkommunerna och landstingen utan även med ideella organisationer. Möjlighet bör även i framliden finnas för dessa organisationer atl slå som huvudman för institution. Den fiexibililel som präglar ulredningens förslag om olika inslitutionsresurser pekar enligt förbundets mening klarl på behovet av organisationernas med-

Prop. 1979/80:1 222

verkan. Viljan all finna nya vägar och försöksverksamheler präglar ofla organisafionernas insatser i dagens socialvård. Möjlighelen all ulnyllja sådan medverkan bör beaklas vid ulformning av inslitulionsplaner.

Riksförbundet mot alkohol- och nurkoiikumissbruk menar all såväl öppna som slulna vårdinslilutioner med fördel bör kunna drivas även av frivilliga organisationer.

Svensku Diukonsällskapet anser all även om avsleg enligl utredningens uttalande skall kunna göras från principen all vårdinstitutioner inte skall drivas av enskilda - och alt sådana "avsleg" skall bedömas "i posiliv anda", hade det varit befogal med en skrivning i en mera posiliv och generös anda.

Frälsningsarmén förutsäller all samlal tas upp i myckel god lid, innan några förändringar av huvudmannaskapel sker. Vidare utgår Frälsningsarmén från alt frågorna om nedskärning av platsantal och eventuell förändring av vårdinnehållet blir föremål för överläggningar med sådana tidsmarginaler, att övergångssvårigheler elimineras i möjligaste mån. Frälsningsarmén anför vidare bl. a.

Alltsedan mitten av 1940-lalel, då landslingen blev huvudmän för barnhemmen, har Frälsningsarmén kunnal glädja sig ät elt gotl och förtroendefulll samarbele med landstingen vad angår barnhemmen. Resurser har slällls lill förfogande i behövlig ulslräckning. Frälsningsarmén driver den siörsta enskilda nyklerhetsvårdsanstallen i rikel, nämligen Kurön, som varil i bruk i mer än 60 år. För Frälsningsarméns vidkommande har Kurön inneburil dels ell slarkl ekonomiskl engagemang, della särskill under lidigare år, innan slalen generöst ställt erforderliga medel lill förfogande, dels etl personelll engagemang, som krävt och kräver oavlåtlig uppmärksamhel. Varken socialslyrelsen eller Slockholms läns landsting, lill vars ansvarsområde Kurön lorde komma atl höra, har tagit någon konlakl med Frälsningsarmén och diskuierat Kuröns framlid. - 1 likhet med andra organisationer har Frälsningsarmén slräval efter all anpassa hjälpinsatser till de behov som gjort sig gällande. År 1973 startades t.ex. Nylösegården i Göleborg. "Gården" drevs från begynnelsen och drivs alllfori som ell inackorderingshem. Del visade sig emellertid svårl alt få ekonomiskl slöd frän del allmänna under de försia åren. Nu utgår dock bidrag enligl gällande föreskrifter för inackorderingshem och möjlighelerna all hjälpa missbrukare av olika slag bar därmed väsenlligl ökal. Hemmel har plals för 16 patienter. I Slockholm håller ell liknande hem f n. på att iordningställas. Delta hem kommer atl få plals för 19 patienter. När Slockholms läns landsting ej längre hade behov av Skogsbo som mödrahem, omvandlades inslilulionen till ell slags inackorderingshem för missbrukare och vinddrivna medmänniskor i behov av skydd. Trots behjärlansvärda insatser från hemmels sida lämnar slalen ej några fasla bidrag lill verksamhelen. Nacka kommun "prenumererar" på några plalser och betalar för dem i vederbörlig ordning. För Frälsningsarmén utgör Skogsbo en kännbar ekonomisk ansträngning. Del bör lilläggas all Skogsbo alllid är fullbelagl. Sundsgården - Frälsningsarméns inlernalskola för pojkar - startade för mer än 30 år sedan. Den har visat sig behövas genom alla år. Enligt samstämmiga uppgifler från barn- och ungdomspsykialriska kliniker och sjukhus saml

Prop. 1979/80:1 223

från kommunalt och regionall hall ulgör Sundsgården ell värdefulll allernaliv i behandlingen av psykiskl och/eller sociali slörda barn och ungdomar. Där nås påtagliga resullal. Skolans alla plalser är uppiagna. Bidrag ulgår från de landsting och kommuner, som placerar sina elever på Sundsgården. Eleverna kommer huvudsakligen på remiss från de olika barn- och ungdomspsykialriska klinikerna och sjukhusen i landel.

Svenska kyrkuns diukoninämnd underslryker viklen av all en kommande lagstiftning utformas så all den alltfort ger utrymme för ell enskill vårdhuvudmannaskap av den typ diakoniinstitutionerna representerar. Diakoninämnden anför.

Ulredningen är i sina uttalanden ytterligt posiliv och välvillig lill fria och av folkrörelser inspirerade insatser inom socialljänslen (s. 639). De ökar gemenskapen, är "drivkraft för nya idéer" och "tillfördel sociala arbelet personella resurser av myckel slort värde". Man ser med tillförsikt fram emol dl ulvidgat samspel mellan samhället och folkrörelserna, som kan ge de senare "en vidgad roll i samhällsbyggandd". Diakoninämnden finner dock anmärkningsvärt, att utredningens positiva allilyd genlemol de frivilligt verkande krafterna i samhället ej längre räcker lill, dådet blir fråga om enskilda huvudmäns ambitioner all bedriva inslilulionsvård. Utredningen hävdar energiskt, alt enskilda organisationer ej bör starta nya institutionella vårdresurser, som det ankommer på samhället atl tillhandahålla. Endast "bärande motiv för avsleg från denna huvudprincip" bör kunna prövas i positiv anda. Utredningen tror sig även kunna göra frivilligorganen en tjänst genom atl förutsätta att det inte kan vara någol angelägel inlresse för enskilda huvudmän att binda sina resurser vid administrativ verksamhet av detta slag (s. 640). För diakoninämnden står del fulll klarl, atl del i första hand är för människans skull, som frivilligorganen vill nyttja sina personella och administrativa resurser till instilulionellt vårdarbete. Erfarenheten har dessulom visat atl de enskilda huvudmännen ofta lyckats nedbringa de administrativa kostnaderna till jämförelsevis blygsamma belopp. Ulredningen har synbariigen inte förmälts överge sin från principbelänkandel kända reslriktiva hållning lill den enskilda inslilulionsvården. Med den helhelsaspekt på människan som vårdobjekl, som diakoninämnden omfattar och som innebär alt i helhelsbilden också räknas med en elisk-religiös dimension, har nämnden svårt atl acceplera utredningens förbehällsamma skrivning på denna punkl. Nämnden noterar med tillfredsställelse, att utredningen i slor ulslräckning bygger på principer om hänsynstagande lill den enskildes hela situation och önskemål och om en breddad, demokratisk vårdbas. Detta ger enligt nämndens övertygelse utan tvivel starka argumenl för ell vårdutbud från diakonins sida även inom institutionsvården. Ej minsl de smärre vårdenhelerna i enskild regi med möjlighet alt bereda allernaliva miljöer för vårdlagare bör ha stora förulsällningar all molsvara de krav som kyrkan likaväl som samhällel har räll alt ställa på institutionsvården. Diakoninämnden har lill sig ansluina en rad av den svenska kyrkans diakoniinstitutioner. Bakom dessa finns en lång, mer än hundraårig iradilion. Ålskilliga av dem arbelar efter av Kungl. Maj:i respektive regeringen faslslälld siadga. De har ulvecklal en rad pionjärinsatser likaväl som iradilionella och med samhällels egen verksamhel parallella vårdutbud. Del allernaliv de har erbjudil i vårdpanoramat har varil en av

Prop. 1979/80:1 224

krislen människosyn präglad vårdmiljö. Genom dem har kanaliserals en bred folkvilja lill medmänsklig hjälp. Belydande ekonomiska uppoffringar har kommil del svenska samhällel till gagn. I stor ulslräckning bedrivs dessa inslilulioner i dag i samverkan med samhällels egna organ för motsvarande vardakiiviieter och med ekonomiskl slöd av såväl samhällel som den enskilde huvudmannen. Diakoninämnden tror sig kunna konstalera alt dessa inslilulioner skapai respekl och uppskallning för gedigna vårdinsalser. 'I ill del redan anförda skall läggas ylleriigare en för svenska kyrkan myckel angelägen aspekl. De lill diakoninämnden ansluina diakonianslal-lerna har lillkommil som utbildningsanslaller för diakoner och diakonissor i svenska kyrkan. Vid institutionerna har dessa fåll den träning som varil nödvändig för deras kommande vårdinsalser. Värdideologisk deball och värdering har kunnal föras jämsides med del prakliska arbelel, vilkel förlä-nal en realistisk profil åt den diakonala ulbildningen. Därigenom har man byggt upp en på egna erfarenheler grundad sakkunskap och förirogenhel med värden och klieniernas/palienlernas inre och yllre silualion. Diakoninämnden ser sålunda i kyrkans diakonala inslilulioner ell ulomordenlligl viktigt komplemenl till - och genom ulbildningen en förulsällning för -kyrkans öppna församlingsdiakonala akiiviieter. De ingär därmed som etl led i uiövandel av kyrkans i församlingsslyrelselagen faslslällda diakonala kompelens.

KDS uppfallar ulredningens ullalanden om de enskilda organisationernas framtida insalser som mera snäv än generös. All samhällel inte alltid kan vara villigt atl ta på sig del ekonomiska ansvarel för institutioner som startats av enskilda men sedermera "havererat" är enligt KDS förståeligt. KDS menar emellertid atl samhället lorde både ha hafl och ha mera alt vinna än att förlora på en samverkan med andra sammanslutningar även i fråga om institutionell social verksamhel. Del torde enligt KDS räcka att här erinra om de insatser som gjorts av Svenska kyrkans diakoni och av skilda frikyrkosamfund inom den institutionella åldringsvården och alkoholistvården. Alltjämt föreligger enligt KDS mening ett behov av insatser från organisationer och sammanslutningar även när det gäller institutionell social vårdverksamhet. Särskill gäller delta sådana verksamheler som ulgör kompldteringar av samhällets insatser och nya verksamhelsgrenar av pionjärtyp. KDS framhåller alt sådana aktiviieler självfallel bör planeras i samförstånd med samhällels sociala organ och påpekar att det enligl lag fordras socialstyrelsens godkännande för nyetablering av vårdinstitutioner. Socialstyrelsen är också tillsynsmyndighet över dessa. Några restriktioner för instilutionell vårdverksamhet etablerad och driven av enskilda organisationer och sammanslutningar utöver dem som redan finns torde enligt KDS mening inte behövas. KDS vill understryka, att alla parter har myckel alt vinna på en generös prövning av enskilda inilialiv även på detta område.

Norrköpings kommun anser all den flexibilitet som präglar utredningens förslag om olika insatser av institutioner i det sociala arbetet klarl pekar på behovel av organisationers medverkan. Viljan all finna nya vägar och för-

Prop. 1979/80:1 225

söksverksamheter priiglar enligt kommunens mening ofta organisationers insalser i dagens socialvård. Möjlighelerna att utnyttja sådan medverkan bör enligt kommunen beaktas vid ulformning av instilulionsplaner.

15    Enskilds kostnadsansvar

Utredningens förslag rörande enskilds kostnadsansvar för socialt bislånd lillsiyrks eller lämnas utan erinran i sina huvuddrag av flertalel remissinstanser. Etl betydande antal remissinstanser kritiserar dock de föreslagna reglerna om föräldrars kostnadsansvar. Även i övrigl förekommer viss kritik mol enskilda punkter i förslagel.

Förslaget tillstyrks utan närmare kommentarer av Uppsulu, Helsingborgs, Stenungsunds, Gävle och Skellefteå kommuner, Sveriges socionomers riksjörbund och LRF.

Kriminulvårdsstyrelsen betonar atl förslagel att begränsa den enskildes kosinadsansvar för socialtjänstens insatser innebär etl stöd för kriminalvårdens ansträngningar att hjälpa klienterna att sanera sin ekonomi. Det är enligt styrelsens uppfattning ur såväl principiell som praktisk synpunkt viktigi att samhällets bistånd i sociala nödsituationer inte är förbundet med ekonomiska återkrav som kan ytteriigare förvärra klienternas svåra ekonomiska situation.

Vuru kommun instämmer i utredningens synpunkter och framhåller att det är självklart och nödvändigt att återbetalningsskyldighet skall kunna föreskrivas för bistånd enligt 68 i socialtjänstlagen. Om denna möjlighet inte fanns skulle det enligt kommunens mening kunna bli så alt kommunerna i vissa sammanhang inte gör en extra ekonomisk satsning för den enskilda personen.

Sveriges lökurförbund delar utredningens sammanfattande synpunkt, atl socialtjänstens insatser principiellt skall vara förenade med frihet från kostnadsansvar för den enskilde. Särskill i de fall då klienten först har behövt motiveras att ta emot de behövliga hjälpåtgärdema skulle det enligt förbundets mening vara helt orimligt att utkräva ekonomisk ersäUning.

Örebro kommun delar i sak utredningens uppfattning om kostnadsansvaret men menar att utredningens uttalande att man förordar "en principiell frihet från kostnadsansvar" för enskilda som erhåller bistånd genom socialtjänsten är mindre väl valt eftersom huvuddelen av den verksamhet som ingår i begreppet bistånd är avgiftsbelagd. Så är exempelvis fallet med stora delar av barnomsorgsverksamheten, äldreomsorgen, den sociala hemhjälpen och färdtjänsten. De områden där socialutredningen förordar frihet från kostnadsansvar är egentligen endast ekonomisk hjälp samt stöd-och hjälpinsalser av behandlingskaraktär. Vilhelmina kommun för fram liknande synpunkter. 15   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 226

Kummurråiien i Göteborg anser i likhel med ulredningen all del är vikligl all den enskilde blir informerad om när ulgivel bislånd kan komma all återkrävas. Kammarrätlen är därför posiliv lill förslagel alt ekonomisk hjälp som har lämnats med slöd av 6 S får återkrävas endasi om hjälpen har givits under villkor om aierbelalning. Synpunkten all hjälplagaren bör vara medveten om skyldighelen atl återbetala erhållen ekonomisk hjälp gör sig emellertid gällande även i de fall som regleras i 24 8 försia styckel. Enligl kammarrättens mening bör del därför övervägas atl införa en molsvarande föreskrift även för dessa fall. - Kammarrällen framhåller vidare alt del i socialljänsllagen bör las in en regel om atl återbelalningsskyldighet föreligger även i de fall ekonomisk hjälp har erhållits på orikliga uppgifler. Arviku kommun har samma uppfaUning i denna fråga och betonar atl man genom atl la in en sådan regel undviker missförslånd i koniaklen mellan den enskilde och myndighelen, samlidigl som lilllron lill uppgifter som bör ligga till grund för myndighdsulövningen ökar. Även Kurlstuds kommun anser atl del föreligger ell behov av all direkl i socialljänsllagen ange all ålerbelalningsskyldighet föreligger i dessa fall.

Nykterhelsvårdens unslullsförbund konstaterar all utredningen inle finner anledning all föreslå ändring i beslämmelserna i lagen om allmän försäkring (AFL) angående reducering av ulgående socialförsäkringsförmåner under tid som institutionsvård erhålls och påpekar atl den som vårdas på enskild eller allmän vårdanstalt får sina pensionsförmåner reducerade. Särskilt borttagandet av del kommunala boslad sti I lägget har enligl förbundets erfarenhet väckt slor irritation och rönt berättigad krilik från såväl vårdlagare som socialarbetare. Förbundel finner behov föreligga atl det görs en översyn av AFL:s bestämmelser och då särskilt med beaktande av borttagandet av del kommunala bostadstillägget.

TCO och Sveriges socionomförbund anser i molsats till utredningen all olika vårdformer skall vara neutrala vad gäller koslnader och all samma regler som gäller för vislelse på sjukhus bör gälla också vid annan inslilulionsvård.

Länsstyrelsen I Jämtlands lan har ingel alt erinra mot atl hjälp, som lämnats enligl 68 i den föreslagna socialtjänstlagen skall kunna återkrävas om hjälpen givits under villkor om återbetalning. Vad beträffar hjälp som utgivits med stöd av 5 8 är länsstyrelsen mera tveksam. Det ligger enligl länsstyrelsens mening i sakens natur all del främsl är de svaga grupperna i samhällel som efterfrågar dylikt bislånd från socialljänslen och det förefaller mindre skäligl all ålerbelalningsskyldighel skall föreligga belräffande hjälp som de haft räll alt ulfå. Man kan enligl länsslyrelsen även göra en jämförelse med andra sociala förmåner, I.ex. sjukpenning, arbelslöshels-ersältning eller handikappersättning. Dessa återkrävs inle även om situationen förbättras för den som uppburit förmånen. Länsslyrelsen anser atl del bör vara lika legitimt all uppbära bislånd från socialljänslen. Frågan om förskollering av en förmån eller ersättning bör enligl länsslyrelsen kun-

Prop. 1979/80:1 227

na lösas dels genom att försäkringskassans möjligheler all ge förskoll ökas och dels genom all förskollsregler och smidigare utbelalningsförfarande införs för respektive förmån. Länsslyrelsen finner det däremot självklarl, atl ekonomisk hjälp som tillskansats genom medvelel oriktiga uppgifter regelmässigt skall återbetalas, om inte synnerliga skäl talar häremol.

Kulmur kommun avslyrker generell ålerbelalningsskyldighel för den som får socialbidrag och är i arbdskonfiikl. Kommunen framhåller som grund för denna inslällning all återbelalningsskyldighelen bör vara likvärdig för alla behovsgrupper.

Länsslyrelsen i Väslmanlands län påpekar all regeln om ömsesidigl ansvar makar emellan för utgivet socialt bidrag inte har överförts till den nya lagen och ställer frågan vem som är ålerbelalningsskyldig för erhållet socialbidrag under arbetskonflikl, hustrun och barnen som varil bidragsberättigade eller mannen som varil indragen i arbdskonfliklen men ej uppbu-ril någol socialbidrag.

Mulmö kommun biträder de principer som ligger lill grund för ulredningens förslag. När det gäller de konkrela förslagen vill kommunen dock efterlysa dl förtydligande på en punkl. Ulredningen föreslår olika former av skyddat boende för missbrukare. Denna verksamhel kan, enligl kommunen, inle belecknas som helinackordering för äldre eftersom den lill slor del kommer all beröra personer under pensionsåldern. Eftersom del rör sig om etl långvarigt boende och eftersom de akluella klienierna i allmänhel kommeratt ha förtidspension finns del, enligl kommunens uppfaUning, anledning alt göra det möjligt för kommunen all la ul en rimlig avgifl.

Göieborgs kommun ansluler sig lill ulredningens förslag all slöd och hjälpinsatser av behandlingskaraklär inle skall vara förenade med koslnader för den enskilde. Kommunen vänder sig dock mol all den som genom socialnämndens försorg berells vislelse och vård i enskill hem eller på in-stitution - andra än de äldre i servicehus - inte skall behöva svara för kostnaderna härför. Som en del av den enskildes egenansvar och även som led i social rehabililering mäsle det enligl kommunens mening anses väsenlligl all den enskilde efler förmåga bidrar lill kosinadema för sill uppehälle.

Länsstyrelsen i Slockholms lån vill i della sammanhang nämna alt anlalel ärenden enligl socialhjälpslagen där kommunerna hos länsslyrelsen väcki lalan om aierbelalning av ulgiven hjälp markanl har ökal vid länsslyrelsen i Slockholms län, från 30 ä 40 per år i början av 1970-lalel lill över 200 per år under de senasle ire åren. Denna uiveckling har beroll på elt ökal anlal ärenden, där föräldrar med i och för sig goda inkomsler i försia hand använder dessa lill invesleringar i kapilalkrävande objekl såsom egna hem, båtar, bilar elc. och därmed släller socialnämnden inför fullbordat faktum, nämligen atl de saknar medel för såväl sin egen som barnens försörjning. För atl i någon mån komma lill rätta med detta problem har kommunerna i ökad utsträckning lämnat hjälp mol ålerbelalningsskyldighel.

Prop. 1979/80: 1 228

Om den möjlighet försvinner som socialnämnden nu har all ålersöka hjälpen samlidigl som rälien lill bislånd ulökas all ovillkorligen gälla den som saknar medel och inle får behovel tillgodosett på annal sätt, föreligger enligl länsstyrelsens mening viss risk för all ansvarel för exempelvis barns försörjning i allt slörre utsträckning övervältras på kommunerna ulan all dessa har någon möjlighel all försöka slävja della. En sådan utveckling är olycklig såväl ur ren rätlvisesynpunkl som förföräldrarnas ansvarskänsla. Länsstyrelsen anser därför all fier möjligheler för kommun all ålerkräva ulgiven hjälp än de ire som redovisais i ulredningen bör anges i en kommande sociallag.

Som lidigare har framhållits rör den krilik som förs fram i della sammanhang främsl de föreslagna reglerna om föräldrars kosinadsansvar.

Sociulstyrelsen anser all del kan vara olyckligl alt genom ell kostnadsansvar yllerligare belasta föräldrarna i svåra silualioner, särskill när det gäller barn som har lagils om hand mol föräldrarnas vilja. Länsslyrelsernu i Jämilunds och Västerbouens län har samma åsikl och påpekar all samhällels inläkter i dessa fall får bedömas vara av marginell belydelse.

Föreningen Sveriges sociulchefer framhåller all f. n. endast ersällningsfrågan belräffande omhänderlagande för samhällsvård är reglerad i lag. Däremol ulgår inle lagsladgad ersällning för den mildare formen av omhändertagande, inackordering. Härför krävs all etl avtal görs upp mellan socialnämnden och vårdnadshavaren. Enligt det nya lagförslaget kommer del all finnas ivå olika former för placering ulom hemmel, frivilligi omhänderlagande enligt socialljänsllagen och ivängsomhänderlagande enligt den särskilda lagen om vård av underårig. Samma kosinadsansvar för föräldrar och barn bör gälla för båda formerna för omhänderlagande. Ulredningens huvudprincip all vård inle skall kosla den enskilde någol bör enligl föreningens mening inle heller i della sammanhang uleslula kosinadsansvar för kost och logi. Föreningen är vidare av uppfallningen all eftersom föräldrarna i normala fall svarar för barnels försörjning till 18 års ålder bör den nuvarande åldersgränsen för föräldrarnas ersällningsskyldighel utsträckas lill denna gräns, Slockholms kommun för fram samma synpunkler.

Ulredningens bedömning all barnels egna tillgångar inle bör kunna las i anspråk kritiseras av några remissinsianser.

Kammarrätten i Sundsvull påpekar all de föreslagna reglerna i detta avseende slår i mindre god överensslämmelse med föräldrabalkens reglering av underhållsskyldighelen mellan föräldrar och barn. Den av utredningen föreslagna skyldighelen för föräldrar all della i koslnaden för vården av barn som vislas i annal enskill hem än del egna kan således lägga elt större kostnadsansvar på föräldrarna än de har enligl föräldrabalken. Kammarrällen fömlsäller all den diskrepans som kan sägas föreligga uppmärksammas under del forlsalla lagsliftningsarbdd.

Familjelagssakkunniga uppger all de i sill förslag till ändring av 7 kap.

Prop. 1979/80:1 229

I 8 föräldrabalken behåller den nuvarande regeln all föräldrarna skall svara för barnels uppehälle och ulbildning bl.a. i den mån barnet inle har egna lillgångar. De sakkunniga anser all dén av socialulredningen föreslagna ul-vidgningen är principiellt oriktig även om, såsom utredningen anför, saken lorde ha mindre praktisk belydelse i de silualioner del här kan bli fråga om. Enligl de sakkunnigas mening bör emellertid antingen bestämmelsen i 25 8 försia slyckel socialtjänstlagen anpassas efter familjerättens regler eller också, vilket är mesl följdrikligl, andra styckets mera generösa regler gälla även i dessa fall.

Länsstyrelsen i Mulmöhus län menar all barnels egna lillgångar i försia hand bör las i anspråk vid utkrävande av del kosinadsansvar som avses i 25 S i förslagel lill socialtjänsllag. Länsstyrelsen anser också all det kan vara onödigt med en ekonomisk komplikation till de övriga som föreligger vid tvångsomhänderlagande och ser gärna alt kostnaderna i sådana fall stannar på kommunerna. Möjlighet för föräldrar all della i kostnaderna på frivillig grund bör dock föreligga.

Stockholms kommun anser all, i enlighel med föräldrabalkens regler om föräldrars underhållsskyldighel genlemol barn, i försia hand på barnet löpande bidrag såsom allmänt barnbidrag, bidragsförskoll, pensioner inklusive ATP och andra pensionsförmåner saml barnels övriga egna lillgångar försl och främsl skall tas i anspråk för all täcka kosinadema. Kommunen anser vidare atl etl begränsat ersällningsbelopp, förslagsvis ivå gånger bidragsförskottet jämte allmänl barnbidrag, bör behållas även forlsätlningsvis. Föräldrars ersällningsskyldighel föreslås inlräda försl när barnels egna medel ej är lillräckliga. Ersällning ur barnels löpande bidrag skall enligl kommunens mening regleras i lagstiftningen, så all den direkl kan ålerkrä-vas av omhänderlagande myndighel. Har barnel egna lillgångar eller egen förmögenhei bör koslnader ulöver vad som kan falla uianför den normala vården såsom ullandsresor, dyrbar ulbildning elc. ej bekoslas av samhälld.

JO belönar alt föräldrarnas ersällningsskyldighel inte gärna kan gå längre än den legala underhållsskyldigheten. Länsstyrelsen i Kopporbergs län har samma uppfattning.

Några remissinsianser diskuterar storleken av de ersättningsbelopp som föräldrarna bör kunna åläggas alt utge och de principer som bör gälla vid fastställande av ersättningsnormer.

Kommunförbundet framhåller att socialnämnden har möjlighet att sammanlagt från föräldrar återkräva 5 000 kr. per år eller drygt 400 kr. per månad. Först skall nämnden då dra ifrån bidragsförskott, allmänt barnbidrag och eventuella pensioner. Detta medför att det inle finns något utrymme kvar för återkrav såvida dessa sociala förmåner överstiger 5000 kr. Enligl förbundets mening bör denna konstruktion med maximerad gräns, som dessutom inte är basbeloppsanknuten, ändras och göras mer flexibel. Härigenom skulle betalningsansvaret bättre kunna anpassas till föräldrabal-

Prop. 1979/80:1 230

kens intentioner. Förbundet vill dock understryka att det är föräldrarnas betalningsförmåga som skall vara avgörande vid bedömningen och all möjlighet skall ges att ta hänsyn till speciella förhållanden. Läns.styrelsen i Koppurbergs län för fram liknande synpunkter och menar att en årlig omprövning av ersättningsbeloppen bör komma till slånd. En annan möjlighet är enligl länsslyrelsen all del görs en anknytning till basbeloppel. Örebro kommun finner all ersältningsbeloppen bör höjas och i framliden grundas på basbeloppel.

Fulu kommun anser atl del nuvarande systemet med fastlagt högsta möjliga återkravsbelopp av enskild vid omhänderlagande och placering av barn bör ändras, så alt en, med hänsyn till föräldrarnas ekonomi, skälig avgifl uttages. I anslutning lill detta föreslås att båda föräldrarna görs solidariskt betalningsansvariga även i detla sammanhang.

JO menar att utredningen har förbisett de särskilda problem som uppslår då bara den ene föräldern är vårdnadshavaré och den andre betalar underhållsbidrag. Enligt nu gällande regler skall den underhållsskyldige betala fastställt underhållsbidrag - vilket kommunen har rätt att uppbära med stöd av 728 barnavårdslagen - medan vårdnadshavaren skall bidra med skillnaden mellan 5000 kr., som är högsta ersättningsbelopp, och underhållsbidraget, allmänna barnbidraget, m.m. Beloppel blir i allmänhet helt obetydligt. JO påpekar att detla förhållande är principiellt otillfredsställande. Enligt JO:s mening bör båda föräldrarna bidra till kostnaderna för barnet var och en efler sin förmåga. Ålminstone vid längre vårdtider borde man därför snarare fastställa ett bidrag från vardera föräldern efter samma principer som gäller för underhållsbidrag enligt föräldrabalken. JO nämner även att förslaget saknar motsvarighel till 72 8 barnavårdslagen och att detla förhållande inte har kommenterats i betänkandel. Enligl JO:s mening bör gmndema för föräldrarnas ersältningsskyldighet kompletteras i syfte att skapa större ekonomisk rättvisa mellan föräldrar som inte har gemensam vårdnad om barnet. Föreningen Sveriges socialchejer och Stockholms och Örebro kommuner pekar på samma förhållande som JO. Enligl Föreningen Sveriges socialchefer och Stockholms kommun bör en beloppsgräns för ersättningsskyldigheten sättas för båda föräldrarna motsvarande bidragsförskottets nivå.

16    Förfarandet vid återkrav

Utredningens förslag tillstyrks ulan närmare kommentarer av Uppsala, Stenungsunds, Örebro, Gävle och Vilhelminu kommuner saml LRF.

Kommunförbundet konstaterar alt de regler för ålerkrav från enskild som utredningen föreslår i siorl sett är desamma som nu gäller men all ulredningen dock vill begränsa användandet av fullmaki för säkerslällande av belalning. Förbundet inslämmer i delta synsäll.

Prop. 1979/80:1 231

Även länsslyrelsen I Kopparbergs lån berör särskill brukei av ftrllmak-ler och anser atl utredningen har ägnal de problem som detta medför väl summarisk uppmärksamhel. Enligl länsslyrelsens uppfaUning är även del nägot begränsade gillande av dessa fullmakier som utredningen ger ullryck för, hell oförenligl med den även av utredningen i 27 andra slycket förslagel lill socialtjänstlag omfaliade principen, innebärande räu respektive skyldighel lill jämkning av ell i och för sig ostridigl ersättningsanspråk med hänsyn lill gäldenärens ekonomiska eller sociala förhållanden. Enligt länsslyrelsens mening bör man beslämma sig antingen för ell erkännande av dessa fordringsöverlätelsers berälligande, i vilkel fall ovannämnda jämkningsprincip hell bör vika, eller också bör uUryckligen i laglexi förbud meddelas mol fullmakter, som här avses, för vilkel fall även beslämmelsen i 17 kap. 4 8 lagen om allmän försäkring i följdriktighetens intresse bör ses över och anpassas lill förenämnda jämkningsprincip. Länsslyrelsen påpekar vidare atl del visseriigen låler sig sägas all fullmakt skall kunna tillgripas endasi under speciella omsländigheier såsom all återbelalningsskyldighet föreligger enligl socialljänsllagen och all del belopp fuUmaklen avser är sådanl all del kan överlålas innan det blir lillgängligl för lyftning. Enligl länsslyrelsens erfarenhel har emellertid sällan den fullmakiskrävan-de socialljänslemannen och, i än mindre grad, den tilltänkle fullmaklsgiva-ren respekl för eller kännedom om sådana - ur deras synpunkl selt - juridiska subliliteler. Länsslyrelsen förordar bl.a. med hänsyn lill del senasl anförda uUryckligl förbud mol del förekommande (miss-)brukei av fullmakter inom den ekonomiska socialhjälpens område. Det försök atl även fortsällningsvis silla på Ivå siolar som, enligl länsslyrelsens mening, ulredningens inslällning innebär, kan endast föranleda fortsatta olägenheter och risker för den enskildes rälissäkerhel.

JO påpekar att de föreslagna bestämmelserna om återkrav i princip inte lägger hinder i vägen för kommunen alt framställa krav direkt mot den enskilde även i fall där bifall till ersättningsanspråket uppenbariigen ej kan påräknas. Om den enskilde ändå går med på ett sådant krav från kommunen kan man befara att den i lagen avsedda sociala prövningen inte kommer till stånd. JO har kunnat konstalera att enskilda personer som utsätts för återkrav av socialhjälp inte alltid inser atl de kan motsätta sig kravet och detta gäller även fall där en ersättningstalan hos länsstyrelsen helt klart inte hade kunnat vinna bifall. Risken aU den enskilde skall missupp-faUa sina rättigheter är särskilt slor i de fall när vederbörande lidigare har lämnal fullmakt för kommunen att uppbära någon honom tillkommande förmån, t. ex. underhållsbidrag. Mera tilltalande vore därför alt knyta den sociala prövningen redan till kommunens återkrav, dvs. ange betingelserna för att återkrav skall få ske och inte endast för när ersällningslalan får bifallas. Anspråkets tillåtlighet bör enligt JO:s mening rimligen inte vara beroende av om den enskilde går med på det eller ej. Lånsstyrelsen i Västernorrlands län efteriyser klara regler om hur det

Prop. 1979/80:1 232

skall förfaras vid den enskildes vägran atl erlägga t.ex. ålderdomshems-eller serviceavgift. Länsslyrelsen framhåller att det är av stor vikl all så humana former som möjligt kan väljas med hänsyn till de speciella förhållandena.

Sociulstyrelsen menar all kostnaderna för att göra återkrav sannolikl är större än de belopp som kan drivas in, varför bestämmelser om återkrav helst inte bör införas.

Flera remissinstanser uppehåller sig vid frågan om lämplig myndighel för prövning av återkrav.

Kammurrätten i Göleborg delar utredningens uppfattning att det bör ankomma på länsslyrelsen att pröva återkrav i de av utredningen i förslagel tiU socialtjänstlag angivna fallen. Enligt kammarrättens uppfattning bör emellertid länsslyrelsen pröva kraven även om dessa grundas på allmänna skadeståndsrättsliga regler. Kammarrätlen anför i denna fråga.

En talan vid allmän domstol innebär att den enskilde ställs utanför det skydd som 278 andra slycket annars skulle ha tillförsäkrat honom. Den allmänna domstolen har inte som länsstyrelsen befogenhet alt jämka eller ogilla ett återkravsyrkande av hänsyn till den enskildes ekonomiska eller sociala förhållanden. Nu kan naturiigtvis invändas att del inle är särskill angeläget att bereda den som erhållit ekonomisk hjälp på oriktiga uppgifter ett sådant skydd. Å andra sidan framgår emellertid inte om utredningen avser att återbetalningsskyldighet skall föreligga endast om den enskilde avsiktligt eller av vårdslöshet lämnat oriktiga uppgifter eller om det skall räcka med att uppgiften objektivt sett är oriklig. Enligt nuvarande regler (33 8 b socialhjälpslagen) kan endast medvetet eller av grov vårdslöshet lämnad oriktig uppgift föranleda återbetalningsskyldighet. Till det sagda skall också läggas att det förefaller meningslöst alt fastställa återbetalningsskyldighet, om den enskilde därigenom skulle försättas i en sådan ekonomisk situation att han blir berättigad lill ekonomisk hjälp enligt 5 8. För sådana fall vore det motiverat att behålla en jämkningsmöjlighet. Ytterligare ett förhållande, som talar för att länsstyrelsen behålls som prövningsinstans i dessa frågor, är att en sådan ordning sannolikt ställer sig både enklare och billigare för såväl den enskilde som socialnämnden. Sammanfattningsvis anser kammarrätten atl samtliga frågor om återbetalning av ekonomisk hjälp enligt socialtjänstlagen även i framtiden bör kunna prövas av länsstyrelsen (eventueUt länsrätten). En annan sak är att om åklagaren för ansvarstalan mot enskild i fall som nu berörts socialnämnden naturligtvis bör kunna föra målsägandelalan.

Göteborgs kommun är av uppfattningen att socialtjänstlagens regler inte är fullständiga när det gäller att reglera kommunernas möjligheter att kräva enskild. Gmndas kravet på allmänna skadeståndsrättsliga regler har utredningen förutsatt att allmän domstol skall pröva anspråket. Utredningen hänvisar här till ett avgörande i Högsta Domstolen i ett mål om skadeståndstalan i anslutning till åtal för socialhjälpsbedrägeri. Kommunen är emellertid för sin del inte övertygad om att rättsläget genom denna utredningens hänvisning är helt klariagt. Kommunen skulle önska en uttrycklig

Prop. 1979/80:1 233

regel i socialtjänstlagen, vari det utsågs all krav som grundas på allmänna skadeslåndsrätlsliga regler skall prövas av allmän domstol. Det av ulredningen åberopade rätlsfallet innebär närnligen enligl kommunens mening inle annat än atl allmän domstol har behörighet alt pröva om anspråket kan las upp i den sedvanliga processordningen.

Kammurrätten i Sundsvull vill sälla i fråga om inle ärenden om återkrav av utgivet bistånd, som enligl kammarrätlens mening företer slora likheter med vanliga kravärenden hos allmänna domstolar, i stället borde handläggas av länsrätl,

Justitiekunslern menar atl de skäl som utredningen anför för alt prövningen inte kan förläggas till allmän domstol eller länsrätt inle är bärande. Del torde enligl justitiekanslern inle vara främmande för domstolarna att vid bedömningen av om och i vilken mån en förpliktelse skall åläggas någon la hänsyn till vederbörandes ekonomiska situation. Som exempel på en bestämmelse som ålägger domstol sådant hänsynstagande nämner justitiekanslern 6 kap. 2 8 skadeståndslagen.

Länsslyrelsen i Skaraborgs län finner det mer konsekvent och följdriktigt all prövningen av ålerkrav förläggs lill länsrälterna.

Även datuinspekiionen ullalar sig i princip för alt prövningen sker hos allmän domstol och anför i denna fråga.

Utredningen nämner inle särskilt all även framdeles möjligheten lill frivillig återbetalning bör prövas i försia hand men lorde likväl ha åsyftat detla. Även i detla avseende bör frivillighei och förtroende ha försteg framför ivång. En sådan ordning förulsälls också i 6 8 inkassolagen. Återkrav på nu angivet säll faller även i övrigl under regleringen i inkassolagen, varför bl. a. skall iakltas god inkassosed enligt 4 denna lag. Efler viss diskussion föreslår ulredningen all räiislig prövning av älerkravel - efler ulebliven belalning - skall anförlros länsstyrelse. Ell dylikl beslul av länsstyrelse kan komma all registreras och användas i kredilupplysningssammanhang (7 8 kredilupplysningslagen). Delta skulle innebära risk för intrång i den berördes personliga inlegrilel, men även kirnna molverka socialljänstens syften. Någon mer omfaltande registrering av domstols avgöranden i tvistemål förekommer av prakliska skäl emellertid inte f n. Någon förändring härvidlag är knappasi atl vänta. Del synes därför vara atl föredra alt få prövningen förlagd lill domsiol. Fördel fall ålerkrav framdeles kan komma alt prövas i summarisk process är inle denna slulsais lika självklar, eftersom regislrering av lagsökning och beialningsföreläggande f. n. förekommer och någon ändring i delta avseende inte kan förväntas. Av ulredningen framlagda skäl lill sill förslag atl föredra länsstyrelse framför domstol som prövningsinstans synes inte ha någon större bärkraft. Datainspektionen kan nämligen för sin del inle se all länsstyrelse skulle ha större möjlighel än domstol att ta hänsyn lill den ekonomiska belastning för den enskilde som återbetalning skulle innebära. Avgörande för en sådan prövning är inle vilken myndighel som gör den, ulan de regler på vilka den grundas. Ingel lorde hindra all i en evenluell lagregel om aierbelalning tas in en bestämmelse om att hänsyn skall tas till den betalningsskyldiges ekonomiska situation eller andra särskilda omständigheter. En sådan regel förekommer

Prop. 1979/80:1 234

i exempelvis 6 kap. 2 8 skadeståndslagen (1972: 207). Innan talan väcks bör dessulom socialnämnden, vilken är bältre skickad därtill än länsslyrelsen, som Ulredningen påpekar, pröva jusl de angivna frågorna. Nämnden kan också ålerkalla sin talan eller underlåta all begära verkställighet när den berördes silualion kan anlas komma all påverkas negaiivi vid eventuell återbetalning. Genom domstolsprövning i förevarande sammanhang vinnes också fördelen av alt alla ålerbdalningssilualioner bedöms av samma instans, eftersom i vissa silualioner (belänkandet s. 280) domstol ändå skulle komma all få pröva frågor av enahanda eller likarlal slag.

Ulredningens slällningsiagande i fråga om preskriptionstid för kommuns räll lill ersättning av enskild berörs i några remissvar,

Sveriges socionomers riksjörbund finner all ulredningens överväganden lill grund för besluiel all inte föreslå en förlängning av den treåriga preskriptionstiden är rikliga och inslämmer därför i förslagel i denna del.

Vara kommun känner en viss tveksamhet när del gäller preskriptionstiden pä tre år med tanke på all del skulle kunna innebära att nämnderna blev obenägna all lämna i och för sig behövlig hjälp. Socialulredningen har emellertid framfört all dessa ärenden är mer och mer sällsynla vilkel också kan vidimeras av kommunen. Även om Iveksamhel alliså råder när det gäller ireårsgränsen lillslyrker kommunen utredningens förslag belräffande denna.

Föreningen Sveriges socialchefer påpekar att den nuvarande treåriga preskriptionstiden vid ålerkrav kan innebära, att nämnden får väcka talan vid länsslyrelsen endasi för all bryta denna. Della gäller vid fall av hög återbetalningsskyldighd. Betalningen sker frivilligt men beloppel kan ofla inte betalas tillbaka i sin helhet inom den stipulerade treårsperioden. En längre preskriptionslid, förslagsvis fem år, skulle enligt föreningens uppfattning medföra att det i större utsträckning än som nu sker går atl undvika sådana processer. Stockholms kommun har samma åsikt.

17    Tillsyn

17.1 Allmänna synpunkter på tillsynsfunktionerna

Utredningens uppfaUning att tillsynen bör ulvecklas i andra former än detaljanvisningar och traditionell myndighetskontroll och att formerna för tillsynen därför bör förskjutas mol ett ökat inslag av bl. a. allmänna riktlinjer tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett betydande antal remissinstanser framför dock önskemål om en starkare tillsynsfunktion än den som utredningen har skisserat. Några remissinstanser anser å andra sidan att redan den föreslagna tillsynen utgör ell ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten.

Socialstyrelsen ser del som mycket angeläget att kommunerna ges frihet atl utforma socialtjänsten så att den anpassas till de skiftande behoven ute

Prop. 1979/80:1 235

i kommunema. Den detaljreglering som lagstiftning och stalsbidragsbe-stämmelser medför kan enligt styrelsen i många fall binda och konservera verksamheten på etl olyckligl sätl. Styrelsen framhåller atl den av utredningen föreslagna arbels- och rollförändringen kan göras möjlig bl. a. lack vare den kommunala expansion på del sociala området som ägl rum de senasle decennierna, varigenom kommunernas socialförvallningar har kunnal byggas ut och lillgången på kvalificerad sakkunskap har ökal.

Decentruliseringsutredningen anser all en förändring av den slatliga tillsynen så att allmänna rikllinjer, ulvecklingsarbde, forskning och försöksverksamhet ersätter detaljreglering och konlroll är ett väsentligt led i strävandena mol etl ökat regionalt och lokall inflyiande. Ulredningen påpekar att den inom andra områden genom olika förslag lill ålgärder försöker stimulera en utveckling i den riklningen. Ulredningen menar vidare atl del är självklart att lillsynen inte får ha ell sådanl innehåll alt tanken med en ramlag förfelas. Socialutredningens förslag all länsslyrelsen som regionalt statligt organ inom den sociala sektorn skall följa kommunens arbele inom socialtjänsten och vid behov kunna göra påpekanden bör därför endast avse avvägningar i det enskilda fallet - all den enskilde får det stöd och den hjälp som lagen avser att tillförsäkra honom. Socialnämndens politiska ansvar anses vara en tillräcklig gmnd för verksamheten i kommunens socialtjänst.

Även Sveriges socionomers riksförbund betonar värdet av en förskjutning av den statliga lillsynen mol ett ökat inslag av allmänna rikllinjer, utvecklingsarbele, forskning och försöksverksamhet. Förbundet varnar dock för risken alt servicenivån mellan kommunerna kommer all variera och menar att det i den statliga tillsynen ligger en viklig uppgifl atl bevaka all detta inte blir fallel.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att socialtjänstens standard i olika avseenden i en kommun kommer att bli beroende främst av kommunens ekonomi. Redan detta gör enligl länsstyrelsen att det får anses uteslutet alt en regional eller central tillsynsmyndighel lilläggs befogenhet att, inom ramen för en allmän tillsynsfunktion, ålägga en kommun att vidta beslämda åtgärder inom socialtjänsten. Då det gäller länsstyrelsens uppgifter i förhållande lill den kommunala socialtjänsten, bör i stället ökad vikt läggas vid vägledning, stimulans, utveckling och samordning.

Stuiskontrollkommitlén anser att den statskontroll som är inrymd i utredningens förslag i slort kan accepteras. Kommittén vill dock understryka behovet av att ämbetsverkens befogenheler att utfärda föreskrifter, anvisningar och allmänna råd klargörs mer uttömmande än vad som har skett i betänkandel. Enligt kommitténs mening bör en strävan vara att begränsa de slatliga ämbetsverkens möjligheter att utfärda föreskrifter och anvisningar av bindande natur gentemot kommunerna. I regel bör ämbetsverken kunna nöja sig med att till stöd och vägledning för den praktiska verksamheten på det kommunala planet lämna allmänna råd av ej rättsligt bin-

Prop. 1979/80:1 236

dande natur. Härigenom gagnas enligt kommittén i etl större perspektiv den kommunala demokratin och ökas möjlighelerna atl fördjupa medborgarinflylandel på olika samhällsseklorer. Kommittén framhåller all tanken bakom den av socialutredningen föreslagna ramlagstiftningen i stora stycken skulle förfelas om centrala ämbetsverk genom juridiskt bindande föreskrifter i väsenllig omfallning ges befogenhet att slyra kommunernas handlande. Mol denna bakgrund ifrågasätter kommittén om den föreslagna bestämmelsen i 308 i förslaget till socialtjänstlag om all länsslyrelsen skaU "även i övrigl tillse all socialnämnderna fullgör sina uppgifler på etl ändamålsenligl säll" hell går all förena med del synsäll som kommilién har angett. Kommilién förordar därför all man vid den forlsalla beredningen av utredningens förslag överväger möjlighelen all låla beslämmelsen ulgå.

Andra remissinstanser som uttrycker en posiliv eller övervägande posiliv inställning till förslagel år länsstyrelsen I Örebro lån, Uppsulu, Helsingborgs, Stenungsunds, Varu och Varbergs kommuner samt LRF.

1 kritiken mol de föreslagna tillsynsfunktionerna betonas främsl ell önskemål om förstärkning av tillsynsmyndigheternas ställning.

Statskontoret konstaterar att den föreslagna socialtjänstlagen genom sina starka inslag av rambestämmelser skapar delvis nya förutsätlningar för den statliga uppföljningen och tillsynen. Detta beror bl.a. på alt kommunerna ges stor frihel all själva ulforma verksamheten. Statskontoret är dock av den uppfattningen att del tillsynsansvar som socialstyrelsen har som cenlral myndighet inom socialsektorn måste ges elt reellt innehåll. Statskontoret anför i denna fråga följande.

Det är väsentligt att del i tillsynsarbetet skapas elt väl fungerande samarbete mellan socialstyrelsen och länsslyrelserna. De senare bör bl.a. ha möjlighel att vid behov anlita den expertis och specialkompetens som finns inom socialstyrelsen. Det bör också vara möjligt för socialstyrelsen atl kunna företa inspektion och ulredning om förhållanden i enskilda fall. Socialstyrelsen har som cenlral förvaltningsmyndighet för socialvård samt hälso- och sjukvård det högsta tillsynsansvaret inom denna seklor. Tillsynsansvaret bör enligl statskontorets bedömning bland annat innefatta en bevakning av att statsmakternas och medborgarnas intresse av t.ex. likvärdig social slandard uppfylls via primärkommunernas verksamhel inom socialvården. Socialstyrelsen riskerar emellertid all hamna i ell dilemma när del gäller att kunna uppfylla detta tillsynsansvar genom den föreslagna ramlagen. Det finns mycket små möjligheter att genom den föreslagna socialtjänstlagen garantera, om statsmakterna finner detta angeläget, en viss minimistandard inom något delområde av socialtjänsten. Enligt ulredningens förslag får regeringen meddela ytterligare föreskrifter i anslutning till lagen endast när det gäller förskole- och fritidsverksamhetens organisation och omfattning samt vård vid vissa insfitutioner. Det ges genom lagförslaget ingen befogenhet för statliga myndigheter att utfärda bindande anvisningar eller att inom ramen för en tillsynsfunktion ålägga kommunerna åtgärder. Såväl nuvarande vårdlagar som huvuddelen av annan speciallagstiftning som reglerar kommunemas verksamhet ger staten slörre reella

Prop. 1979/80:1 237

befogenheler gentemot kommunerna. När frågan om centrala myndighelers möjligheler till uppföljning och tillsyn diskuteras måsle även nämnas kungörelsen 1970:641 (ändrad 1977:629) om begränsningi myndighets räll all meddela föreskrifter, anvisningar eller råd. Där stadgas atl statlig myndighet inle ulan atl underställa regeringen frågan får ge ändrade eller nya föreskrifter, anvisningar eller råd som kan påverka gällande standard eUer tillämpade normer och som i mer än oväsentlig grad kan leda till direkla eller indirekta kostnadshöjningar i den av föreskrifterna m. m. berörda verksamhelen som bl. a. avser kommunal verksamhet. Beslämmelserna skärptes vid en ändring i kungörelsen juni 1977 (1977:629), bland annat med följden atl kungörelsen nu även innefallar bestämmelsen att de koslnadshöjande effekterna av en myndighels verksamhel skall begränsas även när myndighelen "ulövar sådan tillsyns- eller inspektionsverksamhet som ankommer på myndighelen". Kungörelsen ifråga begränsar självfallel socialslyrelsens möjlighel alt ålägga kommunerna atl vidla ålgärder med anledning av förhållanden som uppdagas vid såväl den generella uppföljningen som vid en individuelll inriklad tillsyn.

Statskontoret framhåller att verket inte har sökt bedöma om statens direkta styrmöjligheter har fått en rimlig avvägning i socialtjänstlagen. Verkel utesluter dock inle att det inom vissa delområden av socialvården kan finnas behov av starkare styrmedel om lagstiftningens inientioner skall kunna förverkligas i hela landel. Socialstyrelsens högsta tillsynsansvar bör enligl statskontorels mening skrivas in i socialtjänstlagen. Det kan mot den nu skisserade bakgrunden enligt statskontorels mening dessutom finnas skäl att ge de statliga organen på cenlral och regional nivå en starkare roll mot kommunerna än vad utredningen föreslår. Socialslyrelsen skulle t. ex. kunna ges möjlighel att utfärda anvisningar som till skillnad från allmänna råd inte enbart innebär allmänna rekommendationer utan också syftar lill att uppnå en enhetlig tillämpning av praxis. Länsstyrelsernas möjligheter atl inspektera och utreda kommunernas verksamhet skulle också kunna preciseras.

Även riksrevisionsverkei vill ifrågasätta om det inom någol eller några delområden inte kan behövas mer direkta styrmedel atl tillgå. Verket uttalar att en förskjutning av den statliga styrningen från detaljanvisningar och traditionell myndighetskontroll mot ökat inslag av bl. a. allmänna riktlinjer visseriigen har stora fördelar men att riktlinjer och andra indirekta styrmedel också har givna begränsningar. Om statsmakterna t. ex. skulle bedöma det angelägel all garantera en viss minimistandard inom någol delområde av socialtjänsten ger den föreslagna socialtjänstlagen ytterst små möjligheter. De förändringar i socialtjänstlagen som bör övervägas, om det bedöms angeläget att kunna öka det stafiiga inflytandet inom någon del av socialtjänsten, är enligl riksrevisionsverkei t. ex. en utvidgad rätt för regeringen atl utfärda föreskrifter, en subdelegation som ger även den myndighet som regeringen ulser rätt att utfärda anvisningar och/eller en befogenhet för länsstyrelsen att liksom i dag ålägga kommunerna att vidta vissa åtgärder.

Prop. 1979/80:1 238

Skyldighet för kommunerna all ularbela planer och på begäran lämna uppgifter lill ställiga myndigheler är andra exempel på hur del statliga infiytandel kan ökas. - Riksrevisionsverkei anser vidare all arbelsfördelningen mellan socialslyrelsen och länsslyrelserna kan behöva klariäggas. 1 denna fråga anför verket.

Ulredningen anger i sin beskrivning av socialslyrelsens uppgifter också all slyrelsen måsle spela en cenlral roll i den statliga uppföljningen och lillsynen av socialtjänsten. 1 lagförslaget sägs däremot ingenting om någol tillsynsansvar för socialslyrelsen. Den formella tillsynen skall enligt ulredningen ulövas av länsstyrelsen, som kan förda inspektion, verkställa utredning och lämna påpekanden. Verkel lillslyrker ulredningens förslag all länsslyrelsen skall vara tillsynsmyndighet i den bemärkelsen all den skall svara för den löpande tillsynen i den mening som angivils ovan. Socialstyrelsens ansvar i sammanhanget bör enligl verkels mening i huvudsak vara etl allmänt bevaknings- och utvecklingsansvar. Verkel vill här framhålla, all länsslyrelsens tillsyn är ell av de medel som socialslyrelsen kan repliera på i sitl mer allmänna uppföljningsarbete. Vidare får länsstyrelsens tillsynsansvar enligt verkets mening inte inskränka socialslyrelsens möjligheler att direkl följa verksamheten i kommunerna.

Även socialslyrelsen diskuterar förhållandet mellan slyrelsen och länsslyrelserna och finner del väsenlligl all det i tillsynsarbetet skapas ett reelll samarbele. Länsslyrelserna bör bl. a. ha möjlighel all vid behov anlita den expertis och specialkompetens som finns inom socialstyrelsen.

Kammurrutten i Sundsvull finner det angeläget att socialstyrelsens ställning förstärks och atl styrelsen genom råd och anvisningar ges möjlighet atl direkl påverka socialljänslen. Liknande synpunkler förs fram av Alkoholproblemulikers riksorgunisulion. De hundikuppudes riksförbund, Sveriges socionomförbund och MS-förbundel.

Sveriges sociologförbund anser all förslaget kommer att innebära alt kommunförbundel får etl starkt infiytande på den övergripande planeringen av del sociala området utan inblandning från centralt politiskt håll. Enligt sociologförbundet bör man se med oro på delta eftersom kommunförbundel har till främsta uppgift atl se lill kommunernas, främst ekonomiska, intressen. Sociologförbundel anför.

En mer preciserad lagstiftning i kombination med stafiiga tillsynsmyndigheter, främst socialstyrelsen, har varit den form, enligt vilken den enskildes blygsamma rätl till bistånd lidigare i princip har skyddats. Det har mer varit ett administrativt skydd än etl juridiskt skydd. I praktiken har socialslyrelsen mer direkl styrande och övervakande uppgifter sedan en tid upphört. Man har exempelvis lagl ner utgivningen av serien RoA och man har också på grund av kommunernas ekonomiska läge ålagts slark restriklivilel i fråga om krav på kostnadskrävande insatser på del sociala området. Socialstyrelsens uppgift på del sociala områdel synes nu huvudsakligen vara all genom forsknings-, utvecklings- och informationsarbete stödja verksamheten. Man får dock anta atl man från kommunall håll inle betrak-

Prop. 1979/80:1 239

tar det som önskvärt alt alllför stora skillnader mellan olika kommuner i socialljänslens omfattning och innehåll skall uppstå. Etl centralt styrorgan kommer atl behövas och elt sädariffinns - kommunförbundel. Kommunförbundel har i dag genom sina riktlinjer, sin ekonomiska makt och också sin utbildningsverksamhet en påtaglig slyrande roll. Denna aspekl berörs inte av utredningen. I delta sammanhang är det framförallt av belydelse att kommunförbundet till skillnad från socialslyrelsen är ett organ som har alt se till flera av kommunernas inlressen, inle minsl de kommunalekonomiska. Utan att förhärliga socialstyrelsens verksamhet på det sociala området kan ändå konstateras, att socialstyrelsen har andra målfunktioner, inte minst att se till svaga gruppers intressen. Kommunförbundets juridiska slällning skiljer sig också ur klienlernas synpunkl ofördelaktigt från socialstyrelsens. Medan kommunförbundel är en intresseorganisation för kommunerna är socialslyrelsen ett statligt ämbetsverk, vars verksamhel exempelvis kan JO-anmälas och där offentlighetsprincipen råder.

Av de remissinsianser som vill ha en starkare tillsynsfunktion betonar det övervägande anlalel behovel av en förslärkning av länsstyrelsens handlingsmöjligheler.

JO utgår från utredningens ståndpunkt att det politiska ansvarel skall ge tillräckliga garanlier för en tillfredsställande utveckling av socialtjänsten i kommunerna. Enligl JO:s uppfattning kan emellertid värderingarna skifta från kommun till kommun. Detta kan gälla allmänna frågor som t. ex. uppskattningen av skälig levnadsnivå. Det kan också gälla speciella problem t.ex. möjligheterna för minoritetsgrupper alt få gehör för sina särskilda synpunkter och behov. JO anser det angeläget atl den sociala standarden blir ungefär densamma i hela landet eller åtminstone inom en region. För att nå detta mål inom rimlig lid skulle man enligl JO ha slor nylta av en förstärkt länsstyrelsebefogenhd. Man lorde nämligen inte kunna ulgå från att en kommun i alla lägen accepterar länsstyrelsens åsikl i etl enskill ärende, om den avviker från kommunens. All utrusta länsstyrelsen enbarl med en möjlighel alt göra påpekanden förefaller därför enligt JO vara otillräckligt för att åstadkomma en någorlunda likformig utveckling av socialtjänsten inom ett län. Man skall också komma ihåg att det redan finns andra myndigheter med uppgifl bl. a. alt göra klarläggande uttalanden om lagtill-lämpningen inom socialvården. JO menar att det därför knappast finns någon anledning att inskränka länsstyrelsens uppgift till att bli etl sådant allmänt rådgivande organ. Skäl talar enligl JO i ställd för atl länsslyrelsens uppgifter bör ligga på ett mera konkret och prakliskl plan. Länsslyrelsen bör därvid även ges befogenhet att ålägga en kommun alt vidta rättelse i vissl avseende, åtminstone om det rör sig om grövre missförhållanden.

Länsslyrelsen i Uppsulu län kan inle dela utredningens uppfattning att det är tillräckligt med enbart elt påpekande från länsstyrelsen för att vinna rätlelse i visst fall. Erfarenheten har enligt länsstyrelsen visat att i fall, där meningarna är delade om föreliggande behov inom en kommun eller mellan olika myndigheter, länsstyrelsen måste kunna ålägga kommunen att vidta viss ålgärd. Länsstyrelsen anför vidare.

Prop. 1979/80:1 240

Inom socialtjänstens område liksom inom fiera andra områden, som länsslyrelsen enligl sin instruktion skall la befaUning med, skall länsslyrelsen övervaka all vad som enligt lag eller annan författning åligger kommunala m.fl. myndigheter blir behörigen fullgjort. Del kan inte finnas någon anledning att just vad gäller socialtjänsten frångå vad sålunda föreskrivits. Konstruktionen av 68 socialljänsllagen gör della än mer nödvändigl. Socialljänsllagens karaklär av ramlag innebär att kommunerna skall ha stor frihel vad gäller utformandet av rätlen lill bislånd. Den enskilde skall dock ha möjlighel all anföra förvallningsbesvär hos länsrälten, vars möjlighel atl ändra beslut fattat av social nämnd dock ej är klart uttalat. Innehållet i den hjälp (det bistånd) som kommer människor till del kan komma att ha olika kvalild och även kvanfitet i olika kommuner. Detta är inte tillfredsställande. Inom ett och samma län förulsätts länsstyrelsen kunna påpeka skillnader och kanske därigenom tillrättalägga dem. Å andra sidan talar utredningen om att nivån på det bislånd som erbjuds kommuninvånarna skall stå i viss relation till kommunens allmänna ekonomiska standard och att hänsyn skall tas till uppbyggnadstakl etc. Länsslyrelsen måste därför ges sådana befogenheter att riskerna för alltför stora skillnader i kvalitel och kvantitet på socialtjänsten i de olika kommunerna minimeras.

Länsstyrelsen i Värmlunds län framhåller atl en kommun som är missnöjd med åläggande från länsstyrelsen atl vidta viss åtgärd alltid besvärsvägen kan föra frågan till prövning i högre instans.

Andra remissinstanser som vill behålla möjligheten för länsstyrelserna att gripa in med bindande föreskrifter är länsstyrelserna i Stockholms, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs och Västerbottens län, statens handikupprud, Hundikuppförbundens centrulkommitté. De hundikuppades riksförbund och Sveriges socionomförbund.

Ulredningens förslag kritiseras emellertid inte bara från den utgångspunkten att tillsynsmyndighdema bör ges en starkare ställning i syfte att åstadkomma en likartad social slandard i kommunerna. Några remissinstanser anser i ställd alt redan de föreslagna tillsynsfunktionerna innebär en slyrning som står i strid med principen om kommunal självbestämmanderätt.

Kommunförbundet framhåller att den viktigaste garantin för en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande utveckling av socialtjänsten är kommunens och bl. a. dess socialnämnds politiska ansvar. Förbundet är av den meningen att del sirider mol detta synsätt att en tillsynsmyndighel skall kunna inspektera politiska organs beslut om kvantitet eller kvalitel av socialljänstens innehåll främst när det gäller generella åtgärder inom detta område. Förbundet tolkar vidare utredningens förslag så att den statliga tillsynens syfte skall vara att utjämna servicenivån kommunerna emellan saml att se till atl målen för insatsema är desamma i aUa kommuner även i en relativt detaljerad mening. Om denna tolkning är riktig avvisar förbundet detta syfte med den motiveringen att administrativa myndigheter inte bör ha möjlighet all inkräkla på kommunernas bestämmanderätt om inriktning, prioritering eller utbyggnad av kommunala resurser.

Prop. 1979/80:1 241

Göteborgs kommun pekar på risken atl socialstyrelsens verksamhel även fortsättningsvis kommer atl inriktas på en styrning genom detaljregler, som kan bli mer Ivingande än själva lagstiftningen. Komriiunen anser att socialstyrelsens rikllinjer och anvisningar bör ha en "rimlig" detaljeringsgrad samt dessulom ha samma detaljeringsgrad för skilda vårdområden, så all inle en ändamålsenlig organisation och fördelning av de kommunala resurserna utifrån de behov som finns i kommunen försvåras.

Skövde kommun finner att den likformighet mellan kommunerna som tillsynen skall sträva efter atl åstadkomma sirider mot ramlagsidén. Kommunen acceplerar dock att tillsynsmyndigheterna försöker få till stånd en miniminivå. Därutöver bör kommunerna emellertid själva få bestämma om socialljänslens slandard.

Föreningen Sveriges socialchefer påpekar all idén med ramlagstiftningen är att kommunerna skall få stor frihet att utforma en socialtjänst som svarar mol lokala önskemål och behov. Varje försök från centralt eller regionalt håll att uniformera socialtjänstens innehåll strider därför enligt föreningen mot intentionerna bakom lagförslaget.

1 det följande redovisas mera ingående synpunkler på tillsynsmyndigheternas organisation och uppgifter.

17.2 Central tillsyn

17.2.1 Soeialdepartemenlets uppgifter

Socialdeparlemenlels uppgifter i den framlida tillsynen över socialljänslen berörs knappasi alls av remissinslanserna. Riksrevisionsverket framhåller dock all det råder oklarhel belräffande ansvarsfördelningen mellan socialslyrelsen och socialdeparlemenlel, som genom inrällandei av delegationen för socialforskning har lagil på sig en samordnande och forskningsstödjande funktion, som är nära förknippad med den planerande och utvecklande roll som utredningen anser bör ankomma på socialstyrelsen. Vid ställningstagande lill ansvarsfördelningen mellan socialdepartementet och socialstyrelsen i fråga om forsknings- och utvecklingsverksamheten (FoU-verksamheten) bör enligt verkets uppfattning de principiella överväganden som forskningsrådulredningen redovisat i sill belänkande Forskningspolitik (SOU 1977:52) beaktas. Stalskonloret anför liknande synpunkter och påpekar all forskningsrådutredningen har betonat fördelarna med atl lägga den sektoriella forsknings- och utvecklingsverksamheten till ansvariga myndigheter.

17.2.2 Sociulstyrelsens uppgifter

Utredningens beskrivning av socialslyrelsens uppgifler har kommenterats av endast etl mindre antal remissinstanser. Dessa är genomgående positiva till förslaget.

Socialstyrelsen anser atl utredningens beskrivning av slyrelsens arbets-16   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 242

uppgifter rimmar väl med verkets uppfattning. Del finns emellertid enligl slyrelsen några dimensioner i beskrivningen som förtjänar atl framhållas. Således bör socialslyrelsen se lill all riksdagens och regeringens intentioner inom socialtjänsten tillgodoses. Socialljänslen skall också ge underlag för slalsmakiernas beslut och initiera förändringar inom verksamhelsområdel. Socialslyrelsen anför.

Huvuddelen av socialslyrelsens tillsynsverksamhet har karakiären av uppföljning av de mäl som sociallagsliftningen anger. Om målen inle uppfylls måste nya ålgärder sällas in. Tillsynen och uppföljningen är nödvändiga som underlag när socialslyrelsen skall lägga fram förslag lill slruklur och innehåll i vårdarbelel. Genom fälikoniakler, överläggningar med hu-virdmännen, analys av slalislik och speciella uivärderingar kan socialslyrelsen få en uppfaUning om hur förslagen förverkligals och på vilket säll människornas levnadsvillkor päverkals. Uppföljning görs naiurliglvis också av huvudmännen själva som ell led i en utvecklad verksamhelsplanering. När kommuner och landsting lar över mer av delaljfrågorna kan socialslyrelsen släppa den mer slumpmässiga slyrningen genom enskilda ärenden och i slällel se lill hela seklorns problem i slorl. Fördetta erfordras all socialslyrelsen ökar sin kunskap om lillslåndel i seklorn och om människornas levnadsförhållanden. Socialslyrelsen måsle i framtiden framför alli förlila sig på "mjukare" påverkansmedel som alt ularbela planeringsunderlag, allmänna råd, underlag för vårdprogram, ulvecklingsarbete, ulbildning och informalion. Socialslyrelsen bör också på cenlral myndighetsnivå bevaka och ibland svara för att information ges lill allmänheten om sociala rälligheler och huvudmannens skyldigheler. Socialslyrelsen bör också främja samverkan mellan landsting och kommuner inom bl.a. åldringsvården, saml när del gäller vård av missbrukare och människor med psykiska problem. Socialslyrelsens cenirala uppgifl rörande påverkan på personalutbildningens innehåll och dimensionering, informalion lill kommuner och allmänhet, lillämpningsföreskrifler och samhällspåverkan föruisäller ell nära samarbele med kommuner och landsting,

Slatskonlorel diskulerar socialulredningens förslag med bakgrund av del förslag som har lagis fram av översynsulredningen inom socialslyrelsen (ÖSoS) och framhåller följande.

Enligl ÖSoS bör man i framliden urskilja ivå former av tillsyn, nämligen uppföljning och individuell tillsyn. Uppföljningen är inriktad på måluppfyllelse och ulvärdering av resullalen av olika planeringsåtgärder. ÖSoS konslalerar all socialslyrelsens lillsynsarbde ändral karaklär och mer blivil en fråga om ömsesidigl informalionsulbyle än konlroll. Skillnaderna mellan socialslyrelsens tillsyn och planering har blivil mindre uipräglade. Enligl ÖSoS bör tillsyn och planering ses som delar i en gemensam process som organisaioriskl bör kopplas ihop i verkels olika fackenhder så all kunskaper från lillsynen bällre skall kunna ulnylljas i del framålsyflande arbetet. Tillsynen som sådan bör dock enligl ÖSoS främsl avse redan ui-förd verksamhel och redan inlräffade händelser. Socialulredningen lägger i tillsynsbegreppel in uppgifler som enligl della synsäu snarare hör lill kategorin planerings- och utvecklingsuppgifter än lill tillsyn. Ulvecklingen mol

Prop. 1979/80:1 243

målorienlerade ramlagar för socialvård samt hälso- och sjukvård innebär enligl ÖSoS all socialslyrelsens framtida tillsyn i ökad ulslräckning bör avse uppföljning, alliså konlroll av måluppfyllelsen. Medlen för' denna mera generelll inrikiade tillsyn är t.ex. olika fälikoniakler, överiäggningar med huvudmännen, analys av slalislik och speciella utvärderingar av utvecklingen inom seklorns olika delområden. Den individueUa lillsynen är inriklad på rälissäkerhel saml säkerhel i kvalild i vård och behandling i enskilda fall. Denna tillsynsform ger samlidigl socialslyrelsen kunskap om lillslåndel inom socialvården och hälso- och sjukvården och är i den meningen en del av uppföljningen. Stalskonlorel bilräder ÖSoS allmänna syn på inriklningen av socialslyrelsens framtida lillsynsuppgifler.

Slalskonlord finner all socialulredningens principiella syn när del gäller en lyngdpunklsförskjuining av socialstyrelsens verksamhel mol samordnings- och utvecklingsarbele stämmer med de principer ÖSoS har slagil fasl för styrelsens framlida arbelssäll och organisation. Då del gäller slyrelsens organisation framhåller slalskonlord alt verkel stöder ÖSoS förslag, som innebär alt slyrelsens resurser för planering, uiveckling och tillsyn av socialvården samlas i en avdelning för socialljänsl. Slalskonlord ulvecklar denna inslällning på följande säll.

En förskjuining av socialslyrelsens roll och arbelsuppgifler har pågåll sedan en längre lid. Denna uiveckling kommer all förstärkas och befästas vid en reformering av socialvården och ell införande av ny sociallagsliftning enligl socialulredningens förslag. Enligl slalskonlorels mening måsle socialslyrelsens organisation anpassas till denna utveckling. De flesta primärkommunerna har redan dragit konsekvenserna av principen om helhelssyn genom alt sammanföra de lidigare separata förvaltningarna på socialvårdssidan. En sådan integration på kommunal nivå föreslås nu bli obligalorisk genom den föreslagna socialnämndslagens sladgande i denna fråga. Socialslyrelsens regionala konsulenler inom socialvårdsområdel har också förls samman i flerlalel län. Socialulredningen föreslår nu all även denna inlegration fullföljs och all berörda konsulenlers verksamhel skall bedrivas i en socialljänslenhd inom länsslyrelserna. Socialslyrelsens egen organisation är dock forlfarande uppdelad efler socialvårdens iradilionella ansvarsområden. Verkels sociala byråer är fördelade på olika avdelningar. ÖSoS har i sin översyn konslaleral all della inom verket har inneburit hinder belräffande socialvärdens kunskapsuiveckling och planering saml kontakterna med närmast berörda organ på socialvårdsområdet, dvs. primärkommunerna, kommunförbundet och dess länsavdelningar saml länsstyrelserna.

Frågan om socialslyrelsens organisation som tillsynsmyndighel på socialljänslens område berörs också av decenlraliseringsulredningen som anser all socialulredningens förslag till ramlag ändrar förutsättningarna för den slalliga sociala myndighetens arbete. Hälso- och sjukvårdsutredningens arbete kommer alt komplellera bilden inom en annan väsentlig del av del sociala fälld. Enligl decenlraliseringsulredningen är del ofrånkomligl all socialslyrelsens uppgifter och arbetsformer radikall förändras. Denna

Prop. 1979/80:1 244

Ulredning framhåller atl den i etl principbetänkande under våren 1978 kommer all redovisa sin allmänna syn på hur fördelningen av uppgifterna mellan centrala, regionala och lokala organ i den offenlliga verksamhelen bör vara. Resultaten av socialslyrelsens översynsulredning bedöms också kunna bli en del av underlagd för de överväganden som fordras för all slalsmaklerna även organisaioriskl skall kunna ulforma en slagkraftig socialljänsl.

Riksrevisionsverkei fäster uppmärksamhelen på all en förändrad roll för socialslyrelsen också aktualiserar frågan om verkels dimensionering och kompetensbehov. Vilka kvanlilaliva och kvalitativa personalresurser som bör finnas vid socialslyrelsen i framliden bör enligl riksrevisionsverkei bli föremål för särskild prövning i anslulning lill ell slällningstagande till so-cialuiredningens förslag och lill del förslag till framlida arbelsuppgifler och organisation som ÖSoS har lämnat.

Siuiskonlorel påpekar all ulredningen inle närmare har berört social-sly relsens relalion till kommunförbundel. Verkel betonar all kommunförbundel, som i försia hand åren rnlresseorganisation med serviceuppgifter till medlemmarna, dvs. primärkommunerna, under de senasle åren har hafl slorl infiylande på den kommunala socialvårdens inriklning, utveckling och omfattning. Della förhållande, fillsammans med den föreslagna ramlagen på socialvårdens område och föreskrifierna i kungörelsen om begränsning i myndighels rätt all meddela föreskrifter elc. innebär enligl slalskonlorels mening all socialslyrelsens samarbete med kommunförbundet kommer all få myckel slor belydelse för genomslagskraflen av myndighelens arbele inom hela socialvårdsområdel. Slalskonlord menar all del också är önskvärt med en samordning av insalserna hos de båda centrala organen så all onödigt dubbelarbele undviks. Gävle kommun finner all en förskjuining av socialslyrelsens uppgifler mol upplysning, ulbildning och melodulveckling bör leda fram lill ell nära samarbele med kommunförbundel.

Forsknings- och ulveck lingsverksamhet (FoU - verksamhel) inom ramen för socialslyrelsens lillsynsuppgifler berörs av några remissinsianser.

Sociulstyrelsen belönar att del är vikligl all styrelsens arbete med forsknings-, utvecklings- och försöksverksamhel nära samordnas med planeringen. Slyrelsen påpekar vidare att dess roll i kunskapsprocessen inom socialseklorn i försia hand är all följa och slödja kunskapsutvecklingen på del sociala fältet, främst i avseende på innehåll och utformning. Styrelsen skall medverka lill all skapa kanaler för informalion mellan forskning och den praktiska verksamhelen. Den skall även bidra lill atl ny kunskap görs läll lillgänglig. Della kan ske genom all socialslyrelsen lar inilialiv till att kunskapsöversikter ularbelas samt anordnar symposier och paneldiskussioner, dellar i fortbildning m. m. Betoningen av kunskapsprocessen leder enligl slyrelsen lill ökade krav på samverkan mellan den och andra myn-

Prop. 1979/80:1 245

dighder och organisationer. Inom socialsektorn är forskning, uivecklings-och försöksverksamhelen mer utvecklad inom hälso- och sjukvården än inom socialvärden. Del är enligl slyrelsen angelägel all denna obalans ändras genom yllerligare ökningar av forskning, ulveckiings- och försöksresurser pä socialvärdssidan. Styrelsen anser alt den bör få en allt viktigare funktion som "brygga" mellan forskningsseklorn och den praktiska verklighelen i socialt arbete. Slyrelsen summerar sina huvuduppgifter i samarbelel med forskningsseklorn enligl följande

ull be .illa bearbetning av befinllig kunskap för fillämpning i praktiskt arbete,

alt till forskningssektorn kontinuerligt redovisa läge och utvecklingslinjer för socialljänslen och förulsäliningarna för FoU-verksamhet i praktisk verksamhel saml stimulera lill konlakler mellan högskolor och kommuner för genomförandel av FoU-projekt och atl ge underlag lill forskarna ulifrän sektorns planering och tillsyn för FoU-akliviieler,

Ull sammanslälla och till forskare redovisa behov av FoU-insalser från socialtjänstverksamheten grundal på planering och tillsyn av denna verksamhel.

Ull bidra till en förbällrad kommunikation mellan forskargrupper inom styrelsens verksamhetsfält liksom mellan forskare och praktiker,

att tillsammans med kommunerna slödja och följa utvecklings- och försöksverksamheter.

Styrelsen betonar vidare att dess behov av FoU - som underlag för pla-neringsfunklionen - i princip omfattar kunskaper av grunläggande nalur till försöksverksamheler. Slyrelsen bör bl. a. mol denna bakgrund iniensi-fiera sin samverkan med de slalliga forskningsråden (motsvarande). Slyrelsen bör även samverka med forskningrådsnämnden i projekl av mer långsikfig nalur. Socialslyrelsen konslalerar också all ulredningen har föreslagil att slyrelsen ulöver konlaklerna med övrig forskningsverksamhel skall la ansvar för sådan social forskning som ingår som en inlegrerad del av social verksamhel. Slyrelsen delar ulredningens uppfaUning om behovel av all slyrelsens ansvar för forsknings- och ulvecklingsarbcle vidgas. Della fömlsäller emellertid enligl slyrelsen all den får resurser för sådan verksamhet inom både socialljänslens och hälso- och sjukvårdens område över anslag i budgeten.

Statskontoret framhåller atl ÖSoS i sin ulredning har lämnat förslag beträffande FoU-verksamhetens omfattning och organisation inom socialslyrelsen och samspelel med omvärlden inom delta område. Förslagen bygger på en myndighetsroll för socialslyrelsen som innebären slarkare inriktning på atl utveckla och förmedla kunskaps- och beslulsunderiag. Socialslyrelsen bör enligl ÖSoS öka insatserna för forskning och uiveckling men slyrelsen skall dock inle ha fill uppgift au bedriva forskning. Socialslyrelsen skall följa och slödja kunskapsutvecklingen inom socialseklorn genom att initiera, bidra till och medverka i forskning, försöksverksamhel och an-

Prop. 1979/80:1 246

nat utvecklingsarbete i nära anknylning lill den prakliska verksamhelen inom kommuner och landsting. Socialslyrelsen bör enligl ÖSoS följa upp samtliga led i kunskapsprocessen och förmedla informalion mellan forskning och praktisk verksamhel. Stalskontorel slöder ÖSoS' förslag på della område och finner all dessa ligger väl i linje med forskningsrådulredning-ens synsäu.

Riksrevisionsverket anser all socialslyrelsens relationer lill universitden och forskningsråden inle är klart belysta inom FoU-verksamheten.

Malmö kommun understryker atl del är nödvändigl all huvudmännen för socialljänslen ges lillfredsslällande möjlighel all medverka i ledningen av utvecklingsarbete och försöksverksamhet.

Sveriges socionomers rik.sförbund år iveksamt till om socialstyrelsen skall bedriva forskning kring egna projekt och verksamheter. Förbundet understryker vidare atl en av de viktigasle vägarna för atl ålertöra forskningsresultaten till fältet går genom grund- och vidareutbildningen av socialarbelare. Det är därför enligt förbundel vikligl all en anknylning upprättas mellan socionomutbildning och den forskning som bedrivs utanför universiteten och högskolorna, t. ex. socialstyrelsens forsknings- och utvecklingsarbete.

TCO och Sveriges socionomförbund framför önskemål om all socialslyrelsen på ell mera aklivi säll skall medverka lill melodulveckling inom den kommande socialtjänsten. TCO anför följande i sill remissyllrande som i väsenlliga avseenden slammer överens med socionomförbun-dels yllrande.

I yllrandel över principbelänkandel framhölls all TCO delar socialutredningens principiella uppfattning alt del bör undvikas all del sociala arbelel binds av delaljerade föreskrifter. Della hindrar inle. framhöll TCO vidare, "alt socialarbetarna ule på arbelsfällel i vissa silualioner har upplevt brislen på vägledning från socialslyrelsen som besvärande". Härefter pekade TCO på några exempel på frågor där ijänslemännen kan behöva ämbetsverkets slöd för all kommunerna och deras samarbetspartners skall stimuleras lill erforderliga åtgärder. Som ett sådanl exempel framhålls socialslyrelsens brisl på iniiiiaiivkrafi när finska zigenare 1971-72 började invandra lill Sverige. Ålskilliga berörda kommuner visade då inget slörre intresse för all sätta in adekvata åtgärder till slöd för denna ofla svårl handikappade grupp. Socialarbelarna var tidigt medvetna om problemen och även om meloder för all lösa dem, men hade ell klarl behov av cenlrall stöd för atl hos arbetsgivaren/kommunen få gehör för insatser och resurser för all verkslälla dem. Trots all detla problem forlfarande är akluelli upplever socialarbelarna forlfarande atl bristen på vägledning och handlings-\krafl från socialslyrelsens sida gör förhållandena värre för denna diskriminerade grupp än de hade behövi vara. De andra exempel som TCO vid della lillfälle pekade på var brislen på vägledning för nyklerhdsvårdsarbdel och brislen på vägledning för tillämpning av lagen om lillfälligl omhändertagande. Inie heller i dessa avseenden har efler 1975 någon väsentlig förbättring av socialslyrelsens aktivitet kunnat märkas på fältet. Yllerligare

Prop. 1979/80:1 247

exempel på behovet av riktlinjer och rekommendalioner i melodfrågor skall här inte ges. TCO vill i stället allmänl framhålla all ell slorl behov finns av alt socialstyrelsen på ell aklivi sätl medverkar till melodulveckling inom den kommande socialljänslen. Delta kan ofla ske på ell prakliskl säll genom att styrelsen I. ex. hell enkell häller sig å jour med ulvecklingen ute i kommunema och stimulerar och sprider kännedom om utveckling av meloder som bedöms vara av allmänl intresse. När del gäller dessa bedömningsfrågor är medverkan från de yrkesverksamma och deras fackliga organisationer önskvärd. Delta behöver inle nödvändiglvis ske i form av ulredningsprojekl med långsiktig planering och breda målformuleringar. TCO har direkt negaliva erfarenheler av flera sådana ulvecklingsprojekl inom socialslyrelsen, som Irots myckel slora resursinsaiser inle lell lill några konkrela resullal av någol större värde för de på fälld verksamma. I försia hand bör för melodulveckling prövas små arbdsgrupper, knutna lill varje fackbyrå, med uppgift atl direkl stimulera melodulvecklingen inom sitl område. Resultaten bör snabbt föras ul i form av rekommendalioner. En samordnande slyrgrupp inom styrelsen bör svara för övergripande bedömningar och beslul. På alla nivåer bör finnas medverkan från kommunerna och berörda fackliga organisafioner. I styrgruppen bör ingå också förelrädare för socialdeparlemenlel, som härigenom direkl kan bevaka all regeringens inlenlioner förs ul lill fälld och att ämbetsverkels rekommendalioner ligger i linje med regeringens viljeinriklning. Del ligger i sakens natur atl rekommendalioner om metodutveckling med den organisation och inriktning som ovan skisserats kan komma att få konsekvenser också för socialljänslens koslnader i vissa kommuner. Della får enligl TCO:s uppfattning inte hindra att en önskvärd metodutveckling kommer lill slånd inte minst i samband med genomförandel av den akluella socialtjänslreformen. Socialstyrelsens passivitet under senare år har i alllför slor ulslräckning förklarals med all slyrelsens ålgärder inle får föranleda merkoslnader för kommunerna. Enligl TCO:s uppfattning är del rimligl alt melodulveckling i vissa fall leder till koslnadsökningar och Irots detta önskvärl all etl ämbetsverk på ett aklivi säll medverkar lill all förverkliga regeringens socialpolitik.

Socialslyrelsens ansvar för planering av den sociala verksamhelen berörs av några remissinsianser.

Socialstyrelsen framhåller att det nya kommunala ansvarel innebär all vissa krav måsle slällas på kommunerna för all dessa skall lillgodose en godlagbar slandard. Enligt styrelsen finns del därför ell slarkl behov av en samlad planering för hela socialtjänslområdel. Verksamhetsplaneringen i kommunerna blir enligt slyrelsen eu av underlagen för den ulvecklingsplanering som skall bedrivas av slyrelsen i riklning mol de gemensamma målen, för atl ulveckla kvaliteten i det sociala arbetet och medverka till förändringar.

Riksrevisionsverket anser all socialslyrelsens planeringsansvar för socialljänslen behöver preciseras närmare. Redan i dag har enligt verkel socialstyrelsen etl seklorsplaneringsansvar fastlagt i sin inslmklion, men oklarhel råder om vad della ansvar reelll innebär. En viklig del av sektor-planeringen - som utredningen inte har berört - bedöms vara att analyse-

Prop. 1979/80:1 248

ra personalbehoven inom olika delar av den sociala seklorn och i anslulning härtill påverka beslul i frägor om ulbildningens dimensionering och innehåll,

Socialslyrelsen berör i sitl remissyllrande verkets ansvar för ulbildning på det sociala området. Enligl slyrelsen har den genom påverkan pä ulbildningen av personal etl viktigi medel alt sprida erfarenheler från FoU-verksamhet, uppföljning och melodulveckling. Socialslyrelsen har i dag bl.a. inom barnomsorgsområdd och för personalen inom underför-valtningarna dl ansvar för ulbildningen. När det gäller fortbildningen för personal vid landsting och kommuner åvilar ansvarel i princip respektive huvudman. I vissa sammanhang kan det emellertid vara nödvändigl för socialslyrelsen all initiera uibildningsinsalser om ny lagstiftning, forskningsrön eller annat. Detla kan dels ske cenlrall för rikel genom malerialproduktion och konferenser som hell anordnas av socialslyrelsen, dels genom regionala konferenser i samarbele med den regionala organisationen och vid behov med kommunförbundels länsavdelningar. När dylika insalser har salls igång kan de omformas lill fortbildning i huvudmannens regi. Denna ansvarfördelning motiveras enligt styrelsen av att all personal inom socialljänslen bör få della i fortbildning. En förändring av verksamhelens innehåll kan inle genomföras ulan slöd av en regelbunden fortbildning. Socialstyrelsen påpekar atl riksdagen har understrukit belydelsen av fortbildning för personal i förskolor och fritidshem. Slyrelsen har ålagls visst ansvar för denna fortbildning, främst genom malerielproduktion och en övergripande planering. F. n. förbereder slyrelsen utbildningsinsatser i samband med ny sociallagstiftning i samråd med socialdepartementet, kommunförbunden, de fackliga organisationerna och Nämnden för samhällsinformalion. När det gäller grundutbildningen är det enligt styrelsen framför allt UHÄ och SÖ som svarar för denna. Socialslyrelsen bör därvid ges möjlighet alt påverka innehåll och ulformning av de olika utbildningarna utifrån de krav socialtjänsten släller. Slyrelsen kan även bidra med ulformning av läromedel och spridning av erfarenheler.

TCO och Sveriges socionomförbund anser atl del är önskvärl alt socialstyrelsens information lill allmänheten ylterligare prioriteras och planeras på ell långsiktigt sätt. Inle minsl gäller detla frågan om basinformation i syfte alt ge kunskap t. ex. om socialbidrag och socialbidragstagare för atl påverka altityder, men också i direkt syfte alt ge kunskap om sociala rälligheler, en funktion som enligt dessa båda remissinsianser ofta eftersatts av kommunerna.

Riksrevisionsverket anför som sin uppfattning att socialstyrelsens ansvar för uppfölj nin g av socialtjänsten innebär atl slyrelsen, när ulvecklingen inom socialtjänsten inte överensslämmer med riksdagens och regeringens intentioner, måsle dels inom ramen för sina egna befogenheter vidta olika slags ålgärder för att påverka kommunernas handlande, dels informera statsmaklerna, som kan förändra lagstiftningen eller vidla andra åt-

Prop. 1979/80:1 249

gärder. Del är här enligl verkel vikligl atl framhålla, all socialslyrelsens bevakning och uppföljning mäsle inriklas mol både behovsutvecklingen hos olika grupper och resullalen av socialljänslens ålgärder. Socialstyrelsens bevakning och uppföljning kräver såväl löpande informationsinsamling i form av statistik etc. som mer specialinriktade utvärderingsinsatser. Direkla kontakter med fälld krävs också för atl socialstyrelsen skall få kunskap om verksamhelen, Verkel belönar all socialslyrelsens bevaknings- och utvecklingsansvar inle enbart får avse själva socialljänslen utan all Slyrelsen också har etl viktigt ansvar för socialljänstens samverkan med hälso- och sjukvård och med en rad andra områden, t.ex. kriminalvård, skola och arbelsvård.

17.3 Regional tillsyn

Ulredningens förslag alt länsstyrelserna skall ha formell tillsyn över socialljänslen lämnas genomgående ulan erinran. Kummurråiien i Sundsvull anser dock att del är lämpligare all anförtro lillsynen åt elt förstärkt konsu-lenlorgan som är direkl undersiälll socialslyrelsen. En sådan lösning borde enligt kammarrätten gå all förena med ulredningens förslag all adminislra-livi inordna tillsynsorganel i länsstyrelsen.

Riksrevisionsverket framhåller all ell tillsynsansvar hos länsslyrelserna förutsäller regionala slatliga resurser i någon form och omfallning inom socialljänslen. Verkel anser emellertid all ulredningen inle lillräckligl ingäende har uirell hur slorl delta behov är och vilka uppgifler som föruiom lillsynen lämpligen bör ligga på den regionala nivån. De uppgifler som ulredningen föreslår skall ligga på den regionala nivån anges enligl verket i myckel allmänna termer, vilkel försvårar en bedömning av förslagel. Verkel delar dock ulredningens uppfaUning all länsslyrelsen bör vara huvudman för uppgifler inom socialljänslen på regional nivå. Elt av skälen för detta ställningstagande är atl del enligt verkets mening är önskvärt all minska anlalel frislående länsorgan och inordna dem i länsslyrelsen. Elt annal skäl är all uppgiften att tillföra den regionala samhällsplaneringen sociala aspekter naturligen hör hemma på länsslyrelsen.

Förslagel atl en särskild socialijänsienhel på länsnivå skall inrällas tillstyrks i princip av en belydande övervikt bland remissinslanserna. Hil hör sociulstyrelsen, siuiskonlorel, riksrevisionsverkei, fiertulet länsslyrelser, slalens handikappråd, Linköpings, Göieborgs, Skövde, Örebro och Gävle kommuner. Svenska nyklerhelsvårdsförbundel. De hundikuppades riksförbund och Sveriges socionomers riksförbund.

Socialslyrelsen framhåller all ÖSoS har föreslagil all det inom länsslyrelsen skall bildas en ny social och miljömedicinsk enhel som skall innehålla de funktioner som i dag ligger hos länsläkarorganisationen, socialkonsulentorganisationen och utskänkningshandläggarna. Enhetens huvuduppgifter föreslås bli tillsyn, besvär och övrig ärendehandläggning, kunskaps-

Prop. 1979/80:1 250

förmedling saml medverkan i samhällsplaneringen. Enligl styrelsens uppfattning ingår i dessa uppgifler bl. a. sädana som socialulredningen har föreslagil för socialljänstenhelen.

Riksrevisionsverkei anser all del är lämpligare atl organisera socialljänstens regionala resurser i en samlad enhet än all splittra dessa på olika enheter inom länsslyrelsen. Verkel lillslyrker därför förslaget om en socialljänslenhd. Statskontoret år av samma uppfattning och understryker atl en samordning bör leda till effektivare slallig regional verksamhet.

Etl mindre antal remissinstanser är övervägande negativa eller i vissa fall tveksamma till en särskild socialtjänslenhet med de uppgifler som utredningen har föreslagil.

Kommunförbundel anser all nuvarande konsulenlorganisaiion i stället bör inordnas som resursförstärkning lill länsrällen och bilräda domslolen som sakkunniga i de sociala ärenden som denna har all fullfölja. Ulöver denna uppgifl vill förbundel peka pä atl de personulredningar som skall ligga lill grund för körkortslillslånd bör kunna handläggas av dessa tjänstemän.

Föreningen Sveriges socialchefer är iveksam lill om en socialljänslenhd på ell meningsfullt säll kan fylla samlliga de funktioner som ulredningen vill ge den. För de slörre kommunernas del kommer den enligt föreningen knappast all kunna fungera som dt kontaktorgan mellan socialslyrelsen och den kommunala socialljänslen. Inle heller kommer den all ha förutsättningar för impulser till utvecklingsarbele i den omfaUning som utredningen gör gällande. När del gäller all tillföra den regionala samhällsplaneringen sociala aspekier anser föreningen all socialljänslenhdens möjligheler kan ifrågasällas. Socialljänslenheien måsle enligl föreningen finnas vid överprövningen av del individuella ärendei saml fungera som klagomur men bör dimensioneras för dessa ändamål.

Decenlraliseringsulredningen ifrågasäller arbetsuppgifterna för enhelen. Med de resurser organisationen kan komma atl få - sannolikl inle mer än vad den nuvarande länsläkar- och socialkonsulenlorganisalionen disponerar - är del enligl denna ulredning med hänsyn lill verksamhelens slora omfattning och komplicerade nalur Iveksaml om den verkligen kommer all kunna ge sådan vägledning alt den i. ex. stimulerar ulvecklingsarbelel. Inte heller fordras del enligl decentraliseringsulredningens säll att se något konlakiorgan mellan socialslyrelsen och den kommunala socialljänslen. Den uppgifl som återstår skulle då vara enbarl alt i länsslyrelsens arbele bidra med bedömningar av de sociala omvårdnadernas krav på samhällsplaneringen.

Grums kommun bedömer all del blir svårl all finna lillfredsslällande former för socialkonsulenlorganisalionen på länsnivå. Genom ulbyggnaden av kommunförbundel och dess länsavdelningar har del enligl kommunen skelt en stark aktivering framför allt på utbildningsområdet men även genom förmedling av erfarenheler och kunskaper på del sociala områdel.

Prop. 1979/80:1 251

Därmed har kommunerna själva påtagit sig en uppgifl som konsulenterna skulle ha kunnat ombesörja om inle deras verksamhel lidigare hade varil så hårt knulen lill lillsynsuppgifler. Genom sin smidiga organisation och sin anknylning till kommunerna har del varil läll för kommunförbundels länsavdelningar all flyta in i sin nya roll. Visst samarbele förekommer mellan länsavdelningarnas socialorganisalioner och konsulenterna i utbildningsfrågor men i övrigt finns konsulenterna kvar i sin gamla roll av lillsynsorgan, klagomur för allmänhelen och utredare ål länsslyrelsen och länsrällen. Del är enligl kommunen svårl all finna atl utredningens förslag nämnvärt skulle förändra konsulenternas nuvarande roll. Kommunen är av den uppfallningen alt konsulenlerna kommer all få svårigheier alt finna en veltig roll med den föreslagna organisationen. Sannolikl kommer arbelsuppgifterna alt forlsalla i hiuills inrutade banor med huvudsaklig handräckningsljänsl lill länsslyrelserna och länsrällen.

Även Östersunds kommun anser alt enhdens uppgifler huvudsakligen kommer all beslå i all tillhandagå länsrätten. Kommunen är därför tveksam till behovel av den föreslagna enhelen.

Flerlalel av de remissinsianser som har yllral sig i frågan anser all socialljänslen helens organisaloriska placering bör avgöras sedan förslag har lagts fram av utredningen om länsslyrelsernas organisation (OPAL). Hil hör socialstyrelsen, statskontoret, riksrevisionsverkei samt länsstyrelserna i HuUands, Skuraborgs, Örebro och Gävleborgs län.

Några remissinstanser tar dock principiell slällning till enhetens placering. Stutskontoret framhåller atl det är väsentligt all enhelen får en sådan organisalorisk inplacering inom länssiyrelseorganisalionen atl den kommer all aktivt kunna della i planeringsarbelel. Med nuvarande organisation av länsslyrelsen innebär delta enligt statskontoret en inplacering av enheten i planeringsavdelningen. Även länsstyrelsen i Blekinge län anser atl enheten hör hemma i planeringsavdelningen. Sociulstyrelsen påpekar atl ÖSoS föreslår all den sociala och miljömedicinska enheten skall inordnas i länsstyrelsens planeringsavdelning.

Länsstyrelsernu i Ålvsborgs, Jämtlunds och Norrbottens län förordar länsslyrelsernas nuvarande förvaltningsenhet som hemvist för socialljänstenhelen. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser dock all en självsländig socialljänslenhd inom länsslyrelsen skulle medföra bättre flexibilitet vad gäller framtida organisatoriska förändringar.

Svenska nykterhetsvårdsförbundet föredrar en självständig socialljänslenhd. Enligl förbundel bör enhelen få en särskild förtroendemannanämnd hos länsslyrelsen.

Länsslyrelsen i Uppsala län anser all del kan finnas skäl alt inordna konsulenterna i socialslyrelsen om länsdomstolarna siannar kvar i länsstyrelserna. Man skulle genom en sådan placering belöna deras frislående slällning genlemol domslolarna.

Riksrevisionsverket pekar på alt socialstyrelsen har ytterligare en frislå-

Prop. 1979/80:1 252

ende regional organisation - länsläkarorganisalionen. Del finns enligl verkets uppfattning skal alt även ta upp frågan om en organisatorisk inordning av länsläkarorganisation i länsslyrelsen i samband med all en socialljänslenhd inrällas.

Förslagel att socialtjänslenhelen i vissa ärenden skall vara underställd socialstyrelsen har kritiserats av flera remissinstanser.

Stalskontorel anser all del inle finns någon anledning all ulforma relationerna mellan den regionala enhelen och socialslyrelsen på annal säll än vad som gäller för andra cenirala myndigheter med regionala enheler. Slatskonlorel ifrågasäller därför förslagel i denna del. Verkel anför.

På samma säll som övriga cenirala fackmyndigheier bör socialstyrelsen kunna påverka resurser och verksamhetsinriktning vid de regionala enheterna, främsl genom ell inflyiande på Ijänslelillsältningar, ansvar för den fackinriktade fort- och vidareulbildningen av enhdens personal samt genom synpunkter pä verksamhelsplanering vid enheten och länsslyrelsernas anslagsframställningar i berörda delar. Några bindande föreskrifter eller anvisningar kan del emellertid knappasi bli fråga om. Etl nära samarbele bör i slällel ulvecklas mellan den cenirala myndighelen och länsslyrelserna. Sannolikl är också socialslyrelsens möjligheter all ulnyllja och påverka den regionala enhelen mer beroende av hur akliv myndighelen är och av innehållet i dess information och rikllinjer än av formella slyrmöj-lighder.

Riksrevisionsverkei avslyrker förslagel och anlägger samma synpunkler som stalskonlorel på relationerna mellan socialtjänslenhelen och socialslyrelsen. Även länsstyrelserna i Krisiianslads, Skaraborgs, Värmlands och Norrbollens län för fram uppfallningen all socialljänstenhelen i alla frågor skall vara underställd länsstyrelsen. Örebro kommun anser all roll-konflikler kan uppkomma om enhelen i vissa frågor är underslälld länsslyrelsen och i andra socialstyrelsen.

Socialstyrelsen tar ingen egen ställning i frågan om enhetens organisatoriska förhällande till styrelsen men påpekar att ÖSoS har utvecklat de framlida relationerna mellan enhelen och slyrelsen. Enligl ÖSoS bör socialstyrelsen i första hand ha ell ansvar mol enhelen då del gäller fort- och vidareulbildning, verksamhelsplanering och anslagsframslällning. ÖSoS föruisätter vidare atl socialslyrelsen skall beredas tillfälle atl ytlra sig vid tillsättning av handläggartjänster vid enheten.

Några remissinstanser diskulerar fördelningen av uppgifler mellan social tjänstenhelerna och kommunförbundets länsavdelningar. Grums kommun anser all frågor som rör konsulenl-organisationen inle kan lösas ulan att man beaktar verksamhelen inom länsavdelningarna och särskill dess socialdelegalioner. Del lorde enligl kommunen vara nödvändigt att finna samarbetsformer och arbetsfördelning som ger konsulentorganisationens verksamhet etl bätlre innehåll än

Prop. 1979/80:1 253

som hiuills har varil fallel. Ell område där förslärkning behövs lill kommunerna är informalion där kommunen anser atl en konsulentorganisation som är uppbyggd med lanke pä all kunna fullgöra en sädan uppgift har en plals all fylla. Länsslyrelsen i Slockholm län och flera kommuner framhåller alt länsavdelningarna har viktiga uppgifler då det gäller bl.a. uibildningsinsalser.

Riksrevisionsverkei framhåller all belräffande såväl nuvarande social-konsulenlorganisation som länsläkarorganisation bör dimensioneringen ses över i samband med en inordning i länsslyrelsen. Enligt verkels uppfaUning bör samordningen inom länsslyrelsen skapa förulsällningar för en rationellare organisation, varför en minskning av personalramen bör kunna genomföras. Verket påpekar dock alt regionala skillnader i behovel av olika insatser självfallel kan motivera vissa variationer i bemanningen av de föreslagna nya enheterna vid länsslyrelserna. Göieborgs kommun anser det väsentligl atl socialljänslenhelerna fär en ändamålsenlig personalsammansäliningmed Ijänslemän som har kunnande och erfarenhel från socialljänslens olika verksamhelsomräden och som är väl förtrogna med de enskilda kommunernas ekonomiska förhållanden. Det senare är enligl kommunen inle minsl vikligl mol bakgrund av att besvärs-instanserna vid sin prövning förutsätts ta skälig hänsyn lill resursläget i den enskilda kommunen.

Stalskonloret och riksrevisionsverkei lillslyrker förslaget att eftervård sorgan i sal ionen skall avvecklas i samband med förändring av huvudmannaskapel för ungdomsvårdsskolorna. Socialslyrelsen anför alt ÖSoS delar socialulredningens förslag i denna del och all eflervårdskonsu-lenterna enligl ÖSoS:s uppfaUning bör samordnas med socialkonsulenlerna i avvaklan på avvecklingen.

När del gäller glesbygdskonsulenterna anser statskontoret och riksrevisionsverket atl konsulenlerna bör slå kvar under socialslyrelsens huvudmannaskap så länge försöksverksamhelen pågår. Del framlida behovet av dessa resurser bör behandlas i samband med en ulvärdering av försöksverksamhelen. Enligl socialslyrelsen har ÖSoS gjorl samma bedömning som dessa remissinsianser. ÖSoS har också föreslagil all ell generelll ansvar alt beakla dessa frågor bör ligga på den föreslagna social- och miljömedicinska enhelen i de län som har glesbygdsproblem.

Länslyrelsen i Norrbollens län förklarar atl den delar ulredningens uppfattning all länsnyklerhelsnämnderna bör avvecklas ulan alt ersällas av något nyll organ och i slällel hell gå upp i den föreslagna regionala organisationen. Länsslyrelsen i Koppurbergs län påpekar atl länsnyklerhelsnämnderna inle uUryckligen nämns i slulbelänkandel. Länsslyrelsen ulgår dock från all avsiklen, som den kom till ullryck i principbelänkandel, allijäml kvarslår atl de skall avvecklas och deras uppgifler övertas av länsstyrelserna. I sådanl fall bör enligt länsslyrelsens mening även nämndens tillsynsfunktioner och förulsäliningarna härför i princip oförändrade

Prop. 1979/80:1 254

överflyttas lill länsslyrelserna. 1 och för sig kan dock enligl länsslyrelsens mening elt behållande av länsnyklerhelsnämnderna ifrågasällas med hänsyn till uppgifternas antal och vikl.

18    Besvär

Förslagel om en ulvidgad räll lill förvallningsbesvär har gell upphov lill delade meningar bland remissinslanserna. De remissinsianser som lämnar positiva eller övervägande positiva svar pä förslagel är kummurrätten 1 Göleborg, kammarrällen i Sundsvull, länsslyrelsernu I Kulmur, Södermunlunds och Västerbouens län, slutens hundikappråd, Kommunförbundel, Uppsala, Helsingborgs, Malmö, Stenungsunds, Örebro, Gävle och Vilhelmina kommuner. Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Hundikuppförbundens cenlrulkommiilé, Sveriges socionomförbund, LRF och StalskontroUkommittén.

Negaliva eller övervägande negaliva lill förslagel är riksrevisionsverket, länsslyrelserna i Stockholms, Gollands, Blekinge, Krisiianslads, Skuruborgs, Vurmlunds och Gävleborgs lån, JO, Borås, Skövde, Varu, Grums, Väslerås och Östersunds kommimer, Alkoholproblemalikers riksorgunisulion. De hundikuppades riksförbund och Föreningen Sveriges socialche-fer.

De remissinsianser som tillstyrker förslagel anser i allmänhel - i likhel med Helsingborgs och Mulmö kommuner - all en ulvidgad räll till förvallningsbesvär är av belydelse från rällssäkerhelssynpunkl och slärker den enskildes ställning.

1 kritiken mol förslagel förs i främsla rummel fram den uppfallningen all den föreslagna ulvidgningen saknar verkligl innehåll. Några remissinsianser gör gällande all den frihel all ulforma socialljänslen efler lokala behov och önskemål, som ramlagsliflningen skall ge, beskärs genom besvärsprövningen. Även annan krilik mol förslagel förs fram.

JO finner del i princip tilltalande all man uividgar den enskildes möjligheler alt anföra förvallningsbesvär, men säiler i fråga bl. a. vilkel värde den föreslagna besvärsrällen har. JO anför.

För den enskilde är förvallningsbesvären olvivelakligl ell mera effektivi medel all äsladkomma rällelse av ell felaktigt beslul. Emellertid synes besvären ofla komma alt gälla frågor om fördelningen av ekonomiska resurser vilka inte förslår lill all täcka alla behov. Man kan ifrågasälla vilkel värde besvärsrällen i det fallel har för den enskilde. Jag ifrågasäller också om ulredningen verkligen beaklal vilken mängd frågor som på della sätl kan komma all föras in under förvaltningsdomstolarnas prövning. Som exempel kan nämnas atl det i besvären åberopas rält till bislånd i form av daghemsplals, social hemhjälp, färdljänsl, plals på ålderdomshem, osv. Ofla måsle dessulom räll lill bislånd anses föreligga i denna lyp av ärenden. Härigenom kommer ett slort anlal rena köärenden inklusive frågor

Prop. 1979/80:1 255

om förtur, vilka lidigare kunnal överklagas endasi genom kommunalbesvär, alt föras in under förvaliningsbesvärens tillämpningsområde. Del kan förutses att della kommer atl leda lill myckel svära ulrednings- och avvägningsproblem för förvaltningsdomstolarna. Jag anser för min del atl de prakliska konsekvenserna för domsiolssidan måsle analyseras ordeniligl. En yllerligare komplikation uppkommer genom alt besvärsrällen enligl 35 8 formellt inle är begränsad lill den vars bislånd är ifråga. Man kan därför inte uleslula möjlighelen all även andra än den närmast berörde kan komma alt ha räll all anföra besvär över vissa beslut rörande bislånd. Om ell flertal personer, vilka alla åberopar räu lill bislånd för alt få daghemsplals, slår i kö för plals och därefter en daghemsplals tilldelas exempelvis nr 8 i kön, lorde delta sålunda kunna tolkas som all besluiel om tilldelning av plats går emol de 7 framförvarande i kön. Samlliga dessa skulle då kunna anföra förvallningsbesvär över besluiel och åberopa sin egen räll lill bislånd. Enligl min uppfaUning måsle besvärsrällen begränsas mera än som skell i den föreslagna 35 8, om besvärsprövningen alls skall kunna fungera. Även sambandel med den föreslagna socialnämndslagen bör i della sammanhang uppmärksammas. I denna lag anges bl.a. atl 14-17 88 förvahningslagen skall lillämpas i alla ärenden som avser myndighelsuiövning. Fördelning av daghemplalser m. m. anses av ulredningen ulgöra myndighelsuiövning. Eftersom beslul av innebörd att någon går förbi andra i kön torde kunna överklagas av de förbigångna följer därav all dessa mäsle anses vara parter i ärendei och all kommunikation måste ske. Eftersom del rör sig om inlresseavvägningar av ofla svårl slag lorde del inle kunna hävdas all kommunikalron kan underlålas för all den skulle vara uppenbart obehövlig. Vidare har de berörda principielll rätt lill munllig inställelse inför nämnden.

Sammanfattningsvis konstaterar JO all den myckel allmänna formuleringen av 5 8 i förslagel till socialljänsfiag i förening med besvärsbesläm-melsen i 35 S knappast kan undgå alt leda lill slora svårigheier i rällslill-lämpningen. En begränsning av besvärsrätten skulle enligl JO lösa en del av dessa problem. Begränsning skulle I. ex. kunna göras belräffande möjlighelen all anföra besvär över bislånd lill annan och all anföra besvär över bagatellartade detaljer i kommunens handläggning.

Riksrevisionsverket anser all del finns anledning all la upp frågan om del överhuvudlagel är meningsfullt med möjlighel atl anföra förvallningsbesvär mot alla lyper av beslul inom socialljänslen som direkl rör den enskilde individen. Besvärsrällen torde enligl verket i vissa fall bli en rättighet som inle har någon pålaglig reell innebörd, eftersom det många gånger på korl sikl kan finnas en resursreslrikiion. Verkel finner atl del därför inom vissa serviceområden kan vara lillfyllesl atl kunna anföra kommunalbesvär.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län konslalerar också all hänsyn skall las lill kommunens egna förulsättningar all lämna bislånd. När det gäller besvärsprövningen kan denna således inle ske enbart med hänsyn till den enskildes behov ulan besvärsmyndighelen har också all beakla befinlliga resurser i kommunen. Det är enligl länsslyrelsen svårt all förulse vad della kan

Prop. 1979/80:1 256

innebära! den praktiska tillämpningen och vilka hänsyn som vid prövningen kommer all väga tyngst. Om den enskildes hjälpbehov överstiger de ramar som kommunerna har lagl fasl eller resurserna inom etl vissl område är otillräckligt utbyggda anses dock besvärsinsliluiet få en myckel begränsad belydelse. Länsslyrelsen påpekar vidare all rälien lill bislånd inle avser några angivna insalser såsom fallel är enligl nuvarande ordning med socialhjälp enligl 12 8 socialhjälpslagen. Besvärsmyndighelen måsle därför försl bedöma om räll lill bislånd föreligger och därefter pröva vilken hjälpform som bäsl tillgodoser den enskildes behov. Del ligger enligl länsslyrelsen i sakens nalur all en sådan besvärsprövning utan en bestämd avgränsning av "processföremålel" kan bli myckel komplicerad och omfaltande. Eftersom ifrågavarande lyp av mål lill slor del kommer alt gälla bedömningar av mer eller mindre omedelbara hjälpbehov kan den lid som åtgår för besvärsmyndighelen all införskaffa tillräckligt beslutsunderlag komma all bli alllför lång för all besvärsinslitutet skall tjäna ell egenlligl syfte.

Skövde kommun släller sig yiiersl Iveksam lill den föreslagna ulvidgningen av besvärsrällen. All först konslalera all räll lill bislånd i princip föreligger, men alt sedan fastslå, all kommunens resurser f. n. ej medger all bislåndel lämnas eller all, efter ålerförvisning, låla kommunen konslalera delta, måsle av en klagande närmasl upplevas som ell hån. För både länsrällen och socialljänslen innebär enligl kommunen en på föreslaget säll ulvidgad besvärsräll en hell meningslös ökning av den adminislraliva bördan.

En konflikt vid besvärsprövningen mellan den enskildes rätl till bislånd och kommunens resurser pålalas också av bl.a. länsstyrelserna i Gotlands, Mulmöhus, Ålvsborgs, Örebro, Kopparbergs och Värmlands län, Örebro och Vilhelmina kommuner, Sociologisku inslilulionen vid Slockholms universitet, Sveriges socionomers riksförbund och MS-förbundel. Några av dessa remissinsianser - bl.a. Sveriges socionomers riksförbund - hävdar all konflikien bör lösas genom all länsrällens prövning får omfatta endasi de lagliga förulsäliningarna för räll lill bislånd men däremot inle bislåndels innehåll och omfallning.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser all ell för kommunen förpliktande beslul måsle kunna genomföras om besvärsprövningen skall ha någon funktion alt fylla. Länsslyrelsen finner all della inle är möjligi med den ulformning av besvärsrällen som har föreslagils. Liknande synpunkler förs fram av länsslyrelsernu i Kristiunstuds och Kulmur lån. Länsstyrelsen i Stockholms län anser för sin del alt det är hell uleslulel all anordna elt besvärsförfarande i domslolsmässiga former för alla slag av bislånd. Enligl länsslyrelsen är det möjligt atl man kan komma fram till en ordning som medger formliga besvär belräffande vissa angivna sociala förmåner, t. ex, rätl lill ekonomisk hjälp genom socialbidrag. Däremol är länsslyrelsen främmande för atl någon i form av förvaltningsbesvär skulle kunna "processa sig lill" sådana sociala Ijänsler som daghemsplalser, social hemhjälp o.

Prop. 1979/80:1 257

dyl., där lillgången under lång lid sannolikl kommeratt understiga efterfrågan och beviljandet av ijänsler främsl blir ell prioriieringsproblem. Snarare finns del enligl länsslyrelsen skäl ail överväga en ulvidghirig av del nu tillämpade förfaringssällel all enskilda formlösl framför klagomål till länsslyrelsen, som i egenskap av tillsynsmyndighet utreder saken och meddelar sin uppfattning, ulan all del regelmässigt behöver bli aktuellt med något åläggande.

Frågan om förhållandel mellan besvärsmyndighelernas prövning och kommunernas frihet all själva ulforma socialljänslen berörs av flera remissinsianser.

Koinmunförbundel varnar för risken atl besvärsprövningen kan leda lill slyrande ingrepp i den polifiska beslutsprocessen i kommunerna. Förbundel vill därför underslryka all länsrällen vid besvärsprövningarna lar hänsyn lill laklen i uppbyggnaden av kommunens resurser saml endasi när del gäller ekonomiskl bislånd slyr bislåndels utformning och omfallning. Dessa begränsningar i länsrällens befogenheler bör enligl förbundels mening komma lill ullryck i en kommande lagstiftning.

Föreningen Sveriges sociulchejer pekar på alt idén bakom ramlagstiftningen är all kommunerna skall få slor frihel alt utforma en socialtjänst som svarar mot lokala önskemål och behov. Varje försök från centralt eller regionalt håll atl uniformera socialljänslens innehåll skulle därför enligl föreningen strida mol inlenlionerna bakom lagförslagel. Enligl föreningens mening kommer del inte heller atl kunna skapas förulsältningar för en renl räiislig prövning av innehållei i det bistånd socialnämnden lämnar. De avvägningar som måsle göras kommer i många fall att kräva mycket omfal-tande kunskaper om sociali arbele. Del kan gälla atl väga olika terapiformer mot varandra eller all i en given situation avgöra om bislånd i hemmet är all föredra framför instilutionsvård elc. Föreningens slulsats blir därför alt länsrättens besvärsprövning bör inskränkas till att gälla rätlen lill bislånd.

JO anser all frågan om länsslyrelsens befogenhel all ålägga en kommun all vidla viss ålgärd i viss mån hänger samman med frågan om vidden av besvärsprövningen i frågor om rätl lill bistånd. Av betänkandel framgår enligt JO inle klarl hur delaljerad prövning som skall göras av förvalinings-domslolarna. Man kan därför inle förulse i vad mån domstolarnas beslul kommer alt ges sådan utformning all de genasi kan läggas till grund för verkslällighdsålgärder. JO menar dock all del knappasi är möjligt och inte heller lämpligt alt en förvallningsdomslol lämnar delaljerade föreskrifter om t. ex, social hemhjälp. Detla skulle även kunna leda lill konflikter med den kommunala självbeslämmanderätlen. I de flesla fall av bifall lill besvär rörande bislånd kommer således enligl JO uppenbarligen ytteriigare beredning och beslut hos kommunen alt bli nödvändiga. 1 princip måsle kommunen därvid anses skyldig all följa besvärsmyndighelens beslut, även om della inle formulerals som ell åläggande för kommunen alt vidla viss ål-17   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 258

gärd. Dessa frågor medför dock svåra avvägningar och lorde dessulom i vissa fall kunna vara poliliskl kontroversiella. Besvärsmyndighetens befogenheler atl i ärenden rörande bislånd besluta om konkrela ålgärder från kommunens sida bör därtör enligl JO:s mening preciseras i laglexlen.

Andra remissinsianser som betonar risken för konflikler med den kommunala självbeslämmanderätlen år länsstyrelsen i Skuruborgs län, slutens handikuppråd, Borås, Örebro och Östersunds kommuner samt stutskon-trollkommittén. Göieborgs kommun utgår från att besvärsmyndighelema i sin prövning inte bara skall ta hänsyn lill takten i utbyggnaden av kommunens resurser, utan även de allmänna riktlinjer som kommunen uppställer när del gäller t. ex. rätlen lill plals på daghem, lill servicehus för äldre eller lill annan vård.

Västerås kommun anser atl de föreslagna reglerna på etl olyckligt sätt koncentrerar inlresset kring den rättsliga bedömningen på bekoslnad av vårdaspekterna.

Kommunförbundet fäster uppmärksamheten på atl antalet förvaltningsbesvär sannolikt kommer att öka avsevärt, vilket kan medföra ökade krav på resurser till socialtjänsten. Länsstyrelsen i Västerbottens län och Helsingborgs kommun är av samma uppfattning. Helsingborgs kommun anser atl etl väsentligt merarbete kommer atl bli följden genom kommunicering, delgivning och yttrande till länsrätl i betydligt ökad omfattning.

Endast ett mindre antal remissinstanser har berört frågan om gränsdragningen mellan förvaltningsbesvär och kommunalbesvär.

Kammurrätten i Sundsvall anser atl den föreslagna gränsdragningen är godtagbar. Även kammarrätten i Göteborg är positivt inställd till förslagel i denna del. Enligt kammarrätten bör svårigheterna alt skilja mellan förvaltningsbesvär och kommunalbesvär inte överdrivas. Kammarrätten anför i denna fråga.

I fråga om besvär över beslut enligt 6 8 står enligl utredningens förslag -i molsats till vad som gäller i dag beträffande beslut enligt 13 8 socialhjälpslagen - endast kommunalbesvärsvägen öppen för den missnöjde. Den prövning av besvär över beslut enligt 13 8 socialhjälpslagen som kan ske i dag är i praktiken mycket begränsad och liknar i hög grad den prövning som görs vid kommunalbesvär. Kammarrätlen har därför inget emol att steget nu tas fullt ut och atl beslut enligt 6 8 skall kunna angripas endasi kommunalbesvärsvägen. Utredningens förslag innebär att områdel för hjälp enligt 6 8 kommeratt bli mindre än enligt 13 8 socialhjälpslagen. Därmed torde också antalet kommunalbesvär bli färre. Vidare måste beaktas att om klaganden försuttit liden i fråga om anförande av kommunalbesvär det oftast torde vara möjligt atl vända sig till socialnämnden för att få ett nytt beslut som kan bli föremål för besvär.

Länsstyrelsen 1 Göteborgs och Bohus län anser att den meningen kan hävdas atl socialnämnden genom att beteckna hjälpen som bistånd enligt

Prop. 1979/80:1 259

6 8 skulle kunna förhindra anförande av förvaltningsbesvär. Frågan huruvida biståndet i dl visst fall är alt hänföra till 5 8 eller 6 8 bör emellertid enligt länsstyrelsens mening i fall av besvär ankomma på besvärsmyndighetens prövning. Besvärens formulering bör i försia hand vara avgörande för om de skall handläggas som förvaltningsbesvär eUer kommunalbesvär.

Några remissinstanser har en uttalad negativ instäUning till den föreslagna gränsdragningen och anser atl denna bör övervägas på nyll. Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner del egendomligt att ärenden om socialtjänst skall kunna följa olika besvärsvägar. Länsstyrelsen anser vidare - liksom länsstyrelsen i Jämtlunds län - att förslaget leder lill elt svåröverskådligt syslem som ställer slora anspråk på precision i beslut och besvärshänvisningar. Länsslyrelsen i Uppsala län fömlser belydande svårigheier med olika besvärsmöjligheler. Utrymmet för felbedömningar om biståndets karaktär och felaktiga besvärshänvisningar med åtföljande rättsförluster kommer enligt länsstyrelsen att bli slort. På hälsovårdens område har länsstyrelsen erfarenhet av att dessa farhågor är realistiska. Länsstyrelsen i Blekinge län år tveksam lill gränsdragningen och framhåller att uppdelningen av bistånd enligt 5 8 resp. 6 5 i förslaget till socialtjänstlag har angivits i allmänna ordalag. Samma åsikt förs fram av länsstyrelsen i Örebro län.

Kummurrätten 1 Göteborg förordar att frågan om den enskildes möjligheter att få lill stånd ändring i avgiftsbeslut ägnas ytterligare uppmärksamhet och alt möjlighet till förvaltningsbesvärsprövning av sådana beslut införs. Kammarrätten anför i denna fråga.

I dag är del möjligt för den enskilde att begagna sig av förvaltningsbe-svärsvägen för aU få ändring i beslut om avgift vid ålderdomshem. Utredningen anser att de principer som anges i kungörelsen om avgifter vid ålderdomshem skall äga giltighet även i fortsättningen, men däremot innebär utredningens förslag alt rätlen atl föra talan mot sådana avgiftsbeslut genom förvaltningsbesvär tas bort. Kvar slår kommunalbesvärsvägen. Något skäl till varför denna ändring har gjorts har kammarrätten inte kunnat finna i betänkandet. Den besvärsprövning som i dag sker i mål om avgift vid ålderdomshem kan innefatta en prövning av såväl att den av kommunen fastställda avgiftstaxan har tillämpats riktigt som att reglema i kungörelsen om avgift vid ålderdomshem har följts. Enligt kammarrättens mening vore det en fördel om en liknande besvärsrätt som den beträffande ålderdomshemsavgift tillerkändes den enskilde även i fråga om andra avgiftsbeslut. De rikfiinjer som utredningen har föreslagit när det gäller uppbyggnaden av avgiftssystemet - särskilt kraven på en enhefiig bedömning och möjlighet till individuella hänsynstaganden i särskilda fall - talar också för att det bör finnas en möjlighet till förvaltningsbesvärsprövning av avgiftsbesluten. Som utredningens förslag nu är utformat torde det bli begränsade möjligheter för den enskilde atl få den avgift som debiteras honom överprövad. Socialnämndens avgiftsbeslut i det enskilda fallet torde endasi kunna angripas kommunalbesvärsvägen. Vägrar den enskilde att betala avgiften, kan socialnämnden föra talan vid allmän domstol för att få

Prop. 1979/80:1 260

ut avgiften. Därvid torde domstolen kunna pröva en invändning från den enskilde om atl avgiftstaxan inte har tillämpats rikligt och möjligen också en invändning om atl skäl för individuella hänsynstaganden har förelegal. Det torde emellertid vara en mera praktisk ordning att sådana frågor överprövas förvaltningsbesvärsvägen. Därigenom uppnås bl.a. att den enskilde kan få avgiftsdebiteringen överprövad i nära anslutning till att denna görs och inle tvingas gå vägen över belalningsvägran.

Av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan om besvärsprövande myndighet tillstyrker flertalel all länsrälten får denna funktion. Hil hör kummurrätten i Göteborg, länsstyrelsernu i Uppsula, Göteborgs och Bohus. Skuraborgs, Kopparbergs. Jämtlands och Västerbottens län saml Svenska nykterhetsvårdsförbundet.

Kritiska mol förslaget är riksrevisionsverkei och länsstyrelserna i Kalmar och Norrbotlens län.

Kammarrätten i Göteborg vill utöver de skäl som utredningen har anfört för förslagel peka på all man uppnår all även lekmän kommer atl della i avgörandena. Den kunskap och erfarenhel som nämndemännen kan förväntas tillföra domstolen bör enligl kammarrätten vara av värde inle minst i de mål som den nya socialtjänstlagen kommer att ge upphov till. Även länsstyrelsen i Göieborgs och Bohus län anser att medverkan av nämndemän vid besvärsprövningen är av väsentlig betydelse. Enligt länsstyrelsens mening bör något annat organ än länsrätten inte komma i fråga som besvärsinstans på länsnivå. Den sakkunskap länsrätten för ifrågavarande ändamål behöver i sociala frågor och för att fortlöpande följa utvecklingen på det sociala områdel lorde enligt länsstyrelsen få tillföras länsrätten från länsstyrelsens sociahjänsienhd. Lånsstyrelsen i Västerbottens län understryker att hänsyn till rättssäkerheten leder fram till länsrätten som besvärsprövande myndighet. Länsstyrelsen i Koppurbergs län finner atl välgrundade skäl lalar för den föreslagna lösningen. Länsstyrelsen trycker främst på önskemålet om större organisatorisk reda mellan olika myndigheler och deras funktioner. Även länsslyrelsen 1 Skuraborgs län är av uppfattningen att man når en bättre balans i uppgiftsfördelningen om länsstyrelsen får roll av enbart tillsynsmyndighet.

De remissinstanser som är kritiska mot förslaget förordar länsstyrelsen som besvärsprövande myndighet. Riksrevisionsverkei framhåUer att det vid besvärsprövningen många gånger kan bli fråga om att väga samman den enskildes behovssituation och kommunens möjligheter att tillgodose dessa behov. Det kan också bli aktuellt att göra en prioritering mellan olika personers behov inom givna resursramar. För atl rätten skall kunna göra de skälighetsbedömningar det är fråga om krävs många gånger såväl social och medicinsk sakkunskap som kunskap om servicenivå och resurser i den aktuella kommunen och i jämförbara kommuner. Sådan kunskap finns inte naturiigen hos länsrällen. En stark och konsekvenl betoning av den enskildes behov vid besvärsprövningen skulle enligt verket innebära, aU sådana

Prop. 1979/80:1 261

krav kan ställas på kommunerna att dessa kan aktualisera frågan om ytterligare statligt slöd för att kunna fullgöra de ålagda uppgiftema. 1 ell sådant perspektiv är regeringen enligl verkels uppfattning en mer nalurlig sisla besvärsinstans än regeringsrätten, vilket i sin tur skulle tala för länsslyrelsen i StäUet för länsrätten som första instans.

Länsstyrelsen i Kalmar län betonar att länsstyrelsen redan är besvärsinslans och har befattningshavare med erfarenhet och kompetens för uppgiften hl. a. till följd av tillsynsutövningen. Elt genomförande av ulredningens försi.;,.; skulle innebära att tillsynsulövningen och besvärsprövningen skulle behandlas av skilda myndigheter. Länsstyrelsen anser att della inte är rationellt, allra helst som en besvärsprövning i sig innefattar tillsynsfunktioner.

Länsstyrelsen i Norrbottens län är av den uppfattningen alt bistånd som i första hand avser att hjälpa den enskilde över eventuella svårigheter inte nödvändigtvis måste prövas i domstolsmässig ordning. De handläggningsproblem en sådan ordning kan medföra torde enligt länsslyrelsen inte uppvägas av eventuella fördelar ur rättssäkerhetssynpunkt. Länsstyrelsen understryker att man bör eftersträva att frågor om socialt bislånd i försia hand skall handläggas efter sociala melodprinciper. Delta leder enligt länsstyrelsen fram till att den besvärsprövande funktionen bör ligga hos länsstyrelsen.

Flera remissinstanser har tagil upp till diskussion frågan om möjlighel till återförvisning av ärende från länsrätten till socialnämnden. Länsstyrelsen i Uppsalu län är av den uppfattningen atl länsrälten vid bifall till besvären vanligtvis bör återförvisa ärendet tiU socialnämnden för ny prövning såvitt avser formerna för biståndet. Enligt länsslyrelsen är detta en naturlig följd av en domstolsprövning som huvudsakligen bör avse rättsfrågor. - Övriga remissinstanser som har tagit ställning i frågan är dock negativt inställda eller tveksamma till en liberal tillämpning av möjligheten till återförvisning.

Kummurrätten i SundsvaU anser att den föreslagna utformningen av 5 8 i socialtjänstlagen inte sällan kommer att tvinga de besvärsprövande myndigheterna att återförvisa ärendei till socialnämnden. Enligt kammarrätten inrymmer en sådan ordning flera olägenheter. Föruiom den exlra tidsutdräkt en återförvisning innebär kommer klaganden att ånyo vara beroende av socialnämndens prövning av hans framställning om bistånd. Kammarrätten påpekar aU förvaltningsbesvärsinstitutet i den utformning det har enligt gällande rätt innebär att den besvärsprövande myndigheten i princip skall kunna sätta ett annat beslut i det överklagades ställe. Med den av ulredningen valda konstruktionen kan förvaltningsbesvärsinstitutet sägas få en innebörd liknande kommunalbesvärens. Enligt kammarrätlens mening torde vidare fall kunna inträffa där socialnämnden vidmakthåller ett tidigare beslut med samma motivering som tidigare. Om utredningens förslag till utformning av besvärsbestämmelsema skulle leda till en ökad användning

Prop. 1979/80:1 262

av återförvisningsinstitulet ökar därmed också risken för att en besvärsmyndighets beslut till en klagandes fördel ej kommer atl medföra någol för klaganden gynnande beslul från socialnämnden. Detta är enligt kammarrättens mening inle acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt. Lagstiftningsarbetet bör i stället inriktas på alt försöka skapa bestämmelser som så noggrant som möjligt anger vad som faller inom området för förvaltningsbesvär för att undvika att återförvisning av ärenden måste tillgripas i hög utsträckning.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län finner all elt ökande antal återför-visningar innebär etl avsteg från gängse uppfattning av förvaltningsbesvärsinstitutet. Frånsett denna mera principiella synpunkt anser länsslyrelsen att man av en besvärsmyndighet vid bifall till besvär bör kunna kräva besked rörande den prakliska innebörden av detta genom uttryckligt angivande av summor eller ålgärder.

TCO och Sveriges socionomförbund anser att länsrätten endast skall kunna fatta nytt beslut eller lämna besvären utan ålgärd. Som skäl för denna uppfattning anges att besvärsinslansen endast på så sätt ges möjlighet att svara för en likartad behandling av ärenden i olika kommuner. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund ger uttryck för samma uppfattning. Även Helsingborgs kommun har en negativ inställning till återförvisningsmöjlig-heten.

Några remissinstanser betonar värdet av information om länsrättens beslut och uppföljning av dessa.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att avskrift av beslut bör tillställas länsstyrelsen som i egenskap av tillsynsmyndighet bör följa ärendet. Länsstyrelsen bör också ges befogenhet att som allmänl ombud la upp frågan igen i domstolen om socialnämnden inte följer domstolens i beslutet ultalade intentioner eller underlåter att ge erforderligt bistånd. Länsstyrelsen I Gävleborgs län trycker på behovet av att snabbt kunna sprida information om utvecklingen. I detta syfte bör länsrätternas beslut i besvärsärenden kontinuerligt sändas över till socialslyrelsen. Efter bearbetning och sammanställning kan denna information lämpligen förmedlas till kommunerna via den regionala konsulentorganisationen. Västerås kommun är av den uppfattningen att man kan förutse en ovisshet om innebörden av rätten till bistånd. Kommunen finner det därför angeläget alt besvärsinstansernas prejudicerande utslag snabbt når ut lill kommunerna och menar att detta är en uppgift för tillsynsmyndigheterna.

Prop. 1979/80:1 263

19    Social nämnd

19.1     Allmänna synpunkter

Det avsnitt i ulredningens betänkande som behandlar social nämnd har kommenterats endast av etl fålal remissinsianser. Men även om få remissinsianser har visat inlresse för avsnittet, så har några av dessa behandlat utredningens överväganden och förslag deslo ulföriigare. Della gäller JO. Kommunförbundet, några av de slörre kommunerna och Sveriges socionomers riksförbund. Kritiken är övervägande positiv, även om en del remissinstanser i vissa frågor har en uppfattning som avviker från ulredningens. Önskemål om klarlägganden eller yllerligare överväganden på enstaka punkter kommer också fram i remissvaren.

19.2  De sociala nämnderna

19.2.1 Socialnämnd och social distriktsnämnd

Socialutredningens uppfattning, att huvudansvaret för socialtjänsten skall läggas på en obligatorisk nämnd - socialnämnd - samt alt kommunernas möjlighet att inrätta sociala distriktsnämnder för bestämda geografiska områden bör bibehållas, delas av de flesla remissinstanser som kommenterar frågan. Några enstaka remissinstanser lämnar förslaget utan erinran, men ingen remissinstans är negativ till denna del av betänkandet. På enstaka punkter har dock vissa av remissinstanserna en uppfattning som avviker från utredningens. Följande remissinstanser uttalar etl uttryckligt stöd för förslaget: brottsförebyggande rådel, sociulstyrelsen, siuiskonlorel, länsslyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Göteborgs och Bohus och Västerbottens län. Kulmur, Helsingborgs, Mulmö, Vuru, Kurlstuds, Örebro, Vilhelminu, Luleå och Krumfors kommuner, Sveriges socionomförbund, Sveriges socionomers riksförbund, Sveriges läkarförbund, TCO samt LRF.

Socialstyrelsen framhåUer att när det gäller den sociala nämndorganisationen ansluter sig styrelsen till förslaget om en socialnämnd med ett samlat ansvar för det sociala arbetet. Detta motiveras framför allt av hänsyn till arbetet med de övergripande frågorna. När det däremot gäller praktiskt arbete och beslut i avgränsade frågor anser styrelsen att det är bra om det politiska inflytandet delas av många och om en decentralisering inom kommunema blir möjlig. Styrelsen tillstyrker därför förslagen om distriktsnämnder i kommunema.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att socialutredningens förslag om en socialnämnd och i förekommande fall sociala distriktsnämnder, såsom en för kommunerna obligatorisk organisation, är helt i linje med den utveckling som föregått utredningens betänkande. Förslaget stämmer också väl överens med den organisation som tillämpas i de flesta kommuner sedan

Prop. 1979/80:1 264

flera år. Ingenting lalar för alt del vore någol att vinna på att återgå till en organisation med funktionsnämnder inom socialtjänsten. Etl ytteriigare skäl mol återgång är atl konsulentverksamhelen vid länsstyrelsen numera integrerals. 1 likhet med ulredningen finner länsstyrelsen alt besiämmelser om kommunslyrelse generellt bör bli tillämpliga på socialnämnden.

Kalmar kommun tillstyrker förslagel att i varje kommun skall finnas en socialnämnd samt alt fullmäktige skall ha möjlighet atl beslula om två eller flera distriktsnämnder. Kalmar kommuns socialvård har sedan år 1971 prövat en organisation med social centralnämnd och två distriktsnämnder. En allmän uppfattning är att den prövade organisationen är mycket ändamålsenlig både från de förtroendevaldas synpunkt och med hänsyn till de aspekter förvaltningsorganisationen företräder.

Uppgifter om goda erfarenheter av att ha socialtjänsten organiserad på det sätl som lagen den 5 juni 1970 om social cenlralnämnd m. m. ger möjlighet till framkommer också i andra remissvar, främst från kommuner.

I en utförlig kommenlar till denna del av betänkandel pekar Helsingborgs kommun på att utredningens förslag innehåller vissa nyheter. Sålunda betonas dislriklsnämndernas möjlighet alt spela en mer aktiv roll i del uppsökande och förebyggande arbetet. Distriktsnämndernas kunskap om distriktet, som bl. a. grundas på erfarenheter från det individuella stöd- och hjälparbelet kan utnyttjas vid medverkan i samhällsplaneringen och det övriga förebyggande arbetet inom distriktet. Även om socialnämnden har det samlade budgetansvaret, kan distriktsnämnderna av socialnämnden ges uppdrag som rör t. ex. budgetberedning samt behovs- och resursinventeringar. Med utgångspunkl i två viktiga begrepp helhetssyn och närhet är kommunen mycket positiv till de vidgade arbetsuppgifter som distriktsnämnderna ges i förslaget. Förslaget möjliggör dels en aktivering av distriktsnämnderna, dels en djupare förankring av ärendena hos såväl socialarbetarna som invånarna i dislriklel. Den nuvarande tillämpningen av lagen om social centralnämnd har i detla avseende lämnal myckel övrigt att önska. Utredningen har dock ej berört konsekvenser för förvaltningsorganisationens struktur. I och med atl distriktsnämnderna tilldelas ansvaret för alla enskilda ärenden - om inte fuUmäktige beslutar annat - dvs. även för bamomsorg, äldre- och handikappomsorg måste förvaltningsorganisationen dislriktsindelas och samlliga programområden måste ha samma distriktsindelning. Med en sådan förvaltningsorganisation synes det mycket komplicerat att behåUa uppdelning i socialavdelningar och serviceavdelningar med linjeansvar för hela kommunen. Det torde vara nödvändigt att till distriktsnämndema knyta en förvaltningsorganisation med ett sammanhållet ansvar för socialtjänsten inom distriktet. Därigenom tillgodoses också helhetssyn och kravet på närhet bäst. Genom en sådan organisation aktualiseras i än högre grad vilka specialistfunktioner som skall finnas och deras organisatoriska tillhörighet. Kommunen anser att dessa frågor bör ägnas särskild uppmärksamhet i det fortsatta arbetet.

Prop. 1979/80:1 265

Mulmö kommun bilräder uppfattningen atl det bör vara ell obligalorium alt en nämnd skall ha huvudansvaret för kommunens socialljänsl samt alt när så erfordras särskilda dislriklsnämnder skall kunna inrällas. Förslaget bör ses som en konfirmalion av nu gällande ordning. I huvudsak bör också den ordningen gälla, all i den mån distriktsnämnder inrällas skall de befalla sig med enskilda ärenden men dämlöver ha möjligheter lill insatser vad avser bl.a. förebyggande och uppsökande insalser i vid bemärkelse. Dislriklsnämnden skall alltså hos socialnämnden, utöver att vara direkt remissinslans, kunna aktualisera angelägna sociala frågor och problem som förekommer inom dislriklel.

Enligl Luleå kommun underlättas socialvårdens nuvarande utveckling mot en utvidgad helhetssyn av lagen om social centralnämnd. Det är därför riktigt att lagen blir obligatorisk, likaså atl kommunema får fortsatt möjlighel all inrälla distriktsnämnder. Dessa kan vara nödvändiga i de stora kommunema. Socialtjänsten får emellertid organisatoriska konsekvenser. De förtroendevalda skall företräda helhetssynen och ha det övergripande ansvaret för verksamheten. Nämnden måste inrälla sig därefter. Politikerna måste också genom deltagande i styr- och ledningsgrupper vara med i förberedelser av beslut samt i utvecklingsarbete och verkslällighdsåtgär-der av mera betydande omfattning. I dessa sammanhang blir specialiseringen och detaljeringsgraden hög. Också väljarna begär besked om detaljer från förtroendevalda.

Kommunen framhåUer också att bland de anställda föreligger olika slag av specialisering. Ytterligare uppdelning av arbetsuppgiftema bör hållas tillbaka. Personalens kompdens måste fortlöpande vara på en hög nivå bl. a. genom information och utbildning. Dess medverkan i samhällsplaneringen förutsäller också att man sinsemellan har god kännedom om socialförvaltningens tolala vård- och behandlingsarbete, resurser och siadig praxis inom delområdena.

Enligt Föreningen Sveriges sociulchefer ter det sig konsekvent att, mot bakgrund av socialtjänstens utökade ansvar och befogenheter vad gäller slmklurinriktade insatser såsom medverkan i samhällsplaneringen, uppsökande verksamhet och arbete med sociala problem i samhället, också de sociala distriktsnämnderna, där sådana är inrättade, får dt ökat inflytande även på dessa mer allmänt sociala frågor inom del geografiska verksamhetsområdet. Frågan om kommunernas möjligheter att organisera sin verksamhet efler det praktiska behovel och med minsta möjliga byråkrati har uppmärksammats i olika statliga utredningar under senare tid. Av förarbetena till den nya kommunallagen framgår att det varit statsmakternas strävan att så långt möjligt överlåta till kommunerna själva att avgöra hur fördelningen av vissa frågor mellan olika kommunala organ skall ske. Även om de sociala distriktsnämndema inte har åsyftats i detta sammanhang, är det uppenbarligen så att de grundläggande tankegångarna om minskad statlig detaljreglering och ökad frihet för kommunerna att anpassa

Prop. 1979/80:1 266

sin organisation efter del prakliska behovel även i hög grad gäller belräffande förhåUandel mellan socialnämnd och sociala distriktsnämnder. Föreningen anser därför alt del är angeläget atl kommunfullmäktige ges befogenhet alt, om man så önskar, tilldela distriklsnämnderna beslutanderätt även i andra frågor än sådana frågor som berör enskild person.

Sveriges socionomers riksförbund instämmer i utredningens förslag, att möjligheterna att behålla de specialiserade nämnderna för nyklerhelsvård, socialhjälp och barnavård bör slopas. Huvudansvaret bör ligga på en obligatorisk nämnd kallad socialnämnd med möjlighet atl inrätla sociala distriktsnämnder.

På ett avgörande avsnitt avviker dock förbundets uppfattning från utredningens. Förbundet anser inle all sociala dislriklsnämnden skall "ha lill uppgift atl befalla sig med ärenden rörande enskilda personer". Inom övriga vårdseklorer i samhällel är del givet all anställda inom områdel - läkare och sjukvårdspersonal inom hälso- och sjukvård, lärare inom skolan, förskollärare och övrig personal inom barnomsorgen, instilutionspersonal inom åldringsvården - beslular belräffande vård- och behandlingsinsalser. I takt med att alltfler tjänstemän vid samverkan mellan myndigheler skall erhålla insyn i och medverka vid beslut i enskilda ärenden måste tjänstemännen tillföras beslutanderätten. Det är därför nödvändigt att socialtjänstens anslällda äger besluta i alla frågor rörande den enskilde - naturligtvis så långl möjligt i samverkan med denna. Förbundet menaratt det är viktigare att politikerna ägnar sin lid lill övergripande och förebyggande frågor. Socialljänstens medverkan i samhällsplaneringen kommer särskilt att ställa ökade krav på förtroendemännens engagemang och intresse för principiella frågor. Detsamma gäller utredningens intentioner om ökad samverkan mellan olika samhällsorgan.

Förbundet anser vidare all ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och sociala distriktsnämnden bör kunna decentraliseras mer än vad ulredningen föreslår. Del gäller bl.a. övergripande frågor inom distriktet och möjligheter alt ställa förslag och yrkanden direkt lill fullmäktige. Ökad beslutanderätt bör som en konsekvens föras över från distriktsnämnden till tjänstemännen - via författning och inte genom delegation.

Vad som enligt förslagel kan förefalla Iveksamt är enligt Vurbergs kommun atl distriklsnämnderna, trots alt de får betydligt större befogenheter än i dag belräffande t. ex. barnomsorg och äldreomsorg, inte skall få göra egna framställningar till kommunfullmäktige. Del hade kanske varil naturligare att ge dem en ställning som liknar annan fakultativ nämnd, som I. ex. fritidsnämnden, för vars verksamhel, Irots att den är självständig, socialnämndens övergripande ansvar skall gälla.

19.2.2 Kommunens befogenhet utt orguniseru sociultjänsten

Utredningens ståndpunkt, att kommunens befogenheter såvitt avser organisationen av socialtjänsten bör knytas an till indelningen i strukturinrik-

Prop. 1979/80:1 267

tade, allmänl inriktade och individuellt inrikiade insatser på så säU, atl del i de två försia hänseendena bör slå kommunen fritt alt överiåta åt särskilt organ atl handha vissa uppgifter, dock med ell övergripande ansvar för socialnämnden, medan verksamheten inom det individuella stöd- och hjälparbelet bör ankomma på socialnämnden ensam eller i förekommande fall på social distriktsnämnd, kommenleras av remissinstanserna.

Sociulstyrelsen anser att det kan bli avgörande för hur innehållet och meloderna för socialvårdens medverkan i samhällsplaneringen ulvecklas om de politiska besluten för del sociala arbetet fattas i en nämnd eller är spridda bland flera nämnder. Styrelsen anser därför att det inte bör finnas möjligh n atl bilda fakultativa nämnder för verksamheter som omfattas av socialtjänstlagen.

Brottsförehyggunde rådet finner alt frågan om ansvarsfördelningen mellan socialnämnden och vissa fakultativa nämnder, t. ex. fritidsnämnden inte har klarlagts tillräckligt av utredningen. Som huvudprincip anges att socialnämnden skall ha ett övergripande ansvar för hela socialtjänsten, således även för sådana verksamheter som bedrivs av fakultativa nämnder inom socialtjänstlagens kompetensområde. Kommunen kan visserligen uppdra åt annat organ än socialnämnden att fullgöra uppgifter inom vad ulredningen definierar som strukturinriktade eller allmänt inriktade verksamheter, t.ex. inom barna- och ungdomsvården. Socialnämnden skall dock hos kommunen göra anmälan om uppgifterna handhas på ett sätt som inte svarar mot de för verksamheten angivna syftena. Detta är enligt rådel en alltför passiv ansvarsfunktion. En stor del av den allmänt förebyggande och uppsökande verksamheten för barn och ungdom bedrivs i dag av sådana fakultativa nämnder (fritidsnämnd, skolstyrelse, kulturnämnd etc). I konsekvens med den s. k. sociala helhetssynen bör verksamheter, som riktar sig till bam och ungdomar med mer eller mindre uttalade tecken på personliga problem, bedrivas inom socialtjänsten med ett direkt ansvar för socialnämnden. Nämnden bör följaktligen ha ansvar även för planering och genomförande av förebyggande och uppsökande verksamhet för barn och ungdom så snart socialt stödjande ålgärder kommer in i bilden.

I ett omfattande yttrande gör Kommunförbundel en granskning av förslaget från rättslig synpunkt. Förbundel anför att den grundläggande principen för all nämndförvaltning - oavsett om den är fakultativ eller specialreglerad - är aU den är odelbar. Samtliga nämnder är sidoställda, en nämnd kan ej utan lagstöd överordnas en annan. Undantag härifrån finns i lag t.ex. när det gäller kommunstyrelsens "övergripande" ansvar och i fråga om sociala distriktsnämnder. Tillsätter man alltså en särskild nämnd för vissa uppgifter inom t.ex. fritidsverksamheten, bamomsorgen eller äldreomsorgen kommer inte socialnämnden att ha något övergripande ansvar utan uttryckligt lagstöd. Socialutredningens ställningstaganden i denna fråga är alltså tveksamma från kommunalrättslig synpunkt. Någon lagregel som ger socialnämnden rätt att göra "anmälan" finns ej, om man

Prop. 1979/80:1 268

bortser från socialnämndens möjlighet atl "göra de framställningar som nämnden finner påkallade".

Möjligheter alt överflylta ärenden till annan nämnd synes enligt 2 8 2 st förslaget till socialnämndslag inte gälla uppgifter som direkl framgår av socialtjänstlagen. Della bör enligl förbundel - liksom hittills - beaklas utifrån önskemålet om att kommunerna fritt kan bestämma över organisationen även om barnomsorgen ur etl socialpolitiskt perspektiv närmast hör hemma inom socialtjänsten.

Mellan institutionsstyrelser och sociala distriktsnämnder finns enligt förbundet flera olikheter. En institutionsstyrelse har alltid etl självständigt budgdansvar och kan själv göra framställningar till fullmäktige (jfr 2 kap. 15 KL). En inslitulionssiyrelse är formelll sidoställd med socialnämnden. Möjligheterna atl låta social distrikisnämnd vara "institutionsstyrelse" -vilket socialutredningen tycks förutsätta - synes tveksamma även om detta kan te sig önskvärt. Någon geografisk funktionsfördelning på nämndsidan är omöjlig utan lagstöd. Distriktsnämnderna har sådant lagstöd, men ej institutionsstyrelserna.

I 6 8 förslagel till socialnämndslag är avsikten bl. a. att kunna låta socialnämnden handlägga ärenden om intagning i förskola och sedan delegera denna ärendetyp. Någon spärr för att fullmäktige jusl skulle lägga denna uppgift på socialnämnden finns inle. Formellt synes fullmäktige kunna föra över denna uppgift på vilken nämnd som helst, anför förbundet.

Uppsulu kommun biträder utredningens synpunkter och förslag men understryker att om t. ex. fritidsfrågorna förs över till annan särskild nämnd så är del den nämnden som inför fullmäktige skall ha del fullständiga ansvaret belräffande budget och verksamhet. Delta innebär en avvikelse från utredningens mening att socialnämnden även här skall vara den ytterst ansvariga instansen.

Malmö kommun anför alt belräffande strukturinriktade och allmänt inriktade insatser bör del, enligt socialutredningen, stå kommunen frilt alt överlåta särskilda uppgifler åt annat organ (fakultativa nämnder), dock att del övergripande ansvaret kvarslår för socialnämnden. Kommunen biträder denna princip för ansvarsfördelning, dvs. socialnämndens rätl att hos kommunstyrelse/kommunfullmäktige göra de framställningar eller anmälningar som är motiverade utifrån det förhållandel all kommunen skall kunna besluta om åtgärder utifrån sitt yttersta ansvar för den enskildes sociala situation. Det behövs dock ytteriigare klariägganden om gränsema för ansvar och befogenheler.

Göieborgs kommun noterar med tillfredsställelse atl utredningens lagförslag lämnar stort utrymme för kommunen att välja olika organisatoriska lösningar för sin socialtjänst. Administrativa uppgifter kan således enligt förslagel föras över från socialnämnden till distriktsnämnd eller till annan kommunal nämnd. Detta innebär en flexibilitet som gagnar en utveckling mot ökad effektivisering av den kommunala förvaltningen. Kommunen ef-

Prop. 1979/80:1 269

lerlyser dock klarläggande motivullalanden, som visar atl en fakultativ nämnd såsom t. ex. fritidsnämnden inom ramen för silt reglemenie har det direkta ansvarel inför kommunfullmäktige för verksamhelen i fråga.

Väslerås kommun framhåller atl inget hindrar att en kommun uppdrar åt annal organ att handha vissa uppgifter såsom sketl i Västerås beträffande barnomsorgen och fritidsverksamheten. Socialnämnden skall dock ha "ett övergripande ansvar" för dessa verksamheler och "hos kommunen göra anmälan om uppgifterna handhas på sätt som inle svarar mot de för verksamheten angivna syftena". Bestämmelserna om t.ex. besvär, handläggning av ärenden, sekretess och tystnadsplikt gäller då också för dessa fakultativa organ. Enligt kommunens mening vore del värdefulll om de närmare föreskrifter, som kan komma atl utfärdas om dessa många gånger komplicerade frågor, tar hänsyn till atl organisationen av socialtjänsten i vissa kommuner avviker från det normala.

Falu kommun ställer sig mycket Iveksam till att det övergripande ansvaret för en fakultativ nämnd, t. ex. fritidsnämnd, skall ligga hos socialnämnden.

Sveriges socionomers riksförbund påpekar att enligt socialutredningen bör det stå kommunen fritl att i fråga om generellt förebyggande insatser överlåta åt särskilt organ att handha vissa uppgifter. Socialnämnden skall dock fortfarande ha ett övergripande ansvar. Förbundet tillstyrker principen men anser att utredningen inte tillräckligt angivit hur det övergripande ansvaret skall tillämpas på sådana fakultativa nämnder.

19.3   Nämndens sammansättning m. m.

Endasi ett fålal av remissinstanserna kommenterar en eller flera av de frågor som utredningen tar upp under kapillel nämndens sammansättning m.m. Några remissinstanser, bl.a. Malmö, Örebro och Villielmina kommuner, tillstyrker hell kortfattat utredningens överväganden och förslag, medan ett par remissinstanser lämnar dem ulan erinran.

19.3.1  Vul UV ledumöter

Håbo kommun framhåller all anlalel ledamöter varierar från kommun till kommun. Anlalel överskrider vanligtvis, såsom utredningen påpekar, betydligt det lagstadgade minimianlalel fem. Atl det är önskvärt att snarare öka än minska de förtroendevaldas antal i den kommunala verksamheten är sedan länge väl känt.

Sveriges sociontnners riksförbund instämmer i förslaget som ger kommunen möjlighel all bestämma antalet ledamöter lill minst fem och som gör nya kommunallagens bestämmelser tillämpliga. Förbundet tillstyrker också utredningens förslag om atl del i lagen inte skall finnas bestämmelser om könsfördelning eller yrkesrepresentation.

Sveriges lökurförbund påpekar att vid val av ledamöter till nämnden bör

Prop. 1979/80:1 270

kommunfullmäktige ha i ålanke, alt uppdraget kräver slora tidsinsatser föruiom del personliga engagemanget.

19.3.2 E.xpertmedverkun

Den enda remissinstans som kommenterar della avsnitt är länsstyrelsen i Västerbottens län. 1 sill svar framhåller länsstyrelsen endast all del synes lämpligl att socialnämnden själv får avgöra när behov av expert (jurisl. psykolog, läkare m.fl.) föreligger.

19.3.3 Innehållet i prolokoll

Även detta avsnitt kommenleras endasi av etl fåtal remissinsianser. Länsstyrelsen i Västerbottens län finner det naturligt att samma regler för prolokoll gäller för samtliga kommunala nämnder och Kommunförbundel påpekar att i fråga om protokollsreglerna uppstår risken att man får rätl att avstå från atl rösta i ärenden om myndighetsutövning genom alt regeln i 2 kap. 22 8 KL också kommer att gälla nämnd.

Helsingborgs kommun tillstyrker atl kommunallagens regler om hur protokoll förs skall tillämpas utan de undantag som i dag finns i sociala vårdlagarna.

Sveriges socionomers riksförbund delar utredningens uppfattning att i socialnämndslagen endast behöver göras en hänvisning till kommunallagens bestämmelser om protokoll.

19.4   Särskilda arbetsformer

Kapitlet om särskilda arbetsformer, dvs. ordförandebeslul och delegation, har uppmärksammats av remissinstansema i betydligt slörre utsträckning än det närmasl föregående kapitld. Remissinstanserna är i huvudsak positiva lill utredningens förslag, men några av remissinstanserna, främst JO och Kommunförbundel. önskar ylleriigare klarlägganden och närmare överväganden på vissa punkter.

19.4.1    Delegution

Sociulstyrelsen anser att delegation av ärenden från socialnämnden och distriklsnämnden bör ske i första hand till enskilda tjänstemän. Genom en delegalion lill tjänstemän åstadkommer man en förenkling för hjälpsökande och bidrar lill en förändring av socialarbetamas roll och funktion. Om de förtroendevalda i ökad omfallning kan avlastas detaljfrågor ökar också deras möjligheter alt öva inflytande över planering och inriktning av verksamhelen.

Länsstyrelsen i Koppurbergs län erinrar om att den redan i 1975 års yttrande påtalade behovet av uiiryckliga och klara regler för hela dokumentationen av delegationsbeslut. Utredningen har emellertid i sitt slutbetänkan-

Prop. 1979/80:1 271

de ej tillgodosell della önskemål i vidare mån än all under 35.4,2 anges all beslul som fallas med stöd av delegalion är i alla hänseenden alt anse som etl av nämnden själv fatlat beslul. Härtill lägger ulredningen några i och för sig viktiga upplysningar rörande besvärsordningen. Länsstyrelsen anser att frågan om utformning m. m. av delegationsbeslut alltjämt kräver större uppmärksamhel än vad utredningen gell den. Länsslyrelsen förordar atl bestämmelser i ämnet får infiyla i varje fall i någon form av tillämpningskungörelse om del av någon anledning inle kan ges uirymme härför i själva socialnämndslagen.

JO påpekar att del inte är tillåtet för social distriktsnämnd att delegera beslut om ansökan till länsrätl om vård enligt förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig saml alt tiden för sådan ansökan i princip är begränsad till 14 dagar när omedelbart omhänderlagande skelt. Det kan förutses att denna reglering kommer att leda till mycket slora svårigheter för socialnämndema. Följden av atl ansökan görs för sent — 1. ex. för alt kommunikationen av utredningen dragit ut på tiden - är alt det omhändertagna barnet måsle ålerlämnas till föräldrarna. Det säger sig självt att detta kan vara myckel olämpligt, om t.ex. barnmisshandel konstaterats. JO anser atl denna risk måste elimineras, vilket i viss utsträckning kan ske genom en bestämmelse om interimistisk beslutanderätt för ordföranden eller annan. Även tidsfristen måste emellertid övervägas närmare.

Enligt Kommunförbundet gäller i fråga om delegation samma regel för anmälningsskyldighet som i fråga om kommunstyrelsen (jfr prop. 1975/76:187). 1 och för sig är detta naturligt, men frågan är hur kommunstyrelseregeln skall tolkas. De jämkningar som sketl i propositionen pekar på ett krav på individuell anmälningsskyldighet i varje ärende, vilket av administrativa skäl är orimligt särskilt inom socialsektorn med dess många delegationsärenden. Som framhållits i kommunallagens förarbeten är det vikligaste för nämndens del kontroU- och informationsbehovet och delta bör man klara stickprovsvis. Enligl förbundel bör denna fråga klarläggas ytterligare.

Förbundet anser att gränserna för vad som avses med delegalion i princip bör bedömas efter samma kriterier över hela den kommunala seklorn och erinrar därför om vad konstitutionsutskottd (KU 1976/77: 25) anfört i denna fråga. Delegationen avser alltså i försia hand beslut som får självsländigl överklagas. Detta bör beaktas i lagstiftningsarbeld.

Mulmö, Helsingborgs och Kulmur kommun tillstyrker utredningens förslag vad gäller möjligheterna lill delegation och den begränsning av rätten till delegation som utredningen föreslår.

När det gäller fördelningen av uppgifler mellan socialnämnd och distriktsnämnd ifrågasätter Örebro kommun om inte större möjligheler borde finnas att delegera adminislraliva uppgifler. Enligt kommunen borde kommunerna ha fullständig frihet att fördela uppgifter mellan socialnämnd och distriktsnämnd.

Prop. 1979/80:1 272

Håbo kommun finner att den nya kommunallagen ger fullmäktige möjlighel all i ökad omfallning delegera beslutanderätten i grupper av ärenden. Kommunen instämmer i utredningens principer om att omfattning av delegationsrätten inte skall begränsas utan bibehållas och i viss omfattning även utökas. Viktigi är även all kommunerna själva beslämmer hur delegationsreglerna skall tillämpas. En strävan måste vara att de förtroendevalda utformar principema för arbetet saml utformar målen, som skall vägleda förvaltningsmyndigheterna när de verkställer besluten.

Enligt Sundsvalls kommun bör en långt driven delegation av beslutanderätten gynna kontinuiteten i behandlingsarbetet. En sådan långlgående delegation fordrar dock, för att tillgodose kravel på demokrati, att riktlinjer utformas för socialljänstens olika verksamhelsgrenar,

Sveriges socionomers riksförbund anser att ärenden, som föreslås kunna beslutas av ordförande (speciellt lag med bestämmelser om vård av underårig S 7) skall kunna föras till tjänsteman i ansvarig ställning inom socialtjänsten, t. ex. arbetsledare för socialassistenter eller socialbyråchef.

19.4.2    Ordförandebeslul

JO påpekar atl del enligl förslagel inte längre finns någon allmän befogenhet för socialnämndens ordförande atl i brådskande fall fatta beslut i avvaklan på nämndens prövning. Denna befogenhel har oflasl kommit lill användning i allvarligare bamavårdsärenden. Ordförande - eller annan därtUl utsedd ledamot - kan enligt förslaget endast fatta beslul i vissa särskilt angivna fall (främst omedelbart omhändertagande och förbud mot att flytta fosterbarn). JO ifrågasätter om socialutredningen anfört tillräckliga skäl för att gå från den reglering som f. n. gäller genom 11 8 barnavårdslagen. JO har för sin del inte observerat några tecken på atl bestämmelsen skulle missbrukas. Den kommer huvudsakligen till användning i situationer där det i barnets intresse är omedelbart påkallat med åtgärder. De särskilda bestämmelsema i förslaget i fråga om omedelbart omhändertagande etc. täcker visserligen många av dessa fall. Det är dock svårt att förutse alla situationer som i praktiken kan uppstå. JO är för sin del inte helt övertygad om att det inte också i andra fall än dem utredningen åsyftat kan uppstå behov av omedelbart beslul. Enda sättet för socialnämnden alt möla detta problem är atl tillämpa en mycket vidsträckt delegation till tjänstemän, vilket å andra sidan kan medföra att en alltför stor del av ärendena undandras nämndens prövning. Kommunen kanske inte heller önskar till-lämpa en så omfaltande delegation. Delegationsbeslut innebär ju, tUl skillnad från interimistiska beslut, etl definitivt avgörande av saken. JO anser därför att man med hänsyn till risken för ej förutsedda komplikationer tUls vidare bör behålla en bestämmelse motsvarande 11 8 bamavårdslagen. Det bör understrykas att denna särskilda befogenhet ju bara kommer i fråga när saken brådskar och nämndens prövning inte kan avvaktas.

Även Mjölby kommun anser all rätten för nämndens ordförande att fatta

Prop. 1979/80:1 273

beslut enligt 11 8 barnavårdslagen bör ftnnas kvar, medan Kurlstuds kommun framhåller atl den vida delegationsrätl som anges i förslagel lill socialnämndslag samt den särskilda beslutanderätt som föreslås i lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig synes eliminera behovel av särskild beslutanderätt för ordföranden eller annan ledamot av socialnämnd.

19.S   Vissa förvaltningsuppgifter

Ulredningens förslag om regler för egendomsförvallning, social nämnds uteslutande skyldighet all föra kommunens talan, personaladministration, skyldighel alt göra framställningar samt rätt atl infordra yllranden och upplysningar las upp endasi av etl fåtal remissinstanser. Någon sammanfallande bedömning av ulredningens förslag och överväganden i denna del görs inle av remissinstansema, utan dessa har valt alt kommenlera endasi de frågor som de funnit speciellt intressanta, särskilt sociala distriktsnämndens befogenhet i dessa avseenden.

19.5.1    EgendomsförvaUning m.m.

Stockholms kommun pekar på att vid tillkomsten av lagen om social cenlralnämnd m. m. var en av utgångspunkterna att den administrativa förvaltningen skulle koncentreras till centralnämnden. Erfarenheterna från verksamheten i Stockholm har emellertid visat att en sådan koncentration är förenad med många nackdelar när organisationen når över en viss storlek. Som exempel på ärenden, vilka med fördel bör kunna handläggas av distriklsnämnderna, nämns anställningsfrågor och övriga personalfrågor av olika slag. Även vissa andra administrativa uppgifter bör emellertid med fördel kunna handläggas lokalt.

Frågan om kommunernas möjligheler att organisera sin verksamhet efter det praktiska behovel och med minsta möjliga byråkrati har uppmärksammals av olika slalliga utredningar under senare tid. Av förarbetena till den nya kommunallagen framgår att det varit slatsmaktemas strävan att så långt möjligt överlåta till kommunema själva atl avgöra hur fördelningen av vissa frågor mellan olika kommunala organ skall ske. I den nya kommunallagen har delta även kommit lill uttryck genom en ny bestämmelse i lagens 3 kap. 14 S enligt vilken kommunfullmäktige får beslula atl styrelse eller annan nämnd bland annal skall handlägga frågor om anställning m. m. beträffande personal som är underslälld annan nämnd.

Även om de sociala distriktsnämnderna inte har åsyftats i detta sammanhang, är det uppenbariigen så att de grundläggande tankegångarna om minskad statlig detaljreglering och ökad frihet för kommunema att anpassa sin organisation efter det prakliska behovet även i hög grad gäUer beträffande förhåUandel meUan socialnämnd och sociala distriktsnämnder. Kommunen anser därför atl det är angeläget att fullmäktige ges befogenhet 18   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 274

att tilldela distriktsnämndema beslutanderätt även i vissa administrativa frågor.

Helsingborgs kommun framhåller atl den sociala verksamhetens produktion består näslan uteslutande av tjänster. Produktionens kvalitet hör sålunda helt samman med vilken personal som tillsätts. Även om lagförslaget ger möjlighet att lägga beslutanderätten i personalärenden hos del centrala personalorganet vore detla synnerligen olämpligt. Del skulle nämligen innebära atl socialljänslen ej fick ansvarel för all anslälla den personal som producerar tjänsterna men däremol för de producerade tjänsterna. Kommunen finner mol denna bakgrund del angelägel all möjliggöra för dislriktsnämnderna atl beslula i vissa personalärenden. Av specialmoliveringen lill 8 7 i socialnämndslagen framgår atl "lagrummet upptar en erinran om att de för socialnämnd gällande bestämmelserna i denna lag eller annan författning skall ha motsvarande tillämpning på social distriktsnämnd". Därefter redovisas de två undanlag som framgår av 8 7.1 specialmotiveringen anförs "distriklsnämnderna bör således t. ex. först efter fullmäktiges beslut handha egendomsförvaltning". Kommunen tolkar detta så atl dislriktsnämnderna kan, om fullmäktige så beslutar, tilldelas beslutanderätt i t, ex. personalärende som är atl hänföra till distrikten.

Enligl Västerås kommun innehåller förslaget till socialnämndslag inga bestämmelser om personalärenden. Detta innebär att fullmäktige i enlighet med 3 kap. 14 S 2 mom. kommunallagen har möjlighet att beslula att kommunstyrelsen eller annan nämnd skall "handlägga frågor om anställning, ledighel, vikariat eller skiljande från tjänst samt andra frågor beträffande personal som är underslälld annan nämnd". Enligl kommunen borde i socialnämndslagen eller annan författning tas in en bestämmelse om atl - i del fall fullmäktige utnyttjar denna möjlighet - socialnämnden som facknämnd borde få ytlra sig i de enskilda personalärendena.

Sveriges socionomers rik.sförbund anser att del är väsentligt att kommunallagens vidgade möjligheter för socialnämnden att handlägga bl. a. personaladministrativa frågor utnyttjas.

När det gäller anställningsärenden m. m. måsle facknämnden, enligt Mjölby kommun, ha etl avgörande infiylande.

19.5.2    Rätt att göra framställningar m. m.

Över delta avsnill yttrar sig endasi Ivå remissinsianser, nämligen Stockholms kommun och Sveriges socionomers riksförbund. 1 ett mycket omfat-tande yttrande pekar Stockholms kommun på all vad gäller beslämmelserna om rätl alt göra framställning och avge yUrande till fullmäktige föreslår ulredningen ingen ändring jämfört med nu gällande lagstiftning. Utredningen har således utgått ifrån all denna räll enbarl skall tillkomma socialnämnden. Detta får ses mot bakgrund av bl. a. vad som anförts i förarbetena till den nya kommunallagen.

Prop. 1979/80:1 275

I kommundepartemeniets promemoria "Minskad statlig delaljreglering av kommunerna. 11. nämndorganisalionen, underslällning m.m," (Ds Kn 1975: 3) behandlades frågorna för specialreglerade nämnder. Dessa förslag ledde sedan fram till bestämmelserna i den nya kommunallagen. I promemorian föreslogs alt förbudet för social dislriklsnämnd atl inge framslällning och avge yllrande lill fullmäktige skulle slopas. Det anfördes alt frågan i stället borde regleras av fullmäktige. Den föreslagna ändringen genomfördes emellertid inte. 1 propositionen 1976/77:1 anförde departemenlschefen bland annat följande: "För dagen villjag främst la fasta pä alt förslagel i promemorian innebär all social distriktsnämnd ges en annan slällning än den som ursprungligen har avsetls. Innebörden eller konsekvenserna av detta har inle närmare klarlagts. Jag vill därför inle i della sammanhang anslula mig lill förslaget. Frågan om dislriklsnämndernas ställning bör i slällel bedömas från samma utgångspunkter som motsvarande problem på andra kommunala områden, exempelvis skolans. Del kommer därför att finnas anledning all återkomma lill denna fråga."

Kommunen anser att flera skäl talar för atl det uttryckliga förbudei för social distriktsnämnd all göra framställning och avge yttrande till fullmäktige bör slopas. 1 enlighet med den allmänna principen, atl kommunen själv skall ha frihel att bygga upp och organisera sin verksamhel, bör del kunna överlämnas åt kommunfullmäktige alt beslula om dislriklsnämnd skall ges sådana befogenheler belräffande vissa grupper av ärenden.

Dislriktsnämndernas huvuduppgift är atl fatta beslul i enskilda ärenden. Därtill kommer alt nämnderna skall göra sig väl förtrogna med de sociala förhållanden inom respektive dislrikl och hos sociala centralnämnden göra framställningar och framlägga förslag om olika förändringar. Erfarenheterna från Stockholms kommun visar alt dislriktsnämnderna i mycket stor utsträckning gör sådana framställningar. Det gäller framställningar i olika sociala frågor, där del ankommer på sociala centralnämnden att utfärda rekommendationer eller rikllinjer eller fatta beslul. Ofta gäller framställningarna emellertid samhällsservice av annal slag, såsom frågor om sjukvård och apoteksservice, busstrafik, postkontor, skolfrågor, kulturutbud elc. Belräffande den senare typen av ärenden vore det givetvis praktiskt om distriktsnämndernas framställningar kunde ställas direkt till del organ inom eller utom kommunen, som beslutar i frågan. Därmed skulle man slippa en onödigt byråkratisk ordning med handläggning av samma ärenden försl i sociala distriklsnämnden och sedan i socialnämnden. Riktmärket bör vara atl framställningar rörande frågor av utpräglat lokal karaktär skall behandlas av distriklsnämnden, vilken också har den bästa kännedomen om förhållandena inom distriktet.

Likaså bör den sociala distriktsnämnden ges befogenhet att avge yttranden till fullmäktige i vissa grupper av ärenden. Praktiska skäl talar exempelvis för att distriktsnämnd skall kunna yttra sig direkt i stadsplaneärenden som enbart berör det enskilda distriktet. Givetvis måste den sociala distriktsnämnden därvid beakta eventuella riktlinjer som tidigare utfärdats

Prop. 1979/80:1 276

av socialnämnden. Distrikisnämnd bör även kunna avge yttranden över motioner som väckts i fullmäktige och som berör enbart de lokala förhållandena i distriktet. Som exempel kan anföras vissa i Slockholms kommunfullmäktige nyligen vackla motioner som berör behovel av samlingslokaler för föreningslivel inom områdel, handikappanpassning av vissa byggnader inom distrikiel, uppsättning av ljussignaler vid trafikkorsning som särskill berör barn eller pensionärer, ulrustning av lekplalserdc. intill barndaghem, ålgärder av social karaktär inom friluftsområden m. m. Andra ärenden som distriklsnämnderna bör kunna yttra sig över är I.ex. ansökningar om serveringstillstånd för restauranger inom del egna distriktets område, anför kommunen.

Sveriges socionomers riksförbund framhåller att enligt socialutredningen bör förbudei för distriktsnämnd atl inge framställning till fullmäktige stå kvar i den nya lagen. Förbundet delar inte den åsikten. I konsekvens med en ökad decentralisering anser förbundel det viktigt all en dislriklsnämnd har räll all slälla förslag till kommunfullmäktige.

19.6 Om utredning vid nämnd

Även kapitlet om utredning vid nämnd tas i mycket begränsad utsträckning upp av remissinslanserna. Av de remissinsianser som kommenterar kapitlet gör särskilt JO en synnerligen noggrann och utförlig granskning av utredningens förslag. Övriga remissinsianser behandlar förslagen mera kortfaUat.

19.6.1 Inledande av utredning

Brotisförebyggunde rådet framhåller atl enligt socialutredningen får vid utredning samråd med annan myndighel ske med den enskildes samiycke. Likaså skall samtycke inhämlas vid komplettering av uppgifter lill ulredningen. Vid anhängiggörande enligl den föreslagna lagen om vård av underårig skall nämnden dock inleda ulredning omedelbarl och är inle bunden av denna tystnadsplikt. Eftersom ulredningens principförslag i sin helhel syftar till atl, så långl del är möjligt, befria socialljänslen från ivång, är della generella krav på samiycke från klientens sida vid kontakter utanför socialljänslen följdrikligl. Rådel anför dock vid behandlingen av utredningens förslag rörande lysinadspliklen på socialtjänstens område viss tvekan inför en alllför starkt bindande sekretess från socialtjänstens sida gentemot andra myndigheter, som har alt la befallning med likartade ärenden.

Duiulnspekiionen understryker slarkl vad socialulredningen anför om all ulredningen vid social nämnd skall bedrivas med hänsynstagande till integriteten hos den enskilde. Kravet på fullgott beslutsunderlag får inle leda lill dalaregislreringar som innebär obehörigt intrång i enskilds personliga integritet. Som utredningen också anger bör inle samråd med annan myndighet få ske utan den enskildes samtycke. Inspektionen underslryker ock-

Prop. 1979/80:1 277

så vikten av aU den som hörts under utredningen alltid bör beredas tillfälle all få la del av gjord uppteckning och göra de tillägg eller förändringar som han finner påkallade.

JO påpekar att enligl 12 8 skall socialnämnden utan dröjsmål inleda ulredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommil lill nämndens kännedom och som kan föranleda åtgärd av nämnden. DeUa är en viktig bestämmelse som kräver vissa kommenlarer.

JO uppger all han i sin verksamhet har kunnat konstalera att ett vanligl misstag s,_m begås av socialförvaltningarna gäller just inledande av utredning. Betydande oklarhet synes råda på många håll angående skyldigheten alt sätta igång utredning, främst i barnavårdsärenden Man verkar inte heller ha klart för sig nödvändigheten av atl ha en ulredning till grund innan man vidtar åtgärder. Det är därför inte ovanligt att JO riktar kritik mol socialnämnder för alt dessa underlåtit att föranstalta om utredning enligl barnavårdslagen trols att del funniis anledning anta atl åtgärder varil påkallade. Nämndernas tveksamhet får lyvärr ofta till följd att åtgärder uteblir eller sätts in alltför sent med följd atl åtgärden, när den väl sker, kanske måste bli mer ingripande än om nämnden handlat på ett tidigare stadium. JO framhåller därför det angelägna i atl den nya lagstiftningen ger klart besked tiil socialnämnderna om deras skyldighet atl i lid föranstalta om erforderlig ulredning. Den föreslagna bestämmelsen i 12 8 fyller inte detta krav på klarhet. Tanken är att nämnden skall inleda utredning omedelbart om ålgärder med stöd av lagen om särskilda bestämmelser om vård av underårig kan bli aktuella. Är däremot fråga om stöd- eller hjälpålgärd enligl socialtjänstlagen får utredning inledas först sedan den enskilde genom ansökan eller på annat sätt vänt sig till nämnden. Man ställer onekligen frågan hur socialnämnden med dessa utgångspunkter skall förfara i bamavårdsärenden där föräldrarna inte vänt sig till nämnden eller där de inte alls önskar någon utredning. Är omständigheterna sådana att vård enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av underårig kan komma i fråga får nämnden visseriigen sätta igång utredningen ändå. Men i de flesta fall. där man har anledning att utreda ett barns förhållanden, kan man knappast redan från början förutse alt ett omhändertagande kommer atl bli aktuellt. Tvärtom önskar man kanske framför allt utreda just behovel av andra hjälpåtgärder för bamets del. Av betänkandel att döma skulle socialnämnden i det fallet inte få inleda och genomföra utredningen utan föräldrarnas samiycke. Detta inger starka betänkligheter. Det säger sig självt att många allvariiga barnavårdsärenden skulle missas, om den mycket storadel av utredningar enligt bamavårdslagen, som f n, görs och som inte syftar till omhändertagande, skulle få genomföras endast i den omfattning som föräldrarna accepterade detta. Det är ofta först vid en utredning som det visar sig hur bekymmersam bamets situation är. Del är vidare just i de fall där bristerna i hemmiljön är mest framträdande som man riskerar atl föräldrama motsätter sig utredning. JO anser det därför nödvändigt att socialnämndema ges möjlig-

Prop. 1979/80:1 278

hel att utreda barnavårdsärenden oberoende av föräldrarnas samiycke också i fall när vård enligt nämnda lag ännu inle är aktuell. JO framhåller även atl en väl underbyggd ulredning många gånger kan få föräldrarna atl ändra uppfattning så att de senare accepterar de föreslagna hjälpålgärder-na för barnel.

JO föreslår på annan plals i sill remissyttrande att socialtjänsfiagen kompletteras med bestämmelser om kommunens primära ansvar för barns levnadsförhållanden oavselt om barnets föräldrar begär bistånd för dess räkning. JO finner därför lämpligt att beslämmelsen om utredning i socialnämndslagen knyter an härtill och anger att nämnden skall föranslalla om erforderlig utredning i fall när underårig kan antas vara i behov av bistånd från nämndens sida, varvid nämnden inte är bunden av föräldrarnas samtycke till utredning. Alt man tagit lätt på problemen med socialnämndemas utredningar framgår enligl JO även av övervägandena om att avskaffa vissa ivångsmedel vid utredningen. Man utgår här helt enkelt från atl alla berörda i allmänhet medverkar frivilligt och hänvisar lill alt man får överväga omhänderlagande om den underårige eller föräldrama motsätter sig utredning. Självfallet kan dock inte omhändertagande beslutas på sådan grund. För vård enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av underårig förutsätts att en utredning genomförts som visar att lagens betingelser är uppfyllda. JO anser därför all lagen bör ge ultryck åt uppfattningen att envar bör medverka vid barnavårdsutredningar, även om denna principiella skyldighet är osanktionerad.

Helsingborgs kommun framhåller att de föreslagna bestämmelserna om förfarandet vid utredning efter egen hänvändelse av klienten, vid uppsökande verksamhel, vid ifrågasatt vård av underårig saml i yttrandeärenden torde kunna användas inom den framtida socialtjänsten. Däremot, påpekar kommunen, lar socialutredningen inte upp frågan hur det skall förfaras när anmälningar kommer in om alkohol- eller narkotikamissbruk hos vuxna. Genomförs majoritetsförslaget och det sålunda inte stiftas särskild lag för vuxna missbrukare bör anmälningar enligt t. ex. LOB och LSPV behandlas på samma sätt som föreslås ske vid uppsökande verksamhet; dvs. alt socialtjänsten föreslår stöd- och hjälpinsatser och atl utredning endast får inledas efter samförstånd med den anmälde. Skulle däremot det alternativa förslaget om tvång mot vuxna missbrukare upphöjas lill lag torde socialtjänstens idé förfuskas, eftersom det av majoriteten skrotade utredningsmaskineriet får rustas upp igen och användas för varje anmälan om än aldrig så banal.

Enligt Borås kommun är det riktigt att utredning jämlikt socialtjänstlagen får inledas endast på ansökan av den enskilde eller med hans medgivande, dvs. sociala tjänster är i princip serviceerbjudanden. Däremot tycks det föreligga vissa oklarheter när utredning avser åtgärder jämlikt lagen om vård av underårig. Här skall nämnden utan vederbörandes samtycke kunna genomföra utredningen. I vilka lägen inträder denna rätt? Kan

Prop. 1979/80:1 279

socialnämnden t.ex. med slöd av lagen inleda ulredning mol vederbörandes vilja vid fall av snalleri, enklare skadegörelse etc? Belräffande socialnämndslagens 12 8 önskar kommunen en komplettering, som stadgar bl. a. aU olägenhet och obehag inte i onödan får vållas den enskilde saml slår fasl aU utredning skall vara allsidig. Det är viktigt för den enskildes rättssäkerhet, menar kommunen.

Sveriges socionomers riksförbund framhåller all socialulredningen. beträffande uppsökande verksamhet, säger all förhållanden kan framkomma "som bör föranleda insatser från nämndens sida" och att ulredning "endast i samförstånd med den enskilde" bör inledas. Redan i näsla stycke anges atl i situationer där vård av underårig utan samiycke kan vara aktuell skall nämnden inle vara bunden av samtycke för att genomföra utredningen. Förbundet instämmer i alt detta kan bli nödvändigl. Diskussion om tolkning av detta förs på flera håll. Förbundel ger följande lolkning: Även där insatser med samiycke påbörjats eller utredning igångsatts eller förhåUandel redovisats efter uppsökande verksamhet skall socialtjänsten ha rätt/skyldighet att göra utredning för evenluella ålgärder ulan samtycke.

19.6.2 Tvångsmedel m. m.

Brottsförebyggande rådet påpekar atl socialutredningen framhåller att särskilda tvångsmedel inte behövs vid stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen. Vid utredning enligt den föreslagna lagen om vård av underårig skall nämnden dock kunna begära handräckning för atl genomföra läkarundersökning. Några tvångsmedel för hämtning till förhör och vid hembesök anses inte behövliga. Rådet ifrågasätter om inte ivångsmedel i form av handräckning kan motiveras i vissa fall, i huvudsak sådana som avses i 18 8 BvL. Ändamålet med handräckningen skulle i sådana situationer uteslutande vara att bereda tillträde till bostaden för socialarbetare, som sedan kan bearbeta den akuta situationen med de medel som socialtjänsten förfogar över. Sätter man in sådana tvångsmedel tidigt, kan della underiätta ett snabbt och ändamålsenligl ingripande i akuta krissituationer utan alt tvånget därför behöver vidmakthållas eller negativt inverka på den fortsatta behandlingen.

Sveriges socionomers riksförbund instämmer inte i förslaget om att polishandräckning även i fortsättningen bör vara möjlig vid läkarundersökning av underårig. Förbundet menar atl läkaren och socionomen i sådana fall själva bör söka upp den unge.

19.6.3            Dokumentation och insyn

I fråga om dokumenlation delar dalainspektionen utredningens i avsnitt

37.3.4            framförda uppfattning, utom såvitt avser den enskildes insyn, som
bör vara oinskränkt.

JO ifrågasätter inledningsvis vad socialutredningen anför på s. 582 i be-

Prop. 1979/80:1 280

tänkandet om socialnämndens skyldighet att dokumenlera vad som kommil fram vid utredning. Där anges bl. a. alt ulredningen skall begränsas till uppgifler om vilka ålgärder som vidlagits och skälen för dessa. Vidare skall uppgifter som innefaltar subjektiva värderingar inte få förekomma. Enligt JO:s  mening bör dokumentationsskyldighelen  rimligen omfatta även uppgifler om ålgärder som övervägts men av olika skäl inle genomförts saml om de överväganden som legat bakom dessa bedömningar. Inte heller kan man kräva att subjektiva värderingar inte skall få förekomma. Vissa uppgifler är av del slagel atl de endast kan lämnas i form av en subjektiv värdering. De behöver för den skull inte vara irrelevanta. Vad som åsyftats är måhända atl uppgifterna skall vara underbyggda och av belydelse för ärendei och alt de inte bör innefatta förklenande värdeomdömen om klienlen. Generellt bör gälla att dokumenlation, för att vara godtagbar, måste omfalla alla uppgifler som är nödvändiga för en rättvisande bedömning såväl av det enskilda ärendet som av ärendels handläggning. Även med hänsyn lill atl det yttersta ansvarel för ärendenas handläggning inle åvilar Ijänslemännen utan de politiska förtroendemännen är del viktigt all dokumentationen inte görs alltför sparsam. Politikema måste således ha möjlighet att sätta sig in i enskilda ärendens handläggning och kontrollera i vad mån tjänstemännen följt nämndens riktlinjer och intentioner. Självfallet kan inte nämnden kontrollera aUa enskildheter. Det bör emellertid finnas möjlighel att göra stickprovskonlroHer liksom att undersöka speciella frägor, t. ex. om en viss tjänsteman fått kännedom om att ett barn farit illa och vilka åtgärder som i så fall vidtagits. En sak som nämnden ofta borde ha anledning att fråga sig är om tjänstemännen i tillräcklig omfattning för upp ärenden för beslut i nämnden. Konsekvensen av att en tjänsteman underlåter att färdigställa en utredning och förelägga nämnden förslag till beslut är att nämnden aldrig får kännedom om ärendet. Om tjänstemännens dokumentation i form av journalanleckningar dessutom är torftig kan allvarliga missförhållanden inom en socialförvallning undgå att upptäckas. Enligt JO:s erfarenhet är det ofla oklart för socialarbetarna när och i vilken omfattning dokumentalionsskyldighet föreligger. Dessa praktiskt väsentliga frågor bör därför kommenteras och klarläggas.

Beträffande rätten till insyn för den enskilde anför JO, att enligt utredningens förslag bör den enskilde hållas underrättad om de journalanteckningar som förs om honom. Anteckningama bör, när det är möjligt, upprättas tillsammans med honom och i annat fall bör han i efterhand få ta del av dem. Hur man har tänkt sig att detta skall gå till i praktiken är oklart. Det är självfallet av stor vikt att den enskilde känner sig ha full insyn i sitt ärende. JO framhåller emellertid atl denna allmänt accepterade princip inte får tolkas som att journalanteckningama skuUe kunna upprättas i något slags samråd med den enskilde med rätt för denne att påverka anteckningarnas innehåll. Så kan bara vara fallet i mycket begränsad omfattning, nämligen då det rör sig om rena rättelser av felaktigheter o. d. Socialnämn-

Prop. 1979/80:1 281

den får såsom myndighel anses ansvarig för atl anteckningarna är rikliga och utförliga. En socialassistent kan sålunda knappast underlåta alt anteckna en för ärendei relevant uppgift av det skälet alt klienlen inle vill aU uppgiften skall finnas med. Såväl ulredningar som journalanteckningar skulle annars kunna bli fullständigt missvisande JO anser all förvaltningslagens regler om rätt till insyn i princip är fullt tillräckliga för atl tillgodose önskemålen om att klientema inte skall vara okunniga om socialtjänstens uppgifter om dem. Det nu föreslagna tillägget om alt klienten bör hållas underrättad om innehållet i journalanteckningarna verkar därför inte särskilt angeläget. Det kan t. o. m. få negativa konsekvenser på så sätt att socialarbetarna drar sig för att anteckna sådana uppgifter som man tror kommer all uppfattas negativt av klienten, även om uppgifterna är i sak rikliga och relevanta.

Sveriges socionomers riksförbund delar utredningens synpunkter på en begränsad dokumentation och på rätten för den enskilde att delta i upprättande av anteckningar och/eller la del av dessa.

Socialutredningens påpekande att anteckningar i dag innehåller ingående redogörelse för bl. a. personliga förhållanden stämmer säkert. Förbundet anser dessutom värt påpeka alt anledningen många gånger är de kontrollfunktioner socialarbetarna åläggs av förtroendemän och revisorer. En förändrad fördelning av beslutsrätt skulle resultera i förenkling också av dokumentationen.

Enligt LRF bör, för att vårdinsatserna skall ge ett tillfredsställande resultat, den enskilde beredas tillfälle att ta del av uppgifter som ligger till grund för beslut rörande honom. Utredningens förslag att undantag från uppgiftsskyldighet bör få förekomma måste tillämpas restriktivt. Utredningens beskrivning i denna fråga är inte tillfredsställande ulan en ytterligare konkretisering bör ske.

19.7 Underårigs hörande m. m.

Endast tre av remissinslanserna kommenlerar särskill socialulredningens förslag om regler i socialljänsllagen för mål och ärenden där underårig hörs. Ell fålal andra remissinsianser lillslyrker ulredningens förslag ulan särskild motivering eller lämnar förslagel ulan erinran.

Ulredningen om barnens rätt anför alt socialulredningen har med hänvisning till nu gällande regler föreslagil en bestämmelse om all barn som fylll 15 år skall ha räll all själv föra sin lalan i mål eller ärenden enligl socialljänsllagen. Vidare har socialulredningen ansell alt i vart fall barn som fylll 15 år skall höras i ulredningar. Beträffande frågan i vad mån yngre barn skall höras i utredningen eller kallas till rätten har socialutredningen ansett all del bör ankomma på den som utreder resp. länsrällen alt avgöra i varje enskilt fall. Utredningen om barnens rält anser atl under alla förhållanden skall barn som fyllt 15 år ha den rält som socialulredningen före-

Prop. 1979/80:1 282

slagil. Möjligen är åldersgränsen 15 år alllför hög. Ulredningen om barnens räll avser atl i sill eget arbele återkomma lill frägan om i vilken ulsträckning och vid vilken ålder bam själva skall få föra sin talan och ha rält all bli hörda.

Sveriges socionomers riksförbund inslämmer i alt del är nödvändigl all med kunnighel berätta för barnel om de insalser som är aktuella. Förbundel poängterar särskill viklen av all barnels mening så långl möjligi inhämtas även före det barnet fyllt 15 år.

Enligl LRF bör underårig i siörsta möjliga ulslräckning få tillfälle all komma in med synpunkler. Ulredningen har angivit en åldersgräns på 15 år efler vilken barnet alllid bör medverka. LRF anser med hänsyn till barns mognad vid skilda tidpunkter all även barn under 15 år i siörsla möjliga ulslräckning bör höras.

19.8 Förfarandet vid nämnd

1 likhel med övriga kapiiel under avsniliel social nämnd lar remissinslanserna i myckel lilen omfallning upp socialulredningens överväganden och förslag i kapillel förfarandel vid nämnd. Den krilik som ges är i huvudsak posiliv, men ivå remissinsianser, 70 och Göieborgs kommun ifrågasätter några av delfrågorna i kapillel. JO anser bl.a. all reglerna om kommunikation fåll alltför vid omfallning och Göieborgs kommun är tveksam lill den utformning som beslämmelserna om personlig inslällelse inför socialnämnd fåll i belänkandel.

19.8.1  Tolk

Skolöverslyrelsen framhåller alt socialulredningen erinrar om myndighels räll all i vissa fall anlila tolk enligl 9 8 förvahningslagen och all ulredningen konslalerar alt beslämmelsen endast utgör en rekommendation. Slyrelsen anser del angetägel all denna möjlighel används och påpekar att del vid upprepade tillfällen framhållits all lagtextens ord "får anlila lolk" bör uppfattas som "bör anlila lolk". Slyrelsen har i skrivelse lill justitiedepartementet begärt all en sådan ändring skulle införas belräffande personer som är aUvarligt hörsel- eller talskadade. Den av regeringen tillsalta s. k. byråkratiulredningen har fåll i uppdrag att pröva frågan om en evenluell ändring av lagen.

Den intensifierade ulbildningen av konlakltolkar fr. o. m. budgetåret 1977/78, som syftar till all ulbilda 7 200 konlakllolkar under en fyraårsperiod, kommer atl innebära en avsevärd höjning av slandarden på tolkarna här i landel. Ell av de huvudområden som sluderas inom konlakllolkut-bildningen är sociallolkning. För skolans vidkommande är delta en avsevärd förstärkning av dess möjlighet att nå kontakt bl. a. med hemmen, anför styrelsen.

Enligt Sveriges läkarförbund bör möjlighelen alt anlila lolk ulnylljas så

Prop. 1979/80:1 283

snarl man har all göra med en klienl som inle hell behärskar det svenska språkel. Del bör också vara dl krav all man anlilar en professionell lolk. På denna punkl syndas del myckel i dag inom socialvården och sjukvården. Samhällels sparsamhelsiver får inle siräcka sig sä långl atl man anlilar någon Ijänslemän, anhörig eller arbelskamral som lolk. Det är svärl alt lolka och del krävs ulbildning.

19.8.2  Personlig inslällelse inför sociulnämnd

Göieborgs kommun framhåller atl i 17 8 i förslagel lill socialnämndslag föreslår ulredningen atl den som har räll all ytlra sig enligt denna lag eller förvaliiiingslagen skall ha räll all få föreiräde inför nämnden om ej särskilda skäl föranleder annat. - Kommunen pekar här på alt lagtexlen givils en formulering som ger den enskilde rätl all få föreiräde inför nämnden in pleno i alla typer av ärenden oavsell på vilken nivå ärendet normall avgörs inom förvallningen. Också delegerade ärenden kan på della säll bringas inför nämnden. Denna ordning kan för de slörre kommunerna komma all innebära en pålaglig merbelaslning på ell redan krävande nämndarbde. Kommunen anser därför all rätlen till föreiräde inför socialnämnden in pleno bör begränsas så all del gäller bloil vissa lyper av ärenden eller i ärenden som regelmässigi avgörs av nämnden in pleno. I sammanhanget bör erinras om all den enskilde som inle ålnöjes med bestulen har andra möjligheter all ta vara på sin rätl, t. ex. möjlighelen all anföra besvär.

Helsingborgs kommun däremol tillstyrker förlagd om den enskildes rätt till personlig inslällelse inför nämnden i alla ärenden.

19.8.3  Kommiinikuiion

JO finner all 15 och 16 SS i förslagel lill socialnämndslag klargör på ell föredömligt enkelt sätt vilka regler i förvaltningslagen som skall lillämpas hos socialnämnden. JO framhåller emellertid de avsevärda praktiska förändringar som förslaget kommer all innebära. Enligl ulredningens mening avser man med myndighelsuiövning bl. a. de fiesla silualioner där det allmänna tillhandahåller nyllighder till pris eller villkor som inle kan anses marknadsmässiga. Denna tolkning kan i princip vara riklig. Härigenom kommer dock ell mycket slorl anlal ärenden, vilka hittills varil uteslutna från förvallningslagens tillämpning på grund av att besluten endast kan överklagas genom kommunalbesvär, all bli underkaslade de i 16 8 angivna reglerna, bl. a. reglerna om kommunikation. Här kan nämnas ärenden om fördelning av daghemsplalser och pensionärsbosläder. JO ifrågasäller om del är prakliskl genomförbart all upprätlhålla elt krav på fullständig kommunikation i alla dessa fall. Del lorde innebära slora svårigheter all låla alla som förbigåtls i kön få tillfälle atl yllra sig över de omsländigheier som gjort all någon annan beviljals förtur. Som lidigare nämnls har denna fråga vissl samband med frågan om vem som bör ha räll all anföra besvär över beslul om räu till bistånd. I den mån någon har rätl all anföra förvallnings-

Prop. 1979/80:1 284

besvär över ell beslul bör han rimligen ocksä ha räll all få del av underlagd för besluiel och lillfälle alt yllra sig över della. Vidare föreslås genom ell särskilt tillägg lill 16 S all ifrågavarande regler i förvaltningslagen skall lillämpas även då yllrande avges lill annan myndighel i ärende som gäller myndighelsuiövning hos denna. JO finner det oklart hur denna bestämmelse skall tillämpas. För del fall all socialnämnden genomför en utredning, vilken skall ligga liU grund för nämndens yllrande liU den andra myndighelen, skall givelvis vad som framkommil vid utredningen kommuniceras med den enskilde sä all kompletleringar vid behov kan göras. Detla synes följa av allmänna regler. Alt i delta avseende skilja på olika slag av ulredningar alllefler syftel med ulredningen synes inle lämpligt. Man frågar sig därför vad som avses med del särskilda lilläggel i 16 8. Menas all en framslällning om yllrande från annan myndighel alllid skall kommuniceras med den berörde innan nämnden avger yllrande? Om delta är meningen synes förslagel vara överdrivel. 1 de fall där del är fråga om alt avge yllrande lill domsiol kan man ulgå från att den enskilde känner till all yttrande begärs. Vidare sker kommunikation hos domslolen sedan yllrande avgelis. Yllerligare kommunikation hos socialnämnden synes då obehövlig, frånsell del fallet atl den enskilde bör få lillfälle atl påverka en eventuell ulredning. Kommunikation i dessa och liknande fall kommer såvitt JO kan förstå endast all fördröja handläggningen.

19.8.4 Övrigu frågor

Helsingsborgs kommun lillslyrker all kommunallagens regler om hur prolokoll skall föras skall tillämpas utan de undanlag som i dag finns i de sociala vårdlagarna samt all reglerna om motivering enligl 17 8 förvaltningslagen skall tillämpas i slutliga beslul i kommunalbesvärsärenden inom sociaUjänsten om ärendet innefattar myndighetsutövning.

När det gäller beslutsmotivering lillslyrker LRF beslämmelsen alt motivering alllid skall förekomma om ärendei innefallar myndighelsuiövning. I många fall förekommer alt en beslulsmolivering endasi innehåller hänvisning till lagtext eller bestämmelser som inle är tillgängliga för den enskilde. En sådan motivering är inte lillräcklig. LRF anser därför atl ell beslut måsle motiveras med hänvisning lill de faktiska omsländighelerna i fallet.

20    Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden 20.1 Allmänt om samverkan

20.1.1 AUmännu synpunkter

Svea hovrätt framhåller alt ell väl ulbyggl samarbele myndigheler emellan ofla kan vara nödvändigt för atl en önskad helhelssyn skall kunna till-lämpas. Hovrätten släller sig emellertid krilisk lill tanken all den enskilde

Prop. 1979/80:1 285

skall få hindra samråd mellan socialtjänsten och andra myndigheler och organisationer.

Kammarrätlen i Göleborg belönar alt del redan i dag finns behov av samverkan mellan förvallningsdomstolarna och socialvården. En ömsesidig kännedom om respektive verksamhel saml ulbyle av erfarenheler, kunskaper och idéer har visal sig vara av slorl värde från flera synpunkler. Hiuills har det för kammarrätlens del förekommil samverkan endasi i begränsad omfaUning. Sålunda har represenlanler för socialvården medverkal vid förvaltningsdomarmölen när sociala frågor har behandlals, och personal från kammarrällen har dellagil i vissa arrangemang av socialförvallningen i Göteborg. Erfarenhelerna av della ömsesidiga ulbyle är för kammarrättens del i högsta grad positiva. Kammarrätlen anser all del är angelägel alt ulvidga denna samverkan. Också nya samverkansformer bör kunna prövas.

Socialnämndernas och förvallningsdomslolarnas verksamheler kommer också i framtiden alt ha mänga beröringspunkter. Även enligl den nya sociallagsliftningen kommer sålunda enskilda all ha möjlighel all föra lalan mol socialnämndens beslut i flera frägor. 1 mål enligl den särskilda vårdlagen ligger beslulanderällen hos länsrällen. Den grundläggande ulredningen i dessa mål skall emellertid göras av socialnämnden, som också kommer all initiera målen hos länsrätten. 1 mål om verksiällighei enligl 21 kap. föräldrabalken kommer socialnämndens medverkan även i forlsältningen att vara av väsentlig belydelse. Förvaltningsdomstolarna och socialnämnderna kommer således liksom i dag all i flera avseenden möla problem av liknande slag eller slällas inför frågor där den ena myndighelens bedömning kan förulsällas påverka den andras handlande. I många avseenden är del nödvändigl för förvallningsdomslolarna all känna lill vilka resurser som slår till buds i kommunerna för del sociala arbelel och hur arbelet bedrivs.

Alli lalar enligl kammarrätlens mening för all en ökad samverkan mellan förvaltningsdomstolarna och socialnämnderna kan förbällra förutsättningarna såväl för rättskipningen som för del sociala arbelel.

Socialslyrelsen uppfallar ulredningens förslag om samverkan i olika former som ell medel som gör del möjligi för kommunen alt åla sig det yttersta ansvarel för invånarna. Del är därför angelägel all förulsältningarna för samverkan förbättras genom de regler som slyr verksamhelernas innehåll och organisation och alt samverkan inle läggs på som ell exlra krav på en redan elablerad verksamhdsform.

Slyrelsen har i dag goda erfarenheler av försöksverksamheler kring samverkan mellan främsl socialvård och hälso- och sjukvård. Erfarenhelerna har visal all del krävs viss organisalorisk anpassning av verksamhe-lerna för alt kunna ulveckla elt samarbele, som kan bedrivas i enkla former och ulan omständlig administration. Sådana organisatoriska förulsällningar är bl.a. geografiskt avgränsade upptagningsområden för verksam-

Prop. 1979/80:1 286

helerna, samma principer för ärendefördelning inom områdel och lokalmässig närhel lill varandra. Inom socialljänslen finns det ocksä behov all samordna de olika delfunktionerna såsom äldreomsorg, barnomsorg och behandlingsarbele för all åstadkomma bällre och effektivare resursutnyll-jande. Personal som medverkar i samhällsplaneringen, i det allmänl förebyggande arbelel och i del sociala behandlingsarbelel måsle kunskapsmäs-sigi och organisaioriskl närma sig varandra. Meningsfull samverkan föriri-säller också alt de sociala ijänsierna koncentreras, avgränsas och i möjligaste män samordnas under kommunall huvudmannaskap. Härigenom markeras socialljänslen som en resurs för speciella behov och en samver-kanspariner för andra verksamheler.

Länsstyrelsen i Blekinge län är av den uppfallningen atl samverkan med andra organ är en förulsällning för all socialljänslen skall kunna fungera. Inle minsl i planeringsarbelel måsle skyldighel lill samverkan med andra organ finnas. Kostnadskrävande resurser kan användas över huvudmannaskapsgränser. Samverkan med skola, polis, arbelsförmedling och arbelsmarknadens parter på del lokala planel är nödvändig, men samverkan med landstingei och dess olika funktioner ler sig som dl oeflergivligl krav. Slockholms kommun och Föreningen Sveriges sociulchefer släller sig positiva lill all ulredningen belonai behovet av samverkan i mer genomgripande form. Socialtjänsten kan inle ses som ell från övriga samhällsfunktioner skill verksamhetsområde. För all socialljänslen skall kunna verka i enlighet med de uppställda målen och få möjligheler all lillfredsslälla de förväniningar som blir en självklar följd av ulredningens förslag, krävs ell inlensivl samarbele med olika samhällsorgan.

Enligl Väslerås kommun är socialutredningens belysning av olika samarbetsomräden och frågeställningar så uttömmande som del i en utredning av della slag finns anledning vara. Enligl kommunen bör socialulredningens slällningsiagande vara en lämplig ulgångspunkt för cenirala ämbels-verk och kommun- och landslingsförbunden all genom cenirala inilialiv och rikllinjer sfimulera samarbetet på lokal nivå.

Sveriges kommunalijänstemannaförhund anser all socialutredningens förslag förutsätter en nära samverkan mellan en rad förvaltningar och myndigheler. Förbundel underslryker behovel av samverkan inle minsl för atl undvika kompetenslvisler och för alt möjliggöra ell förbällra! re-sursutnytljande. Ell förbälirai erfarenhelsutbyle från de försök med olika samverkansmodeller som prövals. borde söka åstadkommas.

20.1.2 Lagfäsi unsvur

Socialulredningens förslag, all lagfäsla socialnämndens ansvar för atl samverkan med andra organ i samhällel kommer lill slånd, las posilivt emot av remissinslanserna. De flesta uppger helt korl alt de tillstyrker förslagel, men några få remissinsianser ulvecklar någol sin syn på varför ansvarel för samverkan bör lagfäslas.

Prop. 1979/80:1 287

Linköpings kommun anser del logiskl, som en konsekvens av del yttersta ansvaret, all socialljänslen får ell lagfäst ansvar för atl nödvändig samverkan med andra organ pä det sociala och medicinska fälld kommer till slånd.

Enligt De hundikuppades riksförbund kan ansvarsområdena för olika myndigheler vara oklara. Gränsdragningsproblem uppslår och den enskilde kommer i kläm. Ell lypiskl exempel på della är ansvarsfördelningen mellan hemsjukvård och social hemhjälp. All del kommunala ansvarel för all la initiativ lill en samverkan lagfäsis anser förbundel därför vara posilivt.

Även Sveriges socionomers rik.sförbund är posilivi lill ell lagsladgal ansvar för socialnämnden. Men en förulsällning för all della skall vara genomförbart är, enligl kommunen, all del finns molsvarande lagsladgad skyldighet också inom andra verksamhetsområden,

Sundsvalls kommim framhåller atl socialnämnden är ofla del organ som kommer den enskilde närmasl. Från den synpunklen slöder kommunen förslaget att ansvaret för att samråd kommer lill slånd skall ligga på socialnämnden. I de silualioner när den enskilde vårdas av annan huvudman, måsle dock initialivd lill samverkan komma från denna huvudman.

20.1.3 Formerna för samverkan saml behov av ceniralu direkl iv eller riktUnjer

Ulredningens uppfaUning all formerna för socialljänslens samverkan med andra organ i samhällel och med frivilliga organisafioner inle bör bindas i lagstiftningen har lagils upp av många remissinstanser. Endasi med några få undanlag är remissinslanserna positiva lill atl formerna för samverkan inte binds i lagstiftningen saml till atl samverkan stimuleras och stärks genom cenirala direkliv eller riktlinjer. Bland de remissinsianser som lillslyrker utredningens uppfaUning i denna fråga märks riksåklugu-ren, brottsförebyggande rådel, statskontoret, riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Jönköpings län, slutens hundikuppråd, Göteborgs, Borås, Vuru, Örebro, Gävle, VUhelmina och Norrköpings kommuner. Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Sveriges socionomförbund, TCO saml Svenska röda korset.

Mulmö och Luleå kommuner. De hundikuppudes riksförbund. Föreningen Sveriges.frivårdsljänstemån saml Svensku kyrkuns diukoninämnd är övervägande negaliva lill vad ulredningen anför om formerna för samverkan.

Riksåklagaren anser att de föreslagna samarbelsorganen kan komma all medföra slora fördelar för samarbelel. Socialslyrelsen bör dock utfärda erforderiiga anvisningar, så all brislen på fasl form icke leder lill alt samverkan kommer all fungera mindre väl i vissa kommuner.

Brott.sförebyggande rådel framhåller all oavsett vilken omfallning socialljänstens medverkan kommer att få, bör slor vikl läggas vid den praklis-

Prop. 1979/80:1 288

ka utformningen av samarbetet mellan socialtjänsten och andra samhällsorgan.

Siuiskonlorel och riksrevisionsverkei, som delar ulredningens uppfaUning au samverkan inle bör bindas i alltför fasla former, underslryker alt del är angelägel atl olika samverkansprojekl fortlöpande avrapporleras och utvärderas sä all erfarenhelerna kan omsättas lill allmänna råd för samverkan. Ulan atl ddaljreglera bör förulsällningar skapas som gör det möjligi för olika organ och myndigheler alt samverka efler enhelliga mönster. Från denna ulgångspunkt blir det av särskild vikl alt del på cenlrall håll finns en överblick och en möjlighel till kunskapsöverföring och erfarenhelsutbyle mellan olika huvudmän.

Enligl länsstyrelsen i Jönköpings län bör formerna för samverkan inle bindas i lagsliftningen med hänsyn lill att del finns alllför många och heterogena frågor som måsle lösas - var och en genom olika former av samverkan. Kommunernas olika storlek gör också atl bundna former av samverkan som kan passa alla kommuner är svåra att fastställa. Det är emellertid synnerligen vikligl all cenirala råd belräffande samarbelel ges myndigheler och organisationer. Inle heller formerna för samverkan mellan barnavårdsnämnd, skola och polis bör regleras genom förfallningsbesiäm-melser. I slällel bör del ankomma pä socialslyrelsen all efler samråd med skolöverslyrelsen. rikspolisslyrelsen, kriminalvårdsslyrelsen, brotlsförebyggande rådel och Kommunförbundet ulfärda råd belräffande samarbe-lels uppläggning i kommunerna.

Slutens handikuppråd, som inslämmer i behovel av etl väl ulvecklal samarbete mellan olika samhällsorgan, frågar sig hur detla samarbele prakliskl skall kunna realiseras och vilka yllerligare resurser del skall anses kräva. Dessa problem har ulredningen lyvärr inle gåll närmare in på ulan de överlämnas i slorl selt lill kommunerna. Visserligen framhåller ulredningen behovel av cenirala direkliv för samverkan och specielll angelägenheten av riktlinjer för samverkan mellan socialljänslen och hälso- och sjukvården, men del sker i yllerst svepande ordalag. Del måsle underslry-kas all samverkan aldrig är etl mål i sig.

Göieborgs kommun delar ulredningens uppfattning all formerna för samverkan inle bör bindas i lagstiftningen. Enligl kommunen föreligger emellertid dl slorl behov av cenlrall givna rikllinjer och råd för hur olika behov av samverkan lämpligen bör åsladkommas och organiseras. Del hade varil av värde om ulredningen genom exempel hade försökl göra en mera pålaglig insals för all fylla denna brisl. Del är nu i praktiken vanligl all samarbelsfrägorna avses lösas genom att man skapar särskilda samarbelsgrupper. Samarbelel blir då läll belraktal som en uppgifl som tillkommer ulöver de uppgifter en organisatorisk enhel redan har. All della i samarbelsorgan kan då komma atl uppfaUas som någol extra, någol som man gör om del finns lid och ork, inle någol som primärl har all göra med möjlighelerna alt fullfölja de egna arbelsuppgifterna.

Prop. 1979/80:1 289

Örebro kommun framhåller all när del gäller formema för samverkan presenlerar ulredningen en rad exempel men några egenlliga förslag läggs inie fram. Della är nalurligl eftersom förhållandena varierar från ort till ort. Kommunerna bör därför ha frihet all ulforma sin samverkansorganisa-lion efter lokala förulsällningar. En forlsall stalligl slödd försöksverksamhel i kommuner av olika sloriek och slruklur bör dock enligl kommunens mening komma till stånd.

Svenska röda korsel pekar på atl socialulredningen vidhåller atl formerna för samverkan med frivilligorganisalionerna inle bör bindas i lagstiftningen. I belänkandet saknas en klar precisering av den icke offenlliga socialvårdens roll, vilkel gör all osäkerhelen i arbelsfördelningen mellan samhällelig och frivillig socialvård kvarslår. Även om formerna för samverkan inle bör bindas i lagstiftningen hade del dock varil önskvärl all ulredningen lämnal lydligare anvisningar om var gränserna lämpligen bör dras. Del enda konstaterande som görs i denna riklning är all frivilliga organisationer i allmänhel inle bör starta nya institutionella vårdresurser, som del ankommer på del allmänna alt tillhandahålla, om det inle finns bärande moliv för avsleg från denna huvudprincip. Della är ell slällningsiagande som organisalionen principielll slöder.

Av de remissinsianser, som är övervägande negativa lill vad socialutredningen anför om formerna för samverkan, ställer sig Mulmö kommun frågande till all ulredningen inte går fasiare och mera konkret fram med synpunkter på hur lokal samverkan och lokall samarbele kan föras vidare ul och initieras i de många kommuner, där sådanl samarbete ännu ej i praktiken fungerar irols kanske i grunden gemensamma värderingar och upplevda förplikielser gentemot en gemensam helhelssyn. Socialutredningen missar här en möjlighel all hjälpa denna uiveckling åstad. Man talar om att diskussioner forlsall bör föras med socialstyrelsen och även skolöverstyrelsen och all med ledning av efterhand gjorda erfarenheter riktlinjer för samverkansformer skall utarbetas. Detla blir i någon mån att "kasta in jästen efter bullarna!"

Luleå kommun anser atl socialulredningen inte tillräckligt analyserat de medel och meloder som krävs för att samverkan skall få någon effekl.

Hundikuppförbundens centralkommitté och De hundikuppades riksförbund anser all socialulredningen inle tillräckligt klarl anger hur samarbelel skall fungera i praktiken ulan överlåter till kommunerna atl finna lämpliga former för samverkan och samarbete. Stor risk föreligger därmed att utvecklingen av samarbetet kommer atl skjutas på framtiden. Man betonar här belydelsen av att konstruktiva samarbetsmodeller utformas. Erfarenhetsmässigt vd man bl. a. från olika försöksverksamheter atl della samarbele ofta stöter på betydande svårigheter som i förlängningen leder lill att den handikappade kommer i kläm.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän finner atl socialutredningens Slällningstagande i de övergripande samverkansfrågorna är vaga och lill 19   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 290

näslan iniei förpliklande. Belräffande formerna för samarbelel säger ulredningen ingel annat än all del är vikligl atl organ för samverkan bildas. Föreningen menar atl bestämmelser av ivingande karaklär skall utfärdas om atl del skall bildas samarbelsorgan i varje kommun. Socialljänslen bör härvidlag åläggas en samordnande funktion. Etl sådanl organ skulle kunna samla och vidarebefordra informalion om sociala problem, göra respektive huvudman uppmärksam på vilka problem som finns och hur de kan ålgär-das saml även samordna den förebyggande verksamhelen. Enligl socialulredningens förslag åvilar sådana här arbelsuppgifler yiiersl socialnämnden men del borde vara en slyrka för hela del socialvårdande arbelel om alla berörda inslanser samordnar sina insalser. De lokala kriminalvårdsorganen skulle ha en nalurlig roll i delta sammanhang.

Enligl Svensku kyrkuns diukoninämnd måsle laglexlen om samverkan mellan socialljänsl och frivilliga organisationer skärpas betydligl om den öppna allilyd lill samverkan, som ulredningen gör sig lill lolk för, ej skall slanna på papperet.

20.1.4  Gränsdrugningen mellun socialljänslen och undru orgun

De remissinsianser som lar upp gränsdragningen mellan socialljänslen och andra organ pekar på all socialulredningen enligl deras uppfaUning borde klarare och enlydigare ha angivii gränserna för socialljänslens ansvarsområde.

Brotisförebyggunde rådel hävdar all socialljänslens ansvarsområde inle lillräckligl konkrel redovisais.

Sociulstyrelsen slår fasl all sjukvården och socialvården arbelar med var siu verksamhelsområde och all de skall forlsalla ulveckla sina kunskaper inom respektive område. Därmed blir del viktigt atl områdel för socialt respektive medicinskl arbele avgränsas för all undvika all parallella resurser byggs upp. Slyrelsen pekar på all socialulredningen i vissa av sina förslag - I.ex. vad gäller PBU-verksamhelen - gåll från denna grundläggande princip.

Enligl siuiskonlorel och riksrevisionsverkei krävs inom vissa områden en närmare reglering av ansvarsförhållandena mellan främst kommunerna och sjukvårdens huvudmän. Della gäller i.ex. äldreomsorgen och vården av missbrukare.

20.1.5  Samarbelsorgan jör skilda områden och särskildu frågor

Socialulredningen framhåller i sill slulbelänkande all, med hänsyn till vad som nu anförts i remissvaren belräffande principbelänkandel, del är viktigare all samarbelsorgan för skilda områden och särskilda frågor kommer till slånd än alt olika samarbelsorgan inom en kommun förs samman lill ell enda organ. Ulredningens uppfaUning delas av vissa remissinsianser men inte av andra.

Slatskonlorel och riksrevisionsverkei anser, i likhel med ulredningen,

Prop. 1979/80:1 291

all det är viktigare all samarbele för skilda områden och särskilda frägor verkligen kommer lill slånd i del prakliska arbelel än all olika samarbelsorgan inrällas.

Spri belönar all del är nödvändigl all anlalel samarbelsorgan begränsas samlidigl som det måsle ske en anpassning till kommunens slruklur och organisation.

Sundsvulls kommun menar atl samverkan i första hand bör ske vid behov och kring speciella frågor eller ärenden. För all undvika överorganisation av samverkansgrupper, bör behovet av permanenta samverkansgrupper med fasla sammanträdeslider noga övervägas innan de konstitueras. Delta gäller såväl samverkan med andra samhällsorgan som det inlerna samrådet.

Luleå kommun anser alt del i längden blir ohållbart all, som socialutredningen föreslår, tillsalta en arbetsgrupp för varje ny fråga. Del är ofla samma personer som ingår i dessa grupper och dessa personer får sill arbele slarkl splillral till följd av många sammanlräden.

SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund framhåller all de inle delar uppfaUningen atl del är väsentligl alt tillskapa särskilda .samarbetsorgan för skilda områden och särskilda frågor. Erfarenheler från olika håll lalar för alt della sätt all samarbela har blivil alllför resurskrävande och inneburil alt den enskilde befaltningshavaren inle har hafl lid och möjlighel atl della i del samarbele som finns. Anlalel samarbetsorgan måsle begränsas och en anpassning måste ske lill resp. kommuns slruklur och organisafion.

20.1.6 Samarbele pa olika nivåer

Remissinslanserna är genomgående posifiva lill ulredningens uppfaUning all samverkan mellan socialljänslen och andra organ måsle ske på olika nivåer.

Statskontoret, riksrevisionsverket saml Örebro, Vilhelminu och Luleå kommuner instämmer i ulredningens uppfattning utan att utveckla grunderna för sitt ställningstagande.

Lundstingsförbundet understryker särskill all samverkan måsle ske på alla nivåer och omfalla både förtroendevalda och tjänstemän. Samlidigl som del finns behov av strukturerad regional samverkan i planerings- och principfrågor är del angelägel alt del i handläggningen av enskilda ärenden, metodfrågor osv. lämnas utrymme för inilialiv och fiexibililel saml all konlakt vägar skapas för mindre formella ålgärder då della kan främja den enskildes bäsla.

Kommunförbundet inslämmer i socialulredningens allmänna principer om samverkan för specielll ivå ändamål - planering och samverkan i enskilda ärenden. Härulöver bör man enligl förbundel skilja på samverkan mellan ijänslemän, samverkan mellan förtroendevalda och samverkan mellan tjänstemän och förtroendevalda. Förbundel markerar alltså en kla-

Prop. 1979/80:1 292

rare rollfördelning mellan förtroendevalda och ijänslemän än vad socialulredningen har orl.

Enligl Svensk kurutorsförening krävs det samarbele på politisk nivå och mellan ijänslemän när det gäller alt handlägga enskilda ärenden men även för planering och adminislralion av del prakliska vårdarbelel. Föreningen anser alt man hiuills ganska ensidigt bedrivii samverkan på den nivå som rör politikerna,

Sveriges socionomförbund och TCO menar i likhet med socialulredningen alt samarbele måsle bedrivas på olika nivåer och all särskilda samarbelsorgan för avgränsade frågor ofla är all föredra framför mer övergripande samarbelsformer. Del finns därför behov av all analysera effeklerna av de olika samverkansformerna som finns i olika kommuner. Därvid behöver man bl.a. känna till befogenheler. hinder i verksiällighei, effekliviiel och förhållandet Ijänslemän-poliliker.

Även Sveriges socionomers riksförbund delar uppfallningen all samverkan kan ske pä olika nivåer. På nivån som gäller planering och rikllinjer anser förbundel angelägel all förlroendemän blir effektivt engagerade. När det gäller handläggning av enskilda ärenden är det lika angelägel att de befattningshavare som har all handlägga ärendei ansvarar för samarbelel. Kontaklvägar som innebär alt samarbelel går via särskill ulsedda personer kommer all kräva mer resurser. En annan förutsättning är att de som har all handlägga individärenden både inom socialljänslen och inom sjukvården har jämförbar besluiskompdens. DeUa innebär all ijänslemännen inom socialljänslen måsle ha möjlighet all falla beslul i enskilda ärenden på molsvarande säll som läkaren gör inom sjukvården. Del måsle också finnas skyldighel för socialvården och sjukvården alt samarbela i enskilda individärenden om så behövs för en adekval behandling.

20.1.7 Sumarbeisorganens unsvar

Enligl socialulredningen får inle del förhållandel all man inrällar samarbelsorgan leda lill all samarbelsorganen lar över någon del av ansvarel för resp. huvudman eller nämnd. De remissinsianser, bl. a. Örebro och Vilhelmina kommuner saml Spri och Sveriges socionomers rik.sförbund, som kommenlerar samarbelsorganens evenluella ansvar delar hell ulredningens uppfaUning i denna fråga.

20.1.8 Sumverkun med skolan

Socialulredningen anser all de allmänna principerna för skolans inre arbele pekar på all den skolkuraliva personalen bör behållas under skolslyrelsens huvudmannaskap. Med hänsyn härtill finner ulredningen ingen anledning all föreslå någon ändring av del huvudmannaskap som nu gäller i prakliskl laget alla kommuner.

Flertalel av de remissinsianser som lar upp frågan delar ulredningens slällningsiagande. Några remissinsianser är emellertid iveksamma eller ul-

Prop. 1979/80:1 293

lalal negaliva lill ulredningens slällningsiagande. Elt par remissinsianser berör frågan men lar inte slällning i sak.

Positiva lill atl den skolkuraliva personalen även framdeles skall slå under skolstyrelsens huvudmannaskap är bl.a. följande remissinsianser. Skolöverstyrelsen, länsslyrelsen i Skaraborgs län, Helsingborgs, Linköpings och Malmö kommuner samt SACOISR, som kräver atl även skolpsykologerna skall vara anslällda hos kommunens skolstyrelse.

Tveksamma eller ullalal negaliva lill ulredningens ställningslagande i denna fråga är bl. a. socialstyrelsen, Kommunförbundel, Föreningen Sveriges socialchefer saml någru mindre kommuner.

Socialslyrelsen anser alt socialutredningen har föreslagil parallella resurser när del gäller socialkurativ verksamhel i skolan. Ulredningen förordar alltså alt den socialkurativa personalen bibehålls under skolstyrelsens huvudmannaskap. Socialulredningen har därmed inlagil samma hållning till huvudmannaskapet för den skolkuraliva verksamheten som 1974 års skolhälsovårdsutredning till huvudmannaskapel för skolhälsovården.

Skolhälsovårdsulredningen fann i sina överväganden all skolhuvudmännen bör vara huvudman för skolhälsovården. I remissvaret över skolhälso-vårdsulredningens belänkande redovisade socialslyrelsen (liksom Landslingsförbundel) "atl skolhälsovårdens möjligheler atl ge skoleleverna erforderlig hjälp och slöd bäsl främjas om verksamheten bedrivs under sjukvårdshuvudmannens huvudmannaskap som en integrerad del av barn- och ungdomshälsovården. En så anordnad skolhälsovård innebär bl. a. bällre garanlier för konlinuiiel i hälsovårdsarbdel, ell effektivare uinylljande av tillgängliga resurser och korlare samarbdslinjer i förhållande lill övriga verksamhelsgrenar inom hälso och sjukvården".

Socialstyrelsen anser atl del av likartade skäl finns anledning atl ifrågasätta lämpligheten av att skolhuvudmännen förblir huvudman för elevvårdspersonalen. Under socialnämndens huvudmannaskap har den skolkuraliva personalen tillgång lill och kan själv disponera socialljänstens samlade resurser. Vidare innebär huvudmannaskapsändringen all denna personal omfallas av samma sekreless och lyslnadsplikl som ulredningen föreslår för socialtjänsten. Detta ger betydligt bättre förutsättningar all vidga samarbelel mellan socialljänsl och skola, vilkel ulredningen anser angelägel. Ändrat huvudmannaskap för den skolkuraliva personalen kan inte enligt socialslyrelsens uppfaUning försvåra förverkligandel av de allmänna principerna för skolans inre arbele, vilka utredningen haft som utgångspunkt för sitt ställningslagande. Möjligheterna till en arbdsmässig integrering med skolans övriga personal torde kunna kvarslå Irols ändral huvudmannaskap. Socialslyrelsen anser alt frågan om lämplig huvudman för denna personal bör bli föremål för ytterligare ulredning och allsidig prövning.

Enligl Kommunförbundet bör det ankomma på varje kommun att själv

Prop. 1979/80:1 294

bestämma vilken organisation skolkuralorverksamhden skall ha och vilken förvallning den skall höra lill.

Föreningen Sveriges socialchefer anser, liksom några mindre kommuner, all skolkuratorerna bör slällas under socialt huvudmannaskap.

LO och Sveriges socionomers riksförbund lar båda upp frågan om den skolkuraliva personalen ulan all la slällning lill dess huvudmannaskap.

20.1.9 Sumverkun med urbelsmurknudsorganen

Flera remissinsianser underslryker viklen av samarbele mellan socialnämnd och distriklsarbetsnämnd allernalivl lokalt planeringsråd. Dock är det endasi några få remissinstanser som ulvecklar sin syn på hur detta samarbete skall ske.

Arbetsmarknadsstyrelsen underslryker slarkl belydelsen av all di-slriklsarbdsnämnderna ulnylljas för samverkan mellan kommun, arbetsmarknadens parter och arbelsförmedlingen, varvid frågor om planering av samordnade insalser för atl lösa problem på arbelsmarknaden är elt vikligl inslag. DeUa är särskill belydelsefulll när del gäller all bevaka bl. a. arbels-handikappades, äldre personers och ungdomars behov av stöd för all finna och behålla lämpliga arbelsuppgifler. Inte minst vikligl är dock samverkan mellan handläggande personal vid socialbyrå och arbetsförmedling. Ar-belsmarknadsverkd har försökl utveckla smidiga arbelsformer mellan arbelsförmedling och socialbyrå och är berdl alt medverka till sådana förändringar i samverkansformerna som kan leda lill elt bätlre utnyttjande av de gemensamma resurserna.

Sysselsättningsutredningen framhåller all ell avsnill i betänkandet som är särskilt vikligl från ulredningens ulgångspunkler gäller arbelsmarknads-organens samverkan med primärkommunernas socialnämnder och evenluelll i förekommande lokala planeringsråd för sysselsällning. Till en del kan denna samverkan äga rum i dislriklsarbelsnämnder men eftersom många kommuner inte är representerade i dessa lorde också andra samverkansformer komma i fråga. Denna fråga får dock inle någon ingående behandling i betänkandel enligt sysselsällningsuiredningen.

20.1.10 Sumverkun med bosiudsförmedling och bostadsföretag

Socialljänstens samverkan med kommunal bosladsförmedling och bo-sladsförelag kommenleras av endasi några få remissinsianser.

Slockholms kommun framhåller all samarbelel med bosladsförmedling och bosladsfördag är en angelägen uppgift. Svårigheier all finna bosläder till en del invandrargrupper och människor med sociala handikapp är belydande och resulialei härav har blivil all dessa grupper har koncentrerals till vissa bosladsområden. Ell utökat samarbele med såväl privala som kommunala bosladsfördag saml bosladsförmedlingen bör bidra lill all på lämpligl säll lösa segregationen i boendel. Liknande synpunkter förs fram av bl. a. Helsingborgs och Malmö kom-

Prop. 1979/80:1 295

muner saml Föreningen Sveriges socialchefer.

LO anser atl ålgärder måsle vidtas som ger socialljänslen möjligheler all, på etl bällre säll än som nu är fallel, ta tillvara sina klienlers intressen på bostadsmarknaden. Här måste hyresvärdarnas inlressen underordnas samhällels sociala mål.

7CO bedömer rätlen lill boslad som så fundamental i rehabilileringsar bdet all en bestämmelse bör las in i socialljänsllagen, som ålägger socialljänslen all tillsammans med bostadsförmedling aklivi verka för all alla er-häller bostad.

20.1.11            Sumverkun medförsäkringskussornu

Enligl Kommunförbundet borde socialulredningen ha ägnal någol slörre uirymme ål förutsättningarna för samverkan mellan försäkringskassan och socialförvallningen i samband med ell evenluelll genomförande av SOFT. Ulredningen begränsar sig i denna del lill all föreslå all ålgärder för all Irygga samverkan mellan socialljänslen och försäkringskassan bör ankomma på riksförsäkringsverket och socialstyrelsen. Del är angelägel all förbundet medverkar då evenluella rikllinjer för denna samverkan ularbelas eftersom den kommunala socialljänslen kommer att beröras i mycket slor omfallning.

Helsingborgs kommun framhåller all enligl socialulredningen kommer förutsällningarna för samverkan mellan socialtjänsten och försäkringskassorna väsenlligl all förändras om del föreslagna socialförsäkringslilläggei införs. Behovel av kvalificeral samarbele särskill i förebyggande syfte och i behandlings- och rehabiliteringsärenden kommer atl bli belydande. En viktig förutsättning för sådant samarbete är au försäkringskassans personal erhåller ulbildning rörande socialljänstens arbelsformer och ansvarsområden.

Synpunkler, som i huvudsak stämmer överens med Helsingborgs kommuns, förs också fram av Stockholms kommun och Föreningen Sveriges sociulchejer.

20.1.12            Sumverkun med lundslingen

Socialulredningens syn på hur samverkan mellan sociahjänslen och landstingen skall ulformas kommenleras lämligen ulförligl av remissinslanserna.

Socialstyrelsen underslryker all ökade vårdresurser för tillnyklring och avgiftning är en nödvändig förutsättning för social och medicinsk rehabilitering av alkoholmissbrukare och för en konstruktiv samverkan mellan socialtjänst och sjukvård.

Länsstyrelsen i Skuruborgs län erinrar om all man i silt yllrande över principbetänkandet framhöll, då del gällde samverkansproblemen, alt dessa till betydande del syntes kunna lösas, om man för samman skilda verksamheler, även med olika huvudmän, till en vårdcentral för varje

Prop. 1979/80:1 296

kommun pä ell sådant säll som ulvecklals i Skaraborgs län. Ulbyggnaden av dylika cenlraler i länel har ägnals uppmärksamhel och redovisas i del föreliggande belänkandel. Erfarenhelerna av verksamhelen har bedömts som övervägande positiva av säväl socialvårdens som sjukvårdens personal.

Ktmimunförbundel ser del som posilivi all socialulredningen inle föreslår atl närmare rikllinjer för samverkan mellan sjukvård och socialljänsl skall anges i lagstiftningen.

Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchefer anser all särskill inom elt område framstår behovet av ulformade rikllinjer för samverkan som klarl angelägel. Del gäller samverkan mellan socialljänslen och hälso- och sjukvården. Den öppna hälso- och sjukvården är under snabb ulbyggnad. 1 delta sammanhang ägnas de förebyggande åtgärderna ökad uppmärksamhel. De sociala faktorerna uppmärksammas och beaklas också i allt högre utsträckning. Helhetssynen på olika sjukdomars uppkomsl och behandling får en alli slarkare betoning. Detla medför vidgade kontakter med socialljänslen. Socialvården är också under slark utbyggnad såväl organisatoriskt som lokalmässigl. Den lokall förlagda vården i form av servicecentraler samordnas i allt högre ulslräckning med exempelvis vårdcentraler, hörcenlralerelc. Denna samordning sker emellertid inle enhelligl över hela landel. Behovel av riktlinjer för en mer organiserad samordning synes därför angelägen.

SACOISR och Sveriges läkarförbund inslämmer i socialulredningens priorilering av samverkan mellan socialljänslen och hälso- och sjukvården. De föruisäller all man i sinom tid gör en grundlig analys av samverkan mellan olika organ, dess förulsällningar, de krav som måsle slällas på de olika yrkesföreträdarna och inte minst de krav som måste slällas på samordning av den ekonomiska planeringen. Vid analysen bör också beaktas socialstyrelsens principprogram för medicinsk rehabilitering som framhåller belydelsen av speciell samordning mellan socialtjänst och sjukvård. Trols alt man under de senasle decennierna i dl flertal utredningar, som gällt rehabilitering, belonai nödvändighelen av samverkan mellan sjukvård, arbelsvård, försäkringsväsendel och socialvård föreligger del forlfarande många brister. Dessa leder till att man ej uppnår konlinuilet i elt rehabiliteringsprogram och till myckel dubbelarbele.

Svenska läkaresäUskapet framhåller atl det slora behovel av bällre samverkan mellan socialvård, sjukvård och hälsovård måsle betonas och atl arbetsformerna inom bestämda geografiska dislrikl bör ulvecklas och underlättas. Gemensam utbildning av personal inom social-, sjuk- och hälsovård kring vissa centrala ämnen och praktiska fall på såväl grund- som vidareutbildningsnivå efterlyses. Delta liksom regelbundna träffar kan öka förståelsen för svårigheterna och befordra samarbdsmiinerna. Här bör framhållas all många av de palienler som söker sjukvård i barnaåldern har symlom som härrör från den psykiska eller sociala bakgrunden eller sjuk-

Prop. 1979/80:1 297

domar som förvärras av denna (l. ex. aslma bronchiale, mag- och larmin-fektioncr saml ulcerös colil). Föräldrarna lolkar ofta barnels behov primärl som medicinskl och får i dag föga hjälp då man ej lar upp bakgrundsproblemen. Forlsalla utvärderingar av samverkansprojekl modell Tierp och Skaraborg måsle anses ha slort värde.

20.1.13 Samverkan med den psykiska burn- och ungdomsvården (PBU)

Under remissbehandlingen av principbelänkandel anförde flera remissinstanser lungt vägande skäl för en närmare anknytning mellan socialljänslen och den psykiska barn- och ungdomsvärden. I silt slutbetänkande är socialulredningen emellertid inle beredd all förorda all huvudmannaskapet för PBU flytlas över från landslingen lill primärkommunerna. Ulredningens slällningsiagande delas av vissa remissinsianser, medan någon förordar en överflyilning av huvudmannaskapel. Åter andra är inle beredda all ännu la slällning till var huvudmannaskapel bör ligga.

SACOISR, Sveriges läkurförbund och Svenska läkuresållskupel inslämmer i socialulredningens uppfaUning all huvudmannaskapel för den barn-och ungdomspsykialriska verksamhelen även i den framlida organisalionen skall ligga hos landstingei. Samarbele och samverkan mellan socialljänslen och BUP/PBU är nödvändigl för alt socialljänslen i det enskilda fallel skall kunna fullgöra della ansvar. Della gäller framför alli ärenden där den sociala problemaliken kompliceras av störning som ligger inom BUP/PBU:s kompelensområde. Del är därför myckel väsenlligl alt BUP/PBU forlsäller all vara en egen organisation under landslingeis huvudmannaskap. BUP/PBU haren annal kompelensområde än socialljänslen. Därför är samverkan och samarbete viktigare än utveckling mot gemensaml huvudmannaskap.

Sociulstyrelsen anser all man bör ylleriigare överväga frågor som rör organisation och huvudmannaskap för PBU och övrig barn- och ungdoms-psykiatrisk verksamhet. 1 sill yllrande över socialutredningens principbetänkande anförde slyrelsen all avgörandel om verksamhetens förläggning måsle grundas på en analys av verksamhelens huvudsakliga inriktning och innehåll. Socialslyrelsen framlägger inom korl etl förslag lill principer för den psykiairiska vården. En anpassning härtill av den bam- och ungdomspsykialriska verksamhelen aklualiseras också. Enligl slyrelsens mening bör en översyn ske av både den öppna och slulna barn- och ungdomspsykialriska vårdens målsättning och organisation. Därefter bör frågan om huvudmannaskapet för en framlida verksamhet som molsvarar den nuvarande PBU-verksamhelen prövas.

Kommunförbundel anser all med den inriklning som PBU fåll under de senasle åren skulle denna resurs och specialitet bäst komma lill användning inom den kommunala socialtjänsten. Eftersom frågan ännu ej är tillräckligt utredd så att konsekvenserna av elt förändrat huvudmannaskap i synnerhet för de mindre kommunerna kan överblickas, avstår dock för-

Prop. 1979/80:1 298

biindel från all nu la definitiv ställning. Många skäl lalar i slällel för en översyn av frågan om hur den kommunala socialljänslens och skolans behov av psykologiska och barnpsykialriska rådgivnings- och behandlingsinsalser skall tillgodoses.

Föreningen Sveriges sociulchefer föreslår all de fristående enheterna inom den psykiska barn- och ungdomsvården förs över till den kommunala socialljänslen.

Länsslyrelsen i Blekinge län anser all PBU bl. a. bör vara en rådgivande och stödjande resurs lill den kommunala socialljänslen och all en preciserad modell för samverkan bör ulformas. Falu kommun slöder utredningens uppfaUning beträffande ullokaliseringen av PBU-enheler lill varje slörre kommun men anser all della bör avse även de vuxenpsykialriska enheler-na. Också Kalmar kommun slöder förslagel om öppna PBU-enheler.

20.1.14 Samverkan i barnomsorgen

Skolöverslyrelsen delar socialulredningens uppfaUning all del dels inle bör ges några beslämda rikllinjer för samverkan i barnomsorgen, dels bör ankomma på socialslyrelsen och skolöverslyrelsen all följa verksamhelen och med ledning av erfarenhelerna bistå med viss service för den lokala verksamhelen.

Även Kommunförbundel delar ulredningens uppfaUning alt några bestämda riktlinjer inte bör anges för hur denna verksamhel skall byggas upp. Förbundet framhåller all del måsle ankomma på de inblandade parlerna all organisera sin samverkan med uigångspunkl i lokala förulsällningar. Förbundel avvisar tanken all kommunerna lill socialslyrelsen årligen skall redovisa verksamhetsberällelser över den samverkan som ägl rum. En sådan verksamhetsberättelse kan aldrig ge någon rättvisande bild över hur samverkan fungerar.

En annan inslällning lill samverkan i barnomsorgen har Malmö kommun som avvisar ulredningens förslag om all socialljänslen på särskilt säll skall ingå i verksamheten vid mödravårds- och barnavårdscentral för atl därefter förlänga samarbelel kring del enskilda barnel i förskola och skola. De uppräknade verksamheterna är generella socialpolitiska anordningar och bör inle förses med specialarrangemang som för många kommer all framslå som en försåtlig social konlroll. Däremol skall man i här förebyggande verksamheler vid varje särskill lillfälle och tillsammans med barn och föräldrar kunna ta del i kontakter med socialljänslen som bedömts erforderliga, anser kommunen.

20.1.15 Samverkan med friviUiga orgunisulioner

Länsslyrelsen i Skaraborgs län framhåller att socialutredningens katalog över frivilliga organisationer som socialtjänsten bör samverka med kan givelvis ylterligare ulökas, och länsslyrelsen riktar här uppmärksamheten främst på kontaktorganen för trafiksäkerheten.

Prop. 1979/80:1 299

Statens ungdomsråd, som delar socialulredningens uppfattning att det inle är meningsfullt all binda samverkan i en för alla kommuner enhetlig form. pekar på all rådet lidigare lämnal regeringen dl förslag lill modell för samverkan mellan socialljänslen och de frivilliga organisationerna. Modellen bygger pä all kommunen genomför föreningsträffar kommirndelsvis en eller två gånger per år. Dessutom genomförs ärligen en planeringskonferens med samlliga föreningar inom kommunen. Den för föreningslivet och kommunen bäsla rutinen måste dock arbelas fram inom resp. kommun. Vid de försia konlaklerna mellan föreningslivel och kommunen kan exempelvis diskuleras jusl hur rutinerna för del framlida konlaklarbeiel skall fungera.

Enligl Västerås kommun bör socialljänslen se fackföreningarna och deras represenlanler på arbetsplatserna som angelägna samarbetspartner. Många sociala problem aklualiseras hos dessa represenlanler på ell lidigl sladium, då socialljänslens erbjudanden om hjälp borde ha god effekl.

Luleå kommun anser alt del är vikligl alt samarbelel med folkrörelserna ulvecklas mer i generellt förebyggande syfte. Folkrörelsernas insalser all aktivera medlemmar brukar ge ett bra resullal. Samarbete med föreningar i upplysningssyfte, för all förebygga i.ex. narkolika- och spriiproblem, är belydelsefulll. Genom folkrörelserna lillförs fler personer i socialljänslens uppsökande verksamhel. Socialtjänsten kan i sin lur siölta folkrörelserna i deras arbele med barn, ungdom och vuxna, genom all tillföra kunskaper om I.ex. samtalsmetodik, behandlingsmeloder, kommunala resurser elc.

Svensku Diakonsållskapet pekar på all även om avsleg skall kunna göras från principen alt vårdinslilutioner inte skall drivas av enskilda - och all sådana "avsleg" skall bedömas "i posiliv anda", hade sällskapel helsl sell en skrivning i den mera positiva och generösa anda som kommer lill ultryck exempelvis i ledamölerna Daniel Wiklunds och Ingegerd Troeds-sons särskilda yllrande i socialulredningens förra belänkande.

Diakonsällskapel erinrar om att enskilda organisationers engagemang på vissa områden borde även i framliden vara särdeles angelägna. Sällskapel pekar härvid på alt nyetablering och drift av inslilulioner ulan samråd med samhälleliga expert- och lillsynsorgan enligl gällande lagsliflning är omöjlig med hänsyn lill del godkännande av planerad vårdverksamhd som socialstyrelsen skall lämna, varför ylterligare reslriklioner i detla sammanhang inle kan anses motiverade.

Del är nalurligl alt enskilda organisationer inle bör starta inslilulioner utan atl ha en långsiktig ekonomisk planering, och del är också förståeligt atl siat och kommun inle alltid är benägna atl träda in och överta del ekonomiska ansvarel för inslilulioner som startats av enskilda. Sällskapet betonar särskill, atl klarlagda ekonomiska förutsättningar är nödvändiga i samband med enskildas engagemang i socialt inslitutionelll vårdarbete. Del är en angelägen uppgift för samhällel alt i samverkan med de enskilda organisationerna ularbela normer för ett ekonomiskt samarbele, som inne-

Prop. 1979/80:1 300

fållar även regler för eventuell avveckling av enskilda organisationers insalser, då dessa av en eller annan anledning inle anses böra forlsalla.

7CO anser all anpassningsgrupper är av särskill inlresse som en ny resurs i del sociala rehabiliteringsarbetet och organisalionen släller sig positiv lill lämpliga former för samverkan mellan dessa grupper och socialljänslen. På molsvarande sätl lorde konlakler kunna etableras mellan socialvårdens institutioner och regionala och lokala fackliga organ. Här pågar sedan etl par år samarbele mellan de fackliga organisationerna och kriminalvårdens anstalter genom de s. k. NAFF-nämnderna.

Svensku rödu korsel erinrar om all enligl socialutredningen kan samverkan mellan frivilliga organisationer öka gemenskapen och förankra solidarilelsidéer som är en nödvändig grundval för socialpolitiken, verka som drivkraft för nya idéer och meloder i sociali arbele och tillföra personella resurser av mycket slorl värde. Möjlighelerna för frivilligorganisalionerna atl hell leva upp lill dessa förväniningar är dock, som ulredningen påpekar, beroende av all kommunerna är beredda all slödja organisationerna. Erfarenheterna visar atl aktivt slöd lill och konkrel efterfrågan av Röda korsets ijänster från samhällets sociala organ slärker motiven hos frivilliga lill ökade insalser. En kraftfull efterfrågan av frivilliga insalser inom den sociala seklorn skulle sannolikl mana fram många människor med ell latent inlresse för frivilligt ansvarslagande. De ger sig till känna försl när frivilliga insalser blir officiellt efterfrågade och sanklionerade.

Ulredningens påpekande atl en förutsätlning för samverkan är alt organisafionernas inlegrilel bevaras är viklig. Röda korsel har goda erfarenheler i della avseende genom en läng Iradilion av samarbele med myndigheler. såväl cenirala som regionala och lokala, bl.a. inom tolalförsvards ram, och hyser ej farhågor för all organisalionens inlegrilel skulle äveniy-ras vid ell ulbyggl samarbele med samhällels organ.

Några remissinsianser inlär en mer försiklig hållning lill socialulredningens slällningsiagande i denna fråga.

Göieborgs kommun hävdar besläml all - med hänsyn lill den enskildes inlegrilel och möjlighelerna atl etablera etl förtroendefulll förhållande med den enskilde - samverkan mellan socialtjänsten och föreningar och andra icke offenlliga organ om en enskild klienls problem endasi får ske efler ul-iryckligl samiycke från klienlen eller via denne, I.ex. genom all socialljänslen söker intressera klienten för föreningslivet.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund ställer sig i vissa avseenden tveksamt lill föreskriften i utredningsförslaget om samarbete med exempelvis föreningar, eftersom risk föreligger att detla leder till att socialtjänsten indirekt kommer alt styra föreningsaktiviteterna och i och med del minska föreningarnas iniliativförmåga och vilalild. Förbundet vill inskränka del lagbundna samarbelel genom atl föreslå följande lydelse av 4 8 förslagel lill socialtjänstlag; "Till socialnämndens uppgifter hör alt göra sig väl förtrogen med enskildas levnadsförhållanden i kommunen och genom

Prop. 1979/80:1 301

slöd av generell arl genlemol föreningar, organisationer och enskilda verka för goda miljöer i kommunen, ge informalion om socialljänslen i kommunen". Den föreslagna lydelsen av 4 8 innebär självfallet all socialnämnden skall la tillvara föreningslivets positiva möjligheler alt aktivera grupper och enskilda.

Svensku kyrkuns diakoninämnd finner det anmärkningsvärt, all socialulredningens positiva allilyd till de frivilligi verkande krafterna i samhällel ej längre räcker lill, då det blir fråga om enskilda huvudmäns ambitioner all bedriva inslilulionsvård. Ulredningen hävdar energiskl, all enskilda organisationer ej bör slaria nya inslilulionella vårdresurser, som del ankommer på samhällel all tillhandahålla. Endasi "bärande moliv för avsleg från denna huvudprincip" bör kunna prövas i positiv anda. Ulredningen iror sig även kunna göra frivilligorganen en Ijänsl genom all fömlsälla all del inle kan vara något angelägel inlresse för enskilda huvudmän alt binda sina resurser vid adminisirativ verksamhel av detla slag. För diakoninämnden slår del fullt klarl, all del i försia hand är för människans skull, som frivilligorganen vill nyllja sina personella och administrativa resurser lill instilulionellt vårdarbele. Erfarenheler har dessulom visal alt de enskilda huvudmännen ofla lyckats nedbringa de administrativa kostnaderna lill jämförelsevis blygsamma belopp. Utredningen har synbarligen inte förmåns överge sin från principbelänkandel kända restriktiva hållning till den enskilda institutionsvården.

20.2    Föreskrifter om samverkan i enskilda ärenden

20.2.1 Allmännu synpunkler

Rikspolisslyrelsen anser atl utredningen belräffande samverkan mellan myndigheler och enskilda ärenden överdriver farhågorna för att den hjälpsökandes krav på anonymitet kommer all åsidosällas. Särskill på mindre orter lorde det vara ofrånkomligt, om etl meningsfullt samarbele skall kunna upprätthållas, att behöva diskulera exempelvis olika enskilda missbrukares problem med represenlanler för skola, polis och socialnämnd i syfte all komma lillrälta med deras missbruksproblem. En viss öppenhet torde även vara nödvändig om del broltsförebyggande arbelel inom polisen skall kunna bedrivas effektivi. All alllför ensidigt hävda integritelsintressena hos enskilda vårdsökande lorde vara ägnal all skapa molsällningar mellan represenlanler för olika myndigheler.

Brotlsförebyggande rådet finner att när det gäller individuella ärenden får utredningens förslag till följd att samarbetet försvåras. Möjligheten att samråda med andra myndigheter blir, för socialtjänstens vidkommande, väsentligt begränsad. Klienternas förtroende för och tillit till socialtjänsten anses väga tyngre än kravet på effektivitet i de insatta åtgärderna. På många områden, inte minst barna- och ungdomsvården, kan en sådan sek-

Prop. 1979/80:1 302

lorisering medföra allvarliga olägenheler i form av lidsutdräkl, minskad handlingsberedskap och ofullständigt behandlingsunderlag. Rådet anser atl en sådan utveckling är olycklig och på sikl lill nackdel för socialljänslens klienter.

Enligl dutuinspektionen måsle, såsom fiera remissinstanser framhållit i yttranden över socialutredningens principbetänkande, vid en samverkan mellan sociala myndigheter och andra organ slor vikl läggas vid integriiels-aspeklen. Ett utbyte av information som rör enskilda personers förhållanden medför atl den personkrets vidgas som har tillgång till ett kanske myckel känsligt informationsmaterial. En slor ansamling av uppgifter om en enskild person hos en viss myndighet är betänklig från inlegritelssynpunkt främst därför all man hos denna myndighet kan få en mer eller mindre fullständig kartläggning av personen. Detta kan givetvis vara till gagn för att uppnå åsyftad social effekt men kan också få negativa följder bl. a. beträffande förtroendeförhållandel. Här måste således stor försiktighet iakttas. Redan antydan till uppfattning hos de berörda personerna eller hos allmänheten om att de sociala myndighelernas informalion skulle användas såsom en samhällels övervakning av dess medborgare skulle rubba förtroendet för socialtjänsten och reformens vällovliga syfte skulle svårligen kunna genomföras. Det är därför viktigt att samverkan med andra myndigheter eUer organisationer genom informationsutbyte i ärenden som rör enskild person inte sker annat än i lagreglerade fall om inte personen samtyckt till samarbetet. Socialutredningen har berört detta i avsnitt 41.3.1 och vad där uttalas förtjänar att understrykas. Om man vill bygga informationsutbyte på samiycke från den enskilde bör naiurliglvis sådanl samtycke inte ställas som villkor för att den enskilde skall komma i åtnjutande av viss social hjälp eller omvårdnad. Dalainspektionen godtar socialutredningens uppräkning över situationer där kravet på den enskildes samtycke får genombrytas. Det är, som utredningen menat, lagstiftarens sak atl bestämma i vilka sammanhang detla får ske.

Länsslyrelsen i Koppurbergs län anser att socialutredningen i delta kapitel, som i praktiken synes handla mest om lämnande av olika slags uppgifler till eller från socialnämnden, ägnat sig åt en närmast minutiös genomgång myndighel för myndighet rörande det som enligt utredningens mening bör vara tillåtet eller förbjudet. Rent allmänt får länsstyrelsen härvid en känsla av alt utredningen genlemol den enskilde intar en alltför ängslig attityd.

Helsingborgs kommun erinrar om att enligt socialutredningen är samarbele ofla påkallal i ärenden som rör enskilda och atl socialljänslen i dessa ärenden kan komma i konflikt med intresset att skydda klienternas integritet. Verksamheten inom socialtjänsten skall enligt utredningen bygga på respekl för människans självbestämmanderätt och integritet. Därför skall klientens samtycke i princip erfordras för atl uppgifter om personliga förhållanden skall få vidarebefordras. Kommunen bedömer detta vara en

Prop. 1979/80:1 303

gmndläggande förulsällning för all elt förtroendefullt samarbele skall kunna ulvecklas med socialljänslens klienler.

Mulmö kommun menar all del förslag som socialutredningen presenlerar om socialljänstens uppgiftslämnande till olika myndigheler i tillböriig grad både tillgodoser den enskildes integritet och underiättar för ell förtroendefullt samarbete mellan socialtjänst och klient.

Örebro kommun framhåller all målsättningen för samverkan kring enskilda fall alltid måste vara klientens bästa. Det bör uppmärksammas alt en aUt för långt driven samverkan kan bli påfrestande för den enskilde genom att många människor blandas in i etl ärendes handläggning.

20.2.2 Kriminulvården

Remissinstanserna är i allmänhel positiva lill vad socialulredningen anför om hur samverkan skall ske mellan kriminalvården och socialljänslen, då del gäller all bislå dem som skall friges från kriminalvårdsanslall, dem som redan är frigivna och dem som dömls lill skyddslillsyn. På ensiaka punkter har dock några remissinstanser en uppfaUning som delvis avviker från ulredningens.

RÅ som är positiv till utredningens överväganden om behovet av och formerna för samarbete mellan olika huvudmän, understryker atl inte minsl den pågående utvecklingen inom kriminalvården, som kännetecknas av en ökad användning av frivårdspåföljder, nödvändiggör ett nära samarbete mellan kriminalvård, sjukvård och socialljänsl. Atl sådant samarbete kommer till stånd är av hell avgörande belydelse för all kravet på kontinuitet i vård- och behandlingsarbetet skall kunna upprälthållas. I detta hänseende är utredningens förslag om inrättande av särskild jourverksamhet inom socialtjänsten i hög grad beaktansvärd. Även de föreslagna samarbetsorganen inom kommunerna kan medföra stora fördelar därvidlag. RÅ framhåller dock att bristen på fast form för denna verksamhet innebär risk för atl samarbetet i vissa kommuner kan komma att fungera mindre väl. Erforderliga anvisningar bör därför utfärdas genom socialstyrelsens försorg.

I fråga om samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården understryker brotisförebyggunde rådel vikten av samarbele och ökal kunskapsutbyte samt fortlöpande anpassning av resurser och rutiner. Speciellt gäller detta frivården, vars verksamhet i ökad omfallning blir beroende av de landstings- och primärkommunala vårdresurserna.

Socialstyrelsen anför att fömtsättningarna för samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården bör ytteriigare studeras. För alt undvika särbehandling av olika grupper bör del utredas om socialtjänstens resurser kan utnyttjas effektivare för kriminalvårdens klienter som är i öppen vård.

Riksrevisionsverket framhåUer all lill de klienter som dömts till kriminalvård i frihet eller frigivits villkoriigl från anstalt har frivården i uppgift bl. a. att förmedla samhäUets hjälp- och stödresurser. Även under anstallstiden

Prop. 1979/80:1 304

har kriminalvården denna förmedlande uppgifl. Enligt socialutredningens förslag skulle socialtjänsten utföra vissa av de resursförmedlande uppgifler som i dag ligger på kriminalvården, såsom förmedling av rättshjälp, begäran om avskrivning av skulder etc. Detta skulle leda till en oklar ansvarsfördelning. Verket föreslår därför atl detta ansvar ligger kvar på kriminalvården. Sådana stöd- och hjälpåtgärder som ligger inom socialljänslens normala arbelsfäll bör däremot kriminalvården inte svara för. Här har kriminalvården en resursförmedlande funktion genlemol socialvården.

Länsstyrelsen i Slockholms län anser att del är en brist atl utredningen inte närmare diskuterat samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården vad gäller institutionell vård och behandling. Otvivelaktigt finns i dag en alllmer uttalad strävan från domstolarnas sida alt ge olika påföljder ell mer vårdinriklal innehåll. Härigenom har samverkan mellan kriminalvård och socialvård fått ökad betydelse. Kriminalvårdsklientelet består i stor utsträckning av personer som samtidigt med insatser från kriminalvårdens sida är aktueUa för åtgärder från socialvården. Behovet av en decentraliserad kriminalvård i nära samverkan med socialvårdens institutionsresurser borde enligt länsslyrelsens uppfaUning närmare diskuleras. Fördelarna med ell närmare samarbele borde vara stora såväl vad gäller behandlingsresultat som elt rationellt utnyttjande av de samlade vårdresurserna.

Enligt Kommunförbundet bör kriminalvårdens frivårdsorganisation på sikl inordnas i den primärkommunala socialtjänsten. Uppfattningen att ansvarel för fri vården bör ligga på socialtjänsten delas av Borås kommun.

Kulmur kommun ifrågasätter om det vid samverkan med kriminalvården är socialtjänsten som skall ansvara för att information och samverkan kommer lill slånd. Endast kriminalvården har i dag den övergripande informationen om vilka som finns inom kriminalvården och dessutom är i behov av socialtjänstens stöd. Kalmar kommun efterlyser därför en klarare ansvarsfördelning vid exempelvis frigivningsförberedelser.

Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän noterar med tillfredsställelse att principen om de dömdas "lika rält" till samhällets service hävdas av socialulredningen. Föreningen anser dock att en kraftigare betoning av denna princip är angelägen. Det finns tyvärr fortfarande förtroendemän och tjänstemän inom socialvården som är klart negativa till socialt avvikande personer, vilkel ibland medför en särbehandling av dem som har begått brott. Paragraferna 2 och 5 i förslaget till socialtjänstlag om det "yttersta ansvaret" och "skälig levnadsnivå" kan tänkas täcka upp de rättvisekrav frivårdarna vill hävda men föreningen anser all det kan diskuteras om inle normaliseringsprincipen bör ytterligare markeras genom alt principen starkt betonas för kommunema i exempelvis anvisningar som kan komma att utfärdas.

Kriminalvårdens frivård arbelar i nära anknytning till den kommunala socialvården och är nästan helt beroende av denna när det gäller att sätta in ekonomiska och även andra resurser i rehabiliteringshänseende. Ingen

Prop. 1979/80:1 305

vill i dag heller hävda annal än all kriminalvårdens egna sociala resurser skall vara yllerst begränsade om de nu alls skall exislera. Med avseende på innehåll, utformning och inriktning är det arbele som bedrivs inom socialvård resp. frivård i grunden av samma karaklär. Del finns ingen särskild melod inom frivården att bemästra jusl det beleende som belecknas som kriminelll. Den pålagbara skillnaden mellan verksamhetsområdena ligger däri, att frivården verkställer påföljder och därigenom har sin målgrupp klarl avgränsad. Dock är även kriminalilden etl socialt problem, vilket icke existerar i ell vakuum. Tvärtom är det sammanvävt med missbruksproblem och andra svårigheier. Följdrikligl visar också alla undersökningar alt huvuddelen av de övervakade i kriminalvården, ibland uppål 80-90%, är kända i socialvårdens regisler. Del parallella arbete som sker med dessa människor är således betydande.

När del gäller samarbetet om enskilda klienter framhåller föreningen all della måste ske på handläggarnivå. Då detta samarbete måste ske snabbi och så gott som dagligen är det svårt all tänka sig hur förtroendemännen där skall kunna kopplas in.

Utredningen anser all kriminalvården har egna resurser när det gäller att tillgodose de dömdas omedelbara behov av bistånd. När det gäller frivården får delta ej lolkas så att socialvården skall kunna undandra sig huvudansvaret för även fri vårdsklienternas ekonomi. Fri vårdens ekonomiska medel är endast kompletterande.

Utredningen anser vidare aU socialtjänsten skall hjälpa kriminalvårdens klienter med att begära avskrivning av skulder, lägga upp avbetalningsplaner, tillse att rättshjälp tillgodoses och hjälpa till med bostadsfrågan. Detta är uppgifter som kriminalvården redan nu hjälper klienierna med och här behöver socialtjänsten ej gripa in i slörre utsträckning än som nu är fallet. I slällel bör socialtjänsten och kriminalvården samarbela och i varje enskill fall avgöra "vem som skall göra vad". Del är viktigt att redan från början avgöra när socialtjänsten skall kunna ta över ärendet från kriminalvården. Socialtjänsten kan även inom ramen för frihet ta över ärenden. Viktigt är att denna samverkan sker redan på personundersökningsstadiet så atl socialtjänsten kan etablera kontakt med en missbmkare för att domstolen skall få möjlighet atl lämna över ärendet lill socialtjänsten.

När det gäller kriminalvårdens frivårdsresurser framhåller LO starkt behovet av en så nära samordning som möjligt mellan frivården och socialljänslen. Förhållandena är här långl ifrån tillfredsställande. Det är tyvärr myckel vanligl aU kriminalvårdens klienter hamnar mitl emellan de två organen. Ingen känner därför ansvar för klienternas återanpassning. Ett ytteriigare studium av denna fråga och utarbetandet av konkreta samverkansformer behövs.

TCO understryker vikten av atl socialnämnden tar etl lillräckligl ansvar för kriminalvårdens klienler. Ökade förulsällningar härför har skapals genom all kommunens yttersta ansvar enlydigl läggs fasl i utredningens förslag. 20   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 306

20.2.3 Körkorisfrågun

Socialulredningens förslag om all socialnämnderna skall befrias från skyldigheten all lämna uppgifler i körkorisärenden kommenleras främsl av länsslyrelsema och kommunema. Förslagel får ell myckel blandal mollagande, och remissinsiansernas inslällning lill förslagel synes bero på vilken av de båda grupperna av remissinsianser man tillhör. Av de kommuner och länsslyrelser som uttalar sig i frågan betonar samtliga kommuner vikten av all förslaget genomförs, medan länsslyrelserna, med endasi något undantag, är starkt negativa lill förslaget.

Följande kommuner kommenlerar förslaget. Botkyrka, Slockholms, Kulmur, Helsingborgs, Mulmö, Borås, Vura, Grums, Väslerås, Gävle, Skellefteå, Varbergs, Olofsträms, Kramfors, Danderyds och Sundsvalls kommuner. Förutom nämnda kommuner tillstyrker Föreningen Sveriges socialchefer, SACOISR, och Sveriges socionomers riksförbund ulredningens förslag. Kammurrutten i Göteborg år i princip positiv lill förslagel.

Följande länsslyrelser avvisar förslaget. Länsstyrelsen i Uppsalu, Södermunlunds, Östergötlands, Blekinge, Kristiunstuds, Mulmöhus, Örebro, Värmlands, Västmunlunds, Koppurbergs, Gävleborgs och Västernorrlunds län. Länsstyrelsen i Skuruborgs län tar inte ställning till förslaget. Negativa till förslagel är förutom nämnda länsstyrelser även justitiekunslern, rikspolisstyrelsen och brotisförebyggunde rådel.

Stockholms kommun betonar att skyldighelen att lämna uppgifl om en sökandes evenluella missbmksproblem i samband med utfärdande av körkort har länge upplevts som ett hinder för kontaklarbetet inom nykterhetsvården. Kommunen underslryker därför angelägenheten av atl socialnämndernas nyklerhctsvardande insatser inte försvåras genom tvånget alt lämna uppgifter av sådant slag.

Västerås kommun framhåller atl socialutredningens förslag om tystnadsplikten har bl.a. till följd all uppgifter om människors nykierhetsför-hållanden inle längre får lämnas ul lill polisen för ulredningar i körkorts-och vapenlicensärenden. Della är en betydelsefull förändring och hell konsekvent om man tänker på socialtjänstens inlresse av alt människor med alkoholproblem frivilligt söker hjälp. Samhällels behov av all få underlag för bedömning av körkortslämplighel etc. bör kunna tillgodoses genom polisens egna uppgifter.

Gävle kommun anser atl om socialtjänsten skall kunna verka på det sätt som socialutredningen har föreslagit måste den omfattas av ett odelat förtroende hos allmänheten. Elt sådant förtroende kan inte etableras om socialvårdens roll i handläggningen av körkortsärenden består.

Skellefteå kommun hälsar med stor tillfredsställelse atl socialtjänsten i framliden ej skall behöva ta befattning med körkortsärenden, där socialvården f n. ofta framstår som "boven i dramat" vid vägrat lämplighetsintyg eller körkortsåterkallelse.

Synpunkter, som i allt väsentligt stämmer överens med vad ovan redovi-

Prop. 1979/80:1 307

sade kommuner anför, återkommer i övriga kommuners remissyttranden.

Föreningen Sveriges socialche.fer finner att förslaget om att socialtjänsten inte skall avge yttrande i körkortsärenden är en ytterst angelägen förändring för att medverka till atl ett förtroende kan byggas upp mellan hjälpsökande och den kommunala socialtjänsten. Föreningen anser atl denna reform är så angelägen atl den bör brytas ut ur förslaget och förverkligas snarast möjligt. Föreningens uppfattning att socialtjänstens befallning med körkorlsärendena bör omedelbart upphöra delas av Botkyrku kommun.

SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund konslalerar med tillfredsställelse all socialnämndens skyldighel all lämna uppgifter i körkortsärenden föreslås bortfalla. De anser atl denna skyldighet ofta har varit eU större hinder för atl åstadkomma en adekval behandling än risken för tvångsåtgärder,

Kummurrätten i Göteborg, som i huvudsak ansluter sig lill socialutredningens förslag till reform av sociallagsliftningen, anser atl med den uppbyggnad förslagel har lalar slarka skäl för all socialnämnderna befrias från uppgiftspliklen i körkortsärenden. Som ulredningen har påpekat ger uppgiftsplikten inte heller en rättvisande bild, eftersom åtskillig nykterhets-vård bedrivs av andra organ, bl.a. sjukvården. Om polismyndigheten får möjlighet alt föra någon form av "nykterhelsregisler", anser kammarrätten all förslagel atl slopa uppgiftspliklen för socialnämnden bör kunna godtas. Kammarrällen belönar emellertid all del inle är fråga om att socialnämnderna skall vara förhindrade att lämna ut uppgifter i körkortsärenden ulan endasi all det inle skall finnas någon skyldighel all göra del. Med vederbörandes samiycke bör självfallel socialnämnden kunna lämna ul uppgifler om hans nyklerhelsförhållanden. Della kan få betydelse när handlingarna i ell ärende hos körkorlsmyndighelen inger tveksamhet om en sökande bör betros med körkort eller om en körkortshavare bör få behålla sitl körkort. Tveksamheten kan t.ex. bero på atl polismyndigheten har registrerat vederbörande i del särskilda regislrel för omhändertagna berusade personer. Han bör då ges lillfälle all visa all han ändå kan anses pålillig i nyklerhelshänseende, i.ex. genom ell yllrande från socialnämnden (jämför 7 8 och 16 8 5 körkorislagen).

Länsstyrelserna, av vilka nästan samtliga är negafiva till förslaget i denna del, redovisar genomgående sina synpunkter i omfattande yttranden.

Länsstyrelsen i Uppsulu län pekar på att i förarbetena tiil den nyligen genomförda reformen på körkortslagstiftningens område betonas starkt att det vid körkortsprövningen är helhetsbilden av personen och dennes situation som måste bedömas. Detla innebär att ett mera differentierat synsäu bör komma till stånd. Till grund för denna bedömning skall enligt departementschefens uttalande ligga polisens lämplighetsutredning, i vilken ingår yttrande från vederbörande sociala organ. Socialutredningens förslag innebär att till gmnd för körkortsmyndighetens bedömning av en persons hel-

Prop. 1979/80:1 308

hetsbild och situation kommer all ligga en uppgifl från polismyndigheten om evenluella omhändertaganden i berusat tillstånd eller begångna brotl. Att av en sådan uppgifl dra slutsatser angående en persons tolala situation kommer atl ställa körkorlsmyndighelen inför oöversligliga svårigheier. Detla kan komma att medföra en återgång till en icke önskad schablonarlad bedömning av körkorisärenden och återkallelse av körkort även i fall där en sådan åtgärd inte är motiverad av trafiksäkerhetsskäl. En sådan situation kan ej heller med hänsyn till körkortets stora betydelse för människors sociala silualion vara önskvärd. Länsslyrelsen avslyrker därför förslagel all undanlag från socialnämndens tystnadsplikt ej skall göras i körkortsärenden. Därjämte erinrar länsstyrelsen om atl regeringen numera meddelai föreskrifter om sekrelesskydd för vissa uppgifter i körkortsre-gislret.

Enligl länsslyrelsen i Södermunlunds län förefaller utredningens uppfaUning all nyklerhelsvårdens befallning med körkorisärenden kan verka slarkl avhållande på benägenheien all la frivillig konlakl med de nykter-hetsvärdande organen alltför kalegoriskt. De personer som frivilligi vänder sig till nykterhelsvården har ofla grava alkoholproblem och har gjorl sig skyldiga lill fylleriförseelser, rallfylleri och andra broll. Många av dessa personer har aldrig haft körkort eller har fåll delta ålerkallal. För del fall all en klienl efler erhållen vård ålergåll till dt normall liv, brukar han efler någol år vända sig till länsslyrelsen med en ansökan om förhandsbesked angående sina möjligheter alt få körkort. Personutredning kommer då enligl den nya lagstiftningen all verksiällas genom polisens försorg. Polisens bedömning grundar sig dels på vad nyklerhelsnämnden anfört i ärendet, dels på vad polisregistren innehåller om begångna brotl och förseelser. Nyklerheisnämndernas bedömningar lorde i flertalet fall på grund av deras kännedom om den sökande bli betydligt mer nyanserad och därför mera lillföriitlig än polisens. Nämnderna är vanligtvis också mera positiva lill gjorda körkorlsansökningar än vad polisen är. Förekomslen av anleckningar i regisler angående omhänderlagande för fylleri behöver I.ex. inle alltid innebära all en körkorlssökande vägras körkort. Nyklerhelsnämnden kan i yllrande lill länsslyrelsen ha lämnal sådana kompletterande uppgifler angående vederbörandes alkoholvanor all de regislrerade omhänder-lagandena måsle belraklas som ensiaka föreleelser av en i övrigl skölsam person. Enligl länsslyrelsen är nyklerhelsvårdens befallning med körkorlsärendena av myckel slor betydelse för sökandena i deras ansträngningar all få körkort och därmed möjligheter lill en allmän rehabililering. Med ulredningens förslag skulle vidare de alkoholproblemaliker som aldrig omhändertagits berusade, s.k. dolda alkoholmissbmkare, kunna obehindrat fortsätta alt köra bil eller kunna skaffa sig körkort. Länsstyrelsen anser all nyklerhelsvärden inle kan undandra sig sin del av ansvaret för all körkort så långt möjligt endast utfärdas för eller innehas av personer som är skötsamma i nykterhetshänseende.

Prop. 1979/80:1 309

Länsslyrelsen i Kristiunstuds län menar all enligl utredningens uppfaUning skulle uppgiftsplikt för socialnämnderna i körkorisärenden innebära en väsentlig inskränkning i sekretessen. Delta kunde leda till atl klienierna skulle bdrakia sekrelesskyddel som illusoriskl. Del kan i och för sig anföras skäl för all inle bibehålla skyldighelen för socialmyndighd all lämna uppgifl i körkorisärenden. Del sägs all ingen bör avhålla sig frän alt söka hjälp för missbruk av rädsla för all körkortsmyndighel skall få vetskap om missbrukel. Trafiksäkerhdsinlressd är av synnerligen hög dignild. Problemel kan inle lösas så enkelt som ulredningen gjorl nämligen med en hänvisning lill all polismyndighd får föra regisler över ingripanden enligt lagen om omhänderlagande av berusade personer. Del finns även en annan aspekl som förtjänar påpekas. Nyklerhdsnämnds ulredning i dessa mål och ärenden ger oftast en mer nyanserad bild av vederbörande person än en uppräkning av omhändertaganden och andra åtgärder. En fylligare ulredning är därför inte sällan gynnsam för den enskilde. Länsslyrelsen ser som körkortsmyndighel med oro på förslagel atl den resurs som nykterhelsnämnds yttrande innebär skall avslås utan atl någon annan likvärdig informationskälla anvisas.

Länsslyrelsen I Östergötlunds län kan inte anslula sig lill ulredningens slällningsiagande. På någol säll måsle behovel av ulredningen om körkorlssökandes och körkorlsinnehavarens nyklerhelsförhållanden tillgodoses. Del är orcalistiskl alt länka sig alt genom polisen få fram lillfredsslällande dokumenlation annat än i ell mindre anlal fall. F.n. lorde de sociala nämndernas material vara den enda belydelsefulla kunskapskällan. All uianför socialvården bygga upp ell ändamålsenligt dokumenlionsmalerial lorde vara ogörligl. Om ulredningens förslag genomförs, skulle därför Ira-fiksäkerhden i väsentligt avseende försämras. Den körkorlslag som nyligen Irätl i krafl förutsätter tvärtom att vederbörandes individuella förhållanden skall prövas ännu mera ingående än vad som tidigare skett. Upprätthållande av trafiksäkerheten får ses som elt ultryck för den enskildes Irygghdskrav. Del måsle anses som elt så väsenlligt krav i den stora allmänhelens inlresse, alt socialvårdsklienternas behov av sekretess i dessa fall bör få vika. Beträffande argumentet, att uppgiftsskyldighelen ger etl ofullsländigl resullal på grund av all åtskillig nyklerhelsvård bedrivs inom sjukvården, kan invändas, att sjukvård ofla initieras av socialvården. Skyldigheten att på begäran lämna uppgifter om fakliska förhållanden i körkorisärenden bör därför finnas kvar. Däremol torde den nuvarande anmälningsplikten kunna avskaffas.

I likhet med länsslyrelsen i Östergötlands län anser länsstyrelserna 1 Malmöhus och Örebro län atl den uppgiftsskyldighet, som enligl 86 8 körkortsförordningen åvilar nyklerhelsnämnd, kan las bort.

De remissyttranden av länsstyrelser som här redovisats är mycket represenlaliva för remissyllrandena från länsslyrelserna i allmänhel. Samma eller mycket likartade argument förs sålunda fram av de flesta länsslyrelserna.

Prop. 1979/80:1 310

Justitiekunslern finner del belänkligl atl socialnämnden föreslås bli befriad från skyldighet all lämna uppgifler i körkorisärenden och framhåller alt det är från Irafiksäkerhelssynpunkl utomordentligt viktigi alt körkorts-tillstånd inle beviljas utan en tillräckligt väl underbyggd lämplighelsuiredning. Sökandens nyklerhelsförhållanden har därvid slor belydelse. JK anser all socialnämnden har belydligl bällre förutsättningar än polismyndigheten atl ge underlag för bedömningen av sökandens nyklerhelsförhållanden och avslyrker således förslagel i denna del.

Rikspolisstyrelsen erinrar om all socialutredningen föreslår att socialnämnds registrering av olika uppgifter, t.ex. rörande missbruk, krafligl skall begränsas samt alt socialnämnds skyldighel all ytlra sig till andra myndigheler i olika ärenden skall helt upphöra. Slyrelsen kan icke acceplera dessa förslag. Slyrelsen framhåller del angelägna i all uppgifter rörande alkohol- och narkotikamissbruk finns alt tillgå vid behandlingen av främsl körkorisärenden, lillslånd lill innehav av vapen saml ärenden avseende förordnande för väklare och ordningsvakter. Vid behandlingen av dessa ärenden är uppgifler om sökandens nykterhels- och narkolikaförhål-landen myckel betydelsefulla och är i vissa fall helt avgörande för frågan om lillslånd eller förordnande skall meddelas. Slyrelsen erinrar om all riksdagen vid behandlingen av propositionen med förslag till ny körkortslag framhållit angelägenheten av atl uppgifter om en körkorlssökandes på-litlighel i alkohol- och narkolikahänseende beaklas. Slyrelsen har observe-ral de svårigheier som i dag föreligger alt från vissa sociala myndigheter erhålla uttömmande uppgifter i dessa avseenden vid s.k. personutredningar enligt körkorislagen. Om ulredningsförslagd i denna del skulle godlas lorde det vara nödvändigt all någon annan myndighel i lag bemyndigas all föra särskilda regisler angående personers nykterhels- och narkotikaförhållanden. Även om annan myndighel tillåts föra registeruppgifter lorde avsaknaden av socialnämnds yllrande del oaklal komma alt ulgöra en väsentlig brist vid olika tillståndsprövningar.

Brotisförebyggunde rådel, som inte kan anslula sig lill ulredningens förslag i denna del, framhåller all del är välkänt atl alkohol i samband med förande av molorfordon kan få förödande följder i Irafiksilualioner. Mot denna bakgrund är del välmotiverat att personer, som missbrukar alkohol, bör kunna vidkännas inskränkningar i rätten all få och behålla körkort. Enligt ulredningen bör också i framtiden lämplighdsulredningar utföras, men endast av polismyndigheten och endasi på grundval av de registreringar, som polisen gjorl i samband med omhänderlagande av berusade personer. Rådet riktar i detla sammanhang uppmärksamhel på förhållandel all det inle föreligger någon generell skyldighel för polisen atl regislrera berusade, omhändertagna personer. Framför allt när de körs lill sina bostäder eller till sjukvårdsinrällningar kan en regislrering inle ske. Inle heller är de omhändertagna skyldiga att legitimera sig inför polisen. Det är mol denna bakgrund som polisregislreringar - i varje fall som systemet

Prop. 1979/80:1 311

ftingerar f n. - inte kan läggas lill grund för bedömningen av en persons lämplighel all inneha körkort. I prop. 1975/76: 113 med förslag om avskaf fande av fyllerislraffei saml prop. 1975/76:155 om ändrade regler rörande vissa körkorlsfrågor har också förulsälls en forlsall medverkan av socialvården i körkorisärenden. Utredningen anser att en på frivillighelens grund bedriven nyklerhetsvård kan fungera tillfredsställande endast om klienlen har förtroende för sekrelessen inom socialhjälpen. En lämplighelsuiredning omfatlar emellertid ofla perioden före 18-årsdagen, dvs. när enligl förslagel bäde frivilliga och konlrollerade ålgärder kan komma i fråga. Rådet anser därför all uppgifter om nyklerhelsförhållanden under perioden före 18-årsdagen bör lämnas av socialnämnden lill polismyndigheien. Belräffande vuxna missbrukare bör enligl rådets uppfaUning däremol ulredas hur en lillfredsslällande registrering av nyklerhelsförhållanden kan åsladkommas. Socialnämnden bör inte befrias från att lämna ut uppgifter för lämp-lighetsbedömningen för perioden efter 18-årsdagen innan frågan om regislrering är löst.

20.2.4.  Vapenlicenser

Remissinstansernas inslällning lill socialnämndernas medverkan i ärenden om vapenlicenser är densamma som lill socialnämndernas medverkan i körkorisärenden. Anlalel remissinsianser som ullalar sig i denna fråga är dock endasi ca hälften så slort. Även i denna fråga är det kommunerna och en del intresseorganisationer som ställer sig bakom förslaget under det atl JK, rikspolisslyrelsen samt några länsslyrelser avvisar förslagel. De flesla remissinstanserna behandlar frågan samtidigt med körkorlsfrågan och de anför i båda frågorna genomgående samma grunder för sina slällningslaganden. Anledning atl ånyo redovisa dessa grunder saknas, varför här endast redovisas remissinstansernas ställningstaganden lill förslagel om socialnämnds medverkan i ärenden om vapenlicenser.

Följande remissinsianser lillslyrker förslagel. Botkyrka, Slockholms, Kalmur, Helsingborgs, Mulmö, Vara, Västerås, Gävle. Skellefteå, Krumfors, Dunderyds och Sundsvulls kommuner. Föreningen Sveriges sociulchefer, SACOfSR och Sveriges socionomers riksförbund.

Avstyrker förslagel gör justitiekunslern. rikspolisslyrelsen samt länsslyrelsernu i Malmöhus, Väsimunlunds och Koppurbergs län.

20.2.5 Övrigu frågor

Svea hovrätt delar inle ulredningens uppfattning, all socialljänstens klienl bör åtnjuta etl så långt gående "inlegrilelsskydd" alt I.ex. personundersökare inte skall få del av socialvårdens akt angående klienten och att uppgifter om socialtjänstens klient inte skall få lämnas lill utredningsman inom polisen eller åklagare. Sundsvalls kommun däremol stöder utredningens förslag atl personundersökare ej skall ha tillgång lill socialvårdens akter.

Prop. 1979/80:1 312

Rikspolisstyrelsen framhåller del angelägna i alt uppgifler orn alkohol-och narkotikamissbruk finns att tillgå vid behandlingen av bl.a. ärenden avseende förordnanden för väklare och ordningsvakter, medan Botkyrka kommun betonar atl del är angeläget all socialnämnden befrias från sin skyldighel all lämna uppgifter i bl.a. ärenden som rör förordnanden som bevakningsmän.

Överbefälhavaren anser alt försvarsmaktens behov av samverkan med socialljänslen bör omnämnas i den kommande propositionen med hänsyn lill alt ärligen ca 50000 värnpliktiga fullgör grundutbildning och viss obligalorisk befälsutbildning under 7- 15 månader och ca 80000 värnpliktiga fullgör repdionsulbildning. Tjänslgöringen sker oflasl på belydande avslånd från hemorten. Försvarsmaktens samverkan med socialljänslen bör genom socialljänsllagen underlättas och förslärkas och de värnpliktiga själva klarl ges samma räll lill samhällets ijänsler som övriga medborgare.

Länsslyrelsen i Göieborgs cich Bohus län pekar på alt i 10 8 nyklerhds-vårdslagen stadgas skyldighel för polismyndighet all lill de sociala myndigheterna göra anmälan då någon omhänderlagils enligl lagen om omhänderlagande av berusade personer m.m. Upphör denna skyldighet skulle de sociala myndigheterna kopplas in på ell senare stadium än nu sker. Enligl 7 8 sislnämnda lag skall polisen, om omhändertagen finnes vara i behov av hjälp och slöd från samhällels sida, innan omhänderlagandel upphör i den mån del lämpligen kan ske samråda med annat samhällsorgan som har lill uppgifl atl lillgodose sådanl behov. Denna beslämmelse förutsäller för sin tillämpning en jourverksamhet, som de sociala myndighelerna nog i allmänhel saknar förulsällningar all upprälthålla. Beslämmelsen bör få en sådan utformning all polismyndigheien i varje fall blir skyldig all lill socialljänslen göra anmälan molsvarande den som sladgas i 10 8 nykterhelsvårdslagen. Pä så säll får sociahjänslen möjlighel all sälla in hjälp i ell någorlunda lidigl skede.

Kalmar kommun framhåller all när del gäller yttranden till åklagarmyndigheter och domstolar kan delta förtärande förenklas med delegalionsbe-stämmelser till handläggande tjänstemän. Dessa har sannolikt en slörre kännedom om del enskilda fallel än förtroendemännen. Della förfarande har med goda resultat frllämpals i Kalmar kommun sedan 1974.

Ekerö kommun erinrar om all socialulredningen föreslår all ordförande eller ledamol i socialnämnden vid samarbele med åklagarmyndighden skall kunna lämna upplysningar i ställd för all man skall göra utredningar i dessa ärenden. Delta är enligt kommunen inle en rinilig konstruktion. Skall etl förenklat informationssystem byggas upp mellan socialljänslen och åklagarmyndighden bör del vara ijänslemännen som svarar för denna informalion.

Prop. 1979/80:1 313

21 Socialregister m. m.

21.1     AUmänt

Många remissinsianser inslämmer i SU:s förslag när del gäller dokumenlation och regislerföring, Hii hör bl. a. socialslyrelsen, länsstyrelsen i Västerbottens län, flera kommuner, Sveriges socionomers riksförbund och Föreningen Sveriges socialchefer.

När del gäller förslagel lill gallringsbeslämmelser är däremol remissopinionen splittrad. Medan ålskilliga remissinstanser anser all förslagel medför etl vikligl skydd för den personliga inlegrilelen, varnarandra för den negativa inverkan förslagel kan få särskilt i barnavårdsärenden och när det gäller forskningen. Till de remissinstanser som är positiva till förslagel hör socialstyrelsen, länsstyrelsen i Väslmanlands län. Svenska kommunförbundet, tleriulet kommuner som har yttrat sig i frågan, Lö, TCO, SACO/SR, Sveriges socionomförbund, Sveriges socionomers riksförbund. Föreningen Sveriges socialchefer och Alkoholproblemalikers riksorganisuiion.Qland de remissinstanser som helt eller delvis avstyrker SU:s gallringsförslag finns Svea hovrätt, riksarkivel, Uppsala och Skövde kommimer. Sociologiska inslilulionen vid Slockholms universitet, Sveriges soda (förbund. Svenska diakonsällskapel, Sveriges sociologförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapel.

Flera remissinstanser har ingen erinran mot förslaget all register och akter skall gallras efler viss tid men anser all gallringsfristerna är för korta. Hit hör kammarrätlen i Göteborg, JO, länsslyrelserna i Malmöhus. Ålvsborgs, Örebro, Gävleborgs och Västernorrlunds län, medicinska fakuheisnämnden vid Lunds universitet, Stockholms och Sundbybergs kommuner. Föreningen Sveriges frivårdsljänstemän.

21.2     Dokiimeniallon och register

Förslagel alt slopa den nuvarande lagen om socialregister tillstyrks uttryckligen av flera remissinstanser, däribland kammarrätlen i Göteborg, Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomförbund och Sveriges socionomers riksförbund.

Socialstyrelsen framhåller att del är väsentliga ändringar som SU föreslår belräffande dokumenlation och regisler på socialvårdens område. Större hänsyn tas särskill till den enskildes personliga inlegrilel, Slyrelsen tillstyrker förslagen då de går hell i linje med ulredningens övriga förslag om en ändrad socialvård, Sveriges socionomers riksförbund säger att man särskill delar SU:s överväganden beträffande förslaget au socialregisier inte skall få innehålla

Prop. 1979/80:1 314

värderingar om den enskilde klienlen och dennes personliga förhållanden. Föreningen Sveriges socialchefer har i princip samma uppfattning som SU alt den enskildes inlegrilel bör så långt möjligi skyddas genom inskränkningar i regislrering och dokumenlation. Föreningen framhåller au registrering och diarieföring är en för kommunerna svårhanterlig fråga. Del gäller här en avvägning mellan den enskildes inlresse "och skydd för sina piersonliga förhållanden å ena sidan och rältssäkerhelsinlressei å andra sidan. Härtill kommer inriktningen på förtroendefullt samarbete i frivilliga former. SU har uppmärksammat denna svårighel och föreslagil all socialslyrelsen som cenlral myndighel för socialljänslen skall ulfärda närmare föreskrifter om personregistrens förande. Föreningen anser detta nödvändigl. Det är viktigt all kommunerna härvid bereds lillfälle att medverka. Föreningen anser också i enlighel med SU:s förslag att socialstyrelsen efter samråd med kommunförbundet bör ge anvisningar om dokumentation i enskilda ärenden,

Sociatfoivahningen i Helsingborg delar SU;s uppfaUning alt dokumentation bör ske i samråd mellan socialarbelare och den enskilde. Vidare biträds SU:s förslag att det inle är önskvärt all författningsvägen närmare reglera dokumenlationen inom socialtjänsten utöver beslämmelserna i kommunallagen och förvaltningslagen. Det (år ankomma på socialstyrelsen och kommunförbundet att utfärda allmänna råd till kommunema. - Förvaltningen har inte heller någon erinran mot alt socialtjänsten får en allmän skyldighet att föra diarier under fömtsättning att sekretesskyddade uppgifter inte kan utläsas ur dessa och atl enskilda personer vid behov anges anonymt, t. ex. med bokstavsbeteckning eller dylikt. - Beträffande innehållet i personakter lär det inte kunna resas några invändningar mot alt akterna inte tillförs onödiga och lör klienterna förklenande uppgifter. Det lorde bli lättare att inom socialtjänsten iaktta opartiskhet och saklighet och siräva efter alt uppgiftema i personakterna blir korrekia och väl underbyggda. - SU:s huvudprincip att innehållet i register i inskränkl bemärkelse endasi skall uppta namn etc, inkomsl- och förmögenhetsförhållanden samt beslut inom socialtjänsten om åtgärd som innebär myndighetsutövning lämnas utan erinran. Övriga sekretesskyddade uppgifler om klienterna får alltså inte antecknas i dessa register. Vidare fär inga anteckningar föras om åtgärder som gmndats på andra myndigheters meddelande, t. ex. LTO, LOB elc.

Sundsvalls kommun anser alt som en följd av tankegångarna kring sekretessfrågorna bör diariet utformas så atl det inte går att utläsa något som kan röja sekretesskyddade uppgifter. Därmed behöver diarieföraren inte slällas inför svåra och oklara silualioner och överväganden om atl låta någon ta del av diariet. Det blir mera praktiskt att arbeta med ett fullständigt "offentligt" diarium.

Kriliska synpunkter på förslagel lämnas av bl. a. Kommunförbundet, som hänvisar till sitt yttrande över promemorieförslagel där vissa klargöranden har efterlysts om uppgifter i barnstugekö. De förslag som SU har lagl fram om diarieföring inom kommunala myndigheter synes enligt förbundet innebära

Prop. 1979/80:1 315

all man får ell krav på all alla ärenden skall antecknas i kronologisk ordning, Ell sådanl förfarande skiljer sig avsevärl från nuvarande rutiner och kommer all kräva en omläggning av bl. a, socialregistrel, Kravel på överblickbarhet inom förvallningen tillgodoses väl genom nuvarande rutiner och slyrelsen lar därior avstånd från ulredningens förslag härvidlag, - SU:s förslag till delning av socialregistrel i snäv och vid bemärkelse kommer all medföra ökade koslnader för adminislralionen av framför allt barn- och äldreomsorgen. Utredningens förslag till nya regler för handlingssekreless och lyslnadsplikl, vilka slyrelsen har tillslyrkl, tillgodoser säkerheten av alt uppgifter av känslig natur inle kommer i orätta händer. Styrelsen anser det därför ot)efogal alt skapa en delning av socialregistrel som enbart kan få marginell betydelse men medför en kraftig kostnadsökning för administrationen.

Lö framhåller alt om ulformningen av socialtjänstens register genomförs behöver de människor som söker upp socialljänslen inte befara all subjektiva anleckningar om dem och deras aktuella situation följer dem för all framlid,

Västerås kommun anser all förslagel om diarieskyldighel på ett onödigt sätl kommer i konflikl med förvaltningsmässiga krav pä rationella rutiner. Kommunen erinrar om att om inle sekretesskyddade uppgifler skall framgå av anteckningarna, kommer det alt bli nödvändigl alt ange en persons namn med boslavsbeteckningar e. d.

1 fråga om vårdärenden beträffande enskilda personer, har diariet i så fall ingen egentlig uppgift att fylla eftersom personen eller ärendei inte går alt identifiera. En tänkbar möjlighet vore då atl det inom förvaltningen upprättades register i t. ex. personnummerordning på de personer, som de inkomna handlingarna avsäg. Enligt utredningen får dock inte heller personregisler innehålla uppgifter, "som är ägnade att röja enskilds personliga förhållanden" (25 § socialnämndslagen). Skall man undvika att i såväl diarium som register anteckna t. ex. inkomna polisrapporter är det inte möjligt att avgöra vilka ärenden som aklualiserals hos förvaltningen. De begränsningar i registreringen som utredningen gör, lägger av allt att döma hinder i vägen för en överblick över verksamheten med enskilda ärenden. Dä det är av betydelse ur flera synpunkter atl det inom förvaltningen går att på ett enkell och tillföriitligi säu följa och bevaka ärendenas handläggning, bör dessa frågor ses över på nytt.

Örebro och Vilhelmina kommuner avstyrker SU:s förslag om offentlig diarieföring och atl det skall finnas en generell skyldighet atl föra diarium. Kommunerna anser au det skulle bli allför betungande atl som SU föreslår ulforma ärendemeningen anonymt med bokstavsbeteckning e. d. så atl sekretesskyddade uppgifter inte kan utläsas.

21.3 Gullring

Socialstyrelsen säger att de av utredningen föreslagna reglerna för gallring av personregisler och därtill hörande akter noga har övervägts av styrelsen.

Prop. 1979/80:1 316

Enligt förslaget får sociahjänslen i större ulsträckning lila på den enskildes egen beskrivning av sin bakgrund, eftersom dokumentation ofta kommer all saknas. Slyrelsen ser posilivt på en sådan utveckling av del sociala arbelel. I samband med en omläggning av socialvårdens regisiersystem och rutiner för dokumenlation krävs enligl slyrelsen belydande rådgivning från såväl socialslyrelsen som inom primärkommunerna.

Länsstyrelsen i Våstmanlunds län anser del särskill tillfredsställande alt i förslagel lill socialnämndslag har införls besiämmelser om utgallring av anleckningar och akter som inle har varil aktuella under tre år. All siua fasl i gamla värderingar är ime främjande för en god vårdplanering. Kommunförbundet anser all SU:s förslag beträffande social register är välbetänkt och vill särskill framhålla de föreslagna gallringsreglerna. För all del intresse för allmän forskning i materialel som ofta visar sig skall kunna tillgodoses utgår Slyrelsen från att t. ex. riksarkivel fär bemyndigande atl omhänderta sådant malerial som kan ha forskningsintresse men som avses bli utgallrat i kommunema.

Sundsvalls kommun menar atl många behövande i dag avstår från alt uppsöka socialvården på grund av rädsla för alt "hamna i papperen". Del är därför vikligl all SU:s förslag om gallring av personakler och persorregisier tre år efter senasle aktualitet genomförs. Föruiom del ökade förtroende och den slörre öppenhet som kan väntas bli effeklen av förslagel, blir även den administrativa hanleringen lättare.

Socialförvaltningen i Helsingborg anser all

förslaget om ivingande bestämmelser avseende gallring ur regisler och personakter behöver preciseras bättre. SU förordar all uppgifter ur regisler i inskränkl bemärkelse över klienter inte får bibehållas längre än tre år efter den lid anteckningen gjordes. Härifrån föreslås undantag lör fortvarande förhållanden, I.ex. placering av en underårig uianför hemmel, i vilka fall anteckningen får utgallras tre år efter att del förhållande anieckningen avser har upphört. Förvaltningen tillstyrker gallringsförslaget men efterlyser flera exempel på "fortvarande förhålladen". Avser SU även pågående slödärenden? När upphör i så fall dessa ärenden? Det kan ju finnas klienler som uppsöker socialtjänsten elt par gånger om året. Skall det i så fall förflyta tre år efter sisla kontakten innan gallringen sälter igång eller menar SU atl i registret endasi får finnas tre år gamla anteckningar? Förvallningen för sin del förordar en ivingande bestämmelse som innebär all uppgifler i regislrel skall utgallras tre år efter den tid anteckningen gjorts. Endasi vid placeringar av underåriga uianför hemmel skall undanlagsregeln gälla, då anteckningarna får utgallras ire år efler del förhållande anieckningen avser har upphört.

Förvallningen tillstyrker också förslaget om en generell gallringslid för personakler på tre år. Även här behövs emellertid en precisering. Förvaltningen lolkar SU:s förslag så att anteckningar och handlingar som är tre år gamla skall gallras ul, även om klienierna är akluella inom socialtjänsten. Självklarl måsle undanlag göras för handlingar om bislånd med ålerbelalningsskyldighet saml bevisurkunder i ärenden om faderskap och underhåll, I övrigt finns det inga rimliga skäl all behålla mer än tre år gamla anleckningar om enskilda personer. Beträffande uppgifler för forskning får undanlagsbeslämmelser lösas i särskild ordning.

Prop. 1979/80:1 317

SACO/SR anser au del är uppenbart all k valilelen på förefintliga journaler är yllerst varierande. Vissa journaler har varil så knapphändiga all deras värde har varil myckel ringa. Denna omsiändighel bör bl, a, leda lill slulsalsen all man bör siräva efter all höja kvalileten på dokumenialionen.

En syslemalisk och professionell dokumenlation är nödvändig inle bara från rättssäkerhetssynpunkt. Om en social diagnos- och behandlingsmetodik skall kunna ulvecklas och revideras, krävs en långl mer syslemalisk uiveckling av behandlingsjournaler än vad som hittills kommil till slånd inom såväl familjerådgivningen som socialt klieniarbete. -Socialulredningen föreslår alt forskningens behov av primärmalerialel skall tillgodoses genom alt en viss del av aklmaterialel undantas från gallring och bevaras för framlida forskning, - Del är angelägel all man vid genomförandel av förslagel om gallring har klargjort hur forskningens behov skall säkersiällas. 1 della sammanhang är del nödvändigt alt underslryka all en ulvärdering av olika behandlingsmeloder kan förulsälla ati aktmalerial äldre än ire år finns bevarat. Man bör emellertid tillförsäkra sig om all materialet ulnylljas endast lill ovan nämnda ändamål och icke ingår i tillgängliga dataregister, - SACO/ SR understryker vidare alt en professionell dokumenlation, bevarad under en längre lid än tre år kan vara ell nödvändigl skydd mot tredje person. Del finns exempel på hur barnmisshandel förekommil under en lång tidsperiod och del kan inle vara förenligt med allmänna rättsprinciper atl denna typ av uppgifter gallras vari tredje år.

Sveriges socionomers riksförbund inslåmmer i princip i förslaget att uppgifter i regislren måste gallras efter tre år från del anteckningen infördes. Förbundet anser dock att i syfte all tillgodose barnens räll så måsle uppgifter rörande ivängsingripande mol olämplig vårdare kunna sparas längre än tre år. Speciella regler för arkivering måsle skapas för dessa fall. Förbundel vill också uppmärksamma au prolokoll kommer alt kunna bevaras i femtio år och att del finns möjlighel alt lägga hela utredningar som bilaga till protokollen. Förbundet anser att särskilda regler om vad som får läggas som bilaga därför måste införas. Regeln om gallring av registren efler tre år blir annars verkningslös. - Förbundel menar au skyddel för den personliga inlegrilelen är en grundläggande rättighet. Del är därför bra all regislren måsle gallras på uppgifler äldre än tre år. Men förbundel iror samtidigt att sekretesskyddet kan kombineras med att forskningens behov av underiag tillgodoses på ett säkert och tillböriigi sätt. Det är därför angeläget för den framtida sociala forskningen alt dessa särskilda sekretessregler löses på ell tillfredsställande sätl.

Bland de remissinstanser som vill ha längre galltingstider finns kammarrällen i Göteborg som menar alt gallringsfrislerna förefaller förvånansvärt korla. Särskill inom barnavården framslår del som omoliveral med så korta frisler. Uppgifter av äldre datum lorde inom denna seklor ofta vara belydelsefulla. De regler om sekretess som föreslås gälla för socialtjänsten kommer att innebära atl handlingar i socialnämndernas register och akter i allmänhel inte kan lämnas ut. Den personliga inlegrilelen skyddas därför redan på grund av sekretessreglerna, Kammarrällen ifrågasäller därför om

Prop. 1979/80:1 318

del är moliveral alt gallra ut handlingar redan efler ire år,

70 anser alt även om en lidsgräns för gallring på tre år kan godlas när det gäller vuxna klienter skulle en sådan gallringsregel få olyckliga konsekvenser för barnavårdens del.

Anlagandel all äldre uppgifter skulle sakna relevans för bedömningen av etl enskill ärende kan nämligen inte upprälthållas inom barnavården. Den omständigheten all inga anmärkningar mot ett barns förhållanden inkommil på tre år ulgör ingen garanti för alt barnel hafl det bra under denna lid. Det är ofta slumpen som avgör om och när anmälningar görs om t. ex, barnmisshandel eller andra missförhållanden i etl barns hemmiljö. Belräffande vissa slag av uppgifler är del vidare av särskilt inlresse atl kunna bevaka om ell mönsler upprepas. Sådana uppgifter är t, ex. tidigare misshandel eller vanvård av äldre syskon lill barnel. Även vissa psykiska sjukdomsiillslånd hos barnels vårdare eller annan i dess omgivning förtjänar alt uppmärksammas. Del finns prakliska exempel på att sådana tillstånd, 1. ex. amningspsy-koser, ålerkommil hos vårdaren vid senare tillfälle och inneburil slora faror för ell nyll bam. Har man fränhäni sig alla möjligheter all kontrollera familjens lidigare förhållanden kanske man inte förslår all ingripa i tid för all rädda barnet. Del bör framhållas att många allvarliga brisier i ell barns tidigare förhållanden inte behöver ha lell lill varaktigl omhänderlagande av barnet. Vårdaren kan t. ex. tillfriskna från sin sjukdom ehuru man inte kan uleslula risk för återfall. Del förekommer även varje år flera fall där barn avlider till följd av misshandel i hemmet. Man kan även tänka sig att barnet adopteras bort. I samtliga dessa fall kommer socialtjänsten med den föreslagna regeln atl sakna all kännedom om vad som hänt. Delta kan lätt leda till att man inte i tid inser att ett nytt barn löper risk att uisätlas för allvariig skada. Ell annal exempel gäller kontrollen av tilltänkta fosterhem. Om del tidigare konstaterats all barn vanvårdats i ett foslerhem bör detla hem uppenbarligen inte pä nyll godkännas som foslerhem utan atl ingående ulredning gjorts som visar att del inle längre finns risker med att placera barn där. Med den föreslagna beslämmelsen skulle man efter några år inte längre kunna klariägga sådana förhållanden och risken är slor atl anmärkningarna inte alls skulle upptäckas.

En tvingande regel om gallring tre år efter sista anteckning skulle således kunna få myckel olyckliga följder för barnavården. JO anser därför att en sådan regel inte kan genomföras generellt utan måste förses med viktiga reservationer när det gäller uppgifter om allvariiga missförhållanden rörande bam. Enligt JO:s mening bör gatlringsregeln konstrueras så atl dylika uppgifter inte gallras tidigare än efter lio år eller den senare dag när barnet uppnår myndig ålder.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser atl den föreslagna gallringsiiden är alltför knapp och föreslår med bl. a. lanke på helhetssynen och vikten av atl kunna göra en samlad bedömning alt tiden ökas till fem år efter sista anteckning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser atl med hänsyn till den helhetssyn som enligl förslagel skall anläggas är del av värde all del finns malerial för en sådan samlad bedömning.

Prop. 1979/80:1 319

Som exempel bland många andra kan nämnas följande om eii för någon tid sedan pröval mål om omhändertagande av barn. Vad som inträftat gav vid handen all barnmisshandel kunde ha förekommil men med hänsyn lill omsländighelerna kunde saken också ha sin nalurliga förklaring. Emellertid var upplysl all liknande händelser inlräffal med annat barn fem år lidigare saml alt ell allvarligt fall av barnmisshandel inträffat yllerligare ire år dessförinnan. Mol bakgrunden av vad som visals ha inträffat i det förgångna beslulade vederbörande myndighel att omhänderta barnel i fiåga. Sedermera bekräftades också alt misstanken om misshandel var riklig. Hade i della fall treårig gallringsfrist gälli hade saken ej fåll sin rälla belysning och besluiel således blivit felakligl.

Del anförda exemplet visar all en gallringsfrisl om ire år är alllför knapp,

Länsslyrelsen i Örebro län finner den föreslagna gallringsiiden för kort med hänsyn inle minst lill länsrättens behov av uppgifter och bakgrundsmaterial i sociala mål. Det bör övervägas om den inte kan föriängas något, ålminslone lill fem år. Länsstyrelsen I Gävleborgs län anser alt behovet av längre frister t, ex. i mål om omhänderlagande av barn för samhällsvård synes pålagligl. Länsslyrelsen i Väslernorrlands län anser ocksä all en gallringsfrisl om tre år synes för snävi lilliagen, Erfarenhdsmässigl förekommer I, ex, inom barn-misshandelsområdet fall där i samma familj misshandel redan lidigare har förekommit, fast längre tillbaka än tre år.

Föreningen Sveriges.frivdrdstjänstemän, som också finner en gallringstid på tre år vara i kortaste laget, menar atl en tjänsteman i stället för atl få klara dokumenterade fakta får lita till sitl minne. Delta kan vara ödesdigert när något positivt eller negativt som har inträffat skall vederiäggas. Del kan leda till rättsosäkerhet. Sundbybergs kommun uttalar tveksamhet mol all barnavårdsärenden skall gallras efter så kort tid som tre år.

Stockholms kommun tillstyrker SU:s förslag om en generell regel om gallring efler tre år av såväl personregister som personakter med de undantag som angivils. Härulöver bör dock enligt kommunens mening i lagen undanlas ärenden rörande barn som varil skilda från hemmel genom socialnämndens försorg, oavsett om placering skett med eller ulan den enskildes samtycke, I dessa fall aren betydligt längre gallringsfrist motiverad för socialnämndens behov av dokumenlation vid handläggning av barn- och ungdomsärenden. Kommunen anser här en gallringsfrist på ISår lämplig. En annan ärendegrupp, där längre gallringsfrist bör övervägas, gäller långvarig vård och fostran utom det egna hemmet. Det förekommer ibland i dessa fall all ungdomar vill ha reda på sin bakgrund och anledning lill atl de inle fåll växa upp hos föräldrarna. - Kommunen vill underslryka nödvändigheten av att tillräckligt aktunderiag bevaras för utvecklingsarbete och forskning. För socialförvallningen i Stockholm, som har en egen inbyggd organisation för metodutveckling och forskning, framstår del som angelägel alt förvaltningen tillförsäkras inflytande vid en kommande reglering av undaniagsbesiämmel-serna.

Prop. 1979/80:1 32o

Svea hovrätt tillhör de remissinsianser som hell avslyrker gallringsförslagel. Enligl hovrätten förefaller del oklart vad slags skyddsinlresse som avses när förslagel enligl SU syftar till all "bereda den enskilde ökal skydd vad gäller redovisning och bevarande av uppgifler rörande hans personliga förhållanden",

Ell fullt ut tillgodosett rättssäkerhelsinlresse samt kraven på öppenhd från socialvårdens sida och på förtroendefullt samarbele synes tvärtom motivera dokumenlation av varje omsiändighel som för den handläggande ijänslemännen förefaller vara av belydelse. Inte minsi gäller delta handläggarens av utredningen som "subjektiva värderingar" betecknade slulsalser och bedömanden. Härvidlag må erinras om alt ulredningen själv framhåller betydelsen av förfaranderegler som slärker rällssäkerhelen för den enskilde i hans mellanhavande med myndighel. Tankegången bakom förslagel om utgallring synes svårgripbar. Social rehabililering är ofta nog tidskrävande; den som väl en gång varit aktuell hos socialvården återkommer ej så sällan. Utredningens förslag innebär, att socialtjänsten berövas tillgång till betydelsefulla kunskaper, och därigenom minskar det fömtsättningarna all snabbt sätta in adekvata hjälpåtgärder. Man måste börja från början i stället för atl kunna koppla på där man förra gången slutade. Vidare må i sammanhanget också framhållas, att förslaget är ägnat atl allvariigt försvåra ulredning om socialhjälpsbedrägeri.

Forskningens behov understryks i några remissvar. Sälunda ulgår BRA från alt frågan om särskilda bestämmelser om undanlag från gallring för all tillgodose forskningens behov av primärmaterial löses innan SU:s förslag leder till lagstiftning. För forskningen viktigi material kan annars gå förlorat innan sådana undantagsbestämmelser träder i krafl. BRÄ vill i della sammanhang peka på del vanskliga i atl avgöra vilka uppgifter som kan tänkas vara intressanta för eventuell framtida forskning. Vilkel malerial som är av intresse för forskning är ytterst beroende på de frågor en undersökning har till syfte att belysa och är svårt att förutsäga. /I rv/Zco kommun har diskuterat tiden för gallring bl. a. mot bakgrund av att socialhögskolorna i ökad omfattning beräknas få resurser för social forskning och att därvid deras arbete kunde försvåras om gallring sker i allt för snabb takt. Om utredningens förslag om gallring i personakter sker tre år efter det datum när sista anteckningen gjordes i akten, med undantag för handlingar rörande faderskap och fastställande av underhållsbidrag, måste klara regler om undantag från gallring av för forskning nödvändigl material snabbt utarbetas.

Medicinska fakuheisnämnden vid Lunds universitet är synnerligen tveksam om lämplighelen av att redan tre år efter den sista anteckningen i en personakt gjorts utgallra samtliga uppgifter ur en socialnämnds personregister. Utgallringen har starkt negativa effekter såväl för forskningen som för bedömningar och behandlingar i vissa fall. Fakultelsnämnden framhåller även att den betydande skärpning av såväl handlingssekreless som tystnadsplikt ur inlegritetssynpunkt är välkommen men självfallel inte får drivas så långt att en meningsfull samverkan mellan representanler för medicinsk och

Prop. 1979/80:1 321

social vård försvåras. Delsamma gäller även sekretessreglernas inverkan på social och medicinsk forskning. Rektorsämbetet vid Stockholms universitet anser all det borde finnas möjligheler att med andra meloder än de av SU angivna lösa integritelsfrågan och samtidigt ge erforderligt utrymme för Seriös social forskning och ulvecklingsarbete inom socialtjänsten. Rektorsämbetet yrkar bestäml på alt de berörda frågorna om gallring och statistikproduktion skall bli föremål för en ingående ulredning.

Institutionenjor socionomutbildning - Socialhögskolan vid Stockholms universitet nämner att SU i fråga om utgallring av personregister och innehållet i personakter föreslår atl från gallringen skall undantas material i den utsträckning detla är nödvändigt. Bestämmelserom undantagskall meddelas av en av regeringen för ändamålei utsedd myndighel. Atl på detla sätt i förväg avgränsa och välja ut relevant forskningsmaterial torde vara etl utomordentligt vanskligt tillvägagångssäit. Enligl institutionens mening bör frågan ulredas ytteriigare. Starka skäl talar för en betydligl längre arkiveringsperiod än tre år.

Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet framhåller forskningens behov av alt socialregistrens uppgifter bevaras fören betydligt längre lidsperiod än tre år efler avslutat fall, men att sekretesskyddet samtidigt bör göras effektivare. Detta kunde t. ex. ske genom att personakterna tre år efter avslulal fall överfördes lill elt särskilt register, som är tillgängligt endast för forskningsändamål. Risken för missbruk av registren vid forskning är minimal varför extra åtgärder med avseende på sekretessen i det sammanhanget kan anses obehövliga.

Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet förklarar att man givetvis delar SU:s omsorg om klienternas personliga integritet. En hel del uppgifter av ovidkommande eller närmast "pikant" natur bör saklöst kunna rensas ut ur regislren. Den föreslagna utgallringen av personakter tre år efter del atl sista anteckningen gjorls i akten föreslås visseriigen ske med beaktande av forskningens behov av primärmaterial genom särskilda bestämmelser om undantag för gallring, men institutionen anser att det ibland är omöjligt att i förväg ange vilka uppgifter som kommer att bli relevanta för den framtida forskningen. I det sammanhanget pekar man också på kostnaderna och övriga svårigheteratt i ett enskilt forskningsprojekt samla in uppgifler av de slag som nu finns i socialregistret.

Svenska diakonsällskapet menar atl förslaget om utgallring av material ur de sociala regislren efter en så kort tid som tre år kommer att starkt försvåra, i många fall helt omöjliggöra, bedrivandet av vetenskaplig social forskning. Ett önskat förstärkt skydd för den personliga integriteten bör kunna skapas på ett sätt som inte medför de starkt menliga följder för forskningen som föreliggande radikala gallringsförslag gör. En fömtvarande klient är primärt intresserad av atl hans namn försvinner ur register och akter. Forskaren är minimalt intresserad av just namnuppgifterna i akterna. Del borde därför

21   Riksdagen I979I80. 1 saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 322

finnas goda förutsätlningar för all praktiskt finna en lösning, som vad äldre socialvårdshandlingar belräffar både tillgodoser klienlers och forskares krav, - Diakonsällskapet anser sålunda med hänsyn till den framlida sociala forskningen, alt förslagel om utgallring i sociala regisler bör omarbelas.

Sveriges socialförbund påpekar att riksarkivel i förslag lill gallring av socialdossier föreslagil atl vissa lyparkiv skall flnnas inom vissa kommuner. Det synes därför vara angeläget alt denna fråga blir löst i detla sammanhang. Den socialhistoriska forskningen befinner sig i utveckling och det måste vara ytleriigl väsenlligl alt material för möjliggörande av denna nya forskning säkerställs. All utarma forskningen på informalion synes ej gagna samhällel på sikt. För atl skapa etl bättre samhälle måste man kunna utläsa begångna fel, och en lidigare samhällsskada mäste kunna dokumenleras. Del synes lättsinnigt att utradera socialdossier frän den utomordentligi vikliga lidsperiod då socialvård, nyklerhelsvård och barnavård började tillämpas. Ur forskarnas synpunkt ävensom samhällets måste forskningen kunna göra bedömningen inle enbarl från individualfallei utan även från den policy som myndigheterna tillämpat.

Sveriges sociologförbund anför liknande synpunkter och säger sammanfaUningsvis att det är ytterst väsentligl all en utredning om integritetsfrågor får som direktiv alt finna lösningar som garanlerar såväl den enskildes integritet som behovet av dokumentation för forskarändamål,

Sveriges läkarförbund lar bestämt avstånd från förslagel om generell gallring efter tre år av hänsyn lill såväl den enskilde klienlens som forskningens behov.

Del är upperkbart att kvaliteten på förefintliga journaler är yiiersl varierande. Vissa journaler har varil så knapphändiga atl deras värde har varil mycket ringa. Denna omständighet bör emellertid inte leda till slutsatsen att allt material kan och bör gallras bort efler korl tid. Tvärtom bör man sträva efter att höja kvalileten på dokumentationen. - Utredningen har uppenbarligen endasi beaktat att dokumentationen kan innehålla negativa uppgifter som inte längre bör kunna åberopas mot klienlen. Det bör dock observeras all dokumentationen även kan vara fwsitiv och till fördel för klienten. - En systematisk och professionell dokumenlation är nödvändig inte bara från rättssäkerhetssynpunkt. Om en social diagnos- och behandlingsmelodik skall kunna utvecklas och revideras, krävs en långl mer systematisk utveckling av behandlingsjournaler än vad som hittills kommit till ständ inom såväl familjerådgivningen som socialt klientarbeie. - Man bör därför slarkl understryka forskningens behov av tillgång till primärmaterial. SU föreslår att detta behov skall tillgodoses genom atl en viss del av primärmalerialel undantas från gallring och bevaras för framtida forskning. - Del är angelägel att man inte genomför förslagel om gallring innan forskningens tjehov säkerställts. Sverige har vad gäller sociala och medicinska register en unik tradition. Man har tillgång till ett kontinueriigt historiskt bakgrundsmaterial, vars betydelse blivit alltmer uppenbar.

Liknande synpunkter framförs av Svenska läkaresällskapel.

Riksarkivel har behandlal de föreslagna gallringsbeslämmelserna i ell

Prop. 1979/80:1 323

utförligt yttrande. Riksarkivel åberopar därvid yttranden som har inhämtats från landsarkiven, nägra slörre kommunala stadsarkiv och från vetenskapliga institutioner. Riksarkivel konslalerar alt de sociala nämndernas personakler spelar en cenlral roll för en lång rad vetenskaper, samhällsvetenskapliga, medicinska och andra (sociologi, socialmedicin, psykiatri, ekonomiska och social historia osv.).

Riksarkivel framhåller därefter bl. a. följande.

Del bör understrykas, atl del därvid inle enbart rör sig om en historiskt inriktad forskning utan i minsl lika hög grad om en forskning, som förbereder eller utvärderar praktiska reformer, jämför olika behandlingsmetoder, söker klariägga effekterna av miljö- eller arbetslivsförändringar eller söker finna orsakerna till utslagningsmekanismer. Till stor del rör det sig om s. k. sambandsforskning, som genom atl sammanställa material frän olika håll kan kasta ljus över väsentliga samhällsproblem. Näraliggande exempel är undersökningar rörande samspelet mellan sociala och medicinska faktorer, mellan alkoholmissbmk och missbildningar osv. I sammanhanget bör påpekas,att socialutredningen i det nu aktuella betänkandet framhållit vikten av en fortgående forskning på socialtjänstens område (bl. a. avsnitt 1.4.2 och 1.4.4).

För de historiska vetenskaperna är det av vikt att den vändning, som från forskarnas sida skell mol sociala frågor och mot stora, fömt obeaktade folkgmpper, ej motverkas genom förstöring av relevant källmaterial. Riksarkivel hänvisar i sammanhanget till det av Socialmedicinsk tidskrift utgivna specialnumret (nr 5-6, 1977) om socialhistorien och dess källor.

Med hänsyn härtill kan en totalutgallring av personakterna i stora delar av landet ej f n. anses motiverad. Som landsarkivet i Vadstena framhållit, synes därjämte arkivbildningen i olika kommuner komma att bli sä olikartad, att kortfattade och allmänt hållna gallringsbestämmelser även av det skälet förefaller mindre lämpliga.

A andra sidan kan det ej förbises, att personakterna utgör ett skrymmande material, varför det är angeläget, att omfånget såvitt möjligt nedbringas. Vid den undersökning, som företogs i riksarkivet 1972, uppskattades akterna till omkring fem hyllmil för hela riket. I själva verket synes möjligheterna att reducera arkivmängden utan att tillfoga forskningen allvariig skada vara betydande. Detta kan ske genom en effektiv utrensning av betydelselösa handlingar (särskilt cirkulär om aklrensning utfärdat av riksarkivet den 4 oktober 1972), genom tillämpning av riksarkivets cirkulär den 4 april 1975 -vilket i sig är synneriigen långtgående - även på handlingar, som ingår i personaklerna, och genom ytterligare gallring efter särskild utredning (som bl. a. landsarkivet i Uppsala påpekar, förefaller det tänkbart aU handlingarna rörande socialhjälp placeras inom särskilda omslag och efter viss tid utmönstras ur akterna).

En sådan gallring skulle sannolikt kunna utföras med den av socialutredningen föreslagna fristen (tre år efter sista anteckning), varvid de kvarblivande handlingarna kunde avställas för särskild förvaring. De skulle därigenom - om sä anses nödvändigt - kunna undandragas den löpande verksamheten.

En lösning av gallringsfrågan i enlighet med socialutredningens förslag väcker ej endast betänkligheter med hänsyn till forskningens intressen; den

Prop. 1979/80:1 324

medför därjämle praktiska svårigheier av skilda slag. Som fiera av landsarkiven framhållil måsie sålunda den föreslagna gallringsfrislen - tre år efter sista anteckning eller tre år efter del de förhållanden, som avses i regisler, upphört - inge farhågor på grund av frislens korthel. En förulsällning för all skadeverkningar skall undvikas är sålunda,som utredningen själv päpekar(s, 747), all anteckningar verkligen görs i akten om fortvarande förhållanden (l, ex, om underårigs placering utanför hemmet), även om några nya ålgärder i form av ändrad placering eller dylikt ej vidtagits. Man kan ifrågasätta, om så alltid kommer au ske.

1 riksarkivels cirkulär om gallring i sociala myndighelers arkiv har en femårig gallringsfrisl rekommenderats för ansvarsförbindelser, ansökningar om inlagning på barnhem saml anmaningar och andra handlingar om ersättning av kommun, enskild person eller slalen för ulgiven socialhjälp. Dessa handlingar placeras inle sällan i personaklerna. 1 Uppsala stadsarkivs yllrande påpekas, all personakterna kan innehålla handlingar som av förvallningsrälisliga skäl bör bevaras under lång tid. 1 riksarkivets undersökning 1972 förordades en 10- eller 20-årig frist.

Om man väljer att lösa gallringsfrågan enligt de linjer, som föreslagils av socialulredningen, blir den vetenskapliga forskningen näslan helt hänvisad lill de typområden, som kan komma att utväljas. Den treåriga gallringsfristen bidrar i hög grad härtill; den skulle bl. a, slarkl beskära möjlighelerna till jämförelser med sjukjournalerna, för vilka en tjugoårig frist bestämls.

Med hänsyn härtill blir urvalel av områden, där personaklerna skall bevaras, av siörsta betydelse för forskningen. Bestämmandet av urvalsområden blir under sådana omständigheter maklpåliggande och förenat med stora svårigheter.

Riksarkivel medverkar f n. i en av delegationen för långsiklsmoliverad forskning igångsatt undersökning om möjligheterna att inom vissa s. k. regionala typområden bevara ett fylligare arkivmaterial för att därigenom skapa gynnsamma förutsätlningar för detaljanalyser av skilda slag. Ännu har dock inte någol förslag härom framlagts, och del ter sig synnerligen ovisst, i vad mån det kan bli möjligt att från olika vetenskaper vinna anslulning lill en sådan ordning.

Härtill kommer en annan betydelsefull omständighet. Vid hiuills fattade beslut om lypområden eller andra urval har tillsetts, att möjligheter till forskning funnits inom hela rikel, dels därigenom att gallringsfristerna i allmänhel varit längre än tre år, dels därigenom att den grundläggande informationen - själva basmaterialel - bevaras på samlliga orter. Detla gäller även om den nu beslulade gallringen i de medicinska arkiven, där vissa register o, d. bevaras i alla arkiv. Avsikten med typområdena är, att dessa skall medge mera ingående och detaljrika analyser, byggda på ett relalivi rikhaltigt arkivmaterial. Därigenom atl socialutredningen motiverar sitl gallringsförslag med etiski-moraliska skäl kommer näslan alla handlingar, som rör individuellt inriktade insatser, att utgallras; kvar blir främsl protokollen och diarierna. 1 fråga om diarierna har utredningen av sekretesskäl förordat en uttunning av innehållet (s. 692).

1 praktiken innebär delta, all forskningen om sociala förhållanden nästan genomgående hänvisas till typområdena, såvida det inte gäller rena nulägesbeskrivningar. Dylika undersökningar,som endast redovisaren tvärsnitt vid en given lidpunkt, har emellertid elt begränsat värde. Så snart forskaren vill klarlägga orsaker och utvecklingslinjer, blir han i hög grad hänvisad till longitudinella sludier, i vilka individer och händelseföriopp följs genom

Prop. 1979/80:1 325

tiden, I den moderna forskningen finns en markerad inriklning på individo-rienterade studier av longitudinell natur (se härom bl, a. yttranden från stadsarkiven i Slockholm och Örebro),

Om socialutredningens förslag trols allt följes, framslår del som självfallel, atl valet av typområden sker efler ingående överväganden, varvid särskilt möjlighelerna lill jämförelser med andra slag av arkivmaterial beaktas. Även inom de valda områdena torde aktrensning och viss utgallring av oväsentliga handlingar kunna ske; särskilda regler härför måsle dock utarbetas.

Att socialutredningen förordaren så härd gallring - och därtill med sä korta gallringsfrister - beror på atl ulredningen låtit sitt synsätt bestämmas av inlegrilelsskäl. Betänkandets förslag på denna punkl kan därför betecknas som elt relativt renodlat exempel på s. k. etisk gallring. Informationen anses kunna skada den, som varil föremål för vården, eller göra människor mindre benägna att söka kontakt med myndighelerna. Bevarandet av dokumentation skulle ytterst kunna rubba det förtroende, som bildar en gmndval för socialtjänsten.

Gallringar, som bygger på en i viss mån likartad motivering, tillämpas sedan några år pä ADB-området med stöd av dalalagen. Därvid rör det sig dock om upptagningar, och gallringen motiveras främst av lättheten att vid datoriserad bearbetning kombinera uppgifter från olika håll. När socialutredningen i stor skala söker tillämpa samma betraktelsesätt på pappershandlingar, rör det sig - som redan antytts - om ett i viss mån nytt grepp på gallringsfrågorna. Atl förstöringen av handlingama enligt förslaget skall bli en lagbunden plikt förstärker detta intryck.

I och för sig är det givetvis angeläget, att för den enskilde skadlig eller nedsättande information avlägsnas, så snart den inte längre fyller någon väsenllig funktion. När det gäller arkivmaterial av den slora och mångsidiga betydelse, varom här är fräga, är del emellertid uppenbart, att det krävs en sorgfällig avvägning mellan skilda och delvis motstridiga intressen. Eftersom kommittén ej närmare gått in på denna avvägning, anser sig riksarkivet böra belysa frågan med en viss utförlighet.

Ur den enskildes synvinkel innebär förekomsten av handlingar i sociala ärenden ej endast en olägenhet utan även en garanti. Händelser, som kan ha varit djupt ingripande i individens liv, kan klariäggas även efter en längre tids förlopp. Den som varit föremål för vård kan få viktiga avgöranden och skeden i sitt liv belysta. Riksarkivet hänvisar särskilt till de yttranden, som avgivits av stadsarkiven i Stockholm och Uppsala och som utvisar vad dokumentationen betyder för att tillgodose klienters behov av identifikation.

För medborgaren synes det vidare innebära en trygghet,att tjänstemännen dokumenterar sina insatseräven på längre sikt. Ocksä frän vårdsynpunkt kan den något äldre informationen i vissa fall visa sig vara av värde. Inställningen bland socialvårdare och behandlingsforskare synes i varje fall ej vara entydig på denna punkt. Vid riksarkivets behandling av gallringsfrågor framstår det ofta som en svårighet, att övergången till nya behandlingsmetoder och vårdformer ofta medför en förändrad syn också på arkivmaterialet och dess betydelse. Det finns anledning räkna med att värderingen av den äldre informationen åtminstone under vissa perioder kan komma att bli betydligt mera positiv än nu är fallet. Därför innebär det onekligen risker att hårdhänt förstöra unik information under hänvisning till en inställning, som för dagen är förhärskande.

Framför allt måste emellertid integriteisaspekten vägas mot vetenskapens krav. Inte minst från människovårdens egen synpunkt är det väsentligt att

Prop. 1979/80:1 326

oersätlligi malerial ej ulgallras i en ulslräckning, som hindrar forskarna att vinna klarhet om utslagningens orsaker, verkningarna av kriser osv. och all teckna en lillföriitlig bild av den faktiska ulvecklingen.

Motsättningen mellan de etiski-moraliska gallringsönskemålen och den moderna, pä slora samhällsföriopp inriktade forskningen är sålunda i vissa avseenden skarp. Vid avvägningen mäsle enligl riksarkivets mening de vetenskapliga kraven skänkas etl avsevärt större beaklande än socialutredningen gjort. Den problemorienterade forskningen är med nödvändighet beroende av källmaterial, som redovisar missförhållanden och brister; det är svårigheter av denna arl forskarna företrädesvis vill söka avhjälpa. I etl samhälle, som blivil allt mera beroende av vetenskapligt ulvecklingsarbete, kan dessa behov inte förbises.

För forskningen är den etiska gallringen specielll kännbar på grund av sin hårdhel. Om den skall leda till avsett resultat, måsie såvitt möjligt alla personorienlerade uppgifter ulgallras. Som ovan antytts präglar denna långlgående karaktär också socialutredningens förslag. Vid ordinära gallringar brukar tvärtom tillses, atl täckning för viktigare utgallrade handlingar finns i bevarat material.

En gallring enligt de linjer, som föreslagits i betänkandet, kan följaktligen ej anses motiverad utifrån vetenskapliga eller arkivaliska utgångspunkter. Om den genomföres, torde den i stället få bedömas som resultatet av politiska ställningstaganden.

Riksarkivet kan ej la slällning lill beslut av denna karaklär men anser sig böra tillfoga den reflexionen, att en betydande försiktighet under alla omständigheter synes vara på sin plats, eftersom det rör sig om arkivmaterial av väsentlig betydelse för analysen av flera av det moderna samhällets problemområden.

Riksarkivet förordar säledes, att gallringsfrågan löses genom utgallring av mindre väsentliga handlingar ur personaklerna enligt regler, som trär övervägas särskilt. De handlingar, som kommer atl återstå efter gallringen, bör vid fastställda tidpunkter avställas och hållas åtskilda frän de handlingar, som begagnas i det löpande arbetet.

Om regeringen väljer all - i anslulning till utredningens förslag - utgallra personakterna i sin helhet, bör materialet bevaras inom klarl angivna områden, som utväljes efter ingående undersökningar och överiäggningar med forskare och under hänsynstagande till andra motsvarande urvalsförfaranden. En sådan sammankoppling lorde bäst komma till stånd, om riksarkivet får i uppdrag atl besluta härom på samma säu som skett i fråga om de medicinska arkiven. Typområdena måste göras till föremål för en fortgående observation med avseende på indelningsändringar, ändringar i fråga om befolkningssammansällning, näringslivets stmktur osv.

Vid en eventuell gallring synes därjämte frågan om gallringsfristernas längd påkalla en förnyad prövning, då de föreslagna fristerna framslår som alltför korta.

21.4 Statistik

Särskilda synpunkler pä slatistikproduklionen anförs av statistiska centralbyrån, länsstyrelsen i Blekinge län och Svenska kommunförbundet. Länsstyrelsen i Blekinge län konstaterar atl SU anser atl en individrelalerad

Prop. 1979/80:1 327

slalislik inom socialtjänslområdel i möjligasle mån bör undvikas. En mängdrelaterad slatistikrapporlering bör enligt SU;s bedömning i allmänhel vara lillräcklig för den cenirala socialtjänslstatistiken. Länsslyrelsen kan instämma i denna bedömning men vill samtidigt erinra om all del inte är sådan statistik som socialtjänstens företrädare är i slörst behov av. (Denna typ av statistik täcks för övrigt relativt väl av nuvarande statistikproduktion.) Det är i stället statistik som identifierar de regionala och lokala sociala problemen och visar dess samband med övriga regionala och lokala förhållanden. En övergripande redovisning av de sociala problemen kan vanligen inte användas på del regionala och lokala planel, vilkel särskill bör beaklas eftersom det framför allt är inom den kommunala beslutsprocessen som socialljänslens förelrädare har möjlighel alt verka. Mot den bakgrunden kan länsstyrelsen svårligen finna andra utvägar än en tämligen omfattande individrelalerad statistikproduktion.

Kommunförbundet framhåller att den individrelaierade slalistiken som i dag produceras av kommunerna och kräver arbetsinsatser har sitl ursprung i SCB.s krav på statistikinformation. Styrelsen vill instämma i SU:s förslag om att individrelalerad statistik i möjligaste mån bör undvikas och understryker nödvändigheten av att SCB ej skall slyra dokumentationen. Det mäste i stället vara kommunernas egna behov av information som skall vara avgörande för slatistikinsamlandet.

Statistiska centralbyrån (SCB) framhåller bl. a. följande.

Den information som SU anser skall få finnas i vad utredningen betecknar som personregister hos socialnämnd som utgör sammanställning av uppgifter synes vara av sädan omfattning att den ensam knappast kan ligga till grund för statistikredovisning inom socialtjänsten. SCB finner i likhet med utredningen att det erfordras ytteriigare dokumentation som underiag bl. a. till erforderiig regional och cenlral statistik inom socialtjänstområdet samt för att tillgodose forskningens behov av data. SU anser det varken önskvärt eller praktiskt möjligt att författningsvägen närmare reglera dokumentationen. Däremot utgär SU från att vissa allmänna råd mäste utarbetas av socialstyrelsen i samråd med kommunförbundet. SCB vill i detta sammanhang framhålla att ett tillräckligt enhetligt och preciserat underiag måste finnas om det skall kunna läggas till grund för statistikproduktion. Vidare är det viktigi med tanke pä bl. a. uppgiftslämnarbördan att de framtida redovisningsrutinerna till socialvårdsstatistiken utformas på etl sätt som medger integration i den övriga dokumentationsverksamheten inom socialtjänsten. - SCB anser mot denna bakgrund det angeläget atl verket på ett tidigt stadium bereds möjlighet att delta i arbelel med dokumentationsfrågorna. -De av SU föreslagna gallringsreglerna för uppgifter inom socialtjänsten medför atl exempelvis specialsludier över en längre period bakåt i tiden inte kan göras. SCB vill rikla uppmärksamheten pä all den kommande behovsanalysen av statistik inom socialljänslen kan resullera i behov av vissa undantag från gaUring då det gäller uppgifter för statistiska ändamål.

Enligt 28 8 i förslaget till socialnämndslag skall regeringen kunna besluta att socialnämnd ur personregister skall lämna ut uppgifler lill SCB. SCB ansluter sig på denna punkt till ulredningens uppfaUning. - Enligt utred-

Prop. 1979/80:1 328

ningen talar inlegrilelsskäl för att individrelalerad slatislik i görligaste mån bör undvikas. Ulredningen preciserar emellertid inte närmare vad den lägger i begreppel individrelalerad men SCB ulgår ifrån alt härmed avses sådan statistisk redovisning som är knulen till person som är angiven med namn, personnummer eller annan identiletsbeleckning. - Slalistiken över social-fiänsten kan till vissa delar förutses behöva bli baserad på en individrelalerad redovisning i vilken individen kan identifieras t. ex. genom personnummer eller ärendenummer. Exempel härpå är statistik över samhällels insalser för medlemmar i familjer eller hushåll, longitudinella sludier och vissa speciella undersökningar.-SCB delar emellertid i princip utredningens uppfaUning att restriktivitet bör iakltas i fråga om individrelalerad statistikredovisning inom socialtjänslområdel. Uppgifternas känsliga natur och skäl i övrigt som utredningen redovisar talar härför.

Prop. 1979/80:1 329

22    Ekonomi

22.1 Kostnader för socialtjänsten

22.1.1  Ulredningens underlag jör beräkningarna

Ulredningens underlag för beräkningar av kosinadema för den framlida socialljänslen har kommenierals av endasi elt fålal remissinstanser.

SACOISR anser all underlagd är brislfälligl och saknar analys. Organisalionen pekar särskill på all ulredningens spcialundersökning av kostnaderna i 18 kommuner inte omfatlar någon av de tre största kommunerna och atl ulredningar inle heller haft tillräckligt underlag för en bedömning av den socialljänsl som kan ges i glesbygdskommuner. Liknande tankegångar förs fram av Sveriges socionomers riksförbund och några kommuner.

22.1.2  Utredningens bedömning av koslnadernu

Av de remissinstanser som har yllral sig i denna fråga är de flesla tveksamma till utredningens bedömning eller framhåller att förslaget inte går all kostnadsberäkna utan mera ingående överväganden. Ell mindre anlal remissinstanser bedömer ulredningens beräkningar som orealistiska.

Bland de remissinstanser som ger uttryck för tveksamhet inför utredningens bedömning finns sociulstyrelsen, flera länsslyrelser och kommuner. Kommunförbundet, Lundstingsförbundet, Föreningen Sveriges sociulchefer, 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) och riksrevisionsverket.

Som skäl för tveksamhet till utredningens beräkningar anges i flertalel fall osäkerhei om de kostnader som uppkommer genom all socialförsäkringssystemet byggs ut med socialförsäkringstillägg (SOFT-reformen). Enligt socialstyrelsen har denna fråga behandlats tämligen översiktligt. Kommunförbundet framhåller att myckel talar för att de nuvarande social-hjälpskostnadema i varje fall på kort sikt kommer atl öka genom att de normer som föreslås för SOFT kommer att tillämpas även på socialbidrag som utges av kommunerna. Riksrevisionsverket och KEU 76 framhåller atl

Prop. 1979/80:1 330

kalkylerna över kostnaderna för SOFT är myckel osäkra och alt kostnaderna myckel är beroende av den ökade efterfrågan på ekonomiskl bislånd hos nya grupper som SOFT kan ge upphov till. Riksrevisionsverkei anser sammantaget att utredningen väsenlligl har underskattat kostnaderna för SOFT. Enligt KEU 76 borde utredningen ha angell allernaliva ambitionsnivåer för SOFT-reformen. Utredningen borde också ha gjorl ell försök all uppskatta de ökade administrationskostnaderna för försäkringskassorna.

Flera remissinsianser har framhållil etl behov på skilda områden av resurstillskoll ulöver vad ulredningen har kommil fram lill. Siaiisllsku centrulbyrån fömlser ökade kostnader för socialvårdsslalisliken men kan inle nu lägga fram beräkningar. Flera remissinsianser, bl.a. länsslyrelsen i Stockholms län, pekar på alt kostnaderna för utbildning i samband med reformens ikraftträdande inle förefaller ha vägts in i de lolala kostnaderna. Nämnden för samhällsinformation framhåller all koslnader för information om den nya lagstiftningen måsle las med i budgelberäkningar. Kravel på en ökad samverkan mellan socialljänslen och andra myndigheler och organisationer innebär enligt bl. a. statens hundikappråd ell behov av ökade resurser som utredningen inte har behandlat. Ungdomsjungelseuired-nlngen anser atl ulredningens förslag medför en överföring från socialvården till kriminalvården av vissa vårdbehövande i åldern 18-20 år och finner atl resursberäkningar för della inle har gjorts. Riksrevisionsverkei bedömer säkerhetsmarginalen som myckel liten då del gäller beräkningarna av kosinadema för barnomsorg och äldreomsorg. Sociulstyrelsen anser alt viktiga områden även utanför SOFT-reformen är oiillräckligl behandlade från koslnadssynpunkl.

Några remissinsianser, bl. a. Stockholms kommun och Föreningen Sveriges socialchejer framhåller all ulredningens beräkningar är osäkra eftersom de har gjorts under belydligl gynnsammare ekonomiska förhållanden än som råder i dag.

Bland de remissinstanser som intar en starkare uttalad negaliv inslällning lill utredningens beräkningar är Svea hovrätt, kriminulvårdsstyrelsen, SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund. SACO/SR anser alt ulredningen inte i erfoderlig ulslräckning har angell kostnadsnivån för den framtida socialtjänsten och dessulom avslåll från all diskulera förhållandel mellan den framlida socialljänstens resurser och samhällets lotala resurser.

22.1.3 Behovel av prioriteringar

De remissinsianser som har yllral sig över kosinadema för socialljänslen är genomgående av uppfallningen all ell genomförande av förslaget släller stora krav på samhällets ekonomiska resurser. Mol denna bakgrund har frågan om prioritering mellan olika delförslag och mellan sådana och slalliga eller kommunala insalser på andra områden behandlals av flera remissinstanser.

Prop. 1979/80:1 331

Svea hovrätt anser all en belydande kommunal upprustning är nödvändig för all ulredningens målsältning skall kunna förverkligas. Hovrällen kan av denna anledning inte lillslyrka all förslagel upphöjs lill lag men föreslår all ulredningens inlenlioner så långl del är möjligi tas lill vara i en nuvarande lagstiftning. Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar all prioriteringar i förslagel måsie göras för atl socialhuvudlileln skall hållas inom en godlagbar gräns. Statens handikupprud ifrågasäller om samhällel har resurser atl fulll ul genomföra de förändringar som ulredningen föreslår. -Tidigare fattade beslul om prioritering av barnomsorg och äldreomsorg betonas av flera remissinsianser, bl.a. Kommunförbundel och KEU 76. KEU 76 konstaterar atl dessa beslut begränsar volymmässig expansion inom övriga kommunala verksamheler men atl ulredningens förslag leder lill en kommunal satsning även på de delar av socialljänslen som ligger vid sidan av barnomsorg och äldrevård. - Landslingsförbundel framhåller all priorileringar måste göras och erinrar om atl det från statens sida har utlovats siörsla ålerhållsamhd i fråga om beslul som innebär ökade anspråk på kommunerna.

KEU 76 betonar alt SOFT-reformen måsle vägas mol andra reformer som har behandlals och prioriierats av denna ulredning. Borås kommun framhåller all även andra verksamhelsgrenar på del primärkommunala planel har välgrundade anspråk och all dessa måste vägas mol de föreslagna reformerna på socialtjänstens område.

22.1.4 Fördelningen av koslnader mellan slal och kommun

Frågan om fördelning mellan stal och kommun av kostnaderna för socialtjänsten har berörts av åtskilliga remissinsianser. Några av dessa, bl. a. Slockholms kommun. Föreningen Sveriges socialchefer, SACOISR och Norrköpings kommun, anser all kostnadsfördelningen är oiillräckligl belysl eller för svagt strukturerad av ulredningen.

En genomgående uppfattning hos remissinslanserna är alt kommunerna kommer all få vidkännas en slörre andel av de tolala kostnaderna för socialljänslen än utredningen har beräknat. Del är i främsla rummel ulredningens bedömning av de resurser som frigörs hos kommunerna genom SOFT-reformen som kritiseras. De flesla kommuner, men även vissa andra remissinstanser som slutens hundikuppråd. Handikappförbundens cenlralkommilé, SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund, anser alt utredningen överskattat belydelsen av SOFT-reformen då del gäller kommunernas möjligheler till besparingar. Borås kommun bedömer för sin del all SOFT-reformen frigör endasi 18-19% av nuvarande tolala socialhjälpskostnad. Sundsvulls kommun redovisar resultat av en försöksverksamhet i kommunen med SOFT-mtiner och finner för sin del atl resurs-tillskottel kan bedömas till 25-30% av socialhjälpskoslnaderna.

Flera remissinstanser framhåller att förslaget kommer att medföra ökade kostnader för kommunerna även om SOFT-reformen avlastar vissa kost-

Prop. 1979/80:1 332

nåder. Till dessa hör fleru kommuner och länsstyrelser. Föreningen Sveriges sociulchefer, SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund. Dessa remissinstansers uppfaUning är också all kommunernas möjligheter till nya breda satsningar på socialljänslens område är myckel begränsade och atl slaten därför måste åiaga sig etl betydligt ökal ansvar för kosinadema. Kommunförbundet framhåller för sin del all kommunernas möjligheler all genomföra förslagel lill slor del blir beroende av hur generella bidrags-och irygghelssyslem ulformas i framliden.

22.2 Statsbidrag till kommunernas socialtjänst

22.2.1 Avvägning mellan skalteutjämningsbidrug och ullmänl driftbidrug

Hos remissinslanserna finns en klar övervikt för ulredningens förslag all statsbidrag lill kommunernas socialljänsl i första hand skall utgå i form av skatteutjämningsbidrag. Bland de remissinsianser som har uttalat sig för skalleuljämningsbidrag finns sociulstyrelsen, stutskontoret, decentruliseringsutredningen, fiertalet kommuner, slutens hundikuppråd, Sveriges socialförbund, LRF och KEU 76.

Enligl en uppfaUning som förs fram av bl. a. Örebro kommun ligger ell skalleuljämningsbidrag i linje med en lagsfiftning som har lill syfte all ge kommunerna frihel att inom givna ramar själva ulforma sin socialljänsl. Borås kommun framhåller all del finns andra kommunala verksamhetsgrenar än socialljänslen som har kostnader för sociala insalser och alt skatteutjämningsbidrag av denna anledning är atl föredra framför ell allmänl driftbidrag. KEU 76 betonar alt förslagel ligger helt i linje med denna ulrednings egel slällningsiagande.

Flera av de remissinsianser som lillslyrker skatteutjämningsbidrag framhåller dock alt en nödvändig förutsätlning är all bidragen innebär en förslärkning av den kommunalekonomiska siluationen och betonar i della sammanhang att del av ulredningens förslag inle går all analysera effekterna av ell sådanl bidrag.

I flera fall betonas nödvändighelen av specialdestinerade statsbidrag vid sidan av skalleuljämningsbidragel. TCO och Sveriges socionomförbund anser all bidrag av detla slag är särskill angelägna eftersom skalleuljämningsbidrag inte kompenserar medelstora expanderande kommuner med svag skattekraft eller de största kommunerna för inkomstbortfall från bidrag lill individinriktade insatser.

Bland de remissinsianser som är negativa eller övervägande negativa till skatteutjämningsbidrag hör fleru länsstyrelser och kommuner, Sveriges sociologförbund, SACOISR och Sveriges socionomers riksförbund. Som elt argument mol skatteutjämningsbidrag framför Sveriges sociologförbund och flera kommuner atl det finns risk för all elt sådanl bidrag inte kommer socialtjänsten lill godo i önskvärd utsträckning. Bl. a. länsstyrelsen i Gotlunds län anser atl skalleuljämningsbidrag kommer atl medföra

Prop. 1979/80:1 333

prioriteringar som går ut över missbrukargruppernas resurskrävande värdbehov. Flera remissinsianser framhåller - i likhel med Sveriges socionomers riksförbund - alt elt allmänt driftbidrag har fördelen att del går alt göra en direkl koppling mellan bidragels sloriek och villighden all salsa på en viss verksamhelsgren.

Några remissinstanser, bl.a. riksskutieverkel, Kommunförbundet, Stockholms kommun och LO, avslår från all nu la slällning i frågan om bidragsform och hänvisar lill senare ställningslagande lill KEU 76: s förslag i ämnel. LO ansluter sig dock i princip till socialulredningens förslag. Riksskatieverkei nöjer sig med all nu påpeka all adminislralionen av skalleuljämningsbidragel försvåras om hänsyn skall lagas till särskilda faklorer vid beräkning av bidragel.

22.2.2 UtveckUngsbidrug

Ulredningens förslag i fråga om uivecklingsbidrag lill olika verksamheler inom socialljänslen behandlas av ell mindre anlal remissinsianser. Kritiken är med få undanlag posiliv eller övervägande posiliv.

Karlstads kommun framhåller alt bidraget lill barnomsorgen inle har inneburil den vänlade kostnadsöverföringen från kommunerna till slalen. Ökade kapilalijänslkosinader har ulgjorl hinder för della. Enligl kommunen har ulredningen lättvindigl gått förbi detta problem. Utredningen borde i StäUet ha prövat frågan om ett statligt övertagande av personalkostnaderna inom barnomsorgen i likhel med vad som gäller för skolan. KEU 76 ser en uppräkning av slalsbidragen lill barnomsorgen som en angelägen ålgärd men konslalerar all frågan kommer all behandlas i annal sammanhang. KEU 76 framhåller dock all primärkommunerna får räkna med belydande neUokoslnader för barnomsorgen även om del skulle vara möjligi all öka stålens bidrag för verksamheten. Det är därför enligt KEU 76 angeläget med en utjämning av nettokostnaderna för barnomsorgen inom skatleutjämningssystemet oberoende av om de speciella statsbidragen till barnomsorgen höjs. Riksrevisionsverket framhåller att en ulvärdering av effeklerna av de olika statsbidragen till barnomsorgen bör ske i ett sammanhang innan nuvarande överenskommelse mellan regeringen och kommunförbundet löper ul.

Värdel av atl behålla bidrag lill social hemhjälp och färdljänsl belönas av fiera remissinsianser, bl.a. statens hundikuppråd, handikapporganisationerna, några kommuner, LO och Svenska röda korset. Flertalet av dessa remissinstanser uttalar sig dock för all bidragen skall ulgå som permanenta specialdestinerade bidrag i slällel för uivecklingsbidrag. Statens handikappråd efterlyser klarare principer för kostnadsfördelning mellan social hemhjälp och hemsjukvård.

KEU 76 delar ulredningens uppfattning alt utvecklingsbidrag bör behållas för social hemhjälp och färdljänsl. Däremot avstyrker KEU 76 förslaget alt vidga bidragsunderlaget för social hemhjälp lill att gälla även ålderdomshemmen. KEU 76 framhåller i dessa delar följande.

Prop. 1979/80:1 334

Vi konslalerar i vårt slulbelänkande (SOU 1977:78) all om de specialdestinerade bidragen lill färdtjänsten och den sociala hemhjälpen finns kvar kommer kommunerna all via Ivå parallella syslem få ersällning för åldersfördelningen i kommunen. Kommuner med slor andel äldre får genom slalsbidragen viss kompensation för kosinadema för pensionärsservice. Samlidigl kommer kommunernas neUokoslnader för nämnda verksamheler all uljämnas inom del reformerade skaileuljämningssyslemd. Vid beräkningen av nellokoslnaderna dras stalsbidragel av vilkel ulgör en garanti för all kommunerna inle blir dubbelkompenserade.

I princip förordar vi därför alt slalsbidragen lill färdtjänst och social hemhjälp arbelas in i skalleutjämningssyslemel på sikl. Vi har dock av fiera skäl inle ansett del möjligt atl i dag slopa dessa bidrag. För del försia innebär specialdestineringen en stimulans för kommunerna all bedriva verksamhelen. För del andra kommer skaileuljämningssyslemd enligl vårt förslag inte heller i fortsäliningen all omfalla alla kommuner. Del är de kommuner som har en egen skallekraft överstigande den garanterade som ligger uianför syslemel. Om de specialdestinerade bidragen slopas skulle dessa kommuner bli hell ulan kompensation för dessa verksamheler.

I fråga om stalsbidragel lill färdljänslen vill vi dessulom framhålla atl den snabba ulbyggnaden av verksamheten under de senasle åren till stor del beror pä atl kommunerna utvidgat bidragsområdd till atl gälla pensionärer över huvud lagd och inle enbarl handikappade. Vi underslryker därför i slulbelänkandel atl syftel med bidraget bör vara all möjliggöra ulbyggnaden av kommunernas färdljänsl för personer med handikapp, och all bidragsunderiagel bör begränsas till denna grupp.

Vi konslalerar vidare i vårt slulbelänkande all del specialdestinerade bidragel lill den sociala hemhjälpen har ulgjorl en stimulans för kommunernas verksamhel. Vi pekar i likhel med socialulredningen på all slalsbidraget endast utgår lill en del av åldringsvården. Kommunernas avvägning mellan olika lyper av åldringsvård påverkas därför sannolikt av slatsbi-dragssysiemet. Vi markerar dock alt syftet med statsbidraget lill hemhjälpen var jusl all stimulera ulbyggnaden av den individorienierade verksamhelen. Socialulredningens förslag all ulvidga bidragsunderiagel lill all även gälla ålderdomshemmen kan vi inle lillslyrka. Eftersom vi menar atl bidragel på sikl bör inarbetas i skatleutjämningssystemet bör inte del slalliga slödel utvidgas lill yllerligare delar av den sociala verksamhelen. I vårt förslag till reformerat skalteutjämningssystem utjämnas även nettokostnaderna för ålderdomshemmen.

Riksrevisionsverket framhåller att verkel på uppdrag av regeringen har utvärderat det försöksvis tillämpade bidragssystemet för slatsbidrag till bl.a. färdljänsl och social hemhjälp. Resulialei av denna ulvärdering har redovisais i rapport 1977-09-30 (RRV dnr 1976:727). Vad gäller färdljänslen visade utvärderingen enligt verkel atl slalsbidraget hafl belydelse som slimulansfaklor i kommuner med liten folkmängd och låg skattekraft. Även vissa slörre kommuner lorde ha byggl ul eller förbältrat sin färdtjänst i första hand till följd av statsbidraget, men generelll tycks inle statsbidraget ha varil den viktigasle orsaken till den salsning på färdljänsl som gjorls i de slörre kommunerna. Där har verksamhelens ulbyggnad i högre grad påverkals av målgruppens behov och sloriek, kommunalpoliliska

Prop. 1979/80:1 335

priorileringar och kommunens ekonomi. Med hänsyn lill sin bedömning av färdljänslens kvalild och ulbyggnad - och med hänsyn lill slalsbidragds ultalade syfte all stimulera en uppbyggnad av en färdljänsl av god kvalile i hela landel - ifrågasäller verkel i rapporten om del i dag finns lika slarka skäl som lidigare för statlig stimulans genom etl specialdestinerat slalsbidrag lill kommunernas färdljänsl. Eftersom del finns ell samband mellan låg skallekrafi och dåligt utvecklad färdljänsl finns del enligl verkels uppfaUning snarare skäl som lalar för all ersälla del specialdestinerade stalsbidragel till färdljänsl med bidrag inom skalteutjämningssyslemds ram. Om lika slora medel fördelas i della syslem som f n. ulbelalas i slalsbidrag lill färdljänsl skulle della främsl gynna de kommuner som har slörsl behov av all yllerligare ulveckla färdljänslen. Verkel finner all ett ylleriigare skäl för all överväga en förändring av bidragel lill färdljänslen är all detla bidrag kan förhindra atl alternativa trafiklösningar för personer med förflyll-ningshandikapp prövas. Del speciella stalsbidragel lill färdljänsl priorile-ras framför salsningar på handikappanpassning av de allmänna kommunikationsmedlen. I rapporten framförs även skäl som lalar mol all slopa del specieUa slalsbidragd lill färdljänsl och överföra medel lill ell allmänl skalleuijämningssyslem. Sådana skäl är enligt verkel all bidragen då inle med säkerhel skulle komma färdljänslen lill del och all vissa kommuner -främst storstadskommunerna och andra kommuner där färdljänslen sedan några år är väl utbyggd - skulle få mindre bidrag.

Vad gäller den sociala hemhjälpen anser verket all ulvärderingen visade all slalsbidragd under senare år inle hafl någon belydelse för all stimulera verksamhelens utbyggnad ulan alltmer övergåll lill all vara ell allmänl fi-nansielll slöd lill kommunerna. Den sociala hemhjälpen är en elablerad verksamhel och del är enligl verkels mening knappasi relevanl att lala om uivecklingsbidrag i den mening ulredningen gör. Del kan enligl verkel mot denna bakgrund finnas skäl all överväga om detla specialdestinerade slalsbidrag skall behållas eller om bidragel skall inordnas i skatleutjämningssystemet. Verkel anser dock alt denna fråga, inte minst med hänsyn lill bidragels sloriek, bör behandlas vid en lolal prövning av behovel av specialdesfinerade statsbidrag. Om specialdestineringen lill social hemhjälp behålls anser verkel i likhel med ulredningen all slalsbidraget bör göras neutralt lill boendeform, eftersom nuvarande slatsbidragsregler och lillämpningsbestämmelserna till dessa i många fall molverkar alt kommunerna väljer de efter förhållandena mesl lämpliga formerna av boende för äldre och dessulom kan molverka ulvecklingen av nya former av äldreomsorg. Ell säll alt nå neulralild i valet mellan olika former är enligt verkel all som ulredningen föreslår låla även en del av de nuvarande ålderdomshemmens driftkoslnader bli slaisbidragsberältigade. Detla anser verket dock leda lill andra avgränsningsproblem. Under förutsäUning av oförändrad bidragsinsats skulle detta också leda lill ökad slallig bidragsgivning lill kommunerna. Verkel pekar därför på alt ell annal säll all åstadkomma neutralitet

Prop. 1979/80:1 336

mellan olika kollektiva boendeformer - om specialdestinerat bidrag skall ulgå - är all ge etl slatsbidrag som pä någol säll är relaieral lill kostnaderna och/eller omfattningen av kommunernas lolala äldreomsorg.

Ulredningens uppfaUning all del är ötillfredsslällande atl kommunerna i fråga om bidragsförskotten får belala för en verksamhel som de inle kan påverka, delas av bl. a. Stockholms kommun, som föreslår alt slaten skall ta över kommunernas andel av dessa kostnader. Av samma uppfattning är KEU 76 som dock framhåller all ell överlagande inte kan ske förrän delta är samhällsekonomiskt möjligi. KEU 76 framhåller också all en del av den beräknade rationaliseringsvinslen vid omläggningen av adminislralionen av bidragsförskolten har gåll förlorad genom den nuvarande konslruklionen med kommunal del i finansieringen av förskolten.

Förslagel i fråga om utvecklingsbidrag lill kommunala nyklerheisnämnder m.m. bemöls posilivi av remissinslanserna. KEU 76 anser dock atl del är befogal med en någol annorlunda gränsdragning än den ulredningen har gjort och förordar för egen del atl endasi bidragel lill admi-nislralionskoslnader upphör alt utgå medan övriga delar kvarslår som specialdestinerade bidrag.

1 detla sammanhang bör nämnas all flera remissinsianser, bl.a. socialstyrelsen. Kommunförbundet, Landstingsförbundet. TCO och Sveriges socionomförbund, pekar på behovel av särskill ekonomiskl slöd för ulbyggnad av lillnyklringskliniker.

Förslagel all avveckla bidragel lill familjerådgivning slöds av KEU 76. Enligt Landstingsförbundets mening fordras del en lång övergångslid för de berörda huvudmännen och deras personal att anpassa sig till den nya socialtjänstlagen. Denna anpassning skulle enligt förbundel underiällas om utvecklingsbidrag även i framliden utgick lill familjerådgivningsverksamhel. Även Föreningen kommunal- och landslingsanställda familjerådgivare och några kommuner anser att utvecklingsbidraget lill familjerådgivning bör behållas.

Flera remissinstanser är negativa till utredningens förslag att statligt bidrag inle vidare skall ulgå för bistånd som har lämnals ål zigenare. Örebro kommun framhåller alt kostnaderna belastar kommunerna myckel olika och atl insatser, bl. a. på familjepedagogikens område ofla måsle sältas in under lång lid. Enligl kommunens uppfaUning kan behovel av insatser förväntas öka. Riksföreningen för familjepedugogiskt orbete för fram liknande synpunkler. Andra remissinsianser som anser atl delta särskilda bidrag bör behållas eller i vart fall övervägas på nytt är bl. a. stålens invandrarverk, Vilhelmina kommun och Sveriges socionomförbund. Vilhelmina kommun är av den uppfattningen atl även bidraget för utgivet bislånd åt renskölande samer bör behållas. KEU 76 framhåller all denna utredning i de frågor som nu har berörts har lagt fram förslag som är identiska med socialutredningens.

I fråga om övriga av ulredningen behandlade specialdestinerade bidrag

Prop. 1979/80:1 337

har förslagen genomgående bemötts positivt eller lämnats utan erinran.

Några remissinstanser har markerat behov av specialdestinerade bidrag för verksamheler som utredningen inle har berört i délia sammanhang. Statens invandrarverk anser all bidrag bör ulgå till samtliga invandrare som deltar i hemspråkslräning. Statens handikuppråd och HandikuppjÖrbiindens cenlralkommilé framhåller alt kommunernas uppsökande verksamhel är av siörsla belydelse för de handikappade och bedömer därför stimulansbidrag för denna verksamhel som angelägen. Även fiera kommuner är av uppfallningen alt särskilt bidrag bör utgå lill uppsökande verksamhel.

Statskontoret uppehåller sig vid ulredningens uiialande all en garanti för all socialljänslen får rimliga resurser är all del finns olika organisationer Som hävdar olika inlressen. Härvid bör del enligl slalskonlord uppmärksammas all alla grupper inle har lika slarka inlresseorganisalioner eller sä utvecklade organisationer all de kan driva sina frågor. Risk finns därför alt vissa gruppers intressen kan få lägre prioriietsgrad än önskvärl. Det är därför enligl slalskonlord viktigt atl länsstyrelsen och centrala organ har möjlighel all nära följa socialljänslens uiveckling och får möjlighet alt påtala evenluella brisier i della hänseende.

Enligl riksrevisionsverkets uppfattning bör det förhållandet alt vissa mindre, specialdestinerade statsbidrag slopas inle innebära all skatteutjämningsbidragen skall ökas med motsvarande belopp. Del bör i stället enligl verkel göras en tolalbedömning av de kostnadseffekter förslaget får för Slalen resp. kommunerna. Verkel framhåller alt kostnaderna för SOFT-reformen är en viklig komponent i denna bedömning. Om SOFT införs och adminislreras av försäkringskassorna bör enligt verkets mening minskade personalbehov för kommunerna vid handläggning av socialbidragsärenden och försäkringskassornas ökade administrationskostnader tas med vid bedömning av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Det bör också beaktas atl SOFT kommer all beskattas. Detla innebär enligl verkel alt kommunerna får ökade skatteintäkter samlidigl som slalen får molsvarande ulgifier. Omfördelningen mellan slal och kommun blir därför slörre än vad ulredningen har angell.

Även statskontoret framhåller all effekterna av SOFT-reformen bör beaklas då det gäller alt besluta om storleken av de generella bidrag som skall ersälla specialdestinerade slatsbidrag. Slatskonlorel pekar särskill på all behovel av socialbidrag förvänlas minska som en följd av SOFT.

22.3 Avgifter

Flertalet remissinsianser är positiva eller överhängande positiva lill utredningens förslag om avgifler för vissa ijänster. Nägra remissinsianser, bl. a. Karlslads kommun, underslryker dock all avgifterna inle får göras så höga atl den som har etl beräliigal behov avstår från hjälpinsatser. Sveri-22   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 338

ges kommunnlijunstemannuförbund ger ullryck för en viss oro för atl avgiftsfinansieringen kan fä allt för slor omfaUning. Förbundet anser vidare atl avgifterna inle bör låsas i alli för stränga schabloner utan i stället i det enskilda fallet beslämmas efler exakt den ijänsl som del är fråga om. SACOISR och Sveriges socionomers rik.sförbund påpekar all inkomsldif-ferentierade avgifter finns bara inom socialljänslen och inte inom I.ex. kullur- eller fritidssektorn. Enligl dessa remissinsianser bör inte heller socialljänslens avgifler inkomsidifferenlieras. SACO/SR anser dock all del från rätlvisesynpunkl finns anledning all behälla inkomsldifferenlierade avgifler under en övergångsperiod då Ijänsler inle finns all lillgå för alla. Kommunförbundel efteriyser lagslöd för differenfierade avgifler på äldreomsorgens område. Enligl förbundel krävs regler för della om begreppel ålderdomshem avskaffas.

KEU 76 konslalerar all avgifterna spelar en relalivi lilen roll för socialvärdens lolala verksamhel. Däremol kan för delar av verksamhelen avgif-lerna vara av belydelse från finansieringssynpunkl. De sociala avgifternas andel av primärkommunernas lolala exierna inkomsler uigjorde enligl KEU 76 endasi 1,5%. år 1975. KEU 76 har inte funnil någon verksamhel där elt ökal avgiftsuttag skulle ge krafligl förslärkla inkomsler för den kommunala seklorn. Möjlighelen lill jusleringar av avgiftsullagd bör dock enligl denna utredning prövas löpande i komunerna. När del gäller avgifler för kommunens sociala ijänsler som daghem, fritidshem, familjedaghem, hemhjälp lill barnfamiljer, hemhjälp lill pensionärer, avgifler vid ålderdomshem och annan social service i kommunerna kan del enligl KEU 76 vara svårl atl kraftigt höja avgifterna. Om avgiften blir för hög kommer de som bäsl behöver de sociala tjänsterna inte all ha råd all ulnyllja dem. KEU 76 delar socialutredningens bedömning alt avgiftssystemet inte får ges en sådan utformning all den som har ell beräliigal vård- och servicebehov avstår från all anlila socialvärdens ijänsler.

KEU 76 pekar ocksä pä all laxekonslmktionen kan påverka människors benägenhet all efterfråga de sociala tjänsterna. Höga avgifler kan medföra lilen efterfrågan även om behovel av sädan service är slorl. Låga avgifler kan leda lill sior efterfrågan även om behov inle föreligger. Avgiftssysle-mel kan således ha en slyrande effekl vid val av serviceform.

KEU 76 framhåller all denna ulredning i sill slulbelänkande förordar ell införande av differentierade vårdavgifter inom långtidsvården för de utförsäkrade. Med sligande ATP-inkomsler kommer pensionärerna under 1980-lalel all få ökade ekonomiska möjligheler all med avgifler belala en del av sin vård. Detta förhållande bör enligl KEU 76 beaklas inom långvården liksom i den primärkommunala äldreomsorgen. Därför anser denna ulredning också all differentierade vårdavgifter för uiförsäk-rade bör prövas. Del kommande ulredningsarbelel inom socialdeparlemenlel i denna fråga föreslås ske med den ulgångspunklen. KEU 76 framhåller all man inom denna ulredning samlidigl är medvelen om atl effeklen

Prop. 1979/80:1 339

av differentierade vårdavgifter för utförsäkrade från finansieringssynpunkt är relativt begränsad.

Upplands-Bro kommun anser all del nuvarande avgiftssystemet framslår som både orältvisl och ologiskl och nämner som exempel alt social hemhjälp är avgiftsbelagd men däremol inle hemma-hos-terapi. Reglerna för avgifterna varierar enligl kommunen kraftigt mellan olika huvudmän och lyper av service. Till slora delar innebär också avgiftsullagd en betungande administrafiv apparat. Kommunen finner all del inle finns någon anledning till all en människa med sociala problem, lika lilel som med fysiska eller psykiska handikapp skall försättas i en sämre ekonomisk silualion än en människa ulan sådana problem. Avgifter bör enligl kommunen endasi las ul för de koslnader som varje människa själv kan svara för, exempelvis kostnader vid institulionsvislelse.

22.4 Interkommunal ersättning

Frågan om avveckling av inlerkommunala ersältningar har berörts av Kommunförbundel och några länsstyrelser och kommuner. Förslaget tillstyrks omgående. Länsslyrelsen i Väslmanlands län ifrågasätter dock om inte rätlen lill ersällning bör finnas kvar för ekonomiskt bidrag som har lämnals lill fosterbarn.

Som skäl alt avveckla de inlerkommunala ersättningarna anför bl.a. Vara kommun all del adminislraliva arbelel med ersättningarna inle slår i rimlig proportion till ersättningarnas sloriek. Kurlstuds kommun underslryker all skillnaden mellan erhållen och ulgiven ersällning i allmänhel är lilen.

23    Övriga frågor

23.1 Rätten till bUräde

Ulredningens förslag lillsiyrks ulan särskilda kommenlarer av länsstyrelsen i Östergötlunds län, länsslyrelsen i Västerbotlens län. Kulmur, Helsingborgs, Skövde och Vuru kommuner och Sveriges socionomers riksförbund.

Ingen remissinstans motsätter sig förslagel att räll lill offenlligl biträde skall finnas för såväl barn som föräldrar eller annan vårdnadshavaré.

Invändningar förs fram främsl mot förslagen om obligaloriskl biträdes-förordnande och förordnande av biträde för barnel och föräldrama gemensaml.

23.1.1 ObUgatoriskt biträdesförordnunde

Förslagel all offenlligl bilräde alltid skall förordnas när fråga uppkommer om omedelbart omhändertagande eller om vård enligt den föreslagna

Prop. 1979/80:1 340

lagen med särskilda besiämmelser om vård av underårig tillstyrks av riksåklagaren. kammarrätten i Sundsvall, ulredningen t)ni barnens räll och Föreningen Sveriges socialchefer. Även länsslyrelsen i Väslernorrlands län tillstyrker förslagel, Enligl länsslyrelsens mening är även upphörande av vård en så ömtålig fråga alt förordnande av bilräde bör vara obligaloriskl.

Broiisförebyggande rådel är kriliskl mol förslagel och anser atl det leder för långl all schablonmässigt förordna offentligt bilräde även i silualioner t.ex. där den enskilde förklarar au han inle önskar bilräde. Regeln borde enligl rådel i slällel ulformas så all ulgångspunklen är atl offenlligl bilräde skall förordnas i de akluella fallen men alt undanlag sker då del är uppenbart all biträde inle erfordras. En prövning av frågan om behovel av offenlligl bilräde kommer härigenom till stånd. Prövningen kan dock oflasl ske på etl summariskt säll sä all del inle uppslår någon fördröjning i ell ärendes handläggning. Rällshjälpsutredningen har i siu belänkande (SOU 1977:49) Översyn av rällshjälpssyslemd föreslagil - belräffande bl.a. ärenden om adminislraliva frihelsberövanden - au offenlligl bilräde skall förordnas, om del ej är obehövligi. En sådan regel förefaller enligl rådels mening i vari fall lämpligare än den som socialutredningen har föreslagil.

Även kaminurräiien i Göteborg anser all rällshjälpsulredningens förslag i denna del är lämpligare än socialulredningens.

Länsslyrelsen i Södermunlunds län anser all ulredningens förslag bygger på uppfaUningen all länsrälterna inle i erforderlig grad skulle överväga om den underårige har behov av bilräde. Någol slöd för uppfallningen om all del föreligger en sådan risk har emellertid enligl länsslyrelsen inte redovisats i belänkandet. Länslyrelsen har inle erfaril all det i andra sammanhang har gells ultryck ål all del i förvallningsprocessen inte förordnas offentligt bilräde i den omfallning som gällande besiämmelser fömlsäller. Med utredningens förslag om all länsrällen i försia inslåns skall beslula om såväl omhänderlagande som vård av underårig saknas enligl länsslyrelsens mening uirymme för någol tvivel om all offenlligl bilräde skall förordnas när målels beskaffenhet föranleder till det. För övrigl ger enligl länsslyrelsen förvallningsprocessen med den ulformning den har i dag myckel goda garantier för all parternas rält blir tillgodosedd. Enligl 8 8 förvallningsprocesslagen skall rälien tillse all mäl blir så uirell som dess beskaffenhel kräver. Vid behov skall rälien vidare anvisa hur ulredningen bör komplelleras. Länsstyrelsen i Uppsula län för fram liknande synpunkler.

Även länsstyrelsen 1 Jönköpings och Ålvsborgs län är kriliska mol förslagel. Länsslyrelsen i Älvsborgs län påpekar all barnavårdsnämnen har lill uppgift atl lillvarala barnels inlresse och au en föreskrift om obligaloriskl förordnande av bilräde kan uppfaUas som elt misstroende mol nämnden.

Prop. 1979/80:1 341

23.1.2 Gemensumi bilräde

Av de remissinsianser som har yttrat sig särskill i denna fråga lillslyrker länsslyrelsernu i Örebro och Uppsulu län förslagel.

Flera remissinstanser gör gällande atl barnet och föräldrarna aldrig eller endasi undantagsvis kan ha etl gemensaml inlresse i mäl av det slag som det här är fråga om. Från denna utgångspunkl lämnas olika förslag om de regler som bör gälla vid förordnande av offenlligl bilräde.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller atl om offentligt bilräde förordnas för alt tillvarata enbart barnels inlressen föreligger viss risk all del fär en slagsida lill förmån för barnavårdsinlressena när dessa slår emol föräldrarnas inlresse all vårda sill eget barn. Även om någon egenllig inlres-sekonfronlalion inle föreligger mellan föräldraintressd och barnavårdsin-tressel är föräldern inle garanlerad all hans inlressen beaklas av del offenlliga bilrädd. Eftersom del inte alllid är möjligt all av handlingarna i ell mål bedöma om molslridiga inlressen föreligger mellan föräldrarna och barnel är det enligl länsstyrelsen av vikl atl i mål av detla slag offenlligl bilräde regelmässigt utses för barnel och all särskill bilräde uises för föräldrarna.

Även kummurrätten 1 Göteborg och Föreningen burnens rält i sumhäUet anser all bilräde regelmässigi bör förordnas för barnel och föräldrarna var för sig. Kammarrätlen i Sundsvall menar all biträde alllid skall förordnas för barnel och alt särskill bilräde för föräldrarna bör kunna förordnas om så är lämpligl.

Några remissinsianser belönar vikten av att särskill biträde utses för bamet ulan att ta slällning till förutsättningarna att förordna bilräde för föräldrarna. Dessa är skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings och Jumtlunds län och Svenska föreningen för barnpsykiatriska kuratorer.

JO understryker att man inte generellt kan förordna biträde gemensamt för barn och föräldrar, utan att man därigenom allvariigt försämrar barnets rättsliga ställning jämfört med vad som gäller för närvarande. 1 fall när det gäller omhändertagande av barn på grund av föräldrarnas förhållanden föreligger det enligt JO praktiskt taget alltid en motsättning mellan å ena sidan barnets och å andra sidan föräldrarnas intressen, vilkel i viss mån framgår redan av att föräldrarna motsätter sig den vård som föreslås för barnet. Det finns därvid en stor risk att ett biträde som förordnats för barn och föräldrar gemensamt huvudsakligen kommer att företräda föräldrarnas intressen på bekostnad av barnets. JO anser därför aU det föreslagna tillägget till 42 § rällshjälpslagen inte kan godtas. Regeln bör i stället formuleras så att offentligt biträde inte får förordnas för föräldrar och barn gemensamt, annal än om det är uppenbart att någon motsättning mellan dem inte föreligger. Det senaste kan enligt JO närmast bli aktueUt i fråga om ungdomar som omhändertas på grund av sitt eget beteende. Obligatoriet i 41 S bör knytas till barnet. Det skall alltså alltid förordnas offentligt biträde för barnet. I fråga om särskilt offentligt biträde för föräldrama ter det sig enligt JO tillräckligt att länsrätten, om så anses behövligt, kan förordna biträde. Om föräldrarna begär det bör biträde som regel förordnas.

Prop. 1979/80:1 342

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser atl redan svårigheten att i förväg avgöra om motstridiga intressen föreligger gör länsstyrelsen tveksam i fråga om den alternativa möjligheten. Härtill bidrar också all enligt länsstyrelsens erfarenhel barnets eventuella särintressen genlemol föräldrarna i tillräcklig utsträckning blir tillgodosedda genom det ansvar som i sammanhanget åvilar den sociala nämnden. På grund härav och då länsstyrelsen även har intrycket att elt särskill för barnel förordnat offentligt bilräde ofla slår villrådigt i fråga om den roll det skall spela, särskill när barnet är i sådan ålder alt del ej själv kan ha någon självsländig mening i saken, finner länsstyrelsen atl det bör övervägas om inte alternalivmöjlighden skall slopas hell.

Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att offentligt bilräde alltid skall förordnas för föräldrarna och att särskill bilräde bör kunna förordnas för bamel om det har uppnått 15 års ålder och har annan inställning till omhändertagandet än föräldrarna. Länsslyrelsen anför.

Skälet för länsslyrelsens ståndpunkt är följande. Omhändertagande för samhällsvård är ett ingripande mot föräldrarna som därigenom berövas sin rätt att vårda barnel. Föräldrarna bör därför självfallel som parter i målet och på grund av ingreppets nalur alltid ha möjlighet att erhålla biträdeshjälp. Det får också anses moliverat att i angivet fall ge bam över 15 år biträdeshjälp. Offentligt biträde åt ett litet bam synes däremol ej böra förekomma. Del är i själva verket här ej fråga om en försvarare i vedertagen bemärkelse som skall bislå parten och utveckla hans talan. Det offentliga biträdd för det lilla barnet kan ej framföra bamets mening och framför ej heller föräldramas. Han är närmast en juridisk sakkunnig som lar slällning till om de lagliga fömtsättningama för barnets omhändertagande föreligger och framlägger sin egen åsikt om omhändertagandet. En sådan medverkan är — även om den mången gång visat sig värdefuU — ej erforderlig för målets prövning. Del är tillräckligt alt omhändertagandefrågan i länsrätten belyses av barnavårdsnämnden och föräldrama därvid båda parter bör vara biträdda av juridisk sakkunskap. Erfarenheten är alt nämnderna trots stadgandet i 10 8 barnavårdslagen tyvärr ej anlitar biträde av lagfaren person. Länsslyrelsen avser alt taga upp denna fråga med nämnderna.

Göteborgs kommun och Föreningen Sveriges socialchefer understryker atl del bör vara en skyldighet för biträde som har förordnats gemensaml för barn och föräldrar att i försia hand ta tillvara bamels inlressen. Dessa båda remissinstanser anser vidare att förordnande av särskilt bilräde för föräldrama inle skall vara beroende av ansökan ulan att sådanl förordnande bör kunna ske efter anmälan av socialnämnd eller på länsrättens egel initiativ.

23.1.3 Beslutsfunktioner

Utredningens förslag att låta länsrätten förordna offentligt biträde och besluta om ersättning till denne har kommenterats av endasi ett mindre antal remissinstanser.

Prop. 1979/80:1 343

Förslaget tillstyrks 'av Jnstiiiekanslern. länsslyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus och Ålvsborgs lån, utredningen om burnens räll och Föreningen Sveriges socialchejer.

Kammurrätten i Sundsvull framhåller all den silualionen kan uppkomma att del först i kammarrällen konsialeras all del är lämpligl all även föräldrarna har ell offenlligl bilräde. Även andra problem kan tänkas uppstå med den av ulredningen föreslagna ordningen. Kammarrätlen anser inle att de skäl utredningen har anförl för alt tillägga länsrätten beslutanderätten i denna fråga är lillräckligl övertygande. Enligl kammarrätlens mening bör därför denna uppgift även fortsällningsvis åvila rällshjälpsnämnderna.

Länsstyrelsernu Malmöhus och Gävleborgs län anser all del är lämpligare att den statliga myndighel som handlägger elt mål eller ärende generellt ges behörighet att falta beslut om förordnande av biträde och ersällning ål denne.

23.1.4 Övrigu synpunkter

Justitiekunslern ifrågasätter om del inte kan föreligga behov av offentligt biträde redan när det gäller att ta slällning till om samiycke lill viss åtgärd skall lämnas eller inte. Det är enligt justitiekanslern inte helt otänkbart att en vårdsökande person annars finner sig böra gå med på en åtgärd som han egentligen anser vara onödigt ingripande bara för atl slippa ifrån förfarandet enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser atl då fråga uppkommer om omedelbart omhändertagande torde det många gånger inte bli möjligt att förordna offenfiigt biträde redan vid ärendets handläggning i socialnämnden. De tidsfrister som står nämnden tiU buds blir för korta och även med förlängda tidsfrister torde det bli svårl att lösa biträdesfrågan. Omhändertagandel kommer enligl länsslyrelsen många gånger att ske med kort varsel i form av enmansbeslut. Någon möjlighet att här koppla in offentligt biträde finns inte. Däremot bör naturligtvis biträde förordnas då länsrätten tar upp frågan om fastställelse av nämndens beslut om omedelbart omhändertagande men även här blir enligt länsstyrelsen möjligheten avhängig av tidsfaktorn.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bedömer det som angelägel att det i rättshjälpslagen uttryckligen föreskrivs att offentligt biträde även utan fullmakt får anföra besvär till de allmänna förvallningsdomstolarna i barnavårdsmål. Enligt länsstyrelsen råder det i dag förvirring på denna punkt.

Några remissinstanser har lämnat synpunkter på det offentliga biträdets kvalifikationer.

Länsstyrelsen i Göieborgs och Bohus län förutsäUer att det ibland kan bli svårt att få lämplig person för uppdraget som offentligt biträde. Länsstyrelsen utgår från att biträdena i regel kommer atl tas från advokatkåren men understryker att det av biträdet måste krävas en speciell erfarenhel i vårdfrågor som är relativt sällsynt förekommande inom advokatkåren.

Prop. 1979/80:1 344

Sveriges st)clonomers rik.sförbund slår fasl att den enskilde generellt skall kunna räkna med all få ell biträde som äger gedigna kunskaper på socialljänslens område. Därför bör enligt förbundel företrädesvis anlitas socionomer med bred yrkeserfarenhet. Föreningen barnens rätl i samhällel anser all bilrädd skall ha erkänd erfarenhel av barn och agera i samarbele med en av barnel utsedd förlroendemän.

23.2 Åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Ulredningens förslag i denna del tillstyrks av riksåklaguren, kummurrätten i Sundsvull, rikspolisstyrelsen. Kommunförbundet och Kalmar, Helsingborgs, Stenungsunds, Vara och Grums kommuner. Övriga remissinsianser lämnar förslagel ulan erinran.

23.3 Internationella adoptionsfrågor

Nämnden .för inlernationellu adopiionsfrågor (NIA) och Förbundet Adoptionscentrum diskulerar ingående formerna för den framlida internationella adoptionsverksamheien mot bakgrund av utredningens förslag. Dessa båda remissinstansers yttranden fogas lill sammanställningen som bilaga 2 och 3.

Remissinstanserna i övrigt har i myckel lilen omfattning redovisat sin inslällning till utredningens förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner att det är tillfredsställande atl socialnämnds förhandsbesked om enskilt hems lämplighel all ta emol adoplivbarn föreslås gälla högst elt år.

Utredningen om burnens rätt tillstyrker förslaget om förhandsbesked. Utredningen belönar att förhandsbeskeden, med tanke på att det inte finns något krav på fosterhemstillstånd när förhandsbesked föreligger, dock bör vara utförliga och väl underbyggda.

Föreningen Sveriges socialchefer finner att utredningens behandling av internationella adopiionsfrågor är ensidig genom atl synpunkter inhämtats endast från nämnden för internationella adoptionsfrågor. Föreningen ansluler sig dock helt till utredningens förslag men förutsätter atl omprövningen av förhandsbesked på grund av dessas begränsade giltighet skall kunna göras mycket enkel. Endasi i fall där sådan förändring inträffat i familjens förhållanden att ändring av tidigare beslut måste övervägas skall enligt föreningens mening ärendet i sin helhet behöva föreläggas nämnden. Föreningen noterar med tillfredsställelse att utredningen har avvisat förslaget att lagfästa NIA:s överprövning av positiva förhandsbesked. De sociala nämnderna bör enligt föreningen stimuleras till att i större utsträckning än nu utnyttja möjligheten alt i Iveksamma fall inhämta NIA:s yttrande. Del synes föreningen rimligt atl NIA för alt fullgöra sådan uppgifl får ökade möjligheler att anlita expertis t. ex. läkare och psykolog. Förening-

Prop. 1979/80:1 345

en vill liksom utredningen underslryka viklen av all slarka den rällsliga slällningen i samhällel särskill för de barn som placerals i enskill hem, men ännu ej adoplerals.

Även Vura kommun anser all del är nödvändigl med ell enkell förfa-ringssäll vid omprövning av förhandsbesked. Enligl kommunens mening finns det i de flesta fall inte skäl atl göra en helt ny ulredning. Kommunen menar vidare alt omprövning lämpligen bör kunna delegeras lill enskilda förlroendemän, grupper av förtroendemän eller ijänslemän.

Mulmö kommun konstaterar att utredningens förslag innebär att förhandsbesked om enskill hems lämplighel som adoplivhem skall kunna ersälla del tillstånd som annars skall inhämtas innan barn mollages för vård och fostran och att den vidare bedömningen i fråga om adoption, får redovisas i del yllrande socialnämnden skall avge lill domslolen. Kommunen släller sig Iveksam till den föreslagna ordningen och påpekar atl förhands-beskedd har karaklär av allmän lämplighelsbedömning av elt hem medan tillståndet tar särskild hänsyn lill del enskilda barnel. Enbart förhandsbesked ger enligt kommunen inle lillräcklig grund för bedömningen "räll barn lill räll hem". Tillslåndsförfarandel, däremol, är knutet till den aktuella lidpunkten för barnets ankomst och om tillstånd därvid inte kan beviljas bör detla meddelas de presumtiva föräldrarna så tidigt som möjligt och inte aktualiseras först vid domstolsprövningen. Om man väljer del senare förfarandet har nämligen barnel vislals en förhållandevis lång tid hos de presumtiva föräldrarna och en rad komplikationer kan redan ha uppstått (ändrad personlig situation, olämpliga hemförhållanden, aktualiserande av särskilda åtgärder etc). De långa väntetiderna för adoption (kring tre år) innebär enligl kommunen dessutom alt de årliga omprövningarna av förhandsbesked blir minst lika betungande som kombinationen förhandsbesked och tillstånd. Det förhållandet alt domstol beslutar om antagande av adoptivbarn anser kommunen knappast heller vara ell hållbart motiv för slopande av del tillstånd som gäller i övrigt vid bedömningen av foslerhem.

Kommunförbundet noterar att utredningen är av uppfattningen att utredningar för förhandsgodkännanden av blivande adoptionsföräldrar inte sällan är av låg kvalité men trots detta stannar för alt handläggningen av dessa ärenden även i fortsättningen skall ligga på socialnämnden. Förbundel slöder ulredningens förslag och vill gärna tillfoga att dåliga ulredningar kan förhindras genom utbildning och fortbildning. Enligl förbundets mening har nämnden för internationella adoptionsfrågor en angelägen och nödvändig uppgift här - uppgiften att utifrån den kunskap man har skaffa fram adekval utbildningsmaterial. Genomförandet av utbildningen kan därefter ske förslagsvis i Kommunförbundets regi. Inte minst mot bakgmnd av detta anser förbundet - till skillnad mot socialulredningen - alt riksskatteverkets avisering till NIA bör behållas. Nämnden behöver enligt förbundels mening denna snabba rapportering för atl på etl tillfredsställande sätt kunna följa del ständigt föränderliga läget inom adoptionsområdet.

Prop. 1979/80:1 346

Bilugu 3:1 Remissyttrande av statistiska centralbyrån (SCB)

1.    AUmänna synpunkter

Socialutredningens slutbetänkande underslryker att central slatislik inom socialvårdens olika områden även i fortsättningen kommer all vara av stor betydelse. Inte minst den föreslagna konstruktionen av en för socialtjänsten målinriktad ramlag kommer att ställa krav på statistik vid ulformningen av de operativa målen för sociahjänslen, vid uppföljningen av hur verksamhetens resultat svarar mol dessa mål, vid resullatvärderingen samt i mål-medelanalysarbdei,

SCB vill betona att brist på information för nämnda verksamhel och bristande samordning av denna kan medföra försämrade möjligheter att följa upp och ulveckla verksamheten.

Socialulredningen har avstått från all närmare analysera dessa olika behov av statistisk information. I utredningens principbetänkande redovisades vissa allmänna ställningstaganden i hithörande frågor samtidigt som del framhölls att arbetet med att utforma socialvårdsstatisliken kommer att inrymma en lång rad svårlösta problem. SCB kan som framgår av del följande instämma i denna bedömning.

SCB vill framhåUa alt del krävs ett ulredningsarbete, där man utifrån en konkretisering av målen för socialtjänsten klarlägger hur ett statistiskt system för detta område skall utformas och vilka krav del ställer på underlaget.

Som huvudman för socialvårdsstatisliken avser SCB att under 1978 intensifiera del pågående översynsarbelel på detla område och genomföra en analys av stalistikbehoven samt därefter utforma förslag tUl den framtida sociahjänststatistiken. Socialulredningens förslag kräver, om de genomförs, vissa förändringar av den nuvarande socialvårdsstatistiken. Mol denna bakgrund har vissa riktlinjer för översynsarbelel dragils upp av hälso- och sjukvårdens samt socialvårdens stalistikdelegalion. (Delegationen är ell samrådsorgan i vilket ingår chefema för svenska kommunförbundet, landslingsförbundet, riksförsäkringsverket, socialslyrelsen, Spri och SCB). Utvecklingsarbetet kommer således atl ske i nära samarbele med so-cialvårdsslatislikens olika konsumenter.

2    Behov av statistik inom socialtjänsten

Utredningen sammanför de medel, som erfordras för att verka i den riktning socialtjänstens mål anger, i följande huvudgrupper

- strukturinriktade insatser

- allmänt inriktade insatser

- individuellt inriktade insalser

De siruklurinriktude insatserna avser medverkan i samhällsplaneringen, arbete med sociala problem i samhället samt uppsökande verksamhet. Uppgiftema omfattar bl. a. en hel del sociala områdesbeskrivningar, uppföljning av den sociala miljön och av levnadsnivåns utveckling saml analysverksamhet.

Utredningen  framhåller att samhällsplaneringen bör bedrivas under medverkan av social sakkunskap. SCB kan instämma i att det är värdefullt att samhällsplaneringen lillförs socialt kunnande och erfarenhet. Det bör också vara en uppgift för socialtjänsten att använda och analysera tillgäng-

Prop. 1979/80:1 347

lig statistik på området. Denna bör utformas så all de nya användargrupper som tillkommer enligl ulredningens förslag har läll atl lillgodogöra sig den.

Vad gäller uppgiften atl framslälla sociala områdesbeskrivningar med informalion om befolknings-, inkomsl-, boende- och andra förhållanden är denna enligl SCBs mening av sådan karaklär alt statistisk fackkunskap krävs. Områdesbeskrivningar förutsäUer kunskap om bl.a. olika informationskällor, statistiska meloder och presenlalionsformer. Del bör i försia hand vara en uppgift för en statistisk fackmyndighet atl här söka ge erforderiig service genom atl tillhandahålla ell enhelligl slalistiski underiag av detta slag. SCB har för alt tillgodose behövd av statistik för delområden i kommunerna börjal producera områdesbeskrivningar vilka bl.a. innehåller information om befolkningens sammansällning, befolkningsförändringar, inkomstförhällanden och bilinnehav. Information ur folk- och bostadsräkningar redovisas också i form av speciella områdesbeskrivningar. Dessa har ulformals i samråd med represenlanler för kommunal planering.

Utredningen framhåller atl man inom socialljänslen bör ta vara på resullalen av social forskning. Levnadsnivåundersökningar av del slag SCB genomför utgör vid sidan av bl.a. socialvårdsstatisliken ell basmalerial för den sociala forskningen och den sociala planeringen.

Begreppet välfärdsmälning används ofla synonymt med levnadsnivåundersökning, som är en omfattande, bred, samtidig karlläggning av förhållanden inom ett flertal problemområden (komponenler). Objekl för undersökningen och uppgiftslämnare fill denna är enskilda personer eller hushåll och de förhållanden som mals äri princip "välfärdsrelevanta", dvs. positiva eller negativa från individens synpunkt. Den första undersökningen av denna typ genomfördes 1968 av låginkomslutredningen. SCBs löpande levnadsnivåundersökningar (ULF) har samma inriktning men ger genom alt de genomförs årligen slörre bredd (nya komponenler), slörre slalistisk precision (större stickprov, möjligheter atl lägga samman årgångar) saml genom större detaljrikedom (inom ramen för ett system för rotation av komponenler) väsentligt ökade analysmöjligheter.

För välfärdsmätningar kan även utnyttjas stalistikgrenar och undersökningar som inte har individer eller hushåll som objekl. Hil hör I. ex. slalislik över koslnader, preslationer, invesleringar eller lillgångar såsom barnomsorgsplatser, sjukhussängar, vårdlimmar, bostadsbyggande, utbildningsplatser osv. SCB avser atl undersöka hur denna lyp av information kan utnyttjas och relaleras till den individbaserade välfärdsslatistiken på sådant sätl alt bl. a. den sociala planeringen kan tillföras ell bältre underlag.

De s.k. levnadsnivåundersökningarnas roll i social planering i vid bemärkelse kan principiellt uppfällas som en probleminvenlering. Levnadsnivåmätningarna kan emellertid även ha stor belydelse för bedömningen av orsaksförhållanden som ligger bakom välfärdsproblemen och kan ge viss information om effekterna av sociala åtgärder.

SCBs riksomfattande levnadsnivåundersökningar kan ge en beskrivning av levnadsförhållanden även i olika delar av landel. Urvalsansalsen begränsar dock möjligheterna till en långt driven regional och lokal särredovisning. Här bör de tidigare nämnda områdesbeskrivningarna kunna fylla en viktig funktion och de bör därför också vidareutvecklas i samarbete med planeringen.

1 fråga om de allmänt inriktade insalserna krävs för planering och uppföljning statistik av i huvudsak samma slag som tidigare, medan det för uppföljning av de individuellt inrikiade insatserna är nödvändigt att utveckla nya former av statistik.

Prop. 1979/80:1 348

3   Socialförsäkringstillägget (soft)

Utredningen har - bl.a. med utgångspunkt i informalion från social-hjälpsslalisliken - föreslagit införandel av ell socialförsäkringstillägg all administreras av försäkringskassorna. Reformen kommeratt få lill följd att den kommunala socialvården avlastas vissa slag av socialhjälpsärenden.

SCB delar utredningens uppfattning all statistiska data m. m. om verksamhelens omfattning och inriklning bör bli en viklig del i planeringsunderlaget i framliden. Utredningen framhåller all etl ulbyggl samarbele mellan socialförsäkringen och den kommunala socialtjänsten i förebyggande och rehabililerande syfte är en viklig hörnsten i reformförslaget. Vid ett genomförande av ulredningens förslag angående socialförsäkringstillägg är del enligl SCBs uppfattning nödvändigt all den slatistiska redovisningen på ell samlal och samordnat säll kan belysa både försäkringskassornas och den kommunala socialljänslens verksamhet. I annal fall kan reformens effekter svårligen utläsas. Mot denna bakgrund kan förutses att del kommer all finnas behov att i ett sammanhang bearbeia materialen avseende socialförsäkringslillägget och socialtjänsten.

Behovel av statistik över socialförsäkringslilläggei och sambandel med socialtjänsten kräver närmare ulredning varvid även frågan om arbelsfördelning mellan olika inslanser behöver klarläggas. Som ell led i utvecklingen av statistiken på det sociala områdel begärde SCB redan i petita för 1978/79 under utvecklingsanslagd särskilda medel härför.

4    Behov av entydiga begrepp

Den nuvarande socialvårdsstatistiken har i olika sammanhang kritiserals för att den i många fall endast förmår redovisa insalser inom socialvårdsområdel såsom ålgärder enligt visst lagrum. Härigenom Iräffas endasi en del av själva händelseförloppel, nämligen de ålgärder som registreras som formella beslul.

Utformningen av lagstiftningen inom socialtjänslområdel som en ramlag som lämnar uirymme vid val av tillvägagångssäit och möjliggör slörre anpassning till den enskildes behov och önskemål kommer atl ställa särskilda krav på den statistiska redovisningen. För atl statistiska sammanställningar skall vara av värde krävs all de enhets- eller objeklstyper som ingår i sammanställningarna och de egenskaper eller variabler som objekten grupperas efter är klarl definierade, väl avgränsade och grundade på enhetlig tillämpning. Vidare är det av vikt för jämförbarhet mellan olika sammanställningar och för en rationell insamling, bearbetning och användning av informationen att definitioner och klassifikalioner är grundade på gemensamma övergripande grundprinciper för informationsbehandling. Arbelsgmppen för översyn av socialvårdsstatisliken, som är en beredningsgrupp under stalislikdelegationen, har starkt understrukit angelägenheten i SCBs framställan om medel inom utvecklingsanslaget för budgetåret 1978/79 för utvecklingsarbete i syfte att skapa enhetliga definitioner av enheler samt gemensamma klassifikalionssystem inom socialvårdsstatisliken. Mot denna bakgmnd är det angeläget att utformningen av definitioner och klassifikalioner ges hög prioritet i det kommande statistiska översyns- och utvecklingsarbetet.

Prop. 1979/80:1 349

5   Underlag till statistiken

Den informalion som ulredningen anser skall få finnas i vad ulredningen belecknar som personregisler hos socialnämnd som ulgör sämmansläll-ning av uppgifter synes vara av sådan omfattning all den ensam knappast kan ligga lill grund för stalistikredovisning inom socialljänslen. SCB finner i likhel med utredningen all del erfordras yUeriigare dokumenlation som underiag bl.a. till erforderlig regional och cenlral slalislik inom socialtjänslområdet saml för all lillgodose forskningens behov av dala. Ulredningen anser del varken önskvärl eller praktiskt möjligt all förtallningsvä-gen närmare reglera dokumenialionen. Däremol utgår utredningen från alt vissa allmänna råd måste utarbetas av socialslyrelsen i samråd med kommunförbundel. SCB vill i della sammanhang framhålla atl ell lillräckligl enhelligl och preciserat underlag måsle finnas om del skall kunna läggas till grund för slafisfikproduklion. Vidare är del vikligl med tanke på bl, a. uppgiftslämnarbördan all de framlida redovisningsrutinerna lill socialvårdsslalisliken utformas på ett säll som medger integration i den övriga dokumentationsverksamheten inom socialtjänsten.

SCB anser mol denna bakgrund del angelägel all verket på ell tidigt sladium bereds möjlighel all dellaga i arbelel med dokumenlalionsfrågorna.

De av Ulredningen föreslagna gallringsreglerna för uppgifler inom socialljänslen medför alt exempelvis specialstudier över en längre period bakåt i liden inle kan göras. SCB vill rikla uppmärksamheten på alt den kommande behovsanalysen av slalislik inom socialtjänsten kan resullera i behov av vissa undanlag från gallring då del gäller uppgifler för slatistiska ändamål.

6   Statistikrutiner, sekretess- och uitegritetsskydd

Ulredningen framhåller alt del även i fortsäliningen kommer all vara av Slor belydelse all få fram cenlral statistik för all göra överväganden om behovel av stödåtgärder inom socialtjänsten och följa upp de vidtagna åtgärdernas effekl. Ulredningen synes medveten om att detta till en del kräver individrelaterat malerial.

En socialljänsl som präglas av den helhetssyn ulredningen ger ultryck för kan vidare i en del fall komma alt slälla sådana krav pä ett slalisliskl underlag som ger en samlad bild om den sociala silualionen. Den statistiska beskrivningen av socialtjänsten kan därför inle ges formen av en sluien sektoriell statistik. Della kommer all i vissa fall motivera behov av individ-relaleral slalisliskl primärmalerial.

Socialvårdsslalisliken grundar sig för närvarande i slorl på en allmän analys av behovel av socialvårdsslatislik, som gjordes under åren 1964- 1968. Denna analys visade bl.a. på ell behov av longitudinella studier inom barnavården och nykterhelsvården. För dessa sludier krävs personnummer som identifikation. Vissa stalistikgrenar konstaterades ha behov av ärendenummer eller personnummer för all klara granskning och komplellering av materialet t. ex. fosterbarnsstatistiken vid kontakter med uppgiftslämnare. För statistik som inte bedömdes behöva individrapporle-ras utformades en mängdrelaterad slatistikrapporlering. Slalislik över barnavårdsman och faslslällande av faderskap är exempel härpå.

Enligl 8 28 i socialulredningens förslag lill socialnämndslag skall regeringen kunna besluta all socialnämnd ur personregisler skall lämna ul uppgifter lill SCB. SCB ansluler sig på denna punkl lill ulredningens uppfaUning.

Prop. 1979/80:1 350

Enligt ulredningen lalar integritetsskäl för att individrelalerad slatislik i görligaste mån bör undvikas. Ulredningen preciserar emellertid inle närmare vad den lägger i begreppet individrelalerad men SCB ulgår ifrån all härmed avses sådan statistisk redovisning som är knulen lill person som är angiven med namn, personnummer eller annan idenliielsbeieckning.

Slatisfiken över socialljänslen kan till vissa delar förutses behöva bli baserad på en individrelalerad redovisning i vilken individen kan identifieras t. ex. genom personnummer eller ärendenummer. Exempel härpå är slalislik över samhällels insalser för medlemmar i familjer eller hushåll, longitudinella sludier och vissa speciella undersökningar.

SCB delar emellertid i princip utredningens uppfattning atl restriktivitet bör iakttagas ifråga om individrelalerad stalistikredovisning inom socialljänstområdet. Uppgifternas känsliga natur och skäl i övrigl som utredningen redovisar talar härför. SCB vill emellertid erinra om all redan i nuläget förekommer belräffande socialvårdsslalisliken en prövning av del slag som utredningen redovisar i avsnitt 43.8.10 med syfte alt skapa garanlier för den enskildes behov av sekretesskydd.

SCB kan också inslämma i alt kraven på den centrala statistiken i många fall kan ställas så. alt - trols de behov av informalion som inledningsvis redovisais - en mängdrelaterad stalistikredovisning kan vara tillräcklig. Detta bör ålminslone kunna gälla för en stor del av t.ex. statistiken över socialtjänstens prestationer.

En enbart mängdrelaterad redovisning av underlaget till statistiken innebär emellertid i andra fall pålagliga nackdelar. Den kan sålededes medföra

-  att longitudinella sludier inle blir möjliga alt genomföra.

Man kan då i.ex. inle belysa effeklema av socialljänslens ålgärder för olika grupper av individer över längre lidsperioder.

-  ökad börda för uppgiflslämnarna.

Vid en mängdrelaterad stalistikredovisning överförs en del av labellar-belel lill kommunerna och uppgiflslämnandel kan försvåras, vilkel framföralll bör beaklas vid manuell uppgiftslämning. I sammanhanget kan nämnas all de flesta mindre kommuner endast har manuell uppgiftslämning till den nuvarande socialvårdsslalisliken.

- sämre möjligheler alt integrera uppgiftslämnandet i socialtjänstens övriga adminislraliva rutiner.

- mindre flexibilitet i stalislikredovisningen.

En mängdrelaterad stalistikredovisning innebär ofta en låsning av den efterföljande slatistiska bearbdningen redan vid uppgiflslämnartillfäl-lel. Elt individrelateral statistikunderlag medför däremot en beredskap för alternativa bearbetningar.

- slörre behov av specialundersökningar för vilka uppgifler behöver hämlas från del primärmaterial som finns i kommunema. Undersökningar, i vilka uppgiftema behöver grupperas på annal sätl än i den löpande statistiken, t.ex. en ulföriigare åtgärdsredovisning, medför behov av specialundersökningar i slällel för specialbearbdningar av individrelaterat material.

- erfarenhetsmässigt slörre risk för kvalitetsbrisler i slalistiken och sämre möjlighel lill samordning av slalistiken.

En individrelalerad redovisning i vilken individen kan identifieras kan t.ex. möjliggöra kontroll om en klient/familj räknats vid flera tillfällen eller från flera kommuner.

SCB vill slutligen framhålla atl sedan socialulredningens slutbetänkande publicerats vissa förändringar hargenomförls i sekrelesslagen fr.o. m. den

Prop. 1979/80:1 351

I januari 1978 som ylleriigare slär-ker skyddel för slatistiska uppgifter. Även förslaget lill ny sekrelesslag (DS Ju 1977:11) innehåller bl. a. motsvarande förstärkningar av stalisliksekreiessen. SCB vill i detla sammanhang också erinra om alt avidenlifiering eller gallring av slalisliskl underlag efter genomförd bearbelning formellt sett är möjlig pä grundval av den nya lagstiftningen. 1 samarbele med dalainspektionen och riksarkivet har här skelt en genomgäng av SCBs personregisler, i datalagens mening, med syfte atl närmare utreda förstöring, avidenlifiering och kryptering av statistiska primärmaterial som medel all stärka inlegrildsskyddei (SCBs utredningsrapport 1976-03-06). Denna genomgång har resulterat i vissa förslag, avsedda all ytterligare stärka integritetsskyddel för bl. a. socialvårdsstatisliken.

7    Kostnader

Mot bakgrund av atl ulredningen inte närmare angivii hur den framlida slalistiken över socialtjänsten bör utformas är det inte möjligt atl nu redovisa kostnadsberäkningar för denna. SCB avser all senare ålerkomma i denna fråga. För anpassning och översyn av socialvårdsstatisliken med anledning av de ändrade förulsältningarna för denna krävs emeUertid som ovan sagts etl relalivi omfaUande utredningsarbele oavsell om hela eller endasi en del av socialulredningens förslag genomförs.

SCB har i sill anslagsäskande för budgetåret 1978/79 fömlsetl fortsall behov av medel inom utvecklingsanslagd för projektet Utveckling och översyn av socialvårdsslatislik. Under budgetåret 1978/79 planeras della arbele i försia hand inriktas på utredningsarbete lill följd av socialulredningens förslag. Ulöver dessa medel har SCB även förutsett behov av särskilda medel inom utvecklingsanslagd för ulredning av standarder och definitioner inom socialvårdsslalisliken saml uiveckling av statistik över socialförsäkringslilläggei.

SAMMANFATTNING

SCB får sammanfattningsvis framhålla

- all den föreslagna konstruktionen av en för socialtjänsten målinriktad ramlag kommer atl ställa krav på statistik som underiag vid ulformningen av de operativa målen för denna tjänst, vid uppföljningen av hur verksamhetens resultat svarar mol dessa mål, vid resultalvärderingen saml i mål-medelanalysarbeld

- atl det krävs ett utredningsarbete, där man utifrån en konkretisering av målen för socialtjänsten klarlägger hur ell slalisliskl system för detta område skall utformas och vilka krav del släller på underlaget

- atl uppgiften atl framställa sociala områdesbeskrivningar med information om befolknings-, inkomst-, boende- och andra förhållanden kräver statistisk fackkunskap varför del bör vara en uppgift för en slalistisk fackmyndighel all här söka ge erforderlig service genom all tillhandahålla statistiskt underlag av detta slag

- atl vid etl genomförande av utredningens förslag angående socialförsäkringstillägg kommer alt finnas behov aU i ell sammanhang bearbeia materialen avseende socialförsäkringstillägget och den kommunala socialljänslen

Prop. 1979/80:1 352

- atl utformningen av lagsliftningen inom socialtjänslområdel som en ramlag släller särskilda krav på den statistiska redovisningen vad beträffar bl.a. ulformningen av definitioner och klassifikalioner vilket behöver uppmärksammas i utvecklingsarbetet

- all del är angelägel all verkel på elt tidigt stadium bereds möjlighel all deltaga i arbelel med dokumenlalionsfrågorna. Del måsle finnas etl tillräckligt enhelligl och preciseral underlag om det skall kunna läggas lill grund för statistikproduktion

- alt avvägningen mellan mängdrelaleral och individrelaterat underlag till statistiken måsle övervägas för varje delområde bl. a. med beaklande av behovet av uppföljningsslatislik

- all sedan utredningens slutbetänkande publicerats vissa förändringar har genomförts i sekrelesslagen fr.o. m. den I januari 1978 som ylleriigare stärker skyddel för statistiska uppgifter saml

- all verkel i sill anslagsäskande för budgeiårel 1978/79 har förutsett fortsatt behov av medel inom utvecklingsanslagd för projektet Utveckling och översyn av socialvårdsslatislik som i första hand planeras inriktas på ulredningsarbete till följd av socialulredningens förslag. Ulöver dessa medel har SCB även förutseti behov av särskilda medel inom utvecklingsanslagd för ulredning av standarder och definitioner inom socialvårdsslalisliken saml utveckling av statistik över socialförsäkrings-tillägget.

Prop. 1979/80:1 353

Bilugu 3:2

Remissyttrande  av nämnden för internationella adoptionsfrågor

(NIA)

Förhandsbesked om ett hems lämplighet som blivande adoptivhem

Rådande praxis vid handläggning av ärenden rörande blivande adoptivbarn födda i utlandet innebär, som SU framhåller, att den lokala barna-vårdsmyndigheien gör utredning och tar stäUning sammanlagt tre gånger i varje enskill sådant ärende nämligen vid förhandsgodkännandet enligt 47 S 3 st BvL, vid tillståndet enligt 47 8 1 och 2 st BvL samt vid yttrandet över adoptionsansökan enligt 4 kap. 10 8 FB.

SU föreslår att bestämmelserna om barns vård i annat enskilt hem än vårdnadshavarens och om möjligheten att ge förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet som adoptivhem intages i FB. SU har inte föreslagit någon särbestämmelse avseende utländska adoptivbarn. Enligt SU:s förslag till 6 kap. 16 8 FB får ej barn under 16 år beredas vård och fostran i annat enskilt hem än vårdnadshavarens utan socialnämndens medgivande. Specialmotiveringen till nämnda paragraf anger att med socialnämnd avses socialnämnden i kommunen där vårdnadshavaren är bosatt. Det förutsätts att vårdnadshavaren anhåller om tillstånd att fä överlämna sitt barn till annan familj. Denna paragraf torde av naturiiga skäl inte bli tillämplig då det gäller utländska blivande adoptivbarn. I sådana ärenden skulle bestämmelsen om förhandsgodkännande komma att tillämpas. SU föreslår i ett tillägg till 10 8 14 kap. FB att socialnämnden kan lämna förhandsbesked om enskilt hems lämplighel som adoptivhem. I sitt yttrande över fosterbarnsutredningen anförde NIA att ett sådant förhandsbesked borde göras obligatoriskt i de fall som avser placering av utländska adoptivbarn.

NIA har i sin verksamhet - närmast genom erfarenheterna från förmedlingsutskottet - allt oftare ställts inför behovet av en lagbestämmelse som i adoptionsärenden uttryckligen kopplar förhandsgodkännandet respektive tiUståndsgivningen jämlikt 47 8 BvL till det livsvariga åtagande som är innebörden av alt ta emot ett barn för adoption. I sin informationsverksamhet har NIA med eftertryck hävdat betydelsen av ordet "endast" vid tolkningen av 47 5 2 st BvL; "tillstånd må lämnas endast om nämnden finner att barnet kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden". Formuleringen borde inte lämna utrymme för bifall i ärenden där tvekan om ett hems lämplighet kommer till uttryck vid den lokala nämndens prövning. NIA har ständigt understmkit att det är det blivande adoptivbarnets bästa som måste vara det avgörande. NIA vill därför med hänsyn till den osäkerhet som faktiskt råder i detta avseende rekommendera en mer utförlig och preciserad lagtext än SU föreslagit.

De lagbestämmelser som reglerar det slutliga genomförandet av en adoption är samlade i 4 kap. FB och i lagen om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Den procedur som föregår det rättsliga avgörandet är inte i sig reglerad i lag eller författning. Handläggningen i denna del sker av hävd i enlighet med BvL:s föreskrifter om godkännande av fosterhem och tillsyn av fosterbarn. Bam som tas emot i enskilt hem för adoption är tekniskt selt fosterbarn i BvL:s mening, trots att placeringen till sin innebörd är något helt annat än en placering i fosterhem. Den som tar emot ett barn för adoption avser ju att så snart som möjligt införliva barnet med sin familj och släkt genom att upptaga det såsom eget barn, medan den som tar 23   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. 1. Del B

Prop. 1979/80:1 354

emot ett fosierbarn ålar sig den mer begränsade uppgiften att för längre eller kortare lid vara ställförelrädande förälder. Foslerföräldrars ålaganden avslulas i princip när de själva, vårdnadshavaren eller den sociala barna-vårdsmyndighden så beslämmer. Blivande adoplivföräldrar ålar sig i sak samma förplikielser genlemol ell barn som biologiska föräldrar i enlighel med FB hargenlemol ell gemensaml barn. Vad den lokala barnavårdsmyn-dighelen egenlligen har all la slällning lill vid den prövning som föregår det s.k. förhandsbeskedd jämlikl 47 8 3 si BvL är i adopiionsfallen presumliva adoplivföräldrars lämplighel inle som foslerföräldrar ulan som blivande föräldrar, med vad del innebär av livsvarig föräldrar-barn-relation med konsekvenser för alla berörda inte endasi i nuet utan för generationer framåt. Brislen på uttryck härför i själva lagtexten är enligl NlA:s erfarenhel orsak till myckel av den oklarhel och osäkerhei som hittills präglat barnavårdsmyndigheternas inställning till och handläggning av inlernalioneHa adoplionsärenden.

SU;s förslag att skjuta in den viktiga prövningsregeln om socialnämndens förhandsgodkännande som slutmening i första stycket av 10 § i FB:s adoptionskapilel framslår som olyckligl, eftersom styckel i övrigt i likhel med andra slycket av samma paragraf, och hela det nuvarande kapillel, uteslutande handlar om grunderna för domstolens bedömning av den ansökan om tillstånd att adoptera vilken utgör slutfasen i hela adoplionsproces-sen, som i praktiken inleds jusl med nämndens förhandsprövning. NIA ser del som angelägel att beslämmelsen om förhandsgodkännandet ges i en särskild paragraf i slutet av 4 kap., lämpligen efter 10 8. Med hänsyn till de svårigheter som uppslår i fall där avslag bör övervägas synes del nödvändigl att BvL:s villkor för bifall till en ansökan om förhandsgodkännande i lämplig form överförs till den föreslagna paragrafen med bibehållande av den avgränsning som ligger i ordel "endast" samt precisering av uttrycket "adoptivhem" lill "blivande adoplivhem". En sådan utformning av paragrafen skulle ge ledning även för bedömningen i högre instans vid överklaganden av avslagsbeslul.

Utöver en sådan generell paragraf där socialnämnden ges befogenhet att meddela förhandsbesked om ell enskilt hems lämplighel som blivande adoptivhem vill NIA rekommendera en särskild paragraf som gör detta förhandsgodkännande obligatoriskt i varje fall då ansökan gäller ett blivande adoptivhem för barn föll i utlandel.

Då del gäller att bedöma en familjs lämplighet som blivande adoptivföräldrar till ett utländskt barn måste man enligl N1A:s mening ta ställning inte enbarl till makarnas lämplighel som föräldrar utan även till deras förutsättningar att på ett ur alla synpunkter lämpligl sätt genomföra adoptionen. NIA avser här särskill kontakter med myndigheter och enskilda utomlands, vilket fordrar god kännedom om förhållandena i det land man vänder sig till saml stor omdömesförmåga och laktfullhet.

Enskilda sökande har t.ex. ej alltid möjlighet att själva kontrollera och avgöra en kontakts tillförlitlighet. Då det gäller adoptionskonlakter utanför NIA och AC får enskilda sökande oftast kännedom om sådan kontakt genom någon annan familj som antingen själv fått eller känner till någon annan familj som fått ell adoptivbarn genom den kontakten. Även om den svenska familjen har de bästa avsikter och är i god tro kan den råka ut för att dess adoptionsärende handläggs på etl säll som inle överensstämmer vare sig med barnets hemlands eller svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas Thailand varifrån det kom många adoptivbarn på prival väg före april 1977 då thailändska myndigheler stoppade verksamheten. Där uppda-

Prop. 1979/80:1 355

gades sedan all det förekommit såväl förfalskade adoptionsdokument som atl barn antingen kidnappats eller köpts för atl lämnas vidare för adoption i andra länder.

Även sedan thailändska myndigheler stoppal adoptioner till utlandel har det kommit barn därifrån till Sverige. NIA har fått kännedom om tvä olika förfaringssält som används för att kringgå den thailändska lagen. Det ena är att de biologiska föräldrarna söker pass för barnel och tillsammans med barnet reser ut ur landet t.ex. till Hongkong där bamet överiämnas till adoptivföräldrarna. Del andra tillvägagångssättet är att den blivande adop-livfadern uppges vara biologisk far till barnet och han kan då söka pass för barnet. Dessa adoptioner förmedlas av thailändsk advokat och kostnaderna för bl. a. de biologiska föräldrarnas resa till Hongkong debileras de blivande adoptivföräldrarna. Sådana adoptioner som beskrivs ovan skulle omöjliggöras om de sökande ålades att uppge den kontakt de tänkte använda för atl genomföra adoptionen och att detla skrevs in som elt förbehåll i förhandsgodkännandet.

Hell nalurligt kan inte samlliga socialnämnder hålla sig underrättade om lämpliga och olämpliga utlandskontakter men här finns dä möjligheten att få råd och information från NIA.

I nuvarande foslerbarnskungörelsen 5 8 sägs alt sökande av tillstånd alt ta emot fosierbarn skall till den lokala nämnden lämna uppgift om "barnavårdsnämnd eller annan, som må ha förmedlat överenskommelse om barnets mottagande". Dessulom "åligger del sökande att på nämndens begäran lämna uppgift om villkoren för mottagandet av bamet även som redogörelse för de förhållanden i övrigt som nämnden finner ha betydelse för avgörande av tillståndsfrågan". Vidare sägs att "sökande är skyldig att, där barnavårdsnämnden så begär, styrka riktigheten av lämnade uppgifter". NIA har erfarenhet av att dessa bestämmelser ofta förbises, ibland rentav förefaller okända, och att många nämnder underlåter att inhämta dessa uppgifter.

Enligt NIA:s mening är det av mycket stor betydelse atl man vid bedömningen av ett hems allmänna lämplighet som blivande adoptivhem för utländskt barn även tar hänsyn till lämpligheten av det tillvägagångssätt och de kanaler de sökande har för avsikt att utnyttja för atl komma i kontakt med etl barn och genomföra adoptionen såväl i utlandel som inom Sverige. NIA anser därför atl en beslämmelse motsvarande de här citerade delarna ur fosterbarnskungörelsen 5 S borde införas i den av NIA föreslagna specialparagrafen i 4 kap. FB om obligatoriskt förhandsbesked rörande ett hems allmänna lämplighet som adoptivhem för utländskt barn. Ett skäl härför är dessutom samhällets uppenbara behov att få kännedom om på vilka vägar och på vilket sätt enskilda hem i Sverige får kontakt med blivande adoptivbarn ulomlands.

Det är NIA:s bestämda uppfattning att de preciserade villkoren för förhandsgodkännandet fyller sin uppgift på ett bältre sätt i lagtexten än i en förordning om dennas tillämpning, eftersom lagtexten är direkt bindande. NIA tillstyrker SU:s förslag om lagfäst tidsbegränsning av förhandsgodkännanden.

TiUsyn

Enligt SU;s förslag skall socialnämnden i den kommun där vårdnadshavaren är bosatt och som givit medgivande till placering av fosterbarn "följa vården av barnet till dess barnet fyllt 16 år". Då det gäller utländska blivande adoptivbarn finns ej utom i rena undantagsfall någon vårdnadshava-

Prop. 1979/80:1 356

re i Sverige. NIA fömlsäller all del är socialnämnden i den kommun där de blivande adoptivföräldrarna är bosatta som skall ulöva lillsynen över vården. Detta är dock inte klart utsagt i förfaltningsförslagel. Enligl NIA:s mening borde det klart framgå av laglexlen vilken socialnämnd som har all utöva tillsynen över del blivande adoptivhemmet. Eftersom dessa barn ej har någon släktanknytning i någon annan kommun är det naturligt all kommunen där barnet vislas även har tillsynen över hemmet.

SU föreslår att socialnämnden skall följa vården av bamel lill dess barnet fylll 16 år. Enligl beslämmelserna i 6 kap. I -3 88 FB skall föräldrarna sörja för barnels person och ge det sorgfällig uppfostran, tillse atl del erhåller uppehälle och ulbildning m. m. till dess barnet fylll 18 år. NIA anser att samhällets ansvar för barn som ännu ej fått en familjerättslig anknytning i Sverige genom adoption bör siräcka sig lika långt i åldershänseende. Skulle ett utländskt barn som tagits till Sverige i adoptionssyfte av en eller annan anledning ej bli adopterat innan det fyllt 16 år och socialnämndens uppgift alt ulöva tillsynen över fosterhemmet då upphör kommer barnets slällning all bli myckel otrygg. Enligl NI A;s mening bör det ansvar socialnämnden har i och med tillsynsskyldigheten utsträckas till att omfatta dessa ungdomar upp till 18 års ålder.

Barnets rättsliga ställning innan adoptionen slutförts i Sverige

NIA anförde i sitt yttrande lill SU 1977-02-16 alt blivande adoptivbarn borde ges en starkare familjerättslig ställning än fosterbarn som ju redan har en familjerätlslig bindning här i landet. NIA finner det ytterst viktigi att de utländska blivande adoptivbarnens juridiska rättigheter förbättras genom lagstiftning som så långt som möjligt även innan adoptionen är slutligt genomförd i Sverige ger dem en ställning som är juridiskt jämförbar med den de skulle hafl om de fölls inom familjen.

SU har i silt betänkande hänvisat till att blivande adoptivbarn innan adoptionen slutförts står under socialnämndens tillsyn och att socialnämnden i den händelse föräldrarna beslutar sig för atl inte fullfölja adoptionen på elt tidigt sladium skulle kunna bistå barnet. SU menar således att någon särskild lagstiftning för att stärka de blivande adoptivbarnens rättsliga ställning ej skulle vara nödvändig.

Enligt NIA:s erfarenhet är den tillsynen inte tillräcklig garanti för barnet. Del är rikligl att socialnämnden generellt kan bistå barnet, men den kan ej ålägga föräldrarna att ansöka om adoption. Möjlighetema för barnel atl få underhållsbidrag från endera av föräldrarna om dessa separerar är I. ex. obefintliga. Detta illustreras myckel tydligt i HD:s utslag i ett ärende där två makar fått äktenskapsskillnad utan att försl gemensamt ha adopterat del utländska barn de gemensamt tagil till Sverige i adoptionssyfte. Kvinnan som ensam förordnats till förmyndare för barnet hade yrkat att mannen skulle åläggas att betala underhållsbidrag för detta bam liksom för familjens biologiska bam. NIA avgav remissyttrande i ärendet och underströk starkt att de presumtiva adoptivföräldrarna genom sitt beslut att ta ett barn från annat land till sig för adoption därmed ikläder sig en klar förpliktelse gentemot bamets hemland och även ett moraliskt ansvar för barnets person och dess försörjning som måste jämställas med biologiska föräldrars ansvar för sina bam. Även UD avgav yttrande och anförde bl. a.: "Det är självfallel otillfredsställande alt en person som i adoptionssyfte överför elt barn från främmande land till Sverige skall senare kunna avsäga sig det ekonomiska ansvarel för bamet under åberopande av att

Prop. 1979/80:1 357

adoption inte har kommit till slånd. Detla är otillfredsställande inte bara

med hänsyn lill bamens inlressen ulan också med hänsyn till Sveriges

anseende i bamens hemländer."

Genom HD:s beslut friades dock mannen från underhållsskyldighel i del aktuella fallet.

Även Sveriges Socionomförbund har i skrivelse till Familjelagsakkunniga 1977-01-18 påtalat blivande adoptivbarns rättsosäkerhet i de fall adoption ej kommer till stånd och hemställt om skyndsam utredning av frågan och förslag om lagstiftning i syfte att stärka blivande utländska adoptivbarns rättsliga ställning. Skrivelsen har senare överlämnats till kommittén för utredning om förstärkning av barns rättsliga slällning.

Till NIA:s kännedom har också kommil ärenden där ena föräldern avlidit innan adoptionen blivit slutgiltigt klar i Sverige, varvid barnet ej blivit berättigat till barnpension. Bamet har i ett sädant fall ej heller arvsrätt efter den avlidne föräldem.

NIA anser att det bör lagstiftas om vissa rättigheter, såsom underhållsbidrag, arvsrätt och rätt till barnpension som gör att de blivande adoptivbarnen i dessa avseenden blir jämställda med andra bam i Sverige. F. n. uppmanar NIA sökande av utländskt adoptivbarn att sedan de fått barnet till sig och i avvaktan på att adoptionen blir klar upprätta testamente till förmån för bamet samt skriva in det som förmånslagare i eventuella försäkringar.

Omfattningen av adoptionsverksamheten, rapportering m. m.

Enligt NIA:s instmktion given av Kungl. Maj:t 1974 har NIA bl.a. att följa utvecklingen på adoptionsområdet. Fram till 1976 saknades över huvud taget möjlighet att få fram uppgifter om hur många bam som årligen invandrade till Sverige i adoptionssyfte. NIA har tidigare, dock utan resultat, försökt få fram en adekvat statistik på adoptionsområdet, dvs. antal barn fördelat på ålder, kön och utvandringsland, som årligen kommer till Sverige för adoption.

Genom att NIA tiUs vidare från RSV får sig tillsänd en kopia av alla rekvisitioner av personnummer från pastorsämbetena som rör fosterbarn födda i utlandet har NIA möjlighet till en överblick av omfattningen av de internationella adoptionerna i Sverige. Denna överblick är nödvändig om NIA skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt instmktionen. Statistikfö-ringen bör ske centralt, men NIA är knappast den instans som bör handha den statistiska bearbetningen. Enligt NIA;s mening bör en sådan årlig sammanställning göras av antingen SCB eller socialstyrelsens statistikbyrå.

Om pastorsämbetena, såsom SU föreslagit, åläggs att avisera socialnämndema, dvs. de socialnämnder som skall utöva tillsynen över barnen ifråga, bör enligt NIA:s uppfattning även en kopia av denna avisering gå till ansvarig central statistikinstans från vilken NIA åriigen kan erhålla statistik på området.

SU föreslår att socialnämnden skall anmäla av nämnden lämnade förhandsgodkännanden avseende adoption av barn från annat land till socialstyrelsen, NIA. Ett sådant anmälningsförfarande, innehållande uppgift om de kontaktvägar sökanden har för avsikt att använda, skulle, enligt NIA:s mening, vara av synnerligen stort värde. NIA vill därutöver föreslå att socialnämnden åläggs att till NIA rapportera om barn födda i utlandet som anlänt till kommunen i adoptionssyfte. Härigenom skulle NIA få möjlighet att tillfredsställande följa utvecklingen på adoptionsområdet i enlighet med sin instmktion.

Prop. 1979/80:1 358

Förbud att mottaga fosterbarn m. m.

SU föreslår all socialnämnden skall, liksom BvL ger möjlighel lill, ha möjlighet att förbjuda person som har sitt hem inom kommunen atl la emol barn under 16 år för vistelse i hemmet som ej är tillfällig. Ulan särskild motivering har SU i sitt förslag stmkit möjligheten att låla förbudei gälla då person flyttar till annan kommun. NIA anser det angelägel all kommunerna samarbelar i dessa frågor och lämnar varandra uppgifter om vad man funnit anledning atl besluta. När en socialnämnd beslutat om förbud att mottaga visielsebarn lorde det föreligga sådana anmärkningar mol personen ifråga eller mol hemmet som i sig borde motivera en prövning av socialnämnden i den nya bosättningskommunen. NIA anser att en bestämmelse om anmälningsskyldighet till inflyttningskommunen bör bibehållas.

NIA har funnit att det på flera punkter i SU:s lagförslag ej klarl framgår vilken socialnämnd som avses i det ena eller andra fallet. Som exempel kan anges de av NIA tidigare omnämnda bestämmelsema om medgivande och tillsyn i 6 kap. 88 16 och 17 i FB. Av 23 S samma kapitel framgår ej heller vilken socialnämnd som har att anmäla till åtal vid brott mol bestämmelser i de föreslagna paragrafema 16, 18, 19 och 21 i 6 kap. FB.

Förmedlingsförbud

NIA anser att formuleringen i den föreslagna 21816 kap. FB bibehåller den oklarhet som vidlåter 54 S BvL. Enligl NIA:s mening finns ett starkt behov av att definiera vad det innebär att bedriva förmedling vilkel lidigare dels påpekats i yttrandet över fosterbarnsutredningen 1974 dels framförts liU SU i PM av 75-10-10.

I Sverige har etl enda ärende rörande förmedling av fosterbarn förts lill åtal och i samband därmed har socialstyrelsen i ett remissvar försökt ge en definition av begreppet bedriven förmedling: "Att förmedling skulle anses föreligga endast när direkt kontakt etableras mellan de tilltänkta fosterföräldrarna och barnels vårdnadshavaré synes inte vara avsett. Förmedling torde föreligga också i de fall då kontakt etableras mellan de tilltänkta fosterföräldrarna och institution, organisation eller myndighet, som svarar för barnet". Senare har NIA efter samråd med socialstyrelsens lagbyrå gjorl en tolkning av paragrafen i PM angående internalionella adoptioner och förmedlingsverksamhet men trots det kvarstår tolkningsproblemen i praktiken.

Tveksamheten i tolkningen försvårar en samhällelig konlroll på området. Om myndighelema har svårt att dra en gräns mellan vad som är tilllåten informationsverksamhet och olaglig förmedlingsverksamhet kan man inte heller förvänta sig att enskilda personer skall kunna avgöra var gränsen går. I delta sammanhang vill vi notera atl en offentlig utredning i Norge rörande adoption och adoptionsförmedling behandlat samma problematik och gjort ett försök till precisering av vilka led som ingår i förmedlingsprocessen vilket kan vara av intresse i sammanhanget (NOU 1976: 55 kap. 7).

NIA tiUstyrker att möjligheten att lämna tillstånd till förmedling tas bort. Sådan förmedling bör åvila samhällsorgan. NIA har för sin del möjlighet att vid behov sluta samarbetsavtal med enskilda och organisationer som bedöms lämpliga och därvid bestämma de rutiner i förmedlingsarbetet som bör gälla på detta område.

I detta remissyttrande har tidigare under avsnittet "Förbud att mottaga fosterbarn m.m." berörts viss oklarhel i SU:s förslag till formulering av 23 S i 6 kap. FB. Hämtöver vill NIA framhålla följande synpunkter.

Prop. 1979/80:1 359

1 förslaget till 23 8 berörs bl. a. den i förslaget till 21 8 omnämnda otillåtna förmedlingsverksamheten. En sådan verksamhet, i varje fall om den avser förmedling av blivande adoplivbarn, begränsas knappasi lill en enda kommuns område. Den som ägnar sig åt sådan verksamhel förmedlar enligt NlA:s väl dokumenterade erfarenhel blivande adoplivbarn lill hem i olika kommuner, ofla med slor geografisk spridning. Det torde därför bli förenal med mycket stora svårigheter för en enskild socialnämnd atl själv få tillräcklig kännedom om en förmedlingsverksamhet av detta slag för att ha underlag för i paragrafen omnämnd anmälan till allmänt åtal.

Enligt NlA:s uppfaUning skulle olaga förmedlingsverksamhet på ell effektivare sätl kunna motverkas och vid behov beivras, om NIA:s i delta remissyttrande framförda förslag till utformning av bestämmelserna för förhandsgodkännande genomfördes, innebärande skyldighel för blivande adoptivföräldrar att uppge kontaklvägar och villkor för den planerade adoptionen samt skyldighet för socialnämnd att underrätta socialstyrelsen (NIA) både om givna förhandsgodkännanden och om till kommunen anlända blivande adoptivbarn från annal land, NIA vill därför föreslå etl tillägg till 23 § av innebörd att även socialstyrelsen får anmäla till allmänt ålal för brott enligt 21 8- På så sätt skulle möjligheterna att beivra olaga förmedlingsverksamhet bli tillfredsställande såväl i fråga om fosterbarnsplacering, som i fråga om adoption inom landet och adoption över gränserna. Enligt NIA:s mening skulle förbudet att bedriva förmedlingsverksamhet bli i stort sett verkningslöst utan en sådan utvidgning av 23 S i 6 kap. FB.

Fosterbarnsbegreppet och begreppet blivande adoptivbarn

Fosterbarnsutredningen har tidigare föreslagit att begreppet fosterbarn skall utmönstras ur författningarna. SU ansluter sig - om än med viss tvekan - till fosterbarnsutredningens förslag men konstaterar samtidigt att man ej lyckats finna ett annat begrepp som lika klarl och kortfattat anger vad man avser i dessa sammanhang. SU använder således i betänkandel begreppen "fosterbarn", "fosterbamsvård", "fosterföräldrar" och "fosterhem". Enligt NIA:s mening talar avsaknaden av en bättre lerminologi för att de nuvarande begreppen bibehålls även i lagtexten. NIA anförde i sitt yttrande över fosterbarnsutredningens betänkande "Barn- och ungdomsvård", med anledning av utredningens förslag att fosterbarnsbegreppet skulle utgå ur lagtexten, bl. a. följande;

"Fosterbam och fosterhem är internationella gångbara begrepp som underlättar kommunikationerna mellan olika länder i frågor som rör bams placering hos andra än de biologiska föräldrama.

Avskaffas denna både inom och utom landet väl inarbetade lerminologi kan detta enligt NIA:s mening övergångsvis vålla vissa praktiska problem. Det gäller då alt finna en adekvat term som täcker begreppet "barn som placerats i adoptionssyfle" och som kan vara intemationellt gångbar."

"Den nuvarande barnavårdslagen innehåller ingenting om adoptivbarn eller blivande adoptivbarn. Föreliggande förslag frikopplar adop-lionsbegreppd från foslerbarnsvården. NIA vill understryka viklen av att man får en enhetlig lagstiftning och terminologi på adoptionsområdet."

Då man ännu inte funnit ultryck som kan anses bättre än fosterbamsbe-greppet vill NIA förorda att detta även fortsättningsvis används även i lag-

Prop. 1979/80:1 360

text. Fosterbamsbegreppet kan ej heller anses ha någon sådan språklig belastning som skulle motivera all det utmönstrades. Önskvärt vore dock att finna en terminologi som särskilde blivande adoptivbarn och blivande adoptivhem från övriga foslerbam/foslerhem.

Överprövning

NIA vill avslutningsvis instämma i SU:s bedömning att de komplicerade frågor som rör en eventuell överprövning av kommunala beslul liksom överklaganden av positiva förhandsbesked om enskilt hems lämplighet som blivande adoptivhem bör ulredas i särskild ordning.

Prop. 1979/80:1 361

BUaga3:3

Remissyttrande av Förbundet Adoptionscentrum (AC)

Förbud mot förmedlingsverksamhet

Utredningen har föreslagit atl nuvarande möjlighet för socialstyrelsen att meddela tillstånd för enskild eller sammanslutning alt bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn ska ersättas av elt regelrätt förbud mot sådan förmedling.

Begreppel bedriven förmedling är i nuvarande rättspraxis synneriigen oklart. Oklarheten gäller dels vilken omfattning förmedlingen ska ha för atl betecknas som bedriven, dels vilka moment i det inlernalioneHa adop-tionsarbetel som ska anses som egentlig förmedling.

Möjligheten för socialstyrelsen att bevilja förmedlingstillstånd bör enligt AC:s mening ersättas av möjligheten för socialslyrelsen/NIA att erbjuda samarbetsavtal med organisationer och enskilda, som bedöms lämpliga att arbeta på området. Samarbetsavtalet bör reglera de rutiner för den egentliga förmedlingsverksamheten som bör gälla för partema. Systemet med samarbelsavial och fastlagda mtiner för förmedlingsverksamheten är enligl AC:s mening en bättre form för tillståndsgivning än den som barnavårdslagen i dag anger. AC vill därvid understryka att det måste finnas möjligheter för samhället inom ramen för samarbetsavtal, men på vissa villkor och med givna regler delegera förmedlingsverksamhet. AC har för sin egen del i diskussioner med NIA och med den i september 1977 tillkallade departementsgrupp som har att se över frågor som rör internationella adoptioner (NIA-utredningen) framfört ett förslag om sådan delegering från NIA till AC bl. a. när del gäller enkla förmedlingsärenden, en förändring som väsentligt skulle minska arbetet i NIA;s förmedlingsutskott. Mot bakgrund av vad som ovan redovisats tillstyrker AC att 54 8 BvL ersätts med förbud mot bedriven förmedling, men att det åtminstone i förarbetena tiU lagen anges att samarbetsavtal skall kunna tecknas och att de närmare reglerna för förmedlingsverksamheten kan preciseras i ett sådant avtal. Ett förbud mot förmedlingsverksamhet får alltså inte ges en sådan ulformning att det förhindrar en delegering av förmedlingsverksamhet - eller moment i detta arbete - lill en samarbdspart.

Förhandsbeskedet

Socialutredningen föreslår att socialnämnden ska kunna lämna förhandsbesked rörande ett hems allmänna lämplighel vid ifrågasatt adoption. Förhandsbeskedet ska då ersätta del slutliga tillståndet att ta emot fosterbarn. Förhandsbeskedet ska enligt förslaget ha en giltighet på ett år.

AC finner att förhandsbesked om ett hems allmänna lämplighet att ta emot etl bam för adoption alltid bör föregå en adoption och således i lagen anges inte som en möjlighet utan som en åtgärd socialnämnden ska vidta. Det torde nämligen vara en nödvändig fömtsättning att de barn som kommer till Sverige i adoptionssyfte ska placeras med kommunens kännedom och medverkan. Om förhandsbeskedet inte är obligatoriskt torde dessulom ett beslul atl inte ge förhandsbesked bli relativt betydelselöst.

AC finner att ett tidsbegränsat förhandsbesked väl kan ersätta det slutliga tillståndet vid utländska adoptioner. Del slutliga tillståndet får lätt karaktären av en formalitet när det gäller ett barn som man (vilket är vanligt) endast vet namn och ålder på.

Prop. 1979/80:1 362

Förhandsbeskedet och det slutliga tillståndet har emellertid i nuvarande lag olika innebörd. Prövningen i samband med förhandsbeskedet gäller enbart familjens allmänna lämplighel att ta emol etl utländskt barn för framtida adoption. När det gäller del slulliga lillslåndel däremol. kan kommunen även ta ställning till på vilket sätl familjen kommil i konlakl med barnel, villkoren för mollagandel av barnel och övriga förhållanden nämnden finner har betydelse för tillståndsfrågan.

AC finner därför all om förhandsbeskedet får ersätta det slutliga tillstån-del, vilket i och för sig är lämpligt, bör i samband med förhandsbeskedet även anges hur familjen avser atl genomföra adoptionen.

En begränsad giltighetstid på etl år för förhandsbesked skulle såvill AC kan bedöma medföra svårigheter vid den prakliska handläggningen av adoptionerna i ullandet. Handläggningsliden i ullandet överstiger i etl slorl anlal fall elt halvår och det tar ofla två till tre månader för en familj att iordningställa sin ansökan lill utlandet. En utredning kan dessutom inte alltid vara helt nygjord då en familj rekommenderas för viss adoptionskontakt av NlA:s förmedlingsutskotl. En begränsad giltighetstid på etl år som skrivs in i utredningen eller förhandsgodkännandet skulle därför innnebära en slor risk för atl ett anlal familjer fick sin adoptionsansökan återsänd från ullandel och tvangs förnya den. AC finner att en giltighetstid på två år vore mera realistisk.

Vissa kommuner har redan i dag mycket långa väntetider för familjer som begärt förhandsbesked. En nödvändig förutsättning för att man ska kunna införa en begränsad giltighet är att dessa kommuner ökar sina utredningsresurser.

Enligt förslaget ska kommunen till socialstyrelsen anmäla alla förhandsbesked som lämnas. AC finner det lämpligt att information samlas centralt om samfiiga adoptionsvägar som används. Socialstyrelsen bör därmed få sådan överblick att man kan ge kommunerna information om mindre lämpliga adoptionsvägar till ledning för framtida prövning i samband med förhandsgodkännanden. AC avser all återkomma till denna fråga sedan NIA-uiredningens förslag framlagts.

Kommunernas uppgifter

Genomgående i socialutredningens betänkande finns en tendens att hos kommunernas sociala centralnämnder samla de uppgifter som gäller social- och barnavård. AC finner del riktigt atl denna princip gäller även för de internalionella adoplionsfrågorna.

Tillsyn

Sociala centralnämnden ska enligt förslaget liksom hittills ha ansvaret för tiUsynen över de barn som kommit till Sverige för adoption innan adoptionen genomförts. För alt möjliggöra detta föreslås att pastorsämbetena ska avisera respektive sociala centralnämnd om alla utländska fosierbarn som folkbokförs. AC finner det förvånande att så inte redan sker. Förslaget bör självklart genomföras.

Tillsynen under tiden tills adoptionen genomförts är en viktig uppgift för kommunen. Det inträffar i enstaka fall att svenska familjer inte genomför adoptionen av det bam de mottagit i adoptionssyfte. Bamets rättsliga ställning blir därmed mycket osäker. Det är därför väsentligt att kommunen tar initiativ till en lösning i samtliga de fall då adoptionen inte genomförs så snart som möjligt.

Prop. 1979/80:1 363

Även i del stora flertalet fall då adoptionen genomförs så snart som möjligt är barnet under en period formelll fosterbam men ulan den rättsliga anknylning till en ursprunglig familj som svenska foslerbam har. De kommer därmed att sakna möjlighel alt få barnpension om den ena föräldem dör. De har arvsrätt endast om föräldrama upprättat teslamenle och då endast efter föräldrama och de kan inte få underhåll om föräldrarna skulle skilja sig innan adoptionen genomförts enligl svensk lag. AC förordar atl lagstiftningen ändras så all de utländska bam som kommil till Sverige i adoptionssyfle får dessa rättigheter även innan adoptionen genomförts enligt svensk lag och all utredningen om bams rättsliga slällning får uppdrag au framlägga förslag i frågan.

Överprövning av positiva förhandsbesked

Socialutredningen har också haft atl ulreda frågan om överprövning av positiva förhandsbesked. Denna fråga har av ulredningen föreslagils ska överlämnas till utredningen om barnens räll. AC beklagar alt denna frågas lösning därigenom uppskjuls. Frågan har visseriigen elt självklart samband med de slora frågor som uireds inom kommittén som utreder frågan om en förslärkning av barns rällsliga slällning. Det borde ändå ha varil möjligt att föreslå införande av någon form av överprövning redan nu.

En lösning vore att överprövning av positiva förhandsbesked kunde ske i länsrätl och alt initiativrätt gavs till barnavårdskonsulenterna i respektive län.

Det antal fall som kan bli aktuella för överprövning är under alla förhållanden litet. Trots det bedömer AC möjligheten till överprövning som betydelsefull för praxis i tillståndsfrågor. I barnavårdslagen slår nu: "tillstånd må lämnas endast (kursiverat här) om nämnden finner, att barnet kommer att erhålla god vård och fostran saml i övrigl gynnsamma levnadsförhållanden," I elt Utet antal fall har det emellertid inträffat att en familj först givits förhandsgodkännande och att utredaren därefter muntligen framfört att familjen är mindre lämplig atl la emot ett barn, men att man inte vågat eller velal avstyrka etl förhandsgodkännande. En tendens i denna riktning är förståelig i nuvarande situation där endast ett beslut all inte ge förhandsgodkännande kan överklagas och där en stor del av adoptanterna efter socialnämndens prövning genomgår ett urvalsförfarande i NIA:s förmedlingsutskott. En möjlighet till överprövning av såväl positiva som negaliva förhandsbesked skulle enligl AC:s uppfattning kunna medföra större klarhet i tillståndsfrågan och bättre balans i hela utredningssituationen.

De frivilliga organisationernas uppgifter

AC noterar med lillfredsslällelse alt socialutredningen särskilt har uttalat att de frivilliga organisationernas insatser inom socialtjänsten är betydelsefulla. AC finner för sin del att del sätt på vilket AC kan bedriva del prakliska arbetet i utlandet har många fördelar, liksom att det är en fördel att samtidigt vara en föräldraorganisation - med allt vad del innebär - och bedriva det praktiska adoptionsarbeld.

NIA-utredningen

Under våren 1978 kommer den ovan nämnda NIA-utredningen att framlägga förslag rörande intemationella adoptioner till Sverige. Flera frågor

Prop. 1979/80:1 364

som behandlats av socialutredningen behandlas eller berörs även i NIA-utredningens arbete. AC avser när utredningen framlagt sina förslag alt mera utförligt återkomma särskilt tUl de frågor som rör samhällets medverkan av och kontroll över adoptioner från andra länder till Sverige.

Prop. 1979/80:1 365

Bilaga 5

Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1979-02-27

Närvarande: f. d. regeringsrådet Martenius, regeringsrådet Petrén, justitierådet Sven Nyman, justitierådet Knutsson.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 18 december 1978 har regeringen på hemstäUan av statsrådet och chefen för socialdepartementet Gabriel Romanus beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag med särskUda bestämmelser om vård av unga,

2. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall,

4. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

5. lag om ändring i brottsbalken.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna Anders Thunved och Gertrud Holmquist. Förslagen föranleder följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt lagrådsremissen förbereder regeringen ett omfattande lagstiftningskomplex som avses skola läggas till grund för kommunernas allmänna sociala verksamhet, med benämningen socialtjänsten. Nuvarande lagar om nykterhetsvård, barnavård och socialhjälp skall ersättas med nya lagar. Om reformen säger departementschefen i lagrådsremissen att huvudtankarna i socialutredningens förslag (SOU 1977: 40) kommer att i allt väsentligt ligga till grund för ställningstagandena i den blivande propositionen om socialtjänsten.

Till lagrådet har i detta skede, när hela regeringsförslaget ännu icke föreligger i slutlig utformning, remitterats de lagbestämmelser i komplexet som gäller vård utan samtycke.

Lagrådet har vid sin granskning endast haft tillgång till de förslag tUl socialtjänstlag och till socialnämndslag, som framlagts av socialutredningen, och har därför inte haft kännedom om den exakta utformningen av regeringsförslaget rörande socialtjänsten och därmed sammanhängande organisatoriska frågor.

Som exempel kan nämnas att den vård, som skall beredas den unge med stöd av LVU, i princip skaU utgöras av sådan vård varom stadgas

Prop. 1979/80:1 366

i den blivande socialtjänsfiagen. Lagrådet har sålunda att bedöma både förutsättningarna för vård enligt lagen och de processuella reglerna för beslut härom utan full klarhet om den vård varom det i verkligheten blir fråga. Socialnämnden föreslås få betydelsefuUa beslutsbefogenheter enligt LVU. Det vore då av värde att känna till exempelvis hur nämnden skall vara sammansatt och arbeta.

Lagrådets yttrande är avgivet med den reservation som följer av vad som nu anförts.

Martenius, Petrén och Sven Nyman:

En huvudprincip i den nya lagstiftningen är att tvång i görligaste mån skall avskaffas inom vad som kallas socialtjänsten. Denna blir en serviceverksamhet, som skall bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet.

På två punkter avses dock även i fortsättningen tvång förekomma, nämligen beträffande unga enligt LVU och beträffande vissa grupper av missbrukare av berusningsmedel enligt LSPV, ombenämnd till LPM. Förslagen är att se som led i en fortgående rättsutveckling med successiv avveckling av tvångsinslag riktade mot personer med bristande samhällsanpassning. Vad som efter den nu planerade reformen återstår av tvång i samhällsskyddande syfte är — bortsett från vad som tillåts enligt lagförslagen och i vissa specialsituationer — tvånget i kriminalvården och i mentalsjukvården.

Vår rättsordning förutsätter att en viss balans upprätthålles mellan samhäUets krav på den enskilde individen och dennes anspråk på samhället, något som kommer tUl uttryck bl. a. i stadgandet i 1 kap. 7 § brottsbalken om att rätten vid val av brottspåföljd skall beakta både vad som krävs för att upprätlhålla allmän laglydnad och att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhäUet.

Enligt LVU får åtgärder mot misskötsamma ungdomar under 18 år — i vissa faU 20 år — inte vidtas för att tillgodose behovet av samhäUs-skydd. Vårdbeslut beträffande denna grupp av unga får sålunda endast grundas på att den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom sitt beteende. Det kan väl antas att behovet av samhällsskydd i regel kommer att bli tillgodosett genom de åtgärder som utifrån det i LVU anlagda betraktelsesättet vidtas mot den unge. FaU kan dock tänkas förekomma då ett starkt allmänt skyddsintresse måste lämnas obeaktat därför att det inte sammanfaller med den unges behov av vård. Det sagda innebär att en förskjutning kommer att inträda i den balans mellan det allmännas och den enskUdes intressen som för närvarande upprätthålles med stöd av 25 § BvL.

Den tvångsvård av alkohol- och narkotikamissbrukare, som avses förekomma enligt 2 § LPM, har begränsats till att omfatta högst fyra veckor. Det finns dock anledning antaga att vårdtiden i regel konuner att avse-

Prop. 1979/80:1 367

värt understiga maximitiden. Vården har avsikfiigt givits karaktären av ett kortvarigt ingripande. Hela gruppen av missbrukare — både de som inte uppfyller kraven för tvångsvård enligt 2 § LPM och de som kan underkastas denna tillfälliga vård — torde i själva verket kunna undandra sig effektiv vård om de så önskar. Vad beträffar alkoholmissbrukare innebär detta en förändring i förhållande till vad som nu gäller.

Missbrukargrupperna svarar redan i nuläget för en förhållandevis stor del av dem som tar de sociala och de medicinska vårdresurserna i anspråk. De medverkar också tiU en betydande del av den samlade brotts-Ugheten. Om samhäUet i den utsträckning som föreslås i lagrådsremissen uppger kraven på att missbrukare skall vara skyldiga att underkasta sig tvångsvård, finns det anledning anta, att trycket på den allmänna sociala och medicinska vården kommer att öka och brottsligheten atl tUlväxa.

Förslaget innebär en klar förskjutning av tyngdpunkten i den nuvarande balansen mellan samhäUsintressena och hänsynen tiU den enskildes integritet till nackdel för de förra.

Petrén:

Det finns anledning att även granska huru de nu föreslagna regelsystemen förhåller sig till vissa andra delar av rättsordningen. Jag tänker på reglerna om omhändertagande genom polismyndighet av ordningsstörare och om kortvarigt kvarhållande av dessa. Personer som stör allmän ordning eUer utgör en omedelbar fara för denna får omhändertas eldigt 3 § lagen (1973: 558) om tillfäUigt omhändertagande. Likaså får jämlikt I § lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer den omhändertas som på allmän plats anträffas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel. Längsta kvarhållningstid är enligt den förra lagen sex timmar och enligt den senare lagen åtta timmar med möjlighet till någon kortare förlängning. Meningen med dessa omhändertaganden är att de, då så erfordras, skall avlösas av vård i mer varaktig form.

Denna lagstiftning förutsätter sålunda i viss grad att det skall finnas vårdformer tillgängliga till vilka de omhändertagna kan överföras för en mera långsiktig behandUng; se härom uppsats av Rolf Stangvik i tUl-lämpade studier i offenflig rätt, Stockholms universitet vårterminen 1978. Deima fömtsättning kommer dock enligt den nya ordningen att alltför ofta brista.

Vad gäller alkohol- eller narkotikaberoende personer kan mönstret tänkas ofta bli följande. Först kommer ett omhändertagande av polis enligt någon av nyssnämnda lagar med kvarhållande under några timmar. Under denna tid skall varaktig vård om möjligt ordnas. Det enda som kommer att stå till buds är tvångsintagning på mentalsjukhus under kortare tid för avgiftning. Beträffande unga kan dock omhändertagandet

Prop. 1979/80:1 368

övergå i omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU med sikte på ett senare beslut om tvångsvård enligt LVU.

Vissa punkter för sammanknytning av de nuvarande polisiära ordningslagarna och det nya vårdsystemet kommer sålunda att finnas. Det blir dock i många fall glapp mellan de båda regelsystemen. Någon verklig samordning mellan polismyndighetens ordningsingripanden och de efterföljande vårdmöjligheterna har ej eftersträvats och avses ej heller skola finnas i den mån den berördes samtycke till vård ej kan erhållas.

Ett svårlöst problem i vår rättsordning gäller i vilken omfattning samhäUet skall ingripa, om det behövs med tvång, för att hindra den enskilde att åvägabringa sin egen undergång. PoUsen anses ha rätt att med våld hindra en person från att begå självmord. Får sådant missbruk av berusningsmedel, som erfarenhetsmässigt leder tUl missbrukarens död, också anses vara en grund för samhället att gripa in, om det behövs med tvång? Intresset av att den enskilde får nödig vård och erforderligt bistånd slälls mot kravet att den enskilde skall själv få bestämma om sitt liv. Det kan här erinras om den i lagrådsremissen markerade grundsatsen vilken i 2 § socialutredningens förslag till socialtjänstlag uttryckts sålunda: "Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver." Kommunen har emeUertid icke fått adekvata medel att fullgöra detta sitt ansvar. Behöver en enskild stöd och hjälp men avvisar han kommunens anbud härom, har kommunen inga möjligheter att ombesörja stödet eller hjälpen. Är den enskilde missbrukare av berusningsmedel och ej beredd att underkasta sig någon vård frivilligt, kan kommunen vända sig till läkare i syfte att få missbrukaren intagen på mentalsjukhus enligt den föreslagna nya 2 § LPM. Om patienten under den korta behandlingstid som då blir möjlig icke kunnat stimuleras tUl att mottaga något vårderbjudande, återgår han sannolikt vanligen till sitt tidigare liv och är ofta snart nog tillbaka i kretsloppet av korta omhändertaganden och missbruksperioder.

Länge gällde att varje arbetsför person var skyldig att genom eget arbete söka skaffa sig sin försörjning. Man fordrade att envar som inte hade laga försvar skulle ta anställning. Även om denna princip efterhand uppmjukats på många sätl, vilar vårt regelsystem på aUmänna föreställningar om att envar har att efter förmåga genom egna insatser bidraga tiU sin försörjning. En svårbestämbar plikt att söka hålla sig i arbetsfört skick har ansetts åvila den enskilde. Nuvarande socialhjälpslag utgår från överväganden av denna art.

Man synes i det föreliggande lagstiftningsärendet beredd att, av respekt för den enskildes rätt att bestämma över sig själv, godta en ordning enligt vilken individen tillåts att genom missbruk av berusningsmedel relativt snabbt framkalla sin egen invalidisering och ofta nog förtida död utan att samhället anser sig böra gripa in. I detta sammanhang

Prop. 1979/80:1 369

kan man bortse från konsekvenserna härav för samhället i stort och för missbrukarnas närmaste omgivning och helt koncentrera sig på följderna för individen själv. Det principieUa ställningstagande tiU missbruk av berusningsmedel som blivit bestämmande för lagrådsremissens utformning framstår då som ledande till en icke oväsentlig förskjutning inom rättsordningen med verkningar som är svåra att överblicka.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

1 § Lagrådet:

EnUgt första stycket i paragrafen skall den som är under 18 år beredas vård med stöd av lagen, om det kan antagas att behövlig vård inte kan ges honom med eget eller vårdnadshavares samtycke och därjämte vissa andra förutsättningar är för handen.

Av motiveringen till stadgandet får emellertid anses framgå att för det fall den unge fyllt 15 år samtycke skall lämnas både av honom själv och av hans vårdnadshavaré. Detta bör komma till tydligt uttryck i lagtexten. Lagrådet föreslår därför att första stycket i nu berörd del, jämte visst förtydligande, ges följande lydelse: "Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om det kan antagas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtyckte av den eUer dem som har vårdnaden och, om den unge har fyllt 15 år, av honom själv, samt om 1. brister..."

Petrén:

Liksom nuvarande BvL avses LVU skola behandla två tämligen olika fall av tvångsingripanden, nämligen dels sådana som föranleds av bristfälliga hemförhållanden, dels sådana där orsaken är den unges eget beteende. I förra faUet är ofta fråga om små barn från spädbarn till barn upp i tonåren, i det senare fallet gäller det vanligen något äldre barn och ungdomar. Den vård som skall ordnas med stöd av lagen blir ofta ganska olikartad i de båda fallen. Vården på ett spädbarnshem har inte mycket gemensamt med den vård som lämnas på hem som anges i 12 §. Det sammanhållande elementet, att det i båda fallen är fråga om vård av personer under 18 år, är icke särskilt starkt. Lagregleringen blir på många punkter olikartad och borde sannolikt vara än mer differentierad. Enligt min mening bör på sikt övervägas om man icke borde bygga upp skilda regelsystem för de fall då det allmänna måste ingripa för att avhjälpa brister i omsorgen om barnet och för de fall då ett ingripande bUr ofrånkomligt på grund av den unges beteende i form av t. ex. kriminalitet eller missbruk av beroendeframkallande medel. På detta sätt skulle man sannolikt kunna komma fram till regler som är bättre anpassade till de skilda kategoriemas verkliga behov. Bestämmel-24   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. 1. DelB

Prop. 1979/80:1 370

serna kunde också ges ökad precision och den vaghet minskas, som nu präglar många stadganden därför att de måste ha så stor spännvidd.

2§ Lagrådet:

I specialmotiveringen till denna paragraf sägs att reglerna i förvaltningslagen (FL) om parts rätt till insyn, om kommunikation, om parts rätt att meddela sig munUigen och om beslutsmotivering är tillämpliga i ärende hos socialnämnd om ansökan till länsrätten. Detta följer emellertid inte av FL. För att den i specialmotiveringen angivna ordningen skall uppnås fordras en särskild lagregel. En sådan föreslås också av socialutredningen; se 16 § andra stycket i förslaget till socialnämndslag (SOU 1977:40 s. 38). Lagrådet förutsätter aU deUa förslag förverkligas.

Under hänvisning till vad som anföres vid 21 § föreslås att tredje stycket utgår.

3§ Lagrådet:

Paragrafen ger uttryck för strävan att vården med stöd av lagen skall inledas så snart som möjligt. Vården skall enligt förslaget ha påbörjats inom fyra veckor räknat från den dag då vårdbeslutet vunnit laga kraft eller då det på grund av rättens förordnande annars har kunnat verkställas.

Den sistnämnda grunden för tidsberäkningen kan föranleda åtskilliga svårigheter i tillämpningen. Efter förslagets ordalydelse skall fyraveckors-tiden börja löpa så snart t. ex. länsrätten i samband med beslutet om vård förordnat om omedelbar verkställighet och fortsätta att löpa från denna utgångspunkt, även om kammarrätten efter besvär skulle in-hibera länsrättens verkställighetsförordnande och verkställighet därmed omöjliggörs. En annan situation som kan vålla svårigheter föreUgger om först länsrätten meddelar verkställighetsförordnande och sedan kammarrätten fastställer länsrättens dom i sak och meddelar nytt verkställighetsförordnande beträffande sin egen dom. Bör fyraveckorstiden då räknas från länsrättens eller från kammarrättens verkställighetsförordnande? Även andra fall av lillämpningssvårigheter kan uppkomma.

Enligt lagrådets mening skulle vanskligheter av denna art undvikas om fyraveckorsfristen alltid räknas från den dag då vårdbeslutet vunnit laga kraft. Om någon mera avsevärd förlängning av den tid under vilken vårdbeslutet får verkställas blir det ej fråga för de fall då förslagets andra regel skulle ha kommit till tillämpning. Verkställighet torde också i allmänhet komma att ske i nära anslutning till länsrättens vårdbeslut.

Lagrådet får därför föreslå att orden "eUer på grund av rättens förordnande annars har kimnat verkstäUas" måtte utgå.

Prop. 1979/80:1 371

4§ Lagrådet:

Paragrafen avser att ge regler om den vård som med stöd av lagen kan meddelas den unge. Vad gäller vårdens huvudsakliga innehåll hänvisas tiU socialtjänstlagen. I socialutredningens förslag till socialtjänstlag finns endast synnerligen allmänt håUna regler om den frivilliga vård som kan erbjudas inom ramen för socialtjänsten. I det nämnda lagförslaget finns vissa för all vård gemensamma regler i 9—11 § § samt därutöver ett avsnitt om barnomsorgen, vilket dock i huvudsak handlar om förskola och fritidsverksamhet. Vidare finns i 21—23 §§ regler om famUjehem och hem för vård och boende. Bestämmelserna i lagförslaget lämnar i stort sett kommunen fria händer vad gäller det praktiska genomförandet av vården.

Utöver dessa allmänna regler, vilkas slutliga innehåll icke är fastlagt, hänvisas i paragrafen tiU stadgandena i II—16 §§ förevarande lag. Av Il § remitterade förslaget framgår att det egentliga innehållet i beslutet om vård med stöd av lagen bUr att socialnämnden får rätt att ensidigt bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. EnUgt 13 § första stycket remitterade förslaget skall socialnämnden vidare ha uppsikt över den unge samt bestämma om hans personliga förhåUanden om det behövs för vårdens genomförande. Dessa befogenheter kan härledas ur vårdansvaret. Enligt 12—15 §§ får vidare beträffande vissa av dem, för vilka meddelats beslut om vård med stöd av lagen, vidtagas olika tvångsingrepp. Slutligen kan socialnämnd enligt 16 § också ingripa gentemot den unges föräldrar i vissa avseenden.

Åtskilliga av de speciella åtgärder om vilka nu är fråga är sådana som icke socialnämnden utan andra företar eller beslutar. Hänvisningen i förevarande paragraf till socialnämndens befogenheter är därför icke helt träffande.

Större klarhet skulle vinnas om denna paragraf begränsades till att allmänt ange den vård som meddelas med stöd av lagen.

Paragrafen föreslås få följande lydelse:

"Beträffande innehåll och utformning av vård, som lämnas med stöd av deima lag, gäller bestämmelserna i socialtjänstlagen (1979: 000) samt föreskrifterna i 11—16 §§."

Petrén:

I lagrådsremissen fästes avseende vid den vårdplan som socialnämnden har att uppgöra beträffande den som nämnden finner vara i behov av stöd och hjälp. Denna vårdplan, eventuellt reviderad med hänsyn till vad som framkommit under länsrättens behandling, bör utgöra utgångspunkt för vård med stöd av lagen i det enskilda fallet och bör lagfästas. Jag föreslår därför att till paragrafen läggs ett andra stycke av följande lydelse:

Prop. 1979/80:1 372

"Vårdens inriktnmg och omfattning i det enskUda fallet bör framgå av en av socialnämnden uppgjord plan för den unges vård."

5§ Lagrådet:

Sedan närmast föregående paragrafer avhandlat beslut om vård (2 §), beslutets giltighet (3 §) och vårdens innehåU (4 §), synes denna paragraf böra behandla vårdens upphörande.

1 ett första stycke bör intas huvudregeln att socialnämnden skall besluta om vårdens upphörande så snart denna inte längre behövs. Beträffande den första meningen i lagrådsremissens första stycke får lagrådet hänvisa till II §.

Härutöver bör i paragrafen ges bestämmelser om dels den längsta tid vården får vara med hänsyn till den unges ålder, dels en regelbundet återkommande prövning av frågan om vårdens upphörande.

Vårdens automatiska upphörande vid viss ålder behandlas i förslagets tredje och fjärde stycken. Lagrådsremissen synes förutsätta att något formellt beslut om upphörande icke skall fattas i dessa fall. Uppenbarligen bör dock upphörandet konstateras på något sätt. Uteslutet är icke heller att osäkerhet kan uppstå rörande liUämpningen av den särskUda förlängningsregeln i fjärde stycket andra meningen. Ett beslut vari socialnämnden anger den exakta dagen för upphörandet kan då erfordras. Detta spörsmål synes dock kuima regleras i verkställighets-föreskrifter. I nämnda mening bör ordet "länsrätten" utbytas mot "rätten", då utgångspunkten för tidsberäkningen kan vara dom av kammarrätt eller regeringsrätten.

Den omprövning som föreslås i paragrafens andra stycke anges skola gälla om vården skall fortsätta. Vårdinstitutet är emellertid enligt LVU så konstruerat att, sedan rätten meddelat beslut om vård med stöd av lagen, denna fortsätter tUls det beslutas att den skall upphöra. Något beslut om att vården skall fortsätta erfordras sålunda ej. Vad som åsyftas är att socialnämnden minst var sjätte månad skall pröva frågan om vården skall upphöra. Bestämmelserna bör utformas i enlighet härmed. Någon regel om omedelbar verkställighet behövs ej här; se härom vid 21 §.

De föreslagna första och andra styckena av paragrafen kan sammanföras till ett första stycke av följande lydelse:

"När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att den skall upphöra. Har den unge beretts vård med stöd av 1 § första stycket 2 eller andra stycket, skall nämnden pröva frågan om vårdens upphörande inom sex månader från dagen för verkställighet av vårdbeslutet och därefter fortlöpande inom sex månader från senaste prövning." Tredje och fjärde styckena blir andra och tredje styckena. I det

Prop. 1979/80:1 373

sistnämnda bör andra meningen ges följande lydelse: "Har sex månader då inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast prövade frågan om vårdens upphörande, får dock vården pågå längst till utgången av denna tid."

Petrén:

Utöver vad lagrådet sålunda föreslagit bör ytterligare föreskrifter syftande till tvångsvårdens upphörande lagfästas.

Enligt min mening bör man hålla i minnet att rättens beslut om vård med stöd av lagen innebär en till tiden obegränsad fullmakt för socialnämnden att överta vården av den unge varom är fråga. Har nämnden väl fått denna fullmakt, behöver den icke vidare underställa någon enda åtgärd under hela vårdtiden rättslig prövning. Ett barn kan sålunda från födelsen till 18 års ålder stå under socialnämndens bestämmande utan att behovet av fortsatt tvång överprövats vare sig av nämnden eller av domstol under hela denna period. Uppmärksammas bör därvid att länsrättens beslut om vård ofta fattas under intryck av förhållandena vid beslutstillfället. Om dessa beträffande ett nyfött barn nödvändiggör ett samhällsingripande, kan redan efter relativt kort tid ett helt nytt läge föreligga med i gmnd ändrade förhållanden.

Det förefaller mig uppenbart ologiskt att knäsätta en ordning som innebär en noggrann rättslig prövning av läget vid just ett tillfälle men, sedan det tillfället väl passerats, avstå från rättslig kontroll beträffande vad som senare inträffar. Säkerhetsventilen i ett sådant system är givetvis den enskildes möjlighet att begära vårdens upphörande och att, om socialnämnden avslår begäran, besvärsvägen föra saken under länsrättens prövning. Enligt min uppfattning är det emellertid ej tillfredsställande att en omprövning av vårdbehovet genom domstol endast kan utlösas genom ett ingripande av någon besvärsberättigad.

Dessa frågor berörs i lagrådsremissen. Departementschefen har därvid tagit avstånd från tanken att vårdtiden från början skall ges en bestämd längd. Det har befunnits tillfyllest att socialnämnden har att kontinuerligt ompröva vårdbehovet och att, så snart förutsättningarna därför föreligger, besluta om vårdens upphörande eller låta den övergå i frivilliga former. Departementschefen har i andra stycket i remitterade förslaget föreslagit en lagregel som skaU framtvinga att frågan om vårdens upphörande prövas av nämnden en gång i halvåret beträffande de unga som tvångsvårdas på gmnd av sitt eget beteende. Vad gäller de unga, som vårdas på grund av brister i omsorgen, tänker sig departementschefen att socialnämnden skaU en gång om året från någon tjänsteman få en anmälan om hur vården i det enskilda fallet fortskrider. Nämnden har då möjlighet att, om den så vill, själv ta upp frågan om vårdens upphörande som ett ärende. Anmälan som sådan skaU emeller-

Prop. 1979/80:1 374

tid icke initiera ett ärende. Någon lagbestämmelse om detta förfarande bedöms ej vara erforderlig.

Att på detta sätt göra skillnad mellan de båda grupperna av tvångs-vårdade synes mig icke möjligt. För bägge bör finnas en lagfäst garanti att socialnämnden med visst intervall tar upp frågan om tvångsvårdens upphörande. Vad gäller de unga som vårdas på grund av bristande omsorg kan det enklast ske genom att det av departementschefen beskrivna anmälningsförfarandet skrivs in i lagen. Det bör sålunda stadgas i denna paragraf — som ett tiUägg till det av lagrådet föreslagna första stycket — att socialnämnden skall såvitt gäller nu ifrågavarande grupp minst en gång om året med utgångspunkt från vårdplanen genomgå den unges vårdläge och pröva frågan om vården kan upphöra.

Enligt min mening kan man emellertid icke nöja sig med att socialnämnden får en lagstadgad plikt att kontinuerligt pröva vårdbesluten. Rättens vårdbeslut kan icke få ha en obegränsad verkningstid. Så är visserligen fallet enligt gäUande rätt, men ett nytt läge har inträtt till följd av reglerna i 2 kap. regeringsformen (RF). Den personliga rörelsefriheten är numera grundlagsskyddad enligt 2 kap. 8 § RF. Begränsningar i denna får enligt 2 kap. 12 § RF göras endast under vissa förutsättningar. BI. a. får begränsningen ej gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn tUl det ändamål som föranlett den. 1 och för sig tUlgodoses denna grundlagsföreskrift av stadgandet i paragrafens första stycke om att socialnämnden skall besluta om vårdens upphörande när vården inte längre behövs. I 2 kap. 9 § andra stycket RF fästes avseende vid att prövning av tvångsvisa omhändertaganden sker av domstol. Även detta stadgande kan anses tillgodosett genom att besvär över nämnds vägran att låta vård upphöra prövas av domstol. Trots det anförda synes det mig svårförenligt med den åskådning som bär upp 2 kap. RF att låta frihetsinskränkningar, grundade på förhållandena vid en viss tidpunkt, bestå utan vidare rättslig prövning i upp till 18 år. Jag anser det därför bäst överensstämma med andan i 2 kap. RF, att vårdbesluten underkastas någon tidsgräns, och förordar att en omprövning av domstol föreskrivs skola ske vart tredje år.

Den nya lagstiftningen vilar på den uppfattningen att tvång skall användas främst för att motivera föräldrama eller den unge själv till friviUig vård. Varje tvångsvård som består under längre tid innebär ett misslyckande på denna punkt. En treårsregel skulle ge socialnämnden rimlig tid att planera och genomföra övergången till frivillig vård. Samtidigt skulle den utgöra en stimulans för nämnden att arbeta vidare med saken och garantera att tvångsvården icke fortsätts av slentrian. I det övervägande antalet fall bör socialnämnden under tre år kunna finna vägar att överföra den unge till frivilliga vårdformer.

Under beaktande av det anförda föreslår jag att ett nytt fjärde stycke läggs till paragrafen av följande lydelse:

Prop. 1979/80:1 375

"Har vården icke upphört inom tre år från dagen för verkställighet av beslutet, skall socialnämnden ofördröjligen underställa länsrätten frågan om vårdens fortbestånd. Om vården inle längre behövs, skall länsrätten besluta om vårdens upphörande. Meddelas ej sådant beslut, skall frågan om vårdens fortbestånd på föranstaltande av socialnämnden ånyo omprövas av länsrätten en gång varje efterföljande treårsperiod. Har frågan om vårdens upphörande prövats av rätten i anledning av besvär över socialnämndens beslut i saken, skall treårsperiod räknas från det rättens beslut härom vann laga kraft."

6§ Lagrådet:

Då behov kan föreligga av omhändertagande även i avvaktan på högre rätts beslut torde i första stycket "länsrättens beslut" böra ersättas av "rättens beslut."

Under hänvisning till vad som anförs vid 21 § föreslås att tredje stycket utgår.

7§ Lagrådel:

Beaktas vad nedan anföres vid 8 § om att även rätten får besluta om omhändertagande, bör i första stycket efter ordet "omhändertagande" tilläggas "enligt 6 §".

I paragrafens andra stycke föreskrivs, att underställt beslut skall prövas av länsrätten så snart det kan ske och, om synnerligt hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då handlingarna kom in till rätten. Av specialmotiveringen framgår att det förutses att i ett underställningsärende det kan vara nödvändigt att vid socialnämndens beslut foga även annan tillgänglig utredning än den som dokumenterats i beslutet. 1 anslutning härtUl inskärps att "handlingarna" skall ha kommit in till nämnden inom den angivna tidsfristen. I klarhetens intresse torde redan i första stycket böra anges att vid underställningen beslutet och handlingarna i ärendet skall insändas till länsrätten.

I tredje stycket bör genom ett tillägg klargöras att omhändertagandet skall upphöra också då länsrätten ej fastställer det underställda beslutet.

EnUgt lagrådets förslag bör paragrafen sålunda, efter viss redaktionell jämkning, ges följande lydelse:

"Beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § skall understäUas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall beslutet jämte handlingarna i ärendet insändas till rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och, om synnerligt hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingama kommit in till rätten.

Prop. 1979/80:1 376

Har underställning inte skett inom föreskriven tid eller beslutar rätten att ej fastställa beslutet, upphör omhändertagandet."

8§ Lagrådet:

Regeln i andra stycket torde innebära att omhändertagandet under där angivna förutsättningar upphör utan särskilt beslut. Om länsrätten avslår nämndens ansökan om vård skaU alltså omhändertagandet automatiskt upphöra. Av motivuttalandena synes framgå att nämnden härefter inte skall kunna meddela ett nytt beslut om omhändertagande, såvida inte nya omständigheter har tillkommit. Om nämnden beslutar att överklaga länsrättens avslagsbeslut kan den alltså inte utan att detta villkor är uppfyllt omhänderta den unge i avvaktan på kammarrättens prövning av bevären. Lagrådet ifrågasätter om inte möjlighet till fortsatt omhändertagande borde finnas i en sådan situation. Beslutanderätten bör emellertid då inte tUlkomma nämnden utan besvärsinstansen. Nu angivna synpunkt kan tillgodoses genom att till paragrafen fogas ett fjärde stycke av följande lydelse:

"Har socialnämnden anfört besvär mot beslut att ej bifalla ansökan om vård, kan den rätt som har att pröva besvären på yrkande av nämnden besluta om omedelbart omhändertagande av den unge."

Lagrådet förutsäUer att omedelbart omhändertagande upphör utan särskilt beslut därom när verkställbart beslut om vård med stöd av denna lag föreligger. Någon lagregel härom torde ej erfordras.

Enligt tredje stycket ankommer det på socialnämnden att besluta om upphörande av omhändertagande. I fall då ansökan om vård är anhängig vid domstol synes emellertid även domstolen böra ha befogenhet att meddela sådant beslut. Lagrådet föreslår därför att till tredje stycket fogas en mening av följande lydelse: "Sådant beslut kan meddelas också av den rätt där fråga om vård med stöd av lagen är anhängig".

9 och 10 §§ Lagrådet:

Dessa paragrafer innehåller vissa regler om handläggningen av mål om vård med stöd av lagen. Enligt rubriken närmast före paragraferna är dessa tillämpliga endast i länsrätt. Den aUmänna föreskriften om skyndsam handläggning i 9 § första stycket torde emellertid böra avse inte bara länsrätten utan också högre rätt. Av 21 § i remitterade förslaget framgår att reglerna i 10 § skall gäUa även för kammarrätten. Detta kan med fördel skrivas in i 10 §, varefter den särskilda regeln i 21 § kan utgå. I 18 § föreslås en regel om hämtning av part tUI förhandling. Denna regel, som gäller alla instanser, har nära samband med 10 § och kan lämpligen överföras tiU ett sista stycke i denna paragraf. Ut-

Prop. 1979/80:1 377

över vad nu har anförts bör några redaktionella jämkningar göras i den föreslagna lagtexten. Lagrådet föreslår att paragraferna och rubriken närmast före 9 § får följande lydelse:

"Målens handläggning"

9 § Mål om vård med stöd av denna lag skaU prövas skyndsamt.
Är  den  unge  omhändertagen,   skall länsrätten  hålla  förhandling  i

målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård inkom. Länsrätten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

10    § I mål om vård med stöd av denna lag skall länsrätten och
kammarrätten hålla muntlig förhandling, när deUa inte är uppenbart
obehövligt. Muntlig förhandling skall alltid hållas om part begär det.
Part skaU upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen vid förhandling, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller tUl senare dag."

11§ Lagrådet:

I 5 § första stycket remitterade förslaget sägs att socialnämnden skall noga följa vården av den som beretts vård med stöd av lagen. Av motiven till stadgandet framgår emellertid att det icke är avsikten att nämnden skall ha en blott iakttagande uppgift. Fastmera är syftet att nämnden skall i föräldrarnas och den unges ställe bestämma om vården. UppenbarUgen bör denna grundsats komma till direkt uttryck i lagtexten. Nämndens förpliktelse att noga följa de vårdåtgärder som andra på nämndens uppdrag rent faktiskt vidtar blir en självklar del av nämndens vårdansvar och behöver ej utsägas i lag.

Bestämmelsen bör överflyttas från 5 § och bUda ett första stycke i denna paragraf. När det gäller att beskriva nämndens ansvar ligger det nära till hands att utgå från reglerna i 6 kap. FB. Vårdnadshavaren bibehåUer sin formeUa stäUning även efter det att beslut om vård med stöd av lagen meddelats, men ansvaret för den omedelbara vården av den unge övertas av nämnden. Denna bör sålunda svara för att den unge i görlig mån erhåUer sådan vård och omsorg som anges i 6 kap. 2§FB.

I socialnämndens vårdansvar inrymmes en förpliktelse för nämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Regeln härom kan lämpligen bilda ett andra stycke i paragrafen och kompletteras med de föreskrifter om vård i det egna hemmet, som nu återfinns i det remitterade förslagets andra stycke.

Socialnämnden övertar genom vårdbeslutet även vårdnadshavarens uppsiktsplikt. Det stadgande härom, som finns i 13 § första stycket i

Prop. 1979/80:1 378

det remitterade förslaget, torde böra ingå som ett tredje stycke i förevarande paragraf. Uppsikten åvilar primärt nämnden, men i och med att vården lämnas över till annan får uppsikten också åtminstone i viktiga delar övertas av den som direkt omhänderhar den unge.

Vad som gäller om den som bereds vård med stöd av lagen bör också gäUa den som omedelbart omhändertagits.

Det kan anmärkas att föräldrars ansvar för kostnaderna för den unges vård förutsattes skola i huvudsak kvarbli på dessa. Se härom 25 § socialutredningens förslag till socialtjänstlag och SOU 1977:40 s. 271—272.

Med beaktande av vad nu sagts föreslås paragrafen få följande lydelse:

"Socialnämnden svarar för att den unge, som bereds vård med stöd av denna lag eller som omedelbart omhändertagits, erhåller behövlig vård.

Därvid bestämmer nämnden hur vården av den unge skall ordnas och var han skall vistas under vårdtiden. Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan antagas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna lag skall dock alltid inledas utom den unges eget hem.

Det ankommer på nämnden eller den åt vUken nämnden har uppdragit vården att ha uppsikt över den unge och, i den mån det behövs för vårdens genomförande, bestämma om hans personliga förhållanden."

12—15§§ Lagrådet:

Av paragraferna framgår bl. a. att det skall finnas hem som är anpassade för vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tiUsyn (12 §) samt att vissa av dem som bereds vård i sådant hem får underkastas begränsningar i sin rörelsefrihet (13 §), kroppsvisitation (14 §) och brevcensur m. m. (15 §).

Till den sistnämnda kategorin kommer att höra bl. a. sådana unga som omedelbart omhändertagits på grund som anges i I § första stycket 2 eller andra stycket. Vad nu sagts nödvändiggör att det i beslut om omedelbart omhändertagande utsägs vilken av de i 1 § upptagna grunderna för beredande av vård som sannolikt bUr att tillämpa beträffande den unge. Bestämmelse härom bör kunna meddelas i verkställighets-föreskrifter.

Vad angår utformningen av 12—15 §§ föreslår lagrådet följande ändringar och tiUägg.

Vad 12 § innehåller om att bestämmelserna i 13 § andra stycket, 14 och 15 §§ endast gäller när den unge vistas i hem, som är anpassat för

Prop. 1979/80:1 379

vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn, torde i tydlighetens intresse böra närmare anknytas till berörda paragrafer.

Som ovan antytts kan den unge enligt 14 § underkastas kroppsvisitation, och enligt 15 § kan brev och andra försändelser som ankommer till eller avsänds från honom kontrolleras. Sistnämnda paragraf föreskriver vidare rätt att omhänderta egendom av vissa slag som anträffas vid kontrollen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 14 §, men det är uppenbarligen avsikten att även sådant som påträffas vid kroppsvisitation av den unge skall kunna tas om hand. Detsamma torde böra gäUa egendom som påträffas på annat sätt än vid kroppsvisitation eller kontroll av ankommande försändelse, om egendomen är sådan som den unge med hänsyn till vården eller ordningen vid hemmet inte bör få inneha där.

I lagen bör klart anges att egendom får omhändertas från unga som avses i 13—15 §§. Detta kan, efter mönster av 2 och 7 S§ lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl., ske genom att det föreskrivs att den unge inte får inneha visst slag av egendom och att sådan egendom får tas om hand, om den påträffas hos honom eller i ankommande försändelse. Reglerna bör omfatta sådan egendom som anges i 15 § andra stycket i det remitterade förslaget.

Beträffande förfarandet med vissa slag av omhändertagen egendom finns bestämmelser i 23 § i det remitterade förslaget. Annan omhändertagen egendom får tillställas person som den unge anvisar eller förvaras för den unges räkning i avvaktan på att vården vid hemmet upphör. Egendomen kan också komma att förverkas med stöd av annan lagstiftning.

Det synes önskvärt att förutsättningarna för att försändelser skall få kontrolleras anges klarare i lagen än vad som har skett i det remitterade förslaget. Formuleringen av den i 15 § tredje stycket upptagna regeln kan lämpligen anpassas efter 9 § första stycket lagen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. samt 25 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt. Även i övrigt bör vissa redaktionella jämkningar göras i den föreslagna lagtexten.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslås att 12—15 §§ ges följande utformning:

"12 § För vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tiUsyn skall finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen bestämmer vilka hem som skall anses som hem för sådan särskUd tiUsyn.

13 § Har omedelbart omhändertagande eller vård av den unge beslutats på grund som anges i I § första stycket 2 eller andra stycket och vistas han i hem som avses i 12 §, får han hindras att lämna hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelse-

Prop. 1979/80:1 380

frihet får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhet.

14   § Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får inte inneha alko
holhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionsspruta eller
kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller
annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet.
Påträffas sådan egendom hos den unge skaU den omhändertagas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll att han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om det under vistelsen på hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom skall påträffas hos honom.

Vid visilering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skaU vittne närvara.

15   § Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får underkastas
övervakning av sin brevväxling, om detta är påkallat med hänsyn tiU
ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden. För
detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta
del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge.
InnehåUer ankommande försändelse något som den unge inte får inneha
skall detta omhändertagas.

Brev mellan den unge och svensk myndighet eller advokat eller hans offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning."

16§ Lagrådet:

Befogenhet att civilrättsligt bestämma om umgänget med förälder som ej har vårdnaden tillkommer, även om den unge är föremål för omedelbart omhändertagande eller vård med stöd av lagen, enligt 6 kap. 11 § FB allmän domstol. Vad socialnämnden avses skola kutma göra är att ge föreskrift om utövandet av den umgängesrätt, som tillkommer vårdnadshavaren eller som kan ha blivit bestämd genom avtal eller av rätten, 1 paragrafen bör därför ifråga om umgänget med den unge föreskrivas att socialnämnden under angivna vUlkor får meddela föreskrift om utövandet av den rätt till umgänge med den unge, som kan tillkomma förälder eller annan vårdnadshavaré.

Rubriken över 11—16 §§ har getts lydelsen "Socialnämndens befogenheter". Paragraferna innehåller olika bestämmelser om den vård som skall ges den unge. I 14 och 15 §§ upptages därvid särskUda föreskrifter som det närmast ankommer på föreståndaren för det hem, där den unge vistas, att iakttaga och som alltså endast medelbart kan sägas beröra socialnämndens befogenheter. Lagrådet viU därför föreslå att rubriken ändras tiH "Vården".

Prop. 1979/80:1 381

17 § Lagrådet:

Paragrafen kan lämpligen med vissa redaktionella jämkningar och förtydliganden ges följande lydelse:

"I ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarundersökning av den unge samt utse läkare för undersökningen. Kan undersökningen inte lämpligen genomföras i den unges hem, får nämnden bestämma annan plats för den. I mål enligt denna lag har rätten samma befogenhet.

Läkarundersökning skall, om den inte av särskilda skäl är obehövlig, äga mm innan nämnden gör ansökan enligt 2 S-

Polismyndighet skall på begäran av socialnämnden eller nämndens ordförande eller av rätten lämna handräckning för att bereda läkaren tillträde till den unges hem eller för att inställa den unge till läkarundersökningen."

18—19§§ Lagrådet:

Vid 10 § har lagrådet föreslagit att 18 § i det remitterade förslaget överförs tUl 10 §. Godtas detta förslag bör 19 § i det remitterade förslaget betecknas 18 §. De inledande orden i paragrafens andra stycke bör anpassas efter lydelsen av 13 § andra stycket i det remitterade förslaget och ges följande utformning: "Har omedelbart omhändertagande eUer vård av den unge beslutats på grund som anges i I § första stycket 2 eller andra stycket och är den unge intagen i hem som avses i 12 §, skaU..."

I socialutredningens förslag tUl socialnämndslag finns i 18 § intagen en regel om att barn som fyllt 15 år skall ha rätt att själv föra sin talan i mål eller ärende enligt socialtjänstlagen och förevarande lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Bestämmelsen är införd i ett avsnitt av socialnämndslagen som har titeln "Handläggning av ärende" och torde främst avse handläggningen i socialnämnd (se SOU 1977: 40 s. 871) men skall sannolikt gälla även mål om vård med stöd av LVU som handläggs i länsrätt eller högre rätt. Frågan om när den unge själv får föra sin talan såsom part i mål eller ärenden enligt LVU synes emeUertid böra regleras i denna lag. Föräldramas eller vårdnadshavarens ställning som part beröres inte därav.

Under förutsättning att reglerna om polishandräckning överförs till 18 S föreslår lagrådet att 19 § ges följande lydelse:

"Har den unge fyllt 15 år får han själv föra sin talan i mål eller ärende enligt denna lag."

Prop. 1979/80:1 382

20 § Lagrådet:

Det är uppenbart att socialnämnderna enligt lagen kommer att få handlägga ett mycket stort antal ärenden av varierande art. Vissa slag av beslut är direkt angivna i lagförslaget, t. ex. beslut om omhändertagande enligt 6 § och beslut om vårds upphörande enligt 5 § första stycket. I andra fall är underförstått att ett beslut av nämnden måste finnas, t. ex. om ansökan tiU länsrätt enligt 2 § första stycket. När domstol beslutat att vård skall beredas någon med stöd av lagen, övertar socialnämnden vårdansvaret för den unge. Nämnden kan komma att fatta ett stort antal beslut under vårdtiden. Vissa av dessa är omnämnda i lagen, t. ex. i 11 § första stycket beslut om hur vården skall ordnas och beslut om var den unge skall vistas. Utövandet av den uppsikt, som omtalas i 13 § första stycket remitterade förslaget, kan ge anledning till beslut av skiftande slag.

Uppenbart är att nämnden ej själv kan i alla situationer utöva beslutanderätten utan denna måste delegeras tiU andra. Ett sådant delegationsfall finns lagreglerat i 6 §: rätlen att besluta om ett omhändertagande är i lagen för visst fall överlämnad till ordföranden i nämnden och sådan rätt kan vidare enligt lagen av nämnden ges även till annan nämndledamot. Då delegationsregler i huvudsak saknas i lagen — se dock 17 och 18 §§ i lagrådets förslag — blir i övrigt de delegationsbestämmelser gällande som är normerande för socialnämnd i allmänhet. Enligt huvudregeln i 3 kap. 13 § första stycket kommunaUagen stadgas för de s. k. specialreglerade nämnderna — dit hör socialnämnden — att om dessa gäller vad specialförfattningarna föreskriver. Socialutredningen föreslår i 8 § i sitt förslag till socialnämndslag att vad gäller delegation 3 kap. 12 § kommunaUagen skall gälla. Av denna paragrafs tredje stycke framgår att varje beslut fattat efter delegation skall anmälas till socialnämnden. Anmälningarna förutsätter socialutredningen dock skola bli relativt summariska (SOU 1977: 40 s. 569). Enligt kommunalräUs-1ig ordning anses beslut träffat efter delegation vara likställt med beslut som fattats av nämnden själv. Detta gäller också i besvärshänseende. Beslut fattat t. ex. av kommunal tjänsteman efter delegation blir över-klagbart på samma sätt som beslut av nämnden. Genom att sociala distriktsnämnder kan inrättas ökar antalet beslutsfattande myndigheter. Se härom SOU 1977:40 s. 37—38, 567—572 och 866—868.

I lagrådsremissen talas om "beslut i förvaltningsrättslig mening". I motsats härtill förutsätts i andra fall ärenden hos nämnden icke leda fram till sådana beslut. Någon grund för att skilja mellan olika slag av avgöranden i socialnämnden — vare sig de träffats av nämnden själv eller efter delegation av annan — synes ej finnas. Socialnämnd avses enligt socialutredningen skola ha att följa reglerna i 3 kap. 10 § kommunaUagen, där det hänvisas tiU reglerna i 2 kap. 22, 25 och 26 §§

Prop. 1979/80:1 383

samma lag. Enligt 25 § skall varje beslut protokollföras. Dessa regler ger alla avgöranden i en nämnd samma valör. Även en anmälan av en tjänsteman vid ett nämndsammanträde skall protokollföras, likaså ett eventuellt beslut av nämnden att lägga anmälningen till handlingarna. En annan sak är att vissa beslut fattas i ärenden, som innefattar myndighetsutövning och för vilka bestämmelserna i 14—20 §§ förvaltningslagen gäller, medan andra beslut träffas i ärenden av annat slag. Somliga beslut är av förberedande eller verkslällande art men är icke desto mindre förvaltningsrättsliga beslut. Det är därför svårt att förstå vad som i lagrådsremissen avses med "beslut i förvaltningsrättslig mening".

Socialutredningen synes för socialnämndens del vilja bibehålla den enligt socialhjälpslagen nu gäUande ordningen att de beslut som ej får överklagas genom förvaltningsbesvär i princip skall kunna angripas genom kommunalbesvär. Här kan exempelvis hänvisas till 15 § andra stycket förslaget till socialnämndslag där det sägs: "oavsett vilka besvärsregler som är tillämpliga". Fråga är nu, när det gäller förevarande paragraf, om alla beslut av socialnämnd inom ramen för LVU, för vilka ej förvaltningsbesvär anges som rättsmedel i denna paragraf, skall kunna klandras genom kommunalbesvär. Alternativet är den lösning som enligt praxis — se RA 1973 ref. 41 — anvisats inom byggnadsstadgans tillämpningsområde: alla beslut, som ej förklarats överklagbara genom förvaltningsbesvär, anses icke överklagbara vare sig genom förvaltningsbesvär eller genom kommunalbesvär.

Skäl kan anföras för båda ståndpunkterna. Kommunalbesvärsvägen avses tydligen skola stå öppen beträffande alla vårdbeslut inom den tvångsfria vården. Det kan då synas märkligt att avskära denna klagorält inom tvångsvården. Ä andra sidan måste kommunmedlemmarna anses ha ett svagt intresse av att kunna påfordra en legalitetsprövning av alla de detaljbeslut som tvångsvårdssituationen kan föranleda. Lagrådsremissen uttalar sig ej i saken. Förslaget får därför antas gå ut på att kommunalbesvärsmöjligheten skall finnas kvar.

Enligt lagrådets mening förefaUer det mest ändamålsenligt att i LVU reglera överklagbarheten av alla beslut som enligt lagen fattas av socialnämnden — inklusive besluten fattade efter delegation. Ges förevarande paragraf en sådan avfattning att den täcker alla sådana beslut utesluts jämlikt 7 kap. 2 § kommunallagen därmed möjligheten att överklaga nämndbeslut enligt LVU genom kommunalbesvär. Något behov av en legalitetsprövning genom kommunalbesvär finns knappast.

Av det sagda följer att, i den mån beslut som fattats rörande den löpande vården skaU kunna överklagas, rättsmedlet enligt lagrådets uppfattning bör vara förvaltningsbesvär och besvärsrätten tUlkomma främst den vårdade och vårdnadshavaré. I lagen bör anges vilka beslut som skall vara överklagbara. I tydlighetens namn bör tilläggas en regel om att övriga beslut av nämnden ej får överklagas.

Prop. 1979/80:1 384

I förevarande paragraf i remitterade förslaget uppräknas tre kategorier av beslut såsom överklagbara.

Som en första grupp upptas i paragrafen under vårdtiden fattade flyttningsbeslut. I lagrådsremissen framhåUs att nämndens första placeringsbeslut ej bör kunna överklagas, eftersom frågan om den unges första placering behandlats av länsrätten i samband med att den fattat det grundläggande vårdbeslutet. Klaganden förutsattes sålunda kunna genom att föra talan mot länsrättens beslut om att vård skall beredas med stöd av lagen få till stånd en omprövning av var vården skall lämnas. Här synes föreligga ett felslut. Vad som prövas i ett mål om att vård skall beredas är frågan huruvida socialnämnden skall få en generell fullmakt att ordna tvångsvård i det aktueUa fallet, i princip icke hur vården skall ordnas.

Givetvis kommer den blivande vården vanligen in i rättens bedömningar. En förutsättning för beslut om vård enligt I § första stycket är att behövlig vård ej kan lämnas med vederbörandes samtycke. Länsrätten måste därför ta ställning till vad som är behövlig vård. Enligt 2 § andra stycket skall ansökningen också innehålla uppgift om vilken vård socialnämnden avser att anordna. Länsrättens överväganden om vården kommer emellertid fram blott i beslutsmotiveringen. Däremot tar länsrätten icke formeU stäUning till vUken vård den unge skall erhålla. Det är socialnämndens sak att bestämma härom. Även om länsrätten skulle ogilla socialnämndens vårdplan och för sin del föredra andra vårdåtgärder än dem socialnämnden planerar, kan länsrätten vara i det läget att den måste besluta att vård skall beredas med stöd av lagen.

Enligt lagrådets mening finns icke skäl att göra skillnad mellan nämndens första placeringsbeslut och senare sådana beslut av nämnden. Därtill kommer den komplikationen att, om den unge är omhändertagen och rätten förordnar om omedelbar verkställighet av vårdbeslutet, blir automatiskt den placering den omhändertagne råkar ha vid tiden för rättens beslut den första placeringen inom ramen för den vård som bereds med stöd av beslutet. Vad som är det första placeringsbeslutet kan på detta sätt bli betingat av slumpen.

Det kan i anslutning härtill anmärkas att placeringsfrågan ej heller kan komma under länsrättens bedömning då denna tar ställning tiU besvär över socialnämnds beslut om att vård ej skaU upphöra. Länsrätten kan då vara nödsakad att fasthålla vid att behov finns av fortsatt vård med stöd av lagen samtidigt som den kan ha den uppfattningen att den av socialnämnden valda vårdformen är olämplig. En klagande kan sålunda ej få spörsmål om hur vården skall anordnas rättsligen prövade genom att klaga till länsrätten över beslut om att vården ej skall upphöra.

Lagrådet viU för sin del ej föreslå aiman ändring i lagförslaget på

Prop. 1979/80:1 385

denna punkt än alt alla socialnämndens placeringsbeslut, inbegripet beslutet om var vården skall inledas, får överklagas.

Den andra gruppen av beslut som upptas i lagrådsremissens förslag är beslut i fråga om fortbeståndet av vård med stöd av lagen. Som följer av vad som sagts vid 5 § bör socialnämndens beslut formellt avse frågan om vårdens upphörande, ej dess fortsättande. Paragrafen bör omredigeras med hänsyn härtUl.

Som en tredje grupp har upptagits beslut om umgänget med den unge och om hemlighållande av hans vistelseort. Dessa beslut är närmast av intresse för föräldrar och vårdnadshavaré.

Vad gäller besvärsrätten finns inga regler i det remitterade förslaget. Såväl den unge, om han nått 15 års ålder, som förälder eUer vårdnadshavaré avses uppenbarligen skola äga besvärsrätt beträffande vård-beslut. Lagrådet har vid 19 § föreslagit införande i nämnda paragraf av en regel om talerätt för den unge, som fyllt 15 år. I övrigt torde vad i allmänhet gäller om besvärsrätt vara tillfyllest.

Vad angår överklagande av länsrätts och kammarrätts beslut finns regler i 33 § förvaltningsprocesslagen. Detta lagrum innehåller även en regel om besvärsrätten. I LVU erfordras därför blott ett stadgande som undantar länsrätts och kammarrätts beslut om läkarundersökning från överklagbarhel.

Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan om överklagande av beslut om olika ingripanden mot den unge, om inskränkningar i rörelsefriheten och andra ingripanden som kan förekomma vid tvångsvård enligt 13 § andra stycket i remitterade förslaget. Av 23 § socialutredningens förslag till socialtjänstlag framgår att regeringen avses skola kunna meddela föreskrifter om vård i hem för vård eller boende. Verksamheten vid de ifrågavarande hemmen kan sålunda tänkas bli reglerad i förordning. Lagrådet förutsätter att frågor rörande överklagande och besvärsrätt därvid uppmärksammas.

Under hänvisning till det anförda föreslås att paragrafen erhåller följande lydelse:

"Talan mot socialnämndens beslut får föras hos länsrätten genom besvär, då nämnden

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att flytta den unge från det hem där han vistas,

2. beslutat rörande fråga om vård med stöd av lagen skall upphöra,

3. med stöd av I6§ beslutat att meddela föreskrift beträffande umgänget med den unge eller att vägra uppge dennes vistelseort.

Mot annat beslut av nämnden enligt denna lag får talan ej föras. Talan får ej heller föras mot länsrätts och kammarrätts beslut enligt 17 § om läkarundersökning."

25   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. I. DelB

Prop. 1979/80:1 386

Petrén:

Lagrådets förslag innebär att av alla beslut av socialnämnd om själva vårdens genomförande under vårdtiden blott placeringsbeslut kommer att kunna rättsligen prövas. En så snäv begränsning synes mig ur rättssäkerhetssynpunkt knappast helt tillfredsställande. Om — såsom jag föreslagit vid 4 § — socialnämndens plan för den unges vård blir lagfäst, skapas möjlighet att låta även nämndens beslut om planen bli överklagbara. Som en ytterligare punkt i paragrafens första stycke bör därför uppföras: "eljest beslutat rörande planen för den unges vård."

21§ Lagrådet:

Vad som föreslagits i denna paragraf har delvis överförts till 10 § i lagrådets förslag och behandlas i övrigt i det följande.

Det synes lagrådet lämpligt att till en paragraf, förslagsvis denna, samla reglerna om verkställighet av beslut enligt lagen.

Socialnämndens beslut enligt lagen kommer genomgående att avse vårdsituationer. De bör därför i princip lända till omedelbar efterrättelse om nämnden inte förordnar annorlunda. Stadganden härom föreslås i remissen beträffande beslut enligt 5 § andra stycket, beslut om omhändertagande enligt 6§ och beslut om vård enligt 11 §. Behov av en verkställighetsregel torde föreligga även beträffande andra beslut, t. ex. beslut om vårds upphörande enligt 5 § och beslut enligt 16 §. En generell regel är att föredraga.

Vad gäller beslut av länsrätt synes det böra ankomma på rätten att i varje särskilt fall själv förordna om dess beslut skall lända till omedelbar efterrättelse. Vad nu sagts gäller beslut såväl enligt 2 och 7 §§ som då fråga är om beslut i anledning av besvär. Kammarrätt bör ha samma valfrihet. Av 28 § förvaltningsprocesslagen följer att länsrätt och högre rätt har befogenhet att interimistiskt förordna om beslut som genom besvär föres under domstolens prövning.

Under hänvisning till det anförda kan paragrafen ges följande lydelse:

"Socialnämnds beslut enligt denna lag länder tiU omedelbar efterrättelse om nämnden ej förordnar annorlunda.

Länsrätt och kammarrätt får förordna att beslut som rätten meddelat skall lända till omedelbar efterrättelse."

22 § Lagrådet:

I förevarande sammanhang kan sättas i fråga om det är lämpligt att hänvisa allenast till en viss form av rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Rättshjälp kan utgå i mål eller ärende enligt LVU också i annan form än som rättshjälp genom offentligt biträde. En hänvisning endast tiU denna form av rättshjälp — låt vara att den måste bli den vanligaste —

Prop. 1979/80:1 387

torde därför kunna leda till missförstånd. Då någon hänvisning till rättshjälpslagen inte är erforderlig förordar lagrådet att det föreslagna stadgandet utgår.

I 84 § BvL föreskrivs att nämndemän skaU ingå i kammarrätt vid handläggning av vissa mål angående samhällsvård. En motsvarighet till denna bestämmelse torde böra upptagas i LVU. Regeln kan lämpligen placeras i förevarande paragraf.

Enligt de i 84 § BvL tillämpade grunderna för urval av de mål, i vilka nämndemän skall delta i kammarrätt, skulle samfliga mål som enligt LVU kan komma att handläggas i kammarrätt hänföras tUl denna grupp utom de i 20 § första stycket 3 angivna. Då tillräckliga skäl knappast synes föreligga för att nu undanta denna målgrupp föreslås att paragrafen får följande lydelse:

"Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän ingå i rätten."

23 §

Martenius och Petrén:

Bestämmelser om att alkoholhaltiga drycker, som påträffas hos eller ankommer till den som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, får omhändertas av föreståndaren för anstalten infördes 1958 genom att 63 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård erhöll ny lydelse. I motiven till regeln (prop. 1958:80 s. 13) säger departementschefen att alkoholhaltiga drycker enligt hans åsikt borde i angivna fall få omhändertas av föreståndaren "med befogenhet för denne att förfara med drycken som om densamma vore förverkad." 1 propositionen i övrigt behandlas ingående hur förverkandet av beslagtagna alkoholhaltiga drycker i en rad andra likartade situationer skaU kunna ordnas.

Den fortsatta rättsutvecklingen synes kunna härledas ur vad som sägs i citatet. Förverkande betraktas systematiskt som en brottspåföljd. Att besluta om förverkande har därför ansetts i sista hand vara domstols sak. Tanken i det citerade uttalandet synes vara att vad beträffar intagen på alkoholistanstalt något särskilt beslut om förverkande av drycker ej skulle behöva fattas utan att förverkandet skulle inbegripas i föreståndarens omhändertagandeåtgärd. Denna uppfattning har kommit tUl uttryck i andra stycket av nyssnämnda 63 § i dess ursprungliga lydelse. Där angavs att med rusdrycker, som omhändertagits enligt första stycket, skulle förfaras på sätt i 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsför-ordningen föreskrevs. 1 sistnämnda författningsrum behandlades i första stycket förfarandet med rusdrycker som enligt rusdrycksförsäljningsför-ordningen eller annan författning förklarats förbrutna. I hänvisningen i 63 § lagen om nykterhetsvård tiU 90 § 2 mom. rusdrycksförsäljnings-förordningen låg sålunda implicit stödet för att föreståndarens beslut om omhändertagande jämväl skulle anses innefatta beslut om en sådan

Prop. 1979/80:1 388

äganderättsövergång som ett förverkande medför. På sitt sätt kom denna tanke till än klarare uttryck, då 63 § andra stycket lagen om nykterhetsvård 1963 ändrades så att dess första mening kom att lyda: "Med egendom som omhändertagits enligt första stycket (dvs. av föreståndaren) skaU förfaras på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. föreskrives". Denna ändring, som uppfattades allenast som en jämkning (prop. 1963: 82 s. 181), innebar att hänvisning skedde till nyssnämnda 3 §, vilken endast handlar om "egendom som förklarats förverkad enligt denna lag". Hänvisningen får antagas utgå från att enligt 63 § första stycket lagen om nykterhetsvård omhändertagen egendom är att jämställa med förverkad egendom. Härav följer i sin tur att hänvisningen i 3 § 1958 års lag tiU 2 § samma lag måste avse allenast vad sistnämnda paragraf innehåller om förstörande och försäljning av egendomen, ej exempelvis de regler om förverkande genom åklagare som finns i paragrafen. Egendomen ansågs ju redan vara förverkad.

Av intresse är att överståthållarämbetet i sht remissyttrande i 1963 års lagstiftningsärende under hänvisning tUl 16 § 1809 års RF ifrågasatte grundlagsenligheten av en ordning där man förstörde beslagtagna rusdrycker utan att dryckerna förverkats. Ämbetet nämnde som exempel just 63 § lagen om nykterhetsvård men godtog detta stadgande som ett undantag, enär fråga syntes "vara mera om en nykterhetsvårdande åtgärd än om ett konfiskatoriskt förfarande" (prop. 1963: 82 s. 174). Departementschefen underströk till en början att frågan om förverkande av den beslagtagna varan skulle handläggas i vanlig ordning, trots att varan redan försålts eller förstörts, men var tydligen beredd att frångå denna princip då det gällde det i 63 § lagen om nykterhetsvård angivna fallet.

En regel kopierad på 63 § lagen om nykterhetsvård intogs 1963 som 85 a § i lagen (1945:872) om verkstäUighet av frihetsstraff m.m. Därvid synes departementschefen inte ha haft några betänkligheter mot att låta omhändertagandet av rusdrycker m. m. hos intagen på fångvårdsanstalt tillika innefatta ett förverkande av rusdryckerna. Likviden vid försäljning av omhändertagen egendom borde enligt propositionen alltid tillfaUa kronan (prop. 1963: 147 s. 13). Justitiekanslern hade ifrågasatt om icke försäljningsbeloppet borde tillfalla den intagne och anfört alt vanliga disciplinära åtgärder naturligen borde komma i fråga i den mån den intagne brutit mot gäUande ordningsregler genom att inneha spritdrycker (prop. 1963: 147 s. 8). Stadgandet har överförts till lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt och finns nu i dess 63 §.

I samband med narkotikalagstiftningen 1968 infördes 88 a § i BvL. Den utformades efter mönster av 63 § lagen om nykterhetsvård; se prop. 1968:7s. 7, 9och 116.

Prop. 1979/80:1 389

Samma fråga har senare varit uppe beträffande för psykiatrisk vård och för omsorgsvård intagna. Därvid har en regel om omhändertagande av alkoholhaltiga drycker influtit i 36 a § LSPV och i 37 a § lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (se härom prop. 1975/76: 90 s. 30—33 och 73—75). I denna lagstiftning behandlas den omhändertagna egendomen inte längre enligt reglerna om förverkad egendom i 3 § 1958 års lag utan där anges att den omhändertagna egendomen skall förstöras eller försäljas enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § samma lag.

Genom denna nya uppläggning synes lagstiftaren i dessa faU ha släppt föreställningen att, såvitt nu är i fråga, överläkarens omhändertagandebeslut också innefattar ett förverkandebeslut. I stället fråntas den intagne sin egendom genom konfiskation. Grunden härför ligger i själva lagreglerna. Omvägen över ett fingerat förverkandebeslut har uppgivits.

Rättsläget får sålunda anses vara att enligt nuvarande 63 § lagen om nykterhetsvård, 88 a § BvL och 63 § lagen om kriminalvård i anstalt, i vUka fall 3 § 1958 års lag åberopas, vilket lagrum handlar om redan förverkad egendom, omhändertagandebeslutet på anstahen tiUika innefattar att egendomen förverkats i ett slags rudimentärt straffprocessuellt förfarande. 1 36 a § LSPV och 37 a § omsorgslagen, där hänvisning sker till reglerna i 2 § samma lag om förstörande och försäljning av beslagtagen egendom, förutsattes att egendomen ej blivit förverkad genom att överläkaren omhändertagit egendomen. Egendomen synes i stäUet överföras i allmän ägo genom civilrättslig konfiskation, vilken kommer till stånd genom kombinationen av egendomens omhändertagande och förstörandet resp. försäljningen.

I lagrådsremissen föreslås att man i vad gäller enligt 14 och 15 §§ omhändertagen egendom skall, då 88 a § BvL upphävs, övergå tUI den ordning, som redan finns i LSPV och omsorgslagen.

Den egendom varom är fråga i dessa sammanhang har hittills genom-snittligen haft lågt, ofta mycket lågt värde. I åtskilliga fall torde den helt ha saknat allmänt marknadsvärde. Frågan har tydligen därför ansetts bagatellartad och sakens principiella aspekter fått stå tiUbaka för det praktiska behovet 'av enkla regler för hanteringen av de ringa mängder drycker av olika slag det vanligen gällt. Enligt lagrådets förslag tiU avfaUning av 14 och 15 §§ får allt som kan vara tiU men för vården eUer ordningen vid hemmet omhändertas. Reglerna i förevarande paragraf gäller dock endast berusningsmedel samt injektionssprutor och kanyler.

Den rättsliga grunden för den på förevarande område aUmänt tillämpade ordningen synes såsom av det föregående framgår vara i viss mån osäker. När statsmakterna nu på nytt har att taga ställning till utformningen av de regler, som skall gälla för behandlingen av den omhän-26   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr. I. Del B

Prop. 1979/80:1 390

dertagna egendomen, vill det därför synas vara av vikt, att den ordning som nu tillskapas — även om den egendom det här är fråga om i allmänhet har föga värde— kommer att vila på en fast rättslig grund och står i överensstämmelse med gäUande rättsordning.

Den praktiska fråga det i förevarande sammanhang gäller är hur man skall på ett enkelt sätt förfara med berusningsmedel och annat som den unge ej kan tiUåtas inneha under uppehållet på hemmet och som med hänsyn till vården ej bör återlämnas vid vårdtidens slut eller som man ej har resurser att sköta i avvaktan på ett återlämnande. Eftersom äganderättens övergång till staten i detta läge förefaller att vara en naturlig lösning, står valet mellan å ena sidan straffrättsligt förverkande och å andra sidan något slag av civilrättslig åtgärd.

Vill man välja vägen att förverka egendomen bör hållas i minnet att enligt 2 kap. 10 § RF, som innehåller förbud mot retroaktiva straffstadganden, vad som där sägs om brottspåföljd gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott. Reglerna i 8 kap. 7 § RF synes under sådana omständigheter knappast tillåta att riksdagen delegerar till regeringen att meddela föreskrifter om förverkande i ett fall som det förevarande. Det blir därför nödvändigt att riksdagen i lag ger nödiga förverkanderegler.

Förverkande förutsätter att en kriminaliserad handling förövats. I förevarande fall erfordras sålunda regler som gör det straffbart för intagen att under de i 14 och 15 §S angivna förhållandena inneha egendom varom är fråga. Som påföljd för sådan förseelse måste föreskrivas förverkande. En särskild fråga blir då om utdömande av påföljd kan anförtros den som förestår vården på hemmet. Denne kan vara en enskUd person. Även avsändandet av varorna till den unge måste kriminaliseras — såsom skett i 89 § andra stycket BvL — för att egendomen skall kunna förverkas vid ankomsten till hemmet. Beslut om förverkande måste vidare kunna omprövas av domstol med hänsyn till de åtaganden Sverige gjort enligt art. 6.1 konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Vill man välja vägen med en i civilrättslig ordning genomförd äganderättsövergång, uppkommer frågan om tillämpligheten av föreskrifterna i 2 kap. 18 § RF. Enligt dessa skall varje medborgare vara tiUförsäkrad ersättning när hans egendom tas i anspråk "genom expropriation eller annat sådant förfogande". Detta uttryck har utformats av författnings-utredningen och från dennas grundlagsförslag överförts till den nu gällande grundlagsparagrafen. Av vad utredningen anförde (SOU 1963: 17 särskilt s. 187—188) framgår att uttrycket annat sådant förfogande åsyftar icke endast fast egendom utan även lös egendom. Såvitt kan utläsas av motiven avser uttrycket alla fall då själva äganderätten överförs. Härom är det fråga i förevarande fall, då också ett förstörande

Prop. 1979/80:1 391

av egendomen genom det allmännas försorg måste förutsättas vara föregånget av en åtgärd som ändrar äganderättsförhållandet.

Motiven tiU 1974 års RF ger knappast stöd för en tolkning av denna grundlag innebärande att — vid sidan av straffrättsliga påföljder av förverkandetyp, skatter och avgifter m. fl. slag av pålagor i penningar eUer naturaprestationer (t. ex. leverans av pliktexemplar enligt 4 kap. 4 8 tryckfrihetsförordningen, lämnande av prov enligt 14 § lagen (1973: 329) om hälso- och miljöfarliga varor, trädfällning m.m. enligt II § brandlagen) samt expropriation och andra sådana förfoganden — det i svensk rätt skulle finnas utrymme för ytterligare i RF oreglerade former för tvångsvis övergång av äganderätt från enskild till det allmänna.

Ett omhändertagande av intagnas tillhörigheter kan icke ses som verkställighet av någon föreskrift om avgift, pålaga eller liknande prestationsplikt. Med hänsyn härtill måste ett dylikt omhändertagande, som ej är grundat på förverkande, bli att betrakta som etl förfogande enligt 2 kap. 18 § RF och underkastat vad där stadgas. Den som fråntas egendomen måste sålunda genom lagregler tillförsäkras ersättning för denna.

Den civilrättsliga vägen erbjuder i motsats till det straffrättsliga för-verkandeförfarandet en enkel och praktisk lösning. Att ålägga den unge att avstå äganderätten till egendomen till staten mot ersättning bestämd i lag kan i första instans bli en förvaltningsuppgift. Då den innefattar myndighetsutövning och i viss omfattning kan komma att utövas av enskUd individ måste enligt 11 kap. 6 § RF ett överlämnande av denna förvaltningsuppgift till enskild ske med stöd av lag. Den i det föregående åberopade artikeln i Europarådskonventionen nödvändiggör att rätt stadgas att fullfölja talan i ersättningsfrågan till domstol.

En ordning bör kunna genomföras som fyller såväl RF:s som Europarådskonventionens krav utan att för den skull medföra praktiska komplikationer i tillämpningen vid hemmen. Om möjligt bör den kunna tiUämpas på all egendom, som får omhändertas. 1 första hand bör otillåten egendom som ankommer till hemmet kunna återsändas till avsändaren innan den kommer i den intagne unges besittning. Detta torde kunna ske i enlighet med i administrativ ordning utfärdade föreskrifter. Går det inte att helt enkelt returnera egendomen får den unge mottaga egendomen och denna därefter omhändertas och behandlas som annan hos honom omhändertagen egendom. Är den omhändertagna egendomen av beskaffenhet att kunna förvaras för den unges räkning i avvaktan på vårdtidens slut, bör så ske. Bör egendomen med hänsyn till vården icke överlämnas till den unge vid vårdtidens slut eller kan den ej förvaras, får den som förestår vården vid hemmet besluta att äganderätten övergår till det allmänna och bestämma ersättning till den unge. Ersättningen bör då utgå med ett belopp motsvarande egendomens värde. Försäljes egendomen bör ersättningen bli det vid för-

Prop. 1979/80:1 392

säljningen erhållna beloppet. Förstörs egendomen, bör den värderas med ledning av en av regeringen meddelad schabloniserad taxa. Beslutet kan få karaktären av anteckning i en liggare och bör delges den unge som ägt godset. Den unge ges rätt överklaga beslutet till länsrätt med möjlighet att föra talan mot både själva äganderättsövergången och beräkningen av ersättningen. Hur det skall förfaras med egendom, till vilken staten övertagit äganderätten, kan bestämmas genom förordning.

En ordning av nu angiven art kan knappast bli särskilt betungande för myndigheterna. Den tillgodoser också både RF:s och Europarådskonventionens krav. Paragrafen bör kunna ges följande lydelse:

"Den som förestår vården vid hemmet får besluta att egendom, som omhändertagits enligt 14 eUer 15 § skall tiUfaUa staten, om den med hänsyn till den unges vård ej bör återställas till ägaren eller icke lämpligen kan förvaras till vårdtidens slut för ägarens räkning. I beslutet skall ägaren tillerkännas ersättning för egendomen med belopp motsvarande dess värde.

Anträffas berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen inom hem som avses i 12 §, får den som förestår vården vid hemmet besluta att egendomen skall tillfalla staten.

Mot beslut om förfogande enligt första eller andra stycket får talan föras hos länsrätten genom besvär."

Sven Nyman och Knutsson:

Bestämmelserna i denna paragraf motsvarar 80 a § BvL. De synes dock ha ett något mer begränsat tiUämpningsområde, eftersom de kan brukas endast vid sådant hem som avses i 12 § remitterade förslaget.

Den föreslagna regleringen kan enligt vår mening inte anses innebära att enskilds egendom "tages i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande". Vi finner därför inte någon anledning till erinran mot förslaget från grundlagssynpunkt. De av lagrådet föreslagna ändringarna i 14 och 15 §§ föranleder emellertid vissa följdändringar i förevarande paragraf.

Rörande förfarandet med omhändertagen egendom hänvisar 88 a § BvL tUl 3 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Härav följer att egendomen skall förstöras eller försäljas enligt vad som föreskrivs om beslagtagen egendom i 2 § samma lag. Detta överensstämmer med vad som skall gälla enligt det remitterade förslaget. Hänvisningen till 2 § 1958 års lag får anses omfatta paragrafens regler om valet mellan förstörande och försäljning och om förfarandet vid försäljning. Däremot kan det inte vara avsett att genom hänvisningen reglera vem som skall besluta i saken. Denna befogenhet tdlkommer enligt såväl BvL som det remitterade förslaget den som har att besluta

Prop. 1979/80:1 393

om omhändertagandet. Paragrafen bör formuleras så atl någon oklarhel på denna punkt inte behöver uppstå.

Under hänvisning till det anförda föreslår vi att paragrafen ges följande avfattning:

"Har alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel omhändertagits enligt 14 eller 15 § eller påträffats inom hem som avses i 12 § utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp som har erhåUits vid försäljning tiUfaller staten.

Första stycket har motsvarande tillämpning på injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen."

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Regierna i punkt 2 bör omfatta även beslut som meddelas av domstol enligt 79 § BvL eller vid prövning av besvär. Sådant beslut kan tänkas bli meddelat efter den nya lagens ikraftträdande.

Punkt 3 innehåller den viktiga regeln att av domstol meddelat beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt BvL skaU jämställas med beslut om vård med stöd av den nya lagen. Detta bör komma tiU tydligare uttryck i lagtexten. Redaktionella hänsyn talar för att denna regel placeras före den föreslagna punkten 2. övergångsbestämmelsen innebär bl. a. att reglerna om särskild prövning i 5 § första stycket andra meningen lagrådets förslag blir tillämpliga i fråga om den som har omhändertagits för samhällsvård enligt 25 § första stycket b) BvL. Det bör klarläggas hur den angivna sexmånadersliden för prövningen skall beräknas för dessa fall. Lämpligen kan föreskrivas att prövning första gången skall ske inom sex månader från lagens ikraftträdande. Av 5 § tredje stycket lagrådets förslag följer att samhällsvården skall upphöra omedelbart vid lagens ikraftträdande, om den unge då har fyllt 20 år och det har förflutit mer än sex månader från rättens beslut om omhändertagande.

Reglerna i punkt 4 bör, i likhet med vad som har anförts vid punkt 2, gälla också beslut som har meddelats av rätten, före eller efter ikraftträdandet. Hänvisningen till 8 § torde böra omfatta också paragrafens regler om omhändertagandets upphörande.

I anslutning till punkt 5 bör klargöras vilken lag som skall tiUämpas vid prövningen av underställnings- eller besvärsmålet.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår lagrådet att övergångsbestämmelserna, efter vissa ytterligare redaktionella jämkningar, ges följande utformning:

"1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Prop. 1979/80:1 394

2. Har rätten efter underställning eller besvär fastställt barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960: 97), skall beslutet anses som ett beslut om vård med stöd av den nya lagen. Beslut enligt 25 § första stycket a) barnavårdslagen anses härvid som beslut med stöd av 1 § första stycket I den nya lagen och beslut enligt 25 § första stycket b) barnavårdslagen som beslut med stöd av 1 § första stycket 2 eller andra stycket den nya lagen. I fråga om beslut som har börjat verkställas före den 1 januari 1981 skall den i 5 § första stycket den nya lagen angivna tiden sex månader räknas från nämnda dag.

3. Har enligt barnavårdslagen (1960:97) meddelats beslut om förebyggande åtgärder eller om omhändertagande för samhällsvård i annat fall än som sägs i punkt 2, får åtgärderna eller vården bestå längst till den I juU 1981. Därvid gäller barnavårdslagens bestämmelser.

4. Har enligt barnavårdslagen (1960:97) beslutats om omhändertagande för utredning, gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådant omhändertagande även efter den 1 januari 1981. Dessutom tiUämpas reglerna i 8 § den nya lagen om ansökan till länsrätten och omhändertagandets upphörande samt i 9 § andra stycket samma lag.

5. I fråga om underställning och överklagande av beslut som har meddelats före den 1 januari 1981 gäller bestämmelserna i barnavårdslagen (1960:97). Avser beslutet omhändertagande för samhällsvård skall prövningen ske enligt den nya lagens regler om beredande av vård. Annat beslut prövas enligt äldre bestämmelser."

Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Lagrådet:

Den ändring som föreslås i 1 § bör föranleda att i 3 § första stycket orden "för hans tillrättaförande" byt ut mot "för honom". Härav föranledes också ändring i ingressen.

1 6 § andra meningen bör det något oklara uttrycket "den som har ansvaret för vården vid hemmet" efter mönster av 18 § LVU enligt lagrådets förslag ersättas med "den som förestår vården vid hemmet".

Förslaget till lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Rubriken Lagrådet:

Av den i lagrådsremissen föreslagna nya lagrubriken framgår icke att, som avses, orden "i vissa fall" skall höra till båda leden i rubriken. Då även 2 § avser psykiatrisk vård, finner lagrådet rubriken "lag om psykiatrisk vård i vissa faU m. m." tillfredsställande täcka lagens innehåU, där-

Prop. 1979/80:1 395

vid "m. m." åsyftar avgiftningen enligl 2 §. Lagrådet vill föreslå denna rubrik.

2§ Lagrådet:

I denna paragraf införs en ny intagningsgrund i LSPV. Den hänför sig tUI den som missbrukar alkohol eller narkotika. Intagningsgrunden är så utformad att den omfattar även missbrukare vilka icke lider av psykisk sjukdom men som i allt fall i samband med avgiftningen är i trängande behov av psykiatrisk vård, vilkens uteblivande innebär allvarlig fara för missbrukarens hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhet eller hälsa.

Den nya intagningsgrunden skall tillämpas icke endast av läkare utan även av psykiatriska nämnder med övervägande lekmannainslag. Motiven ger enligt lagrådets mening icke nämnderna ett tillfredsställande underlag för deras rättstillämpning. Exempelvis kan icke ur motiven utläsas vad som förstås med avgiftning eller av vilken psykiatrisk vård den icke psykiskt sjuke missbrukaren skall vara i trängande behov.

Av specialmotiveringen framgår icke annat än att avgiftning anses normalt inte innefatta vårdinsatser av enbart psykiatrisk art. Vidare antyds att vården skall inledas på psykiatrisk klinik men att den kan fortsättas på annat slag av institution. Om detta skall ske under former liknande försöksutskrivning av patient från en psykiatrisk klinik framgår ej. Rekvisitet avgiftning som grund för frihetsberövande är helt nytt. Ett klarläggande av dess närmare innebörd erfordras. En viktig fråga är t. ex. om med avgiftning förstås endast det omedelbara avlägsnandet av det toxin som framkallat den akuta förgiftningssituationen eller även behandling som syftar till övervinnande av de abstinensproblem, som normalt uppträder i avvänjningsfallen.

Enligt huvudregeln i 16 § skall frågan om utskrivning prövas fortlöpande. Om patienten ej är psykiskt sjuk, får man utgå från att något mera långvarigt behov av psykiatrisk vård ej förefinns. En sådan patient kan därför tänkas bli utskriven mycket snart, kanske redan några dagar efter intagningen. Maximitiden fyra veckor kan väntas bli begagnad främst då missbrukaren är psykiskt sjuk. I fråga om utskrivningen se vidare vid 16 §.

Av det anförda framgår att det fordras mer ingående motivuttalanden beträffande de olika rekvisiten för den nya intagningsgrunden i denna paragraf. Det vore till nytta för rättstillämpningen om man kunde med praktiska exempel belysa vUka huvudkategorier av missbrukare som på föreslaget sätt avses kunna tvångsvis intagas på psykiatriska vårdinstitutioner.

Enligt lagrådets mening kan ifrågasättas om det är en lämplig lagstiftningsteknik att i LSPV bygga in regler om tvångsbehandling av miss-

Prop. 1979/80:1 396

brukare oavselt om de är psykiskt sjuka eller ej. Inpassningen av de olika särreglerna om missbrukare i LSPV försvåras av att denna lag är uppbyggd med tanke på psykiskt sjuka. Regler om personer tillhörande annan vårdkategori låter sig icke utan vidare infogas i lagen. Sannolikt vore att föredraga om en särskUd lag för tvångsbehandling av missbrukare kunde utformas.

4§ Lagrådet:

I det remitterade förslaget föreslås att ansökan om intagning på sjukhus inte längre skall förekomma. I stället skall intagning äga rum med stöd av vårdintyg. Detta intyg kommer således att utgöra den formella grunden för intagningen i de tidigare ansökningsfallen. Arbetsgruppen uttalar i sin rapport att frågan om undersökning skall genomföras i det konkreta ärendet prövas av läkaren och att det därför kan förutsättas att undersökning inte påbörjas om det inte finns tillräckliga skäl för detta.

Även om risken för missbruk av möjligheten att föranstalta om undersökning kan betraktas som ringa synes det dock — bl. a. med hänsyn till undersökningsläkarens möjlighet att enligt 35 § påkaUa polishandräckning om den som skaU undersökas inte ställer sig tUl förfogande för undersökningen — vara av värde att i lagen ta in en bestämmelse om att undersökning för utfärdande av vårdintyg får företas endast om skälig anledning därtill föreligger.

Enligt specialmoliveringen till denna paragraf blir det undersökningsläkaren som har att se till att vårdintyget kommer till sjukhus där intagning skall ske. Detta anses följa av 3 § allmän läkarinstruktion (1963: 341), enligt vilken bestämmelse envar läkare är skyldig att meddela patient de råd och, såvitt möjligt, den behandling, som patientens tiUstånd fordrar. När intyget har kommit till sjukhuset, får ett ärende om ifrågasatt intagning av den sjuke anses anhängiggjorl.

Skyldighelen för undersökningsläkaren att se till att vårdintyget kommer sjukhuset till hända får anses vara av sådan betydelse att den bör inskrivas i lagen.

Under hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att till denna paragraf fogas ett tredje och ett fjärde stycke av följande lydelse:

"Undersökning för utfärdande av vårdintyg får företas endast om skälig anledning därtill föreligger.

Undersökningsläkaren skall tillse att vårdintyget tillställes sjukhus där intagning skall ske."

Petrén:

Enligt gällande lagstiftning anhängiggöres fråga om intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård genom en ansökan. I förevarande para-

Prop. 1979/80:1 397

graf i gällande lydelse har noga reglerats vilka som är berättigade att ansöka om vård. Därmed vill man säkerställa att alla som behöver vård också kommer under vård. 1 lagrådsremissen föreslås av olika skäl att ansökningsförfarandet skall avskaffas. Bortsett från de faU då intagning sker på grund av domstols dom tankes fråga om intagning bli anhängig-gjord genom att den undersökande läkarens vårdintyg kommer in tiU överläkaren på sjukhus där tvångsvård kan anordnas.

Läget synes närmast bli att överläkaren, efter att ha mottagit en anmälan från den undersökande läkaren, på eget initiativ tar upp ett intagningsärende och fattar beslut däri. Genom vårdintyget underrättar den undersökande läkaren överläkaren på vederbörande sjukhus om att det finns en person i behov av vård på sjukhus. Det får då antas vara en tjänsteplikt för överläkaren att besluta rörande intagningen och att, om han beslutar att den sjuke skall intagas och denne ej instäUer sig för vård, i sista hand genom polishandräckning låta hämta honom till sjukhuset. Med denna uppläggning skulle det vara överläkaren som har ansvaret för att alla vårdbehövande inom sjukhusets upptagningsområde kommer under vård.

Genom en ändring i 35 § ges den läkare som utfärdat vårdintyget också rätt att påkalla polishandräckning för inställelse på sjukhuset av dem som avses skola bli intagna där. Den undersökande läkaren har sålunda tillagts den för en anmälare extraordinära funktionen att icke blott genom sitt vårdintyg rikta den beslutandes uppmärksamhet på den vårdbehövande sjuke men därutöver också att med våld föra den enligt vårdintyget sjuke till beslutsfattaren på sjukhuset. Man ställer sig frågan om den undersökande läkaren i själva verket avses skola få ställning som sökande i intagningsärendet. 1 så fall skulle det formella ansvaret för att alla som behöver vård får sådan vara spritt på alla de läkare som kan utfärda vårdintyg. Eventuellt måste då genom en instruktions-regel konstrueras en tjänsteplikt för distriktsläkaren ätt tillse att alla vårdbehövande inom hans distrikt får den psykiatriska vård de behöver, oavsett vad patienten själv kan vilja.

En tredje möjlighet är att ställa socialnämnden som representant för kommunen i blickpunkten. 1 socialutredningens förslag till socialtjänstlag (2 § andra stycket) anges kommunen ha det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får den hjälp de behöver. Det synes svårt för kommunen att fuUgöra denna skyldighet, om den icke kan hos intagningsbeslutande myndighet anhängiggöra frågan om den psykiskt sjukes intagande för vård enligt LSPV.

Enligt min mening är det otillfredsställande att lagförslaget i realiteten lämnar öppet vem det är som enligt den nya ordningen skall bära ansvaret för att alla psykiskt sjuka som enligt lagens regler är i behov av vård får denna vård. Fråga är om ett förfarande som syftar till frihetsberövande. Det vore önskvärt att lagen gåve klarare besked om sättet för ett intagningsärendes anhängiggörande.

27   Riksdagen 1979180. I saml. Nr. l.DelB

Prop. 1979/80:1 398

5§ Lagrådet:

I tredje stycket föreslås att vårdintyget skall innehålla uppgift om vem som begärt intyget. Intagningsförfarandet är enligt förslaget byggt på att behörig läkare utfärdar vårdintyg efter undersökning av den sjuke och att läkaren förutsätts därpå inlämna vårdintyget tiU den överläkare som kan besluta om tvångsintagning. Det är alltså här inte fråga om det eljest vanligen förekommande förfarandet att en enskild hos läkare "begär" ett intyg som den enskilde därpå avser att använda för visst ändamål. Omläggningen av intagningsförfarandet med borttagande av ansökningen har bl. a. motiverats med att man vill undvika att den enskilde skall behöva ansöka om alt en nära anhörig skall underkastas ett frihetsberövande. Det står icke i överensstämmelse härmed att den enskilde i stället för att vara sökande i intagningsärendet nu skall på vårdintyget namnges som initiativtagare.

TiUäggas kan att, om det föreskrivs i denna paragraf att uppgiften skall lämnas, det blir fråga om en formföreskrift enligt 8 §. Uppfylles icke kravet kan vårdintyget ej läggas tUl grund för intagning.

Föreskriften om att intyget skall vara avfattat enligt fastställt formulär har karaktär av verkstäUighetsföreskrift.

Lagrådet vill på angivna skäl förorda att tredje stycket utgår. Om en bestämmelse rörande initiativtagaren anses icke kunna avvaras kan föreskrift härom meddelas i förordning. En författningsbestämmelse bör under aUa omständigheter ej avse "vem som har begärt intyget" utan "vem som har påkallat läkarundersökningen".

6§ Lagrådet:

I arbetsgruppens specialmotivering, till vilken departementschefen hänvisar, görs i anslutning tiU denna paragraf uttalanden som innebär att regeln i fjärde stycket skall kunna tUlämpas på den som bereds vård med stöd av 2 §. Regeln är emellertid uttryckligen begränsad till fall då patienten är intagen för vård på egen begäran. Den som vårdas med stöd av 2 § kan alltså inte beredas fortsatt vård vid samma klinik med stöd av 1 § på grund av vårdintyg som har utfärdats av läkare vid kliniken. Om en möjlighet till avsteg från tredje stycket anses önskvärd även i dessa konverteringsfall fordras ett tUlägg till fjärde stycket, exempelvis genom att efter orden "på egen begäran" infogas "eller med stöd av 2 §".

7§ Lagrådet:

Enligt denna paragraf kan polismyndighet i vissa faU omhänderta den som sannolikt lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Paragrafen kan tillämpas på den som

Prop. 1979/80:1 399

missbrukar alkohol eUer narkotika, men endast om det föreligger sannolika skäl för att han också lider av psykisk sjukdom. Beträffande andra missbrukare ger lagen inte polismyndigheten någon rätt atl ingripa. Av arbetsgruppens specialmotivering framgår att bestämmelserna i LOB har ansetts ge tillräckliga möjligheter i deUa hänseende. Med anledning härav må framhållas att LOB medger omhändertagande endast av den som påträffas på eller i anslutning till allmän plats. Även i fråga om den som anträffas på enskih område har polisen vissa möjligheter att ingripa som led i sin brottsbekämpande verksamhet. Dessa möjligheter täcker dock inte alla situationer då en missbrukare, som skulle kunna beredas vård enligt 2 §, utgör en omedelbar fara för annans personliga säkerhet eller eget liv. Mot bakgrund härav bör möjlighet finnas till omhändertagande genom polisen även i fråga om missbrukare. Detta skulle kunna uppnås genom att första stycket ges följande lydelse:

"Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom eller till följd av missbruk av alkohol eller narkotika är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna samt för att han är fariig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polismyndighet omhändertaga honom, om fara är i dröjsmål."

Om första stycket ändras på detta sätt bör tredje meningen i andra stycket jämkas så att det framgår att den endast gäller för fall som avses i 1 §. I fråga om missbrukare som anses böra beredas vård enligt 2 § torde nämligen någon möjlighet till förenklat vårdintyg inte vara påkallad. 1 enlighet härmed kunde meningen inledas på följande sätt: "I fall som avses i 1 § behöver vårdintyg beträffande den omhändertagne icke innehåUa annat än uttalande att sannolika skäl föreligga för att han på grund av ..."

8 och 9 §§ Lagrådet:

Beslut om vård enligt lagen kan grundas antingen på 1 § eller på 2 §. Om beslutet gmndas på 2 S gäller vissa särbestämmelser beträffande prövning av besvär och tid för utskrivning. Enligt 34 a § skall läkares beslut enligt 8 eller 9 § utformas på sådant sätt att det framgår om det grundas på 1 eller 2 §. Även den vårdintygsskrivande läkaren måste ta ställning till denna fråga, eftersom vårdintyget enligt 5 § skall ha olika innehåll beroende på vilken av de båda paragraferna som anses till-lämpUg.

En fråga som inte klart besvaras av lagtexten är om intagningsbeslut eller beslut om fortsatt vård får grundas på I § när vårdintyget hänvisar till 2 § och omvänt. Uttalanden i motiven synes tyda på att detta inte skall vara tillåtet. Prövningen enligt 8 och 9 §§ torde aUtså endast böra avse frågan om grund för intagning och fortsatt vård föreligger enligt den paragraf som vårdintyget bygger på. Härav följer att nytt

Prop. 1979/80:1 400

vårdintyg fordras för att vård skall kunna beredas med stöd av den andra paragrafen. Den angivna principen bör komma till ultryck i lagtexten.

Meningen är att frågor som rör den som har intagits med stöd av 2 8 skall handläggas särskilt skyndsamt. Sålunda föreslås i 21 § tredje stycket att psykiatriska nämnden skall pröva besvär över bl. a. läkares intagningsbeslut i sådant fall senast på fjärde dagen efter det att besvären kom in till nämnden. Mot bakgrund härav vUl lagrådet ifrågasätta om inte för dessa patienter en kortare maximitid än den föreslagna borde föreskrivas för överläkarens prövning enligt 9 §.

Av motsvarande skäl som lagrådet anför vid 16 § bör förutsättningarna för fortsatt vård av den som har intagits med stöd av 2 § uttryckas på annat sätt än genom en hänvisning till vUlkoren för beredande av vård enligt lagen.

Mot bakgrund av det nu anförda föreslår lagrådet följande ändringar i den remitterade lagtexten.

8 § första stycket bör ges följande utformning:

"överensstämmer vårdintyget med föreskrifterna i 5—7 §§ och föreligga sannolika skäl för att vård på sjukhus kan beredas med stöd av 1 § eUer, om vårdintyget har det innehåll som anges i 5 § andra stycket, med stöd av 2 §, får den som vårdintyget avser intagas på sjukhus."

9 § första och tredje styckena torde kunna ersättas av följande två
stycken:

"Beslutas enligt 8 § intagning med stöd av 1 §, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast åttonde dagen efter intagningsbeslutet pröva, om vård kan beredas patienten med stöd av 1 §. Finner överläkaren att detta är fallet, skall han besluta att patienten även i fortsättningen skaU vara intagen på sjukhuset. 1 annat fall skaU han omedelbart utskriva patienten.

Beslutas enligt 8 § intagning med stöd av 2 §, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast fjärde dagen efter intagningsbeslutet pröva, om patienten är i behov av psykiatrisk vård. Finner överläkaren att detta är faUet, skall han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset. I annat fall skall han omedelbart utskriva patienten."

9 § andra stycket blir då paragrafens tredje stycke och bör inledas med orden "Den prövning som avses i första eller andra stycket skall i stället..."

16 § Lagrådet:

Avgörande för utskrivning är enligt gällande rätt huruvida förutsättningar enligt 1 § för att bereda patienten vård föreligger eller ej. I förslaget borttas visserligen hänvisningen till 1 § men bestämmande är alltjämt om vårdförutsättningarna finns kvar.

Prop. 1979/80:1 401

Detta förfaringssätt passar i fråga om den som är inlagen enligt 1 §. Då utskrivning av missbrukare skaU prövas är det emellertid föga ändamålsenligt. Villkoren för intagning enligt 2 § avser bl. a. atl etl trängande behov av avgiftning skall föreligga. Om det gäller en missbrukare av alkohol kan det mest trängande behovet av avgiftning vara tillgodosett då den akuta förgiftningsfasen är överstånden. Måhända kvarstår alltjämt ett trängande behov av psykiatrisk vård, men enbart förekomsten härav, sedan den omedelbara avgiftningen är genomförd, utgör icke tillräcklig grund för ett kvarhållande, om det för eU kvarhållande skall fordras att intagningsrekvisiten alltjämt är uppfyllda. Av motiven synes framgå att avsikten icke är att patienten skall utskrivas så snart den akuta förgiftningen upphört. Med den utformning paragrafen erhållit enligt lagrådsremissen är detta emellertid oundvikligt. Om man vill bereda missbrukarklientelet någon vård ulöver den som kan ges under den egentliga avgiftningsfasen, ter det sig därför nödvändigt att ändra utskrivningsbestämmelserna så att det blir möjligt att kvarhålla en missbrukare beträffande vilken intagningsrekvisitet avgiftningsbehov brister. Att ge avkall på kravet på behov av psykiatrisk vård bör däremot inte komma i fråga.

Första stycket torde böra reglera endast utskrivning av patienter som intagits enligt 1 §. Första meningen bör därför med viss jämkning i övrigt inledas: "Den som beretts vård med stöd av 1 S jämlikt beslut enligt 9 § eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas från vården, om ..."

Bestämmelserna rörande utskrivning av patienter som intagits enligt 2 § torde böra samlas i ett andra stycke. Om såsom ovan anförts tyngdpunkten därvid läggs på behovet av psykiatrisk vård kan stycket ges följande lydelse:

"Den som beretts vård enligt 2 § skall utskrivas från vården när behov av psykiatrisk vård icke längre föreligger, dock senast fyra veckor från dagen för intagningsbeslutet."

18 § Lagrådet:

överiäkares skyldighet att underrätta den som enligt första stycket får ansöka om utskrivning bör icke vara beroende av att patienten själv givit till känna att han ej längre viU vårdas enligt lagen. Tredje meningen i andra stycket kan utgå, om andra meningen inledes sålunda: "Om patient som avses i 17 § andra stycket eller annan, som enligt första stycket får ansöka om utskrivning av patienten, ger till känna önskan att vården enligt denna lag skall upphöra, skall han ..."

20 3 § Lagrådet: Det i denna paragraf beskrivna anmälningsförfarandet får antas re-

Prop. 1979/80:1 402

sultera i att psykiatriska nämnden i det enskUda fallet beslutar antingen att lägga anmälningen till handlingarna eller att ta upp ett ärende avseende utskrivning eller försöksutskrivning av patienten. Ingetdera beslutet innefattar myndighetsutövning eller är enligt 22 § överklagbart. Först det avgörande som träffas i ett enligt andra stycket upptaget ärende blir överklagbart, förutsatt att avgörandet innebär att utskrivning eller utskrivning på försök icke skall ske.

21 och 22 § Lagrådet:

Om vad lagrådet föreslagit beträffande 9 § godtages bör i 21 § första stycket och 22 § första stycket orden "tredje stycket" efter "9 §" utgå.

Petrén:

överklagbara är endast beslut som är negativa för patienten, främst beslut som innebär att intagning skall ske eller utskrivning vägras. Om däremot överläkare eller psykiatrisk nämnd beslutar att ej intaga patient eller medger utskrivning finns icke någon klagomöjUghet. Med hänsyn till det yttersta ansvar som pålägges kommunen för dem som vistas i kommunen, kunde ifrågasättas om icke även vårdintresset skulle få komma tUl tals. Departementschefen säger sig i den blivande socialtjänstpropositionen skola återkomma till de närmare reglerna för kommunens yttersta ansvar. I samband därmed torde kunna avgöras om kommunen skall utrustas med klagorält i dessa sammanhang för att trygga vård vid sjukhus för den som kommunen anser behöva sådan vård.

34 § Lagrådet:

Som motiv för den i andra stycket föreslagna ändringen anförs i arbetsgruppens rapport att särskilda omröstningsregler gäller när nämndemän ingår i hovrätt och att dessa regler inte bör gälla för psykiatrisk nämnd och centrala psykiatriska nämnden. När nämndemän ingår i hovrätt tiUämpas enligt 29 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken en särskild omröstningsordning. Däremot är reglerna i 29 kap. 3 och 4 §§ om vilken mening som skall gälla desamma vare sig nämndemän ingår i domstolen eller inte. Hänvisningen i LSPV torde endast omfatta dessa regler. Rättegångsbalkens bestämmelser om omröstningsordningen, som bl. a. innebär att den yngste ledamoten skall säga sin mening först, lämpar sig inte för tillämpning i nämnderna. På grund härav är den föreslagna lagändringen överflödig och ägnad att inge en oriktig uppfattning om hänvisningens räckvidd. Lagrådet föreslår därför att ändringen i andra stycket begränsas till vad som föranleds av att nämnderna byter namn.

Prop. 1979/80:1 403

36 a §

Martenius och Petrén:

Under hänvisning lill vad vi anfört vid 23 8 LVU föreslår vi att förevarande paragraf erhåller följande lydelse:

"Har berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen, omhändertagits hos patient med stöd av 13 §, får överläkaren besluta att egendomen skall tillfalla staten. I beslutet skaU ägaren tillerkännas ersättning för egendomen med belopp motsvarande dess värde.

Anträffas egendom som anges i första stycket inom sjukhus, där patienter vårdas med stöd av denna lag, får sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset, om känd ägare tiU egendomen ej finns, besluta att denna skall tillfaUa staten.

Mot beslut om förfogande enligt första eller andra stycket får talan föras hos länsrätten genom besvär."

Sven Nyman och Knutsson:

Efter mönster av vad vi har föreslagit vid 23 § LVU föreslås att hänvisningen i första stycket tiU 1958 års lag begränsas att avse 2 § I första stycket.

Uppgiften att låta förstöra eller försälja egendom som omhändertagits enligt andra slycket torde böra ankomma på den som har omhändertagit egendomen, inte på överläkaren. Detta bör klargöras genom tiUägg av följande mening till andra stycket: "Vad som där föreskrivs om överläkaren skall i stället gälla den som omhändertagit egendomen."

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Genom den ändring som föreslås i 24 § begränsas besvärsrätten för patient som inte längre vårdas med stöd av lagen tUl en tid av tre veckor från dagen för utskrivningen. För patient som har utskrivits före ikraftträdandet bör gälla en övergångstid innan denna regel blir tillämplig. Detta kan åstadkommas genom en övergångsbestämmelse av följande lydelse:

"Utan hinder av 24 § får talan enligt 21 eller 22 § föras under tre veckor från ikraftträdandet."

Bestämmelser om utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden finns även i annan lagstiftning än LSPV, såsom 44, 45, 47 och 49 §§ lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda samt 22 och 28 §§ passlagen (1978:302). Med hänsyn härtiU synes bland övergångsbestämmelserna böra tas upp en föreskrift av följande lydelse:

"Föreskrift i lag eller annan författning om utskrivningsnämnd skall i stället gälla psykiatrisk nämnd, och föreskrift om psykiatriska nämnden skall gälla centrala psykiatriska nämnden."

Prop. 1979/80:1 404

Förslaget till lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429)

Ingressen Lagrådet:

Om såsom lagrådet föreslår även 44 och 45 §§ rättshjälpslagen ändras, bör ingressens avfattning ändras i enlighet därmed.

41 § Lagrådet:

I enlighet med den terminologi, som brukas i prop, 1978/79: 90 bör paragrafen inledas på följande sätt: "Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas i mål eller ärende ..."

Om lagrådets förslag om ändring av rubriken tiU LSPV godtas, bör i förevarande paragraf 1 den där omtalade lagen benämnas "lagen (1966: 293) om psykiatrisk vård i vissa fall m. m."

I 3 bör, om lagrådets förslag vid 8 och 9 §§ LVU godtas, "6 §" utgå.

Vidare är att märka att lagrådet vid 20 § LVU föreslagit atl besvär skall få anföras över socialnämndens alla beslut som rör placeringen av den som bereds vård enligt lagen, och inte bara sådana beslut som innebär att den unge skall flyttas från det hem där han vistas. Godtas detta förslag erfordras motsvarande ändring i reglerna om rättshjälp genom offenfiigt biträde. Lagrådet föreslår därför att i punkt 3 orden "vid talan mot beslut att enligt 11 8 samma lag flytta den unge från det hem där han vistas" byts ut mot "vid talan enligt 20 § första stycket 1 samma lag."

42 § Lagrådet:

Reglerna om rättshjälp genom offentligt biträde i rättshjälpslagen är så uppbyggda att i 41 § beskrivs de slag av mål och ärenden, i vilka denna rättshjälpsform kan komma till användning, i 42 § förutsättningarna för förordnande av biträde, i 43 § förfarandet vid förordnande av biträde och förordnande myndighet samt i 44 och 45 §§ biträdets StäUning, ersättning, befogenheter m. m.

1 paragrafen sägs enligt förslaget att offentligt biträde skall utses "för den som åtgärden avser" under vissa omständigheter. Av vad som anförts rörande detta uttryck (se bl. a. prop. 1978/79: 90 s. 116—117 och där anvisade ställen i prop. 1972: 132 samt prop. 1978/79:90 s. 121) kan slutas att därmed åsyftas den som är föremål för det frihetsberövande ingreppet, dvs. patienten i psykiatrisk vård, den psykiskt utvecklingsstörde, alkoholmissbrukaren, den för samhällsvård omhändertagne, den på vissa anstaher intagne, utiänningen, den villkorligt dömde, den på kriminalvårdsanstalt intagne, den om vars utlämning är fråga etc. Regel-

Prop. 1979/80:1 405

mässigt är det också denna person som är part i det mål eller ärende, varom är fråga. Motiveringen för denna rättshjälpsform är just att den som befinner sig i detta utsatta läge behöver stöd av en utomstående. TiU följd härav kan i ärende angående samhällsvård biträde icke förordnas för vårdnadshavaren. I praxis har i stället vårdnadshavaré som velat motsätta sig omhändertagande enligt BvL ansetts kunna få allmän rättshjälp. Offentligt biträde tillerkännes i lagen inga speciella processuella funktioner bortsett från en rätt att föranstalta om utredning enligt 45 §. Biträdet kan sålunda inle framställa några yrkanden i målet eUer ärendet och har ej heller besvärsrätt.

Att biträdet på detta sätt är knutet till den åtgärden avser och ej till den som är part i vederbörande mål eller ärende kan bli av betydelse. Enligt 18 S LSPV får vissa anhöriga till patient göra ansökan om patientens utskrivning från vård enligt LSPV. Den anhörige och ej patienten blir part i ett sådant utskrivningsärende, men det är likväl patienten och ej den anhörige (parten) som får hjälp av biträdet. På samma sätt är det i mål om omhändertagande för samhäUsvård barnet som får biträde, oavsett om barnet har partsslällning och oberoende av vilken ställning föräldrar eller annan vårdnadshavaré intar i målet.

Enligt motiven till de nu föreslagna ändringarna i rättshjälpslagen skall offentligt biträde i mål och ärenden enligt LVU kunna utses för såväl vårdnadshavaren som barnet. Tanken synes vara att uttrycket "den som åtgärden avser" i dessa mål och ärenden skall tolkas som omfattande inte bara den person som är föremål för frihetsberövande utan också dennes vårdnadshavaré. Den sålunda åsyftade utvidgade innebörden av denna term har i lagtexten endast kommit till uttryck indirekt, genom den nya föreskriften om gemensamt biträde i det föreslagna andra stycket i paragrafen.

Lagrådet vill för sin del förorda att paragrafen avfattas så att det av den direkt framgår att även vårdnadshavaren skall kunna beviljas rättshjälp genom offentligt biträde i mål enligt LVU. Därför föreslås att paragrafen med anpassning tUl den terminologi i rättshjälpslagen, som föreslagits i prop. 1978/79: 90, erhåUer följande lydelse:

"Rättshjälp genom offentligt biträde skall beviljas den som åtgärden avser och i mål eller ärende som avses i 41 § 3 även vårdnadshavaré, om det ej måste antagas att behov av biträde saknas."

Regeln om förordnande av gemensamt biträde torde böra överflyttas till 44 8 första stycket, som reglerar vem som skall förordnas till biträde. Nämnda stycke fordrar också viss omformulering med hänsyn till att offenfiigt bUräde kan förordnas även för annan än den som åtgärden avser. Stycket bör erhålla följande lydelse:

"Har den som beviljats rättshjälp enUgt 41 § själv tiU offenfiigt biträde föreslagit någon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskUda

Prop. 1979/80:1 406

skäl föranleder annat. Om både den unge och vårdnadshavaren beviljats rättshjälp i mål eller ärende som avses i 41 § 3 och ej motstridiga intressen föreligger mellan dem, förordnas gemensamt biträde."

I 45 § första stycket bör av skäl som framgår av det föregående i första meningen orden "som åtgärden avser" utbytas mot "som beviljats rättshjälpen". Andra meningen innehåller regler om en särskild form av rättshjälp. Meningen kan därför lämpUgen bilda ett eget stycke.

Vad lagrådet här föreslagit torde inte behöva föranleda någon jämkning av forumregeln i 3 § tredje stycket i avfattningen enligt prop. 1978/79: 90.

43 8 Lagrådet:

Rättshjälp genom offenfiigt biträde skall enligt 42 § beviljas, om det ej måste antas att biträde ej behövs. Vederbörande myndighet måste därför alltid pröva frågan om rättshjälp ex officio. Ansökningen tjänar närmast det syftet att underrätta myndigheten om hur den sökande själv ser på rättshjälpsbehovet och att överhuvud tillföra myndigheten material tUl belysning av rättshjälpsärendet.

Med hänsyn härtill och efter mönster av 18 a § och 39 § första stycket i den lydelse som föreslås i prop. 1978/79: 90 torde första stycket böra erhåUa följande avfattning:

"Rättshjälp genom offenfiigt biträde beviljas efter ansökan eller då annars anledning föreligger. Ansökan får göras av den som kan beviljas rättshjälp och i mål eller ärende som anges i 41 S 1 även av annan som får föra talan i målet eller ärendet."

Andra stycket torde böra inledas sålunda: "Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet.. ."

Lagrådet vill i detta sammanhang erinra om sitt uttalande i sitt protokoU den 29 november 1978 (se prop. 1978/79: 90 s. 498—500) av innebörd att statsråd ej bör tilldelas uppgiften att förordna offentligt biträde.

Fjärde stycket torde böra inledas: "Rättshjälpen utgår även när. .."

Femte stycket bör inledas: "Ansökan om rättshjälp genom offentligt biträde ges in till den myndighet som handlägger målet eller ärendet. Gäller ansökan ärende som avses i..."

Sjätte stycket bör erhålla följande lydelse:

"Myndighet som inte själv får bevilja rättshjälpen skall till behörig myndighet med eget yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av rättshjälp."

Övergångsbestämmelserna

Lagrådet;

Att 42 § skall tillämpas i sin nya lydelse vid prövningen av fråga om

Prop. 1979/80:1 407

offenfiigt biträde enligt 41 § 4 eller 5 i den äldre lydelsen behöver inte uttryckligen utsägas och stadgandet härom i 2 andra meningen bör därför utgå. Däremot bör det klargöras alt ett sådant rättshjälpsärende vid liUämpningen av de nya reglerna i 42—44 88 skall likställas med ärende enligt 41 8 3 i den nya lydelsen. På grund härav föreslås att andra meningen i punkten 2 ges följande lydelse: "Härvid tUlämpas vad som i 42—44 §§ föreskrivs om mål eller ärende som avses i 41 § 3."

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

övergångsbestämmelserna

Lagrådet:

Enligt de övergångsbestämmelser som föreslås till LVU skall förebyggande åtgärder eller omhändertagande för samhällsvård som beslutats med stöd av BvL före den 1 januari 1981 kunna bestå längst till den I juli 1981. Härtill ansluter punkten 3 i övergångsbestämmelserna till förevarande lag. Denna regel gäller emellertid endast omhändertagande för samhäUsvård. Om den unge är föremål för förebyggande åtgärder enligt BvL kan alltså domstol inte efter den 1 januari 1981 med stöd av 31 kap. 1 § i den äldre lydelsen överlämna honom till vård enligt BvL. Dessa åtgärder kan å andra sidan göra vårdåtgärder inom socialtjänsten onödiga. Domstolen kan då finna att förutsättningar saknas för överlämnande till vård med stöd av 31 kap. 1 § i den nya lydelsen. För att sådana icke önskvärda effekter skall undvikas bör punkten 3 närmare anpassas till övergångsbestämmelserna i LVU. Lagrådet föreslår att den ges följande utformning:

"Har före den 1 januari 1981 beslutats om förebyggande åtgärder eUer omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97) får, om åtgärderna eller vården består vid tiden för domen, 31 kap. 1 § i dess äldre lydelse tiUämpas till utgången av juni 1981."

Prop. 1979/80:1 408

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Bilagor till regeringsprolokollel den 28 juni 1979.

Bilaga 1 Översikt över de sociala vårdlagarna................... 1

1 Inledning....................................................................... 1

2 Allmänl förebyggande verksamhet................................ 2

3 Individuellt inriktade ålgärder....................................... 3

4 Tillsyn............................................................................ ..... 11

BUaga 2 Socialstyrelsens författningsförslag.................... ..... 13

1 Förslag lill socialtjänstlag  ............................................ ..... 13

2 Förslag till socialnämndslag  ........................................ 18

3 Förslag lill lag om ändring i föräldrabalken ................... 23

4 Förslag  lill   lag  om   ändring  i  lagen   (1962:381)   om  aUmän försäkring         26

5 Förslag till lag om upphävande av lagen (1964:450) om åtgärder

vid samhällsfarlig asocialitet......................................... .... 27

6 Förslag till lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fri
tidshemsverksamhel .................................................... .... 27

7 Förslag till barnomsorgsförordning................................ 27

Bilaga 3 Sammanställning av remissvar över socialutredningens betänkande (SOU   1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg.

Lagar och motiv............................................................. .... 29

Förkortningar..................................................................... .... 30

1 Remissinstanser............................................................ .... 31

2 Allmänna synpunkter.................................................... .... 32

3 Övergripande mål ........................................................ .... 42

4 Ramlag  ........................................................................ .... 50

5 Utbildning, forskning m.m.............................................. 58

5.1 UtbUdning................................................................ .... 58

5.2 Forskning och utveckling.......................................... 64

5.3 Socialvårdsstalistik.................................................. .... 65

6 Del kommunala ansvaret............................................... .... 65

7 Socialtjänsten - funktion och uppgifter.......................... .... 74

7.1                                                                                 Allmänna synpunkler        74

7.2                                                                                 Strukturinriktade insatser            80

7.2.1 Medverkan i samhällsplaneringen .................. 80

7.2.2 Fältverksamhet och grannskapsarbete .......... .... 94

7.2.3 Uppsökande verksamhet................................. 97

7.3                                                                                 Allmänt inriktade insalser             101

7.3.1 Information..................................................... 101

7.3.2 Barns och ungdoms omvårdnad och utveckling        105

7.3.3 Arbete och försöijning..................................... 117

7.3.4 Självständigt boende m.m............................... 118

7.3.5 Socialjour......................................................... 118

7.4                                                                                  Individuelll inriktade insatser       121

8 RäUen till bistånd ......................................................... .. 121

8.1 Allmänna synpunkter .............................................. 121

8.2 Biståndets innehåll.................................................. 123

8.3 Socialbidrag (socialhjälp)......................................... 129

9 Äldreomsorg.................................................................. . 135

9.1 Allmänna synpunkter ............................................ . 135

9.2 Förberedelser inför pensionering .......................... . 136

Prop. 1979/80:1 409

9.3 Enskilt boende .......................................... .. 136

9.4 Bosladstillägg............................................ .. 137

9.5 Allmänt om utbyggnad av servicehus..    ........ .. 137

9.6 Finansiering av servicehus........................... .. 139

9.7 Beleckningen servicehus  ............................ .. 140

9.8 Pensionärs rätt att uppbära pension.............. .. 141

9.9 Villkor för finansiering av hemhjälp och motsvarande service        142

9.10 Kontakt och gemenskap.............................. .. 142

9.11 Aktiv sysselsältning.................................... 143

9.12 Personal inom den sociala hemhjälpen............. 144

9.13 Färdtjänst och tekniska hjälpmedel ............... 144

9.14 Vård........................................................ 145

9.15 Kommunala planer för äldreomsorg................. . 147

9.16 Forskning ................................................. 148

9.17 Vård av senildementa och störande vårdlagare. 148

10                                                                     Omsorg om personer med handikapp     149

10.1 Allmänna synpunkler .................................. 149

10.2 Socialtjänstens medverkan i samhällsplanering. 149

10.3 Samverkan  .............................................. 150

10.4 Uppsökande verksamhel .............................. 151

10.5 Boende.................................................... 151

10.6 Arbete och sysselsättning............................ 152

10.7 Utbildning................................................. 154

10.8 Vårdare av handikappade............................. 154

10.9 Statliga bidrag........................................... 155

11                                                                     Principer för sociala insatser för enskilda och familjer  155

11.1 Allmänna synpunkler .................................. 156

11.2 Helhelssyn  .............................................. 159

11.3 FrivUlighet och självbestämmande................. . 159

11.4 Normalisering............................................. 162

11.5 Principer för vård utom det egna hemmet........ 162

11.6 Planering av behandling .............................. 164

12                                                                     Stöd och hjälpinsatser i hemmet          166

12.1 Slöd och hjälp i hemmel............................... . 166

12.2 Familjerådgivning  ..................................... . 169

12.3 Kontaktman  ............................................ 178

13                                                                     Vård i familjehem           184

13.1 Vård och fostran i annal enskilt hem än vårdnadshavarens . 184

13.2 Förflyltning av fosterbarn  ........................... 194

13.3 Förhandsbesked......................................... 195

13.4 Förmedlingsverksamhet................................ 196

13.5 Vård i familjehem som resurs inom socialtjänsten 197

13.5.1 Allmänna synpunkter........................... 197

13.5.2 Utbildning och ersättning m.m............... . 200

14                                                                     Institutionell vård och behandling        203

14.1 Institutioner som behandlingsresurs............... 203

14.2 Frågor om huvudmannaskap......................... 212

14.3 Insfilufionsplanering.................................... . 217

14.4 Institutioner som drivs av frivilliga organisationer   221

15 Enskilds kostnadsansvar.................................... . 225

16 Förfarandet vid återkrav ................................... . 230

17 TiUsyn........................................................... 234

Prop. 1979/80:1 410

17.1 Allmänna synpunkler på tillsynsfunktionerna  ...     234

17.2 Central tillsyn............................................     241

17.2.1 Socialdepartemenlds uppgifter ..............     241

17.2.2 Socialstyrelsens uppgifter ...................     241

17.3.............................................................. Regional tillsyn        249

18 Besvär...........................................................     254

19 Social nämnd...................................................     263

19.1 Allmänna synpunkter ..................................     263

19.2 De sociala nämnderna.................................     263

19.2.1 Socialnämnd och social distriktsnämnd  .. 263

19.2.2 Kommunens    befogenhet    att    organisera   socialtjänsten       266

19.3.............................................................. Nämndens sammansättning m. m         269

19.3.1 Val av ledamöter................................ 269

19.3.2 Expertmedverkan................................ 270

19.3.3 Innehållet i protokoll  .......................... 270

19.4.............................................................. Särskilda arbetsformer   270

19.4.1 Delegation.........................................     270

19.4.2 Ordförandebeslul.................................     272

19.5.............................................................. Vissa förvaltningsuppgifter           273

19.5.1 Egendomsförvallning m. m.....................     273

19.5.2 Rätt att göra framställningar m.m...........     274

19.6.............................................................. Om utredning vid nämnd              276

19.6.1 Inledande av utredning........................ . 276

19.6.2 Tvångsmedel m.m............................... . 279

19.6.3 Dokumentation och insyn ..................... 279

19.7 Underårigs hörande m.m............................... . 281

19.8 Förfarandet vid nämnd................................. 282

19.8.1 Tolk................................................. . 282

19.8.2 Personlig inställelse inför socialnämnd..... . 283

19.8.3 Kommunikation................................... . 283

19.8.4 Övriga frågor..................................... . 284

20 Socialtjänstens samverkan med andra verksamhetsområden .... 284

20.1 Allmänl om samverkan................................ . 284

20.1.1 Allmänna synpunkter.......................... . 284

20.1.2 Lagfäst ansvar.................................. . 286

20.1.3 Formerna för samverkan samt behov av centrala direktiv eller riktlinjer    287

20.1.4 Gränsdragningen mellan socialtjänsten och andra organ    290

20.1.5 Samarbetsorgan för skilda områden och särskilda frågor    290

20.1.6 Samarbete på olika nivåer................... . 291

20.1.7 Samarbetsorganens ansvar ................. . 292

20.1.8 Samverkan med skolan  ...................... . 292

20.1.9 Samverkan med arbelsmarknadsorganen. 294

20.1.10 Samverkan med bostadsförmedling och bostadsföretag     294

20.1.11 Samverkan med försäkringskassorna  .... 295

20.1.12..................................................... Samverkan med landstingen     295

20.1.13..................................................... Samverkan med den psykiska barn- och ungdoms
vården (PBU).................................... . 297

20.1.14..................................................... Samverkan i barnomsorgen      298

Prop. 1979/80:1 411

20.1.15 Samverkan med frivilliga organisationer 298

20.2 Föreskrifter om samverkan i enskilda ärenden.. 301

20.2.1 Allmänna synpunkter............................ 301

20.2.2 Kriminalvården.................................... 303

20.2.3 Körkortsfrågan  .................................. 306

20.2.4 Vapenlicenser .................................... 311

20.2.5 Övriga frågor...................................... 311

21 Socialregister m. m........................................... 313

21.1 Allmänt .................................................... . 313

21.2 Dokumentation och register.......................... . 313

21.3 Gallring .................................................... 315

21.4 Statistik................................................... . 326

22 Ekonomi......................................................... . 329

22.1.............................................................. Koslnader för socialtjänsten      329

22.1.1...................................................... Utredningens underlag för beräkningarna         329

22.1.2 Utredningens bedömning av kostnaderna. 329

22.1.3 Behovet av priorileringar...................... 330

22.1.4 Fördelningen av kostnader mellan stat och kommun 331

22.2.............................................................. Statsbidrag till kommunernas socialtjänst        332

22.2.1 Avvägning mellan skatteutjämningsbidrag och all-

mänt driftbidrag................................ 332

22.2.2...................................................... Utvecklingsbidrag 333

22.3 Avgifter.................................................... 337

22.4 Interkommunal ersättning  ........................... 339

23 Övriga frågor................................................... . 339

23.1.............................................................. Rätten till biträde 339

23.1.1...................................................... Obligatoriskt biträdesförordnande        339

23.1.2...................................................... Gemensaml biträde        341

23.1.3 Beslutsfunktioner ............................... 342

23.1.4 Övriga synpunkter............................... 343

23.2 Åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet............. . 344

23.3 Internalionella adopiionsfrågor....................... 344

Bilaga 3:1 Remissyttrande av statistiska centralbyrån . 346

Bilaga 3:2 Remissyllrande av nämnden för internationella adop
tionsfrågor ............................................ . 353

Bilaga 3: 3 Remissyllrande av Förbundet Adoptionscentrum 361

Bilaga 5 Utdrag ur lagrådets protokoU den 27 februari 1979 365

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979

Prop. 1979/80:1

Lagrådsremiss om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård;

beslutad den 18 december 1978.

Regeringen överlämnar för lagrådets yllrande de förslag som har uppiagils i bifogade uldrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar

GABRIEL ROMANUS

Lars Grönwall

Lagrådsremissens huvudsakliga innehåll

Ell arbele pågår med all genomgripande förändra den .sociala vårdlagstifiningen. Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag och socialhjälpslag avses bli ersatta av en ny socialtjänsllag som skall vara gemensam för hela vårdområdel. En viktig fråga i arbetet på socialtjänstreformen gäller möjligheterna all vårda den enskilde utan hans samiycke.

1 lagrädsremissen föreslås en lag med särskilda bestämmelser om värd av unga, som inle kan ges behövlig vård med egel eller föräldrarnas samiycke. Vård med stöd av lagen skall beredas den som är under 18 år, om brister i omsorgen om den unge eller hans egel beleende medför risker för hans hälsa eller utveckling. För den som behöver vård på grund av sitl beleende kan vård med slöd av lagen i vissa fall beslutas lills den unge fyller 20 är.

Vården beslutas av länsrätten efler ansökan av socialnämnden. Kan länsrättens beslut inte avvaktas, får nämnden i vissa fall besluta att omedelbart omhänderta den unge. Sådant beslut skall underställas länsrättens prövning.

Beslut om omhänderlagande eller om vård enligl lagen medför räll för socialnämnden atl beslämma hur vården skall ordnas och var den unge skail vislas under vårdtiden. Nämnden skall noga följa vården av den unge och regelbundel pröva om vård enligl lagen behöver beslå. 1 fråga om unga som bereds vård på grund av sill egel beleende skall nämnden minsl en gång i halvåret beslula om vården skall fortsätta. När vård enligt lagen inle längre behövs, skall nämnden förklara vården avslutad.

För personer över 20 års ålder skall del inle längre finnas möjlighel alt I    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 2

besluta om vård utan samtycke enligl sociallagsliftningen. I slällel föreslås alt lagen (1966:293) om beredande av sluien psykialrisk vård i vissa fall (LSPV) skall göras om lill lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM).

Enligl lagförslaget skall den som missbrukar alkohol eller narkotika kunna beredas vård oberoende av samiycke om han till följd av missbrukel är i Irängande behov av avgiftning och psykialrisk vård i samband med denna, och ulebliven vård skulle innebära allvarlig fara för hans hälsa eller liv eller för annans personliga säkerhel eller hälsa. Värd med stöd av lagen skall kunna pågå i högsl fyra veckor. Som regel skall sjukhuset meddela socialnämnden om inlagning av en missbrukare. Socialnämnden blir skyldig alt upprälla en plan för den vård som missbrukaren kan behöva efter del all sjukhusvislelsen har upphört. Den missbrukare som får vård enligl den nya regeln får räll lill särskill snabb besvärsprövning.

När del gäller psykiskl sjuka ger beslämmelserna i LPM samma möjligheler lill Ivängsingripande som LSPV.

I avvaklan på en kommande översyn av lagstiftningen föreslås vissa andra lagändringar. Beslämmelsen om ansökan som förulsällning för inlagning på sjukhus slopas. Möjlighel öppnas all bereda vård vid andra institutioner än de sjukhus som nu omfallas av lagen. Ändrade regler föreslås vidare i bl.a. de s.k. konverteringsfallen. Reglerna om uiskrivning och uiskrivning på försök får etl någol ändral innehåll.

De nuvarande uiskrivningsnämnderna får en avsevärl ökad roll i bevakningen av patienlernas rälissäkerhel. Nämnderna får därvid fler lekmanna-ledamöler. Bl. a. skall en ledamol ha särskild erfarenhel av sociala frågor. Nämnderna byter också namn till psykiatriska nämnder.

Slutligen innehåller lagrådsremissen förslag om ökad användning av offentligt bilräde i mål och ärenden om vård oberoende av samiycke bl, a. enligl den särskilda lagen för unga och enligl LPM saml förslag om vissa följdändringar i bl. a, broUsbalken.

Prop. 1979/80:1

Uldrag
SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1978-12-18

Närvarande: stalsråden Mundebo (ordförande), Wikslröm, Friggebo, Huss, Wahlberg, Enlund, Lindahl, Winlher, De Geer, Cars, Gabriel Romanus, Bondeslam

Föredragande: slalsrådd Gabriel Romanus

Lagrådsremiss om vård utan samtycke inom socialtjänst och sjukvård

1    Inledning

1.1 Bakgrund

Socialvården regleras f. n. huvudsakligen i lagen (1954:579) om nyklerhelsvård (NvL), lagen (1956: 2) om socialhjälp (ShjL) saml i barnavårdslagen (1960:97) (BvL). Av dessa innehåller NvL och BvL även regler om möjlighet atl vidta vårdåtgärder mol den enskildes vilja. Vid sidan av dessa beslämrnelser finns ännu en lag på socialvårdsområdel som medger värd ulan samiycke, nämligen lagen (1964:450) om ålgärder vid samhällsfarlig asocialild (AsocL).

Sjuk värden regleras främst genom sjukvårdslagen (1962: 242). Vid sidan av den finns pä sjukvårdens område vissa lagar med regler om i vilka fall sjukvärd får meddelas oberoende av den sjukes samtycke. Främst märks här lagen (1966:293) om beredande av sluien psykialrisk vård i vissa fall (LSPV).

Socialutredningen' lillsalles år 1968 för all göra en allmän översyn av den sociala vårdlagsliflningen. Ulredningen har i juni 1977 avlämnal sill slulbelänkande (SOU 1977: 40) Socialljänsl och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv. Belänkandel innehåller bl.a. förslag lill socialtjänstlag med regler om socialljänstens mål, det kommunala ansvarel samt rikllinjer för socialnämnds uppgifter och verksamhel. Vidare ingår förslag lill socialnämndslag med närmare regler om socialljänslens verkslällande organ.

' Ledamöter vid betänkandets avlämnande f.d, landshövdingen Thure Andersson, ordförande, förbundsordföranden Sven Ahlgren, landstingsdirektören Gillis Albinsson, byråchefen Ingemar Andersson, förbundsordföranden Bengt Blomdahl, riks-dngsledamoten Lars Henrikson, direktören Gunnar Krantz, riksdagsledamöterna Erik Larsson, Blenda Littmarck och Grethe Lundblad, hovrättsrådet Nils Mangård, förbundsordföranden Inga Sylvander och f.d, riksdagsledamolen Daniel Wiklund.

Prop. 1979/80:1 4

Härulöver föreslår ulredningen en lag med särskilda beslämrnelser om värd av underårig med regler om värd ulan samiycke i särskilda läll. Utredningen föreslår även ändringar i rällshjälpslagen (1972: 429) i syfte all vidga rälien lill offentligt biträde i mål och ärenden enligt den särskilda värdlagen, I förslagen ingår även bestämmelser om överlämnande för värd inom socialtjänsten som påföljd för broll av unga.

I fråga om de vuxna missbrukarna har socialulredningen ansell all sociallagsliftningen i fortsäliningen inle skall innehålla några besiämmelser om vård utan samiycke. Utredningen har hänvisat lill atl den psykiairiska vård som kan genomföras med slöd av LSPV ger möjlighel atl la om hand sådana alkohol- och narkolikasjuka som del också frän socialvårdens synpunkler framslår som mesl angelägel all oberoende av egel samiycke snabbi kunna ge en lids instilutionell värd och behandling. För all nå en konlinuilet i vården och en samverkan mellan socialljänslen och sjukvärden har ulredningen föreslagil all en beslämmelse om etl samrädsförfarande skall las in i LSPV.

Socialulredningens förslag lill lag med särskilda besiämmelser om vård av underårig samt till ändringar i rällshjälpslagen, LSPV och broUsbalken bör fogas lill prolokollel i della ärende som bilugu I.

En minoriiel inom ulredningen har gell sill slöd ål elt allernativl framlagt förslag lill besiämmelser om vård inom socialtjänsten oberoende av samiycke för den som genom missbruk av beroendeframkallande medel är i Irängande behov av vård.

En expertgrupp som tillsattes år 1973 för all göra en översyn av LSPV har i november 1977 lill socialslyrelsen överiämnal ell förslag lill Lag om viss psykiatrisk vård (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14). Förslaget har härefter överlämnats lill regeringen och remissbehandlats. Hår bör också nämnas all 1971 års ulredning om behandling av psykiskl avvikande i december 1977 lill juslilieminislern har överiämnal belänkandel (SOU 1977:23) Psykiskl slörda lagöverträdare. Betänkandel, som bl.a. innehåller förslag lill ändringar i LSPV, har remissbehandlals.

Genom beslul den 21 seplember 1977 tillkallade dåvarande socialministern en särskild arbetsgrupty med uppgifl all på grundval av bl. a. socialulredningens förslag och remissbehandlingen av della redovisa ell beslulsunderlag för regeringens ställningstagande i frågor om vård ulan samiycke av vuxna missbrukare av alkohol och narkotika inom socialvård och sjukvård m.m.

Arbelsgruppen har i maj 1978 avgell en rapport (Ds S 1978: 8) Vård ulan samiycke inom socialvård och sjukvård. Rapporten bör fogas lill prolokollel i della ärende som bilagu 2.

 Byråchefen Börje Langton, ordförande, medicinalrådet Hans-Gunnar Leche, l.f. byråchefen Jan Ording, avdelningsdirektören Lars-Arvid Frithiof, överläkaren Rut Johansson och överläkaren Ulla Edin.

' Deparlementsrådel Lars Grönwall, ordförande, deparlemenlsråden Nils Magnusson och Bo Svensson samt byråchefen Börje Langlon.

Prop. 1979/80:1 5

Rapporten innehåller utöver arbetsgruppens egna förslag en redovisning av gällande lagsliflning, ulredningsförslag och remissynpunkler. Jag vill därför hänvisa lill rapporlen i dessa avseenden. En särskild sammansläll-ning har gjorls av remissinsiansernas synpunkter pä socialulredningens förslag när del gäller dels värd av underåriga oberoende av samiycke i de delar som inte omfallas av arbelsgmppens rapport, dels rälien lill offenlligl bilräde i dessa fall. Sammanslällningen bör fogas lill prolokollel i detla ärende som bilagu 3.

Som en yllerligare bakgrund lill övervägandena i frågorna om vård ulan samiycke ger jag i del följande en översikl över huvudtankarna i socialutredningens förslag. Dessa kommer i alli väsentligl alt ligga till grund för ställningstagandena i den blivande propositionen om socialljänslen.

1.2 Närmare om socialutredningens förslag

Så länge som vi har hafl en socialvårdslagsliflning här i landel har bestämmelser getts för varje vårdområde för sig. Mol denna vad man skulle kunna kalla funktionella uppdelning av socialvården har svarat en nämndorganisalion med en nämnd för varje vårdområde.

Så småningom förändrades synen på socialvården. Helheissynen började lillämpas. Den innebär all en enskilds eller en grupps sociala silualion och de svårigheier han eller gruppen har skall ses i förhållande lill hela den sociala miljön. Socialarbetaren skall siräva efter alt finna en samlad lösning på den enskildes eller gmppens totala situation. Den synen på vård-och behandlingsarbetet kom i konflikt med en lagstiftning som är strikt knulen till vårdområden. Etl försia steg mot att skapa en bättre samordning togs genom lagen (1970:2%) om social centralnämnd m.m. Härigenom öppnades möjlighet för kommunema alt införa en enhetlig nämndorganisalion, dvs. en enda nämnd skulle i princip svara för socialvården i kommunema.

Socialulredningens förslag innebär en anpassning till den förändring i synen på socialvården som har inträtt. Utredningen tar bort de sista resterna av en funklionsindelad socialvård och föreslår alt en enda lag, socialtjänstlagen, skall reglera verksamheten. Genom denna lag ersätls BvL, NvL, ShjL och lagen (1976:381) om barnomsorg. Utredningen vill också avskaffa begreppet socialvård. Verksamheten skall i fortsättningen benämnas socialtjänst. Med en ökad salsning på att förebygga och ändra socialt ogynnsamma förhållanden i samhället och med en fortsatt inriklning på service ger begreppel socialvård, som för tankama närmast till mer passiva avhjälpande åtgärder för den enskilde, en alltför begränsad beskrivning av verksamheten.

Inom socialtjänsten faller även fosterbamsvården. Ulredningen har föreslagit att bestämmelsema om de barn som bereds vård och foslran i annal enskill hem än vårdnadshavarens skall tas in i föräldrabalken.

Prop. 1979/80:1

Till socialtjänstlagen ansluler ulredningens förslag om en socialnämndslag som lar upp bestämmelser om nämndorganisationen. Ulredningen föreslår en enhetlig organisation, ett förslag som ansluler till den utveckling som redan har ägl rum i kommunema. Socialnämndslagen innehåller också beslämrnelser om förfarandet vid nämnd, om lyslnadsplikl och om socialregisier.

Ulgångspunklen för ulredningens förslag när del gäller barn och ungdom har varit all socialnämndens insalser så långl möjligt skall komma lill slånd i samverkan med föräldrarna och den unge själv, om han är tillräckligt gammal. För de fall då insalser inte kan göras på frivillig väg föreslår utredningen att del i en separal lag, lagen med särskilda besiämmelser om vård av underårig, skall las in besiämmelser som ger nämnden möjlighel alt anordna vård av den som inle har fylll 18 är oberoende av samtycke,

1.2.1 Socialtjänstlagen

En ulgångspunkt för ulredningens lagförslag har varil all finna besiämmelser som ansluter till en helhelssyn inom värd- och behandlingsarbelel och som ger vida möjligheter all anpassa insatser och åtgärder till den enskildes behov. Samtidigt har del varil en viktig förulsällning all beslämmelserna skapar garanlier för alt den enskilde får del slöd och den hjälp som han behöver.

I lagens inledande besiämmelser anges målel för verksamhelen saml kommunernas ansvar för denna. Häri sägs bl. a. atl samhällels socialljänsl skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala irygghel, jämlikhel i levnadsvillkor och aktiva dellagande i samhällslivei. Verksamhelen skall bygga på respekl för människornas självbeslämmanderäll och inlegrilel och inriklas på all frigöra och ulveckla enskildas och gruppers egna resurser. Varje kommun skall svara för socialljänslen inom sitl område och ha del yllersla ansvarel för all de som vislas i kommunen får del slöd och den hjälp som de behöver.

Nu nämnda besiämmelser anger ramen för socialljänslen. Inom denna ram får kommunen anordna socialtjänsten efler egna förulsällningar och behov. Utredningen har dock funnil all vissa av socialljänstens uppgifler är så belydelsefulla all de bör anges särskill i lagen. Dessa uppgifter -bl. a. atl medverka i samhällsplaneringen, ge information om socialtjänsten i kommunen och lämna upplysningar, råd, slöd, vård saml ekonomisk och annan hjälp lill familjer och enskilda som behöver del - blir härigenom obligatoriska.

I ulredningens lagförslag anges också under vilka fömlsällningar del skall föreligga en rält för den enskilde att få stöd och hjälp från socialnämnden.

Lagen innehåller vidare bestämmelser med allmänna rikllinjer för socialtjänsten. Bestämmelserna ansluter till de uppgifter som enligl ulredningens förslag skall vara obligatoriska för kommunen. Sälunda anges

Prop. 1979/80:1 1

riktlinjer för socialnämndens medverkan i samhäUsplaneringen, dess uppsökande verksamhel, formerna för nämndens samverkan med den enskilde och med andra samhällsorgan och exempel på sociala ijänsler som bör finnas.

1 lagen anges vidare särskilt vissa kommunala ansvarsområden och kommunens uppgifter inom dessa. Sålunda ges besiämmelser om barnomsorgen, äldreomsorgen och annan särskild omsorg. Lagförslagel reglerar även vissa resurser inom socialljänslen. Bl. a. ges besiämmelser om familjehem och om andra hem för vård och boende saml om fördelningen av ansvarel för dessa mellan kommun och landstingskommun. De senare beslämmelserna innebär all del behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för kommunema inom etl landstingsområde skall tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i områdel. Behovel av hem och ansvarel för deras inräiiande och drift skall redovisas i en plan, som upprällas av landstingskommunen och kommunerna i områdel gemensaml och redovisas för länsslyrelsen.

Lagen innehåller slutligen bestämmelser om enskilds ersällningsskyldighel i vissa fall för mollagen ekonomisk eller annan hjälp, ordningen för prövning av sådana frägor saml besiämmelser om tillsyn och besvär m.m.

/ .2.2 Sociulnåmndslugen

Enligl den föreslagna socialljänsllagen skall i varje kommun finnas en socialnämnd för all fullgöra kommunens uppgifler inom socialljänslen. Närmare besiämmelser om nämnden ges i socialnämndslagen. Lagen upptar besiämmelser om nämndens sammansällning, möjlighelen lill delegalion av beslut, handläggning av ärenden, utlämnande av uppgifter om enskilds förhållanden och om socialnämnds regisler.

Belräffande socialnämnden görs 3 kap. kommunallagen (1977: 179) lill-lämplig i vid omfattning.

I fråga om handläggningen av ärenden underslryks viklen av skyndsam Ulredning, fortlöpande underrällelser lill den enskilde om de anleckningar som görs om honom saml belryggande förvaring av uppgifler och handlingar om enskilds förhållanden.

Förvallningslagens (1971:290) regler om jäv, om ombud och biträde, vägledning av pari, tolk och remiss skall vara tillämpliga i alla förekommande ärenden. I ärenden som innebär myndighetsutövning skall även gälla förvaltningslagens regler om parts räll lill insyn, kommunikation, paris räll all meddela sig munlligen, beslulsmolivering, rällelse av beslul och om ansvar.

Socialnämndslagen avses också innehålla sådana bestämmelserom sekreless pä socialljänstens område som inle regleras i den planerade nya Sekrelesslagen.

Slulligen innehåller förslagel lill socialnämndslag regler om regislerföring som alla är ägnade all så långl möjligi skydda den enskildes inlegrilel.

Prop. 1979/80:1 8

Bl.a. föreslås här all anleckningar och andra uppgifter i personakl som tillhör socialnämnds personregisler skall gallras ul viss lid efler del sisla anieckningen i aklen gjordes.

1.3 Lagrädsremissen

Lagsliflning om vård ulan samiycke släller särskilt höga krav på rälissäkerhel och pä reglernas lekniska ulformning. Jag anser del därför angelägel all de förslag lill ny lagstiftning i frågorna om vård ulan samiycke som har utarbetats nu granskas av lagrådel innan propositionen om den nya sociallagstiftningen föreläggs riksdagen.

2    Allmän motivering

2.1 Vården av unga

2.1.1. Inledning

Som framgår av vad jag har sagl lidigare innebär socialulredningens förslag all de nuvarande Ire vårdlagarna skall ersällas av en lagstiftning som blir gemensam för de tidigare skilda vårdområdena. Någon motsvarighet lill hiUillsvarande BvL kommer därmed inle alt finnas i framliden. Förslagel är elt av flera ullryck för den helhelssyn som kommer atl vara gmndläggande för den framlida socialljänslen. I den föreslagna socialtjänstlagen, som i slor utsträckning får karakiären av ramlag, underslryks bl.a, all verksamhelen inom socialljänslen skall bygga pä respekl för människomas självbeslämmanderält och inlegrilel. Som en följd av detla anges all socialnämndens insalser för den enskilde skall ulformas och genomföras tillsammans med honom. Socialljänsllagen innehåller i molsals lill bl.a. NvL och BvL inga besiämmelser om ivångsvård av den enskilde. De möjligheler lill vård ulan den enskildes samiycke inom socialljänslen som ulredningen anser alt man måsle ha även i framliden, nämligen när del gäller barn och ungdom, föreslås bli reglerade i en särskild lag - lagen med särskilda bestämmelser om värd av underårig (LVU).

Somjag återkommer lill i avsniu 2.2 delar jag socialutredningens uppfaUning atl den nya socialljänsllagsliftningen inle bör ge möjlighel lill värd Ulan samiycke när det gäller vuxna vårdbehövande. I fråga om barn och ungdom råder del dock inga delade meningar om all samhällel inle kan frånhända sig rätlen all ingripa lill de ungas skydd, om nödvändigl med tvång. Socialulredningen föreslår all beslul om sådan vård skall fallas av länsräll efler ansökan av socialnämnden. Jag ansluler mig i likhel med de allra flesla remissinslanserna lill denna konslmklion som skiljer sig från BvL:s. där beslut i försia instans fallas av nämnden själv. Jag återkommer i del följande närmare lill förulsäliningarna för vård ulan samiycke av barn

Prop. 1979/80:1

och ungdom liksom lill reglerna om förfarandel nfi. m. Med frivillighet och medbestämmande som utgångspunkter för den nya sociallagsliftningen är del enligl min mening nalurligt all meddela de nödvändiga Ivångsbesläm-melserna i en särskild lag vid sidan av den cenirala ramlag som skall vara gemensam för olika vårdområden. Jag ansluler mig följakfiigen lill socialulredningens förslag i delta hänseende. I den proposition om socialljänslen som enligl vad jag senare kommer all föreslå skall föreläggas riksdagen kommer slällning all las lill den framlida sociallagsliflningens utformning i övrigl.

2.1.2 Logens grunder

Enligl BvL är bamavårdsnämnden skyldig alt vidla förebyggande ålgärder eller omhänderla den unge för samhällsvård om del föreligger sådana förhållanden i fråga om den unges hemförhållanden eller hans egel beleende som anges i 25§ (se avsnill 2.1.3). Denna skyldighel all ingripa är ovillkorlig. Nämnden skall vidla ålgärder med slöd av lagen vare sig föräldrarna samlycker lill dessa eller inle. Är omsländighelerna sådana alt barnel bör las om hand för samhällsvård, skall nämnden beslula om detla oberoende av om föräldrarna samlycker lill en placering uianför hemmet eller inle.

I socialulredningens förslag har ulgångspunklen för lagsliftningen varit någol annorlunda. Liksom när del gäller vuxna vårdbehövande skall i vården av barn och ungdom socialljänslens insalser så långl möjligt ges i frivilliga former och i samarbele med den unge och hans föräldrar.

Samhällel har emellertid ell särskill ansvar för barn och ungdom. LVU avser därför all ge samhällel möjlighet all ge barn och ungdom den Irygghel som ligger i all de alllid kan få den vård och behandling som de behöver. LVU kompleUerar socialljänsllagen i silualioner då de frivilliga insalser som kan ges med slöd av socialljänsllagen är otillräckliga. LVU skall med andra ord tillämpas försl när del har visal sig all del inle gär alt få samiycke lill den vård som är nödvändig för den unge.

Del hell övervägande antalet remissinsianser som har yllral sig över ulredningens förslag har tillslyrkl den ulformning av lagen som ulredningen har föreslagil eller lämnal denna ulan erinran. Hil hör bl.a. fierlalel kommuner, socialslyrelsen, kammarrällen i Sundsvall, fierlalel länsstyrelser, Kommunförbundel, Landslingsförbundel, LO och TCO.

Några remissinsianser, däribland JO, har pekal på att den av socialutredningen valda metodiken leder till atl nämndens möjligheler all på längre sikl planera för barnels vård kan komma all begränsas. Samlycker föräldrarna lill de åtgärder som nämnden föreslår, kan således barnel inle ges vård med stöd av LVU. Nämnden kan därmed inte ulöva den befogenhel atl bestämma över barnet och dess förhållanden som man hade hafl om barnet hade varil omhändertaget. Det finns en risk för all föräldrarna lar tillbaka sitl samiycke också när den vård man tidigare har enats om är mycket angelägen.

Prop. 1979/80:1 l«

Enligt min mening mäsle del finnas bestämmelser som skyddar bainei från godtyckliga och för barnet skadliga avbrott i vården. Del är också viktigi all nämnden ges sådana befogenheter alt den vid behov kan hindra slörande ingrepp i vården, Della bör emellertid vara möjligi all uppnä lUan all man frångår den syslemalik som inredningen har föreslagil.

Socialutredningens förslag innebär att en ovillkorlig fömlsätlning för lagens tillämpning är all samtycke lill vården inte har kunnat nås. Det finns emellertid enligt min mening silualioner då värd med slöd av LVU bör kimna komma i fråga, även om föräldrarna då vården aktualiseras formellt samtycker lill denna. Man kan således inle bortse frän att omsländighelerna ibland kan vara sådana atl det mäste antagas alt elt lämnat samtycke inte är allvarligt menat och då del kan befaras alt föräldrarna redan kort tid efter del alt samiycke har lämnats kommer atl vilja la barnet tillbaka frän del hem där nämnden länker värda bamel. Jag vill vidare ifrågasätta om barnets rätl till Irygghel och omvårdnad alltid tillräckligt kan tillgodoses när efter upptäckten av en svår barnmisshandel värdens utformning och besländ blir beroende av ell medgivande som föräldrama har känt sig tvingade atl lämna i en pressad situation. Elt annat exempel är risken för att föräldrar som gravi missbrukar alkohol eller narkotika och i dt skede kan vara villiga all medverka lill all nödvändig vård ulom hemmel kommer till slånd en kort lid därefter begär tillbaka barnel eller på annal säll griper in i vårdens utformning till skada för barnel. Man måsle också förulse all ungdomar som har begåtl broll eller är missbrukare och därför behöver vård kan vilja samtycka lill vården faslän de redan från början har tänkt undandra sig vården senare.

De anförda exemplen visar enligl min mening atl del är nödvändigt all lagsliftningen ges en sädan ulformning all den unge kan tillförsäkras en obrulen vård under den lid som nämnden finner behövlig. Somjag kommer all beröra närmare i del följande öppnar lagen visserligen möjlighel all omedelbarl la barnel om hand för vård, om fömtsållningar för törlsatt vård pä frivillig grund inte längre föreligger. Omsländighelerna kan emellertid vara sådana all nämnden inle hinner vidla en sådan ålgärd i lid för all hindra ell skadligt avbrott i vården.

Jag vill emellertid samlidigl framhålla all man inom socialljänslen i försia hand skall söka ge barnel irygghel och omvårdnad genom slöd- och hjälpälgärder i hemmel. Även i silualioner då barnel måsle beredas en lids vård i annal enskill hem eller i inslilution är ju avsikten som regel alt barnet så snarl förulsällningar för del föreligger skall ålerknyia gemenskapen med föräldrarna. Föräldrarna bör så långl möjligi få vara med och beslula om insalsernas arl och vårdens ulformning. Del ligger ell stort värde i all föräldrarna, även när barnel ges vård uianför del egna hemmel, tillsammans med nämnden får behålla ansvarel för barnel. Man kan enligl min mening inle bortse från de negativa verkningar dl beslul om vård med slöd av LVU kan få i situationer där del är föräldrarnas uppriktiga mening

Prop. 1979/80:1 ' ■

att pä allt sätl medverka till en nödvändig förändring av barnels förhållanden.

Kan del emellertid anlas atl föräldrarna eller i förekommande fall den unge själv inte kommer att vilja medverka lill vården under den tid som nämnden bedömer nödvändig, bör nämnden i vissa fall kunna ansöka hos länsrätten om vård med slöd av LVU. även om del finns elt formellt samtycke lill vården när denna aklualiseras. Som en förutsätlning för lagens tillämpning bör gälla atl del kan anlas all behövlig vård ej kan ges pä frivillig väg.

2.1.3 Föruisätlitingar för vård

Barnavårdsnämnden är enligl nuvarande regler skyldig atl vidta förebyggande ätgärder eller beslula om samhällsvård under förutsättningar som anges i 25 S BvL, Dessa är uppdelade på två huvudfall. Beslämmelserna i 25 § a) avser således brisier i barnels hemförhållanden, Ålgärder skall vidlas om nägon som inle har fylll 18 är misshandlas i hemmel eller annars där behandlas på sådanl säll atl hans kroppsliga eller själsliga hälsa ulsälls för fara. 1 25 § a) anges även den silualionen atl barnels utveckling äventyras på grund av föräldrarnas olämplighel som fostrare eller brislande förmåga alt fostra barnel.

I 25 § b) behandlas förhållanden som gäller den unges eget beleende. Där anges som grund för ålgärder atl någon som inte har fylll 20 år på grund av broilslig gärning, sedeslösl levnadssäli, underlålenhei atl försörja sig ärligt, missbruk av beroendeframkallande medel eller av annan jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrältaförande åtgärder frän samhällels sida.

För den som har fylll 18 år och begålt broilslig gärning ges i 25 § andra slyckel en i viss mån avvikande reglering. Denna har kommil lill för all undvika att genom en generell regel föra lagöverträdare i åldrarna över 18 år in under BvL:s regler. 1 andra slyckel anges sålunda all broilslig gärning inle får ulgöra grund för ingripande med stöd av BvL, om inte den unges livsföring i övrigl ulgör lillräcklig anledning därtill eller sådanl ingripande med hänsyn till pågående behandling enligl BvL eller av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrältaförande.

Socialutredningen har pä molsvarande säll föreslagil alt underårig som inte kan ges behövlig vård på annat säu skall kunna beredas vård med stöd av LVU i Ivå fall. Dels om brisier i omsorgen om den underårige eller annal förhållande i hemmel medför fara för hans hälsa eller utveckling (punkt I). Dels om den underårige ulsäller sig för allvarlig fara i sådanl hänseende genom missbruk av beroendeframkallande medel, broilslig verksamhet eller annat därmed jämförbarl beleende (punkt 2).

Enligl socialulredningens förslag skall socialnämnden ägna särskild uppmärksamhet ål barns och ungdoms uppväxtförhållanden. Nämnden skall genom förebyggande insatser och genom ett rikl ulbud av individuella

Prop. 1979/80:1

i;

stöd- och hjälpinsalser pä allt sätt medverka till att de unga bereds irygga uppväxtförhällaudeii och gyniisamnia levnadsbetingelser i öviigt. Som ulredningen påpekar är del en viklig förutsätlning för allt behandlingsarbete alt finna sädana former för samhällets insatser atl man kan nä en förtroendefull samverkan med den man vill hjälpa.

En utveckling av de långsiktigt förebyggande insalserna och uppsökande verksamhel bör tillsammans med ett vidgat ulbud av sociala ijänsler leda lill all behovet av insatser mot den enskildes vilja på sikl minskar, Somjag har antytt tidigare är del ända uppenbart atl det inte helt går att undvika situationer då den imge behöver omedelbar hjälp av socialtjänsten men föräldrarnas eller den unges medverkan inle slår all få. Samhällel måsle därför i framliden liksom nu i vissa situationer kunna vidta ätgärder lill skydd för den unge.

Syftel med beslämmelserna i 25 § b) BvL är alt lillgodose den unges behov av vård men också alt förhindra för samhällel skadliga beteenden. 1 likhel med nära nog alla remissinsianser som har ullalal sig i frågan ansluler jag mig till socialutredningens uppfaUning all insalser inom socialljänslen mol den enskildes vilja enbart skall ha sin grund i etl behov av vård. Som bl. a. kammarrällen i Göteborg har framhållil i sill remissyllrande får del inle vara en angelägenhel för socialtjänsten att tillgodose sam-hällsskyddet.

RäUen alt vidta vårdinsatser mot den enskildes vilja är nära förbunden med förälders vårdnadsrätt som den har utformats i föräldrabalken. I denna ligger inbyggd en rätl för barnel lill trygga förhållanden. Samhällets barnavårdande organ har jämle föräldrarna ell ansvar för all barn och ungdom får god vård och omvårdnad. Barnel kan på gmnd av brisier i omsorgen från föräldramas sida ulsällas för fara till hälsa eller uiveckling. Många unga får också under uppväxttiden svårigheier som inle kan be-mäslras med bislånd enbarl från föräldrarnas sida. Samhällel skall i sådana fall erbjuda sin medverkan för all undanröja vad som kan ävenlyra den unges hälsa eller uiveckling. Ofta finns del förulsältningar all ge den unge den behövliga vården i samförslånd med föräldrama och den unge själv. 1 andra fall måsle samhällel ges möjlighel all gå in vid sidan av föräldrarna och med sådana befogenheler all en uiveckling som är ogynnsam för den unge kan förhindras. Behöver den unge samhällels bistånd, bör det alltså finnas möjlighet all bereda honom vård, även om samiycke lill vården inle går atl få. Samhället måsle kunna vidla ålgärder till skydd för den unge, om brister i omsorgen eller annat förhållande i hemmel medför fara för barnels hälsa eller uiveckling.

Samhällel måsle också ha ell ansvar för all den unge inle skadas genom sitl egel beleende. Den unges bristande mognad kan i förening med en social missanpassning leda lill atl han skadas till sin hälsa eller sin utveckling. Också i sådana fall bör det vara en skyldighel för samhällel all vidla behövliga ålgärder till skydd för den unge. Jag anser således i likhet med

Prop. 1979/80:1 13

socialulredningen all om den unge genom missbruk av beroendeframkallande medel, broilslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende ulsäller sig för allvarlig fara till hälsa eller utveckling, så bör samhället kunna bereda honom vård även om det inle finns samiycke lill vården.

Remissinslanserna har i allmänhet inle haft någol all erinra mot det säll varpå socialulredningen har beskrivit gmndeina för samhällets insalser.

Några länsslyrelser är dock kriliska lill ulredningens förslag alt del skall föreligga ullvarlig fara för den unges hälsa eller utveckling för värd med stöd av I S första stycket 2. Man menar bl, a, att samhället måsle kuima ingripa på ell lidigl sladium mot ungdom som visar tendenser all skada sig genom sill beleende, dvs. redan dä fara föreligger för den unges hälsa eller uiveckling.

Alt värd med stöd av LVU skall kimna konmui i fiåga vid bl, a. missbmk av beroendeframkallande medel fär enligt min mening inie innebära atl varje missbruk skall kunna utgöra grund för lagens tillämpning. Del är först när missbruket blir elt påtagligt hot mot den unges hälsa eller lUveckling. som samhällel skall kunna vidla vårdålgärder utan samtycke. Inte heller behöver varje broilslig gärning påkalla vårdinsatser med slöd av LVU. Blir det å andra sidan fråga om upprepad brotlslighel eller ett myckel allvarligt brotl är del lydligl att samhället mäste kunna gripa in även mot föräldrarnas och den unges vilja.

Jag anser det vikligl atl den här angivna begränsningen Iramgär redan av lagen. En lillfredsslällande avgränsning nås om man som socialulredningen har föreslagil gör beslämmelsen lillämplig endasi i de fall del föreligger en ullvurlig fara för den unges hälsa eller uiveckling. En sådan begränsning av lagens tillämpningsområde får dock inle leda lill all socialnämnden över huvud laget vidtar ålgärder försl i elt sent skede. Det är samhällets uppgift att bislå den unge så snart han behöver stöd och hjälp. Detla torde näslan alltid vara fallet om den unge har börjat missbruka alkohol, narkolika e.d. eller han har begäti broll som inle är renl bagatellarlat. Samhällel bor emellertid kunna vidla vårdålgärder utan hans samiycke bara när del föreligger en allvariig fara för den unges hälsa eller utveckling.

Jag återkommer i specialmoliveringen med yllerligare synpunkler pä grunderna för ingripande.

SammanfaUningsvis vill jag framhålla all del övergripande syftet med lagen är atl till skydd för den unge tillförsäkra honom den nödvändiga vården, även i silualioner där samiycke lill vården inle föreligger. Bestämmelsernas syfte är all ge samhällels barnavårdande organ möjlighet och skyldighet all dels bilräda eller lillfälligl ersälla föräldrar vars vårdinsalser är otillräckliga (I S första styckel 1), dels bistå den unge i fall där han genom sitt beleende ulsäller sig för fara lill sin hälsa eller utveckling (I iJ försia slyckel 2). Jag ansluler mig således liksom socialulredningen och remissinslanserna till den nuvarande syslemaliken atl hänföra grunderna lill brister i omsorgen om den unge och den unges egel beleende.

Prop. 1979/80:1 14

2.1.4 Åldersgränser

BvL har i princip två åldersgränser när det gäller ingripanden. 1 25 S a) -fallen gäller 18 år som övre gräns. 25 S b) - fallen avser dem som inte har fylll 20 år. Tidigare beslutad samhällsvård skall upphöra senasl när den unge har fyllt 18 år. Men om den unge har omhändertagits med stöd av 25 § b) efter del han har fyllt 15 år, skall samhällsvården upphöra senast ire är efler omhändertagandet. Det innebär all vården i dessa fall kan pågå i längsla fall tills den imge fyller 23 år.

Socialutredningen har föreslagit atl en enda åldersgräns, 18 år, skall gälla för lagens tillämpning. Bestämmelserna om vårdåtgärder med stöd av lagen beträffande bam och ungdom har enligt utredningen elt starkt samband med reglerna orn omyndighet och vårdnad. Utredningen har bl, a. av delta skäl ansell det följdriktigt all möjligheterna lill åtgärder med stöd av lagen begränsas av de regler om vårdnad och omyndighet som gäller enligt föräldrabalken. Ulredningens förslag innebär bl, a. atl vård som har beslutals och påbörjats innan den unge fyller 18 är skall upphöra senast då den unge når denna ålder.

När det gäller beslut om vård som grundas på brister i omsorgen om den unge finns det givetvis inte skäl atl förorda en längre värdlid än den som i dag kan komma i fräga enligl BvL. Del skulle inle vara förenligl med grunderna för värden alt låla denna bestå även efter del alt den unge har uppnatt myndig ålder och säledes inte längre slår under föräldramas vårdnad.

När del däremot gäller situationer då vården har beslulats med anledning av den unges eget beteende har remissopinionen varil övervägande krilisk till ulredningens förslag. Man har inte ansell det acceplabell all en behandling som har beslulats och måhända framgångsrikt påbörjats skall avbrytas den dag dä den unge fyller 18 år, om han då vägrar medverka i värden.

Den arbetsgrupp inom kanslihusei som tillkallades av min företrädare lör att redovisa ett beslutsunderlag i frågorna om vård utan samtycke inom socialvård och sjukvärd har hafl sill uppdrag begränsal till vuxna missbrukare. Arbetsgruppen föreslår emellertid under hänvisning till det samband som ulformningen av vården av unga har med vården av andra missbrukargrupper alt vård som har beslulats med slöd av LVU på grund av den unges eget beteende skall få fortsätta även om åldersgränsen 18 år överskrids.

Jag kan i allt väsentligt dela den kritik som har rikiais mot socialutredningens förslag i denna del. Visserligen kan på principiella grunder hävdas att värd med slöd av lagen inle i någol fall bör kunna pågå efler del den unge har fyllt 18 år. En regel med sådant innehåll skulle dock kunna medföra allvarlig skada för den unge i silualioner då forlsall vård är nödvändig, men där den unge bl.a. beroende pä sin ungdom inte är motiverad för insalser i frivilliga lörmei. Regeln kan också komma all leda

Prop. 1979/80:1 15

lill all socialnämnden underlåler alt ansöka om vård med stöd av lagen belräffande unga som snarl skall fylla 18 år. Möjlighdema atl ge unga lagöverträdare en adekval vård kan därmed allvariigl begränsas. Starka skäl talar därför enligl min mening för atl vård som har beslutals och inlells innan den unge har fylll 18 år skall kunna slutföras.

När del gäller frågan om vård också skall kunna besluias belräffande den som har fylll 18 år har älskilliga remissinsianser utlalal oro för atl utredningens förslag kan komma all få allvarliga konsekvenser för de unga missbrukare och lagöverträdare som nu kan beredas vård med stöd av BvL. Remissinslanserna har framhållit all ulredningens förslag kan komma all leda till en överströmning från socialvården lill kriminalvården och den slulna psykiairiska vården. Och man har påpekat atl den vård som kan ges inom kriminalvård och sjukvård ofla är sämre lämpad alt åstadkomma en social rehabilitering av unga som mognar sent än de vård- och behandlings-möjligheler som finns all lillgå inom socialtjänsten.

Den lidigare nämnda arbelsgruppen har i sin rapport ansell all del finns anledning all tillåta atl vård enligl LVU inleds även efler 18 års älder. En förulsällning bör då enligl arbelsgruppen vara all vård inom socialljänslen är klarl överlägsen den som kan ges på annal håll, alliså den psykiairiska värden eller kriminalvården. Arbelsgruppen menar dock all del inle bör komma i fråga all låla vården pågå med slöd av LVU längre än lills den unge har fyllt 20 år.

Som remissinslanserna har visat på måsle frågan om möjlighelerna till vård utan samtycke inom socialtjänsten efter 18 års ålder ses mot bakgrund av de allernaliva vårdmöjligheler som finns. I fråga om vården av de vuxna missbrukarna vill jag hänvisa lill vad som anförs i avsnill 2.2. Genom ändringar i den psykiairiska ivångslagsliftningen skapas särskilda former för alt omhänderta den som missbrukar alkohol eller narkotika för avgiftning. Tvångsvården skall ha korl varaklighel och följas av rehabililerande och slödjande insalser inom socialtjänsten i frivilliga former. De bestämmelser som föresläs för vården av företrädesvis vu.xna missbrukare är enligl min mening oftast mindre lämpliga för unga missbrukare i åldrarna 18-20 år. Missbrukel hos dessa ungdomar har inle sällan sin grund i brislande social anpassning i förening med en försenad mognad. Ofta är del svårl all på kort tid motivera dessa ungdomar för forlsall vård i frivilliga former, I slällel kan en längre lids placering med inlensiva slöd- och hjälpinsatser behövas. De resurser som finns att lillgå inom barn- och ungdomsvården är anpassade lill de ungas särskilda behov och kan därför ofta på ell bätlre säll medverka lill en social rehabililering.

Även de unga lagöverträdarna har ofla slorl behov av insalser inom barn- och ungdomsvården. En ulbyggnad av samhällels sociaUjänsl bör kunna bidra lill alt dessa unga i ökande ulslräckning kan ges slöd och hjälp i frivilliga former. Men även här kan förhåUandena vara sådana alt en försenad mognad och en bristande motivation för insatser i frivilliga former nödvändiggör vård även utan den unges eget samtycke.

Prop. 1979/80:1 16

Visserligen kan del hävdas att de resuiser som finns all tillgå inom kiiminalvården är tillräckliga föi' atl tillgodose även dessa ungas behov av vård. Ett omhänderlagande inom kriminalvärden innebär ju inle heller nägon begränsning av socialtjänstens ansvar. Här måste emellertid flera faktorer beaklas.

Kriminalvård i frihel genom skyddslillsyn ger inle förutsätlningar för all genomföra en iindamålsenlig vård mol den unges egen vilja. Del lorde således i dag endasi i begränsad omfattning vara möjligt atl förena en sådan påföljd med föreskrifter lör den dömde atl underkasla sig insalser inom socialvården.

När det gäller frihetsberövande påföljder som fängelse eller ungdoms-fängelse vet man genom en omfaltande behandlingslörskning att placering av en lagöverträdare i fängelse eller annan liknande inslilution ger små möjligheter lill resocialisering. Det tycks också ha mindre betydelse vilken form av anstallsvård man väljer och vilka behandlingsmeloder som prövas inom anstalterna. Det sagda torde i viss mån gälla även tvångsomhänderlagande inom socialtjänsten. Insatserna inom socialljänslen är dock såväl till sitl innehåll som lill sin utformning anpassade för all kunna tillgodose behoven hos de unga som till följd av en försenad mognadsulveckling eller av andra skäl har behov av slödjande och hjälpande insalser. Socialljänslen kan genom de vårdlider som tillämpas där och genom anslutande insatser i frivilliga former vara bätlre ägnad all medverka lill en social rehabililering av unga som allijäml befinner sig i uiveckling. Della gäller givelvis inle minsl närderas behov av värd är slorl. Härtill kommer också all elt fängelsestraff många gånger för den unge kan upplevas som så belastande atl det försvårar en forlsall rehabililering.

Vad jag har sagt nu lalar för all del bör finnas en möjlighel alt beslula om vård ulan samiycke inom socialljänslen också belräffande den som är över 18 år. Vård med slöd av LVU bör således kunna beredas även den som har fylll 18 år, om sådan värd med hänsyn lill den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan vård. Jag delar arbetsgruppens uppfaUning all vård ulan samiycke inle bör kunna besluias sedan den unge har fylll 20 år. Jag älerkommer senare lill frågan om del bör vara möjligi atl låta vård som har beslutats med stöd av LVU före 20-årsdagen forlsalla även en lid därefter.

Jag finner inte anledning atl föreslå nägon direkl molsvarighel lill bestämmelsen i 25 S andra slyckel BvL som inskränker möjlighelerna all omhänderla den som efter fyllda 18 år har gjorl sig skyldig till brottslig gärning. Kravel för all lillämpa LVU på den som är över 18 år bör somjag nämnde nyss vara all vård inom socialljänslen är uppenbart lämpligare än annan vård. Della innebär för denna ålderskategori all på samma säu som nu särskilda omsländigheier måsle föreligga för all lagen skall tillämpas vid brottslig gärning. Det är alltså inte meningen all vård inom socialljänslen med slöd av LVU skall ges en vidare tillämpning vid broilslig gärning än vad BvL har i dag.

Prop. 1979/80:1

17

Som en följd av mina överväganden belräffande åldersgränserna föresliir
jag all den särskilda lagen skall benämnas lagen med särskilda beslämrnel
ser om värd av unga (LVU). ,   ,     ■ ■      ..

Jag vill till sisl påminna om all päföljdssysiemet f.n. iir föremiil löi' överväganden på grundval av bl.a. ungdomsfängelseutredningens förslag. De förändringar av sociallagsliftningen som evenluelll kan aktualiseras med anledning av del pågående arbelel inom kriminalvårdsomrädel lår tas upp till behandling i det sammanhängd. Vissa ändringar i broUsbalken (BrB) som föranleds av de nu föreslagna bestämmelserna om värd av unga och av vuxna behandlas i avsnill 2.5,

2.1.5 Insatsernas art

Föreligger sådana förhållanden som anges i 25 S BvL, skall barnavårdsnämnden enligt 26 § BvL såvill möjligt söka åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande åtgärder. De förebyggande ålgärder som avses är hjälpåtgärder som innefatlar råd och slöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden saml övervakning. Del grundläggande synsättet är all mindre ingripande ålgärd skall prövas försl.

Enligl socialulredningens förslag skall förebyggande ålgärder i fortsättningen inle kunna beslutas mol den enskildes vilja. 1 ill detla förslag har de allra flesla remissinslanserna ansluiii sig, även om del har funnits delade meningar särskill i fråga om möjlighelerna all anordna övervakning.

För de hjälpålgärder som i BvL kallas rad och slöd gäller som sagis lidigare samma förulsällningar som för omhänderlagande för samhällsvård. Som socialulredningen framhåller har nämndens befogenhet all i vissa silualioner gripa in och ge föräldrarna och den unge råd och stöd i en svår silualion lidigare varil ell vikligl inslag i barn- och ungdomsvärden. Med en förändrad inriklning av verksamhelen mol samförslånd och frivillighei har emellertid behovel av atl i lag ange förulsältningar för sädana hjälpålgärder blivil allt mindre. Enligl min mening bör del stödjande och rådgivande arbelel ingå som ell naluriigl led i del sociala arbetet. Verksamhelen bör slå öppen för alla. Del finns inle längre anledning all avgränsa verksamhelen genom atl knyta den lill särskilda i lag angivna förulsältningar. Råd och slöd bör sålunda enligl min mening ges inom ramen för den frivilliga verksamhel som nämnden skall bedriva enligl socialljänsllagen.

Redan vid liden för BvL: s lillkomsl uttalades tvekan om del fanns behov av all behållaförmaning och vurning som särskilda inslilui bland de i lagen angivna förebyggande ålgärderna. Under den lid som BvL har varil i kraft har denna Ivekan försiärkls. Förmaning och varning har fåll allt mindre uirymme inom socialvården. Medan del år 1970 var omkring 1400 barn som fick förebyggande ålgärder i form av förmaning och varning, förekom år 1976 sådana ålgärder endasi belräffande 90 barn. Jag anser all behövliga påpekanden kan ges inom den slödjande och rådgivande verksamhel som 2    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 18

skall ingå som ell viktigt led i socialtjänsten. Som har framhållits av nära nog alla remissinsianser som har yttrat sig i frågan behövs det inte längre nägon formell beslutsordning för atl meddela förmaning och varning. Instituten bör därför utgä ur lagsliftningen.

Ulredningens förslag all upphäva övervukningsinsiiiuiei har bilrälls eller lämnals ulan erinran av bl.a. socialslyrelsen, kammarrällen i Göleborg, fiertalet länsslyrelser. Kommunförbundet, Landstingsförbundet, LO. TCO och SACO/SR. Man framhåller bl.a. atl övervakning inle hör hemma i en social verksamhet som präglas av förtroendefull samverkan.

Nägra remissinsianser har emellertid framhållil all i möjlighelerna lill en differentiering av ålgärderna ligger en rättstrygghd som är lill gagn för såväl föräldrarna som barnel. Om ålgärdssyslemet begränsas finns det enligl dessa inslanser en risk för all mer ingripande ålgärder än som i och för sig hade varit påkallade måsle vidlas i avsaknad av mindre ingripande alternativ. Sådana synpunkter framförs av bl. a. kammarrällen i Sundsvall. Även JO släller sig frågande lill om alla möjligheler all vidla ålgärder till skydd för barnet bör ulgå i fall då föräldrarnas samtycke inte redan från början kan erhållas och fulla skäl för vård med slöd av LVU inle föreligger. Några remissinsianser framhåller all förslagel kan komma all leda lill all alli fier unga i avsaknad av möjligheter lill övervakning inom socialljänslen i slällel kommer all ådömas påföljder som medger tillsyn inom kriminalvärden. Sådana synpunkler anförs av bl.a. riksåklagaren och kriminalvårdsslyrelsen, som i övrigl ansluler sig till uppfallningen atl del från socialvårdens synpunkl är mesl följdrikligl all ersälla övervakningsinsiiiu-lel med frivilligi konlaklmannaskap.

Enligl BvL skall den som har ulsells lill övervakare fortlöpande följa den unges utveckling och uppmärksamma hans levnadsförhållanden och söka befordra vad som kan vara till gagn för honom. Övervakaren bör vidare enligt kungörelsen (1960: 593) om övervakning enligt BvL lämna råd, hjälp och vägledning och sträva efter att söka bygga upp en förtroendefull kontakt. Övervakaren har emellertid inte några särskilda befogenheter för del fall vårdnadshavaren motsätter sig hembesök eller på annat sätt vägrar alt medverka till övervakningen. I sådana fall kan övervakaren endast genom en anmälan till nämnden aktualisera frågan om en mer ingripande åtgärd än övervakning.

Socialutredningen har i förslagel till socialtjänstlag bland allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet föreslagit en bestämmelse enligt vilken socialnämnden med den enskildes samtycke skall kunna ulse särskild person (eller familj) med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmasle i personliga angelägenheter. Jag ansluter mig för egen del till detta förslag om all ulse en konlaklperson i frivilliga former. Jag återkommer närmare lill förslaget i den blivande propositionen om socialtjänsten. Del finns emellertid anledning för mig att här någol beröra kontaktpersonens roll när det gäller vården av de unga.

Prop. 1979/80:1 19

Möjligheten alt förordna konlaklperson är avsedd att kunna ulnylljas i belydligl fler silualioner än dem som f. n, kan föranleda all en övervakare förordnas. Konlakipersonens uppgifter kommer i huvudsak all vara desamma som dem som nu ankommer på övervakare. En viklig uppgift för konlaklpersonen blir således all vara ell personligt stöd åt den unge och hans familj.

Del kan finnas anledning alt ulse en kontaktperson då socialnämnden anser all ell bams hemförhållanden behöver ägnas särskild uppmärksamhet utan atl det finns skäl för längre gående åtgärder. En viklig uppgift för nämnden blir atl söka vinna förståelse hos dem som berörs för värdet av en sådan fortlöpande konlakl med en person uianför hemmet. Den situationen kan ocksä förekomma all den unges livsföring bedöms vara sådan all sociala slöd- och hjälpinsatser behövs. Del kan då vara en ändamålsenlig ålgärd all ulse en konlaklperson för den unge.

En väsenllig förulsällning för all en kontaktperson skall kunna fullgöra sina uppgifler är all han har föräldrarnas och den unges förtroende. Om nämnden mol den enskildes vilja skulle beslula om en fortlöpande tillsyn, begränsar del enligt min mening förulsäliningarna för konlaklpersonen all bli del personliga slöd som är en av hans viktigasle uppgifler.

Jag delar inle farhågorna för all ålal kommer alt väckas mol unga personer i slörre utsträckning än vad som i dag är fallel, om övervaknings-inslituld försvinner. Jag vill erinra om alt ålal normall inle skall väckas mol den som är under ISår. Enligl lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare kan ålal underiålas sä snarl socialnämnden vidtar den ålgärd som är lämpligast för den unges tillrällaförande. Även frivilliga ålgärder kan således ulgöra grund för ålalsunderlålelse. För unga lagöverträdare kommer del inom socialljänslens ram all finnas rikl varierade Slöd- och hjälpinsatser. Den omständigheten all ell tvångsinslmmenl faller bort ur sociallagsliftningen, bör inte föranleda en ändrad tillämpning av 1964 års lag. En sådan uiveckling vore enligl min mening oförenlig med del synsäll som präglar lagen.

Del går givetvis inle atl hell bortse från all skyddslillsyn kan komma atl ådömas unga personer i slörre ulsträckning än vad lidigare har varil fallel. om möjlighelen all slälla den unge under övervakning inom socialljänslen faller borl. Jag iror emellertid inle all denna synpunkl bör överdrivas. 1 de silualioner när del föreligger ullalade sociala vårdbehov, vilkel ofla är fallel vid sådan kriminalilel som förulsälls för dom lill skyddslillsyn. kan del ändamålsenliga med en dom lill skyddslillsyn ifrågasättas för de åldrar det här är fråga om. En sådan påföljd skulle kunna skapa konkurrerande insalser där socialljänslens ansvar måsle överväga.

Grunden för del stöd och den hjälp i personliga angelägenheler som konlaklpersonen skall lämna bör enligl min mening alllid vara den enskildes egen medverkan. Jag är medvelen om all i ell inledande skede föräldrarnas eller den unges förslåelse för värdel av en sådan konlakt inte alltid

Prop. 1979/80:1 20

kan vinnas. Sådana och undra svårigheter ställer nya krav pä socialtjänsten och aktualiserar behovet av en förbättrad ulbildning av dem som i egenskap av kontaktpersoner skall bislä den enskilde.

Förhållandena kan någon gång vara sådana all del finns behov av atl kunna följa den unges förhållanden men alt samiycke lill förordnande av konlaklperson inte kan nås. Nämnden fär i sådant fall ha sin uppmärksamhet ini ikiad pä förhållandena i hemmet och när omständighetema påkallar del ta upp frägan om värd med stöd av LVU.

Mot bakgrund av vad jag har sagt nu anser jag i likhet med en stark remissopinion all bestämmelser om övervakning inle bör finnas i den nya sociallagstiftningen.

Det förekommer mindre ofla alt nämnderna i sin verksamhel meddelar föreskrifter. När föreskrift meddelas, sker del oflasl i samband med beslul om övervakning. Upphör övervakningsinstilutd i enlighet med vad jag har förordat i det föregående, minskar samlidigl behovel av alt kunna meddela föreskrifter.

Jag vill erinra om all en föreskrift som har meddelals av nämnden inle kan genomföras mol den enskildes vilja. I den franUida socialljänslen skall de ungas behov av stöd och hjälp i görligaste mån tillgodoses i samverkan med föräldrama. I denna verksamhel kommer som ell nalurligt inslag att inga räd och förslag säväl till föräldrarna rörande barnels vård som lill den unge själv. En förulsällning för all en positiv effekl skall kunna näs är som socialulredningen framhåller all föräldrarna och den unge inser behovel av ifrågasatt ålgärd. Del blir därför en viklig uppgift för socialnämnden att finna sädana arbetsformer alt den stödjande och rådgivande verksamhelen kan bli till nylta för föräldrarna och barnen och av dem ocksä uppfanas som sådan. Det finns enligl min mening inte längre skäl alt knyta nämndens uppgifler i denna del till i lag angivna förulsällningar. Föreskrift som förebyggande åtgärd bör inle ha nägon plals i den nya sociallagsliftningen. Jag ansluler mig säledes sammanfattningsvis till socialutredningens äsikl all inga slag av förebyggande ätgärder vidare bör kunna beslutas mol den enskildes vilja. Föreligger sädana förhållanden somjag förut hai' beskiivit och kan nödvändiga stöd- och hjälpinsalser inte ges den unge i samräd med honom själv och hans föräldrar, bör ålgärder kunna vidlas för alt bereda den unge vård utom det egna hemmel. Möjlighelen att besluta om vård som innebär befogenhel atl skilja den unge frän hemmet måsle sälunda finnas även i framtiden.

2./.6     Våldlider

Det är somjag har framhållil tidigare en viktig uppgift för socialnämnden all tillsammans med föräldrarna verka för all barnet fär trygga uppväxtförhållanden. När del behövs skall nämnden i samråd med föräldrarna ge barnet slöd och hjälp i hemmet. I de fall då del är nödvändigl all bereda barnel vård, skall nämnden i samråd med föräldrarna upprälla en plan över

Prop. 1979/80:1 21

vården och behandlingen. Den vård som äger rum uianför barnels egel hem ingår därvid som en del av en samlad behandling. Syftet skall vara all söka skapa möjlighel för barnet all ålerknyia gemenskapen med familjen under irygga förhållanden.

Enligl BvL skall samhällsvården förklaras avslutad så snarl ändamålet med vården får anses uppnått. Några regler som i förväg bestämmer vårdtiden finns inle, borlsell från dem som hör samman med åldersgränserna.

Socialulredningen har föreslagil all den lid som vård med slöd av LVU kan pågå skall begränsas till Ire månader. När del gäller barn som vårdas på grund av brisier i omsorgen eller annal förhållande i hemmet skall dock en längre vårdlid kunna beslämmas eller vården kunna beslå lills vidare.

Remissopinionen är slarkl splillrad i fråga om vårdtiderna. Nära nog alla remissinsianser är kriliska mol ulredningens förslag. Många vill inle ha någon beslämd vårdlid ulan anser all vårdbehovel skall beslämma vårdtiden. Andra vill ha en beslämd vårdlid, ålminslone när del gäller unga som vårdas på grund av sill egel beleende, men alt den skall vara längre än socialulredningen har föreslagil.

Jag vill försl underslryka all när den unge bereds vård utom del egna hemmel med slöd av LVU kan del ligga en Irygghel i all föräldrarna och barnel redan pä förhand vel under hur lång lid vården skall pågå. Samtidigt kan en beslämd vårdlid medverka till mer ändamålsenliga insalser och en skärpt uppmärksamhel från nämndens sida. Del kan inte uleslulas alt nuvarande regler har kunnal leda lill all omhänderlagande för samhällsvård i vissa fall har pågåll längre lid än vad den unges värdbehov har gell anledning lill.

Jag känner därför sympati för den av socialulredningen förordade lösningen, som innebär att där så är möjligt den längsla liden för vården anges redan i länsrättens beslul. Som många remissinsianser har påpekal måsle man dock mol dessa fördelar väga de negaliva konsekvenser i andra hänseenden som en på förhand beslämd vårdlid kan få för vård- och behandlingsarbelel.

När vård med slöd av LVU är nödvändig för all förhindra all brisier i omsorgen om barnel medför skada för barnel är förhållandena vanligtvis sådana atl insalser under en längre lid är nödvändiga. Slödjande och rehabililerande insalser i hemmel kan kanske behövas under läng lid för alt förhållandena skall bli så förbättrade all barnet kan återvända dit. För dessa fall har ju också socialulredningen föreslagil undantag frän huvudregeln så alt liden för vården kan bli längre eller lämnas obestämd.

Jag anser i likhel med en slark remissopinion all en fasl vårdtid i dessa silualioner ofla kan vara mer lill skada än lill gagn för barnel och föräldrarna. Ulredningens förslag kan leda lill all socialnämnden ivingas ansöka om föriängd vård med slöd av LVU med förnyade prövningar i länsrällen som följd. Det äi; givet all della kan medföra negativa verkningar när man på så

Prop. 1979/80:1 22

sätt pä nyll aktualiserar hela den problematik som har legat till grund lör det ursprungliga beslutel. Enligt min mening är del därtör bättre att när del gäller vårdfall som grundar sig på brisier i omsorgen om barnet läla behovel av vård och utfallet av nämndens insalser bli beslämmande för vårdtidens längd. Med hänsyn lill vad socialulredningen har ullalat om risken för alllför långa värdlidci' när dessa frän början lämnas obestämda är del emellertid angelägel att nämnden har en betryggande tillsyn över alt vården inle pågår under längre lid än vad förhållandena påkallar. Jag anser därför alt nämnden skall vara skyldig alt kontinuerligl följa värden och så snarl förulsällningar därför föreligger låla vården övergå i frivilliga former, antingen genom forlsall vård utom del egna hemmel ellergenom stöd- och hjälpinsalser i barnets egel hem.

För all få konlroll på alt skyldighelen efterlevs har socialutredningen föreslagit all i lagen skall ges föreskrift om att nämnden årligen skall pröva om fortsalt vård erfordras. Ulredningens förslag i den delen leder länken lill ell formelll beslulsföifarande, där pä grundval av gjord utredning nämnden har atl ta slällning lill behovet av forlsall värd. Del skulle innebära atl förvallningslagens regler blev tillämpliga pä förfarandet. Därmed skulle följa en skyldighel för nämnden all bl. a. låta den som är part la del av utredningen och bereda honom tillfälle au närvara vid ärendels avgörande.

Även om jag hell kan biträda de moliv som har legal lill grund för ulredningens förslag, vill jag dock ifrågasälla om inle den nödvändiga rällssäkerhelen kan vinnas ulan en beslulsomgång som i mänga fall kan vara lill skada för såväl barnel som föräldrarna. Den närmare uppsikien över vården kommer alt utövas av en tjänsteman vid socialförvaltningen. Denne skall följa vården och när del behövs ge stöd och hjälp lill barnel och foslerföräldrar eller andra som har barnet i sin vård. En belryggande konlroll från nämndens sida kan därför enligl min mening vinnas om man ålägger den ijänslemän som skall följa vården all årligen anmäla för socialnämnden hur vården bedrivs och hur barnels och föräldrarnas förhållanden har ulvecklal sig. Nämnden får på detla säll insyn i ärendels handläggning och kan när del anses nödvändigl beslula om ändringar i vården. Föranleder en sådan anmälan atl frågan om fortsaU värd las upp lill prövning i nämnden uppkommer ell ärende, vari förvahningslagen är till-lämplig. Om nämnden finner all vården på dt belryggande säll kan forlsalla i frivilliga former, kan man beslula alt vården med stöd av LVU skall upphöra. 1 enlighet med vad jag fidigare har föreslagil bör den vård som har beslutats med anledning av brister i omsorgen om den unge inle i någol fall få pågå efter del den unge har fyllt 18 år.

När det gäller beslut om vård som har sin grund i den unges eget beteende har en omfattande remissopinion framfört slarka betänkligheter mol att tiden för vården begränsas så snävi som lill tre månader. Åtskilliga remissinsianser har ansett all länsrällen inte bör beslämma någon lid för vården.

Prop. 1979/80:1 23

Arbetsgruppen för fiägor om värd utan samiycke har föreslagit atl man utan all begränsa vårdtiden frän början skall införa en obligalorisk omprövning. Enligl förslagel skall socialnämnden, som regel i närvaro av den unge själv, var själle månad pröva om värden med slöd av LVU skall bestä.

Jag delar den oro som har kommil lill utlryck över socialulredningens förslag om en längsla värdtid av tre månader för unga som har lagils om hand på grimd av sill eget beleende. Även om avsiklen iir alt värden med slöd av LVU skall avlösas av värd i frivilliga former när det behövs, kan omsländighelerna mänga gånger antas vara sådana alt en längre lids väid är nödvändig föi att motiveraden unge för lörtsalt. friviUig värd. En alllför snäv tidsgräns kan därtör leda till atl nämnden ivingas påkalla nytt beslul i länsrätl. Förutom all della kan skapa olrygghet säväl lorden unge som lör dem som har ansvarel för hans värd, kan sådana förnyade prövningar också på andra säu vara lill skada forden unge. Man kan inte heller bortse från att en sädan ordning kan medföra svårigheier alt finna lämpliga foslerhem.

Som flera remissinstanser har framhållil ligger del samtidigt ett värde i att vårdtiden redan frän början är beslämd. En obeslämd vårdtid kan skapa osäkerhet och resignation och därmed allvarligt försvåra rehabilileringsar-betei. Bl.a, socialstyrelsen, kammarrätten i Göleborg, flera länsslyrelser och kommuner liksom Kommun- och Landstingsförbunden och 1 CO har mol den bakgrunden föreslagit atl liden för vården alltid skall anges i beslutet när det gäller unga som bereds vård på grund av silt beteende. Flera inslanser har föreslagil en vårdlid på sex månader. Andra har pekal på faran för atl en beslämd vårdlid för de unga kan komma alt framslå som en fixerad "strafftid" som den unge skall fullgöra utan all han själv behöver aklivi la del i vården.

Jag anser för min del all önskemålen om en i förväg beslämd våidtid kan förenas med kravet på att vårdtiden skall bestämmas av vårdbehovet, om man följer del förslag som arbelsgruppen för frågor om vård utan samiycke har lagl fram. Således vinner man samma rälissäkerhel i förfarandel om man, ulan all begränsa vårdliden från början, inför en obligatorisk omprövning. Denna omprövning bör som arbelsgruppen har föreslagil lämpligen ske halvårsvis. Eftersom del är socialnämnden som har ansvaret för vården, bör det ankomma på nämnden all göra prövningen. Vid denna bör man som regel i närvaro av den unge själv undersöka möjlighelerna all avslula vården med slöd av LVU. Ingel hindrar givetvis all nämnden fattar elt sådanl beslut redan innan sexmånadersliden har gåll ut. Tvärtom skall vården som har beslulats ulan den enskildes samiycke avslulas så snarl den inte längre behövs.

Vård på grund av den unges egel beteende skall i enlighel med vad jag har förordat tidigare inte kunna beslutas sedan den unge har fyllt 20 år. Det har övervägts att låla 20-ärsdagen också innebära en slutpunkt för den vård

Prop. 1979/80:1 24

med slöd av LVU som har beslulais dessförinnan. Jag anser del emellertid lämpligare all låla den beslulade vården kunna fortgå även någon lid efler 20-årsdagen. En regel om en absolut åldersgräns vid 20 år skulle kunna leda lill en obenägenhet hos socialnämnderna atl göra ansökan om vård med slöd av LVU belräffande unga som snart skall fylla 20 år. Det skulle i sin lur kunna medföra att dessa unga undandrogs en vårdform som med hänsyn lill deras behov var lämpligasl för dem. En absolut åldersgräns skulle också kunna medföra all den vård som har beslulats strax innan den unge har fyllt 20 år måste avslulas vid en tidpunkt som är klart oförenlig med den unges värdbehov. Man når enligt min mening en mer ändamålsenlig lösning om den vård som har beslutals innan den unge har fyllt 20 är får pågå behandlingsperioden ut. Ell beslut av länsrälten om vård med stöd av LVU före 20-årsdagen fär m. a. o. gälla hela sexmånadersliden, även efler 20-årsdagen, såvida inte socialnämnden dessförinnan vill avsluta vården. På molsvarande sätl får socialnämndens beslut om fortsatt vård som har fatlats före 20-årsdagen gälla även därefter, dock sammanlagt i längst sex månader. Att vård med stöd av LVU måste upphöra när sexmånadersliden har gått ut innebär givetvis inle i och för sig att den pågående behandlingen måsle avbrytas vid utgången av denna tid. Med lanke på den oklarhet om lagens innebörd som socialutredningens förslag på sina håll har gett upphov lill vill jag starkt understryka att behandlingen givetvis skall fortsätta så länge den behövs, fast i frivilliga former och utan möjlighel för de sociala organen all kvarhålla den unge för vård mot hans vilja.

I BvL föreskrivs att beslut om omhändertagande för samhällsvård förfaller om beslutel inle har börjat verkställas inom sex månader från den dag då beslutet vann laga kraft. Sådant beslut förfaller också, om det inte har börjat verkställas innan den unge har fyllt 18 år eller, i fall som avses i 25 § b) BvL, innan han har fylll 20 år.

Socialutredningen framhåller atl det är angeläget att beslut om vård med slöd av LVU inte hålls svävande under nägon längre tid. Utredningen föreslår därför alt beslutet skall anses ha förlorat sin giltighet, om inte socialnämnden inom 14 dagar från det beslutet har kunnal verkställas har vidtagit åtgärd för alt bereda den unge vård utom det egna hemmet.

Flera remissinstanser har riktat kritik mot bestämmelsen. Den föreslagna tiden för genomförande av beslut är väl knapp anser länsstyrelsen i Stockholms län. Om innebörden av utredningens förslag är att placeringen skall vara genomförd, kan fristen medföra att förfarandet vid länsrätt i onödan måste göras om eller att onödiga placeringar provisoriskt måste tillgripas i avvaktan på den för barnet lämpligaste placeringen. Även andra länsstyrelser anser tiden för kort. SACO/SR framhåller i sitt remissyttrande atl 14 dagar är en orimligt kort tid för den grannlaga och kvalificerade åtgärd som en fosterhemsplacering innebär. Av den anledningen bör tidsgränsen utgå. Samma uppfattning redovisas av Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet. Det framhålls även i remissyttrandena att be-

Prop. 1979/80:1 25

stämmeisen är oklar såtillvida all del inle framgår vad som avses med all nämnden skall ha vidtagit åtgärd för atl bereda den unge värd. Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasäller om yissa förberedande ålgärder, som I.ex. eU misslyckal försök aU hilla ett enskill hem som kan ta emot den unge, är lillräckligl.

När vård med slöd av lagen akutaliseras, är ofla vårdbehovet akul. Den unge kommer därför som regel alt ges värd utom det egna hemmet sä snart länsrällens beslul får verkställas. Socialnämnden lorde oftast ocksä redan före beslutel ha vidtagit sådana förberedande ålgärder all vården omedelbarl kan inledas. Del bör uppmärksammas atl socialnämnden redan när del upprällas en plan över behandlingen lar slällning lill vilken vård som bör beredas den unge.

Del kan emellertid inlräffa atl nämnden vill avvakla med en placering av den unge. Förhållandena i den unges hem kan på så sätt ha förändrats alt del inle längre finns samma skäl för atl omedelbarl skilja honom från föräldrarna. Hinder mot att placera den unge i ell lilllänkt foslerhem kan ocksä ha uppkommil. Del kan således finnas anledning alt dröja med den unges placering. Samtidigt är del dock för den unge och hans föräldrar av stor betydelse all inle frågan om vård enligl lagen hålls öppen för länge. Del mäsle här göras en avvägning mellan å ena sidan föräldrarnas berälligade anspråk på alt så snarl som möjligi få vela vilken vård nämnden avser au anordna efter länsrättens beslut och å andra sidan nämndens behov av rådrum för atl kunna ge den unge den vård som bäsl svarar mol hans behov.

Jag ansluler mig lill socialutredningens uppfaUning all del i lagen bör anges inom vilken lid vården skall ha påbörjals för atl beslutet inte skall anses ha förfallit. En sådan beslämmelse måsle med hänsyn lill de räiisverkningar som den är förenad med ges en klar och entydig ulformning. Jag anser atl man når det syftet bäsl om beslulels beslånd anknyls lill den lidpunki då vård ulom del egna hemmel inleds. Jag delar den uppfaUning som har kommil fram under remissbehandlingen att den tid som har föreslagits av socialutredningen i vissa fall kan visa sig för korl. Jag föreslår all tiden besläms lill fyra veckor från den dag besluiel har kunnal verkställas. Det anförda innebär således all har vården inle inletts inom fyra veckor från den dag beslutel har vunnil laga krafl eller annars på gmnd av rättens förordnande har kunnal verkställas, skall omhänderlagandel upphöra.

Som framgår av vad jag har anförl tidigare (avsnill 2.1,4) förfaller beslul om vård som grundar sig på brisier i omsorgen om den unge, om vården inle har inlells innan den unge fyller 18 år. Molsvarande gäller om vård som har beslutats på grund av den unges eget beteende inle har inlells senasl inom sex månader från den dag den unge fyller 20 år.

Prop. 1979/80:1 26

2.1.7 Vårdansvaret

Den som bereds vård med slöd av LVU har som regel lidigare fåll slöd och hjälp av socialljänslen i frivilliga former. Beslutet om värd med slöd av LVU behöver i och för sig inle innebära all den vård som bereds den unge blir annorlunda eller sköts av annan personal än han tidigare har hafl konlakl med. Del är som socialulredningen anför Ivärlom angelägel alt de personkontakter som kan ha uppkommit lidigare sä långl möjligi fär fortsätta även då vården kommer till stånd med slöd av LVU. Härigenom ökar förutsättningarna för en riktig bedömning av vilka vårdinsatser som behövs. Föräldrarna och den unge kan också lättare fä det personliga stöd som de kan vara i särskill behov av i en situation när vården har beslutats. Del är följakfiigen viktigi all uppnådda personkontakler kan ulnylljas säväl i del skede som föregår värden och under denna som i del skede då beslulad vård skall övergå i frivilliga slöd- och hjälpinsalser.

Det finns som socialutredningen framhåller inte skäl all bygga upp särskilda vårdresurser för unga som vårdas med slöd av LVU. De skiljer sig i en fas av behandlingen frän övriga vårdbehövande enbarl i fråga om de förulsällningar under vilka resurserna har lagits i anspråk. Avsiklen är ju också all den vård som har inletts med stöd av lagen om del behövs skall kunna fortsätla i frivilliga former vid t.ex. samma insliluiion.

Den konlinuilet i vården som det i enlighel med vad jag har sagl nu blir möjligi alt uppnå lalar tillsammans med en rad andra skäl, däribland behovel av alt kunna överblicka resursbehovel, för alt socialnämnden bör ha ansvaret för all värd som ges den unge, antingen den bereds med stöd av LVU eller inle. Nägon annan mening har inle heller kommil lill uttryck i remissyllrandena.

Det anförda innebär atl sedan länsrälten har beslulal om vård med slöd av LVU övergår ansvaret för värden pä nämnden. Del ankommer därvid på nämnden atl bl. a. bestämma var den unge skall vistas under vårdtiden.

2.1.8 Nämndens bejögenheter

Enligl socialulredningens förslag skall socialnämnden kunna falla beslut om omedelbart omhänderlagande av den unge (se avsniu 2.1.11). Beslutanderätten i fråga om beredande av vård skall tillkomma länsrätten. I båda fallen ankommer del på socialnämnden all beslämma om vårdens närmare ulformning. Det är då nödvändigt att ange vilka befogenheler som nämnden skall ha i förhållande lill den unge själv och lill hans föräldrar.

Socialulredningen hänvisar till beslämmelserna i 6 kap. 3 S föräldrabalken. Enligl dessa skall vårdnadshavaré, som regel föräldrarna, ulöva den uppsikl över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omsländigheier. Föräldrarna skall se lill atl barnet inte skadar sig självi eller annan. För all kunna göra della måsle föräldrarna bl. a. när det behövs kunna hindra barnel frän all lämna hemmel. Föräldrarna måste också kunna hämta hem etl barn som mot deras vilja har lämnat hemmel.

Prop. 1979/80:1 27

Föräldrarnas befogenhet all besluta om barnels person minskar i samma
mån som deras plikl all ha uppsikl över barnel avlar I.ex. med barnels
stigande ålder. i :     ,■

Om föräldrarna brisier i omsorgen om den unge, skall enligl del nu framlagda förslagel den unge kunna beredas vård med stöd av LVU med en skyldighel för socialnämnden atl sörja för den vård som behövs. Nämnden överlar därvid föräldrarnas beslämmande över barnel i de hänseenden som är nödvändiga för alt vården skall kunna genomföras. Del finns emellertid som socialulredningen framhåller inle anledning all ge nämnden vidsiräcklare befogenheler än dem som annars fillkommer föräldrarna. Nämnden bör således inle i slörre ulslräckning än föräldrarna kunna ulöva tvång genlemol barnel. Vad som har sagis nu gäller även när nämnden beslular om omedelbarl omhändertagande av den unge.

Beslular nämnden all placera den unge i ell foslerhem, övergår del direkla ansvarel för vården på fosterföräldrarna. Del är dessa som under nämnden fär bestämma om den unges person och personliga förhållanden. Det följer av vad som har sagis nyss alt fosterföräldrarna inle kan vidta längre gående åtgärder vid vårdens genomförande än vad föräldrarna i molsvarande situation hade kunnat. Molsvarande gäller föreståndare eller annan som har ansvarel för den vård som ges vid inslilution.

Del hiuills sagda följer av skyldigheten all ha uppsikl över den unge. När del gäller de fall då beslul om omedelbarl omhändertagande eller om vård har sin grund i den unges egel beteende kan nödvändiga befogenheter för nämnden all vidta åtgärder mol den enskildes vilja inle alllid härledas ur föräldrarnas plikl alt ha uppsikl över den unge. Nämndens befogenheler måste i ställd ses mol bakgrund av de omständigheter som har nödvändiggjort omhändertagandel. Som socialulredningen anför måsle nämnden i dessa fall ha möjlighel all förhindra all den unge avviker och forlsäller broilslig verksamhel eller ell i övrigl deslruklivi beleende. Del måste finnas regler som ger nämnden befogenhel alt i sådant fall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för alt vården skall kunna genomföras.

Men jag vill poänglera atl om den unge bereds vård i fosterhem eller annal enskill hem kan fosterföräldrarna inte lilläggas längre gående befogenheler än dem som har tillkommit föräldrarna, lika lilel som när del är fräga om vård som har sin grund i brisier i omsorgen om den unge. Fosterföräldrarna kan således inle i vidare mån än vad föräldrarna hade kunnal genom inlåsning eller annars med Ivång hindra den unge från all lämna foslerhemmel. Avviker den unge från hemmel, ankommer del på fosterföräldrarna all omedelbarl underrälia socialnämnden. Nämnden får då eventuellt pröva behovel av annan vårdform.

För unga som vårdas på grund av sill egel beleende finns del emellertid ofla anledning all välja en vårdform som ger möjligheler till en mer belryggande övervakning än den som kan ges i etl enskill hem. Institutionella resurser måste därför finnas för dessa tidvis svårbehandlade ungdomar

Prop. 1979/80:1 28

dels i ell akul skede när del föreligger elt uttalat behov av kvalificerade insatser, dels i en efterföljande vård. Det är nödvändigl alt den som har ansvaret för institutionsvården fär sådana befogenheter alt vården för dessa ungdomar kan genomföras.

Enligt socialulredningens förslag skall nämnden eller den äl vilken nämnden har anförtrott vålden ha uppsikl över den unge och, om del behövs för vårdens genomförande, beslämma om hans personliga förhållanden. Den unge skall kunna underkastas den begränsning i rörelsefriheten som är nödvändig för att genomföra vården. Enligt förslagel bör del ankomma pä regeringen att utfärda närmare föreskrifter om delta.

Frågan om nämndens befogenheler berörs endast av ell fålal remissinsianser, Kammarrällen i Sundsvall har ingel att erinra mol förslagel i och för sig men framhåller all utredningen har förulsall all samma befogenheler inte bör tillkomma nämnden dä den unge bereds vård på grund av brister i omsorgen om honom, som då han bereds vård på grund av sill eget beteende. Kammarrällen ifrågasäller om inle denna skillnad i fråga om befogenheter bör komma fram i lagtexten. JO pekar på all lagen inte innehåller nägra preciseringar av nämndens befogenheler genlemot den som bereds vård enligl lagen. Meningen synes vara all del bör uppdras äl regeringen all meddela yllerligare föreskrifter. JO anser del inle tillfredsställande att frågor av della slag regleras genom anvisningar eller avgörs av praxis. Förulsältningarna för alt vidla frihelsinskränkande ätgärder bör i huvudsak anges och preciseras i lag. Av lagen bör även framgå vem som har räll atl beslula om sådana ålgärder. Ullryckd nämnden eller den åt vilken nämnden har anförlroll vården är enligl JO:s mening alllför oklar.

Jag anser det angeläget all de befogenheler som tillkommer nämnden i fråga om de unga som bereds vård med slöd av LVU kommer till klarare utlryck än de har gjort i utredningens förslag. Jag föreslår därför att i LVU ges bestämmelser som medger alt den som är inlagen vid institution på grund av eget beteende fär underkaslas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för hans egen, övriga intagnas eller personalens säkerhet, för upprätthällande av ordningen och för all förhindra atl den unge lämnar institutionen. 1 specialmoliveringen återkommer jag till några särskilda frågor som gäller möjligheterna lill kroppsvisilering, isolering m. m. 1 detla sammanhang bör ytterligare en fråga uppmärksammas. Socialulredningen har uttalat alt om den som är omhändertagen för vård behöver tas in på sjukhus för undersökning eller vård, bör på nämndens begäran läkare på sjukhusel kunna utöva samma bestämmande över den unge som annars hade tillkommit nämnden. Läkaren bör säledes på begäran av nämnden på lämpligt sätl kunna förhindra alt t.ex. en underårig som bereds vård på grund av sitt beteende lämnar sjukhusel.

JO ifrågasätter i sill yllrande om befogenheten atl vidla frihelsinskränkande ålgärder kan överflytlas till elt vanligl sjukhus. Enligl JO:s mening kan delta inte ske utan särskilt lagstöd. Med motsvarande resonemang

Prop. 1979/80:1 29

skulle man annars kunna komma till det resultatet alt nämnden har möjlighel att uppdra åt enskild person att utöva frihelsinskränkande åtgiirder. t.ex. alt låla lösterlöriildrar låsa in eh omhändertagen tonåring som vill rymma. Socialstyrelsen erinrar i silt remissyllrande om alt verkställighet av omhänderlagandebeslui f. n. inle kan delegeras lill överläkare i de fall ett omhändertaget barn placeras t. ex. pä en barnpsykiatrisk klinik. Genoin utredningens förslag kan detta problem lösas. Styrelsen anser emellertid att särskilda lillämpningsbestämmelser är nödvändiga bl.a, beträffande överläkares skyldighet atl överta nänmdens rättigheter och i vilken ulsträckning tvängsvisa behandlingsåtgärder får vidtas med stöd av lagen.

Med nämndens ansvar för vården av den unge följer en skyldighel för nämnden att se lill atl den unge när del behövs får genomgå läkarundersökning eller ges vård på sjukhus. Därmed uppkommer ocksä frågan om på vilkel sätt och med vilka medel läkaren fär genomföra undersökningen eller värden.

Det är därvid uppenbart atl läkarens befogenheler inle utan särskilda föreskrifter kan sträcka sig längre än föräldrarnas. Det innebär alt läkaren i samma omfattning som en förälder kan hindra atl barnet lämnar sjukhuset. Det lorde däremol inte falla under läkarens kompetens att genom inläsning eller på annat säll med Ivång hålla barn i de övre lonåren kvar på sjukhusel. Här liksom i andra fall då del gäller ansvarel för barns och ungdomars förhållanden får del göras en bedömning från fall lill fall. där den unges mognad och utveckling måste lilläggas stor belydelse.

Molsvarande bör gälla i fråga om all genomföra medicinska åtgärder mol den unges vilja. Läkaren bör säledes kunna operera ell barn i enlighet med föräldrarnas eller nämndens begäran, även om barnel molsälier sig operationen. Är det däremol fråga om barn i de övre lonåren, kan den omsländighelen all den unge vårdas med slöd av LVU inle ge läkaren längre gående befogenheler all genomföra operationen mol den unges vilja än vad han annars skulle ha hafl. Den situationen får bedömas på samma sätt som då annars fråga uppkommer om atl genomföra vård och behandling med stöd av SjvL:s bestämmelser. Någon anledning all genom särskilda föreskrifter ge läkaren befogenheter som sträcker sig längre finns det inle heller enligl min mening.

Socialutredningen har föreslagit att socialnämnden skall kunna förbjuda förälder eller annan vårdnadshavaré all Iräffa barn som vårdas eller har omhändertagits med stöd av LVU. Nämnden skall också kunna beslula all den unges vistelseort inte får röjas för vårdnadshavaré. Sådana föreskrifter kan någon gång vara nödvändiga för all hindra vårdnadshavaren från all ingripa i vården på ell säll som allvariigl kan skada denna. Någon erinran mol de föreslagna föreskrifierna, som har sina motsvarigheler i BvL, har inle gjorls av remissinslanserna. Jag ansluler mig lill ulredningens förslag.

Prop. 1979/80:1 30

2.1.9 Vårdens utformning

Länsrällens beslul om vård med slöd av LVU innebär alt socialnämnden skall besluta om var den unge skalt vislas under vårdliden. Nämnden skall således la slällning till om värden skall ges den unge i annal enskill hem eller om inslilulionell vård är alt föredra. Som regel har nämnden redan i planen över behandlingen angett vilken vårdform som bör komma i fråga.

Nämnden skall sedan vården har inletts kontinuerligt följa denna och när det finns anledning ändra den valda vårdformen eller förklara vården avslutad. Som socialulredningen anför är del inget som hindrar all vården på försök föriäggs lill den unges egel hem sedan han försl har vårdals i annat enskill hem eller i insfitution. Så länge den med stöd av lagen beslutade vården pågår kan nämnden på nyll bereda den unge vård ulom hemmel, om förhållandena påkallar det.

Socialulredningen har föreslagit den beslämmelsen i lagen all vården så snarl som möjligt skall förläggas lill den unges egel hem. Ett par remissin-sUinser har kritiserat delta. JO anser all man inle generelll kan uppställa det kravel all ell omhändertaget barn så snarl som möjligt skall vårdas i del egna hemmel. Ell sådanl riklmärke kan enligl JO komma all leda till många skadliga försök all flylla hem barnet, innan problemen i familjen ännu är lösta. Del kan enligl JO:s mening övervägas atl i lagen la in en beslämmelse som svarar mol 44 § BvL ("Vid beslul om slulligl eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall barnavårdsnämnden tillse, all den omhändertagne kommer i lillfredsslällande levnadsförhållanden ...") och låta beslämmelsen även omfatta placering i det egna hemmet under vårdtiden. Liknande synpunkler framförs av länsslyrelsen i Kristianstads län och av Helsingborgs kommun.

LVU har bl.a. lill syfte all skydda den unge genom atl bereda honom vård när brisier i omsorgen om honom eller annal förhållande i hemmel medför fara för hans hälsa. Barnel bör enligl min mening inle återföras lill det egna hemmet, om inte nämnden anser sig ha garantier för att förhållandena har ändrats så all barnet kan ges en belryggande omvårdnad där. Del bör självfallet inle komma i fråga att ålerföra barnet till hemmel enbart av den anledningen att nämnden inle har kunnal finna elt lämpligt fosterhem för barnet. Något behov av den beslämmelse som har föreslagits av socialutredningen föreligger enligt min mening inte.

Närmare bestämmelser om vårdens innehåll avses få sin plals i socialtjänstlagen. I den blivande propositionen kommer bl.a. frågor som gäller vården i familjehem och i institution samt nämndens tillsyn över vården atl behandlas.

2.1.10 Utredning

Enligt 14 § BvL skall ulredning inledas utan dröjsmål, om del enligt BvL eller annan författning åligger nämnd att i anledning av ansökan eller

Prop. 1979/80:1 3]

annars pröva viss fråga eller om nämnden genom anmälan eller pä annat säll har fått kännedom om fall där ålgärd som ankommer på nämnden kan anlas vara påkallad.

Ulredningen skall genomföras så skyndsamt som förhållandena kräver. När del är fräga om någon som är underårig är som regel särskild skyndsamhet påkallad.

Ulredningen skall enligl 14 § syfla lill alt allsidigt klariägga de omständigheter som har belydelse för ärendels bedömning. Ulredningen skall bedrivas på sådant säll all obehag, olägenhel eller koslnad inle i onödan vållas någon. Därmed menas bl. a. alt ulredning i ärende som rör ingripande skall bedrivas med sådan diskretion alt del inle kommer lill utomståendes kännedom atl ingripande är ifrågasatt. Den saken rör eller hans närmaste bör inle ulsällas för onödig uppmärksamhel.

Enligl 14 § BvL skall vidare vad som har framkommil vid ulredning av betydelse i ärendei upptecknas i protokoll eller lillvaralas på annal belryggande säll.

Den ärendei rör eller annan som kan anlas kunna lämna upplysningar av belydelse får enligl 15 § BvL höras under ulredning. Lagen släller inga krav på all den som skall höras skall inställa sig vid nämnden. Undanlagsvis är del emellertid lämpligl eller t. o. m. ofrånkomligl alt den enskilde kommer lill nämnden. I sådana fall får enligl 15 § BvL den som skall höras kallas alt inställa sig inför barnavårdsnämnden eller särskilt utsett ombud för nämnden. Är det fråga om alt höra barn under 15 år, bör enligt vad i lagrummet sägs kallelse med föreläggande all insiålla barnel delges förälder eller annan som har barnel i sin vård.

Inle sällan behöver ell yllrande från läkare inhämlas för all man skall få en fuUsländig ulredning. Även andra sakkunniga som i. ex. psykologer kan på ell värdefulll säll bidra lill ulredningen. I 16 § BvL föreskrivs all om del erfordras för utredningen, bör yllrande inhämtas av läkare eller annan sakkunnig. Gäller ärendei ingripande med slöd av 25 § eller förbud som avses i 50 § (all la fosierbarn från foslerhem), får barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna alt läkarintyg angående den unge skall anskaffas. Sådant intyg skall föreligga innan nämnden beslutar all omhänderla någon för samhällsvård enligt 29 § eller meddelar förbud som avses i 50 § första slyckel. 1 sådanl fall får den unge kallas till undersökning hos anvisad läkare. Skall barn under 15 år kallas, skall kallelsen i ställd delges föräldern eller annan som har bamel i sin vård.

I kallelse lill förhör eller till läkarundersökning får föreskrivas vite. Har kallelsen delgivits den sökle i god lid och uieblir han ulan laga förfall, får nämnden eller dess ordförande förordna all han skall hämtas genom polismyndighets försorg, Inställes inle den kallade samma dag får nämnden i fall av Iredska uldöma det förelagda vild.

Slulligen bör uppmärksammas att enligt 18 § BvL kan nämnden eller dess ordförande påkalla polishandräckning för all vinna lilllräde lill den enskil-

Prop. 1979/80:1 32

des hem. Förutsättningarna härför är dels atl ingripande enligl 25*! är ifrågasatt, dels att tillfredsställande utredning inte kan åstadkommas ulan detta hembesök.

Inledande uv utredning

Socialulredningen har föreslagit att bestämmelser om bl. a. handläggning av ärende vid nämnd skall regleras i en särskild lag. socialnämndslagen. 1 anslutning till förslagel uualar ulredningen bl.a. all del inle ulan den enskildes medgivande bör kunna inledas utredning om sädana förhållanden som kan föranleda insalser enligl socialljänsllagens besiämmelser.

1 många fall kommer emellertid nämnden alt efler anmälan eller på annat sätl få kännedom om sådana förhållanden som enligt vad som sagts förut kan föranleda vård av underårig även utan samtycke av den som berörs av åigärden. Det mäste enligt socialulredningens mening i sådana silualioner ankomma på nämnden all inleda ulredning, även om den enskilde inle har efterfrågat vården. Med det yttersta ansvar som nämnden enligl den föreslagna socialljänsllagen skall ha för den unge följer således en skyldighel för nämnden, all vidla den ulredning som behövs för atl nämnden skall kunna bedöma om den underårige behöver värd. Kan det anlas alt den unge behöver beredas vård med slöd av lagen, bör således enligl förslaget nämnden genast inleda utredning. Nämnden är därvid inle bunden av den enskildes samiycke för atl genomföra ulredningen.

Frågan om hur utredning skall inledas har berörts av ell par remissinstanser. JO uppger i anslutning till förslagel alt han i sin verksamhet har kunnat konstatera atl elt vanligl misslag som begås av socialförvallningarna gäller jusl inledande av ulredning. Belydande oklarhel synes råda pä många håll angående skyldigheten all sälta igång ulredning, främsl i barnavårdsärenden. Man verkar inle heller ha klarl för sig all del är nödvändigt att ha en ulredning lill grund innan man vidlar ålgärder. Nämndernas Iveksamhel fär lyvärr ofla till följd all ålgärder uleblir eller sälls in för sent med följd all åigärden, när den väl sker, kanske måsle bli mer ingripande än om nämnden hade handlat pä ell lidigare stadium.

JO framhåller därtör atl det är angeläget alt den nya lagstiftningen ger klart besked till socialnämnderna om deras skyldighel atl i lid föranstalta om behövlig ulredning. Den av socialulredningen föreslagna beslämmelsen fyller inle detla krav på klarhel. länken är att nämnden skall inleda utredning omedelbart om ålgärder med slöd av LVU kan bli akluella. Är del däremot fråga om stöd- och hjälpälgärder enligl socialljänsllagen, fär utredning inledas försl sedan den enskilde genom ansökan eller på annat sätt har vänt sig lill nämnden. JO framhåller alt i de flesla fall där man har anledning all ulreda ett barns förhållanden, kan man knappast redan frän början förutse all ett omhändertagande kommer au bli aktuelll. Tvärtom önskar man kanske framför allt utreda just behovel av andra hjälpåtgärder för bamets del. Av ulredningens förslag all döma skulle socialnämnden i

Prop. 1979/80:1 33

del fallel inte få inleda och genomföra utredning ulan föräldrarnas samtycke. Della inger enligl JO starka betänkligheter. Del säger sig självi all mänga allvariiga barnavårdsärenden skulle missas, om den myckel slora del av ulredningar enligl barnavårdslagen som f.n. görs och som inle syftar till omhänderlagande skulle få genomföras endasi i den omfallning som föräldrarna acceplerade detla. Del är ofta försl vid en ulredning som del visar sig hur bekymmersam situationen är.

JO anser del därtör nödvändigl all socialnämnderna ges möjlighel att utreda barnavårdsärenden oberoende av föräldrarnas samtycke också i fall när vård enligl nämnda lag inle är aktuell. Det bör således ankomma på nämnden all föranslalla om behövlig ulredning i fall när den unge kan anlas vara i behov av bislånd frän nämndens sida, varvid nämnden inle skall vara bunden av föräldrarnas samiycke.

Sveriges socionomers riksförbund har samma uppfaUning.

Jag vill i anslutning till JO:s ullalanden framhålla all elt av de främsla syftena med den nya sociallagsliftningen är atl tillförsäkra barn och unga Irygga uppväxtförhållanden och i övrigl gynnsamma levnadsförhållanden. Socialnämnden skall ha ansvaret för all den unge får del bislånd från samhällel som han behöver. Nämndens uppgifter är i dessa avseenden så vikliga all de enligl min mening bör komma lill klarare ullryck i socialljänsllagen än de har gjorl i socialulredningens förslag. Den närmare ulformningen kommer all framgå av den blivande propositionen.

Med del övergripande ansvar som på så vis skall åvila nämnden följer också en skyldighel för nämnden alt inleda utredning så snarl del kan antas att barnel eller den unge behöver slöd och hjälp från nämndens sida. Del vore enligl min mening oförenligl med del självsländiga ansvar för den unges förhållanden som nämnden på så sätl skall ha all låla föräldrarnas medgivande vara beslämmande för nämndens möjligheler all genomföra utredning. Utredningen bör således som JO framhåller kunna inledas redan innan omständigheterna ger slöd för anlagande alt värd med slöd av LVU kommer alt behövas. Bestämmelser om della bör som socialutredningen har föreslagil tas in i den gemensamma lagstiftningen och inle i LVU. Jag älerkommer därför till frågan i propositionen.

Nämndens bejögenheter under ulredning

Socialulredningen föreslår alt del i socialnämndslagen skall anges all socialnämnden får höra den saken rör och annan som kan lämna upplysningar i ärendei. Ulredningen framhåller all det ibland kan vara av värde för ulredningen all den som har uppgifler all lämna kommer lill nämnden. Socialulredningen anser emellertid inle all del finns behov av särskilda besiämmelser i fråga om formerna för underårigs eller annans hörande. Någon molsvarighel lill BvL:s bestämmelser om vite och om hämtning bör inte ingå i lagen. Del kan anlas all föräldrar eller andra som kan lämna uppgifler av belydelse för ulredningen frivilligi lämnar sin medverkan. 3    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 34

Skulle föräldrarna eller den unge i undanlagsfall motsätta sig utredning, fär della emellertid inte leda till alt ärendets avgörande onödigt fördröjs. 1 sädana fall har nämnden all överväga om den unge bör omhändertas omedelbart med slöd av LVU.

Socialulredningen framhåller all del vid t.ex, misslänkl barnmisshandel som regel är nödvändigl all ulreda förhållandena vid besök i den unges hem. I dessa och andra ärenden då del för atl genomföra utredning är nödvändigt atl omedelbart vinna tillträde till den unges hem finns del som regel ocksä anledning lill ulredning i annan ordning än genom socialtjänstens försorg. Nägot praktiskt behov av särskilda besiämmelser som ger nämnden räll atl påkalla polishandräckning för att genomföra hembesök föreligger inle enligl utredningens mening.

Socialnämnden bör enligl ulredningens förslag kunna förordna om läkarundersökning. Vägrar föräldrarna eller den unge all medverka vid undersökningens genomförande, bör nämnden ha möjlighel alt förordna atl den unge skall insiällas lill undersökningen genom polismyndighelens försorg. Med beaklande av all del kan uppstå behov av läkarundersökning även under målels handläggning i länsrätl bör även rätten kunna beslula om sådan undersökning och om handräckning för dess genomförande. Denna möjlighel bör enligl förslagel även tillkomma högre räu vid prövning av besvär.

Del övervägande anlalel remissinsianser som har yllral sig i fråga om nämndens befogenheler under ulredningen har inle haft något all erinra mol socialulredningens förslag. Några remissinsianser har dock ullryckt oro för all nämndens möjligheler att genomföra ulredning genom förslagel blir alllför begränsade.

Enligl kammarrätten i Sundsvall bör frågan om nämndens möjligheter atl förelägga vile och besluta om hämtning övervägas på nyll. Omhändertagande för utredning är ell alltför drastiskt alternativ om I. ex. föräldrarna vägrar alt infinna sig till sammanträde. Kammarrätten i Göleborg anser också atl det föreligger fiera risker med atl begränsa nämndens möjligheler atl använda tvångsinstrument under utredningen. Socialnämnden kan tvingas att ansöka om vård även i sådana fall då nämnden, om utredningen varil fullständig, skulle ha vidtagit andra, mindre ingripande åtgärder. Den föreslagna ordningen kan också medföra att länsrätten får ett bristfälligt utredningsmaterial fogat till ansökningen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser vidare att det bör finnas möjlighel aU påkalla polishandräckning för alt genomföra hembesök t.ex. vid misstänkt barnmisshandel. Även Borås kommun anser att det i vissa fall, t.ex. i ärende då det mera är fråga om vanvård av barn än misshandel, bör finnas möjligheter för socialnämnden all påkalla polishandräckning för atl bereda sig tillträde till hemmet. Enbart förordnande om polishandräckning för alt i sådant fall föra barnet till läkare är enligt kommunens mening inte tillräckligt.

Några remissinstanser anser atl polishandräckning inte bör få tillgripas

Prop. 1979/80:1

35

för att föra den unge till läkare. SACO/SR anser atl framför allt vid psykialrisk undersökning skapas ett dåligt utgångsläge om det genomförs med hjälp av polishandräckning. Biillre är dä alt läkaren gör hembesök. Liknande synpunkter framförs av Sveriges socionomers riksförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresäUskapet.

Jag anser all det för den enskildes rättssäkerhet är av slor vikt alt myndighelen grundar sina avgöranden på en fillförlillig utredning. Det inträng i den personliga inlegrilelen som långl gående befogenheter under utredning av etl ärende kan innebära för den enskilde måsle vägas mol de inlressen som myndighelen har att tillgodose genom sill beslul.

Ulredning vid nämnden skall så långl möjligi bedrivas i samförslånd med dem som berörs av en ifrågasail åtgärd. Utredningen bör inledas i den unges hem genom samlal med föräldrarna och i förekommande fall med den unge själv. Del är vikligl all den som utreder ärendei söker nä sådan konlakt med den unge atl han på etl sätl som är anpassat lill barnels ålder och mognad kan berälla för barnel om anledningen lill ulredningen. Del förekommer i dag sällan alt nämnden under utredningen behöver kalla någon till nämnden. 1 de fall så sker kommer som regel föräldrarna och den unge frivilligt. Jag anser inle all en genom vile eller hämlning framtvingad inslällelse vid nämnden verksami kan bidra lill utredningen i ärendet. Det finns enligt min mening en slor risk för all föräldrarna och den unge därigenom fåren så negaliv inställning till vården all vårdens genomförande allvariigl försvåras. Jag anser således i likhel med socialutredningen all besiämmelser om vile och hämtning av den åigärden avser inle bör las upp i lagen. Behov av sådana besiämmelser föreligger enligl min mening inle heller då del gäller atl höra annan som kan lämna upplysningar i ärendet. För all man skall få en fuUsländig ulredning är del oflasl nödvändigl atl den unges förhållanden utreds vid besök i hans hem. Finns det misstanke om barnmisshandel är del således nödvändigt atl nämnden får tillträde till den unges hem. Motsätter sig föräldrarna i sådant fall hembesöket, finns det som socialulredningen framhåller ofla grund för utredning genom polisens försorg. 1 sådant fall kan del också finnas anledning för nämnden att beslula om omedelbarl omhänderlagande.

Jag anser därför i likhel med de allra fiesla remissinsianser som har yllral sig i frågan all nämnden som regel inte bör kunna påkalla polishandräckning för alt under utredningen skaffa sig lilllräde lill den unges hem. Enda undanlag bör vara om hembesök är nödvändigl för atl den unge skall kunna läkarundersökas.

För all man skall få en fullständig utredning i ärende om vård med slöd av LVU behövs i allmänhel en läkarundersökning av den unge. Jag vill erinra om att enligl BvL skall läkarintyg alllid föreligga innan nämnden beslutar om omhändertagande för samhäUsvård med stöd av 29 § BvL. Jag anser därför att del i LVU bör las in en föreskrift om att den unge skall ha genomgåtl läkarundersökning innan nämnden ansöker om värd, om inle särskilda skäl gör en sådan undersökning obehövlig.

Prop. 1979/80:1 3()

Nämnden bör ha möjlighet alt läla genomföra undersökningen även när föräldrarna motsätter sig den. Det är emellertid som flera icmissinstanser har framhållit mindre lämpligl att den unge i sädana fall förs till läkaie genom polismyndighets försorg, Väsentligl bättre förulsällningar når man om undersökningen kan genomföras i den unges egel hem. Molsälier sig föräldrarna undersökningen, bör därför nämnden kunna förordna om polis-handriickning för alt fä tillträde till hemmet. När undersökningen genomförs, bör den socialassistent som handlägger ärendei eller annan företrädare lör nämnden närvara.

Omständigheterna kan emellertid vara sådana atl det är lämpligare alt lål;i genomföra undersökning utanför hemmel. Barnel kan behöva vistas på en barn- och ungdomspsykiairisk klinik för att under en längre tid kunna hällas under observation. Motsätter sig föräldrarna eller den unge i sädana fall undersökning, bör nämnden kunna förordna om polishandräckning för alt föra barnet eller den unge lill kliniken.

Jag anser således att nämnden bör kunna förordna om polishandräckning när del är nödvändigl atl få tillträde lill den unges hem för alt få en läkarundersökning genomförd. På molsvarande sätt bör kunna förordnas om polishandräckning, när del är lämpligare all låla genomföra läkarundersökningen utanför del egna hemmel. Då fråga om läkarundersökning och handräckning kan komma upp under målets handläggning i länsrätten, bör även rätlen kunna förordna härom. Samma möjlighet bör även högre räll ha vid prövning av besvär.

Somjag återkommer till i specialmoliveringen bör del även i andra fall finnas möjlighel lill polishandräckning för all få vård som har beslulats med slöd av LVU genomförd.

Plan för vården

Ulredningen vid nämnden skall syfta till atl ge underlag för bedömning av vilka insalser som är mesl ändamålsenliga för all lillgodose den unges behov av vård och omvårdnad. När stöd- och hjälpinsatser i hemmet inle är tillräckliga, ulan del är nödvändigl all bereda den unge vård ulom del egna hemmel, måsle nämnden ange hur värden skall inledas och hur den därefter skall forlsalla. Nämndens ulredning bör därför avslutas med en plan över den vård som nänmden bedömer nödvändig. Denna bör så långt möjligi utarbetas tillsammans med föräldrarna och den unge. Det är ell rällssäkerhelskrav all den som berörs av nämndens beslut och som skall samlycka till vården ges möjlighel att i förväg överblicka samtyckels konsekvenser i fråga om både vårdens utformning och dess varaktighet. Som socialutredningen framhåller bör det därför åligga nämnden aU skriftligen ange hur nämnden länker anordna vården.

2.1.11 Omedelburt omhändertagande

Enligl 30 § BvL får barnavårdsnämnden i avbidan på att elt ärende kan

Prop. 1979/80:1 37

slutligt avgöras omhänderta den unge lör ulredning. om sannolika skäl för ingripande enligl 25 § BvL föreligger. Som yllerligare lörulsältning gäller alt omhändertagandet skall vara nödvändigl på grund av föreliggande risker för den unges hälsa eller uiveckling eller för broilslig eller annan skadlig verksamhel från hans sida eller med hänsyn till atl annars forlsall utredning kan allvarligt försväras eller vidare ätgärder hindras. Omhändertagande för utredning får bestå högst fyra veckor.

Socialutredningen har i nära anslutning härtill föreslagit att socialnämnden skall omedelbarl få omhänderla den unge, om det är sannolikt atl han behöver beredas vård enligt LVU och länsrättens beslut inte kan avvaklas med hänsyn lill risken för den unges hälsa eller uiveckling eller lill alt den forlsalla ulredningen allvariigl kan försvåras eller vidare ålgärder hindras.

Socialulredningen framhåller atl i de silualioner då vård med stöd av lagen kan komma i fr.åga är förhållandena oftast sådana all omedelbar åtgärd är nödvändig. Uppgifter kan t.ex. komma in lill nämnden om misstänkt barnmisshandel. Vid den ulredning som därvid omedelbart skall inledas kan sådana uppgifter komma fram om barnets hemförhållanden all risk för barnels hälsa måsle anlas föreligga. Del är enligt socialutredningens uppfaUning uppenbart alt nämnden i en sådan situation måsle ha möjlighet all ta barnel om hand i avvaktan på att utredningen slutförs. Likaså kan enligl ulredningen i vissa andra akula silualioner - exempelvis om barnets föräldrar motsätter sig en nödvändig blodtransfusion - etl omedelbart omhändertagande vara påkallal med hänsyn till riskerna för barnets hälsa. Pä molsvarande sätl måste nämnden även innan utredningen har slutförts kunna vidla ålgärd om den unge i.ex. genom upprepad brollslighet utsätter sig för allvarlig fara lill sin utveckling. Nämnden kommer i sådana fall atl föregripa länsrällens beslul och åtgärdens syfte är att tillgodose omedelbarl föreliggande behov.

Förslagel har i sina huvuddrag lillsiyrkls av de remissinstanser som har yttrat sig i frågan.

Jag anser i likhel med socialulredningen all på samma sätl som i dag är fallel socialnämnden bör kunna omhänderla den unge i avbidan på alt länsrällen prövar frägan om vård med stöd av lagen. Som förutsättning för sådanl beslut om omedelbarl omhänderlagande, som således kan fallas redan innan nämnden slulföri utredningen, bör gälla atl nämnden anser det sannolikt alt den unge behöver beredas värd med slöd av lagen. Del skall således föreligga sannolika skäl för alt den unge pä grund av brister i omsorgen om honom eller på grund av sitl egel beleende behöver beredas vård ulom del egna hemmet. LVU anger yllerligare en förutsättning, nämligen all föräldrarna eller den unge inle samtycker lill den värd som nämnden anser nödvändig. I de brådskande fall som del här vanligtvis är fråga om är det emellertid inte alllid möjligt alt efterhöra föräldrarnas inställning lill vården. Omedelbart omhänderlagande bör därför enligt min mening kunna komma i fråga även om man inle med säkerhel vet atl

Prop. 1979/80:1 38

föräldern kommer atl avvisa den vård som nämnden efler avslutad utredning bedömer som nödvändig. Föräldrarna skall i ell sådant fall givetvis underrättas om beslutel så snarl som möjligi, Samlycker då föräldrarna lill den vård som nämnden anser behövs, finns det inte längre grund för omedelbart omhänderlagande och beslutet bör upphävas.

Som yllerligare förutsättning bör liksom enligt BvL gälla atl prövningen av del fortsalla vårdbehovel inte kan avvaklas med hänsyn lill risken för den unges hälsa eller utveckling. Nämnden skall således pröva dels om det på grund av brisier i omsorgen om den unge eller hans egel beleende är nödvändigl att bereda honom vård ulom det egna hemmet, dels om omständigheterna är sådana all länsrällens beslul inle kan avvaklas med hänsyn lill de risker som kan finnas för den unges hälsa eller uiveckling.

Som socialutredningen framhåller ger gällande räu ytterligare en möjlighet att vidla åtgärd innan utredningen slutförts, nämligen i de fall det är nödvändigl av ulredningsskäl därför all den fortsatta utredningen annars skulle avsevärl försvåras eller vidare ålgärder hindras. Del kan 1. ex. inlräffa alt förälder i syfte att undandra sig utredningen avviker med barnel och därmed omöjliggör en ålgärd som är nödvändig för all skydda barnd. Jag delar ulredningens uppfaUning all del är svårt all undvara en bestämmelse som möjliggör omedelbarl ingripande i sådana situationer som jag nämnde nyss. Är grunden för omhändertagandet all säkra ulrednings-förfarandd, bör omhänderlagandel inte ske, om del inte på slarka skäl kan anlas alt vård med stöd av lagen blir nödvändig. I dessa fall måsle föräldrarnas eller den unges inslällning till behovel av vård tillmätas särskild betydelse.

Socialutredningen erinrar om all det även sedan ulredningen har avslulals kan vara nödvändigl all beslula om omedelbarl omhänderlagande i avvaklan på alt länsrätten prövar behovel av vård. Det kan enligt ulredningen t.ex. inlräffa att ulredningen har slutförts först .senl dagen före en helgdag. Förhållandena visar sig vara sådana alt länsrättens beslut inle kan avvaklas. Jag anser i likhel med socialulredningen alt socialnämnden även i dessa situationer bör kunna besluta om omedelbart omhändertagande. Beslutet som fattas efter slutförd utredning kommer således atl bygga på en hög grad av sannolikhet för all vård med slöd av lagen är påkallad. I sådana situationer bör nämnden utan dröjsmål sammankallas för atl besluta om ansökan till länsrätten.

Del ligger i sakens nalur all beslul om omedelbarl omhänderlagande ofta måste kunna fattas med korl varsel. Möjlighet atl sammankalla nämnden torde som regel inle föreligga. Som socialutredningen har föreslagil bör därför ordförande i nämnd ges befogenhel all beslula om omhänderlagande. För alt kunna nå en ändamålsenlig arbetsfördelning, bör sådan beslulanderäll även kunna tillkomma annan ledamol som utses av nämnden.

Del kan övervägas om inle räll all beslula om omhänderlagande borde

Prop. 1979/80:1 39

tillkomma även tjänsteman vid socialförvaltningen. Tjänstemannen har emellertid ofta del omedelbara ansvaret för vården. Det är från rättssäkerhetssynpunkt lämpligare att tjänstemannen i en sådan situation vänder sig lill ordföranden eller annan som enligt vad som har sagts förut får beslula om omhändertagande. Pä sä sätl blir frågan om omedelbarl omhänderlagande alltid prövad av mer än en person.

Som jag älerkommer närmare till i det följande skall del ankomma på länsrälten all besluta i fråga om vård mot den enskildes vilja. Länsrällen bör därför också pröva om ell omedelbarl omhänderlagande som har beslutats av nämnd bör bestä. Beslutet bör således som socialutredningen föreslår ulan dröjsmål underställas länsrättens prövning. Har ordförande eller annan ledamol av nämnden fatlat beslut om omedelbart omhänderlagande, ankommer del således på honom att se till att beslutet blir underställt länsrättens prövning. Med hänsyn till underställningen behövs del ingen prövning av nämnden. Del räcker alt ordföranden eller annan ledamol som har beslulal anmäler beslutel för nämnden.

Socialutredningen framhåller att så snarl beslutet har fatlats skall besluiel dokumenteras, och i den mån det inte redan har skell, de omsländigheier anlecknas som har legal till grund för beslutel. Handlingarna skall därefter ges in till länsrätten. Delta bör enligt socialulredningens mening som regel kunna ske redan samma dag som beslutel har fatlals och i varje fall i sådan lid alt handlingarna har kommil in lill länsrällen inom fyra dagar. Ulredningen föreslår således atl tiden för underställning skall beslämmas till fyra dagar. Utredningen framhåller atl det är av vikt att underställt beslut kommer under länsrättens prövning så snarl som möjligt. Då rälien i ärendei är beslutsför med ordföranden ensam kan förutsättas att beslutet om omhändertagande prövas så snart ärendet kommit in till länsrätten. Prövningen bör enligt ulredningens förslag ske så snart som möjligt och om synnerligl hinder inle möler, inom fyra dagar från den dag då handlingarna kom in lill länsrällen.

Länsslyrelsen i Slockholms län anser alt de föreslagna tidsfristerna om fyra dagar för underslällning och prövning är alltför korl med tanke pä mellankommande helgdagar, andra brådskande göromål såsom utsatta sessioner och behovet av att i iveksamma fall anmäla omhänderlagandemål i session. Fristerna bör därför enligt länsstyrelsen förlängas till en vecka. Även länsstyrelsen i Jönköpings län anser tiden för underställning för knapp. En tid av en vecka för underställning är mer godlagbar. Den lid som föreslagits för länsrättens prövning av underställt ärende är enligl länsslyrelsens mening inte verklighelsanknulen.

1 fråga om tiden för länsrättens prövning av underställt beslut framhåller länsstyrelsen i Kristianstads län att en sådan tidsfrist inte går all förena med beslämmelserna om kommunikation i 10 § förvallningsprocesslagen (1971: 291, FPL). Flera andra länsslyrelser ullalar tveksamhet om de föreslagna lidsmarginalerna är förenliga med en omsorgsfull handläggning.

Prop. 1979/80:1 40

Jag delar socialutredningens uppfattning att det frän rättssäkerhetssynpunkt har slor belydelse all beslul om omedelbart omhänderlagande kommer under länsrättens prövning sä snarl som möjligt. Så snart ordföranden eller annan ledamot har fallat beslutel. skall beslutet och skälen för delta redovisas skriftligen. Någon yllerligare utredning härefter skall inle ske. Den ulredning som har legat lill grund för beslutel är emellertid ime alltid omedelbarl lillgänglig. Mellankommande helgdagar kan även försena posl-bclordran av handlingarna. Den föreslagna lidsfrislen om fyra dagar synes därför väl knapp med lanke pä all om underslällning inte sker inom föreskriven tid beslutel om omhänderlagande förfaller. Jag anser därför all tiden för underslällning bör utsträckas lill en vecka. Della begränsar självfallet inle skyldigheten för den som har faltal besluiel atl sä snarl del är möjligt ge in beslutet till rätlen. Del får enligl min mening förulsällas alt hela lidsfrislen endast i undantagsfall kommer alt utnyttjas.

Kravel på all underslällning skall ske inom en vecka innebär all handlingarna inom den angivna tiden skall ha kommit in lill länsrälten. Kammarrällen i Göleborg framhåller all en sådan regel har beslämda nackdelar. Dels ivingar den nämnden alt hålla sig förvissad om atl handlingarna har kommil in i räll tid till länsrällen, dels innebär tidsålgången för poslbe-fordran en osäkerhdsfaklor. Enligl kammarrättens mening bör regleringen innebära alt handlingarna skall avsändas av nämnden inom den angivna liden.

Jag vill i anslulning härtill framhålla all del är nämnden som har ansvarel för att beslutet kommer in till länsrälten. Del bör därför också ankomma på nämnden all se till all handlingarna kommer rälien lill hända. Del är således inie möjligi all lägga denna kontroll på länsrällen. Del av kammarrällen föreslagna tillvägagångssälld vore från rällssäkerhelssynpunkl olillfredsslällande. Uislräcks liden för underslällning till en vecka lorde inle heller liden för poslbefordran ulgöra en sådan osäkerhetsfaktor som bör föranleda ell avsleg frän den föreslagna ordningen.

Enligl ulredningens förslag skall fråga om omedelbart omhänderlagande kunna prövas av länsrällens ordförande ensam. Del kan emellertid som länsslyrelsen i Slockholms län framhåller finnas skäl all anmäla omhändertagandel vid session. Del bör vidare uppmärksammas all länsrällen regelmässigi skall kommunicera handlingarna med den ärendei rör. Har offenlligl bilräde förordnats, bör biträdd beredas lillfälle att ta del av handlingarna i ärendet. Dessa omständigheter talar enligl min mening för att tiden för ärendels prövning i länsrätl bör utsträckas till en vecka från den dag handlingarna kom in lill rälien. På säll utredningen har föreslagit bör om synnerligl hinder föreligger mol prövning inom en vecka tiden för prövning kunna utsträckas ytteriigare. Skäl för detta kan föreligga om del är en ovillkorlig förutsältning för att länsrätten skall kunna pröva ärendei all utredningen kompletteras. Av kravet på synnerligl hinder följer att undantagsbestämmelsen är avsedd att lillämpas endast i sällsynta undantagsfall.

Prop. 1979/80:1 '

Som socialutredningen framhåller skall beslut som fattas i avvaklan pä alt ulredningen sluilörs ges sä korl varaktighet som möjligt. Niinuiden bör därför kontinuerligt pröva om omhänderlagandel skall bestä och häva beslutel så snarl det inte finns behov av etl fortsatt omhänderlagande, Enligl ulredningens förslag skall del ankomma pä nämnden all, sedan beslul om omhänderlagande har fastställts av länsrällen. senast inom tv;i veckor frän det omhänderlagandel skedde ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas värd. Ulredningen framhåller alt del av uirednings-eller andra skäl kan vara omöjligt atl inom den angivna liden ge in ansökan till länsrällen. I sådana fall bör tiden för ingivande av ansökan efter medgivande av länsrällen kunna utsträckas till fyra veckor.

Flera remissinsianser anser alt den angivna normala tiden för alt inge ansökan är för knapp. JO framhåller all en väl genomförd ulredning är en första förutsätlning för all länsrällen skall kunna få elt tillfredsställande underlag för sill slällningstagande. Bristfälliga ulredningar kan enligt JO leda lill allvarliga rättsföriusler, både så all vård inle beslutas trots atl skäl därtill föreligger och atl vård kommer lill ständ med slöd av lagen trots alt någon annan behandlingsåtgärd hade varit tillräcklig eller mer ändamålsenlig. JO anser atl man vid en avvägning mellan å ena sidan önskemålen om en skyndsam handläggning och å andra sidan kravel pä en tillförlitlig utredning måsle la fasta på del sislnämnda. Den föreslagna l4-dugarsre-geln kan enligl JO:s mening medföra en risk för försämrade ulredningar. Visserligen kan enligt förslagel utredningstiden förlängas men detla förutsätter särskilda skäl. Enligl JO;s mening framstår en utredningstid pä upp till fyra veckor som nödvändig även i många normalfall med hänsyn lill de prakliska svårigheier som ofla föreligger all genomföra della slag av ulredningar. Molsvarande synpunkler framförs av flera länsslyrelser och kommuner.

Det är som socialulredningen framhåller av siörsta vikl alt elt lillfälligl omhänderlagande inle består under längre lid än vad förhållandena oundgängligen kräver. Samtidigt är del emellertid från rällssäkerhelssynpunkl nödvändigl att få ett så tillföriitligi beslutsunderlag som möjligt för länsrättens slällningstagande. Sådana tidsgränser får inte sältas för ulredningen att möjlighelerna till en fullständig och väl genomarbetad utredning försväras. En alltför kort utredningstid medför allvarlig risk för felaktiga beslul.

En lid av 14 dagar för ulredning har enligt vad remissinslanserna framhåller redan nu ofta visal sig otillräcklig. Det bör också uppmärksammas alt del enligl FL ankommer på nämnden all kommunicera ulredningen med den åigärden avser. Beslut alt göra ansökan till länsrätten är inte heller av den beskaffenhelen all beslutel bör kunna delegeras. Del innebär all nämnden måste kallas för att besluta i ärendei.

Dessa omständigheter talar enligt min mening för all den lid om fyra veckor som enligl förslagel skall gälla när del finns särskilda skäl bör få vara längsta tid också i normalfall. Jag utgår dock från all nämnderna skall

Prop. 1979/80:1 42

sträva efter att nedbringa tiden så mycket som möjligt och att ansökan därför i många fall kommer all kunna inges inom Ivå veckor.

Har ansökan inle gjorts inom den föreskrivna liden, skall omhänderlagandel genasi upphöra.

Det är som socialutredningen framhåller viktigt atl mäl som gäller vård med Slöd av LVU företas till avgörande med största skyndsamhel. Alldeles särskild skyndsamhel är påkallad när den unge är omhändertagen då målel kommer in till länsrätten, Enligl socialulredningens förslag bör i sådanl fall förhandling i målet hållas inom en vecka från det ansökan kom in lill rälien. Enligt förslaget bör denna lid kunna förlängas om yllerligare ulredning eller annan särskild omsiändighel gör del nödvändigl.

Några länsslyrelser har framhållil all den föreslagna liden för alt hålla förhandling i målet är väl kort. Parter och vittnen måste hinna delges kallelse och fä skäligl rådrum för inslällelsen. Pari måsle också hinna la konlakl med sill ombud som i sin tur kan ha svårl all inställa sig med så korl varsel. En tidsfrist om ivå veckor bör enligt dessa länsslyrelsers uppfattning föreskrivas som huvudregel. Länsslyrelsen i Södermanlands län ifrågasäller om man alls behöver ha någon längsla lid.

Jag delar remissinsiansernas uppfaUning alt tiden för all hålla huvudförhandling är väl knappl tilltagen i ulredningens förslag. Del finns en risk för vad som har varil avsell som en huvudregel blir undanlag. När allmänl ålal har väckls mol den som är under 18 år, skall enligl särskilda besiämmelser huvudförhandling i målel hållas senasl inom Ivå veckor. Jag anser all denna lidsrymd också kan vara lämplig alt faslslälla för förhandling i länsrätl i mål om vård med slöd av LVU.

Som socialulredningen har framhållit följer av arten av de beslul som del här är fråga om att beslutet genasi skall kunna verkställas. Detla bör enligt min mening också framgå av lagen.

Jag vill slulligen i anslutning till de här föreslagna bestämmelserna även beröra frågan om häktning av unga i åldrarna under 18 år. Enligl 7 § lagen (1964: 167) med särskilda besiämmelser om unga lagöverträdare får den som är under 18 år inle häktas med mindre synnerliga skäl föreligger. Lagstiftningen bygger således på den uppfaUningen alt alla möjligheter bör tas till vara för atl undvika häktning av den som inte har fyllt 18 år. I främsta rummet har man tänkt på de befogenheter all omhänderta den unge för utredning som barnavårdsnämnden har enligt 30 § BvL. På molsvarande sätt bör enligt min mening de föreslagna bestämmelserna i LVU kunna tillämpas när fråga kommer upp om häktning av den som är under 18 år. Beslutas omedelbart omhändertagande, bör således häktning som regel kunna underlålas. För ungdomar i åldrarna över 18 år gäller f.n. inga särskilda regler i fråga om häktning. Även för dessa bör emellertid etl omedelbart omhändertagande kunna utgöra ett alternativ till häktning.

Ett beslut om omedelbart omhändertagande upphör aU gälla om den unge likväl senare häktas.

Prop. 1979/80:1 43

2.1.12 Beslutande orgun

Enligt BvL får barnavårdsnämnden omhänderla den unge för samhällsvård, om förebyggande ålgärder redan från början framslår som otillräckliga eller om sådana åtgärder har visal sig verkningslösa. Samlycker föräldrarna eller den unge, om han har fylll 15 är, lill all nämndens beslut om omhänderlagande för samhällsvård verkställs, vinner beslutet laga kraft, 1 annal fall skall beslutel utan dröjsmål och senast inom lio dagar från dagen för beslutet underslällas länsrällens prövning. Om underställning sker. kan länsrätten i stället för atl fastställa beslutet förordna om en eller flera förebyggande ålgärder eller uppdra åt nämnden all föranslalla om sådana. Som jag har framhållil lidigare har socialnämnden ansvarel för all den unge får den vård som han behöver. I de silualioner som avses i LVU ankommer del således på nämnden all medverka lill atl den unge bereds en värd som är anpassad efler hans behov. Del blir därvid en viklig uppgift för socialtjänsten alt finna sådana former.för arbelel att även i de svåra silualioner som här avses vård- och behapdiingsarbetel så långl del är möjligt kan bedrivas tillsammans med föräldrama och den unge. Del ligger ell storl värde i atl la till vara föräldrarnas och den unges vilja atl medverka lill all ändamålsenliga insalser kommer till stånd. Jag har därför ansell all om nödvändig vård kan ges den unge i frivilliga former, bör han inte beredas värd med slöd av LVU med de räiisverkningar som följer därav. Samlycker föräldrarna och/eller den unge lill den vård som nämnden finner nödvändig, blir således grunden för besluiel lämnat medgivande.

Kan föräldrarnas eller den unges samiycke inle nås bör emellertid frägan om vården på sätl ulredningen har föreslagil prövas av länsrällen. Som flera remissinsianser påpekal har en sådan beslutsordning klara fördelar från rällssäkerhelssynpunkl. Vårdålgärden blir på sä säll föremål fördom-stols bedömning och en enhetlig rättstillämpning främjas. Jag vill erinra om att redan nu skall frågan om samhällsvård prövas av länsrällen när den unge eller hans föräldrar molsälier sig all nämndens beslul verkslälls. Jag ansluler mig således lill den av socialulredningen valda lösningen. Den innebär alt om samiycke inte kan erhållas lill den vård som nämnden anser alt den unge behöver, skall länsrällen pröva om del finns förulsällningar att ändå genomföra vården med stöd av LVU.

1 BvL förekommer yllerligare en form av omhänderlagande för samhällsvård. Den skiljer sig frän den som genomförs under de i 25 § angivna omsländighelerna bl.a. genom all den enskildes medgivande i regel ulgör förulsällning för all nämnden skall kunna beslula. Enligl 31 § försia slyckel fär den som inle har fylll 18 är och som behöver vård och foslran på grund av all föräldrarna har avlidil eller övergivii honom omhändertas för samhällsvård, om inle vårdbehovel fillgodoses på annal säll. Den som har fylll 15 år får dock inle omhändertas ulan egel samiycke, om inle särskilda skäl all inle höra honom föreligger.

Enligl 31 § andra slyckel skall vidare samhällsvård på begäran av föräld-

Prop. 1979/80:1 44

rama eller med deras medgivande beredas den underårige om han. utan alt fall som avses i 25 § är för handen, är i behov av specialvård eller annan vård och foslran ulom hemmel. Även i della fall erfordras samtycke av den som har fylll 15 år.

Eftersom LVU kommer lill användning först om samtycke till värd inle kan näs, finns del inget uirymme i denna lag för nägon motsvarighet till den samhällsvård som regleras i 31 S BvL. De nödfall som avses i denna paragraf faller in under den vård som ges i frivilliga former endasi med stöd av socialtjänstlagen. Jag avser atl behandla dessa frågor i den blivande propositionen.

2.1.13 Handläggningen i länsräll

Handläggningen av ärende i förvallningsdomslol regleras av FPL. Förfarandereglerna i FPL är all se som basregler. De särskilda förhållandena inom vissa förvaltningsområden kan kräva en reglering av lörhällandena vid förvallningsdomslol som avviker frän beslämmelserna i FPL. I 2 S FPL föreskrivs därför atl om del i lag eller författning som har beslulats av regeringen har meddelals beslämmelse som avviker från FPL sä skall den bestämmelsen gälla.

Sådana särskilda regler har givits för förfarandet i mål om omhänderlagande för samhällsvård enligl BvL, Genom 75 § försia slyckel BvL har vissa bestämmelser om förfarandet i ärende hos barnavårdsnämnd gjorts tillämpliga på förfarandet i länsrätt. Den i lagrummel gjorda hänvisningen omfallar föreskrifter om kallelse och om hämlning lill läkarundersökning av den underårige och om hämlning av den ärendei rör (16 och 17 SS), om erinran om rälien all påkalla munllig förhandling (19 S första styckel andra punklen), om den underåriges ställning när han inte har fyllt 15 ;u' (15 S tredje slyckel och 19 S iredje styckel) samt om föräldrarnas närvaro när man hör den som är under 18 är (20 S),

Enligt 75 S andra stycket skall representant för barnavårdsnämnden beredas tilirälle all närvara vid munllig förhandling.

1 82 § BvL sägs vidare atl av länsrätt meddelat beslul i mål eller ärende enligt BvL skall delges varje enskild person och kommun som berörs av del.

Slutligen ges i 86 S en bestämmelse enligl vilken länsrätls beslul i ärende som avses i 4-9 kap. BvL och kammarrälts molsvarande beslut skall lända lill omedelbar efterrätlelse.

Jag har lidigare föreslagil att länsrätten skall bli första instans i mål om vård enligl LVU. Underslällningsinstiluid försvinner samtidigt i dessa mål. När beslulanderällen i fräga om vård med slöd av LVU liiggs på länsrätten, aktualiseras behovel av särskilda förfaranderegler för handläggningen i länsrätt.

En viktig fråga är därvid om skrifiUgl eller inuniUgi Jörfuruiide bör vara huvudregel i mål om vård enligt lagen. Enligt FPL är huvudregeln atl

Prop. 1979/80:1 45

förfarandet skall vara skriftligt (9 §). 1 9 § andra och iredje styckena FPL anges när muntlig förhandling skall kunna komma i fråga. I handläggningen får enligl vad där sägs ingå riiunllig förhandling beträffande viss fråga när det kan anlas vara lill fördel för ulredningen i målel. Vidare skall bl.a, i länsräll munllig förhandling hällas, om enskild som för talan i målel begär det och förhandlingen inle är obehövlig och inle heller särskilda skäl lalar mot det.

Socialulredningen föreslår all munllig förhandling alllid skall hållas i länsräll vid avgörande av mål enligl den särskilda lagen.

Kammarrätlen i Göleborg lillslyrker ulredningens förslag. Även kammarrätlen i Sundsvall framhåller behovel av munllig förhandling men ifrågasäller om del finns lillräckliga skäl atl göra muntlig förhandling obligalorisk. Enligl kammarrällens mening bör munllig förhandling kunna underlåtas när det finns synnerliga skäl för della. Flera länsslyrelser har också tagit upp frågan om muntlig förhandling. Länsstyrelserna delar utredningens uppfaUning i fråga om behovel av muntlig förhandling och framhållei all del redan i dag förekommer munllig förhandling i så goli som alla mål om omhänderlagande för samhällsvård. Enligt länsstyrelserna finns del emellertid inte anledning all göra munllig förhandling obligalorisk. Så anser t.ex. länsslyrelsen i Jönköpings län atl del även i fortsättningen bör ankomma på länsrällen atl bedöma om munllig förhandling behövs. Omsländighelerna kan vara sådana, 1. ex. i mål som gäller vårdens upphörande, att munllig förhandling inle behövs. Samtycker föräldrarna eller den unge lill nämndens ansökan om vård kan på molsvarande säll munllig förhandling vara onödig. Andra länsslyrelser anser all om den åigärden avser anhåller om all inte behöva insiålla sig, bör munllig förhandling kunna underlåtas.

Mål enligt LVU avser frågor av slor betydelse för den enskilde. Beslul om vård innebär ingripande förändringar av föräldrarnas och den unges räll all själva bestämma över sin silualion. Enbart en skriftlig redovisning i länsräll av de förhållanden som har föranlell nämnden all ansöka om vård ger, som socialulredningen framhåller, ell sämre beslulsunderlag än om parterna är närvarande vid målels avgörande. Det kan ocksä mången gång vara lällare för den saken rör atl vid en förhandling inför länsräll redovisa de förhållanden som enligt hans mening bör ligga lill grund för bedömningen. Del bör också uppmärksammas all den enligl FPL föreliggande rälien all begära munllig förhandling inle alltid las i anspråk. Länsslyrelsen i Slockholms län framhåller exempelvis atl del slora anlalel mål har medverkal lill all munllig förhandling har begränsats lill de fall där pari begär munllighel. Frekvensen av sådana förhandlingar har inte överstigit 25%.

Nu angivna omsländigheier lalar enligt min mening med styrka för all muntlig förhandling bör föreskrivas i dessa mål. De mål som enligt lagen kan bli föremål för rättens bedömande avser frågor bl. a. om beredande av vård, av nämnden beslulade förändringar i vårdens utformning och frågor

Prop. 1979/80:1 46

om väldens upphörande. Det äi' frän rällssäkerhelssynpunkl av stor belydelse att mäl av denna art inte avgörs på handlingarna i den enskildes frånvaro.

Som remissinslanserna har påpekat kan del dock förekomma prövningar av länsrätten där en munllig förhandling framstår som helt onödig. Del gör alt regeln om munllig förhandling enligl min mening inle bör göras alldeles ovillkorlig. Är del enligt länsrällens bedömning uppenbart obehövligt att hålla munllig förhandling, bör sådan därför kunna underlålas. Mot bakgrund av vad jag har anfört tidigare om belydelsen av munllig förhandling är del klarl att undanlagsmöjlighden bör användas med stor försiklighd. Framför allt är del vikligl alt muntlig förhandling alltid hålls när någon av parterna önskar det. Om länsrälten tänker avgöra målet på handlingarna, bör parten därför alltid underrättas och ges lillfälle all inom en viss lid begära muntlig förhandling. En föreskrift om delta bör tas in i LVU.

Jag vill slutligen i denna del underslryka atl eftersom del stora fiertalet länsrälter redan f. n. avgör mål om omhänderlagande för samhällsvård vid munllig förhandling, kommer den här föreslagna beslämmelsen inle atl öka länsrällens arbelsbelaslning i någon större grad.

FPL innehåller inga bestämmelser om hämlning uv part lill förhandlingen. Del kan som socialutredningen framhåller ibland vara nödvändigt för Ulredningen i mälel all den åigärden avser är närvarande vid förhandlingen för atl lämna kompletterande uppgifter. Länsrätten bör därför kunna förordna om hämtning av den som åigärden avser lill förhandlingen. För vittne gäller enligl 25 § FPL bestämmelserna om hämlning i 36 kap. 20 § RB. För sakkunnig finns ingel behov av bestämmelser om hämtning.

Jag har tidigare berört frågan om läkarundersökning. Jag erinrade om atl del kan uppkomma situationer då en omedelbar läkarundersökning är nödvändig för att nämnden skall kunna ta ställning lill behovet av vård enligt lagen. Socialnämnden bör därför i det fall föräldrarna eller den unge motsätter sig undersökningen kunna påkalla polishandräckning för dess genomförande. På motsvarande sätt bör när fråga om läkarundersökning kommer upp i länsrätten, rätlen kunna begära polishandräckning om föräldrarna molsälier sig undersökningen. Läkaren bör i sädani fall med polisens hjälp ges tillträde till barnets hem för att genomföra undersökningen där.

Flera remissinsianser har framhållit vikten av att länsrätten tillförs behövlig sakkunskap vid avgörande av mål om vård med stöd av LVU. Jag vill med anledning härav hänvisa till bestämmelsen i 8 § FPL, som behandlar länsrätts utredningsplikt. Av den bestämmelsen följer att det åligger rätten atl tillse atl särskild sakkunskap, t.ex. social, psykologisk och medicinsk, tillförs rälien när del uppslår behov av det. Av 24 § FPL framgår att rälien får inhämla yllrande över fråga, som kräver särskild sakkunskap, från myndighet, tjänsteman eller den som annars har att gå till hända med yUrande i ämnet, eller anlita annan sakkunnig i frågan. Jag vill

Prop. 1979/80:1 47

också fästa uppmärksamhelen på atl del offenlliga bilräde som regelmässigi skall förordnas i mål om vård ulan samtycke har som en väsenllig uppgift att medverka till att målel blirlillföriilligl utrett. Någol behov av alt härutöver införa särskilda bestämmelser om den sakkunskap rälien skall ha all lillgå vid avgörande av mål enligl LVU finns del därför enligl min mening inle,

FPL lar inle upp några besiämmelser om proccssbehörigheien. Fråga uppkommer därför om vilken slällning den som är under 18 år bör ha vid avgörande av mål i länsrält. För handläggning av ärende i nämnd gäller enligl BvL all föräldrarna får förelräda den som är under 15 år. Dessa bestämmelser har genom en hänvisning gjorts tillämpliga även på förfarandel i länsräll.

Socialulredningen föreslår all frågan om proccssbehörigheien skall prövas av länsrällen i varje särskill ärende. Därvid lorde enligl utredningens mening den som är över 15 år alllid äga räll all själv föra sin lalan, medan frågan om proccssbehörigheien för den som är yngre får bedömas med hänsyn lill den unges mognad och omsländighelerna i övrigl.

Jag anser atl i mål om vård med slöd av LVU är både föräldrar (eller annan vårdnadshavaré) och barn all anse som parter. Föräldrarna har enligt föräldrabalkens bestämmelser i princip rält all dessulom förelräda barnel i frågor som rör vårdnaden. I BvL lilläggs emellertid barnet en självsländig beslutanderätt i frågor som rör dess person. Således får föräldrarna förelräda barnet endast lills barnel fyller 15 är. Barn som har uppnått denna ålder, får själv beslula i ärende som föruisäller hans samiycke.

1 enlighel med socialulredningens förslag ämnar jag föreslå en regel i den nya sociallagsliftningen enligl vilken barn som har fyllt 15 år har rätl alt själv föra sin talan i mäl och ärenden enligl socialljänsllagen och LVU. Föräldrarna bör således få företräda barnet tills barnel når denna älder.

Av del anförda följer att den som är under 15 år inle själv får föra sin lalan i länsräll. 1 mäl som avser den som är under 15 år Upplräder föräldrarna dels som parter och dels som ställföreträdare för part. Som socialulredningen framhåller kan därvid den omständigheten atl föräldrarna får företräda barnel göra del angelägel för länsrällen alt höra eller låla höra barn under 15 år i silualioner då barnet bedöms ha nått sådan mognad atl barnel självt bör få redovisa sin inslällning.

Jag vill anmärka alt enligl vad jag har erfaril har utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt i sitl arbete lagil upp frågan om i vilken ulslräckning och i vilken ålder bam själva skall få föra sin lalan och ha räll all bli hörda. Del är givel all ulredningens arbele kan länkas leda till atl frågan om åldersgränsen får tas upp på nyll.

Vad härefter angår frågan om behovel av en särskild regel om delgivning av beslut bör uppmärksammas att enligt 31 § FPL skall beslul varigenom rälien avgör målet tillställas part. Nämnden kommer i mål om omhändertagande all uppträda som sökande. Nämnden kommer således i denna egen-

Prop. 1979/80:1 48

skåp att tillställas beslutel. Även den åigärden avser skall tillställas beslutet. Nägon molsvarighel lill BvL:s regler om delgivning av beslul behövs därför inte enligt min mening.

Enligt 22 S andra styckel BvL får nämnden förordna atl beslut angående omhändertagande för samhällsvård skall gå i verkställighet utan hinder av alt beslutet inte har vunnit laga krafl. Av 75 § BvL följer alt det åligger länsrällen all, om undersiälll beslul skall lända till efterrättelse oberoende av laga kraft, ulan dröjsmål pröva om beslutet får verkställas innan målet avgörs slulligl.

Enligt 86 S BvL skall länsrätts beslul i ärende om bl. a. omhänderlagande för samhällsvård och kammarrätts motsvarande beslul lända lill omedelbar eflerrätlelse. De frågor som berörs av beslut med slöd av LVU är ofla myckel svåra att bedöma och de innebär ställningstaganden som är ingripande för den enskilde. Jag anser del därför inle påkallat med en regel om ovillkorlig verkställighet av sådant beslul. Som socialulredningen framhåller kan behovet av atl kunna nå omedelbar verkställighet tillgodoses, om länsrält ges möjlighel alt i sitl beslul förordna därom. En beslämmelse med delta innehåll bör därför ingå i lagen.

2.1.14 Besvär ni. m.

Frågan om besvärsrällens utformning är från rällssäkerhelssynpunkl av största belydelse. Här måste ske en avvägning mellan å ena sidan den enskildes berättigade anspråk på all kunna få beslul enligl lagen prövade av överordnad inslåns och å andra sidan kraven på att vård med stöd av lagen kan komma lill slånd i former som är lill de ungas bäsla.

Har nämnden fatlal beslul om omedelbarl omhänderlagande, skall som framgår av vad jag har anfört tidigare beslutet alltid underställas länsrättens prövning. Mot länsrättens beslut i sådan fråga enligt 34 § försia stycket tredje punkten FPL får talan föras genom besvär. Anledning att föreskriva en särskild besvärsräU föreligger därför inle.

Mot länsrättens beslul om vård med slöd av lagen får enligl 33 § FPL talan föras hos kammarrätten. Mol kammarrällens beslut föres lalan hos regeringsrätlen.

Sedan länsrätten har beslutat om vård ankommer det på nämnden alt bl.a. bestämma var den unge skall vistas under vårdtiden. En fråga som uppkommer är om talan också skall kunna föras mol nämndens beslul att placera den unge i visst hem eller i institution. Jag anser i likhet med socialutredningen att övervägande skäl talar mot en sådan besvärsrätt. Länsrättens prövning sker på grundval av den vid nämnden företagna utredningen. Enligt förslagel till LVU skall nämndens ansökan om vård innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som nämnden avser att anordna. Länsrättens beslut om vård, som alltså kan överklagas, grundar sig således också på en bedömning av den tilltänkta vårdformen. Att samtidigt föreskriva en be-

Prop. 1979/80:1 49

svärsräll över det av nämnden omedelbart härefter fållade besluiel, om var den unge skall vislas under vårdliden, skulle öppna möjlighel lill en dubbel besvärsprövning. Något behov,av en sådan besvärsrätt finns det inle.

Under den lid som den beslulade vården pågår bör nämnden upprälthälla en fortlöpande konlakl med föräldrarna. Varje förändring i den beslulade vården bör så långt möjligt föregås av samråd med föräldrarna. Om föräldrarna eller den unge under den lid värden pågår skulle vilja byta värdform eller hem, är del givelvis önskvärl atl nämnden söker tillmölesgä berättigade anspråk.

Om nämnden inte vill eller kan ändra värden pä del säll föräldrarna eller den unge önskar, saknar dessa i dag möjlighet enligt BvL atl överklaga nänmdens beslul. Foslerbarnsuiredningen föreslog i belänkandel (SOU 1974:7) Bam- och ungdomsvärd, atl BvL skulle ändras på den punklen. Under remissbehandlingen fick förslaget ell övervägande kritiskt mottagande. Socialulredningen har nu föreslagil atl en begränsad besvärsräll skall införas. Om nämligen vården skall pågå under längre lid än tre månader, föreslås föräldrama få möjlighel alt besvära sig över de förändringar i vårdformen som företas under tiden.

Socialulredningens förslag har behandlats av endasi elt fåtal remissinstanser. Dessa har överlag varit posifiva lill förslaget samtidigt som de har gjort vissa påpekanden belräffande lagtextens utformning.

Jag delar den iveksamhel mot en alltför vidslräckl besvärsräll som har kommil lill ullryck under remissbehandlingen av foslerbarnsulredningens betänkande liksom i socialutredningens förslag. Som socialutredningen påpekar kan en besvärsräll riskera all leda lill avsevärda svårigheter vid vårdens utövande. Den skulle 1. o. m. kunna medföra en sådan osäkerhei i fråga om vårdens beslånd all den allvariigl skulle ävenlyra vården. Jag anser därför i likhel med socialulredningen all del i allmänhel bör vara lillräckligl alt föräldrarna genom all begära vårdens upphörande och därefter föra lalan mol nämndens beslul också kan få den beslutade vårdformen prövad.

En särskild fråga är om räll till besvär skall föreligga när nämnden beslutar om viktiga ändringar i den valda vårdformen. Jag vill erinra om all del har förekommil all socialnämnd på skäl som inle har haft all göra med ändamålsenlighelen av den bedrivna vården beslulal all fiylla elt omhän-dertagel barn frän ell foslerhem där barnet hade bott under längre tid lill elt annat hem. Sådana uppbrott från ell hem där barnel har hunnil rota sig kan för barnet bli mycket påfrestande. Det är överhuvudtaget angeläget att man flyttar ett barn så litet som möjligt från en miljö lill en annan. Omplaceringar kan i dag ske ulan samråd med föräldrarna och ulan atl dessa eller andra kan föra talan mol beslutet. Föräldrarna är hänvisade lill alt - även om de är införslådda med all barnel måsle beredas forlsall värd uianför del egna hemmel - begära all vården skall avslulas och därefter 4    Riksdagen 1979180. I saml. Nr }. Del C

Prop. 1979/80:1 50

föra lalan mot nämndens beslut. En sådan ordning är enligl min mening inte tillfredsställande. Jag ansluter mig därför till socialutredningens förslag all föräldrarna och i förekommande fall den unge själv skall ha möjlighet alt föra lalan mol ändringar i den redan beslulade vården. Om nämnden således beslutar atl den unge skall ges fortsatt värd i annal enskilt hem eller på institution bör talan kunna föras mot beslutel. Nämndens beslut skall emellertid kunna verkställas omedelbart. Den omsländigheten all besvärsräll föreligger innebär således inle all nämnden måste avvakla atl besluiel vinner laga kraft innan nämnden flyllar den unge.

Om vård har beslulais på grund av den unges egel beteende, skall i enlighel med vad jag har förordal lidigare nämnden pröva behovel av forlsall vård var själle månad. Nämndens prövning kommer all resullera i ell beslul i förvaltningsrätlslig mening. Som kammarrällen i Göleborg har påpekal under remissbehandlingen bör i sådana fall lalan kunna föras mol beslul om forlsall vård.

För lydlighds skull villjag lill sisl erinra om alt den årliga rapportering som skall göras lill nämnden i de fall den unge vårdas på grund av brisier i omsorgen om honom endast är länkl all vara en åieikommande redovisning inför nämnden som inle skall ulmynna i etl beslut i förvallningsrältslig mening som det går att föra lalan mol. Rätlen all begära vården avsluiad föreligger emellertid alllid och därmed också en möjlighet atl få värden överprövad.

Föranleder underrättelsen till nämnden att frågan om vårdens fortsatta bestånd tas upp lill prövning i nämnden uppkommer emellertid ell ärende i förvallningslagens bemärkelse.

Enligl socialulredningens förslag skall talan inte kunna föras mol nämndens beslul all förklara vården avslutad. Socialulredningen har ansell alt i de fall nämnden har förklaral vården avsluiad mol föräldrarnas vilja, föreligger alllid rätten atl begära fortsatt bistånd i frivilliga former med stöd av socialtjänstlagens bestämmelser och i händelse av avslag föra talan mot beslutet. Kammarrällen i Göleborg anser all del föreslagna tillvägagångssället är onödigt omständligl. Kammarrällen framhåller all om föräldrarna och den unge harolika uppfaUning i fråga om behovel av fortsatta insatser, kan socialtjänstlagen inle lillämpas. Anser således föräldrarna att vården bör bestå men motsätter sig den unge fortsatta insalser i frivilliga former, utgör således socialljänsllagen ingel alternativ. Jag anser mot bakgrund härav i likhel med kammarrällen atl lalan bör kunna föras även mol nämndens beslul atl förklara vården avslutad.

Jag vill i della sammanhang slulligen erinra om alt enligl LVU nämnden i vissa fall får meddela föreskrift belräffande förälders eller annan vårdnadshavares räll lill umgänge med bamet eller beslämma alt den unges visiel-seort inle skall röjas. På samma säll som i dag bör lalan kunna föras mol ett sådant beslut.

Prop. 1979/80:1 51

2.1.15 Övriga besiämmelser Ansvarsfrågor

1 89 § BvL finns bestämmelser om ansvar för den som hindrar eller försvårar utredning i ärende om ingripande enligt lagen eller om fosterbarnsvård. Ansvar kan enligt detla lagrum också ådömas den som hindrar eller försvårar verkställighet av beslut som gäller bl.a. omhänderlagande för samhällsvård eller som rör behandlingen av den som har omhändertagits m. m.

Enligl vad jag har erfarit förekommer del endasi i myckel begränsad omfattning att ålal väcks för brott som har sagts nu. Jag anser inte att bestämmelserna fyller någon funktion vid sidan av de befogenheler som bör tillkomma nämnden enligt de regler somjag tidigare har föreslagit. Jag vill erinra om atl nämnden får möjlighel alt besluta om omedelbarl omhändertagande i fall där föräldrarna inte vill medverka till att en nödvändig vård kommer lill slånd. Om den unge avviker från del hem där han enligl nämndens bestämmande skall vistas, kan nämnden påkalla polishandräckning för all ålerföra honom till hemmet. Genom dessa befogenheter finns det enligl min mening tillräckliga garantier för atl en nödvändig vård skall kunna genomföras.

89 § BvL innehåller också en straffbestämmelse för det fall att någon lämnar alkoholhaltiga drycker, andra berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl ål den som är omhändertagen för samhällsvård och inlagen i barnhem eller bereds vård inom ungdomsvårdsskola eller som annars hjälper den omhänderlagne all komma åt sådana berusningsmedel eller föremål. Inte heller denna beslämmelse bör fä någon motsvarighet i den nya lagen. Jag vill i del hänseendet hänvisa lill beslämmelserna i 74 § lagen (1977:293) om handel med drycker som föreskriver ansvar för den som anskaffar alkoholhaltiga drycker ål den som inle kan anlas ha uppnåll 20 års ålder. Jag vill också hänvisa lill förordningen (1968:70) med vissa besiämmelser om injektionssprutor och kanyler som föreskriver ansvar för den som överiäter spruta eller kanyl utan all vara berälligad därtill. Del finns enligt min mening inle behov av särskilda bestämmelser i LVU vid sidan av de nu nämnda.

Jag har tidigare föreslagil att socialnämnden i vissa fall skall kunna förbjuda förälder eller annan vårdnadshavaré all umgås med barn som värdas med slöd av LVU. Nämnden kan därvid också beslula atl den unges visielseorl inle fär röjas för vårdnadshavaré. Jag anser bl.a. med hänsyn härtill atl del inte finns tillräcklig anledning alt i LVU la in en motsvarighet till 90 § BvL om ansvar för den som överträder av nämnden meddelat förbud mol all besöka nägon som vårdas med slöd av LVU.

Åialsfrågtr

1 20 kap. 7 § rättegångsbalken finns bestämmelser om räll för åklagare

Prop. 1979/80:1 52

atl besluta atl inle äiala för brolt. Härulöver fär åklagaren enligt lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (1964 års lag) meddela ålalsunderlålelse för brolt som har begåtts av någon som vid tidpunkten för brollel inte hade fylll 18 år. En fömlsätlning är att åtal inle finnes påkallat ur allmän synpunkl. Beslutet får meddelas ulan vidare, om brottet uppenbarligen har sketl av okynne eller förhastande. 1 övriga fall skall beslut om ålalsunderlålelse bygga på den bedömningen att den unge ulan ålal blir föremål för de insatser som är lämpligast för hans tillrällaförande. Till ledning för denna bedömning skall åklagaren inhämla yllrande från barnavårdsnämnden, huruvida nämnden har vidlagil eller avser all vidla åtgärd och om sådan åtgärd kan anlas vara lämpligasl för den unges tillrällaförande. 1 lagen nämns olika länkbara ålgärder som övervakning enligl 26 § BvL, omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § BvL, annan därmed jämförlig ålgärd (t.ex. placering i annat enskill hem) eller annan hjälp eller stödåtgärd.

Ålalsunderiälelse kan meddelas så snarl barnavårdsnämnden vidlar eller ulfäster sig att vidla sådana åtgärder som är lämpligasl för den unges lillrätlaförande. Åtal kan även underlålas om någol formelll beslul om ingripande inle fattas från barnavårdsnämndens sida. Även samlal med den unge eller frivillig konlakt från hans sida med nämnden kan således vara sådan åtgärd som möjliggör åtalsunderlåtelse under förutsättning att kontakten innebär råd och slöd. Också ålgärd som vidlas av annan än nämnden skall beaklas vid ålalsprövningen.

Som jag har framhållit flera gånger tidigare har samhällel etl särskilt ansvar för barns och ungdomars uppväxtförhållanden. Samhällel skall inom socialtjänsten på allt sätl slödja och hjälpa föräldrarna i deras omsorger om den unge. Nödvändiga insatser skall i första hand ges i samråd med den unge och hans föräldrar. Det är först när den unges behov av vård inle kan ges i frivilliga former som nämnden, efler beslut av länsrälten, ges befogenhet att bestämma över den unges person och personliga förhållanden i övrigt. Den uppsikt över den unge som föräldrarna och nämnden på så vis skall ha kan regelmässigt ersätta den tillsyn som kan vara förenad med en eventuell påföljd för brott.

Huvudprincipen i 1964 års lag är också alt ansvaret för unga lagöverträdare i åldrarna upp till 18 år skall vila på socialtjänsten. Det är inom denna som behövliga åtgärder skall vidtas. Detla innebär emellertid å andra sidan inte atl man på socialtjänsten får överföra de samhällsskyddsaspekter som skall tillgodoses inom siraffrätlskipningen.

De moliv som enligt vad jag har sagt nu ligger bakom 1964 års lag rubbas inte av den förändring av sociallagstiftningen som nu föreslås. De förutsättningar för rikt differentierade insatser som ges genom den kommande lagsliftningen kompenserar väl bortfallet av vissa av de nuvarande kontrollfunktionerna inom socialvården. Jag vill i det sammanhanget hänvisa till vad jag lidigare har anförl i avsnittet om insatsernas arl (2.1.5). Att

Prop. 1979/80:1

53

antalet tvångsåtgärder gåi' ner bl.a. genom att institutet övervakning försvinner lill förmän för ett rikare utbud av frivilliga insatser får således inte leda lill att 1964 års lag ges en restriktivare tillämpning.

Den nya sociallagsliftningen föranleder vissa följdändringar i I S 1964 års lag.

Ålalsunderiälelse kan även meddelas med stöd av 69 § BvL. Misstankes det alt den som har inskrivits som elev vid ungdomsvårdsskola har begäll brottet före utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan prövas skall skolans styrelse höras, om del inle är obehövligi.

Beslämmelsen är som framgår knuten till en viss form av institutionsvård, vård på ungdomsvårdsskola.

Enligl förslaget lill ny lagstiftning skall den som bereds vård av anledning som anges i I § försia slyckel 2 LVU kunna ges en inslilulionell vård som svarar mot den som nu kan ges på ungdomsvårdsskola. Är den unge intagen på hem för vård eller boende av vissl slag, får han som jag återkommer lill i specialmoliveringen i vissa fall således hindras all lämna hemmel och i övrigl underkaslas den begränsning av rörelsefrihelen som är nödvändig för alt genomföra vården. Den vård som på så vis kan ges den unge och den uppsikl över den unge som vården är förenad med bör enligl min mening ocksä i framtiden kunna ersätta en påföljd som annars skulle följa på brolt som den unge har begåtl. Jag anser därför i likhet med socialulredningen all ålalsunderiälelse skall kunna meddelas i dessa fall. Någon annan mening har heller inle kommil fram i remissyllrandena. På samma säll som i dag bör åklagaren höra den som har ansvarel för vården vid hemmel innan beslul om ålalsunderiälelse meddelas, om del inle anses obehövligt.

En bestämmelse om ätalsprövning i nu angivna fall föreslås bli intagen i 1964 års lag.

2.2 Vården av vuxna missbrukare

2.2.y Inledning

1 arbelel pä en ny social vårdlagsliflning har frågan om vård ulan samiycke av vuxna missbrukare kommil atl bli en av de mest omdiskuterade. Jag skall inte här ge någon utförlig skildring av de olika inslagen i den s. k. ivängsdebatten. Inle heller är det nödvändigt att närmare beskriva de olika faserna i socialutredningens arbete med denna fräga. Jag hänvisar lill socialutredningens slutbetänkande och lill rapporten frän den arbetsgrupp som inom regeringskansliet har bereti frägan om vård utan samiycke inom socialvård och sjukvård.

Jag vill ändå inledningsvis nämna några inslag i diskussionen som en bakgrund till mina ställningstaganden i fortsättningen. Socialvården har sedan gammalt varil präglad av en lagstiftning med starka inslag av kon-

Prop. 1979/80:1 54

Iroll och tvång. Samhällets insatser för de hjälpbehövande har säledes inte sällan gjorls i former som har inneburil att den enskilde har berövats rätten att bestämma över sig själv och sina handlingar. Samtliga lagar på social-våidsomrädd har tidigare i slörre eller mindre omfattning medgett tvångs-omhändertaganden för värd pä anstalter av olika slag. Men också i övrigt har övervakningen och föreskrifter för den enskildes livsföring eller rapporter till andra myndigheler varit framträdande inslag.

Denna typ av lagstiftning har sina rötter i etl gammall samhälle. De senasle decennierna har emellertid äldre synsätt undan för undan fält lämna plats för nya tankar om den enskildes integritet och självbestäm-mandeiält och om samhällets skyldighel atl erbjuda hjälp och slöd. Efter hand har också tvångsinslagen minskal i den sociala lagsliftningen. De tvångsåtgärder som i dag finns kvar i BvL och framför allt i NvL har ifrågasatts av slora grupper. Kritiken mot den traditionella nykterhetsvärden går bl. a, ul på atl resullalen av vården är föga uppmunirande. Härtill kommer all det är så gott som uteslutande de socialt och ekonomiskl sämst ställda grupperna som blir föremål för denna värd, medan andra missbrukares vårdbehov tillgodoses i andra former. En viktig del av åsiktsbildningen har ägt rum inom socialarbetarleden och folkrörelserna. Även statliga ulredningar, I.ex. nyklerhelsvårdsundersökningen från 1967, har kritiserat tvångsinslagen i socialvården. 1 socialutredningens förslag till ny sociallagsliftning finns del inle längre kvar några ivångsinslag när det gäller värden av vuxna. I fråga om barn och ungdom behåller den nya lagstiftningen dock möjligheter lill ingripande mol den enskildes vilja i vissa silualioner. Jag har behandlal dessa frågor lidigare (avsnill 2.1).

Remissbehandlingen av socialulredningens förslag visar all opinionen är slarkl splillrad i frågan om socialljänslen skall ha möjlighel atl meddela vård oberoende av samtycke. "Frivilliganhängarna" betonar bl.a. att möjligheterna lill social rehabililering försämras om ätgärder sätts in utan all den enskilde är införstådd med dem. I likhet med socialutredningens majoritet finner man all vård utan den enskildes samiycke endast bör kunna komma till stånd enligt iagen om beredande av sluien psykialrisk vård i vissa fall, LSPV. Man framhåller att avsikten är atl så långl det är möjligt undvika all ta någon om hand för vård mol dennes vilja, inle att övervältra tvånget pä etl annal vårdområde.

De som vill behålla möjlighet till tvång inom socialvården hävdar att LSPV inle är tillräcklig för alt hjälpa de missbrukare som inte frivilligt vänder sig till socialljänslen. Man gör också gällande att skyddel för de anhöriga eller annan person eller samhällsskyddet kräver möjligheler till ingripande inom socialvårdens ram.

Arbetsgruppen har funnil alt del bland de remissinstanser som har yttrat sig över socialutredningens slutbetänkande finns en övervikt för dem som motsätter sig möjligheter till tvångsingripanden mot vuxna missbrukare inom den nya sociallagstifningen. Arbetsgruppen förordar för sin del att

Prop. 1979/80:1 55

alkohol- och narkotikamissbrukare skall kunna tas om hand för avgiftning och psykialrisk vård under högsl fyra veckor enligl en särskild inlagnings-beslämmelse i LSPV och alt möjlighelerna all vårda vuxna ulan deras samtycke skall mönstras ut ur sociallagsliftningen.

Del är i dag bara genlemol alkoholmissbrukare som del inom socialvården finns möjlighel alt tillgripa vårdålgärder ulan samiycke. Vuxna narkotikamissbrukare kan således endasi beredas vård mol sin vilja enligl LSPV. Inte minst under de senasle 10 åren har emellertid användningen av instiiutel tvångsinlagning på allmän vårdanstalt enligl NvL minskat kraftigt. Jag kan hänvisa lill de uppgifter som arbetsgruppen har lämnal i sin rapport (bl. a. i avsnill 2.2). Denna utveckling har sannolikt lill betydande del varil ell resullal av den tidvis myckel livliga diskussion som har ägl rum om tvångets berättigande. Man har alltså inom ramen för den gällande lagstiftningen minskat användningen av tvångsåtgärder.

Del finns lecken som lyder på att missbruket av beroendeframkallande medel har förvärrats under de senasle åren. Della får främst tillskrivas etl ökat alkoholmissbruk. Alkoholen utgör ocksä det hell dominerande pre-paralei i missbruksbilden.

Det finns inle anledning atl i detla sammanhang gä in närmare pä orsakerna till det ökade alkoholmissbruket. Sambandel mellan en ökad allmän alkoholkonsumtion och ell ökal alkoholmissbruk hör lill de frågor som ofla har diskuterats. Men jag vill ändå beröra några faklorer som alldeles klart har all göra med utvecklingen på missbruksomrädel. Förhållandena på arbelsmarknaden och i andra delar av samhällel har de senaste åren medverkat lill atl gruppen ulslagna - inle minst de med missbruksproblem - har blivit allt slörre. Det hårdare lempol i arbelslivel och isoleringen och påfrestningarna i vissa bostadsområden har gjort all mänga människor har tappat folfäslet i tillvaron, med drogmissbruk och andra sociala problem som följd. Den ökade arbetslösheten särskilt bland ungdomar har hafl liknande följder. Ell mall pä den ökade ulslagningen är att socialhjälpsberoendel har ökal krafligl bland ungdomar och ensamma män. 1 de Ire siörsla kommunerna i landet utgjorde gruppen ensamma män utan barn år 1975 närmare hälften av samtliga hjälpfall. Vi vel också från vissa undersökningar som har gjorls all de som har allvarliga alkoholproblem ofta lever ensamma. Som framgår av bl.a. socialstyrelsens rapport (Socialslyrelsen redovisar 1978:4) "Vården av alkoholmissbrukare. Problem och möjligheter" förtidspensioneras numera även förhållandevis unga missbrukare.

Även om missbruksbilden domineras av alkohol förekommer del samtidigt elt betydande missbruk av narkolika och andra preparat. Det lunga narkotikamissbruket anses under de senaste åren inle ha genomgåll några Slora förändringar när det gäller anlalel missbrukare. Del lunga missbruket domineras fortfarande av cenlralslimulerande medel, men för lillfällel tycks en viss minskning ha skell i användningen av sådana medel. Heroin-

Prop. 1979/80:1 56

missbrukel som började uppträda i Sverige under 1970-talets början tycks vara vanligast i Storstockholmsområdet och Malmö-Lundregionen. Mer eller mindre frekvent bruk av cannabis förekommer i hela landel. Narkotikamissbrukets lolala omfaUning har vi ingen klar bild av. Vi hoppas fä narkotikamissbruket bällie belyst genom den ulredning (S 1977:04) om narkotikamissbrukels omfattning som f. n. pågår.

De drag i utvecklingen som jag har pekal på nu - minskad användning av Ivångsiniagning på nyklerhdsvårdsanslalt och en tilltagande ulslagning med drogmissbruk som följd - har lelt lill alt problemen med de ulslagna har blivit allt påtagligare för många människor i samhällel. En del har av delta dragit slutsatsen att socialljänslen bör behålla möjlighelen lill tvångsomhänderlagande och alt denna skall ulvidgas lill alt också omfalta narkotikamissbrukare. Andra har hävdat atl resullalen av den vård efler Ivångsiniagning som sedan årtionden bedrivs vid våra nykterhetsvårdsanstaller visar alt utsikterna till varaktig social rehabililering den vägen är myckel små. I stället härden frivilliga vården vid en del av de nya behandlingshem och kollekliv som har vuxil fram under de senaste åren, delvis vid sidan av den traditionella nykterhelsvården, visal pä nya möjligheter att rehabilitera även djupl nedgångna missbrukare.

Socialulredningen har föreslagit alt del i den nya socialljänsllagen skall läggas fasl elt yttersta ansvar lör kommunen alt se till att alla människor som behöver hjälp ocksä får det. Vissa remissinstanser har tolkat utredningen så. atl den nya socialtjänsten skulle ges ett slags övergripande ansvar för människornas liv. Mot sådana tankar har med fog rests starka invändningar. Utvecklingen mot en erbjudande och serviceinriktad socialljänsl innebär inle all vi skall skapa ell samhälle där människornas ansvai' för sin egen och medmänniskornas silualion tunnas ul. Människan har ett ansvar för sig själv. Hon kan behöva stöd och hjälp och rimliga möjligheter till alt utveckla sina resurser, men ansvarel är hennes egel. Lika viktigi är att samhällets socialtjänst inle kan och inle skall befria individen fiän hennes ansvar för sina medmänniskor. Den fackliga rörelsen har på senare tid lagil nya inilialiv för alt få i gång en verksamhet med alt stötta arbetskamrater som har missbruksproblem. Jag Iror all man på arbetsplatserna har möjligheter att ge ett stöd som många gånger kan vara väl sä fiam-gångsrikt som del som kan åsladkommas med mer traditionella metoder.

Atl på adminisirativ väg beröva människor fiihelen är en nödfallsåtgäid. Det finns såvitt jag förstår heller inga delade meningar om atl vård ulan den enskildes samtycke skall användas bara dä det framstår som oundgängligen nödvändigl. Från dessa synpunkter är det naturligt alt piöva möjlighelen om del går alt undvara tvångsmässiga ingripanden mot vuxna missbrukare i den nya socialtjänsten.

Innan jag går in närmare på frågan om hur vården av vuxna missbrukare ulan samiycke skall utformas i framtiden, skall jag något beröra en del av huvudpunkterna i förslagel lill socialtjänsllag.

Prop. 1979/80:1

57

2.2.2. Socialtjänstlagen och misshruksvården

En av hörnstenarna i den sociala reform som föreslår är principen om kommunens yllersla ansvar. Den innebär all ell enda samhällsorgan, kommunen, ges ansvarel för atl den enskilde får del slöd och den hjälp som han behöver. Kommunen bör därför enligl förslagel ha skyldighet alt bedriva uppsökande verksamhel, anvisa eller förmedla slöd- och hjälpåtgärder från andra samhällsorgan och därutöver tillgodose fakliska behov i syfte all tillförsäkra den enskilde resurser så atl han kan beredas skäliga levnadsvillkor. Den enskildes räll lill bislånd i frivilliga former finns intagen i en särskild beslämmelse i ulredningens förslag lill socialtjänsllag. Enligt denna beslämmelse skall den enskilde ha rätl till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigl, om hans behov inle tillgodoses på annat sätt.

Från dessa ulgångspunkler har socialulredningen också föreslagil alt det i socialljänsllagen skall las in särskilda regler om kommuns skyldighel all svara för omsorger om barn och unga, äldre och handikappade, dvs. grupper som vi vel kan ha särskill behov av samhällets stöd och hjälp i olika hänseenden. En annan sådan grupp, som i socialutredningens förslag lill socialtjänsllag inle har fått samma tydliga räll lill omsorger från kommunens sida, är hjälpbehövande missbrukare av beroendeframkallande och därmed jämförliga medel. Emellertid skall dessa enligl ulredningen omfattas av den rätl till bistånd somjag nyss har nämnt. Ulredningen har vidare i sina allmänna motiveringar till lagen sagl att ansvarel för alt missbrukarna får behövlig hjälp i första hand skall vila på kommunen. 1 lagtexlen har della ansvar också kommil lill ultryck i särskilda besiämmelser under rubriken "Annan särskild omsorg". Enligl dessa skall kommunen bl. a. verka för all de som av fysiska eller andra skäl möler belydande svårigheter i sin livsföring får möjlighel alt della i samhällets gemenskap och all leva som andra. 1 specialmotiveringen till bestämmelsen sägs bl. a. all denna lar sikte inte bara pä handikappade i mera traditionell bemärkelse utan även på t.ex. alkoholproblemaliker och andra med svära sociala problem.

Samhällel har självfallel ell långlgående ansvar för människor som genom elt massivt bruk av alkohol eller narkolika har kommil atl slällas vid sidan av den sociala gemenskapen eller riskerar all göra det. Detla har också belönats bl.a. i socialulredningens redovisning av de insatser i frivilliga former som behövs för missbrukargruppen. Vad utredningen säger i della avseende fick slarkl slöd i remissbehandlingen av principbelänkandel och ingår också i den principiella grundvalen för ulredningens förslag i sluibeiänkandet till socialljänstreform. Ingen samhällssektor har emellertid haft någol samlat ansvar för missbrukargrupperna. Della lorde vara en förklaring lill de spliltrade vårdinsatser som f n. erbjuds. Det är också sannolikl all detla förhållande har bidragii till den intensiva debatten om vem som skall svara för eventuella tvångsåtgärder mol missbrukarna.

Prop. 1979/80:1 58

Enligt nuvarande NvL åligger det den kommunala nyklerhetsnämnden bl..I, alt löiebygga och motverka onykterhd och dryckenskap, atl verka löi nykleihetsfiiimjande ålgärder och all gå enskilda personer till hända med råd och upplysningar i nykterhdsvårdsfrågor (4 §). Vidare skall nämnden i f()iekommande fall vidla hjälpälgärder för enskilda genom all i.ex. förmå alkoholmissbrukare att hälla kontakt med nämnden eller lämplig person, hjälpa missbrukaren lill anställning osv. (14 S). Förslaget till socialtjänstlag innehåller alltså inle motsvarande preciseringar.

For all inle missbrukarna skall komma i skymundan bland de behövande ■oni anmälei- sig inom socialtjänsten kunde det vara av värde att tydligt slä iasi i socialtjänstlagen all kommunerna särskilt skall verka för atl förebygga luissbiLik av ber;)endeframkallande medel och för atl missbrukare får behiivlig omsoig. Socialutredningen har, slödd av slark remissopinion, getl föislagel till socialtjänsllag karaktären av ramlag. Jag anser mig inte boi;i bl yta den systematik i lagsliftningen som utredningen har föreslagit. Jag röiutsätier emellertid atl kommunerna är medvetna om sill slora an-svLii i fråga om missbrukarna. Det är också av stor belydelse all socialslyrelsen utformar allmänna råd om olika insatser för personer med miss-bi ukspioblem. Till dessa frågor avser jag atl återkomma i socialljänslpro-positionen.

2.2.3.  Utvecklingen inom niissbruksvården

En väsentlig förutsätlning för slällningstagande till frågan om vård utan samtycke av vuxnu missbrukare är den praktiska utformningen av miss-bruksvärden inom framlidens socialljänsl.

En viktig utgångspunkt är atl värd och behandling av missbrukare i första hand bör bygga på alt missbrukaren själv önskar hjälp och bistånd. Föi att uppnä etl sådant resultat bör enligt socialutredningen socialljänslen präglas av en erbjudande allilyd där insatserna syftar lill all frigöra och tT)istäika individens egna resurser all aklivi påverka och bearbeia sin situation. I della belraklelsesäu inslämmer jag hell. För all del skall få ell innehåll krävs atl man har meningsfulla hjälp- och stödåtgärder atl erbjuda och en väl underbyggd metodik.

Inslaget av missbrukare i den akuta kroppssjukvården och den psykiatriska sjukvården är i dag betydande. Det förekommer också i växande grad alt missbrukare förs till sjukhus efter ingripande av polisen med slöd av lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m. (LOB). Vårdtiden är i dessa fall som regel utomordentligt kort. Det stora fiertalet som omhändertas enligt LOB får dock ännu så länge enbart nyktra

Prop. 1979/80:1

59

till i polisarresten. Inom sjukvården har i ökande ulsträckning inrättats särskilda kliniker eller avdelningar för alkohol- eller narkotikamissbrukare. Den öppna socialvården lider av én pålaglig brisl på resUrser när del gäller missbrukargrupperna, framför allt i de slörre kommunerna.  Vid

sidan av den iradilionella nyklerhetsvården har det inrättats etl snabbt

ökande :intai alkohoipoliklinikei, där alkoholmissbrukalen om han så vill under anonvniilel kan IVi hjiilp mot sitl missbruk. I slutet av åi 1977 laniis del ca 140 alkoliolpolikliiiiker - av vilka flerlalel var komnumala - och därutöver etl fenilonlal värdcentialer lör narkotikamissbrukare. Vid mitten av är 1978 fanns tiet I I I inackorderingshem för alkohoimissbrukare (I 594 platser) och elt tjugi.ual inackoideiingshem/behandlingshem för nai-kolikamissbiukaic (240 platser), ,Antalel statliga och erkända väidanstaltei för alkohoimissbrukare uppgick vid samma tid till 23 (1556 platser) och antalet enskilda anstalter till 27 (880 platser). 18 av totalt 50 anställer har f, n, kommunal huvudman.

De tydligaste tendenserna till förändring i värdstrukluren under senare är torde vara dessa. Man strävar efter alt lä vårdenheter som tidigare har varil inrikiade antingen pa alkohol- eller pä narkotikanussbrukare alt ta emot missbrukare tör värd oberoende av vilken missbrukskaleg.iri de tillhör. Antalet platser pä inackorderingshem och behandlingshem ökar. och verksumlieten iniiktas mer pa aktiv behandling än som har varit avsikten frän böljan. Även pä de allmänna nykterhelsvärdanstallerna görs försök atl förnya värdinnehäll och vårdmetodik. Ett viktigi inslag i denna bild utgör den markanta nedgång av anlalel vårdade med stöd av NvL:s bestämmelser om ivängsomhänderlagande som jag har pekat på lidigare. Samtidigt har antalet intagna enligt 58 S NvL (frivillig intagning) ökal. liksom anlalel vårdade vid de enskilda vårdanslallerna. Sammanlaget synes den inslilutionsbundna missbruksvården - om man i denna räknar in sjukhusvärdade, vårdade pä vårdanstalt för alkoholmissbrukare och gäster vid inackorderingshem och behandlingshem - ha ökat i omfattning.

Socialulredningens överväganden leder fram lill önskemålet att socialljänslens insalser främsl skall vara förebyggande och uppsökande och i siörsla möjliga ulslräckning ges i den hjälpbehövandes egen hemmiljö eller så nära den som del gär. Vård i institution bör enligl min mening om möjligt komma i fråga först sedan man har prövat andra vårdinsatser. Värd i institution bör vidare ingå i etl längre värdprogram. Om en inriklning av verksamheten mot öppna värdformer med slarka inslag av molivalionsin-riklal behandlingsarbele och nya inslag i inslilulionsvården skall bli framgångsrik, behövs viss ulbildning för personalen både inom den öppna verksamhelen och vid insliiulionerna. Både socialstyrelsen och kommunförbundel har nu inlell arbete med delta.

Del är viktigt att även sjukvården är beredd aU ta sin del av ansvaret för missbrukarnas vårdbehov. 1 arbetsgruppens rapport ingår ett förslag om

Prop. 1979/80:1 0

att del inom varje landstingsområde skall upprättas en plan för den medicinska vården av alkohol- och narkotikamissbrukare. Planen borde förutom de hittillsvarande psykiatriska klinikerna ta upp de övriga vårdinstitutioner, t. ex. behandlingshem, som har tillräckliga resurser för all kunna ge vård ät missbrukare. Arbetsgruppens förslag är värt en närmare prövning. Enligt min mening är del emellertid inte lämpligt att i delta sammanhang föreslå någon lagstiftning i denna riklning. Jag utgår från all hälso-och sjukvårdsuiredningen (S 1975:04) under sill arbele med en ny lagstiftning om den offentliga hälso- och sjukvården prövar möjlighelerna att med olika planeringsinstrument slyra resurserna mol de sektorer där behoven är angelägnast.

2.2.4 Vård man samtycke

Somjag har nämnt råder del bred enighet om att vård av missbrukare så långl som möjligi skall ges i frivilliga former. Men del finns också en allmän enighel om atl samhällel inte passivt kan åse hur en individ lider allvarlig skada på grund av all han inte råder över sina handlingar. Sådana situationer kan bero på individens låga ålder, viss sjukdom eller vissa tillstånd som följd av missbruk av alkohol eller narkolika. 1 dessa fall bör samhällel ha möjlighel och skyldighel alt ingripa med åtgärder till skydd för den enskilde. All sjukvården har ansvaret för ingripanden vid psykisk sjukdom råder det ingen tvekan om. Somjag har anförl beträffande vården av unga råder det heller inga större meningsskiljaktigheter om atl ungdomars skydd bör tillförsäkras främsl av socialtjänsten. En fråga som har väckt intensiv debatt är däremot vilket samhällsorgan, som skall svara för nödvändiga skyddsingripanden mol vuxna missbrukare. Del har också rått delade meningar i frågan om ingripandet bör få ha till syfte alt skydda andra än missbrukaren själv.

Om anledningen till de starka motsättningarna i denna fråga kan man ha olika meningar. Jag har i det föregående tecknat en del av bakgrunden lill tvångsdebatten. En bidragande orsak till att uppfattningarna går isär är säkerligen att missbrukaren ofta uppvisar en blandad behovsbild - han behöver sjukvård, hjälp med pengar, bostad, familjeproblem och sin arbetssituation. Han behöver alhså tjänster både från den landstingskommunala sjukvården, den kommunala socialtjänsten och bostadsförmedlingen och den statliga arbetsvärden. I de fall det kan vara aktuellt att ingripa lill skydd för missbrukarens omgivning, kan missbrukaren inle sällan anses ha begåtl en brottslig gärning. Hans behov av alkohol eller narkolika för ibland också med sig att han begår brotl av förmögenhelskaraktär. Även

Prop. 1979/80:1 61

polis, domstolar och kriminalvård får då ett ansvar för honom. Del är för missbrukaren kanske viktigare än för någon annan alt del i lag slås fasl dt yllersla ansvar för kommunerna att se till all den enskilde genom socialtjänsten fär den hjälp och det slöd som han behöver. Med detta yttersta ansvar följer, som ocksä socialutredningen har framhållit, att kommunens socialtjänst har en skyldighel alt se lill atl den som är i Irängande behov av insatser för all inle skadas allvarligt lill liv eller hälsa ocksä får dessa insalser, även om han inle själv är införstådd med det. Är det så att socialtjänsten inte själv förfogar över möjligheler alt meddela vård ulan samtycke, får sådana sökas hos någon annan huvudman. Och det blir ytterst en uppgift för socialtjänsten att se till all missbrukaren fär vård när hans lillslånd kräver del,

Socialulredningen har haft främst tvä skäl för sill förslag att förlägga de tvångsinstrument som det här är fråga om till sjukvården. Det ena är den stora vikt utredningen fäster vid atl utforma socialljänslen så all den inle rymmer uppgifler och förplikielser i strid med den enskildes önskemål. Del andra är alt ulredningen vid en genomgång av statistiskt malerial och gällande lagstiftning har funnit all huvuddelen av de missbrukare som behöver institutionell vård och behandling kan få och också får denna genom sjukvårdens försorg.

Utredningen menar efter sin analys atl LSPV ger möjlighel all la om hand och hålla kvar de alkohol- eller narkotikaberoende som det - också från socialtjänstens synpunkt - framslår som mesl angelägel alt snabbt kunna bereda en tids inslilulionell vård och behandling även om de inte själva önskar tas in för vård.

Jag delar, liksom fiertalet remissinstanser, socialutredningens uppfattning att ivängsingripande bör fä ske för att rädda liv eller förhindra allvarlig kroppslig eller menlal skada i silualioner då den enskilde själv är sall ur sländ att inse sill behov av hjälp. Värden bör syfla till atl möla etl akut hjälpbehov och atl försälta den hjälpbehövande i en sådan fysisk och psykisk kondition alt han själv kan motiveras för forlsall vård i frivilliga former. Alla ålgärder som har ell vidare syfte måsle vidlas som stödinsatser i samförstånd med den enskilde. Med della som utgångspunkt -dvs, att syftet med den aktuella vården främsl är att rädda liv eller skydda hälsa - finner jag det rimligl alt denna värd och behandling ges av sjukvården.

Enligt LSPV har två läkare - överläkare vid psykiatrisk klinik vid sjukhus och den läkare som utfärdar del s. k. vårdintyget - det avgörande infiytandel över om en palienl skall las in för vård oberoende av samiycke. Efler intagningen delas ansvarel för beslul om fortsall vård mellan överläkaren - som har det primära bestämmandet - och den s.k. utskrivnings-niimnden. Föi att utskrivningsnämnd skall få vårdfrågan till bedömning krävs det i allmänhet alt den iniagne själv lar ell inilialiv.

Prop. 1979/80:1 62

LSPV regleiai inle skyldighelen all meddela någon behövande nödvändig väid, utun bara räUen aU i man av resuiser ge den sjuke sjukhusvård oberoende av hans amIyckc, Om skyldigheten att slälla upp med vårdresurser finns det i stiillet bestämmelser i sjukvårdslagen (1962:242), Enligl 3 S sjukvårdslagen [iliggei del sälunda landstingskommun att för dem som är bosalla inom sjukväidsonirädel ombesörja säväl öppen som sluten värd tiil sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, i den män inte annan drar löisoig om del, Samma skyldighet att ombesörja vård har landstingskom-niiin i IV,'iga om dem som vistas inom sjukvårdsområdet utan att vara bt)salla dar, om de behöver omedelbar vård.

Om man som entla lagliga möjlighet lill tvångsingripande gentemot behövande missbrukaic har LSPV, kommer det fakliska beslutet bdiiiftaiKle dLMina dei av ins.ilsoiua för missbrukarnas bäsla hell atl ligga hos lands-lingen och läkaina. Kommunernas möjlighet att påverka resuisuibyggna-den hlir en fiäga om möjligheten att påverka landslingen töi handlingsvii-gen, Socialarheiainas möjlighet all ingripa i det enskilda fallet inski;inker sig lill liiticii - och plikien - atl \ itl behov kontakta läkaie. Au den senare ätgiiideii inte siillan mäste göras ulan den enskilde missbrukarens samiycke ligger i sakens natur,

J;ig h;u" inledningsvis anfört att den kommunala socialljiinsien måste satsa mälniedvetet pa hjälp- och stödatgiirdcr i olika Ibinier för misshru-kaigiupperna. Resurserna tar därför inie splittras i alltför stor utstriick-ning. Med en mälnicdveten törehyggande verksamhet, en viil inbyggd öppen värd och elt varierat utbiKJ av väidinsatser bör det vara mi)jligl all ix-griinsa behovel av ivångsingripanden. I de fall sädant ingripande iinJä hlir aktuellt inäsie ki>Mimunen - som alltså dessförinnan tiii anlas ha gioi l belvdaiulc ansträngningar föi att bislä missbrukaren pä frivillig viig -anses kunna uppfylla siu yttersta ansvar genom atl ansiika om LSPV-inlagning. Delta ;ir ända en betydelsefull utvidgning av ansvarel jamlört med det som den kommunala socialvärden har i dag. För vuxna missbrukare av narkotika har sälunda konununerna inget ultryckligt lagiegleral ansvar för värd och behandling. För de vuxna ulkoholmissbrukarna hai visserligen komiuunernas nyklcrhetsnämnder ett sådant ansvar, men del inskränker sig i fiäga om ivångsintagningar pä allmiin viiidanstalt till möjligheten att göra ansiikan hos länsrält, som därefter har den laktiska heslutanderätlen. Sedan inlagning har skell, övergår del direkta ansvaret fc')r Vålden till ledningen för anslalten, och del lyfts alltså bort fiän konuiui-nens nykterhelsvårdande organ,

I frägan om komnninens möjlighet atl leva upp till sill yttersta ansvai, om möjligheten till ivångsiniagning försvinner frän socialljänslen, vill jag ocksii tillägga fiiljande. Enligt socialulredningens förslag lill sociahjiinsllag får landstingen och kommunerna ansvaret för att det gemensamma behovel av institutioner inom etl landstingsområde blir tillgodosell. Härigenom skapas en naturlig kontaktyta för överläggningar om gemensamma vårdin-

Prop. 1979/80:1 63

salser även i övrigt. Vidare skall enligl socialulredningens förslag i LSPV las in en regel - lill vilken jag älerkommer närmare i det följande - om obligatorisk underrättelse från sjukhus till socialtjänst i de fall intagning av missbrukare har sketl enligl lagen. Socialtjänsten skall ocksä såväl under sjukhusvistelsen som efter det denna har upphört ha kvar silt grundläggande ansvar för alt missbrukaren får del stöd och den hjälp han behöver.

Av det anförda finner jag alltså alt övervägande skäl talar för all del inle föreligger någol behov av alt utrusta socialljänslen med möjligheler lill egna ivångsälgärder belräffande vuxna missbrukare. Jag är alliså - liksom den övervägande delen av remissopinionen och arbetsgruppen - beredd att stödja socialutredningens slällningsiagande i delta avseende. 1 den blivande sociaUjänstpropositionen avser jag att återkomma lill frågorna om upphävandet av bl.a. NvL och AsocL saml om de närmare reglerna för kommunens yttersta ansvar och socialtjänstens uppgifter på oUka områden.

Del är angeläget alt slalsmaklerna noga följer ulvecklingen inom missbruksvärden. Jag älerkommer i propositionen om sociahjänslen till socialstyrelsens roll i della sammanhang.

2.2.5 Särskild intagningsgrund.för alkohol- och narkotikumissbrukare

Den gällande NvL avses bli upphävd i samband med alt den nya socialtjänstlagen Iräder i krafl. Som en följd av mili lidigare redovisade slällningsiagande föreslår jag all bl.a. beslämmelserna om tvångsinlagning på allmän vårdanslali för alkoholmissbrukare inle skall ersältas med några motsvarande regler inom den nya sociallagsliftningen. De omhändertaganden av alkohol- eller narkotikamissbrukare utan deras samtycke som alltjämt behövs bör enligt vad jag har sagt förut göras inom ramen för sjukvårdslagstiftningen.

Som har påvisats bl.a. genom arbetsgruppens arbele råder del bland dem som skall tillämpa LSPV en belydande oenighet om möjligheten atl lillämpa lagen pä missbrukare. Oenighden synes ha sin främsla grund i olika uppfattningar om huruvida alkoholmissbruk och narkotikamissbruk är alt anse som psykiska sjukdomar.

När LSPV genomfördes, uttalade den dåvarande departementschefen (prop, 1966:53) bl.a. att den medicinska vetenskapens utveckling allt klarare hade visat all alkoholism och alkoholmissbruk utgör mer eller mindre ultalade sjukdomstillstånd. För psykiska sjukdomstillstånd, som slår i samband med missbruk av alkohol, borde därför enligl hans mening

- under samma förulsällningar som i fråga om övriga psykiska sjukdomar

- sluten psykialrisk vård kunna beredas även oavsell den sjukes önskan. Belräffande narkomani och narkotikamissbruk anförde departementsche-

Prop. 1979/80:1 64

fen bl, a. all han anslöl sig till den uttalade uppfattningen alt under begreppet psykisk sjukdom hör ocksä tillstånd som sammanhänger med missbruk av narkotika. Nägon strikt gränsdragning mellan narkomani och narkolika-misshruk ansåg han i detla sammanhang varken möjlig eller nödviindig. Samma inställning redovisades av departemenlschefen i en senare proposition (1969: 111) i samband med att det gjordes tillägg till IS a) LSPV, Genom tillägget jämställdes bristande möjlighet att rätt bedöma sitl behov av vård i följd av missbmk av narkolika med den tidigare indikationen bristande sjukdomsinsikt.

Tillgängliga uppgifter ger som arbelsgruppen har framhållit vid handen att LSPV, trols de uttalanden som gjordes vid lagens lillkomsl och del yllerligare klarläggande som åsyftades genom tillägget år 1969, allijäml lillämpas mycket ojämnt i fråga om missbrukarna. Medan man pa elt sjukhus finner det uppenbart att förvirringstillslånd som ftiljd av alkohol-eller narkotikamissbruk uppfyller lagens krav pä psykisk sjukdom och ofta lägger denna diagnos till grund för intagningsbeslut, är man på andra sjukhus mera försiktig och den angivna diagnosen förekommer sällan i inlagningsbeslulen. Som arbetsgruppen har anförl är del önskvärt att lagen lillämpas enhelligl över hela landel.

Det finns anledning all hålla fasl vid aU missbruk av alkohol och narkotika kan medföra ett sådant lillslånd atl del blir nödvändigt att bereda missbrukaren vård mot hans vilja enligt denna lag. Den ojämna tillämpningen av LSPV visar dock att lagen inte har gell tillräckligt klara riktlinjer beträffande vården av missbrukare. Del är därför påkallat atl ändra utformningen av lagen,

Arbelsgruppen har föreslagil all man skall bryta ut alkohol- och narkotikamissbrukarna ur den krels av psykiskl sjuka eller därmed jämsiällda som avses med den nuvarande generalindikalionen. Jag finner denna lösning tilltalande. Man undanröjer härigenom varje tvivel om att tillstånd som hänger samman med missbruk kan vara en grund för värd enligl lagen. Samtidigt undgår man alt uttryckligen klassificera missbruket som psykisk sjukdom, något som är föremål för delade meningar bland dem som har all lillämpa lagen.

Jag föreslär alltså i enlighet med arbetsgruppens förslag atl förutsällningarna all oberoende av samiycke la om hand alkohol- och narkotikamissbrukare för värd skall behandlas i en särskild paragraf, 2 §. Beslämmelsen bör klarl uttrycka all den är en frislående inlagningsgmnd. Jag menar all man kan åstadkomma detta genom alt i inledningen lill beslämmelsen ange all den som missbrukar alkohol eller narkolika får beredas värd enligl lagen, även om han inte kan anses lida av sjukdom som avses i I §. Härutöver skall i enlighel med den sakliga innebörden i arbetsgruppens förslag som förutsäUning för vård anges all pafienten lill följd av sill alkohol- eller narkotikamissbruk har ett Irängande behov av avgiftning och psykialrisk värd i samband med denna och alt utebliven värd innebär

Prop. 1979/80:1 65

allvariig fara för hans hälsa eller liv. Vidare bör - i överensslämmelse med vad som anges i I S b) - också ges möjlighel lill ingripande om ulebliven vård skulle innebära allvarlig fara för annans personliga säkerhel eller hälsa. Nägon motsvarighet lill övriga speciulindikalioner i I S finner jag däremot inle skäl alt behålla för dessa fall, 1 likhet med arbetsgruppen anser jag att man samtidigt bör slopa det tillägg som nu i den medicinska indikationen - I S a) - med bristande sjukdomsinsikt jämställer alt nägon till följd av beroende av narkotiska medel inte rätt kan bedöma sitt behov av värd.

Arbetsgruppen har också föreslagit att LSPV skall få ny rubrik och i stället kallas lag om viss psykiatrisk vård (LPV). Med hänsyn till den ulformning av 2 S somjag nu föreslår anser jag alt det är lämpligare alt i ställd kalla lagen för lag om psykialrisk värd och vård av missbrukare i vissa fall (LPM). Jag föreslår alltså att även denna ändring vidtas.

De föreslagna lagändringen kommer atl medföra atl begreppet psykisk sjukdom enligt I S får en snävare innebörd än f.n. Alt en särskild intagningsgrund anges för alkohol- och narkotikamissbrukare innebiir emellertid inle alt del skall vara uleslulel atl för dessa vårdbehövande tillämpa I S pä sådana sjukdomar som iraditionelll har hänförts dil, exempelvis delirium Iremens, alkoholhallucinos och alkoholparanoia och vissa mycket avancerade psykiska defekttillslånd, t. ex. alkoholdemens. Jag delar dock den uppfattning som har uttalats av den lidigare deparlemenlschefen i samband med den lagstiftning jag berörde nyss (prop. 1966:53 och prop. 1969: 111) all någon fasllåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar varken är möjlig eller lämplig. Mina uttalanden i frägan fär därför nu uppfällas som rekommendalioner liksom de har varit i tidigare propositioner.

Jag vill än en gång betona atl strävan givetvis alllid bör vara atl de missbrukare som är i behov av vård söker vården frivilligt, Försl när alla ansträngningar alt komma fram till vård på denna väg har misslyckats kan det komma i fräga att överväga tvångsingripanden. Elt viktigt syfte med denna vård - föruiom syftet alt rädda liv i en akut situation - måsle därvid vara just atl få missbrukaren i sådan psykisk och fysisk kondition att han kan motiveras för en fortsalt medicinsk eller social vård i frivilliga former. Av främsl rällssäkerhelsskäl anser jag dock att tvångsvård i sådanl syfte inle bör få pågå under obeslämd lid. De nuvarande fakliska vårdtiderna för denna patientgrupp varierar från några dagar till några veckor. Liksom arbetsgruppen - som i dessa delar rådgjorde med företrädare för Svenska psykiairiska föreningen - anser jag alt den längsta tiden för omhänderlagande av missbrukare med stöd av den särskilda beslämmelsen bör beslämmas till fyra veckor.

Del säger sig självi all ingenting hindrar att vården fortsätter i frivilliga former sedan förutsättningarna för tvångsingripande har upphört. Tvärtom är ju detta somjag tidigare har sagt ett syfte med ingripandet. 1 såväl dessa fall som sådana där fortsatt medicinsk vård av någon anledning inte blir 5   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr l.DelC

Prop. 1979/80:1 66

akluell, finns del oftasi elt uttalat behov av socialt bistånd. För atl den sociala rehabiliteringen skall kunna säkras sä längt möjligt föreslär jag liksom arbetsgruppen en särskild regel om skyldighet för sjukvården alt samverka med sociahjänslen i dessa fall. Till den närmare ulformningen av dessa förslag återkommer jag i del följande.

Det är angeläget att tillämpningen av den nu föreslagna regeln om möjlighel all ingripa med ivång mol alkohol- och narkotikamissbrukare enligt LPM följs ordentligt redan från början. Avsikten är att tillsälta en kommitté med parlamentarisk sammansättning som bl.a. skall fä lill uppgifl atl fortsätta översynen av lagstiftningen om vård mot den enskildes samtycke. Den nödvändiga uppföljningen bör kunna bli en viklig uppgift för denna kommitté.

En av de omstridda frågorna beträffande vuxna missbrukare är om den föreslagna tiden högsl fyra veckor för vård utan samiycke är lillräcklig, eller om den innebär risk för all missbrukaren inte hinner motiveras för fortsatt vård, med återupptaget missbruk och ständigt upprepade intagningar som följd. Del finns därför särskild orsak all överväga om erfarenhelerna av den nya lagstiftningen ger anledning lill ändring av tidsgränsen.

Av del anförda framgår all den nu föreslagna regleringen inle fär ses som en slutlig lösning av en sedan länge omstridd problematik. Den kommande ulredningen bör pröva frågan om tvånget mol vuxna missbrukare med ledning av de erfarenheler som har vunnils sedan de nu föreslagna reglerna har varil i kraft en lid.

2.2.6 Kontraklsvård

Den som är hemfallen ål alkoholmissbruk har en möjlighel enligl NvL (58 §) alt frivilligt gå in på allmän vårdanstalt och förbinda sig atl låta sig hållas kvar där under viss lid. Detta har enligl åtskilliga bedömares uppfattning varil en viktig orsak lill alt antalet ivångsintagningar enligt NvL har kunnat hållas nere. Man har pekat på att molsvarande möjlighel kommer alt saknas i en missbruksvård som för tvångsingripanden bara har LSPV au lita tUl.

Jag har stor förståelse för att man i detla läge skulle vilja se all andra möjligheter till s. k. kontraktsvård fick en reglering i lag. Jag har med intresse tagit del av de försök som redan nu görs i olika vårdformer inom och utom landet med att som krav för vården låta den enskilde missbrukaren förbinda sig att uppfylla vissa villkor, underkasta sig vissa undersökningar, hålla vissa löften osv. Jag kan erinra om bl. a. civil commitmentsy-stemet i USA. Åsikterna om utformningen av sådana "kontrakt" och om det terapeutiska värdet av dessa är dock inte entydiga. Enligl min mening är det inte möjligt att utan ytteriigare överväganden avgöra hur en lagreglering av kontraktsvården bör vara utformad.

Denna fråga bör därför beredas ytteriigare, antingen av den nyss nämnda utredningen av tvångslagstiftningen eller i annan ordning.

Prop. 1979/80:1 67

2.2.7 Råtlssäkerhelen i jörfurundei

Enligl 18 § NvL får den som är hemfallen ät alkoholmissbruk Ivångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, om vissa förutsiitiningar föreligger i fråga om följderna av hans missbruk. Andra förutsäitningar är all hjälpålgärder skall ha vidtagils eller övervakning ha varit anordnad utan all han har kunnat ålerföras lill ell nyklerl liv. Inlagning får dock ske om hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller all försök med hjälpålgärder och övervakning med hänsyn lill hans fariighei inle kan avvaklas.

Om ivångsiniagning beslular länsrällen på ansökan av nykterhetsnämnden eller, i vissa brådskande fall, av polismyndighet. Polismyndighd skall i vissa fall la om hand missbrukaren i avvaklan på länsrälls beslut. Ansökan om tvångsintagning skall innehålla fullständig redogörelse för den undersökning och övriga ålgärder som har vidlagils. Ansökan skall delges den som ansökningen avser. Normalt skall länsrällen hålla munllig förhandling i ärendet innan det avgörs. Talan mot länsrälls beslul om Ivångsintagning förs genom besvär i kammarräti.

Intagning pä sjukhus enligt LSPV sker i normalfallel efler ansökan (3 S). Ansökan får göras av bl. a. vissa nära släktingar, förmyndare, ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd och nyklerhelsnämnd eller av polismyndighd. Om kommunfullmäktige beslutar del, får socialnämnden uppdra åt annan ledamol av nämnden än ordförande eller ål tjänsteman i ledande slällning hos kommunen all göra ansökan om inlagning (4S). Ansökan skall vara skriftlig. Vid denna skall fogas vårdintyg, som inte är äldre än en månad, angående den ansökan avser. Värdinlyg, som skall utfärdas av läkare i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den sjuke och i princip av läkare utanför del sjukhus där inlagning skall ske, skall innehålla uttalande om sjukdomen, dess art och grad, om någon grund i I § a)-d) föreligger saml om de omsländigheier i övrigl som föranleder vårdbehovel (5-6§§).

Föreligger sannolika skäl för atl någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller egel liv, får polismyndighet omhänderla honom om fara är i dröjsmål. 1 sådanl fall skall polismyndigheien föranslalla om läkarundersökning och, om värdintyg utfärdas, göra ansökan om inlagning pä sjukhus (7 S). Om inlagning på sjukhus beslutar överläkare. I praktiken kan bara överläkare vid psykiatriskt .sjukhus eller motsvarande klinik komma i fråga.

Senasl på tionde dagen efler intagningen skall överläkaren efler undersökning av den iniagne pröva om värd kan beredas honom med slöd av lagen. Finner överläkaren att så är fallet skall han besluta all paiienlen även i forlsältningen skall vara inlagen. Utskrivning skall sedan ske så snart vårdbehovet har upphört. Överläkaren beslular i princip om detla, men får hänskjula frågan till utskrivningsnämnden.

Utskrivningsnämnden kan också få pröva frågor om inlagning, beslut

Prop. 1979/80:1 68

om fortsall vård och vägrad uiskrivning genom alt frågan förs lill nämnden genom patientens eller annan laleberälligads besvär. Talan får föras ulan inskränkning till viss tid. Någon skyldighel för nämnden all pröva besvärstalan eller annan talan inom viss tid föreligger inte. Vid sammanträde med nämnden, vilkel skall hållas på sjukhusel om inle särskilda skäl lalar emot del, skall överläkaren och patienten som regel vara närvarande.

Det har under remissbehandlingen av socialutredningens förslag framhållits av många remissinstanser all förslagel om att låta LSPV:s intagningsregler ersätta NvL:s kan komma atl innebära en försämring av rättssäkerheten för de berörda missbrukarna.

I denna fråga vill jag försl påminna om att del redan nu las in etl belydande antal missbrukare enligt LSPV:s regler. Inte sällan skulle de ha kunnat tas in även enligl NvL. Milt förslag lill särskilda regler i LPM för missbrukare av alkohol eller narkolika innebär bl.a. en begränsning i möjlighelen att behålla dem på sjukhusel lill högst fyra veckor. Delta bör jämföras med NvL:s regler som i praktiken innebär en vårdtid på minsl elt år (44S) och LSPV:s nuvarande regler som medger en obeslämd vårdtid. Förslaget innebär också att etl uttalat medicinskl vårdbehov måste föreligga om inlagning alls skall fä ske. Jag finner del därför inle nu motiverat atl för missbruksfallen frångå det system med ivåläkarprövning som gäller för alla patienter enligl LSPV.

Della utesluter emellertid inle alt man med fog kan ifrägasälta om LSPV:s intagningsregler generelll sett uppfyller kraven på tillräcklig rättssäkerhet. Della har, som arbelsgruppen har anförl, också ifrågasalls från en rad håll och också föranlell socialslyrelsens LSPV-grupp till elt förslag om obligatorisk nämndprövning av alla inlagnas vårdbehov. Som också framgår av arbetsgruppens sammanställning har detla förslag dock rönt omfattande krilik på skilda grunder vid remissbehandlingen av LSPV-gruppens förslag lill ny lag om viss psykialrisk vård. Arbelsgruppen har därför inskränkl sig till att föreslå sådan nämndprövning endast i vissa särskilda fall, till vilka jag återkommer.

Jag anser alt frågor som rör patienlernas rälissäkerhel bör tillmätas ulomordenllig vikt. Den kommande utredningen bör därför få i uppdrag atl noga pröva förutsällningarna för delta och andra alternativ i syfte all på bästa sätt stärka rättssäkerheten i inlagningsförfarandet för alla berörda patienter. Därvid bör bl.a. övervägas möjligheten att i framtiden låta samlliga beslut om omhändertaganden enligt LPM prövas av länsrätten.

De som i framtiden kommer att tas in enligl den nu föreslagna nya 2 S LPM kommer emellertid att få en särställning jämfört med andru intagna bl. a. därigenom atl vårdtiden redan från början är begränsad. För alt inte äventyra dessa intagnas möjlighel all under vårdliden fä beslut som rör vården överprövade, finner jag del moliveral att föreskriva att besvär som förs belräffande sädan inlagen måste prövas av utskrivningsnämnd inom viss korlare tid. Jag har därvid slannal för alt föreslå att sådan prövning

Prop. 1979/80:1 69

måste ske senasl på fjärde dagen efter del alt besvären kom in lill nämnden. För att renl praktiskt göra det möjligt för nämnderna alt hålla den föreskrivna lidsfrislen föreslår jag också all beslul i sådan fråga bör kunna fattas av nämnden i förminskad sammansältning. Till de närmare detaljerna återkommer jag i avsnittet om nämnderna. Jag har inle funnit tillräckliga skäl all utslräcka giltigheten av den nu akluella föreskriften även till den cenirala nämnden. För denna bör alltså i slort gälla oförändrade regler om besvärsprövning och handläggning i övrigt.

2.2.8 Sumurbele sjukvård - sociultjänsi

Som jag har nämnl är ell viktigi syfte med värden av missbrukare oberoende av samtycke att få denne i ett sådant psykiskt och fysiskt tillstånd all han kan motiveras för en fortsalt medicinsk eller social behandling i frivilliga former. När samtidigt ansvaret för vården är uppdelat mellan sjukvård och socialljänsl finns det en risk för all del inte blir den konlinuilet i vården som måsle eftersträvas. I de fall socialtjänstens företrädare själva tar initiativet till en vårdperiod på sjukhus ligger det i sakens nalur att också den forlsalla ulvecklingen skall bevakas av socialljänslen. Svårare är de fall där missbrukaren blir föremål för vård på annans initiativ, t. ex. polismyndighets. Visserligen finns det besiämmelser i t. ex. bäde LTO och LOB, vilka syftar lill all uppmärksamma främsl de sociala myndighelerna på en omhändertagens behov av slöd eller hjälp från samhällets sida (6§ LTO och 7§ LOB). Dessa besiämmelser läcker dock enbarl en mindre del av de situationer som kan uppkomma och som kan påkalla insatser från socialtjänstens sida.

Både socialutredningen och arbetsgruppen har uppmärksammat den angivna problematiken. Båda har föreslagit att man skall föreskriva skyldighel för överiäkare alt under givna förulsällningar underrätta socialnämnden om en missbrukare, som har lagils in på sjukhus med slöd av lagen, behöver stöd och hjälp genom socialtjänsten. Socialulredningen föreslår därvid att sädan underrällelse skall ske med patientens samiycke. Arbelsgruppen, som delar socialulredningens uppfaUning all missbruksvärden rymmer så speciella problem all den motiverar en särreglering, menar dock att den föreslagna regeln om underrättelse bör göras oberoende av den intagnes samiycke. Däremol anser arbelsgruppen att underrättelseplikten bör vara beroende av om elt behov av sociala tjänster kan anses föreligga hos den iniagne och atl denna bedömning bör göras av överläkaren. Bestämmelsen föreslås bli inlagen i en ny paragraf. 1 samma bestämmelse föreslår arbelsgruppen också all det skall föreskrivas skyldighel för socialnämnd all senast inom en vecka från läkarens underrättelse, efler samråd med läkaren och tillsammans med patienten, upprätta en plan för den sociala eftervården. Som skäl för della anför arbelsgruppen bl.a. all den som är så djupt nedgången i sitl alkohol- eller narkolikaberoende atl han behöver tas om hand med stöd av LSPV oflasl torde vara i behov av

Prop. 1979/80:1 70

stöd och hjälp frän socialtjänsten och att behandlingsplanen behövs lör atl yllerligare söka säkerställa all missbrukaren får denna sociala eftervård.

Jag biträder arbetsgruppens förslag i dessa delar. Jag vill dock erinra om att behandlingsplanen inte enbart kan komma atl innehålla inslag av sociala stödåtgärder. Lika viktigt torde vara elt klarläggande av det fortsatta medicinska vårdbehovet och förslag om hur detta skall kunna mötas. Liksom arbelsgruppen vill jag samtidigt understryka att underrättelsen frän läkaren och behandlingsplanen enbarl får ses som en melod atl göra det möjligt lör socialtjänsten att erbjuda missbrukaren bästa möjliga stöd och hjiilp.

2.2.9 Åndring i 31 kap. 3 § broUsbalken m. ni.

Enligt 31 kap. 3S brottsbalken kan den som har begålt broilslig gärning och beträffande vilken föreskriven medicinsk utredning visar atl han kan beredas värd enligt LSPV överlämnas av domstol lill sluien psykialrisk vård. Med hänsyn främsl till den korta vårdlid, som blir möjlig vid en tillämpning av den nya 2S LPM, bör överlämnande inte kunna ske även om förutsällningarna all bereda vård enligt 2 § är uppfyllda beträffande den lilllalade. Delta bör föranleda en viss mindre ändring av 31 kap. 3 § brottsbalken. Behovel av lagändring kommer atl beaklas i samband med den översyn av vissa av brollsbalkens påföljdsregler som f.n. pägär inom justitiedepartementet på grundval av betänkandel (SOU 1977: 23) Psykiskt störda lagöverträdare.

Enligt 57 S NvL får äklagare läla bli alt väcka ålal för brotl av viss lindrigare art, som har begåtts av den som har tvångsinlagils på allmän vårdanstalt eller efler frivillig inlagning förbundil sig atl slanna pä sådan anstalt i sex månader. Jag anser att det saknas förutsättningar för någon motsvarande regel för de fall missbrukare bereds vård med stöd av 2§ LPM.

2.3 Övriga ändringar i LSPV

2.3.1 Inledning

Som har framgåll av del föregående överlämnade socialslyrelsen på hösien 1977 till den dåvarande regeringen en rapport, som hade arbetats fram av en expertgrupp (LSPV-gruppen) inom slyrelsen och som innehöll förslag om långtgående ändringar i LSPV. Av rapporten framgår atl LSPV-gruppens förslag lill slor del hade föranlells av nya tankegångar om hur den landstingskommunala psykiatriska vården bör vara organisatoriskt ulformad för framliden. Gruppens förslag utgick emellertid också från en önskan alt stärka patienternas rättssäkerhet och att rätta till en del otympligheter i den nuvarande LS PV, vilka hade kunnat konstateras under de tio år lagen har varil i tillämpning.

Prop. 1979/80:1 71

Arbetsgruppen inom regeringskansliet konstaterar att LSPV-gruppens förslag till ny reglering av den psykiatriska vården oberoende av samiycke har fåll etl blandat mottagande från det 4()-ial remissinstanser, som har fått yttra sig över del. Arbelsgruppen har emellertid tagil fasta på några av LSPV-gruppens ändringsförslag, vilka av remissinstanserna har bemötts i huvudsak posilivt och som har framstått som särskilt angelägna och också möjliga att genomföra inom ramen för den nu gällande lagen.

Somjag redan har nämnt avser jag att senare föreslå regeringen att en ny pariamenturisk kommillé skall tillsättas för alt bl. a göra en översyn av hela del aktuella regelsystemet. Det kan mot den bakgrunden diskuteras om del är lämpligt alt i della sammanhang föreslå partiella ändringar i lagen, vilka inle är direkl föranledda av de lidigare redovisade övervägandena angående missbrukspatienlerna. Jag delar emellertid arbetsgruppens uppfattning att del finns anledning atl redan nu göra en del ändringar som framstår som särskill angelägna i avvaktan på den fortsatta översynen av ivångslagsliftningen.

2.-?.2 Åndrade inlagningsregler Boritagande av kravet på ansökan

För att någon skall kunna tas in för vård enligt LSPV fordras dels en skriftlig ansökan, dels elt vårdintyg. Här bortses då från intagning efter domstols förordnande. Ansökan får göras endasi av vissa i lagen uppräknade personer - anhöriga, ordförande i sociala nämnder m.fl. Vårdintyget, som skall utfärdas av läkare, skall innehålla bl. a. ett uttalande om all det ar sannolikl all den som inlygel avser lider av psykisk sjukdom och alt sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.

LSPV-gruppen har föreslagit att ansökningsförfarandet skall slopas. Gruppen anser alt del är vårdinlygel som är den viktigasle handlingen när inlagningsfrågan skall bedömas och all den särskilda ansökan framstår som ell onödigl komplement lill den medicinska ulredningen. I praktiken finns del enligt LSPV-gruppen ofta ett värdinlyg redan när ansökan upprättas. Vidare menar gruppen all del kan vara etl onödigl lidande för en anhörig lill den sjuke all skriftligen behöva framslå som ansvarig för den Ivångsmässiga inlagningen.

Arbetsgruppen delar liksom fierlalel remissinsianser LSPV-gruppens uppfattning i dessa frägor. Del bör enligt arbelsgruppen vara lillräckligl all vårdinlygel anger pä vems begäran del har utfärdats. Arbetsgruppen framhåller också att del är naturligt att initiativet ofta tas av någon anhörig eller av de sociala myndigheterna, polisen etc. Gruppen anser emellertid inle alt det finns tillräckliga skäl all begränsa initiativrätten lill en viss personkrets.

Förslaget om att ta bort kravet på skriftlig ansökan har som arbetsgruppen har konstaterat fått en betydande uppslulning från remissinslanserna. Jag vill dock också påminna om all t.ex psykiatriska nämnden och vissa

Prop. 1979/80:1 72

företrädare för patienterna har moisall sig att förslaget genomförs. Som skäl för della har de främst anförl alt ansökan om intagning är etl led i det syslem av rättssäkerhdsspärrar som nu finns inbyggl i LSPV.

Jag förslår väl de sist nämnda remissinsiansernas synpunkler. Jag menar dock liksom arbetsgruppen all det inte finns tillräckliga skäl all begränsa inilialivrällen lill en viss krets av personer. Del förhållandel alt två av varandra oberoende läkare har att bedöma behovel av vård får anses vara en lillräcklig garanti mot all omotiverade ansökningar föranleder intagning på sjukhus mol någons vilja. 1 och för sig kan man föreställa sig vissa risker med all hell la borl kravet på ansökan. Man kan ju nämligen göra gällande all därigenom alltför slora befogenheter och ocksä ett för stort ansvar kommer alt läggas pä de båda läkare, som i praktiken kan bli ensamma om att ta initiativ lill och beslula om inlagning. Liksom arbetsgruppen utgår jag emellertid ifrån atl initiativet i normalfallet kommer alt las av någon annan än läkare - anhörig, social myndighel eller polismyndighet I.ex. Många remissinstanser har också bekräftat LSPV-gruppens uppgift atl ansökan redan nu i många fall har kommil alt ses som en ren formalitd. Ansökan skaffas sålunda fram sedan vårdbehovet redan har konstaterats, och den inhämtas inte sällan från myndighetsföreträdare, som inte känner den sjuke personligen. All delta förfarande, som således har praktiserats i åtskilliga fall, skulle ha äventyrat rättssäkerheten har inte gjorts gällande från något håll. Jag anser alltså alt övervägande skäl talar för att kravet på ansökan bör kunna slopas. Jag föreslår dock atl det i fortsättningen skall framgå av vårdintyget på vems initiativ detta har utfärdats.

Avsteg från tvåläkarprövningen i visst full

Enligl 6§ tredje slycket LSPV får ett vårdintyg som har utfärdats av en läkare inom den slutna psykiatriska vården inte godtas för intagning pä samma sjukhus där läkaren arbetar. Undantag från regeln kan dock göras om intyget har utfärdats av en läkare vid en klinik och intagningen skall ske vid en annan klinik och om betydande olägenhet skulle uppstå genom att anlita en annan läkare. Enligl 10 § LSPV får intagningsbeslut inte meddelas av läkare som har utfärdat vårdintyget.

LSPV-gruppen har pekat på att dessa regler, vilka har tillkommit i patientens rättssäkerhetsintresse och för att förhindra att sjuka av rädsla för att bli föremål för tvångsingripande undviker att söka sjukhusvård i lid, tillsammans med uttalanden i förarbetena har fått mindre tilltalande konsekvenser i vissa fall.

Sålunda leder det nuvarande förbudet mot s.k. konvertering till att en svårt sjuk patient, som har gått in frivilligt för vård på sjukhuset men under sjukhusvistelsen visar sig behöva tas om hand med stöd av LSPV, först måste skrivas ut och lämna sjukhusområdet, innan han kan tas in med stöd av lagen. Detta har enligt LSPV-gruppen i sin tur bl.a. fåU till följd atl vården många gånger inleds med stöd av LSPV:s bestämmelser, även när

Prop. 1979/80:1 73

del inle är alldeles nödvändigl. LSPV-gruppen föreslär därför all den läkare som är ansvarig för värden av den frivilligi inlagna paiienlen skall kunna upprälla vårdintyg och också besluta om intagning öm patientens tillstånd försämras under pågående vård. Samtidigt skulle emellertid i sådanl fall en anmälan gå till ulskrivnlngsnämnden som skulle vara skyldig att pröva inlagningen inom en viss korlare lid.

Förslagel har fäll ell i huvudsak positivt mottagande av remissinstanserna. Flertalet av dessa anför därvid som elt avgörande skäl atl del nuvarande syslemel kan medföra svåra skadliga verkningar för patientens hälsa. Några inslanser, däribland psykiairiska nämnden och Sveriges läkarförbund, vill dock behålla tvåläkarprövningen även för dessa fall. Nämnden pekar därvid främst på rällssäkerhelsaspeklerna, medan förbundel menar atl senare lids utveckling med ökad tillgäng till bl. a. distriktsläkare knutna till sjukhusen har möjliggjort en smidigare hanlering av konverteringsfallen och därmed undanröjt en del av de negaliva effeklerna,

Arbelsgruppen anser del angelägel alt snarast möjligt få lill stånd elt smidigare intagningsförfarande i konverteringsfallen och ansluler sig lill LSPV-gruppens förslag i denna del. Arbelsgruppen föreslår därför all bl. a. 6§ skall ges en viss ändrad lydelse.

När regeln i 6 § kom lill ullalade deparlemenlschefen bl. a. atl man måste väga önskvärdheten av all sjuka som är i trängande behov av sluten psykiatrisk vård pä elt smidigt sätl bereds sådan vård mol allmänhelens förtroende för menlalsjukvärden. Del senare inlresset ansäg han därvid väga över. Jag menar atl som regel della synsätt alltjämt måste gälla. Tiden har emellertid visal all den regel som kom till i syfte atl bevaka patientens intresse ibland i stället har kommil all få oönskat negativa konsekvenser för denne. Om man alltså kan undanröja dessa konsekvenser ulan all för den skull försämra rällssäkerhelen för patienten bör man enligt min mening inle tveka alt göra undanlag från huvudregeln i dessa fall. Med del förslag som arbelsgruppen har lagl fram anser jag atl båda förutsällningarna bör vara uppfyllda. Det gör del alltså möjligt för en läkare all utfärda vårdintyg och falta inlagningsbeslul men fömlsäller prövning av nämnd inom viss kortare lid från inlagningen. Jag ansluler mig därför i princip till arbetsgruppens förslag. Beträffande den närmare utformningen av reglerna hänvisar jag till det remitterade lagförslagel och till specialmotiveringen.

Jäv

Enligl 6 S sisla slyckel LSPV i den nu gällande lydelsen skall bestämmelserna i 4 och 5 SS förvaltningslagen (FL), som gäller jäv, inle lillämpas i iirende om all utfärda vårdintyg. Anledningen härtill är att strängare regler i detta sammanhang inle har anseUs böra gälla för läkare i allmän Ijänsl än förändra läkare. 1 förarbelena lill FL (prop. 1971: 30 s. 629-630) ullalades all del med denna lösning inle var sagt all del är lämpligl att en läkare utfärdar vårdintyg beträffande en nära anhörig.  En läkare borde över

Prop. 1979/80:1 74

huvud taget helst avstå från all ulfärda värdinlyg om förhållandena var sådana atl han kunde misstänkas för bristande objektivitet. Della gällde i lika män läkare i allmän tjänst och annan läkare. Del lämpligaste torde vara alt läkaren fritl fick la slällning i denna fräga under beaklande av omsländighelerna i det enskilda fallel och ulan all vara bunden av FL:s regler.

Arbelsgruppen framhåller all vårdinlygel kommer all få en annan räiislig betydelse i och med atl beslämmelserna om ansökan utgår ur lagen. Det finns därmed inte längre tillräckliga skäl all undanla läkare i allmän tjänst från jävsbestämmelserna i 4§ FL. Givetvis bör dä inle heller läkare i enskild verksamhet vara undanlagna. Som framgår av 5 S FL innebär detta inget hinder mol atl läkaren i akula fall ulfärdar värdintyg även när del föreligger jäv mot honom men annan läkare inte går all få.

Arbetsgruppen föreslår därför att sista slyckel av 6§ i stället får den lydelsen att vad som enligl FL:s besiämmelser har föreskrivils gälla för läkare i allmän tjänst även skall gälla läkare som ulövar yrket enskilt.

Samtidigt föreslår arbetsgruppen all om vårdintyg har utfärdals Irols all enjävssilutation föreligger eller ett inlagningsbeslul enligl 8S har fallals av en jävig läkare, så skall den senare prövning av vårdbehovet som skall göras av överläkare enligl 9S i stället göras av nämnd.

Jag inslämmer i arbelsgmppens förslag.

Kortare tid Jör prövning av vårdbehov m. m.

Enligt 9S LSPV skall överläkaren efler undersökning av patienten snarasl möjligi och senasl tionde dagen efler dagen för inlagningen pröva om vård kan beredas paiienlen med slöd av lagen. Har som grund för intagningen åberopats att patienten är farlig för annans säkerhet, får prövningen i vissa fall anstå till femtonde dagen.

Arbelsgruppen föreslär nu atl den angivna längsla lidsfrislen för prövning av del forlsalla vårdbehovel i samlliga fall skall beslämmas till åtta dagar. Della skulle säledes gälla såväl i fall där överläkare gör bedömningen som i fall där nämnden enligl förslagel skall ha alt göra denna och lika för alla intagningsgrunder. Vidare föreslär arbelsgruppen alt lidsfrislen skall räknas fiän intagningsbeslulei och inle som f. n. från inlagningen.

Jag delar arbetsgruppens uppfaUning att liden för prövning av vårdbehovel bör kunna sältas lill högsl älta dagar. Den andra föreslagna ändringen, nämligen atl liden skulle räknas från intagningsbeslulei och inle frän inlagningen, går tillbaka på ell förslag av LSPV-gruppen, vilkel lillkom för att undanröja den rällsosäkerhel som ibland upplevs med gällande ordning. Vidare föreslär arbelsgruppen i annal sammanhang atl även den ändringen i lagen skall vidlas alt liden för ett vårdintygs giltighet begränsas lill 14 dagar före besluiel om inlagning. 1 anslulning härtill anför arbelsgruppen atl inlagningsbeslul och intagning normall bör sammanfalla i liden. Kan inlagningen inle ske i direkl anslutning till intagningsbeslulei - I.ex. på grund av plalsbrisl  - så bör beslul om intagning inte meddelas utan

Prop. 1979/80:1 75

patienten i stället sältas upp på väntelista enligl de principer som anges i 37 § sjukvårdskungörelsen (1972:676). Väntetiden kan då enligl arbetsgruppen bli högsl 14 dagar, eftersom vårdinlygel annars förfaller.

Jag bilräder arbelsgmppens förslag även i denna senare del. Med den förordade ordningen lär inlagningsbeslul och inlagning som regel sammanfalla i liden. Jag kan därför inle se någon nackdel med all läla lidsfrislen för vårdbehovsprövning ulgå frän intagningsbesluld, såsom arbelsgruppen har föreslagil.

Handräckning

Nära samman med reglerna om intagningsförfarandel hör möjligheterna all begära polishandräckning för att få den sjuke att ställa sig till förfogande för undersökning eller bli förd till sjukhus. Enligl gällande bestämmelser (35 §) är det endasi den läkare som beslutar om intagning som kan fä lill ständ polishandräckning i samband med intagningen. Arbelsgruppen föreslår i enlighet med LSPV-gruppens förslag att möjlighet all begära handräckning skall ges även den läkare som har utfärdal vårdintyget och som alltså känner palienlens lillslånd bäsl. Jag inslämmer i förslagel, som har lillsiyrkls av remissinslanserna.

Arbelsgruppen har vidare föreslagit vissa inskränkningar i den nuvarande rälien för vårdintygsskrivande läkare att få handräckningshjälp för alt genomföra undersökning samt viss annan ändring i 35 S. Jag släller mig bakom även dessa förslag och hänvisar lill lagförslagel och specialmoliveringen.

2.3.3 Vård på annan organisalorisk enhel ån psykiuiriskt sjukhus fmotsvu-runde klinik

Enligl nuvarande besiämmelser får vård enligl LSPV beredas på sjukhus som drivs av staten, landsiingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun (I § tredje styckel LSPV).

Arbelsgruppen föreslår all beslämmelsen skall komplelleras med en regel atl vård enligt lagen får beredas även på annan vårdinstitution i den mån regeringen så förordnar. Vidare föreslår arbetsgruppen alt regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer skall få uppdra åt annan läkare än överläkare att fullgöra de uppgifter som enligt LSPV ankommer på överläkaren. Enligt moliven avser gruppen med annan myndighel socialslyrelsen.

Tanken bakom arbetsgruppens förslag är bl.a, alt till de psykiairiska klinikerna skall kunna knyias vårdinslilutioner, där palienler som inte har behov av klinikens alla resurser kan beredas fortsatt vård. Det skulle härigenom bli möjligt atl t.ex. föra över patienter som bereds vård med stöd av 2 § efter avgiftning på sjukhusel lill etl behandlingshem för forlsall vård. Det skulle även bli möjligt att i slörre utsträckning än f. n. bereda en växande grupp av senildemenla palienler LSPV-vård på exempelvis sjuk-

Prop. 1979/80:1 76

hem, där de kan fä en för sjukdomslillslåndd bällre avpassad vård än pä en psykialrisk klinik eller ell psykiatriskt sjukhus.

Jag ansluler mig lill arbelsgmppens förslag. Jag vill dock framhålla alt avsiklen med de nya beslämmelserna endasi är all skapa möjlighet för vissa palienlkalegorier, som i och för sig behöver underkaslas vård oberoende av sitl samtycke enligl LPM, all få den vård de behöver under lämpligasl möjliga former. Della får inle samtidigt medföra att deras krav på rättssäkerhet åsidosätts. Jag förutsätter därför att de vårdinrättningar som inle är sjukhus men som pä grund av sina värdresurser kan komma i fråga för godkännande enligl den särskilda regeln kommer all ha tillräckligl inslag av samhällskontroll. Jag förutsäller vidare all de läkare som kan länkas fä i uppdrag alt vid sidan av överläkare/biträdande överläkare i psykiatri lillämpa LPM skall ha motsvarande kompelens som dessa, dvs. i princip specialislkompelens i psykiatri. Under dessa förutsäitningar är jag alltså beredd all föreslå de nu angivna tilläggen till lagen.

2.3.4 Nåmndernu Vidgude uppgifler

Som har framgått av min tidigare redogörelse (avsnitt 2.3.2) föreslår jag alt uiskrivningsnämnderna i vissa fall skall få ökade uppgifter i samband med all en vårdperiod inleds. Sålunda skall nämnden ersälla överläkaren vid prövning av del forlsalla vårdbehovel enligl 9§, när s. k. konvertering fördas och när nägon av de båda läkare som har bedöml vårdbehovel i samband med inlagningen har varil jävig. Vidare har jag i samband med min behandling av inlagningsförfarandet vid intagning enligt 2§ (avsnitt 2,2.7) föreslagit att nämnderna skall vara skyldiga atl pröva besvär över sädan inlagning inom viss korlare tid.

Förutom dessa ändringar, som alltså båda berör nämndernas verksamhel, föreslär arbetsgruppen ytterligare några. Förslagen syftar lill alt ge nämnderna en mera aktiv roll dä det gäller all bevaka patienternas intressen.

Arbetsgruppen föreslär atl nämnderna skall ges självständig rält all besluta om utskrivning av alla patienter. Enligl gällande bestämmelser har överläkaren i princip ensam denna rätt, och fråga om utskrivning kommer under nämndens prövning endast efter besvär över läkares beslul alt vägra utskrivning. Undantag utgör de fall där överläkare hänskjuter fråga om uiskrivning till nämnden (17 § försia stycket) och fall där nämnden enligt 17 § andra stycket har ensam beslutanderätt, dvs. främst beträffande patienter som har lagits in på grund av domstols förordnande. Arbelsgruppen föreslår alltså nu att 17 § kompletteras med dt nytt stycke enligt vilket ulskrivningsnämnd även i annal fall än i andra styckel sägs får skriva ul en patient.

Bestämmelsen lär få sin siörsta belydelse som komplement till arbetsgruppens övriga förslag beträffande nämndernas uppgifter. Gruppen före-

Prop. 1979/80:1 77

slår nämligen att nämnden enligl föreskrift i en ny bestämmelse (20 a S) skall inom tre månader från den dag då paiienlen logs in för vård pröva behovet av forlsall vård på sjukhus enligt lagen. Vidare föieslåi gruppen att nämnden efter den första prövningen regelbundel skall pröva patientens vårdbehov så länge värden består.

I motiven till den föreslagna beslämmelsen anför arbelsgruppen bl.a, följande:

Det innebär frän rällssäkerhelssynpunkl avgjorda fördelar om nämnden (jämle överläkaren) sedan viss lid förflutit från del patienten togs in lör vård, prövar patientens behov av fortsatt vård på sjukhus med stöd av lagen. - - - Nämndens prövning skall inte, om behov av fortsatt värd anses föreligga, resultera i beslut i förvaltningsrätlslig mening. FL: s regler har inle tillämpning pä förfarandet inför nämnden. Vill paiienlen atl vården skall upphöra, måste han ansöka om det enligt lagens bestämmelser.

Jag släller mig bakom den tanke arbetsgruppen har givit uttryck för, nämligen att del ur rällssäkerhelssynpunkl vore fördelaktigt om nämnden gavs en fortlöpande tillsynsfunktion i fråga om värden. Jag är däremot nägot Iveksam om tanken har fäll den lämpligaste utformningen genom arbetsgruppens förslag. Vad arbelsgruppen avser att åstadkomma är uppenbarligen att möjliggöra för nämnden alt ha fortlöpande tillsyn över de inlagna, som bereds en långvarig värd oberoende av silt samtycke. Vidare avser gruppen att nämnden ulan initiativ av patienten eller annan laleberäl-tigad skall kunna la upp och närmare diskulera behovet av forlsall vård på sjukhus, dvs. egenlligen huruvida inle försöksulskrivning eller slutlig utskrivning borde komma i fråga. Med etl sädant synsäll finner jag atl det vore mer moliverat all ulforma regeln som en skyldighel för överläkaren alt inom viss tid frän inlagningen - t.ex. tre månader - redovisa för nämnden vilka inlagna som enligl hans bedömning behöver forlsall vård. Denna överiäkarens redovisning lorde  inle behöva belraklas som ett ärende i förvallningslagens mening ulan som en rapporleringsålgärd, som inle kräver någol beslul frän nämnden. Finner emellertid nämnden att det bland de rapporterade palienlerna finns fall där överläkarens bedömning kan sällas i fråga, bör nämnden föranslalla om alt frågan las upp i nämnden.  Delta bör då ske i form av etl ärende om ifrågasatt uiskrivning (försöksutskrivning), och alla reglerom handläggning i nämnden enligl FL och LPM bli lillämpliga. Ärendei bör avgöras genom beslul som går ul på all uiskrivning skall ske eller inle ske. Besluiel, som skall delges paiienlen, bör kunna överprövas.

På della sätl vinner man enligt min mening en slörre konsekvens i regelsyslemd. Samlidigl undgär man all läla varje palienl som har varil inlagen ire månader - hur sjuk han än är - bli föremål för nämndens hela prövningsförfarande. Detla bör också vara ägnal all begränsa arbetsbelastningen på nämnderna.

Den närmare ulformningen av mili förslag framgår av del remillerade lagförslaget (20 a §).

Prop. 1979/80:1 78

Arbetsgruppen föreslår vidare vissa ändringar i reglerna om försöksutskrivning, vilka kommer att beröra nämndernas verksamhet.

Enligt 19S andra slycket LSPV skall uiskrivning pä försök avse viss tid, högsl sex månader, som kan förlängas med högsl sex månader ål gången.

Arbetsgruppen föreslår atl försöksutskrivning nu normalt skall få föriängas bara en gäng efter den första sexmänadersperioden och då med ytterligare högsl sex månader. Har försöksutskrivningen pågått under en sammanhängande lid av ell år, får den förlängas igen om synnerliga skäl föreligger, Beslul om sådan förlängning skall, även i fall som f. n. beslutas av överläkaren, i fortsättningen meddelas av nämnden och för högst sex månader ål gången. Vidare föreslår arbelsgmppen en ny bestämmelse i 19 § enligl vilken patienten skall anses som slutligt utskriven om försöksutskrivningen inte har förlängts, innan den bestämda tiden för försöksutskrivningen har gått ut.

Ändringarna bygger på vad LSPV-gruppen har föreslagil och motiveras av vissa missförhållanden som har förekommit som en följd av den nuvarande regeln. Remissinstanserna har varil genomgående positiva.

Jag ansluler mig lill arbelsgmppens förslag.

Slutligen föreslår arbetsgruppen skyldighet för nämnderna att pröva ärenden om utskrivning oftare än f. n. (18 § tredje slyckel) saml att i vissa fall fatta beslut i ärenden angående kvarhållande av brev frän och till patienterna (15 §). Jag ansluler mig även lill dessa förslag och hänvisar lill lagförslagel och specialmoliveringen i fråga om den närmare ulformningen av förslagen.

Andrud summunsättning in. m.

Uiskrivningsnämnderna består f. n. av tre ledamöler - en lagfaren ordförande, en läkare och en lekmannarepresentant. Den centrala nämnden, psykiairiska nämnden, beslår av lagfaren ordförande saml ivå läkare och Ivå lekmannarepresenlanler, dvs. fem ledamöler. Läkarrepresentanlerna i uiskrivningsnämnderna bör vara särskill kunniga i psykiatri, i psykiairiska nämnden skall de vara del (28 § LSPV). Ledamölerna utses av regeringen.

Arbelsgruppen föreslår all utskrivningsnämnderna skall utökas med två ledamöter och psykiatriska nämnden med en. Utskrivningsnämnderna skall alltså enligt förslagel beslå av fem ledamöler - lagfaren ordförande, en läkare, en ledamot som är särskill insatt i sociala frågor samt ytterligare två ledamöter. Psykiatriska nämnden föreslås utökad med en person, som är särskilt insatt i sociala frågor.

Som skäl för ändringsförslagen anför arbelsgruppen bl. a. att nämnderna, om gruppens förslag genomförs, får nya uppgifter av väsentlig belydelse för den enskildes rättssäkerhet. Det skall således bl. a. ankomma på nämnderna att regelbundet pröva patientens behov av vård med stöd av lagen. Det har främst av den anledningen ansetts påkallat att förstärka lekmannainflytandet i nämnderna. Det är vidare enligt arbetsgruppen angeläget att förse nämnderna med särskilda kunskaper i sociala frågor.

Prop. 1979/80:1 79

Jag instämmer i arbetsgruppens förslag, vilket bygger på ell molsvarande förslag av LSPV-gruppen. Det har visserligen under remissbehandlingen ullalals tveksamhet från bl.a. uiskrivningsnämnderna om förslagel är ägnal atl befrämja effeklivilden i nämndernas arbete och därmed atl slarka patienlernas rälissäkerhel. Jag känner emellertid ingen oro för all dl ökat antal ledamöler i nämnden skulle medföra en sänkl effeklivitel i arbelel. Viktigasl för denna fråga Iror jag snarare är sällel alt organisera arbelel. 1 stället delar jag arbetsgruppens uppfattning att fler lekmän i nämnden, vilka kan balansera läkarens och juristordförandens expertkunskaper, alllid är ägnal att stärka rällssäkerhelen. Jag menar också att föreskriften all en av de tre övriga ledamöterna skall ha särskilda kunskaper i sociala frågor är viklig med hänsyn till den ökade velskap som vi numera har om sambandel mellan sjukdom och sociala problem. Del är också vikligl med hänsyn lill de nya regler för missbruksvården som föresläs nu. Jag förordar alliså all nämnderna får den sammansällning som arbelsgruppen har föreslagil.

Enligt 34 S LSPV får ulskrivningsnämnd och psykiairiska nämnden avgöra ärende endast om nämndens samlliga ledamöter är närvarande. Beslul om förskoll på ersällning får dock meddelas av ordföranden ensam, liksom även beslut om rällshjälp genom offentligt bilräde enligl etl nu föreliggande förslag.

Som jag har framhåUit lidigare (avsnill 2.2.7) vill jag för dl vissl fall föreslå ännu ell avsleg från huvudprincipen om atl hela nämnden skall delta i avgörandet. Jag har där föreslagil atl ulskrivningsnämnd skall vara skyldig alt pröva besvär i fråga om missbrukare som har tagils in enligl 2 § senasl på fjärde dagen efler det besvären kom in till nämnden. Jag har också sagl atl sådant ärende av arbdslekniska skäl bör kunna prövas av nämnden i begränsad sammansättning. Jag har därvid länkl mig ordföranden och en annan ledamol utan närmare angivande av vilken annan ledamot detla skall vara. Del bör enligl min mening kunna överlämnas åt nämnden alt själv bestämma efter vilka principer ledamöterna skall tjänstgöra i denna funktion.

Förslaget för emellertid också med sig frågan om vilken mening som skall gälla om ordföranden och den andre ledamolen inle blir ense om beslutel. Enligl 34 § andra slyckel skall enligt arbelsgmppens förslag bestämmelserna i 29 kap. rältegångsbalken om omröstning i överrätl med enbarl lagfarna ledamöter äga motsvarande tillämpning på nämndens avgörande. Delta innebär bl.a. alt om en mening har fåll hälften av röslerna och denna mening är den lindrigaste, så skall den meningen gälla. För det nu akluella fallel belyder det all antingen ordförandens eller den andre ledamotens röst kan ensam komma atl avgöra besvärsfrågan. Detla motiverar enligt min mening att ordföranden alltid skall vara skyldig alt på nästa sammanlräde med den fullsultna nämnden redovisa ell avgörande av della slag och skälen för del inför de övriga ledamötema. Ett sådanl

Prop. 1979/80:1 80

förfarande motiveras även av all samtliga ledamöler kan komma alt vid olika tillfällen fiänslgöra i förminskad nämnd och därför fortlöpande bör få inblick i den praxis som utvecklar sig. Föreskrift om ordförandens anmälningsskyldighel bör ges i 34 S.

Jag vill slulligen betona all den nu föreslagna regeln skall las för vad den är, nämligen en undantagsregel. Kan besvärsärendet prövas av hel nämnd inom föreskriven tid utan alltför stor omgång, så skall delta självfallel göras.

Resurser

Arbetsgruppen har i anslutning till förslaget om nämndernas uppgifter och sammansättning ocksä berört behovet av en förslärkning av nämndernas resurser. Arbetsgruppen säger sig förutsätta atl resursfrågan kommer alt behandlas underdel fortsatta beredningsarbdd i regeringskansliet.

Enligt 2 S kungörelsen (1966: 565) om ulskrivningsnämndemas verksamhelsomräden m. m. beslrids kostnaderna för ulskrivningsnämnds verksamhet av den som inom nämndens verksamhelsområde driver det eller de sjukhus, där vård bereds med stöd av LSPV, - Enligt 4 S instruktionen (1966: 567) för psykiatriska nämnden tillhandahåller socialstyrelsen nämnden sammanträdesrum, kanslilokaler och bilrädespersonal,

Uiskrivningsnämnderna är f, n. 31 till antalet. Kostnaderna för deras verksamhel bestrids alltså lill övervägande delen av respektive landstingskommun. Del kan givetvis diskuteras om det över huvud är lämpligt atl kostnaderna för en nämnd, som har all bevaka rällssäkerhelen lör patienter som utan eget samtycke vårdas på sjukhus, bestrids av sjukvårdshuvudmannen.

Jag har därföi övervägt om inte nämnderna åtminstone kunde ges etl från sjukvårdshuvudmannen fristående kansli, t.ex. i länsrätterna. Denna fräga hänger emellertid inlimi samman med hela frågan om hur patienternas rättssäkerhet bäst skall kunna bevakas för framliden. Den kommillé som avses bli lillsall för att göra en översyn av LPM kommei atl fä i uppdrag atl överväga nämndernas framtida funktion. Utredningen bör därvid särskilt undersöka möjligheten all förlägga nämndernas nuvarande rätlsvårdande funktion mer eller mindre fast lill länsdomslolarna. Innan en noggrann undersökning har gjorts av de prakliska och andra följdverkningarna av en sådan evenluell reform är enligl min mening liden inte mogen all vidla några partiella reformer i detla avseende. Jag anser mig dock avslulningsvis kunna utgå från att landstingen med uppmärksamhet följer del ökade behov av resurser som kan bli följden av nämndernas ändrade verksamhel enligt de nu fiamlagda förslagen.

Nya nainii

De vidgade arbelsuppgifter nämnderna får enligt förslaget har föranlett arbetsgruppen alt också föreslå alt de skall få nya beteckningar. Sålunda

Prop. 1979/80:1 81

föresläs uiskrivningsnämnderna i stället heta psykiairiska nämnder och den nuvarande psykiatriska nämnden i stället kallas den centrala psykiatriska nämnden. Jag ansluter mig till förslaget.

2.3.5 Upplysningsskyldighet rn. m.

Somjag strax skall gä in pä närmare (avsnitt 2.4) föreslår jag ocksä vissa ändringar i räUshjälpslagen (1972:429) om vidgad möjlighet alt erhålla offentligt biträde i ärende enligl bl. a. LPM. Enligt prop. (1978/79:90) med förslag till ändringar i rällshjälpslagen skall det från den 1 juli 1979 åligga bl.a. uiskrivningsnämnderna atl besluta i frägor om rällshjälp i stället för som f. n. rällshjälpsnämnderna.

Som arbelsgruppen har anförl måsle det anses utomordentligt viktigt atl palienler, som har blivit föremål för intagning utan alt ha gell silt samtycke, också blir upplysla om sina rältigheter att få intagningsbeslulei och andra läkares beslut enligt lagen prövade av nämnd, saml vidare om möjlighelerna atl därvid få bistånd av ombud eller annal bilräde. Jag ansluler mig därför lill arbdsgruppens förslag, alt i lagen föra in en särskild regel (37 §) enligt vilken det skall åligga överläkaren atl så snarl patientens tillstånd medger del se till atl patienten får sådana upplysningar. Arbetsgruppen har också föreslagil att i samma beslämmelse skall föreskrivas all hela lagen skall finnas anslagen inom sjukhusel väl synlig för palienlerna. Även della finner jag vara ell väl moliveral förslag.

2.4 Offentligt biträde i mål eller ärende om värd oberoende av samtycke m. m.

2.4.1 Inledning

Enligl rällshjälpslagen (1972: 429) kan rättshjälp genom offentligt biträde ges i vissa förvaltningsärenden som rör den personliga rörelsefrihelen eller den kroppsliga inlegrilelen. I huvudsak rör del sig om mål och ärenden inom den psykiatriska sjukvården, nykterhetsvården, barn- och ungdomsvärden, kriminalvården samt på utlänningslagstiftningens område. Offenlligl bilräde förordnas av rätlshjälpsnämnden efler ansökan av den som åtgärden avser eller efter anmälan av den myndighet som handlägger målel eller ärendei. Offentligt biträde skall förordnas, om det behövs för atl tillvarata den enskildes rätl. I utlänningsärenden gäller, somjag återkommer till, en annan förutsättning. Den enskildes ekonomi saknar betydelse vid behovsprövningen. Ersättning till offentligt biträde fastställs av rätlshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel. Någon ålerbelalningsskyldighel kan inle förekomma.

Rällshjälpsutredningen gav i belänkandel (SOU 1977:49) Översyn av rällshjälpssyslemd förslag som främst syftar till att effektivisera de olika rätlshjälpsformerna och förenkla rättshjälpssystemet. Utredningen före-

6    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 82

slog bl. a. alt rälien lill offentligt biträde skulle vidgas. Enligt förslagel skall offentligt biträde förordnas, om del inle är obehövligt.

På grundval av förslag från utlänningslagkommitlén har från den 1 juli 1978 genomförts ändringar i rätten till offentligt biträde i utlänningsärenden (prop. 1977/78:90). 1 dessa ärenden skall - i linje med vad rättshjälpsutredningen föreslog - offentligt bilräde utses, om del inte måste antas att behov av bilräde saknas.

Regeringen har på grundval av rällshjälpsulredningens förslag i prop, 1978/79:90 föreslagit riksdagen ändringar i räUshjälpslagen. I propositionen föreslås bl.a. att beslutanderätten när det gäller frågor om ofténtligt bilräde, med vissa undanlag, skall fiyllas lill den myndighet som handlägger det mål eller ärende vari frågan har kommil upp. Enligt propositionen bör vidare de frågor om offentligt biträde som ålersiår efler ändringarna beträffande utlänningsärendena behandlas i samband med den planerade propositionen om ny sociallagsliftning m. m. Det förulskickas atl regeringen kommeratt lägga fram förslag som i allt väsentligt överensslämmer med rällshjälpsulredningens förslag när del gäller möjlighelerna att få offentligt bilräde.

2.4.2 Området jör ojfenlligt bilräde

I 41 S räUshjälpslagen räknas upp de mål eller ärenden i vilka rättshjälp genom offentligt biträde kan lämnas. Paragrafen upptar fr.o. m. den I juli 1978 en kalalog i 17 punkter enligl vilka förordnande kan ske. Den nya socialtjänstlagen aktualiserar vissa ändringar i bestämmelserna när det gäller området för offenlligl bilräde. Delsamma gäller omändringen av LSPV lill lag om psykiatrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall (LPM).

Enligt 41 § 1 räUshjälpslagen kan offentligt bilräde förordnas i mål eller ärende hos ulskrivningsnämnd eller psykiairiska nämnden angående inlagning enligl 8 eller 9 § LSPV. Vidare kan offentligt bilräde förordnas när ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden prövar fråga om utskrivning enligt 16 § eller utskrivning på försök enligl 19 § LSPV.

I enlighel med vad jag har förordat tidigare skall i fortsäliningen överläkaren, när en patient har vårdats med stöd av lagen i tre månader, anmäla för nämnden om han anser atl fortsall vård med slöd av lagen behövs. Sådan anmälan skall därefter göras var tredje månad så länge patienten vårdas på sjukhuset (20a § LPM). Om nämnden finner skäl lill del, skall nämnden efler en anmälan ta upp frägan om patienten skall skrivas ut eller skrivas ut på försök. Vid nämndens sammanträde skall paiienlen som regel vara närvarande.

Frågan om utskrivning är givelvis mycket belydelsefull för patienten. 1 de situationer som här avses har överläkaren ansell all fortsatt vård med stöd av lagen behövs, medan nämnden har ansett all omsländighelerna är sådana att utskrivning kan övervägas. Det är i dessa fall av stor betydelse

Prop. 1979/80:1 3

för paiienlen atl han kan vända sig till nägon ulomslående. som k:in medverka till atl han får den utredning som han anser atl han behöver och som kan bistå honom vid ärendets handläggning i nämnden. Möjlighelerna till offenlligl bilräde bör givetvis avse de fall då fiaga om utskrivning pä detla sätt kommer under nämndens bedömning. Har psykialrisk näiunds beslut underställts centrala psykiatrisk;i nänuulens prövning i enlighet med beslämmelserna i 25 S LPM. gäller förordnandel för del offenlliga biuädei vid ärendets prövning hos centrala psykiatriska nämnden,

Bl.a. de nya namnen pä nämnderna enligl LPM föranleder vissa redaktionella ändringar i 41 S rällshjälpslagen. I öviigt är det enligt min mening inle påkallat all föreslå några ändringar i områdel för offenlligl biträde i mäl och ärenden enligt LPM.

Enligl 41 S 3 rällshjälpslagen kan offenlligl biträde förordnas i vissa ärenden som rör ivångsintagning av alkoholmissbrukare enligl NvL, Nägon motsvarighet till dessa ärenden kommer inte all finnas i den nya socialtjänsllagstiflningen, Beslämmelserna om offenlligl bilräde i dessa ärenden bör därför utgå.

Enligt 41 S 4 rällshjälpslagen kan offentligt biträde förordnas i mäl eller ärende angående omhändertagande för samhällsvård enligl 29 S BvL eller ulredning enligl 30 S samma lag eller angående sådan samhällsvårds slulliga upphörande. 1 41 § 5 räUshjälpslagen ges vidare bestämmelser om offenlligl biträde i mål hos förvallningsdomslol angående inlagning i eller utskrivning från ungdomsvårdsskola enligl BvL.

Jag har tidigare föreslagit (avsnitt 2.1) att bestämmelser om vård utan samiycke av unga skall tas in i en särskild lag, LVU. Enligt den lagen skall den unge i vissa silualioner kunna vårdas ulan samtycke av honom själv eller hans vårdnadshavaré. Beslul om vård med slöd av lagen fallas av länsrätten. Kan länsrättens beslul inle avvaklas, får socialnämnden beslula om omedelbarl omhänderlagande. Nämnden har ansvarel för värden. När vård inte längre behövs, skall nämnden förklara värden avslutad.

Socialutredningen har föreslagit alt offenlligl bilräde, i likhel med vad som gäller nu, skall kunna förordnas när fråga uppkommer hos socialnämnd om atl omedelbart omhänderla eller bereda vård enligt LVU, liksom då fråga uppkommer om atl avslula sådan värd. Remissinslanserna har inle hafl någol alt erinra mol ulredningens förslag såvitt avser området för rätlen till offenlligl biträde.

Jag anser i likhet med socialutredningen all offentligt biträde skall kunna förordnas sä snart fråga uppkommer i socialnämnden om omedelbart omhändertagande eller om vård enligt LVU. Detla innebär således alt offentligt biträde skall kunna förordnas redan när fråga om all lillämpa LVU uppkommer vid nämnden.

Jag har lidigare föreslagil alt vårdnadshavarna och i förekommande fall den unge själv skall ha räll all föra talan mol beslulade ändringar i den valda vårdformen, 1. ex. atl fiylla den unge från ell familjehem lill ell annat

Prop. 1979/80:1 84

eller lill en institution. Med hänsyn till den slora belydelse del i vissa fall kan ha för den unge all få sin placering överprövad, bör enligl min mening offentligt biträde kunna förordnas hos förvaltningsdomstol, när talan förs mot socialnämndens beslul om ändring i vårdformen.

Då någon molsvarighel till BvL:s besiämmelser om ungdomsskolevård inte kommeratt finnas i den nya lagstiftningen, bör bestämmelserna i 41 S 5 om offentligt biträde i sådana ärenden utgå,

2.4.3 Förutsättningarna .för förordnande uv offentligt biträde

Enligt 42 § första slycket rällshjälpslagen skall offentligt bilräde utses för den som ätgärden avser, om del behövs för alt lillvarala hans rält. Vid bedömningen av behovet skall särskill beaktas om i väsenlligl hänseende molslridiga sakuppgifter har lämnals under ulredningen eller belydelsefulla sakförhållanden i övrigt är oklara,

1 prop. (1972: 132) med förslag till besiämmelser om offenlligl biträde uttalas bl.a. att som en allmän förulsällning för förordnande av offenlligl bilräde bör gälla all behovet av biträde kan konstaleras vid en objektiv bedömning i del enskilda fallel. Den enskildes egen inställning i biträdesfrågan har således inte någon avgörande betydelse. En begäran skall inte automatiskt leda lill all biträde förordnas. Förordnande skall å andra sidan meddelas om förutsältning därför föreligger, även om den enskilde har förklaral all han inle vill ha offenlligl biträde. Därvid måste vederbörande myndighets allmänna ansvar för all dess beslut grundas på ett tillförlitligt utredningsmaterial särskilt beaklas.

Medför ell frihelsberövande särskilda svårigheter för den enskilde all tillvarata sin rätt, är della en omständighet som får beaktas vid sidan av andra vid behovsprövningen. Andra omständigheter som bör kunna tillmätas betydelse är den enskildes akluella fysiska och psykiska lillslånd. Även ålder och familjesituation bör beaktas. Den som är sjuk, oerfaren eller ensamstående har givetvis i allmänhet slörre svärighder än andra atl göra sin rält gällande. Språksvårigheter är också en omsiändighel som särskill bör uppmärksammas.

Del anförs i propositionen vidare all ett offenlligl biträdes insalser i allmänhel torde vara av siörsla belydelse på ulredningssiadiet och då särskilt i sådana silualioner när väsenlligl motstridiga uppgifter har lämnals. Genom ell förlroendefullt samarbete med den enskilde parten och hans närmasle torde ett biträde ofta ha särskilda förutsäitningar all bidra till etl tillföriilligl och fullständigt beslutsunderlag och en nyanserad bedömning av olika förhåUanden.

I propositionen uttalas all de ekonomiska resurser som kan ställas till

förfogande var begränsade och att det därför var nödvändigt att iaktta en

viss restriktivitet bl.a. när det gäller atl bedöma behovel av offentligt

biträde i enskilda fall.

Rättshjälpsutredningen framhåller i sitt betänkande att den restriktivitet

Prop. 1979/80:1 85

i användningen av rällshjälpsformen offenlligl biträde som kom lill ullryck i proposirionen har slagil igenom vid den prakliska tillämpningen av rällshjälpslagen. Rättshjälpsformen har därigenom inte kommit alt hell molsvara den önskan om förslärkla rällsskyddsgaranlier för den enskilde som låg bakom rällshjälpsreformen. Även om en viss liberalisering av praxis under senare tid synes ha skelt, anser utredningen all del behövs en lagändring belräffande förulsältningarna för offenlligl bilräde för all de önskemål som tåg bakom rällshjälpsreformen skall bli hell lillgodosedda.

Ulredningen förordar mot den bakgrunden för samlliga de fall som las upp i 41 S rällshjälpslagen en regel av innebörd all offentligt biträde skall utses för den åigärden avser, om del inle är obehövligt. Förslaget innebär en presumtion för all offenlligl biträde skall förordnas.

1 en reservation, lill vilken en expert har ansluiii sig, hävdar ulredningens ordförande all en viss uppmjukning bör ske av de nuvarande rekvisiten när det gäller förutsättningarna för förordnande av offentligt biträde. Ordföranden anser emellertid att majoritdsförslagel gär alllför långl. När det gäller fall där etl adminisiralivi frihetsberövande har sketl eller kan väntas ske, kan den av majorileien föreslagna regeln ofta vara väl avvägd. Förhållandena är emellertid myckel varierande. Man kan därför enligl ordföranden nöja sig med en regel alt biträde skall förordnas om det behövs och att man vid avgörandet av behovel särskilt skall beakla om den åtgärden avser är berövad frihden eller kan bli del genom den ålgärd som del är lal om i ärendei.

Samlliga remissinsianser som lar upp frågan med anledning av rällshjälpsulredningens förslag bilräder länken på en generösare inslällning fill rälien till offenlligl bilräde. Däremol finns del delade meningar om hur långt man bör gå. Till utredningsmajoritden ansluter sig huvuddelen av remissinslanserna medan ell någol mindre anlal i huvudsak ansluler sig till ordförandens reservation. I något fall förs tanken på obligatoriskt förordnande av offenlligl bilräde fram,

I prop. 1978/79:90 med förslag lill ändring i räUshjälpslagen m. m. har, somjag berörde inledningsvis, uttalals all frågan om offentligt biträde bör behandlas i samband med den planerade propositionen om ny sociallagsliftning m. m.

Socialulredningen tar upp frågan om offenlligl biträde i mål och ärenden om vård enligl LVU. Ulredningen erinrar om atl enligt 42S rällshjälpslagen skall offentligt bilräde förordnas efter ansökan av den åigärden avser eller efter anmälan av den myndighel som handlägger ärendet. Enligt ulredningen förekommer del emellertid endasi i begränsad omfallning atl socialnämnderna, som i försia hand har att pröva fråga om omhändertagande för samhällsvård, gör sådan anmälan. Den enskilde själv ansöker endasi i begränsad omfallning om offentligt biträde i sådana ärenden.

Visserligen kan en vidgad information till såväl myndigheler som enskilda leda lill alt möjligheterna till hjälp genom offentligt biträde tas tillvara i

Prop. 1979/80:1 86

större ulsträckning. Kvar slär emellertid enligt utredningen alt en fakultativ bestämmelse medför risk för att offentligt bilräde inte alllid utses i silualioner där del är påkallal. Beslul om vård enligl LVU aklualiseras först om samförslånd inte kan nås rörande behovet av värd eller vårdens utformning. Länsrättens beslul kan medföra väsenlliga ingrepp i den enskildes räu all själv beslämma över sina personliga förhållanden. Ulredningen anser mot den bakgrunden all offentligt biträde alllid bör förordnas, niir fiäga om omedelbarl omhänderlagande eller om värd enligt LVU uppkommer hos socialnämnden.

Enligt LVU övergår ansvaret för vården på nämnden sedan länsrätten har beslutat om vård. Del ankommer pä nämnden att beslula i fråga om vårdens beslånd. Lämnar nämnden en begäran om våldens avslutande Ulan bifall, kan den unge eller hans vårdnadshavaré föra talan mol besluiel, I dessa situationer föreligger enligt utredningens mening inle anledning all upprätlhålla kravel pä obligaloriskl förordnande. Del bör i sådana fall ankomma pa länsrällen alt efter ansökan av den ärendei rör eller efter anmälan av socialnämnden att i enlighel med beslämmelserna i 42 S rällshjälpslagen pröva behovel av offenlligl biträde.

Ulredningens förslag lillsiyrks av bl.a. RÅ, kammarrällen i Sundsvall och Föreningen Sveriges socialchefer. Flera remissinstanser anser emellertid au ulredningens förslag skulle föra för långt. Enligt BRÅ bör beslämmelserna utformas sä att offentligt biträde skall förordnas om det inte är uppenbart atl biträde inte erfordras. Kammarrätlen i Göteborg anser på motsvarande säu alt offenlligl bilräde skall förordnas om del inte är obehövligi.

Den expertgrupp inom socialslyrelsen som har gjort en översyn av LSPV har lagil upp frägan om offentligt bilräde i mål och ärenden enligt LSPV, LSPV-gruppen erinrar om atl i 42 S rättshjälpslagen anges som utgångspunkt att bilräde skall förordnas om det behövs för alt tillvarata patientens räu. Detla rekvisil innebär all del skall finnas objekiivi konsia-lerbara skäl för ell förordnande. Med hänsyn till att ärenden enligl LSPV avser fräga om vård och behandling och lill alt nämndernas främsta funktion är all utgöra en rällssäkerheisgaranti, anser expertgruppen alt frågan om förordnande av offentligt biträde bör ske efter en sådan objektiv prövning i varje särskilt fall. Delta innebär all vid prövningen av behovel av offentligt biträde hänsyn måste tas till de fakliska omsländighelerna i varje särskill fall såsom palienlens sjukdom, möjligheler lill rättslig hand-lingslörmflga. tid som har förflutit sedan den senasle prövningen elc. Denna prövningsmöjlighet innebär enligl LSPV-gruppen lill viss del en anpassning lill det förslag som har framförts av ordföranden i rättshjälps-utredningen. Enligt LSPV-gruppens förslag bör offenlligl bilräde förordnas, om del behövs för atl tillvarata den enskildes rätl.

De remissinstanser som har yttrat sig över LSPV-gruppens förslag har haft delade meningar i denna fråga. Utskrivningsnämnden i Malmöhus län

Prop. 1979/80:1 87

anser att nuvarande regler tillförsäkrar paiienlen rält till bilräde i den omfallning som rällssäkerhelen kräver. Kommun- och landslingsförbunden föreslår atl förordnande av offenlligl biträde skall ske i samtliga fall.

Den särskilda arbelsgmppen inom regeringskansliel har i sin rapport ansluiii sig lill rällshjälpsulredningens förslag att offenlligl biträde skall utses, om det inle är obehövligt.

Somjag har nämnt lidigare har genom en lagändring som har Iräll i krafl den I juli 1978 rälten till offenlligl bilräde vidgais i utlänningsärenden. 1 prop. 1977/78:90 uttalas bl.a. följande om förslagels närmare innebörd. Huvudprincipen bör (med vissl undanlag) vara all ingen ufiänning skall kunna avlägsnas från Sverige ulan all ha erbjudils bislånd av offenlligl biträde. Erbjudandel bör ske sä snarl man börjar ifrågasätta atl utlänningen skall avlägsnas. Görs den bedömningen, som ofta är fallel, av polismyndigheien, bör utiänningen redan på della sladium erbjudas offenlligl biträde. Vill utlänningen då ha offenlligl biträde, så skall han normall få det. Offentligt biträde skall självfallel också vid behov förordnas på initiativ av polismyndigheten. Framstår det som klarl all utlänningen skall få slanna bör bilräde inle utses. Förhållandena kan även annars undanlagsvis vara sådana atl nägot behov av bilräde inle föreligger. Sä kan vara fallel om det är uppenbart att nägon grund för uppehållstillslånd inle föreligger och atl hinder inle finns mol förpassning lill hemlandel.

I propositionen sägs vidare atl en omfaUande rält till offenlligl bilräde är av grundläggande betydelse när det gäller alt åstadkomma ell samlidigl både rättssäkert och skyndsamt förfarande i dessa ärenden. Erfarenhelerna visar all man för all uppnå den avsedda ulvidgningen av rälten till biträde inle kan föriila sig på enbart förändringar i praxis. En lagändring är därför nödvändig. Rällshjälpsulredningens förslag all offentligt bilräde skall utses om det inte är obehövligt lämpar sig väl för della ändamål. Efler lagändringen gäller belräffande ullänningsärendena all offenlligl bilräde skall utses, om det inle måste anlas atl behov av bilräde saknas.

För egen del får jag efter samråd med chefen för justiliedepartemenlel anföra följande. Enligl 41 § rällshjälpslagen kan offenlligl bilräde förordnas i olika angelägenheter som rör den personliga friheten eller den kroppsliga inlegrilelen. De mål och ärenden som anges där utmärks av att de kan leda till djupl ingripande ålgärder för den enskilde. Beslul med slöd av i.ex. LPM eller LVU medför alt den enskilde hell eller delvis betas möjligheten all råda över sin person och sina personliga förhållanden i övrigl.

Som rätlshjälpsulredningen har framhållil har man i den praktiska tilllämpningen av rällshjälpslagen varil ålerhållsam med att förordna offenlligl bilräde. Jag kan nämna alt är 1977 uppgick antalet framställningar om offentligt biträde lill ca 4 700. Av en undersökning år 1975 framgår alt av hela antalet ärenden om offentligt bilräde avsåg 19% eller ca 900 frihetsberövanden enligl BvL, NvL, LSPV och omsorgslagen. Bara enligl LSPV förekommer ca 11 000 nyintagningar varje år. Rällshjälpslagen har i fråga

Prop. 1979/80:1

88

om offenlligl bilräde därigenom inle hell kommit atl molsvara den önskan om förstärkta rättssäkerheisgarantier för den enskilde som läg bakom rällshjälpsreformen. Jag delar rällshjälpsulredningens och socialutredningens uppfaUning all det behövs en lagändring beträffande förulsällningama för offenlligl bilräde för all de önskemål som låg bakom rätlshjälpsre-formen skall kunna infrias.

Det finns slarka gemensamma moliv för offenlligl bilräde i de ärenden som räknas upp i 41 § räUshjälpslagen. Det finns därför inle anledning all i fråga om fömlsällningama för förordnande av offenlligl bilräde göra åtskillnad mellan olika lyper av ärenden.

När det gäller alt la slällning till pä vilkel säll de nuvarande reglerna bör ändras är det som bl.a. rätlshjälpsulredningen har framhållit nödvändigl atl iaktta en viss försiktighet. Det är enligl min mening inle lämpligt alt nu införa bestämmelser som innebär atl offenlligl bilräde alllid skall förordnas. Jag ansluter mig i stället lill förslagel från rällshjälpsutredningen, som har tillstyrkts av bl.a. den särskilda arbelsgruppen, atl införa en presumlionsregel för alt offenlligl biträde skall utses i de uppräknade ärendena. Regeln bör lämpligen utformas på samma sätt som den särskilda regel som nyligen har införts i ullänningsärenden, nämligen all offentligt biträde skall förordnas, om del inle måsle antas alt behov av bilräde saknas.

Detta innebär all offentligt biträde skall förordnas om det inle av om-sländighdema klart framgår all behov av offenlligl bilräde inte föreligger. Endast särskilda omsländigheier kan föranleda avsteg från denna huvudregel. Del ligger i sakens nalur all offentligt bilräde inte skall förordnas, om del redan från början klart framgår atl myndighetens beslul kommer all gå i den riktning den enskilde önskar. Har I.ex. patienten begärt utskrivning enligt 16 S LPM och framgår del av omständighderna atl hans lalan skall bifallas, finns del naluriiglvis ingen anledning alt förordna offentligt biträde för honom. En annan omständighet som kan föranleda att offenlligl bilräde inle förordnas är att några nya omständigheter inte har tillkommit, sedan ärendet tidigare prövades av myndighelen. Har t.ex. den som omhändertagils för vård enligl LVU fåll sin begäran om vårdens avslutande avslagen och väcker han kort lid därefter lalan i samma sak, kan omständigheterna vara sådana att offentligt biträde inte skall förordnas.

Myndighelen skall, så snart ärende som avses i 41 § anhängiggörs hos myndighelen, även ulan ansökan ta ställning till frågan om behovet av offentligt bilräde. Får myndigheten inte själv utfärda förordnande, skall behörig myndighet utan dröjsmål underrättas.

2.4.4 Gemensamt biträde

Enligl 42 § rällshjälpslagen skall offentligt biträde utses för den som åtgärden avser. Uppkommer i etl ärende angående omhändertagande för samhällsvård delade meningar mellan det offentliga biträdel och föräldrarna, skall biträdet iaktta barnets bäsla. Frågan om föräldrama i en sådan

Prop. 1979/80:1 "

situation skall kunna få allmän rättshjälp är beroende av omständigheterna. En allmän förulsällning har ansells vara att löräldrarna har elt självständigl rättsligt intresse i saken. Med den uttolkning bestämmelserna har fått har löräldrarna inte ansetts ha en självsländig räll lill offenlligl bilräde, Socialulredningen erinrar om att föräldrar och barn intar partsslällning i mål och ärenden enligt LVU, Av detla följer enligl utredningen atl offentligt biträde bör utses för barnel och föräldrarna gemensamt. Föreligger det motstridiga intressen, skall emellertid biträdet i första hand tillgodose barnels inlressen. I sådanl fall skall enligl ulredningens förslag offenlligl bilräde kunna utses även för löräldrarna.

Flera av de remissinstanser som har yttrat sig över socialulredningens förslag i denna del har framhållil atl föräldrar och barn aldrig eller endasi undantagsvis kan anses ha dt gemensaml intresse i mäl av de slag som det här är fråga om. Kammarrätlen i Göteborg anser därför att biträde regelmässigt skall förordnas för föräldrarna och barnel var för sig. Kammarräl- ■ ten i Sundsvall anser alt biträde alltid skall förordnas för barnet och au särskill biträde skall kunna förordnas för föräldrarna när sä är lämpligt, JO anser atl man inte generelll kan förordna bilräde gemensaml för föräldrar och barn utan all man därigenom allvariigt försämrar barnets rättsliga ställning jämfört med vad som gäller f. n. Det finns stora risker för att etl bilräde som har förordnals för föräldrar och barn gemensamt förelräder föräldrarnas inlressen på bekoslnad av barnels, Offenlligl bilräde bör därför enligt JO förordnas för barnel. Om det behövs, skall biträde även kunna utses för föräldrarna.

Rätlshjälpsulredningen föreslår atl inte bara barnel ulan även föräldrarna skall kunna tillerkännas rätl lill offenlligl bilräde i samhällsvårdsären-den,

Rällshjälpsulredningens förslag godtas av flerlalel av de remissinstanser som berör frågan. Samtidigt påpekas del dock atl konstruktionen med offenlligl bilräde för barn under 15 år är olillfredsslällande från formell synpunkl. Barn i de yngre åldrarna kan inle fungera som huvudmän gentemot sitl offentliga bilräde. Varken biträdet eller barnet har rält alt anföra biesvär över det beslut som kommer all meddelas.

Både föräldrar och barn är all anse som parter i mål och ärenden enligl LVU. Finns del molstridiga intressen mellan föräldrar och barn - vilkel regelmässigi får anses vara fallel dä ansökan om värd med slöd av LVU beror på brisier i omsorgen om barnet - bör offentligt biträde kunna utses för såväl föräldrarna som barnel. 1 andra fall lorde offenlligl bilräde kunna utses för föräldrarna och barnet gemensamt.

Jag är ense med de remissinstanser som har påpekal att del är otillfredsställande all barnet och därmed inle heller dess offenlliga bilräde kan föra talan mot beslut om vård enligt LVU. Denna fråga ingår emellertid som en del av hela frågan om del bör finnas en särskild represenlant för barnel i situationer som angår barnets rätt. Enligl vad jag har erfaril kommer

Prop. 1979/80:1 90

ulredningen (Ju 1977:08) om barnens rält all behandla dessa frågor i siu fortsatta arbete. Frågan om barnets laleräll bör anslå i avvaktan pä ulredningens prövning,

2.5 Överlämnande till särskild vård som påföljd för brott

2.5.1  Nuvarande ordning

Enligl gällande räu kan ålgärder enligt BvL ersälla påföljd enligl broUsbalken (BrB) när det gäller broll som begåtls av ungdomar. Således kan domstol enligt 31 kap, 1 S BrB såsom brollspäföljd överlämna ål barnavårdsnämnd eller slyrelse för ungdomsvårdsskola all föranslalla om ert"or-derlig vård enligt BvL av den som enligt beslämmelserna i denna lag kan bli föremål för sådan vård.

Ingripande enligl BvL kan med slöd av 25 S försia slyckel b) nämnda lag göras om någon, som ej fylll 20 år, på grund av broilslig gärning, sedeslöst levnadssäli, underlålenhei atl efler förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämföriig anledning är i behov av särskilda tillrällaförande ätgärder frän samhällels sida. Mol den som har begålt brotl får dock ingripande inte göras efler det alt han fyllt 18 år, om inle hans livsföring i övrigt ulgör tillräcklig anledning för ell ingripande eller sådant måste anses lämpligast för hans tillrällaförande med hänsyn lill redan pågående behandling eller av andra skäl (25 § andra slyckel).

När skäl för ingripande föreligger skall enligl 26 S BvL i första hand vidlas förebyggande ålgärder, såsom hjälp- och stödåtgärder, förmaning eller varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden eller övervakning. Har förebyggande åtgärder vidtagils ulan all medföra rällelse eller bedöms sådana åtgärder vara gagnlösa, skall den unge enligt 29 S BvL omhändertas för samhällsvård. Den som omhändertas för samhällsvård skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Samhällsvården upphör senast när den omhänderlagne fyller 18 år eller, om han omhändertagits med stöd av 25 § första slycket b) BvL efler del all han fylll 15 år, senast tre år efler omhänderlagandel. I vissa fall kan den som omhändertagits för samhällsvård inskrivas vid ungdomsvårdsskola.

Med vård avses i 31 kap. I § BrB såväl förebyggande åtgärder som omhändertagande för samhällsvård.

Det ankommer i princip på domstolen att pröva huruvida förutsättningar för vård enligl BvL föreligger i de fall åtal har väckts mol den unge. Vid sin bedömning får domslolen ledning av del yttrande som skall inhämtas frän barnavårdsnämnden eller från slyrelsen för ungdomsvårdsskola. Del är inle något formellt krav att nämnden eller styrelsen därvid lillslyrker överlämnande, men i praktiken fattas inte beslut härom med mindre så är fallet. Det ankommer på bamavårdsnämnden att i sitt yttrande ange vilken eller vilka åtgärder den ämnar vidta.

Prop. 1979/80:1 91

Del förhållandet atl domslolen överlämnat någon lill värd enligt BvL innebär inle all den av barnavårdsnämnden angivna vården aulomaliskt kommer till ständ. Genom överlämnandet går ansvaret för atl erforderliga ålgärder vidlas över på nämnden. I 38 kap. 2 § BrB föreskrivs emellertid all domsiol om den har överiämnal någon till vård enligt BvL, senare kan ompröva sitl beslut. Om del visar sig all i lag angivna förulsällningar inle föreligger för sådan vård över huvud lagd eller vård av del slag som barnavårdsnämnd i yllrande till domslolen har förklaral sig ämna anordna, kan domslolen nämligen efter ansökan av åklagaren undanröja förordnandel om överlämnande lill värd och döma lill annan påföljd för brollel.

Genom olika bestämmelser i BrB har ålgärder enligl BvL gells företräde framför andra påföljder när det gäller ungdomar under 18 år. I princip skall således åtgärder mol lagöverträdare i ålderskategorin mellan 15 och 18 år ske inom barnavärden och inle inom kriminalvärden. Somjag anförde nyss kan när det gäller lagöverträdare över 18 år vård enligt BvL förekomma endasi under jämförelsevis snäva förutsäitningar. I den mån BvL medger alt ålgärder vidlas mol den som har fylll 18 år föreligger emellertid inle hinder mol all domslolen beslutar överlämnande lill sådan vård. Enligt förarbelena lill BrB lorde fråga härom framför allt kunna uppkomma i fall där nägon. som på grund av tidigare kriminalilel eller av annan anledning är elev vid ungdomsvårdsskola, lagfors för broll efler fyllda 18 är.

År 1976 meddelades 692 domar i vilka huvudpåföljden var överlämnande lill vård enligt BvL. 174 av dessa domar avsåg personer i åldern 18-20 är. Övriga domar gällde lilllalade som var under 18 år. Åren 1974 och 1975 dömdes sammanlagt endast sex personer i åldern 21-24 år till vård enligl BvL.

Enligl 31 kap. 2 § BrB får domstolen, om den som har begåtl brottslig gärning kan bli föremål för vård enligl NvL genom övervakning eller tvångsinlagning i vårdanstalt, överlämna ål nykterhetsnämnd eller an-slaltsslyrelse atl föranslalla om erforderlig vård. Till sin ledning vid valel av påföljd skall domslolen ha inhämlal yllrande frän nykterhetsnämnd eller frän slyrelse för allmän vårdanslali för alkoholmissbrukare där den lilllalade är inlagen. Om det för brottet är stadgal strängare straff än fängelse i sex månader, får överlämnande ske endasi om särskilda skäl föreligger.

Även om nägon åldersgräns belräffande överlämnande lill vård enligl NvL inle är föreskriven är i allmänhel överlämnande lill värd enligt BvL all föredra, om den tilltalade ännu inle har fyllt 21 år.

År 1976 meddelades 289 domar i vilka huvudpåföljden var överiämnande lill vård enligt NvL. Två av dessa domar avsåg personer i åldern 18-20 år. Övriga gällde lilllalade som var över 21 ar gamla.

2.5.2 Socialulredningens förslag

Socialutredningen konslalerar all en följd av utredningens förslag till ny

Prop. 1979/80:1 92

socialtjänsllag blir all påföljdsformerna överlämnande lill vård enligl BvL och NvL inle kan behållas. Den fråga som då aklualiseras år enligt ulredningen om elt överlämnande lill socialljänslen för frivillig vård och behandling kan sägas ulgöra en lillräckligl ingripande påföljd för all kunna Ijäna som allernaliv till andra påföljder. Frågan anknyler enligl ulredningen lill ulvecklingen mol en ökad samordning av sociala och andra insalser i syfte all på ell ändamålsenligl säll kunna lillgodose ell föreliggande värdbehov. Den enskildes behov av vård och hans vilja alt medverka lill alt behovel tillgodoses bör ges alli slörre belydelse vid beslämmande av påföljd för brolt. Det är enligt ulredningen säledes väl förenligl med de slällningslaganden som ulredningen i övrigl har gjorl all möjlighel öppnas för domsiol all som påföljd för brolt överlämna den dömde till socialtjänstens omsorger. Sådanl överlämnande skall kunna ske såväl när den unge ■frivilligt ingår i vård- och behandlingsarbete som då vård bereds honom med slöd av den av utredningen föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Socialulredningen har övervägl om överlämnande lill sådana omsorger skulle underiällas om socialljänslen ålades viss rapporterings- eller kon-irollskyldighei men funnil atl bestämmelser därom skulle vara mindre väl förenliga med en verksamhet som bygger på samverkan mellan den enskilde och socialtjänsten. Gällande bestämmelser om åklagarens kontrolluppgifter enligl 6 § kungörelsen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brollmål ger här tillräckligt underlag för åklagarens bedömande. Utredningen anser att möjligheten alt överlämna den dömde lill socialtjänsten bör stä öppen även för vuxna lagöverträdare som är i behov av socialtjänstens omsorger. För dem förfogar emellertid socialljänslen inle över några möjligheler lill vård ulan samiycke. Ulredningen konslalerar därför all dess förslag om överlämnande lill socialljänslens omsorger släller krav pa sådan ändring av 38 kap. 2 § BrB all omprövning kan äga rum för del fall den vårdbehövande undandrar sig den vård som han har samiycki lill och som har legal lill grund för domslolens bedömning.

2.5.3 Överväganden

För egen del villjag efter samråd med chefen för justiliedepartemenlel anföra följande. Den ulformning som socialljänslen i framliden kommer all fä när det gäller värd av unga som har gjort sig skyldiga till brotl överensslämmer i alli väsenlligl med vad som f. n. gäller enligt BvL. Möjligheter lill ingripande kommer alt finnas i samma omfattning som nu. Den väsentligaste skillnaden ligger däri atl, liksom när del gäller vuxna vårdbehövande, skall i vården av bam och ungdom socialljänslens insalser så långl möjligi ges i frivilliga former och i samarbele med den unge och hans töräldrar. Förebyggande insatser skall överhuvud laget inle kunna beslutas mot den enskildes vilja. Vidare försvinner möjlighelen all kunna förordna om övervakning. I slällel skall konlaklperson kunna uises i frivilliga former. Inle

Prop. 1979/80:1 93

heller skall särskilda föreskrifter kunna meddelas. Enligl LVU kommer dock den som är under 20 är och som har gjort sig skyldig lill broilslig verksamhel under vissa förhållanden all kunna beredas vård mol sin vilja. Beslul om omedelbart omhänderlagande eller beslut om vård enligt LVU medför rält för socialnämnd all beslämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdliden. Jag delar socialulredningens uppfaUning all det även i fortsäliningen bör finnas möjlighel atl i någon form som påföljd överlämna unga lagöverträdare lill särskild vård. Den som kan bli föremål för vård inom socialtjänsten med slöd av LVU bör således kunna överlämnas fill sådan vård.

Frägan är emellertid om överlämnande av unga skall begränsas lill della fall. Som framgäll av vad jag har anförl lidigare innebär ett överiämnande till vård enligl BvL all den dömde kan bli föremål för ett brett regisler av ålgärder alltifrån rena hjälpålgärder, innefallande vård och slöd, till omhänderlagande på ungdomsvårdsskola. Skulle man inskränka möjlighelen till överiämnande till särskild vård till enbart vård med stöd av LVU, innebär del en väsenllig inskränkning i förhållande lill vad som gäller nu. Eftersom vård enligl LVU kommer i fråga försl när del har visat sig att den behövliga vården inle kan ges i frivilliga former, skulle en sådan inskränkning medföra all överlämnande inte kan ske i fall när den behövliga vården kan ges med föräldrarnas eller den unges samiycke. Atl märka är vidare att områdel för överlämnande av unga till särskild vård bör så långt som möjligt överensstämma med vad som gäller för åtalsunderlåtelse vid brott av unga enligt I § lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Såväl enligl den nuvarande som enligl den föreslagna lydelsen av denna beslämmelse kan åklagare besluta all inle åtala på grund av brollel även i fall när den underårige endasi blir föremål för hjälp- och stödälgärder. Jag förordar därför en ordning som innebär alt överlämnande lill särskild vård skall kunna ske belräffande den som är under 20 år vare sig del är fräga om vård med stöd av LVU eller eljest med stöd av sociaUjänsllagen.

Vad gäller vuxna innebär den framtida utformningen av socialljänslen all någon ivångsvård i princip inle kommer atl kunna äga mm inom denna. Som jag har anfört lidigare förordar jag dock all i LSPV förs in nya bestämmelser enligl vilka den som lill följd av missbruk av alkohol eller narkolika är i irängande behov av avgiftning och psykialrisk vård i samband med denna får beredas vård med slöd av lagen oberoende av eget samiycke. Vårdliden begränsas lill högsl fyra veckor. All denna för vissa akuta situationer avsedda speciella form av psykiatrisk vård vare sig skall räknas som sluien psykiatrisk vård enligl 31 kap. 3 § BrB eller kunna användas som en särskild påföljd är enligl min mening uppenbart. Kvar står då belräffande vuxna lagöverträdare möjligheten all överlämna den dömde lill socialljänslen för de åtgärder som den dömde kan vara villig all underkasla sig. Enligl min mening kan tanken på en sådan påföljd ifråga-

Prop. 1979/80:1 94

sättas redan från principiella synpunkter. Inte minst pa gi'und av bristen pä möjligheter till ivängsingripande skulle den Iå elt mycket obestämt och varierande innehåll. Därtill kommer att det av just dessa skäl ocksä finns anledning riikna med all den i praktiken endast skulle komma lill användning i ett slarkl begränsat antal fall. Del föreligger vidare en skillnad mellan unga och vuxna lagöverträdare. BeträlTande de unga finns ju möjlighelen till etl ivängsingripande enligl LVU, en möjlighet som kan tillgripas om vård i frivilliga former visar sig olillräcklig. Vid sädani förhållande bör överlämnande av vuxna lagöverträdare lill vård enligl socialtjänstlagen inte komma i fråga som ett självsländigl inslilui i BrB:s påföljdssystem. Jag förordar därför att beslämmelsen i 31 kap. 2 S BrB upphävs utan all ersättas med någon molsvarande möjlighel till överlämnande av vuxna lagöverträdare till vård inom socialtjänsten. BrB:s påföljdssystem i övrigl är tillräckligt nyanserat för att en adekvat påföljd ändock skall kunna ådömas. För det klienlel som f. n. överlämnas till vård enligt NvL torde ofta en dom på skyddslillsyn kunna komma i fråga. F. n. finns det möjlighet atl i samband med dom på skyddstillsyn meddela särskilda föreskrifter om läkarvård, nykterhetsvård eller annan värd eller behandling i eller utom sjukhus eller annan liknande inrättning. Enligl vad jag har erfarit övervägs behovet av att kunna meddela sådana föreskrifter nu inom jusliliedeparlemenlel i samband med behandlingen av ungdomsfängelseutredningens belänkande (SOU 1977: 83) Tillsynsdom. Även i framliden kommer det dock i varje fall att finnas möjlighel för den dömde all med hjälp av frivårdens personal och resurser erhålla stöd och anvisningar för hur han bäst skall komma till rälla med exempelvis en missbrukssilualion.

Somjag har anförl lidigare (avsnill 2.2.9) kommer del behov av ändring i 31 kap. 3 § BrB som föranleds av den föreslagna 2 § i LPM alt beaktas i samband med den översyn av inslilulel överlämnande lill sluien psykialrisk vård som f. n. pågår inom jusliliedeparlemenlel på grundval av belänkandel (SOU 1977: 23) Psykiskl slörda lagöverträdare.

3   Upprättade lagförslag

I enlighel med vad jag har anförl nu har inom socialdeparlemenlel upprällals förslag lill

1. lag med särskilda besiämmelser om värd av unga,

2. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda besiämmelser om unga lagöverträdare,

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluien psykialrisk vård i vissa fall,

4. lag om ändring i rällshjälpslagen (1972:429),

5. lag om ändring i broUsbalken.

Jag har samrått med chefen för justiliedepartemenlel belräffande lagfor-

Prop. 1979/80:1 95

slagen under 2, 4 och 5 och med stalsrådel Lindahl belräffande lagförslaget under 3.

Förslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 4.

4    Specialmotivering

4.1  Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Beredande av värd

I S

Den som är under 18 är skall beredas vård med slöd av denna lag. om del kan antagas att behövlig vård inte kan ges ht)nom med eget eller vårdnadshavares samtycke och

1. brister i omsorgen om den unge eller annal förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, broilslig verksamhet eller annat därmed jämförbarl beteende.

Vård med stöd av första slycket 2 får även beredas den som har fylll 18 men inle 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än annan värd.

Försia stycket. Lagens syfte är atl lill skydd för den unge kunna bereda honom vård i vissa situationer då det inle gär att få samiycke till vården. Molsälier sig föräldrarna eller annan vårdnadshavaré insatser som nämnden anser vara nödvändiga kan en tillämpning av lagen komma i fråga. Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.13) skall också den unges egen mening lillmälas självständig betydelse vid prövningen av lagens tillämpning om den unge har fylll 15 är.

Lagen är emellertid inle ovillkorligen knulen lill frågan om samtycke föreligger eller inte. Även i en silualion då någon av föräldrarna t.ex. på gmnd av ullandsvisielse eller annars inte kan nås av nämnden kan lagen bli tillämplig. Del kan också förekomma all föräldrarna tidigare har undandragit sig atl medverka lill den värd till vilken de har samtyckt. Nämnden kan av della eller andra skäl ha grundad anledning alt anla atl föräldrarnas samiycke inte är allvariigt menal och all de inle är villiga all på sikl låta nämnden genomföra vården sä som nämnden finner nödvändigt. Pä motsvarande säll kan nämnden med hänsyn till omsländighelerna ha grundad anledning anla alt den unge inte kommer all medverka fill den vård som han har samtyckt lill. 1 lagrummets försia slycke har därför som förulsällning för lagens tillämpning angells all det kan anlas all behövlig vård inle kan ges med den unges egel eller vårdnadshavares samiycke.

Genom atl samtycka till den vård som nämnden finner behövlig, förklarar sig föräldrarna och i förekommande fall den unge sig villiga atl medverka lill vården och att följa de anvisningar som nämnden bedömer nödvän-

Prop. 1979/80:1 96

diga för all genomföra vården. Del är därför viktigt all nämnden noggrant redogör för innehållet i och formerna för den nödvändiga värden innan samiycke lämnas, Detla kan ske genom den plan över behandlingen som del ankommer pä nämnden att upprätta. Som närmare anförs under 2 S skall en sådan plan bl.a. ange vilken vård eller behandling som den unge behöver och hur nämnden länker ge honom den. Med hänsyn lill den belydelse som samtycket alltså kan få är det nödvändigl all del lämnas skriftligen. Förälder eller annan vårdnadshavaré liksom den unge. om han har fyllt 15 är, skall således skriftligen förklara sig villiga alt medverka så atl den planerade vården kan genomföras,

I första slycket 1 och 2 har angelts de närmare förhållanden som kan föranleda en tillämpning av lagen. Dessa gäller dels den unges hemförhållanden, dels hans eget beteende.

I försia slycket I anges som grund för ålgärd från samhällets sida alt brister i omsorgen om den unge eller annal förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. Härmed avses situationer då den unge inte får tillräcklig omvårdnad i sitt hem eller där utsätts för en behandling som innebär fara för hans psykiska eller fysiska hälsa eller sociala utveckling. Med hemmel menas säväl föräldrahemmet som annat hem där den unge vislas stadigvarande. Under den gjorda beskrivningen ryms bl. a. fall där den unge utsålts för misshandel i hemmel. Redan vid ringa grad av misshandel får fara för den unges hälsa eller utveckling antas uppkomma. Motsätter sig föräldrarna i sådant fall de insalser som nämnden bedömer nödvändiga för den unges skydd, kan del alltså bli aktuellt att lillämpa lagen. Vid misshandel av allvarligare arl bör den unge regelmässigt beredas vård ulom del egna hemmel, i varje fall för en tid.

I likhel med vad som nu gäller enligt BvL kan bestämmelsen också tillämpas i de fall föräldrarna står i begrepp all placera den unge i en miljö som innebär fara för hans hälsa eller utveckling eller när de inte hindrar honom från att vistas i en sådan miljö.

Lagrummel omfatlar således alla de situationer där bamel utsålts för kroppslig misshandel eller vanvård. Även dä föräldrarna genom sina personliga egenskaper framkallar fara för barnels psykiska hälsa kan lagen vara lillämplig. Utsätts bamet genom föräldrarnas beleende, i.ex. genom ständigt återkommande uppträden i hemmet till följd av missbruk av alkohol eller narkotika eller på gmnd av föräldrarnas psykiska särart eller lillslånd, för fara till psykisk hälsa eller utveckling bör vård kunna beredas bamet med stöd av lagen.

Försia stycket 2 omfattar den unges egel beteende. Här anknyls frågan om åtgärder från samhällets sida till den risk för den unges hälsa eller utveckling som kan följa av hans beteende. Utsäller den unge sig för allvarlig fara lill hälsa eller utveckling genom missbmk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbarl beteende skall han kunna beredas vård med stöd av lagen.

Prop. 1979/80:1 97

Del måsle således krävas alt omständigheterna är sådana att det föreligger allvarlig fara för den unges hälsa eller uiveckling. Farorekvisilel har säledes skärpls i förhållande lill första punklen. Detta skall ses mol bakgmnd av dels all bestämmelserna är tillämpliga på framföralll äldre bam, lonårsungdomar med sociala anpassningssvårigheter, dels atl inte varje missbruk liksom inte heller varje brottslig gärning bör få medföra så långtgående åtgärder som vård med stöd av lagen kan komma all innebära. Del blir här fråga om en avvägning mellan den unges räu lill självbeslämmande och den räll lill adekval vård och behandling som beslämmelserna avser all tillförsäkra honom i en silualion då han inle själv förmår bryla en kriminell eller annars deslmkliv uiveckling.

Del förtjänar all framhållas atl bestämmelsens utformning öppnar möjlighel alt bereda underårig värd redan innan skadeverkningar av social eller medicinsk nalur har inträtt. Redan den allvarliga faran för sådana skadeverkningar utgör lillräcklig grund för beslut om vård enligl LVU.

1 beskrivningen har som exempel särskill angetts missbmk av beroendeframkallande medel. Med sådana medel avses alkohol, narkotika eller därmed jämställda tekniska preparat som ihinner. Elt regelbundel bruk av sådana preparat i barn- och ungdomsåren kan myckel snart leda till fara för den unges hälsa eller utveckling. Ur brukei av alkohol kan utvecklas elt beroende som den unge inte själv förmår la sig ur. Redan i ulvecklingen mot en beroendesituation kan del således sägas ligga en fara för den unges hälsa och utveckling. Uppenbarligen skall i första hand insalser i den unges egel hem ge honom slöd och hjälp. Missbruket kan emellertid ha nått den grad atl del föreligger allvarlig fara och atl det behövs vård ulom del egna hemmel. Gärdet i etl sådant fall inte att få samtycke till vården, kan det bli nödvändigl all bereda den underårige vård med slöd av LVU.

Del förekommer inle sällan all ungdomar använder narkotiska preparal vid någol ensiaka tillfälle, men att missbruket upphör av sig självi. En längre tids frekvent missbruk - oavsell vilkel preparat del är fråga om -kan däremot innebära en allvariig fara för den unges hälsa eller utveckling. På molsvarande säll kan lagen bli tillämplig vid allt icke medicinskl bruk av läkemedel som innefallar allvariig fara för den unges hälsa eller uiveckling. Kan i sådanl fall behövlig vård inle ges den unge i frivilliga former, bör LVU:s besiämmelser kunna bli lillämpliga.

Som en grund för beslul om vård enligl lagen anges även broilslig verksamhel. Under beskrivningen faller givelvis inle rena bagalellför-seelser och inte heller ensiaka andra brotl som inte är av allvariig arl. Del är först vid en brollslighet som ger ultryck för en sådan bristande anpassning lill samhällslivet all del kan sägas föreligga etl vård- och behandlingsbehov som det kan bli fråga om all bereda den unge värd med slöd av LVU.

I beskrivningen har således som exempel på beteenden som kan föranleda värd enligl lagen angetts missbmk av beroendeframkallande medel och 7    Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 ! 98

brottslig verksamhel. Del står emellertid klart all det kan finnas även andra jämförbara yttringar av en livsföring, ell beleende, som kan sägas innefalia allvarlig fara för den unge. Den unge kan ha begäti något eller några ensiaka allvarliga brott utan att man för den skull kan lala om brottslig verksamhel. Ett annat exempel är om den unge - flicka eller pojke - hemfaller ål prostilulion.

LVU skall primärl möjliggöra för socialljänslen alt lillgodose den unges behov av vård. Det blir det föreliggande vårdbehovel och vad som i stunden och för framtiden kan göras för atl tillgodose delta behov som blir beslämmande för socialnämndens insatser. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen kan lagen däremot inte primärl användas för all tillgodose samhällsskyddet. En annan sak är alt om den unge genom sin brottsliga verksamhet behöver beredas värd med stöd av LVU, delta även får konsekvenser när det gäller samhällsskyddet.

Socialnämnden skall vidta behövliga åtgärder sä snarl den finner alt del föreligger förhåUanden som har angells i första stycket 1 eller 2, Det kan t.ex. ha kommil lill nämndens kännedom alt eu barn utsätts för olämplig behandling eller direkt fara i hemmel. Förhållandena kan vid företagen utredning visa sig vara sådana att barnel bör beredas vård ulom det egna hemmet. Nämnden bör då i försia hand söka tillgodose behovet av vård i samförstånd med föräldrarna. Kan emellertid nämnden och föräldrarna inte komma överens i frågan om hur barnet bör beredas värd. måste nämnden vända sig till länsrällen för att få beslut om vård med stöd av LVU med en därmed följande befogenhet för nämnden all beslänuna om hur värden skall utformas.

Ett annal exempel är au en socialassisteni i den uppsökande verksamhelen träffar på en tonåring som är påverkad av narkolika. Under den ulredning som nämnden sedan företar kommer det fram alt den unge har missbrukat narkotika under en längre tid och att det föreligger allvarlig fara för hans hälsa och utveckling. Nämnden är dä skyldig alt se till all den unge får del stöd och den hjälp som han eller hon behöver. Nänmden bör i samräd med föräldrarna och den unge ge honom hjälp i hemmet när detla är tillräckligl. Finner nämnden all ålgärder i hemmel är otillräckliga och kan samförstånd inte nås om att ge den unge vård utom hemmet, skall nämnden hos länsrätten begära beslul om värd med stöd av LVU.

Andru slyckel. Bestämmelserna i LVU avser i första hand den som är under 18 år. Som framgår av vad jag har anförl i den allmänna motiveringen (avsniu 2.1.4) kan också många unga i åldrarna närmasl däröver till följd av försenad mognad eller utveckling ofta ha ett stort behov av de insalser som kan ges inom socialtjänsten. För unga missbrukare kan således den vård som kan ges genom socialnämnden vara bättre ägnad att förhindra att missbrukel leder till skada för den unges utveckling än de insatser som kan ges genom annat samhällsorgans försorg. På motsvarande sätl kan den unges personliga förhållanden vara sådana alt de särskilda

Prop. 1979/80:1 99

insalser som kan ges inom socialljänslen och som är anpassade lill de ungas behov av personlig vård och omvårdnad ger bällre förulsällningar för en social rehabililering än den vård som kan ges inom i.ex. kriminalvården. En förutsätlning för all LVU i de fall som avses i andra punklen skall fä tillämpas på den som är äldre än 18 år är att värd inom socialtjänsten med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigl är uppenbari lämpligare än annan vård. Högsta åldersgräns för beslul om vård enligl LVU är 20 år. Vård som har inlells med stöd av LVU dessförinnan skall, som framgår av 5 §, kunna pågå viss lid därefter.

2 §

Beslut om värd med slöd av denna lag meddelas av länsrätt efler ansökan av socialnämnd.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, lidigare vidlagna ålgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna.

Länsrällen får förordna om omedelbar verkställighet av beslut om vård enligt lagen.

Socialnämnden har det yllersla ansvarel för all den unge får den vård som han behöver. Nämnden skall därför inleda utredning om den unges behov av vård sä snarl det finns anledning alt anla all den unge har ell sådanl. Ulredningen skall syfta lill all klarlägga den unges förhållanden, och den skall ulmynna i en bedömning av vilkel behov av slöd och hjälp som föreligger. Anser nämnden del nödvändigl all bereda den unge vård ulom del egna hemmel, bör nämnden upprälla en plan över behandlingen. Jag ämnar ålerkomma lill dessa frågor i propositionen om socialljänslen. Del finns emellertid skäl atl också i della sammanhang beröra nämndens planering av vårdinsalser för unga. Av planen bör framgå vilka insalser nämnden lidigare har vidlagil, den unges nuvarande situation samt det behandlingsbehov som föreligger och det sätt på vilket nämnden avser atl lillgodose della behov. Planen bör också visa hur den vård som skall äga mm ulom hemmel skall ingå som en del i elt värdprogram. Planen får emellertid inle låsa den forlsalla behandlingen. Den skall ge uirymme för de förändringar i värdinnehållel som ulvecklingen kan föranleda.

Planen skall så långl möjligt upprättas i samråd med föräldrarna och i förekommande fall den unge själv. Det är således vikligl all den unge så snarl han har nåll lillräcklig mognad själv får ge sin mening till känna. Del är på grundval av den planen som föräldrarna skall ta slällning lill om de skall samlycka till den föreslagna vården.

Vård enligt LVU skall lill skillnad från den ordning som gäller enligt BvL beslutas av länsrätten efter ansökan av socialnämnden. Så snarl det har visat sig all den nödvändiga vården inte kan ges med föräldrarnas eller annan vårdnadshavares samiycke eller den unges egel samtycke ankommer del på nämnden all ta slällning lill om ansökan skall ges in till länsrätten. Den prövningen kommer inte all kunna delegeras. Beslämmel-

Prop. 1979/80:1 100

ser om detla kommer atl ges i socialtjänstlagen, I kommun där social distriktsnämnd inle har inrälials kommer dock beslutanderätten i sådan fräga all kunna uppdras ål särskild avdelning som beslår av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

För förfarandet när nämnd skall besluta om ansökan till länsrätten gäller FL:s bestämmelser. Det innebär bl, a. all FL:s regler om parts rätt till insyn, om kommunikation, om parts rätl att meddela sig muntligen och om beslutsmotivering är tillämpliga.

Som framgår av beslämmelserna i andra slyckel skall nämndens ansökan till länsrätten innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, lidigare vidlagna åtgärder saml den vård som socialnämnden avser all anordna. Del är därvid lämpligt att nämnden vid sin ansökan fogar den plan över behandlingen, som enligl vad nyss har sagts bör upprättas. En fyllig redovisning är av vikl för atl länsrällen skall få dt fullgoU beslulsunderlag vid sin prövning. Del är givelvis inte minst vikligl för länsrällens prövning alt del klarl framgår vilken vård som nämnden ämnar anordna.

Länsrättens prövning avser enbart frågan om vård skall beredas den unge med stöd av lagen därför all del inle går atl få den unges eller vårdnadshavares samiycke. Länsrätten skall däremol inle ta slällning lill nämndens val av vårdform. Som framgår av 11 § ankommer del på nämnden all sedan länsrätten har beslulal om värd bestämma om värdens närmare ulformning. Det förulsäUs emellertid au vård som har beslutats med stöd av lagen i varje fall skall inledas ulom den unges hem. se närmare 3S.

Samlycker den unge eller hans föräldrar lill den planerade vården sedan nämnden har gjorl ansökan hos länsrällen om vård med slöd av LVU, får nämnden bedöma om samtycket bör föranleda atl ansökan ålerkallas. Detta beror givetvis pä om nämnden anser att samiyckel är allvarligt menat och om vården kan antas bli genomförd i frivilliga former även pä sikl. Vidhåller nämnden sin ansökan, kan också länsrätten komma all få göra samma prövning och evenluellt lämna ansökan ulan bifall.

Del ligger i sakens natur atl beslut i mål om vård med stöd av lagen oftast måste kunna verkställas omedelbart. En uttrycklig bestämmelse om detla har lagils in i iredje slyckel.

3 §

Beslul om värd förfaller, om värd ulom den unges egel hem inle har påbörjals inom fyra veckor från den dag då besluiel har vunnil laga krafl eller på grund av räliens förordnande annars har kunnal verksiällas.

Del är angelägel från rällssäkerhelssynpunkl alt nämnden ser lill atl vården av den unge inleds så snarl som möjligt efter rätlens beslut. Nämnden bör inte kunna hålla den frågan svävande under någon längre lid. Eftersom grunden för beslutel om vård med stöd av LVU är att vård inle har kunnat beredas i frivilliga former, ligger det i sakens nalur all vården

Prop. 1979/80:1

101

måsie inledas ulom den unges egel hem, 1 lagrummel föreskrivs all räliens beslul om värd förfaller, om värd utom den unges eget hem inte påbörjats inom fyra veckor från det atl rätlens beslut har vunnit laga kraft eller pä grund av rättens förordnande (enligt 2 S iredje slyckel) annars kan verksiällas. Del innebär således all vård i familjehem eller annal hem som avses i socialljänsllagen skall ha inlells inom den angivna tiden. Som regel kan den unge nås av nämnden när beslutel skall verkställas. Är den unge inte omhändertagen och vägrar han alt inställa sig vid del hem där värd skall ges honom, kan enligt vad som närmare framgår av 19 S socialnämnden påkalla polishandräckning. Det kan emellertid i undantagsfall komma att inlräffa alt den unge hindrar verkställigheten genom atl hålla sig undan. Kan nämnden i sädant fall inle bereda den unge vård inom den angivna lidsfristen förfaller beslutel. Dessa fall torde dock bli sällsynta.

4  §

Om socialnämndens befogenheter ges föreskrifter i 11 - 16 SS. Belräffande vårdens innehåll och ulformning gäller i övrigt beslämmelserna i socialtjänstlagen (1979: 000).

LVU skall göra det möjligt för nämnden all genomföra nödvändig värd när del inle går all få samtycke lill vården. De särskilda befogenheter som skall tillkomma nämnden för atl den skall kunna genomföra vården anges närmare i 11-16 SS. Lagen kompletterar pä så sätl socialtjänstlagen som kommer atl innehålla bestämmelser om vårdens innehåll och utformning. En erinran om della har gells i förevarande lagrum.

5 §

Socialnämnden skall noga följa värden av den som har beretts vård med slöd av denna lag. När vård enligl lagen inle längre behövs, skall nämnden beslula all den skall upphöra.

Har den unge berells värd med slöd av I § försia slycket 2 eller andra slycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verksiällighei av besluiel och därefter senasl var sjätte månad beslula om vården skall fortsätta med slöd av denna lag. Nämndens beslul får verksiällas omedelbarl.

Vård som har beslutats med stöd av 1 § försia slyckel 1 skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslulais med stöd av 1 S första slyckel 2 eller andra slyckel skall upphöra senasl när den unge fyller 20 år. Har sex månader då inte förflutit frän det länsrätten beslulade om vård eller socialnämnden senasl beslulade om fortsatt vård, får dock vård med stöd av lagen pågå längsl tills sexmänadersperioden har löpt ul.

Första stycket. Har länsrällen beslutat om vård övergår ansvarel för den unge på socialnämnden. Del är nämnden som i föräldrarnas och den unges ställe skall bestämma om den nödvändiga vården. Härmed följer också en skyldighet för nämnden all noga följa vården. Nämnden skall förklara vård

Prop. 1979/80:1

102

med slöd av lagen avslutad sä snarl det inle längre finns behov all ulöva de särskilda befogenheter som lagen ger nämnden. Visar det sig alt forlsall vård kan ges i frivilliga former eller alt behov av forlsall vård inle föreligger, skall nämnden således förklara vården avsluiad.

Andru slyckel. Lagen innehåller - bortsett från åldersgränserna - inga föreskrifter om vårdtidens längd. Det är den unges behandlingsbehov som skall vara bestämmande lör hur läng lid vården skall beslå. Det ankommer på nämnden, som efler länsrättens beslul har ansvaret för vården, all pröva under hur lång tid vård med stöd av lagen skall pågå. Del är viktigt all nämnden får sådan insyn i hur vården bedrivs och all nämnden konlinu-eriigl kan följa vården. Den ijänslemän som under nämnden har ansvarel för vården bör därför med bestämd tidsintervall anmäla för nämnden hur vården bedrivs och hur barnels och föräldrarnas förhållanden har utvecklat sig. En sådan underrällelse kan föranleda all nämnden lar upp frågan om vårdens beslånd lill prövning. Del ankommer på nämnden atl ge behövliga föreskrifter om när och i vilka former en sådan anmälan skall ske. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.6) bör underrättelse lill nämnden lämnas minst en gång om året. Närmare föreskrifter avses bli intagna i en verkslällighetsförordning lill lagen.

1 fråga om ungdomar som bereds vård på grund av sill eget beleende kan som regel kortare vårdlider förutses. I enlighel med vad som har förordals i den allmänna motiveringen har del för dessa fall getts en utlrycklig beslämmelse i LVU om en halvårsvis omprövning av beslutet om vård med stöd av LVU såvida värden inle redan dessförinnan har kunnat avslulas. Socialnämnden skall säledes inom sex månader frän dagen för verkställighet av beslutet och därefter senast var sjätte månad besluta om vården skall forlsalla med slöd av lagen. Som har framgåll av den allmänna motiveringen skall vård som har beslutals innan den unge fyller 18 år kunna fortsätta även därefter. Vid den omprövning av vårdbehovet som skall ske skall nämnden även beakla de särskilda omständigheter som anges i 1 § andra slyckel.

För nämndens befallning med dessa ärenden blir beslämmelserna i FL tillämpliga. Enligl de gemensamma bestämmelser som kommer att tas in i socialtjänstlagen har den saken rör rätt att företräda inför nämnden och nämnden skall också underrätta den enskilde om atl det föreligger en sådan rätl. Vid prövning av behovel av fortsatt vård bör regelmässigt den unge själv och hans föräldrar vara närvarande. Det finns emellertid inte anledning alt ge nämnden möjlighet att utfärda föreläggande om sådan inställelse.

I enlighet med vad som kommer att föreslås i den gemensamma lagstiftningen kan beslut om vårdens avslutande delegeras till särskild avdelning som består av ledamöter eUer suppleanter i nämnden, endast om social distriktsnämnd inte har inrättats i kommunen. Mot nämndens beslut får talan föras enligt 20 §.

Prop. 1979/80:1 103

Tredje och fjärde styckena. Vård med stöd av lagen kan endast beslutas i fråga om den som vid tiden för beslutel inle har fylll 18 år, eller om sädana särskilda omständigheter som anges i I S andra stycket föreligger, 20 år. Har vården beslutals med slöd av 1 § försia styckel I, skall vården upphöra senast när den unge fyller 18 år. För den vård som har beslulats med slöd av 1 § försia slyckel 2 eller I S andra slyckel gäller en annorlunda reglering. 1 dessa fall skall vården kunna fortgå längst sex månader efter del alt den unge har fyllt 20 år, räknal från dagen för länsrättens beslut om vård eller socialnämndens beslut om fortsatt vård.

Omedelbart omhändertagande

6 S Socialnämnden får omedelbart omhändertaga den som är under 20 år om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård enligl denna lag sanl länsrällens beslul inle kan avvaktas med hänsyn lill risken för den unges

hälsa eller uiveckling eller lill atl den forlsalla ulredningen allvarligt kan

försvåras eller vidare ålgärder hindras. Kan socialnämndens beslul om omhändertagande inle avvaktas, får

beslul om omhändertagande fallas av nämndens ordförande eller annan

ledamol som nämnden har förordnal. Besluiel skall anmälas vid nämndens

näsla sammanlräde. Beslut om omhändertagande får verkställas omedelbart.

Försia slyckel. Som förulsällning för beslul om omedelbarl omhändertagande gäller i första hand all del är sannolikl alt den unge behöver beredas värd enligl lagen med slöd av 1 S försia slyckel I eller 2 eller andra styckel. De övriga förulsällningar som gäller för paragrafens tillämpning hänför sig lill dels dl omedelbarl behov av vård, dels utredningsförfarandet.

I de situationer som anges i I S kan det ibland vara nödvändigt all ta den unge om hand i avbidan på en ulredning om hans vårdbehov. Socialnämnden kan I.ex. fä kännedom om all etl barn utsätts för vanvård i hemmet. Föräldrarna kan inle anträfläs. Det är uppenbart atl nämnden i ell sädani fall måste kunna ta barnet om hand i avvaktan på den fortsatta utredningen. Det ankommer pä nämnden atl så snart som möjligt la konlakl med föräldrarna för att tillsammans med dem pröva den unges behov av fortsatt värd. Kan den vården ges i frivilliga former, skall omhändertagandet genasi upphöra.

Pä molsvarande säll kan del vara nödvändigt atl ta hand om i.ex. en tonåring som anträffas under sädana förhållanden alt omedelbara värdinsatser är nödvändiga. Även här kan anledningen lill omhänderlagandel vara alt den unge inle vill medverka till vården eller att förhållandena inte medger all föräldrarnas inställning till vården inhämlas. Grund för omhänderlagande kan även vara all den unge genom broilslig verksamhet har visal sig vara i omedelbart behov av socialnämndens insalser.

Prop. 1979/80:1 104

Som framgår av lagrummet kan nämnden beslula om omedelbart omhändertagande, endast om förhållandena är sädana atl länsrättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till den fara för den unges hälsa eller utveckling som föreligger.

Omedelbarl omhänderlagande kan även komma i fråga om det föreligger risk för alt föräldrarna eller den unge inte vill medverka vid ulredning om den unges behov av vård. Som exempel kan här nämnas all föräldrarna avviker med barnel eller all de molsälier sig en läkarundersökning som nämnden anser vara nödvändig eller alt de på annat säll hindrar eller försvårar utredningen.

Del kan också hända atl sedan ulredningen har avslutats sådana förhållanden uppkommer som påkallar omedelbar vård av barnel och alt nämnden därför inte kan avvakla länsrällens prövning. Även i sådana fall bör den unge omedelbart kunna las om hand av nämnden.

Nämnden bör i beslul om omedelbarl omhänderlagande ange på vilken grund omhänderlagandel sker. Av besluiel bör således framgå om omhänderlagandel sker på grund som anges i 1 § första slyckel 1 eller 2 eller I S andra slyckel.

Andra styckel. Det är socialnämnden som skall fatta beslul om omedelbarl omhänderlagande. Ofla är det emellertid mycket bråttom. Del är då inle alllid möjligi all tillkalla nämnden för all denna skall besluta i frågan. Nämndens ordförande eller annan ledamol som nämnden har förordnal har därför gells räll atl beslula om omhänderlagande, om nämndens beslul inte kan avvaklas. Även vice ordförande får beslula om omedelbart omhänderlagande. Nämnden kan således fördela beslulanderällen så all del vid helger och under semesirar alllid finns någon som lätt kan nås för prövning av fråga om omedelbart omhänderlagande.

Beslut som har fatlals av nämndens ordförande eller annan ledamol kan inte ändras av nämnden. För alt ge nämnden insyn i hur dessa ärenden handläggs har emellertid föreskrivils en anmälningsplikt lill nämnden. Besluiel skall anmälas vid nämndens näsla sammanlräde.

Tredje slyckel. Del ligger i sakens nalur all beslul om omhänderlagande genasi skall kunna verksiällas. En särskild beslämmelse om della har getts för all undanröja varje tvekan.

7 §

Beslul om omedelbart omhänderlagande skall underställas länsrätten för prövning inom en vecka från den dag då beslutet fattades.

Underställt beslul skall av länsrällen prövas så snart del kan ske och, om synnerligt hinder inle föreligger, inom en vecka från den dag dä handlingarna kom in lill rälien.

Har underställning inle skell inom föreskriven tid, upphör omhändertagandel.

Försia stycket. Del har ansells nödvändigl från rällssäkerhelssynpunkl atl länsrälten även prövar elt omedelbarl omhänderlagande. Del har därför

Prop. 1979/80:1 '05

föreskrivits all nämndens beslul om omhändertagande skall underslällas länsrättens prövning. Sådan underställning skall ske ulan dröjsmål. Regelmässigt kan beslutel och skälen för detta dokumenleras samma dag som del fallas. Hinder lorde därför inte möla mol alt nämnden eller den som annars har fattal beslutel redan samma eller påföljande dag ger in beslutet till länsrällen. Del kan emellertid vara nödvändigt alt vid beslutel foga även annan ulredning som finns lillgänglig hos nämnden. Vid helger kan del vara svårl alt få lag på sådan ulredning. Också den försening av poslbefordran som mellankommande helgdagar kan innebära måste beaklas. Tiden för underställning har bestämls lill en vecka. Som framgår av den allmänna mofiveringen (avsnill 2.1.11) är denna lid någol längre än vad socialulredningen hade föreslagil. Handlingarna skall ha kommil in lill länsrätten inom den angivna lidsfrislen. I 44 S FPL ges besiämmelser om när handling skall anses inkommen. Vid beräkning av liden bör vidare uppmärksammas all om liden för underslällning ulgår på helgdag eller vissa andra särskill angivna dagar gäller lagen (1930: 137) om beräkning av lagsladgad lid, vilkel innebär att lidsfrislen ulgår först nästkommande helgfria dag.

Andra styckel. Underställt beslul måsle prövas skyndsaml. Del har därför föreskrivils alt länsrällens prövning skall ske så snarl som möjligt och senasl inom en vecka från del handlingarna kom in till rätlen. Även denna lid är någol längre än vad ulredningen hade föreslagil. Finner länsrällen del nödvändigl all få ulredningen kompldlerad eller föreligger annal hinder som omöjliggör prövning inom den angivna liden, kan avvikelse ske frän den angivna huvudregeln. Förulsällning är all länsrällen anser atl del föreligger synneriigt hinder mot prövning. I sädant fall skall prövningen ske omedelbart efler del hindret har fallil bort.

8 S

Fastställer länsrällen besluiel, skall socialnämnden senasl inom fyra veckor från den dag då omhänderlagandel skedde ansöka hos länsrällen om all den unge skall beredas vård med slöd av denna lag.

Omhändertagandel upphör, om

1. ansökan om vård inle har gjorls inom den tid som anges i försia slyckel,

2. ansökan om vård inle bifalles,

3. den unge häkias.

Finns del annars inle skäl för omhänderlagande, skall socialnämnden beslula all omhändertagandel genasi skall upphöra.

Förslu styckel. 1 syfte alt ge garanlier för atl omhänderlagande inle består under längre tid än som oundgängligen behövs har tidsfrisler också beslämts för den forlsalla handläggningen. Har länsrälten fastställt beslul om omhändertagande, åligger del socialnämnden all senasl inom fyra veckor inge ansökan om vård lill länsrällen. Denna lidsfrisl är ovillkoriig. Tiden räknas från dagen för del faktiska omhänderlagandel och inte från beslutsdagen. Ansökan skall, på molsvarande säll som är fallel vid under-

Prop. 1979/80:1 106

Slällning. ha kommit in till länsrälten innan tidsfristen har gått lill ända.

Andru slyckel. Försummar nämnden alt inom föreskriven lid ge in ansökan lill rätten om värd av den som är omhändertagen, skall omhändertagandel genasi upphöra. Del får anses följa av allmänna rättsgrundsatser att nytt beslul om omhändertagande i sädant fall inte fär träffas på samma grunder som föranledde del lidigare besluiel. Det är uppenbart att en regel av delta innehåll, vars syfte är alt förslärka rättssäkerheten i förfarandet, släller ett oavvisligt krav på nämnden att iaktta lidsfrislen. Den omsländighelen att omhänderlagandel enligt vad förut har sagts skall upphöra utgör självfallet inte hinder mot all nämnden ansöker om värd enligl LVU och alt länsrätten prövar sådan ansökan.

Frägan om vård skall beredas den unge med slöd av LVU skall prövas av länsrätten efler ansökan av socialnämnden, Syfiet med ell omedelbart omhändertagande är all säkerställa de vårdåtgärder som anses nödvändiga under tiden fram till dess rälien prövar ansökan om vård. Lämnar länsrälten eller, efter besvär, högre rält ansökan utan bifall får beslutel omedelbara rättsverkningar i det fall den unge är omhändertagen vid liden för beslutet. Det ligger i sakens nalur atl sådana åtgärder som är beroende av myndighets tillstånd inte får vidtas efler del all myndighelen har funnit atl laga grund för åtgärderna saknas. 1 dessa fall är räiiskraften inle beroende av atl myndighetens beslut vinner laga kraft. Vad nu har sagis innebär emellertid inie all besvär över sådanl avslagsbeslul är uiesluina. Som närmare anförs under 20 § kan nämnden föra lalan mot länsrällens beslul atl lämna ansökan ulan bifall. Det bör uppmärksammas all hinder inle heller möter mol all nämnden, om nya omsländigheier tillkommer, fållar nyll beslut om omedelbart omhändertagande.

Om ansökan om vård inle bifalles, saknas således grund för forlsall omhändertagande. Omhändertagandet skall därför genast upphöra. Om länsrätten eller högre rätt lämnar ansökan om vård utan bifall, bör rätlen i beslutet erinra om att omhänderlagandel därmed också omedelbarl skall upphöra.

Del ligger i sakens nalur alt beslul om omhändertagande inte skall bestå om den unge häktas. Även i sädant fall skall omhändertagandel genasi upphöra.

Tredje styckel. Socialnämnden har ansvarel för alt omhänderlagande inle består under längre lid än som är behövligl med hänsyn lill den unges vårdbehov. Visar det sig under den fortsatta utredningen att grund för vård enligt lagen inle föreligger, skall nämnden beslula atl omhändertagandet genast skall upphöra. I motsats till vad som är fallet i de situationer som anges i andra slycket krävs således ell särskill beslul av nämnden i fråga om omhändertagandets fortsatta beslånd. Finner nämnden all grund för vård enligl lagen inte föreligger aklualiseras självfallel inle heller någon ansökan om vård. Finner nämnden alt den unge bör beredas vård med slöd av lagen, men all skäl för forlsall omhändertagande likväl inle föreligger, skall nämnden på molsvarande säll besluta all omhändertagandel genasi skall upphöra.

Prop. 1979/80:1

107

Länsrättens prövning

9 S

Mal enligt denna lag skall prövas skyndsamt.

Är den unge omhändertagen, skall lörhandling i miilci hållas inom tva veckor fiän den dag dä ansökan om värd inkom. Denna lid lar förlängas, om yllerligare ulredning eller annan särskild omständighet gördel nödviin-digl.

Har socialnämnden funnil del nödvändigt all ansöka om värd. är det som regel angeläget ätt fa ansökan prövad skyndsanu, FPL. som reglerar handläggningen vid länsrält, innehåller inga besiämmelser om handlitgg-ningstiden vid denna typ av mål. Del har däiför ansetts nödvändigt atl komplettera FPL med särskilda bestänuuelser i LVU,

Är den unge omhändertagen av socialnänuiden och därmed berövad friheten, är del särskill viktigt alt målet prövas av länsrällen sä snait som möjligt. 1 andra stycket anges därför atl en förhandling i målel skall hällas inom tvä veckor frän det ansökan om värd kom in till länsrätten. Som framgår av den allmännu motiveringen (avsnitt 2,1.11) har tiden ökats från en till två veckor jämfört med socialulredningens förslag, Lagen har ingel krav pä all målet skall vara avgjort inom den angivna tiden. Del är lillräckligl att länsrätten har tagit upp målet till förhandling inom tiden. Visar det sig vid förhandlingen all del behövs yllerligare ulredning. är det ingel hinder mot atl länsrätten tar upp mälet lill ny förhandling även efter tidsfristens utgång.

Omständigheterna kan vara sådana alt förhandlingen inte kan hållas inom den föreskrivna tiden. Den unge eller hans föräldrar kan ha giltigt hinder för inställelse. Framslällning om komplellering av ulredningen kan ha inkommil. Det kan visa sig atl länsrätten under den förberedande handläggningen finner t.ex. läkarundersökning nödvändig och att undersökningen inle kan genomföras omedelbart, I lagrummel anges därtör alt om yllerligare utredning eller annan särskild omständighet gör del nödvändigt, sä färden föreskrivna tidsfristen förlängas.

Undanlagsregeln är avsedd all kunna lillämpas endast i undantagsfall. Länsrätten bör därför pröva behovet av kompletterande ulredning och beslämma dag för förhandling så snart ansökan har kommil in lill rätlen.

10 §

I mål om vård enligt denna lag skall länsrällen hålla muntlig förhandling, när delta inle är uppenbari obehövligt.

Munllig förhandling skall alllid hällas, om part begär del. Part skall upplysas om rälien alt begära muntlig förhandling.

Enligt FPL är förfarandel i länsrält skriftligt. De mål det här är fråga om är för den enskilde ofta av djupl ingripande arl. Som har framgåll av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.13) bör därför länsrättens prövning ske efler munllig förhandling.

Prop. 1979/80:1 108

I förevarande paragraf anges nu som huvudregel alt länsrätten skall hålla muntlig förhandling i mål om vård enligt lagen.

Föräldrarna och den unge själv, om han har nått tillräcklig mognad, bör vara närvarande när målet prövas, Länsrällen bör därför som regel kalla parlerna lill personlig inslällelse. Målels beskaffenhel kan emellertid nägon gång föranleda undanlag härifrän. Har t. ex. föräldrarna fört lalan mot nämndens beslul enligl 20 S och skall besvären uppenbariigen bifallas, kan personlig inställelse vara onödig. Del bör säledes ankomma pä länsrälten all i varje särskill fall pröva behovel av personlig inslällelse. Här blir beslämmelserna i 14 S FPL tillämpliga. Där framgår all länsrällen fär kalla den enskilde alt inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd atl hans Ulevaro inte ulgör hinder för målels vidare handläggning och avgörande. 1 det senare fallel får parlen själv la slällning lill om han vill närvara vid förhandlingen.

Finner länsrätten att munllig förhandling är uppenbart obehövlig, får länsrällen avgöra målet genom skriflligl förfarande. Part skall i sådant fall underrättas innan målet avgörs och beredas tillfälle all påkalla munllig förhandling. Begär part muntlig förhandling, skall sådan förhandling alllid hållas. Della framgår av andra slyckel.

Omständigheterna i målel kan ofla vara sådana att länsrälten vid sin prövning bör ha lillgång till social, psykologisk eller medicinsk sakkunskap. Vad som åligger länsrällen i sådanl hänseende framgår redan av FPL, varför någon särskild beslämmelse i denna del inle behövs.

Socialnämndens befogenheter

11 S

Beslut om omhändertagande eller beslul om vård enligl denna lag medför rält för socialnämnden att beslämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vislas under vårdliden. Nämndens beslul i sådan fråga får verksiällas omedelbart.

Den unge får under vårdliden vislas i sill egel hem, om detla kan antagas vara bäsl ägnat atl främja vården av honom. Vården skall dock alltid inledas ulom den unges eget hem.

Förslu stycket. Med socialnämndens beslul om omedelbart omhändertagande och länsrättens beslul om vård följer en rält för socialnämnden all beslämma hur vården skall anordnas och var den unge skall vistas under vårdliden. Grunden för beslutel är all den unge - åtminstone i ett inledande skede - behöver beredas vård ulom det egna hemmet. Del ankommer på nämnden all la slällning till om den unge skall ges vård i annat enskilt hem, familjehem, eller om hans förhållanden nödvändiggör vård på en institution, annal hem för vård eller boende. Del ligger i sakens nalur att nämndens beslut i sådan fråga genast kan verkställas. Nämnden är därvid i och för sig inle bunden till de åtgärder som har redovisats för länsrätten i samband med ansökan om vård. Nya omständigheter kan föranleda avvikelser från de lidigare planerna.

Prop. 1979/80:1 109

Andru stycket. Det anses inle vara förenligl med gällande bestämmelser i BvL alt placera den unge för fortsatt vård i hans egel hem så länge han är omhändertagen för samhällsvård, Soni här framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.9) bör det inle vara någol hinder enligt LVU mot all placera den som vårdas med stöd av LVU i hans egel hem, om man i ett senare skede av vården anser detta vara del bästa för atl främja vården av honom. En särskild erinran om detla har lagils in i denna paragraf. Så länge beslul om vård med slöd av LVU gäller kan den unge i och för sig åler las ifrån sitt hem, om della skulle visa sig nödvändigl. All läla barnel byta miljö flera gånger är dock oftast skadligt för barnet. Det finns ocksä skäl all understryka vad som har ullalals i den allmänna motiveringen, nämligen all del så längt möjligt måste finnas garantier för all den unge kan få en belryggande omvårdnad i sitt egel hem innan man låter honom komma tillbaka. Har länsrällen beslulal att etl barn skall vårdas med slöd av LVU därför all del har funnits brister i oinsorgen om barnet som har Ulgjorl en fara för barnels hälsa eller uiveckling är del alldeles givel all nämnden mäsle vara försiklig innan den ålerför barnel lill hemmel. Del är emellertid inle möjligi all uliala någol generelll om under vilka förutsätlningar detla bör låta sig göra. Del ena fallel är inte det andra likl. Föräldrar som på grund av egna svårigheier allvarligt har försummat eller renlav misshandlal sill barn, kan I.ex. ha fåll så ändrade förhållanden alt nämnden sedermera anser atl det finns säkerhet för all föräldrarna kan ge barnel en omvårdnad som är belryggande.

12 §

Bestämmelserna i 13 § andra slyckel samt 14 och 15 SS gäller endast när den unge vislas i hem som är anpassat för värd av unga som behöver slå under särskilt noggrann tillsyn. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialslyrelsen beslämmer vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn.

Som närmare anges i förslaget till socialtjänstlag kommer de nuvarande institutionerna, bl.a. ungdomsvårdsskolor, barnavårdsanslaller och vårdanslaller för alkoholmissbrukare, atl sammanföras under benämningen hem för vård eller boende. Dessa hem skall i princip slå öppna för alla dem som behöver vård, också för unga som bereds vård med slöd av LVU. Hemmen kommer således inle enbarl all vara inrättade för atl la emot unga som behöver kunna kvarhållas och i övrigt underkastas begränsningar i sin rörelsefrihet.

Det kan emellertid vara nödvändigt att utforma vården vid vissa institutioner på sädant sätt all de unga, som bereds värd av anledning som anges i I S försia slycket 2, kan slällas under särskill noggrann tillsyn vid hemmel. I lagrummet ges regeringen bemyndigande atl faslslälla vilka hem som skall anses som sådana hem för särskild lillsyn. Regeringen kan överlåla på socialslyrelsen all fastställa dessa hem. Hemmen avses bli uppiagna i en särskild förteckning.

Prop. 1979/80:1 IU)

Såsom framgår av 13 S andra stycket samt av 14 och 15 SS ges särskilda bestämmelser för vården av dem som har omhänderlagils med stöd av 1 S första stycket 2 eller andra styckel. Syftel med dessa bestämmelser är att ge den som har ansvaret får vården de befogenheler som har ansells nödvändiga för att vården skall kunna genomföras. Dessa särskilda befogenheter får emellertid utövas endasi i de fall den unge bereds vård på sädani hem. som är anpassat för dem som behöver slällas under särskilt noggrann lillsyn. Bestämmelserna kan således tillämpas endasi vid sådant hem som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, socialstyrelsen har anvisat.

De hem som här avses kommer i allt väsenlligt atl fä ta över de uppgifler som i dag fullgörs av ungdomsvårdsskolorna. Del har emellertid inte ansells all det finns skäl atl utlbiTna vården så att den medger möjligheter till sädan särbehandling som i dag förekommer inom ungdomsvårdsskoleorganisationen, Nägon molsvarighel lill den vård på specialavdelning som nu kan ges enligl sladgan (1960: 728) för ungdomsvårdsskolorna förulsätts sälunda inle kunna bli anordnad enligt den nya lagstiftningen. Del hindrar inle att den unge, om det behövs, skall kunna ställas under särskild uppsikt inom ramen för de befogenheter som enligl vad närmare framgår av 13 S tillkommer den som har ansvaret för vården,

13 S

Socialnämnden eller den åt vilken nämnden har anförlroti vården skall ha uppsikl över den unge och, om det behövs för vårdens genomförande, bestämma om hans personliga förhållanden.

Har omedelbart omhändertagande eller vård av den unge beslutats pa grund som anges i I S första slycket 2 eller andra styckel. far han hindras alt lämna det hem där han är intagen och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för atl värden skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får ocksä inskränkas när det påkallas av övriga inlagnas eller personalens säkerhet.

Första slyckel. Nämnden har efter beslut om omedelbarl omhänderlagande eller om värd iniräti vid sidan av föräldrarna eller i deras ställe. Den bör därmed, i den omfattning som behövs lör all genomföra vården, ha samma skyldigheler och befogenheler som tillkommer föräldrarna. I likhel med föräldrarna kan nämnden således vidta åigäider som behövs lör att den unge inte skall skada sig själv eller annan. Nämnden bör därför pä samma sätl som löräldrarna t, ex, kunna förhindra alt den unge rymmer. Nämnden bör också i likhet med föräldrarna kunna beslula i frågor som rör den unges personliga förhållanden. Del kan här gälla frågor om medicinsk värd eller behandling, om räu för den unge au förda resor eller all påbörja arbetsanställning. I överensstämmelse med de principer som skall gälla i vårdarbelel om socialljänslens samverkan med den enskilde bör nämnden när förhållandena medger del samråda med löräldrarna i sädana fiågor. Den omsländigheten att nämnden har tagil över ansvaret för vården av den

Prop. 1979/80:1 111

unge får således inle leda lill alt föräldrarna fråntas allt inflyiande. Föräldrama bör så långl möjligi själva medverka vid vårdens ulformning. Det är säledes endast i de hänseenden det äi" nödvändigt för atl genomföra vården som nämnden genom länsrättens beslul lar över föräldrarnas beslämmande över den unge.

Andra slycket. Belräffande sädana ungdomar som bereds vård på grund av sitl eget beleende har nämnden fåll längre gående befogenheler vid vårdens genomförande. Del kan fömtsättas atl många av dessa unga, i vart fall inledningsvis, av olika skäl försöker undandra sig vården. Det kan också hända att de till följd av missbruk eller av annan orsak allvarligt stör vården vid det hem där de vislas. Sådana omsländigheier kan göra del nödvändigl all den unges rörelsefrihel begränsas utöver vad som följer av den uppsiktsplikl som nämnden har enligt försia slyckel. Enligl bestämmelsema i andra slyckel får den unge underkaslas den begränsning av rörelsefrihelen som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihel får vidare inskränkas när del påkallas av övriga inlagnas eller personalens säkerhel.

Lagen upplär ingen närmare beslämning på vilkel säll vården i dessa fall skall genomföras. Vården får ulformas ufifrån den unges behov i varje särskill fall. Det är emellertid nödvändigt all i dl par hänseenden begränsa den kompelens, som enligt del anförda tillkommer nämnden. Sålunda bör i princip isolering inte få förekomma under vården. De skadliga verkningar som en isolering kan få för den unge är numera allmänl erkända. En annan sak är alt del kan vara nödvändigt alt i vissa extrema silualioner - i.ex. när den unge under akul påverkan av alkohol eller narkolika eller av annan orsak är slarkl "uiagerande" - under korlare lid hålla den unge avskild frän övriga vårdbehövande. Han bör emellertid i etl sådant fall stå under ständig uppsikt av vårdpersonalen. Dessa begränsningar i de befogenheler som enligl vad förut har sagts tillkommer nämnden bör tas in i en verkslällighetsförordning till lagen. Bestämmelserna i andra stycket får endasi lillämpas vid sådanl hem för särskild tillsyn som avses i 12 S.

14 S

Den som skall beredas vård i hem för vård eller boende på grund som anges i 1 S försia slycket 2 eller andra styckel får kroppsvisiteras när han kommer till hemmel för konlroll atl han inle bär på sig föremål som aUvarligt kan slöra vården eller ordningen vid hemmel. Delsamma gäller om del under vislelsen på hemmel uppkommer misslanke om all sådanl föremål skall pålräffas hos honom.

Vid visilering skall iakttagas all den hänsyn som omständighderna medger. Om möjligt skall viitne närvara.

Förslu styckel. Det kan vara nödvändigl all kroppsvisitera ungdomar som efler beslul om omedelbarl omhändertagande eller vård på grund av alkohol- eller narkotikamissbruk elc. eller kriminalilel skall las in för värd på ell hem. På grund av bestämmelserna i 2 kap. 6 S regeringsformen, som

Prop. 1979/80:1 112

tillförsäkrar den enskilde skydd mol bl. a. sådan ålgärd. är det nödvändigl att särskill reglera denna fräga i LVU,

Enligt de föreslagna beslämmelserna får den unge när han kommer till del hem där han skall ges vård kroppsvisiteras för konlroll alt han inle bär på sig föremål som allvarligt kan slöra vården eller ordningen vid hemmel. Bestämmelsens syfte är atl ge vårdpersonalen möjlighet att hindra atl den unge för med sig alkohol, narkotika, injektionsspruta eller annal liknande föremål lill hemmet. Andra exempel är vapen, tillhygge eller annat föremal som kan vara farligt för personalens eller övriga inlagnas säkerhel. Lagmmmel ger även möjlighet alt hindra atl den unge tar med sig mediciner till hemmel som vid oriktigt bruk kan medföra skada för honom. I sådanl fall bör den som har ansvarel för vården så snart som möjligt underrälia läkare, som har alt la slällning till den unges behov av sådana mediciner. Kroppsvisitation får ske när den unge kommer till hemmet. Härmed avses såväl de fall då den unge först las emol vid hemmel som då han efler permission eller annan tilltallig bortovaro återkommer lill hemmel.

Den unge får emellertid även kroppsvisiteras under vislelsen pä hemmel om man misslänker all han har kommil i besinning av sådant som han inte bör inneha på hemmet. Del kan 1. ex. ha förekommit något som gör all del kan finnas anledning atl anla all den unge efter dl besök eller genom någon annan som vårdas i hemmet har kommit i besittning av narkolika eller annal berusningsmedel. Under beslämmelserna faller även all den unge underkastas en mera yllig visitation för konlroll av eventuellt innehav av vapen eller annal farligt föremål. Del kan t. ex. ha kommit upp misstanke om att den unge tänker rymma från hemmet och att han för delta ändamål har utrustat sig med lillhygge eller annal farligt föremål.

Med kroppsvisitation avses undersökning av någons kläder eller av väska eller annat som han för med sig. Det kan i och för sig övervägas om inle lagen även borde innehålla bestämmelser om kroppsbesiklning. dvs. undersökning av någons kropp. För de unga som del här är fråga om finns del dock regelmässigt inget behov av så längt gående konlrollåtgärder. Del skulle vara svårt all förena med syftel med värden, om vårdpersonalen gavs möjlighel all genomföra så iniegrildskränkande ålgärder som en kroppsbesiklning innebär. 1 de fall den unge kan misslänkas för all i kroppen medföra något som han inte får inneha kan nödvändig grad av säkerhel nås om den unge slälls under särskild uppsikl inom hemmet.

Bestämmelserna om kroppsvisilering gäller endasi vid sådanl hem för särskild tillsyn som anges i 12 S.

Andru slyckel. Del ligger i sakens nalur all man vid visilering skall iaklla all den hänsyn som omsländighdema medger. Om möjligi skall ell vitine närvara.

15 §

Ges den unge vård i hem för vård eller boende på gmnd som anges i I § första stycket 2 eller andra stycket får, om särskilda skäl föreligger, den

Prop. 1979/80:1 113

som har ansvarel för vården där övervaka den unges brevväxling och för delta ändamål öppna och la del av försändelser som ankommer lill eller avsändes från honom.

Innehåller ankommande försändelse alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injeklionsspmla eller kanyl, som kan användas för in-sprulning i människokroppen, eller annal som kan vara till men för vården eller ordningen på hemmel, skall försändelsen omhändertagas av den som är ansvarig för vården.

Den unge har alltid räll alt fritt meddela sig skriftligen med socialstyrel-.-n, länsstyrelse, socialnämnd eller annan myndighel och med advokat och offentligt biträde.

Det kan i vissa fall finnas anledning all granska den unges brevväxling, I.ex. om del kan misslänkas att den unge i samråd med annan ämnar avvika från hemmet eller alt han i brev eller annan försändelse kommer atl motta narkotika eller något annat som han inle får inneha. Paragrafen ger därför möjlighel för den som har ansvarel för vården all öppna och ta del av både ankommande och avgående försändelser. Härmed avses såväl brev som paket.

Finner den som är ansvarig för vården atl försändelsen innehåller någol som den unge inle bör inneha, skall försändelsen omhändertas. Är det fråga om berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, får egendomen förverkas i enlighel med bestämmelserna i 23 S. Innehåller försändelse annan egendom som kan vara lill men för vården eller ordningen, t.ex. föremål som kan användas som vapen eller användas av den unge i syfte all rymma från hemmel, får egendomen förvaras av den vårdansvarige i avvaklan på all den unge skrivs ut från hemmel. Vad som har sagts om förvaring av egendom gäller emeUertid inte brollsverklyg eller annat som skall förverkas i enlighet med beslämmelserna i BrB eller enligt annan författning.

Som framgår av tredje slycket bör vissa undantag gälla från möjlighelerna all granska den unges brevväxling. Han har således alltid rätl all frilt meddela sig skriftligen med tillsynsmyndighel - socialslyrelsen eller länsstyrelsen - eller annan myndighel, t.ex. JO, eller med advokat eller offentligt biträde. Av lagrummets lydelse följer all den unge därvid inle får ulsällas för någon konlroll eller påverkan från vårdpersonalens sida.

Avsiklen är all ge närmare föreskrifter om granskning av brevväxling i verkslällighelsförordning lill lagen.

Beslämmelserna i denna paragraf är lillämpliga endasi på sådant hem för särskild tillsyn som anges i 12 S.

16 §

Om del är nödvändigl med hänsyn lill ändamålet med vård eller omhändertagande enligt denna lag, fär socialnämnden meddela föreskrift beträffande förälders eller annan vårdnadshavares umgänge med den unge eller beslämma all den unges visielseorl inle skall röjas för föräldern eller vårdnadshavaren. 8    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 114

Vid vårdens genomförande bör nämnden så långt möjligt samarbela med föräldrarna och medverka lill alt kontakterna mellan föräldrarna och den unge upprätthålls, Beslul om omhänderlagande eller om värd bör som har sagts förut inte leda till andra begränsningar i föräldrarnas umgänge med den unge än som är nödvändigl för all genomföra vården.

Omständighderna kan emellertid vara sådana att föräldrarna under den lid som vården pågår inte bör träffa den unge. Del kan t.ex. finnas risk för all föräldrarna obehörigen griper in i vården. Föräldrarnas personliga förhållanden kan också, exempelvis vid långlgående missbruk eller vid psykisk sjukdom, vara sådana all de över huvud laget inte bör träffa barnet eller den unge. Socialnämnden får därför om det är nödvändigl med hänsyn lill ändamålei med vården eller omhänderlagandel meddela föreskrift i fråga om umgängesrällen. Beslämmelsen svarar i huvudsak mot 41 S andra styckel BvL.

För atl en föreskrift om umgängesrätl skall bli effektiv kan det i vissa fall vara nödvändigl alt nämnden håller barnels vistelseort hemlig för föräldrarna. Denna rält följer f n. av beslämmelsen i 41 S andra styckel BvL.

De föreslagna beslämmelserna om begränsningar i umgängesrälten bör tillämpas reslriklivl. Det bör således endasi i rena undantagsfall behöva förekomma alt nämnden håller den unges vistelseort hemlig för föräldrarna.

Av 20 § framgår alt lalan får föras mot beslul som har sagts nu.

Övriga besiämmelser

17 S

I mål eller ärende enligl denna lag får läkare förordnas alt undersöka den unge. Sådan undersökning skall, om inle av särskilda skäl en sädan undersökning är obehövlig, äga rum innan nämnden ansöker om vård enligl denna lag.

Kan lilllräde lill den unges hem inle vinnas när della är nödvändigl för all genomföra läkamndersökning, får rätten, socialnämnden eller nämndens ordförande påkalla polishandräckning för alt vinna tillträde lill hemmel.

Kan läkarundersökning inle lämpligen genomföras i hemmel, får rälien, nämnden eller nämndens ordförande förordna alt den unge skall inställas till undersökning på annan plals genom polismyndighets försorg när detta är nödvändigl för att genomföra undersökningen.

Förslu stycket. Läkamndersökning är oftast nödvändig för all nämnden skall kunna bedöma den unges behov av vård enligt lagen. Inle minst vid misstänkt bammisshandel är det av slor belydelse atl läkarundersökning kommer till stånd utan dröjsmål. Även när nämnden överväger att ansöka om vård av den unge på grund av hans egel beleende, är läkamndersökning som regel ett viktigt led i ulredningen.

Det föreskrivs därför atl läkare får förordnas atl undersöka den unge och att sådan undersökning skall ha ägt rum innan nämnden ansöker om vård

Prop. 1979/80:1 115

enligl lagen, om inle särskilda skäl gör en sådan undersökning obehövlig. Sådana särskilda skäl kan vara all den unge redan lidigare har genomgåll läkarundersökning eller alt del annars föreligger en lillfredsslällaride ulredning om hans hälsolillslånd.

Förordnande av läkare behöver inle avse bestämd läkare. Det kan t. ex. avse läkare vid viss bam- och ungdomspsykiairisk klinik.

Andru styckel. Framför allt när del är fråga om små bam är det av stort värde alt undersökningen kan genomföras i den unges eget hem. En undersökning i en främmande miljö kan i en silualion när ell omhändertagande övervägs vara ell så oroande inslag all undersökningen allvarligt kan försväras. Motsätter sig föräldrarna i sådant fall undersökningen kan denna omständighet, tillsammans med vad som i övrigl har kommil fram i ärendei, vara lillräcklig anledning för nämnden all beslula om omedelbarl omhändertagande enligl 6 S. Anser nämnden alt del inte finns tillräckliga skäl för ell sådanl beslut, bör nämnden ha möjlighel all på annal säu fä undersökningen genomförd. Nämnden har därt'ör gells möjlighel all påkalla polishandräckning för all genomföra undersökningen i den unges hem. Det ligger i sakens nalur all nämnden endasi i undanlagsfall bör ulnyllja en sådan befogenhel. Oftast finns det förutsättningar atl vid samtal med föräldrarna få deras förslåelse för del nödvändiga i all undersökningen genomförs.

Beslul all påkalla polishandräckning fallas av socialnämnden. Ordföranden kan också falla beslul i nämndens ställe. Även länsräll och högre räll skall enligl förslagel ha möjlighel all påkalla polishandräckning.

Tredje styckel. Omsländighelerna kan vara sådana all undersökningen inle lämpligen kan genomföras i hemmel. Den unge måsle kanske slå under observation under någon tid. Vill föräldrarna i sådana fall inle medverka lill undersökningen, får nämnden, dess ordförande eller rälten förordna om polishandräckning för all föra den unge lill läkare.

18 S

Uleblir part som har kallals vid vite all insiålla sig personligen vid förhandlingen, får rälien förordna all han skall hämlas lill rälien antingen omedelbarl eller lill senare dag.

Enligl 14 § FPL får rälien kalla enskild pari all insiålla sig personligen lill munllig förhandling vid vile eller vid påföljd av att hans utevaro inle utgör hinder för målels vidare handläggning och avgörande.

1 mål av det slag som det här är fräga om är del som regel nödvändigl att den unge och hans föräldrar inställer sig personligen. Ofta kan de uppgifter som lämnas vid förhandlingen vara av slor belydelse för räliens bedömning. Ibland kan omsländighelerna vara sädana all del för rälien framslår som nödvändigl all höra föräldrarna eller den unge innan målet avgörs. Hörsammar inle föräldrarna eller den unge räliens kallelse, bör rälien därför ha möjlighel att förordna all den enskilde skall hämlas lill förhand-

Prop. 1979/80:1 116

lingen genom polismyndighetens försorg. Eftersom FPL inle innehåller några besiämmelser om della, har del i denna paragraf lagits in en särskild beslämmelse om hämtning av enskild part lill förhandlingen.

Om vile och om besvär över beslut varigenom vite utdömts finns bestämmelser i FPL.

19      S

Polismyndighd skall på begäran av socialnämnd eller av ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna handräckning för atl genomföra beslut om vård eller omhändertagande enligl denna lag.

Är den unge inlagen i hem som avses i 12 S på grund som anges i I S första slyckel 2 eller andra stycket skall polismyndighet på begäran av den som föreslår vården vid hemmet lämna handräckning för all efterforska och återhämla den unge. om denne har avvikit från hemmet, eller för att ombesörja annan förfiyttning av honom.

Sedan länsrällen har beslutat om vård, övergår ansvarel för vården pä nämnden. Nämnden har även ansvaret för vården av den som genom nämndens beslut har tagits om hand omedelbart. Om föräldrarna eller den unge själv inte vill medverka till att besluiel genomförs, har socialnämnden enligl denna paragraf rätl att påkalla polishandräckning. Av delia följer ocksä alt nämnden om den unge lämnar det hem där han enligt nämndens bestämmande skall vistas får begära polishandräckning för all efterspana och ålerföra den unge till hemmet. För alt beslut skall kunna fallas med nödvändig skyndsamhet har även ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat getts befogenhel att påkalla polishandräckning. I fråga om unga som bereds vård på hem där deras rörelsefrihel kan underkaslas begränsningar tillkommer sädan rätt också den vid hemmel som har ansvarel för den unges vård.

20      S

Talan mot socialnämndens beslut får föras hos länsrällen genom besvär, om nämnden

1, under vårdtiden har beslutat att flylla den vårdbehövande från det hem där han vistas,

2, har pröval fråga om vård med slöd av lagen skall bestå,

3, med stöd av 16 S har meddelat föreskrift belräffande umgänge med den unge eller vägrat all uppge hans vistelseort,

Mol länsrälts eller kammarrätts beslut om läkarundersökning enligt denna lag får talan ej föras. I övrigt gäller i fräga om besvär över länsrätts beslut bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Försia Slyckel. Enligl 3 S ankommer del pa socialnämnden all inom fyra veckor från den dag då beslul om vård har kunnat verkställas bereda den unge vård ulom det egna hemmel. Som regel har nämnden när den planerade vården eller behandlingen lagil slällning till var den unge skall beredas vård. Den unge kan därför oftast i omedelbar anslulning till au beslutel kan

Prop. 1979/80:1 117

verkställas placeras i del hem där han skall vislas under vårdtiden. Mot nämndens beslul i della fall kan särskild talan inle föras.

Besvärsräll föreligger däremol enligt försia slyckel 1 om nämnden efler det all den unge har berells vård i I, ex. ett familjehem finner atl omsländighelerna har ändrals så atl den unge bör flytlas till ell annal familjehem eller all den unge i slällel bör få inslilulionell värd. Skälen för denna besvärsräll har angells i den allmänna motiveringen (avsniu 2.1.14). Länsrällens prövning skall avse frågan om den av socialnämnden beslulade förändringen i fråga om vården av den unge är förenlig med den unges bäsla. Länsrällen måste därvid beakla vilka fakliska möjligheler som finns alt bereda den unge värd. Länsrällen kan självfallet inle besluta all den unge skall slanna kvar i dl fosterhem om fosterföräldrarna förklarar sig inte ha möjlighel all bereda honom forlsall vård där. Som framgår av 11 S första slyckel får nämndens beslut verksiällas utan hinder av att beslutet inle har vunnil laga kraft.

Besvärsrällen gäller bara vid flyllningar under vårdliden. Om nämnden efter beslul om omedelbart omhänderlagande flyllar den unge från ell hem lill etl annal, föreligger däremol inle besvärsräll.

Del slår den unge och hans föräldrar frill all när som helst begära atl vården skall upphöra. Lämnas en sådan begäran ulan bifall, får enligl försia slyckel 2 lalan föras mol beslutet. Besvärsrällen avser även det fall alt nämnden mol föräldrarnas eller den unges vilja förklarar vården avsluiad. Del har ansetts alt föräldrarna även i sådant fall bör kunna föra talan mol beslutel.

Enligt första styckel 3 får lalan också föras mol nämndens beslut i fråga om föräldrarnas umgänge med den unge eller om nämnden har vägrat att uppge hans vistelseort.

Andra stycket. 1 fråga om rälien till fullföljd av länsrätls beslul ges bestämmelser i FPL. Enligl vad som sägs där förs lalan mol länsrälls beslul genom besvär lill kammarrätten. Mol kammarrätlens beslut förs lalan hos regeringsrätten. Det har ansetts atl det inle finns tillräckliga skäl all medge fullföljd av länsrälls eller kammarrälls beslul om läkarundersökning.

21 S

Vad som enligl 2 S iredje slyckel och 10 S gäller för länsräll skall ocksä gälla för kammarräl!.

För handläggning av mål som efter besvär förs till kammarrätten gäller FPL. Det har ansells nödvändigt all komplellera FPL i vissa fall för kammarrällens del. Del gäller bestämmelserna i 2 S Iredje stycket om omedelbar verkställighet av beslul om vård och 10 § om munllig förhandling.

Det följer redan av lydelsen av 17 och 18 SS alt även kammarrätt får förordna om läkarundersökning och om polishandräckning för att genom-

Prop. 1979/80:1

118

föra sådan undersökning, liksom atl rätten i kallelse av enskild part lill förhandling fär utsätta vile och förordna om hämtning av parlen lill förhandlingen. Någon särskild hänvisning i denna del är därför inte påkallad,

22       S

Av rättshjälpslagen (1972: 429) framgår att offentligt biträde kan förordnas i mal eller ärende enligt denna lag.

Det har med tanke på LVU:s karaklär av tvångslag ansetts lämpligl att ta in en hänvisning till rällshjälpslagens bestämmelser om offentligt biträde. Angående förslag lill ändring i rällshjälpslagen, se avsnitt 2.4.

23       S

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel skall förstöras eller försäljas enligt beslämmelserna om beslagtagen egendom i 2 S lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., om berusningsmedlen

1. har omhändertagils med stöd av 15 S denna lag,

2. annars påträffas hos den som bereds värd i hem som avses i 12 S denna lag,

3. pålräffas inom sådant hem utan all det finns någon känd ägare lill dem.

Belopp som har erhållils vid försäljning tillfaller slalen.

Beslämmelserna i försia och andra slyckena har molsvarande tillämpning på injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

Bestämmelserna molsvarar i huvudsak 88 a S BvL.

Övergå ngsbeslämmelsernu

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

2. Har barnavårdsnämnden före den 1 januari 1981 enligt barnavårdslagen (1960:97) beslutat om förebyggande åtgärder eller om omhändertagande för samhällsvård, får sådana ålgärder och sådan vård bestå längsl lill den Ijuli 1981. Därvid gäller barnavårdslagens besiämmelser.

BvL avses bli upphävd samlidigl som den nya sociallagsliftningen Iräder i kraft den I januari 1981. För många unga kommer del vid lagens ikraftträdande alt föreligga beslut om förebyggande åtgärder enligl 26 eller 79 § BvL resp. omhänderlagande för samhällsvård enligt 29 eller 31 § BvL. Eftersom förebyggande ålgärder inle längre skall kunna besluias mol den enskildes vilja, blir del en viktig uppgifl för socialnämnden all pröva förulsältningarna för fortsatta insatser i frivilliga former enligt socialtjänstlagens bestämmelser. Står den unge under övervakning vid lagens ikrafiirädande, bör nämnden överväga all i samräd med den unge i stället ulse en kontaktperson. För atl övergängen lill den nya lagen skall bli sä smidig som möjligt har del i punkl 2 föreskrivits atl beslut om förebyggande ålgärder eller

Prop. 1979/80:1 "9

omhändertagande lör samhällsvård som har fattals före lagens ikraftträdande skall gälla längsl lill den I juli 1981. alltså sex månader.

Beträffande beslul om samhiillsvåiJ som gäller vid deii nya lagens ikraft-iriidande är det en särskild fräga hur man skall betrakta dessa när det efter nämndens beslut har inhämtats samtycke lill verksiällighei enligt 24 S BvL. Eftersom någon motsvarighet inte finns i den nya lagen, skulle samhällsvården komma atl upphöra den I januari 1981 om inte övergångsregeln gjordes tillämplig ocksä i dessa fall. Sexmånadersliden sammanlaller i omhändertagandefallen med ompiövningsliden för värd enligl I S törsta styckel 2 eller andra stycket LVU.

Den nya lagen medför delvis omfattande förändringar i fräga om den Våld som skall ges den unge, Bl.a, kommer ansvaret för vården av dem som med nuvarande besiämmelser iir utskrivna för värd utom skolan atl övergå frän slyrelsen för skolan till nämnden. Som framgår av övergångsbestämmelserna har del ansells lämpligasl au läla BvL:s bestämmelser giilla under övergångstiden,

3. Har rätten fÖie den I januari 1981 efter underställning eller besvär
faslslälll beslul som barnavårdsnämnden har meddelat om omhänderta
gande lör samhällsvård. skall beslut enligl 25 S a) barnavärdslagen
(1960:97) anses ha fatlats med slöd av I S första stycket I den nya lagen
och beslut enligl 25 S b) barnavärdslagen anses ha faltals med slöd av I S
löisia slyckel 2 eller andra slycket den nya lagen.

Har samiycke lill omhänderlagande för samhällsvård inte kunnat näs. åligger del enligt BvL nämnden att underställa beslutet länsrättens prövning. Har länsrätten före lagens ikrafiirädande faslslälll beslutet eller har beslutet efter besvär fastställts av högre rätt, bör den nya lagens ikraftträdande inle leda lill en omprövning av beslutel. Della så mycket mindre som de grunder för värd som anges i LVU ligger nära dem som anges i BvL. Om däremol länsrällens eller högre rätts beslut fallas efter LVU;s ikraftträdande, bör den nya lagen tillämpas. Del innebär bl.a. alt socialnämndens beslut om omhändertagande måste ersällas med rätlens beslul om vård enligl LVU enligt de förutsättningar som har ställts upp i denna lag.

4. Har barnavårdsnämnden före den I januari 1981 beslulal om omhän
dertagande för utredning, skall beslämmelserna i barnavärdslagen
(1960: 97) om sådanl omhänderlagande gälla även därefter. Beslämmelser
na i 8 S säviii avser ansökan till länsrätten och 9 S andra slycket den nya
lagen lillämpas dock även i sådant fall.

LVU:s grunder för omedelbarl omhänderlagande stämmer nära överens med dem som anges för omhändertagande för ulredning enligt 30 S BvL. Det har därför föreskrivils all beslut som har fattats före den nya lagens ikraftträdande skall gälla även därefter. Beslämmelserna i LVU om den lid

Prop. 1979/80:1 120

inom vilken nämnden skall ge in ansökan om värd och om länsrättens prövning av mål belräffande den som är omhändertagen skall dock gälla även vid omhänderlagande som har skell enligt BvL.

5. I fråga om underslällning och överklagande av beslul som har meddelals före den 1 januari 1981 skall bestämmelserna i barnavårdslagen (1960; 97) gälla.

Bestämmelsen innebär bl. a. att beslut om omhändertagande för utredning liksom beslut om omhänderlagande för samhällsvård skall underställas länsrättens prövning i enlighel med bestämmelserna i 24 S BvL. Har fråga om omhändertagande för ulredning efter underställning kommil under länsrällens prövning efler den nya lagens ikraftträdande, skall i enlighel med vad som har sagis förui omhänderlagandel prövas enligl BvL:s bestämmelser. Har underslällning skett av beslut om omhändertagande för samhällsvård, skall däremot i enlighel med vad som har anförts under punkt 3 prövning som infaller efter den nya lagens ikraftträdande ske efter de grunder som anges i denna lag.

På motsvarande sätl skall besvärsprövning som sker efter lagens ikraftträdande göras med beaklande av övergångsbeslämmelsema. Del innebär atl besvär över beslut om övervakning som har faltals före lagens ikraftträdande kan fastställas av rätten inom den angivna övergångstiden på de grunder som anges i BvL. Besvär över beslut om omhändertagande för samhällsvård som prövas efter lagens ikrafiirädande bör dock i anslulning lill beslämmelserna under 3 provas enligl den nya lagen.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

1§

1 lagrummet har gjorts de ändringar som följer av LVU. Hänvisningarna lill BvL har ersätls med en hänvisning till bestämmelsema om vård med stöd av LVU. Som har framhållits i de allmänna motiven bör det förhållandet att någon motsvarighet tUl bestämmelserna i 26 § BvL om förebyggande åtgärder inte har tagits in i LVU, inte leda till en restriktiv tillämpning av 1964 års lag. Den principen bör även framdeles upprätthållas att de insatser som kan ges inom socialtjänsten bör ges företräde framför påföljd för brott av unga i åldrarna 15-18 år. Kan den unge genom socialnämndens och föräldrarnas försorg ges de omsorger som han behöver, bör ätal som regel kunna underlåtas.

I I § i dess nuvarande lydelse används uttrycket tillrättaförande. Uttrycket, som återfinns i 25 § BvL men inte i LVU, för tanken till att de insatser som ges inom socialtjänsten också primärt skall tillgodose samhällsskyddet. De åtgärder som skall vidtas inom socialtjänsten syftar emellertid till

Prop. 1979/80:1 121

alt lillgodose den unges behov av vård eller andra omsorger och kan bara indirekl fylla en funktion i fråga om samhällsskyddd. Ålalsprövningen har därför i ställd anknutits lill frågan om vilka ålgärder som kan antagas vara lämpligasl för den unge.

6§

Lagrummel innehåller i sin nuvarande lydelse en hänvisning lill bestämmelserna om ålalsunderiälelse i 69 S BvL och 57 S NvL. Eftersom berörda bestämmelser om värd enligl NvL upphör all gälla vid ikraftträdandel av socialljänsllagen, har hänvisningen till NvL ulgålt. Till 6 S har samlidigl överförts en motsvarighet lill den åtalsregel som nu finns intagen i 69 S BvL.

Övergåll gsbeslunimelser

Lagen skall träda i krafl den I januari 1981. Enligl övergångsbestämmelserna lill LVU skall i fråga om samhällsvård som har beslutats före den I januari 1981 BvL:s bestämmelser gälla under en övergångstid av sex månader. Det innebär bl. a. att BvL:s bestämmelser om vård vid ungdomsvårdsskola kommer au gälla under denna övergångstid. 1 konsekvens härmed bör bestämmelserna i 69 S BvL gälla i fråga om åtalsprövning för broll som har begåtts av elev vid ungdomsvårdsskola före den I juli 1981.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

I det följande redovisas specialmoiiveringar till de bestämmelser som avviker från arbetsgruppens förslag och i övrigt endast om särskilda skäl har ansetts motivera det. För övriga specialmotiveringar hänvisas till arbetsgruppens rapport, bilaga 2. avsnill 4.

Rubriken

Lagens namn - lag om psykiatrisk vård och värd av missbrukare i vissa fall - har lill viss del motiverats i avsnitt 2.2.5. Hämtöver skall noteras alt begreppel sluien vård har ulgått ur rubriken liksom för övrigl ur hela lagen. Della har sketl i enlighel med LSPV-gruppens och arbetsgruppens förslag. Moliven lill den ändringen ges i arbetsgruppens rapport.

IS Se arbetsgruppens rapport,

2S

Bakgrunden till beslämmelsen beskrivs utförligt under avsniu 2.2.5 i den allmänna motiveringen.

Från arbetsgruppens förslag skiijer sig bestämmelsen på två punkter.

Prop. 1979/80:1 122

Dels har del tillkommit den inskjulna satsen "även om han inle kan anses lida av sjukdom som avses i 1§". dels har det tillagts ell avslutande led enligt vilket ingripande kan ske även till skydd för annans personliga säkerhel eller hälsa.

Den inskjulna salsen avser all klargöra all grund för ingripande enligt lagen kan föreligga, även om missbrukaren inle enligt vederbörande läkares uppfaUning har kommit all som en följd av missbrukel lida av psykisk sjukdom, Alli givetvis under förutsättning atl missbrukaren i övrigt uppvisar den behovsbild som beskrivs i fortsäliningen av bestämmelsen. Del kan knappast bli aktuelll att tillämpa beslämmelsen i fall där elt lillfälligl bruk av berusningsmedel i övermått har föranlett ett akut avgiftningsbehov. Del förutsätts atl om missbrukaren inte fär den angivna värden, det antingen skulle medföra allvarlig lära för honom själv eller för andra, I bada fallen måsle behov av avgiftning och psykiatrisk vaid i samband med den föreligga hos missbrukaren,

Avgiftning anses normall inte innefatta vårdinsalser av enbart psykialrisk arl. Med hänsyn lill del lillslånd som missbrukaren befinner sig i när fråga om inlagning aklualiseras och till att det i behovsbilden ingår kravel pä psykialrisk vård, förutsätts dock au vården normalt skall inledas på psykiatrisk klinik eller molsvarande sjukhus. All vården har förutsälls kunna fortsätta pä annan slags institution efter viss lid framgår bl.a. av arbetsgruppens motivering lill 3S, - Belräffande betydelsen av begreppet "narkotika" hänvisas lill arbetsgruppens motivering till 2S,

3S

Se arbetsgruppens rapport och den allmänna motiveringen, avsnill 2.3.3,

Utöver vad arbetsgruppen har anfört bör följande klarläggande göras. Arbelsgruppen förutsätter att beslämmelsen skulle kunna fii den konsekvensen all palienl som har tagils in på sjukhus med slöd av den här lagen skulle kunna beredas vård inte bara på psykialrisk klinik eller molsvarande sjukhus utan också på t.ex. klinik eller sjukhus för kroppssjukvård. Som skäl anför arbetsgruppen all del är ell allmänl önskemål all den värd som ges palienl med slöd av LSPV skall knyias lill palienlens tillstånd och inte lill kliniken eller sjukhuset.

Det förhällandet atl patienter som värdas enligt LPM fär sin värd främsl pä vårdenheter avsedda för psykiatrisk vård beror inte sä myckel pä LPM: s konstruktion som på bestämmelser som finns i den grundläggande vårdlagen, dvs. sjukvårdslagen. Sålunda sägs i 25 S andra styckel sjukvårdslagen all inlagning inle får äga rum för annan vård eller observation än sådan, varför sjukhusel är avsell, med mindre särskilt Irängande omständigheter är därtill. Delta lär för en patient som lider av psykisk sjukdom av sådan arl och grad all han uppfyller kraven för inlagning enligl I S LPM innebära all han inle annal än renl undantagsvis är i slörre behov av

Prop. 1979/80:1 123

kroppssjukvård än av kvalificerad psykiatrisk vård. Han skall alltså normalt vårdas på enhet avsedd för psykiatrisk värd.

Skulle det inträffa all en palienl som i och för sig uppfyller kraven på vård enligt LPM också är i trängande behov av somatisk vård pä annat sjukhus eller annan klinik, skall han naluriiglvis beredas sådan vård. I sådanl fall kan det vara av värde atl även under liden på den somatiska vårdenhelen kunna lillämpa LPM;s regler om kvarhällning m.m. För dessa fall kan del alliså - om de renl prakliska förulsältningarna föreligger - vara av värde atl en psykiatrisk konsullläkare ges befogenhelen atl ulöva de beslulsfunklioner som tillkommer överläkaren pä den psykiatriska kliniken.

4S

Utöver vad arbelsgruppen här har anförl bör följande noteras. Arbetsgruppen anför atl del ytterst blir läkaren som bedömer behovel av undersökning. Finner läkaren vid undersökningen all förulsällningar för värd på sjukhus enligl lagen föreligger blir det, sedan kravel på ansökan har lagits borl, ocksä yllerst undersökningsläkaren som bedömer behovet av atl föranslalla om inlagning. Det blir alltså undersökningsläkaren som har att se till alt vårdintyget kommer till sjukhusel där inlagningen skall ske. Delta får anses följa av 3 S allmän läkarinslruktion (1963:341) enligt vilken bestämmelse envar läkare är skyldig all meddela palienl de råd och. såvitt möjligt, den behandling, som patientens tillstånd fordrar. När intyget har kommil till sjukhuset, fär ell ärende om ifrågasail intagning av den sjuke anses anhängiggjorl,

5-7SS

I 5S andra slyckel och 6S fjärde stycket har gjorls redaktionella förändringar i förhållande till arbetsgruppens förslag. 1 7 S har det av arbetsgruppen tillagda sisla slycket, vilket anger undanlag för 2S-falli bedömts vara obehövligt och därför inle lagils med. 1 övrigl hänvisas till arbetsgruppens rapport.

8S

Försia slyckel i arbdsgruppens lagförslag har i slällel placerats som ell andra slycke.

1 ell fjärde stycke har lagts lill en regel, som molsvarar vad som f n. sägs i 10 S, nämligen all den läkare som har ulfärdal vårdintyget inte också får falla beslut om intagning. Från denna huvudregel, som alltså utlrycker principen om ivåläkarprövning, görs undantag för de konverteringsfall som regleras i del nya fjärde slyckel av 6S.

9S Andra och iredje styckena i arbetsgruppens förslag har ersalls med elt

Prop. 1979/80:1 124

enda andra stycke. Innebörden är dock densamma som lidigare, - Föreskriften i andra slycket första punkten om nämndprövning vid fall av konvertering gäller enbart den situationen när konvertering från frivillig värd till vård oberoende av samtycke sker inom samma klinik eller vid sjukhus som inte är klinikindelat och dä även om vårdintyg och intagnings-beslut har gjorts av två olika läkare. Däremot får överläkaren själv göra prövningen av del fortsatta vårdbehovet enligt huvudregeln, om konverteringen har skett genom överförande från en klinik till en annan inom samma sjukhus med stöd av 6S tredje slycket.

Sådana förhållanden som skall föranleda nämndprövning enligl 9S bör sia klara för överläkaren vid intagningslillfälld eller kort därefter. Han måsle alltså, som arbetsgruppen har anfört, genasi underrätta nämnden härom. Skulle överläkaren i tiden mellan inlagningen och den dag da nämnden har all göra 9 S-prövning finna alt paiienlen inle längre behöver beredas värd enligl lagen bör han skyndsaml underrätta nämnden också om delta. Det får därefter bli nämndens sak all bedöma om nämndprövningen behöver lidigareläggas.

lOS

Den nuvarande 10S har utgått. Förbudet för överläkaren atl beslula om inlagning och göra 9 S-prövningen när han själv har ulfärdal vårdintyg kan nu i stället utläsas redan i 8 § fjärde slycket respektive 9 § andra styckel. -Under 10 S las nu upp den regel som f. n. ålerfinns i 11 S.

IIS

Bestämmelsen molsvarar vad sorn f. n. sägs i 12 S LSPV. För att del inte skall behöva uppstä något missförstånd om all det endasi är påföljden överlämnande lill sluien psykialrisk vård enligl 31 kap. 3S broUsbalken som avses i bestämmelsen, så har lagrummel i broUsbalken angells i ställd förordet "sluten". Della uUryck har genomgående lagils bort ur lagen.

I2S

Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnill 2.2.8) kan den plan för eftervård som socialnämnden skall upprätta tillsammans med läkaren och patienten komma att innehålla jnte bara förslag om sociala stödåtgärder Ulan även om fortsatta medicinska vårdinsalser. Bestämningen "den sociala eftervården" i arbetsgruppens lagförslag har därför ersatts med "den eftervård som bedöms nödvändig". - Föreskriften all behandlingsplanen skall upprällas tillsammans med patienten, skall uppfattas så atl planeringsarbetet inte får ske över huvudet på honom eller henne. ViU eller kan patienten inte aktivt medverka i arbelet kan patienten inle tvingas lill detta. Planen får då göras med hjälp av del material som står till buds och presenleras för paiienlen, som har atl anta eller förkasta de förslag som planen innehåller. - Den socialnämnd som avses är nämnden i den kom-

Prop. 1979/80:1 125

mun där missbrukaren hör hemma, - I övrigl hänvisas till arbetsgruppens rapport, 12 a S.

I4S Se arbetsgruppens rapport,

15 S

Arbetsgruppen har föreslagit all patienter som har berelts vård med stöd av 2 S inle skulle vara underkaslade bestämmelserna om brevgranskning m. m. Med hänsyn lill de intressen som bestämmelsen skall bevaka, bl. a. säkerheten på sjukhuset och vårdresultatet, har det emellertid ansetts kunna vara av betydelse atl ha denna rätl även genlemot missbrukarpa-lienlerna. I bestämmelsen har ocksä vidlagils en del språkliga jusleringar jämförl med arbdsgruppens förslag. För övriga sakliga ändringsförslag hänvisas lill arbetsgruppens rapport.

I6-20SS

1 I8S andra slyckel och 19S har vidlagils några språkliga förändringar jämförl med arbetsgruppens förslag. För innebörden av bestämmelserna hänvisas till arbetsgruppens rapport.

20        a S

Bakgrunden till bestämmelsen framgår av den allmänna motiveringen (avsniu 2.3.4). Överläkarens anmälningsskyldighel inskränker sig inle lill sädana patienter beträffande vilka han själv är behörig all falla beslul om uiskrivning ulan gäller lika för alla patienter. Visseriigen får nämnden anses ha skyldighel all belräffande de patienter som avses i 17 S andra slyckel, dvs. främsl de domstolsöverlämnade, fortlöpande pröva frågan om uiskrivning enligt föreskriften i 16 S tredje slyckel. Delta utesluter dock inte behovel av all överläkaren även beträffande dessa patienter åläggs att med jämna mellanrum motivera varför enligt hans mening vården bör fortsätta. Hans skyldighel att uppmärksamma nämnden på alt en domstolsöverlämnad palienl bör skrivas ul framgår redan av 17 S iredje Slycket.

21        S

Av skäl som har framgäll av den allmänna motiveringen (avsnill 2.2.7) har här i iredje slyckel föreskrivils skyldighel för psykiatrisk nämnd all pröva besvär eller annan talan som förs beträffande patient som värdas med slöd av 2 §, dvs, missbruksfallen, senasl på fjärde dagen efler del all framställningen kom in till nämnden. Att särskilda regler har ansetts motiverade för denna grupp av patienter beror på den korta vårdtid som är möjlig för dessa. Det utesluter emellertid inte alt alla besvär eller framställningar från patienter skall behandlas så skyndsaml som möjligt av nämnden (jfr 7S nuvarande instruktionen (1966:566) för uiskrivningsnämnderna).

Prop. 1979/80:1 126

Som framgår av 34 S kan nämnden avgöra ärende där den koria tidsfristen måste iakllas med endasi ivå ledamöter, - Motsvarande skyldighet för den centrala psykiairiska nämnden att pröva talan frän 2 S-patienter inom viss kiMlare litl har inte föreskrivils,

22 S

Har psykiatrisk nänmd eisait överläkaren vid prövning och beslut an-giiciide del rorisaita vårdbehovel enligl 9 S. får lalan mol sädant beslut enligl den tillagda beslämmelsen i första slycket föras hos den cenirala psykiatriska nämnden. Detta innebär au patientens möjlighel att föra talan i dessa fall inskränks till enbart en instans. Del innebär vidare atl patienter som har berells vård med slöd av 2 S under sädana omständigheter som anges i 9 S andra slycket (konverterings- och jävsfall) inle får samma räll till snabb prövning som andra 2 S-fall. Med hänsyn lill värdrekvisiten i 2 S lär dock endasi undanlagsvis kunna föreligga behov av alt bereda en patient, som har lagivs m pä sjukhvis på egen begäran, värd med slöd av 2 !; i slällel.

I första styckel har ocksä lagts lill en regel som möjliggör lalan mot psykiatriska nämndens beslut vid prövning enligt den föreslagna nya 20a S.

24. 28-30 och 32 SS

30 S tredje stycket har lati en något ändrad utformning jämfört med arbetsgruppens förslag. Innebörden är dock oförändrad. Belräffande specialmotiveringarna lill samtliga bestämmelser, se arbetsgruppens rapport.

34 S

I försia stvcket haf jämfört med arbetsgruppens förslag lagts till den undantagsregel som möjliggör för psykialrisk nämnd atl i fall som rör lalan frän 2 S-patienl avgöra ärendet i förminskad sammansättning. Möjlighelen all handlägga ärendet på detta sätt innebär emellertid inte något avsteg frän övriga handläggningsiegler. Sålunda skall t.ex. i normalfallel patienten och överläkaren vara närvarande vid nämndens sammanträde. Den korta liden för prövning av palienlens talan gör det också nödvändigt att nämnden, sä snarl ärendei har kommil in, foranslaltar om förordnande av offentligt bilräde för den klagande (jfr förslaget till ändringar i räUshjälpslagen).

I iredje stvckei ges föreskrift om skyldighet för ordföranden atl anmäla sådant avgörande som har fattats i förminskad sammansällning för hela nämnden vid dennas näsla sammanlräde. Anmälan bör innehålla redogörelse för hela ärendei, således grunden för intagning, besvären, beslutet och skälen för detla. Föreskriften om anmälan medför inle någon möjlighel lör nämnden atl ompröva beslutet.

35. 36 a och 37 SS

Se arbetsgruppens rapport.

Prop. 1979/80:1 127

Övergångsbeslämmelserna

Ikraftträdandet av lagen föresläs ske den 1 januari 1981, eftersom avsikten är all den nya sociallagstiftningen då skall träda i tillämpning och bl. a. NvL samlidigl upphöra alt gälla. De ändringsförslag som inle direkl har samband med de nya reglerna rörande missbrukare har bedömts böra träda i krafl samtidigt som dessa,

4.4 Förslaget (ill lag om ändring i rättshjäipsiagen (1972:429)

41        S

Förslu punklen. Beslämmelserna svarar i huvudsak mol vad som gäller nu. Del bör dock uppmärksammas alt enligt 17 S fjärde stycket och 20 a S LPM ges psykialrisk nämnd en generell rätt atl beslula om utskrivning enligt 16 eller 19 S LPM. 1 ärenden om utskrivning som på så säll kommer under nämndens prövning kan offentligt biträde förordnas.

Genom de ändringar som föreslås i LSPV kommer prövning om intagning enligl 9 S i vissa fall atl göras av psykialrisk nämnd i stället för av överläkaren. Så är bl. a. fallel när läkare har beslulal om inlagning enligl 8 S trots alt han har varil jävig.

Del har inle ansells alt det finns anledning alt i dessa fall öppna möjlighet till offentligt biträde redan i ärendei hos psykiatriska nämnden. Rätt lill offentligt bilräde bör i likhet med vad som gäller när överläkaren enligl 9 S LPM har beslutat om inlagning inträda först när talan förs mol besluiel. Beslämmelserna har ulformals i enlighel härmed.

Tredje punkten. Offenlligl bilräde skall kunna förordnas i mål eller ärenden angående beredande av vård med stöd av LVU, omedelbart omhändertagande enligt samma lag och upphörande av sådan vård enligt lagen. Bestämmelserna svarar mol vad som nu enligt 41 S 4 räUshjälpslagen gäller ärenden enligl BvL. Lagrummet omfattar dessutom en yllerligare ärendegrupp. Har socialnämnden fiyltal den som värdas med slöd av LVU från I. ex. dl familjehem lill ell annal eller till en inslilution skall offenlligl bilräde kunna förordnas hos förvaltningsdomstol om talan förs mot besluiel.

Övrigu punkter. Lagrummet svarar i övrigt mot vad som har föreslagits i prop. 1978/79:90. De ändringar som föreslås nu medför dock en ändrad numrering av punkterna.

42        S

Förslu slyckel. Den presumtionsregel som nu gäller för ullänningsärenden har gjorls tillämplig på samtliga ärenden enligt 41 S. Regeln innebär all offentligt biträde skall förordnas, om del inte av omsländighelerna framgår atl behov av bilräde saknas. Som har anförts i den allmänna motiveringen kan en sådan omständighet vara all beslut i ärendei inte kommer att gå den enskilde emot.

Prop. 1979/80:1 128

Det bör här uppmärksammas atl förhållandena undantagsvis kan vara sädana alt myndigheten inle kan läla anslå med ärendels handläggning i avvaktan pä att biträde utses. Etl beslut om omedelbarl omhändertagande enligt LVU får således inte fördröjas av den anledningen atl offentligt bilräde ännu inte har ulsells, I sådant fall kan offentligt biträde i regel förordnas innan beslutet om omhänderlagande prövas i länsrällen.

Andru stycket. Både vårdnadshavaren och bamet är atl anse som parter i mål eller ärende enligt 41 S 3, Offentligt biträde kan därför utses för dem gemensamt. Föreligger molstridiga intressen mellan dem skall offentligt biträde utses för såväl vårdnadshavaren som barnet. Motstridiga intressen får regelmässigt antas föreligga när beslul om omhändertagande eller ansökan om vård grundas på att föräldrarna har brustit i sina omsorger om barnel. I andra ärenden har föräldrarna oftast inget behov av offenlligl biträde för egen del,

43 S

Lagmmmel svarar med vissa redaktionella förändringar mot vad som föresläs i prop. 1978/79:90, Till försia slycket har emellertid förts en ny bestänmrelse. Enligt 18 och 24 SS LPM får bl. a. nära anhöriga till patienten ansöka om utskrivning av patienten samt föra lalan mot överläkares eller psykiatrisk nämnds beslut. Det har ansetts atl den som pä så vis får föra lalan bör kunna ansöka om offentligt bilräde för patienten. Dä den som på sä vis har laleräll i mal eller ärende enligl LPM fär anses inla partsslällning fär han även föra talan mol beslut i fräga om offentligt biträde i sådant mal eller ärende, Atl enskild part lar föra talan framgårav 49 S rällshjälpslagen,

Övergångsbesiäminelser

Enligl öveigangsbeslämmelserna till LVU skall BvL:s besiämmelser gälla under en övergångslid av sex månader. Rättshjälpslagen bör ges motsvarande tillämpning i de mäl eller ärenden för vilka BvL:s bestämmelser på så säu skall gälla. Det innebär alt den vidare rält lill rättshjälp genom offenlligl bilräde som nu införs skall gälla även sädani mål eller ärende, I fråga om omrädel för offentligt biträde bör beslämmelserna i 41 S 4 och 5 rällshjälpslagen i dess lydelse före den I januari 1981 däriämte gälla,

4.5 Förslagel till lag om ändring i brottsbalken

28 kap, I S

Skyddstillsyn mä ådömas för brotl vara kan följa fängelse, såframt det prövas eiforderligt all den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton år må ej dömas lill skyddslillsyn. med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård inom socialljänslen.

Är det lindrigaste slraff som är stadgat för brottet fängelse i etl är eller där()ver. mä dömas till skyddstillsyn allenast om synnerliga skäl äro därtill.

Prop. 1979/80:1 129

Andru slyckel. Här har vidtagils en konsekvensändring av den föreslagna 31 kap, I S. Liksom hittills skall således tilltalad under 18 är som finnes ha begått brott i regel, om inte endast böter finnes böra ådömas, med stöd av 31 kap. 1 S överiämnas lill särskild vård. I framliden kommer övervakning inle alt kunna anordnas inom ramen för socialljänslen. Övervakningen ersätts närmasl med en möjlighet atl i frivilliga former förordna kontaktperson. Della kan komma alt medföra alt domslolen i sill påföljdsval i vissa fall finner alt skyddstillsyn är en lämpligare påföljd än vård inom socialtjänsten. Jag länker då på det fall all socialnämnd i yllrande lill domslolen har förklaral sig avse alt förordna kontaktperson men domslolen finner att övervakning behövs. 1 elt sädant fall kan del vara lämpligt att ådöma skyddstillsyn i stället för att överlämna till särskild vård.

31 kap, I S

Kan den som är under tjugo år och som begått brottslig gärning bliva föremål för vård med stöd av lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av unga eller eljest enligl socialljänsllagen (1979:000), må rätten efler hörande av socialnämnd överlämna ål nämnden alt föranslalla om erforderlig vård inom socialtjänsten.

Om del för den dömdes tillrällaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad finnes påkallal, mä jämte överlämnande lill vård inom socialtjänsten dömas till dagsböter, högst etlhundratjugo, vare sig böler äro stadgade för brollel eller ej,

Enligl 31 kap. 1 S BrB kan rälten under vissa förulsällningar överlämna den som har begått brottslig gärning till värd enligl BvL. De ändringar som föreslås i förevarande paragraf är i viss ulsträckning rena följdändringar lill den nya lagsliftningen pä socialtjänstens område.

Vård enligl BvL kan avse antingen förebyggande ålgärder enligl 26 S eller omhänderlagande för samhällsvård enligl 29 S- Ålgärderna skall vidtas under förulsällning all vissa missförhållanden som sägs i 25 S föreligger. Till förebyggande åtgärder räknas hjälpåtgärder som innefattar råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden och övervakning. Den som har omhändertagits för samhällsvård skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.

Vård enligt BvL skall bara komma lill stånd när del är moliveral av elt individuelll hjälpbehov. Valet av ålgärder skall i princip träffas oberoende av den brottsliga gämingen. Rätten har inte heller möjlighet all inverka på barnavårdsnämndens val av påföljd. Skulle rälien anse all den ålgärd som barnavårdsnämnden ämnar vidla inle är tillräckligl ingripande har rälien givetvis möjlighet att i,stället döma lill annan påföljd.

Socialtjänstlagen kommer till skillnad från BvL inte all innehålla någon

uppräkning av de vårdålgärder som skall eller kan komma i fråga i vissa

situationer. De vårdålgärder som nämns i olika sammanhang utgör endast

exempel. Socialtjänsten bygger emellertid genomgående på atl vården

kommer lill sländ i frivilliga former. Tvängsvis anordnad vård skall bara 9   Riksdagen 1979180. I sand. Nr 1. Del C

Prop. 1979/80:1 130

kunna förekomma när beslut om della har fatlals enligl den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Lika lilel som enligl nuvarande besiämmelser har rälien möjlighet alt inverka pä valel av ålgärd. Della skall iräffas av socialnämnden lilUsam-mans med den unge och hans föräldrar. Valet av åtgärd kan avse alltifrån sådana ålgärder som i BvL benämns förebyggande lill vård i familjehem eller annan genom socialnämndens försorg anordnad vård i särskilt hem. För de olika vårdålgärderna harjag redogjort tidigare. Del finns här endast anledning all erinra om all övervakningsinstilutd kommer att upphöra. I slällel har socialnämnden möjlighel alt som en stödåtgärd i frivilliga former utse kontaktperson äl den unge. Inle heller kommer socialnämnden i forlsältningen au kunna utdela förmaning eller varning eller meddela föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden.

Beträffande ålderskategorin mellan 15 och 18 år bör även i forlsältningen den principen gälla att ålgärder mol lagöverträdare i denna åldersgrupp skall ske inom socialljänslen och inte inom kriminalvården. Det är inle avsell att ändra den praxis som har ulvecklal sig för påföljdsval beträffande denna åldersgrupp. Eftersom möjlighet lill övervakning inle finns inom den socialljänsl som kommer att föreslås, kan dock en viss förskjuining ske mot påföljden skyddslillsyn. Jag bedömer dock inle att denna möjlighel kommer all behöva ulnylljas i någon nämnvärd ulslräckning. När del gäller lagöverträdare i åldern över 18 år kan vård enligl BvL förekomma endasi under jämförelsevis snäva förulsällningar. Delsamma gäller beslul om vård enligl LVU för den som är i åldern 18-20 år. I förslagel lill LVU saknas visserligen en direkl motsvarighel fill beslämmelsen i 25 S andra slycket BvL som inskränker möjligheterna atl omhänderla den som efter fyllda 18 år har gjorl sig skyldig lill broilslig gärning. Somjag tidigare har påpekal innebär emellertid della inle alt vård inom socialtjänsten med slöd av LVU skall ges en vidare tillämpning vid brottslig gärning än vad BvL har i dag. Inte heller beträffande åldersgruppen över 18 år är någon förändring av nu gällande praxis för påföljdsval avsedd. Jag vill dock betona alt om socialnämnd har förklaral atl en tilltalad i denna åldersgrupp inle kan bli föremål för vård enligl LVU del endasi undanlagsvis och vid förhållandevis ringa brottslighet kan bli aktuellt att överlämna honom till vård i frivillig form enligl socialtjänstlagen.

Liksom f. n. skall det ankomma på domstolen all bedöma om den tilltalade kan bli föremål för vård med stöd av LVU eller i frivilliga former inom socialtjänsten. Vad gäller frivillig vård inom socialtjänsten har domstolen därvid först att konstalera om elt behov av sådan vård föreligger och sedan, om så är fallel, huruvida den unge eller hans föräldrar verkligen avser att frivilligt underkasta sig den vård som socialnämnden har bedömt nödvändig.

Vård med slöd av LVU upphör senasl när den sexmånadersperiod löper ul som pågår när den unge fyller 20 år. Vid silt val av påföljd har domstolen

Prop. 1979/80:1 1"

således all noga beakla om sådan vård på elt meningsfylll säll kan komma till stånd dessförinnan eller om förutsättningarna är sådana atl enligt LVL' värden kan försätta även efter del all den dömde har fylll 20 är. Om vården beräknas lill väsentliga delar äga rum efter del att den dömde har fylll 20 är, bör annan påföljd än överlämnande till vård i regel väljas.

Fräga om atl överlämna den som har fyllt 18 år till vård inom socialtjänsten torde framför allt kunna uppkomma i fall där någon som på grund av lidigare kriminalitet är föremål för vård med slöd av LVU lagfors för nya brotl efter fyllda 18 år.

För att domstolen skall kunna bedöma om överlämnande bör ske eller annan påföljd beslutas, måsie domslolen ha lillgång till uppgifter om den unges förhållanden, lidigare vidlagna ålgärder och den vård som socialnämnden avser all anordna (jfr 2 S andra slycket LVU). Del finns därför anledning atl starkt underslryka alt socialnämnden i sitl yllrande lill domslolen ingäende bör redogöra härför.

38 kap. 2 S

Har domsiol överiämnal nägon lill vård inom socialljänslen men finnes därefter all vården ej kan genomföras med den dömdes samiycke eller, vid prövning i därför sladgad ordning, all i lag angivna förutsättningar brister för vård av del slag som socialnämnd i yllrande lill domslolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätt som först dömt i målel undanröja förordnandel om överlämnande lill vård och döma lill annan påföljd för brollel.

Ändringarna i paragrafen har utformats så atl den generelll gäller allt överlämnande lill vård inom socialtjänsten. Sådan vård kan. med de undanlag som framgår av LVU, anordnas endasi i frivilliga former. Man måsle därför räkna med möjlighelen atl den dömde efter domen ångrar sig och vägrar all medverka lill all förulsall vård kommer till slånd. Med lanke härpå anges i paragrafen att påföljdsfrågan kan las upp på nytt, om vården ej kan genomföras med den dömdes samtycke. Vidare har föreskrivits all påföljdsfrägan får omprövas, om del vid prövning i därför stadgad ordning visar sig alt i lag angivna förutsätlningar brister för vård av del slag som socialnämnden i yttrande till domslolen har förklarat sig ämna anordna. Härmed avses atl den planerade vården inte har kunnal komma lill stånd med slöd av LVU därför all någon i denna lag angiven förutsättning inte har varil uppfylld. Det bör dock understrykas atl del förhållandet all tänkta vårdåtgärder av mindre ingripande beskaffenhet efter domen visar sig inle komma till stånd inte alltid bör föranleda att påföljdsfrågan las upp på nytt.

Enligl 6 § kungörelsen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål åligger det åklagare alt i fall då någon av domstol har överlämnats lill vård enligl BvL inhämla upplysning om vilken vård som har anordnals. Uppkommer fråga om all ådöma annan påföljd enligt 38 kap. 2 § BrB skall

Prop. 1979/80:1 132

åklagaren ofördröjligen vidla erforderliga ålgärder. Någon skyldighel alt utan särskild begäran från åklagare rapportera vidtagna ålgärder kommer inle att åvila socialljänslen. Det kommer i annat sammanhang atl föresläs all 6 S nyssnämnda kungörelse ändras som en konsekvens av den nya Ulformningen av 31 kap, I S BrB. Del kan i del sammanhanget finnas anledning all närmare överväga om konlrollen kan göras effektivare.

Övergå ngsbesläni melserna

1. Denna lag iräder i krafl den I januari 1981.

2. Vad i denna lag sladgas skall, med del undanlag som kan följa av 3, äga tillämpning även pä gärning som har begålis före den 1 januari 1981.

3. Har barnavårdsnämnd före den I januari 1981 beslutat om omhänderlagande för samhällsvård får, om vården vid tiden för domen består, 31 kap. I S i dess äldre lydelse lillämpas till utgången av juni 1981.

Angående 3, se specialmoliveringen till övergångsbestämmelserna lill LVU punkl 2. Beslämmelsen vid 3 har föranlells av önskemålet att få en samordning lill slånd av domstolarnas och socialnämndernas handlande under övergången lill LVU. Alt observera i förhällande lill punklen 2 i övergångsbestämmelsen lill LVU är dock all beslämmelsen vid 3 endasi gör undanlag för del fall atl barnavårdsnämnd har beslutat om omhänderlagande för samhällsvård.

5   Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga,

2. lag om ändring i lagen (1964; 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluien psykiatrisk vård i vissa fall,

4. lagom ändring i räUshjälpslagen (1972:429),

5. lag om ändring i brottsbalken.

6   Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1979/80:1 133

Bilugu 1 Socialutredningens lagförslag

1    Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig

Härigenom föreskrives följande.

Beredande uv vård

1 S Underårig som ej kan ges behövlig vård på annat sätl skall beredas
värd med stöd av denna lag om

1. brisier i omsorgen om den underårige eller annal förhållande i hemmel medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den underårige utsätter sig för allvarlig fara i sådant hänseende genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhel eller annal därmed jämförbarl beleende.

2 § Värd enligl denna lag beslutas av länsrält efter ansökan av social
nämnd.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den underåriges situation, lidigare vidlagna ålgärder och den vård som socialnämnden avser alt anordna.

3 § 1 beslutel skall anges den lid under vilken vård enligl denna lag längst
får bestå. Denna tid får ej översliga Ire månader från del vården inleds.

Länsrälten kan dock förordna all vård som har beslulats pä grund av förhållanden som anges i I S I får bestå under längre tid eller tills vidare. Länsrällen får förordna om omedelbar verkställighet av beslutet.

4 § Länsrättens beslul om vård förfaller, om socialnämnden ej inom 14
dagar från det atl länsrättens beslut har kunnat verkställas vidtagit åtgärd
för alt bereda den underårige värd ulom hemmel. Är den underårige ej
omhändertagen enligl denna lag, räknas liden från del den unge varil
tillgänglig för vård.

5 § Om socialnämndens befogenheler ges föreskrifter i 12-14 SS. Belräf
fande vårdens innehåll och ulformning gäller i övrigl beslämmelserna i
socialljänsllagen (1978:00).

6 § När värd enligl denna lag ej längre behövs, skall den förklaras avslu
iad. Beslut om delta fallas av socialnämnden.

Har förordnande enligt 3 S andra styckel meddelals, skall socialnämnden inom ell år från dagen för verkställighet av beslutet och därefter åriigen pröva om vård enligl denna lag alltjämt skall bestå.

Vård som har beslulais med slöd av denna lag skall upphöra senasl när den unge fyller 18 år.

Omedelbart omhändertagande

7 §    Socialnämnden får omedelbarl omhändertaga underårig om

det är sannolikt alt den underårige behöver beredas vård enligt denna lag saml

Prop. 1979/80:1 134

länsrättens beslut ej kan avvaklas med hänsyn lill risken för den underåriges hälsa eller utveckling eller lill all den fortsatta ulredningen allvarligt kan försvåras eller vidare ålgärder hindras.

Kan socialnämndens beslul om omhänderlagande ej avvaklas, får beslul om omhändertagande fallas av nämndens ordförande eller annan ledamol som nämnden har förordnal. Beslutet skall anmälas vid nämndens näsla sammanlräde.

8 § Beslul om omedelbart omhändertagande skall underslällas länsrällen
för prövning senasl fyra dagar efler del beslutel fattades.

Underställt beslul skall av länsrälten prövas så snart det kan ske och, om synneriig! hinder ej föreligger, inom fyra dagar från det handlingarna inkom till rätlen.

Har underställning ej sketl inom föreskriven tid, förfaller beslutet.

9 § Fastställer länsrätten beslutet, skall socialnämnden senasl inom två
veckor efler del omhändertagandet skedde ansöka hos länsrätten om alt
den underårige skall beredas värd enligl denna lag. Om särskilda skäl
föreligger, får länsrälten på nämndens begäran föriänga denna lid lill högsl
fyra veckor.

Föreligger ej längre skäl för omhänderlagande eller har ansökan om värd ej orts till länsrällen inom den angivna liden, skall omhändertagandet genasi upphöra.

Häkias den underårige, förfaller besluiel om omhändertagande.

Länsrällens prövning

10 S    Mål enligl denna lag skall prövas skyndsamt.

Är den underårige omhändertagen, skall förhandling i målet hällas inom en vecka frän det ansökan om vård inkom. Denna lid får förlängas om ytterligare utredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt.

11 § Mål om vård enligt denna lag skall av länsrätten avgöras vid munllig
förhandling.

Socialnämndens befogenheter

12 § Beslul om omhändertagande eller beslul om vård enligl denna lag
medför räll för socialnämnden all beslämma hur vården skall ordnas och
var den unge skall vislas under vårdliden.

Värden bör så snarl som möjligt förläggas lill den underåriges hem.

13 § Socialnämnden eller den ät vilken nämnden har anförtroll vården skall ha uppsikt över den underårige samt, om del behövs för värdens genomförande, beslämma om hans personliga förhållanden. Den underårige får underkaslas den begränsning av rörelsefrihelen som är nödvändig för alt genomföra vården. Regeringen meddelar ylleriigare föreskrifter härom.

14 § Om det är nödvändigl med hänsyn lill ändamålei med vård eller omhänderlagande enligl denna lag, får socialnämnden meddela föreskrift belräffande förälders eller annan vårdnadshavares umgänge med den underårige eller bestämma alt den underåriges vistelseort ej skall röjas för denne.

Prop. 1979/80:1 135

Övrigu besiämmelser

15 § 1 mål eller ärende enligl denna lag får läkare förordnas all undersöka
den underårige.

Om del är nödvändigt för undersökningens genomförande, får rätten eller socialnämnden förordna att den underårige skall inställas lill undersökningen genom polismyndighetens försorg.

16 § I kallelse av enskild part till förhandling i mål enligt denna lag får rätlen utsätta vite. Uteblir part som har kallats all vid vite inställa sig personligen vid förhandlingen, får rälten förordna alt han skall hämlas lill rätlen antingen omedelbarl eller till senare dag.

17 § Polismyndighet skall på begäran av socialnämnd eller av ledamol eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna handräckning för att genomföra beslut om vård eller omhändertagande enligl denna lag.

18 § Talan mot socialnämndens beslul föres hos länsrällen genom besvär, om nämnden

1. i fall som avses i 3 § andra stycket avslagit framslällning rörande underårigs placering i visst hem,

2. avslagit framställning om vårdens avslutande,

3. med slöd av 14 S meddelat föreskrift belräffande umgänge med den underårige eller vägrat att uppge hans vistelseort.

Mol länsrälls beslul om läkarundersökning enligl denna lag får lalan ej föras. 1 övrigt gäller i fråga om besvär mol länsrätls beslul bestämmelserna i förvallningsprocesslagen (1971:291).

Denna lag iräder i krafl den

2   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrives atl 41-45 §S rällshjälpslagen skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslugen lydelse

41 § Offenlligl bilräde kan förordnas i mål eller ärende

1. hos ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden angående intagning enligl 8 eller 9 S eller uiskrivning enligl 16 eller 19 § lagen (1966: 293) om beredande av sluien psykialrisk vård i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller psykiatriska nämnden angående inskrivning i eUer utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligl lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt ulvecklingsstörda eller placering av Särskolelev enligt 28 § samma lag,

3. hos förvaltningsdomstol an- 3. ungäende avslutunde av vård gående tvångsinlagning i allmän enligl lagen (1978:00) med särskil-vårdansialt för ulkoholmissbrukure du bestämmelser om vård av un-enligl 18 eller 55 § lugen (1954:579)     derårig.

Prop. 1979/80:1 136

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om   nyklerhelsvård  eller  kvarhållande enligt 45 § samma lag,

4. angående omhundertugande för samhällsvård eidigt 29 § barnavårdslagen (1960:97) eller ulredning enligl 30 S summu lug eller ungäende sådan sumliällsvårds slulligu upphörunde enligl 42 § summu lug,

5. hos förvallningsdomslol angående inlagning i eller uiskrivning .från ungdomsvårdsskola enligl burnuvårdslugen (1960:97),

6. hos utlänningsnämnden enligt utlänningslagen (1954: 193).

7. angående förpassning eller utvisning enligl utlänningslagen (1954; 193),

8. angående avvisning enligl utlänningslagen (1954:193). dock ej hos polismyndighet, såvida icke utlänningen enligl 35 S samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954: 193), om under
slällning skell hos cenirala ullänningsmyndighden med slöd av 58 S andra
slyckel eller hänskjutits dil med slöd av 58 S Iredje styckel samma lag eller
om utlänningen enligl 35 S samma lag hållils i förvar längre än en vecka,

10. angående uppehållstillstånd, om utlänningsnämndens yllrande på grund av 12 S försia slyckel utiänningslagen (1954: 193) skall inhämlas,

11. angående föreskrifter som meddelas enligt 10 §, 34 S eller 51 S femte slyckel utiänningslagen (1954:193),

12. angående hemsändande av utlänning med slöd av 71 S försia slyckel utlänningslagen (1954; 193),

13. angående förverkande av villkorligt medgiven frihel enligl 26 kap. broUsbalken,

14. angående ålerintagning i anstalt enligl 29 eller 30 kap. brottsbalken,

15. angående verksiällighei ulomlands av frihelsberövande påföljd enligt lagen (1963; 193) om samarbele med Danmark, Finland, Island och Norge angående verksiällighei av straff m.m. eller lagen (1972:260) om internalionelll samarbele rörande verksiällighei av brotlmålsdom,

16. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verksiällighei av beslul om vård eller behandling,

17. angående kastrering enligl lagen (1944: 133) om kastrering, omgilligl samiycke lill åtgärden ej lämnats,

18. hos regeringen enligt I § andra styckel lagen (1975: 1360) om tvångsåtgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Offentligt biträde skall ulltid förordnas när fråga uppkommer hos socialnämnd om omedelbarl omhändertagande eller beredande uv vård enligt lagen (1978:00) med särskilda besiämmelser otn vård av underårig.

Prop. 1979/80:1 137

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

42 S

Ofténtligt bilräde skall utses lör Oflentligl bilräde c/i/Zc 41 ii jor-

den som ätgärden avser, om det be- ,s7(( stycket skall utses för den som
hövs för tillvaratagande av dennes åigärden avser, om del behövs för
rält. Vid bedömningen av behovel tillvaratagande av dennes rält. Vid
skall särskilt beaklas om i väsent- bedömningen av behovet skall sär-
ligi hänseende molstridiga sakupp- skilt beaktas om i väsenlligt hänse-
gifter lämnats under ulredningen el- ende motstridiga sakuppgifter läm-
ler betydelsefulla sakförhållanden i näts under utredningen eller bely-
övrigt är oklara. delsefulla sakförhållanden i öviigt

är oklara,

Offenlligl biträde enligt 41 ii Jör-sia Slycket 3 eller undru slycket uises Jör barnel och föräldrarna eller unnun vårdnadshavaré gemensamt. Offentligt bilräde kan även utses särskilt för föräldrarna eller annan vårdnadshavaré.

43 S

OtTentligt   biträde   förordnas  av Offentligt   biträde  förordnas  av

rällshjälpsnämnd efter ansökan av rällshjälpsnämnd, om ej annat
den som åigärden avser eller anmä- jöljer uv vad nedun sägs. Fikord-
lan av den myndighet som handlag- nundc meddelas efter ansökan av
ger målet eller ärendet, I ärende den som åigärden avser eller anmä-
hos regeringen får anmälan göras lan av den myndighel som handläg-
av chefen för del statsdepartement. ger målet eller ärendei. I ärende
lill vilket ärendet hör. eller av ijäns- hos regeringen får anmälan göras
teman som departementschefen be- av chefen för det statsdeparlemenl,
stämmer. till vilket ärendet hör, eller av tjäns-

teman som deparlemenlschefen beslämmer. Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslut underställes annan myndighets prövning eller saken överlämnas till annan myndighets avgörande.

Ansökan eller anmälan upptages av den rättshjälpsnämnd inom vars verksamhelsområde den som åigärden avser är bosall eller, i fråga om den som ej är bosatt i landet, av den rällshjälpsnämnd som regeringen bestämmer.

Ansökan eller anmälan får upplagas av annan rällshjälpsnämnd än som följer av iredje styckel, om nämnden finner särskilda skäl föreligga.

Ofjénlligl biträde i mål eller ärende som uvses 141 § första slyckel 3 eller undru slyckel förord-nus UV länsrätl. Beslånimelsernu i förslu -iredje styckenu äger därvid molsvarande lillumpning.

44       S

Har den som åtgärden avser lill offentligt biträde själv föreslagit nägon som är lämplig, skall denne förordnas, om ej hans anlilande skulle medföra avsevärl ökade koslnader eller i övrigl särskilda skäl föranleder annat.

Prop. 1979/80:1

138

Nuvarande lydelse

Föreslugen lydelse

I fråga om offenlligl bilräde äger bestämmelserna i 21 S andra och iredje styckena, 22 S försia och andra slyckena samt 23 S molsvarande tilllämpning.

Ersättning till offenlligl biträde faslställes av rätlshjälpsnämnden och utgår av allmänna medel.

Ersällning till offenlligl bilräde faslställes av rätlshjälpsnämnden och ulgår av allmänna medel. / mål eller ärende stmi uvses 141 förslu slyckel 3 eller undru slyckel fusl-slälles ersättningen uv länsrätten.

45 S

1 mål eller ärende som avses i 41 S får offenlligl biträde föranstalta om sådan ulredning som är skäligen påkallad för lillvaralagande av dens räll som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighel som handlägger målel eller ärendei. Har offenlligl bilräde ej ulsells, får rällshjälpsnämnd som avses i 43 S på ansökan av den som åtgärden avser beslula om ulredning.

Den som efler beslul av offenlligl bilräde eller rättshjälpsnämnd medverkal vid utredning har räll lill ersällning av allmänna medel enligl bestämmelser som regeringen meddelar. Ersällningen fastställes av rätlshjälpsnämnden.

1 mål eller ärende som avses i 41 § får offentligt biträde föranslalla om sådan ulredning som är skäligen påkallad för tillvaralagande av dens räu som åtgärden avser och som ej kan erhållas genom myndighet som handlägger målel eller ärendei. Har offentligt bilräde ej utsetts, får rällshjälpsnämnd eller länsrält som avses i 43 S på ansökan av den som åigärden avser beslula om utredning.

Den som efter beslul av offenlligl bilräde eller rällshjälpsnämnd eller länsrätt medverkal vid ulredning har rält till ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Ersättningen faslställes av rättshjälpsnämnden eller länsrätten.

Denna lag iräder i krafl den

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluien psykiatrisk vård i vissa fall

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse,

dels atl rubriken närmast före 13 § skall sättas närmast före 12 a §.

12 a § Har någon som missbrukar beroendeframkallande medel intagits på sjukhus med stöd av denna lag, skall överiäkaren eller den han bemyndigar

Prop. 1979/80:1

139

med palienlens samtycke underräua socialnämnden om patienten har behov av sociala stöd- och hjälpinsatser som icke lämpligen kan ges genom sjukvårdshuvudmannens försorg.

Denna lag Iräder i kraft den

4    Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrives i fräga om brottsbalken

dels att 31 kap. 2 S skall upphöra alt gälla,

dels atl 31 kap. I S och 38 kap. 2 S skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse 31 kap.

I  §

Kan den som begåtl brottslig gärning bliva föremål för vård enligl burnuvårdslugen, må rätlen. efler hörande av barnavårdsnänind eller, ifråga om den som iir inskriven såsom elev vid ungdomsvårdsskola, skolans slyrelse, överlämna ät nämnden eller styrelsen all föranslalla om erforderlig vård.

Om del för den dömdes tillrätta-förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämte överlämnande till värd enligt burnavårdslagen dömas till dagsböter, högsl eUhundraijugo, vare sig böler äro stadgade för brolld eller ej.

År någon, som begåtl brottslig gäming, / behov av vård Inom socialljänslen, må rätten, efler hörande av socialnämnd, överiämna äl nämnden all föranslalla om erforderlig vård.

Om det för den dömdes tillrätta-förande eller av hänsyn till allmän laglydnad finnes påkallat, må jämle överiämnande lill vård inom so-ciulijänsten dömas lill dagsböter, högsl eUhundraijugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

38 kap.

2 S

Har domstol överlämnat någon lill värd cnUgl burnuvårdslugen eller lugen om nyklerhelsvård men finnes, vid prövning i därt'ör sladgad ordning, alt i lag angivna förulsällningar icke föreUggu för sådan vård eller vård av del slag som barnavårdsnämnd eller nyklerhelsnämnd i yllrande lill domslolen förklaral sig ämna anordna, äger efler

Har domstol överiämnat någon lill vård inom sociultjänsten men finnes därefter alt vården ej kun ge-nomförus med den dömdes samtycke eller, vid prövning i därför sladgad ordning, all i lag angivna förutsäitningar brisier för värd av del slag som socialnämnd i yllrande fill domslolen förklaral sig ämna anordna,   äger  efter   ansökan   av

Prop. 1979/80:1

140

Nuvurunde lydelse

ansökan av åklagare den räll som försl dömt i målel undanröja förordnandel om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brollel.

Föreslagen lydelse

åklagare den räll som försl döml i målet undanröja förordnandel om överlämnande till vård och döma lill annan påföljd för brollel.

Denna lag iräder i krafl den

Prop. 1979/80:1 141

Bilaga 2

SOCIALDEPARTEMENTET

VÅRD UTAN SAMTYCKE INOM SOCIALVÅRD OCH SJUKVÅRD

Rapport från

särskilt tillkallad arbetsgrupp

Ds S 1978: 8

Prop. 1979/80:1 143

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslul den 21 seplember 1977 tillkallade chefen för socialdeparlemenlel en särskild arbetsgrupp med uppgift atl på grundval av bl.a. socialulredningens förslag och remissbehandlingen av detta redovisa ell beslulsunderiag för regeringens slällningsiagande i frågor om vård utan samiycke inom socialvård och sjukvård, m. m.

Till arbdsgruppens ordförande förordnades deparlemenlsrådd Lars Grönwall, socialdeparlemenlel, och som ledamöler departementsråden Nils Magnusson, socialdepartementet, och Bo Svensson, justitiedepartementet, samt byråchefen i socialstyrelsen Börje Langlon. Till sekrelerare åt gruppen förordnades hovrättsassessom Anders Thunved, sakkunnig i socialdepartementet.

Till arbetsgruppen knöts en referensgrupp med företrädare för de fyra största politiska partierna, socialstyrelsen. Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet samt LO, TCO och SACO/SR.

Arbetsgruppen har hållit etl fiertal sammanträden med referensgruppen. Vidare har kontaklmöten hållits med företrädare för Svenska psykiatriska föreningen och olika klientorganisationer.

Arbetsgruppen överlämnar härmed sin rapport. Huvudpunkterna i förslagel har utarbetats efter samråd med referensgruppen.

Till arbetsgruppens förslag har fogats särskilt yttrande av Börje Langlon.

Gruppens uppdrag är därmed slutfört.

Stockholm i maj 1978. LARS GRÖNWALL

NILS MAGNUSSON BO SVENSSON BÖRJE LANGTON

ANDERSTHUNVED

Prop. 1979/80:1 145

Innehåll

(till DsS 1978:8)

SAMMANFATTNING.............................................................. 147

1 Inledning......................................................................... 151

I. I  Bakgrund.................................................................. 151

1.2 Uppdraget................................................................ 152

2 Allmänna överväganden  ............................................... 152

2.1  Inledning.................................................................. 152

211  Bakgrund .......................................................... 152

.2 Barnavårdslagstiflningen

.3 Nyklerhelsvårdslagsliflningen...

, 1.4 Annan sociallagsliftning..........

.5 Sjukvårdslagstiftningen...........

2.2 Ulvecklingen inom socialvård och sjukvård

2.3 Angränsande lagsliflning..................

2.3.1 Tillfälliga omhändertaganden...

2.3.2 Kriminalvården...........................

2.4 Socialutredningens förslag

153
153
1,4
154
155
156
156
157
158
,4.1  Allmänt............................................................. | 158

2.4.2 Barn och ungdom ............................................. ' 158

2.4.3 Vuxna missbrukare...........................................    159

2.5 LSPV-gruppens förslag  ............................................    159

2.6 Förslag från   1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande               160

2.7 Remissyllranden .......................................................    160

2.7.1 SU:s förslag belräffande de unga......................    160

2.7.2 SU:s förslag belräffande vuxna ........................    161

2.7.3 LPSV-gruppens förslag......................................    162

2.7.4 Förslagen frän 1971 års ulredning om behandling av psykiskt avvikande     162

2.8 Arbetsgruppens synpunkter och förslag ..................    162

2.8.1 Slulsalser av den socialpolitiska deballen och ulvecklingen                162

2.8.2 Slulsalser av remissbehandlingen av SU:s förslag     164

2.8.3 Arbdsgruppens förslag......................................    165

2.8.3.1 Vården av unga......................................    166

2.8.3.2 Vården av vuxna.....................................    167

2.8.3.3 Parlamenlarisk ulredning.........................    170

3 Allmänmotivering till ändringar i LSPV.............................    171

3.1 Allmänl om inlagningsgmnderna ...............................    171

3.2 Särskild inlagningsgmnd för alkohol- eller narkotikamissbrukare               174

3.3 Intagningsförfarandet ..............................................    177

3.4 Ökade ansvarsuppgifler för nämnden  ......................    179

3.5 Rälten lill offenlligl biträde m. m.................................    181

3.6 Organisatoriska förutsätlningar.................................    182

3.7 Vården av alkohol- och narkotikamissbrukare...........    184

4 Specialmotivering............................................................    186

5 Lagförslag  .....................................................................    203

Särskilt yllrande..............................................................    220

Förkortningar  ................................................................    222

10   Riksdtigen 1979180. I .saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 146

Biiagedel

Bilaga 1  Gällande lagstiftning m.m................................... ... 224

Bilaga 2 Utredningsförslagen............................................. 249

Bilaga 3 Sammanslällningar av remissvaren....................... 282

Innehåll till bilagedelen i Ds S 1978: 8............................... . 364

Prop. 1979/80:1 147

Sammanfattning

Sedan älskillig lid diskulerar man i vårt land om del är rikligt och lämpligt att genomföra vårdåtgärder med tvång. Särskill livlig har diskussionen varil i fräga om socialvärden. Under hela den tid, 1968- 1977, som socialutredningen arbelade slod dessa frägor i förgrunden i socialvårdsde-ballen.

När socialutredningen på hösten 1977 avslutade silt arbele och överiämnade sill slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialljänsl och socialförsäkringstillägg, var meningarna även inom utredningen delade i Ivångsfrågan. Visseriigen rådde enighet om all all socialvård bör bygga pä frivillig grund om man vill nå etl gott resultat och elt förlroendefullt samarbele. Alt trots detta regler om vård ulan samiycke inle kan undvaras inom socialvärden då del gäller barn och ungdom under en viss ålder var man också överens om. Däremol delade sig uppfaliningarna när del gäller behovet av all behålla möjligheler till ivångsingripanden mol vuxna missbrukare inom socialvården. Utredningens majorilel hävdade atl de vårdålgärder som beträffande vissa vuxna missbmkare Irots alli kan bli nödvändiga all genomföra utan samtycke för all rädda liv, kan vidtagas inom ramen för lagen (1%6:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), En minoriiel inom utredningen stödde emellertid etl alternativt framlagt förslag till lag med vissa bestämmelser om vård inom socialljänslen för den som genom missbruk av beroendeframkallande medel är i Irängande behov av vård och vars behov inte kan tillgodoses på annal sålt.

Arbelsgruppen tillkallades för all redovisa ell beslulsunderiag för regeringens slällningstagande i frågorna om värd utan samiycke inom socialvård och sjukvård m. m. Arbelsgruppen skulle därvid bedriva sitl arbele på grundval av socialulredningens betänkande och de remissyllranden över della som kom in men även på grundval av en utredning för översyn av LSPV, som har genomförts av en expertgrupp inom socialslyrelsen (Lag om viss psykialrisk vård. Socialslyrelsen redovisar 1977: 14). Arbelsgruppen fick lill uppgifl all lämna förslag om i vilka former del akula behovel av vård av vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel skall fyllas när den vårdbehövande inle vill lämna sill samiycke till vården. Arbetsgruppen skulle samlidigl se över rällsreglerna inom LSPV.

Av de siffror över ulvecklingen inom socialvården och sjukvården som vi redovisar i rapporlen (avsniu 2.2) framgår atl tvångsvården sedan många är tillbaka kontinuerligt minskar inom både barn- och ungdomsvärden och nykterhetsvården och den psykiatriska vården. När det gäller de vuxna missbrukarna lyder siffrorna på all man i dag har alkoholmissbrukare intagna för behandling med slöd av LSPV i minsl samma omfattning som med stöd av nyklerhdsvårdslagens ivångsregler. Till bilden hör vidare all det vid sidan av socialvårdens traditionella vårdinstitutioner på senare år har vuxit fram nya vårdformer. Vid de omkring 140 alkoholpoli-

Prop, 1979/80:1 148

kliniker som finns i landel tar man exempelvis i dag emol fier patienter för vård än som förekommer inom hela den traditionella nyklerhelsvärden. Nya vårdinstitutioner i form av kollekliv och behandlingshem har också utvecklats framför allt i enskild regi, bl.a. av klienlorganisationerna. Särskilt belydelsefull har utvecklingen varil i fråga om vården av narkotikamissbmkare.

Remissbehandlingen av socialutredningens förslag visar att meningarna i fråga om tvångsvård av vuxna missbrukare är starkt delade. Ofta har röstning skett och beslut om remissvarels ulformning på denna punkt fallats med knapp röslövervikt. Ålskilliga instanser har inle velat la slällning ulan framfört önskemal om en övergripande ny utredning, gärna med parlamentarisk förankring, för översyn av tvångsreglerna inom socialvård, sjukvård och kriminalvård. Däremol är remissopinionen mindre splitlrad i fräga om vården av unga, Säledes är man övervägande krilisk lill socialulredningens förslag om en fasl övre åldersgräns vid 18 år. Remissinstanserna är bl.a. oroliga för all förslagel skall komma atl leda lill en icke önskvärd överströmning lill kriminalvården och lill den psykiairiska vården. Slark krilik riktas också mol förslagel om en i princip fixerad vårdlid om tre månader.

Frägan om Ivång inom sociallagsliftningen är sälunda fortfarande i hög grad kontroversiell. Inom arbetsgruppen anser vi dock all man ur remisssvaren kan läsa ul en övervikt för dem som är beredda att avskaffa del sociala tvånget mol vuxna. Anhängarna av forlsall tvång ulgör dock olvivelakligl en slor och betydelsefull grupp.

Atl remissutfallet präglas av starka molsällningar är naturligtvis ett förhållande som inte har underlättal värt ställningstagande. Med socialulredningens förslag om en framlida socialljänsl byggd pä respekl för människornas självbeslämmanderält och integritet har emellertid enligl vår uppfaUning den socialpolitiska utvecklingen nåll en punkl då de sista resterna av tvång mol vuxna bör las bort från sociallagsliftningen. Del kan dessutom sägas att det är angelägel all nu finna en lösning som avför frågan om del sociala tvånget mol vuxna från dagspoliiiken och skapar arbetsro i socialarbdarkåren. En sådan lösning kan enligt vår mening sökas endasi med utgångspunkt från de möjligheter till tvångsvård som finns inom sjukvårdslagstiftningen.

För alt tvånget mot vuxna skall kunna mönstras ul ur sociallagstiftningen måste vissa förulsällningar föreligga. 1 dag finns ett gränsområde mellan barn och vuxna där ungdomar kan få vård enligt barnavårdslagen även efler myndighetsåldern 18 år. En nyordning får inte innebära all vårdmöj-iighelerna för denna mellangrupp beskärs så att de i ökad utsträckning måste tas om hand inom kriminalvården eller den psykiatriska vården. Beslämmelserna i sjukvårdslagstiftningen om vård oberoende av samtycke av vuxna vårdbehövande missbrukare måste vidare preciseras. En sådan precisering påkallas av rättssäkerhetsskäl. Över huvud taget måste regel-

Prop. 1979/80:1 ,49

systemet inom den medicinska lagstiftningen utformas så atl man når ett större mått av rättssäkerhet än vad LSPV i dag erbjuder. Slutligen mäste man, menar vi, samordna vårdområdena på ett sådanl sätt att den fiamtida socialtjänsten alltid kan ta vid i omedelbar anslutning lill atl den medicinska fasen av behandlingen avslulas. Socialtjänstens uppgift skall därvid vara alt sörja för en social rehabilitering i frivilliga former.

Vi föreslår därför följande.

Vård av unga enligl den särskilda lag som socialulredningen har föreslagit bör kunna pågå lill dess den unge har fylll 20 år. Vårdtiderna bör inte bestämmas i förväg. Däremol bör behovel av forlsall vård omprövas halvårsvis. För personer över 20 år skall del inle finnas möjlighel lill vård ulan samtycke enligt sociallagstiftningen. I LSPV förs in en ny regel enligt vilken den som till följd av missbruk av alkohol eller narkotiska medel är i trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna oberoende av eget samtycke får beredas vård med slöd av lagen. Ingripande skall ske när det behövs för att missbrukaren inte skall skadas allvarligt till sin hälsa eller utsättas för fara till livet. Bestämmelsen skall kompleltera den nuvarande regeln i I S LSPV om förulsältningarna för inlagning på sjukhus vid psykiska sjukdomstillstånd. Avsikten är att klargöra alt LSPV är tillämplig på den som till följd av missbruk är i ullalat behov av psykialrisk sjukvård. Del är således inle fråga om atl utvidga lagens tillämpningsområde utan att förtydliga vad som redan gäller. Samtidigt upphävs den del av nuvarande I S a) LSPV, som behandlar narkolikaberoende vårdbehövande. För missbrukargruppen begränsas värdtiden lill högsl fyra veckor.

Vi föreslår en beslämmelse om all överläkaren skall vara skyldig att kontakta socialnämnden när han finner atl patienlen-missbrukaren har behov av socialtjänstens stöd och hjälp. Socialnämnden skall också vara skyldig all efler samråd med den som svarar för den medicinska vården upprälla en behandlingsplan för den sociala eftervården, som skall ske i frivilliga former. För atl stärka möjlighelerna lill en efterföljande social rehabilitering anser vi atl del ocksä bör öppnas möjlighel alt förlägga den medicinska vård som sker med stöd av LSPV till behandlingshem som är knutna lill psykiatriskt sjukhus.

1 anslutning till LSPV-gruppens utredningsförslag föreslär vi vidare vissa andra jusleringar i LSPV som inle direkt är påkallade på grund av missbmkarproblematiken men som vi av olika skäl ändå har ansell vara särskill angelägna. Hit hör främst en ökad tillsyn över värden från uiskrivningsnämnderna - som föresläs byla namn till psykiairiska nämnder - ett ökat lekmannainslag i nämnderna och en utvidgad räll för patienten all få offentligt biträde enligl rättshjälpslagen. Vi föreslär att lagen i forlsältningen kallas lag om viss psykialrisk vård.

Flera remissinsianser har föreslagit att LSPV skall ses över av en parlamentarisk kommitté. Andra instanser har förordal att en sådan kommillé skall tillsättas för alt göra en samlad översyn av samhällets möjligheler all

Prop. 1979/80:1

150

använda tvång inom såväl socialvård och sjukvärd som kriminalvård. Vi anser att det finns behov av att låta en allsidigt sammansatt kommitté med parlamentarisk förankring överväga bl.a. de lagförslag som LSPV-gruppen har lagt fram och som vi inte har ansell det möjligt alt närmare pröva i detla sammanhang. Den nya kommittén bör också få i uppdrag all ulvärde-ra effeklema av den nya lagstiftningen för den medicinska och sociala vården av vuxna missbrukare. I anslulning lill översynen av den medicinska ivångslagsliftningen bör utredningen få lill uppgifl alt följa utvecklingen på kriminalvårdsomrädel när det gäller personer med missbruksproblem och atl belysa de samordningsbehov som kan föreligga mellan olika besiämmelser av tvångskaraklär inom socialtjänsten, sjukvården, kriminalvården och ordningslagsliflningen.

Prop. 1979/80:1 ,5,

1    Inledning

1.1 Bakgrund

Flera lagar inom social- och sjukvården ger f. n. möjlighet lill vård utan den enskildes samiycke.

På socialvårdsområdel har vi sedan lång lid tillbaka haft sådan lagstiftning. De bestämmelser om vård ulan samiycke som nu gäller finns i barnavårdslagen (1960:97) (BvL), lagen (I9.S4:579) om nyklerhelsvård (NvL) och lagen (1964:450) om ålgärder vid samhällsfarlig asocialitel (AsocL).

På sjukvårdsområdet ger lagen (1966: 293) om beredande av sluien psykialrisk vård i vissa fall (LSPV) rätt lill vård oberoende av eget samiycke. Lagen (1967: 940) angående omsorger om vissa psykiskl ulvecklingsstörda innehåller också bestämmelser om sädan vård liksom smitlskyddslagen (1968:231).

En redogörelse för socialvårds- och sjukvärdslagsliftningen och viss annan lagstiftning lämnas i bilaga I till denna rapport.

Särskill under senare år har en omfaUande deball förls om del rikliga i all bedriva vård utan den enskildes samiycke. Inom socialvålden har man framför allt ifrågasatt vad som har kallals tvångsvården av vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel. När det gäller LSPV har diskussionen särskilt gällt de regler som skall garantera den enskildes rättssäkerhet.

Tvångsfrågorna har spelat en framträdande roll under socialutredningens arbele med en ny sociallagsliftning. Utredningen har slutfört sitl arbete med belänkandel (SOU 1977:40) Socialljänsl och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv.

I betänkandel redovisas skiljaktiga meningar i frågan om sociallagstiftningen skall ge möjligheler till vård utan samtycke av vuxna som missbrukar beroendeframkallande medel. En majoritet anser alt LSPV ger tillräckliga möjligheter alt la om hand alkohol- eller narkotikasjuka personer när dessa oberoende av eget samiycke snabbt behöver fä en tids institutionell vård och behandling. I syfte att nå kontinuitet i värden och en nödvändig samverkan mellan socialljänslen och sjukvården föreslås atl en lilläggsbe-slämmelse om ell samrådsförtarande skall tas in i LSPV.

En minoritet stöder etl av socialulredningen framlagt allernativl förslag. Enligl detla skall länsrälten på ansökan av socialnämnd under vissa förulsältningar kunna besluta om vård inom socialljänslen uian den enskildes samiycke.

En särskild expertgrupp inom socialslyrelsen har gjort en översyn av LSPV. Resultatet av denna översyn har lagts fram i ell förslag (Socialslyrelsen redovisar 1977: 14) Lag om viss psykiatrisk vård.

Prop. 1979/80:1 ,52

1971 års ulredning om behandling av psykiskl avvikande har i betänkandel (SOU 1977: 23) Psykiskt störda lagöverträdare - som har överlämnats till chefen för jusliliedepartemenlel - redovisai bl.a. vissa förslag lill ändringar i LSPV,

En redogörelse för de Ire utredningsförslagen lämnas i bilaga 2 lill rapporten.

Över betänkandena har remissyllranden avgelts av elt slorl antal remissinstanser. Sammanställningar av remissvaren redovisas i bilaga 3 till rapporten,

1.2 Uppdraget

I en till arbelsgruppen överiämnad promemoria, dagtecknad den 21
september 1977, anförs bl. a.: "Som etl led i det omfattande arbelel med en
ny sociallagsliftning som nu föreslår inom socialdeparlemenlel är det
angeläget all få lill slånd en samlad belysning av frågor som berör vården
ulan enskilds samtycke inom socialvård och sjukvård och av de berörings
punkter dessa frågor har med kriminalvården.           Arbetsgruppen bör

bedriva silt arbele på grundval av socialulredningens belänkande och de

remissyttranden över delta som kommer in saml den ulredning som

överlämnas av expertgruppen fören översyn av LSPV.          .Arbetsgrup
pen bör lämna förslag om i vilka former del akuta behovet av vård av
vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel skall fyllas när den
vårdbehövande inle vill lämna silt samtycke lill vården. Arbelsgruppen
bör samlidigl se över rällsreglerna inom LSPV. - Bedömningarna belräf
fande reglerna inom social- och sjukvårdslagstiftningen bör avvägas med
hänsyn lill regelsyslemd för kriminalvärden.""

I den till arbelsgruppen överlämnade promemorian framhålls vidaie atl en översyn av viss lagstiftning pågår inom justitiedepartementet i syfte atl Ulmönslra ullryckel sinnessjukdom och sinnesslöhel. Arbelsgruppen bör överväga behovel av molsvarande ändringar i sjukvårdslagstiftningen.

2   Allmänna överväganden

2.1 Inledning

2.1.1 Bakgrund

Sedan fiera år tillbaka diskulerar man i vårt land om det är riktigt och lämpligt atl genomföra vårdålgärder med Ivång. Särskill livlig har diskussionen varil i fråga om socialvärden. Under hela den tid, 1968-1977, som socialulredningen arbelade stod dessa frågor i förgrunden i socialvårdsdebalten. Framför allt inom socialarbelarnas organisationer har man drivit uppfattningen att ivångsreglerna belräffande vuxna måsle utmönslras ur den sociala vårdlagstifiningen. Även formerna för den vård oberoende av

Prop. 1979/80:1 153

egel samiycke som förekommer inom den psykiairiska värden har ifrågasalls. Här har diskussionen förts inle minsl av de klientorganisalioner som har växl fram på senare år. Del finns anledning alt erinra om det opinionsarbete som bedrivs i tvångsfrägorna av t.ex. R-förbunden, dvs. Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM), Riksförbundet för hjälp ål läkemedelsmissbmkare (RFHL), Riksförbundet för Social och mental hälsa (RSMH) och Alkoholproblematikemas riksorganisalion (ALRO).

2.1.2    Barnuvurdslugsiiftningen

Det har funnits tvångsbestämmelser inom den svenska barnavårdslagstiftningen under hela 1900-talel. I seklets början fanns 1902 års lag angående uppfostran ål vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Enligl denna s.k. vanarlslag kunde barn under 15 år, i vissa fall 16 år, skiljas från sill hem och beredas vård och uppfostran genom samhällels försorg i enskill hem eller skyddshem. Lagen (1924:361) om samhällels barnavård, som efterträdde vanartslagen, gav därefter bestämmelser om bl.a. omhänderlagande för skyddsuppfostran av bam under 18 år som befanns så vanarlal att särskilda uppfoslringsälgärder krävdes för barnels tillrällaförande. Åldersgränsen höjdes sä småningom lill 21 år.

Nuvarande barnavårdslag (1960:97) (BvL) innehåller i 4 kap. föreskrifter om barnavårdsnämnds ingripanden m.m. Enligl dessa skall barnavårdsnämnden ingripa med förebyggande åtgärder, lill vilka bl.a. räknas förmaning och varning, föreskrifter om den unges levnadsförhållanden och övervakning. Om inle dessa ålgärder hjälper, skall barnavårdsnämnden la hand om den unge för samhällsvård. Placering i fosterhem, barnavårdsanslall eller ungdomsvårdsskola kan då komma i fråga. Förutsättning för samhällsvård är antingen att den unge misshandlas eller på annat sätt vanvårdas i hemmet (25 Sa) eller all den unge på grund av broilslig gärning, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel m.m. har behov av särskilda tillrällaförande ålgärder (25 S b). I det förra fallet är åldersgränsen 18 år, i del senare 20 (före den 1 juli 1969 var åldersgränsen 21 år).

2.1.3    NyklcrlieIsvårdslagslijiningen

Den nuvarande nykterheisvärdslagstiftningen gär tillbaka pä lagen (1913: 102) om behandling av alkoholister. Enligl denna kunde den som var hemfallen åt dryckenskap under vissa förutsäitningar intas pä allmän an-stall för vård av alkoholister. Den som hade tagils in på sådan anslall kunde kvarhållas i ett år och vid upprepad intagning upp till tvä år. 1913 års lag ersattes av lagen (1931: 233) om behandling av alkoholister (alkoholistlag) som hade likartade bestämmelser om tvångsintagning, Alkoholisllagen galide fram till dess den nuvarande lagen (1954:579) om nyklerhelsvård trädde i kraft (NvL).

Enligl NvL kan den som är hemfallen ål alkoholmissbruk slällas under

Prop. 1979/80:1 ,4

övervakning av nyklerhelsnämnden och i sista hand ivångsintas pä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare efter beslut av länsrätten. Detta kan ske om missbrukaren a) är farlig för annans säkerhet eller hälsa eller lör eget liv, hl utsätter någon som han är skyldig att försörja för nöd eller uppenbar vanvård elc, c) ligger det allmänna, sin familj eller annan lill last, d) är ur stånd att la vård om sig själv eller e) för ell giovi slörande levnadssätt.

Beslut om övervakning eller tvångsinlagning kan också fallas om missbrukaren för elt kringfiackande liv ulan att ärligen försöka lörsöija sig. Vårdliden är ell år, men den kan förlängas med högsl Ivå år. om beslutet om tvångsintagning grundas på farlighet för annan eller egel liv eller om missbrukaren tidigare har varit inlagen minsl Ire gånger och senasl skriviis ul för mindre än tvä år sedan.

2.1.4 Annan socitdlugsliflning

Vid sidan av BvL och NvL finns det ännu en tvångslag på socialvårds-området, nämligen den s. k. asocialitdslagen - lagen (1964: 450) om ätgärder vid samhällsfarlig asocialitet (AsocL). Denna lag går tillbaka på 1885 års lösdrivarlag, som gällde ända fram till 1965. Enligt AsocL färden som har fylll 20 år las in i arbetsanstall, om han eller hon underlåler atl efter förmåga söka försörja sig hederligt och i slällel forell sådanl asociall liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet. AsocL - som Uleslutande kom alt lillämpas beträffande kvinnor som hade ägnal sig åt gatuprostilution - har inle använts under senare år och belraklas i dag som föråldrad.

Nar det gäller tvångsbestämmelsers användning inom socialvården kan till sisl nämnas all 1918 års falligvärdslag, som föregick nuvarande lag (1962:2) om socialhjälp, bl.a. tillät falligvårdsslyrelsen atl utan vederbörandes samiycke ta in understödslagare på ålderdomshem, arbetshem eller allmän tvångsarbetsanslalt. Ännu i slulel av 1940-lald förekom fall av tvångsinlagning på ålderdomshem.

2.1.5 Sjukvurdslugstifiningen

Möjlighelerna att använda tvång inom sjukvårdslagstiftningen regleras f. n. i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV), smitlskyddslagen (1968:231) och lagen (1967:940) angående omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. LSPV och smitlskyddslagen är komplement till sjukvårdslagen (1962:242). Omsorgslagen däremol reglerar all vård inom sitt område.

LSPV går närmast tillbaka på bestämmelser i 1929 års sinnessjuklag. LSPV ger möjlighet atl i vissa fall bereda sluten psykiatrisk vård åt den som lider av psykisk sjukdom oberoende av den sjukes samtycke, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad. Detta är den s. k. generalindikationen. Vidare finns fem specialindi-

Prop. 1979/80:1 155

kationer. Enligt dessa lörutsälts del vidaie all den sjuke till följd av sjukdomen antingen a) dels uppenbarligen saknar sjukilonisinsikl ellei lill följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur ständ atl riitl bedöma sitl behov av värd dels kan få sill tillstånd avseviiil föihätlial genom vården eller avsevärt försämrat om värden uteblir eller b) är farlig för annans personliga säkerhel eller fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv eller c) är ur stånd atl ta vård om sig själv eller d) har etl lui närboende eller andra grovt störande levnadssätt eller e) är farlig lör annans egendom eller annat av lagstiftningen skyddal intresse som inte avses under b).

Med psykisk sjukdom jämstiills i LSPV psykisk abnormitet som inte år psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen.

Intagning sker på ansökan och med stöd av ell vårdintyg som i regel är utfärdat av legitimerad läkare. Intagning kan också efter rättspsykiatrisk undersökning ske pa förordnande av domstol när den sjuke har begått brottslig gärning. Enligt brottsbalkens (BrB) bestämmelser är det i alliniin-het en förutsättning atl gärningen har begåtls under infiytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av sä djupgående nalur alt den måsle anses jämslälld med sinnessjukdom, E-indikationen får bara användas efter förordnande av domstol. En särskild utskrivnings-nämnd prövar besvär över beslut om intagning och utskrivning, Niinuiden är också första instans i fiäga om utskrivning m, m. för vissa patientkategorier (s. k, N-. O- och PN-fall).

Omsorgslagen ger möjlighel alt oberoende av samiycke bereda psykiskl ulvecklingsslörd värd i vårdhem eller specialsjukhus. DeUa kan bl.a. ske om vård är oundgängligen påkallad med hänsyn lill utvecklingsslörningens grad. Vidare finns fyra specialindikationer som i slor ulslräckning överensslämmer med LSPV:s.

2.2 Utvecklingen inom socialvård och sjukvård

Utvecklingen inom barnavårdens område har gåll mol alt i ökad omfattning ge vård i barnens hem och i foslerhem i slällel för i inslilution. Antalet barnhem liksom anlalel vårdade på barnhem har således kontinuerligt minskal under de senasle decennierna. Foslerbarnsuiredningen anger (SOU 1974: 7) atl antalet barnhem vid slulel av år 1965 var knappt 220 och antalet plalser drygl 3 700, medan silualionen vid slulel av år 1972 var 170 barnhem och drygt 2 500 plalser. Anlalel vårdade hade samlidigl minskat ännu kraftigare. År 1976 fanns del 134 barnhem och drygl I 500 platser.

Ulvecklingen har varil likartad när det gäller antalet vårdade elever pä ungdomsvårdsskolorna. Medan dessa i slulel av år 1960 uppgick lill 945 inom och 586 utom skola, var anlalel i slutet av år 1970 751 inom och 856 utom skola och år 1977 446 inom och 363 ulom skola. Vårdliden har som helhel varit ganska oförändrad. Den första vårdliden inom skola har dock

Prop. 1979/80:1 ,5,

sjunkit från i genomsniu 328 dagar år 1960 lill 193 dagar (dvs. 6 1/2 månad) år 1977,

På nyklerhdsvärdssidan har ulvecklingen mol ökad frivillig värd varil ännu mer påfallande särskill under de senasle 10 åren. Del sammanlagda antalet intagningar pä allmänna vårdanstalter sleg frän 2 803 år 1968 lill 3 938 år 1976 och, om även de enskilda vårdanstalterna räknas med, frän 5 831 till 8 170. Andelen ivångsinlagna minskade under samma lid från 58.0 till 17,7% på de allmänna vårdanslallerna och, om också enskilda räknas med, frän 27,9 till 8,5%. I absoluta tal sjönk ivångsinlagningarna från över 1600 år 1968 lill mindre än 700 är 1976. Anlalel fakliskl närvarande, tvångsintagna patienter en viss dag var 468 är 1976 mot I 465 år 1968.

Också inom sjukvärden har antalet som vårdas oberoende av eget samtycke minskat kontinuerligl under senare år. Medan anlalel inlagningar för psykialrisk vård på lasareU har ökal kraftigt från ca 47000 är 1962 till ca 110000 är 1976, har nyinlagningarna enligl LSPV under samma lid minskat från ca 18000 lill ca 11 000. Delta innebär en minskning av andelen ivångsinlagna från 43 lill 11 %. Inom den psykiatriska vården finns en grupp av huvudsakligen äldre, demenia eller kroniskt sjuka patienter som kräver mycket lång vårdlid. Denna grupp ökar nu beroende pä förändringarna i befolkningsslmkturen. Av de inneliggande LSPV-palienierna är ca 50% 65 år eller äldre och över 30% har en vårdlid på mer än lio år. Del finns samlidigl en stor grupp patienter som bara behöver korttidsvård. Av de palienler som är intagna med slöd av LSPV skrivs sålunda 25% ul inom Ivå veckor och 60% inom en månad.

En undersökning visaratt ca 10%av patienterna på psykiatriskt sjukhus år 1974 var alkoholmissbmkare. En viss dag detta år fanns det ca 1000 alkoholmissbrukare som hade tagits in med stöd av LSP'V. Dessa utgjorde ca 8% av alla inneliggande LSPV-patienler. För 2/3 av alkoholmissbm-karna var missbruket en primär gmnd för intagningen. Som en jämförelse kan nämnas att det samma år (1974) en viss dag fanns ca 750 ivångsinlagna patienter på nykterhelsvårdens allmänna vårdanstalter.

På det psykiatriska området pågår en utveckling mot nya organisatoriska former. Man slrävar efler alt samordna den psykiatriska och somatiska vården och alt öka satsningarna på öppen vård och integreringen mellan psykiatrisk öppen och sluien vård.

2.3 Angränsande lagstiftning

2.3.1 Tillfälliga omhändertaganden

Lagen (1973: 558) om lillfälligt omhändertagande (LTO) ger polisen möjlighel all under vissa fömlsällningar för en kortare tid ta om hand bl. a. en person som behöver vård. Enligl LTO gäller det person som behöver vård enligt BvL, NvL eller LSPV, när del skulle innebära fara för den vårdbehövandes eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende att dröja med

Prop. 1979/80:1 157

eU omhändertagande. Vidare kan bl. a. enligt LTO polisen la om hand den som är under 15 år när han anlräffas under förhållanden som uppenbariigen innebär överhängande och allvariig risk för hans hälsa eller utveckling. Det bör också nämnas att polisen med stöd av LTO bl. a. kan ta om hand den som genom sitl uppträdande stör den allmänna ordningen.

1 samband med atl straffet för fylleri avskaffades trädde den I januari 1977 en ny lag (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) i kraft. Den som anlräffas på allmän plals berusad av alkoholhaltiga drycker eller annal berusningsmedel får las om hand av en polisman, om han lill följd av berusningen är ur slånd alt ta vård om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Om del behövs skall den omhänderlagne genomgå läkarundersökning. Han skall regelmässigt friges inom åtta timmar. LOB skall lillämpas när del är möjligt atl också la om hand en berusad enligl LTO.

Statistiken visar all anlalel omhändertaganden har sjunkit sedan den nya lagstiftningen kom lill. Mol ca 54000 omhändertaganden för fylleri under försia halvärel 1976 svarar ca 36000 omhändertaganden enligl LOB under första hal vård 1977. I gengäld har antalet omhändertaganden av ordningsskäl enligl LTO fördubblals under molsvarande period, från ca 3 300 lill 6 300. Juslilieminislern har nyligen tillkallat en särskild ulredare för alt utvärdera LTO och LOB (Dir. 1978: 11).

2.3.2 Kriminalvården

Majoriteten av kriminalvårdens klienler torde vara kända även för socialvården och sjukvården. Inte sällan har sålunda en alkohol- eller narkotikamissbrukare vårdats i en eller fiera barnavårdsanslaller eller ungdomsvårdsskolor, innan han hamnar i kriminalvårdens anstalter och ibland i den psykiairiska vården.

Sambandel mellan socialvård, sjukvård och kriminalvård har bl. a. kommit lill ultryck i bestämmelserna i BrB om överlämnande till särskild vård som påföljd för broll. År 1976 överlämnades sålunda 692 personer till värd enligl BvL, 289 till vård enligl NvL, 371 lill vård enligl LSPV, 8 till vård i specialsjukhus för ulvecklingsstörda och 14 till öppen psykialrisk vård. År 1975 dömdes 58 psykiskt sjuka personer enligl en särskild beslämmelse i BrB till skyddslillsyn, som regel i stället för att överlämnas till öppen psykiatrisk vård. Varje år döms dessulom ca 400 personer till skyddstillsyn med föreskrift om psykialrisk vård enligl BrB:s aUmänna bestämmelser.

Ett annat ullryck för sambandet mellan vårdområdena är reglerna om ålalsunderlålelse. Ålalsunderlålelse används i dag enligl lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, bl.a. när åklagaren kan räkna med alt bamavårdsnämnd sätler in lämpliga åtgärder för den unges tillrättaförande. Genom bestämmelser i de sociala vårdlagarna kan åklagare också underlåta åtal i vissa fall när den misstänkte underkastas anstallsvård för alkoholmissbrukare eller har skriviis in vid ungdoms-

Prop. 1979/80:1 ,5

våldsskola. År 1976 meddelades 6 892 beslul om åtalsunderlålelse enligt 1964 års lag om unga lagöverträdare, Molsvarande siffror för åtalsunderlålelse enligl NvL och BvL var I 829 resp. 4680. Många av ålalsunderlålel-serna enligl NvL avsäg då fylleri. Enligt bestämmelser i rättegångsbalken kan vidare åtal underlålas när psykiskt sjuka personer utan lagföring får bl, a. psykiatrisk sjukhusvård. Sä sker årligen i mer än 800 fall. Ofta är det här fiåga om grova brott.

År 1976 dömdes 11643 personer lill fängelse. 104 till ungdomsfängelse och 38 till internering. Samma år dömdes 5 231 pet söner till villkorlig dom och 6 162 till skyddstillsyn. De som vårdas inom kriminalvården har i princip samma rält lill samhällets stöd och hjälp som andra medborgare,

2.4 Sociaiutredningens förslag

2.4.1  Allmänl

Socialutredningen (SU) har i sitt slutbetänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg lämnat förslag till ny lagstiftning på socialvårdsområdet. SU utgår i dessa fiån all den framtida vården - kallad socialtjänsten - skall bygga på frivillighei i vårdformerna och elt förlroendefullt samarbete mellan socialarbetarna och de människor som man vill hjälpa. I den inledande paragrafen lill den föreslagna socialljänsllagen släller man upp som mål för samhällels socialtjänst att den på demokratins och solidaritelens grund skall främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhel i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Det inskärps vidare alt verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet och inriktas pä alt fii-göia och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. SU:s stiillningsta-ganden i värdfrågorna när det gäller barn och ungdom resp. vuxna missbrukare skall ses mot den bakgrunden. Till bilden hör också förslag fiän SU om en långtgående sekreless i socialärenden till skydd för den enskildes integritet och förslag atl i största möjliga ulsträckning avveckla de inslag av kontrollerande ätgärder som finns i den nuvarande vårdlagstifiningen. SU föreslår t.ex. att socialtjänsten i framliden inte utan den enskildes samiycke skall medverka i prövningen av körkorisärenden.

En annan huvudpunkt i SU:s förslag är all kommunen skäll få etl lagstadgat yttersta ansvar för att de som vistas i kommunen får det slöd och den hjälp som de behöver.

2.4.2  Barn och ungdom

SU föreslår att bestämmelser om vård utan samtycke av barn och ungdom skall samlas i en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Lagen lar liksom nuvarande BvL upp två huvudfall, nämligen dels när brisier i omsorgen om den unge eller annat förhällande i hemmel medför fara för hans hälsa eller utveckling (punkl 1), dels när den unge

Prop. 1979/80:1 159

Ulsäller sig för allvarlig fara lill hälsa eller uiveckling genom missbruk av beroendeframkallande medel, broilslig verksamhel eller annal därmed jämförbarl beteende (punkt 2). Lagen skall inte kunna användas till skydd för annan ulan bara i den unges egel inlresse. Beslut fallas av länsrällen efler ansökan av socialnämnden. SU föreslår en längsla vårdlid av tre månader för värd enligl lagen. För dem som bereds värd med stöd av punkl 1 skall det dock finnas möjlighet lill längre värdlid, men då skall i slällel ske en ärlig omprövning. Vidare föreslår SU atl det skall finnas en absolul övre åldersgräns vid 18 år för lagens fillämpning.

2.4.3 Vu.xna missbrukare

SU föreslär i slulbetänkandel alt sociallagsliftningen i fortsäliningen inle skall innehålla några bestämmelser om vård utan samiycke. NvL föreslås tillsammans med BvL och socialhjälpslagen bli ersalt av en socialljänsfiag som hell bygger på frivillighei. Ulredningen hänvisar lill atl den psykiatriska vård som kan genomföras med stöd av LSPV ger möjlighel att ta hand om och kvarhålla sådana alkohol- och narkotikasjuka som del också från socialtjänstens synpunkler framslår som mest angeläget all oberoende av eget samtycke snabbt kunna ge en tids institutionell vård och behandling. SU betonar atl förslaget inle syflar lill en vidgning av LSPV:s tillämpningsområde. För atl få lill slånd kontinuitet i vården och en samverkan mellan socialtjänsten och sjukvården föreslår SU all en beslämmelse om etl samrådsförfarande skall las in i LSPV.

En minoriiel inom SU slödjer elt allernativl framlagt förslag till bestämmelser om vård inom socialtjänsten oberoende av samiycke för den som genom missbruk av beroendeframkallande medel är i trängande behov av vård. Som yllerligare förutsältning gäller all ulebliven vård skulle innebära allvarlig fara för missbrukarens hälsa eller annars måsle antas medföra allvarliga sociala skadeverkningar för honom. Längsla vårdlid föreslås bli tre månader. Beslut om vård skall fallas av länsrällen på ansökan av socialnämnden. Bestämmelsema föreslås tillsammans med bestämmelserna om värd oberoende av samiycke av unga bli inlagna i en lag med särskilda bestämmelser om vård inom sociahjänslen.

SU föreslår enhälligl all AsocL skall upphävas.

2.5 LSPV-gruppens förslag

Inom socialslyrelsen har en särskild expertgrupp gjort en översyn av LSPV. Översynen har resulierat i elt förslag (Socialstyrelsen redovisar 1977: 14) lill lagom viss psykialrisk vård. I denna behålls tillämpningsområdet för LSPV oförändral. Förslagel syflar i slällel lill en ökad rälissäkerhel och till atl möjliggöra en angelägen organisatorisk utveckling av vården. De nuvarande utskrivningsnämnderna föreslås få väsentligl ökade arbetsuppgifter. Bl. a. skall de inom 14 dagar från intagningen pröva om del

Prop. 1979/80:1 ,0

finns behov av forlsall vård med stöd av den särskilda lagen. Nämnden -som föreslås få namnet psykiatrisk nämnd - skall ha tillsyn över lagens tillämpning. Vård ined slöd av lagen skall i ökad utsträckning kunna ske vid somatisk klinik eller sjukhem.

2.6 Förslag från 1971 års utredning om behandling av psykiskt
avvikande

Ulredningen förordar i sitt betänkande (SOU 1977:23) Psykiskt slörda lagöverträdare en klarare gränsdragning mellan sjukvård och kriminalvård. Bl. a, föreslår man atl del inte längre skall vara möjligi att åberopa alt den psykiskl sjuke till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annal av lagstiftningen skyddat intresse (den s.k. e)-indikalionen). Utredningen föreslår begreppel psykisk slörning som grund för beredande av sluten psykialrisk vård. Den regel i BrB enligt vilken annan själslig abnoi-mitet av djupgående nalur kan jämställas med sinnessjukdom fiireslås samtidigt upphiivd. Utredningen anser alt i fortsäliningen sluten psykiatrisk vård endast skall komma i fråga som brotlspåföljd i sådana fall da personlighelssiörningen är av sädan arl och grad alt lagöverträdarens omhänderlagande inom sjukvården tveklösl framslår som påkallat av medicinska skäl.

2.7 Remissyttranden

2.7.1 SU:s förslag beträffande de unga

Remissopinionen har varit övervägande krilisk till förslagel om en fasl övre gräns vid 18 år. Förslagel tillstyrks visserligen eller lämnas utan kommenlar av kammarrätlen i Göleborg, några länsslyrelser och kommuner, LO och SACO/SR, Sveriges socionomers riksförbund (SSR), Sveriges läkarförbund och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL).

RÅ, rikspolisslyrelsen och Landslingsförbundel uttalar sålunda oro över alt förslagel kommer all leda till en icke önskvärd överströmning till kriminalvården. Ålskilliga remissinsianser vill au åldergränsen skall vara 20 år. Hil hör kammarrrällen i Sundsvall, BRÅ, några länsstyrelser, Kommunförbundel och Föreningen Sveriges socialchefer m.fl. Många remissinstanser som I.ex. kriminalvårdsstyrelsen, socialslyrelsen, fiera länsslyrelser och kommuner, JO och TCO, vill alt vård enligl den särskilda lagen som har beslulais före 18 ärs ålder skall få fortsatta även sedan åldersgränsen har uppnåtts.

När det slutligen gäller vårdtiden har inställningen bland remissinstansema till SU:s förslag varit klart kritisk. En tre månaders vårdlid anses alldeles för korl. Många vill inle ha någon beslämd vårdtid utan anser atl vårdbehovet skall bestämma vårdliden. Hit hör bl.a. RÅ, kammarrätlen i

Prop. 1979/80:1 161

Sundsvall, kriminalvårdsslyrelsen, fiera länsslyielsei och kommunei. LO SACO/SR. SSR och Föreningen Sveriges socialchefer.

En rad andra remissinsianser vill ha en längre men bestämd vindiid lin i varje fall punkt 2-fallen. Bland dessa finns kammarrätlen i Göteborg, socialstyrelsen, flera länsstyrelser och kommuner. Kommunförbundet. Landstingsförbundet och TCO.

2.7.2 SU:s förslag helitiftaiulc vii.ynii

Förslagel har behandlats av näslan alla de ca 140 remissinslanserna liksom i nästan alla de lOO-lalel ytterligare yllranden som har kommit in utan remiss. Inom remissinstanserna har meningarna varit starkt delade, Ofla har röslning skell och beslul om remissvarels uttörmning pä ilenna punkt faltals med knapp röslövervikt.

Till dem som biträder SU:s förslag (i förekommande fall med en majorilel av röslande) hör socialslyrelsen. RÅ. BRÅ, kammarrätten i Göteborg, flera länsslyrelser och flertalel kommuner. LO. TCO. SACO/SR och LRF liksom Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomförbund och Sveriges socionomers riksförbund samt klienlorganisationerna RFHL. ALRO, Sällskapet länkarnas Riksförbund, Länkarnas kamratlörbund och De handikappades riksförbund (DHR). I några fall (t.ex. SACO/SR) sker del med förbehåll all lillämpningsområdel för LSPV inle skall vidgas om Ivångel i socialvården las borl.

Till de remissinsianser som avslyrker SU:s förslag och hell eller delvis ansluter sig lill alternalivförslaget hör Svea hovrätt, kammarrätten i Sundsvall, rikspolisstyrelsen, många länsstyrelser och kommuner. Nykterhetsvårdens anslallsförbund, Nykierheisrörelsens Landsförbund, Svenska Nyklerhelsvårdsförbundel och Riksförbundel mot alkohol- och narkotikamissbrukare.

Åtskilliga remissinsianser har inle velat ta ställning till SU:s förslag. Man har ansell all frägan bör ulredas yllerligare, i några fall med hanvisning lill vår arbelsgrupp. Hit hör JO, fiera länsslyrelser och kommuner. Kommunförbundet och Landslingsförbundet, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet, Slalens handikappråd och Handikappförbundens Cenlralkommillé (HCK). Även bland de remissinsianser som har lagil slällning för SU:s huvudförslag eller allernalivförslag finns många som önskar yllerligare ulredning i någon form av tvångsbestämmelserna inom socialvård, sjukvård och kriminalvård eller av LSPV eller av SU:s alternativförslag. Av dessa vill fiera (t. ex. TCO) ha en övergripande parlamenlarisk utredning utan all slalsmakiernas ställningstagande till SU:s förslag fördröjs.

Slulligen kan i della sammanhang anmärkas atl SU:s förslagom all slopa AsocL har fått ett enhälligt slöd av de remissinsianser som har berörl frågan.

11    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 ,f,2

2.7.3   LSPV-gruppens förslag

Förslaget har varit föremål för en begränsad remiss. Elt 40-tal remissyttranden har avgelts. Remissinstanserna utgår från att ocksä den psykiatriska vården så långt möjligt skall ges i frivilliga former. Man anser vidare all de bestämmelser om vård oberoende av samiycke som är nödvändiga liksom hittills bör ges i en särskild lag. Remissinstanserna är också i storl överens om att det behövs en översyn av LSPV. Flera remissinstanser, t.ex, hovrätten för Västra Sverige, RÅ, JO, Kommunförbundel, Landstingsförbundet och LO ar i huvudsak positiva till del framlagda förslaget eller principerna bakom detla. Dessa remissinsianser ansluter sig bl. a, till förslaget om vidgade ansvarsuppgifter för nämnderna och till möjligheterna att i vissa fall ge vård med stöd av lagen utanför de psykiatriska klinikema.

Omkring hälften av remissinslanserna anser dock atl lagförslagel inle bör läggas lill grund för lagstiftning. Man menar all lagförslagel inte är tillräckligt genomarbetat redaktionellt och sakligt. Till dessa remissinstanser hör bl. a. JK, psykiairiska nämnden, flera ulskrivningsnämnder, Sveriges läkarförbund, Svenska läkaresällskapet och RSMH.

2.7.4   Förslagen från 1971 års ulredning om behandling av psykiskt avvi
kande

Av rcmissutfallel skall i della sammanhang endast nämnas all remissinstanserna näslan enhälligl har ansluiii sig lill förslagel all slopa e)-indika-lionen bland LSPV:s inlagningsgmnder.

2.8 Arbetsgruppens synpunkter och förslag

2.8.1 Slutsatser uv den sociulpoUtisku debuiten och utveckUngen

Det är ingen överdrift all säga atl tvångsfrågorna har hafl en starkt framträdande plals i de senasle årens socialpolitiska diskussion. Man har ibland beklagat delta och menal atl tvångsdebalten har skell på bekostnad av diskussionen i en rad andra vikliga socialpolitiska frågor. Samtidigt bör det sägas att tvångsdebalten har klargjort atl en stor opinion, kanske främst inom socialarbetarnas egna led, ifrågasätter de mål och medel som finns uppsatta för arbetet på socialvårdsseklorn. Det är också tydligt alt man i allt högre ulsträckning anser del nödvändigl atl i socialvårdsarbetel göra sig fri från sådana traditioner och värderingar som bygger på en äldre tids sätt att betrakta samhällel och människornas olika roller i della. Denna uiveckling i synen pä arbetsuppgifterna på socialvårdsområdet har säkeriigen förstärkts genom den debatt och del arbete som sedan flera är tillbaka bedrivs av klienlorganisationerna.

Som har framgått tidigare har den faktiska utvecklingen inom socialvården också i vissa delar redan gått förbi lagstiftningen. På de flesla håll utnyttjar man numera endast i begränsad omfattning de möjligheter lill

Prop. 1979/80:1 163

vård med tvång som lagstiftningen medger. I stället söker man vinna klienternas förtroende och erbjuder värd i frivilliga former. Siffrorna över vidlagna Ivängsålgärder visar en stadigt sjunkande tendens bäde inom den sociala barn- och ungdomsvården och nykterhelsvården och inom den psykiairiska vården. Även värdlidernas längd minskar. Vid sidan av socialvårdens iradilionella vårdinslilutioner har del på senare år vuxil fram nya värdformer. Vid de omkring 140 alkoholpolikliniker som finns i landet lar man i dag emol fler palienler för värd an som förekommer inom hela den iradilionella nykterhetsvården. En bidragande orsak till della är säkerligen den anonymilel som palienlerna garanteras på alkoholpolikliniken och den frihet från konlrollerande inslag, t.ex. när det gäller all lämna uppgifter lill körkorlsregisler, som belaslar nyklerhetsvården. Antalet frivilligt vårdade på enskilda vårdanstalter för alkoholmissbrukare - ofla drivna av landsting och primärkommuner - har ökat slarkl, medan antalet Ivångsinlagna vid de allmänna anstalterna har sjunkit.

Till bilden hör vidare alla de nya vårdinslilutioner i form av kolliekliv och behandlingshem som har ulvecklals i enskild regi, bl.a. av klienlorganisationerna. Här har man tagil fram värdformer som ofla har framställ som goda allernaliv till den iradilionella institutionsvården. Särskilt betydelsefull har utvecklingen varit i fråga om vården av narkotikamissbrukare. Narkotikamissbruket har som en ny föreleelse i jämförelse med alkoholmissbrukel kunnal mötas med värdinsatser som varit fria från den belastning som det sociala tvånget inneburil för den Iradilionella nyklerhelsvärden. Det finns som bekant inle i lagstiftningen någon möjlighel all vårda narkofikamissbrukare mol deras vilja annal än inom den psykiatriska vårdlagsliflningen.

Denna uiveckling mol frivilliga vårdformer har samtidigt inle gått fri frän invändningar när människor har kunnat iaktta nedgångna missbrukare i tilllagande anlal ule i samhällel. Krav har höjls på ingripanden för alt skydda missbrukarna själva och deras omgivning.

Både de som förespråkar en principiell frivillighei inom värden och de som finner all elt vissl mått av Ivång är nödvändigt också i fortsättningen betonar nödvändighelen av att värdresurserna byggs ut. Från klientorgani-sationshåll formuleras inslällningen så all del inle så myckel borde vara en fråga om tvång för missbrukaren att underkasta sig vård som för myndighelerna alt sörja för att det finns vårdresurser alt erbjuda.

En förskjutning i attityder kan iakttas inom kriminalpolitiken liksom tidigare inom socialvården. Den allmänna optimismen om möjligheterna all genom kriminalvårdande insatser föra lagöverträdarna från kriminalilel till ell socialt fullvärdigt liv håller i dag i många länder på atl bytas mol en mera resignerad inslällning. Alla undersökningarom värden i anstalt tycks här peka i samma riktning: genom all placera en lagöverträdare i fängelse eller annan liknande institution ger man små möjligheter till resocialisering. Vilken form av anstallsvård man väljer och vilka olika behandlings-

Prop. 1979/80:1 ,,4

metoder som prövas inom anstalterna har också mindre belydelse. En kraftig förslärkning av frivårdsorganisationen verkar inle heller leda till nämnvärda positiva effekter frän behandlingssynpunkt.

Den misstro mot behandlingstanken som har växl fram med slöd av forskningsresultat har lett till elt ökat inlresse för allmänpreventiva straffsystem. I Sverige fär broltsförebyggande rådets rapport 1977:7 Nytt straff-syslem ses som elt utlryck härför. 1 rapporten förordar man bl. a. alt del i fortsäliningen inle skall vara möjligt att i ställd för slraff överlämna någon lill särskild vård (exempelvis enligt BvL, NvL eller LSPV).

2.8.2 Slulsalser av remissbehandlingen av SU:s förslag

Remissutfallet pä socialulredningens förslag visar att frågorna om vård utan samtycke slarkl engagerar människorna. Vi finner det inte meningsfullt all försöka uppskaila slorleken på opinionen för och emol SU:s huvudförslag resp. allernalivförslag. Del slår klarl atl meningarna går starkt i sär, inte sällan skär de både mellan och tvärs igenom partier och organisationer av olika slag. Som väntat lar socialarbetarnas organisationer jämte klienlorganisationerna den klaraste ställningen mol tvångel. Till SU:s huvudförslag ansluter sig också socialstyrelsen, de ire stora löntagarorganisationerna och en del av de myndigheter som har silt ansvarsområde inom kriminalvården och fierlalel kommuner. För det allernaliva förslaget som innebär dl fortsatt tvång inom socialvården i någon form uttalar sig bl. a. elt par av de hörda domstolarna, många länsstyrelser och kommuner liksom en del organisationer - utanför klienlorganisationerna - med anknytning till de nuvarande nykterhetsvårdsanslalterna eller med särskilt intresse för nykterheisvärdsfrågor. Några länsslyrelser och bägge kommunförbunden m.fl. vill all frågan skall utredas ytterligare innan stiillning las.

De argument som förs fram av dem som förespiäkai en socialviiid helt byggd på frivillighet kan sammanfattas på följande sätt.

- Behandling under tvang försvårar eller omöjliggör en framgångsrik social rehabilitering. Möjligheterna att ingripa med tvång enligl nuvarande NvL är en belaslning för hela vårdområdel. Även om det numera bara är en lilen och sjunkande andel av missbrukarna som drabbas av ivängslag-stiftningen, avhåller den människor från all tillräckligl tidigt söka vård. I praktiken riktar sig NvL:s tvång nästan enbarl mol missbrukare ur de lägsla socialgrupperna - NvL är i del avseendet en klasslag. Andra grupper av alkoholmissbrukare får ofta en mer kvalificerad behandling, bl.a. inom sjukvården. Traditionell ivångsvård är passiverande och kiavlös. Social behandling skall kräva medverkan och medansvar. Den skall syfta lill alt frigöra och förslärka den enskildes egna resurser.

Bland dem som anser att den sociala vårdlagstifiningen också i fråga om vuxna måste rymma möjligheter lill vård oberoende av samiycke framhåller man bl. a. följande.

Prop. 1979/80:1 165

- Det finns silualioner då en vuxen missbrukare inie själv vill söka eller acceplera vård, Irols all han riskerar all allvariigl skada sig till liv eller hälsa. Han kan befinna sig i eU så däligl tillstånd aU han inle kan ta ställning till sill behov av hjälp. I sådana silualioner kan allernalivel fill ell Ivängsingripande vara att han går under. En missbrukare kan vidare behöva tas om hand för värd i vissa andra nödsituationer, t.ex. när hans missbruk medför risk för att han skadar någon i sin omgivning, framför allt i den egna familjen. Samhälld kan inte undgå alt ta sitl ansvar i dessa fall för alt se till alt missbrukaren fär vård, om nödvändigt med ett visst mått av Ivång. De möjligheter lill medicinsk vård som LSPV erbjuder är inle lillräckliga.

Trols de skilda slutsatser som remissinslanserna således har kommit till kan del sägas vara en gemensam ulgångspunkt alt man önskar atl mesla möjliga vård skall ske i frivilliga former och atl ivångsvård skall finnas bara när ingenting annat hjälper. Bedömningen skiljer sig sedan när del gäller vad som är möjligt alt uppnå i frivilliga former och vilken inverkan på socialvården i övrigt som kvardröjande inslag av Ivångsvård kan ha. Remissopinionen är också delad i synen pä möjligheterna alt inom LSPV:s nuvarande ram la om hand alla missbrukare som behöver vård oberoende av egel samiycke. Många remissinsianser har vidare, oberoende av slutligt slåndpunklslagande, det gemensaml atl de efterlyser en reformering av LSPV i syfte all öka rällssäkerhelen. Hos andra remissinsianser finns en uttalad oro över SU:s förslag till sänkning av åldersgränsen för omhänderlagande enligt den särskilda lagen för vård av underåriga. Man menar alt detla förslag tillsammans med att Ivånget försvinner ur nykterhdsvårds-lagsliflningen kan leda till alt del för unga missbrukare endasi kommer alt ålerslå psykialrisk värd enligt LSPV - en värd som man för dessa åldersgrupper anser vara sämre än barn- och ungdomsvärdens. Man befarar vidare att en följd kan bli att de unga i ökad utsträckning kommer alt tas om hand inom kriminalvärden.

2.8.3 Arbetsgruppens förslag

Frågan om Ivångel inom sociallagstiftningen har nu diskuterats i mer än ell decennium. Remissbehandlingen av SU:s belänkande visar atl frägan fortfarande är i hög grad kontroversiell. Även om det i dag synes föreligga en övervikl för dem som motsätter sig del sociala ivångel mot vuxna, utgör anhängarna av fortsalt tvång otvivelaktigt en slor och betydelsefull grupp.

Att remissutfallet präglas av slarka motsättningar är naturligtvis etl förhållande som inle underlättar vårt slällningstagande. Med SU:s förslag om en framtida socialtjänst byggd på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet har emellertid enligl vår uppfattning den socialpolitiska utvecklingen nåll en punkt då de sisla resterna av Ivång mot vuxna bör tas bort från sociallagstiftningen. Del kan dessulom sägas alt del är angeläget att nu finna en lösning som avför frågan om det sociala tvångel mol vuxna från dagspolitiken och skapar arbetsro i socialarbdarkåren. En

Prop. 1979/80:1 lf,5

sådan lösning kan enligt vär mening sökas endasi med utgångspunkt frän de möjligheler lill tvångsvård som finns inom sjukvårdslagstiftningen.

För all Ivångel mol vuxna skall kunna mönstras ut ur sociallagsliftningen, måste vissa förulsällningar föreligga. I dag finns dl gränsonuåde mellan barn och vuxna där ungdomar kan få vård enligt BvL även efler myndighetsåldern 18 år. En nyordning får inte innebära atl vårdmöjlighe-terna för denna mellangrupp beskärs så atl de i ökad utsträckning måste tas om hand inom kriminalvården eller den psykiatriska vården. Bestämmelserna i sjukvårdslagstiftningen om vård oberoende av samtycke av vuxna vårdbehövande missbrukare måsle vidare preciseras. En sådan precisering påkallas av rällssäkerhelsskäl. Över huvud tagel måsle regelsyslemd inom den medicinska lagsliftningen ulformas sä all man når etl större malt av rälissäkerhel än vad LSPV i dag erbjuder. Slulligen måsle man samordna vårdområdena pä ell sådanl säll all den framlida socialljänslen alltid kan ta vid i omedelbar anslulning till att den medicinska fasen av behandlingen avslulas. Socialljänslens uppgift skall därvid vara all sörja för en social rehabililering i frivilliga former.

2.8.3.1  Värden av unga

Det tillhör inte arbetsgruppens uppdrag alt göra en bedömning av SU:s förslag i storl till en lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig. När det gäller vården av barn och ungdom ger emellertid remissvaren klart vid handen att den åldersgräns vid 18 är som SU har satt för möjlighelerna alt ge värd oberoende av samiycke är för låg. Med hänsyn lill del samband som ulformningen av vården för de unga har med vården av andra missbrukargrupper vill vi därför till en början föreslå au värd som har beslutats med slöd av den särskilda lagen skall få fortsätta även om åldersgränsen överskrids. Mognaden hos ungdomarna i åldrarna strax under och strax över 18 är är enligt allmän uppfattning högst olika. Som har framhållits av många remissinsianser är den s. k. brottsbenägenheien i dessa åldrar jämförelsevis hög. Alkohol- och narkotikamissbruk är också vanligl. Samtidigt är del uppenbari all den alternativa vård som står till buds inom den psykiatriska vården och kriminalvården ofta är sämre anpassad lill dessa ungdomsgrupper än den vård som kan erbjudas enligt sociallagstifiningen. Vi anser därför att det finns anledning att tillåta alt vård enligt den särskilda lagen inleds även efter 18 års ålder. En förutsättning bör då vara att vård inom socialtjänsten är klart överiägsen den som kan ges på annat håll, alltså inom den psykiatriska vården eller kriminalvården. Det bör emellertid enligt vår mening inte komma i fråga att låta vården pågå med stöd av den särskilda lagen längre än till dess den unge har fyllt 20 år.

Nära samman med frågan om lämplig åldersgräns hör vårdtiden. Även här har SU:s förslag utsatts för kritik. Den föreslagna vårdtiden på tre månader anses genomgående för kort. Flera remissinstanser har föreslagit en vårdtid på sex månader i stället. Andra motsätter sig en i förväg

Prop. 1979/80:1 1,7

laststälkl längsta lid och vill att vårdbehovel skall bestiimma vårdtiden. Vi anser för var del att en kombination av de båda synsätten äi miijiig. om m;ui utan all begränsa vårdliden Iran böijiiii inför en obligatorisk ompiiW-ning. För den kalegori av ungdomar som del hiir år fråga om - således deni som behöver värd pä grund av sitl eget beteende - kan det vara lämpligt att bestämma en halvårsvis omprövning. Den bör enligl vår uppfattning göras av socialnämnden, som regel i närvaro av bl. a. den unge själv. Vill han inte nöja sig med nämndens beslut, bör han kunna överklaga detta lill länsrällen.

Del är viktigt alt påpeka att vad vi har förordat nu gäller gränserna lör tillämpningen av den särskilda lag som enligl SU:s förslag skall ge möjligheter att bereda vård utan samiycke. Den behandling som pågår näi den unge uppnår föreskriven åldersgräns eller beslulad längsla vårdlid skall givetvis fortsätta så länge den behövs, fast i frivilliga former utan möjlighel för de sociala organen att kvarhälhi den unge för värd mol hans vilja.

Med våra förslag till utformning av den särskilda lagen för unga bör del vara möjligt all undvika en sädan överströmning av ungdomar från socialvård till psykiatrisk värd och kriminalvård som man under remissbehandlingen av SU:s förslag har befarat skulle kunna bli resultatet av den nya sociallagsliftningen.

2.8.3.2 Värden av vuxna

Som framgått av vad vi har sagl tidigare är del mänga remissinsianser som har ifrågasail om del är möjligi alt inom LSPV:s ram la om hand alla missbrukare som behöver medicinsk värd oberoende av samtycke. En allmän uppfaUning både bland de myndigheler och den personal som ombesörjer värden av missbrukare och bland klienlorganisationerna tycks vara all en missbrukare som är i akul behov av vård inledningsvis mäsle fä hjälp med avgiftning och annan medicinsk värd som ger honom tillbaka en sådan psykisk och fysisk kondilion all en mera långsiktig social rehabilitering kan påbörjas. SU har uppgett att tillämpningen av LSPV på missbrukare av alkohol och narkolika varierar i olika delar av landel. Denna uppgifl har bekräftats under remissbehandlingen. Det är också lydligl all det kan finnas skäl att ifrågasätta om intagningsgrunderna enligt LSPV nu har en utformning som verkligen innesluter alla de akuta missbruksfall som man vill kunna ge medicinsk vård. Även om den nedgångne missbrukarens psykiska tillstånd ofta måste anses som en psykisk sjukdom, kan det således finnas fall där en undersökning ger etl alltför svagt underlag för en sådan bedömning men där det samtidigt finns ett Irängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna. 1 dessa senare fall finns det enligl vår mening otvivelaktigt behov av att förtydliga lagstiftningen.

Vi har därför funnit att LSPV:s intagningsgrunder bör omarbetas i samband med att man slopar möjligheterna till tvångsvärd av vuxna inom

Prop. 1979/80:1 168

sociallagsliftningen. Vårt förslag till ändringar på denna punkt behandlas närmare i avsnill 3. Vi vill emellertid redan här understryka alt avsikten med vårt förslag inte är alt utvidga tillämpningen av den medicinska vårdlagsliflningen utan atl förtydliga denna. LSPV ger enligt vår mening redan med sin nuvarande utformning möjlighet att la om hand de missbrukare som del här är fräga om. Delta bestyrks inte minst av ulvecklingen som visar alt i dag alkoholmissbrukare i minsl samma ulsträckning värdas enligl LSPV som med slöd av NVL:s tvångsbeslämmelser.

Vårt förslag om en kompletlerande intagningsgrund för missbrukare bygger på förutsättningen all missbrukaren utsäller sig själv för allvarlig fara lill liv eller hälsa. Däremol skall den nya lagbestämmelsen inle medge vård oberoende av samtycke lill skydd för annan. Vi vill därför framhålla alt den som är farlig för annan ibland torde förete sådana psykotiska drag att LSPV:s vanliga inlagningsbestämmelser för psykiskl sjuka blir lillämpliga på honom. Vär uppfattning är alt det vore principielll oriktigt all vid sidan av dessa bestämmelser och bestämmelserna inom kriminalvårdslag-stiftningen och ordningslagsliflningen införa bestämmelser om vård eller förvaring av människor som är farliga för annan person.

Belänkandel Psykiskl slörda lagöverträdare bereds f. n. inom justiliedeparlemenlet med sikle på en lagrådsremiss hösien 1978. Belänkandet innefallar förslag som har nära anknytning till arbetsgruppens uppgifl. Bl.a. föreslås all e)-indikalionen i 1 S LSPV skall upphävas. Förslagel ligger i linje med vad vi för egen del föreslår belräffande LSPV. Från de synpunkler som vi har all beakta tillstyrker vi därför all förslagel genomförs. Vi anser oss dock inle ha anledning att föregripa justitiedepartementels prövning, som ju innefallar även kriminalpolitiska överväganden, genom att nu la upp förslagel i den lagtext som vi föreslår. Vi vill i detla sammanhang framhålla att vi inte finner skäl att föreslå alt BrB skall medge överlämnande lill sådan vård som avses med den särskilda inlagningsgmnden för alkohol- och narkotikamissbrukare.

Vårt förslag till kompletterande intagningsgrunder i LSPV aktualiserar behovet av förstärkta rättssäkerhetsregler. Sådana har sedan länge framstått som önskvärda. Den översyn av LSPV som har gjorts av en expertgrupp inom socialslyrelsen har fått ett blandat mottagande vid den tämligen begränsade remissbehandling som förslagen har genomgåtl. Remissinstanserna är visserligen överlag positivt inställda till den allmänna innebörd som förslaget till en ny lag om viss psykialrisk vård (LPV) har. Förutom socialslyrelsen ansluter sig RÅ, JO, kommunförbunden och LO till förslaget eller till principerna bakom detta. Åtskilliga andra remissinstanser - till vilka läkarnas organisationer och utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden hör - avstyrker emellertid att förslaget i sin nuvarande utformning läggs till grund för lagstiftning. Man är kritisk mot utformningen av lagförslaget som man anser måste ses över från bäde formella och sakliga utgångspunkter.

Prop. 1979/80:1 169

Den genomgäng av förslagel och remissutfallet som vi har gjorl visar atl det bör vara möjligt all genomföra några av de mest angelägna reformema som expertgruppen har föreslagil inom den nuvarande LSPV:s ram. Hil hör bl.a. atl ändra intagningsförfarandel på elt par punkter, skapa möjlighel lill organisaloriska förändringar av vården och all ge ökade ansvarsuppgifler ål utskrivningsnämnderna. Våra förslag lill ändringar i LSPV - som bygger på expertgruppens belänkande - behandlas närmare i avsnitt 3. Vi vill bara här framhålla all vi anser del angelägel all vården av sådana missbrukare som inle bedöms som psykiskt sjuka i inskränkl mening av rällssäkerhelsskäl förses med regler om en längsta vårdtid. Vi ansluter oss till expertgruppens förslag om att ändra namnel på lagen lill lag om viss psykiatrisk värd och på nämnden lill psykiatrisk nämnd.

SU har i sitl belänkande föreslagil alt en beslämmelse om samverkan mellan sjukvården och socialtjänsten skall tas in i LSPV när det gäller missbruksfallen. Vi anser att sådan samverkan oftasi är nödvändig. Bestämmelsen bör enligl vår mening ulformas så atl samverkan görs obligalorisk så snart överläkaren finner atl patienten har behov av sociaUjänslens stöd och hjälp. Vi föreslår vidare att del i lagen skall tas in en bestämmelse om skyldighel för socialnämnden atl efler samräd med den som svarar för den medicinska vården upprälla en behandlingsplan för den sociala eftervården, som skall ske i frivilliga former. Bl. a. för all slarka möjlighelerna lill en efterföljande social rehabililering anser vi också all del bör öppnas möjlighel atl förlägga den medicinska värd som sker med slöd av lagen lill behandlingshem som är knulna till psykialriskl sjukhus. Även nu nämnda förslag behandlas närmare i det följande.

Vi föreslär således sammanfaUningsvis atl den framlida socialljänslen inle skall rymma möjligheler till värd oberoende av samtycke när det gäller vuxna missbrukare. Vi föruisäller då att våra förslag följs belräffande åldersgränser och vårdlider för all la om hand unga missbrukare inom socialljänslen och beträffande en ändrad psykialrisk lagstiftning om vård oberoende av samtycke.

Del har inle hört lill värt uppdrag alt behandla del närmare innehållet i vården av vuxna missbrukare. Vårl förslag all ulmönslra möjlighelerna lill vård av vuxna oberoende av samiycke inom sociallagsliftningen får givetvis inle lolkas så alt vi skulle vara anhängare av kravlösa vårdmeloder där missbrukaren frilt kan ta eller förkasla den vård som erbjuds honom. Vi anser tvärtom atl en vård som inle kräver medansvar av den vårdbehövande ofla är dömd all misslyckas. 1 den allmänna diskussionen har man ibland pekal på framgångarna med s.k. kontraklsvård. Sådan vård kan innebära all man t.ex. utarbetar etl specielll program för vården av missbrukare vid en institution. Den som vårdas enligt programmet får förbinda sig all följa vissa ordningsregler och exempelvis underkasla sig konlroll av alt han under vårdtiden avhåller sig frän bruk av narkolika. För brott mot reglerna kan gälla vissa sanktioner. Paiienlen har emellertid alltid möjlig-

Prop. 1979/80:1 Pq

hel alt helt avböja alt della i den fortsatta behandlingen. Det kan nämnas alt 1971 års ulredning om behandling av psykiskl avvikande när det gäller kriminalvården i princip har slälll sig posiliv till den form av konlraklsvärd av kriminella narkotikamissbrukare som i USA kallas civil commilmenl.

AsocL - som ulgör den sisla resten av den gamla lösdrivarlagstiftningen - har sedan länge varil mogen för avveckling. Vi ansluter oss lill SU:s förslag om atl upphäva lagen. Del har vunnil allmänl slöd vid remissbehandlingen.

2.8.3.3 Parlamenlarisk utredning

Flera remissinstanser har föreslagit atl LSPV skall ses över av en parlamenlarisk kommillé. Andra inslanser har förordal all en sådan kommillé skall tillsällas för alt göra en samlad översyn av samhällets möjligheler att använda tvång inom såväl socialvård och sjukvård som kriminalvård.

Del finns enligl vår mening olvivelakligl ett behov av all läla en allsidigt sammansall kommitté med parlamenlarisk förankring överväga flera av de lagförslag som LSPV-gruppen har lagl fram och som vi inte har ansett det möjligt alt närmare pröva i delta sammanhang. Vi vill också peka på de önskemål som har framställts från läkarhåll om preciseringar av de yttringar av psykisk sjukdom som skall grunda räll lill vård med stöd av LSPV, Del psykiairiska sjukdomsbegreppel kommer vidare alt få yUeriigare belysning när det principprogram för psykiatrisk halso- och sjukvård har antagits som nyligen har föreslagits av socialslyrelsens stmklurutredning (Socialstyrelsen redovisar 1978:5).

Vissa förslag från LSPV-gruppen när del gäller en ulvidgad nämndverk-samhet bör också övervägas med hänsyn lill de förslag om bl. a. förlioen-denämnder som nyligen har lagts fram av medicinalansvarskommittén i betänkandet (SOU 1978:26) Hälso- och sjukvårdspersonalen. Även arbetet inom hälso- och sjukvårdsuiredningen kan få betydelse för ulformningen av den framtida medicinska Ivängslagstiftningen.

Den nya kommilién bör lämpligen få i uppdrag all utvärdera effekterna av den nya lagsliftningen för den medicinska och sociala vården av vuxna missbrukare. I anslutning lill översynen av den medicinska ivångslagsliftningen bör ulredningen fä lill uppgifl all följa utvecklingen på kriminalvårdsomrädel när del gäller personer med missbruksproblem och all belysa de samordningsbehov som kan föreligga mellan olika bestämmelser av tvångskaraklär inom socialtjänsten, sjukvården, kriminalvården och ordningslagstiftningen.

En översyn av bl.a. giftermålsbalken, föräldrabalken och ärvdabalken pågår f.n. inom juslitiedeparlementel i syfte att utmönstra ullrycken sinnessjukdom och sinnesslöhel. Vi har i samband med vårl uppdrag haft all överväga behovel av molsvarande ändringar i sjukvårdslagstiftningen. De terminologiska frågorna kan till en del bli beroende av resultatet av den vidare utredningen av den parlamentariska kommilién. Vi förordar därför

Prop. 1979/80:1 I7i

au arbelel med en översyn av terminologin får fortsätta inom justitie- och socialdepartementen med sikle på all söka få fram ett förslag i de delar som kan avgöras oberoende av kommitténs utredning. Ett sådanl förslag torde därefter få remissbehandlas i särskild ordning.

3    Allmänmotivering till ändringar i LSPV

3.1 Allmänt om intagningsgrunderna

Under lång lid har del i den allmänna deballen gjorls gällande att psykiatrin kan fungera som en täckmanlel för Ivångsälgärder mot personer som för omgivningen ler sig obekväma eller allmänl besvärliga. Del räcker i delta sammanhang alt erinra om diskussionen kring de personer som avses med begreppen "psykopater", ""sociopaler" eller "särskill vårdkrävande"'. Under senare år har deballen färgals av uppgifterna alt man i Sovjetunionen använder mentalsjukhusen som förvaringsplats för politiskt oliktänkande. Det finns i sammanhanget skäl att erinra om den s.k. Hawaii-deklarationen som antogs av World Psychiatric Association i augusti 1977. Deklarationen innehåller etiska regler som skall förhindra all psykialrin missbrukas i nu berörda hänseenden.

Påsläendel all psykialrin kan användas för alt städa undan obekväma personer är inle alldeles lätt att bemöta. 1 molsals till kroppssjukdomarna kan etl psykiatriskt sjukdomstillstånd inte alltid konstateras på grundval av förändringar i patientens organ e.l. 1 ställd hänvisas psykialrikern lill alt slälla diagnos på grundval av patientens handlingar i vid mening. Del år givel all vid denna värdering av palienlens handlande psykialrikern ofla har all ställa patientens uppförande i relation lill samhällets normer för acceplabell beteende. Med andra ord tenderar beteenden som påtagligt avviker från vad som är socialt accepterat alt stämplas som utlryck för psykisk sjukdom. Psykiatrins sjukdomsbegrepp hämtar på elt hell annat säll än vad som är fallel inom kroppssjukvården sill innehåll från sociala överväganden och påverkas fortlöpande av samhällets toleransnivåer för avvikande beteende.

Det är således myckel viktigt att man i den psykiairiska Ivångslagsliftningen lägger fast ell psykiskl sjukdomsbegrepp som inle lånar sig lill manipulationer och som effektivi förhindrar att psykiatrin missbrukas för t. ex. förföljelse av politiskt oliktänkande eller socialt handikappade.

Enligt 1 S LSPV får sluten psykiatrisk värd oberoende av egel samiycke beredas endasi den som lider av psykisk sjukdom och under den ytterligare fömlsältningen att sådan vård år oundgängligen påkallad med hänsyn lill sjukdomens art och grad (generalindikationen). Med psykisk sjukdom jämslälls psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsulvecklingen. Psykisk sjukdom används som en sam-

Prop. 1979/80:1 ,72

lingsheteckniiig fiir alla sjukdomar med psykiska symptom, oavsett deras orsaker. Som psykisk sjukdom enligt lagen räknas därför psykoser, neuroser och insufficienstillständ av olika slag. Psykisk abnormitet omfallar enligt förarbetena till LSPV psykopati saml defekter och invalidiletstill-stånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador. Till generalindikalionen har knutils lem olika specialindikalionei. För att patienten enligt lagen skall kunna beredas vård oberoende av samtycke måste den psykiska sjukdomen yttra sig pa något av de sätt som specialindikationerna beskriver,

1971 års utredning om behandling av psykiskl avvikande har föreslagit all uttrycken psykisk sjukdom och psykisk abnormitet skall bytas ut mot en gemensam beteckning - psykisk störning. Förslagel har under remissbehandlingen fått slöd från flera håll men kritik från andra. Socialstyrelsens LSPV-grupp har i förslaget lill LPV förordat atl man t. v, skall behålla de nuvarande uttrycken. Bl, a, konstaterar LSPV-gruppen att begreppel psykisk slörning har kritiserats, eftersom det kan uppfattas som ell betydligt vidare begrepp än psykisk sjukdom,

I remissvar över förslaget lill LPV har Sveriges läkarförbund och SACO/SR velal begränsa lagens tillämpning lill fall då del finns vad man kallar en störd realildsvärdering, dvs. om och så länge patienten är psykotisk. Till de psykotiska tillstånden hör enligt denna mening tillstånd då patienten lider av förvirring, vanföreställningar, hallucinationer eller demens. Socialslyrelsen har i sitl remissvar framhållit all del skulle vara slora fördelar med alt införa psykos som avgränsningskriterium. Man har dock samtidigt pekal på all av de LSPV-palienler som skrevs ul under är 1975 hade hela 40,5% inte haft psykos som huvuddiagnos (neuros 9,4%, psykisk abnormitd 5,6%, alkoholism 22,9%, narkomani 2,6%). Socialslyrelsen konstaterar all så länge värdmöjlighder oberoende av egel samtycke behövs för personer som tillhör dessa grupper är del orealistiskt att införa psykosbegreppel som avgränsningskriterium.

1 dl förslag till principprogram för psykiatrisk hälso- och sjukvård som har utarbetats av den s. k. slruklurutredningen i socialslyrelsen (Socialstyrelsen redovisar 1978:5) lämnas bl.a. synpunkler på psykiairins innehåll och avgränsning. Resulialei av programarbdd kan få betydelse också för frägan om avgränsningen av den medicinska Ivångslagsliftningen.

Av de fem specialindikalionerna, kallade a) den medicinska indikationen, b) farlighetsindikationen, c) hjälplöshetsindikalionen, d) slörandeindi-katicnen och e) kriminalindikationen, har LSPV-gruppen föreslagil all de fyra försia skall föras samman lill två huvudgrupper. Den första skulle avse de fall då patienten inte rätl kan bedöma sill behov av värd och hans lillslånd kan avsevärl förbällras genom vården eller försämras om vården uleblir. Den andra gruppen skulle gälla fall då patienten är farlig eller grovt slörande för annan person. Den femle indikationen, kriminalindikationen - som avser det fallel att patienten till följd av sjukdomen är farlig för

Prop. 1979/80:1 173

annans egendom eller annat av lagsliftningen skyddat intresse - har löie-slagits upphiivd av 1971 års ulredning. Utredningen har fiamhållil att vårdbehovet helt bör avgöras på medicinska eller socialmedicinska giun-der. I detla förslag har LSPV-gruppen insläml.

Under remissbehandlingen av LPV-föislagel har fiän liera häll riktals kritik mol ulformningen av de ivä nya specialindikationerna. Man har menat att indikationerna måsle komplelleras ellci göras klarare, Förslagel alt slopa kriminalindikationcn har diiiemot, som har fiamgåii tidigare, fån en näslan enhällig anslutning under remissbehandlingen av beliinkandel fiån 1971 ärs utredning.

Såvitt vi förstål avviker den nuvarande generalindikalionen inklusive begreppet psykisk abnormitet i vissa hänseenden fiän medicinskt språkbmk. Terminologin överensstämmer inle heller med vedertagna indelningar av psykiska störningstillstånd, ""Psykisk abnormild"" är exempelvis ell begrepp som saknar beslämd innebörd och som i regel inle används i medicinska sammanhang. Det är mot den bakgrunden man skall se förslagel frän 1971 års utredning atl i LSPV byta uttrycken psykisk sjukdom och psykisk abnormitet mot en gemensam beteckning psykisk störning. Ell annat skäl för kommitléförslagel är all närma terminologin i LSPV till språkbruket i BrB. I BrB används i dag termerna ""sinnessjukdom", '"sinnesslöhel"" och ""annan själslig abnormitet av sä djupgående natur all den måste anses jämställd med sinnessjukdom"". Kommittéförslaget innebiir atl man även i BrB lalar om psykisk störning.

Vi har lidigare förordal atl en parlamentariskt förankrad konuuitté skall tillsällas med uppgift alt se över LSPV i dess helhet. I avvaklan pä resultatet av den utredningen bör man enligt vår åsikt behålla den nuvarande ulformningen av såväl generalindikalionen som specialindikalionerna. Vi vill här anmärka att remissutfallet beträffande förslaget fiån 1971 års ulredning att avskaffa e)-indikalionen närmast lalar för atl denna indikation bör upphävas omedelbarl. De omedelbara konsekvenserna härav kan bli all en del av e)-klienielet förs över till kriminalvården och där med all sannolikhet kommer alt åteifinnas bland anslaltsklientelet. Med hänsyn till alt e)-indikationens beslånd således har klar kriminalpolitisk betydelse som har nära samband med frågor som f.n. bereds inom jusliliedepartemenlel avstår vi från alt uUryckligen föreslå atl e)-indikationen omedelbart skall avskaffas. De intressen vi har atl beakta talar emellertid för att så sker så snart som möjligt.

Alt generalindikalionen inklusive begreppel psykisk abnormitet således finns kvar tills vidare hindrar enligl vår mening inte alt terminologin i BrB moderniseras pä sätl 1971 års ulredning har föreslagil. om del skulle anses lämpligt. Redan i dag finns del som har nämnls lerminologiska skillnader mellan LSPV och BrB. Även om del pä sikl givelvis är önskvärl med en enhetlig lerminologi, kan man under en övergångslid acceplera även andra lerminologiska skillnader än dem som föreligger i dag.

Prop. 1979/80:1 ,74

Även om således I S LSPV enligl vår mening tills vidare i allt väsentligt bör bestå i sin nuvarande utformning finns det, som har framgått av våra allmänna överväganden, behov av att förtydliga intagningsbestämmelserna när del gäller missbrukare av alkohol eller narkotika. Vi återkommer till detta i avsniu 3,2.

En viklig uppgift för den nya kommittén bör bli atl finna bältre avgränsningar av lagens tillämpningsområde. Till att börja med finns det skäl atl i en ny lagstiftning starkare än nu markera atl den psykiairiska värden så långt möjligt skall ske i fiivilliga former och att bestämmelser om tvångsvård bara skall komma till användning i undanlagsfall. Vi vill påminna om atl antalet personer som tas in för värd oberoende av samiycke kontinuerligl har minskat under senare år i förhållande lill de sammanlagda intagningarna för psykiatrisk vård. Denna utveckling, som kan anlas fortsätta, bör komma till utlryck i lagstiftningen. 1 syfte atl bällre avgränsa lagens tillämpningsområde bör man pröva möjlighelerna alt precisera de yttringar (manifeslationer) av psykisk sjukdom som skall grunda räll lill vård oberoende av samtycke. Den diskussion som har förls i anslulning lill LPV-förslagei om förutsällningarna alt införa elt psykosbegrepp i lagstiftningen bör liksom del nyssnämnda principprogrammet för psykialrisk hälso- och sjukvärd kunna bilda ulgångspunkt för arbetet. Slulligen vill vi i detla sammanhang peka på angelägenhelen av atl man söker mönslra ut möjligheterna all jämslälla psykisk abnormild med psykisk sjukdom. Denna uppgifl har prövals i tidigare ulredningssammanhang utan alt man funnit det möjligt atl vara av med en sådan jämslälldhelsregel. Arbelel inom 1971 års ulredning och inom LSPV-gruppen bör tillsammans med vad som har kommit fram under remissbehandlingarna ha getl nya förutsätlningar att finna vägar all undvika denna lyp av vaga och oprecisa termer inom ivångslagsliftningen.

3.2 Särskild intagningsgrund för alkohol- eller narkotikamissbrukare

Den nuvarande medicinska indikationen - a)-indikationen - anger som villkor alt patienten till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt. Med brislande sjukdomsinsikt jämställs all någon lill följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rätt bedöma sitt behov av vård. Detla tillägg till den medicinska indikationen, som kom till år 1969, gjordes i syfte att förtydliga begreppet "uppenbarligen saknar sjukdomsinsikl". Man avsåg all undanröja den osäkerhei som rådde om möjligheterna att kvarhålla narkotikamissbrukare, som efler avgiftning forlfarande behövde vård. Kompletteringen kom till på begäran av socialslyrelsen som dock inte ville begränsa den till narkotiska medel utan genom all använda uttrycket "beroendeframkallande medel" också avsåg att innesluta alkohol. En närmare redogörelse för motiven bakom lagens

Prop. 1979/80:1 175

tillämplighet pä alkohol- och narkolikamissbrukare lämnas av socialulredningen i dess slulbelänkande (s. 512 fQ. Vi hänvisar till delta.

Socialutredningen har ansett att de missbrukare som behöver institutionell vård och behandling oberoende av samiycke kan ges sådan inom ramen för LSPV och all tvånget inom socialvärden kan slopas utan att man ändrar LSPV:s intagningsgrunder. Under remissbehandlingen har man från flera håll hävdat all lilläggel i den medicinska indikationen bör göras lillämpligl också pä alkoholmissbmkare. Till de remissinsianser som har framfört denna mening hör socialslyrelsen.

Vi har i våra allmänna överväganden ullalal oss för au LSPV:s inlagningsgmnder bör komplelleras belräffande alkohol- och narkolikamissbrukare. Tillgängliga uppgifter om liUämpningen av LSPV ger vid handen atl lagen lillämpas myckel ojäml på dessa palienlkalegorier. Medan man på ett sjukhus finner det uppenbart alt förvirringstillstånd som följd av alkohol- eller narkotikamissbruk uppfyller lagens krav på psykisk sjukdom och ofta lägger denna diagnos som grund för inlagningsbeslul är man pä andra sjukhus mera försiklig och den angivna diagnosen förekommer sällan i intagningsbesluten. Det är uppenbarligen önskvärt alt lagen i dessa avseenden lillämpas enhetligt över hela landet. Och vi menar all det är den vidare lolkningen av begreppel psykisk sjukdom som har slöd i förarbelena lill LSPV.

Del är emellertid svårl för all inle säga omöjligi all nu vrida utvecklingen räll ulan att beträda lagstiftningsvägen. En lösning är då all uttryckligen bryla ut alkohol- och narkotikamissbrukarna ur den krels av psykiskl sjuka eller därmed jämställda som avses med den nuvarande generalindikalionen. Denna laglekniska lösning har den fördelen atl man i någon män undgär all uUryckligen slämpla missbrukarna som psykiskl sjuka. Samtidigt mäsle emellertid sägas atl grunden för att samhället anser sig kunna ingripa med vårdålgärder mol dessa missbrukare oberoende av deras samtycke är jusl alt de är i behov av psykialrisk vård. Detla framgår inle minst av lagens rubrik.

Den nu diskuterade lösningen innebär säledes inle en utvidgning av del nuvarande lillämpningsområdel för LSPV men en klarare markering av var den nu gällande gränsen gär. Gränsdragningsfrägan är belydelsefull inte minsl med hänsyn till alt missbrukarna ulgör en stor grupp av alla LSPV-patienter. Statistiken visar att ungefär var fjärde patient som skrevs ul under år 1975 var alkohol- eller narkolikamissbrukare. En uppgifl från 1974 visar all del samtidigt en viss dag vårdades över 1000 alkoholmissbmkare enligl LSPV.

Vi föreslår i enlighel med del anförda all förutsättningarna all oberoende av samiycke ta om hand alkohol- och narkolikamissbrukare för vård skall behandlas i en särskild paragraf, 2S. som alltså får ny lydelse. Samlidigl bör del tillägg slopas som nu i den medicinska indikationen med bristande sjukdomsinsikl jämställer att någon till följd av beroende av narkotiska

Prop. 1979/80:1 ,75

medel inte rält kan bedöma silt behov av värd, I de missbruksfall som nu avses bör värd med slöd av lagen förulsälla att patienten till följd av silt alkohol- eller narkotikamissbruk har etl irängande behov av avgiftning och psykialrisk värd i samband med denna för att inte skadas allvariigt lill sin hälsa eller annars ulsältas för fara till livet.

Syftel med tvångsvården bör vara att få missbrukaren i sådan psykisk och fysisk kondition att han kan motiveras för en social eftervård i fiivilliga former. Vi anser alt för vård enligl LSPV av alkohol- och narkotikamissbrukare som inte bedöms som psykiskt sjuka i inskränkl mening bör det av rättssäkerhetsskäl gälla en längsta vårdtid. De nuvarande faktiska vårdtiderna varierar alltifrån några få dagar till några veckor. Vi har efler konlakler med bl, a, representanter för psykialrikerna stannat för atl föreslå att våldtiden skall begriinsas lill högst fyra veckor. Vi utgår från att den fakliska vårdliden i många fall konuner att bli kortare. Det bör samtidigt fiamhållas att lörslagd innebar en maximering av liden för tvångsvård. Ingenting hindrar att värden fortsätter i fiivilliga former iiven efter lyi;i veckor om det finns medicinska förutsiitiningar för detta. Den sociala rehabiliteringen bör så längt möjligt säkras genom särskilda beslänuuelser om samverkan i LSPV. Vi älerkommer till dessa förslag i följande avsnitt.

Den föreslagna lagändringen kommer all medföra atl begreppet psykisk sjukdom enligl I S far en snävare innebörd än f. n. Vi vill erinra om alt sinnessjuklagsiiftningskommiitén, vars arbele ledde fram lill LSPV. konstaterade all det dåvarande begreppet sinnessjukdom från början inte ansågs omfalla alkoholism och alkoholmissbruk men väl sådana psykiska sjukdomar som delirium tiemens. alkoholhallucinos och alkoholparanoia och vissa myckel avancerade psykiska defekiiillsiänd. t.ex, alkoholdemens. Genom glidningar i begreppsbestämningen kom enligt kommilién. på liknande sätt som skedde inom de psykiska sjukdomarnas grupp, alli flera fall av alkoholism all hänföras de grupper av sjukdomen för vilka viii d pa menlalsjukhus ansågs vara indicerad.

All en särskild intagningsgrund införs för alkohol- och narkolikamissbrukare innebär inle all del skall vara uteslutet alt tillämpa 2S på missbrukare som lider av en mera klassisk sinnessjukdom, t.ex schizofieni. I lindriga sådana fall kan tvärtom de särskilda bestämmelser som skall giilla för den som vårdas med stöd av 2S göra det lämpligt att åberopa den särskilda inlagningsgrunden i stället för någon av grunderna i 1 S. Det bör givelvis också vara möjligt all beslula om fortsaU värd med stöd av I S. om missbrukaren eftei intagningen skulle uppvisa sådana psykotiska drag alt vård enligt lagen iir nödvändig även sedan fyra veckor har föiflulit. Della föruisätter då nyll vårdintyg och ny intagningsprövning. Även nämndmedverkan lorde bli vanlig (se om intagningsförfarande avsnitt 3.3).

Den komplettering av LSPV som vi nu föreslår bör sedan den varit i tillämpning en lid självfallel prövas av den kommitté som vi föreslår skall göra en översyn av hela lagen och inle minsl inlagningsgmnderna. Del är

Prop. 1979/80:1 177

angelägel att den föreslagna tvångsvården av alkohol- och narkotikamissbmkare får en ordentlig uppföljning redan från början. En sådan underlättas otvivelaktigt av den föreslagna lagkönstmklionen. En svårighel vid bedömningen av den nuvarande värden av missbrukare enligl LSPV har varil att det inle har gäll aU få tiUfredsstäUande belysl i vilken ulslräckning de olika specialindikationema i 1 § har äberopals som slöd för vård. Särskilda forskningsmedel bör enligl vår mening slällas lill förfogande för en uppföljning av lagens tillämpning på alkohol- och narkolikamissbrukare från såväl medicinska som sociala ulgångspunkler. Vi vill hänvisa lill de möjligheter som finns att skaffa medel via medicinska forskningsrådet resp. sociala forskningsdelegationen.

3.3 Intagningsförfarandet

För aU någon skall kunna tas in för vård enligl LSPV fordras dels en skriftlig ansökan, dels dl värdinlyg. Här bortses dä frän inlagning efter domslois förordnande. Ansökan fär endasi göras av vissa i lagen uppräknade personer, anhöriga, ordföranden i sociala nämnder m.fl. Vårdintyget, som skall upprättas av läkare, skall bl. a. innehålla ett uttalande om all det är sannolikt att den som intyget avser lider av psykisk sjukdom och all sluien psykialrisk vård är oundgängligen påkallad.

LSPV-gruppen har föreslagit alt ansökningsförfarandel skall slopas. Man anser atl del är vårdintyget - som man vill skall heta psykiatrisk värdremiss i fortsäUningen - som är den vikligaste handlingen när intagningsfrågan skall bedömas och atl den särskilda ansökningen framstår som ell onödigl komplement lill den medicinska ulredningen. Ofta finns det redan ett vårdintyg när ansökan upprällas. Vi delar i likhel med flerlalel remissinstanser LSPV-gruppens uppfaUning i dessa frågor. Det bör enligl vår mening vara tillräckligl atl värdintyget anger på vems begäran det har utfärdals. Del är nalurligt att initiativet ofta tas av någon anhörig eller av de sociala myndighelerna, polisen etc. Vi anser emellertid inle alt del finns tillräckliga skäl alt begränsa initiativrätten till en viss personkrets. Termen psykiatrisk vårdremiss i slällel för värdinlyg har vid remissbehandlingen kritiserals från läkarhåll. Vi anser alt den nuvarande benämningen t. v. bör behållas.

Vid inlagningen görs en prövning av vårdintyget och av alt det finns sannolika skäl för all vård kan ges med slöd av LSPV. Beslul om inlagning fattas av läkare, i allmänhel överläkaren. Senasl lio dagar efler inlagningen skall vidare överläkaren pröva behovel av forlsall vård med slöd av lagen, I vissa farlighelsfall kan prövningen få anslå lill den femionde dagen efler intagningen.

Den inlagande läkaren får enligl gällande regler inle själv ulfärda värdinlyg. LSPV-gruppen har föreslagil all den ivåläkarprövning som härigenom är garanlerad skall upphöra och all rällssäkerhelen i slällel skall iryggas 12    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 ,-,g

genom att utskrivningsnämnden - i vilken det ocksä ingår en läkare - i stället för överläkaren skall pröva del fortsatta vårdbehovel senast efler 14 dagar, Förslagel syftar bl.a, till att undanröja några av de hinder som nu finns mol organisatoriska förändringar av den psykiatriska vården.

En annan reform som LSPV-gruppen föreslår är att genom en ökad nämndmedverkan lösa de problem som i dag existerar när en palienl som frivilligt har lagt in sig för psykialrisk vård behöver tas om hand oberoende av silt samiycke med slöd av LSPV, I dessa s.k. konverteringsfall leder del nuvarande regelsystemet lill all paiienlen först måsle skrivas ul och lämna sjukhusområdet innan han kan las om hand med stöd av LSPV. Detla har som LSPV-gruppen påpekar bl. a. fåll lill följd atl värden mänga gånger inleds med slöd av LSPV:s beslämrnelser, även när del inle är alldeles nödvändigl. LSPV-gruppen föreslår all den läkare som är ansvarig för vården av den frivilligt inlagda patienten skall kunna upprätta värdinlyg. om palienlens lillslånd försämras för all möjliggöra inlagning med stöd av LSPV. En anmälan skall samtidigt gå lill nämnden som senasl inom 14-dagarsfrisien skall pröva inlagningen.

De nu nämnda förslagen har fåll elt blandal mottagande av remissinstansema. Några inslanser, däribland Sveriges läkarförbund, vill behålla Ivålä-kaiprövningen och t.ex. justitiekanslern är iveksam lill om förslagel bör genomföras med tanke på den ökade arbelsbelaslningen på nämnderna.

Vi släller oss i princip bakom de förslag som LSPV-gruppen har lagl fram om all förenkla intagningsförfarandet. Det är säkerligen på sikt nödvändigl att finna regler som är ändamälsenligare än de nuvarande samtidigt som patientens rättssäkerhet förslärks. De ökade arbetsuppgifter för nämnderna som LSPV-gmppen i dessa och andra avseenden har föreslagil innebär till en del att nämndema får en väsentligt annorlunda roll jämförl med i dag. De synpunkler på detla som har framförts under remissbehandlingen visar på flera komplikationer. Dessa bör ulredas yllerligare av den pariamentariska kommitté som vi förordar skall fortsätta översynen av LSPV.

Vi anser följaktligen alt den nuvarande tvåläkarprövningen bör behållas l.v. i alla normala fall. Som vi återkommer till i näsla avsnill bör dock nämnden ges ett slörre ansvar än den nu har över den vård som äger rum med slöd av lagen. Vi anser del också angeläget att snarast möjligt få till stånd ell smidigare inlagningsförfarande i konverteringsfallen. Den läkare som är ansvarig för vården av den frivilligi inlagde patienten bör genom dt vårdintyg direkl kunna få patienten överförd lill vård med stöd av LSPV.

I de fall undanlag görs från tvåläkarförfarandet är del givetvis av största vikt att patientens rättssäkerhet garanteras på någol annat sätt. Vi förordar att nämnden i dessa fall skall pröva behovel av vård med slöd av LSPV. Såväl överläkarprövningen som den nämndprövning som alltså i vissa fall ersätter övertäkarprövningen bör göras snarast. Vi anser del möjligt att för bägge slagen av prövning faslslälla den senaste tidpunkten till åtta dagar

Prop. 1979/80:1 179

från inlagningsbeslulel. Någon mera avsevärl ökad arbelsbelaslning för nämnderna bör inle bli (Öljden av vara förslag.

Vi har övervägt alt öppna möjlighet till ytterligare undantag från tvåläkarprövningen. när det skulle medföra belydande olägenhet för patienten att vidhålla kravet på en sådan piövning. Som framgår av LSPV-förslagel anser socialslyrelsen en utveckling mot enläkaiföifarande kombinerat med nämndprövning viktig för alt möjliggöra önskvärda organisatoriska förändringar av den psykiatriska vården. På läkarhåll har kritiken mol förslagel varit kraftig. Man menar bl, a. alt det skulle minska rättssäkerheten inom regelsystemet. Vi har mot den bakgrunden slannal för all förorda all man lills vidare i slorl behäller de nuvarande reglerna. Våra begränsade förslag till ändringar av intagningsförfarandel bör emellertid ses som en övergångslösning. Den nya utredningen bör enligl vår mening ges direktiv att komma med förslag till en sådan ulbyggd nämndfunklion atl en obligatorisk prövning av en frislående nämnd kan bli möjlig i fråga om alla intagningar enligl LSPV. I en sådan silualion får naturligtvis tvåläkarförfarandet omprövas. Ingenting hindrar heller enligt vår mening att man i del fortsatta arbetet med en översyn av LSPV prövar frågan om ylterligare undantag från ivåläkaiförfarandd med förtur i syfte all avlägsna de hinder som kan finnas för den organisatoriska ulvecklingen pä del psykiairiska vårdområdet.

Nära samman med reglerna om inlagningsförfarandei hör möjlighelerna alt begära polishandräckning för all fä den sjuke förd lill sjukhus. Enligl gällande bestämmelser är del endast den läkare som beslutar om inlagning som kan fä lill stånd polishandräckning i samband med inlagningen. LSPV-gmppen föreslår alt möjlighet att begära handräckning skall ges den läkare som har ulfärdal vårdintyget och som alltså känner palienlens lillslånd bäsl. Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget. Vi föreslår all del genomförs redan nu ulan att den nya översynen av LSPV avvaklas.

3.4 Ökade ansvarsuppgifter för nämnden

Under remissbehandlingen av LPV-förslaget har del påpekats all del finns skäl som lalar för all nämnden skall göra en regelbunden granskning av alla längre vårdfall, t. ex. pröva palienlens behov av forlsall vård med stöd av LSPV var tredje månad.

Del är givetvis i hög grad önskvärl all vård enligl en tvångslag som LSPV så myckel som möjligt kan prövas och följas av elt fristående organ. Nämnderna uppfyller med sin nuvarande sammansällning och verksamhel de villkor på ett domstolsliknande organ som enligl regeringsformen och enligt Europarådets konvention angående skydd förde mänskliga rällighe-lema och de grundläggande friheterna skall finnas för atl garantera lagligheten vid alla frihetsberövanden.

Frågan om att utöka nämndernas ansvar beror naturligtvis i hög grad av

Prop. 1979/80:1

180

vilka fakliska möjligheler som nämnderna har atl under nuvarande organisaloriska förulsältningar klara en sådan uppgifl. LSPV-gruppens undersökningar visar alt drygl 27% av palienlerna är utskrivna inom 14 dagar, näslan 50% efler en månad och 75% efter Ire månader. Såvitt vi kan bedöma bör det vara möjligt atl inom ramen för nuvarande organisation utöka nämndernas ansvar genom all läla nämnderna obligaloriskl pröva behovel av fortsalt tvångsvärd när patienten har varil intagen för vård i tre månader. "Vi har vidare övervägl all föreslå all denna nämndprövning därefter skall upprepas var Iredje månad. Den nuvarande nämndorganisationen kan emellertid med sin nuvarande uppbyggnad inle klara så omfattande uppgifter. Vi har därför slannal för atl föreslå atl nämnden själv skall ta slällning lill i vilken ulslräckning man i fortsäUningen skall pröva behovet av forlsall tvångsvård. Som en vägledning för denna bedömning bör tillämpningsföreskrifter utfärdas. Man har från klienlorganisationshåll påpekal atl det även i fråga om äldre, dementa eller som kroniskt sjuka ansedda palienler finns anledning atl genom återkommande nämndprövningar undersöka möjlighelerna all ersätta den vård som har inletts med tvång med en vård i friviUiga former.

Som har framgått av vad vi sagt tidigare anser vi det angeläget alt nämnden på detta och andra sätt i högre grad än nu görs ansvarig för den vård som bedrivs oberoende av patientens samtycke. Det bör bli en uppgift för den nya parlamentariska kommittén att närmare granska fömtsättningama för en på så vis utökad nämnd verksamhet. Utöver en obligatorisk prövning av alla intagna enligl vad vi nyss har föreslagit förordar vi atl nämnden i överensstämmelse med LSPV-gmppens förslag självständigt skall kunna pröva fråga om uiskrivning av patient.

LSPV-gruppen har föreslagit att nämnden skall få ökade lillsynsuppgifter i fråga om behandlingsarbetet bl. a. genom att gå igenom en behandlingsplan som överläkaren skall upprätta. Förslaget har kritiserats av flera remissinstanser, som har menat att nämnden inte bör ha inflytande över den medicinska vården.

Nämndens framtida ställning och uppgifter hör till de principiella frågor som bör prövas i det fortsatta utredningsarbetet. Som närmare framgår av specialmotiveringen föreslår vi, utöver de tidigare föreslagna ändringama, endast ett par smärre ändringar i nämndens ansvarsuppgifter i avvaktan på denna prövning.

Vi har i arbetsgmppen diskuterat möjligheterna att förstärka nämndfunktionen genom någon form av anknytning tiU länsrätterna. Dessa berörs emellertid av det principförslag om en ny fristående allmän förvaltningsdomstol i varje län som avses bli genomfört den 1 juli 1979. Vi anser därför att fömtsättningama att helt eller delvis lägga över nämndernas uppgifter på de nya länsdomstolama eller att ge nämndema en kanslimässig anknytning till dessa domstolar bör bedömas sedam den nya länsdomstolsorgani-sationen har tagit form. Denna fråga bör därmed prövas av den nya kommittén.

Prop. 1979/80:1 181

Som har framgått av våra allmänna överväganden ansluler vi oss lill förslagel atl i fortsättningen benämna utskrivningsnämnderna psykiatriska nämnder. Vi har också funnit skäl attföreslå en viss utökning av nämndernas sammansältning. Nämndema beslår Ln. av en lagfaren ordförande som är eller har varil domare, en läkare som bör vara särskill kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv. LSPV-gruppen föreslår alt nämndema skall ulökas med ivå personer, varav en bör ha särskilda kunskaper på det sociala området.

Nämnden framstår som den främsta garanten för atl patienlernas rättssäkerhet blir tillgodosedd inom tvångslagens ram. Detla gör det angeläget alt förstärka lekmannainflytandet i nämnden. Vi ansluter oss därför lill förslaget att öka antalet ledamöter i nämnden. Detla förslag har vid remissbehandlingen också fått slöd av socialslyrelsen. Svenska kommunförbundet och klientorganisationerna. Vi anser atl av de tre ledamöter som skall finnas utöver den lagfame ordföranden och läkaren bör en vara särskill insatt i sociala frågor och de båda övriga lekmän. Som en följd av detta bör centrala psykiatriska nämnden utökas tiU sex ledamöter, en lagfaren ordförande, två läkare som är särskill kunniga i psykiatri, en person som är särskilt insatt i sociala frågor och två lekmän.

Våra nu framförda förslag till ändrade ansvarsuppgifter för nämnderna innebär tillsammans med vad vi i näsla avsnitt föreslår beträffande nämndemas befattning med rättshjälpsärenden att frågan om behovel av resursförstärkningar för nämnderna aktualiseras. Vi har inte hafl möjlighel att närmare pröva frågan i detta sammanhang. Vi förutsätter i ställd atl den kommeratt behandlas i det fortsatta beredningsarbetet inom kanslihuset.

3.5 Rätten till offentligt biträde m. m.

Enligl rällshjälpslagen (1972:429) kan offentligt biträde förordnas i mål eller ärende om intagning eller utskrivning enligt LSPV. Offentligt bilräde skall utses för den som åtgärden avser, om det behövs för all lillvarala patientens rätt. Enligl vad LSPV-gruppen har konstaterat förekommer denna rättshjälp för patienterna i anmärkningsvärt liten omfaUning. LSPV-gruppen har bl. a. föreslagil att informationen till patienterna skall förbällras och att uppgiften alt förordna biträde, tillerkänna biträdet arvode m. m. skall ligga på de psykiatriska nämnderna i stället för som nu på de särskilda rättshjälpsnämnderna. Rätlshjälpsulredningen har i betänkandet (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemel föreslagil att offentligt biträde skall utses i ärenden om administrativa frihetsberövanden, om det inte är obehövligt.

Vid remissbehandlingen av såväl rällshjälpsulredningens belänkande som LSPV-gruppens förslag har de remissinstanser som berört frågan förordat en vidgning av rätten till biträde. Vi ansluler oss för vår del lill rättshjälpsutredningens förslag att offentligt biträde skall utses, om det inte

Prop. 1979/80:1 ,82

är obehövligt. Förslaget innebär en presumtion för alt bilräde skall förordnas. Vi vill peka på möjlighelerna alt förordna ocksä personer utanför jurislkåren, I.ex. socialarbelare, lill offenlligl bilräde.

Både när del gäller LPV-förslaget och rällshjälpsulredningens förslag har en majoritet av remissinstanser förordal all uppgiften att förordna offentligt bilräde skall ligga på den myndighet som handlägger målet eller åren-del. Vi ansluter oss till detla och förordar sålunda atl rätten till offenlligl bilräde för den som vårdas med slöd av LSPV skall prövas av de psykiatriska nämnderna. Dessa bör också besluta i andra frågor som rör offentligt bilräde, t. ex. ersättning till biträdd.

Vi anser det ulomordenlligl vikligl all patienten blir ordeniligl informerad om sina rättigheter säväl när del gäller alt fä rättshjälp genom offentligt bilräde som all fä sin inlagning enligl LSPV prövad av nämnden. Vi förordar därför alt LSPV komplelleras med regler som gör en sådan information obligatorisk. Förslagels närmare innebörd framgår av special-motiveringen.

3.6 Organisatoriska förutsättningar

Psykialrisk sjukvård bedrivs dels vid polikliniker, vårdcentraler m. m,, s. k. öppen vård, dels efler inlagning vid sjukhus, sk. sluten värd. Det bör observeras all termen sluten i sjukvårdsorganisaloriska sammanhang bara betyder alt vården bereds på sjukhus och att del för vården behövs en bäddplals ål patienten. Tvärtemot vad många tror har den däremol ingel med inlåsning e.d. alt göra. Psykialrisk vård bedrivs härulöver vid t.ex, enskill vårdhem, PBU-cenlral eller olika anslaller uianför sjukvården.

Med sjukhus avses i SjvL lasarett, sjuksluga och sjukhem. Sjukhus för mer omfattande vård kallas lasarell. Dessa är indelade i kliniker efter olika medicinska specialiteter. På kliniken kan finnas flera överläkare med en av dem som klinikchef. Psykialrisk värd ges anfingen vid en eller flera kliniker inom lasarell eller vid vissa lasarett som är avsedda enbarl för psykialrisk vård. Det senare är fallel när del gäller de förutvarande statliga och kommunala sinnessjukhusen.

Sjukhem är en samlingsbeteckning för sjukhus som tillhör den enklaste sjukhuskalegorin. Sjukhem skall lill huvudsaklig del vara inrällal för viss vård, nämligen vård av bl.a. långvarigl kroppssjuka och lätlskölta psykiskl sjuka. Överiäkarens molsvarighel vid sjukhem kallas sjukhemsläkare. Socialstyrelsen kan efler framställning av sjukvårdsslyrelsen förordna atl sjukhemsläkaren skall benämnas överiäkare (16S 2 si. SjvL).

Enligl 21 § SjvL kan sjukvårdsstyrelse förordna viss läkare, som inle är fasl anställd, för särskilda uppgifter, s. k. konsullläkare. 1 praktiken anlilas inte sällan konsultläkare för den psykiatriska värden vid somatisk klinik och vid sjukhemmen.

Enligt I § 3 st. LSPV får vård enligl lagen beredas på sjukhus som drivs

Prop. 1979/80:1 183

av slalen, landsiingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun. Av I S 4 st. framgår att lagen även förutsätter alt del vid sjukhuset finns en överläkare. Sådan läkare finns enligt vad om har sagts tidigare främsl vid lasareU. Enligl 25 S SjvL får palienl normall endasi las in pä sjukhus (klinik) som är avsett för den värd patienten kräver. Eftersom endast psykiairiska kliniker vid lasarell är inrätlade för värd av psykiskl sjuka palienler blir följden all inlagning med stöd av LSPV främsl kommer i fräga vid psykialrisk lasareUsklinik.

Vid sjukhemmen för psykiskl sjuka finns i regel inga övertäkarljänsler och ivångsintagning kan då inle komma i fräga på dem. Som har sagts tidigare kan det dock med socialstyrelsens medgivande inrättas överläkartjänst vid dem. Sjukhemmet kan även administrafivl införlivas med en psykialrisk klinik under dennas överläkare. Om så sker finns det inga legala hinder för Ivångsiniagning och LSPV-vård även på etl sådant hem.

Enligl LSPV-gruppens mening finns det i palienlens inlresse behov av alt i vissa fall underiälla tillämpningen av LSPV vid somatisk klinik eller pä sjukhem. För atl uppnå detla resultat föreslär gruppen atl, förutom överläkare, även annan av sjukvårdsstyrelse utsedd läkare - t.ex. konsultläkare - skulle kunna få i uppdrag all svara för tillämpningen av lagen. Vidare menar gruppen alt det finns resurser alt meddela psykialrisk vård vid vissa inrättningar som i dag inle ingår i den allmänna sjukvårdsorganisationen, t.ex. vid en del slörre enskilda vårdhem, och atl LSPV borde kunna tillämpas även vid sådan institution. Gruppen föreslår därför att regeringen skall ges möjlighel alt beslämma om LSPV skall vara lillämplig även på annan vårdinslilulion än sjukhus.

Förslagen har inle mölt några nämnvärda invändningar under remissbehandlingen. Landslingsförbundel förklarar i.ex. atl man är posiliv lill den möjlighel som öppnas till samordning med den somatiska sjukvården och lill all bedriva vård enligt LSPV ocksä på sjukhem i större ulsträckning. Förbundet förutsätter atl sjukvårdshuvudmannen ges möjlighel all själv välja formerna och lämplig institution för intagning av palienl enligl lagen. Psykiairiska nämnden framhåller ä andra sidan alt del inle bör komma i fräga atl av vårdorganisaloriska skäl överlämna åt sjukvårdshuvudmännen all beslämma vem som skall företa de för rätlsssäkerheten utomordentligt vikliga prövningarna enligl LSPV, vare sig det gäller somatisk klinik eller sjukhem för psykiskl sjuka.

Man kan givelvis diskutera lämpligheten av alt tilämpa LSPV vid t. ex. enskilda vårdhem. Det viktigasle är dock enligl vår mening alt goda vårdresurser ställs till förfogande även för LSPV-palienler i största möjliga ulsträckning. Regeringen bör därför - som LSPV-gruppen har föreslagit -ges möjlighet alt bestämma all LSPV skall få lillämpas på annan sjukvårdsinrättning än statligt eller landslingskommunalt sjukhus. En förutsätlning bör då vara atl institutionen knyts till ett psykialriskl sjukhus. Som vi återkommer lill i följande avsnill bör delta förslag kunna visa sig särskill belydelsefulll i fråga om värden av missbrukare.

Prop. 19''9/80:1 184

LSPV-gruppens förslag att sjukvårdshuvudmannen skall få möjlighet alt självständigl beslämma atl annan läkare än överläkare skall ha ansvarel för LSPV: s tillämpning är frän organisatorisk synpunkt tilltalande men väcker vissa betänkligheter ur främst rällssäkerhelssynpunkl. Om i stiillet regeringen ges sådan befogenhel bör del emellertid inte finnas nägot hinder mot att utse en annan läkare, som är psykialrisk specialist, som ansvarig. Förslagel om att LSPV efter regeringens beslämmande skall kunna tillämpas även vid vårdinstitutioner med andra huvudmän än staten och landsting gör del vidare nödvändigl att regeringen fär i uppdrag att ulse läkaie som har all fullgöra överläkarens rälligheler och skyldigheler enligt LSPV.

Regeringen bör få rätt att till socialstyrelsen delegera befogenhel att uppdra åt annan läkare atl ftillgöia uppgifter som enligt LSPV ankommer på överläkare.

3.7 Vården av alkohol- och narkotikamissbrukare

De lidigare behandlade reglerna i LSPV om intagningsförfarandel, ökade ansvarsuppgifler för nämnden, rallen till offenlligl bilräde m. m. och de organisaloriska förulsäliningarna för vård enligt lagen gäller - med den begränsning som följer av den maximerade vårdliden - för missbruksfallen enligl 2 S i samma utsträckning som för dem som avses med generalindikalionen i I S. Som har framgått av våra allmänna överväganden anser vi emellertid atl vissa särskilda besiämmelser är påkallade när del gäller vården av alkohol- och narkolikamissbrukare.

Till en början bör del påpekas att de tidigare redovisade förslagen beträffande organisationen av LSPV-vården banar väg för bättre och mer flexibla vårdformer inom missbruksvården. För att ge ökad stadga ål utvecklingen föreslår vi att det inom varje landstingsområde skall upprättas en plan för den medicinska vården av alkohol- och narkolikamissbrukare inom landstingsområdet. Planen - som bör godkännas av socialslyrelsen - hör föruiom de hiUillsvarande psykiatriska klinikerna la upp de övriga vårdinstitutioner, t.ex. behandlingshem, som har lillräckliga medicinska resurser för atl kunna ge vård ål missbrukare. Vi föreställer oss alt ell syslem kan ulbilda sig där missbrukaren efter en första behandling under det mest akuta skedet på en psykiatrisk klinik förs över till ell behandlingshem för fortsatt avgiftning och psykialrisk vård i samband med denna. Även om vård på psykialrisk klinik - i vart fall i inledningsskede! - bör vara den regelmässiga vårdformen, bör del inle uteslutas att missbrukare, som lidigare har vårdats på sådan klinik och därför är väl kända och utredda, kan bli intagna direkt på behandlingshem för medicinsk vård. Del är emellertid vikligl att framhålla all sådana möjligheter inle får leda till all vissa palienler ges en vård med sämre standard.

Det har ofta påpekats som en brist i den nuvarande vården av missbrukarna att dessa efler en kortare tids avgiftning ofta får lämna sjukhuset

Prop. 1979/80:1 185

utan alt del finns någon lillfiedsliillande koppling till socialvården. De missbrukare som på detta sätt kommer ut efter atl ha avgiftats löper mycket slora risker alt återfalla i sitt missbruk. Efter en lid blir det därför aktuelll med en ny avgiftning på sjukhus. Socialulredningen har föreslagit alt en beslämmelse om samverkan mellan den psykiairiska värden och socialvården skall tas in i LSPV, Enligt förslagel skall överläkaren när någon som missbrukar beroendefiamkallande medel har lagits in på sjukhus med stöd av LSPV med patientens samiycke underrätta socialnämnden om patienten har behov av sociala slöd- och hjälpinsatser som inte lämpligen kan ges genom sjukvårdshuvudmannens försorg. Socialulredningen har sett förslagel som en möjlighet alt säkerställa kontinuiteten i värden sä all en mera långsiktig bearbelning och behandling av de problem som ligger bakom alkohol- och narkotikaberoendel kommer till stånd inom socialljänslen.

Del sociala ansvarel för missbrukaren behåller givelvis socialtjänsten också under den tid patienten med stöd av LSPV fär medicinsk vård. Vi delar i likhel med flerlalel remissinstanser som har tagit upp frågan socialulredningens uppfattning om vikten av atl etl formaliseral samrådsförfarande mellan de båda vårdområdena kommer till stånd. I dl vidare perspektiv gäller delta naluriiglvis inle bara missbrukare utan alla sjukvårdens patienter med behov av sociala stöd- och hjälpinsalser. Hälso- och sjukvårdsutredningen har också i särskill uppdrag all överväga fiågorna om samverkan mellan sjukvård och socialvård. Vi har emellertid i likhel med socialulredningen den meningen alt vården av missbrukarna rymmer så speciella problem alt samverkansfrägan bör prövas i särskild ordning. Ulredningen har inte velat föreslå all en samverkan skall etableras med lagens hjälp, om inte patienten själv är införstådd med det. Vi anser dock för vår del all del inte bör finnas några hinder mot att som etl led i den Ivångsvård som LSPV medger göra en samverkansbeslämmelse oberoende av palienlens samiycke. Däremol bör det ligga i överläkarens hand alt söka bedöma patientens behov av sociala tjänster. En samverkan skall säledes inte göras obligatorisk i de fall den inte behövs.

Den som är så djupl nedgången i sitl alkohol- eller narkolikaberoende atl han behöver tas om hand med slöd av LSPV lorde dock oflasl vara i behov av slöd och hjälp från socialljänslen. För all yllerligare söka säkerslälla atl missbrukaren får den sociala eftervård som han behöver anser vi all en behandlingsplan bör upprällas inom socialljänslen. Della är i sig en nalurlig ålgärd som brukas redan nu vid olika sociala insalser. Vi anser dock all del är befogal atl göra behandlingsplanen obligalorisk när det gäller de missbrukare som efler avgiftning enligl LSPV behöver social rehabililering. Behandlingsplanen bör upprällas efter samråd med den läkare som ansvarar för den medicinska värden.

Del finns skäl alt understryka all socialljänstens insalser helt skall bygga på frivillighei och medverkan av den enskilde. De föreslagna reglerna skall

Prop. 1979/80:1 ,86

sålunda inle ge möjlighet att tvinga pä missbrukaren en social eftervård som han inte själv ställer upp pä. Bestämmelserna om samverkan och behandlingsplan föreslås bli intagna i LSPV. De kommenteras ytterligare i specialmoliveringen.

4   Specialmotivering Inledning

Våra förslag föranleder ändringar i framför alli LSPV. En del av förslagen medför tämligen ingripande ändringar i lagen, bl.a. har paragrafindelningen påverkals. 1 andra avseenden har ändringarna enbarl redaktionell karaklär. LSPV är otvivelaktigt i behov av en mer genomgripande översyn. Denna bör emellertid bli en uppgift för den parlamentariska kommitté som vi föreslår skall tillsällas.

Vi har avslält från konkreta lagförslag i övrigt. När det gäller brottsbalken och rättshjälpslagen (1972:429) pägår beredningsarbete inom justitiedepartementet. De av våra förslag som berör dessa lagar bör prövas lagtekniskt och i övrigt i samband med della arbete.

Del nya namnet på LSPV - lag om viss psykiatrisk vård (LPV) - har tillkommit på LSPV-gruppens förslag. Som LSPV-gruppen framhåller har ibland termen sluten vård vållat missförstånd. I stället för all ange vislelse på inslilution har den uppfallals som ell uttryck för tvångsvård. Med de ökade möjligheler till öppen vård enligt lagen som vi föreslår blir lermen sluien vård dessulom än mer missvisande. Ordel "sluten" har också fått utgå i den följande laglexlen.

Uiskrivningsnämnderna föreslås i fortsättningen bli kallade psykiatriska nämnder och den nuvarande psykiatriska nämnden centrala psykiairiska nämnden. Vi ansluter oss därmed till LSPV-gruppens förslag. Också vid den mer begränsade revision av LSPV som nu föreslås kommer nämligen nämnderna all få vidgade ansvarsuppgifter. Att låta namnel på nämnderna även i framtiden föra tanken till enbart deras utskrivningsuppgifler vore därför enligl vår mening inle riktigt.

1§

Ändringarna i första styckel när det gäller lagens specialindikationer är en följd av den nya intagningsbestämmelse för missbrukare av alkohol och narkotika som föreslås i 2 §. Förslaget har kommenterats i den allmänna motiveringen. 1 § kommer sannolikt att få en begränsad tillämpning på missbrukare i framtiden. Det finns dock inget hinder mot att tillämpa 1 § på missbruksfall. En djupt nedgången missbmkare som företer sådana psykotiska drag att han otvivelaktigt måste anses lida av psykisk sjukdom bör givetvis, liksom den som t. ex. lider av alkoholdemens, kunna las om hand enligt 1 §, när fömtsäUningar därför föreligger i övrigt. 1 all synnerhet gäller detta om hans psykiska skador har den omfattningen att man redan

Prop. 1979/80:1 187

från början måste räkna med att maximiliden fyra veckor för vård enligl 2 S inte kommer all vara tillräcklig.

Beslämmelserna i tredje och jjärde slyckena har av redaktionella skäl förts till en ny 3 S (se nedan). Samlidigl har rubriken närmasl före 3 S salls närmast före 4 S-

2S

Bakgrunden till den nya paragrafen framgårav våra allmänna överväganden och den allmänna motiveringen. Vi har föredragit alt begränsa de missbruk som skall kunna föranleda intagning enligt paragrafen till alkohol och narkolika. Begreppet narkolika bör definieras enligl beslämmelserna i narkolikaförordningen (1962:704). Därmed faller bl. a. thinnersniffning och sådana vanebildande läkemedel som av socialstyrelsen inle har (hunnit) klassats som narkolika uianför. Av paragrafens ordalydelse följer att det skall föreligga kausalitet mellan missbruket och vårdbehovel. Del är nödvändigl all noggrant avgränsa de situationer då vård med slöd av lagen får komma i fråga. En sådan avgränsning sker genom all del i lagrummet anges all del skall föreligga ell Irängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna för alt patienten inle skall skadas allvarligt till sin hälsa eller annars ulsällas för fara lill livel.

Vård med slöd av 2 S kan således komma i fråga först vid ett sådanl missbruk som medför en klarl ullalad risk för missbrukaren. Det kan här vara fråga om sådana av missbrukel förorsakade organiska skador som kräver omedelbar vård. Den silualionen kan också föreligga att missbrukel har lell lill alt den vårdbehövande inte längre är i stånd all själv tillgodose sådana elementära behov som är nödvändiga för alt upprätthålla livsfunktionerna.

Vård med slöd av 2 S kan inle beredas patienten på den grund all han är farlig för annan. Del innebär alt behovet av värd i sådant fall fär prövas från de förulsällningar som anges i I §.

Den som är intagen för vård med slöd av 2 S får i enlighel med beslämmelserna i 13 S hindras atl lämna sjukhusel och i övrigl underkastas del tvång som är nödvändigt med hänsyn lill ändamålet med vården eller för all skydda honom själv eller omgivningen. 1 13 S medges således ivång vid fariighei mol annan även i 2 S-fallen. Irots atl delta inle ulgör inlagningsgmnd. Patienten kan däremol inle I.ex. vägras uiskrivning på den grund all han är farlig för annan.

3S

Bestämmelserna i denna nya paragraf har delvis förts över från I S iredje och fjärde slyckena och från 2 S.

Förslu styckel. Vi har inle funnil lillräcklig anledning all som LSPV-gruppen föreslår ändra den uppräkning som nu finns i 1 § iredje slyckel om vid vilka sjukhus vård med slöd av lagen får bedrivas. Däremol anser vi i

Prop. 1979/80:1 ,88

likhel med LSPV-gruppen och fiera remissinsianser all LSPV även bör kunna tillämpas vid vissa andra vårdinstitutioner. Del börda vara fråga om institutioner som i fråga om verksamhetens innehåll, organisation och slandard har sådan karaklär atl de kan jämställas med verksamhelen vid sjukhus. En bestämmelse har lillagls om all värd i den mån regeringen förordnar får bedrivas även vid annan vårdinstilution. Tanken är att till de psykiatriska klinikerna kunna knyla vårdinstitutioner, där patienter som inte har behov av klinikens alla resurser kan beredas fortsatt vård. Som har framhållits i den allmänna motiveringen blir del möjligi all patienter som bereds värd med stöd av 2 S efler avgiftning på sjukhusel kan föras över lill dl behandlingshem för forlsall rehabilitering. Det bör tilläggas att avsikten med atl knyla en vårdinstitution lill psykialrisk klinik inle är all inslilulionen därmed skall tillföras kliniken som en särskild avdelning.

Del är ell allmänl önskemål alt den vård som ges patient med slöd av LSPV skall knyias lill patientens lillslånd och inle lill kliniken eller sjukhusel. Palienlens lillslånd kan således kräva all han bereds värd på annan klinik än psykialrisk. De nuvarande beslämmelserna försvårar emellertid en sådan tillämpning. Som har framgäll av den allmänna motiveringen är överiäkare ansvarig för vård enligt LSPV. Av beslämmelserna i SjvL följer alt vård med slöd av lagen skall beredas paiienlen på klinik där del finns en överläkare i psykiatri. I syfte att skapa bättre förutsätlningar för all kunna bereda patient vård vid somatisk klinik eller annan vårdinslilulion har i undru styckel öppnats möjlighet för regeringen eller myndighet som regeringen beslämmer att uppdra åt annan läkare atl svara för tillämpningen av LSPV vid klinik eller institution, där det inle finns en överläkare i psyki-alri. Efler regeringens beslämmande kan säledes en psykialrisk konsull svara för tillämpningen av lagen på samma säll som en sådan konsult svarar för annan psykialrisk vård uianför sjukhusel.

Enligt LSPV-gruppens förslag skulle sjukvårdsstyrelse kunna uppdra at läkare all svara för tillämpningen av lagen. Psykiatriska nämnden uttalade i sitl remissvar belräfftinde detla förslag bl.a. alt det inle kan komma i fråga atl överlämna åt sjukvårdshuvudmannen all beslämma vem som skall förda de för rättssäkerheten utomordentligt viktiga prövningarna enligt LSPV, vare sig del gäller somatisk klinik eller sjukhem för psykiskl sjuka. Dessa prövningar släller krav på specialislkompelens avseende psykiska sjukdomar, I kravet på all den beslulande läkaren i princip skall vara överläkare i psykiatri ligger enligl psykiairiska nämndens mening en av de: viktigaste rällssäkerhelsgaranlierna. Vi ansluler oss med vårl förslag lill psykiairiska nämndens bedömning.

Vi anser all regeringen bör ge socialstyrelsen bemyndigande att fatta beslut i dessa frågor. Bemyndigandet bör ulformas så all del blir möjligt för styrelsen all ge förordnande som är generelll för läkare inom ell vissl sjukvårdsområde.

Prop. 1979/80:1 189

4S

Beslämmelserna har sin molsvarighel i nuvarande 3 S. Ändringarna i förhållande lill 3 S i dess gällande lydelse föranleds av alt vi föreslår all ansökningsförfarandel skall avskaffas som en förutsältning för inlagning för värd med slöd av lagen.

1 de nuvarande bestämmelserna om ansökan har angells vilka myndigheter och enskilda som fär påkalla läkarundersökning. Vi har övervägt om man inle i lagen borde ta in bestämmelser som pä motsvarande säll anger vilka som får påkalla undersökning hos läkare och när läkaren skall vara skyldig all genomföra undersökningen. Sådana besiämmelser har emellertid inte ansetts nödvändiga. Frågan om undersökning skall genomföras i del konkreta ärendet prövas av läkaren. Del kan således förulsällas all läkaren inte påbörjar undersökning om det inle finns lillräckliga skäl för della. Läkaren bör även själv och således ulan särskild begäran kunna undersöka en palienl, om han finner grundad anledning anla all paiienlen måsle beredas vård med slöd av lagen. Det blir således yiiersl läkaren som bedömer behovel av undersökning.

Socialnämnden skall enligt SU:s förslag ha elt lagsladgal yllersla ansvar för all den enskilde får den vård som han behöver. Härmed följer ocksä en skyldighel för nämnden att ta inilialiv lill en läkarundersökning enligl LSPV när t.ex. en missbmkare vägrar att söka värd för sitt missbruk. Även polisen är för övrigt skyldig atl göra läkare uppmärksam pä all det kan finnas behov av vård med stöd av lagen (2 S polisinslruklionen).

Det finns f.n. inga bestämmelser som klarl reglerar läkares skyldighel alt ulföra undersökning enligl lagen. Del bör som LSPV-gmppen har föreslagit övervägas all ta in bestämmelser om sådan skyldighel för läkare i allmän tjänst, t.ex. distriktsläkare, i sjukvårdskungörelsen (1972:676).

5S

1 del nya andra slyckel ges bestämmelser om vad värdinlyg skall innehålla i fall som avses i 2 S. Av bestämmelsen, som till sin ulformning svarar mot första stycket, framgår att intyget skall innehålla dels uiialande all det föreligger sannolika skal för alt förhållandena är sådana som anges i 2 S. dels en redogörelse för de omsländigheier i övrigl som föranleder vårdbehovel,

I iredje stycket har i enlighet med LSPV-gruppens förslag tagits in en beslämmelse om all del av vårdintyg skall framgå vem som har lagil initiativet till undersökningen. I lagrummet har vidare angetts all intyget skall vara avfattat enligt fastställt formulär. Uppdraget atl fastställa formulär bör ges ät socialstyrelsen. Motsvarande beslämmelse finns nu i lillämpningskungörelsen. Vi har ansett att den bör ingå i lagen.

6S

Enligt förslu slyckel  i dess nya lydelse skall behörighet att utfärda

Prop. 1979/80:1 ,0

vårdintyg i fortsäUningen endast tillkomma legitimerad läkare. Läkare under utbildning skall således inle vidare kunna ulfärda värdinlyg. Skärpningen av kompelenskravet, som har föreslagits av LSPV-gruppen. bör ses mot bakgrund av bl.a. att ansökningsförfarandel avskaffas och alt i vissa fall (Ijärde slyckel) läkare som har ulfärdal vårdintyg också skall kunna besluta om inlagning,

LSPV-gruppen har föreslagil all avsleg från kompelenskravet skall få göras endasi om synnerliga skäl föreligger, Socialslyrelsen har i siu remissyttrande ifiägasatt om inte den som har avlagt läkarexamen och innehar förordnande som läkare bör vara behörig all utfärda vårdintyg. Begränsas behörigheten till all avse enfasl legitimerad läkare, bör enligt styrelsens mening undanlag kunna göras om särskilda skäl föreligger.

Vi har inle ansell lillräcklig anledning föreligga att nu begränsa slyrelsens möjligheter atl medge undanlag. Någon ändring av beslämmelserna i den delen föreslås säledes inle.

Dispensmöjlighelerna avses i första hand gälla utländska läkare som tjänstgör i Sverige och som kan anses medicinskl kompetenta atl ulfärda värdintyg. Därutöver kan i vissa vakanssituationer dispens medges för t. ex. AT-läkare. De behörighelsföreskrifter som skall gälla bör utfärdas av socialslyrelsen. Socialstyrelsens dispens behöver inte avse viss läkare. Paragrafens lydelse ger möjlighet till generell dispens.

Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnill 3.3) har vi inte velat föreslå undanlag från tvåläkarförfarandet annal än i de s.k. konverteringsfallen. 1 Iredje styckel föreslås emellertid ett par smärre ändringar i bestämmelsen om förbud mot atl godla värdinlyg för intagning när intyget har utfärdals av läkare vid sjukhusel. Bestämmelsen har således omformulerats sä atl den läcker också annan läkare än den som Ijänslgör inom den psykiairiska vården. Enligl vårl förslag skall ju möjlighelerna vidgas atl bereda värd även vid somatisk klinik och sjukhem (se kommenlaren lill 3 S). Vi föreslär också all värdinlyg skall få godlas för inlagning på annan klinik än den där läkaren ijänslgör. Kravel på atl del skall föreligga belydande olägenhel för att inlagning i dessa fall skall få ske på del sjukhus där läkaren Ijänslgör har alltså lagils borl.

Av nuvarande bestämmelser anses följa atl en patient som vårdas frivilligt enligl SjvL:s besiämmelser inte kan föras över till vård enligt LSPV utan atl patienten försl har skrivits ut och lämnal sjukhusel. Detta har medfört allvarliga negativa konsekvenser för vården. Som framgår av den allmänna motiveringen har vi därför i enlighel med LSPV-gruppens förslag ansett atl dl smidigare förfarande bör göras möjligt i dessa s.k. konverteringsfall. En särskild beslämmelse har lagits in i fiärde slyckel. Enligt denna får undanlag göras från iredje styckets förbud mol inlagning vid samma klinik där den läkare som har utfärdat intyget är verksam. Skulle del uppslå betydande olägenhel alt anlila annan läkare för atl utfärda vårdintyg beträffande patient som bereds psykiatrisk vård utan stöd av

Prop. 1979/80:1 191

lagen - och alliså har lagl in sig fiivilligl enligt SjvL:s besiämmelser - kan den läkare som vårdar patienten själv utfärda intyg. I så fall skall emellertid psykiatriska nämnden pröva behovet av fortsatt vård - se 9 S andra styckel,

I delta sammanhang boren annan fråga uppmärksammas. Som närmare framgår av 16 S andra styckel skall patient som bereds vård enligt 2 S skrivas ut senasl fyra veckor efter dagen för inlagningsbeslulel. Visar del sig vid utgången av denna lid eller annars alt patienten behöver beredas vård med stöd av IS, skall de bestämmelser som i övrigl gäller vid beredande av vård med stöd av denna lag iakttas. Del innebär bl.a. att sedan nytt vårdintyg har utfärdats av läkare på den klinik där patienten vårdas skall behovet av fortsatt värd med stöd av lagen prövas av psykiatriska nämnden i enlighet med bestämmelserna i 9 S andra slyckel.

Enligt 6 S sislu stycket i den nu gällande lydelsen skall bestämmelserna i 4 och 5 SS förvaltningslagen (FL), som gäller jäv, inte äga tillämpning i ärende om utfärdande av vårdintyg. Anledningen härtill är atl strängare regler i detta sammanhang inte har anseUs böra gälla för läkare i allmän Ijänsl än för andra läkare. I förarbelena lill FL (prop. 1971: 30 s. 629-630) uttalades atl med denna lösning inle var sagl alt del är lämpligl alt en läkare utfärdar värdinlyg belräffande en nära anhörig. En läkare borde över huvud laget helst avstå från att utfärda vårdintyg om förhållandena var sådana atl han kunde misslänkas för brislande objektivitel. Detta gällde i lika män läkare i allmän Ijänsl och annan läkare. Lämpligast lorde vara atl läkaren frill fick la slällning i denna fräga under beaklande av omständigheterna i del enskilda fallet och ulan atl vara bunden av FL:s regler.

Som framgäll av vad som tidigare sagis kommer vårdinlygel i och med all beslämmelserna om ansökan ulgär ur lagen atl få en annan rättslig betydelse. Del föreligger främst med hänsyn härtill inle längre lillräckliga skäl alt undanla läkare i allmän tjänst frän beslämmelserna i 4 S FL. Givetvis bör inte heller läkare i enskild ijänsl vara undaniagen från jävs-bestämmelserna. Som framgår av 5 S FL innebär della ingel hinder mot alt läkaren, även om jäv emol honom föreligger och annan läkare inte kan uppbringas, i akula fall utfärdar vårdintyg. 1 sista slyckel av förevarande paragraf har föreskrivils atl vad som enligl FL:s bestämmelser gäller för läkare i allmän tjänst även skall gälla läkare som utövar yrket enskilt.

7 §

Beslämmelserna i förevarande paragraf avser polismyndighets rätt atl under vissa förutsättningar omhänderta den som sannolikl lider av psykisk sjukdom. Ändringarna i andra-fjärde styckena är av redaktionell arl.

Femle styckel anger i sin nuvarande lydelse all patient, som redan är intagen på sjukhus med stöd av denna lag och som inle har skriviis ul därifrån, genast skall föras till sjukhusel, om patienten i sådanl fall inle

Prop. 1979/80:1 ,92

omedelbart friges. I mänga fall kan patientens tillstånd vara sådant att han omedelbarl behöver beredas somatisk eller annan värd. Det kan vara nödvändigt all polismyndigheien för patienten lill etl närbeläget sjukhus i avvaktan på alt patienten kan föras till det sjukhus, där den forlsalla vården skall ges. 1 den föreslagna nya lydelsen har föreskrivits att del ankommer på polismyndighet att föranslalla om alt den vårdbehövande får behövlig vård.

I klargörande syfte bör i anslulning lill beslämmelserna i förevarande paragraf framhållas att den omständigheten atl vårdintyg har utfärdats utan att det däri har angells alt fariighei för annans personliga säkerhet eller patientens eget liv föreligger inte innebär atl polisen saknar möjlighel all kvarhålla paiienlen. För omhändertagande enligt denna paragraf fordras inte atl farligheten skall vara en följd av sjukdomen. Del är således tillräckligt atl patienten pä angivet sätt är farlig och atl dessulom finns sannolika skäl för alt värd kan beredas med slöd av lagen. Om patienten däremot inte blir inlagen för värd. får han inte längre kvarhållas med slöd av bestämmelsema i7 S.

Som framgår av sista stycket år paragrafen inte tillämplig på missbrukare av alkohol eller narkotika som behöver las om hand för vård med stöd av 2 §. Vi har ansett alt bestämmelserna i lagen (1976: 511) om omhändertagande av berusade personer m. m. (LOB) är lillräckliga för alt ta om hand den som till följd av bemsning är ur slånd alt la vård om sig eller annars ulgör en fara för sig själv eller annan. Enligl LOB skall den omhändertagne genomgå läkarundersökning om det behövs. Vi vill också hänvisa till möjlighelerna enligl 35 S LSPV all på begäran av läkare få till stånd polishandräckning.

8 §

Psykiska sjukdomstillstånd kan vara av snabbt föränderlig karaktär. Endast sådana vårdintyg som speglar patientens aktuella tillstånd bör därt'ör givetvis få användas som underlag för inlagningsbeslul. Enligl nuvarande bestämmelse i 5 S första slyckel får vårdinlygel inle vara äldre än en månad, när ansökan görs om intagning. 1 del nya första stycket av förevarande lagmm har i enlighet med LSPV-gruppens förslag tiden för intygets giltighet begränsats till 14 dagar före beslutet om inlagning. Intagningsbeslutet är också avgörande för beräkningen av tidsfristen i 9 §. Normall bör inlagningsbeslul och intagning sammanfalla i tiden. Kan intagningen inte verkställas i direkt anslutning till intagningsbeslutet, bör beslut om inlagning inle meddelas, utan patienten i stället sättas upp på väntelista enligt de principer som anges i 37 § SjvK. Väntetiden kan då bli högst 14 dagar, eftersom vårdintyget annars förfaller.

9§ Första stycket. Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsniu

Prop. 1979/80:1 193

3.3) föreslår vi atl överläkarens prövning av behovet av vård skall ske inom åtta i slällel för som nu tio dagar. Vidare skall lidsfrislen räknas från dagen för inlagningsbeslulel och inte som i dag är fallet dagen för intagningen. Vi har vidare inle ansell del finnas skäl all behålla den möjlighel som nu finns i 9 S alt förlänga liden för prövning lill 15 dagar i de fall paiienlen har bedömts som farlig för annans personliga säkerhel. Det fär från rällssäkerhelssynpunkl anses angelägel att vårdbehovel även i dessa fall prövas inom ålta dagar. Den längre prövningstiden gäller för övrigt inte i de fall där ansökningen bygger på farlighdsintyg enligt 7 § andra styckel. En slor del av de palienler som belecknas som farliga kommer lill sjukhus med slöd av den beslämmelsen.

Andra styckel. När undanlag har gjorts från ivåläkarförfarandd i konverteringsfallen skall psykiairiska nämnden inom samma lid som annars överläkaren, dvs. alla dagar efler dagen för inlagningsbeslulel, pröva om patienten kan beredas forlsall vård med slöd av lagen. Nämndens prövning ersäller alliså den prövning som annars ankommer på överläkaren. Vad i andra slycket sägs om klinik avser även sjukhem.

Jävsreglerna i FL gäller såväl för den läkare som utfärdar vårdintyg som den som beslular om inlagning. Enligl 5 S FL kan läkare, även om han är jävig, vidla ålgärd som inle ulan olägligt uppskov kan ombesörjas av annan. Därmed avses alla åtgärder som hör lill ärendels handläggning. Om läkare som var jävig har ulfärdal vårdintyg eller beslulal om inlagning belräffande en patient som var i ell akul behov av värd skall som framgår av andra slyckel nämnden i slällel för överläkaren pröva om behov av värd med slöd av lagen föreligger.

För alt nämnden skall kunna falla beslul med den skyndsamhel som kravel på prövning inom åtta dagar innebär behöver nämnden genasi underrättas när omständighet som här avses har förelegal vid utfärdande av vårdintyg eller vid beslul om intagning enligt 8 §. Närmare föreskrifter om underrällelseskyldighel kan las in i tillämpningsförfallning.

1 konsekvens med vad förut har sagts skall nämnden i slällel för läkaren göra den prövning som avses i försia slyckel, om överläkaren själv har ulfärdal vårdinlygel eller om jäv föreligger mol honom. Besiämmelser om della har lagits in i iredje slycket.

Fjärde styckel i förevarande paragraf svarar mot nuvarande andra stycket. Enligt den nya lydelsen skall patienten skrivas ut frän vård enligl denna lug, om del inle fallas beslul enligl försia, andra eller tredje slyckel. Delta hindrar inte alt vården kan fortsätta i frivilliga former med stöd av SjvL:s bestämmelser.

10 S

Undantag från tvåläkarprövningen kommer i fortsättningen atl gälla i de s.k. konverteringsfallen, jfr kommenlaren lill 6 § fjärde slyckel.

13    Riksdagen 1979(80. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 ,94

12 a §

Vård med slöd av LSPV av personer som missbrukar alkohol eller narkolika kommer som regel all vara endasi under en inledande värdfas. Många gånger behöver patienten en fortsalt behandling som är inriktad på social rehabililering. Del är angelägel alt insatserna samordnas på sådant sätl alt socialtjänsten sä snart som möjligt i samråd med patienten kan planera den sociala eftervården.

Som har framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3,7) föreslår vi all samverkan mellan sjukvården och socialljänslen skall göras till en obligalorisk skyldighel. 1 förevarande lagrum föreskrivs sålunda all överläkaren eller den han har bemyndigat skall underrätta socialnämnden om patienten har behov av sociala slöd- och hjälpinsatser. Sådan underrällelse skall med hänsyn lill den relativt korla vårdtiden enligt LSPV lämnas ulan dröjsmål.

Det har inte ansells nödvändigl all kräva atl patienten skall lämna sill medgivande. Ofla befinner sig för övrigl patienten i del inledande avgiftningsskedet i etl sådant lillslånd atl hans samtycke inle kan inhämlas. En underrättelse till socialnämnden kan likväl vara nödvändig för atl forlsalla insatser inom socialljänslen skall kunna förberedas i god tid. En annan sak är atl sedan LSPV-vården upphört den sociala eftervården endasi kan ske i samförslånd med paiienlen.

Det ankommer på överläkaren all avgöra behovet av sociala eftervårds-insatser. Han kan emellertid överlåta uppgiften på annan. Del kan t.ex. vara lämpligt atl den för vården direkl ansvarige läkaren prövar behovel av kontakter med socialljänslen. Uppgiften kan även läggas pä psykolog eller kuralor vid sjukhusel.

Sedan socialnämnden pä sä sålt har fäll kännedom om patientens behov av slöd och hjälp, skall nämnden enligl bestämmelserna i förevarande lagrum efter atl ha hört läkaren tillsammans med patienten upprälla en plan för den sociala eftervården. Detla bör med tanke på den begränsade tid som patienten kan vårdas med slöd av LPV ske snarasl möjligi. 1 förslagel har angelts alt planen skall upprällas inom en vecka. Beslämmel-sens bakgrund framgår av den allmänna motiveringen (avsniu 3.7).

Socialnämnden bör kunna delegera uppgiften att planera eftervården på tjänsteman vid socialförvaltningen.

14 S

Bestämmelserna i nuvarande undra slycket om vem som får besluta om lillslånd för patienten atl vislas på egen hand uianför sjukhusområdel har utgått. I ställd har i enlighet med LSPV-gruppens förslag lagits in en hänvisning lill motsvarande bestämmelser om uiskrivning i 17 S.

1 samband härmed har vissa ändringar gjorls. Enligl vad som nu gäller får överläkaren, om särskilda skäl föreligger, belräffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhusel alt beslula om tillstånd. Överläkarens

Prop. 1979/80:1 195

befogenheler härvidlag har ulvidgals och i fiärde styckel föreskrivs nu att överiäkaren, ulan inskränkning till viss palienl, får överiåta sin beslutanderätt pä annan läkare. Frågan om permission kan således aktualiseras med så kort varsel atl överläkaren inle kan konlaktas, I.ex. vid hasligl sjukdomsfall i patientens familj. Del har därför letl sig rimligl att läkare, som i övrigl under överläkaren svarar för patientens vård, av överläkaren skall kunna erhålla en generell rätl all beslula om permission. Om det belräffande viss palienl finns anledning att begränsa delegationen kan överläkaren göra nödvändiga förbehåll.

Enligt en beslämmelse i del nya andru slyckel, som svarar mol vad nu gäller, kan nämnden belräffande viss palienl överlåta på överläkaren atl besluta om lillslånd. Överläkaren har yiiersl ansvarel för vården. Överläkaren bör ha möjlighel all om särskilda skäl föreligger i sin tur delegera beslutanderätten på den läkare som har det direkta ansvaret för patientens vård. Della framgår av fiärde styckel.

Jourhavande läkare har räu att beslula om intagning enligl 8 S. Han bör ha en molsvarande räll när del gäller den mindre ingripande åigärden all ålerkalla permission. Även för dessa fall bör del således finnas en möjlighel för överiäkaren all generelll delegera sin beslulanderäll på annan läkare vid sjukhusel. Även delta följer av fjärde slyckel. Denna beslämmelse, som i huvudsak överensstämmer med förslag av LSPV-gruppen, öppnar således möjlighet för överiäkaren alt delegera sin beslutanderätt i alla ärenden som avser rätl för patienten all på egen hand vislas utom sjukhusområdel. Del får ankomma på vederbörande sjukvärdsmyndighel alt bestämma vad som skall omfattas av sjukhusområdel.

15 §

Del har ansells iveksaml om förevarande paragraf i den nu gällande lydelsen ger överläkaren räll att överlåla på annan atl svara för granskning av brev m. m. Dä överläkaren på grund av lidsbrisl och av andra skäl ofla inle själv kan svara för granskningen, har genom ell tillägg i bestämmelsen gjorls klarl atl överläkaren får bemyndiga annan all sörja för den behövliga granskningen. Detla innebär emellertid inle all överiäkaren kan överlåla på annan all beslula om granskning av palienlens brev alls skall ske. Rälten all uppdra ål annan all svara för granskningen avser enbarl den verkställighet som följer av överläkarens beslut om granskning. Sådant bemyndigande kan ges annan läkare, psykolog, kuralor eller annan lämplig person som är anställd vid sjukhuset.

Enligl undru styckel skall handling slälld lill vissa myndigheler vidarebefordras ulan granskning. Till de handlingar som där avses har i enlighet med LSPV-gruppens förslag fogals handling som är ställd till offentlig försvarare. Della stämmer överens med beslämmelserna i 9S försia styckel lagen (1976: 371) om behandling av häktade och anhållna m.fl., där del anges all brev lill palienlens offenllige försvarare inte får granskas eller

Prop. 1979/80:1 ,96

kvarhållas. Vi har som framgårav ändringen i första slycket inle ansell atl det finns lillräckliga skäl alt göra beslämmelserna om brevgranskning m. m. lillämpliga pä missbmkare som vårdas med slöd av 2S.

Del förekommer relalivi sällan all beslut alt kvarhålla handling meddelas. I de fall överläkaren finner atl del finns skäl för kvarhällande är det från rällssäkerhelssynpunkl angelägel all prövning sker i nämnden. I dl nytt femte stycke av förevarande paragraf föreskrivs därför i enlighet med LSPV-gruppens förslag all beslul om all kvarhålla handling skall fallas av psykiairiska nämnden efter framslällning av överiäkare. Omsländighelerna kan vara sådana alt nämndens beslul inle kan avvaktas. Överläkaren har därför getts räll all vidta sädana ålgärder som inle utan olägenhet kan uppskjutas.

I6S

Vård med stöd av 2S får som framgår av det nya andra slyckel pågå längsl fyra veckor. Själva avgiftningsskedet har som regel ganska kort varaktighet. Ända kan det finnas ell behov av fortsalla psykiairiska vårdinsatser efter avgiftningen för atl förhindra etl fortsaU missbruk. Insikten om della har i viss mån kommil lill uttryck i den medicinska indikationen i nuvarande I S LSPV, som omfattar dem som till följd av sill beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur stånd att rält bedöma sitl behov av vård. Lagmmmel ger således enligl sin nuvarande lydelse formelll möjlighet till fortsatt vård med stöd av lagen även efler själva avgiftningsfasen. 1 praktiken har emellertid möjligheterna till fortsatt vård bara ulnylljals i begränsad utsträckning.

1 2S har klart angivits att fortsatt psykiatrisk vård med slöd av lagen kan komma i fråga även sedan patienten har avgiftals. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsniu 3.2) har vi ansett det vara elt krav all en maximitid införs för tvångsvård av alkohol- och narkotikamissbrukare som inle är psykiskt sjuka i inskränkt bemärkelse. Sålunda kommer efler del avgiftning har skelt tyngdpunkten alllmer alt förskjutas mot behov av sociala slöd- och hjäpinsatser. Den längsta vårdtiden har beslämts lill fyra veckor. Om patienten efter denna tid skulle behöva fortsatt sjukvård, får detla tiUgodoses i frivilliga former enligt SjvL:s allmänna bestämmelser eller eventuellt genom konvertering till vård med stöd av 1 § LSPV. Den nära samverkan mellan sjukvård och socialvård som de föreslagna reglerna fömtsätter har behandlats vid 12 a§.

Den angivna vårdtiden i 2 S-fallen är som har framgått en maximitid. Om fömtsättningar för fortsatt vård inte längre föreligger, skall vården givetvis avslutas redan dessförinnan.

17 §

Nämnden kan skriva ul patient enligt 16 § endast i vissa i andra styckel särskilt angivna fall. En prövning i nämnd av andra ärenden än som anges i

Prop. 1979/80:1 197

andra slyckel förutsätter således alt ärendet har förts lill nämnden genom besvär eller att frågan om utskrivning hänskjutits lill nämnden med stöd av 25S. Genom del föreslagnai/V/n/c slyckel vidgas nämndens kompetens till en generell rätl all beslula om utskrivning. Del innebär således atl nämnden kan la upp ell ärende lill prövning om det genom anmälan till nämnden eller på annal sätl har kommil lill nämndens kännedom atl sådana omständigheter föreligger beträffande en patient, att det kan övervägas om han skall skrivas ul.

18S

Ändringen ijörsia slycket är redaktionell.

Ändringen i andra slyckel har främst tillkommit för att klargöra att överiäkarens skyldigheler också omfallar patient som är utskriven på försök. Beslämmelserna fär anses ha motsvarande tillämpning när patienten vill besvära sig hos nämnden över överläkarens beslul. I andra slyckel har också lillagls all den underrällelseskyldighel som där anges skall omfalta förutom patienten annan som enligl första styckel får göra ansökan om uiskrivning.

Nämnden är enligt nuvarande bestämmelser i iredje stycket skyldig alt pröva ansökan om uiskrivning försl tre månader efler prövningen av en lidigare ansökan. Denna lid har ansells för lång. Sälunda kan genom medicinering palienlens lillslånd snabbi förbällras. Tidsgränsen har i enlighet med LSPV-gruppens förslag med hänsyn härtill salls till en månad.

19S

LSPV-gruppen har i sitl förslag erinrat om de svårigheier som en utskrivning från sjukhusel kan medföra för patienten. Del kan vara svårigheter av såväl social som medicinsk art, som I.ex. risk för återfall om patienten inle sköter sin medicinering. Samlidigl är del önskvärl alt patienten så snarl som möjligt kan lämna sjukhusel för all en många gånger från terapeutisk synpunkl olämplig vård skall kunna undvikas. Mol angiven bakgrund har möjligheterna all använda uiskrivning pä försök ulvidgals. I de fall en slegvis uislussning i samhällel bedöms nödvändig bör säledes försöksutskrivning kunna användas för atl minska liden för sjukhusvislelsen och för au i elt tidigt skede iräna patienten all klara sig ule i samhället ulan det sländiga slöd som en vistelse på sjukhus innebär. Del slår klart alt en vidgad användning av försöksulskrivning på säll här anges släller slörre krav pä den öppna värdens resurser. I lagrummel har angivils all försöksulskrivning kan komma i fråga, om förulsällningar för vård enligt 1 S föreligger men forlsall vård på sjukhus inle bedöms nödvändig. Som framgår härav skall vården alltid inledas pä sjukhus.

Vård som bereds med stöd av 2 S skall inle i någol fall kunna pågå längre lid än fyra veckor. Beslämmelserna om försöksutskrivning har därför inle

Prop. 1979/80:1 198

ansells böra gälla den som bereds värd med slöd av della lagrum. Detla framgår av all \ försia styckel hänvisning endasi görs lill I S.

Det har förekommil att patient har varil ulskriven under läng tid utan att han samtidigt har undergått en behandling som motiverat denna vårdform. I andra slyckel har i enlighet med LSPV-gruppens förslag tiderna skärpts för hur länge en försöksutskrivning skall få pågå. Har patienten under en sammanhängande tid av etl år varit utskriven på försök, bör paiienlen som regel kunna skrivas ul från vård enligl denna lag, Omsländighdema kan emellertid vara sådana att synnerliga skäl för fortsatt försöksutskrivning föreligger. Det kan I. ex. vara nödvändigt att kontrollera atl patienten följer de föreskrifter i fiåga om medicinering som har meddelals. I sådana fall skall forlsall försöksutskrivning kunna beslutas av nämnden för högsl sex månader åt gången.

F. n. råder oklarhet om patient, som inle har skrivits ut, sedan liden för försöksutskrivning har gått till ända skall anses som utskriven. På förslag av LSPV-gruppen har i förtydligande syfte i lagrummel tagits in den bestämmelsen, att om tiden för försöksulskrivning har gäll lill ända ulan alt förlängning har skelt, skall paiienlen belraklas som ulskriven. Del får i första hand anses ankomma på överläkaren all se lill all lidsfrislerna bevakas och att försöksutskrivning förlängs när skäl därtill föreligger. Sädan konlakl bör hållas med paiienlen alt ell evenluellt beslut om förlängning kan förberedas i god tid.

I paragrafens sista slycke har tagils in en beslämmelse enligt vilken ansökan om utskrivning skall likställas med ansökan om uiskrivning på försök vid beräkning av tidsfristen i 18S.

20 §

1 konsekvens med förslagel i övrigl har den ändringen gjorts i 20 S att överiäkaren tillagts en generell rätl alt överlåla på annan läkare vid sjukhusel att besluta om ålerintagning. Skulle överiäkaren belräffande viss patient vilja förbehålla sig rätlen att själv besluta, kan han göra förbehåll därom.

20 a §

Det åligger överläkaren att fortlöpande pröva om patient behöver beredas fortsatt vård med stöd av lagen. Det innebär emellertid från rättssäkerhetssynpunkt avgjorda fördelar om nämnden därjämte, sedan viss tid förflutit från det patienten togs in för vård, prövar patientens behov av fortsatt vård på sjukhus med stöd av lagen. I förevarande paragraf har tagits in en bestämmelse som ålägger nämnden att inom tre månader från den dag, då patienten togs in för vård, pröva behovet av fortsatt vård på sjukhuset. För att ge nämnden insyn i den fortsatta vården av patienten bör det vidare ankomma på nämnden att vid återkommande tillfällen på nytt pröva om patient som vårdas med stöd av lagen, behöver fortsatt sådan

Prop. 1979/80:1 ,99

vård. Mänga patienter har en sjukdomsbild som klart utvisar att del finns behov av långvarig vård vid sjukhusel. För dessa palienler kan del finnas anledning alt låla längre tid gå mellan de återkommande prövningarna ån vad som kan vara fallel belräffande andra palienler. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör ge närmare föreskrifter om den återkommande prövningen. Beslämmelserna släller krav pä överläkaren att han i tid före nämndens sammanträde genom utdrag ur journal eller på annal säll redovisar vilka skäl för fortsalt vård pä sjukhus med stöd av lagen som föreligger.

Nämndens prövning skall inte. om behov av forlsall värd anses föreligga, resultera i beslut i förvaltningsrätlslig mening. FL:s regler har inte tillämpning på förfarandet inför nämnden. Vill patienten all värden skall upphöra, måsle han ansöka om del enligl lagens bestämmelser.

22        S

Enligl 9 S Iredje och fjärde slyckena skall nämnden i slällel för överläkaren i vissa fall beslula om intagning av patienten. I paragrafen har lagils in besiämmelser om räll all föra lalan mol beslut av nämnden i sådan fråga. De övriga ändringar som har gjorls är av formell nalur.

23        S

Tilläggd "enligl denna lag"" har gjorts i förlydligande syfte.

24        S

finligl vad som gäller nu får talan enligl 21 eller 22 S föras utan inskränkning lill viss lid. Delta har kunnal leda lill all besvär anförts sedan lång tid har förflutit från del paiienlen skrevs ul från sjukhusel. En så vidslräckl besvärsräU är uppenbarligen inte påkallad. 1 enlighel med LSPV-gruppens förslag har därför angells alt besvär får föras ulan inskränkning lill viss lid så länge patienten vårdas med stöd av lagen. Har patienten skriviis ut frän sjukhuset, skall besvärsräU därjämte föreligga under tre veckor från dagen för utskrivningen. Tidsfristen har beslämts med beaktande av de frister som regelmässigt gäller vid förande av talan mol myndighels beslut.

28 S

1 uiskrivningsnämnderna ingår f. n. tre ledamöler; en lagfaren ordförande, en läkare och en lekmannarepresentant. Vi föreslär att i avvaktan pä den vidare översyn av LSPV som skall ske en nämnd skall behållas som väljs av regeringen och där nämndens ledamöter besitter den sakkunskap som behövs för den prövning som nämnden har att utföra. Som har framgått av den allmänna motiveringen finns del emellertid skäl att redan nu göra ändring i nämndens sammansällning. Nämnden får enligl förslagel nya uppgifler av väsenllig betydelse för den enskildes rälissäkerhel. Del skall således bl. a. ankomma på nämnden att återkommande pröva patien-

Prop. 1979/80:1 200

lens behov av vård med slöd av lagen. Del har främsl med hänsyn härtill ansetts påkallal all förstärka lekmannainflylandel i nämnden. Vidare har vi ansell del angeläget all förse nämnden med särskilda kunskaper i sociala frägor. I paragrafen anges nu all i nämnden skall ingå fem ledamöler. Ordföranden skall liksom nu vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänsl. 1 nämnden skall därjämle ingå en läkare som bör vara särskill kunnig i psykiatri, en person som är särskill insall i sociala frågor och tvä andra ledamöler som bör vara lekmän.

Också cenirala psykiairiska nämnden föresläs bli förstärkt med en person som är särskill insall i sociala frågor.

29 S

Enligt rättegångsbalken finns det numera endasi möjlighet atl avlägga en enhetiig ed på heder och samvele. Hänvisningen i andra slycket till möjlighelen all avlägga försäkran har därför ulgåll.

30 S

Enligl lagmmmel i dess nu gällande lydelse råder ell absolul förbud mol atl nämnden avgör ärende som handläggs i palienlens frånvaro ulan atl nämndens ledamöler före avgörandel skaffal sig personlig kännedom om paiienlen. Omsländighelerna kan emellertid vara sådana atl nämnden saknar möjlighel all skaffa sig kunskap om patienten. Del kan i.ex. gälla en patient som har lämnal landet. På förslag av LSPV-gruppen har därför möjlighel öppnals för nämnden atl om synnerliga skäl föreligger avgöra ärende utan att sådan personlig kännedom om patienten föreligger.

32 S

Enligl förevarande lagrum kan den som för lalan hos psykialrisk nämnd eller centrala psykiairiska nämnden efter beslut av nämnden tillerkännas ersällning för koslnad för resa och uppehälle i samband med inslällelsen inför nämnden. Del har visat sig atl patienter och andra som är berättigade lill ersättning inte känner till detta. Lagrummel har därför kompletterats med en bestämmelse enligl vilken den som för lalan hos nämnden genom nämndens försorg skall upplysas om den rält lill ersällning och förskoll som kan föreligga.

34 S

Den ändring som har vidlagils i andra slyckel föranleds av all nämndemän numera kan ingå i hovräu. Om så är fallel, gäller särskilda omröstningsregler. Dessa regler skall inle gälla för psykiairiska nämnden och cenirala psykiatriska nämnden.

35 S

Enligl förevarande lagrum i dess nu gällande lydelse kan läkare, som

Prop. 1979/80:1 201

skall undersöka patienten för eventuellt värdinlyg, begära polishandräckning om patienten inte ställer sig till förfogande för undersökningen. Dessförinnan måste emellertid ansökan ha upprättats enligt beslämmelserna i

4S.

Då nu ansökningsförfarandet bortfaller har det ansetts påkallal all begränsa den krets av läkare som skall kunna begära polishandräckning lill läkare i allmän tjänst. Som har framgått av vad tidigare sagts bör det åligga distriktsläkare och vissa poliklinikläkare atl utföra undersökning för eventuellt vårdintyg. För att kunna fullgöra sina åligganden bör sådan läkare kunna begära polishandräckning.

Enligt 35 § i dess nuvarande lydelse skall polismyndighd lämna handräckning på begäran av överläkaren om den som skall tas in enligl lagen inle inställer sig på sjukhuset. Det är således den på sjukhusel inlagande läkaren som får begära polishandräckning. Värdintygsskrivande läkare har inle denna räll. Bestämmelsen har föranlett åtskillig kritik. Det har inle ansetts rimligl atl behovel av handräckning skall bedömas av en läkare som inte själv undersökt patienten. Den läkare som bäst kan bedöma behovel av polishandräckning i dessa fall är den läkare som utfärdat vårdintyget. Sådan läkare bör därför också kunna begära polishandräckning. Kretsen av läkare bör emellertid begränsas till att avse läkare i allmän tjänst. De regler som nu föreslås bygger på LSPV-gruppens förslag.

De praktiska möjlighelerna för intagning kan bäsl bedömas av inlagningsläkaren. Innan annan läkare begär polishandräckning, bör inlagningsläkaren alltid kontaktas. Lämnar denne inte sitl godkännande, bör handräckning inte begäras.

I många fall kommer intagning att ske först sedan intagningsläkaren har fått vårdintyget sig tillsänt. På gmnd av t.ex. plalsbrisl kan han behöva avvakta med inlagning kortare tid. Om patienten därvid inle vill inställa sig på sjukhusel, kan i enlighet med nu gällände bestämmelser inlagningsläkaren begära polishandräckning. Denne behöver inte beslula om inlagning, innan han begär handräckning. Della har i laglexlen kommil till utlryck genom att del angelts som förutsätlning för polishandräckning att patienten avses bli intagen vid sjukhusel.

Enligl 35 S sista stycket i den nu gällande lydelsen får överläkaren beträffande viss patient överlåla på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning. Överläkare bör emellertid generelll kunna överiåta på läkare vid sjukhusel alt besluta om inlagning. 1 konsekvens härmed bör molsvarande delegationsmöjligheler föreligga i fråga om polishandräckning. Lagrummel har ändrals i enlighet härmed.

36 a S

1 första slyckel har vidtagits en ändring i syfte all klarare ange att det är överläkaren som har ansvaret för att bestämmelserna i 2 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. iakttas beträffande den omhändertagna egendomen.

Prop. 1979/80:1 -,(,2

37 S

Nuvarande 37 och 38 SS har betecknats 38 och 39 SS. Beslämmelserna i den nya 37 S föranleds av atl det har visat sig all patienterna ofta inte känner lill sina möjligheter atl fä inlagningen prövad av nämnden eller all i övrigl klaga mol de beslul som har meddelals med stöd av lagen. Den skyldighel som föreskrivs i förvaltningslagen (1971:290) (FL) alt underrälia patienten om hur han kan föra lalan mol beslut har säledes inle alllid iakttagits. Patienten har också ofla saknat kännedom om sin rätt till offentligt bilräde enligl räUshjälpslagen (1972:429). Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5) har vi ansell del särskilt viktigi all palienler som värdas oberoende av sitl samiycke ges ordentlig information om sina rältigheter. En bestämmelse har därför tagits in som gör sådan informalion obligatorisk ät alla patienter. Det skall ankomma på överläkaren atl sörja för all patienten får information. Patientens tillstånd kan emellertid i vissa fall vara sådant alt del är meningslöst att underrätta patienten om hans rättigheter. Del har därför angells atl upplysning skall lämnas så snart patientens tillstånd medger del.

Alt överiäkaren har gells ansvarel för att patienten blir informerad innebär givelvis inte atl han alllid själv behöver informera patienten. Han kan 1. ex. sörja för all informationen lämnas patienten genom annan läkare vid sjukhuset, psykolog, kuralor eller annan lämplig person.

1 sisla styckel har föreskrivils att LPV skall finnas anslagen inom sjukhusel väl synlig för palienlerna. Även denna föreskrift har givelvis tillkommit för atl stärka patienlernas rättssäkerhet.

Prop. 1979/80:1 5    LAGFÖRSLAG

:o3

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall

Härigenom föreskrives i ftåga om lagen (1966:293) om beredande av sluien psykialrisk vård i vissa fall

och böjnings-i molsvarande

och böjnings-

dels atl i 25, 27 och 33 SS ordel "'utskrivningsnämnd former därav skall bytas ut mot orden '"psykiatrisk nämnd böjningsformer,

dels alt i 25, 31 och 33 SS orden "psykiatrisk nämnd former därav skall bytas ul mot orden "cenlral psykialrisk nämnd" i motsvarande böjningsformer,

dels all nuvarande 37 och 38 SS skall belecknas 38 respektive 39 SS,

dels alt I-10, 12, 14-24, 26, 28-30, 32, .34-35 och 36 a SS saml rubriken till lagen skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmasl före 3 S skall sältas närmast före 4 S och rubriken närmast före 13 S sältas närmast före 12 a S,

dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 12 a, 20 a och 37 SS, av nedan angivna lydelse.

Niivuronde lydelse

Lag om beredande av sluten psykiatrisk värd i vissa fall

Föreslugen lydelse

Lag om viss psykiatrisk vård

1 S

Den som lider av psykisk sjukdom får oberoende av egel samtycke beredas sluien psykialrisk vård med stöd av denna lag, om sådan värd är oundgängligen påkallad med hänsyn lill sjukdomens arl och grad och lill all han

a) dels till följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt eUer till följd av beroende av nurkotisku medel uppenburUgen år ur stånd utt rätt hedömu sitt behov UV vård, dels kan få sitt tillstånd avsevärl förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården uteblir.

Den som lider av psykisk sjukdom får oberoende av eget sam-]lycke beredas psykialrisk vård med slöd av denna lag, om sådan vård är loundgängligen påkallad med hän-jsyn till sjukdomens art och grad och lill all han

( a) dels lill följd av sjukdomen uppenbarligen saknar sjukdomsin-|sikl, dels kan fä silt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om vården uleblir.

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhel eller fysiska eller psykiska hälsa eller för egel liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd aU taga vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har etl för närboende eller andra grovt slöran
de levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av
lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b).

Prop. 1979/80:1

Nuvurunde lydelse

Föreslagen lydelse

204

Med psykisk sjukdom jämslälles i denna lag psykisk abnormitet, som icke är psykisk sjukdom eller utgöres av hämning i förståndsutvecklingen.

Vård beredes på .sjukhus som drives a v sluien, lundslingskom-niioi eller kommun som ej tillhör lundstingskominun.

Vud som .sågs om överläkure i dennu lag avser även bilrädande överiäkare som unförtrotls sårskild sjukuvdelning.

2 S

För behundling uv vissu frågor enligt dennu lag ftnnas ulskrivningsnämnder med de verksamhetsområden regeringen bestämmer och en för rikel gemensum psykiutrisk nämnd.

Den sotn lill följd av missbruk av alkohol eller narkotika är 1 trängande behov av avgiftning och psykiatrisk vård i samband med denna för att inte skadas ullvurligt till sin hälsa eller unnurs utsättus för furu till livet, får oberoende uv egel sumlycke beredus vård med stöd av dennu lug.

3 §

Intugning på sjukhus med stöd av denna lag tiger rum efter ansökan eller på grund av domstols förordnande enligl 31 kup. 3 § broitsbulken. Inlagning efter ansökan får icke ske på grund av omständighet som uvses i I § förslu stycket e).

Vård enligl dennu lag beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskommun eller kommun som ej tillhör londstingskommun. Vård får i den mån regeringen förordnar även beredus på unnun vårdinstitution. Vud 1 dennu lug sägs om sjukhus gäller även sådan institution.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som har anförtrotts särskild sjukavdelning. Regeringen eller myndighet som regeringen förordnar får uppdraga åt annun läkare att fuUgöra uppgifter som enhgt denna lag ankomma på överläkare.

För behandling av vissa frågor enligt denna lag finnas psykiatriska nämnder med de verksamhetsområden som regeringen bestämmer och en för riket gemensum centrul psykiatrisk nämnd.

4 §

Ansökan om intagning får göras av make till den som ansökningen

Intagning på sjukhus enligt denna lag äger rum med stöd av vårdintyg

Prop. 1979/80:1

Nuvurunde lydelse

uvser, om mukurna summunbo, uv unnun som sludigvurande sammanbor med honom eller av huns burn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode mun. Ansökun får görus åven av ordjörande i socialnämnd, barnavårdsnänind, nyklerhelsnämnd eller liölsovårds-nämnd eller av polismyndighet. Om komniunfulhnåklige besluta del, äger .socialnämnden uppdraga ål unnun leduniol i nämnden än ordförunden eller åt tjänsteniun i ledunde ställning hos kommunen utt göru unsökun om intagning.

Läkure vid sjukhus eller klinik, där sluien psykiutrisk vård icke meddelas, eller vid sjukhem jör lältsköllu psykiskt sjuku eller specialsjukhus jör psykiskl utvecklingsstörda eller rektor för särskola eller föreståndare för vårdhem jör psykiskt utvecklingsstörda får göra unsökun i fråga om den för vurs vård hun svarar. Militär chef, dock lägst kompanichef eller motsvurunde chef, får göru ansökan beträffande den som slår under huns be-

ftd.

I .frågu om den som genom lu-gukrufivunnen dom dömls lill skyddstillsyn eller som villkorligt frigivits från kriminulvårdsunslull eller villkorligl ulskrivils från urbetsunstuli eller som överförts till vård utom unstull e.fter utt hu dömts lill ungdonisjängelse eller interneringfår ansökun görus uv ord-Jörunden i den övervukningsnämnd under vurs tillsyn hun slår.

Beträffunde den som år intagen i kriminulvårdsunslull, urbetsunstuli, häkte, ullmän vårdunslull för ulkoholmissbrukure eller ungdoms-vårdsskolu och vislus inom unstullen jur ansökan görus endusl av tjänslemun som har att sörja för den Intugne. Sådun tjänslemun får i unnut full än som uvses i tredje slyckel göru unsökun åven i fråga om den som vistas utom unstulten

205

Föreslagen lydelse

eller på gmnd av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 S brottsbalken.

Inlagning med stöd av vårdintyg får icke ske på grund av omständighet som avses i 1 S första slycket e).

Prop, 1979/80:1

Nuvarande lydelse

ulan uti vura slutligt utskriven därifrån.

Regeringen tiger förordna om behörighet ull vid krig eller krigsfara göra ansökun i .fråga om den .som tillhör krigsmakten.

Föreslugen lydelse

206

5 S

Ansökan om intagning göres skriftligen. Vid ansökningshandlingen skall .fogas vårdintyg angående den som ansökningen avser. Vårdinlygel fur icke vara äldre än en månad, när ansökningen göres.

Vårdintyg skall, om ej annat följer av 7 S andra slyckel, innehålla dels uttalande att sannolika skäl föreligga för att den som unsökningen avser lider av psykisk sjukdom och för alt sluten psykiatrisk värd är oundgängligen påkallad med hänsyn lill sjukdomens arl och grad och lill nägon eller några av de i I § försia slycket a)-d) angivna omsländighelerna, dels redogörelse för sjukdomen och de omsländigheier i övrigl som föranleda vårdbehovel.

Regeringen äger förordna all värdinlyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses i andra stvckei.

Värdinlyg skall i Juli som avses i 1 §, om ej annal följer av 7 S andra slyckel, innehålla dels uiialande att sannolika skäl föreligga för att den som inlygel avser lider av psykisk sjukdom och för atl psykiatrisk värd på .sjukhus år oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens arl och grad och lill någon eller nägra av de i I S försia stycket a)-d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleda vårdbehovet.

l.full som avses i 2 S skall vårdintyget innehålla dels uttalande till sannolika skäl föreligga för all den som intyget avser till följd av missbruk av alkohol eller narkolika iir i Irängande behov av avgiftning och psykialrisk vård i samband ined denna för ull inle skadas allvarligt lill sin hälsa eller annars ulsällas .för ja ra lill livel, dels redogörelse .för de omsländigheier i övrigt som föranledu vårdbehovet.

I vårdintyg skull unges veni som har begärt intyget. Intyget skall vuru avfattat enligt fuslsttiUl formulär.

Regeringen äger förordna atl värdinlyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses iförsiii och andra slyckena.

Prop. 1979/80:1

Nuvurunde lydelse

Föreslagen lydelse

207

6 S

Behörig all ulfärda värdinlyg är legitimerad läkare samt den som ulan atl varu legitimerad är förordnad ull uppehållu befattning som läkure i ullman Ijänsl och genomgåtl för medicine licenliutexumen föreskriven kurs i psykiatri. Från sislnämnda krav äger socialstyrelsen medge undanlag, om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med åberopande av omsiändighel som avses i 1 S första stycket a) får dock utfärdas endasi av läkare som har specialistkompetens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd atl ulfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endasi i omedelbar anslutning lill personlig undersökning av den som ansökningen avser. Den som får göra ansökun om intugning åger föranslalla om sådun undersökning.

Vårdintyg utfärdut uv läkure, som tjänstgör inom den slutnu psykiatriska vården, får icke godtagas för inlagning på del sjukhus där läkaren år verksam. Om betydande olägenhet skulle uppslå genom un-lilunde uv unnun läkure, får dock vårdintyg ulfärdal av läkare vid .sjukhuset godtagus för intugning pä annan klinik än den där han är verksam.

Vårdintyg .får icke godtagus, om det år iiljardut uv den som gör unsökun om inlagning.

Beslämmelserna i 4 och 5 SS förvaltningslagen (1971:290) c/i'fl icke lillåinpning i ärende om utfärdande av vårdintyg.

Behörig all ulfärda vårdintyg är legitimerad läkare. Frän detla krav äger socialstyrelsen medge undantag, om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med åberopande av omständighet som avses i 1 S första stycket a) får dock utfärdas endasi av läkare som har specialislkompelens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd atl utfärda värdinlyg av detla slag.

Vårdintyg får utfärdas endasi i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser.

Vårdintyg får godtagas för intagning på det sjukhus där den läkare som har utfärdat intyget tjänstgör endasi under förutsältning atl intagningen sker på annan klinik än den där han är verksam.

Beredes patient psykiutrisk vård på sjukhus utun stöd uv dennu lag, får undanlag görus från bestämmelsen i tredje stycket, om bety-dunde olägenhet skulle uppslå genom anlitande av annan läkure.

I ärende om utfärdunde uv vårdintyg gällu bestämmelserna i 4 och 5 S§ förvaltningslagen (1971:290) åven för läkure som utövur yrket enskilt.

7S Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är fariig för annans personliga säkerhel eller egel liv, äger polismyndighet omhändertaga honom, om fara är i dröjsmål.

Prop. 1979/80:1

208

Nuvarande Ivdels,

Föreslagen lydelse

Friges den omhändertagne icke omedelbarl, skall polismyndigheten genast fcManstalla om undersökning som avses i 6S andra stycket. Utfärdas vårdintyg, skall polismyndigheten genast ansöka om den omhändertagnes inlagning på sjukhus för sluien psykiatrisk vård. I fall som avses i denna paragraf behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande atl sannolika skäl föreligga för alt den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i behov av sluien psykialrisk vård och för atl han är farlig för annans personliga säkerhet eller egel liv jämle en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfattning.

Sker intagning enligl 8 S, skall polismyndigheten senast andra dagen efler dagen för inlagningen lillslälla överiäkaren prolokoll rörande de omständigheter som föranlell unsökningen .

Utfärdas icke värdintyg eller rti'-slås ansökningen om inlagning, fär den omhänderlagne icke längre kvarhällas av polismyndigheten med slöd av denna lag.

Beslämmelserna i andra - fjärde slyckena äga icke tillämpning, om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med slöd av denna lag och icke ulskrivils därifrån enligl 16$. Friges den omhändertagne i sädani fall icke omedelbarl av polismyndigheten, skall han genasi jÖras till sjukhusel.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genasi föranstalta om undersökning som avses i 6S andra styckel. Utfärdas värdinlyg, skall polismyndigheien genast .fiiransialiu om all den omhänderlagne tages in på sjukhus för psykiatrisk värd. I fall som avses i denna paragraf behöver vårdinlygel icke innehålla annat än uttalande atl sannolika skäl föreligga för alt den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i behov av psykialrisk vård och för all han är farlig för annans personliga säkerhel eller egel liv jämte en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfattning.

Sker intagning enligt 8 S, skall polismyndigheten senast andra dagen efler dagen för intagningen tillställa överläkaren prolokoll rörande de omsländigheier som föranlell atl vårdintyg hur utfärdals.

Ulfärdas icke värdinlyg eller beslutus ej om inlagning, får den omhänderlagne icke längre kvarhällas av polismyndigheien med slöd av denna lag.

Bestämmelserna i andra — fjärde slyckena äga icke tillämpning, om den omhändertagne redan inlagils på sjukhus med slöd av denna lag och icke ulskrivils därifrån enligl 16§. Friges den omhändertagne i sådant fall icke omedelbart av polismyndigheten, skall dennu genasi förunstullu om utt hun får behövlig vård.

Vud som sugs i dennu paragraf skaU ej gällu den som behöver beredus vård med stöd av 2 §.

8S

Överensstämma    ansökun    och vårdintyg med föreskriftema i 4-

Vårdintyg får ej godtagus som underlug för intugningsbeslut, om det ur utfärdat mer än fiorton dagar före beslutet.

Överensstämmer vårdintyget med föreskrifterna i 5-7§S och fö-

Prop. 1979/80:1

209

Nuvarande hdels

Föreslagen lydelse

7 SS och föreligga sannolika skäl lör att vård kan beredas med stöd av denna lag, fär den ansökningen avser intagas på sjukhus.

religga sannolika skäl för att värd på .sjiikliiis kan beredas med slöd av denna lag, får den våriliniygel avser inlagas på sjukhus.

Om inlagning beslular överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, iigei han överlåta pä annan läkare vid sjukhuset att besluta om inlagning.

9S

Sker intagning enligt 8S, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarasl möjligi och senast tionde dagen efter dagen för iiitag-ningen pröva om värd kan beredas paiienlen med slöd av denna lag. Hur som grund för loisökningen åberoputs ull putienten är furUg för annans personliga säkerhet, jår med prövningen anstå till femionde dugen efler dugen för intugningen, om särskilda skäl föreUgga och Intugningen icke beslutats med stöd av vårdintyg uv innehåll som uvses i 7§ undru stycket.

Sker intagning enligt 8S, skall överläkaren efter undersökning av paiienlen snarasl möjligt och senasl åttonde dagen efter dagen för iiiitig-niiigsbesliiiel pröva om vård kan beredas patienten med stöd av denna lag.

Har i .fall som avses i 6 H .fjärde stycket beslul om inlagning enligt sa grundals på vårdintyg som liar iiljardtils av läkare som tir verksam vid den klinik, där inlagningen har skelt, skall den prövning som inses i första slyckel i stället göras av psykiatriska nämnden senasl åtta dagar ejler dagen för inlagningsbeslulel. Vad nu har sagts skall även gälla oiii vårdintyget har utfärdats eller inlagning enligl 8 f beslulats Irols all omsiändighel som grundlägger jäv enligl 4 H förvaltningslagen (1971:290) har förelegal.

Om läkare som avses i jorsiu Slyckel .själv hur iitfiirdai vårdintyg eller jäv enhgl 4 § förvallningslagen (1971:290) föreligger mol honom, skall den pritvning som ankoininer på honom enligl sagda slycke i Slällel fuUgörus uv psykiairiska nämnden.

Finner överläkaren all vård kan beredas med stöd av denna lag, skall han beslula att patienten även i forlsältningen skall vara intagen på sjukhuset. I annal fall skall överläkaren omedelbart utskrivu honom.

Framkommer vid prövning som uvses i förslu, undra eller Ireilje styckel all vård kan beredas med slöd av denna lag, skall beslutus all paiienlen även i fortsäliningen skall vara intagen pä sjukhusel. I annat fall skall patienten omedelburt utskrivas från vård enligl denna lag.

14   Riksdagen 1979180. I .saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1

Nuvarande Ivdelse

Föreslugen lydel

lOS

Beslut enligt 8 eller 9S får icke meddelas av läkare som utfärdat vårdinlygel.

Beslut enligl 8 eller 9S .första stycket fär icke meddelas av läkare som utfärdat vårdintyget iilinn i.fäll som uvses i 6 §.fjärde styckel.

I2S

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluien psykialrisk vård, skall socialslyrelsen föranstalta om all han ulan dröjsmål inlages på sjukhus för sådan vård. Är han redan intagen pä sjukhus försluten psykiatrisk vård, skall han i fortsättningen anses intagen på grund av domstolens förordnande.

Har någon genom lagakraflvunnen dom överlämnats lill psykialrisk vård, skall socialslyrelsen föranslalla om all han utan dröjsmål inlages på sjukhus för sådan vård. Är han redan intagen pä sjukhus för psykiatrisk vård, skall han i fortsättningen anses intagen pä grund av domslolens förordnande.

12 a S

Överläkaren eller den hun hur bemyndigut skall utun dröjsmål underrätta sociulnämnden om palienl som beredes vård med slöd av 2 § behöver stöd och hjälp genom socialtjänsten. Sociulnämnden skull senust inom en vecka från underrättelsen efter samråd med läkaren och tillsammuns med patienten upprätta en plan.för den sociulu eftervården.

I4S Palienl kan få tillstånd atl vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnel eller tillfälligt under vissl antal dygn, om det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans egel liv. Sädani tillstånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tillstånd uti vistus på egen hund utom .sjukhusområdet beslutar överläkaren, om annat ej följer av tredje slycket. Om särskUda skäl föreUggu, åger hun beträffande viss palienl överlåta på annan läkure vid sjukhuset utt beslutu om tillstånd.

I .frågu om putient som uvses i 17 § aridra stycket beslutar utskrivningsnämnden om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet. Nämnden äger belräffande viss patient överlåta på överläkaren

Bestämmelserna i 17 § om utskrivning tiUämpas på fråga om tillstånd enligt första stycket. Nämnden äger beträffande viss patient överlåta på överläkaren alt besluta om tillstånd.

Prop. 1979/80:1

Nuvurunde lydelse

atl beslula om lillslånd.

Överläkaren får ålerkalla lillslånd all vistas på egen hand ulom sjukhusområdel, om förhållandena påkalla del. Om särskildu sked.föreUggu, äger han beiråffunde viss patient överlåtu på annun läkare vid sjukhuset utt återkullu tiUslånd.

211

Föreslagen lydelse

Överläkaren får ålerkalla tillstånd all vistas på egen hand ulom sjukhusområdel, om förhållandena påkalla det.

Överläkaren får om särskildu skäl jöreligga överlåta sin beslu-lunderutt enligl dennu purugruf på annan vid .sjukhuset anställd läkare.

I5S

Om särskilda skäl föreligga, fär överläkaren laga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer lill patient eller som patient önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhusel eller vara olämpligt med hänsyn lill syftel med värden eller kan handling som patient önskar avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, fär överläkuren beslulu ull handlingen skull kvarhällas.

Handling som är slälld lill ulskrivnlngsnämnden, psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd lill eller avsedd för annan myndighel och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra lalan, saml handling ställd till eller avsedd för advokat eller offentligt bilräde skall vidarebefordras. Beslular överiäkaren ull kvarhålla brev lill myndighet, skall beslutel underställas utskrivningsnämndens prövning.

Visar del sig alt handling, som är slälld lill annan än utskrivnings-nämnden, psykiutrisku nämnden, sociulstyrelsen, justiliekanslern eller någon UV riksdugens ombuds-

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren eller den hun hur be-.myndlgul laga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer till patient som vårdus ■med slöd uv I § eller som putienten önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer lill palienl medföra fara för ordningen eller säkerhden på sjukhusel eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som palienl önskar avsända föranleda belydande olägenhel för honom eller annan person, får handlingen kvarhållas.

Handling som är slälld till psykiutrisku nämnden, centrala psykiairiska nämnden, socialslyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Vud nu sugis skull också gälla handling som är slälld lill offentlig jörsvaru-re.

Handling som är slälld till eller avsedd för annan myndighet än som uvses i undru styckel och rör mål eller ärende, vari patienten själv äger föra talan, saml handling slälld lill eller avsedd för advokal, som ej är offentlig försvurure, eller offentligt bilräde skall vidarebefordras.

Visar del sig atl handling, som är slälld lill annan än myndighet som unges i undru stycket, år avsedd för någon av dessa myndigheler, skall den   vidarebefordras.   Detsummu

Prop. 1979/80:1

Nuvarande lydelse

mån, är avsedd för nägon av dessa myndigheter, skall den vidarebefordras.

!I2

Föreslagen lydelse

gäller handling avsedd.för den som förordnals som ofjentlig försvarare för patienten.

Beslut att kvarhålla handling jättas av psykiatriska nämnden efter framställning av iyverlåkaren. I av-vukiun på nämndens beslut får ■överläkaren vidtaga ålgärd som Icke kan uppskjutas ulan ullvurlig olägenhel.

I6S

Den som berelts vård med stöd av beslut enligl 9S andra slyckel eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas, om förulsällningar enligl 1  för all bereda honom vård icke längre föreligga. Omsiändighel som avses i I S första styckel e) får icke ulgöra grund för kvarhållande i annat fall än då patienten berells vård på grund av domstols förordnande.

Den som beretts värd med stöd av beslul enligt 9 fjärde slyckel eller pä grund av domstols förordnande skall ofördröjligen ulskrivas från vård enligl denna lag, om förulsältningar för alt bereda honom vård icke längre föreligga. Omständighet som avses i I S försia slycket e) får icke ulgöra grund för kvarhällande i annal fall an då patienten berells vård på grund av domstols förordnande.

Den som har berelts vård enligl 2§ skall skrivas ul senasl fyra veckor från dagen for iiiiagningsbeslii-tei.

Frågan om uiskrivning skall prövas fortlöpande.

I7S

Om uiskrivning beslular överläkaren, om annal ej följer av andra slycket. Han äger hänskjula frägan om utskrivning till utskrivningsnämnden.

Utskrivningsnuinnden beslular om utskrivning enligl 16 S av palienl som intagits på grund av domstols förordnande eller som under inflyiande av psykisk sjukdom begått broll mot annans personliga säkerhel, för vilkel ålal icke väckts, eller som varil inlagen i kriminalvårdsanstall för undergående av påföljd för brotl under tiden för anslaltsvården eller i samband med alt denna upphört intagits försluten psykialrisk vård med slöd av denna lag och icke skall åleiföras till anstalten.

Om utskrivning beslutar överläkaren, om annat ej följer av andra styckel. Han äger hänskjula fiägan om utskiivning lill psykiairiska nämnden.

P.sykiuirisku nämnden beslutar om utskrivning enligl 16 S av palienl som inlagils pä grund av domstols förordnande eller som under inflyiande av psykisk sjukdom begått broll mol annans personliga säkerhet, för vilket åtal icke väckls, eller som varit inlagen i kriminalvärdsanstalt för undergående av påföljd för broll under liden för anslaltsvården eller i samband med all denna upphört intagils för psykialrisk vård med slöd av denna lag och icke skall ålerföras lill anslal-len.

Prop. 1979/80:1

213

Nuvurunde lydelse

Föreslugen lydelse

När anledning föreligger till uiskrivning av patient som avses i andra stycket, skall överläkaren ofördröjligen anmäla della hos nämnden.

Psykiulrisk nämnd får åven i unnat full än i andra styckel sågs utskrivu putient.

18S

Patient eller hans make, om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom, eller hans bam, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man får göra ansökan om utskrivning.

Ansökan hos utskrivningsnämnden göres skriftligen. Om patient som avses i 17 § andra styckel ger lill känna att han icke vill vuru inlugen på sjukhuset, skall han genom överiäkarens försorg underrättas om sin möjlighet all ansöka om uiskrivning och tillfäUe beredas honom alt upprätta erforderiiga handlingar.

Ulskrivnlngsnämnden är icke skyldig atl pröva ansökan om utskrivning, förrän tre månuder förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

Patienten eller hans make, om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom, eller hans bam, fader, moder, syskon, förmyndare eller god man får göra ansökan om utskrivning.

Ansökan hos psykiutrisku nämnden göres skriftligen. Om patient som avses i I7S andra styckel ger lill känna all han icke längre vill vårdas enligt dennu lug, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighel atl ansöka om utskrivning hos nämnden och lillfälle beredas honom all upprälla erforderliga handlingar. Vad na sugis skull hu motsvurunde tilllämpning på den som enligt förslu stycket får göru ansökan om utskrivning UV putienten.

Psykiutrisku nämnden år icke skyldig atl pröva ansökan om uiskrivning, förrän en månud förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

I9§

Putient jår utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och del icke medför fara för annans personliga säkerhel eller hans egel liv.

Uiskrivning på försök skall avse viss tid, högsl sex månader, som kan föriängas med högst sex månader «/ gången. Putient får åläggas all iakttaga särskilda föreskrifter och ställas under tiUsyn av lämplig person.

År putienten i behov uv vård enligl I § men ärjörtsuil vård på sjukhus ej nödvändig, får hun ulskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och det icke medför fara för annans personliga säkerhel eller hans egel liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högsl sex månader, som kan förlängas med ytterligure sex månader. Försöksulskrivning som hur pågått under en samnianhung-unde tid av etl år får förlängas endusl om synnerligu skäl föreUggu.

Prop. 1979/80:1

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

214

Beslut om sådan Jörltingning meddelas UV psykialriskti nämnden för högst .vev månader ål gången.

Hur den tid som bestämls.för för-söksulskrivningen gåll lill ända utan all försöksiitskrivningcn har fÖrltiiigls, skall paiienlen anses som Ulskriven enligt 16 ii.

Under uiskrivning på försök jår palienl åläggas all iakllaga särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Beslämmelserna i 17 och 18 SS avse även uiskrivning pä försök.

Vid beräkning av lidsfrislen i 18 § liksiälles ansökun om utskrivning på försök med ansökan mn inskrivning.

20 S Den som ulskrivils på försök får ålerinlagas på sjukhus, om förhållandena påkalla det.

Om ålerinlagning beslular överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han beträffunde viss putient överlåla på annan läkare vid sjukhusel all beslula om ålerintagning.

Om ålerintagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han överlåta pä annan läkare vid sjukhusel all beslula om ålerintagning.

20 u i>

Psykiairiska nämnden skull inom tre månuder jrån den dag då patienten intogs för vård pröva om putienten behöver fortsull vård på sjukhus med slöd av denna lag.

Efter den i första slyckel angivna prövningen skall psykiatriska nämnden så länge vården består återkommande pröva patientens vårdbehov. Närmare föreskrifter ges UV regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

21§ Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren

intagit någon på sjukhus eller enligt 9§ undru stycket beslutat all patienl alltjämt skall vara intagen på sjukhus.

intagit någon på sjukhus eller enligl 9§ fiärde stycket beslutat att patient alltjämt skall vara inlagen på sjukhus.

Prop. 1979/80:1

215

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom .sjukhusområdel hell eller delvis ulan bifall eller återkallat sådant tillstånd.

avslagit ansökan om utskrivning pä försök. ■    i samband med utskrivning på försök ålagt palienl au iakllaga särskilda föreskrifter eller slälll honom under tillsyn eller

återintagit patient under uiskrivning på försök.

I övrigl får talan icke föras mot läkares beslul enligt denna lag.

Talan   föres   hos   ulskrivnlngsnämnden genom besvär.

Talan    föres    hos   psykiatriska nänuiden genom besvär.

22 S

Talan får föras mot ulskrivningsnämnds beslut, om nämnden

ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut enligt 9S andra stycket.

Talan får föras mot psykiairiska ntiinndens beslut, om nämnden

enUgl 9§ Iredje eller .fjärde slycket beslulal att patienl allljäinl skall vara inlagen på .sjukhus.

Ogillat besvär över beslul om inlagning eiler läkares beslul enligl 9'i.fjiirde slyckel.

avslagil ansökan om utskrivning eller om uiskrivning på försök eller ogillat besvär över liikares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband med uiskrivning på försök ålagl palienl att iakllaga särskilda föreskrifter eller slälll honom under tillsyn eller lämnal besvär över läkares beslul i sädana frägor helt eller delvis ulan bifall.

I övrigl får lalan mol ulskrivningsnämnds beslul enligl denna lag föras endasi i fall som avses i 26S.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

I övrigt får talan mol psykiatrisk nämnds beslut enligl denna lag föras endast i fall som avses i 26S,

Talan föres hos cenirala psykiatriska nämnden genom besvär.

23 S

Mot psykiatriska nämndens beslut får talan icke föras.

Mot centrala psykiairiska nämndens beslut enligl denna lag får talan icke föras.

24 S

Talan enligl 21 eller 22 S får föras av den som enligt 18 S äger ansöka om uiskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss lid. 1 fråga om prövning av talan enligt 21 S äger beslämmelsen i 18 S Iredje slycket motsvarande tillämpning.

Talan enligt 21 eller 22 § får föras av den som enligt 18 S äger ansöka om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid så länge putienten värdus med slöd uv dennu lug. Tulan fur durjumte föras under tre veckor från den dug patienten utskrevs enligt 16 §. I fråga om prövning av lalan enligt 21 S äger beslämmelsen i 18 S tredje styckel och 19 § sislu stycket motsvarande tillämpning.

Prop. 1979/80:1

Niivaninde Ivdelst

Föreslagen lydelse

26 S

Talan mol beslul, varigenom ulskrivningsnämnd ullålil sig om ersättning som avses i 32 S eller 33 S tredje stycket, föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Talan mol beslut, varigenom psykialrisk nämnd ullålil sig om ersällning som avses i 32 S andra slycket eller 33 S iredje styckel, föres hos centrala psykiairiska nämnden genom besvär.

28 S

Ulskrivningsnämnd består av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domar-ijänst, en läkare som bör vara särskill kunnig i psykiatri och en person med erjarenhet i allmännu värv.

Psykiatriska nämnden beslår av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domartjänst, två läkare som äro särskill kunniga i psykiatri och ivå personer med erfarenhel i allmänna värv.

För ledamot av ulskrivningsnämnd eller psykiairiska nämnden finnas en eller fiera suppleanler. Beslämmelserna om ledamot gälla även suppleanl.

P.sykluirisk nämnd består av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri, en person som år särskill insull i sociulu frågor och yllerligare två ledamöter.

Ceniralu psykiairiska nämnden beslår av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domartjänsl, tvä läkare som äro särskill kunniga i psykiatri, en person som är särskilt insatt i sociala frågor och ytterligare två ledumöter.

För ledamol av psykiutrisk nämnd eller centrulu psykiairiska nämnden finnas en eller flera suppleanter. Bestämmelserna om ledamot gälla även suppleanl.

29 S

Ledamol av utskrivningsnämnd eller psykiairiska nämnden förordnas av regeringen för högsl fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den slutnu psykiatriska vården får icke som ledamot deltaga i handläggningen av ärende rörande patienl på det sjukhus där han Ijänslgör. Om jäv mol ledamot gälla i övrigl bestämmelsema i 4 kap. rältegångsbalken om jäv mol domare.

Ledamol av psykiutrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämnden förordnas av regeringen för högst fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared.

Läkare som tjänstgör inom den psykiatriska vården får icke som ledamol deltaga i handläggningen av ärende rörande patient på det sjukhus där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gälla i övrigt bestämmelsema i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

30 §

Vid  sammanträde  med utskrivningsnämnd skola överläkaren och

Vid sammanträde med psykiutrisk nämnd skola överläkaren och

Prop. 1979/80:1

Nuvurunde lydelse

patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas till-fåtle alt närvara, om icke särskilda skäl föranleda annal.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att nämndens ledamöler före avgörandel skaffat sig personlig kännedom om patienten. Är denne ulskriven pä försök, får dock ärendet avgöras, om minsl en av ledamölerna lar sådan kännedom.

217

Föreslagen lydelse

patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres lalan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle all närvara, om icke särskilda skäl föranleda annal.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke utan synneriiga skål avgöras utan alt nämndens ledamöler före avgörandet skaffal sig personlig kännedom om patienten. Är denne ulskriven på försök, får ärendet avgöras om minsl en av ledamölerna har sådan kännedom.

32 S -

Patienl eller annan som för talan hos ulskrivrdngsnämnd eller psykiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, i den mån det finnes skäligt. Nämnden får bevilja förskott på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Patienl eller annan som för talan hos psykiutrisk nämnd eller centrulu psykiairiska nämnden får lill-erkännas ersättning av allmänna medel för koslnad för resa och uppehälle i samband med inslällelse inför nämnden, i den mån del finnes skäligt. Nämnden får bevilja förskott pä ersättningen. Den som jör tulun hos nämnden skull genom nämndens jörsorg upplysus om den rått till ersättning och förskott som kun föreligga.

Närmare bestämmelser om ersällning och förskoll meddelas av regeringen.

34 S

Ulskrivningsnämnd eller psykiairiska nämnden får avgöra ärende endasi om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i 32 S eller 33 S tredje slycket får dock på nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt äga motsvarande tillämpning på avgörande av ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Psykititrisk nämnd eller centrala psykiairiska nämnden får avgöra ärende endast om nämndens samlliga ledamöler äro närvarande. Beslul rörande förskott på ersäUning som avses i 32 S andra styckel eller 33 S tredje slycket får dock pä nämndens vägnar meddelas av ordföranden.

Bestämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätl du nämnd ej hur säte I rätlen äga molsvarande tillämpning pä avgörande av psykialrisk nämnd eller cenirala psykiairiska nämnden.

Prop. 1979/80:1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

34 a  S I ärende, vari  17S förvallningslagen (1971:290) äger tillämpning, får skälen för besluiel ulelämnas även  i andra fall än som sägs där, om ändamålei med vården annars skulle molverkas.

I läkares beslul enligl 8 eller 9S eller varigenom ansökan om uiskrivning avslagils saml i molsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiairiska nämnden skola alltid anges de i I S angivna förutsättningar på vilka beslutet grundas.

I läkares beslut enligl 8 eller 9S eller varigenom ansökan om utskrivning avslagils samt i molsvarande beslul av psykiatrisk nämnd eller centrala psykiairiska nämnden skola alltid anges de i 1 eller 2 S angivna förutsättningarna pä vilka beslutel grundas.

35 S Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av läkare som enligl 6S försia slycket är behörig all ulfärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke släller sig till förfogande för undersökningen eller lä-kuren behöver skydd för sin personliga säkerhet.

på begäran av överläkaren, om den som med slöd av denna lag skuU inlagas på sjukhus icke insläl-ler sig på sjukhusel,

på begäran av överläkaren, om patienl avviker från sjukhusel eller icke ålervänder dil, sedan liden för lillständ all vislas på egen hand utom sjukhusområdel eller för uiskrivning pä försök gäll ul, eller icke inställer sig på sjukhusel, sedan tillstånd att vislas på egen hand utom sjukhusområdel återkallats eller beslut meddelals om ålerinlagning under uiskrivning pä försök.

Om särskilda skäl föreligga, må överläkaren beträffunde viss putient överlåta pä annan läkare vid sjukhusel all begära handräckning.

på begäran av läkare i allmiin Ijänsl som enligt 6S försia slycket är behörig alt utfärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke släller sig lill förfogande för undersökningen,

/)(/ begäran av läkare som enligl 6§ jörsla stycket är behörig ull ulfärda vårdintyg om lian behöver skydd för sin personliga säkerhet,

pä begäran av läkare i allinän Ijänsl som har utfärdal vårdintyg eller överläkaren, om den som med stöd av denna lag avses bli inlagen på sjukhus icke inställer sig på sjukhusel eller på begäran av överläkaren, om patient avviker från sjukhusel eller icke återvänder dit, sedan liden för lillslånd all vislas pä egen hand ulom sjukhusområdel eller för uiskrivning pä försök gäll ul, eller icke insläller sig på sjukhuset, sedan tillstånd all vislas på egen hand utom sjukhusområdet återkallats eller beslut meddelals om ålerintagning under utskrivning på försök.

Om särskilda skäl föreligga, må överläkaren överlåta på annan läkare vid sjukhuset alt begära handräckning.

Prop. 1979/80:1 219

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

36 a S
Har överläkure med stöd av 13 S Har med slöd av \3 oinhånder-
omhänderlagil alkoholhaltiga dryc- tagits alkoholhaltiga drycker eller
ker eller andra berusningsmedel andra berusningsmedel som påträf-
som påträffats hos eller ankommil fats hos eller ankommil lill den som
till den som är inlagen på sjukhus är inlagen på sjukhus med slöd av
med slöd av denna lag, skall den denna lag, skall överläkaren låta
omhändertugnu egendomen bevis- bevisligen förslöru eller jör sälja
ligen förstärus eller försäljus enhgl den omhändertagna egendomen
beslämmelserna om beslaglagen enligt beslämmelserna om beslagta
egendom i 2S lagen (1958:205) om gen egendom i 2S lagen (1958:205)
förverkande av alkoholhaltiga dryc- om förverkande av alkoholhaltiga
ker m. m. Belopp, som erhållils vid drycker m. m. Belopp, som erhållils
sådan försäljning, tillfaller slalen. vid sädan försäljning, tillfaller sla
len.

Pålräffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där palienler som inlagils med slöd av denna lag vårdas, får berusningsmedlen omhändertagas av sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhusel, om känd ägare till berusningsmedlen ej finnes. Försia slycket har motsvarande fillämpning på sålunda omhändertagen egendom.

Bestämmelserna i första slyckel har molsvarande fillämpning på injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

37 S

Den som ur inlagen.för vård med stöd av denna lug skull så snart hans tillstånd medger det genoin överläkurens .försorg upplysus om sin rätt

ull ja intagningen prövad av den psykiatriska nämnden,

ull i övrigl föru lalan mol beslut som harfuttuts med slöd av lugen,

all anlltu ombud eller bilräde enligt .förvuhningslugen (1971:290),

ull begära råltshjålp genom offentligt biträde enligl rättslijälpsla-gen (1972:429).

Denna lug skall finnas anslagen inom sjukhuset väl synlig jör puli-eniernu.

Prop. 1979/80:1 220

Särskilt yttrande av Börje Langton

En av de viktigaste förändringarna inom den psykiatriska sjukvården ulgör sirävandena all salsa på öppna vårdformer som allernaliv till vård på sjukhus. Det syslem som härvid främsl övervägs är s.k. geografisk seklorisering. Del innebär alt all psykiatrisk vård inom dl geografiski område hålls samman under en gemensam ledning och med resurser för såväl öppen vård som värd på sjukhus. Psykiater från den i området ingående psykiatriska kliniken verkar i den öppna vården och svarar för de behandlingsinsatser som kräver psykialrisk kompelens.

Genom all psykiater kopplas in i den öppna värden ökar möjligheterna atl undvika sjukhusvård och genom alt denne svarar för såväl öppen vård som sjukhusvärd uppnås väsenlligl förbällrad värdkontinuild. Detla är av slor belydelse för eftervården.

För planeringen av sjukvården upprättas inom varje landsting särskilda översiktliga sjukvärdsplaner. En sammanställning av dessa planer fram lill år 1985 visar bl.a. att landslingen med endasi ell par undanlag valt atl organisera den psykiatriska vården enligl sekloriseringsprincipen. Vården har emellertid endast i några ensiaka fall i form av försöksverksamhel organiserats på della sätl. En starkt bidragande orsak härtill är de hinder den lagtekniska utformningen av LSPV uppställer. Enligt nuvarande bestämmelser får vårdintyg inle godtagas för intagning om del är utfärdat av psykiater som tjänstgör vid den klinik där inlagningen avses ske. Eftersom sekloriseringsprincipen bygger på medverkan från klinikens läkare uppslår här prakliska svårigheier vid genomförandel.

Olika meloder har prövats för all kringgå de hinder LSPV uppställer. Ett sätt är att anlila dislriklsläkare för utfärdande av vårdintyg. Förfarandel har emellertid flera nackdelar. Risk föreligger atl dislriktsläkaren mer grundar sin bedömning på psykiaterns uppgifter än pä vad han själv finner vid undersökning av patienten och ur behandlingssynpunkt innebär del merendels olägenhel för patienten atl bli undersökl av en för honom främmande läkare. Ytterligare kan sägas atl läkare inom dislriktsorganisationen inle bör användas för atl klara problem som har sin grund i bestämmelser som rör vård pä sjukhus och atl metoden medför en onödig belastning på distriktsläkarna.

Elt annal sätt atl söka kringgå hindren i LSPV har varit att använda försöksutskrivningsinstitutet i ökad omfattning. Om patienten under tiden för sådan uiskrivning skulle försämras och på nyll behöva sjukhusvård erfordras inle värdinlyg utan man kan använda sig av bestämmelserna om ålerintagning. Ett sådant system får dock anses mindre lämpligt eftersom patienten bibehålls under tvångsvis vård under längre tid än som ur medicinsk synpunkt framslår som nödvändigt. Med andra bestämmelser hade patienten blivil slutligt utskriven i stället för försöksutskriven.

I det nu föreliggande lagförslaget har öppnats möjligheter att godtaga vårdintyg utfärdal av läkare som tjänstgör på den klinik intagningen skall

Prop. 1979/80:1 221

ske. Della gäller vid överföringar från fiivillig vård. Del rorisaita vårdbehovet skall därvid prövas i nämnd.

Förslaget säkerställer inte möjligheterna att genomföra seklorisering av vården. Det är dessulom behäftat med ytterligare en allvarlig nackdel. Inom en nära framlid kan lill följd av den organisatoriska ulvecklingen samtliga specialistkompetenia psykiatrer' vara knutna till psykiatrisk klinik vid lasarell. I många fall kommer del att finnas endasi en sådan klinik inom ett vårdområde. Följden härav blir alt omsiändighel som avses i 1 S törsta slyckel a) LSPV - den s.k. medicinska indikationen - i praktiken inle kan utgöra grund för utfärdande av vårdintyg, eftersom detla föruisäliei specialistkompetens i psykiatri hos den värdintygsskrivande läkaren. Delta måste anses utgöra en betydande olJigenhel för patienten.

Jag anser det vara en yllerst angelägen uppgift atl redan nu undanröja de formella hinder som föreligger för en önskvärd utveckling av det psykiatriska området. I synnerhet gäller detta sådana bestämmelser som innebär att tvångsvisa värdformer bibehålls utan att så varil medicinskl nödvändigl. Att sä sker är betänkligt ur palienlens synpunkl.

Jag anser därför lagförslagels 6S böra ulformas så, atl vårdintyg skall få godtagas för inlagning pä den klinik där den liikare som ulfärdal inlygel Ijänslgör, om belydande olägenhel skulle uppstå genom anlitande av annan läkare. Frägan om den forlsalla värden skall därvid prövas i nämnd.

En beslämmelse sä ulformad skulle också kunna användas för intagning av brådskande sjukdomsfall, beträffande vilka dröjsmål bedömes innebära allvarlig fara för patienten eller eljest uppenbara olägenheter.

Börje Langlon

Prop. 1979/80:1

FÖRKORTNINGAR

ALRO

AsocL

BrB

BRIS

BRÅ

BvL

CAN

DHR

FL

FPL

HCK

JK

JO

KVN

LO

LOB

LPV LRF LSPV

LTO LVU

NvL

Omsorgslagen

Pl

PN

RB

RFHL

RFMA

RFMN

RSMH

RPS

RÅ

SACO/SR

SAF

SjvK

SjvL

ShjL

SKTF

SOU

Spri

SSR

SU

TCO

Alkoholproblematikers riksorganisalion Lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialild BroUsbalken

Föreningen Barnens Räll i Samhällel Brotlsförebyggande rådd Barnavårdslagen (1960: 97)

Centralförbundet för Alkohol- och narkolikaupplysning De handikappades riksförbund Förvaltningslagen (1971:290) Förvaltningsprocesslagen (1971: 291) Handikappförbundens centralkommitté Justitiekanslern Justitieombudsmannen Kriminalvårdsnämnden Landsorganisationen i Sverige

Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m.

Förslag till lag om viss psykialrisk värd Lantbrukarnas riksförbund

Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykialrisk vård i vissa fall

Lagen (1973: 558) om tillfälligt omhänderlagande Förslag till lag med särskilda bestämmelser om värd av underårig Lagen (1954: 579) om nyklerhetsvård

Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda Polisinstruklionen (1972:511) ■ Psykiairiska nämnden Rättegångsbalken

•          Riksförbundel för hjälp ät läkemedelsmissbrukare

- Riksförbundet mol alkoholmissbruk

- Riksförbundel av föräldraföreningar mol narkotika

- Riksförbundel för social och menlal hälsa

- Rikspolisstyrelsen

- Riksåklagaren

•          Centralorganisationen SACO/SR

- Svenska arbetsgivareföreningen

- Sjukvårdskungörelse (1972:676)

- Sjukvårdslag (1962: 242)

- Socialhjälpslag (1956: 2)

- Sveriges kommunaltjänstemannaförbund

- Statens offenlliga utredningar

- Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut

- Sveriges socionomers riksförbund

- Socialutredningen

- Tjänstemännens centralorganisation

Prop. 1979/80:1 223

N-fall - LSPV-patienl som har inlagils på grund av domstols förord-

nande

O-fall - LSPV-palienl som under inflyiande av psykisk sjukdom har

begålt broll mol annans personliga säkerhel, för vilkel ålal inte har väckls

P-fall - LSPV-palienl belräffande vilken del ankommer pä överläka-

ren all beslula om uiskrivning m. m.

PN-fall - LSPV-palienl som har varit inlagen i kriminalvårdsanstall för all undergå påföljd för brott och under liden för anstaltsvården eller i samband med all denna upphört har inlagils för sluien psykiatrisk vård och inte skall återföras till anstallen.

Prop. 1979/80:1 224

Bilaga I

Gällande lagstiftning m. m.

1    Barnavårdslagen (1960:97) - BvL

1.1 Förutsättningar för vårdåtgärder med stöd av BvL

I BvL ullalas all samhällets vård av barn och ungdom har lill syfte alt främja en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigl för dem.

Uppkommer missförhållanden som är så allvarliga alt den unges hälsa eller utveckling äventyras, skall barnavårdsnämnden enligl 25 S BvL vidla ålgärder. Delta kan ske ulan samiycke av den unge eller hans vårdnadshavaré.

De omständigheter som skall medföra ingripande enligl 25 S barnavårdslagen är sammanförda i två grupper. Den första gruppen avser missförhållanden i hemmel (25 S a). Den andra gruppen lar sikle på hans egel beleende (25 S b). Grunden för åtgärden har belydelse för del fortsatta förfarandel.

Ingripande enligl 25 S a) skall ske om någon som inie har fyllt aderton år misshandlas i hemmet eller annars behandlas på sådanl säll där att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsätts för fara. Ingripande enligt detta lagrum skall också ske om den unges utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga all foslra honom.

För åtgärd enligt 25 S b) krävs att den unge inle har fyllt tjugo år och att han är i behov av särskilda tillrältaförande ålgärder frän samhällets sida. Behovel av åtgärder skall ha kommil lill ullryck genom broilslig gärning, sedeslösl levnadssäli, underlålenhei alt efter förmåga ärligen försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller annan jämförlig anledning. Mot den som har gjorl sig skyldig lill broilslig gärning är dock barnavårdsnämndens möjlighet till ingripande begränsat, om den unge har fylll aderton år. Ingripande kan i sådanl fall ske endasi om den unges livsföring i övrigl ulgör lillräcklig anledning lill del eller ingripande med hänsyn lill pågående behandling enligl bamavårdslagen eller av annan särskild anledning anses lämpligasl för hans tillrällaförande.

1 vissa fall skall barnavårdsnämnden vidla ålgärder ulan all sädana missförhållanden föreligger som avses i 25 S. Enligl 31 S skall den som inle har fylll aderton år omhändertas för samhällsvård, om han behöver vård och foslran pä grund av all föräldrarna hur avlidil eller övergivii honom. En yllerligare förulsällning är atl behovel av värd och fostran inle tillgodoses pä annal säll.

Prop. 1979/80:1 225

Den som inle har fyllt aderton år kan vidare omhändertas för samhälls-värd enligl 31 S, om han behöver specialvård eller annan vård och fostran ulom hemmet på grund av all föräldrarna inle kan bereda honom sådan vård eller underlåter att tillfredsställande sörja för honom. En förutsätlning för ingripande är även i dessa fall alt behovet av vård och fostran inle tillgodoses på annal sätl. Det krävs dessulom att föräldrarna har begärt alt åtgärden skall vidlas eller har samiycki till denna.

Vård enligt 31 S av den som har fyllt femlon år får, om särskilda skäl inte föranleder annat, ske endasi om den unge har samtyckt till åigärden.

Ålgärd enligl 25 eller 31 § skall i regel beslutas av barnavårdsnämnden i den kommun där den unge vistas.

1.2 Insatsernas art

Sker ingripande enligt 25 S, skall barnavårdsnämnden i första hand försöka nå rättelse genom förebyggande ätgärder.

De förebyggande åtgärder som barnavårdsnämnden kan vidta är hjälpälgärder, som innefattar råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden samt övervakning. Nämnden har möjlighet atl svara för koslnader som uppslår för den unge då han skall följa de råd eller föreskrifter som har meddelals.

Föreskrifter som rör den unges levnadsförhållanden kan meddelas honom själv, hans föräldrar eller annan fostrare. De kan gälla anlilande av barnavårdsanslall, behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brisl eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar, förbud all använda rusdrycker eller narkotiska medel eller andra liknande förhållanden.

Den som enligl BvL förordnas lill övervakare skall följa den unges utveckling och uppmärksamma hans levnadsförhållanden. Övervakaren skall vidare understödja sädant som är lill nylla för den unge. Beslul om övervakning skall omprövas med högst ett ärs mellanrum.

Föreskrift och övervakning beslår längsl lill dess den unge fyller aderton år. Har åtgärden beslutals med stöd av 25 S b), kan den dock bestå lill dess han fyller tjugo är.

Bedömer nämnden alt förebyggande ätgärder inle kommer att ge önskat resullal eller har sådana ålgärder vidtagils ulan alt medföra rättelse, skall den unge omhändertas för samhällsvård. Nämnden kan förordna all besluiel skall gå i omedelbar verkställighet.

Beslut om omhändertagande för samhällsvård förfaller om del inle har börjal verkställas inom sex månader från den dag del vann laga krafl. Det förfaller också om det inte har börjat verkställas innan den unge har fyllt aderton år. Har ingripande skett med stöd av 25 S b), är åldersgränsen dock i slällel Ijugo år. 15    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 226

Föreligger del sannolika skål för atl ingripande med slöd av 25 S barnavårdslagen är påkallal, kan barnavårdsnämnden till dess ärendei slutligt avgörs omhänderta den unge för utredning. Del krävs dock att en sådan åtgärd är nödvändig pä grund av risker för den unges hälsa eller utveckling, för brottslig verksamhel eller annan skadlig verksamhel från hans sida eller för alt den fortsätla ulredningen skall allvarligt försvåras eller vidare ätgärder hindras. Omhändertagande för utredning fär beslå i högsl fyra veckor. Beslut om omhändertagande får verksiällas omedelbart. Det förfaller om den unge häkias.

Har barnavårdsnämnden beslutat atl någon skall tas om hand för samhällsvård eller utredning, skall den unge själv, om han har fyllt femton är, och hans föräldrar, om han är under aderton år, anmodas alt förklara om samtycke lämnas till alt beslutet verkställs. Beslul skall underslällas länsrällens prövning om samiycke inte lämnas.

Om länsrätten finneratt underställt beslut som rör omhändertagande för samhällsvård inte bör faslslällas, kan rätlen i stället förordna om förebyggande åtgärder eller uppdra åt barnavårdsnämnden all göra detta.

Den som är under tjugo år kan tillfälligt tas i förvar av polismyndighet, om hans uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet och det föreligger sannolika skäl för atl ingripande med slöd av 25 S är påkallat. Barnavårdsnämnden beslular om den som har tagils i förvar skall omhändertas eller friges.

Kan den unge anlas vara under aderton år kan han vidare tas i förvar av polismyndighet, om del föreligger sannolika skäl för all ingripande enligl 25 S är påkallat och hans namn eller boslad inte kan ulrönas. 1 dessa fall krävs inte att det föreligger fara för allmän ordning eller säkerhet.

Skall barnavårdsnämndens beslul med anledning av 25 S b) om omhändertagande för samhällsvård eller ulredning gå i omedelbar verksiällighei, kan polismyndighet under vissa förutsättningar ta den unge i förvar.

1.3 Den omhändertagnes behandling

Den som har omhänderlagils för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran samt den utbildning som hans personliga förulsällningar och övriga omständigheter påkallar. Samma gäller för den som har omhändertagits för utredning om förhållandena medger del. Vården bör i försia hand äga rum i enskilt hem. Ordnas vården inle på detta sätt, skall placering ske i lämplig anstalt. Den som är omhändertagen för samhällsvård eller utredning av anledning som avses i 25 § b) får tas in i ungdomsvårdsskola.

Vid valet av vårdform skall hänsyn tas till den omhändertagnes ålder, utveckling och egenskaper. Behovel av uppsikl över honom skall också beaktas.

Om den som är omhändertagen lider av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom

Prop. 1979/80:1 227

den vård eller behandling som han behöver. Nämnden skall vidaie. om den omhänderlagne inle är inlagen på ungdomsvårdsskola, noga följa den unges utveckling och vid behov besluta om ändrad vårdform:

Uppsikten och bestämmanderätten över den som är omhändertagen ligger hos ungdomsvårdsskolans styrelse, om den unge är inlagen i sådan skola, och hos barnavårdsnämnden i annal fall. Den som uuivar bestämmanderätten kan besluta om begränsning i den unges röielsefi ihet. Särskilda bestämmelser kan meddelas om umgänget mellan den omhänderlagne och hans föräldrar.

1.4 Vårdens upphörande

Beslämmelserna om samhällsvärdens upphörande har olika innehåll beroende på vårdformen.

Är den unge inte intagen i ungdomsvårdsskola, skall barnavårdsnämnden förklara samhällsvården avslutad sä snart ändamålet med vården har uppnålts. Värden skall dock alllid upphöra senast då den omhändertagne fyller aderton är eller, om han har omhänderlagils med slöd av 25 S b) efler del all han har fylll femton år, senasl ire är efler omhänderlagandel.

För den som har omhänderlagils för samhällsvård med slöd av 31 S gäller särskilda regler om tidpunklen för samhällsvärdens upphörande.

Barnavårdsnämnden kan förordna om villkorligl upphörande av samhällsvården. I samband med sådanl beslul kan nämnden meddela föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden och förordna om övervakning. Har beslut meddelals om villkorligl upphörande av samhällsvården, kan värden när som helsl återupptas, om detla krävs för all syftel med vården skall uppnäs.

Då barnavårdsnämnden beslutar om samhällsvårdens upphörande, slutligt eller villkorligt, skall nämnden se lill all den unge får lillfredsslällande levnadsförhållanden. Om behov föreligger skall nämnden bl, a. hjälpa den unge all få lämpligl arbete eller utbildning.

Ar den unge intagen i ungdomsvårdsskola, upphör samhällsvården genom beslut om utskrivning. Sådanl beslut fattas av skolans styrelse. Utskrivning skall ske när ändamålet med värden är uppnått, när eleven behöver värd, fostran eller utbildning, som bällre kan beredas på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolans försorg, eller när eleven har tagits in i kriminalvårdsanstalt. Utskrivning skall dock alltid ske senast när eleven fyller Ijugo år, eller om han har tagils om hand för samhällsvård efler del alt han har fyllt sjutton år, senast tre år efler omhändertagandet.

I beslul om utskrivning kan förordnas att samhällsvården skall beslå. Meddelas inle sådanl förordnande, skall skolans slyrelse se lill all den unge får lillfredsslällande förhållanden och vid behov hjälpa honom att få arbele eller ulbildning.

Prop. 1979/80:1 228

1.5 Besvär

Talan mol beslul av barnavårdsnämnd som rör föreskrifter om levnadsförhållanden, övervakning och omhänderlagande för samhällsvård skall föras hos länsrätten genom besvär. Samma besvärsordning gäller i fråga om beslul som slyrelse för ungdomsvårdsskola meddelar i ärende om utskrivning från skolan.

2    Lagen (1954:579) om nykterhetsvård - NvL

2.1  Nykterhetsnämndens åtgärder

2.1.1   Hjälpålgärder

Nyklerhetsnämnden skall vidla hjälpålgärder om det vid undersökning visar sig atl någon missbrukar alkoholhaltiga drycker. Nämnden kan I. ex. försöka förmå honom alt under viss tid, högst ell är, forfiöpande upprätthålla förbindelse med nämnden eller av nämnden utsedd person, hjälpa honom till lämplig anställning eller bereda honom ombyte av verksamhel eller vistelseort (14 S).

2.1.2   Övervakning

Den som är hemfallen ål alkoholmissbruk får av nyklerhelsnämnden slällas under övervakning, om han till följd av missbmket

a) är farlig för annans personliga säkerhel eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller

b) ulsäller någon som han är skyldig all försörja för nöd eller uppenbar vanvård eller annars grovt brisier i sina plikler mol sådan person eller

c) ligger del allmänna, sin familj eller annan till lasl, eller

d) är ur slånd alt ta vård om sig själv, eller

e) för elt för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.
Detsamma gäller när någon som är hemfallen ål alkoholmissbmk för ett

kringflackande liv utan att söka ärligen försörja sig.

Beslut om övervakning går i verkställighet utan hinder av aU det inte har vunnit laga krafl. Övervakning får fortgå under högsl ett år från beslutet eller, om särskilda förhållanden påkallar längre övervakningstid, högst två år(l5-16S§).

2.1.3  Tvångsintagning

Den som är hemfallen åt alkoholmissbmk kan Ivångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbmkare då fömtsättningar för övervakning enligt 15 § föreligger samt

a) hjälpåtgärder har vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att vederbörande har kunnat återföras till ett nyktert liv, eller

Prop. 1979/80:1 229

b) hjälpåtgärder och övervakning uppenbariigen skulle vara ulan gagn, eller

c) försök med hjälpålgärder eller övervakning med hänsyn lill hans fariighei inle kan avvaktas (18 §).

Länsrätten beslular om Ivångsintagning. Ansökan görs av nyklerhelsnämnden. Ansökan kan i särskilt angivna fal! även göras av polisstyrelse (I9S).

2.2      Tillfälligt omhändertagande

Föreligger sannolika skäl för atl någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, skall polisstyrelsen ofördröjligen på lämpligt sätl tillfälligt omhänderta vederbörande om faran är så överhängande att länsrättens beslut om tvångsinlagning inle utan våda kan avvaklas. Om det föreligger sannolika skäl för atl någon är hemfallen ät alkoholmissbruk och ulan att ärligen försörja sig för etl kringflackande liv skall polismyndigheten också ingripa på angivet sätt, under den ytterligare förulsällningen alt del skäligen kan antas atl han kommer att avvika från orten innan länsrätten har pröval ansökan om tvångsinlagning.

Polisstyrelsen får också lillfälligl omhänderta den som på sannolika skäl kan anlas vara hemfallen åt alkoholmissbruk och på grund av oförmåga att ta vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård (21 S 1 mom.).

2.3      Länsrättens beslut

Länsrätten kan i stället för beslul om tvångsinlagning meddela förordnande om övervakning eller hjälpålgärd eller uppdra ål nämnden all föranstalta därom, om den om vars inlagning är fråga kan antas låta sig rätta härigenom (21 §).

Länsrättens beslut om tvångsintagning går, om inte länsrällen förordnar annorlunda, i verkställighet utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft (33§).

2.4      VerkstäUighet

Länsrätten skall i vissa fall föranstalta om verkställighet av slulligl beslut om tvångsintagning.

1 övriga fall ankommer det pä nyklerhelsnämnden all föranslalla om verkstäUighet (34§).

Den myndighel som har att föranstalta om verkställighet fär bevilja villkorligl anstånd därmed. Om särskilda skäl föreligger, får länsrätten i beslut om ivångsintagning förordna om villkorligt anstånd, även om nyklerhelsnämnden skall föranstalta om verkställighet. Den myndighet som

Prop. 1979/80:1 230

har beviljat anstånd får förklara anståndet förverkat. Länsrätten kan bemyndiga nyklerhelsnämnden att besluta om förverkande av anstånd som har medgivits av länsrätten (35S).

I samband med beslul om villkorligt ansländ skall beslutande myndighet ställa den som beslutet avser under övervakning. Förutom beslut om övervakning kan beslut meddelas om lydnadsföreskrifier (36 S).

Beslul om ivångsiniagning förfaller i regel om den som beslutel avser inle har tagits in pä allmän vårdanstalt inom etl är från beslutet (39 S).

2.5      Vårdtiden

Den som har lagils in på allmän vårdanstalt får hållas kvar i ell år. Har han förul varil intagen på sådan anställ och är besluiel meddelai inom fem år från senasle utskrivningen, är dock vårdtiden Ivå år. Uiskrivning från anstallen skall emellertid ske redan innan den längsta vårdliden har gått ut, om del föreligger grundad anledning till anlagande att den intagne efler ulskrivningen skall föra ell nyklerl liv (44 S).

Vårdtiden kan i vissa fall förlängas med högst två är. En försia förutsätlning är alt beslutet om inlagning har grundals pä all den som besluiel avser är farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller att missbrukaren förul minst tre gånger har varil intagen pä allmän vårdanstalt och nu på nytt har tagils in enligl slulligl beslut som har meddelals inom ell år från senasle ulskrivningen.

Dämlöver förulsälls alt den intagne med hänsyn lill sin sinnesart samt silt föregäende liv och förhållande i anstalten måste antas i händelse av utskrivning inle komma all föra ell nyklerl liv. Beslut om sådanl kvarhållande meddelas av slyrelsen för ansiallen för högsl sex månader i sänder. Beslutet skall underslällas socialslyrelsens prövning (45 S).

2.6      Permission

Om det prövas vara till gagn får anslallens styrelse eller, efter särskill bemyndigande, föreståndaren medge den intagne all under återstoden av vårdliden eller under viss del därav pä försök vislas ulom ansiallen (försökspermission). Tillfällig permission (permission under högst sju dagar i följd) får beviljas av föreståndaren (49 S).

Om del inte på grund av särskilda omsländigheier är obehövligt, skall anstaltens slyrelse ställa den permitterade under övervakning eller uppdra ät nyklerhetsnämnden atl föranstalta därom. Den permillerade kan även meddelas särskilda lydnadsföreskrifter (51 S).

Undandrar sig den permitterade övervakning eller bryter han på annat säu mol meddelade föreskrifter, får anstaltens slyrelse eller, enligl styrelsens uppdrag, föreståndaren besluta alt han skall hämtas tillbaka till anstalten (52 S).

Prop. 1979/80:1 231

2.7       Utskrivning

Om utskrivning före vårdtidens slut beslutar anstaltens slyrelse. Även socialstyrelsen får när det finns skäl till del förordna om utskrivning efter anstaltsstyrelsens hörande (51 S). Vid utskrivning kan liksom vid permission beslul om övervakning och meddelande av lydnadsföreskrifier komma i fråga. Sådanl beslul skall avse viss lid, högst ell år, från dagen för uiskrivning (54 S).

Länsstyrelsen fär besluta alt den ulskrivne skall återintas på allmän vårdanstalt. Om han missbrukar alkoholhaltiga drycker och undandrar sig övervakning eller bryter mol meddelade lydnadsföreskrifter och han inle har kunnat återföras till ett nyktert liv genom hjälpålgärder eller sådana ålgärder prövas vara gagnlösa. Ålerinlagning är all bdrakia som en fortsättning av den lidigare vården.

2.8       Frivillig anstaltsvård

58 S NvL öppnar möjlighet för den som är hemfallen ål alkoholmissbruk att frivilligt gä in på allmän vårdanstalt. Även den frivilligt intagne kan emellertid bli föremal för visst tvång. Han skall före inlagningen ha skriftligen förbundil sig att stanna kvar på vårdanslali under viss lid som bedöms nödvändig med hänsyn lill vårdbehovet, dock högst sex månader, och kan därefter hållas kvar under den tid som anges i förbindelsen. Han får dock skrivas ut lidigare, om omsländighelerna föranleder del. De här förul redovisade bestämmelserna om permission, övervakning, lydnadsföreskrifter, äterintagning och utskrivning gäller också den frivilligt intagne.

2.9       Besvär

Talan mot nykterhetsnämnds beslul förs genom besvär hos länsrälten. Sådan talan får föras bl. a. om besluiel innebär förordnande enligl 15 S om övervakning, meddelande av lydnadsföreskrift eller förverkande av anstånd med verkställighet (59 S).

Beslut av anstaltsstyrelse eller föreståndare får överklagas hos socialslyrelsen bl.a. om beslutet avser fråga om försökspermission, uiskrivning eller annan värdfråga eller om del innebär förordnande om övervakning eller meddelande av föreskrift (60 S). Mol sädani beslul av socialslyrelsen som meddelats i särskill fall förs lalan hos kammarrällen genom besvär (62 S).

Mot länsrälls beslut får talan foras, om beslutel innebär förordnande om tvångsinlagning, avslag på ansökan därom, villkorligt ansländ med verksiällighei eller förverkande av sädant anstånd (61 S).

Reglerna om ivångsingripanden i NvL avser formelll endast alkoholmissbrukare. Pä grund av all biandmissbruk förekommer i slor omfattning blir dock i praktiken också många missbrukare av narkotiska preparal

Prop. 1979/80:1 232

föremål för åtgärder enligt NvL, nämligen när de samtidigt är hemfallna ål alkoholmissbruk.

3    Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall - LSPV

3.1      Inledning

De grundläggande reglerna för den av landstingei och de landstingsfria kommunerna (sjukvårdshuvudmännen) bedrivna sjukvården - såväl den somatiska som den psykiairiska vården - är angivna i sjukvårdslagen (1962:242) (SjvL), För slalens sjukhus finns särskilda reglemenlen med motsvarande innehåll. SjvL reglerar frågor om allmänl vårdansvar, uppiagningsområden, medicinskt ansvar för vården elc. Lagen fömlsälter den sjukes frivilliga medverkan. För vissa psykiskt sjuka, där den nödvändiga vården inle kan ges i frivilliga former, finns särskilda besiämmelser i LSPV. Denna lag är således elt komplement lill SjvL.

LSPV reglerar som framgår av lagens rubrik endasi psykialrisk vård. Vården skall ges på sjukhus vilkel framgår av all lermen sluien värd har använls. Slulligen framgår av lagens rubrik all lagen endast reglerar en del av den psykiairiska vården - den som sker oberoende av palienlens samtycke - därav ullrycket i vissa fall.

3.2      Förutsättningar för lagens tillämpning

3.2.1 Generalindikutionen

De tillstånd som motiverar vård enligl lagen har angells i 1§. Där anknyts frägan om lagens tillämplighet dels till en generalindikation som har avseende på sjukdomsbilden, dels till fem olika specialindikationer. Enligt generalindikalionen får den som lider av psykisk sjukdom oberoende av egel samiycke beredas vård med slöd av lagen, om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn lill sjukdomens arl och grad och om någon i lagrummet särskilt angiven situation föreligger.

Med begreppet psykisk sjukdom avses i lagen alla sjukdomar med psykiska symptom. Med denna vidsträckta betydelse av begreppel har det varit nödvändigt atl göra en noggrann avgränsning av de sjukdomstillstånd som skall anses så allvarliga att vård med stöd av lagen skall komma i fråga. Denna avgränsning har skelt genom anknytningen till sjukdomens art och grad. Med art avses därvid sjukdomstypen och med grad omfattningen av del ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat. Då det som förutsättning för vård har angetts att vården skall framstå som oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad, har man velat markera att intagning och kvarhållande får äga rum bara vid allvarliga sjukdomstillstånd.

Prop. 1979/80:1 233

Med psykisk sjukdom jämställs enligl lagen psykisk abnormitet som inte år psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen (I S 2 st.).

3.2.2 Specialindikalionerna

För all lagen skall tillämpas krävs utöver generalindikalionen att nägon av specialindikalionerna gäller, Specialindikalionerna utgörs av en medicinsk och fyra sociala (I S a) - d)),

II rindlkiilionen

Denna indikation, den medicinska indikationen, fick sin nuvarande lydelse år 1969. Innebörden av indikationen är att det är behovet av behandling som Ulgör grunden för intagning, dvs. lillslåndd skall antingen bli avsevärt förbätlrat genom värden eller avsevärt försämrat om värden uleblir. Som villkor för alt indikationen skall gälla anges vidare all den sjuke uppenbarligen saknar sjukdomsinsikl. Endasi läkare med särskild kompetens har rätl att utfärda vårdintyg då denna indikation åberopas.

Med brislande sjukdomsinsikt jämställs att någon till följd av beroende av narkotiska medel uppenbarligen är ur slånd all rätt bedöma sitl behov av vård. Detla tillägg till a)-indikationen. som gjordes år 1969, lillkom i syfte all förtydliga begreppet "uppenbarligen saknar sjukdomsinsikl". Anledningen till lagändringen var den osäkerhei som rådde i fråga om möjlighelerna all kvarhålla narkolikamissbrukare, som efter avgiftning allijäml var i behov av vård.

b indikationen

Denna indikation, som brukar kallas farlighetsindikationen, avser den som till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhel eller fysiska eller psykiska hälsa eller för egel liv.

c yindikutionen

Med denna indikation, hjälplöshetsindikationen, avses i första hand att någon pä grund av sjukdomen har kommil i elt lillslånd av allmän hjälplös-hel. Den sjuke vanvårdar sig och kan inle reda sig i samhällel. Enbart oförmågan atl sköta sina ägodelar omfattas dock inte av denna indikation.

d yindikutionen

Denna indikation, störandeindikalionen, avser dem som lill följd av sjukdomen genom skrik, oväsen, telefonlerror eller annal därmed jämförbarl beteende har etl för närboende eller andra grovt störande levnadssätt.

e yindikutionen

Den sisla indikationen, kriminalindikalionen, avser vissa fall av brottslig verksamhel som utövas av en psykiskt sjuk person. Indikationen avser de

Prop. 1979/80:1 234

fall dä den sjuke är farlig för annans egendom eller för annal av lagstiftaren skyddat intresse än som avses med b)-indikationen. Denna indikation har moliverals med all domstolarna mäsle ha möjlighet atl i varje särskilt fall välja adekvat vårdform. Indikationen får inle åberopas för intagning efler ansökan ulan endasi när domstol har överiämnat någon till psykialrisk vård.

3.3 Organisatoriska förutsättningar

3.3.1  Vården bedrivs vid sjukhus

De organisatoriska förutsättningarna för lagens tillämpning finns angivna i I och 2 SS. 1 I S tredje slyckel sägs atl vården bereds pä sjukhus som drivs av slalen, landsiingskommun eller kommun som inle tillhör landstingsområde.

I 6S SjvL skils mellan Ire lyper av sjukhus nämligen lasarell, sjukstuga och sjukhem. Är sjukhus avsell för mer omfaltande värd benämns sjukhusel lasarell. LasareU är normall indelade i kliniker. Chef för klinik är en överiäkare. De flesta lasarell är avsedda för vård inom olika medicinska specialiléer. Psykialrisk vård bereds därvid vid en eller flera särskilda psykiatriska kliniker inom lasarettet. Vissa lasarell - i första hand de fömtvarande statliga och kommunala sinnessjukhusen - är avsedda enbart för psykiatrisk värd. Större delen av den slutna psykiairiska värden bedrivs vid sådana lasarett. Under senare år har ell anlal sådana lasarett administrativt införlivats med ett näraliggande lasarett för huvudsakligen somatisk vård. Det förstnämnda lasarettet har därvid ändrats till ell anlal psykiairiska kliniker vid del somatiska lasarettet samtidigt som namnbyte har skett. Exempel på detta är Södra klinikerna (f. d. Ryhovs sjukhus) vid Jönköpings lasarett och Falbygdsklinikerna (f.d. Falbygdens sjukhus) vid Falköpings sjukhus.

Sjukhem benämns sådant sjukhus som är inrättat för vård av vissa långvarigt sjuka, lätlskölta psykiskl sjuka etc. Vid sjukhem finns som regel ingen egen överläkare även om sådan tjänst kan inrättas där. 1 stället fuUgörs läkamppgiftema av en läkarkonsult, som kan ha sin läkartjänst vid ett närbeläget lasarett. Normalt förekommer en sådan organisalorisk samordning att ett lasarett svarar för läkarmedverkan vid flera sjukhem. Läkare vid detta lasarett svarar då också förutom för vården för intagning och utskrivning av sjukhemmets patienter.

Sjukstuga är avsett för mindre krävande vård.

Utanför den av sjukvårdshuvudmännen drivna sjukvården slår de enskilda vårdhemmen, som huvudsakligen svarar för vård av lätlskölta långvårdspatienter. Även om dessa vårdhem är privata vårdinstitutioner, sker intagningen i stor utsträckning genom förmedling av läkare vid lasarett. Vårdhem utgör ofta ett komplement till de sjukhem som hör till ett lasarett. De enskilda vårdhemmen, som skall ha tillgång till vissa läkarresurser, står under tillsyn av stafiiga organ.

Prop. 1979/80:1 235

LSPV kan inte tillämpas på andra av landstingei drivna vårdinslilutioner än sjukhus. Vård med slöd av lagen kan således inte beredas på t.ex. ell hem för vissa s. k. slörande vårdlagare som har anordnals enligl 21 S lagen (1956: 2) om socialhjälp (ShjL).

Driver en kommun som tillhör landstingsområde etl sjukhus, skall SjvL gälla i lillämpliga delar. Del är här fråga om anstalter som drivs av socialvårdsmyndighelerna i anslutning till ålderdomshem. Vid sådan institution kan LSPV inle lillämpas. Della följer av 1 S Iredje stycket LSPV vari anges vilka huvudmän som kan driva sjukhus där LSPV tillämpas.

SjvL gäller inle för sjukhus som drivs av slalen. För de två sjukhus som slalen driver i egen regi, karolinska sjukhusel och akademiska sjukhusel, har regeringen ulfärdal reglementen som principielll ansluler till SjvL:s regler. Pä dessa sjukhus lillämpas f. n. inle LSPV, även om della enligl I S tredje slycket är formelll möjligi.

Slaten driver vidare genom stiftelser olika sjukvärdande inslilulioner. Sjukvårdande verksamhel bedrivs också av stålen inom kriminalvärden, ungdomsvårdsskoleorganisalionen, slalliga vårdanstalter för alkoholmissbrukare och rättspsykiatriska kliniker. Dessa institutioners verksamhel regleras genom särskilda lagbeslämmelser och föreskrifter. LSPV lillämpas inle vid dessa inslilulioner.

Av 1 S LSPV följer atl vård med slöd av lagen inle får ges pä enskild vårdinslilulion.

3.3.2 Kluvet på överläkure i psykiulri

LSPV anger som har framgåll av det föregående vid vilka sjukhus vård med stöd av lagen får bedrivas. Lagen uppsläller emellertid också vissa krav på sjukhusel för au LSPV skall kunna lillämpas där. Av sisla slyckel i 1 S LSPV liksom av ell flerlal andra besiämmelser i lagen framgår att del vid sjukhusel måsle finnas en överläkare.

Enligl SjvL skall vid varje sjukhus finnas en läkare som skall ansvara för "sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande". Sådan läkare kallas vid lasarett överläkare, vid sjukstuga sjukslugeläkare och vid sjukhem sjukhemsläkare.

Enligt SjvL får patient endasi tas in pä sjukhus som är avsell för den vård patientens tillstånd kräver. Är sjukhusel uppdelat pä kliniker, gäller molsvarande klinik. Varje klinik är inrättad för sitt verksamhetsområde och leds av en överläkare som tjänstgör inom della. Härav följer all LSPV i första hand lillämpas på psykialrisk klinik vid lasareU.

1 sisla slyckel I S LSPV anges alt vad som sägs i lagen om överläkare även avser bilrädande överläkare som anförtroUs särskild sjukavdelning. En molsvarande beslämmelse finns i 16S 3 mom. SjvL. För sådan läkare gäller således vad tidigare har sagts om överläkare.

Prop. 1979/80:1 236

3.4 Furutsättningar för intagning

Inlagning på sjukhus för vård enligl bestämmelserna i LSPV sker enligt 3S efter ansökan eller pä grund av domstols förordnande. Ansökningsvägen regleras i 4- 11 SS och den sjukvårdsadminislraliva delen av domstols-vägen i I2S.

3.4.1 Ansökun

Rätt att göra ansökan har enligt 4 S LSPV anhöriga, förmyndare eller god man. Ansökan får även göras av ordförande i socialnämnd, barnavärds-nämnd, nyklerhetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet. Skyldigheten och ansvaret för atl en ansökan blir gjord när del behövs följer av de olika myndighelernas allmänna åligganden. Efter beslut av kommunfullmäktige får socialnämnden uppdra åt annan ledamot i nänmden än ordföranden eller ål ijänslemän i ledande ställning att hos kommunen göra ansökan om intagning.

Ansökan får också göras av läkare vid sjukhus eller klinik, där sluien psykialrisk vård inle meddelas, eller vid sjukhem för läitskötta psykiskt sjuka eller specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Rektor för särskola eller föreståndare för vårdhem för psykiskl uivecklingsslörda lar även göra sådan ansökan i fråga om den för vars vård han svarar. Förulsällningen för all dessa personer skall få göra sädan ansökan är all de svarar för värden av den ansökan avser.

För försvarel gäller vidaie all mililär chef. dock lägst kompanichef, far göra ansökan beträffande den som står under hans befäl.

Beträffande den som är intagen i kriminalvårdsanslall, häkte, allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola eller som överförts till vård utom anstalt efteråt! ha dömls till ungdomsfängelse eller internering får ansökan göras av ordföranden i den övervakningsniinund under vars lillsyn han står.

Enligt 5 S LSPV skall ansökan om intagning göras skriftligen. Det finns i LSPV inga föreskrifter om att den som utfiirdar ansökan skall ha nägon personlig kännedom om den sjuke. I lagen anges inle heller hurganuual en ansökan får vara.

3.4.2  Värdinlyg

Enligt 5 S LSPV skall lill ansökningshandlingen fogas ell s.k. värdinlyg. Enli[.;t delta skall del finnas sannolika skäl för all den som ansökningen avser lider av sådanl lillslånd som anges i I S. Inlygel skall vidare innehålla en redogörelse för sjukdomen och de omsländigheier i övrigt som föranleder vårdbehovet. Enligl 5 S LSPV får vårdinlygel inle vara äldre än en månad när ansökan görs.

För all en ansökan om intagning skall kunna kompletteras med värdinlyg har i 6 S andra slyckel LSPV angetts, all den som får göra ansökan

Prop. 1979/80:1 237

också får föranslalla om undersökning. Den läkare som utför undersökningen kan alltså sägas göra della på den sökandes uppdrag. Del är inte nödvändigl all samma person ordnar med läkarundersökning och gör ansökan.

Värdinlyg får endasi upprällas av läkare. I 6 S I si. LSPV anges vilken läkare som har sådan behörighet. Huvudregeln är alt läkaren skall vara legitimerad. Den som inte är legitimerad men är förordnad att uppehålla befattning som läkare i allmän Ijänsl och som har genomgålt för med.lic.-examen föreskriven kurs i psykialri får också ulfärda värdinlyg. Socialslyrelsen kan medge undanlag från kravel på psykialri om särskilda skäl föreligger. Värdinlyg där a)-indikalionen (den medicinska indikationen) åberopas får ulfärdas endasi av läkare som har specialkompdens i psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialstyrelsens tillstånd all ulfärda inlyg av della slag. Del bör uppmärksammas atl värdinlyg som utfärdas av läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården inte får godtas för inlagning på del sjukhus där läkaren ijänstgör. Om belydande olägenhel skulle uppslå genom anlilande av annan läkare, får dock inlyg ulfärdal av läkare vid sjukhusel godlas för inlagning på annan klinik än den där han är verksam. Vårdintyg får inle godlas om del är ulfärdal av den som gör ansökan om inlagning.

Enligl 6 § sisla slyckel LSPV gäller inte jävsreglerna i förvaltningslagen (1971: 290) (FL) vid utfärdande av vårdintyg. Del har dock i förarbetena lill denna bestämmelse framhållits atl den vårdinlygslämnande läkaren inle bör försätta sig i den situationen atl hans objektivitel kan sällas i fråga.

Vårdintyg får utfärdas endast i anslutning lill personlig undersökning av den som ansökningen avser. Det är av siörsta vikl au vårdintyget är så utföriigt som möjligt med hänsyn både lill patienten och till den läkare som med vårdintyget som grund skall besluta om intagning enligt 8 S. Om den som undersökningen avser inle ställer sig till förfogande för undersökning, får läkaren enligt 35 S LSPV begära handräckning av polismyndighet för alt få undersökningen lill slånd. Läkaren kan enligl samma lagrum också begära polishandräckning, om läkaren behöver skydd för sin personliga säkerhet. Läkaren eller den som gör ansökan kan emellertid inle begära polishandräckning för all föra den sjuke lill sjukhusel. Sådan befogenhel tillkommer endasi överläkaren.

3.4.3 Särskildu bestämmelser för furligheisfullen

I 7 S LSPV föreskrivs alt om sannolika skäl föreligger för all någon lider av psykisk sjukdom och är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, får polismyndighet omhänderta honom om fara är i dröjsmål. Friges den omhänderlagne inle omedelbart, skall polismyndigheten genasi föranstalta om undersökning för utfärdande av värdinlyg. Ulfärdas värdinlyg skall polismyndigheien genasi ansöka om inlagning på sjukhus.

Prop. 1979/80:1 238

Föreskrifierna i 7 S syftar lill all få till stånd elt snabbi avgörande. Ansökan om inlagning bör genasi prövas på sjukhusel och den sjuke bör omedelbart tas in om inlagning beviljas. För att kunna nå behövlig snabbhet i förfarandet behöver vårdintyget inle vara så ulförligl som annars är nödvändigl. Del är således lillräckligl all del innehåller uiialande om alt sannolika skäl föreligger för atl den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i behov av sluien psykiatrisk vård och för att han är farlig for annans personliga säkerhet eller för eget liv. Vårdintyget skall dessutom innehålla en redogörelse för de iakttagelser på vilka läkaren grundar sin uppfaUning. Ansökan av polismydighd skall senasl andra dagen efter dagen för intagning komplelleras med protokoll rörande de omständigheter som har föranlett undersökningen.

Ulfärdas inte vårdintyg enligt vad som har sagts nu eller avslås ansökningen om intagning, fär den omhändertagne inte längre kvarhållas av polismyndigheien med slöd av LSPV:s besiämmelser.

De nu angivna beslämmelserna gäller inle för del fall den omhänderlagne redan har lagils in pä sjukhus med stöd av LSPV och inte skriviis ul därifrån enligl 16 S. Friges den omhändertagne i sådant fall inle omedelbarl av polismyndigheten, skall han genast föras lill sjukhusel.

3.4.4 Oinhändertugunde uv polis

1 I S lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande (LTO) anges att om polisstyrelse enligl särskild bestämmelse har befogenhet atl beslula om omhänderlagande av nägon, får polisman omhänderta honom i avbidan på polisstyrelsens beslut. En förutsättning är all dröjsmål med omhändertagandel skulle innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annal hänseende. Denna beslämmelse gäller bl. a. omhänderlagande enligl 7 S LSPV. 1 3 S LTO anges alt den som genom silt uppträdande stör allmän ordning eller ulgör omedelbar fara för denna skall omhändertas av polisman, om del är nödvändigt för atl upprätthålla ordningen. Enligl 6 S LTO skall viss utredning göras belräffande den som har omhändertagils enligl 3 S. Utredningen skall om möjligt göras av social myndighel. Avsikten med ulredningen skall vara atl utröna om den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällels sida. Om någon som är i trängande behov av sluien psykiatrisk vård enligt LSPV:s bestämmelser har omhändertagits enligt 3 S LTO, får 6 S samma lag anses innebära en skyldighel för polisen att se till all han blir intagen antingen genom alt själv utfärda ansökan eller genom att anmäla behovet härav till lämplig myndighet.

3.5 Intagning

Intagningen kan sägas vara en administrativ process i flera led. En av de grundläggande principerna för intagning är att vårdbehovet skall prövas av

Prop. 1979/80:1 2.9

ivå av varandra oberoende läkare. Som har sagts lidigare får vårdinlygel inte godtas, om det har utfärdats av läkare som tiänstgör diir inlagning skall ske. På sjukhusel görs först en preliminär intagning, Deii definitiva intagningen skall göras snarast möjligt därefter, dock senasl den tionde dagen eller i vissa fall där farlighet har förelegat den femionde dagen efter intagningen. Paiienlen kan besvära sig över såviii den preliminära som den definitiva intagningen.

Intagning får ske vid samtliga institutioner där sluten psykiatrisk värd enligt LSPV:s bestämmelser kan förekomma, dvs. i första hand vid psykiatriska lasarett och kliniker samt vid kliniker diir det finns överläkartjänst i psykiatri. Vid vilken av dessa institutioner intagning skall göras bestäms genom de föreskrifter i fråga om upptagningsområde m, m, som sjukvårdshuvudmannen meddelar.

3.5.1 De särskilda inlagningsbeslulen

I 8 S anges atl inlagning får ske om ansökan och värdinlyg överensslämmer med föreskrifierna i 4-7 SS och sannolika skäl föreligger för att vård kan beredas med stöd av lagen. Inlagningen beslutas av överläkaren. Om särskilda skäl föreligger, kan överläkaren delegera inlagningsbeslulel lill annan läkare vid sjukhusel. Delegalionsmöjlighelen tillämpas i första hand för jourhavande intagningsläkare.

Insläller sig inle en patient som skall las in vid sjukhuset, kan överläkaren enligt 35 S LSPV begära polishandräckning för att fä inlagningen lill stånd,

1 9 S anges alt om intagning har sketl enligl 8 S, skall överläkaren efter undersökning av paiienlen snarast möjligt och senast den tionde dagen efter dagen för intagningen la ställning till om värd kan beredas patienten med stöd av LSPV:s bestämmelser. Om det som grund för ansökningen om intagning har åberopats all paiienlen är farlig för annans personliga säkerhet, kan överläkaren vänta med prövningen till den femtonde dagen, om del finns särskilda skäl och om värdinlyg enligt 7 S andra styckel som grund för inlagningen inle föreligger.

Finner överläkaren vid prövningen all patienten inle kan beredas vård med stöd av LSPV, skall paiienlen skrivas ut. Della behöver dock inle innebära alt paiienlen måsle lämna sjukhusel. Läkaren skall således pröva om värden kan beredas frivilligi enligl SjvL:s bestämmelser. Den prövning som läkaren skall göra enligt 9 S får inle delegeras.

Beslut om intagning enligl 8 eller 9 S kan enligt 21 S överklagas genom besvär hos ulskrivnlngsnämnden. Nämndens beslul kan överklagas hos psykiairiska nämnden. Besvären får anföras utan inskränkning lill viss lid.

Beslul enligt 8 eller 9 S gäller även om patienten överförs till etl annal sjukhus ulan alt ha skrivits ut enligt 16 S (11 §).

Prop. 1979/80:1 240

3.5.2 Intagning på grund av domstols förordnunde

Enligl 31:1 BrB får rätten förordna atl den som har begått brottslig gäming skall överlämnas till sluien psykialrisk vård. Förutsättning är alt rälten finner atl han har behov av sådan vård. Som underlag för domslolens förordnande skall finnas en särskild medicinsk ulredning - en rällspsykialrisk undersökning. Om vederbörande redan är inlagen på sjukhus för sluten psykiatrisk värd, räcker del enligl 3 § lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning i brollmål med elt uiialande frän socialstyrelsen att patienten kan beredas fortsatt vård enligt beslämmelserna i LSPV. Det ankommer på socialslyrelsen alt föranslalla om all den dömde utan dröjsmål tas in på sjukhus sedan domen har vunnit laga kraft. Är den dömde redan inlagen med slöd av LSPV, skall han i fortsäliningen anses intagen på grund av domslolens förordnande (12 S). Patienter som vårdas efter domstols förordnande brukar kallas N-fall.

3.6 Bestämmelser om patienten

..6./ KvurliåUunde in.m.

Den som är inlagen på sjukhus med stöd av LSPV får hindras att lämna sjukhusel. Men den iniagne får även i övrigt underkastas del Ivång som är nödvändigl med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen (13 S). Lagen anger inte arten och graden av sådanl tvång utan överlämnar ål sjukhusets ledning att efter en prövning i varje särskill fall avgöra dessa frågor inom ramen för vad som bedöms nödvändigl med hänsyn lill vården eller av skyddsskäl. Några allmänna föreskrifter rörande den personliga behandlingen har alltså inle utfärdals. 1 förarbetena till LSPV uttalas bl.a. att om patienten motsätter sig viss behandling och denna inte kan anses helt riskfri, är del lämpligl att samtycke först inhämtas av den sjukes närmasl anhöriga. Någon uttrycklig beslämmelse ansågs inle nödvändig. Del ankommer i varje särskill fall på den ansvarige överläkaren atl avgöra, om en behandlingsåtgärd som patienten motsätter sig bör vidtas utan alt samiycke inhämtas av de anhöriga.

3.6.2 Permission m. m.

Enligt 14 § kan patient få tillstånd att vistas på egen hand utanför sjukhusområdel under ell visst antal dygn. Sådanl tillstånd kan förenas med särskilda villkor. Närmare betämmelser därom ges i 3 S kungörelsen (1966: 585) angående tillämpningen av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Sådant villkor kan enligt vad där sägs avse vistelseort, bostad, utbildning, arbetsanställning, skyldighet att underkasta sig läkarvård eller annan vård eller behandling. Tillstånd som nu har sagts ges av överläkaren, som ocksä kan överlåta åt annan läkare vid sjukhuset att fatta beslut. Beträffande vissa patienter skall emellertid utskrivningsnämnden besluta.

Prop. 1979/80:1 241

3.6.3 Grunskning uv brev m. m.

I lagen har föreskrivils atl överläkaren, om särskilda skäl föreligger, får ta del av innehållet i brev eller annan handling som kommer lill paiienlen eller som patienlen önskar avsända. För all brevel eller annan försändelse till patienlen skall kunna stoppas fordras all det föreligger ordnings-, säkerhels- eller vårdskäl. Molsvarande gäller i fråga om överläkarens rätl alt sloppa utgående posl. Handlingar som är slällda lill ulskrivnlngsnämnden, psykiairiska nämnden, socialslyrelsen, JK eller JO skall dock vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighel och som rör mål eller ärende vari patienten för lalan och handling som är slälld lill eller avsedd för advokat eller offenlligl biträde får granskas men skall alltid vidarebefordras. Beslutar överläkaren atl kvarhålla brev till myndighel, skall beslutet underslällas ulskrivningsnämndens prövning. Enligl 2S tillämpningskungörelsen skall anteckning göras i journalen belräffande brev eller annan handling som kvarhålls.

3.7 Utskrivning

3.7.1   Forllöpunde prövning av vårdbehovet

Det åligger överläkaren all kontinuerligt pröva om del forlfarande finns förulsättningar för tvångsmässig värd. Patienten skall omedelbarl skrivas ut, om hans tillstånd eller annan förulsällning ändras så alt han inle längre kan beredas värd med slöd av LSPV. Forlsall vård med slöd av LSPV kan ges paiienlen även pä en annan indikation än den som uigjorde grund för inlagningsbeslulel. Den som har lagils in efler ansökan får emellertid inle i något fall hållas kvar med åberopande av e)-indikationen.

3.7.2   Beslutskompetens

Enligt huvudregeln ankommer del pä överläkaren att besluta om utskrivning. Överläkaren kan hänskjula frägan om uiskrivning till utskrivningsnämnden,

Belräffande vissa palienler är ulskrivnlngsnämnden ensam behörig atl besluta om uiskrivning. Det gäller patienter som

- har tagits in på grund av domslois förordnande (N-fall)

- under infiylande av psykisk sjukdom har begått brolt mot annans personliga säkerhet, för vilkel broltälal inle har väckls (O-fall)

- under värd i kriminalvårdsanslall eller i samband med all sådan vård har avslutats har tagits in för sluten psykiatrisk vård enligt LSPV (PN-fall).

Överiäkaren skall ofördröjligen underrätta nämnden när det finns anledning atl skriva ul patient som har sagts nu.

3.7.3 Behörighel ull göru unsökun

Frågan om uiskrivning kan tas upp av paiienlen själv eller någon honom närslående. Ansökan får också göras av förmyndare eller god man. Ansö-16   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

242

kan skall göras hos den som har kompetens atl beslula om utskrivning, Ulskrivningsnämnden är inle skyldig att pröva ansökan förrän tre månader föiflulit från prövningen av tidigare ansökan.

3.7.4 Försöksulskrivning

Om det inte längre finns förutsäitningar för värd enligt I S LSPV, skall patienten genast skrivas ul. 19S öppnar möjlighel att som ett led i värden skriva ut patienten på försök. Det skall föreligga särskilda skäl för all välja försöksulskrivning i ställd för att hälla patienlen kvar på sjukhuset eller skriva ut honom slulligl. Som förulsällning gäller vidare alt försöksutskrivningen inle medför fara för annans personliga säkerhet eller för patientens eget liv.

Försöksulskrivning skall avse viss lid, högsl ire månader. Denna tid kan förlängas med högst tre månader åt gången. Patienten kan i samband med försöksutskrivningen ges särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person. För beslut om försöksutskrivning gäller samma kompe-lensregler som för uiskrivning.

Överläkaren får besluta om ålerinlagning av försöksutskriven patient. Beslutanderätten kan delegeras belräffande viss patienl.

3.8 Nämnderna

3.8.1   Utskrivningsnäiuiidens sammansällning ni. ni.

Enligl 2S LSPV skall för behandling av vissa frågor enligl lagen finnas ulskrivningsnämnder med särskilda geografiska verksamhelsonuåden. Särskilda bestämmelser om ulskrivningsnämnder finns i 28 -34 SS LSPV. Nämndernas arbete regleras närmare i instruktionen (1966:566) för utskrivningsnämnderna.

Utskrivningsnämndernas verksamhetsområden är med ensiaka undantag vall så all det i varje omräde finns endasi elt psykiatriskt lasarett eller psykialrisk klinik vid lasarett som tillämpar LSPV. Nämnderna är således inle direkl knutna till visst bestämt sjukhus. F. n. finns det 31 utskrivningsnämnder.

Utskrivningsnämnden består av tre ledamöter. Av dessa skall en vara lagfaren ordförande, som är eller har varit innehavare av ordinarie domartjänsl, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfarenhel frän allmänna värv. Ledamot i utskrivningsnämnden förordnas av regeringen för högst fyra år i sänder. För ledamot finns en eller flera suppleanter. För dessa gäller samma behörighetskrav som för ledamot.

Innan ledamol börjar tjänstgöra, skall han eller hon ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap, 11 S RB. För ledamol gäller vidare bestämmelserna i 4 kap. RB om jäv mot domare. Enligt en kompletterande bestämmelse i LSPV får lakarledamot som Ijänslgör inom den slulna psykiairiska vården inle della i handläggningen av ärende som rör palienl på det sjukhus där han tjänstgör.

243

Utskrivningsnämnderna är statliga myndigheter, som är självsländiga gentemot sjukvården. De har inle någon tillsynsfunktion gentemot sjukvården utan är enbart klago- och beslulsinslanser.

1 fräga om uiskrivning tillkommer beslutanderätten i regel överläkaren, men denne får hänskjula sådan fråga lill ulskrivningsnämnden. Belräffande vissa patienter beslutar emellertid, som lidigare har sagis, nämnden ensam i fråga om permission, uiskrivning pä försök och uiskrivning (17 S andra slyckel). 1 fråga om dessa beslutar nämnden också ensam om lillslånd alt vislas pä egen hand utanför sjukhusområdel (14 S tredje styckel).

1 de fall nämnden har beslutat om permission eller utskrivning har nämnden även alt förordna om de föreskrifter som enligt 3 S lillämpningskungörelsen kan åläggas patienlen. Delsamma gäller utseende av övervakare vid uiskrivning på försök enligl beslämmelserna i 19 S andra styckel LSPV.

Nämnden är också besvärsmyndighel vad gäller beslul av läkare enligl lagen. Närmare bestämmelser om i vilka fall talan fär föras mot läkares beslul finns i 21 S.

3.8.2   Ansökun hos nämnden

Framställning till utskrivningsnämnden kan göras av patienten själv. Patienlen behöver inte iaktta nägon besvärstid belräffande de beslul som han kan överklaga. Ulskrivningsnämnden är emellertid inle skyldig atl pröva framställning förrän tre månader har förflutit från prövningen av tidigare ansökan av samma slag (18 och 24SS). Vad som har sagts om patienten gäller ocksä hans make, om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen, eller annan, som dä stadigvarande sammanbodde med honom, och hans bam, fader, moder, syskon, förmyndare eller god man (18§). I de fall överläkaren själv väcker fråga om utskrivning gäller inte iremånadersregeln (I7§ tredje styckel). Om patient som är N-, O- eller PN-fall hos överläkaren har uttryckt önskemål om uiskrivning, skall överläkaren underrätta patienten om möjligheterna all föra lalan i ulskrivningsnämnden.

3.8.3   Förfurunde i nämnden

Förfarandet inom förvallningen regleras genom förvallningslagen (FL). Denna lag gäller också ärenden enligl LSPV. 1 LSPV finns dock i vissa hänseenden särskilda regler. Som tidigare har nämnts är jävsreglerna i FL inte tillämpliga i ärenden om utfärdande av vårdintyg.

Enligt 17 S FL skall beslul varigenom myndighel avgör ärende innehålla de skäl som bestämt utgången. Den regeln gäller även för ärenden enligt LSPV. Emellertid har i LSPV tillagts ell särskill undanlag för de fall ändamålei med vården skulle molverkas om patienten fick kännedom om skälen. Har nämnden beslutat att avslå en ansökan om utskrivning, skall del dock alltid framgå av beslutet på vilka förutsätlningar enligl I S som

Prop. 1979/80:1 244

besluiel grundas. Detsamma gäller för övrigt beslul av läkare om intagning på sjukhus enligl 8 eller 9S.

Enligl 18 S FL skall pari underrälias om innehållet i beslul varigenom myndighel avgör ärende, om det inle är uppenbari obehövligt. 1 5 S instruktionen för utskrivningsnämnden sägs all beslul ulan dröjsmål skall delges den som beslutel avser och annan som för lalan i ärendet och att underrällelse om beslutet skall tillställas överläkaren.

När etl ärende skall behandlas i utskrivningsnämnden, skall överläkaren och patienten vara närvarande, om inte särskilda skäl föranleder annal. Sådana särskilda skäl kan vara alt ärendet avser fortsatt försöksutskrivning eller slutlig uiskrivning efler försöksutskrivning. Delsamma gäller ombud för patienten eller annan som gör ansökan enligt 18 S eller anför besvär enligt 21 S. Är patienten inte närvarande, får ärendet avgöras endast om nämndens ledamöler dessförinnan har skaffal sig personlig kännedom om honom, Är patienten utskriven på försök, är del tillräckligl om minsl en av ledamölerna har sådan kännedom.

Nämnden får enligt 33 S LSPV hålla förhör med den som kan antas ha upplysningar av betydelse alt lämna. Vid förhöret skall patienten närvara, om inte särskilda skäl föranleder annat.

3.8.4 Psykiatriska nämnden

För behandling av vissa frågor enligl lagen skall finnas en för landet gemensam psykiatrisk nämnd. Nämndens arbele regleras i instruktionen (1966:90).

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller har varil innehavare av ordinarie domartjänsl, tvä läkare som är särskill kunniga i psykiatri och tvä personer med erfarenheter av allmänna värv. Ledamot av nämnden förordnas av regeringen för högsl fyra månader i sänder. Om jäv och om avläggande av ed eller försäkran gäller samma bestämmelser som för ledamol i ulskrivningsnämnd.

Nämnden är besvärsinslans vid lalan mot beslut enligl lagen. Nämnden får också efter underslällning pröva vissa frågor enligl lagen.

För handläggningen hos nämnden gäller huvudsakligen samma bestämmelser som för ulskrivningsnämnden. Munllig förhandling är dock inle obligatorisk i ärende hos psykiairiska nämnden. Behovel av muntlig förhandling får bedömas med hänsyn till ärendets beskaffenhel.

Skall muntlig förhandling hållas, sammanträder nämnden på del sjukhus där patienten är intagen eller varifrån han har skrivits ut på försök, om inte särskilda skäl föranleder annal. Nämnden kan läla läkare i nämnden undersöka patienten men kan också inhämta ullålande av annan läkare.

I fråga om förhör inför nämnden gäller samma bestämmelser som för uiskrivningsnämnderna.

Prop. 1979/80:1 245

3.9 Besvär

Såväl del törsta beslutel (8S) som det bekräftande inlagningsbeslulel (9S) kan överklagas genom besvär lill ulskrivningsnänmdcn. Besviirsrält föreligger också då läkare har avslagil begiiran om lillslånd all vislas ulom sjukhusel enligt 14 S eller om han har återkallat sådant tillstand. Även beslut av läkare i fräga om utskrivning, meddelande av föreskrift eller förordnande om lillsyn och om ålerintagning av försöksutskriven patienl kan överklagas. Talan kan emellertid inte föras dä intagning har viigrais eller utskrivning har skett,

Mol ulskrivningsnämndens beslut far talan föras om nämnden har

-  ogillat besvär över beslut om inlagning eller utskrivning

- avslagit ansökan om utskrivning eller om uiskrivning pä försök eller har ogillat besvär över läkarens beslut om avslag på sådan ansökan

- meddelat beslul om föreskrifter eller tillsyn eller inte har bifallil besvär över läkares beslul i sådan fiåga,

Psykiairiska nämnden är sista instans, Mol nämndens beslut kan lalan därför inte föras.

4    Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda - Omsorgslagen

Omsorgslagen gäller för psykiskt utvecklingsstörda som pä grund av hämmad försländsulveckling behöver särskilda omsorger genom det allmänna för sin ulbildning eller anpassning i samhället eller liknande. Landstingskommun och kommun som inle ingår i landsting ansvarar i princip för att utvecklingsstörda som är bosalla i kommunen bereds undervisning, vård och omsorger i övrigt enligt lagen. Ledningen av verksamheten utövas av en landslingskommunal nämnd - slyrelsen för omsorger om psykiskl utvecklingsstörda.

Undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda meddelas främst vid särskola. För värden av psykiskt ulvecklingsstörda finns bl.a. vårdhem och specialsjukhus. Vård i vårdhem eller specialsjukhus skall enligt 34S beredas psykiskl ulvecklingsslörd som är i behov därav efler hans egel samiycke, om han är myndig och annars efler samtycke av vårdnadshavaré eller förmyndare. Den som har fyllt 15 år och nått sädan mognad alt hans vilja bör beaktas får dock beredas vård endasi efler egel samiycke.

1 vissa fall kan dock vård beredas ulan samiycke. 1 35 S omsorgslagen sägs sålunda alt psykiskl ulvecklingsslörd som har fyllt 15 år får oberoende av samtycke beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus, om vården är oundgängligen påkallad med hänsyn till utvecklingsslörningens grad och lill all han lill följd av utvecklingsstörningen

a) är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa eller för egel liv.

246

b) är ur slånd all laga vård om sig själv,

c) är ur slånd atl skydda sig själv mol alt bli sexuellt utnyttjad eller,

d) har etl för närboende eller för andra grovt störande levnadssätt.
Vård i specialsjukhus oberoende av samtycke får beredas även när

vården är oundgängligen påkallad med hänsyn lill, föruiom utvecklingsstörningens grad, all den utvecklingsstörde till följd av störningen är farlig för annans egendom eller annal av lagstiftningen skyddat intresse än del som avses i den nyssnämnda a)-indikalionen (farlighelsindikalionen). Vården fär dock beredas endast med slöd av domstols förordnande.

Om inskrivning i vårdhem beslular vårdchefen efler samråd med viss annan befattningshavare. Om inskrivning i specialsjukhus beslutar överläkaren vid sjukhuset. Då det begärs av bl.a. vårdchef eller överläkare eller då oenighet uppställ mellan den beslulande och den utvecklingsstörde eller hans ställföreträdare, prövas frågan av beslutsnämnden. Beslulsnämnd, som består av en av regeringen utsedd domare som ordförande och två eller fyra andra ledamöler som även är ledamöler i omsorgsslyrelsen, skall finnas i varje landstingskommun.

Liknande regler som vid inskrivning gäller för beslul om utskrivning pä försök och om slutlig uiskrivning. 1 dessa fall får nämnden dock la upp frågan också på egel inilialiv. Beslutsnämnd skall dock alltid pröva sådan fråga, om den gäller patient som av domstol överiämnats till vård i specialsjukhus enligl 31 kap. 3 S brottsbalken och i vissa andra fall.

I lagen finns regler om utskrivning på försök, rätl au ålägga patienten alt iaktta föreskrifter eller slå under tillsyn under försöksulskrivning, tillstånd all vistas på egen hand utanför sjukhusområdel samt möjlighet all begära polishandräckning, i stort lika dem som gäller enligt LSPV. Däremot saknar omsorgslagen motsvarighet till reglema i LSPV om rätl atl hindra den som har intagils med slöd av lagen att lämna sjukhuset och om tvång för atl genomföra vårdålgärder eller för att skydda patienten själv eller omgivningen saml om möjligheler att laga del av innehållet i brev eller annan handling.

Regeringen har i augusti 1977 tillsatt en utredning, omsorgskommittén (S 1977: 12), med uppdrag att bl.a. göra en översyn av omsorgslagen. Kommittén väntas slutföra sitl uppdrag under år 1979.

5   Lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande - LTO

1 l-3§§ LTO finns bestämmelser som ger polisman befogenhel att i vissa fall verkställa tillfälligt omhändertagande. Av dessa föreskrifter svarar 1 och 3§§ mot tidigare gällande regler i polisinstruktionen (1972: 511).

Bestämmelsen i 1 § LTO tar sikte på fall då polisstyrelse enligt särskild bestämmelse har befogenhet alt besluta om omhändertagande av någon. Enskild polisman får i sådant fall verkställa omhändertagandet i avvaktan

247

på polisstyrelsens beslut, om förulsällningar för omhänderlagande bedöms föreligga och ell dröjsmål med åtgärden skulle innebära fara för den omhändertagnes eller annans liv eller hälsa eller fara i annal hänseende. De besiämmelser om befogenhel för polisstyrelse alt beslula om omhändertagande som här avses finns i utiänningslagen (1954: 193), NvL, BvL och LSPV.

Föreskriften i 2 S LTO gäller del fallet all någon som kan anlas vara under femton är anträffas under förhållanden som uppenbarligen innebär överhängande och allvarlig risk för hans hälsa eller utveckling. I ett sådant fall får polisman ta hand om honom för alt skyndsaml överlämna honom till föräldrar, annan vårdnadshavaré eller barnavårdsnämnden. Den polisman som verkställt omhändertagandel skall ulan onödig omgång överlämna den unge till föräldrar eller annan vårdnadshavaré. Kan della inte ske, bör den unge i första hand föras direkt till barnavårdsnämndens lokaler eller till nägon plats där social jourverksamhel pågår. Uppehåll på polisstation bör sälunda inte komma i fråga annat än i nödfall och då endasi mycket tillfälligt.

1 3 5 finns bestämmelser som till alla delar svarar mot dem som förut var intagna i 17 § polisinslruklionen. Där föreskrivs all polisman skall omhänderta den som genom siu uppträdande stör allmän ordning eller utgör omedelbar fara för denna, om ett omhändertagande är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Sådant omhändertagande skall ske ocksä när det fordras för alt avvärja straffbelagd gärning.

LTO innehåller vidare bestämmelser om förfarandet vid omhänderlagande, maximitid för kvarhållande m. m. Sålunda gäller enligl 4 S LTO alt polismannen skall tillse all omhändertagandet inle orsakar den omhänderlagne slörre olägenhet än som är oundviklig med hänsyn lill åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet. Polisman som har verkställt omhändertagande enligl LTO skall sä skyndsaml som möjligt anmäla omhänderlagandel till sin förman, som omedelbarl skall pröva om åtgärd enligt 1 eller 3S skall bestå. Innebär förmannens beslut atl den som har omhändertagits enligt I S skall kvarhållas eller har ingripande förelagils med slöd av 2 S, skall han skyndsamt underrätta polisstyrelsen om omhändertagandet och skälen till detta (5 S).

Den som är omhändertagen enligl 1 eller 3 S skall förhöras så snarl som möjligt och därvid underrättas om anledningen till omhänderlagandel.

1 de fall då någon har omhänderlagils enligl 3S skall också vid behov en utredning om hans personliga levnadsförhållanden göras, om möjligt av förelrädare för social myndighet. Avsiklen med denna ulredning skall vara att utröna om den omhändertagne är i trängande behov av hjälp eller stöd från samhällets sida (6S).

Den som har omhändertagits enligl 3S skall friges så snarl förhör och personutredning har slutförts och anledning föreligger all han inle längre kommer atl ulgöra omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, dock senasl inom sex timmar efler omhänderlagandel (8S).

Prop. 1979/80:1 248

6    Lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m. m. - LOB

LOB antogs av riksdagen i anslulning lill all fylleristraffel avskaffades. LOB, som trädde i kraft den 1 januari 1977, ersalte tidigare gällande bestämmelser i förordningen (1841: 58 s. 1) emot fylleri och dryckenskap.

Enligl 1 S f-OB får den som på allmän plals, ulom- eller inomhus, anlräffas berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel omhändertas av polisman, om han till följd av berusningen är ur slånd att la värd om sig eller annars utgör en fara för sig själv eller annan. Omhändertagande får också ske, om den berusade lillfälligl vis uppehåller sig i port. trappuppgång eller liknande uirymme eller annars inom område som gränsar lill allmän plals. Liksom enligt 4S LTO gäller enligl 2S LOB atl polismannen skall se lill all åigärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte eller väcker onödig uppmärksamhet.

I LOB föreskrivs vidare (3 S) atl den omhänderlagne, om det behövs med hänsyn till hans tillstånd, skall underkastas läkarundersökning. Om han efter en sådan undersökning inte omhändertas på sjukhus, får han hållas kvar hos polisen, om annan vård inte kan beredas honom. I så fall skall han fortlöpande underkastas lillsyn och om hans tillstånd ger anledning lill del skall han snarasl föras till sjukhus eller läkare tillkallas. Den polisman som omhåndertagii en berusad skall skyndsaml anmäla åtgärden till sin förman. Denne skall omedelbarl pröva om åigärden skall beslå (5S). Den omhändertagne skall friges så snart det finnes kunna ske utan men för honom själv och anledning lill omhändertagande inle längre föreligger, dock regelmässigt senast inom ålta timmar efter omhänderlagandel. Om den omhändertagne har behov av hjälp eller slöd frän samhällets sida, skall polisen lämna råd och upplysningar. Polisen skall därvid i den mån del lämpligen kan ske, samråda med annal samhällsorgan som har lill uppgifl alt tillgodose sådanl behov (7S). Alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel e.d. som pålräffas hos den omhänderlagne, skall frånias honom och förstöras eller säljas (8S).

Enligt 9S LOB skall LOB tillämpas även i fall då förulsättningar för omhänderlagande skulle ha förelegat också enligt 3 S LTO.

Justilieminslern har den 2 mars 1978 tillkallat en särskild ulredare med uppdrag alt göra en utvärdering av tillämpningen av LTO och LOB (Dir 1978: II).

Prop. 1979/80:1 249

Bilaga 2

Utredningsförslagen

1    Socialutredningens förslag

1.1 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig

/././ Allmänna överväganden

Samhällets räll atl vidta åtgärder i enskilda fall är nära förbunden med föräldrarnas vårdnadsrätt som den har utformats i föräldrabalken. Samhällels barna vårdande organ härjämte föräldrarna ett ansvar för all barn och ungdom får god värd och omvårdnad. Enligl utredningen har sedan länge den principen varil godtagen all samhället måste träda in för alt lillgodose den underåriges rätt lill trygghet och gynnsamma uppväxtförhållanden, om föräldrarna brisier i sina skyldigheler genlemol barnel eller den unge. Den vårdnadsrält som enligl föräldrabalken tillkommer föräldrarna får således utövas endast så länge barnels eller den unges inlressen inte sätts ät sidan.

Ulredningen finner därför all samhällel bör ha möjlighel atl träda in vid sidan av eller i stället för föräldrama, om brisier i omsorgen om barnel eller annal förhållande i hemmet medför fara för barnets hälsa eller utveckling. I sådana situationer har enligt ulredningen samhällel ansvaret för att den underårige får behövlig vård, även om samtycke till vården inle kan erhållas.

Samhällel bör emellertid enligt utredningen ha ett ansvar även för alt den underårige inte åsamkar sig skada genom sitt eget beleende. Utsätter sig underårig genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annal därmed jämförbarl beleende för allvarlig fara lill hälsa eller utveckling, bör samhällel kunna bereda den unge behövlig värd även om samiycke till sådan värd inle föreligger. Värd utan samtycke får dock enligt förslagel beredas underårig pä grund av hans egel beleende endast om allvarlig fara för hans hälsa eller utveckling föreligger.

En grundläggande princip i betänkandet är all den framlida socialtjänsten genom medverkan i samhällsplaneringen och genom etl omfattande och varierande utbud av sociala Ijänster i hög grad skall bidra till all undanröja missförhållanden i samhällel. Den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om värd av underårig bör enligt utredningen ses som etl komplemenl lill denna frivilliga verksamhet. Vårdålgärder enligt lagen bör därför utformas så, alt de snarasl kan leda över till insalser av socialtjänsten i samförstånd med dem som berörs av åtgärderna. För all underiätta en sådan utveckling bör tiden för tvångsåtgärder begränsas.

Utredningen är medveten om att alla unga inte når känslomässig eller intellektuell mognad vid samma ålder. Enligl utredningens mening skulle

250

emellertid en individuell bedömning av den unges mognad i en för honom kritisk situation inte gå att förena med kraven på rätlssäkerhd.

Mot denna bakgrund siannar utredningen för alt föreslå en generell åldersgräns för lagens tillämpningsområde. Denna bör sättas lika med myndighetsåldern, 18 år, Anknylningen till myndighetsåldern framstår enligl ulredningen som nalurlig med hänsyn lill all samma åldersgräns kommer att gälla som för bl. a. den civilrältsliga förmågan att företa rättshandlingen, rälien atl delta i allmänna val och valbarheten till offentliga uppdrag. Åldersgränsen 18 är understryker också sambandet med vårdnadsreglerna.

Utredningens förslag innebär alltså alt sociala ivångsälgärder i framtiden inle kan sällas in mol den som har fylll 18 år. Vidare föreslås all vård som har beslutals med slöd av lagen skall upphöra senasl när den unge fyller 18 år. Enligt utredningens mening bör den kategori av ungdomar över 18 är som i dag blir föremål för åtgärder enligl barnavärdslagen kunna ges den vård som behövs ulan all sociala tvångsåtgärder tillgrips. 1 en hel del fall bör del vara möjligt alt tillgodose vårdbehovet på frivillighetens väg. 1 de fall där anledningen lill samhällels ingripande är upprepad brottslig verksamhel är det enligt ulredningens mening mesl ändamålsenligt all resurserna för värd och behandling inom kriminalvärden tas i anspråk.

Då del gäller insatsernas arl inlär ulredningen den slåndpunklen all förebyggande ätgärder bäsl tjänar silt syfte, om de ges i en anda av samförstånd. Ulredningen föreslår därför att åtgärder av förebyggande natur skall kunna vidtas endast pä frivillighelens väg. De i barnavårdslagen uppiagna ålgärderna råd och slöd, förmaning och varning, föreskrifter om levnadsförhållanden samt övervakning har alltså inle fält någon motsvarighet i den föreslagna nya lagstiftningen.

1.1.2 Förutsätlnlngur för vård utan sumlycke

Utredningen har som utgångspunkt att behovet av vård i första hand skall beredas den underårige i frivilliga former. Kommer det till socialnämndens kännedom att den underårige är i behov av nämndens insatser, skall nämnden i samråd med vårdnadshavarna och den unge, om han har nått tillräcklig mognad, försöka tillgodose behovet. Försl då den erbjudna vården avvisas, skall nämnden ta ställning till ingripande enligl den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig. Detta uttrycks i förslagel så, att underårig som inte kan ges behövlig vård på annat sätt skall beredas vård med slöd av lagen. 1 ett fall bör dock fråga om vård med stöd av lagen tas upp utan föregående samråd, nämligen om föräldrarna har övergivit barnet eller om föräldrarna eller den unge har avvikit i syfte att undandra sig vård.

Då det gäller förutsättningarna i övrigt för ingripande med slöd av lagen ansluter utredningen sig i huvudsak till indelningen i barnavårdslagen. Ingripande skall således kunna ske antingen på grund av missförhållanden i hemmet eller på grund av den unges eget beteende.

151

Brisier i omsorgen om den unge

De missförhållanden i hemmet som bör kunna leda till ingripande med slöd av lagen beskrivs av ulredningen som brister i omsorgen om den underårige eller annal förhållande i hemmet som medför fara för hans hälsa eller utveckling.

Under beskrivningen faller enligt utredningen silualionei där den underårige inle får lillräcklig omvårdnad eller utsålts för en behandling som innebär fara för hans psykiska eller fysiska halsa eller sociala utveckling. Beskrivningen rymmer bl. a. fall där den underårige utsätts för misshandel i hemmet och fall där föräldrarna underlåler att ge barnet erforderlig medicinsk vård och behandling. Ulredningen framhåller atl fara för barnels hälsa eller utveckling kan uppkomma även genom annat beleende hos föräldrarna, t.ex. då någon av föräldrarna missbrukar alkohol eller narkotika eller företer psykiska särdrag.

Den unges egel beteende

Ingripande pä grund av den underåriges egel beleende bör enligt utredningen kommu 1 fråga endast dä han utsätter sin halsa eller utveckling för allvarlig fara. Utredningen tar därmed avslånd från tanken på ingripande mol den unge som etl skydd för samhället mol hans beleende. Allvarlig fara för hälsa eller utveckling kan enligt ulredningen uppkomma genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller annat därmed jämförbart beteende.

Ulredningen betonar all varje missbruk av beroendeframkallande medel inte får ulgöra grund för ålgärd frän samhällels sida mot den underåriges vilja. Visserligen bör enligt utredningen samhället försöka bistå den unge med stöd och hjälp så snart missbruk förekommer. Del är emellertid först dä missbrukel innebär allvarlig fara för den unge som samhället bör kunna vidla vårdätgärder ulan samiycke. Vidare bör inle ensiaka broilslig gärning las som tecken pä allvarlig fara för den unges utveckling. Det är nämligen enligl ulredningen inle ovanligt atl underåriga begår lindrigare brolt och förseelser utan all della upprepas. Blir del däremol fråga om älerkommande brotlslighel eller myckel allvarliga broll bör samhällel ha möjlighel all gripa in mot den unges eller hans föräldrars vilja. Ulredningen belönar att det i sädana fall i regel också finns etl klart uttalat vårdbehov. Som exempel pä beteende som kan vara jämförbarl med missbruk av beroendeframkallande medel och brottslig verksamhet nämner utredningen särskilt prostitution.

Utredningen betonar alt den föreslagna lagstiftningen öppnar möjlighel all bereda underårig värd innan skadeverkningar av social eller medicinsk natur har inträtl. Denna möjlighel säkerställs enligt utredningen genom all redan en allvariig fara för sådana skadeverkningar ulgör lillräcklig grund för beslul om vård enligl lagen. EnUgl ulredningens mening bör å andra sidan ett ökat utbud av sociala tjänster i frivilliga former och en forlgående

Prop. 1979/80:1 252

utveckling av den sociala vård- och behandlingsmdodiken medverka till atl möjlighelen alt besluta om vårdåtgärder ulan samtycke kommer till endast begränsad användning.

1.1.3    Vården besluias av länsrålleit

Utredningen framhåller vikten av atl prövningen av förulsältningarna för vård enligt den föreslagna lagen ges en sådan ulformning alt man vinner största möjliga garantier för rättssäkerheten. Vid prövningen bör behovet av social, medicinsk och psykologisk sakkunskap vara väl tillgodosett. Utredningen förordar därför alt beslut om vård skall fattas av länsrätt efler ansökan av socialnämnd.

1 ansökningen skall socialnämnden redogöra för den underåriges situation, tidigare vidlagna åtgärder och den vård som nämnden avser alt anordna. En sådan redogörelse är enligt ulredningens mening angelägen inle enbart frän rättssäkerhetssynpunkt utan också för all den enskilde skall ha möjlighel all la ställning lill om han bör samtycka till vårdformen. Dä besvärsräU inle föreslås i fråga om vårdformen vid korlvarig vård, kan invändningar i della avseende framställas endast under handläggningen i länsrällen.

1.1.4    Vårdtiden

Ulredningen föreslår all del i vårdbeslutel skall anges den tid under vilken vården längsl får bestå och all denna lid inte skall fä överstiga tre månader frän den lidpunki dä vården inleds. Är grunden för vårdbeslutel brister i omsorgen om den underårige eller annat förhållande i hemmet som medför fara för hans hälsa eller utveckling, bör dock vården kunna beslå under längre lid än Ire månader eller tills vidare.

Som lidigare har framhållits är det ulredningens uppfattning atl vård utanför det egna hemmel skall ses som ett led i en behandling som snarast möjligt bör riktas in mot insalser på frivillighetens väg. Det är därför enligt ulredningen viktigi atl vårdtiderna blir så korta som del är möjligt med hänsyn till grunden för ingripandet. Enligt ulredningens mening är tiderna för omhändertagande i dag allt för långa. En följd av detta anses vara att den omhändertagnes anknytning till föräldrarna ofta bryts.

Som skäl för möjligheten till längre vårdtid då grunden för ingripande är brister i omsorgen om den unge anför utredningen att det i särskilda situationer kan vara befogat att under längre tid skilja den unge från hemmet. Detta kan vara fallet t. ex. då vårdnadshavaré är alkoholmissbrukare. Har beslut fattats om längre vårdtid än tre månader, skall det enligt förslaget åligga socialnämnden att inom etl år från dagen för verkställighet av beslutet och därefter årligen pröva om vården fortfarande skall bestå.

1 de fall en längsta tid för vården har fastställts, kan det enligt utredningen inträffa att socialnämnden, då vårdtiden närmar sig sitt slut, bedömer att fortsatt vård krävs. Nämnden bör då kunna påkalla nytt beslut i enlig-

Prop. 1979/80:1 253

hel med den föreslagna lagen. På molsvarande sätl bör när värd inle längre behövs det ankomma på nämnden att förklara värden avslutad.

Som har nämnls lidigare föreslår utredningen atl vården alltid skall upphöra senasl när den unge fyller 18 år.

1.1.5 Omedelburt omhänderlagande

Ulredningen anser atl möjligheten till omedelbarl omhänderlagande av den unge bör behållas. 1 enlighel med vad som gäller i övrigl för ålgärder med slöd av den föreslagna lagen bör en förulsällning för beslut om omedelbart omhändertagande vara atl nödvändiga åtgärder inle kommer lill stånd på frivillighetens våg.

För all beslul om omedelbart omhänderlagande av underårig skall kunna fallas, bordel enligl utredningen vara sannolikl alt den underårige behöver beredas värd enligl lagen. Del bör dessutom krävas alt länsrättens beslul om värd inte kan avvaktas med hänsyn till risk för den underåriges hälsa eller utveckling eller risk för alt den fortsatta utredningen allvarligt försvåras eller vidare ålgärder hindras.

Enligl utredningen bör det finnas möjlighel lill omedelbarl omhänderlagande såväl innan som efter det att utredningen vid socialnämnden har slutförts. Utredningen påpekar alt situationer som kräver omedelbarl omhänderlagande av den underårige kan uppkomma hasligl. Del bedöms därför som nödvändigl alt omedelbara omhändertaganden får beslutas av socialnämnden. I vissa fall kan emellertid inte ens nämndens beslut avvaktas. Beslut bör då enligl utredningen fattas av nämndens ordförande eller särskill förordnad ledamol av nämnden och anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Beslut om omedelbarl omhänderlagande bör enligl ulredningen underslällas länsrätten för prövning. Utredningen belönar all del av rällssäkerhelsskäl är oundvikligl alt lidsfrislen för underslällning görs myckel korl och föreslår alt underslällning skall ske senasl fyra dagar efter del beslutet fattades. Om underslällning inle sker inom den föreskrivna liden, bör detla enligt utredningen medföra att besluiel om omhänderlagande förfaller.

Prövning av undersiälll beslul skall enligl förslagel göras så snart del kan ske och om synnerligl hinder inle föreligger senasl inom fyra dagar från det handlingarna kom in lill rälien.

Utredningen anser atl tidsfrisler bör finnas för den forlsalla handläggningen i länsräll i de fall rälten har fastställt ell beslul om omedelbarl omhänderlagande. Genom sådana frister skapas enligt utredningen garantier för atl beslut om omhändertagande inle består under längre lid än som oundgängligen behövs. Ulredningen föreslär atl socialnämnden senast tvä veckor efler del omhändertagandel skedde skall ansöka hos länsrätten om vård av den omhändertagne, öm särskilda skäl föreligger, bör länsrällen dock kunna förlänga liden lill högst fyra veckor. Som exempel på sådana särskilda skäl nämns all ulredningen inle kan slulföras inom Ivåveckors-

254

perioden på grund av att föräldrar inte har kunnal nås eller läkarundersökning eller annan särskild undersökning inle har kunnal slutföras.

Framkommer det under utredningen att behov av värd inle längre föreligger eller framgår del av andra omsländigheier all del inle längre finns skäl för omhänderlagande, skall enligt förslaget della genasi hävas. Samma föreslås för del fall ansökan om värd inle sker inom angiven tid. Häktas den omhiinderlagne, bör detta enligt utredningen medföra atl beslutet om omhändertagande förfaller.

Den möjlighel som finns enligt BvL att ta den unge i förvar om hans uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhel eller om hans idenlilel inle kan utrönas, bör enligt ulredningen inle föras över till den nya lagen. Ulredningen inlär den slåndpunklen att bestämmelser av detla slag inle har en plals i den sociala vårdlagsliflningen.

1.1.6   Vårdens innehåll och utformning

Sedan länsrällen har fatlal beslul om vård, skall det enligl förslaget ankomma pä socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdliden. Nämnden föreslås i lillämpliga delar få samma befogenhel dä någon i annal fall har omhändertagits med stöd av lagen.

Med rälien att beslämma om den unges placering och vården i övrigl bör det enligl ulredningens mening följa en möjlighel för socialnänmden att påkalla polishandräckning för all genomföra vårdbeslulel.

1.1.7   Vissu handläggningsfrågor

Ulredningen underslryker behovel av skyndsam handläggning i länsrälten och föreslår all regler om della skall tas in i lagen. Är den underårige omhändertagen, bör särskild skyndsamhel iakllas. Ulredningen föreslår för dessa fall all förhandling i länsrällen i regel skall hållas inom en vecka från det ansökan om värd kom in. Denna lid bör kunna förlängas om ytterligare ulredning eller annan särskild omsiändighel gördel nödvändigl. Möjligheten lill förlängning av lidsfrislen bör enligt ulredningen dock användas myckel restriktivt.

Då mål om vård gäller frågor som väsenlligl kan förändra en familjs förhållanden bör del enligl utredningen föreskrivas munllig förhandling i länsrälten. Till förhandlingen bör kallas den underårige, om han har nåll tillräcklig mognad, och hans föräldrar. I kallelse till enskild part bör det finnas möjlighet atl ulsalla vile. Ulredningen betonar att parlens hörande kan vara av stor betydelse för länsrättens bedömning.

Enligl ulredningens mening bör del i mål eller ärende enligl den föreslagna lagen finnas möjlighet att förordna läkare att undersöka den underårige. 1 första hand bör det prövas atl förmå den underårige atl med socialnämndens medverkan inställa sig till undersökning. Är delta inle möjligt, bör

255

enligl ulredningen den underårige kunna inställas genom polismyndighelens försorg,

1.1.8 Besvär

När det gäller rälien atl föra lalan mol beslut som har fattals med slöd av den föreslagna lagen framhåller utredningen inledningsvis atl beslut om vård skall fattas av länsrätten och atl socialnämnds beslut om omedelbart omhänderlagande skall underslällas länsrätten för prövning. Talan mot länsrättens beslut i dessa fall kan föras enligl förvallningsprocesslagen (1971:291) (FPL). Ulredningen finner därför inle skäl atl föreskriva besvärsräU över socialnämndens beslul om omedelbarl omhändertagande.

Ulredningen påpekar atl del i länsrällens prövning av vården kommer alt ingå en bedömning av de vårdålgärder som behöver vidtas. Att ge besvärsräll över de beslul i fråga om vårdens utformning som socialnämnden fattar i enlighet med länsrällens avgörande skulle enligt utredningen leda till en dubbel besvärsordning som avsevärt skulle försvåra nämndens arbele. Ulredningen föreslår därför att rält lill besvär över beslul i denna fråga inte skall finnas.

Utredningen anser däremol atl föräldrarna eller den underårige bör ha möjlighel all föra lalan mol socialnämndens beslul om ändring av vårdens utformning. Besvärsrällen bör dock begränsas lill de fall där länsrätten har bestäml längre vårdlid än Ire månader eller lämnal liden obestämd.

Ulredningen föreslår vidare besvärsräll över beslul av socialnämnden all avslå en framslällning om all vården skall förklaras avslutad.

Slulligen föreslås besvärsräll över beslul av socialnämnden som rör föreskrift om umgänge med den underårige eller vägran att uppge hans vistelseort.

1.2 Vården av vuxna missbrukare

1.2.1 AUmännu överväganden

Ulvecklingen inom nykterhetsvården kännelecknas av en successiv ulbyggnad av de öppna och frivilliga vårdformerna och en minskning av Ivångsålgärderna. Socialulredningen belönade i principbelänkandel vikten av en fortsalt inriklning mol öppna vårdformer samt fullföljer sina överväganden i förslagel lill socialtjänstlag som skapar ökade förulsältningar för bistånd på frivillig grund ät alla dem som behöver samhällels stöd och hjälp.

Socialutredningen framhöll i principbelänkandel alt samhällel dock inle hell kunde avhända sig möjlighelerna all utan samtycke bereda vård ät dem som på grund av långt gående missbruk av beroendeframkallande medel utsatte sig för fara till liv, hälsa och utveckling. Utredningen lade fram ett förslag i denna del som i förhållande lill gällande rätt innebar väsenlliga begränsningar av samhällets möjligheler atl med tvång vidta

Prop. 1979/80:1 256

vårdätgärder beträffande dem som missbrukar alkohol. Samlidigl öppnades motsvarande möjlighel till vårdålgärder beträffande andra missbrukargrupper. Förutsättningarna för omhändertagande för vård gavs en snäv utformning, varjämte liden för omhändertagande maximerades till tre månader.

Under remissbehandlingen av utredningens principförslag betonades enligt utredningen att samhället inte kan avhända sig möjligheterna att till den enskildes skydd bereda honom vård även om samiycke lill vården inle kan erhållas. Ulredningens förslag om elt yllersla ansvar för socialvärden (numera socialljänslen) i vad det innebär skyldighet för socialnämnden all anvisa och förmedla andra samhällsorgans insalser saml i förekommande fall själv sörja för att den enskilde i frivilliga former bereds den hjälp han behöver, biträddes därvid av remissinstanserna. Kravel på all ell organ i samhället - socialnämnden - tilläggs etl yllersla ansvar för all den enskilde får den värd han behöver underströks kraftigt.

Samtidigt fiamhölls under remissbehandlingen av principbelänkandel i många yttranden atl med växande resurser för bislånd pä frivillig grund det inle längre finns samma behov av alt inom socialvården inrymma befogenheter all beslula om vård mol den enskildes vilja. Viss del av remissopinionen gav uttryck för den uppfattningen all behovel av sådan vård för nu ifrågavarande grupp - med elt yttersta ansvar för socialvärden - kan tillgodoses med stöd av sjukvårdslagstiftningen.

1.2.2  Utredningens förslag i slutbelänkandel

Ulredningen framhåller alt den kommunala socialljänslen bör ha elt yttersta ansvar för atl den enskilde får erforderlig vård. Detta ansvar innebär bl.a. att socialtjänsten har skyldighel att initiera och i övrigt medverka till alt vid behov vårdinsatser kommer till slånd från annan huvudmans sida liksom all även under lid dä annan huvudman har all ombesörja värden socialnämndens ansvar för den enskildes silualion kvarstår. Socialnämnden fär således inle avhända sig sin del av vårdansvarei under tid dä annan huvudman har behandlingsansvarel.

Denna tanke kommer till utlryck i ulredningens förslag till socialtjänstlag, där det som en konsekvens av socialtjänstens yttersta ansvar föreskrivs skyldighet för socialnämnden alt i förekommande fall samverka med andra samhäUsorgan. 1 den mån den enskilde behöver sociala stöd- och hjälpinsalser under den tid han undergår vård genom annan huvudmans försorg eller därefter, skall enligt ulredningens förslag sådana insatser ges inom socialtjänsten i samverkan med denna huvudman.

Utredningen ansluler i sina förslag till den pågående utvecklingen mot en klarare rollfördelning mellan olika samhällsorgan, där bestämmelser om samverkan mellan vårdområden verksamt kan bidra till all samhällets resurser till gagn för den enskilde utnyttjas på ell ändamålsenligt sätt.

Prop. 1979/80:1 257

Samverkan med s j u k v å r d e n

Ulvecklingen inom nykterhelsvården präglas av en strävan lill ökad samordning med sjukvården. Ett ökande ahlal alkoholskadade behandlas inom sjukvårdens ram, Insalserna frän nyklerhelsvårdens sida har alltmer kommit atl inriktas på atl utifrån en helhetssyn söka lösa sociala problem som har samband med alkoholmissbruk saml molverka atl de olika formerna för behandling av alkoholsjuka leder lill en splillring av resurserna, I proposition 1975/76: 115 angående avskaffande av fyllerislraffei fiamhålls alt ett av målen är all skapa en värdkedja, där den sjuke kan omhändertas på rätt nivå med hänsyn lill behovet oavsett vem som är huvudman för de olika vårdinstitutionerna. Del är angelägel atl samordna vårdinsalser i detla syfte.

Vad belräffar de vuxna missbrukarna av narkolika och övriga beroendeframkallande medel (utom alkohol) ligger ansvarel för den akuta värden f.n. helt inom sjukvården.

Redovisad statistik ger stöd för antagandel atl huvuddelen av de missbrukare som behöver institutionell värd och behandling erhåller sådan genom sjukvårdens försorg. Mänga av dessa bereds i dag vård med stöd av LSPV.

LSPV erbjuder således möjlighet alt ta omhand och kvarhålla de alkohol- eller narkolikasjuka som det - också från socialvårdens synpunkler -framslår som mest angeläget att oberoende av deras eget samtycke snabbt kunna bereda en tids inslilulionell värd och behandling, förutsatt att deras tillstånd är sådanl alt de bedöms lida av psykisk sjukdom. En av de omständigheter som varil ägnade alt inge tvekan vid lagens tillämpning i fråga om missbrukargrupperna har emellertid varit att socialvårdens möjligheler all under och efler avsluiad sjukhusvärd bereda den enskilde erforderligt bistånd ofla varil alllför begränsade.

Behovel av  samverkan

En bidragande orsak härtill har varil all bestämmelser om erforderlig samverkan socialvård - sjukvård saknas. Visserligen kan behovel härav för hela sjukvårdsområdet generellt sett inte anses vara sä slort att förfalt-ningsstyrd samverkan bör komma i fråga. Vad beträffar dem som har ell omfaUande missbruk av beroendeframkallande medel föreligger emellertid erfarenhdsmässigl i regel såväl medicinska som sociala vårdbehov sida vid sida. Sålunda föreligger vid långlgående missbruk i allmänhel behov av avgiftning i ell inledningsskede innan en mer långsiktig bearbetning av den enskildes sociala problem kan påbörjas. Sjukvårdens insalser i den inledande fasen utgör därvid en viktig förutsättning för senare led i behandlingsarbelel.

Erfarenheterna vid tillämpningen av LSPV har enligt ulredningen visat

all behövlig samverkan mellan socialvården och sjukvården inte alllid har

kommil till stånd när del gäller dessa vårdbehövande. Någon regelmässig 17   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 258

samverkan mellan sjukhusel och socialnämnden under pågående behandling eller inför vårdens upphörande har inle förekommil, DeUa har kunnal leda till upprepade korta omhändertaganden med slöd av LSPV ulan samtidiga eller mellanliggande sociala slöd- och hjälpinsalser.

Med ett yttersta ansvar för socialtjänsten följer att socialtjänsten för denna ofla myckel vårdbehövande grupp i siörsla möjliga utsträckning skall vidmaklhålla kontakten och slälla sina resurser lill förfogande även under lid dä den vårdbehövande är omhändertagen med stöd av LSPV. Socialtjänsten måste under pågående sjukvård kunna förbereda och vid vårdens avslutande på frivillig grund kunna erbjuda adekvata behandlingsinsatser som avlöser sjukvården. De ökade resurser som vinns genom all socialhjälpen delvis ersätls av socialförsäkringstillägget och all det sker en ökad samordning mellan socialljänslen och sjukvärden kommer all ge bättre förulsällningar för ell förverkligande av della mål.

Mot bakgrund av vad nu sagts finner socialulredningen alt om det uppkommer behov av vård belräffande den som missbrukar beroendeframkallande medel och om den nödvändiga vården inte kan ges med dennes samiycke, bör frägan om beredande av vård bedömas enligl LSPV. För all säkra att den sjuke fär del sociala bistånd som han behöver föreslås särskilda föreskrifter om samverkan mellan socialljänslen och sjukvården.

Konsekvenser av förslagel

Socialulredningen avser med sina förslag inte att tillämpningsområdet för LSPV skall vidgas.

Socialutredningens förslag i principbelänkandel innebar bl.a. att den med stöd av LSPV utövade vården skulle kunna avlösas av fortsalt vård utan den enskildes samtycke inom socialtjänsten. När utredningen nu i sina förslag begränsar möjligheterna alt med stöd av en social vårdlagstiftning bereda den enskilde vård utan samtycke ansluter ulredningen lill de tankar som i övrigt bär upp dess förslag nämligen en fortsalt inriktning mot frivillighet i vård- och behandlingsarbetet och en med hänsyn härtill anpassad socialtjänstlag.

Av vad som sagts nu följer all de alkoholmissbrukare som inte omfattas av LSPV och som nu kan beredas vård med stöd av NvL kommer att hänvisas till den stödjande och hjälpande verksamhet som bedrivs i kraft av den föreslagna socialtjänstlagen. Det är uppenbart att detta kommer att ställa andra och större krav på socialtjänsten. Verksamheten måsle i än högre grad än vad i dag är fallet inriktas på att i samverkan med den enskilde hjälpbehövande finna sädana medel och insatser att hans behov kan tillgodoses. Utredningen framhåller atl utvecklingen mot frivillighet i behandlingen av alkohol- och narkotikamissbrukare redan har medverkat tUl en ny behandlingsideologi och en annan resursfördelning, något som har lett till en alltmer begränsad tillämpning av NvL:s bestämmelser om tvångsvis anordnad vård.

Prop. 1979/80:1 259

1.2.3 Närmare om sumurbeisformernu

Enligl socialulredningens förslag bör i överensslämmelse med vad som har anförts tidigare i fall där nödvändig vård med stöd av socialljänsllagen inle kan beredas den som missbmkar beroendeframkallande medel förulsältningarna för värd prövas ulifrän beslämmelserna i LSPV. Såsom ulredningen framhållil bör detta inle leda lill etl ulvidgat tillämpningsområde för denna lag. Samarbetet mellan sjukvården och socialtjänsten kräver därvid en närmare reglering i fråga om missbrukare som bereds vård med stöd av LSPV. Som regel mäsle en mer långsiktig bearbelning och behandling av de bakom alkohol- och narkotikaberoendel liggande problemen ske på socialljänstens ansvar. Det är vikligl all kontinuiteten i vården säkerställs genom ell samrådsförfarande vid in- och utskrivning.

De allra flesta av dem som här kommer i fråga har redan lidigare beretts hjälp inom socialvården. Det är därför nalurligl all sjukhusel så snarl intagning skelt med slöd av LSPV genast underrättar hemkommunens socialförvallning om inlagningsbeslulel. Ofla lorde för övrigl - såsom fallet är redan i dag - ansökning om inlagning ha gjorts av nämndordförande eller socialchef (4 S LSPV). Samräd bör därefter komma till slånd om de ålgärder som kan erfordras från socialljänslens sida. Del synes vara nalurligt all socialnämnden lägger samrädsuppglften på handläggande ijänslemän. Härigenom vinner man ocksä all krelsen av de personer som direkt sysslar med den enskildes problem begränsas. Genom atl en planering av eftervård pä detla sätt omedelbart påbörjas är det antagligt att liden forden slulna sjukhusvärden i mänga fall kan begränsas.

Del bör således vara en uppgifl för läkare, psykolog eller kuralor att vid samtal med den vårdbehövande medverka lill en belysning av behovet av sociala slöd- och hjälpinsalser inom socialtjänsten saml all med den vårdbehövandes medgivande och i samräd med honom tillsammans med socialassistenten planera för fortsalla insalser inom socialljänslen. Framkommer vid sådanl samrådsförfarande behov av fortsalt institutionell eller annan vård efter uiskrivning från sjukhuset och bör denna vård inle lämpligen beredas inom sjukvården, bör insatserna med den vårdbehövandes medgivande lämnas inom socialtjänsten.

Det föreslagna samrädsförfarandet kräver hög handlingsberedskap hos socialljänslen. Della släller krav på ökade resurser. Vad gäller sjukhusvården bör samrådsuppgiften i huvudsak kunna läggas på psykologer eller kuratorer. Organisalionen av läkare, psykologer och kuratorer vid de psykiatriska sjukhusen lorde behöva byggas ut.

I fråga om förutsättningarna atl nå kontinuitet mellan den med stöd av LSPV bedrivna vården och de insatser som kan ges inom socialtjänsten bör också möjlighelerna att tillämpa försöksulskrivning enligl 19 S LSPV uppmärksammas.

Prop. 1979/80:1 260

1.3 Alternativt förslag

Som framgått av vad som sagts lidigare har socialutredningens majoritet funnil all vårdinsalser för dem som missbrukar beroendeframkallande medel bör ges med stöd av sjukvårdslagstiftningen i situationer då samtycke till behövlig vård inle föreligger.

Socialutredningen har som ett allernaliv lagl fram elt förslag som ansluler till övervägandena i utredningens principbetänkande. Alternalivförslaget omfattas av en minoritet i utredningen.

1.3.1   En sainniuiihållen lug

Socialutredningens allernalivförslag - lag med särskilda bestämmelser om värd inom socialtjänsten - reglerar såväl frågor om vård i vissa fall av de underåriga som av sådana vuxna, vilkas värdbehov har sin grund i missbruk av beroendeframkallande medel. I fråga om de unga hänvisas till tidigare avsnitt.

1.3.2   Förut sätl iiingurnu för vård

De erfarenheler som har vunnits vid tillämpningen av NvL liksom all annan erfarenhel visar atl missbruk av alkohol ofta leder till situationer där insalser frän samhällels sida blir nödvändiga för alt förhindra uppkomsten av skador hos missbrukaren. [)e sociala skadeverkningarna vid olika typer av missbruk skiljer sig därvid i slorl inle från varandra. Några bärande skäl atl vid bedömningen göra ålskillnad mellan olika missbruksmedel föreligger därför enligl ulredningen inte.

När den enskilde behöver slöd och hjälp från samhällets sida bör socialnämnden i första hand söka lillgodose behovet i samverkan med den enskilde och med hans samtycke. Det är först när behövlig värd inte kan ges i frivilliga former med stöd av den föreslagna sociaUjänsllagen som frägan om behovel av särskilda besiämmelser aktualiserats. Enligt del alternativa förslaget bör värd med stöd av lagen kunna beredas även annan än underårig

- om han genom missbruk av beroendeframkallande medel är i trängande behov av värd och

- ulebliven värd innebär allvarlig fara för hans hälsa eller annars måste antas medföra allvarliga sociala skadeverkningar för honom.

Del är den enskilde missbrukarens behov av värd och inle - som delvis är fallet i dag - samhällsskyddet som skall utgöra grund för vårdålgärder. Det ligger emellertid i sakens natur all man måste beakla bl. a. del förhållandel alt missbrukaren utsäller nära anhörig för allvarlig fara när man bedömer vårdbehovel. Samhällsskyddd får emellertid inte primärl ulgöra grund för ålgärder från samhällets sida.

Prop. 1979/80:1 261

1.3.3    Insulsernus urt

Övervägande skäl talar enligt utredningens mening mot alt anordna en fortlöpande övervakning mot den enskildes vilja. Utredningen har därför i det alternativa förslaget inte tagit upp någon motsvarighet till den övervakning som i dag kan anordnas med slöd av BvL och NvL. 1 slällel har ulredningen som en viklig behandlingsresurs angell frivilliga kontaktmän.

Del alternativa lagförslagel anvisar säledes endasi möjlighelen all i de silualioner som angivils ovan beslula om vård.

1.3.4    Ulredning och unsökun

Med det för socialnämnden angivna yttersta ansvaret följer en skyldighel för nämnden atl inleda utredning när ålgärder från nämndens sida kan vara påkallade. Bestämmelser om när ulredning skall inledas ges i förslaget till socialnämndslag. Nämnden får under utredningen höra den saken rör eller annan som kan lämna upplysningar i ärendei. Nämnden bör också kunna förordna om läkarundersökning. Bestämmelser om della har tagits upp i den särskilda vårdlagen.

Även i en verksamhet som i huvudsak skall vila på frivillig grund kan det finnas behov av alt polisen till nämnden anmäler när någon har omhändertagits enligt LTO eller annars pålräffas berusad. Därigenom ges nämnden möjlighel alt tillsammans med den enskilde la upp frågan om behovel av slöd- och hjälpåtgärder. Nägon molsvarighel till den generella underrättelseplikt som enligt 10 § NvL åvilar polismyndighet bör emellertid inte skrivas in i den kommande sociallagstiftningen.

Inte heller bör någon motsvarighel lill den underrättelseplikt som enligt 10 S andra slyckel NvL åvilar läkare las upp i lagstiftningen.

Socialnämnden skall göra ansökan till länsrätten, som beslular i fråga om vården. Förslaget svarar mol vad som nu gäller enligt NvL i fråga om beslutande organ. Det upptar emellertid ingen motsvarighet till den befogenhet alt göra framslällning till länsrällen som nu tillkommer polismyndigheten.

Nämnden skall vid ansökan ge en plan över den föreslagna behandlingen. Den skall innehålla en redogörelse för den vårdbehövandes silualion, tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att anordna.

Del ankommer således på socialnämnden all pröva förulsäliningarna för ansökan till länsrälten. Förändras förhållandena sedan nämnden ingell sädan ansökan, t.ex. pä grund av alt samiycke lill vården kan ges, bör nämnden kunna återkalla sin ansökan. Någon motsvarighet til) bestämmelserna i 20 S NvL om hinder mot ålerkallelse bör således inte tas upp i den särskilda lagen.

1.3.5   Omedelburt omhändertagande

Den vårdbehövande kan behöva tas om hand omedelbart för alt hindra atl han åsamkar sig skada.

Prop. 1979/80:1 262

Del åligger polisen all i enlighel med 3 S LTO, polisinstruktionen (Pl) och LOB vidla efler förhållandena avpassade åtgärder i dessa fall. Sådant ingripande kan göras såväl på allmän plats som - i vissa fall — i den enskildes egel hem. Genom underrättelse från polisen kommer sädant omhändertagande till socialnämndens kännedom.

Nu angivna insalser är snävi tidsbegränsade. Förhållandena kan emellertid vara sådana atl längre tids omhändertagande än vad nyssnämnda bestämmelser medger erfordras. I dessa silualioner uppkommer frågan om beslut i sådana fall bör fallas av socialnämnden eller - såsom i dag är fallel - av polismyndigheten. Socialutredningen finner på närmare angivna skäl att polismyndighet inle bör ha sådan beslutanderätt. Del bör ankomma på socialnämnden ensam att såväl göra ansökan till länsrälten som pröva behovet av omhändertagande i avvaktan pä länsrättens beslut.

Föreligger sannolika skäl för att den enskilde behöver värd i enlighet med vad som har sagts förut och kan länsrättens beslul inle avvaklas på gmnd av överhängande och allvarlig fara för den vårdbehövandes liv eller hälsa, bör socialnämnden kunna beslula om omedelbarl omhändertagande. Nämnden kommer i dessa situationer atl föregripa länsrättens beslut. Åtgärden vidtas i syfte alt innan utredning i ärendet har slutförts tillgodose omedelbarl föreliggande behov.

Det kan emellertid även i situationer då ulredningen redan är slutförd vara nödvändigl att falta omedelbart beslut om omhändertagande. Nämnden bör således intill dess frägan prövats av länsrätten kunna falla beslul i frågan.

Behov av värd som nu sagts uppkommer ofla med korl varsel. Polisens räu all i sädana silualioner fatta omedelbara beslut bör uttömmande regleras i beslämmelserna i 2 S PI, 3 S LTO och LOB. Snabba beslut måste emellertid även socialnämnden kunna falla. Det torde dock som regel inle vara möjligi all tillräckligt snabbi få lill slånd ell sammanlräde med nämnden, varför ordföranden bör kunna svara för uppgiften all besluta. För all nä en ändamålsenlig arbetsfördelning bör emellertid nämnden kunna utse annan ledamot alt falta sådanl beslul.

Vidare bör länsrätten pröva frägan om beslut om omedelbarl omhändertagande skall bestä. Sädant beslul bör därför utan dröjsmål och senast inom fyra dagar underslällas länsrällens prövning.

Utredningen framhåller atl omhändertagandet bör bli så kort som möjligt. Det bör därför åligga nämnden att kontinuerligt pröva behovet av omhändertagande och så snart det finns anledning upphäva beslutet.

Om nämnden har fattat beslut om omedelbart omhändertagande, bör den senasl inom två veckor komma in med ansökan till länsrätten om vård enligt lagen. Tvåveckorsfristen innebär en väsentlig utsträckning av tiden i förhållande till vad som gäller i dag. Enligl socialutredningens förslag skall emellertid beslut om omhändertagande underställas länsrätten inom fyra dagar. Beslutet blir alltså inom kort tid rällsligl prövat.

Prop. 1979/80:1 263

Utredningen föreslår regler även för prövningen i länsrälten av mål där beslut om omhänderlagande fallas. Några motsvarande fiister finns inle i nu gällande rält.

Är del av utrednings- eller andra skäl omöjligi att slutföra utredningen inom den angivna tiden bör länsrätten kunna utslräcka liden för alt ge in ansökan till fyra veckor,

1.3.6    Handläggning i länsrätl

Utredningen föreslår att handläggningen i länsrätl skall vara muntlig. Länsrätten skali se lill alt målet blir tillföriilligl utrett. Däiför ankommer det på rätlen atl lill förhandlingen kalla företrädare för nämnden eller annan som genom sin sakkunskap kan bidra till upplysningar i målel. Det är ocksä en viktig uppgift för det offentliga biträdet att medverka till alt målel blir tillföriilligl utrett.

Enligl FPL:s bestämmelser får rätten vid vite kalla part. vittne och sakkunnig all insiålla sig till förhandling inför rätlen. Emellertid saknar FPL besiämmelser om hämtning av part. Det är en viklig förutsältning för att målel skall bli lillförlilligl ulreit atl parten är närvarande vid förhandlingen. Länsrällen bör därför kunna förordna om hämlning av tredskande part till förhandlingen.

Mål där den enskilde är omhändertagen bör som regel komma under länsrättens bedömande inom en vecka från del ansökan inkom från nämnden. Ulredningsskäl kan emellertid göra det nödvändigt att förlänga denna lid med ytterligare högst en vecka.

1.3.7    Länsrällens beslut om vårdliden

Socialulredningen har i fråga om barn och ungdom som huvudregel föreslagit att vård utan den enskildes samiycke inle bör få pågå längre tid än tre månader. Samma begränsning av vårdtidens längd skall enligt förslaget gälla för dem som bereds värd på grund av missbruk av beroendeframkallande medel.

Den tvångsvis anordnade vården skall syfta lill all skapa förulsällningar för fortsatta insatser i frivilliga former. Den bör vara ell led i en behandling. Med inriktningen på frivillighei i behandlingsarbetet är del viktigt med korta omhändertagandelider. Den tvångsvis anordnade vården bör så snart som möjligt övergå i behandling under frivilliga former och i den enskildes egen miljö.

Länsrälten bör i sitl beslul ange en längsla lid för vården. Sådan lid får som nämnts inte överstiga tre månader. Kan vårdbehovet inte tillgodoses under den tiden och inte heller forlsall vård i frivilliga former anordnas, ankommer del på socialnämnden all på nytt ansöka lill länsrällen om fortsaU vård. Ansökan skall kunna göras under pågående vård.

Prop. 1979/80:1 264

1.3.8   Verksiällighei av beslul

Man kan räkna med slarka meningsmolsällningar mellan den enskilde och nämnden om lämplighelen av ivångsälgärder. Genom besvär torde frågan ofta komma under högre instans prövning, Lagen bör därför inte anvisa omedelbar verkställighet. I slällel bör länsrälten i varje särskilt fall pröva om beslutet bör verkställas omedelbart.

Socialnämnden bör svara för verkställigheten av länsrättens beslul. Del åligger enligt förslagel nämnden att såväl före som efter rättens beslul sörja för all den enskilde får behövlig värd.

Länsrällens beslul innebär alt nämnden bemyndigas atl anordna vård även Ulan samiycke av den som berörs av della. Del ligger i sakens nalur all nämnden ensam skall få avgöra om den vill ulnyllja det givna bemyndigandet eller inte. Uppkommer efler länsrättens beslut förulsällningar för frivilliga insatser, behöver del givna bemyndigandet inle ulnyUjas.

1.3.9  Vårdens innehåll

Med länsrättens beslut följer en rätt för socialnämnden all beslämma hur vården skall anordnas och var den vårdbehövande skall vistas under vårdtiden. Nämnden får bl.a. besluta om den institutionella vård som den finner nödvändig. Finner nämnden atl fortsatta insatser efler institutionsvistelse kan göras för den enskilde i hans eget hem, får nämnden beslula därom. Nämnden är emellertid oförhindrad att under den i länsrällens beslut angivna tiden på nytt förordna om vård vid institution.

1.3.10            Besvär

Eftersom socialnämnds beslul om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrälten behövs ingen besvärsräll över nämndens beslul. All lalan får föras mol länsrättens beslut framgår av 34 § första stycket 3 FPL.

Beslutanderätten i fråga om anordnande av vård ulan den enskildes samiycke skall tillkomma länsrätten. Mol länsrättens beslut får talan föras genom besvär i enlighet med 33 § FPL.

Sedan länsrätten fatlal beslul om vård åvilar ansvaret för vården nämnden. När ändamålet med vården har uppnåtts, skall vården förklaras avslutad. Nämnden bör också vara skyldig att på begäran av part pröva om vården skall fortgå eller inte. Mot nämndens beslut i sådan fråga bör talan kunna föras genom besvär.

Utredningen har med beaktande av de korta vårdtider som det här är fråga om ansett att besvärsrätt inte bör föreligga när det gäller beslut om vårdens utformning.

Prop. 1979/80:1 265

2    LSPV-gruppens förslag

2.1 Grunder för intagning

Översynen av LSPV har främst gällt möjlighelerna att öka rällssäkerhelen för palienlerna. Gmppen har redovisai sina överväganden i ell förslag till en ny lag om viss psykialrisk vård.

Gruppen konslalerar all de adminislraliva frågor som nu regleras i 1 S hänger nära samman med beslämmelserna om uiskrivningsnämnderna i 2 S. Gruppen föreslår därför atl dessa bestämmelser skall sammanföras till en paragraf. Enligl förslagel skall därför bestämmelser om de lillständ som kan motivera värd enligt lagen las in i 1 S, medan i 2 S las in bestämmelser om var värden får beredas.

LSPV-gruppen föreslår all psykisk sjukdom skall behållas som grund för lagens tillämpning. Med psykisk sjukdom avses därvid, liksom i nuvarande lag, även sådan psykisk abnormitet som-intc är psykisk sjukdom och som inle ulgörs av hämning i förståndsutvecklingen.

Vård enligt lagen bör inledas med inlagning på institution som meddelar sluten vård, dvs. dygnsvärd. Däremol bör enligl gruppens förslag begreppel sluien värd inle, som i nuvarande lag, vara slyrande för lagens hela tillämpningsområde. Hänsyn bör tas till den psykiairiska vårdens utveckling mol öppna vårdformer. Gruppen föreslår alt i slälld huvudindikationerna skall förslärkas genom föreskrifter om art och grad. Della kan ske genom alt i lagen anges att vård får beredas endasi om den är nödvändig med hänsyn lill sjukdomens art och grad.

Lagens tillämpning skall enligt förslaget fortfarande knyias till frågan om behovet av psykialrisk vård. Del förekommer emellertid psykiska sjukdomar som medför bristande sjukdomsinsikl belräffande somatiska vårdbehov. Också annan vård än psykiatrisk bör därför kunna komma till stånd enligt lagen. Arbetsgruppen föreslär att den nödvändiga avgränsningen i fråga om vård enligl lagen skall tas in i de besiämmelser som reglerar möjlighelerna atl vidla Ivängsvisa vård- och behandlingsålgärder.

Liksom enligl nuvarande lag bör vård kunna meddelas patienlen oberoende av hans samiycke. Delta innebär att den vårdbehövandes uppfattning om vården i och för sig inle behöver inhämlas. Detla hänger samman med au del vid vissa sjukdomstillslånd saknas förulsåUningar atl inhämla den enskildes medgivande.

De nuvarande specialindikalionerna anger huvudsakligen Ivä grunder för vård enligt lagen, nämligen dels förekomslen av elt värdbehov som den enskilde inte själv kan tillgodose, dels samhällsskyddd. LSPV-gruppen anser atl en uppdelning i lagen efter dessa huvudgrunder på etl klarare sätl skulle ange skälen för elt tvångsingripande. Det skulle innebära alt lill den försia gruppen fördes de nuvarande a)- och c)-indikalionerna och den del av b)-indikalionen som avser fariighei för eget liv, medan den andra gmppen omfattade återstående del av b)-indikationen och d)-indikationen.

Prop. 1979/80:1 266

Nuvarande a)-indikationen innehåller uttrycken "saknar sjukdomsinsikl" och "uppenbarligen är ur slånd att räll bedöma sill vårdbehov". Sistnämnda utlryck lar sikte på den som missbrukar narkolika. Enligl gmppens mening bör i slällel som sammanfallande beskrivning användas all den enskilde inle rält förstår sill behov av vård. Beroendet av narkotiska medel behöver enligt gruppens mening inle anges särskilt.

Del andra ledet i nuvarande a)-indikalion är att tillståndet kan påverkas eller lindras genom vården. Gruppen föreslår ingen ändring i detla.

De indikationer som gruppen föreslår omfatlar även situationer då den sjuke är farlig för sitt eget liv. Delta fall behöver därför inle anges särskill. Delsamma gäller del fallet all den psykiska sjukdomen medför en allmän hjälplöshet. Ulmärkande för de fall som har angelts nu är all patienten har brislande insikt om sill vårdbehov. Del bör enligl gruppen också förulsällas all värden leder lill alt patienten får sill lillständ förbätlrat eller i vart fall alt hans tillstånd försämras om vården uteblir.

Den andra indikationen enligt gruppens förslag kan sägas beskriva beteenden riktade mol omgivningen. Den beslår i dels fariighei mol annan person, dels grovt störande beteende gentemot andra personer, I dessa fall behöver patienten inle ha brislande insikt om sill vårdbehov. Inte heller är del nödvändigl alt föreskriva visst resullal av vården.

Gruppen föreslår att det särskilda behörighetskrav som nu finns för alt utfärda vårdintyg skall slopas. Bedömningen av de indikationer som gruppen föreslår är enklare att göra. Bristande vårdinsikl är således lättare att konslalera än brislande sjukdomsinsikl.

Enligl de bestämmelser som gäller nu kan ocksä läkare under ulbildning utfärda inlyg. Gruppen anser att en skärpning behövs och föreslår att som villkor för all ulfärda handling för inlagning skall gälla alt läkaren är legitimerad. I vissa undanlagsfall bör dock socialslyrelsen kunna meddela dispens.

2.2 Organisatoriska förutsättningar

LSPV lillämpas endasi på psykialrisk klinik vid sådant lasarell som avses i 6S I mom. SjvL. Gruppen framhåller att huvudprincipen för atl lagen skall kunna lillämpas pä en institution bör vara atl den har behövliga resurser för den behandling som skall meddelas. Sädana resurser får generelll selt förutsäUas föreligga på psykialrisk klinik. För vissa tillstånd föreligger lillräckliga resurser i begränsad omfattning vid andra värdinsli-lulioner. Lagen bör därför kunna tillämpas även där. Mer avancerad psykialrisk behandling bör emellertid inte ske på ell sjukhem. Gruppen framhåller alt frågan om vid vilken institution vården skall bedrivas bör bedömas med hänsyn lill patientens lillslånd. Härigenom vinner man en bättre samordning med den somatiska värden.

Vård med slöd av lagen bör äga rum pä inslilution där SjvL är lillämplig

Prop. 1979/80:1 267

och vid statens sjukhus. Enligt LSPV-gruppen bör man också överväga en tillämpning av lagen pä sjukvårdsanslaller för vilka regeringen enligl 2S 2 mom. SjvL föreskrivit all SjvL hell eller delvis skall gälla. Molsvarande bör också gälla i fråga om sådana sjukhus som jämlikl 32 S SjvL drivs av kommun som tillhör landstingsområde. Lagens tillämpning skulle slutligen också kunna komma i fråga vid vissa slora och välulrustade enskilda vårdhem, om vårdhemmet har överläkare i psykialri och även i övrigl resurser som molsvarar vad de landstingsdrivna sjukhusen har. Gruppen föreslär all regeringen skall ges rätt alt beslämma om lagen skall vara tillämplig på viss vårdinslilulion som inle är sådanl sjukhus som avses i 2 § 1 mom. SjvL.

LSPV-gruppen har övervägl all göra lagen tillämplig även i öppen vård men funnil slarka skäl lala mol det. Gruppen framhåller emellertid atl frägan kan fä en annan lösning som en följd av den pågående ulvecklingen av den öppna vården.

För att LSPV skall kunna lillämpas på en institution krävs att del finns en överiäk: ri- i psykialri. Denna föreskrift bör enligl förslaget bibehållas som huvudprincip.

LSPV-gruppen föreslär all huvudprincipen skall kunna frångås i de fall lagen skall lillämpas för psykialrisk vård vid annan än psykialrisk klinik, t.ex. somatisk klinik vid lasarett eller sjukhem för psykiskl sjuka. Enligl förslagel skall tillämpningen av lagen kunna överlålas lill den psykiatriska konsullverksamhel vid lasarell som normall utgår från lasaretlds psykiairiska klinik. En sådan konsull måsle, framhåller gruppen, vara särskill kunnig i psykialri. Närmare bestämmelser om vilken kompetensnivå psy-kiaterkonsullen skall ha bör ges i lillämpningsföreskrifler. I lagen bör endasi anges att beslämmelserna om en läkare och överläkare även gäller läkare som har fält särskill uppdrag atl svara för tillämpningen av lagen.

2.3 Förutsättningar för intagning

Enligt LSPV initieras inlagning genom ansökan. Men den viktigasle handlingen för bedömningen av inlagningsfrågan är vårdintyget, och lagen innehåller utförliga bestämmelser om hur läkarundersökning skall utföras och intyg upprättas. Ofta föreligger vårdintyg redan dä ansökan görs. Della beror pä alt den som enligl lagen formelll har rätt alt göra ansökan ofta saknar personlig kännedom om den som ansökan avser. Den särskilda ansökningshandlingen har enligl LSPV-gruppen härigenom kommit all ses som ell onödigt komplemenl fill den avgörande medicinska utredning som skall redovisas i vårdintyget.

Gruppen framhåller alt ansökan inle har någon självständig belydelse. Någol personligl ställningslagande av den som utfärdar ansökan krävs inte. Gruppen föreslår därför all den formella föreskriften om ansökan i LSPV skall upphävas.

Prop. 1979/80:1 268

Ett värdinlyg innefatlar ofla svåra och grannlaga medicinska bedöm-nifigar som ställer krav på god psykialrisk eifarenhet. Del är enligt gruppen därför elt önskemål att värdintyg endast skall ulfärdas av läkare som har specialistkompetens i psykiatri. Elt sådant krav vore emellertid inte förenligt med behovet av atl utan dröjsmål kunna få etl vårdintyg. Bl.a. med hänsyn till att ulländska läkare kan tjänstgöra i landet bör en dispensmöjlighet från behörighetskravet alltjämt finnas. Möjlighel bör emellertid inte föreligga för läkare under ulbildning atl utfärda inlyg. Inlygel är att betrakta som en kvalificerad remiss. Gruppen föreslår som benämning psykialrisk värdremiss.

Våldremissen skall enligt förslagel liksom nu innehålla uttalande all sannolika skäl föreligger för all den som vårdremissen avser lider av psykisk sjukdom. Vidare skall uttalas atl vård på sjukhus är nödvändig med hänsyn till sjukdomens art och grad och till nägon av eller båda de i I S angivna omsländighdema. Värdremissen skall också innehålla en redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigl som föranleder vårdbehovel. Vårdremissen bör slulligen också innehålla uppgifl om vem som har lagil inilialiv lill remissen. Psykialrisk vårdremiss som skall användas som underiag för inlagningsbeslul får enligt förslagel inle vara utfärdad lidigare än fjorton dagar före beslutet.

Gruppen föreslår ingen ändring i fråga om polismyndighets räll all omhänderla psykiskl sjuka i vissa farlighelsfall. 1 slällel för en skyldighel för polisen alt ulfärda ansökan föreslår gmppen all i lagrummel anges all polisen skall vidla anstalter för den sjukes inlagning på sjukhus (8 S).

2.4      Jäv m.m.

Med hänsyn till den annorlunda juridiska ställning som remissen får enligt förslagel anser gruppen alt FL:s jävsregler bör gälla när remiss ulfärdas. Enligl 5 S FL får den som är jävig vidla ålgärd som inle ulan uppskov kan ombesörjas av annan.

Enligl LSPV är del inte möjligt för läkaren att själv utfärda vårdintyg för inlagning på egen klinik. Trols att läkaren bäsl känner patienten måste han be någon annan läkare vid vårdcentralen, som dessutom inte kan antas besitta specialistkunskaper i psykialri, alt utfärda vårdintyget.

Gruppen föreslår nu att intagning skall kunna ske även om intyget är utfärdat av läkare som tjänstgör vid den klinik där intagning sker. Eftersom nämnden föreslås få en vidgad kompetens (se avsnitt 2.8.1) kommer detta enligt gruppen inte att medföra någon begränsning av rättssäkerheten.

2.5      Intagning

Intagningen bör enligt gruppens förslag i första hand ske på psykiatrisk klinik vid lasarett. Endasi en sådan klinik kan antas ha sådana resurser att

Prop. 1979/80:1 269

patientens lillständ och vårdbehov kan göras lill föremal lör en adekvat medicinsk ulredning. Efter en sådan utredning kan patienlen eventuellt föras över till annan vårdinslilulion inom sjukvårdsorganisationen, t.ex, sjukhem. Är det fråga om redan utredda fall eller patienter vars vårdbehov redan tidigare är kända. 1. ex. vid en ålerinlagning korl tid efter en utskrivning, bör intagningen kunna ske direkl till den värdinstitution som skall svara för vinden.

Ibland behöver patienlen vid intagningen även kroppssjukvärd. I sådana fall och särskill om del somatiska vårdbehovet är akut bör enligt gruppen inlagningen kunna ske direkl till somatisk klinik.

De organisatoriska förhållandena inom sjukvården ändras ständigt. Gmppen framhåller att forden psykiatriska sjukvården kan man förulse en omstrukturering genom att vissa delar av de psykiatriska lasaretten ombildas till sjukhem. Särskilda bestämmelser om var intagningen skall fä ske -Ulöver kravel pä atl det finns en psykiater som ansvarar för inlagningsbeslul och vård enligl lagen - bör däiför inte las in i lagen. Sådana föreskrifter kan i slällel meddelas genom lillämpningsföreskrifter till lagen. Del blir därigenom möjligi att pä etl smidigt sätt anpassa denna fråga till utvecklingen inom värdområdet.

LSPV-gruppen föreslår som framgår av det följande att nämnden skall få väsentligl ulökade uppgifler i syfte all nä en bällrre rättssäkerhet vid intagning, Bl.a. föreslås nämnden få en tillsynsfunktion. Med denna bör förenas en skyldighet för överläkaren all underräua nämnden om samlliga inlagningar som sker med stöd av lagen. En sådan underrättelse ger nämnden möjlighel att få insyn i varje enskilt ärende.

Nämnden bör vidare enligt förslaget överta den prövning som nu enligt 9S LSPV åligger överläkaren. Blir uiskrivning akluell redan innan nämnden pröval ärendei, skall överläkaren enligt förslaget med vissa undantag ha rätl all beslula om uiskrivning.

Ulredningen föreslår atl nämnden skall pröva frågan om inlagning senast inom 14 dagar frän dagen för intagning. Den särreglering som nu gäller för farlighdsfallen kan därvid utgå.

Finner nämnden atl patienlen kan beredas värd med slöd av lagen men all vård på sjukhus inle är nödvändig, skall nämnden pröva om förulsällningar för uiskrivning på försök föreligger.

En av grundprinciperna för LSPV är all palienl som har lagits in frivilligt enligl SjvL för psykialrisk värd inle får föras över lill LSPV-vård. Om så skall ske mäsle paiienlen försl ulskrivas och därefter lämna sjukhusområdet. Denna bestämmelse har ulsälls för omfaUande krilik. Bestämmelsen har bl.a. ansells få till följd att antalet LSPV-intagningar blivit onödigt slort.

LSPV-gruppen föreslår nu atl det skall vara tillätet att föra över patienten till vård enligl den särskilda lagen när palienlens tillstånd har försämrats så all sådan vård inte kan undvaras. Det skall ankomma på den

Prop. 1979/80:1 270

vårdansvarige läkaren atl upprätta en remiss. Inlagning kan därefter ske för vård enligt lagen. Samtidigt skall det enligt förslaget gå en anmälan lill nämnden som inom den angivna tidsfristen skall pröva inlagningen.

Nuvarande regler för inlagning av N-fall bör enligl arbdsgruppens förslag i princip behållas. Med hänsyn lill alt det här föreligger ell av läkare konstaterat värdbehov bör inlagning på sjukhus ske så forl som möjligi. Enligl gruppen bör domslolen ges möjlighet atl förordna om omedelbar verksiällighei.

2.6 Bestämmelser om patienten

2.6./ Nämndens yllrande

Enligt SjvL:s regler svarar läkaren för vården. Del skulle innebära etl belydande avsleg frän de principer som gäller för sjukvården i landel, om della ansvar skulle övertas av t. ex. en nämnd. Avgörande skäl lalar enligl gmppens mening därför för en principiell arbetsfördelning mellan läkare och nämnd. Denna innebär atl läkaren skall ansvara för värden och behandlingen och nämnden för de ålgärder som är av mer juridisk eller formell natur och för lillsynsuppgifler.

Den slutliga bedömningen av vårdbehovet skall ske i nämnden. Tvångsvis meddelad behandling bör därför inle komma till stånd innan denna prövning har skett. Kan behandlingen inte uppskjutas utan allvariigl men för patienten, bör den dock enligl förslagel kunna genomföras redan innan nämndens prövning har ägt rum (I4§ andra slyckel).

Behandlingen kan i vissa fall vara förenad med risker för allvarliga komplikationer. Utgången av en somatisk behandling kan vara oviss. Risk för biverkningar av medicinering kan föreligga.

Om det finns risker av detla slag och patienten på grund av sitl tillstånd inte kan antas rätt förslå riskema, får enligt LSPV-gruppens förslag behandlingen inte genomföras innan nämndens yttrande har inhämtats. Delsamma skall gälla om patienlen motsätter sig behandlingen. Är det fråga om ett tillstånd som kräver omedelbara åtgärder, får läkaren vidla nödvändiga åtgärder utan att höra nämnden. I sådant fall skall nämnden underrättas. Läkaren bör även när skyldighet därtill inte föreligger kunna vända sig till nämnden för att inhämta nämndens mening i tveksamma fall.

2.6.2 Behandlingsplan

Gruppen föreslår att de anteckningar som oftast görs om patienten i journalen om patientens tillstånd etc. skall sammanföras och systematiseras till en behandlingsplan. Planen bör innehålla överväganden rörande sjukdomens natur, redogörelse för den behandling som patienlen skall genomgå, en bedömning av den kommande ulvecklingen av patientens tillstånd och längden av den fortsatta vårdtiden saml i övrigt uppgifter av väsentlig betydelse för patientens vård. Planen skall därefter överlämnas

Prop. 1979/80:1 271

lill nämnden. Avsiklen är all nämnden skall gå igenom behandlingsplanen och om den finner det befogat i sin egenskap av tillsynsmyndighel diskutera planen med överläkaren eller anmäla ev. missförhållanden lill lämplig myndighet. Planen bör upprällas och inges så snarl det har konstaterats atl vårdbehovet inte blir kortvarigt. Överläkaren svarar för all behandlingsplanen fortlöpande hålls akluell. När principiella ändringar sker, skall della anmälas lill nämnden.

2.6.3    Palienlens möjligheler alt vända sig llll nämnden

Paiienlen har ofta ett slort behov av alt kunna vända sig lill någon för all få upplysningar eller för alt få tillfälle all diskutera olika behandlingsålgärder. Ett sådanl samrådsorgan bör vara frislående från sjukvården.

LSPV-gruppen föreslär nu att patienten skall ges möjlighel att vända sig lill nämnden om han vill ifrägasälta viss åtgärd eller föreskrift. Nämnden skall i första hand se lill all patienlen på lämpligl säll upplyses om skälen lill åigärden eller föreskriften. Om del visar sig lämpligl eller nödvändigl, kan nämnden hälla en särskild överläggning där palienlens problem diskuteras. Möjlighel bör finnas för paiienlen all själv närvara vid sådan överläggning.

2.6.4    Granskning av brev m. m.

LSPV-gruppen har funnil atl besiämmelser om brevgranskning inle kan undvaras. Sådan ålgärd bör fä vidlas endasi om särskilda skäl föreligger. Beslul bör fallas av nämnden på ansökan av överläkaren. Överläkaren bör ha möjlighel all förda åigärden i avvaktan på nämndens beslut, om del är nödvändigl med hänsyn lill omsländighelerna.

Gruppen föreslår del lilläggel lill nuvarande regler all brev lill den som har förordnats till offentlig försvarare för patienlen inle skall få kvarhällas eller granskas.

2.7 Utskrivning

Frägan om uiskrivning bör liksom nu i försia hand prövas av överläkaren och i vissa fall av nämnden. Enligl förslagel bör nämnden besluta om utskrivning av palienl som har lagits in pä grund av domslois förordnande, av palienl som i samband med inlagning eller under pågående vård har bedömls eller visal sig vara farlig för annans personliga säkerhel och av palienl som vid inlagningen vårdades i annan ordning oberoende av egel samtycke. Nämnden bör enligl förslagel kunna delegera sin beslulanderäll lill överläkaren.

Överläkaren kan enligl förslagel hänskjula fråga om uiskrivning av viss patient lill nämnden. Nämnden får också, om den finner alt förutsäitningar för alt bereda patient fortsatt värd inle längre föreligger, skriva ut patienten även om beslutet enligt vad förul sagts skulle ha faltals av överläkaren.

Prop. 1979/80:1 272

Enligt nuvarande regler är nämnden inle skyldig all pröva ansökan om uiskrivning förrän Ire månader efler prövning av tidigare ansökan. Denna tid finner LSPV-gruppen för lång och föreslär atl den skall sättas ner lill en månad. I övrigl föreslås inga ändringar i ulskrivningsreglerna.

LSPV-gruppen föreslär en utvidgad användning av försöksutskrivning, 1 de fall en stegvis uislussning i samhället bedöms nödvändig bör försöksutskrivning kunna användas för att minska tiden för sjukhusvistelsen och för alt i ett tidigt skede träna patienten all klara sig ute i samhällel. Gruppen framhåller all en verksamhel av detla slag kräver en väl utbyggd öppen vård.

Det har förekommit alt en palienl varit utskriven på försök under lång tid ulan alt han samtidigt har fått behandling som motiverat denna vård, I syfte atl ge nämnden en vidgad insyn har LSPV-gruppen föreslagit att utskrivning pä försök inte får pågå längre tid än elt är i följd. Därefter skall nämnden besluta om förlängning. Har den längsla liden för uiskrivning på försök gäll till ända ulan atl förlängning har sketl, skall patienten belraklas som slulligl utskriven.

2.8 Psykiatriska nämnden

Utskrivningsnämnden har nu i princip två olika slags uppgifter, nämligen all vara dels besvärsinstans vid besvär över överläkares beslut i fråga om intagning, permission, utskrivning pä försök och utskrivning, dels försia inslåns i fråga om permission, utskrivning pä försök och utskrivning av vissa patienter. LSPV-gruppen finner att nämndens slällning bör ändras och dess arbetsuppgifter vidgas. Nämnden bör således medverka i beslul som rör olika rättssäkerhetsfrågor för palienlerna och som hänger samman med tvångssituationen. Nämnden bör också bistå och hjälpa patienter i rättsliga och andra frägor och ha lillsyn över lagens tillämpning.

2.8.1 Nämndens beslulsfunklioner

Nämnden prövar behovel av fortsatt värd

I syfte alt förstärka rättssäkerheten vid intagning föreslår gruppen att nämnden skall överta den prövning av behovet av forlsall vård som överläkaren nu fållar enligl 9S LSPV, Eftersom samtliga inlagningar därigenom kommer all prövas av nämnden, blir det som har framgått tidigare möjligt all låla inlagningsläkaren själv upprälla och komplellera intagningshandlingarna. Det blir även möjligt atl med bibehållen rättssäkerhet föra över en patient frän frivillig psykiatrisk vård lill vård enligl den särskilda lagen.

Permission m, m.

När det gäller permission, utskrivning på försök och uiskrivning föreslås nämnden få samma beslulsfunklioner som f.n. Enligl förslagel bör emellertid nämnden kunna delegera beslulanderällen lill överläkare. 1 syfte all

Prop. 1979/80:1 273

bereda nämnden insyn i ärenden om försöksulskrivning föresläs atl nämnden skall ges befogenhel alt beslula om förlängning av försöksulskrivning efler en viss bestämd längsla lidpunki. Nämnden föresläs även kunna ex officio besluta om uiskrivning och uiskrivning pä försök i samtliga fall, alllsä även i de fall delta beslul ankommer pä överläkaren.

Med hänsyn till den väsenlliga inskränkning i palienlens rälligheler som brevcensur innebär, föreslår gruppen all beslul i sädana frågor skall fallas av nämnden.

F.n. föreligger en underrällelseskyldighel enligl olika förfallningar så snarl någon las in för vård med slöd av LSPV. Sådan rapportering sker ofta på renl formella grunder. Grunden för rapportering bör emellertid enligt gmppen vara den enskilde palienlens tillstånd. Beslut om rapportering skall ske eller inte bör fallas av nämnden efler anmälan från överläkaren.

Nämnden som diskussions- och samrädsorgan

1 syfte alt vidga patientens möjlighet lill insyn i vården föreslås atl patienten skall ges möjlighet atl i nämnden diskulera värdfrägor med överläkaren och annan berörd personal.

Under värden kan uppkomma avgöranden som är svåra ur etisk synpunkl. Del kan vara fråga om mediciner som ger biverkningar eller om kirurgisk operation med oviss ulgång. Patientens lillständ kan vara sådanl att han inle själv kan ge sina synpunkler på behandlingen. I nu angivna fall föreslår gruppen som har nämnls förul alt nämnden skall ytlra sig innan läkaren vidtar åtgärden i fråga, såvida del inle är fråga om akuta fall. Innan nämnden avger sitl yttrande skall den ha företagit utredning och bl. a. hört erforderiig medicinsk sakkunskap. Del skall enligl förslagel vara möjligi för läkaren alt också i andra fall hänskjula en svårbedömbar vård- och behandlingsfråga lill nämndens avgörande. Även frågor av icke medicinsk karaktär, som t.ex. besöksförbud och omhändertagande av patientens privala medel eller annan egendom, föreslås kunna bli diskuterade i nämnden.

Nämndens lillsynsuppgifler

Med de arbelsuppgifter som bör åvila nämnden är del enligl LSPV-gmppen nalurligl all nämnden får en särskild tillsynsfunktion. Nämndens arbele i detla sammanhang kommer atl ulgöra en förslärkning av den tillsynsverksamhet som åligger socialslyrelsen. För alt kunna fullgöra denna tillsyn skall enligl förslagel samlliga inlagningar och utskrivningar så forl de har företagils anmälas lill nämnden. Hos nämnden skall vidare finnas en förteckning över dem som vårdas enligl lagen. Delvis som en följd av tillsynsfunktionen bör nämnden även ha möjlighel alt själv beslula om I.ex. en uiskrivning. Även nämndens granskning av behandlingsplanen, yttrande i behandlingsfrågor eller möjlighel atl få en överläggning lill slånd i vissa andra frågoV får ses som utfiöden av tillsynsfunktionen.

18   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 274

2.8.2 Nämndens saniniansållning

Gruppen har med hänsyn till de ändrade arbetsuppgifter som bör tillkomma nämnden ansell att nämnden bör förslärkas med psykologisk och social expertis, Anlalel ledamöter i nämnden bör således enligt förslaget ulökas till fem. Med hänsyn till alt social problematik ofta förekommer beträffande palienlerna iir del angeliiget atl minst en av nämndledamöterna besitter social kunskap eller erfarenhet. Gruppen framhåller att man härigenom får ökade möjligheter till samarbete med den kommunala socialvården. Behövs härutöver i något fall särskild sakkunskap i nämnden,bör lämplig person kunna knytas till nämnden. Ledamölerna bör pä samma säu som i dag uises av regeringen.

Nämndema bör liksom nu vara slatliga myndighetei. Med hänsyn till de vidgade arbetsuppgifter som nämnderna föreslås få kan del bli aktuellt all inrälta fler nämnder. Om del anses behövligt, skall nämnd kunna dubbleras vid ett och samma sjukhus.

Nämnderna bör ges egna kanslier förlagda lill del sjukhus inom det geografiska omräde där merparten av patienterna finns eller den huvudsakliga verksamhelen kommer all bedrivas. För atl kunna nå behövlig snabbhet i besluten bör ärenden av mindre vikl kunna avgöras av en mindre del av nämnden, beslående av tre ledamöler. Ordföranden bör ges möjlighel alt fatta interimistiska beslul.

Med de ändrade arbetsuppgifter som enligl del anförda skall ankomma på nämnden har den nuvarande beleckningen ansells mindre adekval. Gruppen föreslär att nämnden i forlsältningen skall belecknas psykialrisk nämnd.

2.9     Centrala psykiatriska nämnden

Gruppen föreslår inle någon principiell ulvidgning av den nuvarande psykiairiska nämndens sammansältning eller arbetsuppgifter. I analogi med den föreslagna benämningen på den lokala nämnden har gruppen föreslagit att överinstansen skall benämnas cenirala psykiairiska nämnden.

2.10  Besvär

Prövningen av läkares beslut om inlagning sker på begäran eller ex officio av psykialrisk nämnd. Besvär anförs försl över nämndens beslut. Även vid prövning i cenirala psykiairiska nämnden av del definitiva intagningsbeslutet prövas förutsättningarna för överläkarens intagningsbeslut.

Enligl LSPV-gruppens förslag har beslämmelserna om överläkarens räll all få utskrivningsnämndens beslut underställt den cenirala nämnden ulgått. 1 övrigt svarar gruppens förslag belräffande besvärsreglerna mol vad som gäller nu.

Prop. 1979/80:1 275

De nuvarande reglerna om besviirstid kan välla svårigheter. Gruppen föreslå] all besviir skall fä föras under den lid patienten vårdas med slöd av lagen samt under en tid av tre veckor efter dagen för utskrivningen.

3    Förslag av 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande

3.1      Inledning

Kommittén har haft till uppdrag att göra en allsidig översyn av påföljderna för psykiskt avvikande lagöverträdare och alt i samband därmed söka komma lill rätta med brislerna i del rättspsykialriska undersökningsväsendet. Kommilién redovisar i sill betänkande (SOU 1977:23) Psykiskt Slörda lagöverträdare förslag till ändringar i päföljdssystemet och i samband därmed förslag till ändringar i LSPV.

Den följande redovisningen av kommitténs förslag berör i första hand de ändringar som kommittén föreslär i LSPV.

3.2      Brottsbalkens bestämmelser

3.2.1 Påföljden

1 31 kap, 3S och 33 kap. 3S brottsbalken (BrB) ges bestämmelser om påföljd för den som har begålt broll ""under infiytande av sinnessjukdom, sinnesslöhel eller annan själslig abnormiiei av så djupgående nalur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom". För sådant brott får enligt 33 kap. 3S inle lillämpas annan påföljd än överlämnande lill särskild vård. böler eller skyddslillsyn. Kan den som har begåil brollel beredas vård med stöd av LSPV, får rälten, om behov av sådan vård föreligger vid domslill-rålld, förordna all han skall överlämnas till sluten psykialrisk vård. Om gärningen inte har begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhel eller annan abnormild får dock påföljden överlämnande lillämpas endast om särskilda skäl föreligger. Har störningen uppkommit efter broitds begående, kan alltså förordnande om överiämnande lill sluien psykialrisk värd meddelas endasi om särskilda skäl föreligger.

Kommilién framhåller all det inle råder någon enhetiig uppfaUning om när abnormitelen skall anses så djupgående alt den skall anses jämställd med sinnessjukdom. Jämställdhelsregeln har fått en vidsträcktare tilllämpning än som har varil avsett. Ulredningen anser all överlämnande lill psykiatrisk vård inle skall kunna ske i andra fall än då del föreligger tillräckliga medicinska eller socialmedicinska skäl för inlagning enligl LSPV:s vanliga inlagningsregler. Kommittén föreslår därför alt BrB ändras på sådanl säll all i berörda besiämmelser i BrB ges en bestämning av sjukdomsbegreppel som ansluter lill den som finns i LSPV. Utredningen föreslår också alt den särskilda e)-indikalionen skall avskaffas.

Prop. 1979/80:1 276

3.2.2   Anvisningar fiir påföljdsvalel

Kommilién föreslår vidare alt det nuvarande förbudet att döma lill fängelse skall avskaffas och ersättas med anvisningar för påföljdsvalel. Utgångspunkten skall därvid vara att allvarligt psykiskl störd lagöverträdare inte bör dömas till fängelse eller annan frihelsberövande påföljd inom kriminalvården, om inle sådan påföljd framslår som lämpligare än annan brottspåföljd. Ulredningen föreslår alt 33 kap. 2S BrB ges det innehållet alt den som har begått brotl och därvid led av sådan psykisk störning att sluten psykiatrisk vård kunde beredas honom med stöd av LSPV inle får dömas lill frihetsberövande påföljd inom kriminalvården, om inle sådan påföljd framslår som lämpligare än annan påföljd.

3.2.3   Kuusuliiei

BrB uppsläller f. n. som förulsällning för överlämnande lill sluien psykiatrisk värd som brottspåföljd ett principielll krav på kausalitet mellan den psykiska störningen och brottet. Enligt ulredningens mening finns del emellertid inte anledning alt begränsa domstolens val av påföljd endasi därför all man inle kan styrka samband mellan den psykiska störningen och brollel. Har störningen uppkommil efter brottet, skall emellertid enligt utredningen förordnande om sluten psykialrisk vård inte få meddelas, om vårdbehovel bedöms som korlvarigl.

3.2.4   Öppen psykiatrisk vård

Enligl 33 kap. 2S BrB får domslolen förordna atl den som har begålt brottslig gärning och som är i behov av psykialrisk vård eller lillsyn skall överlämnas lill öppen psykiatrisk vård. Denna brottspåföljd används sällan. Kommittén föreslår all påföljden skall få den innebörden, all den dömde skall anses vara försöksutskriven från sluien psykialrisk vård och underkastad de regler som gäller för sådan uiskrivning. Om meddelade föreskrifter åsidosäiis, skall den dömde således kunna las in på psykialriskl sjukhus.

3.3 Behandlingen uv psykiskt störda inom kriminalvården

Enligt kommitténs förslag skall de intagnas behov av kvalificerad psykialrisk vård i första hand tillgodoses genom den allmänna sjukvårdens försorg saml i viss ulsträckning genom den rätlspsykiatriska organisalionen. De nuvarande psykiairiska avdelningarna inom kriminalvården bör därför successivi avvecklas. Om de många psykiskt störda personer, särskilt missbrukare av alkohol och narkolika, som vistas på kriminalvårdens anstalter skall kunna erhålla sjukhusvård i den omfattning som behövs är det emellertid enligt kommittén inte realistiskt att tänka sig atl vården skall ombesörjas enbart av den allmänna sjukvården. Fömtom missbrukare finns det andra grupper som borde kunna hjälpas bättre genom specialin-

Prop. 1979/80:1 277

riktad behandling. Kommittén föreslår därför all särskilda värdresurser upprällas inom den rällspsykiatriska organisalionen.

Anses den som under straffverkslällighel har förls över till sluien psykiatrisk vård inte längre vara i behov av sjukhusvärd, bör om del behövs behandlingen forlsalla i annan inslilution, i.ex. behandlingshem, nykier-hetsvärdsanstalt eller inackorderingshem. Detta bör enligt kommitténs mening kunna komma lill stånd genom en generös tillämpning av 34 S lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt.

3.4       Befogenhet att förordna om upphörande av straff

Om en person som har dömts lill internering las in för sluien psykialrisk värd med slöd av LSPV och vårdbehovet bedöms som långvarigt, får interneringsnämnden, om minsta liden för internering gått till ända, förordna atl påföljden skall upphöra. Motsvarandebeslämmelser forden som dömls lill fängelse eller ungdomsfängelse saknas. I sådana fall kan den ådömda påföljden endasi genom nåd bringas all upphöra.

Kommilién framhåller all del finns anledning räkna med etl ökat behov av atl förordna om upphörande av slraff i samband med all anslallsinlagen förs över lill sluien psykialrisk vård. Kommittén föreslår atl de centrala nämnderna - kriminalvärdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden och interneringsnämnden - skall få befogenhet alt belräffande den som är i långvarigl behov av sluten psykiatrisk vård förordna all ådömd påföljd skall upphöra.

3.5       LSPV

3.5.1 Sjukdomsbegreppel

Som framgår av redogörelsen för LSPV i bilaga 1 anger LSPV som en grund för inlagning psykisk sjukdom eller psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen. Med begreppet psykisk sjukdom avses därvid psykoser, neuroser och olika insufficienstillständ. Begreppel psykisk abnormiiei avser psykopati saml defekter eller invaliditeislillstånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador. BrB däremot talar om sinnessjukdom, sinnesslöhel och annan själslig abnormitet av så djupgående art alt den måsle anses jämställd med sinnessjukdom. Med sinnessjukdom avses i BrB psykotiska sjukdomstillslånd, inklusive demenser. Begreppel abnormild används i BrB som ett sammanfallande begrepp för etl flertal funklionsmbbningar som neuroser, personlighetsstörningar etc.

Utredningen framhåller alt BrB:s och LSPV:s sinsemellan skiljaktiga lerminologi i flera hänseenden avviker från medicinskl språkbruk och inle överensslämmer med vedertagna indelningar av psykiska slörningsiiU-stånd. Kommittén finner det angelägel att nå en enhetlig terminologi.

Prop. 1979/80:1 278

Ulredningen har därvid slannal för atl föreslå begreppel psykisk slörning som en övergripande samlingsbeleckning för alla slag av psykiska sjukdomar, abnormiteier och defekler, dvs. för alla slag av psykiska funktionsrubbningar, oberoende av orsak.

Kommilién föreslår således att vad som i I S andra slyckel LSPV sägs om psykisk abnormild skall ulgå ur lagen och atl första slyckel i I S skall ange "den som lider av psykisk slörning som icke ulgör psykisk utvecklingsstörning". Samma terminologi bör därvid användas i BrB, En allmän översyn bör enligt kommittén ske av den psykiatriska terminologin i övriga lagar och författningar.

Kommittén framhåller all dess förslag inle syftar lill någon saklig ändring i LSPV:s tillämpningsområde.

3.5.2 Specialindikalionerna

a) -indikuiioiieii

Denna medicinska indikation hade i LSPV ursprungligen som villkor för lagens tillämpning all paiienlen uppenbarligen saknade sjukdomsinsikt lill följd av sjukdomen och kunde fä sill tillstånd avsevärt förbättrat genom värden eller avsevärt försämrat om värden uteblev. Av förarbelena till beslämmelsen framgår all kronisk alkoholism och narkomani med djupgående förändringar av personligheten var all hänföra till psykisk sjukdom. Man ansåg därför alt det inte fanns anledning atl ha någon särskild bestämmelse om missbrukare.

På framställning av socialstyrelsen ändrades den medicinska specialindi-kalionen är 1969. Ändringen hade sin grund i elt av socialstyrelsen väckt förslag. Enligl detla borde indikationen ändras i förtydligande syfte så alt del klart framgick atl med bristande sjukdomsinsikl till följd av sjukdomen jämställdes den sjukes oförmåga till följd av missbruk av beroendeframkal-lade medel all räll bedöma silt behov av värd. På förslag av departemenlschefen begränsades tillägget till atl avse enbart narkotikamissbrukare under hänvisning lill all man i förevarande sammanhang inte borde skapa ökade möjligheler alt med tvång ta in alkoholmissbrukare för sluten psykialrisk värd.

Kommittén framhåller all 1969 års tillägg inte medförde någon utvidgning av möjligheterna alt la in och kvarhålla narkotikamissbrukare för sluien psykialrisk vård utan var all uppfälla som elt förtydligande. Tillägget kunde inte heller tolkas som en begränsning av möjligheterna alt la in och kvarhålla kroniska alkoholister. Det kunde emellertid lalt leda till missförslånd om vad som var lagens rätta innebörd. Kommittén anser därt'ör atl lilläggel bör ges den av socialstyrelsen tidigare föreslagna lydelsen.

e) -indikuiionen

Enligt kommitténs förslag skall vårdbehovel avgöras helt på medicinska

Prop. 1979/80:1 279

eller socialmedicinska grunder. Kommittén föreslår därför att e)-indikalio-nen i LSPV skall upphävas. Man bör enligt kommitténs mening inte behälla en indikation som gör del möjligt alt på psykialriskl sjukhus under obeslämd tid kvarhålla en palienl som har överlämnals av domsiol endasi av det skälet att han på grund av psykisk slörning kan befaras komma att begå nya brotl. Därmed kommer förutsättningarna för domslolsöveriäm-nande till sluten psykialrisk vård och intagning för sådan värd på administrativ väg all sammanfalla.

3.5.3    Ansökun och vårdintyg

Behörig all göra ansökan om intagning på sjukhus med slöd av LSPV är bl.a. polismyndighet. Den som är behörig atl göra ansökan får även föranslalla om läkarundersökning. Kommittén föreslår alt även åklagare skall fä behörighet all ansöka om inlagning enligt LSPV och föranslalla om läkarundersökning. Sådan behörighet bör tillkomma åklagaren oavsell var den misslänkle befinner sig vid tiden för ansökan, således även om han är intagen i häkte, kriminalvårdsanstall eller annan institution.

För intagning på rättspsykiatrisk klinik bör enligl kommitténs förslag gälla undanlag från regeln alt den värdintygsskrivande läkaren och den läkare som beslutar om intagning inte får tjänstgöra på den klinik där intagning skall äga rum. Däremot bör principen om all bedömning skall ske av två olika läkare upprätthållas. Förutsättningen för att en avvikelse frän huvudregeln skall få förekomma är att betydande olägenhel annars skulle uppstä.

3.5.4   Intagning

3.5.4.1 Placering av pafienten

Kommittén ger även förslag lill ändrade bestämmelser vad gäller placering av patienl som av domstol har överlämnals till sluien psykiatrisk värd. Enligl vad nu gäller skall socialslyrelsen ulan dröjsmål föranstalta om intagning sedan domen har vunnil laga kraft. Enligt kommitténs förslag skall placering på sjukhus ske sä snarl som möjligt efter domen och utan att avvakta att domen har vunnil laga krafl. Detta bör dock inte ske mol palienlens vilja annal än i undanlagsfall såsom dä patienten är mycket svårt sjuk. Kommittén framhåller all under inga omständigheter får patientens möjligheter att förbereda dt överklagande genom samtal med advokater eller andra försvåras genom placering pä sjukhus längl från domslols-orlen.

Enligt förslaget skall intagning ombesörjas av överläkaren vid den rättspsykiatriska klinik till vars upptagningsområde den dömde hör, dvs. i regel den klinik där han har blivit undersökl. Besluiel innebär i allmänhet att intagning skall ske vid hemortssjukhuset. Om överläkaren redan från början har den uppfattningen all inlagning bör ske på specialenhet, skall han omedelbart anmäla detta till socialstyrelsen som har alt besluta. Om

Prop. 1979/80:1 280

överläkaren vid hemoitssjukhuset motsätter sig patients inlagning där -t.ex, på grund av plalsbrisl eller patientens farlighet - skall frågan likaledes hänskjutas lill socialstyrelsen,

3.5.4.2 Öppen psykiatrisk värd

Enligl 31:4 BrB kan rätlen förordna alt den som är i behov av psykialrisk vård eller tillsyn skall överlämnas till öppen psykiatrisk vård. Denna påföljd har i praktiken fått en mycket begränsad tillämpning. Anledningen härtill har bl. a. varit att det visal sig alt den dömde ofta har undandragit sig vården och att medel alt framtvinga sådan vård inle finns. Kommittén har funnit behovet av en brottspåföljd av denna innebörd ringa. Emellertid finns vid sidan av påföljderna skyddstillsyn och överlämnande lill sluien psykialrisk värd behov av en brollspäföljd som gör den psykiskl avvikande lagöverträdaren benägen all underkasta sig den behandling i öppen vård, den kontroll och de föreskrifter i övrigt som påkallas av den psykiska störningen. Kommittén har bl.a. mol den bakgrunden föreslagit en bestämmelse enligl vilken rätten får förordna all den som kan beredas värd med slöd av LSPV men för vilken förutsättningarna för utskrivning på försök föreligger får överlämnas lill öppen psykiatrisk vård. Innebörden därav är atl den dömde är all bdrakia som försöksulskriven och underkas-lad de regler som gäller för försöksutskrivning. Förordnandel skall kunna förenas med föreskrifter. Om föreskrifterna åsidosätts, skall del enligl förslaget kunna medföra intagning på psykialriskl sjukhus eller vårdavdelning på rällspsykialrisk klinik.

Kommittén har vidare föreslagit del lilläggel i LSPV all om domsiol har överiämnal någon lill öppen psykiatrisk vård, skall han skrivas in vid del sjukhus där vården lämpligast kan beredas honom. Därvid skall beslämmelserna om inlagning av den som överlämnals av domsiol tillämpas.

3.5.5 Utskrivning

Enligl 19 S LSPV skall uiskrivning pä försök ske för viss tid. högsl sex månader, vilken lid kan förlängas med högsl sex månader åt gången. Beträffande den som av domstol har överlämnals till öppen psykiatrisk vård skall enligt kommitténs förslag alltid gälla en bestämd tid av sex månader, som sedan kan förlängas med högsl sex månader ål gången. Eftersom inskrivning sketl på grund av domstols beslut skall utskrivnings-frågorna handläggas av utskrivningsnämnden. 1 övrigl gäller för dessa patienter samma regler som för andra försöksutskrivna.

Kommittén anför exempel pä all palienler som har överlämnals av domstol efler mycket korl sjukhusvistelse skrivits ul trols all de alltjämt har varit att uppfälla som fariiga för annans personliga säkerhet. Anledningen härtill har i mänga fall varit alt patienten ansetts inle kunna tillgodogöra sig den terapi som sjukhuset tillhandahåller. Kommittén föreslår att domstol skall få befogenhet att i samband med förordnande om sluien

Prop. 1979/80:1 281

psykiatrisk vård av lagöverträdare som bedöms vara farlig lör annans säkerhet föreskriva atl beslul om utskrivning eller försöksulskrivning inte får verkstiillas utan att beslutet dessförinnan har fastställts av psykiatriska nämnden. Härigenom skulle man enligt kommittén kunna vinna en mera enhetlig rättstillämpning i dessa svårbedömbara utskrivningsfrågoi, Kommittén föreslår i anslulning härtill att i LSPV skall tas in en bestämmelse enligt vilken beslul av utskrivningsnämnd om uiskrivning eller utskrivning pä försök i fall som nu har sagts skyndsaml skall underslällas psykiatriska nämnden och att sådant beslut inte får verkställas innan beslutet har faslställls.

För atl patient som har överlämnals av domstol inte skall hållas kvar i sluten psykiatrisk vård under längre lid än som ur medicinsk synpunkt kan anses motiverat har kommittén föreslagit atl överinspektören lör den psykiatriska vården årligen skall granska handlingar belräffande sådana patienter som har vårdals under mer än Ivä år. Om överinspektören finner atl det är tveksamt om lillräckliga skäl för kvarhållande finns, skall han föredra ärendet i psykiatriska nämnden för prövning.

3.5.6 Underrtillelseplikl

Kommittén föreslär att i tillämpningskungörelsen till LSPV skall las in föreskrifter om underrättelseplikt för sjukhuset, innan utskrivning sker av patient som är häktad eller som har tagits in på sjukhus i samband med brottsutredning eller som har varit inlagen på kriminalvårdsanstall och skall återföras dil. Avsiklen med bestämmelsen är enligt kommittén att förhindra alt som har sketl i enstaka fall sådan uiskrivning sker utan att den som är ansvarig för tillsynen eller brottsutredningen får tillfälle alt vidta de ålgärder som kan behövas.

Prop. 1979/80:1 282

Bilaga 3

Sammanställningar av remissvaren

1    Socialutredningens betänkande (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv

Ll Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över socialutredningens (SU) betänkande kommil in från regeringsrätlen, justiliekanslern, riksåklagaren, Svea hovrätt, kammarrätlen i Göteborg, kammarrätten i Sundsvall, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet, datainspektionen, överbefälhavaren, socialslyrelsen, riksförsäkringsverket, stalskontorel, statistiska cenlralbyrån, riksrevisionsverkei, riksskalleverket, riksarkivet, universitets-och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statens invandrarverk, slalens planverk, bostadsslyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gollands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands. Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Väslerboltens och Norrbollens län, institutet för social forskning, nämnden för samhällsinformation, slalens handikappråd, statens ungdomsråd, familjelagssakkunniga, ungdomsfängelseulredningen, decenlraliseringsulredningen (Kn 1975:01), ulredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt, barnomsorgsgruppen (S 1973:07), socialpolitiska samordningsuiredningen (S 1975:02), hälso- och sjukvårdsuiredningen (S 1975:04), utredningen (Fi 1976:06) om kommunernas ekonomi, studieslödsutredningen (U 1975: 16), sysselsältningsulredningen (A 1974:02), 1974 års utredning (A 1974:08) om en allmän arbetslöshetsförsäkring, JO Leif Ekberg, Svenska kommunförbundel, Landstingsförbundet efler hörande av samlliga landstingskommuner. Botkyrka, Stockholms, Håbo, Tierps, Uppsala, Linköpings, Kalmar, Klippans, Helsingborgs, Malmö, Halmstads, Göteborgs, Stenungsunds, Borås, Skövde, Vara, Arvika, Grums, Karlstads, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Ljusdals, Östersunds, Skellefteå, Vilhelmina och Luleå kommuner. Landsorganisationen (LO), Tjänsiemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska arbetsgivareföreningen. Försäkringskasseförbundet, Sveriges socionomers riksförbund. Föreningen Sveriges socialchefer, Sveriges socionomförbund, Försäkringsanställdas förbund. Svenska kommunalarbetareförbundet, Sveriges socialförbund, Sveriges sociologförbund. Föreningen Sveriges frivårdstjänstemän, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarför-

Prop. 1979/80:1 283

bund, Svenska läkaresällskapet, Sveriges psykologförbund. De handikappades riksförbund. Pensionärernas riksorganisalion. Folkpensionärernas riksförbund. Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet, Nykterhetsvårdens anslaltsförbund. Nykterhetsrörelsens landsförbund. Svenska nykterhetsvårdsförbundet, Centralförbundet för Alkohol- och narkotikaupplysning (CAN), Handikappförbundens centralkommitlé. Sällskapet Länkarnas riksförbund. Kamratföreningen Länken, Riksförbundet mot alkoholmissbruk, Alkoholproblematikernas riksorganisalion. Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, Riksförbundel för social och mental hälsa, Riksförbundet av föräldraföreningar mol narkolika, Riksförbundel Hem och Skola, Kommunal- och landstingsanslällda familjerådgivares förening. Svensk kuratorsförening. Övervakarnas riksförbund. Svenska Diakonsällskapet, Sveriges förenade studentkårer. Socialhögskolornas studentkårers organisation. Svenska röda korset, Frälsningsarmén, Fosterföräldrars riksförbund. Svenska kyrkans diakoninåmnd och Föreningen bfU" -ns rätt i samhället.

Dessulom har yttranden kommit in från etl stort antal andra kommuner, organisationer, föreningar och enskilda. Remissinslanserna har i en del fall bifogat yttranden som de har inhämlal.

1.2 Vård av underårig I särskilda fall

Del övervägande anlalel remissinstanser tar upp frågan om vård av underårig när samtycke till vården inte föreligger.

Åldersgränsen

Socialulredningen föreslär en absolut åldersgräns vid 18 år för tillämpning av den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om värd av underårig (LVU), Del innebär alt vård med stöd av lagen inle kan besluias efler del all den unge fylll 18 år och all värd som beslutats dessförinnan skall upphöra senasl då den unge når angiven ålder.

I frägan om vilka åldersgränser som bör gälla för lagens tillämpningsområde gör sig olika meningar gällande. Bland de remissinstanser som tillslyrkl ulredningens förslag eller lämnal förslagel ulan erinran märks kummurråiien i Göleborg. några länsslyrelser, däribland länsslyrelsen i Göleborg och Bohus län, nägra kommuner däribland Göieborgs och Uppsula kommuner, LO, SACOISR, som anser all då den unge fyller 18 år bör formerna för ålgärd omprövas, Sveriges socionomers riksförbund, Sveriges sociononiförbioid. Svenska läkarjörbiindei, Svenska Itikaresättskupei, Nykierheisrörelsens lundsförbund, Svensku nyklerhelsvårdsförbundel. Riksförbundet för hjälp ål läkemedelsniissbrukare och Övervukurnus riksförbund.

Några remissinsianser har ullalal oro för alt förslaget kan komma atl leda till en icke önskvärd överströmning lill framför allt kriminalvården.

Prop. 1979/80:1 284

RÅ har från principiell synpunkt ingen erinran mot den föreslagna åldersgränsen som överensstämmer med vad som redan gäller i Finland och Danmark. Det ar, anför RÅ, onekligen konsekvent och följdriktigt att möjligheterna till tvångsingripande belräffande barn och ungdom ansluter lill föräldrabalkens reglerom vårdnad och omyndighet. Ell gcmomförande av förslagel kommer dock att leda till väsenlligl minskade möjligheler för socialtjänsten alt bislå unga missbrukare i åldern 18- 19 år. som inte själva vill underkasta sig värd, I denna åldersgrupp är brottsligheten och åter-fallsfrekvensen slor. Förslaget innebär därför med nödvändighet atl en stor del av denna grupp kommer atl drabbas av påföljder - ofta av frihelsberövande nalur - i kriminalvärdens regi. Enligl Svea hovrätt kan förslaget komma att få svära följder för de ungdomar över 18 år, som mognar sent och som därför är i stort behov av socialtjänstens insatser. Utredningens förslag medför betydande risker för alt etl stort antal vårdbehövande ungdomar i åldersgruppen 18-20 år. som skulle kunna tas om hand inom socialvården, framdeles kommei att överlämnas lill antingen sluien psykiatrisk vård eller kriminalvård. Lagen om beredande av sluten psykialrisk vård ger dessulom möjligheter till ingripande först när missbruket blivit avancerat och redan givit svåra skador, vilket år särskilt olyckligl i fråga om ungdomar. Rikspolisslyrelsen anför att lagförslaget kan komma all medföra atl domstolarna anser sig inte böra döma framför allt personer i åldersskiktd 18-20 är till vård inom socialtjänsten, då garantier för atl ändamålsenliga åtgärder kommer lill slånd för den unges lillrältatörande inte längre finns. Enligt styrelsens mening innebär detta en allvarlig risk för att personer i dessa åldersgrupper i stället kan komma atl behandlas inom kriminalvården.

Åtskilliga remissinstanser har ansett att som gräns lör beslul om värd med stöd av lagen bör gälla en åldersgräns vid 18 år, men att möjlighel biii finnas att avsluta vård som påbörjats dessförinnan. Sålunda ansluter sig kriiiiinulvårdssiyrelsen till ulredningens förslag att åtgärd enligl den föreslagna lagen inle får beslutas beträffande den som fyllt 18 år. Diuemot finner styrelsen del oacceptabelt att behandling som beslutals och måhända framgångsrikl påbörjals automatiskt och utan avseende på behandlings-behovet måste avbrytas den dag den unge fyller 18 år.

Även socialslyrelsen anser atl värd som påböijats innan 18 års älder skall kunna forisätta, dock längst lill dess den unge fyller 20 är. Ltinssiyrel-serna I Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Värmlands och Väslernorrlands län anser också atl värden bör kunna forlsalla efter det den unge fyllt 18 år.

Del förefaller i princip vara rikligl, anför länsstyrelsen i Jäinilands län, att LVU slutar där myndighetsåldern börjar. Om ulredningens förslag träder i kraft måste man dock uppmärksamma risken för överväliring på kriminalvården och den psykiatriska vården. Det kan emellertid ifiågasåt-tas om inle vården i vissa fall borde kunna få forlsalla efter fyllda 18 är. Detta skulle emeUertid kunna leda till orimligheter, eftersom SU så starkt

Prop. 1979/80:1 285

hängt upp LVU pä samtycke eller inte. Om man har tvä ungdomar under 18 är, båda med samma svåra problem, skulle den som samtycker till vård kunna undvika LVU och därmed bli "fri" efter fyllda 18 år. Om emellertid LVU görs mera oberoende av samtycket skulle det kunna innebära vissa fördelar att LVU finge fortsätla efter fyllda 18 år. Della stämmer för övrigl väl överens med den av SU föreslagna konlinuileien i behandlingen. Man kan inle bortse från all en ungdoms mognad inle alllid motsvaras av dennes faktiska ålder.

Mulmö kommun anser också all vård som beslulais och påbörjats före det all den unge fyllt 18 är skall kunna fortsätla. Vården skall dock i sådanl fall avslutas senasl sex månader efler uppnådd 18 års ålder. Flera andra kommuner anser också alt värden skall kunna fortsätla efler del den unge fylll 18 är. Ell par kommuner har ansett atl del bör gälla en lidsgräns om sex månader för den fortsatta vården.

JO anför att han i likhel med flera reservanler i ulredningen känner belänkligheler inför förslaget atl vården skall upphöra senast när den underårige fyller 18 år. Man kan visserligen anföra starka principiella skäl för atl ingripande med stöd av LVU inle bör kunna göras mot myndiga personer. JO anser emellertid all man bör skilja på fall när frägan om ingripande uppkommer efler det atl den unge fylll 18 år och fall när behandling pågår och den unge blir myndig under behandlingstiden. I del senare fallel anser JO atl övervägande skäl lalar för all den inledda behandlingen eller värden bör få slutföras. Ålgärdssyslemd beträffande de unga lagöverträdarna kommer annars i stor utsträckning atl sällas ur spel. Della gäller inte bara ungdomar som fyllt 18 år, utan även dem som närmar sig 18-årsåldern och som enligl nuvarande regler i allmänhel överlämnas till vård enligl barnavårdslagen (BvL). Åldersgränsen mäsle även ses i samband med andra av socialulredningen föreslagna regler om unga lag-överlrädare. Till en början kan nämnas den lill Ire månader maximerade behandlingstiden, vilken beräknas ulan hänsyn lill avbroll i värden på grund av rymningar o. dyl. (s. 882). Enligl den föreslagna lydelsen av 38 kap. 2S broUsbalken (BrB) kommer del vidare knappasi alt vara möjligt atl förändra påföljden av del skald alt vårdtiden går ul under del au den unge är avviken och nytt vårdbeslut därefter inte kan erhållas. Dessa regler kommer tillsammans iroligen att verka i den riklningen all såväl åklagare som domslolar kommer atl bli mera iveksamma mol all överlämna äldre lonåringar lill vård inom socialljänslen.

TCO har i sitl remissyttrande förutsatt all vården i vissa fall skall kunna fortsätla även efter det att den unge fyllt 18 är, dock längsl till dess den unge fyller 20 är. Även Svensku kominunaltjänsteniannaförbundel. Arbetsgivareföreningen och Sveriges frivårdsljänstemän har redovisai samma uppfattning.

Flera remissinsianser har ocksä ansell atl åldersgränsen för lagens tilllämpning bör vara 20 år.

Prop. 1979/80:1 286

Kaniniarråtten i Sundsvall framhåller att socialuliedningens förslag innebär att del behov av vård utan samtycke som kan finnas lör ungdomar i åldersgruppen 18-20 år endast kan tillgodoses med slöd av lagen om beredande av sluten psykialrisk vård i vissa fall (LSPV), Kammarrätten kan inte dela den ståndpunkten och anför bl, a, löljande.

Som utredningen ftamhäller i annat sammanhang skall LSPV törifaran-de vara en medicinsk vårdlag. Om förulsättningaina för vård enligt LSPV ej är uppfyllda och den unge ej heller kan beredas värd inom kriminalvårdens ram, finns det inle några möjligheter alt oberoende av samtycke bereda den unge vård. Delta måste som kammarrätten ser det innebära atl det skapas en restgrupp av unga, som för att de skall kunna beredas vård, måste ge sitt samtycke till vården. Eftersom del inle kan anlas att denna grupp är värdmotiverad i högre grad ån någon annan grupp finns anledning förulse all del med utiedningens förslag kommer atl finnas en grupp 18-20-åringar som helt berövas möjligheten atl få adekval vård. Som kommer att beröras längre fram anser kammarrätlen all vård enligt LSPV inte heller är något godtagbart alternativ från den synpunkten att denna lag inte ger samma rällssäkerhelsgaraniier som en domstolsprövning. Del finns också anledning att befara au en slor del av den akluella gruppen med ulredningens förslag kan komma atl göras lill föremål för kriminalvårdande åtgärder i stället för sociala åtgäider av annat slag. Kammarrätten vill sålunda förorda att åldersgränsen 20 är för värd utan samiycke behålls i den här aktuella lagstiftningen i varje fall om det inle skapas möjligheter att utan samiycke ta om hand vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel.

Ulredningen föreslår också att vård utan samtycke skall upphöra när den unge fyller 18 år. Effekten av detta lorde bli alt ansökan om vård ej görs, om den unge ligger nära 18-årsgränsen. En vård som upphör näslan omedelbarl efler beslutet torde komma att betraktas som meningslös och ägnad att molverka möjligheter till ett forlsall vårdarbete pä frivillighelens grund. Kammarrätten föreslår därför all ell vårdbeslut som grundar sig på den underåriges beleende skall få slutföras även om åldersgränsen passerats.

BRÅ ansluler sig principiellt till atl åldersgränsen sälls vid myndighetsåldern. Med denna utgångspunkt bör dock lagen ulformas så att värd som beslutas och påbörjas före 18-årsäldern får slulföras oaktat den unge fyller 18 är. Möjligheten alt genom ingripande utan samtycke skapa förulsältningar för fortsalt frivillig vård bör finnas även för de unga som strax uppnår myndighetsåldern. BRÅ framhåller emellertid att del finns anledning alt befara alt ett genomförande av förslagel kan leda till en överströmning lill kriminalvården av i försia hand unga vårdbehövande lagöverträdare. På grund av dessa ungas kriminella belastning och med hänsyn lill påföljdssysiemds begränsning kan flera av dem komma all ådömas frihetsstraff. Delta är enligt BRÅ: s förmenande ingen önskvärd utveckling, även om fiera av dessa unga redan i dag är berövade friheten inom barna-och ungdomsvärden. BRÅ avstyrker därför atl SU: s förslag om en sänkning av åldersgränsen genomförs f. n. En sådan sänkning, som BRÅ i och

Prop. 1979/80:1 :S7

för sig av principiella skäl ställer sig bakom, bör komma lill sländ törst niir paföljdssyslcmel är sa ditlerenlieral au etl överförande av imga lagövcilrä-dare lill kriminalvården inte behöver innebära, alt de diii' blir töieniiil för mer ingripande iiigärder iin vad som f, n, sker inom ramen lör BvL,

Länsslyrelsen i Stockliolms län framhåller all i och med att utredningen inte föreslagit någon möjlighel lill ivångsvård av vuxna inom sociallagsliftningen. s;i kommer ingripande med tvang mol ungdomar i åldersgruppen 18-20 år all kunna ske endasi enligl LSPV och BrB. Utiedningens förslag är klarl otillfredsställande. Det kan enligt länsstyrelsens mening inle anses tillrådligt alt slopa nu gällande 20-ärsgiäns ulan atl erbjuda nägra adekvala vårdformer i stället.

Problemungdomar har. framhåller liinsslyrelsen i .löiiköpiiigs lån. som regel en lång mognadsperiod och kan behöva socialljänstens stöd även efter fyllda 18 år, Länsslyrelsen förordar därför all nuvarande 20-;irsgräns bibehålls eller alt i varje fall möjlighel ges att oavsett om den unge uppnatl 18 ars ålder slutföra värd som beslutats och påbörjats dessförinnan. Även länsslyrelsen i Krisiianslads län anser atl åldersgränsen bör fastställas till 20 år.

Om inte möjlighet öppnas atl bereda vuxna missbrukare värd i enlighel med Ulredningens allernalivförslag bör. anser länsslyrelsen i Malmöhus län, den övre åldersgränsen i de fall som avses i I S 2 p. LVU uislräckas till 20 år i likhet med vad som nu gäller enligt 25 S b) BvL för unga missbrukare och lagöverträdare. Då särskilda skäl föreligger bör således 18- och 19-åringar kunna beredas vård utan samiycke med slöd av den sociala vårdlagsliflningen. Moliv för en sådan tillämpning bör vara brislande mognad eller att ett föreliggande vårdbehov bältre kan tillgodoses inom socialtjänstens ram än annorstädes. Vidare anser länsstyrelsen atl värd som beslulais innan den unge fylll 18 år bör kunna slulföras. Del kan annars befaras all lagen inle tillämpas för nu avsedda ungdomar i slutet av 17-ärsäldern,

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser inle att socialulredningen angivit lillräckliga skäl för en absolut gräns för lagens tillämpning vid 18 år. En sådan åldersgräns kan medföra att ungdomar i åldern 18-19 är inte kommer att överlämnas av domstol för vård enligt sociallagstiftningen. Detta kan medföra olyckliga konsekvenser för den unge. Länsstyrelsen anser att frägan om åldersgränsen inom lagstiftningen i vid bemärkelse bör bli föremål för utredning och närmare överväganden. Även länsstyrelsen i Örebro län anser atl frägan om åldersgränsen bör övervägas ytterligare.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller atl avsaknaden av möjlighelen atl med tvång ingripa mot ungdomar i åldern 18-20 är innebår att socialtjänsten avhänder sig förmågan att hjälpa dåligl motiverade ungdomar, vilket kan komma att medföra att den unge lämnas utan hjälp. Denna svaghet i ulredningens förslag markeras än mer genom all övervakningsin-slitutd föresläs upphöra. Den föreslagna åldersgränsen kan komma alt leda lill en överströmning lill kriminalvården. Länsslyrelsen påtalar beho-

Prop. 1979/80:1 288

vet av atl även ungdomar i åldern 18-20 år bör kunna beredas vård utan samiycke. I konsekvens härmed föreslår länsstyrelsen att lagen bygger på ell annal begrepp än underårig.

Enligl ungdoni.sjungelseiiiredningens mening kommer elt avskaffande av BvL:s möjligheter till tvångsingripanden inom åldersgruppen 18-20 år atl leda till alt ungdomar, som enligt nuvarande ordning kan undgå frihetsberövande påföljd inom kriminalvården, i fortsättningen kommer atl dömas till sådan påföljd och dä i allmänhet fängelse. Den grupp som därigenom kan komma i fräga för klientöverföring är inte obetydlig. För år 1975 överlämnades för värd eller meddelades beslul om åtalseftergift i ca 900 fall. Hela ungdomsvårdsskoleklientelel uppgick vid utgången av är 1975 till 922 personer, varav 469 var föremål för vård inom skola. Av dem som vårdades inom skola hade 199 fyllt 18 år. Socialulredningens förslag kan få till följd atl flertalet av de ungdomar över 18 år, som enligl nuvarande ordning blir föremål för vård i ungdomsvårdsskola och en slor del av dem som omhändertas för samhällsvård i annan form, kommer atl överföras lill kriminalvården.

Frihelsberövande på grundval av slrafflagsliflning belraklas som allvarligare och mer ingripande än ålgärd enligl BvL. Frihelsberövandel får i allmänhet längre varaktighet när påföljden bestäms till fängelse eller ungdomsfängelse. Ell avskaffande av möjligheterna lill ivängsingripande enligt BvL kommer således alt leda till påtagliga försämringar för flertalel av dem som berörs av en sådan reform.

Ungdomsfängelseulredningen anser därför all ett genomförande av SU: s förslag måste samordnas med sädana ändringar i strafflagstiftningen att frihetsstraff för ungdomar kan undvikas i slörre utsträckning än som f. n. är fallel. Förslag till sådana ändringar lämnas av ungdomsfängelseutredningen. Den av SU förutsedda klientöverföringen ställer krav på ökade resurser men några beräkningar av ell sådanl resurstillskott har inle gjorls. Kommunförbundet och Inndsiingsförbundet framhåller att för vissa ungdomar i åldern 18-20 år är det klart negativt att överföras från sociahjänslen till sluien psykialrisk vård eller kriminalvård, vilkel kan bli följden av utredningens förslag. Kommunförbundel anser därför att möjlighet bör finnas atl även för dessa ungdomar besluta om vård ulan samiycke eller ålminslone att fortsätta dt redan genomfört omhänderlagande efter 18-årsdagen.

En anknylning till myndighetsåldern kan i princip anses rimlig men bör inte godtas, när starka skäl motiverar en högre åldersgräns anser Stockholms kommun. Det finns också mycket starka skäl för en högre åldersgräns när del gäller vård och behandling av ungdomar med missbruksproblem. Ell betydelsefullt skäl är, anser kommunen, att socialutredningen inle föreslagit någon adekval vårdform utan den enskildes samtycke för dessa unga missbrukare. Ulredningen har ansett att LSPV kan tillgodose behovel. Del är emellertid enligl kommunen vidare klart olämpligt att

Prop. 1979/80:1 289

vårda unga, oftasi sociali eller emolionellt omogna och således ännu formbara missbrukare, tillsammans med vuxna psykiskt sjuka pä slulna avdelningar. Ell annal lungl vägande skäl är all en absolut l8-ä|-sgräns omöjliggör fullföljande av en planerad värd ulöver denna gräns, saml att man har anledning all förmoda all det endasi undanlagsvis kommer att lyckas all motivera de ungdomar del här gäller till fortsalt frivillig värd. En negativ konsekvens av en fixering till åldersgränsen 18 är kan också bli alt vård och behandling av 17-åringar i mänga fall kommeratt underlåtas. Slutligen framhålls i yllrandel all del i nuvarande läge skulle vara inhumant mot de unga lagöverträdarna i åldrarna 18- 19 år som ofta samtidigt är missbrukare atl la borl möjlighelen all bereda dem vård, även om de själva avböjer sädan värd. Mänga av dessa ungdomar - med svära sociala handikapp -är inle moltagliga för erbjudanden om frivilliga insalser och riskerar alt hamna i ell läge, där vård och behandling aldrig kommer lill stånd. Föreningen Sveriges socialchefer och Sveriges sotialjörbtind redovisar samma synpunkter.

Även andra kommuner anser att åldersgränsen bör vara 20 år. Hår kan nämnas Halmsiuds kommun som anser atl den som fyllt 18 men inte 20 är bör, om särskilda skäl föreligger, kunna beredas värd på grunder som utredningen i övrigl angivit för underårig.

Föreningen Sveriges Frivårdsljänstemän anser atl en absolul 18-års-gräns är olycklig eftersom en sådan gräns förmodligen leder lill en ökning av kriminalvårdande påföljder för unga i åldern 18-20 år. Det måsle även le sig olyckligl alt avbryta pågående ålgärder inom socialtjänsten för atl någon uppnåll en viss ålder. Socialvärden har i dag behandlingsresurser och kunskapema om ungdomarna i de aktuella åldrarna. Det är därför enligt föreningens mening oansvarigt atl inte lill fullo la konsekvensen av della och även del direkla ansvaret för ungdomsgruppen. Genom atl skjuia frän sig ansvaret uppnäs sannolikt endasi en mer besvärande och förvirrande silualion för dessa ungdomar, som sannolikl är mer inlresserade av ätgärderna än vem som beslular om dem.

Riksförbundel av föräldruföreningur mol narkolika (RFMN) framhåller alt de flesta ungdomar som i dag omhändertas för samhällsvård har missbruksproblem i någon form. Enligl RFMN:s erfarenhet börjar de svåra problemen för missbrukande ungdomar att hopa sig försl uppåt 18 års ålder. Det tar lid alt utveckla dt missbruk och utslagningen sker gradvis. Mänga ungdomar i en svår livssituation kan i dag nås av BvL och dess - i förhållande lill andra vårdlagar - goda möjligheter till varierande former av värd.

Om socialutredningens förslag går igenom, kommer endast två altemativ alt finnas för missbrukande ungdomar - frivillig vård eller vistelser på fängelser och menlalsjukhus. RFMN anser alt den frivilliga vården skall byggas ul. En bra frivillig värd leder till en större vilja all ta emol hjälp och lill mindre tvångsomhänderiaganden. Att frivilligt söka vård och framför 19   Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 290

allt atl fullfölja vårdprocessen kräver självtillil. livserfarenhet och en vision om ett nytt och bättre liv. RFMN:s erfarenhet är alt många unga missbrukare varken har självtillil eller framtidstro nog för all bryta den snabbt växande onda cirkel de hamnat i. RFMN tror däri"ör att majoriteten av dessa ungdomar - om socialutredningens förslag går igenom - kommer atl hänvisas till ell forlsall planlösl irrande i sin missbruksmiljö, avbruld av lika planlösa visielser pä frivilliga behandlingsenhetei. häkten, fängelser och menlalsjukhus, RFMN ser med oro fram emol della. RFMN anser i slällel att åldern för omhändertagande enligl BvL, skall höjas till 23 år. Vidare måste de ungdomar som omhändertagits för samhällsvård tillförsäkras värdiga vårdformer och en veltig behandling.

Bland de synpunkter som kommil fram i övriga yttranden märks bl.a, följande.

Ungdomsvårdsskolornas rekiorsföreiiing framhåller att med tidsbegränsningen för underåriga och avsaknaden av möjlighet att ingripa med tvång för 18- 19-åringar, avhänder sig socialtjänsten förm.ågan att hjälpa de dåligt motiverade missbrukande ungdomarna. Föreningen ansluler sig till de reservanler i utredningen som anser att vård, påbörjad före 18 års ålder, fär fortsätta efter del den unge fylll 18 år, dock längst tre år efler del duluni då värden beslulades. Laglexlen bör då bygga på begreppel ung i slällel för underårig.

Styrelsen jör Veinyra skolhem anför alt ungdomar med sen mognadsutveckling och dåligl socialt stöd utsätts för överkrav och råkar därföi ofta i missbrukssilualioner. Missbruket byggs vanligen upp under tonåren, men ger allvarliga följdverkningar senare. Motivation för vård inträder sent, eftersom den kräver personlighelsmognad. Tvångsmässig vård mot missbruk är meningslös, om den ej kan följas upp med motiverad och frivillig behandling. Med lidsbegränsning för underåriga och avsaknad av möjlighel atl ingripa med tvång för 18-19-äringar avhänder sig socialtjänsten förmågan att hjälpa de dåligt motiverade missbrukande ungdomarna. Särskilt med hänsyn till ungdomar ger LSPV möjlighel lill ingripande i alltför sent skede. Avgiftning och akutbehandling följs inte självklarl av motivation för frivillig behandling. Den ivångsmässiga insalsen behöver omfalta mer än vad som kan erbjudas genom LSPV. Kraftigt uiagerande och lill behandling negativt inställda ungdomar kan ofta inle beredas behandling inom sjukvårdens ram. Ungdomar över 18 år vårdas vanligen på sluien avdelning för svårt psykiskl sjuka vuxna palienler. Delsamma gäller ibland yngre, svårskölla patienter. I konsekvens med vad skolslyrelsen anser om begränsning av vårdtid enligt lagförslagel, ansluler sig styrelsen till de reservanler i utredningen som anser alt vård, påbörjad före 18 års ålder, får forlsalla efter del den unge fylll 18 år, dock längsl 3 är efler del dalum då vården beslutats.

Lärarrådet vid Forsa folkhögskola anser alt åldersgränsen bör höjas till 23 år, eftersom mänga missbrukare fortfarande är i farozonen mellan 18 och 23 års ålder.

Prop. 1979/80:1 291

Styrelsen för Lövslu skolhem anser all den föreslagna övre åldersgränsen 18 är för Ivängsingripande är för låg och förordar all nuvarande åldersgränser i BvL bibehålls.

Enligl Barn- och ungdomspsykiatrisku kliniken vid S:t Sigfrids sjukhus år det klart olämpligt att anknyta värdtiden till åldern på sätt som skett i förslaget. I yttrandet föreslås att lagen ändras så alt värden skall upphöra då ändamålet med värden uppnålts, dock senast vid 20 års ålder.

Vårdtiden

Socialutredningen föreslär atl i länsrättens beslut om vård skall anges den tid under vilken värd enligl lagen längst fär beslå. Denna lid får inle översliga tre månader frän del vården inleds. Länsrätten kan dock enligt förslagel förordna alt vård som beslutats på grund av brisier i barnets hemmiljö (IS 1 p.) får beslå under längre tid eller lills vidare.

Nära nog alla remissinstanser har varit kritiska mot förslagel. Ell slorl anlal remissinstanser anser alt vårdbehovel och resultatet av vården bör vara beslämmande för värdtiden och atl någon beslämd lid säledes inte skall anges i förväg.

RÅ framhåller alt erfarenheterna från ungdomsvårdsskolorna visar all del är svårt atl under så kort tid som tre månader motivera den unge för fortsatt behandling i frivilliga former. RÅ anser med hänsyn härtill och lill vikten av alt undvika upprepade korla omhändertaganden all den föreslagna värdtiden är alldeles för kort. Enligt RÅ:s mening bör värdbehovet och behandlingsresultatet vara hell avgörande för vårdtidens längd. Vårdliden bör därför inte bindas i beslutet. Ansvaret för vårdens upphörande bör i ställd läggas pä socialnämnden.

En värdlid om tre månader kan enligt Svea hovrätt fä betänkliga konsekvenser. En tidsmässig begränsning av värden kan få till följd att de omhändertagna - främst unga lagöverträdare och missbrukare - upplever vården som ett slraff och inle som elt medel all initiera erforderliga hjälpinsatser. Hovrätten erinrar om atl bland de unga som bereds värd på grund av sitl beleende finns ungdomar, som är mycket vårdbehövande och som fordrar avsevärd tid alt behandla. En vårdlid om Ire månader är för dessa unga orealistisk. Del kan emellertid frän rällssäkerhelssynpunkl vara lämpligt all överväga en ordning enligl vilken det skall åligga vederbörande myndigheter all inom vissa tidsfrisler la upp frågan om frihelsberövande lill förnyad prövning.

Kummurråiien i Göteborg anser all del inte är lämpligt med så kort längsta lid som tre mänader. Även om utredningens förslag har lillkommil för att tillgodose den enskildes rälissäkerhel, kan del enligl kammarrällens mening befaras atl den föreslagna ordningen blir så osmidig all den får rakl moisall effekl. Kammarrällen förordar därför all frågan om maximitid övervägs på nyll.

Den av ulredningen föreslagna maximitiden medför enligt kammarrui-

Prop. 1979/80:1 292

len i Sundsvall uppenbara nackdelar. Enligl kammarrättens mening bör därför övervägas all i lagtexten endast ange all vården bör ges kort varaktighet. Det fär härefter ankomma på socialstyrelsen att meddela råd och anvisningar rörande vårdtidens längd. Härigenom vinner man atl vårdliden blir anknuten mera till vårdbehovet än till i lag faslslällda maximitider.

Kriininalvårdssiyrelsen avslyrker besiiimt förslaget om att vårdtiden skall begränsas till högsl tre månader för den som bereds vård på grund av sitl eget beteende. En sådan begränsning skulle innebära alt åklagarnas och domstolarnas ålgärdsalternativ beskärs på ett sätt som innebär allvarliga risker för alt ansvaret för behandlingen av unga lagöverträdare övergår från socialvården till kriminalvärden. Behandlingstiden bör i första hand beslämmas av behandlingsbehovei och inte i förhand fixeras genom en schematisk maximiregel. En garanti mot onödigt långa omhändertagandelider kan vara atl länsrätten med bestämda tidsintervaller, förslagsvis etl år, obligaloriskl omprövar besluiel.

Länsstyrelsen i Stockholms län är myckel iveksam lill om en meningsfull vård kan komma lill sländ under en så kort tid som tre månader. Belräffande omhändertaganden på grund av allvarliga brister i hemmiljön lorde hemförhållandena i flertalel fall vara så dåliga atl värdtider som överstiger tre månader snarare blir huvudregel än undanlag. Om förslaget genomförs kommer med all sannolikhel omplaceringar av barn att ske i slörre ulsträckning än i dag. När del gäller omhändertaganden på grund av den unges egel beleende får det anses iveksaml om en behandling under sä korl tid som tre månader alltid räcker lill för all motivera lill fortsatt vård eller stöd i frivilliga former. Om längre vårdtid behövs, blir ny process nödvändig. Förfaringssättet är alltför tungrott. Enligt länsstyrelsens mening måste vård och behandling främst relateras till barns och ungdomars behov och syftet med omhändertagandel, inte lill tid. Den som bör vara mest kompetent alt falla beslut om vårdtidens längd är socialnämnden med dess möjligheter all fortlöpande följa behandlingsarbelel. Den föreslagna åriiga prövningen ger möjlighel all öka rällssäkerhelen.

Länsstyrelsen i Kristiunstuds län anser all vårdtiden inle skall fastslällas i förväg. Vården bör pågå lill dess ändamålei med värden uppnåtts. En fortlöpande omprövning av vården ger enligl länsstyrelsens mening erforderiiga garanlier mol alli för långa vårdlider. Länsslyrelsen är emellertid kritisk mot den föreslagna årliga omprövningen som skall föregås av utredning och kommunicering. Det är självklart atl nämnden fortlöpande skall följa dessa ärenden. Rättssäkerheten kan emellertid inte kräva ett formellt förfarande inför nämnd, vilkel kan bli påfrestande för biologiska föräldrar, fosterföräldrar och barn. Biologiska föräldrar kan bibringas uppfattningen all de skall återfå barnel och barnel kan bli oroal inför tanken atl tvingas bryla upp från fosterhemmet.

Förslagel att länsrälten i samband med beslut om vård även skall fastställa vårdtidens längd molverkar enligt länsstyrelsen i Hallands län syftet

Prop. 1979/80:1 293

med den tvångsvis anordnade värden. Risken iir att vården kommer all uppfattas som etl slraft'. Förhandlingarna vid lånsrätten kommer atl bli mer pressande förde inblandade än vad som blivil fallel. om liinsriitieii endasi i undanlagsfall behövde la närmare ställning till vårdtidens kingd. Erforderlig rättssäkerhet kan vinnas genom en bestämmelse om att Hinsr;itten i samband med beslut om vård fastställer en ny dag för förhandling inom l,ex. tvä månader, dä slutlig ställning skall tas till vårdtidens liingd. En sådan konstruktion skulle på ett mer positivt sätl engagera berörda parter och därmed öka förutsättningarna för ett gotl vårdresultat.

Vård och behandling bör relateras till individens behov och inte lill tid anser länsstyrelsen i Gävleborgs lan. Ett sådanl syslcm kräver emellertid regelbundet äterkonmiande vårdbehovsprövningar, vilket kan medlöra att tryggheten i relationerna äventyras. En icke tidsbestämd vård ar också svårförenlig med rältssäkerhetskravel, Enligl länsstyrelsen iir dock en tremänaderstid för korl för att motivation till fiivillig vård skall kunna nås. Ett förnyat ansökningsförfarande vid varje tillfälle med förskjutning över Iremånadersgränsen lorde komma atl innebära, alt socialniimnden, innan nämnden kunnal konstatera om ändamålet med vården är uppnått, för att Undvika avbrott i vården känner sig nödsakad alt inge ny ansökan om ytterligare en värdperiod. Vårdtiden bör enligt lånsstyrelsens mening i stället relaleras både till tid och värdbehov. En viss koppling till 42 S BvL kan vara lämplig. Länsrätten bör efler särskill underställningsförfarande Ompröva värdbehovet när viss tid, förslagsvis elt år, förflutit fiån det vården inleddes.

Enligt länsstyrelsen i Väslernorrlands län bör omhändertagande av bam Som regel ske på obeslämd lid. Länsrälten bör dock, om särskilda skäl föreligger, kunna tidsbegränsa omhändertagandet. Ett så drastiskt ingripande som atl påkalla förändring av vårdnaden bör ske med största försiklighd och endasi i undanlagsfall.

Lånsstyrelsen i Jämilunds län framhåller alt vård med stöd av den särskilda lagen är en nödlösning i allvarliga silualioner. Del ligger i sakens nalur alt det kan la myckel lång lid innan problemen hinner redas upp, om de någonsin kan lösas. Endast i undantagsfall lorde i de situationer, som avses i 1 S I p LVU barnets eller föräldramas problem hinna lösas inom Ire månader. Under en så korl tidsrymd som tre månader kan man inle mer än påbörja behandlings- och, når det gäller barnet, motivationsarbdet. Länsstyrelsen anser, atl del kommer att innebära en exlra otrygghet och osäkerhet för både barn, föräldrar och fosterfamilj. Risken för atl barn blir föremål för flera omflyttningar synes vara större i förslaget än i nuvarande lagstiftning. Detla måsle ses som synnerligen allvarligt när vi i dag har kunskaper som ger belägg för atl barn oftast inle klarar av mer än två placeringar utan personlighetsstörningar. Förslaget tar över huvud lagd inte upp del faklum atl barn klarar omflyllningar olika vid olika åldrar. Del finns ingen anledning atl göra en huvudregel av något som kan förutses

Prop. 1979/80:1 294

komma atl tillämpas endast i undantagsfall. Vad belräffar bdeendefallen bör inte heller någon låsning till tre månader ske. Risk föreligger bl.a. atl de lie månaderna av den unge ses som en slrafflid och som därmed försvårar och - eller ulesluier behandling. I stället för ett beslut om vård pä viss tid skulle en föruisällningslös prövning en gång per är vara ell bättre alternativ men då förutsatt att barnets rält sätts före föräldrarnas. Prövningen skall göras av socialnämnden.

Även länsslyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge och Örebro lån anser alt värdbehovet i försia hand bör vara avgörande för vårdtidens längd.

Utredningen om barnens räll kan inle lillslyrka all det i silualioner som anges i 1 S I p LVU sladgas en längsla tid för vården. Dock bör i den behandlingsplan som ges in lill länsrälten anges om man räknar med kortare eller längre lids omhänderlagande och, om så är möjligi, en yllersla lidsgräns. En årlig omprövning bör härefter ske sä all den Ijänslemän som har hand om ärendei minst en gång årligen redovisar för nämnden hur vården fortskrider, varpå del ankommer på nämnden all vidta åtgärder där sä erfordras.

JO ifrågasätter om inle socialulredningen beskurit vårdtiderna mer än som har varil moliveral. När del gäller barn som omhänderlagils på grund av brisier i omsorgen om dem ger förslaget möjlighet för länsrätten atl besluta om längre vårdtid än Ire månader och även om värd tills vidare. Som 3 S LVU utformats framstår även här tremänaderstiden som huvudregel. Möjligheten atl förordna all vården skall bestå lills vidare kan nästan uppfattas som en undantagsregel. Socialulredningen har inte heller i betänkandet närmare diskuterat i vilka fall vården bör beslutas lills vidare. Del sägs hell korl (s. 442) atl förhållandena i den underåriges hem kan vara sädana vid tiden för ansökan att det inte kan förutses om och när barnel kan återvända till hemmet. Detta räcker självfallet inle som vägledning för de tillämpande myndighelerna. Man vet alllsä inle om ulredningen har tänkt sig att man skall göra något mera markanl avsteg från nuvarande praxis i barnavårdsärenden enligt 25 § a) BvL. Skall man förkorta omhän-dertaganddiderna för barn med föräldrar som har missbruksproblem, som misshandlar barnen, som eljesl vanvårdar dem eller inte förmår att ge dem en godlagbar hemmiljö och fostran? EUer skall man inte göra det? Inte heller anges när man skall ange vårdtiden till etl visst maximum eller när man skall förordna om vård tills vidare. Här behövs onekligen klariäggande uttalanden.

Enligt JO:s mening är del uppenbart atl man inle från början bör bestämma viss dag för vårdens upphörande i alla de fall som vi i dag betraktar som allvarligare barnavårdsfall, t. ex. där barnmisshandel eller annat övergrepp av inte alltför lindrig arl förekommit eller där grövre vanvård av barn iakttagits. Detsamma bör gälla där svårare missbruksproblem föreligger hos föräldrarna eller någon av dem. Inte heller bör man välja en preciserad

Prop. 1979/80:1 295

eller förkortad vårdlid bara för att gå föräldrarna lill mötes och slå sig till ro med att tiden senare kan förlängas. Etl sådanl beslul kan varken gagna föräldrarna eller barnet. Mycket lalar därför enligl JO:s mening för alt man belräffande barn som omhändertas enligt I S första punklen vänder pä bestämmelsen och gör det som ovan betecknats som undantagsregel lill huvudregel. Värden bör alltså i princip bestå tills vidare men länsrätten skall, om den så finner lämpligl, kunna ange den tid under vilken värden längsl får beslå. Denna tid får självfallel översliga den maximitid som skall gälla för de underåriga som anges i 1 S andra punklen. Vid bestämmandel av vårdtidens längd bör man sä längl det är möjligt anpassa denna till vårdbehovet. Att detta är en svär uppgift framgår inte minsl av JO:s erfarenheter. Man lorde med fog kunna påstå att det hör till undantagen att man alls kan förutse en viss lidpunkt när familjens problem kan antagas vara lösta eller ålminstone så pass lösta all omhänderlagande inte längre är påkallal.

Som en lösning på problemen med de fall där man kan förutse all barnet knappast kan få återvända lill sitt egel hem anvisar socialulredningen i förbigående att socialnämnden kan överväga all påkalla förändring i vårdnaden (s. 442 och 882). En sådan möjlighet har funniis länge och har senast diskuterats i samband med ändringar i föräldrabalken 1976 (se prop. 1975/ 76:170). Den synes dock inle ha slagil igenom i socialförvallningarnas praxis. 1 själva verket lorde det vara myckel ovanligi atl en socialförvaltning agerar självständigt för att uppnå förändring av väidnaden. Särskilt gäller delta, när det inte endasi är fråga om all överflytta vårdnaden från den ene föräldern till den andre, utan gäller alt ulse en ny vårdnadshavaré därför alt båda föräldrarna är olämpliga alt ta hand om bamel. Det senare torde knappasi förekomma.

JO finner i och för sig socialulredningens förslag lillialande på denna punkl. Det är naturligtvis av största värde atl de barn varom här är fräga ges möjlighel all knyla varaktigl an lill en bra familj och garanleras Irygghel mol alt ryckas upp från sin tillvaro där. Vill man åstadkomma en förändring av praxis bör man emellertid i de lillämpningsföreskrifler som kan bli akluella särskill behandla socialnämndernas initiativ i vårdnadsfrä-gor.

Enligt Borås kommun bör avgörande för vårdliden vara all ell angivel behandlingsmål har uppnåtls, inle all en viss lid har förfiutil. Regeln om omprövning av omhändertagandebeslutd bör vara fulll lillräcklig. Gävle kommun redovisar samma uppfattning. Skövde kommun anser all den bäsla lösningen är atl vården får pågå lills vidare, men att del åläggs socialnämnden all förslagsvis en gäng per halvår ompröva behovel av fortsatt omhänderlagande. Härigenom ivingas nämnden alt hela liden arbela med fallel sä alt värden snarasl kan avlösas av insalser i frivilliga former. Det kan, anför Vuru kommun, knappast vara förenligt med en god behandling av den unge att begränsa vårdtiden så starkt som utredningen

Prop. 1979/80:1 296

förordat. Det är inle troligt atl fosterhem vill slälla upp med så korta vårdtider. Grums koiuiniin anser det iroligt att de korla vårdtider som föreslagils kommer att leda lill ofla återkommande förlängningar. Därigenom drabbas nämnden av del dubbelarbele som ytterligare ulredningar och öppna handläggningar inför länsrällen medför. Kurlstuds kommun anser atl den nuvarande beslämmelsen atl vården skall upphöra när ändamålet med den uppnåtts bör kunna gälla även i framtiden. Rättssäkerheten tillgodoses genom all det anges då beslutet skall omprövas om vården fortfarande pågår saml alt besvärsrätt ges,

Möjlighel atl beslula om vård utan att ange en längsta tid eller beslämd lid över tre månader hör, enligl Skellefteå komniun, finnas även för de fall dä vården grundas på den unges eget beteende. Rällssäkerhelen kan tillgodoses genom all del i lagen anges korla lidsinlervaller för socialnämndens prövning av om vården skall bestå. Vilhelmina komniun redovisar samma mening samt förordar atl vård som påbörjats bör kunna pågå tills den är slutförd, dock längst sex månader efler det den unge fyllt 18 år. Även Luleå kommun avstyrker en till tre mänader maximerad vårdtid.

Enligl LO ar ulredningens förslag om en tremånadersgräns allför stelbent. Del tar ingen hänsyn till förhällandel i det särskilda fallel och kommer härigenom att sakna anknytning till del verkliga vårdbehovet. LO anser att del är vårdbehovet som skall vara avgörande. Tiden för omhändertagande bör därför grundas på den behandlingsplan, som utredningen föreslår skall upprättas i anslutning lill ansökan.

Tidsbegränsningen till Ire månader förefaller godlyckligt vald anser SACOfSR. Den tar inle hänsyn till barns och ungdoms speciella lidsuppfattning och behov. 1 stället för Ire månaders värdtid kan SACO/SR tanka sig sex mänader eller obegränsad omhänderiaganddid som i dag. SACO/ SR ser fördelar med alt omprövning sker och förordar därför elt icke tidsangivet omhänderlagande med omprövning inför länsrätt var sjätte månad. Omprövningen motiveras av alt den är ett skydd för individens rält, au den stärker socialnämndens ansvar och au den kan ge anledning till ändring av resursernas utnyttjande. Sveriges socionomers riksförbund har samma uppfaUning.

I fräga om vårdliden fr'amhå\ler Föreningen Sveriges sociulchefer alt i de s.k. miljöfallen (1 S I p) är förhållandena i regel så grava alt det inte år möjligt all förutse hur länge vården kommer atl behöva fortgå. Det finns Slarka skäl alt anta att det helt övervägande antalet beslul inle kommer all kunna tidsbegränsas. I fråga om de s.k. bdeendefallen (I S 2 p) visar erfarenhelerna alt en behandling av unga missbrukare under så kort tid som tre månader inle är möjlig för all motivera till forlsall vård i frivilliga former.

Sveriges sociulförbund delar inle utredningens förslag om begränsning av vårdliden till högsl tre månader. Det är inle realisliskl atl räkna med atl vården därefter kan övergå i behandling under frivilliga former.

Prop. 1979/80:1 297

Riksförbundet av Föräldraföreningarna Mol Narkotika (RFMN) framhåller atl en seriös behandling av en ung människa med så svära problem atl de motiverar ell tvångsomhändertagande år en fråga om är - inle om månader. Tremänadersregeln kommer alt ge vården karaktären av korla — men upprepade fängelsestraff.

Den föreslagna vårdliden tre mänader är för korl framhåller Svensk Kurutorsförening. Vid terapibehandling i barnmisshandelsärenden räknar man ofla med en behandlingslid av 6-8 månader innan barnel någorlunda Iryggl kan älervända hem. Del kan också ifrågasällas vilka familjer som kan slälla upp som foslerfamiljer under så korl lid och föreningen är Iveksam lill hur en sådan kortlidsplacering påverkar barnet. Liknande synpunkter framförs av Svensku diakonsällskapel.

Föreningen Barnens Rält i Samhällel (BRIS) molsälier sig på del bestämdaste att en fosterhemsplacering automatiskt skall omprövas var tredje månad, vilket kan bli följden av socialutredningens förslag. Pä del sättet motverkas redan från början barnels möjligheler atl känna den trygghet i foslerhemmel som år nödvändig, om en foslerhemsplacering alls skall ha någon nylla. Barnels tidsmässiga behov av vistelsen i foslerhemmel och önskan härvidlag mäsle i första hand prioriteras. Vid fall av grov misshandel eller långvarig vanvård av den underårige bör enligl BRIS' mening vården i foslerhemmel inte planeras för kortare tid än två år. Vården får inle avslulas med mindre än atl barnet efler den liden själv önskar älervända lill familjehemmd. För atl föräldrarna skall återfå vårdnaden bör dessutom krävas att föräldrarna erbjudils och fullföljl socialpsykologisk konfiiklterapi och föräldralräning.

Även Räddu Barnens Riksförbund molsälier sig den föreslagna maximitiden för vården.

Foslerföräldrarnas riksförbund anser atl den angivna vårdtiden är alldeles för kort. Den bör förlängas till ålminslone sex månader med möjlighel lill förlängning. En förenklad arbetsform för nytt beslut under pågående vård måste utformas.

Bland de synpunkter som kommil fram i övriga yttranden märks bl. a.

Ungdomsvårdsskolornas rektorsförening hävdar att vård och behandling måsle relaleras lill behov, inle lill lid. En tidsgräns upplevs ofta som konstlad. Etl syslem med frekvent älerkommande vårdbehovsprövning medför all tryggheten i relationerna lill exempelvis foslerföräldrar allvariigl ävenlyras. För all kravel på rälissäkerhel skall kunna tillgodoses föreslär föreningen alt länsrälten genom ärliga prövningar av pågående vård ges möjlighel all konlroUera, alt vården är motiverad och alt den inte fortsätter utifrån slentrianmässiga premisser. Styrelsen för Vemyra skolhem framhåller all för flertalel av dem som kan bli akluella för omhänderlagande enligl LVU är den snäva tidsgränsen lill slorl förfång. Slyrelsen anför bl. a. atl barn och ungdomar som placeras i foslerhem kommer alt få stora svårigheier med anpassningen lill fosterföräldrarna på grund av del

Prop. 1979/80:1 298

korta tidsperspektiv som finns vid placeringstilirällel. Det är. anser styrelsen, nödvändigt att tidsgränsen tre månader uigar. Samma synpunkler anförs av styrelsen för Lövsiu skolhem.

Svensku föreningen för barnpsykialrisku kuraitn-er förordar all det utarbetas riktlinjer för tidsbegränsning i varje enskill fall, eller årlig omprövning, utifrån den behandlingsplan som upprättats.

Burn- och ungdonispsykiutriska kliniken vid S:t Sigfrids .sjukhus finner det anmärkningsvärt atl ulredningen ansell sig i lag kunna fastställa den generella maximala längden av vårdbehov, samt att en domstol kan avgöra hur lång tid en människa eller en familj behöver för all rehabilileras. Del anförs vidare bl. a. au foslerföräldrama eller vårdinstitutionen kommer alt få svårl all se silt arbele i ell lillräckligl tidsperspektiv, engagemanget i barnet och i vårduppgiften blir därmed lidande, kontakten mellan familjehem eller inslitutionspersonal och föräldrar blir antagligen ofla negativ av det kamp- och motsätlningsförhållande bägge parter kan uppleva och samarbete har svårt atl ulvecklas. Dessulom blir invänjningsperioden i del nya hemmet/inslitulionen pressad och anpassningen lill en ny miljö försväras. Eflersom familjeplacering relalivi ofta sannolikl kommer alt medföra skolbyle, bidrar lagförslagets utformning lill läla och ogynnsamma skolby-ten eller hot/förväntning om skolbyle. Raden av troliga negaliva konsekvenser av en tidsbegränsad kortvarig värd kan göras ännu längre. Det anförda talar för atl regeln om vårdtiden utgår och ersätts med en generell rekommendation om korta vårdlider.

Flera remissinsianser anser att en bestämd lid bör gälla för vården. Den av Ulredningen föreslagna tidsgränsen har emellertid ansetts vara för snäv.

Enligt socialstyrelsens uppfattning kan en vårdlid omfaltande tre månader vara otillräcklig för all en posiliv behandlingssitualion skall skapas och motivation uppstä för en fortsatt vård i frivilliga former även i de fall den underårige omhändertagits på grund av egel beleende. Slyrelsen anser därför atl länsrällen bör få möjligheler alt besluta om längre vårdlid än tre månader såväl vid omhändertaganden på grund av miljöförhållanden som pä grund av den underåriges beteende (I S, 1 och 2 p).

Länsstyrelsen i Kalmur län tillstyrker att en längsta tid för vården anges i beslutet, men är tveksam till om gränsen bör sättas sä snävt som till tre mänader.

Det finns, framhåller länsstyrelsen i Gotlunds län, ingen möjlighet att uppnå varaktigl positivt behandlingsresultat, hinna sanera en olämplig hemmiljö eller skapa motivering för en fortsaU frivillig värd på så kort tid som tre månader. Förslaget kan leda till en formaliserad och onyanserad handläggning i länsrätten. Tiden bör uislräckas till sex månader. Även länsstyrelsen i Göieborgs och Bohus län anser det lämpligt atl en lidsgräns av sex månader fastställs.

Länsstyrelsen i Västmunlunds län framhåller att del kan ha etl psykologiskt värde för behandlingen att den omhändertagne vel maximitiden för

Prop. 1979/80:1 299

vården. Men även i de fall som avses i 1 S 2 p kan. när ramiljevårdsplace-ring är akluelli redan från början, behovel av längre vårdtid ån tre mänader överblickas. Länsslyrelsen förordai' atl samma möjligheler att besluta om längre tids värd skall gälla för dessa unga som för de som bereds vård med stöd av 1 p.

Utredningen om barnens rält anser att lör omhändertagande enligt 1 S 2 p bör finnas en tidsgräns. Det är emellertid enligt utredningens mening Iveksamt om tre månader är en tillräcklig tid.

JO vill inte ställa sig avvisande till att man för de ungdomar som omhändertas på grund av sitl egel beteende, dvs, omhänderlages enligt I S 2 p, strävar efler att ange vårdtidens längd i samband med omhändertagan-debesluid. JO ser del emellertid som direkl orealistiskt atl i lagen skriva in ell sä lågl maximum för vårdtiden som tre månader. Det ar ju att miirka att det jusl är fräga om ett maximum. Etl sådant bör allmänt sett innehålla en sådan spännvidd att man inle i den praktiska tillämpningen riskerar atl göra maximum lill regel. JO vill däiför förorda att maximum i vart fall inle sätts längre 'in sex mänader belräffande nu nämnda underåriga.

Konimunjt.-rhiindei är Iveksamt i fiåga om den föreslagna maximiliden. Det torde vara omöjligt atl för en så heterogen grupp som åldrarna O- 18 är ha en och samma hårt fastställda tidsgräns. För barn under skolåldern och barn i de lägsla skolåldrarna är ju skälen till omhändertagande ofta grava missförhållanden i hemmel. Innan ett omhänderlagande sker skall ju regelmässigt andra ålgärder ha prövats. Sker dt omhänderlagande kommer i de fiesta fall en foslerhemsplacering i fräga. Del är klart olämpligt både ur barnels och foslerhemmels synpunkl med myckel korla placeringar där omprövning i länsrält tvingar fram nya utredningar och svåra psykiska påfrestningar på samtliga inblandade. Eftersom barnets rätt måste gå före föräldrarnas är del nödvändigl all vård utan samtycke i dessa fall skall kunna beslutas för längre tidsperioder. Även dä del gäller barn i skolåldern omöjliggör en maximerad vård om Ire mänader en riktig anpassning till en ny skolmiljö. En minsla tid av en skoltermin är här nödvändig. Då det gäller unga över skolåldern bör värdbehovet vara avgörande för maximitidens längd.

Lundstingsförbundei lillslyrker att en längsta vårdtid anges redan i beslutet. Erfarenhelerna frän faltet har visal atl ell till tiden obestämt omhändertagande utgör en svär påfrestning för den drabbade genom den ovisshel del medför och snarare upplevs som en repressiv ålgärd än hjälp att komma ifrån de svårigheter, som föranlett omhändertagandet. Landstingsförbundet anför i likhet med kommunförbundet all det emellertid lorde vara omöjligt all för en så heterogen grupp som åldrarna O- 18 är ha en och samma häri fastställd tidsgräns. Förbundet framhåller bl.a. alt då det gäller barn i skolåldern är en minsla lid av en skoltermin nödvändig.

Göteborgs kommun är negativ till den förelagna Iremånadersgränsen. Kommunen föreslår i stället sex månader som tidsgräns. Med denna gräns

Prop. 1979/80:1 300

blir del större möjligheter att genomföra den planerade behandlingen och uppnä samtycke till eventuellt erforderlig fortsatt behandling.

Enligt Malmö kommun bör inte minst med hänsyn till rättssäkerheten en maximitid alllid fastställas. Kommunen föreslår som huvudregel en vårdlid pä sex månader. I undantagsfall skall lånsrätten kunna besluta om längre tids vård men högst ett är.

Västerås komniun anser all den föreslagna vårdliden är allt för korl. När omhändertagandet föranletts av missförhållande i hemmet och barnet är under 15 år bör omhändertagande gälla tills vidare, dock längst till 15 är. Beslutel bör dock omprövas med högst etl års mellanrum. När bamen i dessa ärenden närmar sig 15-ärsåldern eller är över 15 är bör den längsta tiden vara sex månader och sammma tid bör gälla för dem som omfattas av IS2p.

TCO anser alt en maximitid för vården bör fastställas, en maximitid som får överskridas endasi i undantagsfall och därvid inle pågå längre än under högst ell år. Vid synnerliga skäl bör vården, enligl TCO:s uppfattning, efler dispens från länsrällen, få uislräckas upp till 20 års ålder. Huruvida Iremånadersregeln är den mesl lämpade är diskutabelt. Slraffkaraklären kan förstärkas, innehållet tunnas ul och placering i familjehem försväras. När omhändertagandel sker enligt I S 2 p på grund av den unges egel beleende förordar TCO en maximilid om sex månader. 1 undanlagsfall bör maximiliden få överskridas, men vården får inle pågå längre ån under högsl ell år. Även Sveriges kommunulljänslemannaförbund (SKTF) anser all Iremånadersregeln år olycklig. Skall en tidsgräns införas för behandlingstiden bör den ligga någonstans mellan sex månader till etl är. Ell system med frekvent älerkommade vårdbehovsprövningar, vilkel kan bli följden av en fasl tremånadersgräns, leder till atl Irygghden i relationerna mellan den underårige och foslerföräldrama allvariigl kan äventyras. SKTF anser att om behandlingstiden bedöms bli längre än ell år, så skall länsrälten efler ell år ingående pröva relevansen av forlsall behandling, för all tillgodose kravet pä rätlssäkerhd.

1.3 Vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel

Allmänt

Praktiskt taget alla remissinstanser har behandlal SU:s förslag.

Stor enighet råder bland remissinstanserna att all framgångsrik vård helst bör meddelas i samförstånd med missbrukaren. Likaså råder en genomgående uppfattning att det är vårdens innehåll genom god tillgång på resurser som är väsentligast och att behovet av tvång minskar i proportion till att resurserna förbättras. Emellertid uttalar flertalet även att det uppenbarligen finns en yttersta gräns där samhället inte längre kan underlåta alt gripa in för att rädda liv. Frågan om denna vård utan samtycke vid missbruk av beroendeframkallande medel skall beredas med stöd av en

Prop. 1979/80:1 301

social eller en medicinsk vårdlagsliflning är emellertid starkt kontroversiell. Detla framgår inte minsl av alt remissyttrandena ofta har avgivits med knapp röslövervikt och atl till yttrande fogals reservation. De särskilda meningar som har kommil lill uttryck i reservationerna redovisas inle här.

Till de remissinsianser som biträder socialutredningens majorildsför-slag - dvs. värd med slöd av medicinsk värdlagsliftning - hör sociulstyrelsen, riksåkluguren, broltsförebyggande rådel, kammarrällen I Göleborg, länsstyrelsernu i Göteborgs och Bohus län, Blekinge län, Örebro län, Västernorrlunds lån. Gollands lån, Kronobergs län och Norrbottens län, fiertulet kommuner som har yttrat sig. LO. TCO, SACOjSR, LRF, Föreningen Sveriges socialchejer, Sveriges socionomförhund, Sveriges socionomers rik.sförbund, Sveriges socialjörbioid. Sveriges konuniinul-Ijönslemannujörhiind, Rik.sförbundel för hjälp ål lukemedelsmissbriikure, Alkoholproblemulikers riksjörbund, Sällskupet Länkarnas Rik.sförbund, Länkurnas KamratjÖrbund, De Handikappades Riksförbund (DHR) och Övervakarnas Riksförbund.

Flerlalel remissinstanser avslyrker ulredningens majoritetsförslag och ansluler sig helt eller delvis till det av utredningen redovisade alternativet dvs. möjlighel atl inom socialtjänsten bereda vård åt den som till följd av missbruk är i Irängande behov av värd och vars behov inte kan tillgodoses pä annal sålt. Hil hör Svea hovrätt, kaniinurrätten i Sundsvull, rikspolisstyrelsen, länsslyrelsernu i Slockholms, Västmunlands, Södermunlunds, Östergötlunds, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Kopparbergs och Gävleborgs län, åiskilligu kommuner, sjukvårdens och sociul-vårdens plunerings- och rutionuliseringsinsiilul, Nykterhelsvårdens unsialisförbund. Nykterhetsrörelsens Lundsförbund, Svenska Nyklerhelsvårdsförbundel, Riksförbundet mot alkohol- och nurkoiikumissbruk, Diu-konsållskupet. Föreningen Sveriges.frivårdsljänstemän saml SAF.

En del remissinstanser har inte uttryckligen tagit ställning eller har ansell alt frägan om tvång inom socialvård, sjukvärd och kriminalvård bör utredas särskill. Bland dessa remissinsianser märks JO, universitels- och högskoleämbelel jämie elt antal fakultelsnämnder, länsslyrelserna i Uppsala, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Väslerbollens län, fiera kommuner, däribland Malmö och Helsingborgs kommuner, kommun förbundel, landstingsförbundet, statens handikappråd. Riksförbundet av Föräldraföreningarna mol Narkotika (RFMN), Handikappförbundens cenlralkommillé samt Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapel.

Remissinstanser som bilräder socialulredningens majorilel sförs lag

Socialstyrelsen lillslyrker majoritdsförslagel samt framhåller i fråga om alkoholmissbrukarna bl, a. följande. Bakom kravet på att avveckla nykterhdsvårdslagens tvångsbesläm-

Prop. 1979/80:1 302

melser ligger en rad argument, av vilka de viktigasle kan sammanfallas enligt följande.

• Möjligheterna lill framgångsrik individuell rehabililering reduceras eller ominietgörs om behandlingen utövas under tvång. De långsikliga per-sonlighdsförändringar som behandlingen bl.a. syflar till kan inte genomföras mot klienlens egen vilja,

• Möjligheterna lill ivångsmässiga ingripanden enligt nykterhelsvårdslagen utgör en belastning för vårdområdet i dess helhet, trots att dessa möjligheler bara används mol en lilen och snabbi sjunkande del av alkoholmissbrukarna. Denna belaslning har utgjort etl av hindren för socialvården alt nå ul lill missbrukare i sädana tidiga skeden av missbrukel, dä ulsiklerna lill positiva behandlingsresultat är större,

• Det är bara en begränsad del av de vårdbehövande alkoholmissbrukarna som vårdas enligt nykterhelsvårdslagen. Nykterhdsvårdslagens tvång riktar sig i praktiken näslan enbarl mol missbrukare ur de lägre socialgrupperna. Samtidigt erhåller andra grupper av alkoholmissbrukare en ofla mer kvalificerad behandling, bl. a, inom sjukvården. Behovet av sjukvård hos dem som vårdats enligl nykterhelsvårdslagen har däremol ofta blivit oiillräckligl tillgodosett. Det är mol denna bakgrund som nykterhelsvårdslagen inte sällan har karaktäriserats som en "klasslag".

Företagna ulredningar har visat all beslämmelserna i NvL som möjliggör tvångsmässig vård av vuxna missbrukare spelar en betydande roll i den meningen atl de synes avhälla många från atl söka vård. Enligt socialslyrelsens mening lalar starka skäl för socialulredningens förslag. Eu slopande av tvångel ur sociallagsliftningen framslår som det logiska slulsteget i den snabba utvecklingen mol ökad frivillighei som sedan åtskilliga ar präglat socialvården.

Enligl slyrelsens bedömning kan behovel av tvångsmässig vård av missbmkare tillgodoses inom ramen för LSPV. Ulgångspunklen för denna bedömning är den principiella inställningen att tvängsomhändertagandei, för att vara meningsfullt, bör ges kort varaktighet. Del bör endast tillgripas i sådana akula situationer, då irängande vårdbehov föreligger, I dessa undantagsfall bör vården normalt bedrivas under tvång endasi i behandlingens inledningsskede. Den långsiktiga rehabiliteringen kan bara genomföras i frivilliga former. Det lorde inte råda någon tvekan om alt sjukvården kan erbjuda en mer adekvat värd än socialvården i de akuta skeden av missbruket då tvångsmässiga ingripanden kan vara aktuella. Det kan knappast heller sättas i fråga all LSPV är lillämplig på alkoholmissbrukare i dessa akuta stadier. Den Ivekan rörande LSPV:s lillämplighet som ibland framkommit torde mindre utgå från själva laglexlen än frän dess faktiska tillämpning, som ibland bedömts som alllför restriktiv. Del kan inte heller uleslulas all tillämpningen av lagen varierar mellan olika sjukhus i landel. Socialslyrelsen hänvisar därvid till de förslag som lagts fram av en arbelsgrupp inom socialslyrelsen.

Prop. 1979/80:1 303

Socialstyrelsen framhåller vidare alt det i utredningens belänkande inle kommit fram någon egenllig argumentation för ell vidgat tvång mol narkotikamissbrukarna. Lika lilel som i principbelänkandel relaleras Ulredningens alternativa förslag till kunskaper om missbmket eller lill erfarenheter inom narkomanvärden.

Del har i diskussionen framförts krav på Ivångsvård av narkotikamissbmkare. Dessa krav synes emellertid oftasi ha gällt antingen tvång i sådana akula lägen, då LSPV är lillämplig, eller tvång mot sådana unga missbrukare, som f.n. kan omhändertas mol sin vilja med slöd av barnavårdslagen och som med socialulredningens förslag skulle kunna bli föremål för Ivångsvård även enligl den nya lagstiftningen. När del däremot gäller vuxna narkolikamissbrukare lorde del allijäml vara en helt dominerande uppfattning - åtminstone bland dem som har stor kunskap och praktisk erfarenhel av narkomanvård - alt tvångsmässig vård, efler den akuta fasen, år en behandlingsmässigl oframkomlig väg. Framträdande förelrädare för såväl socialvård som psykiatrisk narkomanvård har under Senare lid givit uUryck äl den principiella uppfallningen all långtidsvård under tvång av en rad olika skäl inte kan accepteras i vården av vuxna narkolikamissbrukare.

Mol den angivna bakgrunden tillstyrker socialslyrelsen socialulredningens majorilelsförslag.

Riksåkluguren har inle någol all erinra mot den av socialulredningen förordade rollfördelningen mellan socialljänslen och sjukvården. Den skapar otvivelaktigt de bäsla förutsällningarna för atl socialtjänsten skall kunna på elt effektivt säll sköta sina särskilda uppgifter. Enligl riksåklagaren bör den komplettering av den medicinska specialindikationen som genomförts belräffande narkolikamissbrukare utsträckas lill att avse även missbrukare av annat beroendeframkallande medel. Syftet därmed bör vara all klargöra att även missbrukare av andra medel än narkolika kan kvarhållas efler den akula avgiftningsfasen. Inom socialstyrelsen övervägs f. n. förändringar rörande avgränsningen av del psykiairiska vårdområdel, som kan få belydelse för den tvångsvis meddelade vården. Riksåklagaren framhåller att även om tillämpningsområdet för LSPV inte avses skola utsträckas måsle tillses, all förutsällningarna för en tillämpning av lagen inle blir orealistiskt restriktiv. Del är självfallel också av största vikl atl bedömningarna sker på ett enhetligt sätl.

Broitsjörebyggunde rådet (BRÅ) delar den uppfattning som framförts i majoritdsförslagel att en framgångsrik långsiktig behandling måste ske under frivilliga former. Frånvaron av yllre, formelll tvång får emellertid inte innebära kravlöshet eller avsaknad av personligt tvång och konlroll i den konkreta behandlingssitualionen. Möjlighetema att genom avtal/kontrakt fullfölja en behandlingsplan bör här utnyttjas.

Emellertid föreligger det enligt BRÅ:s mening situationer, där hänsyn till den enskilde oundgängligen kräver ingripande utan samiycke, BRÅ avser

Prop. 1979/80:1 304

här situationer då unga personer befinner sig i en missbruksperiod och situationer där missbrukare är i behov av akut värd men inle är i stånd alt själva lillgodose det. Också i fall där en avgiftning, eventuellt i kombination med akut våld i övrigt, är en förutsättning för atl långsiktig behandling skall kunna genomföras, kan det vara erforderligt med tvångsingripande. Detta behov lorde dock kunna tiickas med de möjligheter till tvångsomhänderlagande som står lill buds genom LSPV och den av SU föreslagna lagen med särskilda besiämmelser om värd av underårig. BRÅ tillstyrker majoritdsförslagel men belönar all detla kan föranleda behov av resursförstärkningar föl de rätlsvårdande myndigheternas brottsförebyggande och broltsbeivrande verksamhel.

En socialljänsl som är utrustad med befogenheler alt vidta sociala insatser oberoende av samiycke kan. anför kummurrätten i Göteborg, inle le sig särskilt atlrakliv för den lalrika grupp av människor i samhällel som bmkar benämnas dolda missbiukare. Allmän enighet torde ocksä råda om atl del från samhällets synpunkl är synnerligen angelägel att dessa grupper kan näs av socialtjänstens insalser. Härtill kommer alt grava missbrukare kan tas om hand mot sin vilja och beredas vård av andra samhälleliga organ. Kammarrätten anser all slarka principiella skäl talar för all en ny sociallagsliftning inle skall innehålla möjlighel till tvångsvård av vuxna personer.

Länsstyrelsen i Göieborgs och Bohus län ansluter sig till utredningens huvudallernaliv och alt alllsä möjlighelerna lill tvång mot vuxna missbrukare utmönslras ur sociallagsliftningen. Den viktigasle frägan som därvid uppkommer är vad som skall ske med de missbrukare som inle faller under LSPV men som nu kan beredas vård med stöd av NvL. De fall av della slag, i vilka tvång från samhällels sida framslår som nödvändigl, lorde dock komma all bli alli fålaligare i takt med socialljänstens ulbyggnad enligl ulredningens inientioner. 1 dessa fall blir det fråga om omhänderlagande under korl lid för avgiftning och en viss grad av rehabilitering för all skapa förulsältningar för socialljänslens på frivillighei grundade insalser. Del kan i detta sammanhang enligl länsstyrelsens mening sättas i fråga om inte en viss utvidgning av LSPV:s tillämpningsområde kan vara påkallad.

Länsslyrelsen i Blekinge län tillstyrker utredningens majorilelsförslag men pekar pä all en - förmodligen ganska lilen - grupp alkoholmissbrukare inle omfallas av LSPV och därför kommer alt hänvisas till slödjande och hjälpande åtgärder i frivilliga former. Länsstyrelsen menar dock, atl de ökade resurser, de nya behandlingsmetoder och den intensifierade bevakning från socialstyrelsens sida vad gäller socialljänstens insatser, som kan förvänlas, kan anlas lösa det antydda problemet tillfredställande. Länsstyrelsen framhåller som angeläget att LSPV ses över och omarbelas.

Länsslyrelsernu 1 Örebro och Västernorriands län lillslyrker i princip utredningens förslag därvid det framhålls som särskilt betydelsefullt att sjukvården får tillräckliga resurser atl klara de nya uppgifterna och alt den

Prop. 1979/80:1 305

enskildes rättssäkerhet kan garanteras. En siiiskikl friiga är. fiamhålls del, om LSPV i sin nuvarande uttörmning kan lilliimpas pä här aktuella missbrukare eller om lagen i något avseende måste förtydligas eller iindias, Liiiisstyrelsen i Gollands län ansluler sig också lill den grundprincipen all utgångspunkten för allt socialt arbete bör vara fiivillighel. Ökade förebyggande insatser i kombination med mälniedvetet utvecklingsarbete inom behandlingsonuadel kommer alt minska bcht)vel av tvängsålgiirder, såviii inom socialljänslen som samhället i övrigt. Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser alt bestämmelser om väidåtgärdei" utan den enskildes samtycke bör förläggas utanför socialvårdslagstiftningen.

Liinsslyrelsen i Norrhollens lan har ingel atl erinra mol uliedningens förslag belräffande vården av vuxna missbiukare. Dock vill liinsslyrelsen betona atl en ivångsintagning aulomaliskl mäste följas av en piövning i länsräll eventuellt förstärkt med psykiatriskt skolad liikare.

Liinsslyrelsen erinrar om atl utredningens förslag om socialtjänstens yttersta vårdansvar innebär att socialtjänstens resuiser viisentligl måsle byggas ut för att verksamheten skall fä elt meningsfyllt innehåll. Ytterst är del således fiäga om vilka ekonomiska ramar de politiskt ansvariga ger fiir alt socialtjänsten skall kunna erhålla adekvata resurser.

I fiåga om vårdutbudet fiamhäller länsslyrelsen atl ansvaret för tivgifi-iiingen bör åvila den etablerade sjukvården. Alla avgiflningar behöver nödvändiglvis inle ske vid psykiatriska sjukhus och kliniker. Enklare och okomplicerade avgiftningar kan ske vid somatiska sjukhus av olika kategorier, lasarett, sjukstugor och vårdcentraler, Detla sker redan i stor utsträckning. Övriga komplicerade avgiftningar måste även fortsättningsvis ske vid psykiatriska sjukhus och kliniker. Della gäller t.ex, alkoholpsykoser, delirier, särskilt vårdkrävande eller när tydliga psykiska följdtillstånd föreligger.

I yttrandet anför länsslyrelsen vidare bl.a. atl i och med LOB-lagens tillkomst har ett allt större antal berusade personer sökt vård vid sjukhusens akut- och jourmotiagningar. Åtminstone vid de större sjukhusen har därmed uppslån belydande olägenheter och sjukhusen har fått det allt svårare all klara denna ökade lillslrömning av akul berusade personer, Alli talar för all man vid dessa sjukhus mäsle inrälla särskilda alkoholavdelningar. Avdelningen bör ha tillgäng lill både medicinsk som psykoterapeutisk och socialt kunnig personal.

En av de ledande tankarna i socialulredningens förslag är. anför länsstyrelsen vidare, all psykiatrin skall få en cenlral roll i vården av missbrukare. Del måsle dock konstateras all psykiatrin inle äger sädana resurser all de kan la om hand samlliga missbrukargrupper. I ell långsiktigt perspektiv blir andra behandlingsformer nödvändiga framför de renodlat psykiatriska. Del är här fråga om social Iräning i olika former. Här nämns särskiU behandlingshem och inackorderingshem samt den öppna vårdens övervägande betydelse. 20   Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 306

Flertalet kommuner, som yttrat sig i frågan, biträder socialutredningens majorilelsförslag. I det yUrande som avgivits av Siockholins koiuiniin framhålls bl, a. att tvångsmedel mot vuxna inte är önskvärda inom ramen för socialvåldens lagstiftning. Kortvariga omhändertaganden i samband med akut vård av alkoholmissbrukare torde dock bli oundgängliga. Det kan starkt ifiågasättas om LSPV är etl lämpligl instrument i dessa fall. 1 de fall Ivångsmedel mot enskild används måsle de vara starkt tidsbegränsade och omgärdas av rattssäkcihetsgaiantier. Socialtjänsten måste alllid syfta lill att motivera vuxna missbrukare till fortsatt värd och rehabilitering. LSPV bör liksom andra bestämmelser som möjliggör tvångsomhändertaganden i värdsyfte bli föremål fören genomgripande översyn.

Även Göteborgs konimiiu ansluter sig till utredningens förslag. Den tillgäng till metodik, samverkan och insatser av olika slag som socialtjänsten förutsatts disponera bör kompensera bortfallet av tvångsåtgärder.

Av de synpunkler som anförls av de andra kommuner som biträder majoritdsförslagel kan nämnas bl.a, följande,

Uppsala kommun framhåller all LSPV har sådana brister all den bör omarbelas. Kommunen framhåller de positiva erfarenheter som vunnits av samarbetet med alkoholpolikliniken vid Ulleråkers sjukhus där del skapats en modell för samarbetet socialvård - sjukvård. Denna samverkan har lell lill all Ivångsålgärderna kraftigl minskal. Del är viktigi all en sådan samverkan kan ulvecklas och det kräver yUeriigare resurser för behandling och vård både inom sjukvården och socialvården.

Även Linköpings kommun framhåller vikten av alt LSPV överarbetas och att det framför allt är nödvändigl med etl förlydligande av I S i lagen. Klippans kommun betonar nödvändigheten av atl erforderliga resurser tillskapas och all vården kan omfalla inle endasi ell par dagars sjukhusvis-lelse Ulan fä sådan omfallning all den omhänderlagne har möjlighel atl på ell realisliskl sätl la slällning till fortsaU vård.

Örebro kommun understryker särskill viklen av tidig behandling och av konlinuiiel i behandlingen. Erfarenheter visar atl drogberoende personer som avgiftats men måsle vänia på forlsall behandling ofla kommer in i nya missbruksperioder. En fortsaU resursuppbyggnad är en nödvändig förutsättning för atl reformen skall få avsedd effekl. Västerås kommun, som redovisar utlrycklig iveksamhel inför valel mellan majoritets- och minori tetsförslagen, betonar med hänsyn lill att drogmissbruket kräver såväl sociala som medicinska insalser viklen av atl samarbetet mellan socialtjänsten och sjukvården förbättras. Den i 12 a S föreslagna uppgiften för läkare alt underrätta nämnden om inlagning bör vara obligalorisk. Patienten har sedan frihel atl anta eller avvisa evenluella erbjudanden om hjälp. Skellefteå kommun framhåller atl majoritetsförslagel förutsätter att socialtjänsten får erforderliga resurser för att kunna arbeta med stödjande och förebyggande insatser och att alternativa resurser av även institutionell karaktär skapas för all erbjuda de svårast skadade missbrukarna

Prop. 1979/80:1 307

erforderlig vård. Socialljänstens samarbetsformer med i.ex. sjukvårdshuvudmannen blir enligl vad Luleå kommun framhåller en väsentlig fråga, Socialslyrelsen och kommunförbundel måsle härvidlag initiera och föreslå pä vilket sätt ändamålsenliga samverkansformer kan nås. Del är också angelägel alt understryka, anför kommunen, att LSPV även fortsättningsvis skall vara en medicinsk vårdlag och alt dess tillämpningsområde inle skall vidgas. Della innebär alt en översyn av denna lags ulformning och tillämpning är nödvändig. Denna bör få karaktären av en offentlig utredning och en sådan ulredning skall också behandla psykialribegreppet och den psykiatriska vårdens inriktning. Om sjukvården inle är beredd lill samarbete och ansvarstagande för sin del i del lolala vårdansvarei finns del klara risker för atl människor inte erhåller den vård som de behöver.

De övriga kommuner som biträtt förslaget har särskilt framhållit behovet av ökade resurser för frivillig vård och behandling inom socialtjänsten. Sundsvulls kommun anför bl, a. all om tillräckliga resurser tillskapas för förebyggande arbete och möjlighelerna lill fiivillig vård förbällras reduceras behovet av tvångsåtgärder. Här kan också nämnas Varbergs koni-initn som ansett utredningens förslag vara att föredra under förutsättning atl samhällel kan bygga upp lillräckligl allraktiva vårdformer.

LO uttalar sill slöd för utredningsmajoritelens linje alt tvånget mot vuxna skall las borl från socialtjänsten. Motivet är atl nå en socialtjänst som arbelar på helt andra villkor. En socialljänsl där frihel och frivillighet är hörnstenar och elt rikt utbud av hjälp- och behandlingsinsatser är medlen.

SACOISR understryker i siu remissyttrande all resurserna för behandlingen av alkohol- och narkolikaberoende personer måste vara tillräckliga. Psykosocial behandling måste kunna erbjudas alla som har behov av sådan behandling och behandlingen måste kunna tillhandahällas vid räll tillfälle. Alla socialarbetare vel all drogberoende personer som avgiftals men måsle vänta på fortsalt behandling ofla kommer in i nya missbruksperioder. Psykosocial behundling måste därför kunna påböijas omedelbart efter avgiftningsfasen. I dag är resurserna för sådan behandling klart otillräckliga.

Del finns inom SACO/SR:s förbund delade uppfattningar huruvida man kan slälla sig bakom utredningens majorilelsförslag eller inte. Sveriges läkarförbund har ansett ylterligare utredning erforderlig innan slutlig ställning las. Övriga berörda förbund har dock funnil att de skäl som lalar för en tillstyrkan av ulredningens majoritetsförslag väger tyngre än de skäl som talar emol förslaget. Mol denna bakgrund finner SACO/SR alt centralorganisationen bör ställa sig bakom ulredningens majorilelsförslag i tvångsfrågan. Vid detta ställningslagande utgår SACO/SR från atl elt borttagande av tvångsåtgärder inom den framtida socialtjänsten under inga förhållanden får leda lill all nya eller ulökade Ivångsmöjlighder skapas inom sjukvården.

Prop. 1979/80:1 308

SACO/SR kommer atl i särskilt svar behandla de ändringar som nyligen föreslagits i LSPV. SACO/SR vill dock redan nu understryka all ändringarna inte tillgodoser länge ställda krav pä en klarare avgränsning av LSPV:s tillämpningsområde. En utgångspunkl bör här vara att LSPV avglänsas lill klara medicinska indikationer och i princip avser psykotiska tillstånd.

SACO/SR anser vidare alt tvånget mol enskild person måsle ulredas yllerligare och inle enbart med avseende på LSPV utan även med avseende på kriminalvården och då särskilt med beaktande av skyddet för Iredje person. De av SACO/SR framförda synpunkterna delas i allt väsentligt av Sveriges socionomers riksjörbund (SSR).

TCO bilräder socialulredningens förslag alt tvångsåtgärder som avser vuxna inte skall regleras i socialvårdslagsliftningen. TCO anser all en översyn bör göras såvitt avser samtliga lagbestämmelser som möjliggör kort- och långvariga frihetsberövanden i uticdnings-, straff- och värdsyfte. Målsättningen bör vara atl sådana bestämmelser skall finnas i så få lagar som möjligt, vara så enhelliga som möjligi och så rällssäkra som möjligt, Ulredningen bör behandla den grundläggande frågan om begreppen vård och slraff, liksom frågan om psykiairibegreppels avgränsning. Av uppdragels omfallning framgår alt utredningen bör genomföras som offentlig utredning. En utredning med det skisserade uppdraget bör enligt TCO:s uppfattning snarast möjligt tillkallas. Utredningen bör vidare fiamlägga förslag lill fastläggande av olika myndigheters ansvarsområden saml till regler för hur de olika myndigheterna skall samverka när ansvarsområdena tangerar varandra.

1 avvaktan på att frågan om samhällets tvångsåtgärder blir föremål för den ovan berörda omfaltande översynen bör dock, som lidigare framhållits, enligl TCO:s uppfattning den av socialulredningen föreslagna relöi-men verkställas. TCO:s synpunkter delas av Sveriges socionoinförhund.

Föreningen Sveriges Socialchefer anmärker alt tvångels avskaffande kräver avsevärda resursförstärkningar för att få positiva effekter. Oavsett de förväntade effekterna av sofl måste kommunema och samhället ta sitl ansvar för alt resurser skapas inom socialvärden. Med de korla behandlingstider som ges enligt LSPV löper socialvård och sjukvård risken alt intentionerna vid omhändertagandet inte kan uinyujas eller följas upp pä grund av bristande resurser. Tvångsinlagning enligt LSPV är etl sä utomordentligt allvarligt ingripande i en människas liv atl del måsle skapas garantier för social uppföljning. Betydligt större krav mäsle också resas på atl sjukvården skall la sitl ansvar för den slora grupp av missbrukare som i dag inle får den värd de begär eller överhuvudtagel inle når fram lill vårdresurserna. Sjukvården måste ges ökade möjligheler alt fullgöra sin del av vårdkedjan och alt samverka med socialvården.

Med viss ivekan l'ar Sveriges Socialförbiind slällning .//ir socialulredningens förslag. Förbundels tvekan gäller frågan hur de alkoholskadade i

Prop. 1979/80:1 39

fortsäUningen skall kunna beredas vård. Rehabiliteringsarbelel med de svårt alkoholskadade är erfarenhelsmässigl myckel tidskrävande och fordrar väl tilltagna vårdlider på institution med goda resurser för behandlingsarbelel. De vuxna alkoholmissbrukarna är endasi i undantagsfall all anse som psykiskl sjuka i den mening som avses i LSPV och dl omhänderlagande enligt denna lag medger som regel endast en akut avgiftning i högsl 10, i vissa fall 15 dagar, efter vilken lid skall prövas om forlsall vård kan beredas enligt LSPV. Eflersom krileriel härför är psykisk sjukdom, lorde man inle annal ån i undantagsfall kunna räkna med längre lids värd. LSPV är säledes inte något adekval alternativ till nuvarande lagsliflning och de möjligheler den ger till tvångsingripanden på särskilda indikationer.

Socialförbundet vill starkt framhålla behovet av atl värdresurserna är tillgängliga samlidigl med att reformen genomförs.

Riksförbundet för hjälp åt läkeniedelsniissbnikure (RFHL) anför att ett verkligl allernaliv lill ivångsvård är all missbrukare erbjuds sjukvård vid avgiftning, dl arbele och en bostad. 1 dag finns inte tillräckliga resurser. Avgiftningsresurserna är knappa. Många narkotikamissbrukare uteslängs i dag från avgiftning. Än värre är siluationen för alkoholmissbrukare. Inte förrän liv slår på spel tillåts missbrukaren komma in på en akutmottagning. Tillräckliga resurser måste till för avgiftning. Man kan t.ex. använda resurser från psykiatriska värden och skapa små enheter. På akutmottagningarna eller dessa avgiftningsenhder skall även fällassislenl och kuralor finnas som antingen hjälper missbrukaren lill fortsatt långsiktig behandling när det behövs eller hjälper till all ordna bostad och arbete.

Alkoholproblemulikers Riksorgunisulion (ALRO) framhåller att all värd och behandling av vuxna missbrukare inom socialljänslen måste ske i frivilliga former och att målsättningen för en reformerad nyklerhelsvård måste vara, alt den är attraktiv för människor med alkoholproblem och all den ger resullal. Man mäste i allt rehabiliteringsarbete se lill missbrukarens lotala livssilualion och inle isolerat se på socialljänslens roll i rehabili-leringen. För all en människa med alkoholproblem skall kunna rehabilileras, måsle en rad olika faktorer samverka. Socialljänslen har endasi möjlighel alt konlroUera och påverka några av dessa faklorer. Några av de viktigasle delarna i en återanpassning är akulvård, slöd och hjälp och möjligheler till ell ålerinlräde i olika samhällsfunktioner. I dag är akutvården katastrofalt underdimensionerad. Tillnyklringsklinikerna, som lörul-salies i LOB-lagen, saknas. Dagens sociala nyklerhelsvård är inle attraktiv för missbrukarna. Dessutom råder stora svårigheier atl erhålla arbele och boslad för människor med alkoholproblem. Sociahjänslen bör inle fä slörre roll, när det gäller alt lösa alkoholproblemet, än del finns realisiiska möjligheter för den all genomföra. Om socialljänslen pålar sig ett orealistiskt stort ansvar för lösande av sociala problem, kan detta medföra, att del engagemang och ansvar, som är nödvändigl för alla och en var, förkvävs. Alkoholproblemet löses inle bara med vård och behandling.

Prop. 1979/80:1 310

Remissinstanser som  b i t r ii d e r socialulredningens allernaliv fö r s I ag

Svea liovrtiii anser alt alternativförslagel är atl föredra. Hovrätten fiamhäller atl även behovet av skydd för annan i vidare omfattning än utredningen tänkt sig bör utgöra indikation för omhändertagande.

Till utveckling av sin ståndpunkt anför hovrätten bl. a.: Det bör framhållas, alt en vårdbehövandes lillslånd ofla är sådanl atl det kan ifrågasältas om någol giltigt samtycke överhuvudtagel kan lämnas. Därtill kommer, att ulredningens tankar enligt hovrättens mening innebär en anmärkningsvärd överskaltning av flertalet missbrukares sjukdomsinsikt och önskan atl upphöra med missbruket. Redan nu kan vådorna av etl sådanl synsätt påvisas. Den senaste tidens utveckling i fråga om missbruk av alkohol och andra beroendeframkallande medel - en utveckling styrd av fylleriets avkriminalisering och av en "vård"-ideologi enligl vilken missbrukaren har all ensam ta ansvar för sin person och sitt liv hur nedbrytande och fysiskt påfrestande della liv än må vara - kan sägas innebära en brisl pä humanilel, gränsande lill cynism. Missbrukaren får hell enkelt ulan ingripande fortsätta sitt missbruk tills han går under. Genom lagregler om omyndighet, om förmynderskap och om godmanskap söker samhället i skilda hänseenden skydda den enskilde mot följder av oförmåga att vårda sig eller sin egendom. I lika mån bör samhället inte bara känna utan även ta ansvar för den som genom missbruk av rusdrycker eller narkolika försatt sig ur slånd all förslå silt eget bästa, Elt sådant ansvarstagande är inte genomförbart utan ell visst mall av tvång. Samhället måste vara bereti att la della ansvar och det måste ske på ell tidigt stadium. Socialvården kan rimligen icke undgå att här laga sin del av ansvarel.

Kummurråiien i Sundsvall ansluler sig lill allernalivförslagd. LSPV skall enligt vad ulredningen framhåller även i fortsättningen vara en medicinsk vårdlag. Detta kan få llll följd all vissa missbrukargrupper inle kan beredas vård utan eget samtycke irols all irängande värdbehov föreligger. Härtill komm.er atl LSPV i sin nuvarande utformning inle ger samma rällssäkerhelsgaraniier som en domslolsprövning. Majoritdsförslagel är förenat med sådana nackdelar atl en annan lösning måste väljas. Den lösning som anges i alternativförslagel kan godtas. Det är emellertid nödvändigt atl förutsättningarna för omhänderlagande ges en annan och klarare ulformning. Del är ett ofrånkomligt krav att del i lagtexten preciseras under vilka betingelser etl frihetsberövande kan ske. Enligt kammarrätten bör värd kunna beredas inte bara den som är farlig för sin egen hälsa ulan även den som ulgör en fara för annan. Övervägande skäl talar för atl det öppnas möjlighet att låta vården innefatta förordnande av kontaktman och meddelande av föreskrifter. Vårdliden bör inte heller vara beslämd i lag utan tiden bör kunna anpassas till vårdbehovet. Socialnämnden bör ha plikt att fortlöpande pröva vårdens fortbestånd.

Enligl rikspolisstyrelsens uppfattning har utredningen överskattat sam-

Prop. 1979/80:1 311

hälleis möjligheter atl fä fiamtör allt missbrukare av olika berusningsmedel att fiivilligl söka värd för sitt missbruk. Styrelsen anser även att den viktiga fiågan om samhållets möjligheter atl ingripa med tviing i vårdiiren-den och vilka myndigheter som i fiamtiden bör ta befaUning med sådana ärenden inle fått den ingående behandling som är nödvändig. En undersökning och utvärdering av dessa betydelsefulla fiägor framstår därtör som nödvändig. Rikspolisstyrelsen biträder den av en reservant i utredningen fiamförda uppfattningen att värden av vuxna missbrukare bör tillgodoses i enlighel med utredningens allernativförslag.

Enligt det alternativa lagförslaget skall polismyndighet inte säsom nu är fallet enligt 21 S NvL kunna ingripa i akuta vårdsituationer mot vårdbehövande annal iin med stöd av polililagstiftningen, dvs. 2 S polisinslruklionen, 3 S LTO samt LOB. Enligl styrelsens uppfattning mäsie av polisen beslutade administrativa fiihetsbeiövanden grundas på den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård inom socialtjänsten. Att säsom föreslås som ett provisorium i avbidan pä alt polisen når kontakt med besluisfatlare i socialnämnd stödja etl av polisen verkställt fiihetsberö-vande på Pl, LTO eller LOB är enligt styrelsens åsikt helt felaktigt.

I fråga om tillämpningen av LSPV anser styrelsen det är etl elemeniäri rätlssäkerhelskrav all en genomgripande översyn av LPSV företas om denna lag avses komma atl användas på det sätt utredningen föreslår vid ingripanden mot missbrukare, vilka icke kan övertygas om all söka värd på eget initiativ. Atl tolka en lag av denna beskaffenhel exlensivt måste inge stora betänkligheter. Såvitt styrelsen kunnat finna har den arbetsgrupp inom socialslyrelsen som nyligen framlagt etl förslag lill lag om viss psykisk vård icke heller på ett tillräckligt ingäende säu penetrerat dessa problem.

Länsslyrelsen I Stockholms län ansluter sig till alternalivförslaget. LSPV är inle tillfyllest för atl lillgodose missbrukarens värdbehov. Vuxna missbrukare kan endasi i undantagsfall anses som psykiskt sjuka i den mening som avses i LSPV. Elt omhänderlagande enligl den lagen medger dessutom som regel endast en akul avgiftning under en mycket begränsad lid. Svärl alkoholskadade personer kräver som regel längre vårdtider på inslilution med särskilda behandlingsresurser.

Av de som avses med tvångsinlagningsansökningarna är omkring 20 procent farliga för närslående. Farliga alkoholister är i allmänhet inte så svårt alkoholsjuka all de drabbas av delirium, epilepsi eller hallucinos och de kan därför knappast påtvingas vård enligt LSPV. Om missbrukaren inle frivilligt underkasiar sig vård finns i regel inga möjligheler att tillgodose närståendes skyddsbehov förrän våldsbrolt inlräffal. En grundlig genomlysning av farlighdsproblemaliken är enligt länsstyrelsens mening nödvändig innan de nuvarande reglerna om tvångsinlagning av farliga missbrukare slopas.

De missbrukare som är ur slånd att ta vård om sig själva är oftasi mycket

Prop. 1979/80:1 312

svårl nergångna när ansökan om Ivångsintagning görs. Om sådana missbrukare inle lider av psykisk sjukdom kommer de enligt utredningens förslag inle alt kunna vårdas utan samtycke. För dem som inte vill medverka till någon form av vård kommer etl fortgående förfall inle all kunna hejdas. Länsstyrelsen har ingel atl erinra mot en stark restriktivitet i fråga om tvångsvård. Den bör dock inte ges sådan innebörd atl svåra fysiska eller psykiska sjukdomstillslånd eller social ulslagning i praktiken kommer all vara etl faktum när tvångsvård kommer till stånd. Länsstyrelsen anser att möjligheler till tvångsåtgärder bör finnas även i en kommande socialtjänsllag. Del vore olyckligt om de tvångsmässiga vårdformer, som är nödvändiga i etl begränsal antal fall, utrednings-och beslulsmässigt skulle läggas uianför socialljänstens kompetensområde. En prövning inför lånsrätt är ur rällssäkerhelssynpunkl bällre än exempelvis den på läkare ankommande prövningen enligl LSPV.

Länsstyrelsen i Väsimunlunds lån biträder alternalivförslaget. Länsstyrelsen framhåller att missbruket av beroendeframkallande medel kan betraktas som en i huvudsak socialepidemisk åkomma med vissa följdverkningar av medicinsk och psykialrisk karaktär. Huvudansvaret för såväl profylax som vårdinsatser måste läggas på samhällets sociala myndigheter. När frivilliga insalser inle räcker lill måsle Ivångsinsliiui inom socialljänslen finnas för atl tvinga fram en behandling. Socialtjänsten, som har det yttersta värdansvaret, kan inle avhända sig ansvaret. Länsslyrelsen anför vidare atl del inte är i första hand psykiatrisk vård en missbrukare i ett akutskede behöver, utan medicinsk avgiftning och uppbyggnad. 1 en samverkansorganisation mellan socialtjänst och sjukvård bör finnas tillgäng till speciella medicinska avdelningar för alkoholmissbrukare vid varje länssjukhus. På dessa avdelningar bör socialljänstens kuralorer arbeta varigenom man skapar kontinuitet i vård- och behandlingskedjan under klinikvistelsen. Länslasarettens närhel lill kommunerna måsle tillmätas stor belydelse för effeklivitetssyfie med vården.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län pekar på atl enligt 12 S förslaget lill socialnämndslag utredning får inledas försl sedan den enskilde genom ansökan eller på annat sätt vänt sig till nämnden. En sådan bestämmelse medför stora svårigheter för nämnden att inför sjukvårdshuvudmännen dokumentera atl del föreligger behov och förulsättningar för tvångsingripanden enligl LSPV. Länsstyrelsen ifrågasätter också om möjlighet atl tillämpa LSPV på den akluella missbrukargruppen alltid är för handen och ansluter sig till socialutredningens aUernativförslag. Som ytterligare skäl anförs att intagning enligt LSPV inte ger samma möjligheter till en allsidig bedömning som handläggning inför förvaltningsdomstol och att alternalivförslaget ger större möjlighet till kontinuitet i behandlingen än LSPV. Länsstyrelsen ifrågasätter om lagen inte borde ge möjlighet till tvångsomhändertagande även när en person till följd av sitt missbruk är fariig för sammanboendes personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

Prop. 1979/80:1 313

Slulligen menar länsslyrelsen all om majorildsförslagd genomförs den föreslagna 12 a S i LSPV bör ulformas sä atl underrällelse lill socialnämnden kan ske även om patienlen inte samlycker.

Länsstyrelsen I Kristianstuds län menar atl LSPV är en medicinsk vårdlag som lämpar sig mindre väl som en social tvångslag och atl social-myndighderna, om ulredningsförslagd genomförs, i slörre utsträckning än I", n. skulle nödgas begära intagning enligt LSPV. Länsstyrelsen förordar allernalivförslagd som princip men menar atl det inle lillräckligl beaktar missbrukarens familjs inlresse av skydd och all en beslämmelse om en längsla vårdlid om tre månader inte är lämplig.

Även länsstyrelserna I Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmur, Malmöhus och Koppurbergs Itin anser atl allernalivförslagd bör ligga lill grund för lagsliflningen. Del framhålls bl.a. atl om tvångsintagning skulle kunna ske endasi med stöd av LSPV kommer ulvecklingen all leda lill all lagens tillämpningsområde vidgas och alt nuvarande rällssäkerhelsgaraniier i samband med intagning blir eftersatta. LSPV ger inte heller lagliga möjligheler att under erforderlig tid kvarhålla den vårdbehövande. Några länsslyrelser framhåller all missbruket ofla leder lill all anhöriga, främsl maka och barn, ulsälls för fara lill kroppslig och själslig hälsa. Del är därför vikligl all dessa risker vägs in vid utformningen av lagförslagel.

Ålskilliga kommuner har också bilräll allernalivförslagd. Vara kommun anför bl.a. all socialtjänsten skall ha det yttersta ansvarel även i de - om än fåtaliga - Ivångssilualioner som kan uppkomma. Kommunen är Iveksam huruvida missbrukare skulle söka socialljänslen i slörre omfallning om de visste alt tvångsåtgärderna inle fanns inom sociallagstiftningen eftersom socialtjänsten ändå skulle åläggas alt initiera och följa upp vård enligt LSPV. Arviku kommun anför betänkligheter mot möjligheterna all bereda värd i erforderlig utsträckning enligt LSPV och framhåller atl de alternativa resurser utredningen framhävt under överskådlig tid kommer all saknas, varför elt avskaffande av Ivångslagsliftningen inom socialvården f n. inle syns möjlig. Kommunen ansluler sig lill allernalivförslagd och lill de krav på en allsidig översyn av ivångel inom socialljänsl, sjukvård och kriminalvård som framförts frän olika häll. Även Fulu kommun bilräder alternativförslaget men framhåller särskilt all möjlighelerna atl erbjuda meningsfull värd för vuxen missbrukare inle är avhängigt av om del är möjligi att vidtaga tvång eller inle utan mera vilket innehåll värden ges. Etl grundläggande krav är därför atl resurser ställs till förfogande. Avgifiningskliniker med sjukvårdskunnig personal bör t.ex. snarasl komma lill stånd.

I flera kommuners, bland dem Halmstad och Borås, remissyllranden fästs särskild uppmärksamhel vid frågan om behovel av skydd för annan person, främsl närstående. Man invänder dock att även allernalivförslagd är otillräckligt såtillvida atl som grund för vård inte särskilt angivils skyddet för annan.

Prop. 1979/80:1 3,4

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationuliseringsinstilut (SPRI) framhåller alt del är svårt all överblicka konsekvenserna av ulredningens förslag. Redan i dag vidlas relativt mänga tvångsingripanden med slöd av LSPV mot olika loxikomaner. Om dessulom LSPV skulle få en mer strikt medicinsk tillämpning, vilket diskuterats, så alt lagen endasi omfallar psykotiska tillstånd, förändrar det de förutsätlningar som socialutredningen utgår från.

Värden av olika missbrukare måste, anför SPRI, ses på ett enhetligt sätt oberoende av huvudman. Om huvudprincipen är atl behandlande personal inte skall kunna tillgripa tvångsåtgärder skall denna princip också gälla den medicinska personalen.

Om det inte längre skall vara möjligt att tillgripa tvångsåtgärder inom ramen för sociallagsliftningen måste delta kompenseras genom andra åtgärder. Således krävs belydligl större värd- och behandlingsresurser för loxikomaner än vad som i dag finns tillgängliga. En vård- och behandlings-organisation måste skapas som ger möjlighet till åtgärder både i samband med akula lillslånd och vid social och medicinsk rehabililering, I vård- och behandlingsorganisalionen måsle ingå resurser för atl mer fortlöpande la hand om loxikomaner där rehabililerande åtgärder bedöms som resultatlösa. Åtgärder måste diskuleras för au få möjlighet alt komma in på elt sä lidigl stadium som möjligt. I en sådan vård- och behandlingsorganisation ingår både medicinska och sociala åtgärder. En förulsällning för alt den skall fungera är atl den planeras och organiseras gemensanu av berörda kommuner och landsting.

Socialutredningens förslag lorde säledes, anför SPRI vidaie, inle kunna genomföras ulan väsentliga ökade behandlingsiesiiiser fiiinist inom den psykiatriska värden anpassade lill loxikomanigruppen. Detla kräver i sin lur möjlighet att ulveckla adekvala behandlingsmetoder. Om förslagel resulterar i atl möjligheten till tvångsåtgärder helt utmönstras ur sociallagsliftningen finns dessutom risk för alt det medicinska tänkandet överväger för dessa patientgrupper - någol som med hånsyn lill gruppernas karaklär och vårdbehov inle är acceptabelt.

Nykterhelsvårdens uiistali.sförbiiiul anser övervägande skiil lala för en principiell lösning i överensslämmelse med ulredningens allei nativföi slag. Del är emellertid nödvändigl atl detla förslag grundligt överarbetas. Förbundet framhåller bl.a. all förslaget uppenbarligen tar sikle på vårdbehov av sådant mycket irängande slag som ofta varken kan eller bör tillgodoses vid vårdanstalt tillhörande socialvården. Tillämpningen av den föreslagna lagen lorde därför förulsälla elt samspel mellan socialnämnd-länsrält-sjukvårdsorgan som skulle ha förtjänat närmare belysning.

Nykierheisrörelsens Landsförbiind (NLF) avvisar socialulredningens majoritetsförslag och ansluter sig till principen om sociala insatsei utan den enskildes samtycke. Förbundet anser all del allernaliva förslaget bör ytterligare överarbetas. Enligl förbundets mening bör en särskild utredning

Prop. 1979/80:1 315

tillsällas för all ulreda frågan om Ivångsmässig vård och behandling inom olika samhällsseklorer.

Svensku Nykterhetsvårdsförbundet bilräder i princip ulredningens allernalivförslag att gälla intill dess en total översyn skett belräffande del samlade ivångel för missbrukare. Del allernaliva förslagel måsle dock omarbelas och ges en klarare utformning bl. a. med hänsyn till alt förslaget i sin nuvarande utformning innebär en skärpning i förhållande lill nu gällande regler. Enligt förbundels mening kan således LSPV ej generelll lillämpas på hela missbrukargruppen ulan en reslgmpp - företrädesvis alkoholmissbrukare - bildas, som inte kan ges vård enligt LSPV. Denna grupp skulle - sedan frivilliga resurser uttömts - stå utan akut värdmöjlighet om socialulredningens majorilelsförslag skulle följas. Della strider mol principen om socialtjänstens ytlersla vårdansvar och den grundläggande tankegången om trygghet för alla. Del alternativa förslagel innebär slörre rättssäkerhet för patienten och sannolikl en bällre vård än den som den hårt belastade sjukvärden kan erbjuda. Förbundel uttrycker dock viss tveksamhet mot den föreslagna möjlighelen all ulslräcka vården lill tre månader. Dei tinns enligt förbundet risk för atl Ire mänader kommer all uppfällas som normaltid för tvångsvård.

Riksförbundet mot alkohol- och narkoiikuinissbruk (RFMA) anser det angeläget all socialvården befrias frän Ivångsvården men bältre underbyggda förslag om hur det skall ske erfordras. Skall mentalsjukvärden svara för vården måste LSPV förändras - någol som är angeläget i vilket fall som helsl.

Svenska DiakonstiUskupel understryker inledningsvis atl största vikt bör läggas vid vårdens innehåll och nämner som exempel att i en kvalificerad värd bör ingå behandlingshem, terapeutiska samhällen, kollektivfosler-hem, där problembearbetning, terapi, samtalsgrupper o. dyl, ingår för all ge en kvalificerad och för den enskilde välmotiverad vård. I de fall tvång ändå måste tillgripas mot vuxna missbmkare anser sällskapel alt delta bör utformas på del sätt allernalivförslagd anvisal, främst av rättssäkerhetsskäl. Au socialvärden skulle kunna göras hell serviceinriktad och därigenom vinna allmänhelens förtroende är tvivelaktigt, dä de sociala instanserna forlfarande kommer atl uppspåra och utreda ärenden med social problematik samt tillhandahälla material om klienters förhållanden, som uppenbarligen kan vara besvärande för klienten, oavsett om tvångs- eller frivil-ligsitualion föreligger, menar sällskapet. Även sällskapet menar all en omfaltande revidering av LSPV är angelägen.

Föreningen Sveriges frivårdstjånsieinän förordar alternativförslaget. LSPV är i huvudsak tillämplig när det gäller klara, bestående förvirrings-tillstånd och av vetenskapen klart definierade psykiska sjukdomar. En missbrukare bereds nu i bäsla fall synnerligen korlvarig och akul avgift-ningsvård. Risk finns atl socialljänstens frivilliglinje kan lämna de grava, insiklslösa missbrukarna ål silt öde. Den samarbetsvillige, speciellt den

Prop. 1979/80:1 3 K,

med "kuratorstycke"" blir föremål för socialljänstens hela vårdpakel medan resten lämnas utanför för atl gä etl ovissl öde lill mötes. I vart fall måste del kommunala vårdansvaret förenas med myckel goda resurser och hög aktivitet för alt locka till frivillig värd. Annars är, menar föreningen, risken slor lör en motreaktion som är betydligt mer negativ än det vård-tvång vi hittills haft. Föreningen understryker även risken lör en fortsalt ökad överföring av missbrukare till kriminalvården.

Alternativet borde i stället vara alt inrätla lillnyklringskliniker så utrustade personellt all man där kan förbereda och förmedla långvarigare och meningsfullare vård på institutioner med nödvändiga resurser. Denna institulionella behandling bör kunna beredas ulan samtycke. Vårdliden bör anpassas lill del individuella fallel, dock med ej alltför kort maximitid.

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) ansluter sig lill alternalivförslaget samt anför atl i sociallagsliftningen bör bibehållas en möjlighel till tvångsingripande mot alkoholmissbrukare som ulsäller annan för fara.

Remissinstanser som  inte lar  utlrycklig slällning eller vill atl  hela frägan om  tvång skall  utredas innan  slutlig  slällning  tas

JO konslalerar atl del finns uppenbarligen en ytlersla gräns när samhället inle längre kan underlåta all gripa in för att tillförsäkra nägon akut vård. när vederbörande själv lill följd av psykisk sjukdom, svårartat missbruk eller liknande inte längre är i stånd atl räll bedöma sitl lillslånd och all frågan därför närmast gäller lill vilket vårdområde man vill hänföra de Ivångsälgärder som i vissa fall inle kan undvaras. I denna del anser JO sig inle ha anledning alt ta principiell slällning. JO vill dock samlidigl framhålla all del, oavsett vilket val man gör, gäller atl begränsa tvångsåtgärderna så atl de inle kommer lill användning schablonmässigt utan bara lillämpas i sådana fall där del är oundgängligen nödvändigl. JO iror för sin del all del finns goda förulsällningar att byta ut de flesla tvångsåtgärder gentemot vuxna missbrukare mol inlensiva frivilliga ålgärder. Med den omdaning som förslagel kommer alt innebära för socialljänstens del ökar möjligheterna alt erbjuda sådana verkningsfulla frivilliga behandlingsåtgärder. Behovet av tvångsåtgärder vid sidan om dem som i dag finns i lagen om sluten psykialrisk vård i vissa fall tycks därför inle vara särskilt slor.

JO kommenterar därefter även det alternativt framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser om vård inom socialtjänsten, varvid JO anför bl.a., att den föreslagna maximerade vårdtiden tre månader kan godtas med hänsyn till rättssäkerhetskraven, att det fallet att en missbrukare är farlig för sin omgivning bör öppet behandlas i lagen, saml all kriteriet alt missbrukaren inle själv kan bedöma sitt vårdbehov bör framgå av lagtexten.

Universitets- och högskoleämbetet (UHÅ) har inhämtat yttranden från

Prop. 1979/80:1 317

universilelen i Uppsala, Lund, Gineborg och Slockholm och anlöi -under hänvisning till innehållet i sagda yltraiKlen - lör egen del bl.a, följande.

UHÄ konstaterar alt ulredningen i myckel lilen utslriickning beaktat fiågan om ulbildning och forskning - resurser som borde vara ulonioi-denlligl betydelsefulla i samband med en reformverksamhet av förevarande art. UHÄ understryker siirskilt vikten av all reformverksamheten följs upp och kombineras med insatsei i fiåga om ulbildning och forskning. Juridiska fukiilieiskollegiei vid Uppsala universilel anför all om LSPV lillämpas korrekt enligt lagstiftarens ullalanden i förarbelena sä skulle den sannolikl komma att omfalta bara etl ringa lalal av del åsyftade missbru-karklienlelel. Omhändertagandet skulle dessutom i regel kunna iiga beslånd bara under en kortare avgiftningsperiod, varefter den utskrivne skulle hänvisas lill frivillig behandling i form av ""socialtjänst"". Kollegiet erinrar om alt om förslaget antas, del bör ske i medvetande om dessa konsekvenser, samt att varje ändring av tillämpningen av LSPV bör ske först efter lagändring och att nuvarande LSPV har förutsälls få en restriktiv lolkning. Fakultelsnämnden ultalar även alt alternativförslagel vad gäller fiämst de formulerade rekvisiten lider av en i förhållande till gällande lagstiftning påtaglig brisl pä precision. Samma synpunkter anförs 'av juridiska fakuheisnämnden vid Lunds universilel. som dock uttryckligen avstår från att ta slällning till frågan om tvångets bibehållande eller avskaffande inom socialvården under följande motivering:

F.n. saknas etl säkert underlag för bedömning av frågan om tvångets behövlighd inom socialvärden. Deballen härom synes vara mera präglad av tro än av vetande. Visserligen känner man lill en del om effeklen av det tvång, som f. n. ulövas. Men delta räcker inte för all man skall kunna dra några säkra slulsalser. Man vel ingenting om den effekt, som en begränsning eller elt avskaffande av tvånget skulle medföra. Klarhel härom kan endast framtida erfarenheter ge. En reform i denna riktning blir med nödvändighet dl experiment, och eventuellt ell dyrbart sådant. Om man avskaffar tvånget, får man sannolikl acceplera att en del människor går under på grund av obenägenhet atl söka frivillig värd. Huvuvida delta offer kan uppvägas av en ökad effektivitet hos den frivilliga vården, är ytterst svårt atl bedöma.

Medicinska fakultetsnämnden vid Lunds universitet menar all ivångsfrågan inle bör avgöras förrän en särskild ulredning om administrativa frihetsberövanden slutförts. SamhällsveienskapUgu fukuhetsnåmnden vid Lunds universitet ansluler sig till allernativförslagel och framhäver särskilt rällssäkerhetsaspeklen i samband med ingripandel.

Medicinska jukidieisnämnden vid Göieborgs universitet ifrågasäller utredningens uttalande alt det ""yttersta värdansvaret'" skall åvila socialtjänsten och håller för sannolikt atl det ""yttersta vårdansvaret"" jusl pä grund av förslagen i stället framdeles kommer all hamna inom sjukvården.

Prop. 1979/80:1 318

Sainluillsve len skapliga fåkiilletsnäiiinden vid Siockholins universilel anför för sin del, all med de föreslagna generella målen för socialljänslen och med hänsyn lill all all vård och behandling skall utvecklas i samråd med klienten och/eller hans anhöriga blir möjligheter till alla former av tvångsåtgärder inom socialvården svära att motivera. De kommer också sannolikt ofta alt molverka sitt eget syfte.

Länsstyrelsen i Uppsala län ställer sig tveksam till utredningens förslag som kan komma all innebära alt en social vårdlag ersäUs med en medicinsk. Tillämpningsomrädd för LSPV måste, enligt länsstyrelsens uppfattning, komma att ulvidgas till alt omfalla missbrukare som inte primärt lider av någon psykisk abnormitet. En sådan utveckling skulle vara oroväckande.

Mot den bakgrunden är det enligt länsslyrelsens mening absolut nödvändigt att hela frägan om tvång inom olika vårdområden - socialvård, psykialrisk vård, kriminalvård - uireds grundligi. Innan en sådan ulredning skelt kan något ytterligare slällningsiagande från länsslyrelsens sida inle göras.

Länsstyrelsen i Hallunds Itin har under hänvisning lill den arbelsgrupp som lillsatls inom deparlemenld inte funnit anledning att kommentera ulredningens förslag. På motsvarande sätl har Itinssiyrelsen i Ålvsborgs Itin funnil anledning avvakla resultatet av arbetsgruppens arbete innan slutligt ställningslagande las. Båda länsslyrelserna redovisar dock en allmänt posiliv inslällning lill fortsatt ivångsvård inom socialvården.

Ltinsslyrelsen i Skaraborgs län, som inte funnil atl socialutredningen moliveral sitl ändrade ställningstagande till Ivångsproblemd med några nya omständigheter i sak, delar uppfattningen atl en övergripande översyn bör göras innan definitiv slällning tas och atl då samtidigt las upp frägan om skyddet för iredje person. Länsslyrelsen i Värmlands Itin delar den principiella uppfattningen atl elt långsiktigt mål bör vara en socialljänsl som grundar sig på frivillighei när del gäller vuxna människor. Ulredningen har emellertid, menar länsstyrelsen, fäll en leorelisk slagsida genom cenlreringen kring tvångsingripandena. Vi har i dag ett omfattande missbruk av alkohol och narkolika, som går allt längre ned i åldrarna och drabbar inte endast män ulan även ell ökande antal kvinnor och ungdomar och 1. o. m. barn. Det krävs framför allt ökade resurser av olika slag för all bistå missbrukarna. Samhällel har ännu alltför begränsade resurser för alt kunna möta en på fullständig frihet baserad vård av missbrukare. Länsslyrelsen anser därför, atl - så länge denna situation föreligger - elt sådanl syslem skulle innebära sä väsentliga olägenheter för de hjälpbehövande över 18 år att det tyvärr synes oundvikligl atl tills vidare bibehålla någon form av tvångsåtgärder inom socialvården också belräffande vuxna. Frågan om vårdinsalser utan den enskildes samtycke avseende personer över 18 år bör dock inte bli föremål forell definilivl slällningsiagande förrän den nyligen tillsatta utredningen om allt vårdtvång mot vuxna slutfört sitt arbete.

Prop. 1979/80:1 319

Ltinsslyrelsen i Västerbottens län har i princip inget atl erinra mot alt nykterhdsvårdslagens tvångsbestämmelser rensas ut vid införande av de nya sociallagarna men anser det välbetänkt atl en samlad översyn av de Ivångsingripanden som kan ske mot enskild som missbrukar beroendeframkallande medel görs.

Malmö kommun delar socialulredningens uppfattning om att den framtida socialtjänsten bör präglas av frihet och frivillighei men anser därjämte atl frågan om tvångsåtgärder mot vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel bör avgöras först sedan man slutfört beredningen av problemet med de adminislraliva frihetsberövandena. Liknande synpunkler anförs av Helsingborgs och Skövde kommuner.

Enligl socialulredningens förslag får kommunen del ytlersla ansvaret för alt behov av värd tillgodoses. En av socialtjänstens uppgifler blir alt initiera och medverka till att erforderlig vård kommer till stånd oavsett vem som har resursen. Del förefaller därför, anför Karlslads kommun, mindre iniressant enligt vilken lag vården skall ske. En samordning av all lagstiftning som reglerar vården av vuxna förefaller riklig. Avsikten med ingripande skall vara alt skapa förutsättningar för eriörderlig vård och behandling och förutsättningen bör vara atl del av upprättad behandlingsplan framgår att den planerade ätgärden kan leda till atl vederbörandes situation förbättras eller alt en allvarlig försämring förhindras.

Koinnuinförbiindet framhåller att den särskilda arbetsgruppens utredning bör genomföras på ett sädant sätt all det får grundläggande belydelse för slällningslaganden lill tvångsfrågan inom socialljänslen. Slyrelsen som förutsäller att arbetsgruppens ställningstaganden blir föremål för remissbehandling innan slutlig ställning tas finner inle anledning alt f. n. gä närmare in på de problem som är förknippade med tvångsvård. Förbundet vill dock framhålla alt eftersom syftet med tvångsomhändertagande är alt bryla en akul situation för att sedan fortsätta en bearbetning av problemen, helst pä frivillig grund, det är angeläget att finna ansvars- och arbelsformer som möjliggör alt adekvata vårdinsatser kan ske och alt det finns en kontinuitet i vården. Enhelliga regler och fullgod rättssäkerhet vid samhällsingripanden mot enskild är angelägel,

Landslingsförbundel anför atl även om beslul om Ivångsingripanden föriäggs till annan instans måste socialtjänsten ändå ta initialivd till ätgärden i fråga, delta i behandlingsplanering och ansvara för uppföljning efter institutionsvistelsen. I yllrandel framhålls vidare all var än tvångsåtgärderna föriäggs bör skyddet för annan person, dvs. i delta sammanhang oftasi missbrukarens familj, säkerställas.

Del är enligt vad förbundel vidare anför uppenbart alt ell slopat tvang inom socialvården skulle medföra andra och slörre krav på primärkommunernas vårdutbud och samverkan med sjukvärden. Ulredningen har inle tillräckligl belyst samverkansformerna mellan sjukvården och socialljänslen.

Prop. 1979/80:1 320

I yllrandel anförs vidare atl som förelrädare för sjukvårdshuvudmännen har landstingsförbundet främsl alt söka bedöma konsekvenserna för sjukvården av förändrade regler om tvångsingripanden inom socialljänslen. Tre aspekier måsle därvid särskilt beaklas: avgränsningen av psykiatrin, det ändamålsenliga i atl för missbrukarvård ulnyllja psykiatrins resurser samt möjligheten alt tillgodose kraven på ökade resurser inom psykialrin,

LSPV är en rent medicinsk vårdlag. Medicinskt- psykiairiska kriterier måste kunna uppställas för all motivera en psykialrisk värd- och bchand-lingsinsals. Ell överlagande av samlliga ivångsingripanden skulle innebära alt yUeriigare en del av del övervägande sociala och psykologiska problemområde, som alkohol- och narkotikamissbruket utgör, skulle inordnas i psykialribegreppel. En sådan tillämpning av della kan starkt ifrågasättas.

Det vore enligl slyrelsens mening olyckligt om ett exklusivt medicinskt tänkande och handlande skulle få överhanden inom ett vårdområde, där sjukdomsbegreppel alltmera börjal ifrågasättas och där en social rehabililering framstår som den främsla förutsättningen för en återanpassning.

Delta innebär givelvis inle att sjukvården undandrar sig ansvai för sin del av vården av alkohol- och narkotikamissbrukare. I behandlingens inledande skede finns ofta ell slorl behov av medicinska insatser. Avgiftning, medicinsk utredning och upprättande av behandlingsplan är nödvändiga förutsäitningar fören framgångsrik fortsalt vård. Missbrukargruppens behov av somatisk sjukvärd mäsle också beaklas.

I fråga om resurser måste konstaleras atl psykiatrin fortfarande är en vårdgren med eftersatta behov. Den kämpar med stora svårigheter bäde personelll och materiellt. Verksamhelsområdel är under ulredning pä olika håll och flera landsting har inlett en ny uppbyggnad av organisalionen. Ulvecklingen måsle ulgå frän realistiska förulsältningar om utrymmet för resursökningar. En utökad missbrukarvård kräver adekvat utbildad personal av olika kategorier. Det kan finnas anledning att uttala iveksamhel belräffande sjukvårdshuvudmännens möjligheter i della avseende inom överblickbar tidsrymd.

Med bedömande av samlliga dessa aspekier finner förbundsstyrelsen sammanfattningsvis all nägon utvidgning av ingripanden mol den enskildes vilja för missbrukare varken kan eller bör komma till sland inom psykiatrin. De resursmässiga svårigheterna är slora. En mer ändamålsenlig värd kan ges på annal håll. Elt i sig önskvärl slopande av tvångsäigärdeina inom ramen för sociallagsliftningen mäsle således motsvaras av ökade och förbättrade resurser inom socalijänsten för fiivillig vård och behandling.

Slalens handikuppråd framhåller alt den grundläggande frågan är inte om vi skall la bort tvånget från något värdområde ulan vad del gäller är hur mycket tvång som totalt selt är oundgängligen nödvändigt, vilka möjligheter vi har atl minska tvånget, vilka resurser som detla kräver, vilka juridiska och eliska kriterier vi skall arbeta efler och hur tvånget skall fördelas

Prop. 1979/80:1 321

mellan olika vårdområden för all den enskilde individen skall kunna få bäsla möjliga hjälp. Rådel anför vidare atl för all åstadkomma en effektiv behandling och rehabililering behövs framför allt ökade resiirser. Det måste bl.a. finnas lillgång lill mindre behandlingshem och avgifiningskliniker på sjukhus.

Rådd förordar inle någol av förslagen ulan hänvisar frågan om tvångsåtgärder till den tillkallade arbetsgruppen.

Riksförbundet av Föräldruföreningur mol Nurkotiku (RFMN) anser att missbrukarnas rälissäkerhel bättre gagnas av all ell ofrånkomligl tvångsomhänderlagande handläggs av socialljänslen och de förtroendevalda i de sociala nämnderna än enligl LSPV. RFMN ser LSPV som en lag för akuta nödsituationer, inle som en lag för behandling. RFMN anser alt LSPV måste ses över och förändras. Bl.a. bör palienler som är inlagna enligl LSPV tillförsäkras socialjuridisk assistans och möjlighel lill rältslig prövning.

Även HandikappjÖrbundens ceniralkommilté (HCK) menar att LSPV enbart är en tvångslag medan det verkliga problemel är atl den inte ger någon rätt lill effektiv behandling. Brislen pä goda resurser är avsevärd inom både frivillig och tvångsbehandling hos sjukvården. Samma är förhällandet inom socialvården. HCK tror all den opinion mot tvång inom socialvård som kommit till uttryck bland socialarbelarna lill väsenllig del har sin bakgrund i dessa resursbrister. Många människor värdas ömsom av staten, kriminalvärden, ömsom av landstinget i sjukvården och ömsom av kommunen i socialvården ulan alt det finns någol nämnvärt samarbele mellan dessa olika huvudmän.

HCK föreslår alt hela frägan om sammanhanget mellan socialvård och sjukvård vad gäller psykisk och psykosocial behandling och rehabilitering och helsl även kriminalvård las upp. Del vore bra om del kunde göras av den arbelsgrupp som tillsalts men del är dock möjligi all frågans omfallning kan föranleda ulredning i särskild ordning.

HCK framhåller belydelsen av atl få i gång en utveckling mol ell tvärfackligt lagarbete under medverkan av psykologer, socialarbelare, läkare, värdare, skyddskonsulenler och andra. 1 del arbelel skall säledes adminislraliva gränser kunna överskridas.

Sveriges låkarjörbund pekar bl. a. på atl den framfida utvecklingen torde medföra en inskränkning av vårdindikationer enligt LSPV och menar all ulredningens frivilliglinje i slulbetänkandel inte är tillfredsställande motiverad, särskill som utredningen i principbetänkandet övertygande visat atl LSPV inte kan användas för alla som behöver vård. Sammanfattningsvis innebär slulbetänkandel i denna fråga sä mänga oklarheler atl del inte kan ligga lill grund för lagstiftning, anför förbundet, som samtidigt uttrycker lillfredsslällelse med del uppdrag som givils arbetsgruppen. Förbundet framhåller i samband härmed atl en utgångspunkt för översynen av LSPV bör vara atl lagen avgränsas till klara medicinska indikationer och i princip avser psykotiska tillstånd.

21    Riksdagen 1979180. I saml. Nr l.DelC

Prop. 1979/80:1 322

Svenska läkaresällskapet redovisar samma inställning som läkarförbundet och anför därutöver bl, a, särskild oro över att utredningen synes ha förlitat sig på atl lillämpningsområdel för LSPV skall kunna vidgas genom länjbarhelen i begreppel ""psykisk sjukdom"", Läkaresällskapel är vidare negativt till utredningens förslag att sjukhusel sä snart intagning skell med stöd av LSPV underrättar hemkommunens socialförvallning och menar all meddelande bör lämnas endasi efter patientens samtycke.

2    Lag om viss psykiatrisk vård. Förslag av en inom socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp. Socialstyrelsen redovisar (1977:14)

2.1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden kommit in från justitiekanslern, riksåklagaren, hovrätten för Västra Sverige, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, psykiatriska nämnden, statens handikappråd, slalskonlord, riksrevisionsverkei, medicinska fakulteierna vid universilelen i Uppsala och Lund, utskrivningsnämnderna för Stockholms kommun norr om Slussen, Uppsala län och Stockholms län med undantag av Stockholms kommun, Katrineholms kommun. Jönköpings län, Malmöhus län med undanlag av Helsingborgs kommun saml Väslernorrlands län med undantag av Härnösands kommun, karolinska inslilulel, JO Leif Ekberg, Svenska kommunförbundel, Landslingsförbundel, förvallningsulskollen i Kristianslads, Malmöhus, Hallands, Västmanlands och Norrbollens läns landstingskommuner. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänsiemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet. Handikappförbundens centralkommitté, Riksförbundel för social och mental hälsa (RSMH), Riksförbundel för hjälp ål läkemedelsmissbrukare (RFHL), hälso- och sjukvårdsutredningen och omsorgskommitlén.

Dessutom har yttranden kommil in från bl.a. förste stadsläkaren i Slockholm, kommittén för mänskliga rättigheter, utskrivningsnämnden för Skövde kommun och personal vid psykiatriska kliniken vid Malmö allmänna sjukhus.

2.2 Allmänt

Remissinslanserna understryker genomgående i likhet med arbetsgruppen vikten av all psykialrisk vård och behandling så långt möjligt bereds i frivilliga former. Remissinstanserna konslalerar även alt tvångsbestämmelser inte kan undvaras helt och att därför rättssäkerheten för patienlen kräver att de fall dä tvang får tillgripas klart och entydigt regleras i lag. Praktiskt taget samtliga remissinstanser biträder arbetsgruppens förslag alt bestämmelser om psykiatrisk värd ulan den vårdades samiycke liksom

Prop. 1979/80:1 323

hittills bör tas upp en särskild lag, som har karaktären av etl komplemenl till sjuk värdslagen.

Några remissinstanser, t. ex, 5'\('/-/,i;,'('.v läkarförbund och Svenska Itikare-.sullskupet anser principen om frivillighei i vården som huvudregel s;i viktig, atl en tvångslag bör inledas med en beslämmelse om atl i försia hand alltid skall prövas huruvida värden kan ske enligl sjukvårdslagen. Psykiairiska ntiniiiden underslryker atl vardbestämmelserna utanför sjukvårdslagen bör inskränkas till ett minimum och i vart fall inle vara mer omfaUande än i LSPV. Nämnden framhåller dock särskill viklen av en god och meningsfull vård och menar atl man riskerar alt skada den psykiairiska vården och därmed den enskilde patienten, om resursbristerna döljs i rällssäkerhetsdebatten. Handikapp.fi/rhuiidens Ceniralkoininiité (HCK). RSMH och RFHL ultalar krav pä alt en lag på delta område skall tillförsäkra patienterna en god vård och inte bara reglera det tvång som patienten är ivungen atl underkasta sig. Norrbottens låns landsting ifrågasätter om en speciallag verkligen behövs för att klara en av hälso- och sjukvårdens sektorer, psykiatrin, och menar atl del vore värdefulll, om föreliggande förslag i slällel kunde överlämnas lill hälso- och sjukvårdsutredningen (S 1975:04) med direkliv all pröva om del är möjligt atl arbela in psykiairins särbelämmelser i en kommande hälso- och sjukvårdslag.

Behovet av en ö v e r sy n u v g till a n de lagstift n in g underslryks från flera håll. Därvid nämns särskilt de svårigheter som den nuvarande jävsregeln i 6S 3 st. LSPV medfört i praktiken till hinder för en adekvat vård och kravel på all vården skall beredas på klinik med överläkarljänsl i psykiatri. Sälunda utlrycker7//.s7///cA<://ji7fn), slalens handikappråd, karolinska inslilulel, utskrivningsntimnden för Slockholms kommun norr om Slussen, ulskrivningsnämnden för Mulmöhus Itin med unduntug av Helsingborgs kommun, JO, Lundstingsförbundei, läkurförbundel och Itikure-sällskupel lillfredslällelse med all en sädan översyn nu kommil lill stånd. Däremol ifrågasäller piyA/(;/ri.vA(; nämnden och uiskrivningsnåmnden för Uppsala län och Stockholms län med undanlag av Stockholms kimimiin behovet av en reformerad lagsliflning, Psykiairiska nämnden saknar en analys av LSPV: s funktion, som utvisat atl lagen inle fyller sin uppgift på rätt sätt och atl de grundsatser den vilar på inte är hållbara. Nämnden ultalar, liksom ell inte obetydligt antal andra remissinsianser. förvåning över all översynen skell i form av en verksuiredning ulan atl utgångspunkterna för revisionen blivit klart angivna.

Belräffande det utarbetade fö r s I u g e t i dess helhel redovisas varierande uppfallningar. Hovrätten för Västra Sverige uttalar att förslaget synes väl ägnat all läggas lill grund för lagsliflning. Rikspolisstyrelsen menar alt arbetsgruppens förslag innebär en godtagbar avvägning mellan ell enkell inlagningsförfarande för såväl läkare som de myndigheter som har alt tillämpa den psykiairiska vårdlagen saml en förbällrad rälissäkerhel för paiienlen genom ulökade befogenheler för uiskrivningsnämnderna

Prop. 1979/80:1 324

och lillslyrker förslaget. Likande synpunkler anförs av .statskontoret. Socialslyrelsen finner förslaget väl genomarbetat och realistiskt utformat och anför därutöver bl. a.:

Förslagen om införande av vårdremiss samt alt tvångsåtgärderna knyts till den enskilde patientens sjukdomsbild och ej lill institutionen är anpassade lill psykiairins pågående omstrukturering och kan därigenom underlätta ell fullföljande av denna. Dessa förändringar balanseras av alt den lokala nämnd verksamheten avses få en ökad tillsynsskyldighet. Förslagen bedöms i dessa delar kunna ulgöra grunden till en ny lagsliflning som snarasl möjligt bör ersätta LSPV.

Medicinska fakultelsnämnden vid Lunds universilel finner lagförslagel vara i det slora hela klarl överlägsei den nu gällande lagen och alt del i de fiesta delar är klart och entydigt avfattat. JO säger sig i huvudsak kunna ansluta sig lill de principer som ligger lill grund för arbetsgruppens förslag och anser att många av arbetsgruppens konkreta förslag - framför allt beträffande intagningsordningen - innebär klara förbättringar. Kristianslads läns landsting erinrar om att ett av syftena med utredningsarbetet varit alt anpassa nuvarande lagsliflning lill förändringar i den psykiairiska sjukvårdens organisation och vill därför i huvudsak tillstyrka förslagel. Även RÅ, Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och LO ställer sig i huvudsak positiva till del framlagda förslaget.

Däremot avstyrker följande remissinstanser uUryckligen all förslaget i sin nuvarande form läggs till grund för lagstiftning: JK, kriminulvårdsstyrelsen, psykiutrisku nämnden, slutens handikappråd, karolinska institutet, uiskrivningsnämnderna för Slockholms kommun norr om Slussen, för Uppsala län och Stockholms län med unduntug uv Stockholms kommun och Västernorrlunds län med unduntug uv Härnösands kommun, Västmanlands läns landsting, Norrbotlens läns landsting, läkarförbundet, läkuresällskupet samt RSMH. Allvarlig kritik riktas av dessa men även andra, som inte uttryckligen avstyrkt att förslaget leder till lagstiftning, inte bara mot den formella utformningen av lagförslaget ulan även mot förslaget i sak. Flera instanser pekar på behovet av en samordning med övrigt lagstiftningsarbete som pågår inom vårdsektorn: socialulredningen, utredningen om psykiskt störda lagöverträdare, hälso- och sjukvårdsutredningen. Sådana synpunkter framförs av bl.a. kurolinsku institutet, Kristianstads, Malmöhus och Västmanlands läns landsting, LO, TCO och läkaresällskapet. TCO anför till utveckling av sin ståndpunkt bl. a., att en offentlig utredning bör tillsättas med uppdrag att genomföra en omfattande översyn av LSPV. Översynen bör, enligt TCO, innefatta samtliga lagbestämmelser som möjliggör kort- och långvariga frihetsberövanden i utrednings-, straff- och vårdsyfte. Utredningen bör behandla den grundläggande frågan om begreppen värd och straff liksom frågan om

Prop. 1979/80:1 325

psykiairibegreppels avgränsning. Utredningen bör vidare framlägga förslag lill regler för hur de olika myndigheterna skall samverka när ansvarsområdena tangerar varandra i frägor av denna typ. - TCO framhåller atl socialulredningens förslag avseende Ivångsålgärderna genlemol vuxna bör genomföras ulan alt avvakla den föreslagna utredningen. Om det skulle bedömas lämpligt kan dock, menar TCO, LSPV förtydligas sä, all del entydigt framgår atl lagen kan lillämpas för vård av missbrukare av beroendeframkallande medel. De remissinstanser som intar en negativ attityd till förslagel ultalar också genomgående att delta måsle bli föremål för förnyad översyn. I några fall, såsom t.ex. av psykiutrisku nämnden och läkaresällskapel, framhålls att vissa av förslagen skulle kunna genomföras genom ändring av den gällande LSPV.

2.3 Avgränsningen av lagens tillämpningsområde

Arbetsgruppen föreslår att 1 S lagen ges en ny språklig utformning men att tillämpningsområdet i princip skall vara detsamma som enligt 1 S LSPV. Sålunda skall psykisk sjukdom och psykisk abnormitet, som inte är I psykisk sjukdom eller ulgörs av hämning i förståndsutvecklingen alltjämt vara huvudgrunden för intagning. Härulöver föreslår arbelsgruppen atl de nuvarande specialindikalionerna a) - d) förs samman i två punkter och alt e) - indikationen tas bort.

Allm ti n t

RÅ, socialslyrelsen, medicinska fukultetsntiinnden vid Uppsalu universilel, Landslingsförbundel och SACOjSR, bl.a., uttrycker som en allmän uppfattning atl någon utvidgning av lagens tillämpningsområde inte kan accepteras och understryker vikten av att ett slopande av möjligheten att vidta tvångsåtgärder inom socialvärden inle leder lill en övervältring lill sjukvården och kriminalvärden.

Hovrätten jör Västra Sverige, medicinska fukultelsnämnden vid Lunds universilel, utskrivningsnämnden för Katrineholms kommun och ulskrivningsnämnden för Mulmöhus län med undantag för Helsingborgs kommun biträder i huvudsak arbetsgruppens förslag vad gäller utformningen av 1 S.

RÅ fäsler uppmärksamheten pä att det kan finnas vissl uirymme för au tillämpningen kan bli oenhetlig om inte avgränsningsbeslämmelserna preciseras närmare. Kriminalvårdsstyrelsen anser all de föreslagna indikationerna är alltför oklara och svårdefinierbara och innebär i förhållande till gällande lagstiftning snarare en utvidgning än en begränsning av indikationerna för psykiatrisk värd oberoende av eget samtycke. Liknande farhågor uttalas av Mulmöhus läns landsting.

JO anför, alt om avsikten inte är att åstadkomma någon ändring i sak i förhållande till nu gällande bestämmelser, det är tveksamt om man skall

Prop. 1979/80:1 326

företa så genomgripande redaktionella ändringar i lagtexten som arbelsgruppen föreslår. Enligl JO:s uppfattning gör ändringar i ordval och avlägsnandet av förtydliganden paragrafen mera svårtillgänglig och medför onekligen risk för alt den kan få en vidare tolkning.

Flera remissinsianser betonar atl det inte får finnas uirymme för tveksamhet beträffande del förhållandel all enbarl ett medicinskt bdingal psykialriskl vårdbehov skall föreligga för tillämpning av lagen. Hil hör slutens hundikuppråd, ulskrivningsnämnden för Jönköpings lan, HuUands låns lundsting, HCK, RSMH och Västmunlands läns landsting, av vilka de fem förstnämnda även ullalal sympatier för det särskilda yttrande som avgivits lill betänkandet.

Huvudindikationen

Vad gäller sjukdomsbegreppets laglekniska urformning har flertalet remissinstanser inle någon erinran mol au begreppet ""psykisk sjukdom" och "psykisk abnormitet som inte är psykisk sjukdom" bibehålls i lagen. Rikspolisstyrelsen och läkuresällskupet förordar emellertid att i stället används begreppel "psykisk slörning", vilkel föreslagils av utredningen om psykiskl störda lagöverträdare. Rikspolisstyrelsen anför därvid, atl framför allt den s.k. jämställdhetsindikationen visat sig medföra så skilda tolkningar betänkliga ur rättssäkerhetssynpunkt alt en ändring är påkallad. Läkaresällskapel menar all lermen "psykisk sjukdom" tall alltför många betydelser, medan lermen "psykisk störning"" är i detla hänseende mindre belastad och därför att föredra, Sällskapel poängterar alt begreppets innehåll och avgränsning måste noga anges i tilliimpniiigsförc-skrifter.

Läkurförbundel och SACOISR redovidar den uppfattningen att värd oberoende av palienlens medverkan bör komma till stånd endasi om patienten har en svår psykisk sjukdom och befinner sig i elt psykotiskt lillständ. Endast i detta fall är, enligt deras mening, en medicinsk vård meningsfull. 1 lagen bör däiför, menar man, föreskrivas alt vård mot patientens samiycke får ske endast om det föreligger en störd realildsvärdering, dvs. om och sä länge en person är psykotisk. Hit skall därvid räknas: a) ""förvirring, dvs. medvelandeslörning kännetecknad av uppfattningsstörning, inkoheient tankeförlopp och inadekvat beteende"", b) ""vanföreställning, dvs. orimliga föreställningar som ej kan korrigeras pä logisk väg eller med hjälp av sinnesintryck (exempelvis försyndelse-, storhels-, förföljelseidéer). Hit räknas också depressiva övervärdiga idéer av typ skuldkänslor och ringhetsidéer (förenade med allvarliga självmordstan-kar)", c) "hallucinationer, dvs. varseblivningar utan motsvarande sinnes-retning", d) "demens, dvs. höggradig psykisk avlmbbning. Avtrubb-ningen skall vara så höggradig att realitelsvärderingen är störd. I allmänhel lagras en förvirring på demenser men även utan en förvirring, t.ex. vid en Korsakow-psykos, är realitelsvärderingen slöid".

Prop. 1979/80:1 327

I dessa frågor redovisar sociulstyrelsen följande mening:

Del skulle kunna finnas belydande fördelar i avgränsande syfte med införandel av begreppel psykos. Även om della begrepp inle exakt kan definieras utan får lill följd atl i vissa gränsområden en subjektiv bedömning mäste accepteras, så torde det ändå vara möjligt för kliniskt verksamma psykiater atl kunna använda delta begrepp. De psykotiska sjuk-domstillslånden är ofta väl tillgängliga för psykiatrisk behandling, även om denna genomförs oberoende av palienlens samiycke. De tillhör den grupp av sjukdomar där man i myckel slor utsträckning kan presumera patientens godkännande av tvångsåtgärderna efter genomförd behandling. Efter inledande tvångsbehandling kan också förväntas alt fortsaU behandling av psykotiska tillstånd oftast kan ske i frivilliga former.

För övriga patientgrupper, som i dag behandlas enligt LSPV, finns inte alltid motsvarande framgångsrika behandlingsmetoder, vilkel ocksä föranlell huvuddelen av kritiken mol Ivångsbehandling inom psykialrin. Med hänsyn till ovansläende förhållanden skulle alllsä slora fördelar föreligga med införandet av psykos som avgränsningskriterium.

Å andra sidan framgår av utredningen alt av de under 1975 utskrivna LSPV-patienierna hade hela 40,5 % inte haft psykos som huvuddiagnos (neuros 9,4 %, psykisk abnormitet 5,6 %, alkoholism 22,9 %. narkomani 2,6 %f , För närvarande finns ingen alternativ tvångsmässig vårdmöjlighet att erbjuda dessa grupper. Dock kan man hoppas atl psykiatrin efter fortsatt omstrukturering i framliden kommer all le sig så lockande att mänga av dessa palienler kommer all söka frivillig psykialrisk vård. Sä länge vårdmöjligheler oberoende av egel samiycke behövs för personer tillhörande dessa grupper och del inte är möjligt atl vårda dem på annat sätt är del orealistiskt atl införa psykosbegreppet som avgränsningskriterium.

Införandel av termen medicinskt vårdbehov kan riskera att begränsa de psykiatriska behandlingsmeloderna på ett ensidigt sätl. Psykiatrisk behandling, även av tvångsvis omhändertagna psykotiska patienter, kräver i allmänhel behandlingsinsalser utifrån en helhetssyn pä patienten med inle bara renodlal medicinska ålgärder ulan även med psykoierapeuliska och sociala hjälpinsalser. För vissa palienler, där t. ex. suicidrisk kan finnas, kan det psykoterapeutiska behandlingsbehovei vara lika centralt som del medicinski-farmakologiska. Således slälls krav på att psykiatern skall kunna integrera de skilda behandlingsformerna på etl sädani sätt all den behandling, som han har ansvaret för, blir adekval i relation lill palienlens vårdbehov. Det finns därför inga fördelar med atl införa begreppet medicinskl vårdbehov som skill frän psykialriskl.

Socialslyrelsen anser sig därför kunna acceplera all som grundindika-lion tills vidare behålla begreppen psykisk sjukdom och psykisk abnormild som inle är psykisk sjukdom eller ulgörs av hämning i förståndsutvecklingen.

Specialindikationerna

Utskrivningsnämnden i Mulmö menar atl utredningen pä elt förtjänslfulll säu analyserat specialindikationema a) - d) och övertygande motiverat au det bör vara tillfyllest med två huvudgrupper. Nämnden tillstyrker därför den föreslagna utformningen med Ivå specialindikationer och

' Vid iniagningstillfällel kan en mindre del av dessa ha varil övergående psykotiska, vilket dock inte förändrar totalbilden.

Prop. 1979/80:1 328

utbylet av begreppel "bristande sjukdomsinsikt'" mol lermen "'bristande vårdinsikl".

RÅ anför bl. a.: Mot utformningen av behandlingsindikationen (a)) kan - med hänsyn lill del uttalade önskemålet atl använda mindre tvång - göras den invändningen all del kan synas något iveksaml atl tvångsvis behandla någon i andra fall än då utebliven behandling skulle innebära en försämring av tillståndet. Det kan också ifrågasättas om inle tvångsmässigl meddelad vård bör förbehållas de fall då kriterierna enligt farlighelsindikalionen är uppfyllda. Det torde dock även i de fall som omfattas av behandlingsindikationen vara svårt atl avvara tvångsåtgärder på grund av det starka samhällsintresset av atl som en yttersta åtgärd kunna ingripa oberoende av samtycke mot bl. a. narkolikamissbrukare. Rikspolisstyrelsen har inget atl erinra mol atl de nuvarande fem specialindikationerna sammanförs till ivå men menar att utformningen av den s.k. behandlingsindikationen (a)) lämnar uirymme för skälighetsbedömningar som framdeles av rällssäkerhelsskäl kan le sig äventyrliga och ge möjlighet lill repressivitel i socialt syfte. Liknande farhågor uttalas av socialstyrelsen och medicinska fakultelsnämnden vid Uppsala universitet. Enligl psykiairiska nämnden föreligger inga skäl atl ändra vårdindikationerna i I S LSPV, utöver avskaffandet av specialindikalionen e). Även uiskrivningsnämnderna i Stockholm och Uppsalu avstyrker i princip ell frångående av nuvarande special-indikationer inklusive e)-indikalionen. Flera remissinstanser påpekar alt krileriel "farlig för egel liv" bör framgä av lagtexten, så t. ex. utskrivningsnämnden för Jönköpings län och läkurestillskupel.

Hovrätten jör Västru Sverige menar alt uliryckssäilel "ej kan rält bedöma silt behov av vård"" får anses brista i klarhet och att lämpligen i Slällel bör anges alt patienten undandrager sig erforderlig vård eller skäligen kan antagas komma att göra detta.

SACOISR och läkurförbundel, som enligl vad ovan beskrivits förordat ett psykoskriterium som huvudförulsätlning för ivångsvis meddelad sjukvård, föreslår tre specialindikationer som komplement härtill: a) farlig eller grovt störande för annan person, b) farlig för egel liv, c) ur stånd alt taga vård om sig själv.

Vilken vård kan meddelas oberoende av samtycke'.'

Arbelsgruppen menar att begreppet "sluten psykialrisk vård" är olyckligl och i lagtext bör ersättas av enbart begreppet "vård". Sålunda regleras inte enbart sluten vård i lagen utan även viss öppen vård, nämligen försöksutskrivning. Vidare menar man au eftersom en tillämpning av lagen kan medföra även annan vård än psykiatrisk bör denna inskränkning inte tas med.

Förslaget har, vad gäller borttagandd av ordet "sluien", fåll ell välvilligt mottagande från flertalet av de instanser, som berörl frägan. Som har anmärkts tidigare har dock ett flertal remissinstanser poängterat att den

Prop. 1979/80:1 329

värd som bereds enligl LSPV skall vara uleslutande medicinskl-psykiat-risk och understmkit viklen av all della otvetydigt framgår av lagen, Psykiairiska iiäiniitleii (PN) anför i dessa delar följande,

I del remitterade lagförslaget anges inle vad slags värd som skall kunna meddelas med slöd av lagen i annan mån än att lagens rubrik anger alt det är fråga om psykialrisk vård. Såvitt avser uteslutandet av ordel "sluten" synes problemet för arbetsgruppen huvudsakligen ha varit av språklig nalur. Arbetsgruppens överväganden leder fram lill atl öppen vård utan föregående sjukhusvård ej skall kunna beredas oberoende av palienlens samiycke. Detta föranleder ingen erinran från PN:s sida. Svårigheterna av språklig arl hänger samman med alt försöksutskrivningen på sina håll betraktas som en form av öppen vård. Det kan naturligtvis metlges atl det synes mindre träffande att beleckna en försöksulskriven patient som föremål för sluien värd. Denna inadvertens. som LSPV accepteral. är dock Iitesluiande terminologisk. I sakligt hänseende framstår försöksutskrivningen som elt led i den slutna vården, nämligen som förberedelse och prövning inför en slutlig utskrivning med övergång i mån av behov till öppna vårdformer. Möjligheterna alt nar som helst återinla en försöksulskriven patient anger med full tydlighet alt paiienlen forlfarande befinner sig inom ramen för den slulna vården. Att begreppel sluten värd skulle ha någon annan och mer kvalificerad belydelse i LSPV än i sjukvårdslagen och av den anledningen inle bör användas bygger som arbetsgruppen anför på en missuppfatlning och kan inte vara elt tillräckligt skäl för att använda olika uttryck för samma sak i sjukvårdslagen och i LSPV eller molsvarande ny lagstiftning. Trots atl lagen enligt sin rubrik avser psykialrisk vård synes förslaget utgå från att lagen skall kunna användas för alt lillgodose även elt somatiskt vårdbehov. Molivutlalandena i samband härmed är inte fullt klarläggande. I begreppel psykiatrisk värd bör ulan vidare anses inbegripen behandling av somatisk art, som påverkar det psykiska sjukdomslillslåndd I.ex. operation av en hjärntumör. Klart är vidare alt en patienl, som beretts psykiatrisk vård med slöd av LSPV och som även har behov av behandling för en somatisk sjukdom ulan direkt samband med del psykiska sjukdomstillståndel. kan beredas den erforderliga somatiska värden oavsett eget samtycke, om han uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt lill följd av den psykiska sjukdomen. Några belänkligheler av be-greppsmässig arl atl inbegripa den somatiska vården i den psykiatriska värden torde inte föreligga i sådana fall. Däremol synes det knappast vara möjligt - och bör av principiella skäl inte heller vara det - atl i fall då något psykiatriskt värdbehov inte föreligger tillgripa LSPV för atl åvägabringa en somatisk vård, som den sjuke pä grund av bristande sjukdomsinsikl vägrar alt underkasla sig, delta även om den bristande sjukdomsinsikten har sin grund i en psykisk sjukdom. Sistnämnda fall lorde dock vara mera teoretiskt än prakliskl. Enligl PN:s mening lalar del anförda för atl värd, som skall kunna beredas den sjuke oberoende av hans samiycke, i lagen bör anges som sluten psykiatrisk värd.

En från PN i viss mån avvikande mening vad gäller möjligheten att mol patientens samtycke meddela även somatisk värd tvångsvis anges av JK och utskrivningsntimnden.för Stockholms kotnmun norr om Slussen, som i princip anser att patienten endast kan ges psykiatrisk vård utom i de fall dä

Prop. 1979/80:1 330

en somatisk behandling är nödvändig för den psykiairiska värden. Även ulskrivningsnämnden anser alt i lagen bör anges all det är "psykialrisk vård" som kan meddelas med slöd av densamma.

2.4 Organisatoriska förutsättningar för vården

Arbetsgruppen ägnar stor uppmärksamhet ål frågan om vid vilken lyp av vårdinstitution lagens regler skall få tillämpas. Utgångspunkten är därvid den enskilda patientens tillstånd. Sälunda föreslås (2S) såsom huvudregel att vård på anstalt enligl lagen skall beredas på sjukhus som avses i 2 S I mom. sjukvårdslagen. Som komplemenl föreslås att regeringen får besluta att vård enligt lagen får beredas på annan vårdinstitution. Såsom enligt LSPV bygger lagförslagel på all överläkare har atl falla en rad beslut enligl lagen. För att möjliggöra alt vården får meddelas även vid sjukhus eller klinik ulan överläkare i psykialri föreslär arbelsgruppen (3 S) att sjukvårdsstyrelse - eller direktion efter beslul av sjukvårdsstyrelsen - får uppdra ät annan läkare att svara för tillämpningen av lagen (s. k. konsullläkare).

Elt flertal remissinstanser är positiva lill eller har lämnat utan erinran förslagel alt reglerna om beredande av vård utan samtycke skall kunna lillämpas även vid annan inrättning inom vårdorganisationen än såsom f. n. vid psykiatrisk klinik.

Sålunda uttalar statens hundikuppråd atl rådel är positivl lill decentraliserad vård och att en koncentration av förvirrade gamla till mentalsjukhusen måsle undvikas, Rådel ultrycker dock oro över den tillämpning lagen kan komma all få inom långtidsvården. Del kan, menar rådel, i en silualion med alllför låg personaltäthet ligga nära lill hands alt lagens tvångsbeslämmelser fär motivera exempelvis ökad användning av bälte, sängväst eller liknande mot åldersdemenla patienter. Rådet anser att en noggrann undersökning om användning av tvångsåtgärder mol åldersdemenla inom mentalvården bör göras innan LPV börjar tillämpas även i somatisk vård. 1 handikapprådets uppfattning instämmer i allt väsenlligl HCK och RSMH. Kurolinsku institutet framhåller att förslagel atl vården knyts till patientens tillstånd och inte till typ av institution ter sig förnuftigt och bör minska antalet onödiga omflyttningar mellan olika institutioner. Utskrivningsnämnden för Jönköpings län har inte något all erinra mot förslaget om var vård skall kunna bedrivas. Inte heller utskrivningsnämnden för Mulmöhus län har någon erinran utan hälsar med lillfredsslällelse den föreslagna spridningen av vården, som kan vara ägnad att skapa ökad förståelse för psykiskt sjuka människor och medverka till ytterligare uppmjukning av den särställning mentalsjukvården intar inom sjukvården. Lundstingsförbundet år positivt till den möjlighet som öppnas till samordning med den somatiska sjukvården och möjligheten att bedriva värd enligt lagen även på sjukhem. Förbundet säger sig förutsätta att huvudmannen ges möjlighet att

Prop. 1979/80:1 331

själv välja formerna för och lämplig inslilution för inlagning av patient enligl lagen, så all paiienlen får en så väl anpassad värd som möjligi. Häri instämmer Krisliunstads län lundsting. Även Västmunlunds läns lundsling Ullalar tillfredsställelse med förslagel, som, enligl landstingels förvall-ningsulskoll, får ses som en klar fördel från såväl sjukvårdshuvudmannens som den enskilde palienlens synpunkt. Också läkurförbundel och läkurestillskupel uttalar lillfredsslällelse med förslagel i denna del. En mer negativ inställning lill förslaget redovisas av psykiatriska ntimnden. Nämnden, som enligt vad som framgåll tidigare, menar att vård som bereds den sjuke oberoende av hans samiycke, i lagen bör anges som sluien psykialrisk vård, anför bl. a.:

Med den av PN angivna ståndpunkten kan behov av inlagning för sluten psykialrisk vård med stöd av lagen ej anses föreligga på annan klinik än sådan dar överläkare i psykialri finnes. Beredes paiienlen efler inlagningen vård på somatisk klinik, där sådan överläkare inle finns, bör beslul enligl lagen meddelas av överläkaren pä den psykiairiska klinik, där paiienlen vårdades innan han fördes över till den somatiska kliniken. Att av värdor-ganisalorisk;. .käl överlämna ät sjukvårdshuvudmännen atl beslämma vem som skall förda de för rällssäkerhelen ulomordenlligl vikliga prövningarna enligl LSPV eller dess framlida molsvarighel kan inle komma i fråga vare sig det gäller somatisk klinik eller sjukhem för psykiskt sjuka. Dessa prövningar släller krav på specialistkompetens avseende psykiska sjukdomar. 1 kravet på all den beslulande läkaren i princip skall vara överläkare i psykiatri ligger enligl PN:s mening en av de vikligaste rällssäkerhetsgaran-lierna. Över huvud synes belänkandel i alllför hög grad lägga vårdorganisatoriska överväganden lill grund för konslruklionen av intagningsförfarandel. När det gäller en så speciell och allvarlig ålgärd som alt ta in en sjuk person för värd pä sjukhus, oavsell om han själv vill del eller ej, måsle självfallel rätissäkerhdsaspekterna väga tyngst och värdorganisationen i fråga om della speciella förfarande anpassas efler rällssäkerhelskraven i slällel för tvärtom. Särskilt viktigt är det alt den pågående utvecklingen mol frivillig intagning inte bryts. Om denna utveckling främjas och antalet inlagningar med slöd av LSPV eller molsvarighel därtill nedbringas lill elt minimum, ökas i molsvarande mån möjlighelerna all bereda uirymme för en samordning med annan sjukvård, som kan befinnas önskvärd av organisaloriska skäl.

2.5 Intagning

Arbdsgruppens förslag om avskaffande av särskild ansökan om inlagning har hos en majoriiet mött bifall frän remissinstanserna.

Viss tveksamhet uttrycks dock av statens hundikuppråd och RSMH, som menar all lagen bör ange vilka personer som kan ta initiativ till utfärdandet av en psykiatrisk värdremiss. En underiålen reglering härav kan, enligl deras mening, innebära en ulvidgning av möjlighelerna lill Ivångsmässig undersökning och är därför oacceplabel. Psykiutrisku nämnden avstyrker ett boritagande av ansökan och anför:  "Den föreslagna

Prop. 1979/80:1 332

vårdremissen skapar oklarhel om den remillerande läkarens ställning. Denna kan av patienten uppfattas på det sällel all en hänvändelse till läkare i öppen värd kan resultera i en Ivångsintagning. Ansökan om intagning har förtjänsten all ansvarel för initialivd till intagning delas med sökanden som också har atl göra en prövning av behovet att skrida till en sådan åtgärd. Denna prövning kan inte, som arbetsgruppen utgär från, förulsällas vara av renl formell karaklär."

Rikspolisstyrelsen, som godlar alt ansökan slopas, menar att lagen bör klart ange, vilka myndigheter som skall äga initiativskyldighet att remiss utfärdas. Styrelsen menar därvid all huvudansvaret bör åvila de sociala centralnämnderna och all polisen endast i undanlagsfall bör kunna anlilas.

Flertalet remissinstanser är positiva lill förslaget atl för behörighet alt utfärda vårdintyg ("psykialrisk vårdremiss") som huvudregel skall gälla legitimation som läkare. Socialslyrelsen, som tillstyrker förslaget i princip, anför dock all man redan nu kan se organisatoriska förhållanden under överskådlig lid framåt, som motiverar vissa generella avsleg från denna princip. I kommentarerna lill del nya lagförslaget pekas på AT-läkare som Ijänslgör vid psykialrisk klinik och där har tillgång till psykiatrisk bakjour och alt dessa generelll bör kunna få behörighel all skriva vårdremiss. Även för AT-läkare, som ijänslgör i distriktsläkarvård, bör med hänsyn lill nuvarande organisatoriska förhållanden inom den öppna vården generell behörighel ulfärdas. Del bör med hänsyn till dessa förhållanden övervägas om inle den som avlagt läkarexamen och innehar förordnande som läkare bör räknas som behörig för utfärdande av vårdreniiss. Om kravel på legitimation kommer atl kvarstå oförändral i den nya lagen, bör i varje fall socialstyrelsen kunna meddela undantag utan alt "synnerliga skäl" behöver föreligga. Socialstyrelsen bör kunna medge undanlag redan om "särskilda skäl" föreligger.

Beträffande förslaget alt ta bort kravet på specialistkompetens för utfärdande av vårdintyg med åberopande av den s.k. medicinska specialindikationen (a)) utlrycker/;.vvA/(;r//,vA(/ ntimnden och iiiskrivnings-ntimnden jör Slockholm norr om Slussen tveksamhet. Sålunda anför utskrivningsnämnden:

Väsenlligare är dock alt det enda sakskäl arbelsgruppen anför knappast är bärande. Det ullalas i betänkandel, atl bristande vårdinsikl kan lättare konstateras än bristande sjukdomsinsikl; bristande vårdinsikl dokumenteras enligl arbelsgruppen av all den sjuke inle själv vill söka vård, vilkel är ett objektivt fastställbart kriterium. Del kan emellertid inte vara riktigt att från en persons ovilja atl självmant söka vård föi' en sjukdom draga slutsatsen alt han saknar "vårdinsikt". Atl en person underlåter atl söka sjukvård kan - i all synnerhet när del gäller sluten värd - ha elt fiertal andra orsaker än alt han saknar insikt om vårdbehovet. Till det sagda kommer att arbetsgruppen ger en ofullständig och missvisande bild av vad som ursprungligen var motivet lill all kravet på specialistkompetens uppställdes.  Delta krav föranleddes inle bara av de svårigheter som kan

Prop. 1979/80:1 333

föreligga att bedöma om den vårdsökande har sjukdomsinsikl. Föredragande departementschefen hänvisade nämligen också till svärighelerna att bedöma behandlingsprognosen, dvs. om det är möjligt atl genom sluten värd åstadkomma förbällring eller hindra försämring av det psykiska sjukdomstillslåndd (prop 1966:53 s. 176). Del är kanske framför alli svärighelerna i det hänseendel som motiverar elt krav på specialistkompetens. Och dessa svårigheier elimineras inle genom arbetsgruppens förslag eftersom ett prognoskrilerium också enligl delta förslag skall ingå i a)-indikalionen.

Arbelsgmppens förslag alt intagningsläkare skall kunna ulfärda värdintyg har fåll dl blandal motlagande. Förslaget syftar till all underlätta den utveckling som pågår inom del psykiairiska vårdområdet mot geografiski sektoriserad värd och en väl fungerande akutvård. Samtidigt öppnas möjlighel lill överförande av palienl som tagils in i frivillig vård till vård enligl LSPV ulan mellankommande uiskrivning (de s.k. konverteringsfallen). Reformförslagd föruisätter obligatorisk nämndprövning av alla inlagningar.

Ingen erinran mol förslagel har t.ex. liovrtitten för västra Sverige, medicinska fakultetsntiinnden vid Lunds universitet, kurolinsku inslitutel och Lundstingsförbundet. Karolinska inslilulel underslryker all det nuvarande förbudet alt godla värdintyg från läkare som tjänstgör vid intag-ningssjukhusel ibland har medfört en onödig och inhuman omgång som nu inle längre blir behövlig. Landslingsförbundel uttrycker tillfredsställelse över atl laglekniska hinder undanröjts för all möjliggöra en geografisk seklorisering av den psykiatriska sjukvården i syfte att ge den enskilde patienten bättre kontinuitet i vården. Ulskrivningsntimndernu i Stockholm, Uppsulu och Jönköping bilräder förslaget under förulsällning all en nämndprövning av inlagningsbeslulen sker i dessa fall. Samma inslällning redovisar I.ex. RSMH, som dock menar all nämndprövning måsle ske inom sju dagar frän intagningsbeslulei i stället för, som arbetsgruppen föreslagit, 14 dagar.

Avvisande lill förslaget släller sig utskrivningsnämnden för Mulmöhus län, SACOISR och läkurförbundel vilka senare anser all vårdinlygel alllid bör utfärdas av en läkare som inte är verksam pä den klinik, där patienlen inläs, dvs. alt det s. k. ivåläkarförfarandd bör bibehållas. Även Kristiunstuds Itins lundsting ifrågasätter om inle ivå-läkarförfarandel bör bibehållas.

JK anser all förslagel all inlagning skall få ske efter endast en läkares prövning synes väl moliveral och all om intagningsbeslulei automatiskt överprövas av nämnd alla faror från rättssäkerhetssynpunkt är undanröjda. Trols della ifrågasäller JK om förslagel bör genomföras med lanke på den ökade arbelsbelaslningen på nämnderna. Möjligen kunde, menar JK, övervägas all begränsa den obligaloriska överprövningen till ulvaida fall eller grupper av fall, varvid en grupp som påkallar särskild uppmärksamhel är ursprungligen frivilligt inlagna som överförs lill ivångsvård. Med

Prop. 1979/80:1 334

arbetsgruppens förslag i fråga om vårdintyg är JK iveksam lill den föreslagna möjlighelen all delegera intagningsbeslutet till annan vid sjukhuset anställd läkare (9 S andra stycket lagförslaget). Liknande tveksamhet ultrycks av JO. Kriminalvårdsstyrelsen anför atl en utvidgad nämndverksamhet är nödvändig vid del föreslagna intagningsförfarandel. Slyrelsen ifrågasätter dock om de psykiairiska nämnderna med den mångfald av åligganden som enligl förslagel ankommer på dem i praktiken kommer att kunna erbjuda ett erforderligt rättsskydd för patienlen. Läkaresällskapel menar all det finns fördelar och nackdelar förknippade med både det nuvarande kravet pä två av varandra oberoende liikare och det föreslagna systemet och anför sammanfattningsvis atl rättssäkerheten i samband med intagning och kvarhållande på sjukhus inle är tillfredsställande lösl genom förslaget ulan bör bli föremål för förnyade överväganden.

Arbetsgruppens förslag atl den läkare som utfärdat vårdremiss skall kunna begära polishandräckning om den som avses bli inlagen på sjukhus inte inställer sig pä sjukhuset biträds av flertalet remissinstanser, bland dem psykiutrisku ntimnden, lukurförbiindci och Itikurestillskapei. Stalskonlorel menar att förslagel att begränsa rätlen all begära handräckning till läkare i allmän Ijänsl kan innebära att polisen får svårt au i del enskilda fallel konlroUera om läkaren är prival verksam eller verksam i allmän Ijänsl. RäUen atl begära handräckning borde därför tillkomma varje läkare som får utfärda vårdremiss. - RÅ anför atl som ulgångspunkt för användandet av polismyndighet för handräckningsuppgifter bör gälla atl åigärden avser person som kan fara illa eller göra andra illa. RÅ ifrågasätter därför om inte polishandräckning bör knytas till den s. k. farlighelsindi-kationen. Enligt RÅ:s mening bör reglerna i vart fall utformas så all handräckning genom polisens försorg bör tillgripas försl sedan andra meloder har visal sig inte vara möjliga. Rikspolisstyrelsen konslalerar med lillfredsslällelse all arbetsgruppen behandlat möjligheterna alt efler framslällning låta sjukvårdsutbildad personal bilräda polisen vid handräck-ningsåtgärder. Slalens handikappråd och RSMH anser all hämlning i möjligaste mån bör ombesörjas av specialutbildad sjukhuspersonal och atl polis, då den måsle anlitas, bör vara civilklädd.

Mot arbetsgruppens förslag alt del nuvarande vårdinlygel i slällel skall kallas psykiatrisk värdremiss gör Itikurförbundet och läkuresällskupet invändning. Båda menar alt termen vårdremiss inte är ett adekval ultryck för en handling som leder lill elt administrativt frihetsberövande och föreslär i stället beteckningen "vårdattesl" eller "värdinlyg".

2.6 Nämnderna

Samtliga remissinsianser är ense om att nämnderna bör vara fristående i förhållande lill sjukvårdsorganisationen för att räll kunna fylla sina funktioner. Att den vikligaste funktionen är alt bevaka den tvångsintagnes

Prop. 1979/80:1 335

råltssäkerhel råder också enighet om. Bl,:i. karolinska instiiutel och iii-skriviiiiigsiiäiiiiidernii i Stockholm och Uppsala poängterar att nämiuleina även h;ii och skall ha till uppgift att tillgodose samhällsskyddets inlressen, säsom de enskilda medborgarnas säkerhet till liv och hälsa. SACOISR och Itikarförhiindel ifiagasätter om nämnden bör ha kvar sin nuvarande uppgift atl såväl skydda samhällel lur patienterna som att värna om patienlernas rättssäkerhet och menar att nämnderna måsle helt bli ell organ som bevakar patienternas rättighet medan övervakningen av samhällsskyddei bör övergå lill andra myndigheler.

Arbetsu ppgifler Piövning av vårdbehov

Arbetsgruppens förslag alt psykiatrisk nämnd i fortsättningen skall överta överläkarens prövning av det föreliggande vårdbehovet (9 S LSPV) godlas av RÅ. hovrtitlen.för väslra Sverige, socialstyrelsen, riksrevisionsverkei, slatskonlorel, medicinska fukidtetsntiiniiden vid Lunds universilel, JO och LO. JO erinrar emellertid om atl nämndernas nya funktion kommer alt leda till en betydande ökning av nämndernas arbetsbelastning och atl de däiför måste tilldelas lillräckliga resurser. JO anmärker vidare atl liden från inlagning till prövning i många fall kommer atl förlängas jämfört med vad som är fallet med den nuvarande ordningen. Det bör därför, menar JO, vara regel atl intagningsläkaren gör en undersökning av patienten då denne kommer till sjukhuset. Vidare bör, menar JO, prövotiden vara betydligt korlare än de maximalt tillåtna 14 dagarna i de fall dä intagningsläkaren själv upprällat intagningshandlingarna främst vid fall där patienten redan är intagen på sjukhuset för frivillig värd,

Mol förslagel vänder sig emellertid övriga remissinstanser mer eller mindre ullalal.

Kriminalvårdsslyrelsen menar att en utvidgad nämndverksamhet är nödvändig vid del föreslagna förenklade inlagningsförfarandet men ifrågasäller om nämnderna med den mångfald av åligganden som enligl förslaget ankommer på dem i praktiken kommer atl kunna erbjuda elt erforderligl rällsskydd för patienlen.

Psykiairiska ntimnden finner förslagel om nämndmedverkan hell otillräckligt som ersättning för LSPV:s rällssäkerhelsgaraniier vad avser behörighel att utfärda vårdintyg och förbud mol överförande frän frivillig vård till vård med slöd av LSPV eller motsvarande och avstyrker därför hela förslaget i dessa delar. Nämnden förordar alt intagnings- och värdbehovs-prövning även i fortsättningen sker i nuvarande former och att utskrivningsnämndernas befallning med dessa frågor blir beroende pä om besvär anförs. Nämnden förordar därvid livligt en förbällrad information om besvärsmöjligheten.

JK säger sig inte vara helt främmande för en vidgning av nämndernas arbetsuppgifter, särskill uppgiften att överpröva inlagningsbeslul i vissl

Prop. 1979/80:1 336

fall, men ifrågasätter ändå om förslagel bör genomföras med hänsyn till den ökade arbelsbelaslningen på nämnderna. För att minska bördan på nämnderna kunde, menar JK, övervägas alt begränsa den obligatoriska överprövningen lill utvalda fall eller grupper av fall, I.ex. de som ursprungligen är frivilligt intagna som överförs till tvångsvård. Samma synsätt redovisas med större eller mindre variationer av samlliga ulskrivningsnämnder. Ulskrivningsnämnden i Stockholm vill sålunda begränsa nämndprövningen till fall som överförs från redan påbörjad frivillig vård. Utskrivningsntimnden i Uppsala vill se en prövning i de fall där endast en läkare gjort intagningsprövningen (värdintyg-nintagningsbeslut) och atl prövningen i dessa fall anförtros nämndens läkare med skyldighel atl anmäla Iveksamma eller orikliga fall inför nämnden. Som särskilda skäl mol en generell nämndprövning anför nämnden den påfrestning det innebär för många palienler all företräda för nämnden särskill i början av en värdperiod, den försämring en handläggning inför nämnden kan medföra i relationen inlagningsläkare-patient, saml de prakliska och koslnadsmäs-siga effekter förslagel skulle fä. Ulskrivningsnämnden i Katrineholm utlrycker oro för den ökade arbelsbelaslning förslagel i denna och övriga delar skulle medföra för nämnderna. Ulskrivningsnämnden i Jönköping vill atl nämndprövning begränsas till fall där bara en läkare varit inkopplad vid intagningen. Ulskrivningsnämnden för Mulmöhus län uttrycker farhågor över att prövningen kan bli en tom formalitet genom den stora ökningen av antalet ärenden, som förslaget skulle innebära, och för en ökad handläggningstid. Utskrivningsnämnden för Västernorrlands län föreslår allernalivl all nämndprövningen begränsas lill fall där patienlen efler en viss tid, förslagsvis Ivå månader, fortfarande är kvar på sjukhuset. Nämnden förordar dock atl i försia hand nämnden bibehålls vid sin nuvarande uppgifl att vara en besvärsinstans. Utskrivningsnämnden i Skövde anför atl med hänsyn till alt fiertalet patienter enligl LSPV utskrivs en till två månader efter intagningen och atl det ulom i ett fålal fall rör sig om okonlroversiella inlagningar det framstår som en onödig byråkratisering att nämnden skall befatta sig med samtliga intagningar.

1 den sistnämnda bedömningen instämmer Svensku kommunförbundel och Lundstingsförbundet, som anför i huvudsak: Del föreligger risk för alt del föreslagna förfarandel i nämnden medför ytterligare byråkrati, till men för både rättssäkerhet och behandhngsresurser. Den arbetsbelastning, som realprövning i nämnden av varje tvångsintagning jämte behandlingsplan innebär, skulle i betydande omfattning binda kvalificerad vårdpersonal. -De båda förbunden förordar i stället ett system med förordnande av offentligt biträde i samtliga fall och rätl för patienten att hos nämnden - utan karens - överklaga intagningsbeslut.

Läkurförbundel, som i annal sammanhang liksom SACOjSR pläderat för behållandet av obligatorisk ivåläkarprövning i samband med intagningen, menar att nämnderna bör få intensifierade uppgifter vad gäller vissa an-

Prop. 1979/80:1 337

givna grupper av pafienler. Sålunda, menar man, bör av principiella skäl nämnden företa en regelbunden granskning beträffande fall, som vårdas enligl lagen under en längre lid, t. ex. mer än tre månader.

Läkaresällskapel ställer sig avvaktande till frågan och föreslår att rättssäkerheten i samband med intagning bör bli föremal för förnyade överväganden,

HCK ser positivt på en utökad nämndverksamhet men framhåller atl nämnden i sin konlrollerande funktion kan länkas lillämpa lagen alllför reslriklivl beroende pä all ledamölerna saknar lillräckliga kunskaper, HCK poängterar vikten av atl nämndledamölerna fär erforderlig ulbild ning. RSMH menar atl en prövning av vårdbehovet först efter 14 dagar kommer alllför senl och kan beiyda allvariiga sociala konsekvenser för den det drabbar. RSMH vill därför att prövningen ej får göras senare än efter sju dagar. Statens handikuppråd menar all del föreslagna förfarandet kan tänkas leda till etl ökal antal "felaktiga" intagningar, där patienlen i värsta fall kan få silla upp till 14 dagar på sjukhus i avvaklan pä nämndens prövning. En osäker eller illa informerad nämnd lar, menar rädd, kanske del säkra för del osäkra och skriver ut på försök. På det sättet riskerar man atl få en mängd försöksulskrivna patienter som aldrig borl vara intagna, någol som skulle innebära en kraftigl försämrad rättssäkerhet.

Grunskning uv heliundlingsurbetel

Arbetsgruppen föreslår all överläkare skall upprätta behandlingsplan och anmäla den lill nämnden (13 S), inhämta nämndens yttrande innan viss behandling får utföras (15 S) samt alt patient skall ha räll atl vända sig till nämnden, om han vill ifrågasälla åtgärd eller föreskrift belräffande honom och all saken kan bli föremål för överläggning i nämnden (19 S).

Mol förslagen i dessa delar görs allvarliga erinringar av fierlalel remissinsianser. Sålunda ifrågasätter psykiutrisku nämnden principiellt den rättsliga belydelse som nämndernas uttalanden i dessa frågor skulle få och menar all den föreslagna ordningen torde komma all leda till förvirring om var ansvarel för vidtagna eller uteblivna vårdätgärder ligger. Kurolinsku instilulel menar alt granskningen av en behandlingsplan ligger utanför nämndens kompetensområde eflersom nämnden inle anses behöva beslå av en enda person med medicinsk kompetens motsvarande överläkarens och menar atl förslagel att nämnderna samlidigl skulle vara såväl besluls-som besvärsinstans och dessutom diskussions-, samråds- och tillsynsorgan inte är genomtänkt. Medicinska fakulteten vid Uppsulu universilel släller sig avvisande lill förslaget om upprättande av behandlingsplan och om nämndens uttalanden i behandlingsfrägor i övrigt och menar all en fastlagd behandlingsplan kan komma atl medföra en stelare och mindre smidigt situationsanpassad terapi för den Ivångsvårdade jämförl med del frivilliga klienteld. Risk föreUgger alliså, menar man, all de ivångsvårdade kommer all erhålla sämre vård än övriga palienler. 22    Riksdagen 1979180. 1 saml. Nr l.DelC

Prop. 1979/80:1 338

Bland uiskrivningsnämnderna tillstyrker nämnden i Stockholm förslaget om upprällande av behandlingsplan och överlämnande av denna lill nämnden men menar samlidigl alt nämnden saknar i alla hänseenden förutsättningar atl fullgöra en reell övervakningsuppgift. Ntimnden i Uppsula anser alt nämnderna, som har en majorilel av lekmän på medicinens område, inle är lämpligl forum för granskning av behandlingsplan eller ullalanden i frägor om "behandling, där bcaklansvärda risker föreligger". Även iii-skrivningsntiinnden i Kalrinehohn ställer sig avvisande till förslagen i dessa delar och pekar pä överläkarens exklusiva ansvar för vården enligt 16 S sjukvårdslagen. Samma synsätt anlägger ntimnden i Malmö som därutöver anför:

Förslaget att regeringen eller myndighet som denna bestämmer skulle kunna utfärda föreskrift rörande behandlingsplan är inle förenlig vare sig med utredningens principiella uppfattning om arbelsfördelningen mellan läkare och nämnd eller stadgandet i 16 S I mom. sjukvårdslagen all läkaren har ansvarel för sjukvårdens ändamålsenliga handhavande inom del honom anförtrodda verksamhelsområdel.

Däremot är utskrivningsntininderna i Jönköping och Vaslernorrlaiul positiva lill förslagel om behandlingsplan och menar all nämnden genom denna får möjlighet alt följa utvecklingen för de patienter som är intagna för längre tids vård.

JO menar del vara posilivi atl nämnderna åläggs viss tillsyn över den psykiairiska sjukvärden, såsom genom regelbunden genomgäng av patientmaterialet, varigenom nämnden kan initiera frågor om försöksutskrivning och slutlig utskrivning. Däremol anför JO följande:

Det måste inom den psykiairiska vården liksom inom den somatiska ankomma på vederbörande läkare att i överensslämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhel meddela patienten de råd och, såvitt möjligt, den behandling som patientens tillstånd fordrar. Man kan inte överiåta på en nämnd, delvis sammansatt av lekmän och ickespecialisler, all överta det sisla ordel i fråga om den medicinska behandlingen av en palienl. Tanken att nämnden skulle kunna uträtta någonting konkret förefaller dessutom förfelad, eflersom nämnden inle föresläs bli utrustad med någon beslutsrätt utan endasi skall kunna ta upp överläggningar med överläkaren. Del finns uppenbarligen en slor risk att nämnderna härigenom - utan någon motsvarande nytta för patienterna och vården av dem - utvecklas lill klagomurar till förfång för nämndens övriga viktiga uppgifter.

SACOjSR och läkarförbundet anser all nämnden i vissa avseenden bör ha vidgade arbetsuppgifter. Del måste, menar de, vara angeläget all vidga nämndens insyn och prövning all gälla även andra inslag av ivång i vården, t.ex. förekomst av tvångsbälle, Ivångsmedicinering elc, dels genom atl nämnden fortlöpande övervakar förekomsten av sådana inslag (bl.a. genom regislrering), dels genom all palienlerna får möjlighet all hänvända sig

Prop. 1979/80:1 339

till nämnden med klagomål i dessa frågor. Emellertid kan, menar dessa instanser, inle bortses frän all förstärkningen av patientens rälissäkerhel genom en utvidgad nämndverksamhet innebär vissa problem speciella för sjukvärden. Sålunda, menar man, har arbelsgruppen oiillräckligl analyserat förslagels konsekvenser och den konflikl som uppslår mellan nämndens verksamhet och del självsländiga medicinska ansvaret. SACO/SR och läkarförbundet släller sig därför avvisande lill förslagen om nämndens granskning av behandlingsplan (13 S), behandling före nämndens prövning (14 §), behandling som innebär påtaglig risk (15 S) och patients ifrågasättande av åtgärd (19 S).

Läkaresällskapet menar att nämnden i forlsältningen bör ha samma eller analoga uppgifler som f. n. och att nämnden således inte bör ha inflyiande på den medicinska vården. Alt elt domstolsliknande organ skulle fä befogenhet att besluta i medicinska behandlingsfrågor är inle blott olämpligt utan också organisatoriskt orimligt, menar sällskapel, som även framhåller atl nämndorganisationen innebär all en slallig myndighel konlrollerande griper in i den av landslingen drivna sjukvården. Delta är, säger man, endast berättigat vad gäller värnandet av individens rälissäkerhel och av vissa samhällsintressen, vilket senare gäller framför allt av domstol överlämnade farliga patienter. Kontrollen bör inte, understryker man, omfalta de sjukvårdande funktioner för vilka överläkaren är primärt ansvarig inför sin huvudman.

Tillfredsställelse med förslagel om behandlingsplaner och nämndens övriga insyn i vården ullalas av medicinska fukultelsnämnden vid Lunds universitet, av två ulskrivningsnämnder (se ovan), Landsting.sförbundet, LO, slutens hundikuppråd, HCK och RSMH. Landslingsförbundet menar del vara väsentligt att lagen endast lillämpas i de fall meningsfull vård kan erbjudas patienlen och att förslagel om nämndens insyn i värden är dt viktigi inslag i denna utveckling. - Stålens handikappråd, HCK och RSMH menar atl behandlingsplan bör omfatta all vård, inle endasi vård av längre varaktighet. För att inte planen skall bli en Iom formalitd, bör vissa krav ställas på innehållet.

Sociulstyrelsen tar i sitt remissvar upp och behandlar en del av de erinringar som redovisats ovan. Slyrelsen anför bl. a,:

Evenluellt kan förslagen ge intryck av atl nämnden direkt skulle kunna påverka det fortlöpande psykiatriska behandlingsarbetet. Det måste klart framhävas atl så inte är fallet och all ansvarel för behandlingsarbelel uieslulande faller på vederbörande läkare. Reglerna i 13 S om behandlingsplan har till syfte atl göra del möjligt för nämnden all utöva sin kontrollfunktion. 1 den mån missförslånd uppstått på denna punkl måste syftet med förslagel klarläggas. Socialstyrelsen känner del därför angelägel alt framhäva alt arbelsgruppen inte avsett all med förslagel inskränka del ansvar läkaren har för patientens behandling.

1 och för sig kan belräffande frågan om behandlingsplan göras gällande alt det för vården hela liden måsle finnas en sådan vare sig denna är

Prop. 1979/80:1 340

formelll nedskriven eller inle. Behandlingsplanen bör utarbetas och modifieras kontinuerligt i ett nära samspel mellan ansvarig personal och berörd patient. Detta måste också alltid ske oavsett om patienten är intagen frivilligt eller oberoende av samtycke. I så måtto måste förslaget om behandlingsplan i LPV ses som en icke önskvärd särreglering för en viss grupp av patienter.

Utiedningens förslag får emellertid inle uppfaUas på delta sätt. Särskilda krav på rättssäkerhet måste nämligen uppställas för patienterna i den mån intagningsformerna ändras. Det ar därför av vikt atl redan i lagtexlen ha en beslämmelse om upprättandet av behandlingsplan och alt denna underställs nämnden. Socialstyrelsen bilräder ulredningens förslag på denna punkt.

Det är läll alt förslå arbetsgruppens moliv bakom förslagel i 15 S. Gruppen har ansell del vara en förstärkning av rättssäkerheten atl låta den lokala nämnden yttra sig över vissa mera iveksamma åtgärder. I den mån en sådan regel skulle innebära en inskränkning av läkarens räll och skyldighet alt falla medicinska och psykiairiska beslul kommer den emellertid atl medföra en hell ny princip i lagsliflningen. En lokal nämnd torde också endasi undanlagsvis anse sig kompdenl all avge råd i sädana frågor. Läkaren är alllid skyldig alt handla i enlighet med "vetenskap och beprövad erfarenhet". Han kan därför inle försvara sig med all han handlar enligt nämndens råd, om han genomför behandling som strider mol vetenskap och beprövad erfarenhet. Det måste därför göras klarl all regeln endast bör vara tillämplig i de fall det rör sig om etiska överväganden.

Nämndens föreslagna slällning som samrådsorgan (19 §) kritiseras på ungefärligen samma grunder och av samma inslanser som redovisais ovan. Härvid framhålls särskill nämndernas bristande kompetens, de molsällningar som kan uppkomma med brislande förlroende för nämndens verksamhet i övrigt som följd, saml arbelsbelaslningen för nämnderna. Flera av instanserna, t. ex. JK, JO,fieru ulskrivningsnämnder, SACOISR och läkarförbundet, menar atl dt uppenbari behov dock föreligger för de aktuella palienlerna all ha tillgång lill råd, stöd och hjälpåtgärder. Detta bör dock, menar man, åstadkommas på annal sätt än det av arbelsgruppen föreslagna. Flera inslanser hänvisar till all medicinalansvarskommillén (S 1974:02) aviserals komma all föreslå lokala s.k. förtroendenämnder dit patienterna kan vända sig med klagomål och för råd och hjälp. Utskriv-tungsnamnden i Uppsula föreslår lillsätlandel av ell särskilt patienlom-bud, t.ex. en advokat, som hjälp åt patienten. För tillgodoseende av samhällsskyddd föreslår nämnden tillsäUandet av ell s. k. allmänt ombud som vid behov skulle reagera mot underlåtna intagningar och mot utskrivningar beslutade av läkare eller nämnd.

Sociulstyrelsen anför i denna del:

1 19 § föreslås en regel med räll för patienlen all vända sig till psykialrisk nämnd, om han vill ifrågasätta åtgärd eller föreskrift beträffande honom. Därefter följer ett i detalj utformat åtgärdsschema fram till bestämmelser om överiäggningar mellan patienten och nämnden. Konstruktionen är egendomlig såtillvida som den ger ett felaktigt intryck av att det ulan

Prop. 1979/80:1 341

uttryckligt lagslöd inle skulle föreligga någon rätt för patient att vända sig till den lokala nämnden. Om en bestämmelse av ifiagavarande innehall anses behövas, torde den böra utformas som en skyldighet för nämnden att la upp lill behandling vissa fiamslällningar fiån patienterna. Bestämmelsen hörda naturligt ihop med reglerna i 31-39 SS (niimndeina).

Ett flertal remissinstanser understryker all nämnderna, om de får ulökade uppgifter enligl förslagel, kommer all i många fall behöva dubbleras och i alli fall tillföras ordentliga kansliresurser.

Beslul om uiskrivning (fiirstiks- och slutlig)

Arbelsgruppen föreslär atl nämnden skall ex ofllcio kunna pröva fråga om uiskrivning även i fall då beslutet normalt fallas av överiäkare. sanu atl nämnden skall kunna delegera beslut om utskrivning till överläkare även i de fall nämnden enligt lagen primärt svarar för utskrivningsbeslutet.

Ingen erinran har riklals mot förslagen av de fiesta instanser, RÅ, stålens handikappråd, riksrevisionsverkei och iilskrivningsnömnden i Jim-köping har tillstyrkt dessa. SHR har betonat att nämndens initialivriitt iir beroende av de resuiser den får för sin verksamhet. Riksrevisionsverkei menar all förslagel om delegationsrält är berättigat men att det. (ör atl förhindra missförstånd borde fiamgå av lagtexten att frågan om delegering skall prövas i varje enskilt fall.

Övriga ulskrivningsnämnder är emol förslagel. Några kan visserligen godla förslagel alt nämnden skall få föranstalta om uiskrivning av patient som överläkare f. n. ensam beslämmer om (s. k. P-fall) men menar samtidigt att rälien härtill i praktiken saknar betydelse. Starkare kritik riktas mot möjligheten alt delegera beslutsrätlen angående utskrivning av de s, k, farlighdsfallen, som nämnden f.n, ensam beslular om (s.k. N-, O- och PN -fall). Här framhålls bl. a. atl det synes inkonsekvent att nämnden kan överiåta ål överläkaren alt beslula om utskrivning i dessa fall i förhållande till nämndens föreslagna vittgående tillsynsbefogenheler i övrigt. Det framhålls som betänkligt alt nämnderna skall kunna avhända sig ansvarel för utskrivningar i dessa ur säkerhetssynpunkt särskill vikliga fall.

Läkurförbundel slutligen menar att eftersom lagen grundar sig pä alt vårdbehovel är bdingal av medicinska skäl så bör läkaren ensam ha rätt att skriva ut alla patienter som inte längre fyller krileriel för ivångsvård, säledes även farlighdsfallen.

Sammansällning

Förslaget om en utökning av nämnderna från Ire lill fem ledamöter, av vilka en skall besitta särskilda kunskaper inom del sociala området tillstyrks av socialslyrelsen, statens hundikuppråd, kommunförbundet, LO, HCK och RSMH. Dessa belönar särskill belydelsen av ökal lekmannainflytande i nämnden. Några framhåller även atl någon ledamot i nämnden bör ha kunskaper om arbetsmarknaden och någon representera palienl-

Prop. 1979/80:1 342

inlressen. Socialstyrelsen påpekar särskilt atl man inle får betrakta förslaget om en ledamots speciella erfarenhel från det sociala området som en slutlig lösning av frågan hur samarbelel mellan sjukvården och socialvården bör ordnas. 1 övrigt fiamhäller slyrelsen som önskvärt alt läkarleda-moten i nämnden hade specialislbehörighel inom området psykialri.

Hovrätten för Väslra Sverige ifrågasäller om nämndens uppgifler inle kan fullgöras med endasi fyra ledamöter, varav två lekmän. Hovrätten menar att i allt fall uttrycket ""erfarenhet i allmänna värv"" borde bytas ut mot elt mindre ålderdomligt uttryck.

Medicinska fukultelsntiinnden vid Lunds universitet frågar sig om fem personer i en nämnd arbetar effektivare än tre. eflersom arbelsgruppen motiverat utökningen med den ökade arbetsbördan. Vidare uttrycker nämnden farhågor för atl del kan bli svårt atl rekrytera kvalificerade ledamöter i lillräckligl antal.

Västmunlands läns lundsiing menar all dl ökal lekmannainflytande i nämnden är positivl men ifrågasäller förslaget vad gäller antal och sammansällning. 1 slällel föreslår förvallningsulskoltel en iremannanämnd bestående av en jurisl och två lekmän. Läkaren skulle knytas till nämnden såsom oberoende sakkunnig. En liknande synpunkl anförs av RFHL. som menar atl omhändertagandet enligl lagen omgående skall prövas av någon form av vald nämnd där läkare och andra endast är föredragande och inte beslutande.

SamtUgu ulskrivningsnämnder är avvisande eller reserverade lill förslaget om utvidgning och sammansättning. Även läkurförbundel och lukure-suUskapet avstyrker en ulökning av antalet nämndledamöler. Man pekar främst på risk för ökade handläggningstider.

Stutskontoret förordar all ulnämningsfrågorna överflyttas lill annan instans än regeringen i decenlraliseringssyfle.

2.7 Tvångsåtgärder i vården

Arbetsgruppen föreslår att 13 S LSPV överförs i princip oförändrad till den nya lagen (14 § 1 st.). Vidare föreslår gruppen en särskild regel atl tvångsvis behandling får vidlas innan vårdbehovsprövning skett endast i den mån den inle kan uppskjutas utan allvarligt men för patienten (14 § 2 st.).

Socialstyrelsen erinrar, med anledning av atl lagen föreslås kunna bli tillämpad även på andra kliniker än psykiatriska, om att styrelsen utfärdat vissa förbud mot tvångsmedel inom somatisk vård (MF 1974:89).

Statens handikuppråd efterlyser regler till skydd mot det "vardagsvåld" som förekommer på mentalsjukhusen, t.ex. i form av godtycklig bältes-läggning och ivångsmedicinering. 1 dessa synpunkter instämmer HCK och RSMH.

Rikspolisstyrelsen och läkuresällskupet efterlyser regler som skulle göra

Prop. 1979/80:1 343

del möjligt att mol patientens vilja ge nödvändig medicin även under transport till sjukhus.

Arbelsgruppen föreslår den ändringen i nuvarande regler om brevgranskning atl brev till den som förordnals lill offenllig försvarare för patienlen inte fär kvarhållas och granskas, samt all nämnden på ansökan av överiäkare skall beslula om granskning av brev.

JK menar atl ändringen i fråga om brev lill offentlig försvarare är välmotiverad och atl frekvensen av ärenden av della slag uppenbarligen inle kan nämnvärt påverka nämndens arbdsbörda. Även JO biträder förslagel.

Socialstyrelsen framhåller att brevcensur i vissa fall kan behövas men menar att den föreslagna regeln i 16 S förefaller onödigt komplicerad. Styrelsen menar atl brev slällda lill myndigheler och advokaler hell bör vara undanlagna från censurregeln och all denna därtör kan fä följande lydelse:

Handling ställd lill myndighel eller advokal skall vidarebefordras ulan granskning.

I följd härav skulle, enligl slyrelsen, 16 S Iredje, fjärde och själle slyckena kunna utgä.

Uiskrivningsnämnderna för Malmöhus och Västernorrlunds lan tillstyrker förslagen i vad avser brevcensur. Däremol menar utskrivningsntimnden i Slockholm atl rältssäkerhetshänsyn knappasi synes påkalla nämnd-prövning och avstyrker att den föreslagna ordningen - som uppenbarligen skulle leda lill prakliska komplikationer - genomförs.

Läkurförbundel vill all brevcensur och liknande regler som slör den personliga inlegrilelen avskaffas. I detta krav instämmer RSMH som menar att brevcensur aldrig kan bli effektiv och all den förhindrar ett förtroendefulll förhållande mellan palienl och personal och molverkar vårdens syfte.

2.8 Utskrivning

Beträffande besluiskompeiensens fördelning mellan nämnd och överläkare hänvisas till avsniu 3.2.6.

Socialstyrelsen framhåller att eftersom fråga om utskrivning skall prövas fortlöpande skall fråga härom las upp så snarl anledning föreligger atl utskrivning skall ske. Därför, menar styrelsen, är regeln i 22 S lagförslagel om vilka som är behöriga alt göra ansökan om uiskrivning överfiödig. Utskrivning måste alltid prövas oberoende av om ansökan härom föreligger eller inte och oberoende av vem som initierat frågan. Om regeln i 22 S utgår måste dock. framhåller slyrelsen, i 28 S föras in en bestämmelse om vilka som äger räll all föra talan hos centrala psykiatriska nämnden.

Ulskrivnlngsnämnden i Uppsala menar att uppräkningen av behöriga sökanden i 22 S kan ersältas med begreppet "'närstående". Belräffande

Prop. 1979/80:1 344

regeln (20 S) alt fråga om utskrivning skall prövas fortlöpande anmärker utskrivningsnämnden i Uppsala all det enligt arbetsgruppens redovisade uppfattning bör åligga överläkaren att "i försia hand" ta initiativ till utskrivning. JO synes, enligt nämnden, ha utlalal att det åligger ulskrivningsnämnden atl tillse att försöksulskrivningsfallen omprövas i tid. Nämnden, som menar atl iniiiativplikt inte bör åläggas ulskrivningsnämnden, efterlyser etl klarläggande på denna punkt.

Förslagel om alt sänka den lid inom vilken utskrivningsnänuid är skyldig atl pröva ny ansökan om uiskrivning från tre månader till en godtas av flerlalel remissinstanser.

Uiskrivningsntiinnden i Uppsala ifrågasätter om inte en molsvarande "karenslid" borde införas för permissionsansökningar.

Flera remissinstanser, bland dem psykiairiska nämnden, statens handikuppråd, HCK och RSMH, understryker sambandet mellan utskrivnings-reglernas praktiska användning och förekomsten av en väl fungerande öppen värd.

De flesta remissinstanserna är positiva till förslagel att försöksutskrivning inte skall pågå längre tid än ett är i följd och all, om den tiden gått till ända ulan alt förlängning har skett, patienten skall betraktas som utskriven. Betänkligheter uttalas dock av uiskrivningsntiinnden för Vtisier-norrlands län, särskill vad avser de patienter som anses vara farliga.

Sociulstyrelsen föreslår all i stället för regler om försöksutskrivning i lagen regleras möjligheterna att ge patienten öppen eller halvöppen psykiatrisk vård. Det är, menar styrelsen, viktigt atl markera alt även värden utanför institutionen ges ett kvalificerat malerielll innehåll och att patienten då också blir föremål för aktiva behandlingsinsalser. Slyrelsen menar alt beleckningen ""öppen psykialrisk vård" svarar bättre mot denna niål-sällning än beleckningen försöksutskrivning. Styrelsen anser atl öppen vård i likhet med försöksutskrivning bör begränsas i tiden.

SACOISR och lukarjöihiindei hävdar att institutet försöksulskrivning kan hell avskaffas, om man begränsar tvångslagen lill relevanla huvudindikationer och lilläggsindikalioner. Även RSMH kräver all alla bestänuuelser om försöksulskrivning utgår, och fiamhåller att försöksutskrivning leder till en personlig osäkerhet och försvårar social anpassning och framlidsplanering.

2.9 Förordnande av offentligt biträde

Arbetsgruppen behandlar dels behovel av offenlligl bilräde enligt rällshjälpslagen, dels vilken myndighet som bör fatta beslul om sådanl bilräde i ärenden som kan aklualiseras enligt LPV. Arbetsgruppen uttalar därvid att biträde bör förordnas, om det behövs för tillvaratagande av den enskildes räll. Vidare menar arbelsgruppen alt offentligt biträde bör kunna förordnas av ulskrivningsnämnd och psykiairiska nämnden.

Prop. 1979/80:1 345

Av de remissinsianser som lar upp frägan om offentligt biträde i della sammanhang berör statens hundikappråd och utskrivningsntimnden för Malmöhus Itin, Svensku kommunförbundel och Landslingsförbundel frågan om rätt atl erhålla offenlligl bilräde. Slutens hundikuppråd anser att offenlligl bilräde skall kunna förordnas i alla fall utom då det är uppenbart obehövligt. Nämnden i Mulmöhus lån menar atl nuvarande regler tillförsäkrar patienten rätt till biträde i den omfattning rättssäkerheten kräver. Kommun- och lundstingsförbunden föreslår att förordnande av offentligt bilräde skall ske i samlliga fall.

JK, socialslyrelsen, riksrevisionsverkei, ulskrivningsntimndernu i Slockholm, Uppsalu, Vtisternorrlunds Itin och Skövde förordar atl nämnderna får besluta om förordnande av offentligt biträde. Ingen remissinslans Ullalar moisall uppfaUning. JK och utskrivningsnämnden i Uppsulu framhåller all ell genomförande av denna ordning knappasi skall behöva medföra behov av förstärkta kansliresurser eller av egen ekonomisk förvaltning.

Sociulstyrelsen gör för sin del följande tillägg i anslulning till frågan om offentligt bilräde:

Någon möjlighet atl förordna offentligt biträde redan i samband med sådanl beslut som avses i 9 S LPV (läkares inlagningsbeslul) föreligger knappasi. Vid översyn av rältshjälpssystemd borde frågan las upp om del är möjligi alt redan innan ärendet prövas i lokal nämnd vidta åtgärder som ger den enskilde elt bätlre rättsskydd. Nägon form av jourverksamhel borde kunna diskuleras.

2.10 Besvär

Patients besvärs rätt

Arbelsgruppen föreslår, som en konsekvens av förslagel om obligatorisk nämndprövning av inlagningsbeslul, all möjlighel all föra lalan mot inlagningsbeslul inle skall finnas. I slällel förordar man en regel om räll för patienlen all begära all nämnden skall ultala sig om förutsättningar för inlagning förelegal (10 S 5 st.).

Som framgått tidigare har en rad remissinstanser ifrågasatt den obligaloriska överprövningen och i slällel förordal etl bibehållande av nuvarande besvärsordning. Till dessa hör Slockholms norru ulskrivningsnämnd som emellertid dessutom anför:

Del kan ifrågasällas om inle besvärsräll bör finnas kvar även om förslagel (om obligalorisk nämndprövning) genomförs. Enligt den särskilda lagsliftningen om ersällning vid orikligl frihetsberövande är ersällningsrällen i princip beroende av alt beslut om frihelsberövande ändrats. Del är dock i hög grad ovisst om etl sådanl uiialande angående iniagningsförutsätlning-arna som utskrivningsnämnd enligl 10 S femle slyckel i förslagel skall göra pä begäran av palienl är all anse som etl beslut om ändring eller faststäl-

Prop. 1979/80:1 34(,

lelse av intagningsbeslulei. Vidare uppkommer fiågan huruvida underlåtenhet att begära sådanl uttalande medför au den s. k. passiviieisregeln i 3 kap. 4 S skadeståndslagen blir tillämplig. Dessa osäkerhetsfaktorer skulle elimineras om palienlerna liksom nu gavs en formell besvärsriitt,

JO avstyrker vad arbetsgruppen föreslagit om nämndutialande enligl 10 S femte stycket och anför:

Något skäl för att man i efterhand skall kunna påkalla ulskrivnings-nämndsprövning av en inlagning för psykialrisk vård eller av en åtgärd vidtagen under sådan vård - vilkel skulle bli möjligt med arbetsgruppens förslag i 10 S femle styckel - anser jag över huvud tagel inle föreligga. Man måste i ställd konstruera lagen så all fulla garanlier kan finnas för alt få en intagning prövad i det aktuella skedd då vård pågår. - - Att i efterhand tillhandahålla elt överprövningsinsiiiul är för mig en främmande och omotiverad tanke. - - Arbetsgruppens resonemang atl nämnden skulle göra någon slags förprövning för en kommande talan från patienten om ersällning för felaktig inlagning har inle överiygal mig om behovel av den föreslagna beslämmelsen.

Även utskrivningsntimnden .för Malmöhus Itin menar atl 10 S femle styckel kan utgä men med den motiveringen att enligt nämndens mening del är självklart alt en utskrivningsnämnd, som har all pröva lagligheien av företagna handlingar, alltid uttalar sig om förutsättningarna för intagning, och det oberoende av om patienten begärt det. - Sociulstyrelsen ä sin sida hävdar motsatsen, nämligen att den enda prövning nämnden bör göra är behovel av om vård fortsättningsvis kan beredas med stöd av lagen och således inle någon prövning av om inlagning enligl 9 § borde ha skett.

Överläkares rätl lill underslällning

Arbetsgruppen föreslär borttagande av överläkarens nuvarande rätt att få utskrivningsnämnds beslut underställt den centrala instansen (25 S LSPV).

Mot förslaget vänder sig utskrivningsnåtnnderna i Uppsula och Vtisternorrlunds län, vilka båda menar all rälien bör finnas kvar, eller evenluelll ulvidgas.

Informalion

En rad remissinstanser understryker vikten av atl patienten erhåller information om sina rättigheter bl.a. rätten atl anföra besvär och begära utskrivning, och hälsar med tillfredsställelse arbetsgruppens förslag i 10 S 6 st. och i 35 §. Till dem som utlalal sädan tillfredsställelse hör psykiutrisku nämnden, statens handikappråd, JO, norra ulskrivningsnämnden i Stockholm och RSMH.

Prop. 1979/80:1 347

2.11 Övriga frågor

Lagens na m n

Arbelsgruppen föreslår att den nya lagen benämns ""Lag om viss psykiatrisk vård" (LPV).

Utskrivningsntimnden jör Jönköpings län anlör:

(I belänkandet) sägs, atl en lags benämning pä elt ändamålsenligl sätt bör spegla dess innehåll. Den föreslagna benämningen torde knappasi motsvara del uppställda kravet på ändamålsenlighet. I så fall kanske benämningen hade borl vara "Lag om psykialrisk vård oberoende av egel samtycke". Om inle en sädan benämning anses lämplig föreslås som alternativ "Lagom psykiatrisk vård i vissa fall", vilket torde vara riktigare än alt tala om ""viss"' psykiatrisk vård. som niirniast ger antydan om någon speciell vårdform, som närmare beskrivs i lagen.

Även ulskrivningsnämnden fin- Väslernorrlands Itin menar att uttrycket ""viss" språkligt sett ler sig mindre lyckat, men har ingen erinran mot den nya beteckningen av lagen. Ulskrivningsiitimiideii för Maliiuiliiis Itin biträder ocksä nainnändringen och understryker som särskilt angeläget atl lermen ""sluten värd"", som i praxis läcker både sluien och öppen vård, utgår. RSMH avslyrker den föreslagna namnändringen med motivering alt lagförslagel som helhet ändå bara innebär jusleringar i LSPV.

Nämndernas benämning

Flerlalel remissinsianser har inte haft någon erinran mol förslaget att kalla nämnderna för '"psykiatrisk nämnd"" resp. ""central psykialrisk nämnd". Vtskrivningsntininden jör Malmöhus Itin föreslår emellertid att i slällel för elt vissl sjukhus" namn på nämnden, vilkel arbelsgruppen förordal, bör anges den kommun där kansliel finns, således "'psykiairiska nämnden i X kommun". Ett visst sjukhus stämplas dä inte som en inrättning där tvångsvård i försia hand lillhandahålls. menar nämnden.

3    Psykiskt störda lagöverträdare, betänkande (SOU 1977:23) av 1971 års utredning om behandling av psykiskt avvikande

3.1  Remissinstanser

Efter remiss har yllranden kommil in från riksåklagaren, hovrätten över Skåne och Blekinge, Slockholms lingsräli, Göieborgs lingsräit, rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, kriminalvårdsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, interneringsnämnden, brotlsförebyggande rädd, socialstyrelsen, rällspsykiatriska kliniken i Uppsala, rättspsykialriska kliniken i Lund, Psykiatriska nämnden, statens handikappråd, stalskonloret, universitets- och högskoleämbelel efler hörande av de medicinska och juridiska fakulteterna,  Utredningen om isolering inom kriminalvården.

Prop. 1979/80:1 348

Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet efter hörande av vissa enskilda landsting. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens cenlralorganisalion (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges lä-kaiförbund. Svenska läkaresällskapel, Sveriges psykologförbund. Svenska psykiatriska föreningen, Rällspsykiatriska föreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges äklagare, Riksförbundel FUB, Övervakarnas riksförbund. De handikappades riksförbund. Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH) och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL).

3.2 Allmänt

De av kommittén framlagda förslagen har fält etl övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen även om kritik riklats mot enskildheter i förslagen. Flertalet remissinsianser understryker vad kommittén anfört i fråga om behovel av ytterligare resurser för reformens genomförande.

Enligl riksåklagarens mening förefaller ulredningens slåndpunkler väl övervägda och väl ägnade att ligga lill grund för en reglering.

Ungdomsfängelsentiinnden anför all ulredningens förslag lill ändringar i gällande lagsliflning i de flesla avseenden synes vara väl genomförbart och ägnat atl öka rälissäkerhel och behandlingseffekliviid för de psykiskl störda lagöverlrädarna.

Psykiutrisku nämnden (PN) släller sig posiliv lill de grundläggande idéer som kommer till utlryck i betänkandel och har i princip inle nägol all erinra mol förslagen vad gäller behandlingen av psykiskl avvikande lagöverträdare. Liknande synpunkter anförs av landstingsförbundet och Föreningen Sveriges åklugure.

Kritninulvårdsnämnden (KVN) ullalar all förslagen synes i slorl sett teoretiskt väl genomtänkta och avvägda. Förslagen bygger emellertid i många stycken på prakliska förulsättningar som nu inte finns ulan måsle tillskapas. Som på många andra områden utgörs dessa förutsättningar till slor del av personella och ekonomiska resurser. Det förefaller enligl nämndens mening som om kommilién i vissa avsnill varit väl optimistisk när del gäller möjligheterna alt tillskapa de erforderliga resurserna. 1 andra avsnitt av det föreslagna systemet finns anledning förmoda att de resurser kommittén förordat är alltför begränsade.

Ett genomförande av utredningens förslag förutsätter enligt interneringsnämnden atl kriminalvården får tillräckliga resurser. Det synes nämnden helt orealistiskt att räkna med atl sådana vårdresurser som måsle krävas kan ställas till förfogande inom en nära framtid. RSMH anser atl den viktigaste förutsättningen för atl de föreslagna lagändringarna skall kunna fungera är att samarbetet mellan kommunerna, landstingen och

Prop. 1979/80:1 349

kriminalvården fungerar, och all kriminalvården får de resurser som behövs för alt la hand om ell slörre anlal psykiskl sköra människor.

Några remissinsianser har en övervägande negaliv inslällning till de framlagda förslagen. Slutens rtiiispsykiuirisku klinik i Uppsulu släller sig sålunda kritisk till cenirala tankegångar i belänkandet men anger och motiverar elt antal allernalivförslag lill betänkandel. Även Sveriges p.syko-logförbund är kritiskt lill centrala tankegångar i betankandet. Förbundet tror sålunda inte alt det förkortade undersökningssystem kommittén skisserar kommer atl leda lill ökad rättssäkerhet. Förbundel anser inte heller atl LSPV:s nuvarande kriterier för ivångsvis inlagning av icke kriminella personer ulan vidare kan följas när det gäller personer som begått broll och förbundel är kritiskt till den lanke om flexibilitet mellan kriminalvård och menlalvård som förs fram som en av huvudtankegångarna i betänkandet.

Kriminulvårdssiyielsen avstyrker kommitténs förslag i principfrågorna. Förslagen innebär en försämring både för det klientel som med gällande ordning är föremal för kriminalvård i anslall-och för den nya klienlelkate-gori som föreslås bli tillförd kriminalvården. Kriminalvården saknar resurser för alt lillgodose det nya klientelets vårdbehov och kommer, om förslaget genomförs, att fråntas de psykiatriska värdresurser som den i dag disponerar. Om förslagel mol slyrelsens avslyrkande genomförs, krävs en grundlig ulredning av kriminalvärdens lill följd av förslagel ökade resursbehov.

Under remissbehandlingen har från flera håll pekats på det reformarbele som pågår inom samma eller närliggande ämnesområden varvid bl.a. den länken framförts all en samordning av de olika utredningsförslagen borde ske.

BRÅ framhåller all behovet av en översyn av brollsbalkens päföljdssyslem blivit allt slarkare. Sådanl reformarbele har också påbörjats på olika områden. Under senare år har flera ulredningar på det kriminalpolitiska områdel redovisai sina överväganden. BRÅ pekar också på all en översyn av BrB:s påföljdssystem har företagits av BRÅ:s kriminalpolitiska arbetsgrupp som nyligen avgetl rapporlen (1977:7) Nytt siraffsyslem idéer och förslag. Del ler sig för BRÅ:s del naluriigl all ulgå från denna arbdsgmpps principiella syn pä påföljdssysiemds ulformning beträffande psykiskt störda lagöverträdare.

RÅ uppehåller sig ulförligl vid de kriminalpoliliska grundema och utvecklingen av den kriminalpoliliska debatten för att motivera sin uppfattning atl utredningens förslag inle omedelbarl bör läggas lill grund för ny lagstiftning. En förändring av regleringen av den straffrättsliga behandlingen av psykiskt slörda bör ske mot bakgrund av en mer allmän översyn av brottsbalkens påföljdssystem och därvid utformas från andra principiella utgångspunkter än som nu gäller. Del är f. n en ovanligt lämplig lidpunkt för en sådan mer allmän översyn. Vid en sådan översyn bör del akluella betänkandet kunna spela en viktig roll. Redovisningen av nuvarande prax-

Prop. 1979/80:1 350

is och problemen med denna, liksom även redogörelserna för olika former av psykiska störningar och de avvägningar om den lämpliga behandlingen av dessa förefaller RÅ omsorgsfullt och skickligt genomförda. En stor del av Ulredningens konkreta lagförslag bör också utifrån en annan principiell utgångspunkt kunna godlas ulan egenlliga förändringar.

Rätts- och kriminalvårdspsykiatrins framlida undersöknings- och vårduppgifter synes statens rättspsykialriska klinik i Uppsala inte kunna avhandlas separat från en rad andra frägor, såsom LSPV, LOB, vilka som skall handha vården av de "särskill vårdkrävande" inom kriminalvården, den psykiatriska värden, ungdomsvärden och nykterhelsvården, specialsjukhusen och de fasla paviljongerna elc. Av vikt är även hur man slutligen skall lösa frågan om tvång och frihel inom socialvården och konsekvenserna av denna lösning för andra vårdområden. Det behövs enligt denna remissinstans en mera omfaltande integrerad översyn av samhällets hela vård- och Ivångsapparat. En liknande inslällning har Stinkliolnis lingsråii.

Juridiska.fakultelsnämnden vid Uppsala universilel framhåller att ulredningen endast i mindre omfallning kunnat beakla den omsvängning inom kriminalpolitiken, som innebar ell mer eller mindre slort avståndstagande från de behandlingssynpunkter, som kraftigt påverkade ulformningen av BrB. Av allt att döma kommer de allmänna lärorna om brotl och straff att kraftigt päverkas av denna förändrade inslällning till socialt avvikande beleende. Därmed är det också givel, att rätlssäkerheissynpunkler kommer all tillmätas allt slörre vikl ju mera påföljden ansluler sig till lagöverträdelsen. Lundsiiiigsjörbundet beklagar att, i fråga om ivingande vård, någon samordning av utredningens förslag inte synes ha skett med andra akluella utredningar inom hälso- och sjukvården samt angränsande vårdområden, säsom socialutredningen och ulredningen för översyn av LSPV. Liknande synpunkter anför Sveriges läkarförbund och Svensku psykiatriska föreningen.

3.3 Indikationerna

Begreppet "psykisk störning"

Några remissinstanser tar upp utredningens förslag atl alla slag av funk-lionsrubbningar betecknas som "psykisk störning", Stockholms tingsrtiit har inle något att erinra mot alt termen används i såväl LSPV och BrB i stället för nu gällande terminologi. Även Göieborgs lingsräli, RPS och RSMH finner beleckningen lämplig. Inte heller B/?/i har något att erinra mot förslaget. BRÅ betonar dock att också della begrepp - även om del är lämpligare än nuvarande terminologi - med nödvändighet förblir vagt, Förslagel. som närmasl synes föranlell av hänsyn lill samordningen med brottsbalken (BrB), är enligl PN:s mening mindre lämpligl för LSPV:s del. Termen psykisk sjukdom är vald bl. a. för all markera att lagen är avsedd för allvarliga tillstånd. Uttrycket psykisk störning torde, om man utgår från

Prop. 1979/80:1 351

allmänt språkbruk, föra tankarna lill i första hand psykisk ohälsa av lindrigare slag och torde vara ägnat atl göra den medicinska avvägningen svårare än f. n. Kommittén har även själv påpekat (s. 61) atl gränsdragningen för området "psykisk slörning" måste bli godtycklig. PN anser därför alt den nuvarande termen bör bibehållas. Den lerminologiska svårighel som kommilién stålt inför synes kunna lösas om i 1 S andra styckel LSPV ordet "jämslälles" byls ul mol "anses" och till "abnormitet" fogas "defekt". 1 konsekvens med det anförda bör lermen "psykisk störning" bytas ut i övriga förslag t.ex i 33 kap. 2 § försia slyckel broUsbalken. Denna paragraf anser PN för övrigt tillfredsställande, i synnerhet som den fåll en lydelse som slår bättre i överensstämmelse med LSPV och omsorgslagen än som nu är fallel.

Medicinska fakultelsnämnden vid Lunds universitet menar att det finns risk all man pä nyll läser lagsliflningen på ell olyckligl säll. F. n. pågår en översyn av LSPV och socialdepartementet har nyligen aviserat alt frågan om tvång mot vuxna inom socialvården skall brytas ul ur behandlingen av socialulredningen och samordnas med LSPV. Resullatd kan i värsta fall bli en ny inkongruens mellan BrB och LSPV. Termen "psykisk slörning" har, trots atl den är yitersl vag och oprecis, en diagnostisk innebörd, i den bemärkelsen alt den anger en avvikelse frän normen. Den är i själva verket en eufemism för "åvila", "psykisk sjukdom", "psykisk abnormild" etc. Om man strävar efter att 33 kap, 2 S BrB skall ha full följsamhel till LSPV är del logiskl atl i ställd i BrB välja del neutrala uttrycket "psykiskl tillstånd"". Fakultetsnämnden föreslår säledes att 33 kap. 2 S BrB inleds sålunda: "Var den som begått brotl därvid i sådant psykiskl tillstånd atl vård kunnal beredas honom med slöd av lagen om beredande av sluien psykiatrisk vård i vissa fall, må ej dömas till fängelse elc."

e)-indikationen i LSPV och motsvarande indikation i omsorgslagen

Kommilléns förslag alt avskaffa e)-indikationen i LSPV och omsorgslagen lillsiyrks uUryckligen av en majorilel av remissinslanserna. Hit hör bl. a. Stockholms tingsrtiit. Göieborgs lingsrtitl, ungdomsfängelsenämnden, BRÅ, socialstyrelsen, slutens rällspsykiatriska klinik i Uppsula, PN, niedicinsku jukidlelsntiinnden vid Lunds universitet, LO, Svensku läkuresållskupel och Svensku psykiutrisku föreningen.

RÅ anför all ulredningen framför övertygande skäl för ell avskaffande eftersom e)-indikationen hafl slörre praktisk betydelse endasi i samband med förmögenhetsbrotl och även belräffande dessa har i de flesta fall även nägon av de andra specialindikalionerna kunnat åberopas. I del fåtal fall där nu frihetsberövande påföljd är utesluten och gärningsmannen inte kan överlämnas lill sluten psykialrisk vård enligl annan grund än e)-indikalio-nen skulle enligl utredningens förslag frihelsstraff kunna följa. Ulredningens utgångspunkt har varil att i den mån samhällsskyddsaspekter vid

Prop. 1979/80:1 352

förmögenhetsbiotlslighd anses påkalla frihetsberövande utan att medicinska eller social-medicinska skäl talar därför sä bör della ske inom kriminalvården och inle inom sjukvården (s. 200),

Även om man bortser från e)-indikalionen så är förutsättningarna för sluien psykiatrisk vård enligt LSPV i betydande ulsträckning grundade på samhällsskyddsaspekler. 1 första hand gäller delta b)- och d)-indikalioner-na. Alt samhällsskyddsaspekler även måste påverka uppbyggnaden av det straffrättsliga reaklionssystemel är uppenbart. Utredningens förslag innebär all skyddsaspekierna enligl dessa bägge rällsområden anpassas så att de skall kompleltera varandra utan all man dock därvid beaklar all de båda områdena också måste styras av andra, sinsemellan mycket olikartade intressen. I princip kommer psykiskl störda väldsverkare alt hänföras till sjukvården medan psykiskt störda förmögenhelsbroltslingar hänförs till kriminalvården. Genom den eftersträvade flexibiliteten får del dock förutsäUas alt i praktiken båda kommer atl placeras inom sjukvården. Förmö-genhelsbrottslingen kommer dock därvid, även om han inle skulle kunna anses ansvarig för sina handlingar, alt i princip fä kvarstanna den lid som domslolen ansell motiverad, bl. a. med hänsyn lill broliens svärighdsgrad, medan väldsverkaren skall släppas när vårdbehov inle längre föreligger. Syslemel förefaller inkonsekvenl, irralionelll och svårhanleriigl. Ell syslem byggl på en lillräknelighetslära är i della hänseende all föredra. För den grupp personer som inle kan anses ansvariga för sina handlingar lorde LSPV:s regler även ulan e)-indikalion vara fullt tillräckliga. 1 övriga fall bör, säsom fallet redan enligl ulredningens förslag skulle bli belräffande förmögenhelsbroltslingar, inle några hinder föreligga atl uldöma frihelsberövande påföljd så länge garantier finns all erforderlig vård kan meddelas. Också i sådana fall kan naturligtvis fortsatt sluien psykialrisk vård enligl LSPV vara motiverad efter del all brottspåföljden avfiänats.

Skälen för upphävande av e)-indikaiionen i I S LSPV och motsvarande indikation i 35 S omsorgslagen är enligl hovrättens över Skåne och Blekinge uppfaUning övertygande. Hovrälten delar utredningens bedömning, all del inte bör vara brollel ulan arten och graden av psykisk störning och del därav föranledda medicinska vårdbehovel, som skall vara avgörande för om lagöverträdare skall kunna oberoende av egel samiycke las in och kvarhållas på sjukhus. Som framgår av betänkandet har ulredningen emellertid för vissa fall lämnal synpunkter pä påföljdsvalet, vilka slår i slrid med denna grundsyn. Del år vidare hovrällen bekanl, att en arbetsgrupp inom socialslyrelsen f. n. är sysselsatt med en översyn av indikationerna i 1 S LSPV. Resultatet härav bör beaktas vid den slutliga utformningen av förslaget till ny lydelse av paragrafen.

Sveriges domareförbund delar kommitténs uppfattning när del gäller mindre allvarliga brott. Förbundel påpekar emellertid all e)-indikationen även avser "annal av lagstiftningen skyddal intresse som icke avses under b)". Som kommittén konstaterat är del ingalunda alltid e)-indikalionen

Prop. 1979/80:1 353

(öreligger ensam. Föreligger diirjämle en av specialindikalionerna a) - d) och sker överlämnande till sluten psykiatrisk vård, kan mycket viil intiälfa att skälen för kvarhållande enligt någon av dessa upphör efter kort tid medan e)-indikationen är oförändrad. Kommittén har avvisat tanken pa alt i ett sådant liige ny påföljd skall bestiiminas lill kriminalvård och de anförda skälen härför synes bärande, .Allernativl borde dock anges någon möjlighet atl kvarhålla den psykiskl avvikande inom den psykiairiska sjukvården. Förbundel tänker då på grövre former av egendomsbrott och narkotikabrott. Om e)-indikationen behälls i någon Ibrm bör domstolarnas räll lill föreskrift om prövning av utskrivningsbeslul gälla även lör dessa fall.

RPS ställer sig iveksam till borttagandet av indikationen och anser alt fiågan bör avgöras först sedan eifarenheter erhållils frän domstolarnas tillämpning av 33 kap. 2 S BrB i den föreslagna ulformningen saml alt slutlig ställning tagits i frågan om inlerneringsslraftéts bibehållande.

3.4      Ansökan om intagning

RÅ och Föreningen Sveriges åklagare anser det olämpligt alt äklagare formelll skall kunna göra ansökan om sluten psykiatrisk värd med hänsyn till att åklagare i samband med rättegång kommer i en omedelbar motsatsställning till den misstänkte. Enligl RÅ kan för den som år inlagen i häkte tjänsteman som har att sörja för den intagne göra ansökan och i andra fall kan detla ske genom polismyndighd. Del får förutsättas atl åklagaren i den mån han finner all ansökan bör göras tar kontakt med någon som har lätt alt göra ansökan.

3.5      Verkställighet av beslut om överlämnande till sluten psykiatrisk vård

Sociulstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka kommitténs förslag i fråga om beslutsfattare vid placering av värddömda palienler. Placering genom samrådsförfarande mellan undersökningsläkaren och läkaren på hemorts-sjukhuset kan, med lanke pä hittills gjorda erfarenheter av sådant samarbele, på de flesta håll inte förutses fungera friktionsfritt. Det har emellertid länge anseUs önskvärl alt socialstyrelsen i görligaste mån frikopplas från denna uppgift. Flera olika syslem har härvid diskuterats vid olika tillfällen. Det tekniskt enklaste systemet synes vara att placeringen tillgår på samma säll som vid överlämnande lill öppen psykialrisk vård. I detta fall skall domstolen jämlikt 12 § kungörelsen (1970:85) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. överlämna avskrift av domen till vederbörande sjukvårdsstyrelse. Enligl 4§ första styckel punkl 6 sjukvårdskungörelsen (1972:676) åligger del sjukvårdsslyrelsen atl tillse atl dessa patienter får lämplig vård och behandling. Domen överlämnas därefter vanligtvis till

vederbörande öppenvärdsläkare som kallar patienten lill etl första besök. 23   Riksdagen 1979180. I saml. Nr l.DelC

Prop. 1979/80:1 354

Detta system borde som nyss angells även kunna användas när det galler patienter som överlämnats till sluten psykialrisk vård. Visserligen föreligger problem när vården skall ske på psykiatrisk specialenhel. men dessa är inte olösbara. Denna problemalik kan t.ex. lösas genom att överläkaren på hemorlssjukhusel först tar konlakl med specialenhetens överläkare såsom vid inlagning på sådan enhel i de inle sällsynla fall LSPV-intagningen grundas på ansökan om vårdintyg. Socialslyrelsen anser att verkställandet av placering av patienter i sluten psykialrisk värd bör ske skyndsamt och atl om möjligt en yttersta tidsgräns bör sällas.

3.6 Behandlingen av psykiskt störda inom kriminalvården

Ökad fiexibililel kriminalvård - sj ukvärd

En majorilel remissinsianser släller sig bakom utredningens förslag om ökad flexibilitet mellan kriminalvården och sjukvården, men samtidigt belönas all vissa svårigheier av praktisk natur måste lösas, innan reformen kan genomföras. Lämplighelen all avveckla de psykiairiska avdelningarna inom kriminalvården ifrågasalls även i della sammanhang,

RÅ släller sig positiv lill den ökade flexibililei mellan kriminalvård och sjukvård som utredningen eftersträvar. Att den tid under vilken en straffad undergår vård skall inräknas i verkslällighelsliden är också rimligl. Såvill RÅ kan bedöma är de problem som kan vara förenade med den eftersträvade flexibiliteten främst av praktisk natur. Som utredningen påpekar finns del i dag elt motstånd från sjukhusels sida att ta emot patienter från kriminalvården. Det framstår som tveksamt om de åtgärder utredningen föreslår - i försia hand alt de psykiairiska avdelningarna inom kriminalvården avskaffas - är ägnade all lösa detta problem så atl lillgång till adekval vård kan Iryggas.

Liknande synpunkter anförs av bl.a. hovrätten över Skåne och Blekinge, BRÅ, Slockholms tingsrätt, Göieborgs tingsrätt och KVN. RPS framhåller vikten av att bevaknings- och säkerhetsfrågorna ägnas uppmärksamhet framför allt i de fall i kriminalvårdsanstalt intagen överförs till vård inom den allmänna sjukvården.

Sociulstyrelsen finner det angeläget all de psykiskl sjuka som del här är fråga om tillförsäkras adekvat psykisk värd. F. n. har emellertid den allmänna psykiatrin svårigheter på grund av bl. a. otillräckliga resurser att ta emol sådana patienter som kommer från kriminalvården. Sverige.? läkarförbund finner syftet med de föreslagna reformerna - en ökad samordning och flexibilitet - eftersträvansvärt. När det gäller de konkreta förslagen synes emellertid utredningen ha drivits av dt orealistiskt önsketänkande. Den psykiairiska vårdens obenägenhet att ta ansvar för ett psykiskt stört kriminalvårdsklientel kan inte ses som en tillfällighet. Det är en ofrånkomlig effekt av en målmedveten och eftersträvad omstrukturering av psykiatrin, där inriktningen på frivillig medverkan blivit allt svårare atl förena

Prop. 1979/80:1 355

med tvångsinsatser. 1 den utvecklingen bör man räkna med en snarare ökad än minskad obenägenhet atl la ansvar för ett övervakningskrävande klientel. Denna obenägenhet grundas bl. a. på en alltmer bristande kompelens lill samhällsskydd vad gäller övervakningskrävande inlagna. Ulvecklingen går ifrän stora sjukhus med en flexibelt användbar personal, med en dominans av män, med en byggnation av avskildhet från andra delar av samhällel som underlällar övervakning - mol mindre enheler med en mindre flexibel bemanning, framför alli nattelid. med en allt större dominans av kvinnlig personal, med en integrering i annan sjukvärd eller annan samhällelig verksamhet och en utformning av vårdavdelningarna, som starkt minskar möjligheterna lill en effektiv övervakning. Denna utveckling har i vissa avseenden t. o. m. inneburil svårigheter när det gäller vård av det vanliga psykiairiska klienleld med bl.a. en ökad frekvens av självmord pä psykiairiska kliniker och sjukhus. Bidragande orsaker lill obenägenhden är även arbelsmiljöaspekter för personalen och svärighelerna alt effektivt behandla ell alllför hderogenl patientklientel. Med hänsyn lill dessa olika faktorer har den allmänna psykiatriska vården inga reella möjligheter att utveckla ett vårdansvar för annal än enstaka patienter med etl från kriminalvårdssynpunkt betingat övervakningsbehov. Del bör också understrykas att skulle en lagsliflning enligt utredningens intentioner komma till stånd, torde i praktiken värdpersonal och sannolikt också sjukvårdsadministratörer och sjukvårdspolitiker pä alla säll försöka motverka en övervältring av kriminalvårdsanvard på sjukvården. Risk finns här atl en lagsliflning om ökad samordning och flexibilitet skulle bli ett politiskl-administrativt slag i luften, som bara ylterligare minskar den utstötta palienlkategorins möjligheler all få effektivt omhändertagande och öka irritationen mellan vårdområdena (jfr förhållandena kring den nyligen etablerade lagen om omhändertagande av berusade). Utredningens förslag atl avveckla psykiairiska avdelningar inom kriminalvården bör därför tills vidare inle förverkligas. Liknande synpunkler anförs av bl. a. Svensku läkurestillskupel och Svensku psykiairiska föreningen.

Kriminalvårdsstyrelsen ser del som en allvarlig brist att kommilién inle närmare berörl vilka behov i fräga om värd, arbele och annan sysselsällning som lill följd av dess förslag uppstår inom kriminalvården. Med den av kommittén föreslagna ordningen kommer kriminalvården att helt sakna möjlighel alt med egna resurser omhänderla dt psykiskl labilt och notoriskt myckel svärbehandlal klientel. Kriminalvårdens hittillsvarande erfarenhel av svårigheterna all för kriminalvårdens inlagna erhålla vård pä andra institutioner inger viss tveksamhet om alt en tillfredsställande lösning av frägan skulle stå att finna efter de linjer kommittén drar upp. Det är enligt styrelsens mening nödvändigl alt den värdorganisation som skall verkställa den av domstol ådömda påföljden disponerar över erforderliga resurser. Tillförs kriminalvärden ett klienlel med mer utlalal vårdbehov än normalklienlelel, måste kriminalvården också kunna möla dessa behov utan all vara uteslutande hänvisad till en utanförstående organisation.

Prop. 1979/80:1 35

Öppen psykiatrisk vård

Kommitténs förslag all påföljden öppen psykialrisk värd skall få den innebörden alt vederbörande skall vara atl betrakta som försöksutskriven från sluien psykialrisk vård och underkaslad de regler som gäller för sådan uiskrivning har fåll etl blandal motlagande.

RÅ menar att förslaget lill öppen psykialrisk vård inte fäll en lämplig utformning. Från den enskildes sida måste det le sig förvånande alt han skall beiraktas som försöksutskriven från sluien psykiatrisk vård utan all någonsin varil intagen. I de få fall där påföljden skulle kunna bli aktuell lorde skyddstillsyn med föreskrifter kunna vara en adekvat påföljd. Liknande synpunkler anförs av Göieborgs lingsräli.

BRÅ anser del mindre lillialande alt på delta sätl använda medicinska bedömningar som något av ell påtryckningsmedel. BRÅ menar dessutom alt det inle finns något egentligt behov av en påföljd med det innehåll som kommittén föreslär. Syftet med förslaget skulle kunna tillgodoses inom ramen för icke frihelsberövande påföljd inom kriminalvården,

PN menar att förslaget hell bortser frän försöksutskrivningens rällsliga nalur enligl LSPV. Försöksutskrivning är en del av den slutna vården och får inte användas, om inte de i 1 S LSPV angivna indikalionerna för sådan vård föreligger. Någon prövning av del slag som föregår intagning enligt LSPV skulle inte göras innan patienten i öppenvård enligl förslaget ""inskrivs"" vid sjukhuset. Delta begrepp finns inte förut i LSPV. ""Ålerinlagning" av sådan patient är alliså i realiteten en intagning utan de rällssäkerhelsgaraniier som finns för intagning med slöd av 1 S. Förslagel avstyrks bestäml. PN ifrågasätter om inte domstol i de fall den anser öppen värd påkallad bör förordna härom i samband med skyddstillsyn. I dylika fall har den dömde en övervakare som kan se lill atl givna föreskrifter iakttas.

TCO anser atl förslaget från vårdteknisk synpunkl är bra och värt att pröva. Dock bör påpekas alt det från rättssäkerhetssynpunkt måhända kan vara diskutabelt all samma instanser som haft avgörande inflytande i påföljdsfrågan även i forlsältningen skall beslula om frihelsberövanden av föreslagen arl. Denna fräga bör därför ses över ylterligare. Av samma uppfaUning är slalens rällspsykiatriska klinik i Uppsulu. Hovrätten över Skåne och Blekinge vill inte molsälla sig förslagel men vill framhålla, alt delta i sin lur förutsätter en utbyggnad av den öppna kontrollverksamheten. Den juridiskl-tekniska konstruktionen, bl.a. den föreslagna anknytningen lill uiskrivningsnämnderna, synes kräva ytterligare överväganden.

Enligt Slockholms lingsrätls mening kan någon principiell invändning inle riklas mol kommilléns förslag, eftersom LSPV:s regler måsle iakltas vid beslut om inlagning. Tingsrälten delar kommitténs ståndpunkt all inslilulel öppen psykiatrisk vård efter den ändring som kommittén föreslagit kan vara väl ägnad alt för vissa psykiskt störda lagöverträdare utgöra ett verksami medel i syfte all hjälpa vederbörande lill åleranpassning i samhällel. Del föreligger dock en viss risk atl domstol drar sig för att

Prop. 1979/80:1 357

använda påföljden överlämnande till öppen psykialrisk värd, om del framstår som en möjlighet att den dömde kan komma att tas in för sluien psykiatrisk vård. Det kan anlas alt påföljden kommer atl användas mera sällan. 1 vissa fall kan del säkerl i slällel visa sig lämpligl atl använda möjligheten att tillgripa påföljden skyddslillsyn med föreskrift om psykiatrisk vård.

Sociulstyrelsen ultalar sig posilivi beträffande påföljden öppen psykialrisk vård samt tillägger alt möjlighel även bör ges atl förordna om öppna omsorger för psykiskt utvecklingsstörda. Slyrelsen påpekar att det dock mäsle observeras alt i realiteten de resurser som behövs för genomförandet f. n. inte finns.

Även statens handikappråd är positivt till förslaget men påpekar i likhet med socialslyrelsen att resurser krävs för genomförandet.

Sveriges läkurförbund anser atl förslagel ger en rimlig konlroll av de patienter som del här är fräga om, vilka då underkaslas vissa regler. På det sättet skulle en dom till öppen psykialrisk vård kunna ge en mer meningsfull innebörd än hittills. Samma inställning har Svensku läkuresällskupet som anser all föreskrifter om patienters skyldigheler skulle kunna meddelas av utskrivningsnämnd eller vad som kan komma i dess ställe.

Försöksverksamhel i "civil commil ment"-sy stemet s anda

Kommittén har förordat att man startar en försöksverksamhet i civil commilmenlsyslemels anda inom ramen för nuvarande lagstiftning med tillämpning av 34 S KvaL. Försöksverksamhelen föresläs avse personer som har uppenbara narkotikaproblem och som dömts till fängelse i högst etl år.

Förslaget har fått elt positivl mollagande under remissbehandlingen. Del tillstyrks av hovrätten över Skåne och Blekinge, BRÅ, medicinsku fukultelsnämnden vid Umeå universitet och Sveriges läkurförbund.

Även kriminulvårdsstyrelsen släller sig posiliv till civil commilmenlsys-lemet och vill framhålla all de frivårdsanläggningar styrelsen har tillgång till väl lämpar sig för detta ändamål. Det förutsätts dock atl ett mera strukturerat behandlingsinnehåll kan ges åt vistelsen vid dessa anläggningar än vad i dag vanligen är fallet. En väntad ulbyggnad av behandlingshem för narkotikamissbrukare i kommunal regi torde också ge möjlighet till en vidgad försöksverksamhel av det slag kommittén har i åtanke. Styrelsen finner det angelägel att en sådan ulbyggnad snarasl kommer lill slånd. När del gäller ålgärder mol narkotikamissbruket vid kriminalvårdsanstalterna vill styrelsen vidare understryka att dessa åtgärder måste spänna över elt brell fäll och inbegripa såväl en effektivare kontroll som ökade inslag av social iräning, terapeutiska aktiviteter och fritidsverksamhet. I fräga om kontrollåtgärder har utredningen aktualiserat frågan om obligalorisk urin-och blodprovslagning för de inlagna. En förutsättning för en sådan skyldig-

Prop. 1979/80:1 358

hel är dock elt ullryckligt lagstöd. Della saknas i dag. Obligalorisk urinprovstagning är därför f. n. endast länkbar i den män det sker inom ramen för ett kontraktssyslem av det slag, som kommer au prövas som etl led i det s.k. Österåkersprojeklet.

KVN tillstyrker att försöksverksamhel inleds för narkomaner, som begått brotl, i civil commilmenlsyslemels anda med tillämpning av 34 S lagen om behandling i kriminalvårdsanstall, Verksamhel med liknande uppläggning bedrivs redan på sina håll här i landel efter medgivande frän övervakningsnämnd eller KVN i de enskilda behandlingsfallen. Del finns alliså vissa erfarenheler som man bör kunna ta till vara. Det synes emellertid lämpligl alt de av kommilién avsedda behandlingsformerna, som bygger på en nära samverkan med den allmänna sjukvärden, prövas och utvärderas på sätt kommittén tänkt sig. Man bör därigenom förhoppningsvis kunna komma fram till en ordning, som kan erkännas och mera allmänl lillämpas - oavsell om kommilléns förslag i övrigl genomförs eller inte. Försöksverksamhelen bör dock inle begränsas lill dem som dömls till fängelse högst etl är. Även med dem som avtjänar längre fangelseslraff bör försök således göras. Bland dessa finns ålskilliga narkotikamissbrukare med påtagligt psykiatriskt vårdbehov.

LO ser posilivi på möjlighelerna atl genom en försöksverksamhet finna former för meningsfulla alternativ till frihdsslraff. Försöken bör dock omfalla olika former av såväl påföljdens längd som konlroll och konsekvenser av misskötsamhet. Verksamheten bör även fortlöpande ulvärderas.

Svensku kommunförbundet lillslyrker utredningens förslag all konlraklsvärd bör prövas som försöksverksamhel inom ramen för 34 S KvaL. Ulredningen föreslär all försöksverksamhelen bör bedrivas vid någol sjukhus med erfarenhel av narkomanvård och säger att vid sjukhusinlagningen bör "en noggrann planering ske i samråd mellan kriminalvärden, huvudsakligen skyddskonsulenten, patienten och sjukhuset". Med tanke på all missbrukare ofla är i slorl behov av sociala rehabiliteringsåigärder är del nalurligt att också den primärkommunala socialvårdens medverkan kommer all behövas vid genomförandet av behandlingsprogrammet. Förbundel anser därför att socialvården bör della i den tidiga planeringen för all bl.a. kunna informera om vilka resurser som finns inom socialvården och hur dessa kan utnyttjas i del enskilda fallel.

Förbundet vill också påpeka att det är viktigt all patienten får en framträdande roll vid utformningen av behandlingsprogrammel om delta skall ha förutsäUning att lyckas. Beträffande behandlings- och koslnadsansvarei under kontraktsvården får styrelsen hänvisa till BRÅ:s förslag (PM BRÅ nr 29), som styrelsen lidigare anslutit sig lill. Slulligen anser slyrelsen alt del inte finns någon anledning atl endast tillämpa konlraklsvärden när det gäller narkotikamissbrukare. Även vid andra former av missbruk kan kontraktsvården vara elt lämpligl alternativ till fängelsestraff.

Prop. 1979/80:1 359

Eftervård

Sociulstyrelsen konstaterar atl kommittén med termen eftervård avser åtgärdsmöjligheler enligt nuvarande socialvård och kommande socialtjänst samt social instilutionsvård - förutom vissa öppna och slutna psykiatriska och medicinska vårdresurser. Eftervårdsbehov av huvudsakligen medicinsk resp, social nalur avses mötas av:

läkare på sjukhus där patienten vårdats

öppen psykiatrisk mottagning vid vistelseortens sjukhus, vårdcentral eller alkoholpoliklinik

särskild överläkare för försöksutskrivna inom varje län

social cenlralnämnd (social basservice: pengar, arbele, boslad, hemtjänst o.d. samt frivillig problembearbetning)

av socialutredningen (SU) skisserade lypinstitutioner för inackordering för krisbehandlingar pä olika nivåer och för omvårdnad av äldre, gravt alkoholskadade samt övernatlningsrum - måltider - fiitidsaktiviieler -allt enligt SU anpassat till de enskilda klienlernas varierande behov.

Del saknas skäl att sammanföra detta utbud av delvis fundamentala sociala och medicinska hjälp- och vårdinsalser under en samlingsiubrik "eftervård" för alt beteckna den vård som skall komma efter sluten psykiatrisk vård.

Utgående från innehållet i utbudet kan insatsema systematiskt beskrivas också under följande punkter, som något speglar samband mellan medicinsk och social värd:

social basservice (arbete, bostad, pengar, hemtjänst etc.)

frivillig problembearbetning i öppna jöriner (öppen psykvård, socialtjänst etc.)

behandling i halvöppna former (behandlingshem, dagvård elc.)

frivillig problembearbelning i slutna former (institutioner, kollektiv elc).

Kommilién anser all samarbele socialvård, sjukhus och patient bör inledas i god tid före utskrivning. En förutsättning för att socialvården med nägon framgång skall kunna ulnyllja sina begränsade hjälpresurser är en fungerande kommunikation mellan kriminalvård, psykiatrisk vård och socialvård. Dagens socialvård har tyvärr erfarenheter av att meddelanden om utskrivningar av patienter uteblivit eller kommit så sent atl patienten ånyo hunnil råka i en så krisartad situation all hjälpinsalser blir verkningslösa. Socialvårdens lillgång lill avgiftningsresurser vid akuta förgift-ningstillstånd hos klienten måste likaså breddas. Socialslyrelsen vill därför starkt poängtera vikten av atl samarbele mellan berörda värdorgan inleds på ell tidigt stadium före uiskrivning. Socialslyrelsen föreslår att regel för samråd mellan sluien psykialrisk vård och socialvård skrivs in i kungörelsen (1966:585) angående tillämpningen av lagen om beredande av sluien psykiatrisk vård i vissa fall som motsvarar vad kommittén har föreslagil i 3S  samma  kungörelse  rörande  samråd   med  kriminalvårdsmyndighet.

Prop. 1979/80:1 360

Kommittén röiutsätier alt patienten erhåller hjälp till arbete, ekonomi, bostad genom insatser av socialvård, arbelsvård etc. Kommittén berör inle i detta sammanhang all rådande samhällsstruktur och allman samhällsutveckling inverkar på socialvårdens möjligheter atl göra effektiva hjälpin-' satser. Här diskuterade grupper hör inte till de eftersökta vare sig på arbetsmarknad, bostadsmarknad eller i andra sammanhang. En normaliserad tillvaro med villkor som så långt möjligi liknar andra verksamma människors är en förutsäUning och en underlättande faklor för behövliga hjälpinsalser i problembearbetande, personlighdspåverkande inriklning.

Hovrällen över Skåne och Blekinge anför atl ulredningen när den diskuterar eftervården, ulgår från att många misslyckade försöksulskrivningar har sina orsaker i bristande resurser inom denna och övervakarnas otillräckliga ulbildning och erfarenhet. Utredningen redovisar här inle någol erfarenhdsmalerial lill slöd för sin uppfattning. Erfarenheler från andra vårdområden slöder inte utredningens påståenden (t.ex. Sundsvallsförsö-kel; BRÅ:s rapport 1975:1). Hovrällen tvivlar på alt förefintliga brister i eftervården kan avhjälpas blott och bart genom de av ulredningen föreslagna ålgärderna. Enbart en förslärkning av vårdresurserna är enligl hovräl-tens mening inle lillräcklig. Ulredningens i och för sig välmoliverade krav, atl man bör "före ulskrivningen i allt fall förvissa sig om all paiienlen har arbele eller annan lämplig sysselsättning samt alt hans ekonomiska förhållanden och boslad är ordnade" (s. 321), borde t.ex. ha följis av några förslag om hur detla skall kunna tillgodoses i ell alli kärvare arbetsklimat för den ej fullpreslerande. Kravet på en effektivare konlroll av de utskrivna borde också ha beaklals. 1 della sammanhang vill hovrätten framhålla, atl den till skillnad från utredningen anser, atl den medicinska eftervården om möjligt bör handhas av läkare som vårdal paiienlen under sjukhusvislelsen.

3.7   Särskilda utskrivningsregler för vissa domstolsöverlämnade

Kommitténs förslag om befogenhel för domstol att i vissa fall föreskriva atl beslut om utskrivning eller utskrivning på försök inte får verkställas utan att beslutet fastställts av psykiatriska nämnden har fått ett blandat motlagande.

RÅ, Stockholms tingsrätt, RPS och Sveriges läkurförbund anser förslaget vara väl motiverat.

Hovrätten över Skåne och Blekinge är dock krilisk till den föreslagna särskilda utskrivningsregeln. Det synes mindre lämpligt att grunda en särbehandling av vissa domstolsöverlämnade patienter på en individuell bedömning av de olika fallen redan i domssituationen. Sådan bedömning kan knappast göras med tillräcklig grad av säkerhet. Den särskilda utskrivningsprövningen borde i ställd generellt anknytas till brottets svårhetsgrad, antingen sådan denna kommer till uttryck i straffskalan eller genom uppräkning av vissa brott i tillämpningskungörelsen till LSPV. Enligt

Prop. 1979/80:1 361

hovrällens mening kan vidare ifrågasällas, om möjlighelen alt föreskriva obligatorisk överprövning i psykiairiska nämnden innefattar tillräcklig garanti för all skyddsaspekten blir beaklad. Del särskilda skydd mol för lång inlagningstid som föreslås för domstolsöverlämnad patient bygger enligl hovrällens uppfattning pä en olycklig sammanblandning av vård- och "brotls"-synpunkier. Del förefaller märkligt, all ell särskill skydd skall beredas en viss kategori av de Ivångsinlagna palienlerna. Självfallel måste alla patienter ges elt likvärdigt skydd mol omotiverad ivångsbehandling.

Enligl BRÅ väcker förslagel invändningar från principiella ulgångspunkter. Sådana bedömningar som del här blir fråga om kan knappast göras med lillräcklig säkerhet. De föreslagna ulskrivningsreglerna kan också medföra att den kalegori av lagöverträdare del här gäller i praktiken får en särskild "farlighetsstämpel" på sig, vilkel i sin lur kan medföra särbehandling i olika avseenden. Förslagel ler sig därför i viss mån inkonsekvenl betraktat mot bakgrund av alt e)-indikationen i 1 S LSPV föreslås bli avskaffad. En annan farlighetsregel som rör den straffrättsliga behandlingen av psykiskl slörda lagöverträdare dyker nu upp. BRÅ kan därför inle tillstyrka förslaget om de särskilda ulskrivningsreglerna.

Sociulstyrelsen släller sig klart tveksam till förslaget. Psykiatriska nämnden fattar sina beslul på handlingar medan däremol utskrivningsnämnden måste skaffa sig personlig kännedom om patienten. Farlighetsbedömningar är mycket vanskliga och del kan ifrågasältas om sådana skall ske på handlingar. Vidare är del en inkonsekvens all en domare i en lingsräli skall kunna medverka till alt ge en föreskrift av detta slag men i en annan funktion som ordförande i ulskrivningsnämnd inte vara betrodd alt fatta beslut om uiskrivning som ju ytterst vilar pä samma maleriella grund. Fariighei ar blott i ytterst sällsynta fall etl fixt lillständ. Ell bältre säll alt lösa hela problemet är t.ex. all på konferenser med uiskrivningsnämnderna diskutera sådana frågor för alt härigenom förhindra felaktig handläggning av ulskrivningsärenden. Även RSMH anser atl utskrivnings-nämnderna bör fä denna uppgift.

Slutens räiispsykiuirisku klinik i Uppsalu motsätter sig att man på delta sätt åsätter vissa personer en stigmatiserande farlighetsstämpel. Liknande synpunkler anförs av TCO.

Jiiridisku fukuhelen vid Lunds universilel gör försl och främst den invändningen all undersökning hos psykiairiska nämnden inle utgör någon lillräcklig garanti för en enhetlig och riklig praxis, så länge lagstiftaren inle har givit någol klart besked om riktlinjerna för bedömningen av utskrivningsfrågan. Vidare kan invändas all den föreslagna beslämmelsen endasi avser en del av klienleld. Några motsvarande föreskrifter föreslås inte belräffande sådana farliga kriminalpatienter, som blivit föremål för ålalsunderiälelse enligt 20 kap. 7 S punkt 4 RB, eller som överförts frän kriminalvårdsanslall lill sluien psykiatrisk vård. Utskrivning av dessa patienter skall alltså forlfarande beslutas av de lokala utskrivningsnämnderna med därav följande risk för oenhetlig praxis.

Prop. 1979/80:1 362

3.8    Särskild kontroll vid långa vårdtider

Kommittén har föreslagil all överinspektören för den psykiatriska värden årligen skall granska handlingarna beträffande domstolsöverlämnade  palienler  som  vårdats  mer än två år. I tveksamma fall skall inspektören föredra ärendet i psykiatriska nämnden för prövning.  Förslagel har föranlell några ullalanden under remissbehandlingen.

BRÅ och Svenska läkaresällskapet har inle något att erinra mot förslagel. Slutens handikappråd anser att del är vikligl atl denna kontroll blir regelbunden och noggrann. Det är också angeläget atl hela tillsynsfunktionen förslärks och organiseras så att den kan värna om den enskildes intressen. Även utskrivningsnämnderna bör bli skyldiga atl bevaka och omsorgsfullt motivera långa vårdlider.

Hovrälten över Skåne och Blekinge släller sig skeptisk lill överinspek-lörens konlrollfunktion, sådan denna utformats i belänkandel. Beaktas bör således, atl det kan vara nalurligt all kräva, all ulskrivningsnämnden med bestämda tidsintervaller prövar skälen för forlsall tvångsinlagning belräffande varje patient. Därutöver kan överinspektören tilldelas skyldighet att regelbundet företa sådan prövning och alt, när del behövs, hos ulskrivningsnämnden hemställa om utskrivning av patienl. Psykiairiska nämnden bör även i dessa fall användas som en överprövningsinstans.

Socialstyrelsen vill framhålla all del är angeläget med en bältre fungerande inbyggd konlrollapparal så atl patienter inte hålls kvar längre lid än som är nödvändigl från behandlingssynpunkt. Emellertid kan det förutses bli både tidsödande och krånglig! med överinspektören som besluistaltare. Det skulle också innebära en viss rättsosäkerhet för patienten, eflersoni han då som regel inte kan beredas tillfälle att framföra sina synpunkter och det heller inle föreligger möjlighel all bli företrädd av ombud. Socialstyrelsen föreslär i slälld alt uiskrivningsnämnderna lar molsvarande av kommilién förordade ärliga kontrolluppgift. RSMH år av samma uppftittning.

Enligl P.N:s uppfattning är det myckel sällsynt all en patient kvarhålls på ett sjukhus ulan att det föreligger tillräckliga medicinska skäl härför. Det lorde därför inte vara nödvändigl med den av kommilién föreslagna kontrollapparaten, vilken kan förutsättas bli bäde krånglig och tidsödande. Kommittén har inle angivit vad den tänkt att föredragningen inför PN skall leda lill. Inte heller har kommittén tagit hänsyn till att PN är ett organ för överprövning av utskrivnings- och beslulsnämnders beslul. Den bör inle falta beslut i första instans. Lika olämpligt är au för vissa ärenden göra nämnden till ell rådgivande organ utan klart angivna rättsliga funktioner. Förslaget torde härvidlag stå i mindre god överensslämmelse med 2 kap. 9 S regeringsformen och vad som anfördes om PN vid denna bestämmelses lillkomsl. Nämnden avslyrker därför förslagel. Om nägon form av kontrollapparat ändå anses behövlig, föreslår PN all prövningen i slällel

Prop. 1979/80:1 363

skall ankomma på utskrivningsnämnderna efter framslällning från överinspektören. 1 den mån en ulskrivningsnämnd efter en prövning inte finner alt patienten kan skrivas ut, bör ärendet kunna underställas PN:s prövning.

Prop. 1979/80:1 364

Innehåll

lill Bilagedelen i DsS 1978:8

BILAGA I Gällande lagstiftning m. m...................................   224

1 Barnavårdslagen 11960:97) - Bvl....................................    224

1.1 Förutsättningar lör vårdålgärder med slöd av BvL... 224

1.2 Insatsernas art ....................................................... 225

1.3 Den omhändertagnes behandling............................ . 226

1.4 Vårdens upphörande............................................... 227

1.5 Besvär...................................................................... 228

2 Lagen (1954: 579) om nykterhetsvärd - NvL................... 228

2.1  Nykterhetsnämndens ätgärder ...............................    228

2.1.1 Hjälpåtgärder.................................................. 228

2.1.2 Övervakning  .................................................. 228

2.1.3 Tvångsinlagning ............................................. 228

2.2 Tillfälligt omhänderlagande....................................... 229

2.3 Länsrättens beslul.................................................... 229

2.4 Verkställighet............................................................ . 229

2.5 Vårdtiden  ................................................................ . 230

2.6 Permission   ............................................................. . 230

2.7 Utskrivning................................................................ 231

2.8 Frivillig anstallsvård................................................... 231

2.9 Besvär....................................................................... 231

3 Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa

fall - LSPV........................................................................   232

3.1 Inledning..................................................................    232

3.2 Förutsätlningar för lagens tillämpning......................    232

3.2.1 Generalindikalionen........................................    232

3.2.2 Specialindikationerna......................................    233

3.3  Organisaloriska förutsättningar................................   234

3.3.1 Vården bedrivs vid sjukhus.............................    234

3.3.2 Kravel på överläkare i psykialri.......................    235

3.4  Förulsättningar för inlagning....................................    236

3.4.1 Ansökan.......................................................... 236

3.4.2 Vårdintyg........................................................ . 236

3.4.3 Särskilda bestämmelser för farlighetsfallen..... 237

3.4.4 Omhänderlagande av polis ............................ 238

3.5  Inlagning.................................................................. 238

3.5.1 De särskilda inlagningsbeslulen......................    239

3.5.2 Inlagning pä grund av domstols förordnande.   240

3.6  Bestämmelser om patienten.....................................   240

3.6.1 Kvarhällande m.m........................................... . 240

3.6.2 Permission m.m............................................... . 240

3.6.3 Granskning av brev m. m................................ . 241

3.7  Uiskrivning................................................................ 241

3.7.1 Fortlöpande prövning av vårdbehovet ........... . 241

3.7.2 Besluiskompdens............................................ 241

3.7.3 Behörighel alt göra ansökan........................... . 241

3.7.4 Försöksulskrivning.......................................... . 242

3.8  Nämnderna............................................................... . 242

3.8.1 Utskrivningsnämndens sammansättning m. m   242

3.8.2 Ansökan hos nämnden...................................   243

3.8.3 Förfarande i nämnden ....................................   243

Prop. 1979/80:1

365

3.8.4    Psykiatriska nämnden   ............................... 244

3.9    Besvär.................................................................... 245

4 Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda - Omsorgslagen        245

5 Lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande - LTO . 246

6 Lagen  (1976:511)  om   omhändertagande  av   berusade   personer

m, m. - LOB...................................................................... . 248

BILAGA 2    Ulredningsförslagen.........................................    249

I  Socialulredningens förslag  ............................................    249

1.1  Lagen med särskilda besiämmelser om v;ud av underiirig, . , .   249

1.1.1 Allmänna överväganden  ............................... 249

1.1.2 Förulsättningar för värd utan samtycke.......... 250

1.1.3 Vården beslutas av länsrätten........................ 252

1.1.4 Vårdtiden........................................................ 252

1.1.5 Omedelbart omhändertagande....................... 253

1.1.6 Värdens innehåll och utformning.................... 2.4

1.1.7 Vissa handläggningsfiägor.............................. 254

1.1.8 Besvär............................................................. 255

1.2  Vården av vuxna missbrukare.................................. . 2!5

1.2.1 Allmänna överväganden  ............................... . 255

1.2.2 Utredningens förslag i slulbetänkandel.......... . 256

1.2.3 Närmare om samarbelsformerna..................... 259

1.3  Alternativt förslag..................................................... 260

1.3.1 En sammanhållen lag...................................... 260

1.3.2 Förutsällningarna för värd  ............................ 260

1.3.3 Insatsernas art............................................... 261

1.3.4 Ulredning och ansökan .................................. 261

1.3.5 Omedelbart omhänderlagande....................... 261

1.3.6 Handläggning i länsrält  ................................. 263

1.3.7 Länsrättens beslul om vårdliden..................... 263

1.3.8 Verksiällighei av beslul.................................... 264

1.3.9 Vårdens innehåll............................................. 264

1.3.10 Besvär............................................................. 264

2 LSPV-gruppens förslag....................................................    265

2.1 Grunder för inlagning.............................................. 265

2.2 Organisatoriska förutsäitningar.............................. 266

2.3 Förulsättningar för intagning.................................. 267

2.4 Jäv m. m.................................................................. . 268

2.5 Intagning................................................................ . 268

2.6  Bestämmelser om patienten....................................    270

2.6.1 Nämndens yttrande ....................................... . 270

2.6.2 Behandlingsplan ............................................ . 270

2.6.3 Patientens möjligheter au vända sig lill nämnden          271

2.6.4 Granskning av brev m.m................................. 271

2.7 Uiskrivning................................................................ 271

2.8 Psykiairiska nämnden............................................... . 272

2.8.1 Nämndens beslulsfunklioner .......................... . 272

2.8.2 Nämndens sammansällning ........................... . 274

2.9 Cenirala psykiairiska nämnden................................. 274

2.10 Besvär...................................................................... 274

3 Förslag av 1971 års ulredning om behandling av psykiskl avvikande 275
3.1    Inledning................................................................ 275

Prop. 1979/80:1 3

3.2  Brottsbalkens besiämmelser....................................   275

3.2.1 Påföljden........................................................ . 275

3.2.2 Anvisningar för påföljdsvalel .......................... 276

3.2.3 Kausalitet....................................................... 276

3.2.4 Öppen psykiatrisk vård................................... 276

3.3 Behandlingen av psykiskl slörda inom kriminalvården 276

3.4 Befogenhel alt förordna om upphörande av slraff.... 277

3.5 LSPV......................................................................... 277

3.5.1 Sjukdomsbegreppel ....................................... . 277

3.5.2 Specialindikalionerna...................................... 278

3.5.3 Ansökan och vårdintyg ................................... 279

3.5.4 Inlagning......................................................... 279

3.5.4.1 Placering av patienten ........................ 279

3.5.4.2 Öppen psykiatrisk vård........................ 280

3.5.5 Uiskrivning ..................................................... 280

3.5.6 Underrättelseplikt........................................... 281

BILAGA 3    Sammanställningar av remissvaren.................   282

1 Socialutredningens belänkande (SOU   1977:40) Socialtjänst och
socialförsäkringstillägg. Lagar och motiv.........................   282

1.1  Remissinsianser....................................................... . 282

1.2 Vård av underårig i särskilda fall ............................. . 283

1.3 Vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel 300

2 Lag om viss psykiatrisk vård. Förslag av en inom socialstyrelsen
tillsatt arbelsgrupp. Socialstyrelsen redovisar (1977: 14) 322

2.1 Remissinsianser....................................................... . 322

2.2 Allmänl ..................................................................... . 322

2.3 Avgränsningen av lagens tiUämpningsområde........ . 325

2.4 Organisatoriska förutsättningar för vården.............. . 330

2.5 Intagning................................................................. . 331

2.6 Nämnderna.............................................................. 334

2.7 Tvångsåtgärder i värden.......................................... . 342

2.8 Utskrivning............................................................... 343

2.9 Förordnande av offentligt biträde............................ . 344

2.10 Besvär...................................................................... 345

2.11 Övriga frågor ........................................................... 347

3 Psykiskt störda lagöverträdare, betänkande (SOU 1977: 23) av 1971

års ulredning om behandling av psykiskt avvikande  ..... . 347

3.1 Remissinstanser....................................................... . 347

3.2 Allmänt..................................................................... 348

3.3 Indikationerna ......................................................... 350

3.4 Ansökan om intagning ............................................. 353

3.5 VerkstäUighet av beslut om överlämnande till sluten psykialrisk vård            353

3.6 Behandlingen av psykiskt störda inom kriminalvården            354

3.7 Särskilda utskrivningsregler för vissa domstolsöverlämnade . 360

3.8 Särskild kontroll vid långa vårdtider......................... . 362

Prop. 1979/80:1 367

Bilugu 3

Särskild remissammanställning över socialutredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig (LVU) och om rätt till offentligt biträde i mål eller ärende enligt denna lag

1    Remissinstanserna

Etl slorl antal domslolar. myndigheler, kommuner, organisationer och föreningar har kommil in med yllranden över socialulredningens belänkande (SOU 1977:40) Socialljänsl och socialförsäkringstillägg. Lagar och moliv. En redovisning av instanserna har lämnats i bilaga 3 lill rapporten (Ds S 1978:8) Vård ulan samiycke inom socialvård och sjukvärd. Rapporten är i sin helhet fogad lill lagrädsremissen som bilaga I.

2    Lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig (LVU)

2.1 Lagens grunder

Nära nog alla remissinsianser som har yllral sig över förslagel har anslutit sig till de av ulredningen redovisade grunderna för samhällets skyldighel att i vissa fall bereda barn och unga vård. Ulredningens förslag alt sammanföra beslämmelserna om vård av underårig i en särskild lag och alt göra lagens tillämpning beroende av om del inte går att få samiycke lill nödvändig vård biträds eller lämnas ulan erinran av flertalet remissinstanser.

Kummurråiien I Göleborg framhåller atl del ligger väl i linje med socialulredningens övriga lagförslag all bestämmelserna om samhällels skyldighel all vidta ålgärder lill skydd för barn och ungdomar las in i en särskild lag vid sidan av socialljänsllagen. Socialljänsllagen bygger hell pä frivillighet, och det är mol den bakgrunden motiverat all frågorna regleras i en särskild lag när avsleg görs från frivillighdsprincipen.

Den framlida socialljänslen bör, framhåller sociulstyrelsen, formas så atl barns och ungdoms behov så långt möjligt kan tillgodoses genom frivilliga värdformer i deras egen miljö. En förutsätlning är alt i del sociala arbelel ingår ell väsenlligl vidgai ulbud av sociala ijänsler med inriktning mol slöd och hjälp. Men även med ell rikl varieral utbud måsle samhällel ha möjlighel all ingripa i de fall där del irots frivilliga insatser kvarstår sädana förhållanden atl den underårige måste skiljas från hemmet.

Svenska kommunförbundel framhåller all ulgångspunklen för en diskus-

Prop. 1979/80:1 3g

sion om användande av tvång mol underårig ar all all vård så långt det är möjligt skall erbjudas den unge och i förekommande fall hans vårdnadshavaré under frivilliga samrådsformer. I vissa situationer måsle dock samhället tillförsäkras möjligheter all ingripa mot den enskildes vilja för att trygga barns och ungdoms rätt till trygga uppväxtförhållanden. Även Landslingsförbundet delar i princip ulredningens åsikt att samhället bör åläggas dl ansvar för atl barn bereds irygga uppväxtförhållanden, liksom för atl ungdomar hindras från att utsätta sig för fara till liv. hälsa eller utveckling. Om behovel av sociala insatser inte kan tillgodoses i frivilliga former, bör samhället kunna ingripa ulan den enskildes samtycke.

Flertalet länsstyrelser och kommuner ansluler sig också lill de av utredningen redovisade principiella grunderna för lagen.

LO och TCO bilräder i huvudsak ulredningens förslag. Förändringarna är i förhällande till nuvarande barnavårdslag begränsade, framhåller 7 CO, men i den mån de förekommer handlar det om förbättringar. Det gäller t.ex. avvecklingen av det stelbenta åtgärdssystemet och vissa föråldrade indikationer, införandel av ett förenklat uiredningsförfarande. maximerade vårdtider och avvisande av samhällsskyddet som grund för ålgärder.

Nägra remissinstanser har utlalal oro för alt ulredningens förslag kan komma atl leda lill atl barnets rätt försvagas i förhållande till vad som i dag är fallet. SACOISR framhåller att den bärande principen i utredningens förslag är alt familjen och anknytningen till denna är del ideala. Ulredningen har i överväganden och förslag i mycket hög grad förstärkt löräldraräl-len.

Föreningen Sveriges sinlalchejér framhåller att det är angeläget att barnets räu i samhällel stärks i förhållandet till gällande lagstiftning. Det framlagda lagförslaget bygger i alltför hög grad pä föräldrarnas rätt till sina barn och tillvaratar inte pä ett lillfredsslällande sätt barnens räll till en posiliv och gynnsam uiveckling. Samhällels möjligheler all ingripa lill stöd för barn som far illa är inle lillräckliga. 1 socialtjänstlagens kapitel om barnomsorgen ullrycks samhällels ansvar alt sörja för att barnen ges möjlighet lill en positiv utveckling. Föreningen anser att barnels rätt till en positiv utveckling och lill gynnsamma levnadsbelingelser bör skrivas in också i lagsliftningen om vård av underåriga. Detta skulle vara utgångspunkten för samhällels möjligheler och skyldigheter atl ingripa för all tillvarata barnens rält i förhållande lill vuxna. En sådan ulformning av lagstiftningen skulle också ha en attitydpåverkande effekt.

Uppsalu ktnnmun inslämmer i att ingripande skall kunna ske på de av utredningen angivna grundema. Barnels rätt i samhällel mäste emellertid förstärkas. Det sker inte lillräckligl i förslagel. De möjligheler som finns alt ingripa iir inle lillräckliga. Förutsättningarna i ulredningens förslag är också beskrivna i negaliva lermer, I stället bör barnels rält lill en posiliv utveckling skrivas in i lagen och det bör dä finnas möjlighet alt ingripa om denna rätl äventyras.

Prop. 1979/80:1 369

Västerås kommun framhåller all den lagstiftning som skall ersälla bl. a. barnavårdslagen borde på ett bällre sätl än den föreslagna lillvarala barnens räu. Barnavärdslagen kan i flera avseenden sägas övervägande slå på föräldrarnas sida när det föreligger en intressemotsättning mellan dem och bamen. Så kan t. ex. barn, som har vislats flera år i foslerhem och där rolat sig, mol sin vilja flyltas lill föräldem/värdnadshavaren om denne sä önskar. Kommunen har inga direkla förslag men vill peka på vad som sägs i förslagel lill 6 kap. 19S föräldrabalken. Där framgår atl nämnden skall kun, a förbjuda atl elt barn, som inle är omhänderlagel, flyttas från fosterhemmet "om det föreligger risk som ej är ringa för skada på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa". I LVU sägs om omhänderlagandels upphörande endasi alt "när vård enligt denna lag ej längre behövs, skall den förklaras avslutad"". De behov man här syflar på avser förhållandena i föräldrahemmet i de fall beslutel skett med stöd av 1 S, 1 mom. LVU. Det finns sålunda i lagen inget hänsynstagande lill hur barnet funnil sig lillrälta i fosterhemmet. Enligl kommunens mening vore del värdefullt om de värderingar som kommer till uUryck i föräldrabalken även finge gälla i den här akluella lagen ,

Länsslyrelserna i Slockholms, Östergötlands och Jämilunds län, JO saml Sveriges sociulförbund är kriliska mol utredningens förslag atl göra lagens tillämpning beroende av om samtycke lill vård föreligger eller inle. Enligl vad länsstyrelsen i Stockholms Itin anför har utredningen inle i tillräcklig utsträckning sell lill barns behov och barns rält. Barnet ses inle som en självsländig individ med egna rättigheter gentemot föräldrarnas vilja och inlressen. Förslagel innebär en förslärkning av föräldrarnas räll och rälissäkerhel och molsvarande inskränkning av barnels. Del är t.ex. anmärkningsvärt alt lagen skall lillämpas försl när samförslåndslösningar inte kan uppnås. Även vid elt till synes myckel osäkert samtycke är således nämnden förhindrad atl gå in med tvångsomhändertagande. Delta kan innebära risker för barnet. Gällande räll ålägger samhällel en skyldighel att ingripa oavsett om föräldrarna samtycker eller ej. Länsslyrelsen anser alt del på samma sätl som nu måste finnas bestämmelser som effektivt skyddar barnet eller den unge från godtyckliga och för barnet skadliga avbrott i vården, innan syfiet med denna uppnälls. Även ltinsslyrelsen i Östergötlunds Itin anser alt ulredningen inle lillräckligl beaktat barns behov och barns rätt samt har åberopat i huvudsak samma skäl härför som länsslyrelsen i Slockholms län.

Länsstyrelsen i Jumtlunds län anser all det inle är hell självklart att bestämmelserna om värd utan samiycke av underårig skall samlas i en särskild lag. Om man ser på lagens funktion syflar LVU lill all skydda barnet mot sig självt eller mot olämpliga föräldrar. Della kan ses som en Ijänsl genlemol barnel och borde hänföras till socialljänsllagen. Om man ser pä de problemkalegorier som faller inom LVU, står del klart alt exakt samma kalegorier kan falla inom socialljänsllagen. Den enda egenlliga 24    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 370

skillnaden är alt i det försia fallet har samiycke ej liimnats till behövlig vård. (;)m man slulligen ser på LVU-vardens innehall och utformning, finns bestämmelserna härom redan med socialulredningens förslag inordnade i socialljänsllagen. Med en något mera strikt redaktionell uppdelning av socialljänsllagen skulle del vara möjligi all liiia LVU ulgöra etl särskilt kapitel i den lagen.

Socialutredningen har. anför länsstyrelsen, med all rält. en restriktiv inslällning till tvång, Frägan ar dock om man inte med LVU har gått (ör längl. Man har tagil stor hänsyn lill föräldrarnas räu. men har därigenom trängi bamels rätt i bakgrunden. Man får inle borise från att föräldrarnas och barnets intressen inte nödvändigtvis behöver sammanfalla. Utredningen värnar om familjen och ser lill helheten men missar all ta i beaklande irygghel för barnel och barnels fakliska situation i en familj med kanske stora problem. Socialtjänstlagens 1 S skall självfallet vara tillämplig även beträffande barnet. För att kunna lillgodose barnets sociala trygghet, självbestämmanderätt och integritet, kan det ibland vara nödvändigt alt rikta ivång mol föräldrarna. Barnets bäsla mäste alltid komma i försia hand.

Enligt länsstyrelsen får del anses rikligl au LVU inte behöver användas om behövlig vård kan ges på annal säu. Därmed har utredningen mjukal upp den stela systematik som präglar BvL. Man kan däremot ha slarka belänkligheler mot atl LVU inle får användas om samtycke föreligger, della oavsell hur grava problemen är. Man kan i.ex. peka på fall där psykiskl slörda föräldrar nära nog har misshandlal spädbarn lill döds. Om föräldrarnas formella samiycke i dylika fall skulle ulgöra hinder mol ivängsingripande. innebär detta atl det frivilligt omhändertagna bamel inte ålnjuler samma rällsskydd som etl barn omhändertaget jämlikt LVU. Barnets vistelseort får inle hemlighållas, och fosterföräldrarna har inga möjligheter alt förhindra att de biologiska föräldrarna vid ett oaviserat besök hell enkell tar det frivilligt placerade barnd från foslerhemmel. Först måste nämligen socialnämnden konlaktas och ta ställning till ett evenluelll omedelbarl omhändertagande. Innan delta hinner ske kan myckel ha hänt. Samma problem kan uppslå om de biologiska föräldrarna dyker upp vid ett daghem eller skola där barnet vistas. Rent teoretiskt skulle fosterföräldrarna/personalen kunna vägra barnets utlämnande med hänvisning lill den s.k. nödvärnsrätten i BrB kap. 24, Del är dock helt orimligi all begära all barnels vårdare skall kunna göra sädana avvägningar i det enskilda fallet.

Del är, forlsäller länsstyrelsen, egentligen inle i lagtexten felet ligger. Med utgångspunkt från den föreslagna laglexlen skulle man kunna resonera som så, att frivillig vård i vissa fall är orealistisk, trols formelll samiycke och all behövlig vård säledes inle kan ges pä annat säll än genom LVU. Av lagmoliven att döma har emellertid SU avsett att gå dl steg längre. SU säiler således likhelslecken mellan ""ej kan"" och "ej samiycke". Den enda brasklappen som finns i SU:s resonemang finns i specialmoliveringen till

Prop. 1979/80:1 371

2S LVU. SU behandlar där del fallet all samiycke först inle ges och socialnämnden gör ansökan om LVU-vard hos länsrätten, (;)m töräkliarna dä samtycker skall nämnden kunna iuerkalla sin ansökan om sanilyckei befinns vara "allvarligt grundat"". Etl icke allvarligt grundal sanuyckc skulle således inte hindra att tvångsvård kommei lill sland. Mot bakgrund av de allvarliga situationer som LVU är avsedd att tillämpas p:i. töicfaller det vara synnerligen angelägel atl lagmotiven lar en klarare skrivning. Del måste ytterligare klargöras om LVU-värd i vissa silualioner far tillgripas, trots atl formellt samtycke föreligger.

JO framhåller att en central fiåga lör tillämpningen av LVU gäller betydelsen av all samiycke lämnas till den av socialnämnden föreslagna vården. Ehuru laglexlen inle UUryckligen anger della, framgiuav ell flertal uttalanden i belänkandel all man har förulsall au lagen inle skall vara tillämplig om samtycke lämnas (s. 877. 423 m, fl.). Lat vara alt man menal att endasi samiycke som är allvarligt grundat skulle tillmätas denna betydelse (s. 882). Hur nämnderna skall gå till väga för au göra bedömningen av samtyckets allvar redovisas dock inte. Enligt JO;s mening inger det starka betänkligheter atl socialulredningen har gjort tillämpningen av LVU hell beroende av om samiycke föreligger eller ej. JO ser del också som en brisl i belänkandel alt denna fr.åga inie har blivil bällre belysl. Även om det ligger ell värde i alt barnavårdande åtgärder kan genomföras i samförstånd med föräldrarna, sa kan man inte avvara möjlighelen för socialnämnden atl gä in med ålgärder med tvång dä förhållandena är siidana att en underårigs hälsa eller utveckling är i fara.

Del räcker emellertid inle med att nämnden skall kunna initiera åtgärder. Den måste också kunna genomföra dem under sä lång lid som behövs för alt hjälpa den unge och garantera honom slabila, tillfredsställande förhållanden. Det planlagda, långsiktiga behandlingsarbetet är mycket viktigi. Det är jusl här som utredningsförslaget har sin svaghet. Man har bortsett frän situationen atl föräldrarna kan tänka sig atl för en korlare tid samtycka lill omhänderlagande av barnel men slälla sig avvisande till au omhändertagandel skall pågå sä lång tid som är sakligt motiverat av behandlingskäl. Man har också borlsell från de lalrika fall då föräldrarna lill en början samlycker men sedan ändrar sig och vill ha tillbaka sitt barn. Man har inte heller beaklal de silualioner där föräldrarna vid upprepade tillfällen frivilligt överiämnat ell barn lill foslerhem för all strax därefter ta del tillbaka. Gemensamt för alla dessa fall är att socialnämnden med Ulredningens förslag inle kan inleda ell omhänderlagande enligt LVU, Nämnden kan inle heller garantera att barnel får en välplanerad och långsiktig vård. Vidare blir nämnden i stor ulslräckning beroende av föräldrarna vid sin planering för barnel och delta även i sådana fall där barnel har blivil ulsatl för misshandel eller grov vanvård i hemmet.

Del anförda talar enligl JO:s mening för alt del skulle vara mycket olyckligl, om man genomförde ell syslem där lämnat samtycke ovillkorli-

Prop. 1979/80:1 372

gen skulle få till följd alt vård enligl LVU inte kunde komma till stånd. Föreligger sådana förulsällningar som beskrivs i 1 S LVU bör samhället inte avhända sig möjlighelen och rälien au inskrida med långsiktig hjälp för alt skydda en underårig som far illa. Den risken uppstår om man avstår fiän en bestämmelse av innehåll alt vård enligl lagen kan beslutas oberoende av samiycke.

Det är enligt Sveriges socialförbund Iveksaml om inle socialutredningen har drivii frivillighetslinjen lör långt. Nuvarande lagar ger samhällel en skyldighel all ingripa. Enligl ulredningens förslag kan omhändertagande ske endasi när samiycke inle föreligger, Della kan i vissa fall komma all slä i motsättning till det övergripande målet om trygghet när det gäller barnet eller den unge. Om nämligen svära missförhållanden, exempelvis barnmisshandel, föreligger men föräldrarna samtycker till en placering utom hemmet, aktualiseras vid besluiel om vård över huvud laget inle åtgärder med stöd av särskilda lagen (s. 422 betänkandel). Föräldrarna kan då i princip när som helst avbryta vården genom att ta hem barnet med de risker della medför bl.a. genom onödiga och påfrestande omflyllningar. Föräldrarna har ofla i de här aktuella fallen inte den stabilitet och mognad, som krävs för atl de skall kunna hålla träffade överenskommelser om barnets vård enligl en av dem frän början acceplerad behandlingsplan. Socialförbundei anser att lagbeslämmelser måsle finnas, som möjliggör för samhället all effektivt skydda barnel eller den unge frän godtyckliga avbrott innan syfiet med en placering uppnåtts. Samhället får inle acceplera all hänsyn lill föräldrarnas vilja sälls före barnels eller den unges räll lill skydd och irygghel.

Bland de övriga som yttrat sig över socialutredningens förslag i denna del märks Svenska föreningen för barnpsykialrisku kurutorer, som framhåller atl i vissa grava fall bör möjlighet lill tvångsomhänderlagande föreligga, även om föräldrarna samtycker till ätgärden. Om föräldrarnas samtycke i dessa fall skulle förhindra tvångsmässig vård, innebär detla alt del frivilligt omhändertagna barnel inle ålnjuler samma rällsskydd som del barn som bereds vård med stöd av den särskilda lagen.

Några remissinsianser har, ulan erinran mol ulredningens förslag, tagit upp frågan om samtyckels form. JK anser att i I S i lagen bör framgä all förutsättningen för lagens tillämpning är all samiycke lill värden inle föreligger. Även länsslyrelsen i Jönköpings län ifrågasäller om inle i laglexlen bör införas beslämmelse om pä vilkel säll - skriflligl - sam-lyckesförklaring skall lämnas.

Juridiska fakuheisnämnden vid Uppsala universitet släller sig bakom socialulredningens syn på alt vården skall baseras på samiycke men underslryker all det då vore angeläget alt precisera de krav som bör slällas på en dylik viljeförklaring i fråga om avgivarens behörighet och fömlsällningar saml beträffande form, innehåll och möjlighet till återkallelse. Enligt fakul-lelsnämndens mening kan avsaknaden av dylika bestämningar leda lill

Prop. 1979/80:1 373

svärbemäsirade tillämpningsproblem. Juridiska fukultelsntiinnden vid Lunds universilel föreslår alt uttryckliga föreskrifter skall ges om vem som är behörig alt lämna samtycke, om samtyckets form, om samtyckets innehåll och om möjligheterna atl återkalla ett givel samiycke,

2.2 Förutsättningar för vård

Flertalet av de remissinstanser som har yllral sig över förslagel till LVU har tillslyrkl eller lämnal uian erinran de förutsäitningar som ulredningen har angett i I S i lagen för att bereda vård. Till dem som inle har haft nägol alt erinra mol förslaget hör sålunda Kommunförbundet liksom LO, TCO och SACO/SR.

Kummurråiien i Göleborg bilräder den av utredningen redovisade uppfaUningen all samhällsskyddd inle fär ulgöra skäl för ivängsingripande. Del får, anför kammarrällen, inte vara en angelägenhel för socialvården atl lillgodose samhällsskyddet. Kammarrätlen har inle heller någol all erinra mol utformningen av I S i lagförslaget. Den förhållandevis utföriiga specialmotiveringen bör enligt kammarrällens mening i hög grad kunna underiälla lolkningen av paragrafen. Även kummurråiien i Sundsvull anser att de förulsällningar som redovisas i 1 S för lagens tillämpning är godiagbara. En förulsällning för all de skall leda till en likformig och ändamålsenlig tilllämpning är emellertid alt innebörden av sådana begrepp som "'behövlig vård" och "fara för liv och hälsa" klarläggs. Enligt kammarrättens mening bör sädana klarlägganden göras moiivvägen under del fortsalla lagstiftningsarbeld.

Sveriges st)cionomers riksförbund inslämmer i utredningens förslag vad gäller förutsällningarna för samhällets ingripanden med tvång och tillstyrker formuleringen av I S i förslagel. Förbundet delar också utredningens uppfattning att samhällsskyddet bör avvisas som skäl för vård utan samtycke.

Några länsstyrelser är kriliska till förslagel.

Länsslyrelsen i Kulmur lån ifrågasätter rikligheten i alt samhällsskyddet helt utgår som grund för ingripande. Länsstyrelsen anser atl man i ärende där Ivängsingripande diskuleras även skall ha möjlighel all väga in behovel av exempelvis skydd för familjemedlemmars kroppsliga och andliga hälsa.

Länsslyrelsen i Kronobergs län anser atl samhällel - i del fall alt tvångsåtgärder mot vuxna missbrukare saknas inom socialljänslen - måsle kunna ingripa på ell lidigl sladium mol ungdom som visar tendenser all skada sig genom siu egel beleende, dvs. redan då fara föreligger för den unges hälsa och utveckling, Detla bör komma lill uttryck i lagtexten genom att ordel "allvariigl" i 1 S 2 p. ulgår. Inte heller länsstyrelsen i Kristianstads län anser del tillfredsställande alt i lagen använda ivå skilda farore-kvisit. Risk föreligger för all rekvisitet "allvarlig fara'" kan få lill följd att befogade ingripanden fördröjs eller underläts.

Prop. 1979/80:1 374

Den föreslagna lydelsen av I S I p, är enligl ltinsslyrelsen I Malinoliiis län inte lillfredsslällande. Sammanställd med 2 p, synes den ge iniryck av att förutsättningarna för ingripande skulle vara lindrigare an i nuvarande 25 S a) BvL. vilkel inie torde ha varil avsell, I vart fall bör i 1 p. liksom i 2 p. anges all faran för barnel skall vara allvarlig. Det ar viktigt att lagen innehåller en noggrann precisering av de juridiska betingelserna för ingripande.

Länsstyrelsen i Hallands län framhåller all del finns risk för all orden ""allvarlig fara"' i 1 S 2 p, medför alt den föreslagna bestämmelsen lolkas mer reslriklivl än som har avsells. framför allt beroende på jämförelsen med 1 p, Länsslyrelsen föreslår alt ordel allvarlig ulgår och ersalls med ell uiialande all lagrummel avses bli tillämpat i samma silualioner som nu anges i 25 S b) BvL,

Slutligen kan nämnas att (övervakurnus rik.sförbund anser atl 1 S 2 "eller annal jämförbart beleende" är för vagt formulerat och lämnar utrymme för godtycke och därmed rättsosäkerhet. Samma mening framförs av Eskilstuna ktiininiin.

2.3 Åldersgränser

Socialulredningen föreslär en absolul åldersgräns vid 18 är för lagens tillämpning. Del innebär att vård med stöd av lagen inte kan beslutas efter del atl den unge har fyllt 18 år och atl värd som har beslutats dessförinnan skall upphöra senast då den unge når denna ålder.

Remissinstanserna har framfört olika meningar i frågan om åldersgränserna. Bland de remissinstanser som har tillslyrkl utredningens förslag eller lämnal detta utan erinran märks kuininurrälten i Göteborg, några länsstyrelser, däribland länsstyrelsen i Göteborgs ttch Bohus län, några kommuner, däribland Göieborgs och Uppsulu kommuner, LO, SACOjSR. som anser att då den unge fyller 18 år bör formerna för ålgärd omprövas. Sveriges socionomers rik.slörbund. Sveiiges socionomförbiind, Svensku läkarförbundet. Svenska Itikuresällskapel, Nykterhetsrörelsens landsförbiind. Svenska nykterhetsvårdsförbundet. Riksförbundet för hjälp ål lukemedelsmissbriikure saml Övervukarnas riksjörbund.

RÅ har frän principiell synpunkt ingen erinran mot den föreslagna åldersgränsen som överensstämmer med vad som redan gäller i Finland och Danmark. Del är, anför RÅ, onekligen konsekvent och följdriktigt all möjlighelerna till tvångsingripande belräffande barn och ungdom ansluler lill föräldrabalkens regler om vårdnad och omyndighet. Ett genomförande av förslagel kommer dock alt leda till väsenlligl minskade möjligheler för socialtjänsten alt bislå unga missbmkare i åldern 18- 19år. som inle själva vill underkasta sig vård. 1 denna åldersgrupp är brollslighden och äler-fallsfrekvensen stor. Förslagel innebär därt"ör med nödvändighet all en slor del av denna grupp kommer all drabbas av påföljder - ofla av

Prop. 1979/80:1 375

frihelsberövande nalur - i kriminalvårdens regi. Enligl Svea hovrätt kan förslaget komma all få svåra följder för de ungdomar över 18 år som mognar sent och som därför har stort behov av socialljänstens insatser. Utredningens förslag medför belydande risker för alt elt slorl anlal vårdbehövande ungdomar i åldersgruppen 18-20 år. som skulle kunna tas om hand inom socialvården, framdeles kommer atl överlämnas lill antingen sluien psykialrisk vård eller kriminalvård. Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård ger dessutom möjligheler lill ingripande försl när missbrukel har blivil avancerat och redan givit svåra skador, vilket är särskilt olyckligl i fråga om ungdomar. Rikspolisstyrelsen anför all lagförslagel kan komma all medföra alt domstolarna anser sig inle böra döma framför allt personer i åldersskiktet 18-20 år till värd inom socialtjänsten, eftersom del inte längre finns garantier för att ändamålsenliga åtgärder kommer lill slånd forden unges tillrällaförande. Enligt styrelsens mening innebär detta en allvarlig risk för all personer i dessa åldersgrupper i slällel kan komma alt behandlas inom kriminalvården.

Åtskilliga remissinstanser har ansett atl som gräns för beslut om värd med stöd av lagen bör gälla en åldersgräns vid 18 år, men all möjlighel bör finnas all avslula vård som har påbörjats dessförinnan. Sålunda ansluter sig kriminalvårdsstyrelsen lill utredningens förslag att åtgärd enligt den föreslagna lagen inle får besluias belräffande den som har fylll 18 år. Däremot finner slyrelsen del oacceplabell all behandling, som har beslutats och måhända framgångsrikt påbörjats, automatiskt och utan avseende på behandlingsbehovet mäsle avbrylas den dag den unge fyller 18 år.

Även sociulstyrelsen anser atl vård som har påbörjals innan 18 års ålder skall kunna forlsalla, dock längsl till dess den unge fyller 20 år. Ltinsslyrelsen i Kronobergs, Kolmur, Blekinge. Värmlunds och Väslernorrlands lån anser också all vården bör kunna fortsätla efler del den unge har fyllt 18 år.

Det förefaller i princip vara riktigt, anför länsstyrelsen i Jäinilands län, att LVU slutar där myndighetsåldern börjar. Om utredningens förslag träder i kraft mäsle man dock uppmärksamma risken för övervältring på kriminalvården och den psykiatriska vården. Det kan emellertid ifrågasättas om inle vården i vissa fall borde kunna fä fortsätta efter fyllda 18 år. Detla skulle emellertid kunna leda till orimligheter. eftersom SU så slarkl hängt upp LVU på samiycke eller ej. Om man har två ungdomar under 18 år, båda med samma svåra problem, skulle den som samtycker till värd kunna undvika LVU och därmed bli "fri" efter fyllda 18 år. Om emellertid LVU görs mera oberoende av samtycket, skulle det kunna innebära vissa fördelar att LVU finge fortsätta efter fyllda 18 år. Delta stämmer för övrigt väl överens med den av SU föreslagna kontinuiteten i behandlingen. Man kan inte bortse från au en ungdoms mognad inle alllid motsvaras av dennes faktiska ålder.

Mulmö kommun anser också alt vård som har beslulais och påbörjals

Prop. 1979/80:1 376

före det au den unge har fylll 18 ar skall kunna forlsalla. Värden skall dock i sådanl fall avslulas senasl sex mänader efler uppnådd 18 års ålder. Flera andra kommunei anser också all vården skall kunna forlsalla efter del den unge har fyllt 18 ar. Ett par kommuner har ansett att det bör gälla en lidsgriins om sex månader för den fortsätla vården.

JO anför alt han i likhet med flera reservanler i utredningen känner betänkligheter inför förslaget all värden skall upphöra senasl när den underårige fyller 18 år. Man kan visserligen anföra slarka principiella skäl iör alt ingripande med stöd av LVU inte bör kunna göras mot myndiga personer. JO anser emellertid att nian bör skilja på fall när frågan om ingripande uppkommer efter del att den unge har fyllt 18 är och fall när behandling pågår och den unge hlir myndig under behandlingstiden. I det senare fallet anser JO att övervägande skäl talar för all den inledda behandlingen eller vården bör få slulföras. Ätgärdssyslemd beträffande de unga lagöverträdarna kommer annars i stor utsträckning att sättas ur spel. Della gäller inte bara ungdomar som har fyllt 18 är. utan även dem som närmar sig 18-årsåldern och som enligl nuvarande regler i allmänhel överlämnas till vård enligt barnavårdslagen. Åldersgränsen måste även ses i samband med andra av socialulredningen föreslagna regler om unga lagöverträdare. Till en början kan nämnas den till tre månader maximerade behandlingstiden, vilken beräknas utan hänsyn till avbroll i vården på grund av rymningar o.dyl. Enligl den föreslagna lydelsen av 38 kap. 2S broUsbalken kommer del vidare knappasi all vara möjligi all förändra påföljden av del skälet att vårdtiden går ut under det att den unge är avviken och nytt vårdbeslut därefter inte kan erhållas. Dessa regler kommer tillsammans troligen atl verka i den riklningen att såväl åklagare som domslolar kommer alt bli mera tveksamma mot all överlämna äldre lonåringar till värd inom socialljänslen.

7CO har i sitt remissyttrande förulsall all vården i vissa fall skall kunna forlsalla även efter del alt den unge har fylll 18 år, dock längsl lill dess den unge fyller 20 år. Även Svenska kominunalijänsleinannuförbundei, Ar-beisgivareföreningen och Sveriges frivårdsljänstemän har redovisai denna uppfattning.

Flera remissinstanser har också ansett all åldersgränsen för lagens tilllämpning bör vara 20 år.

Kammarrätten i Sundsvall framhåller att socialutredningens förslag innebär all det behov av vård ulan samiycke som kan finnas för ungdomar i åldersgruppen 18-20 år endast kan tillgodoses med stöd av lagen om beredande av sluien psykialrisk vård i vissa fall (LSPV). Kammarrällen kan inle dela den slåndpunklen och anför bl. a. följande.

Som utredningen framhåller i annat sammanhang skall LSPV fortfarande vara en medicinsk vårdlag. Om förulsältningarna för vård enligt LSPV ej är uppfyllda och den unge ej heller kan beredas vård inom kriminalvår-

Prop. 1979/80:1 377

dens ram finns del inie några möjligheler all oberoende av samiycke bereda den unge vård. Della maslc som kammarrällen ser del innebära alt del skapas en reslgmpp av unga. som för all de skall kunna beredas värd. måste ge sitt samiycke lill värden. Eflersom det inle kan anlas all denna grupp är värdmotiverad i högre grad än nägon annan grupp finns anledning förutse alt del med ulredningens förslag kommer atl finnas en grupp 18-20-åringar som hell berövas möjligneien alt la adekval vård. Som kommer all beröras längre fram anser kammarrätten atl vård enligt LSPV inte htllerär något godtagbart alternativ Iriin den synpunkten all denna lag inie ger samma rällssäkerhelsgaraniier som en domslolsprövning. Del finns också anledning atl befara alt en stor del av den akluella gruppen med Ulredningens förslag kan komma atl göras till föremiil för kiiminalvärdande ålgärder i stället för sociala åtgärder av annal slag. Kammarrätten vill sålunda förorda att äldersgriinsen 20 år lör vård utan samtycke behålls i den här akluella lagstirtningen i varje fall om det inte skapas möjligheter alt utan samtycke ta om hand vuxna missbrukare av beroendeframkallande medel.

Ulredningen föreslår också att vård utan samiycke skall upphöra när den unge fyller 18 år. Effekten av della lorde bli all ansökan om värd ej görs om den unge ligger nära 18-årsgränsen. En värd som upphör niistan omedelbart efter beslutet torde komma atl beiraktas som meningslös och ägnad att motverka möjligheler till elt fortsatt vårdarbete på frivillighelens gmnd. Kammarrätten föreslår därför att ett vårdbeslut som grundar sig pa den underåriges beleende skall fa slulföras även om åldersgränsen passerats.

BRÅ ansluter sig principiellt till alt åldersgränsen sätts vid myndighetsåldern. Med denna ulgångspunkt bör dock lagen utformas så att vård som beslutas och påbörjas före 18-årsåldern får slulföras oaktat den unge fyller 18 är. Möjligheten att genom ingripande utan samtycke skapa förutsättningar för fortsatt frivillig värd bör finnas även för de unga som strax uppnår myndigheisåldern. BRÅ framhåller emellertid alt del finns anledning atl befara all etl genomförande av förslaget kan leda lill en överströmning till kriminalvården av i försia hand unga vårdbehövande lagöverträdare. På grund av dessa ungas kriminella belastning och med hänsyn lill påföljdssysiemds begränsning kan flera av dem komma atl ådömas frihetsstraff. Detta är enligt BRÅ:s förmenande ingen önskvärd uiveckling, även om flera av dessa unga redan i dag är berövade friheten inom barna-och ungdomsvården. BRÅ avstyrker därför atl SU:s förslag om en sänkning av åldersgränsen genomförs f. n. En sådan sänkning, som BRÅ i och för sig av principiella skäl släller sig bakom, bör komma till stånd först när påföljdssystemet är så differenlieral atl elt överförande av unga lagöverträdare till kriminalvården inle behöver innebära, atl de där blir föremål för mer ingripande ålgärder än vad som f. n. sker inom ramen för BvL,

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att i och med att utredningen inle har föreslagit någon möjlighet till tvångsvård av vuxna inom sociallagsliftningen kommer ingripande med tvång mot ungdomar i åldersgruppen 18-20 år att endast kunna ske enligl LSPV och BrB, om förutsättningar

Prop. 1979/80:1 378

härför föreligger, Ulredningens förslag är klart olillfredsslällande. Del kan enligl länsslyrelsens mening inle anses tillrädligl att slopa nu gällande 20-årsgräns ulan all erbjuda några adekvala vårdformer i slällel.

Problemungdomar har, framhåller/(v/i.v.f/y/r/.vc/i i Jönköpings Itin, som regel en läng mognadsperiod och kan behöva socialtjänstens stöd även efler fyllda 18 är. Länsslyrelsen förordar därför att nuvarande 20-årsgräns bibehålls eller all i varje fall möjlighet ges att oavsett om den unge har uppnått 18 års ålder slutföra vård som har beslutals och påbörjats dessförinnan. Även länsstyrelsen i Kristianslads lan anser all åldersgränsen bör faslslällas lill 20 år.

Om inte möjlighel öppnas alt bereda vuxna missbrukare vård i enlighet med ulredningens allernalivförslag bör, anser ltinsslyrelsen i Mulmöhus Itin, den övre åldersgränsen i de fall som avses i I S 2 p. LVU utsträckas till 20 år i likhel med vad som nu gäller enligt 25 S b) BvL för unga missbrukare och lagöverträdare. När del finns särskilda skäl bör således 18- och 19-åringar kunna beredas vård ulan samiycke med stöd av den sociala vård-lagstiftningen. Motiv för en sådan tillämpning bör vara brislande mognad eller alt elt föreliggande värdbehov bätlre kan tillgodoses inom socialljänstens ram än annorstädes. Vidare anser länsslyrelsen alt värd som har beslutats innan den unge har fyllt 18 år bör kunna slulföras. Det kan annars befaras alt lagen inle lillämpas för nu avsedda ungdomar i slulel av 17-årsåldern.

Ltinsslyrelsen i Skuraborgs län anser att socialutredningen inle har angett lillräckliga skäl för en absolut gräns för lagens tillämpning vid 18 år. En sådan åldersgräns kan medföra att ungdomar i åldern 18-19 år inte kommer alt överlämnas av domstol för vård enligl sociallagstifiningen. Della kan medföra olyckliga konsekvenser för den unge. Länsslyrelsen anser atl frågan om åldersgränsen inom lagsliflningen i vid bemärkelse bör bli föremål för ulredning och närmare överväganden. Även länsslyrelsen i Örebro län anser all frågan om åldersgränsen bör övervägas yllerligare.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län framhåller all avsaknaden av möjligheten alt med tvång ingripa mot ungdomar i åldern 18-20 år innebär all socialtjänsten avhänder sig förmågan au hjälpa dåligt motiverade ungdomar, vilket kan komma att medföra atl den unge lämnas utan hjälp. Denna svaghet i utredningens förslag markeras än mer genom atl övervakningsinstilutd föreslås upphöra. Den föreslagna åldersgränsen kan komma atl leda till en överströmning till kriminalvården. Länsslyrelsen påtalar behovet av att även ungdomar i åldern 18-20 år bör kunna beredas vård utan samiycke. 1 konsekvens härmed föreslår länsslyrelsen all lagen bygger på ett annat begrepp än underårig.

Enligt ungdomsfängelseutredningens mening kommer elt avskaffande av BvL:s möjligheter till tvångsingripanden inom åldersgruppen 18-20 år att leda till att ungdomar, som enligl nuvarande ordning kan undgå frihelsberövande påföljd inom kriminalvården, i fortsättningen kommer att dö-

Prop. 1979/80:1 379

mas till sådan påföljd och då i allmänhet fängelse. Den grupp som därigenom kan komma i fråga för klienlöverföring är inle obetydlig. För år 1975 överlämnades för vård eller meddelades beslut om åtalseftergift i ca 900 fall. Hela ungdomsvårdsskoleklientelet uppgick vid utgången av år 1975 till 922 personer, varav 469 var föremål för vård inom skola. Av dem som vårdades inom skola hade 199 fyllt 18 år. Socialulredningens förslag kan få till följd atl flerlalel av de ungdomar över 18 år, som enligt nuvarande ordning blir föremål för vård i ungdomsvårdsskola och en slor del av dem som omhändertas för samhällsvård i annan form, kommeratt överföras till kriminalvården.

Frihetsberövande på grundval av strafflagstiftning betraktas som allvarligare och mer ingripande än åtgärd enligl BvL. Frihetsberövande får i allmänhet längre varaktighet när påföljden bestäms lill fängelse eller ungdomsfängelse, Elt avskaffande av möjlighelerna lill tvångsingripande enligl BvL kommer säledes alt leda till pålagliga försämringar för flertalet av dem som berörs av en sädan reform.

Ungdomsfiingelseulredningen anser därför alt ell genomförande av socialulredningens förslag måste samordnas med sådana ändringar i slrafllag-sliftningen alt frihetsstraff för ungdomar kan undvikas i större utsträckning än som f. n. är fallel. Förslag till sädana ändringar lämnas av ungdomsfängelseulredningen. Den av socialulredningen förutsedda klienlöverföringen släller krav pä ökade resurser men några beräkningar av ell sådanl resurstillskoll har inle gjoris.

Kommunförbundet och LuiidsiingsfÖrbundet framhåller alt för vissa ungdomar i åldern 18-20 år är del klarl negativt all överföras frän socialtjänsten till sluten psykiatrisk vård eller kriminalvård, vilkel kan bli följden av utredningens förslag. Kommunförbundet anser därför alt möjlighet bör finnas att även för dessa ungdomar kunna besluta om värd utan samiycke eller ålminstone au kunna fortsätta ett redan genomfört omhändertagande efter 18-årsdagen.

En anknytning till myndighetsåldern kan i princip anses rimlig men bör inte godtas, då starka skäl motiverar en högre åldersgräns anser Slockholms komniun. Det finns ocksä mycket slarka skäl för tillämpning av högre åldersgräns när del gäller värd och behandling av ungdomar med missbruksproblem. Ett betydelsefullt skäl är, anser kommunen, att socialulredningen inte har föreslagit någon adekvat vårdform ulan den enskildes samtycke för dessa unga missbrukare. Ulredningen har ansett atl LSPV kan lillgodose behovel. Det är emellertid klart olämpligt att värda unga. oftast sociali eller emolionelll omogna och således ännu formbara missbrukare, tillsammans med vuxna psykiskt sjuka på slutna avdelningar. Etl annat tungt vägande skäl är alt en absolut 18-årsgräns omöjliggör fullföljande av en planerad värd ulöver denna gräns, saml alt man har anledning atl förmoda alt endasi undanlagsvis det kommer att lyckas atl motivera de ungdomar det här gäller till forlsall frivillig vård. En negaliv konsekvens

Prop. 1979/80:1 38o

av en fixering till åldersgränsen 18 år kan också bli atl vård och behandling av 17-äringar i många fall kommer atl underlålas. Slutligen framhålls i yttrandet all det i nuvarande läge skulle vara inhumant mot de unga lagöverträdarna i åldrarna 18- 19 år som ofla samtidigt är missbrukare alt ta bort möjligheten atl bereda dem vård, även om de själva avböjer sådan vård. Många av dessa ungdomar - med svåra sociala handikapp - är inle mottagliga för erbjudanden om frivilliga insalser och riskerar all hamna i ell läge, där vård och behandling aldrig kommer lill stånd. Föreningen Sveriges sociulchefer redovisar samma uppfattning.

Även andra kommuner anser all åldersgränsen bör vara 20 år. Här kan nämnas Halmsiuds kommun som anser atl den som har fylll 18 men inte 20 är bör, om särskilda skal föreligger, kunna beredas vård på grunder som utredningen i övrigl har angivii för underårig,

Sveriges socialförbund anser att del finns mycket starka skäl för tilllämpning av högre åldersgräns när det gäller vård och behandling av ungdomar med missbruksproblem. Ett myckel belydelsefulll skäl ar att socialulredningen inte har föreslagit någon adekval vårdform ulan den enskildes samtycke för dessa unga missbrukare. Socialutredningen har nämligen ansett all LSPV kan lillgodose behovet, Socialförbundei anser atl det är klan olämpligt att vårda unga. oftast socialt eller emotionellt omogna missbrukare, tillsammans med vuxna psykiskl sjuka på psykiatriska vårdavdelningar. Ett annat lungl vägande skäl är alt en absolul 18-ärsgräns omöjliggör fullgörande av en planerad värd ulöver denna gräns. En negaliv konsekvens av en fixering lill åldersgränsen 18 är kan bli alt vård och behandling av 17-äringar i mänga fall kommer att underlåtas.

Föreningen Sveriges frivårtlstjänsienitin anser all en absolul 18-årsgräns är olycklig eflersom en sådan gräns förmodligen leder lill en ökning av kriminalvärdande påföljder för unga i åldern 18-20 år. Del niasle även ic sig olyckligt all avbryla pägående ålgärder inom socialtjänsten för att någon har uppnått en viss ålder. Socialvården har i dag behandlingsresurser och kunskaperna om ungdomarna i de aktuella åldrarna. Det är därtör enligl föreningens mening oansvarigt atl inle till fullo ta konsekvensen av della och även del direkta ansvaret för ungdomsgruppen. Genom all skjuta frän sig ansvaret uppnås sannolikt endasi en mer besvärande och förvirrande situation för dessa ungdomar, som sannolikt är mer intresserade av älgärderna än vem som beslutar om dem.

Riksförbundet av föriddraförcningar mol narkotika (RFMN) fiamhäller alt de flesla ungdomar som i dag omhändertas för samhällsvård har missbruksproblem i nägon form. Enligt RFMN:s eifarenhet börjar de svära problemen för missbrukande ungdomar all hopa sig först uppåt 18 ars ålder. Det lar tid att ulveckla dt missbruk och ulslagningen sker gradvis. Många ungdomar i en svär livssituation kan i dag nås av BvL och dess - i förhällande till andra vårdlagar - goda möjligheter till varierande former av vård.

Prop. 1979/80:1 381

Om socialulredningens förslag går igenom kommer endasi två allernaliv finnas för missbrukande ungdomar - frivillig vård eller visielser på fängelser och menlalsjukhus. RFMN anser alt den frivilliga vården skall byggas ut. En bra frivillig vård leder lill en större vilja att la emot hjälp och till mindre ivängsomhändertaganden. Alt frivilligt söka värd - och framför allt alt fullfölja vårdprocessen - kräver självtillil, livserfarenhet och en vision om etl nytt och bällre liv. RFMN:s erfarenhet är att mänga unga missbmkare varken har självtillil eller framtidstro nog för att bryta den snabbt växande onda cirkel de hamnat i. RFMN tror därför att majoriteten av dessa ungdomar - om socialutredningens förslag går igenom - kommer au hänvisas till elt fortsatt planlöst irrande i sin missbmksmiljö, avbrutet av lika planlösa vistelser pä frivilliga behandlingsenheter, häkten, fängelser och menlalsjukhus. RFMN ser med oro fram emot detta. RFMN anser i slällel all åldern för omhändertagande enligl BvL skall höjas lill 23 år. Vidare mäsle de ungdomar som har omhänderlagils för samhällsvård tillförsäkras värdiga vårdformer och en veltig behandling.

Bland de synpunkter som har kommit fram i övriga yttranden märks bl.a. följande.

Ungdomsvårdsskolornus rekiorsförening framhåller atl med lidsbegränsningen för underåriga och avsaknaden av möjlighel alt ingripa med tvång för 18- 19-åringar, avhänder sig socialljänslen förmågan att hjälpa de dåligt motiverade missbrukande ungdomarna. Föreningen ansluter sig till de reservanter i ulredningen som anser att vård som har påbörjals före 18 års ålder skall få forlsalla efler del den unge har fyllt 18 är, dock längst tre år efler del dalum då vården beslulades.

Slyrelsen för Vemyra skolhem anför all ungdomar med sen mognadsutveckling och dåligt socialt slöd ulsälls för överkrav och råkar därför ofta i missbrukssilualioner. Missbruket byggs vanligen upp under tonåren, men ger allvariiga följdverkningar senare. Motivation för vård inlräder sent, då den kräver personlighelsmognad. Ivångsmässig värd mol missbruk är meningslös, om den inte kan följas upp med motiverad och frivillig behandling. Med tidsbegränsning för underåriga och avsaknad av möjlighel att ingripa med tvång för 18- 19-åringar avhänder sig socialljänslen förmågan au hjälpa de dåligl motiverade missbrukande ungdomama. Särskill med hänsyn lill ungdomar ger LSPV möjlighel lill ingripande i alltför sent skede, Avgiftning och akutbehandling följs inle självklarl av motivation för frivillig behandling. Den ivångsmässiga insatsen behöver omfalla mer än vad som kan erbjudas genom LSPV. Kraftigl utagerande och lill behandling negativt inslällda ungdomar kan ofla inle beredas behandling inom sjukvårdens ram. Ungdomar över 18 år vårdas vanligen på sluten avdelning för svårl psykiskt sjuka vuxna patienter. Delsamma gäller ibland yngre, svårskölla patienter. I konsekvens med vad skolstyrelsen anser om begränsning av vårdtid enligl lagförslagel, ansluler sig slyrelsen lill de reservanter i utredningen som anser att värd som har påbörjals före 18 års

Prop. 1979/80:1 382

ålder fär fortsätta efter det den unge har fyllt 18 iir, dock längst tre ar efter del dalum då värden beslulats,

Ltikarradei vid Forsa.I't>lkliögsktdu anser all åldersgränsen bör höjas lill 23 är. eftersom mänga missbrukare fortfarande är i farozonen mellan 18 och 23 års ålder.

Styrelsen för Lövsta skolhem anser all den föreslagna övre åldersgränsen 18 år för tvångsingripande är för låg och förordar alt nuvarande åldersgränser i BvL bibehålls.

Enligt Barn- och ungdonispsykiutriska kliniken vid S:t Sigfrids sjukhus är del klart olämpligt all anknyta vårdtiden lill åldern pa sätl som sketl i förslaget, I yttrandet föreslås all lagen ändras så att värden skall upphöra då ändamålei med värden har uppnåtts, dock senast vid 2ö års ålder.

2.4 Insatsernas arl

Sociuliiiredniiigen har i lagförslagel uimönsirat sådana förebyggande ålgärder som nu med slöd av 26 S BvL i vissa fall kan vidtas mot den enskildes vilja såsom förmaning, varning, föreskrifter och övervakning. Det innebär alt den enda åtgärd som LVU anvisar är vård som - i varje fall inledningsvis - innebär placering utanför den unges hem. Mindre ingripande ålgärder kan vidlas försl efter samiycke. Förordnande av konlaklperson för barnet förutsätter således enligl förslaget medgivande av föräldrarna och barnet, om barnd har fylll 15 år.

Åtskilliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnal ulredningens förslag i denna del utan erinran. Hil hör kummurrätten i Göleborg som inle har någol atl invända mot all länsrällens beslul skall avse endasi elt beslut om vård. Socialstyrelsen, flertalet länsslyrelser, KommiinJÖrbiindel och Lundslingsförhiindel har också biträtt förslaget.

Mulmö kommun anser liksom socialulredningen att instituten förmaning och föreskrift bör slopas. Kommunen anser också atl övervakning bör ersättas av konlaklperson och liksom övriga förebyggande ålgärder regleras i socialljänsllagen. dvs. på frivillig grund. Flera andra kommuner, däribland Göieborgs kommun, biträder också förslagel.

Erinran mot förslagel har inle heller framslällls av LO och TCO. SACOI SR inslämmer i all övervakning inle hör hemma i en social verksamhet, präglad av en förtroendefull samverkan.

Sveriges socionomers riksjörbund anser atl de lagbundna åtgärderna förmaning och varning etc. bör ulgå ur lagen. Förslagel biträds ocksä av Sveriges socionomförbiind liksom av Föreningen Sveriges socialchefer.

RÅ och kriminalvårdsstyrelsen ansluter sig lill uppfattningen att det från socialvårdens synpunkler är mest följdriktigt att ersälla övervakningsinstilutd med frivilligt kontaktmannaskap. Om så sker saknas enligl RÅ:s mening anledning alt behålla beslämmelserna om föreskrifter, förmaning och varning. Remissinslanserna påtalar emellertid risken av all slopa över-

Prop. 1979/80:1 383

vakningsinstiuiiel i sociallagsliftningen. Kriminalvärdsstyrelsen erinrar om att under ar 1974 meddelade åklagarna iilalsunderiälelsc 12 110 tall med hänvisning lill alt den unge hade ställts under övervakning enligt BvL, Styrelsen föruisäller all den föreslagna inskränkningen av åigärdsaltcrnati-ven i sociallagstiftningen inte konuner au leda lill all åklagarna i slörre ulsträckning än hittills väcker åtal mot unga lagöverträdare, RA framhiillcr atl avsaknaden av adekvala tvångsåtgärder inom socialtjänsten i avsevärd män begränsar möjlighelerna atl anviinda åtalsunderlåtelse i resocialise-ringssyfte, I synnerhet slopandet av övervakningsinsiiluiet miistc enligt RÅ:s mening medföra en markant ökning av antalet iital.

Del bör finnas möjlighel alt utse kontaktperson även utan den enskildes samiycke anser 5r('« hovrätt. Utredningen har bortsett Iran att socialijiins-tens möjligheter atl besluta om tillsyn även mot den enskildes vilja kan vara en väsentlig förutsättning lör all bestämmelserna om ätalsunderlä-lelse skall lillämpas och ha stor betydelse vid beslämmande av paföljtl för brotl.

Kainniarruiten i Sundsvall anser alt möjligheterna att förordna om övervakning och meddela föreskrifter bör finnas kvar. Annars föreligger risk för atl mer ingripande åtgärder vidtas än vad förhållandena piikallar. Enligt kammarrällens mening bör således i begreppel vård inrymmas även förordnande av kontaktperson och föreskrifter. Efter länsrättens beslul om vård skulle dä nämnden, i slällel för alt tvingas skilja den unge från hans hem, kunna förordna konlaklperson eller meddela föreskrifter, I lagförslaget bör således anges alt vård kan innebära, förutom att den underårige skiljs från sitt hem, all kontaktperson kan förordnas eller atl föreskrifter meddelas.

I vissa situationer kan del enligt vad länsslyrelsen i Sttickliolius län anför finnas elt behov av den mellanform till helt frivilliga insatser och tvångsomhändertagande, som övervakningsinslilutel utgör. Försöken all begränsa ingripanden och ålgärder får inle leda lill alt socialvården avhänder sig inslmmenl, som är ägnade alt motverka behovet av mer djupgående ingripanden.

Länsslyrelsen i Kalmar län anser atl möjlighet all förordna om övervakning mot den enskildes vilja i en eller annan form måste finnas. Nämnderna mäsle ges någon möjlighel atl - åtminstone under en kortare tid - kunna följa en individ som varil akluell för vård.

Övervägande skäl lalar för alt möjlighet bör finnas att utan samtycke kunna förordna konlaklperson för underårig anser länsstyrelsen i Kristianstuds län. Del bör finnas etl sleg mellan frivilliga insatser och tvångsomhänderlagande. Den ringa grad av tvång som ett sädant förordnande innebär bör tolereras med hänsyn lill den trygghet för den unge della kan innebära.

Länsstyrelsen I Malmöhus län anser alt del är nödvändigt atl bibehålla de nuvarande möjlighelerna atl vidla förebyggande åtgärder även mot

Prop. 1979/80:1 384

föräldrarnas vilja i de fall då förhållandena är sådana alt elt skiljande av barnd från hemmet maslc ske. Hänsynen framför allt till bamet kräver detta.

Vad gäller instilulel övervakning anser/«(;ii7>r('/it'/; / Vusteriiorrlaiids län att delta även i fortsättningen kan ha denna rubricering. Som en förulsällning för all kunna använda övervakning bör sådana skäl som anges i 1 S LVU föreligga.

Ungdtnnsjangclseutrediiingen har i silt arbele utgått från att den som inle har fyllt 18 år liksom nu skall hållas nästan hell utanför kriminalvården och att de åtgärder i anledningav broll som frän kriminalpolitisk synpunkt anses erforderliga också i framliden vidlas inom ramen för socialvårdens verksamhel. Socialutredningens förslag ger anledning lill tveksamhet när det gäller frågan om socialvård skall kunna ersätta kriminalvård i samma omfattning som nu. Tveksamheten är främst betingad av all de tvångsmässiga åtgärderna inte får ges längre varaklighel än tre mänader. Tidsgränsen bör emellertid inle få någon slörre belydelse om man ser enbarl lill tiden för frihelsberövande. Mera belänkligl är all frihetsberövandet inle skall kunna följas upp av eftervårdande insatser mol klienlens vilja. Del kan leda lill all de rätlsvårdande myndighelerna i vissa fall föredrar all välja brotlspåföljd som innefatlar kriminalvård. Avskaffande av övervakning kan få icke önskvärda konsekvenser för behandlingen av underårig lagöverträdare även när brollslighden inle har varit av sä allvarlig beskaffenhet all frihelsberövande ålgärd bör komma i fråga. En sådan reform kan komma att leda lill all frihelsberövande åtgärder vidtas inom socialvården i etl lidigare skede än nu eller all kriminalvård i frihel anordnas. Ungdomsfängelseulredningen ulgår frän atl del också i framtiden kommer all finnas fall där alla försök lill samarbele har misslyckals. När del gäller dessa fall är del från många synpunkter olämpligt all hell underlåta all beivra brollslighden. De rältsvårdande myndighelerna skulle därför i avsaknad av övervakning och andra mindre ingripande ålgärder enligl sociallagsliftningen vara nödsakade, antingen all kräva all Ivångsmässig vård kommer till slånd enligl den av socialutredningen föreslagna lagen eller atl anordna övervakning inom kriminalvården. Ungdomsfängelseulredningen avslyrker all möjligheten all inom socialvården anordna övervakning av underåriga lagöverträdare avskaffas.

JO anför alt av de nuvarande förebyggande ålgärderna saknar förmaning och varning saml i nägon män föreskrifter rörande den unges levnadsförhållanden slörre praktisk belydelse. Hjälpålgärder, innefallande råd och slöd, och övervakning tillämpas däremot i stor utsträckning såväl med föräldrarnas samiycke som utan all sådanl samtycke föreligger. 1 båda situationerna har man många gånger på sikl kunnat inregistrera goda resultat av barnavårdsnämndens insals. Det är visserligen sanl att ålgärder av detta slag knappasi kan få någon avgörande betydelse för vården av den unge om han eller hans föräldrar vägrar att medverka. Förhållandet blir

Prop. 1979/80:1 385

emellertid annorlunda om den enskilde lill en början vägrar all samlycka men, sedan åigärden väl har beslulais, rällar sig och medverkar. Sådana fall är inle ovanliga. Om den enskilde följer en föreskrift, trols alt han eller hon från början ogillat föreskriften, kan della leda lill förbättring av situationen och mera ingripande ålgärder i form av omhändertagande kan undvikas. Del kan också vara så all den enskilde efter hand ändrar uppfattning om värdel av en förebyggande ålgärd, l. ex. övervakning. Om kontakten mellan övervakaren och klienten blir god kan klienlen kanske så småningom komma att själv önska denna konlakl. Även här kan ulvecklingen leda lill att elt omhändertagande för samhällsvård blir onödigl. Dessa erfarenheler av den nuvarande barnavårdslagstiftningen har kommil bort i ulredningens förslag. JO vill mol bakgrund av del nu sagda väcka frågan om man verkligen bör avhända sig alla möjligheler atl vidla åtgärder till barns skydd, om inle föräldramas samiycke redan från början kan erhållas och fulla skäl för omhänderlagande ännu inle föreligger. Genom Ulredningens förslag blir del i dei närmasle omöjligi för socialnämnden att aktivt ingripa i etl sådanl fall även om barnels förhållanden är långl ifrån lillfredsslällande. Ell säll all komma lill rälla med problemet är atl behålla möjligheten atl beslula om vissa förebyggande åtgärder även ulan den enskildes samtycke. Della skulle också indirekt medföra all socialnämnden får ökade möjligheter alt genomföra utredning och ta konlakler med andra myndigheler m . m. i barnavårdsärenden.

Stockholms kommun anser all del ligger i den unges inlresse all bibehålla en förebyggande tillsynsform, som molsvarar nuvarande övervakning.

Linköpings kommun anser all möjlighel bör finnas atl förordna kontaktperson ulan den enskildes samiycke. På molsvarande sätl anser Helsingborgs kommun all nackdelarna med dt omhänderlagande är slörre än de som kan bli följden om övervakningsinstilutd bibehålls. Av hänsyn till barnen bör etl enskilt omhänderlagande i del längsla undvikas, något som kan ske om man kan förordna övervakare.

Elt avskaffande av övervakning kan, anför Sveriges sociulförbund. leda till mer vittgående ingrepp i föräldrarnas vårdnadsrätt och den unges inlresse av obrutna relationer med föräldrarna än som i och för sig motiveras av omsländighelerna. Möjlighetema att förordna en kontaktperson Ulan samtycke bör finnas kvar.

2.5 Vårdtiden

Socialulredningen föreslår atl i länsrättens beslut om värd skall anges den tid under vilken vård enligt lagen längsl får beslå. Denna lid får inte översliga tre månader från del vården inleds. Länsrälten kan dock enligt förslaget förordna att vård som har beslulais på grund av brisier i barnels hemmiljö (I S I.) får beslå under längre lid eller lills vidare.

Nära nog alla remissinsianser har varit kriliska mol förslagel. Ell slorl 25    Riksdagen 1979180. I saml. Nr l.DelC

Prop. 1979/80:1 386

antal remissinstanser anser alt vårdbehovet och resultatet av vården bör vara bestämmande för vårdliden och att någon bestämd tid säledes inte skall anges i förväg.

RÅ framhåller att erfarenhelerna frän ungdomsvårdsskolorna visar att det är svårt all under så korl lid som ire månader motivera den unge för fortsatt behandling i frivilliga former, RÅ anser med hänsyn härtill och till vikten av atl undvika upprepade korta omhändertaganden atl den föreslagna vårdliden är alldeles för kort. Enligl RÅ:s mening bör vårdbehovel och behandlingsresulialet vara helt avgörande för vårdtidens längd. Vårdliden bör därtör inte bindas i beslutet. Ansvaret för vårdens upphörande bör i stället läggas på socialnämnden.

En vårdlid om tre månader kan enligl Sveu hovrtili få betänkliga konsekvenser. En tidsmässig begränsning av vården kan få till följd all de omhändertagna - främst unga lagöverträdare och missbrukare - upplever vården som etl straff och inte som etl medel att initiera erforderliga hjälpinsalser. Hovrälten erinrar om att bland de unga som bereds vård pä grund av siu beteende finns ungdomar, som är myckel vårdbehövande och som fordrar avsevärd lid au behandla. En vårdtid om tre månader ar för dessa unga orealistisk. Del kan emellertid från rättssäkerhetssynpunkt vara lämpligt atl överväga en ordning enligl vilken del skall åligga vederbörande myndigheter all inom vissa tidsfrisler la upp frågan om frihelsberövande lill förnyad prövning.

Kammarrällen i Göteborg anser alt det inte är lämpligl med så kort längsla lid som tre månader. Även om ulredningens förslag har tillkommit för all lillgodose den enskildes rälissäkerhel, kan del enligl kammarrättens mening befaras att den föreslagna ordningen blir så osmidig atl den får rakt motsatt effekt. Kammarrätten förordar därför all frägan om maximilid övervägs på nytt.

Den av ulredningen föreslagna maximiliden medför enligt kuniniurrätien i Sundsvull uppenbara nackdelar. Enligl kammarrällens mening bör därför övervägas all i lagtexten endast ange all vården bör ges korl varaktighet. Det får härefter ankomma på socialstyrelsen alt meddela råd och anvisningar rörande vårdtidens längd. Härigenom vinner man alt värdtiden blir anknuten mera till vårdbehovet än till i lag faslslällda maximitider.

Kriminulvårdsstyrelsen avstyrker besläml förslagel om all vårdliden skall begränsas till högst tre mänader för den som bereds värd på grund av sill egel beleende. En sådan begränsning skulle innebära all åklagarnas och domstolarnas ålgärdsalternativ beskärs på eu sätl som innebär allvarliga risker för atl ansvaret för behandlingen av unga lagöverträdare övergår frän socialvården lill kriminalvården. Behandlingstiden bör i första hand beslämmas av behandlingsbehovet och inte i förhand fixeras genom en schematisk maximiregel. En garanti mot onödigt långa omhändertagandelider kan vara all länsrällen med beslämda tidsintervaller, förslagsvis ell år, obligaloriskl omprövar besluiel.

Prop. 1979/80:1 387

Länsslyrelsen i Stockholms län år myckel iveksam lill om en meningsfull vård kan komma till stånd under en sä kort tid som tre månader. Belräffande omhändertaganden på grund av allvarliga brister i hemmiljön lorde hemförhållandena i flertalet fall vara så dåliga alt vårdtider som överstiger tre månader snarare blir huvudregel an undantag. Om förslaget genomförs kommer med all sannolikhel omplaceringar av barn all ske i slörre ulsträckning än i dag. När del gäller omhändertaganden pä grund av den unges eget beleende får det anses Iveksamt om en behandling under så korl lid som Ire månader alllid räcker till för all motivera lill forlsall värd eller slöd i frivilliga former. Om längre vårdlid behövs blir ny process nödvändig. Förfaringssätlel är alllför lungroll. Enligt länsstyrelsens mening måsle vård och behandling främsl relaleras lill barns och ungdomars behov och syfiet med omhändertagandet, inte till lid. Den som bör vara mesl kompdenl atl falla beslut om vårdtidens längd är socialnämnden med dess möjligheter att fortlöpande följa behandlingsarbelel. Den föreslagna årliga prövningen ger möjlighel alt öka rällssäkerhelen.

Länsslyrelsen i Kristiunstuds län anser alt vårdtiden inle skall faslslällas i förväg. Värden bör pågå till dess ändamålei med vården har uppnålts. En fortlöpande omprövning av vården ger enligl länsstyrelsens mening erforderliga garanlier mol alli för långa vårdlider. Länsstyrelsen är emellertid kritisk mol den föreslagna ärliga omprövningen som skall föregås av ulredning och kommunicering. Del är självklart att nämnden fortlöpande skall följa dessa ärenden. Rättssäkerheten kan emellertid inte kräva elt formelll förfarande inför nämnd, vilket kan bli påfrestande för biologiska föräldrar, foslerföräldrar och barn. Biologiska föräldrar kan bibringas uppfattningen atl de skall återfå barnel och barnel kan bli oroal inför tanken atl ivingas bryla upp från foslerhemmel.

Förslagel att länsrälten i samband med beslul om värd även skall faslslälla vårdtidens längd motverkar enligt länsstyrelsen i Hullunds län syftet med den tvängsvis anordnade vården. Risken är att vården kommer atl uppfattas som dl slraff. Förhandlingarna vid länsrällen kommer all bli mer pressande för de inblandade än vad som hade blivil fallel om länsrälten endast i undantagsfall behövde la närmare ställning till vårdtidens längd. Erforderiig rättssäkerhet kan vinnas genom en beslämmelse om atl länsrällen i samband med beslul om värd faslsläller en ny dag för förhandling inom t.ex. två månader, då slufiig slällning skall las till vårdtidens längd. En sådan konstruktion skulle på eu mer positivl säll engagera berörda parter och därmed öka förutsällningarna för ett gotl vårdresultat.

Vård och behandling bör relaleras lill individens behov och inte lill lid anser länsslyrelsen i Gävleborgs län. Ell sådanl system kräver emellertid regelbundel älerkommande vårdbehovsprövningar, vilkel kan medföra all tryggheten i relationerna äventyras. En icke tidsbestämd vård är också svårförenlig med rättssäkerhetskravet. Enligt länsstyrelsen är dock en tremänaderstid för korl för all motivation till frivillig vård skall kunna nås.

Prop. 1979/80:1 388

Ell lörnyai ansökningsförfarande vid varje lilllalle med förskjuining över iremånadersgränsen torde komma att innebära, atl socialnämnden, innan nämnden har kunnat konstatera om ändamålet med vården är uppnått, för att undvika avbrott i vården känner sig nödsakad att inge ny ansökan om ytterligare en vårdperiod. Vårdliden bör enligl länsstyrelsens mening i stället relaleras bäde till lid och vårdbehov. En viss koppling lill 42 S BvL kan vara lämplig. Länsrälten bör efter särskilt underställningsförtarandc ompröva vårdbehovet när viss tid. förslagsvis ett år, har förflutit från det vården inleddes.

Enligl Uiiisstyrciseii i Västernorrlunds län bör omhänderlagande av barn som regel ske på obeslämd lid. Länsrällen bör dock, om särskilda skäl föleligger, kunna tidsbegränsa omhänderlagandel. Ell sa drastiskt ingripande som all påkalla förändring av vårdnaden bör ske med siörsla försiklighd och endasi i undanlagsfall,

Ltinsslyrelsen i Jämilunds lån framhåller atl vård med stöd av den särskilda lagen aren nödlösning i allvarliga situationer. Del ligger i sakens nalur all del kan la mycket lång tid innan problemen hinner redas upp, om de någonsin kan lösas. Endast i undantagsfall torde i de situationer, som avses i I S I p. LVU barnels eller föräldrarnas problem hinna lösas inom Ire månader. Under en så kort tidsrymd som tre månader kan man inle mer än påbörja behandlings- och, när del gäller barnet, motivationsarbdet. Länsstyrelsen anser, all del kommer all innebära en exlra olrygghet och osäkerhet för både barn, föräldrar och foslerfamilj. Risken för atl barn blir föremål för flera omflyttningar synes vara större i förslagel än i nuvarande lagstiftning. DeUa måsle ses som synnerligen allvariigl, när vi i dag har kunskaper som ger belägg för alt barn oftasi inle klarar av mer än två placeringar ulan personlighetsstörningar. Förslagel tar över huvud lagd inle upp del faklum atl barn klarar omflyllningar olika vid olika åldrar. Del finns ingen anledning atl göra en huvudregel av något som kan förutses komma alt lillämpas endasi i undantagsfall. Vad beträffar beteendefallen bör inte heller någon låsning lill tre månader ske. Risk föreligger bl. a. atl de Ire månaderna av den unge ses som en slrafflid och som därmed försvårar och - eller ulesluier behandling. 1 ställd för ett beslut om vård på viss lid skulle en förulsältningslös prövning en gång per år vara etl bätlre alternativ men då förutsatt all barnels räll sätts före föräldrarnas. Prövningen skall göras av socialnämnden.

Även länsslyrelsernu I Södermunlunds, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge och Örebro län anser all vårdbehovet i försia hand bör vara avgörande för vårdtidens längd.

Utredningen om barnens rätt kan inle tillstyrka att det i situationer som anges i 1 § 1 p. LVU sladgas en längsla lid för vården. Dock bör i den behandlingsplan som ges in lill länsrätten anges om man räknar med kortare eller längre tids omhändertagande och, om så är möjligt, en yttersta lidsgräns. En årlig omprövning bör härefter ske så att den tjänsteman

Prop. 1979/80:1 389

som har hand om ärendet minst en gäng ärligen redovisar för nämnden hur vården fortskrider, varpa det ankommer på nämnden alt vidta åtgärder där så erfordras.

JO ifrågasätter om inte socialulredningen har beskurit vårdtiderna mer än som har varit motiverat. När del gäller barn som har omhändertagits pä grund av brisier i omsorgen om dem ger förslagel möjlighel för länsriilien alt besluta om längre värdtid än tre månader och även om vård tills vidare. Som 3S LVU har utformats framslår även här tremänaderstiden som hii.udregel. Möjligheten alt förordna alt vården skall bestå tills vidare kan nästan uppfattas som en undantagsregel. Socialulredningen har inte heller i betänkandet närmare diskuterat i vilka fall värden bör beslutas lills vidare. Det sägs hell korl atl förhållandena i den underåriges hem kan vara siidana vid tiden för ansökan atl det inte kan förutses om och när barnet kan återvända lill iiemmet. Detla räcker självfallet inle som vägledning för de tillämpande myndigheterna. Man vel alltså inle om utredningen har länkl sig alt man skall göra något mera markanl avsleg Iran nuvarande praxis i barnavårdsärenden enligt 25 S a) BvL. Skall man förkorta omhändertagandetiderna för barn med föräldrar som har missbruksproblem, som misshandlar barnen, som eljest vanvårdar dem eller inle förmår alt ge dem en godtagbar hemmiljö och foslran? Eller skall man inte göra del? Inte heller anges när man skall ange värdtiden lill etl visst maximum eller när man skall förordna om vård tills vidare. Här behövs onekligen klarläggande uttalanden.

Enligl JO:s mening är det uppenbart att man inle frän böijan bör bestämma viss dag för värdens upphörande i alla de fall som vi i dag betraktar som allvarligare barnavårdsfall, 1. ex. där barnmisshandel eller annal övergrepp av inle alllför lindrig arl har förekommil eller där grövre vanvård av bam har iakttagits. Delsamma bör gälla där svårare missbruksproblem föreligger hos föräldrarna eller någon av dem. Inle heller bör man välja en preciserad eller förkortad vårdlid bara för atl gå föräldrarna till mötes och slå sig lill ro med atl liden senare kan förlängas. Elt sådant beslul kan varken gagna föräldrarna eller barnel. Myckel talar därför enligl JO:s mening för att man beträffande barn som omhändertas enligl 1 S I p, vänder på bestämmelsen och gördel som ovan har betecknats som undanlagsregel till huvudregel. Vården bör alltså i princip bestå tills vidare men länsrällen skall, om den sä finner lämpligt, kunna ange den tid under vilken värden längsl får bestå. Denna tid får självfallel översliga den maximilid som skall gälla för de underåriga som anges i I S 2 p. Vid beslåmmandel av vårdtidens längd bör man så långl del är möjligi anpassa denna till vårdbehovel. All detta är en svår uppgift framgår inte minsl av JO:s erfarenheler. Man lorde med fog kunna påstå atl det hör till undantagen atl man alls kan förutse en viss tidpunkt när familjens problem kan antagas vara lösta eller ålminstone så pass lösta atl omhänderlagande inte längre är påkallal.

Som en lösning på problemen med de fall där man kan förulse aii barnel

Prop. 1979/80:1 390

knappasi kan få återvända till siu egd hem anvisar socialutredningen i förbigående all socialnämnden kan överväga all påkalla förändring i vårdnaden. En sådan möjlighel har funniis länge och har senasl diskulerals i samband med ändringar i föräldrabalken 1976 (se prop, 1975/76: 170). Den synes dock inle ha slagil igenom i socialförvallningarnas praxis. I själva verkel lorde del vara mycket ovanligt att en socialförvallning agerar självständigt för all uppnå förändring i vårdnaden. Särskill gäller delta, när det inte endasi är fråga om all överflytta vårdnaden från den ene föräldern till den andre, utan gäller atl utse en ny vårdnadshavaré därför all båda föräldrarna är olämpliga all la hand om barnel. Det senare lorde knappasi förekomma,

JO finner i och för sig socialutredningens förslag lillialande på denna punkt. Det är naturligtvis av största värde all de barn varom här är fråga ges möjlighet all knyla varaktigt an till en bra familj och garanleras trygghet mol atl ryckas upp från sin liUvaro där. Vill man åstadkomma en förändring av praxis bör man emellertid i de tillämpningsföreskrifter som kan bli akluella särskilt behandla socialnämndernas inilialiv i vårdnadsfrågor.

Enligt Borås kommun bör avgörande för vårdliden vara alt etl angivel behandlingsmål har uppnåtls, inle atl en viss tid har förflutit. Regeln om omprövning av omhändertagandebeslutd bör vara fullt tillräcklig. Gävle kommun redovisar samma uppfattning. Skövde kommun anser all den bäsla lösningen är all värden får pågå lills vidare, men att del åläggs socialnämnden atl förslagsvis en gång per halvår ompröva behovel av fortsalt omhändertagande. Härigenom tvingas nämnden alt hela liden arbela med fallet så att vården snarast kan avlösas av insatser i frivilliga former. Del kan, anför Vara kommun, knappasi vara förenligl med en god behandling av den unge all begränsa vårdtiden så slarkl som utredningen förordat. Det är inle iroligt atl foslerhem vill ställa upp med så korta vårdtider. Grums kommun anser del Iroligt att de korta vårdlider som har föreslagils kommer all leda till ofta återkommande förlängningar. Därigenom drabbas nämnden av del dubbelarbele som ytterligare utredningar och öppna handläggningar inför länsrällen medför. Karlstads kommun anser all den nuvarande beslämmelsen alt vården skall upphöra när ändamålet med den har uppnåtls bör kunna gälla även i framtiden. Rättssäkerheten tillgodoses genom atl del anges då beslutet skall omprövas om vården fortfarande pågår samt att besvärsräll ges.

Möjlighel atl besluta om vård utan atl ange en längsta tid eller bestämd tid över tre månader bör, enligl Skellefteå kommun, finnas även för de fall då vården grundas på den unges eget beteende. Rättssäkerheten kan tillgodoses genom att del i lagen anges korta tidsintervaller för socialnämndens prövning av om vården skall beslå. Vilhelmina kommun redovisar samma mening samt förordar atl vård som har påbörjals bör kunna pågå tills den är slutförd, dock längsl sex månader efter det den unge har fyllt 18 år.

Prop. 1979/80:1 391

Även Luleå kommun avslyrker en vårdlid som är maximerad lill ire månader.

Enligl LO är ulredningens förslag om en iremånadersgräns alllför stel-benl. Del tar ingen hänsyn lill förhållandet i det särskilda fallet och kommer härigenom atl sakna anknylning till det verkliga vårdbehovel. LO anser alt det är värdbehovet som skall vara avgörande. Tiden för omhändertagande bör därför grundas på den behandlingsplan som ulredningen föreslår skall upprättas i anslulning lill ansökan.

Tidsbegränsningen lill tre månader förefaller godtyckligt vald anser SACOISR. Den lar inte hänsyn lill barns och ungdoms speciella tidsuppfattning och behov. I stället för tre månaders vårdtid kan SACO/SR tänka sig sex månader eller obegränsad omhändertagandetid som i dag. SACO/ SR ser fördelar med att omprövning sker och förordar därt"ör elt icke tidsangivet omhänderlagande med omprövning inför länsrätt var sjätte månad. Omprövningen motiveras av atl den är dt skydd för individens rält, all den slärker socialnämndens ansvar och all den kan ge anledning till ändring av resursernas ulnyltjande. Sveriges socionomers riksförbund har samma uppfattning.

I fråga om vårdliden framhåller Föreningen Sveriges .socialchefer att i de s. k. miljöfallen (IS I p.) är förhållandena i regel så grava att det inte är möjligt alt förulse hur länge vården kommer all behöva fortgå. Det finns slarka skäl alt anta atl del hell övervägande antalet beslul inle kommer all kunna tidsbegränsas. I fråga om de s.k. bdeendefallen (IS 2 p.) visar erfarenheterna all en behandling av unga missbrukare under så korl lid som ire mänader inle är möjlig för atl motivera lill fortsatt vård i frivilliga former.

Sveriges sociulförbund delar inte ulredningens förslag om begränsning av vårdliden till högst tre månader. Del är inle realistiskt au räkna med att värden därefter kan övergå i behandling under frivilliga former.

Riksförbundel uv föräldrujöreningurnu mol narkotika (RFMN) fiamhäller atl en seriös behandling av en ung människa med sä svåra problem att de motiverar etl tvångsomhänderlagande år en fråga om år - inte om månader. Tremänadersregeln kommer att ge vården karaktären av korta -men upprepade fängelsestraff.

Den föreslagna vårdtiden tre mänader är för kort framhåller Svensk Kuraiorsjörening. Vid terapibehandling i barnmisshandelsärenden räknar man ofla med en behandlingstid av 6-8 månader innan barnet någorlunda tryggt kan återvända hem. Det kan också ifrågasättas vilka familjer som kan slälla upp som fostertamiljer under så kort lid och föreningen är tveksam till hur en sådan korttidsplacering påverkar barnel. Liknande synpunkler framförs av Svenska diakoiisällskupei.

Föreningen Burnens Rutt i SumhäUet (BRIS) molsälier sig på del be-slämdasle all en fosterhemsplacering automatiskt skall omprövas var tredje månad, vilket kan bli följden av socialutredningens förslag. På det sättet

Prop. 1979/80:1 392

nK)iverkas redan lör början barncis möjligheler au känna den irygghel i foslerhemmel som är nödvändig om en foslerhemsplacering alls skall ha någon nylla. Barnels lidsniässiga behov av vistelsen i fosterhemmet och önskan härvidlag måste i första hand prioriteras. Vid fall av grov misshandel eller långvarig vanvård av den underårige bör enligl BRIS" mening vården i foslerhemmel inic planeras för korlare lid än ivå är. Vården far inle avslulas med mindre än all bainei efter den liden sjalvi önskar återvända lill ramiljehcmmet. För alt föräldrarna skall återfå vårdnaden bör dessulom krävas all föräldrarna erbjudils och fullföljl socialpsykologisk konlliktterapi och löraldraträning.

Även Rtiddti Barnens Rik.sförbund motsätter sig den föreslagna maximiliden lör vården,

hosierförtildrariiiis rlk.sfiirbiind anser alt den angivna vårdtiden är all-dclses för kort. Den bör förlängas lill åtminstone sex månader med möjlighel till förlängning. En förenklad arbetsform för nytt beslut under pågående värd måsle ulformas.

Bland de synpunkter som har kommit fram i övriga yttranden marks bl, a, följande,

Uiigdtniisvårdsskoltiriias rekttir.sföreiiiiig hävdar atl vård och behandling måste relaleras till behov, inle lill lid. En lidsgräns upplevs ofla som konsilad. Elt system med frekvent återkommande vårdbehovsprövning medför alt tryggheten i relationerna lill exempelvis foslerföräldrar allvariigl ävenlyras. För all kravel på rälissäkerhel skall kunna tillgodoses föreslår föreningen atl länsrällen genom årliga prövningar av pågående vård ges möjlighet att kontrollera, att vården är motiverad och all den inle fortsätter utifrån slentrianmässiga premisser. Styrelsen .för Veniyra skolhem framhåller atl lör flertalet av dem som kan bli akluella för omhänderlagande enligt LVU är den snäva tidsgränsen till stort förfång. Styrelsen anför bl, a, att barn och ungdomar som placeras i foslerhem kommer alt få stora svårigheier med anpassningen till fosterföräldrarna på grund av del koria lidsperspektiv som finns vid placeringstillfället. Det är, anser styrelsen, nödvändigt au lidsgränsen ire månader utgär. Samma synpunkter anförs av slyrelsen för Lövslu skolhem.

Svensku föreningen .fiir burnpsykiuiriska kuratorer förordar atl det utarbetas riktlinjer för tidsbegränsning i varje enskill fall, eller ärlig omprövning, utifrån den behandlingsplan som upprällas.

Barn- och ungdomspsykiuirisku kliniken vid S:l Sigfrids sjukhus finner del anmärkningsvärt all utredningen har ansett sig i lag kunna fastställa den generella maximala längden av vårdbehov och alt en domstol kan avgöra hur lång tid en människa eller en familj behöver för all rehabilileras. Del anförs vidare bl.a. alt fosterföräldrarna eller vårdinstitutionen kommer all få svårt all se sitl arbete i dt tillräckligl lidsperspektiv, engagemanget i barnet och i vårduppgiften blir därmed lidande, kontakten mellan familjehem eller instilutionspersonal och föräldrar blir antagligen

Prop. 1979/80:1 393

ofla negaliv av del kamp- och molsätiningsförhållande bägge parter kan uppleva och samarbele har svårt atl utvecklas. Dessulom blir invänjningsperioden i det nya hemmet/institutionen pressad och anpassningen till en ny miljö försvåras. Eflersom familje place ring relativt ofla sannolikl kommer alt medföra skolbyle, bidrar lagförslagels utformning till läla och ogynnsamma skolbylen eller hol/förvänlning om skolbyle. Raden av troliga negativa konsekvenser av en tidsbegränsad korlvarig värd kan göras ännu längre. Del anförda lalar för all regeln om vårdtiden ulgär och ersalls med en generell rekommendation om korla vårdtider.

Flera remissinsianser anser all en bestämd tid bör gälla för vården. Den av utredningen föreslagna tidsgränsen har emellertid ansetts vara för snäv.

Enligl sociulstyrelsens uppfattning kan en värdlid som omfattar tre mänader vara otillräcklig för alt en posiliv behandlingssitualion skall skapas och motivation uppslå för en forlsall vård i frivilliga former även i de fall den underårige har omhänderlagils på grund av egel beteende. Slyrelsen anser därför all länsrälten bör få möjligheler all beslula om längre vårdtid än Ire månader såväl vid omhändertaganden på grund av miljöförhållanden som på grund av den underåriges beleende,

Länsslyrelsen i Kulniur län lillslyrker alt en längsla lid för värden anges i besluiel, men är Iveksam lill om gränsen bör sättas så snävt som lill ire månader.

Del finns enligl länsslyrelsen i Gollunds län ingen möjlighel atl uppnå varaktigt positivt behandlingsresultat, hinna sanera en olämplig hemmiljö eller skapa motivering för en fortsatt frivillig vård på så kort tid som tre månader. Förslaget kan leda till en formaliserad och onyanserad handläggning i länsrällen. Tiden bör utsträckas lill sex månader. Även länsslyrelsen i Göieborgs och Bohus län anser det lämpligl all faslslälla en tidsgräns av sex mänader.

Länsstyrelsen i Väslmanlands län framhåller att det kan ha dl psykologiskl värde för behandlingen alt den omhänderlagne vel maximiliden för vården. Men även i de fall som avses i I S 2 p. kan. när familjevårdsplacering är aktuellt redan från början, behovel av längre vårdtid än tre månader överblickas. Länsslyrelsen förordar all samma möjligheter alt beslula om längre tids vård skall gälla för dessa unga som för dem som bereds vård med slöd av 1 p,

Ulredningen om burnens rätl anser all för omhänderlagande enligl 1 S 2. bör finnas en lidsgrans. Det är emellertid enligl ulredningens mening tveksamt om tre mänader är en lillräcklig lid.

JO vill inte ställa sig avvisande lill all man för de ungdomar som omhändertas pä grund av sill egel beleende, dvs. omhändertas enligt 2 punkten i 1 S, slrävar efter all ange vårdtidens längd i samband med omhänderlagandebesluiet. JO ser det emellertid som direkl orcalistiskl att i lagen skriva in ell sä lågl maximum för vårdliden som tre månader. Del är ju alt märka alt del just är fråga om etl maximum. Ell sådant bör allmänt

Prop. 1979/80:1 394

sett innehålla en sådan spännvidd att man inle i den praktiska tillämpningen riskerar att göra maximum lill regel. JO vill därför förorda atl maximum i vart fall inle sätts längre än sex månader beträffande nu nänmda underåriga.

Komniiinförbiindei år iveksaml i fråga om den föreslagna maximitiden. Det lorde vara omöjligt att för en så heterogen grupp som åldrarna O- 18 år ha en och samma hårt faslslällda lidsgräns. För barn under skolåldern och barn i de lägsla skolåldrarna är ju skälen till omhänderlagande ofta grava missförhållanden i hemmel. Innan elt omhändertagande sker skall ju regelmässigt andra ätgärder ha prövals. Sker etl omhändertagande kommer i de fiesta fall en foslerhemsplacering i fräga. Det är klart olämpligi både ur barnels och foslerhemmels sympunki med mycket korla placeringar där omprövning i länsräll ivingar fram nya ulredningar och svåra psykiska påfrestningar på samlliga inblandade. Eflersom barnets rätt måste gå före föräldrarnas är det nödvändigt att vård ulan samtycke i dessa fall skall kunna beslutas för längre lidsperioder. Även då del gäller barn i skolåldern omöjliggör en maximerad vård om tre mänader en riktig anpassning till en ny skolmiljö. En minsla lid av en skoltermin är här nödvändig. Dä det gäller unga över skolåldern bör vårdbehovet vara avgörande för maximitidens längd.

Lundstingsförbundet lillslyrker atl en längsla värdtid anges redan i beslutet. Erfarenhelerna från fälld har visal alt elt lill liden obestämt omhänderlagande utgör en svår påfrestning för den drabbade genom den ovisshet del medför och snarare upplevs som en repressiv ålgärd än hjälp alt komma ifrän de svårigheier, som har föranlell omhänderlagandel, Landslingsförbundel anför i likhel med Kommunförbundet all del emellertid lorde vara omöjligt au för en sä heterogen grupp som åldrama O- 18 år ha en och samma hårt fastslälld lidsgräns. Förbundet framhåller bl.a. all då del gäller barn i skolåldern är en minsta lid av en skoltermin nödvändig,

Göteborgs kommun är negaliv lill den föreslagna iremånadersgränsen. Kommunen föreslår i stället sex månader som lidsgräns. Med denna gräns blir det slörre möjligheler all genomföra den planerade behandlingen och uppnå samiycke till evenluelll erforderlig fortsatt behandling.

Enligt Mulmö kommun bör inle minsl med hänsyn till rättssäkerheten en maximilid alltid faslslällas. Kommunen föreslår som huvudregel en vårdlid på sex månader. I undanlagsfall skall länsrällen kunna beslula om längre tids vård men högst ett år.

Väslerås kommun anser att den föreslagna vårdtiden är allt för korl. När omhändertagandet föranlelts av missförhållande i hemmel och bamel är under 15 år bör omhändertagande gälla lills vidare, dock längsl till 15 år. Beslutel bör dock omprövas med högst ell års mellanrum. När barnen i dessa ärenden närmar sig 15-årsåldern eller är över 15 år, bör den längsla tiden vara sex månader och samma lid bör gälla för dem som omfallas av l§2p.

Prop. 1979/80:1 395

ICO anser att en maximitid lör vården bör faslslällas, en maximilid som får överskridas endast i undanlagsfall och därvid inte pågå längre än under högst elt år. Vid synnerliga skäl bör värden, enligl lCO:s upplänning, efler dispens frän länsrälten. la utsträckas upp till 20 ärs ålder. Huruvida Iremånadersregeln är den mest lämpade är diskutabelt. Straffkaraktären kun förslärkas, innehållet tunnas ul och placering i familjehem försvaras. När omhändertagandel sker enligt I S 2 p. pä grund av den unges eget beteende förordar TCO en maximitid om sex månader, I undantagsfall bör maximitiden få överskridas, men vården får inle pågå längre än under högst etl år. Även Sveriges komniiinalijtinsteniaiinaförbiiiid (SKII j anser atl tremänadersregeln är olycklig. Skall en lidsgräns införas lör behandlingstiden bör den ligga någonstans mellan sex månader till ett ar. Elt syslem med frekvent återkommande vårdbehovsprövningar, vilkel kan bli följen av en fast tremånadersgräns. leder till att tryggheten i relationerna mellan den underårige och fosterföräldrarna allvarligt kan äventyras, SKTF anser atl om behandlingstiden bedöms bli längre än ett är. så skall länsrätten efter etl år ingående pröva relevansen av fortsaU behandling, för all lillgodose kravet på rättssäkerhet.

2.6 Nämndens befogenheter m. m.

Beslut om omedelbart omhändertagande eller beslut om vård medför enligl socialulredningens förslag rätt för socialnämnden att bestämma hur vården skall ordnas och var den unge skall vislas under vårdtiden. Vården bör enligl förslagel så snarl som möjligt förläggas till den underåriges egel hem (13 S). Ulredningen föreslär vidare att länsrättens beslut om vård inte vidare skall gälla om socialnämnden inle inom 14 dagar frän del att länsrällens beslul har kunnal verksiällas vidlagil ålgärd för alt bereda den underårige värd utom hemmet (4S).

Del stora flertalet remissinstanser har lämnal utredningens överväganden och förslag rörande nämndens befogenheler ulan erinran. Ell par frågor har emellertid särskilt berörts i yttrandena.

Flera remissinsianser har riklal krilik mot beslämmelsen i 4S. Den föreslagna liden för genomförande av länsrättens beslut - 14 dagar - är väl knapp anser länsstyrelsen i Slockholms län. Om härmed menas alt placeringen skall vara genomförd kan frislen medföra all förfarandel vid länsrällen i onödan måste göras om eller all onödiga placeringar provisoriskt måsle tillgripas i avvaktan på den för barnet lämpligasle placeringen. Länsslyrelsen i Östergötlands lån har samma invändning mol förslagel i denna del.

Länsslyrelsen i Jönköpings lån framhåller all den föreslagna beslämmelsen om den lid inom vilken nämnden skall ha ""vidtagit åtgärd för atl bereda den underårige vård utom hemmet"" är oklar. Länsslyrelsen ifrågasätter om vissa förberedande ålgärder som t. ex ell misslyckal försök alt

Prop. 1979/80:1 39,

hilla ett enskilt hem som vill ta emol den underårige. är lillräckliga. Länsstyrelsen är också tveksam till förslagel att nämnden årligen skall pröva om beslutad vård allijäml skall bestå. För en förälder, som har ell barn vilkel omhändertagits vid späd ålder och som kanske inte har möjlighet atl i framtiden få tillbaka vårdnaden, kan det bli synnerligen påfrestande att år efter år bli påmind om omhändertagandet.

Den föreslagna liden inom vilken beslut om vård förfaller torde vara alltför kort och skulle behöva föriängas anser länsslyrelsen i Göteborgs och Bohus lan. Under alla förhållanden bör närmare anges vilken eller vilka åtgärder som socialnämnden bör vidta för alt beslut om vård inle skall förfalla. Länsstyrelsen i Kristianslads län anser ocksä all den föreslagna liden är för korl.

Beslul om värd förfaller om socialnämnden inle inom 14 dagar från beslutel har vidtagit åtgärd för alt bereda den underårige vård ulom hemmel. Det är. anför Föreningen Sveriges sociulchefer, oklart vad som avses med formuleringen ""vidtagit åtgärd"". Om härmed avses placering ulom det egna hemmet borde delta lydligl framgå av lagtexten. I så fall är den angivna liden som regel för kort. SACOISR anser alt 14 dagar är en orimligt kort tid för den grannlaga och kvalificerade ålgärd som en fosterhemsplacering innebär. Av den anledningen bör denna lidsgräns ulgå. Sveriges läkurförbund och Svensku läkuresäUskapel anser också all lidsgränsen bör utgå.

Ett par remissinstanser har varit kritiska mot den föreslagna bestämmelsen alt vården så snart som möjligt bör förläggas tiil den underåriges egel hem. JO anser inte alt man generellt kan uppställa del kravet atl ell omhänderlagel barn så snarl som möjligt skall vårdas i det egna hemmet. JO anför vidare bl. a. följande.

Ett dylikl riklmärke kommer alt leda till många skadliga försök med alt flylta hem barnet innan problemen i familjen ännu är lösta. Resultatet blir bara alt socialnämnden på nytt får skilja barnel från hemmel. Sådana upprepade omhändertaganden kan ge svåra anpassnings- och utvecklingsproblem hos barnet. Jag är alltså rädd för all förslaget pä denna punkt utformats med föräldrarnas intressen i förgrunden och på bekostnad av barnens intressen. Vård i den underåriges egel hem med slöd av den särskilda lagen bör i allmänhet inte komma ifråga när vården föranletts av att hemmet företett grövre missförhållanden och någon varaktig och väsentlig förbättring inte konstaterats. Blotta förhoppningen om att förhållandena i hemmel numera stabiliserats får sålunda inte leda till atl barnel flyttas hem för att vårdas där. Inte heller bör vården få förläggas lill den underåriges egel hem av det skälet alt man finner del svårt att anordna den vård man ursprungligen avsett, t. ex. att man tänkt sig en fosterhemsplacering men inte kunnat få fram någol lämpligl foslerhem. Jag har uppmärksammal alt de nuvarande reglerna om villkorligt upphörande av samhällsvård ibland kommit till användning i sådana fall och där del objektivt sett inte varit lämpligt för barnet. Den föreslagna lagstiftningen torde innebära ännu större risker för atl barnet flyttas hem i fall när andra placeringar ter

Prop. 1979/80:1 397

sig svårare alt genomföra. Lagstiftningen måsle därför ge klart uttryck för tanken atl socialnämnden är ansvarig för att ett barn som vårdas enligt LVU kommer i lillfredsslällande förhållanden såväl under hela vårdliden som när vården upphör. Del finns därför skäl att överväga om inte lagen borde innehålla en motsvarighel till 44 S barnavärdslagen och dä även omfatta placering i det egna hemmel under vårdliden.

Beslämmelsen om alt vården så snarl som möjligi bör föriäggas till den underåriges hem kan utgå anför Helsingborgs kommun. Det är i en del fall möjligi för alt inle såga iroligl alt vården inte alls sä snart som möjligt bör förläggas lill den underåriges hem. I vilkel fall som helsl fyller bestämmelsen ingen funktion. Länsslyrelsen i Kristianslads län anser del Iveksamt om en sådan bestämmelse bör tas in i lagen. Bestämmelsen är ägnad atl väcka icke realistiska förväniningar om kort vårdlid ulom hemmel. Även Riksförbundet mol alkohol- och narkotikamissbruk (RFMA) anser del olämpligt atl i lagtexten direkl påbjuda att vården snarast bör förläggas lill den miljö som utgjort faran.

Frågan om nämndens befogenheler har berörts i elt par remissyttranden.

Kumniarrätien i Sundsvull har i och för sig inle något att invända mot den ulformning förslagel har fåll i denna del. Del förtjänar emellertid all beaklas att socialutredningen anser all samma befogenheter inle tillkommer nämnden i de fall dä en underårig bereds värd med stöd av I S I p. i den föreslagna lagen som när den underårige bereds vård med slöd av 1 § 2 p. Ulredningen föruisäller all regeringen skall meddela närmare föreskrifter härom. Kammarrällen anser alt denna skillnad i befogenheterna bör komma fram redan i laglexlen.

JO framhåller alt lagen inte innehåller några preciseringar av nämndens befogenheler genlemot den om vilken man har beslutat om omhänderlagande eller vård. Meningen synes vara atl del skall uppdras ät regeringen all meddela ytterligare föreskrifter. JO känner tveksamhet inför denna uppläggning. Del är inle lillfredsslällande alt frägor av detta slag skall regleras genom anvisningar eller avgöras av praxis. Förutsällningarna för atl vidla frihelsinskränkande ätgärder bör i huvudsak anges och preciseras i lagen. Av lagen bör även framgä vem som har ratt all beslula om dylika åtgärder. Ultryckel ""nämnden eller den åt vilken nämnden har anförtrott v Jen" är här alltför oklart. JO ifrågasätter socialutredningens uttalande att befogenheten all vidla frihelsinskränkande ålgärder skulle kunna över-fiytias lill ell vanligl sjukhus. Enligl JO: s mening lär sä inle kunna ske ulan särskill lagslöd. Med molsvarande resonemang skulle man annars kunna komma lill resulialei all nämnden har möjlighel all uppdra ål enskild person all uiöva frihelsinskränkande åtgärder, t. ex. att låta fosterföräldrar låsa in en omhändertagen tonåring som vill rymma.

Sislnämnda fråga las upp också av sticiulsiyrelsen som erinrar om atl f. n. gäller atl verksiällighei av omhänderlagandebeslui inle kan delegeras till överläkare i de fall omhändertagna barn har placerats på t. ex. barnpsy-

Prop. 1979/80:1 398

kialrisk klinik. Genom den föreslagna utformningen av 13 S i LVU kan della problem lösas. Del föreslagna lagrummel lorde emellertid kräva särskilda lillämpningsbestämmelser, bl. a. vad gäller överläkarens skyldighet att överta nämndens rältigheter och i vilken utsträckning ivångsvisa behandlingsålgärder får vidtas med stöd av denna lag. Evenluellt kan övervägas om inte sådana besiämmelser bör las in direkt i lagtexlen.

Enligl lagförslaget skall underårigs rörelsefrihel kunna begränsas om han har omhändertagits för vård, Lagen ger emellertid inga anvisningar om hur del kan ske, Malmö koinniiin anser att vägledning om denna för specielll insiilutionsplacerade och instilutionspersonal så viktiga fråga bör ges.

2.7 Utredning

Socialulredningen föreslår all socialnämnden skall ges befogenhel all förordna om läkarundersökning och om polishandräckning för all genomföra undersökningen. Sådana ålgärder som nu kan vidlas med slöd av BvL, lex. utsättande av vite, hämtning till förhör inför nämnden och polishandräckning för hembesök, skall enligt förslaget inle vidare fä förekomma.

Del klarl övervägande antalet remissinstanser har inle haft något att erinra mot ulredningens förslag. Hil hör sociulstyrelsen. Sveu hovråll, fiertulet länsslyrelser, koinmunförbunden, fiertulet kommuner, LO, TCO Sveriges socionomförbiind och Föreningen Sveriges sociulchejer.

Några remissinsianser har ansett atl socialutredningens förslag medför all nämndens möjligheler att genomföra ulredningen blir alllför begränsade,

Enligl kummurrätten i Sundsvull bör frägan om möjlighelerna atl förelägga vite eller besluta om hämtning övervägas på nytt. Omhänderlagande för ulredning är ell alllför drastiskt allernaliv om t.ex. föräldrarna vägrar att infinna sig lill sammanträde. Kummarräiten i Göteborg anser all det föreligger flera risker med all begränsa nämndens möjligheter att använda tvångsinstrument under utredningen. Socialnämnden kan tvingas alt ansöka om vård även i sädana fall då nämnden, om ulredningen varil fullständig, skulle ha vidlagil andra, mindre ingripande ålgärder. Den föreslagna ordningen kan också medföra risk för alt länsrätten får elt bristfälligt utredningsmaterial fogat till ansökningen. Enligt kammarrätlens mening bör lagen kompletteras i angivel hänseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att läkarintyg alllid bör föreligga innan socialnämnden fattar beslul att göra framslällning om vård. Möjlighet att påkalla polishandräckning t.ex för au kunna genomföra hembesök vid misslänkl barnmisshandel, bör finnas, anser länsslyrelsen. Också Bor-ås kommun anser atl det i vissa fall, t. ex. i ärenden då det mera är fråga om van vård av barn än misshandel, bör finnas möjlighet för socialnämnden alt påkalla polishandräckning för att bereda sig tillträde till enskildas hem.

Prop. 1979/80:1 399

Enbart förordnande om polishandräckning för atl i elt sådanl fall föra barnel lill läkare är enligl kommunens mening inte tillräckligt..

Några remissin.stanser har ansell all polishandräckning inte bör få tillgripas för atl genomföra läkarundersökning.

Väslerås kommun anser det inle moliveral all i lagen la in en beslämmelse om rätl all anlila polismyndighd för all insiålla den underårige lill läkarundersökning. Del lorde vara ytterst sällsynt all motsvarande bestämmelse i BvL kommer lill användning. Dessulom ger den föreslagna lagen möjlighet lill omedelbarl omhänderlagande i de fall föräldrarna motsätter sig en läkarundersökning av etl barn som sannolikl är i behov av vård. Delta förfaringssätt är, anför kommunen, säkerl skonsammare mol barnet.

SACOISR anser inle all polishandräckning skall tillgripas för läkarundersökning av underåriga. Framför allt vid psykialrisk undersökning skapas elt däligl utgångsläge om polishandräckning genomförs. Bällre är då all vederbörande läkare gör hembesök. Sveriges socionomers riksförbund har samma uppfattning. Även Sveriges läkurförbund och Svensku läkuresäll-skupei riktar kritik mol förslagel i denna del.

Föreningen Burnens Rält i Sumhällei (BRIS) framhåller alt de flesta barn lar allvarlig skada av en polishämtning. Socialnämnden bör därför kunna finna andra säll alt få en minderårig atl inställa sig lill nödvändig läkarundersökning, förhör, domstolsförhandling eller för atl genomföra beslul om vård enligl LVU. Endasi i de fall där del föreligger uppenbar risk för barnels liv och hälsa bör barnel kunna hämlas med hjälp av polis.

Länsslyrelsen i Västernorrlunds län framhåller särskill belydelsen av all utredningen sä långt möjligi bedrivs i samråd med föräldrarna och den underårige, om han nåll erforderlig mognad. Del kan därvid ha belydelse för nämndens bedömning alt den fär möjlighel all själv bilda sig en uppfattning om den underårige. Denne bör dock inte ivingas all uppträda inför en fulltalig nämnd. Kontakten i nämnden bör i slällel ske i form av samlal mellan företrädare för nämnden och den underårige. Länsstyrelsen efterlyser härvidlag en lägsla åldersgräns för alt den underårige skall fä höras i nämnden.

2.8 Omedelbart omhändertagande

Socialulredningen föreslår all socialnämnden, nämndens ordförande eller annan ledamot som nämnden har förordnal skall fä besluta om omedelbart omhändertagande av underårig, om länsrättens beslul inle kan avvaktas. Sådanl beslut om omhändertagande skall underslällas länsrätten för prövning senasl fyra dagar efter del beslutel fattades. Underställt beslul skall prövas av länsrälten inom fyra dagar från det handlingarna kom in fill rätten, om inte synnerligl hinder möter. Fastställs beslutel skall nämnden senast inom Ivå veckor frän omhänderlagandel inge ansökan om värd lill

Prop. 1979/80:1 400

länsrällen. Den tiden får förlängas till högst fyra veckor, I mal där den unge är omhändertagen skall förhandling i mälet hållas inom en vecka fiän del ansökan om vård kom in.

Nära nog alla remissinsianser som har yttral sig över förslagel har tillslyrkl eller lämnal utan erinran de av utredningen föreslagna grunderna för omedelbart omhänderlagande. Bland de remissinstanser som uttryckligen har lillstyrkt förslaget märks kaniniarrällerna i Sundsvall och Göleborg som i likhel med utredningen anser att för vissa situationer möjlighet bör finnas atl omedelbart omhänderta underårig. Kammarrätten i Sundsvall har lillagl all del från rättssäkerhetssynpunkt framstår som värdefullt atl lidsfristerna är korta och medför snabb handläggning.

Emellertid har åtskilliga remissinsianser varil kritiska mot de av utredningen föreslagna fristerna för handläggningen av ärende om omedelbart omhändertagande.

Enligt utredningens förslag skäll handlingarna i underställningsärende ha kommit in lill länsslyrelsen inom fyra dagar efter det beslutet fattades. Kummurrätten i Göteborg framhåller atl en sådan regel har bestämda nackdelar. Dels ivingar den socialnämnden alt hålla sig förvissad om att handlingarna har kommit in i räll tid till länsrätten, dels innebär tidsätgången för postbefordran en osäkerhdsfaklor. Enligl kammarrällens mening bör regleringen innebära atl handlingarna skall avsändas av nämnden inom den angivna tiden.

Länsslyrelsen i Stockholms län anser atl den angivna lidsfristen om fyra dagar för underslällning är alltför kort med tanke pä mellankommande helger, andra brådskande göromål såsom ulsalla sessioner och behovel av atl i iveksamma fall anmäla omhändertagandemål i session. Frislen bör förlängas till en vecka. Även den frist om Ivå veckor som gäller för all inge ansökan ar alllför snäv. Del är viktigt att nämnden får tid att göra fylliga och välmoliverade utredningar. Den behandlingsplan som skall ligga till grund för länsrättens prövning bör förankras hos föräldrar och barn och vara väl genomarbetad med konkrela förslag lill placeringar. Detla lorde i normalfallel inle hinnas med inom 14 dagar. Nämndens frist för ansökan bör regelmässigt omfalla fyra veckor. Den föreslagna tidsfristen om en vecka för muntlig förhandling är också väl kort. Parter och vittnen mäsle hinna delges kallelse och erhålla skäligt rådrum för inställelse. Part måste också hinna la konlakl med ombud som i sin lur kan ha svårt all förbereda och inställa sig med mycket kort varsel. En normal tidsfrist om två veckor bör föreskrivas. Även länsstyrelsen I Södermunlunds län anser atl tidsfristen för muntlig förhandling är betänklig frän rättssäkerhetssynpunkt. Med tanke på den tid det i allmänhet lar alt kommunicera ansökan med parterna och med beaklande av det ofta förekommande behovet av komplettering av utredningen är det nödvändigt med en längre tid som huvudregel. Del kan ifrågasättas om en särskilt angiven tidsperiod över huvud taget är erforderlig.

Prop. 1979/80:1 401

Den föreslagna frislen lör ingivande av ansökan är alllför korl anser lönsstyrelscn i Östergötlands län och föreslår en normal lidsfi isl om fyra veckor.

Även/(i/i.v.s(y)r/,se/i i Jtiiiktipings län har invändningar mol de föreslagna lidsfristerna. Sålunda synes en lid av en vecka för underställning av beslut om omhänderlagande vara mera godlagbar. Den lid som liinsrålten får till siu förlögande för all besluta i underställt nvål - fyra dagar - är enligt liinsstyrelsens mening inte verklighelsanknulen. Vidaie bör tiden för ingivande av ansökan utsträckas till fyra veckor. Den föreslagna liden om en vecka för muntlig förhandling i länsrätten kan inte heller godtas. Del kan inte vara rimligt - annat än i undantagsfall - alt kalla personer lill förhandling med endasi någon dags varsel. Det går inte heller alt bortse från behovel av komplettering av ulredningen. Barnavårdskonsulent eller socialvårdskonsulent som skall kallas till förhandlingen kan också behöva lid pä sig att sätta sig in i mälel. Extra förhandlingar eller obestämda förhandlingsdagar som skulle bli följden om förslaget genomförs kommer atl förrycka arbelel. Länsstyrelsen avstyrker bestämt att den föreslagna lidsfristen om en vecka görs lill huvudregel.

Även länsstyrelsen I Kalmar Itin anser alt den föreslagna lidsfristen för underslällning av beslul om omedelbarl omhänderlagande är orealistisk. Den nuvarande tidsfristen om tio dagar bör bibehållas. Den föreslagna liden för ansökan lill länsrätten är också för snävt tilltagen. Den ulredning som skall föregå ansökan är dt relativt omfattande arbele som måsle genomföras med siörsla noggrannhd. Snabbhelskravet måsle här slå tillbaka för kravel på en gedigen utredning. Den nuvarande lidsfiislen om 30 dagar bör bibehållas.

Ltinsslyrelserna i Gotlunds och Vtislernorrlands län anser också alt liden för ansökan bör utsträckas lill fyra veckor. Lansstyrelserna framhåller vidare atl den föreslagna tiden inom vilken förhandling i länsratt skall hällas är för kort. Tiden bör utökas till tvä veckor.

Undersiälll beslul skall enligt förslaget prövas inom fyra dagar frän del handlingarna kom in till rätten. Länsstyrelsen i Krisliunstads län drar av förslagel den slulsalsen all länsrätten skall falla besluiel utan kommunikation. Länsslyrelsen framhåller alt ell sådant förfarande inle är förenligl med beslämmelserna i 10 S FPL. Länsslyrelsen anser vidare den föreslagna liden för hållande av förhandling vara för knapp. Även länsstyrelsen i Mulmöhus län uttalar tveksamhet om de föreslagna lidsmarginalerna är förenliga med en omsorgsfull handläggning.

De föreslagna 4-dagarsfristerna bör förlängas lill en vecka anser länsstyrelsen 1 Göieborgs och Bohus län. Den angivna frist inom vilken förhandling skall hållas bör ulgä. Länsstyrelsen i Ålvsborgs län anser bl, a. med hänsyn till de omöjliga tidsfrister som har angells i förslagel del nödvändigl att förslagel hell och hållet arbelas om. Även länsslyrelsen i Värmlunds lån riklar kritik mot de föreslagna lidsgränserna. Länsstyrelsen i Örebro 26    Riksdagen 1979180. I saml. Nr I. Del C

Prop. 1979/80:1 402

län anser alt de handläggningslider som har angells för nämnden och länsrätten är för korta och behöver korrigeras. Samma uppfattning redovisas av länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands lön.

JO framhåller att handläggningen av LVU-ärenden alltid bör vara skyndsam och ges prioritet i förhållande till andra ärenden. Emellertid bör man inte fastställa maximitider som inte möjliggör en rimlig behandling av ärendena. De föreslagna lidsgränserna i 8 S belräffande omedelbarl omhänderlagande och i 10 S belräffande länsrättens prövning synes rimliga. Bes'immelsen i 9 S all socialnämnden endast har 14 dagar på sig, räknal frän ud omedelbara omhändertagandet, all göra ansökan till länsrätten om vård enligt lagen förefaller däremot att vara i snävaste laget. Till della bidrar bl. a. all man har tagit bort den generella möjlighelen till ordförandebeslut och all beslut om ansökan lill länsrält ime får delegeras inom distriklsnämnden. 1 de flesta fall måste således frågan om ansökan lill länsrält hinna behandlas vid nämndsammanträde. Dessförinnan skall utredning ha gjorts och färdigställts och kommunikation med parterna ha sketl. Delta belyder all nämnden inle kan lägga ner särskill mycket lid på själva ulredningen. En väl genomförd ulredning är emellertid en försia förutsältning för atl länsrällen skall få elt lillfredsslällande underlag för sitl slällningstagande. Bristfälliga utredningar kan leda till allvarliga rättsförluster, både såtillvida att vård inte beslutas trols all skäl därtill föreligger och all värd enligt LVU kommer lill slånd trols att någon annan behandlingsåtgärd hade varil lillräcklig eller mera ändamålsenlig. JO anser au man vid avvägningen mellan å ena sidan önskemålen om skyndsam handläggning och å andra sidan kravet pä en tillförlitlig utredning måste ta fasta på det sistnämnda. Den föreslagna 14-dagarsregeln kan medföra en risk för försämrade utredningar. Möjlighelen att begära förlängning av ansökningstiden finns visserligen men förutsätter atl särskilda skäl föreligger, med andra ord att ärendet avviker från normalärendel. Enligl JO:s mening framstår en utredningstid pä upp till fyra veckor som nödvändig även i mänga normalfall med hänsyn till de prakliska svårigheier som ofla föreligger all genomföra detla slag av ulredningar. Man skall komma ihåg alt socialförvallningarna inle har utredningsresurser liknande polisens, varför det inte är rimligt att dra paralleller med t.ex. häktningsfrister. JO tycker också det är viktigt att socialnämnden ges tid atl noga överväga den föreslagna behandlingsplanen så att denna kan bli av verkligl värde för den senare vården och inte endasi en pappersprodukt. JO förordar sammanfattningsvis en mindre restriktiv reglering av tidsfristen i 9 §.

Kommunförbundet anser också att utredningens förslag om en längsta tid om 14 dagar för upprättande av behandlingsplan är alltför knappl tilltagen. Tiden bör förlängas.

Flera kommuner är också kritiska mot tidsgränserna. Stockholms kommun har ingen erinran mot den föreslagna tiden för underställning, under förutsättning att härmed avses fyra vardagar. Däremot är den föreslagna

Prop. 1979/80:1 403

tidsfristen på 14 dagar för ansökan om vård alltför knapp. Erfarenheterna visar alt nu gällande tid, fyra veckor ofta innebär atl utredningen mäste ske under slark tidspress. Svårigheterna är specielll uppenbara i områden med stort inslag av invandrare, och utredningen måste göras med hjälp av lolk. Den föreslagna korta utredningstiden är också frän rättssäkerhetssynpunkt betänklig, eftersom dt felaktigt beslut kan bli följden av en inle ordentligt genomarbetad utredning. Nuvarande fyraveckorsregel bör enligl kommunen vara huvudregel. Malmö kommun kan, om än med en viss ivekan, biträda förslaget om fyra dagar för underställning. Den föreslagna fristen för ansökan lill länsrällen innebär emellertid risk för haslverk både för nämnden och handläggande socialarbetare. Följden av förslagel kan bli alt nämnden ständigt tvingas alt begära förlängning. Kommunen anser atl bestämmelsen ändras så att ansökan skall göras senast inom fyra veckor. Borås kommun har samma uppfaUning. De snäva lidsfrislerna innebär risker för bl.a. ulredningens och behandlingsplanens kvalild och därmed för den enskildes rälissäkerhel framhåller.S'öic/p komniun. Enligt Uppsulu kommun år liden för underställning och för ingivande av ansökan alllför knapp. Bland de övriga kommuner som gjorl invändning mol de föreslagna lidsfrislerna märks Örebro, Gävle, Skellejteå och Vilhelminu kommuner.

TCO ansluler sig till förslagel men framhåller all detta kräver all erforderliga resurser slälls till socialljänstens förfogande.

Sveriges kommunultjänslemunnuförbund anser att fyraveckorsregeln i BvL för ingivande av ansökan bör bibehållas. Samma uppfattning redovisas av Föreningen Sveriges sociulchefer. Även Sveriges socionomers riksförbund och Sveriges socionoinförbund framför krilik mol de föreslagna lidsfrislerna.

Föreningen Burnens Rätt i SumhäUet (BRIS) anser att två veckor är en alltför korl lid för ulredningen. Tiden bör utsträckas till fyra veckor.

Svensku föreningen Jör barnpsykialrisku kurutorer anser ocksä all utredningstiden bör utsträckas lill fyra veckor och framhåller att snabb utredning garanterar vare sig barnels rättsskydd eller bästa möjliga vård och behandling.

2.9 Beslutande organ

Socialutredningen förslär alt rälien atl beslula om vård enligl lagen skall tillkomma länsrällen. Förslaget har från rällssäkerhelssynpunkl klara fördelar anser Svea hovrätt. Tvångsingripanden blir på så sätl föremål för domslois bedömning och en enhetiig rältstillämpning kan främjas. Kammarrällen i Göleborg tillstyrker på de skäl som ulredningen har anfört att beslutanderätten läggs hos länsrällen. Så gott som alla länsslyrelser lillslyrker eller lämnar förslagel utan erinran. Landslingsförbundet anser atl förslaget har klara fördelar bl.a. med hänsyn till au del leder till en enhetligare rättstillämpning. Nära nog alla de andra remissinstanser som har yttral sig har bilrält förslaget i denna del.

Prop. 1979/80:1 404

Slockholms kommun avslyrker en överflyilning av beslutsförtarandd till länsrätten. Nuvarande beslutsordning med dess möjligheter för klienten alt utan aktivt agerande få sitt ärende prövat av länsrälten bör bibehållas. Sveriges socialförbiind avslyrker också en överflyttning av beslulsförfarande! lill länsrällen, Förbundel framhåller alt omhändertagandet är och skall vara ett led i en vårdkedja. Socialnämnden med dess samlade kunskap och erfarenhet i sociala frågor, framstår som del organ vilket har de siörsla förutsällningarna för att falta riktiga beslut.

SACOISR och Sveriges sociimtmiers riksförbund inslämmer i ulredningens förslag atl beslulanderällen skall ligga hos länsrällen. Det framhålls emellertid att utredningen inte tillräckligl har betonat att rälten måste ha lillgång till tillräcklig expertis vid länsstyrelsens socialenhet i form av socionomer med bred och lång yrkeseriarenhet.

Föreningen Barnens Rätl i Samhällel (BRIS) föreslär all del i varje lan skall upprällas en speciell bamdomslol som har all döma i alla för barn livsavgörande mål som vårdnadsivisler, ivängsomhändertaganden, ungdomsbrollslighel etc. Rättens ordförande bör. förutom sin juridiska kompelens, ha viss bampsykologisk ulbildning och praktisk erfarenhet av arbele med barn i kris. Till dessa domslolar skulle också knytas ell leam av barnsakkunniga.

2.10 Handläggning i länsrätt

Förvaltningsprocesslagen reglerar handläggningen i länsrätl. Ulredningen föreslår vissa kompletterande bestämmelser för förfarandet i mål om omhänderlagande för vård. Ulredningens förslag all munllig förhandling skall vara obligalorisk i sådana mäl har särskill uppmärksammals av remissinslanserna. Här gör sig olika meningar gällande. Kammarrätten i Göleborg lillslyrker förslagel i denna del. Kummurråiien i Sundsvull är ense med ulredningen om värdel av muntliga förhandlingar. Emellertid anser kammarrällen all regeln om munllig förhandling inte bör vara undanlagslös. I fall där exempelvis länsrätten beslutat om korlare vårdlid än tre mänader och nämnden finner sig föranlåten att före vårdtidens slut inge ny ansökan om vård. kan uiredningsmaterialel antas ofla vara i slorl sell delsamma som tidigare. En ny muntlig förhandling korl tid efler den föregående kan enligt kammarrättens mening få onödigt traumaliserande effekter och verka uppslitande på den unge. En ny munllig förhandling skulle därvid kunna omintetgöra möjligheterna lill en förtroendefull samverkan. Kammarrätlen anser dock all muntlig förhandling bör vara huvudregel och skall kunna underlåtas endast om synnerliga skäl lalar däremot. De fall där muntlig förhandling skulle kunna underiålas bör därvid exemplifieras genom motivullalanden.

Flera länsslyrelser har också tagit upp frågan om obligalorisk munllig förhandling. Länsslyrelserna är i allmänhel kriliska lill förslagel.

Prop. 1979/80:1 405

Länsslyrelsen i Stockholms län år tveksam lill ulredningens förslag om obligalorisk munllig förhandling. Erfarenheterna vid länsrällen synes ge vid handen all ur ulredningssynpunkl sådan förhandling inte är nödvändig i alla mål. Del slora anlalel mål har också medverkal lill atl muntlig förhandling begränsais till de fall där pari begärt munllighel. Frekvensen av sådana förhandlingar har inle överstigit 25 procent. Behovel av personalförslärkningar vid förhandling i samlliga fall blir därför myckel belydande och länsslyrelsen ifrågasäller om koslnaden är försvarlig med hänsyn lill de fördelar som evenluelll skulle vinnas.

Även länsslyrelsen 1 Södermanlands län anser alt del skulle föra för långt alt göra regeln om muntlig förhandling helt ovillkorlig. Om den åigärden avser anhåller om all inle behöva inställa sig, bör munllig förhandling inle anordnas. Skäl att frångå 9§ FPL föreligger enligt länsstyrelsens mening inle.

Enligt länsslyrelsen i Jönköpings län förekommer muntlig förhandling i så gott som alla de mål, varom här är fråga. Det bör även i fortsäliningen ankomma på länsrällen all bedöma huruvida munllig förhandling anses erforderlig. Länsslyrelsen i Kalmur län anser all munllig förhandling alllid skall hållas när dl mål är aktuellt första gången. 1 andra typer av beslut i barnavårdsmål, t. ex. sådana som rör vårdens upphörande, anser länsstyrelsen all munllig förhandling inle behöver vara obligalorisk. Här får en bedömning ske frän fall till fall. Inte heller länsslyrelsen i Gollunds län anser all en regel om obligalorisk muntlig förhandling är nödvändig. Den som inle vill inställa sig skall inle tvingas. Vissa mål kan också vara av den beskaffenheten all muntlig förhandling inle är nödvändig.

Munllig förhandling ger erfarenhetsmässigt i de fiesta fall länsrätten bätlre underlag för beslutel framhåller länsslyrelsen i Kristiunstuds län. 1 vissa fall synes dock muntlig förhandling inte vara nödvändig. Sedan ansökan kommunicerats kan motpart ha gett sill medgivande litl ansökan. Om denna inle ålerkallas och det av handlingarna klarl framgår att vård är motiverad kan munllig förhandling avvaras. Samma uppfaUning redovisas av länsslyrelsen i Göieborgs och Bohus län. Även länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter om del med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet är nödvändigt au göra muntlig förhandling obligatorisk.

Länsslyrelsen i Ålvsborgs län framhåller all ulredningens förslag innebär atl särskilda processregler skapas i vart fall för länsrätt i mål av ifrågavarande slag. Eflersom del finns en väl genomtänkt lagstiftning för förfarandel är förslaget i denna del onödigl. Enligt förslaget ges länsrätten möjlighet all förordna om viss ulredning (15 S). Frågan om koslnaden för sådan av länsrätten initierad ulredning eller undersökning är inte reglerad. Del föreligger elt behov för länsrällen atl kunna belala de koslnader som föranleds av beslut om utredning. Länsstyrelsen föreslår att den frågan löses på det sällel atl en generell betalningsmöjlighel för länsrällen las in i FPL. Evenluelll kan därvid övervägas huruvida part under vissa omslän-

Prop. 1979/80:1 406

digheter skall kunna förpliktas återgälda sialsverket kostnaden för sådan utredning.

Utredningens förslag atl införa obligalorisk muntlig förhandling synes varken nödvändig av rällssäkerhelsskäl eller ägnal alt specielll gagna den enskilde anför länsslyrelsen i Väsieniorriunds län. Gällande bestämmelser bör bibehållas. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller all i vissa fall kan undanlagsvis omsländighelerna vara sådana alt en muntlig förhandling framslår som hell meningslös,

I fråga om handläggningen i övrigl har flera remissinsianser framhållil viklen av all erforderiig sakkunskap tillförs rälten vid avgörande av mål enligt den föreslagna lagen. Del är, säger5ACO/5'y?, väsentligt att del inom länsrälten finns kompelens, ulbildning och lillgång lill barnpsykiatrisk och psykologisk expertis saml socionomer med bred yrkeserfarenhel. Även Sveriges läkurförbund framhåller vikten av all länsrällen har lillgång till bl. a. barnpsykiatrisk expertis. Sveriges socionomers riksförbund anser att utredningen inle tillräckligt har betonat atl rälten måste ha tillgång till lillräcklig expertis vid länsstyrelsens socialenhet i form av socionomer med bred yrkeserfarenhel. Det är. säger förbundel, väsenlligl för all länsrällen skall kunna göra en juridisk bedömning som även omfatlar psykosociala faklorer.

2.11 Besvär

Socialutredningen föreslår att lalan mol socialnämndens beslut skall kunna föras om nämnden i fall då vården skall pågå längre tid än tre månader har

- avslagit framställning rörande underårigs placering i vissl hem,

- avslagit framställning om vårdens avslutande saml

- meddelat föreskrift belräffande umgänge med den underårige eller vägrat uppge hans vistelseort (18S).

Frågan om besvärsrällens ulformning har tagits upp endast av ell par remissinstanser. Kammarrätten i Göteborg erinrar om all socialulredningen i den allmänna motiveringen uttalat all del bör finnas möjligheler för föräldrarna att besvära sig över förändringar som fördas i vårdformen i de fall då vården enligl länsrättens beslul skall pågå under längre lid än ire månader. Ulformningen av 18 § försia styckel stämmer emellertid inte överens med delta uttalande. 1 paragrafen har besvärsrällen gells en snävare ulformning än vad som tycks vara avsiklen enligl den allmänna motiveringen. Kammarrällen, som ansluler sig lill den slåndpunkl som har kommil lill ultryck i den allmänna motiveringen, förordar alt förevarande lagbestämmelse utformas i enlighel därmed.

Enligl 18 § 2 p. kan lalan föras mol socialnämndens beslut all avslå framställning om vårdens avslutande. För att regeln skall bli tillämplig förutsätts att den enskilde har begärt att vården skall avslulas. Har förord-

Prop. 1979/80:1 407

nande enligl 3S andra stycket meddelats, skall socialnämnden enligl 6S årligen pröva frågan om vården allijäml skall bcslii. Någon möjlighel au besvära sig över socialnämndens beslul i dessa fall skall enligl förslagel inte finnas. Följden blir alt den som är missnöjd med socialnämndens beslut att lata vården beslå är hänvisad atl begära alt socialnämnden pii nytt prövar om vården kan avslutas. Endast mot beslut i sistniimnda fall skall nämligen lalan kunna föras.

Den föreslagna ordningen är enligl kammarrällens mening onödigl omständlig. Bällre vore om den missnöjde kunde föra lalan direkl mot social-nämi,.'ens beslut enligl 6S andra stycket alt låta vården bestå,

Näl Jet gäller frågan om besvärsrätt bör föreligga när socialnänmden har beslutat att vården skall upphöra ansluter sig kammarrätten till den uppfattning som anges i en reservation. Genom ett beslut om vård enligl den särskilda vårdlagen tas den faktiska vårdnaden iftan föräldrarna. Sa kan inle ske med slöd av socialtjänstlagen som vilar pa frivillig grund. Eftersom det inle lorde vara ovanligi au föräldrar och barn har olika upplänningar i frågan om vården bör bestå och eftersom inle socialtjänstlagen i alla avseenden kan erbjuda parterna samma möjligheler, bör talan kunna föras även mol socialnämndens beslul att vården skall upphöra,

Kammarrällen föreslår all I8S 2 p, ges följande ulformning. "2, har pröval fråga om vården skall beslå,"

Länsstyrelsen i Jönköpings län anmärker all enligl 18 S i lagförslagel
skall besvär kunna anföras bl. a. om nämnden "i fall som avses i 3 S andra
slyckel avslagil framslällning rörande underårigs placering i vissl hem ".
Av Ulredningens molivering framgår atl ulredningen har funnil "övervä
gande skäl tala för all föräldrarna i de fall beslulad vård skall pågå under
längre lid än tre månader bör ha möjlighet all besvära sig över de föränd
ringar i vårdformen som fördas under vårdtiden". I specialmoliveringen
lill 18 S sägs följande: "1 de fall beslulad vård ej skall pågå längre lid än tre
mänader----- . Skall emellertid vården vara längre lid får den av nämn
den valda vårdformen samt förändringar i denna väsentligt slörre belydel
se för den enskilde. I sådana fall bör därför lalan kunna föras över beslut,
varigenom nämnden avslagit begäran om placering av den underårige i
vissl hem. Härav följer att talan även kan föras över beslut av nämnden all
flytta barnel från elt hem till ell annat." Länsstyrelsen finner del mot
bakgrund av dessa två uttalanden och innehållet i lagtexten oklart i vilka
fall talan får föras. Kan t.ex. talan föras beträffande första beslutet om
placering, vilkel inle innebär något avslag på föräldramas begäran om
placering i vissl hem?

Länsslyrelsen i Väslernorrlands län anser alt föräldrarna inle bör ha besvärsrätt i någol fall som gäller vårdens ulformning. Som skäl åberopar länsslyrelsen bl.a. hänsynen lill barnel och principen om all socialnämnden bör la hela ansvarel för barnel sedan beslul om värd har fallals. Länsslyrelsen anser atl del i första hand är barnets räll och skydd som skall tillgodoses.

Prop. 1979/80:1 408

Det fär enligt länsstyrelsen i Jämilunds län anses rikligt att berörda parter ges formella möjligheler att påverka vårdens ulformning, även om det är fråga om tvångsvård. Socialutredningens principiella resonemang förtjänar därvidlag allt beaklande. Emellertid har socialutredningen föreslagit några till synes onödiga inskränkningar i besvärsrällen. För det försia skall besvärsräll föreligga endasi då länsrätten har förordnal om längre vårdlid än tre månader. Moliven lill denna inskränkning är svärförsläeliga. Även vid korlare lider lorde berörda parter ha etl intresse av alt kunna påverka vårdens utformning. Beaklas bör även atl tvångsvården kan komma all följas av en längre frivillig vård. DeUa innebär renl prakliskl en låsning vid det val som nämnden först gjorde och som berörda parter inle har kunnat påverka.  Det finns en risk för alt exempelvis föräldrarna ivingas acceplera etl foslerhem som de inle anser vara så bra, exempelvis har samarbelssvårigheter med, bara för alt alternativet skulle innebära atl barnet skulle behöva omplaceras och därmed får konlinuileien i vården avklippi, Molsvarande belänkligheler lorde besvärsmyndighelen ha om den ursprungliga värden har salls lill ire månader, men denna efler ny ansökan från nämnden har föriängls. Även besvärsmyndighelen blir då läsl av nämndens försia val. För del andra gäller endasi besvärsrällen då nämnden har avslagil framställan om underårigs placering i visst hem. Della innebär 1. ex. atl föräldrarna har besvärsräll om nämnden vill omplacera barnel, men föräldrarna begäran barnel skall vara kvar i hemmet. Del innebär även alt besvärsräll föreligger om nämnden vill att barnel skall placeras/kvarstanna i vissl hem och föräldrarna föreslår ett konkrel alternativ. Är föräldrarna emeUertid missnöjda med nämndens val, men inte kan föreslå något allernaliv ("vissl hem") har de följaktligen ingen besvärsräll. Del förefaller olyckligl alt besvärsrällen skall bero pä vilken kännedom om de biologiska föräldrarna har om foslerhemslillgängen inom och utom kommunen. Som bekanl bereder delta t.o.m. nämnden ofla svårigheter. Länsstyrelsen ifrågasäller slulligen om inle en erinran om rätlen till offentligt biträde borde las in i lagen.

3   Offentligt biträde i mål eller ärende enligt LVU

Socialutredningen föreslår att offentligt biträde alltid skall förordnas i mål eller ärende om omedelbart omhändertagande eller om beredande av vård enligt LVU. I mål eller ärende angående vårdens avslutande skall offenfiigt bilräde förordnas, om det behövs för atl lillvarala den unges rält. Offentligt biträde skall utses för den unge och föräldrama eller annan vårdnadshavaré gemensamt. Offentligt biträde kan även utses särskilt för föräldrama eller annan vårdnadshavaré. Beslut i fråga om offentligt biträde skall enligt förslaget meddelas av länsrält.

Utredningens förslag lillsiyrks utan särskilda kommentarer av länssty-

Prop. 1979/80:1 409

relsen I Östergötlands län, länsstyrelsen i Västerbottens län, Kuhnur, Helsingborgs, Skövde och Vara kommuner och Sveriges socionomers riksförbund.

Ingen remissinstans molsälier sig förslaget att räll lill offenlligl bilräde skall finnas för såväl barn som föräldrar eller annan vårdnadshavaré.

Invändningar förs fram främsl mol förslagen om obligaloriskl biträdes-förordnande och förordnande av bilräde för barnel och föräldrarna gemensaml.

3.1 Obligatoriskt biträdesförordnande

Förslagel all offenlligl biträde alllid skall förordnas när fråga uppkommer om omedelbart omhänderlagande eller om vård enligl LVU tillstyrks av riksåklagaren, kummurrätten I Sundsvull, ulredningen om burnens rält och Föreningen Sveriges socialche.fer. Även länsslyrelsen I Västernorrlands län lillslyrker förslagel. Enligt länsstyrelsens mening är även upphörande av vård en så ömtålig fråga atl förordnande av bilräde bör vara obligatoriskt.

Broltsförebyggande rådel år kritiskt mot förslaget och anser atl det leder för långt all schablonmässigt förordna offenlligl bilräde även i situationer 1. ex. där den enskilde förklarar alt han inte önskar biträde. Regeln borde enligl rädd i stället utformas så att utgångspunkten är alt offentligt bilräde skall förordnas i de akluella fallen men all undanlag sker dä det är uppenbari atl bilräde inte erfordras. En prövning av frågan om behovel av offentligt bilräde kommer härigenom till ständ. Prövningen kan dock oftasi ske på ell summariskt sätt så alt del inle uppslår någon fördröjning i ett ärendes handläggning. Rätlshjälpsulredningen har i silt betänkande (SOU 1977:49) Översyn av rättshjälpssystemel föreslagil - belräffande bl.a. ärenden om adminstraliva frihelsberövanden - atl offentligt bilräde skall förordnas, om det ej är obehövligt. En sådan regel förefaller enligl rådets mening i vart fall lämpligare än den som socialulredningen har föreslagil.

Även kammarrällen i Göleborg anser alt rällshjälpsutredningens förslag i denna del är lämpligare än socialulredningens.

Länsslyrelsen i Södermanlands län anser all ulredningens förslag bygger på uppfallningen alt länsrälterna inte i erforderlig grad skulle överväga om den underårige har behov av bilräde. Någol stöd för uppfattningen om att det föreligger en sådan risk har emellertid enligl länsslyrelsen inte redovisais i belänkandet. Länsstyrelsen har inte erfaril all det i andra sammanhang har gells ultryck äl all del i förvallningsprocessen inle förordnas offenlligl bilräde i den omfallning som gällande besiämmelser fömlsälter. Med utredningens förslag om atl länsrällen i försia inslåns skall besluta om såväl omhändertagande som vård av underårig saknas enligl länsslyrelsens mening uirymme för någol Ivivel om all offenlligl bilräde skall förordnas när målels beskaffenhel föranleder till del. För

Prop. 1979/80:1 4,0

övrigl ger enligl länsstyrelsen förvallningsprocessen med den utformning den har i dag myckel goda garanlier för all parternas rält blir lillgodosedda. Enligt 8S förvaltningsprocesslagen skall rätten tillse att mål blir sa utrett som dess beskaffenhel kräver. Vid behov skall rälien vidare anvisa hur utredningen bör kompletteras, Ltinsslyrelsen i Uppsala lan för fram liknande synpunkler.

Även länsstyrelserna i Jönköpings och Ålvsborgs län är kriliska mol förslagel. Länsslyrelsen i Älvsborgs län påpekar att barnavårdsnämnden har till uppgift atl tillvarata barnets inlresse och all en föreskrift om obligaloriskl förordnande av bilräde kan uppfällas som eu missiroende mot nämnden.

3.2 Gemensamt biträde

Av de remissinsianser som har yttral sig särskill i denna fråga tillstyrker länsslyrelsernu i Örebro och Uppsula län förslagel.

Flera remissinstanser gör gällande atl barnet och föräldrarna aldrig eller endast undantagsvis kan ha elt gemensaml intresse i mål av det slag som del här är fråga om. Från denna ulgångspunkt lämnas olika förslag om de regler som bör gälla vid förordnande av offentligt biträde.

Länsslyrelsen i Gävleborgs län framhåller att om offentligt bilräde förordnas för all lillvarala enbart barnels inlressen föreligger viss risk all ell mål får en slagsida till förmån för barnavårdsinlressena när dessa slår emot föräldrarnas inlresse alt vårda silt egel barn. Även om någon egenllig intressekonfrontation inte föreligger mellan föräldraintressd och barna-vårdsinlressel är föräldern inle garanlerad alt hans intressen beaktas av del offentliga biträdd. Eftersom del inle alllid är möjligi all av handlingarna i ett mål bedöma om molslridiga intressen föreligger mellan föräldrarna och barnel är del enligt länsslyrelsen av vikt atl i mål av detla slag offentligt biträde regelmässigi uises för barnel och all särskill bilräde uises för föräldrarna.

Även kammurrätten I Göteborg och Föreningen burnens rått i sumhäUet anser all bilräde regelmässigt bör förordnas för barnet och föräldrarna var för sig. Kummarräiten i Sundsvall menar alt biträde alllid skall förordnas för barnet och alt särskill bilräde för föräldrarna bör kunna förordnas om så är lämpligt.

Några remissinstanser betonar vikten av all särskilt biträde utses för barnel ulan att la slällning lill förulsältningarna alt förordna biträde för föräldrarna. Dessa år skolöverstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län och Svensku föreningen för burnpsykiuiriska kiiruitner.

JO underslryker au man inie generelll kan förordna bilräde gemensaml för barn och föräldrar, ulan alt man därigenom allvarligt försämrar barnets rällsliga Slällning jämförl med vad som gäller för närvarande. 1 fall när det gäller omhänderlagande av barn på grund av föräldrarnas förhållanden

Prop. 1979/80:1 411

föreligger del enligt JO praktiskt laget alltid en moisätlning mellan ä ena sidan barnels och ä andra sidan föräldrarnas inlressen, vilkel i viss mån framgår redan av alt föräldrarna molsälier sig den vård som föreslås för barnel. Del finns därvid en slor risk all elt bilräde som förordnals för barn och föräldrargemen.samt huvudsakligen kommeratt företräda föräldrarnas intressen pä bekoslnad av barnels. JO anser därför all del föreslagna tillägget till 42 S rällshjälpslagen inle kan godlas. Regeln bör i slällel formuleras sä alt offentligt bilräde inte får förordnas för föräldrar och barn gemensaml, annal än om del är uppenbari all någon molsällning mellan dem inle föreligger. Del senasle kan enligt JO närmasl bli aktuellt i fråga om ungdomar som omhändertas pä grund av sitt eget beteende. Obliga-loriel i 41 S bör knyias lill barnel. Det skall alltså alltid förordnas offentligt biträde för barnet. I fråga om särskill offentligt bilräde för föräldrarna ler det sig enligt JO lillräckligl alt länsrällen, om så anses behövligt, kan förordna bilräde. Om föräldrarna begär det bör bilräde som regel förordnas.

Länsstyrelsen i Koppurbergs lån anser att redan svårigheten alt i förväg avgöra om molslridiga inlressen föreligger gör länsslyrelsen iveksam i fråga om den allernaliva möjlighelen. Härtill bidrar också all enligt länsslyrelsens erfarenhet barnels evenluella särintressen genlemol föräldrarna i lillräcklig ulslräckning blir lillgodosedda genom del ansvar som i sammanhängd åvilar den sociala nämnden. Pä grund härav och då länsstyrelsen även har intrycket att ell särskill för barnel förordnal offenlligl bilräde ofta slår villrädigi i fråga om den roll del skall spela, särskill när barnet är i sådan ålder atl del ej själv kan ha någon självsländig mening i saken, finner länsslyrelsen all det bör övervägas om inle alternalivmöjlighden skall slopas helt.

Länsslyrelsen I Mulmöhus län föreslår alt offentligt bilräde alltid skall förordnas för föräldrarna och all särskill bilräde bör kunna förordnas för barnet om det har uppnått 15 års ålder och har annan inställning lill omhändertagandet än föräldrarna. Länsstyrelsen anför.

Skälet för länsstyrelsens ståndpunkt är följande. Omhändertagande för samhällsvård är ell ingripande mot föräldrarna som därigenom berövas sin rätl atl vårda barnel. Föräldrarna bör därför självfallet som parter i målel och på grund av ingreppels natur alllid ha möjlighel all erhålla biirädes-hjälp. Del får också anses moliveral au i angivel fall ge barn över 15 år biirädeshjälp. Offenlligl bilräde ål elt lilel bam synes däremol ej böra förekomma. Det är i själva verket här ej fråga om en försvarare i vederlagen bemärkelse som skall bislå parlen och ulveckla hans lalan. Det offentliga biträdet för det lilla barnet kan ej framföra barnets mening och framför ej heller föräldrarnas. Han är närmast en juridisk sakkunnig som tar Slällning lill om de lagliga förutsällningarna för barnels omhänderlagande föreligger och framlägger sin egen åsikt om omhändertagandet. En sådan medverkan är - även om den mången gång visat sig värdefull - ej erforderlig för målets prövning. Del är tillräckligl all omhändertagandefrä-

Prop, 1979/80:1 4,2

gan i länsrätten belyses av barnavårdsnämnden och föräldrarna därvid båda parter bör vara biträdda av juridisk sakkunskap. Eriarenheien är all nämnderna trols sladgandel i 10 S barnavärdslagen tyvärr ej anlilar biträde av lagfaren person. Länsslyrelsen avser alt laga upp denna fråga med nämnderna.

Göteborgs ktnnmun och Föreningen Sveriges sociulchefer underslryker all det bör vara en skyldighet för bilräde som har förordnats gemensaml för barn och föräldrar att i första hand ta tillvara barnets intressen. Dessa båda remissinsianser anser vidare att förordnande av särskill bilräde för föräldrarna inte skall vara beroende av ansökan ulan att sädani förordnande bör kunna ske efter anmälan av socialnämnd eller på länsrättens eget initiativ.

3.3      Beslutsfunktioner

Ulredningens förslag all låta länsrälten förordna offenlligl biträde och beslula om ersäUning lill denne har kommenterats av endast dl mindre antal remissinstanser.

Förslagel tillstyrks av justitiekunslern, länsslyrelsernu i Uppsulu, Göteborgs och Bohus och Ålvsborgs län, ulredningen om burnens räll och Föreningen Sveriges sociulchefer.

Kummurrätten i Sundsvull framhåller att den situationen kan uppkomma alt del försl i kammarrätten konstateras atl del är lämpligl att även föräldrarna har ett offenlligl bilräde. Även andra problem kan tänkas uppstå med den av ulredningen föreslagna ordningen. Kammarrällen anser inle all de skäl Ulredningen har anförl för all tillägga länsrätten beslutanderätten i denna fråga är tillräckligl övertygande. Enligl kammarrätlens mening bör därför denna uppgift även fortsättningsvis åvila rällshjälpsnämnderna.

Länsstyrelsernu Mulmöhus och Gävleborgs län anser all det är lämpligare atl den slalliga myndighel som handlägger ell mål eller ärende generelll ges behörighel all falla beslut om förordnande av bilräde och ersättning ål denne.

3.4      Övriga synpunkter

Justitiekanslern ifrågasäller om del inte kan föreligga behov av offentligt bilräde redan när det gäller atl ta ställning till om samiycke till viss åtgärd skall lämnas eller inte. Det är enligt justitiekanslern inte helt otänkbart au en vårdsökande person annars finner sig böra gå med på en åtgärd som han egentligen anser vara onödigt ingripande bara för atl slippa ifrån förfarandet enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av underårig.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att då fråga uppkommer om omedelbart omhändertagande torde det många gånger inte bli möjligt att förordna offentligt biträde redan vid ärendets handläggning i socialnämnden.

Prop. 1979/80:1 413

De lidsfrister som står nämnden till buds blir för korta och även med förlängda tidsfrister torde del bli svart all lösa biträdesfrågan. Omhändertagandet kommer enligt länsstyrelsen många gånger alt ske med kort varsel i form av enmansbeslut. Någon möjlighel alt här koppla in offentligt bilräde finns inle. Däremol bör naiurliglvis bilräde förordnas dä länsrällen lar upp frågan om fastställelse av nämndens beslul om omedelbart omhänderlagande men även här blir enligt länsstyrelsen möjligheten avhängig av tidsfaktorn.

Länsstyrelsen i Koppurbergs lån bedömer del som angeläget atl det i räUshjälpslagen uttryckligen föreskrivs alt offentlig! biträde även ulan fullmakt får anföra besvär till de allmänna förvaltningsdomstolarna i barna-vårdsmål, Enligt länsstyrelsen råder del i dag förvirring på denna punkt.

Några remissinstanser har lämnat synpunkler på del offentliga biträdets kvalifikationer.

Ltinsslyrelsen i Göteborgs och Bohus län förutsätter att det ibland kan bli svårt alt fä lämplig person för uppdragel som offentligt bilräde. Länsslyrelsen utgår från all biträdena i regel kommer att las från advokalkären men underslryker all det av biirädei mäsle krävas en speciell erfarenhet i värdfrågor som är relativt sällsynt förekommande inom advokatkåren. Sveriges socionomers riksjörbund slår fast alt den enskilde generelll skall kunna räkna med atl få etl bilräde som äger gedigna kunskaper på socialljänstens område. Därför bör enligl förbundet förirädesvis anlilas socionomer med bred yrkeserfarenhel. Föreningen burnens rutt i sumhällei anser att biirädei skall ha erkänd erfarenhel av barn och agera i samarbele med en av barnel utsedd förtroendeman.

Prop. 1979/80:1 414

Bilagu 4

1    Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

1 § Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om
det kan antagas all behövlig vård inle kan ges honom med egel eller
vårdnadshavares samiycke och

1. brisier i omsorgen om den unge eller annal förhållande i hemmel medför fara för hans hälsa eller uiveckling eller

2. den unge ulsäller sin hälsa eller uiveckling för allvarlig fara genom missbruk av beroendeframkallande medel, broilslig verksamhel eller annal därmed jämförbarl beleende.

Vård med slöd av första slyckel 2 får även beredas den som har fylll 18 men inle 20 år, om vård inom socialljänslen med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigl är uppenbari lämpligare än annan vård.

2 § Beslut om vård med slöd av denna lag meddelas av länsrält efter
ansökan av socialnämnd.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, lidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser atl anordna.

Länsrätten får förordna om omedelbar verkställighet av beslul om vård enligl lagen.

3 § Beslut om vård förfaller, om vård utom den unges egel hem inle har påbörjats inom fyra veckor från den dag då beslutel har vunnil laga kraft eller på grund av rättens förordnande annars har kunnal verksiällas.

4 § Om socialnämndens befogenheler ges föreskrifter i 11-16 §S. Belräffande vårdens innehåll och ulformning gäller i övrigl bestämmelserna i socialtjänstlagen (1979:000).

5 § Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård med stöd av denna lag. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall nämnden besluta atl den skall upphöra.

Har den unge beretts vård med stöd av I S första styckel 2 eller andra stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet av beslutet och därefter senast var sjätte månad besluta om vården skall fortsätta med stöd av denna lag. Nämndens beslut får verkställas omedelbart.

Vård som har beslutats med stöd av 1 S första stycket 1 skall upphöra senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslulats med slöd av 1 § första stycket 2 eller andra

Prop. 1979/80:1 415

slycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då inte förfiutil från det länsrällen beslulade om värd eller socialnämnden senasl beslulade om forlsall vård, får dock vård med slöd av lagen pågå längsl tills sexmänadersperioden har löpt ut.

Omedelbart omhändertagande

6 § Socialnämnden får omedelbarl omhändertaga den som är under 20 år
om

del är sannolikl atl den unge behöver beredas vård enligl denna lag samt

länsrättens beslut inle kan avvaklas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsalla ulredningen allvariigl kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhänderlagande inle avvaklas, fär beslul om omhänderlagande fallas av nämndens ordförande eller annan ledamol som nämnden har förordnal. Besluiel skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Beslut om omhändertagande får verkställas omedelbart.

7 § Beslul om omedelbart omhänderlagande skall understallas länsrätten
för prövning inom en vecka från den dag då beslutet fattades.

Underställt beslul skall av länsrälten prövas så snart del kan ske och, om synnerligl hinder inle föreligger, inom en vecka från den dag då handlingarna kom in till rätlen.

Har underslällning inle skelt inom föreskriven tid, upphör omhändertagandel.

8 § Faslsläller länsrätten beslutet, skall socialnämnden senasl inom fyra
veckor från den dag dä omhändertagandet skedde ansöka hos länsrätten
om att den unge skall beredas vård med stöd av denna lag.

Omhänderlagandel upphör, om

1. ansökan om vård inte har gjorls inom den lid som anges i försia stycket,

2. ansökan om vård inte bifalles,

3. den unge häkias.

Finns del annars inle skäl för omhändertagande, skall socialnämnden beslula all omhändertagandet genast skall upphöra.

Länsrättens prövning

9 S Mål enligt denna lag skall prövas skyndsaml.

Är den unge omhändertagen, skall förhandling i målet hållas inom två veckor från den dag då ansökan om vård inkom. Denna lid får förlängas, om yUeriigare ulredning eller annan särskild omständighet gör det nödvändigt,

10 S 1 mål om vård enligt denna lag skall länsrätten hålla muntlig förhand
ling, när detta inle är uppenbart obehövligt.

Munllig förhandling skall alltid hållas, om part begär del. Part skall upplysas om rätten atl begära munllig förhandling.

Prop. 1979/80:1 4 K,

Socialnämndens befogenheler

H S Beslut om omhändertagande eller beslut om vård enligl denna lag medför rätt lör socialnämnden alt beslämma hur värden skall ordnas och var den unge skall vistas under vårdtiden. Niimndens beslul i siidan fråga fär verkställas omedelbart.

Den unge får under vårdtiden vislas i sitl eget hem. om detla kan antagas vara bäsl ägnal alt främja vården av honom. Vården skall dock alltid inledas utom den unges eget hem.

12 S Beslämmelserna i 13 S andra slycket samt 14 och 15 SS gäller endast när den unge vislas i hem som är anpassat för vind av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn. Regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, socialstyrelsen bestämmer vilka hem som skall anses som hem för sådan särskild tillsyn,

13 S Socialnämnden eller den åt vilken nämnden har anförlroll vården skall ha uppsikt över den unge och, om det behövs för vårdens genomförande, bestämma om hans personliga förhållanden.

Har omedelbart omhändertagande eller värd av den unge beslutats på grund som anges i 1 S första slycket 2 eller andra stycket, får han hindras all lämna del hem där han är inlagen och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för all vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens säkerhel.

14 S Den som skall beredas vård i hem för vård eller boende på grund som
anges i I S första slycket 2 eller andra stycket får kroppsvisiteras när han
kommer lill hemmel för kontroll att han inle bär på sig föremål som
allvarligt kan störa värden eller ordningen vid hemmel. Delsamma gäller
om del under vistelsen på hemmel uppkommer misslanke om att sådant
föremal skall påträffas hos honom.

Vid visilering skall iakttagas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall vittne närvara.

15 S Ges den unge vård i hem för vård eller boende på grund som anges i I
S första slyckel 2 eller andra stycket får, om särskilda skäl föreligger, den
som har ansvaret för vården där övervaka den unges brevväxling och för
delta ändamål öppna och ta del av försändelser som ankommer till eller
avsändes frän honom.

Innehåller ankommande försändelse alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen, eller annat som kan vara till men för vården eller ordningen på hemmet, skall försändelsen omhändertagas av den som är ansvarig för vården.

Den unge har alllid räll all frill meddela sig skriftligen med socialstyrelsen, länsstyrelse, socialnämnd eller annan myndighet och med advokat och offenlligl bilräde.

16 § Om del är nödvändigl med hänsyn till ändamålei med vård eller
omhändertagande enligt denna lag, får socialnämnden meddela föreskrift
belräffande förälders eller annan vårdnadshavares umgänge med den unge
eller beslämma att den unges vistelseort inle skall röjas för föräldern eller
vårdnadshavaren.

Prop. 1979/80:1 417

Övriga bestämmelser

17 § I mål eller ärende enligt denna lag får läkare förordnas all undersöka
den unge. Sådan undersökning skall, om inle av särskilda skäl en sådan
undersökning är obehövlig, äga rum innan nämnden ansöker om värd
enligt denna lag.

Kan tillträde lill den unges hem inle vinnas när della är nödvändigl för atl genomföra läkarundersökning, får rälten, socialnämnden eller nämndens ordförande påkalla polishandräckning för atl vinna tillträde lill hemmel.

Kan läkarundersökning inle lämpligen genomföras i hemmel, får rälten, nämnden eller nämndens ordförande förordna alt den unge skall inställas lill undersökning på annan plals genom polismyndighets försorg när detta är nödvändigt.för all genomföra undersökningen.

18 § Uteblir part som har kallals vid vite atl inställa sig personligen vid förhandlingen, får rälien förordna all han skall hämtas lill rälien antingen omedelbart eller till senare dag.

19 § Polismyndighet skall på begäran av socialnämnd eller av ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnal lämna handräckning för alt genomföra beslut om vård eller omhänderlagande enligt denna lag.

Är den unge intagen i hem som avses i 12 S pä grund som anges i 1 S första slyckel 2 eller andra slycket, skall polismyndighd på begäran av den som förestår värden vid hemmel lämna handräckning för atl efterforska och återhämta den unge, om denne har avvikit från hemmet, eller för all ombesörja annan förflyltning av honom.

20 § Talan mot socialnämndens beslul får föras hos länsrätten genom
besvär, om nämnden

1. under vårdliden har beslutat alt flytta den vårdbehövande från det hem där han vistas,

2. har pröval fråga om vård med stöd av lagen skall bestå,

3. med slöd av 16 S har meddelat föreskrift belräffande umgänge med den unge eller vägrat att uppge hans vistelseort.

Mol länsrätls eller kammarrätts beslut om läkarundersökning enligt denna lag får lalan ej föras. I övrigt gäller i fråga om besvär över länsrälts beslut bestämmelserna i förvallningsprocesslagen (1971: 291).

21 S Vad som enligt 2 S tredje slyckel och 10 S gäller för länsräll skall ocksä gälla för kammarräll.

22 S Av rällshjälpslagen (1972:429) framgår atl offentligt bilräde kan förordnas i mäl eller ärende enligl denna lag.

23 S Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel skall förstöras eller försäljas enligl beslämmelserna om beslaglagen egendom i 2 S lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., om berusningsmedlen

1. har omhänderlagils med stöd av 15 S denna lag,

2. annars pålräffas hos den som bereds vård i hem som avses i 12 S denna lag,

3. pålräffas inom sådanl hem ulan all del finns någon känd ägare lill dem.

27   Riksdagen 1979180. I saml. Nr l.DelC

Prop. 1979/80:1 418

Belopp som har erhållils vid försäljning tillfaller slalen.

Bestämmelserna i första och andra styckena har motsvarande tillämpning pä injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981,

2. Har barnavårdsnämnden före den I januari 1981 enligl barnavårdslagen (1960:97) beslulal om förebyggande åtgärder eller om omhändertagande för samhällsvård. fär sådana åtgärder och sädan vård bestå längst till den Ijuli 1981. Därvid gäller barnavårdslagens bestämmelser.

3. Har rätten före den I januari 1981 efter underställning eller besvär faslslälll beslut som barnavårdsnämnden har meddelat om omhändertagande för samhällsvård, skall beslul enligl 25 S a) barnavårdslagen (1960: 97) anses ha fatlats med slöd av I S försia styckel I den nya lagen och beslut enligt 25 S b) bamavårdslagen anses ha fattats med slöd av I S försia styckel 2 eller andra stycket den nya lagen.

4. Har barnavårdsnämnden före den I januari 1981 beslulal om omhändertagande för utredning, skall bestämmelserna i barnavårdslagen (1960: 97) om sådant omhänderlagande gälla även därefter. Beslämmelserna i 8 S såvill avser ansökan lill länsrätten och 9 § andra styckel den nya lagen tillämpas dock även i sådant fall.

5. I fråga om underställning och överklagande av beslul som har meddelals före den 1 januari 1981 skall beslämmelserna i barnavärdslagen (1960: 97) gälla.

2    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

dels alt i 3, 4 och 13 SS ordel "'barnavårdsnämnd" och böjningsformer därav skall bytas ul mol ordel "socialnämnd" i molsvarande böjningsformer,

dels all I och 6 SS skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 S'

Har broll begåtts av någon som vid liden för brollel ej fylll aderton år, må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 S rätlegångsbalken, åklagare beslula all ej tala å brollel,

om den underårige ställes under om den underårige beredes vård

övervakning jämlikt   26 §   burnu- med stöd uv lugen (1979:000) med

vårdslagen,    omhänderlages    för särskilda bestämmelser om vård av

samhällsvård enligt 29 § sugdu lug ungu eller blir föremål för annan

eller blir föremål för annan därmed därmed jämföriig ålgärd eller utan

jämföriig åtgärd eller utan dylik ål- dylik åtgärd blir föremål för annan

gärd blir föremål för annan hjälp- hjälp- och stödåtgärd samt det med

och stödåtgärd samt del med skäl skäl kan antagas atl därigenom vid-
' Senasle lydelse 1971:241.

Prop, 1979/80:1 419

Nuvarande lydelse Föreslugen lydelse

kan anlagas alt härigenom vidtages     tages vad som är lämpligasl för lu)-vad som är lämpligasl för huns lill-     nom, eller råtiuförande, eller

om brollel uppenbarligen skelt av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkl.

6 S
Angående    prövning     huruvida Misstankes någon som med slöd

åtul bör vtickus rnot den som inskri- uv 1 § förslu slycket 2 eller andra
vits vid ungdomsvårdsskola eller styckel lagen (1979:000) med sär-
soni inlagils å ullmän vårdunslull skilda besiämmelser om värd av
för ulkoholmissbrukure tir surskill ungu har intagits i hem som uvses i
studgut. 12 i) sugdu lug för all hu begålt

brolt innun vården vid hemmel hur uvslututs och hör brollel under ullmänl åtal, skull åkluguren pröva om åtal lämpligen bör ske. Innan åtulsfrågun uvgöres, skull den som hur unsvurel för vården vid hemmel hörus, om det ej finnes obehövligt.

Denna lag iräder i kraft den I januari 1981.

I fråga om den som vid lagens ikraftträdande är inskriven som elev vid ungdomsvårdsskola skall bestämmelserna i 69 S barnavårdslagen (1960: 97) gälla vid prövning av åtal för broll som har begåtts före den I juli 1981.

3    Förslag till

Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:293) om beredande av sluten psykialrisk värd i vissa fall

dels atl rubriken till lagen skall lyda lag om psykialrisk vård och vård av missbrukare i vissa fall,

dels all i 25, 27 och 33 SS ordet "ulskrivningsnämnd" och böjningsformer därav skall bytas ul mot orden "psykialrisk nämnd" i molsvarande böjningsformer,

dels atl i 25, 31 och 33 SS orden "psykiatrisk nämnd" och böjningsformer därav skall bytas ul mol orden "cenlral psykiatrisk nämnd" i molsvarande böjningsformer,

dels att nuvarande 37 och 38 SS skall betecknas 38 respektive 39 SS ',

' Senasle lydelse av 37 § 1969:212. Senaste lydelse av 38 S 1974: 581,

Prop. 1979/80:1 42o

dels au 1-12, 14-24. 26. 28-30, 32, 34-35 och 36 a SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels att rubriken närmast före 3 S skall sättas närmasl före 4 S, och rubriken närmasl före 13 S sältas närmasl före 12 S,

(/(7.V alt i lagen skall införas tvä nya paragrafer, 20 a och 37 SS, av nedan angivna lydelse.

Till följd härav kommer lagen att ha följande lydelse från och med den dag då denna lag iräder i kraft,

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

Lag om beredande av sluten psykiat-     Lag om psykiatrisk vård och värd av
risk vård i vissa fall missbrukare i vissa fall

Inledande bestämmelser

I S'
Den som lider av psykisk sjuk- Den som lider av psykisk sjuk
dom får oberoende av egel sam- dom får oberoende av eget sam
tycke beredas sluien psykialrisk tycke beredas psykiatrisk vård med
värd med stöd av denna lag, om slöd av denna lag, om sädan vård är
sådan vård är oundgängligen påkal- oundgängligen påkallad med hän-
lad med hänsyn till sjukdomens art syn till sjukdomens art och grad
och grad och till att han och lill all han

a) dels till följd av sjukdomen a) dels lill följd av sjukdomen
uppenbarligen saknar sjukdomsin- uppenbarligen saknar sjukdomsin
sikl eller till följd av beroende av sikl, dels kan få sitt lillslånd avse-
narkoiisku medel uppenburUgen är värt förbättrat genom vården eller
ur stånd utt rält bedömu silt behov avsevärt försämrat om vården ute-
uv vård, dels kan få sill lillslånd blir,

avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärl försämrat om värden uteblir,

b) lill följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eUer psykiska hälsa eller för egel liv,

c) lill följd av sjukdomen är ur stånd alt taga vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ell för närboende eller andra grovt störan
de levnadssätt eller

e) lill följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eUer annal av
lagstiftningen skyddal intresse som icke avses under b).

Med psykisk sjukdom jämsläUes i denna lag psykisk abnormitet, som icke är psykisk sjukdom eller utgöres av hämning i förståndsutvecklingen.

Vård beredes på sjukhus som drives av slaten, landstingskommun eller kommun som ej tUlhör landstingskommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare som anförtrotts särskild sjukuvdelning.

 Senaste lydelse 1971:638.

Prop. 1979/80:1

421

Nuvurunde lydelse

Föreslugen Ivdelse

För behundling uv vissu frågor enligl dennu lug jlnnus ulskrivningsnämnder med de verksum-hetsområden regeringen bestämmer f)ch en för rikel gemensam p.sykluirisk nämnd.

s-

Den som missbrukar ulkoliol eller nurkotiku far, även om han inte kun anses lida av sjukdom som uvses i 1 §, oberoende uv eget samtycke beredas vård med stöd av dennu lag, tnn hun lill följd av missbrukel ur i trängande behov uv uv-gijtning och psykiulrisk vård i sambund med dennu och ulebliven vård innebur ullvarlig fåra för hans hälsa eller liv eller för unnuns personliga säkerhel eller hälsa.

3 S

Intugning på sjukhus med stöd av denna lag åger rum efter unsökun eller på grund av domstols förordnande enligl 31 kup. 3 § broitsbulken. Intugning efler ansökun får icke ske på grund uv omständighet som uvses i 1 § förslu slyckel e).

Vård enligl dennu lug beredes på sjukhus som drives av sluien, landsiingskommun eller kommun som ej tillhör lundstingskominun. Vård får I den mån regeringen föreskriver även beredas på unnun vårdinslilulion. Vud i dennu lug stigs om sjukhus gtiller även sådan Institution.

Vud som sägs om överläkare i dennu lug uvser även bitrådunde överläkure stnn hur unförtrotls särskUd sjukuvdelning. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får uppdraga åt annan läkure ull fullgöra uppgifler som enligt dennu lug unkommu på överläkure.

För behundling uv vissu frågor enligl dennu lag finnus psykiutrisku nämnder med de verksamhetsområden som regeringen bestämmer och en för riket gemensum centrul psykiulrisk nämnd.

Intagning

4 S"

Ansökun om intugning får görus UV muke lill den som unsökningen uvser, om mukurnu sammanbo, uv unnun som stadigvarande sammanbor med honom eller av hans

" Senaste lydelse 1974: 581. * Senasle lydelse 1974:581.

Intugning på sjukhus enligl dennu lug äger rum med slöd uv vårdintyg eller på grund uv domstols förordnunde enligt 31 kap. 3 § broitsbulken.

Prop. 1979/80:1 422

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

barn.   fader,   moder,   syskon, fiir- Intagning tned slöd uv vårdintyg

inyndure eller gode mun. Ansökun      fur icke ske på grund uv omsltindig-

får görus tiven UV ortlförunde i st>ci-      hel som uvses i I § första stycket

uliitimnd,  buriiuvårdsntinuid,  nyk-      e).

terhelsntinind     eller     htilsovårds-

ntiinnd   eller   «r   polisinyndigliet.

Om    kommiinfiillnitikiige    beslutu

del, tiger sociulntimnden uppdrugu

ål  annan ledamot  i nämnden tin

ordjöranden eller ål ijänslemän i

ledunde  sttillning  hos  konimunen

ull göru uiisökaii om intugning. Läkure viil .sjukhus eller klinik.

där   sluten   [jsykiutrlsk   vård   icke

meddelas,   eller   vid   sjiikhein   för

Itillsköllu psykiskt sjuku eller spe-

ciulsjukliiis för psykiskt ulvecklingsstörda eller rekttnjör stirskola

eller före st åndure för vårdhem för

psykiskt iilvecklingsslördu får gtiru

ansökan i .fråga om den jör vurs vård hun svurur. Mililär chef, dock

lägst koinpuniclief eller motsvurunde chef, .får göra ansökan beträffande den som står under hans be-

'fäl.

1 .fråga imi den som genom lagakraftvunnen dom dömts lill skyddslillsyn eller som villkorligt frigivits från kriminulvårdsunslull eller villkorligl utskrivits från ar-belsunstull eller som överförts till vård utom anställ efler alt ha dömts llll ungdomsfängelse eller internering får ansökun görus av ordföranden i den övervakningsnämnd under vurs tillsyn hun slår.

Beiriijfande den som iir intagen i kriininulvårdsunstuh, urbetsun-siuh, häkte, ullmtin vårdunslull för ulkoholmissbrukure eller ungdomsvårdsskola och vislus inom unstulten fur unsökun görus endusl uv tjänslemun som har ull sörju för den intagne. Sådun tjänsteman får i unnut full än som uvses i iredje styckel göru ansökun tiven i .frågu om den som vislus inom anslalten utan utt vuru slulligl utskriven därifrån.

Regeringen äger förordnu om be-

Prop. 1979/80:1

423

Nuvurunde lydelse

Föreslugen lydelse

hörighet utt vid krig eller krigsfara göru unsökun i fråga om den som tillhör krigsmukten.

5 S'

Ansökun om intugning göres skriftligen. Vid unsökningshund-llngen skull jögas värdinlyg ungäende den som unsökningen avser. Vårdinlygel .får icke vara äldre än en månud, när unsökningen göres.

Vårdintyg skall, om ej annal följer av 7 S andra slycket, innehålla dels uttalande alt sannolika skäl föreligga för atl den som unsökningen avser lider av psykisk .sjukdom och för att sluten psykialrisk värd är oundgängligen påkallad med hänsyn lill sjukdomens arl och grad och till någon eller några av de i I S försia slycket a)-d) angivna omsländighelerna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleda värdbehovet.

Regeringen äger förordna all värdinlyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses i andra sivcket.

Värdinlyg skall i fall som avses I I a, om ej annal följer av 7 S andra styckel. innehålla dels uttalande atl sannolika skäl föreligga för atl den som inlygel avser lider av psykisk sjukdom och för att psykialrisk vård på sjukhus är oundgängligen påkallad med hänsyn lill sjukdomens arl och grad och lill någon eller några av de i 1 S första stycket a)-d) angivna omständigheterna, dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleda vårdbehovet.

Ifall som uvses i 2 § skull vårdinlygel innehålla dels uiialande alt sannolika skäl föreligga för alt den som inlygel uvser lill följd av missbruk av alkohol eller nurkotiku är i Irunguiide behov uv uvgiftning och psykiulrisk vård i sunihund med dennu och utebliven vård innebur ullvurlig furu för huns litilsu eller tiv eller för unnuns personligo stiker-hei eller htiisu, dels redogörelse för de imisländigheier i övrigt som förunledu vårdbehovel.

I vårdintyg skall unges vem som hur begärt Intyget. Inlygel skall vura uvfullut enligt fasisltilll for-miilur.

Regeringen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver innehålla redogörelse som avses \ första och andra styckena.

5 Senaste lydelse 1974:581,

Prop. 1979/80:1

424

Nuvarande lydelsi

Föreslagen lydelse

6 S' Behörig atl ulfärda vårdintyg år legitimerad läkare samt den som ulan utt vuru legitimerud är förorättad utt uppehålla befallning som läkare i allmun tjänst och genomgått för medicine liceniiate.xainen jöreskriven kurs i psykialri. Från sislnämnda krav äger socialstyrelsen medge undantag, om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med åberopande av omsiändighel som avses i 1 S försia slyckel a) får dock utfärdas endasi av läkare som har specialislkompelens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållil socialslyrelsens lillslånd att utfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endasi i omedelbar anslulning lill personlig undersökning av den som ansökningen avser. Den som får göru unsökun om intagning äger föranstalta om sådan undersökning.

Vårdintyg utfärdal av läkure, som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården, får icke godlagas för inlagning på del sjukhus där läkaren är verksam. Om betydande olägenhet skulle uppslå genom anlitande av annan läkare, fur dock vårdintyg ulfärdal av läkure vid sjukhuset godtugas för Intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Vårdintyg får icke godtagas, om del är utfärdat av den som gör ansökan om intagning.

Bestämmelserna i 4 och 5 SS förvaltningslagen (1971:290) äga icke tillämpning i ärende om utfärdunde UV vårdintyg.

Behörig all ulfärda värdinlyg är legitimerad läkare. Från detta krav äger socialslyrelsen medge undantag, om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med åberopande av omsiändighel som avses i I S försia styckel a) får dock ulfärdas endasi av läkare som har specialislkompelens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller erhållit socialslyrelsens lillslånd all utfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning av den som intyget avser.

Vårdintyg får godtagas för intagning på det sjukhus där den läkare som har utjärdal inlygel tjänstgör endusl under förulsällning ull intugningen sker på annan klinik ån den där han är verksam.

År putient inlugen för psykiulrisk värd på sjukhus på egen begärun, får undanlag görus frun bestämmelsen i Iredje styckel, om det skulle uppslå belydande olägenhel uv ull anlltu annan läkare.

1 ärende om utfärdande av vårdintyg gälla bestämmelserna i 4 och 5 SS förvallningslagen (1971:290) även för läkure som uiövur yrket enskilt.

" Senasle lydelse 1971:638,

Prop. 1979/80:1

425

Nuvurunde Ivdels

Föreslugen lydelsi

7S

Föreligga sannolika skäl för all någon lider av psykisk sjukdom och är fariig för annans personliga säkerhel eller eget liv, äger polismyndighet omhändertaga honom, om fara är i dröjsmål.

Friges den omhänderlagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genasi föranslalla om undersökning som avses i 6S andra slycket. Utfärdas vårdintyg, skall polismyndigheten genasi unsöku om den imi-litindertugncs iniugning på sjukhus för sluien psykiatrisk vård. I fall som avses i denna paragraf behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande atl sannolika skäl föreligga för atl den omhändertagne pä grund av psykisk sjukdom är i behov av sluien psykiatrisk värd och för all han är fariig för annans personliga säkerhel eller egel liv jämte en redogörelse för de iakttagelser pä vilka läkaren grundar sin uppfattning.

Sker intagning enligl 8 S, skall polismyndigheien senast andra dagen efter dagen för inlagningen lillslälla överläkaren prolokoll rörande de omständigheter som föranlett unsökningen.

Utfärdas icke vårdintyg eller uv-slås unsökningen om iniugning, får den omhänderlagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av denna lag.

Beslämmelserna i andra - fjärde styckena äga icke tillämpning, om den omhändertagne redan intagits på sjukhus med slöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt 16S. Friges den omhänderlagne i sädant fall icke omedelbart av polismyndigheten, skall hun genast förus lill sjukhusel.

Friges den omhänderlagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genasi föranstalta om undersökning som avses i 6S andra stycket. Utfärdas vårdintyg, skall polismyndigheten gen-ast förunstullu om ull den omhändertugne läges In på sjukhus för psykialrisk vård. I fall som avses i denna paragraf behöver vårdinlygel icke innehålla annat än uttalande atl sannolika skäl föreligga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom är i behov av psykialrisk värd och för alt han är farlig för annans personliga säkerhet eller egel liv jämle en redogörelse för de iakttagelser pä vilka läkaren gmndar sin uppfattning.

Sker intagning enligl 8 S, skall polismyndigheten senasl andra dagen efler dagen för inlagningen tillställa överläkaren prolokoll rörande de omständigheter som föranlell ull vårdintyg hur utfärdats.

Ulfärdas icke vårdintyg eller beslutas all iniugning ej skull ske, får den omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med slöd av denna lag.

Bestämmelsema i andra - fjärde styckena äga icke tillämpning, om den omhänderlagne redan intagits på sjukhus med slöd av denna lag och icke ulskrivils därifrån enligt 16§. Friges den omhänderlagne i sädant fall icke omedelbart av polismyndigheien, skall dennu genasi förunstullu om ull hun får behövUg vård.

8S

Överensslämma ansökan och vårdintyg med föreskrifierna i 4-7 SS och föreligga sannolika skäl för all vård kan beredas med stöd av

Överensstämmer vårdintyget med föreskrifterna i 5-7SS och föreligga sannolika skäl för alt vård på sjukhus kan beredas med slöd av

Prop. 1979/80:1

426

Nuvurunde hdelse

Föreslugen lydelse

denna   lag,   får   den   ansökningen      denna lag, får den som vårdinlygel
avser intagas på sjukhus. avser inlagas på sjukhus.

Vårdintyg får ej godlugus som underlug för Intugningsbeslut, om det är utfärdut mer än jjorlon dugur jöre beslutet. Om inlagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han överlåta på annan läkare vid sjukhusel atl beslula om inlagning.

Beslut om iniugning får ej meddelas UV summu läkare som har iit-ftirdal vårdintyget, såvidu det ej föreligger full som uvses i 6 i) .fjärde stvcket.

9S

Sker intagning enligt 8S, skall överläkaren efler undersökning av patienlen snarast möjligt och senast tionde dagen efler dagen för intugningen pröva om värd kan beredas patienten med stöd av denna lag. Hur som grund för unsökningen åberopats utt putienten tir furlig.för unnuns personligu stikerhel, .far med prövningen anslå till femionde dugen efter dagen för intagningen, t)m särskilda skäl föreligga och intagningen icke beslutuls med slöd UV vårdintyg uv innehåU som uvses i 7§ undru stvcket.

Finner överläkuren atl vård kan beredas med stöd av denna lag, skall'/(«/; beslulu alt patienten även i forisallningen skall vara intagen på sjukhusel. 1 annal fall skall överläkaren omedelbarl utskriva honom.

Sker inlagning enligl 8S, skall överläkaren efter undersökning av patienten snarast möjligt och senast åttonde dagen efter dagen för iniug-ningsheshitei pröva om vård kan beredas patienten med stöd av denna lag.

Den prövning som avses i förslu stycket skall i slällel görus uv psykiairiska nämnden om

1. intugningen i fall som avses i 6 a .fjärde stycket hur grunduis på vårdintyg utfärdut av läkare som ur verksum vid den klinik där inlug-ningen hur gjorts,

2. vårdintyget hur utfärduls eller Intugningen beslutuls Irols ull omständighet som grundlägger jäv enligl 4 i) förvaltningslagen (1971:290) har.förelegat,

3. överläkuren själv hur ulfiirdul vårdintyget eller jäv enligt 4 H JÖr-valiningslagen föreligger mot honom.

Framkommer vid prövning som uvses i försia eder andru slyckel att vård kan beredas med stöd av denna lag. skall beslutas alt patienten även i fortsäliningen skall vara intagen på sjukhuset. I annal fall skall patienten tnnedelburi uiskrivus från värd enligl denna lug.

lOS

Beslul enligt 8 eller 9 fur icke meddelus uv läkure stmi utfärdut

Beslut enligt 8 eller 9S äger fortsutt giltighet, om putienten över-

Prop. 1979/80:1

427

Nuvurunde hdelse

Fiireslageii lydelse

värdinlygel.

Beslut enligt 8 eller 9 tiger jorl-sutt giltighet, om patienten överföres lill unnut sjukhus mun ull hu ulskrivils enligl 16 i>.

föres lill iiiiiuil sjuklius ulan ull ha ulskrivils enligt Ib §.

S

Har någon mal stöt! av 31 kap. 3 a hrtiltshalken genoin lagakraji-viinnen dom överltimiiats till psykiutrisk vård enligl dennu lag. skall socialslyrelsen förunstullu tnn ull hun utan dröjsmål inlages pti .sjiik-tiiis för satliiii vård. Ar hun redan inlagen pti sjuklius för psykiatrisk värd. skall hun i jortstitliiiiigen anses intagen pä grund a\' doinsto-teiis förordnunde.

Bestämmelser om patienterna

12S'

Hur någon genoin lugukruflviin-iien dom överltimnuls till sluten psykiulrisk vård, skull socialslyrelsen jörunslullu om ull hun utun dröjsmål inluges på sjukhus för sådun vård. År han redan intagen på sjukhus för sluten psykiatrisk vård, skull hun i jorlsätlningen unses inlugen på grund uv domstolens förordnande.

Överläkaren eller den han hur bemyndigut skall mun dröjsmål iiii-derrtiltu soclaliitiinnden om patienl som beredes värd med stöd u\' 2 ii behöver slöd och hjälp genom socialljänslen . Socialntimiiden skull senust Inom en vecku .från iiiider-rulielsen efter sumråd med läkaren och lillsuniniuiis med paiienlen iipprältu en plan för den eftervård som bedöms nödvändig.

13S Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras alt lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt med hänsyn lill ändamålet med vården eller för att skydda honom själv eller omgivningen.

I4S Palienl kan få lillslånd all vistas på egen hand utom sjukhusområdet under viss del av dygnel eller lillfälligl under vissl anlal dygn, om del icke medför fara för annans personliga säkerhel eller hans egel liv. Sådant lillslånd får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tiUslånd ull vistus på egen hund Ulom sjukhustmirådel beslutur överläkuren, om unnut ej följer äv tredje stycket. Om särskildu skäl föreligga, åger han beträffande viss patient överlåla på unnun läkare vid sjukhusel att beslulu om lillslånd.

' Senasle lydelse 1969:212,

Prop. 1979/80:1

428

Nuvarande hdelse

1 fråga tilll palienl st>in avses i 17 i; andra slyckel beslular itlskriv-ningsniiinndeii om tillstånd ull vislus pil egen hund ut om sjiikliiisoiii-rtidet. Nämnden äger beträffande viss palienl överlåta pä överläkaren att besluta om tillstånd.

Överläkaren får ålerkalla lillständ att vistas pii egen hand uiom sjukhusområdel. om (örhållandena påkalla det. Om stirskilda skäl.föreligga, äger han betrtijfande viss palienl tiverlålu på unnun Itikure vid ■sjiikliiisel atl ålerkalla lillslånd.

Föreslagen hdelse

Besitiiiiiiielserna i I7§ niii uiskrivning lilliiiupiis pa.fråga om lillslånd enligl första stycket. Nämnden äger beträffande viss patienl övertala på överiäkaren alt besluta om lillslånd.

Överläkaren får återkalla lillslånd att vislas på egen hand utom sjukhusområdel. om förhållandena påkalla del.

Överltikaren far tim särskildu skiil jöreligga incrltitu sin hcslii-liiiidertitl enligl denna purugruf pa annan liikare vid .sjukhusel.

15: Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer lill palienl eller som palienl önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer lill palienl medföra fara för ordningen eller säkerheien på sjukhuset eller vara olämpligt med hänsyn till syftet med värden eller kan handling som palienl önskar avsända föranleda belydande olägenhel för honom eller annan person, får överltikaren beslutu all handlingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till iii-skrivningsntininden. psykiairiska nämnden, socialslyrelsen, justiliekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighel och rör mål eller ärende, vari paiienlen själv äger föra lalan, saml handling ställd lill eller avsedd för udvokul eller offenlligl biirtide skall vidarebefordras. Beslutur överläkaren all kvarhålla brev till myndighet, skull beslutet iinder-sttillus Ulskrivningsnämndens prövning.

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren eller den hun har bemyndigut taga del av innehållet i brev eller annan handling som ankommer lill patient eller som palienl önskar avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer lill patienl medföra fara för ordningen eller säkerheien på sjukhusel eller vara olämpligt med hänsyn lill syfiet med värden eller kan handling som patienl önskar avsända föranleda belydande olägenhel för honom eller annan person, får handlingen kvarhållas.

Handling som är slälld till pi vA/w-triska nämnden, cenirala psykiatriska nämnden, socialstyrelsen, justiliekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning. Vad nu sugis skull också gälla handling simi är sttilld till ofjénllig .försvarare.för putienten.

Handling som är ställd till eller avsedd för annan myndighel än de som unges i undra slycket och som rör mäl eller ärende, vari patienlen själv äger föra lalan, saml handling Slälld lill eller avsedd för ofjéntligi bilräde eller annun advokat än o.f-fenilig försvarare skall vidarebefordras.

'Senaste lydelse 1973; 129.

Prop. 1979/80:1

429

Föreslugen lydelse

Visar det sig att handling, som är ställd till annan mottagure än de som unges i undru slyckel, år avsedd för någon av dessa, skall den vidarebefordras.

Nuvurunde lydelse

Visar del sig att handling, som är slälld till annan än utskrivningsntimnden. psykiutrisku nuninden, sociulstyrelsen. justitiekunslern eller någon uv riksdugens onibuds-intin, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall den vidarebefordras.

Beslul ull kvurhållu handling jul-tas UV psykiutrisku nämnden efler fruinsltillning uv överlukuren. I uv-vuktun på nämndens beslut får överläkaren vidtaga åtgärd som icke kun uppskjutus utun ullvurlig olägenhet.

Utskrivning

16S

Den som berells vård med slöd av beslut enligt 9S undru slyckel eller pä grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas, om förutsättningar enUgi I H för atl bereda honom vård icke längre föreligga. Omsiändighel som avses i I S första slyckel e) får icke ulgöra grund för kvarhållande i annal fall än dä patienlen berells värd pä grund av domslois förordnande.

Den som berells vård med slöd av beslul enligl 9S iredje slyckel eller på grund av domstols förordnande skall ofördröjligen ulskrivas från vård enligl dennu lug, om förulsällningar för all bereda honom värd icke längre föreligga. Omsiändighel som avses i I S försia slyckel e) får icke ulgöra grund för kvarhållande i annal fall än dä paiienlen berelts vård på grund av domslois förordnande.

Den som har beretts vård enligl 2 § skull skrivus ul senust fyra veckor från dugen jör intugningsbeslulet.

Frägan om uiskrivning skall prövas fortlöpande.

17 S"

Om uiskrivning beslutar överläkaren, om annal ej följer av andra slyckel. Han äger hänskjula frägan om uiskrivning lill ulskrivningsnämnden.

Ulskrivningsnämnden beslutar om utskrivning enligt 16 S av palienl som inlagils på grund av domstols förordnande eller som under inflytande av psykisk sjukdom be-

Om utskrivning beslutar överläkaren, om annal ej följer av andra slycket. Han äger hänskjula frägan om uiskrivning till psykiatriska ntimnden.

Psykiutrisku nämnden beslutar om utskrivning enligl 16 S av patient som intagils på grund av domstols förordnande eller som under infiytande av psykisk sjukdom be-

» Senaste lydelse 1974:206.

Prop. 1979/80:1

430

När anledning föreligger till uiskrivning av patient som avses i andra styckel, skall överläkaren ofördröjligen anmäla della hos nämnden.

Psykiatrisk nämnd fur tiven i annal fall tin i andru slyckel stigs ulskriva palienl.

18S Patienten eller hans make. om makarna sammanbodde vid tiden för intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom, eller hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man får göra ansökan om uiskrivning.

Nuvurunde lydelse

gäll brott mot annans personliga säkerhet, för vilket ålal icke väckts, eller som varil inlagen i kriminalvårdsanstall för undergående av påföljd för broll och under tiden för anstaltsvården eller i samband med alt denna upphört intagils för sluien psykiatrisk vård med slöd av denna lug och icke skall återföras till anstalten.

Ansökan hos loskrivningsnunin-den göres skriftligen. Om patient som avses i 17 S andra stycket ger lill känna att han icke vill varu inlugen på sjukhusel, skall han genom överläkarens försorg underrälias om sin möjlighel alt ansöka om uiskrivning och lillfälle beredas honom alt upprätta erforderliga handlingar.

Ulskrivningsnämnden är icke skyldig alt pröva ansökan om utskrivning, förrän tre månuder förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

Föreslugen lydelse

gåu brotl mol annans personliga säkerhel, för vilkel ålal icke väckls, eller som varil intagen i kriminalvårdsanstall för undergående av påföljd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband med alt denna upphört inlagils för psykiatrisk vård med slöd av I § och icke skall ålerföras lill anslalten.

Ansökan hos psykiatriska nämnden göres skriftligen. Om patienl som avses i 17 S andra slyckel ger till känna alt han icke längre vill vårdas enligl dennu lag, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighel all ansöka om uiskrivning och tillfälle beredas honom att upprälla erforderliga handlingar. Vud nu sugis om över-läkures skyldigheler skull i tillämpliga delur gällu även unnun som enligt förslu slyckel får göra ansökan om uiskrivning av putienten.

Psykiutrisku nämnden är icke skyldig atl pröva ansökan om utskrivning, förrän en månad förfiutil från prövningen av lidigare ansökan.

I9S

Putient får ulskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och det icke medför fara för annans personliga säkerhet eller hans egel liv.

Palienl som hur intugils med slöd UV I § får ulskrivas på försök och beredus fortsutt vård utunför .sjukhuset, om särskilda skäl föreligga och del icke medför fara för annans personliga säkerhel eller hans eget liv.

Prop. 1979/80:1

431

Nuvurunde hdelse

1'örcslageii hdelse

Uiskrivning på förscik skall avse viss tid, högst sex månader, som kan förlängas med högst sex mänader

Utskrivning på försök skall avse viss tid, h()gst sex månader, som kan förlångas med ylterligure sex månader. Hur någon varit jtirsöks-iitskriven under en sainnianliting-ande tid av elt år. jår jörltingning ske endast ont synnerliga skål.föreligga. Beslut om sådan ftirltingning meddelas av psykiutrisku iiuiniiden jör högst se.x iiiånader ål gången.

Härden tid som hcsltiints för för-söksutskrivningen galt tdl tinda utan att tiden har förlängts, skall pallenleii unses som utskriven enligl 16 a.

Patienten får under lid då htm tir utskriven på försök åläggas atl iakttaga särskilda föreskrifter och ställas under lillsyn av lämplig person. Bestämmelserna i 17 och 18 SS avse även utskrivning pä försök.

Vid bertikning av lidsfrislen i 18 § Iredje slyckel liksltilles unsökun om utskrivning på försök ined ansökan om utskrivning.

20 S Den som utskrivits på försök får återintagas pä sjukhus, om förhållandena påkalla del.

Om ålerinlagning beslular överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han belrtiffunde viss putient överlåla på annan läkare vid sjukhusel all besluta om ålerinlagning.

Om ålerintagning beslular överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han överlåla på annan läkare vid sjukhusel all besluta om ålerinlagning.

20 u §

Hur putient vårdats på sjukhus under tre månader med slöd av denna lug och iiiiser överltikaren ull patienten behöver jörlsutt sådun vård, skull han snarast göru aninålun därom lill psykiulrisku nämnden. I aninålun skull han ange skälen för sitt ställningsla-gunde.

Finner psykiatriska nämnden efler sådan unnitilun belrtiffunde viss putient skål durtill, skull ntimnden lu upp frågu om utskrivning enligl 16 § eller om uiskrivning på försök.

Prop. 1979/80:1

432

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ejler den i forsla stvcket iiiigiviia anintilan skall inotsvarantle aniiiti-tiin ske var Iretlje inuiuid \i'i liiiige patienlen vårdas på .sjukhuset.

Besvär m, ni.

21 S
Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren
intagit någon på sjukhus eller en- intagit någon på sjukhus eller en-

ligt 9S undra stycket beslutat att ligt 9S ireilje slycket beslutat alt
patienl alltjämt skall vara intagen patient alltjämt skall vara inlagen
på sjukhus, på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområ
det helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd,
avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök,
i samband med utskrivning på försök älagi patienl atl iakttaga särskilda
föreskrifter eller slälll honom under tillsyn eller
återintagit patienl under uiskrivning på försök.
I övrigl får talan icke föras mot läkares beslul enligt denna lag.
Talan   föres   hos   inskrivnings- Talan    föres    hos   psykiutrisku

nämnden genom besvär. nämnden genom besvär. Hur som

grund jör iniugning eller fortsutt vård pa sjukhus åberoputs 2 §, skull talan prövas senast på fjtirde dagen e.fter det ull frumstiiUningen korn in lill ntimnden.

22 S'

Talan får föras mol iilskrivnings-ntiinnds beslul, om nämnden

Talan fär föras mot psykiutrisku nämndens beslut, om nämnden

enligt 9§ Iredje slyckel beslutat ull putient ullijämi skull vuru inlugen på sjukhus,

ogillat besvär över beslut om intagning eller beslul enligt 9S andru slycket,

avslagit ansökan om utskrivning eller om uiskrivning på försök eller ogillal besvär över läkares beslul om avslag på sådan ansökan eller

ogillat besvär över beslul om inlagning eller läkures beslut enligl 9S Iredje slyckel,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning pä försök, ogillat besvär över läkares beslul om avslag pä sådan ansökan eller,  i ärende som  uvses  i 20u§  andra stycket, beslutat att utskrivning eller utskrivning på försök ej skall ske, eller i samband med uiskrivning på försök ålagl patienl atl iakttaga särskilda föreskrifter eller slälll honom under tillsyn eller lämnal besvär över läkares beslut i sådana frägor hell eller delvis ulan bifall.

Senaste lydelse 1971:638.

Prop. 1979/80:1 433

Nuvurunde lydelse Föreslagen lydelse

1   övrigl   får  lalan   mol  utskriv- 1 övrigt fär talan mol psykiutrisk

ningsnämnds   beslul   enligl   denna nämnds   beslul   enligl   denna   lag

lag föras endast i fall som avses i föras endast i fall som avses i 26 S.
26S.

Talan    föres    hos    psykiatriska Talan föres hos ceniralu psykia-

nämnden genom besvär, triska nämnden genom besvär.

23        S"

Mot psykiatriska nämndens be- Mot cenirala psykiairiska nämn-

slul enligt denna lag fär talan icke dens beslut enligl denna lag får la-
föras. lan icke föras.

24       S'2

Talan enligl 21 eller 22 S får föras Talan enligl 21 eller 22 S får föras

av den som enligt 18 S äger ansöka av den som enligt 18 § äger ansöka
om uiskrivning. Talan får föras om utskrivning. Talan får föras
ulan inskränkning lill viss lid. I frå- ulan inskränkning lill viss tid så
ga om prövning av talan enligl 21 S länge paiienlen vårdas med slöd uv
äger beslämmelsen i 18 S iredje dennu lug. Tulun får därjtimie förus
slycket molsvarande tillämpning. under ire veckor från den dug pati-

enlen utskrevs. I fråga om prövning av talan enligl 21 S äger bestämmelsen i 18 S tredje stycket och 19 § själle stycket molsvarande tilllämpning.

25        S

På begäran av överläkaren skall På begäran av överläkaren skall
uiskrivningsntimnds beslul under- psykiutrisk nämnds beslul under
slällas psykiairiska nämndens slällas centrulu psykiairiska nämn-
prövning, om överläkaren gjorl för- dens prövning, om överläkaren
behåll om underslällning senasl vid gjort förbehåll om underställning
det sammanträde då beslutet fat- senasl vid del sammanträde då be
lades och begärt underställning slutet fattades och begärt under
inom tre dagar därefter. slällning inom tre dagar därefter.

26       S'

Talan   mol   beslul,   varigenom Talan   mot    beslut,    varigenom

utskrivningsnämnd utlåtit sig om psykiatrisk nämnd utlätil sig om er-
ersättning som avses i 32 S eller 33 S sättning som avses i 32 S förslu
tredje stycket, föres hos psykia- stycket eller 33 S tredje stycket,
triska nämnden genom besvär. föres   hos   centrala    psykiairiska

nämnden genom besvär.

27 S
Beslut som meddelas enligt denna Beslut som meddelas enligt denna

lag länder omedelbart till eflerräi- lag länder omedelbarl till efierräi-lelse.   Har förbehåll gjorls  enligl     telse.   Har  förbehåll  gjorls enligl

" Lydelse enligt prop, 1978/79:90, '* Senaste lydelse 1971:638. " Senaste lydelse 1973: 129.

28     Riksdagen 1979180. I saml. Nr l.DelC

Prop. 1979/80:1

Nuvarande lydelse

25 S. får dock iitskrivningsnöiunds beslul, varigenom patient fått tillstånd alt vistas på egen hand ulom sjukhusområdet eller utskrivits eller utskrivits på försök, verkställas försl sedan besluiel blivit bestående.

434

Föreslugen hdelse

25 S, får dock psykialrisk nämnds beslut, varigenom patient fåll tillstånd atl vistas pä egen hand utom sjukhusområdet eller utskrivits eller ulskrivils på försök, verksiällas försl sedan beslutet blivit beslående.

Nämnderna

28 S"-*

Uiskrivniiigsntimnd består av lagfaren ordförande som är eller varit innehavare av ordinarie domartjänsl, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person med erfurenhet i ullintinna värv.

Psykiatriska nämnden bestar av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domartjänsl, tvä läkare som äro särskilt kunniga i psykialri och två personer med erfarenhet i allmänna värv.

För ledamol av utskrivnings-nämnd eller psykiairiska nämnden finnas en eller flera suppleanler. Beslämmelserna om ledamol gälla även suppleanl.

Psykiulrisk nämnd beslår av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domartjänsl, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri, en person som ur särskilt insull i sociulu frågor och ylterligare två ledamöler.

Centrulu psykiatriska nämnden bestar av lagfaren ordförande som är eller varil innehavare av ordinarie domartjänsl, två läkare som äro särskilt kunniga i psykialri, en person som är särskilt insull I sociulu frågor och ylterligure två ledamöler.

För ledamot av psykiutrisk nämnd eller centrala psykiairiska nämnden finnas en eller fiera suppleanter. Beslämmelserna om ledamol gälla även suppleanl.

29 S'

Ledamol av iitskrivningsnåinnd eller psykiairiska nämnden förordnas av regeringen för högst fyra är i sänder.

Innan ledamol börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kup. II § rättegångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården fär icke som ledamot dellaga i handläggningen av ärende rörande patienl på del sjukhus där han ijänslgör. Om jäv mol ledamol gälla i övrigt bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mol domare.

" Senaste lydelse 1974:581. '=■ Senaste lydelse 1974:581,

Ledamol av psykiutrisk nämnd eller centrala psykiairiska nämnden förordnas av regeringen för högsl fyra år i sänder.

Innan ledamol börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared.

Läkare som ijänstgör inom den psykiatriska vården får icke som ledamot dellaga i handläggningen av ärende rörande palienl på det sjukhus där han tjänstgör. Om jäv mol ledamol gälla i övrigl bestämmelserna i 4 kap. rältegångsbalken om jäv mol domare.

Prop. 1979/80:1

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

435

30 S

Vid sammanlräde med psykiatrisk nämnd skola överläkaren och paiienlen vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annal. Föres lalan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle all närvara, om icke särskilda skäl föranleda annal.

Vid sammanlräde med ulskrivningsnämnd skola överläkaren och paiienlen vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annal. Föres talan av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle atl närvara, om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i palienlens frånvaro får icke avgöras ulan alt nämndens ledamöter före avgörandet skaffal sig personlig kännedom om patienten. Är denne ulskriven på försök, får dock ärendei avgöras, om minst en av ledamölerna har sådan kännedom.

Från kravel i undru stycket på personlig kännedom om putienten får dock göras unduntug, om syn-nerligu skäl jöreUggu.

31  S

I ärende hos psykiatriska nämnden skaU munfiig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhet kräver del. Därvid äga bestämmelserna i 30 S första styckel motsvarande tillämpning.

I ärende hos centrulu psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om ärendets beskaffenhel kräver det. Därvid äga bestämmelserna i 30 S försia styckel molsvarande tillämpning.

32 S"

Patient eller annan som för lalan hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inställelse inför nämnden, i den mån del finnes skäligl. Nämnden får bevilja förskoll på ersättningen. Närmare bestämmelser om ersäUning och förskoll meddelas av regeringen.

Palienl eller annan som för lalan hos psykiulrisk nämnd eller centrulu psykiairiska nämnden får tillerkännas ersällning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle i samband med inslällelse inför nämnden, i den mån del finnes skäligl. Nämnden får bevilja förskott på ersällningen. Den som för tulun hos nämnden skull genom nämndens Jörsorg upplysus om den räll lill ersällning och förskott som kun föreUggu.

Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

33 S

I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får förhör anordnas med den som kan an-

1 ärende hos psykialrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämnden får förhör anordnas med den

'« Senaste lydelse 1974: 581.

Prop. 1979/80:1

436

Nuvarande hdelse

Föreslagen lydelse

lagas ha upplysningar av betydelse som kan antagas ha upplysningar
atl lämna. av betydelse all lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat,

I fråga om ersättning lill den med vilken förhör anordnas äga bestämmelserna om ersättning av allmänna medel lill vittnen molsvarande tillämpning. Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 S'

Utskrivningsiiånind eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endasi om nämndens samlliga ledamöter äro närvarande. Beslut rörande förskott pä ersällning som avses i 32 S eller 33 S iredje slyckel får dock på nämndens vagnar meddelas av ordföranden. Detsamma gäller beslul som rör rällshjälp genom offenlligl biträde.

Bestämmelsema i 29 kap, rättegångsbalken om omröstning i över-räll äga molsvarande tillämpning på avgörande av ulskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden.

Psykiatrisk nämnd eller centrulu psykiatriska nämnden fär avgöra ärende endasi om nämndens samtliga ledamöler äro närvarande. I full som uvses i 21 § tredje slycket undru meningen fur ärendet dock uvgö-rus UV ordförunden jämle en unnun ledamol. Beslut rörande förskott på ersättning som avses i 32 S förslu slycket eller 33 S iredje slyckel får på nämndens vägnar meddelas av ordföranden. Delsamma gäller beslul som rör rättshjälp genom offentligt biträde.

Beslämmelserna i 29 kap. rättegångsbalken om omröstning i över-rätt då nämnd ej hur säte I rälten äga motsvarande tillämpning på avgörande av psykiatrisk nämnd eller cenirala psykiairiska nämnden.

Beslul som har fatlats av ordföranden och en unnun ledamot enligt.första stycket skall uv ordförunden unmälus för hela nämnden vid näsla summunlräde.

Särskilda bestämmelser

34a S'" I ärende, vari 17 S förvallningslagen (1971:290) äger tillämpning, får skälen för beslutel utelämnas även i andra fall än som sägs där, om ändamålei med vården annars skulle molverkas.

1 läkares beslut enligl 8 eller 9 S eller varigenom ansökan om utskrivning avslagils saml i molsvarande beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden skola alltid anges de i I S angivna förut-

1 läkares beslut enligl 8 eller 9 § eller varigenom ansökan om utskrivning avslagits saml i molsvarande beslul av psykiatrisk nämnd eller centrulu psykiairiska nämnden skola alltid anges de i 1 eller 2 S

Lydelse enligt prop. 1978/79:90. ' Tillagd genom lag 1971:638.

Prop. 1979/80:1

437

Nuvarande hdelsi

Föreslagen lydelse

sättningar på vilka beslutet grundas.

angivna förulsällningar pä vilka beslutel grundas.

35 S

Polismyndighet skall lämna handräc

på begäran av läkare som enligt 6 S första slyckel är behörig all ulfärda värdinlyg, om den som skall undersökas icke ställer sig till förfogande för undersökningen eller lä-kuren behöver skydd för sin personliga säkerhet,

på begäran av överläkaren, om den som med stöd av denna lag skall inlagas på sjukhus icke insläller sig på sjukhuset,

på begäran av överläkaren, om patienl avviker från .sjukhuset eller icke ålervänder dil, sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand ulom sjukhusområdet eller för utskrivning på försök gåu ul, eller icke insläller sig på sjukhuset, sedan tillstånd att vistas på egen hand ulom sjukhusområdel återkallats eller beslut meddelats om ålerinlagning under utskrivning på försök.

Om särskilda skäl föreligga, må överläkaren beträffande viss patient överlåta pä annan läkare vid sjukhusel all begära handräckning.

kning

på begäran av läkare i ullmän tjänst som enligt 6 S försia slyckel är behörig att utfärda vårdintyg, om den som skall undersökas icke ställer sig till förfogande för undersökningen,

på begärun ii\' läkure som enligl 6 a försia Slyckel är behörig atl utfärda värdinlyg om hun behöver skydd för sin personliga säkerhet,

på begäran av läkare i ullman tjänst som har utfärdut värdinlyg eller överläkaren, om den som med stöd av denna lag avses hli Intagen på sjukhus icke insläller sig på sjukhusel eller på begäran av överläkaren, om palienl avviker frän sjukhusel eller icke återvänder dit, sedan liden för lillslånd all vislas på egen hand ulom sjukhusområdet eller för utskrivning på försök gått ul, eller icke insläller sig på sjukhusel, sedan tillstånd all vislas på egen hand ulom sjukhusområdet återkallats eller beslut meddelals om ålerinlagning under utskrivning på försök.

Om särskilda skäl föreligga, må överläkaren överiåta pä annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning.

36 S Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag alt avvika från sjukhuset, dömes lill böler eller fängelse i högsl Ivå år. För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. broUsbalken.

36 a S"

Har överläkare med stöd av 13 S omhänderlugii alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommil

Har med stöd av 13 S onihänder-lugils alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffats hos eller ankommit till den som

' Tillagd genom lag 1976: 373.

Prop. 1979/80:1 438

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

lill den som är intagen på sjukhus är intagen pä sjukhus med stöd av
med stöd av denna lag. skall den denna lag. skall överläkuren låtu
omluindertugna egendomen bevis- bevisligen förstöra eller försälju
ligen jörstörus eller försäljus enligt den omhändertugnu egendomen
bestämmelserna om beslagtagen enligl bestämmelsema om beslagta
egendom i 2 S lagen (1958: 205) om gen egendom i 2 S lagen (1958: 205)
förverkande av alkoholhaltiga dryc- om förverkande av alkoholhaltiga
ker m. m. Belopp, som erhållits vid drycker m. m. Belopp, som erhållits
sådan försäljning, tillfaller staten. vid sådan försäljning, tillfaller stå-

len.

Påträffas alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel inom sjukhus där patienter som iniagits med slöd av denna lag vårdas, får berusningsmedlen omhändertagas av sjukhusdirektören eller styresmannen för sjukhuset, om känd ägare lill berusningsmedlen ej finnes. Första slyckel har molsvarande tillämpning på sålunda omhändertagen egendom.

Beslämmelserna i försia slyckel har motsvarande tillämpning på injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen.

37 §

Den som är inlagen för vård med stöd UV dennu lug skull så snurt hans tillstånd medger det genom överläkurens försorg upplysus om sin räll

ull få intugningen prövud av den psykiutrisku nämnden,

Ull I övrigl föra lalan mol beslut stmi har fatluls med stöd uv lugen.

Ull uniitu ombud eller bilräde enligt JÖrvultningslugen (1971:290),

Ull begära rällshjälp genom offenlligl biträde enligl rällshjälpslagen (1972:429).

Denna lag skaU finnas anslugen inom sjukhuset väl synlig för patienterna.

38 S

Tillsyn över efterievnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas med slöd av lagen utövas av socialslyrelsen.

39 S

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, av socialslyrelsen.

Prop. 1979/80:1

439

Övergångsbeslämmelser

1. Denna lag iräder i kraft den I januari 1981,

2. Har ansökan gjorls, vårdintyg upprättats eller inlagningsbeslul fallats före ikraftträdandel, skall för förfarandet i samband med intagning och prövning enligt 9 S gälla äldre bestämmelser.

3. Är patient vid ikraftträdandel uLskriven pä försök, skall för försöksutskrivningen i fortsättningen gälla 19 S i dess nya lydelse.

4   Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 41 -43 SS rällshjälpslagen (1972: 429 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslugen lydelse

41 S

Rättshjälp genom offentligt biträde

1. hos utskrivningsntimnd eller
psykiairiska nämnden ungäende in
tagning enligl 8 eller 9S eller ut
skrivning enligt 16 eller 19 S lagen
(1966: 293) om beredunde av sluien
psykiatrisk värd i vissa fall,

2.      hos beslutsnämnd eller psykia
triska nämnden angående inskriv
ning i eller uiskrivning från värd
hem eller specialsjukhus enligl la
gen (1967:940) angående omsorger
om vissa psykiskt utvecklings
störda eller placering av särskol
elev enligl 28 S samma lag,

3.  hos förvahningsdomstol un
gäende ivångsintugning i ullmän
vårdanslali för ulkoholmissbrukure
enligl 18 eller 55 § lugen (1954:579)
om nyklerhetsvård eller kvurhål-
lunde enligt 45 § summa lag.

4. angående omhändertagande fik samhäUsvård enligt 29 § bariia-vårdslugen  (1960:97)  eller  iilred-

' Omlrycki i prop. 1978/79:90. 2 Lydelse enligt prop. 1978/79:90.

lämnas i mål eller ärende

1. hos psykialrisk nämnd eller
centrulu psykiairiska nämnden vid
tulun mot beslut om intagning enligl
8 eller 9 S eller vid utskrivning enligl
16 eller 19 S lagen (1966:293) om
psykialrisk vård och vård uv miss
brukure i vissa fall,

2. hos beslutsnämnd eller cen-trala psykiatriska nämnden angående inskrivning i eller utskrivning från vårdhem eller specialsjukhus enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda eller placering av särskolelev enligt 28 S samma lag,

3. angående beredande uv vård enligl lugen (1979:000) med .särskilda bestämmelser om vård av unga eller omedelbart oinliändertagande enligl 6 § suimna lag eller angående upphörunde av sådun vård enligl 5§ samma lag eller hos förvultningsdomslol vid talan mot beslut alt enligl 11 ii sanuna lug flytiu den unge från det hem där han vislas.

Prop. 1979/80:1

440

Nuvurunde hdelse

Föreslugen lydelse

ning enligl 30 § samma lag eller (ingående sådan samhällsvårds slutliga upphörande enligt 42 § sainina lag,

5. hos .förvaltningsdomstol an
gående intagning i eller utskrivning
Jrån laigdoiusvärdsskolti enligl bar
na vårdslugen (1960:97),

6. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193) samt vid utredning hos polismyndighet när fråga har uppkommil om förpassning eller utvisning,

7. angående avvisning enligl utlänningslagen (1954: 193), dock ej hos polismyndighet, såvida icke anledning föreligger all underslälla ärendei den cenirala ullänningsmyndighden eller utiänningen enligl 35 S samma lag hållils i förvar längre än en vecka,

8. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954: 193). om anledning föreligger atl underslälla ärendet den cenirala ullänningsmyndighden med slöd av 58 S andra slycket samma lag eller hänskjula ärendet dit med stöd av 58 S tredje slyckel samma lag eller om utlänningen enligt 35 S samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

9.  angående föreskrifter som
meddelals enligl lOS, 34 S eller 51 S
femte styckel utlänningslagen
(1954: 193),

10. angående hemsändande av
ullänning med slöd av 71 S första
stycket utlänningslagen (1954: 193),

//. angående förverkande av villkorligl medgiven frihet enligl 26 kap. brottsbalken,

12.  angående ålerinlagning i an
stalt enligl 29 eller 30 kap. brotts
balken.

13. angående verkställighet ut
omlands av frihetsberövande på
följd enligl lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge angående verk
ställighet av Slraff m. m. eller lagen

4. angående förpassning eller utvisning enligt utlänningslagen (1954: 193) saml vid ulredning hos polismyndighet när fråga har uppkommil om förpassning eller utvisning,

5. angående avvisning enligl ul-länningslagen (1954:191), dock ej hos polismyndighd, såvida icke anledning föreligger att underställa ärendei den centrala ullänningsmyndighden eller utlänningen enligl 35 S samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

6. angående verkställighet enligt utlänningslagen (1954: 193), om anledning föreligger att underslälla ärendet den cenirala ullänningsmyndighden med slöd av 58 S andra slyckel samma lag eller hänskjula ärendet dil med stöd av 58 S tredje slyckel samma lag eller om utlänningen enligl 35 S samma lag hållits i förvar längre än en vecka,

7.   angående föreskrifter som
meddelals enligl lOS, 34S eller 51 S
femle slyckel utlänningslagen
(1954: 193).

8. angående hemsändande av ullänning med slöd av 71 § första slycket utlänningslagen (1954: 193),

9. angående förverkande av villkorligl medgiven frihel enligl 26 kap. broUsbalken,

10. angående ålerinlagning i an
slall enligl 29 eller 30 kap, broUs
balken,

//. angående verksiällighei utomlands av frihetsberövande påföljd enligt lagen (1963:193) om samarbele med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av slraff m. m. eller lagen

Prop. 1979/80:1

441

Nuvarande lydelse

(1972:260) om inlernationellt samarbete rörande verksiällighei av brotlmålsdom,

14. angående utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning lill Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslul om vård eller behandling,

15. angående kastrering enligl lagen (1944: 133) om kastrering, om gilligt samiycke till åtgärden ej lämnals,

16. hos regeringen enligl I S andra styckel lagen (1975:1360) om ivångsälgärder i spaningssyfte i vissa fall.

Föreslagen lydelse

(1972:260) om inlernationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom,

12. angående utlämning enligl lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

13. angående kastrering enligt lagen (1944: 133) om kastrering, om giltigt samiycke till åtgärden ej lämnals,

14. hos regeringen enligl I S andra slyckel lagen (1975:1360) om Ivångsälgärder i spaningssyfle i vissa fall.

42 S*

/ ärende som unges i 41 § 1-5 och 11-15 skull offenlligl bilräde uises för den som åigärden avser, om del behövs jör lillvurulagunde av dennes rält. Vid bedömningen UV behovet skull särskilt beuktus om i väsentligl hänseende motstri-digu sakuppgifter lämnats under utredningen eller belydelsefidla sakförhållanden i övrigt är okluru.

1 ärende som unges i 41 § 6-10 och 16 skull ojfenlligt biträde utses, om det ej måste untugus utt behov UV biträde suknus.

Offenlligl bilräde skull utses för den som åtgärden avser, om del ej måste untugus utt beho'- uv biträde suknus.

Föreligger i mål eller ärende som uvses i 41 § 3 ej motstridigu intressen mellun vårdnadshavaren och barnet, utses offentligt biträde för dem gemensumi.

43 S*

Offenlligl bilräde förordnas efler ansökan av den som åigärden avser eller dä annars anledning föreligger.

Offentligt biträde förordnas efter ansökan av den som åtgärden avser eller dä annars anledning föreligger. Får unnun än den som åtgärden uvser föru tulun i mål eller ärende som unges i 41 § I får hun även unsöku om offentligt biträde.

Biträde förordnas av den myndighet som handlägger mälet eller ärendet. Dock ankommer prövningen

i ärende hos socialnämnd eller social dislriklsnämnd enligt 41 S i på länsrätten.

i ärende hos barnavårdsnämnd, social cenlrulnämnd eller social distriktsnämnd enligt 41 S pfl länsrätten,

3 Lydelse enligt prop. 1978/79: 90. " Lydelse enligt prop. 1978/79: 90.

Prop. 1979/80:1

442

Nuvurunde hdelse

Föreslugen lydelse

Har myndigheten skill målel eller ärendei från sig, äger under liden lill dess talan fullföljls eller tiden för fullföljd ulgått andra stycket motsvarande tillämpning.

Förordnande gäller även när talan fullföljes eller meddelat beslul under-ställes annan myndighels prövning eller saken överlämnas lill annan myndighels avgörande.

i ärende som avses i 4| S 6-10 eller 16 på rätlshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet enligl 41 S 14 pä länsrätten saml

i annal ärende hos regeringen än som avses i 41 S 6-10 eller 16 på chefen för del departement till vilket ärendet hör eller på tjänsteman som departementschefen beslämmer.

Ansökan om offentligt bilräde ges in lill den myndighel som handlägger målel eller ärendei. Avser ansökan offenlligl bilräde i ärende som avses i 41 S 6-10 eller 16, ges dock ansökan in till räitshjälpsnämnden.

i ärende som avses i 41 i 4-8 eller 14 på räitshjälpsnämnden,

i ärende hos polismyndighet enligt 41 S /2 på länsrälten saml

i annal ärende hos regeringen än som avses i 41 S 4-8 eller 14 pä chefen för det departement till vilket ärendei hör eller pä tjänsteman som departementschefen beslämmer.

Ansökan om offentligt biträde ges in lill den myndighet som handlägger målel eller ärendet. Avser ansökan offentligt biträde i ärende som avses i 41 S 4-8 eller 14, ges dock ansökan in till rättshjälps-nämnden.

Myndighet som inte själv får förordna offentligt biträde skall till behörig myndighel med egd yttrande överlämna ingiven ansökan med därvid fogade handlingar eller anmäla behovet av offentligt bilräde.

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

2. Bestämmelserna i 41 S 4 och 5 i deras lydelse före den I januari 1981 gäller till utgången av juni 1981 i mål eller ärende som där avses. Dock skall även i dessa fall 42 S tillämpas i sin nya lydelse.

Prop. 1979/80:1 443

5   Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att 31 kap. 2 S skall upphöra atl gälla,

dels atl 28 kap. I S, 31 kap. 1 S och 38 kap. 2 S skall ha nedan angivna lydelse,

Nuvurunde lydelse Föreslugen lydelse

28 kap.

I  S

Skyddslillsyn må ådömas för broll vara kan följa fängelse, såframt del prövas erforderligl att den tilltalade ställes under övervakning och mera ingripande påföljd än skyddslillsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton år må Den som är under aderton år må

ej  dömas   lill   skyddstillsyn,   med      ej   dömas   till   skyddstillsyn,   med

mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård inom stniultjänsien.

mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enligl burnuvårdslugen.

Är del lindrigasie slraff som är siadgat för brollel fängelse i etl är eller däröver, mä dömas till skyddstillsyn allenast om synneriiga skäl äro därtill.

31 kap.

1  S

Kan den som begåtl brottslig gärning bliva föremal för värd enligl burnuvårdslugen, må rätlen, efler hörande av burnuvårdsnämnd eller, i frågu om den som år inskriven såsom elev vid ungdomsvurdssko-lu, skolons styrelse, överlämna äl nämnden eller slyrelsen all föranslalla om erforderlig vård.

Om del för den dömdes lillrätlaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad finnes påkallal, må jämle överlämnande lill värd eidigi burnuvårdslugen dömas lill dagsböler, högst etlhundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

Kan den som är under tjugo år och som begäll brottslig gärning bliva föremal för vård med stöd uv lagen (1979:000) med särskilda bestämmelser om vård av ungu eller eljest enligl sociultjänstlugen (1979:000), må rätlen efter hörande av sociulnämnd överiämna ät nämnden atl föranslalla om erforderlig värd inom socialijtinsien.

Om del för den dömdes lillrätlaförande eller av hänsyn lill allmän laglydnad finnes påkallal, må jämle överlämnande lill värd inom socialljänslen dömas lill dagsböler, högst etthundratjugo, vare sig böter äro stadgade för brottet eller ej.

38 kap.

2 S

Har domstol överlämnat någon lill vård enligl barnuvårdslagen eller lugen 0111 nyklerhelsvård men finnes, vid prövning i därför sladgad ordning, all i lag angivna förui-

Har domsiol överiämnal någon lill vård inom sociultjänsten men fmnes därefter ull vården ej kun ge-nontföros med den dömdes sumlycke eller,  vid prövning i därför

Prop. 1979/80:1

Nuvurunde lydelse

sättningar icke föreligga för sådan vård eller vård av del slag som burnuvårdsnämnd eller nyklerhetsnämnd i yllrande lill domslolen förklarat sig ämna anordna, äger efter ansökan av äklagare den räll som försl döml i mälel undanröja förordnandet om överlämnande till vård och döma till annan påföljd för brollel.

444

Föreslugen lydelse

sladgad ordning, alt i lag angivna förulsällningar brisier för vård av del slag som socialnämnd i yUrande lill domslolen förklaral sig ämna anordna, äger efter ansökan av åklagare den rätl som försl dömt i målet undanröja förordnandet om överiämnande till vård och döma lill annan påföljd för brollel.

Övergångsbeslämmelser

1. Denna lag iräder i kraft den I januari 1981.

2. Vad i denna lag sladgas skall, med del undanlag som kan följa av 3., äga tillämpning även pä gärning som har begålis före den I januari 1981.

3. Har barnavårdsnämnd före den I januari 1981 beslutat om omhänderlagande för samhällsvård får, om vården vid liden för domen består, 31 kap. I S i dess äldre lydelse tillämpas till utgången av juni 1981.

Prop. 1979/80:1

445

Lagrådsremi.ssens innehåll

Sid.

Lagriidsremiss...................................................

Liignidsremissens huvudsakliga innehåll  .........

18  decem-

Utdrag  av   prolokoll   vid   regeringssammanlräde  den

ber 1978............................................................

1. Inledning.......................................................

1.1                                                                  Bakgrund     

1.2                                                                  Närmare om socialulredningens förslag       

1.2.1 Socialtjänstlagen   ........................

1.2.2 Socialnämndslagen   .....................

1.3                                                                  Lagrädsremissen     

2   Allmän motivering.........................................

2.1 Vården av unga.......................................

2.1.1    Inledning.......................................

2,1.2 2.1.3 2.1.4 2,1.5 2.1.6 2.1.7 2.1.8 2.1.9

Lagens grunder............................

Förulsältningar för vård.................

Åldersgränser................................

Insatsernas art  ...........................

Värdtider.......................................

Vårdansvaret   ..............................

Nämndens befogenheler...............

Vårdens utformning......................

. Iti Utredning  ...................................

Inledande av ulredning.................

Nämndens befogenheler under ulredning

Plan för vården.............................

. 11 Omedelbart omhändertagande...

.12 Beslulande organ.........................

. 13 Handläggningen i länsräll............

. 14 Besvär m.m..................................

. 15 Övriga bestämmelser.................

Ansvarsfrågor..............................

Åtalsfrågor  .................................

2.2 Värden av vuxna missbrukare................

2.2.1    Inledning...................................

T   T  ->

Socialtjänstlagen och missbruksvärden......

2.2.3 2.2.4 2.2 5

2.2,6 2.2.7 2.2.8 2.2.9

Ulvecklingen inom missbruksvården...........

Vård ulan samtycke....................................

Särskild intagningsgrund för alkohol- och narkolika
missbrukare ...............................................

Konlraklsvärd   ...........................................

Rällssäkerhelen i förfarandel......................

Samarbele sjukvård - socialtjänst...............

Ändring i 31 kap. 3 S brottsbalken m.m......

2.3 Övriga ändringar i LSPV........................................

2.3.1    Inledning..................................................

2.3.2

Ändrade inlagningsregler............................

Boritagande av kravel på ansökan.............

Avsleg frän tvåläkarprövningen i visst fall ..

3

3

3

5

6

7

8

8

8

8

9

II

14

17

20

26

26

30

30

32

33

36

36

43

44

48

51

51

51

53

53

57

58

60

63 66

67 69 70 70 70 71 71 72

Prop. 1979/80:1

446

J;iv   ............................................................. .... 73

Korlare lid lör prövning av vårdbehov m.m... 74

Handräckning............................................... .... 75

2.3.3 Vård pä annan organisatorisk enhci än psykiatriskt sjukhus/moisvarandc klinik           75

2.3.4 Nämnderna.................................................. ... 76

Vidgade uppgifter.......................................... .. 76

Ändrad sammansällning m.m........................ 78

Resurser....................................................... 80

N ya namn  .................................................. 80

2.3.5 Upplysningsskyldighei m.m........................... 81

2.4 Offenlligl bilräde i mäl eller ärende om vård oberoende av
samtycke m.m.......................................................... 81

2.4.1 Inledning...................................................... ... 81

2.4.2 Området för offentligt bilräde ...................... 82

2.4.3 Förutsällningarna för förordnande av offenlligl

biträde ......................................................... ... 84

2.4.4 Gemensamt bilräde ...................................... 88

2.5                                                                                 Överlämnande till särskild värd som påföljd lör brolt       90

2.5.1 Nuvarande ordning....................................... 90

2.5.2 Socialulredningens förslag............................ 91

2.5.3 Överväganden.............................................. 92

3 Upprättade lagförslag .................................................. 94

4 Specialmolivering  ........................................................ ... 95

4.1 Förslagel till lag med särskilda bestämmelserom vård av unga 95

4.2 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda besiämmelser om unga lagöverträdare         ............................................................................... 120

4.3 Förslagel lill lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande

av sluien psykiatrisk vård i vissa fall  ...................... 121

4.4 Förslagel till lag om ändring i rällshjälpslagen (1972:429)  ... 127

4.5 Förslaget lill lag om ändring i brottsbalken ............. ... 128

5 Hemställan  .................................................................. 132

6 Beslut............................................................................ 132

Bilagor

1. Socialutredningens lagförslag  .....................................      133

2. Vård  utan  samiycke  inom  socialvård  och  sjukvård.   Rapport

(Ds S 1978: 8) från särskilt tillkallad arbetsgrupp.........       141

3. Särskild remissammanställning över socialutredningens förslag till lag med särskilda bestämmelser om vård av underårig (LVU) och om rätt lill offenlligl bilräde i mäl eller ärende enligl denna lag               369

4. De remillerade lagförslagen..........................................      416

1. Lag med särskilda besiämmelser om värd av unga       416

2. Lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda besiämmelser

om unga lagöverträdare........................................... ... 420

3. Lag om ändring i lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall         421

4. Lag om ändring i rällshjälpslagen (1972:429) .......... 441

5. Lag om ändring i broUsbalken.................................. 445

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979