Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1979/80:69

Motion

1979/80:69

av Olof Palme m. fl.

med anledning av propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten

1. Bakgrund

Socialdemokratin har under de gångna årtiondena byggt upp en socialpolitik
som syftar till att säkerställa de grundläggande trygghetsbehoven hos de
stora befolkningsgrupperna. De borgerliga partierna har i vissa lägen anslutit
sig till denna politik. Men inte sällan har partiet fått ta politisk strid för att
kunna genomföra nödvändiga reformer. ATP-striden är ett viktigt exempel
härpå.

Samtidigt med de ekonomiska trygghetsreformerna har socialdemokratin
genomfört en kraftig utbyggnad av den sociala servicen för de äldre, för
personer med handikapp och för barnfamiljerna. Hälso- och sjukvården har
reformerats så att den har kommit hela folket till godo.

Även de traditionella vårdområdena - socialhjälpen, barn- och ungdomsvården
samt nykterhetsvården - fick under 1950- och 1960-talen en ny
lagstiftning. Denna lagstiftning visade sig emellertid redan på 1960-talet vara
föråldrad. De reformkrav från företrädare för socialvården, den sociala
forskningen och folkrörelserna som fördes fram under 1960-talet resulterade i
att socialutredningen tillsattes i slutet av år 1967. Ett uttryck för det ökande
intresset för den framtida socialvården var också det tiopunktsprogram som
presenterades vid det nordiska socialpolitiska ministermötet år 1971.

Socialutredningen och diskussionerna i anslutning till utredningens arbete
har löpt som en röd tråd i socialvårdsdebatten i över tio år. De sociala
värderingarna har börjat uppmärksammas i samhällsplaneringen. Förhoppningarna
har varit stora att den nya socialtjänsten skall innebära någonting
radikalt och nytt i det sociala arbetet i framtiden.

De grundläggande värderingar och mål som socialdemokratin lagt fast för
socialpolitiken och som bl. a. skall förverkligas genom socialvården kan
sammanfattas i orden jämlikhet, trygghet, solidaritet och demokrati. De läggs
nu också fast som övergripande mål för den nya socialtjänsten.

Det är med tillfredsställelse vi kan konstatera att förslagen från den av en
socialdemokratisk regering tillsatta socialutredningen i sina huvuddrag har
tagits till vara och följts i propositionen. Den föreslagna socialtjänstreformen
har därför sin grund i socialdemokratins strävanden att reformera socialvården.

Hit räknar vi förslagen om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen,
ökad inriktning på förebyggande insatser, intentionerna att reformera
den ekonomiska grundtryggheten, inriktningen på frivillighet och självbe

1 Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 69

Mot. 1979/80:69

stämmande inom socialtjänsten för att demokratisera verksamheten, förstärkt
serviceinriktning i behandling och omsorg, en ramlag som möjliggör en
helhetsbedömning av människors personliga resurser och behov och möjlighet
till alternativa behandlingsinsatser, en forskning som stöder och samverkar
med socialtjänsten och en information som når de mest utsatta
grupperna.

Den principiella uppläggningen av ramlagstiftningen för socialtjänsten
stämmer således väl med socialdemokratins uppfattning. Men vi har två
huvudinvändningar mot förslaget, som vi kommer att utveckla närmare i det
följande.

För det första lägger regeringen nu fram sitt förslag till en ny sociallag utan
att den viktiga frågan om huvudmannaskapet för institutionerna inom
ungdomsvården och nykterhetsvården har fått en lösning.

Den andra och avgörande invändningen är att förslaget handlar om en
ramlagstiftning med i och för sig riktiga övergripande mål, men utan resurser
för att uppfylla socialtjänstens målsättningar. Det sägs i propositionen att
inom den [arn som den nya socialtjänstlagen bildar får kommunerna i stort
ordna verksamheten efter egna förutsättningar och behov. Men ramlagstiftningen
ger inga resurser för samhällsarbetet, för uppsökande och förebyggande
insatser, för barnomsorg och äldreomsorg - resurser som behövs för att
uppfylla socialtjänstens målsättningar. Det finns stor risk att vi bara byter
namn på socialvården men fortsätter i gamla fotspår.

Socialtjänsten kommer självklart att påverkas till sitt innehåll och sin
utformning av de politiska värderingar som styr utvecklingen. Det gäller i
grunden hur mycket vi är beredda att satsa på olika gemensamma och
kollektiva insatser för att solidariskt hjälpa varandra. Det gäller att även i en
besvärlig ekonomisk situation värna om de svaga och utsatta.

I det följande diskuterar vi i en allmän inledning de sociala problemen.
Därefter behandlar vi vissa avsnitt i propositionen och redovisar samtidigt
våra förslag inom viktiga sociala områden: barnomsorg, äldrevård, insatser
för handikappade, insatser för missbrukare.

2. Inledning

Att skapa en social gemenskap och bekämpa utslagning kräver på djupet
gående förändringar av vårt samhälle, så att människors välfärd alltid sätts
före kortsiktiga ekonomiska intressen.

Den sociala utslagningen var, tillsammans med frågan om kampen mot
arbetslösheten, ett huvudtema vid den socialdemokratiska partikongressen
förra året. Det handlar om ensamhet och isolering, om brist på gemenskap
och den känsla av att inte behövas som lätt drabbar de arbetslösa och dem
som lever utan familj och vänner. Det handlar om dåliga bostadsmiljöer,
kommersiell skräpkultur och kvarstående klasskillnader, det handlar om
missbruk av alkohol, narkotika och tabletter. Det handlar om det menings

Mot. 1979/80:69

lösa våldet och vandaliseringen, om prostitution och en växande organiserad
och ekonomisk brottslighet.

Denna utveckling, som är densamma i andra moderna industrisamhällen,
strider mot en politik som syftar till medmänsklighet och gemenskap,
solidaritet och jämställdhet. Den strider självklart mot det folkhemsbegrepp
som varit och är vägledande för arbetarrörelsens samhällsbyggande.

Den här utvecklingen är mycket farlig och måste bekämpas. Vi får aldrig
acceptera en social utslagning från arbetslivet, skolan och den sociala
gemenskapen. Vi får inte acceptera att allt fler får sitt liv förstört av alkohol
och narkotika. Vi kan inte tillåta att de som organiserar spritlangningen och
knarkhandeln, prostitutionen och den ekonomiska brottsligheten tjänar
miljoner på andras olycka.

Det finns ett klart samband mellan den hårdaste sociala utslagningen missbruket,
prostitutionen, brottsligheten - och andra brister i vårt samhälle
som drabbar betydligt fler:

o arbetslösheten, inte minst ungdomsarbetslösheten,

O dåliga arbetsmiljöer, stress, långa arbetsdagar och arbetsresor, begränsat
inflytande över den egna arbetssituationen,

O bristen på vård och omsorg, t. ex. på daghemsplatser eller hemvård för
gamla, handikappade och sjuka,
o brister i kvaliteten på den vård, omsorg och fostran som vi kan ge i daghem
och skolor, sjukhus och ålderdomshem,

O dåliga och segregerade bostadsmiljöer utan social gemenskap,

O de påfrestningar som snabba sociala förändringar och stora befolkningsomflyttningar
fört med sig.

De problem som vi talar om under uttrycket den sociala utslagningen är
svåra. Det krävs stora ansträngningar, uthållighet och envishet, mycket
resurser, både i form av pengar och institutioner och i form av solidaritet och
omtanke, om vi skall klara dem.

Den sociala utslagningen och dess orsaker måste angripas utifrån socialdemokratins
idéer om solidaritet och gemenskap, om alla människors lika
värde och rätt till ett liv i gemenskap med andra som grund för samhällsutvecklingen
och för vårt handlande som enskilda människor.

Detta var den socialdemokratiska partikongressen enig om när den förra
året tog upp kampen mot den sociala utslagningen som en av våra stora
uppgifter inför framtiden. Enigheten var också stor om att vi måste angripa
frågorna genom insatser på många områden i samhället. Det krävs för det
första förebyggande åtgärder för att komma åt orsakerna till den sociala
utslagningen, för det andra förstärkta resurser för stöd, vård och rehabilitering
åt dem som drabbas, för det tredje kamp mot de krafter som orsakar och
utnyttjar andra människors olycka och svaghet.

Den viktigaste förutsättningen för att människor skall uppleva trygghet
och gemenskap är arbetet. Arbetet har en avgörande betydelse för en

1* Riksdagen 1979/80. 3 sand. Nr 69

Mot. 1979/80:69

människas identitet och självkänsla och därmed också för hennes sociala
kontakter utanför arbetsplatsen. Det betyder också att arbetet i hög grad
påverkar familjernas situation och därmed barnens uppväxtmiljö.

Vi socialdemokrater har i olika sammanhang lagt fram en politik för att
bekämpa arbetslösheten och öka sysselsättningen med sikte på arbete åt alla.
Det måste till en ekonomisk politik som tillvaratar vårt lands produktiva
resurser och som sätter sysselsättningen i första rummet. Det är samhällets
skyldighet att driva en politik så att utslagningen på arbetsmarknaden
stoppas.

Det förebyggande arbetet skall vidare inriktas på att förbättra de vardagsmiljöer
där människornas livsvillkor bestäms: arbetsplatserna, bostadsområdena,
skolan och fritiden, barnomsorgen, sjukvården, äldreomsorgen, de
handikappades situation, invandrarpolitiken. På alla de här områdena har vi
socialdemokrater i riksdagen och inför valet lagt fram förslag som innebär att
vi vill bygga ut och förbättra kvaliteten på verksamheten i t. ex. barnomsorgen,
skolan och långtidsvården, att vi vill förbättra boendemiljöerna, att vi vill
göra särskilda arbetsmarknadspolitiska insatser för ungdomar och handikappade.

Ett genomgående tema är att vi vill ge resurser till att anställa fler
människor på dessa områden. Det innebär att vi kan hjälpa dem som behöver
vård och rehabilitering bättre. Det innebär fler och bättre vuxenkontakter för
våra barn och ungdomar, bättre omsorg om gamla och sjuka. Med andra ord
att livet blir bättre för dem som behöver utnyttja omvärldens stöd och
omvårdnad. Men det innebär också bättre arbetsvillkor för dem som arbetar
med de ofta mycket ansträngande uppgifterna inom skolan, förskolan,
vården och omsorgen. Och det innebär fler jobb. Den sociala reformpolitiken
för 1980-talet är också ett program för ökad sysselsättning.

De insatser vi föreslår koncentreras till särskilt utsatta grupper och
områden. Men genom att åstadkomma förbättringar för dessa människor och
dessa områden skapar vi ett bättre och tryggare samhälle för oss alla att leva

Men det räcker inte att bygga ut samhällets resurser. Skall vi kunna
bekämpa ensamheten och utslagningen och skapa ett bra samhälle för alla, då
krävs det också att vi som enskilda människor solidariskt tar ansvar för
varandra. Vi måste med all kraft bekämpa vädjandena till egoismen.

I detta stora och viktiga reformarbete är det viktigt att vi tar vara på alla
kunskaper och erfarenheter som finns bland de berörda. Det betyder att vi
måste ge mer inflytande åt de boende, åt dem som på olika sätt utnyttjar
samhällets olika institutioner för vård och omsorg, uppfostran och utbildning.
Det betyder att vi måste lyssna till klientorganisationer,elever, föräldrar
och anhöriga. Det betyder att de anställdas kunskaper och erfarenheter måste
tas till vara bättre i det viktiga arbetet att ge den nya socialtjänsten ett reellt
innehåll.

Den professionella yrkeskunskapen är av största betydelse, men en bred

Mot. 1979/80:69

folklig förankring och de förtroendevaldas medverkan är en förutsättning för
att socialtjänsten inte skall byråkratiseras. Socialtjänsten kan aldrig bli en
fråga för enbart experter. Det står samtidigt klart att socialarbetarnas
arbetssituation är svår, vilket bl. a. har tagit sig uttryck i en omfattande
rörlighet och personalflykt till andra verksamhetsområden. För att komma
till rätta med dessa svårigheter krävs både resursförstärkningar och förbättrade
arbetsförhållanden.

3. Huvudmannaskapet för ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna

Huvudmannaskapet för de nuvarande statliga ungdomsvårdsskolorna och
de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare föreslås bli överfört till i
första hand landstingskommunerna. 1 propositionen anges att förhandlingar
om ett sådant överförande pågår mellan statens förhandlingsnämnd och
landstings- och kommunförbunden.

Det fors långa resonemang kring hur ansvaret för institutionsvården skulle
kunna delas upp mellan landstingskommuner och kommuner. Regeringsforslaget
utgår ifrån ett sammanhållet vårdansvar utan att de praktiska
konsekvenserna redovisas vare sig för huvudmännen, de anställda eller
vårdtagarna. Något konkret förslag till hurén ändring av huvudmannaskapet
skall genomföras läggs alltså inte fram. Organisationsfrågorna är olösta
liksom den avgörande frågan om de ekonomiska resurser som är en
förutsättning för en god vård.

En lösning av dessa frågor är en nödvändig förutsättning för att socialtjänstreformen
skall kunna genomföras. Vi delar självfallet den uppfattning
som kommer till uttryck i propositionen, nämligen att den institutionella
vården är en viktig resurs för socialtjänsten i övrigt. Propositionen ger viktiga
principer för bl. a. sambandet mellan institutionella vård- och behandlingsformer
och andra insatser från socialtjänsten. Det är bl. a. fråga om att
upprätthålla en kontinuitet i behandlingen även när behandlingsformerna
växlar och att ge rätt vård vid rätt tidpunkt. Dessa principer blir idet närmaste
verkningslösa om inte frågan om huvudmannaskap och därmed sammanhängande
problem bringas till en ändamålsenlig lösning.

Det är också av största vikt att det skapas goda utvecklingsbetingelser för
institutionerna. De bör utvecklas bl. a. mot en mer öppen vård med mera
aktiva behandlingsinsatser. En sådan utveckling har under flera år hämmats
genom att regeringen - i avvaktan på bl. a. ny sociallagstiftning och förändrat
huvudmannaskap - inte varit beredd att satsa på försöks- och utvecklingsarbete.

En vidgad satsning på försöksverksamhet som rör samverkan och
Samordning inom vårdorganisationen är synnerligen angelägen. Försöksverksamheten
bör också initieras i syfte att få fram alternativa behandlingsmodeller
och att utveckla behandlingsmetodiken inom traditionella vårdor

Mot. 1979/80:69

gan. Under avsnittet Insatser för missbrukare föreslår vi bl. a. att ökade medel
avsätts för sådan försöksverksamhet.

Enligt vår mening är det ytterst anmärkningsvärt att förslaget om ny
socialtjänstlag inte innehåller någon lösning på den viktiga frågan om
huvudmannaskapet för ungdomsvårdens och nykterhetsvårdens institutioner.
Institutionsvården är en integrerad del av socialtjänstreformen.

Propositionen om socialtjänsten bör därför inte avgöras av riksdagen innan
det finns konkreta förslag om hur institutionsvården skall drivas, planeras
och finansieras. Förhandlingsarbetet bör drivas med sådan kraft att den
aviserade särskilda propositionen om ändrat huvudmannaskap kan redovisas
i början av år 1980. Detta bör av riksdagen ges regeringen till känna. Denna
fråga bör omedelbart behandlas av riksdagen.

4. Socialförsäkringstillägg och socialbidrag

En viktig del av socialutredningens slutförslag var att ett socialförsäkringstillägg
(SOFT) skulle avlösa en del av den nuvarande socialhjälpsverksamheten.
Förslaget avsåg i princip att vidga den ekonomiska grundtryggheten
och reducera behovet av kommunal behovsprövad ekonomisk hjälp. Bland
de många fördelar med reformen som socialutredningen räknade med kan
nämnas en enklare handläggning till fördel för såväl allmänheten som
administrationen och enhetliga beloppsnivåer över hela landet.

Enligt många remissinstanser var emellertid SOFT-förslaget tekniskt
ofullkomligt och de ekonomiska bedömningarna osäkra. I propositionen har
man undvikit att ta ställning till SOFT. I stället har man tillsatt en särskild
samrådsgrupp i socialdepartementet som skall överarbeta utredningsförslaget
från bl. a. tekniska och ekonomiska utgångspunkter. Det är angeläget att
detta arbete sker på ett konstruktivt sätt och att resultatet av samrådsgruppens
arbete blir remissbehandlat.

Detta bör dock inte hindra att man inom socialförvaltningen fortsätter att
gå över till att betala ut socialbidrag efter mer generella rutiner i socialförsäkringstilläggets
anda. Därmed kan resurser frigöras så att socialarbetarna
får mer tid för t. ex. fältarbete och förebyggande insatser.

Den nya lagstiftningen bör enligt vår mening också leda till rättvisare
socialbidrag. I dag har vi stora skillnader i bidragsnivåerna mellan kommunerna.
Vi anser- i likhet med socialutredningen -att det inte är en framkomlig
väg att regeringen fastställer miniminormer för socialbidraget. Men vi anser
det angeläget att socialstyrelsen följer upp att utvecklingen på detta område
går mot en ökad jämlikhet.

5. Omsorger om barn och ungdom

Även i fråga om åtgärder för barn och ungdom gäller vad som tidigare sagts
att propositionen främst innebär en redovisning av uppnådda resultat och

Mot. 1979/80:69

pågående utredningar samt en kodifiering av praxis. Däremot saknas en
ordentlig genomgång av hur problemen för barnfamiljer, barn och ungdom
skall angripas och lösas.

Förskoleåldern är den period i livet då barnets fortsatta utveckling i en rad
avseenden mer eller mindre bestäms. Samhället måste därför på olika sätt
stödja familjerna i strävandena att skapa goda uppväxtvillkor för barnen. Däri
ingår familjepolitiska åtgärder av olika slag: ekonomiskt familjestöd, åtgärder
för en ökad samvaro mellan barn och föräldrar samt stöd till föräldrarnas
fostrande gärning. Samhällets barnomsorg har därvid en viktig funktion att
fylla för både individen och familjen.

Regeringens passivitet är mot denna bakgrund otillfredsställande. I det
följande lägger vi därför fram förslag som, genomförda, kan bidra till en
effektiv och verksam socialtjänst för familjer och barn.

Barnens livsmiljö

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte år 1973 en barnmiljöutredning.
Den har i flera betänkanden redovisat undersökningar om barnens livsmiljö.
Av bl. a. detta material samt andra undersökningar och erfarenheter vet vi att
många barn lever i en utsatt situation. Utslagningsmekanismerna i samhället
uppträder tidigt - de syns redan i förskolan och grundskolans lågstadium.

Åtgärder som berör barn spänner över ett brett register av samhällsarbetet.
Förändringar för barnens del är ofta sammankopplade med reformer i övrigt i
samhällslivet. Likväl finns det anledning att systematiskt gå igenom olika
samhällsområden där det är möjligt att göra förändringar i barnens livsmiljö,
dvs. att se olika problem från just barnens behov. Det är fråga om
familjeekonomi, boendemiljö, där inte minst trafikplanering har stor betydelse,
barnomsorg och föräldraarbetstider, skola och barnkultur. Det är
viktigt att socialtjänsten aktivt medverkar i samhällsplaneringen även på
områden som ligger utanför den egentliga socialsektorn.

I denna motion har vi funnit anledning att särskilt behandla frågor om
barnomsorg och fritidsverksamhet, vilka har en direkt betydelse för barnens
livsmiljö. Men även vad vi föreslår om t. ex. åtgärder inom skolan, boendet,
arbetslivet och insatser för att bekämpa missbruk och utslagning har
avgörande betydelse för att skapa en i vid mening god livsmiljö för
barnen.

Barnomsorgen

1 den föreslagna socialtjänstlagen stadgas bl. a. att kommunerna genom en
planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten skall sörja
för att sådan omvårdnad ges. I varje kommun skall en plan finnas för
verksamheten.

Vi finner det vara riktigt att arbeta in barnomsorgslagens bestämmelser i

1** Riksdagen 1979/80. 3 sami. Nr 69

Mot. 1979/80:69

den nya socialtjänstlagen. En viktig förutsättning är dock att denna
lagtekniska ändring inte får medföra några sakliga förändringar i bestämmelserna
för kommunernas barnomsorg. Vi vill i det sammanhanget ta upp
ytterligare en fråga som rör lagens uppbyggnad. Till skillnad från socialutredningens
förslag anger propositionen socialnämnden som direkt ansvarig
för omsorgen om barn och ungdom. Detsamma gäller omsorgen om äldre och
handikappade. Utredningen angav i motsvarande paragrafer kommunen som
ansvarig. Det bör enligt vår mening klart framgå i riksdagens beslut att den i
propositionen valda lösningen inte får motverka en helhetssyn och en
sammanhållen planering och inte heller får innebära att andra berörda
nämnders - t. ex. skolstyrelse, fritidsnämnd och byggnadsnämnd - ansvar
inskränks.

Till 1975/76 års riksdag lade den socialdemokratiska regeringen fram
förslag om att säkra en utbyggnad under fem år av barnomsorgen med
100 000 platser i daghem och 50 000 i fritidshem. Endast under femårsperiodens
första år (1976) klarades målet; därefter har det inte uppnåtts. Särskilt
illavarslande är den låga utbyggnadstakten av fritidshem. Trots att vi från
socialdemokratiskt håll varnat för denna utveckling har de borgerliga
regeringarna varit initiativlösa.

Det står nu definitivt klart att 1975 års beslut inte kommer att genomföras,
att den avsedda stegrade utbyggnadstakten inte blir verklighet och att
skillnaderna i ambitioner mellan kommunerna tenderar att öka.

Enligt vår mening brådskar det nu alltmer med att man från statsmakternas
sida tar krafttag för att komma till rätta med dessa problem. Endast genom en
aktiv politik kan man lägga grunden för att klara det ambitiösa målet om full
behovstäckning vid 1980-talets mitt. En värdering måste därmed göras av de
olika styrinstrument som samhället kan använda.

Ett sådant är statsbidragen till kommunerna. Sedan 1976 års höjning av
statsbidragen har det skett en successiv urholkning av bidragen, och
kommunerna har fått ta på sig en ökande andel av driftkostnaderna. Staten
bör därför ta på sig ett ökat ansvar för finansieringen av barnomsorgens
kostnader. I en första etapp bör därför statsbidraget till den kommunala
barnomsorgen (daghem, fritidshem, familjedaghem) höjas med 10 % den 1
juli 1980.

Det är viktigt att kommunerna får erforderlig hjälp och medverkan när det
gäller den fortsatta planeringen. I många fall torde man nämligen nu komma
att ställas inför svårare praktiska problem ju längre utbyggnaden pågått. Ett
planeringsunderlag har också nyligen presenterats av den arbetsgrupp som
tillsattes under våren 1976 (SOU 1979:57).

Under flera år har nu barnomsorgsplaner upprättats och insänts till de
statliga myndigheterna. Som instrument för att bygga ut barnomsorgen både
enskilt i kommunerna och samlat för riket - har de dock inte totalt fått
den avsedda betydelsen. För att nå målet om full behovstäckning enligt 1976

Mot. 1979/80:69

års riksdagsbeslut måste man mer aktivt driva dessa frågor, bl. a. genom att
redovisa utbyggnadsbehov för varje kommun.

För kommunernas del finns, som vi flera gånger tidigare framhållit, en rad
problem att klara av. Ofta är det fråga om svårigheter rent fysiskt och
planeringsmässigt. Markreservationer för allmänna ändamål kan saknas i
redan utbyggda kommundelar, och behövliga stadsplaneändringar kan ta tid.
Detta talar för att arbetet måste påbörjas tidigt och drivas med kraft.

Det bör övervägas att utsträcka kommunernas planer för barnomsorgens
olika former i tiden så att de åtminstone översiktligt täcker utbyggnaden fram
till full behovstäckning. Detta skulle bl. a. ge bättre möjligheter att ta itu med
frågor om markreservationer etc. Vi vill i detta sammanhang erinra om de
förslag till åtgärder för en förbättrad boendemiljö som vi lagt fram i
bostadspolitiska motioner under åren 1977-1979. Vi har bl. a. föreslagit att
kommunerna skall ha ett lagfäst ansvar för bostadsmiljön i sin helhet och att
kommunala handlingsprogram för bostadsförsörjningen (inkl. den sociala
servicen) skall upprättas. En utbyggd barnomsorg har stor betydelse för att
åstadkomma en bra boendemiljö och därmed bidra till att ge barnen en god
uppväxtmiljö.

Sammanfattningsvis innebär således vårt förslag att en samlad behovsbedömning
och utbyggnadsplan för den kommunala barnomsorgen arbetas
fram för den fortsatta utbyggnaden fram till målet full behovstäckning.
Planen, som också bör innefatta en bedömning av personalbehov och
erforderliga utbildningsinsatser liksom en värdering av olika instrument för
att säkerställa att målet nås, bör tas fram genom överläggningar med Svenska
kommunförbundet och föreläggas riksdagen snarast. Riksdagen bör i enlighet
härmed begära riktlinjer för denna utbyggnad och förslag om de
ekonomiska förutsättningarna för planens förverkligande i enlighet med vad
vi anfört. I en första etapp bör statsbidraget därvid höjas med 10 % den 1 juli
1980.

Barnomsorgen har också som nämnts tidigare en viktig kvalitativ aspekt.

Vi har 1977-1979 lagt fram förslag om särskilda insatser för att förbättra
kvaliteten i barnomsorgen. Tyvärr visade den borgerliga riksdagsmajoriteten
under den nämnda mandatperioden ett ringa intresse för denna viktiga
fråga.

Den viktigaste kvalitetshöjningen inom barnomsorgen är naturligtvis att
öka dess omfattning och ge möjlighet för fler barn att få stimulans och
utveckling samt för fler familjer att få tillsynsfrågan ordnad på ett tillfredsställande
sätt. En lika viktig faktor är utbyggnad och förändringar i
utbildningen av barnomsorgspersonal. Vi vill i detta sammanhang peka på
behovet att öka förskollärarutbildningen, i första hand så att även andra än
ungdomar kan få komma in i utbildningen. Förskollärarkåren är generellt sett
ung, varför det är angeläget att genom den särskilda utbildningen för
barnskötare också försöka rekrytera även äldre till yrket. Vi vill erinra om att

Mot. 1979/80:69

den borgerliga riksdagsmajoriteten i våras avslog vårt krav om en ökning av
denna utbildning.

Det nuvarande statsbidragssystemet inom barnomsorgen medger i sig en
frihet för kommunerna att själva variera insatserna med hänsyn till skiftande
behov i olika förskolor. I många fall har emellertid kommunerna svårigheter
att svara upp mot dessa behov.

Detta är bakgrunden till att vi lagt fram förslag om att komplettera de
generella statsbidragen med bidrag till behovsorienterade insatser i forsta
hand i förskolans daghem. Vi upprepar vårt förslag om att 50 milj. kr. anvisas
för behovsinriktade insatser från budgetåret 1980/81. Vi hänvisar i detta
avseende till vad vi anfört senast i motionen 1978/79:509.

Barn har ett stort behov av gemenskap och samvaro med andra barn och av
att få förtroende också för andra vuxna än föräldrar. Den gemenskapen är
viktig för dem i deras utveckling till fria och självständiga människor. Men
om samhällets barnomsorg skall kunna fylla denna uppgift behövs det att
staten - utöver den redan beslutade bidragsgivningen - går in med extra
medel för att ge kommunerna möjlighet att genomföra erforderliga behovsorienterade
insatser i förskolan. Detta är ett viktigt led i arbetet på att förstärka
barnomsorgens kvalitet.

Därigenom kan man få faktiska möjligheter att särskilt beakta behoven hos
de barn som tillfälligt eller under längre tid kräver speciellt stöd och
stimulans. Särskilda medel bör anvisas för detta ändamål, och huvudsyftet
skall vara att skapa en i stort sett likvärdig miljö för barnen.

Dessa medel bör inte bindas för någon viss typ av åtgärd. Det är tvärtom en
fördel att man genom ett utnyttjande för olika personalstödjande åtgärder kan
få praktiska erfarenheter för det fortsatta reformarbetet på förskolans område.
Det bör därför ankomma på socialstyrelsen att noggrant följa och utvärdera
verksamheten samt delge kommuner och personalgrupper information
härom.

Våra förslag om på detta sätt behovsinriktade insatser är ett uttryck för vår
vilja att sätta barnens behov av stimulans och utveckling i centrum för
barnomsorgspolitiken.

En viktig del av den kommunala barnomsorgen är familjedaghemmen.
Dagbarnvårdarna har numera trygga anställningsvillkor, och mycket av den
tveksamhet som funnits gentemot denna tillsynsform har successivt försvunnit.
Men insatserna för att göra familjedaghemmen till en allt bättre del
av barnomsorgen måste fortsätta. Här krävs bl. a. bättre utbildning. En
utbyggnad av den s. k. öppna förskolan är också av betydelse för de barn som
är placerade i kommunala familjedaghem liksom för de hemarbetandes
barn.

Till barnomsorgen i vid mening kan även föräldrautbildningen sägas höra.
På förslag av barnomsorgsgruppen skall nu en utbyggnad påbörjas i samband
med barns födelse. Vi vill beträffande denna verksamhet erinra om vad vi
anförde i motionen 1978/79:2482.

Mot. 1979/80:69

Barns fritid

I samband med SlA-propositionen våren 1976 infördes ett särskilt bidrag
till kommunerna för att ge föreningslivet möjligheter att ordna aktiviteter för
barn och ungdom i anslutning till skoldagen. Det var ett led i den
socialdemokratiska regeringens strävan att öppna skolan mot samhället och
att markera skolans ansvar för eleverna.

Efter endast ett års verksamhet slopade den borgerliga riksdagsmajoriteten
år 1978 detta statsbidrag. Därmed försvann också i många fall den verksamhet
som föreningarna påbörjat.

Statens ungdomsråd har redovisat många positiva erfarenheter av verksamheten.
Man framhåller bl. a.

Av de redovisningar som kommunerna inlämnat till statens ungdomsråd
framgår att verksamheten genomgående har upplevts som mycket positiv.
Den resurs som statsbidraget utgjorde var för flertalet kommuner en
förutsättning för att aktiviteter inom den allmänna fritidsverksamheten i
större utsträckning skulle kunna komma komma igång.

Behovet av aktiviteter visade sig vara mycket större än man kunnat förutse
och deltagandet har därför varit stort. På låg- och mellanstadiet har
deltagandet varit mycket stort, medan intresset varit mindre bland högstadieelever.
De elever som deltagit har överlag varit mycket positiva till
verksamheten. Att många elever aktiverats som inte tidigare deltagit i
organiserad verksamhet ses som speciellt tillfredsställande.

Vi har motsatt oss indragningen av statsbidraget till allmän fritidsverksamhet
och anser att det bör återinföras från nästa budgetår.

Barnstugeutredningen avgav år 1975 betänkandet (SOU 1975:94) Barns
sommar, i vilket utredningen föreslog åtgärder för omsorg och fritidsverksamhet
för barn under somrar och andra lov. Betänkandet har remissbehandlats.
Flera organisationer uppvaktade folkpartiregeringen och begä-de att
förslag grundat på betänkandet skulle föreläggas riksdagen.

Vi anser att det finns starka skäl att uppmärksamma behovet av sådan
verksamhet för barn även under sommartid. Visserligen har under flera år
arvsfondsmedel ställts till förfogande för olika försök som kommuner och
ungdomsorganisationer bedrivit, verksamheter som gett erfarenheter kring
aktiviteter av detta slag. Det är emellertid enligt vår mening nödvändigt och
angeläget att frågan nu förs vidare på ett mer aktivt sätt. Det är anmärkningsvärt
att man under det borgerliga regeringsinnehavet inte har tagit
initiativ i denna riktning. Den nya trepartiregeringens regeringsdeklaration
tar inte heller upp frågan. Även om det vuxit fram en annan syn i vad gäller
olika former av specialdestinerade statsbidrag får detta inte hindra en
utveckling inom det aktuella området. Vi finner det angeläget att regeringen
redovisar förslag i anledning av utredningens betänkande och den bedrivna
försöksverksamheten. I samband därmed bör man särskilt pröva möjligheten
att låta organisationslivet få vidgade uppgifter i vad gäller sommaraktiviteter
för barn och ungdom.

Mot. 1979/80:69

6. Omsorger om äldre

I propositionen ges en tämligen fyllig redovisning av socialutredningen och
pensionärsundersökningen. Vi delar självfallet den grundläggande värderingen
att de äldres kunskaper och livserfarenheter i ökad utsträckning måste
tas till vara i samhället. Men även här saknas den politiska kraften att fora ut
erfarenheterna och rekommendationerna till ett praktiskt genomförande. Vi
finnér därför anledning att ta upp en del ytterligare frågor till diskussion.

Ekonomisk trygghet

Genom de reformer på pensionsområdet som genomfördes på förslag av
den socialdemokratiska regeringen har de äldre i vårt samhälle tillförsäkrats
en grundläggande ekonomisk trygghet. Dessa reformer ställer också tillsammans
med ett växande antal äldre - ökade krav på samhällsekonomin.

Många av dem som i dag är gamla har fått känna av fattigdom och
arbetslöshet i ett samhälle där materiell trygghet, god sjukvård och utbildning
var förbehållet fåtalet. De har en självklar rätt till en välfärd som de själva
varit med om att bygga upp. För socialdemokratin är det därför en
självklarhet både att slå vakt kring de trygghetsreformer som byggts upp och
att gå vidare för att fördjupa och bygga ut den sociala tryggheten för de många
människorna.

Grunden för systemet med folkpensioner och ATP lades efter hårda
politiska strider för mer än 20 år sedan. Det har sedan byggts på och förbättrats
och därmed väl svarat mot sina uppgifter.

Nu står vi inför nya frågeställningar. Det gäller bl. a. utvecklingen av
pensionstillskotten efter 1981/82. Det gäller att ge dem som är förtidspensionerade
en del i standardutvecklingen. Det gäller pensionsreglerna för de
efterlevande.

Dessa och andra frågor kan inte lösas isolerat var och en för sig. Därför
krävs det en samlad genomgång av de mer långsiktiga frågorna om hur
tryggheten för de äldre kan förbättras. Nu som tidigare måste det föras en
politik som innebär att samhällets stödåtgärder främst inriktas på att förbättra
förhållandena för de sämst ställda.

Genom förbättrade pensioner och bostadsbidrag och en kraftig utbyggnad
av insatserna för service, omsorg och vård uppnår man fortgående förbättringar
av pensionärernas villkor och standard.

Ca 800 000 äldre får i dag kommunalt bostadstillägg, och inemot 70 000
erhåller statligt bostadsbidrag. Genom att det enligt vårens riksdagsbeslut
lagts fast en miniminivå för bostadsstödet skapas förutsättningar för att
många äldre får ett förbättrat stöd. Denna nivå bör höjas steg för steg.

Men de nuvarande reglerna för de två olika typerna av bostadsstöd har
fortfarande många brister. Därför måste man komma fram till ett mer
sammanhållet system för det statliga bostadsstödet till äldre. Detta har

Mot. 1979/80:69

förordats i socialdemokratiska motioner bl. a. under den förra mandatperioden.

Social service och omvårdnad

De äldres behov av trygghet gäller inte bara en tryggad ekonomi. Det gäller
också att ha en bostad sorn passar ens behov, att känna gemenskap med andra
människor, att själv få vara med och bestämma i vardagstillvaron, att veta att
samhället ställer upp när krafterna sviker, att kunna känna trygghet och få
vård och omsorg när man behöver. Det är dessa krav som samhället i första
hand nu måste göra allt för att klara under de kommande åren. Inte minst är
det här fråga om insatser på områden som kommunerna men också
landstingen svarar för.

Samhällets omsorger för de äldre måste utformas så, att de så långt möjligt
kan leva ett normalt, självständigt och aktivt liv. Att få leva kvar i den
invanda miljön är ofta av avgörande betydelse. Boendeformer, service och
vård måste utformas efter de äldres förutsättningar.

Basen för äldreomsorgerna blir därmed det ordinära boendet. Möjligheterna
att bo kvar hemma kan öka betydligt genom olika insatser från samhällets
sida. Bostäder och bostadsområden måste byggas så att människor kan bo
kvar i sin invanda miljö när de blir äldre, Det arbete som inleddes av den
socialdemokratiska regeringen med normer som ställer krav på handikappanpassning
måste föras vidare. Ekonomiska resurser för upprustning av
bostäder måste ställas till förfogande. Genom att tillhandahålla tekniska
hjälpmedel ökar också möjligheterna till kvarboende.

Staten bör lägga fram utgångspunkter för kommunernas planering och
inriktning av åtgärder för de äldres boende. Vi har tagit upp dessa frågor
ytterligare i vår partimotion om bostadspolitiken under våren 1979. Vi
återkommer senare till denna fråga.

För många äldre är också en utvecklad färdtjänst en nödvändighet om de
skall kunna ha kontakt med samhällets service i olika avseenden, ta del av
kulturlivet, medverka i föreningslivet m. m. Färdtjänstverksamheten har
utvecklats i snabb takt sedan statsbidrag infördes år 1975. Numera finns
färdtjänst i alla kommuner men fortfarande är skillnaderna stora mellan
kommunerna när det gäller taxor, antal resor, geografiska avgränsningar,
tillgången på specialfordon osv. Om färdtjänsten skall bli det komplement till
allmänna kommunikationer som den bör vara måste den vara av god kvalitet.
En kvalitativt god färdtjänst krävs också om försöken med riksfärdtjänst skall
kunna fungera på ett tillfredsställande sätt.

Många äldre har behov av personlig service i det egna boendet. Den sociala
hemhjälpen möjliggör i stor utsträckning att äldre kan bo kvar i egen bostad.
Hemhjälpen har kontinuerligt byggts ut under 1960- och 1970-talen. F. n.
sker en utveckling mot nya arbetsformer och nya arbetsuppgifter. Tonvikten
läggs alltmer på lagarbete i fasta personalgrupper som har ett gemensamt

Mot. 1979/80:69

ansvar för de personer som behöver hjälp inom ett visst område. Detta ställer
ökade krav på hemtjänstpersonalens utbildning. Staten bör medverka till en
ökad satsning på utbildning av och fortbildning för personal i hemtjänsten.
Det kan också bidra till att underlätta rekryteringen av personal, vilken på
vissa håll i landet är mycket problematisk.

Primärvård och hemsjukvård

En utbyggd primärvård inom hälso- och sjukvården innebär en viktig,
trygghetsskapande faktor för de äldre. Drabbas de äldre av sjukdom, kan
detta snabbt förändra hela livssituationen. Vårdcentralerna måste bli centrum
när det gäller att leva upp till principerna om helhetssyn, närhet och
tillgänglighet i vården. Den öppna distriktsvårdens utbyggnad måste ske på
sådant sätt att den skapar förutsättningar för fortlöpande kontakt mellan
patienter och vårdpersonal. FörattM en bättre kontinuitet i vården behövs
åtgärder för att säkerställa att utbildade läkare, distriktssköterskor och annan
personal i tillräcklig omfattning söker anställning inom den offentliga vården
i hela landet. Här krävs fortlöpande uppmärksamhet från socialstyrelsens sida
så att åtgärder kan vidtas i tid mot den bristsituation som finns i vissa delar av
landet.

Riksdagen har i enlighet med en socialdemokratisk motion under våren
1979 beslutat om åtgärder för att stimulera utbyggnaden av den öppna vården
(motion 1978/79:2629, Soll 1978/79:47).

Stora fördelar skulle kunna nås genom en utvecklad samordning mellan
hemsjukvården och den sociala hemtjänsten där också långtidsvården måste
fogas in. Genom ökad samverkan mellan sjukvårdsutbildad personal och den
sociala hemtjänstens vårdlag kan goda möjligheter skapas för ökat stöd och
hjälp till de äldre.

I gemensamma arbetslag skall hemsamariter och sjukvårdspersonal ta ett
helhetsansvar för pensionärerna inom ett visst område. Arbetslaget skall
utgöra den kontaktpunkt där de äldre vet att de kan få hjälp och stöd. Där skall
finnas människor som de lär känna och har förtroende för. För att genomföra
samordnande insatser krävs också att landsting och kommuner samarbetar i
planerings- och programarbetet.

Även om förutsättningarna för kvarboende i den egna bostaden ökar
genom nu nämnda insatser måste andra boendeformer tillgodoses för dem
som behöver en högre grad av omvårdnad. F. n. finns närmare 60 000 äldre i
ålderdomshem. Under senare år har nya boendeformer för äldre vuxit fram.
Främst gäller det servicehus där i dag närmare 10 000 personer bor.
Socialutredningen föreslog bl. a. att de nuvarande ålderdomshemmen skall
ingå i begreppet servicehus. Vidare föreslogs att finansieringsreglerna vid
byggnation av servicehus och ålderdomshem bör jämställas och att statsbidrag
bör utgå för vissa driftkostnader vid ålderdomshem. Genom detta skulle

Mot. 1979/80:69

inte statsbidragen styra kommunernas val av utbyggnad av boendeformer för
de äldre.

I propositionen nämns att finansieringsfrågorna skall övervägas ytterligare
inom regeringskansliet. Vi finner det angeläget att detta sker skyndsamt.

Långtidssjukvård

För de äldre är behovet av omvårdnad och sjukvård stort. Socialdemokraterna
har drivit kravet om en utbyggnadsplan för långtidssjukvården och mer
personal i den befintliga vården. I våra budgetalternativ, framlagda för
riksdagen 1977-1979, har pengar satts av forén utbyggnad med 10 000 platser
under fem år och för anställning av mer personal i den befintliga vården.

Styrkan i dessa krav har nu lett till att landstingen från år 1980 får statliga

bidrag för att kunna genomföra sina planer på en utbyggnad av ca 2 000
platser varje år. Vi ser det som utomordentligt viktigt att dessa planer blir
verklighet.

Aktivitet pä fritid

För många människor innebär pensioneringen en möjlighet till en lugnare
arbetstakt. För andra kommer sysslolösheten. Den moderna forskningen
pekar entydigt på hur nödvändigt det är att äldre människor håller sig aktiva.
Om äldre människor med mycket fritid hänvisas till en tillvaro där deras
skaparkraft och fantasi inte tas till vara kan vårdbehoven öka.

Samhället måste ta till vara de äldres kunnande och erfarenheter.
Kontakterna mellan unga och gamla kan utvecklas i barnomsorg och skola.
Reformerna om skolans inre arbete öppnar möjligheter för de äldre att
medverka i skolan.

Samhället måste också ta ett ansvar för att de äldres behov av en
stimulerande och aktiv fritid kan tillgodoses.

Pensionärernas egna organisationer bör i samverkan med kommunerna i
större utsträckning fl ansvar för verksamheten på kultur- och fritidsområdet
med frihet att utforma verksamheten efter egna idéer och värderingar. I de fall
pensionärsorganisationerna kan och vill göra insatser för de äldre i hemmiljön
och bygga upp en kontaktverksamhet bland de äldre måste samhället kunna
ge stöd till sådan verksamhet.

Det är väsentligt att samhället ekonomiskt möjliggör dessa insatser. Endast
därigenom kan de äldres egna organisationer få en möjlighet att utforma
verksamheten så att den svarar mot behoven av en stimulerande fritidsverksamhet.
PRO har i samarbete bl. a. med de bostadskooperativa företagen
startat många bra projekt, där äldre människor samlas till givande aktiviteter.
Pensionärsorganisationernas vilja att delta i den uppsökande verksamheten
bör också tas till vara i kommunerna.

Det är också viktigt att kommunerna ställer ändamålsenliga lokaler till

Mot. 1979/80:69

förfogande för pensionärsorganisationernas verksamhet.

De äldres kunnande och erfarenheter skall även tillvaratas i det direkta
samhällsarbetet och därigenom kunna påverka de politiska besluten i riksdag,
landsting och kommuner.

Under den socialdemokratiska regeringen infördes regelbundna överläggningar
mellan regeringen och pensionärernas organisationer. Detta system
bör byggas ut.

Det är viktigt att skapa former som ger pensionärerna direkta möjligheter
att påverka alla de frågor i samhällslivet som berör pensionärerna. De
riksorganisationer som är öppna för alla pensionärer måste därför få en
överläggningsrätt som så långt möjligt skapar sådana möjligheter.

Kommunerna har efter hand inrättat kommunala pensionärsråd. Uppgifterna
för dessa pensionärsråd skiftar. Sammansättningen är också skiftande. I
vissa fall är pensionärsråden referens- och remissorgan. I andra fall är de
endast organ för rådgivning och information. De äldres inflytande i den
kommunala verksamheten kan därför vara direkt beroende av bostadsorten.

Verksamheten i pensionärsråden bör självfallet ta hänsyn till lokala
förhållanden. Men en mer likartad verksamhet är önskvärd i de olika
kommunerna. Pensionärsråden bör vara remissinstans i alla ärenden som
särskilt berör pensionärer. Råden måste också få möjlighet att yttra sig om
förslagen medan dessa befinner sig på planeringsstadiet. Endast därigenom
får råden en verklig möjlighet att påverka förslagen till reformer och
förbättringar. De bör också kunna ta de initiativ till förbättringar av
pensionärernas villkor som man finnér nödvändiga.

Dessa principiella riktlinjer för pensionärsrådens verksamhet bör också
gälla landstingens pensionärsråd.

Samordnad planering

Avsaknaden av uttryckliga planeringsbestämmelser i propositionen är
anmärkningsvärd när det gäller insatserna för de äldre. Detta är - tillsammans
med barnomsorgen - det område som kommer att ställa de största kraven på
samhällsinsatser under 1980-talet. Därtill kommer att olika huvudmän kommuner
och landsting - är ansvariga för verksamheten, vilket kräver
samordning. En systematisk, samordnad planering av vård och service för de
äldre är därför nödvändig.

De socialdemokratiska ledamöterna i styrelserna för Kommunförbundet
och Landstingsförbundet har framhållit att planeringssystemen i kommuner
och landsting måste utvecklas så att de möjliggör en nödvändig samordning.
På kort sikt bör koncentration ske till de mest resurskrävande hjälp- och
stödinsatserna - främst somatisk långtidssjukvård, ålderdomshem, serviceboende,
social hemtjänst, hemsjukvård, dagcentralverksamhet och dagsjukvård.
Dessa planer måste förankras i varje landsting och varje kommun.

Mot. 1979/80:69 17

Detta bör enligt styrelseledamöterna ses som en forsta etapp i en (ner
utvecklad samordning av huvudmännens planering.

Liksom när det gäller barnomsorgen bör det av socialtjänstlagen framgå att
det i varje kommun skall finnas en plan för vård och service för äldre
människor. I planeh bör redovisas hur de äldres behov i form av bl. a. boende,
service och omvårdnad skall tillgodoses. Frågan om en planskyldighet i fråga
om landstingens sjukvård för äldre får behandlas i annat sammanhang.
Införandet av en lagstadgad planeringsskyldighet kommer med stor säkerhet
att medverka till ökad aktivitet när det gäller att ta reda på vilka behov som
finns och på vilket sätt behoven kan tillgodoses. Det bör ankomma på
utskottet att utarbeta erforderliga författningsförslag.

Parlamentarisk utredning

Folkpartiregeringen tillsatte tidigare i åren äldreberedning med ledamöter
från de departement som närmast berörs av äldrefrågorna. Beredningen är ett
samordningsorgan inom regeringskansliet.

I propositionen föreslås att äldreberedningen skall genomföra en rad olika
utredningsuppdrag, alltifrån socialutredningens krav på en utvärdering av
servicehusen till kartläggning av stödet till pensionärsorganisationerna.
Enligt vår uppfattning är de nämnda uppdragen av sådan vidd och tyngd att
de bör läggas in i ett utredningsuppdrag. Om alla de nämnda uppdragen läggs
på en intern beredning i regeringskansliet finns det risk för att många berörda
grupper inte får insyn i utredningsarbetet eller att de förslag till lösningar som
kommer fram inte remissbehandlas på sedvanligt sätt.

Vi föreslår att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk
kommitté tillsätts med uppdrag att utreda frågan om den framtida äldreomsorgen
i enlighet med de krav som vi framförde i vår motion 1978/79:515 om
åtgärder för äldre. Enligt vår uppfattning finns t. ex. genom pensionärsundersökningens
arbete, samarbetsprojekten mellan socialstyrelsen, Spri och
kommunförbunden och den forskning som bedrivs ett tillräckligt basmaterial
för att på bred front ta ställning till hur den sociala och medicinska omsorgen
för äldre skall utformas. Det är nu på tiden att statsmakterna tar det politiska
ansvaret och går från ord till handling.

7. Omsorger för handikappade

Propositionen uttrycker enligt vår mening en riktig grundsyn på handikappfrågorna.
Denna grundsyn har utvecklats under den socialdemokratiska
regeringen i samarbete med handikapprörelsen. Propositionen redovisar
också betydelsefulla insatser som tidigare har gjorts på handikappområdet.
Däremot markerar propositionen ingen framflyttning av positionerna.

Ett samhälle som utgår från människornas verkliga förutsättningar och
förmåga blir lättare att leva i för alla. Grundsynen att hela samhället och dess

Mot. 1979/80:69

aktiviteter bör vara tillgängliga för alla innebär att säranordningar för
handikappade bör begränsas. I de fall särskilda insatser är nödvändiga för att
genom tekniska och praktiska anordningar tillförsäkra handikappade en
likvärdig levnadsnivå med andra skall sådana säranordningar utformas som
rättigheter.

Rätten till arbete är ett grundläggande krav. Sysselsättningsutredningen
har i sitt betänkande (SOU 1978:14) Arbete åt handikappade utförligt
behandlat utvecklingen av de handikappades möjligheter att fl arbete på den
reguljära arbetsmarknaden. Två drag är tydliga: utslagning och utestängning.
Antalet personer som tidigare haft ett förvärvsarbete och förlorar det tenderar
att öka. Samtidigt växer svårigheterna för personer med handikapp att fl ett
arbete.

Vi socialdemokrater har i riksdagen lagt fram förslag för att förstärka
insatserna för de handikappades sysselsättning (motion 1978/79:667). Våra
förslag innebär bl. a. en skärpt tillämpning av främjandelagen och kraftigt
ökade resurser för arbetet med att erbjuda handikappade sysselsättning t. ex.
genom uppsökande verksamhet bland unga förtidspensionärer. Vi menar
dock att det grundläggande för en politik som syftar till arbete efter vars och
ens förmåga är att öka det totala antalet arbetstillfällen och att förbättra
arbetslivets villkor.

I propositionen talas om vikten av att handikappade har bra bostäder.
Tillgängligheten för handikappade är fastställd i lag vad gäller bostäder,
arbetsplatser och offentliga byggnader. Men vi måste gå vidare med att
anpassa miljön till de handikappades krav. Boendemiljöns utformning spelar
en avgörande roll för möjligheten till ett liv i gemenskap med andra
människor. Strävan skall därför vara att utforma boendemiljöerna så att alla
kan vistas och fungera i dem. Vid förnyelse av bygglagstiftningen skall
behovet av anpassning av boendemiljöer beaktas bättre - särskilt i samband
med sanering. Vi måste också göra utemiljön tillgänglig så att hindren för
handikappades förflyttning minskar. Därför bör byggnadsstadgan också
omfatta den yttre miljön.

Många handikappade vistas på stora institutioner. Institutionsboendet bör
begränsas till ett minimum och om möjligt ersättas av boende i mindre
kollektiv. Det bör också byggas fler lägenheter med bra boendeservice dygnet
runt. För att åstadkomma detta skall den statliga bidrags- och lånegivningen
till bostadsanpassning ses över. Det behövs också ett bättre samarbete mellan
kommuner och landsting.

Grundsynen - att skapa en miljö med ökad tillgänglighet för handikappade
- måste också tillämpas inom trafiksystemet. En viktig del i den trafikpolitiska
målsättningen är att den kollektiva trafiken görs tillgänglig för alla. Riksdagens
beslut våren 1979 om åtgärder för att anpassa de kollektiva färdmedlen
och om att inrätta en riksfärdtjänst är ett viktigt steg i rätt riktning. Vi
förutsätter att åtgärderna utformas i nära samverkan med de handikappades
egna organisationer. Vad gäller den kommunala färdtjänsten vill vi framhålla

Mot. 1979/80:69

att det är av största vikt att den kan utvecklas för människor med svåra
handikapp.

Den sociala hemhjälpen är en viktig del i omvårdnaden av handikappade.
Det är angeläget att den byggs ut ytterligare. Samtidigt bör hemhjälpsverksamhetens
ambitioner vidgas. Den bör klart och målmedvetet organiseras
som en kommuns sociala basorganisation med vidsträckta serviceuppgifter.
Utöver hjälp i hemmet - städning, inköp, matlagning osv. - bör den hjälpa
den handikappade till kontakter, stimulera och aktivera. Den bör öka
hemmets möjligheter att fungera i vård och rehabilitering.

Socialdemokratin ser hemhjälpsverksamheten som en social serviceorganisation
som genom rikt varierade insatser skall göra det möjligt för äldre och
handikappade att leva självständigt i egna bostäder. Hemhjälpsverksamheten
bör utformas som ett viktigt medel att bryta isolering och skapa bättre
livsbetingelser socialt och kulturellt. Den skall öppna hemmet mot samhället.

Handikapprörelsen har utvecklats till en omfattande och betydelsefull
folkrörelse med viktiga uppgifter då det gäller samhällets insatser för
handikappade. Det är väsentligt att samarbetet mellan samhället och de
handikappades egna organisationer fortsätter att utvecklas. Samhället bör
därför ge handikapprörelsen det stöd som behövs för att den skall kunna
fullfölja sina uppgifter. Utformningen av samhällets åtgärder på handikappområdet
skall ske i nära samarbete med handikapporganisationerna, centralt
och lokalt.

Vi vill i detta sammanhang också ta upp en annan aspekt på handikapprörelsens
berättigade krav på förbättrad information och demokratiskt
inflytande. Det gäller kravet på att anpassa dagstidningarna till olika
handikappgrupper. Vi anser att det behövs ett vidgat statligt stöd för att
kunna ge ut dagliga tidningar som taltidningar.

8. Vård utan samtycke

Propositionens förslag om tvångsvård av vuxna missbrukare ansluter i
huvudsak till det förslag som år 1978 presenterades av en särskild arbetsgrupp
i socialdepartementet. Till arbetsgruppen var knuten en referensgrupp med
företrädare för de fyra största riksdagspartierna, löntagarorganisationerna,
kommun- och landstingsförbunden och socialstyrelsen. Samtliga parter,
utom moderaterna, stödde förslaget.

Förslaget innebär att en mängd tvångsbestämmelser rensas bort ur
sociallagstiftningen. Om vi skall nå bättre resultat när det gäller att föra
människor från missbruk till ett liv inom samhällsgemenskapen måste de
kunna söka sig till vård och behandling utan att riskera att bli berövade
friheten. Samtidigt är det nödvändigt att bevara en möjlighet att ingripa så att
människor inte går under.

En annan viktig förutsättning för tilltron till vården är ett starkt lekman

Mot. 1979/80:69

nainflytande över tillämpningen av möjligheterna till tvåftgsingripande mot
vuxna. De psykiatriska nämnder som enligt propositionen bl. a. skall pröva
besvär över beslut om intagning, fortsatt vård och utskrivning kommer enligt
vår mening att spela en central roll för tillämpningen av de nya lagbestämmelserna.
Särskilt viktig är den tillsynsfunktion som nämnden ges.

Det finns en berättigad oro för att den nya lagstiftningen kommer att
innebära en rad problem. Vi finner det därför angeläget att den parlamentariska
kommitté som skall följa erfarenheterna av de nya bestämmelserna om
omhändertagande av missbrukare med stor öppenhet kan pröva hur de
verkar i praktisk tillämpning. Prövningen bör bl. a. gälla vårdtidens längd och
möjligheterna att ytterligare stärka lekmannainflytandet. Vi vill i det
sammanhanget också understryka att det är viktigt att ha en generös attityd
till olika vårdformer. Det behövs ett differentierat utbud av stöd- och
behandlingsinsatser.

Socialdemokraterna har tidigare i riksdagen lagt fram ett program mot
missbruk. Vi återkommer till det under nästa avsnitt. Det är nämligen enligt
vår mening helt avgörande för att den nya lagstiftningen skall fungera att
missbruksvården ges resurser så att den enskilde kan få det stöd och den hjälp
han behöver. Vi kan inte acceptera att människor går under i väntan på
vård.

Regeringen har den 1 februari 1979 tillkallat en utredning om kontraktsvård.
Utredaren skall gå igenom de verksamheter med inslag av kontraktsvård
som förekommer i dag inom såväl nykterhets- som narkomanvård. Med
ledning av denna översyn skall utredaren dra upp riktlinjer för hur en
missbruksvård med inslag av kontrakt skulle kunna utformas. Skulle
utredaren finna att kontraktsvård bör innesluta möjligheter till tvångsåtgärder,
skall utredaren lämna förslag till behövlig lagreglering.

Enligt vår uppfattning kan utredningsdirektiven tolkas så att en ”ny
nykterhetsvårdslag”, vidgad till att gälla också narkotikamissbrukare, förs in i
den förändrade lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård. I nuvarande
nykterhetsvårdslag har 58 § kritiserats hårt för att den har kunnat användas
som alternativ till tvångsintagning genom att klienten förmåtts ansöka om
frivillig intagning med hot om att tvångsintagning annars skulle ske. Det är
en variant av denna metodik som dåvarande socialministern genom sin
utredning ville konservera.

Vi anser att frågan om en eventuell kontraktsvård skall prövas i ett större
sammanhang, alltså i samband med den översyn av den psykiatriska
tvångslagstiftningen som aviseras i propositionen. Den särskilda utredarens
uppdrag bör således övertas av den parlamentariska kommitté som tidigare
omnämnts.

I propositionen föreslås att en behandlingsplan för eftervården inom
socialtjänsten för den enskilda missbrukaren skall utarbetas under den tid
tvångsomhändertagandet varar. Det finns, enligt vår mening, risk för att här
kan uppstå ett glapp mellan den mycket intensiva behandlingen under

Mot. 1979/80:69

tvångsomhändertagandet och den därpå följande frivilliga eftervården.

Det är en nödvändig förutsättning för att ett gott rehabiliteringsresultat
skall kunna uppnås att socialtjänsten sätter in intensiva stödinsatser under
den närmaste tiden efter tvångsvården. Det kan säkerligen i många fall bli
fråga om att sätta in betydande nya resurser. Socialtjänstens ansvar för detta
bör därför markeras ännu starkare än vad som görs i propositionen.

Vi föreslår att det i lagen om psykiatrisk vård (LPV) skall skrivas in en
skyldighet för socialnämnden att ompröva behandlingsplanen till innehåll
och genomförande var sjätte månad så länge hjälpbehovet kvarstår. Vi vill i
sammanhanget hänvisa till det förslag om kommunala handlingsprogram för
att angripa missbruksproblem som vi lägger fram i nästa avsnitt.

9. Insatser för missbrukare

Missbruket av alkohol och narkotika har förvärrats. Problemen har varit
stora under lång tid, och vi har inte angripit dem tillräckligt effektivt. Det
kommer nu rapporter om att alkoholmissbruket tränger allt längre ner i
åldrarna. I ungdomsarbetslöshetens spår följer sysslolöshet, håglöshet och
missbruk. Antalet personer med missbruksproblem har uppskattats till ca
300 000.

Det allvarliga i utvecklingen har under senare år framstått allt klarare. Vi
har mer och mer sett hur människor far illa i välfärdssamhället. Ändå gör
regeringen inget försök att ta något mer samlat grepp kring dessa problem.
Missbruksfrågorna har getts en mycket undanskymd ställning i socialtjänstpropositionen,
trots att det nu behövs rejäla insatser för att bekämpa alkoholoch
narkotikamissbruket. Det gäller att ge vården av missbrukare resurser
och en utformning som kan hejda den utveckling mot ökad utslagning som
pågår.

Hösten 1978 krävde den socialdemokratiska partikongressen krafttag mot
den sociala utslagningen och missbruket av alkohol och narkotika. Här drogs
riktlinjerna upp för en offensiv mot de missförhållanden i samhället som leder
till social utslagning och missbruk och till stöd och hjälp för de människor och
deras anhöriga som drabbas av missbruksproblem.

Våren 1979 formade vi våra kongressbeslut till en omfattande riksdagsmotion
(1978:79:600) med förslag om en samlad aktion mot den sociala
utslagningen och ett 100-miljonerkronors program mot alkohol- och narkotikamissbruket.

Våra förslag till åtgärder inom missbruksområdet röstades ned, så när som
på några få av de ytterligare vårdplatser för alkoholmissbrukare som vi
föreslog. En liknande motion avslogs 1977. Vi återkommer nu med våra
förslag - för en närmare motivering hänvisar vi till motionen 1978/
79:600.

Vi förordar att man under en treårsperiod satsar 100 milj. kr. på ett

Mot. 1979/80:69

flerårsprogram för att angripa missbruksproblemen. Folkrörelsernas insatser
ges en framskjuten plats. Programmets tyngdpunkt läggs på insatser i
ungdomsgrupperna. Det innebär en kraftig satsning inom arbetslivet och på
åtgärder för att förbättra de alkoholskadades situation. Vi föreslår också
insatser för en bättre vård, bl. a. genom försök med nya vård- och
behandlingsmetoder och samverkansförsök.

Det främsta syftet med vårt program är att skapa en fördjupad kunskap och
medvetenhet och ett ökat engagemang hos den enskilde, organisationer och
myndigheter för att ta upp kampen mot den alltför höga alkoholkonsumtionen
och mot alkoholmissbruket och andra former av missbruk och orsakerna
härtill.

Våra förslag omfattar följande punkter:

1. Alkohol- och narkotikafrågorna ges en mer framskjuten plats i skolans
verksamhet. Skolöverstyrelsen ges i uppdrag att utarbeta ett program för
detta.

2. Kraftfull satsning på information och debatt om missbruksproblemen
och aktiviteter hos ungdomsorganisationerna och andra folkrörelser.

3. De fackliga organisationerna ges resurser för stöd till socialt arbete och
information (kamratstödjande insatser).

4. Stöd till alkoholfri, icke-kommersiell nöjesverksamhet.

5. Stöd till upprättande och genomförande av kommunala handlingsprogram
för förbättring av särskilt utsatta ungdomsmiljöer.

6. Förstärkta rehabiliteringsinsatser för alkoholskadade m. fl. genom satsning
på folkrörelseanknuten verksamhet.

7. Försök med nya vård- och behandlingsmetoder inom öppenvården och
vid inackorderingshem för alkoholmissbrukare.

8. Stöd till särskilda projekt för samverkan mellan den sociala vården och
landstingens vårdområden.

9. Utvärdering och dokumentation samt utbildningsverksamhet.

10. Utökning med 100 platser i inackorderingshem för alkoholmissbrukare.

De insatser vi här förordar bör - tillsammans med förebyggande insatser
inom bl. a. boende, barnomsorg, skola och fritidsverksamhet - ute i
kommunerna kunna infogas i lokala handlingsprogram. Det är ju kommunerna
som har ansvaret för den fysiska planeringen, för bostadsförsörjningen,
skolan, barnomsorgen, fritidsverksamheten, kulturella aktiviteter och annan
verksamhet av betydelse för den sociala samvaron och gemenskapen. Sådana
handlingsprogram, liksom behandlingsprogram för enskilda individer, bör
täcka hela skalan från förebyggande insatser till rehabilitering. De skall utgöra
underlag för samordning mellan olika kommunala förvaltningar samt mellan
kommunerna, folkrörelserna och statliga organ.

I följande tabell sammanfattar vi budgeteffekten av våra förslag.

Mot. 1979/80:69

Våra A nslagsökning

förslag (milj. kr.)

1980/81 1980/81-82/83

Område

1. Information i skolan

2. Information och uppföljande aktiviteter
hos folkrörelser

3. Stöd till socialt arbete och information
i arbetslivet

Försöks- och utvecklingsverksamhet

4. Stöd till alkoholfri icke-kommersiell
nöjes verksam het

5. Stöd till kommunala insatser i särskilt
utsatta ungdomsmiljöer

6. Förstärkta rehabiliteringsinsatser
för alkoholskadade m. fl.

7. Försök med nya vård- och behandlingsmetoder
inom öppenvården
och vid inackorderingshem för
alkoholmissbrukare

8. Försök med särskilda projekt för
samverkan mellan den sociala vården
och landstingens vårdområden
(akut kroppssjukvård och psykiatrisk
vård)

9. Utvärdering och dokumentation samt

utbildningsverksamhet 2 6

10. Utökning med 100 platser i inackorderingshem
2 10

Summa 32 100

Vi föreslår att en kommission tillkallas för att snabbt fä till stånd åtgärder och
för att samordna samhällets och folkrörelsernas insatser i kampen mot
missbruk. Kommissionen skall arbeta direkt under regeringens ledning och
ges särskilda befogenheter.

Kommissionen skall

o ges mandat att genomföra det av socialdemokraterna föreslagna flerårsprogrammet
för att angripa missbruksproblemen,
o tillsammans med fackföreningsrörelsen och andra folkrörelser genomföra
en studieoffensiv i landets alla skolor kring den sociala utslagningen och
missbruket av alkohol och narkotika,
o starta och stödja en debatt i landets kommuner, som resulterar i
kommunala handlingsprogram mot den sociala utslagningen,

O samordna samhällets insatser mot målet: alla människor med missbruksproblem
skall erhålla den vård och det stöd de kan behöva,

0,5

6,5

1,5

19,5

Mot. 1979/80:69

O i samverkan med folkrörelserna ta initiativ och framlägga förslag om

ytterligare insatser.

Bristen på resurser för tillnyktring och avgiftning av akut påverkade
människor framstår som ett stort problem. Höggradigt berusade människor,
som inte får snar hjälp, är till skada både för sig själva och för sin omgivning.
Snabb och effektiv hjälp vid sådana tillfällen underlättar rehabiliteringsinsatser
för den enskilde och minskar våld, skadegörelse och brottslighet.

Det är enligt vår mening nödvändigt med förstärkta insatser för den akuta
vården av människor med missbruksproblem. Det pågår f. n. försöksverksamhet
med s. k. tillnyktringsenheter, som enligt folkpartiregeringens planer
skall utvärderas hösten 1980. Först därefter kan ett program läggas upp för
hur denna verksamhet skall organiseras och finansieras och för hur
socialvården skall samverka med sjukvårdens akutmottagningar.

Vi kan inte vänta så länge. Det behövs snabba insatser på detta område.
Utvärderingen måste därför påskyndas. Även enklare former av akut
omhändertagande bör prövas. Ideella organisationer som arbetar med denna
verksamhet måste få ett bättre stöd. Riksdagen bör begära att regeringen
lägger fram ett förslag i frågan under detta riksmöte. Syftet med detta förslag
skall vara att resurserna för tillnyktring och avgiftning snabbt skall kunna
byggas ut så att akut berusade människor kan få omedelbar vård .Denna fråga
bör omedelbart behandlas av riksdagen. Insatserna för den akuta missbruksvården
måste självfallet följas upp med vård och rehabiliteringsinsatser av det
slag som behandlas i vårt flerårsprogram.

Alkoholpolitiska åtgärder för att begränsa den totala, alltför höga alkoholkonsumtionen
i vårt samhälle behöver också vidtas inom ramen för
restriktionssystemet. Vi föreslår att en samlad översyn görs av gällande
restriktioner, deras tillämpning och efterlevnad och av behovet av eventuella
kompletteringar. Det bör uppdras åt socialstyrelsens nämnd för alkoholfrågor,
som haren bred folkrörelseförankring, att bereda dessa frågor. Vidare bör
regeringen snarast fatta beslut om att statliga skattemedel inte skall användas
för representationssprit. Detta gäller både vid statlig representation (undantag
kan behöva göras för viss representation gentemot utlänningar) och vid
företagsrepresentation. I det senare fallet krävs ändrade avdragsregler vid
beskattningen.

10. Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts hemställs
att riksdagen beslutar att

1. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om huvudmannaskapet för de statliga ungdomsvårdsskolorna
och allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare,

Mot. 1979/80:69

2. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande socialbidrag,

3. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande omsorg
om barn och ungdom,

4. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande omsorg
om äldre,

5. hos regeringen begära tillsättande av en parlamentarisk utredning
om äldreomsorgerna i enlighet med vad som angivits i
motionen,

6. i varje kommun skall upprättas en plan för vård och service av
äldre,

7. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande omsorg
om handikappade,

8. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande vård
utan samtycke,

9. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om inriktningen av den parlamentariska kommitténs
arbete i vad avser vård utan samtycke,

10. den behandlingsplan som skall finnas för eftervård av missbrukare
inom socialtjänsten skall omprövas i enlighet med vad som
anförts i motionen,

11. godkänna det program som redovisats i motionen för insatser på
missbruksområdet,

12. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om den akuta vården av människor med missbruksproblem,

13. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om en kommission mot missbruk,

14. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om en översyn av restriktionerna på alkoholområdet,

Mot. 1979/80:69

som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i
motionen om representationssprit.

15.

Stockholm den 16 oktober 1979

OLOF PALME (s)

INGVAR CARLSSON (s)

BENGT GUSTAVSSON (s)

HANS GUSTAFSSON (s)

LILLY HANSSON (s)

LENA HJELM-WALLÉN (s)

PAUL JANSSON (s)

VALTER KRISTENSON (s)

OLLE WESTBERG (s)
i Hofors

LISA MATTSON (s)

THAGE PETERSON (s)
ANNA-GRETA SKANTZ (s)
INGVAR SVANBERG (s)
LARS ULANDER (s)
GÖRAN KARLSSON (s)
MAJ-LIS LANDBERG (s)
ESSEN LINDAHL (s)

GOTA B 62740 Stockholm 1979