SoU 1979/80:44

Socialutskottets betänkande
1979/80:44

med anledning av dels propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten,
utom såvitt avser vissa följ dförfattningar, jämte motioner, dels budgetpropositionen
1979/80:100 i viss del, dels ock propositionen
1979/80:172 om ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor
och nykter hets vårdsanstalter m. m., jämte motioner

1 Propositionerna m. m.

1.1 Inledning

Propositionen 1979/80: 1 om socialtjänsten, som avgavs till riksdagen i
augusti 1979, remitterades till socialutskottet i början av riksmötet 1979/80.

Den 15 november 1979 avgav utskottet betänkandet 1979/80: 12 med
anledning av vissa motioner som väckts i anslutning till propositionen. Vid
tidpunkten för avgivandet av betänkandet pågick sedan lång tid förhandlingar
mellan staten, å ena sidan, och landstings- och kommunförbunden, å
andra sidan, om överförande av huvudmannaskapet till kommunerna och
landstingskommunerna. I betänkandet uttalade utskottet bl. a. att riksdagen
inte bör ta ställning till propositionen om socialtjänsten innan den
närmare organisationen av vården vid socialvårdens institutioner tillförlitligen
kan bedömas. Betänkandet godkändes av riksdagen (rskr 1979/
80: 34).

Den 23 januari 1980 avgav utskottet betänkandet 1979/80: 24 om tillsättande
av en parlamentarisk beredning i anslutning till den sociala vårdlagstiftning
som föreslås i propositionen 1979/80: I om socialtjänsten. I betänkandet
hemställde utskottet att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen
till känna vad utskottet anfört om tillsättande av en parlamentarisk
beredning med uppdrag att dels följa och utvärdera den sociala vårdlagstiftning
som beslutas med anledning av propositionen 1979/80: 1 om socialtjänsten
och som underlag härför kartlägga nuvarande förhållanden
inom missbruksvården m. m. inom vissa kommuner, dels fortsätta översynen
av bestämmelserna om vård oberoende av eget samtycke inom
socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen. Betänkandet godkändes av riksdagen
(rskr 1979/80: 142). Den av riksdagen begärda parlamentariska beredningen
har ännu inte tillsatts.

De ovan redovisade förhandlingarna om ändrat huvudmannaskap för
vissa institutioner har lett till att det mellan parterna har träffats en principöverenskommelse
den 10 april 1980. Regeringen har därefter den 22 i
samma månad förelagt riksdagen propositionen 1979/80: 172 om ändrat
huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter
m. m.

1 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

1 budgetpropositionen 1979/80: 100 bilaga 8 (punkten D 3 s. 83) har
regeringen bl. a. föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagda
förslag till a) lag om ändring i lagen (1980:00) om finansiering av statsbidrag
till förskole- och fritidshemsverksamhet, b) lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:00), se bil. 6 till betänkandet.

I detta betänkande behandlas dels propositionen 1979/80: I, utom såvitt
avser vissa följdförfattningar (nr 3, 5-8, 10-13 och 15-44 i förteckningen
i följande avsnitt), jämte motioner, dels propositionen 1979/80: 100 bilaga
8, såvitt avser förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:00),
dels ock propositionen 1979/80: 172 jämte motioner.

De nämnda följdförfattningama i propositionen 1979/80: 1 kommer att
behandlas av utskottet i början av nästa riksmöte.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1980: 00) om finansiering av statsbidrag
till förskole- och fritidshemsverksamhet, som framlagts i propositionen
1979/80: 100, behandlas av utskottet i samband med behandlingen av
budgetpropositionen i här aktuell del (SoU 1979/80: 46).

Socialutskottet har inhämtat yttrande över vissa delar av propositionen
1979/80: 1 och vissa motioner från konstitutionsutskottet (KU 1979/80: 2 y)
och socialförsäkringsutskottet (SfU 1979/80:2 y). Yttrandena fogas vid
betänkandet som bil. 10 och 11.

I ärendet har inkommit ett stort antal skrivelser. Vidare har utskottet
uppvaktats av bl. a. ett antal organisationer.

1.2 Propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten

I propositionen hemställs att riksdagen antar följande i propositionen
framlagda förslag, nämligen förslag till

1. socialtjänstlag,

2. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga.

3. lag om ändring i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om

unga lagöverträdare,

4. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall,

5. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972: 429),

6. lag om ändring i föräldrabalken,

7. lag om ändring i brottsbalken,

8. lag om upphävande av lagen (1964:450) om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet,

9. lag om ändring i körkortslagen (1977:477),

10. lag om finansiering av statsbidrag till förskole- och fritidshemsverksamhet,

11. lag om upphävande av lagen (1926:72) angående meddelande av
förbud för barn att idka viss försäljning,

12. lag om upphävande av lagen (1936:56) om socialregister,

SoU 1979/80:44

13. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962: 242),

14. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring,

15. lag om ändring i lagen (1947: 529) om allmänna barnbidrag,

16. lag om ändring i lagen (1964: 143) om bidragsförskott,

17. lag om ändring i lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda,

18. lag om ändring i lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring,

19. lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker,

20. lag om ändring i lagen (1964: 47) om krigshjälp,

21. lag om ändring i giftermålsbalken,

22. lag om ändring i rättegångsbalken,

23. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid
utredning av faderskap,

24. lag om ändring i namnlagen (1963: 521),

25. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,

26. lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för
utgivna underhållsbidrag,

27. lag om ändring i lagen (1973: 558) om tillfälligt omhändertagande,

28. lag om ändring i utsökningslagen (1877: 31 s. 1),

29. lag om ändring i lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål,

30. lag om ändring i passlagen (1978: 302),

31. lag om ändring i lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt,

32. lag om ändring i lagen (1944: 133) om kastrering,

33. lagom ändring i lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister,

34. lag om ändring i lagen (1964: 168) om förvandling av böter,

35. lag om ändring i införsellagen (1968:621),

36. lag om ändring i datalagen (1973: 289),

37. lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

38. lag om ändring i lagen (1965: 94) om polisregister m. m.,

39. lag om ändring i värnpliktslagen (1941: 967),

40. lag om ändring i familjebidragslagen (1978: 520),

41. lag om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370),

42. lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),

43. lag om ändring i folkbokföringsförordningen (1967: 198),

44. lag om ändring i utlänningslagen (1954: 193).

Som framgår av inledningsavsnittet behandlar utskottet i detta betänkande
endast följande lagförslag, nämligen förslagen till

1. socialtjänstlag (bil. 5),

2. lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (bil. 8),

4. lag om ändring i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall (prop. del A s. 23),

SoU 1979/80:44

9. lag om ändring i körkortslagen (1977:477) (framgår av bil. 3),

14. lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring (bil. 9).

1.3 Propositionen 1979/80: 172 om ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor
och nykterhets vårdsanstalter m. m.

I propositionen hemställs att riksdagen

A. antar vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen
(1980:00);

B. bemyndigar regeringen att enligt de förutsättningar och på de villkor
som har förordats i propositionen godkänna

1. vid propositionen fogad överenskommelse mellan staten samt Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet om ändrat huvudmannaskap
för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter, m. m.,

2. avtal mellan staten och berörda kommuner/landstingskommuner med
anledning av överenskommelsen.

Lagförslaget fogas vid betänkandet som bil. 7.

2 Motionerna

2.1 Motioner som väckts under allmänna motionstiden 1979

I motionen 1978/79: 515 av Olof Palme m. fl. (s) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandet I), att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en
parlamentarisk utredning om vissa frågor inom äldreomsorgen i enlighet
med vad som anförts i motionen.

I motionen 1978/79:719 av Blenda Littmarck m.fl. (m) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär att lämpliga åtgärder snarast vidtas i syfte
att driva på marknadsföringen av AWA-systemet och vidareutvecklingen
av de basfunktioner som krävs för utnyttjande av larm inom äldre- och
handikappvården.

1 motionen 1978/79: 800 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hemställer hos regeringen om ett åtgärdsprogram som syftar till att

a) i största möjliga utsträckning ersätta institutionsvården av äldre med
små serviceenheter i bostadsområdena,

b) bryta isoleringen av de äldre, exempelvis genom att aktivitetsstöd för
föreningsverksamhet, som nu utgår för ungdom, även får omfatta pensionärer,

c) åstadkomma en utbyggnad av den sociala hemtjänsten och ge den en
mer aktiv och aktiverande inriktning,

d) stödja kommunerna i deras uppsökande verksamhet,

e) föra in hela äldrevården under samma huvudman.

SoU 1979/80:44

I motionen 1978/79: 1107 av förste vice talmannen Torsten Bengtson (c)
hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att all
statlig representation skall vara spritfri.

Motionen har överflyttats från finansutskottet tili socialutskottet.

I motionen 1978/79: 1253 av Margareta Andrén (fp) och Marianne Lundqvist
(fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär att särskilda insatser
görs för att förebygga olycksfall bland äldre. t. ex. genom en arbetsgrupp
inom departementet.

I motionen 1978/79:1254 av Gösta Bohman m. fl. (m) hemställs att
riksdagen

1. som sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen 1978/
79: 1108 anförts om en förstärkning av hemsjukvården,

2. hos regeringen begär skyndsam utredning och förslag syftande till en
social och medicinsk vårdlag för missbrukare i enlighet med vad i motionen
anförts,

3. hos regeringen begär förslag syftande till likvärdiga statsbidrag till
driftkostnader för ålderdomshem, bostadshotell, servicehus och liknande
boendeformer avsedda för pensionärer och handikappade,

4. hos regeringen begär skyndsamt förslag syftande till att ge sjukvårdshuvudmännen
rätt att ta ut differentierade avgifter vid stadigvarande vård
på samma grunder som gäller vid ålderdomshem.

Motivering till yrkandena finns i motionen 1978/79: 1108.

I motionen 1978/79: 1273 av Blenda Littmarck m.fl. (m) hemställs att
riksdagen

1. hos regeringen begär förslag syftande till att domstol skall ges sådan
möjlighet att ”döma” till meningsfull vård och rehabilitering att de sociala
myndigheterna får skyldighet att anordna sådan,

2. hos regeringen begär skyndsam utredning och förslag syftande till en
social och medicinsk vårdlag för missbrukare i enlighet med vad i motionen
anförts,

3. som sin mening ger regeringen till känna att i den mån ovannämnda
sociala och medicinska vårdlag ej föreligger då socialtjänstlagen träder i
kraft, nykterhetsvårdslagen efter viss översyn bör få fortsätta att gälla och
då även avse narkomanvård,

4. hos regeringen begär översyn av reglerna för de olika sociala bidragen
i syfte att begränsa möjligheterna att med sådana bidrag underhålla
drogmissbruk.

Motivering till yrkandena finns i motionen 1978/79: 1181.

I motionen 1978/79: 1280 av Per-Olof Strindberg m. fl. (m) hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av forskning och utveckling av ett framtida system för öppenvård.

SoU 1979/80:44

I motionen 1978/79: 1284 av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
hos regeringen hemställer om initiativ till att med statsbidrag i ett antal
kommuner bedriva försöksverksamhet med bostadssjukhem för äldre i
enlighet med vad som anförs i motionen.

1 motionen 1978/79: 1822 av Rune Gustavsson m.fl. (c) hemställs att
riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag för att ge människor
en aktiv ålderdom i enlighet med motionens riktlinjer.

I motionen 1978/79: 1825 av Gunnel Jonäng (c) hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av långvården som tar
sikte på dess kvalitativa utveckling och möjligheter till aktivering av äldre
människor, samt

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av vårdpersonalens
arbetssituation i syfte att stödja dem och på olika sätt underlätta dess tunga
arbete.

I motionen 1978/79:2107 av Esse Petersson (fp) och Nils Hörberg (fp)
hemställs att riksdagen hos regeringen anhåller att åtgärder skyndsamt
vidtas i enlighet med vad som anförs i motionen i fråga om vårdtid m. m.
vid behandling av narkotikamissbrukare.

Motivering till yrkandet finns i motionen 1978/79: 2106.

1 motionen 1978/79: 2114 av Thorbjörn Fälldin m. fl. (c) hemställs, såvitt
nu är i fråga (yrkandet 3), att riksdagen uttalar sig för att äldreomsorgen så
långt möjligt skall inriktas på att skapa möjligheter för de äldre till aktivitet
och kvarboende i en invand miljö.

2.2 Motioner som väckts med anledning av propositionen 1979/80:1

I motionen 1979/80: 48 av Per-Axel Nilsson (s) och Torsten Gustafsson
(c) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts beträffande huvudmannaskapet för vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Motionen har behandlats i betänkandet SoU 1979/80: 12.

I motionen 1979/80: 50 av Anita Bråkenhielm (m) och Ann-Cathrine
Haglund (m) hemställs att riksdagen som sin mening uttalar att huvudmannaskapet
för familjerådgivningen och PBU skall åläggas landstinget i den
mån ej annan drar försorg därom.

I motionen 1979/80:51 av Lars Henrikson (s) hemställs att riksdagen
avslår punkt 1 under 44 § i förslaget till socialtjänstlag enligt propositionen
1979/80: I.

I motionen 1979/80:52 av Siri Häggmark m.fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening uttalar att stat, kommuner och landsting skall främja
enskilda vårdinitiativ av god kvalitet.

SoU 1979/80: 44

1 motionen 1979/80:53 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
m. fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar anta följande förslag till lydelse
av socialtjänstlagens 45 §:

Sociala distriktsnämnders budgetförslag skall lämnas till socialnämnden
för beredning.

I motionen 1979/80:54 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
m.fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar att socialtjänstlagen kompletteras
med en bestämmelse i enlighet med i motionen anförda riktlinjer om
socialnämndens ansvar för att förebygga missbruk av beroendeframkallande
medel och för att ge den som missbrukar sådana medel det stöd och
den hjälp som erfordras för att missbruket skall upphöra och en social
(åter)anpassning ske.

I motionen 1979/80: 55 av Lena Öhrsvik (s) hemställs

1. att riksdagen beslutar som sin mening ge regeringen till känna vad
som i motionen anförts om uppföljning av LVU,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger barn rätt att
överklaga beslut enligt LVU,

3. att riksdagen uttalar att närhetsprincipen vid placering av barn i annat
hem än det egna inte får tillämpas så att kraven på ändamålsenlig vård
eftersätts.

I motionen 1979/80: 56 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen
beslutar att nuvarande ansökningsförfarande vid psykiatrisk vård utan
vederbörandes eget samtycke bibehålls.

I motionen 1979/80:65 av Lilly Hansson (s) hemställs att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära att en parlamentarisk utredning tillsätts
för att utreda frågan om en social-medicinsk vårdlag för vård utan samtycke
av vuxna alkohol- och narkotikamissbrukare.

I motionen 1979/80: 66 av Erik Larsson m.fl. (c) hemställs att riksdagen

1. beslutar anta följande såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse
av 6§ i förslaget till socialtjänstlag:

6§

Regeringens förslag

Den enskilde har rätt till bistånd
av socialnämnden för sin försörjning
och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet
tillförsäkras en skälig levnads -

Motionärernas förslag

Den enskilde har rätt till bistånd
av socialnämnden för sin försörjning
och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses genom
eget arbete eller på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet
tillförsäkras en skälig levnads -

SoU 1979/80:44

Regeringens förslag
nivå. Biståndet skall utformas så att
det stärker hans resurser att leva ett
självständigt liv.

Motionärernas förslag
nivå. Biståndet skall utformas så att
det stärker hans resurser att leva ett
självständigt liv.

2. beslutar anta följande såsom Motionärernas förslag betecknade lydelse
av 5, 7 och 11 §§ i förslaget till socialtjänstlag:

Regeringens förslag

Till socialnämndens uppgifter
hör att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena
i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen
och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar
och enskilda främja goda
miljöer i kommunen.

informera om socialtjänsten i
kommunen,
genom uppsökande verksamhet
och på annat sätt främja förutsättningarna
för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service,
upplysningar, råd, stöd och vård,
ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som behöver
det.

Socialnämndens medverkan i
samhällsplaneringen skall bygga på
nämndens sociala erfarenheter och
särskilt syfta till att påverka utformningen
av nya och äldre bostadsområden
i kommunen. Nämnden
skall också verka för att offentliga
lokaler och allmänna kommunikationer
utformas så att de blir lätt
tillgängliga för alla.

5 §

7 §

Motionärernas förslag
Till socialnämndens uppgifter
hör att

informera om socialtjänsten i
kommunen,
genom uppsökande verksamhet
och på annat sätt främja förutsättningarna
för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service,
upplysningar, råd, stöd och vård,
ekonomisk hjälp och annat bistånd
till familjer och enskilda som behöver
det.

SoU 1979/80:44

Regeringens förslag

Socialnämnden skall även i övrigt
ta initiativ till och bevaka att
åtgärder vidtas för att skapa en god
samhällsmiljö och goda förhållanden
för barn och ungdom, äldre och
andra grupper som har behov av
samhällets särskilda stöd. Socialnämnden
skall i sin verksamhet
främja den enskildes rätt till arbete,
bostad och utbildning.

Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom
växer upp under trygga och goda
förhållanden,
i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och
social utveckling hos barn och ungdom
och

sörja för att barn och ungdom
som riskerar att utvecklas ogynnsamt
får det skydd och stöd som de
behöver och, om hänsynen till den
unges bästa motiverar det, vård och
fostran utanför det egna hemmet.

Motionärernas förslag

Soc ialnämnden skall aktivt arbeta
för att förebygga och motverka
alkohol- och narkotikamissbruk.
Därvid skall åtgärder vidtas för att
stödja tillkomsten av alkoholfria
miljöer.

Socialnämnden skall
verka för att barn och ungdom
växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen
främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och
social utveckling hos barn och ungdom,

göra särskilda insatser för att förebygga
och motverka användning
av alkohol och narkotika bland
barn och ungdomar och

3. till regeringen uttalar att socialtjänsten skall prioritera insatserna mot
alkohol- och narkotikamissbruket i sitt arbete,

4. beslutar om sådan ändring av den föreslagna lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga att förvaltningsdomstol får rätt att under
pågående process besluta i frågor som gäller omedelbart omhändertagande
av barn,

SoU 1979/80:44

5. avslår den särskilda intagningsgrunden i 2 § i förslaget till lag om
psykiatrisk vård i vissa fall och därmed sammanhängande lagändringar och
hos regeringen begär förslag till lag innebärande möjlighet till tvångsomhändertagande
av vuxna missbrukare inom socialtjänstens ram.

6. hos regeringen begär utredning om kontaktperson för intagna till
sluten psykiatrisk vård.

I motionen 1979/80:67 av Blenda Littmarck m.fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar anta följande förslag till ändring av I § socialtjänstlagen.

Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund
medverka till att skapa trygghet och gynnsamma levnadsbetingelser för
människorna, motverka sociala missförhållanden och tillgodose den enskildes
behov av stöd och hjälp, vård och omvårdnad.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin
och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas
och gruppers egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för
människornas självbestämmanderätt och integritet.

I motionen 1979/80:68 av Blenda Littmarck m.fl. (m) hemställs att
riksdagen beslutar anta de förslag till ändringar i förslaget till lag om
socialtjänst som förordats i motionen.

I motionen tas upp frågor om kontaktman för underåriga oberoende av
samtycke, samtycke till utredningsåtgärder, utformningen av bestämmelserna
om omsorgerna om äldre och handikappade, ersättningsskyldighet
för stöd och hjälpinsatser m. m. och uppgiftslämnande till taxeringsmyndighet.

I motionen 1979/80:69 av Olof Palme m.fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att

1. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen
om huvudmannaskapet för de statliga ungdomsvårdsskolorna och allmänna
vårdanstalterna för alkoholmissbrukare,

2. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande socialbidrag,

3. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande omsorg om
barn och ungdom,

4. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande omsorg om
äldre,

5. hos regeringen begära tillsättande av en parlamentarisk utredning om
äldreomsorgerna i enlighet med vad som angivits i motionen.

6. i varje kommun skall upprättas en plan för vård och service av äldre,

7. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande omsorg om
handikappade,

8. godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande vård utan
samtycke,

9. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen

SoU 1979/80:44

om inriktningen av den parlamentariska kommitténs arbete i vad avser
vård utan samtycke,

10. den behandlingsplan som skall finnas för eftervård av missbrukare
inom socialtjänsten skall omprövas i enlighet med vad som anförts i motionen.

11. godkänna det program som redovisats i motionen för insatser på
missbruksområdet,

12. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen
om den akuta vården av människor med missbruksproblem,

13. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen
om en kommission mot missbruk,

14. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen
om en översyn av restriktionerna på alkoholområdet,

15. som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen
om representationssprit.

Yrkandet I i motionen har behandlats i betänkandet SoU 1979/80:12.

Yrkandet 3 i motionen, sorn i huvudsak berör frågor om förskole- och
fritidshemsverksamheten, behandlas i detta betänkande endast såvitt
avser dels frågan om det i socialtjänstlagen skall anges att kommunen eller
socialnämnden skall vara ansvarig för verksamheten, dels frågor om viss
annan fritidsverksamhet än den som bedrivs vid fritidshemmen. Motionsyrkandet
i övrigt kommer att behandlas vid nästa riksmöte i samband med
behandlingen av motioner om bl. a. utbyggnaden av barnomsorgen.

I motionen 1979/80:70 av Rune Torwald m.fl. (c, s, m, vpk) hemställs
att riksdagen, med avslag på propositionen 1979/80:1 i de delar den avser
upphävande av lagen (1954: 579) om nykterhetsvård och ändringar i lagen
(1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall m. m., hos
regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt utredning tillsätts med
uppgift att utreda frågan om under vilka former och på vilka grunder
missbrukare av alkohol eller narkotika eller andra berusningsmedel skall
kunna oberoende av eget samtycke beredas vård samt att utarbeta förslag
till lagstiftning i ämnet.

1 motionen 1979/80:71 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
m. fl. (m) hemställs att riksdagen

1. hos regeringen begär att förhandlingarna mellan staten och kommunförbunden
rörande huvudmannaskapet för nykterhetsvårdens institutioner
och ungdomsvårdsskolorna påskyndas och att förslag därefter föreläggs
riksdagen i sådan tid att förslaget kan behandlas samtidigt med socialtjänstpropositionen,

2. hos regeringen begär att förslag rörande kontraktsvård för missbrukare
föreläggs riksdagen i sådan tid att förslaget kan behandlas samtidigt som
socialtjänstpropositionen.

SoU 1979/80:44

3. hos regeringen begär att de resursfrågor som aktualiseras genom
socialtjänstpropositionen utreds med förtur och att förslag föreläggs riksdagen
i sådan tid att förslaget kan behandlas samtidigt som socialtjänstpropositionen,

4. beslutar avslå förslaget till lag om ändring i lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall samt förslaget om upphävande
av lagen (1954: 579) om nykterhetsvård i vad avser tvångsintagning
på vårdanstalt i avvaktan på skyndsamt förslag till sådana regler för vård
utan samtycke av vuxna missbrukare att kraven på såväl rättssäkerhet som
effektiv vård kan tillgodoses i enlighet med vad i motionen anförts.

Yrkandet I samt yrkandet 3 såvitt avser institutioner har behandlats i
betänkandet SoU 1979/80:12.

1 motionen 1979/80:72 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
m. fl. (m) hemställs

1. att riksdagen vid behandlingen av förslaget till LPV beslutar

a) att utgångspunkten för vården bör vara konstaterandet av psykisk
sjukdom,

b) att då anledning icke finns att ge särskilda bestämmelser för vissa
psykiskt sjuka de föreslagna särbestämmelserna för missbrukare bör utgå,

c) att vid utformningen av LPV även i övrigt beakta vad som anförts i
motionen,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsamt förslag till
sådana regler för vård utan samtycke av vuxna missbrukare att kraven på
såväl rättssäkerhet som effektiv vård kan tillgodoses.

I motionen 1979/80: 73 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1979/80:1,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till sociallagstiftning,
där normer på centrala vårdområden finns klart formulerade, i enlighet
med vad som anförs i motionen,

3. att riksdagen uttalar att en ny sociallagstiftning bland annat bör
innehålla

a) en anvisning om att kategorisering av serviceboende i största möjliga
utsträckning skall undvikas,

b) förslag om införande av socialförsäkringstillägg,

4. att riksdagen hos regeringen begär ändring i gällande sjukvårdslagstiftning
som fastställer ett yttersta vårdansvar för sjukvårdshuvudmannen
i enlighet med vad som anförs i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär att en drogpolitisk utredning tillsätts
och att i dess direktiv bland annat bör ingå att belysa

a) hur alkoholproblem skall kunna förebyggas genom en mer restriktiv
alkoholpolitik,

b) vårdens roll i en sådan alkoholpolitik.

SoU 1979/80: 44

c) resursfrågor,

d) fördelning av ansvar mellan socialtjänst och sjukvård.

e) institutionsvården och dess samarbete med öppenvården.

f) behovet av en särskild utbildning, gemensam för socialtjänst och
sjukvård, när det gäller missbruksfrågor,

h) hur missbrukare skall kunna nås på ett tidigare stadium än som kan
ske i dag.

i) hur folkrörelserna skall kunna ges en mer aktiv och central roll i
kampen mot alkohol- och annat drogmissbruk.

6. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till lag om tidsbegränsat
omhändertagande av vuxna i nödsituationer, gemensamt för socialtjänst
och sjukvård, i enlighet med vad som anförs i motionen.

2.3 Motioner som väckts under allmänna motionstiden 1980

I motionen 1979/80: 421 av Anita Bråkenhielm (m) och Joakim Ollén (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär åtgärder syftande till förbättrade
vårdmöjligheter för gravida kvinnor med missbruksproblem i enlighet
med vad i motionen anförts.

I motionen 1979/80:567 av Margareta Andrén (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär att förhandlingar kommer till stånd med det syftet
att ingen utestängs från ett anställningsförhållande för anhörig inom hemsjukvården
på grund av vårdarens ålder eller erhållen pensionsförmån.

I motionen 1979/80:637 av Rune Torwald (c) hemställs att riksdagen
med avslag på propositionen 1979/80: I i motsvarande del beslutar om
sådan ändring av lagen om allmän försäkring att socialtjänsten alltjämt kan
få uppbära och förvalta pension eller sjukpenning som tillkommer alkoholmissbrukare.

I motionen 1979/80:638 av Rune Torwald (c) hemställs att riksdagen
med avslag på propositionen 1979/80: 1 i motsvarande del måtte uttala sig
för ett bibehållande av kommunens möjlighet att utse nykterhetsnämnd.

I motionen 1979/80: 857 av Eva Winther (fp) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär

1. att socialstyrelsen vid sin planering och utveckling av äldreomsorgen
beaktar de äldre invandrarnas behov,

2. att företrädare för invandrarna tas med i planeringen.

I motionen 1979/80: 1189 av Karin Ahrland (fp) hemställs att riksdagen
med anledning av propositionen om socialtjänsten gör ett förtydligande
uttalande om att lagen inte utgör hinder för kommuner att även i fortsättningen
låta annat kommunalt organ än socialnämnden ansvara för hemvården.

SoU 1979/80:44

I motionen 1979/80: 1204 av Ella Johnsson (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller om tillägg enligt vad som anges i motionen i
nuvarande lagstiftning (Bvl 22 §) för att ytterligare stärka barns rättsliga
ställning.

I motionen 1979/80: 1217 av Gertrud Sigurdsen m.fl. (s) hemställs att
riksdagen med avslag på de delar av propositionen 1979/80: I som berör
upphävande av nykterhetsvårdslagen och ändringar i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall hos regeringen begär en ny utredning
om lagstiftningen om tvångsvård av vuxna missbrukare, där bestämmelserna
härom samlas i en särskild lag.

I motionen 1979/80: 1219 av Anna-Greta Skantz m.fl. (s) hemställs att
riksdagen beslutar uttala

1. att den i propositionen 1979/80: I om socialtjänsten aviserade utredningen
om huvudmannaskapet för den psykiska barn- och ungdomsvården
bör vara förutsättningslös,

2. att utredningen inte bara skall utgå från socialtjänstens utan även
andra vårdgrenars behov av dess resurser samt

3. att samtliga personalkategorier inom den psykiska barn- och ungdomsvården
skall vara representerade i utredningen.

I motionen 1979/80: 1657 av Olle Göransson (s) och Lennart Pettersson
(s) hemställs att riksdagen uttalar att barnavårdslagstiftningen och den nya
socialtjänstlagstiftningen skall ge samma skydd åt alla barn, oavsett om
föräldrarna är utvecklingsstörda eller ej.

I motionen 1979/80: 1664 av Sonja Rembo (m) och förste vice talmannen
Ingegerd Troedsson (m) hemställs att riksdagen vid behandlingen av socialtjänstpropositionen
beslutar

1. bibehålla nuvarande möjligheter att förvalta pensioner, sjukpenning
och föräldrapenning för missbrukare av beroendeframkallande medel samt

2. utvidga dessa möjligheter att även omfatta studiestöd och arbetsskadeförsäkring.

I motionen 1979/80: 1862 av Esse Petersson (fp) hemställs, såvitt nu är i
fråga (yrkandet 2), att riksdagen beslutar att hos regeringen hemställa att
en utredning tillsätts för översyn och samordning av sociallagstiftningen
kring missbrukare av alkohol, narkotika och andra berusningsmedel samt
hur dessa personer i vissa fall oberoende av eget samtycke skall kunna
beredas vård och rehabilitering i enlighet med motionen.

Motivering till yrkandet finns i motionen 1979/80: 1860.

I motionen 1979/80: 1880 av Lars Werner m. fl. (vpk) hemställs, såvitt nu
är i fråga (yrkandet 2), att riksdagen uttalar

a) att de statliga bidragen till kommunerna för social hemvård bör öka.
så att löner och brist på lokaler för personal inte hindrar rekrytering till
yrket.

SoU 1979/80:44

b) att äldrevården bör föras in under samma huvudman,

c) att institutionsvården för äldre friska människor i största möjliga
utsträckning bör ersättas av små serviceenheter i bostadsområdena,

d) att möjligheter undersöks att som alternativ till långvården öka satsningen
på en mellanform av typ servicelägenheter för de äldre, som har
stort behov av tillsyn utan att behöva sjukvård,

e) att kommunernas satsning på en mer aktiverande inriktning av hemvården
bör stödjas,

f) att rätten till arbete även skall gälla de pensionärer, som önskar
arbeta.

g) att utbyggnaden av pensionärshotell bör ersättas med inrättandet av
mindre serviceenheter i bostadsområden.

2.4 Motioner som väckts med anledning av propositionen 1979/80: 172

I motionen 1979/80: 2049 av Erik Larsson m. fl. (c) hemställs att riksdagen
beslutar att avslå förslaget i prop. 1979/80: 172 till lag om ändring i
förslaget till socialtjänstlag.

1 motionen 1979/80:2053 av Nils Carlshamre m.fl. (m) hemställs att
riksdagen vid behandlingen av propositionen 1979/80: 172 som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av hänsynstagande
till enskilt eller av sammanslutning bedrivna vårdinstitutioner då
plan över institutionsvården upprättas och revideras.

3 Utskottet

3.1 Allmänna riktlinjer för reformen

3.1.1 Inledning

I prop. 1979/80: 1 om socialtjänsten föreslås en ny social vårdlagstiftning.
Nuvarande barnavårdslag, nykterhetsvårdslag och socialhjälpslag
samt barnomsorgslag föreslås bli ersatta av en ny socialtjänstlag. Lagen
skall vara gemensam för hela vårdområdet och ha karaktären av ramlag.
Socialtjänstlagen kompletteras - när det gäller vård utan samtycke av
barn och ungdom — av en lag med särskilda bestämmelser om vård av
unga. Tvångsvård av vuxna missbrukare skall enligt propositionen inte
längre vara möjlig inom socialvårdens ram. I stället föreslås att lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall kompletteras med
vissa bestämmelser om missbrukare. 1 propositionen finns en utförligare
redogörelse för propositionens huvudsakliga innehåll (del As. I). Då ordet

SoU 1979/80: 44

propositionen (utan angivande av nummer) används i betänkandet åsyftas
socialtjänstpropositionen om ej annat framgår av sammanhanget.

Bakgrunden till propositionen är i korthet följande.

I december 1967 tillsattes socialutredningen för att göra en allmän översyn
av den sociala vårdlagstiftningen. Utredningen lade år 1974 fram
betänkandet Socialvården — mål och medel (SOU 1974: 39). I betänkandet
behandlades de principiella målfrågorna inom socialvården och medel för
att förverkliga målen. Socialutredningen avlämnade år 1977 slutbetänkandet
(SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg. Lagar och
motiv. Slutbetänkandet innehöll bl. a. förslag till en socialtjänstlag (SoL),
som skall ersätta nuvarande sociala vårdlagar. En del av den ekonomiska
socialhjälpen föreslogs bli överflyttad till socialförsäkringen i form av ett
socialförsäkringstillägg, administrerat av de allmänna försäkringskassorna.
Utredningen föreslog vidare att bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen
om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
inte skulle få någon motsvarighet i den nya sociallagstiftningen. Utredningen
hänvisade till den psykiatriska vård som kan genomföras oberoende av
patientens vilja enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Beträffande barn och ungdom som inte kan ges behövlig vård med
eget eller föräldrarnas samtycke föreslogs en lag med särskilda bestämmelser
om vård av unga (LVU).

Frågor om vård utan samtycke av vuxna missbrukare har på grundval av
bl. a. socialutredningens förslag och ett förslag från en expertgrupp inom
socialstyrelsen beretts särskilt av en arbetsgrupp inom regeringskansliet.
Arbetsgruppen föreslog i rapporten (Ds S 1978:8) Vård utan samtycke
inom socialvård och sjukvård bl. a. att lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall skulle kompletteras med vissa bestämmelser
för att möjliggöra vård utan samtycke av vuxna missbrukare inom ramen
för den psykiatriska sjukvården.

I propositionen har inte lagts fram förslag om socialförsäkringstillägg
(soft). Frågan om soft har utretts ytterligare och tidigare i år har lagts fram
en rapport i ämnet, som närmare redovisas i avsnittet om rätten till bistånd
(s. 25).

Efter det att propositionen lämnats till riksdagen har utskottet avgett två
betänkanden rörande vissa delfrågor i propositionen.

I betänkandet SoU 1979/80: 12 tog utskottet upp frågan om ändrat huvudmannaskap
för ungdomsvårdsskolorna och de allmänna vårdanstalterna
för alkoholmissbrukare. Utskottet framhöll där bl. a. att institutionsvården
är avsedd som en integrerad del av de vårdresurser som socialtjänsten
kan erbjuda och att den därför inte kan behandlas som en från den
övriga socialtjänsten skild fråga. Propositionens förslag om att överföra
huvudmannaskapet för de nämnda institutionerna från staten till kommuner
och landsting var emellertid endast preliminära i avvaktan på resultatet
av pågående förhandlingar. Utskottet ansåg därför att riksdagen inte

SoU 1979/80:44

borde ta ställning till propositionen om socialtjänsten innan den närmare
organisationen av institutionsvården kunde bedömas tillförlitligt.

Förhandlingarna mellan å ena sidan staten och å andra sidan Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet har härefter fortsatt och har den
10 april 1980 resulterat i en överenskommelse enligt vilken kommuner och
landsting övertar ansvaret för de nämnda institutionerna från och med den

1 januari 1983.

Regeringen har därefter — den 22 april — förelagt riksdagen propositionen
i979/80: 172 om ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor och
nykterhetsvårdsanstalter m. m.

I betänkandet SoU 1979/80: 24 tog utskottet initiativ till tillsättande av en
parlamentarisk beredning för utvärdering och uppföljning av den nya lagstiftningen.
Beredningen skulle också fortsätta översynen av bestämmelserna
om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och sjukvårdslagstiftningen.
Utskottet anförde bl. a. följande (s. 2 och 3).

Utskottet anser att en lagstiftning av den omfattning som föreslås i
propositionen bör bli föremål för en uppföljning och systematisk utvärdering.
Det är inte minst viktigt att man studerar hur socialtjänstreformens
grundläggande intentioner förverkligas i den praktiska verksamheten i
fråga om främst missbruksvården och hur vården inom socialtjänsten
förhåller sig till andra vårdformer. Den del av den nya lagstiftningen som
innehåller bestämmelser om vård utan samtycke av vuxna missbrukare har
under beredningen av utskottsärendet visat sig särskilt kontroversiell.
Detta gör att man vid utvärderingen måste ägna stor uppmärksamhet åt
lagstiftningen i motsvarande del. Samtidigt måste man emellertid se
tvångsbestämmelserna mot bakgrund av socialtjänstens funktionssätt i
stort.

Som ovan angetts framhålls i propositionen att det däri framlagda förslaget
inte skall ses som att det innehåller en definitiv utformning av lagstiftningen
om vård utan samtycke av alkohol- och narkotikamissbrukare. Den
beredning, som utskottet ovan förordat, bör enligt utskottets mening som
en andra huvuduppgift få i uppdrag att göra den fortsatta översyn av
lagstiftningen som i enlighet med det sagda bör komma till stånd. Därvid
bör beredningen undersöka reglerna för vård utan samtycke och överväga
hur rättssäkerheten skall kunna stärkas ytterligare vid sådan vård. Beredningen
bör bl. a. överväga länsrätternas funktion och bestämmelserna om
vårdtider. Frågan om hur samarbetet mellan samhällets olika vårdorgan
skall utformas med hänsyn till helhetssynen inom socialtjänsten bör också
behandlas. Vidare bör beredningen undersöka behovet av en särskild
kontaktperson för personer som är intagna för vård enligt LPV.

Beredningen skall vid sitt arbete uppmärksamma vad riksdagen anför
vid sin slutliga behandling av socialtjänstpropositionen. Detta gäller bl. a.
frågan om utvärderingen av lagen med särskilda bestämmelser om vård av
unga.

Utskottets ställningstagande att en parlamentarisk beredning med ovan
angivna uppgifter skall tillsättas innebär, som inledningsvis framgått, inte
att utskottet i detta betänkande tar slutlig ställning till utformningen av
socialtjänstlagstiftningen.

2 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

Riksdagen följde utskottets förslag (rskr 1979/80: 142). Den av riksdagen
begärda beredningen har ännu inte tillsatts.

3.1.2 Allmänna utgångspunkter

En viktig utgångspunkt för den föreslagna reformen är den s. k. helhetssynen.
Helhetssynen innebär bl. a. ett uppbrott från den traditionella socialvårdens
synsätt och metoder, som utmärktes av att verksamheten var
uppdelad på olika funktioner. Helhetssynen beaktar individens totala situation
och omgivning. Den enskilde skall således ses i ett vidare socialt
sammanhang, där boende- och arbetsförhållandena hör till de viktigaste
faktorerna, men där också många andra aspekter kan behöva beaktas.

Helhetssynen har betydelse för de flesta funktioner inom socialtjänsten.
En närliggande konsekvens är att huvudansvaret för socialtjänsten föreslås
ligga på en nämnd, socialnämnden. Inom socialförvaltningen bör socialarbetarna
arbeta med flera vårdområden samtidigt.

Av helhetssynen följer också att socialtjänsten skall kunna omfatta
strukturinriktade insatser. Verksamheten kan få en bredare samhällsorientering
genom socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen. Socialnämnden
får även möjlighet att påverka planeringen av den yttre miljön,
offentliga lokaler och allmänna kommunikationer i syfte att öka tillgängligheten.

Helhetssynen förutsätter ett nära samarbete över sektorsgränser. Socialtjänsten
skall vid behov samverka med andra organ i samhället och
med organisationer och föreningar.

Kommunen har ett yttersta ansvar för den enskildes sociala situation.
Mot denna skyldighet skall svara en rätt för den enskilde att få det bistånd
som han behöver för att klara den dagliga livsföringen. Samhällets bistånd
får emellertid inte vara villkorslöst. Den som själv kan klara sin försörjning
och livsföring i övrigt skall inte som ett alternativ ha rätt till samhällets
bistånd för sin försörjning. Socialtjänstens bistånd skall utformas så att det
stärker den enskilda människans egna resurser och stimulerar till egna
initiativ och aktiv samverkan.

Ett annat grunddrag i reformen är att den enskildes inflytande skall
förstärkas och att den personliga integriteten skall skyddas. Socialtjänstens
insatser skall utformas och genomföras tillsammans med den
enskilde.

Som en konsekvens av helhetssynen kan också uppbyggnaden av socialtjänstlagen
ses. Lagen har fått karaktär av en målinriktad ramlag.
Genom lagen får kommunerna stor frihet att anpassa biståndet efter skiftande
behov och önskemål. Lagens utformning skall också ge utrymme för
en fortsatt utveckling av socialtjänstens metoder och arbetssätt.

Utskottet anser att de i propositionen angivna riktlinjerna för en effektiv
och framåtsyftande socialtjänst är riktiga. Målen är högt ställda. Förslaget
ger också nödvändigt utrymme för förbättringar av de sociala arbetsmetoderna.

SoU 1979/80: 44

En grundläggande förändring är övergången från symtomorienterade
insatser till en alltmer utvecklad helhetssyn. Med utgångspunkt i helhetssynen
kan socialtjänsten i framtiden bli en serviceinriktad tjänst för alla
medborgare när de i något skede av livet behöver samhällets bistånd.
Andra angelägna förbättringar som kommer till stånd är bl. a. socialtjänstens
medverkan i samhällsplaneringen, den ökade inriktningen på
förebyggande insatser, förstärkt serviceinriktning i behandling och omsorg
och en ökad respekt för den enskildes integritet och medbestämmande.

Socialtjänstens särskilda bestämmelser om omsorger om barn. äldre och
handikappade markerar en önskvärd satsning på de svagaste i samhället.
Skyddet av barnen måste anses vara en av samhällets angelägnaste uppgifter.
Genom förslaget till socialtjänstlag preciseras socialnämndens skyldighet
att verka för att barn och ungdom växer upp under trygga förhållanden.
De äldres rätt till en god och meningsfull ålderdom slås fast. Socialtjänsten
får till uppgift att se till att grundprinciperna när det gäller handikappade
— integration och normalisering — får konkreta resultat i kommunerna.

De principer som bör vara vägledande för socialtjänsten återspeglas väl i
förslaget till socialtjänstlag. Utskottet kan också konstatera att propositionen
såvitt avser socialtjänsten i stort sett fått ett positivt mottagande i de
motioner som väckts med anledning av denna. Krav på avslag av propositionen
i dess helhet har framställts endast i motionen 1979/80: 7i (yrkandet
1) av Lars Werner m.fl. (vpk). 1 motionen yrkas också att riksdagen hos
regeringen skall begära ett nytt förslag till sociallagstiftning, där normer på
centrala vårdområden finns klart formulerade i enlighet med vad som
anförs i motionen (yrkandet 2). Motionärerna anser att ramlagen medför
uppenbara risker för en omfattande social nedrustning i kommunerna.
Barnomsorgen, äldreomsorgen och missbruksvården anges som exempel
på områden där det fordras klara bestämningar av kommunernas skyldigheter.

I propositionen (del A s. 142) betonas att man måste fästa stort avseende
vid riskerna för standardskillnader mellan kommunerna och osäkerhet
över skyldigheter och rättigheter som ramlagen enligt viss remisskritik kan
leda till. Samtidigt bör man hålla i minnet alla de faktorer som balanserar
en ogynnsam utveckling. Det erinras om att socialtjänstlagen inte möjliggör
åtgärder som står i strid mot den enskildes vilja. Andra viktiga funktioner
som verkar för en konkretisering av den enskildes skyldigheter och
rättigheter samt en jämnare standard mellan kommunerna är dels besvärsinstitutet
och de rättsvårdande instansernas prövning, dels tillsynsmyndigheternas
viktiga roll. Det påpekas även att det politiska ansvaret för hur
socialtjänsten sköts kan komma att få ökad tyngd.

Den föreslagna socialtjänstlagen är visserligen en ramlag men är också
en starkt målinriktad lag. I lagen anges såväl socialtjänstens övergripande
mål och socialnämndens uppgifter som riktlinjer för socialnämndens verk -

SoU 1979/80:44

samhet. När det gäller barnomsorgen, äldreomsorgen och omsorgen om
människor med handikapp preciseras socialnämndens uppgifter ytterligare.
Missbruksvården har visserligen inte fått samma uppmärksamhet. Utskottet
kommer emellertid i ett senare avsnitt (s. 56) att föreslå att bestämmelser
om missbruksvården tas in i socialtjänstlagen.

En på detta sätt konstruerad lag är vidare enligt utskottets mening
nödvändig för att socialtjänstens insatser på ett smidigt sätt skall kunna
anpassas efter skiftande förhållanden och förutsättningar och för att verksamheten
skall kunna utvecklas och förändras i takt med vunna erfarenheter.
En alltför detaljerad lagstiftning kan utgöra ett hinder mot den helhetssyn
som präglar socialtjänsten. Kommunerna bör därför ges frihet att söka
sig fram till en fungerande social omsorg. Strukturella olikheter mellan
kommunerna kan motivera vissa skillnader i socialtjänstens uppbyggnad
och verksamhet. När det gäller det individinriktade behandlingsarbetet är
det angeläget att lagen ger utrymme för flexibilitet och nya initiativ som
kan förbättra de sociala arbetsmetoderna och därmed utfallet av hela
verksamheten.

Å andra sidan kan man naturligtvis inte bortse från att lagen också kan
ge utrymme för vissa standardskillnader som inte är acceptabla. Det kan
t. ex. inte godtas att den enskildes möjligheter att få adekvat bistånd från
socialnämnden blir beroende av vilken kommun han vistas i. Rätten att
överklaga beslut om bistånd och statens tillsyn utgör emellertid garantier
för att den föreslagna ordningen blir betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt.
Utskottet vill i sammanhanget särskilt nämna att den nya lagen ger
den enskilde möjlighet att anföra förvaltningsbesvär också över beslut om
bistånd i form av daghemsplats, färdtjänst, hemhjälp och plats på ålderdomshem
och liknande sociala tjänster. Besvärsmyndighetens prövning
skall visserligen ske med beaktande av vad som är möjligt och rimligt med
hänsyn till kommunens resurser. Genom de rättstillämpande myndigheternas
insyn och prövning kommer det emellertid i praktiken att uppställas
vissa minimikrav på tjänster, både kvalitativt och kvantitativt. Det är
också viktigt att det politiska ansvaret för socialtjänsten blir en realitet.
Utskottet förutsätter att det ställs krav på de beslutande kommunala organen
så att socialtjänstlagens övergripande mål ges ett konkret innehåll.

Med hänvisning till vad utskottet sålunda anfört avstyrker utskottet
motionen 1979/80:73 i motsvarande delar (yrkandena I och 2).

3.1.3 Resursfrågor m. m.

I motionen 1979/80:71 av förste vice talmannen Ingegerd Troedsson
m. fl. (m) hemställs såvitt nu är i fråga (yrkandet 3 delvis) att riksdagen hos
regeringen begär att de resursfrågor som aktualiseras genom socialtjänstpropositionen
utreds med förtur och att förslag föreläggs riksdagen i sådan
tid att förslaget kan behandlas samtidigt som socialtjänstpropositionen.

I det av riksdagen godkända betänkandet SoU 1979/80: 12 har socialut -

SoU 1979/80:44

skottet behandlat ovannämnda yrkande såvitt avser socialtjänstens institutioner
(rskr 1979/80:34). Vad gäller socialtjänstens övriga resurser framhålls
i propositionen (del A s. 481) att utgångspunkten för socialtjänstreformen
måste vara att inom nuvarande resursramar göra behövliga omdispositioner.
Genom generella insatser, som är ett viktigt inslag i reformförslaget,
bör åtminstone på sikt behovet av individuella stödinsatser kunna
minskas. Genom att se över organisation, verksamhetsformer och arbetssätt
torde man i vissa avseenden kunna göra den sociala verksamheten i
kommunerna effektivare. Det framhålls vidare (del A s. 482) att t. ex. den
föreslagna rätten till bistånd i väsentliga delar innebär en anpassning till
praxis i kommunerna.

Socialutskottet ansluter sig till den bedömning av kostnaderna för reformen
som redovisas i propositionen. Utskottet delar också bedömningen att
utvecklingen inom socialtjänsten måste anpassas till de samhällsekonomiska
förutsättningarna.

Detta innebär att socialtjänstens nya funktioner och arbetssätt måste
utvecklas successivt med hänsyn bl. a. till vad som är praktiskt möjligt och
rimligt. De nya krav som socialtjänsten ställer på kommunerna kan inte
lösas bara genom att utvidga verksamheten. Det blir nödvändigt att se över
den hittillsvarande organisationen och överväga hur denna kan utnyttjas
för att skapa bästa möjliga betingelser för ett socialt arbete i enlighet med
socialtjänstlagens intentioner. Även kommunernas utbud av varierade
hjälpåtgärder m. m. i enskilda ärenden måste utvecklas successivt. Den
nya lagstiftningens ikraftträdande innebär självfallet inte att kommunerna
redan från början har ett fullt utbyggt system av olika serviceåtgärder
m. m. till sitt förfogande.

Socialtjänstlagen anger inriktningen för den fortsatta utvecklingen av
kommunernas sociala verksamhet. Strävan bör självfallet vara att så långt
det är möjligt förverkliga målsättningarna i den nya lagstiftningen. Avsikten
med socialtjänstlagen är emellertid inte att ange någon generell lösning
på frågan om hur kommunernas sociala service bör vara utformad. Även i
ett mera långsiktigt tidsperspektiv kommer vunna praktiska erfarenheter
och varierande lokala förutsättningar att nödvändiggöra en successiv utveckling
och anpassning av socialtjänsten. Den nya lagstiftningen öppnar
erforderliga möjligheter härtill i stället för att låsa fast verksamheten vid
särskilt angivna villkor eller krav. Det är naturligt att se de olika övergångsfrågor
som uppkommer vid reformens ikraftträdande på samma sätt.
Olika verksamheter får efter hand finna nya former med utgångspunkt i de
erfarenheter man dittills vunnit inom ramen för den äldre lagstiftningens
möjligheter. Att de resurser som i dagens läge är tillgängliga för en utveckling
av socialtjänsten är begränsade behöver därför inte nödvändigtvis
försvåra det praktiska genomförandet av reformen.

En sak som också bör uppmärksammas i detta sammanhang är den
förberedande utbildning inför reformen som igångsatts eller planeras på

SoU 1979/80:44

många håll. Inte minst med hänsyn till att socialtjänstreformen som ovan
nämnts inte kan vara fullt utbyggd från början bör även sådana utbildningsinsatser
i många fall kunna genomföras efter hand. För många som arbetar
inom kommunernas sociala organisation kommer den nya lagstiftningen
knappast att innebära några omedelbara drastiska förändringar. Det kan
därför inte sägas vara nödvändigt att genomföra alla av socialtjänstreformen
föranledda utbildningsinsatser redan före lagens ikraftträdande. Efter
hand som reformen aktualiserar förändringar i det praktiska arbetet måste
emellertid erforderlig information och utbildning erbjudas de anställda.
Utskottet vill i det sammanhanget framhålla att sådan nödvändig utbildning
rörande socialtjänsten måste ges mycket hög prioritet bland de olika
önskemål om fortbildning m. m. som kan finnas i kommunerna.

En ur planerings- och kostnadssynpunkt viktig fråga är vidare när den
nya lagstiftningen skall träda i kraft. I propositionen föreslås att ikraftträdande
sker den I januari 1981. Med hänsyn till den förhållandevis begränsade
tid som i så fall skulle stå kommunerna till buds för olika förberedelseåtgärder
är emellertid en senare tidpunkt att föredra. Detta innebär
också att vissa kostnader kan senareläggas. vilket också är ägnat att
underlätta övergången för kommunerna.

Utskottet föreslår därför att socialtjänstlagen och därmed sammanhängande
lagändringar skall träda i kraft först den I januari 1982. Utskottets
förslag till lagtext har utformats i enlighet härmed.

Genom vad utskottet nu anfört får motionen 1979/80: 71 anses besvarad i
motsvarande del (yrkandet 3 delvis). Någon ytterligare riksdagens åtgärd
är inte påkallad med anledning av motionen.

3.1.4 Socialtjänstens mål

Målfrågorna spelar en betydelsefull roll i socialtjänstreformen. Behovet
av övergripande mål är särskilt framträdande i ett reformarbete som går ut
på att omgestalta en funktionellt uppdelad socialvård till en sammanhållen
socialtjänst som präglas av en helhetssyn.

Socialtjänstens övergripande mål återfinns i 1 § förslaget till socialtjänstlag.
Där stadgas att samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens
grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet,
jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. Under
hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation
skall socialtjänsten inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers
egna resurser. Verksamheten skall bygga på respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet.

I den allmänna motiveringen i propositionen (del A s. 138) framhålls att
de övergripande målen i första hand bör ses som politiska riktmärken för
socialtjänstens långsiktiga utveckling. Målen är även en markering av ett
nytt förhållningssätt i det dagliga arbetet till människor som söker bistånd.
De övergripande målen uttrycker såväl samhällets roll i olika problemprocesser
som en positiv tilltro till människans egen förmåga.

SoU 1979/80: 44

1 motionen 1979180:67 av Blenda Littmarck m.fl. (m) föreslås en annan
lydelse av 1 § socialtjänstlagen. Motionärerna anser att "jämlikhet i levnadsvillkor”
är en uppgift för politiken i allmänhet, som knappast kan
överföras till socialtjänsten. De anser också att främjandet av människors
"aktiva deltagande i samhällslivet" bör vara en strävan och ett mål inom
alla samhällsområden. För socialtjänstens del är det dock inte ett mål
av den dignitet att det bör upptas särskilt i portalparagrafen utan får anses
ingå i syftet med den del av paragrafen som lyder : Socialtjänsten skall

inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna

resurser.

I propositionen (del A s. 139) diskuteras målfrågorna bl. a. mot bakgrund
av remissinstansernas kritik av socialutredningens förslag. Denna kritik
hade flera varianter. En hade till innebörd att socialtjänsten inte kan
förverkliga portalparagrafens mål och åstadkomma t. ex. "jämlikhet i levnadsvillkor”.
En annan kritik av förslaget gick ut på att de övergripande
målen inte är exklusiva för socialtjänsten utan gäller eller bör gälla för
många andra samhällsverksamheter. Gentemot dessa invändningar framhåller
departementschefen att socialtjänsten skall främja en utveckling
mot t. ex. jämlikhet i levnadsvillkor. Socialtjänsten är bara en faktor bland
många. Andra faktorer betyder ofta mer för att främja en ökad jämlikhet.
Socialtjänsten är sålunda en av många verksamheter som skall sträva efter
att uppfylla de sociala målen. Det har stor betydelse att dessa riktlinjer
läggs fast i den lag som skall reglera omdaningen av den traditionella
socialvården till en socialtjänst.

Utskottet vill understryka att det i en lag av ramkaraktär är av särskild
vikt att lagstiftaren klart markerar syftet med den verksamhet som beskrivs
i lagen. Därigenom underlättas tolkningen och tillämpningen av de
enskilda bestämmelserna. Med målen klart utsagda skapas också bättre
förutsättningar för att värderingarna hålls levande, såväl i det dagliga
arbetet som i det mer långsiktiga reformarbetet. Utskottet anser att de
grundläggande bestämmelserna om socialtjänstens mål som föreslås i 1 §
förslaget till socialtjänstlag överensstämmer med de målsättningar som
man bör ha för att utforma en från alla synpunkter god socialtjänst. Den
kritik mot förslaget som framförs i motionen 1979/80:67 har enligt utskottets
mening delvis redan besvarats i propositionen genom hänvisningen till
att socialtjänsten bara är en faktor bland många för att uppfylla de sociala
målen. Utskottet vill i sammanhanget framhålla att även om "jämlikhet i
levnadsvillkor” och människors "aktiva deltagande i samhällslivet” är
allmängiltiga mål för all samhällsverksamhet, får de för socialtjänstens del
en särskild betydelse genom socialtjänstens ansvar för de svaga och utslagna.
Inte minst principerna för omsorger om äldre och om människor med
handikapp framträder i portalparagrafens stadgande att socialtjänsten skall
främja jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet förslaget i propositionen
i här aktuell del och avstyrker motionen 1979/80:67.

SoU 1979/80:44

3.2 Ratten till bistånd

3.2.1 Allmänt

Den enskildes behov av vård, stöd och annan hjälp tillgodoses i dag
genom olika bestämmelser i barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och
socialhjälpslagen. Den enskildes rättigheter beskrivs således nu inom varje
vårdområde för sig. Detta följer av den funktionella indelning som präglar
den nuvarande socialvårdslagstiftningen.

I propositionen (del A s. 181 och 182) föreslås att rätten att få vård,
omvårdnad, ekonomisk hjälp eller annat stöd skall bestämmas med utgångspunkt
i helhetssynen. Rätten till bistånd skall inträda så snart den
enskilde behöver socialtjänstens insatser för sin försörjning eller livsföring
i övrigt. Därmed avses inte bara situationer när någon behöver ekonomisk
hjälp utan även när t. ex. äldre eller handikappade i sitt dagliga liv är
beroende av andras insatser. Andra viktiga exempel på när rätt till bistånd
kan föreligga är när barn som far illa behöver tas om hand eller på annat
sätt hjälpas av socialnämnden eller när den som missbrukar alkohol eller
narkotika behöver vård och behandling genom nämndens försorg.

Enligt den föreslagna bestämmelsen (6 § SoL) har den enskilde rätt till
bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om
hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Det framhålls i propositionen
(del A s. 183) att rätten till bistånd förutsätter att det föreligger ett hjälpbehov.
När rätten till bistånd skall bedömas skall det alltså vägas in i vilken
omfattning den enskilde själv genom egna åtgärder kan tillgodose det
föreliggande behovet.

3.2.2 Ekonomiskt bistånd

Genom biståndet skall den enskilde tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Det överlämnas åt kommunerna att fastställa vilken levnadsnivå som skall
anses skälig. De insatser som ges skall inte bara syfta till att avhjälpa det
föreliggande vårdbehovet utan även underlätta för den enskilde att i framtiden
själv klara sin försörjning och sin livsföring i övrigt. Ekonomiskt
bistånd kallas socialbidrag. Socialbidraget motsvarar den nuvarande obligatoriska
socialhjälpen och i viss utsträckning även den frivilliga socialhjälpen.

Socialutredningen föreslog i sitt slutbetänkande att en stor del av den
ekonomiska socialhjälpen skulle överföras från socialvården till försäkringskassorna
genom en ny inkomstprövad stödform, kallad socialförsäkringstillägg
(soft). Soft skulle utgå som ett komplement till t. ex. sjukpenning,
arbetslöshetsstöd eller otillräckliga arbetsinkomster i förhållande till
försörjningsbördan. Utbetalningen skulle ske efter en enkel, normreglerad
prövning. En av fördelarna med det föreslagna systemet var att socialvårdens
personal skulle få mer tid till uppsökande verksamhet och kvalificerad
vård och behandling. Med anledning av vissa invändningar som

SoU 1979/80:44

framfördes under remissbehandlingen tillsattes inom socialdepartementet
en särskild samrådsgrupp för att komplettera socialutredningens förslag.
Samrådsgruppen har i början av år 1980 redovisat sitt uppdrag i rapporten
(Ds S 1980: I) SOFT. I rapporten ansluter sig samrådsgruppen till huvuddragen
i socialutredningens förslag om ett socialförsäkringstillägg. Samtidigt
föreslår gruppen ändrade eller helt nya regler i en rad olika avseenden.
Hela kostnaden för socialförsäkringstillägget inklusive administrationskostnaden
beräknas till 930 milj. kr. Genom avlastningen på socialhjälpen
beräknas kommunerna spara 480 milj. kr. Samhällets nettokostnad stannar
därför vid 450 milj. kr. Rapporten remissbehandlas f. n.

I motionen 1979180:73 av Lars Werner m.fl. (vpk) - i vilken också
yrkas avslag på socialtjänstpropositionen - föreslås att riksdagen skall
uttala att en ny socialtjänstlag bör innehålla förslag om införande av
socialförsäkringstillägg (soft). Som framgått av redogörelsen ovan remissbehandlas
f. n. det nyligen framlagda förslaget rörande socialförsäkringstillägg.
Även om det finns skäl som talar för att soft bör införas som ett
komplement till socialtjänstreformen anser utskottet att remissbehandlingen
och den fortsatta beredningen av rapporten om soft bör avvaktas
innan ställning tas till frågan om soft bör införas. Utskottet avstyrker
därför motionen 1979/80: 73 såvitt nu är i fråga (yrkandet 3 b).

1 motionen 1979180:69 (yrkandet 2) av Olof Palme m. fl. (s) hemställs att
riksdagen skall godkänna de riktlinjer som angetts i motionen rörande
socialbidrag. Motionärerna anser att man i avvaktan på ställningstagande
till frågan om soft bör betala ut socialbidrag efter mer generella rutiner i
socialförsäkringstilläggets anda. Därigenom kan resurser frigöras så att
socialarbetarna kan få mer tid för t. ex. fältarbete. De anser också att det är
angeläget att socialstyrelsen följer upp att utvecklingen på socialbidragsområdet
går mot enhetligare bidragsnivåer mellan kommunerna.

I propositionen (del A s. 206) nämns att försök med förenklad socialhjälpshandläggning
har pågått i bl. a. Sundsvall, Solna och Stockholm.
Försöken visar på möjligheten att förenkla prövnings- och handläggningsrutiner
inom ramen för socialhjälpsverksamheten. Enligt departementschefen
bör dessa erfarenheter tas till vara i syfte att avlasta socialtjänstens
andra grenar.

Enligt utskottets mening är det önskvärt att man skapar enkla och
ändamålsenliga rutiner för prövning och handläggning av socialbidragsärenden.
Ett sätt är att använda sig av schabloniserade normbelopp för att
tillgodose mer allmänna hjälpbehov. Ett annat sätt är att låta annan personal
än socialassistenter handlägga enklare socialbidragsärenden. Härigenom
kan socialassistenternas arbete starkare inriktas på förebyggande
arbete och kvalificerat behandlingsarbete. Socialutskottet vill i sammanhanget
framhålla att en strävan att förenkla rutinerna inte får leda till att
man gör avkall på helhetssynen. Den enskildes begäran om ekonomisk
hjälp kan i vissa fall vara föranledd av ett hjälpbehov som har djupare

SoU 1979/80:44

orsaker än enbart ekonomiskt trångmål. En alltför långtgående förenkling
av handläggningsrutinerna kan medföra en risk för att andra angelägna
hjälpbehov än ekonomiska inte uppmärksammas.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att socialbidragets
nivå inte varierar alltför mycket mellan de olika kommunerna.
Skillnaderna mellan normnivåerna är i dag betydande. Socialutredningen
övervägde möjligheten att regeringen skulle fastställa vissa miniminormer
för socialbidraget men ansåg att övervägande skäl talade mot en sådan
lösning. Departementschefen (del A s. 204) delar denna bedömning och
förordar i stället att socialstyrelsen efter samråd med kommunförbundet
utformar sina allmänna råd om socialtjänstens tillämpning så att de motverkar
alltför stora skillnader i normnivåerna. Utskottet ansluter sig till de
i propositionen angivna riktlinjerna såvitt nu är i fråga. Med hänvisning till
det anförda är det enligt utskottets mening inte erforderligt med någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1979/80: 69 yrkandet 2.

3.2.3 Arbete

Rätten till bistånd slås fast i 6 § förslaget till socialtjänstlag. Det föreskrivs
där att den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin
försörjning och sin livsföring i övrigt om hans behov inte kan tillgodoses på
annat sätt.

I motionen 1979180:66 (yrkandet 1) av Erik Larsson m. fl. (c) framhålls
att den enskildes personliga ansvar för sin situation bör markeras ytterligare
i lagtexten. Motionärerna föreslår därför att rätten till bistånd skall
förutsätta att den enskildes behov inte kan tillgodoses genom eget arbete
eller på annat sätt. Motionärerna vill genom att markera arbetets betydelse
slå fast både individens ansvar för att försörja sig genom arbete och
samhällets ansvar för att bereda alla människor arbete anpassat till vars
och ens förmåga.

Rätten till arbete hör till de grundläggande sociala värden som
socialtjänsten enligt propositionen (del A s. 199) skall bidra till att förverkliga.
Arbetet har inte bara grundläggande betydelse för människors försörjning
utan kan också berika den enskildes liv och positivt påveka hans
självkänsla och sociala identitet. Socialtjänsten skall i samverkan med
arbetsmarknadsorganen försöka bistå den enskilde för att han skall få ett
arbete. Detta är särskilt betydelsefullt när det gäller att följa upp arbetshandikappades,
socialt handikappades, äldre personers och ungdomars
behov av stöd för att finna och behålla lämpligt arbete.

Den enskildes rätt tili arbete hänger nära samman med den arbetsföres .
skyldighet att försöka försörja sig genom ett lämpligt arbete. I propositionen
om socialtjänsten betonas att socialtjänsten inte får uppfattas som
kravlös. Det sägs (del A s. 212) att socialtjänsten skall räkna med människans
ansvar för vad hon gör av sitt liv. Det är socialtjänstens uppgift att
såväl påverka den yttre situationen som att söka skapa motivation hos den

SoU 1979/80:44

enskilde. Rätten till bistånd förutsätter att det finns ett behov som inte kan
tillgodoses på annat sätt.

Utskottet, som i allt väsentligt kan tillstyrka vad som anförs om rätten
till bistånd i propositionen, kan också instämma i vad motionärerna anför
om arbetets betydelse. Det råder heller inga motsättningar i sak mellan
motionärernas förslag och vad som enligt propositionen skall gälla såvitt
avser rätten till ekonomiskt bistånd (socialbidrag). Socialbidraget är avsett
att som en sista resurs trygga den enskildes försörjning när hans behov inte
kan tillgodoses genom arbete eller på annat sätt. För socialbidragets del
skulle således den av motionärerna föreslagna ändringen av lagtexten
innebära ett förtydligande. Biståndsparagrafen avser emellertid inte bara
ekonomisk hjälp. Under rätten till bistånd kan förutom ekonomisk hjälp
falla t. ex. färdtjänst, social hemhjälp och plats i förskola. Andra viktiga
exempel på när rätt till bistånd träder in är när barn som far illa behöver tas
om hand eller på annat sätt hjälpas av socialnämnden eller när den som
missbrukar alkohol eller narkotika behöver vård och behandling genom
socialnämndens försorg. 1 sådana fall kan det föreslagna tillägget eventuellt
leda till missförstånd.

Med hänsyn härtill tillstyrker utskottet förslaget i propositionen och
avstyrker motionen 1979/80:66 yrkandet 1.

3.2.4 Samtycke till utredning

Enligt förslaget till socialtjänstlag (50 §) skall socialnämnden vara skyldig
att utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan eller på
annat sätt kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon
åtgärd av nämnden. Kommunen har ett yttersta ansvar för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver (3 §). Blir det
känt att någon kan vara i behov av stöd eller hjälp, är alltså socialnämnden
skyldig att också utreda hur behovet skall kunna avhjälpas (prop. del A s.
562). Om den enskilde avvisar den erbjudna hjälpen, kan nämnden oftast
inte vidta någon åtgärd. Detta gäller dock inte fall när det inte kan uteslutas
att den enskilde är i behov av vård oberoende av samtycke.

I motionen 1979180:68 (delvis) av Blenda Littmarck m. fl. (m) tas frågan
upp om den enskildes samtycke till utredningsåtgärder. Motionärerna anser
att det är tveksamt om rätt till bistånd skall anses föreligga om en klient
förvägrar en socialtjänsteman att t. ex. kontakta arbetsförmedlingen om ett
lämpligt arbete.

Socialutredningen framhöll (SOU 1977:40 s. 581) att en utredning skall
begränsas till att avse omständigheter som har betydelse för bedömningen
av sökandens behov av stöd eller hjälp. Ofta räcker det med ett samtal med
sökanden. Ibland kan nämnden behöva vända sig till en annan myndighet
t. ex. för att få reda på vilka åtgärder myndigheten har vidtagit. Nämnden
kan också behöva samordna sina hjälpinsatser med en annan myndighet.
Samråd med en annan myndighet bör dock enligt socialutredningen inte

SoU 1979/80: 44

ske utan klientens samtycke. Om klienten motsätter sig att hans uppgifter
kontrolleras får enligt utredningen denna omständighet bedömas med andra
när ärendet avgörs.

Departementschefen finner i propositionen (del A s. 400) socialutredningens
beskrivning väl avvägd när det gällde att avgränsa vilken omfattning
en utredning får ha när den enskilde själv inte gett sitt godkännande.
Departementschefen framhåller bl. a. att om en enskild själv söker nämndens
bistånd bör uppgifter till grund för beslutet hämtas främst från honom
själv. Uppgifter från utomstående — enskild eller myndighet — bör primärt
inte få inhämtas om inte sökanden har gett sitt tillstånd till åtgärden. I
propositionen (del A s. 196) framhålls vidare att socialnämnden måste
klara ut i samråd med den enskilde om och hur ett fortsatt hjälpbehov skall
kunna förebyggas. Det kan gälla krav på den enskilde att godta lämpliga
rehabiliteringsåtgärder eller att han anmäler sig som arbetssökande vid
arbetsförmedlingen.

Utskottet har för sin del inget att erinra mot de överväganden som görs i
propositionen beträffande enskilds samtycke till olika utredningsåtgärder.
När en enskild söker nämndens bistånd för sin försörjning åligger det
nämnden att ta reda på om det föreligger ett faktiskt behov av hjälp och i
vad mån behovet kan tillgodoses på annat sätt. Uppgifter bör emellertid i
första hand inhämtas från den enskilde själv. Om nämnden anser det
nödvändigt att inhämta uppgifter från annat håll eller kontrollera av sökanden
lämnade uppgifter, bör sökanden informeras om vad nämnden vill
göra. Om sökanden inte går med på dessa åtgärder får denna omständighet
bedömas i samband med att man avgör frågan om rätt till bistånd. En sådan
brist i utredningen kan t. ex. medföra att det inte går att klarlägga om och i
vad mån rätt till bistånd föreligger. Ansökan får i så fall avslås.

Med dessa uttalanden får motionen 1979/80: 68 anses besvarad i motsvarande
del.

Utskottet vill i sammanhanget framhålla att vad som nu sagts gäller det
fall att en enskild söker nämndens bistånd och det kan uteslutas att han är i
behov av vård oberoende av eget samtycke. Undantag gäller också framför
allt i ärenden om barn- och ungdomsvård. Nämnden måste i sådana fall
bedriva utredningen på så sätt att nödvändig vård kan komma till stånd.
Nämnden är därför inte bunden av den enskildes samtycke, vare sig vad
gäller inledande av utredning eller vad gäller inhämtande av uppgifter.

Som framhållits av bl. a. JO är det vidare nödvändigt att socialnämnderna
ges möjlighet att utreda ärenden om barn- och ungdomsvård oberoende
av föräldrarnas samtycke också i fall när vård enligt LVU ännu inte
är aktuell. I propositionen (del A s. 504) slås därför fast att nämnden skall
inleda utredning så snart det kan antas att den unge behöver hjälp från
samhällets sida.

SoU 1979/80:44

3.3 Omsorger om barn och ungdom

3.3.1 Allmänt

Barn- och ungdomsfrågorna berör både de strukturinriktade. de allmänt
inriktade och de individuellt inriktade insatserna inom socialtjänsten. I
propositionen framhålls att verksamhet i syfte att förbättra uppväxtförhållandena
hör till de bästa förebyggande insatser som kan göras. Arbetet för
barn och ungdom är därför en av socialtjänstens viktigaste uppgifter.

Det föreslås vidare att de mål för förskolan som barnstugeutredningen
angav i betänkandet Förskolan II (SOU 1972:27) skall gälla alla sociala
tjänster som avser barns omvårdnad och utveckling. Dessa mål är:

— Förskolan bör sträva efter att i samarbete med föräldrarna ge varje barn
bästa möjliga betingelser för att rikt och mångsidigt utveckla sina
känslo- och tankemässiga tillgångar.

— Förskolan kan därigenom lägga grunden till att barnet utvecklas till en
öppen, hänsynsfull människa med förmåga till inlevelse och samverkan
med andra i stånd att komma fram till egna omdömen och problemlösningar.

— Förskolan bör hos barnet lägga grunden till en vilja att önska och
använda kunskap för att förbättra såväl egna som andras levnadsvillkor.

Socialtjänstens insatser bör således enligt propositionen syfta till att
underlätta familjens uppgift att ge barnen en materiell och känslomässig
trygghet. De skall också medverka till en positiv identitetsutveckling hos
barn och unga och i övrigt stimulera och tillvarata barns resurser. Insatserna
bör syfta till att öka barns förutsättningar att lära in vissa grundläggande
normer och värderingar, samtidigt som barnen bör bibringas förmåga till
kritisk prövning.

När det gäller insatsernas innehåll framhålls bl. a. i propositionen att
barnfamiljernas behov av ekonomiskt stöd i första hand bör tillgodoses
genom fortsatt utbyggnad av mer generella socialpolitiska anordningar.
Men sådana anordningar kan inte tillgodose alla behov. Man utgår därför
från att socialtjänsten måste gå in med ekonomisk hjälp i olika situationer
för att förhindra en negativ utveckling hos barn och unga. Vidare framhålls
att de sociala serviceinsatserna har kommit att spela en allt viktigare roll
för stödet till barn och föräldrar. Här nämns främst förskole- och fritidshemsverksamheten.
den sociala hemhjälpen, föräldrautbildningen och fritidsverksamheten.
Begreppet omsorg om barn och ungdom har därför fått
en utvidgad betydelse. Det används i SoL som en sammanfattande beteckning
för all den verksamhet som socialtjänsten skall bedriva för barn- och
ungdomsgrupperna. Att på detta sätt integrera socialt och pedagogiskt
arbete ger enligt propositionen socialtjänsten vidgade möjligheter i arbetet
med barn- och ungdomsfrågorna. Detta bör kunna leda till mer konstruktiva
insatser för barn och ungdomar inom hela socialtjänsten.

SoU 1979/80:44

Kommunernas förebyggande arbete för barn och ungdom är en av de
viktigaste uppgifterna som kommunerna har. I propositionen betonas
emellertid att detta inte bara är en uppgift för socialtjänsten. Det förekommer
sålunda en omfattande förebyggande barn- och ungdomsverksamhet
främst inom ramen för fritids- och kulturnämndernas område. Socialnämnden
får emellertid genom socialtjänstlagens bestämmelser ett särskilt bevaknings-
och samordningsansvar. För sådan förebyggande verksamhet är
det därför nödvändigt att ha en gemensam planering med övriga berörda
kommunala nämnder. Även de frivilliga organisationernas resurser börtas
till vara i planeringen.

När det gäller de individuellt inriktade insatserna betonas i propositionen
att bestämmelserna om rätt till bistånd självfallet gäller också i fråga
om barns och ungdomars behov av stöd. Bistånd skall således inte bara
tillgodose föräldrarnas behov eller ges på deras villkor. För att förtydliga
och framhålla detta föreslås emellertid i propositionen en bestämmelse
(12 § i utskottets förslag till SoL) som tydligt uttrycker socialnämndens
skyldighet att sörja för att barn och ungdomar som på grund av särskilda
omständigheter riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd
som de behöver. Om de ungas bästa motiverar det skall de erbjudas vård
och fostran utanför hemmet. Sådana åtgärder förutsätter föräldrarnas samtycke.
Skulle samtycke till vad socialnämnden bedömer som behövlig vård
inte kunna erhållas kan fråga uppkomma om att bereda barnet vård med
stöd av den föreslagna lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
(LVU).

Utskottet delar uppfattningen att den allmänt förebyggande verksamheten
för barn och ungdom är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter.
Utskottet kan också ansluta sig till vad som anförs i propositionen angående
inriktningen av denna verksamhet. Särskilt vill utskottet framhålla
vikten av att socialtjänsten tar till vara möjligheterna till samverkan, såväl
med de ungas föräldrar som med de olika organ som bedriver verksamhet
som rör barn och ungdom. Härmed avses självfallet inte bara fritids- och
kulturnämnderna. Av stor betydelse är bl. a. samverkan med skolan och
med olika landstingskommunala inrättningar, t. ex. mödra- och barnavårdscentraler
samt den psykiska barn- och ungdomsvården (PBU/BUP).

Utskottet tillstyrker vidare att man i lagen särskilt slår fast socialnämndens
ansvar för att barn och ungdomar som befinner sig i en risksituation
får det skydd och det stöd som de behöver. Socialnämnden är således
skyldig att vidta erforderliga åtgärder när en vårdnadshavare inte är i stånd
att själv tillgodose viktiga behov hos barnet. Vilka insatser som är bäst
ägnade att avhjälpa barnets behov bör bedömas i samråd med föräldrarna
eller vårdnadshavaren. Stort avseende måste fästas vid att utforma åtgärderna
så att vårdnadshavaren inte endast samtycker utan även uppmuntras
till aktiv medverkan och till att själv ta ansvar för åtgärderna. Skulle det
emellertid inte vara möjligt att få till stånd den vård barnet behöver med

SoU 1979/80: 44

vårdnadshavarens samtycke, följer av socialnämndens nu angivna ansvar
för underåriga som befinner sig i en risksituation att nämnden tvingas
överväga frågan om vård enligt LVU. Socialnämnden kan således aldrig
underlåta att arbeta för att ge ett barn det skydd eller stöd som behövs,
även om vårdnadshavaren avböjt socialnämndens erbjudanden om hjälp.

3.3.2 Förs kole- och fri I i ds hemsverk v am h e t

I propositionen framhålls den centrala roll som förskole- och fritidshemsverksamheten
kommit att spela när det gäller samhällets service till
barnfamiljerna. Förskole- och fritidshemsverksamheten skall ha ett socialt
och ett pedagogiskt innehåll. Den skall ge barnen trygghet och stimulans
och föräldrarna det stöd som gör det möjligt att förena föräldrarollen med
rollen som aktiv samhällsmedlem. Den kan också vara en väsentlig stödresurs
i det individuella förebyggande och behandlande arbetet.

Förskolans s. k. deltidsgrupper (tidigare lekskola) omnämns inte i propositionen.
Deltidsgrupp utgör emellertid ett värdefullt komplement till den
övriga verksamheten och innebär ökade möjligheter att erbjuda den form
av service som behövs i varje särskilt fall. Även om deltidsgrupperna i stor
utsträckning kommer att integreras i andra förskolegrupper kan de därför
fortfarande fylla en viktig funktion på många håll, inte minst i glesbygd.
Utskottet förutsätter att behovet av att kunna erbjuda plats i deltidsgrupp
även fortsättningsvis beaktas vid planeringen av förskoleverksamheten.

1 avsnittet om omsorger om äldre människor framhålls att de äldres
kunskaper och erfarenheter bör tas till vara i samhällslivet (s. 36, 38 och
42). Utskottet vill därför i förevarande sammanhang peka på värdet av att
låta äldre människor medverka i förskole- och fritidshemsverksamheten,
som på detta sätt kan bli en viktig kontaktyta mellan olika generationer.

Enligt propositionen är det vidare naturligt att den nuvarande barnomsorgslagens
centrala bestämmelser om samhällets service till barnfamiljerna
tas in i socialtjänstlagen som en integrerad del av socialtjänsten.
Lagtekniskt innebär detta att lagen (1976:381) om barnomsorg upphävs,
varvid huvudbestämmelserna förs in i socialtjänstlagen. De frågor som i
övrigt regleras i barnomsorgslagen föreslås bli reglerade genom bestämmelser
i en särskild barnomsorgsförordning.

Enligt utskottets mening är det emellertid nödvändigt att ta in ytterligare
bestämmelser från barnomsorgslagen i själva socialtjänstlagen. Frågorna
är sådana att de inte bör regleras i förordning. Utskottet återkommer härtill
i specialmotiveringen. Någon ändring i sak är inte avsedd. Utskottets
förslag framgår av bilaga 1 till detta betänkande.

I motionen 1979/80:69 (yrkandet 3) av Olof Palme m.fl. (s) yrkas att
riksdagen skall godkänna de riktlinjer som angivits i motionen rörande
omsorg om barn och ungdom. Motionen berör ett flertal frågor med anknytning
till förskole- och fritidshemsverksamheten. I motionen uttalas
sålunda bl. a.:

SoU 1979/80:44

— att socialnämnden i stället för kommunen anges som ansvarig för
barnomsorgen inte får motverka helhetssyn och samlad planering,

— att en samlad behovsbedömning och utbyggnadsplan fram till full
behovstäckning bör tas fram genom överläggningar med Svenska kommunförbundet
och föreläggas riksdagen snarast,

— att statsbidraget tili driftkostnaderna för den kommunala barnomsorgen
bör höjas med i en första etapp 10 % från den 1 juli 1980,

— att förskollärarutbildningen bör ökas,

— att 50 milj. kr. bör anslås för särskilda behovsorienterade insatser i
främst daghem.

Motionen berör för förskole- och fritidshemsverksamheten ytterst väsentliga
praktiska frågor som på senare år haft ständig aktualitet. Utskottet
kan i stort sett dela motionärernas grundläggande syn på dessa frågor. Man
kan således inte bortse från de problem som sammanhänger med att
socialtjänsten måste ges tillräckliga resurser för att kunna förverkliga de
grundläggande tankarna i socialtjänstreformen. Detta är särskilt påtagligt
när det gäller förskole- och fritidshemverksamheten, där resursfrågorna
länge varit i blickpunkten. Det är viktigt att vara medveten om de praktiska
begränsningar för socialtjänstreformens möjligheter som detta kan innebära.
Frågan om vilka resurser som kan ställas till socialtjänstens förfogande
måste därför bli föremål för stor uppmärksamhet i den fortsatta planeringen
och uppföljningen av reformen.

Som framgått av den tidigare redovisningen (s. 11) kommer motionsyrkandet
såvitt avser utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten
samt vissa kvalitetsfrågor m. m. att behandlas vid nästa riksmöte. Utskottet
anser det därför inte motiverat att nu gå närmare in på dessa frågor.

Beträffande kommunens ansvar för förskole- och fritidshemsverksamheten
vill utskottet framhålla att socialnämnden i detta hänseende endast
fullgör de uppgifter som åvilar kommunen. Att socialtjänstlagen anger
socialnämnden som ansvarig för förskole- och fritidshemsverksamheten
får som motionärerna framhåller givetvis inte leda till minskad samverkan
med andra kommunala verksamheter, t. ex. skolan. Enligt utskottets mening
innebär det inte heller att andra berörda nämnders ansvar inskränks.
Den valda lösningen motverkar alltså inte helhetssyn och sammanhållen
planering.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall tili motionen
1979/80:69 i här aktuella delar (yrkandet 3 delvis).

3.3.3 Viss annan fritidsverksamhet

I motionen 1979180:69 (yrkandet 3 delvis) av Olof Palme m. fl. (s) uttalas
vidare dels att det särskilda statsbidraget till allmän fritidsverksamhet bör
återinföras från nästa budgetår, dels att regeringen bör redovisa förslag i
anledning av barnstugeutredningens betänkande Barns sommar (SOU
1975:94) samt av den bedrivna försöksverksamheten.

SoU 1979/80:44

Även dessa frågor har tidigare ansetts äga ett sådant samband med den
övriga statsbudgeten att de behandlats i samband med denna (beträffande
allmän fritidsverksamhet se KrU 1978/79: 23 s. 10-12 och KrU 1978/79: 30
s. 49, beträffande viss sommarverksamhet för barn se SoU 1978/79:28 s.
25 och 26). 1 det nyligen av riksdagen godkända betänkandet KrU 1979/
80: 28 anförde kulturutskottet bl. a. (s. 8) att regeringen i mars 1979 givit
statens ungdomsråd i uppdrag att utreda i vilken utsträckning föreningslivet
medverkar i samlad skoldag och i allmän fritidsverksamhet. I utredningsarbetet
deltar även skolöverstyrelsen och Svenska kommunförbundet.
Ungdomsrådet har i avvaktan på ställningstaganden till utredningsarbetet
inte aktualiserat något nytt anslag till allmän fritidsverksamhet för
nästa budgetår. Med hänsyn härtill och till kravet på restriktivitet i fråga
om ökade statliga utgifter avstyrkte kulturutskottet vissa motionsförslag
om återinförande nästa budgetår av statligt bidrag till allmän fritidsverksamhet
i kommuner.

Med hänsyn till vad som sålunda förekommit finns inte skäl att ompröva
riksdagens ställningstagande i denna fråga i samband med behandlingen av
socialtjänstreformen. Socialutskottet avstyrker därför motionen 1979/
80: 69 yrkandet 3 i den mån yrkandet inte behandlats i föregående avsnitt
eller kommer att behandlas i ett senare betänkande.

3.3.4 Barn lill utvecklingsstörda

Motionen 1979/80:1657 av Olle Göransson (s) och Lennart Pettersson (s)
aktualiserar frågan om socialtjänstens ansvar för barn med utvecklingsstörda
föräldrar och om förhållandet mellan å ena sidan socialtjänstlagen
och å andra sidan den särskilda lagstiftningen rörande omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda. Motionärerna hänvisar bl. a. till en aktuell tidningsdebatt
i frågan och tar upp vissa uttalanden i debatten om rätt för
psykiskt utvecklingsstörda som får barn att få pröva på att själva ta hand
om barnet. Motionärerna vänder sig mot att detta resonemang skulle
accepteras generellt, och framhåller de risker som en sådan tillämpning
kan innebära för barnets utveckling. Bl. a. framhålls att föräldrarna måste
kunna ge barnet den intellektuella och känslomässiga stimulans som är
nödvändig för barnets psykiska utveckling. När riskerna för misslyckande
är stora, bör man inte få sätta barnets hela framtid på spel genom att
föräldrarna först skall ges tillfälle att själva försöka ta hand om barnet. Om
man i sådana fall ingriper för sent kan det enligt motionärerna bli en i det
närmaste oöverstiglig uppgift att reparera de skador barnet fått kanske
redan under spädbarnstiden. Motionärerna begär därför att riksdagen skall
göra ett uttalande som klarlägger att barnavårdslagstiftningen och den nya
socialtjänstlagstiftningen skall garantera samma samhällsskydd och likvärdiga
uppväxtbetingelser för dessa barn som för barn med icke förståndshandikappade
föräldrar.

Utskottet kan i sak instämma i motionärernas synpunkter. Den nya
3 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

lagstiftningen skall, liksom nuvarande barnavårdslag, ge alla barn skydd
mot olämplig behandling och garantera dem en uppväxtmiljö där de får den
omvårdnad och stimulans som behövs för ett barns normala utveckling.
Det är självklart att barn med psykiskt utvecklingsstörda föräldrar har
samma rätt att få dessa grundläggande behov tillgodosedda. Socialtjänsten
har samma ansvar gentemot dem som mot andra barn.

För den praktiska verksamheten innebär detta att man bara kan acceptera
att barnet vårdas av de utvecklingsstörda föräldrarna under förutsättning
att det inte är förenat med risker för barnets hälsa eller utveckling.
Även i sådana fäll måste emellertid socialtjänsten följa barnets förhållanden
med särskild uppmärksamhet och vara beredd att vidta de åtgärder
som behövs för att skydda barnet mot såväl fysiska som psykiska skador
och för att tillgodose dess behov av omvårdnad m. m. Särskilt viktigt är
det, som framhålls i motionen, att se till att barnet inte får för litet
intellektuell eller känslomässig stimulans. Även barnets yttre miljö måste
uppmärksammas, t. ex. om barnet tenderar att uppfattas som avvikande,
med de risker för social isolering m. m. som detta kan innebära.

I de fall barnet bedöms löpa risk att utvecklas onormalt om det får
kvarstanna hos föräldrarna får socialtjänsten självfallet inte tveka att ordna
annan vård för barnet. Lagen ger inget utrymme för att avstå från sådana
åtgärder av hänsyn till föräldrarna. Socialtjänsten har däremot -- tillsammans
med omsorgsstyrelsen — ett ansvar för att föräldrarna får det stöd
och den hjälp som de behöver för att kunna hantera den svåra situation
som separationen från barnet innebär.

Det kan tilläggas att socialtjänstlagens utgångspunkt att man bör arbeta
för en återförening av barn och föräldrar uppenbarligen måste förses med
viktiga reservationer i här aktuella fall. Om förälderns eller vårdnadshavarens
utvecklingsstörning är sådan att barnet inte anses kunna få nödvändig
kontakt och stimulans i hemmet, får man självfallet acceptera denna situation
och i stället inrikta arbetet på att utan återförening skapa så goda
levnadsbetingelser som möjligt för såväl barn som föräldrar. Utskottet vill
emellertid i det sammanhanget framhålla vikten av att barnet även i sådana
fall får tillfälle att hålla kontakt med sina föräldrar och umgås med dem i
den utsträckning som barnet önskar eller som bedöms lämplig.

En första förutsättning för att socialtjänsten skall kunna fullgöra sitt
ansvar gentemot barn med förståndshandikappade föräldrar är emellertid
att socialtjänsten får kännedom om barnets situation. Utskottet vill därför
understryka vikten av att berörda myndigheter, och då framför allt den
omsorgsstyrelse som har ansvaret för föräldrarnas förhållanden, fullgör sin
anmälningsskyldighet till socialnämnden enligt 71 § SoL (24 § i propositionens
förslag). Även de mödra- och barnavårdscentraler som kommer i
kontakt med utvecklingsstörda föräldrar måste göra sådan anmälan. Det
bör framhållas att anmälningsskyldigheten gäller oberoende av om den
berörda myndigheten själv tänker vidta åtgärder och inte anser det behö -

SoU 1979/80:44

vas ytterligare åtgärder genom socialtjänsten. Utskottet hänvisar vidare till
vad som anförs i specialmotiveringen beträffande 71 § SoL (s. 113).

En särskild svårighet kan vidare vara förhållandet mellan å ena sidan
socialnämndens ansvarsområde och å andra sidan omsorgsstyrelsens. Utskottet
vill därför framhålla att socialtjänsten alltid är skyldig att verka för
att barn växer upp under goda och trygga förhållanden och att sörja föra»
barn får den omsorg och vård som de behöver för sin normala utveckling
(se 12 § i utskottets förslag till SoL). När det gäller barn som själva har ett
förståndshandikapp har därutöver omsorgsstyrelsen ett ansvar för att barnet
får den särskilda vård, träning eller annan hjälp som sammanhänger
med utvecklingsstörningen. Detta kan innebära vissa gränsdragningssvårigheter
i fall när ett utvecklingsstört barn också har andra problem, t. ex.
otillfredsställande hemförhållanden. Till följd av sitt yttersta ansvar måste
emellertid socialnämnden, oavsett vilka åtgärder som vidtas av andra
myndigheter eller organ, alltid bevaka att barnet får den hjälp som behövs.

I fall när barnet självt är normalt intellektuellt utrustat har socialnämnden
hela det primära ansvaret för barnet. Omsorgsstyrelsens ansvar inskränker
sig här till de utvecklingsstörda föräldrarna och till att underrätta
socialnämnden om alla förhållanden som kan vara av betydelse för bedömningen
av barnets situation. Omsorgsstyrelsen bör således inte försöka
lösa ett sådant barns problem på egen hand.

Avslutningsvis vill utskottet nämna att omsorgskommittén (S 1977: 12)
nyligen fått tilläggsdirektiv att särskilt överväga situationen för
begåvningshandikappade föräldrar och deras barn (Dir 1980: 8).

Motionen 1979/80: 1657 får anses tillgodosedd genom vad utskottet nu
anfört. Något särskilt uttalande från riksdagens sida är därför inte påkallat.
Utskottet avstyrker således motionen.

3.4 Omsorger om äldre människor

3.4.1 Allmänt

Förslagen om omsorger om äldre människor i propositionen bygger på
material från socialutredningen och från den år 1974 tillkallade pensionärsundersökningen.
Pensionärsundersökningen hade i uppdrag att bl. a. kartlägga
pensionärernas situation i dagens samhälle och att göra en analys av
de framtida utvecklingstendenserna. Huvudresultatet av utredningens arbete
redovisades i det år 1977 avgivna betänkandet (SOU 1977: 98) Pensionär
-75 jämte bilagor. Den slutförde sitt uppdrag år 1978 genom att avge
särskilda rapporter (Ds S 1979:5) om social hemhjälp, färdtjänst, ålderdomshem
och hemsjukvård, vilka var baserade på de olika undersökningar
som utredningen genomfört.

I propositionen framhålls att pensionärsundersökningen har visat att de
äldre i allmänhet är i ett förhållandevis gott fysiskt och psykiskt välbefin -

SoU 1979/80:44

nande långt upp i åldrarna. Detta ger enligt propositionen anledning till
omprövning på många punkter av de värderingar som hittills gällt i fråga
om de äldre i samhällslivet. Den resurs som de äldres kunskaper och
livserfarenheter utgör måste i ökande grad tas till vara. Det är vidare av
största betydelse att de som vill skall kunna behålla sitt arbete även efter
uppnådd pensionsålder och att den enskilde i åldrarna 60-70 år måste ges
reella möjligheter att välja mellan arbete och pensionering eller att kunna
kombinera dessa. Utgångspunkten måste vara att alla äldre som så önskar
skall få och behålla ett arbete. I den mån de äldre inte kan vara kvar i
arbetslivet måste samhället i andra former ta till vara den kunskap och
erfarenhet som de äldre har.

Socialtjänstens insatser för de äldre skall utformas med utgångspunkt i
principerna om självbestämmanderätt för de äldre och om normalisering
av deras tillvaro. I propositionen framhålls bl. a. att det bör anses som
normalt att människor behåller sin bostad när de blir äldre och att denna
princip måste vara grundläggande för den framtida äldreomsorgen. Det
betyder att ett differentierat utbud av service måste erbjudas pensionärerna.
Härvid åsyftas bl. a. social hemhjälp (social hemtjänst), färdtjänst,
socialjour och tillhandahållande av tekniska hjälpmedel. De äldres behov
av ändamålsenliga bostäder måste vidare beaktas i kommunernas bostadsförsörjningsprogram
och strävan skall vara att så långt möjligt ge de äldre
bostäder i det vanliga bostadsbeståndet.

För att de äldre skall kunna erbjudas ett boende som kan tillgodose krav
på omsorger, som insatser i hemmet inte kan möta, skall kommunen för
äldre människor med behov av särskilt stöd inrätta bostäder med gemensam
service, vilka föreslås få benämningen servicehus. Det förutsätts i
propositionen att servicehus skall kunna avse olika former av boende med
gemensam service och att servicehusen även skall kunna vara del av
fastighet. Tre grundläggande krav uppställs för att boende med gemensam
service skall kunna betecknas som servicehus, nämligen krav på (1) att
bostaden skall vara så utformad och utrustad att den boende kan utveckla
sina personliga resurser och leva ett självständigt liv, (2) att den boende
skall varje tid på dygnet kunna erhålla de tjänster som krävs för att den
boende skall kunna klara sin tillvaro och känna sig trygg samt (3) att det
skall finnas tillgång på personal som kan bedöma när det behövs social
eller medicinsk vård och som kan svara för att sådan ges. Det förutsätts att
serviceutbudet skall variera med hänsyn till de boendes individuella behov.
De som bor i servicehus förutsätts ta i anspråk serviceanordningar
som t. ex. social hemhjälp efter eget bestämmande och betala härför enligt
gällande taxor. De nuvarande ålderdomshemmen skall omfattas av begreppet
servicehus, nämligen som bostäder vilka tillgodoser omfattande behov
av service och vård. Strävan bör vara att man successivt övergår från den
helinackordering som erbjuds vid de nuvarande ålderdomshemmen till ett
boende med mer individuellt anpassad service.

SoU 1979/80:44

1 propositionen uttalas vidare att sjukvårdshuvudmännen bör svara för
all hälso- och sjukvård för de äldre, även för dem som bor i servicehus,
men att det bör vara socialnämndens uppgift att verka för att en nödvändig
samverkan utvecklas mellan kommun och landstingskommun så att behovet
av medicinska insatser blir tillgodosett så väl som möjligt. Sjukvårdshuvudmännen
bör också svara för institutionell vård. när det finns ett
medicinskt vårdbehov som mer varaktigt kräver insatser dygnet runt.

Utskottet har inte något att erinra mot de i propositionen angivna utgångspunkterna
för omsorgerna om äldre människor. Utskottet vill tillägga
att kommunerna självfallet har frihet att utforma äldreomsorgerna på det
sätt som i varje särskilt fall bedöms som mest ändamålsenligt. Till vissa
särskilda frågor återkommer utskottet i närmast följande avsnitt samt. då
det gäller servicehus med omvårdnad motsvarande den som ges i ålderdomshem,
i specialmotiveringen (s. 107).

3.4.2 Riktlinjer för utbyggnaden av äldreomsorgerna m. m.

I motionen 1978/79:2114 (yrkandet 3) av Thorbjörn Fälldin m.fl. (c)
begärs att riksdagen skall uttala sig för att äldreomsorgen så långt möjligt
skall inriktas på att skapa möjligheter för de äldre till aktivitet och kvarboende
i en invand miljö.

I motionen 1978/79:515 (yrkandet 1) av Olof Palme m. fl. (s) framhålls att
bl. a. den kartläggning av de äldres situation m. m., som pensionärsundersökningen
gjort, och det material om primärvård, äldreomsorger och samverkan,
som socialstyrelsen, de båda kommunförbunden och Spri tagit
fram genom ett gemensamt utredningsarbete, bör följas upp genom ett
samlat arbete, inriktat på att förslag skall utarbetas till ett konkret handlingsprogram
beträffande service, omsorg och vård för de äldre. Motionärerna
begär att en parlamentarisk utredning skall tillsättas för denna uppgift
och skisserar vissa riktlinjer för arbetet med reformering av äldreomsorgerna.
Samhällets omsorger för de äldre bör i enlighet härmed utformas
så att de äldre så långt möjligt kan leva ett normalt, självständigt och aktivt
liv. Basen för äldreomsorgerna skall vara det ordinära boendet, som skall
stödjas genom upprustning av bostäder, social omsorg och medicinsk vård
i hemmet samt förbättrad allmän service. Det är vidare angeläget att den
sociala hemhjälpen vidareutvecklas mot en organisationsform med lagarbete
inom geografiskt avgränsade områden, att hemsjukvården byggs ut
samt att den sociala hemhjälpen och hemsjukvården samordnas. Utbyggnaden
av primärvården är också en viktig trygghetsskapande faktor för de
äldre. Man måste vidare kunna erbjuda särskilda boende- och vårdformer
för de äldre, såsom servicebostäder, ålderdomshem och sjukhem, även om
man med andra insatser kan begränsa behovet av sådana särskilda bostäder.

I den med anledning av propositionen väckta motionen 1979180:69 av
Olof Palme m. fl. (s) görs en uppföljning av frågor som tagits upp i motio -

SoU 1979/80:44

nen 1978/79: 515. Motionärerna framhåller inledningsvis att de delar den i
propositionen uttalade värderingen att de äldres kunskaper och livserfarenheter
i ökad utsträckning måste tas till vara i samhället. Motionärerna
begär (yrkandet 4) att riksdagen skall godkänna i motionen angivna riktlinjer
rörande omsorger om de äldre. 1 vad avser social och medicinsk
omvårdnad överensstämmer dessa i huvuddrag med de i motionen 1978/
79:515 föreslagna riktlinjerna. Vidare anges vissa riktlinjer rörande de
äldres aktivitet på fritid med utgångspunkt bl. a. i att samhället måste ta till
vara de äldres kunnande och erfarenheter och ge pensionärerna och deras
organisationer inflytande i frågor som avser aktiviteter m. m. för dem. I
motionen framförs även synpunkter beträffande bostadsstödet till de äldre
och finansieringen av servicehus, vilka frågor utskottet behandlar i särskilda
avsnitt nedan. Motionärerna upprepar vidare (yrkandet 5) det i den
tidigare motionen framförda yrkandet om en parlamentarisk utredning om
äldreomsorgerna.

I motionen 1978/79:800 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs ett åtgärdsprogram
som skall syfta till att a) institutionsvården för äldre i största
möjliga utsträckning ersätts med små servicelägenheter i bostadsområdena,
b) isoleringen av de äldre bryts, t. ex. genom att aktivitetsstöd för
föreningsverksamhet, som nu utgår för ungdom, även får omfatta pensionärer,
c) den sociala hemhjälpen byggs ut och får en mer aktiv och
aktiverande inriktning, d) kommunernas uppsökande verksamhet stöds
samt e) hela äldrevården förs in under samma huvudman.

Utskottet delar den grundsyn på de äldre som propositionen ger uttryck
för när där framhålls att de äldres kunskaper och livserfarenheter i ökande
utsträckning måste tas till vara som en resurs för samhället. Ett fastläggande
av denna grundsyn ger en ny kvalitet åt de strävanden mot normalisering
och självbestämmanderätt som i propositionen anges som särskilda
mål för äldreomsorgerna. Medlen att nå dessa mål måste vara mångskiftande
och avse de flesta samhällsaktiviteter. Av särskild betydelse för de
äldre är stöd vid övergången från ett yrkesverksamt liv, goda bostäder,
närservice samt när krafterna avtar, boende med omvårdnad, för vilka
omsorgsformer socialtjänsten föreslås bära ett särskilt ansvar. Av stor
betydelse för de äldre är även hälso- och sjukvårdens tjänster. Den konkreta
utformningen och utvecklingen av äldreomsorgerna blir beroende av de
insatser som huvudmännen för socialvården/socialtjänsten samt hälso- och
sjukvården är beredda att göra.

Underlaget för den lokala planeringen och utbyggnaden av primärvården,
äldreomsorgerna och samverkan mellan huvudmännen står emellertid
i överensstämmelse med de ambitioner beträffande äldreomsorgerna som
uttrycks i propositionen. Det bör här även påpekas att utbyggnaden av
äldreomsorgerna tillhör de områden som i det nuvarande ekonomiska läget
prioriteras av huvudmännen. Här kan även nämnas att socialstyrelsen.
Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet samt Spri år 1976 beslu -

SolJ 1979/80:44

tade att genomföra ett gemensamt utvecklingsarbete främst inriktat på
primärvård, äldreomsorger samt samverkan mellan landstingskommuner
och kommuner. Arbetet inleddes med förstudier avseende nämnda tre
områden. Resultaten av förstudierna presenterades år 1977 i skriften Primärvård-äldreomsorger-samverkan.
Härefter har följt ett utredningsarbete
som syftat till att ge de lokala huvudmännen ett så konkret underlag som
möjligt för planeringen i första hand till mitten av 1980-talet. Resultatet av
detta utredningsarbete presenterades år 1978 i sex skrifter, nämligen (1)
Primärvård — innehåll och utveckling, (2) Sjukvård i hemmet - social
hemtjänst, (3) Boende, service och vård för äldre, (4) Långtidsvård i
samverkan, (5) Omhändertagande av åldersdementa samt (6) Dagsjukvård
inom primärvården. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
utsände dessa skrifter till kommunerna och landstingskommunerna för att
användas som underlag för huvudmännens planering.

1 skriften Boende, service och vård för äldre beskrivs tänkbara och
önskvärda utvecklingslinjer för ordinärt boende, serviceboende, ålderdomshem
och lokala sjukhem med därtill knutna verksamheter. Som grund
för de utvecklingslinjer som anges i skriften har uppställts följande mål.

1. Det grundläggande målet bör vara att successivt vidga möjligheterna
till ordinärt boende.

2. Ett viktigt mål är att relativt sett minska behovet av flyttningar från
den invanda fysiska och sociala närmiljön.

3. Ett annat viktigt mål är att främja social kontakt och ömsesidigt stöd.

4. När behov av särskilda boende- och vårdformer uppkommit bör
målet vara att utforma dem så att de så långt möjligt tillvaratar kvaliteterna
i det ordinära boendet.

5. Ett väsentligt mål är att renodla huvudmännens uppgifter och utveckla
en praktiskt utformad samverkan mellan socialvård samt hälso- och
sjukvård.

De båda kommunförbunden rekommenderade - bl. a. med hänvisning
till ovannämnda skrifter - i likalydande cirkulär i april 1979 kommunerna
och landstingskommunerna att, i den mån så inte redan skett, snarast
kommunvis påbörja ett - mellan landstingskommuner och kommuner
samordnat - konkret och åtgärdsinriktat program- och planeringsarbete
för äldreomsorgernas utbyggnad och utveckling, att i första hand inrikta
planeringen på en femårsperiod samt att bedriva arbetet i kontakt med
pensionärsorganisationerna. De båda förbunden har under våren 1980
presenterat uppgifter om läget beträffande den planerade utvecklingen av
äldreomsorgerna, vilka bygger på en enkät hösten 1979 till landstingskommunerna
och kommunerna. Resultaten från enkäten skall utgöra underlag
för diskussioner mellan staten och kommunförbunden om de närmaste
årens verksamhetsutveckling.

De i motionerna 1978/79:515, 1978/79:2114 och 1979/80:69 föreslagna
riktlinjerna för äldreomsorgerna överensstämmer i huvuddrag med dem

SoU 1979/80:44

som ligger till grund för propositionsförslagen och som innefattas i det
ovan nämnda underlaget för den lokala planeringen och utbyggnaden. Mot
bakgrund av den gemensamma syn på äldreomsorgerna som sålunda finns
räknar utskottet med att sådana förslag till konkret utformning av äldreomsorgerna,
som motionerna innehåller, kommer att innefattas i övervägandena
vid den lokala planeringen och utbyggnaden. I motsvarande del
påkallar motionerna därför inte enligt utskottets mening någon åtgärd av
riksdagen.

Vad utskottet nu anfört gäller i huvudsak även förslagen vid punkterna

a), b) och d) i motionen 1978/79: 800. De i punkten c) upptagna frågorna
behandlas ytterligare av utskottet i ett senare sammanhang (s. 47). I fråga
om den vid punkten e) i motionen upptagna frågan om samma huvudman
för hela äldrevården innebär utskottets ställningstagande i det föregående
att utskottet - i likhet med föredragande departementschefen - anser att
ett enhetligt huvudmannaskap inte bör komma i fråga.

Utskottet avstyrker sålunda motionen 1978/79:800 samt motionerna
1978/79:2114 yrkandet 3 och 1979/80:69 yrkandet 4 delvis. Det aktuella
motionsyrkandet i motionen 1978/79: 515 behandlas nedan.

På grund av den snabba ökning av antalet pensionärer som förutses
kommer arbetet med utformningen av samhällets åtgärder för att tillgodose
de äldres behov av omsorg, service och vård att bli en av samhällets
viktigaste uppgifter under de närmaste åren. De uppgifter som förutsatts
eller föreslagits för den inom regeringskansliet tillsatta äldreberedningen
kommer härigenom att få en avsevärd vidd och tyngd. Enligt utskottets
mening bör därför dessa uppgifter på sätt föreslås i motionerna 1978/
79: 515 och 1979/80:69 anförtros åt en parlamentariskt sammansatt beredning.
Denna beredning bör härutöver få vissa andra uppgifter, vartill
utskottet återkommer i det följande.

Vad utskottet sålunda anfört om tillsättande av en parlamentarisk beredning
för äldreomsorgerna bör riksdagen med anledning av motionen 1978/
79: 515 yrkandet I och motionen 1979/80: 69 yrkandet 5 som sin mening ge
regeringen till känna.

3.4.3 Kommunala planer för äldreomsorgerna

I motionen 1978/79: 515 av Olof Palme m. fl. (s) framhålls i anslutning till
frågan om en parlamentarisk utredning om äldreomsorgerna (yrkandet 1)
bl. a. att en fråga som särskilt bör prövas av denna utredning är frågan om
att upprätta kommunala planer för äldreomsorgens utveckling i alla kommuner.
I motionen 1979/80:69 av Olof Palme m. fl. (s) begärs (yrkandet 6)
att riksdagen skall besluta att en plan för vård och service för äldre
människor skall upprättas i varje kommun. 1 planen bör enligt motionärerna
redovisas hur de äldres behov i form av bl. a. boende, service och
omvårdnad skall tillgodoses.

I propositionen anförs i denna del (del A s. 279) att äldreomsorgerna bör

SoU 1979/80:44

ingå som en viktig del i den planering av socialtjänsten som förutsätts i
förslaget. De önskemål om en plan för äldreomsorgerna som bl. a. pensionärsundersökningen
framställt skulle därigenom tillgodoses i huvudsak.

I den ovannämnda skriften Boende, service och vård för de äldre framhålls
vidare att det med hänsyn till de växande anspråken på insatser från
kommunernas sida är önskvärt att varje kommun utarbetar en utvecklingsplan
till vägledning för det löpande planeringsarbetet beträffande äldreomsorger
i kommunen och att denna görs så heltäckande som möjligt. Det är
angeläget, sägs det. att planen inte endast redovisar önskvärd utveckling
av programområdet äldreomsorg utan också täcker andra programområden
av betydelse för en i vidare mening god äldreomsorg, såsom bostäder
och boendemiljö, kommunikationer, fritid, kultur.

Frågan om kommunala planer för äldreomsorgerna har nära samband
med de uppgifter som förutsatts för den av utskottet förordade parlamentariska
beredningen för äldreomsorgen. Beredningen bör därför överväga
även dessa spörsmål.

Motionerna 1978/79:515 och 1979/80:69 blir härigenom tillgodosedda i
här aktuella delar. Motionen 1979/80:69 yrkandet 6 avstyrks därför. Det
formella yrkandet i motionen 1978/79:515 har behandlats i det föregående.

3.4.4 Aktivitetsprogram

I motionen 1978179:1822 av Rune Gustavsson m.fl. (c) beskrivs ett
”fosterförälderprojekt” i USA, som innebär att personer över 60 års ålder
får möjligheter att efter en kortare introduktionskurs hjälpa till på olika
institutioner, såsom t. ex. daghem, barnsjukhus, ungdomsvårdsskolor och
ungdomsfängelser. Motionärerna anser att liknande aktivitetsprogram bör
kunna genomföras i vårt land och utökas till att avse även hjälp åt andra
äldre m. m. Ett utredningsarbete bör inledas i syfte att utarbeta en konkret
modell för hur en form av kommunala aktivitetsförmedlingar för äldre
människor skall kunna byggas upp inom varje kommun. Man bör enligt
motionärerna vidare undersöka möjligheterna att låta aktiveringsverksamheten
avse också andra grupper, t. ex. de handikappade.

Det kan här nämnas att den i propositionen (del A s. 269) förutskickade
utredningen som skall kartlägga och analysera de möjligheter och hinder
som finns för äldre att förvärvsarbeta kommit i gång med sin verksamhet
under senhösten 1979. Utredningen, vars benämning är utredningen (A
1979: 02) av pensionärernas sysselsättningsförhållanden, skall enligt direktiven
ha som utgångspunkt att äldre arbetstagare bör ha vidsträckt rätt att,
inom ramen för ett flexibelt pensionssystem, i praktiken själva bestämma
när de vill lämna arbetslivet, och utredningen skall lägga särskild vikt vid
att överväga och föreslå arbetsmarknadspolitiska åtgärder som kan öka de
äldres möjligheter att få eller behålla ett lämpligt arbete, på hel- eller deltid.

Det förtjänar här även nämnas att man på huvudmannahåll ser positivt
på de äldres medverkan i omsorgerna om andra äldre. I den tidigare

SoU 1979/80:44

nämnda skriften Boende, service och vård för äldre påpekas att de större
pensionärsorganisationerna redan bedriver en omfattande verksamhet för
aktivering och gemenskap liksom ”väntjänst” i olika former. Man anser
att pensionärsorganisationerna sannolikt skulle kunna i ökad utsträckning
stimulera till medverkan i uppsökande verksamhet bland sjuka och isolerade
pensionärer som uttrycker önskemål om kontakt, och man föreslår
därför att kommuner och landstingskommuner i sitt utvecklingsarbete
skall diskutera samverkan med bl. a. pensionärsorganisationer.

Att de äldres kunskaper och erfarenheter i ökande utsträckning skall tas
till vara är vidare, som tidigare nämnts, en viktig utgångspunkt för insatserna
inom äldreomsorgen. Även den av utskottet förordade parlamentariska
beredningen får därför anledning att gå in på frågor om bl. a. aktiviteter
av det slag som avses i motionen.

Med hänsyn till det anförda behövs inte något ytterligare uttalande från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker således motionen 1978/79: 1822.

3.4.5 Förebyggande av olycksfall

I motionen 1978/79:1253 av Margareta Andrén (fp) och Marianne Lundqvist
(fp) framhålls bl. a. att det är angeläget att förbättra både inre och
yttre miljö så att olycksfall bland de äldre i största möjliga utsträckning kan
undvikas. Motionärerna begär mot denna bakgrund att särskilda insatser
skall göras för att förebygga olycksfall bland de äldre, t. ex. genom en
arbetsgrupp inom socialdepartementet.

Frågan om säkerhet mot olycksfall i den yttre och inre miljön har nära
samband med allmänna frågor om de äldres boende m. m.

Den av utskottet förordade parlamentariska beredningen för äldreomsorgerna
måste därför självfallet inbegripa även denna fråga i sitt arbete.
Motionen påkallar därför inte någon ytterligare åtgärd av riksdagen.

Utskottet avstyrker således motionen 1978/79: 1253.

3.4.6 Kategorisering i boendet

I motionen 1979180:73 av Lars Werner m. fl. (vpk) begärs (yrkandet 3 a)
att riksdagen skall uttala att en ny sociallagstiftning bl. a. bör innehålla en
anvisning om att kategorisering av serviceboende i största möjliga utsträckning
skall undvikas. Motionärerna framhåller bl. a. att om detta krav
inte uppställs risken är uppenbar att ålderdomshemmen bara uppstår i en
moderniserad upplaga.

I propositionen framhålls (del A s. 271) i fråga om de äldres boende bl. a.
att huvudlinjen bör vara att undvika en kategorisering i boendet för de
äldre. Som redovisats i det föregående kan servicehusen också vara del av
fastighet. Enligt utskottets mening är motionärernas önskemål tillgodosedda
redan genom dessa uttalanden. Motionen bör därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottet avstyrker således motionen 1979/80:73 i här aktuell del (yrkandet
3 a).

SoU 1979/80:44

3.4.7 Samordning mellan statskommunala bostadsbidrag och kommunala
bostadstillägg

Enligt bestämmelser i lagen (1962: 392) om hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg till folkpension skall kommunalt bostadstillägg (KBT), där
kommun så beslutat, utgå till folkpensionär under vissa förutsättningar.

Förutom KBT kan till folkpensionär utgå statskommunala bostadsbidrag.
nämligen till folkpensionär med barn enligt bestämmelser i förordningen
(1976: 262) om statskommunala bostadsbidrag till barnfamiljer m. fl.
och till folkpensionär utan barn enligt bestämmelser i förordningen
(1977:392) om statskommunala bostadsbidrag till vissa folkpensionärer
m. fl. Bostadsbidrag minskas med vad som utgår som KBT.

Chefen för budgetdepartementet framhöll i propositionen 1978/79: 95 om
den kommunala ekonomin (s. 74-79) att han avsåg att ta initiativ till en
interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utreda de tekniska förutsättningarna
att inom en rimlig kostnadsram samordna systemen för KBT
och statskommunala bostadsbidrag. Vid sin behandling av propositionen i
denna del uttalade riksdagen (FiU 1978/79: 35 s. 63—65, rskr 1978/79: 335)
att det borde närmare övervägas om inte detta utredningsarbete borde
anförtros en av chefen för bostadsdepartementet tillkallad kommitté för
översyn av bostadsbidragen till barnfamiljer m. fl., bostadsbidragskommittén
(Bo 1979: 01). Denna kommitté skall enligt direktiven förutredningsarbetet
(Dir. 1979:42) bl. a. klarlägga vilka konsekvenser som dess förslag
får för KBT-systemet och för den önskvärda samordningen mellan systemen.

1 motionen 1979180:69 av Olof Palme m. fl. (s) påpekas i anslutning till
frågan om riktlinjer för äldreomsorgerna (yrkandet 4) att de nuvarande
reglerna för de två olika typerna av bostadsstöd har många brister. Motionärerna
framhåller att man måste komma fram till ett mer sammanhållet
system för bostadsstödet till de äldre.

Som framgår av den ovan lämnade redovisningen är frågan om samordning
av systemen för bostadsstöd redan föremål för uppmärksamhet. Någon
riksdagens åtgärd är därför inte påkallad med anledning av motionen
1979/80:69 i här aktuell del (yrkandet 4 delvis).

3.4.8 Statsbidrag till olika former av serviceboende m. m.

Bestämmelser om ekonomiskt stöd av statsmedel som syftar till att
främja bostadsförsörjningen finns bl. a. i bostadsfinansieringsförordningen
(1974:946) med av bostadsstyrelsen meddelade tillämpningsföreskrifter.
Enligt dessa bestämmelser lämnas bostadslån i huvudsak till ny- och
ombyggnad av bostadshus. Bostadslånets storlek bestäms så att det utgör
en andel av ett i särskild ordning fastställt låneunderlag. Vidare lämnas,
när det gäller bostäder, räntebidrag som skall nedbringa kostnaden för
räntor på fastighetskrediten.

SoU 1979/80:44

För finansiering av nuvarande typer av servicehus och liknande anläggningar
för äldre människor och handikappade kan bostadslån och räntebidrag
utgå. Denna finansieringsmöjlighet omfattar också sjukrum för dem
som bor i anläggningen, lokaler för bl. a. läkare och hemhjälpspersonal,
terapi-, bad-, hårvårds- och fotvårdslokaler samt matservering inklusive
kök. Som villkor för denna finansieringsform gäller bl. a. att självständigt
boende skall vara garanterat genom hyreskontrakt enligt vanligtvis gällande
normer och att boendet inte får vara underordnat andra funktioner - i
första hand vård. Bostadslån och räntebidrag kan därför inte utgå till
sjukvårdslokaler för sluten eller halvöppen vård eller till ålderdomshem,
utan kreditbehovet för sådana anläggningar får täckas genom vanlig upplåning.

Enligt bestämmelser i kungörelsen (1964:427) om statsbidrag till social
hemhjälp krävs för att statsbidrag skall utgå till kommunens kostnader för
hemvårdare som hjälper äldre människor och handikappade att dessa bor i
egen bostad. Detta villkor uppfylls bl. a. när en pensionär eller en handikappad
bor i servicehus med eget hyreskontrakt. Bidrag av statsmedel
utgår dock inte till kostnaderna för personal vid ålderdomshem, även om
denna personal i vissa avseenden har samma uppgifter som hemvårdare
har.

I motionen 1978179:1254 av Gösta Bohman m. fl. (m) begärs (yrkandet 3)
förslag syftande till likvärdiga statsbidrag till driftkostnader för ålderdomshem,
bostadshotell, servicehus och liknande boendeformer avsedda för
pensionärer och handikappade. I motiveringen till yrkandet (motionen
1978/79:1108 s. 265 och 266) anförs bl. a. att kommunernas planering
kommit att styras av statsbidragens utformning. Det blir, säger motionärerna,
billigare för kommunerna att satsa på bostadshotell än på ålderdomshem.
Motionärerna anser att valfrihet och behovet av tillsyn skall
vara avgörande för vilken form av serviceboende som skall prioriteras och
det bör utgå samma statliga stöd för byggande och drift av bostadshotell
och ålderdomshem. Liknande synpunkter framförs i motionen 1979/80:69
av Olof Palme m.fl. (s) i anslutning till frågan om riktlinjer för äldreomsorgerna
(yrkandet 4).

Socialutredningen har i sitt slutbetänkande SOU 1977:40 tagit upp de
här redovisade skillnaderna mellan de nuvarande servicehusen och ålderdomshemmen
när det gäller finansieringen av byggande och drift och
föreslagit dels (s. 139) att alla kostnader för att bygga servicehus, inberäknat
de nuvarande ålderdomshemmen, skall kunna finansieras med hjälp av
statliga bostadslån, dels (s. 142) att villkoren i fråga om bidrag till driftkostnader
skall vara likvärdiga. Föredragande departementschefen uttalar efter
redovisning av socialutredningens ställningstaganden i finansieringsfrågorna
att dessa frågor kommer att övervägas ytterligare inom regeringskansliet
(prop. del A s. 286).

Med hänsyn till de sålunda förutskickade övervägandena om finansie -

SoU 1979/80:44

ringsfrågorna påkallar motionerna 1978/79: 1254 yrkandet 3 och 1979/80: 69
yrkandet 4 delvis inte någon åtgärd av riksdagen. Utskottet avstyrker
således motionerna i här aktuella delar. Utskottet vill emellertid framhålla
angelägenheten av att de förutskickade övervägandena sker så snart som
möjligt.

3.4.9 Kiimmimikationssystem m. m.

I motionen 1978179:719 av Blenda Littmarck m.fl. (m) beskrivs ett av
televerket marknadsfört larmsystem, AWA-systemet (Automatic Warning
Aid), som är uppbyggt så att larmgivare i en bostadslägenhet via telefonen
ansluts till en larmmottagning (jourcentral e.d.). AWA-systemet är både
aktivt, vilket innebär att den boende avsiktligt kan ta kontakt, och passivt,
vilket innebär att larmsystemet fungerar som ett slags automatlarm om den
boende inte visar normal aktivitet under ett visst tidsintervall. Motionärerna
yrkar att riksdagen hos regeringen begär att lämpliga åtgärder snarast
vidtas i syfte att driva på marknadsföringen av AWA-systemet och vidareutvecklingen
av de basfunktioner som krävs för utnyttjande av larm inom
äldre- och handikappvården.

1 motionen 1978/79:1280 av Per-Olof Strindberg m.fl. (m) framhålls
angelägenheten av att de äldre genom en utvecklad hemsjukvård skall få
möjlighet att bo kvar i det egna hemmet och där leva ett meningsfyllt och
tryggt liv trots vissa krämpor och handikapp. Ett första villkor härför är
emellertid att de äldre därvid kan känna trygghet och att de kan få kontakt
med andra människor och vårdpersonal. Enligt motionärerna går det säkerligen
att finna tekniskt och ekonomiskt rimliga lösningar för att klara
dessa kommunikationsproblem. Det är också viktigt att få en väl fungerande
lednings- och samordningsfunktion. Motionärerna nämner vidare bl. a.
att Östergötlands läns landsting och Saab-Scania AB inlett ett samarbete
på det medicinskt-tekniska området och framhåller angelägenheten av
vidgade forsknings- och utvecklingsinsatser på detta område. Motionärerna
begär att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av forskning och utveckling av ett framtida
system för öppenvård.

Under åren 1974 och 1975 bedrevs inom socialstyrelsen ett utredningsarbete
i syfte att kartlägga de tekniska, organisatoriska, socialmedicinska
och medicinska problemen kring verksamhet med trygghetslarm. Resultatet
av utredningsarbetet presenterades i skriften Larm och signalsystem
för åldringar och handikappade (Socialstyrelsen redovisar 1976: 3). I skriften
sägs bl. a. att det finns alltför ringa erfarenhet av trygghetslarm i
Sverige och att utredningen därför inte kan ge underlag för ett slutgiltigt
ställningstagande till hur en larmorganisation bör vara utformad eller vilka
larmsystem som bäst motsvarar krav på handikappanpassning, driftsäkerhet
m. m. I skriften framhålls bl. a. att frågan om aktiv eller passiv utlösning
av larm är en fråga om ekonomi, trygghet och integritet, samt att ett

SoU 1979/80:44

passivt larm av många kan uppfattas som en form av övervakning. Det
påpekas att frågan om typ av utlösningsanordning därför bör avgöras av
”sändaren”.

Inom socialstyrelsen finns vidare sedan drygt ett år tillbaka en arbetsgrupp
som behandlar frågor om ensamboendes trygghet. Arbetsgruppen
har informerat sig om olika typer av larmanläggningar och engagerar sig i
försöksverksamhet med larmanläggningar i Stockholm och Malmö tillsammans
med kommunerna. Arbetsgruppen skall vidare undersöka förekomsten
av kontaktverksamhet - besökstjänst o. d. — i landet. Arbetsgruppen
beräknas år 1981 redovisa resultatet av sina undersökningar om larmanordningar
och kontaktverksamhet i en sammanställning, som skall sändas
ut till kommunerna.

I ett avsnitt i den tidigare nämnda skriften Boende, service och vård för
äldre framhålls bl. a. att, om den vanliga telefonen i det enskilda fallet inte
bedöms vara en tillräcklig hjälp för att underlätta kontakter mellan pensionär
och socialjour, telefonen bör kompletteras med aktivt larm.

Mot bakgrund av den syn på behovet av larmanordningar för ensamboende
som sålunda finns på huvudmannahåll och det utredningsarbete
som sker genom socialstyrelsens ovannämnda arbetsgrupp är det inte
påkallat med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1978/
79: 719. Utskottet avstyrker således motionen.

När det gäller motionen 1978/79: 1280 vill utskottet nämna att Landstingsförbundet
år 1979 lagt fram skriften Sjukvårdens produktbehov - ett
led i näringspolitiken, vari diskuteras förutsättningarna för att förbättra
landstingens möjligheter att påverka utvecklingen av produkter och teknisk
utrustning inom landstingssektorn. I skriften föreslogs bl. a. att produktutvecklingen
inom sjukvården bör bli föremål för sjukvårdshuvudmännens
engagemang, att en central utvecklingsfond bör övervägas med
sådana resurser att även sådana projekt kan genomföras som ligger utanför
de normala risker som Landstingens inköpscentral (LIC) kan ta samt att
sjukvårdens produktbehov också bör kunna tillgodoses genom samverkan
med de regionala utvecklingsfonderna och med näringslivet i övrigt.
Landstingsförbundets kongress år 1979 beslutade att det genom förstudien
inledda utredningsarbetet skulle fortsätta. Enligt riktlinjer för det försätta
utredningsarbetet skall därvid behandlas frågan om hur Landstingsförbundet,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri), Spri Materialprovning AB (Spri-Ma), AB Sjukvårdshuvudmännens
Upphandlingsbolag (SUB) och LIC skall kunna ge bättre service när det
gäller produktutveckling, provning, teknik, teknikupphandling m. m. Det
fortsatta utredningsarbetet leds av en ledningsgrupp bestående av ledamöter
i Landstingsförbundets styrelse. Till ledningsgruppens förfogande
står en referensgrupp bestående av förbundsdirektören i Landstingsförbundet
samt cheferna för Spri, LIC, SUB och Handikappinstitutet. Utredningsarbetet
skall bedrivas i arbetsgrupper med deltagare från Landstings -

SoU 1979/80:44

förbundet och Spri. Slutrapport kommer att lämnas till Landstingsförbundets
kongress år 1981.

Utskottet vill även erinra om att styrelsen för teknisk utveckling (STU)
bl. a. skall ta initiativ till teknisk forskning av betydelse för samhället och
främja dess utnyttjande och har en särskild projektorganisation för ”socialteknik”.

Med hänsyn till den lämnade redovisningen påkallar enligt utskottets
mening inte heller motionen 1978/79:1280 någon riksdagens åtgärd.

3.4.10 Bidrag till social hemhjälp m. m.

1 motionen 1979/80:1880 av Lars Werner m. fl. (vpk) understryks bl. a.
angelägenheten av sådana insatser för de äldre som syftar till att så långt
möjligt minska behovet av institutionsvård för dem. Motionärerna begär i
den del av motionen, som här är aktuell (yrkandet 2), att riksdagen skall
uttala a) att de statliga bidragen till kommunerna för social hemhjälp bör
öka, så att löner och brist på lokaler för personal inte hindrar rekrytering
till den sociala hemhjälpen, b) att äldrevården bör föras in under samma
huvudman, c) att institutionsvården för äldre friska människor i största
möjliga utsträckning bör ersättas av små serviceenheter i bostadsområdena,
d) att möjligheter undersöks att som alternativ till långvården öka
satsningen på en mellanform av typ servicelägenheter för äldre, som har
stort behov av tillsyn utan att behöva sjukvård, e) att kommunernas
satsning på en mer aktiverande inriktning av hemhjälpen bör stödjas, 0 att
rätten till arbete även skall gälla de pensionärer som önskar arbeta samt g)
att utbyggnaden av pensionärshotell bör ersättas med inrättandet av mindre
serviceenheter i bostadsområden.

Det statliga stödet till den sociala hemhjälpen utgår enligt bestämmelser i
kungörelsen (1964:427) om statsbidrag till social hemhjälp med 35% av
kommunernas bruttokostnader för hemvårdare, hemsamariter, barnvårdare
och därmed jämförlig personal, som har till huvudsaklig uppgift att
hjälpa äldre, handikappade och barnfamiljer som bor i egna bostäder.
Bidraget till kommunernas kostnader för hår- och fotvård, badservice,
matdistribution och snöröjning samt hemhjälpsledare är detsamma. Då det
i årets budgetproposition (bil. 8 s. 79) förutskickats att en allmän översyn
av statsbidragsbestämmelserna för den sociala hemhjälpen skall ske, bör
förslaget vid punkten a) i motionsyrkandet inte föranleda någon åtgärd av
riksdagen.

Både i propositionen (del A s. 288 och 289) och i skriften Sjukvård i
hemmet — social hemtjänst, vilken såsom nämnts i det föregående utgör
ett av underlagen för den konkreta planeringen och utvecklingen av äldreomsorgerna,
framhålls det att den sociala hemhjälpen för de äldre skall
stödja den hjälpbehövande och fullgöra de sysslor som de äldre inte har
förutsättningar att klara själva. Däremot skall hemhjälpen inte överta
sysslor och ansvar från dem som skall hjälpas. Dessa uttalanden är en

SoU 1979/80:44

konkretisering i vad avser den sociala hemhjälpen av principen om att
äldreomsorgerna skall syfta till en normalisering av tillvaron för de äldre,
vilket bl. a. innebär att passivering skall undvikas. Det är mot den bakgrunden
inte erforderligt att riksdagen - såsom det begärs vid punkten e) i
motionsyrkandet - skall uttala sig för stöd åt en mer aktiverande inriktning
av hemhjälpen.

Motionärernas synpunkter beträffande punkterna c), d) och g) överensstämmer
såsom redovisats i det föregående (s. 36-39) i huvudsak med vad
som i detta hänseende förordas i propositionen och innefattas i underlaget
för den konkreta planeringen och utvecklingen av äldreomsorgerna i kommunerna.
De frågor som tas upp i punkt d) behandlas dessutom i ett senare
sammanhang (s. 51).

1 fråga om förslaget vid punkten f) i motionsyrkandet om rätt till arbete
för pensionärer får utskottet erinra om att, såsom redovisats i det föregående
(s. 41), en utredning tillsatts om pensionärernas sysselsättningsförhållanden.

Förslaget om ett enhetligt huvudmannaskap för äldreomsorgerna (punkt

b)) har tidigare avvisats av utskottet (s. 40).

Sammanfattningsvis avstyrker utskottet således motionen 1979/80:1880 i
här behandlad del (yrkandet 2).

3.4.11 Ersättning för hemsjukvård m. m.

Från och med år 1976 infördes en möjlighet för sjukvårdshuvudmännen
att få ersättning från sjukförsäkringen för hemsjukvård som ordinerats av
läkare och som lämnas av landstingsanstalt personal eller kommunala
hemsamariter. Ersättningen har under åren 1978 och 1979 utgjort 40 kr. per
behandling (besök). Patientavgift har fått tas ut med högst 10 kr. per
behandling (besök).

I motionen 1978179:1254 av Gösta Bohman m. fl. (m) begärs (yrkandet I)
att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförts
i motionen 1978/79:1108 om en förstärkning av hemsjukvården.

I sistnämnda motion (s. 256) framhålls bl. a. angelägenheten av att denna
ersättning utökas, eventuellt med särskild ersättning för hemsjukvårdsplatser
där service kan erhållas också under natten. I motionen framhålls
vidare betydelsen av att man genom insatser av anhöriga och/eller hemsamariter
samt vårdlag bestående av sjukvårdsbiträden, undersköterskor,
distriktssköterskor, sjukgymnaster och läkare kan göra det möjligt för fler
patienter att bo kvar i sina hem och samtidigt få en god medicinsk och
social omvårdnad.

I den tidigare nämnda (s. 39) skriften Sjukvård i hemmet - social
hemtjänst, vilken utgör ett av underlagen för den konkreta planeringen och
utvecklingen av äldreomsorgerna, föreslås en kvalitativ förstärkning av
hemsjukvården, och man räknar i skriften med att — förutom läkare,
sjuksköterskor och hemsamariter - undersköterskor, sjukvårdsbiträden.

SoU 1979/80:44

sjukgymnaster och arbetsterapeuter skall engageras i denna vårdform. I
skriften redovisas bl. a. organisatoriska modeller för samverkan mellan
hemsjukvården och den sociala hemhjälpen.

Vissa åtgärder som tillgodoser syftet med motionen har redan vidtagits.
På grundval av en överenskommelse mellan representanter för socialdepartementet
och sjukvårdshuvudmännen om vissa ersättningar från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen under åren 1980-1981, vilken
redovisades för riksdagen våren 1979 (prop. 1978/79: 177, SfU 1978/79: 22,
rskr 1978/79: 338) har sålunda ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
för hemsjukvård fr. o. m. år 1980 höjts till 55 kr. för
varje sjukvårdande behandling (besök). Patientavgift får numera tas ut
med högst 15 kr. Vidare har regeringen i augusti 1979 bemyndigat chefen
för socialdepartementet att tillkalla en parlamentarisk kommitté för att
göra en samlad översyn av de frågor som gäller vård av anhöriga. Som
underlag för sina överväganden skall kommittén enligt direktiven för översynsarbetet
kartlägga erfarenheterna av hemsjukvårdens utbyggnad i fråga
om omfattning och organisation m. m. i olika delar av landet, vårdbehov
och utbyggnadsplaner.

Mot bakgrund av det anförda påkallar motionen 1978/79: 1254 inte någon
åtgärd av riksdagen. Motionen avstyrks därför i här aktuell del (yrkandet
1).

3.4.12 Differentierade vårdavgifter vid långtidssjukvård

Om vårdavgift för sjukhusvård, som meddelas av sjukvårdshuvudmännen,
gäller enligt 27 § sjukvårdslagen (1962: 242) att den som driver sjukhus
äger bestämma efter vilka grunder och till vilket belopp vårdavgift skall
erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård. Den vårdavgift sjukvårdshuvudmännen
tar ut av patient som är bosatt inom huvudmannens
sjukvårdsområde — fr. o. m den 1 januari 1980 höjd från 30 kr. till 40 kr. per
vårddag — täcks av ersättningen för sjukhusvård enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring. När det gäller patienter som uppbär hel ålders- eller
förtidspension ersätter sjukförsäkringen kostnaden för sjukhusvård i sammanlagt
365 dagar. Efter denna tid tar sjukvårdshuvudmännen ut en vårdavgift
av de ”utförsäkrade” med utgångspunkt i nivån för ersättningen
från sjukförsäkringen. Det har emellertid förutsatts att sjukvårdshuvudmännen
vid behov skall medge avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse så
att patienterna tillförsäkras visst utrymme för bostads- och andra levnadskostnader
bl. a. vid kortare sjukhusvistelser.

År 1971 infördes bestämmelser i socialhjälpslagen, som gav kommunerna
möjlighet att ta ut differentierade avgifter för vård i ålderdomshem.

I motionen 1978179:1254 av Gösta Bohman m. fl. (m) begärs (yrkandet 4)
skyndsamt förslag syftande till att ge sjukvårdshuvudmännen rätt att ta ut
differentierade avgifter vid stadigvarande vård på samma grunder som
gäller vid ålderdomshem. I motiveringen till yrkandet (motionen 1978/
4 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

79: 1108 s. 268) påpekas att skillnaden i vårdavgifter mellan sjukhemmen
och ålderdomshemmen kan leda till att den mindre kostsamma ålderdomshemsvården
blir dyrare för den enskilde än den mer kostsamma sjukhemsvården.
Enligt motionärerna bör neutralitet i fråga om vårdavgifterna
eftersträvas.

I ovannämnda överenskommelse (s. 49) om vissa ersättningar från sjukförsäkringen
till sjukvårdshuvudmännen under åren 1980-1981 har det i
punkten 7 skrivits in att frågan om avgiftsreglerna för bl. a. utförsäkrade
patienter skyndsamt skall ses över i en arbetsgrupp med representanter för
bl. a. socialdepartementet och Landstingsförbundet. Översynsarbetet beräknas
komma i gång inom kort. Med hänsyn till den förutskickade översynen
påkallar motionen 1978/79:1254 inte någon åtgärd av riksdagen.
Motionen avstyrks således i här aktuell del (yrkandet 4).

Utskottet vill emellertid med skärpa framhålla angelägenheten av att
översynen sker så snart som möjligt. Det kan vidare nämnas att Landstingsförbundet
i avvaktan på resultatet av översynen rekommenderat sjukvårdshuvudmännen
att bibehålla vårdavgiften för de utförsäkrade vid
högst 30 kr. per vårddag.

3.4.13 Anställande av äldre och/eller pensionerad anhörig som hemsjukvårdare Landstingsförbundet

och Svenska kommunalarbetareförbundet träffade
år 1977 en rekommendationsöverenskommelse om ersättnings- och anställningsvillkor
för anhörig hemsjukvårdare att tillämpas i de fall anhörig
till patient i hemsjukvård anställs hos sjukvårdshuvudmannen som hemsjukvårdare.
Rekommendationsöverenskommelsen omfattar dock inte anhörig
vårdare som fyllt 65 år och inte heller anhörig som uppbär personalpension,
delpension från försäkringskassan eller allmän pension i form av
sjukbidrag eller förtidspension. Patient som önskat anlita sådan anhörig
som vårdare har dock kunnat erhålla kontant hemsjukvårdsbidrag för att
med detta utge ersättning till den anhörige.

I motionen 1979180:567 av Margareta Andrén (fp) kritiseras det förhållandet
att anhörig på grund av ålder och/eller pension inte kan få anställning
hos sjukvårdshuvudman. Motionären anser att förhandlingar bör inledas
i syfte att ändra reglerna så att inte ålder eller erhållen pensionsförmån
utgör hinder för att anställa anhörig inom hemsjukvården.

Som utskottet nämnt i det föregående kommer frågor om pensionärernas
sysselsättningsförhållanden och frågor om vård av anhöriga i hemmet att
behandlas i särskilda utredningar (s. 41 och 49). Landstingsförbundets
förhandlingsdelegation har vidare i cirkulär till landstingskommunerna i
mars i år mot bakgrund av direktiven för utredningen om vård av anhöriga i
hemmet uttalat att, i avvaktan på en mer varaktig lösning av de frågor som
rör anhörigvårdare, anställning av anhörig som fyllt 65 år i vissa fall kan bli
aktuell redan nu. Vissa förutsättningar anses böra gälla vid anställning av

SoU 1979/80:44

sådan anhörig - bl. a. att anställningen bör grundas på individuell prövning
av den anhöriges lämplighet för vårduppgifterna och att anställningen bör
vara tidsbegränsad men kan förlängas efter förnyad prövning.

Med hänsyn till det anförda bör motionen inte föranleda något initiativ
av riksdagen. Utskottet avstyrker således motionen 1979/80: 567.

3.4.14 Vissa kvalitetsfrågor rörande sjukhem

I motionen 1978179:1284 av Lars Werner m. fl. (vpk) efterlyses en form
av boende för de äldre som skall kunna inrymma en högre vårdkvalitet än
vad hemsjukvården kan erbjuda och samtidigt bibehålla karaktären av
”egen bostad”. Denna boendeform, som motionärerna kallar bostadssjukhem,
skall vara en vanlig tvårumslägenhet med kokvrå. Bostaden skall helt
eller delvis kunna förändras till sjukrum. Motionärerna anser att statliga
bostadslån skall kunna utgå och att landstingskommunerna lämpligast bör
vara huvudmän. För att främja prövning av denna boendeform föreslås att
statsbidrag skall utgå till försöksverksamhet med bostadssjukhem för äldre
i ett antal kommuner.

1 motionen 1978179:1825 av Gunnel Jonäng (c) framhålls att när det
gäller långtidssjukvården vi aldrig får ge upp i strävandena att aktivera
patienterna. Motionären framhåller vidare att det är viktigt med små enheter
inom långtidssjukvården och betonar angelägenheten av möjligheter till
speciell dagvård för äldre. Motionären begär dels (yrkandet 1) en översyn
av långtidssjukvården som tar sikte på dess kvalitativa utveckling och
möjligheter till aktivering av äldre människor, dels (yrkandet 2) en översyn
av vårdpersonalens arbetssituation i syfte att stödja vårdpersonalen och på
olika sätt underlätta vårdpersonalens tunga arbete.

I skriften Boende, service och vård för äldre (jfr ovan s. 39) framhålls
bl. a. att vårdavdelningen kan delas in i flera bostadsdelar som vardera
rymmer de lokaler som patienterna brukar i det dagliga livet och som ger
möjlighet till sådana aktiviteter som privatpersonen normalt utför i sitt
hem. De mer medicinska delarna av vårdavdelningen, som behandlingsrum,
sjuksköterskeexpedition samt lokaler som riktar sig direkt till personalen
och vissa andra utrymmen, kan brytas ut ur bostadsdelarna och bilda
en särskild del av vårdavdelningen.

Spri har i rapporten (1979:12) Lokala sjukhem - underlag för planering
och projektering tillsammans med företrädare för sjukvårdshuvudmännen,
fackliga organisationer m. fl. skisserat hur ett lokalt sjukhem kan utformas
för att tillgodose krav på mänsklig vård och omvårdnad i nära kontakt med
patientens normala miljö och de vårdinsatser som kan klaras där av en
samverkande sjukvård och socialvård/tjänst. Det framhålls bl. a. att långtidssjukvård
är mera en fråga om boende än om ren sjukvård och det
föreslås att vårdavdelningarna delas upp i mindre delar - bostadsdelar -med en utformning och ett innehåll som man vanligen förknippar med hem
och boende.

SoU 1979/80:44

I skriften Boende, service och vård för äldre framhålls vidare bl. a. att
starka skäl talar för att långtidssjukvården ges en ledande position när det
gäller att utveckla vårdavdelningsorganisationen och dess fördelning av
arbetsuppgifter mellan olika personalkategorier. Inte minst är detta motiverat,
sägs det, med hänsyn till att kritiken av dagens vårdorganisation har
en särskild tyngd i fråga om patienter med långa vårdtider.

Det kan i detta sammanhang också nämnas att utredningen (S 1977:02)
om sjukvårdens inre organisation, vilken tillkallades år 1977 för att utreda
bl. a. frågan om hur gruppvård eller lagarbete kan bedrivas inom sjukvården,
i fjol framlade betänkandet (SOU 1979: 26) Sjukvårdens inre organisation
- en idépromemoria med förslag om att en organisation med lagarbete/vårdlag
skall prövas och utvecklas inom hela hälso- och sjukvården.

De frågeställningar som tas upp i motionerna är således redan aktuella i
flera olika sammanhang. Utskottet vill för sin del tillägga att uppdraget för
den av utskottet tidigare förordade parlamentariska beredningen för äldreomsorgen
även bör innefatta att överväga vad som kan göras för att
åstadkomma en mera bostadsliknande och aktiverande miljö för de äldre
som är i behov av längre tids sjukvård.

Med hänsyn till det anförda är något riksdagens initiativ med anledning
av motionerna 1978/79: 1284 och 1978/79: 1825 inte erforderligt. Utskottet
vill beträffande den förstnämnda motionen även peka på att såsom redovisats
ovan det statliga stödet till byggande av nuvarande typer av servicehus
för äldre även omfattar sjukrum för dem som bor i anläggningen.

Utskottet avstyrker således motionerna 1978/79: 1284 och 1978/79: 1825.

3.4.15 Invandrarna och äldreomsorgerna

1 motionen 1979180:857 av Eva Winther (fp) påpekas att andelen utrikes
födda bland ålderspensionärerna kommer att öka till ca 10% fram till
sekelskiftet. De äldre invandrarna, påpekas det vidare, kan ha speciella
behov sammanhängande med deras bakgrund - t. ex. i fråga om matvanor,
religionsutövning - som behöver tillgodoses i äldreomsorgerna. Motionären
begär därför att socialstyrelsen vid sin planering och utveckling av
äldreomsorgerna skall beakta de äldre invandrarnas behov och att företrädare
för invandrarna skall tas med i planeringen.

Enligt bestämmelser i förordningen (1976: 310) om åtgärderför invandrare
m.fl. skall statlig myndighet, i enlighet med de riktlinjer för invandraroch
minoritetspolitiken som riksdagen har godkänt, inom sitt verksamhetsområde
fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och språkliga minoriteter
och därvid uppmärksamma att särskilda åtgärder kan behövas i fråga
om nämnda grupper. Med hänsyn till dessa bestämmelser och till att man
inom Svenska kommunförbundet förbereder utgivandet av en skrift om
kommunerna och invandrarna, vilken man kommer att sända ut till kommunerna
och i vilken man bl. a. kommer att påpeka att man i planeringssammanhang
skall se till att invandrarnas behov blir tillgodosedda, torde

SoU 1979/80:44

något riksdagens initiativ med anledning av motionen 1979/80:857 inte
vara erforderligt. Utskottet avstyrker således motionen.

3.5 Omsorger om människor med handikapp

I propositionen framhålls att det politiska målet på handikappområdet är
att handikappade skall vara med i samhällets gemenskap och leva som
andra. För dessa strävanden används begreppen integration och normalisering.
Handikapp bör ses som en relativ företeelse. Om den enskilde får
personlig eller teknisk hjälp eller annat stöd kan handikappet minskas.
Handikapp är således ett förhållande mellan skadan eller sjukdomen och
personens omgivning. Detta synsätt lägger ett ansvar på alla samhällets
organ att den verksamhet som bedrivs skall vara tillgänglig för alla.

Den föreslagna socialtjänstlagen slår fast kommunernas förstahandsansvar
för handikappade. Socialtjänsten måste således bedriva en aktiv uppsökande
verksamhet. Den skall skaffa sig kännedom om handikapp och
verka för att de svårigheter som handikapp innebär bemästras.

I propositionen (del A s. 300) framhålls vidare att en bra bostad är en
förutsättning för att handikappade skall kunna leva som andra och delta i
samhällets gemenskap. Det understryks att målet för bostadspolitiken
måste vara att alla har en egen bostad. Boende i institution bör begränsas
till de fall när det är nödvändigt för att tillgodose kvalificerade behov av
vård. Till en god egen bostad för en handikappad hör hemhjälp och hjälpmedel
i den omfattning sådant behövs. Socialnämnden bör medverka till
att den enskilde får ett boende som är anpassat efter hans behov av särskilt
stöd.

Hemhjälp och färdtjänst bör byggas ut ytterligare. Dessa verksamheter
utgör viktiga medel för att bryta isolering och skapa goda livsvillkor
kulturellt och socialt.

Socialtjänsten skall även medverka till att handikappade får arbete.
Samarbetet mellan socialtjänsten och arbetsmarknadsmyndigheten måste
fördjupas, både för att lösa enskilda människors problem och för att mera
allmänt klara sysselsättningsfrågorna. Socialtjänsten bör vidare samarbeta
med handikapporganisationerna och de olika handikappråden. Handikappades
egen sakkunskap måste tas till vara.

Utskottet kan i allt väsentligt instämma i de överväganden som görs i
propositionen beträffande omsorgerna om handikappade. Särskilt tillfredsställande
är synen på handikapp som ett relativt begrepp. Socialnämndens
medverkan i samhällsplaneringen blir i det sammanhanget ett viktigt instrument.
De sociala aspekterna måste komma in redan i den övergripande
planeringen för att handikappades villkor skall kunna förbättras på ett
avgörande sätt.

När det gäller socialtjänstens insatser i övrigt på handikappområdet vill
utskottet framhålla vikten av att socialtjänsten medverkar till att förändra

SoU 1979/80:44

människors attityder gentemot handikappade så att dessa kan delta i samhällslivet
på ett naturligt sätt. Socialtjänsten kan göra betydelsefulla insatser
härvidlag genom att säranordningar för handikappade begränsas till fall
där det är oundgängligen nödvändigt. Betydelsefulla framsteg har redan
gjorts på viktiga områden som t. ex. förskola, skola och utbildningsväsendet
i övrigt. Detsamma gäller i fråga om att göra bostäder och arbetsplatser
mera lättillgängliga för handikappade. Beslut har också fattats nyligen om
att de kollektiva färdmedlen skall anpassas. Detta är steg i rätt riktning.

En angelägen uppgift för socialnämnden blir också att verka för att
handikappade får en meningsfull sysselsättning. Rätten till arbete bör gälla
alla. För att en handikappad skall kunna klara ett arbete krävs vidare
insatser från socialtjänsten, t. ex. i form av social hemhjälp, färdtjänst eller
hjälpmedel av olika slag. Det är därför angeläget att kommunerna skapar
väl utbyggda och effektiva serviceanordningar för handikappade.

Vad utskottet här anfört och vad propositionen innehåller om omsorgen
om handikappade synes i allt väsentligt överensstämma med de synpunkter
som i denna del framförs i motionen 1979180:69 (yrkandet 7 delvis)
av Olof Palme m. fl. (s). Yrkandet påkallar därför inte något särskilt uttalande
av riksdagen. Såvitt avser frågan om boendeservice återkommer
utskottet härtill i det följande.

I motionen 1979180:68 (delvis) av Blenda Littmarck m. fl. (m) begärs att
den föreslagna bestämmelsen i SoL (20 § i propositionens förslag) om
omsorger om handikappade ändras så att det av bestämmelsen framgår att
den enskilde i första hand skall få bo i ett eget hem och där få det särskilda
stöd som han behöver (21 § i utskottets förslag till SoL).

Enligt motionärerna behöver kommunerna stöd för en planering som
omfattar byggande av boendeserviceenheter i bostadsområdena med
koppling till en socialjour som ger service för sådana göromål som en
handikappad inte själv kan utföra. Även i motionen 1979/80:69 (yrkandet 7
delvis) framhålls att det bör byggas fler lägenheter med bra boendeservice
dygnet runt.

Vid remissbehandlingen av socialutredningens slutbetänkande underströk
De handikappades riksförbund och Handikappförbundens centralkommitté
betydelsen av att det skapas fler bostäder med olika tillgång till
service och med möjligheter att få den tillsyn och medicinska behandling
som krävs i eller nära bostaden. Särskilt viktigt är det att skapa former för
serviceboende som är användbara även för människor med grava handikapp.
Det gäller att finna boendeformer som förenar största möjliga trygghet
med integritet och hemkänsla och som uppfyller kraven på service och
tillsyn.

Utskottet, som i allt väsentligt kan ansluta sig till vad handikapporganisationerna
anfört, vill samtidigt understryka vikten av att utbyggnaden av
boendeservicen för handikappade påskyndas. 1 anslutning till uttalanden i
propositionen bör vidare särskilt framhållas att det fortfarande behövs

SoU 1979/80:44

betydande insatser i fråga om det kvalificerade serviceboendet. Det kan i
det sammanhanget nämnas att regeringen nyligen har tillsatt en arbetsgrupp
som skall utreda frågan om serviceboende för handikappade.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte är påkallat med
något sådant tillägg till den föreslagna lagtexten som yrkas i motionen
1979/80:68. Utskottet avstyrker således motionen i motsvarande del.

Vad som anförs i motionen 1979/80: 69 beträffande boendeservice m. m.
står inte i motsättning till utskottets här ovan angivna synpunkter. Något
ytterligare uttalande är därför inte påkallat. Motionen avstyrks således i
denna del (yrkandet 7 delvis).

Utskottet vill slutligen erinra om att vissa frågor rörande organisationen
av bl. a. färdtjänsten behandlas i ett senare avsnitt (s. 88).

3.6 Socialtjänsten och missbrukarna

3.6.1 Socialtjänstens ansvar

Till socialnämndens uppgifter hör att medverka i samhällsplaneringen
och främja goda miljöer i kommunen, att bedriva uppsökande verksamhet
och svara för omsorg och service, stöd och vård och annat bistånd till
familjer och enskilda som behöver det. En bestämmelse om den enskildes
rätt till bistånd har tagits in i 6 § förslaget till SoL. Enligt denna bestämmelse
skall den enskilde ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning
och livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat
sätt. Under rätten till bistånd faller bl. a. frivillig institutionell vård eller
annan vård som nu kan ges med stöd av nykterhetsvårdslagen. I förslaget
till socialtjänstlag har tagits in särskilda regler om socialnämndens skyldighet
att svara för omsorgen om barn och unga. äldre och handikappade,
dvs. grupper som kan ha särskilt behov av samhällets stöd och hjälp i olika
hänseenden.

I två motioner, motionen 1979180:54 av förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson m. fl. (m) och motionen 1979/80:66 (yrkandena 2 och 3) av Erik
Larsson m. fl. (c), framhålls att hjälpbehövande missbrukare av beroendeframkallande
medel inte har fått samma tydliga rätt till omsorger från
socialnämndens sida som övriga utsatta grupper. Motionärerna anför att
det inte heller anges i förslaget till socialtjänstlag att socialtjänsten skall
ägna sig åt att förebygga och motverka alkohol- och narkotikamissbruk. I
motionen 1979/80: 54 hemställs att socialtjänstlagen kompletteras på så sätt
att det av lagen klart framgår att socialnämnden har ett ansvar för att
förebygga missbruk av beroendeframkallande medel och för att ge den som
missbrukar sådana medel det stöd och den hjälp som erfordras för att
missbruket skall upphöra och en social återanpassning ske. I motionen
1979/80:66 (yrkandet 2) föreslås i samma syfte vissa tillägg till 5, 7 och
11 §§ i propositionens förslag till SoL. Mot bakgrund av de stora skadeverkningarna
av alkohol- och narkotikamissbruket hemställs dessutom i

SoU 1979/80:44

motionen (yrkandet 3) att riksdagen skall göra ett vägledande uttalande om
att socialtjänsten skall prioritera insatserna mot alkohol- och narkotikamissbruk
i sitt arbete.

I propositionen (del A s. 507) framhålls kommunernas ansvar både för
insatser i syfte att förebygga missbruk och för insatser åt den som till följd
av ett missbruk har behov av särskilt stöd och hjälp. För att inte missbrukarna
skall komma i skymundan bland alla andra hjälpbehövande kunde
det enligt propositionen (del C s. 58) vara av värde att tydligt slå fast i
socialtjänstlagen att kommunerna särskilt skall verka för att förebygga
missbruk av beroendeframkallande medel och för att missbrukare får
behövlig omsorg. Departementschefen anser emellertid att detta skulle
strida mot socialtjänstlagens karaktär av ramlag. Han förutsätter att kommunerna
är medvetna om sitt stora ansvar i fråga om missbrukarna samt
pekar på betydelsen av att socialstyrelsen utformar allmänna råd om olika
insatser för personer med missbruksproblem.

Utskottet kan konstatera att det i vårt land råder en bred politisk enighet
om de långsiktiga målen för kampen mot missbruk av alkohol och narkotika.
Utskottet hänvisar till vad statsmakterna uttalat i detta hänseende
under senare år (SkU 1976/77:40, SoU 1977/78:36. SoU 1978/79:26 och
SoU 1979/80: 31). Målsättningen för alkoholpolitiken innebär att den totala
alltför höga konsumtionen av alkohol skall begränsas, att man skall komma
till rätta med alkoholmissbruket samt att alkoholpolitiken skall sättas in i
sitt sociala sammanhang. Då det gäller narkotika är syftet att allt bruk skall
elimineras. De angivna strävandena skall kompletteras med insatser för
vård och rehabilitering av missbrukare.

Socialnämnden skall enligt propositionen om socialtjänsten (del A s.
507) ha ett särskilt ansvar både för insatser i syfte att förebygga missbruk
och för insatser åt den som till följd av ett missbruk har behov av särskilt
stöd och hjälp. I likhet med motionärerna anser utskottet att detta ansvar
bör slås fast genom att det i socialtjänstlagen tas in bestämmelser härom.
En sådan komplettering av lagen kan inte anses bryta mot den systematik i
lagstiftningen som föreslås. Det ligger också i linje med de allmänna
riktlinjerna för reformen att de alkoholpolitiska målen redovisas som delmål
för socialtjänsten. Preciseringar i detta avseende kan förväntas ge
socialnämnden stöd i det angelägna arbetet att motverka alkohol- och
narkotikamissbruk. För att klargöra socialnämndens ansvar bör lagen således
kompletteras med bestämmelser om att socialnämnden skall arbeta för
att förebygga och motverka alkohol- och narkotikamissbruk och även
lämna den enskilde erforderlig hjälp och stöd i kampen mot missbruket.
Beträffande den närmare utformningen av bestämmelsen hänvisas till specialmotiveringen
till 11 § SoL (s. 106).

Genom utskottets förslag får syftet med motionerna 1979/80:54 och
1979/80: 66 yrkandet 2 anses tillgodosett.

Av vad utskottet nu anfört framgår vidare att socialtjänstens insatser för

SoU 1979/80:44

att bekämpa missbruk förutsätts bli en viktig del av verksamheten. Insatserna
för att motverka missbruk bland barn och ungdomar bör få särskild
uppmärksamhet. Önskemålen i motionen 1979/80:66 yrkandet 3 får härigenom
anses i huvudsak tillgodosedda. Utskottet anser sig inte härutöver
böra ta ställning till hur olika uppgifter bör prioriteras av socialnämnderna.
Utskottet avstyrker därför motionen i här aktuell del (yrkandet 3).

3.6.2 Allmänna åtgärder mot missbruk

Utskottet har nyligen i samband med behandlingen av budgetpropositionen
(1979/80: 100 bil. 8, avsnitt J) tämligen utförligt behandlat frågan om
allmänna åtgärder mot missbruk. 1 sitt betänkande (SoU 1979/80: 31) föreslog
utskottet bl. a. att ett samordningsorgan på alkoholområdet skall
inrättas och att 10 milj. kr. utöver vad som föreslagits i budgetpropositionen
skall satsas i kampen mot missbruk av alkohol. Utskottet uttalade
sig också beträffande bl. a. frågan om registrering och begränsning av
alkoholinköp samt om alkoholservering vid representation. Riksdagen
godkände betänkandet (rskr 1979/80: 184).

I liera av de motioner som väckts med anledning av socialtjänstpropositionen
och som utskottet nu har att behandla föreslås en rad konkreta
åtgärder i syfte att nå de i det föregående redovisade målen på missbruksområdet.
Ett antal av dessa förslag framfördes också i motioner som
väcktes i anslutning till budgetpropositionen och som därför behandlades i
samband med denna. Utskottet har således helt nyligen behandlat många
av de nu aktuella förslagen. Detta gäller bl. a. beträffande ett i motionen
1979180:69 (yrkandet 13) av Olof Palme m. fl. (s) framfört förslag om att en
kommission mot missbruk skall tillsättas. Riksdagen beslöt med anledning
av motsvarande förslag i anslutning till budgetpropositionen uttala sig för
att det ovan nämnda samordningsorganet på alkoholområdet skulle inrättas.
Samordningsorganet skall i första hand lägga fram förslag som kan
beaktas senast i nästa års budgetproposition. I andra hand bör samordningsorganet
initiera och planlägga arbetet för de ytterligare åtgärder som
kan anses nödvändiga och pröva frågan om upprättande av ett mera
långsiktigt program på alkoholområdet. Det nu aktuella motionskravet är
således redan tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionen 1979/80:69
yrkandet 13.

I nämnda motion (yrkandet 11) förespråkas också i tio punkter ett brett
upplagt treårsprogram för åtgärder på missbruksområdet. Även detta yrkande
framfördes i den socialdemokratiska partimotionen i anslutning till
budgetpropositionen.

I sitt betänkande uttalade utskottet att man delar motionärernas uppfattning
att det är angeläget att åtgärder kommer till stånd på de i motionen
angivna områdena, i många avseenden i enlighet med vad motionärerna
föreslagit. Utskottet konstaterade att de åtgärder som föreslogs i budgetpropositionen
ligger i linje med de av motionärerna föreslagna insatserna

SoU 1979/80:44

och att utskottets förslag till anslagshöjningar samt förslaget att inrätta ett
samordningsorgan på alkoholområdet bygger på förslag i motionen. Utskottet
anförde vidare att ett av syftena med att tillsätta ett samordningsorgan
är att försöka få fram vilka åtgärder som behöver vidtas på kort
respektive lång sikt. Eftersom samordningsorganets arbete inte bör föregripas
ansåg utskottet att det inte var lämpligt att riksdagen nu tog ställning
till ett flerårsprogram på missbruksområdet.

Utskottet har samma positiva grundinställning till syftet med det nu
aktuella motionsyrkandet som vid den nyss redovisade behandlingen av
motsvarande yrkande. Av samma skäl som utskottet anförde vid den
tidigare behandlingen av frågan anser emellertid utskottet att det inte är
påkallat med någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1979/
80: 69 yrkandet 11.

I motionen 1979180: 73 (yrkandet 5) av Lars Werner m. fl. (vpk) föreslås
att en ny drogpolitisk utredning tillsätts. I utredningens uppgifter bör enligt
motionärerna ingå att ta upp frågan om hur alkoholproblem skall kunna
förebyggas genom en mer restriktiv alkoholpolitik och om hur vården på
ett effektivt sätt skall kunna inordnas i en sådan politik. I motionen
redogörs vidare för vad direktiven till utredningen bör innehålla.

Vid behandlingen av ett liknande yrkande i samband med behandlingen
av budgetpropositionen anförde utskottet att frågorna om missbruk är och
kommer att bli föremål för olika åtgärder. Utskottet hänvisar till den
redogörelse för pågående och planerade åtgärder som utskottet lämnade i
betänkandet (SoU 1979/80:31 s. 5—8). Utskottet vill också peka på att den
av riksdagen begärda parlamentariska beredningen för bl. a. utvärdering
och uppföljning av den nya socialtjänstlagstiftningen skall ha till uppgift att
kartlägga nuvarande förhållanden inom missbruksvården. I likhet med vad
utskottet anförde vid den tidigare behandlingen av den i motionen upptagna
frågan anser utskottet att en utredning av det slag som föreslås i
motionen skulle fördröja de åtgärder som omedelbart måste vidtas på
området. Utskottet avstyrker således motionen 1979/80: 73 yrkandet 5.

I motionen 1979180:69 (yrkandet 12) av Olof Palme m.fl. (s) anförs att
bristen på resurser för tillnyktring och avgiftning av akut påverkade människor
framstår som ett stort problem och att det behövs snabba insatser på
detta område. Utvärderingen av den pågående försöksverksamheten med
tillnyktringsenheter måste därför enligt motionärerna påskyndas. Motionärerna
anser också att enklare former av akut omhändertagande bör prövas.

1 motionen begärs att regeringen under innevarande riksmöte lägger fram
ett förslag i frågan. Syftet med förslaget skall vara att resurserna för
tillnyktring och avgiftning snabbt skall kunna byggas ut.

Samma fråga har behandlats av utskottet tidigare i år (SoU 1979/80:31 s.
24). Utskottet anförde därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande
följande.

SoU 1979/80:44

Försöksverksamheten med tillnyktringsenheter är avsedd att ge ett underlag
för bedömning av hur vården av omhändertagna berusade personer
bör organiseras i framtiden. F. n. pågår försök i Karlstad, Gävle, Göteborg,
Skövde och Solna. I år skall försök också påbörjas i Malmö. Försöken
i Landskrona har avslutats. Verksamheten i Gävle och Skövde har en
viss sjukhusanknytning medan enheterna i Karlstad, Göteborg och Solna
är fristående med begränsad medicinsk medverkan. I Malmö kommer
verksamheten att äga rum med anknytning till polisens arrestlokaler. Försöksverksamheten
utvärderas av en arbetsgrupp under ledning av socialdepartementet.
I november 1979 lämnades en lägesrapport av utvärderingsgruppen.
En slutlig utvärdering kommer att göras under 1980. Syftet
med motionsyrkandet är därför tillgodosett, såvitt avser tidpunkten för
utvärderingen. Beträffande enklare former av akut omhändertagande
framgår av lägesrapporten att vissa av de försök som redan pågår inrymmer
omhändertagande av sådant slag. I den mån ytterligare försök av detta
slag bör göras får det anses vara en självklar uppgift för socialdepartementet
att ta erforderliga initiativ härtill. Utskottet anser därför att någon
åtgärd från riksdagens sida inte är påkallad.

Med hänvisning till dessa uttalanden avstyrker utskottet motionen 1979/
80: 69 yrkandet 12.

Frågan om alkoholservering vid representation tas upp i motionen 19791
80:69 (yrkandet 15) av Olof Palme m.fl. (s). I motionen anförs bl. a. att
regeringen snarast bör fatta beslut om att statliga skattemedel inte skall
användas för representationssprit. Vidare framförs i motionen 1978/
79:1107 av Torsten Bengtson (c) krav på för statliga myndigheter bindande
uttalande om spritfri representation.

Förslag om alkoholfri representation framfördes i flera motioner, som
behandlades i anslutning till budgetpropositionen. Med anledning av dessa
motioner uttalade socialutskottet följande (SoU 1979/80: 31 s. 21):

Enligt utskottets bedömning kan det inte anses stå i överensstämmelse
med den målsättning som gäller för alkoholpolitiken att staten på olika sätt
främjar bruket av alkohol vid representation. Utskottet anser därför att all
statlig representation bör vara spritfri. Staten bör vidare visa stor återhållsamhet
i fråga om användningen av andra alkoholhaltiga drycker i representationssammanhang.
Utskottet anser att en restriktiv inställning från
statens sida då det gäller alkohol i representationssammanhang är ägnad
att påverka landstings- och primärkommuner till motsvarande återhållsamhet
på området. I sammanhanget kan nämnas att landstingsförbundets
styrelse redan beslutat om en i princip alkoholfri representation. Även när
det gäller den privata företagsrepresentationen är det viktigt att åtgärder
vidtas för att om möjligt avskaffa den alkoholtradition som finns på området.
Frågan om alkohol vid privat representation har samband med rätten
till avdrag för representationskostnader vid taxeringen. Skatteutskottet
kommer senare i vår att behandla frågan om rätten för företag till avdrag
för alkoholdrycker vid representation.

Riksdagen beslöt att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet
anfört. Riksdagen har senare på förslag av skatteutskottet (SkU 1979/

SoU 1979/80:44

80: 44) begärt förslag till sådan ändring av gällande beskattningsregler att
avdrag för representation inte längre skall medges beträffande kostnader
som avser vin och sprit (s. 18). Motionärerna är således i allt väsentligt
redan tillgodosedda. Utskottet avstyrker därför motionen 1979/80:69 yrkandet
15 och motionen 1978/79: 1107.

I socialutskottets betänkande SoU 1979/80: 31 berördes också frågan om
restriktioner på alkoholområdet (s. 21—22). Därvid anförde utskottet med
anledning av vissa motionsyrkanden att man inte nu var beredd att ta
ställning för så långtgående åtgärder som en allmän registrering av alkoholinköp
eller en begränsning av inköpsrätten. Utskottet ansåg det emellertid
motiverat att förutsättningarna för att tekniskt genomföra sådana åtgärder
undersöks så att, om det skulle visa sig nödvändigt, åtgärderna kunde
införas med kort varsel. Enligt utskottet borde det ankomma på det av
utskottet förordade samordningsorganet att utreda hur inköpsregistrering
och ransonering tekniskt kan ordnas. I sammanhanget framhöll utskottet
att det blir en viktig uppgift för samordningsorganet att även i övrigt
behandla restriktionssystemet, bl. a. genom att gå igenom tillämpning och
efterlevnad av gällande restriktioner. Mot denna bakgrund anser utskottet
att motionen 1979180:69 yrkandet 14 av Olof Palme m. fl. (s) — i vilken
föreslås en samlad översyn av gällande restriktioner på alkoholområdet -inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1978179:1273 (yrkandet 4) av Blenda Littmarck m.fl. (m)
begärs en översyn av reglerna för de olika sociala bidragen i syfte att
begränsa möjligheterna att med sådana bidrag underhålla drogmissbruk.

Utskottet vill instämma i motionärernas principiella syn och framhålla
värdet av att bestämmelserna på området tillämpas på ett sådant sätt att
missbruk av alkohol eller narkotika inte underhålls eller konserveras.
Uppmärksamhet måste i detta hänseende särskilt riktas - förutom mot
möjligheten att orättmätigt få ut bidrag - mot den samlade effekten av de
olika bidrag som kan tänkas utgå i det enskilda fallet. 1 det sammanhanget
vill utskottet också erinra om att frågan om ändring av vissa regler i lagen
(1962: 381) om allmän försäkring beträffande bl. a. förvaltning av missbrukares
pensionsmedel m. m. aktualiserats i ett par motioner. Därmed sammanhängande
spörsmål behandlas nedan i avsnittet om Utbetalning av
pensionsmedel m. m. (s. 66) vartill hänvisas. Någon åtgärd från riksdagens
sida utöver vad som omfattas av utskottets ställningstagande i nämnda
avsnitt är inte påkallad med anledning av motionen 1978/79: 1273 yrkandet
4. Utskottet avstyrker således detta yrkande.

3.6.3 Vård oberoende av samtycke

En viktig utgångspunkt för socialtjänstreformen är att insatserna i individuella
ärenden skall präglas av frivillighet och den enskildes rätt till självbestämmande.
Målet skall vara att socialtjänsten så långt det är möjligt
samverkar med klienten så att denne tar del i beslut om planering av

SoU 1979/80:44

behandlingsinsatser m. m. och själv aktivt medverkar i genomförandet.
Socialtjänsten skall erbjuda hjälp och stöd men inte ta över den enskildes
eget ansvar för sitt liv. Det personliga initiativet och ansvaret måste tas till
vara i vård- och behandlingsarbetet. Härigenom kan socialtjänsten arbeta
mera aktivt förebyggande, och förutsättningarna ökar för att uppnå mera
varaktiga behandlingsresultat.

Denna för den nya lagstiftningen grundläggande princip har lagfästs i 9 §
i förslaget till socialtjänstlag, enligt vilket lagrum socialnämndens insatser
för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom.
Som en konsekvens härav har alla möjligheter till tvångsåtgärder mot
vuxna utmönstrats från socialtjänsten. Beträffande barn och ungdomar
behålls visserligen möjligheten att i vissa fall kunna bereda vård utom
hemmet även mot den unges eller hans föräldrars vilja. Även på detta
område innebär emellertid reformen en starkare markering av den enskildes
rätt att ta del i beslut som rör honom själv. Den enskilde skall med
förtroende kunna vända sig till socialtjänsten med begäran om hjälp utan
att riskera icke önskade konsekvenser i form av olika tvångsåtgärder.

Samtidigt råder enighet om att samhället i vissa fall måste kunna använda
sig av tvångsåtgärder mot den enskilde när detta erfordras för att
avvärja ett omedelbart hot mot någons liv eller hälsa. Så kan vara fallet vid
missbruk av alkohol eller narkotika. En missbrukare kan under längre eller
kortare tid vara oförmögen att själv ta itu med så stora problem och ta den
aktiva del i behandlingsarbetet som socialtjänstlagen förutsätter. Det kan
då uppstå nödsituationer när det inte längre är möjligt för samhället att
acceptera en vägran att ta emot erbjuden hjälp med de konsekvenser detta
innebär i form av mänskligt lidande.

1 propositionen föreslås en ny intagningsgrund, som särskilt gäller missbrukare,
i lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall (LSPV). Intagning med stöd av den föreslagna bestämmelsen (2 §) får
bestå i högst fyra veckor. I anslutning härtill föreslås olika ändringar i
LSPVts förfaranderegler.

I propositionen framhålls (del A s. 510) att de föreslagna reglerna om
vård utan samtycke av vuxna missbrukare inte bör uppfattas som en
definitiv utformning av lagstiftningen och det anges att denna kommer att
bli föremål för fortsatt översyn.

I många motioner uttalas tveksamhet till den i propositionen valda
lösningen att förlägga särskilda tvångsåtgärder mot missbrukare inom sjukvårdens
ram. Flera motionärer yrkar avslag på propositionens förslag till
ändringar i LSPV. I vissa fall föreslås att den nu gällande nykterhets vårdslagen
t. v. inte bör upphävas i avvaktan på förslag om nya regler om vård
oberoende av samtycke. I ett mycket stort antal motioner uttalas vidare
önskemål om fortsatt utredning av dessa frågor och om att ett nytt lagförslag
skall läggas fram. Bl. a. anförs att rättssäkerhetsfrågorna inte har
givits en tillfredsställande lösning i det nu framlagda förslaget till ändring i

SoU 1979/80:44

LSPV och att den föreslagna vårdtiden är för kort för att socialtjänsten
skall kunna skapa motivation hos missbrukaren för att försöka komma i
gång med ett meningsfullt socialt rehabiliteringsarbete. I motionerna tas
vidare upp olika detaljer i lagförslaget.

Som utskottet framhöll redan i betänkandet SoU 1979/80:24 anser utskottet
att det är nödvändigt att frågan om vård utan samtycke av vuxna
missbrukare görs till föremål för fortsatt utredning. Utskottet vill också
framhålla vikten av en bred politisk samling i en fråga som kan innebära
långtgående ingrepp i enskilda medborgares frihet och integritet.

I det föregående har utskottet föreslagit att reformen skall träda i kraft
först den 1 januari 1982 och inte den 1 januari 1981 såsom förutskickats i
propositionen. Med hänsyn härtill bör det vara möjligt att under den tid
som sålunda återstår låta den av riksdagen begärda parlamentariska beredningen
utreda frågan ytterligare så att ett nytt förslag kan presenteras för
riksdagen. Det är av särskild vikt att utredningen görs förutsättningslöst.
Beredningen bör således vara fri att pröva olika vägar att tillgodose nödvändiga
vårdbehov inom ramen för helhetssynen och att överväga hur
förfarandet bör utformas för att uppfylla nödvändiga krav på rättssäkerhet
och objektivitet. Utredningen bör sikta till att skapa största möjliga rättstrygghet
för den enskilde och bästa möjligheter till en individuellt anpassad
vård i en sammanhållen vårdkedja. Lekmannainflytandet bör om möjligt
förstärkas. Utredningsarbetet bör bedrivas så att ett förslag kan läggas
fram i sådan tid att en ny lagstiftning kan träda i kraft samtidigt med att nu
gällande vårdlagar ersätts av socialtjänstlagstiftningen. Vad utskottet nu
anfört bör ges regeringen till känna.

Utskottet tar således inte nu ställning till det sakliga innehållet i det i
propositionen framlagda förslaget till ändring i LSPV, liksom ej heller till
de alternativa förslagen i motionerna. Lagförslaget och motionerna i denna
del avstyrks.

Genom utskottets nu redovisade ställningstagande tillgodoses önskemålen
i motionen 1978/79:1254 (yrkandet 2) av Gösta Bohman m.fl. (m),
motionen 1978/79:1273 (yrkandet 2) av Blenda Littmarck m. fl. (m), motionen
1979180:65 av Lilly Hansson (s), motionen 1979180:66 (yrkandet 5) av
Erik Larsson m. fl. (c), motionen 1979/80:69 (yrkandena 8 och 9) av Olof
Palme m. fl. (s), motionen 1979/80:70 (del) av Rune Torwald m. fl. (c, s, m,
vpk), motionen 1979/80:71 (yrkandet 4 del) av förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson m. fl. (m), motionen 1979180:72 (yrkandet 2) av förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson m.fl. (m), motionen 1979180:73 (yrkandet
6) av Lars Werner m.fl. (vpk), motionen 1979180:1217 (del) av Gertrud
Sigurdsen m.fl. (s) och motionen 1979180:1862 (yrkandet 2) av Esse Petersson
(fp).

Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört finns inte anledning till någon
riksdagens åtgärd med anledning av motionen 1978/79:2107 av Esse Petersson
(fp) och Nils Hörberg (fp) i här aktuell del, motionen 1979180:56 av

SoU 1979/80:44

Lena Öhrsvik (s), motionen 1979180:69 (yrkandet 10) av Olof Palme m. fl.
(s), motionen 1979180:71 (yrkandet 2) av förste vice talmannen Ingegerd
Troedsson m. fl. (m), motionen 1979/80:72 (yrkandet 1) av förste vice
talmannen Ingegerd Troedsson m. fl. (m) och motionen 1979/80:73 (yrkandet
4) av Lars Werner m. fl. (vpk).

Eftersom det av utskottet begärda förslaget till nya regler om vård av
missbrukare förutsätts kunna träda i kraft samtidigt med resten av reformen
avstyrks även motionen 1978/79:1273 (yrkandet 3) av Blenda Littmarck
m. fl. (m), motionen 1979180:70 (del) av Rune Torwald m. fl. (c, s,
m, vpk), motionen 1979/80:71 (yrkandet 4 del) av förste vice talmannen
Ingegerd Troedsson m. fl. (m) och motionen 1979180:1217 (del) av Gertrud
Sigurdsen m. fl. (s) i vad avser bibehållande av vissa bestämmelser i
nykterhetsvårdslagen i avvaktan på förslag om ny lagstiftning.

Motionen 1979/80:66 (yrkandet 6) om kontaktperson för intagna enligt
LSPV får anses tillgodosedd genom vad utskottet anfört i denna fråga i
betänkandet SoU 1979/80: 24. Någon ytterligare åtgärd av riksdagen är inte
påkallad.

3.6.4 Missbruk under graviditet

Alkoholmissbruk under graviditet kan leda till allvarliga fosterskador.
Varje år föds ett betydande antal barn med grava missbildningar m. m.
vilka orsakats av att mödrarna missbrukat alkohol under graviditeten.

Detta är bakgrunden till motionen 1979/80:421 av Anita Bråkenhielm
(m) och Joakim Ollén (m), vari begärs olika åtgärder syftande till förbättrade
vårdmöjligheter för gravida kvinnor med missbruksproblem. Sammanfattningsvis
önskar motionärerna dels en förbättrad utbildning för
berörd socialvårds- och sjukvårdspersonal när det gäller omhändertagandet
av sådana blivande mödrar, dels en översyn av tillgängliga institutionsresurser
för gravida och nyförlösta kvinnor och även av de bestämmelser
som berör möjligheterna att i akuta situationer bereda dem vård oberoende
av samtycke.

Motionärerna anför bl. a. att majoriteten av personalen inom mödravård
och förlossningsvård saknar erfarenhet av och djupare kunskaper om
problemkomplexet missbruk och graviditet. Behovet är stort av utbildning
inom detta område. Det ter sig vidare onaturligt och felaktigt att omhänderta
en gravid kvinna på ett sjukhus under en hel graviditet och en
betydande tid därefter. Man bör kunna erbjuda en behandlingsmiljö i mer
hemliknande former. Ibland finns vidare ett starkt behov av att snabbt
kunna ta kvinnan om hand. I desperata fall kan tvång vara nödvändigt.
Detta kan vara aktuellt under en period i början av graviditeten då det är
mycket angeläget att snabbt bryta ett pågående missbruk. Det kan också
vara aktuellt under sista graviditetsmånaden för att förhindra att förlossning
sker under för mor och barn livsfarliga omständigheter.

Att få till stånd sådana nödvändiga tvångsomhändertaganden är enligt

SoU 1979/80:44

motionärerna svårt redan enligt nu gällande lagstiftning. Det finns inga
lagliga möjligheter att beakta riskerna för det väntade barnets liv och hälsa.
När nu nykterhetsvårdslagen föreslås upphävd och ersatt av socialtjänstlagen
och de nya bestämmelserna om psykiatrisk vård för missbrukare är det
enligt motionärerna angeläget att se över bestämmelserna i syfte att skapa
möjligheter för omhändertagande av gravida kvinnor i de speciella fall som
omnämnts.

Utskottet delar motionärernas oro för en utveckling som innebär att allt
fler barn föds med allvarliga och livslånga handikapp till följd av ett alltmer
utbrett missbruk av alkohol. Man måste överväga alla möjligheter att
minska antal och omfattning av sådana skador. Som motionärerna framhåller
ställer detta krav såväl på särskild utbildning av berörd personal som
på särskilt avpassade behandlingsresurser. Det kan också bli nödvändigt
att omvärdera lagstiftningens hittillsvarande ståndpunkt i hithörande frågor.
Även det väntade barnets hälsa och säkerhet kan behöva skydd i lag.

När det gäller resurser att vårda den grupp av mödrar och barn som
behöver ett mera skyddat boende eller annat särskilt stöd sägs i propositionen
(del A s. 340) att de nuvarande spädbarnshemmen och mödrahemmen
bör kunna avskaffas successivt. Motsvarande resurser bör enligt propositionen
kunna erbjudas inom ramen för en utbyggd och förbättrad familjevård.
Vikten av att före en avveckling noga inventera de alternativa vårdmöjligheter
som Finns framhålls emellertid. Utskottet vill för sin del understryka
det sist sagda. Särskilt när det gäller gravida kvinnor med missbruksproblem
är det nödvändigt att kunna erbjuda kvalificerade vård- och
behandlingsmöjligheter som inte alltid är möjliga att ordna inom ramen för
familjevård. Mödra- och spädbarnshemmen får därför inte avvecklas på ett
sådant sätt att man i realiteten inte kommer att kunna erbjuda någon
meningsfull vård åt denna grupp.

Utskottet vill vidare nämna att det inom socialstyrelsen finns en arbetsgrupp
kallad Missbruk under graviditet. En kungörelse som skall gå ut till
främst mödravårds- och socialvårdspersonal är under tryckning. Den innehåller
faktabakgrund samt förslag till generella förebyggande åtgärder och
till behandlingsåtgärder vid misstänkt eller konstaterat missbruk och är
avsedd att ligga till grund för vidare utbildningsinsatser.

Frågan om vilka medel som i övrigt bör stå mödra- och socialvården till
buds för att i akuta situationer genomföra en nödvändig vård i fall av
missbruk som allvarligt hotar det väntade barnets hälsa har utskottet ingen
möjlighet att ta ställning till i förevarande sammanhang. Många svåra
avvägningar måste göras mellan intressen som inte alltid är möjliga att
förena. Som anförs i motionen bör därför de olika frågor som berör vård av
gravida kvinnor med missbruksproblem belysas i en utredning. Med hänsyn
till frågans vikt anser emellertid utskottet att denna utredningsuppgift
bör läggas på den av riksdagen tidigare begärda parlamentariska beredningen
för översyn av bl. a. reglerna om beredande av vård utan samtycke.
Beredningen bör behandla den nu aktuella frågan med förtur.

SoU 1979/80:44

Genom vad utskottet nu anfört får syftet med motionen 1979/80:421
anses tillgodosett. Utskottet avstyrker därför motionen.

3.6.5 Vissa åtgärder mot narkotikamissbruk

De sociala nämndernas skydlighet att ingripa mot narkotikamissbrukare
tas upp i motionen 1978/79:1273 (yrkandet 1) av Blenda Littmarck m.fl.
(m). 1 motiveringen i motionen 1978/79: 1181 uttalas att ingripande från
nämndernas sida sker alltför sällan. Det påtalas att nämnderna inte ens i de
ärenden som rör unga missbrukare och där åklagaren beslutat om åtalsunderlåtelse
är särskilt angelägna att ingripa. Motionärerna pekar på att
mindre än en tredjedel av de ca 1000 fall som under åren 1969-1971
remitterades från åklagarna till nämnderna ledde till någon åtgärd. Enligt
motionärerna bör åtalspraxis beträffande olaga narkotikainnehav skärpas.
Vidare bör domstolarna ges sådan möjlighet att ”döma” till meningsfull
vård och rehabilitering att de sociala myndigheterna får skyldighet att
anordna sådan.

Riksdagen har för kort tid sedan godkänt ett betänkande av justitieutskottet
med anledning av motioner om straffrättsliga åtgärder m. m. mot
narkotikabrottslighet (JuU 1979/80: 25).

I betänkandet lämnas en redovisning för tidigare under året utgivna
rekommendationer av riksåklagaren om tillämpningen av bestämmelserna
om åtalsunderlåtelse såvitt gäller narkotikabrott. Justitieutskottet konstaterar
att cirkuläret har utformats i riktning mot en mer skärpt tillämpning
av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet. Det
kan förutsättas att den skärpta rättstillämpningen återverkar på tillämpningen
av reglerna om rapporteftergift. Den restriktivitet i tillämpningen
som riksåklagaren förordar är enligt justitieutskottets mening väl motiverad
med hänsyn till den allvarliga utvecklingen på narkotikaområdet.
Innan de nya riktlinjerna har tillämpats någon längre tid anser nämnda utskott
att det inte kan bedömas om det därjämte erfordras några åtgärder
från statsmakternas sida. Justitieutskottet har i betänkandet understrukit
att en generell straffskärpning för alla kategorier av narkotikabrottslighet
skulle kunna motverka samhällets insatser på vårdsidan. Socialutskottet
delar denna uppfattning. Då det gäller lämpliga påföljder för missbrukare
hänvisar utskottet till två parlamentariska kommittéer som har till uppdrag
att göra en mera samlad översyn på straffrättens och kriminalvårdens
område, nämligen fängelsestraffkommittén (Ju 1979:04) och frivårdskommittén
(Ju 1979:05). Kommittéernas arbete bör enligt direktiven ta sikte på
att användningen av frihetsberövande påföljder bör minskas och att längden
på de frihetsberövanden som ändå förekommer förkortas. Enligt direktiven
skall också olika alternativ till frihetsstraff prövas. Av intresse i
sammanhanget är vidare den försöksverksamhet med s. k. kontraktsvård
av narkotikamissbrukare som har begått brott, vilken bedrivs på Ulleråkers
sjukhus (prop. 1978/79:182, SoU 1978/79: 8 y, JuU 1978/79: 39, rskr
1978/79:412).

5 Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

Utskottet har ovan klart slagit fast socialnämndens ansvar både för
insatser i syfte att förebygga missbruk och för insatser åt den som till följd
av missbruk har behov av särskilt stöd och hjälp. För att klargöra detta
ansvar har utskottet föreslagit att det i socialtjänstlagen tas in en särskild
bestämmelse härom.

Enligt utskottets mening är det självklart att socialnämnden, eventuellt i
samverkan med andra samhällsorgan, skall vidta åtgärder då fall av narkotikamissbruk
upptäcks. Detta är särskilt tydligt i de fall då andra myndigheter
avstår från att själva vidta åtgärder i förlitan på att åtgärder vidtas av
socialtjänsten, t. ex. då åklagare beslutar att inte väcka åtal.

Någon åtgärd från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet
utöver den tidigare föreslagna kompletteringen av socialtjänstlagen kan
inte anses erforderlig. Utskottet avstyrker således motionen 1978/79: 1273
yrkandet 1.

Av socialnämndens ansvar för att förebygga och motverka alkohol- och
narkotikamissbruk och för att hjälpa missbrukare följer vidare att nämnden
skall bedriva en aktivt uppsökande verksamhet. En sådan uppsökande
verksamhet är otvivelaktigt nödvändig för att nämnden skall kunna fullgöra
sina uppgifter på detta viktiga område. Nämndens skyldighet att bedriva
uppsökande verksamhet framgår av 5 § SoL. Det anförda får anses tillgodose
det krav på en prioritering av den uppsökande verksamheten i fråga
om narkotikamissbrukare som framställs i motionen 1978179:2107 (delvis)
av Esse Petersson (fp) och Nils Hörberg (fp). Utskottet avstyrker således
motionen 1978/79: 2107 såvitt nu är i fråga.

3.6.6 Utbetalning av pensionsmedel m. m.

På framställning av social centralnämnd kan allmän försäkringskassa
under vissa betingelser besluta att sjukpenning, föräldrapenning eller folkpension
som tillkommer alkoholmissbrukare skall betalas ut till kommunal
myndighet eller till den försäkrades make eller annan person. Pengarna
skall användas till den försäkrades och hans familjs utgifter (3 kap. 18 §, 4
kap. 20 § första stycket och 16 kap. 12 § första stycket AFL). I fråga om
narkotikamissbrukare finns bara en begränsad möjlighet att på motsvarande
sätt undvika att belopp betalas ut direkt till missbrukaren. Bestämmelsen
härom gäller dock endast pensionsmedel och den får tillämpas endast
om den försäkrade missbrukaren till följd av ”ålderdomssvaghet, sjuklighet
eller annan därmed jämförlig orsak är ur stånd att själv omhänderhava
pensionen (16 kap. 12 § andra stycket AFL).

1 propositionen föreslås att de särskilda reglerna om utbetalning av
folkpension m. m. till alkoholmissbrukare skall upphävas. Förslaget i detta
hänseende har lagts fram under hänvisning till den allmänna syn på förhållandet
mellan klient och socialtjänst som kommit till uttryck i propositionen.
Det hänvisas i sammanhanget till att frågan om utbetalning av de
aktuella förmånerna bör kunna lösas genom överenskommelse mellan den
enskilde och socialtjänsten i varie särskilt fall.

SoU 1979/80:44

I motionen 1979180:1664 av Sonja Rembo (m) och förste vice talmannen
Ingegerd Troedsson (m) föreslås att nuvarande möjligheter att förvalta
pension, sjukpenning och föräldrapenning skall bibehållas. Vidare föreslås
att motsvarande regler skall införas då det gäller utbetalning av studiestöd
och förmåner från arbetsskadeförsäkringen. Även i motionen 1979180:637
av Rune Torwald (c) förordas att det skall finnas kvar möjlighet att låta
kommunalt organ eller annan person än missbrukaren förvalta pension
eller sjukpenning som tillkommer alkoholmissbrukare.

Socialförsäkringsutskottet har yttrat sig över bl. a. de båda motionerna
(SfU 1979/80: 2 y, bil. 11).

Socialutskottet vill för sin del erinra om att förslaget i propositionen inte
föregåtts av någon närmare utredning. Det har inte heller remissbehandlats.
Det är därför knappast möjligt att överblicka i vad mån förslaget kan
innebära ej förutsedda praktiska svårigheter för socialtjänstens arbete med
missbrukarna.

Enligt utskottets mening är det önskvärt med en närmare belysning av
dessa frågor innan slutlig ställning tas till den framtida utformningen av
reglerna om utbetalning av pensionsförmåner m. m. till missbrukare. Vidare
bör beaktas sambandet med reglerna om vård av missbrukare oberoende
av samtycke, till vilka utskottet ej tar ställning i detta sammanhang
(se ovan s. 60).

Det bör därför ankomma på den parlamentariska beredningen att överväga
även bestämmelserna om utbetalning av socialförsäkringsförmåner
m. m. som tillkommer missbrukare och att lägga fram förslag till ändringar
som kan träda i kraft samtidigt med socialtjänstlagen och det av utskottet
begärda förslaget till nya regler om vård oberoende av samtycke. I avvaktan
härpå bör det nu framlagda förslaget till ändring i AFL inte genomföras
i här aktuell del. Utskottet avstyrker därför propositionen såvitt nu är i
fråga.

Genom vad utskottet nu anfört är det inte påkallat med någon riksdagens
åtgärd med anledning av motionerna 1979/80: 637 och 1979/80: 1664. Dessa
avstyrks således.

3.7 Principer för insatser hos enskilda och familjer

3.7.1 Allmänt

I propositionen (del A s. 207) framhålls att helhetssynen skall vara
vägledande för socialtjänsten. En annan viktig grundprincip är att klienterna
skall ha medbestämmande i handläggningen av sina ärenden och att
vård och behandlingsinsatser skall grundas på den enskildes frivilliga medverkan.
Det betonas att detta inte innebär att socialtjänsten är kravlös.
Tvärtom skall socialtjänsten räkna med människans eget ansvar för vad
hon gör av sitt liv. När det gäller barn och ungdom måste socialtjänsten
förfoga över möjligheter till kontroll och omhändertaganden som kan gå

SoU 1979/80:44

emot den enskildes vilja. I fråga om vuxna skall socialtjänsten däremot inte
ha möjlighet att vidta tvångsåtgärder.

Normalisering är ett annat mål för de sociala omsorgerna. Härmed avses
vid behandling av barn och ungdom en inriktning på förebyggande stödinsatser
i hemmet och att vård utom hemmet ordnas i så normala och litet
särskiljande former som möjligt.

De grundläggande principerna för vård utom hemmet är kontinuitet,
flexibilitet och närhet. Principen om kontinuitet utgår från förutsättningen
att trygga och förtroendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt
individuellt behandlingsarbete. Det är bl. a. viktigt att den enskilde i
görligaste mån får hålla kontakt med en och samma socialarbetare och att
kontakten bibehålls även när vården viss tid äger rum på en institution.

Idén om flexibilitet innebär att de sociala tjänsterna skall anpassas till
den enskildes aktuella förutsättningar och behov och till den totala sociala
situationen. Detta innebär att man tar avstånd från den hittills vanliga
arbetsmetoden att ta till mer och mer ingripande åtgärder allteftersom
mindre ingripande åtgärder visar sig verkningslösa. 1 stället skall socialnämnden
vidta den åtgärd som är mest ändamålsenlig i vaije särskild
situation.

Närhet innebär vid vård utom hemmet att vården skall förläggas så nära
hemmiljön som möjligt. Som en lämplig geografisk begränsning anges att
placeringen bör ske inom den egna kommunen. I vissa fall kan det dock
vara lämpligt med en placering på ett längre avstånd från hemmet.

I propositionen (del A s. 217) betonas vikten av att en ändamålsenlig
behandlingsplanering kommer till stånd. I vaije ärende bör således i samverkan
med den som ärendet rör upprättas en plan för behandlingen.
Planen bör innehålla problembeskrivning, tänkbara insatser i tidsföljd med
alternativa handlingsvägar, kostnadskalkyler och väntade effekter. Den
bör också ange när insatserna skall utvärderas.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad som anförs i propositionen
beträffande principer för insatser hos enskilda och familjer. Utskottet
vill emellertid erinra om att slutlig ställning inte tagits till regler om vård
utan samtycke av vuxna missbrukare (se ovan s. 60).

Frågan om närhetsprincipens tillämpning vid placering av barn och
ungdomar behandlas mera utförligt i ett senare avsnitt, vartill hänvisas (s.
74).

3.7.2 Enskilda vårdinitiativ

1 motionen 1979/80:52 av Siri Häggmark m. fl. (m) hemställs att riksdagen
som sin mening uttalar att stat, kommuner och landsting skall främja
enskilda vårdinitiativ av god kvalitet. Motionärerna anser att socialtjänstpropositionen
redovisar en alltför kallsinnig inställning gentemot institutioner
som drivs av enskilda.

I propositionen (del A s. 352) framhålls att det är ett offentligt ansvar att

SoU 1979/80:44

socialtjänsten i tillräcklig omfattning har tillgång till nödvändiga institutionella
resurser. Detta ansvar kan inte det allmänna frånhända sig genom
att anlita institutionsvård som drivs i annans regi. Samtidigt bör det dock
framhållas att de enskilda institutionerna även i framtiden kommer att
kunna vara ett komplement till offentliga institutionsresurser. Enskilda
initiativ och satsningar bör få spela en betydelsefull roll för metodutveckling
t. ex. i samband med startande av nya institutioner och försöksverksamheter.
Enligt propositionen finns det många exempel på banbrytande
insatser som har gjorts på detta sätt. Det föreslås emellertid att institutioner
som skall tillgodose vårdbehov som faller inom socialtjänsten inte skall
få inrättas utan offentlig kontroll. Enskild eller sammanslutning som vill
inrätta en institution skall söka tillstånd hos länsstyrelsen. Institutionen
skall därefter stå under tillsyn av socialnämnden i den kommun där institutionen
är belägen.

Utskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1975/
76: 13 (s. 13), att det är angeläget att det i den framtida socialvårdslagstiftningen
kommer att finnas utrymme för frivilliga insatser som kan komplettera
samhällsåtgärderna. Utskottet vidhåller denna uppfattning och vill
framhålla att enskilda och organisationer har gjort betydande insatser inte
minst inom missbrukarvården. Även i framtiden kommer det att föreligga
ett behov av insatser från organisationer och enskilda. Särskilt gäller detta
nya verksamheter av pionjärtyp. Inrättandet av enskilda institutioner bör
emellertid prövas av det allmänna och stå under offentlig kontroll. En
sådan prövning är nödvändig bl. a. för att säkerställa att driften kan drivas
kontinuerligt sedan den en gång har startats. Den offentliga kontrollen
skall inte ses som en begränsning av enskildas vårdinitiativ. Den utgör i
stället en utgångspunkt för samverkan och idéutbyte mellan socialtjänsten
och de enskilda institutionerna. Det är angeläget att det sker ett samspel
mellan samhället och folkrörelserna även såvitt avser institutionsvården.
Med det anförda får motionen 1979/80: 52 anses besvarad. Motionen avstyrks.

Utskottet vill slutligen erinra om att frågan om hur de enskilda vårdinstitutionerna
skall beaktas vid institutionsplaneringen för området behandlas
i ett senare avsnitt (s. 81).

3.8 Stöd och l^jalp i hemmet

3.8.1 Allmänt

En av grundtankarna i propositionen är att socialtjänsten genom ett rikt
och varierat utbud av åtgärder skall kunna erbjuda den enskilde den hjälp
som han eller hon i vaije särskilt fall behöver och därigenom göra det
möjligt för den enskilde att i större utsträckning bo kvar i sin ursprungliga
miljö. Genom sådana individuellt anpassade eller kombinerade hjälpåtgärder
bör det ofta vara möjligt att undvika mer långtgående ingripanden.

SoU 1979/80:44

Detta gäller inte minst i fråga om underårigas förhållanden. Efter hand som
socialtjänsten utvecklar sitt åtgärdssystem och sina arbetsmetoder bör
således förutsättningarna förbättras för att vårda ett barn i dess eget hem i
fall när omhändertagande annars hade framstått som det enda alternativet.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att hjälpåtgärder
verkligen erbjuds så snart behov därav föreligger. På så sätt kan en
fortsatt negativ utveckling många gånger förebyggas eller i vart fall mildras.
I ett varierat åtgärdssystem måste det således finnas utrymme för att
möta även sådana problem som ännu inte tagit sig riktigt allvarliga uttryck.
Socialtjänsten måste också uppmärksamt följa den enskildes situation och
effekten av vidtagna åtgärder och vid behov vara beredd att ändra åtgärderna
eller tillhandahålla andra former av stöd. Attityder och arbetssätt
måste förnyas så att den nya lagstiftningens möjligheter kan tas till vara.

Eftersom de åtgärder som skall erbjudas den enskilde skall vara flexibla
och lätta att anpassa efter individuella och lokala behov finns följdriktigt
inga närmare anvisningar om åtgärdernas innehåll. I propositionen nämns
emellertid vissa exempel på möjliga åtgärder. Utskottet tar i det följande
upp frågan om förordnande av s. k. kontaktperson. Vad som i övrigt anförs
i propositionen i denna del föranleder inga erinringar eller särskilda uttalanden
från utskottets sida.

3.8.2 Kontaktperson

I propositionen nämns som exempel på stödåtgärd till enskild möjligheten
att förordna s. k. kontaktperson. En kontaktperson skall fungera som
ett personligt stöd och hjälpa den enskilde och hans närmaste i olika
personliga angelägenheter. Möjligheten att förordna kontaktperson är avsedd
att kunna utnyttjas i betydligt fler situationer än de som enligt nu
gällande lagstiftning föranleder att det utses en övervakare. Liksom övriga
åtgärder enligt förslaget förutsätts att den enskilde själv begär eller samtycker
till att kontaktman förordnas.

I motionen 1979/80:68 (delvis) av Blenda Littmarck m.fl. (m) yrkas
sådan ändring i den föreslagna socialtjänstlagen att kontaktman för barn
och ungdomar skall kunna förordnas även om den unge eller hans föräldrar
inte samtycker. Motionärerna framhåller bl. a. att förhållandena ofta kan
vara sådana att erbjudandet om kontaktman avvisas till en början. Efter
hand kan dock vederbörande ofta komma till insikt om värdet av ett sådant
stöd. Propositionens ståndpunkt innebär enligt motionärerna att man avhänder
sig en viktig möjlighet att vinna klientens förståelse för att det
behövs ett behandlingsarbete. Motionärerna anser att förslaget innebär
risk för att barn och unga måste beredas vård utom hemmet i större
utsträckning än om man haft tillgång till mindre ingripande åtgärder som
ett alternativ.

Man kan naturligtvis i likhet med motionärerna ifrågasätta om det är
ändamålsenligt att avsäga sig alla möjligheter att förordna kontaktperson

SoU 1979/80:44

för barn och ungdomar annat än med samtycke av såväl vårdnadshavare
som av den unge själv om han fyllt 15 år. Det kan t. ex. inte uteslutas att
ungdomar med missbruksproblem ibland kommer att vägra ta emot ett
sådant stöd även om behovet finns. En annan situation när det kan vara
svårt att få erforderliga samtycken till förordnande av kontaktman är när
ett mindre barn far illa på grund av förhållandena i hemmet. Det kan då
ibland vara svårt att vinna föräldrarnas förståelse för värdet av en sådan
åtgärd.

Emellertid vilar hela förslaget på den förutsättningen att socialtjänsten
skall hjälpa den enskilde i samförstånd med honom. Utskottet anser avsteg
från denna princip, som får antagas spela stor roll för den allmänna inställningen
till och förtroendet för socialtjänsten, inte böra komma i fråga annat
än på grund av särskilda, tungt vägande skäl. Vad motionärerna anfört
utgör enligt utskottets mening inte tillräckligt skäl att nu göra några undantag
från den grundläggande principen om frivillighet.

Utskottet vill dessutom ifrågasätta om en kontaktman som förordnats
mot den enskildes vilja kan uppnå några mera påtagliga resultat i sitt
arbete, eftersom kontaktmannen ju främst skall utgöra ett personligt stöd
för den enskilde. Om en motsättning till kontaktmannen finns från början
kan den lätt bli bestående. Enligt utskottets mening bör man därför om
kontaktman avböjts trots att behov därav uppenbarligen finns hellre ta upp
frågan på nytt efter en tid och försöka vinna den enskildes förståelse för
värdet av åtgärden. Många gånger kan kontaktman accepteras efter en tid
även om förstahandsinställningen varit negativ.

Utskottet vill här tillägga att det givetvis är av särskild vikt att
socialtjänstens egna befattningshavare noga följer de ärenden där samtycke
inte kunnat erhållas till åtgärder som bedömts erforderliga. Detta
gäller främst underåriga som löper risk att utvecklas ogynnsamt. Här har
socialnämnden ett särskilt ansvar, och man måste därför vara beredd att
snabbt tillhandahålla andra behandlingsåtgärder eller eventuellt vård utom
hemmet om den underåriges situation inte förbättras. Att kontaktman eller
annan stödåtgärd åt underårig avböjs får således inte innebära att socialnämnden
avstår från att hålla sig underrättad om hur barnets eller den
unges förhållanden utvecklas. Att följa utvecklingen i sådana ärenden kan
visserligen vara en svår och grannlaga uppgift. Utskottet vill dock understryka
att detta inte får avhålla nämnden från att fortsätta sitt arbete med
att söka förbättra den underåriges situation.

Utskottet vill i detta sammanhang också nämna att utredningen (Ju
1977:08) om barnets rätt i ett nyligen avgivet betänkande Barnets rätt 2.
Om föräldraansvar (SOU 1979:63) lagt fram förslag om bl. a. viss ändring
av socialtjänstlagen, vilken innebär att kontaktman för barn och unga skall
kunna förordnas även om vårdnadshavaren motsätter sig detta. Utredningen
anför bl. a. att det lätt kan uppstå motsättningar i förhållande till ett
barns föräldrar om socialnämnden vill ingripa för att hjälpa barnet. Det kan

SoU 1979/80:44

då vara svårt att få de samtycken som behövs, trots att barnet befinner sig i
en svår situation och behöver stöd. Enligt utredningen bör föräldrarna
alltid yttra sig om behovet av kontaktman för barnet. Det bör emellertid
därefter vara socialnämndens sak att besluta i frågan.

Det är inte uteslutet att förslaget från utredningen om barnens rätt i
sinom tid kan visa sig böra föranleda ändring i socialtjänstlagen. Denna
fråga får prövas under den fortsatta beredningen av utredningens förslag.
Enligt utskottets mening finns det inte f. n. tillräckliga skäl att frångå
propositionens förslag.

Utskottet avstyrker således motionen 1979/80:68 såvitt nu är i fråga.

3.8.3 Psykisk barn- och ungdomsvård m. m.

I propositionen (del A s. 247) aviseras en parlamentarisk kommitté med
uppgift att bl. a. göra en översyn av frågan om huvudmannaskapet för den
psykiska barn- och ungdomsvården (PBU/BUP) samt att överväga hur
denna verksamhet och familjerådgivningen kan organiseras på lämpligaste
sätt. I motionen 1979/80:50 av Anita Bråkenhielm (m) och Ann-Cathrine
Haglund (m) yrkas att riksdagen skall uttala sig för att huvudmannaskapet
för dessa båda verksamheter skall åläggas landstinget i den mån ej annan
drar försorg därom. Kritik mot tanken på att överföra huvudmannaskapet
för PBU/BUP till kommunerna framförs även i motionen 1979180:1219 av
Anna-Greta Skantz m. fl. (s).

Utskottet anser att det föreligger ett klart behov av en utredning av
frågan om hur en samordning skall ske av det stöd och den hjälp som ges
inom familjerådgivningen, PBU/BUP och annan verksamhet, bl. a. socialtjänsten.
Utredningen bör i enlighet med vad som anförs i propositionen
göras av en parlamentarisk kommitté. En kontroversiell fråga när det
gäller samordningen mellan familjerådgivningen, PBU/BUP och socialtjänsten
är om dessa verksamheter skall sammanföras till en huvudman.
Som framgår av propositionen förordar departementschefen att familjerådgivningen
skall få kommunalt huvudmannaskap. Även beträffande PBU/
BUP bör fördelarna med ett kommunalt huvudmannaskap övervägas. I de
båda motionerna är man dock starkt kritisk mot denna tanke.

Utskottet anser att utredningsarbetet i fråga om huvudmannaskapet bör
bedrivas förutsättningslöst. Kommittén bör i sitt arbete överväga bl. a. de
synpunkter som framförs i de båda motionerna. Utskottet vill dessutom
framhålla att det är särskilt angeläget att familjerådgivningen, som under
lång tid bedrivits i form av försöksverksamhet, ges fasta former och byggs
ut så att den bättre motsvarar efterfrågan. Kommittén bör som framhålls i
propositionen ha en allsidig sammansättning och förfoga över social och
medicinsk expertis. Till kommittén bör på lämpligt sätt knytas representanter
för de personalkategorier som berörs av utredningsarbetet.

Vad utskottet sålunda med anledning av propositionen och motionerna
1979/80:50 och 1979/80: 1219 anfört om utredningen av samordning av

SoU 1979/80:44

familjerådgivningen, PBU/BUP och andra vårdområden bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

3.9 Vård utom det egna hemmet

3.9.1 Allmänt

Enligt propositionen avskaffas det nuvarande begreppet fosterbarn och
därmed sammanhängande uttryck. Vård i familjehem föreslås som ny
sammanfattande beteckning för sådan vård som anordnas genom socialnämnden.
Den gäller både barn och vuxna. Beträffande barn som utan
nämndens initiativ eller medverkan kommer att vårdas och fostras i annat
hem än vårdnadshavarens bibehålls i huvudsak nuvarande system med
tillståndskrav och särskild tillsyn.

I anslutning till socialutredningens och fosterbarnsutredningens förslag
anges vidare vissa allmänna riktlinjer för placering i familjehem. Här
nämns normalisering, varmed avses att samhällets insatser skall ha en
sådan utformning att de så litet som möjligt upplevs som särbehandling.
Vidare nämns närhet, varmed menas att insatserna för den enskilde i
största möjliga utsträckning skall sättas in i närmiljön. Placering i familjehem
sägs därför i första hand böra ske inom den egna kommunen. Vidare
betonas vikten av att öka resurserna för att hjälpa såväl barn som vuxna i
deras hemmiljö, varigenom antalet fall av vård utom det egna hemmet bör
kunna minskas. I den mån vård utom hemmet är nödvändig anses vård i
familjehem i allmänhet vara att föredra framför vård i någon form av
institution. Vissa undantag kan tänkas, t. ex. när det gäller ungdomar med
missbruksproblem.

Riktlinjerna gäller alla typer av placeringar, således även placeringar
som sker efter beslut om vård enligt den föreslagna lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). Detta innebär att man får en
likartad reglering för situationer som kan vara inbördes mycket olika. Då
samma principiella regler skall gälla för så vitt skilda situationer kan
socialnämnden i vissa fall ställas inför svåra praktiska avvägningar. Barnets
bästa måste i sådana fall vara vägledande. Utskottet återkommer
härtill i det följande i samband med behandling av motion rörande den s. k.
närhetsprincipen.

Den socialnämnd som anordnat vård utom det egna hemmet skall enligt
propositionen ha ett kontinuerligt vårdansvar, oavsett om den enskilde
vårdas i familjehem eller i institution. Detta gäller även när ett familjehem
är beläget i annan kommun. I propositionen uttalas att detta ställer krav på
en fast organisation för tillsyn och service, särskilt i de större kommunerna.

Utskottet kan i allt väsentligt ansluta sig till vad som anförs i propositionen
i dessa delar. Vissa särskilda frågor behandlas i det följande.

SoU 1979/80:44

3.9.2 Närhetsprincipen

Kravet på närhet innebär att insatserna för den enskilde så långt det är
möjligt skall sättas in i den enskildes närmiljö. En placering av barn i annan
familj bör i princip vara inriktad på återförening av barn och föräldrar. Om
placeringen sker nära föräldrahemmet underlättas kontakter mellan föräldrar
och barn. Enligt propositionen bör därför vård beredas så nära det egna
hemmet som möjligt. En lämplig begränsning anses vara att placeringen
sker inom den egna kommunen.

I motionen 1979/80:55 (yrkandet 3) av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen
uttalar att närhetsprincipen vid placering av barn i annat hem än det
egna inte får tillämpas så att kraven på ändamålsenlig vård eftersätts.
Motionären anför bl. a. att närhetsprincipen har uppenbara fördelar, men
att det kan vara olyckligt att låsa fast dem som skall besluta om placeringen.
Det är inte så lätt att finna goda vårdmöjligheter, och det kan vara
praktiskt omöjligt att tillgodose alla behov samtidigt. Vårdintresset måste
då vara vägledande.

Av uttalanden i propositionen framgår att man även enligt förslaget är
beredd att i vissa fall acceptera undantag från placeringar i nära anslutning
till det egna hemmet. I första hand synes detta gälla vid placering av
ungdomar med missbruksproblem eller kriminellt beteende. Tillämpningen
synes emellertid vara avsedd att bli restriktiv. Mindre barn som omhändertas
på grund av vårdnadshavarens oförmåga bör sålunda enligt propositionen
kunna placeras nära hemmet. Om barnet löper särskilda risker bör
dock närhetsprincipen kunna brytas även när det gäller yngre barn (prop.
del A s. 217).

Som utskottet framhållit i föregående avsnitt kommer reglerna om placering
i familjehem att få tillämpas i sinsemellan mycket olikartade situationer.
Man ställs inte inför samma svårigheter när det gäller att på föräldrarnas
begäran placera ett barn tillfälligt, t. ex. under vårdnadshavares
sjukdom, som när det gäller att placera ett barn som är omhändertaget mot
föräldrafnas vilja på grund av allvarliga missförhållanden i det egna hemmet.

Utskottet delar uppfattningen att placeringar som bedöms kunna genomföras
med föräldrarnas vilja och medverkan så långt det är möjligt bör ske
nära föräldrahemmet i syfte att möjliggöra regelbunden kontakt mellan
föräldrar och barn. Detta gäller särskilt vid placeringar som är inriktade på
återförening av föräldrar och barn, vilket ju i allmänhet är fallet. Emellertid
kan inte alla placeringar ha detta syfte. I fall när t. ex. byte av vårdnadshavare
övervägs på grund av föräldrarnas oförmåga eller olämplighet måste
man enligt utskottets mening i första hand söka finna ett familjehem där
barnet bedöms kunna få stanna på längre sikt. Frågan om hemmets belägenhet
måste då komma i andra hand. Många gånger kan det också vara
mindre lämpligt att under en sådan omställningsperiod för barnet upprätthålla
alltför täta kontakter med den gamla miljön.

SoU 1979/80:44

I de fall det är aktuellt att meddela föreskrifter om föräldrarnas umgänge
med barnet eller eventuellt hemlighålla barnets vistelseort för dem med
stöd av 16 § LVU måste undantag från närhetsprincipen vidare ofta göras.
Utskottet vill också nämna de fall där ett barn är omhändertaget på grund
av övergrepp från vårdnadshavarens eller annan familjemedlems sida. För
sådana fall anser utskottet att barnets behov av att kunna känna trygghet
ofta motiverar placering på visst avstånd från föräldrahemmet, även om
barnet inte anses löpa någon direkt risk för nya övergrepp. Detsamma
gäller om föräldrarna till följd av psykisk sjukdom, grava missbruksproblem
eller dylikt kan antas uppträda på ett sätt som stör barnets anpassning
i familjehemmet. Även i sådana fall bör barnets bästa kunna motivera
avsteg från närhetsprincipen.

Utskottet vill dessutom framhålla vad som sägs i propositionen om att
det ofta är motiverat med avsteg från närhetsprincipen när det gäller
placering av ungdomar med narkotika- eller alkoholproblem.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att närhetsprincipen är avsedd
att förbättra vården i familjehem och att fungera som ett hjälpmedel
vid placeringar. I allmänhet överensstämmer närhetsprincipen med vårdintresset.
När så inte är fallet måste emellertid undantag från principen
göras. Självfallet får inte ett sådant hjälpmedel som närhetsprincipen utgör
användas så att det kommer i konflikt med vårdintresset. När det gäller
placering av barn i annat hem än det egna bör alltså barnets bästa vara
avgörande för om placering bör ske i nära anslutning till föräldrahemmet
eller ej.

Med dessa uttalanden anser utskottet att syftet med motionen 1979/
80: 55 yrkandet 3 är tillgodosett. Motionen påkallar inte någon riksdagens
åtgärd.

3.9.3 Invandrarbarn

En fråga som har nära samband med närhetsprincipen är vilken betydelse
det bör ha att ett familjehem är av samma nationalitet eller tillhör samma
kulturkrets som det barn som skall placeras. Vilket språk som talas i
familjehemmet bör också vägas in. Dessa och andra liknande problem som
möter när det gäller att hjälpa och ta hand om barn från invandrarfamiljer
har inte diskuterats i propositionen. De har emellertid ständig aktualitet i
den praktiska verksamheten, samtidigt som ovissheten tycks vara storom
hur sådana frågor bör lösas.

Mot denna bakgrund finnér utskottet anledning att erinra om att frågan
om riktlinjer för fosterhemsplacering av invandrarbarn nyligen behandlats
av riksdagen med anledning av ett motionsyrkande av innebörd att invandrarbarn
i första hand borde placeras i fosterhem av barnets egen nationalitet.
Utskottet, som dessförinnan låtit remissbehandla motionen, anförde
därvid bl. a. följande (SoU 1979/80: 4, s. 4—6).

SoU 1979/80:44

Frågan om fosterhemsplacering av invandrarbarn bör ses mot bakgrund
av att den svenska barnavårdslagstiftningen i vissa hänseenden kan vara
svår att tillämpa konsekvent i fråga om barn från olika invandrargrupper.
Socialarbetare är ofta osäkra om sin roll i förhållande till invandrarfamiljerna.
Man kan t. ex. tveka om hur man skall reagera inför barnuppfostringsmetoder
som man i Sverige brukar bedöma som hårda eller på annat
sätt mindre lämpliga men som allmänt accepteras inom den aktuella invandrargruppen.
Det kan också vara svårt att diskutera sådana frågor med
invandrare som har annorlunda kulturell bakgrund och synsätt. Därtill
kommer att språksvårigheter kan finnas. Av de yttranden utskottet inhämtat
framgår att socialarbetarnas osäkerhet kommer till synes också i handläggningen
av enskilda ärenden och ibland leder till att man i fråga om barn
från invandrarfamiljer tvekar för länge om i vad mån det finns skäl för
åtgärder och även om val av åtgärder. Resultatet kan bli att familjens
situation kompliceras ytterligare och att det slutligen inte återstår andra
alternativ än att placera barnet utom hemmet. Underlåtenhet att ingripa i
tid kan dessutom medföra att barnet får svårigheter som ställer särskilda
krav på ett tilltänkt fosterhem, något som ytterligare försvårar anskaffandet
av ett lämpligt hem.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att man självfallet måste
tillämpa samma principiella kriterier för åtgärder enligt barnavårdslagen
när det gäller invandrarbarn som när det gäller svenska barn. Hänsyn till
invandrarnas särart måste visserligen beaktas i det sociala arbetet, lika väl
som på andra områden. Om olika uppfattningar gör sig gällande bör man
sålunda i första hand söka nå resultat genom personligt samtal och genom
att lämna saklig information om svenska förhållanden och om den svenska
synen på uppfostringsmetoder som t. ex. aga. En sådan mjuk tillämpning
får dock inte leda till att det grundläggande skydd som barnavårdslagstiftningen
är avsedd att ge urholkas i fråga om invandrarbarnen. Den osäkerhet
som många socialarbetare känner i förhållande till invandrarna är inget
godtagbart skäl för att ingripa mindre beslutsamt när det gäller att hjälpa
barn från invandrarfamiljer. Man måste i stället försöka komma till rätta
med osäkerheten som sådan. Förbättrad information till socialarbetarna är
därför nödvändig.

Vad gäller den särskilda frågan om fosterhemsplaceringar av invandrarbarn
bör man enligt utskottets uppfattning i första hand sträva efter att öka
medvetenheten om och förståelsen för den viktiga roll barnens språkliga
och kulturella bakgrund spelar och om att man bör undvika att bryta
sådana för barnets utveckling viktiga samband. Detta gäller givetvis i
särskilt hög grad vid mera tillfälliga eller kortvariga placeringar. Det är å
andra sidan inte alltid möjligt att finna fosterhem som uppfyller såväl dessa
krav som de övriga krav man måste uppställa. Som framhållits av remissinstanserna
måste dessutom fosterhemmen ofta vara kvalificerade nog att
tillgodose också andra viktiga behov hos barnet. Särskilt om barnet har
mera djupgående problem kan det vara svårt att över huvud taget finna ett
tillräckligt kvalificerat fosterhem. Att under sådana omständigheter uppställa
krav på placering hos barnets landsmän förefaller utskottet orealistiskt.
En sådan princip kan leda till att omhändertagna invandrarbarn och
invandrarungdomar blir ytterligare svårplacerade och därigenom i än större
utsträckning måste kvarstanna i olika former av institutioner. En sådan
utveckling ter sig mycket olycklig. Som socialstyrelsen framhåller kan ett

SoU 1979/80:44

krav på att fosterhemmet måste vara av barnets egen nationalitet också
alltför mycket begränsa urvalet av fosterhem. Resultatet kan sålunda bli
att man för invandrarbarnens del ser sig tvingad att godta fosterhem som
inte skulle ha godkänts för placering av svenska barn. En sådan skillnad i
behandlingen av barn från olika etniska grupper är inte godtagbar. Den
enda framkomliga vägen synes därför vara att genom aktiv information
göra svenska socialarbetare mera medvetna om vikten av att barn inte
berövas kontakten med sitt språk och sin kultur och om att man vid valet
av fosterhem bör ta hänsyn till sådana faktorer. Utskottet kan således inte
ansluta sig till motionärernas förslag att en parlamentarisk utredning skall
få i uppdrag att utarbeta särskilda regler för placering av invandrarbarn.

Dessa uttalanden ligger väl i linje med socialtjänstreformens helhetssyn
och krav på individuellt och flexibelt utformade insatser. Utskottet avvisar
således tanken på särskilda regler rörande invandrarbarn. Det är å andra
sidan självklart att barnets språk och kultur måste tillmätas stor betydelse
vid valet av fosterhem. Som framgår av utskottets överväganden ovan kan
emellertid dessa faktorer inte generellt tillmätas större vikt än andra behov
hos barnet. Insatserna måste således även beträffande invandrarbarnen
utformas efter en helhetsbedömning i varje enskilt fall.

3.9.4 Tillsyn av barn i annat enskilt hem

Fosterbarnsutredningen föreslog att nuvarande regler om krav på tillstånd
för att ta emot annans barn för stadigvarande vård och fostran liksom
barnavårdsnämndens särskilda tillsyn av sådana barn skulle avskaffas.
Socialutredningen stannade emellertid för att barn under 16 år inte utan
socialnämndens medgivande borde få beredas vård och fostran i annat
enskilt hem än vårdnadshavares. Propositionens förslag ansluter till socialutredningens
överväganden. Barnavårdslagens regler om tillstånd för mottagande
av fosterbarn och om nämndens tillsyn förs sålunda i huvudsak in i
socialtjänstlagen. Åldersgränsen höjs samtidigt från 16 till 18 år.

Utskottet delar uppfattningen att barn som stadigvarande vistas i annat
hem än det egna i många avseenden har en mer utsatt ställning såväl
rättsligt som faktiskt. Det är därför motiverat att ha särskilda regler till
skydd för sådana barn. Socialnämnden kan också genom sitt kunnande och
sina resurser motverka onödiga separationer och lindra konsekvenserna av
sådana för barnen svåra omställningar. Nämnden skall även i vissa fall
kunna meddela förbud för vårdnadshavare att flytta barnet från det hem
där det vistas. Även detta förutsätter att nämnden är väl insatt i barnets
förhållanden. Denna kontroll är därför ett nödvändigt led i nämndens
omsorger om barn och ungdomar i kommunen. Utskottet har således ingen
erinran mot propositionens förslag i denna del.

3.9.5 Förbud mot flyttning av barn

Enligt 28 § i förslaget till socialtjänstlagen får socialnämnden för viss tid
eller tills vidare förbjuda vårdnadshavare att flytta ett barn från ett annat

SoU 1979/80:44

enskilt hem där barnet stadigvarande bor och fostras. Förutsättningen är
att flyttningen innebär risk för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa
skadas. Bestämmelsen är avsedd att kunna tillämpas i fall där själva
separationen eller flyttningen är skadlig för barnet. Detta kan vara fallet
även om man inte har några allvarligare anmärkningar mot vårdnadshavaren
eller förhållandena hos denne.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuvarande 50 § barnavårdslagen.
Detta lagrum har i praxis tillämpats ganska restriktivt. Utformningen med
ett skaderekvisit innebär att man har begränsade möjligheter att pröva
sådana frågor utgående från barnets bästa. Enligt utskottets mening hade
det kunnat övervägas att nu omformulera bestämmelsen så att den gav ett
klarare uttryck för att barnets önskemål och behov måste tillmätas större
betydelse än som hittills varit fallet. Enligt vad utskottet erfarit kommer
emellertid hithörande frågor att behandlas av utredningen (Ju 1977:08) om
barnens rätt. I avvaktan på utredningens överväganden anser utskottet att
några mera genomgripande förändringar av nuvarande bestämmelser inte
bör komma i fråga.

Den omständigheten att paragrafen är uppbyggd efter mönster av en
tidigare bestämmelse i samma ämne innebär emellertid inte att avsikten är
att kodifiera en äldre praxis som präglats av en annan tids syn på barns
rättigheter och behov. Utskottet vill sålunda i anslutning till propositionens
uttalanden i frågan (del A s. 541) betona att bestämmelsen syftar till
att bevaka barnets bästa. Vårdnadshavarens intresse av att få bestämma
över barnets vistelseort måste vika när det kommer i strid med vad som är
bäst för barnet. Utöver vad som anförs i propositionen vill utskottet också
peka på den risk för skador på barnet som separationer generellt innebär.
Upprepade flyttningar eller flyttningar som sker efter lång tid när barnet
hunnit få starka band till det hem där det vistas bör sålunda inte godtas
utan tungt vägande skäl. Barns behov av trygga relationer och levnadsförhållanden
bör i största möjliga utsträckning bli avgörande vid bedömningen
av dessa frågor.

Verkan av ett förbud enligt 28 § försvagas av att ett sådant förbud inte
utgör hinder mot att barnet skiljs från hemmet på grund av ett beslut enligt
21 kap. föräldrabalken. I praktiken innebär emellertid detta knappast något
större problem. Grunden för att meddela förbud mot flyttning av barnet
enligt 28 § SoL är, liksom enligt 50 § i den nuvarande bamavårdslagen,
densamma som för att vägra verkställighet enligt föräldrabalkens 21 kap.
5 § andra stycket och 6§ tredje stycket. Avsikten är också att dessa regler
skall tillämpas på i princip samma sätt (se första lagutskottets utlåtande
1967:60 s. 21). Vilken lag som i första hand blir tillämplig blir beroende av
om vårdnadshavaren först begär verkställighet eller om han vänder sig
direkt till det hem där barnet vistas och begär att få barnet. Det lär därför
knappast komma i fråga att det meddelas beslut om verkställighet enligt 21
kap. föräldrabalken i fall när man tidigare godkänt ett av socialnämnden

SoU 1979/80:44

meddelat förbud mot flyttning av barnet annat än om nya omständigheter
tillkommit som motiverar en annan bedömning.

Bestämmelsen i 28 § SoL korresponderar således med bestämmelserna i
21 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken. Däremot finns inte samma överensstämmelse
i förhållande till föräldrabalkens regler om överflyttande av
vårdnad. Fall kan således tänkas där förbud enligt 28 § SoL blir bestående
under lång tid eller där vårdnadshavaren under lång tid vägras verkställighet
för att återfå barnet, samtidigt som det inte är möjligt att mot
vårdnadshavarens bestridande åstadkomma någon ändring i vårdnaden.
Detta kan te sig överraskande, inte minst mot bakgrund av bestämmelsernas
syfte att skapa ökad trygghet för barnen. Utskottet vill därför erinra
om att den ovannämnda utredningen om barnens rätt nyligen lagt fram
förslag om ändring av föräldrabalkens regler om överflyttande av vårdnad
bl. a. i de fall som här är i fråga (SOU 1979:63 Om föräldraansvar, se
förslag till ny 6 kap. 15 § föräldrabalken).

En bättre samordning mellan å ena sidan socialtjänstlagens regler om
vård och skydd av barn i särskilt utsatta situationer och å andra sidan
föräldrabalkens regler om vårdnad m. m. är således angelägen. Detta gäller
inte endast beträffande flyttning av barn utan även vid sådan vård utom
hemmet som sammanhänger med vårdnadshavarens förhållanden. Utskottet
förutsätter därför att det fortsatta arbetet med förslaget om ändring av
bl. a. vissa regler i föräldrabalken bedrivs med skyndsamhet.

3.9.6 Institutioner för barn och ungdom

Den institutionella vården skall enligt propositionen vara en del av de
samlade resurser som finns inom socialtjänsten. Avgörande för vilken
form av insats som skall väljas blir den enskildes behov i varje särskilt fall.
Institutionsvården får inte heller ses som en isolerad vårdinsats utan skall
alltid ingå som ett led i ett av socialnämnden uppgjort behandlingsprogram.
Under institutionstiden behåller nämnden ett kontinuerligt vårdansvar.
Nämnden skall sålunda hålla kontakt med klienten under vårdtiden och
förbereda eftervårdande insatser.

I propositionen konstateras vidare att det för en rationellt fungerande
”öppenvård” i många fall är en förutsättning att det finns en institutionsvård
som har beredskap att snabbt ta emot barn som har akut behov av
vård. Den resurs som familjehemmen utgör bör visserligen tillvaratas och
utvecklas även för akut vård. Emellertid är det inte alltid möjligt att
erbjuda tillräcklig beredskap eller tillräcklig uppsikt endast genom att
anordna vård i ett enskilt hem. Förutom inom den akuta vården behövs
enligt propositionen institutionsresurser även för utredning och observation
och för att utgöra en inledande fas i en mera långsiktigt syftande vård.
Det måste även finnas institutioner som kan ge långsiktig behandling åt
barn med grava sociala, emotionella eller intellektuella störningar.

Beträffande de nuvarande ungdomsvårdsskolorna uttalas i propositio -

SoU 1979/80:44

nen att det i vaije fall för den framtid som kan överblickas kommer att
finnas ett behov av sådan vård och behandling som ges på ungdomsvårdsskolorna.
Det betonas att det här gäller en minoritet av svårbehandlade
och svagt motiverade ungdomar som i många fall uppvisar ett avancerat
lagstridigt beteende. Utvecklingen mot institutioner med färre platser och
en mera varierad vård bör emellertid gå vidare. Det är också angeläget att
alternativa vårdformer utvecklas.

Utskottet kan i allt väsentligt dela propositionens syn på behovet av
institutionsresurser och på institutionernas funktion för socialnämndens
behandlingsarbete för barn och ungdomar. Särskilt vill utskottet framhålla
vikten av att institutionsvården ses som en del av ett större behandlingsprogram
och av att ett nära och kontinuerligt samarbete mellan socialnämnd
och institution kommer till stånd. Att så sker är en viktig förutsättning
för att institutionsvården skall fa en mer långtgående rehabiliterande
effekt.

När det gäller ungdomsvårdsskolorna vill utskottet vidare erinra om vad
utskottet vid flera tidigare tillfällen anfört i fråga om nödvändiga resurser
för sådan vård. I betänkandet SoU 1978/79: 26 anförde utskottet bl. a. (s. 2)
att de begränsade resurser som ungdomsvårdsskolorna på senare tid nödgats
arbeta med utan tvivel hade medfört att effektiviteten i verksamheten
på många håll blivit nedsatt. Utskottet framhöll att utvecklingen därför
måste följas med uppmärksamhet så att inte vården försämras allvarligt i
kvalitativt avseende.

I det nyligen avgivna betänkandet SoU 1979/80: 30 framhöll utskottet
vidare vikten av att inte den befintliga ungdomsvårdsskoleorganisationen
skärs ned eller berövas nödvändiga resurser innan andra likvärdiga vårdmöjligheter
finns att tillgå. Utskottet anförde fortsättningsvis att förutsättningarna
för att placera dessa ofta svårt störda ungdomar direkt i t. ex.
privata fosterhem är mycket begränsade. Behandlingsmöjligheterna för
denna mycket vårdkrävande ungdomsgrupp får inte försämras. En minskning
av ungdomsvårdsskoleorganisationen förutsätter därför en utbyggd
och förbättrad öppen vård i enlighet med helhetssynen. Oavsett vem som i
framtiden kommer att bli huvudman för ungdomsvårdsskolorna måste
strävan självfallet vara att man måste försöka tillgodose det behov av
institutionsvård och annan vård som faktiskt finns. Utskottet förutsatte
därför att stor uppmärksamhet ägnas åt frågan om vilka vård- och behandlingsåtgärder
som i fortsättningen skall erbjudas dessa ungdomar och att
ytterligare reduceringar i antalet vårdplatser föregås av noggranna överväganden.

Som närmare redovisas i följande avsnitt har överenskommelse sedermera
träffats mellan staten och de båda kommunförbunden om att landstings-
och primärkommunerna skall ta över ansvaret för bl. a. de nuvarande
ungdomsvårdsskolorna från och med den 1 januari 1983. Utskottets här
återgivna synpunkter angående planeringen av framtida behandlingsre -

SoU 1979/80:44

surser för dessa mycket vårdkrävande ungdomar har emellertid samma
giltighet oavsett vilket organ som formellt svarar för institutionsvården.

Utskottet vill slutligen erinra om vad utskottet anfört rörande mödraoch
spädbarnshemmen som en resurs för att ta emot mödrar med missbruksproblem
(s. 64).

3.9.7 Ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner inom socialtjänsten
m. m.

Enligt socialutredningens förslag skulle landstingskommunen och kommunerna
i området ha ett gemensamt ansvar för sådana institutionella
resurser som en kommuns upptagningsområde var otillräckligt för. I propositionen
ansluter man sig till denna tanke och anför bl. a. att behovet av
kvalificerad vård liksom en mera specialiserad vård gör att det ofta är
nödvändigt med ett större upptagningsområde än en kommun. Inom såväl
barn- och ungdomsvården som missbruksvården finns också behov av att
kunna samordna olika former av institutionsvård med olika medicinska
resurser. Detta kan motivera ett landstingskommunalt huvudmannaskap.
Landstingskommunen anses också i de flesta fall utgöra ett lämpligt geografiskt
upptagningsområde för sådana institutionella resurser som skall
kunna tillgodose flera kommuners behov. Propositionen utgår från att
landstingskommunerna i stor utsträckning kommer att ta över verksamheten,
bl. a. vid de statliga vårdanstalterna för alkoholmissbrukare och vid de
statliga ungdomsvårdsskolorna.

Som framgått av den tidigare redovisningen (s. 16) har riksdagen på
förslag av utskottet (SoU 1979/80: 12) begärt klarläggande i fråga om den
närmare organisationen av institutionsvården. Sedan överenskommelse
numera träffats mellan å ena sidan staten och å andra sidan de båda
kommunförbunden om att kommuner och landsting skall ta över ansvaret
för de statliga ungdomsvårdsskolorna och nykterhetsvårdsanstalterna, har
regeringen i propositionen 1979/80: 172 föreslagit riksdagen dels att anta ett
förslag till ändringar i det i socialtjänstpropositionen framlagda förslaget
till socialtjänstlag, dels att bemyndiga regeringen att godkänna den träffade
överenskommelsen och kommande avtal mellan staten och berörda kommuner/landstingskommuner
med anledning av överenskommelsen.

Avvikelserna från det tidigare framlagda förslaget till socialtjänstlag
avser i första hand att göra socialstyrelsen till tillsynsmyndighet över hem
för vård eller boende i stället för länsstyrelsen. Enligt förslaget skall
socialstyrelsen ha tillsyn över alla hem för vård eller boende och kunna
inspektera verksamheten vid dessa. När det gäller hem som drivs i enskild
regi skall emellertid tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Vidare föreslås att
socialnämnden skall ha en löpande tillsyn över sådana enskilda hem som
inte ingår i den för området upprättade planen för institutionsvården.

Den plan som enligt det nu framlagda förslaget skall upprättas över
institutionsvården inom området avses skola utvisa hela det behov av
6 Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

institutionsresurser som finns inom området och inte såsom enligt socialtjänstpropositionen
endast det behov som är gemensamt för kommunerna.
Planen skall ges in till socialstyrelsen i stället för som enligt det tidigare
förslaget till länsstyrelsen.

I motionen 1979/80:2049 av Erik Larsson m. fl. (c) yrkas avslag på det i
propositionen 1979/80: 172 framlagda förslaget till ändringar i socialtjänstlagen.
Motionärerna vänder sig mot att socialstyrelsen skall göras till
tillsynsmyndighet över institutionerna i stället för länsstyrelsen och anför
att centrala administrativa uppgifter så långt det är möjligt bör decentraliseras
till regional och kommunal nivå. Det har enligt motionärerna inte
framkommit tillräckliga skäl för att här göra avsteg från denna princip.

Utskottet vill inledningsvis erinra om att socialstyrelsen enligt det ursprungliga
förslaget har en övergripande tillsyn över socialtjänsten i landet
(67 § SoL) medan länsstyrelsen har den regionala tillsynsfunktionen. Om
länsstyrelsen berövades överblicken över och insynen i institutionsvården
inom länet skulle detta innebära en avsevärd försvagning av den regionala
tillsynsverksamheten, vilken även skulle få återverkningar på länsstyrelsens
övriga tillsynsverksamhet på det sociala området. Utskottet ställer sig
mycket tveksamt till en sådan förändring av förslaget i socialtjänstpropositionen.
Önskemålen om att ge socialstyrelsen inflytande över institutionsvården
motiverar inte heller att löpande tillsynsuppgifter och andra praktiskt
betonade frågor skall handläggas på central nivå. Länsstyrelserna får
enligt utskottets mening anses vara bäst lämpade att handlägga sådana
lokalt avgränsade förvaltningsuppgifter. Utskottet vill också framhålla att
sambandet mellan länsstyrelsens olika funktioner inte synes ha blivit tillräckligt
analyserat i förslaget. Länsstyrelsens övriga verksamhet på det
sociala området skulle bli lidande på den bristande kontakt med institutionsvården
som skulle bli följden av att förslaget i prop. 1979/80: 172
genomfördes. Utskottet vill dessutom framhålla vikten av att de föreslagna
sociala enheterna vid länsstyrelserna får sådana uppgifter att de verkligen
kan fullgöra sin uppgift som regionala expertorgan. För detta krävs bl. a.
en god överblick över institutionsresurserna i området.

En egendomlighet i förslaget i propositionen 1979/80:172 är vidare att
länsstyrelsen skulle ha i uppgift att ge tillstånd till drift av hem för vård
eller boende som drivs av enskild men inte ha några tillsyns- eller kontrollfunktioner
i övrigt. En sådan funktion måste vara svår att fullgöra på ett
tillfredsställande sätt om den myndighet som har ansvaret inte samtidigt
också har uppgifter som ger myndigheten insikt i hur institutionsvården
fungerar.

I likhet med vad som anförs i motionen 1979/80:2049 anser utskottet
därför övervägande skäl tala för att behålla den i propositionen 1979/80: I
föreslagna modellen med länsstyrelsen som regional tillsynsmyndighet
över institutionsvården. Propositionen 1979/80:172 avstyrks därför såvitt
avser förslagen till ändring av bestämmelserna rörande tillsyn m. m. Vissa

SoU 1979/80:44

smärre ändringar bör göras i de aktuella lagrummen i syfte att klargöra
länsstyrelsens tillsynsansvar och inspektionsrätt beträffande även sådana
institutioner som drivs av enskild.

I motionen 1979/80:2053 av Nils Carlshamre m.fl. (m) framhålls den
viktiga roll det enskilda initiativet spelat bl. a. när det gällt att utveckla nya
behandlingsformer inom institutionsvården. Motionärerna anför att frivilligorganisationerna
även i fortsättningen måste ges möjlighet att bedriva
institutionell verksamhet inom bl. a. nykterhetsvård, narkomanvård och
ungdomsvård. Tillgången till enskilda institutionsresurser bör enligt motionärerna
även beaktas inom ramen för den plan för institutionsvården som
skall upprättas av landstingskommunen och kommunerna i området. I
motionen yrkas att riksdagen skall ge regeringen till känna vad i motionen
anförs om behovet av att ta hänsyn till enskilda vårdinstitutioner då sådan
plan upprättas eller revideras.

När det gäller den plan som skall upprättas av landstingskommunen och
kommunerna i området anser utskottet i likhet med vad som anförs i
propositionen 1979/80:172 att det är en fördel om planen omfattar hela
behovet av institutionsresurser och inte endast det behov som är gemensamt
för flera kommuner. Även ett behov som är begränsat till en kommun
kan spela stor roll för den övriga institutionsplaneringen i länet. Inte minst
för samordningen av institutionsvården i området är det nödvändigt att
kunna överblicka hela behovet samtidigt som man har uppgifter på vilka
resurser som finns att tillgå. Enligt utskottets mening bör därför hela det
behov av institutionsresurser som landstingskommunen och kommunerna
i området har att tillgodose — var för sig eller gemensamt - redovisas i
planen. Planen bör också utvisa vilka institutionsresurser i enskild regi
som finns inom området och deras betydelse för den övriga institutionsplaneringen.

Motionen 1979/80: 2053 får anses besvarad genom vad utskottet nu anfört.

För att ge länsstyrelsen ett sammanhållet ansvar för socialtjänsten inom
länet bör planen ges in till länsstyrelsen och inte till socialstyrelsen. Detta
står självfallet inte i motsättning till att det måste anses åligga socialstyrelsen
att följa institutionsplaneringen i landet och bl. a. uppmärksamma
behovet av institutionsresurser som är gemensamma för flera landstingskommuner.

Utskottets förslag till lydelse av 23, 68, 69 och 70 §§ SoL framgår av
bilaga 1.

Utskottet tillstyrker att regeringen bemyndigas att godkänna den mellan
staten och de båda kommunförbunden träffade överenskommelsen om
ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter
samt kommande avtal med anledning av överenskommelsen. Utskottet
vill i det sammanhanget erinra om att frågan om statsbidrag till
verksamheten senare kommer att föreläggas riksdagen (prop. 1979/80: 172
s. 12).

SoU 1979/80:44

3.10 Avgifter

3.10.1 Ersättningsskyldighet för hjälptagare

I propositionen föreslås att ekonomisk hjälp som har lämnats som bistånd
med stöd av 6§ SoL i regel inte skall vara förenad med återbetalningsskyldighet.
Undantag utgör fall då biståndet getts som förskott på en
förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.
Socialnämnden kan utge ekonomisk hjälp även i andra fall än när det
föreligger en rätt till bistånd. Sådan ekonomisk hjälp får återkrävas om den
enskilde redan från början underrättats om sin återbetalningsskyldighet.
Om den enskilde inte betalar godvilligt kan socialnämnden föra talan om
ersättning hos länsrätten. Länsrättens prövning är av delvis social karaktär.
Den omfattar bl. a. frågan om den enskildes förhållanden är sådana att
han bör åläggas ersättningsskyldighet. Kommunen kan efterge ersättningsskyldigheten.

För sociala tjänster av servicekaraktär, t. ex. social hemhjälp och färdtjänst,
skall kommunen liksom nu få ta ut skäliga avgifter. Avgiften bestäms
av kommunen men får inte överstiga dess självkostnad. Om en
enskild inte betalar fastställd avgift får kommunen utkräva beloppet vid
allmän domstol på samma sätt som gäller för andra fordringar. Detsamma
gäller även i fall när sociala servicetjänster, som t. ex. hemhjälp och
färdtjänst, har lämnats med stöd av den föreslagna biståndsparagrafen.
Den enskilde blir således inte befriad från avgift därför att han är berättigad
till bistånd.

Utskottet har inte något att erinra mot innehållet i förslagen i propositionen
såvitt avser den enskildes kostnadsansvar för ekonomisk hjälp eller
serviceåtgärder (33 och 35 §§ SoL).

I propositionen föreslås vidare att stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär
som socialnämnden har beslutat om inte skall medföra något
kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren (34 §). Det framhålls (del A s.
546) dock att bestämmelserna i lagen om allmän försäkring om reduceringar
i vissa fall av socialförsäkringsförmåner skall uppmärksammas. Vidare
kan kommunen liksom f. n. i viss utsträckning få uppbära folkpensionsförmåner
m. m. som tillkommer den som får vård eller försöijning på det
allmännas bekostnad. I propositionen (del A s. 546) framhålls att den som
genom socialnämndens försorg bereds vård i ett enskilt hem eller på en
institution inte skall behöva svara för den kostnad som uppstår genom
placeringen. Det understryks dock att sådana stöd- och hjälpinsatser som
inte har vård eller behandling som primärt syfte - t. ex. inackordering på
ett inackorderingshem - kan medföra ett kostnadsansvar för den enskilde.
Härutöver gäller också att förälder skall vara skyldig att i skälig utsträckning
delta i kommunens kostnader för vård som genom socialnämndens
försorg bereds underårig i annat hem än det egna (34 § andra stycket).

I motionen 1979180:68 (delvis) av Blenda Littmarck m. fl. (m) framhålls
bl. a. att den föreslagna 34 § är oklar och behöver förtydligas.

SoU 1979/80:44

När det gäller det sakliga innehållet i 34 § har utskottet för sin del inget
att erinra mot förslaget att den enskilde vårdtagaren skall vara befriad från
kostnadsansvar för stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär. Det är
enligt utskottets mening från såväl principiell som praktisk synpunkt riktigt
att vård- och behandlingsinsatser inte är förbundna med möjlighet till
ekonomiska återkrav mot den enskilde vårdtagaren.

Ett annat betraktelsesätt måste dock anläggas när det gäller sociala
insatser som inte har vård eller behandling som primärt syfte. Det är då
främst olika former av boende som måste uppmärksammas. Socialnämnden
skall enligt 22 § i utskottets förslag till SoL sölja för att den som
behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem
eller i ett hem för vård eller boende. Socialnämnden har således ett
ansvar inte bara för den som behöver vård utan även för den som behöver
socialnämndens bistånd med boendet. Det är här främst missbrukare som
avses, men även barn kan på grund av vårdnadshavarens sjukdom eller
bortgång behöva sådant bistånd. För missbrukarnas del är det ofta fråga
om boendeformer som ligger inackordering i servicehus nära. Även när det
gäller inackordering i familjehem kan dock vården så småningom komma
att övergå till ett mera renodlat boende. Klienten kan t. ex. komma att bo
kvar i familjehemmet men ha ett arbete som ersätts med marknadsmässig
lön. Barn och ungdom som saknar föräldrar eller på grund av föräldrars
sjukdom eller liknande inte kan bo i det egna hemmet kan på motsvarande
sätt behöva bo i ett familjehem eller i kortvariga fall på en institution utan
att något behandlingsbehov därför kan sägas föreligga.

I fall som nu nämnts är socialnämndens insatser inte primärt av behandlingskaraktär.
Den enskilde bör därför i skälig utsträckning själv bidra till
kommunens kostnader för inackorderingen. Att så är avsikten synes visserligen
framgå av propositionen, men bör enligt utskottets mening klargöras
i lagtexten.

Enligt den i propositionen föreslagna ordningen krävs vidare att en
överenskommelse träffas mellan den enskilde och kommunen om vilken
ersättning den enskilde skall betala för det boende som socialnämnden
bereder honom. Om hjälptagaren inte fullgör sin betalningsskyldighet får
ersättningen krävas ut vid allmän domstol. När det inte är fråga om avgift
enligt fastställd taxa bör emellertid enligt utskottets mening samma regler
om återkrav gälla som när det är fråga om återkrav av utgiven ekonomisk
hjälp. Socialnämnden skall således, om den inte helt eller delvis vill efterge
ersättningsskyldigheten, endast kunna föra talan hos länsrätten. Härigenom
tillförsäkras den enskilde det skydd som ligger i att länsrätten, til!
skillnad från allmän domstol, kan jämka ersättningen om det finns sociala
eller ekonomiska skäl för det.

Genom de av utskottet förordade ändringarna i lagförslaget får motionen
1979/80:68 anses tillgodosedd i motsvarande del. Till frågan om föräldrars
ersättningsskyldighet i vissa fall återkommer utskottet i det följande.

SoU 1979/80:44

3.10.2 Föräldrars ersättningsskyldighet

I propositionen föreslås att föräldrar i skälig utsträckning skall delta i
kommunens kostnader för vård som genom socialnämndens försorg bereds
underårig i annat hem än det egna. Enligt föredragande statsrådet bör
föräldrar som har barn som vårdas i annat hem än det egna inte fritas från
skyldigheten att efter förmåga svara för kostnaden för sina barns uppehälle
och utbildning precis som andra föräldrar. Ett sådant ansvar är viktigt när
det gäller att försöka upprätthålla samhörighetskänslan mellan föräldrar
och barn som genom omständigheterna inte kan vistas tillsammans. De
närmare grunderna för föräldrarnas ersättningsskyldighet bör enligt propositionen
knyta an till reglerna om underhållsskyldighet i föräldrabalken,
dvs. vara beroende av barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska
förmåga. Föräldrarna bör sinsemellan ta del i kostnaden för barnets
underhåll var och en efter sin förmåga. Ett högsta ersättningsbelopp bör
fastställas.

Utskottet instämmer i att det är en viktig princip att föräldrarna deltar i
kostnaderna för barn som genom socialnämndens försorg vårdas utanför
det egna hemmet. Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen men vill i
sammanhanget fästa uppmärksamheten på de särskilda problem som uppstår
då bara den ene föräldern är vårdnadshavare och den andre betalar
underhållsbidrag. Enligt nu gällande regler skall den underhållsskyldige
betala fastställt underhållsbidrag - vilket kommunen har rätt att uppbära
med stöd av 72 § barnavårdslagen — medan vårdnadshavaren i normalfallet
per år endast skall betala skillnaden mellan 5000 kr., som f. n. är högsta
ersättningsbelopp, och summan av underhållsbidraget och allmänna barnbidraget.
Vårdnadshavaren betalar således ett helt obetydligt belopp i
förhållande till vad den underhållsskyldige betalar. Ofta undgår vårdnadshavaren
helt att betala ersättning, oavsett om den ekonomiska förmågan
finns. Av propositionen (del A s. 370) framgår att föräldrarna i fortsättningen
skall ta del i socialtjänstens kostnader för barnets underhåll var och en
efter sin förmåga. Avsikten synes vara att man skall fastställa ett bidrag
från vardera föräldern efter samma principer som gäller för underhållsbidrag
enligt föräldrabalken. Utskottet har inget att erinra mot en sådan
ordning, vilken kan bidra till att skapa större ekonomisk rättvisa mellan
föräldrar som inte gemensamt vårdar barnet. Samtidigt vill utskottet påpeka
att förslaget förutsätter att kommunen liksom f. n. skall kunna få uppbära
underhållsbidrag som tillkommer barnet. Detta kräver emellertid stöd i
lag. Ett tillägg bör därför göras till 34 § av innebörd att underhållsbidrag
som tillkommer barnet får uppbäras av socialnämnden.

3.10.3 Reducering av socialförsäkringsförmåner m. m.

I propositionen (del A s. 546) framhålls att bestämmelserna i lagen om
allmän försäkring (AFL) om reduceringar i vissa fall av socialförsäkringsförmåner
bör uppmärksammas såvitt gäller den som får vård och behand -

SoU 1979/80:44

ling på en institution eller i ett enskilt hem. I motionen 1979180:68 (delvis)
av Blenda Littmarck m. fl. (m) påpekas att hänvisningen till AFL är oklar.

1 lagen om allmän försäkring finns bestämmelser om nedsättning eller
indragning av socialförsäkringsförmåner när någon vistas på institution
eller i annat fall får vård eller försörjning som bekostas av det allmänna.
Enligt 3 kap. 15 § utgår sjukpenning inte för tid då försäkrad bl. a. är
intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola. För dag
då försäkrad är intagen i vårdanstalt för alkoholmissbrukare minskas sjukpenningen
på samma sätt som gäller vid sjukhusvård. I 10 kap. 2§ AFL
finns bestämmelser om nedsättning av folkpension vid vård på vissa statliga
anstalter. För de fall när någon får vård eller försörjning på annan
anstalt än statlig eller sjukhus finns bestämmelser i 10 kap. 3 § AFL om rätt
att uppbära folkpension som tillkommer vårdtagaren. Enligt dessa äger
den som driver anstalten att. i den mån regeringen så förordnar, uppbära så
stor del av folkpensionen som svarar mot kostnaderna för vården eller
försörjningen på anstalten. Motsvarande gäller för det fall att den pensionsberättigade
får vård eller försörjning mot avgift som erläggs av kommun
eller landstingskommun.

När det gäller barnbidrag och bidragsförskott finns särskilda bestämmelser
om utbetalning av bidrag under tid då en underårig är omhändertagen
för samhällsvård.

Vård av barn och ungdomar kan äga rum antingen i familjehem eller hem
för vård eller boende. I dessa fall kommer huvudmannen att med stöd av
10 kap. 3 § AFL kunna uppbära folkpension som tillkommer vårdtagaren.
Även utbetalningen av barnbidrag och bidragsförskott påverkas. Pension
från försäkringen för tilläggspension (ATP) skall emellertid alltid utbetalas
direkt till den enskilde.

När det gäller barnpension från ATP talar vissa skäl för att kommunen
borde kunna få uppbära denna för att få täckning för sina vårdkostnader.
Barnpensionens syfte är att utgöra ersättning för vad barnet i ekonomiskt
hänseende går miste om genom försörjarens död. Om samhället träder in i
försörjarens ställe genom att bereda barnet vård och försörjning minskar
barnets behov av egna medel. Utskottet vill också erinra om att en förälders
ersättningsskyldighet mot kommunen enligt förslaget skall bestämmas
i enlighet med föräldrabalkens regler om underhållsskyldighet. Av dessa
regler följer att hänsyn skall tas till barnets egna inkomster och tillgångar.
Föräldern till ett barn som har barnpension från ATP får således betala ett
lägre belopp i ersättning till kommunen än om ATP-pensionen inte utgick.
Utskottet är emellertid inte berett att i detta sammanhang ta ställning för
en eventuell ändring av reglerna rörande barnpension.

Utskottet vill vidare fästa uppmärksamheten på ett närliggande problem,
nämligen att barnpension från ATP som tillkommer ett omhändertaget
barn kan lyftas av föräldern och konsumeras av denne utan att komma
barnet till nytta. Denna fråga har dock behandlats av lagutskottet i betän -

SoU 1979/80:44

kandet LU 1979/80:7, vilket överlämnats till utredningen (Ju 1977:08) om
barnens rätt. Någon ytterligare åtgärd är därför inte påkallad.

Motionsyrkandet får anses besvarat genom vad utskottet nu anfört.
Motionen 1979/80:68 avstyrks således i motsvarande del.

3.11 Nämndorganisationen

3.11.1 Allmänt

Propositionen innebär att nuvarande funktionsuppdelning mellan barnavård,
nykterhetsvård och socialhjälpsverksamhet försvinner och ersätts av
ett mera anpassningsbart åtgärdssystem med utgångspunkt i helhetssynen.
I enlighet härmed föreslås att de nuvarande särskilda nämnderna på dessa
områden skall ersättas av en enhetlig nämndorganisation i huvudsak enligt
det mönster som anges i lagen (1970: 296) om social centralnämnd och som
i praktiken redan tillämpas av kommunerna. Den sociala centralnämnden
ersätts av socialnämnden, vilken blir obligatorisk. Nuvarande möjligheter
att inrätta sociala distriktsnämnder för bestämda geografiska områden
bibehålls och vidareutvecklas. Socialnämnden har emellertid alltid det
övergripande ansvaret för socialtjänsten i kommunen.

Utskottet delar det synsätt som kommer till uttryck i propositionen. Det
vore inte förenligt med den ändrade synen på vård- och behandlingsarbetet
att låsa detta vid en organisation där de olika funktionerna skiljs åt.
Helhetssynen förutsätter bl. a. att alla aspekter på ett socialt problem skall
tas med i bedömningen och att det skall finnas ett flexibelt åtgärdssystem
som lätt kan anpassas efter behovet i vaije särskilt fall. Med denna utgångspunkt
måste socialnämnden spänna över ett omfattande område,
såväl utredningsmässigt som i fråga om att disponera tillräckligt varierade
åtgärder. Den föreslagna organisationen bör underlätta en sådan utveckling
av socialtjänsten.

3.11.2 Kommunallagsreglerade nämnder

Vid sidan av socialnämnden och de särskilt reglerade sociala distriktsnämnderna
kan kommunerna inrätta särskilda fakultativa nämnder eller
anförtro vissa uppgifter åt redan befintliga sådana nämnder. I propositionen
framhålls kommunernas principiella frihet att utforma sin organisation
efter egna förutsättningar och behov. Socialnämnden skall dock enligt
förslaget ha vissa bestämda uppgifter. Detta begränsar möjligheterna att
inrätta fakultativa nämnder som kan avhända socialnämnden någon del av
dess ansvar för dessa uppgifter. Detta innebär dock inte att det föreligger
något hinder mot att inrätta särskilda nämnder vars verksamhet delvis kan
sägas falla inom socialnämndens ansvarsområde. Socialnämnden kommer
emellertid att ha kvar sitt ansvar för att ytterligare åtgärder kommer till
stånd om detta erfordras med hänsyn till innehållet i socialtjänstlagen.

1 propositionen framhålls att möjligheterna att inrätta fakultativa

SoU 1979/80:44

nämnder inom socialnämndens ansvarsområde i första hand kommer i
fråga beträffande de strukturinriktade och allmänt inriktade insatserna
inom socialtjänsten. Väsentligt annorlunda ställer det sig när det gäller de
individinriktade insatserna. Den enskildes behov av stöd och hjälp skall
prövas från en helhetssyn. Han eller hon skall erbjudas de insatser som är
bäst lämpade att tillgodose det föreliggande behovet. Detta förutsätter en
samlad bedömning hos den nämnd som kan överblicka och disponera alla
resurser som finns inom socialtjänsten i kommunen.

I två motioner framställs yrkanden som delvis avviker från propositionens
ståndpunkt i dessa frågor. I motionen 1979180:638 av Rune Torwald
(c) yrkas att man skall behålla en möjlighet för kommunerna att om de så
önskar inrätta särskilda nykterhetsnämnder. Detta skulle enligt motionären
skapa bättre förutsättningar för samhällets insatser på missbruksområdet.
I motionen 1979180:1189 av Karin Ahrland (fp) yrkas att riksdagen
skall klargöra att socialtjänstlagen inte utgör hinder för att kommunerna
skall kunna låta annat kommunalt organ än socialnämnden svara för hemvården.
Motionären anför bl. a. att hemvården i vissa kommuner fungerar
väl genom andra arrangemang än genom socialnämnden och att dyrbara
organisationsändringar måste genomföras om man skall följa socialtjänstlagens
formella krav på att socialnämnden skall vara den som svarar för all
sådan verksamhet. Enligt motionären innebär propositionsförslaget en
begränsning av den kommunala självbestämmanderätten som kanske inte
motsvaras av några väsentliga förbättringar i vården m. m.

Konstitutionsutskottet har avgett yttrande över dessa motioner jämte
propositionen i motsvarande del (KU 1979/80: 2 y, bilaga 10), vartill hänvisas.
Konstitutionsutskottet betonar att det från kommunaldemokratiska
utgångspunkter är väsentligt att kommunerna ges största möjliga frihet i
organisatoriska och andra frågor. Detta måste tillmätas stor betydelse vid
överväganden rörande olika kommunala uppgiftsområden. Självfallet måste
samtidigt hänsyn tas till det behov av likformighet, likabehandling,
samordning osv. som kan finnas inom olika verksamhetsområden. Konstitutionsutskottet
anser sig för sin del inte ha möjlighet att ta ställning till
vilka krav principen om en helhetssyn inom socialvården ställer i sådana
avseenden. 1 yttrandet framhålls vidare att det naturligtvis inte finns något
hinder för att socialnämnden för genomförandet av t. ex. färdtjänsten
anlitar lokala eller regionala kommunikationsföretag. Sådana uppgifter
som att bevilja hemvård eller färdtjänst till enskilda personer kan däremot
enligt konstitutionsutskottet inte uppdras åt annan än socialnämnden utan
att det görs en ändring i förslaget till socialtjänstlag. Slutligen erinrar
konstitutionsutskottet om att lagen (1979:408) om vissa lokala organ i
kommunerna (lokalorganslagen) i dag ger kommunerna väsentligt större
frihet i valet av organisatoriska lösningar än vad som var fallet när propositionen
om socialtjänsten avlämnades till riksdagen.

Socialutskottet delar den principiella uppfattning som kommer till ut -

SoU 1979/80:44

tryck såväl i konstitutionsutskottets yttrande som i propositionen, nämligen
att den nya socialtjänstlagstiftningen bör ge största möjliga utrymme
för olika organisatoriska lösningar som kan anpassas efter de varierande
lokala förutsättningarna. Att beskära kommunernas handlingsfrihet genom
detaljerade organisatoriska föreskrifter skulle inte bara strida mot reformens
principiella utgångspunkter utan även innebära försämrade möjligheter
för socialtjänsten att utvecklas på ett ändamålsenligt sätt. Å andra sidan
får inte denna kommunernas handlingsfrihet innebära att andra viktiga
grundtankar i reformen äventyras. Helhetssynen i vårdarbetet är en sådan
grundläggande princip. En olämplig uppdelning av vårdfunktionerna kan
innebära minskade möjligheter att rätt bedöma den enskildes behov av
hjälp eller service och att erbjuda den i varje särskilt fall mest lämpade
åtgärden. Inte heller skall den enskilde behöva vända sig till mer än en
kommunal nämnd när åtgärder enligt socialtjänstlagen är i fråga.

Det anförda innebär att utskottet ansluter sig till propositionens överväganden
i denna del. De individinriktade insatserna inom socialtjänsten bör
således bedömas och handläggas med utgångspunkt i helhetssynen och i
ett samlat kommunalt ansvar gentemot den enskilde. Sådana resurser som
social hemhjälp och färdtjänst måste därför kunna disponeras av den
nämnd som har detta samlade ansvar, nämligen socialnämnden eller i
förekommande fall social distriktsnämnd. Även ett lokalt organ enligt
lokalorganslagen kan ha sådana samlade funktioner. Beslutanderätten i
fråga om den enskildes rätt till individuella hjälpåtgärder bör således inte
kunna läggas på annat organ än som nu sagts. Däremot finns, som konstitutionsutskottet
framhållit, inget hinder mot att annat organ anlitas för
själva genomförandet av den serviceverksamhet som är i fråga. Socialnämnden
måste emellertid tillförsäkras avgörande beslutanderätt i fråga
om resursernas användning i individuella ärenden. Socialnämnden har
dessutom även i dessa fall ett allmänt ansvar för verksamheten och måste
se till att ytterligare åtgärder kommer till stånd när detta följer av socialtjänstlagen.

Med dessa uttalanden får motionen 1979/80: 1189 anses besvarad. Motionen
avstyrks således.

När det gäller den i motionen 1979/80:638 aktualiserade frågan om
inrättande av särskilda nykterhetsnämnder kan tilläggas följande. Att anförtro
viss allmänt förebyggande verksamhet på missbruksområdet åt annat
kommunalt organ möter i enlighet med det tidigare anförda inget
hinder. Tanken att dela upp handläggningen av de problem som kan möta i
ett enskilt ärende på olika kommunala organ måste emellertid avvisas. En
sådan uppdelning av vårdfunktioner leder lätt till att arbetet inriktas ensidigt
på en viss typ av problem varvid andra viktiga aspekter kan förbises.
Insikten härom har lett till att kommunerna genomgående redan övergivit
de organisationsformer som bygger på de nuvarande vårdlagarnas funktionsuppdelning.
Det torde därför inte heller finnas något praktiskt behov
av att behålla möjligheten att ha särskilda nykterhetsnämnder.

SoU 1979/80:44

Utskottet avstyrker i enlighet med det anförda motionen 1979/80:638.

Som delvis framgår av den föregående framställningen kan försöksverksamhet
med stöd av lokalorganslagen - som fr. o. m. årsskiftet 1979-1980
avser även specialreglerad förvaltning i kommunerna — komma att beröra
även socialtjänsten. Även för sådana lokala organ gäller emellertid vad
utskottet ovan anfört i fråga om uppdelning av olika vårdfunktioner m. m.
Det skulle således strida mot de principiella grunderna för socialtjänstlagen
att inrätta en organisation som motverkade helhetssynen i vård- och behandlingsarbetet.

3.11.3 Sociala distriktsnämnder

Enligt propositionen bibehålls nuvarande möjligheter att inrätta två eller
flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett visst geografiskt område.
Distriktsnämndernas kompetens utvidgas när det gäller enskilda vårdärenden
till att omfatta i princip alla åtgärder som i sådana avseenden åvilar
socialnämnden. Samtidigt införs möjlighet att undanta viss grupp av sådana
ärenden från distriktsnämnds kompetens, t. ex. i syfte att organisera
förskole- och fritidsverksamhet centralt för kommunen. Vidare föreslås att
socialnämnden om fullmäktige så beslutar skall kunna uppdra åt distriktsnämnd
att utöva beslutanderätt också inom den allmänt inriktade och
strukturinriktade verksamheten.

Det är i dag en allmän strävan att som ett led i den demokratiska
utvecklingen stärka det lokala inflytandet i sådana frågor som direkt rör
enskilda människor och grupper och deras levnadsförhållanden. Utskottet
ser det därför som positivt att förslaget öppnar nya möjligheter att låta
distriktsnämnderna handha även allmänt förebyggande verksamhet. Detta
kan bl. a. öka intresset och engagemanget på det lokala planet och därigenom
ge förbättrat underlag för beslut i frågor som avser sådan verksamhet.

Samtidigt är det viktigt att behålla socialnämndens övergripande ansvar
för socialtjänsten i kommunen. Att de lokala organen får en stärkt ställning
får nämligen inte innebära att olika regler kommer att gälla i olika delar av
kommunen eller att olika grupper av kommunmedlemmar kommer att
behandlas på olikformigt sätt. Socialnämnden måste således bevaka utvecklingen
i hela kommunen och vid behov vidta åtgärder för att samordna
olika aktiviteter. I vissa fall kan detta leda till att socialnämnden själv bör
avgöra vissa grupper av ärenden, t. ex. i syfte att nå en jämn fördelning av
tillgängliga resurser. Viktigare frågor bör med hänsyn till kravet på samordning
och helhetsplanering alltid passera socialnämnden.

3.11.4 Framställning till fullmäktige

I propositionen föreslås att socialnämnden om fullmäktige beslutat det
skall kunna uppdra åt distriktsnämnd att själv göra framställningar till
fullmäktige (44 § p. 1 SoL). Detta innebär en nyhet jämfört med gällande
rätt. Som skäl anförs att man i konsekvens med den utökade kompetens

SoU 1979/80:44

som distriktsnämnderna i övrigt får enligt förslaget bör ompröva nuvarande
förbud för distriktsnämnd att göra framställning direkt till fullmäktige.
Det är enligt propositionen väl förenligt med den självständiga ställning
som bör tillkomma distriktsnämnden att den inom sitt kompetensområde
får göra sådana framställningar. Inte heller bör det möta hinder att nämnden
inom sitt kompetensområde avger yttrande till fullmäktige.

I motionen 1979/80:51 av Lars Henrikson (s) yrkas avslag på lagförslaget
i denna del. Motionären anför bl. a. att nuvarande ordning är väl
motiverad med hänsyn till att den centrala nämnden bör kunna överblicka
och samordna alla åtgärder i kommunen. Särskilt framhålls att socialnämndens
ansvar för verksamheten i kommunen måste vara odelat och att
framställningar till fullmäktige bör ske med beaktande av hela kommunens
intressen.

Utskottet konstaterar att den i propositionen föreslagna ordningen visserligen
förutsätter uppdrag från socialnämnden, varigenom denna nämnd
får avgörande inflytande över i vad mån distriktsnämnderna skall ges rätt
att själva göra framställningar till fullmäktige. Det kan emellertid ifrågasättas
om det alls är lämpligt att framställningar som gäller socialnämndens
ansvarsområde görs hos fullmäktige utan att dessförinnan ha beretts av
socialnämnden. I de flesta fall torde ytterligare beredning genom socialnämnden
i så fall bli nödvändig för att säkerställa nödvändig samordning
och likformighet i förhållande till andra delar av kommunen.

Från principiell synpunkt ter det sig också tveksamt att låta fullmäktige
ta ställning till framställningar som förestavats av begränsade lokala intressen
och som inte avvägts mot behoven i andra delar av kommunen. Enligt
utskottets mening är socialnämndens beredning en nödvändig förutsättning
för en konsekvent och likformig behandling av här aktuella framställningar.
Starka skäl talar därför för att i enlighet med motionsförslaget
bibehålla nuvarande ordning, vilket således innebär att distriktsnämndernas
framställningar måste gå genom socialnämnden. Propositionens förslag
kan leda till att socialnämndens ställning som centralt uppföljande och
samordnande organ försvagas.

Utskottet tillstyrker i enlighet med det anförda motionen 1979/80:51.

3.11.5 Budgetberedning

I propositionen föreslås (45 § SoL) att fullmäktige får föreskriva att
distriktsnämnderna skall lämna sina budgetförslag till socialnämnden, som
i så fall med eget yttrande skall överlämna distriktsnämndernas budgetförslag
till kommunstyrelsen. Bestämmelsen, som är utformad efter mönster
av 5 § lagen (1979:408) om vissa lokala organ i kommunerna, innebär
således att om inga andra föreskrifter lämnats av fullmäktige, distriktsnämndernas
budgetförslag kan lämnas direkt till kommunstyrelsen utan att
passera socialnämnden.

I motionen 1979180:53 av Ingegerd Troedsson m. fl. (m) yrkas att denna

SoU 1979/80:44

bestämmelse skall ändras så att det föreskrivs att sociala distriktsnämnders
budgetförslag alltid skall lämnas till socialnämnden för beredning.

Av propositionen (del A s. 383) framgår emellertid att man inte avsett att
genomföra några principiella ändringar i socialnämndens och distriktsnämndernas
nuvarande budgetberedning. Det bör således ankomma på
socialnämnden att lämna budgetförslag till kommunstyrelsen. Som ett led i
beredningen av socialnämndens budgetförslag bör socialnämnden höra
distriktsnämnderna, som därigenom får tillfälle att redovisa behov som
finns inom deras kompetensområde.

Mot bakgrund av dessa uttalanden kan utformningen av den föreslagna
bestämmelsen te sig något överraskande då den ju närmast ger uttryck för
motsatt huvudregel. Sakligt sett delar utskottet den uppfattning som kommit
till uttryck såväl i uttalandena i propositionen som i motionen, nämligen
att distriktsnämndernas budgetförslag måste avvägas mot andra behov
inom kommunen. Detta synsätt överensstämmer också med den ståndpunkt
utskottet tidigare intagit i fråga om socialnämndens funktion som
centralt samordnande organ. När det gäller fördelning av kommunens
resurser är denna uppgift av särskild vikt. Om distriktsnämnderna själva
kan lämna sina budgetförslag till kommunstyrelsen utan att passera socialnämnden
finns risk för olikformig behandling av behoven i de olika distrikten.
Socialnämnden skall vidare svara för en mera övergripande planering
av socialtjänstverksamheten i kommunen. Detta förutsätter bl. a. att socialnämnden
får tillfälle att påverka aktuella budgetfrågor inom nämndens
område. Socialnämnden måste därför enligt utskottets mening ha ett samlat
ansvar för budgetberedningen på det sociala området.

1 enlighet med det anförda tillstyrker utskottet en ändrad lydelse av 45 § i
lagförslaget på det sätt som förordas i motionen 1979/80:53.

3.12 Register m. m.

3.12.1 Dokumentation

I socialtjänstlagen finns en uttrycklig bestämmelse om att vad som
kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande
skall tas till vara på ett betryggande sätt (51 § första stycket). En sådan
dokumentationsskyldighet följer även av förvaltningslagens bestämmelser.
Detta innebär att man i alla ärenden som direkt rör enskilda personer är
skyldig att dokumentera alla uppgifter som behövs för att man skall kunna
bilda sig en riktig uppfattning om ärendet. En annan sak är att dokumentationen
inte skall ske över huvudet på klienten. Denne bör hållas informerad
om vilka uppgifter socialnämnden får in och dokumenterar och om hur
det egna ärendet utvecklar sig (52 §).

Några närmare bestämmelser om innehållet i de s. k. personakterna
föreslås dock inte. Allmänt anges att utgångspunkten skall vara att person -

SoU 1979/80:44

akterna inte skall tillföras onödiga uppgifter och att värdeomdömen som
inte är faktiskt underbyggda skall undvikas. Klientens svårigheter och
problem bör beskrivas på ett sakligt och objektivt sätt.

Utskottet delar det allmänna synsätt som kommer till uttryck i propositionen.
Således måste utredningar och personakter innehålla de uppgifter
som är nödvändiga för bedömningen av klientens situation och för ställningstagandet
till vilka åtgärder som bör komma i fråga. Utskottet vill i det
sammanhanget betona vad som sägs i propositionen om att onödiga eller
osakliga uppgifter inte får tillföras ärendena. Dokumentationen måste bygga
på respekt för klienterna och hänsyn till deras integritet. Den bör inte
heller göras mer omfattande än som är påkallat med hänsyn till ändamålet,
t. ex. genom att man låter handlingar som inte är relevanta för socialnämndens
handläggning ligga kvar i akten.

3.12.2 Gallring

Som framhålls i propositionen kommer personakterna alltid att innehålla
ett omfattande och känsligt material. Det föreslås därför att en gallringsplikt
införs, vilken skall omfatta såväl personakter som s. k. personregister.
Gallringsfristen föreslås bli fem år räknat från den sista anteckningen i
akten eller, såvitt gäller registren, från den tidpunkt då de förhållanden
som uppgiften avser har upphört. 1 propositionen förutskickas att det kan
bli aktuellt med undantag från gallringsplikten, dels för att tillgodose forskningens
behov av primärmaterial, dels för att säkerställa det nödvändiga
underlaget för bedömningen av allvarligare barnavårdsärenden. En särskild
utredning avses få i uppdrag att framlägga förslag om eventuella
undantag från gallringsplikten innan någon gallring blir aktuell (jämför p. 3
i utskottets förslag till övergångsbestämmelser till SoL). Kommittédirektiv
rörande gallring av socialtjänstens personregister har nyligen meddelats
(Dir. 1980: 7). Direktiven utgår från vad som i denna del anförs i propositionen.
Vidare berörs vissa tekniska frågor.

Otvivelaktigt finns starka skäl såväl från principiell synpunkt som från
mera praktiska utgångspunkter att gallra framför allt personakterna i långt
större utsträckning än nu. Mycket av det material som arkiveras är överflödigt
för socialnämndens egen verksamhet men kan inte desto mindre
upplevas som känsligt för den enskilde. Som exempel kan nämnas äldre
uppgifter om utbetalningar av socialhjälp. Utskottet delar därför uppfattningen
att frågan om gallring nu behöver regleras. Utgångspunkten bör
vara att socialnämnderna inte bör arkivera mer material än som är nödvändigt
för den egna verksamheten. Fem år efter den sista anteckningen eller
uppgiften bör innehållet i en personakt i allmänhet ha förlorat sitt intresse
för socialnämndens verksamhet. Hänsynen till klienternas integritet motiverar
då att uppgifterna gallras bort. I vissa fall kan det emellertid såsom
framhålls i propositionen finnas ett intresse för socialnämnden att bevara
uppgifter under längre tid. Detta torde framför allt gälla uppgifter om
allvarliga missförhållanden rörande underåriga och deras vårdare.

SoU 1979/80:44

Utskottet vill i anslutning till propositionens uttalanden betona nödvändigheten
av att dessa frågor blir noga belysta innan någon gallring påbörjas.
Frågan om vilka begränsningar som bör göras i den generella gallringsplikten
måste dessförinnan vara klarlagd.

När det gäller de i propositionen särskilt omnämnda barnavårdsärendena
kan framhållas att det ofta är svårt att få fram för utredningen
nödvändiga uppgifter om tidigare förhållanden. Det är ett allmänt krav att
utredningar - och då särskilt omfattande sådana, vilka t. ex. skall kunna
läggas till grund för ingripande enligt LVU — är riktiga och innehåller alla
för bedömningen relevanta uppgifter. Gallringsplikten får givetvis inte
medföra att beslutsunderlaget blir sämre i sådana ärenden. Längre
gallringstid än fem år är sannolikt ofta nödvändig från denna synpunkt.
Som exempel kan nämnas det fallet att en person som tidigare fråntagits
vårdnaden om ett barn senare får ytterligare barn eller flyttar samman med
någon annan som har barn. Man måste då känna till vad som tidigare
förevarit för att rätt kunna bedöma det nya barnets behov av skydd eller
stöd. Detsamma gäller när socialnämnden vill kontrollera en persons lämplighet
att ta emot annans barn för stadigvarande vård och fostran. Att ett
barn tidigare utsatts för vanvård eller dylikt i detta hem kan i så fall vara ett
avgörande hinder, även om mer än fem år har gått. Även i andra fall är det
såvitt det gäller barnavården ofta en tillfällighet när uppgifter som är av
intresse för socialnämnden kommer till nämndens kännedom och föranleder
anteckning där. Utskottet förutsätter därför att de undantag från gallringsplikten
som kan erfordras för barnavårdens del utformas med utgångspunkten
att gallring genomgående måste uppskjutas till dess det kan
förutses att uppgifterna saknar värde för framtida bedömningar inom
socialtjänsten.

Härutöver erfordras som framhålls i propositionen undantag från gallringsplikten
för att tillgodose forskningens behov av primärmaterial. Det är
svårt att överblicka hur omfattande undantag som därvid kan behöva
göras. Förutsättningarna för att bedriva nödvändig social forskning får inte
försämras genom att man inför en av andra skäl betingad gallringsskyldighet.
Utskottet anser därför i likhet med propositionsförslaget att man
får vara beredd att acceptera ganska långtgående undantag från gallring för
att säkerställa att forskningen får tillgång till primärmaterial av tillräcklig
omfattning och variation. Även dessa frågor måste vara lösta innan gallring
påbörjas. Utskottet förutsätter att tidpunken för gallring uppskjuts för den
händelse utredningen om undantag från gallringen visar sig dra ut på tiden.

Utskottet tillstyrker att regeringen får bemyndigande att utfärda bestämmelser
om undantag från gallringsplikten i huvudsak i enlighet med vad
utskottet nu anfört. Om utredningen om undantag från gallring skulle
komma till andra slutsatser än utskottet här antagit förutsätter utskottet att
frågan på nytt hänskjuts till riksdagen.

SoU 1979/80:44

3.12.3 Uppgifter till taxeringsmyndighet

I propositionen (del A s. 409-421) redogörs för de regler om sekretess
som enligt propositionen 1979/80:2 om förslag till sekretesslag föreslås
gälla inom bl. a. socialtjänsten. Förslagen har, såvitt gäller de delar som
berör socialtjänsten, i huvudsak antagits av riksdagen (KU 1979/80:37,
rskr 1979/80: 179).

Huvudregeln om sekretess inom socialtjänsten finns i 7 kap. 4 § sekretesslagen.
Enligt bestämmelsen gäller sekretess för uppgift om enskilds
personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan
att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Sekretessen
gäller såväl gentemot enskild som mot myndighet. En av de bestämmelser
(14 kap. 1 §) som reglerar sekretessen myndigheter emellan föreskriver att
sekretessen inte hindrar att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet
följer av lag eller förordning. En sådan uppgiftsskyldighet
för socialnämnden finns intagen i bl. a. 65 § SoL. Nämnden skall enligt
bestämmelsen på begäran av annan myndighet till denna lämna uppgifter
om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika felaktiga utbetalningar
från det allmänna. 1 motionen 1979/80:68 (delvis) av Blenda Littmarck
m. fl. (m) föreslås att bestämmelsen ändras på så sätt att uppgift om
utbetalda socialbidrag i enskilda fall på begäran bör kunna utlämnas till
skattemyndigheterna för att bl. a. underlätta myndighetens bedömningar
vid framställning om avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Att från socialnämnden utgiven ekonomisk hjälp kan påverka taxeringen
framgår av riksskatteverkets anvisningar om avdrag för väsentligen nedsatt
skatteförmåga på grund av sjukdom m. m. Enligt anvisningarna är
socialhjälp en av de ersättningar som skall beaktas då avdragets storlek
fastställs. Även i andra fall, t. ex. vid s. k. skönstaxering, torde uppgifter
om ekonomisk hjälp kunna vara av betydelse vid taxeringen.

Åtskilliga skäl kan anföras för att den enskilde bör åsättas en så riktig
taxering som möjligt. Att någon blir felaktigt taxerad kan dessutom från
social synpunkt medföra att bedömningen av de ekonomiska förhållandena
försvåras, vilket kan ge en felaktig bild av hjälpbehovet. En återanpassning
till det normala samhällslivet kan också försvåras.

Enligt utskottets mening bör därför socialtjänsten vara skyldig att på
begäran lämna taxeringsmyndigheterna uppgifter om ekonomisk hjälp i
enskilda fall. Då syftet med utlämnandet enligt 65 § SoL är att förhindra
felaktiga utbetalningar från det allmänna kan detta stadgande inte sägas
innefatta någon sådan skyldighet. Bestämmelsen bör därför enligt utskottets
mening kompletteras i angivna hänseende. Utskottet tillstyrker således
motionen 1979/80: 68 i denna del.

3.12.4 Körkortsärenden m. m.

Enligt 7 § körkortslagen (1977:477) får körkortstillstånd meddelas endast
den som med hänsyn till sina personliga och medicinska förhållanden kan

SoU 1979/80:44

anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon. Vid prövningen av de
personliga förhållandena skall särskilt beaktas om sökanden är känd för
nyktert levnadssätt och om det kan antas att han som förare av körkortspliktigt
fordon kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn,
omdöme och ansvar i trafiken. Ett körkort eller ett körkortstillstånd skall
enligt 16 § körkortslagen återkallas, bl. a. om körkortsinnehavaren på
grund av opålitlighet i nykterhetshänseende inte bör ha körkort.

I vissa fall åligger det nykterhetsnämnd att i körkortsärenden m. m.
lämna uppgifter om den enskildes nykterhetsförhållanden. Vidare får körkortsmyndigheten
inhämta uppgifter från bl. a. sociala organ som kan
lämna upplysningar av betydelse för lämplighetsbedömningen. Med stöd
härav inhämtar polisen regelmässigt yttrande från nykterhetsnämnden i
samband med att personutredning företas beträffande den som har sökt
körkortstillstånd. Nämndens yttrande skall bestå av en redovisning av de
av nykterhetsnämnden kända faktiska förhållandena som kan vara av
betydelse för körkortsmyndighetens bedömning av körkortsärendet.

1 propositionen (del A s. 430) ifrågasätts den betydelse som socialvårdens
rutinmässiga rapport- och uppgiftslämnande har från trafiksäkerhetssynpunkt.
Den nuvarande rapporteringsskyldigheten sägs också inverka
menligt på de sociala myndigheternas möjlighet att hjälpa alkohol- och
narkotikamissbrukare. Enligt propositionen begränsas därför socialnämndernas
uppgiftsskyldighet i körkortsärenden avsevärt. Nämnderna får höras
endast om länsstyrelsen eller domstolen har anledning att anta att
någon inte bör ha körkort på grund av sina nykterhetsförhållanden. Först
om en begången förseelse eller någon annan anmärkning motiverar det
finns anledning att inhämta yttrande från socialnämnden. En annan förutsättning
är att yttrandet har betydelse för ärendets avgörande. Några
uppgifter till polisens personutredning skall inte lämnas i fortsättningen.

En arbetsgrupp har tillsatts inom regeringskansliet för att utreda vilken
myndighet som i fortsättningen skall registrera och rapportera bl. a. polisens
omhändertaganden av berusade personer. Arbetet är inriktat på att få
fram förslag som kan genomföras då socialtjänstreformen träder i kraft.

Socialtjänstreformens inriktning på frivillighet och ökat skydd för den
personliga integriteten måste bygga på ett väl utvecklat förtroende mellan
klient och vårdorgan. En sådan behandlingslinje är svår att förena med en
obligatorisk rapporteringsskyldighet för socialnämnden i körkortsärenden.
Utskottet har därför ingen erinran mot att socialtjänstens uppgiftsskyldighet
begränsas på det sätt som föreslås i propositionen. Utskottet vill
samtidigt framhålla att de förslag som läggs fram av den av regeringen
tillsatta arbetsgruppen måste tillgodose även de krav som måste ställas
från trafiksäkerhetssynpunkt.

7 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

3.13 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

3.13.1 Allmänt

De insatser som kan göras för den enskilde med stöd av socialtjänstlagen
förutsätter att den enskilde begär eller i vart fall samtycker till åtgärderna.
Den enskildes frivilliga medverkan har ansetts vara av grundläggande
betydelse för utfallet av vård- och behandlingsarbetet.

När det gäller omsorgen om barn och unga har det dock inte varit möjligt
att genomgående upprätthålla principen om frivillighet. Underåriga kan
inte på samma sätt som vuxna ta ställning till värdet av olika åtgärder eller
ställa egna krav på socialtjänsten. Det kan vidare finnas intressemotsättningar
mellan barn och föräldrar som gör att föräldrarna inte begär eller
rent av motsätter sig att barnet får hjälp genom socialtjänsten. Även i
sådana fall måste de unga kunna garanteras erforderlig vård. Socialnämndens
skyldighet att sörja för att barn och ungdomar som löper risk att
utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver (12 § i utskottets
förslag till SoL) medför att nämnden måste kunna vidta vissa åtgärder
för att hjälpa barnet eller den unge även om erforderliga samtycken inte
kunnat erhållas.

I propositionen föreslås en lag med särskilda bestämmelser om vård av
unga (LVU), varigenom nämnden ges möjlighet att även om samtycke inte
föreligger bereda underåriga vård utom hemmet. Beslut om vård kan
meddelas av länsrätt på ansökan av socialnämnd. Nämnden svarar därefter
för vården. För beslut enligt lagen krävs att den unge inte kan beredas
behövlig vård med samtycke av vårdnadshavaren eller vårdnadshavarna
och, om den unge fyllt 15 år, även av honom själv. Den enda åtgärd som
kan beslutas med stöd av lagen är att den unge bereds vård utom det egna
hemmet. Andra vård- eller behandlingsåtgärder kan således inte genomföras
med tvång. Det är emellertid möjligt att efter viss tid fortsätta vård
enligt LVU i den unges eget hem. I sådant fall kan nämnden till följd av sin
allmänna befogenhet att besluta om vården även besluta om särskilda
behandlingsåtgärder.

Vård enligt LVU kan komma i fråga i två huvudtyper av fall. Det första
fallet avser underåriga som till följd av förhållandena i hemmet löper risk
att utvecklas ogynnsamt. Det andra gäller unga som till följd av missbruk,
kriminellt beteende eller dylikt själva utsätter sig för allvarlig sådan risk.
Åldersgränsen blir 18 år, i fall av vård på grund av den unges eget beteende
undantagsvis 20 år. Beslut om vård gäller tills vidare. Beslut enligt den
andra punkten skall emellertid omprövas av socialnämnden var sjätte
månad.

Bestämmelserna om vård kompletteras av regler om s. k. omedelbart
omhändertagande, vilket är en säkerhetsåtgärd som kan vidtas i vissa
brådskande fall eller av utredningsskäl.

Lagen innehåller vidare bestämmelser om socialnämndens befogenheter

SoU 1979/80:44

under vårdtiden, varav bl. a. framgår att ungdomar som är omhändertagna
på grund av sitt eget beteende i vissa fall kan underkastas begränsningar i
rörelsefriheten om det krävs för att genomföra vården. Även vissa andra
tvångsåtgärder regleras i lagen. Socialnämnden får vidare rätt att besluta
om umgänget mellan barn och föräldrar under vårdtiden.

Utskottet konstaterar att den föreslagna lagstiftningen nära ansluter till
barnavårdslagens nuvarande bestämmelser i dessa frågor. En olikhet är att
den nya lagens tillämpning förutsätter att samtycke till behövlig vård inte
kan erhållas, medan samhällsvård enligt barnavårdslagen skall beslutas när
de särskilda förutsättningarna därför föreligger, oberoende av om samtycke
lämnats eller inte. Till vissa frågor rörande samtycke återkommer
utskottet i det följande. I övrigt har utskottet inga invändningar mot vad
som anförs i propositionen rörande grunderna för lagens tillämpning. Att
det måste finnas en lagstiftning som garanterar de unga erforderlig vård i
särskilt riskfyllda situationer är således uppenbart.

Utskottet ansluter sig också till propositionens syn att åtgärder för att
hjälpa sådana utsatta underåriga där så är möjligt bör genomföras med de
berördas frivilliga medverkan. Den resurs för behandlingsarbetet som den
enskildes egen medverkan utgör måste tas till vara. Detta innebär givetvis
inte att ett barns hälsa eller utveckling får sättas på spel genom att socialnämnden
i syfte att uppnå enighet går med på att välja andra åtgärder än
dem man anser barnet vara i behov av. Vägledande för hur socialnämnden
skall förfara i sådana fall måste vara vad nämnden vid en samlad bedömning
anser vara bäst för barnet.

När en lång tids vård enligt LVU kan förutses kan det vidare ibland vara
påkallat att överväga om inte socialnämnden i stället bör verka för att det
utses en annan vårdnadshavare för barnet (jfr SOU 1977: 40 s. 882). Detsamma
gäller om vården inte kunnat avslutas trots långvariga och omfattande
insatser från nämndens sida. Att socialnämnden är skyldig att bevaka
och vid behov aktualisera sådana frågor följer av bl. a. 6 kap. 9§
föräldrabalken. Socialnämnden bör således se till att inte vård enligt LVU
inleds eller fortsätter i fall där byte av vårdnadshavare hade varit en för
barnet bättre åtgärd.

3.13.2 Samtycke

Som angivits i tidigare avsnitt är det en förutsättning för LVU:s tilllämpning
att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke från de
berörda. Lagstiftningen innebär samtidigt att ett samtycke till vård när som
helst kan återkallas. Detta kan skapa problem i situationer där den enskilde
visserligen lämnar sitt samtycke till vården, men man har anledning att
befara att han senare kan komma att ändra inställning. En annan svårhanterlig
situation är att man inte anser sig kunna låta vården bli beroende av
samtycke av en viss person, t. ex. på grund av riskerna för någon annans
personliga säkerhet. Detta kan bl. a. vara fallet när ett barn varit utsatt för
misshandel eller annat våldsbrott från föräldrarnas sida.

SoU 1979/80:44

100

Dessa svårigheter har uppmärksammats i propositionen, där man av
sådana skäl sett sig föranlåten att göra vissa reservationer till den föreslagna
lagtexten. I enlighet härmed uttalas att tillämpningen av LVU inte
ovillkorligen bör vara knuten till om det finns ett formellt samtycke eller
inte (del A s. 500). Nämnden kan ha grundad anledning att anta att
föräldrarnas samtycke inte är allvarligt menat och att de inte är villiga att
på sikt låta nämnden genomföra vården så som nämnden finner nödvändigt.
Det kan också finnas situationer när det finns skäl att tro att den unge
själv inte kommer att medverka till den vård som han har samtyckt till (dei
A s. 581). I lagrådsremissen (prop. del C s. 10 och 11) nämns ytterligare
omständigheter som bör kunna medföra att LVU tillämpas trots att det
föreligger ett i föreskriven ordning lämnat samtycke. Bl. a. nämns allvarligare
barnmisshandelsfall, där man enligt lagrådsremissen kanske inte kan
låta barnets trygghet bli beroende av ett samtycke som föräldern lämnar i
en då mycket pressad situation.

Utskottet delar propositionens principiella syn att det måste finnas visst
utrymme för tillämpning av LVU även om samtycke lämnats om det finns
särskilda skäl för detta. Den planerade vården av barnet eller den unge får
inte äventyras. Självfallet får inte heller barnets säkerhet sättas på spel. Ett
i formellt riktig ordning lämnat samtycke kan emellertid inte utan vidare
frånkännas sin sedvanliga rättsliga betydelse. Den omständigheten att man
tror att samtycket t. ex. inte är allvarligt menat gör inte samtycket ogiltigt.
Även sådana samtycken utgör formellt hinder mot att tillämpa LVU. Att
bortse från ett samtycke som inte kan anses vara i egentlig mening ogiltigt
innebär att tillämpningsområdet för LVU utvidgas jämfört med lagtextens
formella innehåll. Inte minst med hänsyn till att åtgärder av det slag som
regleras i LVU inte får beslutas utan uttryckligt stöd i lag måste en sådan
tolkning avvisas.

Lagen ger emellertid utrymme för att lösa här aktuella problem utan att
värdet av ett lämnat samtycke sätts i fråga. Som framhålls i propositionen
skall den unge nämligen kunna garanteras ”behövlig vård". I detta uttryck
ligger bl. a. att hela den av socialnämnden planerade vården skall kunna
genomföras. Om det finns anledning att befara att ett lämnat samtycke kan
komma att återkallas innebär detta att behandlingsprogrammet eventuellt
inte kan fullföljas. LVU bör då kunna tillämpas för att garantera det
långsiktiga genomförandet av vården. Liknande synpunkter kan anläggas i
den situationen att föräldrarna visserligen samtycker till att barnet bereds
vård utom hemmet, men kan befaras ingripa i vården på ett för barnet
störande sätt, t. ex. genom att uppsöka barnet i familjehemmet vid olämpliga
tidpunkter.

När frågan om vård uppkommer till följd av att barnet utsatts för allvarligare
misshandel eller liknande övergrepp måste dessutom barnets anspråk
på trygghet vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig vård. Även
om det inte finns någon mera påtaglig anledning att befara att vården

SoU 1979/80:44

101

avbryts eller störs kan det i sådana fall ofta vara motiverat att tillämpa
LVU för att säkerställa att inte barnet kan flyttas utan socialnämndens
medgivande.

3.13.3 Omedelbart omhändertagande

I propositionen föreslås att socialnämnden i vissa brådskande fall när
länsrättens prövning av frågan om vård inte kan avvaktas skall kunna
besluta om omedelbart omhändertagande av underårig. Åtgärden skall
fastställas av länsrätten. Ansökan om vård enligt LVU måste härefter
göras hos länsrätten inom fyra veckor från det att omhändertagandet
verkställdes. Omhändertagandet förfaller bl. a. om ansökan om vård inte
kommer in i tid. Detsamma gäller om länsrätten avslår socialnämndens
ansökan om vård.

Konsekvenserna av att omhändertagandet upphör om länsrätten avslår
ansökan om vård har tagits upp i motionen 1979180:66 (yrkandet 4) av Erik
Larsson m. fl. (c). Motionärerna framhåller att denna regel gäller även om
socialnämnden genast överklagar länsrättens beslut. Även om kammarrätten
inte delar länsrättens bedömning av målet leder systemet till att omhändertagandet
måste avbrytas. Skulle kammarrätten komma till annat slutligt
beslut än länsrätten måste barnet omhändertas på nytt. Propositionen ger
inget utrymme för att undvika sådana avbrott i omhändertagandet av ett
barn. Den enda möjlighet som finns är att socialnämnden beslutar om nytt
omhändertagande. För detta krävs dock att nya omständigheter hunnit
inträffa. Liknande svårigheter uppstår om omhändertagandet förfaller till
följd av att ansökan till länsrätten blir försenad. Motionärerna erinrar
vidare om att lagrådet vid sin granskning av lagförslaget föreslog införandet
av en regel som gav besvärsinstans rätt att besluta om omedelbart
omhändertagande när detta var påkallat för att undvika avbrott i omhändertagandet
av ett barn. Lagrådet föreslog även att förvaltningsdomstol
skulle kunna besluta om att omedelbart omhändertagande skulle upphöra.
I motionen förordas en generell regel varigenom förvaltningsdomstol som
har att pröva mål om vård enligt LVU också skall kunna besluta i frågor
som rör omedelbart omhändertagande av barnet eller den underårige.

Utskottet delar motionärernas principiella uppfattning att lagtexten inte
bör utformas på ett sådant sätt att det kan tillskapas situationer där såväl
socialnämnden som den domstol som handlägger målet är formellt förhindrade
att agera på det sätt de anser lämpligast för barnet. Enligt utskottets
mening bör de regler som rör förfarandet utformas främst med hänsyn till
att de skall möjliggöra en smidig och effektiv tillämpning av lagens grundläggande
bestämmelser. Om omedelbart omhändertagande i vissa fall inte
skulle kunna ske av formella skäl ehuru de yttre betingelserna för åtgärden
i övrigt förelåg, skulle detta motverka LVU:s syfte att utgöra ett skydd för
barn i särskilt utsatta situationer.

När ett mål om vård enligt LVU är anhängigt hos domstol är det vidare

SoU 1979/80:44

102

denna domstol som får anses bäst skickad att bedöma i vad mån ett
omhändertagande bör fortsätta eller avbrytas med hänsyn till samtliga
omständigheter i målet. Att en lägre instans inte funnit tillräckliga skäl för
vård bör inte heller inskränka den högre instansens handlingsfrihet. Utskottet
anser därför i likhet med motionärerna att den domstol som har att
pröva ett mål om vård enligt LVU också bör ges behörighet att besluta om
omedelbart omhändertagande. Domstolen bör även kunna besluta om
upphörande av ett av socialnämnden beslutat omhändertagande. Regeln
bör av lagtekniska skäl utformas lika för alla förvaltningsdomstolarna.
Genom en sådan generell regel blir det alltid möjligt för en domstol att med
omedelbar verkan besluta om de åtgärder som anses lämpligast med hänsyn
till barnets eller den unges bästa.

Det säger sig självt att denna möjlighet för domstolen bör utnyttjas med
försiktighet. Sådana åtgärder bör främst övervägas då det är påkallat för
att undvika avbrott i pågående vård eller andra skadliga flyttningar av
barn. Utskottet återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet bifall till motionen
1979/80: 66 i här aktuell del (yrkandet 4). Utskottets förslag till ändrad
lagtext framgår av bilaga 2 till detta betänkande (6, 7, 8 och 21 §§ LVU).

Utskottet tar i detta sammanhang även upp motionen 1979180:1204 av
Ella Johnsson (c), i vilken föreslås viss ändring i barnavårdslagens nuvarande
bestämmelser rörande verkställighet av beslut om samhällsvård.
Motionen syftar till att undvika att barn kan komma att flyttas fram och
tillbaka under en pågående process om omhändertagande för samhällsvård.
Motionären föreslår att lagen ändras så att barnavårdsnämndens
beslut skall bestå till dess ärendet prövats slutligt i alla instanser.

Ett yrkande av samma innebörd har tidigare behandlats av utskottet i
betänkandet SoU 1978/79: 32. Utskottet framhöll då som sin åsikt att det
av motionären aktualiserade problemet inte så mycket berodde på någon
brist i den gällande lagstiftningen som på att tillämpningen inte alltid
uppfyllde lagstiftarens intentioner. Med en lyhörd tillämpning som satte
barnets bästa i främsta rummet borde man enligt utskottet kunna undvika
sådana för barnet olämpliga avbrott i vården. Utskottet ställde sig dessutom
principiellt tveksamt till en ordning som innebar att en pågående åtgärd
av detta slag inte kunde avbrytas trots att en högre instans inte funnit skäl
för den.

Utskottet har i allt väsentligt samma uppfattning nu som tidigare. Skadliga
flyttningar av barn och avbrott i pågående omhändertagande måste i
största möjliga utsträckning undvikas. Detta bör emellertid inte ske genom
att högre instans blir bunden av bedömningen i lägre instans. Det är
däremot av största vikt att de rättstillämpande myndigheterna är medvetna
om de allvarliga konsekvenserna av upprepade omhändertaganden och
flyttningar av barn. Beslut under processens gång måste utformas med
hänsyn till att sådana situationer inte bör tillåtas uppstå.

SoU 1979/80:44

103

Utskottet vill samtidigt peka på det ändrade rättsläge som uppstår genom
att enligt utskottets förslag även förvaltningsdomstol får rätt att
besluta i frågor som gäller omedelbart omhändertagande under en pågående
process om vård enligt LVU. Domstolarna får härigenom ökade
möjligheter att i vaije situation besluta om de åtgärder som bedöms vara
bäst för barnet. Detta lägger ett ytterligare ansvar på domstolarna att se till
att inte barnet utsätts för upprepade flyttningar. Det bör i detta sammanhang
också erinras om att verkställighetsreglerna i 21 § LVU avviker från
vad som nu gäller enligt barnavårdslagen. Även dessa regler bör bidra till
en utveckling i enlighet med motionärens önskemål. Enligt utskottets
uppfattning får därför syftet med motionen anses bli i huvudsak tillgodosett
genom de nya reglerna i LVU.

Utskottet avstyrker i enlighet med det anförda motionen 1979/80: 1204.

3.13.4 Barnets talerätt

I propositionen föreslås att barn som fyllt 15 år skall ha rätt att själva
föra sin talan i mål och ärenden såväl enligt socialtjänstlagen som enligt
LVU. Barn som inte uppnått denna ålder är visserligen också parter i mål
som rör dem. De kan dock inte själva föra sin talan utan måste ha ställföreträdare.
Legal ställföreträdare är i allmänhet barnets föräldrar. Ett offentligt
biträde för barnet skall visserligen ta till vara barnets intressen i mål
enligt LVU men har inte självständig rätt att t. ex. överklaga ett beslut om
vård. Barnet kan inte heller fungera som huvudman gentemot ett offentligt
biträde. Då föräldrar och barn kan ha motstridiga intressen framför allt i
sådana mål enligt LVU som avser vård på grund av förhållandena i barnets
hemmiljö kan dessa regler leda till att barnets intressen inte hävdas med
tillräcklig kraft i sådana mål.

Dessa problem har uppmärksammats i motionen 1979/80:55 (yrkandet 2)
av Lena Öhrsvik (s), vari föreslås att riksdagen hos regeringen begär
förslag som ger barn rätt att överklaga beslut enligt LVU. Motionären
anför bl. a. att det riktats viss kritik mot rättstillämpningen på barnavårdsområdet.
Kritiken har bl. a. tagit fasta på att man i praxis anses fästa alltför
stort avseende vid föräldrarnas intressen på bekostnad av barnets. Att
barn fick rätt ätt överklaga beslut enligt LVU skulle enligt motionären vara
ett tecken på att man slår vakt om barnens rättssäkerhet.

Som framgår av motionen är frågan om hur barnets intressen skall tas till
vara i dessa typer av mål ingalunda ett nytt problem. Samma svårigheter
finns i mål om vissa åtgärder enligt nuvarande barnavårdslag, framför allt
när det gäller samhällsvård enligt 25 § första stycket a). Omhändertagandet
av barnet sammanhänger här ofta med att föräldrarna inte ansetts vara
kapabla eller i övrigt inte lämpliga att ha ansvaret för barnet. Det är då
knappast möjligt för föräldrarna att fylla den dubbla rollen att tillvarata
såväl barnets som egna intressen. Ofta förordnas visserligen offentligt
biträde för barnet i sådana fall. Som tidigare angivits har emellertid det

SoU 1979/80:44

104

offentliga biträdet begränsade möjligheter att agera när inte rättegångsfullmakt
kan lämnas. I praktiken har också rått oklarhet om i vad mån barnets
offentliga biträde i sådana fall bör föra fram föräldrarnas önskemål. Till
oklarheten har bidragit att det varit svårt att engagera offentliga biträden
med erfarenhet av den särskilda problematik som föreligger i barnavårdsmålen.

Propositionen innebär således inte någon förändring jämfört med gällande
rätt. Frågan om barnets talerätt har emellertid uppmärksammats, och
man uttalar bl. a. (del A s. 409) att barns rätt till självständighet hittills inte
har beaktats i tillräcklig grad och att respekten för barns vilja inte sällan
har blivit eftersatt. Frågan om vem som skall företräda barnet i ärenden
som rör både barnet och dess föräldrar behandlas emellertid av utredningen
(Ju 1977:08) om barnens rätt. 1 avvaktan på utredningens ställningstaganden
anses tiden inte mogen att nu föreslå någon särskild ordning för mål
och ärenden inom socialtjänsten.

Utskottet vill här tillägga att utredningen om barnets rätt nyligen avgivit
betänkandet (SOU 1979: 63) Om föräldraansvar m. m.. vari bl. a. föreslås
att barnet skall få en särskild ställföreträdare — barnombud - i tvister om
vårdnad eller umgängesrätt. Barnombudet skall vara en person med kunskap
och erfarenhet av barn och skall uteslutande ha till uppgift att bevaka
barnets intressen. Ombudet skall kunna föra en självständig talan på barnets
vägnar och således också kunna överklaga beslut som anses skadliga
för barnet. Utredningen uttalar (s. 143) att det skulle kunna övervägas att
införa systemet med barnombud även i samhälls vårdsärenden, dvs. LVU.
Utredningen har för avsikt att återkomma härtill i ett senare sammanhang.

Utskottet delar motionärens uppfattning att det nuvarande systemet är
otillfredsställande från barnets synpunkt. Även om socialnämnden efter
bästa förmåga söker bevaka barnets intressen i målet blir barnets ställning
svagare i mål enligt LVU än i mål där det inte finns sådana intressekonflikter
mellan föräldrar och barn. Socialnämnden måste dessutom söka
undvika att hamna i alltför stark motsatsställning i förhållande till barnets
föräldrar. Det fortsatta behandlingsarbetet kan annars försvåras avsevärt,
till nackdel för såväl barn som föräldrar.

Ett offentligt biträde kan inte heller till följd av sina begränsade handlingsmöjligheter
helt fylla funktionen att tillvarata barnets intressen. Utskottet
vill här visserligen peka på att det kan finnas fall där man kan uppnå
en stärkt position för barnet genom att låta förordna god man för barnet
enligt 18 kap. 2§ andra stycket föräldrabalken. En sådan god man blir då
ställföreträdare för barnet i målet och kan fungera som huvudman gentemot
barnets offentliga biträde. Det är emellertid uppenbart att problemen
inte generellt kan lösas på detta sätt.

Enligt utskottets mening måste därför på sikt övervägas att införa en
ordning som ger barnet en starkare ställning i mål enligt LVU. Vilken
utformning detta system bör ha kan emellertid inte bedömas utan närmare
utredning. Som framhållits i propositionen är dessa frågor redan föremål

SoU 1979/80:44

105

för behandling av utredningen om barnets rätt. Utskottet anser därför i
likhet med propositionen att utredningens förslag i denna del måste avvaktas.
Utskottet förutsätter att utredningen kommer att behandla dessa frågor
med skyndsamhet.

Motionen 1979/80: 55 i här aktuell del (yrkandet 2) får anses besvarad
genom vad utskottet nu anfört. Utskottet avstyrker således motionen i
denna del.

3.13.5 Fortsatt översyn av lagen

I propositionen anges (del A s. 510) att en parlamentarisk utredning
avses få i uppdrag att fortsätta översynen av lagstiftningen om vård mot
den enskildes vilja. Kommittén skall enligt propositionen bl. a. följa tilllämpningen
av de nya bestämmelserna rörande alkohol- och narkotikamissbrukare
och föreslå de ändringar som erfarenheterna kan ge anledning
till.

I motionen 1979180:55 (yrkandet 1) av Lena Öhrsvik (s) yrkas att riksdagen
skall ge regeringen till känna att den aviserade utredningen även bör
följa tillämpningen av LVU. Motionären anför bl. a. att det trots reformer
och samhällsinsatser fortfarande finns många barn som far illa och att
detsamma troligen kommer att bli fallet under lång tid framöver. Rättstilllämpningen
i barnavårdsärendena har utsatts för kritik då den ansetts i
alltför hög grad präglad av hänsyn till föräldrarnas intressen. Domstolarna
har ofta varit alltför restriktiva i sin bedömning av samhällsvårdsmålen.
Det finns även regionala skillnader i praxis. Mot bakgrund härav bör enligt
motionären tillämpningen av den nya lagstiftningen redan från början följas
mycket noga.

I betänkandet SoU 1979/80: 24 har utskottet bl. a. framhållit önskvärdheten
av att en så omfattande reform följs upp och görs till föremål för
systematisk utvärdering. Särskilt viktigt är att studera hur socialtjänstreformens
grundläggande intentioner förverkligas i den praktiska verksamheten
och hur vården inom socialtjänsten förhåller sig till andra vårdformer.
Den del av den nya lagstiftningen som innehåller bestämmelser om
vård utan samtycke måste vidare enligt utskottet ses mot bakgrund av
socialtjänstens funktionssätt i stort. Utskottet ansåg därför att den aviserade
parlamentariska utredningen borde ges större bredd än vad som förutskickas
i propositionen. Utredningsarbetet borde göras av en parlamentariskt
sammansatt beredning. Utskottet framhöll vidare att beredningen
skulle uppmärksamma vad riksdagen anför vid sin slutliga behandling av
socialtjänstpropositionen. Detta gällde bl. a. frågan om utvärdering av
LVU.

LVU är ett led i en brett upplagd reformering av hela socialtjänsten.
Omsorgen om barn och ungdomar är en av socialtjänstens viktigaste uppgifter.
Det finns därför särskild anledning att bevaka att denna del av
socialtjänstens verksamhet fungerar på ett ändamålsenligt sätt. Den nya
lagstiftningen bör ge ökad trygghet åt barn och ungdomar som är i behov

SoU 1979/80:44

106

av skydd och stöd från samhällets sida. Reglerna bör främst vara utformade
med hänsyn till att de skall utgöra ett smidigt hjälpmedel för att
förverkliga dessa intentioner. Man måste därför vara öppen för möjligheten
att LVU:s bestämmelser kan behöva justeras i takt med vunna erfarenheter.
Som påpekats i motionen kan även tillämpningen av den nuvarande
barnavårdslagen vara en anledning att särskilt uppmärksamma i vad mån
de nya reglerna fyller sin funktion att garantera underåriga erforderlig vård
i svåra situationer.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet starka skäl tala för att den
av utskottet tidigare förordade parlamentariska beredningen bör ägna särskild
uppmärksamhet åt de delar av socialtjänstlagstiftningen som är avsedda
att utgöra ett grundläggande skydd för barn och ungdomar i risksituationer,
och då främst LVU. Beredningen bör sålunda undersöka hurde
nya reglerna tillämpas i praktiken och förutsättningslöst överväga om
några initiativ bör tas till ändringar eller tillägg i reglernas utformning.
Beredningen bör i denna del samarbeta med utredningen (Ju 1977:08) om
barnets rätt.

Genom vad utskottet nu anfört får motionen 1979/80: 55 anses besvarad i
aktuell del (yrkandet 1).

3.14 Specialmotivering

3.14.1 Socialtjänstlagen
6 §

Samhällets bistånd till den enskilde skall inte vara kravlöst. Den enskildes
personliga ansvar för sin situation är en viktig utgångspunkt för socialtjänstens
insatser. Möjligheterna till arbete är härvid av särskild betydelse.
Dessa frågor har behandlats i de allmänna övervägandena (s. 26).

11 §

Som framgått av de allmänna övervägandena (s. 55) har socialtjänstlagen
ansetts böra kompletteras med en särskild bestämmelse som klargör socialtjänstens
ansvar på missbruksområdet. Socialnämnden bör således
utnyttja såväl strukturinriktade och allmänt inriktade insatser som individuellt
inriktade insatser för att förebygga uppkomsten av missbruk. Om
missbruk redan har uppkommit måste socialnämnden försöka nedbringa
detta samtidigt som nämnden måste motverka att missbruket sprids till nya
grupper. Insatserna för att hindra att barn och ungdomar tidigt kommer in i
missbruk har ansetts så viktiga att de omnämnts särskilt i lagtexten.

Paragrafens andra stycke skall ses som ett förtydligande av socialnämndens
åligganden enligt första stycket. De angivna typerna av insatser har
ansetts böra anges särskilt. Någon fullständighet är emellertid inte avsedd.
Socialnämnden bör således ha frihet att utforma de förebyggande insatser -

SoU 1979/80:44

107

na på det sätt som i varje särskilt fall ter sig mest ändamålsenligt. Av
föreskriften om skyldighet att lämna erforderlig hjälp och vård åt enskilda
missbrukare följer emellertid att socialnämnden alltid måste bedriva en
aktiv verksamhet för att nå och hjälpa de enskilda människor som har
problem med missbruk även om de inte själva har begärt bistånd av
nämnden.

12-18 §§

Paragraferna motsvarar 11-16 §§ i propositionens förslag. Någon motsvarighet
till 17 § finns inte i utskottets förslag. Som framgått av utskottets
allmänna överväganden (s. 31) har vissa tillägg ansetts böra göras till de
föreslagna bestämmelserna om förskole- och fritidshemsverksamhet. Tillläggen
avser vissa bestämmelser i den nuvarande lagen (1976:381) om
barnomsorg, vilka ansetts böra föras över till socialtjänstlagen.

14 § motsvarar 13 § i propositionens förslag med tillägg av ett nytt tredje
stycke. Tillägget motsvarar 5 § andra stycket i lagen (1976: 381) om barnomsorg
och innehåller bestämmelser som avviker från vad som stadgas i
första stycket. Då avvikelsen inte endast innebär en minskad förpliktelse
bör bestämmelsen kvarstå i lag och inte föras över till förordning.

15 § motsvarar 14 § i propositionens förslag. Bestämmelsen har kompletterats
med ett andra stycke, motsvarande 6 § andra stycket lagen
(1976: 381) om barnomsorg varigenom kommunen ålagts en särskild skyldighet
att bedriva uppsökande verksamhet för att nå de barn som är i
behov av särskilt stöd i form av plats i förskola eller fritidshem.

16 § motsvarar 7 § i lagen (1976: 381) om barnomsorg och saknar motsvarighet
i propositionen. Genom denna bestämmelse åläggs kommunen
att verka för att alla sexåringar liksom alla barn med s. k. särskilda behov
verkligen utnyttjar anvisad plats. Denna bestämmelse är motiverad av att
sådana barn har en självständig rätt till plats i förskola oberoende av
föräldrarnas önskemål om service. Bestämmelsen sträcker sig därför
längre än att endast erbjuda föräldrarna att barnet får plats. Utskottet
anser denna regel ge uttryck för en viktig princip. Betydelsen därav bör
inte förminskas genom att den utmönstras från lagens centrala bestämmelser.
En motsvarighet bör således föras in i socialtjänstlagen.

19 och 20 §§

Paragraferna motsvarar 18 och 19 §§ i propositionens förslag.

I motionen 1979/80:68 av Blenda Littmarck m. fl. (m) begärs bl. a. att
utgångspunkten för äldreomsorgen, boende i eget hem, skall framhävas på
det sättet att det första ledet i 18 § i den föreslagna socialtjänstlagen
kompletteras sålunda: ”Socialnämnden skall verka för att äldre människor
får möjlighet att leva och bo självständigt / första hand i sitt eget hem."
Vidare vill motionärerna att angelägenheten av att ålderdomshem med
helinackordering skall finnas kvar understryks på det sättet att andra

SoU 1979/80:44

108

stycket i den föreslagna 19 § kompletteras sålunda: "För äldre människor
med behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta bostäder med gemensam
service (servicehus) och ålderdomshem.”

Såväl i de riktlinjer som ligger till grund för propositionsförslagen som i
underlaget för huvudmännens planering och utbyggnad av äldreomsorgerna
framhålls, som redovisats i den allmänna motiveringen (s. 36, 38 och
39), att utgångspunkten för äldreomsorgerna skall vara boende i egen
bostad. Utskottet förutsätter i likhet med vad som anförs i propositionen
att en vårdform som de nuvarande ålderdomshemmen utgör skall finnas
kvar inom överskådlig tid, även om strävan bör vara att successivt övergå
från den helinackordering som erbjuds vid ålderdomshemmen till en mer
individuellt anpassad service (prop. del A s. 284 och 286).

Mot bakgrund av det anförda kan de i motionen 1979/80:68 föreslagna
kompletteringarna av bestämmelserna inte anses erforderliga. Motionen i
här aktuell del avstyrks således.

23 §

Den ändrade lydelsen jämfört med 22 § i propositionen är föranledd av
förslag i propositionen 1979/80: 172 om ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor
och nykterhetsvårdsanstalter m. m. Den överenskommelse
som träffats mellan staten och de två kommunförbunden innebär att
kommunerna och landstingskommunen i ett län skall svara gemensamt för
att hela behovet av institutionsresurser inom länet blir tillgodosett. Överenskommelsen
går därmed längre än den föreskrift om ansvar för institutionsplanering
och för inrättande och drift av institutioner vilken föreslagits
i propositionen om socialtjänsten. 23 § har utformats så att den svarar
mot innehållet i överenskommelsen.

En föreskrift om att planen skall redovisas till länsstyrelsen bör emellertid
läggas till i sista stycket (jfr 22 § i förslaget i socialtjänstpropositionen).
Frågan har behandlats i de allmänna övervägandena (s. 81).

28 §

Paragrafen innebär att socialnämnden i vissa fall skall kunna förbjuda
vårdnadshavare att flytta barn från det hem där det vistas om risken är
alltför stor att barnet skadas genom att skiljas från detta hem. Bestämmelsen
har behandlats i de allmänna övervägandena (s. 77).

34 §

Första stycket i paragrafen reglerar hjälptagarens ersättningsskyldighet.
Stöd och hjälpinsatser av behandlingskaraktär är aldrig förenade med
ersättningsskyldighet utom i fall när det rör sig om en sådan social tjänst
för vilken avgift är bestämd i enlighet med 35 §. Som framgått av de
allmänna övervägandena (s. 84) bör den enskilde emellertid bidra i skälig
utsträckning till kostnaderna för insatser som inte har behandlingskarak -

SoU 1979/80:44

109

tär. Det är då i första hand olika former av boende som kan komma i fråga.
Om uppgörelse inte kan nås får kommunen föra talan om ersättning hos
länsrätten, som därvid kan pröva skäligheten i kommunens krav och även
ta hänsyn till den enskildes sociala situation. Skulle insatsen utgöras av
tjänst för vilken avgift bestämts enligt 35 § skall emellertid reglerna därom
tillämpas.

Andra stycket gäller den särskilda ersättningsskyldigheten för föräldrar
vars barn får vård genom socialnämndens försorg. Som utskottet framhållit
i den allmänna motiveringen förutsätter dessa ersättningsregler för sin
funktion att socialnämnden och således inte vårdnadshavaren får rätt att
uppbära underhållsbidrag som tillkommer barnet. En sådan regel kräver
särskilt stöd i lag. Ett häremot svarande tillägg har därför gjorts i andra
stycket. Det bör framhållas att detta tillägg inte ger socialnämnden möjlighet
att tillgodogöra sig större belopp än som följer av huvudregeln, dvs.
beloppet måste även i detta fall ligga inom de ersättningsramar som föreskrivits
av regeringen.

35 §

Paragrafen innebär att kommunen är oförhindrad att bestämma om
avgift för sociala tjänster av servicekaraktär. Detta gäller även om sådana
tjänster används i behandlingssyfte eller som annan individuell stöd- och
hjälpinsats. Avgift kan således tas ut även i sådana fall. Det möter heller
inget hinder att ta ut avgift även om tjänsten lämnas såsom bistånd enligt
6 §, under förutsättning att den biståndsberättigade anses ha tillräcklig
ekonomisk förmåga att erlägga avgift. 1 fråga om återkrav gäller då genomgående
reglerna för avgift, dvs. talan skall väckas hos allmän domstol.

Reglerna om eftergift i 37 § är inte tillämpliga på avgift. Det bör emellertid
finnas möjlighet att sätta ned avgift också av andra skäl än rent ekonomiska,
bl. a. för att inte begränsa möjligheterna att använda sociala tjänster
i behandlingssyfte, t. ex. plats i förskola.

I ett nytt tredje stycke har tagits in en bestämmelse motsvarande 19 a §
sista meningen lagen (1956:2) om socialhjälp, vilket innebär att den som
bor helinackorderad i ett servicehus för äldre människor alltid har rätt att
disponera ett visst belopp för sina personliga utgifter. Kommunernas möjligheter
att ta ut avgift för inackordering eller boende begränsas i motsvarande
mån. Avsikten är att regeringen skall utfärda närmare bestämmelser
om beräkning och storlek av sådana förbehållsbelopp.

36 och 37 §§

Som följd av att utskottet gjort vissa tillägg till 34 och 35 §§ har redaktionella
ändringar fått göras i bestämmelserna om ersättningstalan hos länsrätt
och om eftergift av ersättningsskyldighet.

SoU 1979/80:44

110

39 §

Paragrafens första stycke innebär att endast socialnämnd får föra kommunens
talan i mål och ärenden som rör nämndens uppgifter enligt socialtjänstlagen
eller annan författning. Av 46 § följer att social distriktsnämnd
får motsvarande behörighet att föra talan inom ramen för sitt kompetensområde.
Omfattningen av distriktsnämndens behörighet är således beroende
av att det gäller ärende enligt 43 § eller att socialnämnden uppdragit
beslutanderätten till distriktsnämnden med stöd av 44 §. Andra stycket
gäller inte distriktsnämnder annat än i den mån socialnämnden uppdragit
beslutanderätten i sådana frågor åt distriktsnämnden (se 46 §).

40 §

Av 46 § följer att distriktsnämnd inte får göra framställning hos fullmäktige.
I övrigt gäller vad som stadgas i 40 § också distriktsnämnder. Givetvis
förutsätts att åtgärden ligger inom ramen för den beslutanderätt som i
övrigt tillkommer distriktsnämnden, dvs. att det gäller ärende enligt 43 §
eller att socialnämnden uppdragit beslutanderätten åt distriktsnämnden
med stöd av 44 §.

44 §

Den ändrade lydelsen av paragrafen sammanhänger med utskottets ställningstagande
att distriktsnämnder inte bör ha rätt att göra framställning
direkt hos fullmäktige. Sådana framställningar bör beredas av socialnämnden
som har att beakta och avväga behoven för alla delar av kommunen.
Frågan har behandlats under de allmänna övervägandena (s. 91).

45 §

Som framgått av de allmänna övervägandena (s. 92) är utskottet inte
berett att tillstyrka en lagreglering som innebär att sociala distriktsnämnder
kan lämna sina budgetförslag direkt till kommunstyrelsen med
förbigående av socialnämnden. Socialnämndens uppgift som centralt samordnande
organ för socialtjänsten i kommunen förutsätter att nämnden
också får ett samlat ansvar för budgetfrågorna på området. Paragrafen
föreslås ändrad i enlighet härmed.

46 §

Utskottet har i det föregående (44 §) föreslagit att distriktsnämnd inte
skall kunna ges behörighet att göra framställning direkt hos fullmäktige.
Detta föranleder ändringar i 46 § första stycket.

Något behov av bestämmelsen i andra stycket torde inte föreligga.
Denna bör därför lämpligen utgå.

54 §

Enligt 1 § förvaltningslagen (FL) gäller förvaltningslagen vid handläggning
av ärenden hos förvaltningsmyndighet. Från förvaltningslagens till -

SoU 1979/80:44

lil

lämpning undantas bl. a. ärenden hos kommunal myndighet, om ärendet
avgörs genom beslut som överklagas genom kommunalbesvär (2 § p. 2.
FL). I propositionen föreslås att vissa regler i FL ändå skall gälla hos
socialnämnd om ärendet avser myndighetsutövning. Förvaltningslagens
bestämmelser om parts rätt till insyn (14 §), om kommunikation (15 §), om
parts rätt att meddela sig muntligen (16 §). om beslutsmotivering (17 §), om
rättelse av beslut (19 §) och om ansvar (20 §) skall således gälla i ärenden
som avser myndighetsutövning, oavsett om socialnämndens beslut i ärendet
överklagas genom förvaltningsbesvär eller kommunalbesvär. Härigenom
kommer ett mycket stort antal ärenden, vilka hittills varit uteslutna
från förvaltningslagens tillämpning på grund av att besluten endast kunnat
överklagas genom kommunalbesvär, att bli underkastade förvaltningslagens
särskilda bestämmelser. Till den nya grupp av ärenden som förs in
under förvaltningslagens regelsystem hör bl. a. ärenden om fördelning av
daghemsplatser och pensionärsbostäder. Enligt propositionen (del A s.
566) är det emellertid inte nödvändigt att ge alla sökande till t. ex. en plats i
förskola rätt att yttra sig innan platsen ges åt någon viss av dessa. Bestämmelsen
i 15 § FL om myndighets skyldighet att bereda part tillfälle att yttra
sig över vad någon annan än han själv har tillfört ärendet innan detta
avgörs föreslås därför inte bli tillämplig i köärenden.

Enligt utskottets mening bör emellertid även bestämmelsen i 14 § FL om
parts rätt att ta del av det som tillförts ärendet uttryckligen undantas från
tillämpning när det gäller köärenden som t. ex. ärenden om plats i förskola,
servicehus eller annan liknande social tjänst. 1 ett ärende om en plats i
förskola bör således inte en sökande få ta del av uppgifter om andra
sökande och deras behov av platsen. Utskottet föreslår därför att 54 §
andra stycket SoL kompletteras i enlighet härmed. 1 54§ andra stycket

SoL bör vidare enligt utskottets mening uttrycket som har lämnats

av någon annan sökande bytas ut mot som rör någon annan

sökande . Genom denna ändring klargörs att reglerna om insyn och

kommunikation inte skall gälla uppgifter om andra sökande, oavsett om
uppgifterna lämnats av sökanden själv eller av någon annan, t. ex. en
läkare eller kurator.

Utskottet vill tillägga att uttrycket utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen
(1971: 290) , vilket av misstag fallit bort i propositionens

förslag till lagtext, förts in som en redaktionell ändring i första stycket (jfr
prop. del A s. 564).

58 S

Paragrafen skall garantera att delgivning inte sker genom s. k. substitutsdelgivning
eller genom kungörelsedelgivning i för den enskilde känsliga
ärenden. Oklarhet kan emellertid uppstå om bestämmelsens räckvidd i
ärenden som inte på detta sätt angår en enskild person. En tillfredsställande
avgränsning av paragrafen torde uppnås om man för in ett krav på att
ärendet skall avse myndighetsutövning mot enskild.

SoU 1979/80:44

112

65 §

Som framgår av vad utskottet anför i den allmänna motiveringen (s. 96)
är avsikten med det gjorda tillägget att skattemyndigheterna till ledning för
taxeringen skall kunna få uppgifter om utbetald ekonomisk hjälp. Beträffande
tolkningen i övrigt hänvisas till vad som i propositionen anförs i
specialmotiveringen (del A s. 572) till paragrafen.

66 §

Paragrafen erinrar om att den av riksdagen nyligen antagna sekretesslagen
i vissa fall medger att polisanmälan görs utan hinder av sekretess.
Rätten att göra polisanmälan är således beroende av sekretesslagens bestämmelser.
Utskottet har emellertid i yttrande till konstitutionsutskottet
(SoU 1979/80: 1 y) framhållit bl. a. att den föreslagna 7 kap. 4 § sekretesslagen
i princip inte medger att socialnämnden gör polisanmälan om misshandel
eller andra övergrepp mot underåriga. För att undvika denna konsekvens
har riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet (KU 1979/80: 37 s.
24 och 38) därför gjort visst tillägg till förslagets regler om begränsning av
sekretess (14 kap. 2§ tredje stycket). Avfattningen av 66 § socialtjänstlagen
bör ändras i enlighet härmed.

68 §

Utskottet har i det föregående (s. 81) förordat att länsstyrelsen skall vara
tillsynsmyndighet för alla hem för vård eller boende inom länet. 68 § har
utformats i enlighet härmed. Beträffande hem för vård eller boende som
drivs i enskild regi finns ytterligare bestämmelser om tillsyn i 69 §.

69 §

Tillstånd krävs för att driva hem för vård eller boende i enskild regi.
Enligt utskottets förslag skall vidare socialnämnden utöva löpande tillsyn
av sådana hem, oavsett om institutionen tas upp eller beaktas i den plan
som skall upprättas över behovet av institutionsresurser i området. Därutöver
har länsstyrelsen enligt 68 § samma allmänna tillsyn som beträffande
de hem för vård eller boende som har landstingskommunal eller kommunal
huvudman.

70 §

Som framgått av de allmänna övervägandena (s. 81) anser utskottet att
tillsynen över hem för vård eller boende bör handläggas regionalt genom
vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsen bör i enlighet härmed ha befogenhet
att meddela föreläggande m. m. för att avhjälpa missförhållanden
vid sådana hem.

71 §

Paragrafen innehåller regler om anmälningsskyldighet i barnavårdsärenden
och riktar sig till var och en som får kännedom om att ett barn far illa.

SoU 1979/80:44

113

Första och andra styckena motsvarar nuvarande 93 § barnavårdslagen.
Bestämmelsen motsvarar 24 § i propositionens förslag.

Andra stycket, vilket innehåller regler om skyldighet för vissa myndigheter
och befattningshavare att i förekommande fall göra anmälan till
socialnämnden, har i propositionsförslaget fått en utformning som i viss
mån avviker från vad som gäller enligt barnavårdslagen. Då ingen saklig
ändring kan antas vara åsyftad bör stycket formuleras om så att det
överensstämmer med nuvarande regler. Utskottets förslag innebär att
anmälningsskyldigheten begränsas till sådant som de nämnda befattningshavarna
fått kännedom om i verksamheten. Uppgifter som sådana befattningshavare
fått kännedom om i egenskap av privatpersoner bör således
endast omfattas av rekommendationen i första stycket.

Utskottets förslag avser även att förtydliga att anmälningsplikten inte
förutsätter att det är klarlagt att socialnämnden behöver ingripa. Även
uppgifter som är svårbedömda eller obestyrkta skall alltså anmälas, om de
tyder på att ett barn kan vara i behov av stöd eller hjälp från socialnämndens
sida. Det ankommer härefter på socialnämnden att undersöka vilken
grund som kan finnas för uppgiften och utreda det eventuella behovet av
åtgärder.

Den särskilda anmälningsplikten för läkare m. fl. gäller oberoende av om
verksamheten bedrivs i allmän eller enskild regi och oberoende av verksamhetens
eventuella anknytning till barn och ungdom. Det kan ifrågasättas
om inte dessa från barnavårdslagen direkt överförda yrkeskategorier
numera kunde behöva ses över och eventuellt kompletteras, bl. a. med
hänsyn till att liknande arbetsuppgifter kan utföras även av personal som
inte går in under någon av de uppräknade yrkeskategorierna. Utskottet
förutsätter emellertid att socialstyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga och vid behov påkallar ändring i bestämmelsen.

Utskottet hänvisar också till vad som sägs om anmälningsskyldigheten
under avsnittet om barn till utvecklingsstörda (s. 34).

73 §

Enligt förslaget i propositionen får förvaltningsbesvär anföras bl. a. över
socialnämnds beslut i fråga om bistånd enligt 6 § SoL. Utskottet anser det
tilltalande att man på detta sätt utvidgar den enskildes möjligheter att
anföra förvaltningsbesvär över beslut som direkt berör honom. För den
enskilde är förvaltningsbesvär ett mer effektivt medel att åstadkomma
rättelse av ett felaktigt beslut än kommunalbesvär.

Möjligheten att anföra förvaltningsbesvär bör inte omfatta någon annan
än den vars bistånd är i fråga, t. ex. någon annan som behöver bistånd i
form av daghemsplats när tillgången på platser är begränsad. Såvitt gäller
andra än den som avses med beslutet bör endast kommunalbesvär kunna
anföras. För att emellertid undanröja all tvekan härom föreslår utskottet
tillägg av ett andra stycke som uttryckligen klargör denna begränsning i
besvärsrätten.

8 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

114

Enligt nuvarande 84 § barnavårdslagen gäller att nämndemän skall ingå i
rätten bl. a. vid handläggning av sådana mål som avses i 28 § socialtjänstlagen.
Skäl saknas att nu frångå denna princip. Ett häremot svarande tillägg
har därför gjorts i ett nytt tredje stycke.

Övergångsbestämmelserna

Tidpunkten för de nya reglernas ikraftträdande har genomgående ändrats
till den I januari 1982. I konsekvens härmed har vissa andra tidsfrister
ändrats i motsvarande mån.

P. 2 har tillagts på grund av att överenskommelsen mellan staten och de
båda kommunförbunden innebär att ansvaret för institutionerna övergår
till de nya huvudmännen först ett år efter det att den nya lagstiftningen i
övrigt trätt i kraft.

P. 4 och 5 avser att klargöra att vissa beslut enligt barnavårdslagen har
giltighet även efter den nya lagens ikraftträdande. Vissa beslut skall anses
som beslut meddelade med stöd av den nya lagstiftningen. Detta gäller
bl. a. beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen,
vilket framgår av övergångsbestämmelserna till LVU. Även vissa
beslut som fattats med stöd av äldre bestämmelser som har motsvarighet i
socialtjänstlagen kan anses som beslut med stöd av den nya lagen, vilket
bl. a. innebär att besvär över sådana beslut prövas enligt den nya lagens
grunder. Detta gäller bl. a. medgivande enligt 47 § första stycket barnavårdslagen
samt förbud enligt 50 § eller 51 § första stycket samma lag.

Omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § andra stycket barnavårdslagen
förutsätter föräldrarnas begäran eller samtycke till åtgärden
och motsvarar således i huvudsak vård i familjehem eller i hem för vård
eller boende enligt socialtjänstlagen. Pågående åtgärder av sådant slag bör
därför utan vidare kunna fortsätta enligt den nya lagstiftningen. Någon
direkt motsvarighet till omhändertagande för samhällsvård enligt 31 § första
stycket barnavårdslagen finns däremot inte i socialtjänstlagen. Sådana
fall får i fortsättningen lösas med hjälp av LVU:s bestämmelser om omedelbart
omhändertagande. Skulle en underårig vara omhändertagen enligt
31 § första stycket barnavårdslagen vid den nya lagens ikraftträdande bör
det emellertid ändå inte möta hinder att behandla åtgärden såsom vård
enligt socialtjänstlagen, med hänsyn till att barnavårdslagens bestämmelser
gäller för vården fram till den 1 juli 1982. Sådana omhändertaganden
bör av princip inte bli långvariga, och det bör ganska snart kunna avgöras
om fortsatt vård behövs och vilken form den i så fall bör ha.

P. 10 är föranledd av förslag i propositionen 1979/80: 100, bilaga 8.

3.14.2 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga
1 §

Som framgått av de allmänna övervägandena (s. 99) anser utskottet att
ett i formellt riktig ordning lämnat samtycke till den vård som föreslås av

Soll 1979/80:44

115

socialnämnden i allmänhet utgör hinder mot att tillämpa LVU. Utrymmet
för att frånkänna ett sådant samtycke dess rättsliga betydelse är begränsat.
Emellertid medför kravet på att den underårige skall kunna beredas behövlig
vård att LVU ändå kan tillämpas i situationer där ett samtycke inte
lämnar tillräcklig garanti för att socialnämnden skall kunna genomföra de
åtgärder som den underårige behöver på kort eller lång sikt. LVU kan
också tillämpas bl. a. i fall när det kan förutses att socialnämnden behöver
kunna reglera föräldrarnas umgänge med barnet under vårdtiden eller över
huvud när föräldrarna kan befaras ingripa på ett störande sätt i vården av
barnet. 1 de fall barnet misshandlats i hemmet eller varit utsatt för annan
hotfull eller skrämmande behandling måste även barnets behov av trygghet
vägas in vid bedömningen av vad som är behövlig vård för barnet. Även
om ingen direkt fara objektivt sett kan anses vara för handen kan barnets
anpassning till ett nytt familjehem försvåras om inte socialnämnden kan
garantera att vården inte kommer att avbrytas utan nämndens medgivande.
Några allmänna riktlinjer för när LVU bör tillämpas kan emellertid inte
ges. Vägledande bör vara vad nämnden bedömer vara bäst för barnet i det
enskilda fallet.

6 §

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om omedelbart
omhändertagande. I ett nytt tredje stycke har föreskrivits att även domstol
där mål om vård med stöd av LVU är anhängigt kan besluta om omedelbart
omhändertagande av den underårige. Bestämmelsen öppnar möjlighet
för ett snabbt beslut bl. a. i situationer där det vid domstolens handläggning
framkommer uppgifter som visar att ett snabbt ingripande är påkallat för
att förhindra att den unges situation utvecklas i ogynnsam riktning. Bestämmelsen
gör det även möjligt för kammarrätt att besluta om att den
unge skall vara omhändertagen till dess kammarrätten prövat målet i fall
när omhändertagandet annars hade förfallit enligt 8 §. Samma grunder bör i
övrigt gälla som för motsvarande beslut av socialnämnden. Domstolen
skall således finna det sannolikt att nämndens ansökan om vård enligt
LVU kommer att bifallas. Det skall vidare föreligga ett omedelbart behov
av att den unge skall tas om hand eller, i besvärssituationer, av att det inte
uppstår onödiga avbrott i omhändertagandet.

Skälen för att utsträcka beslutanderätten till domstolarna har behandlats
i de allmänna övervägandena (s. 101).

7 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om underställning av beslut om
omedelbart omhändertagande. Som följd av att även domstol ges rätt att
besluta därom har redaktionella ändringar gjorts i paragrafen. Vidare har, i
syfte att undvika att samma fråga samtidigt kan komma att prövas av olika
domstolar, föreskrivits att om mål om vård enligt LVU redan är anhängigt
hos en domstol underställning skall ske hos denna domstol.

SoU 1979/80:44

116

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser bl. a. om upphörande av omedelbart
omhändertagande. Som följd av att domstol ges rätt att besluta om omedelbart
omhändertagande har domstolen även genom ett tillägg till denna
paragraf givits rätt att besluta om upphörande av sådan åtgärd.

16 §

Socialnämnden har genom denna bestämmelse givits befogenhet att ge
närmare föreskrifter om föräldrars eller annan vårdnadshavares umgänge
med barnet under vårdtiden. En liknande bestämmelse finns i nuvarande
41 § andra stycket barnavårdslagen.

Av socialnämndens allmänna befogenhet att besluta om barnets förhållanden
under vårdtiden följer att socialnämnden i princip bestämmer om
alla besök o. d. hos den underårige. Föräldrarna får emellertid anses ha en
särskild rätt till umgänge med barnet (jfr 6 kap. 11 § föräldrabalken). Att
föräldrarna upprätthåller en regelbunden kontakt med barnet är dessutom
viktigt för barnets utveckling. Det är också av avgörande betydelse för att
barnet på ett smidigt sätt skall kunna återvända till hemmet. Omständigheterna
kan emellertid vara sådana att föräldrarna under viss tid eller tills
vidare inte bör träffa barnet. Socialnämnden kan då föreskriva erforderliga
begränsningar. Nämnden kan även besluta att barnets vistelseort skall
hemlighållas för föräldrarna. Bestämmelsen skall enligt propositionen tilllämpas
restriktivt.

Enligt utskottets mening är restriktivitet framför allt påkallad när det
gäller beslut om att hemlighålla barnets vistelseort. Att ge vissa föreskrifter
om besök m. m. är däremot en åtgärd som ofta får anses ingå som ett
normalt led i vården av barnet. Vilka krav som bör uppställas för tilllämpning
av bestämmelsen får således bedömas bl. a. med hänsyn till hur
långtgående inskränkningar som är i fråga.

Bestämmelsen gäller givetvis också gentemot förälder med umgängesrätt.
Även om umgängesrätten är fastställd att utövas viss tid måste barnets
aktuella behov av vård bli avgörande för i vad mån umgänget kan
genomföras. Socialnämnden får således pröva om behandlingsprogrammet
medger ett sådant avbrott i vården och om det i så fall behövs närmare
föreskrifter för hur umgänget skall utövas.

19 §

Regeln i första stycket om att den som fyllt 15 år själv har rätt att föra sin
talan i mål och ärenden enligt lagen har sin motsvarighet i 56 § SoL. I
SoL:s bestämmelse finns emellertid också en regel om att även yngre barn
bör höras om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan
antas ta skada av det. Den senare regeln ger uttryck för en viktig princip,
nämligen att största möjliga hänsyn alltid skall tas till barnets personliga
önskan och upplevelse av situationen. Enligt utskottets mening saknas
skäl att inte låta även denna regel få sin motsvarighet i LVU. Ett häremot
svarande tillägg har gjorts i andra stycket.

SoU 1979/80:44

117

20 §

En redaktionell ändring har gjorts i paragrafen.

21 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställbarhet av beslut enligt
lagen. Beslut om omedelbart omhändertagande bör rimligen alltid kunna
verkställas genast, oberoende av särskilt förordnande. Som följd av att
även domstol ges rätt att besluta om omedelbart omhändertagande har
därför generellt föreskrivits att beslut om omedelbart omhändertagande
gäller genast. För andra beslut av domstol krävs liksom enligt propositionen
att rätten förordnar att beslutet skall gälla omedelbart.

24 §

I 58 § SoL stadgas vissa begränsningar i rätten att använda s. k. substitutsdelgivning
och kungörelsedelgivning. Regeln är formellt inte tillämplig
i mål och ärenden enligt LVU. Det har därför ansetts erforderligt att
komplettera LVU med en häremot svarande bestämmelse.

Övergångsbestämmelserna
P. 2

Propositionens förslag till övergångsbestämmelser innebär att beslut om
omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen (1960:97)
övergår till vård enligt LVU endast i de fall beslutet fastställts eller prövats
av domstol. I övriga fall - dvs. alla de fall där de berörda samtyckt till
verkställighet av barnavårdsnämndens beslut — gäller barnavårdslagens
bestämmelser fram till den 1 juli 1981. Någon direkt övergång till vård med
stöd av den nya lagen kan således inte ske. Om inte vården anses kunna
avslutas eller fortsätta i frivilliga former måste således socialnämnden före
nämnda datum utverka ett beslut av länsrätt om vård med stöd av den nya
lagen.

En sådan ordning inger emellertid tveksamhet i flera avseenden. Man
kan t. ex. inte bortse från risken att det visar sig inte vara möjligt att före
det angivna datum handlägga och avgöra alla de mål där vård enligt LVU
anses nödvändig. Detta kan eventuellt leda till olyckliga avbrott i vården.
Utskottet vill i det sammanhanget framhålla att det inte finns någon kvalitativ
skillnad mellan de mål där länsrättens fastställelse krävs och de mål
där samtycke till verkställighet lämnats. Barnets förhållanden kan i båda
fallen vara sådana att de berördas frivilliga medverkan inte lämnar tillräckliga
garantier för att vården skall kunna genomföras på avsett sätt. I vad
mån det finns förutsättningar för att låta samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen
övergå till vård i frivilliga former enligt socialtjänstlagen kan
således inte avgöras utan prövning av varje särskilt fall. Detta gäller
oavsett om beslutet om samhällsvård på sin tid fastställts av domstol.

Utskottet vill också peka på att en handläggning av det slag som förutsätts
i propositionen i många fall kommer att innebära en svår påfrestning

SoU 1979/80:44

118

för de enskilda människor som berörs av beslutet. Den nya domstolsprövningen
kan skapa ogrundade förhoppningar och leda till nya besvikelser
samtidigt som gamla problem åter rivs upp.

Utskottet vill därför för sin del förorda en smidigare övergång till det nya
systemet. Det måste skapas garantier för att inte pågående vård förfaller
utan föregående prövning av vad detta innebär för barnet. Detta kan
enklast ske genom att alla beslut om omhändertagande för samhällsvård
enligt 29 § barnavårdslagen direkt omvandlas till vård enligt LVU. Man
kan då samtidigt undvika en många gånger onödigt uppslitande omprövning
hos domstol. Utskottet vill emellertid erinra om att det i vissa fall
ändå måste ske en omprövning hos socialnämnden, nämligen i de fall den
unge är omhändertagen enligt 25 § första stycket b) och 29 § barnavårdslagen.
Detta följer av 5 § andra stycket LVU.

I de fall samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen förklarats villkorligt
upphörd enligt 43 § samma lag bör vården i detta hänseende anses avslutad.
Någon direkt övergång till vård enligt LVU kan således inte ske.
Skulle barnet eller den unge åter behöva tas om hand krävs ett nytt beslut
om vård. I akuta situationer kan reglerna om omedelbart omhändertagande
tillämpas.

Föreskrift eller övervakning som beslutats i samband med villkorligt
upphörande av samhällsvård bör emellertid kunna gälla fram till den 1 juli
1982 i enlighet med vad som föreslås beträffande motsvarande åtgärder
enligt 26 § eller 79 § barnavårdslagen. Detta följer av p. 3 i övergångsbestämmelserna.

P. 3

För att möjliggöra en smidig övergång till det nya systemet har i denna
punkt föreskrivits att förebyggande åtgärder enligt barnavårdslagen eller
föreskrifter beslutade i samband med att samhällsvården försöksvis avslutas
får bestå upp till sex månader efter den nya lagens ikraftträdande.
Socialnämnden bör under denna tid undersöka förutsättningarna för fortsatta
insatser i frivilliga former och i förekommande fall utse kontaktperson
för barnet eller den unge.

P. 5

I likhet med vad som föreslagits i p. 4 i övergångsbestämmelserna till
socialtjänstlagen bör även beslut som gäller rätt till umgänge med någon
som är omhändertagen för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen kunna
anses som beslut med stöd av motsvarande bestämmelse i den nya lagen.
Detta får betydelse främst i fall när besvär anförts över ett tidigare meddelat
beslut.

P. 6

Det är inte aktuellt att pröva äldre beslut om omhändertagande för
samhällsvård enligt 31 § barnavårdslagen enligt den nya lagens regler om

SoU 1979/80:44

119

beredande av vård. Detta bör gälla endast i fråga om samhällsvård enligt
29 § samma lag. Övergångsbestämmelsen har avfattats i enlighet härmed.

3.14.3 Förslaget till ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
10 kap. 3 §

I propositionen (del A s. 278) föreslås att nuvarande bestämmelser om
rätt för kommun att uppbära folkpension som tillkommer äldre människor
som bor i ålderdomshem avskaffas såsom otidsenliga och oförenliga med
målen för äldreomsorgen. Pensionärerna bör enligt propositionen även i
fortsättningen ha möjlighet att få service från kommunerna genom att
dessa lyfter pensionen och bestrider olika kostnader. Detta bör emellertid
bygga på pensionärernas fria vilja. De enstaka fall då betalningsvägran
förekommer bör lösas på annat sätt än genom att inskränka samtliga
pensionärers rätt att uppbära sin pension.

Utskottet delar helt den syn som propositionen ger uttryck för i denna
del. Emellertid har det i propositionen framlagda förslaget till ändring av 10
kap. 3 § lagen om allmän försäkring fått en delvis missvisande utformning.
Utskottet har därför omarbetat propositionens förslag till lagtext på denna
punkt. Den av utskottet förordade lydelsen av paragrafen klargör samtidigt
att samma principer bör gälla även i fråga om andra folkpensionsförmåner
än ålderspension, främst förtidspension.

Servicehus för äldre människor kan i och för sig inte anses vara någon
anstalt i den mening som sägs i 10 kap. 3§. Pensionärer som bor i olika
former av serviceboende kan därför aldrig med stöd av detta lagrum
berövas sin principiella rätt att uppbära sin egen pension. När det gäller
helinackordering i servicehus, alltså en boendeform som nära ansluter till
de nuvarande ålderdomshemmen, skulle emellertid oklarhet kunna uppstå
mot bakgrund av hittills gällande bestämmelser. För att undanröja all
tvekan om rätten för pensionärerna att även i sådana fall själva uppbära sin
folkpension har ett nytt tredje stycke lagts till i paragrafen.

3.15 Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om avslag på regeringens förslag i propositionen
1979/80:1 och nytt förslag till sociallagstiftning att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 73 yrkandena 1 och 2,

2. beträffande resursfrågor att riksdagen avslår motionen 1979/
80: 71 yrkandet 3, såvitt yrkandet behandlas i detta betänkande,

3. beträffande socialtjänstens mål att riksdagen med bifall till regeringens
förslag i propositionen 1979/80: 1 och med avslag på
motionen 1979/80:67 antar 1 § förslaget till socialtjänstlag i bil. 1
till betänkandet.

SoU 1979/80:44

120

4. beträffande införande av socialförsäkringstillägg (soft) att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 73 yrkandet 3 i motsvarande del,

5. beträffande riktlinjer rörande socialbidrag att riksdagen avslår
motionen 1979/80: 69 yrkandet 2,

6. beträffande utformningen av lagtexten om socialbidrag att riksdagen
med bifall till regeringens förslag i propositionen 1979/80: 1
och med avslag på motionen 1979/80:66 yrkandet 1 antar 6 §
förslaget till socialtjänstlag i bil. 1 till betänkandet,

7. beträffande frågan om samtycke till utredningsåtgärder att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 68 i motsvarande del,

8. beträffande riktlinjer rörande omsorg om barn och ungdom att
riksdagen avslår motionen 1979/80:69 yrkandet 3, såvitt yrkandet
behandlas i detta betänkande,

9. beträffande barn till utvecklingsstörda att riksdagen avslår motionen
1979/80: 1657,

10. beträffande riktlinjer för utbyggnaden av äldreomsorgerna att
riksdagen avslår motionen 1978/79:800, motionen 1978/79:2114
yrkandet 3 och motionen 1979/80:69 yrkandet 4 i motsvarande
del,

11. beträffande tillsättande av en parlamentarisk beredning för äldreomsorgerna
att riksdagen med anledning av motionen 1978/
79:515 yrkandet 1 och motionen 1979/80:69 yrkandet 5 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. beträffande kommunala planer för äldreomsorgerna att riksdagen
avslår motionen 1979/80:69 yrkandet 6,

13. beträffande aktivitetsprogram för äldre att riksdagen avslår motionen
1978/79: 1822,

14. beträffande förebyggande av olycksfall hos äldre att riksdagen
avslår motionen 1978/79: 1253,

15. beträffande frågan om kategorisering av serviceboende för äldre
att riksdagen avslår motionen 1979/80:73 yrkandet 3 i motsvarande
del,

16. beträffande ett sammanhållet system för bostadsstödet till de
äldre att riksdagen avslår motionen 1979/80:69 yrkandet 4 i motsvarande
del,

17. beträffande utformningen av statsbidrag till olika former av serviceboende
m.m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:1254
yrkandet 3 och motionen 1979/80:69 yrkandet 4 i motsvarande
del,

18. beträffande kommunikationssystem m.m. inom äldre- och handikappvården
att riksdagen avslår motionen 1978/79:719 och
motionen 1978/79: 1280,

19. beträffande bidrag till social hemhjälp m. m. att riksdagen avslår
motionen 1979/80: 1880 yrkandet 2,

SoU 1979/80:44

121

20. beträffande ersättning för hemsjukvård m. m. att riksdagen avslår
motionen 1978/79: 1254 yrkandet I,

21. beträffande differentierade avgifter vid långtidssjukvård att riksdagen
avslår motionen 1978/79: 1254 yrkandet 4,

22. beträffande anställande av vissa anhöriga som hemsjukvårdare
att riksdagen avslår motionen 1979/80: 567,

23. beträffande vissa kvalitetsfrågor rörande sjukhem att riksdagen
avslår motionen 1978/79: 1284 och motionen 1978/79: 1825,

24. beträffande invandrarna och äldreomsorgerna att riksdagen avslår
motionen 1979/80: 857,

25. beträffande riktlinjer för omsorger om människor med handikapp
utom såvitt avser viss utbyggnad av boendeservice att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 69 yrkandet 7 i motsvarande del,

26. beträffande utformningen av lagreglerna rörande omsorger om
människor med handikapp att riksdagen med anledning av regeringens
förslag i propositionen 1979/80: I och med avslag på
motionen 1979/80:68 i motsvarande del antar 21 § förslaget till
socialtjänstlag i bil. 1 till betänkandet,

27. beträffande viss utbyggnad av boendeservice för människor med
handikapp att riksdagen avslår motionen 1979/80:69 yrkandet 7 i
motsvarande del,

28. beträffande frågan om lagbestämmelser rörande socialtjänstens
ansvar för hjälp åt missbrukare av beroendeframkallande medel
att riksdagen med anledning av motionen 1979/80: 54 och motionen
1979/80:66 yrkandet 2 antar 11 § förslaget till socialtjänstlag
i bil. 1 till betänkandet,

29. beträffande frågan huruvida socialtjänsten skall prioritera insatser
mot alkohol- och narkotikamissbruk att riksdagen avslår
motionen 1979/80:66 yrkandet 3,

30. beträffande frågan om en kommission mot missbruk av beroendeframkallande
medel att riksdagen avslår motionen 1979/80: 69
yrkandet 13,

31. beträffande visst program för insatser på missbruksområdet att
riksdagen avslår motionen 1979/80:69 yrkandet 11,

32. beträffande frågan om en ny drogpolitisk utredning att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 73 yrkandet 5,

33. beträffande den akuta vården av människor med missbruksproblem
att riksdagen avslår motionen 1979/80:69 yrkandet 12,

34. beträffande alkoholservering vid representation att riksdagen
avslår motionen 1978/79: 1107 och motionen 1979/80:69 yrkandet
15,

35. beträffande frågan om en samlad översyn av restriktionerna på
alkoholområdet att riksdagen avslår motionen 1979/80: 69 yrkandet
14,

SoU 1979/80:44

122

36. beträffande frågan om översyn av sociala bidrag i syfte att förhindra
drogmissbruk att riksdagen avslår motionen 1978/79: 1273
yrkandet 4,

37. beträffande ny lagstiftning om vård av vuxna missbrukare oberoende
av samtycke att riksdagen - med anledning av motionen
1978/79: 1254 yrkandet 2, motionen 1978/79: 1273 yrkandet 2,
motionen 1979/80:65, motionen 1979/80:66 yrkandet 5, motionen
1979/80:69 yrkandena 8 och 9, motionen 1979/80:70 i motsvarande
del, motionen 1979/80:71 yrkandet 4 i motsvarande
del, motionen 1979/80:72 yrkandet 2, motionen 1979/80:73 yrkandet
6, motionen 1979/80:1217 i motsvarande del och motionen
1979/80: 1862 yrkandet 2 — dels avslår regeringens förslag i
propositionen 1979/80: 1 till lag om ändring i lagen (1966: 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, dels som sin
mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört,

38. beträffande vissa delfrågor rörande det i mom. 37 angivna lagförslaget,
m.m. att riksdagen avslår motionen 1978/79:2107 i motsvarande
del, motionen 1979/80: 56, motionen 1979/80:69 yrkandet
10, motionen 1979/80:71 yrkandet 2, motionen 1979/80:72
yrkandet 1 och motionen 1979/80: 73 yrkandet 4,

39. beträffande frågan om bibehållande av vissa bestämmelser i nykterhetsvårdslagen
i avvaktan på förslag om ny lagstiftning, m. m.
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80: 1 samt med avslag på motionen 1978/79: 1273 yrkandet
3, motionen 1979/80: 70 i motsvarande del, motionen 1979/
80: 71 yrkandet 4 i motsvarande del och motionen 1979/80: 1217 i
motsvarande del antar punkten 1 i övergångsbestämmelserna till
förslaget till socialtjänstlag i bil. 1 till betänkandet,

40. beträffande kontaktperson för intagna enligt LSPV att riksdagen
avslår motionen 1979/80:66 yrkandet 6,

41. beträffande missbruk under graviditet att riksdagen avslår motionen
1979/80:421,

42. beträffande vissa åtgärder mot narkotikamissbruk att riksdagen
avslår motionen 1978/79: 1273 yrkandet 1 och motionen 1978/
79:2107 i motsvarande del,

43. beträffande frågan om utbetalning av pensionsmedel, föräldrapenning
och folkpension, m. m. att riksdagen avslår dels regeringens
förslag i propositionen 1979/80: 1, såvitt avser 3 kap.
18 §, 4 kap. 20 § första stycket samt 16 kap. 12 § lagen
(1962: 381) om allmän försäkring, dels motionen 1979/80:637 och
motionen 1979/80: 1664,

44. beträffande frågan om enskilda vårdinitiativ att riksdagen avslår
motionen 1979/80: 52,

45. beträffande frågan om förordnande av kontaktman för under -

SoU 1979/80:44

123

åriga oberoende av samtycke att riksdagen avslår motionen 1979/
80:68 i motsvarande del,

46. beträffande frågan om utredningen om samordning av den psykiska
barn- och ungdomsvården, familjerådgivningen och andra
vårdområden att riksdagen med anledning av propositionen
1979/80: 1, motionen 1979/80: 50 och motionen 1979/80: 1219 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

47. beträffande frågan om tillämpningen av närhetsprincipen vid placering
av barn i annat hem än det egna att riksdagen avslår
motionen 1979/80: 55 yrkandet 3,

48. beträffande huvudmannaskapet för vissa institutioner inom socialtjänsten
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
propositionen 1979/80: 172 bemyndigar regeringen att enligt de
förutsättningar och på de villkor som förordats i propositionen
godkänna dels en vid propositionen fogad överenskommelse
mellan staten samt Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
om ändrat huvudmannaskap för ungdomsvårdsskolor
och nykterhetsvårdsanstalter m. m., dels avtal mellan staten och
berörda kommuner/landstingskommuner med anledning av överenskommelsen,

49. beträffande hänsynstagande till enskilda vårdinstitutioner i
landstingskommunernas och kommunernas planer att riksdagen
avslår motionen 1979/80: 2053,

50. beträffande vissa lagregler rörande huvudmannaskapet för institutioner
inom socialtjänsten m. m. att riksdagen med anledning
av regeringens förslag i propositionen 1979/80:1 och i propositionen
1979/80:172 samt motionen 1979/80:2049 antar 23, 68, 69
och 70, 74 och 75 §§ förslaget till socialtjänstlag i bil. 1 till
betänkandet,

51. beträffande ersättningsskyldighet för stöd och hjälpinsatser
m. m. att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80: 1 och motionen 1979/80: 68 i motsvarande del
antar 34 § förslaget till socialtjänstlag i bil. 1 till betänkandet,

52. beträffande reducering av socialförsäkringsförmåner att riksdagen
avslår motionen 1979/80:68 i motsvarande del,

53. beträffande nämndorganisationen för vissa uppgifter inom socialtjänsten
att riksdagen avslår motionen 1979/80:638 och motionen
1979/80: 1189,

54. beträffande möjlighet för social distriktsnämnd att göra fram-'
ställning till fullmäktige att riksdagen med bifall till motionen
1979/80: 51 och med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80: 1 antar 44 § förslaget till socialtjänstlag i bil. 1 till
betänkandet,

55. beträffande budgetberedningen att riksdagen med bifall till mo -

SoU 1979/80:44

124

tionen 1979/80: 53 och med anledning av regeringens förslag i
propositionen 1979/80: 1 antar 45 § förslaget till socialtjänstlag i
bil. 1 till betänkandet,

56. beträffande uppgifter till taxeringsmyndighet att riksdagen med
bifall till motionen 1979/80:68 i motsvarande del och med anledning
av regeringens förslag i propositionen 1979/80: I antar 65 §
förslaget till socialtjänstlag i bil. I till betänkandet,

57. beträffande omedelbart omhändertagande av underårig att riksdagen
med bifall till motionen 1979/80:66 yrkandet 4 och med
anledning av regeringens förslag i propositionen 1979/80: 1 antar
6, 7, 8 och 21 §§ förslaget till lag med särskilda bestämmelser om
vård av unga i bil. 2 till betänkandet,

58. beträffande verkställighet av beslut om samhällsvård enligt barnavårdslagen
att riksdagen avslår motionen 1979/80: 1204,

59. beträffande barnets talerätt att riksdagen avslår motionen 1979/
80: 55 yrkandet 2,

60. beträffande frågan om fortsatt översyn av lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga att riksdagen avslår motionen
1979/80: 55 yrkandet 1,

61. beträffande utformningen av lagreglerna rörande omsorger om
äldre människor att riksdagen med anledning av regeringens
förslag i propositionen 1979/80: I och med avslag på motionen
1979/80:68 i motsvarande del antar 19 och 20 §§ förslaget till
socialtjänstlag i bil. 1 till betänkandet,

62. att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80: 1 och i propositionen 1979/80: 100 antar förslaget till
socialtjänstlag i bil. 1 till betänkandet, i den mån förslaget inte
behandlats under föregående moment,

63. att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80: 1 antar förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om vård av unga i bil. 2 till betänkandet i den mån förslaget inte
behandlats under föregående moment,

64. att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80:1 antar förslaget till ändring i körkortslagen
(1977:477) i bil. 3 till betänkandet,

65. att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen
1979/80:1 antar förslaget till lag om ändring i lagen
(1962: 381) om allmän försäkring i bil. 4 till betänkandet.

Stockholm den 20 maj 1980

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1979/80:44

125

Närvarande: Göran Karlsson (s). Gabriel Romanus (fp), Rune Gustavsson
(c), Evert Svensson (s). Mårten Werner (m), John Johnsson (s), Erik
Larsson (c), Ivar Nordberg (s), Blenda Littmarck (m). Kjell Nilsson (s),
Ulla Tillander (c), Kersti Swartz (fp), Anita Bråkenhielm (m), Lena Öhrsvik
(s) och Anita Persson (s).

3.16 Särskilt yttrande

av Göran Karlsson, Evert Svensson, John Johnsson, Ivar Nordberg, Kjell
Nilsson, Lena Öhrsvik och Anita Persson (samtliga s) som anfört:

De grundläggande värderingar och mål som socialdemokratin lagt fast
för socialpolitiken kan sammanfattas i orden jämlikhet, trygghet, solidaritet
och demokrati. De läggs nu också fast som övergripande mål för den
nya socialtjänsten. Det är vår förhoppning att socialtjänsten skall innebära
något radikalt och nytt för det sociala arbetet i framtiden. Att den skall
aktivt verka i den politik som socialdemokratin vill fullfölja under 1980-talet — en politik för att skapa en tryggare uppväxt för barnen, för att
fördjupa tryggheten vid sjukdom och ålderdom, för att bekämpa utslagningen
från arbets- och samhällslivet, för att bekämpa missbruket av
alkohol och narkotika.

Socialpolitiken måste inriktas mot att skapa social gemenskap och mot
att bekämpa de problem som vi talar om under uttrycket den sociala
utslagningen. För detta krävs förebyggande åtgärder för att komma åt
orsakerna. Det krävs förstärkta resurser för stöd, vård och rehabilitering
av dem som drabbas. Det krävs också kamp mot de krafter som utnyttjar
människors olycka och svaghet.

Vi socialdemokrater har i olika sammanhang lagt fram en politik för att
bekämpa arbetslösheten och öka sysselsättningen med sikte på arbete åt
alla. Det måste till en ekonomisk politik som tillvaratar vårt lands produktiva
resurser och som sätter sysselsättningen i första rummet. Det är
samhällets skyldighet att driva en politik så att utslagningen på arbetsmarknaden
stoppas.

Det förebyggande arbetet måste också inriktas på att förbättra de vardagsmiljöer
där människornas livsvillkor bestäms: arbetsplatserna, bostadsområdena,
skolan och fritiden, barnomsorgen, sjukvården och äldreomsorgen.

I vår partimotion 1979/80:69 om socialtjänsten redovisar vi socialdemokratins
förslag inom viktiga sociala områden: barnomsorg, äldrevård, insatser
för handikappade, insatser för missbrukare. De förslagen har i
huvudsak behandlats i andra sammanhang i riksdagsarbetet, bl. a. i anslutning
till budgetpropositionen, varför vi inte tar upp dem här.

I detta utskottsbetänkande behandlas socialtjänstens utformning och
allmänna inriktning. Socialtjänstreformen har sin grund i socialdemokratins
strävanden att förändra och förbättra socialvården. Det gäller bl. a.

SoU 1979/80:44

126

socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen, den ökande inriktningen
på förebyggande insatser, en demokratisering av verksamheten genom
betoning av frivillighet och självbestämmande, förstärkt serviceinriktning i
behandling och omsorg, en ramlag som möjliggör en helhetsbedömning av
människors personliga resurser och behov och möjligheter till alternativa
behandlingsinsatser, en forskning som stöder och samverkar med socialtjänsten
och en information som når de mest utsatta grupperna.

Det handlar således om ett stort och viktig lagstiftningsarbete. Därför
har det varit en strävan från vår sida att nå en bred politisk enighet kring
den nya lagen och kring de principer som skall vara vägledande för det
sociala arbetet. För att nå fram till en sådan allmän uppslutning kring dessa
frågor har det varit nödvändigt för socialutskottet att göra en rad förändringar
och kompletteringar till socialtjänstpropositionen.

Således har enighet uppnåtts kring en förnyad prövning av vissa frågor.
Det gäller i första hand frågan om vård utan samtycke av vuxna missbrukare
som skall göras till föremål för en förutsättningslös utredning. Utskottet
slår fast att en viktig utgångspunkt för socialtjänstreformen är att insatserna
i individuella ärenden skall präglas av frivillighet och den enskildes rätt
till självbestämmande.

Den enskilde skall med förtroende kunna vända sig till socialtjänsten
med begäran om hjälp utan att riskera icke önskade konsekvenser i form
av olika tvångsåtgärder. Samtidigt råder enighet om att samhället i vissa
fall måste kunna använda sig av tvångsåtgärder mot den enskilde när detta
erfordras för att avvärja ett omedelbart hot mot någons liv eller hälsa. Så
kan vara fallet vid missbruk av alkohol eller narkotika.

Även när det gäller huvudmannaskapet för den psykiska barn- och
ungdomsvården begär utskottet en förutsättningslös utredning. Därmed
har man tagit hänsyn till den kritik mot att överföra huvudmannaskapet
från landstingen till kommunerna som framförts bl. a. från socialdemokratiskt
håll.

Regeringsförslaget lades fram utan att den viktiga frågan om huvudmannaskapet
för institutionerna inom ungdomsvården och nykterhetsvården
hade fått en lösning. I vår motion 1979/80: 69 framhöll vi att en lösning av
dessa frågor var en nödvändig förutsättning för att socialtjänstreformen
skulle kunna genomföras. Därför begärde riksdagen (SoU 1979/80: 12) ett
besked från regeringen i fråga om den närmare organisationen av institutionsvården.
Då nu en överenskommelse mellan staten och de båda kommunförbunden
har träffats har det blivit möjligt att ta slutlig ställning till
socialtjänstreformen i dess helhet.

Bland de preciseringar och förtydliganden som utskottet har gjort förtjänar
två att nämnas särskilt. Det gäller för det första en komplettering av
lagen med bestämmelser om att socialnämnden har ett särskilt ansvar både
för insatser i syfte att förebygga missbruk och för insatser åt den som till
följd av ett missbruk har behov av särskilt stöd och hjälp. Utskottet menar

SoU 1979/80:44

127

att dessa preciseringar kan ge socialnämnden stöd i det angelägna arbetet
att motverka alkohol- och narkotikamissbruk.

Ett annat viktigt förtydligande gäller bestämmelserna om vård av unga
och regler för flyttning av barn. Utskottet pekar på att det kan finnas
intressemotsättningar mellan barn och föräldrar som gör att föräldrarna
inte begär eller rent av motsätter sig att barnet får hjälp genom socialtjänsten.
Socialnämndens skyldighet att sörja för att barn och ungdomar som
löper risk att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
medför enligt utskottet att nämnden måste kunna vidta vissa åtgärder för
att hjälpa barnet eller den unge även om erforderliga samtycken inte
kunnat erhållas.

När det gäller flyttning av barn understryker utskottet den risk för
skador på barnet som separationer generellt innebär. Upprepade flyttningar
eller flyttningar som sker efter lång tid när barnet hunnit få starka band
till det hem där det vistas får inte godtas utan starkt vägande skäl. Barns
behov av trygga relationer och levnadsförhållanden skall i största möjliga
utsträckning vara avgörande. Syftet med dessa uttalanden är att skapa
ökad trygghet för barnet, dvs. att stärka barnets rätt.

Sammantaget kommer enligt vår uppfattning den nya socialtjänstlagen
att utgöra en god grund för att angripa dagens sociala problem.

Men det är självklart att socialtjänsten kommer att påverkas till sitt
innehåll och sin utformning av de politiska värderingar som styr utvecklingen.
Det gäller i grunden hur mycket vi är beredda att satsa på olika
gemensamma och kollektiva insatser för att solidariskt hjälpa varandra.

Vårt land upplever i dag en djup och utdragen ekonomisk kris. Vi har
stora underskott i statsbudgeten, underskott som nu bedöms bli större och
större för varje år. Vi har stora underskott i affärerna med andra länder.

I den nyss framlagda kompletteringspropositionen redovisas de svåra
problem som den svenska ekonomin står inför. När det gäller den kommunala
ekonomin — som är avgörande för insatserna inom barnomsorg,
äldreomsorg, omsorgen för handikappade och insatser för missbrukare -summeras i kompletteringspropositionen effekterna av befolkningsförändringar
och redan fattade, främst statliga, beslut samt vad som ligger i de
kommunala långtidsplanerna. Detta blir enligt propositionen tillsammans
en väsentligt större expansion än vad det finns samhällsekonomiskt utrymme
för. Men någon närmare anvisning om hur och var besparingar skall
göras ger inte regeringen.

I vår partimotion med anlednig av kompletteringspropositionen (motion
1979/80: 2063) slår vi fast att en dämpning av den kommunala sektorns
expansionstakt inte kan åstadkommas utan en mera ingående prövning av
vilka verksamheter som skall tillåtas växa och vilka som måste hållas
tillbaka. En sådan prövning kan bara göras av staten och kommunerna
tillsammans. Vi föreslår därför att regeringen snarast skall uppta nya
överläggningar med kommunförbunden så att det blir möjligt att diskutera

SoU 1979/80:44

128

den kommunala sektorns framtida utveckling parallellt med åtgärder för
den nödvändiga saneringen av statsfinanserna.

Det är enligt vår mening en uppenbar risk för att de ekonomiska problemen
kommer att försvåra en socialpolitik som förbättrar villkoren för
barnfamiljerna. På samma sätt hotas en rimlig och rättvis politik för de
äldre, de handikappade, de utstötta. Det är i och för sig självklart att en
lägre tillväxt under 1980-talet måste bli en realitet också för den sociala
sektorn. Tillgängliga resurser måste utnyttjas på ett bättre sätt. Bl. a. bör
man ta till vara andra resurser i samhället, t. ex. skolans och folkrörelsernas.
Samtidigt kan idéerna om ett allmänt socialt och personligt ansvar
utvecklas och människornas möjligheter att stödja varandra bättre tas till
vara.

Men vi måste slå vakt om den gemensamma sektorn. Vi måste slå vakt
om den sociala tryggheten. Vi får inte låta de svaga bära den ekonomiska
krisens bördor.

Därför måste vi med skärpa slå fast att det krävs en fördelningspolitik
som sätter de stora folkgruppernas behov i främsta rummet. Det krävs en
ekonomisk politik som kan komma till rätta med balansproblemen i vår
ekonomi. Det blir en avgörande förutsättning för våra möjligheter att klara
trygghet och välstånd under 1980-talet.

SoU 1979/80:44 129

Bilaga I

Av utskottet framlagt förslag till socialtjänstlag (regeringens förslag
redovisas i bil. 5—7).

Förslag till
Socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

Socialtjänstens mål

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund
främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet,
jämlikhet i levnadsvillkor och
aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin
och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas
och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt
och integritet.

Kommunens ansvar

2 § Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.

3 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen
får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på andra
huvudmän.

4 § För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall det i
vaije kommun finnas en socialnämnd.

Socialtjänstens innehåll

Socialnämndens uppgifter
5 § Till socialnämndens uppgifter hör att
göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i kommunen,

informera om socialtjänsten i kommunen,

genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna
för goda levnadsförhållanden,

svara för omsorg och service, upplysningar, råd. stöd och vård, ekonomisk
hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver det.

9 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

130

Rätten till bistånd

6 § Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning
och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt
liv.

Allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet

7 § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på
nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen
av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall
också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer utformas
så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder
vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden för barn
och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets särskilda
stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den enskildes rätt till
arbete, bostad och utbildning.

8 § Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om
socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp. När det är
lämpligt skall nämnden härvid samverka med andra samhällsorgan och
med organisationer och andra föreningar.

9 § Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras
tillsammans med honom och vid behov i samverkan med andra
samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

10 § Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan
service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med
andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer,
socialcentraler och liknande, socialjour eller annan därmed
jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj
med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter,
om den enskilde begär eller samtycker till det.

Åtgärder mot missbruk

11 § Socialnämnden skall arbeta för att förebygga och motverka missbruk
av alkohol och andra beroendeframkallande medel. Insatser för barn
och ungdom bör därvid ägnas särskild uppmärksamhet.

Socialnämnden skall genom information till myndigheter, grupper och
enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar
av missbruk och om de hjälpmöjligheter som finns. Nämnden
skall även stödja den enskilde missbrukaren och se till att han får den hjälp
eller vård som behövs för att komma ifrån missbruket.

Omsorger om barn och ungdom

12 § Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

SoU 1979/80:44

131

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personiighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom och
sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får
det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa
motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet.

13 § För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas förskole-
och fritidshemsverksamhet.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig ålder
och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra stycket skollagen
(1962:319).

Fritidshemsverksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv års
ålder.

14 § Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det år
då de fyller sex år. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om året.

De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra stycket skollagen
(1962: 319) skall anvisas plats i förskola.

Kan förskola på grund av barnens restider eller av andra skäl inte
bedrivas i den omfattning som anges i första stycket, får kommunen dela
upp förskolan på två år. Barn som berörs av sådan uppdelning skall
anvisas plats iförskolan från och med höstterminen det år då barnet fyller
fem år. Sådan förskola skall omfatta sammanlagt minst 700 timmar.

15 § De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt
stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som anges i
14 § första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om inte
barnens behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt.

Socialnämnden skall genom uppsökande verksamhet ta reda på vilka
harn som behöver anvisas plats i förskola eller fritidshem enligt första
stycket.

16 § Socialnämnden skall verka för att barn som avses i 14 och 15 §§
utnyttjar den anvisade platsen och informera föräldrarna om verksamheten
och syftet med denna.

17 § Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskole- och
fritidshemsverksamheten sörja för att de barn som på grund av föräldrarnas
förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver omvårdnad
utöver vad som följer av 14 och 15 §§ får sådan omvårdnad, när inte
behovet tillgodoses på annat sätt.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för
förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av
minst fem år.

18 § Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution, skall
huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att delta i
verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fritidshemsverksamhet.

Omsorger om äldre människor

19 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet att
leva och bo självständigt och att ha en aktiv och meningsfull tillvaro i
gemenskap med andra.

SoU 1979/80:44

132

20 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder
och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan
lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta
bostäder med gemensam service (servicehus).

Övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom information
och annat stöd.

Omsorger om människor med handikapp

21 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska
eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får
möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull
sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans
behov av särskilt stöd.

Vård i familjehem och i hem för vård eiler boende

22 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller bo i
ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem förvård
eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg har
tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet med
de anhöriga och kontakt med hemmiljön.

23 § Behovet av hem för vård eller boende inom varje landstingskommun
skall tillgodoses av landstingskommunen och kommunerna i området.

Landstingskommunen och kommunerna upprättar gemensamt en plan
över behovet av sådana hem och fördelningen av ansvaret för deras
inrättande och drift. Planen skall redovisas för länsstyrelsen.

24 § Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas i
samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Särskilda regler till skydd för underåriga

25 § En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot för
stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av
hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om honom. Som ett
medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den underårige vård i
ett visst familjehem.

Är det fråga om att ta emot ett utländskt barn i syfte att adoptera det,
skall medgivandet inhämtas innan barnet lämnar sitt hemland. Medgivandet
upphör att gälla om inte barnet har tagits emot i hemmet inom ett år
från det medgivandet lämnades.

26 § Socialnämnden skall

medverka till att de underåriga som avses i 25 § får god vård och fostran
och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden,
verka för att de får lämplig utbildning och

lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd,
stöd och annan hjälp som de behöver.

SoU 1979/80:44

133

27 § När ett barns bästa kräver det, får socialnämnden förbjuda en
person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande
ta emot andras underåriga barn för sådan vistelse i hemmet som inte är
tillfällig.

28 § Socialnämnden får för viss tid eller tills vidare förbjuda den som har
vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i 25 §, om
det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa
skadas om det skiljs från hemmet.

Om det finns sannolika skäl för att en sådan risk föreligger men den
behövliga utredningen inte har kunnat slutföras, får ett tillfälligt förbud
meddelas att gälla i avvaktan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock
högst fyra veckor.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte att barnet skiljs från hemmet
på grund av ett beslut enligt 21 kap. föräldrabalken.

29 § Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligt 28 §, om socialnämndens
prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig olägenhet.

Ett förbud som ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaktan på
nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudet utan dröjsmål och
senast inom tio dagar från ordförandens beslut.

30 § Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av socialnämnden
i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller ett
hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden i den
kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 § andra stycket meddelas av socialnämnden i
de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna
enligt 26 § samt beslutar i frågor som avses i 28 §.

31 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet
som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 §.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna förmedlingshjälp
m. m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om internationell
adoptionshjälp.

32 § Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1980:00)
med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Avgifter m. m.

33 § Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde har
erhållit enligt 6§, endast om den har lämnats som förskott på en förmån
eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6§, får socialnämnden
återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om återbetalning.

34 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inte kostnadsansvar
för den enskilde vårdtagaren. För andra stöd- och hjälpinsatser
får kommunen ta ut skälig ersättning.

SoU 1979/80:44

134

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat hem
än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens
kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden
får i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om tjänst för vilken
avgift har bestämts enligt 35 §.

35 § För plats i förskola eller i fritidshem, färdtjänst, social hemhjälp,
boende i servicehus eller annan liknande social tjänst får kommunen ta ut
skäliga avgifter enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får
dock inte överstiga kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 14 och 15 §§ får avgift tas ut
endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller 525
timmar om året.

Avgifter som avser helinackordering i servicehus för äldre människor
skall bestämmas så att de boende förbehålls tillräckliga medel för sina
personliga behov. Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om sådana
avgifter.

36 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte
betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 § eller för kostnad
som kommunen har haft enligt 34 § första eller andra stycket, skall talan
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom.
Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom
att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd att
klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga
skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

37 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet
som avses i 33 § och 34 § första och andra stycket.

Nämndorganisationen

Socialnämnden

38 § Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977: 179) gäller i
tillämpliga delar socialnämnd

2 § om antalet ledamöter m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätt till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslutförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning m. m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket eller
6 § kommunallagen.

SoU 1979/80:44

135

39 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens
talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning
ankommer på socialnämnden.

Socialnämnden skall även i övrigt ha hand om förvaltning och verkställighet
inom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifter inte tillkommer
någon annan enligt beslut som avses i 3 kap. 14 § kommunallagen
(1977: 179).

40 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga
nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som nämnden
finnér påkallade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunstyrelsen
och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän i den
egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.

Social distriktsnämnd

41 § Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller
flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett geografiskt distrikt.

42 § En social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet och
hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande samhällsmiljön,
den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verksamheten.

43 § De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt denna lag
eller annan författning ankommer på socialnämnden och som avser vård
eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person, om inte kommunfullmäktige
har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp av ärenden.

44 § Om kommunfullmäktige beslutar det, får socialnämnden uppdra åt
distriktsnämnderna att

1. besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten i
distriktet,

2. handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som annars
förvaltas av socialnämnden,

3. handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande från
tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämndens
verksamhetsområde.

45 § Sociala distriktsnämnders budgetförslag skall lämnas till socialnämnden,
som med eget yttrande överlämnar förslagen till kommunstyrelsen.

46 § Vad som sägs i denna lag eller annan författning om socialnämnd
tillämpas också på sociala distriktsnämnder. Bestämmelsen i 39 § andra
stycket gäller dock inte distriktsnämnder om inte annat följer av bestämmelserna
i 44 §. Distriktsnämnder får inte heller göra framställning hos
fullmäktige med stöd av 40 § första stycket.

Delegation

47 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte avse vad
som ankommer på nämnden enligt 2, 5 och 6 §§, 11 § första och andra
styckena, 17 § tredje stycket samt 18 § lagen (1980:00) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

SoU 1979/80:44

136

I de kommuner där sociala distriktsnämnder inte har inrättats får dock
beslutanderätten i frågor som avses i första stycket uppdras åt en särskild
avdelning som består av ledamöter eller suppleanter i nämnden.

48 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken,

2 kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7 § eller beslut att inte
påböija utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt 9 §,

3 kap. föräldrabalken,

7 kap. 2 § och 7 § föräldrabalken, dock inte om avtalet innefattar åtagande
att utge engångsbelopp, samt 11 § föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25, 27 eller 28 § denna
lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen
(1947:529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen (1964: 143) om
bidragsförskott.

49 § Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns
bestämmelser i 29 § första stycket och i lagen (1980:00) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

Handläggning av ärenden m. m.

50 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som
genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

51 § Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för
ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras så
att den som är obehörig inte får tillgång till dem.

52 § Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar och
andra anteckningar som förs om honom.

53 § I ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 §§ förvaltningslagen
(1971: 290) om jäv.

Dessutom skall, utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen, i alla ärenden
enligt denna lag följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas
6 § om ombud och biträde,

8 § om vägledning av part,

9 § om tolk,

10 § om remiss.

54 § Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot
enskild, skall utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290) följande
bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas

14 § om parts rätt till insyn,

15 § om kommunikation,

16 § om parts rätt att meddela sig muntligen,

17 § om beslutsmotivering,

19 § om rättelse av beslut,

20 § om ansvar.

SoU 1979/80:44

137

Bestämmelserna i 14 och 15 §§ förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter
som rör någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola eller
fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan
eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende som rör
myndighetsutövning mot enskild hos denna.

55 § Den som enligt vad som sägs i 54 § skall ges tillfälle att yttra sig
enligt 15 § förvaltningslagen (1971: 290) har rätt att få företräde inför nämnden,
om inte särskilda skäl föranleder annat.

Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få
företräde inför nämnden.

56 § Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen
och barnet inte kan antas ta skada av det.

57 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna eller
erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som har
lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden.

58 § I mål och ärenden enligt denna lag som avser myndighetsutövning
mot enskild får delgivning inte ske med tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen
(1970: 428).

59 § I sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställningar
av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga förhållanden.

Detta hindrar inte att det i ett personregister tas in uppgifter om åtgärder
som har beslutats inom socialtjänsten och som innebär myndighetsutövning
och den bestämmelse på vilken ett beslut om en sådan åtgärd grundas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om registren.

60 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens
personregister skall gallras ut fem år efter det sista anteckningen
gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över till en annan
socialnämnd, skall tiden för gallringsplikten räknas från den sista anteckningen
i akten hos den nämnden.

Uppgifter i personregister som avses i 59 § första stycket skall gallras ut
fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gallringsskyldigheten
inträdde.

61 § I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk databehandling
finns bestämmelser i datalagen (1973: 289).

62 § Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap
eller om underhållsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelserna i
60 §.

SoU 1979/80:44

138

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
andra undantag från gallringsskyldigheten.

63 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver, ur
personregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för angelägna
statistiska ändamål.

64 § Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga
myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan ske utan
risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

65 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till denna
lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika
felaktiga utbetalningar från det allmänna eller en felaktig taxering.

66 § Av I kap. 5 § sekretesslagen (1980:00) framgår att socialnämnden
utan hinder av sekretess kan polisanmäla brott som hindrar nämndens
verksamhet. Detsamma gäller enligt 14 kap. 2 § tredje stycket samma lag
beträffande vissa brott som riktar sig mot underåriga.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

67 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen skall
följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen av
denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

68 § Länsstyrelsen skall inom länet

följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och
andra samhällsorgan,
även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamålsenligt sätt.

Hem för vård eller boende står under länsstyrelsens tillsyn. Länsstyrelsen
har rätt att inspektera verksamheten vid hemmen.

69 § Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för vård
eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem står
under löpande tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är
beläget. Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård
under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

70 § Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård eller
boende, skall länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa
missförhållandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte
efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

SoU 1979/80:44

139

Övriga bestämmelser

Anmälan om misshandel m.m. mot underåriga

71 § Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas i
hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara för hans
hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som är
anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämnden
anmäla om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan
innebära att socialnämnden behöver ingripa till en underårigs skydd.
Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och barnmorskor som inte
har sådan anställning.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kommunal
familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att en underårig
misshandlas i hemmet.

Överflyttning av ärende

72 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande en
enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna
nämnd samtycker till det.

Överklagande av beslut

73 § Socialnämndens beslut överklagas hos länsrätten genom besvär, om
nämnden har meddelat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 §,
medgivande enligt 25 §,
förbud enligt 27 eller 28 § eller
eftergift enligt 37 §.

Besvär enligt första stycket får inte förås mot beslut i fråga om bistånd
till annan.

Vid handläggning i kammarrätt av mål om förbud enligt 28 § skall
nämndemän ingå i rätten.

74 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 § eller om
föreläggande eller förbud enligt 70 § får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och kammarrättens
motsvarande beslut gäller omedelbart.

Böter

75 § Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte
gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979:552) om
internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i
69 §,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verksamheten
vid ett hem för vård eller boende.

Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av
socialnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

SoU 1979/80:44

140

Kommuner utanför landsting

76 § Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas
också på en kommun som inte tillhör någon landstingskommun.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Genom lagen upphävs

1. barnavårdslagen (1960: 97),

2. lagen (1954:579) om nykterhetsvård,

3. lagen (1956: 2) om socialhjälp,

4. lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.,

5. lagen (1976: 381) om barnomsorg,

6. lagen (1936:56) om socialregister.

2. Fram till den I januari 1983 skall i stället för bestämmelsen i 23 §
första stycket gälla att behovet av hem för vård eller boende skall tillgodoses
inom ramen för den organisation som finns vid lagens ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i 60 § om gallring tillämpas tidigast den 1 januari
1987 i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser tiden före den
I januari 1982.

4. Om ett beslut fattats före den 1 januari 1982 med stöd av en bestämmelse
i barnavårdslagen (1960:97) och en motsvarande bestämmelse finns
i socialtjänstlagen skall beslutet anses meddelat med stöd av den nya
lagen.

I fråga om beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt 31 §
barnavårdslagen gäller dock barnavårdslagens bestämmelser fram till den
1 juli 1982.

5. Av övergångsbestämmelser till lagen (1980:00) med särskilda bestämmelser
om vård av unga framgår att beslut om omhändertagande för
samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen (1960:97) skall anses som beslut
om vård med stöd av nämnda lag.

Av samma övergångsbestämmelser framgår att även vissa andra beslut
enligt barnavårdslagen kan bestå viss tid efter den nya lagens ikraftträdande.

6. Besvär över beslut rörande rätt till socialhjälp enligt lagen (1956:2)
om socialhjälp prövas enligt äldre bestämmelser.

7. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätt till
ersättning från en annan kommun för kostnader som har uppkommit före
utgången av år 1981 för socialhjälp enligt 12 § lagen (1956: 2) om socialhjälp
eller för utgifter i samband med omhändertagande för samhällsvård enligt
barnavårdslagen (1960: 97).

8. Bestämmelserna i lagen (1956:2) om socialhjälp gäller fortfarande i
fråga om kommuners rätt till ersättning av enskilda för socialhjälp som har
lämnats före utgången av år 1981. Talan om ersättning som förs efter denna
tidpunkt skall dock väckas vid länsrätten.

9. Mål som avses i p. 6—8 och som inte avgjorts före utgången av år
1981 skall efter den tidpunkten prövas av länsrätterna.

10. Bestämmelserna i lagen (1976:381) om barnomsorg gäller fortfarande
i fråga om avgift som avser tid före den 1 januari 1982.

11. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har
ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.

Bestämmelser i lag eller annan författning om fosterbarn, fosterföräldrar
eller fosterhem tillämpas dock i den betydelse som de har i den författning -

SoU 1979/80:44

141

Bilaga 2

Av utskottet framlagt förslag till lag med särskilda bestämmelser om
vård av unga (regeringens förslag redovisas i bil. 8).

Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

1 § Den som är under 18 år skall beredas vård med stöd av denna lag, om
det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den
eller dem som har vårdnaden om honom och, när den unge har fyllt 15 år,
av honom själv.

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet
medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat därmed jämförbart beteende.

Vård med stöd av andra stycket 2 får även beredas den som har fyllt 18
men inte 20 år, om vård inom socialtjänsten med hänsyn till den unges
behov och personliga förhållanden i övrigt är uppenbart lämpligare än
annan vård.

2 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter
ansökan av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden,
tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att
anordna.

3 § Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då
beslutet har vunnit laga kraft, gäller beslutet inte längre.

4 § Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1980: 00) och föreskrifterna i 11 —16 §§.

5 § Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård
med stöd av denna lag. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall
nämnden besluta att vården skall upphöra.

Har den unge beretts vård med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje
stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet
av vårdbeslutet pröva om vård med stöd av lagen skall upphöra.
Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader från
senaste prövning.

Vård som har beslutats med stöd av 1 § andra stycket 1 skall upphöra
senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje

SoU 1979/80:44

142

stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då
inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast
prövade frågan om vårdens upphörande, får dock vård med stöd av lagen
pågå längst tills denna tid har gått ut.

Omedelbart omhändertagande

6 § Socialnämnden får besluta att den som är under 20 år skall omhändertas
omedelbart

om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av
denna lag och

rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den
unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt
kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Kan socialnämndens beslut om omhändertagande inte avvaktas, får
beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon
annan ledamot som nämnden har förordnat. Beslutet skall anmälas vid
nämndens nästa sammanträde.

Sedan socialnämnden har ansökt om vård med stöd av lagen, kan även
rätten besluta om omedelbart omhändertagande av den unge.

7 § Om socialnämnden har beslutat om omedelbart omhändertagande,
skall beslutet underställas länsrätten inom en vecka från den dag då beslutet
fattades. Därvid skall beslutet jämte handlingarna i ärendet tillställas
rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och, om synnerliga
hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna
har kommit in till rätten.

Om underställning inte har skett inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet.

Har socialnämnden beslutat om omedelbart omhändertagande efter det
att nämnden ansökt om vård med stöd av lagen, skall beslutet underställas
den rätt som prövar frågan om vård. Härvid gäller bestämmelserna i
första — tredje stycket.

8 § Om länsrätten fastställer ett beslut om omedelbart omhändertagande,
skall socialnämnden inom fyra veckor från den dag då omhändertagandet
verkställdes ansöka hos länsrätten om att den unge skall beredas
vård med stöd av denna lag.

Omhändertagandet upphör, om

1. ansökan om vård inte har gjorts inom den tid som anges i första
stycket,

2. ansökan om vård inte bifalls,

3. den unge häktas.

Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet, skall socialnämnden
besluta att detta genast skall upphöra. Sådant beslut kan meddelas
också av den rätt som prövar fråga om vård med stöd av lagen.

Målens handläggning

9 § Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt.

Om den unge är omhändertagen, skall länsrätten hålla förhandling i
målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrät -

SoU 1979/80:44

146

Bilaga 3

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i körkortslagen
(1977:477).

Förslaget överensstämmer med regeringens förslag i prop. 1979/80: 1
utom såvitt avser ikraftträdandet, vilket av regeringen föreslagits ske den 1
januari 1981.

Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs att 39 § och rubriken närmast före 39 § körkortslagen
(1977:477) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse
Domstolsförfarandet

Föreslagen lydelse
Domstolsförfarandet m. m.

39 §

Länsrätt prövar frågor som rör körkortsingripanden i de fall som anges
i särskild författning.

I mål som avses i första stycket
har domstol samma befogenhet
som länsstyrelse har när den handlägger
körkortsärende. Domstols
beslut om varning eller återkallelse
skall delges den som beslutet
rör.

Mot beslut om varning enligt
denna lag får talan ej förås.

I mål som avses i första stycket
har domstolen samma befogenhet
som länsstyrelsen har när den
handlägger ett körkortsärende.

Finns det anledning att anta att
någon inte bör ha körkort eller
traktorkort på grund av sina nykterhetsförhållanden,
får länsstyrelsen
eller domstolen höra socialnämnden,
om nämndens yttrande
har betydelse för ärendets avgörande.

Domstolens beslut om varning
eller återkallelse skall delges den
som beslutet rör. Mot beslut om
varning enligt denna lag får talan
inte föras.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

SoU 1979/80:44

145

Annat beslut av socialnämnden enligt denna lag gäller omedelbart, om
nämnden inte förordnar något annat.

Rätten får förordna att annat beslut som rätten har meddelat skall gälla
omedelbart.

22 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt
denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972: 429).

23 § Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän
ingå i rätten.

24 § / mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med
tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970:428).

25 § Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhändertagits
enligt 14 eller 15 § eller påträffats inom ett sådant hem som avses i
12 § utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår
vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna
om beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205)
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits
vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler, som kan
användas för insprutning i människokroppen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

2. Beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen
(1960:97) skall anses som beslut om vård med stöd av den nya lagen.
Beslut enligt 25 § första stycket a) barnavårdslagen anses härvid som
beslut med stöd av 1 § andra stycket 1 den nya lagen och beslut enligt 25 §
första stycket b) barnavårdslagen som beslut med stöd av 1 § andra stycket
2 eller tredje stycket den nya lagen. Den i 5 § andra stycket den nya lagen
angivna tiden sex månader skall därvid räknas från den 1 januari 1982.

Fram till den 1 juli 1982 gäller dock barnavårdslagens bestämmelser i
fråga om genomförande av vården.

3. Förebyggande åtgärder som beslutats med stöd av 26 § eller 79 §
barnavårdslagen (1960:97) får bestå längst till I juli 1982. Detsamma
gäller föreskrift eller förordnande med stöd av 43 § andra stycket samma
lag. Därvid gäller barnavårdslagens bestämmelser.

4. Har enligt barnavårdslagen (1960: 97) beslutats om omhändertagande
för utredning, gäller barnavårdslagens bestämmelser om sådant omhändertagande
även efter den 1 januari 1982. Dessutom tillämpas reglerna i 8§
den nya lagen om ansökan till länsrätten och omhändertagandets upphörande
samt 9 § andra stycket samma lag.

5.Beslut som meddelats med stöd av 41 § andra stycket barnavårdslagen
(1960:97) och som avser rätt till umgänge med någon som är omhändertagen
för samhällsvård enligt 29 § samma lag skall anses som beslut
med stöd av 16 § i den nya lagen.

6.1 fråga om underställning och överklagande av beslut som har meddelats
före den 1 januari 1982 gäller bestämmelserna i barnavårdslagen
(1960:97). Om beslutet avser omhändertagande för samhällsvård enligt
29 § barnavårdslagen, skall prövningen ske enligt den nya lagens regler om
beredande av vård. Andra beslut prövas enligt äldre bestämmelser.

10 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

143

ten får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan särskild
omständighet gör det nödvändigt.

10 § I mål om vård enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna
skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen
vid förhandling, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag.

Vården

11 § När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt
denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas
och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem. om detta kan
antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna
lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha
uppsikt över den unge och, i den mån det behövs för att genomföra vården,
bestämma om hans personliga förhållanden.

12 § För vård av unga som på någon grund som anges i 1 § andra stycket
2 eller tredje stycket behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det
finnas hem som är anpassade för sådan tillsyn. Regeringen eller, efter
regeringens bestämmande, socialstyrelsen beslutar vilka hem som skall
anses som hem för sådan särskild tillsyn.

13 § Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats
på någon grund som anges i 1 § andra stycket 2 eller tredje stycket och
han vistas i ett sådant hem som avses i 12 §, får han hindras att lämna
hemmet och i övrigt underkastas den begränsning av rörelsefriheten som
är nödvändig för att vården skall kunna genomföras. Den unges rörelsefrihet
får också inskränkas när det påkallas av övriga intagnas eller personalens
säkerhet.

14 § Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får inte inneha alkoholhaltiga
drycker eller andra berusningsmedel, injektionssprutor eller kanyler,
som kan användas för insprutning i människokroppen, eller något
annat som kan vara till men för vården eller ordningen vid hemmet.
Påträffas sådan egendom hos den unge, får den omhändertas.

Den unge får kroppsvisiteras när han kommer till hemmet för kontroll att
han inte bär på sig något som han inte får inneha där. Detsamma gäller om
det under vistelsen i hemmet uppkommer misstanke att sådan egendom
skall påträffas hos honom.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna
medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

15 § Den för vilken bestämmelserna i 13 § gäller får underkastas övervakning
av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med
hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden.
För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta

SoU 1979/80:44

144

del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Om en
ankommande försändelse innehåller något som den unge inte får inneha,
skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans
offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning.

16 § Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller
omhändertagande med stöd av denna lag, får socialnämnden

1. bestämma hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma
en förälder eller någon annan som har vårdnaden om honom skall utövas
eller

2. bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller
vårdnadshavaren.

Övriga bestämmelser

17 § I ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarundersökning
av den unge samt utse läkare för undersökningen. Om undersökningen
inte lämpligen kan genomföras i den unges hem, får nämnden
bestämma någon annan plats för den. I ett mål enligt denna lag har rätten
samma befogenhet.

Läkarundersökning skall, om den inte av särskilda skäl är obehövlig, äga
rum innan nämnden gör ansökan enligt 2 §.

Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller nämndens
ordförande eller av rätten lämna biträde för att bereda läkaren tillträde till
den unges hem eller för att inställa den unge till läkarundersökningen.

18 § Polismyndigheten skall på begäran av socialnämnden eller av någon
ledamot eller tjänsteman som nämnden har förordnat lämna biträde för att
genomföra beslut om vård eller omhändertagande med stöd av denna lag.

Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats
på någon grund som anges i 1 § andra stycket 2 eller tredje stycket och den
unge är intagen i ett sådant hem som avses i 12 §, skall polismyndigheten
på begäran av den som förestår vården vid hemmet lämna biträde för att
efterforska och återhämta den unge, om denne har avvikit från hemmet,
eller för att ombesörja annan förflyttning av honom.

19 § Har den unge fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen
och barnet inte kan antas ta skada av det.

20 § Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär,
när nämnden har

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att
flytta den unge från det hem där han vistas,

2. beslutat i en fråga om fortsatt vård med stöd av lagen,

3. med stöd av 16 § beslutat om umgänget med den unge eller beslutat att
dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas.

Rättens beslut enligt 17 § om läkarundersökning får inte överklagas.

21 § Beslut om omhändertagande enligt 6 § gäller omedelbart.

SoU 1979/80:44

147

Bilaga 4

Av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring (regeringens förslag redovisas i bil. 9).

Förslaget överensstämmer med regeringens förslag i prop. 1979/80: 1
utom såvitt avser dels 3 kap. 18 §, 4 kap. 20 § första stycket, 10 kap. 3 § och
16 kap. 12 §, dels ikraftträdandet, vilket av regeringen föreslagits ske den 1
januari 1981.

Förslag till

Lagom ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäkring1
dels att i 10 kap. 2§ ordet ”fångvårdsanstalt” skall bytas ut mot ”kriminalvårdsanstalt’
’,
dels att 3 kap. 15 §, 4 kap. 20 §, 10 kap. 3 § samt 18 kap. 5 § skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

15 §2

Sjukpenning utgår ej för tid då den försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst eller genomgår militär
grundutbildning för kvinnor eller bistånds- och katastrofutbildning;

b) är intagen i annat barnhem än b) är intagen i sådant hem som

mödrahem eller i ungdomsvårds- avses i 12 § lagen (1980:00) med

skola; särskilda bestämmelser om vård av

unga med stöd av 1 § andra stycket
2 eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i krimi- c) är häktad eller intagen i kriminalvårds-
eller arbetsanstalt; nalvårdsanstalt;

d) i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom tagits
om hand på det allmännas bekostnad.

För dag då försäkrad är intagen i
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
skall sjukpenning minskas på sätt
som framgår av bestämmelserna i
4 § andra stycket.

' Omtryckt 1977:630.

2 Nuvarande lydelse enligt riksdagens beslut (SfU 1979/80: 16. rskr 1979/80:299).

SoU 1979/80:44

148

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Utan hinder av första stycket utgår
sjukpenning till försäkrad som
avses under b och c vid sjukdom
som inträffar under tid då han vårdas
eller eljest får vistas utom skola
eller anstalt och därvid bereds tillfälle
att förvärvsarbeta.

Utan hinder av första stycket utgår
sjukpenning till försäkrad som
avses under c vid sjukdom som inträffar
under tid då han får vistas
utom anstalt och därvid bereds tillfälle
att förvärvsarbeta.

4 kap.

20 §'

Bestämmelserna i 2 kap. 10 § samt 3 kap. 12 § och 16-18 §§ äga motsvarande
tillämpning i fråga om föräldrapenning. I fall som avses i 3 kap. 12 §
skall föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 11 §§ alltid utgå med minst ett
belopp som motsvarar garantinivån enligt 4 kap. 4§ minskad med den
sjukpenning som skulle belöpa på vårdersättningen. Bestämmelserna i 3
kap. 7 § första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om
föräldrapenning enligt 4 kap. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i tillämpliga delar i fråga
om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 § första stycket.

Allmän försäkringskassa får när det finns skäl till det påfordra att förälderns
rätt till särskild föräldrapenning enligt 11 § fjärde stycket styrkes
genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses två
dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning
som en dag.

Beträffande föräldrapenning,
som tillkommer förälder vilken ej
har uppnått aderton års ålder, får
försäkringskassan på framställning
av barnavårdsnämnd besluta om
utbetalning till annan enligt 3 kap.

18 §.

Är moder vid tiden för barnets
födelse intagen i barnhem, ungdomsvårdsskola,
fångvårdsanstalt
eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare,
får försäkringskassan på
framställning av föreståndare för
inrättningen besluta, att den föräldrapenning
som tillkommer modern
skall utbetalas till föreståndaren
för att användas till kvinnans
och barnets nytta.

Beträffande föräldrapenning,
som tillkommer förälder vilken ej
har uppnått aderton års ålder, får
försäkringskassan på framställning
av socialnämnd besluta att föräldrapenningen
helt eller delvis skall
utbetalas till annan person eller till
nämnden att användas till förälderns
och hans familjs nytta.

Är moder vid tiden för barnets
födelse intagen i kriminalvårdsanstalt
eller hem som avses i 12 § lagen
(1980:00) med särskilda bestämmelser
om vård av unga, får
försäkringskassan på framställning
av föreståndare för anstalten eller
hemmet besluta, att den föräldrapenning
som tillkommer modern
skall utbetalas till föreståndaren för
att användas till kvinnans och barnets
nytta.

1 Senaste lydelse 1979:644.

SoU 1979/80:44

149

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse
10 kap.

3 §

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad
är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten,
äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen så förordnar,
uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande
folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på
anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst
belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande
tillämpning för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller
försörjning mot avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 §
sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän
bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som
svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära
så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

Första stycket gäller inte i fråga
om pensionsberättigad som åtnjuter
helinackordering i servicehus
för äldre människor.

18 kap.

5 §'

Allmän försäkringskassa må ej utan stöd av särskilt lagstadgande bedriva
annan verksamhet än som angives i denna lag eller i bestämmelser, som
utfärdats med stöd av densamma.

I den mån regeringen så förordnar,
är allmän försäkringskassa
pliktig att biträda vid handhavandet
av annan verksamhet ävensom att
tillställa socialregister behövliga
uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall
tillhandagå statlig eller kommunal
myndighet, försäkringsinrättning
samt arbetsgivare med yttranden
och upplysningar, i den mån hinder
enligt lag eller författning ej möter
samt mera betydande olägenhet ej
därigenom uppkommer för kassan.
Myndighet, som handhar arbetslöshetsförsäkring,
eller lokalt organ
som i 1 kap. 2 § sägs må ej av allmän
försäkringskassa förvägras begärt
biträde.

I den mån regeringen så förordnar,
är allmän försäkringskassa
pliktig att biträda vid handhavandet
av annan verksamhet.

Allmän försäkringskassa skall
tillhandagå statlig eller kommunal
myndighet, försäkringsinrättning
samt arbetsgivare med yttranden
och upplysningar, i den mån hinder
enligt lag eller författning ej möter
samt mera betydande olägenhet ej
därigenom uppkommer för kassan.
Myndighet, som handhar arbetslöshetsförsäkring,
eller lokalt organ
som i 1 kap. 2§ sägs må ej av allmän
försäkringskassa förvägras begärt
biträde. Om rätt för socialnämnd
att av allmän försäkringskassa
erhålla uppgifter om ekonomisk
hjälp som har lämnats till enskild
stadgas i 57 § socialtjänstlagen
(1980:00).

1 den mån regeringen så föreskriver gäller bestämmelserna om arkiv hos
statlig myndighet även arkiv hos allmänna försäkringskassor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982.

1 Nuvarande lydelse enligt riksdagens beslut (SFU 1979/80: 16, rskr 1979/80: 299).

SoU 1979/80:44

150

Bilaga 5

Regeringens förslag i prop. 1979/80:1 till socialtjänstlag

Förslag till
Socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

Socialtjänstens mål

1 § Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens
grund främja människornas

ekonomiska och sociala trygghet,
jämlikhet i levnadsvillkor och
aktiva deltagande i samhällslivet.

Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för
sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla
enskildas och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt
och integritet.

Kommunens ansvar

2 § Varje kommun svarar för socialtjänsten inom sitt område.

3 § Kommunen har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen
får det stöd och den hjälp som de behöver.

Detta ansvar innebär ingen inskränkning i det ansvar som vilar på
andra huvudmän.

4 § För att fullgöra kommunens uppgifter inom socialtjänsten skall
det i varje kommun finnas en socialnämnd.

Socialtjänstens innehåll

Socialnämndens uppgifter

5 § Till socialnämndens uppgifter hör att

göra sig väl förtrogen med levnadsförhållandena i kommunen,
medverka i samhällsplaneringen och i samarbete med andra samhällsorgan,
organisationer, föreningar och enskilda främja goda miljöer i
kommunen,

informera om socialtjänsten i kommunen,

genom uppsökande verksamhet och på annat sätt främja förutsättningarna
för goda levnadsförhållanden,
svara för omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk
hjälp och annat bistånd till familjer och enskilda som behöver
det.

Rätten till bistånd

6 § Den enskilde har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning
och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses
på annat sätt.

SoU 1979/80:44

151

Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Biståndet skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett
självständigt liv.

Allmänna riktlinjer för socialnämndens verksamhet

7 § Socialnämndens medverkan i samhällsplaneringen skall bygga på
nämndens sociala erfarenheter och särskilt syfta till att påverka utformningen
av nya och äldre bostadsområden i kommunen. Nämnden skall
också verka för att offentliga lokaler och allmänna kommunikationer
utformas så att de blir lätt tillgängliga för alla.

Socialnämnden skall även i övrigt ta initiativ till och bevaka att åtgärder
vidtas för att skapa en god samhällsmiljö och goda förhållanden
för barn och ungdom, äldre och andra grupper som har behov av samhällets
särskilda stöd. Socialnämnden skall i sin verksamhet främja den
enskildes rätt till arbete, bostad och utbildning.

9 § Socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras
tillsammans med honom och vid behov i samverkan med
andra samhällsorgan och med organisationer och andra föreningar.

10 § Socialnämnden bör genom hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan
service underlätta för den enskilde att bo hemma och ha kontakter med
andra.

Nämnden bör även i övrigt tillhandahålla sociala tjänster genom rådgivningsbyråer,
socialcentraler och liknande, social jour eller annan därmed
jämförlig verksamhet.

Nämnden kan utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj
med uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga
angelägenheter, om den enskilde begär eller samtycker till det.

Omsorger om barn och ungdom

11 § Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling
och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom
och

sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt
får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den
unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet,

12 § För barn som stadigvarande vistas i kommunen skall bedrivas
förskole- och fritidshemsverksamhet.

Förskoleverksamheten avser barn som inte har uppnått skolpliktig
ålder och barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra stycket
skollagen (1962: 319).

Fritidshemsverksamheten avser skolpliktiga barn till och med tolv
års ålder.

13 § Barn skall anvisas plats i förskola från och med höstterminen det
år då de fyller sex år. Förskolan skall omfatta minst 525 timmar om
året.

SoU 1979/80:44

152

De barn vilkas skolgång har uppskjutits enligt 32 § andra stycket skollagen
(1962: 319) skall anvisas plats i förskola.

14 § De barn som av fysiska, psykiska eller andra skäl behöver särskilt
stöd i sin utveckling skall anvisas plats i förskola tidigare än som
anges i 13 § första stycket eller med förtur anvisas plats i fritidshem, om
inte barnens behov av sådant stöd tillgodoses på något annat sätt.

15 § Kommunen skall genom en planmässig utbyggnad av förskoleoch
fritidshemsverksamheten sörja för att de barn som på grund av föräldrarnas
förvärvsarbete eller studier eller av andra skäl behöver omvårdnad
utöver vad som följer av 13 och 14 §§ får sådan omvårdnad,
när inte behovet tillgodoses på annat sätt.

I kommunen skall finnas en av kommunfullmäktige antagen plan för
förskole- och fritidshemsverksamheten. Planen skall avse en period av
minst fem år.

16 § Om ett barn vårdas på sjukhus eller i någon annan institution,
skall huvudmannen för institutionen sörja för att barnet får tillfälle att
delta i verksamhet som motsvarar den som erbjuds i förskola eller fritidshemsverksamhet.

17 § Regeringen meddelar ytterligare föreskrifter om förskole- och
fritidshemsverksamhetens organisation.

Omsorger om äldre människor

18 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får möjlighet
att leva och bo självständigt och att ha en aktiv och meningsfull tillvaro
i gemenskap med andra.

19 § Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder
och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan
lättåtkomlig service.

För äldre människor med behov av särskilt stöd skall kommunen inrätta
bostäder med gemensam service (servicehus).

övergången från ett yrkesverksamt liv skall underlättas genom information
och annat stöd.

Omsorger om människor med handikapp

20 § Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska,
psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får
möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra.

Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en meningsfull
sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans
behov av särskilt stöd.

Vård i familjehem och i hem för vård eller boende

21 § Socialnämnden skall sörja för att den som behöver vårdas eller
bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem
för vård eller boende.

Socialnämnden ansvarar för att den som genom nämndens försorg
har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård.

Vården bör utformas så att den främjar den enskildes samhörighet
med de anhöriga och kontakt med hemmiljön.

22 § Det behov av hem för vård eller boende som är gemensamt för
kommunerna inom en landstingskommun skall tillgodoses av landstingskommunen
och kommunerna i området.

Behovet av sådana hem och ansvaret för deras inrättande och drift

SoU 1979/80:44

153

skall redovisas i en plan. Planen upprättas av landstingskommunen och
kommunerna i området gemensamt. Den skall redovisas för länsstyrelsen.

23 § Vård i familjehem och hem för vård eller boende skall bedrivas
i samråd med socialnämnden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om vård i sådana hem.

Särskilda regler till skydd för underåriga

24 § Var och en som får kännedom om att en underårig misshandlas
i hemmet eller annars behandlas där på ett sådant sätt att det är fara
för hans hälsa eller utveckling bör anmäla detta till socialnämnden.

Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt de som
är anställda hos sådana myndigheter är skyldiga att genast till socialnämnden
anmäla om något gör att socialnämnden behöver ingripa till
en underårigs skydd. Detta gäller även läkare, lärare, sjuksköterskor och
barnmorskor som inte har sådan anställning i fråga om vad de får veta
i sin yrkesverksamhet.

Anmälningsplikt gäller även för dem som är verksamma inom kommunal
familjerådgivning, om de i sin verksamhet får kännedom om att
en underårig misshandlas i hemmet.

25 § En underårig får inte utan socialnämndens medgivande tas emot
för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör
någon av hans föräldrar eller någon annan som har vårdnaden om
honom. Som ett medgivande anses socialnämndens beslut att bereda den
underårige vård i ett visst familjehem.

26 § Socialnämnden skall

medverka till att de underåriga som avses i 25, § får god vård och
fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden,
verka för att de får lämplig utbildning och

lämna vårdnadshavarna och dem som vårdar sådana underåriga råd,
stöd och annan hjälp som de behöver.

28 § Socialnämnden får för viss tid eller tills vidare förbjuda den som
har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett hem som avses i
25 §, om det finns risk som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa skadas om det skiljs från hemmet.

Ett förbud enligt denna paragraf hindrar inte att barnet skiljs från
hemmet på grund av ett beslut enligt 21 kap. föräldrabalken.

29 § Socialnämndens ordförande får meddela förbud enligt 28 §, om
socialnämndens prövning inte kan avvaktas utan fara eller allvarlig
olägenhet.

SoU 1979/80:44

154

Ett förbud sorn ordföranden har meddelat gäller tills vidare i avvaktan
på nämndens prövning. Nämnden skall pröva förbudet utan dröjsmål
och senast inom tio dagar från ordförandens beslut.

30 § Ett medgivande enligt 25 § första stycket meddelas av socialnämnden
i vårdnadshavares hemkommun. Om nämndens prövning gäller
ett hem i en annan kommun, skall nämnden rådgöra med socialnämnden
i den kommunen innan den fattar sitt beslut.

Ett medgivande enligt 25 § andra stycket meddelas av socialnämnden
i de blivande adoptivföräldrarnas hemkommun.

Den nämnd som har lämnat medgivande enligt 25 § fullgör skyldigheterna
enligt 26 § samt beslutar i frågor som avses i 28 §.

31 § Enskilda personer eller sammanslutningar får inte bedriva verksamhet
som syftar till att förmedla underåriga till hem som avses i 25 §.

Om rätt för auktoriserade sammanslutningar att i vissa fall lämna förmedlingshjälp
m. m. finns bestämmelser i lagen (1979: 552) om internationell
adoptionshjälp.

32 § Bestämmelser om vård av unga i vissa fall finns i lagen (1979:
000) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Avgifter m. m.

33 § Socialnämnden får återkräva ekonomisk hjälp som den enskilde
har erhållit enligt 6 §, endast om den har lämnats som förskott på en
förmån eller ersättning eller till den som är indragen i arbetskonflikt.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 6 §, får
socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under villkor om
återbetalning.

34 § Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär som socialnämnden
har beslutat om medför inte kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i ett annat
hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta
i kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver.

35 § För andra sociala tjänster får kommunen ta ut skäliga avgifter
enligt grunder som kommunen bestämmer. Avgifterna får dock inte överstiga
kommunens självkostnader.

För sådana platser i förskola som avses i 13 och 14 §§ får avgift tas
ut endast i den mån verksamheten överstiger 15 timmar i veckan eller
525 timmar om året.

Om avgifter för platser i servicehus för äldre människor finns särskilda
bestämmelser.

36 § Vill socialnämnden föra talan om ersättning som en enskild inte
betalar godvilligt för ekonomisk hjälp som avses i 33 § eller för vårdkostnad
som kommunen har haft enligt 34 § andra stycket, skall talan
väckas hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnad uppkom.
Talan väcks vid länsrätten i det län där den enskilde är bosatt.

Talan om ersättning får inte bifallas, om den ersättningsskyldige genom
att återbetala kostnaden eller en del av denna kan antas bli ur stånd
att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars
synnerliga skäl talar mot bifall till ersättningsanspråket.

37 § Socialnämnden får helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet
som avses i 33 § och 34 § andra stycket.

SoU 1979/80:44

155

Nämndorganisationen

Socialnämnden

38 § Följande bestämmelser i 3 kap. kommunallagen (1977:179) gäller
i tillämpliga delar socialnämnd

2 § om antalet ledamöter m. m.,

3 § första stycket om valbarhet m. m.,

4 § om rätt till ledighet från anställning,

5 § första stycket om mandattid,

5 § tredje stycket om verkan av ledamots avgång,

6 § om ordförande och vice ordförande,

7 § om tid och plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sam manträde,

8 § om suppleants tjänstgöring m. m.,

9 § första stycket om beslutförhet,

10 § om beslutsförfarande och protokoll m. m.,

11 § om delgivning m. m.,

12 § om reglemente och delegation.

För Stockholms kommun gäller dock inte 3 kap. 5 § första stycket
eller 6 § kommunallagen.

39 § Socialnämnden skall själv eller genom ombud föra kommunens
talan i mål och ärenden som enligt denna lag eller annan författning ankommer
på socialnämnden.

Socialnämnden skall även i övrigt ha hand om förvaltning och verkställighet
inom sitt verksamhetsområde, i den mån dessa uppgifter inte
tillkommer någon annan enligt beslut som avses i 3 kap. 14 § kommunallagen
(1977: 179).

40 § Socialnämnden skall hos fullmäktige, kommunstyrelsen och övriga
nämnder och hos andra myndigheter göra de framställningar som
nämnden finner påkallade.

Socialnämnden får inhämta yttranden och upplysningar från kommunstyrelsen
och övriga nämnder och från beredningar och tjänstemän
i den egna kommunen, när det behövs för nämndens verksamhet.

Social distriktsnämnd

41 § Kommunfullmäktige får besluta att i kommunen inrätta två eller
flera sociala distriktsnämnder, var och en för ett geografiskt distrikt.

42 § En social distriktsnämnd skall följa utvecklingen inom distriktet
och hos socialnämnden anmäla behovet av åtgärder beträffande samhällsmiljön,
den sociala planeringen och den allmänt förebyggande verksamheten.

43 § De sociala distriktsnämnderna avgör ärenden som enligt denna
lag eller annan författning ankommer på socialnämnden och som avser
vård eller någon annan åtgärd beträffande en enskild person, om inte
kommunfullmäktige har beslutat annorlunda beträffande en viss grupp
av ärenden.

44 § Om kommunfullmäktige beslutar det, får socialnämnden uppdra
åt distriktsnämnderna att

1. göra framställningar till fullmäktige,

2. besluta i frågor som gäller den allmänt förebyggande verksamheten
i distriktet,

3. handha förvaltning och verkställighet i fråga om egendom som annars
förvaltas av socialnämnden,

SoU 1979/80:44

156

4. handlägga frågor om anställning, ledighet, vikariat eller skiljande
från tjänst samt andra frågor beträffande personal inom distriktsnämndens
verksamhetsområde.

45 § Om distriktsnämnder har inrättats, får kommunfullmäktige föreskriva
att distriktsnämnderna skall lämna sina budgetförslag till socialnämnden
inom den tid som kommunstyrelsen har bestämt. Socialnämnden
skall i sådant fall med eget yttrande överlämna distriktsnämndernas
budgetförslag till kommunstyrelsen.

46 § Vad som sägs i denna lag eller annan författning om socialnämnd
tillämpas också på sociala distriktsnämnder. I frågor som avses i 39 §
andra stycket och 40 § första stycket gäller dock bestämmelserna i 44 §.

Om det i lag eller annan författning har meddelats någon bestämmelse
som avviker från vad som har sagts nu, gäller den bestämmelsen.

Delegation

47 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte avse vad
som ankommer på nämnden enligt 2, 5 och 6 §§, 11 § första och andra
styckena, 17 § tredje stycket samt 18 § lagen (1979: 000) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

48 § Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § föräldrabalken,

2 kap. föräldrabalken, dock inte uppgifter enligt 7 § eller beslut att
inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad utredning enligt

9§,

3 kap. föräldrabalken,

7 kap. 2 § och 7 § föräldrabalken, dock inte om avtalet innefattar åtagande
att utge engångsbelopp, samt 11 § föräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 25, 27 eller 28 § denna
lag eller att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen
(1947: 529) om allmänna barnbidrag eller enligt 9 § lagen (1964: 143)
om bidragsförskott.

49 § Om rätt att i vissa fall fatta beslut i socialnämndens ställe finns
bestämmelser i 29 § första stycket och i lagen (1979: 000) med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

Handläggning av ärenden m. m.

50 § Socialnämnden skall utan dröjsmål inleda utredning av vad som
genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom
och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden.

51 § Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse
för ett ärendes avgörande skall tillvaratas på ett betryggande sätt.

Handlingar som rör enskildas personliga förhållanden skall förvaras
så att den som är obehörig inte får tillgång till dem.

52 § Den enskilde bör hållas underrättad om de journalanteckningar
och andra anteckningar som förs om honom.

53 § I ärenden hos socialnämnd gäller 4 och 5 §§ förvaltningslagen
(1971: 290) om jäv.

SoU 1979/80: 44

157

Dessutom skall, utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen, i alla ärenden
enligt denna lag följande bestämmelser i förvaltningslagen tillämpas
6 § om ombud och biträde,

8 § om vägledning av part,

9 § om tolk,

10 § om remiss.

54 § Om ett ärende hos socialnämnden avser myndighetsutövning mot
enskild, skall följande bestämmelser i förvaltningslagen (1971: 290) tilllämpas 14

§ om parts rätt till insyn,

15 § om kommunikation,

16 § om parts rätt att meddela sig muntligen,

17 § om beslutsmotivering,

19 § om rättelse av beslut,

20 § om ansvar.

Bestämmelserna i 15 § förvaltningslagen gäller dock inte uppgifter
som har lämnats av någon annan sökande i ett ärende om plats i förskola
eller fritidshem eller i servicehus eller om någon annan liknande
social tjänst.

Vad som sägs i första stycket gäller också när det är fråga om en ansökan
eller ett yttrande till en annan myndighet i ett mål eller ärende
som rör myndighetsutövning mot enskild hos denna.

55 § Den som enligt vad som sägs i 54 § skall ges tillfälle att yttra
sig enligt 15 § förvaltningslagen (1971: 290) har rätt att få företräde inför
nämnden, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Den som ges tillfälle att yttra sig skall underrättas om sin rätt att få
företräde inför nämnden.

56 § Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål
och ärenden enligt denna lag.

Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen
och barnet inte kan antas ta skada av det.

57 § Socialnämnden har rätt att av de allmänna försäkringskassorna
eller erkända arbetslöshetskassorna få uppgifter om ekonomisk hjälp som
har lämnats till enskilda, som har ärenden hos nämnden.

58 § I mål och ärenden enligt denna lag får delgivning inte ske med
tillämpning av 12 eller 15 § delgivningslagen (1970: 428).

59 § I sådana personregister hos socialnämnden som utgör sammanställningar
av uppgifter får inte tas in uppgifter om ömtåliga personliga
förhållanden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
ytterligare föreskrifter om registren.

60 § Anteckningar och andra uppgifter i en personakt som tillhör socialnämndens
personregister skall gallras ut fem år efter det sista anteckningen
gjordes i akten. När ansvaret för socialtjänsten har gått över till
en annan socialnämnd, skall tiden för gallringsplikten räknas från den
sista anteckningen i akten hos den nämnden.

SoU 1979/80:44

158

Uppgifter i personregister som avses i 59 § första stycket skall gallras
ut fem år efter det att de förhållanden som uppgiften avser har upphört.

Gallringen skall vara avslutad senast kalenderåret efter det att gallringsskyldigheten
inträdde.

61 § I fråga om personregister som förs med hjälp av automatisk databehandling
finns bestämmelser i datalagen (1973: 289).

62 § Originalhandlingar som rör utredning om att fastställa faderskap
eller om underhållsbidrag får inte gallras med stöd av bestämmelserna i
60 §.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva
andra undantag från gallringsskyldigheten.

63 § Socialnämnden skall, enligt vad regeringen närmare föreskriver,
ur personregister lämna ut uppgifter till statistiska centralbyrån för angelägna
statistiska ändamål.

64 § Socialnämnden skall lämna ut uppgifter ur personregister till statliga
myndigheter, när detta begärs för forskningsändamål och det kan
ske utan risk för att den enskilde eller någon honom närstående lider
men.

65 § Socialnämnden skall på begäran av en annan myndighet till denna
lämna uppgifter om utgiven ekonomisk hjälp, om syftet är att undvika
felaktiga utbetalningar från det allmänna.

66 § Bestämmelserna i 7 kap. 4 § sekretesslagen (1979: 00) hindrar
inte socialnämnden att polisanmäla brott som är riktade mot socialnämnden
eller berör den verksamhet som nämnden har ansvar för.

Socialstyrelsens och länsstyrelsens uppgifter

67 § Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket. Styrelsen
skall följa och vidareutveckla socialtjänsten. Till ledning för tillämpningen
av denna lag utfärdar socialstyrelsen allmänna råd.

68 § Länsstyrelsen skall inom länet

Hem för vård eller boende som drivs av en kommun eller landstingskommun
står under länsstyrelsens tillsyn.

69 § Vill en enskild person eller sammanslutning inrätta ett hem för
vård eller boende, skall tillstånd sökas hos länsstyrelsen. Ett sådant hem
står under tillsyn av socialnämnden i den kommun där hemmet är beläget.
Nämnden har rätt att inspektera verksamheten vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för
vård under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

70 § Om det föreligger något missförhållande vid ett hem för vård
eller boende, skall länsstyrelsen förelägga ledningen för hemmet att avhjälpa
missförhållandet.

Om missförhållandet är allvarligt och länsstyrelsens föreläggande inte
efterkoms, får länsstyrelsen förbjuda fortsatt verksamhet.

SoU 1979/80:44

159

Övriga bestämmelser

Överflyttning av ärende

71 § Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd beträffande
en enskild person kan flyttas över till en annan socialnämnd, om denna
nämnd samtycker till det.

Överklagande av beslut

72 § Socialnämndens beslut överklagas hos länsrätten genom besvär,
om nämnden har meddelat beslut i fråga om

bistånd enligt 6 §,
medgivande enligt 25 §,
förbud enligt 27 eller 28 § eller
eftergift enligt 37 §.

73 § Länsstyrelsens beslut i ärenden om tillstånd enligt 69 § eller om
föreläggande eller förbud enligt 70 § får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande eller förbud enligt 70 § och
kammarrätts motsvarande beslut gäller omedelbart.

Böter

74 § Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte
gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979: 552) om
internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses
i 69 §,

4. i strid mot ett förbud som har meddelats enligt 70 § fortsätter verksamheten
vid ett hem för vård eller boende.

Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av
socialnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

Kommuner utanför landsting

75 § Vad som sägs i denna lag om landstingskommun skall tillämpas
också på en kommun som inte tillhör någon landstingskommun.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Genom lagen upphävs 1.

barnavårdslagen (1960: 97),

2. lagen (1954: 579) om nykterhetsvård,

3. lagen (1956: 2) om socialhjälp,

4. lagen (1970: 296) om social centralnämnd m. m.,

5. lagen (1976: 381) om barnomsorg,

6. lagen (1936: 56) om socialregister.

2. Bestämmelserna i 60 § om gallring tillämpas tidigast den 1 januari
1986 i fråga om uppgifter och andra anteckningar som avser tiden före
den 1 januari 1981.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om en kommuns rätt
till ersättning från en annan kommun för kostnader som har uppkommit
före utgången av år 1980 för socialhjälp enligt 12 § lagen (1956:2) om

SoU 1979/80:44

160

socialhjälp eller för utgifter i samband med omhändertagande för samhällsvård
enligt barnavårdslagen (1960: 97).

4. Bestämmelserna i lagen (1956: 2) om socialhjälp gäller fortfarande
i fråga om kommuners rätt till ersättning av enskilda för socialhjälp
sorn har lämnats före utgången av år 1980. Talan om ersättning som förs
efter denna tidpunkt skall dock väckas vid länsrätten. I fråga om mål
som vid ikraftträdandet är anhängiga vid länsstyrelsen gäller bestämmelserna
i punkt 5.

5. Sådana mål vid länsstyrelserna som avser besvär över en socialnämnds
beslut om socialhjälp eller ersättning för utgiven socialhjälp och
som inte har avgjorts före utgången av år 1980 skall efter den tidpunkten
prövas av länsrätterna.

6. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som
har ersatts genom en bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.

Bestämmelser i lag eller annan författning om fosterbarn, fosterföräldrar
eller fosterhem tillämpas dock i den betydelse som de har i den
författningen.

SoU 1979/80:44

161

Bilaga 6

Regeringens förslag i prop. 1979/80:100 (bil. 8.1) om ändring i det i
prop. 1979/80:1 framlagda förslaget till socialtjänstlag.

Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:00)'

Härigenom föreskrivs att i övergångsbestämmelserna till socialtjänstlagen
skall införas en ny punkt, 7, av nedan angivna lydelse.

7. Bestämmelserna i lagen (1976: 381) om barnomsorg gäller fortfarande
i fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

' Enligt förslag i prop. 1979/80: 1.

11 Riksdagen 1979180. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

162

Bilaga 7

Regeringens förslag i prop. 1979/80:172 till ändring i det i prop.
1979/80:1 framlagda förslaget till socialtjänstlag.

Förslag till

Lag om ändring i förslag till socialtjänstlag

Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (1980:000)'
dels att nuvarande 70—75 §§ skall betecknas 71—76 §§,
dels att 22, 68, 69, 71, 74 och 75 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 71, 72, 74 och 75 §§ skall sättas närmast
före 72, 73, 75 och 76 §§,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 70 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Det behov av hem för vård eller Behovet av hem för vård eller

boende som är gemensamt för boende inom varje landstingskom kommunerna

inom en landstings- mun skall tillgodoses av landstingskommun
skall tillgodoses av lands- kommunen och kommunerna i om tingskommunen

och kommunerna i rådet,

området.

Behovet av sådana hem och an- Landstingskommunen och kom svaret

för deras inrättande och drift munerna upprättar gemensamt en

skall redovisas i en plan. Planen plan över behovet av sådana hem

upprättas av landstingskommunen och fördelningen av ansvaret för

och kommunerna i området gemen- deras inrättande och drift,

samt. Den skall redovisas för länsstyrelsen.

68 §

Länsstyrelsen skall inom länet
följa socialnämndernas tillämpning av denna lag,
informera och ge råd till allmänheten i frågor som rör socialtjänsten,
biträda socialnämnderna med råd i deras verksamhet,
främja samverkan på socialtjänstens område mellan kommunerna och
andra samhällsorgan,
även i övrigt se till att socialnämnderna fullgör sina uppgifter på ett
ändamåsenligt sätt.

Hem för vård eller boende som
drivs av en kommun eller landstingskommun
står under länsstyrelsens
tillsyn.

1 Enligt förslag i prop. 1979/80:1.

SoU 1979/80:44

163

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

69 §

Vill en enskild person eller sammanslutning
inrätta ett hem för
vård eller boende, skall tillstånd sökas
hos länsstyrelsen. Ett sådant
hem står under tillsyn av socialnämnden
i den kommun där hemmet
är beläget. Nämnden har rätt
att inspektera verksamheten vid
hemmet.

Vill en enskild person eller sammanslutning
inrätta ett hem för
vård eller boende, skall tillstånd sökas
hos länsstyrelsen. Ett hem för
vård eller boende som inte ingår i
den plan som sägs i 22 § andra
stycket står under löpande tillsyn
av socialnämnden i den kommun
där hemmet är beläget. Nämnden
har rätt att inspektera verksamheten
vid hemmet.

Vad som sägs i första stycket gäller även hem som har inrättats för vård
under en begränsad del av dygnet.

Om enskilda vårdhem finns särskilda bestämmelser.

70 §

Om det föreligger något missförhållande
vid ett hem för vård eller
boende, skall länsstyrelsen förelägga
ledningen för hemmet att avhjälpa
missförhållandet.

Om missförhållandet är allvarligt
och länsstyrelsens föreläggande
inte efterkoms, får länsstyrelsen
förbjuda fortsatt verksamhet.

73 §

Länsstyrelsens beslut i ärenden
om tillstånd enligt 69 § eller om föreläggande
eller förbud enligt 70 §
får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Länsstyrelsens beslut om föreläggande
eller förbud enligt 70 S
och kammarrättens motsvarande
beslut gäller omedelbart.

70 §

Hem för vård eller boende står
under socialstyrelsens tillsyn. Den
plan över sådana hem som skall
upprättas enligt 22 § andra stycket
skall ges in till styrelsen.

Socialstyrelsen har rätt att inspektera
verksamheten vid hemmen.

71 §

Om det föreligger något missförhållande
vid ett hem för vård eller
boende, skall socialstyrelsen förelägga
ledningen för hemmet att avhjälpa
missförhållandet.

Om missförhållandet är allvarligt
och socialstyrelsens föreläggande
inte efterkoms, får socialstyrelsen
förbjuda fortsatt verksamhet.

74 §

Länsstyrelsens beslut i ärenden
om tillstånd enligt 69 § och socialstyrelsens
beslut om föreläggande
eller förbud enligt 71 § får överklagas
hos kammarrätten genom besvär.

Socialstyrelsens beslut om föreläggande
eller förbud enligt 71 §
och kammarrättens motsvarande
beslut gäller omedelbart.

SoU 1979/80:44

164

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

74 § 75 §

Till böter döms den som

1. åsidosätter bestämmelserna i 25 § eller 31 § första stycket, om inte
gärningen i sistnämnda fall är belagd med straff i lagen (1979:552) om
internationell adoptionshjälp,

2. överträder förbud som har meddelats med stöd av 27 eller 28 §,

3. utan tillstånd driver ett sådant hem för vård eller boende som avses i
69 §,

4. i strid mot ett förbud som har 4. i strid mot ett förbud som har
meddelats enligt 70 § fortsätter meddelats enligt 71 § fortsätter

verksamheten vid ett hem för vård verksamheten vid ett hem för vård

eller boende. eller boende.

Allmänt åtal får väckas endast om gärningen har anmälts till åtal av
socialnämnden, länsstyrelsen eller socialstyrelsen.

SoU 1979/80:44

165

Bilaga 8

Regeringens förslag i prop. 1979/80:1 till lag med särskilda bestämmelser
om vård av unga

Förslag till

Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs följande.

Beredande av vård

Vård skall beredas den unge om

1. brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet
medför fara för hans hälsa eller utveckling eller

2. den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig fara genom
missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något
annat därmed jämförbart beteende.

2 § Beslut om vård med stöd av denna lag meddelas av länsrätten efter
ansökan av socialnämnden.

Ansökan skall innehålla en redogörelse för den unges förhållanden,
tidigare vidtagna åtgärder och den vård som socialnämnden avser att
anordna.

3 § Om vården inte har påbörjats inom fyra veckor från den dag då
beslutet har vunnit laga kraft, gäller beslutet inte längre.

4 § Beträffande vårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i
socialtjänstlagen (1979:00) och föreskrifterna i 11-16 §§.

5 § Socialnämnden skall noga följa vården av den som har beretts vård
med stöd av denna lag. När vård enligt lagen inte längre behövs, skall
nämnden besluta att vården skall upphöra.

Har den unge beretts vård med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje
stycket, skall socialnämnden inom sex månader från dagen för verkställighet
av vårdbeslutet pröva frågan om vård med stöd av lagen skall
upphöra. Denna fråga skall därefter prövas fortlöpande inom sex månader
från senaste prövning.

Vård som har beslutats med stöd av 1 § andra stycket 1 skall upphöra
senast när den unge fyller 18 år.

Vård som har beslutats med stöd av 1 § andra stycket 2 eller tredje
stycket skall upphöra senast när den unge fyller 20 år. Har sex månader då
inte förflutit från det rätten beslutade om vård eller socialnämnden senast
prövade frågan om vårdens upphörande, får dock vård med stöd av lagen
pågå längst tills denna tid har gått ut.

SoU 1979/80:44

166

Omedelbart omhändertagande

6 § Socialnämnden får besluta att den sorn är under 20 år skall omhändertas
omedelbart

om det är sannolikt att den unge behöver beredas vård med stöd av
denna lag och

rättens beslut inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges
hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan
försvåras eller vidare åtgärder hindras.

7 § Ett beslut om omedelbart omhändertagande skall underställas länsrätten
inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Därvid skall
beslutet jämte handlingarna i ärendet tillställas rätten.

Länsrätten skall pröva beslutet så snart det kan ske och, om synnerliga
hinder inte föreligger, inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna
har kommit in till rätten.

Om underställning inte har skett inom föreskriven tid, upphör omhändertagandet.

Omhändertagandet upphör, om

1. ansökan om vård inte har gjorts inom den tid sorn anges i första
stycket,

2. ansökan om vård inte bifalls,

3. den unge häktas.

Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet, skall socialnämnden
besluta att detta genast skall upphöra.

Målens handläggning

9 § Mål om vård med stöd av denna lag skall prövas skyndsamt.

Om den unge är omhändertagen, skall länsrätten hålla förhandling i
målet inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in. Länsrätten
får förlänga denna tid, om ytterligare utredning eller annan särskild
omständighet gör det nödvändigt.

10 § I mål om vård enligt denna lag skall länsrätten och kammarrätten
hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt.

Muntlig förhandling skall alltid hållas, om någon part begär det. Parterna
skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.

Uteblir enskild part som har kallats vid vite att inställa sig personligen
vid förhandling, får rätten förordna att han skall hämtas till rätten antingen
omedelbart eller till en senare dag.

Vården

11 § När ett beslut har fattats om omhändertagande eller om vård enligt
denna lag, bestämmer socialnämnden hur vården av den unge skall ordnas
och var han skall vistas under vårdtiden.

Nämnden får medge att den unge vistas i sitt eget hem, om detta kan
antas vara bäst ägnat att främja vården av honom. Vård med stöd av denna
lag skall dock alltid inledas utanför den unges eget hem.

SoU 1979/80:44

167

Nämnden eller den åt vilken nämnden har uppdragit vården skall ha
uppsikt över den unge och, i den mån det behövs för att genomföra vården,
bestämma om hans personliga förhållanden.

Vid visitering skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna
medger. Om möjligt skall ett vittne närvara.

15 8 Den för vilken bestämmelserna i 13 8 gäller får underkastas övervakning
av sina brev och andra försändelser, om detta är påkallat med
hänsyn till ordningen vid hemmet eller den unges särskilda förhållanden.
För detta ändamål får den som förestår vården vid hemmet öppna och ta
del av försändelser som ankommer till eller avsänds från den unge. Om en
ankommande försändelse innehåller något som den unge inte får inneha,
skall detta omhändertas.

Brev mellan den unge och en svensk myndighet eller advokat eller hans
offentliga biträde skall vidarebefordras utan föregående granskning.

16 8 Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vård eller
omhändertagande med stöd av denna lag, får socialnämnden

1. bestämma hur den rätt till umgänge med den unge som kan tillkomma
en förälder eller någon annan som har vårdnaden om honom skall utövas
eller

2. bestämma att den unges vistelseort inte skall röjas för föräldern eller
vårdnadshavaren.

Övriga bestämmelser

17 8 I ett ärende enligt denna lag får socialnämnden besluta om läkarundersökning
av den unge samt utse läkare för undersökningen. Om undersökningen
inte lämpligen kan genomföras i den unges hem, får nämnden
bestämma någon annan plats för den. I ett mål enligt denna lag har rätten
samma befogenhet.

Läkarundersökning skall, om den inte av särskilda skäl är obehövlig, äga
rum innan nämnden gör ansökan enligt 2 8.

SoU 1979/80:44

168

Om omedelbart omhändertagande eller vård av den unge har beslutats
på någon grund som anges i I § andra stycket 2 eller tredje stycket och den
unge är intagen i ett sådant hem som avses i 12 §, skall polismyndigheten
på begäran av den som förestår vården vid hemmet lämna biträde för att
efterforska och återhämta den unge, om denne har avvikit från hemmet,
eller för att ombesötja annan förflyttning av honom.

19 § Har den unge fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och
ärenden enligt denna lag.

20 § Socialnämndens beslut får överklagas hos länsrätten genom besvär,
när nämnden har

1. beslutat om var vården av den unge skall inledas eller beslutat att
flytta den unge från det hem där han vistas,

2. beslutat i en fråga om vård med stöd av lagen skall upphöra,

3. med stöd av 16 § beslutat om umgänget med den unge eller beslutat
att dennes vistelseort inte skall röjas.

Andra beslut av nämnden enligt denna lag får inte överklagas.

Rättens beslut enligt 17 § om läkarundersökning får inte överklagas.

21 § Socialnämndens beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om
nämnden inte förordnar något annat. Detsamma är fallet med sådana
beslut om omedelbart omhändertagande som har meddelats av ordföranden
eller någon ledamot i nämnden.

Rätten får förordna att ett beslut som rätten har meddelat skall gälla
omedelbart.

22 § Om offentligt biträde och annan rättshjälp i mål och ärenden enligt
denna lag finns bestämmelser i rättshjälpslagen (1972:429).

23 § Vid handläggning i kammarrätt av mål enligt denna lag skall nämndemän
ingå i rätten.

24 § Om alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel har omhändertagits
enligt 14 eller 15 § eller påträffats inom ett sådant hem som avses i
12 § utan att det finns någon känd ägare till dem, skall den som förestår
vården vid hemmet låta förstöra eller försälja egendomen enligt bestämmelserna
om beslagtagen egendom i 2§ 1 första stycket lagen (1958:205)
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Belopp som har erhållits
vid försäljning tillfaller staten.

Detsamma skall gälla i fråga om injektionssprutor och kanyler, som kan
användas för insprutning i människokroppen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

2. Om det före den I januari 1981 har meddelats beslut om förebyggande
åtgärder eller om samhällsvård enligt barnavårdslagen (1960:97), gäller
barnavårdslagens regler i fråga om åtgärderna eller vården längst till den 1
juli 1981. Om rätten efter underställning eller besvär över ett beslut, som
har meddelats av en barnavårdsnämnd före den 1 januari, efter denna
tidpunkt beslutat om förebyggande åtgärder eller samhällsvård gäller barnavårdslagens
regler i fråga om åtgärderna eller vården längst till den 1 juli
1981.

3. Om rätten efter underställning eller besvär har fastställt en barnavårdsnämnds
beslut om omhändertagande för samhällsvård enligt barnavårdslagen
(1960:97), skall beslutet anses som ett beslut om vård med stöd

SoU 1979/80:44

169

av den nya lagen. Beslut enligt 25 § första stycket a) barnavårdslagen anses
härvid som beslut med stöd av 1 § andra stycket 1 den nya lagen och beslut
enligt 25 § första stycket b) barnavårdslagen som beslut med stöd av I §
andra stycket 2 eller tredje stycket den nya lagen. Den i 5 § andra stycket
den nya lagen angivna tiden sex månader skall därvid räknas från den 1
januari 1981.

4. Har enligt bamavårdslagen (1960:97) beslutats om omhändertagande
för utredning, gäller bamavårdslagens bestämmelser om sådant omhändertagande
även efter den 1 januari 1981. Dessutom tillämpas reglerna i 8§
den nya lagen om ansökan till länsrätten och omhändertagandets upphörande
samt 9§ andra stycket samma lag.

5. I fråga om underställning och överklagande av beslut som har meddelats
före den I januari 1981 gäller bestämmelserna i barnavårdslagen
(1960: 97). Om beslutet avser omhändertagande för samhällsvård, skall
prövningen ske enligt den nya lagens regler om beredande av vård. Andra
beslut prövas enligt äldre bestämmelser.

SoU 1979/80:44 170

Bilaga 9

Regeringens förslag i prop. 1979/80:1 till Lag om ändring i lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Förslag tili

Lag om ändring i lagen (1962: 381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962: 381) om allmän försäkring' dels

att 3 kap. 18 § skall upphöra att gälla,

dels att i 10 kap. 2 § ordet ”fångvårdsanstalt” skall bytas ut mot ”kriminal
vårdsanstalt”,
dels att 3 kap. 15 §, 4 kap. 20 §, 10 kap. 3 §, 16 kap. 12 § samt
18 kap. 5 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

15 §2

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör värnpliktstjänstgöring
bistånds- och katastrof utbildning;

b) är intagen i annat barnhem
än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola; -

eller vapenfri tjänst eller genomgår

b) är intagen i sådant hem som
avses i 12 § lagen (1979: 000) med
särskilda bestämmelser om vård av
unga med stöd av 1 § andra stycket
2 eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt; -

c) är häktad eller intagen i kriminalvårds-
eller arbetsanstalt;

d) i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak än sjukdom
tagits om hand på det allmännas bekostnad.

För dag då försäkrad är intagen
i vårdanstalt för alkoholmissbrukare
skall sjukpenning minskas på
sätt som framgår av bestämmelserna
i 4 § andra stycket.

Utan hinder av första stycket Utan hinder av första stycket
utgår sjukpenning till försäkrad utgår sjukpenning till försäkrad

som avses under b och c vid sjuk- som avses under c vid sjukdom

dom som inträffar under tid då som inträffar under tid då han får

1 Omtryckt 1977: 630.

2 Senaste lydelse 1979: 505.

SoU 1979/80:44

171

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

han vårdas eller eljest får vistas
utom skola eller anstalt och därvid
bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

vistas utom anstalt och därvid bereds
tillfälle att förvärvsarbeta.

4 kap.

Bestämmelserna i 2 kap. 10 §
samt 3 kap. 12 § och 16—18 §§
äga motsvarande tillämpning i fråga
om föräldrapenning. I fall som
avses i 3 kap. 12 § skall föräldrapenning
enligt 4 kap. 2 och 11 §§
alltid utgå med minst ett belopp
som motsvarar garantinivån enligt
4 kap. 4 § minskad med den sjukpenning
som skulle belöpa på
vårdersättningen. Bestämmelserna
i 3 kap. 7 § första och andra styckena
äga motsvarande tillämpning
i fråga om föräldrapenning enligt
4 kap. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna i 2 kap. 10 §
samt 3 kap. 12, 16 och 17 §§ äga
motsvarande tillämpning i fråga
om föräldrapenning. I fall som
avses i 3 kap. 12 § skall föräldrapenning
enligt 4 kap. 2 och 11 §§
alltid utgå med minst ett belopp
som motsvarar garantinivån enligt
4 kap. 4 § minskad med den sjukpenning
som skulle belöpa på
vårdersättningen. Bestämmelserna
i 3 kap. 7 § första och andra styckena
äga motsvarande tillämpning
i fråga om föräldrapenning enligt
4 kap. 2 och 8 §§.

Bestämmelserna i 3 kap. 7 § tredje stycket gälla i tillämpliga delar
i fråga om föräldrapenning enligt 4 kap. 8 § första stycket.

Allmän försäkringskassa får när det finns skäl till det påfordra att
förälderns rätt till särskild föräldrapenning enligt 11 § fjärde stycket
styrkes genom intyg av den som har anordnat föräldrautbildningen.

Vid beräkning av antalet dagar med rätt till föräldrapenning anses
två dagar med halv föräldrapenning eller fyra dagar med fjärdedels föräldrapenning
som en dag.

Beträffande föräldrapenning,
som tillkommer förälder vilken ej
har uppnått aderton års ålder, får
försäkringskassan på framställning
av socialnämnd besluta att föräldrapenningen
helt eller delvis
skall utbetalas till annan person
eller till nämnden att användas till
förälderns och hans familjs nytta.

Är moder vid tiden för barnets
födelse intagen i kriminalvårdsanstalt
eller hem som avses i 12 §
lagen (1979:000) med särskilda
bestämmelser om vård av unga,
får försäkringskassan på framställning
av föreståndare för anstalten
eller hemmet besluta, att den

3 Senaste lydelse 1979: 644.

SoU 1979/80:44

172

Nuvarande lydelse

dern skall utbetalas till föreståndaren
för att användas till kvinnans
och barnets nytta.

Föreslagen lydelse

föräldrapenning som tillkommer
modern skall utbetalas till föreståndaren
för att användas till
kvinnans och barnets nytta.

10 kap.

3 §

Därest pensionsberättigad i annat
fall än som avses i 2 § under
hel månad är intagen i annan anstalt
än sjukhus eller ock tillfälligt
vistas utom anstalten, äger den
som driver anstalten att, i den
mån regeringen så förordnar, uppbära
så stor del av den pensionsberättigades
å månaden belöpande
folkpension, som svarar mot kostnaderna
för vården eller försörjningen
på anstalten, varvid den
pensionsberättigade dock skall äga
erhålla visst belopp för sina personliga
behov. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning för
det fall att den pensionsberättigade
åtnjuter vård eller försörjning
mot avgift, som erlägges av kommun
eller landstingskommun.

Därest pensionsberättigad i annat
fall än som avses i 2 § under
hel månad är intagen i annan anstalt
än sjukhus eller ock tillfälligt
vistas utom anstalten, äger den
som driver anstalten att, i den mån
regeringen så förordnar, uppbära
så stor del av den pensionsberättigades
å månaden belöpande folkpension,
som svarar mot kostnaderna
för vården eller försörjningen
på anstalten, varvid den pensionsberättigade
dock skall äga erhålla
visst belopp för sina personliga
behov. Vad nu sagts skall,
dock ej då fråga är om ålderspension,
äga motsvarande tillämpning
för det fall att den pensionsberättigade
åtnjuter vård eller försörjning
mot avgift, som erlägges av
kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i
2 § sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på
allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala
organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar,
uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot
vårdkostnaden.

16 kap.

12 §

På framställning av nykterhetsnämnd
eller styrelse för vårdanstalt
för alkoholmissbrukare äger
allmän försäkringskassa besluta att
pension tillkommande den, som är
hemfallen åt alkoholmissbruk och
beträffande vilken föreligger omständighet
i övrigt som i 15 § lagen
(1954: 579) om nykterhetsvård
sägs, helt eller delvis skall
utbetalas till kommunal myndighet

SoU 1979/80:44

173

Nuvarande lydelse

eller den pensionsberättigades make
eller annan person att användas
till den pensionsberättigades och
hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd
av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller
annan därmed jämförlig orsak
ur stånd att själv omhänderhava
honom tillkommande pension, må
allmän försäkringskassa besluta,
att pensionen skall utbetalas till
annan enligt vad i första stycket
sägs.

Föreslagen lydelse

Är pensionsberättigad till följd
av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller
annan därmed jämförlig orsak
ur stånd att själv omhänderhava
honom tillkommande pension, må
allmän försäkringskassa besluta,
att pensionen helt eller delvis skall
utbetalas till kommunal myndighet
eller den pensionsberättigades
make eller annan person att användas
till den pensionsberättigades
och hans familjs nytta.

18 kap.

5 §

Allmän försäkringskassa må ej utan stöd av särskilt lagstadgande bedriva
annan verksamhet än som angives i denna lag eller i bestämmelser,
som utfärdats med stöd av densamma.

I den mån regeringen så förordnar,
är allmän försäkringskassa
pliktig att biträda vid handhavandet
av annan verksamhet ävensom
att tillställa socialregister behövliga
uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall
tillhandagå statlig eller kommunal
myndighet, försäkringsinrättning
samt arbetsgivare med yttranden
och upplysningar, i den mån hinder
enligt lag eller författning ej
möter samt mera betydande olägenhet
ej därigenom uppkommer
för kassan. Myndighet, som handhar
arbetslöshetsförsäkring, eller
lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs
må ej av allmän försäkringskassa
förvägras begärt biträde.

I den mån regeringen så förordnar,
är allmän försäkringskassa
pliktig att biträda vid handhavandet
av annan verksamhet.

Allmän försäkringskassa skall
tillhandagå statlig eller kommunal
myndighet, försäkringsinrättning
samt arbetsgivare med yttranden
och upplysningar, i den mån hinder
enligt lag eller författning ej
möter samt mera betydande olägenhet
ej därigenom uppkommer
för kassan. Myndighet, som handhar
arbetslöshetsförsäkring, eller
lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs
må ej av allmän försäkringskassa
förvägras begärt biträde. Om rätt
för socialnämnd att av allmän försäkringskassa
erhålla uppgifter om
ekonomisk hjälp som har lämnats
till enskild stadgas i 57 § socialtjänstlagen
(1979: 000).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

SoU 1979/80:44

174

Bilaga 10

Konstitutionsutskottets yttrande
1979/80:2 y

angående propositionen 1979/80:1 såvitt avser avsnitt 2.16.2 samt
motionerna 1979/80:638 och 1979/80:1189

Till socialutskottet

Socialutskottet har berett konstitutionsutskottet tillfälle att yttra sig över
propositionen 1979/80: 1 såvitt avser avsnitt 2.16.2 (del A s. 375-378) samt
motionerna 1979/80:638 och 1979/80: 1189. I samband därmed har socialutskottet
även översänt kopia av skrivelse från Göteborgs kommunstyrelse
om färdtjänsten.

I propositionen behandlas i denna del frågan om arbets- och kompetensfördelningen
mellan socialnämnden och olika kommunallagsreglerade
nämnder. Föredraganden skiljer på å ena sidan strukturinriktade och allmänt
inriktade insatser, t. ex. generellt utformade sociala insatser för barns
och ungdoms omvårdnad och utveckling och å andra sidan individuellt
inriktade insatser som sociala tjänster som är direkt anpassade till den
enskildes behov.

Vad gäller de förstnämnda insatserna - de strukturinriktade och de
generella - ges kommunerna frihet att tillsätta särskilda nämnder vars
verksamhet delvis kan sägas falla inom socialnämndens ansvarsområde.
En sådan nämnd blir enligt principen om det odelade nämndansvaret
sidoordnad socialnämnden. Nämnderna svarar var för sig inför fullmäktige
för sin verksamhet. Socialnämnden ges emellertid samtidigt ett övergripande
ansvar för socialtjänsten även om en särskild nämnd, t. ex. en
fritidsnämnd, tillsatts. Det ansvaret omfattar då inte det sätt på vilket
fritidsnämnden bedriver sitt arbete utan innebär endast en skyldighet för
socialnämnden att vidta ytterligare åtgärder som kan åvila nämnden enligt
socialtjänstlagen.

Vad beträffar de individinriktade insatserna framhåller föredraganden
att den enskildes behov av stöd och hjälp inom socialtjänsten skall prövas
utifrån en helhetssyn. Detta förutsätter att bedömningen av behovet sker
hos den nämnd som har det samlade ansvaret för socialtjänsten inom
kommunen, dvs. hos socialnämnden. Enligt propositionen finns därför
ingen anledning att skapa särskilda nämnder som skall svara för avgränsade
individuella stöd- och hjälpinsatser.

Avslutningsvis anförs i propositionen i denna del att det sagda inte
hindrar att särskilda nämnder inrättas för förvaltning och drift av
anläggningar eller institutioner inom socialtjänsten. En sådan institutionsstyrelse
blir enligt propositionen sidoordnad den centrala nämnden vilken
sålunda ej kan ges en överordnad ställning i förhållande till institutionsstyrelsen.

SoU 1979/80:44

175

I motionen 1979/80: 638 föreslås att kommunerna skall ges möjlighet att
även fortsättningsvis inrätta särskild nykterhetsnämnd och i motionen
1979/80: 1189 yrkas att annat kommunalt organ än socialnämnden skall
kunna ansvara för hemvården i kommunen.

Utskottet

De frågor som tas upp i propositionen och i motionerna gäller kommunernas
frihet att själva välja en organisation för verksamheten som är
ändamålsenlig utifrån de lokala förutsättningarna och behoven. Socialtjänstlagen
har karaktären av s. k. ramlag och utgår ifrån den princip som
konstitutionsutskottet i olika sammanhang uttalat sig för, nämligen att
kommunerna bör ges största möjliga frihet att själva besluta i organisatoriska
frågor. En sådan princip präglar såväl den nya kommunallag som
antogs 1977 som den lag om vissa lokala organ som antogs under föregående
riksmöte (prop. 1978/79: 181, KU 1978/79: 36, rskr 361). Genom riksdagens
beslut med anledning av propositionen 1979/80: 54 (KU 1979/80: 27) är
lagen om vissa lokala organ tillämplig även inom stora delar av det specialreglerade
området, bl. a. socialvården.

Konstitutionsutskottet anser sålunda att det från kommunaldemokratiska
utgångspunkter är väsentligt att kommunerna ges största möjliga
frihet i organisatoriska och andra frågor. Även om den föreslagna socialtjänstlagen
har karaktär av ramlag med stor handlingsfrihet för kommunerna
innehåller förslaget vissa begränsningar i kommunernas rätt att besluta
om organisationen av socialtjänsten. Som bl. a. framgår av motionerna
1979/80: 638 och 1979/80: 1189 samt av skrivelsen från Göteborgs kommunstyrelse
skall enligt förslaget ansvaret för sådana individinriktade åtgärder
som hjälp i hemmet, färdtjänst eller annan service för att underlätta för den
enskilde att bo hemma och ha kontakt med andra åvila socialnämnden.

Den av utskottet förordade principen att kommunerna bör ges stor frihet
att själva besluta om sin organisation och sin verksamhet måste tillmätas
stor betydelse vid överväganden rörande olika kommunala uppgiftsområden.
Självfallet måste samtidigt hänsyn tas till det behov av likformighet,
likabehandling, samordning osv. som kan finnas inom olika verksamhetsområden.
Konstitutionsutskottet har ingen möjlighet att ta ställning till
vilka krav principen om en helhetssyn inom socialvården ställer i detta
avseende på t. ex. samordning mellan nykterhetsvården, hemvården och
färdtjänsten samt andra delar av socialtjänsten.

Det finns naturligtvis inget hinder mot att socialnämnden för t. ex. färdtjänstens
genomförande anlitar lokala eller regionala kommunikationsföretag.
Sådana uppgifter som att bevilja hemvård och färdtjänst till enskilda
personer kan däremot inte utan en ändring i lagförslaget uppdras åt annat
organ än socialnämnden. En sådan ändring skulle kunna innebära att
fullmäktige ges rätt att föreskriva att uppgifterna skall handhas av annat
organ än socialnämnden.

SoU 1979/80:44

176

Utskottet vill däremot påpeka att lagen (1979:408) om vissa lokala organ
(lokalorganslagen) i dag ger kommunerna väsentligt större frihet i valet av
organisatoriska lösningar än vad som gällde då propositionen om socialtjänsten
avlämnades till riksdagen. Kommunerna kan göra avsteg från det
odelade ansvarets princip och inrätta lokala organ, t. ex. inom socialnämndens
verksamhetsområde, som i visst avseende är underordnade den centrala
facknämnden. Sådana lokala organ får väcka ärenden hos fullmäktige
endast om fullmäktige föreskrivit det. Om ett lokalt organ handhar förvaltning
och verkställighet inom ett uppgiftsområde som för kommunen i dess
helhet ankommer på annat organ än kommunstyrelsen, får fullmäktige
vidare föreskriva att det lokala organet skall lämna sitt budgetförslag via
den centrala nämnden. Genom tillkomsten av den nya lagen har kommunerna
möjlighet att inrätta lokala organ på socialvårdens område antingen
enligt reglerna i lagen (1979: 296) om social centralnämnd eller enligt lokalorganslagen.
Om kommunerna tillämpar den sistnämnda lagen beslutar
fullmäktige om det lokala organets kompetens.

Stockholm den 13 mars 1980

På konstitutionsutskottets vägnar
BERTIL FISKESJÖ

Närvarande: Bertil Fiskesjö (c), Hilding Johansson (s), Anders Björck
(m), Olle Svensson (s), Yngve Nyquist (s), Sven-Erik Nordin (c), WiviAnne
Cederqvist (s), Gunnar Biörck i Värmdö (m), Kurt Ove Johansson
(s), Bengt Kindbom (c), Daniel Tarschys (fp). Kerstin Nilsson (s), Sture
Thun (s), Jan Prytz (m) och Kerstin Sandborg (fp).

SoU 1979/80:44

177

Bilaga 11

Socialförsäkringsutskottets yttrande
1979/80:2 y

över propositionen 1979/80:1 om socialtjänsten såvitt avser förslag
till vissa ändringar i lagen (1962:381) om allmän försäkring, jämte
motioner

Till socialutskottet

Socialutskottet har genom beslut den 5 februari 1980 hemställt om socialförsäkringsutskottets
yttrande överdels propositionen 1979/80: 1 såvitt
avser förslag om upphävande av 3 kap. 18 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring (AFL) och ändring i 16 kap. 12 S samma lag. dels motionerna
1979/80:637 av Rune Torwald (c) om möjlighet för socialvården att uppbära
grava alkoholmissbrukares sjukpenning och pension, 1979/80: 1664 av
Sonja Rembo (m) och Ingegerd Troedsson (m) om förvaltningen av missbrukares
pensioner m. m. och 1978/79: 1273 av Blenda Littmarck m. fl. (m)
om vård av narkotikamissbrukare, sistnämnda motion såvitt avser yrkandet
4.

De aktuella lagrummen i AFL reglerar försäkringskassas möjligheter att
helt eller delvis utbetala en försäkrads sjukpenning, föräldrapenning eller
pensionsförmån till kommunal myndighet, till den försäkrades make eller
till annan person. Sådan utbetalning kan ske på framställning av nykterhetsnämnd
eller styrelse för vårdanstalt för alkoholmissbrukare beträffande
person som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande vilken
föreligger omständigheter i övrigt som anges i 15 § lagen (1954:579) om
nykterhetsvård.

Bestämmelser om utbetalning av förmåner till annan än den försäkrade
fanns redan i de författningar som föregick AFL, och bestämmelserna har
sin grund i det synsätt som präglat den nuvarande lagstiftningen om vård
och hjälp till alkoholmissbrukare. Propositionen 1979/80: 1 om socialtjänsten
ger uttryck för en ny syn på förhållandet mellan den enskilde och
socialtjänsten. Förhållandet skall bygga på respekten för den enskilda
människans självbestämmande och integritet, och åtgärder från samhällets
sida skall sättas in i samförstånd och samarbete med den enskilde. Med
hänsyn härtill föreslås i propositionen att de nämnda bestämmelserna i
AFL skall slopas. Frågor om utbetalning av förmåner till annan än den
försäkrade när denne är hemfallen åt alkoholmissbruk bör, framhåller
föredraganden, kunna lösas genom överenskommelser mellan den enskilde
och socialtjänsten i varje särskilt fall.

Socialförsäkringsutskottet, som inte tar ställning till vilka principer som
skall ligga till grund för den framtida socialtjänsten, konstaterar att förslaget
om slopande av de aktuella bestämmelserna i 3 kap. 18§. 4 kap. 20§

12 Riksdagen 1979/80. 12 sami. Nr 44

SoU 1979/80:44

178

och 16 kap. 12 § AFL ansluter sig till den allmänna synen på vård och hjälp
till missbrukare som kommer till uttryck i propositionen. Från de försäkringstekniska
och lagtekniska synpunkter som utskottet har att företräda
finns ingen erinran mot propositionens förslag.

I motionen 1273 begärs en översyn av reglerna för olika sociala bidrag i
syfte att begränsa möjligheterna att med sådana bidrag underhålla drogmissbruk
medan motionerna 637 och 1664 syftar till att bevara nuvarande
möjligheter att utbetala alkoholmissbrukares förmåner från den allmänna
försäkringen till annan än den försäkrade. Motionärerna i motionen 1664
vill dessutom utvidga dessa möjligheter till att omfatta även förmåner
enligt studiestödslagen och lagen om arbetsskadeförsäkring. Bestämmelserna
i fråga bör enligt motionärerna också avse narkotikamissbrukare.

Därest socialutskottet finnér att motionerna bör bifallas föranleder detta
ändringar i 3 kap. 18 S och 16 kap. 12 § AFL eftersom lagrummen hänvisar
till 15 § nykterhetsvårdslagen. I propositionen föreslås denna lag bli upphävd.
Ur socialförsäkringssynpunkt torde det inte föreligga något hinder
mot att man inför motsvarande bestämmelser i lagen om arbetsskadeförsäkring
och i studiestödslagen. Såvitt gäller utbetalningen av studiestödet
vill utskottet dock erinra om att utskottet nyligen i betänkandet SfU 1979/
80: 12 ställt sig bakom ett förslag från regeringen i propositionen 1979/
80: 100 (bil. 12. Utbildningsdepartementet, s. 660) om att studiemedel i
fortsättningen skall betalas ut två gånger per termin i stället för som f. n. en
gång per termin. Härigenom får man redan efter en kort tid en kontroll på
om förutsättningar föreligger för att bevilja den studerande fortsatt studiestöd.

Stockholm den 25 mars 1980

På socialförsäkringsutskottets vägnar
SVEN ASPLING

Närvarande: Sven Aspling (s). Nils Carlshamre (m). Maj Pehrsson (c).
Helge Karlsson (s). Allan Åkerlind (m). Börje Nilsson (s). Ralf Lindström
(s). Gullan Lindblad (m). Lars-Åke Larsson (s). Elis Andersson (c). Martin
Segerstedt (s). Arne Lindberg (c). Arne Andersson i Falun (c). Åke Persson
(fp) och Ulla Johansson (s).

SoU 1979/80:44
Register över motionerna

179

Bilaga 12

Motion nr	Behandlas på s. i betänkandet	Behandlas i utskottets hemställan under moment
1978/79: 515 (s) yrk. 1	37 (se även s. 40)	II
1978/79:719 (m)	45	18
1978/79: 800 (vpk)	38	10
1978/79:1107 (c)	59	34
1978/79: 1253 (fp)	42	14
1978/79: 1254 (m) yrk. 1	48	20
2	62	37
3	44	17
4	49	21
1978/79: 1273 (m) yrk. 1	65	42
2	62	37
3	63	39
4	60	36
1978/79: 1280 (m)	45	18
1978/79: 1284 (vpk)	51	23
1978/79:1822 (c)	41	13
1978/79: 1825 (c)	51	23
1978/79:2107 (fp)	62	38
	66	42
1978/79: 2114 (c) yrk. 3	37	10
1979/80:48 (s, c)	se SoU 1979/80: 12
1979/80: 50 (m)	72	46
1979/80:51 (s)	92	54
1979/80: 52 (m)	68	44
1979/80:53 (m)	92	55
1979/80: 54 (m)	55	28
1979/80: 55 (s) yrk. 1	105	60
2	103	59
3	74	47
1979/80: 56 (s)	62	38
1979/80:65 (s)	62	37
1979/80:66(0) yrk. 1	26	6
2	55	28
3	55	29
4	101	57
5	62	37
6	63	40
1979/80:67 (m)	23	3
1979/80:68 (m)	27	7
	54	26
	70	45
	84	51
	87	52
	%	56
	107	61

SoU 1979/80:44

180

Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskottets

i betänkandet hemställan under moment

1979/80:69 (s) yrk. 1	se SoU 1979/80: 12
2	25	5
3 del	31, 32	8
4	37	10
	43	16
	44	17
5	37	11
6	40	12
7	54	25
	54	27
8	62	37
9	62	37
10	62	38
II	57	31
12	58	33
13	57	30
14	60	35
15	59	34
1979/80:70 (c, s, m, vpk)	62	37
	63	39
1979/80:71 (m)yrk.l	se SoU 1979/80: 12
2	63	38
3	20 se även SoU 1979/80: 12	2
4	62	37
	63	39
1979/80: 72(m)yrk.l	63	38
2	62	37
1979/80: 73 (vpk) yrk. 1	19	1
2	19	1
3	25	4
	42	15
4	63	38
5	58	32
6	62	37
1979/80:421 (m)	63	41
1979/80: 567 (fp)	50	22
1979/80:637 (c)	67	43
1979/80:638 (c)	89	53
1979/80: 857 (fp)	52	24
1979/80: 1189 (fp)	89	53
1979/80: 1204 (c)	102	58
1979/80: 1217 (s)	62	37
	63	39
1979/80: 1219 (s)	72	46
1979/80: 1657 (s)	33	9
1979/80: 1664 (m)	67	43
1979/80: 1862 (fp) yrk. 2	62	37

SoU 1979/80:44

181

Motion nr Behandlas på s. Behandlas i utskottets

i betänkandet hemställan under moment

1979/80:1880 (vpk) yrk. 2 47 19

1979/80:2049 (c) 82 50

1979/80:2053 (m) 83 49

SoU 1979/80:44 182

Bilaga 13

Tabellöversikt över paragraferna i utskottets förslag till socialtjänstlag jämfört
med förslagen i prop. 1979/80:1 och 1979/80:172

Utskottets förslag Prop. 1979/80: 1 Prop. 1979/80: 172

1 §	1 §
2 §	2 §
3 §	3 §
4 §	4 §
5 §	5 §
6 §	6 §
7 §	7 §
8 §	8 §
9 §	9 §
10 §	10 §
11 §	-
12 §	11 §
13 §	12 §
14 §	13 §
15 §	14 §
16 §	-
17 §	15 §
18 §	16 §
-	17 §
19 §	18 §
20 §	19 §
21 §	20 §
22 §	21 §
23 §	22 §
24 §	23 §
25 §	25 §
26 §	26 §
27 §	27 §
28 §	28 §
29 §	29 §
30 §	30 §
31 §	31 §
32 §	32 §
33 §	33 §
34 §	34 §
35 §	35 §
36 §	36 §
37 §	37 §
38 §	38 §
39 §	39 §
40 §	40 §
41 §	41 §
42 §	42 §
43 §	43 §
44 §	44 §
45 §	45 §

SoU 1979/80:44

183

Utskottets förslag	Prop. 1979/80: 1	Prop.
46 §	46 §
47 §	47 §
48 §	48 §
49 §	49 §
50 §	50 §
51 §	51 §
52 §	52 §
53 §	53 §
54 §	54 §
55 §	55 §
56 §	56 §
57 §	57 §
58 §	58 §
59 §	59 §
60 §	60 §
61 §	61 §
62 §	62 §
63 §	63 §
64 §	64 §
65 §	65 §
66 §	66 §
67 §	67 §
68 §	68 §	68 §
69 §	69 §	69 §
70 §	70 §	71 §
-	-	70 §
71 §	24 §
72 §	71 §	72 §
73 §	72 §	73 §
74 §	73 §	74 §
75 §	74 §	75 §
76 §	75 §	76 §
Övergångsbestämmelser
p. 1	p. 1
p. 2	-
p.3	p. 2
p. 4	-
p. 5	-
p. 6	-
p.7	p. 3
p.8	p. 4
p.9	p. 5 och p. 4 delvis
p. 10	prop. 1979/80: 100 bil	. 8
p. 11	p. 6

SoU 1979/80:44

184

Innehållsförteckning Sid.

1 PROPOSITIONERNA M.M.

1.1 Inledning 1

1.2 Propositionen 1979/80: 1 om socialtjänsten 2

1.3 Propositionen 1979/80: 172 om ändrat huvudmannaskap för

ungdomsvårdsskolor och nykterhetsvårdsanstalter m. m. .. 4

2 MOTIONERNA

2.1 Motioner som väckts under allmänna motionstiden 1979 4

2.2 Motioner som väckts med anledning av propositionen 1979/

80: 1 6

2.3 Motioner som väckts under allmänna motionstiden 1980 .... 13

2.4 Motioner som väckts med anledning av propositionen 1979/

80: 172 15

3 UTSKOTTET

3.1 Allmänna riktlinjer för reformen 15

3.1.1 Inledning 15

3.1.2 Allmänna utgångspunkter 18

3.1.3 Resursfrågor m. m 20

3.1.4 Socialtjänstens mål 22

3.2 Rätten till bistånd 24

3.2.1 Allmänt 24

3.2.2 Ekonomiskt bistånd 24

3.2.3 Arbete 26

3.2.4 Samtycke till utredning 27

3.3 Omsorger om barn och ungdom 29

3.3.1 Allmänt 29

3.3.2 Förskole- och fritidshemsverksamhet 31

3.3.3 Viss annan fritidsverksamhet 32

3.3.4 Barn till utvecklingsstörda 33

3.4 Omsorger om äldre människor 35

3.4.1 Allmänt 35

3.4.2 Riktlinjer för utbyggnaden av äldreomsorgerna m. m. . 37

3.4.3 Kommunala planer för äldreomsorgerna 40

3.4.4 Aktivitetsprogram 41

3.4.5 Förebyggande av olycksfall 42

3.4.6 Kategorisering i boendet 42

3.4.7 Samordning mellan statskommunala bostadsbidrag och

kommunala bostadstillägg 43

3.4.8 Statsbidrag till olika former av serviceboende m. m. .. 43

3.4.9 Kommunikationssystem m. m 45

3.4.10 Bidrag till social hemhjälp m. m 47

3.4.11 Ersättning för hemsjukvård m. m 48

3.4.12 Differentierade vårdavgifter vid långtidssjukvård .... 49

3.4.13 Anställande av äldre och/eller pensionerad anhörig som

hemsjukvårdare 50

3.4.14 Vissa kvalitetsfrågor rörande sjukhem 51

3.4.15 Invandrarna och äldreomsorgema 52

3.5 Omsorger om människor med handikapp 53

3.6 Socialtjänsten och missbrukarna 55

3.6.1 Socialtjänstens ansvar 55

3.6.2 Allmänna åtgärder mot missbruk 57

3.6.3 Vård oberoende av samtycke 60

SoU 1979/80:44

185

Sid.

3.6.4 Missbruk under graviditet 63

3.6.5 Vissa åtgärder mot narkotikamissbruk 65

3.6.6 Utbetalning av pensionsmedel m. m 66

3.7 Principer för insatser hos enskilda och familjer 67

3.7.1 Allmänt 67

3.7.2 Enskilda vårdinitiativ 68

3.8 Stöd och hjälp i hemmet 69

3.8.1 Allmänt 69

3.8.2 Kontaktperson 70

3.8.3 Psykisk barn- och ungdomsvård m. m 72

3.9 Vård utom det egna hemmet . 73

3.9.1 Allmänt 73

3.9.2 Närhetsprincipen 74

3.9.3 Invandrarbarn 75

3.9.4 Tillsyn av barn i annat enskilt hem 77

3.9.5 Förbud mot flyttning av barn 77

3.9.6 Institutioner för barn och ungdom 79

3.9.7 Ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner inom

socialtjänsten m. m 81

3.10 Avgifter 84

3.10.1 Ersättningsskyldighet för hjälptagare 84

3.10.2 Föräldrars ersättningsskyldighet 86

3.10.3 Reducering av socialförsäkringsförmåner m. m 86

3.11 Nämndorganisationen 88

3.11.1 Allmänt 88

3.11.2 Kommunallagsreglerade nämnder 88

3.11.3 Sociala distriktsnämnder 91

3.11.4 Framställning till fullmäktige 91

3.11.5 Budgetberedning 92

3.12 Register m. m 93

3.12.1 Dokumentation 93

3.12.2 Gallring 94

3.12.3 Uppgifter till taxeringsmyndighet 96

3.12.4 Körkortsärenden m. m %

3.13 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga 98

3.13.1 Allmänt 98

3.13.2 Samtycke 99

3.13.3 Omedelbart omhändertagande 101

3.13.4 Barnets talerätt 103

3.13.5 Fortsatt översyn av lagen 105

3.14 UTSKOTTETS SPECIALMOTIVERING 106

3.14.1 Socialtjänstlagen 106

3.14.2 Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga . 114

3.14.3 Förslaget till ändring i lagen om allmän försäkring ... 119

3.15 UTSKOTTETS HEMSTÄLLAN 119

3.16 SÄRSKILT YTTRANDE 125

SoU 1979/80:44 186

Bilagor Bil. sid.

Utskottets förslag till Socialtjänstlag 1 129

Utskottets förslag till Lag med särskilda bestämmelser om vård

av unga 2 141

Utskottets förslag till Lag om ändring i körkortslagen 3 146

Utskotfets förslag till Lag om ändring i lagen om allmän försäkring
4 147

Prop. 1979/80: 1 förslag till Socialtjänstlag 5 150

Prop. 1979/80: 100 förslag till ändring i förslaget till Socialtjänstlag
6 161

Prop. 1979/80: 172 förslag till ändring i förslaget till Socialtjänstlag
7 162

Prop. 1979/80: 1 förslag till Lag med särskilda bestämmelser om

vård av unga 8 165

Prop. 1979/80:1 förslag till Lag om ändring i lagen om allmän

försäkring 9 170

Konstitutionsutskottets yttrande 1979/80: 2 y 10 174

Socialförsäkringsutskottets yttrande 1979/80: 2 y 11 177

Tabellöversikt över paragraferna i utskottets förslag till socialtjänstlag
jämfört med förslagen i prop. 1979/80: 1 och
1979/80: 172 13 182

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1980

GOTAB 65213 Stockholm 1980