UU 1979/80:13

Utrikesutskottets betänkande
1979/80:13

med anledning av propositionen 1979/80:24 om de multilaterala
handelsförhandlingarna inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), m. m.

Propositionen

Regeringen har i propositionen 1979/80: 24 föreslagit riksdagen att

dels

1. godkänna följande till propositionen såsom bilaga 2 fogade överenskommelser: a)

1979 års Genéveprotokoll till det allmänna tull- och handelsavtalet,

b) överenskommelse om tekniska handelshinder,

c) överenskommelse om statlig upphandling,

d) överenskommelse om tolkning och tillämpning av artiklarna VI, XVI
och XXIII i det allmänna tull- och handelsavtalet (den s. k. subventionskoden),

e) internationellt nötköttsavtal,

f) interntionellt mejerivaruavtal,

g) överenskommelse om tillämpning av artikel VII i det allmänna tulloch
handelsavtalet (den s. k. tullvärdekoden),

h) överenskommelse om procedurer vid importlicensiering,

i) överenskommelse om handel inom den civila flygindustrisektom,

j) överenskommelse om tillämpning av artikel VI i det allmänna tull- och
handelsavtalet (den s. k. antidumpingkoden),

2. bemyndiga regeringen att säga upp konventionen den 15 december
1950 angående varors tullvärde (den s. k. Brysselkonventionen),

dels antaga förslagen till

3. lag om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa,

4. lag om ändring i lagen (1979: 514) om ändring i lagen (1977: 975) med
tulltaxa,

5. lag om ändring i tullförordningen (1973:979),

dels

6. godkänna att Folkrepubliken Kina ges tullpreferenser i enlighet med
propositionens förslag,

7. godkänna den utvidgning av tullpreferenserna för Bulgarien och Rumänien
samt den tullfrihet för ytterligare varor från utvecklingsländerna
som förordas i propositionen.

Rörande lagförslagens lydelse tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen
(s. 2—183), och för överenskommelsernas lydelse, i engelsk version
och svensk översättning, till propositionens bilaga 2.

1 Riksdagen 1979180. 9 sami. Nr 13

UU 1979/80:13

Allmänt

I propositionen föreslås att riksdagen godkänner de överenskommelser
om tullmedgivanden och åtaganden på det icke-tariffara området och jordbruksområdet
som för Sveriges del har träffats i de multilaterala handelsförhandlingarna
inom ramen för GATT.

De icke-tariffära överenskommelserna berör områdena tekniska
handelshinder, statlig upphandling, subventioner och utjämningstullar, antidumping,
tullvärde, importlicensiering och handeln inom den civila flygindustrisektorn.
Den sistnämnda överenskommelsen omfattar även tullmedgivanden.
Jordbruksöverenskommelserna berör nötkötts- och mejerivaruhandeln.

I propositionen föreslås vidare att tullpreferenser införs för Folkrepubliken
Kina, att tullpreferenserna för Bulgarien och Rumänien vidgas samt att
det svenska preferenssystemet generellt utökas med två varor.

I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för propositionens huvudsakliga
innehåll.

De multilaterala handelsförhandlingarna (the Multilateral Trade Negotiations,
MTN) inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet (the
General Agreement on Tariffs and Trade, GATT) avslutades vid halvårsskiftet
detta år. Förhandlingarna inleddes vid ett ministermöte i Tokio i
september 1973, då riktlinjer för förhandlingarna fastlades i en gemensam
deklaration.

Förhandlingarna har syftat till en ökad liberalisering av världshandeln
varvid u-ländemas handel skulle försäkras särskilda fördelar. I förhandlingarna
har man strävat efter såväl att uppnå tullsänkningar som att
undanröja andra, s.k. icke-tariffara handelshinder samt att nå överenskommelser
på jordbruksområdet, för tropiska produkter och om tolkningen
av reglerna i GATT-avtalet om skyddsåtgärer vid marknadsstöming. I
sistnämnda hänseende nåddes ingen lösning vid de nu avslutade förhandlingarna.
1979 års Genéveprotokoll med därtill fogade nationella listor med
tullmedgivanden öppnades för undertecknande i Genéve den 11 juli 1979.
Flertalet i förhandlingarna deltagande industriländer, inklusive de nordiska
länderna, undertecknade därefter protokollet, för svensk del med förbehåll
för riksdagens godkännande. I propositionen föreslås att de två lagförslag
som för svensk del skall verkställa förhandlingsresultatet på tullsidan —
liksom förslagen till beslut på tullpreferensområdet - sätts i kraft den 1
januari 1980.

De nio överenskommelserna som, utöver tullprotokollet, ingår i förhandlingsresultatet
kan för svensk del inom kort komma att undertecknas
med förbehåll för riksdagens godkännande. Överenskommelserna träder i
kraft den 1 januari 1980 för de länder som vid denna tidpunkt godkänt dem,
med undantag av tullvärdekoden och överenskommelsen om statlig upphandling,
som träder i kraft först den 1 januari 1981.

UU 1979/80:13

Beträffande förhandlingarnas förlopp får utskottet hänvisa till propositionens
bilaga I, s. 227-234. En sammanställning av remissyttranden över
förhandlingsresultatet föreligger i propositionens bilaga 3.

Tullförhandlingarna

Av en import av industrivaror till de viktigare industriländerna beräknad
enligt GATT-statistik till 190 miljarder dollar (1976) är 60 miljarder (ca
32 %) redan tullfri. Import värdet av de varor som berörs av medgivanden i
dessa tullförhandlingar uppgår till ca 112 miljarder dollar (ca 60 % av
totalimporten). På jordbruksområdet uppgick nämnda länders import till
48 miljarder dollar (1976) varav ca 15 miljarder (ca 30 %) berörs av tullmedgivanden.
Sammanlagt har således förhandlingarna påverkat tullskyddet
i dessa länder för importvaror till ett värde av mer än 125 miljarder
dollar.

När det gäller hela industrivaruområdet tyder, enligt propositionen,
grova beräkningar på en genomsnittlig tullsänkning för de viktigare industriländerna
sammantagna på ca 33 %. Den genomsnittliga tullsänkningen
uppskattas till 29 % i EG, 32 % i USA, 49 % i Japan och 38 % i Canada.
För Sveriges del innebär medgivandena i förhandlingarna en sänkning av
tullskyddet med i genomsnitt 28 %. Vid beräkningen av tullsänkningarna
tillämpas en formel baserad på harmoniseringsprincipen, som medför att
höga tullsatser sänks procentuellt mer än låga.

Det svenska intresset för tullförhandlingarna får ses mot bakgrund av
export- och importbilden i stort sådan den tedde sig efter det att frihandelsavtalet
med EG kom till. Av Sveriges totala export av industrivaror går
över 70 % till länderna i EFTA och EG. Dessa varor åtnjuter redan, med
några enstaka tidsbestämda undantag, tullfrihet. Ca 15 % av exporten går
till statshandelsländer och u-länder. När det gäller statshandelsländer är
tullar av mindre betydelse vid sidan av andra för importen bestämmande
faktorer. U-länderna, vilka enligt Tokiodeklarationen intar en särställning i
förhandlingarna, kommer att göra mycket begränsade tullmedgivanden.
Detta betyder att tullförhandlingarna i realiteten för svensk del endast har
berört återstående ca 15 % av exporten. De avsättningsmarknader som i
första hand har varit av intresse för Sverige är USA, Canada, Japan,
Australien och Spanien.

Förhandlingarna på industrivaruområdet har berört endast ca 10 % av
den svenska totalimporten. Utöver varor som redan i dag är tullfria har då
frånräknats preferensberättigad import från EFTA- och EG-länder samt uländer.

De svenska medgivandena på tullområdet innebär att fr. o. m. den 1
januari 1987 högre tullsatser inte får tillämpas för enskilda varor än som
anges i den till tullprotokollet fogade svenska listan med tullmedgivanden.

Enligt tullprotokollet skall en anpassning av tullarna till den nya nivån i
regel ske i åtta lika steg med böljan den 1 januari 1980 eller med två steg

UU 1979/80:13

samtidigt senast den 1 juli 1980 och övriga sex steg med början den 1
januari 1982. Enligt överenskommelsen är det dock inget som hindrar att
sänkningarna sker snabbare eller i färre steg. I likhet med flertalet andra
länder har Sverige ännu inte preciserat hur tullavtrappningen skall genomföras
inom den ram som anges i tullprotokollet. Sverige har dock angett att
tullsänkningarna för textilvaror och järn- och stålprodukter inte skall påböijas
förrän den 1 januari 1982.

Beträffande genomförandet av tullsänkningarna för svensk del anför
föredragande departementschefen följande.

På grund av Sveriges redan låga tullskydd blir de svenska tullsänkningarna
genom den tillämpade harmoniseringsformeln jämförelsevis lägre än i
andra industriländer. De mest importkänsliga produkterna inom teko-,
järn- och stål- samt kemiområdena har undantagits helt från tullsänkningar
eller berörs endast i ringa grad därav. Dessutom är ju en större del av
importen redan i dag tullfri. Departementschefen föreslår därför att tullsänkningen
sker med två åttondelar den 1 januari 1980.

Med hänsyn till den osäkerhet som f. n. föreligger när det gäller andra
industriländers tullavvecklingstakt anser departementschefen vidare att
beslut nu inte bör fattas om tullsänkningar därutöver. Härigenom ges
tillfälle att närmare studera effekterna för Sverige av en snabbare avvecklingstakt.
Det bör därför, anser föredraganden, förbehållas riksdagen att
fatta beslut om tullavvecklingen fr. o. m. den 1 januari 1982. Eftersom EG
har angett att man efter fem år, i ljuset av den ekonomiska, sociala och
monetära situationen, kommer att bestämma om de tre återstående stegen
kan genomföras, önskar föredraganden år 1984 för riksdagen redovisa en
ny bedömning angående genomförandet av de tre sista stegen.

En lista över i förhandlingarna nytillkomna eller ändrade svenska tullmedgivanden
inom GATT är fogad till propositionen i bilaga 4. I propositionens
bilaga 5 beskrivs översiktligt tullmedgivanden av betydelse för
svensk export samt svenska tullmedgivanden i de nu avslutade förhandlingarna.

Jordbruksförhandlingarna

Handelsliberaliseringarna inom GATT:s ram de senaste decennierna har
inte i någon nämnvärd utsträckning omfattat jordbruksprodukter. Även
om jordbruksproblemen spelade stor roll i Kennedyronden blev resultaten
små.

I Tokiodeklarationen uttalades bl. a. att det under tullförhandlingama
skulle tas hänsyn till jordbrukssektorns särart och problem samtidigt som
de allmänna målen för förhandlingarna skulle beaktas. Denna formulering
var en kompromiss som speglade de grundläggande motsättningarna mellan
främst USA och EG i frågan om i vilken utsträckning jordbrukssektorn
skulle bli föremål för handelsliberalisering under förhandlingarna. De stora
jordbruksexporterande länderna USA, Australien, Nya Zeeland m.fl. har

UU 1979/80:13

traditionellt hävdat att det i princip inte skulle råda någon skillnad mellan
jordbruks- och industrivaror i detta avseende. EG, de nordiska länderna
m.fl. har däremot hävdat att jordbruksproduktion i många avseenden
skilde sig från industriproduktion och därför måste behandlas separat.
Motsättningarna mellan EG och USA verkade under lång tid fördröjande
på förhandlingarna. År 1975 upprättades en särskild jordbruksgrupp som
skulle behandla tullar och icke-tariffära handelshinder vad gäller jordbruksvaror.
Enligt den procedur man enats om i jordbruksgruppen skulle
de enskilda länderna inom en begränsad period lägga fram önskemål om
medgivanden både vad gällde tariffära och icke-tariffära handelshinder
samt lämna erbjudande om lättnader på dessa områden.

Förhandlingarna påjordbruksområdet har resulterat dels i undanröjande
eller sänkning av tariffåra och icke-tariffära handelshinder för olika jordbruksvaror,
dels i två internationella varuavtal för mejerivaror resp. nötkött.

Det internationella mejerivaruavtalet består av en allmän del och en
varuavtalsdel. Den allmänna delen upptar bestämmelser rörande information,
konsultationer, multilaterala uppföranderegler m.m. och omfattar
färskvaror, mjölkpulver, smör, ost och kasein. De i avtalet deltagande
länderna åtar sig att regelbundet lämna upplysningar om utvecklingen
beträffande produktion, konsumtion, priser, lager och handel. De skall
vidare lämna redogörelse för den inhemska politiken på varuområdet samt
för handelspolitiska åtgärder.

Varuavtalsdelen omfattar tre protokoll, vilka har formen av avtal om
minimipriser vid export av mjölkpulver, mjölkfett och ost, men inte innehåller
några köp- eller säljåtaganden.

Det internationella nötköttsavtalet är utformat i stort sett som mejerivaruavtalets
allmänna del. Varuavtalsdel saknas således. Syftet med avtalet
är bl. a. att få till stånd en ökad liberalisering och stabilisering av världshandeln
med kött samt att främja en expansion därav. Liksom när det
gäller mejerivaruavtalet anses det angeläget att särskilt främja u-ländema.

De multilaterala överenskommelser på det icke-tariffära området som
har uppnåtts i förhandlingarna berör även jordbrukssektorn. Av särskild
betydelse är överenskommelserna om subventioner och utjämningstullar,
tekniska handelshinder samt importlicensprocedurer. I överenskommelsen
om subventioner och utjämningstullar har en precisering skett beträffande
reglerna för exportsubventioner avseende jordbruksprodukter.

Förhandlingarna om minskade handelshinder på jordbruksområdet har
skett i två etapper. Första etappen omfattade förhandlingarna under år
1976 i den s. k. tropiska gruppen rörande lättnader för u-ländernas handel.
De tullnedsättningar som blev resultatet av denna förhandlingsomgång
sattes i kraft av de berörda i-länderna redan under år 1977. Andra etappen
omfattade de förhandlingar om önskemål och erbjudanden enligt jordbruksgruppens
procedur som slutfördes år 1979. Med begreppet jordbruks -

UU 1979/80:13

varor avsågs i förhandlingarna i princip alla de varuslag sorn faller inom 1-24 kap. i tulltaxan.

Även om det är förenat med vissa svårigheter att värdera förhandlingsresultatet
när det gäller sänkta handelshinder på jordbruksområdet så synes
enligt föredraganden ändå betydande resultat ha uppnåtts med tanke på
jordbrukssektorns speciella karaktär. Enligt GATT-sekretariatets beräkningar
kommer tullnedsättningar att tillämpas på ca 30% av totalimporten
av jordbruksprodukter till de länder som har lämnat erbjudanden. Import
till ett värde av 15 miljarder dollar (1976) berörs härmed. I genomsnitt
uppgår nedsättningarna till ca 40%.

Överenskommelsen om tolkning och tillämpning av artiklarna VI, XVI och
XXIII i GATT (den s. k. subventionskoden)

Ett lands rätt att ta ut utjämningstullar regleras i artikel VI, där det bl. a.
föreskrivs att utjämningstull inte får påläggas med mindre subventioneringen
”förorsakar eller hotar att förorsaka väsentlig skada på en befintlig
industri eller avsevärt försenar upprättandet av inhemsk industri”. Detta
s. k. skadekriterium har tillämpats av flertalet GATT-medlemmar. USA:s
lagstiftning på detta område har dock saknat skaderekvisit.

Den nu föreliggande överenskommelsen baseras på och utgör en tolkning
av artiklarna VI, XVI och XXIII i GATT-avtalet. Dess syfte är att
tillse att användningen av subventioner inte negativt påverkar annat lands
intressen och att utjämningsåtgärder när de vidtas inte utgör onödiga
hinder för handeln.

USA åtar sig genom överenskommelsen att i framtiden tillämpa skadekriteriet
och underkastar sig därmed en striktare disciplin vid bruket av
utjämningstullar. Föredraganden bedömer USA:s åtagande som det viktigaste
resultatet av förhandlingarna på detta område. Det finns för ett litet,
handelsberoende land som Sverige, anser föredraganden, även anledning
att välkomna en ökad internationell disciplin vid bruket av subventioner.
Detta innebär naturligtvis också att reglerna måste beaktas när svenska
stödåtgärder utformas. Handlingsfriheten när det gäller att använda interna
stödåtgärder för väsentliga sociala och ekonomisk-politiska mål
kvarstår dock oförändrad.

Överenskommelsen om tillämpning av artikel VI i GATT (den s.k. antidumpingkoden) Sverige

har tillsammans med tjugofem andra GATT-länder, huvudsakligen
i-länder, anslutit sig till GATT:s antidumpingkod som förhandlades

UU 1979/80:13

fram i Kennedyronden. Koden innehåller regler om tolkning och tillämpning
av artikel VI. När antidumpingkoden förelädes riksdagen för godkännande
(prop. 1967: 150) konstaterades i propositionen att de i Sverige då
gällande reglerna om antidumpingåtgärder väl anslöt sig till bestämmelserna
i koden. Dessa regler överfördes sedermera i allt väsentligt till 3 §
tullförordningen.

De flesta u-länder som deltog i förhandlingarna om antidumpingkoden
ansåg sig efter Kennedyrondens slut inte kunna ansluta sig till koden.
Motiveringen var att vissa bestämmelser inte tog tillräcklig hänsyn till
deras ekonomiska situation. U-länderna tog år 1975 upp frågan om en
revidering av antidumpingkoden i de multilaterala handelsförhandlingarna.

Den genom förhandlingarna reviderade koden innehåller bl. a. bestämmelser
om att i-länderna måste ta särskild hänsyn till u-ländernas ekonomiska
situation när antidumpingåtgärder övervägs och att möjligheterna
att vidta andra åtgärder skall utrönas innan sådana antidumpingtullar läggs
på som kan skada u-ländernas väsentliga intressen. Anslutning till den nya
koden innebär samtidigt uppsägning av 1967 års kod.

Enligt föredraganden innebär den nya koden vissa uppmjukningar i
förhållande till den hittills gällande. Det anses inte uteslutet att ändringarna
kan leda till att svensk industri i framtiden kommer att mötas av en ökad
andel antidumpingåtgärder på sina exportmarknader. De förbättringar som
skett i fråga om tillämpningen av koden överväger emellertid enligt föredragandens
mening, så att överenskommelsen som helhet får anses vara
tillfredsställande för Sverige.

Överenskommelsen om statlig upphandling

Statlig upphandling har inte hittills i någon större utsträckning varit
föremål för internationell reglering. I EFTA-konventionen finns dock bestämmelser
som innebär ett principiellt förbud mot diskriminering av övriga
EFTA-länders företag vid offentlig upphandling. I början av 1960-talet
påbörjades ett arbete inom OECD i syfte att minska handelshinder till följd
av diskriminerande statlig upphandling. Det arbetet resulterade i ett inte
helt fullbordat utkast till en multilateral kod som syftade till att reglera och
harmonisera OECD-ländernas regler för offentliga inköp.

Frågan om statlig upphandling introducerades i de multilaterala handelsförhandlingarna
genom att en särskild förhandlingsgrupp etablerades i juli
1976. Kodutkastet från överläggningarna inom OECD utgjorde ett av
grundelementen i förhandlingsgruppens arbete. Under förhandlingarnas
gång kompletterade enskilda länder materialet med olika delförslag, särskilt
vad beträffar särbehandling av u-länder.

I den nu träffade överenskommelsen fastläggs principerna för den statliga
upphandlingen. Där framgår att lagar, förordningar, förfaranden och
tillämpningar rörande varuupphandling verkställd av de berörda myndigheterna
skall vara icke-diskriminerande. Detta innebär att parterna i över -

UU 1979/80:13

enskommelsen i detta avseende skall bevilja varandra en behandling som
inte är mindre förmånlig än vare sig den som beviljas inhemska varor resp.
leverantörer, s. k. nationell behandling, eller den som beviljas vaije annan
parts varor resp. leverantörer.

Överenskommelsen omfattar all varuupphandling som verkställs av
myndigheter som ingår i överenskommelsen. De berörda myndigheterna
finns för varje part upptagna i en särskild bilaga. Överenskommelsen
tillämpas enbart på upphandlingar vilkas värde är minst 150000 SDR
(internationella valutafondens särskilda dragningsrätter). Detta motsvarar
f. n. ca 840000 svenska kronor. Myndigheter som inte omfattas av överenskommelsen
skall informeras om dess innehåll och syften.

För svensk del skall överenskommelsen tillämpas på följande myndigheter
och affärsverk: rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen,
sjukvårdsstyrelsen, försvarets materielverk, civilförsvarsstyrelsen,
socialstyrelsen, postverket, statens vägverk, statens trafiksäkerhetsverk,
sjöfartsverket, luftfartsverket, statistiska centralbyrån,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksskatteverket, skolöverstyrelsen,
skogsstyrelsen, statens industriverk, domänverket och förenade fabriksverken.
Även dessa myndigheters och affärsverks regionala och lokala
enheter omfattas av överenskommelsen.

I likhet med övriga nordiska länder och Schweiz har Sverige förbehållit
sig rätten att för enskilda upphandlingar avvika från principen om nationell
behandling i överenskommelsen när väsentliga ekonomisk-politiska målsättningar
påverkas. Beslut i upphandlingsärenden där sådana vidare bedömningar
kan ifrågakomma skall fattas på regeringsnivå.

Överenskommelsen om tillämpning av artikel VII i GATT (den s. k. tullvärde
koden)

Sverige har i likhet med ett trettiotal andra länder antagit konventionen
den 15 december 1950 angående varors tullvärde, den s. k. Brysselkonventionen.
Den innehåller en central värderegel, nämligen att tulivärdet skall
motsvara det pris som varan skulle betinga vid försäljning mellan säljare
och köpare som är oberoende av varandra (normalpriset).

Den grundläggande svenska tullvärdesbestämmelsen finns i 6§ tullförordningen.
Där anges att när tull skall utgå efter värde anses varans
normalpris som dess värde och att normalpriset beräknas enligt de föreskrifter
regeringen meddelar på grundval av Brysselkonventionen.

Artikel VII i GATT jämte därtill hörande anmärkningar innehåller regler
för bestämmande av tullvärde. Dessa regler är ganska allmänt hållna och
medger i viss utsträckning alternativa värderingsmetoder enligt importlandets
val.

De GATT-anslutna länder som inte har antagit Brysselkonventionen kan
inom ramen för artikel VII ha värdesystem som sinsemellan varierar inom
ganska vida gränser. Detta har lett till att från exportsynpunkt viktiga

UU 1979/80:13

länder som USA och Canada samt flera u-länder tillämpar tullvärderegler
som de svenska exportörerna anser vara komplicerade och protektionistiska.

Huvudregeln i den överenskommelse som nu föreligger är att tullvärdet
skall vara varans transaktionsvärde, dvs. det pris som betalas för varan vid
export till det land där förtullningen skall ske.

Överenskommelsen kommer, enligt föredragandens åsikt, inte att medföra
några mer betydande förändringar i fråga om tullvärdeberäkningen vid
import till Sverige. Överenskommelsen avses, liksom den därav föranledda
ändringen i 6§ tullförordningen, träda i kraft den 1 januari 1981.
Bry sselkonventionen bör därför sägas upp senast den 31 december 1979, då
uppsägningstiden är ett år. Härför krävs riksdagens bemyndigande.

Överenskommelsen om tekniska handelshinder

Tekniska föreskrifter och standarder spelar en viktig roll i dagens samhälle.
Sådana föreskrifter kan ha till syfte att skydda människors liv och
hälsa, konsumenternas intresse av kvalitet och säkerhet, miljön m.m.
Standarder kan dessutom bidra till att förenkla och förbilliga produktionen.
Olikheter mellan länders tekniska föreskrifter och standarder kan
komplicera och hindra handeln över gränserna. Sådana tekniska handelshinder
har ökat i betydelse under 1970-talet. Gällande GATT-regler har
inte varit tillräckliga för att man skall kunna ta sig an de ökande problemen
för handeln på detta område. Behovet att nå en överenskommelse, som
skulle ge handelssynpunkter ett ökat inflytande när länder utarbetar tekniska
föreskrifter och därigenom undvika oberättigade tekniska handelshinder,
har därför visat sig stort bland GATT-länderna. Bl. a. inom EFTA
har under många år pågått ett arbete i syfte att minska tekniska handelshinder.
Överenskommelsen i GATT innebär ett utvidgande av de åtaganden
som Sverige redan har gjort i EFTA.

Den nu föreliggande överenskommelsen gäller varor och omfattar tekniska
föreskrifter, standarder och system för provning av varor (certifieringssystem)
utarbetade av statliga och lokala myndigheter och enskilda
organ. Endast när det gäller statliga myndigheter innebär överenskommelsen
direkta åtaganden. I övriga fall skall regeringarna vidta rimliga åtgärder
som står till buds för att säkerställa att överenskommelsens bestämmelser
efterlevs.

Tekniska föreskrifter och standarder får inte utarbetas, antas eller tilllämpas
med avsikt att skapa hinder för den internationella handeln. Importerade
varor får inte heller diskrimineras till förmån för inhemskt producerade
varor. Om det finns lämpliga internationella standarder skall dessa
läggas till grund för nationella tekniska föreskrifter eller standarder. Undantag
från denna bestämmelse gäller t. ex. då en internationell standard
inte är ändamålsenlig för att skydda människors hälsa och säkerhet eller då
den är tekniskt föråldrad,
tl Riksdagen 1979180. 9 sami. Nr 13

UU 1979/80:13

I sin värdering av förhandlingsresultatet på detta område påpekar föredraganden
att intresset av att tekniska föreskrifter inte onödigtvis tillåts
hindra varuflödet över gränserna bör vägas mot myndigheternas intresse
att relativt fritt få agera på föreskriftsområdet i syfte att ta till vara säkerhets-,
miljö- och konsumentintressen. Överenskommelsens utformning bedöms
innebära att myndigheternas rätt att på sakliga grunder relativt fritt
få agera inom resp. ansvarsområden inte kommer att inskränkas.

Överenskommelse om importlicensprocedurer
GATT-avtalet innehåller inte några mer detaljerade procedurregler som
gäller licensgivning i samband med import. Artikel VIII innehåller vissa
bestämmelser angående avgifter och formaliteter i samband med import
och export. Artikel XIII behandlar icke-diskriminerande tillämpning av
kvantitativa restriktioner. Flertalet i-länder ansåg mot denna bakgrund
behov föreligga att utarbeta procedurregler i syfte att undanröja onödig
byråkrati och ge insyn i tillämpningen av olika länders licenssystem.

Importlicensprocedurer kan vara tidskrävande, komplicerade och kostnadskrävande
samt förorsaka den svenska exporten problem. I värsta fall
kan proceduren utnyttjas för att begränsa importen. Importlicenser tillämpas
i flertalet länder. Det var därför en viktig förhandlingsmålsättning för
Sverige och flera andra i-länder att nå en uppgörelse, vilken kunde erhålla
så vid anslutning som möjligt.

Överenskommelsen behandlar såväl automatisk som icke-automatisk
importlicensiering. Automatisk importlicensiering definieras som importlicensiering
där ansökan beviljas utan begränsning medan övriga typer av
licensieringssystem faller under kategorin icke-automatisk licensiering.

Icke-automatisk licensiering används för att administrera kvoter och
andra importrestriktioner. Systemet får inte ha någon hindrande effekt på
importen utöver den som orsakas av restriktionerna i fråga.

Överenskommelsen om handel inom den civila flygindustrisektorn

Överenskommelsen omfattar i huvudsak civila flygplan, flygplansdelar
och reparationer av flygplan. Fr. o. m. den 1 januari 1980 skall tullfrihet
medges för vissa flygindustriprodukter. Tullfriheten binds i GATT och
kommer därmed samtliga GATT:s avtalsslutande parter till del. Tullfrihetens
omfattning framgår av en bilaga till överenskommelsen. Den täcker
ett stort antal produkter från färdiga flygplan till motorer, instrument,
komponenter och andra delar till flygplan. Överenskommelsen medför
också att tullar för reparationer utomlands, vilka bl. a. tagits ut av USA,
avskaffas.

Föredraganden framhåller att denna överenskommelse bör tillmätas betydelse
mot bakgrund av det intresse den civila flygindustrisektorn har för
Sverige. Överenskommelsen anses även intressant från handelspolitisk
synpunkt, då den är den första sektoröverenskommelsen i sitt slag inom
GATT.

UU 1979/80:13

renser för u-länder. Med hänsyn härtill föreslås i propositionen att Folkrepubliken
Kina får tullpreferenser i Sverige. De undantag från preferensbehandling
i allmänhet som nu tillämpas i fråga om Rumänien och Bulgarien
föreslås gälla även gentemot Kina.

Preferenserna utformas så att Sverige, i likhet med vad som gäller i
övrigt i vårt GSP-systern, har rätt att vid behov vidta åtgärder för att hindra
eller motverka marknadsstörning.

Förteckning över preferensberättigade varor på jordbrukets område
resp. över industrivaror som bör undantas från preferensbehandling vid
import från Folkrepubliken Kina har fogats till propositionen som bilaga 6
och 7. I den mån konkurrensförhållandena ger anledning härtill anser
föredraganden att regeringen, i likhet med vad som gäller i fråga om redan
preferensberättigade länder, bör ha rätt att slopa undantag i bilaga 7.

Av proposition 1974:176 framgår också att regeringens bemyndigande
att medge Rumänien och Bulgarien tullpreferenser gäller med vissa begränsningar
beträffande varuområdet. Frågan om utökning av antalet preferensberättigade
varor på jordbrukets område för dessa länder underställs
därför riksdagen. Förteckning över dessa varor har fogats till propositionen
som bilaga 8.

Preferensbehandlingen av Folkrepubliken Kina liksom utökningen av
antalet preferensberättigade varor för Rumänien och Bulgarien föreslås
gälla från den I januari 1980.

U-länderna i MTN

I Tokiodeklarationen ägnades särskild uppmärksamhet åt u-ländernas
situation. Där erkändes behovet av särskilda åtgärder i förhandlingarna för
att bistå u-länderna i deras ansträngningar att öka sina exportintäkter och
främja sin ekonomiska utveckling liksom vikten av att behålla och förbättra
det allmänna preferenssystemet. Vidare erkändes vikten av att på de
områden av förhandlingarna där det var möjligt och lämpligt ge u-länderna
särskild och mer förmånlig behandling. Slutligen erkändes de minst utvecklade
u-ländernas särskilda problem och betonades vikten av att dessa
länder skulle erhålla särskild behandling inom ramen för de allmänna eller
speciella åtgärder som vidtogs till förmån för u-länder i förhandlingarna.

Förhandlingarna kom också att mer än i tidigare förhandlingsomgångar
behandla u-ländernas problem. U-länderna själva kom i förhandlingarnas
slutfas att utöva ett inte obetydligt inflytande över utformningen av förhandlingsresultatet
på flertalet områden. Ovan har redan bl. a. berörts
särbehandlingsklausulen och reciprocitetsprincipen.

Föredragande departementschefen uttalar i detta sammahang följande:

Även om slutresultatet av förhandlingarna inte kan sägas ha helt tillgodosett
u-ländernas önskemål, torde dessa länder ha fördelar att vinna av de
väsentliga tullsänkningar som förhandlingarna kommer att leda till och av
den förstärkta multilaterala disciplin på handelns område som bör bli

Kartong: S. 20, rad 15 Tillkommer: antar förslagen till
rad 23 Utgår: antar förslagen till

UU 1979/80:13

resultatet av de nya överenskommelserna. Härutöver har u-länderna, i
överensstämmelse med Tokiodeklarationens målsättningar, på de områden
i förhandlingarna där det har befunnits möjligt och lämpligt erhållit
särskild och mer förmånlig behandling. Slutligen har genom arbetet i
frameworkgruppen förändringar överenskommits i GATT:s regelverk i
avsikt att underlätta och ge ökad säkerhet åt förmånsbehandling av uländer.

När det gäller vissa icke-tariffåra frågor har u-ländemas förväntningar
inte helt infriats. Särskilt kan nämnas önskemålet att avskaffa eller begränsa
möjligheterna att använda kvantitativa restriktioner.

På tullområdet har i-länderna gjort omfattande medgivanden för tropiska
produkter. Redan under åren 1976 och 1977 genomfördes här en lång rad
tullsänkningar som svar på önskemål framställda av u-länderna. Tullforhandlingarna
på övriga områden har lett till tullsänkningar på i-landsmarknaderna
för exporten från u-länderna på i genomsnitt 25 procent, vilket är
något mindre än motsvarande sänkningar för handeln mellan i-länderna
(omkring 35 procent). Skillnaden har i första hand uppkommit genom att
de varor som helt eller delvis undantagits från den av i-länderna allmänt
tillämpade tullformeln har haft en relativt större betydelse för u-ländemas
export (exempelvis textil- och lädervaror samt skor).

Nordiskt samarbete

1 Kennedyronden under 1960-talet företräddes de nordiska länderna av
en gemensam förhandlingsdelegation ledd av en gemensam chefsförhandlare.
Framför allt mot bakgrund av de multilaterala handelsförhandlingarnas
mycket breda ämnesomfattning skulle en sådan organisationsform ha
krävt en betydligt större delegation än under Kennedyronden. Det visade
sig därför mer ändamålsenligt att bygga upp förhandlingsorganisationen
kring de nordiska ländernas (Finland, Island, Norge och Sverige) permanenta
delegationer i Genéve. Danmark samordnar som bekant sin handelspolitik
med övriga EG-länder. Man genomförde en arbetsfördelning där
samordningsansvar och talesmannaskap delades upp mellan Finland,
Norge och Sverige. Härigenom skapades resurser för ett intensivt deltagande
i allt förhandlingsarbete, medan flera andra mindre länder tvingades
till en hårdare prioritering av sina insatser. Sverige företrädde de nordiska
länderna på områdena tullar, sektorförhandlingar, tekniska handelshinder
och statlig upphandling.

Föredraganden anser att de nordiska länderna genom sitt goda samarbete
har kunnat lämna förslag och kompromisslösningar på ett sätt som har
givit större inflytande över förhandlingsresultaten än som hade varit möjligt
om de nordiska länderna uppträtt var för sig.

Sammanfattande slutsatser

Föredragande departementschefen sammanfattar sin syn på förhandlingsresultatet
på följande sätt:

De förhandlingar som nu har avslutats har varit de mest omfattande
hittills i GATT:s historia. Tullförhandlingarna har i jämförelse med tidi -

UU 1979/80:13

gare förhandlingsomgångar relativt sett mindre betydelse för Sverige men
medför ändå avsevärda tullsänkningar på de för svensk export viktiga
marknaderna utanför det västeuropeiska frihandelsområdet. Av på sikt
större betydelse blir enligt min mening de olika multilaterala överenskommelserna
vid sidan av tullprotokollet. I och med dessa regleras olika
former av icke-tariffära åtgärder som kan ha inverkan på handeln. I vissa
fall, exempelvis i fråga om subventioner, rör det sig om tolkningar av
gällande GATT-bestämmelser. 1 andra fall regleras vissa handelshinder för
första gången i GATT-sammanhang. Så är fallet beträffande tekniska
handelshinder och statlig upphandling. För ett exportberoende land som
Sverige är det av stor betydelse att steg på detta sätt tas mot ett fastare
regelsystem till försvar för en fortsatt frihandel.

De nya icke-tariffära överenskommelserna har många gemensamma element.
De kan sägas innebära att de deltagande länderna på en rad områden
binder sig till en ökad internationell disciplin och mer omfattande multilateral
kontroll av nationella åtgärder som kan påverka handeln. En följd blir
att GATT härmed tillförs ett väsentligt utökat förhandlingsmaskineri för
bevakning av världshandeln. Genom denna utvidgade roll för GATT är det
min förhoppning att den dämpande och kontrollerande effekt som de
multilaterala handelsförhandlingarna onekligen har haft på de senaste
årens protektionistiska tendenser skall bestå även i framtiden.

Om således min uppfattning är att förhandlingsresultatet utgör en betydande
framgång på den internationella handelspolitikens område hindrar
detta inte att förhandlingarna har lämnat flera frågor olösta som måste
angripas på nytt. Dit hör framför allt de resultatlösa förhandlingarna om en
tolkning och utvidgning av reglerna för skyddsåtgärder vid marknadsstörning
i GATT-avtalets artikel XIX. Det är av största vikt, i synnerhet för
länder som Sverige där den egna marknaden är liten och exportberoendet
stort, att klara regler läggs fast på detta område. Annars finns risken att de
handelspolitiska stormakterna tillskansar sig övertag inte minst genom att,
som redan sker i flera fall, låta reglera delar av sitt handelsutbyte med
andra länder eller sinsemellan genom olika former av s. k. frivilliga export -begränsingar eller andra marknadsreglerande arrangemang.

Även om u-länderna har riktat kritik mot förhandlingsresultatet, inte
minst vid UNCTAD-konferensen i Manila i maj 1979, måste ändå konstateras
att dessa förhandlingar mer än någon tidigare förhandlingsomgång i
GATT har ägnat uppmärksamhet åt u-ländernas särskilda handelsproblem.
Det är min övertygelse att dessa länder har stora fördelar att vinna
av de överenskomna tullsänkningarna liksom av den förstärkta multilaterala
disciplin på handelns område som bör bli resultatet av de nya överenskommelserna.
Dessutom har u-länderna, i överensstämmelse med Tokiodeklarationens
målsättningar, på de områden i förhandlingarna där det
befunnits möjligt och lämpligt erhållit särskild och mer förmånlig behandling.

Utskottet

Utskottet har inhämtat yttrande från finansutskottet, skatteutskottet och
näringsutskottet över propositionen 1979/80:24. Yttrandena bifogas detta
betänkande som bilagor 1, 2 och 3.

UU 1979/80:13

Utrikeshandeln är av central betydelse för Sveriges möjligheter att framgångsrikt
driva en politik som syftar till full sysselsättning och ekonomisk
tillväxt.

Sverige har därför sedan länge aktivt deltagit i internationellt ekonomiskt
samarbete i syfte att avveckla tullar och andra handelshinder. Målet
för vår handelspolitik är en frihandel som omfattar alla länder. Sverige har
i det syftet konsekvent i GATT, under de många förhandlingar som har
förts inom organisationens ram, verkat för en expansion och fortgående
frigörelse av världshandeln. Det torde råda enighet om att de strävanden
att sänka eller avveckla tullar och att eliminera och begränsa andra
handelshinder som under årens lopp kommit till uttryck i en rad GATTförhandlingar,
senast med Kennedyronden under 1960-talet, och som fortsatt
i och med de nu avslutade multilaterala handelsförhandlingarna, i hög
grad bidragit till en liberalisering av världshandeln. De överenskommelser
som nu träffats kan därför hälsas med tillfredsställelse för svenskt vidkommande.

Enligt propositionen kommer de viktigare industriländerna den 1 januari
1987, då sluttullarna senast kommer att sättas i kraft om tullöverenskommelsen
genomförs som planerat, att ha sänkt sina tullar på industrivaror
med i genomsnitt 33%. För Sverige är motsvarande siffra 28%. Finansutskottet
och skatteutskottet konstaterar i sina yttranden att tullsänkningarna,
med tanke på Sveriges låga tullskydd med tullfrihet för en mycket stor
del av importen, inte bör vålla några svårare omställningsproblem för
svensk industri. Till yttermera visso är, fortsätter finansutskottet, för
svensk del vissa känsliga varor undantagna från tullsänkningen eller endast
i ringa mån berörda. Det gäller bl. a. tekoprodukter och skor liksom järn
och stål. För svensk exportindustri bör de nu utlovade tullsänkningarna
vid import till i första hand USA, Canada och Japan innebära vidgade
möjligheter till effektiv konkurrens. Till bilden hör att de önskemål man
från svensk sida haft om tullsänkningar i Spanien kunnat uppnås genom
det frihandelsavtal som slutits mellan EFTA-ländema och Spanien (jfr
prop. 1979/80:26, UU 1979/80:9). Finansutskottet och skatteutskottet tillstyrker
sålunda genomförandet av de tullsänkningar som föreslås i propositionen.
Utrikesutskottet tillstyrker för sin del det föreslagna genomförandet
av tullöverenskommelsen.

Under utskottsbehandlingen av prop. 1979/80: 24 har önskemål framförts
från regeringskansliet att ikraftträdandebestämmelsema beträffande
de två lagarna med tulltaxeändringar (s. 172 och 182 i prop. 1979/80:24)
ändras från ”1 januari 1980” till ”1 februari 1980”. Även införandet av
preferensbehandlingen för Folkrepubliken Kina liksom utökningen beträffande
Rumänien och Bulgarien samt utvidgningen med två varor i det
generella svenska GSP-systemet bör ske samtidigt med tulltaxeändringarna
den I februari 1980. Som skäl för denna senareläggning med en månad
av ikraftträdandet för tulltaxeändringarna har åberopats den tidsutdräkt
som är förbunden med tryckning, bindning och leverans av den statistiska

UU 1979/80:13

varuförteckning som är knuten till tulltaxan, den s. k. arbetstaxan. Det har
särskilt framhållits att några handelspolitiska problem inte blir följden av
ett uppskov. Genom att i propositionen förutsätts att den första tullsänkningen
sker med två åttondelar av tullmedgivandena uppfyller Sverige
ändå förpliktelserna enligt tullprotokollet.

Då ett senareläggande inte strider mot tullöverenskommelsen och främst
dikteras av praktiska hänsyn för att undvika problem för det svenska
näringslivet, anser sig skatteutskottet böra förorda en sådan ändring av
ikraftträdandet. Utrikesutskottet instämmer i denna bedömning.

Utrikesutskottet finnér att de skäl som i propositionen anförs för en
inledande tullsänkning med två åttondelar är väl underbyggda och tillstyrker,
med instämmande av finansutskottet och skatteutskottet, att den
svenska tullavvecklingen inleds på detta sätt. Skatteutskottet anser att
denna tullsänkning inte bör skapa några problem för det svenska näringslivet.
Åtgärden kan däremot, enligt skatteutskottet, vara av stor betydelse
som ett uttryck för viljan att fullfölja de handelspolitiska ambitioner som
manifesterats genom förhandlingarna. Genomförandet av den återstående
delen av tullsänkningsprogrammet skall efter utvärdering bli föremål för
förnyat ställningstagande av riksdagen år 1981.

Finansutskottet konstaterar att reglerna i den nya s. k. subventionskoden
måste beaktas när svenska stödåtgärder utformas. Finansutskottet
erinrar också om departementschefens bedömning att handlingsfriheten
kvarstår oförändrad när det gäller att använda interna stödåtgärder för
väsentliga sociala och ekonomisk-politiska mål.

Utrikesutskottet tillstyrker, liksom finansutskottet, godkännande av
överenskommelsen.

Finansutskottet finner, i enlighet med vad som anförs i propositionen,
att den nya s. k. antidumpingkoden innebär vissa uppmjukningar i förhållande
till den nu gällande. Det anses inte uteslutet att ändringarna kan leda
till att svensk industri i framtiden kommer att mötas av ett ökat antal
antidumpingåtgärder på sina exportmarknader. De förbättringar som skett
i fråga om tillämpningen av koden överväger emellertid, anser finansutskottet
i likhet med föredraganden, så att överenskommelsen som helhet
får anses vara tillfredsställande för Sverige.

Utrikesutskottet tillstyrker godkännande av överenskommelsen.

Beträffande överenskommelsen om statlig upphandling anför finansutskottet
i sitt yttrande följande:

Den kungörelse som gäller för svenska statsmyndigheters upphandling
innebär att myndigheterna skall iaktta affärsmässighet och behandla anbud
och anbudsgivare objektivt. Det innebär bl. a. att dessa myndigheter inte
får diskriminera mot utländska anbudsgivare. I den mån avsteg från affärsmässigheten
i visst fall bedöms önskvärt, t. ex. för att kunna behålla viss
industriell kapacitet inom landet, måste dessa beslut fattas av regeringen
och inte av myndigheten i fråga.

Sverige har inom ramen för EFTA åtagit sig att inte diskriminera gentemot
övriga EFTA-länders företag vid statlig upphandling.

UU 1979/80:13

Att överenskommelsen nu träffats inom GATT om statlig upphandling
får allmänt sett anses gynnsamt för svensk del. Sverige har genom offentlighetsprincipen
redan tidigare medgett även utländska foretag full insyn i
anbudsförfarandet vid statlig upphandling medan det för svenska exportörer
ofta förelegat betydande svårigheter att följa motsvarande upphandlingsärenden
i andra länder. Här bör överenskommelsen och det till denna
knutna rapportsystemet medföra en gynnsammare situation för svensk
industris möjligheter att konkurrera.

Överenskommelsen får — i vart fall tills vidare — emellertid begränsad
verkan. Stora upphandlingsområden har undantagits, bl. a. telemateriel
och stora delar av kommunikationssektorn. Vidare omfattas inte tjänster
och entreprenader. En beloppsgräns om 150000 SDR (f. n. ca 840000 kr.)
tillämpas.

Som understryks i propositionen har Sverige i likhet med övriga nordiska
länder och Schweiz förbehållit sig rätten att för enskilda upphandlingar
avvika från principen om nationell behandling när väsentliga ekonomiskpolitiska
målsättningar påverkas. I dessa fall skall även i fortsättningen
besluten fattas på regeringsnivå. Även i övrigt synes överenskommelsen
för svensk del innebära att hittills använda principer vid statlig upphandling
kan tillämpas. I fråga om formerna kommer dock vissa ändringar att
behöva ske till följd av överenskommelsen.

Utskottet tillstyrker att Sverige ansluter sig till överenskommelsen.

Näringsutskottet konstaterar, i likhet med finansutskottet, att ett förbehåll
gjorts av bl. a. Sverige i fråga om väsentliga ekonomisk-politiska
målsättningar. Beslut i upphandlingsärenden där sådana vidare bedömningar
kan ifrågakomma skall fattas på regeringsnivå. Vidare noteras att upphandlingar
som är oundgängligen nödvändiga för den nationella säkerheten
eller för nationella försvarssyften har undantagits. I den svenska förteckningen
över de varor för vilka överenskommelsen gäller återfinns inte
textilvaror eller skodon.

Utrikesutskottet tillstyrker godkännande av överenskommelsen.

I likhet med finansutskottet, skatteutskottet och näringsutskottet tillstyrker
utrikesutskottet att riksdagen godkänner även de övriga överenskommelser
på det icke-tariffåra området och jordbruksområdet som förelagts
riksdagen i propositionen 1979/80: 24 samt de föreslagna åtgärderna i
fråga om preferensbehandling.

Utskotten ansluter sig i allt väsentligt till den positiva bedömning av
förhandlingsresultatet för svensk del som redovisas i propositionen. Tullförhandlingarna
medför, som föredraganden påpekar, avsevärda tullsänkningar
på de marknader utanför det västeuropeiska frihandelsområdet som
är viktiga för svensk export. På sikt kommer dock de nya icke-tariffära
överenskommelserna att vara av större betydelse. De kan sägas innebära
att de deltagande länderna på en råd områden binder sig till en ökad
internationell disciplin och mer omfattande multilateral kontroll av nationella
ågärder som kan påverka handeln.

Näringsutskottet anför i sitt yttrande sammanfattningsvis följande:

UU 1979/80:13

Utskottet vill särskilt understryka de slutsatser som regeringen drar
rörande innebörden för svenskt vidkommande av de här aktuella överenskommelserna.
Regeringen framhåller att reglerna i överenskommelserna
självfallet måste beaktas när interna stödåtgärder utformas. Handlingsfriheten
när det gäller att använda sådana stödåtgärder för väsentliga sociala
och ekonomiska mål kvarstår emellertid enligt regeringens bedömning
oförändrad. Utskottet konstaterar alltså att åtagandena enligt GATT-överenskommelserna
inte kommer att inskränka möjligheterna att i vårt land
föra en aktiv industripolitik i vilken statsmakterna väger in ekonomiska,
regionala och sociala hänsyn. Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet
här aktuella förslag i propositionen.

Utrikesutskottet instämmer i den bedömning om bibehållen handlingsfrihet
för Sverige i de hänseenden som åberopas av finansutskottet och
näringsutskottet.

Bland de frågor som förhandlingarna lämnade olösta ingår försöken att
nå en överenskommen tolkning och utvidgning av reglerna för skyddsåtgärder
vid marknadsstörning i GATT-avtalets artikel XIX. Det framhålls i
propositionen att det är av största vikt för länder som Sverige med en liten
hemmamarknad och stort exportberoende att klara regler läggs fast i detta
hänseende. Annars, sägs det vidare, finns risken att de handelspolitiska
stormakterna tillskansar sig övertag genom att, som redan sker i flera fall,
låta reglera delar av sitt handelsutbyte med andra länder eller sinsemellan
genom olika former av s. k. frivilliga exportbegränsningar eller andra
marknadsreglerande arrangemang.

Utrikesutskottet vill uttrycka förhoppningen att de förhandlinjar inom
GATT som nu fortsätts beträffande skyddsklausulfrågan skall kunna föras
till ett för alla deltagande länder godtagbart resultat.

Utskottet utgår vidare ifrån att regeringen fortsätter att beakta u-ländernas
intressen i de uppföljningsförhandlingar till MTN som kan komma att
äga rum inom GATT, liksom i det delvis nya maskineri som nu etableras
för att administrera och konkretisera de träffade överenskommelserna.

Utskottet vill också understryka vikten av att regeringen nu vidtar
åtgärder för att informera svenska myndigheter, företag och organisationer
om innehållet i de olika överenskommelserna.

Utskottet hemställer med hänvisning till det anförda

att riksdagen

dels

1. godkänner följande till propositionen såsom bilaga 2 fogade överenskommelser: a)

1979 års Genéveprotokoll till det allmänna tull- och handelsavtalet,

b) överenskommelse om tekniska handelshinder,

c) överenskommelse om statlig upphandling,

d) överenskommelse om tolkning och tillämpning av artiklarna VI,

UU 1979/80:13

XVI och XXIII i det allmänna tull- och handelsavtalet (den s. k.
subventionskoden),

e) internationellt nötköttsavtal,

f) internationellt mejerivaruavtal,

g) överenskommelse om tillämpning av artikel VII i det allmänna
tull- och handelsavtalet (den s. k. tullvärdekoden),

h) överenskommelse om procedurer vid importlicensiering,

i) överenskommelse om handel inom den civila flygindustrisektorn,

j) överenskommelse om tillämpning av artikel VI i det allmänna
tull- och handelsavtalet (den s. k. antidumpingkoden),

2. bemyndigar regeringen att säga upp konventionen den 15 december
1950 angående varors tullvärde (den s. k. Brysselkonventionen),

dels antar förslagen till

3. lag om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa, dock med den
ändringen av propositionen att ikraftträdande sker den 1 februari
1980,

4. lag om ändring i lagen (1979: 514) om ändring i lagen (1977:975)
med tulltaxa, dock med den ändringen av propositionen att ikraftträdande
sker den 1 februari 1980,

5. lag om ändring i tullförordningen (1973: 979),

dels

6. godkänner att Folkrepubliken Kina ges tullpreferenser i enlighet
med propositionens förslag, dock med den ändringen av propositionen
att ikraftträdande sker den 1 februari 1980,

7. godkänner den utvidgning av tullpreferenserna för Bulgarien och
Rumänien samt den tullfrihet för ytterligare varor från utvecklingsländerna
som förordas i propositionen, dock med den ändringen
av propositionen att ikraftträdande sker den 1 februari
1980.

Stockholm den 11 december 1979

På utrikesutskottets vägnar
ALLAN HERNELIUS

Närvarande vid ärendets slutbehandling: Allan Hernelius (m), Gertrud
Sigurdsen (s), Sture Palm (s), Georg Åberg (fp), Ingrid Sundberg (m), Mats
Hellström (s). Gunnel Jonäng (c). Gunnar Ström (s), Per-Olof Strindberg
(m), Jan Bergqvist (s), Sture Korpås (c), Björn Molin (fp), Axel Andersson
(s), Paul Grabo (c) och Maj-Lis Lööw (s).

UU 1979/80:13

Ändringar och tillägg i GATT:s regelverk

När riktlinjerna för de multilaterala handelsförhandlingarna fastställdes i
Tokiodeklarationen, enades man bl. a. om att ”i ljuset av förhandlingarnas
framåtskridande även beakta önskvärda förbättringar i det internationella
system som reglerar världshandeln”. Man var allmänt överens om att
GATT:s regelverk såsom det hade tillämpats och utvecklats under trettio
år var i behov av en översyn och att anpassningar borde övervägas för att
bättre möta framtida behov. Särskilt hävdade u-länderna att GATT:s
regelsystem inte i tillräcklig utsträckning var anpassat till deras särskilda
handels- och utvecklingsbehov.

En särskild förhandlingsgrupp upprättades, den s. k. frameworkgruppen,
som fick i uppgift att förhandla om förbättringar i reglerna för den
internationella handeln, särskilt i vad avsåg handeln mellan i- och u-länder.

Resultatet på detta område skiljer sig från övriga överenskommelser i
förhandlingarna så till vida att de överenskomna texterna inte utgör fristående
multilaterala avtal, avsedda att undertecknas och sättas i kraft av de
parter som deltagit i förhandlingarna. Texterna utgör i stället förslag från i
förhandlingarna deltagande länder till ändringar i eller kompletteringar av
GATT-avtalet. Huruvida och i vilken form de skall inkorporeras i GATT:s
regelsystem är emellertid avgöranden som det ankommer på GATT:s
avtalsslutande parter att träffa.

Till de för framtiden mest intressanta resultaten i denna del av förhandlingarna
hör tillkomsten av en särbehandlingsklausul och tillämpningen av
reciprocitetsprincipen på u-länderna.

En grundläggande princip i GATT:s regelsystem för världshandeln utgörs
av regeln om mest-gynnad-nationsbehandling, dvs. att förmåner som
utsträcks till en handelspartner automatiskt skall utsträckas till samtliga
andra GATT-länder. Att särbehandla u-länderna i handelspolitiken står
därför formellt i konflikt med GATT-avtalet. När det allmänna tullpreferenssystemet
för u-landsprodukter (GSP) infördes genom beslut i
UNCTAD löstes detta genom att GATT:s avtalsslutande parter beviljade
systemet ett särskilt tidsbegränsat undantag från GATT-avtalets bestämmelser.

U-länderna har länge eftersträvat att särbehandling av dem skulle ges en
mer permanent juridisk grundval i GATT-avtalet. I förhandlingarna lade uländerna
fram förslag till en särbehandlingsklausul, en s.k. enabling
clause, avsedd att inkorporeras i GATT-avtalet och därmed göra särbehandling
uttryckligen förenlig med avtalet. I-länderna ställde sig i allmänhet
positiva till en sådan klausul men insisterade på att erkännande i så fall
samtidigt skulle ges i en klausul åt det faktum att olika u-länder befinner sig
på olika utvecklingsnivå och att särbehandling endast bör ges så länge den
kan anses motiverad av u-landets utvecklingsbehov.

Enighet kunde slutligen nås om en särbehandlingsklausul vars tilllämpning
har begränsats till följande åtgärder:

UU 1979/80:13

a) tullpreferenser som i-länder beviljar u-länder inom ramen för GSP;

b) särskild och mer förmånlig behandling när det gäller bestämmelser i
GATT rörande de icke-tariffära åtgärder som regleras av överenskommelser
vilka multilateralt har framförhandlats inom ramen för GATT;

c) regionala eller globala arrangemang mellan u-länder på tullområdet
och, i enlighet med kriterier och villkor som kan föreskrivas av GATT:s
avtalsslutande parter, även på det icke-tariffära området;

d) särskild behandling av de minst utvecklade bland u-länderna i samband
med varje allmän eller specifik åtgärd till förmåit för u-länderna.

Enligt klausulen skall särbehandlingen kunna anpassas till förändringar i
u-ländernas behov. Härmed öppnas möjlighet till en differentierad behandling
av u-länder alltefter utvecklingsnivå. Procedurer för konsultationer
om de nya reglernas tillämpning fastställs också i klausulen.

I en andra del av klausulen behandlas reciprocitetsprincipens tilllämpning
på u-länderna, dvs. deras möjlighet att i handelsförhandlingar
lämna motprestationer till erbjudna medgivanden. Där preciseras tillämpliga
bestämmelser i GATT-avtalet rörande reciprocitet och sägs bl. a. att uländerna
med stigande utvecklingsnivå förväntas kunna lämna successivt
allt större bidrag i form av egna medgivanden samt i ökad utsträckning
delta i GATT:s system av rättigheter och förpliktelser.

Tullpreferenser för Folkrepubliken Kina m. m.

Det allmänna tullpreferenssystemet (GSP), som för svensk del trädde i
kraft den 1 januari 1972, innebär tullfrihet vid import från u-ländema av
flertalet industriella hel- och halvfabrikat samt vissa livsmedels- och jordbruksvaror.
Tullfrihet enligt GSP lämnas ensidigt av vaije enskilt i-land till
skillnad från de tullmedgivanden som efter förhandlingar inom GATT
lämnas på mest-gynnad-nationsbasis. Liksom i andra preferensgivande iländer
har undantag gjorts för varor som är särskilt utsatta för lågpriskonkurrens,
t. ex. kläder, handskar och skor. De svenska preferenserna avser
i stort sett alla självständiga utomeuropeiska u-länder samt Jugoslavien,
Malta och Turkiet. Preferensberättigade är vidare vissa icke självständiga
utomeuropeiska områden, bl. a. Hongkong och Macao. Dessutom medges
i särskild ordning tullpreferenser för Rumänien och Bulgarien.

I propositionen föreslås, som inledningsvis nämnts, att GSP fr. o. m. den
1 januari 1980 generellt utvidgas med ytterligare två varor, nämligen anthurium
och vattenmeloner. Härför behövs riksdagens godkännande.

Folkrepubliken Kina har gjort en framställning om att få åtnjuta tullpreferenser
vid import till Sverige.

F. n. ger Australien, Nya Zeeland, Norge och Schweiz tullpreferenser
till Folkrepubliken Kina. EG har nyligen beslutat att inkludera Kina i sitt
preferenssystem fr. o. m. den 1 januari 1980.

Folkrepubliken Kina uppvisar i ekonomiskt avseende stora likheter med
de länder som för svensk del f. n. kommer i fråga beträffande tullprefe -

UU 1979/80:13

Bilaga 1

FiU 1979/80:1 y

Finansutskottets yttrande
1979/80:1 y

med anledning av propositionen 1979/80:24 om de multilaterala
handelsförhandlingarna inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT), m. m.

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har den 13 november 1979 berett finansutskottet tillfälle
att yttra sig över det i propositionen 1979/80: 24 om de multilaterala
handelsförhandlingarna inom ramen för GATT framlagda förslaget om
anslutning till överenskommelse om statlig upphandling jämte de delar i
propositionen i övrigt som kan beröra finansutskottets verksamhetsområde.

Finansutskottet vill anföra följande.

Allmänna synpunkter på överenskommelserna

Det har sedan lång tid tillbaka varit en svensk strävan att medverka till
åtgärder som underlättar handeln mellan länderna. De överenskommelser
som nu träffats inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) om sänkta tullar och begränsningar av andra handelshinder måste
därför principiellt sett hälsas med tillfredsställelse för svenskt vidkommande.

Enligt redovisningen i propositionen skulle de viktigare industriländerna
under perioden fram till den 1 januari 1987 sänka sina tullar på industrivaror
med i genomsnitt 33%. För Sverige skulle motsvarande tal vara
28%. Med det låga tullskydd Sverige har med tullfrihet för en mycket stor
andel av importen bör tullsänkningarna inte vålla några svårare omställningsproblem
för svensk industri. Till yttermera visso är för svensk del
vissa känsliga varor undantagna från tullsänkningen eller endast i ringa
mån berörda. Det gäller bl. a. teko och skor liksom järn och stål. För
svensk exportindustri bör de nu utlovade tullsänkningarna vid import till i
första hand Förenta staterna, Canada och Japan innebära vidgade möjligheter
till effektiv konkurrens. Till bilden hör att de önskemål man från
svensk sida haft om tullsänkningar i Spanien kunnat uppnås genom det
frihandelsavtal som slutits mellan EFTA-länderna och Spanien.

Utskottet tillstyrker från sina utgångspunkter förslaget i propositionen
att tullavvecklingen sker med två åttondelar redan den 1 januari 1980.

I fråga om den s.k. subventionskoden anför departementschefen att
resultatet är tillfredsställande för svensk del. Genom överenskommelsen

UU 1979/80:13

åtar sig Förenta staterna att i framtiden underkasta sig en striktare disciplin
vid bruket av utjämningstullar. Det finns, anför departementschefen, för
ett litet, handelsberoende land som Sverige anledning att välkomna en
ökad internationell disciplin vid bruket av subventioner. Detta innebär
givetvis också att reglerna måste beaktas när svenska stödåtgärder utformas.
Enligt departementschefen kvarstår dock handlingsfriheten oförändrad
när det gäller att använda interna stödåtgärder för väsentliga sociala
och ekonomisk-politiska mål.

Den nya antidumpingkod varom överenskommelse träffats innebär, enligt
vad som anförs i propositionen, vissa uppmjukningar i förhållande till
den nu gällande. Det anses inte uteslutet att ändringarna kan leda till att
svensk industri i framtiden kommer att mötas av ett ökat antal
antidumpingåtgärder på sina exportmarknader. De förbättringar, å andra
sidan, som skett i fråga om tillämpningen av koden överväger emellertid
enligt föredragandens mening så att överenskommelsen som helhet får
anses vara tillfredställande för Sverige.

Utskottet har i fråga om subventions- och antidumpingkodema inga från
departementschefen avvikande uppfattningar utan tillstyrker att de godkänns
från svensk sida.

Överenskommelsen om statlig upphandling

Sverige har inom ramen för EFTA åtagit sig att inte diskriminera gentemot
övriga EFTA-länders företag vid statlig upphandling.

Att överenskommelse nu träffats inom GATT om statlig upphandling får
allmänt sett anses gynnsamt för svensk del. Sverige har genom offentlighetsprincipen
redan tidigare medgett även utländska företag full insyn i
anbudsforfarandet vid statlig upphandling medan det för svenska exportörer
ofta förelegat betydande svårigheter att följa motsvarande
upphandlingsärenden i andra länder. Här bör överenskommelsen och det
till denna knutna rapportsystemet medföra en gynnsammare situation för
svensk industris möjligheter att konkurrera.

Överenskommelsen får - i vart fall tills vidare - emellertid begränsad
verkan. Stora upphandlingsområden har undantagits, bl. a. telemateriel
och stora delar av kommunikationssektorn. Vidare omfattas inte tjänster
och entreprenader. En beloppsgräns om 150000 SDR (f. n. ca 840000 kr.)
tillämpas.

Som understryks i propositionen har Sverige i likhet med övriga nordis -

UU 1979/80:13

ka länder och Schweiz förbehållit sig rätten att för enskilda upphandlingar
avvika från principen om nationell behandling när väsentliga ekonomiskpolitiska
målsättningar påverkas. I dessa fall skall även i fortsättningen
besluten fattas på regeringsnivå. Även i övrigt synes överenskommelsen
för svensk del innebära att hittills använda principer vid statlig upphandling
kan tillämpas. I fråga om formerna kommer dock vissa ändringar att
behöva ske till följd av överenskommelsen.

Utskottet tillstyrker att Sverige ansluter sig till överenskommelsen.

Stockholm den 29 november 1979
På finansutskottets vägnar
ERIC ENLUND

Närvarande: Eric Enlund (fp), Torsten Gustafsson (c), Paul Jansson (s),
Arne Pettersson (s), Bo Siegbahn (m). Arne Gadd (s), Rolf Rämgård (c),
Per-Axel Nilsson (s), Christina Rogestam (c), Roland Sundgren (s), Mona
S:t Cyr (m), Torsten Karlsson (s). Karin Flodström (s), Barbro Nilsson (m)
och Hadar Cars (fp).

UU 1979/80:13

Bilaga 2

Skatteutskottets yttrande SkU 1979/80:3 y

1979/80:3 y

över prop. 1979/80:24 om de multilaterala handelsförhandlingarna
inom ramen för GATT

Till utrikesutskottet

Sedan utrikesutskottet hemställt om skatteutskottets yttrande över de i
propositionen 1979/80:24 om de multilaterala handelsförhandlingarna
inom ramen för GATT framlagda förslagen om
anslutning till 1979 års Genéve-protokoll med förslag till ändringar i
lagen med tulltaxa och i tullförordningen,
överenskommelse om tillämpning av artikel VII i GATT (den s. k.
tullvärdekoden),

överenskommelse om tillämpning av artikel VI i GATT (den s. k. antidumpingkoden),
samt
förslag till tullpreferenser för Folkrepubliken Kina m. m.
jämte eventuella motioner i anslutning till dessa delar av propositionen
får skatteutskottet anföra följande.

Några motioner har inte väckts med anledning av propositionen. Utskottet
behandlar följaktligen endast propositionen i vad den avser tullområdet.

Det torde råda allmän enighet om att de strävanden att sänka eller
avveckla tullar och att eliminera och begränsa andra handelshinder som
inleddes med Kennedyronden och som sedan fortsatt vid de GATT-förhandlingar,
vars resultat redovisas i den här aktuella propositionen, i hög
grad bidragit till en liberalisering av världshandeln. Dessa åtgärder i förening
med systemet med u-landspreferenser har varit avsedda att särskilt
förbättra u-ländernas handelspolitiska situation. Skatteutskottet, som liksom
dess föregångare bevillningsutskottet utan reservationer ställt sig
bakom de tidigare genomförda generella tullsänkningarna och preferenssystemet,
finner inte skäl till någon ändrad ståndpunkt när det gäller de nu
aktuella förslagen. Såvitt utskottet kan finna bör den begränsade generella
tullsänkning, omfattande en fjärdedel av den totala nedsättningen, som
inledningsvis skall genomföras, inte skapa några problem för det svenska
näringslivet. Åtgärden får däremot anses vara av stor betydelse som ett
uttryck för viljan att fullfölja de handelspolitiska ambitioner som manifesterats
genom förhandlingarna. Genomförandet av den återstående delen av

UU 1979/80:13

tullsänkningsprogrammet skall efter utvärdering bli föremål för förnyat
ställningstagande av riksdagen.

Skatteutskottet tillstyrker genomförandet av de tullsänkningar som föreslås
i propositionen liksom övriga ändringar av tulltaxan. Av en inom
handelsdepartementet upprättad promemoria framgår att det i propositionen
föreslagna ikraftträdandet den 1 januari 1980 — på grund av bl. a. den
sena riksdagsbehandlingen av ärendet - skulle medföra vissa problem för
näringslivet. I stället föreslås att de ändrade tulltaxebestämmelsema skall
gälla fr. o. m. den 1 februari 1980. Då ett senareläggande inte strider mot
överenskommelsen vid GATT-förhandlingarna och främst dikteras av
praktiska hänsyn anser utskottet sig böra förorda en sådan ändring av
ikraftträdandet.

Inte heller beträffande de övriga frågor i propositionen som har direkt
anknytning till tullområdet har utskottet funnit anledning till erinran. Utskottet
förordar att den s. k. tullvärdekoden godkänns och att de därmed
förenade åtgärderna i fråga om uppsägning av Brysselkonventionen och
ändring av tullförordningen genomförs. Utskottet tillstyrker också godkännande
av den s. k. antidumpingkoden och den föreslagna utvidgningen av
tullpreferensema.

Stockholm den 27 november 1979

På skatteutskottets vägnar
ERIK WÄRNBERG

Närvarande: Erik Wärnberg (s), Knut Wachtmeister (m), Stig Josefson (c),
Valter Kristenson (s), Rune Carlstein (s), förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson (m), Olle Westberg i Hofors (s), Tage Sundkvist (c), Hagar
Normark (s), Curt Boström (s), Ingemar Hallenius (c), Bo Forslund (s),
Wilhelm Gustafsson (fp), Olle Grahn (fp) och Ewy Möller (m).

UU 1979/80:13

Bilaga 3

Näringsutskottets yttrande
1979/80:3 y

över propositionen 1979/80:24 om de multilaterala handelsförhandlingarna
inom ramen för det allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) m. m.

Till utrikesutskottet

Utrikesutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att yttra sig över de i
propositionen 1979/80:24 om de multilaterala handelsförhandlingarna
inom ramen för GATT framlagda förslagen om anslutning till överenskommelse
om tolkning och tillämpning av artiklarna VI, XVI och XXIII i
GATT (den s.k. subventionskoden), överenskommelse om statlig upphandling,
överenskommelse om tekniska handelshinder, överenskommelse
om procedurer vid importlicensiering och överenskommelse om
handel inom den civila flygindustrisektom.

Upplysningar i ärendet har inför utskottet lämnats av företrädare för
utrikes- och handelsdepartementen.

Propositionen

Överenskommelsen om tolkning och tillämpning av artiklarna VI, XVI och
XXIII i GATT (den s. k. subventionskoden)

GATT-avtalet innehåller vissa allmänna bestämmelserom såväl subventioner
som utjämningstullar. I avtalets artikel XVI föreskrivs en allmän
notifikations- och konsultationsplikt för sådana stödåtgärder som ”direkt
eller indirekt har till verkan att öka exporten eller minska importen av en
vara” på en avtalsslutande parts område. Härutöver har ett antal till
GATT anslutna industriländer gjort åtaganden om förbud mot exportsubventioner.
Dessa har exemplifierats i en särskild lista.

Ett lands rätt att ta ut utjämningstullar regleras i artikel VI, där det bl. a.
föreskrivs att utjämningstullar inte får påläggas med mindre subventioneringen
”förorsakar eller hotar att förorsaka väsentlig skada på en befintlig
industri eller avsevärt försenar upprättandet av inhemsk industri”. Detta
s. k. skadekriterium har tillämpats av flertalet GATT-medlemmar. USA:s
lagstiftning på detta område har dock saknat skaderekvisit.

Den nu föreliggande överenskommelsen baseras på och utgör en tolkning
av artiklarna VI, XVI och XXIII i GATT-avtalet. Dess syfte är att

NU 1979/80:3 y

UU 1979/80:13

tillse att användningen av subventioner inte negativt påverkar annat lands
intressen och att utjämningsåtgärder när de vidtas inte utgör onödiga
hinder för handeln. Parterna i överenskommelsen fastslår att subventioner
används av regeringar som legitima instrument för att främja betydelsefulla
sociala och ekonomisk-politiska mål. De erkänner emellertid att subventioner
kan ha negativa verkningar på andra länders handelsintressen. De
åtar sig därför att söka undvika att genom bruk av subventioner, vare sig
exportsubventioner eller interna stödåtgärder, vålla annan part skada.

Det finns två möjligheter att vinna rättelse för ett land som anser sig
negativt påverkat av ett annat lands subventioner. Vid fall av väsentlig
skada skall landet ha rätt att unilateralt ingripa med utjämningstullar mot
den subventionerade importen. Den andra möjligheten är att genom en
multilateral prövning i en särskilt upprättad kommitté för subventioner och
utjämningsåtgärder söka utverka godkännande för att inskrida mot den
subventionerade importen.

USA åtar sig genom överenskommelsen att i framtiden tillämpa skadekriteriet
och underkastar sig därmed en striktare disciplin vid bruket av
utjämningstullar.

Föredraganden anger att USA:s åtaganden är ett viktigt resultat av
överläggningarna. Han framhåller vidare att det för ett litet, handelsberoende
land som Sverige finns anledning att välkomna en ökad internationell
disciplin vid bruket av subventioner. Detta innebär naturligtvis också,
påpekar han, att reglerna måste beaktas när svenska stödåtgärder utformas.
Handlingsfriheten när det gäller att använda interna stödåtgärder för
väsentliga sociala och ekonomisk-politiska mål kvarstår dock oförändrad.

Överenskommelserna om statlig upphandling och om tekniska handelshinder Dessa

båda typer av handelshinder har hittills inte i någon större utsträckning
varit föremål för internationell reglering.

De principer som nu läggs fast för den statliga upphandlingen innebär att
lagar, förordningar, förfaranden och tillämpningar rörande varuupphandling
verkställd av de berörda myndigheterna skall vara icke-diskriminerande.
Parterna i överenskommelsen skall i detta avseende bevilja varandra
en behandling som inte är mindre förmånlig än vare sig den som beviljas
inhemska varor respektive leverantörer, s. k. nationell behandling, eller
den som beviljas varje annan parts varor respektive leverantörer.

Överenskommelsen omfattar all varuupphandling som verkställs av
myndigheter som ingår i överenskommelsen. De berörda myndigheterna
finns för varje part upptagna i en särskild bilaga. Överenskommelsen
tillämpas enbart på upphandlingar vilkas värde är minst 150000 SDR
(Internationella valutafondens särskilda dragningsrätter), vilket motsvarar
ca 825 000 sv. kr.

1 likhet med övriga nordiska länder och Schweiz har Sverige förbehållit

UU 1979/80:13

sig rätten att för enskilda upphandlingar avvika från principen om nationel]
behandling i överenskommelsen när väsentliga ekonomisk-politiska målsättningar
påverkas. Upphandlingar som är oundgängligen nödvändiga för
den nationella säkerheten eller för nationella försvarssyften är därför undantagna.
I den svenska förteckningen över de varor för vilka överenskommelsen
gäller återfinns inte textilvaror eller skodon. Beslut i upphandlingsärenden
där sådana vidare bedömningar kan ifrågakomma skall fattas
på regeringsnivå.

Föredraganden konstaterar att de nu gällande svenska bestämmelserna
innebär att statliga myndigheter inte får diskriminera utländska anbudsgivare.
Överenskommelsen kommer i detta avseende inte att medföra några
egentliga förändringar för de upphandlande myndigheterna.

Överenskommelsen om tekniska handelshinder gäller varor och omfattar
tekniska föreskrifter, standarder och system för provning av varor
(certifieringssystem) utarbetade av statliga och lokala myndigheter och
enskilda organ. Endast när det gäller statliga myndigheter innebär överenskommelsen
direkta åtaganden. I övriga fall skall regeringarna vidta rimliga
åtgärder som står till buds för att säkerställa att överenskommelsens bestämmelser
efterlevs.

I sin värdering av förhandlingsresultatet på detta område påpekar föredraganden
att intresset av att tekniska föreskrifter inte onödigtvis tillåts
hindra varuflödet över gränserna bör vägas mot myndigheternas intresse
av att relativt fritt få agera på föreskriftsområdet i syfte att ta till vara
säkerhets-, miljö-, hälso- och konsumentintressen. Överenskommelsens
utformning bedöms innebära att myndigheternas rätt att på sakliga grunder
relativt fritt agera inom respektive ansvarsområden inte kommer att inskränkas.

Överenskommelsen om importlicensprocedurer

GATT-avtalet innehåller inte några mer detaljerade procedurregler som
gäller licensgivning i samband med import. Artikel VIII innehåller vissa
bestämmelser angående avgifter och formaliteter i samband med import
och export. Artikel XIII behandlar icke-diskriminerande tillämpning av
kvantitativa restriktioner.

Överenskommelsen behandlar såväl automatisk som icke-automatisk
importlicensiering. Automatisk importlicensiering definieras som importli -

UU 1979/80:13

censiering där ansökan beviljas utan begränsning medan övriga typer av
licensieringssystem faller under kategorin icke-automatisk licensiering.

Icke-automatisk licensiering används för att administrera kvoter och
andra importrestriktioner. Systemet får inte_ ha någon hindrande effekt på
importen utöver den som orsakas av restriktionerna i fråga.

Föredraganden konstaterar att procedurreglerna beträffande importlicensiering
i stort överensstämmer med dem som redan tillämpas i Sverige
och att överenskommelsen inte föranleder några ändringar i gällande lagstiftning.

Överenskommelsen om handel inom den civila flygindustrisektorn

Denna överenskommelse omfattar i huvudsak civila flygplan, flygplansdelar
och reparationer av flygplan. Fr. o. m. den 1 januari 1980 skall tullfrihet
medges för vissa flygindustriprodukter. Tullfriheten binds i GATT och
kommer därmed samtliga GATT:s avtalsslutande parter till del. Tullfrihetens
omfattning framgår av en bilaga till överenskommelsen. Den täcker
ett stort antal produkter från färdiga flygplan till motorer, instrument,
komponenter och andra delar till flygplan. Överenskommelsen medför
också att tullar för reparationer utomlands, vilka bl. a. tagits ut av Förenta
staterna, avskaffas.

Föredraganden framhåller att denna överenskommelse bör tillmätas betydelse
då den civila flygindustrisektorn är intressant för svensk del.

Näringsutskottet

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till den positiva bedömning av
förhandlingsresultatet för svensk del som redovisas i propositionen. Tullförhandlingarna
medför, som föredraganden påpekar, avsevärda tullsänkningar
på de marknader utanför det västeuropeiska frihandelsområdet som
är viktiga för svensk export. På sikt kommer dock de nya icke-tariffåra
överenskommelserna att vara av större betydelse. De kan sägas innebära
att de deltagande länderna på en rad områden binder sig till en ökad
internationell disciplin och mer omfattande multilateral kontroll av nationella
åtgärder som kan påverka handeln. Det framhålls i propositionen att
det är av största vikt för länder som Sverige med liten hemmamarknad och
stort exportberoende att klara regler läggs fast rörande tolkning och utvidgning
av reglerna för skyddsåtgärder vid marknadsstörning. Annars,
sägs det, finns risken att de handelspolitiska stormakterna tillskansar sig
övertag genom att, som redan sker i flera fall, låta reglera delar av sitt
handelsutbyte med andra länder eller sinsemellan genom olika former av
s.k. frivilliga exportbegränsningar eller andra marknadsreglerande arrangemang.

Utskottet vill särskilt understryka de slutsatser som regeringen drar

UU 1979/80:13

rörande innebörden för svenskt vidkommande av de här aktuella överenskommelserna.
Regeringen framhåller att reglerna i överenskommelserna
självfallet måste beaktas när interna stödåtgärder utformas. Handlingsfriheten
när det gäller att använda sådana stödåtgärder för väsentliga sociala
och ekonomiska mål kvarstår emellertid enligt regeringens bedömning
oförändrad. Utskottet konstaterar alltså att åtagandena enligt GATT-överenskommelsema
inte kommer att inskränka möjligheterna att i vårt land
föra en aktiv industripolitik i vilken statsmakterna väger in ekonomiska,
regionala och sociala hänsyn. Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet
här aktuella förslag i propositionen.

Stockholm den 6 december 1979

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: Ingvar Svanberg (s), Johan Olsson (c), Hugo Bengtsson (s),
Sven Andersson (fp), Nils Erik Wååg(s), Margaretha af Ugglas (m), Birgitta
Hambraeus (c), Lilly Hansson (s), Bengt Sjönell (c), Lennart Pettersson
(s), Carl Tham (fp), Karl Björzén (m), Rune Jonsson (s), Wivi-Anne
Radesjö (s) och Lennart Blom (m).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1979