TU 1979/80:4

Trafikutskottets betänkande
1979/80:4

med anledning av propositionen 1978/79:117 om bemanning av
fartyg, m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1978/79:117 har regeringen (kommunikationsdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta förslaget till lag om ändring i lagen (1965:719)
om säkerheten på fartyg.

I propositionen läggs fram förslag till ny reglering från säkerhetssynpunkt
av bemanningen av fartyg. Regleringen lägger grunden för en mer flexibel
bemanningspraxis. Den bygger på befälsbemanningsutredningens slutbetänkande
(SOU 1978:21) Bemanning av fartyg och sjöfartspolitiska utredningens
komplettering i maj 1978 till betänkandet.

Propositionen innehåller överväganden rörande den framtida bemanningspolitiken.
Personalkostnaderna utgör en stor andel av ett fartygs
driftskostnader. Ändringar i dessa har stor betydelse för den svenska
handelsflottans konkurrensförmåga. Förslagen innebär att större hänsyn än
hittills kan tas till tekniska och organisatoriska förhållanden på fartygen och
att kollektivavtal om arbetsförhållandena också skall beaktas i ökad utsträckning
då fartygets minimibesättning bestäms. Härigenom skapas utrymme för
individuellt avpassade bemanningssystem som kan bidra till förbättringar för
svensk sjöfart utan att avkall görs på sjösäkerhetens krav.

Författningsmässigt innebär förslaget att sjöbefälskungörelsens bemanningstabeller
tas bort och att det läggs på sjöfartsverket att även bestämma
befälsbemanningen. För de minsta handelsfartygen och för andra fartyg än
handelsfartyg ersätts nuvarande reglering med föreskrifter rörande bemanningen
i den utsträckning som behövs från sjösäkerhetssynpunkt.

Det nuvarande bristmönstringssystemet föreslås avskaffat. När minimibesättningsbeslutet
inte kan uppfyllas, skall i stället i första hand sjöfartsverket
kunna ändra beslutet tillfälligt. I andra hand skall befälhavaren kunna gå ifrån
beslutet för en kort tid, när bristen har uppstått på grund av ett plötsligt
sjukdomsfall eller annan oförutsedd händelse. Förutsättningen är i båda
fallen att sjösäkerhetens krav ändå blir uppfyllda.

Reglerna om introduktion av all personal på fartyget beträffande säkerhetsbestämmelser
och fartygets säkerhetsutrustning skärps.

I propositionen dras också upp vissa riktlinjer för kommande ändringar i
behörighetssystemet för sjöpersonal. Detta måste dock samordnas med bl. a.
den nya utbildningen för sjöbefäl i högskolan.

Fartygsmiljöutredningens förslag i delbetänkandet (Ds K1976:1) Bostäder,
medinflytande och miljö ombord på fartyg, att ge de ombordanställda ökade

1 Riksdagen 1979/80. 15 samt. Nr 4

TU 1979/80:4

möjligheter att påverka utformningen av bostads- och arbetsmiljön på
fartygen genom partssammansatta fartygsmiljönämnder, behandlas också i
propositionen. Det bör finnas goda förutsättningar för parterna att utan
lagregler åstadkomma enkla och praktiska lösningar i dessa frågor, varför
förslag till särskild lagstiftning inte läggs fram.

TU 1979/80:4

Lagförslaget

Det vid propositionen fogade lagförslaget har följande lydelse.

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 11 och 16 §§,6 kap., 7 kap. 18 §,8 kap. 1 §,9
kap. 15 §, 10 kap. samt 11 kap. 3 § lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Certifikat enligt denna lag skall
utfärdas för visst fartområde eller del
av fartområde och för bestämd tid. I
certifikat må anges särskilt villkor för
att det skall vara giltigt. Giltighetstiden
för certifikat må förlängas.

Fartområdena äro:

a) inre fart: fart inom riket i
hamnar, floder, kanaler och insjöar
ävensom inomskärs vid kusterna
samt fart i Kalmarsund; medfart som
nu sagts likställes ali fart i Öresund
och på Oslofjorden intill Larvik;

b) stor kustfart: annan fart än som
anges under a) till eller från in- eller
utrikes orter, belägna vid Östersjön
eller därmed i sjöfartsförbindelse
varande farvatten, dock ej bortom
linjen Hanstholm-Lindesnäs eller
bortom Cuxhaven;

c) nordsjöfart: annan fart än som
anges under a) och b), dock ej bortom
linjen Trondheimsfjorden-Shetlands
nordpynt, därifrån västerut till 11°
västlig longitud, därifrån längs denna
longitud över Irlands västkust till
48° nordlig latitud och därifrån

1 Lagen omtryckt 1978:109.

1* Riksdagen 1979/80. 15 sami. Nr 4

Certifikat enligt denna lag skall
utfärdas för ett visst fartområde eller
en del av ett fartområde och för
bestämd tid. I certifikatet får anges
särskilt villkor för att det skall vara
giltigt. Giltighetstiden för certifikatet
får förlängas.

Fartområdena är

a) inre fart: fart inom riket i
hamnar, floder, kanaler och insjöar,
fart inomskärs vid de svenska kusterna
samt fart i Kalmarsund, i Öresund
och på Oslofjorden intill Larvik;

b) stor kustfart: annan fart än den
som anges under a) till eller från ineller
utrikes orter, belägna vid Östersjön
eller farvatten som har sjöfartsförbindelse
med Östersjön, dock ej
bortom linjen Hanstholm-Lindesnäs,
samt fart genom Kielkanalen
hitom linjen Esbjerg-53° nordlig latitud
4° ostlig longitud-fyren Blankenberghe; c)

nordsjöfart: annan fart än den
som anges under a) och b), dock ej
bortom linjen TrondheimsfjordenShetlands
nordpynt, därifrån västerut
till 11° västlig longitud, därifrån
längs denna longitud över Irlands
västkust till 48° nordlig latitud och

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

österut längs denna latitud till
Brest;

d) oceanfart: all annan fart än som
anges under a)-c).

Nyttjas fartyg i fart mellan utländska
orter, äger sjöfartsverket, om det
med hänsyn till farvattnets beskaffenhet
eller andra förhållanden prövas
lämpligt, förordna att fartyget må
anses nyttjat i därmed jämförlig,
mindre vidsträckt fart än som eljest vid
tillämpning av andra stycket skulle
vara fallet.

Föreslagen lydelse

därifrån österut längs denna latitud
till Brest;

d) inskränkt oceanfart: fart på
andra europeiska orter än dem som
anges under aj-c), dock ej fart norr
eller väster om den linje som anges
under c), dessutom fart på utomeuropeiska
orter vid Medelhavet och
Svarta havet, samt fart på Nordafrikas
västkust norr om 25° nordlig latitud, på
Kanarieöarna och ön Madeira;

e) oceanfart: all annan fart än den
som anges under a)-d).

Om ett fartyg används i fart mellan
utländska orter, får sjöfartsverket
pröva frågan om en annan bestämning
av fartygets fartområde än den som
föijer av andra stycket. Finner sjöfartsverket
därvid att fartområdet, på
grund av farvattnets beskaffenhet
eller andra förhållanden, är närmast
jämförligt med ett mindre vidsträckt
fartområde, får verket bestämma att
fartyget skall anses använt i fart
motsvarande detta fartområde.

Regeringen eller förvaltningsmyndighet
som regeringen bestämmer
äger meddela erforderliga bestämmelser
om avgift till staten för
tillsynsförrättning och om ersättning
åt sakkunnig som enligt 6 § andra
stycket anlitats för tillsynsförrättning.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet
som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om
avgifter till staten för tillsyn av fartyg
och om ersättning åt sakkunnig som
enligt 6 § andra stycket anlitas för
tillsynsförrättning. Detsamma gäller
avgifter för utprovning och granskning
av material och utrustning till fartyg.

6 kap.

Bemanning och minimibesättning m. m.

1§

Fartyg skall vara bemannat på Varje fartyg skall vara bemannat
betryggande sätt. på betryggande sätt.

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

Under resa, som under vanliga
förhållanden kräver mer än tolv
timmars oavbruten gång eller som i
annat fall är sådan, att skeppstjänsten
måste indelas i skift, må fartyget icke
ha mindre besättning än att befäl och
manskap kunna indelas i erforderligt
antal vakter.

Fartyget må icke under resa ha
mindre besättning än att erforderlig
personal kan avdelas för kosthållet
ombord och, om fartyget enligt
gällande föreskrifter skall vara utrustat
med teleanläggning, för anläggningens
behöriga nyttjande.

Föreslagen lydelse

Under en resa, som under vanliga
förhållanden kräver mer än tolv
timmars oavbruten gång, skall fartyget
ha så stor besättning att den kan
delas in i det antal vakter som behövs.
Detsamma gäller även i andra fall när
resan är sådan att arbetet måste delas
in i skift.

Under en resa får fartyget inte ha
mindre besättning än att erforderlig
personal kan avdelas för intendenturtjänsten.
Om fartyget enligt gällande
föreskrifter skall vara utrustat med
teleanläggning, skall personal också
finnas för att anläggningen skall kunna
användas på behörigt sätt.

2§

Besättningen på varje fartyg skall ha
tillräckligt god syn- och hörselförmåga.

2§

För fartyg med en bruttodräktighet
av minst 20 registerton, som
befordrar gods eller passagerare, skall
sjöfartsverket, efter samråd med
organisationer, representerande redare
och ombordanställda, fastställa
den minsta besättning som kan
anses betryggande från sjösäkerhetssynpunkt
i den fart, vari fartyget
nyttjas eller avses att nyttjas (minimibesättning).
Om fartyget nyttjas eller
avses att nyttjas i flera fartområden,
skall minimibesättning fastställas för
varje sådant område.

3§

Sjöfartsverket skall för varje passagerarfartyg
och för varje annat fartyg
med en bruttodräktighet av minst 20
registerton, som transporterar gods
eller passagerare, fastställa den minsta
besättning som kan anses vara
betryggande från sjösäkerhetssynpunkt
i den fart vari fartyget används
eller avses att användas (minimibesättning).
På begäran skall minimibesättning
också fastställas för ett fartyg
som är under byggnad eller projektering
eller som skall köpas från annan.
Sjöfartsverket skall före ett beslut om
minimibesättning samråda med organisationer
som representerar redare
och ombordanställda.

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

Regeringen äger bestämma, att
minimibesättning skall fastställas
även för annat fartyg än i forsta
stycket sägs.

3§

När minimibesättning fastställes,
skall besättningens sammansättning
till antal och kvalifikationer bestämmas
med hänsyn till fartygets storlek,
beskaffenhet, utrustning, användning
och den fart, vari fartyget
nyttjas eller avses att nyttjas. Härvid
skall iakttagas att fartyget erhåller

Föreslagen lydelse

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet
som regeringen bestämmer
fårföreskriva eller i enskilda fall beslu -ta att minimibesättning skall fastställas
även för andra fartyg än dem
som avses i forsta stycket eller att det
för sådana fartyg skall gälla de föreskrifter
om bemanningen som behövs
från sjösäkerhetssynpunkt (bemanningsföreskrifter).

Från första stycket görs följande
undantag.

1. Minimibesättning för fartyg som
ägs eller brukas av svenska staten och
som användsför annat ändamål än att
i allmän trafik transportera gods eller
passagerare skall fastställas av den
myndighet under vars förvaltning fartyget
står, om inte regeringen bestämmer
annat. Myndigheten skall före
beslutet samråda med de organisationer
som representerar de anställda
inom myndigheten.

2. Sjöfartsverket och andra myndigheter
sorn fastställer minimibesättning
får meddela provisoriska beslut om
minimibesättning utan att samråda
med organisationerna. Ett sådant
beslutför meddelas endast om dröjsmål
skulle medföra betydande kostnad
eller annan avsevärd olägenhet.

4§

Minimibesättningens storlek och
personalens kvalifikationer skall bestämmas
med hänsyn till fartygets
storlek, beskaffenhet, utrustning,
användning och den fart, vari fartyget
används eller avses att användas.
Därvid skall beaktas hur arbetet på
fartyget är organiserat och vad som

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

befäl lill det antal och med den behörighet
som särskilt föreskrives samt att
manskapet ges en sammansättning
som är tillfredsställande med hänsyn
till fartygets säkra framförande och
sjösäkerheten i övrigt.

4 §

Sedan minimibesättning för visst
fartyg fastställts, skall sjöfartsverket
låta anteckna minimibesättningens
sammansättning till antal och kvalifikationer
samt det fartområdeför vilket
besättningen fastställts i den tillsynsbok
för fartyget, som föreskrives i 7
kap. 20 §.

Har anteckning om minimibesättning
för visst fartområde införts i
fartygs tillsynsbok, må fartyget icke
framföras i fartområdet, om besättningens
antal understiger vad som
anges i tillsynsboken.

Föreslagen lydelse

enligt lag eller avtal gäller om personalens
ordinarie arbetstid. Minimibesättningen
skall sättas samman så, att
fartyget kan framföras säkert och att
sjösäkerheten i övrigt är tillfredsställande.

Ett fartyg för vilket minimibesättning
krävs enligt 3 § första stycket får
inte framföras innan beslut om minimibesättning
har fattats.

För att ett fartyg med beslut om
minimibesättning skall få framföras,
skall besättningen ha den storlek och
sammansättning i övrigt som anges i
beslutet, om inte befälhavaren har
beslutat om avvikelse från detta med
stöd av 6 §. Fartyget får inte framföras
i annan fart än som anges i beslutet om
minimibesättning.

6 $

Om det inom besättningen på ett
fartyg inträffar ett plötsligt sjukdomsfall
eller någon annan oförutsedd
händelse, som medför att fartygets
besättning inte uppfyller kraven i
beslutet om minimibesättning, och
bristen inte kan avhjälpas före fartygets
planerade avgång, får befälhavaren
besluta att fartyget ändå skall
framföras. Ett sådant beslut får dock

1** Riksdagen 1979/80. 15 sami. Nr 4

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

endast fattas om den besättning som
finns på fartyget är tillfredsställande
sammansatt med hänsyn till fartygets
säkra framförande och sjösäkerheten i
övrigt. Beslutet får inte avse längre tid
än en vecka eller, om resan till
närmaste destinationshamn tar längre
tid i anspråk, den tid som behövs för
resan dit.

Innan befälhavaren fattar beslut
enligt första stycket, skall han samråda
med skyddskommittén eller, om det
inte finns någon sådan på fartyget,
med skyddsombudet.

Befälhavarens beslut får inte innebära
att beslutet om minimibesättning
frångås såvitt avser kvalifikationerna
hos befälhavaren, radiotelegrafisten
eller radiotelefonisterna. I beslutet om
minimibesättning får befälhavarens
rätt att fatta beslut enligt första stycket
inskränkas ytterligare.

7§

Beslut av befälhavaren enligt 6 §
skall antecknas i skeppsdagboken
eller, om någon sådan dagbok inte
fors, antecknas särskilt. Av anteckningen
skall framgå skälen till beslutet.
Har vid samrådet en ståndpunkt framförts
som avviker från beslutet, skall
också denna framgå av anteckningen.

Befälhavaren skall se till att
sjöfartsverket genast underrättas om
beslutet och skälen för detta genom
telegram eller på liknande sätt. Befälhavaren
på fartyg, vars minimibesättning
har fastställts av annan myndighet
än sjöfartsverket, behöver dock
inte sända någon sådan underrättelse.

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

Andras fartyg eller dess utrustning
på sätt som kan antagas ha betydelse
för minimibesättningens sammansättning,
äger sjöfartsverket återkalla
meddelat beslut om minimibesättning.

Har beslut om minimibesättning
återkallats, skall tillsynsboken genast
lämnas till sjöfartsverket.

7§

Bestämmelserna i 1 § andra och
tredje styckena samt 2-6 §§ gälla icke
utländskt fartyg.

Föreslagen lydelse

S§

Ett beslut om minimibesättning
gäller tills vidare. Det får dock
meddelas för begränsad tid, om
särskilda skäl föreligger.

Ett provisoriskt beslut om minimibesättning
gäller i högst två månader.

9 §2

Den myndighet som har meddelat
ett beslut om minimibesättning får
återkalla det

1. om fartyget eller dess utrustning
har ändrats på ett sätt som kan antas
ha betydelse för minimibesättningens
sammansättning; elier

2. om andra väsentliga förutsättningar
för beslutet har ändrats och
därför ett nytt beslut behöver utfärdas.

10 §

Ett fartyg, för vilket bemanningsföreskrifter
gäller, får framföras endast
om besättningen är så sammansatt att
föreskrifterna är uppfyllda.

11 §

Bestämmelserna i 1 § andra och
tredje styckena samt 3-10 §§ gäller
inte utländska fartyg.

7 kap.

18 §

Ritning till fartyg, som hygges eller Ritningar till fartyg, som byggs eller

ombygges för svensk räkning och byggs om för svensk räkning och

2 Ändringen innebär bl. a. att andra stycket upphävs.

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

enligt denna lag skall undergå annan
tillsynsforrättning än inspektion,
skall ges in till sjöfartsverket i god tid
innan det arbete som ritningen avser
börjas. I trängande fall eller om
fartyget tillfälligt ändras eller ombygges
utomlands, må ritning insändas i
efterhand.

Ritning till utländskt fartyg, som
blivit svenskt och med anledning
därav skall undergå sjövärdighetsbesiktning,
skall ges in till sjöfartsverket
så snart det kan ske.

Regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, sjöfartsverket äger
meddela erforderliga föreskrifter om
vilka ritningar som skola inges samt
medge lättnad i fråga om skyldigheten
att ge in ritningar till viss typ av
fartyg och till fartyg som innehar
klass i klassificeringsanstalt, vilken
omfattas av förordnande enligt 1
kap. 15 §.

Föreslagen lydelse

enligt denna lag skall undergå annan
tillsynsforrättning än inspektion,
skall ges in till sjöfartsverket i god tid
innan det arbete börjas som ritningarna
avser. I trängande fall får
ritningarna sändas in snarast därefter.

Ritningar till utländskt fartyg, som
/larblivit svenskt och med anledning
därav skall undergå sjövärdighetsbesiktning,
skall ges in till sjöfartsverket
så snart det kan ske.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet
som regeringen bestämmer
får meddela de föreskrifter som
behövs om granskning och godkännande
av ritningar och om vilka
ritningar som skall ges in. Regeringen
eller myndigheten får också föreskriva
eller i enskilda fall medge undantag
från skyldigheten att ge in ritningar
till vissa typer av fartyg och till fartyg
som innehar klass i sådan klassificeringsanstalt
som omfattas av ett
förordnande enligt 1 kap. 15 §.

8 kap.

1 §

Förekommer skälig anledning antaga,

att fartyg icke är sjövärdigt för resa
i avsedd fart,
att fartyget i väsentligt avseende
brister i fråga om skyddet mot ohälsa
och olycksfall,
att det icke är behörigen lastat eller
barlastat,

att det medför passagerare utöver
det högsta tillåtna antalet, eller
att det icke är bemannat på betryg -

Om det finns skälig anledning att
anta,

att ett fartyg inte är sjövärdigt för
resa i avsedd fart,
att fartyget i väsentligt avseende
har brister i fråga om skyddet mot
ohälsa och olycksfall,
att det inte är lastat eller barlastat
på betryggande sätt,

att det medför passagerare utöver
det högsta tillåtna antalet, eller
att det inte är bemannat på betryg -

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

gande sätt,

md fartygets resa förbjudas
avbidan på rättelse.

Är allenast fråga om brist i arbetsinrättning
eller arbetsredskap, må i
stället förbud meddelas att begagna
inrättningen . eller redskapet innan
rättelse vidtagits. Förekommer skälig
anledning antaga att användningen
av viss lokal, visst ämne eller viss
arbetsmetod innebär fara för ohälsa
eller olycksfall, må även användningen
av lokalen, ämnet eller
metoden förbjudas i avbidan pä
rättelse.

Resa må jämväl förbjudas, om
fartyg icke hålles tillgängligt för tillsynsförrättning,
eller om fartyg, som
enligt denna lag skall ha fart-, passagerarfartygs-
eller fribordscertifikat,
saknar gällande sådant certifikat.

Föreslagen lydelse

gande sätt för den avsedda resan,

får fartygets resa förbjudas tills
rättelse har vidtagits.

Är det endast fråga om brister i
inrättningar för arbetet eller i arbetsredskap,
. får i stället dessas användning
förbjudas tills rättelse har vidtagits.
Om det finns skälig anledning att
anta att användningen av en viss
lokal, ett visst ämne eller en viss
arbetsmetod innebär risk för ohälsa
eller olycksfall, får även användningen
av lokalen, ämnet eller
metoden förbjudas tills rättelse har
vidtagits.

Resan får också förbjudas, om ett
fartyg inte hålls tillgängligt för tillsynsförrättning,
eller om ett fartyg
som enligt denna lag skall ha fart-,
passagerarfartygs- eller fribordscertifikat
saknar sådant certifikat.

9 kap.

15 §

Befälhavaren skall innan resa
anträdes skaffa sig den kännedom
om fartyget som han behöver för att
kunna fullgöra sina åligganden beträffande
säkerheten på fartyget.

Maskinchefen skall innan resa
anträdes skaffa sig erforderlig kännedom
om fartygets maskineri med
tillhörande anläggningar och inrättningar
samt fartygets brandsläckningsanordningar.

Besättningen skall genom befälhavarens
försorg, i den mån det är
möjligt, beredas tillfälle att förvärva
erforderlig kännedom om fartyget
innan resa anträdes.

Befälhavaren skall innan en resa
påbörjas skaffa sig den kännedom
om fartyget som han behöver för att
kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande
säkerheten på fartyget.

Maskinchefen skall innan en resa
påbörjas skaffa sig erforderlig kännedom
om fartygets maskineri och
de anläggningar och inrättningar som
hör till maskineriet samt om fartygets
brandsläckningsanordningar.

Besättningen i övrigt skall innan en
resa påbörjas genom befälhavarens
försorg beredas tillfälle att skaffa sig
erforderlig kännedom om fartyget
samt om grundläggande säkerhetsbestämmelser
och åtgärder vid fartygsolycka.

TU 1979/80:4

Föreslagen lydelse
10 kap.
Ansvarsbestämmelser

Nuvarande lydelse

2§

Nyttjas fartyg till sjöfart utan att ha'
i denna lag föreskrivet certifikat eller
i strid mot bestämmelse i sådant
certifikat eller nyttjas fartyg till
sjöfart utan att vara försett med
lastmärke, om sådant är föreskrivet,
dömes befälhavaren till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

1§

Används ett fartyg till sjöfart utan
att ha i denna lag föreskrivet certifikat
eller i strid mot någon bestämmelse
i ett sådant certifikat, döms
redaren och befälhavaren till böter
eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma gäller om ett fartyg
används till sjöfart utan att vara
försett med lastmärke, trots att det är
föreskrivet.

3§

Iakttager befälhavare icke de föreskrifter
om minimibesättning, som
med stöd av denna lag fastställts att
gälla för fartyget, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

Gärning som avses i första stycket
skall icke medföra ansvar, om lämplig
person som varit kvalificerad till
befattningen icke kunnat erhållas i
senast besökta hamn och detta föranlett
att de uppställda fordringarna på
kvalifikation hos medlem av minimi -

2 H

Befälhavare som uppsåtligen eller
av grov oaktsamhet bryter mot 6 kap. 5
eller 10 § döms till böter eller fängelse
i högst sex månader.

Har förseelsen skett av annan oaktsamhet
än som avses i första stycket
döms befälhavaren till böter. Ar förseelsen
ringa är han dock fri från
ansvar.

Om befälhavaren har begått en
förseelse som avses i första stycket,
döms också redaren eller den som i
redarens ställe brukar fartyget till
böter eller fängelse i högst sex månader.
För att ansvar skall inträda skall
han ha känt till eller bort känna till
förseelsen. Om han visar att han har
gjort vad som han skäligen har kunnat
för att förhindra förseelsen, är han fri
från ansvar.

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

besättning icke blivit uppfyllda för viss
tjänst ombord.

Anställes den som ingår i minimibesättning
och tillhör däcks- eller
maskinavdelningen av annan än redaren,
dömas redaren och befälhavaren
till dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Visar redaren eller befälhavaren
att han gjort vad på honom skäligen
ankommit för att förhindra förseelsen,
är han dock fri från ansvar.

Föreslagen lydelse

3§

Anställs den som ingår i minimibesättningen
och tillhör däcks- eller
maskinpersonalen av någon annan än
redaren, döms redaren och befälhavaren
till böter eller fängelse i högst
sex månader. Om redaren eller befälhavaren
visar att han har gjort vad
som han skäligen har kunnat för att
förhindra förseelsen, är han dock fri
från ansvar.

4§

Till böter eller fängelse i högst ett
år dömes den som uppsåtligen eller
av oaktsamhet bryter mot förbud
som meddelats med stöd av 8 kap.
1 § eller föreläggande som meddelats
med stöd av 8 kap. 4 §.

Bryter någon mot föreläggande eller
förbud, sorn förenats med vite, dömes
ej till ansvar enligt första stycket.

4 It

Tjänstgör någon på ett fartyg som
befälhavare, maskinchef eder ansvarig
för vakt utan att inneha den behörighet
som är föreskriven för befattningen i
minimibesättningsbeslutet eller bemanningsföreskrifterna,
döms han till
böter. Om han har uppehållit befattningen
på grund av ett plötsligt sjukdomsfall
eller en annan liknande
händelse, är han dock fri från
ansvar.

5§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot ett förbud mot
nyttjande som har meddelats med
stöd av 8 kap. 1 § döms till böter eller
fängelse i högst ett år. Detsamma
gäller den som bryter mot ett föreläggande
som har meddelats med stöd
av 8 kap. 4 §.

Om förbudet eller föreläggandet är
förenat med vite, skall den som bryter
mot det inte dömas till ansvar.

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse
5§

Beordrar befälhavare arbete i strid
mot beslut av skyddsombud enligt 9
kap. 8 § utan att skäl som anges i 9
kap. 9 § föreligger och åsidosäties
därmed uppenbart intresset att
skyddsarbetet ombord bedrives i
behörig ordning, dömes till böter.

/ S

Underlåter redare eller den som i
redarens ställe brukar fartyget att
tillse att fartyget undergår tillsyn
enligt 7 kap., dömes till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.

6§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att anlita lots, när
det åligger honom på grund av
särskild föreskrift, dömes till böter
eller fängelse i högst sex månader.

8§

Den som olovligen och utan giltigt
skäl borttager skyddsanordning eller
sätter den ur bruk, dömes till dagsböter.

9§

Lämnar någon uppsåtligen tillsynsmyndighet
oriktig uppgift för att
erhålla certifikat enligt denna lag
eller att få sådant certifikat förlängt,
dömes till dagsböter.

Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndighet
oriktig uppgift i fråga
om åtgärd, varom tillsynsmyndigheten
givit anvisning, dömes till dagsböter.

Föreslagen lydelse

6§

Beordrar befälhavaren arbete i
strid mot ett beslut av skyddsombudet
enligt 9 kap. 8 § utan att något sådant
skäl som anges i 9 kap. 9 § föreligger
och åsidosätts därmed uppenbart
intresset av att skyddsarbetet ombord
bedrivs i behörig ordning, döms
han till böter.

Underlåter redaren eller den som i
redarens ställe brukar fartyget att se
till att fartyget undergår tillsyn enligt
7 kap., döms han till böter eller fängelse
i högst sex månader.

s§

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att anlita lots, när
han är skyldig att göra detta på grund
av särskild föreskrift, döms till böter
eller fängelse i högst sex månader.

9.*

Den som olovligen och utan giltigt
skäl tar bort en skyddsanordning
eller sätter den ur funktion döms till
böter.

10 §

Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten
oriktiga uppgifter för
att få certifikat enligt denna lag eller
få ett sådant certifikat förlängt, döms
till böter.

Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten
oriktiga uppgifter
om en åtgärd, som myndigheten har
givit anvisning om, döms till böter.

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

10 §

Den som försummar vad som
åligger honom enligt 9 kap. 2 § andra
stycket, 10 §, 13 § eller 15-17 §§,
dömes till böter.

7§

Ha flera medverkat till gärning
som avses i 1 -4 och 6 §§, gäller 23
kap. brottsbalken.

11 §

Till straff enligt denna lag må ej
dömas om strängare straff för
gärningen stadgas i brottsbalken eller
sjölagen.

12 H

1 fråga om mål om ansvar enligt
denna lag eller föreskrift som utfärdas
med stöd av lagen äga bestämmelserna
i 336 och 338 §§ sjölagen
motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

11 §

Den som försummar sina skyldigheter
enligt 6 kap. 7 §. 9 kap. 2§
andra stycket, 10 §, 13 § eller

15-17 §§, döms till böter.

12 §

//or flera medverkat till en gärning
som nämns i 1-i, 5, 7 och 8 §§, gäller
23 kap. brottsbalken.

13 a

Ingen får dömas till straff enligt
denna lag, om strängare straff för
gärningen är stadgat i brottsbalken
eller sjölagen (1891:35 s. 1).

14 §

1 fråga om mål om ansvar enligt
denna lag eller enligt föreskrifter som
har meddelats med stöd av lagen
tillämpas bestämmelserna i 336 och
338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).

11 kap.

Mot beslut som meddelats av
sjöfartsverket genom annan än sjösäkerhetsdirektören
eller av annan
tillsynsmyndighet i fråga, som avses
i 8 kap. 1 §, må talan ej förås.

Talan mot beslut som meddelats
av sjöfartsverket genom sjösäkerhetsdirektören
i fråga, som avses i 8
kap. 1 §, föres hos kammarrätten
genom besvär.

Mot annat beslut enligt denna lag

Ett beslut som har meddelats av
sjöfartsverket genom någon annan
än sjösäkerhetsdirektören eller som
har meddelats av annan tillsynsmyndighet
i sådan fråga som avses i 8
kap. 1 § får inte överklagas. Provisoriskt
beslut om minimibesättning får
inte heller överklagas.

Ett beslut som har meddelats av
sjöfartsverket genom sjösäkerhetsdirektören
i sådan fråga som avses i 8
kap. 1 § överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Andra beslut enligt denna lag av

TU 1979/80:4

Nuvarande lydelse

av sjöfartsverket eller av annan tillsynsmyndighet,
som är central förvaltningsmyndighet,
fores talan hos
regeringen genom besvär.

Om ej annat anges i beslut som
avses i denna paragraf, skall det utan
hinder av anförda besvär lända till
efterrättelse, intill dess besvärsmyndigheten
eller, ifråga om beslut som
skall underställas, sjösäkerhetsdirektören
annorlunda förordnar.

Föreslagen lydelse

sjöfartsverket eller av någon annan
tillsynsmyndighet som är central
förvaltningsmyndighet överklagas
hos regeringen genom besvär.

Om det inte anges något annat i det
överklagade beslutet, gäller detta tills
besvärsmyndigheten eller, beträffande
beslut som skall underställas,
sjösäkerhetsdirektören bestämmer
något annat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1980.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva att äldre bestämmelser skall gälla även efter den 1 januari 1980
och att en befälhavare får gå ifrån minimibesättningsbeslutet i större
omfattning än vad som medges i 6 kap. 6 §.

TU 1979/80:4

Motionerna

Motioner väckta under vårsessionen 1978/79 med anledning av propositionen

I motionen 1978/79:2612 av Rune Torwald (c) hemställs

att riksdagen beslutar anta förslag till ändrad lydelse i lagen om säkerheten
på fartyg, 1 kap. 11 § d)

inskränkt oceanfart: fart på andra europeiska orter än dem som anges under
a)-c), dessutom fart på utomeuropeiska orter vid Medelhavet och Svarta
havet, samt fart på Nordafrikas västkust norr om 25° nordlig latitud, på
Kanarieöarna och ön Madeira.

I motionen 1978/79:2613 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1978/79:117 i vad gäller
förslag till ändring av 6 kap. lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg,

2. att riksdagen uttalar att bestämmelser om fartygsmiljönämnder bör
införas i lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg i enlighet med fartygsmiljöutredningens
(Ds K 1976:1) förslag och att därvid de anställdas representanter
ges vetorätt i frågor som rör arbetsmiljö och boendemiljö ombord i
fartyg samt hemställer hos regeringen om förslag härom.

Motion väckt under höstsessionen 1979/80 med anledning av propositionen

I motionen 1979/80:18 av Nils Hjorth och Kurt Hugosson (båda s)
hemställs att riksdagen vid behandlingen av propositionen beslutar

1. att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts beträffande
sjöfartsverket och dess bevakning av sjösäkerhetsfrågorna i samband med
minimibemanning av fartyg,

2. att innan befälhavare fattar beslut om avvikelse från gällande minimibesättningsbeslut
skall han samråda med maskinchefen och fartygets
skyddskommitté, eller, om sådan ej finns, med skyddsombudet,

3. att i skrivelse till regeringen begära att sjöfartsverket meddelar föreskrifter
om de närmare villkor på vilka vakt i maskinrummet eller manöverrummet
eller i manövercentral för maskineriet kan ersättas av tjänstgöring,
som ej kräver att tjänstgörande befattningshavare helt eller delvis uppehåller
sig i fartygets maskinrum eller i manövercentral för maskineriet.

Utskottet

Bemanning på fartyg

Av tradition delas personalen på fartyg in i två kategorier, sjöbefäl och
manskap. Bestämmelser angående fartygs bemanning med sjöbefäl återfinns
i sjöbefälskungörelsen. Med sjöbefäl avses fartygsbefäl, dvs. befälhavare och
personal med ansvar för vakt på fartygets brygga och därmed sammanhängande
uppgifter, samt maskinbefäl, dvs. personal med ansvar för fartygsma -

TU 1979/80:4

skineriet och därmed sammanhängande uppgifter. Bemanningsbestämmelserna
i sjöbefälskungörelsen avser såväl antalet sjöbefäl av olika slag samt
behörighets- och övriga kvalifikationsregler.

Sjöbefälskungörelsen tillämpas på alla handelsfartyg utom linfarjor och på
fiskefartyg om minst 20 bruttoregisterton (brt).

För passagerarfartyg och för maskindrivet lastfartyg om minst 30 brt finns
bestämmelser om sjöbefälets antal och behörighet i fyra tabeller som är
fogade till kungörelsen. Tabellerna anger behörigheten att utöva befäl i skilda
fartområden och på olika stora fartyg. Utgångspunkten (parametern) för
beräkningen av fartygets storlek vid bestämmandet av fartygsbefäl är
fartygets dräktighet i bruttoton och vid bestämmandet av maskinbefäl
maskinstyrkan angiven i effektiva hästkrafter.

Sjösäkerhetslagens och sjösäkerhetsförordningens bemanningsregler gäller
all sjöpersonal.

I 6 kap. 2 och 3 §§ sjösäkerhetslagen finns huvudreglerna om fartygs
minimibesättning. Denna definieras som den minsta besättning som kan
anses betryggande från sjösäkerhetssynpunkt i den fart vari fartyget nyttjas
eller avses att nyttjas. Minimibesättning skall fastställas för fartyg om minst
20 brt som befordrar gods eller passagerare. Beslut fattas av sjöfartsverket
efter samråd med organisationer representerande redare och ombordanställda.

I propositionen föreslås att sjöbefälskungörelsens bemanningsregler slopas,
att ansvaret för frågan om fartygens bemanning odelat läggs på
sjöfartsverket och att bemanningsreglering sker genom minimibesättningsbeslut
eller, i vissa fall genom annat liknande beslut. Dessa beslut föreslås
med vissa undantag utfärdas av sjöfartsverket.

Föredragande departementschefen anser att det inte längre är möjligt att
arbeta med så schablonartade bestämmelser beträffande viss personal som nu
finns i sjöbefälskungörelsen och som binder sammansättningen av besättningarna.
Genom sjösäkerhetslagen anses sjöfartsverket redan ha fått ett
huvudansvar för säkerheten på fartygen. Fastställandet av den minsta
bemanningen på ett fartyg sägs utgöra ett viktigt led i säkerhetsarbetet. Som
en annan viktig omständighet i bedömningen av hur minimibesättningarna
skall sättas samman anges utvecklingen på arbetstids- och arbetsmiljöområdena.
Verksamheten på dessa områden präglas i hög grad av den kollektivavtalsreglering
som har skett som komplettering av lagstiftningens principiella
regler. Det anses inte möjligt att bestämma minimibesättningen utan
att ta hänsyn till kollektivavtalens innehåll eller att helt överlåta åt de
avtalsslutande parterna att komma överens om hur säkerhetskraven skall
uppfyllas.

Genom att slopa sjöbefälskungörelsen vinner man enligt föredraganden
också en annan fördel. Den stränga uppdelningen av huvuddelen av
personalen i befäl och manskap sägs vara otidsenlig och föga rationell. Det

TU 1979/80:4

finns och kommer att finnas sjöpersonal med olika utbildning och olika
inriktning på arbetsuppgifterna. För ansvarsfunktionerna enligt sjölagen,
sjösäkerhetslagen och andra författningar måste visserligen finnas personer
med särskild behörighet. Detta anses emellertid inte hindra att en sammanvägning
av alla arbetsuppgifter ombord på ett fartyg kan göras och att
kunskaper som finns hos viss eller vissa besättningsmedlemmar kan påverka
behovet av annan personal. Sålunda kan det enligt föredraganden vara
möjligt att räkna med att arbetsuppgifter som traditionellt ligger på sjöbefäl i
stället utförs av kvalificerad personal av annat slag.

I propositionen föreslås med anledning av bl. a. det anförda att sjösäkerhetslagen
ändras så att det framgår att minimibesättningsbesiutet föregås av
en prövning av hela besättningen, dvs. av antal och kvalifikationer hos såväl
sjöbefäl som manskap.

Minimibesättningsbeslut föreslås alltid finnas för dels fartyg om minst 20
brt som transporterar gods eller passagerare, dels mindre fartyg med
passagerarfartygscertifikat, när de medför passagerare. Övriga fartyg anses
kunna regleras genom minimibesättningsbeslut, om så noggranna bestämmelser
behövs, eller genom bemanningsföreskrifter.

Enligt motionen 1978/79:2613 kräver sjösäkerheten och deombordanställdas
säkerhet ett bindande system med fasta normer för bemanning. Det anses
därför inte rimligt att överlämna åt sjöfartsverket att ensamt besluta i sådana
frågor, lika litet som frågor rörande bemanning och säkerhet bör överlämnas
till förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter. Frågorna anses kräva
lagstiftning och politiskt ansvar. I motionen yrkas därför avslag på propositionen
beträffande förslaget till ändring av 6 kap. sjösäkerhetslagen (yrkandet
1).

Ett system för bemanning av fartyg bör enligt utskottets uppfattning
möjliggöra en smidig anpassning av bemanningen efter bl. a. den snabba
tekniska utvecklingen på sjöfartsområdet. Av propositionen framgår att
kritik i detta avseende riktas mot nuvarande system. Ett för varje fartyg
individuellt system, som enbart tar hänsyn till förhållandena beträffande
fartyget och dess verksamhet, synes på ett bättre sätt kunna uppfylla de krav
som bör ställas. Besättningens storlek bör därvid, som framhålls i propositionen,
självfallet ställas i relation till sådana faktorer som fartygets storlek,
beskaffenhet, utrustning, användning och den fart vari fartyget används eller
avses användas. Det föreslagna systemet med minimibesättningsbeslut och
bemanningsföreskrifter synes enligt utskottet kunna fylla de krav som bör
ställas i sammanhanget. Utskottet tillstyrker därför propositionen i denna
del.

Av utskottets ställningstagande följer att utskottet avstyrker motionen
såvitt nu är i fråga.

Eftersom den individuella bedömningen i fortsättningen skall vara vägledande
då minimibesättningar skall fastställas anses parametrar som

TU 1979/80:4

hjälpmedel härför få mindre betydelse än de har f. n. Parametrar kan dock
enligt föredraganden inte frånkännas viss betydelse när minimibesättningar
skall fastställas för fartyg som liknar varandra. Inte minst sägs detta gälla för
kompetenskraven beträffande dem som har ansvarsbefattningar på fartyg. I
propositionen behandlas mot bakgrund härav några av de parametrar som
alltjämt i viss utsträckning bör användas. Den viktigaste av dessa sägs
fartområdet vara.

Nuvarande fartområden definieras i 1 kap. 11 § sjösäkerhetslagen. De är
inre fart, stor kustfart, nordsjöfart och oceanfart. Samma fartområdesindelning
gäller enligt sjöbefälskungörelsen för bemanning med sjöbefäl och i fråga
om praktik för behörighet.

I propositionen framförs förslag till vissa ändringar i nuvarande indelning.
Ett av dessa innebär att fartområdet stor kustfart utvidgas till att avse även
fart på den europeiska kontinentens nordsjökust intill Blankenberghe. En
sådan ändring anses medföra en väsentlig förbättring för svenskt kusttonnage.
En annan ändring som föreslås är att oceanfartområdet delas i två.
Härigenom skapas ett särskilt fartområde för fart i Medelhavet och Svarta
havet samt på Kanarieöarna, Madeira och den nordafrikanska atlantkusten.
Ett sådant fartområde sägs få särskild betydelse för behörighetskraven
beträffande personal på det mindre handelstonnaget. Det nya fartområdet bör
kallas inskränkt oceanfart. Dessa ändringar anses inte alls eller endast i ringa
mån komma att medföra förändringar beträffande fartygs utrustning och
annat som är beroende av fartområdesindelningen. Ändringarna kan därför
genomföras generellt, vilket enligt föredragandens mening är av väsentlig
betydelse för att få lagstiftningen enkel och lättbegriplig för sjöfartens
företrädare. Föredraganden föreslår därför att ändringarna genomförs och att
1 kap. 11 § sjösäkerhetslagen ändras med hänsyn härtill.

Det föreslagna fartområdet inskränkt oceanfart begränsas i Europa av en
linje Trondheimsfjorden-Shetlands nordpynt, därifrån västerut till 11° västlig
longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands västkust till 48° nordlig
latitud och därifrån österut längs denna latitud till Brest. Fart norr eller väster
om denna linje faller utanför begreppet inskränkt oceanfart.

Den angivna inskränkningen skulle enligt motionen 1978/79:2612 innebära
att fartyg med viss befälsbemanning som tidigare gått på Europa nu inte
kan befara Island med samma bemanning, vilket de av hävd tidigare kunnat
göra. Den föreslagna inskränkningen borde enligt motionären inte medtas
vid bestämningen av fartområdet inskränkt oceanfart.

Fart norr om den nuvarande norra gränsen för nordsjöfart, som går från
Trondheimsfjorden över Shetlandsöarna mot norra Irland har - som
framhålls i propositionen - annan karaktär med hänsyn till väder och andra
sjöförhållanden än fart i Nordsjön. Säkerhetsskäl talar därför även enligt
utskottets mening mot en utvidgning norrut av nordsjöfart eller inskränkt
oceanfart. Mot en sådan utvidgning anses också tala att den nuvarande

TU 1979/80:4

gränsen är densamma som dras i sjöarbetstidslagen för närfart, vilket sägs
underlätta tillämpningen av bemanningsreglerna. Utskottet vill med anledning
av motionen också erinra om att fartområdesindelningen ej är avgörande
för bemanningen. På grund av den flexibilitet som förordas i propositionen
kan sålunda minimibesättningen fastställas med hänsyn till annan fart om
detta är lämpligare. Dock bör enligt föredraganden den i författning fastlagda
indelningen bli styrande i stort på grund av sammankopplingen med
fartcertifikat m. m.

Utskottet förutsätter att regeringen - med beaktande jämväl av bemanningssynpunkter
- noggrant följer frågan om gränsdragningen mellan
fartområdena samt föreslår de ändringar som kan visa sig erforderliga. Under
hänvisning härtill har utskottet ej funnit skäl tillstyrka motionen.

Befälsbemanningsutredningen har enligt propositionen gjort upp bemanningstabeller
för däcks-, maskin- och intendenturpersonal. Utredningen
anger att syftet med tabellerna och de därtill knutna kommentarerna i första
hand är att visa hur bemanningen i praktiken kan påverkas av de grundläggande
utgångspunkter, som utredningen har valt för sin bedömning av
minimibesättningarna på fartygen.

1 motionen 1979/80:18 hemställs att riksdagen ger regeringen till känna
vad som anförts i motionen beträffande sjöfartsverket och dess bevakning av
sjösäkerhetsfrågorna i samband med minimibemanning av fartyg (yrkandet
1). Motionärerna framhåller att sjösäkerheten inte får avtalas bort. Det anses
därför som viktigt att sjöfartsverket med utgångspunkt i bl. a. de bemanningstabeller
som befälsbemanningsutredningen utarbetat noga följer och
analyserar de överenskommelser som träffas mellan parterna rörande
bemanningen.

I propositionen betonas att det är önskvärt med flexibilitet i bemanningsbesluten
och nödvändigt att väga samman alla omständigheter då dessa
beslut fattas. Därför kommer parametrar av hittillsvarande slag att vara ett
mindre framträdande hjälpmedel i fortsättningen. Bemanningstabeller anses
mot denna bakgrund knappast vara till verklig nytta, inte ens som vägledning
för beslutsfattandet.

Sjöfartsverket har som framgår av propositionen fulla ansvaret för att
sjösäkerhetens krav iakttas då minimibesättningsbeslut fattas. På grund
härav framstår det även enligt utskottets mening som olämpligt att fastställa
sådant beslut enbart med ledning av bemanningstabell. Utskottet vill dock
starkt understryka att sjösäkerheten inte får eftersättas. I för branschen
besvärliga konjunktursituationer bör särskild uppmärksamhet riktas på
bemanningen från sjöfartsverkets sida. Vidare vill utskottet erinra om att
riksdagen i samband med behandlingen av årets budgetproposition (prop.
1978/79:100, bil. 9, TU 1978/79:11, rskr 1978/79:247) anslagit medel för
förstärkning med bl. a. en handläggare på sjöfartsverkets bemanningssektion.
Avsikten härmed är att möta den ökade belastningen i fråga om

TU 1979/80:4

bemanningsärenden. Det är enligt utskottet angeläget att sjöfartsverket får de
resurser som erfordras för detta bevakningsarbete, speciellt som verket
medgivit att man har svårigheter att fullgöra sina ifrågavarande åligganden.
Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen på
området.

Under hänvisning till det anförda finner utskottet att någon åtgärd från
riksdagens sida i ämnet ej nu erfordras.

För att komma till rätta med de problem som följer med ett fast
bemanningssystem i tillfälliga bristsituationer föreslås i propositionen flera
vägar. En sådan väg, som redan av andra skäl används, är att i minimibesättningsbeslut
öppna möjlighet att förs. k. kort resa-resa som under vanliga
förhållanden kräver högst 12 timmars gång under en period av 24 timmar-gå
med en annan, mindre minimibesättning. Vidare föreslås dels att sjöfartsverket
skall kunna ändra minimibesättningsbeslut tillfälligt, dels att befälhavaren,
efter samråd med skyddsombud eller skyddskommitté, skall kunna
besluta om att gå ifrån beslutet för viss kortare tid (högst en vecka) under
förutsättning att säkerheten ändå blir tillgodosedd och antalet besättningsmedlemmar
enligt beslutet inte underskrids.

I motionen 1979/80:18 yrkas att befälhavare - innan han fattar beslut om
avvikelse från gällande minimibesättningsbeslut - skall samråda även med
maskinchefen (yrkandet 2).

Utskottet vill med anledning härav erinra om den ordning som lagts fast i 9
kap. 9 § sjösäkerhetslagen för befälhavares rätt att beordra arbete i strid mot
skyddsombuds beslut att avbryta farligt arbete. Enligt detta lagrum skall
endast skyddskommittén, där det finns sådan, höras före befälhavarens
beslut såvida tvingande hinder inte föreligger (prop. 1977/78:55, TU 1977/
78:14, rskr 1977/78:141). Samrådsskyldighet och övriga rutiner bör enligt
utskottet göras så likartade som möjligt inom samma lag. Befälhavarens
överläggning med maskinchefen bör dessutom ses som ett led i arbetsledningen
ombord, varför utskottet förutsätter att sådan överläggning kornmer
till stånd även i de nu aktuella frågorna. Utskottet delar därför uppfattningen
att samråd enligt lag endast bör gälla skyddskommittén eller skyddsombudet.
Under hänvisning härtill tillstyrks den nu aktuella bestämmelsen i lagförslagets
6 kap. 6 § och avstyrks motionen i motsvarande del.

I motionen 1979/80:18 hemställs att riksdagen i skrivelse till regeringen
begär att sjöfartsverket meddelar föreskrifter om de närmare villkor på vilka
vakt i maskinrummet, manöverrummet eller i manövercentral för maskineriet
kan ersättas med tjänstgöring som ej kräver att befattningshavare
uppehåller sig på nyssnämnda platser i fartyget (yrkandet 3).

Med anledning härav vill utskottet erinra om att regleringen av frågor av
det slag motionärerna aktualiserar delegerats till regeringen av riksdagen. Av
propositionen framgår att föredraganden avser att utarbeta bestämmelser på
detta område. Utskottet förutsätter att därvid det spörsmål som tas upp i

TU 1979/80:4

motionen beaktas i enlighet med de internationella rekommendationer som
föreligger på området. Då sålunda syftet med motionärernas förevarande
yrkande härigenom i allt väsentligt synes kunna tillgodoses påkallar motionen
såvitt nu är i fråga ej någon riksdagens åtgärd.

Vad propositionen i övrigt innehåller om förslaget till lag om ändring i
sjösäkerhetslagen har ej gett utskottet anledning till erinran eller särskilt
uttalande.

Utskottet tillstyrker sålunda lagförslaget. Lagen bör dock av tidsskäl träda i
kraft först den 1 juli 1980. Härav föranleds även en mindre redaktionell
ändring i övergångsbestämmelsen.

Fartygsmiljönämnder m. m.

Fartygsmiljöutredningen överlämnade i oktober 1976 delbetänkandet (Ds
K 1976:1) Bostäder, rnedinflytande och miljö ombord på fartyg. I betänkandet
föreslås att de ombordanställda ges ökade möjligheter att påverka utformningen
av bostads- och arbetsmiljön på fartygen genom att partssammansatta
fartygsmiljönämnder inrättas inom rederierna. Vissa ändrade regler föreslås
om skyldigheten att ge in fartygsritningar till sjöfartsverket för granskning.
Vidare föreslås nya bestämmelser om bostädernas utformning ombord med
bl. a. viss minsta golvyta. Eftersom det sist sagda ligger inom regeringens
normgivningskompetens, tas i propositionen bara upp frågorna om fartygsmiljönämnder
och ritningar.

De anställda i land har enligt gällande lagstiftning möjligheter att påverka
sin arbetsmiljö. Fartygsmiljöutredningen konstaterar att de ombordanställda
däremot hittills har haft ytterst begränsade möjligheter att påverka utformningen
av sin arbetsmiljö. Enligt utredningens mening är frågan om en
förstärkning av de ombordanställdas inflytande på utformningen av fartygen
den viktigaste delen i en reform för att förbättra arbets- och boendemiljön
ombord. Utredningen föreslår att bestämmelser om fartygsmiljönämnd förs
in i sjösäkerhetslagen.

Utredningen har vidare funnit att förhållandena inom olika rederier
varierar i hög grad och att det därför är svårt att skapa enhetliga nämnder i alla
rederier. För att tillgodose behovet av flexibilitet har utredningen stannat för
att arbetsmarknadens parter själva genom kollektivavtal får bestämma
nämndernas sammansättning och verksamhetsformer.

Föredraganden ansluter sig till utredningens uppfattning om vikten av att
de ombordanställda får ett vidgat inflytande i frågor som rör deras bostadsoch
arbetsmiljö på fartygen. 1 propositionen förordas därför att fartygsmiljönämnder
inrättas. Föredraganden anser också att parterna på arbetsmarknaden
själva bör bestämma över nämndernas sammansättning och verksamhetsformer.
I och med detta framstår det enligt föredraganden som tveksamt
om det är befogat att föra in bestämmelser om fartygsmiljönämnder i

TU 1979/80:4

sjösäkerhetslagen. Det bör enligt förslaget finnas goda förutsättningar för att
parterna själva skall kunna åstadkomma praktiska och enkla lösningar.
Ledning inför förhandlingsarbetet anses kunna hämtas bl. a. från utredningens
överväganden.

Utskottet kan för sin del ansluta sig till de synpunkter föredraganden
anfört. Utskottet vill dock betona vikten av att utvecklingen på området
noggrant följs. Föredraganden avser också enligt vad som framgår av
propositionen att återkomma i saken om det visar sig att ett vidgat inflytande
för de anställda i hithörande frågor inte kommer till stånd.

Under hänvisning till det anförda avstyrks yrkandet i motionen 1978/
79:2613 att bestämmelser om fartygsmiljönämncler bör införas i sjösäkerhetslagen
och att de anställdas representanter ges vetorätt i frågor som rör
arbetsmiljö och boendemiljö ombord (yrkandet 2).

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen

1. med bifall till propositionen 1978/79:117 avslår motionen
1978/79:2613, yrkandet 1, om fasta normer för bemanning
m. m.,

2. med avslag på motionen 1978/79:2612 antar det i propositionen
1978/79:117 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen
(1965:719) om säkerheten på fartyg såvitt avser 1 kap. 11 §,

3. beträffande frågan om användning av bemanningstabeller med
bifall till propositionen 1978/79:117 lämnar motionen 1979/
80:18, yrkandet 1, utan åtgärd,

4. med avslag på motionen 1979/80:18, yrkandet 2, antar förslaget
till lag om ändring i lagen om säkerheten på fartyg 6 kap.
6 §,

5. lämnar motionen 1979/80:18, yrkandet 3, om vakt i maskinrummet
m. fl. platser i fartyget utan åtgärd,

6. antar förslaget till lag om ändring i lagen om säkerheten på
fartyg, i den mån förslaget ej omfattas av punkterna 1-5 här
ovan, med den ändringen att ikraftträdandebestämmelsen
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

R ege ringens förslag

Denna lag träder i kraft den 1
januari 1980.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet
som regeringen bestäm -

U isko t tels förslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1980.

Regeringen eller den förvaltningsmyndighet
som regeringen bestäm -

TU 1979/80:4

mer får föreskriva att äldre bestämmelser
skall gälla även efter den 1
januari 1980 och att en befälhavare
får gå ifrån minimibesättningsbeslutet
i större omfattning än vad som
medges i 6 kap. 6 §.,

mer får föreskriva att äldre bestämmelser
skall gälla även efter den 1 juli
1980 och att en befälhavare får gå
ifrån minimibesättningsbeslutet i
större omfattning än vad som medges
i 6 kap. 6 §.,

7. avslår motionen 1978/79:2613, yrkandet 2, om bestämmelser
beträffande fartygsmiljönämnder.

Stockholm den 6 november 1979

På trafikutskottets vägnar
BERTIL ZACHRISSON

Närvarande: Bertil Zachrisson (s), Bertil Jonasson (c), Rolf Sellgren (fp), Nils
Hjorth (s). Wiggo Komstedt (m), Kurt Hugosson (s), Rune Torwald (c), Sixten
Pettersson (m), Olle Östrand (s), Eric Rejdnell (fp), Per Stenmarck (m), Ivar
Franzén (c), Margit Sandéhn (s), Sten-Ove Sundström (s) och Lars Hedfors
(s).

GOTAB 62681 Stockholm 1979